DEN FÖR UTREDNING AF VISSA FRÅGOR RÖRANDE DE ALLMÄNNALÄROVERKEN DEN 26 MAJ 1899 I NÅDER TILLSATTA
Statens offentliga utredningar 1904:3
BETÄNKANDE
AFGIFVET
DEN 8 DECEMBER 1902
AF
DEN FÖR UTREDNING AF VISSA FRÅGOR RÖRANDE DE ALLMÄNNA
LÄROVERKEN DEN 26 MAJ 1899 I NÅDER TILLSATTA
KOMMITTÉ.
FÖRSTA BANDET.
STOCKHOLM
ISAAC MARCUS BOKTR.-AKTIEBOLAG
1902.
FÖRSTA BANDETS INNEHÅLL.
Kommitténs underdåniga skrifvelse till Kungl. Maj:t.
Kap. I. De allmänna läroverken och den medborgerliga
bildningen.
Historik. — Allmänna synpunkter Sit*‘ i
Behofvet af en afslutning å mellanstadiet och däraf föranledda
ändringar i organisationen 8 41
Kap. II. Realskolans organisation.
Allmänna grunder ................................................................. 8 79
Realskolan och folkskolan 8 92
Förslag till kursplan för realskolan 8 101
Grunder till kursplan för realskolan 8 1 13
Förslag till timplan för realskolan 8 !77
Grunder till timplan för realskolan 8 178
Om slöjdundervisningen i realskolan 8 181
Förslag till stadga för realskolexamen 8 X9X
Grunder till stadga för realskolexamen 8 201
Kompetens på grund af aflagd realskolexamen » 213
Kap. III. Gymnasiets organisation.
Allmänna grunder ..................................................... Sid. 236
Valfrihet å högsta stadiet .................................................. » 263
Förslag till kursplan för gymnasiet ...................................... » 281
Grunder till kursplan för gymnasiet ................................ » 294
Förslag till timplan för gymnasiet .................................... » 335
Grunder till timplan för gymnasiet...................................... » 336
• Förslag till stadga för studentexamen ......... ........... » 341
Grunder till stadga för studentexamen ................................. » 354
. Ifrågasatta läroverk med sexårig latinkurs ........................ » 373
Kap. IV. Lärotidens fördelning.
Läsårets längd ................................... B ^79
Feriearbetet .......................................................................... ,, ^89
Arbetets fördelning under terminerna ................................ »
Begränsning af lärjungarnes arbete .................................. »
TILL KONUNGEN.
Sedan Riksdagen i skrifvelse den 6 maj 1899 hos Eders Kungl. Maj:t anhållit
om utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag till inrättande
vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll
H
ställd och af viss kompetens åttöljd atgångsexamen för lärjungar, som vid 15 —16-års-åldern önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation,
som därmed stå i samband,
så och efter det dels ordinarie lärare vid de allmänna läroverken i underdånig,
den 4 januari 1899 ingifven petition anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes
hos Riksdagen göra framställning om förbättring i deras aflöningsförmåner, dels
extra ordinarie lärare vid samma läroverk i en till Statsrådet och Chefen för Kungl.
Ecklesiastikdepartementet ställd, den 1 oktober 1898 dagtecknad skrift framhållit
önskvärdheten af att de ordinarie lärarebefattningarna vid de allmänna läroverken
till antalet ökades,
har Eders Kungl. Maj:t den 26 maj 1899 funnit godt uppdraga åt en kommitté
att efter erforderlig utredning afgifva yttrande och förslag dels i afseende å den
af Riksdagen ifrågasatta afgångsexamen och de förändringar i läroverkens organisation,
som därmed stå i samband, dels ock beträffande de frågor, om hvilka lärarnes
berörda framställningar handla. Denna kommitté består numera af undertecknad
Ordförande och undertecknade ledamöter, sedan i densamma tvenne personalförändringar
ägt rum, i det
att lektorn vid högre realläroverket i Stockholm C. A. Lindhagen, på
därom gjord underdånig ansökan, den 30 augusti 1901 entledigades från det honom
meddelade uppdrag att vara ledamot af kommittén; samt
att kommitténs v. Ordförande, Statsrådet m. m. C. von Friesen, på därom
gjord underdånig framställning, den 1 -augusti 1902 likaledes entledigades från det
honom meddelade uppdrag att vara ledamot af kommittén.
Kommittén sammanträdde första gången den 7 september 1899 och utsåg
den 12 i samma månad till sin sekreterare lektorn vid högre realläroverket i
Stockholm Alfred Nordfelt. Såsom notarie och biträdande sekreterare har tjänstgjort
fil. kand. J. P. Velander.
På därom af kommittén gjord framställning har Eders Kungl. Maj:t den 3 1
december 1900 funnit godt förordna teckningsläraren vid högre realläroverket i
Stockholm J. P. Ekström och gymnastikläraren vid högre latinläroverket å Norrmalm
i Stockholm, majoren C. C. A. Silow att såsom sakkunnige biträda kommittén,
Ekström vid behandling af ärenden rörande undervisning i teckning och
Silow beträffande ärenden rörande undervisning i gymnastik och vapenöfning; samt
desslikes den 1 november 1901 funnit godt förordna föreståndarinnan för Djursholms
samskola Gerda von Friesen att såsom sakkunnig biträda kommittén vid
behandling af frågan om samskolor.
III
Kommittén har dels arbetat i sin helhet, dels varit fördelad på större eller
mindre afdelningar, på sätt närmare framgår af till Kungl. Ecklesiastikdepartementet
den 29 december 1900, den 23 december 1901 och den 8 december 1902
afgifna redogörelser för kommitténs verksamhet.
Sedan samtidigt med kommitténs konstituerande till densamma öfverlämnats
Riksdagens omförmälda skrifvelse samt ofvannämnda af lärare vid de allmänna läroverken
gjorda framställningar, har Eders Kungl. Maj:t under fortgången af kommitténs
arbete behagat låta till kommittén öfverlämna att tagas i öfvervägande vid
fullgörande af nyssberörda kommittén lämnade uppdrag.
1:0) den 13 oktober 1899: underdåniga framställningar rörande
dels upprättande af ett nytt allmänt läroverk i Malmö m. m.;
dels inrättande af en ny lektorsbefattning vid allmänna läroverket i Norrköping;
. . ,
dels inrättande af fyra nya adjunktsbefattningar vid allmänna läroverket 1
Sundsvall m. m.;
dels ombildning och utvidgning af treklassiga allmänna läroverken i Söderköping,
Vimmerby, Alingsås, Falköping, Askersund, Sala, Sölvesborg, Trelleborg,
Engelholm, Åmål, Filipstad, Arvika och Skellefteå, tvåklassiga pedagogierna i Södertälje
och Köping samt enklassiga pedagogien i Simrishamn;
2:0) den 3 november 1899: underdåniga framställningar af stadsfullmäktige
i Varberg och i Strömstad rörande ombildning af de allmänna läroverken i nämnda
städer;
3:0) den 24 november 1899: underdåniga framställningar, afseende
dels rättighet för rektorerna vid de femklassiga allmänna läroverken i Stockholm
att efter tio års väl vitsordad tjänstgöring uppflyttas i högre lönegrad;
dels rätt för rektor vid femklassiga allmänna läroverket 1 Göteborg att 1
afseende å löneförmåner blifva likställd med nyssbemälde rektorer;
dels ock ordnandet af kroppsöfningarna vid rikets allmänna läroverk;
4:0) den 15 december 1899- underdåniga framställningar, afseende
dels utvidgning af allmänna läroverket i Örnsköldsvik;
dels ock rätt för lektorn vid allmänna läroverket i Kalmar A. R. Isberg att
räkna viss tjänstgöring för uppflyttning i högre lönegrad såsom lektor;
5:0) den 19 januari 1900: underdåniga framställningar
dels af domkapitlet i Göteborg i fråga om inrättande af ett nytt allmänt
läroverk i nämnda stad;
IV
dels ock af stadsfullmäktige i Ystad och i Landskrona rörande ombildning
och utvidgning af de allmänna läroverken i dessa båda städer;
6: o) den 27 april 1900: af centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening
gjord underdånig framställning i afseende å anordnandet af en allmänt
medborgerlig examen;
7:0) den 12 september 1900: underdånig framställning af direktionen öfver
Stockholms stads undervisningsverk angående
dels utvidgning af Östermalms femklassiga läroverk till fullständigt på real
linjen;
dels
inrättande af ett nytt femklassigt läroverk i hufvudstaden;
dels ökning af antalet ordinarie lärare vid de nuvarande under direktionen
lydande högre läroverken;
8:0) den 19 oktober 1900: underdåniga framställningar
dels af åtskilliga adjunkter och extra ordinarie lärare vid allmänna läroverk
om särskild ersättning för tjänstgöring å lektorsstadiet;
dels ock af domkapitlet i Skara rörande behofvet af ökade ordinarie lärarekrafter
vid allmänna läroverket i Borås:
9:o) den 9 november 1900: underdåniga framställningar
dels af domkapitlet i Göteborg om inrättande i stadens östra del af ett femeller,
under viss förutsättning, sexklassigt allmänt läroverk;
dels ock af Göteborgs realläroverks kollegium om ökadt antal ordinarie ämneslärare
vid läroverket;
10:0) den 23 november 1900: underdånig framställning af åtskilliga rektorer
vid högre allmänna läroverk om beredande af två ålderstillägg åt rektorerna
vid dylika läroverk m. m.;
1.1:0) den 31 december 1900: underdåniga framställningar
dels af domkapitlen i Linköping, Skara, Västerås, Karlstad och Hernösand
samt af eforerna öfver Lunds och Göteborgs stifts allmänna läroverk angående inrättande
af nya ordinarie lärarebefattningar vid åtskilliga allmänna läroverk;
dels ock af åtskilliga lärare vid allmänna läroverk angående rätt för lärare
vid dylikt läroverk att under tjänstledighet för sjukdom behålla viss del af honom
tillkommande löneförbättringsmedel;
äfvensom anmälan från direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
om Stockholms stadsfullmäktiges beslut i fråga om lokaler för Östermalms utvidgade
läroverk och det föreslagna läroverket å Kungsholmen m. in.;
V
i2:o) den i februari 1901: underdåniga framställningar
dels utaf lektorn T. Moll med flere lärare vid Stockholms högre realläroverk
angående fråga om komplettering af och privatisters deltagande i mogenhetspröfning;
dels af svenska läraresällskapets styrelse angående vissa önskningsmål vid
lönereglering för lärare;
13:0) den 2 augusti 1901: underdånig framställning af stadsfullmäktige i
Borås angående utvidgning af allmänna läroverket i nämnda stad till fullständigt på
latinlinjen B och reallinjen, jämte däröfver afgifna yttranden;
14:0) den 30 augusti 1901: underdåniga framställningar
dels utaf lektorn A. R. Isberg om tillstånd att för uppflyttning i högre lönegrad
räkna sig till godo viss tjänstgöring vid allmänt läroverk;
dels ock utaf stadsfullmäktige i Eskilstuna angående successiv utvidgning af
allmänna läroverket i nämnda stad till fullständigt, åtminstone på latinlinjen B och
reallinjen;
15:0) den 25 oktober 1901: underdånig skrift, innehållande åtskilliga vid
ett musikläraremöte i Göteborg den 12 och den 13 juni 1901 framställda önskemål
i afseende å sång- och musikundervisningens ställning vid de allmänna läroverken
samt löneförmåner och pensionsrätt för musiklärare vid nämnda läroverk
m. m., jämte åtskilliga vid samma skrift fogade bilagor;
16:0) den 21 juni 1902: underdåniga framställningar
dels af Bodens municipalsamhälle och Öfver-Luleå församling om inrättande
af en samskola i Boden;
dels ock af lärarekollegiet vid allmänna läroverket i Jönköping om inrättande
af en lektorsbefattning i modersmålet och tyska språket vid nämnda läroverk, jämte
af vederbörande myndigheter öfver dessa två framställningar afgifna yttranden; samt
af samtliga domkapitel äfvensom af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
och direktionen öfver nya elementarskolan jämlikt Kungl. cirkuläret
den 25 oktober 1901 afgifna yttranden rörande erforderliga ändringar för tiden
efter år 1902 i gällande lönestater för de allmänna läroverken.
Dessutom har Eders Kungl. Maj:t behagat infordra kommitténs yttrande snarast
möjligt i följande frågor:
17:0) den 4 oktober 1900: huruvida verkställigheten af de förslag, kommittén
hade att afgifva, kunde komma att hindras eller försvåras, därest omkring
11
VI
8 o ordinarie lärareplatser, på sätt i skrifvelse af samma dag antydts, i den närmaste
framtiden blefve upprättade vid de allmänna läroverken.
Kommitténs yttrande i frågan afgafs den io oktober 1900.
18:0) den 1 juni 1901 (med bifogande af underdåniga utlåtanden af domkapitel
m. fl.): huruvida, med hänsyn till de förslag, kommittén ämnade framlägga
rörande de allmänna läroverken, kommittén hade något att erinra i fråga om ämnesgrupper
för af Riksdagen beviljade 1 5 nya lektorsbefattningar och 6 5 nya adjunktsbefattningar
eller eljest beträffande nämnda lärarebefattningar.
Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 4 juni 1901.
19:0) den 28 oktober 1901: huruvida, därest anslag skulle beviljas för inrättande
af ett nytt, femklassigt läroverk på Kungsholmen i Stockholm och läroverket
träda i verksamhet redan vid början af läsåret 1902—1903, sådant skulle
lägga hinder i vägen för verkställigheten af de förslag, kommittén kunde komma
att afgifva.
Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 6 november 1901.
20:0) den 30 oktober 1901: huruvida, därest anslag skulle beviljas för
inrättande af ett nytt läroverk af fem eller sex klasser i Göteborgs stads östra del
och läroverket träda i verksamhet redan vid början af läsåret 1902—1903, sådant
skulle lägga hinder i vägen för verkställigheten af de förslag, kommittén kunde
komma att afgifva.
Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 6 november 1901.
21:0) den 12 november 1901: huruvida, därest anslag skulle beviljas för
inrättande af ytterligare ett allmänt läroverk i Malmö och läroverket träda i verksamhet
redan vid början af läsåret 1902—1903, sådant skulle lägga hinder i vägen
för verkställigheten af de förslag, kommittén kunde komma att afgifva.
Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 23 november 1901.
22:0) den 21 juni 1902: huruvida, därest utvidgningen af Östermalms allmänna
läroverk i Stockholm till ett å reallinjen fullständigt läroverk skulle taga
sin början redan med läsåret 1903 — 1904, sådant skulle lägga hinder i vägen för
verkställigheten af de förslag, kommittén kunde komma att afgifva.
Kommitténs yttrande i frågan afgafs den 29 augusti 1902.
Slutligen har ock Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
låtit till undertecknad Ordförande i kommittén öfverlämna för att bringas till kommitténs
kännedom:
VII
23:0) den 16 maj 1900: en af lektorn vid allmänna läroverket i Gefle
P. P. Waldenström till Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
ingifven skriftlig framställning angående behofvet af en reform utaf kristendomsundervisningen
vid rikets allmänna läroverk.
Samtliga i dessa handlingar gjorda framställningar, som icke föranledt särskilt
yttrande under fortgången af kommitténs arbete, äro från kommitténs sida besvarade
genom de förslag, kommittén här nedan afgifvit; med undantag dock för lektorn
A. R. Isbergs ofvannämnda framställningar, hvilka besvaras genom en särskild
skrifvelse, som öfverlämnas samtidigt med kommitténs betänkande.
Inom kommittén anförda särskilda meningar äro betänkandet bifogade.
Underdånigst
TH. M. FRIES.
OTTO AHNFELT.
H. ANDERSSON.
S. J. BOETHIUS.
ERNST CARLSON.
HARALD DAHLGREN.
ROB. DARIN.
NILS HÖJER.
PHILIP KLINGSPOR.
OSCAR LARSSON.
P. E. LINDSTRÖM.
ÄGG. PETTERSSON.
F. W. AMARK.
Alfred Nordfelt.
Stockholm den 8 december 1902.
KAP. I.
De allmänna läroverken och den medborgerliga
bildningen.
Historik. — Allmänna synpunkter.
Det uppdrag, som i första rummet blifvit gifvet åt den kommitté, hvars betänkande
här föreligger, afser främjandet af den s. k. allmänna medborgerliga
bildningen, nämligen för så vidt denna går utöfver omfånget för folkskolans verksamhet.
Spörsmålet om denna bildnings förhållande till den »lärda» eller vetenskapliga
och om platsen och sättet för dess tillgodoseende inom läroverksorganisationen
utgör läroverksfrågans egentliga innebörd.
Redan sedan lång tid tillbaka har detta spörsmål framträdt hos oss såväl
som i flere andra kulturländer. I vårt land har striden om dess lösning fortgått
under ett helt århundrade. Att den varit långvarig och stundom häftig, kan icke
förvåna. Ty innerst har den varit en kulturstrid, en sida af den stora kampen
mellan en äldre och en yngre tids kultur. Och i likhet med hvarje mera betydande
rörelse inom samhället har den rönt inverkan af motsättningen mellan skilda sociala
och politiska intressen och sträfvanden.
Närmast har emellertid den fråga, hvarom striden rört sig, tillhört skolan och
särskildt det allmänna läroverket. Såsom en pedagogisk fråga har den ofta betraktats
från den allmänna synpunkten af spörsmålet om »formell och reell bildning».
Men närmare angifven har den, som sagdt, handlat om »den allmänna medborgerliga
bildningen» och torde, så betraktad, kunna framställas i följande form: är det
möjligt att vid den tidigare undervisningen inom läroverket gifva en för det
praktiska lifvet lämpad allmän medborgerlig bildning och på samma gång gifva den
grundläggning, som eu vetenskaplig bildning kräfver? Tydligt är, att de olika
svar, som lämnats, icke hafva varit beroende blott af olika pedagogiska åsikter,
Inledning.
I
2
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Skolor dningi
180J.
utan måst utfalla olika allt efter olika uppfattning af den medborgerliga och den
vetenskapliga bildningens art. Det är detta, som ställt läroverksfrågan i direkt samband
med de faktorer, som bestämt den allmänna kulturutvecklingen, hvilken åter
främst kännetecknats af naturvetenskapernas storartade framsteg, den moderna litteraturens
ökade betydelse samt de praktiska yrkenas alltjämt stigande anseende. Häri
ligger då ock förklaringen därtill, att läroverksfrågan stundom synts hufvudsakligen
röra sig om en s. k. realbildning såsom motsats till hvad man med ett lika litet
träffande uttryck kallat humanistisk bildning. Och än vidare förklaras häraf, att
den städse haft sin mest aktuella och påtagliga form såsom spörsmålet om de
klassiska språkens ställning inom läroverket% Det är framför allt om de klassiska
spiåken, som man kämpat. Läroverksfrågan har under hela sin tillvaro ej utan
rätt kunnat betecknas som »latinfrågan». Att ur en redogörelse för den förra afsöndra
den senare låter sig icke göra.
En fullständig framställning af läroverksfrågans historia är en omfattande och
svår uppgift. En sådan framställning vore här icke heller på sin plats. Det torde
här icke ens vara nödigt att på ett fullständigare sätt redogöra för de fakta, som
utgöra ämnets mest framträdande och lättast tillgängliga sida, nämligen riksdagens
förhandlingar och Kungl. Maj:ts propositioner och förordningar. En öfverblick
må vara tillfyllest. Härvid torde stridens senaste skeden böra erhålla ett jämförelsevis
mindre koitfattadt omnämnande än dess tidigare; ej som skulle de anses mera
betydande i frågans historia, utan emedan kännedomen om dem är af större betydelse
för det ändamål, som med denna öfverblick afses: att låta det förslag till
läroverksorganisation, hvilket åt kommittén framställes, träda fram i sitt samband
med en föregående utveckling.
Alltifrån början af det gångna århundradet har i vårt land frågan om den
medborgerliga och den vetenskapliga bildningens förhållande till hvarandra stått på
dagordningen och varit föremål för en ingående behandling, och kändt är, hurusom
vår skolhistoria under förra hälften af 1800-talet erbjuder en sällsynt grad af lifaktighet
och intresse. Äfven den knapphändigaste framställning af läroverksfrågans
historia måste, för att ej vara blott half, gå tillbaka till århundradets början.
Sjuttonhundratalets skolor och gymnasier hade hufvudsakligen varit anstalter för
utbildning af blifvande ämbetsmän, särskildt präster, och haft föga utrymme för
något annat än teologi och döda språk. Först med 1807 års skolordning vunno
de moderna bildningskrafven något erkännande i vårt lands skollagsstiftning. Naturkunnighet
blef uttryckligare erkänd såsom tillhörande gymnasiets ämneskrets, inom
hvilken äfven svensk statskunskap upptogs, och där nu, för första gången, främmande
lefvande språk erhöllo en plats, om ock oansenlig. De moderna ämnenas alltjämt
växande betydelse icke minst för den lärda bildningen hade till sist gjort dem
oafvishga. Men redan nu, vid århundradets början, framträder krafvet på tillgodoseendet
jämväl af den bildning, som icke kunde anses lärd. Det s. k. kanslersgillet
hade år 1803 i underdånig skrifvelse anmält, »att det allmänna saknade alla
HISTORIK.
3
publika anstalter till uppfostran och handledning för borgaren, näringsidkaren och
de statens medlemmar, som, utan behof af lärdomsinsikter, likväl fordrade den nödvändiga
förståndsodling, hvarigenom deras danande till dygdiga och gagnande medborgare
kunde blifva säkert och pålitligt». Och likaså låter sig redan nu förnimma
ett annat betydelsefullt kraf, nämligen på medborgerlig enhet och gemensamhet i
uppfostran. Skolordningen af år 1807 sökte i någon mån att gå dessa kraf till
mötes. »Vid trivialskolorna och gymnasierna i riket», heter det, »bör tillfälle
gifvas icke allenast till den undervisning, som är nödig för ynglingar, hvilka ämna
sig till egentligen lärda yrken och till inhämtande af de kunskapsgrunder, som äro
nödiga för dem, hvilka i ämbetsmannavägen vilja söka sin fortkomst, utan äfven
för dem, som i näringarna vilja ingå.» Det är, har det sagts, första gången, som
undervisningen för dessa sistnämnda af staten erkändes ej blott såsom ett bihang
till skolan utan som en integrerande del af densamma. Medlet, hvarmed man sökte
nå det så eftertryckligt uttalade nya syftet, synes visserligen vara svagt. Men den
medborgerliga bildningen framstod denna tid naturligt nog ännu för de flesta som
en anspråkslös och tämligen yrkesmässig utbildning. Det var genom den vid trivialskolan
fogade s. k. apologistklass en, som syftet skulle vinnas. Denna var visserligen
ingen nyhet, ty redan i 1649 års skolordning är den, om ock under annat
namn, omtalad, och äfven tidigare kan dess tillvaro spåras. Men den erhöll nu en
rikare och äfven i någon mån mindre yrkesmässig läroplan, än den förut haft;
moderna språk, förnämligast tyska, upptogos bland dess läroämnen. Apologistklassens
plats var vid sidan af den lärda skolans andra klass, hvadan den lärda skolans första
klass var en för alla gemensam, »förberedande för alla skolepiltarne, i hvad väg de söka
undervisning». Och i d*enna gemensamma klass lät man nu de lärjungar, som ej
ärnade »fortsätta studierna i litterära vägen», slippa att göra någon början med läsningen
af latinska grammatiken. Man band ock apologistklassen på ett närmare
sätt vid trivialskolan och gymnasiet genom att till betydlig utsträckning anordna
samläsning mellan den förra och de senare, ej alltid utan skada för undervisningen,
men helt visst med afsikt att befordra gemensamhet i uppfostran och höja apologistklassens
anseende.
Skolordningen af år 1807, som utfärdats »på försök och till efterföljd under
fem år», har sin betydelse däri, att den, om ock på ett föga afgörande sätt, brutit
med det gamla, erkänt, åtminstone principiellt, de s. k. realämnenas rätt inom skolan,
låtit den medborgerliga bildningsuppgiften klarare framträda samt gifvit uppslaget
till den följande utvecklingen. Det steg, som tagits, synes dock hafva medfört
mera olägenhet än båtnad i det sedan länge dåliga allmänna tillståndet inom läroverken,
och dessa befunno sig fortfarande i ett bedröfligt och förvirradt skick.
Missnöjet var under de följande åren stort och vann skickliga förespråkare.
Såväl för den lärda bildningen, hette det, som i all synnerhet för den medborgerliga
vore det illa sörjdt. Den lärda skolan hade till ändamål att bilda blifvande
vetenskapsmän, lärare och ämbetsmän, men passade icke för blifvande näringsidkare.
Uppfostrings
kommittén
1812-17,
Skolordningt
1820.
Skolrevisionen
1824.
4 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
»Hvad de förre behöfva känna ifrån sin första grund, är för de senare nog att
vara kändt till sina blotta resultat.» För de blifvande näringsidkarne behöfdes särskilda
skolor, men sådana funnes icke. Försöket att genom apologistklassen göra
den lärda skolan lämpad till ett dubbelt ändamål vore förfeladt. Därigenom skadades
den lärda skolan såsom sådan, utan att åt* dem, som önskade den medborgerliga
bildningen, kunde beredas annat än en ytterst bristfällig undervisning. Hufvudfelet
i organisationen vore därför, att ingen skillnad vore gjord mellan läroverk för dem,
som ägnade sig åt näringarna, och dem, som ginge till vetenskapliga studier. >) Vid
1809 års riksdag fick missnöjet med de bestående skolförhållandena ett kraftigt
uttryck, ) och på ständernas anhållan blef år 1812 af Kungl. Maj:t en uppfostringskommitté
förordnad, som efter omfattande arbeten år 1817 framlade förslag till
ny skolordning 3).
* Sedan tillfälle gifvits åt myndigheter och enskilde att framställa anmärkningar
mot förslaget och detta af kommittén underkastats ytterligare bearbetning, blef det
af Kungl. Maj:t antaget och fastställdt år 1820. Grundsatsen om de två bildningsarternas
åtskillnad är i 1820 års skolordning genomförd. Från nämnda år hade
man i Sverige två slags skolor, lärdomsskolor och apologistskolor, skilda allt från
begynnelsen. De förra bibehöllo traditionerna från fordom, samlade som de voro
omkring latinet och grekiskan, teologien och hebreiskan. Ej ens från hebreiskan
kunde, enligt stadgan, befrielse erhållas. Lefvande språk (franska och tyska) inträdde
såsom förut, sedan år 1807, först på gymnasiet och med mycket obetydligt
timtal. Apologistskolorna, med två eller tre lärare och klasser, afsågo »beredande
till allmän medborgerlig bildning». De meddelade i lefvande språk och i öfriga
ämnen undervisning till större omfång än den förutvarande apologistklassen. Deras
liksom lärdomsskolornas klasser synas i praktiken gemenligen hafva varit tvååriga.
Bristande tillgångar höllo läroverken ännu i många år i ett dåligt skick.
Men åtminstone teoretiskt taget hade det svenska skolväsendet genom 1820 års
stadga erhållit en planmässighet och en till administrativa enskildheter utsträckt reda,
som det väl näppeligen ägt tillförne. Enligt stadgan skulle hvart tredje år en s. k.
revision sammanträda för att granska skolornas verksamhet och afgifva förslag till
förbättringar. Endast tre revisioner kommo till stånd, nämligen åren 1824, 1832
och 1843. Revisionen af år 1824 delade i det väsentliga de åsikter, som
legat till grund för 1820 års organisation, men föreslog, att lärdomsskolans första
klass skulle på samma gång vara första klass i apologistskolan och ersätta den senares
'') G- A- Silverstolpe, Försök till en framställning af allmänna läroverkets närvarande tillstånd
1 Sverige, 1811. Tillika med andra uttalanden i läroverksfrågan utg. år 1813 af 1812 års uppfostringskommitté.
i G* A* Silverstolpes memorial inom adelsståndet rörande »nödiga förbättringar i rikets uppfostringsverk
».
) Betänkandet är undertecknadt af: J. A. Lindblom, N. v. Rosenstein, G. af Wetterstedt, A. G.
Mörner, C. v. Rosenstein, C. G. v. Brinkman, N. M. Tannström, C. C. Lilljenwalldh, N. J. Bergsten, A. Fryxell
och P. Alm.
HISTORIK.
3
förutvarande lägsta; i den gemensamma klassen skulle icke undervisas i något
annat språk än modersmålet. Förslaget ledde icke till någon åtgärd.
I nämnda förslag af 1824 års revision har man att spåra eftergift för en »och
börjande opposition.'' Knappt hade nämligen den nya skolordningen uttärdats, förrän skolsystemet.*
ett häftigt motstånd började växa upp mot densamma, riktande sig icke mot dess
enskildheter, utan mot dess principer. Det är ett nytt system, man uppställer mot
det gamla skolsystemet, och striden mellan dessa båda upptager sedan nära tie
årtionden af vår skolhistoria. Hvad det nya systemets män hade att anföra, v ar
hufvudsakligen följande. *) Den medborgerliga bildningen vore genom apologistskolorna
ingalunda tillgodosedd så, som tiden kräfde. De vore dessa skolor alltför torftiga i
fråga om den undervisning, de förmådde gifva, och alltför vanlottade i fråga om det
anseende, de åtnjöte. Mångenstädes hade de blifvit en sorts fattigskolor, meddelande
blott den nödtorftigaste folkskolebildning. Hvar och en, som sökte någon högre bildning,
äfven om han ej ämnade gå den lärda vägen, föredroge lärdomsskolan och
gymnasiet. Dessa åter gåfve nu lika litet som förr någon allmän humanistisk eller
modern bildning, utan en fackbildning, nämligen en prästerlig. Men skolorganisationens ».
största svaghet läge i det, hvari den sökt sin förnämsta styrka: den »gjorde söndringen
till princip». Den skilde redan från tidigaste år barn från barn allt efter deras
framtida samhällsställning för att i otid preparera dem efter synpunkter, fjärran från
barnets natur; den uppfostrade till kastanda, till dåligt medborgarsinne. Och den
tvunge till val af lefnadsbana vid en ålder, då barnets ännu outvecklade anlag icke
gåfve vägledning. Gent emot en sådan sakernas ordning uppställde man den
ideella bilden af »det nya skolsystemet». »Enhet och medborgerlighet» skulle
vara grundsats vid offentlig uppfostran. Utbildningen af det allmänt mänskliga
skulle föregå fackbildningen. Man skulle icke hafva två skilda skolor, båda tillämpningsskolor,
utan en enda skola med en enda form af undervisning: »den otillämpadt vetenskapliga».
En undervisning af sådant slag vore för alla gagnelig och förtjänade att
kallas allmän och medborgerlig. Jämlikheten och broderskapet i skolan mellan dem,
som i samhället slutligen skulle stanna på helt skilda platser, vore af ovärderlig
social betydelse. Och de döda språken behöfde ej längre stå som en mur mellan
lärdomens och näringarnas män. Ty de vore ej längre oeftergifliga villkor föi
vetenskaplig bildning; de hörde egentligen till fackstudiernas område och således
till ett tämligen framskjutet åldersstadium hos lärjungen. De moderna kulturspråken
franskan, tyskan och engelskan däremot vore lika behöfliga för alla, som eftersträfvade
en högre bildning. Det förnämsta af språken och det första i undervisningen
vore dock modersmålet. — Med en dylik uppfattning, som utgick från
sociala och allmänt kulturella hänsyn, förbundo sig ock reformidéer af rent pedagogisk
art. Man yrkade det gamla klassläraresystemets utbytande mot ämneslärarens
'') Jfr. uppfostringskommitténs betänkande af år 1828; till detta fogade särskilda anföranden af
OAgardh; skrifter af And^ Fryxell, E. G. Geijer, C. Agardh, J. A. Hazelius m. fl.
Stora upp/ostringskommittén
182J-2S.
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
I
mera insiktsfulla verksamhet, de fasta klassernas utbytande mot lärjungarnes »fria
flyttning» allt efter framsteg i olika läroämnen samt »växelundervisningens» införande
vid sidan af lärarens verksamhet. Man hoppades mycket af sådana förändringar i
skolans arbetssätt. De skulle befordra lärarens metodiska skicklighet och intresse
utveckla lärjungens förmåga af själfverksamhet, göra studierna till ett nöje, medföra
ett annat och bättre förhållande mellan lärare och lärjungar och mellan dessa inbördes.
Idéer sådana som dessa finner man uttalade redan i början af 1820-talet.
De tilldrogo sig uppmärksamhet och vunno spridning med anledning af frågan om
omorganisation af Karlbergs krigsskola och togo sig uttryck vid 1823 års riksdag.
De forfaktades 1 pressen och i småskrifter. Framför allt dock funno de sina målsmän
inom majoriteten af den s. k. Stora uppfostringskommittén.
Denna kommitté, som stod under ledning af kronprinsen och räknade ej
mindre än 23 ledamöter, förordnades år 1825 och afgaf sitt betänkande år 1828 *)
Det nya systemets män i kommittén bildade dock en knapp pluralitet, och inom den
betydande minoriteten ägde de principer, som lågo till grund för 1820 års skolordning,
skickliga och insiktsfulla försvarare, som åt dem gåfvo en skarp formulering.
Två skiljaktiga riktningar, heter det i den reservation, hvari minoritetens
uppfattning i synnerhet fått uttryck, funnes i människonaturen, »den högre och
ideella» och »den lägre och reella eller egentligare den materiella», och hos
olika individer vore i allmänhet endera af dessa riktningar öfvervägande. De
motsvarades af två skilda arter af mänsklig verksamhet, å ena sidan "vetenskaps
idkarens, religionslärarens, konstnärens och ämbetsmannens, å andra sidan näringsidkarens.
Båda dessa verksamhetsarter vore för samhället lika behöfliga, hvarför
det ock vore staten angeläget att vårda båda genom att åt de skilda ankm
1 människonaturen, hvaraf de vore en yttring, gifva den fullkomligaste möjliga
’) Betänkandet är undertecknad! af: C. Fleming, C. v. Rosenstein, B. F. Sparre, H. Jänta, A. C. af
"»berg, C. E. v. Weigel, C. F. af Wingård, E. Tegnér, J. O. Wallin, J. P. Lefrén, P. v. Afzelius,
N. M. af Tannström, A. v. Hartmansdorff, C. P. Hagberg, J. Berzelius, S. Grubbe, E. G. Geijer, C. Agardh
A. O. Lindfors, S. P. Agren, A. Fryxell, I.. M. Enberg, J. Wallin. Minoritetens uppfattning fann uttryck
1 en af Grubbe författad reservation, i hvilken sju ledamöter instämde: Fleming, Rosenstein, Wingård,
J. O Wallin, Hagberg, Lindfors och J. Wallin, hvarjämte Jänta och Geijer i särskilda skrifter utvecklade''
sina asikter. ^
Reformvännerna stannade icke vid blotta teorier. Växelundervisningen och den fria flyttningen
blefvo redan från början af 20-talet praktiserade vid Karlberg af Lefrén och bibehöllo sig sedermera vid
nämnda läroanstalt under flera årtionden. Vidare blef på initiativ af uppfostringskommittén ett särskilt
läroverk pa statens bekostnad inrättadt, där den nya organisationen och det nya undervisningssättet skulle
genom erfarenheten pröfvas: Nya elementarskolan i Stockholm, som år 1828 började sin verksamhet.
Det torde ej böra lämnas onämndt, att åsikter redan tidigare framträdt, som icke stodo i öfverensstänkelse
med 1820 års principer. Särskildt må erinras om C. U. Broocmans förslag till skolorganisation,
enligt hvilken trivialskolan skulle förvandlas till en fyraklassig allmän »medborgarskola» med ändamål »att gifva
ungdomens själskrafter en allmänt mänsklig och medborgerlig bildning», upptagande modersmålet, historia,
geografi, naturkunskap, matematik och teckning i sin läroplan samt af språken först tyska, så franska och
sist latin och utgörande underbyggnad för gymnasiet. (Uttalande i det sid. 4, not. 1 anförda arbetet).
HISTORIK.
7
utveckling. Det vore just detta, man sökt vinna genom de två slagen af skolor.
Dessa vore följaktligen olika ej blott däruti, att de beredde för olika arter af verksamhet
i samhället, utan äfven däruti, att de riktade sitt arbete på olika sidor af
den mänskliga intelligensen. I lärdomsskola!! måste utan hänsyn till det i lägre
mening nyttiga »en rent Vetenskaplig anda» vara rådande, och för henne vore
»själfva den intellektuella kraftens utveckling och öfning» den egentliga uppgiften,
under det att apologistskolan visserligen ock borde söka utbilda lärjungens själsförmögenheter,
men i första hand hade till uppgift att meddela honom »en viss
kännedom om vetenskapernas resultat med hufvudsakligt afseende på deras användbarhet
i allehanda borgerliga yrken». Dessa olika uppgifter fordrade olika läroämnen
och olika lärometoder. De två skolorna vore med ett ord »till sitt inre
väsen olikartade» och borde fördenskull bibehållas »i sin renhet och sin åtskillnad».
En förening skulle skada bådas syften.
I sitt slutliga organisationsförslag vågade kommittémajoriteten icke på långt när att
draga ut konsekvenserna af sina åsikter. Därtill voro dessa allt för radikala. Det
var framför allt latinfrågan, hvarpå man strandade. Redan nu hade striden om
läroverkens förhållande till den medborgerliga bildningen visat sig i främsta rummet
vara en strid om latinet, och majoritetens medlemmar hade måst inse, att deras
åsikter i praktiken kommo till korta inför den betydelse, som latinet faktiskt ännu
ägde för den högre bildningen, och för det orubbade anseende, som det ännu
åtnjöt hos allmänheten. Rörande de klassiska språkstudierna heter det i betänkandet:
»Ehuru de döda och aflägsnare (nämligen språken) med skäl kunna sägas vara antingen
tillämpningsstudier, såsom hebreiskan och grekiskan för präster, eller, såsom
den senares profana författare och latinet, särdeles på det sätt, de hittills blifvit behandlade,
mera höra till den historiska och filologiska fullständigheten af den vetenskapliga
bildningen och följaktligen till en senare ålder och bildningsperiod än
elementarundervisningens; så hafva dock omständigheter förekommit emot dessa
språkstudiers uppskjutande.» Allt, livad man slutligen finner sig kunna föreslå i
denna punkt, är ett uppskjutande af latinet till andra klassen. Det enda och allmänna
läroverket, »elementarläroverket», som skulle ersätta både den lärda och den
olärda skolan, måste för den skull redan från och med andra klassen dela sig i två
linjer, den ena med, den andra utan klassiska språk. Undervisningen skulle vara
gemensam i alla ämnen utom i språkämnena. Båda linjerna ansågos kunna göra
anspråk på att afse såväl medborgerlig som lärd bildning. Linjen utan klassiska
språk skulle sträcka sig lika högt upp inom läroverket som den andra, så att man
skulle kunna aflägga studentexamen utan latin. Första klassen skulle åter blifva den
enda helt ocli hållet gemensamma. Den skulle icke upptaga något främmande språk
i sin läroplan, där kristendom, modersmålet och räkning skulle vara hufvudämnena.
— Förslaget kan betraktas som en kompromiss mellan principen om skilda skolor
och principen om enhetsskolan: de skilda skolorna blifva »linjer» inom enhetsskolan,
hvars enhet därigenom dock blir mera skenbar än verklig.
8
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Skolrevisionerna
1832
och 1843.
Statistiska
uppgifter.
K. cirk. 1839.
Riksdagen
1844-4S.
Den stora kommitténs arbeten ledde icke till några mera betydande åtgärder
under den närmaste tiden. Meningsskiljaktigheten var för stor, utmärkta och
inflytelserika män stodo emot hvarandra. Så blef allt väsentligen vid det gamla, så
mycket mer som äfven de två följande skolrevisionerna, af år 1832 och år 1843,
i allt hufvudsakligt ställde sig på det gamla systemets sida. Den förra revisionen
hade dock föreslagit, att framför de två skolorna skulle sättas en gemensam förberedande
klass, och den senare hade hemställt, att lärdomsskolans två lägsta klasser
skulle göras gemensamma äfven för apologistskola^ med bibehållande af latinet i
deras läroplan.
Till belysning af det bestående skolsystemets förhållande till det medborgerliga
bildningsbehofvet må följande anföras. Apologistskolorna voro visserligen ofta nog illa
lottade med afseende .på lärarekrafter och stodo långt tillbaka för lärdomsskolorna i
anseende, men deras lärjungeantal var ingalunda obetydligt, och såväl antalet skolor
som antalet lärjungar var stadt i rask tillväxt. År 1824 funnos 33 apologistskolor
(3 treklassiga, 19 tvåklassiga och 11 ännu med lärdomsskolor förenade apologistklasser)
med tillhopa 1,314 lärjungar, under det att samtidigt funnos 12 gymnasier
med 673 lärjungar och 41 lärdomsskolor med 2,923; år 1843 hade apologistskolornas
antal växt till 41 och antalet af deras lärjungar till 2,057, medan de
12 gytunasierna räknade 599 och lärdomsskolorna1) till ett antal af 44 ägde 3,261
lärjungar. Å andra sidan företedde lärdomsskolorna och gymnasierna ett förhållande,
liknande det vid våra allmänna läroverk nu rådande, i det att, enligt hvad 1824
års revision uppvisade, endast en tredjedel af de lärjungar, som vid lärdomsskolan
inskrefvos, kom till universitetet och således fullföljde sina lärda studier, under det
att de öfriga två tredjedelarna afgingo till näringarna. Revisionen drager häraf den
slutsatsen, »att de lärda skolorna äga ett större förtroende än apologistskolorna,
äfven till bildande af ynglingar, som ämnas till näringarna eller att blott erhålla
allmänna medborgerliga kunskaper», och den stora kommittén ser i samma förhållande
ett bevis för att apologistskolorna icke förmådde fylla sitt ändamål, enär
eljest de nämnda två tredjedelarna skulle vid dem hafva sökt sin utbildning.
I detta sammanhang bör ock nämnas det Kungl. cirkulär af år 1839, som
stadgade, att lärare i främmande lefvande språk och i naturvetenskap skulle vid de
gymnasier, där sådana ej redan tunnes, anställas på stat, 2) att fem fullständiga
apologistskolor skulle upprättas, hvilka skulle bereda till studentexamen, samt att
vid tre med apologistskolor förenade lärdomsskolor skulle inrättas en för båda
gemensam, förberedande klass.
Striden mellan gammalt och nytt fortfor emellertid dels i dagspressen, dels i
stridsskrifter, växlade mellan de båda partiernas märkesmän. Under tiden mognade
den allmänna meningen och fällde allt bestämdare utslag till förmån för det nya.
Slutligen bragte riksdagen frågan till ett afgörande. Ständerna afläto år 1845 till
J) Inberäkna^ katedralskolorna i Upsala och Lund samt Nya elementarskolan.
2) Dessa lärares löneförmåner voro dock särdeles anspråkslösa.
HISTORIK.
9
Kungl. Maj:t en skrifvelse, hvari de helt och hållet ställde sig på det nya systemets
sida och i fråga om den åsyftade enheten inom läroverket till och med gingo utöfver
hvad 1825 års kommitté föreslagit. I riksdagsskrifvelsen framställes nämligen den
önskan, att Kungl. Maj:t vid den definitiva organisationen af rikets undervisningsanstalter
täcktes förordna om en sådan förändring af elementarläroverken, att apologist-
och lärdomsskola samt gymnasium måtte komma att utgöra en enda, fullständigt
sammanhängande skola med två bildningslinjer, hvarjämte riksdagen jämväl uttalar
sig för sådana förändringar i själfva undervisningssättet, som af reformvännerna
yrkats. Mot denna riksdagens skrifvelse protesterade visserligen prästeståndet, som
fann det bestående godt och däri icke ville se andra ändringar än några af sista
revisionen föreslagna smärre sådana; men chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Silfverstolpe, lät utarbeta och framlade för Konungen ett förslag, väsentligen öfverensstämmande
med riksdagsskrifvelsen, ett förslag, som af Kungl. Maj:t blef i hufvudsakliga
delar gilladt.
Meddelande lämnades härom till ständerna i en vid 1847—48 års riksdag
framlagd Kungl. proposition, hvarefter ständerna med ett betydande belopp höjde
anslaget till lärarnes aflöning under det villkor, att från och med den dag, då ny
aflöningsstat trädde i verkställighet, vid hvarje särskildt elementarläroverk skulle
meddelas så fullständig undervisning i de till allmän medborgerlig bildning hörande
ämnen, som läroverkets omfång medgåfve. »Den senare tidens fordringar», heter
det i ständernas skrifvelse, »på flere och fullständigare tillfällen till inhämtande af
de kunskaper, hvilka, mindre beroende af egentlig klassisk bildning, anses grundlägga
den allmänna medborgerliga, hafva under hittills varande förhållanden icke
kunnat i behörig mån efterkommas vid de s. k. apologistskolorna.»
Så utfärdades slutligen genom Kungl. cirkuläret den 6 juli 1849 den
märkliga förordning, som inleder ett nytt skede i de allmänna läroverkens historia.
Cirkulärets viktigaste organisatoriska bestämmelser äro'': att latinet, grekiskan och
hebreiskan skulle blifva valfria1) läroämnen; att lärdoms- och apologistskola borde
förenas till ett läroverk, hvari skulle, »i alla dem tillhörande ämnen» och med
nyssnämnda valfrihet, meddelas så fullständig undervisning, som läroverkets omfång
medgåfve; samt att gymnasiet skulle med lärdoms- och apologistskola förenas till
ett sammanhängande läroverk, där, fortfarande med samma valfrihet, de för undergående
af studentexamen erforderliga kunskaperna skulle meddelas ").
Gymnasiets förening med skolan till ett sammanhängande läroverk var något,
'') Deri valfrihet, som i cirkuläret rrämnes, är icke till sin art närmare angifven; det sätt, hvarpå
1856 års stadga sökte efterkomma cirkulärets bestämmelser, synes emellertid gifva vid handen, att man
denna tid i allmänhet afsåg s. k. alternativ valfrihet* d. v s. en sådan, enligt hvilken lärjungar, som befriats
från ett läroämne, äro skyldiga att begagna annan undervisning, som för dem i stället bestämmes.
?) Rörande undervisningssättet föreskrefs, att ämnesläsning för lärarne skulle införas och att ämnesläsning
för lärjungarne (d. v. s. »fri flyttning») finge införas, om eforus och vederbörande läraie sadant
önskade.
Riksdagen
1847-48.
K. cirk. 1849.
IO
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Skolstadgorna
i8j6
och 1839.
som möjligen principiellt tillhört det nya systemet, men som ej ingått i 1828
års kommittéförslag. Då 1849 års cirkulär utfärdades, var denna förening kraftigt
yrkad af den allmänna meningen, och man synes jämväl i skolkretsar hafva varit tämligen
ense om dess önskvärdhet. De skäl, som man finner anförda, voro förnämligast:
att det starka afbrott i lärosätt och disciplin, som dittills ägt rum vid öfvergång
från skolan till gymnasiet, framkallat icke obetydligt själfsvåld och många olater
hos gymnasieungdomen; att den skillnad mellan gymnasiets och skolans lärare,
hvilken sammanhängt med skillnaden mellan de två läroanstalterna, icke varit till
godo; att genom sammanslagningen minskning skulle vinnas i antalet läraretimmar
och därmed .besparing i statens utgifter. '')
Det Kungl. cirkuläret hade olyckligtvis endast gifvit grundritningen till en
ny skolorganisation, äfven detta i knapphändiga ordalag, och åt eforer, domkapitel
och lärarekollegier öfverlåtit det närmare utförandet. Härvid visade sig, hvad
ingalunda kan anses förvånande, att läroverken icke voro i stånd att genomföra
en dylik uppgift. Dessutom innebar det nya en hel del praktiska svårigheter, som
först vid dess tillämpning i stort blefvo rätt kännbara. • Det ena med det andra
gjorde, att reformtankarna från den stora kommitténs dagar mycket ofullständigt
blefvo förverkligade, och att den närmaste följden af 1849 års cirkulär till ej ringa
del blef missnöje och förvirring.
Det-första försöket att på grundvalen af 1849 års principer i enskildheter
ordna undervisningen vid läroverken skedde genom utfärdandet af skolstadgan af
år 1856. Försöket utföll icke lyckligt. Den mängd af olika linjer, hvari denna
stadga uppdelade läroverket i afsikt att åt lärjungen bereda största möjliga valfrihet
i fråga om språken, visade sig leda till alltför invecklade förhållanden. Redan
år 1858, innan den nya stadgan tjänat till efterrättelse mer än en läsetermin, begärde
ständerna hos Kungl. Maj:t dess revision. En kommitté nedsattes, under
ordförandeskap af F. F. Carlson, och resultatet af kommitténs arbeten blef utfärdandet
af 1859 års stadga. £) Det är denna stadga, som gifvit det allmänna
läroverket den form, som det i hufvudsak ännu äger. Dess utfärdande medförde
en välbehöflig klarhet och reda, en förmån, som dock ej vanns utan afprutning i
de syften, som man genom brytningen med den gamla skolorganisationen trött sig
kunna vinna.
Läroverket hade emellertid, såsom år 1849 afsetts, blifvit en enhet, ehuru
med dubbel uppgift: dels meddelandet af allmän medborgerlig bildning, dels grundläggandet
af. vetenskaplig bildning. Den åstundade valfriheten blef genom 1859
års stadga begränsad till val mellan två linjer, nämligen de båda, som utstakats
redan af 1825 års kommitté, och som äfven i 1856 års stadga framträdt som
hufvudriktningar: den ena linjen för dem, som läste klassiska språk, den andra för
5) Ständernas skritvelse år 1845; statsrådet Silfverstolpes anförande till statsrådsprotokollet år 1847.
£) Öfriga ledamöter voro E. Edlund, G. R. Rabe, F. E. Borg, C. E. Lindman, C. W. Callerholm.
HISTORIK.
dem, som icke läste klassiska språk. Den senare, längre fram kallad reallinjen, var
ämnad att blifva den företrädesvis medborgerliga och praktiska linjen, till tjänst äfven
för de lärjungar, som ej eftersträfvade studentexamen. »Ehuruväl», heter det i
1858 års kommittébetänkande, »planen för undervisningens fortgång i de särskilda
läroämnena bör anordnas med hufvudsaklig hänsyn till de lärjungars behof, hvilka
komma att genomgå läroverkets alla klasser, så torde något afseende äfven böra
fästas på de lärjungars behof, hvilka af en eller annan orsak se sig nödsakade att
lämna läroverket utan att fullständigt hafva genomgått detsamma. Det är i synnerhet
i skolans reala afdelning, som denna dubbla fordran på en ändamålsenlig läroplan
starkt framträder.» Genom att i en del ämnen, såsom i historia, föra kurserna
för den reala afdelningen fram till en viss afsilning i femte klassen samt genom
att särskildt åt matematiken anslå rikligare tid i de lägre klasserna af samma afdelning
gaf stadgan uttryck åt nämnda tanke. I öfrigt må rörande läroverkens inrättning
under åren närmast efter år 1859 märkas, att femte klassen var tvåårig,
hela lärotiden inom läroverket till följd däraf tioårig, att de två lägsta klasserna
voro för alla lärjungarne gemensamma, att tyskan var det första främmande språket
och inträdde i andra klassen, att latinet inträdde i tredje klassen på sin linje mot
engelska på den andra linjen, samt att grekiskan ej var valfri för dem, som läste latin.
Att spörsmålet om den medborgerliga bildningen ingalunda fått sin slutliga Dcjihn.iäro.
lösning genom den nya organisationen, visade sig snart. Riksdagen sysselsatte folkskolan.
sig fortfarande mycket med läroverken. Man klagade öfver mångläseri och öfveransträngning,
klagomål, som från denna tid icke hafva upphört. Men därjämte
framträdde ett yrkande, som särskildt berörde läroverket såsom medborgerlig
bildningsanstalt. ''Det var yrkandet på indragning af läroverkets lägsta klass eller
klasser med lämpande af inträdesfordringarna efter folkskolans lärokurser, eller med
andra ord, att folkskolan till större delen eller till hela sin utsträckning skulle
vara »bottenskola» för det allmänna läroverket. Redan år 1862 framkom detta
yrkande inom riksdagen och hade då i hufvudsak samma motivering, som det allt
sedermera haft. Det framgick och framgår dels ur det teoretiska intresset för sammanhang
och system inom hela det offentliga skolväsendet, dels och framföi allt ui det
praktiska intresset för folkskolans höjande i socialt afseende. I själfva verket var det en
utvidgning till ett större område af de principer, som lågo till grund för reformkrafven
från århundradets tidigare decennier. En dylik utvidgning hade hittills legat
fjärran från de flestes tankar. Men sedan folkskolan, särskildt efter utfärdandet af
den första folkskolestadgan år 1842, trädt fram såsom ett verkligt led 1 skolorganisationen,
hade man börjat reflektera öfver förhållandet mellan denna skola och den
s. k. högre skolan, och vännerna af det gamla systemet hade med hänvisning till
detta förhållande sökt framhålla det betydelselösa i det enhetssträfvande, som gjorde
sig gällande på den högre skolans område. Nu vänder sig oppositionen mot förhållandet
mellan elementarläroverket och folkskolan. Det förras lägsta (särskildt
dess två lägsta) afdelningar och den senares högre afdelningar äro skolor för samma
Riksdagarna
1867-1870.
12 DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.
åldrar och hafva samma läroämnen, blott med undantag af det i elementarskolan
inträdande främmande språket. »Dessa båda slags skolafdelningar», säger en motionär
inom bondeståndet vid 1862 — 63 års riksdag,1) »äro i verkligheten endast särskilda
skolor för särskilda folkklasser — en anordning, som visserligen kan förefalla
ståndsfördomarna behaglig, men som svårligen i våra dagar låter försvara sig. Vore
alla folkklasser lika hänvisade till folkskolan för den första barnaundervisningen
och den förmögnare klassen därigenom finge mera direkt anledning att intressera
sig för folkskolan, skulle detta utan tvifvel i hög grad och i flere hänseenden
verka välgörande på folkskolan och kraftigt bidraga till dennas lyftande.» Motionären
yrkade indragning af läroverkets första och andra klass.
Dylika yrkanden gjordes äfven vid riksdagen år 1865 — 66, och efter representationsförändringen
återkommo de vid riksdagarna år 1867, 68 och 69 i Ändra
Kammaren, år 1868 äfven i Första Kammaren, då indragningen af första klassen
ock blef riksdagens beslut. Till följd häraf blef år 1869 dåvarande första klassen
indragen och den lägsta lagliga inträdesåldern, förut 9 år, framflyttad till 1 o samt
den sammanlagda lärotiden förkortad från tioårig till nioårig. Härigenom kommo
latinet och engelskan att inträda redan i andra klassen.
Hvad . angår själfva hufvudfrågan: läroverkets sätt att tillgodose den medborgerliga
bildningen, så var man ingalunda tillfreds med sakernas nya ordning.
Det är vid de första riksdagarna (åren 1867, 68, 69 och 70) efter det nya representationssättets
införande, som i Andra Kammaren denna fråga ånyo upptages för att
föras ännu ett steg framåt. 2) Den materiella kulturens snabba utveckling, folkskolans
uppblomstring och de stora reformerna i samhällsskicket (kommunallagarna år 1862,
riksdagsordningen år 1866) hade gifvit ökad styrka åt det medborgerliga bildningsbehofvet.
Detta behof, så vidt det sträckte sig utöfver folkskolans bildningsområde,
skulle nu tillgodoses af elementarläroverken. Att dessa i betydande Omfattning
anlitades för ändamålet, visade sig af det förhållandet, att det ojämförligt största
antalet lärjungar lämnade läroverken före afgångsexamen. Men att de lärjungar, som
tillhörde detta stora flertal, i allmänhet ej fått den utbildning, som för dem varit
den önskligaste, framginge, enligt reformvännernas åsikt, redan däraf, att föga mer än
en fjärdedel af lärjungarne (från och med tredje klassen) tillhörde reallinjen. Ty reallinjen,
huru mycket den än lämnade öfrigt att önska, vore dock rimligtvis den för
dessa lärjungar mera lämpade. Korteligen, läroverket vore för flertalet af sina lärjungar
illa anordnadt. Märkligt nog synes man icke hafva sökt reallinjens svaghet däri, att
»denna linje för sina lärjungar öppnade utsikt till endast ett mindre antal underordnade
offentliga befattningar», under det för latinlinjens lärjungar statens högsta ämbeten
hägrade åtminstone som en möjlighet. Man fann hufvudorsaken ligga i dess samman
’)
Jonas Andersson, Östergötlands län.
s) Motioner af S. A. Hedlund, C. J. Grafström och A. W. Nilson år 1868 och 1869 samt motion
af A. Rundbäck år 1870 (jfr. nästa sida).
