DEN FÖR VERKSTÄLLANDE AF UTREDNING OCH AFGIFVANDE AF FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1911:4)

BETÄNKANDE

DEN FÖR VERKSTÄLLANDE AF UTREDNING OCH AFGIFVANDE AF FÖRSLAG

RÖRANDE

FÖRÄNDRAD ORGANISATION

MEDICINALSTYRELSEN

M. M.

DEN 13 JUNI 1908

TILLSATTA KOMMITTÉ.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1909.

INNEHÅLLSFÖKTECKNING,

Sid.

Kommitténs underdåniga skrifvelse till Konungen ............................................. v.

1. Historik och nuvarande organisation........................................................... 1,

II. Utredning och förslag angående ny organisation af medicinalstyrelsen.

A. Allmänna grunder............................................................................... 16.

B. Hospitalsärenden ............................................................................... 22.

C. Rättsmedicinska ärenden angående sinnesbeskaffenhet .................... 32.

D. Rättsmedicinska ärenden, som ej angå sinnesbeskaffenhet .............. 35.

E. Ärenden rörande läkarkonstens utöfvande och läkardistrikten ......... 38.

F. Allmänna hälsovårdsärenden ............................................................. 39.

G. Lasaretts-, sjukstuge- och tuberkulossjukvårdsärenden ....................... 41.

H. Apoteksärenden .................................................................................... 43.

I. Militära hälso- och sjukvårdsärenden samt ärenden rörande tandläkare,
brunnar och bad, sjukgymnaster, barnmorskeväsendet m. m. 48.

K. Veterinärärenden ................................................................................. 50.

L. Medicinalstyrelsens räkenskapskontor, kamrerare för hospitalsärenden

och kontrollanten af hospitalens ekonomiska förvaltning............... 56.

M. Medicinalstyrelsens kansli, ombudsman och fiskal samtläkaramanuenser 67.

N. Sammanfattning af kommitténs förslag till organisation af medicinal styrelsen

....................................................................................... 73.

III. Aflöningar ..................................................................................................... 77.

IV. Förslag till ny instruktion för medicinalstyrelsen ...................................... 95.

V. Särskild motivering till förslaget till ny instruktion för medicinalstyrelsen 114.

VI. Af förslaget till ny instruktion för medicinalstyrelsen föranledt förslag

till ändrad lydelse af vissa paragrafer i instruktionen för läkare ........ 120.

'' Reservationer........................ 122.

Till KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 13 juni 1908 har Eders Kung!. Maj:t
funnit godt uppdraga åt en kommitté att verkställa utredning, huruvida
några förändringar i medicinalstyrelsens organisation och sättet

för ärendenas handläggning inom styrelsen må böra vidtagas och därefter
till Eders Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, hvartill samma
utredning må föranleda, samt i sammanhang därmed afgifva yttrande och
förslag beträffande lönereglering för nämnda styrelse. Till ordförande
i kommittén har Eders Kungl. Maj:t förordnat undertecknad Linroth
samt till ledamöter undertecknade Nyström, Persson, Kjellberg, Gullstrand
och Rissler. Tillika har Eders Kungl. Maj:t genom nyssnämnda
nådiga bref samt genom nådigt bref den 13 november 1908 förordnat,
att såsom särskilda sakkunniga skulle i kommitténs öfverläggningar och
beslut deltaga vid behandling af rättsmedicinska frågor undertecknad
Key-Åberg, vid behandling af frågor rörande hospitalsväsendet undertecknad
Björck, vid behandling af frågor angående veterinärväsendet undertecknad
Regnér, samt vid behandling af frågor rörande apoteksväsendet
undertecknad Kaijser. Vidare har Eders Kungl. Maj:t förordnat,
att kommittén ägde själf antaga sin sekreterare.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 11
juni 1909 — efter underdånig anmälan af kommittén att inom densamma
fråga uppstått om veterinärärendenas öfverflyttande från medicinalstyrelsen
till landtbruksstyrelsen och sedan med anledning däraf
svenska veterinärläkarföreningen till Eders Kungl. Maj:t inkommit
med en underdånig skrift — funnit godt förordna, att, i stället för
undertecknade Gullstrand och Rissler, professorn vid veterinärinstitutet i
Stockholm, medicine doktorn J. G. H. Vennerholm och byråchefen i
landtbruksstyrelsen F. R. Egerström skola vara ledamöter i kommittén
under den tid, frågan om omorganisationen af den centrala myndigheten
för veterinärväsendet utgör föremål för kommitténs behandling.

VII

Arbetet inom kommittén, sådan den ursprungligen var sammansatt,
började den 2 november 1908 och bar därefter med uppehåll under
Riksdagen och med de öfriga afbrott, som föranledts af omständigheterna,
fortgått till nedanstående dag.

Med anledning af den förändring i kommitténs sammansättning vid
behandlingen af veterinärärendena, hvarom Eders Kungl. Maj :t förordnat,
har kommittén ansett lämpligt att uppdela sitt betänkande i två afdelningar,
den ena innefattande kommitténs uppdrag med undantag af frågan
om den närmare organisationen af den centrala veterinäradministrationen
och den andra sagda fråga, Med hänsyn till den inverkan, frågan
om veterinärärendenas framtida behandling befunnits hafva på frågan
om medicinalstyrelsens organisation, har emellertid kommittén redan i
den förra delen af betänkandet måst upptaga till behandling frågan om
veterinärärendenas kvarblifvande inom eller afskiljande från medicinalstyrelsen.

Förra delen af sitt betänkande får kommittén härmed i underdånighet
öfverlämna till Eders Kungl. Maj:t.

För den händelse Eders Kungl. Maj:t skulle finna godt för nästkommande
års Riksdag framlägga den enligt kommitténs mening synnerligen
trängande frågan om omorganisation och lönereglering för medicinalstyrelsen,
men andra delen af kommitténs betänkande ej kommer
att föreligga färdig inom sådan tid, att så äfven hvad veterinärärendena
angår kan ske, vill kommittén i underdånighet framhålla, att dessa
ärenden till den omfattning, de för närvarande tillhöra medicinalstyrelsen,
tillsvidare synas kunna provisoriskt kvarblifva inom styrelsen, till dess
frågan om den centrala veteriuäradministrationen kan hafva blifvit slut -

VIII

giltigt ordnad. Därvid torde veterinärärendena lämpligen böra handläggas
särskild! för sig å en byrå, hvars chef i tillämpliga delar erhåller samma
ställning som enligt kommitténs förslag skall tillkomma byråchef inom
styrelsen, och hvars öfriga tjänstemän blifva amanuensen för veterinärärenden
jämte ytterligare, i mån af behof, någon hos styrelsen anställd
tjänsteman.

Då kommittén funnit det angeläget att tillse, hur den föreslagna
nya organisationen af medicinalstyrelsen skulle kunna i alla detaljer
genomföras, har kommittén vid sitt betänkande fogat ett af kommittén utarbetadt
förslag till ny instruktion för styrelsen jämte tillhörande kort
motivering.

Mot särskilda delar af kommitténs betänkande hafva reservationer
afgifvits af undertecknade Linroth, Nyström, Persson, Kjellberg, Regnér
och Kaijser. Reservationerna åtfölja betänkandet.

Underdånigst
KLAS LINROTH.

J. F. NYSTRÖM. CARL PERSSON. KNUT KJELLBERG.

ALLVAR GULLSTRAND. J. RISSLER.

A. KEY-ÅBERG. THURE BJÖRCK.

GUSTAF REGNÉR. A. KAIJSER.

Ii. v. Schulzenhevm.

Stockholm den 15 november 1909.

Historik och nuvarande organisation.

Den nuvarande medicinalstyrelsen leder sina anor från en efter
mediet af 1600-talet till läkarvetenskapens främjande af dess kikare i hufvudstaden
stiftad förening, hvilken den 16 maj 1663 under namn af collegium
medicorum eller medicum försågs med vissa privilegier mot skyldighet
att utöfva viss tillsyn öfver läkare och apotekare m. fl. Ur denna inrättning,
till en början af hufvudsakligen enskild beskaffenhet, framgick, i
den mån med läkarvetenskapens stigande utveckling krafvet på en ordnad
medicinalförvaltning ökades, efter hand ett statens förvaltningsverk,
hos hvilket högsta inseendet öfver hälso- och sjukvården samt dess
utöfvare, de civila som de militära, i väsentliga delar sammanfördes. Då
emellertid den förändrade ställning, kollegiet så småningom kom att intaga,
gjorde en fastare organisation för handhafvande af dess uppgifter
erforderlig, blef genom kungl. kungörelsen den 27 januari 1813 collegium
medicum, sådant det dittills varit ordnadt, upplöst och i dess ställe
sundhetskollegium inrättadt.

Enligt för sundhetskollegium den 6 december 1815 utfärdad instruktion
skulle detta ämbetsverk bestå af en preses, som skulle ansvara
Kungl. Maj:t för ärendenas driftiga handläggning och vederbörliga
gång, en vice preses, som, när ordföranden var frånvarande, skulle
uppfylla dennes åliggande och under hans närvaro biträda honom vid
tillsynen öfver ärendenas handterande, samt två medicinalråd och sex
assessorer.

Redan den 5 april 1810 hade Kungl. Maj:t, för att bereda collegium
medicum tillgång till sakkunskap på skilda områden, uppdragit åt

Collegium
medicum och
sundhetskollegium.

professorerna i Stockholm i obstetrik samt i medicin och farmaci, öfverkirurgen
vid Serafimerlasarettet och ännu en tjänsteläkare att såsom extra
ordinarie ledamöter tillhöra collegium. Vid sundhetskollegiums bildande
upptogos dessa extra ordinarie ledamöter där. De blefvo dock icke ersatta
vid sin afgång, utan upphörde därmed anordningen. Något arfvode
hade de icke uppburit.

Genom nådiga brefvet den 28 december 1821 blefvo två assessorsämbeten
i sundhetskollegium indragna, och enligt den 27 april 1841 fastställd
aflöningsstat för kollegium skulle ledamöterna endast utgöra en ordförande
och fyra medicinalråd. »Då emellertid detta antal af collegiales lätteligen
kunde förminskas under det domföra» erhöll kollegium genom nådigt
bref den 3 juni 1846 tillåtelse att, vid möjligen inträffande behof, på högst
två månader i sänder bland hufvudstadens därtill kvalificerade läkarpersonal
utse och adjungera ledamot, utan anspråk på adjunktsarfvode.

Jämlikt nyssnämnda instruktion för sundhetskollegium den 6 december
1815 skulle kollegium tillkomma öfverinseendet och styrelsen
öfver allt som angick sundhetstillståndet samt läkarvården och sjukskötseln
såväl hos rikets inbyggare i allmänhet som vid krigsmakten
till lands och sjös i freds- och i viss mån äfven i krigstid. Härifrån
undantogos dock bland annat de vid serafimerlasarettet tillförordnade
läkare äfvensom länslasaretten, kurhusen och hospitalen. Öfverstyrelsen
öfver länslasaretten, kurhusen och hospitalen utöfvades fortfarande af
serafimerordensgillet, tills genom kungl. brefvet den 9 september 1859
öfverinseendet öfver lasaretten och kurhusen och genom kungl. brefvet
den 12 maj 1876 öfverstyrelsen öfver hospitalen förflyttades till sundhetskollegium.
Kollegium hade likaledes under sin förvaltning barnmorske-,
apoteks- och veterinärväsendet.

Sundhetskollegium skulle enligt instruktionen arbeta på två divisioner,
den civila och den militära, på hvilka ordföranden hade att fördela
ledamöterna. Endast viktigare ärenden skulle handläggas i kollega
plenum. Efter det förenämnda inskränkning 1841 skett af kollega
ledamotsantal, upphörde emellertid denna indelning, och samtliga ärenden
handlades i plenum.

Medicinal- Sedan befattningen med lasaretten och hospitalen öfvertagits af

isffioch 190Q sundhetskollegium, framträdde alltmer behofvet af en omgestaltning af
års organisa- detsamma i riktning mot ett enklare sätt för de hopade göromålens
tioner. behandling. År 1877 genomfördes en sådan, hvarigenom sundhetskollegium
ombildades till medicinalstyrelsen.

Enligt 1877 års organisation, närmare bestämd genom nådiga instruktionen
för medicinalstyrelsen af den 2 november samma år, skulle
styrelsen bestå af en ordförande med benämning generaldirektör och
fyra ledamöter, nämligen tre med benämning medicinalråd och en med
benämning öfverfältläkare. Den kollegiala formen bibehölls för öfverläggningar
och beslut i ett flertal ärenden, men de öfriga skulle afgöras
af generaldirektören ensam efter rådplägning med ledamöterna.

Sedan från och med år 1901 ytterligare ett medicinalråd för ärenden
rörande veterinärväsendet uppförts å styrelsens stat, utfärdades den 31
december 1900 den instruktion för medicinalstyrelsen, som fortfarande med
några smärre förändringar gäller, och hvarmed afsågs bland annat att
erhålla en ytterligare förenkling i ärendenas behandling utan rubbning
af de allmänna principerna i styrelsens dittills varande organisation.

Enligt denna instruktion skall styrelsen bestå af generaldirektören,
som skall vara legitimerad läkare, fyra medicinalråd, af hvilka tre skola
vara legitimerade läkare och en legitimerad veterinär, samt öfverfältläkaren.
Jämlikt 1907 års Riksdags beslut har från och med 1908 års
ingång under öfverfältläkarens chefskap inom arméförvaltningen inrättats
en särskild sjukvårdsstyrelse, som med samma år trädt i verksamhet
för handläggning af ärenden angående arméns sjukvårds- och veterinärväsende.
Öfverfältläkarens lön såsom ledamot af medicinalstyrelsen ansågs
emellertid böra kvarstå å styrelsens stat och har efter förändringen
uppburits af ett tillförordnadt medicinalråd. Den stora ökningen under årens
lopp af de inom styrelsen förekommande ärendena (jfr tablån å sid. 68) har
nämligen ansetts fortfarande betinga fem ledamöter inom styrelsen.

Genom samfälld öfverläggning och beslut skola enligt 1900 års instruktion
handläggas följande slag af ärenden:

a) Kungl. Maj:ts bref och remisser samt underdåniga framställningar
och utlåtanden;

b) frågor om utfärdande af sådana allmänna föreskrifter, som afse
verkställigheten af gällande författningar eller fullgörandet af Kungl.
Maj:ts särskildt gifna nådiga befallningar;

c) styrelsens årsberättelser och öfriga föreskrifna redogörelser;

d) förslag till användandet af de under styrelsens förvaltning ställda
anslag;

e) frågor om förvaltningen af verkets egna fonder;

f) rättsmedicinska utlåtanden;

g) besvärsmål;

h) frågor om vitens föreläggande och ådömande, åtals anställande
samt tilldelande af föreställning och varning;

i) uppgörande af arbetsordning för styrelsen och instruktion för
dess tjänstemän;

k) frågor om förändringar i verkets organisation;

l) frågor om befordringar utom verket;

m) befordringsfrågor undantagande sådana, som röra återbesättande
af ledig ledamotsplats, frågor om extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjäntes
antagande, om afsked, om tjänstebetyg, om tjänstemäns och
betjäntes fel eller försummelser i tjänsten, samt om tjänstledighet och
förordnande, allt inom verket;

n) bestämmandet af arfvoden åt tillfälliga biträden och frågor angående
verkets ekonomi;

samt dessutom hvarje ärende, som generaldirektören finner skäl att
göra till föremål för samfälldt afgörande.

I behandlingen af dessa ärenden skola åtminstone tre af medicinalstyrelsens
ledamöter, generaldirektören inberäknad, deltaga, och gäller
som styrelsens beslut den mening, hvari de flesta instämt eller vid lika
röstetal för olika meningar den som af generaldirektören biträdes. I
öfriga förekommande ärenden med undantag af dem, som handläggas
och afgöras af vederbörande ledamot allena, tillkommer beslutanderätten
generaldirektören ensam efter rådplägning antingen endast med föredraganden
eller, om ärendets vikt och beskaffenhet anses sådant fordra,
med vissa eller alla styrelsens ledamöter. Fordrar ärende, som skall
sålunda afgöras, så skyndsam behandling, att medicinalstyrelsens sammanträde
icke kan afvaktas, äger generaldirektören ensam meddela föreskrift
om åtgärder, som böra vidtagas, dock skola sålunda meddelade
föreskrifter anmälas till styrelsens protokoll vid nästa sammanträde, som
af generaldirektören bevistas.

Af vederbörande ledamot allena handläggas och afgöras, då generaldirektören
icke annorlunda bestämmer, ärenden angående barnmorskeelevers
antagande, ansökningar om vård å hospital samt anmälningar
om sinnessjukas intagande å enskilda vårdanstalter, elevers anställande
å apotek och apotekselevers godkännande såsom farmacie kandidater
samt medikamentsräkningars granskning, dock att ärende af nu omförmäld
beskaffenhet må, där vederbörande ledamot anser sådant af omständigheterna
betingadt, hänskjutas till generaldirektörens afgörande
efter föredragning i vanlig ordning. Utan föregående föredragning kan
ledamot, genom remiss eller särskild skrifvelse, infordra förklaringar,
yttranden och uteblifna rapporter eller årsberättelser, äfvensom åt personer
lydande under styrelsen meddela erinringar i mål, som höra till
ledamotens föredragning. Likaledes må ledamot direkt till bearbetning,

granskning, anteckning eller förvaring af vederbörande tjänsteman befordra
inkommande berättelser, rapporter, anmälningar med mera dylikt;
dock skall, därest dessa handlingar innehålla något af beskaffenhet att
böra inför styrelsen omedelbarligen anmälas, ledamot verkställa sådan
anmälan.

Då generaldirektören befinner sig på tjänsteresa eller begagnar semester
eller då han eljest under kortare tid, som ej öfverstiger fjorton
dagar, är förhindrad att sitt ämbete förrätta, skall, därest icke Kungl.
Maj:t annorlunda förordnar, äldste tjänstgörande läkarledamoten inträda
i utöfningen af generaldirektörens åligganden inom styrelsen. År generaldirektören
af annan anledning än att han befinner sig på tjänsteresa
eller begagnar semester hindrad att förrätta sitt ämbete, och fortfar
hindret utöfver fjorton dagar, bör äldste tjänstgörande läkarledamoten
fortfarande utöfva generaldirektörens ämbete, intill dess Kungl. Maj:t
å ämbetet meddelar nådigt förordnande. Likaledes skall vid inträffande
ledighet af generaldirektörsämbetet äldste tjänstgörande läkarledamoten
inträda i utöfningen af detsamma och därmed fortfara, intill dess att
Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

Jämlikt 1877 års instruktion för medicinalstyrelsen hade kollegialt
behandlats jämväl frågor rörande nybyggnad och förändring af hospital,
lasarett, kurhus eller annan sjukvårdsanstalt samt yttranden i sanitära
frågor, äfven då de icke skulle underställas Kungl. Maj:ts pröfning
och icke innebure användning af gifna anslag. I generaldirektörens
frånvaro behandlades enligt sistnämnda instruktion alla ärenden samfälldt
af styrelsens ledamöter, och den genom 1900 års instruktion vederbörande
ledamot ensam tillerkända beslutanderätt var förut ej känd.

Enligt 1877 års instruktion för medicinalstyrelsen skulle de hos
styrelsen förekommande ärenden vara fördelade mellan dess ledamöter
på följande sätt.

Ett medicinalråd skulle handlägga och föredraga ärenden rörande
hälso- och sjukvården, såvidt den utöfvades af hälsovårds- och kommunalnämnder
samt provinsial-, distrikts- och stadsläkare, äfvensom allmänna
sanitära frågor, ett medicinalråd ärenden, som angingo hospital,
lasarett och kurhus, rättsmedicinska utlåtanden och protokoll öfver
rättsmedicinska undersökningar, samt ett medicinalråd ärenden, som
rörde apoteksväsendet, barnmorskeväsendet, skyddskoppympningen, hälsobrunnar
och badinrättningar. Öfverfältläkaren skulle handlägga och
föredraga, förutom militära hälso- och sjukvårdsärenden, veterinärärenden

samt ärenden, angående tandläkare och fältskärer, hvarjämte han skulle
vara intendent för fältläkarkontoret.

Enligt 1900 års instruktion skulle ärendena vara så fördelade, att
en läkarledamot skulle handlägga och föredraga ärenden rörande de
civila läkarbefattningarna och utöfningen af läkarkonsten, rättsmedicinska
utlåtanden och undersökningar, som ej angingo sinnesbeskaffenhet, samt
barnmorskeväsendet, en läkarledamot ärenden, som angingo hospitalsväsendet
och sinnessjukas vård samt rättsmedicinska utlåtanden angående
sinnesbeskaffenhet, en läkarledamot ärenden, som rörde allmän hälsovård,
lasarett och andra sjukvårdsanstalter samt apoteksväsendet. Ofverfältläkaren
skulle handlägga och föredraga militära hälso- och sjukvårdsärenden
äfvensom ärenden rörande brunns-, bad- och andra dylika inrättningar
samt ärenden, som angingo tandläkare, sjukgymnaster och fältskärer.
Yeterinärledamoten skulle handlägga och föredraga veterinärärenden
såväl civila som militära. Generaldirektören skulle dock, såväl
nu som enligt 1877 års instruktion, äga att efter omständigheterna närmare
bestämma de civila, icke veterinära ärendenas fördelning mellan
styrelsens läkarledamöter. I tvifvelaktiga fall skulle generaldirektören
hafva att bestämma, af hvilken ledamot ärende skall föredragas.

Då, såsom ofvan (sid. 3) angifvits, medicinalstyrelsens befattning med
sjukvården vid armén från och med år 1908 så godt som upphörde, skedde
den ändring i ärendenas fördelning inom styrelsen, att allmänna hälsovårdsärendena
skildes från lasaretts- och apoteksärendena, så att hälsovårdsärendena
jämte kvarstående militära ärenden, ärenden rörande tandläkare,
fältskärer och barnmorskeväsendet, samt ärenden rörande styrelsen
själf, dess personal, ekonomi och arkiv förlädes till en ledamot,
under det att ärenden rörande brunnar, bad och dylika inrättningar samt
sjukgymnaster och sjukgjunnastik förlädes till den nya lasaretts- och
apoteksroteln.

Genom 12 § af nådiga stadgan angående sinnessjuka har uppdragits
åt den för fem år i sänder af Kungl. Maj:t förordnade öfverinsjpektören
för sinnessjukvården i riket att, i den mån hans tid medgifver, inom
medicinalstyrelsen biträda vid handläggning af hospitalsärenden och af
rättsmedicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet med rätt för honom
att deltaga i öfverläggningarna och få sin mening till protokollet antecknad.

Gemensamt med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse handläggas, från
och med 1908 års ingång ärenden, som angå militärläkarnas och militärveterinärernas
befordringsförhållanden samt fältläkarstipendiaters och

fältveterinärstipendiaters antagande och entledigande; dock att personalfrågor
rörande fältläkar- och fältveterinärkårernas reserver tillhöra öfverfältläkaren.
Ärenden, som angå militärläkarnas och militärveterinärernas
medicinska verksamhet, tillhöra medicinalstyrelsen ensam.

Då ärenden, som röra hälso- och sjukvården vid flottan och kustartilleriet
eller personal, som är anställd eller söker anställning såsom
läkare därstädes, förekomma inom medicinalstyrelsen, skall marinöfverläkaren
deltaga i styrelsens öfverläggningar och få sin mening till
styrelsens protokoll antecknad.

Medicinalstyrelsen biträdes af ett kansli och ett räkenskapskontor samt
en ombudsman och fiskal. I 1900 års instruktion för medicinalstyrelsen
bestämdes, att å styrelsens kansli skulle tjänstgöra en sekreterare, tjänsteman
af 2:dra graden, en registrator och aktuarie samt två notarier, samtliga
tjänstemän af lista graden, samt å räkenskapskontoret en kamrerare,
2:dra gradens tjänsteman, och en kassör tillika bokhållare, tjänsteman
af lista graden. Från och med år 1902 hafva emellertid i stället för
de hos serafimerordensgillet vid upphörandet af dess befattning med
hospitalsväsendet anställda en kamrerare och en sekreterare, hvilka sedermera
haft skyldighet att biträda inom sundhetskollegium och medicinalstyrelsen,
ytterligare såsom biträden vid handläggningen af hospitalsärenden,
jämlikt nådiga brefvet den 14 juni 1901, varit hos styrelsen
anställda en kamrerare och en notarie, hvilken senare tillika i den omfattning,
styrelsen bestämmer, har att ombesörja sekreterargöromål. För
ombudsmannen och fiskalen, som bör vara legitimerad läkare, gäller af
sundhetskollegium den 5 januari 1843 fastställd instruktion.

På grund af den styrelsen medgifna rätt att antaga extra ordinarie
tjänstemän äro hos styrelsen anställda fyra amanuenser, hvilka äro legitimerade
läkare och en amanuens, som är legitimerad veterinär, samtliga
med fast arfvode. Å kansliet tjänstgöra därjämte fyra juridiskt utbildade
amanuenser med fast arfvode, hvaraf en äfven är biträde åt registratorn
och aktuarien, och å räkenskapskontoret en juridiskt utbildad
amanuens med fast arfvode.

För medikamentäkningars granskning är hos styrelsen anställdt ett
biträde, läkare eller apotekare, mot ett årligt arfvode af 1,000 kronor.

Vidare tjänstgöra hos styrelsen en statistiker mot ett arfvode för
år af 1,200 kronor och ett biblioteksbiträde mot ett årligt arfvode af
400 kronor.

Till biträde vid behandlingen af byggnadsfrågor är hos styrelsen
anställd en arkitekt med arfvode af 1,500 kronor årligen jämte ersätt -

ning för kostnad och tidspillan under de af honom på uppdrag af
medicinalstyrelsen verkställda resor samt godtgörelse till belopp, som
medicinalstyrelsen för hvarje fall pröfvar skäligt, för af honom uppgjorda
eller granskade plan- eller arbetsritningar till byggnader af större
omfattning och entreprenadkontrakt.

Från och med år 1909 finnes anställd en af Kungl. Maj:t tills vidare
förordnad kontrollant af hospitalens ekonomiska förvaltning med af Kungl.
Maj:t utfärdad instruktion af den 13 november 1908. Kontrollanten,
som enligt denna instruktion skall anses tillhöra medicinalstyrelsens
tjänstemän, har till hufvudsakligt åliggande att en eller flera gånger årligen
besöka statens samtliga anstalter för sinnessjuka och därvid verkställa
inventeringar af kassa och förråd m. m., att utföra den i 11 §
punkt 15 af nådiga stadgan angående sinnessjuka föreskrifna granskningen
af de olika anstalternas räkenskaper, att vid behof vikariera för
kamreraren för hospitalsärenden i medicinalstyrelsen samt att, i den mån
hans tid det medgifver, på anmodan biträda styrelsen vid utredning af
ekonomiska ärenden angående statens anstalter för sinnessjuka.

Styrelsen äger ock antaga behörig person att tillhandagå densamma
med utredning af juridiska frågor. Den sålunda för hvarje fall anlitade
erhåller arfvode för hvarje gång.

Ett kvinnligt skrif biträde finnes anställ dt hos medicinalstyrelsen,
dock endast mot arfvode för visst arbete, som af henne utföres.

Hos styrelsen äro anställda på ordinarie stat en förste vaktmästare
och två vaktmästare, och på extra stat en vaktmästare, hvarjämte två
tillfälliga extra vaktmästare för närvarande tjänstgöra hos styrelsen.

Framställda Innan kommittén närmare ingår på det till kommitténs behandling
förändringhänskjuta ämnet, vill kommittén omnämna några af de yrkanden, som

medidnaisty- i senaste tid framställts på en förändrad organisation af medicinaliTeor^ni-
styrelsen.

\ationmi Kommittén vill därvid först erinra om en af ledamoten i kommittén

medicine doktorn Knut Kjellberg under 1907 års riksdag inom andra kammaren
väckt motion, däruti på anförda skäl yrkades, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa
utredning angående medicinalstyrelsens tidsenliga omorganisation, samt
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Det andra kammarens tillfälliga utskott, till hvars förberedande behandling
motionen hänvisades, vände sig för att erhålla närmare upplysning
rörande de förhållanden, som i motionen antydts, äfvensom
ett sakkunnigt yttrande i anledning af densamma genom regeringen till
medicinalstyrelsen, som den 8 maj 1907 till utskottet inkom med ett yttrande
i ärendet. I afgifvet utlåtande af den 17 maj 1907 hemställde utskottet,
under framhållande att såväl motionären som medicinalstyrelsen i vissa
delar konstaterat förefintligheten af anmärkningsvärda bristfälligheter
inom styrelsen, att Riksdagen måtte, med hufvudsakligt bifall till motionärens
yrkande, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning angående behofvet af medicinalstyrelsens
omorganisation samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda. Denna hemställan blef af andra kammaren bifallen.
Första kammarens vederbörande tillfälliga utskott, dit frågan hänskjutits,
anmälde, att densamma fordrade en mer ingående pröfning än
den långt framskridna tiden medgaf, hvarefter utskottets utlåtande
lades till handlingarna. Den väckta frågan hade alltså för den gången
förfallit.

Genom nådigt bref den 13 september 1907 erhöll medicinalstyrelsen
befallning att taga under ompröfning, huruvida i samband med den statsmedicinska
anstaltens inrättande en inskränkning i arbetskrafterna inom
medicinalstyrelsen skulle kunna vidtagas genom en omorganisation af styrelsen.
Så befanns emellertid icke vara förhållandet.

Sedermera har medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 10 januari 1908 hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes uppdraga
åt särskilda sakkunnige att i sammanhang med förestående lönereglering
för medicinalstyrelsen utreda och afgifva förslag angående erforderliga
förändringar i medicinalförvaltningen, försåvidt den tillhörde medicinalstyrelsen.

Till stöd för denna hemställan anförde styrelsen följande:

»Angelägenheten af medicin alstyrelsen s omorganisation har under
senare åren mångfaldiga gånger förts på tal. Stundom har det varit
fråga om organisatoriska förändringar inom särskilda områden af medicinaladministrationen,
stundom hafva yrkanden framkommit på mera omfattande
åtgärder i reformsyfte. Och det kan icke förnekas, att den
närvarande tidpunkten i mera än ett afseende synes lämplig för denna
angelägenhets tagande under öfvervägande. Omsorgen om hälso- och sjukvården
vid landt- och sjöförsvaret, som tidigare utgjort en synnerligen
viktig del af medicinalstyrelsens förvaltningsområde, öfverfiyttas från

och med detta år i väsentlig mån från styrelsens handläggning eller
har förut därifrån undantagits, hvilken omständighet icke kan undgå att
utöfva inflytande på arbetet inom styrelsen. Eders Kungl. Maj:t har
också i enlighet med styrelsens förslag endast på förordnande tillsatt
den genom öfverfältläkarens bortflyttning lediga ledamotsplatsen i medicinalstyrelsen.
Å andra sidan har genom Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens
under år 1907 fattade beslut den s. k. statsmedicinska anstalten
för medicinalförvaltningens understödjande med vetenskapliga undersökningar
tillkommit. Denna anstalts inordnande uti förvaltningen måste
också blifva af ej ringa betydelse för medicinalstyrelsen. Styrelsen har
visserligen förut angifvit sin ställning till denna fråga, men då Eders
Kungl. Maj:t i nådigt bref den 13 september 1907 anbefallt styrelsen
att taga under ompröfning, huruvida i sammanhang med den statsmedicinska
anstaltens inrättande genom en omorganisation af medicinalstyrelsen
en inskränkning i arbetskrafterna inom detta ämbetsverk skulle
kunna vidtagas, så finnes äfven härutinnan en ännu öppen fråga af betydelse
för styrelsens organisation. Vidare står en lönereglering för
styrelsen på dagordningen.

Ganska viktiga organisationsfrågor måste således i allt fall under
den närmaste tiden pröfvas och lösas, och det vore, för att medicinalstyrelsen
därefter, om möjligt, måtte kunna vinna en väl behöflig arbetsro,
af vikt att i sammanhang med de förändringar, som kunna blifva
en följd af ofvannämnda förhållanden, alla de ändringar i organisationen,
som öfverhufvud taget böra och kunna ske, också blefve vidtagna Medicinalstyrelsen
har därför nu ansett sig höra underställa frågan härom
Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, men anser sig icke hvarken kunna
eller böra framlägga ett förslag i sak. Styrelsen har nämligen den uppfattningen,
att denna angelägenhet lämpligast borde uppdragas åt särskilda
af Eders Kungl. Maj:t utsedda kommitterade. Till stöd för denna
sin uppfattning får medicinalstyrelsen i det följande dels framhålla några
synpunkter af mera allmän betydelse, dels äfven beröra de särskilda delar
af styrelsens förvaltningsområde, hvilka företrädesvis torde komma
i betraktande vid en eventuell omorganisation, och de omständigheter,
som beträffande dessa områden göra det önskvärdt, att utredningen blifver
så mångsidig som möjligt.

Den stora reform, som rikets medicinalförvaltning för snart hundra
år sedan undergick genom upprättandet af sundhetskollegium, hade till
mål att lägga landets hela hälso- och sjukvård under detta ämbetsverks
förvaltning. I samma riktning gingo också de förändringar, som tillkommo
under loppet af hela det nyss förflutna århundradet, dock så

att den befattning med rena undervisningsfrågor, som vid sidan af hälsovårdsadministrationen
från början ålåg sundhetskollegium, småningom
därifrån afskilts. Karolinska mediko-kirurgiska institutet har blifvit fullt
själfständigt med organisation som ett universitet; veterinärinstitutet och
farmaceutiska institutet hafva äfven ställts under särskilda styrelser, det
sistnämnda så sent som år 1901; endast ledningen af barnmorskeundervisningen
tillhör ännu medicinalstyrelsen. Däremot hafva till sundhetskollegii,
resp. medicinalstyrelsens förvaltningsområde lagts de allmänna
sjukhusen, som från början icke hörde dit, samt framför allt hospitalsväsendet,
hvithet före 1877 hade en särskild styrelse, serafimerordensgillet.
Ämbetsverket hade sålunda blifvit en verklig medicinalstyrelse
för landet, omfattande så godt som allt, som under en sådan benämning
kan finna rum: den allmänna hälsovården, all sjukvårdspersonal, åtgärderna
mot farsoter, sjukhusen och kuranstalterna, hospitalen för sinnessjuka,
rättsmedicinen, veterinär-, apoteks- och barnmorskeväsendet —
allt sorterar det nu under styrelsen.

I motsats härtill gå de kraf, som på senare tiden låtit höra sig, i
allmänhet i riktningen af en sådan systemförändring, att viktiga delar
af medicinalförvaltningen skulle utbrytas från medicinalstyrelsen eller
eljest ordnas på en mer eller mindre själfständig bas. Grunden härtill
torde, där verkliga skäl förelegat, vara att söka däri, att under det
gångna århundradet, särdeles dess senare hälft, en mycket kraftig och
oafbruten utveckling ägt rum på det medicinskt-hygieniska vetenskapsområdet,
så att allt större kraf och allt mångsidigare kompetensfordringar
måste ställas på det förvaltningsorgan, som har att handlägga frågor
inom de af utvecklingen berörda områdena, fordringar så stora, att de
icke ansetts möjliga att uppfylla inom ett enda verk.

Då det således gäller att pröfva, om det ena eller andra systemet,
centralisation eller decentralisation, skall tillämpas för medicinalärendenas
framtida handläggning inom förvaltningen, synes uppdraget att verkställa
denna pröfning böra gifvas åt en mera mångsidigt sammansatt
myndighet än ett ämbetsverk med så exklusivt medicinsk karaktär som
medicinalstyrelsen.

Bland de frågor, hvilka måste träda i förgrunden, då det är tal
om förändrad medicinaladministration, intages främsta rummet otvifvelaktigt
af hospitalsväsencLet, hvars raska utveckling mera än något annat
bidragit att göra medicinalstyrelsen till ett af de ämbetsverk, som äro
mest tyngda af arbete och ansvar. Vid början af år 1877, då denna
förvaltningsgren lades under medicinalstyrelsen, voro hospitalen i riket
9 med 1,543 sängar och dess underhåll kostade under samma år 745,541

kronor 29 öre. Nu äro anstalterna för sinnessjuka 13, oberäknadt de
tvänne under anläggning varande i Säter ocli Västervik för 800 sängar
hvardera; sängantalet uppgick vid början af år 1907 till 6,344 och
bospitalsväsendets drift under år 1906 kräfde en utgift af 3,873,783
kronor 84 öre, kostnaderna för nybyggnader häruti icke inberäknade.
Enligt den af medicinalstyrelsen på Eders Kungl. Maj:ts befallning år
1902 uppgjorda planen skola ytterligare hospital byggas, tills sängantalet
något öfverskrider 10,000, hvilken siffra beräknats blifva uppnådd
år 1912. Under senare åren har naturligtvis den lifliga byggnadsverksamheten
inom hospitalsväsendet — för nybyggnader har under
åren 1898—1907 särskild! utgått från statsverket 6,140,885 kronor 52
öre — gjort sitt till att i betydlig grad öka medicinalstyrelsens arbete
på detta område.

Den här i korthet antydda utvecklingen har på flera sätt inverkat
på arbetet inom medicinalstyrelsen. Först är att erinra, hurusom den
styrelsens ledamot, som i början handlade hospitalsärendena, dessutom
föredrog lasarettsfrågorna samt alla slags rättsmedicinska ärenden. Snart
tvingade arbetsbördans storlek till undantagande af de rättsmedicinska
frågor, som icke angingo sinnesbeskaffenhet. En årsföljd därefter måste
äfven lasarettsärendena skiljas från ifrågavarande rotel, så att en ledamot
af medicinalstyrelsen numera är fullt upptagen af allenast hospitalsärendena
och rättsmedicinska utlåtanden angående sinnesbeskaffenhet,
beträffande hvilka senare han emellertid måste i afsevärd mån understödjas
af öfverinspektören för sinnessjukvården i riket. De från hospitalsroteln
frånskilda grupperna af ärenden hafva måst fördelas på andra
styrelsens ledamöter, hvilka sålunda i sin ordning fått sina skyldigheter
ökade icke blott genom den allmänna utvecklingen, utan dessutom genom
öfvertagandet af nya slags ärenden. Härtill komma, att hospitalsärendena
till stor del äro af den art, att besluten innebära användande
af till medicinalstyrelsens disposition ställda penningemedel, hvarför de
enligt gällande instruktion skola behandlas kollegialt. Men då de ledamöter,
hvilka icke hafva att föredraga dessa ärenden, på grund af ökningen
äfven på deras egna speciella områden icke i regel hinna närmare
sätta sig in uti hospitalsärendena, nödgas de bära medansvar för
beslut, vid hvilkas fattande de blott till någon ringa del kunna lita på
eget omdöme. Detta förhållande skall helt naturligt för dem själfva
kännas pinsamt och lärer icke heller i öfrigt kunna anses tillfredsställande.
För styrelsens chef hafva hospitalsärendena äfven blifvit mer
och mer betungande och torde de numera taga i anspråk åtminstone
tredjedelen af hans verksamhet.

Utan gensägelse behöfver härutinnan rättelse vidtagas. Det kan icke
heller förnekas, att fog tinnes för de yrkanden, som stundom försports
därom, att bättre garanti för sakkunskap i rent kamerala eller juridiska
frågor än de, som ligga i medicinalstyrelsens nuvarande sammansättning,
borde finnas, då det gäller förvaltning och redovisning af så stora
belopp, som de för hospitalsväsendet numera utgående.

Frågan om hospitaltförvaltningens framtid innebär således sidor,
för hvilkas rätta bedömande behöfvas icke blott sådan sakkunskap, som
är representerad i medicinalstyrelsen, utan äfven erfarenhet från andra
områden. Emellertid utmärkes obestridligen den period, hvarunder
hospitalsväsendet redan omhänderhafts af medicinalstyrelsen, sådan styrelsen
nu är sammansatt, af ett högst beaktansvärdt framåtskridande ej
minst i afseende på sinnessjukvårdens beskaffenhet, som numera vid
våra hospital icke torde stå tillbaka för något annat lands motsvarande
sjukvård. Den behöfliga reformen i fråga om hospitalsadministrationen
bör därför företagas med stor varsamhet och fördelarna i den nuvarande
ordningen icke utan tvingande skäl uppoffras.

En angelägenhet af den största vikt, då fråga är om medicinalstyrelsens
omorganisation, är vidare rättsmedicinen. Medicinalstyrelsen
fungerar ända från ämbetsverkets tillkomst såsom sakkunnig myndighet
i sista hand uti alla hithörande frågor. Lämpligheten eller olämpligheten
af denna funktions bibehållande hos styrelsen och behofvet i öfrigt
af förändrade anordningar vid rättsmedicinska utlåtandens afgifvande
hafva ej sällan varit föremål för intresserades öfvervägande. Särskildt
har man fästat uppmärksamheten därvid, att alla styrelsens ledamöter
numera icke kunna i samma mån som fordom, då medicinen ej ännu
var så specialiserad som i vår tid, äga utbildning inom samtliga de
grenar af läkarvetenskapen, som vid olika rättsmedicinska frågors handläggning
äro af betydelse. Ett förslag till denna angelägenhets afhjälpande
genom inkallande i särskilda fall af sakkunniga innefattas i det
yttrande af undertecknad Linroth, som här nedan vidare omförmäles.
Måhända kunde också annan utväg finnas. I alla händelser skulle ett
allvarligt öfvervägande af frågan vara af gagn och det just nu, då förslag
föreligger till reformer i rättsmedicinen i öfrigt, utarbetade af särskildt
för ändamålet af Eders Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga. Med
tystnad vill medicinalstyrelsen icke heller förbigå ett uttalande af öfverinspektören
för sinnessjukvården uti hans ämbetsberättelse för år 1906
angående sättet för afgifvande af rättsmedicinska yttranden om sinnesbeskaffenhet,
hvartill han finner medicinalstyrelsens icke psykiatriskt
bildade medlemmar sakna tillbörliga kvalifikationer. Utan att vid detta

tillfälle vilja ingå i bedömande af detta yttrandes beskaffenhet och befogenhet,
finner styrelsen det dock i alla händelser vara af den betydelse,
att det bör opartiskt pröfvas. För öfrigt sammanhänger frågan
härom på det närmaste med den om hospitalsförvaltningens handhafvande.
Ty svårligen lärer man kunna för utredning af de talrika malen
— i medeltal ungefär 60 om året — angående sinnesbeskaffenheten
hos för brott tilltalade personer undvara den psykiatriska sakkunskap,
som också behöfves vid handläggning af ärenden rörande sinnessjukvården.
Skall således hospitalsförvaltningen öfvergå till en ny styrelse,
så kan icke frågan om nu ifrågavarande rättsmedicinska yttranden blifva
oberörd af en sådan förändring.

Afsevärda, ehuru af mindre betydelse än de redan behandlade frågorna,
anser medicinalstyrelsen de yrkanden vara, som gått ut på ändringar
i veterinär- och apoteksadministrationen. De hafva vanligen
burits af en, föröfrigt ganska naturlig åstundan inom de respektive
kårerna att ökadt utrymme inom administrationen skulle tilldelas fackmän
ur deras egna led.

Hvad särskild t. angår veterinärväsendet, så anställdes genom nådigt
beslut redan den 18 maj 1894 en särskild representant därför i medicinalstyrelsen,
och genom Eders Kungl. Map.ts nådiga bref den 1 juni 1900
samt Eders Kungl. Majts förnyade nådiga instruktion för medicinalstyrelsen
den 31 december 1900 ordnades denna angelägenhet så, att en
veterinär såsom ordinarie medicinalråd anställdes hos medicinalstyrelsen.
Under de förhandlingar, som föregingo sistnämnda nådiga bestämmelse,
var frågan om veterinäradministrationens organisation föremål för en
grundlig utredning, hvarför föga af nya synpunkter nu lärer vara att
framlägga. Medicinalstyrelsen tror också för sin del, att veterinärväsendets
förening med det öfriga medicinalverket endast bör lända det förra
till fördel. Då emellertid uttalanden angående behofvet af ny pröfning
af frågan i syfte att veterinärväsendet skulle blifva mera själfständigt
upprepade gånger under senare tiden framkommit från ledande veterinärkretsar,
har medicinalstyrelsen ej velat underlåta att i detta sammanhang
för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta förhållande och förorda dylik pröfning,
hvartill styrelsen finner ett skäl äfven däruti, att genom Riksdagens
afslag år 1907 på Eders Kungl. Maj:ts framställning om en veterinärbakteriologisk
afdelning vid förenämnda statsmedicinska anstalt,
utsikterna minskats för styrelsen att i framtiden kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt upprätthålla denna gren af förvaltningen.

Apotekarkårens kraf på större inflytande på ledningen af dess yrke
berörande offentliga angelägenheter hafva visserligen uppmärksammats

uti det här nedan omnämnda förslaget om anställande af extra ordinarie
medicinalråd men förtjänar dessutom helt visst i och för sig att
beaktas, i synnerhet som stora förändringar inom apoteksväsendet väntas
inträda . efter år 1920, då den nu pågående amorteringen af apoteksprivilegierna
skall vara afslutad.

Äfven förhållandena inom de båda sist berörda förvaltningsområdena
synas således medicinalstyrelsen väl motivera en allsidig utredning.

Ett förslag till reform inom medicinalstyrelsen, som icke sammanhänger
med någon särskild gren af styrelsens förvaltningsområde, är
det redan i det föregående omnämnda, af undertecknad Linroth nyligen
offentliggjorda angående inrättandet i medicinalstyrelsen af ett antal
extra ordinarie medicinalrädssysslor. Förslaget, som här bilägges, afser
att afhjälpa den brist på sakkunskap inom viktiga delar af läkarkonsten,
som för ämbetsverket småningom uppkommit därigenom, att medicinen
under det 19:de århundradet delat upp sig i ett så stort antal specialdiscipliner,
att de omöjligen alla kunna vara representerade genom styrelsens
ordinarie ledamöter. Men då rikets högsta medicinska förvaltningsorgan
gifvetvis bör förfoga öfver nödiga kunskaper å så många
som möjligt af medicinens skilda områden, så är det synnerligen angeläget,
, att någon åtgärd i den föreslagna riktningen blifver vidtagen.

Äfven detta förslag, ehuru mest ägnadt att behjärtas af medicinskt
bildade personer, kan icke annat än vinna på en granskning utaf en
kommitté, där äfven annan än medicinsk sakkunskap finnes representerad.»

II.

Medicinal styrelsens ämbets befattning -

Byråsystemets
införande i
medicinalstyrelsen -

Utredning och förslag angående ny organisation af
medicinalstyrelsen.

A. Allmänna grunder.

Då kommittén gått att fullgöra sin uppgift, har kommittén till en
början haft att taga under öfvervägande, huruvida någon väsentligare
förändring borde ske med afseende a föremålet för och omfattningen
af medicinalstyrelsens ämbetsbefattning. På sätt och af skäl, som kommittén
här nedan under de särskilda hufvudgrupperna af ärenden, som
inom styrelsen handläggas, närmare utvecklat, har kommittén härutinnan
stannat vid att föreslå endast den förändringen, att veterinärärendena
frånskiljas från styrelsen. I öfrigt bör enligt kommitténs mening medicinalstyrelsens
ämbetsverksamhet fortfarande vara densamma som för
närvarande.

På sätt af den föregående redogörelsen framgår behandlas för närvarande
en stor del af de inom medicinalstyrelsen förekommande ärenden
kollegialt d. v. s. genom samfälld öfverläggning och beslut af åtminstone
tre ledamöter, generaldirektören inberäknad. Antalet protokollsförda
dylika ärenden under år 1908 utgjorde 1,576. Antalet ärenden,
afgiorda af generaldirektören ensam, utgjorde samma år 3,562.

Kommittén vill icke förneka, att det kollegiala behandlingssättet åt
ärendena inom medicinalstyrelsen väl varit motiveradt under en tid af
mindre grad af utveckling af de medicinska vetenskaperna och däraf

följande större möjlighet för en person att förena ingående kännedom
om flera af dem. Redan i den mån emellertid det ursprungliga sundhetskollegium
fick upptaga verksamhetsfält, som förut ej legat inom dess
ämbetsområde, nämligen befattningen med lasaretten, kurhusen och hospitalen,
blef det kollegiala systemet allt mindre ägnadt att befordra det med
detsamma sökta resultatet, ja, det blef i sjkifva verket ohållbart såsom
behandlingsform för alla inom den utökade styrelsen förekommande ärenden.
Därför undantogos också 1877 en del och 1900 ytterligare flera
ärenden från ett handläggningssätt, hvartill deras art och beskaffenhet
ej behöfde föranleda, och gjordes till föremål för generaldirektörens ensambeslutanderätt.
Emot byråsystemets uteslutande tillämpning inom
medicinalstyrelsen framhölls fortfarande: att å ena sidan ärenden, hvilkas
inbördes sammanhang föranledde till gemensam handläggning, icke
kunde rymmas å en byrå, medan å andra sidan vissa mer fristående grupper
af ärenden vore för obetydliga för att upptaga en byrå; att svårighet
skulle yppa sig att vid förfall för byråchef erhålla lämplig vikarie för
denne, hvilken såsom sin närmaste man väl komme att äga en juridiskt,
men icke någon medicinskt bildad person; samt att den kollegiala behandlingsmetoden
innebure en garanti, att i generaldirektörens frånvaro ledamöterna
skulle äga förmåga att ersätta denne äfvensom vid behof
hvarandra.

Med den utveckling, hvilken numera såväl de medicinska vetenskaperna
som de yttre medlen och formerna för deras praktiska tillämpning
tagit, hafva förhållandena väsentligt förändrats. Den med denna
utveckling sammanhängande skarpa begränsningen af de medicinska specialområdena
gör det enligt kommitténs mening — samtidigt som genom
densamma en byråindelning blir lätt genomförbar — icke längre för
ärendenas bästa behandling lämpligt, att de olika ledamöterna inom medicinalstyrelsen
nödgas att, mer eller mindre pliktmässigt, så intränga
inom områden, hvilka ligga utom deras egentliga utbildnings- och verksamhetsfält,
som nu gällande regler angående ärendenas behandling och
afgörande tvinga till. Under sådana förhållanden lärer genom byråsystemet
icke blott saklighet och säkerhet i ärendenas behandling komma att
befordras, utan äfven, i den mån ledamots arbete och intresse får koncentreras
på hans särskilda område, en kvantitativt större arbetsprodukt kunna
afvinnas honom. Kommittén, som i det följande skall angifva, hur
kommittén tänkt sig lösningen af de nyss framhållna, med byråsystemet
förknippade svårigheterna att vid behof erhålla ersättare för generaldirektören
och medicinalråden, kan därför icke tveka att för sin del
föreslå införandet i medicinalstyrelsen af detta system såsom regel vid

ärendenas behandling. Generaldirektören skulle alltså enligt kommitténs
förslag blifva ensam beslutande i alla frågor, med undantag af de rättsmedicinska,
i bvilka medicinalstyrelsen har att afgifva utlåtande, och
därmed likställda frågor, samt bestraffningsfrågor. Skälen för en särskild
behandling af de rättsmedicinska ärendena skall kommittén i det följande
närmare utveckla. Bestraffningsfrågornas särskilda natur har kommittén
äfven ansett böra föranleda afvikelse från regeln om generaldirektörens
ensambeslutanderätt. Ungefär i samma utsträckning som nu lära frågor
af enklare beskaffenhet böra handläggas af vederbörande byråchef ensam.

I ett verk, som ständigt bör stå i så intim kontakt med så många
förhållanden i landets olika delar som medicinalstyrelsen, kan det lämpligen
icke undgås, att styrelsens chef, hvilken i främsta rummet är Kungl.
Maj:t ansvarig för fullgörande af styrelsens åligganden, i ganska stor
utsträckning företager inspektions- och andra tjänsteresor för att å ort
och ställe taga kännedom om förhållanden och åtgöranden rörande hälsooch
sjukvården, rörande sjukhusbyggnads- och andra arbeten, de lokala
tjänstemännens och tjänsteläkarnas sätt att fullgöra sina åligganden m. m.
dylikt. Det hittills inom medicinalstyrelsen enligt gällande instruktion
följda, i det föregående omnämnda förfaringssättet med den äldste för
tillfället tjänstgörande läkarledamoten såsom generaldirektörens själfskrifne
vikarie vid tjänsteresa samt vid viss tids tjänstledighet eller semester
kan enligt kommitténs mening efter byråsystemets införande icke utan
vidare uppehållas. Kvalifikationen att i generaldirektörens frånvaro i hans
ställe fullgöra hans åligganden och ansvara för den riktiga dirigeringen
af verket kan nämligen, enligt hvad kommittén håller före, förvärfvas
endast genom mer eller mindre direkt därpå inriktadt arbete under
äfven de tider, då generaldirektören är i tjänst, från dens sida, som i
hans frånvaro skall rycka in. Därför bör denne äfven i generaldirektörens
närvaro inom styrelsen öfvervara föredragningen af viktigare
ärenden. Utan vidare synes icke kunna antagas, att den äldste alltid
är den lämpligaste att fylla denna funktion. Kommittén anser på grund
häraf, att den af läkarledamöterna i medicinalstyrelsen, som därtill anses
bäst skickad, bör för viss tid erhålla uppdraget att i generaldirektörens
frånvaro företräda denne vid behandlingen af alla sådana ärenden, hvilkas
afgörande generaldirektören icke särskildt förbehållit sig, äfvensom i
öfrigt under generaldirektörens frånvaro utöfva dennes sammanhållande
och öfvervakande funktioner. Denne generaldirektörens ställföreträdare
synes böra erhålla sitt förordnande af Kungl. Maj:t för en tid af exempelvis
tre år efter underdånigt förslag af generaldirektören. I likhet
med hvad som för närvarande gäller, bör likväl i generaldirektörens

frånvaro lediga tjänster icke tillsättas i annan ordning än genom förordnande
att dem tillsvidare bestrida, så vida ej Kungl. Maj:t för tillfället
annorlunda förordnar, och ej heller utan generaldirektörens medgifvande
beslut fattas eller åtgärder anbefallas, som mer eller mindre
rubba de grundsatser för förvaltningen, hvilka inom styrelsen förut
blifvit stadgade eller följda.

Nyss har framhållits, hurusom de medicinska vetenskapernas allt vetenskapstörre
'' specialisering småningom gjort det omöjligt för en person att ttdieinautysamtidigt
sakkunnigt behärska ett flertal af dem. Att förse medicinal- reisens sida.
styrelsen med så många ordinarie byråchefer eller ledamöter, som skulle
erfordras för att styrelsen i hvarje fall skulle äga tillgång till en inom
ett visst område i egentlig mening sakkunnig ledamot låter sig naturligtvis
icke göra. Därmed skulle knappast heller den i hvarje fall bästa sakkunskapen
kunna anses hafva tillförts styrelsen, då ju denna inom vissa
områden af medicinalstyrelsens ämbetsbefattning väsentligen måste anses
kunna förvärfvas och underhållas endast genom medicinskt arbete
af annan art än uteslutande sysslande med administrativa medicinalfrågor.

Detta senare fordrar å andra sidan något annat än den vetenskapliga
fackutbildningen.

Behofvet för styrelsen af sakkunniga medarbetare å skilda områden
har emellertid länge varit kännbart. I det föregående har kommittén
berört de försök, som under 1800-talet gjordes att bereda sundhetskollegium
tillgång till sådana medarbetare. Dessa försök ledde dock
icke till önskvärd t resultat. För att tillföra styrelsen det slags sakkunskap,
hvaraf densamma, om den rätt skall kunna fylla sin uppgift, enligt
kommitténs mening nu, mera än förr, är i oundgängligt behof, har därför
kommittén ansett sig böra tillgripa en särskild utväg, med hvilken
kommittén äfven sökt vinna ett annat ej mindre viktigt ändamål, nämligen
att erhålla en intimt förenande, ständigt verkande länk mellan styrelsen
och de krafter utom densamma, som på läkar- och apotekarvetenskapens
områden här i landet kunna anses i olika afseenden gå i spetsen.

Kommittén har för fyllande af dessa uppgifter tänkt sig, att vid medicinalstyrelsens
sida skulle ställas ett af framstående läkare och apotekare, till
det antal Kungl. Maj:t efter förslag af medicinalstyrelsen bestämmer, sammansatt
vetenskapligt råd. Medlem af rådet skulle åligga dels att på kallelse
af generaldirektören deltaga i utredningen och behandlingen af ärende, hörande
till hans särskilda kunskapsområde, dels ock att af eget initiativ rikta styrelsens
uppmärksamhet på sådana vetenskapens framsteg, som kunna antagas
äga särskild betydelse för allmänna hälso- och sjukvården eller rättsmedicinen.
Medlemmarna af rådet böra efter förslag af generaldirektören af

Kungl. Maj:t utses tillsvidare. Inom rådet bör minst nedanstående antal
medlemmar företräda en hvar af åtminstone följande vetenskapsgrenar eller
specialfack, nämligen två psykiatri, två rättsmedicin, en hygien, en medicin,
en kirurgi, en ohstetrik samt en farmaci och apoteksväsende. Bakteriologi
och rättskemi äro representerade i statsmedicinska anstalten. Möjlighet
synes böra förefinnas att i mån af behof öka medlemmarnas i
rådet antal utöfver det, som enligt hvad nyss angifvits minst bör erfordras.
Dels skulle nämligen utan sådan möjlighet vid sjukdom eller annat förfall
styrelsen för längre tid kanske nödgas undvara den behöfliga sakkunskapen
på ett visst område, dels låter det äfven tänka sig, att behof
af speciell sakkunskap yppas inom andra discipliner än de nyss nämnda.
Då det vidare måste vara af vikt, att i rådet vid hvarje tidpunkt äga tillgång
till någon inom sitt fack afgjordt framstående, men å andra sidan
medlemmarnas tillsättande endast för viss kortare tid enligt kommitténs
mening ej skulle vara lämpligt, har kommittén ansett tillsättandet böra ske
tillsvidare. Den elasticitet med afseende å det vetenskapliga rådets sammansättning,
kommittén sålunda ansett böra eftersträfvas, synes icke kunna
innebära någon fara, att medlemmarnas antal skall blifva för stort eller
att rådets auktoritet eller förmåga att fylla sin uppgift skall minskas.
Visar det sig, att en medlem icke längre är för uppdraget lämplig, bör
entledigande ske. Med afseende å de grunder för ersättnings utgående
till rådets medlemmar, som kommittén föreslår, torde icke heller ur kostnadssynpunkt
några betänkligheter möta mot den föreslagna anordningen.

Medlem af vetenskapliga rådet bör, när ärende inom medicinalstyrelsen
förekommer, för hvars behandling han tillkallats, äga samma
ställning, som i allmänhet tillkommer ledamot i styrelsen. Han bör alltså
gifva upplysningar och råd och säga sin mening samt, om densamma ej
öfverensstämmer med beslutet, låta anteckna den till protokollet. I fråga
om rättsmedicinskt utlåtande skall, enligt hvad kommittén här nedan föreslår,
ledamot af medicinalstyrelsen, som deltager i ärendets behandling,
äfven äga rätt att deltaga i beslutet. På samma sätt bör vid fråga om
sådant utlåtande inom det fixerade antalet af dem, som därvid äga beslutanderätt,
tillkallad medlem af vetenskapliga rådet också äga dylik rätt.
Föredragning af sådant ärende bör äfven, då generaldirektören så pröfvar
erforderligt, kunna ske af medlem af vetenskapliga rådet. Dessa
utlåtanden, särskilt de rättspsykiatriska, äro nämligen, såsom kommittén
nedan skall visa, alltför talrika och vidlyftiga för att byråchefen skulle
kunna ensam medhinna föredragningen. Eljest bör ärende, i hvars behandling
medlem af vetenskapliga rådet deltager, föredragas af vederbörande
byråchef eller annan, som föredragningen på grund af särskild
bestämmelse tillkommer.

Medlem af vetenskapliga rådet skall alltså i allmänhet komma att
äga samma ställning i fråga om ärende, i hvars behandling han deltager,
som, på sätt ofvan nämnts, enligt 12 § punkt 6 i hospitalsstadgan
tillkommer öfverinspektören för sinnessjukvården, då han biträder
medicinalstyrelsen, eller enligt 8 § af instruktionen för statsmedicinska
anstalten föreståndare vid anstalten, då medinalstyrelsen påkallat hans
biträde eller han eljest är närvarande vid handläggning af ärende, hörande
till hans särskilda kunskapsområde.

För att tillnärmelsevis angifva, i hvilken utsträckning vetenskapliga
rådet kan komma att anlitas vid behandling af ärendena inom medicinalstyrelsen,
har kommittén upprättat följande tablå, som utvisar antalet
och beskaffenheten af de under åren 1906—1908 inom styrelsen afgärda,
icke veterinära ärenden, vid hvilkas behandling, om vetenskapliga
rådet funnits att tillgå, annan medlem däraf än en psykiater eller rättsmediker
lärer hafva bort tillkallas:

Ärendenas art.	Antal ärenden.
1906.	1907.	1908.
Rättsmedicinska utlåtanden, som ej afse sinnesbeskaffenhet, därvid annan sak-kunnig än en rättsmediker kan hafva behof! tillkallas..............................	4	5	9
	6	10	9
	14	8	5
Apoteksärenden.......................................................................................	14	25	21

Ledning för bedömande af antalet fall, där psykiatrici och rättsmedici
af vetenskapliga rådet komma att behöfva tillkallas, lämna tablåerna
å sid. 33 och 36 här nedan. (Jfr äfven sid. 34, 37, 83 och 84.)

Äfven med ett vetenskapligt råd vid sin sida synes styrelsen böra
behållas vid den densamma hittills enligt 35 § andra stycket af gällande
instruktion medgifua rätt att från de medicinska läroverken erhålla utlåtanden
i frågor, som af styrelsen hänskjutas till dessa läroverks vetenskapliga
bedömande, äfvensom att från veterinärinstitutet och farmaceutiska
institutet erhålla begärda upplysningar. Fall kunna nämligen uppenbarligen
allt fortfarande inträffa, då det kan vara af vikt för medicinalstyrelsen
att få begagna sig af denna förmån. Likaledes synes böra bibehållas
den i 31 § andra stycket af styrelsens instruktion generaldirektören
tillerkiinda rätt att, då han vid något särskildt ärendes behandling
finner det vara nödigt, tillkalla i statens eller „i kommuns tjänst
anställd läkare eller veterinär äfvensom apotekare.

Medicinalstyrelsens
befattning
med
hospitalsärenden.

B. Hospitalsärenden.

Såsom i det föregående antydts daterar sig medicinalstyrelsens
funktion såsom öfverstyrelse för hospitalen från och med år 1877 —
jämlikt kungl. brefvet till sundhetskollegium den 12 maj 1876 angående
förändrad organisation af öfverstyrelsen för hospitalen.

Medicinalstyrelsens befattning med sinnessjukvården och hospitalen
angifves i styrelsens instruktion på följande sätt:

»Medicinalstyrelsen är öfverstyrelse för de till sinnessjukes behandling
och vård inom riket inrättade hospital och asyler och utöfvar uppsikt
öfver de anstalter, som af enskilda för dylikt ändamål anläggas,
äfvensom öfver sinnessjukas vård i öfrigt samt''har i sådan egenskap
att ställa sig till efterrättelse de i afseende på sinnessjukvården gällande
föreskrifter.»

11 § af Kungl. Maj:ts förnyade stadga angående sinnessjuka den 14
juni 1901 bestämmer medicinalstyrelsens befattning såsom öfverstyrelse
för hospitalen sålunda, att det tillkommer styrelsen hufvudsakligen:

1) att hos Kungl. Maj:t föreslå behörig person till erhållande af
förordnande såsom öfverinspektor för sinnessjuk vården i riket;

2) att hos Kungl. Maj:t föreslå ledamöter i direktion för hospital
eller asyl;

3) att vid inträffad ledighet af öfverläkarbefattning förordna om
tjänstens uppehållande tillsvidare under ledigheten, anslå tjänsten ledig
samt efter ansökningstidens utgång pröfva de sökandes behörighet och
afgifva underdånigt förslag till tjänstens tillsättande;

4) att, efter förslag af vederbörande direktion, förordna asylläkare,
biträdande läkare, underläkare, amanuens, predikant och syssloman;

5) att bevilja öfverläkare tjänstledighet, där det ej tillkommer
Kungl. Maj:t eller direktion att sådan bevilja; ägande styrelsen, då den
beviljar ledighet, att jämväl förordna om tjänstens uppehållande;

6) att upptaga och afgöra frågor dels om tjänstledighet och förordnande
af vikarie för asylläkare och öfriga tjänstemän i de fall, där
direktionen icke äger att sådan ledighet bevilja, dels ock om afsked för
tjänstemän, som blifvit tillsatta af medicinalstyrelsen;

7) att, då tjänsteman, som blifvit tillsatt af medicinalstyrelsen, från
befattningen afgått, på anmälan och förslag af direktionen meddela föreskrift
i afseende å befattningens uppehållande under ledigheten;

8) att afgifva underdånigt förslag till löneförmåner för tjänstemännen
äfvensom att för uppsyningsmän, förestånderskor och öfrig betjäning,
efter förslag af direktionen, bestämma dels aflöningsförmåner,

dels ock det understöd eller årliga underhåll, som må tilläggas dem vid
afskeds erhållande;

9) att utfärda allmän ordningsstagda för hospital och asyler samt
instruktioner för tjänstemännen;

10) att fastställa formulär för de journaler och räkenskaper, som
skola vid nämnda anstalter föras, äfvensom för de berättelser och rapporter,
som böra till styrelsen afgifvas;

11) att utfärda allmän stat angående beklädnad och sängutredning
samt särskilda utspisningsstater;

12) att, där medicinalstyrelsen finner sådant lämpligt, anskaffa för
anstalterna i större mängd erforderliga varor;

13) att årligen för hvarje anstalt fastställa utgiftsstat och besluta
angående inkomna förslag till förändringar af hospital, som ej äro mera
omfattande, till erforderliga reparationer och till mindre nybyggnader
samt om tillfälliga utgifter (plan och ritning jämte kostnadsförslag för
anläggning af nytt hospital äfvensom för mera omfattande förändring
af redan befintligt skola enligt § 2 mom. 3 af stadgan angående sinnessjuka
underställas Kung! Maj:ts pröfning);

14) att af därtill anvisade allmänna medel låta till vederbörande
direktion, på anmälan om behofvet, öfversända hvad till utgifters bestridande
erfordras;

15) att låta anstalternas räkenskaper, sedan de till medicinalstyrelsen
inkommit, ofördröjligen undergå vederbörlig granskning och därvid förekommande
anmärkningar i laga ordning pröfva och afgöra;

16) att hvart femte år, efter medelkostnaden vid samtliga hospital
och asyler under näst förflutna fem år, uppgöra och Kungl. Maj:ts pröfning
underställa förslag till de afgifter, som skola för de nästkommande
fem åren för de sjuka erläggas;

17) att, i fall plats å anstalt ej finnes, på anmälan af direktion
besluta öfver ansökan om anstaltsvård för sjuk, äfvensom angående förflyttning
af sinnessjuk från en anstalt till en annan;

18) att besluta huruvida undersökning af person, angående hvars
sinnesbeskaffenhet styrelsen har att afgifva utlåtande, skall å hospital
äga rum;

19) att besluta i fråga om utskrifning af sådan sinnessjuk, hvilken,
tilltalad för brott, ej kunnat till ansvar fällas;

20) att till pröfning upptaga klagan öfver direktions beslut och
åtgärder, äfvensom handlägga anmälda frågor om fel af tjänsteman;

21) att minst en gång årligen genom en sin ledamot eller annan
läkare, som medicinalstyrelsen därtill utser, låta inspektera hvarje anstalt
samt, sedan berättelse om förrättningen inkommit, jämte det af -

skrift af densamma tillställes vederbörande direktion, vidtaga de åtgärder
eller beslut, hvartill berättelsen må föranleda; och

22) att årligen till Kungl. Maj:t afgifva och till tryck befordra berättelse
om sinnessjukvården i riket.

För medicinalstyrelsens befattning med nyanläggning af hospital
redogöres närmare här nedan (sid. 26).

Härtill kommer medicinalstyrelsens befattning med enskilda anstalter
för sinnessjuka samt med vården af obildbara sinnesslöa. Medicinalstyrelsen
bar att öfva inseende och kontroll öfver anstalterna för
dessa och att vid dem förordna behöriga läkare. I fråga om anstalter
för obildbara sinnesslöa har styrelsen äfven att mottaga ansökningar
om statsbidrag till dem samt i anledning af ansökningarna afgifva underdåniga
utlåtanden och förslag.

De inom medicinalstyrelsen förekommande ärenden, som angå hospital
och vården af sinnessjuka och sinnesslöa, angifvas i följande tablå:

	År 19 08.
Ärendenas art.	Antal inkomna ärenden.	Antal utgångna expeditioner.
Ansökningar om vård å statens hospital och asyler.............................	1,000	1,106
Intagning och utskrifning af sinnessjuka vid enskilda anstalter.............	108	53
Tillsyn af sinnessjuka utom anstalt m. m..........................................	40	166
Tjänsters tillsättning samt entledigande af tjänstemän.......................	63	in
Tjänstledighet och förordnanden.......................................................	143	155
Utgiftsstater och aflöningsfrågor.......................................................	66	82
Byggnadsärenden, reparationsförslag inbegripna..................................	408	651
Andra ekonomiska frågor.................................................................	141	156
Hospitalsväsendet rörande räkningar.................................................	320	11
Kassarapporter från hospitalen ........................................................	356	—
Årsberättelser................................................................................	47	—
Inspektionsberättelser.......................................................................	53	41
Diverse ärenden rörande hospitalen...................................................	64	60
Länens upptagningsanstalter för sinnessjuka.....................................	14	35
Sinnesslöanstaltema i riket.............................................................	36	35
Läkares rapporter angående besök hos sinnessjuka och idioter (med till-hörande räkningar).......................................................................	396	*)

*) Hvarje räkning förses med granskningsbetyg, hvarjämte, då så erfordras, särskild skrifvelse aflåtes
till vederbörande. (Jfr sid. 57 och följande).

På sätt medicinalstyrelsen i sin ofvanintagna underdåniga skrifvelse
till Konungen den 10 januari 1908 med hemställan om utredning rörande
förändrad organisation af styrelsen erinrat, utgjorde vid början af år 1877,
då denna förvaltningsgren lades under medicinalstyrelsen, hospitalen i riket
9 med 1,543 sängar, och hospitalsväsendets underhåll kostade under
samma år 745,541 kronor 29 öre. Nu äro anstalterna för sinnessjuka
13, oberäknadt de tvänne under anläggning varande i Säter och Västervik
för 800 sängar hvardera. Sängantalet uppgick vid utgången af år
1908 till 6,794, och hospitalsväsendets drift under år 1908 kräfde en
utgift af 4,830,573 kronor 55 öre, kostnaderna för nybyggnader häruti
icke inberäknade. Enligt den af medicinalstyrelsen i dess underdåniga
berättelse af den 8 december 1902 angående undersökning af sinnessjuka
och sinnesslöa afgifna planen för hospitalsbyggandet skola ytterligare
hospital byggas, tills sängantalet något öfverskrider 10,000,
hvilken siffra har beräknats blifva uppnådd år 1912. Under senare
åren har naturligtvis själfva den lifliga byggnadsverksamheten i och för
sig inom hospitalsväsendet gjort sitt till att i betydlig grad öka medicinalstyrelsens
arbete på detta område.

Hospitalsväsendets utveckling framgår närmare af följande tablå:

År.	Antal sängar å statens anstalter för sinnessjuka (vid årets utgång.)*)	Antal inkomna hospitals-ärenden. **)	Utgifter för hospi-talens drift (för-slagsanslaget till hospitals under-håll jämte patient-afgifter).	Utgifter af sär-skilda af Kiks-dagen anvisade anslag till hospi-talsväsendet.
1877 ..................	1,559	425	745,541.99	13,261.38
1880 ..................	1,991	319	879,556.73	267,761.25
1885 ..................	2,257	434	1,038,756.52	334,206.61
1890 ..................	2,625	673	1,585,102.65	324,206.61
1895 ..................	4,259	996	1,927,049.66	150,437.98
1900 ..................	5,056	1,081	2,718,847.00	230,330.55
1905 ..................	6,244	2,220	3,583,878.64	1,074,971.56
1906 ..................	6,356	2,351	3,873,783.84	765,100.55
1907 ..................	6,774	2,307	4,140,494.56	808,042.49
1908 ..................	6,794	2,268	4,830,573.55	1,212,168.39

*) Länens upptagningsanstalter, hvilka vid slutet af år 1908 räknade 128 sängar, äro icke medtagna.

**) Siffrorna i denna kolumn äro hämtade ur det af medicinalstyrelsens registrator och aktuarie
förda diarium. Med hänsyn dels därtill, att däruti merendels ej förtecknats rapporter och andra med
dem jämförliga handlingar, dels ock därtill, att i många fall särskilda tillsammans hörande ärenden
upptagits under ett diarienummer, öfverensstämma ej dessa siffror för år 1908 med summan af de å
tabellen å sid. 24 upptagna.

Ilospitalsväsendets
utveckling.

Det är uppenbart, att den ökning af göromål med bospitalsärendena
i medicinalstyrelsen, som med hospitalsväsendets utveckling fortgått,
icke kunnat försiggå utan vidtagande inom styrelsen af särskilda anordningar.

För att sätta sundhetskollegium i stånd att upptaga befattningen
med hospitalsärendena ökades genom kungl. brefvet den 12 maj 1876
anslaget till kollegium med 2,200 kronor för att användas till arfvode
dels åt en revisor, dels åt ett amanuensbiträde i kollegium. Samma
år uppfördes å allmänna indragningsstaten bland annat till hvardera af
serafimerordensgillets sekreterare och kamrerare 2,000 kronor mot skyldighet
för dessa funktionärer att i deras befattningar biträda sundhetskollegium
såsom blifvande öfverstyrelse för hospitalen. I det föregående
har antydts, huru lasarettsärendena och de rättsmedicinska ärendena,. som
icke angingo sinnesbeskaffenhet, måst frånskiljas från den rotel inom
medicinalstyrelsen, dit hospitalsärendena från början förlädes. Huru sedermera
för hospitalsärendena en kamrerare och en notarie med skyldighet
att förrätta sekreterargöromål tillkommit — såsom ersättare för serafimerordensgillets
motsvarande tjänstemän — är äfven ofvan omtaladt. Likaså
har förut erinrats om tillkomsten af öfverinspektörsbefattningen för sinnessjukvården
i riket samt om den från och med år 1909 inrättade kontrollantbefattningen
af hospitalens ekonomiska förvaltning, med tillkomsten af
hvilken tjänst den år 1876 skapade revisorsbefattningen indrogs.

För handhafvande! af medicinalstyrelsens uppgift med det omfattande
och ansvarsfulla nybyggandet af hospital har styrelsen måst
erhålla lämplig, för de särskilda fallen påkallad förstärkning. Härvid
har i allmänhet så tillgått, att, sedan medicinalstyrelsen hos Kungl.
Maj:t gjort framställning om anläggande af nytt hospital, Kungl. Maj:t
uppdragit åt styrelsen att tillsätta en kommission, bestående af en
ordförande och fyra till fem ledamöter för att verkställa undersökning och
afgifva förslag beträffande plats för det tillämnade hospitalet. Såsom
ordförande i dylik kommission har alltid fungerat generaldirektören och
såsom ledamöter medicinalrådet för hospitalsärenden, öfverinspektören
öfver sinnessjukvården, sedan denna befattning inrättats, samt en eller
två öfverläkare vid hospital äfvensom medicinalstyrelsens arkitekt. Efter
det sålunda begärdt förslag afgifvits, har Kungl. Maj:t uppdragit åt
medicinalstyrelsen att med biträde, där så erfordrades, af särskildt sakkunniga,
som styrelsen skulle äga tillkalla, uppgöra och till Kungl. Maj: t
afgifva fullständigt, af ritningar och kostnadsberäkningar åtföljdt förslag
till en å viss plats förlagd vårdanstalt för uppgifvet antal sinnessjuka.
Öfverinspektören, den redan tillkallade öfverläkaren eller öfverläkarna

och arkitekten hafva härvid fortfarande fungerat såsom sakkunniga.
Det af medicinalstyrelsen afgifna förslaget har slutligen pröfvats af Kungl.
Ma.j:t och Riksdagen, hvarefter Kungl. Maj:t ställt för ändamålet beviljade
medel till medicinalstyrelsens förfogande med uppdrag att föranstalta
om byggnadsarbetets verkställande. Detta har sedermera så tillgått,
att, sedan nödiga arbets- och detaljritningar blifvit utarbetade af
styrelsens arkitekt, anbud å byggnadsarbetets utförande infordrats, och
kontrakt med vederbörande afslutats därom. Härvid hafva i allmänhet
särskilda anbud infordrats och särskilda kontrakt uppgjorts angående
själfva byggnadsarbetet och särskilda angående erforderliga ledningar
för vatten och aflopp, värme och belysning m. in. För skötseln och
öfvervakandet af byggnadsarbetet hafva under medicinalstyrelsen varit
anställda en byggnadschef, vanligen styrelsens arkitekt, samt kontrollanter.
Till byggnadschef och kontrollanter, som sålunda af styrelsen anlitats,
har arfvode utgått af de särskilda anslagen till nybyggnader. Åt de
sakkunniga har ersättning utgått från af Kungl. Maj:t för ändamålet anvisade
medel.

Den stora utveckling rikets hospitalsväsende tagit har ledt tanken
på frånskiljande från medicinalstyrelsen af dess befattning med hospitalen
och sinnessjukvården och inrättande ånyo af en särskild hospitalsöfverstyrelse.

Kommittén vill icke förneka, att det maktpåliggande arbete, som
härutinnan tillkommer medicinalstyrelsen, skulle kunna motivera en
sådan anordning. Psykiatriens särställning i förhållande till öfriga medicinska
discipliner skulle ytterligare gifva stöd för en sådan åtgärd.
Själfva arten och beskaffenheten af den statliga administrationens ställning
i detta hänseende afviker äfven i mycket från den öfriga medicinal
förvaltningen. På intet annat område af denna förvaltning gäller
såsom här att för statens räkning direkt omhänderhafva och i möjligaste
mån göra fruktbringande så stora ekonomiska värden, som sinnessjukvården
i vårt land numera tager i anspråk. Byggandet af nya hospital
måste ännu fortgå. Och äfven om behofvet härutinnan skulle anses
tillsvidare fylldt, sedan den omförmälda, af medicinalstyrelsen uppgjorda
planen för byggandet genomförts, kommer dock det oaktadt fortfarande
mycket att behöfva göras i byggnadsväg för underhåll af sinnessjukvårdsanstalterna
och för deras hållande i jämnhöjd med de nya och förändrade
kraf, som framgent på detta område otvifvelaktigt komma att
uppställas. Jämsides med vetenskapens utveckling och ökningen af
kostnaden för siunessjukvården höjas också med rätta fordringarna i

Frågan om
hospitalsväsendets

frånskiljande
från medicinalstyrelsen.

allmänhet på speciell sakkunskap och kompetens hos den myndighet,
som har att på detta område vara den ledande och vägvisande.

Å andra sidan kan det icke förnekas, att den förvaltning, som hittills
kommit hospitalsväsendet här i landet till del, varit öfvervägande
tillfredsställande. Styrelsen har i möjligaste mån anpassats efter de
förstorade förhållandena, och då så tillfälligtvis behöfts, har särskild sakkunskap
utifrån af styrelsen upptagits. Ytterligare åtgärder synas kommittén
kunna företagas i den riktningen, och därmed styrelsen göras
fullt skickad att fortfarande tillfredsställande handhafva äfven denna del
af den allmänna sjukvården, som under flera årtionden af utveckling på
alla medicinska områden växt stark under medicinalstyrelsens inseende
och hägn. Gemenskapen i förvaltning mellan hospitalsväsendet och
andra grenar af sjukvården har otvifvelaktigt haft sin nytta och betydelse
för bäggedera och synes så fortfarande böra hafva.

Såsom särskilda skäl för afskiljande från medicinalstyrelsen af
hospitalsärendena har framhållits, förutom hospitalsväsendets utveckling,
som gjort detta område af medicinalförvaltningen synnerligen omfattande,
bland annat, att behof förelåge att förminska chefens för medicinalstyrelsen
arbetsbörda och lämna honom tillfälle att mera ägna sitt initiativ
och sina krafter åt andra områden af nämnda förvaltning, som kunde
komma att tillbakasättas inför de växande krafven på hospitalsområdet,
samt att vidare medicinalstyrelsens psykiatriskt icke särskilt utbildade
ledamöter borde befrias från delaktighet i och ansvar för beslut och
åtgöranden, som i ej oväsentlig grad toge deras tid i anspråk, utan att
i motsvarande mån ärendena blefve mer sakkunnigt behandlade. Det
förra skälet förminskas i betydelse, om, såsom kommittén ämnar föreslå,
en hel annan grupp af ärenden, nämligen veterinärärendena, aflyftes
från medicinalstyrelsen. Genom den nya ordning, som kommittén
ämnar föreslå för rättspsykiatriska utlåtandens afgifvande inom medicinalstyrelsen
och hvarigenom generaldirektören skulle befrias från skyldigheten
att deltaga i dem, har äfven ett medel beredts för minskning af
den generaldirektören påhvilande arbetsbördan. Det andra skälet bortfaller
med byråsystemets införande, hvarigenom krafvet på psykiatriens
särställning bör kunna göra sig behörigen gällande.

Då det för kommittén gällt att taga ställning till frågan särskild
hospitalsstyrelse eller icke, har kommittén äfven tagit i betraktande de
särskilda ganska dryga kostnader, som alltid äro förenade med inrättande
och underhåll af ett nytt ämbetsverk, och hvilka äfven här skulle
blifva oundvikliga.

Beträffande de särskilda åtgärder kommittén tänkt sig för att vid
en fortsatt utveckling af hospitalsväsendet sätta medicinalstyrelsen i stånd
att för framtiden handhafva förvaltningen af den offentliga sinnessjukvården
vill kommittén framhålla följande.

Enligt 11 § mom. 12 och 13 af hospitalsstadgan åligger det, såsom
förut angifvits, medicinalstyrelsen bland annat att, där styrelsen finner
sådant lämpligt, anskaffa för hospitalen i större mängd erforderliga
varor, samt att årligen för hvarje anstalt fastställa utgiftsstat och besluta
angående inkomna förslag till förändring af anstalterna af mindre
omfattning, till erforderliga reparationer och till mindre nybyggnader
äfvensom angående tillfälliga utgifter.

Af dessa och andra hithörande stadganden torde följa, att hospitalsdirektionerna
äro skyldiga att, då utgift behöfver af en direktion göras,
som icke anses hänförlig under någon i utgiftsstaten för vederbörande
hospital upptagen titel eller hvartill de i staten annorledes än förslagsvis
anvisade beloppen icke räcka till, underställa utgiftsfrågan medicinalstyrelsen.
Sådant underställande har dock ofta förekommit äfven i
de fall, där den utgift, hvarom varit fråga, väl bort kunna göras af direktionen
utan medicinalstyrelsens hörande.

Ett nytt system härutinnan med för direktionerna förändrad ställning
torde med dessas nuvarande sammansättning och organisation icke
vara att förorda. En viss större rörelsefrihet för dem och ett något
själfständigare handlande från deras sida synes dock kommittén motiveradt
och önskvärdt. I sådant syfte synes det kommittén böra från medicinalstyrelsens
sida iakttagas, att vid uppgörande af utgiftsstaterna för de
olika hospitalen i den mån, det anses kunna ske; tages mera hänsyn än
som, såvidt kommittén varit i tillfälle bedöma, hittills synes hafva skett
till på förhand bestämbara, under året med afseende å de särskilda
hospitalen inträffande förhållanden. En ökning af de i staterna under
titel »underhåll af byggnader och gårdar» anvisade beloppen synes bland
annat öfver hela linjen särskild! vara behöflig och lämplig. Vidare
synes för undvikande af medicinalstyrelsens betungande med bagatellfrågor
de i staterna till »oförutsedda utgifter» upptagna belopp lämpligen
böra i allmänhet något ökas. Tillräcklig garanti mot missbruk
af ett sådant förfaringssätt anser kommittén ligga bland annat i den
vanliga, från och med innevarande år förstärkta revisionen af direktionernas
åtgöranden.

Hittills hafva vid de årliga inköpen af proviantartiklar för hospitalen
de af direktionerna infordrade anbuden — i den ordning 22 § mom. 4
af gällande förordning angående statens upphandlings- och entreprenad -

Vidare åtgärder
med afseende
å hospitalsärendenas

handläggning.
Vidsträcktare

befogenhet
för hospitalsdirektionerna► -

Inrättande i
medicinalstyrelsen
af
en kameralbyrå.

väsende stadgar — underställts medicinalstyrelsen, som haft att besluta
om anbudens godkännande eller förkastande. Vid inköp af andra
varor än proviantartiklar äfvensom vid föryttrande af onyttiga eller öfverflödiga
förråd eller inventarier från hospital bar frågan underställts medicinalstyrelsen
endast om inköp eller försäljning skolat ske under band.

Inom kommittén bar ifrågasatts, huruvida ej de ifrågavarande upphandlingarna
lämpligen borde helt och hållet öfverlämnas till direktionerna,
som på grund af sin större förtrogenhet med de lokala förhållandena,
priserna i orten, anbudsgifvarnas personer, m. m. skulle kunna
anses bättre skickade än medicinalstyrelsen att bedöma de olika anbudens
kvalitet. Med hänsyn tagen till de stora värden, hvarom här kan vara
fråga, och då, enligt hvad kommittén inhämtat, erfarenheten från andra
grenar af statsförvaltningen visat, att decentralisering i detta afseende ej
varit lämplig, har emellertid kommittén icke ansett sig böra föreslå någon
ändring i det hittills härutinnan tillämpade förfaringssättet.

I betraktande af det stora ekonomiska ansvar, som åligger medicinalstyrelsen
såsom handhafvare af hospitalsförvaltningen och för lättande
bland annat af det nuvarande medicinalrådets för hospitalsärenden alltför
tunga arbetsbörda, anser kommittén vidare en ledamot i styrelsen
böra anställas för handläggning hufvudsakligen af en del ekonomiska
ärenden rörande hospitalsförvaltningen. Denne ledamot skulle dock
äfven fylla en annan funktion inom styrelsen. Han skulle nämligen,
enligt hvad kommittén vill föreslå, få till uppgift att förestå hela styrelsens
räkenskapsväsen och sålunda äfven blifva chef för styrelsens nuvarande
räkenskapskontor, hvilket alltså enligt kommitténs åsikt skulle, på
sätt kommittén nedan skall närmare angifva, sammanslås med handhafvandet
af hospitalens ekonomi till en enhetlig organisation af en kameralbyrå.
Den nye ledamotens behöflighet för styrelsen, hvad hospitalsförvaltningen
angår, anser kommittén framgå af hospitalsväsendets stora utveckling, som
alltjämt tillfört styrelsen vidgade uppgifter och ökadt ai''bete, och vara
oberoende af, huruvida för framtiden nyanläggandet af hospital kommer att
fortsättas. Den sålunda inrättade byrån, hvars chef skulle äga kameral
och juridisk utbildning, skulle upptaga alla den nuvarande kamrerarens
för hospitalsärenden kamerala göromål (sid. 56). Vidare skulle till byrån
höra den granskning af hospitalsräkenskapen, som enligt den för
kontrollanten af hospitalens ekonomiska förvaltning gällande instruktion
skall inom medicinalstyrelsen utföras af denne tjänsteman, hvilken enligt
kommitténs mening fortfarande bör finnas och närmast under kameralbyråchefen
hafva samma åligganden som hittills. Frågor rörande räkenskapen
i allmänhet vid hospitalen, årliga utgiftsstater för dem samt för -

råden där böra handläggas å denna byrå och föredragas af byråns chef,
i den mån läkarteknisk utbildning därför ej erfordras. I den mån sådan
kräfves, böra ärenden af nyssnämnda beskaffenhet tillhöra hospitalsbyrån
och föredragning ske af chefen för samma byrå. Till sistnämnda
byrå skulle i regel fortfarande höra ärenden rörande ny- och ombyggnader
af hospital samt årliga reparationer af dem, enär sådana frågor enligt
kommitténs mening i regel kräfva särskild läkarteknisk sakkunskap.
Chefen för kameralbyrån skulle emellertid kunna åläggas vara närvarande
och säga sin mening i allmänhet, då annan ledamot föredrager
frågor af ekonomisk eller juridisk natur. Denne skulle vidare taga sådan
del i handläggningen af inom styrelsen förekommande bestraffningsfrågor,
hvarom sägs i 22 § af förslaget till ny instruktion för styrelsen.
Han bör alltså i allmänhet lämna styrelsen ett, såsom det synes kommittén,
välbehöfligt stöd, då det gäller att fylla de kraf, som ställas på styrelsen
för handhafvande af dess ekonomiska och i viss mån äfven juridiska
uppgifter.

Till kameralbyrån skulle äfven förläggas ärenden rörande styrelsens
organisation, personal, ekonomi och arkiv, hvilka ärenden
för närvarande handläggas å hälsovårdsroteln. Den enligt gällande
instruktion för medicinalstyrelsen kamreraren för hospitalsärenden tillagda
uppgift att afgifva yttranden i sjukvårdstekniska frågor, som af styrelsen
hänskjutas till hans utlåtande — något som med hänsyn till de andra
tyngande göromål, hvilka åligga denne tjänsteman, ifrågakommit mindre
ofta än som från början afsågs — bör tydligen ej åläggas kameralbyrån.

Frågan om den närmare organisationen af ifrågavarande byrå har
kommittén ansett sig böra behandla i sammanhang med medicinalstyrelsens
räkenskapskontor (sid. 56 och följande).

Vidare anser kommittén, att den ställning, som hittills tillkommit
styrelsens arkitekt, bör så förändras, att han, då ärende förekommer, vid
hvars behandling han tillkallats, får, såsom i allmänhet annan tillkallad
sakkunnig, skyldighet icke blott att deltaga i öfverläggningarna, utan
äfven att, om hans mening afviker från beslutet, låta anteckna densamma
till protokollet. Härigenom skulle ett inom styrelsen hittills
understundom kändt behof af större ansvar för denne sakkunnige för de
af honom gifna råd blifva fylldt, ett förhållande, som, såvidt kommittén
kan finna, icke kan annat än vara fördelaktigt för det förekommande
ärendet. Med denna ställning synes arkitekten, som blir lika erforderlig
äfven om nyanläggandet af hospital skulle upphöra, för framtiden böra
erhålla sitt förordnande af Kung!. Maj:t för viss tid, exempelvis fem år.

Förändrad
ställning för
arkitekten.

Of ver inspektör
en för
sinnessjukvården.

Huruvida denna förändrade ställning för arkitekten må böra föranleda
någon sådan förändring i hans befattning med uppgörande af större ritningar
och utförande af vidlyftigare arbeten, som af honom skola granskas, att
desamma ej må i samma utsträckning som hittills skett utföras af honom,
lärer få bero af omständigheterna. Styrelsen bör i allt fall fortfarande
som hittills äga frihet att i fråga om mera omfattande arbeten, för hvilka
utöfver arkitektens fasta årliga arfvode särskild godtgörelse bör utgå,
vända sig till den arkitekt styrelsen önskar.

Öfverinspektören för sinnessjukvården synes, frånsedt sättet för hans
deltagande i behandlingen af vissa rättsmedicinska ärenden, hvarom kommittén
under nästföljande rubrik kommer att uttala sig, böra förblifva
vid samma åligganden och befogenhet som för närvarande.

C. Rättsmedicinska ärenden angående sinnesbeskaffenhet.

Enligt 11 § af den för medicinalstyrelsen gällande instruktion åligger
det styrelsen att så skyndsamt som ske kan och så fullständigt som
möjligt utreda och besvara de rättsmedicinska mål och frågor, hvilka
af Kungl. Maj:t, hofrätter och underdomstolar eller annan behörig myndighet
remitterats till medicinalstyrelsens utlåtande.

Vidkommande de rättsmedicinska ärendena angående sinnesbeskaffenhet
— hvilka hittills handlagts i medicinalstyrelsens plenum — utgöra
dessa ärenden sådana utlåtanden angående personers sinnesbeskaffenhet,
som det åligger styrelsen att afgifva, vidare frågor om hänvisning
enligt 27 § c) hospitalsstadgan till undersökning å hospital af person, angående
hvars sinnesbeskaffenhet styrelsen sålunda har att afgifva utlåtande,
samt slutligen enligt 52 § samma stadga från hospitalsdirektion till styrelsen
hänskjuten fråga om utskrifning från hospital af person, hvilken, tilltalad
för brott, i anseende till sinnessjukdom ej kunnat till ansvar fällas.

Genom nådiga brefvet den 9 mars 1826 är förordnadt bland annat,
att, då en för brott tilltalad person uppgifves vara eller vid gärningens
begående hafva varit vansinnig, domstolen skall, jämte iakttagande
af hvad stadgadt är om nödig fullständighet i rannsakningen,
sedan läkares betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet blifvit infordradt,
öfverlämna detsamma tillika med rannsakningen till medicinalstyrelsen,
hvars utlåtande i ämnet bör afvaktas, innan domstolen sitt beslut meddelar.

Antalet af medicinalstyrelsen afgifna utlåtanden angående sinnesbeskaffenhet
framgår af följande sammanställning, jämväl utvisande ökningen
af deras antal:

1877......		....... 27	1902.................	............. 53
1880......		....... 30	1903.................	............. 55
1885.....		....... 27	1904.................	............. 55
1890.....		....... 34	1905.................	............. 63
1895......		....... 38	1906................	............. 80
1900......		....... 38	1907.................	............ 70
1901......	.................N	....... 41	1908*)..............	............. 83.

Kommittén anser sig i detta sammanhang böra omnämna ett uttalande
af förutvarande öfverinspektören för sinnessjukvården i riket i hans
för år 1906 afgifna berättelse öfver sin verksamhet. Det heter där bland
annat:

»Att det rättsmedicinska bedömandet af sinnesbeskaffenhet ytterst
bör grunda sig på en tillförlitlig klinisk diagnos af den möjligen föreliggande
psykiska sjukdomen eller defekten lär väl icke med framgång
kunna bestridas. Lika litet kan det förnekas, att medicinalstyrelsens
medlemmar, med undantag af referenten för hospitalsärenden, icke rimligen
kunna förutsättas äga nödig kompetens med afseende å diagnosen
af ifrågavarande lidanden.

I hvilket fall som helst lämnar denna ordning rum för ett osäkerhetstillstånd,
som från rättsskipningens synpunkt måste anses ganska
betänkligt och som näppeligen kan afhjälpas på annat sätt än därigenom,
att afgörandet af rättsmedicinska frågor rörande sinnesbeskaffenhet undantages
omröstning inom medicinalstyrelsen.»

Visserligen har tryggheten för en sakkunnig behandling af dessa
ärenden ökats dels därigenom att referenten för dem, i olikhet med tiden
närmast efter 1876, under senare tiden sökts bland speciellt psykiatriskt
utbildade läkare, dels genom anställandet af en öfverinspektor för sinnessjukvården
med skyldighet att biträda medicinalstyrelsen vid hithörande
ärendens handläggning, dels slutligen därigenom att rannsakningsfångar,
hvilkas sinnesbeskaffenhet misstänkes vara abnorm, allt oftare hänvisas
till hospital för undersökning. På sätt här ofvan anförts synes det
emellertid kommittén obestridligt, att den ifrågavarande ärenden hittills
ägnade behandlingen inom medicinalstyrelsen icke lämnat tillräckligt inflytande
för den sakkunskap, hvilken, såsom kommittén i det föregående
framhållit, måste anses vara af synnerlig vikt vid ärendenas behandling.

En utväg med afseende å dessa ärenden vore naturligen att fråntaga
medicinalstyrelsen handläggningen af dem och öfverlämna dem till

*) Under tiden 1 januari—1 november 1909 hafva till styrelsen inkommit 91 dylika ärenden.

eu från styrelsen alldeles fristående nämnd eller annan sammansättning
af sakkunniga. Kommittén kar emellertid icke ansett sig kunna förorda
ett sådant förfaringssätt, kvarigenom såväl den formella som reella sakkunskap,
som finnes ock måste finnas inom styrelsen på detta område,
skulle uteslutas från allt inflytande, ock kvarigenom äfven en vid dessa
ärendens kedömande oundgängligen nödvändig stadga ock konsekvens
skulle äfventyras.

På grund af kvad kommittén sålunda anfört ock då kommittén anser,
att vid dessa frågor äfven andra än rent psykiatriska synpunkter
böra komma under bedömande utan att böra få afgörande inflytande på
det utlåtande, som skall afgifvas, får kommittén föreslå, att ifrågavarande
ärenden behandlas af medicinalrådet ock chefen för kospitalsbyrån, generaldirektören,
om kan finner skäl deltaga i ärendets behandling, men
eljest det af de öfriga medicinalråden, som generaldirektören bestämmer,
samt öfverinspektören för sinnessjuk vår den eller vid förfall för honom
en psykiater i det vetenskapliga rådet. Kunna de tre sålunda deltagande
ej enas om slutet, bör, efter förslag af dem, af generaldirektören tillkallas
ytterligare en psykiater i det vetenskapliga rådet, hvarefter utlåtandet
bör afgifvas efter omröstning mellan dessa fyra. Utslagsröst bör
därvid generaldirektören äga, om kan deltager, men eljest chefen för
kospitalsbyrån, som tillika bör föra ordet vid de sammanträden för behandlingen
af ifrågavarande ärenden, där generaldirektören ej är tillstädes.
Vid olika meningar mellan de i beslutet deltagande bör utdrag af protokollet
angående dem bifogas utlåtandet.

Hvad angår frågan om beredande af plats vid de förevarande ärendenas
behandling äfven åt andra än psykiatrici vill kommittén erinra
därom, att önskvärdheten häraf uttalats äfven af Riksdagen i dess den
8 april 1908 aflåtna skrifvelse till Konungen angående undersökning
af sinnesbeskaffenheten kos tilltalad, som af underrätt dömts till döden
eller straffarbete på lifstid.

Hvad i öfrigt beträffar en sådan anordning som den kärofvan föreslagna
lärer mot densamma kunna invändas, att tre personers vota kunna
anses böra under alla omständigheter utgöra en i det afseende, hvarom är
fråga, tillräcklig ledning för den domstol, som, där det gäller tillräkneligket
eller otillräknelighet eller större eller mindre grad däraf med afseende å en
handling, har att fälla det slutliga utslaget. Äfven lärer kunna göras gällande,
att, då fråga är om för brott tilltalad person, i tvifvelaktiga fall möjlighet
föreligger att hänvisa personen till särskild undersökning å hospital,
samt att, då så sker, hospitalsläkarens på personlig iakttagelse grundade
omdöme i allt fall vid utlåtandets afgifvande synes böra blifva synnerligen

tungt vägande. Utan att frånkänna dessa synpunkter den vikt, de förtjäna,
kan det dock knappast nog starkt betonas, att det bär är fråga om
enskilda och samhällsintressen af den vikt och betydelse, att någon försummelse
icke får göras med införskaffande af det erforderliga materialet
för det slutliga bedömandet. Äfven om det hos en så sammansatt nämnd
af tre personer, som ofvan omtalats, måste anses i allmänhet böra förefinnas
all den på erfarenhet grundade sakkunskap, som i hithörande
frågor erfordras, måste det dock inför alla de mångskiftande fall, hvarom
här kan blifva fråga, anses vara af vikt, att möjlighet finnes att än
ytterligare fullständiga nämnda material utöfver hvad som i vanliga fall
kan anses behöfligt. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig böra
stanna vid att föreslå tillkallande af en fjärde sakkunnig för de helt
visst jämförelsevis sällsynta fall, där de först närvarande ej äro ense.
Antalet i ärendet deltagande blir härigenom ej större än hvad som i utlandet
ofta är det vanliga i ifrågavarande fall.

Föredragningen och beredningen af hithörande ärenden, till livilka
nästan alltid höra synnerligen vidlyftiga handlingar, är ofta ett drygt
arbete. Då vidare dessa ärenden, hvad antalet beträffar, synas vara i
oafbrutet stigande, anser kommittén, för att ej chefen för hospitalsbyrån
öfver höfvan skall betungas, att föredragningen af dem bör, efter generaldirektörens
bestämmande, fördelas mellan chefen för hospitalsbyrån och
de öfriga psykiatriskt särskildt utbildade först tillkallade.

D. Rättsmedicinska ärenden, som ej angå sinnesbeskaffenhet.

Enligt 11 § af den för medicinalstyrelsen gällande instruktion har
styrelsen, förutom att afgifva utlåtanden i rättsmedicinska mål och frågor,
att vaka däröfver, att vederbörande läkare iakttaga tillbörlig noggrannhet
vid verkställande af rättsmedicinska undersökningar på döda kroppar
och vid attesters afgifvande på grund däraf, för hvilket ändamål
protokoll och attest öfver hvarje dylik, af vederbörlig myndighet förordnad
förrättning skola till styrelsen utan dröjsmål insändas och af densamma
granskas. Skulle därvid visa sig, att svårare fel eller misstag
blifvit af läkaren begångna, livilka kunna hafva inflytande på målets
behandling eller utgång, åligger det styrelsen att därom ofördröjligen
underrätta ej mindre den myndighet, som om förrättningen förordnat,
än ock läkaren, som densamma verkställt.

På grund af 35 § af gällande nådiga instruktion för läkare åligger
det jämväl läkare, som å lefvande person verkställt undersökning och i

anledning däraf afgifvit vederbörligen begärdt utlåtande, att insända afskrift
af utlåtandet till Konungens befallningshafvande för att befordras
till medicinalstyrelsen, som granskar afskriften tillika med räkningen å
förrättningen, den sistnämnda sedan den i afseende å väglängden blifvit
vederbörligen granskad af Konungens befallningshafvande.

Jämlikt ofvannämnda paragraf i instruktionen för medicinalstyrelsen
tillkommer det jämväl styrelsen att tillse, det rättskemisten — numera
föreståndare för rättskemiska afdelningen af den från och med år 1909 inrättade
statsmedicinska anstalten — ordentligt fullgör sina åligganden enligt
instruktion och andra gällande föreskrifter, och äger styrelsen beträffande
de för rättskemisk undersöknings verkställande till styrelsen inkomna
föremål att på grund af åtföljande handlingar eller andra omständigheter
bestämma, huruvida de skola för undersökning till rättskemisten (statsmedicinska
anstalten) öfverlämnas eller icke.

Antalet och beskaffenheten af nu ifrågavarande rättsmedicinska ärenden
inom medicinalstyrelsen framgår af följande tablå:

	1 9 0 8.
Ärendenas art.	Antal inkom-na ärenden.	Antal utgångna expeditioner.
Rättsmedicinska utlåtanden ........................... . ..................	23	21 )
Granskning af obduktionsprotokoll med tillhörande utlåtanden(ocli räkningar)	383
Granskning af utlåtanden ang. lefvande personer (jämte tillhörande räkningar)	159	1 118*)
Granskning af utlåtanden angående föremål......................................	11	1 **)

*) Därjämte intyg å räkningarna om granskningen, i hvad dem angår. (Jfr sid. 57 och följande).
**) Dessutom 57 remisser af undersökningsföremål till rättskemisten.

Enligt nu bestående ordning för utförande af rättsmedicinska obduktioner
och andra rättsmedicinska förrättningar äro samtliga förste
provinsialläkare, provinsialläkare och extra provinsialläkare samt i stad
vederbörande stadsläkare skyldiga att verkställa dylika förrättningar.
Öfriga legitimerade läkare kunna äfven därtill förordnas. Frånsedt legitimationen
äro kompetensvillkoren för rättigheten att utföra en rättsmedicinsk
obduktion alltså desamma som för rättigheten att utöfva läkaryrket,
d. v. s. godkänd licentiatexamen. En jämförelse mellan antalet
under ett år här i landet förrättade obduktioner och antalet tjänsteläkare
gifver vid handen att i medeltal på hvar och en icke kommer mycket mer
än en sådan förrättning om året. Äfven om obduktionerna och de rättsmedicinska
förrättningarna förekomma oftare i vissa delar af landet och
där bidraga att utbilda kunnigare rättsläkare, blir den naturliga följden

af nu antydda förhållanden en viss svårighet att inom medicinalstyrelsen
förvärfva den erforderliga sakkunskapen på detta område.

Med utgångspunkt därifrån att, hur än frågan om rättsmedicinska
obduktioners förrättande för framtiden i vårt land kommer att ordnas,
af vissa läkare skall komma att fordras särskild högre utbildning i en
eller annan form i rättsmedicin, än för närvarande kräfves, vill kommittén
såsom sin mening framhålla, att af den ledamot inom medicinalstyrelsen,
hvilken skall handlägga ifrågavarande ärenden, bör begäras minst
samma utbildning som sålunda kan komma att erfordras för rätt att
utöfva rättsmedicinsk praktik af ifrågavarande art, äfvensom att så
länge hafva sysselsatts i sådan praktik, att erkänd skicklighet och erfarenhet
på grund däraf vunnits. Innan den sålunda uppställda förutsättningen
inträder, lärer lämplig eftergift härutinnan böra ske.

Kommittén anser nämligen i fråga om dessa ärenden liksom beträffande
rättsmedicinska utlåtanden angående sinnesbeskaffenhet, att desamma
lämpligast böra kvarblifva inom medicinalstyrelsen. I analogi med den
anordning kommittén ansett sig böra föreslå i fråga om nyssnämnda
utlåtanden anser kommittén, att rättsmedicinska utlåtanden, som ej röra
sinnesbeskaffenhet, böra afgifvas af chefen för den byrå, till hvilken
ärendet hör, generaldirektören, i fall han finner skäl deltaga i ärendets
behandling, men eljest den af de öfriga medicinalråden, som generaldirektören
bestämmer, samt en af generaldirektören tillkallad rättsläkare
i vetenskapliga rådet. Kunna de tre ej enas om slutet, bör, sedan deras
förslag inhämtats, af generaldirektören ytterligare tillkallas en rättsläkare
i vetenskapliga rådet. I fråga om sättet för besluts fattande, föredragning
och expediering af beslut vid olika meningar mellan de i ärendets
afgörande deltagande böra samma regler gälla som beträffande motsvarande
rättspsykiatriska ärenden.

Äfven om dessa ärenden ej äro flera till antalet, än att de i
allmänhet böra kunna föredragas af vederbörande byråchef — hvilket i
mindre omfattning kan ske i fråga om de rättspsykiatriska ärendena —
har dock kommittén ansett möjlighet böra finnas för generaldirektören
att, när särskild anledning därtill yppar sig, öfver!ämna beredning och
föredragning af hithörande ärende till ledamot af vetenskapliga rådet.
Då nämligen dessa ärenden dels äro af brådskande art, dels ock understundom
kunna fordra särskildt tidsödande och ingående undersökningar,
som kanske ej alltid kunna verkställas af byråchefen, synes det lämpligt,
att biträde med beredning och föredragning kan beredas denne.
Äfvenledes kan under byråchefens semester i fall, då en i rättsmedicin
tilläfventyrs mindre förfaren vikarie uppehåller ämbetet, behofvet af
mera sakkunnig föredragande blifva trängande. Yppas vid granskning
i vanlig ordning inom styrelsen, d. v. s. efter föredragning af veder -

börande byråchef inför generaldirektören, af rättsmedicinskt obduktionsprotokoll
eller utlåtande anledning till framställande af anmärkning mot
någotdera eller till ändring i utlåtandet, torde ärendet böra hänskjutas
till samma behandling, som, enligt hvad nyss omnämnts, bör tillkomma
rättsmedicinskt utlåtande.

Ifrågavarande ärenden synas kommittén fortfarande böra handhafvas
af samma ledamot, som handlägger ärenden rörande läkarkonstens utöfvande
och läkardistrikten, och. tillsammans med de sistnämnda handläggas
å en byrå, benämnd medicinalbyrån.

E. Ärenden rörande läkarkonstens utöfvande och läkardistrikten.

Den ledamot af medicinalstyrelsen, som för närvarande handlägger
de rättsmedicinska ärenden, som ej röra sinnesbeskaffenhet, har, såsom
nyss omnämnts, äfven haft att handlägga ärenden, som röra läkarkonstens
utöfvande, läkardistrikt samt tjänsteläkare, som ej äro anställda
vid sjukhus.

Dessa ärendens beskaffenhet och omfattning framgå af följande tablå:

	1 9 0 8.
Ärendenas art.	Antal inkomna ärenden.	Antal utgångna expeditioner.
Förste provinsialläkare (tillsättning, afgång, förordnanden, resplaner, in-spektionsberättelser m. m.)..........................................................	193	113
Provinsialläkarväsendet (utom årsberättelser och rapporter) ..................	356	347
Extra provinsialläkardistrikt............................................................	66	67
Extra provinsialläkares tillsättning, förordnande, entledigande m. m.......	386	398
Stadsläkarväsendet (nya tjänster, instruktioner, förordnanden m. m.)......	168	200
Fängelseläkarväsendet....................................................................	37	7
Jämvägsläkarväsendet....................................................................	50	49
Stipendie- och studieresor..............................................................	78	19
Legitimationsansökningar och legitimationsbevis.................................	60	54
Diverse frågor rörande det civila läkarväsendet .................................	190	93
Sjuksköterskeväsendet.....................................................................	7	7
Kapporter öfver tjänsteförrättningar (med tillhörande räkningar)............	1,741	*)
Årsberättelser från rapportskyldiga tjänsteläkare.................................	394	—

*) Hvaqe räkning försss med granskningsbetyg, hvaijämte, då så erfordras, särskild skrifvelse aflåtes
till vederbörande. (Jfr sid. 57 och följande.)

Kommittén har förut angifvit, att kommittén för dessa ärenden
jämte de rättsmedicinska, som ej angå sinnesbeskaffenhet, tänkt sig en
särskild byrå, benämnd medicinalbyrån, med en chef, på hvilken bör
ställas den fordran på rättsmedicinsk utbildning, som ofvan nämnts.

Inom kommittén har förslag framställts att till handläggning på
denna byrå förlägga än flera grupper af ärenden, särskild! apoteksärendena,
för att på sådant sätt möjliggöra indragning af ett medicinalrådsämbete.
I betraktande af antalet och beskaffenheten af de rättsmedicinska
och öfriga för närvarande till den s. k. civila roteln förlagda ärendena
har dock kommittén efter noggrant öfvervägande funnit en ytterligare
belastning af denna byrå utesluten. Följden af en sådan skulle
enligt kommitténs mening blifva, att byråchefen omöjligen skulle hinna
ägna den omvårdnad och det intresse åt sitt förvaltningsområde, som
bör fordras af målsmannen för så viktiga angelägenheter som de förevarande.
För honom skulle den ifrågasatta ökade belastningen också
omöjliggöra den kommunikation med den allt talrikare under honom
sorterande personalen, som hittills plägat äga rum och hvilken helt visst
har sin betydelse och äfven fordras af landets civila tjänsteläkare. Oanmärkt
bör .ej heller lämnas, att man tidigare, långt ifrån att öka, ansett
sig böra minska arbetet på den ifrågavarande roteln. Dit hörde sålunda,
såsom förut nämnts, för ett antal år sedan äfven ärendena angående barnmorskeväsendet,
hvilka emellertid frånskildes roteln, då — vid öfverfältläkarens
afgång från styrelsen och hans ersättande tills vidare af en
civil ledamot — tillfälle därtill yppade sig.

F. Allmänna hälsovårdsärenden.

Hit höra ärenden, som röra hälsovårdsstadgans tillämpning, epidemisjukvård,
. skyddskoppympning, karantänsanstalter, inrättningar och
åtgärder i öfrigt mot smittosamma sjukdomars införande till och utbredning
i landet samt statsmedicinska anstalten.

Beskaffenheten och antalet af de inom styrelsen förekommande ärenden,
som angå allmänna hälsovården, framgår närmare af följande tablå:

	1 9 0 8.
Ärendenas art.	Antal inkomna ärenden.	Antal utgångna expeditioner.
Hälsovårdsstadgans tillämpning å eller, särskilda hälsovårdsföreskrifter för vissa områden..........................................................................	42	14
Utlåtanden i besvärsmål rörande förenämnda slags ärenden...................	33	17
Jordafsöndring till begrafningsplatser...............................................	71	51
Hygieniska olägenheter af olika slag ................................................	74	21
Statsmedieinska anstalten...............................................................	14	15
Läkarundersökning af minderåriga i industriella yrken.......................	5	—
Likbränning...................................................................................	4	2
Vaccinationsväsendet (utom vaccinationsjoumaler och vaccinfcrsändelser)	66	48
Vaccinrekvisition och försändelser till och från vaccinationskontoret.......	2,650	2,650
Vaccinationsjoumaler (antal blad) ...................................................	3,016	—
Smittosamma sjukdomar och åtgärder däremot: 1. Kolera................................................................................	371	218
2. Tuberkulos.........................................................................	15	13
3. Spetälska............................................................................	13	7
4. Andra sjukdomar.................................................................	62	19
Årsberättelser från epidemisjukhus ..................................................	162	—
» » hälsovårdsnämnder .............................................	244	—
Rapporter angående tjänsteförrättningar (med tillhörande räkningar) omkr	50	*)

Med den utveckling, det hygieniska området af den medicinska
vetenskapen numera tagit och i betraktande af den stora vikten för
samhället och individen, att denna gren af medicinaladministrationen
ledes vaket, framsynt och sakkunnigt, anser kommittén det oundgängligen
nödvändigt, att för framtiden inom styrelsen äga en ledamot med
speciell utbildning på hithörande område. De allmänna sanitära och
hygieniska krafven ställas också särskild! i vårt på detta område långt
framskridna land med rätta synnerligen högt. Det gäller här äfven för
ledningen att i tider af svårare epidemier upptaga ett ökadt ansvar och
ett ökadt arbete, där handläggningen måste vara kraftig och särskild!
snabb. I lugnare tider måste krafterna vara verksamma för mötande
af de svårare. Bland andra mera betungande, till denna afdelning af
styrelsen hörande ärenden, hvilka från Kungl. Maj:t remitteras till sty *)

Hvarje räkning förses med gran skinn gsb otyg, hvarjämtc, då så erfordras, särskild skrifvelse aflåtcs
till vederbörande. (Jfr sid. 57 och följande.)

relsens yttrande, må utom de vanligen förekommande målen enligt
hälsovårdsstadgan nämnas de i senare tid förekommande oftast ganska
omfattande ärendena rörande förorening af luft eller vatten från städer,
fabriker och med dem jämförliga inrättningar, ärenden, som, så vidt kan
bedömas, i ökadt omfång komma att belasta styrelsen.

Omfattningen och beskaffenheten af de allmänna bälsovårdsärendena
anser kommittén betinga en byrå inom styrelsen speciellt för dem.

Å denna byrå synas tillsvidare äfven böra handläggas (jfr sid. 48
och 49) inom styrelsen kvarvarande militära ärenden, äfvensom ärenden
rörande tandläkare och fältskärer samt barnmorskeväsendet, hvilka samtliga
ärenden behandlas å nuvarande hälsovårdsroteln. Till denna byrå
böra tillsvidare jämväl förläggas ärenden rörande brunnar och bad samt
sjukgymnaster och sjukgymnastik, hvilka båda grupper af ärenden för
närvarande tillhöra lasaretts- och apoteksroteln. Ärenden rörande styrelsens
organisation, personal, ekonomi och arkiv har kommittén, såsom
förut angifvits, ansett böra från hälsovårdsroteln förläggas till den nyinrättade
kameralbyrån. Beträffande antalet och beskaffenheten af de
nu omnämnda ärendena får kommittén hänvisa till tablån å sid. 49.

G. Lasaretts-, sjukstuge- och tuberkulossjukvårdsärenden.

Medicinalstyrelsens befattning med lasaretten och sjukstugorna angifves
i 9 § af styrelsens instruktion på följande sätt: »Sjukvårdsinrättning,
hvarå lasarettsstadgan eller sjukstugestadgan äger tillämpning, är,
hvad sjukvården angår, ställd under öfverinseende af medicinalstyrelsen,
som äger att låta förrätta inspektioner, då sådana kunna anses af behofvet
påkallade».

Till medicinalstyrelsens befattning med lasaretten hör enligt lasarettsstadgan
förutom inspektionen af dem särskilt att granska och godkänna
ritningar till nytt lasarett samt till sådan förändring af förut
befintligt, som innefattar afsevärd om- eller nybyggnad eller utvidgning,
att afgifva underdåniga förslag till besättande af lasarettsläkarebefattningar
och förordna underläkare, att pröfva och godkänna spisordning
för lasarett samt att fastställa formulär för sjukjournaler, årsberättelser
m. m.

Genom särskilda nådiga kungörelser angående statsbidrag för uppförande
af tuberkulossjukvårdsanstalter m. m. samt angående driftkostnaderna
vid dylika anstalter har medicinalstyrelsen från och med år 1908

fått sig ålagdt bland annat att mottaga ansökningar om sådana statsbidrag,
granska ritningar till anstalterna och pröfva plan och läge för dem
äfvensom afsyna och godkänna anstalterna samt enligt bestämda grunder
utbetala statsbidrag till driftkostnaderna. Medicinalstyrelsen skall ock
mottaga årsredogörelser för anstalternas verksamhet.

Omfattningen och beskaffenheten af hithörande ärenden framgår af
följande tablå:

	1 9 0 8.
Ärendenas art.	Antal inkomna ärenden	Antal utgångna expeditioner.
Ny- och ombyggnad af länslasarett..................................................	12	11
Spisordningar och reglementen för samt epidemiska sjukdomar å lasarett m. m.....................................................................................	13	12
Tillsättning af lasarettsläkartjänster ................................................	6	6
Ledighet och förordnanden för lasarettsläkare ....................................	54	30
\| Stipendier och stipendieresor för lasarettsläkare .................................	13	9
Underläkartjänster (tillsättning, instruktioner, förordnanden)..................	131	115
Lasarettsinspektioner ....................................................................	4*)	4
Sjukstugor och deras läkare.........................................................	18	12
Järfsö sjukhus för spetälska .........................................................	5	3
Tuberkulossjukvården och sanatorier (inklusive byggnadsfrågor) ............	39	24
Behandling mot lupus ..................................................................	107	122
Alkoholisthemmen ........................................................................	15	13
Årsberättelser................................................................................	80	—

*) Af särskild anledning företogs under år 1908 endast ett så ringa antal inspektioner.

Någon förändring i styrelsens befattning med dessa ärenden har
kommittén icke tänkt sig. Hvad angår särskildt lasarettsinspektionerna
hafva dessa alltid hittills verkställts af vederbörande medicinalråd, i enstaka
fall af generaldirektören, något som, enligt hvad kommittén håller
före, fortfarande bör ske, i den mån det medhinnes. Genom att en
ledamot af medicinalstyrelsen sålunda träder i personlig beröring med
förhållandena vid lasaretten synes nämligen erfarenheten och iakttagelserna
därvid komma medicinaladministrationen och lasarettsväsendet själft på
bästa sätt till godo. Skulle inspektionerna regelmässigt verkställas af

person utom styrelsen, skulle detta kräfva särskilda, ganska dryga kostnader.
Enligt kommitténs mening bör af anförda skäl inspektion af
lasarett uppdragas åt sådan person endast i den mån det för göromålens
behöriga gång inom medicinalstyrelsen visar sig nödigt. På senare
tiden hafva verkställts högst femton lasarettsiuspektioner om året. Antalet
årliga inspektioner vid de bortåt ett åttiotal i landet befintliga lasarett
bör snarare därutöfver ökas än minskas.

Det synes kommittén af synnerlig vikt, att ingående sakkunskap
på lasarettsväsendets högt utvecklade område ej saknas bland medicinalstyrelsens
ledamöter — en sakkunskap, som är nödig äfven för inspektionernas
behöriga verkställande. Lasarettsärendena äro äfven, såsom
framgår af ofvanstående, så pass betydande, att de ej lämpligen kunna
såsom biärenden belasta en byrå, hvars väsentliga verksamhet är af
annan art. Särskildt vill kommittén framhålla, att enligt hvad kommittén
inhämtat, de ofvan omförmälda ärendena angående statsbidrag för
inrättande af och driftkostnaderna vid tuberkulossjukvårdsanstalter visat
sig medföra en ej oväsentlig ökning i arbete för styrelsen.

Af nu anförda och i annat sammanhang (sid. 47, 73 och 74) framhållna
skäl anser kommittén, att hithörande ärenden jämte apoteksärendena
fortfarande böra handläggas af en ledamot, och att för dem bör
inrättas en byrå, benämnd lasaretts- och apoteksbyrån.

H. Apoteksärenden.

Till medicinalstyrelsens inseende öfver apoteksväsendet hör enligt
13 § af styrelsens instruktion:

att efter vederbörandes anmälan om behofvet, och då så pröfvas erforderligt
och lämpligen kan ske, hos Kungl. Maj:t föreslå nya apoteksinrättningars
anläggande;

att tillse, det befintliga apoteksinrättningar äro vederbörligen underhållna
och försedda med goda och tillräckliga förråd af läkemedel, samt
att de till utrönande häraf föreskrifna visitationer af vederbörande läkare
årligen anställas;

att vaka däröfver, att apoteksföreståndare ej mindre än deras medhjälpare
fullgöra hvad dem enligt gällande föreskrifter åligger;

att låta genom någon styrelsens ledamot eller annan lämplig person,
på särskild anledning, inspektera visst apotek eller, tid efter annan,
apoteksinrättningarna inom större eller mindre delar af riket;

att tillse, det apoteksinrättningarna inne!) af vas och förestås af behöriga
personer, samt att, då apotek blifver ledigt eller ombyter ägare,
hos Kungl. Maj:t till erhållande af privilegium eller stadfästelse därå
anmäla den, som därtill finnes mest förtjänt eller apoteket lagligen förvärfvat; att

meddela legitimationsbevis såsom apotekare åt svenska medborgare,
som här i riket aflagt fullständig apotekarexamen, äfvensom
bevis om godkännande såsom farmacie kandidater åt dem, som aflagdt
därför föreskrifven examen;

att på vederbörande apotekares anmälan godkänna enligt gällande
bestämmelser antagna apotekselever;

att granska gällande farmakopéer och i afseende på dem företaga
de ändringar, hvilka tid efter annan finnas nödiga;

att bestämma sättet för gifters förvaring å apoteken och de försiktighetsmått,
hvilka vid deras utlämnande såsom läkemedel skola iakttagas,
därest ej föreskrifter i nämnda hänseende blifvit af Kungl. Maj:t
meddelade;

att enligt af Kungl. Maj:t fastställda grunder utfärda medicinaltaxa,
årligen öfverse densamma äfvensom bestämma och låta kungöra de ändringar
däruti, hvilka blifva en följd af de i handeln förekommande läkemedels
förändrade pris;

att granska och med granskningsbetyg förse alla medikamentsräkningar,
hvilka för sådant ändamål till styrelsen insändas och skola af
statens medel betalas.

Styrelsen äger i öfrigt att vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå
de åtgärder, som äro ägnade att medföra önsklig säkerhet i afseende
på handeln med läkemedel, samt att till Konungens befallningshafvandes
eller polismyndighets kännedom och beifran bringa de fall af
olaglig läkemedelsförsäljning, hvilka komma till styrelsens kunskap.

Den medicinalstyrelsen åliggande inspektion öfver apoteken har stundom
utöfvats af föredraganden för apoteksärendena, men utföres numera
vanligen af en af medicinalstyrelsen särskild! förordnad person, under
senare åren rättskemisten.