HISTORIK.
3
hållande med latinlinjen inom samma läroverk, delvis under samläsning med denna,
hvarigenom reallinjen så att säga smittades af latinlinjens vetenskapliga läggning,
och man yrkade linjernas förläggande till skilda läroverk. Man ansåg den ock
hafva en i förhållande till dess praktiska ändamål onödigt stor utsträckning, och
man ville förkorta den med ett år eller två. Den svåraste bristen — och detta
gällde latinlinjen såväl som reallinjen — fann man dock vara saknaden af en
afsugning före studentexamen, en afslutningspunkt på ett lägre stadium, hvarifrån
de, som ej ville genomgå hela läroverket, kunde lämna detsamma med någonting
helt och afslutadt af studier och insikter. Man ville hafva än en, än två, än flere
sådana afslutningspunkter. *)
Med allt bestämdare drag framträder inom kammaren ur mängden af
yrkanden och förslag ett reformprogram. En skolman och ledamot af Andra
Kammaren, Abr. Rundbäck, formulerade vid 1870 års riksdag det förslag, som
sedan i 30 år i hufvudsak varit Andra Kammarens ståndpunkt i läroverksfrågan,
fasthållen med alltjämt ökad beslutsamhet: undervisningens delning på olika linjer
skall uppskjutas till nedre sjette klassen; i sina fem lägre klasser skall läroverket
vara en skola för allmän medborgerlig bildning, och först därefter skall det, deladt
på två väl skilda linjer, den klassiska och den reala, tjänstgöra som lärdomsskola,
och undervisningen inom läroverkets lägre och högre afdelning skall ordnas med
noggrant aktgifvande på hvardera afdelningens sålunda bestämda olika karakter och
ändamål. Man igenkänner i detta program flera af de syften, som föresväfvade
reformvännerna under förra hälften af århundradet.
Det tillfälliga utskott, som vid sistnämnda riksdag tillsattes för behandling
af detta förslag, anslöt sig lifligt till förslaget, men vågade ej yrka latinets framflyttning
så långt som till sjette klassen; äfven med latin från och med tredje klassen
och däraf följande uppdelning i linjer redan från och med denna klass borde
undervisningen i de fem nedre klasserna kunna så ordnas, att hela lärokursen för
dessa klasser komme att utgöra ett ganska afrundadt helt. Efter slutad lärokurs i
femte klassen borde särskild afgångspröfning anställas med lärjungarne. Utskottets
förslag blef af kammaren antaget med stor pluralitet. Första Kammaren ställde sig
bestämdt afvisande mot Andra Kammarens beslut. Hvad läroverken bäst behöfde,
vore att få vara i fred. Kammaren beslöt dock, ehuru med knapp röstöfvervikt,
att med anledning af de klagomål, som förnummos, och de förslag, som gjorts,
hos Kungl. Maj:t anhålla om revision genom sakkunnige män af gällande skolstadga.
Detta blef ock riksdagens beslut.
»Det har blifvit anmärkt», säges det i riksdagens skrifvelse, »huruledes de
efter år 1856 timade förändringar och omkastningar i undervisningsplanen bidragit
till att rubba tron på riktigheten af de grundsatser, på hvilka skollagen stöder sig,
eller åtminstone på deras fulla ändamålsenlighet för vårt folk och våra förhållanden.»
Framställningen hufvuclsakligcn efter Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 28 år 1870.
''4
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Kommittén
1870-72.
Däieftei omnämnas de förhållanden, hvaröfver klagomål försports: språkhopningen
i de lägre klasserna, öfveransträngning^!, bristen på afsittning före studentexamen,
sammanhållningen åt skola och gymnasium samt af de två bildningslinjerna. »Sistnämnda
förhållanden», heter det vidare, »torde äfven hafva gifvit upphof till den
tanken, som synes alltmer hafva vunnit insteg, att det vore önskligt, att skolan så
kunde ordnas, att undervisningen i de nedre klasserna blefve i möjligaste måtto för alla
gemensam, men däremot i de öfre — motsvarande de forna gymnasierna — kunde
fullständigt skiljas ända därhän, att, om möjligt, dessa klasser frånskildes den öfriga
skolan och upptoges i fristående, själfständiga läroverk, afsedda särskilt för bibringande
af den klassiska bildningen och särskildt för undervisning å den reala
linjen.» Klagomålens betydelse »anser sig Riksdagen icke kunna afgöra», men finner
en undersökning vara af omständigheterna påkallad och anhåller om en revision
genom sakkunnige män af gällande läroverksstadga.
Den kommitté, som af Kungl. Maj:t med anledning häraf förordnades, kommittén
ai 1870 — 72, ) ställde sig på en ståndpunkt, i nästan alla afseenden motsatt den, som
var Andra Kammarens. I fråga om den lärda och den medborgerliga bildningens förhållande
till hvarandra går denna kommitté tillbaka till principerna afår 1820 samt upptager
och fullföljer den bevisning, som minoriteten inom den stora uppfostringskommittén
gifvit, dock med den viktiga skillnad, att för 1870 års kommitté icke blott den
klassiska bildningen utan äfven »den högre realbildningen» framstår såsom vetenskaplig,
hvarför kommittén också betraktar icke blott latinlinjen i läroverket utan. äfven
reallinjen såsom ägande anspråk på läroplanens och lärometodens bestämmande med
hänsyn till ett vetenskapligt slutmål. Det vore en oriktig förutsättning, säger
kommittén, att anstalter för den medborgerliga bildningens, »den lägre realbildningens»,
meddelande*-skulle kunna göras till en lägsta, grundläggande afdelning af
högre bildningsanstalter, vare sig klassiska eller reala. Den undervisning, som i de
förra kräfdes, afsåge ett hastigt meddelande af de för det praktiska lifvet oundgängligaste
kunskaper och färdigheter och vore ej blott till syfte utan ock till metod
egenartad. De högre läroverken åter, klassiska eller reala, hade vetenskapliga studier
till mål, och deras undervisning »måste från början till slut vara bestämd af det
mål, de hafva sig föresatt»; de måste »alltid och företrädesvis under den tidigare
delen af skolkursen hafva till ögonmärke lärjungens formella utveckling». De
tilläte därför ej heller i sin undervisningsplan några kursafslutningar af sådan beskaffenhet,
att genom dem skulle kunna anses tillräckligt sörjdt för den medborgerliga
bildningen. Man hänvisas således till förhållandena före år 1849. Och kommitténs
förslag gick också ut på att återupprätta dessa förhållanden. För den medborgerliga
(lägre reala) bildningens räkning skulle de två- och treklassiga läroverken ombildas
till lägre realskolor, benämnda »pedagogier», med 2 till 3 klasser. Elementarläroverken
åter skulle mera afgjordt än förr lämpas efter det vetenskapliga syftet och
'') Kommitténs ledamöter voro: H. Hamilton, ordf., N. J. Berlin, C. W. Linder, S. Ribbing, C. A.
Walberg, M. M. Floderus, R. Törnebladh och G. Kolmodin.
HISTORIK.
''5
till den ändan i sina lägre klasser företrädesvis afse lärjungens formella utveckling.
Men nu vore latinet det framför alla andra formellt bildande läroämnet såsom det
genom sin rikedom på böjningsformer, sin oföränderlighet, sin olikhet med modersmålet
yppersta bland språken i pedagogiskt afseende. Därför skulle det åter göras
till grundläggande språk i stället för tyskan, och detta ej blott på latinlinjen utan
äfven på reallinjen, där det skulle läsas under de fyra första åren. På detta sätt
komme de två linjerna att skiljas först vid femte klassen, och man erhölle ett flerårigt
gemensamt skolstadium för de tidigare åldrarna. Genom kommitténs anordning
skulle valet af vetenskaplig linje komma att uppskjutas ett godt stycke, under det valet
mellan studievägen och näringarna visserligen komme att förläggas till en tidig ålder;
det senare valet vore dock jämförelsevis lätt att tidigt göra, det förra svårare.
Som en inkonsekvens, visande de faktiska förhållandenas styrka, te sig i
kommitténs förslag de »kursafslutningar» i tredje och femte klasserna, som den
trots allt försöker att åstadkomma. Märkligt är, att kommittén, efter sitt erkännande
af reallinjens jämnbördighet med latinlinjen i fråga om vetenskaplig syftning, dock
föreslår dess förkortning med två år vid flertalet läroverk. Men dels skulle denna
förkortade reallinje ej gifva rätt till inskrifning vid universitetet, där för öfrigt denna
tid ingen examen kunde afläggas utan latin med undantag af den s. k. bergsexamen;
dels säges reallinjens förkortande vara »den förändring i elementarläroverkets nuvarande
inrättning, om hvars behöflighet allmänhetens åsikter äro mest öfverensstämmande».
En af kommitténs ledamöter, G. Kolmodin, näringarnas ende representant i
kommittén, hade reserverat sig mot detta organisationsförslag och med både kraft
och skicklighet häfdat de nya reformkrafven. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Wennerberg, ställde sig beslutsamt på reservantens sida, och den
Kungl. proposition, som förelädes 1873 års riksdag, innehöll en organisationsplan
i enlighet med nämnde reservants förslag.
Formell bildning vore visserligen undervisningens första mål, heter det i statsrådsprotokollet,
men detta gällde hvarje skola, och redan häraf följde ett förkastande
af kommitténs »pedagogier». Den skillnad i lärometod, som framställts såsom så
betydelsefull, vore ej så genomgripande; i allmänhet vore en mera i vanlig mening
praktisk metod vid undervisningen i de lägre klasserna att föredraga framför en
strängt systematisk. Det torde med fullt skäl kunna betviflas, att den bildning,
som »pedagogierna» kunde meddela, skulle blifva bättre än den, som inom läroverket
skulle kunna beredas lärjungarne genom anordnande af passande afslut
ningar i tredje och femte klasserna, förutsatt att i dessa och föregående klasser icke
inginge något läroämne, som för en god realbildning vore obehöflig!. En dylik
åtgärd vore för öfrigt påkallad helt enkelt af billighetshänsyn: »Då undervisningen
är till för dem, som undervisas, och icke tvärtom, så synes det vara billigt, att
samma fördel af eu studiernas afsilning till ett visst mått, som lämnas ett fåtal
vid dess afgång från läroverkets högsta afdelning, äfven beredes det flertal, som
utgår från en lägre.» Att undervisningen i de lägre klasserna gjordes för alla
Riksdagen
1S7J.
16 DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.
gemensam, kunde möjligen från undervisningens synpunkt sedt vara mindre gynnsamt;
de skäl, som talade för gemensamheten, vore snarast sociala, men därför också,
om de befunnes grundade, af desto större betydelse. Kommitténs »pedagogier»
vore »ett slags utväxter på elementarläroverkets organism, framtvungna af latinets
införande som obligatoriskt läroämne ä båda linjerna redan i de lägsta klasserna».
Enligt den Kungl. propositionen skulle de klassiska språkens inträde i undervisningen
uppskjutas, latinets till fjärde klassen, grekiskans till nedre sjette; undervisningen
skulle i de tre nedre klasserna blifva för alla gemensam i alla ämnen och i de två
följande gemensam utom i ett främmande språk; kursafslutningar med särskilda examina
skulle anordnas i tredje och femte klasserna;1) småläroverken skulle behålla sin
gamla karakter och endast så till vida ändras, att de tvåklassiga indroges eller
utvidgades till treklassiga.
Det särskilda utskott, som tillsattes för skolfrågans behandling, gillade den
Kungl. propositionen i dessa punkter liksom i de flesta öfriga, och utskottets hemställan
om bifall blef af båda kamrarna antaget, i Första Kammaren dock ej utan
stark opposition, i det flera talare uppträdde till försvar för kommitténs principer.
i8K''oc7iS8 Genom de Kungl. kungörelserna år 1873 och 1875 började reformens genom
7Kommittén
förande, och en kommitté förordnades, som år 1874 till ecklesiastikdepartementet
1874. öfverlämnade förslag till stadga i enlighet med de i den Kungl. propositionen och
statsrådsprotokollet angifna och af riksdagen godkända grunderna. 2)
Stadgan 1878. Den förändring i de allmänna läroverkens undervisningsplan, som de nämnda
Kungl. kungörelserna medförde, torde vara den mest ingripande, som förekommit
efter år 1859. Helt genomförd blef emellertid planen af år 1873 icke. Då ny stadga
år 1878 utfärdades, blef hufvudsaken, de klassiska språkens uppskjutande, fastslagen,
men de tilltänkta kursafslutningarna blefvo icke fullständigt utförda, och den »examen
ligorosum», som skulle hafva åtföljt dem, blef ej föreskrifven.
Statistiska Några uppgifter rörande läroverkens antal och storlek vid denna tid samt de
uppgifter, båda bildningslinjernas förhållande till hvarandra torde här böra lämnas. Vid början
af 1870-talet funnos i riket förutom Stockholms gymnasium 29 på båda linjerna
fullständiga läroverk och ett på reallinjen fullständigt samt 21 femklassiga och 26
tre- till enklassiga läroverk. Antalet lärjungar var år 1870 omkring 12,400, och
på latinlinjen befunno sig nära 3 gånger så många lärjungar som på reallinjen.
Afgången före mogenhetsexamen var mycket stor, synnerligast på reallinjen. I
1873 års Kungl. proposition föreslogs, att reallinjen skulle afkortas med ett år och
inskränkas till endast 7 läroverk, enär linjen i sina öfre klasser sedan år 1868
) Afslutningen i tredje klassen framstod som den viktigaste, såsom afslutande den medborgerliga
bildningskursen i inskränktare mening. »En dylik afsilning i femte klassen är måhända ej i lika hög grad
som den förra behöflig, men kan blifva det, då elementarläroverket kommer i den ställning till specialskolan
och det praktiska lifvet, som det bör komma.»
2) Den nämnda kommitténs ledamöter voro: C. T. Odhner, S. G. Cavallin, G. F. Gilljam, J. A.
Drysén, M. M. Floderus, O. Svahn, I. A. Lyttkens.
HISTORIK.
>7
alltjämt minskats i lärjungeantal. Förslaget blef icke'' gilladt af riksdagen, men fyra
år senare blefvo med riksdagens begifvande de högre realklasserna indragna vid ej
mindre än io läroverk. Under senare hälften af 70-talet var reallinjens lärjungeantal
i medeltal hälften af latinlinjens, men årliga antalet realstudenter blott en sjettedel
af antalet latinstudenter. Vid pass 4 gånger flere afgingo från elementarläroverken
utan mogenhetsexamen än med denna examen, och på reallinjen var afgången före
mogenhetsexamen nära 3 gånger starkare än på latinlinjen. År 1880 var hela
antalet lärjungar omkring 1 5,100, och läroverken hade till antal och omfattning blifvit i
det närmaste desamma, som de nu äro, i det att därutinnan knappt annan ändring
skett, än att ett par treklassiga läroverk och ett antal pedagogier indragits, samt att
reallinjen å de flesta ställen återvunnit sina år 1877 förlorade högsta klasser.1)
Reformvännerna inom riksdagen hade hälsat 1873 års beslut med bifall, men Riksdagarna
de funno sig ännu hafva långt till målet och voro snart redo att ånyo upptaga l8Soochl8Sl
striden. '' De tre första riksdagarna på 8o-talet voro ifrigt sysselsatta med läroverksfrågan.
Såväl år 1880 som 1881 uttalade sig Andra Kammaren med anledning af
inom kammaren väckta motioner2) för programmet af år 1870, nu dock utan
tvekan yrkande latinets framflyttning till sjette klassen. Man vände sig ock mot
latinet vid universitetet och yrkade, att fordringarna i latin för åtskilliga universitetsexamina
skulle antingen minskas eller borttagas. I läroverkets fem lägre klasser
ville man se en mera praktisk och konkret undervisning samt en inskränkning
af språkstudierna, särskild! på det sätt, att lärjungen erhölle rätt att begränsa,
dem till ett eller två af de lefvande språken. Slutligen kräfde man, att läroverket
skulle på ett närmare sätt förbindas med folkskolan, och började en ny
strid om första klassens indragning, hvartill man sökte anledning äfven däri, att
inträdesåldern genom den nya stadgan åter sänkts till 9 år. Vid båda riksdagarna
blef indragningen af första klassen Andra Kammarens beslut. Däremot vanns ej vid
dessa riksdagar majoritet i kammaren för ett återupplifvande af en skarpare skillnad
mellan skola och gymnasium i likhet med förhållandet i äldre tider, något som
äfven blifvit kraftigt yrkadt.
Mot majoriteten i Andra Kammaren står emellertid en icke obetydlig minoritet
i samma kammare och en betydande majoritet i Första Kammaren, förfäktande
de åsikter, åt hvilka 1870 års kommitté gifvit uttryck. Debatten rör sig i all synnerhet
omkring latinet. Yrkandet på latinets undanskjutande framgår dels ur intresset
för den högre bildningens modernt vetenskapliga gestaltning, dels ur intresset för
den sociala medelklassens bildningsbehof, dels, om ock vid dessa riksdagar mindre
’) Sedan år 1882 har latinlinjen i det hela befunnit sig i aftagande med afseende på lärjungeantalet,
under det att reallinjen alltsedan år 1883 varit stadd i jämn tillväxt och fått sitt lärjungeantal fördubbladt.
Från och med år 1895 har reallinjen haft större antal lärjungar än latinlinjen, men antalet realstudenter
har fortfarande varit betydligt mindre än antalet latinstudenter. Till jämförelse ma vidare anföras, att hela
lärjungeantalet vårterminen 19OO var 16,871, hvaraf gemensamma linjens lärjungar utgjorde 47,2 °/o, reallinjens
29,2 °/o och latinlinjens 23,0 "/o.
2) Af S. Axell och F. T. Borg.
3
Riksdagen
1882.
Kommittén
1882-84.
18 DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.
starkt framträdande än vid föregående och senare tillfällen, ur målsmännens praktiska
intresse för en skolorganisation, som medgåfve, att lärjungens val af bildningslinje
och lefnadsbana i det längsta hölles öppet. Försvaret för latinet å andra
sidan är besjäladt af öfvertygelsen om latinstudiets uppfostrande förmåga och latinets
kulturella betydelse, hvarjämte försvararne äro benägna att betrakta den s. k. medborgerliga
bildningen såsom en yrkesbildning, främmande för det allmänna läroverket.
x) Vid riksdagen år 1880 hann läroverksfrågan ej till behandling i Första
Kammaren, och vid riksdagen år 1881 blef det, som Andra Kammaren för sin del
beslutit, till alla delar af Första Kammaren afslaget.
År 1882 framlade Kungl. Maj:t en proposition om lönereglering, som icke
åtföljdes af något organisatoriskt reformförslag. Statsutskottet tillstyrkte beviljandet
af den äskade löneförbättringen, dock på extra stat, men samtliga utskottsledamöter
från Andra Kammaren afgåfvo en utförlig reservation, häfdande kammarens
reformönskningar och yrkande afslag å löneregleringen, hvilken först i
samband med genomgripande förändringar af läroverken borde genomföras. Vid
besluten följde hvardera kammaren sina utskottsledamöter. Andra Kammaren hade
således gjort lönefrågan beroende af reformfrågan, en ståndpunkt, som kammaren
allt sedan vidblifvit.
Under debatterna år 1882 hade departementschefen, statsrådet Hammarskjöld,
utlofvat, att läroverksfrågan skulle underkastas förnyad behandling af en kommitté,
som skulle innesluta »ärliga sakförare för de olika riktningar i denna fråga, som
velat göra sig gällande». Samma år blef ock af Kungl. Maj:t en kommitté förordnad,
som två år senare afgaf sitt betänkande. 2)
Äfven denna gång utmynnar en stor kommittés utförliga arbeten i förslag,
som i fråga om den medborgerliga bildningen gå i en annan riktning än opinionen
inom riksdagens Andra Kammare. Jämväl för 1882 års kommitté är den
vetenskapliga synpunkten den förhärskande. Det torde knappast vara orätt att säga,
att det intresse, som inom kommittén kraftigast förmått göra sig gällande, vant
intresset för reallinjens fullständiga utveckling till en modernt vetenskaplig linje
med samma rang och rätt som den klassiska. Klart fattar kommittén i ögonsikte
nödvändigheten af att först och främst inskränka latinets egenskap af tvångsämne i
universitetsexamina, om för reallinjen i skolan skall möjliggöras en verklig täflan
med latinlinjen. Och då detta villkor är uppnådt, vill den låta de två bildningslinjerna
framstå hvar och en i sin typiska renhet och vetenskapliga skärpa. År *)
*) Nu liksom vid föregående tillfallen och äfven mången gång senare under diskussionen i latinfragan
finner man från latinvänligt håll den meningen uttalad, att, om en inskränkning af latinstudiet skulle
ske, denna eke borde åstadkommas genom en minskning af latinlinjens kurs i ämnet, utan genom en
minskning af antalet läroverk med latinlinje. Jfr. sid. 31 och 35.
2) Betänkandet är undertecknadt af: H. Forssell, ordf., R. Törnebladh, v. ordf., F. Anderson,
C. F. E. Björling, E. L. Borgström, S. v. Friesen, J. Johansson, A. Key, S. Ljunggren, N. A. Mathesius,
C. J. Meijerberg, G. Nyblaeus och J. M. Sundén.
HISTORIK.
19
1869 hade, efter upprepad hemställan af riksdagen, befrielse från läsning af grekiska uttryckligen
medgifvits latinlinjens lärjungar, och därigenom hade uppkommit våra läroverks
tredje linje, den s. k. halfklassiska eller B-linjen. Denna hade sedermera dragit
till sig allt flere och flere lärjungar, så att den vid tiden för kommitténs arbete
till och med var den mest besökta inom läroverkets fyra högsta årsklasser. Men i
kommitténs ögon är B-linjen en mindre lycklig kompromiss mellan ett äldre och ett
yngre skolideal, gifvande hvarken den klassiska bildning, som innehålles i det förra,
eller den reala bildning, som tillhör det senare. Den bör därför försvinna och endast
eu klassisk linje finnas, med latin från och med fjärde klassen och grekiska från och
med nedre sjette. Reallinjen å sin sida skall samla sin undervisning kring matematiken
och naturvetenskaperna, men på samma gång gifva en god modern språkbildning och
i franskan som hufvudspråk finna de medel till språksinnets formella utbildning, som
den klassiska linjen äger i latinet. På detta sätt skola dess lärjungar blifva väl
rustade att vid universitetet taga upp täflan med den gamla bildningens ämnessvenner,
och för att för de förre undanrödja äfven det sista hindret skall i reallinjens fyra
högsta årsklasser latin införas som valfritt ämne med ringa timtal. Denna latinkurs
skall afse att bibringa den minimala kännedom om det latinska språket, som
af rent »tekniska» skäl anses behöflig för blifvande läkare och jurister.
Kommittén ägnar synnerlig uppmärksamhet åt de hygieniska förhållandena
vid våra läroverk, den gifver utredningar och utlåtanden angående första klassens
indragning, lärareutbildningen, terminsafgifter, läroverksstyrelse, och den bringar
latinfrågan teoretiskt taget till en viss afsilning. Spörsmålet om den medborgerliga
bildningen och om det flertal af läroverkens lärjungar, hvars rätta omvårdnad
städse utgjort läroverksfrågans kärna, intager däremot en underordnad plats i kommitténs
betänkande. Tanken på nederskolan såsom enhetsskola är i kommitténs förslag
mindre förverkligad än i 1878 års stadga, och i det hela är läroverket med den
af kommittén föreslagna anordningen mindre än förut ägnadt att se det praktiska
lifvets kraf till godo. Detta kraf vill kommittén tillgodose ungefär så som 1870
års kommitté, genom särskilda smärre skolor. Åtminstone synas de skolor (med
2 till 5 lärare), som föreslås till upprättande i stället för en del småläroverk, och
som benämnas »kommunalskolor», vara afsedda närmast för dem, som vilja efter
en kortare skolkurs gå ut i det praktiska lifvet. Kommittén har dock ingalunda
uppfattat dessa särställda skolor såsom yrkesskolor, hvilka med afseende på läi oämnen
och metod skulle afvika från det allmänna läroverket. Öfvergång från de förra till
det senare skulle vara under vissa villkor möjlig. Från läroverket skulle de skilja
sig förnämligast genom större frihet med afseende på sin undervismngsplan och
genom sin ekonomiska ställning. »Sin bestämda karakter såsom en från folkskolan
skild art af läroverk» skulle de erhålla därigenom, att i deras läroplan minst ett
främmande lefvande språk skulle upptagas.
Först vid 1887 års riksdag förelåg en Kungl. proposition angående omorganisation
af de allmänna läroverken. Kommitténs förslag i de delar, hvarom
Riksdagen
1887.
20
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
bär är fråga, hade i allmänhet ej rönt gynnsamt mottagande af vederbörande
myndigheter. Och ej heller Kungl. Maj:t följde i dessa delar kommittén annat
än i fråga om en och annan enskildhet. I den Kungl. propositionen och det åtföljande
statsiådspiotokollet framstår frågan om »deras bildningsbehof, som vid tidigare år
böra utgå till det praktiska lifvets värf», å nyo som skolfrågans viktigaste punkt. I
principspörsmålet om möjligheten att förena detta bildningsbehof med den lärda
bildningens kraf ställde sig departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, på ståndpunkten
fi ån år 1820. »Att söka fylla detta behof genom en särskild anordning af
de högre allmänna läroverkens lägre stadium torde komma att visa sig lika fruktlöst
hädanefter som hittills», heter det. Ty »undervisningens olika mål förutsätta
olika behandlingssätt. I det ena fallet måste man ofta inskränka sig till meddelande
af kunskap om att något förhåller sig på ett eller annat sätt, samt huru denna
kunskap bör i enskilda fall användas, under det att i det andra fallet synnerlig
vikt måste läggas på grunderna och skälen, hvarför något förhåller sig just på detta
och icke något annat sätt.» Äfven häruti öfverensstämmer departementschefen med
dem, som förut häfdat denna uppfattning, att han starkt betonar det praktiska momentet
i den medborgerliga bildningen: »ändamålsenlig utbildning af våra yrkesidkare».
De af kommittén föreslagna kommunalskolorna kunde icke göra till fyllest för det
ifrågavarande bildningsbehofvet, då detta vore kännbart framför allt i de stora
städerna, handelns och industriens medelpunkter, och de nämnda skolorna skulle
förläggas uteslutande till mindre städer, där det industriella och kommersiella lifvet vore
föga utveckladt.
Den Kungl. propositionen innehåller följande förslag. Vid de allmänna läroverken
i några af de större städerna skulle upprättas en särskild linje, »den praktiska
bildningslinjen», bestående af fem klasser, af hvilka den sista skulle vara tvåårig.
Första klassen skulle möjligen kunna göras gemensam för den praktiska linjen och
läroverket i öfrigt, men derefter skulle å den nämnda linjen både kurser och behandlingssätt
er hålla sin särskilda, för densamma karakteristiska läggning. I tredje
klassen skulle engelska inträda mot latinet på latinlinjen och franskan på reallinjen;
för »den vetenskapliga reallinjen» vore franskan lämpligare än engelskan,
därom var departementschefen ense med kommittén. Latinets inträde redan i tredje
klassen afsåge ej ökning af latinstudiet, utan skulle möjliggöra en minskning af
språkhopningen i följande klasser. I femte klassen skulle tillkomma bokhålleri och
svensk statskunskap. För öfrigt skulle läroämnena vara desamma som i de fem
lägre klasserna af läroverket. Under senare året i femte klassen skulle lärjungarne
åtnjuta en viss valfrihet. Kursen skulle afslutas genom eu under särskild kontroll
ställd examen, som borde medföra kompetens för anställning i postverket, vid järnvägarna
o. s. v. Alldenstund själfva metoden för undervisningen å den praktiska
linjen skulle vara en annan än den vid läroverken eljest förekommande, skulle en
särskild profårskurs upprättas för de lärare, som ville göra sig kompetenta att
undervisa på denna linje.
HISTORIK.
21
Angående de s. k. småläroverken innehöll den Kungl. propositionen ett förslag,
som återkommer i senare af Kungl. Maj:t aflåtna propositioner, om ock med
åtskilliga ändringar. De af dessa läroverk, som icke borde indragas, skulle ombildas,
ej till »kommunalskolor», utan till lägre allmänna läroverk med undervisning
på en af de tre linjerna, den klassiska, den reala och den praktiska, allt efter
kommunalstyrelsens beslut. Och vid dessa lägre läroverk skulle, likaså efter kommunalstyrelsens
afgörande, kvinnliga lärjungar »i mån af utrymme» kunna mottagas.
Genom denna sista bestämmelse i förslaget har samskoletanken, som redan förut
och särskilt genom två motioner i Andra Kammaren vid 1886 års riksdag >) börjat
arbeta sig fram, tagit ett betydelsefullt steg framåt. Därmed har ock i frågan
om den medborgerliga bildningen inkommit en n)'' och viktig synpunkt, ägnad att inverka
på uppfattningen af denna bildnings rätta omfång och art.
Riksdagen år 1887 blef, som bekant, upplöst, och den Kungl. propositionen
hann ej ens att blifva föremål för utskottsbehandling. Den blef ej heller förnyad,
alldenstund ministärförändring inträdde. Under de två följande åren förekom intet förslag
af någon betydligare omfattning, och i väntan på större reformer inlät man sig
ej på smärre, »då den stora läroverksfrågan nu torde stå nära sitt afgörande», såsom
det heter i statsutskottets utlåtande år 1889. Men för 1890 års riksdag framlades
å nyo en Kungl. proposition om reform af de allmänna läroverken, nu liksom år
1887 i förening med begäran om anslag för reglering af elementarlärarnes löner.
Chef för ecklesiastikdepartementet var åter statsrådet Wennerberg. Det förslag,
som framlades, innebar också ett fullständigt genomförande af den organisationsplan,
som år 1873 blifvit för riksdagen framlagd och af 1874 års kommitté
närmare utarbetad. Men förslaget gick heller icke längre. Latinets inträdande i
fjärde klassen, grekiskans i nedre sjette, kursafslutningars anordnande i tredje och
femte klasserna äro dess hufvudpunkter, hvilka af departementschefen förfäktas under
polemik dels mot 1878 års stadga, dels mot en del af de i 1887 års statsrådsprotokoll
uttalade åsikterna. De två kursafslutningarna motiveras närmare ur psykologiska
förhållanden. I lärjungens utvecklingsgång kunde man urskilja tre perioder,
motsvarande ungefär de tre skolstadierna klasserna 1 — 3, 4—5 och 6-7, och inom
hvar och en af dessa föreginge ett utvecklingsarbete, hvilket, om det rätt leddes,
vid periodens slut borde visa sig i en relativ mogenhet hos de själsförmögenheter,
som därunder företrädesvis uppöfvats, och i en summa åt vetande, som borde kunna
betraktas som ett helt. På reallinjen skulle engelskan fortfarande vara det andra
främmande språket »i betraktande af reallinjens uppgift att i högre grad än latinlinjen
tjäna praktiska ändamål». Latinet skulle, som sagdt, fortfarande inträda i fjät de
klassen. En förändring rörande latinstudiet utlofvas dock, visserligen af metodisk
art, men af stor betydelse för hela latinfrågan. Redan år 1873 hade riksdagen i
underdånig skrifvelse anhållit, »att Kung]. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru*
Riksdagen
1890.
’) Motioner af A. Hedin och G. F. Östberg.
22
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
vida icke fordringarna i afgångsexamen vid rikets elementarläroverk kunde ändras
på det sätt, att öfversättningsprofvet från svenska till latin utbyttes mot en öfversättning
från latin till svenska», och 1882 års kommitté hade utlåtit sig i samma
riktning. Nu uttalade sig departementschefen på det kraftigaste för genomförandet
af denna förändring. Därigenom skulle latinstudiema bringas in på den enda väg,
på hvilken de kunde göras fruktbringande, i det att undervisningens hufvuduppgift
blefve att uppöfva och utbilda lärjungens förmåga att väl förstå och väl återgifva,
hvad som blifvit skrifvet på latin. »Den praktiska linjen» ville departementschefen
ej tillråda. En dylik kurs kunde visserligen vara behöflig, men betänkligt vore att
binda den vid de allmänna läroverken. »Det är nämligen fara värdt, att, om så
skedde, hela denna för den framtida utbildningen af våra näringsidkare viktiga sak
kunde komma på afvägar och råka i misskredit.» Behofvet af en »praktisk linje»
borde för öfrigt genom de föreslagna kursafslutningarna blifva väsentligen mindre. De
smärre läroverken skulle organiseras i det närmaste i enlighet med 1887 års
proposition.
Den Kungl. propositionen rönte i riksdagen ingen framgång. Nu liksom
år 1873 behandlades läroverksfrågan af ett särskildt utskott, och detta uttalade sig
för en förändring af latinets ställning såväl vid läroverken som vid universiteten.
Utskottet hemställer nämligen, att riksdagen må fatta sina beslut om anslags beviljande
m. m. »under uttalande af den vissa tillförsikt, att Kungl. Maj:t borttager
det nuvarande latinska öfversättningsprofvet, samt under uttryckande af
den önskan, att Kungl. Maj:t behagade i sammanhang med en blifvande väsentlig
reduktion i fordringarna på insikter i klassiska språk i de akademiska examina
se till, huruvida icke latinets inträde i skolan må kunna uppskjutas till den sjette
klassen och sålunda de fem lägre klassernas kurser komma att tillsammans utgöra
ett bättre afrundadt helt». Inom utskottet hade dock i denna fråga rådt stark
splittring, i det att mot nämnda hemställan reserverat sig dels sju af utskottets
fjorton ledamöter, bland dem sex från Första Kammaren, under hänvisning till att
»ordnandet af undervisningen vid de allmänna läroverken och universiteten tillhör
icke Riksdagen, utan Kungl. Maj:t», dels tre utskottsledamöter från Andra Kammaren,
hvilka velat hafva latinets framflyttande gjordt till villkor för beviljandet af ny lönestat.
I fråga om småläroverken tillstyrkte utskottet förslaget i propositionen. Första
Kammaren gillade i allt väsentligt, hvad Kungl. Maj-t föreslagit, och afslog med 63
röster mot 46, hvad utskottet hemställt rörande latinet. Andra Kammaren åter
uppställde ånyo som villkor för löneregleringens genomförande, att latinets inträde
i läroverket uppskötes till sjette klassen, utan att de för detta språk i de fyra öfre
klasserna anslagna lärotimmarna ökades.
Under riksdagen hade ock i Andra Kammaren väckts motioner om indragning
af första klassen. '') Det särskilda utskottet hade ägnat det ifrågavarande yrkandet
en ingående granskning, men stannat vid ett afstyrkande, för hvilket utskottet ger
’) Motioner af M. Dahn och O. V. Vahlin.
HISTORIK.
23
en utförlig motivering, närmast i anslutning till 1882 års kommitté. Första
Kammaren instämde med utskottet, men Andra Kammaren beslöt för sin del liksom
år 1880 och 1881, ehuru med knapp röstöfvervikt, första klassens indragning.
Emellertid förordnades samma år af Kungl. Maj:t en kommitté, bestående af
fem läroverksrektorer under ordförandeskap af chefen för läroverksbyrån, kanslirådet
E. F. Gustrin, '') med uppdrag att utarbeta förslag till stadga för rikets allmänna
läroverk i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som funnos angifna i
departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet. Kommittén afgaf följande
år sitt förslag, som därefter för granskning öfverlämnades till läroverksstyrelserna
och kollegierna. Då kommittén i mera principiella frågor varit bunden af sin
instruktion, uttalade sig de hörda myndigheterna i allmänhet icke rörande dessa.
Förslaget om kursafslutningar rönte i det hela föga gensägelse. Däremot fann
man den föreslagna examen rigorosum vid slutet af femte skolåret så mycket
mera betänklig. Man ansåg den störande för undervisningens jämna gång och
ägnad att framkalla nervös oro i skolarbetet. Äfven då man fann en dylik
examen behöflig, var man ej tillfreds, utan önskade den mindre rigorös och mera
enkelt anordnad, än hvad kommitterade föreslagit.
År 1892 förelåg åter en Kungl. proposition om lönereglering. Inom ecklesiastikdepartementet
hade chefsombyte ånyo ägt rum. Departementschefen, statsrådet Gilljam,
förklarade sig anse, att 1890 års kommitté på ett tillfredsställande sätt löst sin uppgift,
och att han vore beredd att för Kungl. Maj:t framlägga dess stadgeförslag till stadfästelse,
»med de mindre väsentliga förändringar, som af vederbörande myndigheters
anmärkningar däremot kunna föranledas». Genom förslaget hade vunnits,
»att undervisningen å den reala linjen, särskildt inom de fem lägre klasserna, ordnats
på det under nuvarande förhållanden bästa möjliga sätt och så, att den ej gärna
kunnat ordnas bättre, äfven om ingen latinlinje i dessa klasser förekomme; att Alinjen
erhållit en starkt markerad historisk-språklig karakter och därigenom blifvit
särskildt lämplig för blifvande teologer, filologer, filosofer, historieforskare och lärda
jurister, för hvilka vidsträcktare kunskaper i språk och historia äro af synnerlig
vikt; samt att B-linjen, som utvecklats i en matematisk-naturvetenskaplig riktning,
därigenom blifvit mera lämplig än hittills såsom förberedelse för medicinska samt
sådana matematiska och naturvetenskapliga universitetsstudier, som förutsätta någon
insikt i latin». Att allt detta hade kunnat vinnas, berodde framför allt därpå, att
latinet icke uppflyttats till sjette klassen, utan fortfarande fått inträda i den fjärde.
Dess uppflyttande skulle hafva medfört ökning af antalet lärotimmar i gymnasieklasserna,
grekiskans uppskjutande till sjunde klassen eller dess utträngande ur skolan samt
en »pedagogiskt oriktig fördelning af undervisningsstoffet», i det att ämnen, som
kräfde förståndsmognad, fått hänvisas till de lägre klasserna och enkla grammatiska
minnessaker förläggas till de högre. Vidare vore genom nyss utfärdad nådig stadga
*) Kommitténs öfriga ledamöter voro M. M. Floderus, N. A. Johanson, C. Lundberg, C. Sprinchorn
och G. Elmquist.
Kommittén
1890-91.
Riksdagen
1892.
24
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
för filosofie kandidat- och licentiatexamina ’) fordringarna på insikter i latin i dessa
examina sänkta »till det minsta tillrådliga». Men de hänförde sig till de gällande
eller af skollagskommittén föreslagna kurserna för mogenhetsexamen, hvadan en
sänkning af dessa kurser skulle i vissa fall medföra latinets återinförande som
obligatoriskt ämne för nämnda akademiska examina. Intet land hade försökt en
blott fyraårig latinkurs. Statsrådet kunde följaktligen icke tillmötesgå yrkandena
på latinstudiets uppskjutande i skolan. Alla öfriga af Andra Kammaren uttalade
önskningar med afseende på latinet vore dock genom skollagsförslaget och de nya
bestämmelserna för universitetsexamina fyllda, hvarför han hoppades, att riksdagen ej
längre skulle vägra löneregleringen. I fråga om småläroverken öfverensstämmer det
nu föreliggande förslaget principiellt med förslagen afår 1887 och 1890; dock skulle
undervisningen meddelas endast på reala linjen, och vidare skulle dylika läroverk
kunna inrättas som verkliga samskolor med både manliga och kvinnliga lärare.
Vid riksdagen väcktes i Andra Kammaren en mängd motioner rörande läroverken.
En af dessa, afgifven af I. Lyttkens, är ett utförligt organisationsförslag,
åsyftande att förvandla de allmänna läroverken (nämligen deras klasser 2-6:2)
till skolor för allmän medborgerlig bildning och att öfverlämna åt allenast fyra »gymnasier»
att meddela ej blott de kurser, som tillhöra nuvarande sjunde klassens båda
afdelningar, utan äfven dem, som nu ingå i preliminär- och kandidatexamina vid
universiteten, ett förslag, som dock för mycket afvek såväl från det bestående som
från kammarens gamla skolprogram för att blifva synnerligen uppmärksammadt.
Två andra motioner2) framställa det yrkandet, att latinets uppskjutande till sjette
klassen måtte göras till villkor för löneregleringens beviljande. Det gamla yrkandet
om första klassens indragning återfinnes i ett par motioner. 3) Vidare märkes en
motion, om hvilken två af folkskolans män i kammaren, F. Berg och E. Hammarlund,
förenat sig. Dessa motionärers syfte kan sägas vara att åt folkskolan eller, närmare
angifvet, åt läroanstalter, utgörande öfverbyggnader på denna, anförtro den uppgift,
som de allmänna läroverken icke syntes kunna fylla. De yrka afslag å regeringspropositionen,
i hvad den rör småläroverken, och framlägga ett förslag om upprättandet
af ett nytt slags skolor, »mellanskolor». Dessa skulle vara tillgängliga
för både gossar och flickor och förses med såväl manliga som kvinnliga lärare
krafter.
Fordringarna för inträde i en »mellanskolas» första årsklass skulle vara en
ålder af fyllda 12 år samt fullständig kännedom af det kunskapsmått, som en väl
'') Stadgan den 17 april 1891. Enligt denna stadga kan den, som aflagt godkänd mogenhetspröfning
å reallinjen, aflägga filosofie kandidat- och filosofie licenciatexamen, därest i förra fallet tre, i senare fallet
två af de i examen ingående ämnena tillhöra den matematisk-naturvetenskapliga sektionen.
2) Af I. Månsson och J. Nydahl; den senare motionären yrkar därjämte, att såsom följd af latinets
uppskjutande grekiskan måtte utgå från läroverkens studieplan.
s) Nyssnämnda motion af I. Månsson, hvari äfven denna åtgärd göres till villkor för beviljandet af
löneregleringen, samt motionen af F. Berg och E. Hammarlund.
HISTORIK.
25
ordnad folkskola kunde bibringa, och »mellanskolorna» skulle ytterligare sammanhållas
med folkskolan därigenom, att de skulle använda lärare äfven ur folkskolans
lärarekår. Kostnaderna för deras upprätthållande skulle delas mellan stat och kommun
enligt samma grunder som de för folkskolan gällande. Deras mål skulle vara att
meddela allmänt medborgerlig bildning åt de lärjungar, som kunde fortsätta sin
skolgång utöfver den egentliga folkskoleåldern, men vid konfirmationsåldern måste
lämna skolan för att öfvergå till de olika praktiska lefnadskallen. Deras lärokurs
skulle vara treårig och afslutas med en särskild afgångspröfning, hvars genomgående
skulle medföra vissa rättigheter. — Att detta förslag om särskilda anstalter för den
allmänna medborgerliga bildningen icke utgått från principen om de två bildningsarternas
olikhet och oförenlighet, framgår bäst af slutorden i motionärernas motivering:
»Måhända skall man i en framtid, då ''mellanskolan’ vunnit tillbörlig utveckling,
taga steget fullt ut och här, som på sina ställen i utlandet, låta henne
blifva grundvalen för gymnasiet.»
Den Kungl. propositionen och motionerna behandlades af statsutskottet. I
fråga om den förra heter det i utskottsbetänkandet: »Utskottet kan icke finna, att
frågan om en ändamålsenlig undervisningsplan för de fem lägsta klasserna i nämnvärd
mån förts framåt genom det afgifna förslaget. . . Enligt utskottets förmenande
lämnas häraf ett ytterligare bevis därför, att latinets kvarstående inom fjärde och
femte klasserna utgör ett oöfverstigligt hinder för en lämplig anordning af undervisningen
på skolans lägre stadium och således äfven för utbildandet af för detta stadium
lämpade lärometoder och för utarbetandet af för detsamma rätt afpassade lärokurser . . .
Utskottet tager härvid icke allenast hänsyn till de tre fjärdedelar af de i läroverken
inskrifna lärjungar, som på skolans mellanstadium afbryta sina studier, utan förmenar
det vara af vikt för en hvar lärjunge, som i skolans lägre klasser inskrifves,
att vid konfirmationsåldern kunna påräkna en bildning, som, jämte det att den för
utträde i det praktiska lifvet är den bästa möjliga, på samma gång utgör ett afslutadt
helt och sålunda ett ej allt för långt i fjärran hägrande mål, hvars uppnående
skänker känsla af själfständighet och trygghet, och hvilket i följd häraf tillika blir
den bästa utgångspunkten för fortsatta studier.» Och »då Riksdagen i fråga om
undervisningsplanen vid de allmänna läroverken icke har annat tillfälle att för sina
önskningar vinna afseende än vid anslagsfordringars beviljande», hemställer utskottet,
att latinet^uppskjutande till sjette klassen måtte sättas som villkor för löneregleringens
genomförande. För öfrigt instämmer utskottet i yrkandet på första klassens indragning
samt afstyrker i fråga om småläroverken såväl Kungl. Maj:ts förslag som
förslaget om »mellanskolor» och uttalar sig för 1882 års kommittés förslag om
»kommunalskolor», dock med tillägg om möjlighet till Barnundervisning af gossar
och flickor.
Första Kammaren biföll Kungl. Maj:ts förslag, Andra Kammaren utskottets
hemställan, hvadan läroverksfrågan och löneregleringsförslaget ånyo hade fallit.
4
26
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Riksdagen
iSpj.
K. kung. i8p/.
Följande årets statsverksproposition upptog icke läroverksfrågan i hela dess
utsträckning, men förnyade till en viss del förslaget om småläroverken, i det att
''den föreslog, att hvarje treklassigt läroverk, på begäran af vederbörande kommunalstyrelse,
skulle kunna anordnas som (femårig) samskola med de målsbestämmelser för
undervisningen, hvilka uppställts af 1885 års flickskolekommitté. Nämnda målsbestämmelser
äro ganska lika dem, som föreslogos för 1887 års »praktiska linje»,
men torde kunna sägas vara något mindre omfattande och hafva en mera allmänt
humanistisk läggning än dessa senare, hvilka i någon män erinra om borgarskolans
praktiska syften. Med anledning af den Kungl. propositionen förnyade F. Berg och
E. Hammarlund sin motion från föregående år, tillika yrkande pedagogiernas och de
treklassiga läroverkens indragning.
Det Kungl. förslaget blef af statsutskottet afstyrkt. Den nämnda motionen
däremot syntes utskottet »förtjänt af synnerlig uppmärksamhet», och det hemställde
om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida ej flertalet af småläroverken skulle kunna indragas och ersättas af
läroanstalter, liknande de af motionärerna föreslagna; dock borde viss inträdesålder
icke stadgas, hvaremot föreskrift borde gifvas, att endast ett främmande språk i dem
skulle läsas. Första Kammaren biföll Kungl. Maj:ts förslag, Andra Kammaren utskottets
hemställan.
År 1895 utfärdades en Kungl. kungörelse, som medförde en del ändringar
i 1878 års läroverksstadga, och likaså kungjordes nya stadganden angående mogenhetspröfningen.
Den egentliga läroverksfrågan blef dock oberörd af de nya bestämmelserna,
och hvad om dessa kan sägas i detta sammanhang, är, att den kanske mest betydelsefulla
af de grunder, som blifvit gifna till rättesnöre för 1890 års skollagskommitté, ’)
nämligen den om kursafslutningar och om särskild examen från femte klassen, icke
genom dem kom till utförande. Tvärtom försvagades de kursafslutningar, som
funnits föreskrifna i 1878 års stadga. Däremot blef nu — sent omsider, och sedan
riksdagen år 1893 äny° aflåtit skrifvelse i frågan — den förändring genomförd, att
det latinska temat i mogenhetspröfningen utbyttes mot en öfversättning från latin
till svenska, en förändring, som är af medelbar betydelse för den egentliga läroverksfrågan.
Därigenom har nämligen, åtminstone principiellt, åt latinundervisningen vid
läroverken anvisats en väsentligen ny riktning och en lättare uppgift, i det att
målet för densamma blifvit icke att som förr bibringa lärjungen den ^noggranna
insikt i latinets syntaktiska byggnad, som kräfves för språkets skrifvande, utan endast
att gifva honom förmåga att förstå, hvad som är skrifvet på latin, och att införa
honom i den romerska litteraturen.
'') Nämnda kommitté (med den förändring i sammansättningen, att L. Phragmén inträdt i stället för
N. A. Johanson) hade år 1893 erhållit förnyadt uppdrag och år 1894 afgifvit ett andra förslag angående
undervisningsplan och afgångsstadga.
HISTORIK.
27
Det torde här vara på sin plats att erinra därom, att läroverksfrågan afhand- Enskilda bilats
äfven annorstädes än i riksdagen, och att bidrag till dess lösning lämnats äfven
från annat håll än regering och representation, ehuruväl alltsedan midten af 1840-talet
läroverksfrågan i öfvervägande grad framstått som en fråga, tillhörande det politiska
lifvet. I de utlåtanden, som domkapitlen och läroverkskollegierna officiellt haft
att afgifva (särskildt år 1885 och 1891 med anledning af då föreliggande kommittébetänkanden),
har de allmänna läroverkens lärarekår haft tillfälle att ge sina åsikter
tillkänna. Likaså hafva vid ett stort antal af de allmänna svenska läraremötena
spörsmål, tillhörande läroverksfrågan, förekommit till behandling. '') 1 allmänhet har
diskussionen fått utgöra svar på den uppställda frågan. Uttalanden af principiellt
innehåll beträffande läroverkens ställning till den allmänna medborgerliga bildningen
hafva dock stundom gjorts, såsom vid mötena år 1881 och 1890. Liksom
under förra hälften af århundradet, så har ock under dess senare hälft läroverksfrågan
tid efter annan lifligt afhandlats i dagspressen och äfven gifvit upphof till
en ganska ymnig litteratur af tidskriftsartiklar och småskrifter. Personer såväl
utom som inom riksdagen och läroverken hafva därvid haft tillfälle att bidraga till en
allsidig utredning och belysning af frågan och till att genom kritik och förslag på
ett indirekt sätt främja dess officiella behandling.
Med afseende på det lägre läroverksstadiets omdaning till förmån för den
medborgerliga bildningen blef i början af 1890-talet särskildt den synpunkten framhållen,
att den femte klassen såsom afsilande klass ej väl passade samman med de
åldersförhållanden, som mer än några pedagogiska anordningar bestämma rätta tidpunkten
för lärjungens afgång från skolan och utträdande i det praktiska lifvet.
Denna klass vore ett år för tidig, hvarför den behöfliga kursafslutningen borde förläggas
en årsklass högre upp. Från några håll yrkade man, att gränsen mellan
skola och gymnasium skulle dragas mellan nedre och öfre sjette klasserna. Äfven
framkastades den tanken, att man skulle kunna med minsta ändring i det bestående
bringa till stånd (på reallinjen) en afslutning vid den lämpliga åldern och tillika
gifva åt undervisningen den åstundade riktningen mot det praktiska på det sätt,
att man för de lärjungars räkning, som ärnade på mellanstadiet afgå från läroverket,
inrättade en särskild »praktisk afslutningsklass», sidoställd med nedre sjette klassen,
och i samband därmed företoge några jämkningar i läroplanen.
Vid 1896 års riksdag är kur saf slutningens förläggande till ett åldersstadium, Riksdagen
motsvarande icke femte, utan nedre sjette klassens, ett yrkande, som eftertryckligt göres
och knappast röner gensägelse. Och i sammanhang därmed är det i synnerhet
tanken på en särskild afslutningsklass, som finner målsmän och blir aktuell. Den
låter sig förena med Andra Kammarens gamla reformprogram så till vida, att den
J) Så redan år 1849 i Stockholm, sannolikt ock vid de tre följande möten, hvilkas förhandlingar
ej blifvit tryckta; sedermera år 1872 i Lund, 1875 i Jönköping, 1881 i Örebro, 1884 i Stockholm,
1887 i Göteborg, 1890 i Helsingborg; senast år 1896 i Karlstad och 1900 i Stockholm. (Se berättelserna
öfver dessa möten).
28
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
medger latinets inträdande i nedre sjette klassen och på ett eftertryckligt sätt framhåller
det medborgerliga bildningskrafvet.
Läroverksfrågan bragtes å bane vid denna riksdag genom en motion i Andra
Kammaren af C. G. Bäckgren, som yrkade det allmänna läroverkets afkortning till
en sexklassig skola för åldern 9—15 år. Hans motion efterföljdes af flera andra.
De två motionärer, som år 1892 och 93 framställt förslaget om »mellanskolor»,
förnyade detta förslag. »Vi tro», säga de, »att den i och för sig riktigaste skolorganisationen
skulle vara en sådan, som bestode af tre på hvarandra följande stadier: en för
barndomsåldern (till 12—13 år), en för öfvergångsåldern (från 12-13 till 15 — 16 år)
samt eu för ungdomsåldern (från 15 — 16 år).» Man finge dock tills vidare nöja sig med
att låta den nya anordning, som åsyftade den medborgerliga bildningen, utveckla sig
vid sidan af den bestående, som afsåge studentutbildningen. De yrka »införandet af en
allmänt medborgerlig examen, beräknad att afläggas af dem, som vid 15-16 års
ålder utgå i det praktiska lifvet», och medförande en viss, närmare angifven kompetens,
samt »upprättandet af för både gossar och flickor kostnadsfritt tillgängliga
läroanstalter med uppgift att förbereda för nämnda allmänt medborgerliga examen,
hvilka läroanstalter borde ordnas såsom öfverbyggnader på folkskolan». En tredje
motion, som väcktes af S. J. Boethius, uppställde likaledes en dvlik examen såsom
första önskemål, men yrkade, »att de allmänna läroverken i allmänhet så ombildas,
att de förbereda till nämnda examen». Vid ett mindre antal läroverk skulle dessutom
liksom förut finnas en latin- och en reallinje, afsedda för grundläggningen
af vetenskapliga insikter, och dessa linjer skulle på ett jämförelsevis tidigt skolstadium
skilja sig från den linje, som ledde fram till den föreslagna examen. Motionären
betviflade nämligen ändamålsenligheten i en organisation, som gjorde gymnasiet
till en öfverbyggnad på de* medborgerliga skolorna. Dock ville lian” att
vid ett och annat läroverk försöksvis skulle upprättas en lärokurs, afsedd för dem,
som, efter att hafva fullständigt eller i det närmaste fullständigt genomgått den allmänna
medborgerliga bildningslinjen, ville utbilda sig för inträde vid universitet eller
högre tillämpningsskola. Slutligen förekom i Andra Kammaren en motion af I.
Månsson och M. Dahn om första klassens indragning.
Det tillfälliga utskott, som Andra Kammaren tillsatte för behandling af dessa
motioner, uppställde likaledes inrättandet af en medborgerlig examen såsom en
första programpunkt. För att ungefärligen angifva arten och omfånget af de kunskaper,
som i denna examen skulle pröfvas, hänvisade utskottet till målsbestämmelserna
för 1887 års »praktiska linje», dock med tillägg, att endast ett främmande språk
borde vara obligatoriskt. ’) Den medborgerliga bildningskursen borde begynna jämförelsevis
tidigt och kunde således icke göras till eu öfverbyggnad på folkskolan.
*) Häremot reserverade sig två af utskottets ledamöter, S. J. Boethius och R. Darin, som ansågo,
att den medborgerliga examen, med hänsyn till lärokursens omfång och mål, borde obligatoriskt omfatta
två främmande språk.
HISTORIK.
29
Redan språkfrågan vore afgörande, men af ännu större betydelse vore, att folkskolan
genom den andra anordningen skulle förryckas från sin egentliga uppgift. Det
vore således de allmänna läroverkens lägre klasser, som för det afsedda ändamålet
skulle ombildas, hvartill framför allt hörde latinets uppskjutande till ett högre skolstadium.
Första klassen ansåg utskottet kunna indragas. x) Kursafslutningen och
examen skulle icke förläggas till femte klassen, utan en årsklass högre upp. Lärjungen
hunne eljest ej inhämta »det mått af kunskap, som en högre medborgerlig
bildning verkligen kräfver»; han vore i femte klassen ännu för omogen för att
skickas ut i lifvet och hade i regeln ännu icke blifvit konfirmerad. Läroverkets
högre afdelning, som hade att meddela vetenskapligt grundläggande insikter, ansåg
utskottet behöflig endast vid högst 20 läroverk. Att denna afdelning borde redan
på ett tidigt stadium skilja sig från den medborgerliga, vore en mening, som utskottet
icke kunde biträda. Den borde utgå från den senare afdelningens näst
högsta klass. Att. låta den vidtaga först efter den medborgerliga kursens slut vore
farligt; skulle denna kurs erhålla tillbörlig själfständighet, så borde den på samma
sätt som folkskolan »sluta i sin egen spets». — Man finner, att den medborgerliga
linjens sista årsafdelning således blefve en med läroverkets nuvarande nedre sjette
klass sidoställd afslutningsklass, tänkt icke såsom en sidoutbyggnad, utan såsom
nederskolans raka fortsättning och »spets».