Apoteksärendenas närmare beskaffenhet och antal inom medicinalstyrelsen
framgår af följande tablå:

Ärendenas art.	1 9 Antal inkomna ärenden.	0 8. Antal utgångna expeditioner.
Apoteks nyanläggning eller ändring af område för äldre apotek o. d.....	26	28
Apoteksprivilegiers förlänande .................	28	64
Medikamentsförråd och brunnsapotek ......................	39	32
Afsyning af apotek........................ ......... 1	29	59
Värdering af apotek...........................	9	7
Afgiftor till amorteringsfonderna eller pensionskassan ...............	33	42
Annonser och ansökningar om lediga apotek.........	323	67
Inspektioner och visitationer samt protokoll däröfver ..............	387	12
Förordnanden och ledigheter för apotekare och föreståndare ...............	349	353
Elevers antagning eller flyttning å apotek.................................	83	74
Tjänstårsberäkning för apotekare.................................	8	8
Anmälningar om personal, apotekares död m. m..................’........	45	9
Anmärkningar och erinringar ......................................................	23	22
Apoteksvaror, varumärken o. d.......................................................	34	20
Författningar och yttranden angående deras tillämpning ...................	19	17
Ny farmakopé .....................................................................	2	2
Difteriserum.....................................................................	4	3
Hedikamentsräkningar granskade.................................................	2,506	*)
Diverse till föregående ej hänförliga ärenden....................... ......	30	17
Utfärdade legitimationsbevis för apotekare.....................................	6	—
» » » farmacie kandidater ...........................	36	—

*) Hvarje räkning forses med intyg angående granskningen.

I sitt inseende öfver apoteken biträdes medicinalstyrelsen af förste
provinsialläkarna, hvilka det åligger en hvar inom sitt distrikt att årligen
i föreskrifven ordning visitera hvarje apoteksinrättning inom länet,
samt af provinsial-, extra provinsial- och stadsläkarna, hvilka skola hafva
uppsikt öfver de inom deras distrikt befintliga apoteksinrättningar samt
för sådant ändamål genom besök å stället öfvertyga sig om apotekens
ordentliga skötsel och ägna uppmärksamhet åt beskaffenheten och taxeringen
af utlämnade läkemedel. I Stockholm verkställas de årliga
apoteksvisitationerna af en af medicinalstyrelsen därtill förordnad person.

Röster hafva i senare tid höjts för att apotekarna skulle erhålla
större inflytande på administrationen af apoteksväsendet än som för närvarande
är dem medgifvet. I sådant afseende har framkastats tanken
såväl på en från medicinalstyrelsen afskild förvaltning'' af apoteken som
på insättande i styrelsen af en ledamot, som skulle vara apotekare och
hvilken där skulle handlägga och föredraga apoteksärenden.

Det kan helt naturligt vara af vikt för medicinalstyrelsen att på
apoteksväsendets område äga tillgång till större sakkännedom än som i
allmänhet står styrelsen själf till buds. Hittills har behofvet af sådan
tillgodosetts därigenom att styrelsen, där den ansett behöfligt, i förekommande
frågor inhämtat yttranden från apotekarsocietetens direktion
och från farmaceutiska institutet, i hvars styrelse för öfrigt det medicicinalråd,
som handlägger apoteksärenden är själfskrifven ledamot. Äfven
har generaldirektören vid behof begagnat sig af den honom tillerkända
rätt att för upplysningars meddelande tillkalla apotekare. Yttranden,
som nyss nämnts, hafva i senare tid i stor utsträckning inhämtats
från apotekaresocietetens direktion, så att i allmänhet kan sägas, att
direktionen höres i alla viktigare apoteksfrågor. Dess yttranden inhämtas
bland annat alltid i frågor rörande apoteksprivilegiers bortgifvande
Vid den årliga granskning af medicinaltaxan, som enligt förenämnda
bestämmelser i instruktionen åligger medicinalstyrelsen, biträda alltid två
enligt 4 § af de af Kungl. Maj:t fastställda stadgarna för apotekarsocieteten
i riket, sådan denna paragraf lyder enligt kungl. kungörelsen den
17 mars 1894, af direktionen inom eller utom sig utsedda ledamöter.

Nämnda förfaringssätt synes kommittén fortfarande böra uppehållas,
så länge stadgar för apotekarsocieteten efter medicinalstyrelsens hörande
fastställas af Kungl. Maj:t, .hvarjämte, på sätt ofvan föreslagits, för att
tillföra styrelsen den ytterligare farmaceutiska sakkännedom, hvaraf den
på nära håll kan vara i behof, en apotekare bör erhålla plats i det
vetenskapliga rådet.

Skäl kunna visserligen anföras, som tala för att, på sätt kommitténs
inom apotekarväsendet sakkunnige ledamot föreslagit, inom styrelsen
inrätta en särskild byrå för apoteksärendenas handläggning med
en apotekare såsom chef och ledamot af styrelsen. Kommittén har dock
icke ansett sig böra tillstyrka en dylik förändring redan af det skäl, att
apoteksärendenas omfattning för närvarande ingalunda betingar en sådan
anordning, hvilken dessutom, vid det förhållandet att de apotekare, som
anställdes å en sådan byrå, icke kunde tillåtas samtidigt innehafva apotek,
skulle kunna åsamka statsverket väsentliga kostnader. Någon ingående
förändring af apoteksväsendets administration synes i allt fall

icke böra ifrågakomma, innan den pågående amorteringen af apoteksprivilegierna
med år 1920 blifvit slutförd. Riktningen och arten af de omgestaltningar
på apoteksväsendets område, hvilka i samband därmed kunna
komma att vidtagas, lära inom en ej aflägsen framtid blifva föremål för
närmare utredning.

Kommittén bar ej heller kunnat biträda ett af dess nämnda sakkunnige
ledamot inom kommittén framställdt yrkande, att vid frågor om
nya apoteksförfattningars utfärdande eller redan befintligas ändring,
förklarande eller upphäfvande samt utfärdande af allmänna föreskrifter
eller cirkulär rörande apoteksväsendet apotekaren i vetenskapliga rådet
alltid skulle tillkallas, samt att vid behandling af bestraffnings- och därmed
likställda frågor rörande den farmaceutiska personalen sistnämnda
medlem af rådet äfven skulle, icke blott alltid vara närvarande och säga
sin mening, utan äfven äga deltaga i besluten och därvid hafva en
röst. En sådan rätt och plikt för den farmaceutiskt sakkunnige
inom vetenskapliga rådet skulle nämligen icke öfverensstämma med den
ställning, kommittén ansett i allmänhet böra tillkomma medlemmarna i
detta råd i förhållande till medicinalstyrelsen. Skäl till afvikelse härifrån
hvad apoteksärendena beträffar föreligga enligt kommitténs mening
icke.

Lika litet har kommittén ansett sig kunna förorda ett af dess nämnda
sakkunnige ledamot väckt förslag, att skyldighet skulle stadgas för medicinalstyrelsen
att inhämta yttranden från apotekarsocietetens direktion i
alla frågor, som röra gifters förvaring å apotek och de försiktighetsmått,
hvilka vid deras utlämnande såsom läkemedel skola iakttagas. Tillräcklig
möjlighet att vid dylika ärenden erhålla sakkunnigt biträde synes
kommittén föreligga genom den utväg, som eljest står styrelsen till buds,
att tillkalla apotekaren i vetenskapliga rådet eller, om styrelsen därtill
finner skäl, gifva apotekarsocietetens direktion tillfälle att uttala sig.

Kommittén anser alltså, att apoteksärendena i medicinalstyrelsen
fortfarande böra handläggas af en läkarledamot, som handlägger äfven
annan grupp af ärenden. Kommittén har redan framhållit, att apoteksärendena
äro alltför betydande för att kunna förläggas till medicinalbyrån.
Ett sammanförande såsom för närvarande af apoteksärendena
med lasarettsärendena synes kommittén fortfarande lämpligt. Och då dessa
ärenden med sin nuvarande omfattning väl motivera en byrå för sig,
anser kommittén, såsom förut nämnts, en byrå böra inrättas för handläggningen
uteslutande af dessa ärenden.

I. Militära hälso- och sjukvårdsärenden samt ärenden rörande tandläkare,
brunnar och bad, sjukgymnaster, barnmorskeväsendet m. m.

Huru medicinalstyrelsens befattning med hälso- och sjukvården vid
armén numera öfverflyttats till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, som
dock gemensamt med medicinalstyrelsen handlägger militärläkarbefordringsfrågor,
är förut omtaladt.

Jämlikt 7 § af gällande instruktion för medicinalstyrelsen åligger
det styrelsen att hafva noggrann tillsyn öfver hälso- och sjukvården vid
sjöförsvaret samt öfver de där anställda läkare. Närmaste inseendet
däröfver utöfvas under marinförvaltningen och i ärenden, som tillhöra
medicinalstyrelsens handläggning, under denna styrelse af marinöfverläkaren
enligt nådiga instruktionen för honom den 28 november 1902.
Marinöfverläkaren skall äfven, på sätt i det föregående är anmärkt, enligt
sistnämnda instruktion äga deltaga i medicinalstyrelsens öfverläggningar,
som röra hälso- och sjukvården vid flottan och kustartilleriet
eller personal, som är anställd eller söker anställning såsom läkare därstädes.
Med den ställning såsom handhafvare af närmaste inseendet
öfver hälso- och sjukvården vid sjöförsvaret, marinöfverläkaren numera
sålunda intager, närmare bestämd genom hans nyssnämnda instruktion
och öfriga marinläkarkåren och flottan rörande särskilda författningar,
har medicinalstyrelsen knappast haft befattning med andra flottan rörande
hälso- och sjukvårdsärenden än befordringsfrågor. Under sådana förhållanden
synes kommittén icke längre böra, på sätt som skett genom
omförmälda bestämmelse i medicinalstyrelsens instruktion, med afseende
å sjukvården vid flottan och kustartilleriet åläggas styrelsen ett ansvar
och en myndighet, som faktiskt icke finnes, och som styrelsen icke kan,
mer här än vid armén, motsvara eller göra gällande.

Ärenden, hvilka angå militärläkarnas rent medicinska verksamhet,
böra naturligen vid flottan som vid armén fortfarande tillhöra medicinalstyrelsen.
Styrelsens befattning med hälso- och sjukvården vid flottan
och kustartilleriet synes därför endast böra så angifvas, som skett i 2 §
och 24 § mom. 2 i det af kommittén uppgjorda förslaget till ny instruktion
för medicinalstyrelsen.

Antalet och beskaffenheten af hithörande ärenden inom styrelsen under
år 1908 framgår af följande tablå, som jämväl utvisar antalet ärenden
inom medicinalstyrelsen angående tandläkare, brunnar och bad, sjukgymnaster
och sjukgymnastik, barnmorskeväsendet samt ärenden angå -

ende fältskärer äfvensom ärenden angående styrelsen själf, dess organisation,
personal, ekonomi och arkiv under sistnämnda år:

Ärendenas art.	1 9 0 8.
Antal inkomna ärenden.	Antal utgångna expeditioner.
1. Militärmedicinska frågor *): Kungl. bref och remisser samt meddelanden från landtförsvarsdeparte-mentet ................................	38	12
Militärläkares befordring..............................	37	11
Förordnanden af civila läkare vid inskrifningsförrättningar ...	27	69
Eapporter, berättelser och anmälningar från läkare vid armén........	38	9
Diverse frågor rörande arméns sjukvård.....................................	8	5
Harihläkares befordringar......	15	14
Andra frågor rörande sjöförsvaret....................	4	2
2. Tandläkare ..............................................................................	42	21
3. Brunnar och bad................................................................	71	68
4. Sjukgymnaster och sjukgymnastik ...............................	81	63
5. Barnmorskeväsendet: Undervisningsanstalterna....................... ..................................	38	54
Elevansökningar och dylikt ......................................................	378	149
Anmärkningar mot barnmorskor ...............................................	9	11
Eapporter angående instrumentförlossningar.................................	260	5
Understöd åt barnmorskor...................................................	62	55
Diverse frågor...................	17	5
Legitimationsbevis åt barnmorskor......	—	89
6. Fältskärer.................	—	_
7. Ämbetsverkets organisation, personal, ekonomi och arkiv........	151	62
*) Beträffande antalot militärmedicinska ärenden uuder år 1907 jfr. noten	å sid. 68.

Beträffande samtliga de ofvan omnämnda ärendena, med undantag
af ärendena angående styrelsen själf, hvilka, såsom kommittén förut i
annat sammanhang framhållit, ansetts böra förläggas till kameralbyrån,
anser kommittén, att generaldirektören bör äga full frihet att efter omständigheterna
bestämma, å hvilken byrå de böra handläggas.

Kommittén har förut anmärkt, att för närvarande, enligt hvad
generaldirektören bestämt, ärendena rörande sjukgymnaster och sjuk 7 -

Medicinalstyrelsens
befattning
med
veterinärärenden.

gymnastik samt brunnar och bad handläggas å lasarettsroteln samt
ärendena angående tandläkare och barnmorskeväsendet å hälsovårdsroteln.
Tillsvidare synes kommittén, såsom redan förut framhållits, lämpligt, att
de samtliga förläggas till hälsovårdsbyrån.

K. Veterinärärenden.

Till medicinalstyrelsens befattning med veterinärväsendet hör enligt
12 § i den för styrelsen gällande instruktion:

att meddela legitimationsbevis åt svenska medborgare, som visat sig
behöriga att i riket utöfva veterinärkonsten;

att tillse, att såväl i allmän tjänst anställde som andra veterinärer enligt
gällande instruktioner och förordningar behörigen fullgöra sina åligganden;

att i afseende på civila och militära veterinärstipendiaters antagande
och entledigande ställa sig gällande instruktioner till efterrättelse;

att till ledning för vederbörande kommunalmyndighet, veterinär och
Konungens befallningshafvande meddela och låta i vederbörlig ordning
kungöra de råd och anvisningar, hvilka till förekommande och hämmande
af smittosamma sjukdomar bland husdjuren kunna erfordras utöfver
hvad gällande förordningar därom innehålla;

att på grund af berättelser eller rapporter från Konungens befallningshafvande
eller från veterinär för särskilda fall lämna erforderliga
anvisningar eller meddela sådana föreskrifter, hvartill styrelsen enligt
gällande förordningar kan vara befogad, eller ock om nödiga åtgärders
vidtagande göra underdånig framställning;

att vid svårare farsot eller mycket utbredd sjuklighet bland husdjuren
förordna extra veterinär att biträda vid sjukvården eller vid åtgärder
till förekommande af farsotens spridning, äfvensom att vid behof låta
inspektera de till förhindrande af smittosamma kreaturssjudomars införande
i riket inrättade karantänsanstalter.

Medicinalstyrelsen åligger vidare att föra matrikel öfver och årligen
utfärda tryckt förteckning på alla i riket legitimerade veterinärer, att
upprätta förslag till länsveterinärtjänster och afgifva yttrande om sökandes
till andra veterinärbefattningar kompetens, att i vissa fall bevilja
tjänstledighet och förordna vikarier för innehafvare af veterinärbefattningar,
att i allmänhet granska veterinärers räkningar i anledning af
tjänsteresor och utbetala ersättning för dem, att granska räkningar å husdjur
smedicin, som af veterinärer rekvirerats och skola betalas af allmänna
medel, samt att årligen afgifva berättelse om veterinärväsendet i riket.

Kungl. kungörelsen den 22 november 1901 och kungl. brefvet den
23 oktober 1908 anbefalla styrelsen att taga befattning med en särskild,
vissa år återkommande kurs för länsveterinärsaspiranter.

Enligt kungl. kungörelsen den 1 maj 1903 angående åtgärder mot
tuberkulos i jufret hos nötkreatur åligger det medicinalstyrelsen att förordna
veterinär för nedslaktande af djur, som anmälts vara angripet af
jufvertuberkulos samt att pröfva och afgöra frågor om ersättning i anledning
af verkställd nedslaktning m. m.

Genom kungl. kungörelsen den 2 oktober 1908 ställdes den då inrättade
veterinärbakteriologiska anstalten, hvars uppgift är att tillhandagå
veterinärförvaltningen med nödiga vetenskapliga undersökningar m. m.,
under medicinalstyrelsens öfverinseende och ledning.

Enligt förnyad föreskrift i Kungl. Maj:ts nådiga stadga för veterinärinrättningen
i Skara den 2 oktober 1908 handhar medicinalstyrelsen
öfverinseendet och kontrollen öfver det vetenskapliga vid undervisningen
därstädes, äger att tid efter annan inspektera inrättningen samt att
hos Kungl. Maj:t afgifva förslag till föreståndarbefattningens besättande.

Slutligen är, jämlikt Kungl. Maj:ts förnyade nådiga stadgar för
veterinärinstitutet den 31 januari 1908, den ledamot af medicinalstyrelsen,
som föredrager veterinärärendena, själfskrifven ledamot af institutets
direktion.

I det föregående har omnämnts, att från och med år 1900 å medicinalstyrelsens
ordinarie stat varit uppförd en föredragande för veterinärärenden,
hvilken skall vara legitimerad veterinär, äfvensom att hos
denne — sedan år 1905 — är anställd en legitimerad veterinär såsom
amanuens.

Andra frågor angående förekommande och hämmande af tuberkulos
hos nötkreatur än de ofvan nämnda höra under landtbruksstyrelsens
ämbetsbefattning. Hos denna styrelse har för handläggning af dessa
frågor sedan år 1897 varit anställd en af Kungl. Maj:t för hvart år särskilt
förordnad veterinär med åliggande att såsom ledamot handlägga
och föredraga ärenden rörande försök med tuberkulin och däraf betingade
åtgärder. Från och med år 1902 finns därjämte anställd en äfven
under landtbruksstyrelsen lydande konsulent för att tillhandagå ladugårdsinnehafvare
med råd och upplysningar vid bekämpande af kreaturstuberkulosen.

De militära veterinärärendena handläggas från och med år 1908 å
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, dock att ärenden, som angå militärveterinärernas
befordringsförhållanden samt fältveterinärstipendiaters an -

Veterinärärendenas

skiljande från
medicinalstyrelsen.

Tidigare förslag.

tagande och entledigande skola handläggas gemensamt med medicinalstyrelsen.
Ärenden åter, som angå militärveterinärernas medicinska
verksamhet, tillhöra medicinalstyrelsen ensam.

Veterinärärendenas förläggande till annan central myndighet än
medicinalstyrelsen har åtskilliga gånger varit ifrågasatt.

Redan den kommitté, som år 1863 tillsattes för att afgifva förslag
till fullständigt ordnande af veterinärväsendet i riket, föreslog i sitt 1865
afgifna betänkande, att för de veterinära angelägenheterna en särskild
under civildepartementet lydande styrelse skulle inrättas.

Kommitténs förslag i nämnda del föranledde dock icke till någon
vidare åtgärd.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte år 1893 väcktes förslag
till åtgärd för veterinärväsendets ställande under landtbruksstyrelsens
inseende, hvilket förslag dock endast utmynnade i en hemställan från
ombuden till Kungl. Maj:t om öfvervägande, hvilka åtgärder borde vidtagas
för att åt landets veterinärväsende bereda en fullt sakkunnig och
ändamålsenlig ledning.

Medicinalstyrelsen föreslog uti med anledning af denna framställning
afgifvet yttrande af den 2 februari 1894, att handläggningen af veterinärärendena
måtte, därest sådant funnes ändamålsenligt, öfverflyttas på
annan myndighet — antingen landtbruksstyrelsen eller veterinärinstitutets
lärarkollegium eller vissa af dess ledamöter. Skulle emellertid intet
af dessa förslag pröfva s vara lämpligt och det fortfarande förblifva ett
åliggande för medicinalstyrelsen att handlägga veterinärärendena, hade
styrelsen för sin del intet att invända mot anställandet, på sätt af direktionen
för veterinärinstitutet förut förslagits, af en veterinär inom styrelsen.

Landtbruksstyrelsen, som jämväl hördes i ärendet och den 10
februari 1894 afgaf underdånigt utlåtande, förmälte sig icke hafva något
att erinra mot veterinärväsendets förläggande under styrelsen, om
dess organisation underginge den förändring, att en ledamot med speciell
veterinärutbildning komme att där anställas. För det dåvarande
afstyrkte styrelsen dock frågans lösning på detta sätt, under framhållande
att, då den ledamot, som i sådant fall skulle ingå i styrelsen såsom
föredragande af veterinärärenden icke skulle kunna beredas större
fördelar än styrelsens öfriga ledamöter, någon skicklig och lämplig
person inom veterinärfacket efter all sannolikhet icke skulle kunna förmås
att mottaga en dylik befattning.

I underdånig skrifvelse den 14 april 1897 väckte medicinalstyrelsen
ånyo fråga om befrielse för styrelsen från handläggningen af veterinär -

ärendena. I denna skrifvelse framhöll styrelsen, att någon afsevärd förändring
i sak af veterinärärendenas behandling icke kunde anses hafva
blifvit vidtagen därigenom, att dåmera en veterinär — för hvilken från
och med den 1 juni 1894 medel beviljats å extra stat — förordnats att
vara föredragande af dessa ärenden inom medicinalstyrelsen, emedan
den därtill antagne redan under några år förut brukat af styrelsen mot
särskild ersättning konsulteras i alla viktigare veterinärfrågor. Vidare
yttrade styrelsen, att, då en föredragande för veterinärärenden syntes
med bättre skäl kunna förordnas att ingå såsom ledamot i landtbruksstyrelsen
än i medicinalstyrelsen, samt landtbruksstyrelsen endast af ekonomiska
skäl och under vissa förutsättningar afstyrkt denna lösning af
frågan, men eljest icke hade något att däremot invända, medicinalstyrelsen
icke tvekade att hemställa om veterinärärendenas öfverflyttande
från styrelsen till annan myndighet.

Den 30 oktober 1897 afgaf landtbruksstyrelsen i anledning af medicinalstyrelsens
sistnämnda framställning underdånigt utlåtande, däruti
styrelsen anförde, att då medicinalstyrelsen uttryckligen förklarat sig
anse, att styrelsen icke vore den rätta myndigheten att handlägga ifrågavarande
ärenden, men inrättandet af ett särskildt ämbetsverk för dessa
frågor icke under dåvarande förhållanden borde ifrågakomma, syntes
ingen annan utväg för ordnandet af veterinäradministrationen återstå än
att, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit, veterinärärendena öfverflyttades
till landtbruksstyrelsen. Visserligen hade landtbruksstyrelsen, på sätt
ofvan erinrats, i ett föregående utlåtande afstyrkt vidtagandet af en
sådan åtgärd, men då styrelsen uti ett samma dag till Kungl. Maj:t afgifvet
annat underdånigt utlåtande hemställt om beredande af ökade
löneförmåner för styrelsen, och styrelsen medelst erbjudande af den sålunda
föreslagna högre aflöningen trodde sig kunna förvärfva en lämplig
person att i styrelsen föredraga veterinärärendena, saknade landtbruksstyrelsen
vidare anledning att afstyrka öfverflyttandet af dessa
ärenden till styrelsen, förutsatt att samma löneförmåner komme den nya
veterinärledamoten till godo som äskats för de redan varande ledamöterna.
Med afseende å det nära sammanhang, som veterinärärendena
ägde med åtskilliga andra till 1 andtbruksstyrelsens handläggning hörande
ärenden, och det förtroende, som landtbruksstyrelsen borde kunna hos
landtmännen påräkna, kunde den af medicinalstyrelsen föreslagna utvägen
för ordnandet af veterinäradministrationen anses såsom en lycklig
lösning af frågan. Det borde dock alltid stå landtbruksstyrelsen öppet
att i förekommande frågor inhämta yttrande af veterinärinstitutets lärarkollegium,
liksom brukligt varit under den tid, medicinalstyrelsen haft
ifrågavarande angelägenhet om hand.

Till 1898 års riksdag aflat Kungl. Maj:t i sammanhang med väckt
fråga om landtbruksstyrelsens reorganisation förslag om anvisande af
anslag till en veterinärledamot i styrelsen på sätt densamma föreslagit.

I skrifvelse af den 11 maj 1898 anmälde emellertid Riksdagen, att
detta förslag icke kunnat af Riksdagen bifallas. Riksdagen anförde i
denna skrifvelse, att frågan om inrättande af ett nytt statsdepartement,
där jordbrukets intressen särskildt skulle tillgodoses, hade redan länge
stått på dagordningen och hade i väckta motioner vid 1898 års Riksdag
ånyo dragits under Riksdagens pröfning. Då åsikten om lämpligheten
af jordbruksnäringens förläggande under ett särskildt departement vore
ganska allmän, syntes, före frågans närmare utredning och på det ej
dess lyckliga lösning skulle på något sätt förhindras, några åtgärder
då icke böra vidtagas för en omorganisation af det ämbetsverk, som
för närvarande hade förvaltningen af jordbruksärendena sig anförtrodd.
Riksdagen hade sålunda icke funnit sig kunna medgifva den i statsrådsprotokollet
föreslagna öfverflyttningen af de civila veterinärärendena till
landtbruksstyrelsen och däraf följande ökning af ämbetsverkets personal.
Beträffande förslaget om de civila veterinärärendenas öfverflyttning till
landtbruksstyrelsen från medicinalstyrelsen hyste Riksdagen dessutom
tvifvelsmål om lämpligheten däraf, enär Riksdagen för sin del icke vore
öfvertygad om att genom en sådan öfverflyttning de olägenheter, som
hufvudsakligen föranledt förslaget om en förändring i veterinärväsendets
administration, skulle undanröjas, och sålunda ej heller vågade antaga,
att det misstroende mot ledningen af vårt lands veterinärväsende, som
på vissa håll vore rådande, därigenom skulle häfvas. Riksdagen vore
dessutom tveksam, såväl i fråga om lämpligheten af att helt och hållet
skilja administrationen af den veterinära sjukvården från den myndighet,
som handhade sjukvården och hygienen i allmänhet, som om ändamålsenligheten
af att från hvarandra skilja det civila och det militära
veterinärväsendet, hvilket sistnämnda enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
komma att förläggas till arméförvaltningens sjukvårdsbyrå.

Då sedermera Kungl. Maj :t i proposition till 1900 års Riksdag, efter
framställningar af medicinalstyrelsen den 30 september 1898 och den
25 september 1899, föreslog uppförande å ordinarie stat af en veterinärledamot
i medicinalstyrelsen, framhölls af föredragande departementschefen,
att enär Kung!. Maj:ts förslag att till landtbruksstyrelsen öfverflytta
de civila veterinärärendena, som tillhörde medicinalstyrelsens behandling,
icke vunnit Riksdagens bifall, någon annan utväg att på tillfredsställande
sätt lösa den länge på dagordningen befintliga frågan om
den centrala veterinäradministrationens tidsenliga ordnande icke syntes

återstå än att låta hithörande ärenden fortfarande handläggas af medicinalstyrelsen.

Af svenska veterinärläkarföreningen utsedda delegerade för afgifgifvande
af förslag beträffande förändrad organisation af veterinäradministrationen
hafva i sitt af föreningen å allmänt årsmöte i Skara
den 17 augusti 1908 i princip godkända utlåtande framhållit behofvet
af en annan form för veterinäradministrationen än den nuvarande, hvilken
kunde tillförsäkra de veterinära ärendena en omvårdnad, grundad
på ett uteslutande intresse för veterinärväsendets uppgift i statssamhället,
och en, såvidt möjligt, allsidig sakkunskap. Båda dessa grundbetingelser
för ett lyckligt främjande af veterinärväsendet genom statsförvaltningen
hafva delegerade ansett icke stå att finna annorstädes än
hos en fristående veterinäradministration, lydande direkt under jordbruksdepartementet.

Såsom ofvan framhållits har medicinalstyrelsen själf 1894 och 1897
ifrågasatt veterinärärendenas afskiljande från medicinalstyrelsen. Detta
har äfven långt tidigare väckts på tal. Den stora utveckling på den
allmänna hälso- och sjukvårdens område — därunder äfven med större
eller mindre skäl den veterinära verksamheten inordnats — som i det
föregående omnämnts, har äfven, och det i väsentlig grad, framträdt
på det veterinära området. Veterinärverksamheten har blifvit ett alltmer
framträdande ekonomiskt intresse, nära sammanhängande med landthushållningen
och väsentligen beroende af den riktning, hvaruti denna
utvecklar sig. Detta har äfven funnit uttryck i många af de åtgärder,
som i senare tid vidtagits på denna hushållnings område. Men äfven
de grenar af den veterinära verksamheten, där det speciella landtmannaintresset
synes böra träda tillbaka för de hygieniska intressena, såsom
vid fråga om födoämneskontroll och slakthusväsende, hafva numera utbildats
till så godt som full själfständighet från den allmänna hälsovården
i öfrigt, och det äfven försåvidt rör förhållandet till främmande
länder. Såsom produkten af den utveckling, veterinärväsendet sålunda
undergått, framstår därför nu en skillnad mellan den veterinära verksamheten
samt den allmänna hälso- och sjukvården, hvilken fullt genomförts
så godt som på alla områden utom på den centrala förvaltningens,
där dock, för så vidt den högsta ledningen angår, de veterinära ärendena
handläggas skilda från modicinalärendena.

Likasom öfriga ärenden inom medicinalstyrelsen äro äfven veterinärärendena,
där de ej af generaldirektören ensam afgöras, underkastade
kollegial behandling, d. v. s. afgörandet sker efter omröstning mellan

Kommitténs

förslag.

samtliga närvarande ledamöter. Det olämpliga i denna anordning skulle
försvinna genom byråsystemets införande i medicinalstyrelsen. Men
äfven med denna förändring är det enligt kommitténs mening icke för
det bästa handhafvandet af dessa ärenden lämpligt, att desamma kvarblifva
inom medicinalstyrelsen. Det måste nämligen enligt kommitténs
uppfattning vara att anse såsom ett viktigt önskemål, att veterinärärendena
sammanföras under en ledning, och att sålunda till båtnad för
veterinärväsendet i sin helhet och de ändamål, detsamma afser att
tjäna, den nuvarande uppdelningen, hvarigenom en del af dessa ärenden
handläggas af landtbruksstyrelsen och en del af medicinalstyrelsen, försvinner.
Med den omfattning medicinalstyrelsens verksamhet i öfrigt
numera tagit, hvilken gör det så godt som omöjligt för styrelsen att öfverhufvud
upptaga nya, mer omfattande bestyr med veterinäradministrationen,
skulle det emellertid, enligt hvad kommittén håller före, icke låta sig
göra, att alla de nämnda ärendena sammanfördes till medicinalstyrelsen.

På grund af hvad kommittén nu anfört har kommittén beslutat att
för sin del förorda veterinärärendenas afskiljande från medicinalstyrelsen
och under denna förutsättning utarbetat sitt förslag till ny organisation
af densamma. Endast i de delar, det af medicinalstyrelsens öfriga verksamhet
bör direkt föranledas, skulle medicinalstyrelsen taga befattning
med dessa ärenden. De fall, där så skulle ske, hafva närmare angifvits
i 12 § af det af kommittén utarbetade nya förslaget till instruktion
för medicinalstyrelsen.

L. Medicinalstyrelsens räkenskapskontor, kamrerare för hospitalsärenden
och kontrollanten af hospitalens ekonomiska förvaltning.

Kommittén har ofvan under rubriken hospitalsärenden framhållit,
hurusom kommittén anser en tjänsteman af tredje graden i medicinalstyrelsen
böra anställas för fyllande af vissa styrelsen tillkommande

uppgifter med afseende å hospitalens ekonomi samt för att öfva upp sikten

och ledningen af styrelsens räkenskapsväsende m. m.

Tjänstemän å räkenskapskontoret äro, såsom förut angifvits, en
kamrerare, en kassör och bokhållare och en amanuens med årligt arfvode
af 900 kronor. För hospitalens räkenskaper m. m. finnas därjämte
utom och vid sidan af räkenskapskontoret anställda sedan år 1902 en

kamrerare och sedan 1909 års ingång på extra stat en kontrollant af

hospitalens ekonomiska förvaltning.

Enligt 40 § af styrelsens instruktion åligger räkenskapskontoret jämlikt
den fördelning af göromålen, som i arbetsordningen bestämmes, och
med undantag för hvad som tillhör hospitalsförvaltningen:

a) kassaförvaltningen, i enlighet med styrelsens föreskrifter;

b) förandet af de räkenskapsböcker och afgifvandet af alla de räkenskaper,
som för styrelsen äro eller varda föreskrifna;

c) uppsättandet af de utaf styrelsen beslutade anordningar och anvisningar
älvensom skrifvelser rörande räkningar och penningerekvisitioner;

d) granskningen af de ''räkningar och rekvisitioner, som skola betalas
af styrelsen;

e) kontrollen ej mindre å fullgörandet af stadgade rånte- och kapitalinbetalningar
till de under styrelsens vård ställda fonder, än äfven å
behörig förnyelse af styrelsens säkerhetshandlingar;

/) afgifvandet af utlåtanden och utredningar i de ärenden, som
för sådant ändamål af styrelsen remitteras till kontoret.

Kamreraren för hospitalsärenden tillkommer — jämväl enligt sistnämnda
paragraf i instruktionen för styrelsen — att, i fråga om förvaltningen
af statens anstalter för sinnessjuka, utföra enahanda arbeten,
som tillhöra räkenskapskontoret beträffande öfriga områden för styrelsens
ämbetsverksamhet, samt dessutom att granska hospitalsdirektionernas
förslag till utgiftsstater, årliga reparationer, proviantupphandling m. m.,
att uppsätta de utaf styrelsen beslutade utgiftsstater för anstalterna
för sinnessjuka, att förvara byggnads- och leveranskontrakt och att verkställa
utredningar i sjukvårds-tekniska frågor, som af styrelsen till kamreraren
för sådant ändamål remitteras.

Kontrollanten af hospitalens ekonomiska förvaltning har, såsom förut
angifvits, enligt sin instruktion af den 13 november 1908 till åliggande
hufvudsakligen, förutom att en eller flera gånger årligen besöka statens
samtliga anstalter för sinnessjuka och därvid verkställa inventering, att
utföra den ill § punkt 15 af förnyade nådiga stadgan angående sinnessjuka
föreskrifna granskning af de olika anstalternas räkenskaper samt i
anledning däraf framställa anmärkningar, att vid behof vikariera för
kamreraren för hospitalsärenden samt att i den mån hans tid det medgifver
på anmodan biträda styrelsen vid utredning af ekonomiska ärenden
angående statens anstalter för sinnessjuka.

Beträffande eventuell förändring med afseende å räkenskapskontorets
— frånsedt hospitalsmedelsförvaltningen — åligganden och de där anställda
tjänstemännens ställning sammanhänger frågan härom nära med
frågan om vidtagande af förändring i medicinalstyrelsens befattning med
den styrelsen åliggande granskning af räkningar i anledning af läkares

Räkningar å
läkares och
veterinärers
förrättningar.

och veterinärers tjänsteresor och andra förrättningar samt utbetalningen
af däri upptagna belopp. En väsentlig del af det arbete, räkenskapskontoret
har att utföra, upptages nämligen af befattningen härmed. Utöfver
det ofvan sagda stadgas härom i 22 § af styrelsens instruktion:

»Läkares och veterinärers för verkställda tjänsteresor och andra
förrättningar inlämnade räkningar, hvilka böra genom medicinalstyrelsen
betalas, skola, innan de till betalning godkännas, vara behörigen granskade
och riktiga befunna, icke allenast i anseende till väglängd och öfriga
omständigheter, utan ock med afseende på förordnandets behörighet och
förrättningens riktiga verkställande.»

I 32 § af sistnämnda instruktion stadgas: »Den granskning, som de
enligt 22 § inkomna räkningarna skola undergå i afseende på förordnandenas
behörighet och respektive förrättningars riktiga fullgörande,
verkställes, sedan räkenskapskontoret utfört den kontoret åliggande granskning,
af vederbörande ledamot, som därefter har att anmäla räkningarna
inför styrelsen till godkännande, med åliggande att särskildt framhålla
tvistiga eller eljest därvid förekommande anmärkningsvärda förhållanden.»

Antalet granskade räkningar och i anledning af dem utbetalda
belopp under åren 1907 och 1908 framgår af följande tablå:

	1 9 0 7.	1 9 0 8. j
Ersättning till läkare för	Antal räkningar omkring.	Sammanlagd kostnad under året. kr.	Antal räkningar omkring.	Sammanlagd kostnad under året. kr.
1) rättsmedicinska förrättningar jämte bi-
träde vid sådana förrättningar............	980	18,553: 04	920	15,628: 36
2) resor för sinnessjnkvård .....................	400	31,296: 19	396	29,185: 82
3) resor eljest för hälso- och sjukvård......	2,300	80,269: 61	2,000	64,351: 35
Veterinärers förrättningar för förekommande
och hämmande af smittosamma sjuk-domar bland husdjuren samt vid dylika förrättningar utlämnade desinfektions-medel ...............................................	1,015	21,668: 69	1,050	21,152: 98
Ersättning för nedslaktade kreatur, angrip-
na af jufvertuberkulos eller svinpest ...	70	10,387: 86	—	11,320: 73

De under 1) afsedda utgifter betalas af andra hufvudtitelns anslag
till medikolegala besiktningar. De under 2) och 3) afsedda betalas af

det å sjätte hufvudtiteln uppförda anslaget till allmän hälso- och sjukvård
och de öfriga af nionde hufvudtitelns anslag till förekommande och
hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren.

Ofvan under 3) nämnda räkningar från andra än förste provinsialläkare
insändas jämte till medicinalstyrelsen ställd rapport angående den
förrättning, de afse, och andra tillhörande handlingar till förste provinsialläkaren,
som efter tagen kännedom om rapporterna insänder samtliga
handlingarna till Konungens befallningshafvande. De under 1) och
2) afsedda räkningar jämte handlingar insändas af vederbörande läkare
direkt till Konungens befallningshafvande.

Alla de nämnda räkningarna, med undantag af de veterinära, som
ej afse resor, behandlas enligt kungl. brefvet den 28 november 1873, hvithet
stadgar, att, sedan räkningarna till Konungens befallningshafvande
inkommit och därstädes granskats, skola de af Konungens befallningshafvande
insändas till medicinalstyrelsen och efter där underkastad ytterligare
granskning förses med påskrift om det till betalning godkända
beloppet samt till Konungens befallningshafvande återsändas, hvarefter
dessa ämbetsmyndigheter skola af under händer varande medel utbetala
räkningarnas godkända belopp till räkningsutgifvarna och därefter
kvartalsvis eller på annan tid, då ett större förskottsbelopp sålunda
uppkommit, mot de kvitterade räkningarnas återställande af medicinalstyrelsen
erhålla likvid för de förskjutna beloppen.

I fråga om utgifterna i de under 1) afsedda fall gäller, förutom
nyss nämnda nådiga bref, kungl. brefvet den 9 juni 1762. Detta
bref stadgar, att omkostnaderna vid medikolegala besiktningar skola
förskjutas af medicinalstyrelsen, men ersättas af den brottslige eller
till besiktningen vållande, så långt hans egendom räcker. Det åligger
domstolen att i sammanhang med själfva saken utlåta sig, om
hvilken må vara pliktig att förskottet ersätta, hvarefter Konungens befallningshafvande
låter verkställa utslaget och till medicinalstyrelsen
insänder hvad i ersättningsväg influtit. Finnes besiktningen ofullkomlig,
hvilket medicinalstyrelsen pröfvar, skall besiktningsförrättaren vara arfvode!
förlustig.

Kommittén har sökt tillse, huruvida icke den medicinalstyrelsen
tillagda uppgift med afseende å granskningen af omförmälda räkningar,
i den mån de icke afse förrättningar af förste provinsialläkare eller veterinära
förhållanden, i hvilket sistnämnda fall de enligt kommitténs förslag
ej vidare komma att betunga styrelsen, lämpligen skulle kunna öfverflyttas
från styrelsen till förste provinsialläkarne och Konungens befallningshafvande.
Härvid har, bland annat, tagits i betraktande den ändrade
ställning, som skulle tillkomma förste provinsialläkarne, i händelse, på

sätt den af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för rikets indelning i läkardistrikt
m. m. i dess den 17 juli 1907 afgifna betänkande föreslagit, dessa
läkare befriades från innehafvande af provinsialläk arbefattningar, hvithet
enligt den nämnda kommitténs förslag skulle blifva händelsen så när
som i åtta fall. Att någon sådan öfverflyttning ej skulle kunna äga
rum i fråga om förste provinsialläkares egna räkningar — vare sig
de afse förrättningar inom förste provinsialläkardistrikten eller, i sagda
åtta fall, där enligt nyss nämnda kommittés förslag provinsialläkardistrikt
fortfarande skulle af förste provinsialläkare innehafvas, förrättningar
inom sistnämnda distrikt — följer däraf, att medicinalstyrelsen
i förhållande till dem är närmast öfverordnade sakkunniga myndighet.
Skulle, på sätt den af Kungl. Maj:t tillsatta kommittén för verkställande
af revision af de för rättsmedicinska undersökningar gällande
stadganden i sitt den 1 november 1906 afgifna betänkande föreslagit,
rättsmedicinska obduktioner och andra rättsmedicinska förrättningar
uteslutande komma att utföras af förste provinsialläkarne, torde af samma
skäl medicinalstyrelsen icke heller böra fråntagas befattningen med dessa
räkningar. En öfverflyttning af granskningen af dessa räkningar skulle
i allt fall icke lämpligen låta sig förena med den styrelsen åliggande
granskning af protokoll och utlåtanden angående de rättsmedicinska
förrättningar, räkningarna afse.

För öfriga fall skulle kunna tänkas ett sådant förfaringssätt, att
sedan förste provinsialläkarne verkställt granskningen med afseende å
det riktiga utförandet af den förrättning, hvarom är fråga, och insändt
räkningarna med tillhörande handlingar (rapport eller utlåtande eller afskrift
däraf jämte myndighets förordnande att verkställa förrättningen) till
vederbörande Konungens befallningshafvande, samt Konungens befallningshafvande
utfört den i öfrigt erforderliga granskningen, utbetalningarna af
räkningsbeloppen omedelbart skedde af under händer varande medel af
Konungens befallningshafvande, som därefter erhölle likvid därför af
medicinalstyrelsen eller annan central myndighet, som disponerade de
för ifrågavarande ändamål anvisade anslag.

För att kunna följa med hälso- och sjukvårdsförhållandena ute i
landet och i anledning däraf vidtaga på medicinalstyrelsen ankommande
åtgärder är det i regel af stor vikt för styrelsen — till hvilken, därest
fråga är om rättsmedicinsk förrättning, utlåtande angående förrättningen
med eller utan protokoll rörande densamma alltid måste för
granskning insändas — att så snart som möjligt efter verkställande af
annan förrättning, som ofvan afses, få sig tillställd rapport angående densamma.
Nödvändigheten häraf framhölls bland annat af 1876 års kommitté
för omreglering af sundhetskollegium. Och ehuru numera — enligt

10 § mom. 4 i läkarinstruktionen — för hvarje half månad från förste
provinsialläkarne till medicinalstyrelsen insändas sammandrag af de till
dem från vederbörande läkare inkomna uppgifter om sjukdomsfall af
smittosam art inom länet, äro dessa sammandrag icke af beskaffenhet att
ensamt kunna för styrelsen utgöra tillräcklig ledning för bedömande af
olika sjukdomsförhållanden och åtgärder, som däraf kunna i olika fall
erfordras. Skulle nu förste provinsialläkaren fullgöra den del af den
ifrågavarande granskningen, som erfordrar medicinsk sakkunskap, och
handlingarna därefter granskas af Konungens befallningshafvande, som
efter pröfning skulle besluta om medlens utan ordnande, skulle, därest ej
afskrifter af rapporterna omedelbart insändes till medicinalstyrelsen, desamma
för sent komma styrelsen tillhanda. Uppenbarligen skulle Konungens
befallningshafvandes arbete af räkningarna och förrättningarna i fråga
väsentligt ökas. De ifrågavarande statsutgifterna skulle helt visst äfven
fördyras, då ju medicinalstyrelsen kan antagas mer än förste provinsialläkarna
kunna förhindra sådana onödiga resor af tjänsteläkare, som någon
gång förekomma. Genom en sådan öfverflyttning som den ifrågaställda
skulle tjMligen äfven den enhetlighet i granskningsprinciper för hela riket,
som nu varit rådande, upphäfvas och olika ersättningssynpunkter i olika
län blifva gällande. Kommittén har af nu anförda skäl, och då medicinalstyrelsen
genom den ifrågasatta öfverflyttningen ej skulle befrias från mer
än en del af sitt bestyr med räkningar af ifrågavarande beskaffenhet samt
i hvarje fall ej från granskning af utlåtanden och rapporter, söm i sammanhang
med dem afgifvas, icke ansett sig kunna tillstyrka den nämnda
öfverflyttningen.

I underdånig skrifvelse den 4 maj 1908 har medicinalstyrelsen underställt
Kungl. Maj:ts pröfning frågan om förenkling i det hittills af
styrelsen författningsenligt tillämpade sättet för bokföringen af de
utgifter för medikolegala besiktningar, hvilka det enligt omförmälda
nådiga bref den 9 juni 1762 åligger styrelsen att gälda. Medicinalstyrelsen
har i denna skrifvelse framhållit, att det genom kungl. brefvet
den 29 december 1865 fastställda formuläret för styrelsens hufvudbok,
enligt hvilket ifrågavarande utgifter skola af styrelsen bokföras och redovisas
såsom förskott, och särskilda konton uppläggas för hvarje utgift,
är förenadt med en omgång och en tidsutdräkt, som ej är lämplig och
ej heller erforderlig. Det synes äfven kommittén, som om härvid en
förenkling i bokföringssättet väl är af behofvet påkallad, i den mån
därigenom statens rätt ej åsidosättes. För sådant ändamål torde alltså
en förändring i de genom sistnämnda nådiga bref lämnade föreskrifter
böra ske. I samband härmed lära äfven för vinnande af nödig enkelhet
och reda vissa bestämmelser böra lämnas rörande såväl Konungens befall -

Kamreraren
för hospitalsärenden.

ningshafvandes som domstolarnas förhållande till dessa frågor. I detta
afseende synes det icke tillkomma kommittén att afgifva något förslag.
Kommittén vill endast i detta sammanhang erinra om de af kommittén
för revision af de för rättsmedicinska undersökningar gällande stadganden
utarbetade förslag till tillägg till förutberörda nådiga bref den 9
juni 1762 samt till lag angående skyldighet för domstol att i mål, hvari
förordnats om rättsmedicinsk obduktion å död människas kropp, afbida
medicinalstyrelsens yttrande, innan målet afgöres.

Med det af kommittén föreslagna upphörandet af medicinalstyrelsens
befattning med veterinärväsendet kommer det styrelsen åliggande arbetet
med de omförmälda veterinära räkningarna att upphöra.

För vidare belysning af medicinalstyrelsens räkenskapskontors
åligganden och förhållande till den styrelsens kamrerare för hospitalsärenden
tillkommande funktion anser kommittén en återblick nödig på
räkenskapskontorets tidigare organisation, * särskildt de förhållanden,
som ledde till kamrerareänstens för hospitalsärenden inrättande år 1901.

Såsom i det föregående omtalats förordnades genom Kungl. brefvet
den 12 maj 1876, att serafimerordensgillets befattning med hospitalen
skulle upphöra och öfvertagas af dåvarande sundhetskollegium. 1 sammanhang
härmed ökades också anslaget till kollegium på sätt förut
angifvits.

Då sundhetskollegium år 1877 omorganiserades till medicinalstyrelsen,
framhölls såsom nödigt, att biträde bereddes kamreraren, som då var verkets
enda ordinarie kam er al tjänsteman. Enär emellertid, såsom förut erinrats,
den blifvande medicinalstyrelsen tillsvidare skulle åtnjuta biträde af serafimerordensgillets
dåvarande kamrerare, ansågs räkenskapskontorets behof
af ökade arbetskrafter för den närmaste tiden blifva tillräckligt tillgodosedt,
om endast en ny ordinarie tjänsteman å detsamma anställdes,
under förutsättning likväl att medel ställdes till styrelsens disposition
för aflönande af ett extra biträde. I enlighet härmed uppfördes i staten
för medicinalstyrelsen lön för en första gradens tjänsteman, bokhållare
och kassör, å räkenskapskontoret. Tillika anvisades medel till biträde
för revisionen af hospitalens räkenskaper, för kvilket ändamål sedermera
från och med år 1885 å extra stat uppfördes ett anslag å 1,200 kronor,
hvilket med tillkomsten af kontrollantbefattningen af hospitalens ekonomiska
förvaltning indragits. Den ofvanomförmälda amanuensbefattningen
å räkenskapskontoret tillkom 1894.

1 underdånig skrifvelse den 29 september 1897 hemställde medicinalstyrelsen
hos Kungl. Maj:t om inrättande till biträde vid handlägg -

ningen af hospitalsärendena bland annat af en kamrerarbefattning,
tjänst af andra graden. Till stöd därför framhölls, att serafim erord ensgillets
förre kamrerare dåmera aflidit, samt att hospitalsärendenas fortsatta
utomordentliga tillväxt gjorde en förstärkning af arbetskrafter
nödig.

Uti afgifvet utlåtande öfver sagda framställning yttrade statskontoret,
att af densamma icke ådagalagts, att inom styrelsen erfordrades inrättande
af en ny afdelning inom styrelsen genom anställande därstädes
af en tjänsteman i andra lönegraden. Det syntes statskontoret däremot,
att erforderligt biträde vid handläggningen af de hospitalen rörande
ekonomiska angelägenheterna skulle kunna, med anslutning till grunderna
för medicinalstyrelsens organisation, vinnas genom ökande af
arbetskrafterna å räkenskapskontoret, hvilket redan, enligt hvad statskontoret
inhämtat, jämlikt fastställd arbetsordning ombesörjde den på
styrelsen ankommande förvaltning af till hospitalen anvisade medel
och däröfver upprättade räkning. För det dåvarande syntes annan åtgärd
härutinnan icke böra vidtagas, än att tillgång på extra stat bereddes
till aflöning af ökadt biträde till belopp, motsvarande aflöningen
för en tjänsteman i första lönegraden.

Kungl. Maj:t och Riksdagen anslöto sig till den af statskontoret uttalade
uppfattningen, hvadan fortfarande — under åren 1899, 1900 och
1901 — medicinalstyrelsens kamrerare handhade förvaltningen och redovisningen
af de till hospitalen anvisade medel, biträdd därvid, förutom
af kassören och bokhållaren, revisorsbiträdet och amanuensen, af den
nytillkomna extra första gradens tjänstemannen.

Emellertid förnyade medicinalstyrelsen i underdåniga skrivelser den
25 september 1899 och den 26 september 1900 sin omförmälda framställning
om inrättande å ordinarie stat af en andra gradens tjänsteman
för handhafvande uteslutande af hospitalsmedelsförvaltningen.

Styrelsen framhöll, att, då statskontoret gjort gällande, att styrelsen
icke ådagalagt behofvet att från räkenskapskontoret afskilja denna
medelsförvaltning, hade statskontoret förbisett, att förvaltning och
räkenskapsföring af hospitalsmedlen skulle komma att utgöra blott en
mindre del af den föreslagna nye kamrerarens åligganden. Gällde det
endast denna del, skulle frågan antagligen kunna ordnas i enlighet med
statskontorets åsikt. Men medicinalstyrelsen trodde sig hafva visat, att
befattningen skulle blifva vida mera omfattande hufvudsakligen med
hänsyn till dithörande åligganden utöfver räkenskapsföringen. Den
föreslagna kamreraren skulle nämligen icke blott hafva att handlägga

vanliga kamrerargöromål, utan äfven att granska sinnessjukvårdsanstalternas
förslag till utgiftsstater ock leveranser, att tillsammans med styrelsens
arkitekt granska anstalternas reparationsförslag, att afgifva
yttrande i till honom remitterade hospitalsärenden af ekonomisk och
administrativ art samt att fullgöra de uppdrag rörande anstalternas
förvaltning, som för öfrigt till honom öfverlämnades. Anställandet af
två kamrerare i ett ämbetsverk — anförde vidare medicinalstyrelsen —
vore måhända en mindre vanlig anordning, men detta syntes styrelsen
icke böra hafva inflytande på frågans afgörande. Och om vid tiden
för medicinalstyrelsens öfvertagande af hospitalsförvaltningen den afsikten
förefunnits, att styrelsens räkenskapskontor en gång skulle öfvertaga
hela den förberedande handläggningen af de ekonomiska hospitalsärendena,
så hade afsikten dock aldrig blifvit genomförd. Hospitalsväsendets
utveckling hade sedan dess varit så enorm, att det icke
borde väcka någon undran, om den år 1877 uppgjorda planen för ärendenas
behandling icke vidare kunde med fördel tillämpas.

Däraf följde emellertid icke, att styrelsen skulle finna det i och för
sig otjänligt, om hospitalsräkenskapsföringen helt förlädes till styrelsens
räkenskapskontor. En sådan anordning hade redan för flera år sedan
hos styrelsen allvarligt öfvervägts, men hade icke ansetts kunna genomföras,
med mindre ytterligare en tjänsteman i första lönegraden å kontoret
anställdes. Men genom anställandet af en ny bokhållare på räkenskapskontoret
skulle endast en obetydlig del af det oundgängligen behöfliga
ökade biträdet vid hospitalsärendenas behandling för styrelsen
kunna vinnas. Äfven om all räkenskapsföring för hospitalen förlädes
till räkenskapskontoret, skulle nämligen en tjänsteman i andra lönegraden,
förfaren i sjukhusadministrativa ämnen, vara för medicinalstyrelsen
nödvändig, om nödig sparsamhet och drift skulle kunna vid
förvaltningen bibehållas.

Statskontoret vidhöll i underdånigt utlåtande den 30 oktober 1900
sin förut angifna mening, dock att statskontoret nu ansåg den nya
första gradens tjänst, som statskontoret i stället för en ny kamrerare påyrkade,
böra upptagas å ordinarie stat. Statskontoret anförde hufvudsakligen
följande.

Hittills hade af medicinalstyrelsen afgifvits två hufvudböcker, den
ena omfattande redovisningen af de till hospitalsväsendet anslagna medel
och den andra öfriga till styrelsens disposition ställda medel. Hufvudboken
för hospitalsväsendet hade utarbetats af serafimerordensgillets
förre kamrerare och under senaste åren af det biträde, som varit anställdt
för hospitalsärendenas behandling. Hufvudboken öfver styrelsens

öfriga medelsförvaltning hade upprättats af ämbetsverkets kamrerare.
All kassarörelse hade besörjts å räkenskapskontoret.

Att en och samma medelsförvaltande myndighet afgåfve två särskilda
hufvudböcker öfver sin förvaltning af medel af enahanda natur,
ansåge statskontoret icke vara ändamålsenligt. Denna dualism i räkenskapsföringen
hade visserligen hittills betingats af de öfvergångsförhållanden,
som varit rådande beträffande hospitalsförvaltningen, men då
nu ett definitivt ordnande af denna förvaltning vore bragt å bane, ansåge
statskontoret tiden vara inne för ett samtidigt genomförande af
önskvärd enhet beträffande räkenskapsföringen.

Om förvaltning och räkenskapsföring af så högst betydliga penningmedel
som de till hospitalsväsendet anslagna skulle, på sätt medicinalstyrelsen
föreslagit, vara öfverlämnade åt en enda person med fristående
tjänstgöring, befarade statskontoret, att däraf flera olägenheter skulle
uppstå. Därigenom skulle såväl nödig kontroll som kontinuitet äfventyras,
under det att, om dessa arbeten utfördes å räkenskapskontoret
af flera tjänstemän i samarbete under kamrerarens förmanskap, enheten
skulle bevaras och, i händelse af tillfällig eller långvarigare förfall —
till följd af sjukdom, tjänstledighet eller bortovaro af annan orsak —
nödig detaljkännedom alltid finnas att tillgå.

Det hade varit med hänsyn till dessa förhållanden, som statskontoret
uti sina föregående i detta ärende afgifna underdåniga utlåtanden framhållit,
att förvaltningen och räkenskapsföringen af de till hospitalen
anslagna medel icke borde frånskiljas räkenskapskontoret. Emellertid
hade medicinalstyrelsen på ett öfvertygande sätt visat, hurusom den i
hög grad ökade omfattning hospitalsväsendet under senaste tider erhållit
kräfde ökade arbetskrafter för handläggning af hospitalsärenden hos
styrelsen, om denna skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina skyldigheter såsom det centrala förvaltningsorganet för denna vidlyftiga
och kostsamma administration. Men den tjänsteman i andra
lönegraden, af hvilken medicinalstyrelsen i sådant hänseende vore i
behof, syntes, att döma af medicinalstyrelsens i frågan afgifna yttranden,
företrädesvis vara att anse såsom ett i tekniska och sjukhusadministrativa
frågor sakkunnigt biträde åt föredraganden för hospitalsärenden,
hvilket biträde lämpligen borde kallas intendent. Mot uppförande å
ordinarie stat af aflöning åt ett sådant biträde hade statskontoret intet
att erinra, under förutsättning likväl, att räkenskapsföring och kassakontroll
uteslutande komme att åligga räkenskapskontoret.

Föredragande departementschefen yttrade till det statsrådsprotokoll,
som bifogades propositionen i ämnet till 1901 års Riksdag, att vid det

Kameral byrån.

förhållande att medicinalstyrelsen torde hafva rätt däruti, att förläggandet
af bokförings- och kassaförvaltningsgöromålen rörande hospitalsväsendet
till styrelsens räkenskapskontor skulle omedelbart föranleda inrättandet
å nämnda kontor af ytterligare en ordinarie tjänst, syntes det departementschefen,
att hela frågan härom icke borde tagas i öfvervägande,
förrän i det fall, att det skulle visa sig, att göromålen rörande hospitalsväsendet
så ökats, att den nu föreslagna tjänstemannen i andra lönegraden
icke vidare kunde medhinna både bokförings- och kassaförvaltningsgöromålen
och de öfriga åligganden, som enligt förslaget skulle
tillhöra honom. På grund häraf hemställde departementschefen om
inrättande i medicinalstyrelsen af en ny andra gradens kamrerartjänst,
som också genom beslut af samma års Riksdag tillkom i stället för det
förut anställda, ofvan omförmälda tillfälliga biträdet med arfvode såsom
första gradens tjänsteman.

Äfven om de af statskontoret uttalade farhågor med afseende å
kamrerarbefattningen för hospitalsärenden icke visat sig besannas, synes
det dock kommittén, lika med statskontoret, ur olika synpunkter vara af
vikt, att enhetlighet vinnes i bokföring och bokföringssystem inom medicinalstyrelsen.
Bland annat af dessa skäl har kommittén såsom sin mening
uttalat, att nuvarande räkenskapskontoret tillika med den styrelsen
åliggande förvaltningen af hospitalsmedlen bör enhetligt organiseras
såsom en kameralbyrå med för ändamålet utbildad chef. Under denne
synes — förutom kontrollanten af hospitalens ekonomiska förvaltning
— böra vara anställd en kamrerare samt, utom kassören och bokhållaren,
ytterligare en första gradens tjänsteman, benämnd notarie och
bokhållare. Kamreraren skulle utföra de kamreraren å räkenskapskontoret
för närvarande tillkommande åligganden, dock endast i den mån de ej äro
af beskaffenhet att lämpligen böra öfverlämnas åt tjänsteman af lägre grad.
Därjämte skulle han med biträde dels af kassören och bokhållaren, i
hvad på denne bör ankomma, dels ock af den nye första gradens tjänstemannen,
öfvertaga den nuvarande kamrerarens för hospitalsärenden åligganden,
hvilka ej upptagits af chefen för kameralbyrån. Endera af de
nuvarande kamrerartjänsterna skulle härigenom försvinna. Den nytillkomna
första gradens tjänstemannen skulle biträda, förutom med en stor
del af bokföringen af räkenskapen, med räkningsgranskningen, uppsättningar
af från byrån utgående expeditioner och öfriga förekommande
göromål. Å byrån synes därjämte fortfarande böra finnas en amanuens
till biträde med uppsättning af expeditioner och med den här särskildt

vidlyftiga expedieringen. Denne lärer lämpligen kunna biträda äfven
registratorn och aktuarien.

Genom upphörande, på sätt kommittén föreslagit, af medicinalstyrelsens
befattning med den veterinära räkenskapen, genom den förenkling
i bokföringen, som bör kunna ske genom hospitals- och den
öfriga räkenskapens sammanförande, och andra förenklingsåtgärder samt
slutligen genom utnyttjande till fullo af tjänstemännens arbetstid å tjänsterummet,
bör vid denna anordning den nye kamreraren ej blifva för tungt
belastad.

Beträffande kontrollantbefattningen af hospitalens ekonomiska förvaltning
har kommittén förut anmärkt, att kommittén ansett denne tjänsteman
böra bibehållas vid i hufvudsak samma åligganden som för närvarande.
I instruktionen för honom synes dock eventuellt böra uttalas,
dels att han för framtiden skall lyda under chefen för kameralbyrån,
dels ock att han skall vara skyldig att — vid inträffande behof —
vikariera för kamreraren i medicinalstyrelsen i stället för, såsom nu gäller,
för kamreraren för hospitalsärenden.

Med hänsyn såväl till den ringa erfarenhet, hvilken ännu vunnits
angående nyttan och behofvet af denna tjänst, som till beskaffenheten
af det med densamma förenade arbetet, anser kommittén, att tjänsten
fortfarande bör uppehållas endast tillsvidare eller för viss tid.

M. Medicinalstyrelsens kansli, ombudsman och fiskal samt

läkaramanuenser.

Å medicinalstyrelsens kansli tjänstgöra, såsom förut angifvits, för
närvarande en sekreterare, andra gradens tjänsteman, en registrator och
aktuarie samt tre notarier, hvaraf en med skyldighet att förrätta sekreterargöromål,
alla första gradens tjänstemän, och fyra amanuenser med
fast arfvode. Årliga arfvoden utgå till en af amanuenserna å kansliet
med 1,500 kronor, till två med 1,200 kronor och till en med 1,100
kronor. Den sistnämnda har till åliggande bland annat att biträda registratorn
och aktuarien.

Den notariebefattning, med hvilken förenats skyldighet att förrätta
sekreterargöromål, tillkom såsom förut nämnts år 1901. År 1897
tillkom en amanuensbefattning med arfvode af 600 kronor för år, hvilken
under innevarande år förenats med en förut å registrators- och aktuariekontoret
befintlig amanuensbefattning med arfvode af'' 500 kronor, och
från och med år 1899 två amanuensbefattningar med hvardera ett arf -

vode af 1,200 kronor om året. I öfrigt har, undantagandes löpande
förändringar med afseende å amanuenser utan fast arfvode, kansliet förblifvit
oförändradt sedan år 1877.