Utskottsbetänkande! var åtföljdt af reservationer i olika riktningar. Den mest
omfattande 2) yrkade, att den medborgerliga bildningskursen skulle anförtros ej blott
åt de ombildade läroverken utan äfven åt treklassiga »mellanskolor», utgörande
öfverbyggnader på folkskolan, med samma undervisningsmål och samma kompetensförmåner
i båda fallen. Debatten i kammaren medförde endast frågans ytterligare
söndersplittring, hvadan ock i den slutliga voteringen ett yrkande på afslag segrade
med stor pluralitet.
Med-anledning af motionerna i Andra Kammaren hade äfven i Första Kammaren
en motion blifvit väckt rörande den medborgerliga bildningen. Ehuru Första
Kammaren i det hela i striden om läroverken intagit en konservativ ställning, hade den
dock inom sig hyst en växande minoritet af reformvänner, hvilkas åsikter i många
afseende! öfverensstämt med dem, som fått sitt uttryck i medkammarens skolprogram.
I den inom Första Kammaren nu väckta motionen förordar motionären,
S. Wieselgren, en sådan fördelning af bildningsuppgifterna, genom hvilken den högre
skolbildningen skulle anförtros »åt ett mindre antal särskilt härför ordnade statsläroverk»,
under det att »den undervisning, som anses nödig för beredande af en
allmän bildning utöfver det af folkskolan meddelade bildningsmåttet samt erforderlig
för inträde i fackskolor och å praktiska lefnadsbanor, helst lämnas åt läroverk,
hvilkas upprättande ocli vidmakthållande må ankomma på kommunalt intresse och
J) Häremot reserverade sig fyra af utskottets ledamöter.
s) Afgifven af E. Hammarlund, F. Berg och D. Persson.
30
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCK DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
/
-»Prakt, af slutningsklass»
vid Nya elementarskolan.
De allm. läroverken
och
privatskolan.
enskild verksamhet». Motionen fick sin förnämsta betydelse därigenom, att den
föranledde ett utskottsutlåtande öfver reformfrågan i dess allmänhet.
Om man, säger Första Kammarens tillfälliga utskott, förläde den medborgerliga
bildningskursen i folkskolans fortsättning, skulle blott »striden mellan flertalets och
fåtalets intressen införas i folkskolan». Att denna strid inom läroverket skall blifva
oundviklig, därest man där söker att genom en och samma undervisningsplan tillgodose
bådas behof, finner utskottet visserligen påtagligt. Men att en för flertalets
behof afsedd bildningskurs bör finnas inom det allmänna läroverket, ledande till en
afsilning å dess mellanstadium, detta är för utskottet en gifven förutsättning.
Frågan, som det gäller att afgöra, är, i hvad mån en sådan kurs kan göras
grundläggande för den högre skolkursen. Och härom gör utskottet ett uttalande,
som innebär ett närmande till Andra Kammarens ståndpunkt. »Utan att vilja bestrida
riktigheten däraf», heter det, »att den för en högre vetenskaplig bildning
nödiga förundervisningen bör vara af mera analytiskt skaplynne, under det att den,
som kräfves för meddelandet af blott en vanlig allmänbildning, bör vara af syntetisk
art, vill ^ock utskottet uttala en bestämd öfvertygelse därom, att det dock gifves
en tid af barnets utveckling, då undervisningen icke behöfver taga större hänsyn
till den anförda satsen, än att lärjungar af båda slagen utan vidare kunna undervisas
gemensamt. Men om detta må vara sant, följer ock däraf, att skilsmässan
mellan de båda bildningsuppgifterna inom skolan icke behöfver börja från grunden.»
Utskottet vill icke bestämdt säga, när den bör inträda, men fastslår, att det bör
ske där, hvarest latinets läsning börjar. Den högre atdelningen af läroverket torde
dock »icke behöfva innefatta mer än fyra till fem årskurser», och omsorgsfullt
borde undvikas att sätta den första af dessa i direkt samband med den högsta
klassen af den lägre, medborgerliga afdelningen. — Som man finner, blir den
organisation, som på detta sätt antydes, icke synnerligen afvikande från den af
utskottet i medkammaren framställda. — Äfven i Första Kammaren föll frågan.
Läroverksfrågan bragtes således icke heller denna gång till något afgörande.
Men dess behandling vid 1896 års riksdag visade, att de skilda åsikterna ej obetydligt
närmat sig hvarandra såväl i fråga om mål som i fråga om medel.
Hösten samma år uppdrog chefen för ecklesiastikdepartementet åt direktionen
öfver statens profskola, Nya elementarskolan, att uppgöra förslag till en »praktisk
afslutningsklass», afsedd för lärjungar, som genomgått femte klassen. Förslag härtill
blef af skolans lärarekollegium utarbetadt, hvarefter Kungl. Maj:t förordnade, att en
dylik afslutningsklass från och med höstterminen 1897 skulle inrättas vid Nya
elementarskolan. Klassen har sedan dess hållits i verksamhet, men i allmänhet
varit fåtaligt besökt. *)
Vill man samla de drag, som karakterisera striden om läroverkens reform,
torde man icke böra helt och hållet underlåta att erinra om det intresse för pri -
J) Se sid. 61.
HISTORIK.
31
vatskolan, som vid flera tillfällen framträdt i tydligt samband med stridsfrågan.
Åren 1888, 1890, 1896 och 1897 förekommo i riksdagen motioner, *) afseende
den privata skolverksamhetens gynnande. Åren 1889 och 1890 förelågo Kungl.
propositioner om statsanslag åt enskilda läroverk, och sistnämnda år beviljade riksdagen
för ändamålet ett anslag, som år 1898 blef ökadt. Vid alla dessa tillfällen
finner man såsom ett hufvudskål från deras sida, som föra privatskolans talan, den
synpunkten framhållas, att privatskolan hade betydelse för statsskolan genom att,
på ett sätt, som för denna icke vore möjligt, experimentera med pedagogiska idéer.
Inom riksdagen uttalas till och med ofta den förhoppningen, att man möjligen
genom privatskolans försöksarbete skulle få ett tillförlitligt utslag i striden om den
medborgerliga och den lärda bildningens förhållande till hvarandra.
År 1898 framlade Kungl. Maj:t för riksdagen ånyo förslag till lönereglering
för de allmänna läroverkens lärare, nu för femte gången inom loppet af tjugo år.
Någon förändring i organisationen föreslogs icke i den Kungl. propositionen, och i sitt uttalande
till statsrådsprotokollet häfdade departementschefen, statsrådet Gilljam, samma
uppfattning som den, hvaråt han år 18 9 2 gifvit uttryck, framför allt i fråga om latinets
ställning i undervisningsplanen. Den bästa organisationen vore en sådan som den i Tyskland
förekommande, med från grunden skilda skolor för de olika bildningsriktningarna.
En dylik anordning läte sig emellertid icke genomföra i ett fattigare och glest befolkadt
land. Men vår reallinje vore väl lämpad äfven för den medborgerliga bildningen
och syntes utan olägenhet kunna begagnas af dem, som vid läroverken sökte
denna bildning. Visserligen vore för dessas räkning åtskilligt ännu att önska;
statsrådet hänvisar till den »praktiska afslutningsklassen» såsom den organisatoriska
anordning, som kunde komma att genomföras, sedan man genom det försök, som
påginge, kommit till klarhet om huru den borde vara inrättad. Den inskränkning
i latinstudiet, som kunde ifrågakomma, borde ske icke genom minskning af undervisningstiden
för ämnet, utan genom inskränkning i antalet latinläroverk. Första
klassen borde icke indragas.
Statsutskottet afstyrkte löneregleringsförslaget. Såväl i utskottets utlåtande
som i den slutliga riksdagsskrifvelsen anföres som skäl, att förslaget blifvit uppgjordt
utan hänsyn till en af riksdagen föregående år uttalad önskan angående sättet för
lärares pensionering. Utskottet gör dock äfven följande uttalande. »Ehuru utskottet
sålunda redan af nu anförda skäl icke ansett sig kunna förorda bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande framställningar, har utskottet dock, då i statsrådsprotokollet
den meningen synes förfäktas, att de kraf på en tidsenlig förändring
af de allmänna läroverkens organisation, hvilka under de två senaste årtiondena
städse framhållits i sammanhang med frågan om lönereglering för lärarne vid
'') Af C. Adelsköld i Första Kammaren år 1888, af O. W. Redelius i Andra Kammaren år 1890,
af S. Wieselgren i Första Kammaren år 1896, af F. Wachtmeister i Första och H. Hamilton i Andra
Kammaren år 1897.
Riksdagen
1898.
32- DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
nämnda läroverk, . skulle genom ■ redan vidtagna förändringar i undervisningsplan
och anordningar i öfrigt blifvit, så långt för närvarande lämpligen kan ske, tillgodosedda,
icke velat underlåta att uttala sin i detta hänseende skiljaktiga uppfattning.
Den mest framträdande bristen i undervisningsplanen är fortfarande, enligt
utskottets förmenande, latinets upptagande i densamma så tidigt som i fjärde klassen.
På grund häraf måste för lärjungarne redan vid 12 å 13 års ålder träffas
ett val af bildningslinje, och valet gäller två lärda linjer, den ena med, den andra
man latin, bägge afslutade med mogenhetsexamen, ett mål, som dock i själfva
verket uppnås af endast ett jämförelsevis ringa antal, om än af långt flere, än som
med afseende på sin blifvande lefnadsbana kunde vara i behof af så långvariga
skolstudier. Ett bättre förhållande skulle inträda, om latinet, såsom ofta blifvit
föreslaget och såsom af allt flere vetenskapsmän och skolman påyrkas, uppflyttades
till nedre sjette klassen. Då skulle undervisningen på skolans hela nedre stadium
kunna planläggas för en vid konfirmationsåldern afslutad, allmänbildande skolkurs,
hviken vore tillräcklig för blifvande lefnadsbanor, vare sig dessa, såsom i det mindre
antalet fall blefve händelsen, skulle falla inom de lärda yrkena, eller de, såsom för
flertalet lärjungar skulle ske, direkt eller efter fortsatta studier i speciella fackskolor
skulle förläggas till det praktiska lifvet.» Frågan om första klassens indragning
finner utskottet stå i samband med frågan om nederskolans reform och böra tillsamman
med denna öfvervägas. »Det skall då visa sig, huruvida de betänkligheter,
som förut framställts mot en sådan åtgärd, skulle kvarstå eller öfver hufvud taget
vala tillräckligt afsevärda i jämförelse med de fördelar, densamma skulle medföra.»
Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan, Första Kammaren dock med
uteslutning ur motiveringen af hvad som blifvit sagdt rörande latinet samt rörande
första klassens indragning.
Vid samma riksdag förekom dessutom i Andra Kammaren en motion i läroverksfrågan.
Motionären, E. Sahlin, vände sig med skärpa mot tanken på en »praktisk
afslutningsklass» liksom öfver hufvud taget mot planen om läroverkens omdaning
till tjänst för den medborgerliga bildningen. Dennas meddelande ville motionären
se öfverlåtet åt särskilda skolor och önskade fördenskull, att till att börja
med ett femklassigt läroverk i hufvudstaden måtte ombildas till ett »sexklassigt praktiskt
försöksläroverk» med undervisningsmål i enlighet med det för 1887 års
»praktiska linje» föreslagna. Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, afstyrkte
den och gaf därvid en utförlig motivering, i hvilken man å nyo finner en
framställning af kammarens skolprogram i den form, som det år 1896 erhöll och
sedan ägt. »Medan motionären», säger utskottet, »i öfverensstämmelse med vissa
refoimvänner före 1849 tänker sig en delning af läroverket på längden, så att från
början skilda skolor med olika uppgifter skulle uppstå vid sidan af hvarandra, tänker
sig utskottet en sådan delning på tvären, så att en lägre afdelning, afsedd för
barnaåldern och öfvergångsåldern samt meddelande allmän medborgerlig bildning,
skulle tjäna som gemensam skola för alla lärjungarne och på samma gång såsom
HISTORIK.
33
underlag för en högre afdelning, afsedd för ynglingaåldern och meddelande vetenskaplig
förbildning åt dem, som ärna fortsätta studierna fram till mogenhetsexamen . . .
Tänker man sig sålunda det fullständiga allmänna läroverket deladt i ett högre och
ett lägre stadium med olika uppgifter, så torde för deras behof, som efter genomgåendet
af det lägre stadiet ämna träda ut i lifvet, ett samlings- eller repetitionsår
vara af nöden, innan de aflägga den examen, som bör afsluta deras skolgång och
medföra vissa rättigheter.» Motionen blef af kammaren afslagen.
Vid behandling inom Första Kammaren under 1898 års riksdag af en inom
Andra Kammaren väckt och af kammaren bifallen motion '') om ökad rätt för realstudent
att aflägga akademisk examen visade det sig genom den ringa röstöfvervikt
(4 röster), hvarmed motionen afslogs, att åsikterna åtminstone i denna del af latinfrågan
inom förstnämnda kammare undergått ändring. Vidare hade läroverksfrågans
behandling vid riksdagen år 1896 liksom ock vid riksdagen år 1898 ådagalagt, att inom
de olika meningsgrupperna ett behof dock erhållit ett nästan allmänt erkännande.
behofvet af en afslutning med åtföljande examen på skolans mellanstadium. Äfvenså
hade vissa organisatoriska grunddrag framträdt med ökad tydlighet.
Utgående från den behandling, som läroverksfrågan fått vid dessa båda riksdagar,
och särskildt betonande krafvet på en afgångsexamen å mellanstadiet föreslog ledamoten
af Andra Kammaren Ernst Carlson vid 1899 års riksdag med instämmande af
tolf af kammarens ledamöter, »att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, om
utarbetande och framläggande inför Riksdagen af förslag till inrättande vid rikets
fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll ställd
och af viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15 —16 årsåldern
önska sluta sin skolgång, samt till de ofvan (i motionen) antydda ändringar i läroverkens
organisation, som därmed stå i samband». De åsyftade ändringarna voro
hufvudsakligen följande: läroverket bör åter delas i skola och gymnasium, i det
att dess fem lägre klasser, till hvilka fogas en med nedre sjette klassen parallellt
löpande särskild afslutningsklass, bilda en skola för barna- och öfvergångsåldern,
afsedd att meddela allmän medborgerlig bildning och att föra fram till nämnda afgångsexamen,
under det att dess fyra högre klasser såsom latin- och realgymnasium
utgöra en för ynglingaåldern lämpad läroanstalt, hvars mål är att bibringa vetenskaplig
förbildning och föra fram till mogenhetsexamen; de främmande språkens
anordning å läroplanen ändras, framför allt genom franskans och latinets förläggande
till gymnasiet; inom detta senare bör en viss valfrihet medgifvas lärjungarne; det
nationella bildningselementet bör komma mera till sin rätt.
Motionen upptogs af en ledamot af Första Kammaren, F. Boström, såsom
eget förslag och kom följaktligen att blifva denna kammare förelagd till samtidig
behandling.
I Andra Kammaren gaf den anledning till ännu en motion, i hvars motive -
Riksdagen
1899.
) Af Ernst Carlson med instämmande af åtta skolman i Andra Kammaren.
5
34
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
ring man återfinner en uppfattning, tillhörande det andra af de två hufvudläger,
hvari skolfrågans män varit delade .alltifrån århundradets början. »Låt den s. k.
lärda skolan, d. v. s. det allmänna läroverket», säger motionären, H. Sjövall,
»arbeta fortfarande som hittills i den vetenskapliga bildningens tjänst och detta från
roten till toppen, men låt den medborgerliga bildningen få sina egna skolor och
i dem meddelas också från begynnelse- till afslutningsklassen.» Motionären ville
i öfverensstämmelse härmed inskränka den ifrågasatta omdaningen af läroverkets lägre
stadium till att gälla endast de lägre läroverken samt, såsom ett experiment, några
af de högre.
Hvardera kammaren hänvisade läroverksfrågans behandling till tillfälligt utskott.
De båda utskottens utlåtanden sluta med samma yrkande och äro i anseende
till motiveringen ord för ord lika, undantagandes en del af det moment, som rör
latinets ställning.*) Utskotten uttala sitt gillande af den uppfattning, som låg
till grund för motionen. »Reformen bör gå i den riktningen, att de båda
syften, för hvilka läroverken ha att verka . . . träda i någon mån i sär inom
läroverket, därigenom att dels en särskild afslutningskurs jämte därtned förbunden,
af viss kompetens åtföljd afgångsexamen anordnas för lärjungar, som vid 15 å
16 års ålder önska sluta sin skolgång, dels ock vid slutet af femte klassen en
delning sker af läroverkets hittills varande nioåriga kurs i två afdelningar, en
lägre och en högre, den ena byggd på den andra, motsvarande de före år 1849
existerande skolformerna gymnasium och skola.» Om den nya examens förläggande
till en klass, parallell med nedre sjette klassen, äro utskotten eniga med
motionärerna. Och i fråga om afslutningsklassens kursplan hänvisa de, liksom
dessa, till det för Nya elementarskolans praktiska afslutningsklass uppgjorda
kursförslaget utan att dock vilja uttala något som helst godkännande af detaljerna.
Utskotten äro ock ense med motionärerna därom, att den föreslagna nya klassen
bör upprättas vid samtliga fullständiga och femklassiga läroverk. Att den
åsyftade afgångsexamen »ej bör göras allt för rigorös, utan tvärtom noga
lämpas efter ifrågavarande åldersstadiums förmåga», är något, hvarom utskotten erinra.
I likhet med motionärerna finna de det dock af nöden, att den ställes
under offentlig kontroll och enhetlig ledning samt försiggår under något högtidligare
former än en vanlig årsexamen. För att utröna, i hvilken utsträckning
kompetens skulle kunna vara att påräkna för dem, som aflagt den nya examen,
hade utskotten vändt sig dels till vissa administrativa myndigheter, nämligen generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen
och medicinalstyrelsen, dels ock till Stockholms handels- och sjöfartsnämnd samt
Stockholms fabriksförenings fullmäktige. Af deras till utskotten inkomna utlåtanden
Iramginge, enligt hvad utskotten funnit, att förutom generaltullstyrelsen, som
*) Andra Kammarens utskott har dessutom ett kort uttalande angående första klassens indragning
och angående kostnadsfrågan, hvilket ej finnes i utskottsbetänkandet från medkammaren. Angående den
förra fragan anmärker utskottet endast, att man »ej bör gå en kommande utredning i förväg».
HISTORIK.
35
ansett andra ålders- och kompetensvillkor för sina underlydande tjänstemän vara
af nöden, samtliga dessa statsmyndigheter och representanter för olika näringar
ställt sig välvilligt till förslaget och mer eller mindre bestämdt uttalat såsom
sin mening, att en afgångsexamen vid läroverken af ungefär det omfång och
vid den ålder, motionärerna tänkt sig, skulle, med eller utan därpå följande
specialkurs, i vidare eller trängre omfattning visa sig för ändamålet lämplig.
Äfven rörande åtskilliga andra önskemål äro utskotten ense med hvarandra*och med
motionärerna: att det nationella bildningselementet i undervisningen måtte stärkas,
att undervisningen på det lägre och det högre stadiet måtte erhålla olika karakter,
samt att på det senare stadiet valfrihet måtte införas i större omfattning, än hvad
hittills förekommit.
Det är, som sagdt, först i fråga om latinet, som någon olikhet inträder i de två
utskottens utlåtanden. Andra Kammarens utskott intager med bestämdhet kammarens
gamla ståndpunkt och yrkar latinets uppflyttning till nedre sjette klassen. Första
Kammarens utskott anser sig icke böra uttala något bestämdt omdöme, utan refererar
endast de olika yrkanden, som blifvit gjorda, bland dem äfven medlingsförslaget:
»att man skulle uppflytta latinet i en del läroverk, men i de öfriga behålla den
nuvarande anordningen med afseende på detta ämne». Slutyrkandet är i båda utlåtandena
detsamma som i motionen.
H. Sjövalls motion blef af Andra Kammarens utskott afstyrkt; den hvilade
på »principer, som vid flera tillfällen af Andra Kammaren förkastats».
Såsom var att vänta, biföll Andra Kammaren utan votering sitt utskotts
hemställan i hufvudfrågan. I Första Kammaren gjordes under debatten yrkande om
sådan ändring i utskottets hemställan, att dels de ord uteslötes, som innehöllo till
Kungl. Maj:t ställd anhållan om förslags utarbetande och framläggande för riksdagen,
dels angåfves, att den ifrågasatta reformen ej ovillkorligt skulle omfatta
samtliga läroverk, men vid voteringen segrade utskottets hemställan med 8 o röster
mot 29, som voro för det nämnda ändringsförslaget.
Såsom följd af kamrarnas beslut afläts en skrifvelse till Konungen. Riksdagsskrivelsen,
som är dagtecknad den 6 maj 1899, innehåller, med endast oväsentliga
uteslutningar, hela den motivering, som för utskotten varit gemensam. Rörande
latinet heter det, sedan redogörelse lämnats för de hufvudskäl, som anförts för dess
uppskjutande till nedre sjette klassen: »Emellertid hafva inom Riksdagen dels betänkligheter
mot latinets uppflyttning till sjette klassen uttalats och modifikationsförslag
satts i fråga, dels ock å andra sidan en bestämd åsikt om denna uppflyttnings
lämplighet och nytta gjort sig gällande. Vid sådant förhållande anser Riksdagen,
att åt en blifvande utredning bör öfverlämnas att föreslå bästa sättet för
nämnda frågas lösning.» Riksdagen anhåller slutligen hos Kungl. Maj:t »om utarbetande
och framläggande inför Riksdagen af förslag till inrättande vid rikets fullständiga
och femklassiga allmänna läroverk af en under offentlig kontroll ställd och
af viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar, som vid 15 -16-års-åldern
36
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation, som
därmed stå i samband».
Med anledning af denna riksdagens anhållan förordnade Kungl. Maj:t den
26 i samma månad den kommitté, hvars underdåniga betänkande här föreligger.
Yttrande i Redan i augusti månad föregående år hade emellertid chefen för ecklesiastik
frå&nTiSw.
^ePartementet> statsrådet Claeson, med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat trenne
lärare vid de allmänna läroverken, N. Höjer, A. Lindhagen och S. Boije, samt
gifvit dem i uppdrag att verkställa utredning rörande vissa frågor, som alla
afsågo spörsmålet om läroverkets ställning till den medborgerliga bildningen,
nämligen: »dels huruvida och i hvad mån en inskränkning af undervisningen i
latinska språket vid de allmänna läroverken måtte anses af förhållandena påkallad,
samt hvad inverkan en dylik inskränkning kunde hafva i afseende å de förberedande
examina vid universiteten; dels huru undervisningen i främmande lefvande språk
vid läroverken måtte på förmånligaste sätt kunna anordnas; dels huruvida det
måtte anses lämpligt, att en s. k. praktisk afslutningsklass vid läroverken inrättades
och rörande sättet härför; dels ock huruvida en indragning af första klassen vid läroverken
borde äga rum, i sammanhang hvarmed frågan om folkskolans ställning till
läroverken äfven borde komma under beaktande». Senare erhöllo samma sakkunnige
uppdrag att på grundval af den utredning, som af dem blifvit verkställd,
jämväl uppgöra förslag till förändrad undervisningsplan för de allmänna läroverken.
De afgåfvo sitt betänkande den 20 juni 1899 under titel »Yttrande i läroverksfrågan».
I betänkandet vända de sig energiskt mot förslaget att inrätta en s. k. praktisk
afslutningsklass, afsedd endast för dem, som ej skola genomgå gymnasiet. Som
skäl mot en sådan organisation anföra de förnämligast följande. Femte klassen
skulle få en synnerligen invecklad uppgift, då den dels skulle komma att förbereda
för afslutningsklassen, dels förbereda för de båda gymnasielinjema, dels slutligen
väl ock komme att bibehålla sin gamla uppgift som nederskolans sista klass
med åtminstone delvis afslutade kurser. Den särskilda afslutningsklassen skulle
efter all sannolikhet komma att bestå företrädesvis af sådana lärjungar, som antingen
med afseende på studiebegåfning eller med afseende på ekonomiska omständigheter
vore mindre lyckligt lottade; det särmärke, som den härigenom finge,
skulle ytterligare förstärkas därigenom, att dess lärjungar vore predestinerade till att
stanna på samhällets blygsammare platser. Icke en ensam klass, utan nederskolan
i dess helhet borde göras i god mening praktisk, hvilket icke hindrade dess
egenskap af grundval äfven för högre vetenskapliga studier. Det skulle blifva
svårt att icke åt dem, som genomgått en eller annan klass af gymnasiet, tillerkänna
en kompetens, som beviljades afslutningsklassens lärjungar; men kunde
kompetensen ej göras till monopol för dessa senare, skulle afslutningsklassen komma
att lida väsentlig minskning i dragningskraft. För så godt som alla fackskolor och
civila ämbetsmannabanor, som från den särskilda afslutningsklassen skulle rekryteras,
borde, enligt hvad verkställd utredning gåfve vid handen, en i betänkandet föreslagen
ALLMÄNNA SYNPUNKTER.
37
gemensam afslutningskurs i nedre sjette klassen befinnas lika lämplig. En särskild
afslutningsklass stode i strid med de grundtankar, som allt från 1820-talet bestämt
reformyrkandet.
Sakkunnige söka i stället uppvisa fördelarna af en allmän kur saf slutning i
nedre sjette''■ klassen samt de sex nedre klassernas förvandling till en enhetsskola
med allmän medborgerlig bildning som mål. Gymnasiet blefve med denna organisation
treårigt med treårig latinkurs och utan utrymme för grekiskan. Men vid sidan
af denna organisation såsom den normala skulle vid de tolf stiftsläroverken och ett
högre läroverk i hufvudstaden dessutom finnas en »A-linje», som gåfve tillfälle att
läsa latin i sex år, såsom nu, och grekiska i tre år. Ur förslaget må vidare
anföras följande. Frågan om första klassens indragning bör ännu ställas på
framtiden: om en indragning skall ske, bör den ske successivt, och ej förr än
den nya organisationen blifvit pröfvad. I den nya nederskolan bör tillfälle beredas
till studiet af alla tre de främmande lefvande språken, men endast ett, tyskan, bör
vara obligatoriskt. Slöjd bör där införas som obligatoriskt ämne för lärjungar, som
icke läsa mer än ett af de främmande språken. På gymnasiet bör valfrihet införas
på det sätt, att åt lärjungen lämnas rätt att med målsmans begifvande »välja bort»
ett eller högst två på timplanen uppförda ämnen utan att till ersättning få sig ålagdt
annat arbete i eller för skolan.
En ytterligare redogörelse för innehållet af nämnda Yttrande i läroverksfrågan,
hvilket vid utarbetandet af här föreliggande utredningar och förslag i flere afseenden
tjänat till utgångspunkt och äfven eljest varit af stor betydelse, tillhör ej detta
sammanhang.
Innan kommittén öfvergår till framställningen af ett fullständigt organisationsförslag
och grunderna därför, vill den i korthet angifva sin allmänna ståndpunkt
i den gamla frågan om dep medborgerliga bildningens förhållande till den vetenskapliga
och skolans ställning till dem båda.
Uttrycket »allmän medborgerlig bildning», som under ett helt århundrade
funnit flitig användning i litteraturen och vid förhandlingarna om våra läroverk, har
ej af alla användts i alldeles samma betydelse, och det gifver ännu i dag anledning till
tvister och utläggningar rörande sin rätta innebörd. Att teoretiskt härleda och
i eu begreppsmässig definition sammanfatta, hvad därmed bör förstås, synes kommittén
vara ett lika gagnlöst som vanskligt företag. Det ligger i sakens natur, att det
ifrågavarande »begreppet» icke låter sig fastställa bestämdt och motsägelselöst, och att
det icke förty till det väsentliga af sin innebörd förstås af hvar och en, som ej
står främmande för sin tids och sitt lands allmänna kulturförhållanden. För sin del
»Allmän medborgerlig
bildning.
»
38
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
» Vetenskaplig
bildning.»
har kommittén sett den allmänna medborgerliga bildningen helt enkelt från synpunkten
af deras bildningsbehof, som frågan gäller, därvid icke förglömmande,
att all undervisning är förfelad, som icke framför allt är anpassad efter lärjungens
andliga och kroppsliga förutsättningar. Kommitténs uppfattning af denna bildnings
art och omfång gifver sig för öfrigt bäst till känna i det förslag till läroplan, som
kommittén i det följande kommer att framlägga.
Ett par anmärkningar af principiell natur finner sig kommittén dock böra göra,
då de beröra åsikter, som i väsentlig grad måste vara bestämmande för uppfattningen
af den medborgerliga och den vetenskapliga bildningens inbördes förhållande.
Från deras sida, som velat eller vilja se läroverken befriade från hvarje förpliktelse
till den medborgerliga bildningen och denna senare hänvisad till särskilda
läroanstalter, märker man ofta en benägenhet att likställa den allmänna medborgerliga
bildningen med »praktisk» bildning i yrkesmässig mening, sådan ungefär som
det slags skolbildning, hvilken lämpligen skulle kunna benämnas borgarskolebildning,
och som har en tydligt merkantil och industriell läggning. Kommittén kan icke
gilla en dylik uppfattning. I likhet med dem, som i förra hälften af det gångna
århundradet förde reformidéernas talan mot 1820 års skolsystem, vill kommittén
betona den allmänna medborgerliga bildningens karakter af allmän, d. v. s. från
hvarje, vare sig praktisk eller lärd, yrkesmässighet fri bildning.
Det har ock sagts och säges, att den medborgerliga bildningen såsom varande
en realbildning vore oduglig att tjäna som grundläggande för den högre bildningen,
hvilken i allmänhet såsom sin förutsättning kräfde en humanistisk underbyggnad.
Kommittén tror, att såuant tal innehåller en åtminstone numera mindre riktig användning
åt uttrycket »humanistisk», härledande sig från den tid, då humanistisk bildning
var lika med klassisk, en identitet, som man stundom finner förfäktad
ännu i dag. Det synes kommittén, som skulle en undervisning, där läroämnen,
som af ålder räknats till de humanistiska, tillsammans med lefvande språk upptaga
större delen af undervisningstiden, fullt ut förtjäna att kallas humanistisk och, där den
meddelas af verkligt bildade lärare, kunna gifva en i ordets egentliga mening humanistisk
bildning. En sådan modernt humanistisk bildning anser kommittén den
medborgerliga vara och böra vara.
Liksom man icke numera kan sätta likhetstecken mellan humanistisk bildning
och klassisk, så kan man än mindre likställa klassisk bildning med vetenskaplig.
Den tid har funnits, då man med rätta kunde göra det. Då var det naturligt
nog, att de två bildningsarterna, den medborgerliga och den vetenskapliga, eller
»lärda», måste synas oförenliga. Och enär latinet var icke blott målet, utan
ock medlet, hvarmed lärjungen tidigt och grundligt måste göras förtrogen, så
blef det äfven en praktisk nödvändighet att redan på tidigaste stadium skilja
»lärdomsskola!!» från den skola, som icke var »lärd». Denna tid är nu förbi; kännedomen
om de gamla språken har icke mera som förr universell betydelse, dess inhämtande
måste anses som ett fackstudium bland många andra och kan förläggas till
ALLMÄNNA SYNPUNKTER.
39
det skolstadium, där den börjande specialiseringen inträder. Därmed är det svåraste
hindret bortfallet för den vetenskapliga bildningens grundande på den medborgerliga.
Men enligt mångas förmenande kvarstår det oaktadt ett hinder och det
ett af den mest genomgående betydelse. De två bildningsartema, har man sagt
och säger väl stundom ännu, äro till grunden skilda därutinnan, att de taga i anspråk
skilda själsförmögenheter, kräfva en olika intellektuell utveckling, eller, för
att använda ett kort uttryck, de äro skilda till metoden. — Äfven i detta afseende
har, menar kommittén, under det gångna seklet en i hög grad märklig förändring
försiggått, och förhållandena hafva blifvit andra, än de förr varit. Det gäller den stora
frågan om vetenskapens metod, och, hvad skolan beträffar, gäller det frågan om
»formell och reell metod» vid den första undervisningen. Den formalistiska art,
som från äldre tider kännetecknat vetenskaperna och med dem skolan, blef befäst och
fullkomnad genom det spekulativa tänkandets storartade arbete och till hela den andliga
odlingen utsträckta inflytande under senare delen af det adertonde och förra delen af
det nittonde århundradet. Ännu vid det senare seklets midt var den systembyggande
filosofien den högst ansedda bland vetenskaper, och det var dess metod,
som framför andra betraktades såsom den i egentlig mening vetenskapliga. Nu
är det de empiriska metoderna, naturvetenskapernas, den moderna språkforskningens
och den historisk-kritiska undersökningens metoder, som behärska det vetenskapliga
arbetet. Man har visserligen ej anledning att anse detta som ett slutgiltigt
resultat, men man måste erkänna det såsom ett faktum och medgifva,
att detta faktum är af synnerlig betydelse för frågan om skolans ställning
till den medborgerliga bildningen. Så länge det deduktiva tänkandet var det
framför allt vetenskapliga, så länge regeln och systemet eller öfver hufvud taget
det abstrakt logiska sammanhanget i framställningen var det förnämsta, var det
naturligt, att skolan skulle rikta sin verksamhet på tankeförmågans formella utveckling,
och det framför allt under de tidigare skolåren. J) Det var då ock
rimligt, att man i den latinska grammatiken och öfver hufvud taget i en språkundervisning,
som i första rummet åsyftade »den begreppsmässiga insikten i språkets
art och grammatiska byggnad», såg det yppersta hjälpmedlet för den »lärda» skolan
i hennes speciella uppgift. Och det måste då synas högst betänkligt att söka med
denna uppgift förena den medborgerliga bildningens, den »lägre realbildningens»,
syften, som kräfde en metod, grundad på induktion och analogibildning, på iakttagelse
och fantasi och på konkret praktisk tillämpning. Nu däremot har denna metod just
från vetenskaplighetens synpunkt fått anseende såsom lika värdefull eller snarare mera ,
värdefull. Och i undervisningen vid våra läroverk, icke minst i språkundervisningen,
hafva i öfverensstämmelse härmed synpunkter framträda som ännu för trettio år
sedan där voro okända.
Kommittén kan icke undgå att finna, att den förändring, som på senare
'') Jfr. framställningen sid. 90 och följ. i 1870 års läroverkskommittés betänkande.
40
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Kommitténs
ståndpunkt.
tider försiggått i fråga om uppfattningen af begreppen vetenskap och vetenskaplig
metod, mer och mer ställt den vetenskapliga bildningen i linje med den allmänna
medborgerliga, om blott denna senare får behålla den allmänna och ideella karakter,
som den kan och bör äga.
Under sådana förhållanden och då, såsom längre fram skall påvisas, pedagogiska
och praktiska grunder fälla utslaget till förmån för en enhetlig anordning
af läroverkens lägre stadium, kan kommittén icke omfatta den åsikt, som erhöll sin
konsekventa tillämpning i 1820 års skolordning, och som ännu äger ifriga målsmän,
nämligen att de två bildningsarterna skulle vara oförenliga och därför kräfva
olika, på ett tidigt skolstadium skilda läroanstalter eller bildningslinjer. Kommittén
delar fastmer den principiellt motsatta uppfattningen, hvilken utgjort kärnpunkten i
Andra Kammarens under snart en mansålder häfdade reformprogram och jämväl
fått sitt uttryck i 1899 års riksdagsskrifvelse, den uppfattningen, att den vetenskapliga
bildningen skall grundas på den medborgerliga.
På hvad sätt denna grundsats med hänsyn till det praktiska lifvets och den
vetenskapliga bildningens kraf vinner sin tillämpning på skolorganisationens gestaltning,
får kommittén tillfälle att här nedan närmare utveckla.
Behofvet af en afslutning å mellanstadiet och däraf föranledda
ändringar i organisationen.
Afslutning å mellanstadiet.
I riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899 framhålles, att inrättandet af en
afgångsexamen före den nioåriga skolkursens slut bör uppställas såsom ett af de
förnämsta målen vid läroverkens omorganisation. Behofvet af en reform i sådan
riktning har redan länge gjort sig gällande, och det viktigaste af de klagomål, som
under de sista trettio till fyrtio åren framställts mot värn allmänna läroverk, torde vara,
att de nästan uteslutande äro planlagda med hänsyn till mogenhetsexamen. Såsom
längre fram närmare skall utredas, är en sådan anmärkning mot den nuvarande organisationen
verkligen berättigad, åtminstone i fråga om de sex sista årsklasserna, och
träffande har ställningen karakteriserats som ett val vid inträdet i fjärde klassen
mellan två lärda linjer, den ena med, den andra utan latin. )
Det bästa beviset för att detta är ett missförhållande utgör den omständigheten,
att, såsom flera gånger genom statistiska beräkningar visats, endast omkring
en fjärdedel af de i allmänna läroverken inträdande lyckas hinna fram till mogenhetsexamen.
1 2) De återstående afgå tämligen planlöst från olika klasser och blifva därför
blott i tillfälle att inhämta mer eller mindre ofullständiga delar af en bildningskurs,
som ej vinner sin afslutning förr än i och med genomgåendet af läroverket i dess helhet.
Ännu betänkligare framstår denna olägenhet därigenom, att endast något mer än
en tredjedel (34 °/0) af de före mogenhetsexamen afgående lärjungarne sluta sin
skolgång med godkända betyg från den klass, de senast tillhört, och att icke
ens en tredjedel (31,7 °''o) kommit så långt, att de flyttats till nedre sjette klassen.
1) Statsutskottets utlåtande n:o 9, sid. 93, vid 1898 års riksdag.
2) De i det följande förekommande statistiska uppgifter, om hvilka icke annorlunda ar
anmärkt, återfinnas i Yttrande i läroverksfrågan den 20 juni 1899, ocli hänvisas särskilt till detta,
endast där sådant för tydlighetens skull synes behöfligt.
Olägenheter
af nuvarande
organisation.
6
42 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Häraf framgår, att det bildningsmått, de afgående lyckas förvärfva, är jämförelsevis
lågt, lägre till och med, än hvad i vår nuvarande skolorganisation med dess till
femte klassen förlagda afslutning ansetts erforderligt.
Beträffande dem åter, som fortsätta ett eller annat år in på det högre stadiet
(omkring en femtedel af de före mogenhetsexamen afgående) för att till sist omfatta
något yrke, för hvilket mogenhetsexamen ej fordras, föreligger en icke mindre olägenhet,
i det de under sysslandet med öfvervägande teoretiska studier löpa fara att förlora
hågen för praktisk verksamhet och försitta den tid, då de äga största anpassningsförmågan
och bildbarheten för de banor, på hvilka de för vinnande af nödig yrkesvana
tidigare borde hafva inträdt. Detsamma gäller angående de för studier af denna
art klent utrustade eller mindre intresserade lärjungar, som verkligen lyckas sträfva
sig fram till mogenhetsexamen för att sedan nödgas öfvergå till en verksamhet, för
hvilken ett mindre kunskapsmått och en lägre examen skulle inneburit alldeles tillräcklig
kompetens.
Felet är sålunda, att många lärjungar sluta vid alltför unga år, andra åter
vid alltför framskriden ålder, och otvifvelaktigt beror detta förhållande till stor del
på den nuvarande läroverksorganisationen, hvilken ej erbjuder en lämplig afslutning
åt dem, som behöfva afgä*å mellanstadiet.
Hvad särskildt angår äflandet att aflägga mogenhetsexamen, har detta dock
icke uteslutande sin grund i läroverkens organisation utan äfven, och det till icke
ringa del, i den alltför stora vikt, som inom samhället tillägges denna examen.
Ännu är nämligen — trots allt, hvad som säges i motsatt riktning — den föreställningen
allmänt rådande, att man bör göra, hvad man kan, för att en lärjunge,
som en gång kommit in vid de allmänna läroverken, må förvärfva studentbetyget,
och når han icke detta mål, alstras ofta hos honom själf en känsla af otillfredsställelse,
som kan fortfara hela lifvet.
Äfven om det är sant, att tillströmningen till mogenhetsexamen under de
senare åren ej antagit oroväckande dimensioner, utan ungefär motsvarar behofvet af
personer med studentkunskaper, '') är det å andra sidan obestridligt, att detta behof
drifvits upp till en onödig höjd därigenom, att nämnda examen kräfves för inträde
å banor, där en lägre kompetens borde vara fullt tillräcklig. Detta missförhållande
har sitt egentliga stöd däruti, att åtskilliga korporationer sträfva att göra dess afläggande
till villkor för tillträde till deras krets, hvilket ibland kan hafva sin orsak
i en förklarlig önskan att höja yrkessvennernas bildningsnivå och därmed kårens
anseende, men som mången gång sker af mindre grundade anledningar (se närmare
sid. 224).
Jämväl med afseende på själfva undervisningen inom läroverken har mogenhetsexamens
dominerande ställning verkat ödesdigert. För läraren i de lägre klasserna
faller det sig, äfven där ämnes- och kursfördelningen verkligen syftat till en afslutning
‘) Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 22 -23 och 145—146.
AFSITTNING Å MELLANSTADIET.
å mellanstadiet, under nuvarande förhållanden särdeles svårt att frigöra sig från
hänsynen till det högre stadiet, och det blir sålunda lätt förklarligt, om hans
intresse i hög grad kommer att ägnas åt det senare och påverka den allmänna
gången af hans undervisning. Däraf följer, att de lärjungars bildning, som afgå
från läroverket före det störa slutmålets upphinnande, blir sämre tillgodosedd, än lagstiftaren
afsett, ja, äfven sämre, än den strängt taget behöft blifva. För att taga
ett exempel, är det otvifvelaktigt, att ett litet och begränsadt, men säkert inhämtadt
mått af kunskap i främmande lefvande språk är lämpligast för dem, som vid 15
till 16 års ålder gå ut i lifvet; men läraren, som måste tänka på hvad som skall
läsas å det högre stadiet, frestas lätt att anlägga sin undervisning så, att lärjungen
på mellanstadiet endast kan trefva sig fram i de vidlyftiga förgårdar,- som leda till
en mera utvidgad språkkännedom. Lärjungen lär med andra ord känna några af
grammatikens grundlinjer och att hitta i en ordbok, men har ej fått något nämnvärdt
förråd af ord och uttryck att vid behof använda.
Allt tyder på behofvet af ett själfständigt mål för det lägre skolstadiets
undervisning, en afslutning före mogenhetsexamen, tillräckligt effektiv, för att lärjungarne
å ena sidan ej må sluta för tidigt och å den andra ej frestas att gå kvar för
länge, en samlingspunkt sålunda, på hvilken den nu allt för planlösa afgången kan
koncentreras. En sådan verkan torde enligt kommitténs förmenande endast kunna
ernås därigenom, att ifrågavarande afslutning å mellanstadiet markeras genom en
examen, utgörande det mål, till hvilket det lägre skolstadiets undervisning syftar.
Att behofvet af en afslutning före mogenhetsexamen länge varit kändt och äfven
af lagstiftningen erkändt, framgår tillräckligt af de försök till kursafslutningar i tredje
och femte klasserna, som fått sitt uttryck i de vid 1878 års stadga fogade kursbestämmelserna.
Af dessa afslutningar har emellertid den förra, hufvudsakligen på grund af den
tidiga ålder, i hvilken lärjungarne vid utgåendet ur tredje klassen befinna sig, blifvit
så godt som utan afsedd verkan, men väl, såsom längre fram skall visas, för undeivisningen
medfört skada (se sid. 11 3 —116). Också kan denna afslutning redan nu
anses såsom faktiskt uppgifven i fråga om det ändamål, för hvilket den införts.
Att en ej obetydlig afgång*) ägt rum från tredje klassen, kan väl ej förnekas, men
dels är denna afgång mindre än i den därpå följande fjärde klassen, dels torde den
i ej ringa mån bero på den i sistnämnda klass inträdande linjedelningen, hvilken på
sitt sätt betecknar en hållpunkt, samt vid vissa läroverk, de treklassiga, på den
omständigheten, att tillfälle till fortsatt skolgång å orten ej varit beredt.
Hvad kursafslutningen i femte klassen beträffar, har ej heller den visat sig
kunna motsvara det därmed afsedda ändamålet. Den starka afgången från fjärde
klassen och den rätt betydande afgången från nedre sjette bevisa, antingen att
femte klassens karakter- af afslutningsklass väl litet trängt in i det allmänna medvetandet,
eller också att man ej funnit de där förekommande kursafslutningarna
>) Se beträffande denna och närmast följande uppgifter noten å nästa sida.
Nuvarande
kursafslut
ningar.
4 i DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.
vara af något större värde. Att afgången från femte klassen, särskildt från dess
realafdelning, varit så pass stark, som af statistiken '') framgår, torde hafva berott dels
därpå, att tiden för dess genomgående för många sammanfallit med konfirmationsåldern,
dels på den omständigheten, att betyg från denna klass berättigar till inträde
vid vissa fackskolor, dels ock på befintligheten af femklassiga läroverk, men
ej så mycket därpå, att de fem klasserna ansetts meddela en afslutad bildning; i
så fall skulle man nämligen haft rätt att vänta ett högre antal afgående, än hvad
som nu, trots dessa gynnsamma yttre omständigheter, blifvit fallet.
Dessutom hafva ifrågavarande kursafslutningar, i sig själfva föga utpräglade,
genom 1895 års kungörelse blifvit ytterligare försvagade, hvilket i fråga om tredje
klassen utan tvifvel varit till båtnad för undervisningen. Som därtill vissa ämnens,
nämligen latinets och franskans, placering å undervisningsplanen till och med motverkat
sträfvandet efter ett i yttre afseende helgjutet mått af kunskaper, har det
’) Arliga medeltalet lärjungar, som åren 1893—97 afbrutit skolgången vid ett allm. läroverk
(utom Nya elementarskolan) och ej veterligen fortsatt densamma vid annat allm. läroverk, framgår
af nedanstående tabell. Såsom afgångna ur t. ex. klass 2 upptagas här de, som afgått antingen efter
höstterminernas slut och under vårterminernas lopp i kl. 2 eller och efter vårterminernas slut och
efter höstterminernas flyttningspröfningar i samma klass med eller utan flyttning till kl. 3 eller slutligen
under höstterminernas lopp före deras slut i kl. 3. Rubriken »godkända i samtliga läroämnen»
syftar på de förstnämnda.
|
| Ärligt medeltal af de ur | hvarje | klass afgångna. |
|
|
|
| |||
Klass. | Medeltal af klassens | A. Flyttade till | B. Ej flyttade til |
|
| De afgångna i | De afgångna i | ||||
lärjungeantal under | närmast högre | högre klass eller | Slimsa af | procent af lär- | procent af | ||||||
| vårterminerna | klass eller ock | ock underkända i | A och B. | jungemedeltalet | medeltalet för | |||||
| 1893—97. | godkända i samt- | minst ett läroämne. | i hvarje klass. | samtliga ur kl. 1—7:1 | ||||||
|
| liga lär | oämnen. |
|
|
|
|
|
| afgångna. | |
I | 2,197,0 | 30,6 |
| 69,8 |
| 99,6 |
| 4,64 |
| 5,63 |
|
2 | 2,606,0 | 41,8 |
| 124,4 |
| 166,2 |
| 6,3 7 |
| 9,23 |
|
3 | 2,504,6 | 101,6 |
| 193,6 |
| 295,2 |
| 11,79 |
| 16,3D |
|
R. 4 | 1,408,81 | 100,01 |
| 214,6) 44,2/ | 258,8 | 314,6 |
| 22,34 | ! 16,8 | I7,4?l 3,33/ |
|
L- 4 | 864,o}2’273,4 | 15,8/ | 115,8 | 60,0 | 374,4 | 6,94 | 20,8 0 | ||||
1 R- 5 L- 5 | 992,6 j 803,8/‘’796,< | 189,41 | 232,2 | 224,8) 56,8/ | 281,c | 414,2 99,6 | ■ 513,8 | 4I,72 12,39 | ■ 28,6 | 23,40) 5,53/ | 28,53 |
R. 6: 1 | 489,8) | 26,2) | 65,« | 85,6) 58,C/ |
| in,8 |
| 22,82 | '' 17,6 | 6,2l\ |
|
L. 6: 1 | 700,2 / 1,lyu’° | 39,4/ | 144,2 | 98,0 | 1 209,8 | 14,0 | 11,05 | ||||
R. 6: 2 | 3‘3,4) Qr | 11>°1 |
| 36,6) | 76,6 | 47,6| |
| 15,21 | 11,5 | 2,G4 1 |
|
1 L. 6: 2 | 547,6 f 861’''’ | 11,4 / | 22,4 | 40,0/ | 5i,4| | 99,4 | 9,39 | 2,8 G 1 | 5,50 | ||
i R- T- > |
|
| 20,C) |
| 21,8 |
| 9,03 |
| 4,21 ) |
| |
L. 7: 1 | 484,4/ 725,8 | 4,2/ | 2,4 | 19,6/ | 40,2 | 20,8 i | 42,6 | 4,29/ | 5,9 | 2,37 | |
Summa | 14,154,6 lön,8 |
| 1,189,0 | I | 1,800,8 | 1 | — |
| 100,00 |
|
I klass 7:2 var årliga medeltalet lärjungar under samma tid 611. Af dessa afgingo 11,0 eller
1,81 »/o utan och 600,0 med godkänd mogenhetsexamen.
AFSITTNING Å MELLANSTADIET.
45
ej varit möjligt att med denna anordning uppnå ett tillfredsställande resultat.
Också har'' afgången från femte latinklassen varit så ringa, att den endast med en
ren obetydlighet skilt sig från afgången från nedre sjette latinklassen.
Hvad som äfven i hög grad bidragit till att förtaga verkan af de nämnda
kursafslutningarna, har varit det förhållandet, att dessa, såsom dock år 1873
och 1890 föreslogs, icke åtföljts af någon särskild examen.
Från pedagogisk synpunkt torde hufvudfelet med dessa afslutningar hafva varit,
att ämnes- och kursfördelningen i här ifrågavarande klasser, såsom nedan närmare skall
utvecklas, visat sig olämplig för den bildning, de å mellanstadiet afgående lärjungarne
böra innehafva. Kunskapsmoment, som tillhöra en mera lärd bildning, komma
nämligen för tidigt, under det att andra, för den medborgerliga bildningen behöfliga,
blifvit förlagda för högt upp eller också blifvit för litet tillgodosedda. Kursafslutningarna
kunde därför, hur omsorgsfullt de än måtte hafva anordnats, från början
ej blifva annat än ett par yttre, konstgjorda åtdragningar på en nioårig, till mogenhetsexamen
syftande kurs.
Huruvida införandet af en effektiv examen å mellanstadiet jämte de förändringar
i organisationen, som däraf betingas, skulle i någon ansenligare grad
minska tillströmningen till mogenhetsexamen och de lärda banorna, är ovisst (se dock
nedan sid. 48). Men det är ej om mogenhetsexamen, som här närmast är fråga;
meningen är framför allt att minska deras antal, som förgäfves söka att nå detta
mål, och som sålunda frestas att sluta för sent, på samma gång man vill låta dem,
som äro benägna att afbryta studierna för tidigt, komma i åtnjutande af en bättre
bildning. Särskilt kan man hoppas, att åtskilliga af de sistnämnda, genom medvetandet
om att hafva ett för sig upphinneligt och värdefullt mål att sträfva till, skola
uppmuntras till fortsatta bemödanden, samt att de, som af obeslutsamhet, af
tröghet eller af svårighet att bestämma sig för en viss bana stanna kvar ett eller
annat år utöfver nuvarande femte klassen, skola finna en fördel i att afsluta sin
skolgång med en sådan examen.
Att en examen på mellanstadiet kan äga en dylik samlande förmåga och
sålunda verkligen bidraga till att låta ett större antal lärjungar inhämta en afslutad
medborgerlig bildningskurs, framgår af statistiken.Ty under det att i Sverige under
femårsperioden 1892—96 på 100,000 innevånare endast 27,6 lärjungar årligen flyttades
till nedre sjette klassen, 18,5 till öfre sjette och 14,7 till nedre sjunde, aflades i
Norge middelskoleexamen (motsvarande flyttning till öfre sjette klassen) årligen af
45,6 ynglingar och i Danmark Almindelig Forberedelsesexamen eller 4:de Klasses
Hovedexamen (motsvarande flyttning till nedre sjunde) årligen af 5 7 ynglingar. Väl
är sant, att dessa examina, såsom nedan skall visas, ej i allo äro jämförliga med
den examen, kommittén kommer att föreslå; men de äro dock så pass likartade med
den sistnämnda, att dennas samlande verkan på de åtgående bör blifva ungefär densamma,
hvadan antalet af dem, som hos oss sluta sin skolgång med ett tillräckligt
!) Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 9 samt 163 64.
Verkan af en
examen å
mellanstadiet.
46
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Hvad examen
bör åsyfta.
mått af medborgerlig bildning, efter införandet, åt den ifrågasatta examen på mellanstadiet
ovillkorligen bör komma att stiga betydligt.
Frågan blir därnäst, hvad slags bildning en å mellanstadiet afslutad skolkurs
med åtföljande examen lämpligen bör. åsyfta.
Folkskolan meddelar det för barnaålderns mottaglighet afpassade mått af allmän
bildning, som är nödvändigt för hvarje medlem i samhället; studentbildningen
åter . utgör en efter ynglingaålderns behof lämpad förberedelse till universitet eller
högre tillämpningsskola. Mellan dessa båda bildningsbehof finnes emellertid ett
tredje, hvilket. gör sig gällande för dem, som ej kunna nöja sig med hvad folkskolan
bjuder, men ej heller behöfva den vetenskapliga förbildningen, för personer alltså,
som skola intaga en i viss mån ledande ställning i förhållande till ett antal andra,
eller som syssla med en mindre omfattande intellektuell verksamhet, såsom landtbrukare,
köpmän och industriidkare i mindre skala eller sådana, som skola för
-
valta vissa statstjänster, till exempel vid posten och järnvägarna. Vare sig dessa
direkt eller först efter ytterligare utbildning i speciella fackkurser öfvergå till sina
respektive banor, måste de hafva inhämtat ett något högre mått af allmänbildande
kunskaper än det, folkskolan afser att meddela, och desslikes hafva erhållit en mera
allsidig utveckling af sina själsförmögenheter för att med tillräcklig säkerhet kunna
röra sig inom sin blifvande verksamhetskrets. Hvad som för en sådan bildning
behöfves, är först och främst en utsträckt och fördjupad insikt i samtliga ämnen,
som förekomma i folkskolan, och vidare ett visst mått af kunskap i ämnen eller
ämnesgrenar, som där icke äro upptagna, särskilt i främmande lefvande språk.
Det är denna art af bildning, som man brukar kalla allmän medborgerlig bildning.
De allmänna läroverkens uppgift i denna del är uttryckligen erkänd i första
paragrafen af nu gällande skolstadga, där det till en början heter, att »de af staten
bekostade allmänna läroverken hafva till ändamål . . . att utöfver omfånget för folkskolans''verksamhet
meddela medborgerlig bildning». Men detta kraf har i betänklig
mån blifvit tillbakasatt för det högre stadiets eller uppgiften »att grundlägga de
vetenskapliga insikter, hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas».
De hufvudsakliga anmärkningar, man i detta afseende haft att rikta mot
vår skolorganisation, äro följande.
A ena sidan äro några af de å läroverkens timplan upptagna ämnena eller delar
af dessa ämnen af mindre väsentlig betydelse för den medborgerliga bildning, som
vår tid kräfver. Hit höra latinska och franska språken, den-fullständigare öfversikten
af tyska syntaxen, den utförligare framställning af gamla tidens allmänna
historia, som i latinlinjens undervisningsplan är föreskrifven, samt vissa mera teoretiska
moment af matematiken. Också kan den undervisning, som häruti meddelas,
egentligen anses som begynnelsekurser till gymnasiet.
A andra sidan hafva härigenom ämnen och ämnesdelar, som äro af mera
väsentlig betydelse för en tidigare afslutad bildningskurs, blifvit alltför litet tillgodosedda,
såsom modersmålet, historia, geografi och naturlära, samt sådana, som an
-
AFSITTNING A MELLANSTADIET.