Enligt 39 § af styrelsens instruktion tillhör kansliet på grund
af den arbetsfördelning tjänstemännen emellan, som i arbetsordningen
bestämmes, dels protokollsföringen, dels — med undantag af hvad räkenskapskontoret
i sådant afseende åligger — uppsättandet af de i styrelsen
beslutade utlåtanden, skrifvelser och andra utgående expeditioner,
till hvilka koncept icke aflämnats af föredraganden, äfvensom, sedan de
blifvit renskrifna och undertecknade, deras afsändning eller utlämning,
och dels upprättandet af diarier med register jämte skyldigheten att
i god ordning förvara dessa och öfriga handlingar, som tillhöra kansliets
expedition.

Ökningen af antalet ärenden och utgående expeditioner i medicinalstyrelsen
är förut antydd och framgår närmare af följande sammanställning,
däruti hänsyn icke tagits till rapporter och räkningar angående
läkares förrättningar samt ej till räkenskapskontoret ensamt tillhörande
ärenden:

A r	Inkomna ärenden, antal diarie-nummer.	Antal utgångna expeditioner.
1878.............................................................	5,936	2,688
1880.........................................................	6,337	2,702
1885..........................................................................	7,608	3,617
1890...........................................................................	8,289	4,291
1895......................................... ........		5,166
1900...............................................................	11,095	5,787
1905.........................................................................	16,344	6,683
1906....................................	14,560 *)	6 327 *)
1907...............	14,501	5,899
1908...........................................................................	13,445	5,822

*) Minskningen i antalet diarienummer efte» år 1905 beror dels på afsevärdt minskad sjuklighet
bland husdjuren, dels ock på förenkladt sätt för diarieföringen, och minskningen i antalet utgångna
expeditioner, förutom å förstnämnda omständighet, äfven därpå, att i vissa fall, i stället för att särskild
skrifvelse uppsatts, endast stämpel, innehållande styrelsens beslut, anbragts på den inkomna handlingen,
som därefter expedierats till vederbörande.

Såsom särskild anledning till minskningen under år 1908 tillkommer, att, såsom förut anmärkts,
från och med sistnämnda år medicinalstyrelsens befattning med flertalet militärärenden upphört. Antalet
militärärenden under år 1907 af beskaffenhet att från och med år 1908 icke tillhöra medicinalstyrelsen
utgjorde 614, hvaraf 76 tillhörde veterinärroteln, medan de öfriga föredrogos af öfverfältläkaren.

Följden af denna ökning har blifvit, att medicinalstyrelsens kansli
och särskild! sekreteraren, hvilken haft att svara för och kontrollera alla
utgående expeditioner med undantag af mera oviktiga sådana i hospitalsärenden
enligt 32 § af styrelsens instruktion, blifvit alltför betungade.
I allmänhet har sistnämnde tjänsteman icke medhunnit mer än
fördelandet och öfvervakandet af arbetet, justerandet af utaf kansliets
öfriga tjänstemän i första hand uppsatta expeditioner samt det formella
utarbetandet af medicinal- och veterinärväsendet rörande författningar
och allmänna cirkulär. De dåliga befordringsutsikterna för de juridiskt
utbildade tjänstemännen i medicinalstyrelsen, där läkarutbildning varit
oundgängligen nödvändig för alla ledamöterna, och den därmed sammanhängande
stora omsättningen af notarier och amanuenser å kansliet,
hafva bidragit att öka arbetet och ansvaret för sekreteraren.

Den lindring, om ock mindre betydande, som beredes kansliet genom
veterinärärendenas öfverflyttande från medicinalstyrelsen och genom
protokollens ersättande i allmänhet till följd af byråsystemets införande
med de enklare föredragningslistorna, likasom ock de förenklingar för
öfrigt af arbetssätt och arbetsmetoder inom styrelsen, som redan skett
och äfven för framtiden böra i största möjliga utsträckning iakttagas,
synes emellertid kommittén böra sätta styrelsen i stånd att fullgodt fylla
sin uppgift utan ökning af antalet af de tjänstemän, som för närvarande
finnas å kansliet eller af den sammanlagda arbetskraft, som enligt styrelsens
nuvarande organisation där är anställd — därvid äfven tagen i
betraktande den ökning af tjänstgöringstiden å tjänsterummet, som blir
en följd af den nya löneregleringen.

Af byråsystemets införande bör följa, att det nuvarande kansliet
ersättes med byråtjänstemän, som sortera direkt hvar under sin byråchef.
Det nuvarande förfaringssättet, att expeditionerna uppsättas af en
tjänsteman och sedermera genomgås och rättas af andra, som därför äfven
nödgas sätta sig in i ärendet, för att slutligen justeras af vederbörande
ledamot och af styrelsen, anser kommittén böra i möjligaste mån upphöra.
För åstadkommande häraf och äfven för öfrigt vore helt visst
lämpligast, om å hvarje byrå — undantagandes kameralbyrån, som kommittén
skall särskild! behandla och därför i detta sammanhang ej inbegriper
— funnes en ordinarie tjänsteman af andra graden till byråchefens
biträde. Eu sådan anordning skulle emellertid bli ganska kostsam.
Den synes kommittén icke heller oundgängligen erforderlig inom
medicinalstyrelsen med dess ärenden af ofta rent läkarteknisk art. Kommittén
får därför föreslå, att för kansligöromålen såsom byråtjänstemän
anställas en sekreterare, andra gradens tjänsteman, å hospitals byrån och
en å hälsovårdsbyrån samt eu notarie å hvardera af medicinal- samt

lasaretts- och apoteksbyråerna. Ärendenas beskaffenhet å hospitalsbyrån,
särskildt det stora antalet rättsmedicinska ärenden angående sinnesbeskaffenhet,
göra nämligen där en tjänsteman af andra graden för
kansligöromålen nödvändig. Arten och beskaffenheten af ärendena å
hälsovårdsbyrån göra en tjänsteman med enahanda utbildning synnerligen
behöflig äfven där. Den sistnämnda bör dock — hvarom närmare
synes kunna bestämmas i arbetsordningen — lämpligen åligga att
vid behof biträda å medicinal- samt lasaretts- och apoteksbyråerna med
svårare där förekommande uppsättningar och utredningar samt med författningsfrågor.
De ur kanslisynpunkt vanligen enklare målen å sistnämnda
båda byråer lära göra tjänstemän af första graden för uppsättningar
af utgående expeditioner och andra förekommande kansligöromål
där i allmänhet tillräckliga, under förutsättning dock att vederbörande
byråchef, på sätt nyss nämnts, i vissa fall kan få tillgå en kansli tjänsteman
med högre utbildning. Direkt under hvardera af de båda sekreterarne
synes böra tjänstgöra en amanuens med juridisk utbildning, den
ena å hospitals- och den andra å hälsovårdsbyrån. Ytterligare erfordras
amanuensbiträde för registratorn och aktuarien, hvilket emellertid, såsom
ofvan anmärkts, lämpligen lärer kunna tillgodoses af samma person, som
förrättar amanuensgöromål å räkenskapskontoret.

För ombudsmannen och Jiskalen gäller, såsom fornt anmärkts, fortfarande
af sundhetskollegium den 5 januari 1843 fastställd instruktion.

Enligt denna, kompletterad af senare tillkomna föreskrifter, åligger
det denne tjänsteman hufvudsakligen att föra styrelsens matriklar öfver
läkare och apotekare i riket, veterinärer, tandläkare, barnmorskor och
sjukgymnaster, att vid befordringsmål förvara inkomna, till honom öfverlämnade
ansökningshandlingar samt efter ansökningstidens utgång desamma
hos styrelsen skriftligen anmäla jämte utlåtande öfver de sökandes
tjänstålder och kompetens, grundadt på medföljande meritförteckningar,
jämförda med matriklarna, samt vid fråga om apoteksprivilegier
i förekommande fall äfven öfver åtkomsthandlingarna, att emottaga och
förvara från vederbörande läkare och veterinär inkommande berättelser
samt protokoll öfver förrättade apoteksinspektioner och visitationer och
öfver afsyningar af apotek samt vaka öfver att sådana berättelser och
protokoll till styrelsen vederbörligen inkomma äfvensom hos styrelsen
göra anmälan om vidtagande af åtgärd, hvartill dessa handlingars innehåll
kan föranleda, att vaka öfver att de under medicinalstyrelsens in -

seende varande personer ställa sig vederbörande instruktioner och reglementen
till efterrättelse äfvensom öfver att obehöriga personer icke
befatta sig med läkarverksamhet eller utöfvar veterinär-, tandläkar-, barnmorske-
eller sjukgymnastyrkena, att yttra sig öfver de anledningar till
anmärkningar, som kunna förekomma emot läkare och öfriga under styrelsens
inseende varande personer i utöfningen af deras tjänstebefattningar
och hvilka till ombudsmannens handläggning af styrelsen öfverlämnas,
äfvensom att i öfrigt hos styrelsen till hedrande anmäla de fel
och försummelser, hvilka af sådana personer äro begångna och som
kunna komma till hans kännedom, jämte öfverträdelse!'' af medicinalförfattningar
i allmänhet, att årligen ombesörja tryckning och utgifvande
af förteckning på svenska läkare, veterinärer och tandläkare jämte uppgift
å läkar- och veterinärtjänster samt å apoteksinrättningar, apoteksinnehafvare
och apoteksföreståndare samt att årligen till civilstatens pensionskassa
och änke- och pupillkassa insända uppgifter å under året
skedda förändringar med afseende å dessa kassors till medicinalstaten
hörande delägare.

Ombudsmannen har under följande år — vid sidan af det honom
ålagda arbetet med matrikelföringen — behandlat nedanstående antal
ärenden:

Ärendenas art.	1907.	1908.
Tillsättning af tjänster (inklusive apoteksprivilegier) ...........................	128	108
Bestraffningsmål.............................................................................	4	6
Andra frågor (förfrågningar från myndigheter, olaga medikamentskandel,
pensionsberäkningar m. m.).........................................................	16	29

Kommittén anser någon hufvudsaklig förändring ej böra ske med
afseende å denna tjänstebefattning. Att dess innehafvare bör vara legitimerad
läkare synes kommittén följa af de honom tillkommande göromål,
hvilka merendels äro af rent tekniskt medicinsk art och alltså fordra
sådana kunskaper. Med afseende särskildt å förenämnda matriklar, som
äro urkunder till ledning för styrelsen vid förordnanden, tjänstårsberäkning,
pensionsberäkning m. m., förutsättes för deras riktiga förande icke
blott särskild noggrannhet och säkerhet, utan äfven en ingående sakkunskap
på de områden, matriklarna röra. En önskvärd förändring med
afseende å denne tjänsteman — hvilken är behöflig för styrelsen äfven
för att inom densamma skall finnas tillgång till en där utbildad ordinarie
tjänsteman såsom vikarie eller ersättare för medicinalråd — vore emellertid,

synes det kommittén, att åt honom kunde uppdragas att i styrelsen föredraga
vissa ärenden af mindre vikt och omfattning, hvarom närmare lärer
kunna bestämmas i arbetsordningen. Därigenom lärer en besparing af
styrelsens ledamöters arbetskraft kunna erhållas utan afsevärd ökning af
ombudsmannens och fiskalens arbete. Ökningen skulle dock mer än
uppväga den relativt obetydliga arbetsminskningen för honom genom
upphörande af hans befattning med veterinärärendena, hvadan han, såsom
öfriga andra gradens tjänstemän skulle blifva fullt upptagen å tjänsterummet
under samma tid som de.

Såsom medicinska biträden hos styrelsen äro vidare, enligt hvad
förut omtalats, anställda fyra amanuenser, hvilka äro legitimerade läkare,
mot årligt arfvode till en af 1,000 kronor och till tre af 900 kronor. Såsom
biträde åt medicinalrådet för veterinärärenden finns sedan år 1901
anställd en amanuens, som är legitimerad veterinär, mot ett årligt arfvode
af 1,000 kronor.

På grund af göromålens inom medicinalstyrelsen oftast uteslutande
läkartekniska art är det nödvändigt för styrelsen och dess läkarledamöter
att till sitt biträde vid ärendenas beredning och utredning äga tillgång
till läkarutbildade personer. Äfven är nödvändigt, att inom styrelsen
finnas läkarkrafter att vid ledighet för medicinalråd fungera som
ställföreträdare för dem. I detta afseende hafva anlitats vid ledighet
eller semester för medicinalrådet för hospital särendena öfverinspektören
för sinnessjukvården, men eljest i främsta rummet ombudsmannen och
fiskalen och sedan läkaramanuenserna i mån af lägenhet och lämplighet.
Med det låga arfvode, som dessa amanuenser åtnjutit, har det arbete,
hvilket ansetts kunna af dem begäras, ofta blifvit för ringa, och skyldighet
att förrätta arbete viss tid å tjänsterummet har merendels icke ålegat
dem. Svårigheter vid vikariat har med detta system äfven förekommit,
då amanuenserna ju haft sin hufvudsakliga sysselsättning utom medicinalstyrelsen.
Förbättring härutinnan synes kommittén kunna erhållas,
om i stället för de nuvarande fyra ifrågavarande amanuenserna anställas
två medicinalrådsassistenter med så mycket högre arfvode än de nuvarande
läkaramanuenserna, att skyldighet kan åläggas dem, förutom att mottaga
förordnanden såsom byråchefer å läkarbyråerna, att under den öfriga
delen af året hvarje dag tjänstgöra viss tid af till exempel tre timmar
i medicinalstyrelsen. Dessa assistenter synas lämpligen böra placeras till
tjänstgöring å hvardera af medicinal- samt lasaretts- och apoteksbyråerna,
under hvilka lyda kårer med talrik personal, men hafva skyldighet att, då
det påkallas, biträda äfven å annan byrå. De böra bland annat biträda
med den granskning af läkare3 rapporter angående förrättningar med
tillhörande räkningar, som ej utöfvas af styrelsens räkenskapskontor.

Med två sådana assistenter, som alltså skulle blifva i tillfälle att
intimt följa göromål ens gång å sina byråer och för öfrigt inom medicinalstyrelsen,
synes behofvet af vikarier vid förfall för medicinalråden
blifva tillfredsställande fylldt. Därvid föratsättes kunna tjänstgöra öfverinspektören
för sinnessjukvården å hospitalsbyrån, ombudsmannen och
fiskalen å en af de tre öfriga läkarbyråerna och hvardera af assistenterna
å de båda återstående.

N. Sammanfattning af kommitténs förslag till organisation af

medicinalstyrelsen.

Kommittén har i det föregående under särskilda rubriker behandlat
de olika inom medicinalstyrelsen förekommande ärendena. Af hvad
kommittén därvid anfört framgår, att kommittén i hufvudsak ansett
den uppdelning af ärendena mellan styrelsens läkarledamöter, som för
närvarande tillämpas, böra uppehållas såsom grundval för den byråindelning,
kommittén föreslagit. Med hänsyn såväl till ärendenas kvalitet
som deras antal och den arbetsprestation, handläggningen af dem kräfver,
har kommittén ansett tre byråer med läkare såsom chefer, utom hospitalsbyrån,
nödvändiga i medicinalstyrelsen. Såsom kommittén förut sökt
utveckla kan nämligen styrelsen, om den fullgodt skall kunna fylla sin
uppgift, icke undvara att inom sig såsom ledamöter äga tillgång till
särskildt utbildade fackmän såväl på rättsmedicinens som på den allmänna
hygienens och läsår ettsväsendets områden. Med de synnerligen
stora kraf, som numera måste ställas på den myndighet, hvilken skall handhafva
den centrala medicinaladministrationen, anser kommittén det icke
låta sig göra att sammanföra alla de olika slag af ärenden, hvilka å de
ifrågavarande tre byråerna skola handläggas, å endast två byråer. Dessa,
särskildt medicinalbyrån, skulle då blifva så öfverhopade med arbete,
att de icke kunde upptaga någon som helst ökning af göromål utöfver
den för närvarande befintliga mängden däraf. I tider af epidemier
och farsoter skulle detta visa sig synnerligen ödesdigert. Af arbete
med löpande göromål skulle byråcheferna vara så godt som utestängda
från möjligheten till initiativ och till nödiga studier inom sina områden.
Ledamöterna af vetenskapliga rådet, särskildt de rättsmedici, som icke
äro psykiatrici, komme äfven därigenom att i afsevärd större utsträckning
än eljest behöfva anlitas. Såväl till följd häraf som genom att
lasaretts- och andra inspektioner vid en sådan anordning måste förrättas

af personer utom styrelsen skulle enligt kommitténs öfvertygelse kostnaden
därigenom för statsverket ingalunda blifva mindre än med tre
byråer för ifrågavarande ärenden.

Ett ytterligare skäl att icke inskränka medicinalrådens antal finner
kommittén i den omständigheten, att en af dem bör tjänstgöra såsom
generaldirektörens ställföreträdare. Denna ganska betungande, men enligt
kommitténs mening för den nya styrelsen alldeles oundgängliga funktion
synes kommittén svårligen kunna åläggas någon af ledamöterna,
om dessa blefve färre än kommittén föreslagit.

Ehuru kommittén ansett, att de förut nämnda tre olika grupperna
af ärenden böra äga hvar sin representant inom styrelsen, samt att
ärendena rörande det civila läkarväsendet böra handläggas å samma byrå
som de rättsmedicinska ärendena, hvilka ej angå sinnesbeskaffenhet, och
apoteksärendena å samma byrå som lasarettsärendena, har det dock icke
varit kommitténs mening att oeftergiflig! binda ärendena vid vissa byråer.
Fastmer vill kommittén såsom sin mening framhålla vikten af att med
afseende å fördelningen af ärendena mellan byråerna så stor frihet
som möjligt lämnas verkets chef att vidtaga de åtgärder, som i hvarje
fall kräfvas af omständigheterna.

På grund af hvad sålunda anförts föreslår kommittén:

Veterinär ärendena böra skiljas från medicinalstyrelsen. I öfrigt bör
styrelsens ämbetsbefattning vara densamma som för närvarande.

Inom medicinalstyrelsen bör den kollegiala behandlingsmetoden af ärendena
i allmänhet upphöra och byråsystem införas.

För handläggning hufvudsakligen af nedanstående ärenden böra inom
styrelsen finnas följande byråer, nämligen:

hälsovårdsbyrån för ärenden, som röra allmän hälsovård, hälsovårdsstadgans
tillämpning, dödsorsakstatistik, epidemisjukhusvård, skyddskoppsympning,
karantänsanstalter, inrättningar och åtgärder i öfrigt
mot smittosamma sjukdomars införande till och utbredning i landet
samt statsmedicinska anstalten;

medicinalbyrån för rättsmedicinska ärenden, som ej röra sinnesbeskaffenhet
samt för ärenden, som röra läkarkonstens utöfvande, läkardistrikt
och tjänsteläkare, hvilka ej äro anställda vid sjukhus;

lasaretts- och apoteksbyrån för ärenden rörande länslasarett, sjukstugor,
sanatorier, tuberkulos- och andra sjukhus, apoteksväsendet och läkemedelshandeln; -

hospitalsbyrän för ärenden, som angå hospitalsväsendet, sinnessjukas
och sinnesslöas vård samt för rättsmedicinska ärenden, som röra sinnesbeskaffenhet,
samt

kameralbyrån för ärenden rörande medels uppbörd, utbetalning och
redovisning, anmärkningsmål, revisionsmål samt för frågor rörande
styrelsens organisation, personal, ekonomi och arkiv.

Andra än nu uppräknade, till styrelsens handläggning hörande ärenden
skall generaldirektören äga efter omständigheterna fördela på de olika byråerna.

Generaldirektören skall jämväl i allmänhet äga förordna om den jämkning
i ärendenas fördelning mellan ledamöterna, som påkallas af omständigheterna.
1 tvifvelaktiga fall bestämmer äfven generaldirektören, å hvilken
byrå ärende skall handläggas.

Vid medicinalstyrelsens sida bör ställas ett vetenskapligt råd med den
sammansättning och befogenhet, som förut angifvits.

A byåerna böra förutom byråchefen finnas nedanstående tjänstemän,
nämligen å:

1. Hälsovårdsbyrån:

en sekreterare (med skyldighet att biträda äfven å byråerna 2
och 3),

en amanuens;

2. Medicinalbyrån:

en notarie,

en medicinalrådsassistent (skyldig biträda äfven på annan
byrå);

3. Lasaretts- och apoteksbyrån:

en notarie,

en medicinalrådsassistent (skyldig att biträda äfven på annan
byrå),

en granskare af medikamentsräkningar;

4. Hospitalsbyrän:

en sekreterare,

en amanuens,

en arkitekt (skyldig biträda äfven på annan byrå);

(öfverinspektören för sinnessjukvården),

5. Kameralbyrån:

eu kamrerare,

en bokhållare, tillika kassör,

en bokhållare, tillika notarie,

en amanuens, tillika tjänstgörande hos registratorn och ak tuarien,

(kontrollanten af hospitalens ekonomiska förvaltning).

Styrelsen bör äga rätt att vid behof annorlunda fördela tjänstemännen
å byråerna.

Utom byråerna böra finnas:

en ombudsman och fiskal,

en registrator och aktuarie,

en statistiker,

ett biblioteksbiträde,

ett skrifbiträde,

en förste vaktmästare och

tre vaktmästare.

in.

Aflöningar.

För medicinalstyrelsen gäller för närvarande följande stat.

	Lön.		Tjänst- görings- penningar.	Summa kronor.	i
1 generaldirektör.........................	6,200	_.	2,800	_	9,000	_
1 ledamot, medicinalråd ...............	4,400	—	2,000	—	6,400	—
2 ledamöter, dito..........................	8,800	—	4,000	—	12,800	—
1 ledamot (förut öfverfältläkare)....	4,400	—	2,000	—	6,400	—	jas med 500 kr.
1 dito, medicinalråd, enligt kung!
brefvet den 1 juni 1900 .........	4,400	—	2,000	—	6,400	—
1 sekreterare................................	3,000	—	1,500	—	4,500	—
1 kamrerare.................................	3,000	—	1,500	—	4,500	—
1 dito..........................................	3,000	—	1,500	—	4,500	—
1 ombudsman och fiskal... ...........	3,000	—	1,500	—	4,500	—	Efter 5 år kan lönen hö-jas med 500 kr. och
1 notarie ....................................	1,800	—	1,200	—	3,000	—	efter 10 år med ytter-
1 dito ........................................	1,800	—	1,000	—	2,800	—	ligare 500 kr.
1 dito, tillika sekreterare .............	1,800	—	1,200	—	3,000	—
1 registrator och aktuarie ............	1,800	—	1,400	—	3,200	-
1 kassör och bokhållare ...............	1,800	—	1,200	—	3,000	—
Till medikamentsräkningars gransk-ning, vikariatsersättning, ren-skrifning, flitpenningar och till-
fälliga biträden ................... 1 förste vaktmästare, utom fri bo-	—	—	—	—	19,000	—
stad,......................................	650	—	300	—	950	—
1 vaktmästare..............................	500	—	300	—	800		(Efter 5 år kan lönen hö-
1 dito..........................................	500	—	300	—	800		1 jas med 100 kr.
Säger	—	-1	—	-1	95,550	—

För närvarande

utgående
aflöningar.

Generaldirektören
och
medicinalråden.

Härtill komma öfverinspektor en för sinnessjukvärden, i den. mån han
må vara att anse såsom tjänsteman inom medicinalstyrelsen, med en
årlig aflöning af förslagsanslaget till hospitals underhåll af 8,000 kronor,
hvaraf 6,000 kronor skola utgöra lön och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar,
kontrollanten af hospitalens ekonomiska förvaltning, hvilken
enligt den för honom gällande instruktion skall tillhöra medicinalstyrelsens
tjänstemän, med ett årligt arfvode å extra stat af 5,800 kronor
samt arkitekten, till hvilken, förutom annan ersättning, af förslagsanslaget
till hospitals underhåll årligen utgår 1,500 kronor.

Enligt kungl. kungörelsen den 5 juni 1909 angående extra lönetillägg
för samma år åt en del tjänstemän och betjänte m. m. beräknas för år
1909 komma att till medicinalstyrelsens tjänstemän utgå 5,146 kronor.

I detta sammanhang synes äfven böra omnämnas, att till öfverläkaren
vid Piteå hospital t. f. medicinalrådet Gustaf Richard Stenbeck
sedan år 1907 på extra stat årligen utgår ett personligt lönetillägg af
600 kronor, motsvarande det belopp, som i ålderstillägg bort tillkomma
honom, om han varit ordinarie medicinalråd, under den tid han tjänstgjort
såsom sådant.

Anmärkas bör äfven, att det å medicinalstyrelsens stat uppförda
anslaget till medikamentsräkningars granskning m. in. visat sig, med
dess nuvarande belopp, vara otillräckligt för de därmed afsedda ändamål.
Därför har Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 18 december 1908,
i anledning af gjord framställning från medicinalstyrelsen, anvisat 300
kronor att under samma år användas till gratifikationer åt extra ordinarie
tjänstemän och extra vaktbetjänte. Enligt hvad kommittén inhämtat,
lär en liknande framställning från medicinalstyrelsen vara att
förvänta äfven försåvidt angår innevarande år.

För generaldirektören och medicinalråden, hvilka skola vara legitimerade
läkare, ser sig kommittén nödsakad föreslå högre löner, än som
i allmänhet för motsvarande ämbeten inom andra verk blifvit genom
nya löneregleringar bestämda. Om kommittén också finner det i högsta
grad önskvärdt, att likformigheten mellan de olika ämbetsverken äfven
hvad medicinalstyrelsen vidkommer hade kunnat bibehållas i detta hänseende,
och om det än med visst fog kan invändas, att den arbetsprodukt,
som de ifrågavarande ämbetsmännen lämna, kan finna motsvarighet
inom andra verk, så hafva dessa skäl likväl endast ett rent
teoretiskt värde och måste gifvetvis, när man räknar med realiteter,
falla inför det sakskäl, att det hittills stött på de allra största svårigheter
att till sagda befattningar erhålla de bästa krafterna eller åtminstone
så goda krafter, som äro oundgängligen erforderliga för det rätta

handhafvandet af medicinalväsendet. Dessa svårigheter skulle enligt
kommitténs mening icke undanröjas genom en löneförhöjning, som ej
går utöfver den, normalstaten innefattar.

Den säregna arten af de ärenden, som bero på medicinalstyrelsens
handläggning, och hvilka äro för vanlig ämbetsverksamhet så främmande,
att styrelsens personal, i den män denna är juridiskt eller endast administrativt
utbildad, ej kan äga eller ens genom erfarenhet vinna för deras
handläggning nödig kompetens, har ledt till fordran på att generaldirektören
och medicinalråden skola vara legitimerade läkare. Skall emellertid
medicinalstyrelsen på ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin funktion,
måste äfven fordras, att de ifrågavarande ämbetsmännen vid tillträdet
till ämbetet äga den medicinska utbildning, att de kunna väntas äga förmåga
att, äfven då deras tid till största delen upptages af arbetet inom
styrelsen, i hufvuddragen följa vetenskapens framåtskridande inom det
område, de inom styrelsen skola representera. Lägges så härtill, att
såväl af generaldirektören som af medicinalråden måste fordras särskild
praktisk duglighet och en viss formell talang — af generaldirektören
dessutom de personliga egenskaper, som närmast äro önskvärda hos
chefen för ett ämbetsverk med stor underlydande personal af läkarkårens
bildningsgrad — blir den kompetensfordran, som bör uppställas å tjänstemännen
i fråga, ganska stor. Det gäller då att så bestämma deras löner,
att eftergifter härutinnan ej behöfva göras, utan det sökta målet verkligen
nås. Därvid måste tagas i betraktande de faktiska förhållanden,
med hvilka man här har att räkna, och som i allmänhet sakna motsvarighet
inom andra grenar af administrationen.

Vid besättandet inom andra ämbetsverk af tjänster af den grad,
hvarom här är fråga, innebär befordran till tjänsten i ekonomiskt afseende
i allmänhet ej något annat än en uppflyttning från en enligt fastställd
stat närmast lägre lönegrad. Här åter måste lämplig person i
allmänhet sökas från alldeles främmande håll. Vänder man sig härvid
till de mer profvande och ekonomiskt mer gifvande befattningar i det
allmännas tjänst, livilkas innehafvare här närmast lära böra komma i
fråga, och hvilka äfven stå öppna för andra till medicinalråd tilläfventyrs
dugliga tjänsteläkare, utvisar eu jämförelse, att inkomsterna å
nämnda befattningar i allmänhet blifva ej obetydligt större än tredje
gradens tjänstemännens enligt normalstaten i ämbetsverken. Enligt
det af kommittén, jämlikt särskild nådig befallning, i underdånigt
utlåtande af den 19 oktober 1909 afgifna förslaget till lönereglering
för tjänstemännen vid statens hospital skulle öfverläkarna där komma
att i allmänhet erhålla fast aflöning å 7,500 kronor jämte ålderstillägg

å 600 kronor efter 10 år samt därjämte fri bostad med bränsle och
belysning. De skulle därjämte i viss omfattning äga rätt till enskild
praktik. Enligt hvad kommittén för rikets indelning i läkardistrikt m. m.
i sitt betänkande föreslagit skulle visserligen aflöningen till förste provinsialläkarna
i de fall, där dessa ej tillika skulle innehafva provinsialläkardistrikt,
ej sättas högre än till 6,000 kronor med ålderstillägg å
500 kronor efter 5 och ytterligare 500 kronor efter 10 års tjänstgöring.
Provinsialläkarna skulle endast erhålla 4,000 kronors aflöning jämte enahanda
ålderstillägg som förste provinsialläkarna. Men härvid är att beakta,
att förste provinsialläkarna fortfarande som hittills skulle tillåtas utöfva
enskild praktik, och att beträffande provinsialläkarna en väsentlig del
af deras inkomst beräknats skola bestå i ersättning för lämnad enskild
läkarvård. Läkarnas vid de vanliga större allmänna lasaretten och sjukhusen
inkomster öfverstiga i allmänhet vida den, som en tredje gradens
tjänsteman enligt normalstaten åtnjuter. Äfven med professorsbefattningarna
vid högskolorna får förenas enskild medicinsk praktik. Går
man alldeles utom de nu nämnda kategorierna och söker finna till medicinalråd
lämplig person med den erforderliga utbildningen inom de
endast enskildt praktiserande läkarnas krets, ställer sig jämförelsen i
fråga om ekonomiska förmåner, i den mån en sådan är möjlig, helt
visst lika ogynnsam för statens ifrågavarande löntagare, i synnerhet när
man, såsom äfven i de ofvan anförda fallen bör ske, tager i betraktande
de drygare lefnadsomkostnaderna i Stockholm än i allmänhet i landsorten.

Att de dugligare läkarna faktiskt åtnjuta och vissa tjänsteläkare af
statsmakterna äfven tillförsäkrats eller lära komma att tillförsäkras jämförelsevis
stora inkomster af sitt arbete måste i viss mån anses påkalladt af
deras långa utbildningstid för sitt kall, hvilken är längre än den, som i regel
kräfves för inträde i och befordran i allmänhet inom statsförvaltningen.

Vill man nu förvänta, att medicinalrådsbefattningarna, hvilka icke
alls lämna tillfälle till inkomst af enskild praktik, skola — förenade som
de äro med ett ej obetydligt ansvar och arbete — kunna besättas med
därtill fullt kvalificerade personer eller med verkliga krafter bland läkarkåren,
och att alltså generaldirektören skall kunna, i enlighet med hvad kommittén
i sitt förslag till ny instruktion för medicinalstyrelsen uttalar, till medicinalrådsbefattnings
erhållande föreslå »legitimerad läkare med erkänd skicklighet
och erfarenhet)) på de områden, som där omförmälas, utan att talet därom
skall blifva en tom fras, så finnes enligt kommitténs öfvertygelse intet annat
medel än att bereda medicinalråden löneförmåner, hvilka, åtminstone med
intjänadt ålderstillägg, uppgå till 10,000 kronor om året. Äfven med
dessa inkomster kommer mottagandet af ett medicinalrådsämbete utan

tvifvel att innebära en ekonomisk uppoffring för en framstående förmåga,
som alltid å annan plats kan påräkna större inkomster. Men en sådan
aflöning — och minst en sådan — skulle enligt kommitténs mening
i allmänhet göra det möjligt att besätta medicinalrådsbefattningarna med
läkare, hvilka därtill besitta de kvalifikationer, som böra erfordras, och
icke, såsom hittillsvarande löner ofta gjort, föranleda afböjande svar från
flere af de mest kompetenta.

På här anförda grunder har kommittén föreslagit, att aflöningen
för medicinalråd må utgå med 9,400 kronor, hvaraf 5,600 kronor böra
utgöra lön, 2,800 kronor tjänstgöringspenningar och 1,000 kronor ortstillägg,
hvartill kan komma ett ålderstillägg till lönen efter fem år med
600 kronor.

Äfven hvad generaldirektören beträffar talar hittills gjord erfarenhet
samma språk som i fråga om medicinalråden. Den nuvarande generaldirektören,
hvilken genom föregående verksamhet förvärfvat sådan erfarenhet,
som ansågs särskildt ägnad att komma arbetet i medicinalstyrelsen
till godo, hade icke kunnat mottaga förtroendeämbetet, därest
han ej tillåtits behålla enskilda biinkomster, så att hans sammanlagda inkomster
uppgingo till ett — i hvarje fall med hänsyn till den efter tiden
för hans utnämning inträffade stegringen af lefnadskostnaderna i Stockholm
— större belopp än det, kommitterade ämna föreslå för generaldirektören.
En synnerligen lång tid förflöt också mellan inlämnandet
af den nästföregående generaldirektörens afskedsansökan och utfärdandet
af det förordnande för den nuvarande generaldirektören, hvilket föregick
hans utnämnande — en tid, som, enligt hvad kommittén har sig bekant,
användes till att successivt söka för ämbetet erhålla ett antal olika
läkare, därvid, såsom naturligt är, kompetensvillkoren måst modifieras,
till dess slutligen, då öfverallt afböjande svar erhöllos, de ursprungligen
hysta betänkligheterna med afseende å biinkomsternas behållande måste
fara. Med de fordringar på mångsidig förmåga och chefsegenskaper,
som böra ställas på generaldirektören, blifva de kretsar, inom hvilka
han kan sökas, ganska trånga, och utsikterna att utan tillräcklig aflöning
erhålla kompetent person små. Äfven om det kan påräknas, att en
person med de egenskaper, som böra känneteckna generaldirektören,
kan antagas vara beredd att för statens skull göra en ekonomisk
uppoffring, så torde det icke kunna förväntas, att han är villig
till en större sådan, än han finner förenlig med det ansvar och de
skyldigheter af olika slag, han såsom chef för medicinalstyrelsen och
underlydande kårer kallas att ikläda sig. Därför tvekar kommittén ej

Ordinarie
personalen
i öfrigt.

att uttala, att en årlig inkomst af 15,000 kronor är den minsta, med
hvilken det kan påräknas att erhålla kompetent generaldirektör i medicinalstyrelsen,
och föreslår kommittén, att af denna summa 9,000 kronor
skola utgöra lön, 4,500 kronor tjänstgöringspenningar och 1,500 kronor
ortstillägg.

Då kommittén härofvan sökt visa, att de af kommittén föreslagna
lönebeloppen på grund af lagen om tillgång och efterfrågan äro oundgängligen
nödvändiga, om medicinalstyrelsen skall kunna rätt fylla sin
uppgift, så torde det till sist också böra påpekas, hurusom denna uppgift
tillgodoser ett stort statsekonomiskt intresse, om än detta ej alltid
direkt kan mätas med penningar. Statsmakterna hafva också i åtskilliga
fall visat, att de, där statens intressen så fordra, med frångående af
eljes använda principer, vilja följa den åberopade lagen om tillgång
och efterfrågan.

Att generaldirektörens ställföreträdare, på hvilken, enligt hvad ofvan
framhållits, större arbete och ansvar måste hvila än på de öfriga medicinalråden,
för detta sitt uppdrag bör uppbära skälig ersättning, som kommittén
ansett sig böra föreslå till 1,000 kronor, öfverensstämmer med
hvad i vissa andra verk förekommer.

Beträffande den styrelsens öfriga personal, som bör uppföras å ordinarie
stat, torde aflöningarna till densamma böra bestämmes såsom vid
1907 och 1908 års Riksdagar skett beträffande motsvarande befattningar
vid statskontoret med flera centrala ämbetsverk. ,

Vid den lönereglering för medicinalstyrelsen, som 1877 genomfördes,
tillerkändes styrelsens registrator och aktuarie 200 kronor mer om
året än öfriga första gradens tjänstemän, hvaremot i stället en notarie
erhöll 200 kronor mindre. Beträffande motiven härtill yttrade föredragande
departementschefen till det statsrådsprotokoll, som åtföljde propositionen
i ämnet till 1877 års Riksdag följande:

»Däremot anser jag, i likhet med sundhetskollegium, billigt, att
någon förhöjning i de af kommittén föreslagna lönevillkoren beredes
aktuarien och registratorn, hvilkens befattning är ganska trägen och
mödosam, särskilt till följd af det ofta återkommande bestyret med
afsändande af årsberättelser, cirkulär och anvisningar m. m. till landets
alla läkare, apotekare och veterinärer, stundom äfven till alla kommuner
i riket. Kollegium har ansett den erforderliga förhöjningen för denne
tjänsteman kunna, utan förändring i utgiftsstatens slutsumma, åstad -

kommas på det sätt, att en notaries lön minskades med 200 kronor och
detta belopp i stället lades till aktuariens lön. Till detta förslag får
jag tillstyrka bifall, endast med den ändring, att tillökningen för aktuarien
och minskningen för notarien måtte äga rum icke i själfva lönen,
utan i tjänstgöringspenningarna.»

Anledning att fortfarande uppehålla ifrågavarande löneskillnad synes
kommittén icke förefinnas.

Å medicinalstyrelsens stat äro uppförda aflöningar till 1 förste vaktmästare
och 2 vaktmästare. Därjämte har från och med år 1908 på
extra stat för hvarje år 800 kronor anvisats till aflönande af 1 vaktmästare
hos styrelsen.

Kommittén har ansett, att i den nya staten för medicinalstyrelsen
böra uppföras 1 förste vaktmästare och 3 vaktmästare, alla med aflöning
enligt normalstaten.

Hvad angår arfvodet till det vetenskapliga rådet har kommittén tänkt
sig, att detta skulle utgå sålunda, att för hvarje gång medlem af rådet efter
kallelse inställer sig i styrelsen för deltagande i behandlingen af ärende ersättning
därför skall till honom utgå med 25 kronor. Skall medlem i denna
sin egenskap, vare sig fråga är om ärende, i hvars behandling han skall
deltaga, eller icke, verkställa särskild utredning i något ärende eller i
styrelsen föredraga ärende, bör, förutom det nyssnämnda arfvode, han
bör erhålla för deltagande i ärendets afgörande, till honom utgå ersättning,
som för hvarje fall af styrelsen bestämmes, dock ej öfver 75 kronor
för gång. År medlem, som tillkallats, ej bosatt i Stockholm eller
dess omedelbara närhet, bör därjämte reseersättning tillkomma honom.

Beträffande emellertid psykiatrici och rättsmedici i det vetenskapliga
rådet blifva enligt kommitténs förslag dessa på ett mera intimt sätt
bundna vid styrelsen än rådets öfriga medlemmar, i det att styrelsen
dem förutan ej blir beslutmässig vid afgifvandet af rättsmedicinska utlåtanden
och till behandlingssätt därmed likställda ärenden. Särskild!
komma två af dessa, en psykiater och en rättsläkare, att ofta i styrelsen
inkallas. I betraktande häraf och då det icke kan förväntas, att dessa
båda ledamöter skola ställa sig till förfogande utan annan ersättning än
den, som enligt kommitténs förslag i allmänhet skulle tillkomma medlem
af rådet, samt med hänsyn såväl till de rättsmedicinska ärendenas
brådskande art, hvilken så godt som i hvarje fall kräfver ofördröjlig
utredning och behandling, som äfven till deras merendels omfattande

Vetenskapliga

rådet.

Extra ordinarie
tjänstemän
och extra
hiträden samt
vikariatsersättningar.

och vidlyftiga beskaffenhet, har kommittén ansett sistnämnda ledamöter
böra, utöfver förutnämnda ersättning, tillerkännas särskild sådan, utgående
efter medicinalstyrelsens bestämmande med tillsammans högst 2,600
kronor om året.

Det belopp, hvarmed i öfrigt arfvode till vetenskapliga rådet bör
uppföras i medicinalstyrelsens stat, har kommittén beräknat på följande
sätt.

Under antagande att antalet rättspsykiatriska utlåtanden och till handläggningssätt
därmed likställda ärenden under ett år utgöra 100 (jfr. sid. 33),
samt att i afgörandet af hälften af dessa en rättspsykiater i vetenskapliga
rådet deltager och i 10 af dem — på grund af att tre ej äro om
slutet ense — ytterligare en psykiater i samma råd, utgör dessas arfvode,
beräknadt efter 25 kronor för gång, årligen 1,500 kronor. Antages,
att öfriga rättsmedicinska utlåtanden och till handläggningssätt
därmed likställda ärenden utgöra 30 (jfr. sid. 36), och att för 5 af dessa
två rättsläkare af vetenskapliga rådet behöfva tillkallas, utgör årliga
kostnaden härför, likaledes beräknad efter 25 kronor för gång, 87 5 kronor.

Antages tillika, att en tredjedel af samtliga sådana rättspsykiatriska
ärenden, som förut nämnts, och 5 andra nyss afsedda rättsmedicinska
ärenden behöfva föredragas eller eljest närmare utredas af en psykiater
eller rättsläkare i vetenskapliga rådet, utgör sammanlagda årliga kostnaden
härför, approximativt beräknad till i medeltal 50 kronor för gång,
1,900 kronor.

Förutsattes vidare, att för andra inom styrelsen förekommande ärenden
af vetenskapliga rådet under ett år (jfr. sid. 21) behöfva tillkallas
hygienikern i 10, hvar och en af medikern, kirurgen, och obstetrikern
i 5 samt apotekaren i 20 fall, äfvensom att i 6 af dessa särskild utredning
erfordras, utgör kostnaden härför 1,425 kronor.

Enligt denna beräkning skulle för vetenskapliga rådet i staten inräknas
dels i ersättningar för hvarje särskild gång till rådets medlemmar
5,700 kronor, dels ock, såsom förut angifvits, därutöfver till två
medlemmar 2,600 kronor, eller tillhopa 8,300 kronor.

Beträffande de båda medicinalrådsassistenterna synes för erhållande
härtill af lämpliga personer, som äro väl kvalificerade såväl i allmänhet
för sina göromål som särskildt, då så erfordras, att vikariera för medicinalråd,
arfvodet till hvardera af dem ej böra sättas lägre än till 3,000
kronor för år.

Vidkommande de juridiskt utbildade amanuenserna anser kommittén
dessas arfvoden böra, i likhet med hvad som numera bestämts beträffande

flera af de centrala ämbetsverken, sättas till högst 2,000 kronor. För de
båda amanuenserna under sekreterarne torde detta belopp vara lämpligt
arfvode. Arfvodet till amanuensen å kameralbyrån, hvilken tillika skulle
biträda registratorn och aktuarien, synes lämpligen böra sättas till högst

l, 800 kronor.

Vid regleringen af löneförhållandena vid flera af de centrala ämbetsverken
har för uppehållande af amanuensbefattning under sjukdom och
semester samt, då amanuens förordnats att bestrida ordinarie tjänst under
innehafvarens semester och tjänstledighet, beräknats omkring 450 kronor
för hvarje amanuens. Med tillämpning häraf skulle i sådant hänseende
för medicinalstyrelsen böra beräknas 1,350 kronor.

Motsvarande beräkning synes böra göras beträffande medicinalrådsassistenterna.
Och har därför för hvardera af dem i omförmälda afseende
beräknats 675 kronor om året eller för båda 1,350 kronor.

Kommittén anser, att statistikerns hos styrelsen alltmer ökade arbete
betingar en ökning i arfvode från 1,200 till 2,000 kronor.

Arfvodet för medikamentsräkningars granskning lärer äfven, förutsatt
att medicinalstyrelsens befattning härmed, jämväl hvad räkningarna
å husdjursmedicin angår (jfr sid. 44, 101 och 118), såsom kommittén
anser lämpligt, blir oförändrad, böra höjas från 1,000 till 1,200 kroaor.

Äfven torde arfvodet till biblioteksbiträde inom medicinalstyrelsen
böra höjas från 400 till 600 kronor.

I flitpenningar till extra ordinarie amanuenser och extra vaktmästare
inom medicinalstyrelsen utgafs under år 1908 2,403 kronor 83 öre.
Härtill komma förut omnämnda af Kungl. Maj:t under år 1908 särskildt
anvisade 300 kronor. Till tillfälliga biträden utgafs samma år 300 kronor.
För framtiden lärer för dessa ändamål komma att åtgå ett något mindre
belopp än hittills. Kommittén har ansett sig böra härför beräkna 2,700
kronor.

För närvarande finnes hos medicinalstyrelsen endast ett skrifbiträde
anställdt, dock, såsom i det föregående anmärkts, ej på annat sätt än
mot viss ersättning för hvad hon skifver. Dessutom anlitas vid behof
tillfälligt skrifbiträde. Sammanlagdt utgafs af medicinalstyrelsen för renskrift
under år 1908 dels af anslaget till medikamentsräkningars granskning

m. m. 1,820 kronor 83 öre, dels ock af förslagsanslaget till hospitals underhåll
för renskrift af hospitalsstater och bokslut 87 kronor. Beträffande
aflöningsförmånerna för dylika biträden har kommittén för reglering af
statens ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden m. m. i delen
VII af sina betänkanden uttalat den mening, att vid nu rådande prisförhållanden
i hufvudstaden begynnelsearfvodet för fasta biträden hos

myndigheter därstädes ej bör bestämmas till lägre belopp än 1,200 kronor
för år, hvilket arfvode sedermera skulle, i den mån sådant funnes
påkalladt af förhållandena, kunna efter hand böjas, dock icke utöfver
1,800 kronor för år. Berörda kommitté har vidare i nyssnämnda del af
sitt betänkande hemställt, att åt biträden af bär ifrågavarande slag måtte
gifvas rätt till vissa förmåner, såsom semester, sjukhjälp och i vissa
fall ålderdomsunderstöd m. m. I enlighet härmed har nämnda kommitté
till skrifbiträde och till godtgörande åt vikarie för detsamma vid
semester samt inom vissa gränser vid inträffande sjukdomsfall beräknat
2,000 kronor. Det synes önskvärdt, att äfven inom medicinalstyrelsen
ett skrifbiträde erhåller sådan fast anställning, som den af nyssnämnda
kommitté förutsatta. För ett dylikt inom styrelsen lärer alltså böra beräknas
sistnämnda belopp. Emellertid lär det, lika litet för framtiden
som hittills, kunna förutsättas, att endast ett skrifbiträde skall kunna
utföra alla för styrelsen erforderliga renskrifningsarbeten och därmed
jämförliga göromål utan att extra hjälp måste anlitas. För sådant ändamål
har därför kommittén beräknat 800 kronor om året.

Styrelsen bör fortfarande såsom hittills vid behof för särskildt fall
äga uppdraga åt lämplig person att biträda styrelsen med särskilda
juridiska frågor. Denne bör såsom hittills erhålla arfvode för hvarje
gång. Hittills har sådant biträde knappast behöft ifrågakomma annat
än vid fråga om förande af rättegångar eller bevakande eljest af juridiska
intressen, som haft afseende å förvaltningen af hospitalen eller
hvad därmed äger sammanhang, och har ersättning då utgått af till
styrelsens förfogande för hospitalsändamål ställda medel. Då för framtiden
förhållandet lärer blifva detsamma, har kommittén i sitt statförslag
för styrelsen ej ansett sig böra beräkna något för nämnda ändamål.

För år 1908 utgick i vikariatser sättning ar till de ordinarie tjänstemännen
inom medicinalstyrelsen 2,160 kronor 8 öre. Efter den nya
löneregleringen lärer böra beräknas omkring 3,200 kronor. Härvid har
förutsatts, att öfverinspektören för sinnessjukvården utan särskild ersättning
vikarierar för chefen för hospitalsbyrån, samt under någon tid i
mån af behof, och då utan särskild ersättning, kontrollanten af hospitalens
ekonomiska förvaltning för kamreraren.

Med iakttagande af hvad ofvan anförts torde det för närvarande
å medicinalstyrelsens stat »till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning,
renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden» uppförda
anslag, hvilket lämpligen synes kunna benämnas Mitt vetenskapliga
rådet, medicinalrddsassistenter, amanuenser, statistiskt biträde, medikaments -

räkningars granskning, vikariatsersättning. renskrifning, flitpenningar och
tillfälliga biträden m. mj> böra bestämmas till 35,300 kronor.

Redan i det föregående bär angifvits den ersättning öfverinspektören öfverinspemför
sinnessjukvården i riket nppbär. Häruti har kommittén icke fannit ren. för sinnes 1

1 * P-* ib o p.. .. i • SJUKVQjVd/CTl.

anledning toresla någon förändring.

Arfvode till kontrollanten af hospitalens ekonomiska förvaltning lärer Kontrollanten
fortfarande böra utgå med 5,800 kronor eller det belopp, hvartill arfvodet afe^omi!kT
år 1908 bestämts. Befattningen lärer, tills vidare erfarenhet vunnits förvaltning.
angående densamma, fortfarande böra uppföras å extra stat.

Hvad angår medicinalstyrelsens arkitekt synes kommittén en för- Arkitekten.
höjning i dennes genom nådiga brefvet den 27 februari 1880 bestämda
fasta arfvode vara nödvändig.

Att trots den väsentliga ökning i arbete, som till följd af hospitalens
tillväxt sedan sistnämnda tid för denne tjänsteman inträdt, fasta arfvodet
förblifvit 1,500 kronor om året har berott på att, såsom i det föregående
omnämnts, jämlikt nyssnämnda nådiga bref utöfver sagda arfvode särskild
godtgörelse till honom utgifvits för resor samt för uppgjorda eller
granskade plan- och arbetsritningar samt entreprenadkontrakt. Vid
mindre om- och tillbyggnader hafva i allmänhet endast arkitektens resor
särskildt godtgjorts. Eljest har, utom reseersättning, arfvode för hvarje
fall plägat tillerkännas honom från vederbörande byggnadsanslag enligt
af svenska teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst antagen
taxa, minskad med intill 25 %. Vidare har arkitekten på grund af
honom lämnadt särskildt uppdrag att såsom byggnadschef öfvervaka
hospitalsnybyggnadsarbetens utförande äfvenledes af vederhörande byggnadsanslag,
under de år nybyggnaderna utförts, fått uppbära tillhopa
högst 3,000 kronor årligen.

För att vid medicinalstyrelsen kunna bibehålla en erfaren, sin uppgift
fullt vuxen arkitekt synes kommittén arfvodet till honom böra sättas
så pass högt, att detsamma i allmänhet kan anses motsvara hvad han
i enskild verksamhet skulle förtjäna af ett motsvarande arbete, samt att
medicinalstyrelsen, i vidare mån än med hans nuvarande arfvode kunnat
ske, kan påkalla hans närvaro å tjänsterummet. Lämpligast torde vara,
att arfvodet afväges i förhållande till de år efter år i ungefär samma
omfattning återkommande göromålen med reparationer samt om- och
tillbyggnader, och att större ny- och andra med dylika jämförliga
byggnadsarbeten särskildt ersättas med belopp, som i så fall fortfarande

liksom hittills synas böra beräknas och upptagas i kostnadsförslagen
för arbetena. Detta äfven med hänsyn till att möjlighet synes böra
förefinnas för styrelsen att vid sådana arbeten anlita annan arkitekt.

I betraktande häraf och på grund af den förändrade ställning, som,
enligt hvad kommittén ofvan föreslagit (sid. 31 och 32), bör tillkomma arkitekten,
samt med hänsyn äfven därtill, att kommittén för reglering af statens
ämbetsverks och myndigheters löneförhållanden med mera i sitt den 23
mars 1909 afgifna betänkande angående lönereglering för fångvårdsstyrelsen
åt den där anställda arkitekten, med hvilken medicinalstyrelsens
arkitekt till sin ställning skulle blifva fullt jämförlig, föreslagit ett årligt
arfvode af 5,000 kronor, har kommittén äfven ansett sig böra stanna
vid nämnda belopp. Detsamma synes fortfarande som hittills böra utgå
af förslagsanslaget till hospitals underhåll. ''Upptagande af arkitekten
såsom ordinarie tjänsteman har med hänsyn såväl till eventuell förändring
under årens lopp beträffande föremålet för denne tjänstemans verksamhet,
som möjligheten att till befattningen erhålla den i hvarje fall bäst
skickade, icke synts kommittén lämpligt.

På grund af hvad kommittén anfört, har kommittén uppgjort följande

förslag till stat för medicinalstyrelsen:

			Tj änst-	Orts		Summa
	Lön.	görings-
			pengar.	tillägg.	Kronor.
1 generaldirektör...........................	9,000	—	4,500	—	1,500	—	15,000	—
Generaldirektörens ställföreträdare							1,000	—
1 medicinalråd och byråchef .........	5,600		2,800		1,000		9,400
					I Efter 5 år kan
3 medicinalråd och byråchefer .......	16,800	—	8,400	—	3,000	—	28,200	—	> lönen höjas med
								600 kronor.
1 kameralbyråchef ........................	5,000	_	2,500 1,800	_	O O er	_	8,100 5,800		J
	3,600			400			Efter 5 år kan

1 sekreterare.................................	3,600	—	1,800	—	400	—	5,800	—	lönen höjas med 500 kronor och
1 sekreterare.................................	3,600		1,800		400		5,800		efter 10 år med
					ytterligare 500
1 kamrerare .................................	3,600 2,200	_	1,800 1,500	_	400		5,800 4,000		kronor.
1 notarie.................................	—	—	300	—	—	Efter 5 år kan
1 notarie...........................	2,200	—	1,500	—	300	—	4,000	—	lönen höjas med 500 kronor, efter
1 registrator och aktuarie...............	2,200	—	1,500	—	300	—	4,000	—	10 år med ytter-ligare 500 kr. och
1 kassör och bokhållare ................	2,200		1,500		300		4,000		efter 15 år med
					än ytterligare
1 notarie och bokhållare ..............	2,200		1,500		300		4,000		500 kr.
Till vetenskapliga rådet, medicinal-
rådsassistenter, amanuenser, sta-tistiskt biträde, medikamentsräk-ningars granskning, vikariatsersätt-ning, renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden m. m.......							35,300
1 förste vaktmästare ....................	900	—	450	—	150	*)	1,500	—
1 vaktmästare .............................. 2 d:o...............................	700	—	350	—	150	*)	1,200	—	1 Efter 5 år kan Hönen höjas med
1.400	—	700	—	300	*)	2,400	—	1 100 kronor.
Summa kronor	1 1 1			145,300	—

*) Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Utsträckt

arbetstid.

Till de i ofvanstående statförslag upptagna tjänstemän komma fortfarande
öfverinspektor en för sinnessjukvården med ett arfvode af 8,000
kronor af förslagsanslaget till hospitals underhåll och kontrollanten af
hospitalens ekonomiska förvaltning med ett arfvode å extra stat af 5,800
kronor samt vidare arkitekten som enligt kommitténs förslag skulle af förslagsanslaget
till hospitals underhåll årligen äga uppbära 5,000 kronor.

Medan staten för medicinalstyrelsen för år 1909 slutar å ett belopp
af 95,550 kronor, skulle enligt kommitténs förslag — förutsatt att samtliga
nuvarande ordinarie tjänstemän ingå i den nya organisationen och å den nya
staten — staten för styrelsen komma att sluta å 145,300 kronor och således
öfververstiga den nu gällande staten med 49,750 kronor. Om från
sistnämnda summa frånräknas extra lönetilläggen till medicinalstyrelsens
tjänstemän för år 1909, 5,146 kronor, blir ökningen 44,604 kronor.
Härvid är emellertid att beakta, att i den gällande staten 6,400 kronor utgöra
aflöning till medicinalrådet för veterinärärenden och 1,000 kronor arfvode
till veterinäramanuensen, samt att det omförmälda statförslaget ej upptager
dessa båda tjänstemän likasom ej heller den öfriga, ej exakt bestämbara
kostnad, som inom medicinalstyrelsen belöper särskilt å veterinärärendena.

Vid ofvanstående beräkning hafva ålderstilläggen ej tagits i betraktande.
Dessa utgå från det å sjätte hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ålderstillägg.

Ökningen af arkitektens fasta arfvode skulle föranleda en ny utgift
från förslagsanslaget till hospitals underhåll af 3,500 kronor, hvilken
ökning emellertid torde komma att fullt motsvaras af en minskning i
den särskilda ersättning, som, enligt hvad förut anmärkts, för närvarande
till honom oftare än som för framtiden skulle blifva händelsen
utgår för hvarje fall han anlitas.

Vid godkännande af föreslagna aflöningsstater för statskontoret m. fl.
ämbetsverk har Riksdagen åren 1907 och 1908 uppställt såsom förutsättning
för godkännandet, att Kungl. Maj:t före den tidpunkt, då staterna
skulle träda i kraft, meddelat föreskrift därom, att samtliga ordinarie
tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undantag kunna anses böra
stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet
tillstädes minst 6 timmar hvarje söckendag.

Ehuru de inom medicinalstyrelsen förekommande göromål, hvad

generaldirektören och byråcheferna beträffar, enligt kommitténs mening
i stor utsträckning icke äro af beskaffenhet att behöfva utföras å tjänsterummet,
har dock kommittén . ej ansett sig i sagda afseende böra för
medicinalstyrelsens vidkommande föreslå någon afvikelse från hvad därutinnan
ansetts böra för andra ämbetsverk gälla.

I sammanhang med frågan härom vill dock kommittén, lika med
hvad medicinalstyrelsen själf vid olika tillfällen i underdåniga skrivelser
till Eders Kung], Maj:t framhållit, erinra om behofvet för medicinalstyrelsen
af lämpligare ämbetslokal än den, som för närvarande står styrelsen
till buds. Vid en utsträckning af tjänstetiden å ämbetsrummet
synes kommittén detta behof komma att i hög grad göra sig gällande.

För åtnjutande af de aflöningsförmåner, som enligt ofvanstående
statförslag skulle tillkomma tjänstemännen i medicinalstyrelsen, lära, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som gäller beträffande statskontoret,
böra fastställas följande villkor och bestämmelser:

att innehafvare af ordinarie befattning i medicinalstyrelsen skall
vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning
i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets
ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma
ej längre kan såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa
ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk,
vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och den
aflöning han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de
med befattningen förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i medicinalstyrelsen icke må förenas
annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må förenas
vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk
eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk
eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt
ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare
af annan befattning, medicinalstyrelsen uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebe -

Aflönings villkor.

fattning ej må anses inverka Underligt för tjänstgöringen i ämbetsverket,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas
och bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra å den
särskilda befattning inom graden, där medicinalstyrelsen, till befordrande
af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings
innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester, men för
den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå till den,
som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som undfår ledighet
för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos
Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller
i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten
utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller ortstillägget,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt för tid, hvarunder
han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af medicinalstyrelsen
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom uppbära
något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af semester,
tjänsteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning i medicinalstyrelsen, densamma, mot åtnjutande,
i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men i senare fallet af däremot svarande belopp i stället för egna
tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader
under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för
första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor
att innekafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som
erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller full -

gjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom
till last den tid, han åtnjutit semester eller annan kostnadsfri ledighet,
och för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem
år, på samma villkor, samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan
ske, efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under
iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår,
att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd;
börande löntagare därvid tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens
trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen,
vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial eller på grund
af förordnande i följd af frågan om medicinalstyrelsens omorganisation;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som berättigar
honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens
behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, generaldirektören, byråcheferna
och tjänstemännen af andra lönegraden enhvar under en och
en half månad samt tjänstemännen af första lönegraden enhvar under
en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å
uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af generaldirektören bestämmes,
begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall sjkifva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens
slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter tillträdes,
vid tillträdet till befattningen stadgadt;

samt att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara
skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande
af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning
eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Därjämte torde, likaledes i öfverensstämmelse med hvad som skett
beträffande statskontoret, böra förklaras,

att en hvar, som med eller efter ingången af det år, med hvars
början den nya staten träder i kraft, tillträder befattning i medicinalstyrelsen,
skall vara pliktig att underkasta sig ofvanberörda villkor och
bestämmelser, samt

att de förutvarande innehafvare af befattningar i medicinalstyrelsen,
hvilka icke före viss angifven tidpunkt anmäla, att de vilja underkasta
sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna
vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den
mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension, vid den rätt till pension, som
dittills tillkommit dem.

IV.

Förslag

till

ny instruktion för medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsens ämbetsbefattning.

i §• ■

Mom. 1. Medicinalstyrelsen utöfvar under Kungl. Maj:t högsta tillsynen
öfver den allmänna hälso- och sjukvården i riket och har för
sådant ändamål att själf vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder,
styrelsen för dess befrämjande anser lämpliga.

Mom. 2. Styrelsen skall ock tillhandagå domstolar med rättsmedicinska
utlåtanden samt offentliga och kommunala myndigheter med de
upplysningar och det biträde, som af dem äskas och ligga inom området
för styrelsens verksamhet.

Mom. 3. Statsmedel, som för styrelsens behof lyftas, öfriga till
styrelsen inflytande inkomster, äfvensom under styrelsens förvaltning
ställda enskilda donationer skall styrelsen förvalta och redovisa enligt
af Kungl. Maj:t fastställda stater eller eljest meddelade föreskrifter.

2 §•

I fråga om medicinalstyrelsens förhållande till läkarväsendet vid
landt- och sjöförsvaret gäller hvad därom i denna instruktion eller eljest
särskildt finnes föreskrifvet.