47
tingen icke''förekomma alls eller ock så högt upp, att de å mellanstadiet afgående
lärjungarne ej få åtnjuta någon undervisning däri, till exempel den svenska statsförfattningen
och kommunalförvaltningen, bokföringens grunder, hälsoläran samt, för
latinlinjen, engelska och nyare tidens allmänna historia. I allmänhet kan sägas, att
den lärda, mera abstrakta synpunkten fått ett för tidigt och för starkt insteg till
förfång för den medborgerliga, mera konkreta.
I detta sammanhang bör äfven erinras därom, att den förhoppningen, att
reallinjen skulle blifva en företrädesvis medborgerlig bildningslinje, visat sig vara
bedräglig, ett faktum, så allmänt erkändt, att det ej behöfver vidlyftigare belysas.
Det torde vara nog att påpeka, att denna linjes centrala ämne, matematiken, ehuru
till sina element oumbärlig för hvarje praktisk verksamhet, å andra sidan kanske
är det bland skolans ämnen, som fått den mest abstrakt-vetenskapliga läggningen.
En särskild fråga blir, i huru hög grad man bör sträfva efter att göra den
här ifrågasatta skolkursen praktisk. Detta blir med den betydelse, man i förevarande
fall fäster vid ordet, detsamma som att fråga, i huru hög grad skolans
undervisning skall taga hänsyn till lärjungarnes verksamhet efter slutad skolgång.
Det är härvidlag kommitténs mening, att man bör sträfva att hålla en lämplig
medelväg. Å ena sidan bör det ej sättas i fråga, att det allmänna läroverket skall
utbilda lärjungarne för vissa, yrken, en uppgift, som tillhör fackskolorna, och som
från läroverkets synpunkt är teoretiskt lika olämplig som praktiskt outförbar. Men
å andra sidan bör man ej heller hysa någon skuggrädsla för att på läsplanen upptaga
sådant, som kan blifva lärjungarnes flertal till direkt nytta vid deras utträde
i lifvet. Den föreställningen, att det i praktisk verksamhet användbara vetandet
skulle vara oförenligt med det för hjärtat och förståndet bildande, kännetecknar en
ensidig pedagogisk ståndpunkt, som mer och mer börjar förlora terräng, och förhåller
det sig enligt kommitténs mening så, att de ökade praktiska kunskapsmoment,
som förändrade samhällsförhållanden krätva, kunna och böra upptagas å läroverkens
undervisningsplan, där de skola befinnas i pedagogiskt afseende fullt lämpliga, så
snart deras metodik hunnit blitva vederbörligen utbildad. Man får därför ej vid uppfostran
af barn uppställa endast eu schematisk allmänbildning eller formell själsutveckling
som slutmål, utan måste, så långt ske kan, taga hänsyn till den omgifning och de
förhållanden, som i framtiden vänta lärjungarne. Om man blott fasthåller, att ingen
uppfostran i skolan kan göra en människa färdig för hennes plats i lifvet, så behöfver
man ej tveka att gifva undervisningen eu i god mening praktisk syftning,
så nämligen, att kunskaper meddelas, som äro på samma gång nyttiga och allmänbildande.
Att sådana ingå i eller stå i närmaste samband med de flesta af de
s. k. vanliga skolämnena, därom är kommittén öfvertygad; i hvilken ordning de
enligt kommitténs mening böra meddelas, därpå lämnas svar i nedan afgifvet förslag
till undervisningsplan. \
Det är ätt förmoda, att en så beskaffad allmänbildning skall komma att visa
sig fullt tillräcklig för flertalet af de lärjungar, som afgå ur de allmänna läroverken
48
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
— Den pedagogiska
synpunkten.
före mogenhetsexamen. Men såsom en naturlig följd af dess innebörd och på samma
gång såsom ett erkännande af det värde, staten själf sätter därpå, bör afläggandet
af den examen, som afslutar ifrågavarande bildningskurs, berättiga till erhållande af
vissa statstjänster och inträde i vissa fackskolor, hvarom utförligt talas längre fram.
Häraf följer åter, att pröfningen måste ställas under vederbörlig kontroll. Huru
kommittén tänkt sig denna, framgår af nedan afgifvet förslag till examensbestämmelser.
Det är kommitténs öfvertygelse, att en afgångsexamen på läroverkets mellanstadium
skulle kraftigt medverka till att försvaga mogenhetsexamens hittills alltför
dominerande inflytande. Den skulle särskildt göra denna senare öfverflödig såsom
kompetensvillkor för åtskilliga sysslor, för hvilka den nu är obligatorisk eller allmänneligen
förutsatt, samt sålunda bidraga att minska åtminstone den tillströmning till
mogenhetsexamen, som. beror på dessa. Detta torde så mycket mer kunna förutsättas
blifva förhållandet, som vårt land under de sista årtiondena kommit in i ett nytt
ekonomiskt utvecklingsskede, som för den hastigt växande industriens, handelns
och kommunikationsväsendets behof kräfver rik tillgång på personer med tillräcklig
allmänbildning, färdiga att, medan de ännu äro bildbara, träda ut i det praktiska lifvet.
Om det sålunda får anses konstateradt, att en omgestaltning af läroverken
med hänsyn till den medborgerliga bildningens kraf är i hög grad påkallad, återstår
att tillse, om en sådan i pedagogiskt afseende är möjlig och önskvärd, hvarvid
särskildt den frågan framställer sig, om den medborgerliga bildningen verkligen
är en lämplig grundval för den vetenskapliga förbildning, som bör meddelas å det
högre stadiet.
Den synpunkt, från hvilken man för denna viktiga frågas rätta bedömande
bör utgå, och som för densamma är af afgörande betydelse, kan ej blifva någon
annan än den psykologiska, det vill säga hänsynen till lärjungarnes ålder och häraf
följande utveckling. Ty endast de kunskaper äro till barnens nytta, som af
dem kunna smältas utan våldförande af deras af åldersstadiet betingade mottaglighet,
och endast sådana kunskaper kunna i regeln medföra ett verkligt, för lifvet fruktbärande
bildningsresultat. Ett brytande mot denna grundprincip för all sann
uppfostran hamnar sig själft förr eller senare genom snedvridning på ett eller
annat sätt af lärjungarnes fysiska eller andliga utveckling. Kan det sålunda visas,
att den allmänna medborgerliga bildningen är den för här ifrågavarande åldersstadiums
mottaglighet lämpligaste, så kan man också anse lärjungarne genom densamma
bäst beredda att mottaga och tillgodogöra sig den högre bildning, som
meddelas å gymnasialstadiet.
I synnerhet gäller härvidlag, att abstrakta saker, som påtvingas barnet vid
alltför tidig ålder, blifva till skada för dess utveckling utan att vara till nämnvärdt
gagn vid studier på ett mera framskridet stadium, där dessa moment i många
fall måste tagas om från början. Också får det väl anses som ett axiom, att den
konkretare art af undervisning, som sysslar med mera påtagliga och för en större
krets af personer behöfliga kunskapselement, bör gå före den mera abstrakta, som
AFSITTNING Å MELLANSTADIT.
49
åsyftar att införa lärjungen i ett systematiskt studium, närmande sig det vetenskapliga.
Vår nuvarande läroverksorganisation med dess tre gemensamma klasser
och därpå byggda speciallinjer utgör en frukt af en sådan tankegång, ehuru ofullständigt
utvecklad.
Frågan gäller här framför allt tidpunkten, när man lämpligen bör låta lärjungen
öfvergå från den mera konkreta undervisningen till den mera abstrakta,
från den medborgerliga bildningen till den lärda. Svaret erhålles delvis genom en
granskning af den nuvarande organisationen, hvaraf framgår, att ifrågavarande öfvergång
för närvarande sker alltför tidigt. Redan på ett jämförelsevis lågt stadium
af skolan inträder för lärjungarne, särskilt i de ämnen, som upptaga största platsen
på timplanen, nämligen språk och matematik, ett öfvervägande teoretiskt sysslande
med kunskapselement, som hafva alltför litet samband med eller tillämpning
på det lefvande lifvet omkring dem, hvilkas ändamål de därför icke äro i stånd att
fatta, och hvilkas förtidiga inlärande nöter deras tankekraft. Hit höra den till fjärde
och femte klasserna förlagda abstrakta bokstafsräkningen samt den i alla språken
förhärskande grammatika planläggningen. Mer eller mindre tydligt tendera för
öfrigt alla ämnen åt samma formalistiska håll.
Visserligen är det sant, att i några ämnen, särskilt i lefvande språk, en sund
opposition i metodiskt afseende gjort sig gällande mot det alltför abstrakta i undervisningen,
men det är hög tid, att dessa sträfvanden vinna understöd äfven af
organisationen. Så torde de af lärarne själfva mycket öfverklagade svårigheterna
med den för lärjungarnes flyttning så ödesdigra tyska temaskrifningen ej kunna i
nämnvärd mån blifva afhjälpta, förrän de nuvarande grammatika fordringarna på
denna öfning blifvit på ett rationellt sätt minskade och ändrade. Det är icke
kommitténs mening, att algebra och grammatik skola ur dessa klasser alldeles aflägsnas,
men väl att de skola så inskränkas, att det för barnaålderns mottaglighet
afpassade och för vederbörlig stadga i undervisningen nödvändiga bibehålies, under
det att mera formalistiska element utsöndras.
I få ord kan sägas, att de moment, som för det lägre skolstadiet äro otjänliga,
just utgöra från gymnasialstadiet nedskjutande förgreningar. Och svårligen
torde man taga miste, om man i ofvan angifna missförhållanden spårar en af anledningarna
till den afmattning i studieintresse å mellanstadiet, hvaröfver allmänt klagas.
Mycket antagligt är äfven, att en sådan sakernas ordning bär ej ringa skuld till
den stora procent underkända i mellanklasserna, hvaraf åter följer en oskäligt
stor procent af alltför tidigt afgående (jfr. sid. 41).
Det psykologiska skälet är därför i sig själft starkt nog för att göra en
läroverksreform önskvärd i sådan riktning, att hela det lägre skolstadiets undervisning
får eu mera konkret, för barnaåldern afpassad läggning, under det att de studier,
som förbereda till universitet och högre tillämpningsskola, förläggas till en mera
framskriden ålder. Det torde cj kunna bestridas, att denna viktiga synpunkt ej tillräckligt
beaktats under gångna tider, samt att den ännu i dag i praktiken ofta förbises.
7
5° DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Men som ett betecknande bevis på huru uppfattningen i detta afseende slagit om,
må erinras därom, att det i fråga om det lägre stadiet eller den egentliga s. k.
skolan förr så ofta hörda talet om lärd bildning, hvilket så att säga fick sin sanktion
i och med det officiella namnet »lärdomsskolor», nu för tiden ej kan undgå att
verka stötande på våra begrepp om barnaålderns uppfostran. Det är till och med
icke utan en viss tvekan, kommittén använder uttrycket »vetenskaplig» om gymnasiets
undervisning; det sker mera af praktiska och traditionella skäl för att beteckna
de speciellare studier, på hvilka särskildt universitetsstudierna skola byggas,
och åsyftar i hvarje fall endast förberedande vetenskaplig bildning.
Resultatet af den gjorda undersökningen blir sålunda, att den pedagogiska
synpunkten och den medborgerliga i fråga om det lägre skolstadiet på det hela
sammanfalla.
En fråga af mera speciell, ehuru ingalunda oviktig, art är den, om man med
ett sådant uppskjutande af vissa till gymnasialstudierna hörande undervisningsmoment
kan medhinna att å det högre . stadiet bibringa lärjungarne det kunskap smått, för
hvilket de i dess slutexamen böra kunna redovisa. Kommittén hyser i detta fall
, inga farhågor och det af följande anledningar.
Med det lägre skolstadiets frigörelse från gymnasiets tryck följer en motsvarande
fördel för detta senare, den nämligen, att ämnen och kurser kunna på
gymnasiet få en konsekventare och mera direkt på den högre skolformens uppgift
gående planläggning, och lärjungarnes större mognad skall tillåta dem att raskt inhämta
de delar af gymnasialkurserna, som komma att flyttas upp från det lägre
stadiet. Dessutom har arbetet å gymnasiet kunnat lindras genom utsöndring af
äfven för den bildning, som å detta stadium åsyftas, mindre väsentliga moment,
till exempel den skriftliga öfversättningen till latin och franska. Slutligen föreligger
äfven all sannolikhet för att lärjungarnes intellektuella utveckling skall hafva
försiggått på ett naturligare sätt än hittills, så att deras intresse är mera vaket än
under nuvarande förhållanden, liksom äfven att de i det lägre skolstadiets ämnen,
på grund af en sundare fördelning af de olika kunskapsmomenten, skola hafva
blifvit bättre förberedda än nu. Så torde exempelvis en större färdighet i praktisk
räkning lämna en fullt tillräcklig ersättning för ett mindre kunskapsmått i algebra och
ett mera säkert förvärfvadt förråd af ord och uttryck från ett främmande språk
göra den mera systematiska grammatikens inhämtande å det högre stadiet både
lättare och mera fruktbärande — en af språkliga auktoriteter numera allmänt erkänd
sanning. Äfven kan med skäl antagas, att på grund af den afgångsexamen å
mellanstadiet, som kommittén ämnar föreslå, gymnasiets lärjungestam ur studiesynpunkt
skall blifva mera vald. Må man blott akta sig för den missuppfattningen
att därför anse de afgående för ett underhaltigt material; tv det är att märka, att
å förståndets vägnar väl utrustade ynglingar ofta kunna vara för läsning ohågade,
medan de äro synnerligen lagda för praktiska banor, där de å sin sida kunna
komma att bilda en elit.
AFSLUTNING Å MELLANSTADIET.
51
I följd af alla dessa omständigheter beredes å det högre stadiet en afsevärd
kvalitativ ersättning för den reduktion i utrymme å undervisningsplanen, som vid
den nya organisationens genomförande måste drabba vissa ämnen. Ej heller har
kommittén vid utarbetandet af kurser och timplan för gymnasiet stött på någon
svårighet att anordna dessa så, att nuvarande fordringar i mogenhetsexamen kunna upprätthållas
i de ämnen, där sådant synts önskvärdt, under det att de i andra kunnat
ställas högre än nu. I allmänhet anser kommittén det omdömet kunna gälla om
den nya organisationen i jämförelse med den gamla, att kurserna å läroverkets
båda stadier genom en naturligare och mera pedagogiskt genomförd fördelning
blifvit kvalitativt stärkta.
Frågan blir därnäst, till hvilken klass den nya examen lämpligen bör för- Till tota»™
läggas. Det ligger i sakens natur, att den medborgerliga bildningens afslutning j~öriäggas.
från mera allmän synpunkt måste bestämmas så, att lärjungen dessförinnan vunnit
nödig stadga till kropp och själ för att kunna inom sitt område blifva en nyttig
samhällsmedlem. Men denna afslutning bör å andra sidan ej uppskjutas så länge,
att han under tiden förlorar bildbarhet för det yrke, han kommer att välja. Den
i detta afseende tjänliga gränsen torde bäst kunna förläggas till en ålder af 15
till ié år.
Af den speciellare utredningen här ofvan framgår vidare, att nuvarande fjärde
och femte klasserna böra helt och hållet och icke såsom nu endast delvis afses
för den medborgerliga bildningen. Men det är kommitténs mening, att, om något
skall göras för att stärka denna bildning, detta bör ske med tillbörlig kraft, så
att den vidtagna anordningen kan anses fullt tillgodose behofvet. • Detta ändamål ,
torde bäst vinnas därigenom, att lärjungarne efter genomgåendet af femte klassen
få ännu ett år på sig, hvarunder de i föregående klasser inhämtade kunskaperna
kunna bringas till en mera helgjuten och i lugn företagen afslutning. Också
har i den offentliga diskussionen, såsom ofvan påpekats (sid. 27), liksom
äfven i riksdagens skrifvelse af år 1899, den åsikten gjort sig gällande, att den
ifrågasatta nya afgångsexamen borde afläggas först efter det en klass, motsvarande
nuvarande nedre sjette, blifvit genomgången, så mycket mer som det allra största
antalet lärjungar vid den tiden slutat sin konfirmationsläsning och flertalet af dem
befinner sig i en ålder af 15 till 16 år. ’) En sådan anordning skulle äfven innebära
ett större och mera tidsenligt erkännande af den medborgerliga bildningens
kraf, än som hittills kommit densamma till del, när man velat förlägga dess afslutning
till femte klassen.
Kommittén finner alltså, att genom examens förläggande till slutet af en
klass, som till tiden motsvarar nuvarande nedre sjette, mera lugn i arbetet jämte
bättre afrundning af kurserna skall vinnas, liksom äfven att lärjungarne i så fall
komma att utträda i lifvet eller afgå till fackskolan vid en ålder, som för deras *)
*) Yttrande i läroverksfrågan år 1899, ta''5, 2~4-
52
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
verksamhet blir mera lämplig på grund af den större mognad, den medför, än om
afslutningen förlagts till näst föregående klass.
Förlängning Kommittén öfvergår därpå till den frågan, huru långt gemensam läsning skall
■af det gemen- anordnas för de lärjungar, som ämna afgå å mellanstadiet, och dem, som komma
att fortsätta å gymnasiet. Såsom förut är angifvet, vill kommittén härvid ställa
sig i bestämd opposition mot den riktning, som önskar helt och hållet skilda skolor
eller linjer för olika bildningsbehof, det medborgerliga och det s. k. lärda. De
hufvudanmärkningar, som redan vid 1800-talets början gjordes mot densamma,
nämligen att valet mellan de olika skoltyperna måste träffas vid alltför tidig ålder,
samt att en dylik organisation skulle befordra splittringen mellan samhällsklasserna,
kvarstå fortfarande och med oförminskad beviskraft. Detsamma gäller om den
invändningen, att vårt jämförelsevis glest befolkade land ej kan hafva råd att ända
från början hålla olika skolor för olika bildningskraf. Till sist framgår ock af
ofvan gjorda uttalanden om den undervisning, som måste anses vara den för de
olika åldersstadierna lämpligaste, att kommittén ej heller från principiell ståndpunkt
kan erkänna det berättigade i anspråken på en undervisning med lärd anläggning
redan från de tidigare barnaåren, vare sig den skulle blifva helt och hållet eller,
såsom nu, endast delvis skild från den andra.
Såsom försvar för upprättandet af sådana allt ifrån början olika skoltyper
har, äfven på senare tider, framhållits, att ingen olägenhet läge häruti, att sociala
och öfriga yttre förhållanden — med andra ord anledningar, som ej äro grundade
i barnets natur och fallenhet — föranledde föräldrar att vid barnens tidiga ålder
■ insätta dem i skolor, som förde dem in i en viss social sfär. Med den uppfattning,
kommittén har om vikten däraf, att barnets anlag, till dess eget och samhällets
fromma, tillvaratagas och under utvecklingen rätt vårdas, kan den emellertid
ej fästa något som helst afseende vid dylika skäl. Det finnes till och med de,
som anse, att det på det hela taget ingen olycka vore, om föräldrarne från början
för sina barn valde skolor, som förutbestämde dem till ungefär samma yrkesriktning,
som de själfva tillhöra. Men äfven om ett sådant tillvägagående icke vore
att beklaga, så förefinnes å andra sidan ingen som helst säkerhet för att saken
skulle i verkligheten gestalta sig på det sättet. Om man vore säker på att
ämbetsmannen verkligen predestinerade sin son till ämbetsman och handtverkare!!
sin son till handtverkare, skulle det måhända ligga något berättigadt i att taga
hänsyn till detta förhållande vid läroverkens organiserande; men hvem svarar för
att icke handtverkare! önskar sätta in sin son i en lärd skola? Benägenheten hos
föräldrar att få sina barn in på den s. k. lärda vägen är tvärtom ganska allmän
inom de lägre samhällsklasserna, och allbekant är, hurusom det lärda ståndet och
ämbetsmannaklassen i vårt land därifrån ofta på ett fördelaktigt sätt rekryterats.
En sund ståndscirkulation bör ej genom konstlade organisationsåtgärder försvåras.
Det faller dessutom af sig själft, att nämnda skolsystem skulle råka i uppenbar strid
med vår tids uppfattning af individuell frihet och själfbestämningsrätt.
AFSITTNING Å MELLANSTADIET.
53
Också har vår skollagsstiftning nu under mer än ett hälft århundrade utgått
från den grundsatsen, att gemensam undervisning för alla lärjungar är lämplig intill
ett visst stadium, och striden har i denna fråga egentligen endast gällt, huru många
klasser det gemensamma stadiet bör omfatta. Till och med i Preussen med dess
skarpt skilda skoltyper har man efter de skandinaviska ländernas, särskilt Sveriges,
föredöme sedan år 1892 gjort försök med en treårig gemensamhetsskola utan latin
(det s. k. Altona- och Frankfurtersystemet), och detta försök har slagit så väl ut,
att det genom Kungl. förordning den 26 november 1900 anbefallts till fortsättning
och utvidgning.
Af kommitténs ofvan gjorda uttalanden torde framgå, det den anser, att
äfven de nuvarande fjärde och femte klasserna af pedagogiska skäl böra tillhöra
den för alla lärjungar gemensamma barnaskolan. En linjedelning, så djupgående
som den nuvarande, där omkring en tredjedel af utrymmet å timplanen — å
ena sidan latinet och delvis -historia, å den andra engelskan samt delvis historia och
teckning — är anslagen åt de särskilda linjernas olika uppgifter, kan endast motiveras
genom inträdandet af högre, speciellare studier, och sådana böra efter kommitténs
förmenande ej begynna förr än på ett åldersstadium, som ungefär motsvarar uppflyttningen
till nedre sjette klassen, sålunda två år senare än nuvarande linjeklyfnings
början.
En annan viktig omständighet, som talar för det lägre skolstadiets enhetliga
anordnande till och med femte klassen, är önskvärdheten af att ytterligare uppskjuta
det nu efter tredje klassen inträdande valet af studieriktning. Såsom ett bland
skälen för en förlängd enhetsskola har äfven anförts svårigheten för lärjungarne att
vid alltför unga år nödgas göra detta betydelsefulla val. Genom linjedelningens år
1873 vidtagna uppskjutande till Fjärde klassen hafva de redan tidigare framställda
krafven på den gemensamma läsningens utsträckande till och med femte klassen
naturligen icke kunnat tystas, utan hafva de fastmer tilltagit i styrka. Med de
väsentligt olika ställningar i lifvet, hvartill real- och latinlinjen förbereda, måste
det för föräldrar och målsmän kännas som en stor svårighet att redan i barnens
i3:de eller -i^de år bestämma den studieriktning, på hvilken de böra slå in.
Liksom det är mycket vanligt, att en gosse, som å lägsta stadiet visat sig ganska
framstående, ej lyckas bevara sitt försprång högre upp, under det att en annan,
som haft en långsammare utveckling, sedermera går om den förre, så lär ock
erfarenheten, att anlagen vid nämnda ålder ofta nog ej hunnit att blifva tillräckligt
starkt markerade, och att en lärjunge vid något mera framskriden ålder kan visa
bestämd fallenhet åt ett håll, för hvilket lian i de lägre klasserna alldeles icke
syntes lagd.
För att öfvertyga sig om befintligheten af denna olägenhet behöfver man för
öfrigt endast vända sig till föräldrar och målsmän, som haft gossar vid läroverken.
Många af dem skola helt visst intyga, att de vid barnens öfvergång till fjärde klassen
råkat i stor villrådighet och till sist nödgats välja linje på måfå eller kanske, eftei
Valet af
studieriktning.
54
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Frågan om
sjette klassen.
felaktigt befunnet val, måst låta gossarne underkasta sig mycken möda och tids
utdräkt
för att komma öfver på en annan linje än den i första hand valda. Erfarenheten
lär, att mången lärjunge valt och fortgått på en linje, som för hans anlag
ej varit den rätta, och att han därigenom kommit in på en väg i lifvet, där han
ej fått lämpligt fält för de utvecklingsmöjligheter, hvaraf han varit i besittning;
han har sålunda förfelat sin kallelse och ej blifvit till den nytta för samhället, som
han kunnat och bort blifva. Uppenbart är, att detta förhållande innebär olägenheter
såväl för de praktiska som för de s. k. lärda banorna.
Väl är sant, att nämnda val af studieriktning kan innebära svårigheter äfven
efter genomgång af ännu ett par årsklasser. Men dels böra svårigheterna efter .
ytterligare två års skolgång, hvarunder anlagen mera utvecklats, vara betydligt
minskade, dels brukar den vid ifrågavarande tid för de flesta lärjungar inträdande
konfirmationsåldern af sociala och traditionella anledningar anses som den tidpunkt,
vid hvilken de särskildt måste tänka på sin framtid, såvida de då icke rent af sluta
sin skolgång och välja bestämdt yrke.
De ofta hörda klagomålen öfver alltför tidigt val af linje utgöra sålunda
äfven de ett godt skäl för den tilltänkta nya organisationen. Och om det öfverklagade
förhållandet ingalunda kan sägas beröra kärnpunkten af saken, har det dock
haft sin stora betydelse såsom en yttre, praktisk anledning, hvilken bidragit att
drifva reformfrågan framåt.
Hvad till sist beträffar det rätt ofta hörda påståendet, att lärjungens verkliga
anlag skulle vara så svåråtkomliga, att de icke ens i läroverkets högsta klasser
kunde med nämnvärd klarhet skönjas — hvaraf ju åter skulle följa, att det för
skolorganisationen vore lönlöst att befatta sig med detta spörsmål — så vill kommittén
som sin åsikt framhålla, att, om stor osäkerhet råder i nyssnämnda afseende, detta
till stor del beror därpå, att våra läroverk, genom bristen på tydlig afsilning i
lämplig årsklass, äro så inrättade, att de ej gifva lärjungar och målsmän tillräcklig
anledning att reflektera öfver denna viktiga fråga. Blir lärjungen däremot ''efter
genomgåendet af femte klassen, vid en ålder sålunda, då han börjar blifva till
praktiskt arbete duglig, ställd i valet mellan fortsatta och afslutade studier, och
träffas därtill å gymnasiet sådana anstalter, att lärjungarnes speciella anlag bättre få
göra sig gällande, så är det kommitténs öfvertygelse, att den rådvillhet i fråga om
blifvande lefnadsbana, som nu utmärker vår skolungdom, skall i väsentlig mån minskas.
Att undervisningen bör vara gemensam i de fem första klasserna, därom
synas alla, som önska en reform i ofvan angifna riktning, vara ense. Däremot
hafva skiljaktiga meningar uttalats i den frågan, huruvida sjette klassen skall tillhöra
det gemensamma stadiet eller ej, och har kommittén därför funnit nödigt att
öfver sin ställning till detta spörsmål, hvilken till sina hufvuddrag redan blifvit här
ofvan antydd, lämna en särskild, utförligare framställning.
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
55
Särskild eller gemensam sjette klass.
Diskussionen i den viktiga frågan om en afsilning å mellanstadiet jämte
utsträckning af den gemensamma undervisningen har på sista tiden väsentligen
koncentrerat sig kring tvenne förslag, det ena upptaget i riksdagens skrifvelse till
Kungl. Maj:t den 6 maj 1899, det andra framställdt i Yttrande i läroverksfrågan
den 20 juni 1899 (se ofvan sid. 36 — 37).
I sträfvandet efter en medborgarskola med lämplig afgångsexamen äro de
båda förslagen lika, äfvensom därutinnan att samtliga rikets läroverk böra omorganiseras
så, att en kurs i allmän medborgerlig bildning med ty åtföljande examen
där kan anordnas. Men under det att det förra förslaget åsyftar den gemensamma
läsningens utsträckande till och med ett stadium, som motsvarar nuvarande femte
klassen, hvarefter den medborgerliga skolan skulle fortsättas med en särskild, sjette
klass, parallell med det fyraåriga gymnasialstadiets första årsklass och afslutad med
en examen endast för de från sjette klassen afgående lärjungarne, går åter det senare
förslaget ut på att anordna gemensam undervisning till och med ett stadium, som
motsvarar nuvarande nedre sjette klassen, hvarefter i den för skolans samtliga lärjungar
gemensamma sjette klassen anställes en examen för alla lärjungar, både för dem, som
ämna afgå, och för dem, som ämna fortsätta å det omedelbart därpå följande, treåriga
gymnasiet.
Då den organisatoriska grundtanken i nämnda Yttrande i läroverksfrågan
jämväl inom kommittén vunnit förespråkare, har kommittén ansett så mycket
angelägnare vara att, innan den stadgat sin mening i denna viktiga fråga, göra
en utredning (jfr. kommitténs bilaga I) öfver de konsekvenser, hvartill de ifrågasatta
olika systemen skulle leda, och noga vägt deras respektive fördelar och
olägenheter emot hvarandra samt öfvergå!'' nu till att meddela det hufvudsakliga
resultatet af denna granskning. När i det följande talas om minoritetens förslag,
afses intet i detalj utarbetadt sådant, utan endast den organisatoriska uppfattning,
som går ut på att examen å mellanstadiet, efter genomgåendet af en gemensam
sjette klass, skall afläggas af läroverkets samtliga lärjungar, oafsedt om dessa ämna
fortsätta å gymnasiet eller afgå.
Det är kommitténs öfvertygelse, att införandet af en effektiv afgångsexamen
för ifrågavarande åldersstadium, äfven om den vore af den art, som i yttrandet
föreslås, skulle kraftigt bidraga till undanrödjandet af åtskilliga olägenheter, som
vidlåda den nuvarande skolorganisationen. Lika väl som förhållandet visat sig
vara med en dylik examen på skolans mellanstadium i Norge och Danmark, skulle
den utan tvifvel äfven i vårt land tillvinna sig förtroende och anseende samt
småningom inom dess rätta råmärken inskränka den hittills nästan allenahärskande
mogenhetsexamen. Men låt vara, att de sociala olägenheterna af det nuvarande
Framställda
förslag.
Gymnasiets
tryck på det
lägre stadiet.
56 de allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.
systemet sålunda väsentligen skulle kunna afhjälpas genom en sådan afgångsexamen
å mellanstadiet, så kan dock sättas i fråga, om detta medel därjämte kan anses räcka
till för att hafva det tryck, som det högre stadiet för närvarande utöfvar på undervisningen
å det lägre. Kommittén tror det ej.
Kontrollen i en examen med lärjungar, af hvilka en del afginge och en del fortsatte
å gymnasiet, kunde aldrig vara så ingående, att den blefve i stånd att för sig framkalla
en tydlig bild af den föregående undervisningen, och äfven om detta vore
tänkbart, stode det ej i de kontrollerandes makt att rätta de allmänna tendenser,
som vid nämnda undervisning gjorde sig gällande. Dessa tendenser, som framdeles
helt visst komme att gå i samma riktning som hittills, skulle af den allmänna
medborgerliga examen sannolikt snart göra ett slags gymnasistexamen, hvars
hufvudsakliga uppgift blefve att reglera tillträdet till det högre stadiet.
Äfven om kurserna i läroverkets sex första klasser anordnades med uteslutande
hänsyn till den medborgerliga bildningen, skulle med en sådan organisation
inflytandet från gymnasialstadiet dock i betänklig mån kunna verka förryckande på
det lägre stadiets undervisning. Det är nämligen höjdt öfver allt tvifvel, att det.
icke uteslutande är kursernas nuvarande anordning utan framför allt det starka intresset
för det högre stadiet och dess afsilning, som framkallat den öfverklagade
olägenheten. På grund af den vunna erfarenheten bör alltså lagstiftaren göra till
sin uppgift ej blott att genom en ny stödjepunkt, examen å mellanstadiet, söka
hafva något af det högre stadiets tryck nedåt utan äfven att skjuta detta på sidan
om den medborgerliga skolan, så att denna i möjligaste mån frigöres från gymnasiet
och erhåller en själfständig, endast för dess syfte lämpad afslutning.
Detta viktiga ändamål anser kommittén bäst kunna vinnas därigenom, att
gymnasiallinjerna förgrena sig icke vid den sexklassiga skolans slut, utan ett år
dessförinnan, efter femte klassen, hvarefter de lärjungar, som ämna afgå å mellanstadiet,
fortsätta i en sjette klass och efter dess genomgående aflägga en endast
för dem inrättad afgångsexamen.
Ehuru kommittén i princip fasthåller vid den ståndpunkten, att den medborgerliga
bildningen kan och bör utgöra den vetenskapliga bildningens grundval,
är den sålunda icke blind för de olägenheter för den förra, som kunna uppstå
därigenom, att den ena ställes omedelbart på den andra. Den finner så mycket
angelägnare att på nyss omtaladt sätt aflägsna dessa olägenheter, som anordnandet
åt en särskild sjette klass skulle tillåta att åt denna klass gifva en mera praktisk
läggning, hvilken ej kan annat än komma särdeles väl till pass för dem, som vid
15 till 16 års ålder ämna gå ut i lifvet.
Om de sex lägre klasserna af läroverket, eller realskolan, såsom kommittén
ämnar föreslå, att denna afdelning af läroverket för framtiden benämnes, sålunda
skulle få sitt eget, af gymnasiet oberoende mål, är jämförelsevis ringa anledning
att befara, att lärarne å mellanstadiet i sin undervisning fortfarande skulle göra
ett otillbörligt afseende på det högre stadiets kraf. Det torde i alla händelser vara
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
57
säkert, att realskolans fria slutmål, sidoställdt med det högre stadiets, i väsentlig män
skall bidraga till att inskränka hänsynen för gymnasiets fordringar till deras rätta
mått, och detta i desto högre grad, ju mer den medborgerliga bildningen blir af
allmänheten känd och anlitad.
Den motsatta farhågan, att sjette klassens mera praktiska läggning skulle
återverka nedåt, så att undervisningen i de fem första klasserna af realskolan skulle
i denna riktning förryckas, har mera sällan uttalats; den äger också, särskilt i
betraktande af den måttfulla läggning, kommittén sökt gifva sjette klassens kurser,
synnerligen ringa grund, så mycket mer som den medborgerliga bildningskursen —
i motsats till gymnasialbildningen — ej har några gamla traditioner att bygga på.
/ Af det anförda framgår redan, att kommittén ej kan vara benägen för en
organisation med gemensam examen i läroverkets sjette klass för afgående lärjungar
och blifvande gymnasister, en organisation, som alltid måste komma att sakna
själfständig afslutning för den medborgerliga bildningskursen. Det finnes ej tillräcklig
anledning att tro, det olägenheten af gymnasialstadiets tryck skulle upphöra,
därför att tryckets utgångspunkt flyttas en klass högre upp.
Hvad särskildt sjette klassen beträffar, har det vidare, med en dylik organisa- Sjett‘p^ens
tion, icke visat sig möjligt att ens på papperet frigöra den lägre skolan från gymnasialsynpunkten,
till exempel i ämnet franska, hvars inträdande man utan att vålla
ännu större olägenheter ej kunnat förlägga annorstädes än till den gemensamma sjette
klassen, och hvari därföre måste anordnas en undervisning, som på samma gång
skall utgöra en på ett år afslutad kurs för realskolan och en begynnande kurs för
gymnasiet. Så torde ock vid en dylik organisation i verkligheten komma att blifva
fallet med ett och annat af de öfriga ämnena, såsom matematik och kemi, om
också missförhållandet här icke ger sig tydligt till känna i formuleringen af kurserna.
Då skillnaden mellan en afsilande kurs å ett lägre stadium och en begynnande
å ett högre, kort sagdt, består däri, att den förra afser att meddela de
viktigaste delarna af ett ämne i sammanträngd framställning, under det den senare
lägger en bredare grundval för en blifvande byggnad, skulle sjette klassen sålunda
få en dubbel uppgift; den skulle med andra ord söka tjäna två herrar, liksom nuvarande
femte klassen, och det lider intet tvifvel, att detta komme att blifva till
skada för båda, men framför allt för den medborgerliga undervisningen, som ännu
saknar stadgad metod.
Kommittén kan, oafscdt sin ståndpunkt för öfrigt i organisationsfrågan, icke
undgå att såsom olämplig beteckna en organisation, hvarigenom så ordnas, att den
ena bildningskursens afslutning förlägges till samma klass, som på grund af omständigheternas
tvång äfven kommer att i viss mån innefatta den andra bildningskursens
början. Olägenheten af ett sådant tillvägagångssätt har tillräckligt ådagalagts
genom erfarenheten från nuvarande organisation. I allra bästa fall, det vill
såga, om gymnasiets intressen kunde alldeles förhindras att spela in i den gemensamma
sjette klassen, skulle denna ändock få den dubbla uppgiften att meddela en afrund
8
-
58 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
ning af den medborgerliga bildningen och att tillika utgöra ett direkt underlag för
den vetenskapliga. Men, såsom ofvan påpekats, tilltror sig icke kommittén att
förorda såsom lämplig en anordning, hvarigenom den ena bildningsarten skulle byggas
omedelbart på den andra, utan anser fastmera, att båda bildningsarterna på ett
jämförelsevis högt stadium böra differentiera sig, för att hvardera sedan må få en
för sitt särskilda ändamål passande afslutning. Härigenom aflägsnas till och med
frestelsen att gifva sjette klassen en olämplig läggning.
Då det emellertid varit en af kommitténs utgångspunkter, att, därest den
medborgerliga bildningens och gymnasiets kraf skulle råka i strid med hvarandra,
de senare få träda något tillbaka, och då minoritetens förslag ovillkorligen skulle
leda till ett motsatt förhållande, måste kommittén anse de ofvan mot förslaget om
en gemensam sjette klass anförda olägenheterna vara af synnerligen betänklig art.
Att åter förslaget om en särskild sjette klass för realskolans afgående lärjungar
i dessa viktiga afseenden är att föredraga, synes ligga i öppen dag. Ty om
den medborgerliga bildningen för närvarande ej kan tillräckligt tillgodoses just på
grund af det högre stadiets starka återverkan på det lägre, så är uppenbart, att
det senares frigörelse jämte den åstundade afrundningen af de lärjungars kurs, som
förr skola utträda i lifvet, går vida lättare för sig, när dessa lärjungar under sista
året lämnas ostörda af dem, som se sitt slutmål i en högre examen. Å andra sidan är det
också tydligt, att undervisningen för dessa senare, anordnad i en särskildt för dem
afsedd klass, bättre kan fullfölja sina speciella syften, än om båda kategorierna af lärjungar
äfven under den medborgerliga bildningskursens sista år undervisas gemensamt.
^sfsternaonödi'' Den enkelhet ''l organisationen, .som onekligen vinnes därigenom, att alla lär
‘examen.
‘8 jungar undervisas tillsammans i läroverkets sex lägre klasser och därefter samtliga
aflägga en examen, och som synes vara detta systems mest tilltalande sida, skulle
emellertid draga med sig åtskilliga andra olägenheter af icke mindre betänklig art
än de redan anmärkta.
Bland dessa olägenheter måste framför andra påpekas införandet af en ny
obligatorisk examen för de blifvande gymnasisterna. Man kan ju från synpunkten
af undervisningens högre intressen icke anse, att en examen är något i och för
sig eftersträfvansvärdt, men mångfaldiga yttre förhållanden göra anordnandet af en
sådan vid skolgångens slut både nödvändigt och nyttigt. Därför har vår nuvarande
mogenhetsexamen blifvit inrättad, och ingen skulle'' väl på allvar vilja föreslå
dess afskaffande. Men hvarje examen drager ovillkorligen med sig vissa menliga
verkningar, dem man mot nämnda examen ej heller försummat att anmärka, såsom
den spänning och det arbetsjäkt, som alltid uppstå närmast före dess afläggande,
samt däraf följande fara för öfveransträngning, hvilket allt medför en rubbning i
undervisningens jämna gång. Häruti får man emellertid söka finna sig, då fördelarna
af en sådan slutpröfning i alla händelser vida öfverväga de därmed förbundna
olägenheterna. Men från att onödigtvis i läroverket införa en examen för
lärjungar, som några år senare hafva att bestå gymnasialstadiets slutpröfning, anser
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
59
sig kommittén på det lifligaste böra afråda. Dessa skulle nämligen i de flesta
fall få skörda alla olägenheterna af en examen, men ingen af dess fördelar, hvadan
ock den forna examen till gymnasiet längesedan afskaffats och ej heller något yrkande
på dess återupplifvande från gymnasiets synpunkt låtit sig afhöra. Ej heller
verkar det tilltalande, att flyttningen till en viss klass inom läroverket, låt vara att
den innebär öfvergång till gymnasialstadiet, sålunda skulle ställas under särskild
kontroll, helst som man i lämpliga flyttningsbestämmelser och förtroende till dessas
förståndiga tillämpning af lärarne torde hafva en alldeles tillräcklig säkerhet för att
tillträde till gymnasialstadiet ej lämnas åt någon därför omogen.
Beträffande nyttan af en repetition under vägen upp till öfverstadiets slutexamen,
som med kraft framhållits, har kommittén haft sin uppmärksamhet riktad
därpå och i sina kursförslag för mellanstadiets klasser och särskildt den femte, ehuru
med varsam hand, därom sökt draga försorg. Genom en sådan fördelning på tvenne
klasser af det särskilda arbete, som å ena sidan åtföljer en repetition och å den
andra en examen, bör ändamålet med båda kunna vinnas bättre och utan fara för
öfveransträngning. Däremot skulle en gemensam sjette klass, som till stor del
vore anlagd på repetitioner för en examen, utan tvifvel för lärjungarne blifva
onödigt påkostande och tröttsam. Också har i Norge före sista skolreformen
klagats däröfver, att »middelskolen» (med examen för alla), motsvarande de
svenska läroverkens lägre klasser till och med nedre sjette, såsom förskola till
gymnasiet verkat olyckligt genom onödiga och förtidiga afslutningar och repetitioner.
'') Fara för öfveransträngning i sjette klassen vidlåder i alla händelser
minoritetens ifrågavarande förslag på grund af de stora och olikartade anspråk, som
vid ett eventuellt genomförande däraf skulle komma att ställas på denna klass såsom
utgörande på en gång slutklass för den medborgerliga bildningskursen och ett direkt
underlag för gymnasiet. Kommitténs förslag om en särskild sjette klass för realskolan,
sidoställd med gymnasiets första årsklass, vill däremot gifva båda bildningsriktningarna
mera utrymme och går sålunda i detta afseende ut på återinföran
det
af det större lugn i undervisningen å mellanstadiet, som rådde före år 1869.
När första klassen af den då tioåriga skolkursen indrogs, blef nämligen i själfva
verket den nya första klassen ungefär hvad den gamla varit. Härigenom gjorde
sig en förskjutning uppåt gällande, som hejdades först genom öfverstadiets tryck
nedåt, och resultatet blef i sak öfverensstämmande med namnförändringen, så att
den tvååriga femte klassen (nedre och öfre femte) äfven faktiskt förvandlades till
ettårig. Denna starka reduktion i mellanstadiets tid är utan tvifvel en af orsakerna
till den öfveransträngning därstädes, hvaröfver nu klagas, och som ej torde kunna
af hjälpas, om man belastar sjette klassen med så många och kräfvande uppgifter,
som minoritetens förslag innebär.
Härtill kommer, att vid en organisation med gemensam sjette klass betydande
'') Se Förslag til eu forandret ordning af den hojere almenskole, år 1894, sid. 2 och 40.
6o
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN,
Den föreslagna
organisationen.
svårigheter skulle uppstå för ett rationellt anordnande af gymnasialstadiet på den
grund, att detta då måste inskränkas till treårigt och därigenom i åtskilliga ämnen
ansenligt försvagas, en fråga, som i annat sammanhang kommer att närmare
utredas.
Kommittén måste således bestämdt afstyrka förslaget om sjette klassens anordnande
såsom gemensam med examen etter dess genomgående för läroverkets
samtliga lärjungar.
Däremot finner kommittén, såsom redan framhållits och ytterligare här
nedan skall belysas, det i riksdagens skrifvelse antydda förslaget om en särskild
sjette klass med examen endast för dem, som där önska afgå, innebära
högst afsevärda fördelar1) och kommer alltså att föreslå, att det lägre stadiet vid
samtliga de allmänna läroverk, som anses böra bibehållas, organiseras såsom en
sexklassig realskola, afsedd att meddela allmän medborgerlig bildning, lämpad efter
barna- och öfvergångsålderns mottaglighet. För de lärjungar, som med sjette klassen
önska sluta sin skolgång, anordnas efter genomgåendet af denna klass en under
offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd afgångspröfning, realskolexamen.
Vid de högre allmänna läroverken inträda de lärjungar, som ämna fortsätta fram till
studentexamen, omedelbart efter genomgående af realskolans femte klass i en med
nämnda sjette klass parallell afdelning, gymnasiets första ring.
Den enhetliga sexklassiga realskolan är sålunda afsedd att utgöra, så att
säga, den nya läroverksorganisationens grundstomme, och från en jämförelsevis framskjuten
punkt på denna, nämligen först efter femte klassen, vidtaga de åt specialstudier
ägnade gymnasiallinjerna, medan den medborgerliga bildningskursen genom
sjette klassen fortsätter rakt fram till en densamma afsilande examen.
Mellan de tre af staten helt eller delvis bekostade skoltyperna, folkskolan,
den sexklassiga realskolan och det fyraåriga gymnasiet, skulle sålunda, enligt kommitténs
förslag, i organisatoriskt afseende en påtaglig parallellism komma att inträda.
Den första undervisningen börjar i folkskolan, fortsätter till sitt eget mål och
har sin egen afslutning. De lärjungar, som eftersträfva en högre medborgerlig
bildning än folkskolans, skilja sig efter ett visst antal år från sina kamrater och
öfvergå till realskolan, som slutar med en särskild, för utträde vid 15 till 16 års
ålder i det praktiska lifvet inrättad afgångsexamen. De lärjungar inom realskolan
åter, som önska vinna den högsta, för universitet eller högre fackskola förberedande
skolbildningen, skilja sig efter ytterligare ett antal år från de öfriga och
inträda på gymnasiet, som för dem fram till studentexamen. På detta sätt råder
mellan de olika skolformerna ett organiskt samband, medan tillika hvar och en af
dem äger sin själfständiga afslutning.
’) Se äfven Berättelse om det i6:de allmänna svenska läraremötet i Stockholm år 1900,
sid 86—93.
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
Vid en flyktig blick på kommitténs förslag kan det synas, som om den däri
förordade omdaningen af de allmänna läroverkens mellanstadium vore att likställa st°sk”Safslutmed
den organisation, som genom inrättandet af den s. k. praktiska afslutnings- ni„gskiass.
klassen blifvit försökt vid Nya elementarskolan i Stockholm. Och då detta försök
utfallit mindre lyckligt, i det att den mycket svagt anlitade '') afslutningsklassen ej befunnits
i stånd att tillvinna sig allmänhetens förtroende, kunde det måhända tyckas,
som om de ogynnsamma erfarenheter, hvilka vid nämnda läroverk blifvit gjorda,
skulle båda mindre godt för den af kommittén föreslagna organisationens framtid.
Vid sådant förhållande och då farhågor af antydd art låtit sig förnimma, har kommittén
ansett sig böra genom en närmare utredning påvisa, hurusom det vid Nya elementarskolan
anställda profvet såväl till följd af sin egen beskaffenhet som ej mindre
på grund af de omständigheter, under hvilka detsamma anordnats, har så litet
gemensamt med kommitténs förslag, att man ej är berättigad att från det förra
draga slutsatser med afseende på det senare.
Dessförinnan torde emellertid böra erinras om det icke sällan iakttagna förhållandet,
att en nyinrättad skoltyp eller bildningslinje behöfver verka någon tid,
innan den kan kämpa sig fram till likställighet med en annan, som har gamla anor
och bereder sina lärjungar en vidsträcktare kompetens. Lärjungar, som rätteligen
bort söka sin bildning i den förra, välja understundom den senare dels på grund
af den nedärfda traditionens makt, dels därför att de, obeslutsamma i valet af
lefnadsbana, genom ett sådant steg hålla flere möjligheter öppna till framtida utkomst.
Det vill ock understundom synas, som om den enskilde i förstone lade
en viss tveksamhet och räddhåga i dagen, då det gäller att införa egna barn på
en ny, ännu opröfvad bildningslinje, äfven om dess behöflighet i allmänhet är af
hvar "man insedd och erkänd. Ett nära till hands liggande exempel härpå utgör
reallinjen vid de allmänna läroverken, hvilken i begynnelsen förde en tynande tillvaro,
men som inom kort gick en storartad utveckling till mötes och sålunda visade
sig motsvara ett allmänt förhandenvarande behof.
Anförda, lätt förklarliga förhållanden hafva naturligen i sin mån inverkat på
frekvensen i den vid Nya elementarskolan inrättade s. k. praktiska afslutningsklassen.
Härtill kommer den ännu viktigare omständigheten, att det här är fråga om
ett enstaka, tillfälligt experiment, hvilket såsom sådant ej kunnat blifva föremål
för en på allmännare erfarenhet grundad kännedom, ej heller föranleda någon ändring
i gällande kompetensbestämmelser. Vid bedömandet af dessa förhållanden får man
ej förglömma, att lärjungar, som fortsätta sina studier, i regeln icke taga ett
sådant steg uteslutande af bildningsintresse — och där detta är händelsen, torde
den s. k. praktiska afslutningsklassen ej vara den för sådant ändamål lämpliga
vägen — utan därjämte och företrädesvis med tanke på det gagn, de af en fortsatt
skolgång kunna hafva för sin kommande bärgning. Men den vid Nya
elementarskolan anordnade klassen skänker icke någon som helst kompetens utöfver
l) Resp. 16, 6, 16, 6 lärjungar under läsåren 1897 —Igoi.
62
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
(ten, som åtföljer betyg från nuvarande femte klassen af de allmänna läroverken.
Därjämte bör erinras, att densamma för de fackskolor, som kunna ifrågakomma, till
följd af de främmande språkens ställning å dess undervisningsplan visat sig vara
en mindre lämplig förberedelse än den sjette realklassen vid de allmänna läroverken.
Det förefaller då naturligt, att den lärjunge, som vill ingå i fackskola, skall finna
med sin fördel förenligast att antingen öfvergå direkt från femte klassen eller ock
fortsätta i nedre sjette, hvilken därjämte håller honom vägen öppen, därest han
skulle besluta sig för att fullfölja sina skolstudier.
Anordnad i. syfte att afsluta den allmänna, grundläggande bildning, som å
det lägre stadiet bibringats, kan den s. k. praktiska afslutningsklassen ej heller upptaga
konkurrensen med de direkt till yrkena ledande fackkurserna, ehuruväl den med
dessa senare företer vissa gemensamma drag. Den möjligheten förefinnes emellertid,
att betyg från nämnda klass skulle kunna bereda större utsikt till enskild anställning.
Men huru sannolik denna möjlighet är, därom kan lärjungen, då han
skall träffa sitt val, svårligen bilda sig något omdöme. Vid öfvervägande af alla
hithörande omständigheter vill det alltså synas, som om den lärjunge, hvilken
genomgått femte klassen, bland alla utvägar, som stå honom till buds, i sista
rummet bör tänka på den s. k. praktiska afslutningsklassen, i all synnerhet som
dess anlitande är förenadt med rätt afsevärda skolafgifter och för dem, som hafva
sina hem i landsorten, jämväl med omkostnader för resa till och åtta månaders
uppehåll i hufvudstaden.
Den, som på afstånd betraktar dessa förhållanden, förvånas ej däröfver, att
den s. k. praktiska afslutningsklassen varit fåtaligt besökt; snarare inställer sig’den
tanken,, att de fäder, som sändt sina barn till densamma, icke handlat efter allmängiltiga
grunder, utan låtit sig ledas af tillfälliga motiv, som undandraga sig en
från allmännare synpunkter företagen granskning. Af det anförda torde framgå,
att den väsentliga grunden till det mindre lyckade resultatet af det vid Nya elementarskolan
föranstaltade försöket är att tillskrifva dess egen beskaffenhet.
Härtill kommer emellertid, att nämnda försök blifvit anordnadt på ett sådant
sätt och under sådana förhållanden, som i och för sig varit ägnade att lägga hinder
i vägen för en gynnsam utgång af detsamma.
Den praktiska afslutningsklassen är, såsom förut blifvit antydt, i första hand
afsedd . att utgöra en öfverbyggnad på de allmänna läroverkens fem lägre klasser.
Kommittén har emellertid i det föregående påvisat, hurusom nämnda klasser, genom
upptagande af åtskilliga för den medborgerliga bildningen mindre väsentliga kunskapsmoment,
icke väl lämpa sig som grundval för en afslutning å mellanstadiet.
Hit° höra, såsom redan ofvan (sid. 46) påpekats, bland annat latinska och franska
språken samt vissa, till fjärde och femte klasserna förlagda delar af ämnena tyska
språket, matematik och, å latinlinjen, allmän historia. Det ganska afsevärda arbete,
som på dessa ämnen eller delar af ämnen blifvit nedlagdt i de föregående klasserna,
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
63
kan, frånsedt den formella bildning, som är resultatet af hvarje ordnad studieverksamhet,
anses som tämligen lönlöst förspilldt, då det i afslutningsklassen ej fullföljes
eller afslutas. Att under sådana förhållanden i den s. k. praktiska afslutningsklassen
vilja se en mot stadiets behof svarande afslutning på den förut inhämtade grundläggande
skolbildningen är uppenbarligen oberättigadt. Särskilt måste en sådan
anordning ogillas, att en del lärjungar nödgas inhämta gamla tidens allmänna historia
i utförligare framställning, medan de om medeltidens och den nyare tidens historia
ej få en aning vare sig i afslutningsklassen eller dessförinnan.
Af tillgängliga handlingar och meddelade upplysningar framgår emellertid,
att den s. k. praktiska afslutningsklassen är afsedd att vara en öfverbyggnad icke
blott på 1) de allmänna läroverkens reallinje och 2) de allmänna läroverkens latinlinje ’)
utan ock på 3) Nya elementarskolans franska linje och 4) Nya elementarskolans
engelska linje. Lärjungar af den förstnämnda kategorien hafva förut läst tyska,
engelska och franska, af den andra tyska, latin och franska, af den tredje tyska
och en längre kurs i franska, af den fjärde tyska och engelska. Härtill kommer,
att en eller flere af dessa linjer med afseende på åtskilliga andra ämnen förete olikheter
med de öfriga, samt att nyinträdande lärjungar komma från läroverk med skilda
undervisningsmetoder. Att på ett läsår kunna samarbeta dessa på olika sätt förberedda
lärjungar så, att de erhålla en homogen och afrundad kurs i allmänbildning,
som till sin omfattning någorlunda motsvarar det därpå nedlagda arbetet, torde väl,
därest pedagogisk erfarenhet och omdöme böra tillmätas någon betydelse, a priori
få anses som en orimlig uppgift. Kommittén har med det sagda icke velat förneka,
att man på ett dylikt underlag kan bygga en för ett visst yrke eller en viss grupp
af yrken afpassad fackkurs. Men meddelandet af en dylik bildning faller ej inom
omfånget för de allmänna läroverkens uppgift.
Skall det öfverhufvud taget vara någon mening med att anställa ett försök
i fråga om en ny organisationstyp, bör detta anordnas- så, att det kan efterbildas,
därest det utfaller gynnsamt. Nya elementarskolans försök åter har verkställts
under sådana omständigheter, att det icke under några förhållanden skulle kunna
vinna efterföljd i den allmänna organisationen, äfven om det förmått draga till sig
aldrig så många lärjungar.
I Nya elementarskolans årsredogörelser för läsåren 1897 — 98 och 1898—99
framhålles med all rätt, att åtskilliga ändringar i de lägre klassernas kursplaner borde
vidtagas, på det att dessa måtte blifva en lämplig förberedelse för den afslutning, *)
*) I det förslag till s k. praktisk afslutningsklass, som inom Nya elementarskolans lärarekollegium
vårterminen 1897 utarbetades, och som sedermera af direktionen godkändes, framhålles uttryckligen, att
klassen i fråga borde vara en öfverbyggnad på nederskolans reallinje, hvilket ock synes vara det enda
rimliga. I öfverensstämmelse med denna uppfattning föreskrefs också samma år som villkor för inträde
i nämnda klass betyg om fullständig flyttning till nedre sjette realklasscn. Redan följande år tillkännagafs
emellertid, att tillträde stod Öppet jämväl för lärjungar, som tillhört de allmänna läroverkens latinlinjc.
Huru denna ändring tillkommit, därom lämna tillgängliga handlingar ingen upplysning.
64 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
som med den nya klassen afsåges. Och Nya elementarskolan har ock låtit sig
angeläget vara att vidtaga sådana jämkningar i kursfördelningen för vissa ämnen.
Att den s. k. praktiska afslutningsklassen icke desto mindre varit mycket svagt besökt
af skolans egna lärjungar, har sin grund dels i ofvan anförda omständigheter,
dels ock i särskilda, för Nya elementarskolan egendomliga förhållanden. Medan
nämligen den ifrågasatta afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium
är afsedd att samla de lärjungar, som lämna läroverket före mogenhetsexamen,
anlitas Nya elementarskolan i högre grad än veterligen något annat allmänt läroverk
i riket just af sådana samhällsklasser, som för sina barns skolgång i regeln ej
pläga tänka sig något annat slutmål än sistnämnda examen. Ehuruväl detta förhållande
är allmänt kändt och erkändt, har kommittén till närmare belysning af detsamma
ansett sig böra sammanställa några officiellt lämnade sifferuppgifter. r)
'') Ur kommitténs tabell r. C har hämtats följande sammanställning af föräldrarnes förmögenhetsförhållanden.
Siffrorna angifva procenten af hela antalet föräldrar.
Grupp i: Föräldrar med
öfver 3,000 kr.
i årsinkomst.
„ 2: med 3,000 —
1,500 kr.
„ 3: under 1,500 kr.
Ur kommitténs tabell 1. G är hämtad följande öfversikt af medelprocenten af dem, som erlagt
full terminsafgift eller varit därifrån helt eller delvis befriade under 1 o-årsperioden 1890-99. Siffrorna
i de olika kolumnerna angifva medelprocenten af hela antalet lärjungar.
Läroverk. | Grupp 1. | Grupp 2. | Grupp 3. | S:a. |
Stockh. h. latinläroverk å Norrm. ... | 52 | 20 | 28 | 100 |
Stockh. h. allm. läroverk å Söderm. | 6l | 26 | ''3 | 100 |
Stockholms h. realläroverk ............ | 63 | l6 | 21 | 100 |
Rikets h. allm. lär. utom N. elem. skol. | 49,3 | 23,3 | 27,2 | 100 |
Nya elementarskolan ................... | 86 | I I | 3 | 100 |
Läroverk. | Grupp a. | Grupp b. | Grupp c. | S:a. |
Stockh. h. latinläroverk å Norrm. ... | 82,8 |
| ■7,2 | 100 |
Stockh. h. allra, lärov. å Söderm. .. | 84,0 | 2,0 | 14,0 | 100 |
Stockholms h realläroverk ............ | 85,2 | 2,6 | 12,3 | 100 |
Rikets h. allm. lär utom N. elem. skol. | 72,2 | I 1,4 | T 6.4 | 100 |
Nva elementarskolan*).................. | 97,2 | — | 2,8 | 100 |
Grupp a: fullt betalande.
„ b: befriade från afgift
till en kassa.
„ c: befriade från afgift
till två
kassor.
En från primäruppgifter, förefintliga i ecklesiastikdepartementet, hämtad öfversikt af lärjungarnes
fäders samhällsställning höstterminen 1885 och höstterminen 1897 gifver följande resultat. Siffrorna
angifva procent af hela antalet fäder.
*) Nya elementarskolan har endast en kassa. Till denna erlägger f. n. hvarje lärjunge en
årlig afgift af 55 kr.
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
65
Utaf denna utredning framgår, att Nya elementarskolan mindre än något
af rikets öfriga högre allmänna läroverk lämpat sig för den där försökta anordningen,
hvilken, i likhet med flere å dagordningen stående pedagogiska spörsmål, innerst
har en demokratisk syftning.
Hvad som emellertid mest af allt gör Nya elementarskolan olämplig för det
af Kungl. Magt anbefallda experimentet, är dess från de öfriga läroverken afvikande
organisation. Nya elementarskolan har visserligen tillmötesgått krafvet på latinets
uppflyttning till sjette klassen. Men på samma gång den gamla linjedelningen i
fjärde klassen slopats, har där införts en alldeles ny delning i tvenne linjer, en
fransk och en engelsk. Olägenheten häraf har ytterligare skärpts genom en föreskrift,
som återfinnes i skolans årsredogörelse för läsåret 1895 — 96, införd i sammanhang
med den nya undervisningsplanen. Här heter det: »De lärjungar, som
icke med bestämdhet veta, att de icke skola läsa latin, skola i 4:e klassen läsa
franska; de öfriga hafva valfrihet mellan franska och engelska.» Då nu lärjungarne
vid tredje klassens slut i regeln ej bestämt sig i valet af studieriktning, är förklarligt,
att flertalet, för att hålla alla möjligheter öppna, i fjärde klassen ingått på den
franska linjen, ett mindretal på den engelska, hvilken dock är att betrakta såsom
den lämpligaste grundvalen för en afslutning å mellanstadiet. Den nya linjedelningen
De olika grupperna karakteriseras
däraf, att de omfatta
:
grupp a: officerare,
„ b: underofficerare,
„ c: menige
jämte dessas vederlikar.
En ur läroverkens årsredogörelser för läsåren 1896/97—1900/01 hämtad öfversikt öfver antalet nyintagna
lärjungar, som kommit från folkskola, och hela antalet nyintagna lärjungar med undantag af
dem, som kommit från annat allmänt läroverk, gifver följande resultat.
Läroverk. | Ny intagna | Samtliga nyin- tagna. | Kol. 1 |
i | 1 | 2 | 3 |
(.Stock!). h. latinläroverk å Norrm.......... | 180 | 513 | 35,> |
Stockh. h. allm. läroverk å Söderm......... | [46 | 420 | 34,8 |
1 Sockholms h. realläroverk..................... | 79 | 296 | 26,7 |
j Rikets h. allm. lärov. utom Nya elem. skolan | 4 026 | 9436 | 42,7 |
IjNya elementarskolan ............................ | 6 | 335 | _2,«_ |
h, t. 1885. | h. t. 1897.
Läroverk. | Gr. a. | Gr. b. | Gr. c. | S:a. | Gr. a. | Gr. b. | Gr. c. | S:a. |
Stockh. h. latinläroverk å .Norrm. | 57,3 | 37>° | 5,’ | 100 | 58,7 | 33,8 | 7,1S | 100 |
Stockh. h. allrn. läroverk å Söderm. | 38,3 | 51,’ | 10,7 | 100 | 44,8 | 46,8 | 8,3 | 100 |
Stockholms h. realläroverk ........ | 47-6 | 45,» | 7,4 | 100 | 5é,a | 37:8 | 5,8 | 100 |
Rikets h. allm. 1. utom N. elem. skol. | 37,’ | 54,8 | 7,6 | 100 | 42,0 | 5°,8 | 7>2 | 100 |
Nya elementarskolan.................. | 61,6 | 33,8 | 4.8 | 100 | 71,6 | 27,5 | 0,9 | 100 |
9
66
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Praktiska
afslutningsklasser
i
Norge.
infördes i fjärde klassen höstterminen 1897, i femte klassen följaktligen h. t.
1898. Från förstnämnda tidpunkt till och med h. t. 1901 hafva till den franska
linjen hört 66 "/„ af samtliga lärjungarne, till den engelska blott 34 %. Under
samma tid omfattade latinlinjen vid de öfriga högre allmänna läroverken 39 u/„,
den engelska linjen däremot 61 °/0 af samtliga lärjungarne i motsvarande klasser.
Fläraf framgår, att vid Nya elementarskolan den linje, som lämpar sig för en
afslutning å mellanstadiet, varit föga mer än hälften så starkt rekryterad som
motsvarande linje vid de öfriga högre allmänna läroverken, ett ytterligare bevis
för det påståendet, att Nya elementarskolan varit olämplig för anställande af
ifrågavarande organisationsförsök. — Hvad sålunda anförts, gifver vid handen, att
Nya elementarskolan i ovanlig grad kan sägas vara en studentbildningsanstalt för
de högre samhällsklassernas barn. Såsom sådan har skolan ej kunnat särdeles verka
för en reform, som går ut på att i högre grad, än nu är fallet, tillgodose deras
intressen, hvilka afgå före mogenhetsexamen för att träda in i det praktiska arbetet
inom yrkenas och näringarnas värld. Men om Nya elementarskolan icke kunnat
gagna denna reform, så kan den sägas hafva indirekt skadat densamma. Ty resultatet
af det vid skolan anställda försöket kan lätt komma att göra den, som endast
ytligt känner dessa förhållanden, betänksam angående den föreslagna organisationens
framtidsmöjlighet. Hvad kommittén här anfört, torde emellertid befinnas tillräckligt
för att håfva dylika betänkligheter.
Omöjligheten att utan särskild kompetens konkurrera med det bestående,
som varit en viktig orsak till den praktiska afslutningsklassens vid Nya elementarskolan
ringa framgång, har utan tvifvel äfven varit en af anledningarna därtill, att den
i Norge år 1869 upprättade, med gymnasiets första årsklass parallella »praktiska realklassen»
aldrig visat någon nämnvärd lifskraft. Men hvad som ensamt för sig
borde utgjort en tillräcklig anledning att alldeles störta denna, är det förhållandet,
Af dessa öfversikters samstämmiga vittnesbörd framgår, att Nya elementarskolan så godt som
icke alls rekryteras från de obemedlade samhällsklasserna och jämförelsevis svagt från de mindre bemedlade,
men till öfvervägande antal och i vida högre grad än landets öfriga högre allmänna läroverk
anlitas af de högsta samhällsklasserna.
Under sådana omständigheter är det helt naturligt, att vid Nya elementarskolan antalet af dem,
som aflägga mogenhetsexamen, är relativt större och afgången från mellanklasserna relativt mindre
än vid de öfriga högre allmänna läroverken, hvilket jämväl framgår af följande öfversikt öfver afgången
från de h. allm. läroverken under tioårsperioden 1890—1899. Siffrorna angifva procent af
hela antalet afgångna.
Läroverk. | Afgångna | Afgångna | Summa. |
Rikets h. allm. lärov. utom Nya elem. skolan | 27,4 40,1 | 72,6 V 59,9 | IOO 100 |
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
67
att klassen vidtog efter middelskoleexamen. Det är sålunda alldeles oberättigadt
att sidoställa dylika försök med den af kommittén föreslagna organisationen.
Hvad till sist beträffar den i Norge år 1896 beslutade nya praktiska klassen
efter aflagd middelskoleexamen, har den en alltför yrkesmässig läggning för att
i fråga om våra allmänna läroverk kunna tjäna till jämförelse.
Ett tredje förslag till organisationsfrågans lösning har inom kommittén fram- eu tredje
ställts af en bland dess medlemmar. Enligt detta förslag skulle latinet för de lär- förslasjungar,
som ämnade fortsätta å latingymnasiet, inträda i sjette klassen, men undervisningen
för öfrigt, med undantag af de afvikelser, som häraf betingades, i nämnda
klass vara gemensam för alla lärjungarne. Denna organisation kan sålunda betraktas
som en kompromiss mellan de båda, för hvilka ofvan redogjorts. Då detta
förslag emellertid närmast berör frågan om gymnasiet, kommer det att behandlas i
samband med gymnasiets allmänna grunder.
Hvad åter angår möjligheten af en gemensam sjette klass med examen endast
för dem, som önska aflägga sådan, har den veterligen ej ifrågasatts vare sig inom
eller utom kommittén. Också skulle en dylik anordning innebära allt för lösliga
former och ge anledning till alltför invecklade förhållanden vid undervisningen för
att på allvar kunna påtänkas.
Kommittén öfvergår nu till att till bemötande upptaga de skäl, som anförts Inandningar
dels mot det af densamma förordade förslaget om särskild sjette klass, dels ock tens förslag.
mot den grundåskådning, hvarpå det hvilar, för så vidt de icke redan i det föregående
blifvit af handlade.
Dessa skäl äro i hufvudsak följande.
Det vore orättvist att vägra en lärjunge å gymnasiets reallinje Befaradjrätu
en kompetens, som skulle åtfölja realskolexamen. Denna anmärkning synes 1 näst ster na.
i främsta rummet bero på ett underskattande af den undervisning, som sjette klassen
af realskolan afser att bibringa, och som kommittén sökt att göra så i god mening
praktisk som möjligt. En blick på kursplanen skall öfvertyga därom, att sjette klassens
kurs i de flesta ämnen upptager viktiga moment, som skilja den från första gymnasialringens,
och hvilka böra vara särskildt lämpade för dem af läroverkens lärjungar, som
önska träda ut i lifvet före aflagd studentexamen. Så har till exempel i ämnet
historia en öfversikt af svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen förlagts
dit, under det gymnasisterna ej genomgå denna del af kursen förrän i gymnasiets
högsta årsklass; i modersmålet, som fått ökad tid sig tillmätt, har vikt lagts på
större färdighet i dess praktiska användning och en genom läsning af författare
vunnen kännedom om vår litteraturs förnämsta verk; i den matematiska kursen
har inlagts enklare bokföring jämte andra praktiska moment; och i följd af de vid
-
68
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
tågna anordningarna i tyska och engelska språken torde utan allt för stor optimism
kunna antagas, att resultatet af denna undervisning efter sjette klassens genomgående
bör blifva jämförligt med, om ock till arten något skildt från, det resultat, som
nu presteras i B-linjens mogenhetsexamen. Sträfvandet har gått ut på att gifva den
i sjette klassen meddelade bildningen en mera speciell prägel och en i öfversikter
på olika områden bestående samt efter lärjungarnes åldersstadium lämpad afrundning
(jfr. sid. 88). Då dessutom vissa af de till denna klass förlagda kunskapsmomenten
af gymnasiets lärjungar ej inhämtas förrän i de högsta ringarna och
lärogången å gymnasiet enligt sakens natur måste vara sådan, att i de lägre
ringarna endast en början är gjord till det, som först i och med sista läsåret vinner
sin afslutning, är det uppenbart, att halten af de lärjungars kunskaper, som befinna
sig i någon af gymnasieringarna, är en annan och sålunda ej lämpad att tjäna samma
ändamål. Kommittén kan därför ej dela den uppfattningen, att realgymnasiets lärjungar
utan vidare skulle kunna anses lika berättigade till den kompetens, som
ifrågasatts för lärjungar, hvilka aflagt realskolexamen, utan finner sjette klassen,
sådan den i förslaget anordnats, representera en medborgerlig bildningsriktning, som
på ett karakteristiskt sätt skiljer sig från gymnasielinjernas.
Också torde ifrågavarande anmärkning i någon mån bero på ett förbiseende
af det förhållandet, att en relativt högre examen af en art i och för sig ej kan berättiga
till samma kompetens som en relativt lägre af en annan art, eller att måhända
faktiskt hos en person befintliga kunskaper ej kunna i formellt afseende uppväga
en aflagd examen. Filosofie kandidat- eller licentiatexamen med hvilka ämnen som
helst berättigar till exempel ej till inträde vid Tekniska högskolan, under det däremot
mogenhetsexamen å reallinjen gör det, och en bevisligen i skolans alla ämnen
särdeles framstående person kan ej få en tjänst, hvartill mogenhetsexamen lämnar kompetens,
så vida han ej bekvämar sig till att aflägga denna examen. Kommittén
har dessutom, för att utjämna vägen för lärjungar, som af någon anledning nödgas
afbryta en påbörjad gymnasiekurs och vilja aflägga realskolexamen, och för dem,
som efter afläggande! af denna examen önska inträde på gymnasiet, föreslagit ganska
afsevärda lättnader, som förmedla dylika öfvergångar *). Däremot måste det enligt
kommitténs uppfattning betecknas såsom ett svårt missgrepp, om man för detta
fåtals skull sökte anordna en examen för alla i sjette klassen och sålunda på ett
högst kännbart sätt förryckte den organisation, som för den stora massan af lärjungar
anses lämpligast. Skulle det åter befinnas, att gymnasiets lärjungar i vederbörande
examensämnen äga lika stora kunskaper som de, hvilka genomgått realskolans
sjette klass, så blefve ju för dem afläggande! af realskolexamen endast en
formalitet, som de i händelse af behof finge bekväma sig till, och hvartill tillfälle
två gånger om året komme att stå dem öppet.
'') Se Förslag till stadga för realskolexamen: §§ 16 och 18.
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
69
Takt om orättvisa mot gymnasisterna låter sig sålunda reducera till en
naturlig olägenhet, som måste medfölja hvarje orätt val af linje, och hvaraf
kommittén sökt genom lämpliga öfvergångsbestämmelser göra påföljden så lindrig
som möjligt.
Beträffande den sammanställning, som i Yttrande i läroverksfrågan år 1899
(sid. 15—23) gjorts mellan de kurser, som i en s. k. afslutningsklass kunna inhämtas,
och de kunskaper, som vid inträde i de olika fackskolorna äro behöfliga,
får kommittén dels hänvisa till sin nedan meddelade utredning i kompetensfrågan,
dels ock framhålla, att, om den nämnda jämförelsen i och för sig vore aldrig så riktig,
man dock bör akta sig för att däraf draga ensidiga slutsatser. Ty ehuru den
realskolexamen åtföljande kompetensen visserligen bör blifva ett värdefullt officiellt
erkännande, vill kommittén dock uttryckligen betona, att ifrågavarande examen ej närmast
är tillkommen för deras skull, som därmed åsyfta att vinna nämnda kompetens,
utan framför allt för deras, som före ett omedelbart utträde i det praktiska lifvet
önska förvärfva en afslutad medborgerlig bildning. Också är det kommitténs mening,
att denna kategori af lärjungar i realskolans sjette klass kommer att blifva den vida
talrikaste.
En annan, liknande invändning mot examen på mellanstadiet, vare sig den
anordnas för alla lärjungar eller endast för dem, som genomgått en särskild slutklass,
är den, att man icke skulle kunna neka studenter den ifrågasatta kompetensen, och
att sålunda tillströmningen af dessa skulle blifva så riklig, att de, som aflagt realskolexamen,
komme att duka under i konkurrensen och endast undantagsvis få en sökt plats.
Det öfverdrifna i dylika farhågor bevisas bäst genom en undersökning af nuvarande
förhållanden med afseende på tjänster, till hvilka såväl mogenhetsexamen som afläggandet
af lägre eller partiella kunskapsprof lämna tillträde. Så utgöra till exempel vid
den årliga rekryteringen till statens järnvägar studenterna endast 17 % och vid
rekryteringen till de enskilda järnvägarna blott hälften så stor procent.J) Att en viss
olägenhet i den angifna riktningen kan följa för den lägre af två examina, må ej
förnekas; men dels torde studentbildningen, särskildt å latinlinjen, icke lämpa sig
lika väl för vissa platser som den nya, medborgerliga, dels torde ock studenternas
högre ålder göra dem i många fall mindre eftersökta än de yngre och bildbarare
ynglingarne från realskolans sjette klass, så mycket mera som det ej lär blifva de
kunskapsrikaste och bäst begåfvade studenterna, som inlåta sig på en dylik täflan.
Berörda olägenheter torde alltså icke blifva af den betydenhet, att de i nämnvärd mån
kunna lägga hinder i vägen för förverkligandet af den nya organisationens idé.
Sjette klassen skulle komma att lida brist på lärjungar, särskildt Sjette
på den grund, att denna klass inom läroverket ej skulle komma att an:
åtnjuta tillräckligt anseende. I intet fall torde så skilda meningar hafva uttalats
'') Se Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 146.
7° de allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.
som i detta, och nämnda invändning begagnas såväl af dem, som säga sig ifra
för en sant demokratisk läggning af läroverket, som äfven af dem, hvilka sluta sig
till programmet: olika skolor för olika slags folk, d. v. s. den mest konservativa
gruppen bland de pedagogiskt intresserade, med ett ord af alla, som äro motståndare
till den grundåskådning, kommittén omfattar. Talet härom är så mycket
lättare att föra, som det rör sig inom gissningarnas område, och då frågans lösning
måste ligga i framtidens sköte, kan ej heller kommittén å sin sida anföra annat
än sannolikhetsskäl, men, såsom den vågar tro, af så pass öfvertygande art, som
frågans nuvarande ställning medgifver.
Först och främst må då erinras därom, att den af pedagogiska teoretici i
början med så stor ringaktning mottagna reallinjen, som vid tiden för sin uppkomst
innebar en reaktion mot en öfvervägande lärd riktning, trots alla profetior om
motsatsen lyckats tillkämpa sig en lika ansedd ställning som latinlinjen. Ej ens vid
de högre läroverk, där reallinjen endast omfattar några få klasser och sålunda ej
för fram till mogenhetsexamen, har någon klagan försports öfver att dess lärjungar
ses öfver axeln af kamraterna på den andra, tram till mogenhetsexamen ledande linjen.
Farhågan för att lärjungarne i realskolans sjette klass skulle komma att åtnjuta
mindre anseende än gymnasisterna torde hos många ha sin grund i den
omständigheten, att de själfva ej tillräckligt uppskatta värdet af den medborgerliga
bildningen i jämförelse med den lärda och därför förutsätta en dylik uppfattning
äfven hos andra. Att en öfverskattning af all s. k. lärdom — den må vara förtjänt
af ett sådant namn eller icke — varit en segsliten tradition hos vårt folk,
kan icke förnekas, men det är kommitténs mening, att de, som i våra dagar tillmäta
detta åskådningssätt en oförminskad kraft, ej följt med sin tid och ej iakttagit
eller ej velat iakttaga, hvad som rör sig i densamma. Den storartade utveckling
i materiellt hänseende, som vårt land på de senaste årtiondena genomgått, har medfört,
att långt flere än förr fått sin håg riktad åt det praktiska hållet. Denna
uppblomstring har i alla händelser verkat ett ökadt anseende för dylik verksamhet,
och att i detta afseende ett afgjordt omslag i tänkesätten ägt rum, kan af
ingen klarseende bestridas. Den starka tillströmningen till fackkurser, till exempel
tekniska skolor och handelsinstitut, ’) torde utgöra ett tillräckligt bevis för detta
påstående. Till en början långsamt, men i våra dagar med hart när oväntad hastighet
har den fördomen förlorat terräng, att en yngling med begåfning vore för
god för andra banor än de lärda, och sakkunniga lärare och föreståndare vittna
därom, att fackskolorna allt mera befolkas af intresserade och flitiga lärjungar.
Att en vid konfirmationsåldern afslutad bildningskurs, som gåfve tillträde till dylika
fackskolor eller beredde till direkt utträde i lifvet, skulle få tillräckligt anseende för
att af allmänheten omfattas med intresse och snart lifligt anlitas, är därföre mer än
) Enligt uppgift från. Schartaus handelsinstitut i Stockholm uppgick det årliga medeltalet lär*
jungar under femårsperioden 1891/1896 till 52,6 under 1896/1901 till 87,6; motsvarande uppgifter från
Göteborgs handelsinstitut gifva siffrorna 73,6 och 144,2.
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
71
sannolikt; ja, det vore i själfva verket ett oförlåtligt fel i vår läroverksorganisation,
om icke den också gynnade en allmännare utbredning af dessa sundare åsikter.
Kommittén anser sålunda, att anordningen af en medborgerlig bildningskurs
med särskild afslutning i realskolans sjette klass är en tidsenlig och i sann mening
folklig åtgärd. Däremot skulle det enligt kommitténs uppfattning icke vara ägnadt
att öka den nya examens anseende, om den påtvingades dem, i hvilkas ögon den
i jämförelse med ett högre åsyftadt mål ej kunde få något särdeles stort värde,
men för hvilka den nya examen alltid måste framstå såsom ett besvärligt och onödigt
hinder på vägen fram till studentexamen. Icke heller torde den kompetens
komma att skattas särdeles högt, som lärjungen får, vare sig han önskar den eller
icke. Om en lägre examen har en viss svårighet att bestå i konkurrensen med
en högre, så måste dock en särställning för den förra kraftigt bidraga att stärka
dess anseende. Däremot är fara värdt, att, om en gemensam sjette klass med
examen för alla läroverkets lärjungar inrättades, den nya examens anseende skulle
sättas på spel. Ty de, som afginge med denna examen, skulle lätteligen få utseende
af att i förtid hafva afbrutit sin skolgång, och man skulle på det viset snart komma
tillbaka till den gamla olägenheten af studentexamens alltför stora betydelse.
Slutligen ligger det i sakens natur, att en lägre skolform, hvilken, såsom
fallet skulle blifva med en organisation med gemensam sjette klass och examen för
alla, når sin slutpunkt omedelbart nedanför en högre skolforms begynnelse, aldrig
kan förvärfva samma anseende som den, hvilken åtminstone ett stycke framåt löper
parallellt vid sidan af den högre och liksom denna har sin egen själfständiga
afslutning.
Med hänsyn till ofvan anförda förhållanden kan kommittén omöjligen finna
grundade skäl för den ensidiga och pessimistiska åsikten, att en särskild sjette
klass hufvudsakligen skulle komma att befolkas af lärjungar, som vore alltför
obemedlade eller alltför litet begåfvade för att kunna fortsätta, samt att klassen
därigenom skulle få ett nedsättande särmärke och gifva anledning till uppkomsten
af kastväsen inom skolan. ’) Förståndiga föräldrar skola utan tvifvel kunna bringas
till insikt däraf, att afläggandet af en examen å mellanstadiet, som underlättar ett
tidigare utträde i lifvet eller öfvergången till en fackskola, för många ynglingar
skall utgöra en mycket förmånligare placering af kapital och arbetskraft än den
under flere år fortsatta skolgången fram till studentexamen. De skola finna, att
deras för bokliga studier mindre hågade, men kanske desto mera för praktiska värf anlagda
barn på en sådan väg vida lättare och säkrare kunna blifva lyckliga och burgna
samhällsmedlemmar, än om de uppmuntrats att på lärdomens knaggliga stråt sträfva
sig fram till ett sent förvärfvadt och medelmåttigt aflönadt ämbete i statens tjänst.
Sant är, att många föräldrar, som frän början hängifvit sig åt förhoppningen att se
sina barn inträda på den s. k. lärda vägen, därvid finge slå något af på sin fåfänga,
'') Se Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 11 ia.
72
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Tidigare
val af
lefnadsbana.
men en läroverksorganisation, som vore ägnad att verka i sådan riktning, borde
sannerligen icke för den sakens skull klandras.
Vid många läroverk kommer dessutom att finnas en särskild garanti för att
den medborgerliga, i realskolans sjette klass afslutade bildningskursen skall blifva
tillräckligt anlitad, nämligen vid sådana, där realskolexamen utgör läroverkets enda
afslutning. De lärjungar vid dessa realskolor, som önska fortsätta å gymnasiet, få
såsom hittills från femte klassen öfvergå till ett högre, i de flesta fall å annan ort
beläget läroverk, men af naturliga anledningar komma nog många — och det till
sin egen fromma — att draga sig för en sådan öfvergång.
Oaktadt hvad som nu framhållits, vill’ emellertid kommittén, med tanke på
de många svårigheter, hvarmed en ny organisation alltid har att kämpa, ej bestrida
möjligheten däraf, att sjette klassen på en del orter till en början kan blifva mindre
talrikt besökt, men varnar för att häraf draga förtidiga slutsatser med afseende på
dess lämplighet. Skulle åter erfarenheten under en följd af år visa, att sjette
klassens lärjungeantal genomgående blefve alltför obetydligt, så medgifver kommitténs
förslag en återgång, om en sådan blefve af nöden, och lämnar sålunda lagstiftaren
fria händer. Minoritetens gör det däremot icke; ty ingen torde väl, om gymnasiet
en gång blifvit inskränkt till treårigt, mäkta genomföra dess utvidgning tillbaka till
fyraårigt. Enligt kommitténs mening innebär minoritetens förslag ett alltför stort
språng ut i det okända, under det att kommitténs eget förslag är att betrakta såsom
ett mera varsamt och organiskt ur den föregående utvecklingen härflytande
framsteg, hvilket dock tillfredsställer de berättigade reformkraf, som hittills framställts.
Linjernas delning efter femte klassen skulle tvinga till ett tidigare
val af lefnadsbana, än om denna delning vidtoge först efter sjette klassen.
Härvid är till en början att observera, det yrkandena inom riksdagen och i den
offentliga diskussionen för öfrigt ej gått ut på att enhetsskolan skulle utsträckas
längre än till och med fem klasser, och anser äfven kommittén detta vara en lämplig
gräns, hvaröfver man ej bör gå. Vidare finner kommittén, såsom ofvan framhållits,
önskvärdt, att sjette klassen af realskolan får en mera utprägladt medborgerlig läggning,
men detta nödvändiggör en linjernas delning åtminstone ett år tidigare, sålunda
efter femte klassen.
Den fördel, som genom möjligheten af att ännu ett år kunna uppskjuta
valet af linje skulle ligga i minoritetens förslag, blir för öfrigt, på grund af åtskilliga
svårigheter med den enligt detta förslag i femte klassen inträdande franskans anordnande,
ganska tvifvelaktig. Om, såsom naturligt synes vara och såsom också under
kommitténs förhandlingar förutsatts, franskan skulle göras valfri för de från den
gemensamma sjette klassen afgående, men obligatorisk för de blifvande gymnasisterna,
blir det äfven med minoritetens organisation högeligen önskvärdt, att lärjungen
redan efter femte klassens genomgående besluter sig för huruvida han skall afgå
om ett år eller fortsätta å gymnasiet.
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
73
Skillnaden mellan skolan och gymnasiet borde af psykologiska
grunder lämpligare förläggas efter än före sjette klassen. Kommittén vill sen mellan det
ej bestrida, att det finnes något berättigadt i ett sådant påstående. Men äfven om
det vore görligt att nöjaktigt bestämma en psykologisk gräns mellan de båda l0gre
stadierna, hvilken dock i praktiken alltid måste blifva ganska oviss och flytande,
är det kommitténs mening, att denna gräns icke bör förläggas mellan nuvarande
nedre och öfre sjette klasserna, utan fastmer mellan de stadier, som motsvara
nuvarande öfre sjette och nedre sjunde klasserna, såsom man också gjort i Danmarks
skolorganisation. Härtill har ock hänsyn tagits vid bestämmelserna om
valfrihetens inträdande, som kommer att uppdela gymnasiet i två tydligt skilda
stadier: det ena omfattande de två första årsklasserna, utan valfrihet, det andra
omfattande de två sista årsklasserna, med valfrihet. På ett lägre stadium åter
tillgodoses vissa psykologiska kraf vida bättre genom en särskild sjette klass för
de lärjungar, som ämna afgå, än genom en för dem och de fortsättande gemensam,
emedan denna klass i förra fallet endast afser att tjäna ett ändamål och sista
årets arbete sålunda uteslutande kan koncentreras på detta mål.
Femte klassen skulle i den nya organisationen få en ännu mera in- Femte klassens
vecklad uppgift, än den under nuvarande förhållanden haft. Den skulle "PPsifl-,
förbereda dels till den medborgerliga kursen, dels till de båda gymnasiallinjerna
och äfven i viss mån bibehålla sin gamla karakter af afslutningsklass. Denna anmärkning
är så till vida berättigad, som vid kursfördelningen hänsyn måst tagas därtill,
att femte klassen bildar en förgreningspunkt, som i någon mån nödvändiggör en afsugning
(jfr. sid. ii6); men kommittén hoppas i sitt kursförslag för realskolans sex
klasser kunna påvisa, hurusom allt låter ordna sig på ett tillfredsställande sätt. För
öfrigt synes ifrågavarande anmärkning tyda därpå, att man har svårt att lösslita sig
från den föreställningen, att gymnasiet måste ingripa i det lägre stadiets arbete.
Men det är ej kommitténs mening, att realskolan skall direkt förbereda till gymnasiet;
den är, såsom ofvan framhållits, en själfständig skola för sig med sitt
eget mål, men på dess fem första klasser såsom grundval låta sig därjämte
uppbygga tvenne speciallinjer, som sedermera utvecklas hvar och en till sitt eget
slutmål. Realskolans mål, kurser och metod beröras sålunda ej af gymnasiets
på annat sätt, än att man i de olika ämnena tillser, att ej heller de lärjungar,
som ämna fortsätta fram till studentexamen, få lämna nämnda skola med alltför
oafslutade kurser, en anordning, som passar förträffligt ihop med sjette realskoleklassens
karakter af slutklass med särskild läggning. Gymnasiet står nämligen
ej i något annat förhållande till enhetsskolan, än att det måste bygga på de
förutsättningar, som där äro gifna, liksom det allmänna läroverkets undervisning
utgår från förutsättningen af vissa i småskolan och folkskolan genomgångna kurser,
utan att man därför i folkskolan behöft framtvinga någon betungande kursafslutning
vid öfvergångspunkten — efter första klassen i fast folkskola Litt. A — eller göra
den nämnda klassens uppgift på något sätt invecklad.
ro
Organisa
tions
kostnaderna.
74 DE allmänna läroverken och den medborgerliga bildningen.
Det ömsesidighetsförhållande, som nu förefinnes mellan det nedre och det
öfre stadiet vid läroverken, i det att det enas synpunkt oupphörligt ingriper i det
andras, skulle sålunda genom den nya organisationen komma att upphöra, och
förmenar kommittén, att häri ligger den rätta och tidsenliga skilsmässan mellan
skola och gymnasium. Om den nya femte klassen genom de begränsade repetitioner
och öfversikter, som dit förlagts, skulle i någon mån blifva mera kräfvande
än en vanlig klass, torde man dock nödgas medgifva, dels att detta för de blifvande
gymnasisterna, i betraktande af deras omedelbart förestående öfvergång till en högre
skolform, utgör en ganska lämplig skärpning, dels ock, såsom redan påpekats (sid.
59), att ansträngningen för de i sjette klassen afgående härigenom på ett hälsosamt
sätt fördelas.
Beträffande den någon gång framskymtande farhågan, att femte klassen också
i viss mån skulle komma att bibehålla sin nuvarande karakter af afgångsklass, är
det på grund af de kraftiga åtgärder, som vidtagits för en effektiv afsilning i
sjette klassen, kommitténs bestämda öfvertygelse, att så ej kan blifva fallet till den
grad, att det på något sätt skulle kunna inverka störande på organisationen i dess
helhet. Däremot ligger en farhåga af alldeles motsatt art närmare till hands i fråga
om minoritetens förslag, nämligen att lärjungar, för hvilka det vore nyttigast att
sluta sin skolgång med realskolexamen, skulle lockas att fortsätta ett eller annat
år å gymnasiet, då de i och genom nämnda examens afläggande äfven vunnit
inträde dit. Härigenom skulle ännu en af de vid den nuvarande organisationen
häftande större olägenheterna komma att kvarstå.
Den af kommittén föreslagna organisationen skulle ställa sig
dyrare än en organisation med gemensam sjette klass och treårigt
gymnasium. Beräkningar inom kommittén hafva visserligen också gifvit vid
handen, att de årliga kostnaderna för den förra organisationen med omkring
80,000 kronor1) skulle öfverstiga utgifterna för den senare. Men de högst
väsentliga fördelar, som utmärka organisationen med särskild sjette klass för
afgående lärjungar och fyraårigt gymnasium, måste naturligen betinga ökade utgifter för
densamma, och kommittén skulle djupt beklaga, om den något större kostnaden, hvilken
dock i förhållande till slutsiffran i läroverkens stat för år 1902, eller öfver 3,819,000
kronor, 2) ej kan kallas betydande, skulle få spela en afgörande roll i en sådan lifsfråga
för landet som behofvet af en tillfredsställande läroverksorganisation. Ej heller
har riksdagen vare sig under diskussionen i frågan eller i sin skrifvelse till Kungl.
'') Vid denna beräkning är för organisationen med gemensam sjette klass och treårigt gymnasium
hänsyn tagen äfven till det förslaget, att vid 13 läroverk den gamla ordningen med afseende på de klassiska
språken skulle bibehållas, hvilket utgör ett nödvändigt komplement till minoritetens organisationsförslag.
Beräkningen har skett pa grundval af den i kommitténs bil. I meddelade timplanen och under antagande,
att antalet lektorer göres lika för båda organisationerna, hvadan alla enligt det billigare förslaget inbesparade
läraretjänster skulle blifva adjunkturer (20 å 25).
2) Häri är något dyrtidstillägg icke inräknadt.
SÄRSKILD ELLER GEMENSAM SJETTE KLASS.
75
Maj:t velat binda reformen vid sådana hänsyn; tvärtom synes den allmänna meningen
hafva gått i den riktningen, att man vill något offra för att få en förbättrad och
mera fruktbärande sakernas ordning införd med afseende på våra allmänna läroverk.*) ^ ^
Hvad till sist angår den omständigheten, att en examen å mellanstadiet för ”exempel ^
alla lärjungarne införts i vissa andra länder, till exempel i Preussen, Danmark
och Norge, så äro dels förhållandena där ganska olika våra, dels verka ock de anförda
exemplen'' i detta afseende snarare afskräckande. I Preussen infördes år 1892 en
examen för alla lärjungarne efter genomgången af Untersecunda (motsvarande vår
nedre sjette klass), men redan år 1898 konstaterade det åttonde rektorsmötet i
provinsen Hannover, utom andra olägenheter med denna examen, att den störande
inverkat på undervisningens lugna gång, samt uttalade sig för dess afskaffande.
Detta har också skett vid utfärdandet af den nya undervisningsplanen för de högre
skolorna i Preussen år 1901.
Almindelig Forberedelsesexamen, som i början af 1880-talet infördes i Danmark,
och 4:de Klasses Hovedexamen afläggas först på ett stadium, som hos oss motsvarar
öfvergången till nedre sjunde klassen, och verka för öfrigt under så olika
förutsättningar, att en jämförelse i detta afseende svårligen låter sig göra.
Norge är i själfva verket det enda af dessa länder, som har en för alla
skolans lärjungar obligatorisk och lika examen, vare sig de efter genomgången af
det lägre skolstadiet gå ut i lifvet eller inträda på gymnasiet. Mot den år 1896
reviderade norska middelskoleexamen har visserligen ännu intet särskildt missnöje
kommit till uttryck, men detta bevisar ej, att man icke äfven där skulle varit
mera belåten med en organisation, liknande den af kommittén föreslagna, om.
man kunnat erhålla en sådan. Också tyda till kommitténs kännedom komna
uttalanden af framstående norska skolmän därpå, att detta antagande ingalunda
saknar grund. Säkert är i alla händelser, att ett par af de hufvudanmärkningar,
som förekommo mot den gamla, år 1869 införda middelskoleexamen, nämligen
klagomålen öfver onödiga repetitioner och större lockelse att äfven genomgå
gymnasiet,ä) äro riktade mot missförhållanden, som åtfölja en skolorganisation med
examen på mellanstadiet för alla.
För öfrigt, så nyttig och i många afseenden vägledande en jämförelse med
andra länders institutioner än må vara, kan den dock i alla händelser ej blifva af
afgörande betydelse för anordnandet af våra egna. Ty lika visst som intet folk
fullt liknar ett annat till härstamning, språk, lynne och åskådning i allmänhet, lika
'') Så heter det i Andra Kammarens första tillfälliga utskotts af kammaren oförändradt antagna utlåtande
i frågan år 1899 (n;o 15, sid 24): »Men äfven om en något ökad kostnad komme att af reformen
förorsakas statsverket, finner utskottet den vinst, som genom den nya organisationens genomförande skulle
tillskyndas vårt högre undervisningsväsen, vara af den stora vikt och betydelse, att detta ej bör få inverka
på bedömandet af själfva hufvudfrågan, hvilken för öfrigt före afgörandet ånyo måste komma under Riksdagens
pröfning.»
2) Se Förslag til en forandret ordning 0. s. v., år 1894, sid. 41.
76
DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
Förhållandet
mellan
skola och
gymnasium.
visst är, att formerna för den ena nationens uppfostran och samhällslif aldrig
kunna eller böra blifva fullt identiska med den andras. En historisk utveckling på
själfständig grund torde i detta som i andra fall vara för vårt land mest naturlig
och mest värdig, och en sådan utveckling innebär, såsom ofvan visats, organisationen
med särskild sjette klass och fyraårigt gymnasium.
Hufvuddragen af den föreslagna organisationen.
Beträffande förhållandet mellan skola och gymnasium har framhållits (sid.
9~I0)> att dessa båda skolformer genom 1849 års Kungl. cirkulär sammanslogos till
en enda, elementarläroverket, eller, såsom det sedan år 1878 kallats, det allmänna
läroverket. Det är kommitténs mening, såsom af den föregående framställningen
redan kommit till synes, att en skillnad dem emellan —- om ock delvis en annan
än fordom — åter bör införas, och det väsentligen i följande afseenden.
Det skadliga tryck på det lägre stadiet, som länge utöfvats af mogenhetsexamen,
bör häfvas, och sker detta bäst genom anordnandet af skilda kurser, skilda
slutmål och skilda examina för de olika skoltyperna. Särskildt är af vikt, att
realskolan får en fri afslutning vid sidan af det högre stadiet. Härom har redan
utförligt talats i det föregående.
Undervisningen på gymnasialstadiet bör med hänsyn till lärjungarnes mera
framskridna ålder organiseras och bedrifvas på ett i vissa afseenden annat sätt än
på det lägre stadiet. Sedan sammanslagningen af skola och gymnasium ägde rum,
har emellertid denna skillnad utjämnats mera, än lämpligt och skäligt varit. Realskolans
undervisning bör, från denna synpunkt betraktad, afse ett begränsadt, men
säkert förvärfvadt mått af kunskaper, som vid behof kunna mera direkt tillämpas i
det praktiska lifvet eller i fackskolan. Å gymnasiet, som redan är att betrakta som
en förberedande specialkurs, lägges en bredare grundval för framtida vetenskapliga
studier, särskildt sådana, som bedrifvas vid universiteten. Därför kan också undervisningen
å gymnasiet i viss mån anordnas såsom en öfvergångsform mellan skoloch
universitetsstudier, till exempel genom användandet å lärarnes sida af föredragsmetoden
och icke minst genom medgifvande af en viss valfrihet bland de
olika ämnena. Gymnasiets undervisning bör äfven i åtskilliga andra afseenden
röra sig i andra former än realskolans, till exempel genom beviljande af mera
månadslof, ett behof, hvartill ju äfven gällande läroverksstadga å högsta stadiet tagit
vederbörlig hänsyn. Genom samtliga dessa anordningar främjas nämligen det,
som i första rummet bör vara utmärkande för studierna å ett högre stadium: själfverksamhet
å lärjungarnes sida.
Det är slutligen uppenbart, att disciplinen måste handhafvas på ett särskildt
sätt gentemot äldre lärjungar. Kommittén finner, att en sådan skillnad bör vara
HUFVUDDRAGEN AF DEN FÖRESLAGNA ORGANISATIONEN.
77
så mycket lättare att iakttaga, om olikheten mellan de båda skoltyperna skarpare
markeras än hittills, så att realskolan företrädesvis betraktas såsom en skola för
barna- och öfvergångsåldern, gymnasiet åter såsom en undervisningsanstalt för
ynglingaåldern. Dock böra gifvetvis sjette realskoleklassens lärjungar i detta afseende
röna samma behandling som gymnasisterna.
Hvad beträffar det år 1849 mot gymnasisterna anmärkta själfsvåldet och
andra olater, äro förhållandena i vår tid så olika de dåvarande, att man ej torde
behöfva hysa någon som helst farhåga för en öfverdrift åt det hållet.
Däremot anser kommittén icke behöfligt, att de olika skoltyperna förläggas
till skilda skolhus, och ej heller, att en så skarp gräns dragés mellan lärarne på
det högre stadiet och dem på det lägre, att icke adjunkter må kunna i lämpliga
fall användas äfven på gymnasiet, liksom lektorer i vissa fall inom realskolans
högsta klasser. Såsom allmän regel kan fastmer i detta fall lämpligen uppställas,
att en lärare bör vara användbar, utom på sitt speciella stadium, äfven i de närmaste
klasserna af det andra.
Då sålunda de båda stadierna af allmänna läroverket vid den organisation, Läroverkens
kommittén går att föreslå, mera än hittills skulle träda i sär och lämpas hvar för
sitt speciella ändamål, har kommittén äfven funnit, att de böra genom särskilda
namn betecknas. Att härvid för den högre afdelningen af läroverket, omfattande
fyra årsklasser eller ringar —- såsom dessa till skillnad från det lägre stadiets klasser
lämpligen kunna benämnas — namnet gymnasium, hvilket såsom beteckning för
de öfverstå klasserna aldrig fullt gått ur bruk, bör återupplifvas, torde falla tämligen
af sig själft, äfvensom att gymnasiets båda linjer böra betecknas såsom realgymnasium
och latingymnasium. Gymnasiets slutexamen torde ock för framtiden
höra få det namn, mogenhetspröfningen redan nu faktiskt i det allmänna språkbruket
bär, nämligen studentexamen (jfr. Grunder till stadga för studentexamen, § 1).
För det lägre stadiet åter, omfattande sex årsklasser, af hvilka den sjette
är parallell med första gymnasieringen, har kommittén bland flera föreslagna alternativ
funnit namnet realskola lämpligast, dels emedan »skola» utgör en af ålder använd
beteckning å de klasser, som bilda ett stadium under gymnasiet, dels därför
att latin ej ingår i delstudier, som där för framtiden komma att bedrifvas. För
realskolans afgångspröfning föreslås benämningen realskolexamen.
Enligt den nya organisationen skulle sålunda komma att finnas endast två
slag af statsläroverk, nämligen högre allmänna läroverk, bestående af realskola och
gymnasium, samt sexklassiga realskolor, till hvilka ock räknas de å vissa orter
anordnade samskolorna.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får kommittén hemställa:
att de fem lägre klasserna af det allmänna läroverket jämte en tillagd sjette
klass organiseras som en sexklassig skola-för barna- och öfvergångsåldern, kallad
realskola och afsedd att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän
medborgerlig bildning;
78 DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN OCH DEN MEDBORGERLIGA BILDNINGEN.
att realskolans lärokurs afslutas med en under offentlig kontroll ställd och
af viss kompetens åtföljd afgångspröfning, benämnd real skol examen;
att de fyra öfverstå årsklasserna af det högre allmänna läroverket organiseras
som ett gymnasium, omfattande fyra årsklasser eller ringar och afsedt att grundlägga
de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola
vidare utbildas;
att gymnasiets lärokurs afslutas med en nuvarande mogenhetspröfning motsvarande
af gångsexamen, kallad studentexamen;
att realskolan och gymnasiet ställas i det förhållande till hvarandra, att gymnasiet
utgör en öfverbyggnad på realskolans fem lägre klasser, så att lärjunge, som
i vederbörlig ordning förklarats flyttad till realskolans sjette klass, därigenom äfven
är berättigad till inträde i gymnasiets första ring.
KAP. II.
Realskolans organisation.
Allmänna grunder.
Enligt kommitténs i föregående kapitel framställda förslag skall den sexklassiga,
för barna- och öfvergångsåldern afsedda realskolan öfvertaga den ena af
de allmänna läroverkens uppgifter, nämligen att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela medborgerlig bildning. Af kommitténs förslag framgår jämväl,
att realskolan skall hafva sin särskilda afslutning med åtföljande afgångsexamen,
hvadan den är att anse som en i organisatoriskt afseende själfständig läroanstalt,
hvilken såsom sådan bör kunna helt och odeladt ägna sig åt sin uppgift. Om den
därtill planlägges med noggrann hänsyn till lärjungarnes utveckling och vår tids
bildningsbehof, bör den för nämnda viktiga ändamål kunna verka på ett framgångsrikare
sätt än motsvarande klasser i den nuvarande läroverksorganisationen, hvilka
på grund af ofvan påvisade anledningar kommit att lida under trycket af det för
grundläggande af vetenskapliga insikter afsedda öfverstadiet.
Men enär den föreslagna realskolans kursplan kunnat så anordnas, att dess
begynnelse ansluter sig till folkskolans tredje årskurs ’) och dess femte klass leder
öfver till gymnasiet, kan realskolan med sin egen, själfständiga ställning jämväl
förena uppgiften att i nästan hela sin utsträckning utgöra ett mellanled mellan den
för alla gemensamma, grundläggande folkbildningen å den ena sidan och den högre,
speciella fackbildningen å den andra. Enligt den föreslagna organisationen kan
nämligen en normalt begåfvad yngling, som vill tillägna sig en högre specialbildning,
efter att hafva följt undervisningen tre år i folkskolan, fem år i realskolan *)
*) Inträdesfordringarna till realskolans första klass skulle enligt kommitténs förslag, såsom för närvarande
är fallet, i hufvudsak motsvara och i intet fall öfverstiga det kunskapsmått, som inhämtats under
två årskurser i småskolan och en årskurs i den egentliga, fasta folkskolan, anordnad enligt normalplanens
Litt. A, d. v. s. med fyra af särskild lärare eller lärarinna undervisade årsklasser.
Realskolans
plats i det
offentliga skolsystemet.
8o
REALSKOLANS ORGANISATION
Realskolan
resultatet af
reformsträfvandena.
och fyra år å gymnasiet, vinna inträde vid universitet eller högre tillämpningsskola.
Det afgörande valet af studieriktning behöfver sålunda icke göras, förrän åtta af de
nämnda skolåren blifvit tillryggalagda.
De olika organisatoriska enheterna i vårt lands offentliga skolsystem: folkskola,
realskola och gymnasium, äro sålunda ställda i organiskt samband med hvarandra.
Då emellertid folkskolan ofvanför nyssnämnda anslutningspunkt fortsätter
vid sidan af realskolan och denna i sin ordning skulle fortgå ett år vid sidan åt
gymnasiet, behöfver ingendera af de lägre skolformerna genom sin anslutning till
den närmast högre lida intrång i sitt eget, själfständiga mål. Därjämte är åt den
enskilda skolverksamheten framgent liksom hittills frihet lämnad att i större eller
mindre utsträckning öfvertaga de uppgifter, som tillkomma statens läroanstalter.
En sådan omdaning af det lägre läroverksstadiet, vidtagen i syfte att bibringa
alla läroverkets lärjungar en efter deras ålder afpassad och för samtliga senare
studieriktningar grundläggande medborgerlig bildning, är att betrakta som det naturliga
resultatet af senare tiders skolreformatoriska sträfvanden. Dessa hafva nämligen,
såsom i kap. i närmare påvisats, särskilt varit riktade på att främja den medborgerliga
bildningen, hvars starkt framträdande kraf skollagsstiftningen, trots åtskilliga
å olika tider i detta syfte vidtagna åtgärder, hittills icke lyckats på ett tillfredsställande
sätt tillgodose.
Utväg härtill sökte man under en tid bereda genom särskilda skolor för det
praktiska lifvets behof, eller genom de på grund af 1820 års skolordning inrättade
»apologistskolorna». Att denna anordning icke ledde till det åsyftade ändamålet,
framgår af den historiska öfverblick, som i det föregående blifvit lämnad. Hvad
man mot denna skolorganisation särskilt hade att anmärka, var framför allt det
tidiga och skarpa åtskiljandet af apologist- och lärdomsskolans lärjungar, hvarigenom
detta system ansågs snarare vara ägnadt att söndra samhällsklasserna än att närma
dem intill hvarandra och sålunda uppfostra till kastanda och dåligt medborgarsinne.
Under de strider om skolan, hvilka utmärka ifrågavarande tidsskede, framställdes
den reformatoriska grundtanke, hvilken, ehuru olika fattad och tillämpad, sedermera
alltjämt genomgått framstegsvänliga sträfvanden i fråga om läroverkens organisation,
nämligen grundsatsen om en för alla lärjungar gemensam skola för bibringande
af allmän medborgerlig bildning.
De sociala och kulturella hänsyn, som vållade det i det föregående omnämnda
skolsystemets fall, trodde man sig tillgodose genom det i 1849 års cirkulär
anbefallda sammanslåendet af apologist- och trivialskolor samt gymnasier till en enda
läroanstalt. Inom denna skolorganisation, som erhöll en fast, ehuru i flera afseenden
modifierad, form genom 1859 års stadga, sökte man genom en särskild
bildningslinje inom läroverket för lärjungar, som ej läste klassiska språk, eller
hvad som sedermera kallades reallinjen, få sträfvandet efter medborgerlig bildning
förverkligadt. Då emellertid de båda bildningslinjerna åtskildes från och med tredje
klassen och, sedan första klassen genom 1869 års Kungl. kungörelse indragits, redan
ALLMÄNNA GRUNDER.
81
från och med den andra, var enhetligheten mera skenbar än verklig. Och ehuru
reallinjen såsom förberedande till högre tekniska studier utan tvifvel motsvarade
ett viktigt tidsbehof, mäktade den dock ingalunda, såsom man hoppats, i sina lägre
klasser meddela ett för det praktiska lifvets kraf lämpadt mått af medborgerlig
bildning. Detta kunde så mycket mindre blifva fallet, som den nya linjen genom
den i enhetssträfvandets intresse så långt som möjligt genomförda parallellismen med
den äldre och starkare latinlinjen och genom frånvaron af hvarje annat slutmål än
studentexamen redan på ett tidigt stadium erhöll en mera vetenskaplig och för de
tidigare afgående lärjungarne mindre väl afpassad läggning. Latinlinjen drog ock
genom den vida större kompetens, som dess genomgående medförde, länge nog
till sig de för studier bäst anlagda lärjungarne.
På grund af de sålunda vunna erfarenheterna började grundtanken om enhet
och medborgerlighet i skolsystemet framträda i förändrad form, nämligen i fordran
på det lägre läroverksstadiets ombildning till en enhetsskola med själfständigt slutmål.
Genom Kungl. kungörelserna år 1873 och 1875 blef ock en ny undervisningsplan
genomförd, enligt hvilken de tre lägre klasserna skulle utgöra en afslutad
bildningskurs för dem, som tidigare ämnade träda ut i lifvet, hvarjämte en kursafslutning
jämväl skulle anordnas i femte klassen. Latinet, som förut påbörjats i andra
klassen, inträdde nu i den fjärde, hvadan den i femte klassen tilltänkta afslutningen
kom att lida af de här ofvan påpekade, med linjedelningen förenade olägenheterna.
Afslutningen i tredje klassen åter befanns, såsom i annat sammanhang (sid. 43) utvecklats,
alltför tidigt anbragt. Läroverksreformen af år 1873 kan alltså betraktas som
ett viktigt steg i reformvänlig riktning, men den led af det felet, att det enhetliga
understadiet blef för knappt tillmätt för att kunna tillgodose tidens fordringar på
medborgerlig bildning.
Därför vunno redan tidigare framställda yrkanden på längre samläsning mellan
de bägge bildningslinjerna allmännare anslutning, och ett alltmera medvetet sträfvande
efter en enhetsskola å hela det lägre stadiet såsom den rätta lösningen af läroverksfrågan
började göra sig gällande. Man ville med andra ord ombilda de fem lägre
klasserna till en skola, afsedd att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela
medborgerlig bildning, och tillika göra denna skola till grundval för den vetenskapliga
bildningen. En nödvändig förutsättning för en sådan anordning var latinets
uppskjutande till sjette klassen, en fråga, som under de sista årtiondena stått på dagordningen
och utgjort en af kärnpunkterna i Andra Kammarens reformprogram.
Dessa reformyrkanden uppkallade från den vetenskapliga och särskildt den klassiska
bildningens målsmän ett energiskt motstånd, och flere förslag framkommo att på
andra vägar, särskildt efter föredömen, hämtade från de tyska »Btirgerschulen»,
söka tillfredsställa krafvet på eu utvidgad kurs i medborgerlig bildning. Sympatier
hade på många håll sådana yrkanden, som gingo ut på en ombildning af de s. k.
småläroverken till efter olika orters behof afpassade praktiska skolor; bland dessa må
erinras om 1870 års kommittés förslag om »pedagogier», 1882 års kommittés förslag
om »kommunalskolor», regeringspropositionerna år 1892 och 1893 angående om
-
82
REALSKOLANS ORGANISATION.
bildning af de lägre läroverken in. fl. Äfvenledes förordades införandet af en ny
bildningslinje vid de allmänna läroverken; sådan var grundtanken till exempel i 1887 års
läroverksproposition angående en s. k. praktisk linje. Dessa förslag ägde alla det
gemensamt, att de ville lämna den hufvudstomme af undervisningen, som representerades
af de lärda linjerna vid de fullständiga och femklassiga läroverken, alldeles
oberörd för att genom åtgärder vid sidan däraf — genom särskilda, mindre läroverk
eller en ny linje — tillgodose den medborgerliga bildningens'' kraf och åsyftade
alltså principiellt en återgång till 1820 års skolsystem. Förslagen ledo dessutom
samtliga af felet att underskatta betydelsen och styrkan af nämnda tidskraf, hvilket
var alltför djupt ingripande för att genom partiella, endast vissa orter och vissa
läroverk omfattande åtgärder låta sig afspisa.