3 §■

Mom. 1. Hvarje innehafvare af läkartjänst likasom ock alla de,
hvilka eljest utöfva läkarkonsten samt tandläkare, apotekare, vid apoteken
anställd farmaceutisk personal, sjukgymnaster, fältskärer och barnmorskor
äro beträffande utöfningen af konsten eller yrket ställda under
medicinalstyrelsens inseende och pliktiga att efterkomma hvad styrelsen
dem i kraft af gällande författningar och instruktioner föreskrifver, därifrån
likväl undantagna lärarne vid de medicinska läroverken, i hvad en
hvar af dem i sådan egenskap åligger.

Mom. 2. Från hvarje läkare, antingen han är i tjänst anställd
eller endast utöfvar enskild medicinsk praktik, äger styrelsen att, om
anledning därtill förekommer, begära och erhålla upplysningar, förklaringar
eller underrättelser i särskilda fall.

4 §•

Mom. 1. Styrelsen äger från de medicinska läroverken erhålla utlåtanden
i stats- och rättsmedicinska frågor, som af styrelsen hänskjutas
till dessa läroverks vetenskapliga bedömande, från öfverlärarne vid läroanstalterna
för barnmorskor yttranden i rättsmedicinska eller vetenskapliga
frågor, som röra barnförlossningskonsten och dess utöfning, samt
från veterinärinstitutet, farmaceutiska institutet och apotekarsocietetens
direktion begärda upplysningar.

Mom. 2. Från myndigheter, som äga tillsätta läkarbefattningar, är
styrelsen berättigad erhålla underrättelse om tiden, då hvarje innehafvare
inträdt i utöfningen af eller afgått från befattningen.

Mom. 3. Af offentliga och kommunala myndigheter äger styrelsen
att äska och undfå de upplysningar, det biträde och den handräckning,
som ligga inom hvars och ens befogenhet.

5 §•

Med särskildt afseende å den allmänna hälso- och sjukvården åligger
det medicinalstyrelsen

att ägna uppmärksamhet åt allmänna hälsotillståndet och dödligheten
i rikets skilda delar och inom olika näringar, yrken och befolkningsgrupper
äfvensom åt de förhållanden, som därpå utöfva inflytande,

att, med anledning af föreskrifna eller för särskilda fall infordrade,
från myndigheter och läkare inkomna berättelser och rapporter eller
eljest vunna upplysningar eller gällande stadganden, särskildt vid ho -

tande eller yppade farsoter direkt eller genom Konungens befallningsningshafvande
meddela nödiga råd, anvisningar och föreskrifter,

att vaka öfver epidemisjukvårdens handhafvande samt hafva tillsyn
öfver karantäns- och andra i den allmänna hälsovårdens intresse anordnade
inrättningar,

att hafva öfverinseende öfver skyddskoppympningen samt vidtaga
nödiga eller särskild! föreskrift^ åtgärder för vaccinationens behöriga
fortgång och utöfning,

att, på sätt särskildt finnes stadgadt, hafva öfverinseendet öfver
och ledningen af statsmedicinska anstalten,

att vara öfverstyrelse öfver .statens hospital och asyler för sinnessjuka
och öfva uppsikt öfver enskilda sinnessjukvårdsanstalter samt
öfver sinnessjukvården i öfrigt,

att hafva öfverinseende öfver sjukvården vid lasarett och sjukstugor
samt därmed jämförliga sjukhus, kommuners och stiftelsers sjukvårdsanstalter,
hälsobrunnar, bad och kuranstalter samt andra dylika inrättningar,

att hafva öfverinseende öfver barnmorskeväsendet och läroanstalterna
för barnmorskor,

att genom någon styrelsens ledamot eller annan lämplig person, vid
behof eller i den mån särskildt är stadgadt, låta inspektera sinnessjukvårdsanstalterna,
lasaretten och karantänsanstalterna samt i öfrigt låta
förrätta de inspektioner, som den allmänna hälso- och sjukvårdens
behöriga handhafvanden kan påkalla,

att äfven eljest, där det är angeläget, att upplysningar angående
hälso- och sjukvårdsförhållanden eller allmänna sanitära frågor på stället
inhämtas, åt kompetent person uppdraga att för sådant ändamål afresa
till stället och efter anställd undersökning afgifva berättelse om förhållandet,
äfvensom

att förordna om bakteriologisk, kemisk eller annan erforderlig undersöknings
anställande.

6 §•

Med afseende på läkarkonstens utöfning och läkarbefattningar åligger
det medicinalstyrelsen

att meddela legitimationsbevis åt svenska medborgare, som visat
behörighet att i riket utöfva läkarkonsten,

att, i den ordning för hvar je fall är stadgadt, upprätta underdåniga
förslag till läkartjänster, som tillsättas af Kungl. Maj:t, samt förordna

och entlediga läkare, hvilkas tillsättande enligt meddelade föreskrifter ankommer
på styrelsen,

att, då eljest statens läkarbefattningar eller befattningar, med hvilka
följer rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst,
skola tillsättas, efter vederbörandes därom gjorda anmälan, afgifva utlåtande
om de sökandes kompetens och skicklighet,

art, såvida icke annorlunda är för särskildt fall föreskrifvet, när omständigheterna
därtill föranleda, på ägarens förslag förordna läkare att
förestå hälsobrunnar, badinrättningar och andra dylika kuranstalter,

att vid svårare farsot eller större sjuklighet förordna extra läkare
till biträde vid sjukvården,

art, enligt hvad särskildt är stadgadt, bevilja tjänstledighet åt
läkare och vid uppkommen ledighet förordna behörig person att tjänsten
bestrida, samt

art, innan läkares för verkställda tjänsteresor och andra förrättningar
afgifna räkningar, hvilka böra genom styrelsen betalas, af styrelsen
till betalning godkännas, tillse, att de äro behörigen granskade
och riktiga befunna icke allenast i anseende till väglängd, utan ock med
afseende å- förordnandets behörighet och förrättningens riktiga verkställande.

»§■

Mom. 1. Styrelsen skall vaka däröfver, att vederbörande läkare
iakttaga tillbörlig noggrannhet vid verkställande af rättsmedicinska obduktioner
och andra rättsmedicinska förrättningar. För sådant ändamål
skola protokoll och utlåtanden angående dylika förrättningar, hvilka det,
enligt hvad därom finnes stadgadt, åligger vederbörande läkare att till
styrelsen insända, af densamma noggrant granskas. Finnes härvid
anledning till sådan ändring i utlåtandet, som kan anses hafva inflytande
på frågans rättsliga bedömande, åligger det styrelsen att därom ofördröjligen
underrätta ej mindre den myndighet, som om förrättningen förordnat,
än ock läkaren, som densamma verkställt.

År obduktionsprotokoll eller utlåtande i anledning däraf föremål
för domstols pröfning, och har meddelande därom lämnats styrelsen,
skall styrelsen alltid skyndsamt underrätta domstolen om resultatet af
granskningen.

Mom. 2. Beträffande de för rättsmedicinsk undersöknings verkställande
till styrelsen inkomna föremål äger styrelsen att på grund af åtföljande
handlingar eller andra omständigheter bestämma, huruvida de
skola för undersökning till statsmedicinska anstalten eller annan sakkunnig
öfverlämnas eller icke.

8 §•

Till medicinalstyrelsens inseende öfver apoteksväsendet hör
att, då så pröfvas erforderligt och lämpligen kan ske, hos Kungl.
Maj:t föreslå nya apoteksinrättningars anläggande,

att vaka öfver, att apotek sföreståndare ej mindre än deras medhjälpare
fullgöra hvad dem enligt gällande föreskrifter åligger,

att tillse det apoteksinrättningarna innehafvas och förestås af behöriga
personer, samt att, då apotek blifver ledigt eller ombyter ägare,
sedan apotekarsocietetens direktion lämnats tillfälle att å förslag uppföra
tre af de sökande, om så många anmält sig, hos Knngl. Maj:t till erhållande
af privilegium eller stadfästelse därå anmäla den, som därtill
finnes mest förtjänt eller apoteket lagligen förvärfvat,

att meddela legitimationsbevis såsom apotekare åt svenska medborgare,
som här i riket aflagt fullständig apotekarexamen, äfvensom bevis
om godkännande såsom farmacie kandidater åt dem, som aflagt därför
föreskrifven examen,

att på vederbörande apotekares anmälan godkänna enligt gällande
bestämmelser antagna apotekselever,

att granska gällande farmakopéer och i afseende på dem företaga
de ändringar, hvilka tid efter annan finnas nödiga,

att enligt af Kungl. Maj:t fastställda grunder utfärda medicinaltaxa,
årligen med biträde af de af apotekarsocietetens direktion utsedda delegerade
öfverse densamma äfvensom bestämma och låta kungöra de ändringar
däri, hvilka blifva eu följd af de i handeln förekommande läkemedels
förändrade pris,

att granska och med granskningsbetyg förse alla medikamentsräkningar,
hvilka för sådant ändamål till styrelsen insändas och skola af statens
medel betalas, samt

att till beifran bringa de fall af olaglig läkemedelsförsäljning, hvilka
komma till styrelsens kännedom.

100

9 §•

Det tillhör medicinalstyrelsen att pröfva, huruvida de svenska medborgare,
som önska inom riket utöfva tandläkar-, sjukgymnast- eller
barnmorskeyrket, aflagt de för rättigheten därtill föreskrifna prof samt
att på grund häraf meddela dem legitimationsbevis.

10 §.

Mom. 1. Medicinalstyrelsen skall låta föra noggrann matrikel öfver
alla behörigen legitimerade läkare, tandläkare, apotekare, sjukgymnaster
och barnmorskor samt årligen till efterrättelse å apoteken utdela tryckta
förteckningar på alla dem, hvilka såsom läkare, veterinärer eller tandläkare
äga att från apotek förskrifva häftigt verkande eller giftiga läkemedel.

Mom. 2. I medicinalstyrelsen skall finnas uppgift å hvarje praktiserande
läkares boningsort, grundad beträffande läkare, hvilkens boningsort
icke är bestämd genom innehafvande tjänst, å den anmälan om bostad,
som det åligger sådan läkare att hos styrelsen göra.

11 §•

Om förhållandet med hälso- och sjukvården i riket samt om alla
till medicinalstyrelsens förvaltning och åtgärd hörande ämnen skall styrelsen
årligen afgifva underdånig berättelse, grundad på de årsberättelser,
hvilka det åligger hvarje hälsovårdsnämnd, hvarje innehafvare af någon
statens läkartjänst eller befattning samt hvarje i kommuns eller annan
tjänst anställd läkare, som därför åtnjuter tjänstårsberäkning, äfvensom
läkare, som utan att åtnjuta tjänstårsberäkning hafva under sin vård
kommuners eller stiftelsers sjukvårdsinrättningar, eller hvilka förestå
brunns-, bad- och andra för sjukas behandling afsedda anstalter, att
hvar och en för området af sin verksamhet årligen inom stadgad tid på
föreskrifvet sätt till styrelsen insända.

Det skall åligga styrelsen att upprätta och behörigen kungöra formulär
för de berättelser, som sålunda till styrelsen ingifvas, samt därvid
lämna de anvisningar i öfrigt, som fordras för att gifva dem nödig
fullständighet och likformighet.

101

12 §.

Mom. 1. I afseende på rikets veterinärväsende tillkommer det medicinalstyrelsen att

vid utarbetande af nya farmakopéer taga behörig hänsyn till
veterinära behof,

att fastställa de villkor, hvarpå giftiga läkemedel för husdjur må på
veterinärs rekvisition från apotek utlämnas,

att granska räkningar å husdjursmedicin, som skall af statens medel
betalas, samt

att, enligt hvad i 10 § föreskrifvits, till efterrättelse å apoteken låta
utdela förteckning öfver veterinärer, som äro berättigade att från apotek
förskrifva giftiga läkemedel för husdjur.

Mom. 2. För att kunna fullgöra den i sista stycket af föregående
moment omnämnda uppgift är styrelsen berättigad att årligen från öfverstyrelsen
för veterinärväsendet erhålla tryckt förteckning i erforderligt
antal exemplar öfver där afsedda veterinärers namn och boningsort.

Medicinalstyrelsens organisation.

13 §.

Mom. 1. Medicinalstyrelsen utgöres af en generaldirektör och chef
för verket samt fem ledamöter och byråchefer, af hvilka fyra benämnas
medicinalråd.

Mom. 2. Ett af medicinalråden förordnas att i generaldirektörens
frånvaro företräda honom.

Mom. 3. Styrelsen biträdes af de tjänstemän, som i gällande stater
angifvas eller hvarom eljest särskildt finnes stadgadt, och äger i mån af
behof antaga extra ordinarie tjänstemän äfvensom uppdraga åt behörig
person att tillhandagå styrelsen i juridiska frågor.

14 §.

Mom. 1. Inom styrelsen skola för handläggning af nedanstående
ärenden finnas följande byråer, nämligen

102

hälsovårdsbyrån för ärenden, som röra allmän hälsovård, hälsovårdsstadgans
tillämpning, dödsorsakstatistik, skyddskoppsymning, epidemisjukhus,
karantänsanstalter, inrättningar och åtgärder i öfrigt mot
smittosamma sjukdomars införande till och utbredning i landet samt statsmedicinska
anstalten,

medicinalbyrän för rättsmedicinska ärenden, som ej röra sinnesbeskaffenhet,
samt för ärenden, som röra läkarkonstens utöfvande, läkardistrikt
och tjänsteläkare, hvilka ej äro anställda vid sjukhus,

lasaretts- oeh apotelcsbyrän för ärenden rörande länslasarett, sjukstugor,
sanatorier, tuberkulos- och andra sjukhus, apoteksväsendet och läkemedelshandeln,

hospitalsbyrån för ärenden, som angå hospitalsväsendet, sinnessjukas
och sinnesslöas vård samt för rättsmedicinska ärenden, som röra sinnesbeskaffenhet,
samt

kameralbyrån för ärenden rörande medels uppbörd, utbetalning och
redovisning, anmärkningsmål, revisionsmål samt för frågor rörande styrelsens
organisation, personal, ekonomi och arkiv.

Mom^ 2. Ofriga till styrelsens handläggning hörande ärenden skall
generaldirektören efter omständigheterna fördela på de olika byråerna,
och skall generaldirektören jämväl i allmänhet äga förordna om den
jämkning i ärendenas fördelning mellan ledamöterna, som påkallas af
omständigheterna.

I tvifvelaktiga fall bestämmer generaldirektören, å hvilken byrå ärende
skall handläggas.

15 §.

Mom. 1. Generaldirektören, som skall vara legitimerad läkare, utnämnes
af Kungl. Maj:t.

Mom. 2. Generaldirektörens ställföreträdare förordnas efter underdånigt
förslag af generaldirektören af Kungl. Maj:t för en tid af tre år.

Mom. 3. Då byråchefsbefattning skall tillsättas, har generaldirektören
att till befattningens erhållande hos Kungl. Maj:t föreslå legitimerad
läkare med erkänd skicklighet och erfarenhet, när ledigheten gäller
hälsovårdsbyrån i allmän hälso vårdslär a och epidemiologi, medicinalbyrän
i rättsmedicin, lasaretts- och apoteksbyrån i sjukhusväsende samt hospitalsbyrån
i sinnessjukvård. Då ledigheten gäller kameralbyrån, skall till
byråchef föreslås i kamerala och administrativa angelägenheter förfaren
person, som fullgjort hvad som erfordras för att kunna nyttjas i
domarevärf.

103

Mom. 4. Ombudsmannen och fiskalen, som bör vara legitimerad
läkare, sekreterarne och kamreraren utnämnas af Kungl. Maj:t efter underdånigt
förslag af styrelsen, som vid inträffande ledighet af sådan tjänst
kungör densamma att sökas inom trettio dagar. Öfriga tjänstebefattningar
tillsättas af styrelsen efter förut kungjord trettio dagars ansökningstid.

Mom. 5. Af de extra ordinarie tjänstemännen böra medicinalrådsassistenterna
vara legitimerade läkare.

16 §.

Mom. 1. Vid medicinalstyrelsens sida ställes ett af framstående läkare
och apotekare till det antal, Kungl. Magt, på förslag af styrelsen, bestämmer,
sammansatt vetenskapligt rad. Medlem af rådet åligger dels att
på kallelse af generaldirektören deltaga i utredningen och behandlingen
af ärende, hörande till hans särskilda kunskapsområde, dels ock
att af eget initiativ rikta styrelsens uppmärksamhet på sådana vetenskapens
framsteg, som kunna antagas äga särskild betydelse för allmänna
hälso- och sjukvården eller rättsmedicinen.

Mom. 2. Medlemmar af vetenskapliga rådet förordnas efter förslag
af generaldirektören af Kungl. Maj:t.

Till medlemmar skola föreslås personer med specialutbildning och
bepröfvad erfarenhet, och bör minst nedanstående antal medlemmar företräda
en hvar af följande vetenskapsgrenar eller specialfack, nämligen
två psykiatri, två rättsmedicin, en hygien, en medicin, en kirurgi, en
obstetrik samt en farmaci och apoteksväsende.

Ärendenas handläggning.

17 §•

Mom. 1. Generaldirektören är i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig
för fullgörandet af medicinalstyrelsens åligganden. Han har i
alla ärenden, i hvilkas afgörande han deltager, med undantag af de i
21 och 22 §§ nämnda, ensam beslutanderätt och bör noga tillse, att
styrelsens ämbets- och tjänstemän med nit och drift fullgöra sina skyldigheter.

104

Mom. 2. Byråchef åligger: att bereda och föredraga de till hans
byrå hörande ärenden, som skola annorledes än af honom själf afgöras;
att själf afgöra de i 23 § här nedan omförmälda ärenden; att beträffande
de ärenden, hvilka af honom föredragas eller vid hvilkas handläggning
han är närvarande, uttala sin mening och, om beslutet blir
därifrån afvikande, låta anteckna densamma till protokollet; att hafva
tillsyn öfver göromålens behöriga gång inom byrån och ansvara för att
de där anställda tjänstemän noggrant fullgöra sina åligganden; samt att
i öfrigt fullgöra hvad enligt denna instruktion och gällande arbetsordning
till ledamotsbefattningen hör.

Chefen för kameralbyrån åligger det därjämte att hafva uppsikt
öfver registrator- och aktuariegöromålens behöriga skötande.

Chefen för lasaretts- och apoteksbyrån är, enligt hvad därom särskilt
föreskrifvits, ledamot af styrelsen för farmaceutiska institutet.

Utan hinder af hvad härofvan stadgats må generaldirektören kunna
uppdraga åt ombudsmannen och fiskalen att föredraga visst ärende eller
visst slag af ärenden.

Mom. 3. Föreståndare vid statsmedicinska anstalten, öfver insy ek tören
för sinnessjukvården, arkitekten samt medlem af vetenskapliga rådet åligga
att i fråga om ärende, vid hvars behandling någon af dem är närvarande,
meddela upplysningar och råd, uttala sin mening, samt, om
beslutet blir därifrån afvikande, låta anteckna densamma till protokollet.

Mom. 4. Angående föredragning och fattande af beslut i vissa
rättsmedicinska frågor samt angående beslutanderätten i bestraffningsoch
därmed likställda frågor stadgas i 21 och 22 §§.

18 §.

I behandlingen af följande ärenden skola, förutom generaldirektören
och föredraganden, ytterligare deltaga minst en styrelsens ledamot,
nämligen:

1) nya författningars utfärdande eller redan befintligas ändring, förklarande
eller upphäfvande,

2) utfärdande af allmänna föreskrifter eller cirkulär, därest dessa
innehålla annat än offentliggörande af Kungl. Maj:ts beslut,

3) befordringsfrågor inom och utom styrelsen, undantagandes sådana,
som röra besättande af ledig ledamotsplats, frågor om afsked inom och
utom styrelsen samt frågor om extra ordinarie tjänstemäns och vaktbetjänings
antagande, tjänstebetyg, tjänstledighet och förordnanden inom
styrelsen,

105

4) besvärsmål samt underdåniga utlåtanden i sådana mål,

5) frågor om förändring i styrelsens organisation,

6) uppgörande af arbetsordning för styrelsen och instruktion för dess
tjänstemän.

19 §.

Öfriga ärenden, med i 21—23 §§ här nedan omförmälda undantag,
handläggas i närvaro af generaldirektören och vederbörande föredragande.
Fordrar ärende, som skall sålunda handläggas, så skyndsamt afgörande,
att det ej hinner i vanlig ordning föredragas, må generaldirektören
ensam meddela föreskrift om åtgärder, som böra vidtagas; dock skall
anteckning därom göras i expeditionslista, som i 26 § sägs.

20 §.

Mom. 1. Generaldirektörens ställföreträdare skall, äfven då han ej
fungerar såsom sådan, i allmänhet närvara vid föredragning af viktigare
ärenden från andra byråer än hans egen.

Mom. 2. I öfrigt äger generaldirektören, med i 21 och 22 §§
omförmäld inskränkning, till deltagande i behandlingen af inom styrelsen
förekommande ärende kalla den eller dem af ledamöterna, hvartill han
med hänsyn till ärendets beskaffenhet eller eljest i hvarje fall finner skäl.

Mom. 3. För upplysningars meddelande må generaldirektören, då
han vid något särskildt ärendes behandling finner det vara nödigt, tillkalla
i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äfvensom apotekare.

21 §■

Mom. 1. I behandlingen af rättsmedicinska utlåtanden, som det
åligger styrelsen att afgifva, skola deltaga chefen för den byrå, till hvilken
ärendet hör, generaldirektören eller, efter hans bestämmande, något af
de öfriga medicinalråden samt, om utlåtandet afser sinnesbeskaffenhet,
öfverinspektören för sinnessjukvården eller en psykiater i vetenskapliga
rådet, men i annat fall en rättsläkare i samma råd. Ärendet afgöres
efter omröstning mellan de sålunda deltagande, därvid, om de äro ense,
deras beslut gäller såsom styrelsens.

Kunna nämnda tre personer icke enas om slutet, skall generaldirektören,
efter deras förslag, för att jämte dem i ärendets afgörande
deltaga, ytterligare tillkalla, om utlåtandet afser sinnesbeskaffenhet, en
psykiater, men eljest en rättsläkare i vetenskapliga rådet. Såsom sty 14 -

106

relsens beslut gäller nu den mening, hvarom flertalet förena sig, samt vid
lika röstetal mellan olika meningar den mening, som biträdes af generaldirektören,
eller, om generaldirektören ej deltager i ärendets afgörande,
den mening, som biträdes af chefen för den byrå, till hvilken ärendet hör.

Föredragning sker af chefen för den byrå, till hvilken ärendet hör,
dock att generaldirektören må, när han därtill finner skäl, bestämma,
att föredragning i stället skall ske af öfverinspektören för sinnessjukvården
eller medlem af vetenskapliga rådet, hvilken, på sätt som sagts,
deltager i ärendets afgörande.

Mom. 2. Yppas vid granskning af protokoll eller utlåtande angående
rättsmedicinsk förrättning, hvarom i 7 § sägs, anledning till framställande
af anmärkning mot någotdera eller till ändring i utlåtandet,
eller uppstår fråga om undersökning å hospital af person, angående
hvars sinnesbeskaffenhet styrelsen har att afgifva utlåtande, eller om
utskrifning från hospital af person, som, tilltalad för brott, i anseende
till sinnessjukdom icke kunnat till ansvar fällas, skola dessa ärenden
behandlas i samma ordning som rättsmedicinska utlåtanden.

22 §.

Skall af styrelsen behandlas ärende rörande varning eller annan
bestraffning, föreläggande af vite eller utdömande af förelagdt vite, skall,
förutom generaldirektören och chefen för den byrå, till hvilken ärendet
hör, chefen för kameralbyrån vara tillstädes och deltaga i ärendets afgörande.

Årendet afgöres efter omröstning mellan de i beslutet deltagande,
därvid såsom styrelsens beslut gäller den mening, hvarom flerlalet förena
sig, samt om alla äro af olika meningar, den mening, som uttalas af
generaldirektören.

23 §.

Mom. 1. Af vederbörande byråchef allena handläggas och afgöras,
då generaldirektören icke annorlunda bestämmer, ärenden angående:

elevers och frielevers antagande vid barnmorskeläroanstalterna, granskning
af barnmorskors berättelser öfver utförda instrumentförlossningar,
ansökningar om vård å hospital samt anmälningar om sinnessjukas intagande
på enskilda vårdanstalter;

elevers anställande å apotek och apoteks elevers godkännande såsom
farmacie kandidater;

medikamentsräkningars granskning;

107

dock att, därest fråga uppstår om anmärkning med anledning af
instrumentförlossning, eller om vederbörande byråchef eljest anser sådant
af omständigheterna betingadt, ärendet skall hänskjutas till afgörande i
vanlig ordning af styrelsen.

Mom. 2. Utan föregående föredragning kan byråchef genom remiss
eller särskild skrifvelse infordra förklaringar, yttranden och uteblifna
rapporter eller årsberättelser äfvensom åt personer, lydande under styrelsen,
meddela erinringar i mål, som höra till byråchefs föredragning.

Mom. 3. Likaledes må byråchef direkt till bearbetning, granskning,
anteckning eller förvaring af vederbörande tjänsteman befordra inkommande
berättelser, rapporter, anmälningar med mera dylikt; dock skall,
därest dessa handlingar innehålla något af beskaffenhet att böra inför
styrelsen anmälas, byråchef sådan anmälan verkställa.

24 §.

Mom. 1. Gemensamt med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse handläggas
ärenden, som angå militärläkarnas befordringsförhållanden samt
fältläkarstipendiaters antagande och entledigande; dock att personalfrågor
rörande fältläkarkårens reserv tillhöra öfverfältläkaren.

Mom. 2. Om marinöfverläkarens deltagande i öfverläggningen rörönde
till styrelsen hörande ärenden, som angå flottan och kustartilleriet,
är särskildt stadgadt.

25 §.

Mom. 1. I generaldirektörens frånvaro inträder, därest Kungl. Maj:t
icke annorlunda förordnar, generaldirektörens ställföreträdare i utöfningen
af generaldirektörens åligganden.

Mom. 2. I generaldirektörens frånvaro må likväl lediga tjänster
icke tillsättas i annan ordning än genom förordnanden att dem tills
vidare bestrida, så vida ej Kungl. Maj:t för tillfället annorlunda förordnar,
och ej heller utan generaldirektörens medgifvande beslut fattas eller
åtgärder anbefallas, som mer eller mindre rubba de grundsatser för förvaltningen,
hvilka inom styrelsen förut blifvit stadgade eller följda.

26 §.

Mom. 1. öfver alla ärenden, som föredragas inför styrelsen, föres
efter formulär, som generaldirektören fastställer, expeditionslista, upptagande
hvilken eller hvilka i ärendets pröfning deltagit, ärendets diarie -

108

nummer, en kort rubrik öfver ärendets beskaffenhet samt i särskilda
kolumner anteckningar om de dagar, då expedition i ärendet blifvit
justerad och afsänd m. m. Dylik lista föres ock öfver de ärenden, i
hvilka ledamot omedelbarligen meddelar beslut.

Mom. 2. Protokoll föres, när beslut skall expedieras genom protokollsutdrag,
skiljaktiga meningar inom styrelsen förekomma, inkomna
förseglade anbud öppnas eller styrelsen eljest finner anledning förordna,
att protokoll skall hållas.

Mom. 3. Hafva vid behandling af ärende, som skall hos Kungl.
Maj:t anmälas, eller utlåtande, hvarom i 21 § sägs, skiljaktiga meningar
blifvit i protokollet antecknade, skall utdrag af samma protokoll, hvari
de äro upptagna, bifogas den utgående skrifvelsen i ämnet.

27 §.

Mom. 1. Från medicinalstyrelsen utgående skrifvelse!’ och utlåtanden
till Kungl. Maj:t äfvensom skrivelser enligt 21 och 22 §§ underskrivas
af dem, som deltagit i ärendets behandling, alltid med utmärkande
af den, som varit föredragande. Skrivelser enligt 21 och 22 §§
förses, där generaldirektören eller hans ställföreträdare icke deltagit i
deras behandling, ofvanför namnteckningarna med underskriften: »På
medicinalstyrelsens vägnar».

Mom. 2. Öfriga skrivelser i ärenden, som föredragits inför generaldirektören,
underskrivas af honom jämte vederbörande byråchef.

Mom. 3. År generaldirektören hindrad att underteckna skrifvelse,
som i mom. 1 och 2 omförmäles, må densamma i hans ställe undertecknas
af hans ställföreträdare: »För generaldirektören». På enahanda sätt
undertecknas skrifvelser i de ärenden, som generaldirektörens ställföreträdare
i denna egenskap afgjort eller i h vilkas afgöranden han i sådan
egenskap deltagit.

Mom. 4. Expeditioner i ärenden, som enligt 23 § handlagts af
byråchef utan föregående föredragning, undertecknas af honom: »På
medicinalstyrelsens vägnar».

Mom. 5. Huru från medicinalstyrelsen utgående skrifvelser kontrasigneras
bestämmes i arbetsordningen.

109

Tjänstledighet, förordnanden och afsked.

28 §.

Mom. 1. Medicinalstyrelsens ämbets- och tjänstemän äga årligen,
när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske, åtnjuta
semester, generaldirektören, byråcheferna, ombudsmannen, sekreterarne
och kamreraren under eu och en half månad, samt de öfriga under en
månad enligt af generaldirektören uppgjord fördelning; börande generaldirektören,
då han af sådan ledighet sig begagnar och när han därefter
i utöfning af sitt ämbete åter inträder, därom göra anmälan hos chefen
för civildepartementet.

Mom. 2. Annan tjänstledighet än semester må af styrelsen beviljas
ledamot på högst fjorton dagar och ordinarie tjänstemän på högst tre
månader. Åro dessa ämbets- och tjänstemän i behof af längre annan
ledighet än semester eller inträffar för generaldirektören behof af annan
ledighet än semester för längre tid än fjorton dagar, bör ansökning om
ledighet i underdånighet anmälas hos Kungl. Maj:t. Sådan ansökning
skall, då den ej gäller tjänstledighet för generaldirektören, ingifvas till
medicinalstyrelsen, som insänder densamma jämte eget yttrande till
Kungl. Maj:t.

Mom. 3. Extra ordinarie tjänsteman, som ej är förordnad att bestrida
ordinarie tjänst, kan styrelsen bevilja frihet från tjänstgöring för
så lång tid, som finnes lämpligt.

Mom. 4. Om vaktmästares ledighet under längre eller kortare tid
och om tjänstens uppehållande under tiden äger styrelsen att efter omständigheterna
förordna.

29 §.

Då generaldirektörens ställföreträdare fungerar såsom sådan eller
byråchef åtnjuter semester eller tjänstledighet eller är frånvarande å
tjänsteresa eller då byråchefsbefattning är vakant, äger, såvida icke
arbetet kan fullgöras af annan ledamot, styrelsen för en tid af längst
en och en half månad till befattningens uppehållande förordna annan
därtill skicklig person. År fråga om förordnande för längre tid, åligger
det styrelsen att därom göra underdånig hemställan hos Kungl. Maj:t.

Vid ledighet för annan tjänsteman eller då annan tjänstemannabefattning
är vakant, ankommer det på styrelsen att förordna om tjänstens
uppehållande, dock skall, i det fall att vikarie erfordras för ombudsmannen,
sekreterare, eller kamreraren, under ledighet, som afser så
lång tid, att ansökning om ledighet bör enligt 28 § mom. 2 hos Kungl.
Maj:t anmälas, styrelsen föreslå lämplig person att till tjänstens förrättande
i nåder förordnas.

30 §.

Ansökning om afsked från befattning, som tillsättes af Kungl. Maj:t,
skall öfverlämnas till Kungl. Maj:ts nådiga afgörande. I annat fall pröfvas
dylik ansökning af styrelsen, hvarvid likväl fråga om rätt till pension
af statsmedel, där sådan förekommer, bör, innan afskedet beviljas, vara
pröfvad i därför stadgad ordning.

Särskilda bestämmelser.

31 §.

För ordinarie tjänstinnehafvare skall, i den mån ej nedan annorlunda
stadgas, den dagliga arbetstiden å tjänsterummet hvarje söckendag
utgöra sex timmar, förlagda till tider, om hvilka närmare bestämmelser
meddelas i arbetsordningen eller eljest af generaldirektören.

I den sålunda bestämda arbetstiden äger öfverordnad att vid alla
de tillfällen, då göromålens gång det kräfver, påfordra nödig utsträckning.
Å andra sidan må generaldirektören, om och i den mån omständigheterna
det medgifva, kunna för tre månader under tiden juni—
september inskränka den dagliga arbetstiden å tjänsterummet till fyra
timmar.

För fullgörande af något af Kungl. Maj:t eller på grund af Kungl.
Maj:ts bemyndigande af ämbetsverk eller annan myndighet meddeladt
allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning äga rum i den föreskrifna
dagliga arbetstiden å tjänsterummet.

Därest i särskilda fall arbete i tjänsten kan med större fördel utföras
utom tjänsterummet, må medgifvande därtill lämnas af generaldirektören
eller, efter dennes bestämmande, af vederbörande byråchef.
Fråga om inskränkning i särskilda fall i öfrigt i den i allmänhet fastställda
arbetstiden å tjänsterummet pröfvas i enahanda ordning.

Hvad i denna paragraf är stadgadt må ej verka till hinder för utöfvande
af riksdagmannabefattning.

32 §.

För generaldirektören och föredragande skall viss daglig, för allmänhetens
mottagande afsedd tid vara bestämd och genom anslag inom
verket tillkännagifven.

Registrators- och aktuarie- samt kassakontoren skola för allmänheten
hållas öppna: registrators- och aktuariekontoret minst fem och
kassakontoret minst fyra timmar hvarje söckendag; dock att generaldirektören
må, där sådant utan olägenhet kan äga rnm, för tre månader
under tiden juni—september kunna inskränka den sålunda bestämda
mottagningstiden å registrators- och aktuariekontoret till fyra timmar
om dagen.

I den mån styrelsen finner det erforderligt, skall viss daglig mottagningstid
bestämmas och tillkännagifvas äfven för annan tjänsteinnehafvare
än dem, om hvilka förut blifvit sagdt.

33 §.

Mom. 1. I öfrigt har hvar och en af medicinalstyrelsens personal
att, utöfver hvad denna instruktion innehåller, i afseende på tjänstgöringen
ställa sig till efterrättelse den arbetsordning, som utfärdas,
jämte de föreskrifter, som eljest kunna af styrelsen eller vederbörande
förman honom meddelas.

Mom. 2. Såväl vid utarbetandet af omförmälda arbetsordning som
allt framgent skall iakttagas, att sådana förenklingar i arbetsfördelningen
och arbetssättet, som kunna finnas erforderliga och ändamålsenliga,
skola i största möjliga utsträckning vidtagas, samt att fullgörandet
af enklare göromål icke uppdrages åt personal med större kompetens
än arbetets beskaffenhet kräfver.

Åtal och ansvar för tjänstefel.

34 §.

Mom. 1. Generaldirektör och ledamot i medicinalstyrelsen, som
deltagit i något af styrelsen fattadt vrångt eller lagstridigt beslut, af
uppsåt, vårdslöshet eller oförstånd åsidosatt de honom åliggande skyldig -

112

heter, utan tillstånd eller laga förfall afhållit sig från tjänstgöring eller
eljest blifvit med fel eller försummelse i ämbetet beträdd, tilltalas inför
Svea hofrätt.

Mom. 2. Gör ordinarie tjänsteman sig skyldig till fel eller försummelse
i tjänsten eller vanvördnad mot förman eller brister han i
lydnad, äger styrelsen att med afseende å förekommande omständigheter
tilldela honom lämplig varning eller fälla honom till böter, svarande
mot en månads lön, eller ock suspendera honom på högst tre månader
från tjänst och lön. Har den felande icke låtit sig däraf rätta, eller
befinnes felet vara af svårare art, förordne styrelsen om åtals anställande
mot honom vid allmän domstol; ägande emellertid styrelsen afstånga
honom från tjänstens utöfning, intill dess öfver honom genom laga
kraftvunnet beslut blifvit dömdt.

Mom. 3. Extra ordinarie tjänsteman, som i tjänsteutöfning förhåller
sig felaktigt eller försumligt och ej låter rätta sig af varning,
äger styrelsen skilja från verket. Han anses hafva själf därifrån uteslutit
sig, då han öfver tre månaders tid utan behörigt tillstånd afhållit
sig från tjänstgöring.

Mom. 4. Beträdes vaktmästare med opålitlighet, försummelse, olydnad
eller annan förseelse i tjänsten, må han af styrelsen varnas eller
på högst tre månader suspenderas från tjänst och lön. Låter han ej
rätta sig däraf eller begår han fel af svårare beskaffenhet, varde han af
styrelsen skild från tjänsten.

35 §.

Mom. 1. Beträdes underlydande utom styrelsen med fel eller försummelse
i sin befattning eller visar han anmärkningsvärd okunnighet om
de behörigen utfärdade föreskrifter, hvilka honom åligger att iakttaga
eller tillämpa, äger styrelsen härför tilldela honom föreställning och varning.
Inträffa förnyade försummelser, eller är felet af svårare beskaffenhet,
må styrelsen sådant hos justitiekanslersämbetet eller Konungens
befallningshafvande anmäla med begäran om åtals anställande mot den
felande.

Mom. 2. Medicinalstyrelsen äger att genom föreläggande af lämpliga
viten, dock ej högre än tvåhundra kronor, tillhålla de i föregående
moment omförmälda personer att fullgöra hvad i afseende på de till styrelsens
förvaltning hörande ärenden dem författningsenligt åligger eller
af styrelsen särskild! förordnas.

113

36 §.

Böter och viten, som enligt denna instruktion ådömas, tillfalla
kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt
allmän strafflag.

Besvär öfver styrelsens beslut.

37 §.

Ändring i medicinalstyrelsens beslut i anmärknings- och afskrifningsfrågor
sökes genom besvär bos kammarrätten innan klockan tolf å trettionde
dagen, efter det klaganden af beslutet erhållit del.

38 §.

Mom. 1. I andra frågor äger den, som med styrelsens beslut icke
åtnöjes, att hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, hvilka före
klockan tolf å trettionde dagen efter erhållen del af beslutet skola ingifvas,
i fråga om beslut, hvarigenom vite förelagts eller vite eller ansvar
ådömts, till nedre justitierevisionen, men eljest till vederbörande
statsdepartement. Öfver tilldelad varning må dock klagan icke föras.

Mom. 2. Styrelsens beslut om tjänstemans afstängning från
tjänstgöring går i verkställighet utan hinder af besvärs anförande.

Denna instruktion skall träda i kraft den
från och med hvilken dag nådiga instruktionen för medicinalstyrelsen
af den 31 december 1900 med däri sedermera gjorda ändringar upphör
att vara gällande.

Särskild motivering

till

förslaget till ny instruktion för medicinalstyrelsen.

1 §•

Motsvarighet till denna paragraf finnes i 3 § samt 23 och 24 §§
i gällande instruktion.

2 §•

Beträffande affattningen af denna paragraf får kommittén hänvisa
till hvad kommittén under rubriken »militära hälso- och sjukvårdsärenden»
m. m. anfört, (sid. 48).

Medicinalstyrelsens befattning med dessa ärenden behandlas för närvarande
i 7 § af gällande instruktion äfvensom i 13 § mom. 2 af nådiga
instruktionen för arméförvaltningen den 11 oktober 1907.

3 §•

Innehållet i denna paragraf är hämtadt från 16 § samt 21 § tredje
stycket i gällande instruktion.

Föreskriften i 16 § af sistnämnda instruktion, att de vid kungl.
Serafimerlasarettet i Stockholm anställda läkare i sådan egenskap ej

115

subordinera under styrelsen, har kommittén ansett böra bortfalla. Försåvidt
dessa läkare äro lärare vid Karolinska institutet, lyda de redan
i denna egenskap icke under medicinalstyrelsen. Andre läkare vid Serafimerlasarettet
synas böra likställas med läkare i allmänhet. Kommittén
har i enlighet härmed (sid. 120) föreslagit ändring af 56 § i
nådiga instruktionen för läkare, som i förevarande del är lika lydande
med 16 § af gällande instruktion för medicinalstyrelsen.

4 §•

Stadgandena i denna paragraf återfinnas hufvudsakligen i 35 §
andra och tredje styckena samt 19 § tredje stycket i gällande instruktion.

Rätt att i förekommande fall inhämta yttrande från öfverlärare vid
läroanstalt för barnmorskor har tillerkänts styrelsen i 4 § 3 mom. af
nådiga stadgan för barnmorskeundervisningen den 18 oktober 1907.
Bestämmelse därom synes dock icke böra saknas i medicinalstyrelsens
instruktion.

Den af styrelsen för närvarande i vidsträckt omfattning begagnade
metoden att i förekommande fall inhämta upplysningar från apotekarsocietetens
direktion har synts kommittén böra'' uttryckligen fastslås såsom
en rättighet för styrelsen att gälla, så länge societeten äger af
Kungl. Maj:t efter medicinalstyrelsens hörande fastställda stadgar.

5 §•

I denna paragraf hafva sammanförts medicinalstyrelsens åligganden
i allmänhet med afseende å hälso- och sjukvården, sådana desamma bestämts
dels i gällande instruktion 5, 8—10, 14 §§ och 35 § första stycket,
dels ock i särskilda bestämmelser i hospitals- och lasarettsstadgarna.

6 §•

Här hafva intagits styrelsens allmänna åligganden med afseende å
läkarkonstens utöfvande och läkarbefattningarna. Föreskrifter därom
återfinnas i 6, 10, 18—20 och 22 §§ i gällande instruktion. De i 19 §
af sistnämnda instruktion förekommande stadganden om kompetensförklaring
af medicinalstyrelsen såsom villkor i vissa fall för att kunna
antagas å läkarbefattning och för tjänstårsberäkning, hafva ansetts lämpligen
böra utgå ur medicinalstyrelsens instruktion och i stället, i den
mån vidare föreskrifter i sagda hänseenden ansetts erforderliga, inflyta i

116

läkarinstruktionen. Förslag i sistnämnda syfte har af kommittén afgifvits
(sid. 120).

7 §•

Denna paragraf äger sin motsvarighet i 11 § af gällande instruktion.

Kommittén för verkställande af revision af de för rättsmedicinska
undersökningar gällande stadganden har i sitt betänkande afgifvit förslag
till lag angående skyldighet för domstol att i mål, hvari förordnats
om rättsmedicinsk obduktion å död människas kropp, afbida medicinalstyrelsens
yttrande, innan målet afgöres. I samband därmed har
nämnda kommitté föreslagit följande ändring af 11 § i gällande instruktion
för medicinalstyrelsen:

»1. — — — — — — -— ------— — —---

2. Styrelsen skall med synnerlig uppmärksamhet vaka däröfver,
att vederbörande läkare iakttaga tillbörlig noggrannhet vid verkställandet
af rättsmedicinska obduktioner och vid afgifvandet af på desamma grundade
utlåtanden, för hvilket ändamål protokoll och utlåtande öfver
hvarje dylik förrättning skola till styrelsen insändas för att af densamma
utan dröjsmål granskas. Sedan denna granskning ägt rum, åligger det
styrelsen, där åtal i anledning af dödsfallet vid domstol anhängigjorts,
att så fort ske kan till den myndighet, som förordnat om obduktionen,
insända det yttrande, hvartill nämnda granskning föranledt, för att till
domstolen öfverlämnas.

Har obduktionsförrättaren funnit dödsorsaken icke bero på brottslig
gärning, men styrelsen vid granskningen af obduktionsprotokollet
kommit till motsatt mening, åligger det styrelsen, äfven om dödsfallet
ej föranledt till åtal, att om förhållandet underrätta den myndighet,
som förordnat om obduktionen».

Sistberörda förslag har kommittén icke kunnat för sin del godkänna.
Bland annat har kommittén ansett, att här ifrågavarande stadganden
böra erhålla afseende äfven å rättsmedicinska undersökningar å
lefvande personer och af föremål, i den mån handlingar beträffande
dylika undersökningar skola insändas till medicinalstyrelsen. Vidare har
kommittén funnit olämpligt, att medicinalstyrelsens skyldighet enligt gällande
instruktion att vid anledning till anmärkning mot protokoll eller
utlåtande angående rättsmedicinsk förrättning underrätta läkaren, som
verkställt förrättningen, skulle alldeles bortfalla. Äfven i öfrigt har
kommittén ansett eu omredigering nödig af nämnda kommittés förslag i
förevarande del.

117

8 §.

Denna paragraf är i hufvudsak likalydande med 13 § i gällande
instruktion.

.M |Det enligt sistnämnda instruktion medicinalstyrelsen lämnade åliggande
att hafva tillsyn öfver den farmaceutiska undervisningen och de
farmaceutiska examina utöfvas numera enligt nådiga stadgan för farmaceutiska
institutet den 22 november 1901 af styrelsen för detta institut.

Likasom kommittén, enligt hvad ofvan i fråga om 4 § anmärkts,
ansett uttryckligt stadgande böra meddelas om rätt för medicinalstyrelsen
att i förekommande fall inhämta upplysningar från apotekarsocietetens
direktion, har det å andra sidan, under samma förutsättning som
därvid uttalats, synts kommittén lämpligt uttryckligen stadga, att direktionen
bör äga rätt att vid apoteksprivilegiers bortgifvande afgifva förslag,
något som äfven sedan länge praktiskt tillämpats.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 15 § första stycket i gällande instruktion.

Stadgandet i andra stycket af sistnämnda paragraf har ansetts följa
af föreskriften i första stycket af 3 § i instruktionsförslaget.

10 §.

Denna paragraf är hämtad från 17 § i gällande instruktion. Föreskrifterna
i första och andra styckena af sistnämnda paragraf om skyldighet
för där afsedda personer att för legitimation anmäla sig hos
medicinalstyrelsen har synts icke lämpligen böra kvarstå i instruktionen
för medicinalstyrelsen.

Redan meddelade föreskrifter om legitimation finnas för tandläkare
i 3 § af nådiga ordningen för tandläkarkonstens utöfvande den 18 juni
1861, för apotekare i 42 § af nådiga stadgan för farmaceutiska institutet,
för sjukgymnaster i 1 § af nådiga ordningen för sjukgymnaster
och sjukgymnastiska institutets verksamhet den 13 juli 1887 samt för
barnmorskor i 5 § af ännu gällande nådiga reglementet för barnmorskor
den 28 november 1856 och i 1 § af nya nådiga reglementet för
barnmorskor den 3 september 1909.

För läkare synes motsvarande föreskrift böra meddelas i läkarinstruktionen.
Förslag till ändring af sistnämnda instruktion i sådant
syfte har af kommittén afgifvits (sid. 120).

118

Skyldighet för läkare, hvars boningsort icke är bestämd genom hans
tjänst, att hos medicinalstyrelsen anmäla den ort, där han bosätter sig
eller dit han flyttar, finnes stadgad i 59 § mom. 8 i läkarinstruktionen.

11 §•

Denna paragraf är hämtad från 21 § första och andra styckena i
gällande instruktion.

12 §.

Bestämmelserna i denna paragraf äro föranledda af det inseende
öfver apoteksväsendet, som naturligen fortfarande bör, oberoende däraf
att medicinalstyrelsen ej längre handhar veterinäradministationen, oförminskadt
tillkomma styrelsen.

Hvad särskild! angår granskningen af räkningar å husdjursmedicin,
synes medicinalstyrelsens fortfarande befattning därmed äfven motiverad
af den styrelsen eljest tillkommande granskning af apoteksräkningar.
Af kostnadsskäl synes granskningen böra ske i ett sammanhang.

13-27 §§.

Innehållet i dessa paragrafer innefattar hufvudsakligen endast ett
utförande i instruktionen af hvad kommittén i sin motivering anfört.
Erforderliga föreskrifter härutöfver angående styrelsens arbetssätt och
tjänstemännens åligganden lära böra lämnas i arbetsordningen.

Motsvarande föreskrifter återfinnas i 1, 2, 25—34 samt 37 och
38 §§ af gällande instruktion.

Hvad särskild! angår den i 22 § af instruktionsförslaget angifna
ordningen för behandlingen af bestraffningsfrågor inom medicinalstyrelsen
vill kommittén erinra, att hvad kommittén härutinnan föreslagit
nära motsvarar hvad som föreskrifvits i 58 § af nådiga instruktionen
för järnvägsstyrelsen af den 31 december 1907.

28—30 §§.

Föreskrifterna i dessa paragrafer hafva sin motsvarighet i 41—43
§§ af gällande instruktion.

31-33 §§.

Dessa paragrafer upptaga de föreskrifter, hvilka i samband med i
senare tid skedda löneregleringar ansetts böra meddelas angående ar -

119

betstid och arbetssätt och om hvilka kommittén i det föregående uttalat
sig.

34-36 §§.

Dessa paragrafer motsvaras af 44, 45 och 47 §§ i gällande instruktion.

37 och 38 §§.

Motsvarighet till dessa paragrafer finnes i 36 och 46 §§ af gällande
instruktion.

Anmärknings- och afskrifningsfrågor hafva hittills, oberoende af
föreskrifterna i gällande instruktion för medicinalstyrelsen, så behandlats
som kommittén föreslagit i 37 § af instruktionsförslaget.

Beträffande tiden för besvärs anförande i allmänhet öfver medicinalstyrelsens
beslut har hittills med stöd af 36 § i gällande instruktion
tillämpats kungl. förordningen den 14 december 1866 angående ändring
af gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas
af förvaltande myndigheter och ämbetsverk, på grund hvaraf i
mål från Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västemorrlands län
samt i mål, där menighet är klagande, de i förordningen föreskrifna
längre besvärstidema ansetts böra tillgodonjutas. Kommittén har härutinnan
affattat sitt förslag i öfverensstämmelse med hvad i senare tid
föreskrifvits i nyare instruktioner för flere i detta afseende med medicinalstyrelsen
likställda centrala ämbetsverk.

VI.

Af kommitténs förslag till ny instruktion för medicinalstyrelsen föranledt

förslag till ändrad lydelse af 56, 57 och 59 §§ af nådiga
instruktionen för läkare den 31 oktober 1890.

56 §.

Hvarje innehafvare af läkartjänst eller befattning, äfvensom alla de,
hvilka eljest utöfva läkarkonsten, äro beträffande utöfningen däraf ställda
under medicinalstyrelsens inseende och pliktiga att efterkomma hvad
styrelsen i kraft af gällande författningar och instruktioner föreskrifver
dem; därifrån likväl undantagna lärare vid de medicinska läroverken, i
hvad dem i sådan egenskap åligger.

57 §.

1. Endast------------och anstalter.

5. Såvida ej härofvan eller eljest annorlunda föreskrifves, må ingen
åtnjuta tjänstårsberäkning å civil, allmän eller enskild läkarbefattning,
som skall tillsättas af annan än Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen,
därest han ej af styrelsen förklarats till tjänsten kompetent.

6. Om ledighet, som af annan än medicinalstyrelsen beviljas från
tjänstgöring, hvilken får beräknas för befordran på läkarbanan, skall i
fall, hvarom icke redan så är stadgadt, skriftlig anmälan, med uppgift
om den tid och det ändamål ledigheten afser, till medicinalstyrelsen
skyndsamt insändas af den, som ledigheten beviljat.

59 §.

En hvar, som efter aflagda examina eller erhållet särskildt tillstånd
önskar inom riket utöfva läkarkonsten, åligger att med företeende af

121

vederbörliga betyg eller andra handlingar ofördröjligen anmäla sig bos
medicinalstyrelsen för att erhålla legitimationsbevis och blifva inskrifven
i styrelsens läkarmatrikel.

Hvarje läkare — — — — — — — — —--dit han flyttar.

122

Reservationer.

Kommitténs förslag att samtliga ordinarie tjänstemän skola åläggas
att dagligen under minst 6 timmar vara å tjänsterummet tillstädes är,
enligt min på erfarenhet grundade öfvertygelse, ett hinder för ernående
af ett fullgodt arbete åtminstone af generaldirektören och medicinalråden.
Jag har således icke kunnat biträda kommitténs uttalande i denna del.

Stockholm den 15 november 1909.

Klas Linroth.

II.

Då medicinalstyrelsen från och med år 1901 utgjorts af fem ledamöter
utom ordföranden;

då de militära ärenden, som förut handlagts af medicinalstyrelsen,
från och med år 1908 — med undantag af en obetydlig återstod —
öfverflyttats till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse;

då kommitterade varit eniga om att föreslå

veterinärärendenas förflyttning från medicinalstyrelsen,
det kollegiala arbetssättets afskaffande,

tillsättandet af ett vetenskapligt råd, hvars medlemmar skola icke
blott tillföra styrelsen initiativ och ökad, mångsidig sakkunskap,
utan äfven direkt kunna deltaga i styrelsen åliggande
arbete, hvilket i synnerhet gäller de båda, hvilka
åläggas föredragning och erhålla särskildt arfvode,
upprättandet af ett kameralt byråchefsämbete,
anställandet af tvänne medicinska biträden (medicinalrådsassistenter),
högre kvalificerade (och bättre aflönade) än de

123

nuvarande läkaramanuenserna och ålagda längre arbetstid
än dessa,

föredragningsskyldighet för ombudsmannen i fråga om vissa
ärenden eller viss grupp af ärenden samt åläggande för
denne tjänsteman af en utsträckt arbetstid på tjänsterummet;
då de ärenden, som enligt kommitténs majoritets förslag tillförts
lasaretts- och apoteksbyrån, äro af den art, att dessa, som under åren
närmast före 1908 handlades af föredraganden för hälsovårdsärenden,
väl kunna fördelas på hälsovårds- och medicinalbyråerna, om dessa erhålla
hvar sin medicinalrådsassistent, under det att mängden mindre viktiga
apoteksärenden föredrages af ombudsmannen;

då lasarettsinspektionerna — liksom för närvarande apoteksinspektionerna
— enligt kommitténs majoritets förslag kunna förrättas af
annan lämplig person än ledamot af styrelsen;

så finna vi den föreslagna lasaretts- och apoteksbyrån öfverflödig
och medicinalstyrelsens behof af erkändt skickliga och erfarna läkarledamöter
fullt tillgodosedt genom trenne medicinalråd.

Enligt vår sålunda uttalade mening böra nedannämnda paragrafer
af den föreslagna instruktionen för medicinalstyrelsen erhålla följande
lydelse:

13 §.

Mom. 1. Medicinalstyrelsen utgöres af en generaldirektör och chef
för verket samt fyra ledamöter och byråchefer, af hvilka tre benämnas
medicinalråd.

Mom. 2. Ett af medicinalråden — — — — — juridiska frågor.

14 §.

Mom 1. Inom styrelsen — — — — — — — byråer, nämligen
hälsovårdsbyrån för ärenden — — — statsmedicinska anstalten,
jämte ärenden rörande länslasarett, sjukstugor, sanatorier, tuberkulosoch
andra sjukhus,

medicinalbyrån för rättsmedicinska ärenden — — — ej äro anställda
vid sjukhus, samt apoteksväsendet och läkemedelshandeln,

hospitalsbyrän för ärenden — — — — — — — — — — — —
— — — å hvilken byrå ärende skall handläggas.

124

15 §.

Mom. 1. Generaldirektören — — — — — — — tid af tre år.
Mom. 3. Då byråchefsbefattning — — — — —, medicinalbyrän

i rättsmedicin samt hospitalsbyrån i sinnessjukvård. Då ledigheten —

— — — — — trettio dagars ansökningstid.

17 §•

Mom. 1. Generaldirektören — — — — — — — — — — —

— — — — aktuariegöromålens behöriga skötande.

Chefen för medicinalbyrän är, enligt hvad därom särskildt föreskrifvits,
ledamot af styrelsen för farmaceutiska institutet.

Utan hinder af hvad härofvan — — — stadgas i 21 och 22 §§.

I den sammanfattning, som återfinnes på sid. 74 i detta betänkande,
bör, i enlighet med hvad vi anfört, »lasaretts- och apoteksbyråm utgå
och dit hänförda ärenden i öfverensstämmelse med den af oss föreslagna
lydelsen af instruktionens 14 § fördelas på hälsovårds- och medicinalbyråerna
samt på ombudsmannen.

Till följd af den af oss föreslagna minskning af byråernas antal
anse vi, att i stället för de båda af kommitténs majoritet föreslagna
notarierna böra anställas ytterligare en sekreterare och ytterligare en
amanuens, hvarigenom hvar och en af de tre medicinska byråerna erhåller
en sekreterare och en amanuens.

Fördelningen af tjänstemännen å byråerna anse vi alltså böra ske
sålunda:

1. Hälsovårdsbyrån:
en sekreterare,
en medicinalrådsassistent,
en amanuens;

2. Medicinalbyrän:
en sekreterare,
en medicinalrådsassistent,
en amanuens;

3. Hospitalsbyrån (lika med majoritetens förslag);

4. Kameralbyrån ( )) » » x> ).

Styrelsen bör äga rätt —--—----

tre vaktmästare.

125

Förslaget till stat för medicinalstyrelsen (sid. 89) bör alltså enligt
vår mening minskas med aflöningarna för ett medicinalråd och tvänne.
notarier, motsvarande en sammanlagd utgiftspost af (9,400 + 4,000 +
4,000=) 17,400 kronor, i hvilkas ställe vi anse en sekreterartjänst
och en amanuensbefattning böra inrättas, motsvarande en sammanlagd
utgiftspost af (5,800 + 2,000 =) 7,800 kronor. Härigenom skulle den
af kommitténs flertal föreslagna statens slutsumma minskas med 9,600
kronor.

Stockholm den 15 november 1909.

J. F. Nyström. Carl Persson. Knut Kjellberg.

Med hänvisning till nedanstående
särskilda reservation.

III.

Jag har instämt i den reservation, som afgifvits af herrar Nyström
och Kjellberg angående antalet byråer eller byråchefsbefattningar inom
medicinalstyrelsen, men får dessutom för egen del härmed afgifva min
reservation i en del andra frågor, i hvilka jag ej kunnat biträda kommitténs
förslag.

Kommittén har föreslagit bildandet af ett så kalladt vetenskapligt
råd. Häremot har jag ej annat att erinra, än att jag finner antalet medlemmar
i rådet väl talrikt. Kommittén har föreslagit, att antalet skall
vara minst nio, företrädande olika vetenskapsgrenar, däraf två psykiatri
och två rättsmedicin. För min del anser jag antalet böra bestämdt begränsas
till sju, däraf en medlem för hvardera af de specialfack 16 § i
förslaget till ny instruktion för medicinalstyrelsen angifver. De fall, när
två ledamöter, representerande samma vetenskapsgren, komma att tillkallas
— då för att äfven utöfva beslutanderätt — äro angifna i 21 §
af nämnda instruktionsförslag. Genom det tillvägagångssätt, som där
omförmäles för det fall, att de tre i ärendets behandling först deltagande
ej äro ense, finner jag icke större säkerhet för ett rätt bedömande af
frågan vara vunnen. Att en fjärde person tillkallas synes mig därför
onödigt och torde i hvarje fall endast sällan komma att inverka på det
slut, hvartill majoriteten af de tre först tillkallade förut kommit.

126

Hvad beträffar de af kommittén föreslagna lönebeloppen till generaldirektören
och medicinalråden, finner jag dessa vara för höga. Kommittén
har sökt framhålla, att särskilda kraf måste ställas å dessa tjänstemän
i jämförelse med motsvarande tjänstemän i andra ämbetsverk,
samt att, om till befattningarnas skötande, hvartill läkarutbildning synts
nödvändig, skall kunna erhållas lämpliga personer, lönerna måste sättas
högre än för motsvarande befattningar i andra ämbetsverk.

Med afseende härå vill jag erinra, att, då lönereglering för medicinalstyrelsen
(sundhetskollegium) år 1877 skedde, framställdes liknande
kraf, men utan resultat — den gången från sundhetskollegii egen sida.
Sedan dess har, frånsedt behofvet i och för sig af en löneförhöjning,
enligt min mening ingenting inträffat, som skulle kunna föranleda att
nu afvika från hvad härutinnan då uttalades och blef gällande. En
sådan afvikelse synes mig fastmer så mycket mindre erforderlig som de
kraf, hvilka hittills må hafva behöft ställas på speciell utbildning och
sakkunskap hos medicinalråden, genom kommitténs förslag om tillsättande
af ett vetenskapligt råd med flera anordningar för framtiden
uppenbarligen — såväl absolute sedt som jämfördt med andra motsvarande
tjänstebefattningar — snarare minskas än ökas.

Då de lönebelopp, normalstaten innehåller, innebära en väsentlig
höjning i aflöningen till såväl generaldirektören som medicinalråden,
synes mig äfven kommitténs resonnemang, att dessa belopp ej skulle
komma att för framtiden blifva tillräckliga för erhållande af till befattningarna
skickliga personer ingalunda öfvertygande. Detta desto mer,
som de personer, hvarom vid besättandet af de ifrågavarande befattningarna
kan blifva fråga, helt visst i allmänhet icke komma att blifva
de hvar inom sina områden mest erkända och framstående bland de
praktiserande läkarna. År meningen att förvärfva dessa, af sin enskilda
verksamhet högt lönade läkare såsom ledamöter för medicinalstyrelsen,
lära äfven de af kommittén föreslagna lönebeloppen visa sig otillräckliga.

Att de ifrågavarande befattningsinnehafvarnas utbildningstid för
sitt kall skulle vara längre än utbildningstiden för motsvarande befattningar
i allmänhet, torde knappast vara riktigt.

Vidare vill jag framhålla, att, om de ifrågavarande tjänstemännen
å sina befattningar skulle tillerkännas högre atlöningar ensamt därför,
att de tillhöra en annan kategori personer än de, som oftast rekrytera
ämbetsverken, högre pensioner än de m. m., tillämpningen af den
ifrågavarande principen rättvisligen skulle komma att kräfvas i många
andra fall och sålunda dels leda till eu uppdelning mellan olika grupper af
tjänstemän, som så långt möjligt bör undvikas, dels ock ställa sig ganska

127

dyrbar för statsverket. Att göra ortstilläggen för medicinalråden högre
än för andra byråchefer, synes mig ej rimligt. Under alla omständigheter
finner jag det olämpligt, att tre eller fyra ledamöter i ett ämbetsverk
skulle i fråga om aflöning ställas förmånligare än en annan, med
afseende å arbete och ansvar med dem fullkomligt likställd ledamot —
här chefen för den föreslagna kameralbyrån. Ett sådant förhållande torde
äfven, såvidt jag känner, alldeles sakna motsvarighet inom annat verk.

Då jag sålunda finner skäl ej vara anförda, som gifva tillfredsställlande
stöd för att vid bestämmande af lönebeloppen för generaldirektören
och medicinalråden afvika från de senast fastställda lönestaterna för
statskontoret m. fl. ämbetsverk, och då de orsaker, som föranledt till
särskilda löneskalor och lönebelopp beträffande de s. k. kommunikationsverken,
livilkas chefer och tjänstemän anställas under särskilda villkor
och med afseende å hvilka äfven andra särskilda omständigheter äro
rådande, här ej äga tillämpning, har jag inom kommittén såsom min
mening uttalat, att normalstaten bör tillämpas äfven i fråga om de
nämnda befattningshafvarna i medicinalstyrelsen.

Kommittén har i staten upptagit 1,000 kronor såsom ersättning till
ett af medicinalråden, hvilken skall förordnas att i generaldirektörens
frånvaro företräda honom. För denna anordning med särskildt förordnad
ställföreträdare har kommittén hämtat stöd från kommunikationsverken.
Jag anser, att vid tillfällen då generaldirektören är förhindrad
sköta sin tjänst, hans befattning bör uppehållas efter enahanda grunder
som äro gällande för statskontoret, och att således särskilda bestämmelser
om ställföreträdare och ersättning därför ej bort i kommitténs förslag
upptagas.

Jag hemställer alltså,

att antalet medlemmar i det vetenskapliga rådet
begränsas till sju, samt att vid afgifvande af rättsmedicinska
utlåtanden och afgörande af därmed till behandlingssätt
likställda ärenden ej flere än tre personer
skola deltaga i beslutet,

att i fråga om aflöningar till generaldirektören
'' och medicinalråden normalstaten blir gällande samt

att särskild ställföreträdare för generaldirektören
med arfvode i sådan egenskap icke uppföres å medicinalstyrelsens
stat.

Stockholm den 15 november 1909.

Carl Persson.

128

IV.

Kommitténs beslut att för sin del förorda veterinärärendenas afskiljande
från medicinalstyrelsen har jag biträdt endast under den förutsättning,
att dessa ärenden komma att handläggas af en direkt under
jordbruksdepartementet lydande fristående veterinärförvaltning.

Stockholm den 15 november 1909.

Gustaf Regnér.

Då jag hyser den åsikten, som äfven i viss mån kommit till synes
uti kommitténs betänkande, att något förslag till en slutgiltig lösning
af apoteksväsendets administration svårligen kan afgifvas, innan statsmakterna
fattat beslut i fråga om apoteksväsendets ordnande och meddelat
föreskrifter om sättet för drifvande af apoteksrörelse efter det all
handel enskilda emellan med apoteksprivilegier med utgången af år 1920
upphört att vidare tillerkännas gällande kraft, har jag ej tunnit skäl att
låta anteckna en afvikande mening i de fall, där kommitterade ej kunnat
biträda mina förslag till handläggande af vissa apoteksärenden, i den mån
dessa ärenden afse rent administrativa frågor. Däremot är förhållandet
ett annat i de fall, där medicinalstyrelsen äger att såsom dömande myndighet
utöfva bestraffningsrätt. Reglerna för utöfvandet af denna rätt böra,
oafsedt huru apoteksväsendet slutgiltigt ordnas, redan nu bringas i närmare
öfverensstämmelse med de önskemål, som göra sig starkt gällande
hos apotekarkårens samtliga medlemmar, och hvilka önskemål skulle i
i viss mening tillgodoses genom att i 22 § af den föreslagna nya instruktionen
för medicinalstyrelsen intages en bestämmelse af innehåll,
att vid frågor rörande disciplinär bestraffning af apotekare eller farmaceutisk
personal apotekaren i det vetenskapliga rådet tillkallas. Då kommitténs
flertal ansett sig ej kunna biträda detta mitt förslag, har jag ej
kunnat underlåta att anföra min reservation.

För att rätt förstå innebörden af detta mitt förslag måste man äga
en på erfarenhet grundad kännedom om de stora svårigheter, som möta

129

apotekaren och. hans personal i utöfvandet af deras kall, och taga i betraktande
den säregna ställning, apotekaren såsom tjänsteman intager,
då han för apotekets skötsel och sin egen ekonomiska utkomst är helt
beroende af allmänhetens fulla förtroende.

En offentlig »erinran» eller »varning» för en helt ringa, möjligen
ej befintlig förseelse, kan därför för honom, åtminstone i stad, där flere
apotek finnas, medföra stora ekonomiska förluster, då däremot en dylik
bestraffning för andra medicinalstyrelsens underlydande knappast kan
medföra annan följd, än som med straffet är afsedd. På grund af de
vidsträckta följder en disciplinär bestraffning kan hafva för apotekaren,
och hvilka alldeles icke äro afsedda att åtfölja eu dylik bestraffningsform,
synes det mig vara en mycket billig begäran att åt den delegation
inom medicinalstyrelsen, som skall utöfva den disciplinära bestraffningsrätten
mot apotekarne, gifves en sammansättning, hvarigenom största
möjliga trygghet vinnes för ett fullt sakkunnigt bedömande af föreliggande
fel eller påstådda sådana.

Hvad kommitterade anfört mot förslaget synes mig icke utgöra skäl
nog för dess förkastande.

Jag yrkar därför, att efter första satsen i 22 § af den föreslagna
nya instruktion för medicinalstyrelsen intages följande:

»Rör sådant ärende apoteksinnehafvare, föreståndare för apotek eller
å apotek anställd farmaceutisk personal, kallas apotekaren i det vetenskapliga
rådet att deltaga i ärendets behandling.»

Stockholm den 15 november 1909.

A. Kaijser.

BETÄNKANDE

DEN FÖR VERKSTÄLLANDE AE UTREDNING OCH AFGIFVANDE AF FÖRSLAG

RÖRANDE

FÖRÄNDRAD ORGANISATION

MEDICINALSTYRELSEN

M. M.

DEN 13 JUNI 1908

TILLSATTA KOMMITTÉ.

II.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1910.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING-.

Sid.

Kommitténs underdåniga skrifvelse till Konungen.............................................. V.

A. Inledning......................................................................................................... 1.

Hänvisning till betänkandets förra del ........................................................ 1.

Sedan 1898 inträdda ändringar..................................................................... 1.

Andra länders veterinäradministration ......................................................... 2.

B. Valet mellan särskild veterinär styrelse och öfverflyttning till landtbruks styrelsen.

....................................................................................................... 2.

Veterinärläkarföreningens förslag................................................................. 2.

Landtbruksintressets tillgodoseende i veterinärförvaltningen ....................... 3.

Invändningar mot förslaget om särskild styrelse.......................................... 5.

Veterinärärendenas omfattning och art.................................................... 6.

Veterinärernas antal.................................................................................... 8.

Kommitténs förslag ...................................................................................... 9.

C. Åtgärder för veterinärärendenas öfverflyttning till landtbruksstyrelsen...... 9.

Landtbruksstyrelsens nuvarande organisation................................................ 9.

Tuberkulinärendena ....................................................................................... 10.

En veterinärbyrå i landtbruksstyrelsen........................................................ 10.

Ett veterinärråd vid landtbruksstyrelsens sida............................................. 11.

Veterinärärendenas handläggning.................................................................. 12.

Den veterinära byråchefen ........................................................................... 13.

Tuberkulinärendenas handläggning .............................................................. 14.

Den disciplinära myndigheten ..................................................................... 15.

Veterinärrådets tjänstgöring........................................................................... 15.

Från medicinalstyrelsen öfverflyttade funktioner........................................ 16.

Medicinalstyrelsens kvarstående uppgifter i veterinära ärenden.................. 17.

Ändring af behandlingssättet för militära veterinärfrågor......................... 17.

D. Sammanfattning af kommitténs organisationsförslag................................. 19.

Sid.

E. Kostnadsfrågan................................................................................................. 20.

Landtbruksstyrelsens nuvarande stat...................................... 20.

Löner.............................. 21.

Ersättning till veterinärrådet ..................................................................... 21.

Expensanslaget................................................................................................ 21.

Anslag å extra stat ....................................................................................... 22.

Kommitténs förslag till stat för landtbruksstyrelsen .................................... 22.

Jämförelse ...................................................................................................... 23.

Villkor m. ................................................................................................. 24.

F. Instruktionsförslaget ...................................................................................... 25,

G. Särskild motivering till detta ....................................................................... 41.

H. Ändringar i arméförvaltningens instruktion ................................................ 47.

Reservationer............................................................................................................ 48.

Bilaga: Den veterinära administrationen i några främmande länder .................. 68.

Till KONUNGEN.

Med underdånig skrifvelse den 15 november 1909 har den af Eders
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 13 juni 1908 tillsatta kommittén för
medicinalstyrelsens omorganisation m. m. aflämnat förra delen af sitt

betänkande, innefattande kommitténs uppdrag med undantag af frågan
om den närmare organisationen af den centrala veterinäradministrationen.

Det fortsatta arbetet inom kommittén, med den sammansättning af denna
som fastställts genom förenämnda nådiga bref samt nådiga brefvet den
11 juni 1909, bar omfattat sistnämnda fråga. Kommitténs arbeten togo
sin början den 17 juni 1909 och hafva därefter med uppehåll under
Riksdagen och med öfriga afbrott, som föranledts af omständigheter,
öfver hvilka kommittén ej ägt bestämma, fortgått till nedanstående dag.

I egenskap af särskild sakkunnig har jämlikt förstnämnda nådiga
bref undertecknad Regnér biträdt kommittén. Såsom kommitténs sekreterare
har sedan midten af sistlidne juni tjänstgjort t. f. sekreteraren
i medicinalstyrelsen A. E. Bastman.

Senare delen af sitt betänkande får kommittén härmed i underdånighet
öfverlämna till Eders Kungl. Maj:t.

Kommittén har i sitt förslag förordat veterinärförvaltningens förläggande
till landtbruksstyrelsen. Då kommittén icke ansett sig kunna
underlåta att tillse, huru den föreslagna öfverflyttningen af veterinärärendena
från medicinalstyrelsen till landtbruksstyrelsen skulle kunna i
alla detaljer genomföras, har kommittén vid sitt betänkande fogat ett
af kommittén utarbetadt förslag till ny instruktion för landtbruksstyrelsen
jämte tillhörande kort motivering.

Mot särskilda delar af kommitténs betänkande hafva reservationer
afgifvits af undertecknade Egerström, Vennerholm och Regnér. Reservationerna
åtfölja betänkandet.

Underdånigst
KLAS LINROTH.

J. F. NYSTRÖM. CARL PERSSON. KNUT KJELLBERG.

JOHN YENNERHOLM. FREDRIK EGERSTRÖM. GUSTAF REGNÉR.

A. E. Bastman.

Stockholm den 26 september 1910.

A. Inledning.

I förra delen af sitt betänkande bar kommittén förberedelsevis ingått
på frågan om veterinärärendenas behandling, och har kommittén
för sin del förordat nämnda ärendens afskiljande från medicinalstyrelsen
äfvensom meddelat, att kommittén under denna förutsättning utarbetat
sitt förslag till ny organisation af sagda styrelse. Endast i de delar,
där det af medicinalstyrelsens öfriga verksamhet föranleddes, skulle
medicinalstyrelsen taga befattning med dessa ärenden0).

Då kommittén nu går att mera ingående behandla den veterinära Hänvisning
organisationsfrågan, får kommittén till en början beträffande det nuva- tänkande i
rande sättet för de veterinära ärendenas behandling och de reformplaner,
som hittills förelegat rörande veterinärförvaltningens organisation, hänvisa
till hvad därom yttrats på sid. 50—56 i kommitténs den 15 november
1909 afgifna betänkande del I.

Af hvad där anförts framgår visserligen, att 1898 års riksdag ställde
sig tveksam i fråga såväl om lämpligheten af att helt och hållet skilja
administrationen af den veterinära sjukvården från den myndighet,
hvilken handhade sjukvården och hygienen i allmänhet, som om ändamålsenligheten
af att från hvarandra skilja det civila och det militära veterinärväsendet.
Tio år senare beslöts emellertid, att de militära veterinärärendena
skulle handläggas å arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, dock
att ärenden, som anginge militärveterinärernas befordringsförhållanden samt
fältveterinärstipendiaters antagande och entledigande skulle handläggas
gemensamt med medicinalstyrelsen såsom veterinärförvaltning. Vidare bär
svenska veterinärläkarföreningen så nyligen som år 1908 gjort ett uttalande
angående medicinalstyrelsens olämplighet såsom handhafvare af veterinäradministrationen.
Endast om det skulle stöta på oöfverstigliga hinder
att få en särskild veterinärstyrelse till stånd borde, enligt föreningens
mening, den nuvarande administrationen utvecklas och bibehållas. De
af Riksdagen för ett antal år sedan framställda invändningarna mot
veterinärärendenas skiljande från medicinalstyrelsen torde sålunda icke
längre böra innebära hinder för frågans upptagande till ny pröfning.

Sedan 1898
inträdda
ändringar.

*) Se härom i § 12 af det af kommittén utarbetade nya förslaget till instruktion
för medicinalstyrelsen (del. I sid. 101).

Andra

länders

veterinärad ministration.

Veterinärlakarföreningens

förslag.

Kommittén har också redan i förra delen af betänkandet ur flera synpunkter
förordat veterinärärendenas skiljande från medicinalstyrelsen.

Då kommittén sålunda hade sig förelagdt att bestämma, hvart
nämnda ärenden skulle förläggas, ansåg sig kommittén icke kunna
underlåta att till material för jämförelse införskaffa upplysningar rörande
de veterinära förvaltningsförhållandena i några främmande länder. Med
hjälp af de inkomna meddelandena med därtill hörande författningar
har i en särskild bilaga till detta betänkande meddelats en, af kommitténs
sekreterare utarbetad, öfversikt af veterinärförvaltningens organisation
i Norge, Danmark, Preussen, England, Österrike och Ungern.
Emellertid äro förvaltningsförhållandena i dessa länder i allmänhet så
olika dem hos oss, att icke mycket af hvad sålunda inhämtats, synts
kommittén vara af beskaffenhet att kunna vinna tillämpning å motsvarande
svenska förhållanden. Där dock anordningar i den utländska administrationen
ansetts i någon mån kunna tagas till förebild, kommer
detta att antydas i det följande.

B. Valet mellan särskild veterinärstyrelse och öfverflyttning till

landtbruksstyrelsen.

Såsom förut nämnts har den svenska veterinärläkarföreningen förklarat
sig icke kunna förorda annan lösning af frågan om veterinärorganisationen
än inrättande af en fristående veterinäradministrationr
lydande direkt under jordbruksdepartementet.

Till stöd för denna åsikt hade föreningens delegerade i sitt den 23
februari 1908 afgifna, af veterinärläkarföreningen godkända förslag anfört
bland annat följande:

»I fråga om ändamålet med veterinärkonstens utöfvande, så är detta
till hufvudsaklig del af landtbruksekonomisk art. Läkarevetenskapen
och veterinärvetenskapen beröra hvarandra visserligen i mångt och
mycket, särskildt i fråga om födoämneskontrollen, men i det stora hela
är veterinärens verksamhet närmast förbunden med landthushållningen och
i väsentlig mån beroende af den riktning, i hvilken denna utvecklar sig.

Vid sådant förhållande synes det emellertid själfklart, att för en
administration, som har landets veterinärväsende om hand, landtbrukets
fordringar och intressen samt gången af dess utveckling icke böra vara
mer eller mindre främmande. Men lika klart torde vara, att vår högsta
medicinska myndighet, med all skyldig aktning för dess kapacitet i
öfrigt, svårligen kunnat ägna företeelserna på landtkushållningens område
tillbörlig uppmärksamhet. Den häraf härflytande bristen på kon -

takt med landtmännen, som omisskänneligen vidlåder medicinalstyrelsen,
torde vara en af orsakerna till den misstänksamhet hos dessa gentemot
åtskilliga af styrelsens ämbetsåtgärder på veterinäradministrationens område,
hvilka mången gång, med rätt eller orätt, icke ansetts vara förestafvade
af praktiska hänsyn, olägenheter som med visshet böra försvinna
inför en rent veterinär administration, som onekligen kommer
att stå landtbruket närmare än hvad förhållandet med medicinalstyrelsens
nuvarande organisation är.»

I samma förslag göras vidare följande uttalanden.

Visserligen hade på sin tid förslag förelegat om den veterinära
administrationens förläggande under landtbruksstyrelsen, men hade ett
sådant förslag vid intet tillfälle funnit genklang inom veterinärkåren
och hade delegerade så mycket mindre velat upptaga förslaget till ompröfning,
som Riksdagen så sent som år 1898 uttalat sig mot en dylik
lösning af frågan. Veterinärärendenas sorterande under en särskild
veterinärstyrelse skulle vidare helt visst till fromma för såväl de rent
veterinära som de landtbruksekonomiska intressena medföra en lifligare
kontakt mellan styrelsen och veterinärerna än hittills varit fallet.

Efter en utredning, afseende medicinalstyrelsens ämbetsverksamhet
i fråga om veterinäradministrationen samt landtbruksstyrelsens enahanda
verksamhet med afseende å bekämpandet af tuberkulosen bland nötkreaturen,
framhålla de delegerade, att de veterinära ärendena sammanlagda
representera ett arbetsfält, tillräckligt stort för ett centralt ämbetsverk
med uteslutande uppgift att leda veterinärväsendet, liksom ock att
upprättandet af ett dylikt ämbetsverk strängt taget endast innebure att
till ett helt sammanföra den på två centrala ämbetsverk fördelade
veterinäradministrationen. I den omständigheten att veterinärstyrelsen
komme att lyda direkt under jordbruksdepartementet läge slutligen,
enligt delegerades åsikt, en säker garanti för att landtbruksintressena
skulle blifva vederbörligen tillgodosedda.

Vid behandlingen af de delegerades förslag bifölls detsamma af föreningen
med det tillägg till delegerades utredning, att löpande ärenden skulle
handläggas enligt byråsystemet, men att vissa ärenden måste behandlas kollegialt,
i det att vid dem särskilda sakkunniga skulle obligatoriskt tillkallas.

Inrättandet af en särskild veterinärstyrelse har äfven inom kom- Landtbmksmittcn
funnit förespråkare. Kommittén har ock tagit frågan under nog- mtressets

.. n ■ ■,,/ ,, ...... ö o godoseende i

grann ompröfning. Da kommittén emellertid icke kunnat undgå att finna veterinärföråtskilliga
af de skäl, veterinärläkarföreningens delegerade anfört, i hög valtmn3engrad
tala för de veterinära ärendenas bringande i närmare samband med
de rena landtbruksfrågorna, men ansett att detta mål icke kunde vinnas ge -

nom veterinär förvaltningens öfverlämnande till ett direkt under jordbruksdepartementet
lydande sj älfständigt veterinär ämbetsverk, har kommittén
funnit sig böra i första rummet ifrågasätta förevarande ärendens
öfverflyttande till landtbruksstyrelsen. Kommittén har därvid också särskilt
beaktat de skäl för en sådan öfverflyttning, som anförts af landtbruksstyrelsen
i dess förut vid frågans historik omförmälda skrivelser
af den 10 februari 1894 och den 30 oktober 1897. Visserligen har
veterinärväsendet numera fått en målsman i medicinalstyrelsen, men
ännu saknas dock den nära beröring med jordbruksintressena, som otvifvelaktigt
skulle lända till fördel för veterinäradministrationen. Förlagd
till medicinalstyrelsen äger veterinärförvaltningen stödet af den stora
erfarenhet och sakkunskap, som i detta ämbetsverk finnes rörande sundhetsvården
i allmänhet, men saknar gifvetvis tillgång till den praktiska
landtbrukserfarenheten. Då kommittén nu af flera skäl funnit det angeläget,
att veterinärväsendet skiljes från medicinalstyrelsen, synes därför
den fordran böra uppställas, att veterinäradministrationen bringas i närmare
beröring med jordbruksintressena. Den erfarenhet, som vunnits
rörande den speciella del af veterinärväsendet, som angår utrotande af
tuberkulosen i ladugårdarna, har tydligen visat, att ett samarbete mellan
den veterinära fackbildningen och den praktiska landtbrukserfarenheten
är af stor betydelse, då det gäller att behandla frågor, som stå i så
nära samband med landtbruksdriften som de veterinära. Det var också
denna uppfattning som låg till grund för landtbruksstyrelsens yttranden
1894 och 1897. Styrelsen uttalade sig då principiellt för veterinärväsendets
förläggande till landtbruksstyrelsen, ehuru styrelsens dåvarande
organisation, enligt dess åsikt, utgjorde ett hinder att genomföra detsamma.
Detta hinder är nu undanröjdt sedan från och med år 1909
en lönereglering blifvit genomförd, så att en veterinärföredragande liksom
samtliga öfriga föredragande i landtbruksstyrelsen kan erhålla byråchefs
ställning och aflöning. Därigenom att jordbruksintresset blir representeradt
i den veterinära förvaltningen skulle, enligt kommitténs
mening, denna förvaltning otvifvelaktigt vinna än större förtroende än
hittills och dess åtgärder mötas med mera förståelse, äfven då de, såsom
ej sällan sker, innebära ett i ekonomiskt afseende till synes menligt
tvång för af åtgärderna träffade landtbrukare såsom t. ex. vid införseleller
utförselförbud beträffande foder eller kreatur, nedslaktning af smittade
kreatursbesättningar, o. s. v.

Men härtill kommer, att det utan tvifvel skulle äfven vara till fördel
för landtbruksförvaltningen och därigenom för landtbruket, om veterinärärendena,
hvilka äga det närmaste sammanhang med landtbruksärendena,
blefve sammanförda med dessa i ett ämbetsverk. Däraf skulle

säkerligen blifva följden, att landtmännens uppmärksamhet i än högre
grad än hittills blefve läst vid vikten af kreaturssjukvården och hygienen
inom stall och ladugård och att landtmännens bemödanden inriktades
på att härutinnan åstadkomma ett allt bättre tillstånd.

Att jordbruksintresset bäst skulle komma till sin rätt om en särskild
veterinärstyrelse inrättades torde ej heller vara så påtagligt, som
man från veterinär håll velat göra gällande.

I skrifvelsen af den 30 oktober 1897 har sålunda landtbruksstyrelsen
starkt betonat svårigheterna vid inrättandet af en särskild veterinärstyrelse.
En sådan styrelse skulle, yttrade landtbruksstyrelsen, lätt
kunna föranleda därtill, att den djuruppfödande allmänheten, särskildt
landtmännen, till hvilkas åskådning i förevarande afseende den största
hänsyn syntes böra tagas, ogärna och endast med motvilja komme att
underkasta sig de föreskrifter, som från ett sådant ämbetsverk utginge,
till grund hvarför gifvetvis komme att ligga den föreställningen, att
afgörandet icke komme att bero på och ledas af de praktiska hänsyn,
som i förevarande fall otvifvelaktigt borde uppställas såsom normen för
samma afgörande, utan att omsorgen om husdjurssjukvården komme att
mer eller mindre betraktas såsom själfändamål och icke såsom medel för
det ekonomiska intresset samt endast af detta skäl icke förtjäna fullt
förtroende. Därigenom skulle också en sådan styrelses verksamhet till
en stor del förfelas, enär ett af de förnämsta villkoren för ett lyckligt
och framgångsrikt arbete af den ekonomiska förvaltningen bestode däri,
att den uppbures af de enskilda näringsidkarnas förtroende. Af detta
skäl ansåge landtbruksstyrelsen, att, under dåvarande förhållanden och så
länge den allmänna meningen bland landtmännen vidhölle åsikten om det
olämpliga däri, att den veterinära förvaltningen gjordes så att säga sjelfständig,
också tanken på upprättandet af en särskild styrelse borde förfalla.

I likhet med landtbruksstyrelsen har äfven kommittén, såsom ofvan
antydts, ansett jordbruksintresset bäst tillgodosedt, om de veterinära
ärendena öfverflyttades till nämnda styrelse. Att insätta en representant
för jordbruket såsom rådgifvande medlem i en för öfrigt af endast veterinärer
bestående styrelse torde icke vara ägnadt att förskaffa jordbruksintresset
vederbörligt inflytande vid de veterinära frågornas afgörande.
Helt annorlunda och bättre ställer sig saken i ett enligt byråsystemet
inrättadt ämbetsverk, såsom landtbruksstyrelsen, där chefen kan antagas
äga verklig insikt och erfarenhet rörande jordbruksnäringen angående
frågor. Öfverdirektören har där i det hela ensam beslutanderätt. Do
veterinära ärendena skulle då komma att handläggas och föredragas inför
öfverdirektören af en byråchef med veterinär utbildning och erfarenhet.

Invändningar
mot förslaget
om särskild
styrelse.

Genom veterinärärendenas öfverflyttande till landtbruksstyrelsen vinnes
också, lika väl som om en särskild veterinärstyrelse skulle inrättas,
den fördelen att samtliga veterinärärenden komma att behandlas inom
ett ämbetsverk och under en gemensam chef, så att de icke såsom nu
blifva fördelade på två olika verk, mellan hvilka officiellt samarbete hittills
ägt rum endast undantagsvis, om man frånser, att respektive föredragande
icke underlåtit att muntligen konferera med hvarandra.

Kommittén har för öfrigt icke kunnat dela svenska veterinärläkarföreningens
uppfattning att de veterinära ärendena äro af den omfattning
och art, att de nödvändiggöra inrättandet af ett särskildt ämbetsverk.

Beskaffenheten och antalet af de inom medicinalstyrelsen förekommande
ärenden, som angå veterinärväsendet, framgå närmare af följande tablå:

	1904.	1905.	1906.	1907.	1908.	1909.
Ärenden.	inkom- na.	ut- gång- na.	inkom- na.	ut- gång- na.	inkom- na.	ut- gång- na.	inkom- na.	ut- gång- na.	inkom- na.	ut- gång- na.	inkom- na.	ut- gång- na.
Åtgärder mot införande i riket
af smittosamma husdjurs-
sjukdomar .....................	36	18	17	9	14	15	28	12	171	89	47	34
Åtgärder mot smittosamma husdjurssjukdomar inom
landet...........................	340	362	254	376	178	158	174	162	161	158	309	199
Underlydande personal.......	153	189	218	186	185	137	190	226	160	108	291	214
Besestipendier.................	21	8	25	9	33	12	17	10	29	4	25	5
Undervisning.....................	30	29	13	12	30	34	11	11	13	18	41	36
Berättelser ......................	322	1	336	5	344	8	342	10	321	8	367	6
Köttbesiktning..................	4	2	10	2	13	3	15	16	31	23	65	29
Slakthus .........................	4	1	21	8	18	7	14	7	18	2	13	5
Ees oräkningar ..................	1,221	14	1,689	34	1,225	16	1,048	18	991	6	929	11
Beserapporter ..................	1,733	12	1,687	13	1,030	12	1,047	15	1,159	23	1,213	12
Inspektioner.....................	5	4	5	3	2	2	2	1	2	1	6	1
Karantän.........................	160	6	190	24	213	34	231	30	219	43	276	32
Diverse............................	44	19	24	37	34	31	48	47	39	42	no	39
Summa	4,073	665	4,489	718	3,319	469	3,167	565	3,314	525	3,692	623
Telegrafiska förordnanden ...	—	52	—	82	—	62	—	85	—	102	—	137
Skrivelser och telegram fr.
referenten......................	—	181	—	155	—	115	—	163	—	177	—	230

Veterinärärendenas

omfattning
och art.

Motsvarande tablå rörande tuberkulinärenden i landtbruksstyrelsen
visar följande.

Tuberkulinärenden.			Å	r.
1904.	1905.	1906.	1907.	1908.	1909.
Inkomna ärenden................................................	4,074	4,645	4,590	3,838	4,535	5,298
Föredragna ärenden:
a) anslag till åtgärder .............................................	7	8	8	4	9	8
b) rekvisitioner af tuberkulin ....................................	1,846	2,055	1,955	1,154	1,433	1,786
c) förnyade undersökningar.......................................	679	707	761	974	1,026	1,121
d) belöningar eller understöd ....................................	34	3	5	4	5	6
e) räkningar med temperaturlistor..............................	1,368	1,480	1,493	1,684	1,845	2,100
f) temperaturlistor ...............................................	155	141	137	122	166	147
g) biträde af tuberkuloskonsulenten ...........................	42	65	40	25	32	38
b) utrönande af orsak till tuberkulos...........................	2	10	—	15	13	5
i) ympningsförsök ...................................................	3	11	23	25	27	18
j) diverse ...........................................................	27	10	86	30	56	39
Summa Från föredraganden utgångna skrifcelscr (smärre på brefkort affattade eller den ingångna skrifvelsen åteck-	4,163	4,490	4,508	4,037	4,612	5,268
nade meddelanden ej inberäknade)..............................	162	190	112	121	237	335

Till närmare belysning af arten af det på afdelningen för tuberkulinärenden
i landtbruksstyrelsen bedrifna arbetet, må vidare hänvisas till
följande uppgift.

Till tuberkulinafdelningen hör sålunda:

att uppgöra förslag till användande af för året tillgängliga medel
samt beräkna anslagsbehofvet för ett kommande år;

att distribuera tuberkulin och kontrollera dess förbrukning;
att särskildt granska och föredraga alla tuberkulinrekvisitioner, som
afse förnyad undersökning på statens bekostnad;

att granska och föredraga inkomna ansökningar om understöd;
att granska och föredraga inkomna räkningar från veterinärer ej
endast med afseende på förrättningarnas behörighet utan äfven beträffande
taxeringen;

Veterinärernas
antal.

att granska och föredraga obduktionsprotokoll och ersättningsanspråk
rörande nedslaktade, för tuberkulos misstänkta nötkreatur;

att i samband med räkningsgranskningen granska till räkningarna
fogade förrättningsrapporter (temperaturlistor);

att föredraga inkomna rekvisitioner å biträde af tuberkuloskonsu O lenten; att

meddela vederbörande veterinär eller djurägare de erinringar och
upplysningar, hvartill förenämnda granskningar kunnat gifva anledning;

att statistiskt bearbeta det inkomna rapportmaterialet och affatta
årsredogörelse öfver ladugårdstuberkulosens bekämpande i Sverige;

att besvara af djurägare eller veterinärer framställda, tuberkulosens
bekämpande afseende förfrågningar; samt

att öfverhufvudtaget följa kampen mot tuberkulosen i ladugårdarna
samt föreslå åtgärder till ytterligare främjande af denna angelägenhet.

Sedan sex år tillbaka är vidare åt föredraganden och statens tuberkuloskonsulent
uppdraget att anställa försök med ympning mot tuberkulos
hos nötkreatur enligt von Behrings metod.

En annan omständighet, som äfven bör tagas med i beräkningen
vid afgörandet af nu föreliggande fråga, särskild styrelse eller icke, är
den svenska veterinärkårens nuvarande storlek. Veterinärernas antal
uppgick vid slutet af år 1908 till 370°) (se tab. n:o 21 i medicinalstyrelsens
berättelse för år 1908), och voro häraf 31 länsveterinärer,
9 stadsveterinärer, 37 militärveterinärer, 2 stuteriveterinärer, 159 distriktsveterinärer,
96 enskildt praktiserande, legitimerade veterinärer och 36
icke legitimerade privatveterinärer (från läroanstalten i Skara utexaminerade).
Veterinärkåren är sålunda, enligt kommitténs mening, alltför
fåtalig, och de veterinära ärendena äro för få för att betinga anordnandet
af en så invecklad och dyrbar inrättning som ett helt ämbetsverk med
därtill hörande ämbets- och tjänstemän af skilda grader. Till jämförelse
må nämnas, att veterinärkåren i Preussen, där nyligen inrättats eu
särskild veterinärstyrelse, omfattar mer än 600 veterinära tjänstemän.

Ofvan gjorda utredning gifver, enligt kommitténs förmenande, vid
handen att de nödiga förutsättningarna för inrättande af en särskild
veterinärstyrelse icke föreligga. Landtbruksintresset, som bör vara på
ett effektivt sätt representeradt uti veterinäradministrationen, kan aldrig lika

*) Enligt 1910 års matrikel 379.

väl komma till sin rätt i en sådan särskild styrelse som uti landtbruksstyrelsen,
och de veterinära ärendenas art och beskaffenhet lägga intet
hinder i vägen för deras upptagande helt och hållet i sistnämnda styrelse.
Den från veterinär sida uttalade meningen, att de veterinära ärendenas
nuvarande fördelning på tvenne ämbetsverk fordrar deras sammanförande
till en enbart för dem inrättad styrelse, kan icke vara riktig, då ärendenas
och veterinärernas antal är så pass begränsad! som af förestående
öfversikt framgår. — Kunde de ökade kostnader, som nödvändigtvis skulle
följa med inrättandet af en ny styrelse i stället för en byrå i ett förutvarande
ämbetsverk, medföra motsvarande förmåner, skulle kommittén
kunnat förorda en sådan styrelse, men detta synes kommittén icke blifva
fallet. Frågan torde helt visst få sin bästa lösning, om veterinärförvaltningen
kommer att ingå såsom en afdelning i landtbruksstyrelsen, hvilken
då naturligen bör utrustas med fullt tillräckliga arbetskrafter för
fyllandet af den viktiga uppgift, som tillkommer det svenska veterinärväsendet.

Med anledning af hvad kommittén här ofvan andragit och under
åberopande af hvad landtbruksstyrelsen i sina förut omförmälda yttranden
af den 10 februari 1894 och den 30 oktober 1897 anfört, får kommittén
sålunda för sin del förorda, att de medicinalstyrelsen nu tillhörande
veterinär ärendena öfverflyttas till landtbruksstyrelsen att där handläggas.

C. Åtgärder för veterinärärendenas öfverflyttning till landtbruksstyrelsen.

Den för landtbruksstyrelsen gällande instruktionen är af den 2
oktober 1909 med däri den 3 december 1909 vidtagen ändring. Enligt
denna instruktion är landtbruksstyrelsen, som hör under jordbruksdepartementet,
ställd under ledning af en öfverdirektör. Arbetet är efter
ärendenas beskaffenhet fördeladt på fyra byråchefer såsom föredragande,
en för landtbruksärenden, en för agrikulturtekniska ärenden, en för
fiskeriärenden och en för kansli- och ekonomiska ärenden.

Öfverdirektören äger i alla ärenden ensam beslutanderätt. Vid föredragning
af vissa ärenden skall utom föredraganden minst en af de
andra ledamöterna närvara och deltaga i ärendets behandling. Öfverdirektören
åligger jämväl att företaga ämbetsresor ej mindre för att
inspektera de under styrelsens inseende ställda läroverk och andra anstalter
samt den styrelsen underlydande personal och dess tjänsteför 2 -

Kommitténs

förslag.

Landtbruks styrelsens nuvarande organisation.

Tuberkulin ärendena.

En veterinärbyrå
i landtbruksstyr
elsen.

rättningar än äfven för att bereda sig kännedom om de näringars tillstånd,
hvilka utgöra föremål för styrelsens ämbetsbefattning. Ofverdirektören
kan åt ledamot i styrelsen eller, efter bemyndigande af cbefen
för jordbruksdepartementet, åt annan sakkunnig person uppdraga att
företaga inspektionsresa. Byråchefen för fiskeriärenden har dock rätt
att jämväl på eget initiativ företaga tjänsteresa. Vid förfall för öfverdirektören
skola ärendena, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar,
afgöras af styrelsens ledamöter samfälldt. Därvid fordras för besluts
fattande, att, jämte föredraganden, minst en af de öfriga ledamöterna
är tillstädes. Då olika meningar mellan ledamöterna yppa sig, skola
styrelsens beslut utfärdas i enlighet med flertalets mening, eller i händelse
af lika röstetal för olika meningar, enligt den mening, som föredraganden
uttalat. I öfverdirektörens frånvaro må dock icke, såvida ej
Kungl. Maj:t för tillfället annorlunda förordnar, lediga tjänster tillsättas
annorledes än genom förordnande tillsvidare eller ansvar för fel i tjänsten
ådömas, ej heller utan öfverdirektörens medgifvande beslut fattas eller
åtgärder vidtagas, som rubba de grundsatser för förvaltningen, hvilka
inom styrelsen förut blifvit stadgade eller följda.

Utöfver den ordinarie ämbetsmannapersonalen bar emellertid, såsom
i förra delen af betänkandet omförmälts, Kungl. Maj:t, första gången den 15
oktober 1897 för tiden intill den 1 januari 1899 och sedermera år för år,
förordnat en legitimerad veterinär att såsom ledamot af landtbruksstyrelsen
handlägga och föredraga ärenden rörande försök med tuberkulin och
däraf betingade åtgärder. Till denne extra ledamot utgår numera °) ett
arfvode af 5,000 kronor årligen, hvarjemte ett belopp af 1,000 kronor
anvisats till ersättning åt föredragandens biträde. Medel till nämnda
arfvode och ersättning tagas af det anslag, som Riksdagen år för år
anvisat på extra stat till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen.00)

Med den organisation, landtbruksst}rrelsen sålunda har, synes det
icke möta några större svårigheter att där införa en särskild byrå för
veterinärärenden under en veterinär ledamot såsom byråchef, hvilken då
skulle ersätta det veterinära medicinalrådet. För närvarande finnas visserligen,
formellt sedt, icke några byråer inrättade i landtbruksstyxelsen,
fastän där äro anställda fyra byråchefer. Detta beror därpå, att inga

*) Enligt nådigt bref den 31 december 1909.

**) Detta anslag utgör för år 1910 95,000 kronor.

ordinarie tjänstemän af lägre grad än den tredje finnas upptagna å landtbruksstyrelsens
stat, utan att allt biträde, som af byråcheferna äskas,
utföres af, hufvudsakligen kvinnliga, e. o. tjänstemän. Hvarje chefs
verksamhetsområde är emellertid redan nu så afskildt från de öfrigas,
att anordnande af byråer i sjkifva verket icke skulle i nämnvärd mån
förändra den nuvarande organisationen. Inrättandet af en veterinär
byrå i landtbruksstyrelsen utgör sålunda icke någon reell afvikelse från
styrelsens förutvarande organisation. Genom tillkomsten af veterinärbyrån
kommer visserligen arbetet för öfverdirektören och byråchefen
för kansli- och ekonomiska ärenden att ökas, men detta dock icke
i sådan grad, att några olägenheter äro att befara. En ökning af
kanslipersonalen torde däremot blifva erforderlig, men synes kunna ske
genom anställandet af e. o. tjänstemän, på sätt förut praktiserats i
styrelsen.

Å den veterinära byrån skola samtliga veterinära ärenden handläggas
under byråchefens öfverinseende för att af honom sedan föredragas inför
öfverdirektören. Öfverdirektören skall alltså enligt kommitténs förslag
blifva ensam beslutande i alla veterinära frågor. Vissa ärenden af enklare
beskaffenhet hafva dock, såsom i det följande skall närmare angifvas,
ansetts böra handläggas allenast af den veterinära byråchefen eller
af för ändamålet särskildt förordnad veterinär tjänsteman.

Emellertid s}rnes veterinäradministrationen icke blifva på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedd enbart genom inrättande af sagda veterinärbyrå.

Beträffande de medicinska vetenskaperna har i förra delen af
kommitténs betänkande framhållits, hurusom dessas allt större specialisering
småningom gjort det omöjligt för en person att samtidigt
behärska ett flertal af dem. Detsamma kan med fog sägas om de
veterinära vetenskaperna och verksamhetsområdena. Att fordra att
den veterinära byråchefen skall besitta största möjliga erfarenhet och
sakkunskap inom alla grenar af veterinärväsendet vore för mycket
begärdt. Behofvet af sakkunniga medarbetare gör sig ju ock numera
gällande på alla områden, och så är äfven fallet inom veterinäradministrationen.
Kommittén föreslår för den skull i detta fall, i motsvarighet
till hvad som skedde ifråga om medicinalstyrelsen, att vid den
beslutande landtbruksstyrelsens sida ställes ett af framstående veterinärer,
representerande skillda fack inom veterinärväsendet, bestående
veterinärråd. Genom ett sådant veterinärråd kommer styrelsen därjämte
att ständigt hållas i nära förbindelse med do krafter utom densamma,

EU veterinärråd
vid landtbruksstyrelsens
sida.

Veterinär ärendenat handläggning.

som gå i spetsen för den veterinära fackkunskapens framåtskridande,
en fördel, som icke bör underskattas.

Motsvarighet till ett dylikt råd i veterinära frågor finnes redan i
utlandet, exempelvis i Danmark, Österrike, Ungern och Preussen, där
ett veterinärråd är ställdt såsom rådgifvare vid sidan af det beslutande
ministeriet eller veterinärstyrelsen.

Medlemmarna i rådet synas kommittén böra af Kungl. Maj:t på
öfverdirektörens förslag utses tillsvidare och vara till antalet tre. Med
hänsyn till de skiftande uppgifter, som torde påkalla hörandet af en
medlem i veterinärrådet, torde af medlemmarne en böra företräda husdjurssjukvården,
en husdjur shygienen och karantänsväsendet samt en slakthus-
och köttkontrollväsendet.

Bakteriologien med epizootiläran är representerad i den veterinärbakteriologiska
anstalten, hvilken i och med veterinärärendenas öfverflyttning
från medicinalstyrelsen till landtbruksstyrelsen ställes i omedelbar
förening med sistnämnda styrelse.

Kommittén anser lämpligt, att någon medlem af veterinärinstitutets
lärarkår alltid tillhör veterinärrådet, och antager, att i betraktande af
de kraf, som ofvan ställts på rådets ledamöter, så äfven skall blifva
fallet.

Äfven med ett veterinärråd vid sin sida synes landtbruksstyrelsen
böra få erhålla den medicinalstyrelsen medgifna rätten att från veterinärinstitutet
erhålla upplysningar. Fall kunna nämligen uppenbarligen allt
fortfarande inträffa, då det kan vara af vikt för landtbruksstyrelsen att
få begagna sig af denna förmån. Ytterligare möjlighet för styrelsen
att erhålla råd och utredning af särskilda specialister finnes vidare genom
tillämpning jämväl beträffande veterinära ärenden af den redan förefintliga,
i § 8 af landtbruksstyrelsens nu gällande instruktion styrelsen
tillerkända rätten att vid behof anlita särskildt sakkunnigt biträde. Vidare
synes landtbruksstyrelsen icke böra förvägras uttrycklig rätt att
från veterinärläkare och öfriga underordnade, från offentliga och kommunala
myndigheter, samt från enskilda sammanslutningar, som hafva
att i något afseende taga befattning med den veterinära verksamheten
i riket, äska och erhålla de upplysningar, det biträde och den handräckning,
som ligga inom hvars och ens befogenhet. Kommittén har
för den skull förordat införande i styrelsens instruktion af uttryckliga
stadganden i sistberörda hänseenden.

Kommittén öfvergår nu till sättet för den nya byråns och veterinärrådets
funktioner inom landtbruksstyrelsen.

De veterinära ärendena skola, såsom nämnts, handläggas å den
veterinära byrån och föredragas af chefen för denna byrå.

Byråchefen för veterinära ärenden bör, enligt kommitténs mening,
vara veterinärväsendets främsta fackbildade målsman inom administrationen.
Han skall vara legitimerad veterinär samt bör genom veterinär
verksamhet hafva förvärfvat erkänd skicklighet och omfattande praktisk
erfarenhet.

Byråchefen för veterinära ärenden synes i det hela böra erhålla
samma skyldighet och samma myndighet, som tillkomma ledamot i
landtbruksstyrelsen. Med hänsyn till den omfattande kontrollerande
verksamhet, han äfven har att utöfva, bör han därjämte liksom byråchefen
för fiskeriärenden äga att efter inhämtande af öfverdirektörens
tillstånd företaga tjänsteresor för fullgörande af honom tillhörande åligganden.
Han torde vidare böra, på sätt därom särskilt skulle stadgas,
i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse deltaga uti handläggning af de
dit från medicinalstyrelsen öfverflyttade ärenden, som angå militärveterinärernas
befordringsförhållanden och medicinska verksamhet samt fältveterinärstipendiaters
antagande och entledigande.0)

Å den veterinära byrån torde, under byråchefens öfverinseende,
jämväl granskningen af reseräkningar på grund af verkställda veterinärförrättningar
böra utföras.

Handläggningen och afgörande! af ärenden angående förordnande
af veterinär för utförande af förrättning med anledning af fall af
jufvertuberkulos tillkomma enligt gällande bestämmelser medicinalstyrelsen,
ej styrelsens veterinära ledamot ensam. Det har emellertid synts
kommittén lämpligare, att dessa ärenden, som äro af brådskande art
men som icke i allmänhet äro af svårare beskaffenhet, anförtros åt
vederbörande byråchef med rätt att, där ej öfverdirektören annorlunda
bestämmer, allena såväl handlägga som afgöra desamma. Däremot torde
frågorna om ersättning i anledning af verkställd nedslaktning m. m.
fortfarande böra behandlas af vederbörande styrelse, sålunda efter
öfverflyttningen af landtbruksstyrelsen på veterinärbyråchefens föredragning.

Till veterinär byråchefens biträde synas två veterinära tjänstemän
blifva erforderliga. Utredningen och handläggningen af de veterinära
ärendena, som nu utföras af det veterinära medicinalrådet i medicinal -

*) Ett förslag till däraf föranledd ändring af den för arméförvaltningen gällande
instruktionen af den 11 oktober 1907 är af kommittén uppgjordt och finnes infördt
under afdelning H i detta betänkande.

Den veterinära
byråchefen.

styrelsen med biträde af en veterinärt utbildad amanuens, hvilken åtnjuter
ett arfvode af allenast 1,000 kronor och under sådana omständigheter
endast i jämförelsevis ringa grad är i tillfälle att ägna sina
krafter åt det administrativa arbetet i styrelsen, äro nämligen af sådan
omfattning, att de fullständigt upptaga sin man. Det veterinära medicinalrådet
har därigenom hindrats att i den grad, önskligt är, ägna sina
krafter åt veterinärväsendets utveckling och tvingats att i ej oväsentlig
mån använda sin tid på uppgifter, som utan olägenhet skulle kunna
anförtros åt en honom underordnad veterinär tjänsteman. Kommittén
har för den skull velat förorda anställandet af ännu en ordinarie veterinär
tjänsteman å veterinära byrån jämte förutvarande veterinäramanuensen.
Den nye tjänstemannen skulle benämnas byråveterinär och skulle
vara byråchefen behjälplig vid ärendenas handläggning och utredning
samt biträda vid uppsättandet af promemorior, skrivelser och yttranden,
äfvensom af förslag till beslut. Han bör, med få ord sagdt, äga så stor
erfarenhet i veterinära frågor, att han vid förfall för byråchefen kan,
om så påfordras, inträda i dennes åligganden. Amanuensen däremot
synes böra tilldelas mindre betydande uppgifter såsom. granskning af
veterinärrapporter och reseräkningar m. m. samt för öfrigt biträda vid
ärendenas utredning under byråchefens eller byråveterinärens ledning.

Byråveterinärbefattningen har synts vara af den betydenhet, att den
bör tillhöra andra lönegraden. Amanuensen åter skulle endast åtnjuta
arfvode. På samma gång som denne biträdde å byrån skulle han komma
i tillfälle att sätta sig in i den veterinära organisationen och inhämta
åtskilliga för sin fortsatta veterinära verksamhet nyttiga kunskaper och
erfarenheter.

Tuherkuiin- Såsom framgår af den förut intagna redogörelsen för tuberkulinhandiäggning.
ärendenas omfattning och art har nuvarande föredraganden för dessa
ärenden ett ganska omfattande verksamhetsområde. Hans lön torde
emellertid hädanefter som hittills böra utgå på extra stat. Alla öfriga
utgifter för tuberkulosens utrotande ur ladugårdarna utgå nämligen från
ett extra anslag, och denna verksamhet synes ännu icke hafva vunnit
de fasta former, att det kan vara skäl att för densamma upprätta en
tjänst på ordinarie stat. För att dock ej allt för mycket splittra centralisationen
i den veterinära förvaltningen har kommittén emellertid
ansett denna tjänsteman böra vara underordnad den veterinära byråchefen
och lämpligen benämnas extra byråveterinär; och har kommittén i
anslutning därtill förordat, att den nuvarande föredragandens för öfrigt
ganska litet betungande föredragningsskyldighet öfverlämnas till samme

byråchef. Extra by rå veterinären skulle i öfrigt få samma verksamhet
som den hittills af föredraganden för tuberkulinärenden utöfvade.

Den landtbruksstyrelsen tillkommande disciplinära myndigheten öfver
dess underordnade måste vid veterinärbyråns inrättande blifva tillämplig
såväl å de veterinära ämbets- och tjänstemännen i styrelsen som å hela
veterinärkåren, men torde, enligt kommitténs mening, böra utvidgas med
liknande disciplinära bestämmelser som de, hvilka af kommittén intagits
i förslaget till ny instruktion för medicinalstyrelsen (§§ 35 och 36).
Dock har kommittén icke ansett sig böra föreslå upphäfvandet af den
öfverdirektör och ledamot i landtbruksstyrelsen enligt § 14 i gällande
instruktion tillkommande rätt att under tjänsteresa tilldela underordnad
tjänsteman varning. Som landtbruksstyrelsen icke förut ägt någon ordinarie
tjänsteman af lägre grad än den tredje, blifva disciplinära bestämmelser
erforderliga för den nu föreslagna byrå veterinären. Kommittén
har då, i enlighet med nyss nämnda § 35 i instruktionsförslaget för
medicinalstyrelsen, tänkt sig såsom disciplinstraff 1) varning eller 2) böter,
svarande mot högst en månads lön eller ock 3) suspension från tjänst
och aflöning under högst tre månader. Vid upprepad förseelse eller vid
svårare tjänstefel skall åtal anställas vid vederbörlig domstol med rätt
för styrelsen att afstånga den felaktige från tjänstens utöfning, intill dess
slutlig dom fallit eller domstol annorlunda förordnat. Under afstängningstiden
skola hans löneinkomster innehållas, där ej styrelsen finner
skäl låta honom få uppbära någon del af desamma.

Vid sidan af den veterinära byrån skall, enligt kommitténs förslag,
finnas ett veterinärråd. Medlem af detta råd torde böra åligga dels att
på kallelse af öfverdirektören deltaga i utredningen och behandlingen af
ärende, hörande till hans särskilda kunskapsområde dels ock att af eget
initiativ rikta styrelsens uppmärksamhet på sådana vetenskapens framsteg
eller sådana praktiska frågor, som kunna antagas äga särskild betydelse
för den allmänna veterinära hälso- och sjukvården.

Medlem af rådet bör, när ärende inom landtbruksstyrelsen förekommer,
för hvars behandling han tillkallats, äga samma ställning, som i
allmänhet tillkommer ledamot i styrelsen. Han bör alltså gifva upplysningar
och råd och säga sin mening samt, om densamma ej öfverensstämmer
med beslutet, låta anteckna den till protokollet. Ärende, i hvars
behandling medlem af veterinärrådet deltager, bör föredragas af den
veterinära byråchefen eller annan, som föredragningen på grund af särskild
bestämmelse tillkommer. Medlem af veterinärrådet skall alltså i

Den disciplinära
myndigheten.

Veterinärrådets
tjänstgöring.

Från medicinalstyrelsen

öfver flyttade
funktioner.

allmänhet komma att äga samma ställning i fråga om ärende, i hvars
behandling han deltager, som enligt § 7 af instruktionen för veterinärbakteriologiska
anstalten tillkommer föreståndaren vid anstalten, då
vederbörande styrelse påkallat hans biträde eller han eljest är närvarande
vid handläggning af ärende, hörande till hans särskilda kunskapsområde.

Med de veterinära ärendenas öfverflyttande från medicinalstyrelsen
till landtbruksstyrelsen torde äfven följa öfverförandet å sistnämnda styrelse
af alla de befogenheter, som enligt särskilda författningar tillkomma
medicinalstyrelsen såsom veterinärväsendets förvaltande organ.
Så synes landtbruksstyrelsen böra öfvertaga öfverinseendet och ledningen
af veterinärbakteriologiska anstalten samt öfverinseendet och kontrollen
öfver det vetenskapliga vid undervisningen vid veterinärinrättningen i
Skara med därmed följande skyldighet att tid efter annan inspektera
inrättningen samt att hos Kungl. Maj:t afgifva förslag till föreståndarebefattningens
besättande. Vidare bör det hädanefter åligga landtbruksstyrelsen
att taga befattning med anordnandet af särskilda, vissa år återkommande
kurser dels för länsveterinäraspiranter dels ock för äldre veterinärer.
Dessutom synes den veterinära byråchefen i landtbruksstyrelsen
böra vara själfskrifven ledamot af styrelsen för veterinärinstitutet. Hvad
angår den veterinärbakteriologiska anstalten, har kommittén särskildt
velat framhålla, att vid utseende af sakkunniga och vid förslags upprättande,
då föreståndarebefattningen är ledig, ledamot af veterinärrådet
bör deltaga i ärendets handläggning. Endast på detta sätt torde tillräcklig
sakkunskap kunna hos styrelsen förutsättas för dessa viktiga
uppgifter.

Slutligen torde den omfattande verksamhet, som medicinalstyrelsen
hittills jämlikt särskilda författningar utöfvat ej mindre till förekommande
och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren inom landet
med därmed följande skyldighet att handhafva förvaltningen af det för
sagda ändamål beviljade förslagsanslaget, än äfven beträffande slakthusoch
besiktningsväsendet i riket, böra helt och hållet öfverlämnas till
landtbruksstyrelsen.

I anslutning till det anförda torde vederbörande författningar och
instruktioner böra undergå erforderlig ändring. Denna ändring synes
kommittén lämpligast kunna ske genom utfärdandet af en kungörelse med
allmän föreskrift att alla de rättigheter och skyldigheter, som enligt
ifrågavarande författningar tillkomma medicinalstyrelsen, hädanefter skola
åligga landtbruksstyrelsen.

I samband med det nu föreslagna öfverflyttandet af veterinärärendena
från medicinalstyrelsen till landtbruksstyrelsen synes böra erinras om att
kommittén i sitt förslag till instruktion för medicinalstyrelsen under § 12
(se del I sid. 101) hemställt, att det i afseende på rikets veterinärväsende
må tillkomma medicinalstyrelsen att vid utarbetande af nya farmakopéer
taga behörig hänsyn till veterinära behof, att fastställa de villkor, hvarpå
giftiga läkemedel för husdjur må på veterinärs rekvisition från apotek
utlämnas, att granska räkningar å husdjursmedicin, som skall af statens
medel betalas, samt att till efterrättelse å apoteken låta utdela förteckning
öfver veterinärer, som äro berättigade att från apotek förskrifva
giftiga läkemedel för husdjur, äfvensom att medicinalstyrelsen må för
att kunna fullgöra sistnämnda uppgift vara berättigad att årligen från
öfverstyrelsen för veterinärväsendet erhålla tryckt förteckning i erforderligt
antal exemplar öfver där afsedda veterinärers namn och boningsort.

I anslutning till hvad ofvan anförts har kommittén upprättat förslag
till förändrad instruktion för landtbruksstyrelsen, hvilket förslag är i
sin helhet intaget under afdelning F i denna del af kommitténs betänkande.

I nära samband med ofvan omförmälda förslag står äfven frågan om
sättet för de militära veterinärfrågomas behandling.

Enligt den för arméförvaltningen nu gällande instruktionen, som är
af den 11 oktober 1907, skola ärendena angående militärläkarnas och
militärveterinärernas befordringsförhållanden samt fältläkarstipendiaters
och fältveterinärstipendiaters antagande och entledigande behandlas af
medicinalstyrelsen och arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse gemensamt,
under det att ärenden, som angå militärläkarnas och militärveterinärernas
medicinska verksamhet, tillhöra medicinalstyrelsen ensam. I analogi härmed
är vidare stadgadt, att fältläkaren, fältveterinären och läkarassistenten
å sjukvårdsstyrelsen skola utnämnas af Kungl. Maj:t efter förslag
af medicinalstyrelsen och sjukvårdsstyrelsen gemensamt.

I och med de veterinära ärendenas öfverflyttande från medicinalstyrelsen
till landtbruksstyrelsen blir en ändring af förenämnda stadganden
oundgängligen nödvändig. De skyldigheter, som beträffande de
veterinära ärendena enligt dessa stadganden åligga medicinalstyrelsen,
kunna dock icke utan vidare öfverföras å landtbruksstyrelsen. Sistnämnda
ämbetsverks blifvande organisation, där den veterinära medicinska
sakkunskapen kommer att representeras af endast en af verkets

Medicinalstyrelsens

kvarstående
uppgifter
i veterinära
ärenden.

Ändring af
behandlingssättet
för
militära veterinärfrågor.

fem ledamöter och där chefen har ensam beslutanderätt, gör ett samarbete
mellan sjukvårdsstyrelsen och landtbruksstyrelsen i dess helhet i
hög grad olämpligt, i all synnerhet som ett sådant samarbete icke skulle
bereda de veterinära intressena det inflytande, som därmed i främsta
rummet skulle afses. Kommittén har för den skull ansett, att alla ärenden
angående militärveterinära befordringsfrågor samt fältveterinärstipendiaters
antagande och entledigande skulle kunna öfverlämnas åt sjukvårdsstyrelsen
att förbereda och handlägga, dock att vid dessa ärendens
afgörande den fackutbildade målsmannen för veterinärväsendet i landtbruksstyrelsen,
byråchefen för veterinära ärenden, bereddes tillfälle att
närvara och säga sin mening. Det skulle sålunda komma att åligga
sjukvårdsstyrelsen att, såsom redan nu praktiserats, vidtaga alla de
för militärveterinära tjänsters tillsättande erforderliga åtgärder, såsom
kungörande af ledig tjänst till ansökning, utfärdande af förordnande,
upprättande af underdånigt förslag och afgifvande af underdånigt förord.
En ändring af de författningar0), som behandla dylika befordringsfrågor,
synes kommittén sålunda önskvärd och torde lämpligen
kunna ske genom utfärdandet af en allmän föreskrift att alla de rättigheter
och skyldigheter, som enligt nu ifrågavarande författningar tillkomma
medicinalstyrelsen, skola öfvertagas af arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

Ett liknande förfaringssätt som det, hvilket ofvan föreslagits för militärveterinära
befordringsärenden, torde enligt kommitténs mening kunna
tillämpas vid handläggning af ärenden, som angå militärveterinärernas
medicinska verksamhet. Sistnämnda ärenden kunna visserligen gifva
anledning till allvarliga påföljder för vederbörande veterinära tjänstemän,
men afse dock, i betraktande af att endast djur, i detta fall hästar, varit
föremål för de åtgärder, som ligga till grund för den öfverordnade myndighetens
ingripande mot veterinären ifråga, allenast ekonomiska värden.
Ifrågavarande ärenden kunna sålunda, i olikhet med motsvarande ärenden
beträffande militärläkare, icke anses vara af den art, att medicinalstyrelsen
såsom högsta medicinska fackmyndighet allt fortfarande bör
bibehålla handläggningen af desamma.

Upprättandet af förslag till besättande af fältveterinärtjänsten i sjukvårdsstyrelsen
har kommittén ansett kunna öfverlämnas åt chefen för
nämnda styrelse. Ett sådant förfaringssätt öfverensstämmer för öfrigt

*) Nådiga kungörelsen angående tillsättning af militärveterinärtjänster vid armén
af den 27 maj 1904, nådiga instruktionen för arméns veterinärer af den 31 december
1880 samt nådiga stadgarna för veterinärstipendiater af sistnämnda dag.

med det, som gäller beträffande upprättande af förslag till besättande af
de militära och civilmilitära byråchefstjänsterna i arméförvaltningen (se
§ 32 mom. 4 af instruktionen).

Kommittén har med ledning af hvad ofvan anförts utarbetat ett
förslag till ändring af § 13 mom. 2 och 3 samt § 32 mom. 6 i den för
arméförvaltningen nu gällande instruktion, hvilket förslag finnes infördt
under afdelning H i denna del af kommitténs betänkande.

D. Sammanfattning af kommitténs organisationsförslag rörande veterinärförvaltningen.

Kommittén har i det föregående behandlat de olika inom veterinärförvaltningen
förekommande ärendena och därvid framställt en del förslag
rörande denna förvaltnings organisation. Såsom en sammanfattning
af dessa förslag får kommittén nu förorda vidtagandet af nedanstående
åtgärder:

De veterinär a ärendena höra af skilj as från medicinalstyrelsen och öfnerflyttas
till landtbruksstyrelsen.

I landtbruksstyrelsen inrättas en särskild veterinärbyrå, där samtliga
veterinära ärenden, tuberkulinärendena inbegripna, föredragas af en veterinär
ledamot och byråchef.

A veterinärbyrån bör förutom byråchefen finnas på ordinarie stat upptagen
en byråveterinär, hvarförutom en veterinärt utbildad amanuens bör
där anställas.

Vidare bör i stället för den nu på extra stat anställde föredraganden
för tuberkulinärenden finnas en på extra stat anställd extra byråveterinär.

Vid landtbruksstyrelsens sida bör ställas ett veterinärråd med den sammansättning
och befogenhet, som förut angifvits.

Landtbruksstyr elsens nuvarande organisation bibehålies eljest i det hufvudsakliga.

Samtliga de rättigheter och skyldigheter, som enligt åtskilliga författningar
rörande det civila v eter inär väsendet nu tillkomma medicinalstyrelsen,
böra öfverflyttas ä landtbruksstyrelsen. Detta bör ske genom utfärdande af
en allmän föreskrift i ämnet.

Samtliga rättigheter och skyldigheter, som enligt åtskilliga författningar
rörande det militära veterinärväsendet formellt nu tillkomma medicinalstyrelsen,
böra genom uttryckligt stadgande öfverflyttas å arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse.