De betänkligheter, som speciellt vetenskapligt intresserade hyste mot förslaget
att bygga ett för högre bildning afsedt gymnasium på en för bibringande af medborgerlig
bildning anordnad femklassig skola, började emellertid så småningom att
skingras,, i synnerhet sedan man till det gamla reformyrkandet anknutit förslaget om
en med den första gymnasialklassen parallell sjette klass, hvilken skulle öfvertaga
uppgiften att meddela de afgående lärjungarne för det praktiska lifvets behof särskilt
afpassade bildningsmoment. Och motståndet mot latinets uppflyttning till sjette
klassen, åtminstone vid flertalet af de allmänna läroverken, aftog i styrka, sedan man
kommit till insikt därom, att det nya mål, som efter latintemats borttagande ur
mogenhetspröfningen blifvit satt för skolundervisningen i detta ämne, och den omläggning
af själfva undervisningsmetoden, som däraf borde blifva en följd, möjliggjorde
ämnets inträdande på ett senare stadium. Under sådana förhållanden var
det lättare att förlika sig med krafvet på latinets uppflyttning, i synnerhet som
denna fordran framställdes icke för att komma den klassiska bildningen till lifs,
utan i afsikt att kunna nå ett annat, med våra dagars starka utveckling på det
ekonomiska området särdeles viktigt mål, nämligen en för det praktiska lifvets
ämnessvenner tillräcklig och vid konfirmationsåldern afslutad allmänbildning, hvilken
utan nämnda inskränkning ej syntes stå att vinna för alla dem, som behöfde
den. Vid riksdagen år 1896 framhölls detta mål med styrka i flere motioner,
som visserligen alla förkastades, men likväl genom däraf framkallade utskottsutlåtanden
och uttalanden under debatterna i kamrarna väsentligen bidrogo att utbilda
en stark opinion om behöfligheten af en enhetsskola med sjelfständig afslutning,
omfattande fem för alla läroverkets lärjungar gemensamma klasser och därtill
en med nedre sjette klassen parallell, för de på detta stadium afgående lärjungarne
särskilt afsedd och med examen afslutad klass. Ett sådant förslag, ytterligare skärpt
genom framhållandet af betydelsen af en aigångsexamen på mellanstadiet och de däraf
betingade organisatoriska ändringarnas genomförande vid alla högre och femklassiga
läroverk, tog sig tre år senare uttryck i motioner, väckta inom riksdagens båda kamrar,
och ledde, efter det förslaget både tran flere myndigheters sida, Indika däraf berördes,
och inom lärarekretsar vunnit anslutning, till riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899,
som närmast legat till grund för kommitténs undersökning i föreliggande fråga.
ALLMÄNNA GRUNDER.
83
Den gemensamma undervisningens utsträckande till och med femte klassen
och latinets däraf betingade uppflyttning till den sjette kan alltså anses som det
mål, till hvilket den inhemska utvecklingen under de senaste årtiondena syftat.
Organiseras nu läroverken i öfverensstämmelse härmed, måste de fem lägre klasserna
få till uppgift å ena sidan att tillgodose deras bildningsbehof, som utan att syfta
till studentexamen åstunda ett högre mått af allmänbildning, än folkskolan är afsedd
att meddela, och å den andra att utgöra en grundval för gymnasiet.
Att ifrågavarande läroverksstadium kan tillgodose dessa bägge syften, det har,
såsom ofvan påvisats, väsentligen sin grund däri, att båda bildningsarterna, den allmänt
medborgerliga och den förberedande vetenskapliga, till innehåll och form
väsentligen närmat sig hvarandra, hvadan den punkt, där differentieringen i undervisningen
måste äga rum, utan förfång för någondera kan och därför äfven bör
framflyttas. Det är nämligen uppenbart, att äfven den lärjunge, som ämnar söka
en vetenskaplig utbildning, i de för vår tids allmänbildning mera väsentliga kunskapsgrenarna
bör hafva den insikt, som för hvarje bildad samhällsmedlem anses erforderlig,
liksom ock att han, så länge han är barn, bör behandlas som barn och
erhålla den för sin ålder bäst afpassade undervisningen. Det är alltså kommitténs
mening, att den medborgerliga bildningskursen, om denna anordnas med noggrann
hänsyn till lärjungarnes utveckling, är både den bästa och lämpligaste grundvalen
jämväl för gymnasialstudierna, och att sålunda de bägge syftena för det lägre
stadiet i själfva verket sammanfalla till ett.
För öfrigt är uppenbart, att det med hänsyn till valet af studieriktning och till
förekommande af misstag därutinnan måste verka hälsosamt ej blott för individen utan
äfven för läroverkets undervisning, att detta val uppskjutes två år längre än nu, eller
till en ålder, då lärjungen själf, hans målsman och hans lärare bättre fått lära känna
arten af hans anlag, än hvad som efter endast tre klassers genomgående är möjligt.
Af skäl, som å annat ställe (sid. 51-52) blifvit närmare utvecklade, har kommittén
i de lärjungars intresse, som vid konfirmationsåldern ämna sluta sin skolgång,
föreslagit det lägre stadiets utvidgning med en af särskild afgångsexamen åtföljd
sjette klass, hufvudsakligen afsedd att sammanfatta, afrunda och bringa i tillämpning,
hvad som i de fem lägre klasserna blifvit inhämtadt. Genom en sådan anordning
har den medborgerliga bildningskursen erhållit sitt eget, själfständiga slutmål och
därigenom för framtiden skyddats från faran att, såsom hittills beständigt skett,
trängas åt sidan af den högre bildningens stundom af lärarne missförstådda intressen.
De nya kunskaper, som i denna realskolans slutklass tillkomma, få de lärjungar,
som ämna fortsätta till studentexamen, inhämta å gymnasiet efter en, i öfverensstämmelse
med dettas läggning, bredare plan.
Om nu de fem lägre klasserna enhetligt anordnas, är det påtagligt, att en
linjedelning i realskolans sjette klass, hvars uppgift är att vara en slutpunkt för de
vid konfirmationsåldern afgående lärjungarne, ocli där för öfrigt inga nya ämnen tillkomma,
icke kan ifrågasättas. Enligt kommitténs förslag blir alltså realskolan till sin
Det gemensamma
läroverksstadiets
uppgift
-
Sjette klassen.
Den sexklassiga
realskolans
enhetlighet.
84
REALSKOLANS ORGANISATION.
Utsöndring
af mindre
väsentliga
ämnen.
plan alltigenom enhetlig. Den valfrihet, som i fråga om franska och i vissa fall
teckning ansetts erforderlig i femte och sjette klasserna (sid. 178), är ej af den omfattning,
att den kan anses som ett upphäfvande af denna grundsats.
^ diskussioner, som ägnats åt frågan om en koncentration af de främmande
lefvande språkens studium, har emellertid understundom påyrkats, att, därest latinet
uppflyttades till sjette klassen, det lägre stadiet borde uppdelas i skilda språklinjer,
till exempel en tysk-fransk och en tysk-engelsk. Enligt kommitténs mening skulle emellertid
förverkligandet af dylika förslag ingenting annat åstadkomma än att aflägsna ett
gammalt ondt för att skapa ett nytt likartadt i stället. Xy latinets uppflyttning till
sjette klassen har för reformvännerna mindre varit ett mål än ett medel, nämligen
för åstadkommande af ett enhetligt nederstadium. Skulle nu den gamla linjedelningen
å det lägre stadiet efterträdas af en annan, vore tydligen hela den ifrågasatta
reformen förfelad.
I förut nämnda syfte, nämligen att främja de främmande språkens koncentrering,
har ock föreslagits, att de tilltänkta realskolorna med afseende på dessa ämnen
skulle organiseras olika alltefter olika orters behof. Härvid torde emellertid böra
erinras därom, att våra dagars utvecklade kommunikationsväsende och befolkningens
däraf framkallade större rörlighet så väsentligen reducerat betydelsen af hvad man
kallat »olika orters behof», åtminstone i fråga om den uppväxande ungdom, hvars
bildning det här gäller, att en från denna synpunkt företagen uppdelning af realskolorna
i olika slag näppeligen kan undgå att blifva godtycklig. För öfrigt skulle
en dylik anordning i många afseenden visa sig oläglig, till exempel vid öfvergång från
en realskola till eu annan eller till ett gymnasium. Också synes obenägenheten
mot ett på principen om olika slags skolor byggdt system i vårt land vara så stor
och så allmän, att därhän syftande förslag, hvad statslära verken beträffar, icke torde
hafva utsikt att vinna afseende.
Slutligen vill kommittén framhålla, att ett frångående af grundsatsen om realskolans
enhetlighet — vare sig genom linjedelning eller inrättande af olika skolor
å skilda orter — skulle, åtminstone i begynnelsen af dess tillvaro, vålla oreda och
förvirring med afseende på examens- och kompetensbestämmelserna.
Då omfånget af den bildning, realskolan är afsedd att bibringa, måste begränsas
med hänsyn till lärjungames krafter och lärotidens längd, är det nödvändigt
att bland de kunskapsgrenar, som här kunna ifrågakomma, göra ett val från synpunkten
af hvad som för vår tids allmänbildning är mera väsentligt och mindre
väsentligt. Vid en i öfverensstämmelse härmed företagen granskning af den för
det lägre läroverksstadiet nu gällande undervisningsplanen har kommittén för sin del
funnit, att åtskilliga ämnen eller delar af ämnen kunna och böra utsöndras, såsom
latinska och franska språken, det systematiska studiet af den tyska syntaxen, vissa
delar af matematiken och den för latinlinjens fjärde och femte klasser föreskrifna
utförligare kursen i gamla tidens allmänna historia.
Angående de tre sistnämnda ämnena hänvisar kommittén till hvad i Gran -
ALLMÄNNA GRUNDER.
der till kursplan för realskolan rörande hvart och ett af dem är anfördt. Hvad åter
beträffar latinet, torde utan gensaga kunna påstås, att vår kulturs alltjämt fortgående
frigörelse från det omedelbara beroendet af antikens numera nått den punkt, att detta
ämne kan anses vara af mycket underordnad betydelse för den bildning, hvarom här
är fråga. Såsom tillhörande specialstudiernas område har latinet enligt kommitténs
förslag förlagts till gymnasiet, där det af dem, som hafva behof däraf, bör kunna
studeras på ett annat och i förhållande till det nedlagda arbetet mera fruktbärande sätt,
än hittills varit fallet. Äfven franskans betydelse för vår tids kultur är i aftagande,
och säkert är, att de germanska språken, tyska och engelska, för oss äro viktigare.
Vid sådant förhållande och då det befunnits nödvändigt att vidtaga åtgärder
för undanrödjande af den mycket öfverklagade språkträngsel, som nu råder å mellanstadiet,
kunde det ifrågasättas att låta franskan helt och hållet utgå från realskolans
undervisningsplan. Å andra sidan kan emellertid icke förnekas, att bekantskap med
nämnda språk ännu anses ega en viss betydelse i det bildade umgängeslifvet. Härtill
kommer, att en viss kunskap i franska är nödvändig för utöfvandet af vissa yrken,
för hvilka realskolan bör utgöra en lämplig förberedelse. Därför har kommittén
ansett försiktigheten bjuda att visserligen låta franskan utgå från realskolans normalplan,
men å andra sidan bereda de lärjungar, som så önska, tillfälle att utom
den för alla lärjungar föreskrifna timplanen däri erhålla undervisning. Att franskan
med den ställning, kommittén velat gifva densamma, skulle komma att på språkundervisningen
utöfva samma störande inverkan som för närvarande, kan ej befaras,
då den endast skulle läsas af dem, som för ämnet äro särskildt intresserade
eller anse sig däraf för sin framtid hafva påtaglig nytta. Härjämte bör erinras
därom, att franskan skulle erhålla ett mindre timtal, än den för närvarande i motsvarande
klasser äger, att den som frivilligt ämne ej kan utgöra en sådan ökning
af arbetsbördan, som ifall den vore obligatorisk, och att slutligen enligt kommitténs
förslag de lärjungar, som läsa franska, skulle erhålla befrielse från teckningsundervisningen,
om de så önska.
Af kommitténs ofvan angifna uppfattning framgår, att den föreslagna realskolan
skulle komma att omfatta endast tvenne främmande språk såsom obligatoriska,
nämligen tyska och engelska, eller just de språk, hvilka på grund af sin
frändskap med vårt modersmål för lärjungarne äro lättast att inhämta, och hvilka
därjämte ur praktisk synpunkt äro de för oss ojämförligt viktigaste. Genom denna
koncentration af språkundervisningen undanrödjes ett länge öfverklagadt missförhållande,
hvadan denna åtgärd i och för sig bör vara ägnad att göra ifrågavarande studium
mera fruktbärande, än hittills varit fallet. När härtill lägges, att det lägre skolstadiet
blifvit utvidgadt med en sjette, för praktisk tillämpning särskildt afsedd klass,
och att tyskan såväl härigenom som till följd af ofvannämnda i fråga om undervisningsämnena
företagna reduktion kunnat erhålla ett ökadt timtal, har kommittén
all anledning till den förväntan, att, därest därjämte dess å annat ställe (sid. 127—13 3)
framställda förslag rörande dessa ämnens metodiska behandling, äfvensom rörande fränt
-
Två främmande
språk
obligatoriska.
86
REALSKOLANS ORGANISATION.
jandet af språklärarnes utbildning, vinna afseende, resultatet af det frän praktisk synpunkt
sedt synnerligen viktiga språkstudiet skall blifva väsentligen bättre.
I fråga om språkundervisningen i realskolan har inom kommittén, i anslutning
till hvad i Yttrande i läroverksfrågan, sid. 47-56, blifvit anfördt, föreslagits, att åt
lärjungar, hvilkas målsmän så önska, måtte medgifvas rätt till befrielse från deltagande
i undervisningen i det ena främmande språket och i så fall naturligen helst
det senare inträdande, nämligen engelskan. Detta förslag har vunnit ytterligare stöd
i en af Sveriges allmänna folkskollärareförening genom dess centralstyrelse till Kungl.
Maj:t den 12 april 1900 ingifven petition, däri bland annat i underdånighet hemställes,
att vid den ifrågasatta examen å mellanstadiet endast ett språk måtte blifva
obligatoriskt. Kommittén har emellertid icke kunnat biträda detta yrkande, enär en
dylik åtgärd skulle vara ägnad att alltför mycket försvaga den medborgerliga bildning,
som de allmänna läroverken, utöfver omfånget för folkskolans verksamhet, hafva
till uppgift att bibringa. Insikt och färdighet i främmande språk skattas af allmänheten
synnerligen högt. Också har hittills kännedom om tre språk ansetts erforderlig
för dem, som å läroverkets mellanstadium afsluta sin skolgång. Att i en
handvändning göra det ifrågavarande skolstadiet enspråkigt kan icke anses påkalladt
vare sig af pedagogiska hänsyn eller nya kulturella förhållanden. Härtill kan läggas,
att den ifrågasatta valfriheten i fråga om tyska och engelska kommer i strid med
kommitténs ofvan uttalade grundsats om realskolans enhetlighet.
Större utrym- Genom det lägre stadiets utvidgning med en sjette klass och genom den
me äLn!niga ofvan föreslagna utsöndringen af åtskilliga ämnen eller delar af ämnen har det blifvit
möjligt att gifva större utrymme åt sådana kunskapsgrenar, som för vår tids
bildning äro af större betydelse, såsom modersmålet, tyska, historia, särdeles fäderneslandets,
och geografi, särskildt Skandinaviens. En uppskattning af hvad som i nämnda
afseende kan anses mera eller mindre viktigt måste alltid blifva subjektiv och beroende
på hvars och ens allmänna ståndpunkt och bildningsintressen. Kommittén
tillåter sig emellertid erinra därom, att dess förslag i denna punkt är att betrakta
som en yttring af dess allmänna sträfvan att låta de fjärmare liggande latinskromanska
bildningselementen träda tillbaka för de germanska, eller med andra ord
att i första hand göra lärjungarne förtrogna med den andliga och materiella odling,
hvaraf vi närmare beröras.
Ledd af denna sträfvan har kommittén icke kunnat undgå att tilltalas af den
jämväl af riksdagen uttalade önskan, att de nationella bildningselementen måtte
stärkas. I öfverensstämmelse härmed har kommittén ansett sig böra särskildt under
sista skolåret bereda ökad tid åt de ämnen, hvilka i högre grad äro ägnade att
främja nämnda syfte, nämligen modersmålet, historia och geografi. Äfven med afseende
på kursfördelningen hafva åtskilliga ändringar vidtagits i syfte att göra undervisningen
i dessa ämnen mera fruktbärande, än hittills varit fallet. Om de föreslagna
åtgärderna komma till stånd, bör realskolan kunna bibringa sina lärjungar en
afsevärd förmåga att använda modersmålet i tal och skrift, en genom läsning af
Nationella
bildnings
elementen
stärkta.
ALLMÄNNA GRUNDER. 87
våra förnämsta författare vunnen kunskap om den svenska litteraturen, en utförligare
kännedom om vår nyaste historia och i samband därmed grunddragen af den svenska
statsförfattningen och kommunalförvaltningen, äfvensom en närmare bekantskap med
fäderneslandets natur- och befolkningsförhållanden. Att ett omhuldande af dessa
viktiga moment i den medborgerliga bildningen bör blifva af betydelse för de ungas
uppfattning af och kärlek till fosterlandet och den inhemska odlingen, torde ej behöfva
närmare påvisas. I här berörda afseende hafva våra grannländer längesedan
föregått med efterföljansvärdt exempel.
Kommittén har jämväl haft för ögonen det synnerligen behjärtansvärda önskemålet,
att undervisningen i det hela måtte göras mindre svårfattlig, än nu är fallet,
och mera afpassad efter lärjungarnes mottaglighet. Bland åtgärder, som i detta
syfte blifvit vidtagna, vill kommittén, under hänvisning till hvad i Grunder till
kursplan för realskolan är anfördt, särskilt framhålla den i det föregående omnämnda
utsöndringen af mera abstrakta kunskapsmoment samt upphäfvande! af kursafslutningen
i tredje klassen, hvarigenom det lägsta stadiets kurs kunnat utbredas
öfver ett större antal klasser och undervisningen sålunda allt ifrån början erhålla en
lugnare, bredare och åskådligare läggning. Att kommitténs sträfvanden i detta afseende
väsentligen underlättats därigenom, att realskolan gjorts sexårig, torde vara
uppenbart. Med den kursfördelning, kommittén uppgjort, bör det blifva möjligt
att i större omfattning, än för närvarande kan ifrågakomma, grunda undervisningen på
åskådning och fantasi, direkt efterbildning och konkret praktisk tillämpning och sålunda
göra densamma på en gång mera praktiskt fruktbringande och mera allsidigt utvecklande.
Detta syfte har kommittén jämväl på annat sätt velat främja. Så har kommittén
beredt större utrymme åt kroppsöfningar, gifvit teckningen någon, om ock
ringa, ökning i tid, framställt förslag i syfte att befordra lärjungarnes omvårdnad
om deras handstil och den yttre skötseln af deras skriftliga arbeten, äfvensom föreslagit
åtgärder till slöjdundervisningens befrämjande. Kommittén håller nämligen
före, att utvecklingen af de sidor af lärjungens personlighet, Indika genom dessa
åtgärder närmast beröras, utgör ett viktigt, hittills måhända icke nog beaktadt
moment i den bildning, hvars meddelande är de allmänna läroverkens uppgift.
Genom de sålunda föreslagna åtgärderna, framför allt tillgodoseendet af sådana
kunskapsgrenar, som för vår tids bildning äro viktigast, och undervisningens noggranna
anpassning efter lärjungarnes mottaglighet har realskolan erhållit en mera
praktisk läggning i den mening, undervisningen vid det allmänna läroverket kan
blifva praktisk utan att förlora sin allmänbildande och ideella karakter.
I öfverensstämmelse med all undervisnings natur träder det praktiska momentet,
den förut inhämtade kunskapens tillämpning och användning, påtagligast fram
å lärokursens sista stadium. Så ock i realskolans sjette klass. Detta förhållande
framgår i all synnerhet genom nedanstående jämförelse mellan de lärostycken, som
föreslagits för denna klass, hvilken markerar den lägre skolkursens afslutning, och
första gymnasieringen, som utgör begynnelsen till ett mera vetenskapligt stadium.
Allsidigare utbildning
af
lärjungarne.
Realskolans
praktiska
läggning.
Jämförelse
mellan realskolans
sjette
klass och
gymnasiets
första ring.
88
REALSKOLANS ORGANISATION.
De viktigaste skillnaderna i kurs- och timplan för realskolans sjette klass
och gymnasiets första ring.
Ämnen. | Realskolans klass 6. | Realgymnasiets ring I. | Latingymnasiets ring I. |
Kristendom. | Lifsbilder ur kyrkans historia, sär-skildt reformationstidens; de väsent-ligaste skiljaktigheterna mellan de | Kyrkohistoria: gamla tiden, medel-tiden påbörjad. | = realgymnasiet. |
Modersmålet. | 4 timmar; skrifning hvarannan vecka; intyg, fullmakter o. d. | 3 timmar; skrifning hvar 3:e vecka; | = realgymnasiet. |
Tyska. | 3 timmar; skrifning hvarannan vecka; | 2 timmar; skrifning hvar 3:e vecka; | — realgymnasiet. |
Engelska. | 4 timmar; skrifning hvarannan vecka; | 3 timmar; skrifning hvar 3:e vecka; | 2 timmar; ingen skrifning; syntax |
Historia. | 4 timmar; hufvuddragen af svenska | 3 timmar; forntiden o. medeltiden i | = realgymnasiet. |
Geografi. | Repetition af Europas, särskildt Skan-dinaviska halföns geografi. | Europas geografi påbörjad. | = realgymnasiet. |
Matematik. | 5 timmar; aritmetik 0. algebra: ekva-tioner, de fyra räknesätten, äfven | 6 timmar; algebra: de fyra räkne-sätten, kvadratrötter, proportions-lära, ekvationer, planimetr. räkne-öfn.; geometri: repetition, propor-tionslärans tillämpning påbörjad; | 4 timmar; algebra: i det närmaste = |
Naturvetenskap. | 4 timmar; naturlära: kortfattad öfver-sikt af de viktigare naturliga växt-familjerna, grunddragen af läran om | 2-f-3~f-2 timmar. Naturhistoria; öfver-sikt af fanerogama växtfamiljer på-börjad, genomgång af insamlade ledande kurs, några metalloider. | 2-{-2 timmar. Naturhistoria: samma |
Latin. |
|
| 6 timmar. Se kursplanen. |
ALLMÄNNA GRUNDER. S0
Af denna jämförande tablå framgår, att sjette klassens och första gymnasieringens
kurser äro mer eller mindre olika i alla ämnen. Så till exempel har i modersmålet
sjette klassen större timtal och flere skrifningar, hvarjämte lärjungarne där
erhålla öfning i uppsättande af skrifvelser, såsom ansökningar, intyg m. m.; i de
moderna språken har sjette klassen likaledes större timtal, grammatikstudiet är mera
begränsadt, hvarigenom större utrymme vunnits för talöfningar och andra praktiska
språköfningar; i historia, som erhållit fyra timmar mot tre å gymnasiet, lämnas en
utförligare framställning af de senaste tidsskedena jämte grunddragen af den svenska
statsförfattningen och kommunalförvaltningen, medan å gymnasiet kursen omfattar
forntiden och medeltiden; i geografi genomgås bland annat Skandinaviska halfön, som å
gymnasiet först förekommer i andra ringen; matematikkursen har ombildats till en
hufvudsakligen aritmetisk, på praktiska räkneuppgifter anlagd kurs, omfattande bland
annat enklare bokföring. Detta, liksom hvad den föreslagna kursplanen i öfrigt gifver
vid handen, utvisar, att sjette klassen, utan att förlora sitt organiska samband med
det föregående stadiet, i högre grad än nuvarande nedre sjette klassen och den föreslagna
första gymnasieringen är ägnad att gifva de afgående lärjungarne för det
praktiska lifvets behof mera omedelbart användbara kunskaper.
En annan viktig skillnad mellan sjette klassen och gymnasiets första ring
är den, att i nämnda klass, med hänsyn till förestående examen, i åtskilliga
ämnen måste förekomma en del repetitioner, hvilka för gymnasiets lärjungar äro
obehöfliga. Och i själfva verket har sjette klassens uppgift att afsluta en
sedan flere år fortgående kurs och första ringens att grundlägga en högre kurs för
% flertalet ämnen föranledt en så olika kursfördelning, att den för mer än hälften af
antalet lästimmar i veckan omöjliggör samläsning mellan deras lärjungar. Men
äfven där samläsning är möjlig, har kommittén dock ansett, att sådan endast i
undantagsfall bör förekomma för att ej hindra hvardera afdelningens fria utveckling
i och för dess särskilda ändamål. Däremot finnes, såsom af öfversikten framgår,
intet hinder för att lärjungarne i latin- och realgymnasiets första ring i de flesta
ämnen, då ringarnas elevantal sådant medgifver, undervisas tillsammans.
Det ej minst kännetecknande för realskolans organisation är, att den, såsom
nämnts, har sin egen afsilning vid sidan af gymnasiet och sin egen, af viss
kompetens åtföljda afgångsexamen. Det förra gör, att realskolan såsom ett eget led
i organisationen kan bevara sin själfständighet vid sidan af de fortsatta studierna
och sålunda undgå den nära liggande faran att blifva blott och bart en förberedande
skola till gymnasiet. Examen åter skall i allmänhetens ögon gifva värde åt den
nya realskolebildningen och bör tillika verka som en hälsosam kontroll på att det
lägre skolstadiet verkligen motsvarar sitt ändamål. I fråga om denna examen,
hvilken kommittén sökt göra så effektiv som möjligt, utan att den för lärjungarne blir
för ansträngande, samt angående den kompetens, som kommittén anser böra åtfölja
denna examen, hänvisas till framställningen å sid. 191 -212 samt 213—35.
12
Realskola
examen.
9°
REALSKOLANS ORGANISATION.
Öfvergång till
gymnasiet.
Realskolan och
samskolan.
För att gifva realskolans undervisning en klarare syftning och tillika fastställa .
en norm för hvad som i den nya realskolexamen rätteligen skall kunna fordras
har kommittén för hvarje läroämne uppställt en särskild målsbestämmelse. Målsbestämmelserna
hafva till yttermera visso sammanförts i en paragraf af läroverksstadgan,
som alltså i korthet angifver den nya skolartens bildningstyp.
Beträffande realskolans anslutning till gymnasiet är, såsom ofvan föreslagits,
afsedt, att lärjungar, som, efter att hafva genomgått femte klassen, flyttats till den sjette,
utan särskild pröfning skola äga rätt att inträda i gymnasiets första ring. I detta afseende
blifva alltså realskolorna å orter, där intet gymnasium finnes, likställda med
de nuvarande femklassiga läroverken. Men de hafva framför dessa ett viktigt företräde
därutinnan, att lärjungar, som vid konfirmationsåldern vilja gå ut i lifvet med en
kortare skolkurs och kompetens för anställning i praktiska värf, hafva tillfälle att
i hemorten förvärfva sådan. Detta kommer utan tvifvel att för mången lärjunge
innebära en kraftig och hälsosam maning att ej utan tillräcklig anledning söka tränga
sig fram på den lärda banan, så mycket mer som han inom realskolan kan vinna
en för många ställningar i lifvet alldeles tillräcklig allmänbildning.
Men som det understundom torde inträffa, att en yngling, som aflagt realskolexamen,
därefter får håg för fortsatta studier, så hafva för sådana fall vissa lättnader
föreslagits. Han skulle nämligen ej blott äga att, om än med förlust af ett studieår,
utan vidare intagas i första ringen af ett gymnasium utan äfven att, om han
vid nästföljande hösttermins början vill söka inträde i andra ringen, varda fritagen
från pröfning i modersmålet, tyska, engelska, geografi och naturhistoria, förutsatt
att han i nämnda examen blifvit godkänd i motsvarande ämnen. ’) En sådan
lindring torde, särskildt då det gäller öfvergång till ett realgymnasium, befinnas
ägnad att på verksamt sätt underlätta dylika sträfvanden, om de äro förtjänta af
framgång.
Undervisningsplanen för realskolan med dess två språk och vid konfirmationsåldern
afslutade bildningskurs är för öfrigt i sina hufvuddrag så lagd, att den i själfva
verket lämpar sig ej blott för gossar utan äfven för flickor på ifrågavarande stadium.
Den har därför utan väsentligare modifikationer kunnat läggas till grund för
de sexklassiga samskolor, som kommittén föreslår skola upprättas inom vissa mindre
samhällen. Med ledning af erfarenhet både från privata samskolor i vårt eget land
och från våra grannländer, där »middelskolen» i Norge, »realskolen» i Danmark och
olika slags skolor i Finland i senare tider och med god framgång öppnats för
flickor, är all anledning att hoppas, att den inom varsamma gränser hållna tillämpning
af samskoletanken, som sålunda afses, skall krönas med framgång. Denna i
första hand af ekonomiska grunder påkallade åtgärd torde jämväl vara ägnad att å de
orter, där samskolor förutsättas komma till stånd, höja den kvinnliga skolbildningen.
) Se §§ 17 och 18 af Förslag till stadga för realskolexamen.
ALLMÄNNA GB UNDER.
9''
Sammanfattas i korthet de allmänna drag, som för den af kommittén i föregående
kapitel föreslagna realskolan kunna anses karakteristiska, märkes alltså.
alt realskolan är enhetlig;
alt latin icke förekommer bland undervisningsämnena;
att tyska och engelska äro obligatoriska, men franska frivilligt ämne;
att de nationella bildningselementen blifvit stålblå, °
att undervisningen i det hela planlagts med noggrannare hänsyn till vår tids
bildningsbclio/ och lärjungarnes allsidiga utveckling,
att undervisningen erhållit en mera praktisk syftning,
att undervisningsplanen äfven lämpar sig för samskoloi.
Öfversikt.
Första klassens
indragning
1869.
Realskolan och folkskolan.
Realskolans plats i det offentliga skolsystemet — mellan folkskolan å ena sidan
och gymnasiet å den andra — har redan i det föregående blifvit angifven (sid. 79 — 80).
Däraf framgår, att kommittén i fråga om realskolans anknytning nedåt, eller med
andra ord rörande det allmänna läroverkets förhållande till folkskolan, i hufvudsak
hyllar samma uppfattning som den, hvilken blifvit framställd i Yttrande i läroverksfrågan
år 1899, nämligen att i berörda hänseende under nuvarande förhållanden
ingen ändring är tillrådlig, och att sålunda den flerfaldiga gånger påyrkade indragningen
af första klassen för närvarande ej bör vidtagas. Åberopande den utredning
af hithörande förhållanden, särskildt angående nyintagnas ålder, hemvist och föregående
undervisning, som i nämnda Yttrande i läroverksfrågan förebragts, x) anser
sig kommittén dock, innan den öfvergår till en närmare framställning af undervisningsplanen
för realskolan, för egen del i frågan böra anföra följande.
Folkskolan och det allmänna läroverket, hvilka förr betraktats såsom fullständigt
skilda läroanstalter, hafva på de senaste årtiondena trädt hvarandra närmare.
Detta faktum, som bäst bevisas däraf, att öfver hälften, eller närmare bestämdt 5 6 °/0>
af de lärjungar, som vinna inträde i läroverkens första klass, komma från folkskolan,
har framgått såsom en naturlig följd af de snabba framsteg, denna skola
gjort sedan år 1842, då skolgången gjordes obligatorisk och hvarje församling ålades
att, där ej särskilda förhållanden föranleda undantag, hålla minst en, helst fast,
skola med vederbörligen examinerad lärare. Ett par årtionden därefter, när folkskolans
nya organisation och de förbättrade ekonomiska villkor, hvarmed densamma
af stat och kommun omhuldats, hunnit visa sin verkan, blef det möjligt att år 18 6 9
i öfverensstämmelse med riksdagens hemställan indraga den då tioåriga läroverkskursens
första klass, hvilken genom folkskoleväsendets allmänna utveckling kunde
anses hafva blifvit umbärlig. Inträdesfordringarna till den nya första klassen ökades
‘) Sid. 57 — 75 och 174 —179 samt tab. 37 — 39.
REALSKOLAN OCH FOLKSKOLAN.
93
icke obetydligt i flere ämnen, J) tyskans studium framsköts ett år, och inträdesåldern
höjdes från fyllda 9 till fyllda 10 år.
Då emellertid vid utfärdandet af 1878 års läroverksstadga enligt önskningar, ° inträdessom
från flere håll uttalats, inträdesåldern för första klassen åter bestämdes till fyllda 9
år och i sammanhang därmed inträdesfordringarna något sänktes, framträdde snart
vid riksdagarna fordran på indragning äfven af den nya första klassen af läroverket.
Fyra gånger2) vann detta kraf, genom hvars förverkligande man hoppades vinna
både ekonomiska och sociala fördelar, Andra Kammarens bifall. Men efter det afstyrkande
utlåtande, som 1882 — 84 års läroverkskommitté efter verkställd utredning
af frågan afgaf, och i följd af Första Kammarens ihärdiga motstånd har denna klass
hittills blifvit åt läroverken bibehållen, hvilket onekligen haft ett välgörande inflytande
på arbetet vid dessa.
I stället sökte regeringen på riksdagens anhållan år 1894 åstadkomma ett inträdesfordnärmare
samband mellan folkskolan och de allmänna läroverken, då inträdesfordringarna ^niZglfter
till läroverkets första klass bestämdes i nära anslutning till de kurser, som enligt folkskolans
gällande normalplan skulle genomgås i första klassen af fast folkskola Litt. A. d) kurs l894''
Visserligen tillämpades härvid normalplanens bestämmelser äfven på punkter, där
detta för åstadkommande af en anknytning till folkskolan icke kunde anses nödvändigt,
så att till exempel inträdesfordringarna i kristendom ökades betydligt utöfver
hvad som för ifrågavarande åldersstadium kan anses lämpligt. Härigenom
blef emellertid öfvergången från folkskolan till läroverket i viss mån underlättad,
utan att likväl någondera läroanstalten genom denna åtgärd hindrats i fullföljandet
af sitt särskilda ändamål.
Frågan om första klassens indragning synes efter denna åtgärd hafva upphört
att vara akut. Då den vid 1896 års riksdag på grund af väckt motion åter bragtes
inför Andra Kammaren, föranledde detta lika litet som flere andra, samtidigt framställda
reformförslag något uttalande från denna kammares sida. Och då statsutskottet vid
1898 års riksdag under behandlingen af åttonde hufvudtiteln fann sig föranlåtet att
uttala, att öfvervägandet af denna fråga, hvars lösning ur flere synpunkter skulle
vara önskvärd, själfmant torde erbjuda sig vid utarbetandet af en ifrågasatt förändrad
undervisningsplan, och att det då skulle visa sig, huruvida de betänkligheter,
som förut framställts mot en sådan åtgärd, kvarstode eller öfverhufvud vore
tillräckligt afsevärda i jämförelse med de fördelar, densamma skulle medföra, blef
äfven detta mycket moderata uttalande af Första Kammaren uteslutet ur motiveringen.
Oaktadt sedermera vid riksdagen år 1899 både i den motion i Andra Kammaren,
i) , Särskild höjdes inträdesfordringarna i modersmålet (redogörelse för innehållet af en uppläst berättelse
och färdighet i rättskrifning) och räkning (division och öfning i hufvudräkning), hvarjämte såsom
ny fordran tillkom geografi (öfversikt af Sverige, Norge och Danmark). Kungl. kungörelsen den io mars 1869.
2) Vid riksdagarna år 1880, 1881, 1890 och 1892.
s) De genom Kungl. kungörelsen den 9 november 1894 fastställda inträdesfordringarna till första
klassen finnas intagna i § 24 af gällande läroverksstadga.
REALSKOLANS ORGANISATION.
Den princi•
piella synpunkten.
9\
som bragte frågan om läroverksreformen på tal, och i det utlåtande, som i denna
fråga afgafs af Andra Kammarens första tillfälliga utskott, hänvisades till nyss anförda
uttalande af statsutskottet, finnes likväl i riksdagsskrifvelsen den 6 maj
samma år, på grund af Första Kammarens tystnad i frågan, ingenting nämndt om
första klassens indragning.
Väl kan redan den omständigheten, att riksdagens kamrar hittills icke kunnat
enas rörande den ifrågasatta indragningen, och att de läroverkskommittéer, som
haft att yttra sig i frågan, mer eller mindre bestämdt afstyrkt densamma, anses
tyda på att den påyrkade åtgärden åtminstone under nuvarande förhållanden ej kan
anses tidsenlig. Men som en dylik fordran, till följd af vissa därmed förbundna
fördelar, icke desto mindre kan väntas ånyo göra sig påmind, torde utöfver den
ofvan åberopade utredningen en kortfattad redogörelse för hufvudskälen till den
ståndpunkt i frågan, kommittén intagit, här befinnas vara på sin plats.
Från principiell synpunkt anser kommittén, därest såväl inom folkskolan som
vid läroverken nödiga förutsättningar för nämnda indragnings verkställande vore för
handen, lika litet nu som år 1869 något vara att invända mot en dylik åtgärd.
Folkskolan och realskolan hafva nämligen delvis samma mål; i båda undervisas jämsides
ungdom af samma ålder (9—14 år), och båda afse att meddela medborgerlig
bildning, ehuru till olika utsträckning, i det att realskolan, som behåller
sina lärjungar under ett större antal år, därigenom blir i stånd att anlägga undervisningen
i de olika ämnena efter en bredare och mera omfattande kursplan, hvarjämte
den upptager ämnen, som ej återfinnas å folkskolans normalplan, särskildt
främmande lefvande språk och främmande länders historia. Lika visst som därför
de båda skolarternas lärjungar en gång måste åtskiljas för att få olika utbildning,
lika säkert är, att de intill ett visst stadium utan skada kunna undervisas tillsammans.
Hvar punkten för skilsmässan lämpligast bör förläggas, är en pedagogisk
erfarenhetsfråga, som till största delen måste bero på ifrågavarande skolors
art och utveckling. Hittills har slutet af den bäst utrustade folkskolans första
årskurs betraktats såsom en lämplig anknytningspunkt, hvarifrån hennes lärjungar
kunna öfvergå till läroverkets första klass. Ur organisatorisk synpunkt läte sig
emellertid mycket väl tänka, att anknytningspunkten rycktes ett år högre upp,
så att öfvergången kunde ske från andra klassen af den bäst utrustade folkskolan
till realskolans andra klass. Därvid skulle naturligen den hittillsvarande första
läroverksklassen indragas, inträdesåldern och inträdesfordringarna i motsvarande grad
höjas samt tyska språkets studium, så vida ej nya svårigheter skulle skapas, framskjutas
ett år. Som det slutliga ekonomiska resultat, indragningen borde medföra,
i följd af behöfliga, men nu obestämbara utvidgningar inom folkskolan är svårt att på
ett tillförlitligt sätt angifva l) och i hvarje fall här ej bör få vara afgörande, synes *)
*) Att den effektiva, ej skenbara, besparing, som genom första klassens indragning skulle uppstå
för statsverket, är synnerligen vansklig att på förhand något så när exakt angifva, torde bland annat framgå
däraf, att medan 1882 — 84 års kommitté, till följd af kostnaden för den betydliga tillökning af folkskolans
REALSKOLAN OCH FOLKSKOLAN.
95
frågan egentligen bero därpå, huruvida en indragning — med bibehållande af det uppställda
slutmålet för realskolans undervisning i olika ämnen, hvilket enligt kommitténs
mening ej tål vid någon afprutning — för närvarande kan genomföras utan alltför
kännbara olägenheter för läroverken och för folkskolan.
Hvad realskolan vidkommer, kan nämnda fråga uppdelas i följande tvenne:
Kan det kunskapsmått, som inhämtats under två år i småskolan och två år i en
fullt utvecklad folkskola, och som sålunda innehafves af en lärjunge, hvilken genomgått
andra klassen af fast folkskola Litt. A, i alla ämnen med undantag af tyska
anses motsvara, hvad som erfordras för inträde i realskolans andra klass? Och kan
genom ändring af de följande realskoleklassernas kurs- och timplan den afsedda
färdigheten i nämnda språk uppnås, äfven om dess studium uppskjutes ett år?
Om man, för att erhålla ett tillförlitligt svar på den förra af dessa frågor,
jämför den i nya normalplanen af år 1900 för andra klassen af fast folkskola Litt.
A upptagna årskursen med den för realskolans första klass föreslagna, hvilken med
undantag af kristendomskursen är nästan alldeles lika med den för första läroverksklassen
nu gällande, skall det visa sig, att — därest man bortser från tyska språket,
hvilket ju icke förekommer i folkskolan — kurserna ungefärligen täcka hvarandra
förutom i kristendom, där folkskolekursen är betydligt större, och i modersmålet, historia
och räkning, där realskolans lärjungar inhämta något mera. *) Att för öfrigt i de
båda nämnda klasserna antalet veckotimmar för de flesta ämnen (utom kristendom,
modersmålet och tyska) är nära öfverensstämmande, framgår af följande öfversikt:
lärarepersonal, som måste förutsättas, om folkskolan på ett tillfredsställande sätt skulle kunna förbereda till
inträde i läroverkens andra klass, ansåg, att det ekonomiska resultatet af indragningen skulle blifva en ökad
statsutgift för skolväsendet af minst 750,000 kronor, så beräknade 1892 års statsutskott, som förmenade en
utvidgning af folkskolans lärarepersonal vara för ändamålet obehöflig, att indragningen borde för statsverket
medföra en besparing af 154,628 kronor årligen.
J) I kristendom skola lärjungarne i andra årsklassen af fast folkskola Litt. A, särskilt i fråga om
katekesen, redan hafva inhämtat lika mycket, som är afsedt att genomgås i andra realskoleklassen, eller hela
första hufvudstycket och första trosartikeln af utvecklingen. Däremot är den grammatiska kursen i modersmålet
mindre än i realskolans första klass; då härtill kommer, att undervisningen i denna del af ämnet i realskolan
går parallellt med och väsentligen stödjes af undervisningen i tyska, torde med afseende på den
allmänna språkbildningen en afsevärd skillnad förefinnas mellan realskolans och folkskolans lärjungar uti
ifrågavarande klasser. Hvad åter historien angår, saknas i andra klassen af folkskolan den för realskolans
första klass föreslagna kursen i fäderneslandets historia intill år 1319 efter en mindre lärobok. I matematik
hafva ifrågavarande lärjungar i folkskolan ej erhållit någon öfning i decimalbråk, däremot gjort någon be.
kantskap med allmänna bråk, en olikhet, som lätt torde kunna utjämnas. Hvad slutligen naturläran angår?
bör anmärkas, att den för realskolans första klass föreslagna »läran om människokroppens byggnad» ej
förekommer förrän i folkskolans tredje årsklass, hvaremot lärjungarne i folkskolans andra årsklass erhålla
en något större kännedom om läran om djuren.
Realskolans
synpunkt.
9b
REALSKOLANS ORGANISATION.
Antal veckotimmar i folkskolans andra klass och realskolans första klass.
Klasser. | Kristend. j Modersm. | Tyska. | Hist. | Geogr, | Matem. | Naturl. | Välskr. | Teckn. | S:a tim. ! | |
Folksk. Klass 2 | 5 | 8 | O | 2 | 2 | 5 | 2 | i*/« | I | ! 26 V®*) |
Realsk. klass 1. | 3 | 5 | 6 | 2 | 2 | 4 | 2 | 2 | I | 27 |
Vid en dylik jämförelse får man emellertid ej förbise den viktiga omständigheten,
att, äfven om de föreskrifna kurserna något så när motsvara hvarandra, en
kvalitativ skillnad i regeln torde förefinnas, då allmänna läroverket i flere afseenden
verkar under gynnsammare förhållanden än folkskolan, särskildt därutinnan, att det
vanligen arbetar med mindre klasser och kan sofra lärjungematerialet. Under sådana
omständigheter är det antagligt, att lärjungarne i realskolans första klass befinna
sig på en högre utvecklingsståndpunkt än lärjungarne i folkskolans andra klass. Om
denna skillnad i den allmänna mognaden hos de olika slagen af lärjungar ansetts
vara af väsentlig betydelse för förslaget om första klassens indragning, redan då det gällt
det allmänna läroverkets nioåriga kurs, bör dess inverkan blifva ännu kännbarare,
när det ifrågasättes att förkorta realskolans sexåriga kurs. Bortser man emellertid
från detta förhållande, kan den egentliga svårigheten med afseende på första
klassens indragning från realskolans synpunkt sägas ligga däri, att studiet af tyska
måste uppskjutas ett år, samt att realskolan för framtiden skulle gå miste om
den hälsosamma inverkan, nämnda klass haft till att disciplinera och vid gemensamt
arbete vänja de i läroverket från olika håll nyinträdande lärjungarne. Sistnämnda
uppgift måste ju vid en eventuell indragning af första klassen alltid öfvertagas af
nuvarande andra klassen, hvilket naturligen skulle konima att inkräkta på dennas
arbetstid. Svårare torde emellertid blifva att vinna ersättning för de sex timmarnas
grundläggande undervisning i tyska språket, som samtidigt måste uppgifvas. Tv att
vid inträdet i den nya första klassen fordra kunskaper i tyska, motsvarande dem,
som inhämtats i den indragna klassen, kunde med rätta stämplas som ett försök
att med ena handen återtaga, hvad som gifvits med den andra, och att återvinna
det förlorade genom att i följande klasser öka tyskans timtal torde näppeligen af
hänsyn till öfriga ämnens kraf i nämnvärd mån låta sig genomföra, utan att lärjungarne
öfveransträngas.
Att åter utan något slags ersättning helt enkelt framskjuta studiet af tyskan
ett år vore en åtgärd af mycket genomgripande betydelse ej blott för tyskan, som
därigenom skulle mista en femtedel af sina veckotimmar i realskolan, utan äfven
*) Hela antalet veckotimmar i folkskolans andra årsklass utgör egentligen 28, men sång, som
i nämnda klass har 1 ^2 veckotimme, har vid jämförelsen ej upptagits, då den, liksom gymnastiken, i realskolan
är ställd utom timplanen.
REALSKOLAN OCH FOLKSKOLAN.
97
för läroverkets språkbildning i dess helhet, enär det grundläggande- språkets ställning
skulle försvagas och endast två år, i stället för hittillsvarande tre, komme att förflyta
mellan det första och det andra främmande språkets inträde på schemat. '') På grund
af den större mognad, lärjungarne under ytterligare ett skolår erhållit, skulle visserligen
inlärandet af det främmande språket i vissa afseenden underlättas och sålunda
kunna jämförelsevis raskare fortskrida. Sannolikt kan äfven synas, att lärjungarnes
kunskaper genom tillägget af sjette realskoleklassen skulle i realskolexamen blifva
minst lika stora som vid afgången från nuvarande femte läroverksklassen, ätvensom
att, till följd af den föreslagna ökningen af ämnets timtal å gymnasiet, resultatet
i studentexamen skulle blifva ungefär desamma som nu; men i så fall skulle man
också nödgas helt och hållet afstå från den förstärkning af tyskans ställning, som,
särskilt hvad beträffar tal- och skriffärdighet, i den nya undervisningsplanen åsyftats.
Dessutom må erinras därom, att i vårt land studiet af det första främmande språket
_ detta må nu hafva varit latin, tyska eller franska — före år 1856 i regeln
börjats vid 8, därefter intill år 1869 vid 9 års ålder, och att efter denna tid ett
kortvarigt försök gjorts med att uppskjuta nämnda studium till 10 års ålder, men
att man snart (efter 1878) funnit sig föranlåten att återgå till 9 års ålder.
Hvad utlandet angår, har man visserligen i flere kantoner i Schweiz, där lärjungarne
dock från hemmet medföra praktisk kunskap i minst ett af de stora kulturspråken,
samt i Norge, där de klassiska språken numera i regeln uteslutits från de
högre skolornas schema, och där för öfrigt ändringen i språkens ställning är af så
färskt datum, att det ännu torde vara för tidigt att häraf draga några säkra slutsatser,
vågat sig på försöket att till en högre normalålder än 9 år framskjuta studiet
af det första främmande språket. Men i de flesta andra europeiska kulturländer
har man, trots åtskilliga teoretiska utsagor till förmån för uppskof med språkstudiet,
i praktiken ännu alltjämt fasthållit vid 9 år såsom lämpligaste utgångspunkten
för nämnda studium vid de offentliga läroanstalterna. 2)
Ses åter förslaget om första klassens indragning från folkskolans synpunkt,
så är till en början att märka, att det just är folkskolan, som ansetts skola däraf draga
den förnämsta vinsten. I socialt afseende vore det nämligen utan tvifvel en fördel,
om olika samhällsklasser allmännare än hittills kunde förmås att begagna folkskolan
såsom förskola till de allmänna läroverken. Grundad anledning finnes jämväl
för den förhoppningen, att den ifrågasatta åtgärden skulle vara ägnad att bereda
folkskolan en i ekonomiskt afseende förbättrad ställning, om inflytelserika samhälls- *)
*) Jfr. realskolans timplan sid. 177.
2) I Schweiz inträder väl i flere kantoner det första främmande språket vid 10, 11 eller 12 års
ålder; i Norge har sedan år 1896 tyskan börjats i första och engelskan i andra middelskoleklassen vid respektive
11 och 12 års ålder; i Berlin har man ock sedan åtskilliga år tillbaka i vissa »Bflrgerschulen»
på försök börjat läsningen af det första främmande språket vid 11 års ålder. Men i statsläroverken eller
i därtill förberedande skolor i Tyskland, Österrike, Frankrike, Holland, Danmark m. fl. länder börjar eljest
i regeln lärjungarnes språkundervisning, när de äro nio år eller yngre.
Folkskolans
synpunkt.
13
<)8
REALSKOLANS ORGANISATION.
klasser genom att dit sända sina barn blefve djupare intresserade för densamma.
Och icke minst skulle en närmare anslutning mellan folkskolan och de allmänna
läroverken kunna verka hälsosamt, om den bidroge till att framkalla en med barnaålderns
behof mera öfverensstämmande indelning af folkskolans katekeskurs.
Det gäller dock härvid att noga tillse, det man för att ernå vissa åstundade
fördelar icke går alltför brådstörtadt till väga och till äfventyrs genom att pålägga
folkskolan mera, än hon för närvarande mäktar bära, skapar nya svårigheter, ägnade
att vålla ett afbrott i det organiska samband, som sedan år 1894, då inträdesfordringarna
till läroverkens första klass lämpades efter folkskolans kurser, på ett lyckligt
sätt börjat utveckla sig mellan de båda läroanstalterna. Vid den ofvan anställda
jämförelsen mellan kurserna i folkskolans andra klass och realskolans första
har nämligen kommittén lagt till grund förhållandena vid den förmånligast ställda
fasta folkskolan (lutt. A enligt 1900 års normalplan), emedan förhållandena där
ej blott i fråga om genomgångna kurser utan äfven och ej minst däruti, att klassen
hela läsåret undervisas af särskild lärare, närmast likna läroverkens. Från de flesta slag
af folkskolor, där resultaten i följd af samläsning mellan olika årsklasser eller hvarannandagsläsning
väsentligen försenas, torde någon direkt öfvergång af här ifrågasatta
art i regeln ej befinnas möjlig.
Af inom kommittén utförda beräkningar för år 1899, grundade på till
Kungl. ecklesiastikdepartementet ingifna primäruppgifter, framgår emellertid, att
folkskolor, som fullständigt ordnats efter normalplanens typ Litt. A, vid 1899 års
slut funnos endast i 54 af Sveriges 93 städer samt å 28 platser på landsb}rgden,
men saknades i 4 städer med högre läroverk och i 11 af de städer, för hvilka
sexklassiga samskolor af kommittén föreslagits. Hela lärjungeantalet i skolorna Litt.
A utgjorde 86,796, motsvarande blott 11,7% af hela rikets i folkskolor och småskolor
undervisade barn. '') Det långt öfvervägande antalet af landets skolpliktiga
barn undervisas i skolor, anordnade i öfverensstämmelse med någon af normalplanens
öfriga typer. En vanlig skolform är hvarannandagsläsning, som ännu förekommer
till och med i en och annan stad, och den flyttande folkskolan är i några
län, till exempel Kronobergs och Värmlands, talrikare än den fasta.
Trots den starka utveckling, som under de sista årtiondena ägt rum på folkskolans
område, torde alltså en närmare undersökning af denna skolas förhållanden,
sådana de för närvarande verkligen te sig, gifva vid handen, att det vida öfvervägande
antalet af rikets folkskolor icke skulle vara i stånd att — utan särskild undervisning
vid sidan eller alltför stor tidsspillan — i de olika ämnena utom tyska förbereda
sina lärjungar till inträde i realskolans andra klass. Om därföre den nu
*)
Vid 1890 års slut beräknades 109 folkskolor med 1,136 lärare (däraf 13 skolor med 39 lärare
på landsbygden) höra till typen Litt. A; vid 1899 års slut hade antalet vuxit till 145 skolor med 2,019
lärare (däraf 33 skolor med 207 lärare på landsbygden). Skolornas antal i en kommun beräknas i primäruPPgifterna
efter mycket olika grunder; vanligen sammanföras under namn af en skola alla klasserna i ett
folkskolehus, men stundom, såsom i Stockholm, samtliga folkskoleklasserna i en församling.
REALSKOLAN OCH FOLKSKOLAN -
99
varande första läroverksklassen på en gång allmänt indroges, skulle detta med skäl
kunna betraktas såsom ett orättvist gynnande af städerna och ett fåtal folkrikare
orter å landsbygden på bekostnad af den öfriga och vida större delen af landet.
Barn från trakter med mindre utvecklad folkskola skulle nämligen för framtiden få
svårare än nu att komma in vid läroverken; ty i städernas bättre utrustade folkskolor
lära icke mottagas barn från landsbygden, som vilja förbereda sig för intagning
i allmänt läroverk, och att i fattigare och glest befolkade trakter för sådana
barn bereda särskild undervisning torde falla sig dyrt och i vissa fall omöjligt.
Invändes häremot, såsom flere gånger skett, att just den ifrågasatta åtgärden
borde verka som en kraftig maning till de samhällen, livilka ännu ej på ett tillfredsställande
sätt ordnat sitt folkskoleväsen, att i detta afseende upphjälpa, hvad
som brister, bör dock, äfven om så skulle ske, å andra sidan ej förglömmas,
att folkskolan i själfva verket har ett annat och vida viktigare mål än att tjäna
såsom förskola åt de allmänna läroverken. Om den sistnämnda uppgiften alltför
starkt betonas, kan folkskolans egentliga verksamhet lätt löpa fara att snedvridas.:
Först och främst bör folkskolan, där redan nu öfver 90 °''0 af landets uppväxande
ungdom mellan 7 och 14 år utbildas, själfständigt och utan något som helst yttre
tvång utveckla sig för sitt hufvudändamål såsom allmänt folkuppfostrande anstalt,
och sedan må man i andra rummet se till, om hon därjämte kan tillgodose ett
annat, från hennes synpunkt mycket underordnadt syfte, nämligen att gifva förberedande
undervisning åt den jämförelsevis ringa del af folkskolans lärjungar, som
ämnar söka sig in vid de allmänna läroverken.
En i bästa afsikt, men alltför hastigt vidtagen inskränkning af läroverkets lägre
stadium kan också lätteligen komma att verka i helt annan riktning, än som åsyftats.
Det kunde nämligen därvid på många ställen inträffa, att privata skolor i vida större
utsträckning än hittills finge öfvertaga den förberedande roll, som man tillämnat
folkskolan, men som denna, åtminstone ej på tillräckligt kort tid, mäktade utföra.
Så har det gått i Norge, där »middelskolens» två lägsta klasser år 1896 indrogos.
Genom att binda beviljandet af statsbidrag vid vissa villkor har man i de
mindre och medelstora städerna tvungit fram folkskolan som förberedande skola
för alla; men i de största städerna har ej kunnat förhindras, att man kringgått
detta därigenom, att de privata gosskolorna skaffat sig fem förberedande
klasser i stället för de förutvarande tre, eller att privata flickskolor i sina förberedande
klasser upptagit gossar. Dessutom klagas i Norge däröfver, att den
sålunda underlättade öfvergången till middelskolen i alltför stor utsträckning beröfvat
folkskolans högre klasser deras bästa lärjungar, sä att dessa klasser ofta nog
fått ett ganska bedröfligt utseende. Slutligen har ock indragningen fört med sig,
att särskild undervisning vid sidan af den vanliga öfverallt måst anordnas vid de
stadsfolkskolor, som bereda en del af sina lärjungar till att från femte klassen taga
inträdesexamen till middelskolen, en anordning, spm naturligen både för skolorna
100
REALSKOLANS ORGANISATION.
Partiella försök
ifrågasatta.
och deras lärjungar måste vålla åtskilliga olägenheter. För landsbygdens folkskolor
åter har man af lätt insedda skäl ej kunnat vidtaga någon sådan åtgärd.
Såväl den omständigheten, att folkskolan i de flesta trakter af vart land ännu
ej nått en sådan utveckling, att den — äfven om man bortser från tyskan — utan
särskild undervisning vid sidan eller alltför stor tidsförlust för lärjungarne kan förbereda
till inträde i realskolans andra klass, som ock de erfarenheter, hvilka redan
vunnits genom våra grannländers åtgärder i detta afseende, synas kommittén innebära
en stark maning att i fråga om inskränkningen af läroverkens lägsta stadium gå till
väga med varsamhet. Eljest torde lätt kunna hända, att man, i stället för att närma
folkskolan och läroverket till hvarandra, dem emellan skapar en klyfta och, utan
gagn för folkskolan, skadar det allmänna läroverket genom att försvaga dess underbyggnad,
så att antingen kunskapsnivån måste sänkas eller öfveransträngning framtvingas.
Men om alltså kommittén under förhandenvarande förhållanden icke finner
sig kunna tillstyrka en åtgärd, som, så vidt dess följder för närvarande kunna öfverskådas,
särskildt skulle vara ägnad att ställa sig hindrande i vägen för uppnåendet
af det för de allmänna läroverken satta målet, så anser den dock, i hufvudsaklig anslutning
till hvad i nämnda Yttrande i läroverksfrågan blifvit anfördt, icke olämpligt,
att försök med första klassens indragning anställas å orter, där kommunerna därtill
befinnas villiga och folkskolan är väl utvecklad. Visar det sig då, att kunskapsnivån
vid de allmänna läroverken genom en sådan anordning sjunker, så att fordringarna
i realskolexamen och studentexamen ej kunna upprätthållas, bör.en återgång
till det förutvarande förhållandet till folkskolan ske, något som i så fall utan
större svårighet torde kunna verkställas. Skulle åter dylika försök, på olika orter
och i tillräckligt antal anställda, utfalla så gynnsamt, att de farhågor, åt hvilka
kommittén här ofvan gifvit uttryck, därigenom undanrödjas, då torde tiden vara
inne att till öfvervägande upptaga frågan om första klassens indragning.
Förslag till kursplan för realskolan.
Kursbestämmelserna äro i enlighet med därom i stadgan för rikets allmänna
läroverk gifven föreskrift endast så till vida bindande, att de skola tjäna till hufvudsaklig
ledning vid utarbetandet af det förslag till lärokurser, som af rektor och
lärare vid hvarje läsårs början uppgöres samt efori granskning och stadfästelse
underställes.
Kristendom.
Mål.
Kännedom om den bibliska historien samt om det viktigaste af den kristna
tros- och sedeläran; genom bibelläsning vunnen bekantskap med några af bibelns
viktigare och mindre svårfattliga böcker, äfvensom någon kännedom om betydelsefullare
delar af kyrkans historia, särskildt reformationstidehvarfvet.
Inträdes/ordringar.
De viktigaste berättelserna ur gamla och nya testamentets bibliska historia;
textorden till första, andra och tredje hufvudstvckena i Luthers lilla katekes jämte
instiftelseorden till döpelsen; några psalmverser.
Kurser.
Första hlassen. Biblisk historia: gamla testamentet. Katekes: inledningen
och första hufvudstycket till och med fjärde budet. Bibelläsning i sammanhang
med bibliska historien och katekesen. Valda psalmer. *)
l) Vid katekesundervisningen läses i klasserna i—4 Luthers lilla katekes i samband med
den antagna utvecklingen; i fråga om den senare fordras dock utanläsning endast af viktigare bibelspråk.
Vid psalmläsningen bör utanläsning förekomma endast af ett fåtal därtill särskildt lämpliga
psalmer eller psalmverser.
102
REALSKOLANS ORGANISATION.
Andra klassen. Biblisk historia: nya testamentet. Katekes: först* hufvudstycket
afslutadt och repeteradt, första trosartikeln. Bibelläsning såsom i föregående
klass. Valda psalmer.
Tredje klassen. Biblisk historia: repetition. Katekes: andra hufvudstycket
afslutadt och repeteradt, tredje hufvudstycket påbörjadt. Bibelläsning såsom i föregående
klass. Valda psalmer.
Fjärde klassen. Bibelläsning: ett af de synoptiska evangelierna. Katekes:
tredje hufvudstycket afslutadt och repeteradt, fjärde och femte hufvudstyckena.
Valda psalmer.
Femte klassen. Bibelläsning: Apostlagärningarna. Repetition af Luthers lilla
katekes, afseende en sammanfattning af det viktigaste af den kristna tros- och
sedeläran. Öfversikt af kyrkoåret samt kort framställning af den svenska kyrkans
gudstjänstordning. Valda psalmer.
Sjette klassen. Bibelläsning: valda delar af Psaltaren samt något af de mindre
bland de Paulinska brefven eller Petri första bref. Lifsbilder ur kyrkans historia, särskildt
från reformationstiden; redogörelse för de väsentligaste skiljaktigheterna mellan de
kristna hufvudkyrkorna och kort öfversikt af de mera betydande, från protestantisk
kyrka utgångna trossamfunden.
Modersmålet.
Mål.
Förmåga att vårdadt och med riktig betoning uppläsa stycken i bunden och
obunden form äfvensom att muntligt och skriftligt gifva en redig framställning af
ett lättare ämne; säkerhet i rättstafning och interpunktion; kännedom om det viktigaste
af svenska språkläran; genom litteraturläsning vunnen bekantskap med några
af Sveriges förnämsta författare, hufvudsakligen från nittonde århundradet.
Inträdesfordringar.
Förmåga att tydligt och säkert läsa innantill och att med egna ord redogöra
för innehållet af en uppläst enkel berättelse.
Någon färdighet i rättskrifning.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
10?
Kurser.
Första klassen. Läsning och förklaring af valda stycken, företrädesvis ur
Nordens saga, historia och geografi, samt öfningar att återgifva innehållet af lästa
eller af läraren muntligt framställda berättelser och beskrifningar, allt i förening med
inöfning af de riktiga'' språkljuden och aktgifvande på betoningen; af språkläran
hufvudsakligen samma delar, som genomgås vid undervisningen i tyska språket;
satsbildningsöfhingar; rättskrifningsöfningar med stöd af antagen rättstafningslära.
Andra klassen. Läsning och förklaring af valda stycken samt öfningar att
återgifva innehållet såsom i föregående klass; framsägning af inlärda enklare poetiska
stycken; ftf språkläran hufvudsakligen samma delar, som genomgås i tyska
språket; satsbildtttngsöfningar; rättstafnings- och interpunktionsöfningar.
Tredje klassen. Läsning och förklaring af valda stycken samt öfningar att
återgifva innehållet såsom i föregående klasser; framsägning af inlärda enklare poetiska
stycken; formläran samt sats- och interpunktionsläran efter en kort lärobok
påbörjad; satsanalyS Och satsbildningsöfningar; rättstafningsläran afslutad; rättstafningsoch
interpunktionsöfningar; någon gång en mindre uppsats på lärorummet under
lärarens ledning.
Fjärde klassen. Välläsning: valda stycken ur det nittonde århundradets
svenska poesi och prosa och i sammanhang därmed underrättelser om författarne,
äfvensom nödiga upplysningar ur versläran; öfningar i muntligt återgifvande såsom
i föregående klass; framsägning af inlärda fosterländska stycken; sats- och interpunktionsläran
afslutad; rättskrifningsöfningar.
Hvarannan vecka, efter lärarens anvisning med afseende på behandlingen, en
uppsats öfver lättare ämne eller en skriftlig öfversättning af förut läst tysk text,
utförd än i hemmet, än på lärorummet.
Femte klassen. Välläsning såsom i föregående klass; öfningar i muntlig
framställning med noggrannare aktgifvande på uttryckets språkriktighet; sammanfattande
öfversikt af den i språkläran genomgångna kursen; rättskrifningsprof; dispositionsöfningar.
Hvarannan vecka en uppsats eller en öfversättning såsom i föregående klass.
Sjette klassen. Välläsning: valda litteraturprof från nittonde, äfvensom från
adertonde århundradet; i sammanhang därmed underrättelser om författarne; referat
och deklamationsöfningar samt andra öfningar i muntlig framställning; dispositions
-
104
REALSKOLANS ORGANISATION.
öiningar jämte öfningar att uppsätta enklare skrifvelser, såsom ansökningar, intyg,
fullmakter m. m.
Hvarannan vecka, efter lärarens anvisning med afseende på behandlingen, en
skriftlig uppsats, någon gång omväxlande med en öfversättning från tyska eller
engelska, utförd än i hemmet, än på lärorummet.
Tyska.
Mål.
Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och öfversätta lättare tysk text; färdighet
att uppfatta och på tyska besvara enklare frågor i anslutning till lästa stycken;
törmåga att utan svårare grammatiska och fraseologiska fel till tyska skriftligt
öfversätta en lättare svensk text; härför nödig grammatisk kunskap.
Kurser.
Första klassen. Uttals- och läsöfpingar; substantivens och adjektivens vanligaste
böjningsformer, personliga, förenade possessiva, interrogativa och de vanligaste
demonstrativa pronomen, indikativ af de temporala hjälpverben samt af de svaga
verben i aktiv; öfning i särskiljande af ordklasser och satsens hufvuddelar under
jämförelse med modersmålet; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; förberedande
talöfningar.
Andra klassen. Läsöfningar; substantivens deklinationer, adjektivens deklinationer
och komparation, räkneord, pronomen, indikativ i passiv, imperativ, infinitiv,
particip, modala hjälpverb, under läsningen förekommande starka verb, prepositioner
och konjunktioner; öfning i särskiljande af ordklasserna och satsdelarna under
jämförelse med modersmålet; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Tredje klassen. Läsning af lättare sammanhängande stycken; återstående
former af verbet, sammansatta verb, under läsningen förekommande starka verb,
prepositioner och konjunktioner; behöfliga delar af syntaxen i anslutning till den
lästa texten; öfning i särskiljande af ordklasserna och satsdelarna samt hufvudsatser
och bisatser under jämförelse med modersmålet; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
I05
Fjärde klassen. Läsning af lättare sammanhängande stycken; formläran fullständigt
genomgången och repeterad; syntax och satsanalys såsom i föregående,
klass; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Hvarannan vecka, på ämnets lärotimmar och under lärarens ledning, en skriftlig
reproduktionsöfning eller en öfversättning till tyska.
Femte klassen. Läsning af moderna författare; kort öfversikt af syntaxen;
muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Hvarannan vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning till
tyska, utförd än i hemmet, än på lärorummet.
Sjette klassen. Läsning af moderna författare, delvis ex tempore; grammatik
i anslutning till de skriftliga öfningarna; öfning i läsning af tysk stil; muntliga och
skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Hvarannan vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning till
tyska såsom i föregående klass.
Engelska.
Mål.
Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och öfversätta lättare engelsk text;
färdighet att uppfatta och på engelska besvara enklare frågor i anslutning till lästa
stycken; förmåga att utan svårare grammatiska och fraseologiska fel till engelska
skriftligt öfversätta en lättare svensk text; härför nödig grammatisk kunskap.
Kurser.
Fjärde klassen. Uttals- och läsöfningar; formlära; muntliga och skriftliga
tillämpningsöfningar; talöfningar.
Femte klassen. Läsning af lättare sammanhängande stycken; formläran afslutad
och repeterad; behöfliga delar af syntaxen i anslutning till texten; muntliga
och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Sjette klassen. Läsning af lättare moderna författare, delvis ex tempore;
syntax såsom i föregående klass jämte en kort öfversikt af syntaxen i dess helhet,
muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Hvarannan vecka eu skriftlig öfversättning till engelska, utförd än i hemmet,
än på lärorummet.
14
io6
REALSKOLANS ORGANISATION.
Franska.
Mål.
Förmåga att med någorlunda felfritt uttal uppläsa och öfversätta genomgångna
franska läsestycken; kunskap om det allmännaste af formläran.
Kurser.
Femte klassen. Uttals- och läsöfningar; af formläran hufvudsakligen de regelbundna
verben och hjälpverben; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
Sjette klassen. Läsning af lättare text; det viktigaste af formlärans öfriga
delar; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
Historia.
Mål.
Kännedom om fäderneslandets historia, företrädesvis under nyare tiden, samt
om det viktigaste af svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen; kännedom
om den allmänna historien, företrädesvis under nyare tiden.
Kurser.
Första klassen. Berättelser ur Nordens guda- och hjältesaga samt äldre
historia efter lärarens muntliga framställning och med stöd af en läsebok; fäderneslandets
historia under forntiden och medeltiden intill år 1319 efter en mindre lärobok.
Andra klassen. Fäderneslandets historia 1319—iéii jämte hufvuddragen
af Norges och Danmarks historia till början af 1600-talet.
Berättelser ur Greklands och Roms saga och historia efter lärarens muntliga
framställning och med stöd af en läsebok.
Tredje klassen. Fäderneslandets historia 1611 —1718 jämte hufvuddragen
af Norges och Danmarks historia under samma tid.
Allmänna historien: forntiden efter en mindre lärobok.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
107
Fjärde klassen. Fäderneslandets historia 1718-1809 jämte hufvuddragen
af Norges och Danmarks historia under samma tid.
Allmänna historien: medeltiden och tiden 1500-1648.
Femte klassen: Fäderneslandets historia från år 1809 till närvarande tid
jämte hufvuddragen af Norges och Danmarks historia under samma tid samt en
kortfattad repetition af svenska forntidens och medeltidens historia.
Allmänna historien från år 1648 till närvarande tid.
Sjette klassen. Hufvuddragen af Sveriges statsförfattning och kommunalförvaltning.
Repetition af svenska och allmänna historien under nyare tiden, med
särskild vikt lagd på tiden efter år 1815.
Geografi.
Mål.
Kännedom om Skandinaviska halföns samt om det viktigaste af det öfriga
Europas och de främmande världsdelarnas fysiska och politiska geografi; förmåga
att förstå och använda karta och glob.
Inträdes/ordning ar.
Kännedom om Skandinaviska halföns gränser, om det allmännaste af dess
höjdförhållanden och om Sveriges hufvuddelar; närmare kännedom antingen om
Götaland eller om Svealand och Norrland; förmåga att på kartan utvisa det genomgångna.
Kurser.
Första klassen. Världsdelar och världshaf efter globen jämte korta upplysningar
om jordens form och rörelse; öfningar att förstå och använda kartan,
Sveriges och Norges geografi jämte en sammanfattande öfversikt af Skandinaviska
halföns fysiska beskaffenhet; det öfriga Europas fysiska och politiska geografi påbörjad.
Andra klassen. Europas fysiska och politiska geografi fortsatt.
Tredje klassen. Europas fysiska och politiska geografi afslutad jämte en
sammanfattande öfversikt af densamma.
Fjärde klassen. De främmande världsdelarnes fysiska och politiska geografi
påbörjad.
o8
REALSKOLANS ORGANISATION.
Femte klassen. De främmande världsdelarnes fysiska och politiska geografi
afslutad och repeterad.
Sjette klassen. Sammanfattande öfversikt af den fysiska geografien; repetition
af Europas geografi, särskildt Skandinaviska halföns, med framhållande af befolkningsoch
samhällsförhållanden, näringslif och kolonialväsen.
Matematik.
Mål.
Insikt och färdighet i aritmetik samt i lösning af första gradens ekvationer
med en och flera obekanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska
lifvet; någon öfning i enklare bokföring. Insikter i plangeometri till ett omfång,
motsvarande Euklides’ fyra första böcker och det riktigaste af läran om likformighet,
jämte färdighet att lösa enklare konstruktions- och beräkningsuppgifter.
Inträdesfordringar.
Färdighet i användandet af de fyra räknesätten med hela tal, dock att icke
må fordras kännedom om tal, som innehålla flera än fyra siffror, eller användning
af mer än tvåsiffriga multiplikatorer och divisorer; någon kännedom om sorter och
någon öfning i hufvudräkning.
Kurser.
Första klassen. Aritmetik: de fyra räknesätten med hela tal jämte någon
öfning i användandet af decimaler; tillämpning på sorter; hufvudräkning.
Andra klassen. Aritmetik: de fyra räknesätten i bråk med tillämpning på
sorter; hufvudräkning.
Tredje klassen. Aritmetik: läran om bråk och dess tillämpning på sorter
afslutad och repeterad; enkel regula de tri samt lättare uppgifter, tillhörande procentoch
ränteräkning; hufvudräkning.
Fjärde klassen. Aritmetik och algebra: enklare uppgifter i bolagsräkning;
beräkning af medelvärden; användning af parenteser; planimetriska räkneöfningar i
anslutning till den geometriska kursen; enkla ekvationer af första graden med en
FÖRSLAG TILL KURSPLAN. J
obekant jämte problem och i samband därmed bokstafsräkningens grunder till den
omfattning, i hvilken de för ekvationsräkningen äro behöfliga.
Geometri: läran om linjer, vinklar, trianglar och parallellogrammer, med
väsentligt afseende fäst vid konstruktionsuppgifterna; lätta öfningssatser.
Femte klassen. Aritmetik och algebra: repetition af aritmetiken, särskilt
genom sammansatta bråk exempel; planimetriska och enklare stereometriska räkneöfningar
i anslutning till den geometriska kursen; ekvationer och problem i samband
med enkel bokstafsräkning såsom i föregående klass.
Geometri: läran om cirklar och månghörningar, med väsentligt afseende fäst
vid konstruktionsuppgifterna; lätta öfningssatser.
Sjette klassen. Aritmetik och algebra: ekvationer af första graden med en
och flera obekanta jämte problem; de fyra räknesätten i hela tal och bråk, äfven
omfattande enkla exempel i bokstafsräkning i anslutning till det förut genomgångna;
planimetriska och enklare stereometriska räkneöfningar i anslutning till den geometriska
kursen; lättare uppgifter rörande obligationer och växlar; någon öfning i
enklare bokföring.
Geometri: den föregående kursen repeterad och ytterligare tillämpad; det
viktigaste af läran om likformighet med tillämpning på* uppgifter rörande likformig
afbildning.
Naturlära.
Mål.
Kännedom om människokroppen och det allmännaste af hälsoläran samt om
typiska och andra anmärkningsvärda djur och växter, särskildt de vanligaste inhemska
och de för människan viktigaste, jämte sammanfattande öfversikter af djuroch
växtriket; kännedom om de viktigaste fysiska och kemiska företeelserna med
särskildt afseende på deras praktiska betydelse och tillämpning; kunskap om hufvuddragen
af läran om jorden i geologiskt och astronomiskt hänseende samt af läran
om världsbyggnaden.
Inträdesfor äring ar.
Kännedom om valda djurtyper såsom inledning till läran om djurriket.
REALSKOLANS ORGANISATION.
I IO
Kurser.
Första klassen. Det allmännaste af läran om människokroppens byggnad;
typer för däggdjuren.
Undersökning (under våren) af ett fåtal lefvande växter med tydliga blomdelar.
Andra klassen. Kortfattad öfversikt af däggdjuren; typer för och kortfattad
öfversikt af fåglarna.
Det allmännaste af läran om de högre växternas yttre organ, hufvudsakligen
inhämtadt genom undersökning af lefvande växter; exkursioner (under våren) i
förening med undervisning om växters insamling och preparering.
Tredje klassen. Typer för och kortfattad öfversikt af de kallblodiga ryggradsdjuren.
Kortfattad öfversikt af de högre växternas yttre organ i samband med fortsatt
undersökning af lefvande växter och genomgång af förut insamlade; någon
öfning i växtbestämning efter flora enligt sexualsystemet; exkursioner (höst och
vår) under lärarens ledning; insamling af 40 allmänna växter. *)
Fjärde klassen. Typer för och kortfattad öfversikt af de ryggradslösa
djuren; systematisk repetition af djurriket påbörjad.
Typer för de större eller i annat afseende viktigare naturliga växtfamiljerna;
fortsatta öfningar i växtbestämning; genomgång af de i denna och föregående klass
insamlade vilda och odlade växter med framhållande af deras egendomligheter;
exkursioner såsom i föregående klass; insamling af 50 allmänna växter.
Femte klassen. Systematisk repetition af djurriket afslutad.
Typer för de kryptogama växterna; de viktigaste in- och utländska kulturväxterna;
genomgång af de insamlade växterna såsom i föregående klass; exkursioner
såsom i föregående klass; insamling af 60 allmänna växter.
De viktigaste fysiska företeelserna, med särskilt afseende på deras praktiska
betydelse och tillämpning; det allmännaste om vårt planetsystem och himlakropparna
i öfrigt.
Sjette klassen. Människokroppen och dess förrättningar samt i sammanhang
därmed det allmännaste af hälsoläran.
*) Den i kurserna för klasserna 3—5 föreskrifna insamling af allmänna växter bör vara
verkställd så tidigt, att växterna under höstterminens förra del kunna i och för granskning öfverlämnas
till vederbörande lärare samt därefter tjäna till undervisningsmaterial i den ifrågavarande
klassen.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
11 1
Kortfattad öfversikt af de viktigare naturliga växtfamiljerna; hufvuddragen
af läran om växtens inre byggnad, lifsvillkor och lifsföreteelser.
De viktigaste kemiska företeelserna, med särskildt afseende på deras praktiska
betydelse och tillämpning; det allmännaste af geologien.
. Välskrifning.
Mål.
Vårdad handstil.
Inträdes)''ordringar.
Någon färdighet i välskrifning.
Teckning.
Mål.
Öfning att efter ett enkelt fristående föremål göra en perspektivisk teckning
i konturer och en geometrisk ritning i gifven skala.
Kurser.
Första, andra och tredje klasserna. Frihandsteckning: inledande öfningar;
teckning af enkla verkliga föremål efter lärarens företeckning på svarta täflan och
efter väggtaflor jämte lätta öfnipgar i omedelbart återgifvande af föremål ur växtoch
djurvärlden; projektionsteckning efter enkla fristående föremål; teckning ur
minnet. — För mera försigkomna lärjungar dessutom teckning efter enklare reliefornament
samt lättare färgläggning.
Fjärde klassen. Frihandsteckning: teckning af enkla plan- och relief
ornament,
omväxlande med projektionsteckning efter enkla fristående föremål, jämte
öfningar i återgifvandet af föremål ur växt- och djurvärlden såsom i föregående
klasser; teckning ur minnet. — För mera försigkomna lärjungar dessutom öfningar
i färgläggning.
Linearritning (vårterminen): förberedande öfningar i ritinstrumentens an
vändning;
plana geometriska konstruktioner i anslutning till den geometriska kursen.
I 12
REALSKOLANS ORGANISATION.
Femte klassen. Frihandsteckning: de allmännaste grunderna för perspektivbildens
uppkomst; perspektivisk konturteckning af klotsar samt af enkla fristående
föremål; teckning ur minnet. — För mera försigkomna lärjungar dessutom fortsatta
öfningar i teckning efter föremål ur växt- och djurvärlden jämte öfningar i färgläggning.
Linearritning: fortsatta öfningar i plana geometriska konstruktioner såsom i
föregående klass, äfven omfattande ellipsen, ägglinjen och snäcklinjen; skalors uppritande
och användning; de första grunderna af projektionsritning, tillämpade på
ritning efter enkla modeller i gifven skala.
Sjette klassen. Frihandsteckning: perspektivisk konturteckning efter enkla
fristående föremål; teckning ur minnet.. — För mera försigkomna lärjungar dessutom
konturteckning med skuggning.
Linearritning: några enklare uppgifter på afbildning i parallell-perspektiv;
krokiteckning samt uppmätning och uppritning i gifven skala af enkla fristående
föremål.
Grunder till kursplan för realskolan.
Allmänna synpunkter.
De allmänna grunder för lärokursernas fördelning i särskilda ämnen, hvilka
man alltsedan 1873 sökt göra gällande vid utarbetande af undervisningsplaner för
de fem lägre klasserna vid de allmänna läroverken, finnas angifna i statsrådsprotokollet
öfver-ecklesiastikärenden den 3 januari 1873. Statsrådet Wennerberg anför
här, hurusom riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1870 anmärkt, att från flere orter
klagomål försports däröfver, att lärokurserna vore så ordnade, att i verkligheten
någon afslutad undervisning icke erhölles förr än efter genomgåendet af skolans alla
klasser, under det att det stora flertalet af lärjungarne, som icke hade tillfälle
•att fullständigt genomgå skolan, tvingades att vid den tid, då de för sin framtida
utkomst måste se sig om efter arbete, lämna densamma med, i vissa ämnen åtminstone,
ganska ofullständiga kunskaper. För att tillgodose det bildningsbehof, på
hvars förhandenvaro riksdagen sålunda fäst uppmärksamheten, föreslog den föredragande
departementschefen anordnandet af kursafslutningar i tredje och femte klasserna.
Dessa grunder för kursernas fördelning, mot hvilka riksdagen vid behandlingen
af 1873 års läroverksproposition icke gjorde någon erinran, blefvo sedermera tilllämpade
i den samma år tillsatta kommitténs följande år afgifna förslag till stadga
för de allmänna läroverken, i Kungl. cirkulären den 6 juni 1873 och 12 mars
1875, liksom ock i läroverksstadgan af år 1878. Den examen rigorosum, som
man ursprungligen tänkt sig i samband med dessa kursafslutningar, kom emellertid
icke till stånd. Uti detta förhållande såg statsrådet Wennerberg, som år 1888
åter öfvertagit högsta ledningen af läroverkens angelägenheter, hufvudsakliga anledningen
därtill, att den af honom planlagda läroverksreformen icke motsvarat de
förhoppningar, man eljest haft anledning att fästa vid densamma. Fn kommitté
tillsattes, som fick i uppdrag att i öfverensstämmelse med denna uppfattning, hvilken
närmare utvecklats i anförande till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890, utarbeta
förslag till ny läroverksstadga. I denna kommittés följande år afgifna förslag
tillämpades grundsatsen om kursafslutning i tredje och femte klasserna i fråga
om alla läroämnen, med undantag af kristendom i den förra klassen, ocli å bägge dessa
REALSKOLANS ORGANISATION.
114
stadier skulle enligt det framställda förslaget särskilda flyttningspröfningar anordnas.
Sedan tillfälle lämnats vederbörande myndigheter att om de ifrågasatta förändringarna
i läroverksstadgan afgifva yttrande, utarbetade nämnda kommitté ett revideradt, år
1894 afgifvet förslag, däri de förut anbefallda kursafslutningarna äro väsentligen
försvagade eller upphäfda och tanken på särskilda, skärpta flyttningspröfningar i
tredje och femte klasserna öfvergifvits. Sistnämnda förslag ligger till grund för nu
gällande undervisningsplan af den 22 mars 1895.
Af det ofvan omnämnda statsrådsprotokollet från 1873 framgår, att kursafslutningen
i tredje klassen ursprungligen blef anordnad för att tillgodose deras
intressen, hvilka på ett tidigare stadium ämnade afsluta sin skolgång, vare sig för
att ingå vid mindre tillämpningsskolor eller genast börja en verksamhet på det
praktiska lifvets »lägre» områden. Häremot har emellertid fyrfaldiga gånger anmärkts,
att lärjungarne i tredje klassen både äro för unga och äga för små kunskaper
för att omedelbart kunna i fackskolor emottagas. Ej heller kan denna afslutning
vara af något afsevärdt gagn för direkt utträde i det praktiska lifvet, då
arbetsgifvare i allmänhet ej äro benägna att i sin tjänst antaga lärjungar, innan
dessas konfirmationsundervisning blifvit afslutad. Yrken finnas visserligen, i hvilka
gossar dessförinnan vinna anställning, men dessas bildningsbehof torde, hvad på
staten ankommer, blifva lämpligare tillgodosedt genom folkskolans undervisning. För
öfrigt kan något behof af en afsilning särskildt i tredje klassen icke genom statistiken
påvisas, då antalet af dem, som afgå från denna klass, icke oväsentligt understiger
antalet af dem, som afgå från den närmast följande (se sid. 44).
Vid sådant förhållande vill det synas, som om ofvan anförda grunder för
en afslutning i tredje klassen icke äro af den betydenhet, att de fortfarande böra
spela någon roll vid uppgörandet af kursplaner för de lägre klasserna.
Emellertid har man gång efter annan sökt göra gällande, att en kursafslutning
i tredje klassen icke desto mindre vore väl motiverad af hänsyn till de lärjungar,
som ämnade fortsätta sina studier. Den år 1873 tillsatta skolkommittén yttrar härom
följande: »Dess berättigande ur pedagogisk synpunkt stöder sig på den grundsatsen,
att innehållet i hvarje undervisningsämne, som tager en längre följd af år i anspråk,
bör, såvidt möjligt är, ordnas i bestämda kurser, af hvilka den första eller lägsta
bör innehålla en öfversikt af det väsentligaste inom kunskapsområdet eller någon
viktigare del af detsamma, hvilken öfversikt sålunda kommer att blifva den kärna,
kring hvilken det på skolans högre stadier tillkommande undervisningsstoffet på ett
organiskt sätt ansluter sig.» Ett ännu mera typiskt uttryck för den tidens uppfattning
om undervisningen på det lägsta stadiet finner man i följande yttrande af
S. Ribbing i hans reservation till 1872 års kommittébetänkande: »Hvad angår
historien, så ligger det särskildt i naturen af denna vetenskap, att ‘ undervisningen
i densamma, äfven för dem, som sedermera i större utförlighet skola idka dess
studium, lämpligast börjar med kortare och mera sammanhängande öfversikter,
GRUNDER TILL KURSPLAN ALLMÄNNA SYNPUNKTER. M5
bildande den kärna eller stam, kring hvilken den större mångfalden sedan kan slutas
utan fara att därvid förlora enheten och sammanhanget ur sikte.»
Lämpligheten af att lägga denna pedagogiska teori till grund för kursfördelningen
i de tre lägre klasserna har ej vunnit erfarenhetens stöd. Hvarje afslutad kurs,
som inom läroverken anordnas, måste till sitt omfång i väsentlig grad blifva beroende
såväl af de olika ämnenas natur som af läroverkens särskilda uppgift att utöfver omfånget
för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning. Anordnas en kursafslutning
i tredje klassen, måste lärjungarne exempelvis hafva genomgått hela svenska
historien i relativt utförlig framställning: hela, ty i samma stund en afprutning å
denna fordran vidtages, upphör kursafslutningen att existera; i utförligare framställning
än i folkskolan, ty eljest har hela denna kurs vid de allmänna läroverken intet
berättigande. I språken bör åtminstone formläran vara inhämtad, om man öfver hufvud
taget skall kunna tala om en kursafslutning, i naturlära en öfversikt åt växt- och
djurriket, i kristendom hela katekesen o. s. v. Nu synes det af de diskussioner,
som ägnats denna fråga såväl i dess helhet som med afseende på de särskilda läroämnena,
tämligen oförtydbart framgå, att den anordnade bildningskursen på grund
af här anförda förhållanden måste blifva så omfattande, att den icke utan åsidosättande
af viktiga pedagogiska hänsyn kan rymmas inom de tre lägre klassernas
ram. I samma mån den tid, som blifvit anslagen till genomgången af en fullständigt
afslutad kurs i ett ämne, blifvit knappt tillmätt, måste framställningen af de
lärostycken, som föreskrifvits, blifva kompendieartad och schematisk. En på detta
sätt anlagd undervisning har emellertid befunnits mindre lämplig på läroverkets lägsta
stadium, där det snarare är af vikt att i en bred och åskådlig framställning, som
är ägnad att gifva näring åt känslan och fantasien, bibringa ett underlag af insikter,
på hvilket sammanfattande öfversikter i de följande klasserna kunna byggas. Mer
och mer har man nämligen kommit till insikt därom, att den schematiska öfversikten,
liksom öfver hufvud taget allt det mer begreppsmässiga: regeln, teorien,
systemet o. s. v., vid undervisningen bör vara en slutpunkt och ej en utgångspunkt.
Den pedagogiska teori, för hvilken 1873 års skolkommitté gjort sig
till målsman, för med sig en lärogång från det abstrakta till det konkreta, nutidens
uppfattning fordrar en lärogång i alldeles motsatt riktning. Den förra planlägger
undervisningen från synpunkten af det redan färdigbyggda, systematiskt ordnade
vetandets art och egenskaper, den senare åter följer den psykologiska process, genom
hvilken vetandet bygges upp, därvid tagande hänsyn särskildt till barnets andliga
förutsättningar och behof.
Den erfarenhet, som lärarekåren vid de allmänna läroverken haft tillfälle att
inhämta under en följd af år, dä kursafslutning i tredje klassen -vant anbefalld, är
för bedömande af ifrågavarande spörsmål synnerligen belysande. Vid det trettonde
allmänna svenska läraremötet i Helsingborg år 1890 framställdes, synbarligen med
anledning af statsrådet Wennerbergs ofvan omnämnda anförande till statsrådsprotokollet
den 7 februari samma år, till öfverläggning den frågan: »Är det pedagogiskt
REALSKOLANS ORGANISATION.
116
rätt och praktiskt nyttigt att införa en afslutningskurs med särskild examen rigorosum
i tredje klassen?» Efter en längre diskussion, under hvilken bland annat utan gensaga
uttalades, att ingen enda lärare i Sverige delade de åsikter, för hvilka chefen
för ecklesiastikdepartementet i detta afseende gjort sig till målsman, antogs enhälligt
följande uttalande: »Mötet anser, att afslutningskurs med särskild examen rigorosum
i tredje klassen icke är pedagogiskt riktig eller praktiskt nyttig.» Diskussionen
gifver vid handen, att detta uttalande gällde såväl kursafslutningen som den i samband
därmed ifrågasatta examen.
På grund af ofvan anförda omständigheter anser sig kommittén helt och
hållet böra uppgifva tanken på något slags afsilning i tredje klassen. Och att en
dylik anordning beträffande den femte icke kan ifrågakomma i den af kommittén
föreslagna organisationen, torde näppeligen behöfva påpekas.
Vid sådant förhållande skulle den tre- och femåriga kursen ersättas med
en enda sammanhängande sexårig kurs. Genom en sådan anordning blir det möjligt
att breda ut ämnena öfver ett större antal klasser, hvarigenom undervisningen
på det lägsta stadiet kan befrias från den brådskande oro, som framkallas af tanken
på en för tidig afsilning, och framställningen af de föreskrifna lärostyckena kan
erhålla den fylliga åskådlighet, som är ägnad att tilltala barnets sinne, väcka dess
intresse och lifva dess håg för kunskap.
Kommitténs sträfvan att förskjuta kurserna uppåt har underlättats icke blott
därigenom, att ett läroår blifvit tillagdt, utan äfven därigenom, att åtskilliga ämnen
eller delar af ämnen, som nu äro förlagda till fjärde och femte klasserna,
särskildt latin och franska, blifvit förflyttade till sin naturliga plats å gymnasium,
hvarigenom faran för en allt för stark belastning af de högre klasserna i realskolan
blifvit undanröjd. Och på så sätt äro enligt kommitténs mening de af densamma
föreslagna organisatoriska förändringarna ägnade att främja anordnandet af en efter
barnens mottaglighet bättre afpassad lärogång.
Vid läroämnenas fördelning på olika klasser har kommittén emellertid ingalunda
förbisett den omständigheten, att realskolans fem lägre klasser skola utgöra
grundvalen för gymnasiet. De obetydliga jämkningar i kursfördelningen, hvilka på
grund af detta förhållande befunnits nödvändiga, hafva emellertid ej varit af den
art, att de lagt hinder i vägen för en från realskolans synpunkt rationell anordning
af kursplanen, så mycket mindre som den sjette klassen hufvudsakligen måste
få till uppgift att sammanfatta och afrunda, hvad som i de fem lägre klasserna
blifvit inhämtadt.
GRUNDER TILL KURSPLAN I KRISTENDOM.
117
Kristendom.
Illa klassen: 3 timmar; j 4:e klassen: 2 timmar;!
I2:a klassen: 3 „ ; s:e klassen: 2 „ A
(3:e klassen: 3 „ ;'' I 6:e klassen: 2 „ .J
Kommitténs förslag till kurser för kristendomsundervisningen i realskolan
företer en del skiljaktigheter från nuvarande bestämmelser, och har vid uppgörandet
af detta kursförslag den ledande synpunkten varit att låta det dogmatiska elementet
i allmänhet och särskilt i de lägsta klasserna träda tillbaka för det historiska.
Kommittén har ock i de uppställda målsbestämmelserna sökt gifva uttryck åt denna
synpunkt.
Enligt 1878 års läroverkstadga fordrades för inträde i allmänna läroverkets första
klass »kännedom om bibliska historien efter en kortare lärobok» samt »insikt i kristendomens
hufvudläror enligt Luthers lilla katekes». Kommittén af år 1890 ansåg
denna senare »lika svåra som obestämda fordran» böra mildras och föreslog därför
utom bibliska historien efter en kortare lärobok endast »textorden i Luthers lilla
katekes» och »minst 20 psalmverser». Men i stället för den föreslagna nedsättningen
blefvo genom Kungl. kungörelsen den 9 november 1894, som närmast
föranleddes af en riksdagens skrifvelse, hvari framhölls vikten af lättad öfvergång
från folkskolan till allmänna läroverket, inträdesfordringarna i kristendom i enlighet
med den då för folkskolans första klass gällande normalplanen (lutt. A) väsentligen
ökade såväl i katekes som i biblisk historia och äro för närvarande följande:
»Bibliska historien efter en kortare lärobok samt till konungatiden efter en något
utförligare; textorden i Luthers lilla katekes, Luthers förklaring till första hufvudstycket
samt inledningen och första hufvudstycket till lagens slutord enligt den
antagna katekesutvecklingen; minst 20 psalmverser.»
Genom den år 1900 omarbetade, af Kungl. Maj:t den 7 december samma
år godkända normalplan för undervisningen i folkskolor och småskolor hafva i
småskolan fordringarna i fråga om Luthers lilla katekes inskränkts till textorden i
de tre första hufvudstyckena jämte instiftelseorden till döpelsen och katekeskurserna
i folkskolan ej obetydligt minskats, särskilt i dess första klass, där (enligt Litt.
A) »inledningen och första hufvudstycket till lagens slutord» (enligt den antagna
katekesutvecklingen) nu utbytts mot »inledningen och första hufvudstycket till och
med fjärde budet».
Kommittén har i denna minskning af folkskolekurserna i katekes funnit ett
stöd och en utgångspunkt vid sin åtgärd att föreslå eu nedsättning i de nu gällande,
med rätta såsom öfverdrifvet höga och olämpliga klandrade inträdesfordringarna i
katekes. Men ej heller den i normalplanen af år 1900 för första folkskole
-
Ledande
synpunkt.
Inträdesfordringar.
118
REALSKOLANS ORGANISATION.
Katekeskursen.
klassen bestämda katekeskursen anser kommittén böra kräfvas af nioåringar. Ehuru
kommittén vill, att det samband mellan folkskolan och allmänna läroverket, som
med 1894 års Kungl. kungörelse afsågs, skall upprätthållas, *>ch därför i sitt förslag
låtit inträdesfordringarna i öfrigt nära ansluta sig till första folkskoleklassens kurs,
har den dock af nyssnämnda orsak ansett, att i fråga om kristendom ett undantag
bör göras, och fördenskull föreslagit, att inträdeskursen i katekes skall utgöras endast
af småskolans slutkurs. Att detta icke innebär ett försvårande, utan ett underlättande
af öfvergången från folkskolan till realskolan, synes kommittén ligga i öppen dag.
I fråga om bibliska historien har kommittén i sitt förslag återgått till
1878 års stadgande. Formuleringen har dock något ändrats, då kommittén funnit
att de »viktigare berättelserna ur gamla och nya testamentets bibliska historia» äro ett
tydligare uttryck för hvad i nämnda stadga åsyftades och hvad kommittén anser
böra fordras, och då det, som lärjungen före inträdet läst, ofta utgjort ett urval
ur berättelserna i en utförligare lärobok. Den i nuvarande stadga föreskrifna, fullständigare
kursen i gamla testamentet intill konungatiden har uteslutits och förlagts
till första klassen, hvars kurs sålunda, ehuru formulerad på samma sätt som i nu
gällande stadga, faktiskt något utvidgats, utan att den dock torde kunna anses betungande
för denna klass, sedan dess katekeskurs väsentligen minskats. Härigenom
vinnes ock den fördelen, att de bibliska berättelserna komma att mer enhetligt behandlas,
då den utförligare genomgången af hela gamla testamentet förlägges till
realskolans första klass.
Kommittén underskattar icke värdet af den tidiga bekantskapen med vår
psalmbok, men har ansett, att krafvet på minst 20 psalmverser är väl stort, och
att därför denna fordran bör sänkas, så mycket mer som den väl ej ofta vid inträdespröfningen
upprätthållits. Då emellertid hvarje angifvande af ett bestämdt
antal verser, i anseende till dessas stora olikhet i fråga om längd och svårighet
att inlära, skulle innebära endast en skenbart bestämd fordran, har kommittén ansett
uttrycket »några psalmverser» vara att föredraga.
Lämpligheten af att grunda den första kristendomsundervisningen på en historisk
i stället för en dogmatisk framställning har så ofta och med sådan kraft blifvit
framhållen, att kommittén ej anser behöfligt att därom närmare orda. I öfverensstämmelse
med sin uppfattning i detta afseende och i anslutning till hvad här ofvan
antydts, har kommittén föreslagit, att i skolans lägsta klasser hufvudvikten bör läggas
på biblisk historia i sammanhang med bibelläsning, och därvid afsett, att största delen
af den åt kristendomsundervisningen anslagna tiden bör ägnas åt biblisk historia,
icke, såsom nu ej sällan sker, åt katekesen.
Kommittén har till och med tagit i allvarligt öfvervägande, huruvida icke
katekesläsningen kunde helt och hållet uppskjutas till realskolans tredje klass; men
med hänsyn till sambandet i detta ämne mellan folkskolan och realskolan, hvilket
icke bör alltför mycket rubbas, har kommittén ansett, att någon kunskap i katekes
bör erfordras vid inträde i första klassen, och att under sådana förhållanden ett
GRUNDER TILL KURSPLAN: KRISTENDOM.
II9
fullständigt afbrott i katekesläsningen under två följande år svårligen kan ifrågakomma.
Kommittén har ock därvid haft sin uppmärksamhet fästad på den omständigheten,
att ganska ofta lärjungar redan i fjärde och femte klasserna deltaga i
konfirmandundervisningen. Dessutom bör ej förbises, att första hufvudstycket såväl
som första trosartikeln, hvilka i förslaget upptagas såsom kurs för första och andra
klasserna, lämpa sig för en enkel, konkret behandling, och att undervisningen därför
kan, meddelad af en erfaren och duglig lärare, göras både intresseväckande och
ruktbärande äfven på detta stadium.
I tredje och fjärde klasserna bör det återstående af katekesen genomgås, för
att den i regeln måtte vara afslutad vid konfirmationsundervisningen. Angående fjärde
och femte, hufvudstyckena är kommittén af den meningen, att vid undervisningen
i skolan endast det väsentligaste bör upptagas, medan den utförligare genomgången
däraf lämnas åt konfirmationsundervisningen. Samma uppfattning har ock fått sitt
uttryck i folkskolans normalplan, som i kursbestämmelserna för fjärde klassen upptager
»det hufvudsakliga» af dessa hufvudstycken.
I fråga om de hufvudstycken, som i kursplanen fördelats på två klasser, har
i den senare klassen repetition af det i båda klasserna genomgångna särskilt upptagits,
enär uppfattningen af sammanhanget därigenom främjas, och enär dessutom
den repetition af Luthers lilla katekes, som förlagts till femte klassen, endast afser
en öfversiktlig sammanfattning, icke en fullständig genomgång af föregående klassers
katekeskurs.
I de fyra första klasserna bör Luthers lilla katekes läsas i samband med den
antagna utvecklingen; och är kommitténs åsikt, att Luthers lilla katekes bör inpräglas
i minnet, medan däremot af den antagna utvecklingen, vid hvilken kommittén vid
uppgörandet af sitt kursförslag ansett sig bunden, utanläsning må fordras endast
beträffande viktigare bibelspråk.
Hvad beträffar förslaget till katekesrepetition i femte klassen, har kommittén
därmed åsyftat att gifva ökad klarhet och tillämplighet för lifvet åt den framställning
af den kristna tros- och sedeläran, som innehålles i Luthers lilla katekes. —
De praktiskt-religiösa grundtankar, som där framhållas såsom kristendomens hufvudsumma,
och hvilka under behandlingen af de i utvecklingen gifna, förklarande detaljerna
till äfventyrs blifvit bortskymda, skulle nu åter träda fram i ljuset vid en
afslutande, sammanfattande repetition af det hela.
Såsom ofvan är antydt, bör redan i de lägsta klasserna bibeln flitigt läsas i
sammanhang med bibliska historien. Denna läsning af sammanhängande bibeltexter
bör ock enligt kommitténs mening ofta förekomma vid katekesundervisningen, på
det att de i katekesutvecklingen upptagna lösryckta citaten må kunna ses i sitt
sammanhang och därigenom lättare begripas.
1 fjärde klassen böra enligt kommitténs mening något af de synoptiska
evangelierna, hvilkas lättfattlighet gör dem därtill särskildt passande, genomgås och
i femte klassen, liksom enligt nuvarande kursplan, apostlagärningarna, på det att
Bibelläsning.
120
REALSKOLANS ORGANISATION.
lärjungarne måtte vinna någon kunskap om kyrkans grundläggning och första utveckling,
hvilket är af betydelse för deras kyrkohistoriska studier, vare sig de fortsätta
i sjette klassen eller öfvergå till gymnasiet.
I sjette klassen hafva lärjungarne ansetts böra få göra någon bekantskap
med psaltaren och de nytestamentliga brefven. Man har tänkt sig, att ett urval
af de mest kända och uppbyggliga psalmerna skulle genomgås; och då tiden sedan
ej torde räcka till för mer än ett kortare bref, har för innehållets skull Petri första
bref i förslaget upptagits alternativt mot något af de kortare Paulinska brefven.
För att underlätta förståendet af bibeln, och för att de unga måtte kunna
bättre finna sig till rätta i denna, bör i sammanhang med läsningen af bibel och
biblisk historia, särskildt i tredje klassen, det viktigaste af den bibliska geografien
genomgås och undervisning meddelas om bibelns indelning samt bibelböckernas
namn och ordning. Kommittén anser dock icke några bestämmelser härom böra
i kursplanen upptagas, enär den befarar, att sådana skulle kunna föranleda en
större vidlyftighet vid behandlingen af dessa moment, än kommittén anser vara
önskvärd.
Kyrkohistoriak Då kommittén utgått därifrån, att lärjungarne icke borde afgå från realskolan
kunskap. „ ....,, . . . , °
utan någon insikt i kyrkans historia, hatva i undervisningsplanen för sjette klassen
upptagits »lifsbilder ur kyrkans historia, särskildt från reformationstiden». Man
har härmed afsett, att åskådliga skildringar af viktiga skeden i kyrkans lif äfvensom
af personer, som mäktigt ingripit i hennes utveckling, skulle lämnas; och om
än den för alla följande tider betydelsefulla och i sä många hänseenden typiska
reformationstiden särskildt nämnts, har meningen dock ej varit, att undervisningen
skulle helt och hållet inskränkas till detta tidehvarf. Särskildt har kommittén tänkt
sig, att skildringar ur äldre och nyare missionshistorien jämväl borde förekomma.
Man har ock ansett, att realskolans lärjungar från kyrkohistoriens område
borde erhålla, utom dessa konkreta lifsbilder, äfven någon kännedom om de väsentligaste
skiljaktigheter i lärouppfattning och kult, som förefinnas mellan katolicism och
protestantism, äfvensom mellan de båda katolska och protestantiska hufvudkyrkorna
inbördes, och har kommittén varit af den meningen, att härvid ej heller finge
saknas en öfversiktlig framställning af de mest betydande trossamfund, som utgått
från de protestantiska kyrkorna.
Kännedom om Då det synts kommittén önskligt, att religionsundervisningen ställes i sam
kgudstjänst-
manhang med den allmänna gudstjänsten, så att lärjungarne införas ej blott i
ordning. kyrkans lära utan ock i hennes lif, har i kursförslaget för femte klassen upptagits
en »öfversikt af kyrkoåret samt en kort framställning af den svenska kyrkans gudstjänstordning».
I sammanhang härmed vill kommittén erinra därom, att man för
främjande af detta syfte vid åtskilliga läroverk vidtagit den anordningen att vid
lördagens morgonbön genomgå följande söndags högmässotext och, vid morgonböner
under fastlagstiden, passionshistoria!.
GRUNDER TILL KURSPLAN: KRISTENDOM. 121
Liksom i föregående kursplaner hafva äfven i denna »valda psalmer» Psalmläsning.
upptagits i kristendomskursen. Ungdomen bör i så stor omfattning som möjligt
få göra bekantskap med och tillägna sig den rebgiösa skatt, som vår kyrka
har i sin psalmbok, både för att få den genom bibliska historien och katekesen
inhämtade kunskapen utfylld och för att få en varaktig behållning för lifvet. Men
för att detta mål må vinnas, bör enligt kommitténs mening psalmläsning förekomma
ej blott i de tre lägsta klasserna utan äfven i fjärde och femte klasserna, där vida
större förutsättningar för uppfattande och värderande af psalmerna finnas än i de
tre nedre klasserna. Kommittén anser således, att psalmer höra läsas till omväxling
med den öfriga kristendomsundervisningen i de fem lägre klasserna, dock så, att
utanläsning af psalmer eller psalmverser endast sparsamt förekommer.
Till förebyggande af för långt drifven utanläsning har kommittén ansett bestämmelser,
afseende såväl psalmläsningen som katekesläsningen, böra i en not till
kursplanen införas.
Såsom förut blifvit nämndt, har kommittén vid uppgörandet af sitt förslag Ny lärobok
till kurser för kristendomsundervisningen i realskolan varit bunden vid den lärobok, som '' JfffläZt''
genom Kungl. cirkuläret den n oktober 1878 blifvit antagen att jämte doktor Mårten behöflig.
Luthers lilla katekes användas vid kristendomsundervisningen i elementarläroverken.
Allmänt har dock den uppfattningen gjort sig gällande, att densamma lider af
, äsentliga brister i pedagogiskt afseende, som göra den mindre lämplig såsom läroDok
för barn på ifrågavarande stadium.
Kommittén har emellertid icke ansett det ligga inom dess uppgift att
närmare påvisa den antagna katekesutvecklingens brister, ej heller att söka angifva
de synpunkter, som böra vara vägledande vid utarbetandet af en ny lärobok, öfvertygad
som den är, att en sådan fastmera bör framgå såsom resultat af enskildas
försök att lösa den ingalunda lätta uppgiften att på ett enkelt och lättfattligt sätt
framställa det kristna läroinnehållet. Sådana försök torde dock böra på lämpligt
sätt framkallas och uppmuntras för att, då materialet föreligger i något rikligare
omfattning, af utsedda sakkunnige pröfvas och bedömas.
På grund häraf får kommittén i underdånighet hemställa:
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommandet af eu ny, efter
barnaålderns mottaglighet afpassad lärobok i den kristna tros- och sedeläran.
l6
*22
REALSKOLANS ORGANISATION.
Mål.
Inträdes
fordringar.
Rättskrifning.
Modersmålet.
T l:a klassen: 5 timmar;
\ 2-a »» • 5 J» i
l 3:e „ : 6 „ ;
Modersmålets ställning har i den nva undervisningsplanen genom den
medborgerliga kursens anordnande såsom sexårig och särskildt på grund af det afsevärda
timtal, som i sjette klassen kunnat åt ämnet anslås, erhållit en välbehöflig
förbättring, som kommittén genom lämpliga kurs- och examensbestämmelser sökt
att ytterligare betrygga.
Vid uppgörandet af planen för realskolans undervisning i modersmålet har
väsentligen åsyftats att, förutom de oumbärliga färdigheterna i välläsning, rättstafning
och interpunktion, bibringa lärjungen:
1:0) större förmåga att muntligen och skriftligen använda modersmålet, förvärfvad
genom öfningar i reproduktion och produktion samt stärkt genom en mera
praktisk undervisning i sjette klassen;
2:0) fastare språklig underbyggnad genom lämpligare fördelning af kursen i
språklära;
3 :o) en på rikligare författareläsning grundad bekantskap med Sveriges litteratur.
Hvad beträffar inträdesfordringarna till första klassen, hafva dessa i fråga om
innanläsningen blott undergått en mindre redaktionsförändring. Ty då uttrycket »säker
och flytande innanläsning» utbytts mot »förmåga att tydligt och säkert läsa innantill»,
så innebär detta enligt kommitténs mening icke ett sänkande af inträdesfordringarna,
utan endast ett mera adekvat uttryck för den fordran, som vid intagning
i första klassen verkligen kan ställas på en lärjunge. I öfrigt äro inträdesfordringarna
qförändrade och fortfarande ställda i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med livad som i första klassen af fast folkskola Litt. A genomgås.
I fråga om den praktiskt viktiga, men af många lärjungar ej utan svårighet
förvärfvade färdigheten i rättstafning och interpunktion har kommittén ej funnit skäl
att rubba de nuvarande bestämmelserna. Den praktiska färdigheten och den teoretiska
kunskapen härutinnan böra alltså fortfarande som hittills i hufvudsak vara inhämtade
efter genomgåendet af tredje klassen. Men som erfarenheten visat, att
osäkerhet i rättstafning, till skada för uppsatsskrifningen, i följande klasser ej sällan
framträder, hafva de i fjärde klassen år 1895 införda, mera sporadiskt förekommande
rättskrifningsöfningarna äfvensom de i femte klassen stadgade rättskrifningsprofven
bibehållits; enligt kommitténs mening får dock icke någon betydligare del af ämnets
tid i sistnämnda klasser däraf upptagas. Kommittén vill för öfrigt i detta sammanhang
såsom sin åsikt framhålla, att sådana öfningar, i hvilken klass de än må
4:e klassen: 4 timmar;
5:e >. : 3 „ ;
6;e : 4 „ ■
GRUNDER TILL KURSPLAN! MODERSMÅLET.
123
förekomma, böra vara fria från alla konstlade svårigheter, hvilka enligt dess förmenande
äro till mera skada än gagn för det syfte, man därmed vill uppnå.'')
Att hufvuddragen af svenska språkläran till en början böra meddelas muntligen,
under ständig jämförelse med det grundläggande främmande språket, och att
sålunda undervisningen i svensk och undervisningen i tysk formlära jämte satsbildningsöfningar
i de båda lägsta klasserna höra löpa parallellt, ömsesidigt hjälpande hvarandra,
det är en pedagogisk erfarenhetssats, som redan i 1878 års undervisningsplan
linnés klart angifven och sedan dess stått orubbad. Först i tredje klassen inträder alltså
en systematisk, efter kort lärobok inhämtad öfversikt af modersmålets form- och
satslära. I gällande stadga föreskrifves, beträffande detta moment, för tredje klassen:
»det viktigaste af sats- och interpunktionsläran efter en kort lärobok», för fjärde
klassen: »sats- och interpunktionslära». Med denna formulering har tydligen afsetts
— hvilket ju också nödvändiggjorts genom den åsyftade kursafslutningen i
tredje klassen — att i den förra klassen meddela en afslutad öfversikt af momentets
hufvudpunkter, hvilken öfversikt det följande året skall något utförligare omtagas.
Härigenom uppstå två tätt på hvarandra följande s. k. koncentriska kurser, hvilka
kommittén med tillämpande af sina ofvan (sid. 113 — 116) uttalade principer låtit sig angeläget
vara att omlägga till en enda, öfver tvenne år utbredd kurs, således icke i
afsikt att göra den ifrågavarande öfversikten vidlyftigare, utan endast för att den
med större lugn må kunna genomgås och smältas, innan den före öfvergången till
gymnasiet eller inträdet i realskolans slutklass repetitionsvis sammanfattas i femte klassen.
Med afseende på de tre lägsta klassernas kurs i modersmålet har eljest ingen
sakändring blifvit vidtagen, utan endast ett par smärre jämkningar i förtydligande syfte
gjorts. Så har i första och andra klassens kurs uttrycket »uppläsning» af valda
stycken utbytts mot »läsning», hvilket uttryck ju också användes för tredje klassen
i nu gällande kursplan.