Vid handläggning i sjukvårdsstyrelsen af vissa ärenden angående
militärveterinärer hör den veterinära byråchefen i landtbruksstyrelsen närvara.

E. Kostnadsfrågan.

Aflöningarna till landtbruksstyrelsen hafva nyligen reglerats i öfverensstämmelse
med hvad som skett beträffande motsvarande befattningar
vid statskontoret m. fl. centrala ämbetsverk.

Landtbruksstyrelsens

nuvarande
stat.

För landtbruksstyrelsen gäller sålunda för närvarande följande stat:

	Lön.	Tjänst- göringspen- ningar.	Ortstillägg.	Summa Kronor.
	K	r o n o	r.
Öfverdirektören och
chefen .....................	6,200	2,800	1,000	10,000
1 byråchef ..................	5,000	2,500	600	8,100	(Efter 5 år kan lönen
3 byråchefer ...............	15,000	7,500	1,800	24,300	f höjas med 600 kr.
1 vaktmästare...............	700	350	150	1,200	fEfter 5 år kan lönen \ höjas med 100 kr.
Till extra biträden, vika-
riatsersättning och ex-
penser .....................	—	—	—	14,000
Summa		1	57,600

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle,
skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen
af dragas 100 kronor.

Härtill komma, enligt nådigt bref den 31 december 1909 angående
disposition af 1910 års anslag, arfvodet till föredraganden i
tuberkulinärenden 5,000 kronor årligen och arfvode till biträde åt
denne 1,000 kronor, bvilka samtliga belopp utgå af anslaget på extra
stat till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.

För den enligt kommitténs förslag till landtbruksstyrelsen nu öfverförde
tjänstemannen af tredje graden bör naturligen beräknas lika hög
aflöning som för styrelsens öfriga ledamöter.

Byråveterinären synes böra erhålla aflöning efter andra lönegraden.

En ytterligare vaktmästare har upptagits till samma löneförmåner
som den förut å styrelsens stat upptagna vaktmästaren.

Ledamöterna i veterinärrådet synas, enligt kommitténs mening,
lämpligen böra uppbära någon ersättning i form af arfvode, förutom
den reseersättning de ej böra förvägras, därest de ej äro bosatta i Stockholm
eller dess omedelbara närhet. Nämnda arfvode har kommittén
tänkt sig, i likhet med hvad som föreslagits beträffande vetenskapliga
rådet hos medicinalstyrelsen, böra utgå sålunda, att för hvarje gång
medlem af veterinärrådet efter kallelse inställer sig i landtbruksstyrelsen
för deltagande i behandlingen af ärende ersättning därför skall till honom
utgå med 25 kronor. Skall medlem i denna sin egenskap, vare sig
fråga är om ärende, i hvars behandling han skall deltaga, eller icke,
verkställa särskild utredning i något ärende eller i styrelsen föredraga
ärende, bör förutom det nyssnämnda arfvodet, han bör erhålla för
deltagande i ärendets afgörande, till honom utgå ersättning, som för
hvarje fall af styrelsen bestämmes, dock ej öfver 75 kronor för gång.

Det belopp, hvarmed arfvodet till veterinärrådet bör uppföras å
landtbruksstyrelsens stat, har kommittén beräknat på följande sätt.

Under förutsättning att hvar och en af de tre ledamöterna i veterinärrådet
under ett år tillkallas i 12 fall, utgöra dessas arfvoden, beräknadt
efter 25 kronor för gång, 900 kronor. Antages tillika att en tredjedel
af dessa ärenden eller 12 behöfva föredragas eller eljest närmare
utredas af en medlem af rådet, utgör sammanlagda årliga kostnaden
härför, approximativt beräknadt till i medeltal 50 kronor för gång, 600
kronor.

Då veterinärrådets ledamöter sannolikt i allmänhet komma att vara
bosatta i Stockholm, har för deras resor ansetts kunna beräknas endast
300 kronor, men detta belopp torde lämpligen böra utgå af det allmänna
till reseersättningar beviljade förslagsanslaget.

Enligt nämnda beräkning skulle för veterinärrådet i staten upptagas
ett belopp af 1,500 kronor.

Till arfvode åt amanuensen å veterinärbyrån synes lämpligen böra
beräknas ett belopp af 2,000 kronor.

Laner.

Ersättning
till veterinärrådet.

Expens anslaget.

Anslag å
extra stat.

Kommitténs
förslag till
stat för landtbruks
styrelsen.

Anslaget till extra biträden, vikariatsersättning och expenser synes,
med hänsyn såväl till ersättningarna till veterinärrådet och veterinäramanuensen
som till de ökade kostnaderna å styrelsens kansli- och ekonomiska
byrå, böra icke oväsentligt höjas. Därvid må påpekas, att de
ekonomiska ärendena komma att ökas särskildt genom öfvertagandet af
den ekonomiska förvaltningen såväl af förslagsanslaget till förekommande
och hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren, hvilket anslag
för närvarande uppgår till 30,000 kronor, som af anslaget till veterinärbakteriologiska
anstalten. En ytterligare e. o. tjänsteman synes för den
skull blifva erforderlig å nämnda byrå, hvarförutom då arbetet för den
tjänsteman, som för närvarande ombesörjer registratorsgöromålen, torde
blifva afsevärdt ökadt, en höjning af denna tjänstemans arfvode icke
torde rättvisligen kunna undvikas. Vidare torde böra erinras om, att
den veterinära byrån har stort behof af tryckta rapporter, redogörelser
och matriklar, hvilkas tryckning ställa störa kraf på expensanslaget.
Renskrifningskostnaderna torde likaledes böra beräknas komma att väsentligt
stiga. Kostnaderna för hyra af lokal, bestående af minst två rum,
med eldning och städning äro ej heller att förglömma. Kommittén har
för den skull ansett sig böra förorda en höjning af anslaget från 14,000
kronor till 21,500 kronor.

Såsom förut nämnts har kommittén ansett extra byråveterinären
böra aflönas på sätt hittills skett beträffande föredraganden i tuberkulinärenden.
Någon aflöning åt'' honom bör således ej upptagas å landtbruksstyrelsens
stat. Det belopp å 1,000 kronor, som hittills beräknats
till aflöning på extra stat af biträde åt föredraganden i tuberkulinärenden,
torde fortfarande böra utgå på sätt som skett och afses till biträde
åt extra byråveterinären.

På grund af hvad kommittén sålunda anfört har kommittén uppgjort
följande

Förslag till stat för landtbruksstyrelsen:

	Lön.	Tjänst- göringspen- ningar.	Ortstillägg.	Summa Kronor.
	K	r o n o	r.
Öfverdirektören och
chefen .....................	6,200 5,000	2,800 2,500	1,000 600	10,000 8,100
1 byråchef ..................	(Efter 5 är kan lönen

4 byråchefer ..............	20,000	10,000	2,400	32,400	{ hoj as med 600 kr.
	(Efter 5 år kan lönen
1 byråveterinär........	3,600	1,800	400	5,800	1 höjas med 500 kr. J och efter 10 år med

1 vaktmästare...............	700	350	150	1,200	l ytterligare 500 kr. (Efter 5 år kan lönen

1 d:o ...............	700	350	150	1,200	\| höjas med 100 kr.
Till veterinärrådet, extra
biträden, vikariatser-sättning och expenser				21,500
Summa	—	-	—	80,200

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle,
skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen
afdragas 100 kronor årligen.

Landtbruksstyrelsens nuvarande stat slutar på ett belopp af 57,600
kronor. Om härtill läggas det veterinära medicinalrådets aflöning enligt
nu gällande stat 6,400 kronor och arfvodet åt en veterinäramanuens
1,000 kronor, blir slutsumman 65,000 kronor.

Enligt kommitténs förslag slutar landtbruksstyrelsens stat å 80,200
kronor. Skillnaden mellan de båda slutsummorna är då 15,200 kronor.
Beräknas det nuvarande veterinära medicinalrådets aflöning enligt gällande
normalstat eller till 8,100 kronor, hvartill den väl minst torde
komma att uppgå, om denne tjänsteman kommer att bibehållas vid medicinalstyrelsen,
blir skillnaden mellan slutsummorna endast 13,500 kronor.

Vid ofvanstående beräkning hafva ålderstilläggen icke medräknats,
enär dessa böra utgå af det å nionde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till ålderstil]ägg. Ej heller äro reseersättningar för medlemmar
af veterinärrådet eller för styrelsens ämbets- och tjänstemän upptagna.
Dessa ersättningar böra nämligen utgå af särskildt anslag.

Jämförelse.

Beaktas bör vidare, att vid tilläggen till den gällande staten hänsyn
ej tagits till den ej exakt bestämbara kostnad, som inom medicinalstyrelsens
kansli och räkenskapskontor belöper särskild! å veterinärärendena.

villkor m. m. Angående föreskrifterna rörande arbetstid för landtbruksstyrelsens å
stat upptagna ämbets- och tjänstemän torde böra gälla detsamma för
de nytillkomna som för de förutvarande. Jämväl öfriga för de i landtbruksstyrelsen
gällande aflöningsförmånernas åtnjutande stadgade villkor
torde de nytillkomna ämbets- och tjänstemännen böra vara skyldiga att
underkasta sig.

Därjämte torde, i öfverensstämmelse med hvad som skett beträffande
statskontoret, böra förklaras

att en hvar, som med eller efter ingången af det år, med hvars
början de tillkomna delarne af staten träda i kraft, tillträder nyinrättad
befattning i landtbruksstyrelsen, skall vara pliktig att underkasta sig
förenämnda villkor och bestämmelser, samt

att den nuvarande innehafvaren af den veterinära medicinalrådsbefattningen
i medicinalstyrelsen, om han^cke före viss angifven tidpunkt
anmäler, att han vill underkasta sig öfverflyttning till landtbruksstyrelsen,
den nya aflöningsstaten där samt nämnda villkor och bestämmelser,
skall varda bibehållen vid honom dittills tillkommande aflöningsförmåner
äfvensom i den män ej annat föranledes af bestämmelserna i
lagen angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension, vid den rätt
till pension, som dittills tillkommit honom.

F. Förslag
till

förnyad nådig instruktion för landtbruksstyrelsen.0)

Styrelsens ämbetsbefattning.

1 §•

Landtbruksstyrelsen åligger att med uppmärksamhet följa landtbrukets
och dess binäringars, fiskerinäringens samt det civila veterinärväsendets
tillstånd och att, efter omständigheterna, själf vidtaga eller hos
Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för
nämnda näringars och veterinär väsendes befrämjande.

Med länens hushållningssällskap bör landtbruksstyrelsen stå i oafbruten
förbindelse; och äger styrelsen att från hushållningssällskapen
och deras förvaltningsutskott infordra erforderliga yttranden och upplysningar,
liksom å andra sidan styrelsen bör meddela hushållningssällskapen
kännedom om sådant, som kan vara af vikt för befrämjande af
sällskapens ändamål, samt hos sällskapen göra framställningar och väcka
förslag i ämnen, som beröra sällskapens verksamhet.

Med frågor rörande hästafveln äger landtbruksstyrelsen icke taga
befattning, utan skola ärenden angående denna näring fortfarande behandlas
af stuteriöfverstyrelsen.

2 §•

Till Kungl. Maj:t skall landtbruksstyrelsen årligen afgifva berättelse
rörande de styrelsen underlydande tjänstemäns samt de under styrelsens

*) Ändringar och tillägg äro antydda genom kursiv stil.

inseende ställda läroverks och andra anstalters äfvensom länens hushållningssällskaps
verksamhet under det nästförflutna året.

Tillika åligger det styrelsen att årligen före den 1 april till justitiekanslers
ämbetet aflämna arbetsförteckning, upptagande de mål och
ärenden, som under närmast föregående år förekommit hos styrelsen.

3 §•

Gemensamt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har landtbruksstyrelsen
att till Kungl. Maj:t afgifva utlåtande i frågor, som röra statsunderstöd,
i form af lån, anslag eller andra förmåner, för vattenaflednings-
eller afdiknings- och odlingsföretag eller arbeten, som afse minskande
af frostländighet.

4 §•

I afseende å företag, för hvilket lån från odlingslånefonden beviljats,
tillhör det landtbruksstyrelsen att gemensamt med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bestämma tiden, inom hvilken företaget skall
vara fullbordadt. Landtbruksstyrelsen skall ock hafva tillsyn öfver
själfva odlingsarbetets utförande i enlighet med fastställd plan och gifna
föreskrifter, så att inga väsentliga ändringar må äga rum utan anmälan
och vederbörligt tillstånd; styrelsen medgifvet att tillåta eller föreskrifva
sådana mindre ändringar i den för odlingsarbetet fastställda planen, som
leda till dess förbättring. Styrelsen tillkommer ock att meddela slutligt
godkännande af själfva odlingsarbetet; börande styrelsen, så snart dylikt
godkännande lämnats, därom underrätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

5 §•

Beträffande det civila veterinärväsendet är det landtbruksstyrelsens
åliggande

att meddela legitimationsbevis åt svenska medborgare, som visat sig
behöriga att i riket utöfva veterinärkonsten;

att, då befattning inom den civila veterinärstaten varder ledig eller
innehafvare af dylik befattning söker tjänstledighet eller afsked, förfara på
sätt särskildt är stadgadt;

att antaga och entlediga civila veterinärstipendiater;

att tillse att såväl i allmän tjänst anställda som andra veterinärer
enligt gällande instruktioner och förordningar behörigen fullgöra sina
åligganden;

att hafva öfv erinseendet öfver och ledningen af veterinärbakteriologiska
anstalten;

att till ledning för vederbörande kommunalmyndighet, veterinär och
Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddela och låta i vederbörlig ordning
kungöra de råd och anvisningar, hvilka till förekommande och hämmande
af smittosamma sjukdomar bland husdjuren kunna erfordras utöfver hvad
gällande förordningar därom innehålla;

att på grund af berättelser eller rapporter från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
eller från veterinär för särskilda fall lämna erforderliga
anvisningar eller meddela sådana föreskrifter, hvartill styrelsen enligt gällande
förordningar kan vara befogad, eller ock om nödiga åtgärders vidtagande
göra underdånig framställning; samt

att vid svårare farsot eller mycket utbredd sjuklighet bland husdjuren
förordna extra veterinär att biträda vid sjukvården eller vid åtgärder till
förekommande af farsotens spridning, äfvensom att vid behof låta inspektera
de till förhindrande af smittosamma kreaturssjukdomars införande i
riket inrättade karantänsanstalter.

Landtbruksstyrelsen skall låta föra noggrann matrikel öfver alla dem,
som äro berättigade till veterinärkonstens utöfvande i riket, samt till medicinalstyrelsens
förfogande ställa erforderligt antal exemplar af årligen tryckt
förteckning öfver dessa veterinärers namn och boningsort.

6 §•

Landtbruksstyrelsen äger att frän veterinärinstitutet erhålla utlåtande i
frågor, som af styrelsen hänskjutas till detta läroverks vetenskapliga bedömande,
äfvensom begärda upplysningar.

Från hvarje veterinär, antingen han är i tjänst anställd eller endast
utöfvar enskild praktik, äger styrelsen att, om anledning därtill förekommer,
begära upplysningar, förklaringar eller underrättelser i särskilda fall.

Från myndigheter, som äga tillsätta veterinärbefattningar, är styrelsen
berättigad erhålla underrättelse om tiden, då hvarje innehafvare inträdt i
utöfning af eller af gått från befattningen.

Af offentliga och kommunala myndigheter äger styrelsen att äska och
undfå de upplysningar, det biträde och den handräckning, som ligga inom
hvars och ens befogenhet.

Styrelsens organisation.

7 §•

Styrelsen utgöres af
en öfverdirektör och chef
samt såsom ledamöter

en byråchef och föredragande för landtbruksärenden;
en byråchef och föredragande för agrikultnrtekniska ärenden;
en byråchef och föredragande för fiskeriärenden;
en byråchef och föredragande för veterinärärenden; samt
en byråchef och föredragande för kansli- och ekonomiska
ärenden.

8 §•

Vid landtbruksstyrelsen skall vara anställd en byråveterinär.

9 §•

Ofverdirektören och, efter förslag af honom, byråcheferna utnämnas
af Knngl. Maj:t.

Byråveterinären utnämnes af Kungl. Maj:t efter underdånigt förslag
af styrelsen, som vid inträffande ledighet af sådan tjänst kungör densamma
att sökas inom trettio dagar.

Styrelsen äger antaga extra ordinarie tjänstemän och biträden samt
utse vaktmästare.

10 §.

Till byråchef för landtbruksärenden må ej föreslås annan än den,
som aflagt afgångsexamen vid högre allmänt läroverk samt fullständigt
och med goda vitsord genomgått ett af rikets landtbruksinstitut och är
i landthushållning erkändt kunnig och förfaren.

För behörighet till befattningen såsom byråchef för agrikulturtekniska
ärenden fordras att hafva fullgjort hvad som är föreskrifvet för
kompetens till landtbruksingenjörstjänst samt att hafva under minst fem
år tjänstgjort såsom landtbruksingenjör.

För att kunna föreslås till byråchef för fiskeriärenden fordras såväl
att hafva ådagalagt goda vetenskapliga kunskaper om fiskarterna och

deras lefnadsförhållanden som ock att hafva minst fem år tjänstgjort
såsom fiskeriintendent eller ock annorledes förvärfvat omfattande praktisk
erfarenhet i de ämnen, som tillhöra denne byråchefs verksamhet.

Till byråchef för veterinär ärenden må endast föreslås legitimerad
veterinär af erkänd skicklighet och med omfattande praktisk erfarenhet.

Till byråchef för kansli- och ekonomiska ärenden må ej annan
föreslås än den, som aflagt juris kandidatexamen eller examen till rättegångsverken.

Byråveterinären skall vara legitimerad veterinär.

11 §•

Vid landtbruksstyrelsens sida ställes ett af tre framstående veterinärer
sammansatt veterinärråd. Rådet liksom hvarje särskild medlem däraf
åligger att dels på kallelse af öfverdirektören deltaga i utredningen och behandlingen
af frågor, som höra till veterinärväsendet eller därmed std i
samband, dels ock själfmant väcka förslag till åtgärder, som kunna hafva
betydelse för veterinär väsendets utveckling.

Medlemmar af veterinärrådet förordnas af Kungl. Maj:t efter förslag
af öfverdirektören.

12 §.

Skulle eljest för något ärende erfordras utredning, som icke står
att vinna inom styrelsen eller hos därunder lydande tjänstemän, må styrelsen
äga för sådant ändamål anlita särskild!; sakkunnigt biträde.

Ärendenas handläggning.

13 §.

Öfverdirektören är Kungl. Maj:t ansvarig för göromålens jämna
gång. Han äger uti alla ärenden ensam beslutanderätt och bör noga
tillse, att de åligganden, som enligt denna instruktion och den arbetsordning,
hvilken af honom efter föregången öfverläggning med byråcheferna
bör utfärdas, tillhöra en hvar af styrelsens ämbets- och tjänstemän,
blifva med nit och drift fullgjorda, så att alla ärenden behörigen och
så skyndsamt som möjligt afgöras och expedieras.

14 §.

Ledamot åligger att bereda och föredraga de ärenden, som enligt
denna instruktion tillhöra hans handläggning; att i såväl dessa som
öfriga ärenden, vid hvilkas handläggning han är närvarande, uttala sin
mening och, om beslutet blifver därifrån afvikande, låta anteckna densamma
i protokollet; att i de fall, som omförmälas i 32 § 2 mom. bestrida,
jämte egen tjänst, annan ledamots åligganden; samt att i öfrigt
fullgöra hvad som enligt denna instruktion hör till hans tjänst.

Det åligger medlem af veterinärrådet att i fråga om ärende, vid hvars
behandling han är tillkallad, meddela upplysningar och råd, uttala sin
mening samt, om beslutet blir därifrån, afvikande, låta anteckna densamma
till protokollet.

19 §•

Vid föredragning inför öfverdirektören af nedan omförmälda ärenden
skall, utom föredraganden, minst en ''af de andra ledamöterna närvara
och deltaga i ärendets behandling.

Sådana ärenden äro de, som angå:

styrelsens organisation;

utfärdande, ändring, allmän förklaring eller upphäfvande af reglementen,
instruktioner eller andra allmänna föreskrifter;

befordringsfrågor;

antagande af extra ordinarie tjänstemän och biträden samt vaktmästare
;

bestämmande af arfvoden och gratifikationer åt extra ordinarie
tjänstemän och biträden;

tjänstledighet — med undantag af semester — , förordnanden, afsked
och tjänstebetyg;

tjänstefel af den styrelsen underlydande personal;

afgifvande af underdåniga utlåtanden i besvärsmål; samt

alla andra ärenden af den beskaffenhet, att öfverdirektören anser sig
böra före deras afgörande inhämta yttrande jämväl af annan ledamot än
föredraganden.

I behandlingen af veterinära befordringsfrågor skall därjämte en medlem
af veterinär rådet af öfverdirektören kallas att deltaga.

Vid föredragning inför öfverdirektören af andra ärenden än de här
ofvan omförmälda, erfordras ej närvaro af annan ledamot än föredraganden.

16 §.

Utan föregående föredragning inför öfverdirektören må ledamot
genom remiss eller särskild skrifvelse infordra förklaringar, upplysningar
och yttranden, som finnas erforderliga för ärendes afgörande, samt till
granskning, anteckning och förvaring befordra inkommande handlingar,
som äro af beskaffenhet att icke föranleda omedelbar åtgärd af styrelsen,
äfvensom åt personer, lydande under styrelsen, meddela erinringar i mål,
som höra till byråchefs föredragning.

17 §.

Öfverdirektören må, när han så finner nödigt och hans öfriga ämbetsgöromål
det medgifva, företaga ämbetsresor ej mindre för att inspektera
de under styrelsens inseende ställda läroverk och andra anstalter
samt den styrelsen underlydande personal och dess tjänsteförrättningar
än äfven för att bereda sig kännedom om de näringars tillstånd inom
landet, hvilka utgöra föremål för styrelsens ämbetsbefattning. Före
resans anträdande bör anmälan därom göras hos chefen för jordbruksdepartementet.

Öfverdirektören äge ock, när omständigheterna därtill föranleda,
uppdraga åt ledamot i styrelsen att i hans ställe företaga resa i inspektionsändamål
äfvensom att, efter bemyndigande af chefen för jordbruksdepartementet,
anmoda annan sakkunnig man att verkställa inspektion
af under styrelsen lydande läroverk och andra anstalter.

Byråcheferna för fiskeri- och veterinär^rendena äga ock, efter inhämtande
af öfverdirektörens tillstånd, företaga tjänsteresor för fullgörande
af de dem enligt 23 och 24 §§ tillhörande åligganden.

18 §.

Under ämbetsresa äger öfverdirektören att, där omständigheterna
påkalla skyndsam åtgärd, meddela verkställighetsföreskrifter samt varna
underlydande tjänsteman, som förhållit sig felaktigt. Enahanda befogenhet
tillkommer ock ledamot, då han företager tjänsteresa. Dock
skall öfverdirektörens eller ledamots beslut i dylika fall meddelas den i
Stockholm tjänstgörande styrelsen samt efter resans afstötande förnyad
pröfning af ärendet äga rum i vanlig ordning.

19 §.

Under öfver direktörens ämbetsresor eller då lian begagnar semester
eller eljest under kortare tid, som icke öfverstiger fjorton dagar, är
hindrad att förrätta sitt ämbete, skola ärendena, där ej Kungl. Maj:t
annorlunda förordnar, afgöras af styrelsens ledamöter samfälldt. Därvid
fordras för besluts fattande att, jämte föredraganden, minst en af de
öfriga ledamöterna är tillstädes; skolande, då olika meningar mellan
ledamöterna yppa sig, styrelsens beslut utfärdas i enlighet med flertalets
mening, eller, i händelse af lika röstetal för olika meningar, enligt
den mening, som föredraganden uttalat.

År öfverdirektören af annan anledning än att han är upptagen af
tjänsteresa eller begagnar semester hindrad att förrätta sitt ämbete, och
fortfar hindret utöfver fjorton dagar, skola fortfarande ärendena afgöras
af styrelsens ledamöter samfälldt, intill dess Kungl. Maj:t å ämbetet
meddelat nådigt förordnande.

Likaledes skola vid inträffande ledighet af öfverdirektörsämbetet
ärendena afgöras af styrelsens ledamöter samfälldt, intill dess Kungl.
Maj:t annorlunda förordnar.

I öfverdirektörens frånvaro må dock icke, såvida ej Kungl. Maj:t
för tillfället annorlunda förordnar, lediga tjänster tillsättas annorledes
än genom förordnanden att dem tillsvidare förrätta, underdåniga tjänsteförslag
uppsättas, eller ansvar för fel i tjänsten ådömas, ej heller utan
öfverdirektörens medgifvande beslut fattas eller åtgärder vidtagas, som
rubba de grundsatser för förvaltningen, hvilka inom styrelsen förut
blifvit stadgade eller följda.

20 §.

Byråchefen för landtbruksärenden handlägger de ärenden, som icke
enligt 21, 22, 23 och 24 §§ tillhöra annan ledamots handläggning.

21 §.

Till byråchefens för agrikulturtekniska ärendens handläggning höra
ärenden rörande vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsföretag samt
arbeten, som afse minskande af frostländighet, äfvensom ärenden angående
landtbruksingenjörerna, extra landtbruksingenjörerna och landtbruksstipendiaterna.

22 §.

Byråchefen för fisberiärenden handlägger såsom föredragande i
landtbruksstyrelsen ärenden, som röra fiskerinäringen eller fiskeri tjänstemännen.

23 §.

Utom handläggningen af de ärenden, hvilka sålunda tillhöra byråchefen
för fiskeriärenden såsom föredragande i landtbruksstyrelsen, har
denne

att, själf eller med biträde af vederbörande underlydande tjänstemän,
efter hand åstadkomma utredning om de lämpligaste åtgärderna
för fiskets ändamålsenliga befrämjande i de särskilda fiskevattnen;

att närmast under styrelsen leda och öfvervaka bemälda tjänstemäns
och öfriga för fiskerinäringens befrämjande med bidrag af statsmedel
anställda personers verksamhet och af dem infordra upplysningar;
samt

att, i den mån hans öfriga göromål det tillåta, tillhandagå hushållningssällskapen
och andra med råd och anvisningar i frågor rörande
fiskerinäringen.

24 §.

Byråchefen för veterinär ärenden handlägger såsom föredragande i
landtbruksstyrelsen alla veterinärpersonalen rörande och till det civila
veterinärväsendet hörande ärenden, i de sistnämnda inbegripna äfven tuberkulinärendena.

Då öfver dir ektören icke annorlunda bestämmer, skall byråchefen för
veterinär ärenden allena handlägga och afgöra ärenden angående förordnande
af veterinär för utförande af förrättning med anledning af fall
af jufvertuberkulos äfvensom företaga granskning af reseräkningar på
grund af verkställda veterinär förrättningar.

På sätt därom finnes särskildt stadgadt skall byråchefen för veterinärärenden
deltaga uti handläggning i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
af ärenden, som angå militärveterinärernas b ef or äring sför hållanden, fältveterinär
stipendiaters antagande och entledigande, samt militärveterinärernas
medicinska verksamhet.

Byråveterinären skall, i enlighet med byråchefens för veterinärärenden
anvisningar, biträda denne med utredningar af ärenden, uppsättandet af
promemorior, yttranden och skrivelser äfvensom förslag till beslut samt i
öfrigt fullgöra hvad enligt af landtbruksstyrelsen utfärdad instruktion må
på honom ankomma. 6

För handläggning af v eter inär ärendena biträdes landtbruksstyrelsen i
öfrigt af de tjänstemän, hvarom särslcildt kan finnas stadgadt.

25 §.

1. Byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden åligger att såsom
föredragande i styrelsen handlägga:

frågor om styrelsens organisation;

frågor om antagande af extra ordinarie tjänstemän, med undantag
af veterinära sådana, biträden och vaktmästare hos styrelsen samt om
deras tjänstgöring;

de frågor, som omförmälas i 32 § 2 och 4 mom. samt 33 och 35
§§; samt

styrelsens ekonomiska ärenden.

2. Då af annan ledamot föredragas ärenden, som angå utfärdande,
ändring, allmän förklaring eller upphäfvande af reglementen, instruktioner
eller andra allmänna föreskrifter eller som röra tjänstefel af den
styrelsen underlydande personal eller afgifvande af underdåniga utlåtanden
i besvärsmål, skall byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden
närvara och deltaga i ärendets behandling.

3. Det åligger denne ledamot tillika:

att föra styrelsens protokoll;

att ansvara för uppsättningen af samt till styrelsens granskning
öfverlämna koncept till expeditioner i de mål och ärenden, hvilka föredragits
hos styrelsen;

att uppbära och handhafva till styrelsen inkommande medel, utbetala
desamma till vederbörande och i laga ordning redovisa för dem;
samt

att besörja verkställigheten af styrelsens beslut i ekonomiska angelägenheter.

Äfvenledes skall han hafva uppsikt öfver samt ansvara för registrator-
och aktuariegöromålens behöriga skötande samt fördenskull tillse:

att särskilda diarier föras öfver inkommande handlingar och utgående
expeditioner samt att register därtill upprättas, allt enligt formulär,
som fastställas af styrelsen;

att till styrelsen inkommande handlingar behörigen emottagas samt
att remisser och utgående expeditioner varda vederbörligen expedierade;

att hvarje år balanslista öfver ärenden, som vid nästföregående års
utgång icke blifvit slutligen handlagda, upprättas och före den 1 februari
aflämnas till styrelsen; samt

att expeditionslistor, protokoll, konceptexpeditioner och handlingar
i afgjorda mål ordnas och förvaras och att styrelsens arkiv hålles i behörigt
skick.

Han skall jämväl på begäran utfärda diariebevis samt meddela eller
bestyrka afskrifter eller utdrag af hos styrelsen befintliga handlingar.

26 §.

Då tvifvelaktigt är, till hvilken ledamots handläggning ett ärende
rätteligen hör, äger öfverdirektören bestämma därom.

27 §.

Styrelsen äger meddela de närmare föreskrifter, som, utöfver hvad
denna instruktion innehåller, kunna erfordras rörande sättet och ordningen
för göromålens bestridande hos styrelsen.

I öfrigt är hvarje hos styrelsen anställd tjänsteman, biträde eller
vaktmästare pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i
särskilda fall med afseende å tjänstgöringen meddelas af styrelsen eller
vederbörande förman.

28 §.

1. Öfver alla ärenden, som skola föredragas i styrelsen, skall genom
vederbörande föredragandes försorg upprättas en lista, å hvilken
vid hvarje ärende medelst en kort anteckning utmärkes, att föredragning
af detsamma ägt rum. För hvarje föredragningsdag undertecknas denna
lista af dem, som deltagit i ärendenas handläggning. Föredragningslistorna
sammanhäftas årligen och förvaras.

Protokoll föres, när beslut skall expedieras genom protokollsutdrag,
skiljaktiga meningar förekomma eller styrelsen eljest finner anledning
förordna, att protokoll skall hållas.

2. Koncept till utgående expedition förses med justeringsmärke af
öfverdirektören och föredraganden, eller där ärendet i styrelsen föredragits
under öfverdirektörens frånvaro, af de ledamöter, som deltagit i
ärendets handläggning. Koncept till skrifvelse, hvarom i 16 § förmäles,
förses med justeringsmärke af vederbörande ledamot.

3. Skrivelser och utlåtanden underskrifvas af dem, som deltagit i
ärendets handläggning hos styrelsen. Vid underskriften skall utmärkas,
hvem som varit föredragande i ärendet.

Expedition i ärende, som handlagts i den ordning 19 § stadgar,
undertecknas »På landtbruksstyrelsens vägnar»; och undertecknas skrifvelser
och remisser, hvarom i 16 § förmäles, af vederbörande ledamot
på enahanda sätt.

Utgående protokollsutdrag underskrifvas af byråchefen för kanslioch
ekonomiska ärenden.

4. Då uti ärende, som anmäles hos Kungl. Maj:t, skiljaktig mening
förekommit, bör protokollsutdrag därom bifogas den underdåniga skrifvelsen
i ämnet.

Daglig arbets- och mottagningstid.

29 §.

I den sålunda bestämda arbetstiden äger öfverordnad att vid alla
de tillfällen, då göromålens gång det kräfver, påfordra nödig utsträckning.
Å andra sidan må öfverdirektören, om och i den mån omständigheterna
det medgifva, kunna för tre månader under tiden juni—
september inskränka den dagliga arbetstiden å tjänsterummet till fyra
timmar.

För fullgörande af något af Kungl. Maj:t meddeladt eller på grund
af Kungl. Maj:ts bemyndigande af ämbetsverk eller annan myndighet
meddeladt allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning äga rum i den
föreskrifna dagliga arbetstiden å tjänsterummet.

Därest i särskilda fall arbete i tjänsten kan af ledamot med större
fördel utföras utom tjänsterummet, må medgifvande därtill lämnas af
öfverdirektören. Fråga om inskränkning i särskilda fall i öfrigt i den
i allmänhet fastställda arbetstiden å tjänsterummet pröfvas i enahanda
ordning.

Hvad i denna § är stadgadt må ej verka till hinder för utöfvande
af riksdagsmannabefattning.

30 §.

För öfverdirektören och ledamöterna skall viss daglig för allmän -

hetens mottagande afsedd tid vara bestämd och genom anslag inom
verket tillkännagifven.

Registratorskontoret skall för allmänbeten hållas öppet minst fem
timmar hvarje söckendag; dock att öfverdirektören må, där sådant finnes
utan olägenhet kunna äga rum, kunna för tre månader under tiden juni
—september inskränka den sålunda bestämda mottagningstiden å registratorskontoret
till fyra timmar om dagen.

Semester, tjänstledighet, förordnande och afsked.

31 §.

Semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång
kan äga rum, åtnjutas af öfverdirektören och ledamöterna samt byråveterinären
under en och en half månad årligen, enligt fördelning, som
bestämmes af öfverdirektören; börande öfverdirektören, då han vill begagna
sig af semester, och när han därefter åter inträder i utöfningen af
sitt ämbete, göra anmälan därom hos chefen för jordbruksdepartementet.

32 §.

1. Inträffar för öfverdirektören behof af ledighet för längre tid än
fjorton dagar, bör ansökning om tjänstledighet göras hos Kungl. Maj:t.

2. Åt ledamot äger styrelsen bevilja tjänstledighet för högst en
månad. Under ledamot sålunda beviljad tjänstledighet eller när ledamot
befinner sig på ämbetsresor, begagnar semester eller är jäfvig att deltaga
i ett ärendes behandling eller när ledamotsplats är ledig, äger styrelsen
antingen uppdraga åt annan ledamot eller, dä det gäller veterinärledamoten,
åt byråveterinären att, jämte sin egen tjänst, bestrida den förres
åligganden eller ock meddela förordnande å tjänsten åt person, som styrelsen
undfått Kungl. Maj:ts bemyndigande att vid förefallande behof
förordna till tjänstens uppehållande. År ledamot i behof af tjänstledighet
för längre tid, än ofvan är sagdt, skall underdånig hemställan därom
göras hos Kungl. Maj:t, som då jämväl vill förordna om tjänstens bestridande.

3. Tjänstledighet för byråveterinären må af styrelsen beviljas på högst
sex månader. Uppstår behof af längre tjänstledighet göres därom ansökning
hos Kungl. Maj:t. Erforderliga förordnanden å byråveterinärtjänsten
meddelas af styrelsen.

4. Om ledighet för extra ordinarie tjänsteman och biträde äfvensom
för vaktmästare samt om göromålens uppehållande under tiden äger
styrelsen förordna.

33 §.

Ansökning om afsked från sådan befattning hos styrelsen, som tillsättes
af Kungl. Maj:t, skall öfverlämnas till Dess nådiga afgörande. I
annat fall pröfvas dylik ansökning af styrelsen, hvarvid likväl fråga om
rätt till pension af statsmedel, där sådan förekommer, bör, innan afskedet
beviljas, vara pröfvad i därför stadgad ordning.

Åtal och ansvar för tjänstefel.

34 §.

1. Begår öfverdirektören eller ledamot fel eller försummelse i tjänsten,
sker åtal därför inför Kungl. Maj:ts och rikets Svea hofrätt.

2. Gör byråveterinären sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten,
äger styrelsen efter omständigheterna antingen tilldela honom lämplig varning
eller fälla honom till böter, svarande mot högst en månads lön, eller
ock ådöma honom suspension från tjänst och aflöning under högst tre månader.
Låter han sig icke där af rätta, eller är felet af svårare beskaffenhet,
förordne styrelsen om hans tilltalande inför vederbörlig domstol; ägande
styrelsen emellertid afstånga honom från tjänstens utöfning, intill dess slutlig
dom i anledning af åtalet fallit eller domstol annorlunda förordnar, och
komma under tiden hans löneinkomster att innehållas, där ej styrelsen finner
skäl låta honom uppbära någon del däraf.

35 §.

Extra ordinarie tjänsteman, som felaktigt eller försumligt sig förhåller
i den tjänstgöring honom anförtros, och ej låter rätta sig af varning,
äger styrelsen skilja från verket. Han anses hafva sig själf därifrån
uteslutit, då han öfver tre månaders tid utan behörigt tillstånd afhålla
sig från tjänstgöring.

Beträdes vaktmästare med opålitlighet, försummelse, olydnad eller
annan förseelse i tjänsten, må han af styrelsen varnas eller på högst
tre månader suspenderas från tjänst och lön. Låter han sig däraf ej

Tätta eller begår han fel af svårare beskaffenhet, varde han af styrelsen
från tjänsten skild.

36 §.

1. Beträdes underlydande utom styrelsen med fel eller försummelse i
sin befattning eller visar lian anmärkningsvärd okunnighet om de behörigen
utfärdade föreskrifter, hvilka honom åligger att iakttaga eller tillämpa, äger
styrelsen härför tilldela honom föreställning och varning. Inträffa förnyade
försummelser, eller är felet af svårare beskaffenhet, må styrelsen sådant hos
justitiekanslersämbetet eller Kungl. Ma.j:ts befallningshafvande anmäla med begäran
om åtals anställande mot den felande.

2. Landibruksstyrelsen äger att genom föreläggande af lämpliga viten,
dock ej högre än tvåhundra kronor, tillhålla de i föregående moment omförmälda
personer att fullgöra hvad i afseende på de till styrelsens förvaltning
hörande ärenden dem författningsenligt åligger eller af styrelsen särskilt
förordnas.

37 §.

Böter och viten, som enligt denna instruktion ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän
strafflag.

Besvär öfver landtbruksstyrelsens beslut.

38 §.

Öfver erhållen varning må klagan ej föras, men den, som icke åtnöjes
med styrelsens beslut, hvarigenom något ansvar honom ålägges,
må däröfver hos Kungl. Maj:t anföra underdåniga besvär, hvilka till
jordbruksdepartementet ingifvas innan klockan tolf å trettionde dagen
från delfåendet; dock kommer ådömd bestraffning att icke dess mindre
gå i verkställighet.

39 §.

Öfver styrelsens beslut i andra frågor må besvär likaledes anföras
hos Kungl. Maj:t i vederbörande statsdepartement, innan klockan tolf å

trettionde dagen från delfåendet af det beslut, som öfverklagas, dock
att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta femton dagars längre besvärstid.

Delgifning af styrelsens beslut i ärende angående tillsättning af
tjänst skall, där meddelande om tjänstetillsättningen funnits intaget i
Post- och Inrikes tidningar, anses hafva ägt rum den dag, då meddelandet
varit i nämnda tidning infördt.

G. Särskild motivering

till

förslaget till ändrad instruktion för landtbruksstyrelsen.

§ 1.

Ändringen i denna paragraf är betingad af landtbruksstyrelsens
genom veterinärväsendets öfverflyttande dit vidgade verksamhetsområde.

§ 2-

Lydelsen af denna paragraf ändrades genom förordning af den 3
december 1909, då i §:n infördes bestämmelse om skyldighet för styrelsen
att före den 1 april hvarje år till justitiekanslersämbetet aflämna
arbetsförteckning, upptagande de mål och ärenden, som under närmast
föregående år förekommit hos styrelsen.

§§ 3 och 4.

Se motsvarande §§ i gällande instruktion.

§ 5.

Denna paragraf är affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
§ 12 af den för medicinalstyrelsen nu gällande instruktion. Som antagandet
och entledigandet af militära veterinärstipendiater enligt kommitténs
förslag skulle tillkomma arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
har landtbruksstyrelsens befattning med veterinärstipendiater kunnat inskränkas
till de civila.

Stadgandet att då befattning inom den civila veterinärstaten varder
ledig eller innehafvare af dylik befattning söker tjänstledighet eller af 6 -

sked förfara på sätt särskildt är stadgadt har här införts, för att paragrafen
så fullständigt som möjligt må omfatta de olika uppgifter, som
genom veterinärväsendets öfverflyttande till landtbruksstyrelsen komma
att åligga nämnda styrelse.

Enligt nu gällande författningar åligger förandet af matrikel öfver
veterinärerna i riket medicinalstyrelsen, och denna har äfven brukat att
i sin årligen tryckta förteckning öfver svenska läkare m. fl. införa uppgifter
angående veterinärerna och deras boningsort. Skyldigheten att
föra matrikeln har kommittén ansett själffallet böra åligga veterinärförvaltningen
likaså skyldigheten att årligen från trycket utgifva för
teckning öfver veterinärerna och deras boningsort. Då det emellertid
åligger samtliga apotekare i riket att å vederbörande apoteksinrättning
expediera af veterinär utfärdade recept, och de för den skull böra
få och hittills äfven erhållit del af nämnda förteckning, har kommittén
ansett åtgärder böra föreslås för förteckningens sändande till samtliga
apoteksinrättningar. Som detta försändande lämpligast torde ske genom
medicinalstyrelsen och i samband med försändandet af medicinalstyrelsens
förteckning öfver läkare m. fl., har i nu ifrågavarande paragraf
intagits stadgande om skyldighet för landtbruksstyrelsen att till medicinalstyrelsens
förfogande ställa erforderligt antal exemplar af veterinärförteckningen.

§ 6-

Paragrafen är nytillkommen. Dess affattning är i öfverensstämmelse
med hvad i betänkandet förut är anför dt i ämnet (sid. 12).

§ 7.

Denna paragraf är hämtad från § 5 i gällande instruktion. Ändringen
består allenast däri, att bland ledamöterna jämväl upptagits en
byråchef och föredragande för veterinärärenden.

§ 8.

Denna paragraf är nytillkommen. Byråveterinären är den enda vid
landtbruksstyrelsen å stat anställde tjänstemannen af lägre grad än den
tredje.

§ 9.

Den till andra graden hörande byråveterinärbefattningen har ansetts
böra, i likhet med öfriga andra gradens tjänster, tillsättas af Kungl.
Maj:t. Styrelsen skall endast hafva att anslå tjänsten ledig med trettio
dagars ansökningstid samt att afgifva förslag å lämplig person. Tillsättandet
af den veterinära amanuensbefattningen, vid hvilken aflöningen
ntgär i form af arfvode, är åter lagdt i styrelsens hand och sker på
föredragning af den veterinära byråchefen.

Paragrafens innehåll i öfrigt motsvaras af stadgandena i nuvarande
§ 6.

§ io.

Denna paragraf äger sin motsvarighet i § 7 af gällande instruktion.

Fordringarna för att kunna föreslås till byråchef för veterinärärenden
äro här angifna i öfverensstämmelse med hvad kommittén förut därom
anfört.

För att erhålla byråveterinärbefattning har ansetts tillräckligt att
vara legitimerad veterinär. Fordran på lämplighet för tjänsten torde af
styrelsen komma att tagas i betraktande, utan att detta behöfver uttryckligen
angifvas.

§ 11.

Se kommitténs motivering (sid. 11 och 12 samt 15 och 16).

§§ 12 och 13.

Dessa paragrafer motsvara i allo nuvarande §§ 8 och 9.

§ 14.

Denna paragrafs första stycke är likalydande med § 10 i gällande
instruktion.

Innehållet i andra stycket innefattar endast ett utförande i instruktionen
af hvad kommittén i motiveringen anfört (se sid. 15).

§ 15-

Denna § motsvarar i hufvudsakliga delar § 11 i gällande instruktion.
Uttrycket »tillsättande af tjänstemän» har emellertid utbytts mot

det vidare uttrycket »befordringsfrågor», eftersom jämväl uppsättande af
tjänsteförslag torde böra kräfva den noggrannare handläggning, som i
§:ns förra del är föreskrifven. En ytterligare garanti än den, som ligger
i annan ledamots närvaro vid en kollegas föredragning, har emellertid
synts kommittén erforderlig vid behandling af veterinära befordringsfrågor,
och har kommittén för den skull föreslagit, att en medlem af
veterinärrådet skall af öfverdirektören kallas att deltaga i behandlingen
af dylikt ärende. Särskilt må här erinras, att kommittén till »veterinära
befordringsfrågor» äfven räknat ärenden angående besättande af
föreståndarbefattningen vid veterinärbakteriologiska anstalten äfvensom
af byrå veterinärtjänsten.

§ 16-

I denna §, som motsvaras af § 12 i gällande instruktion, har kommittén
i likhet med hvad som skett i förslaget till instruktion för medicinalstyrelsen,
förordat ett tillägg af innehåll att byråchef skall äga
rätt att åt person, lydande under styrelsen, meddela erinringar i mål,
som höra till byråchefs föredragning. Dessa erinringar hafva ingalunda
afsetts vara någon slags varning eller annat lindrigare disciplinstraff
utan tänkts endast utgöra exempelvis en officiell anmodan att utföra
något den underlydandes åliggande eller ett påpekande af lämpligaste
sättet för en tjänsteåtgärds utförande och dylikt.

§§ 17 och 18.

Dessa paragrafer äro i oförändradt skick hämtade från §§ 13 —14
i gällande instruktion, dock med sådant tillägg i § 17 sista stycket att
jämväl byråchefen för veterinärärenden äger rätt att, efter inhämtande
af öfverdirektörens tillstånd, företaga resor i och för fullgörande af
honom tillhörande ämbetsåligganden.

§ 19.

De skäl, som föranledt den i § 15 af gällande instruktion förefintliga
bestämmelsen om förbud för handläggning af vissa ärenden i öfverdirektörens
frånvaro, tala för liknande förbuds tillämpande rörande handläggning
af ärende om uppsättande af underdånigt tjänsteförslag; och
har kommittén för den skull fullständigat bestämmelsen i denna rikt -

ning.

§§ 20—23.

Dessa paragrafer öfverensstämma i det hela med §§ 16—19 i gällande
instruktion, dock har i § 20 jämväl § 24 åberopats.

§ 24.

Innehållet i denna paragraf innefattar endast ett utförande i instruktionen
af hvad kommittén i motiveringen anfört. Angifvandet af byråchefens
skyldighet att jämväl föredraga tuberkulinärendena har gjorts
med hänsyn till att denna skyldighet innebär en så afsevärd afvikelse
från det nuvarande, att den ansetts böra speciellt påpekas äfven i instruktionen.
I slutet af paragrafen har införts en hänvisning rörande
anställandet af tjänstemän utom styrelsens stat, hvarvid särskildt syftats
på extra byråveterinären och på vid veterinärbakteriologiska anstalten
anställda tjänstemän.

§§25-31.

Dessa paragrafer motsvaras af §§ 20—26 i gällande instruktion.
Som byråchefen för kansli- och ekonomiska ärenden icke lämpligen bör
handlägga frågor om antagande af veterinära e. o. tjänstemän, har undantag
gjorts i paragraf 25 i enlighet härmed. X § 31 har därjämte införts
stadgande om byråveterinärens semester.

§ 32.

Denna paragrafs mom. 1, 2 och 4 äro lika lydande med mom. 1, 2 och
3 af § 27 i gällande instruktion, utom det att i mom. 2 införts ett stadgande
om rätt att anlita byråveterinären såsom vikarie för byråchefen för
veterinära ärenden. Då det inom styrelsen finnes en fackbildad tjänsteman
att anlita såsom vikarie, bör, enligt kommitténs mening, äfven rättigheten
att anlita honom tydligt angifvas. För handläggningen af de veterinära
ärendena blir eu sådan lösning af frågan om byråchefens vikarie en obestridlig
fördel.

I den nya § 32 har emellertid såsom mom. 3 införts stadganden
om byrå veterinärens tjänstledighet. Sistnämnda stadganden äro lika
med dem, som i andra ämbetsverk gälla för tjänstemän af motsvarande
grad.

§ 33.

Se § 28 i gällande instruktion.

§ 34.

Mom. 1 af denna paragraf motsvaras af § 29 i gällande instruktion.

Mom. 2 är tillagdt och affattadt i öfverensstämmelse med livad
kommittén i motiveringen anfört om disciplinär domsrätt öfver byråveterinären
(se sid. 15).

§ 35.

Se § 30 i gällande instruktion.

§§ 36 och 37.

Dessa paragrafer äro hämtade från förslaget till instruktion för
medicinalstyrelsen och motsvaras där af §§ 35 och 36.

§§ 38 och 39.

Dessa paragrafer äro likalydande med §§ 31 och 32 i gällande instruktion.

H. Ändring i arméförvaltningens instruktion.

§ 13.

Mom. 2. Gemensamt med medicinalstyrelsen handlägger arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse ärenden, som angå militärläkarnas befordringsförliållanden
samt fältskär stipendiaters antagande och entledigande.

Vid sammanträde med medicinalstyrelsen skola från sjukvårdsstyrelsen
närvara chefen och fältläkaren samt läkarassistenten.

Vid behandling inom sjukvårdsstyrelsen af ärenden, som angå militärveterinärernas
befor äring sförhållanden samt fältveterinär stipendiaters antagande
och entledigande, äfvensom af ärenden, som angå militärv eter inär ernås
medicinska verksamhet, skall byråchefen för veterinära ärenden i landtbruksstyrelsen
närvara med skyldighet att uttala sin mening och, därest beslutet
blifver därifrån afvikande, låta anteckna densamma i protokollet.

Personalfrågor rörande fältläkar- och fältveterinärkårernas reserver tillhöra
dock öfverfältläkaren.

Mom. 3. Ärenden, som angå militärläkarnas medicinska verksamhet,
tillhöra medicinalstyrelsen ensam.

§ 32.

Mom. 6. Fältläkaren och läkarassistenten å sjukvårdsstyrelsen utnämnas
af Kungl. Maj:t efter förslag af medicinalstyrelsen och sjukvårdsstyrelsen
gemensamt.

Fältveterinären utnämnes af Kungl. Maj:t efter förslag af chefen för
sjukvårdsstyrelsen.

Angående placering af intendenturtjänsteman såsom assistent i sjukvårdsstyrelsen
stadgas i instruktionen för intendenturkåren.

Reservationer.

Från den af kommitténs flertal i föreliggande betänkande uttalade
uppfattning är jag i nedannämnda afseenden af skiljaktig mening.

l:o. A veterinärbyrån bör enligt min åsikt förutom byråchefen och
den af kommittén föreslagna byråveterinären finnas anställd en å ordinarie
stat upptagen 2:dre byråveterinär med en årlig aflöning af 3,000
kronor. Denne tjänsteman borde vara legitimerad veterinär samt förordnas
för ett år i sänder af landtbruksstyrelsen.

Ändamålet med anställandet af en dylik tjänsteman kan anses vara
af trefaldig natur.

För det första anser jag en sådan förstärkning af arbetskraften på
veterinärbyrån vara af behofvet påkallad, då byråchefens tid helt visst
skulle blifva i väsentlig grad upptagen af handläggningen af de allmänna
ärendena å byrån, veterinärväsendets närmaste ledning och ofta
förekommande tjänsteresor samt den förste byråveterinären skulle, jämte
omedelbart biträde åt byråchefen, ofta vara tvungen att under dennes
frånvaro förvalta hans ämbete, hvarigenom han skulle komma att sakna
tid att handlägga och expediera löpande ärenden och affatta nödiga berättelser
samt å byrån lämna det biträde, som fordras för diariers förande.
De åligganden, som enligt det föregående skulle tillkomma denne tjänsteman,
kunde ingalunda på nöjaktigt sätt utföras af en veterinär utbildad
amanuens, som enligt kommitténs förslag skulle för ett årligt arfvode
af 2,000 kronor anställas å byrån men hvars biträde under sådana förhållanden,
enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, icke torde kunna
vara att påräkna mer än högst ett par timmar på dagen.

Vidare skulle genom den af mig antydda anordningen vinnas, att
landtbruksstyrelsens redan för närvarande synnerligen betungade kansliafdelning
skulle kunna undgå att få sin arbetsbörda mera kännbart ökad,
hvarigenom skulle uppstå behof al anställande af ytterligare eu tjänsteman
å denna afdelning, om veterinäradministrationen förenades med landtbruksstyrelsen.

Slutligen vunnes genom anställandet af en 2:dre byråveterinär den
synnerligen stora fördelen, att yngre veterinärer blefve satta i tillfälle
att i icke ringa utsträckning komma att tjänstgöra inom den centrala
veterinäradministrationen och därigenom vinna kännedom om denna till

stor fördel för deras blifvande verksamhet, på samma gång sagda administration
på detta sätt erhölle en värdefull och utsträckt personalkännedom.
Motsvarande fördel kan ej vinnas genom anställande af en
veterinärt utbildad amanuens, som måste i regel komma att utses bland
personer, hvilka hafva annan verksamhet i hufvudstaden eller dess omedelbara
närhet, hvarigenom åter valet af amanuensen blefve inskränkt till
ett fåtal personer.

Då den andre byråveterinären icke skulle åtnjuta ålderstillägg eller
rätt till pension, skulle den ökade kostnaden för en sådan tjänstemans
anställande endast utgöra 1,000 kronor för år, en kostnad, som synes
vara ringa i förhållande till de fördelar, som därigenom vunnes.

2:o. Det af kommittén föreslagna antalet ledamöter i veterinärrådet,
eller 3, anser jag otillräckligt, om därigenom skulle kunna vinnas den
största fördelen af inrättandet af ett dylikt råd, eller att veterinäradministrationen
skulle komma uti en oaflåtlig beröring med veterinärverksamhetens
såväl vetenskapliga som praktiska utöfvare, och sålunda afhjälpas
en motsvarande brist hos den hittills varande administrationen.
Hvad det vetenskapliga i veterinärverksamheten angår, så är det visserligen
sannt, att landtbruksstyrelsen i hvarje händelse blefve i tillfälle att
i förekommande frågor höra veterinärinstitutets lärarekollegium, men
därigenom kunde ingalunda en sådan samverkan mellan veterinäradministrationen
och de veterinära vetenskapsmännen uppstå, som skulle vinnas
genom att en af veterinärinstitutets lärare just i sådan egenskap anställdes
såsom ledamot af veterinärrådet och där komme att särskildt
representera veterinärutbildningen. Det är nämligen gifvet, att för det
praktiska veterinärväsendet denna utbildning är af största betydelse och
att brister i denna, som inom praktiken upptäckas, böra söka afhjälpas
af veterinäradministrationen, hvilken därföre har behof af samråd med en därtill
lämpad vetenskapsman, på samma gång det kan vara af vikt för styrelsen
att vid behandling af förekommande veterinära undervisningsspörsmål, så
ofta sådant kan påfordras, hafva tillgång till en vetenskapligt utbildad
veterinär.

De 5 ledamöterna uti veterinärrådet, hvilket icke synes böra vara något
i egentligt mening vetenskapligt, utan fastmera praktiskt råd, synas mig
lämpligen böra vara 1 lärare vid Veterinärinstitutet, 1 länsveterinär, 1
distriktsveterinär, 1 stadsveterinär och 1 slakthus- och besiktningsveterinär.

Kostnaden för anställandet af två ytterligare ledamöter i veterinärrådet
kan, med det af kommittén föreslagna sättet för godtgörelsens utgående,
icke blifva nämnvärd, då i händelse af ett färre antal medlemmar
i rådet en hvar af dem behöfde oftare anlitas.

3:o. Slutligen anser jag, att kommittén icke bort uttala sig beträffande
frågan, huru tuberkulinärendena skola föredragas inom veterinäradministrationen.
Anslaget till åtgärder till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen har nämligen alltid varit
och är fortfarande uppfördt å extra stat, och icke ens kommittén har
tilltrott sig att föreslå någon del af samma anslags uppförande å ordinarie
stat. Det synes mig därför vara mindre lämpligt att, då det nu
är fråga om ordnandet af den ordinarie veterinäradministrationen, upptaga
den del af sagda åtgärder till pröfning, som afser en af de tjänstemän,
som taga befattning med åtgärderna i fråga och hvars aflöning
fortfarande skulle utgå af nämnda å extra stat uppförda anslag. Därtill
kommer, att det vill förefalla mindre ändamålsenligt att, innan den
ordinarie veterinäradministrationen blifvit ordnad och alla därmed sammanhängande
personal- och andra frågor lösta, bestämma, huru skall förhålla
sig med föredragningen af tuberkulinärendena och den tjänstemans ställning
och aflöning, som närmast skulle hafva att taga befattning med samma
ärenden. Det ena eller andra tillvägagåendet inverkar icke på kostnadsfrågan.

Stockholm den 26 september 1910.

Fredrik Egerström.

II.

Emot kommitténs beslut att för sin del förorda, att de medicinalstyrelsen
nu tillhörande veterinärärendena öfverflyttas till landtbruksstyrelsen
att där handläggas, få undertecknade på nedan angifna grunder
anmäla sin reservation.

Först tillåta vi oss emellertid att med några ord ingå på frågan om
sambandet mellan veterinär verksamhet och landthushållning, enär detta
samband uppenbarligen utgör grundmotivet för kommitténs förslag.

Det är visserligen riktigt, att en af veterinärens hufvuduppgifter
är att söka håfva sjukdomar bland husdjuren, att han så till vida ser
den djurägande allmänhetens intressen till godo och att större delen af
denna är att finna bland landtmännen, men härtill inskränker sig i det
väsentliga veterinärverksamhetens beröring med landthushållning. Vete -

rinärens deltagande i det allmänna afvelsarbetet i vårt land är icke af
den omfattning, att däraf kunnat härflyta något intimare samband med
landtbruksbedriften, åtminstone icke i fråga om nötkreaturs- eller mindre
husdjursafvel. I sådant hänseende förfogar nämligen landtbruket öfver
andra, af stat, hushållningssällskap eller föreningar aflönade organ. Endast
beträffande hästafveln tagas veterinära insikter i nämnvärd mån i
anspråk, men frågor rörande hästafveln handläggas icke i vårt land af
den centrala landtbruksförvaltningen. Man kan med fullt fog säga, att
den på landsbygden praktiserande veterinären icke intager någon annan
ställning till landtbruket än den på landsbygden praktiserande läkaren.
Denne anlitas vid förekommande sjukdomsfall bland gårdens folk, veterinären
vid sjukdomsfall bland gårdens djur. Endast i den mening kan
veterinären sägas vara beroende af den riktning, i hvilken landthushållningen
utvecklar sig, att en ökning eller minskning af husdjursbeståndet
eller af det värde, detta representerar, för honom ökar eller minskar
tillfällena till förtjänst.

På ett allt mer omfattande område för civil veterinär verksamhet,
födoämneskontrollen, som i sig innefattar kontroll öfver slakterier och
korffabriker, handeln med matvaror, mjölkkontroll, köttbesiktning och
slakthusväsende m. m., är veterinären icke i landthushållningens utan i
stadssamhällenas eller liknande menigheters tjänst.

För vår del kunna vi sålunda icke medgifva, att beröringen mellan
veterinär verksamhet och landthushållning är så betydande, att den betingar
det intima samband, som ett uppgående af veterinärförvaltningen
i landtbruksförvaltningen innebär. Å andra sidan vilja vi icke härmed
hafva sagt, att icke veterinärförvaltningen skulle kunna hafva gagn af
en representant för det praktiska landtbruket. Detta, och ingenting
annat, är också innebörden af de svenska veterinärläkareföreningens
delegerades uttalanden i fråga om önskvärdheten af kontakt med landthushållningen,
som af kommittén åberopats, och säkert hafva de delegerade
sist af allt tänkt sig, att erkännandet häraf skulle utnyttjas som
ett skäl för veterinärförvaltningens förläggande till landtbruksstyrelsen,
om hvilken lösning på veterinäradministrationsfrågan de samtidigt gjort
det uttalandet, att den vid intet tillfälle funnit genklang inom veterinärkåren.

Vid skärskådandet af kommitténs förslag är det omedelbart i ögonen
fallande, att det i grund bryter med den princip, som äfven i vårt
land hittills varit den ledande vid handläggningen af de veterinära ärendena,
den nämligen, att denna, så långt tillbaka i tiden man kan tala
om en central veterinärförvaltning, omhänderhafts af en medicinsk fack -

styrelse. Så skulle nämligen nu icke längre blifva fallet, och landtbruksintresset,
som förut icke varit representeradt i veterinärförvaltningen,
skulle hädanefter icke allenast blifva företrädt däri utan blifva det på
ett öfver höfvan grundligt sätt.

Med afseende på sistnämnda förhållande erinra vi om, att, jämlikt
den för landtbruksstyrelsen gällande instruktion, däri kommittén i här
åsyftade hänseende icke föreslagit någon inskränkning, om man undantager
förordnanden vid fall af jufvertuberkulos (§ 24 i kommitténs
instruktionsförslag), dess chef äger ensam beslutanderätt uti alla ärenden.
Därtill kommer, att vid föredragning inför honom af vissa ärenden skall,
utom föredraganden, minst en af de andra ledamöterna närvara och deltaga
i ärendets behandling. Sådana ärenden äro exempelvis befordringsfrågor,
utfärdande, ändring, allmän förklaring eller upphäfvande af reglementen,
instruktioner eller andra allmänna föreskrifter, och så skall
ock ske i fråga om alla andra ärenden af den beskaffenhet, att öfverdirektören
anser sig böra före deras afgörande inhämta yttrande jämväl
af annan ledamot än föredraganden. Det lärer väl svårligen tänka sig,
att i spetsen för landtbruksstyrelsen sättes en person med medicinsk och
hygienisk utbildning, och än mindre kan förutsättas, att den till föredragningen
kallade andre ledamoten i styrelsen är hemma på dessa områden.
Följaktligen blir landtbruksintresset ej endast företrädt vid den
civila veterinärförvaltningen, det blir dominerande och dominerande till
den grad, att de veterinära synpunkterna vid handläggning af veterinära
ärenden löpa fara att förkväfvas, när de med hänsyn till det allmänna
vilja göra sig gällande gent emot det ofta nog mera enskilda
landtbruksintresset. 1 själfva verket innebär kommitténs förslag en allvarlig
kritik af den behandling, som hittills kommit de veterinära ärendena
till del. Vi tro dock icke man med skäl kan påstå, att medicinalstyrelsen
visat en sådan brist på hänsyn till landtmannaintresset, som
berättiga till ett sådant tillbakaskjutande af det medicinska och hygieniska
inflytandet på de veterinära ärendenas handläggning i den centrala
förvaltningen.

Det faller emellertid af sig själft, att en så grundväsentlig omläggning
af hufvudprincipen för ifrågavarande ärendens förvaltning skall, om den
kommer till stånd, medföra verkningar, helt olika dem, som karaktärisera
den nuvarande förvaltningsregimen.

Hvad kommittén alldeles förbiser, när den förordar ett införlifvande
af veterinärförvaltningen med landtbruksstyrelsens åligganden, är, att
landtbruksekonomiska och veterinärhygieniska intressen ofta nog äro svåra
att bringa i samklang med hvarandra. Så har det varit alltid och alle -

städes, och särskildt märkbar gör sig denna motsättning vid tillfällen,
då fråga är att bekämpa smittosamma sjukdomar hos husdjuren. Veterinärhygienen
vill nämligen vid dylika tillfällen göra sig gällande i det allmännas
och landets intresse, men, enär detta i regel icke kan ske utan större eller
mindre afbräck i den enskildes ekonomi, stöta de åtgärder, som anses
oundgängliga för hämmandet af en förhandenvarande smittosam husdjurssjukdom
ofta nog på hinder vid deras genomförande. Det afgörande inflytande
landtbruksstyrelsen, enligt kommitténs förslag, får öfver veterinära
angelägenheter torde med ganska stor sannolikhet komma att användas
på ett sådant sätt, att de landtbruksekonomiska synpunkterna blifva i
hufvudsak afgörande, när styrelsen själf vidtager eller hos Kungl. Maj:t
föreslår åtgärder för de smittosamma husdjurssjukdomarnas bekämpande.
Men häraf måste följden bli ett mindre effektivt uppträdande gent emot
nämnda sjukdomar, som i sin ordning kan föranleda, att dessa sjukdomar
antaga en mera ödeläggande karaktär, än hvad fallet under andra förhållanden
behöft vara. Kommitténs utsago, att »den erfarenhet, som
vunnits rörande den speciella del af veterinärväsendet, som angår utrotande
af tuberkulosen i ladugårdarna, tydligen visat, att ett samarbete emellan
den veterinära fackbildningen och den praktiska landtbrukserfarenheten
är af stor betydelse, då det gäller att behandla frågor, som stå i så nära
samband med landtbruksdriften som de veterinära», bör i detta sammanhang
närmare belysas, enär den tillsynes jäfvar, hvad nyss anförts. Förhållandena
med afseende på tuberkulosens bekämpande hos nötkreaturen
äro helt enkelt icke jämförliga i detta fall, enär bekämpandet, frånsedt
jufvertuberkulosen, är frivilligt och icke, såsom fallet är med öfriga
officiellt bekämpade smittosamma husdjurssjukdomar, ålägger landtmannen
några som helst hänsyn till andra yrkesbröder. Hvad åter angår
administrationen af denna angelägenhet, så har den varit så godt som
helt och hållet öfverlåten på föredraganden af tuberkulinärenden. Att han
någon gång sökt råd af speciell landtbrukserfarenhet är helt naturligt,
men det kan icke rimligtvis sägas, att den centrala landtbruksförvaltningen
i och för sig varit i sådant hänseende erforderlig, och kommittén
har icke heller kunnat uppvisa något dylikt.

Ifrågavarande intressemotsats torde vidare efter all erfarenhet vid
mer än ett tillfälle göra sig gällande, då fråga är om införsel af husdjur
till vårt land. Det har, tack vare kloka och väl afvägda försiktighetsmått,
varit vårt land förunnadt att under en lång följd af år förskonas
från allvarligare utbrott af åtskilliga utomlands gängse farsotartade kreaturssjukdomar.
De åtgärder, som därvid tillämpats och som gifvetvis varit
grundade på en ingående kännedom om de smittosamma husdjurssjukdomarnas
spridningssätt, hafva icke alltid vunnit förståelse från deras

sida, som taft att underkasta sig dem, utan fast mera ansetts onödigt
stränga och, naturligt nog, föranledt allehanda bemödanden till åstadkommande
af så vidgående undantagsbestämmelser som möjligt. Det
torde efter vårt förmenande kunna ifrågasättas, huruvida man af en landtbruksförvaltning
kan förvänta den fasthet vid tillämpandet af skyddsåtgärderna
mot införande af berörda infektionssjukdomar från utlandet, som
hittills präglat vår veterinärförvaltnings åtgöranden i detta stycke.

Veterinärärendenas öfvertagande af landtbruksstyrelsen blefve vidare
säkert icke utan betydelse för vårt förhållande till utlandet. Sedan lång
tid tillbaka och särskild! i senare tider sträfvar vårt land efter att inleda
handelsförbindelser med främmande länder och utvidga redan befintliga
sådana i fråga om export af lefvande djur samt kött och andra husdjursskötselns
produkter. Vi tro icke, att dylika sträfvanden främjas genom
att låta landtbruksintresset i hufvudsak bestämma öfver de åtgärder i
sanitärt hänseende, utan hvilka berörda förbindelser icke äro tänkbara.
Här kräfves efter vårt förmenande en administration, som både i vetenskapligt
och praktiskt hänseende är väl förtrogen med hygienen och det
på denna grundade kontrollväsendet, så framt vi eljest vilja åtnjuta utlandets
förtroende till denna del af veterinärförvaltningen..

Det torde hafva varit dylika tankar, som ledt medicinalstyrelsen, då
den i sitt utlåtande till riksdagens andra kammares tillfälliga utskott mr
2 den 6 maj 1907 yttrar, bland annat, följande i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående omorganisation af medicinalstyrelsen:
»Allt större betydelse få också, i den mån kommunikationerna utvecklas,
åtgärderna mot smittosamma kreaturssjukdomars spridning. Medicinalstyrelsen
är öfvertygad, att landets ekonomiska intressen bäst främjas genom
strängt upprätthållande af de föreskrifter, som på hälsovårdslärans grund
ansetts af behofvet påkallade till förhindrande af nämnda sjukdomars utbredning.
Och till öfvervakande häraf torde medicinalstyrelsen vara mera
ägnad än landtbruksstyrelsen, som emellertid äfven nu plägar höras i
veterinärfrågor, som närmare beröra viktigare landtbruksintressen.» Kommittén
beaktar icke, att det enhetliga och konsekventa förfaringssätt, som
hittills utmärkt veterinärärendenas förvaltning på nu afhandlade områden,
med den af kommittén föreslagna förvaltningsanordningen kommer att
utsättas för rubbningar, och att slitningar mellan de veterinärhygieniska
och de landtbruksekonomiska intressena under den föreslagna regimen
näppeligen kunna undvikas.

Kommitténs förslag skulle vidare innebära, att ärenden rörande
den allmänna hälsovården, födoämneskontrollen, blefve underlagda en
myndighet, där dessa ärenden under inga förhållanden kunna anses

höra hemma. Slakthus- och köttbesiktningsväsende samt åtgärder för
kontroll öfver handteringen vid slakterier och korffabriker, öfver matvara-
och mjölkhandeln m. m. äro nämligen i första hand den konsumerande
allmänhetens angelägenheter. Det är städer och andra samhällen
som med stora uppoffringar inrätta slakthus och ordna födoämneskontroll
för sig. Öfver de intressen, som med dessa åtgärder äro
förknippade, synes icke en förvaltning böra vaka, hvars ensam beslutande
chef icke besitter hygienisk bildning och erfarenhet, men däremot
kan vid pröfning af hithörande ärenden mycket väl tänkas anlägga synpunkter,
som icke alltid äro förenliga med hälsovårdslärans principer
eller med villkoren för en rationelt ordnad födoämneskontroll. Under
alla förhållanden synes det oss, att det bort väcka allvarliga betänkligheter
att till en icke medicinsk fackstyrelse öfverlåta högsta tillsynen
öfver den viktiga gren af den allmänna hälsovården i riket, hvarom här
är fråga.

Hade kommittén trängt djupare in i de främmande länders veterinära
förvaltningsförhållanden, rörande hvilka upplysningar införskaffats,
skulle kommittén kommit till det resultat att den princip, som kommittén
nu vill införa i vår statsförvaltning, eller beslutanderätten i näst
högsta instans öfver veterinära angelägenheter förlagd hos eu icke medicinskt
bildad person, saknar motstycke i dessa länder. Af sagda upplysningar
inhämtas nämligen, bland annat, att i Norge landtbruksdirektören,
som torde motsvara chefen för landtbruksstyrelsen hos oss, icke
är målsman för veterinärväsendet, utan den med honom jämställde veterinärdirektören;
att i Danmark veterinärfysikus och det veterinära sundhetsrådet
handhafver ledningen af de veterinära angelägenheterna; att
i Preussen den gamla, af veterinärer bestående tekniska deputationen
för veterinärväsendet nyligen ombildats till en veterinärstyrelse och icke
infogats i en landtbruksförvaltning, o. s. v. Det finnes med ett ord i
intet land, såvidt vi hafva oss bekant, och framförallt icke i de länder,
af hvilka vårt land i större eller mindre mån är beroende i fråga om
export och import af husdjur och husdjursprodukter, någon motsvarighet
till hvad kommitterade hafva föreslagit. Ehuru naturligtvis landtbruket
lite hvarstädes har sin representation, är det tydligt, att man
öfverallt insett och liäfdat nödvändigheten af, att den veterinära ledningen
står fri från trycket af de förskjutningar och jämkningar i åtgärderna
till husdjursepizootiernas förekommande och hämmande m. in.,
som landtbrukets egen representation med större eller mindre nödvändighet
måste sträfva att åvägabringa.

Se vi vidare den föreslagna förvaltningsanordningen ur rent admini -

strativ synpunkt, borde kommittén efter vår mening hafva med skäl
tvekat att med en redan nu vidlyftig landtbruksadministration införlifva
en så pass ansenlig och därtill heterogen förvaltningsgren som den veterinära
med dess af bortåt 400 veterinärer bestående underlydande personal.

En exakt framställning af landtbruksstyrelsens ämbetsåligganden
återfinnes i löneregleringskommitténs underdåniga betänkande n:o VIII
angående reglering af löneförhållanden m. m. vid landtbruksstyrelsen,
sid. 15—18. Af denna inhämtas, att landtbruksadministrationen är synnerligen
omfattande och mångskiftande, i hvilket senare hänseende lämnas
å sid. 22—25 i samma betänkande en specifikation öfver de hos
landtbruksstyrelsen förekommande mål och ärenden, upptagande ej mindre
än 73 rubriker. Med afseende å betydelsen af landtbruksstyrelsens verksamhet
och de kraf, som måste ställas på dess chef i fråga om ej blott
kunskaper, utan äfven praktisk duglighet och förfarenhet, löreslog också
löneregleringskommittén för denne en högre aflöning, än som i allmänhet
kommer en öfverdirektör eller med honom likställd ämbetsman till
godo, och ledamöterna uppflyttades till den tredje normala lönegraden
för tjänstemän vid de centrala ämbetsverken, motiveradt med, bland
annat, den arbetsmängd, som hvilade på dem.

Det ligger i sakens natur, att landtbruksförvaltningen undan för
undan sväller ut; nya uppslag på modernäringens område framkomma
oupphörligen och taga den förvaltande myndighetens uppmärksamhet i
anspråk. I sådant hänseende må det tillåtas oss att citera, hvad statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet yttrade till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1908 i fråga om berörda lönereglering: »Styrelsens
arbete är redan nu af den betydelse och omfattning, att de af
kommittén föreslagna aflöningar åt styrelsens chef och ledamöter enbart
med hänsyn därtill icke kunna anses för höga, och med den snabba
utveckling, hvari glädjande nog det svenska landtbruket för närvarande
synes vara staat, är det att förvänta, att äfven betydelsen och omfattningen
af styrelsens ämbetsförvaltning komma att för hvarje år stegras.
Icke minst torde småbrukets allt mer stigande betydelse för nationalhushållningen
komma att ställa allt jämt ökade kraf på styrelsens förmåga
af initiativ och ledning. De ringa kapitaltillgångar, med hvilka
det lilla jordbruket arbetar, göra nämligen, att detta i än högre grad
än det större är beroende af impulser och stöd från det allmännas sida.
Men äfven för jordbruket i dess helhet torde betydelsen af en kraftig
ledning blifva allt större, ju mer det blir nödvändigt att söka afvinna
jorden stegrad afkastning så till mängd som värde. Motsvarande för -

hållande gör sig gällande äfven på fiskets område. Nya fiskeplatser
måste uppsökas, bättre fångstmetoder inläras, fiskodlingen lämnas erforderligt
stöd. o. s. v., allt uppgifter, som komma att ställa stora kraf på
fiskeriadministrationen och ledningen af densamma. Det är emellertid
ej blott i afseende på produktionens ökande, som växande uppgifter
vänta styrelsen. Äfven ordnandet och underlättandet af afsättnmgen
af landtbrukets och fiskets produkter såväl inom som utom landet torde
komma att i ökad mån taga dess krafter i anspråk.» Riksdagen godkände
den föreslagna förhöjningen i aflöningarna för landtbruksstyrelsens
chef och ledamöter i betraktande af det maktpåliggande och alltjämt
ökade arbete, som ålåge landtbruksstyrelsen, och de stora kraf, som
ställdes på styrelsens initiativ och ledning inom de områden, som läge
under dess verksamhetskrets.

Hvad åter angår veterinärförvaltningen, så ger den af kommittén
åvägabragta utredningen vid handen, att densamma omfattar ett icke
oansenligt arbetsområde. Men denna utredning synes oss långt ifrån
tillfyllest, så framt med densamma afses att gifva ett fullödigt uttryck
för den svenska veterinärförvaltningens uppgifter.

På grund af de hittills knappt tillmätta arbetskrafterna har det icke
kunnat undvikas, att åtskilliga åtgärder till veterinärväsendets förkofran
och utveckling icke kommit till utförande. De löpande ärendenas behöriga
skötande och andra förvaltningsbestyr tyckas i väsentlig grad
hafva tagit dessa krafter i anspråk. Däraf ''har följden blifvit uppskof
med åtskilliga viktiga frågors lösning, och några större initiativ har
veterinärledningen endast undantagsvis kunnat inlåta sig på. Sålunda
har den af Riksdagen år 1900 begärda utredningen, huruvida och i
hvad män gällande föreskrifter rörande förekommande och hämmande
af smittosamma sjukdomar bland husdjuren borde ändras för att vinna
ökad trygghet mot sådana sjukdomars uppkomst och utbredning äfvensom
för att bereda den enskilde lindring i vidsträcktare grad än dittills
i de kostnader och förluster, som han vid sådana sjukdomars förekomst
måste vidkännas för det allmänna bästa, blott delvis kommit till stånd.
Pn omarbetning i sin helhet af hithörande författningar måste emellertid
medföra en revision af bestämmelserna angående förekommande af smittosamma
husdjurssjukdomars införande i riket, och i båda fallen måste
nya råd och anvisningar vid författningarnas tillämpande utarbetas.

I sammanhang med sagda omarbetning måste enligt vårt förmenande
den ofta framkastade frågan tagas under öfvervägande, huruvida
icke i författningen rörande de smittosamma husdjurssjukdomarnas bekämpande
böra under eu eller annan form upptagas en del dylika sjuk 8 -

domar, som, ehuru för vår husdjursskötsel synnerligen förlustbringande,
äro hänvisade till uteslutande enskilda åtgöranden med mer eller mindre
nedslående resultat. Så har skett i Norge och Danmark, och ett finskt
lagförslag i ämnet går i fråga om dessa sjukdomars bekämpande från
det allmännas sida mycket långt.

Den för läns-, stads-, distrikts- och andra civila veterinärer gällande
instruktion är öfver tjugu ar gammal; endast ett fatal paragrafer däri
hafva under årens lopp undergått någon förändring. Ett slutgiltigt
ordnande af särskildt länsveterinärernas offentliga tjänsteverksamhet är
en fråga, som icke i längden kan uppskjutas.

En annan stor och synnerligen viktig fråga är den om distriktsveterinärväsendets
tidsenliga ordnande. Denna fråga är nu under utredning,
och huru denna än utfaller, kan det förväntas, att de distriktsveterinära
ärendena komma att taga veterinärförvaltningens tid och arbete
än mer i anspråk än hittills.

Kampen mot tuberkulosen i ladugårdarna antager med hvarje år
allt större omfattning och kräfver allt mera arbete och initiativ af ledningen,
om den skall kunna noggrannt följas och föras till goda resultat.
Så undersöktes med tuberkulin:

år 1906 öfver 67,000 nötkreatur

» 1907 » 70,000 ))

» 1908 » 80,000 » och

» 1909 » 93,000 »

och i kampen mot tuberkulosen deltogo:
år 1906 962 besättningar

» 1907 1,020 »

» 1908 1,173 » och

» 1909 1,390 »

Vidare är det uppenbart, att den af Riksdagen beslutade veterinärbakteriologiska
anstalten, när den trädt i verksamhet, skall öka de veterinära
ärendenas mängd med en icke ringa kontingent.

Slutligen är slakthus- och köttbesiktningsväsendet stadt i liflig utveckling
i vårt land och medför inrättandet af allt flera veterinära tjänster,
hvarjämte förslag till författningar om kontroll vid införsel och utförsel
af kött den 11 december 1909 afgifvits af de af chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade sakkunnige, hvilka förslag ställa åtskilliga anspråk
på veterinärförvaltningen.

Det har sålunda från de mest kompetenta håll vitsordats, att på
landtbruksstyrelsen hvilar en omfattande och mycket kräfvande verksamhet
och att ytterligare maktpåliggande uppgifter på skilda områden
af landthushållningen komma att taga dess tid och krafter i anspråk.
Å andra sidan torde vi hafva nöjaktigt ådagalagt, att de veterinära
ärendena, som nu förvaltas af medicinalstyrelsen, äro så talrika, att deras
omvårdnad haft till följd ett eftersättande af flera viktiga uppgifter och
verkat hämmande på ledningens initiativ, liksom ock att en icke oväsentlig
ökning af ärendenas antal i sin helhet inom nära liggande tid kan med
visshet förutses. Vid sådant förhållande torde det få anses själffallet, att ett
öfverflyttande af de veterinära angelägenheterna till landtbruksstyrelsen
icke kan tillföra någondera förvaltningen fördelar i administrativt hänseende
utan fast mer måste föra beaktansvärda olägenheter med sig. Hvad
särskildt landtbruksstyrelsen angår, måste det nämligen under alla förhållanden
vara dess hufvuduppgift att främja landtbrukets och dess binäringars
intressen och sålunda att i första hand ägna sin uppmärksamhet åt de
rena landtbruksärendena. Framför allt torde det vara att begära mer
än som rimligtvis kan kräfvas af en chef i denna styrelse, att han,
jämte det omfattande verksamhetsfält, han inom landtbruksadministrationen
har att ägna sig åt, också skall kunna sätta sig in uti och grundligt
pröfva de ofta nog viktiga och för honom som lekman främmande
frågor, som förekomma inom den veterinära förvaltningen. Icke minst
ur denna synpunkt måste det anses mindre lämpligt att sätta en icke
fackman som ensam beslutande chef för en förvaltning, där den rena
fackkunskapen till så betydande utsträckning erfordras och tages i anspråk
som i den veterinära. Det lider intet tvifvel om, att ett förslag
att ställa en icke fackman i spetsen för medicinalstyrelsen skulle upptagas
såsom i hög grad olämpligt och anses vittna om förslagsställarens
bristande kännedom om medicinalväsendets verkliga innebörd och uppgifter,
men för veterinärväsendets vidkommande har kommittén ansett
sig kunna föreslå en liknande åtgärd. Man har ansett landets hästafvel
vara af den vikt, att ledningen af densamma måst anförtros åt en särskild
öfverstyrelse, men landets hela veterinärväsen med allt hvad därtill
hör anses vara i jämförelse med hästafveln af så pass ringa betydelse,
att det hör kunna underordnas en annan, redan förut alldeles tillräckligt
af arbete tyngd styrelse.

I fråga om fördelar för landtbruksförvaltningen af veterinärärendenas
öfverflyttande dit, har kommittén icke haft mycket att direkt andraga.
Den framhåller egentligen endast en sådan, som dock vid närmare granskning
icke synes oss verka öfvertygande. Af ifrågavarande förvaltnings -

anordning skulle, enligt kommitténs förmenande, blifva följden, att landtmännens
uppmärksamhet i än högre grad än hittills blefve fäst vid
vikten af kreaturssjukvården och hygienen inom stall och ladugård, och
att landtmännens bemödanden inriktades på att härutinnan åstadkomma
ett allt bättre tillstånd. Emellertid torde väl de härmed åsyftade uppgifterna
få anses tillhöra landtbruksundervisningen och den praktiserande
veterinären. De råd och upplysningar rörande vården af sjuka kreatur
och ändamålsenligheten af den eller den hygieniska anordningen i stall
och ladugård, som landtmannen från dessa håll bekommer, lära svårligen
vinna mer gehör, om han vet, att veterinärväsendet lyder under landtbruksstyrelsen.

Slutligen ännu en synpunkt. Vi veta, att det på en del håll anses
tämligen betydelselöst för förevarande frågas afveckling, hvad landets
veterinärkår tänker och tror i densamma, men vi äro öfvertygade om,
att ej alla de, som i ett eller annat afseende komma att medverka till
frågans lösning, hysa den åsikten. Vi hafva sålunda inom kommittén
häfdat, att bakom den mening, vi här förfäkta, står som en man hela
den svenska veterinärkåren. Det är alldeles tydligt, att en lösning af
frågan i riktning af veterinärledningens förläggande till landtbruksstyrelsen
skulle framkalla stor och allvarlig misstämning inom kåren. Äfven
1898 väckte det till lif starka protester från kårens sida, när i kungl.
proposition till årets riksdag framlades ett liknande förslag, som det
kommittén nu stannat vid, lika väl som det väckte liflig tillfredsställelse,
när Riksdagen afslog propositionen och beslöt veterinärväsendets fortfarande
förläggning till medicinalstyrelsen. Nu står frågan om veterinärledningens
omorganisation åter för dörren, och vi kunna ej se, att någon
som helst anledning sedan den tiden kommit till, som skulle kunna tala
för, att det då af Riksdagen ogillade förslaget nu borde förverkligas.
Skulle mot hela kårens enhälliga öfvertygelse om det olämpliga i en
sådan lösning veterinärledningen blifva förlagd till landtbruksstyrelsen,
torde det vara fara för, att man icke kan räkna med en af de förutsättningar,
man måste betrakta såsom ett grundvillkor för en tillfredsställande
funktion af den nya ledningen, nämligen sympati och förtroende
för densamma från veterinärernas sida.

Med hvad i det föregående är anfördt, tro vi oss hafva lämnat stöd
för vår uppfattning af kommitténs förslag såsom icke varande den rätta
lösningen på frågan om veterinärledningens omorganisation, icke ägnadt
att garantera effektiviteten af åtgärderna mot de smittosamma husdjurssjukdomarna,
att tillgodose allmänhetens kraf på en tryggande kontroll
af de animaliska födoämnena, att gifva styrelsen den auktoritet inför

utlandet och det förtroende hos landets veterinärer, den måste anses
vara oundgängligen i behof af, samt dessutom i administrativt tekniskt
hänseende mindre lyckligt.

Det torde af det sagda också hafva framgått, hvarför vi, då kommittén
beslutat uttala sig för veterinärärendenas skiljande från medicinalstyrelsen,
framhållit inrättandet af en själfständig, direkt under jordbruksdepartementet
lydande veterinärstyrelse såsom den, för öfrigt under
alla omständigheter, rätta lösningen på den föreliggande frågan, den
enda styrelseform, som tillgodoser alla de kraf, hvilka i skilda hänseenden
måste ställas på en förvaltning med uppgifter, sådana den veterinära
har att lösa. Denna vår uppfattning delas för visso helt och hållet af
svenska veterinärläkareföreningen, men har äfven vid mer än ett tillfälle
kommit till uttryck på andra håll.

Såsom af historiken i kommitténs betänkande N:o 1 framgår, föreslog
den kommitté, som år 1863 tillsattes för att afgifva förslag till
fullständigt ordnande af veterinärväsendet i riket, att för de veterinära
angelägenheterna en särskild under civildepartementet lydande styrelse
skulle inrättas. Det är betecknande, att man den tiden ansåg landets
veterinärväsen vara af den vikt och betydelse, att en veterinärstyrelse
borde inrättas för detsamma. Långt senare i tiden blef det, som kändt,
tal om inrättandet af en landtbruksstyrelse.

Andra gången frågan om en veterinärstyrelse förelåg, var år 1897,
då motion därom väcktes vid hushållningssällskapens ombuds möte.
Kommittén har lämnat en ganska ingående redogörelse för, hvad svenska
veterinärläkareföreningens delegerade yttrat, men icke upptagit denna
deras uppgift. Då kommittén däremot å sid. 5 i betänkandet anför
den passus i landtbruksstyrelsens utlåtande af den 30 oktober 1897,
som starkt betonar landtmännens, enligt styrelsens förmenande, åsikt
om det olämpliga uti inrättandet af en veterinärstyrelse, torde det vara
nödigt att närmare redogöra för, hvad man samtidigt i detta stycke
tänkte inom ofvannämnda korporation af landets mest framstående landtmän.
Det utskott, som fick ofvan berörda motion till behandling, föreslog
nämligen utan meningsskiljaktighet en underdånig skrifvelse till
Konungen, hvilken var af följande lydelse:

»Till Konungen.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte år 1893 aflåta i anledning
af väckt motion, angående åtgärder för veterinärväsendets ställande un -

der Kungl. landtbruksstyrelsens inseende, af hushållningssällskapens ombud
den 14 november 1893 till Eders Kungl. Maj:t en underdånig skrifvelse
med anhållan »att Kungl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,
huruvida ej åtgärder borde vidtagas för att åt landets veterinärväsende
bereda fullt sakkunnig ledning.»

Efter det därefter Kungl. medicinalstyrelsen och Kungl. landtbruksstyrelsen
i anledning af berörda skrifvelse blifvit hörda, föreskref Eders
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 18 maj 1894, att en därtill särskilt
förordnad legitimerad veterinär skulle i Kungl. medicinalstyrelsen
deltaga i handläggning af veterinärärenden.

Uti underdånig skrifvelse den 14 innevarande april har emellertid
Kungl. medicinalstyrelsen hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreskrifva
den ändring af nådiga instruktionen för medicinalstyrelsen den
2 november 1877, att medicinalstyrelsen befriades från handläggandet
af ärenden rörande veterinärväsendet.

Uti denna underdåniga skrifvelse har medicinalstyrelsen gjort sig
skyldig till den missuppfattning, att hushållningssällskapens ombud uti
sin berörda skrifvelse skulle hafva hos Eders Kungl. Maj:t hemställt
om ledningens af landets veterinärväsende anförtroende åt landtbruksstyrelsen,
hvilket visserligen af ombudens utskott varit föreslaget men,
såsom af det föregående synes, icke blifvit ombudens beslut.

Med anledning af det skede, hvari frågan om veterinärväsendets
administration kommit genom berörda Kungl. medicinalstyrelsens skrifvelse,
och på det att de missuppfattningar, medicinalstyrelsen och andra
myndigheter möjligen kunnat hysa, angående hushållningssällskapens
ombuds åsikter om rätta sättet för förevarande frågas lösning, måtte
blifva rättade, hafva ombuden ansett angeläget att ånyo upptaga frågan.

I motsats emot medicinalstyrelsen äro hushållningssällskapens ombud
lifligt öfvertygade, att ett öfverlämnande från medicinalstyrelsen
till landtbruksstyrelsen af nämnda ärenden icke skulle lända till någon
förbättring.

Under åberopande af hvad ombuden uti sin ofvannämnda underdåniga
skrifvelse yttrat och med full ''anslutning till hvad svenska veterinärläkareföreningen
uti en med anledning af medicinalstyrelsens förberörda
skrifvelse den 25 sistlidne maj aflåten underdånig skrifvelse i ärendet
yttrat, därvid nämnda förening, enligt hushållningssällskapens ombuds
förmenande, framhållit den bästa lösningen af frågan, och då ömkligt
är, att vår veterinära administration reorganiseras för att kunna
motsvara de fordringar, som dels vi sjkifva, dels utländska myndigheter
äga rätt att ställa på densamma, få hushållningssällskapens ombud med

anledning af dessa förhållanden och med fäst uppmärksamhet på den
stora vikt denna frågas rätta lösning har för vårt land i underdånighet
anhålla:

det Eders Kungl. Maj:t täcktes med det första
framlägga sådant förslag, som afser den veterinära
administrationens anförtroende åt en direkt under
Kungl. civildepartementet subordinerande sakkunnig
styrelse.

Stockholm den 3 november 1897.

A utskottets vägnar:

Carl Carlson Bonden

Det är icke omöjligt, att denna skrifvelse gått fram till Kungl.
Maj:t, om icke vid frågans behandling upplysning meddelats ombuden,
att landtbruksstyrelsen ett par dagar förut ingått till Kungl. Maj:t med
framställning om en sådan omorganisation af styrelsen, hvarigenom den
skulle kunna öfvertaga ledningen af veterinärväsendet, d. v. s. det förslag,
som af 1898 års Riksdag icke godkändes.

Vi öfvergå härefter till de skäl, kommittén anfört mot en själfständig
veterinärstyrelse. Ett par af dessa äro bemötta i det föregående,
men måhända är det än en gång nödvändigt att betona, att landtbruksintresset
öfverallt i utlandet anses komma till sin rätt därigenom, att
veterinärförvaltningen utan intim gemenskap med annan förvaltning lyder
direkt under ett statsministerium, som, bland annat, handhafver
jordbruksangelägenheter. Häraf följer att, då vi nedan föreslå, att en
representant för det praktiska jordbruket ingår som medlem i veterinärrådet,
sagda intresse blifver minst lika väl tillgodosedt i vårt land som
i utlandet. I hvarje fall har kommittén icke tilltrott sig att visa, hvarför
landtbruksintresset bör vara starkare representeradt i Sveriges veterinärförvaltning
än i andra länders.

Kommittén har icke funnit de veterinära ärendena vara af den omfattning
och art, att de nödvändiggöra inrättandet af ett särskildt ämbetsverk.
År 1909 utgjorde dock dessas sammanlagda antal, tuberkulinärendena
inberäknade, i det närmaste 9,000. Gifvetvis kräfva icke alla
dessa utredning eller ens hvar för sig föredragning, men i hvarje fall
fordra de dock handläggning. Till jämförelse kan tjäna att, enligt i det

föregående omförmälda löneregleringskommitténs betänkande, landtbruksstyrelsen
under sitt första verksamhetsår 1890 hade 989 ärenden, fördelade
på tre ledamöter, tio år senare 1,773, om tuberkulinärendena fråndragas,
och år 1906 3,163, i de båda senare fallen fördelade på fyra
ledamöter. I öfrigt hafva vi i det föregående redogjort för det arbete,
som förestår för den veterinära förvaltningen.

Kommittén anser vidare veterinärkåren vara allt för fåtalig för att
betinga inrättandet af en veterinärstyrelse och anställer i sådant hänseende
eu jämförelse med Preussen, »där nyligen inrättats en särskild
veterinärstyrelse». Såsom jämförelsen är framställd, kan läsaren icke
få någon annan föreställning än att man nu i Preussen inrättat en veterinärstyrelse
med hänsyn till veterinärernas antal, men enligt kommitténs
egen framställning af de veterinäradministrativa förhållandena i utlandet,
är ifrågavarande styrelse icke ny, utan endast en förändrad organisation
af den sedan många år tillbaka fungerande tekniska deputationen för
veterinärväsendet. Det torde väl ock vara ärendenas mängd och beskaffenhet,
som afgöra, huruvida ett ämbetsverk bör upprättas eller ej,
och nog finnes det själfständiga grenar af vår statsförvaltning, som icke
hafva en till bortåt 400 medlemmar uppgående underlydande personal.

Slutligen framhåller kommittén, att kostnaderna för en särskild
veterinärstyrelse komme att ställa sig afsevärdt större än de kostnader,
som äro förenade med en särskild byrå vid ett förut befintligt verk, men
så behöfver efter vårt förmenande icke blifva fallet. Af kommitténs
byrå för veterinärärenden i landtbruksstyrelsen kan nämligen för en jämförelsevis
ringa ökning af kostnaderna skapas en veterinärstyrelse. Vi
hafva tänkt oss denna på följande sätt organiserad.

I spetsen för styrelsen sättes en chef, veterinär, motsvarande kommitténs
byråchef för veterinärärenden, men med en ökning af dennes
löneförmåner med 900 kronor till 9,000 kronor. Vidare en andra gradens
tjänsteman, ledamot och föredragande för veterinärenden, motsvarande
kommitténs byråveterinär. Ytterligare en andra gradens tjänsteman,
ledamot och föredragande för kansli- och ekonomiska ärenden,
styrelsens sekreterare. Vaktmästaren samt utgiftsposten för veterinärrådet,
extra biträden, vikariatsersättning och expenser lika med kommitténs
förslag. Kostnadsökningen komme alltså att blifva 900 + 5,800
= 6,700 kronor, hvilken summa efter vår mening icke kan kallas afsevärd,
när staten för densamma kan vinna bästa lösningen af veterinäradministrationsfrågan.

Beträffande veterinärrådets sammansättning och sättet för dess aflöning
är vårt förslag i någon mån afvikande från kommitténs. Frånsedt näm -

ligen, att de tre af kommittén föreslagna medlemmarna i veterinärrådet,
efter vårt förmenande, böra företräda den praktiska veterinärverksamheten
hvar och en på sitt speciella område, tillförbinder förslaget icke
förvaltningens chef att till upptagande i rådet föreslå någon af lärarne vid
veterinärinstitutet. Yi anse sålunda att, förutom de af kommittén föreslagna
tre medlemmarna, i rådet bör finnas en representant för veterinärvetenskapen
i allmänhet och det veterinära forskningsarbetet vid Veterinärinstutet,
hvarigenom ledningen af veterinärväsendet äfven kommer i direkt beröring
med sätet för veterinärutbildningen i vårt land. Flerstädes i utlandet
deltaga veterinärutbildningens målsmän i veterinäradministrationen
och äro ofta talrikt representerade däri. Så äro exempelvis icke
mindre än 8 lärare vid veterinärhögskola bisittare i det vid den preussiska
veterinärstyrelsens sida ställda rådet.

Bland medlemmarna i den själfständiga styrelsens veterinärråd bör
vidare finnas en framstående representant för det praktiska landtbruket,
hvars erfarenhet styrelsen, då frågor förekomma, som beröra viktigare
landtbruksintressen, bör åläggas att anlita. Genom denna medlem får
landtbruksintressena sin väktare hos styrelsen, men därjämte framhålla
vi, att äfven en annan medlem af rådet synes kunna blifva ett stöd
för sagda intressen. Ty gifvetvis bör den af rådets medlemmar, som
företräder husdjurssjukvården, tagas ur de praktiserande veterinärernas
läger, och denne, på samma gång fackman och i nära beröring med
djurägareintresset, bör kunna lämna styrelsen sådana upplysningar och
råd, hvarigenom, bland annat, mer än nödigt betungande anordningar
för de smittosamma husdjurssjukdomarnas bekämpande undvikas. Vid
det förhållande slutligen, att Kungl. Maj:t i erforderliga fall icke lärer
underlåta att remittera veterinärärenden till landtbruksstyrelsen samt i
hvarje fall är högsta instans i veterinära angelägenheter, kunna vi icke
inse annat, än att landtbruksintresset, äfven med inrättandet af en
själfständig veterinärstyrelse, blir fullt tillfredsställande tillgodosedt.

I fråga åter om aflöning för rådets medlemmar, som sålunda enligt
vårt förslag skulle blifva fem, anse vi, att den bör utgå på ett sådant
sätt, att deras sakkunskap kan tillfyllestgörande utnyttjas. Detta förmena
vi kunna ske därigenom, att deras arfvode ej utgår för gång, utan med
visst årligt belopp. Enär ifrågavarande uppdrag i väsentlig mån är att
anse som ett förtroendeuppdrag, torde arvodet ej behöfva sättas högre
än till 300 kronor per år, hvadan sammanlagda arfvodeskostnaden icke
öfverskrider den för kommitténs veterinärråd beräknade.

Föredraganden för tuberkulinärenden, hvilken enligt kommitténs
förslag skulle bli extra byråveterinär, men enligt vårt förslag blifva

extra ledamot och föredragande för tuberkulinärenden och sålunda bibehållas
vid sin föredragning, är icke heller i vårt förslag upptagen i fråga
om kostnaderna för veterinärforvaltningen, enär hans arfvode utgår på
extra stat. Vi äro dock fullt ense med kommittén däruti, att alla veterinärärenden,
således äfven tuberkulin ärendena, böra förenas under en

enda veterinärs ledning. . .

Något förslag till instruktion för veterinärstyrelsen hafva vi. icke
ansett nödigt afgifva, då kommitténs båda förslag till nya instinkt joner
för medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen gifva god vägledning i
sådant hänseende, hvadan utarbetandet af en dylik icke bör medföra
några som helst svårigheter.

Fördelarna för det allmänna af den lösning på veterinäradministrationsfrågan,
vi här föreslagit, framgå utan vidare af det föregående, men
torde det vara lämpligt att sammanfatta det hufvudsakligaste af dem i
följande punkter:

1. Veterinära ärenden erhålla eu genomgående fackmässig behandling,
och beslut i veterinära angelägenheter präglas åt facklig kunskap och erfåt enhet.

2. Garanti för ett under alla förhallanden fäst och för det allmänna
betryggande uppträdande gent emot de smittosamma husdjurssjukdomarna,
såväl ifråga om deras f örekommande som ock beträffande deras hämmande,
utan att landtbrukets välförstådda intressen därvid åsidosättas.

3. Analogi i administrativt hänseende med motsvarande förvaltning i
utlandet och där af härflytande lättnader för upprättande och underhållande
af exportförbindelser med detta i fråga om husdjur och husdjursprodukter.

4. Kvalifceradt forum för frågor, som angå den viktiga del af rikets
allmänna hälsovård, som omfattar födoämneskontrollen.

5. Veterinärforvaltningen tynger ej pa och hämmas ej a) någon annan
förvaltningsgren.

Skulle emellertid en sådan lösning, som vi här föreslagit, icke kunna
vinna statsmakternas gillande, torde af det anförda också hafva Iramgått,
att vi anse veterinärväsendet fortfarande böra lyda under medicinalstyrelsen,
ehuruväl med eu sådan omorganisation af den vetei inära
afdelningen där, att de missförhållanden, som hittills förekommit, ma
undanrödjas. I detta afseende anse vi den af kommittén föreslagna
byråns sammansättning och stat kunna tjäna till rättesnöre, frånsedt
hvad som rör veterinärrådet, hvilket vi anse äfven vid veterinäi ärendenas
handläggning i medicinalstyrelsen böra hafva den sammansättning,
vi ofvan tillåtit oss föreslå, men måste uttryckligt betona, att veterinär -

förvaltningen, i betraktande af de växande krafven på densamma och
de många hvilande uppgifter, den måste omhändertaga, icke kan vidkännas
någon som hälst inskränkning i den sålunda föreslagna utrustningen.

På grund af hvad sålunda anförts, anse vi:

att kommittén, sedan den för sin del beslutat föreslå,
att de veterinära ärendena skiljas frän medicinalstyrelsen,
bort uttala sig för och afgifva förslag till inrättandet
af en själ]''ständig, direkt under jordbruksdepartementet
lydande veterinärstyrelse.

Stockholm den 26 september 1910.

John Vennerholm. Gustaf Regnér.

Bilaga.

Den veterinära administrationen i några främmande länder.

Kort öfversikt, sammanställd af
A. E. Bastman.

I. Norge.

Veterinärväsendet i Norge, h vilket förut lydt under inrikesdepartementet,
hör sedan den 1 april 1900 under det samma dag inrättade
landtbruksdepartementet. Detta är indeladt i tre afdelningar, landtbruks-,
skogs- och veterinärafdelningen. I spetsen för hvar och en af dessa
afdelningar står en direktör, som är chef för afdelningen underlydande
tjänstemän. I denna egenskap intar han en dubbelställning, i det han
är dels byråchef i departementet dels med viss själfständig myndighet
chef för vederbörande administrationskår.

Som byråchef i departementet åligger honom behandlingen af de
ärenden, bvilkas afgörande tillkommer ministern eller regeringen. Han
bar därvid att, om så anses erforderligt, konferera med vederbörande
minister eller expeditionschef, men bar, i händelse han ej delar departementets
mening, rätt att angifva sin afvikande mening på vederbörande
koncept eller vid proposition till stortinget.

Hvad vederbörande direktörs själfständiga myndighet angår, gäller
för veterinärdirektören nedanangifna praxis på grundval af den före
landtbruksdepartementets inrättande gällande, den 22 september 1890
utfärdade instruktionen.

Veterinärdirektören meddelar legitimation af veterinärer, utgifver
den officiella veterinärstatistiken och berättelsen öfver köttkontrollen och

utfärdar de till denna berättelses afgifvande nödvändiga föreskrifter,
meddelar erforderliga svar och förklaringar på framställningar och förfrågningar
af fackmässig art, inhämtar de för sådant ändamål erforderliga
upplysningar och yttranden, företar erforderliga inspektionsresor i
riket och förestår det till hans befattning hörande veterinärpatologiska
laboratoriet, där han tillika meddelar undervisning vid de där förekommande
kurserna för veterinärer, som därtill erhållit stipendium. Han
utgifter vidare de till bekämpande af smittosamma husdjurssjukdomar
erforderliga förfaringsregler och föreskrifter. Den officiella veterinärstatistiken
innehåller för öfrigt för hvarje år tillräckligt material för att
belysa veterinärdirektörens myndighetssfer på detta område. Veterinärdirektören
är, som förut anförts, jämställd med landtbruksdirektören.
I ärenden, som beröra bådas verksamhetsområden söker man vinna det
erforderliga samarbetet genom dels föregående muntlig konferens dels
inhämtande af skriftliga yttranden.

2. Danmark.

Högsta myndigheten i veterinära ärenden är öfverlämnad till landtbruksministeriet
med biträde af »veterinära sundhetsrådet» och »veterinärfysikus».
Veterinära sundhetsrådet, som inrättades genom kungl.
resolution den 8 juni 1851, består af sex, af ministeriet utnämnda medlemmar.
Ursprungligen utsåg rådet själft inom sig sin ordförande, men
genom kungl. resolution af den 14 juni 1882 bestämdes, att veterinärfysikus
såsom sådan skulle vara ständig medlem af rådet och ordförande
för detsamma, och samtidigt bemyndigades han att på rådets vägnar
expediera löpande ärenden samt sådana ärenden, som icke tålde uppskof.

Hvarken för det veterinära sundhetsrådet eller för veterinärfysikus
finnes det emellertid några allmänna instruktioner. Däremot finnas i
lagen om smittosamma sjukdomar hos husdjuren af den 14 april 1893
och i instruktionen för »veterinärpolitiet» af den 24 augusti 1894 åtskilliga
stadganden angående rådets och veterinärfysikus’ verksamhet
och myndighet.

I alla ärenden af mera principiellt intresse eller af sådan natur, att
veterinärfysikus ej ensam vill bära ansvaret för ett beslut, kan han sålunda
hänskjuta saken till sundhetsrådet. Det är närmast vid utbrott
af infektionssjukdomar bland husdjuren han handlar på egen hand, och
hela apparaten vid utbrott af dessa sjukdomar är synnerligen effektiv
samt väl ordnad. Veterinärfysikus kontrollerar vanligen också diagnosen

vid anmälan om infektionssjukdomar. Vid de viktigare af dem, såsom
vid mul- ock klöfsjuka, svinpest ock elakartad lungsjiika m. fl. skickas
kan af regeringen omedelbart till ort ock ställe i ock för närmare undersökning
af fallet. Har t. ex. en af dessa infektionssjukdomar brutit ut,
telegraferar veterinären på platsen därom till ministeriet eller veterinärfysikus,
ock den sistnämnde afreser omedelbart till platsen med rätt ock
myndigket att vidtaga för sjukdomens kammande nödiga åtgärder. Veterinärfysikus
kar äfven att under ministeriet kandlägga ärendena om
åtgärder mot jufvertuberkulos ock kar därvid till sitt förfogande ett
särskilt laboratorium, »försökslaboratoriets bakteriologiska afdelning».

Till sundketsrådet ingår äfven en mängd juridiska frågor eller
tvisteämnen rörande kusdjur samt dessutom djurplågerimål.

3. Preussen.

Det är icke mer än några månader sedan som den preussiska
veterinärförvaltningen omreglerades. Genom en förordning af den 13
maj 1910 (Verordnung iiber die Erricktung eines Landesveterinäramtes
und eines ständigen Beirates fur das Veterinärwesen) kar nämligen inrättats
en särskild veterinärstyrelse ock ett veterinärråd. Härigenom
infördes dock icke någon direkt nyket. Veterinärstyrelsen motsvarar
nämligen i det kela den förutvarande tekniska deputationen för veterinärväsendet
ock torde, enligt kvad uppgifvits, icke ens medföra några
väsentliga förändringar beträffande förvaltningspersonalens sammansättning.
Den nya förordningen kar sålunda endast bragt till stånd en
fullständig reglering af det förkandenvarande.

Veterinär väsendet i Preussen står nu liksom förut under ledning af
åkerbruksministorn (der Minister fur Landwirtsckaft, Domänen und Forsten).
De veterinära ärendena bekandlades förr å en af ministeriets afdelningar.
Såsom rådgifvande myndigket tjänade då dels ofvanomförmälda tekniska
deputation dels ock i särskilda fall professorerna vid de veterinära
kögskolorna.

Den veterinära ordningsmakten ute i landet var ock är fortfarande
öfverlämnad till de allmänna ordningsmyndigketerna, sålunda till regeringspresidenten
beträffande kvart regeringsdistrikt ock till landtråden
ock amtmännen beträffande kretsarne och lokalpolisdistrikten. Vid sidan
af dessa öfverketspersoner äro ställda veterinära rådgifvare såsom departementsveterinärer
ock kretsveterinärer.

Den nyinrättade veterinärstyrelsen utgöres af en ordförande och
dennes ställföreträdare samt af ordinarie och särskildt tillkallade ledamöter.
Ordföranden utnämnes af konungen på förslag af åkerbruksministern.
Ställföreträdaren och medlemmarne utses af ministern. Ordföranden
har bestämmanderätt öfver den erforderliga personalens arbeten
och kan vidare, med ministerns samtycke, för särskilda uppdrags utförande
inkalla tillfälliga medarbetare, hvilka då icke erhålla rätt att
deltaga i styrelsens beslut.

Veterinärstyrelsen har, enligt ifrågavarande förordnings § 3, förutom
hvad genom lagstiftningen kan blifva densamma anförtrodt, till
uppgift

1) att i veterinära ärenden på begäran af domstolar och förvaltande
myndigheter afgifva yttrande (Ober-gutachten) och meddela upplysningar
i öfrigt,

2) att utarbeta statistik, äfvensom bearbeta de från de veterinära
statstj änstemännen inkommande årsredogörelserna,

3) att jämlikt af åkerbruksministern utfärdade föreskrifter medverka
vid pröfningen för vinnande af kompetens till veterinärbefattning
i statens tjänst, samt

4) att med råd bistå åkerbruksministern i ärenden, som angå det
veterinära undervisningsväsendet, den veterinära sjukvården och bekämpandet
af smittosamma kreaturssjukdomar samt köttbesiktningsväsendet.

Åkerbruksministern kan till veterinärstyrelsen hänskjuta andra mera
omfattande uppgifter å veterinärförvaltningens område, hvarjämte han
kan tilldela enstaka medlemmar af styrelsen utförandet af särskilda
uppdrag.

De viktigare af de utaf veterinärstyrelsen infordrade yttranden och
rapporter skola enligt författningen i regel utarbetas efter styrelsens
beslut, hvilka under styrelsens förhandlingar fattas på grundvalen af
muntlig föredragning. Ofriga bestämmelser om styrelsens arbetsordning
utfärdas af åkerbruksministern.

Lösandet af viktiga och betydelsefulla frågor på veterinärförvaltningens
område kan emellertid äfven af åkerbruksministern hänskjutas
till det veterinära rådet (Der ständige Beirat för das Veterinärwesen);
så plägar särskildt ske i fråga om utfärdande af allmänna föreskrifter
rörande tillämpningen och verkställandet af lagen angående smittosamma
husdjurssjukdomar.

Medlemmarne af veterinärstyrelsen äro jämväl medlemmar i veterinärrådet,
och styrelsens ordförande leder äfven rådets förhandlingar.
Ofriga medlemmar i rådet utses för en tid af fem år af åkerbruks -

ministern. Utom de ständiga medlemmarna kunna äfven tillfälliga medlemmar,
om ministern så anser erforderligt, af denne kallas att deltaga
i vissa särskilda sammanträden. Rådet kan i och för fullgörande af
sina uppgifter, dela upp sig i underafdelningar, och yttranden kunna
infordras från en eller flera af dessa underafdelningar.

I åkerbruksministerns hand är slutligen lagdt att utfärda de bestämmelser,
som äro nödvändiga för ifrågavarande förordnings bringande
i verkställighet.

4. England.

Veterinärväsendet i England lyder under ministeriet för åkerbruk
och fiske (The Board of Agriculture and Fisheries).

Genom lagar angående vissa sjukdomar hos djur (acts of 1894 and
1903) har ministeriet tilldelats rätt att i vissa fall bestämma hvilka sjukdomar,
som skola hänföras under sagda lagar, äfvensom att förordna
om vidtagande af mera genomgripande åtgärder till sjukdomarnas bekämpande.

Verkställande af ministeriets kungörelser angående dylika sjukdomar
åligger i första hand den lokala myndigheten (the Local Authority) i det
distrikt, där sjukdomen förekommer.

Till förklaring af hvad som menas med den lokala myndigheten
må nämnas, att Storbritannien är med hänsyn till tillämpningen af ifrågavarande
lagar indelad i distrikt, hvilka med några få undantag till gränserna
sammanfalla med jurisdiktionsområdena för de olika grefskapens
och småstädernas styrelser.

Vid misstänkt utbrott af kreaturssjukdom skall underrättelse lämnas
till en polistjänstemän i vederbörande polisdistrikt, och denne skall, vid
fall af vissa sjukdomar, till ministeriet omedelbart insända telegrafisk
rapport om det anmälda.

Genom denna bestämmelse komma åtgärderna mot sjukdomarna att
fördela sig i två olika grupper. Å ena sidan de åtgärder, som bestämmas
och vidtagas af ministeriets tjänstemän och inspektörer, och å andra
sidan de, som utföras af den lokala myndighetens inspektörer enligt i
ministeriets kungörelser gifna föreskrifter.

Hvarje »lokal myndighet)) är genom lagen af 1894 förpliktad att
tillsätta åtminstone en veterinär inspektör och »så många inspektörer och
andra tjänstemän, som den anser nödvändiga. för lagens tillämpande)).
I många fall har då den lokala myndigheten anställt polistjänstemännen

inom distriktet såsom lagligt förordnade inspektörer vid sidan af en
eller flera veterinärläkare såsom veterinärinspektörer.

De veterinära ärendenas handläggning i ministeriet sker å en särskild
veterinär afdelning »the Animals Division». Denna afdelning står
under ledning af en assistentsekreterare, hvilken under sig har dels
icke veterinär utbildade inspektörer af olika grader dels veterinärinspektörer
dels ock erforderligt antal kansli tjänstemän.

Till ministeriets förfogande stå äfven en del veterinära tjänstemän,
hvilka biträda i egenskap af rådgifvare i veterinära ärenden och hvilka
det bland annat tillkommer att vid misstänkta fall af sådana kreaturssjukdomar,
beträffande hvilka ministeriet har bestämmanderätt, afgifva
sakkunnigt utlåtande om sjukdomens förekomst. Dessa veterinära tjänstemän
kontrollera jämväl i vissa fall noggrannheten af den sjukdomsdiagnos,
som afgifvits af den lokala myndighetens veterinärinspektörer.

Experimentella arbeten och undersökningar utföras af de veterinära
tjänstemännen å ministeriets laboratorium.

Verkställigheten af ministeriets kungörelser om kreaturssamfärdseln
samt om inrättandet, rengörandet och desinfektionen af kreatursmarknader
tillkommer de lokala myndigheterna, dock under kontroll af ministeriets
inspektörer. Den veterinära kontrollen vid landsättningsplatserna
för kreatur från utlandet (»Foreign Animals AVharfs») är öfverlämnad
till ministeriets inspektörer.

I spetsen för inspektörskåren stå två superintendentinspektörer.
Den ene af dessa bestämmer om tjänstemännens arbetsstationer, meddelar
instruktioner åt inspektörerna samt mottager rapporter från dessa och
handlägger för öfrigt de till inspektörsväsendet hörande ärendena.

Den andre superintendentinspektören handhar viktiga veterinära
ärenden beträffande landsbygden samt utöfvar allmän kontroll af kårens
»utomhusarbete».

Generalinspektörerna hafva öfveruppsikten inom hvar sitt område
af Storbritannien och öfvervaka omedelbart det af tjänstemännen inom
deras områden utförda arbetet samt handlägga för öfrigt själfva de mera
viktiga ärendena.

Distriktsinspektörerna äro tilldelade hvar och en sitt särskilda distrikt
och äro för sitt arbete inom distriktet ansvarige under en generalinspektör.
Distriktsinspektörerna kunna, om så erfordras, erhålla biträde
af dem underordnade assistentinspektörer.

Ofvan ej särskildt nämnda veterinärinspektörer äro stationerade på
skilda platser i landet och hafva till uppgift att stå ministeriet till buds
med erforderliga veteririära undersökningar.

Alla meddelanden till åkerbruksministeriet om misstänkt kreaturssjukdom
skola insändas till ministeriets kansli, och alla rapporter m. m.
från de lokala myndigheterna om dylik sjukdom i de fall, där de första
åtgärderna för sjukdomens bekämpande åligga dessa myndigheter, skola
jämväl sändas till samma kansli. Decentralisationen af arbetet å »The
animals division» är alltså och kan endast vara begränsad.

5. Österrike.

Veterinär väsendet är i Österrike förlagdt under åkerbruksministeriet,
där det erhållit ett särskildt departement (med ordningsnummer XXII).
Till detta departement hänföras, utom de till veterinärväsendet hörande
ärenden, äfven ärenden angående den veterinära undervisningen och
angående beviljande af stipendier och reseunderstöd åt studerande och
lärare vid de veterinära fackskolorna. Departementet står under ledning
af ministerial-veterinär-referenten såsom föreståndare, hvilken biträdes
af två landsveterinärreferenter, en veterinär inspektör, två bezirksobertierärzte
och en bezirkstierarzt förutom extra arbetskrafter.

Vid sidan af ministeriet är för afgörande af veterinära frågor ställdt
ett veterinärråd (Der Veterinärbeirat) under ordförandeskap af åkerbruksministern.
Vice ordförande i rådet (Vorsitzender-Stellvertreter) utgöres
af chefen för en af ministeriets fyra sektioner. Medlemmarna tillhöra
två olika grupper, grupp I: uber Vorslag der landwirtschaftlichen Korporationen
ernannt», 42 personer, däraf hälften ersättningsmän, samt
grupp II: »aus dem Stande der Tierärzte ernannte Mitglieder und Ersatzmänner»,
14 veterinärt utbildade personer, däraf hälften ersättningsmän,
alla 14 utsedda af åkerbruksministern. De 7 veterinära medlemmarna
bilda tillsammans »Die tierärztliche Kommission», som höres i vetenskapliga
veterinär-medicinska frågor samt i frågor rörande veterinärkåren.
De af landtbrukskorporationerna utsedda 21 medlemmarna utse inom
sig ett »ständigt utskott» af 7 personer, och detta utskott väljer bland
sina medlemmar en till »hufvuddelegerad». Den sistnämnda har en vidsträckt
befogenhet, ty han kan af åkerbruksministern direkt anlitas i
alla inom veterinärrådets verksamhetssfer liggande frågor.

Veterinärrådets uppgift är att vara rådgifvande myndighet för åkerbruksministeriet
beträffande sådana ärenden, hvilka beröra de sanitära
förhållandena inom hemlandets kreatursstam, särskildt förhindrande och
hämmande af smittosamma kreaturssjukdomar. Vidare tillkommer det
veterinärrådet att gifva råd vid sådana frågor, som hafva till föremål

veterinära ordningsföreskrifters inflytande på samfärdseln med kreatur
och med råvaror från djurriket och andra dylika förare af smittoämnen.
Såväl veterinärrådet som dess ständiga utskott, den hufvuddelegerade
och veterinära kommissionen, äro befogade att hvar och en inom sitt
verksamhetsområde af eget initiativ för åkerbruksministern framlägga
förslag och propositioner.

Beträffande ärendenas fördelning mellan veterinärrådet och dess
underafdelningar gäller, att viktigare ärenden hänvisas till rådet, men
att mindre viktiga öfverläggningsämnen allt efter deras art öfverlämnas
till utskottet eller till kommissionen.

Gemensamma sammanträden mellan ständiga utskottet och veterinära
kommissionen kunna jämväl förekomma. Vidare bör alltid utskottets
yttrande inhämtas öfver ett förslag af hufvuddelegeraden, och likaså
rådets yttrande, då utskottet afgifvit ett förslag.

Veterinärrådets medlemmar utses för tre år i sänder.

Rådets och dess underafdelningars sammanträden äro icke offentliga;
i desamma äger dock ministerialreferenten eller hans ställföreträdare
rätt att deltaga. Likaså kan regeringen efter sitt bepröfvande skicka
äfven andra representanter till sammanträdena, vid hvilka jämväl sakkunniga
kunna höras.

Medlemskap i rådet betraktas såsom ett hedersuppdrag och är följaktligen
oaflönadt. Dock bekomma de medlemmar, som icke äro bosatta
i Wien och hvilka icke af annan anledning erhålla dagtraktamente, någon
rese- och traktan!entsersättnin g.

Verkställigheten af åkerbruksministeriets beslut i veterinära frågor
sker genom de veterinära statstjänstemännen med biträde af de politiska
statsmyndigheterna. De veterinära statstjänstemännen utgöras af veterinärassistenter,
distriktsveterinärer, distriktsöfverveterinärer, veterinärinspektörer
och högst landsveterinärreferenter. De sistnämnda äro såsom rådgifvande
med rätt att deltaga i beslut rörande veterinära ärenden ställda
vid sidan af landssanitetsråden.

6. Ungern.

Veterinärväsendet i Ungern har blifvit ordnadt genom lag af år
1900 och lyder under åkerbruksministeriet. Den offentliga veterinärverksamheten
förvaltas jämlikt nämnda lag af »Kungl. ung. veterinärer))
af olika grader. Uppsikten öfver denna veterinärpersonal utöfvas af
veterinärinspektörer och öfverinspektörer.

Veterinärinspektörerna och. öfverinspektörerna kafva vidare till uppgift
att lämna åkerbruksministern sakkunnigt biträde vid behandlingen
af veterinärärenden. Sålunda skola de afgifva yttrande i till dem hänvisade
ärenden, framställa förslag dels om förbättring och reglering af
veterinärväsendet dels ock vid behof af tillämpning af de mot kreaturssjukdomar
och epizootier riktade föreskrifterna. Vidare åligger det dem
att själfva leda de veterinära arbetena i och för undertryckande af epizootier,
som hafva större omfattning och utbreda sig öfver flera distrikt.

Samtliga förenämnda veterinärer utnämnas af åkerbruksministern,
hvilken står i spetsen för hela veterinärväsendet. Bestämmandet af
statsveterinärernas antal, verksamhetsområde och förläggningsort tillkommer,
efter vederbörande kommuners hörande, åkerbruksministern i
samråd med inrikesministern.

För vinnande af en sakkunnig behandling af veterinära ärenden har
därjämte inrättats ett landsveterinärråd. De närmare bestämmelserna
rörande detta råds organisation och arbetssätt utfärdas af åkerbruksministern
och inrikesministern i samråd.

I åkerbruksministeriet handläggas de veterinära ärendena på en
särskild afdelning (den tredje), indelad i tre olika sektioner, en för statsadministrativa
ärenden och veterinära ordningsfrågor, en för ärenden
angående veterinärpersonalen och en för ärenden angående skydd mot
smittosamma husdjurssjukdomar samt angående kreaturssamfärdseln. Den
veterinära afdelningen af ministeriet förestås af en chef. Vid förfall
för chefen inträder hans ställföreträdare. A hvarje sektion finnas en
föreståndare och dennes ersättningsman samt erforderlig personal, bestående
af dels fast anställda dels till tjänstgöring i ministeriet inkallade
veterinära tjänstemän.

Den högsta disciplinära myndigheten är enligt förenämnda lag lagd
i åkerbruksministerns hand. Vid ringare tjänsteförseelser inträder endast
»ordningsstraff)) d. v. s. böter: 2—20 krönen. Har ordningsstraff blifvit
ådömt två gånger, men förseelsen det oaktadt upprepas, inträder ansvar
med disciplinstraff. Disciplinstraffen äro af fyra slag: 1) skriftlig tillrättavisning;
2) penningböter, 20—1,000 krönen; 3) transport på egen bekostnad
till annan tjänst; och 4) förlust af tjänsten med eller utan
mistning af löneförmåner.