Vidare hafva stadgandena om »öfningar att återgifva innehållet» formulerats
så, att däraf tydligt framgår, att dessa på ifrågavarande stadium synnerligen viktiga
öfningar i nämnda tre klasser skola vara af samma art. De böra nämligen enligt
kommitténs mening utgöras dels af muntlig, dels ock af skriftlig, å lärorummet
utförd reproduktion af lästa eller åhörda, till en början mycket korta, men småningom
något längre stycken af lättfattligt innehåll. Förmedelst en sådan, genom
frågor af läraren och återberättande från lärjungens sida, i muntlig och skriftlig
form väl preparerad, från tal till skrift öfvergående framställning skall lärjungen
efter hand förberedas för de »mindre uppsatser», som i tredje klassen äro föreskrifna
att under lärarens ledning någon gång utföras å lärorummet.
Angående de från och med fjärde klassen regelbundet inträdande uppsatserna
'') Då det är antagligt, att det stora antal underbetyg i modersmålet, som tilldelats lärjungarne j
fjärde och femte klasserna, hufvudsakligen är att tillskrifva deras bristande färdighet i rättskrifning, utvisar
detta förhållande, antingen att fordringarna på lärjungarnes färdighet i nämnda afseende ställts för högti
eller att den tillämpade undervisningsmetoden varit bristfällig. Se kommitténs tabell 2.
Språklära
Tal- och skriföfningar.
124
REALSKOLANS ORGANISATION.
Litteratur
läsning,
har kommittén vidtagit den förändringen, att bestämmelsen »under lärotimmarna» utbytts
mot »å lärorummet»; om grunderna till denna förändring, se sid. 180.
Uppsatserna kunna enligt kursförslaget växla med skriftliga öfversättningar af förut
läst tysk text, men som sådana öfversättningar icke få blifva alltför många, i hvilket
fall de kunde skadligt återverka på modersmålets behandling i mellanklasserna, utan
fastmer böra både i antal och vikt träda tillbaka för uppsatserna, hafva de ställts
i andra rummet efter dessa.
Med afseende på hvad som bör läsas i fjärde och femte klasserna, har kommittén
vidtagit den ändringen, att den hittillsvarande bestämmelsen »stycken af nyare svensk
litteratur» närmare preciserats såsom »valda stycken ur nittonde århundradets svenska
poesi och prosa». Härmed har kommittén velat angifva, att den i de tre lägsta
klasserna drifna läsningen af korta och fristående läseboksstycken bör i mellanklasserna
öfvergå till läsning af längre och sammanhängande stycken. '' Därvid har kommittén,
för att på realskolans tre sista klasser åstadkomma en rationell fördelning af för
stadiet passande litteraturstycken, för fjärde och femte klasserna begränsat urvalet
till sådana arbeten, som till språk och framställningssätt kunna anses ligga lärjungens
erfarenhetssfär närmast, nämligen de från nittonde århundradets författare hämtade.
Så torde till exempel, af denna tids prosalitteratur, Fryxells »Gustaf II Adolf», någon
del af Topelius’ »Fältskärns berättelser», Mellins »Noveller», Almqvists »Kapellet»,
Ödmans »Hågkomster från hembygden», Egron Lundgrens »Resa i Indien» eller,
af nämnda tids skaldeverk, Tegnérs »Fritiofs saga», Runebergs» Älgskyttarne» eller
»Hanna», Snoilskys »Svenska bilder» bland mycket annat visa sig väl lämpade
att här läsas i samlad klass under lärarens ledning och med återberättande från
lärjungarnes sida af hufvudpunkterna i det lästa.
Sålunda förberedd torde litteraturläsningen i sjette klassen, såsom i den nya
undervisningsplanen angifves, lämpligen kunna utsträckas till »valda litteraturprof
från nittonde, äfvensom från adertonde århundradet». Med den vidgade tid, som
i denna klass blifvit modersmålet tillmätt, böra här med fördel kunna genomgås
för lärjungens utveckling passande stycken, exempelvis icke blott ur Wallins,
Geijers, Atterboms, Franzéns och Viktor Rydbergs utan äfven ur Dalins, Bellmans,
Linnés, Kellgrens, Leopolds och fru Lenngrens arbeten. Därvid anser kommittén
böra iakttagas, att icke alltför korta utdrag föreläggas till läsning, utan så pass stora
delar af ett litterärt verk, att lärjungarne däraf kunna få ett varaktigt intryck. Af
vikt är också, att denna författareläsning sker å lärorummet under lärarens ledning,
på det att lärjungarne måtte få den bakgrund af biografiska, historiska och mytologiska
m. fl. förklaringar, som äro oumbärliga för att rätt förstå det lästa och
gifva väckelse att på egen hand fortsätta dylik läsning. De därvid af läraren inledningsvis
eller under läsningens fortgång meddelade upplysningarna böra emellertid
göras möjligast kortfattade för att ej hos de unga förringa eller rent af omintetgöra
det lästa styckets egen verkan.
Inom kommittén har förslag varit å bane att för denna litteraturläsning söka
GRUNDER TILL KURSPLAN: MODERSMÅLET.
25
åstadkomma en plan, ägnad att tjäna till ledning såväl vid utgifvandet af skolupplagor
af våra klassiska författare som ock vid undervisningen. Ty äfven om
valet af det litterära verk och den speciella del däraf, som. skall läsas i en viss
klass, bör lämnas vederbörande lärare fritt, torde dock, af hänsyn till önskvärdheten
att undvika upprepningar och att åt ifrågavarande klassers lektyr gifva karakteren
af ett samladt helt, blifva påkalladt, att åtminstone för hvarje läroverk bestämmes,
hvilka författare vid modersmålsundervisningen — såsom hittills vid undervisningen
i klassiska språk — företrädesvis skola förekomma i de olika klasserna. Då
emellertid erfarenheten här som eljest torde lämna den bästa vägledningen, har
kommittén, som dessutom funnit ett dylikt pedagogiskt specialarbete ligga på sidan
om dess uppgift, ansett sig böra stanna vid att förorda, att åt konferensen af lärarne
i modersmålet vid hvarje läroverk måtte fortfarande öfverlåtas att, med ledning af
de stadgade allmänna grunderna, för läroverket uppgöra en närmare plan till fördelning
af de svenska författare, som i fjärde, femte och sjette klasserna skola användas
vid litteraturläsning å lärorummet.
På grund af sjette klassens karakter af slutklass har kommittén funnit angeläget
att särskildt här söka gifva kursen i modersmålet en mot ämnets viktiga uppgift
svarande läggning. Och den uppgift, som föreligger, är att på grundvalen af det
i de fem föregående klasserna inhämtade söka ytterligare utveckla lärjungarnes medborgerliga
bildning i nationell och praktisk riktning.
För det förra syftet bör en på ofvan angifna sätt ordnad läsning af mönstergill
svensk litteratur, åt hvilken omkring hälften af den åt ämnet anvisade tiden torde
kunna anslås, komma att, om den rätt bedrifves, visa sig vara ett betydelsefullt
medel. Lärjungen skall nämligen därigenom sättas i tillfälle att på ett för hans
ståndpunkt lämpadt sätt lära känna några af våra förnämsta författare och de ledande
grundtankarna i sådana verk, som utöfvat \större inflytande på vår kultur.
För praktiska ändamål åter bör den uppodling af lärjungens förmåga att
begagna modersmålet i tal och skrift, som i denna klass särskildt afses, blifva
välkommen. Dit syfta de öfningar i muntlig framställning, som i form af deklamation
af valda stycken, referat af läst litteratur, mindre föredrag öfver lättare
ämnen eller diskussionsöfningar blifvit hit förlagda, och som jämväl böra bidraga att
minska den hos bildade personer i vårt land ofta förekommande skyggheten att
yttra sig offentligen. Dit syfta ock de öfningar att uppsätta enklare skrivelser,
såsom ansökningar, intyg, fullmakter in. in., som här vid sidan af de vanliga
uppsatserna stadgas. Äfven de till omväxling med uppsatserna förekommande
skriftliga öfversättningarna från tyska eller engelska äro ägnade att bibringa eu
färdighet, som på vissa lefnadsbanor kan komma att blifva af mera direkt nytta.
Måhända skall någon härvid anmärka, att föredrag och diskussioner visserligen
äro goda öfningar i och för sig, men alltför svåra för lärjungar på ifrågavarande
stadium. Kommittén vill emellertid i detta afseende erinra, att det torde vara en
missuppfattning att anse alla slag af föredrag svårare än referat, och att erfaren
-
Sjette klassens
kurs.
I 26
REALSKOLANS ORGANISATION.
heten från flera håll redan gifvit vid handen, att dylika öfningar, endast de vederbörligen
förberedas och röra sig om lämpliga ämnen, väcka lifligt intresse hos lärjungarne
och lämna , god behållning. Hvad åter beträffar en annan invändning, som
måhända kommer att framställas, nämligen att öfningar att uppsätta skrivelser af
praktisk art äro att anse såsom för läroverkens ändamål främmande, bör ihågkommas,
att, om eljest läroverkets undervisning skall bibringa lärjungen förmåga att bruka
modersmålet för olika ställningar i lifvet, den officiella stilen såsom varande en särskild
och ingalunda oviktig språkart för visso icke får försummas, därest lärjungen
ej skall stå handfallen, då det en gång gäller att använda den. För öfrigt må påpekas,
att behofvet af sådan kunskap långt tidigare gjort sig gällande, hvilket framgår
däraf, att ett moment af samma art som det här föreslagna ingick i den forna
apologistskolans kurs. Emellertid är af vikt att tillse, det ifrågavarande öfningar
komma att få sin tillbörliga begränsning, så att de endast afse sådana allmänna
tillämpningar, som med någon högre grad af sannolikhet kunna väntas falla inom
hvars och ens erfarenhet.
Modersmålet Till att åt modersmålet bevara den ställning, kommittén afsett att gifva det
examen
samma, bör särskildt den omständigheten bidraga, att ämnet i den nya realskolexamen
fått sig en viktig plats anvisad. Vitsordet »godkänd» för den svenska
uppsatsen har nämligen därvid gjorts till oeftergifligt villkor för att lärjungen skall gå
igenom i den skriftliga pröfningen, och i den muntliga är modersmålet likställdt med
öfriga ämnen. Äfven om det ej alltid torde inträffa, att censorerna med läroverkets
egna lärjungar låta anställa muntlig pröfning i modersmålet, så är det dock icke
utan sin betydelse, att så när som helst kan ske, och för privatister omintetgör
stadgandet af en dylik pröfning alla försök att försumma den svenska litteraturläsningen,
som i realskolans bildningskurs spelar en så viktig roll.
Läseböcker. För en i öfverensstämmelse med den nya läroplanen anordnad modersmåls
undervisning
torde, förutom en för realskolans tre lägsta klasser afsedd läsebok, i
och för litteraturläsningen i de tre sista klasserna upplagor af svenska författare
visa sig behöfliga. Detta behof kan man tänka sig tillgodosedt därigenom, att läroverket
bland sin undervisningsmateriel tillhandahåller ett tillräckligt antal exemplar
af de för hvar och en af nämnda tre klasser till läsning å lärorummet bestämda
författarnes arbeten. Dessutom torde ock en för ledning af de praktiska skriföfningarna
i sjette klassen utarbetad mindre öfningsbok, innehållande formulär och
andra anvisningar, blifva af nöden.
GRUNDER TILL KURSPLAN: TYSKA.
27
Tyska.
(i:a klassen: 6 timmar; I 4:e klassen: 5 timmar;!
\2:a : 6 ; 5:^ »> *4 m >/
(s:e » • 6 .. i I 6:e »‘ : 3 „ •)
Genom Kungl. kungörelsen den 22 mars 1895 blefvo talöfningar anbefallda Den s. k. nya
vid undervisningen såväl i tyska som i öfriga främmande lefvande språk. Att döma sPrakmetodfn
af skollagskommitténs betänkanden år 1891 och 1894, hvilka i väsentliga ■ delar
ligga till grund för i ofvannämnda Kungl. kungörelse vidtagna förändringar i läroverksstadgan,
är påbudet om talöfningar vid språkundervisningen att betrakta söm ett
officiellt godkännande af den s. k. nya språkmetoden, hvilken sedan ett par årtionden
här och hvar blifvit tillämpad, samtidigt med att den vant föremål för lifliga meningsutbyten
i den pedagogiska diskussionen. Det torde få anses som en mera sällsynt
företeelse i vår skollagsstiftnings historia, att en af enskilda lärare påyrkad reform
i ett undervisningsämnes metodik inom så jämförelsevis kort tid hinner kämpa sig
fram till ett offentligt erkännande i själfva skolstadgan. Anledningen härtill synes
vara att söka i det förhållandet, att den ifrågavarande reformens målsmän för språkundervisningen
utfäste ett mål, som var i hög grad ägnadt att tillfredsställa de från
allmänhetens sida så ofta framställda krafven på en mera »praktisk» läggning af
undervisningen vid de allmänna läroverken. Man utlofvade nämligen ingenting
mindre, än att förmågan att någorlunda uttrycka sig på de tre främmande lefvande
språken skulle bibringas läroverkens lärjungar.
Ser man nu till resultatet af den nya reformrörelsen, torde det kunna anses
konstateradt, att densamma på undervisningen utöfvat en lifvande och på det
hela taget välgörande inverkan. De stora kraf, den påyrkade förändringen i lärosätt
ställa på den, som undervisar, hafva utgjort en maning och eggelse till förkofran,
som resulterat i en väsentlig förbättring af språklärarnes bildning. De
ansträngningar och ekonomiska uppoffringar, som lärarne underkastat sig för att
blifva vuxna de nya uppgifter, hvilka blifvit dem förelagda, utgöra en af de vackraste
sidorna i de sista årtiondenas pedagogiska historia. Och dock kan man trots allt
icke undgå att finna, hurusom resultatet af allt detta arbete icke motsvarat de förväntningar,
hvilka språkreformens anhängare ingifvit; och detta förhållande har hos
mången lärare alstrat en viss tvekan och rådvillhet i fråga om språkundervisningens
medel och mål.
Kommittén, som vid fullgörandet af sitt uppdrag icke kunnat underlåta att
taga dessa och därmed samhörande förhållanden i öfvervägande, har därvid efter
sorgfällig undersökning kommit till den uppfattningen, att orsaken till afmattningen
i den förutgående reformifvern väsentligen är att söka uti de öfverdrifna förvänt
-
128
REALSKOLANS ORGANISATION.
ningar, som på den nya språkmetoden blifvit ställda. Att någorlunda kunna uttrycka
sig på de tre främmande språken kan vara en rimlig — dock ej alltid uppfylld
— fordran på läraren, ej på lärjungen. Talfärdighet kräfver en oafbruten och
individuell öfning, som skolan med sin på klassystemet baserade undervisning ej
kan bereda hvarje enskild lärjunge. Målet för talöfningarna måste därför noga begränsas,
så att det med skolan till buds stående medel kan uppnås; eljest är det
fara värdt, att reformen snarare vållar förvirring och på längden åstadkommer
mera skada än gagn. Kommittén anser sig i detta sammanhang jämväl böra erinra
därom, att den ifrågavarande omläggningen af språkundervisningen erfordrar en så
väsentlig stärkning af lärarebildningen, att hvad staten i detta syfte hittills åtgjort,
ej kan anses tillfyllestgörande.
Slutligen har kommittén trott sig finna, att man under diskussionen om den
nya språkmetoden kommit att väl starkt framhäfva en del metodiska detaljer, såsom
till exempel frågan om fonetiken i skolan, om transkriberad text, om undervisning i
grammatik på det främmande språket, om talfärdighet m. m. Därigenom att dylika
moment, hvilka för den nya metoden endast äro af relativ betydelse, och med
hvilka den hvarken står eller faller, gjorts till hufvudsak, har dess egentliga innebörd
stundom blifvit undanskymd och ej allestädes klart insedd.
Den s. k. nya metoden, rätt fattad, är ingen så märklig, enstaka företeelse
inom undervisningens område, som den vid sitt framträdande gifvit sig eller fått
sken af att vara. I likhet med flertalet nu för tiden framställda kraf på reformer
i undervisningens metodik är den i själfva verket ingenting annat än en yttring af
den realism, som sedan länge uppenbarat sig inom olika kulturområden, icke minst
inom den vetenskapliga och pedagogiska världen. Den hos oss utkämpade striden
om gammal och ny metod är i grunden endast en variation på det mycket gamla
tema, som afhandlar frågan, huruvida det förelagda lärostoffet är att anse som medel
eller mål för undervisningen. Under det att språkformen enligt den nedärfda,
traditionella uppfattningen betraktades som ett medel för inhämtande af språkets allmänna
lagar, ett medel för förståndets odling, finnes en motsatt åskådning, enligt
hvilken det direkta tillägnandet af språkmaterialet själft i dess konkreta och lefvande
gestalt jämväl är skolundervisningens mål. Frånsedt öfningen att förstå skriftspråket, i
hvilket afseende de båda riktningarna icke förete någon afsevärd skiljaktighet, blir i
förra fallet gammatiken, i senare fallet den till läsning förelagda texten undervisningens
medelpunkt, till hvilken de s. k. tillämpningsöfningarna sluta sig. Ur det
sagda framgår som en konsekvens skillnaden i sättet för den språkliga produktionen.
I förra fallet åstadkommes den skriftliga prestationen hufvudsakligen genom tillämpning
af de förut inlärda reglerna, alltså medelbart, genom deduktion, i senare fallet genom direkt
efterbildning af det förut inlärda språkmaterialet, alltså omedelbart, genom imitation. På
grund af detta förhållande har den nya metoden erhållit epiteten direkt, omedelbar,
imitativ. Hvad åter angår språkets muntliga användning, kunna därhän syftande öfningar
förekomma i förening med bägge metoderna. Felaktig är därför den icke sällan fram
-
GRUNDER TILL KURSPLAN I TYSKA.
129
trådande uppfattningen, att anställandet af talöfningar är ett kriterium på den nya
metodens tillämpning, eller att det gamla traditionella lärosättet endast behöfver få
en tillsats af en stunds talöfning för att erhålla den nya metodens hallstämpel. Då
emellertid lärjungarne vid språkets muntliga användning hafva ett bättre underlag i
ett väl inlärdt förråd af ord och uttryck än i kännedomen om språkets allmänna
lagar, förbinda sig talöfningar lättare med den nya metoden, i hvilken de få karakteren
af en helt naturlig tillämpningsöfning, än med den gamla, i förhållande till
hvilken de utgöra ett löst och fristående moment i undervisningen.
Rena motsatser äro dessa metoder icke i verkligheten. Tv liksom en lärjunge
af den äldre skolan vid läsningen af det främmande språket icke kan undgå
att oreflekteradt och omedelbart tillägna sig åtskilligt af detsamma samt, när det gäller
att använda språket, tillgodogöra sig denna kunskap rent imitativt, så kan en lärjunge,
som undervisas efter den nyare metoden, för ingen del undvara reflexion
öfver den språkliga formen, ej heller underlåta att vid språkets användning, särskildt i
skrift, betjäna sig af den sålunda vunna, begreppsmässiga insikten.
Härtill kan läggas, att den imitativa metoden icke är någon nyhet för vårt
land. I äldre tider, då latinet studerades »för den vidsträckta nytta, det medför»
icke blott »vid andra studier» utan ock »i det praktiska lifvet», anbefalldes efterbildningen
af de lästa auktorerna såsom det viktigaste medlet att främja lärjungarnes
förmåga af språkets användning i tal och skrift. ’)
Af det ofvan sagda framgår, att det väsentliga i den nya metoden är det
förhållandet, att lärjungen i den till läsning förelagda texten omedelbart tillägnar
sig det lefvande språket, och att denna hans kunskap tillämpas och befästes genom
därför afpassade öfningar. Talöfningarna och de skriftliga arbetena äro alltså icke
— och detta kan ej nog betonas — några i förhållande till den öfriga undervisningen
fristående öfningar, utan ansluta sig på det närmaste till textläsningen,
som är undervisningens centrum. Om läraren, såsom understundom händer, i regeln
hämtar uppgifterna till skrifningarna ur andra källor än den genomgångna texten,
och om han anordnar talöfningar öfver »alldagliga ämnen», som ej behandlats
i den föregående undervisningen, så har han ej fattat meningen med den nya
metoden, han må använda fonetikens och transkriptionens hjälpmedel och anställa
talöfningar i huru stor omfattning som helst.
Ett viktigt och oumbärligt medel för vinnande af språklig insikt och färdighet
är grammatiken, men den är endast ett medel, som tillgripes, när behofvet däraf inställer
sig, d. v. s. när lärjungen i texten gjort bekantskap med sådana uttryck, som
tarfva grammatisk förklaring. Då det är meningslöst att gifva lärjungarne förklaring
på företeelser, om hvilkas tillvaro de ej hafva någon kännedom, läses grammatiken
ej »i sträck», ej heller i sammanfattande koncentriska kurser, som man fordom var
angelägen att så tidigt som möjligt bibringa lärjungarne för att gifva dem en
stomme, kring hvilken det i de efterföljande klasserna inhämtade kunskapsmaterialet
J) Sc t. ex. 1649 års skolordning.
17
130
REALSKOLANS ORGANISATION.
Mål.
Kurser.
kunde sluta sig. Den sammanfattande öfversikten sparas, tills lärjungen inhämtat
något att sammanfatta.
Den nya metoden syftar till en allsidigare öfning af de språkliga förmögenheterna,
särdeles dem, som hos lärjungen äro jämförelsevis mest utvecklade, och
som i allmänhet vid inlärandet af ett språk i första hand anlitas. Särskildt är det
omedelbara tillägnandet af språket lämpadt att bibringa lärjungame något af det
främmande språkets anda, hvilket uppenbarar sig i språkkänslans uppöfning.
Under '' sådana omständigheter synes det uppenbart, att denna metod i pedagogiskt
afseende bör äga företräde framför det häfdvunna undervisningssättet, som
hufvudsakligen går ut på ett främjande af en ensidig förståndsodling.
Och då den nya metoden som hufvudsakligt mål sätter sig före att bibringa
lärjungarne ett väl inlärdt och genom tillämpningsöfningar befäst språkmaterial, som
är af mera direkt användbarhet, måste den i fråga om studiets nytta för det praktiska
lifvet afgjordt vara att föredraga framför den gamla, som väsentligen resulterar
i kännedom om språkets allmänna lagar.
Praktiska och pedagogiska hänsyn tala sålunda för den imitativa metodens
användning; skall det emellertid blifva fråga om en reform, som förtjänar detta namn,
få de sidor af denna metod, hvilka här ofvan tecknats, icke förbises. Kommittén
finner så mycket större anledning att betona detta, som gällande bestämmelser, frånsedt
de anbefallda talöfningarna, understundom äro ägnade att missleda. I stadgan
angående mogenhetspröfning angifves en »säker kännedom om de använda språkens
allmänna lagar» såsom enda fordran på de skriftliga öfversättningsprofven; någon antydan
därom, att språket skall vara idiomatiskt, fraseologiskt riktigt, finnes ej. I kursplanerna
äro de skriftliga och muntliga tillämpningsöfningarna, på ett undantag när,
ställda i anslutning till studiet af språkläran; syntaxen skall inläras i kortare, sedan
fullständigare sammanfattningar; de skriftliga arbetena på det lägre stadiet utgöras
uteslutande af öfversättningar, om efterbildning eller reproduktion talas däremot ej ett
ord. Som synes, är detta idel hänvisningar till den gamla, grammatiserande metoden.
De synpunkter, som här blifvit framhållna, hafva varit vägledande vid uppgörandet
af förslag till måls- och kursbestämmelser.
Så har kommittén i fråga om målet genom uttrycket »besvara enklare frågor
i anslutning till lästa stycken» angifvit, att talöfningarna skola ansluta sig till litteraturläsningen;
genom uttrycket »att utan svårare grammatiska och fraseologiska fel . . .
öfversätta en lättare svensk text» velat betona, att den idiomatiska språkriktigheten
bör eftersträfvas lika väl som den grammatiska; genom uttrycket »härför nödig
grammatisk kunskap» sökt framhålla grammatikens uppgift att vara medel, ej mål.
Förutom åtskilliga afvikelser i själfva kursfördelningen, hvilka här nedan
motiveras, har kommittén, med tillämpning af ofvan uttalade uppfattning, föreslagit
ett par förändringar i nu gällande kursplan, hvilka hafva eu metodisk innebörd.
Så hafva de muntliga och skriftliga tillämpningsöfningarna icke, såsom för närvarande
är fallet, anknutits till studiet af språkläran, alldenstund de äfven och företrädesvis
GRUNDER TILL KURSPLAN: TYSKA.
31
höra ansluta sig till textläsningen. Vidare har kommittén föreslagit, att de anbefallda
öfversättningarna till tyska skola omväxla med reproduktionsöfningar.
I realskolan bör undervisningen koncentreras på att bibringa lärjungarne en Textläsning.
så fullständig och allsidig kännedom om det moderna språket, som förhållandena
medgifva. Och då den till läsning förelagda texten är den hufvudsakliga källa,
hvarur lärjungen hämtar sin språkliga insikt, och genom hvars efterbildning han
vinner språklig färdighet, böra inga andra litteraturalster i realskolan förekomma än
sådana, som innehålla modernt språk.
Då tyskarne kunna läsa både tysk och latinsk stil, men i skriftliga meddelanden
gärna använda den förra, är det icke så viktigt, att lärjungarne öfvas i
att skrifva som fastmer att läsa och förstå den tyska stilen. Kommittén har därför
i kursbestämmelserna för sjette klassen föreslagit »öfning i läsning af tysk stil».
Att talöfningarna nära böra ansluta sig till textläsningen, är förut framhållet. Tdöfningar
Att de någon gång för omväxlings skull baseras på något, som muntligen framställts
af läraren, torde icke vara otjänligt. I den mån undervisningen fortskrider
och lärjungarne tillägna sig ett större språkmaterial, kan läraren vidga samtalet utöfver
gränserna för det, som omedelbart förut blifvit genomgånget. S. k. fria
samtal, som icke ansluta sig till litteraturläsningen eller till något af läraren berättadt,
böra i regeln icke förekomma, alldenstund de, för att gifva någon nämnvärd behållning,
erfordra långt mera tid och öfning, än skolan har tillfälle att erbjuda.
Under sådana förhållanden kan man ej heller i afgångspröfningen i regeln fordra
annan talfärdighet än den, kommittén i målsbestämmelserna föreslagit.
Kommittén har ofvan betonat, att de skriftliga öfningarna, af hvad slag de Skriföfningar.
vara må, i första hand böra ansluta sig till och utgöra en tillämpning på hvad
lärjungen förut vid textläsningen inhämtat. Det nu icke ovanliga förfaringssättet att
i fjärde klassen till öfversättning förelägga lärjungarne ett ur någon exempelsamling
på måfå valdt stycke kan kommittén icke gilla. Det första villkoret för att kunna
åvägabringa en öfversättning är någon bekantskap med de ord och uttryck, som
erfordras i och för uppgiftens lösning. Där denna betingelse ej är förhanden, blir
naturligen öfversättningen felaktig, ett förhållande, hvarom erfarenheten lämnar allt
för påtagliga vittnesbörd. I saknad af det språkmaterial, som i och för öfversättningen
kräfves, tvingas lärjungen att med tillhjälp af språklärans regler, som han
ännu icke behärskar, och en ordbok, som han vanligen ej fått lära sig använda,
konstruera fram ett slags tysk text. Härvid torde först och främst böra erinras,
att man på denna väg icke kan komma fram till språket, sådant det i verkligheten
ter sig, alldenstund detta innehåller så ofantligt mycket, som ej i regler kan framställas
eller förståndsmässigt fattas. För det andra kan man i vanliga fall icke begära, att
lärjungen skall hafva alla regler så aktuella i medvetandet, att han träffsäkert kan
tillgripa dem, som i hvarje fall behöfva tillämpas. I stället för att efterbilda och
ytterligare befästa något riktigt tvingas lärjungen att skapa och inlära något oriktigt.
De begångna felen nita sig så fast i minnet, att de ingalunda aflägsnas vid en mer
Språklära.
■32 REALSKOLANS ORGANISATION.
eller mindre flyktig blick på det rättade, ej ens sedan läraren fäst uppmärksamheten
därpå och sökt inprägla detsamma hos lärjungen. Af dylika öfningar har man ej
rätt att vänta annat resultat än det, hvaröfver nu så ofta klagas, fl
Sedan lärjungarne i de lägre klasserna på lärorummet fått öfva sig med
diktat och reproduktioner, kunna de visserligen i fjärde klassen få göra början med
öfversättningsuppgifter, men endast under den förutsättning, att de stycken, som
föreläggas, äro hämtade ur den text, som förut blifvit genomgången, så att lärjungarne
blifvit väl bekanta med de motsvarande tyska uttrycken och vändningarna.
Först mot skolkursens slut torde lättare, fristående öfversättningsuppgifter som en
förberedelse till afgångspröfningen kunna föreläggas.
Kommittén vill emellertid kraftigt framhålla, att alla dessa skrifningar måste
vara synnerligen lätta, att de i regeln böra antaga karakteren af öfningar, ej af prof,
ty lärjungarne lära sig mera genom att lösa en lätt uppgift rätt än genom att vid
en svår uppgift begå en mängd fel. Det är en liknande uppfattning, som ligger till
grund för kommitténs förslag, att de skriftliga arbetena i fjärde klassen skola förläggas
till ämnets lärotimmar, så att ämnesläraren kan vara tillstädes och hjälpa lärjungarne
till rätta, när de, såsom alltid kommer att inträffa, stöta på af läraren förut
icke anade svårigheter.
Enligt nu gällande stadga skall formläran i tredje klassen systematiskt genomgås
och repeteras. Denna bestämmelse daterar sig från Kungl. cirkuläret den 6 juni 1873
och hvilar på förutsättningen af en kursafslutning i tredje klassen. Hvad kommittén
på annat ställe (se sid. 11 3 — 116) yttrat om värdet af dylika sammanfattande kurser
på ett så lågt stadium, gäller i all synnerhet tyska språket. Skall lärjungens kunskap
i formläran hvila på underlaget af ett väl inlärdt språkmaterial, torde det vara nödvändigt
att, såsom kommittén föreslagit, utbreda densamma åtminstone öfver de fyra
första klasserna, så att grammatikkursen i hvarje särskild klass och speciellt i den
första inskränkes, hvilket synts högligen af behofvet påkalladt. Härigenom kommer
visserligen tiden för syntaxens studium att inkräktas, men kommittén anser icke,
att en fullständigare genomgång af denna del af språkläran lämpar sig för lärjungar
på det utvecklingsstadium, hvarom här är fråga. Syntaxens systematiska
studium bör förläggas till gymnasiet. Af en lärjunge, som genomgått realskolan,
bör man kunna fordra en säker kännedom om formläran samt det allra viktigaste
af syntaxen. Och på grund af hvad ofvan anförts, bör detta ej inläras enligt
den vanliga »sträckläsningsmetoden», utan i anslutning till litteraturläsningen för
att till slut i en kort repetition sammanfattas.
’) Vid varterminsexamen år 1900 var vid de högre allmänna läroverken antalet underkända i tyska i
procent af hela antalet lärjungar i klassen: i fjärde latinklassen 19,9%, i fjärde realklassen 33,4%, i
femte latinklassen 16,5%, i femte realklassen 20,8%. Det missförhållande, hvarom dessa siffror bära vittne,
har säkerligen sin hufvudsakliga grund dels i den föreskrifna kursfördelningen, dels i det sätt, hvarpå
de skriftliga öfningarna bedrifvas. Se kommitténs tabell 2.
GRUNDER TILL KURSPLAN: ENGELSKA.
33
Under sådana förhållanden kunna de extemporerade öfningarna till syntaxen,
hvilka visat sig föga fruktbringande, väsentligen inskränkas.
Med hänsyn till de kraf, den påyrkade omläggningen af språkstudiet ställer Resestipendier.
på lärarnes duglighet, anser kommittén, såsom ofvan antydts, att åtgärder böra vidtagas,
för att åt lärame i större omfattning, än nu är fallet, må beredas tillfälle att
utan för stora uppoffringar utomlands förkofra sin språkbildning. På grund häraf
föreslår kommittén:
att statsanslaget till resestipendier åt lärare i främmande lefvande språk höjes.
Kommittén har jämväl fäst sin uppmärksamhet vid det förhållandet, att till
följd af det i de lägre klasserna anbefallda klassläraresystemet, hvarigenom många
läroämnen måste å en hand förenas, den grundläggande undervisningen i tyska icke
alltid kunnat bestridas af fullt kompetenta lärare. Då de menliga följderna af detta
missförhållande vanligen sträcka sina verkningar utöfver hela den följande språkundervisningen,
synes det angeläget, att åtgärder vidtagas för att öka tillgången på
lärare med akademisk bildning i tyska. Detta syfte torde den jämväl från andra
håll påyrkade uppdelningen af germanska språk i tvenne ämnen, tyska och engelska,
vara synnerligen ägnad att främja. En dylik åtgärd skulle fördelaktigt återverka på
läroverkens undervisning i tyska dels därigenom, att flere lärareaspiranter, än nu
är fallet, komme att vid universiteten studera nämnda språk, dels därigenom, att
fordringarna på betyg i ämnet kunde något skärpas. På grund häraf föreslår
kommittén:
att ämnet germanska språk i filosofie kandidat- och licentiatexamen uppdelas
i tvenne ämnen, tyska och engelska.
Engelska.
(4:e klassen: 5 timmar; 5:e klassen: 5 timmar; 6:e klassen: 4 timmar.)
Oaktadt tyskan å den föreslagna timplanen intager en starkare ställning än Mål.
engelskan, har kommittén för bägge språken föreslagit samma mål, väsentligen på
den grund, att engelska å studiets begynnelsestadium är jämförelsevis lätt att inhämta
och därjämte påbörjas vid en tidpunkt, då lärjungarne redan tillägnat sig en
fond af allmän språklig bildning.
Angående mål och kurser för öfrigt hänvisas till hvad i fråga om undervis- sknfningar.
ningen i tyska blifvit anfördt. Kommittén har endast att tillägga några ord om
Delning
af ämnet
germanska
språk.
134
REALSKOLANS ORGANISATION.
Mål.
Kurser.
skrifningarna, hvilkas anordnande vållat någon svårighet. Kommittén utgick därifrån,
att vitsord öfver förmåga att kunna öfversätta lättare text till engelska skulle vara
af synnerligt värde för de lärjungar, som efter genomgången realskolekurs träda
ut i lifvet. På grund häraf har föreslagits, att ett prof af denna art skulle i afgångsexamen
anordnas. Då emellertid realskolan endast kan bereda rum för en
treårig kurs i engelska och de lagstadgade skrifningarnas antal till följd däraf måste
blifva tämligen ringa, torde de uteslutande böra riktas på det skriftliga afgångsprofvet
och följaktligen endast utgöras af öfversättningsuppgifter. Det kan måhända
ifrågasättas, huruvida en dylik anordning är ändamålsenlig. Kommittén, som i
detta fall saknar stöd af tillräcklig erfarenhet, har sig emellertid bekant, att för närvarande
icke få lärjungar i nedre sjette realklassen kunna gå i land med lösningen
af uppgifter, som varit afsedda för ett vida högre stadium.
Franska.
Frivilligt ämne utom timplanen.
(5:e klassen: 2 timmar; 6:e klassen: 2 timmar.)
Målet för den frivilliga undervisningen i detta ämne bör enligt sakens natur
ställas mycket anspråkslöst och hufvudsakligen gå ut därpå, att lärjungen må få
göra någon bekantskap med sådana franska eller från franskan lånade ord, som
kunna förekomma i hans blifvande verksamhet eller i det allmänna lifvet. Ett
någorlunda felfritt uttal torde därför i främsta rummet böra åsyftas jämte någon
öfning i öfversättning till svenska samt den insikt i formläran, som tillhör hvarje
elementär språkkunskap. Några som helst anspråk på talfärdighet kunna däremot
icke komma i fråga, äfven om läraren skulle anse med undervisningens fördel
förenadt att anställa öfningar i frågor och svar på det främmande språket.
På grund af verbens centrala ställning i den franska formläran böra de
som hittills få bilda tyngdpunkten i den grammatiska undervisningen, men hvarken
på dessa eller öfriga hithörande moment få ställas de stora fordringar på detaljkännedom
och ortografisk felfrihet, som anses oundgängliga i nuvarande femte
och nedre sjette klasserna. Undervisningen bör hufvudsakligen syssla med uppläsning
och öfversättning af enklare stycken och noga undvika allt onödigt grammatiserande.
GRUNDER TILL KURSPLAN: HISTORIA.
135
Historia.
|i:a klassen: 2 timmar; i 4:e klassen: 3 timmar;»
4:e „ ■ 3 », ; '' 6:e „ : 4 ,» ■>
Kursen i historia vid de allmänna läroverken har under senaste århundradet
undergått åtskilliga förändringar.
Enligt 1820 års skolordning hade de tre olika arter af läroverk, som då
funnos: apologistskola^ trivialskolan och gymnasiet, hvardera sin särskilda kurs i
historia, omfattande såväl fäderneslandets som allmänna historien, den senare likväl
med hufvudvikten afgjordt lagd på gamla tiden och, hvad nyare tiden vidkom,
endast mycket kortfattad. Dock förtjänar anmärkas, att i högsta klassen af
apologistskola^ som var afsedd för de i praktiska lifvet tidigare utgående, äfven
förekommo »hufvudbegreppen af fäderneslandets lag- och statskunskap».
Genom 1856 års stadga, som sammanfattade resultaten af den år 1849 vidtagna
sammanslagningen af de olika skolarterna till ett elementarläroverk med nio
årsklasser, gjordes i öfverensstämmelse härmed kursen i historia enhetlig, d. v. s. för
alla läroverkets lärjungar gemensam. Den var emellertid delad i tre på hvarandra
följande afdelningar: den första för de tre lägsta klasserna, omfattande fädernes
landets
historia samt inhämtad medelst berättelser och efter kort lärobok; den andra
för de tre mellersta klasserna, omfattande allmänna historien, hvarvid forntiden,
medeltiden och nyare tiden fått sig hvardera ett år anvisadt; den tredje för de
tre högsta årsklasserna, omfattande eu fullständigare framställning af fäderneslandets
historia. Denna kursfördelning, som hade förtjänsten att vara ett första försök
i enhetlig riktning, var dock i flere afseenden otillfredsställande och hann aldrig att
blifva fullt tillämpad.
Redan i 1859 års stadga, som gjorde läroverkskursen tioårig, öfvergafs
nämligen den enhetliga kursfördelningen i historia ofvanom fjärde klassen och
ersattes af en särskild kurs för dem, som läste, och en annan för dem, som icke
läste klassiska språk. I dåvarande första klassen, indragen år 1869, förekom alls
ingen historia, endast geografi. I de tre därpå följande klasserna kvarstod den
förutvarande kursen i fäderneslandets historia efter lärarens muntliga framställning
och med begagnande af kort lärobok som stöd för minnet. Därpå följde för
lärjungar, som läste klassiska språk, ofvanom fjärde klassen endast en kurs i allmän
historia, fördelad på sex årsklasser så, att i två år (5:1 och 5:2) lästes gamla
tiden, de två därpå följande åren medeltiden och de två sista åren nyare tiden;
dessutom genomgicks i de fyra högsta årsklasserna fäderneslandets historia utförligt
från Gustaf I, jämsides med den allmänna. För lärjungar äter, som ej läste klassiska
Föregående
kursfördel
ningar.
Brister i nuvarande
kursfördelning.
!36 REALSKOLANS ORGANISATION.
språk, funnos ofvanom fjärde klassen tvenne kurser i allmän historia: den förra
för två årsklasser (5:1 och 5:2), omfattande en kortare öfversikt och särskild!
afsedd för de talrika lärjungar, som afgingo från öfre femte klassen; den senare
för de fyra högsta årsklasserna, omfattande en utförligare framställning af nyare
tiden, hvarförutom jämsides lästes motsvarande del af fäderneslandets historia utförligt.
Härigenom gjordes viktiga framsteg i riktning mot en rationellare kursfördelning
i historia, särskildt med hänsyn till det större utrymme, som tillmättes åt
nyare tiden och åt den å högsta stadiet införda parallella behandlingen af fäderneslandets
historia och den allmänna. Men en i ögonen fallande svaghet var den å
reala linjen alltför starkt sammanträngda kursen i allmän historia i mellanklasserna.
Sedan kommissionen för undervisningen i historia år 1868 af teoretiska
grunder förordat tre på hvarandra följande lärokurser och genom skolreformen af
år 1873 allmänna kursafslutningar blifvit införda på mellanstadiet, den ena i
tredje, den andra i femte klassen, fastslogs i 1878 års stadga för båda bildningslinjerna
en indelning af det historiska lärostoffet i tre på hvarandra följande kurser.
För reallinjen bibehöllos därvid ungefär samma kurser, som sedan år 1859 varit gällande
för dem, som ej läste klassiska språk, nämligen en förberedande kurs i fäderneslandets
historia för klasserna 1 — 3, en öfversiktlig kurs i allmänna historien jämte repetition
af den svenska i klasserna 4—5 samt en utförligare kurs i den allmänna historien
och fäderneslandets under nyare tiden i klasserna 6:1 — 7:2. För latinlinjen åter jämkades
förutvarande kursindelning med hänsyn till de nya afslutningarna på mellanstadiet så,
att de två första kurserna i historia för klasserna 1 — 3 och klasserna 4 — 5 gjordes lika med
reallinjens, hvarpå följde en särskild tredje kurs för latinlinjen i klasserna 6:1—7:2,
omfattande en utförligare framställning af hela den allmänna historien och fäderneslandets
under nyare tiden. Härtill kom vidare i högsta klassen å båda linjerna
grunddragen af Sveriges statskunskap.
Sådan har kursfördelningen i historia till närvarande tid förblifvit med undantag
af den ändring, som 1895 vidtogs i afseende å latinlinjens kurs, i det att man
då för denna linje återgick till 1859 års anordning med endast en kurs i allmänna
historien, omfattande gamla tiden i klasserna 4 — 5, medeltiden i klass 6:1 samt
nyare tiden utförligt i klasserna 6:2 — 7:2. Därjämte skall af fäderneslandets historia,
för hvilken delningen af kursen bibehållits, det hela repeteras i fjärde och femte
klasserna samt vidare, efter en öfversiktlig repetition till nyare tidens början i nedre
sjette klassen, den nyare tiden i utförlig framställning jämte svensk statskunskap
läsas i de tre högsta årsklasserna. Dessutom är såsom feriearbete till klass 7:2
en repetition af gamla tidens allmänna historia föreskrifven.
Med afseende på den nuvarande kursfördelningen i historia för det lägre
skolstadiet framträda bristerna skarpast i reallinjens fjärde och femte klasser. Här
har nämligen ett särdeles vidlyftigt kunskapsstoff — hela allmänna historien i
öfversikt och repetition af hela den svenska — sammanpressats inom en alltför kort
tidrymd och på ett stadium, där den schematiska form, som lärobok och under
-
GRUNDER TILL KURSPLAN: HISTORIA.
137
visning i följd häraf antagit, måste blifva för lärjungen motbjudande och föga
smältbar. Den ändring, som år 1895 vidtogs med afseende på latinlinjens kurs i
nämnda båda klasser, och som i visst afseende innebar en förbättring, har emellertid
fört med sig flere olägenheter. Så kommer gamla tiden i utförlig framställning, som
väl borde bibringa lärjungen en något så när ingående uppfattning af antikens egendomliga
stats- och kulturlif, att — under lärares ledning — läsas endast på ett stadium,
där lärjungarne ännu ej äro mogna för en sådan kunskap. Vidare har den redan
från och med fjärde klassen inträdande skillnaden mellan de båda linjernas historiska
kurs försvårat öfvergången från den ena linjen till den andra, på samma gång kursafslutningen
i femte latinklassen genom en sådan anordning i själfva verket blifvit
upphäfd.
Såsom mindre lämplig har ock den i de fem lägre klasserna å båda linjerna
nu föreskrifna dubbla genomgången af fäderneslandets historia visat sig. Denna
viktiga del af ämnet har nämligen härigenom fått en alltför sammanträngd och
torr behandling, som verkar tröttande och särskildt i mellanklasserna måste blifva
af tvifvelaktigt värde (jfr. sid. 113 — 116). Två kurser i fäderneslandets historia
för hela läroverket, den ena lämpad efter det lägre, den andra efter det högre
stadiets mottaglighet, torde med åtföljande slutrepetition vara fullt tillräckliga och
vida mer än de nuvarande trenne ägnade att hålla intresset vaket och på den åt
ämnet anslagna tiden framkalla ett tillfredsställande resultat. En dylik uppdelning
af den historiska läroverkskursen har ock i andra länder, till exempel i Preussen
och Norge, befunnits ändamålsenlig.
Redan de nämnda, af vederbörande lärare ofta öfverklagade bristerna kunde
hafva utgjort tillräcklig anledning att vidtaga en omläggning af de nuvarande historiska
kurserna. Nu påkallas emellertid en genomgripande ändring härutinnan äfven
i följd af läroverkets uppdelning i två, mera än förut åtskilda stadier, realskola
och gymnasium, afsedda för olika åldrar och bildningsmål. Kommittén har därför
icke tvekat att, i anslutning till den nya organisationen, föreslå en fullständigt ny
kursfördelning i historia, omfattande tvenne, med hänsyn till lärjungarnes utveckling
och speciella bildningsbehof å de olika stadierna uppgjorda kurser: en för realskolan
och en för gymnasiet.
Kommittén, som anser, att man vid den historiska liksom vid den öfriga
undervisningen bör utgå från det närmast liggande och det för barnasinnet lättast
fattbara, har i sitt kursförslag utgått därifrån, att fortfarande såsom hittills fosterlandets
historia skall inträda i undervisningen före den allmänna, samt att å båda
områdena sagan skall gå före den egentliga historien. Äfven har åsyftats, att behandlingen
både af svenska och allmänna historien skall göras perspektivisk, d. v. s.
att framställningen skall blifva desto utförligare, ju mer den närmar sig vår tid, så
att hufvudvikten lägges på nyare tidens historia, som för lärjungen är af större
betydelse att närmare känna. På grund häraf omfattar sjette klassens kurs en
vidgad framställning af det senaste århundradets historia, hvarjämte här inlagts en
18
Blott en historisk
kurs för
realskolan.
Kursens fördelning.
138
REALSKOLANS ORGANISATION.
Berättelser i
i:a och a:a
klasserna.
Fast begränsade
årskurser.
Fäderneslandets
historia
och nordens.
kurs i svensk statskunskap, på det att de, som afgå från realskolan, icke måtte
sakna insikt i denna betydelsefulla del af ämnet.
Då de förutvarande allmänna kursafslutningarna i tredje och femte klasserna
för realskolan afskaffats, har naturligen hvarje giltig anledning att efter dem indela
det lägre stadiets historiska kurs för framtiden bortfallit. Till båtnad för undervisningen
har i stället lärostoffet, hvad fäderneslandets historia beträffar, kunnat utbredas
öfver klasserna i—6 med repetition af hela kursen i de båda högsta klasserna
samt, hvad allmänna historien beträffar, öfver klasserna 2 — 6 med repetition af nyare
tiden i högsta klassen. Äfven om historietimmarnas antal vid jämförelse med de nuvarande
klasserna i — 6:i i de flesta klasser är detsamma som förr — endast för sjette
klassen har det ökats med en veckotimme, hvarjämte geografien där utbrutits — kan
dock den åt ämnet anslagna tiden bättre tillgodogöras, då lärostoffet behandlas i en
kurs, fördelad på flere år. Härigenom vinnes nödigt utrymme för att åt framställningen
gifva den episka bredd, som är oundgänglig, för att den för det unga
sinnet skall blifva njutbar och fruktbärande.
Af här ofvan angifna skäl har studiet såväl af fäderneslandets historia i första
klassen som af allmänna historien i andra klassen inledts med en serie berättelser,
hämtade från sagans, mytologiens och den äldre historiens fält, hvilket trots afståndet-
i tiden ligger barnets uppfattning närmare och för detsamma är begripligare
än den nyare tidens mera invecklade historiska företeelser. Dessa berättelser äro
afsedda att antingen af läraren muntligen föredragas eller i samlad klass ur en
läsebok uppläsas för att först i kortare och sedan i längre stycken återberättas af
lärjungarne. Sålunda skola dessa småningom vänjas att uppfatta och återgifva en
enklare historisk framställning samt, genom förståndigt bruk af läseboken i skolan,
förberedas att själfva i hemmet använda lärobok.
Som emellertid ett uteslutande sysslande med berättelser under ett helt läsår
torde blifva enformigt och behofvet af att i fastare form samla det sålunda vunna
vetandet tidigt nog lärer göra sig påmindt, har därjämte en mindre del af kursen
i fäderneslandets historia, nämligen forntiden och den äldre medeltiden, redan i
första klassen upptagits för att, under läsårets senare del, med stöd af lärobok inhämtas.
För att med afseende på ämnets behandling åstadkomma större enhetlighet
och därjämte underlätta lärjungars öfvergång från en skola till en annan har också
gjorts försök med att för samtliga realskolans klasser införa till innehållet fast begränsade
årskurser. Det måste nämligen medgifvas, att sådana, under förutsättning
att de väl lämpa sig för lärjungarnes ståndpunkt, i flere hänseenden erbjuda afsevärda
fördelar. Huruvida åter den af kommittén föreslagna kursfördelningen blifvit rätt
afvägd, är en fråga, hvarpå endast framtida erfarenhet kan gifva det afgörande svaret.
Med en dylik, öfver flere år utbredd och strängt planmässigt genomförd
fördelning af lärostoffet bör icke blott fäderneslandets historia kunna studeras med
mera ro och bättre behållning än hittills, utan därigenom bör äfven kunna vinnas
utrymme åt den kortare framställning af Norges och Danmarks historia, som
GRUNDER TILL KURSPLAN I HISTORIA.
139
kommittén föreslagit skola från andra klassen uppåt löpa jämsides med Sveriges.
En sålunda inrättad öfversikt af grannländernas utveckling, för hvilken hittills å
lägre stadiet alls icke eller endast i otillräcklig mån funnits tid, bör väsentligen
bidraga att belysa många af vår egen historias händelser och att småningom öppna
lärjungens blick för hvad som i vår kultur är gemensamt för hela norden eller
specifikt svenskt.
Kommittén har vidare, såsom af den nya undervisningsplanen närmare framgår,
ej funnit skäl att lyssna till de förslag, som på senare tider framställts, att införlifva
framställningen af fäderneslandets historia i den allmänna såsom en integrerande
del däraf. Detta må vara möjligt i sådana länder som Frankrike och
Tyskland, hvilkas historiska utveckling utgör en hufvudbeståndsdel af den allmänna
historien allt från slutet af forntiden, men för vårt land med dess för långa tider
mera afskilda och dock så rika historia passar en dylik införlifningsmetod icke.
Fastmer är det kommitténs mening, att den särskilda framställning af svenska historien,
som hos oss blifvit traditionell, bör bibehållas och genom upplysande sidoblickar
på de öfriga nordiska ländernas historia ytterligare utvecklas. Detta utesluter
naturligtvis icke, att i fäderneslandets historia på lämpliga ställen meddelas förberedande
upplysningar angående sådana världshistoriska tilldragelser, som i högre grad
återverkat på vårt lands utveckling. Men på ett lägre stadium är det utan tvifvel
nyttigt, att lärjungens uppmärksamhet väsentligen koncentreras på Sveriges historia, ej
blott emedan denna, såsom redan antydts, ligger honom närmast, utan framför
allt emedan en dylik metod är bäst ägnad att göra lärjungen mera grundligt förtrogen
med våra inhemska institutioner och vår historias ledande män samt att sålunda ge
näring åt utvecklingen af den sunda nationalanda, som läroverket bör låta sig
angeläget vara att fostra.
Måhända skall emellertid mot den för realskolan föreslagna kursfördelningen
i historia anmärkas, att vid dess uppgörande allt för liten hänsyn tagits till en
synkronistisk behandling af svenska och allmänna historien. I detta afseende vill
kommittén, som ingalunda lämnat en. sådan synpunkt obeaktad, såsom sin mening
uttala, att det synkronistiska behandlingssättet af historien väsentligen lämpar sig
för ett högre stadium, där tillräcklig mogenhet hos lärjungen är för handen och
nödiga hållpunkter för en jämförande betraktelse af händelser från olika världsskådeplatser
blifvit vunna. Inom gymnasiets historiska kurs har också nämnda grundsats
alltigenom tillämpats. Men vid bestämmandet af kursen för realskolan har denna
grundsats af antydda skäl endast så till vida gjorts gällande, att Norges och Danmarks
historia från och med andra klassen läses jämsides med fäderneslandets, samt att i
sjette klassen, där lärjungen kan anses vederbörligen förberedd för en sådan behandling,
repetitionen af nyare tidens svenska och allmänna historia sammanställts.
Med hänsyn därtill, att kommittén, såsom på annat ställe är angifvet, föreslagit
valfrihet i gymnasiets två högsta ringar äfven i fråga om historia, har den,
Fäderneslandets
historia
och den allmänna.
Den synkronistiska
principen.
Femte och
sjette klassernas
årskurser.
140
REALSKOLANS ORGANISATION.
för att lärjungar, som komma att begagna sig af denna valfrihet, icke måtte sakna
all kännedom om svenska och allmänna historiens senaste skeden, ansett lämpligt
att låta femte klassens kurs omfatta äfven dessa skeden. Därigenom har jämväl
vunnits en naturlig anordning med hänsyn till den å gymnasiet börjande, utförligare
historiska kursen. Och på det att sjette klassen ej måtte alltför mycket betungas
med repetitioner, har dessutom till femte klassen förlagts en kortfattad repetition af
fäderneslandets historia under forntiden och medeltiden, en åtgärd, som därjämte
genom uppfriskande af vissa för blifvande gymnasister nödiga minneskunskaper kan
betraktas som en lämplig förberedelse till den i första ringen förekommande kulturhistoriska
öfversikten af nämnda tidehvarf.
Genom sjette klassens årskurs, som uteslutande afser de lärjungars behof,
hvilka från denna klass afgå, tillökas och afrundas den i de föregående klasserna
inhämtade historiska kunskapen. Det ligger därvid i sakens natur, att året närmast
före examen till stor del måste upptagas af sammanfattande repetitioner. Men för
att dessa ej måtte blifva alldeles förhärskande och verka tröttande, har kommitté
å ena sidan inskränkt repetitionerna till det nödvändigaste (nyare tiden af fäderneslandets
och af den allmänna historien) samt å andra sidan under den här till fyra
veckotimmmar vidgade undervisningstiden infört tvenne nya. moment, nämligen en
utförligare framställning af tiden efter år 1815 och hufvuddragen af svenska statsförfattningen
och kommunalförvaltningen.
Att dessa nya delar af ämnet måste blifva af praktisk betydelse för de
från sjette klassen utgående lärjungarne, torde ej behöfva särskildt ådagaläggas. En
öfversiktlig kännedom af de politiska, sociala och kulturella strömningar, hvilka
genomgått det senaste århundradet, är helt enkelt oumbärlig för hvarje bildad man,
som aldrig så litet vill följa med sin egen tids händelser, och någon insikt i våra
grundlagar och kommunalförfattningar får väl anses såsom ett viktigt moment i
den nationella bildningen, då en sådan kunskap framför allt är ägnad att gifva lärjungen
en föreställning om hvad det betyder att tillhöra ett folk med fritt statsskick.
Den invändning, som häremot skulle .kunna göras, att ynglingarne på ifrågavarande
stadium ännu ej nått den förståndsutveckling, att de med fullt gagn kunna
tillgodogöra sig en dylik undervisning, måste vika inför det kända faktum, att
ifrågavarande kunskaper med framgång meddelas i högre folkskolor och i folkskolans
högre afdelning, där lärjungarne ej äro äldre, men väl med afseende på hithörande
förkunskaper mindre väl ställda än eleverna i realskolans sjette klass. Den anmärkningen
åter, att ett sådant studium skulle gifva fritt spelrum åt lärarens subjektiva
meningar i dagens frågor och leda lärjungarne in på olämpligt politiserande, anser
kommittén knappt behöfva bemötas, då den meddelade kunskapen är ställd under
offentlig kontroll och anmärkningen, om den ägde befogenhet, lika väl kunde riktas
mot all historisk undervisning i skolan.
En större svårighet ligger utan tvifvel i att kunna hålla kursen i svensk statskunskap
och framför allt i hvad som rör kommunalförvaltningen, hvaraf endast
GRUNDER TILL KURSPLAN: HISTORIA.
41
ad allmännaste grundlinjerna böra inläras, inom tillbörliga gränser, så att den ej
må blifva onödigt vidlyftig och förlora sig i detaljer. Rätta korrektivet mot en dylik
missriktning torde ligga däri, att ifrågavarande undervisning, som skall meddelas i
nära anslutning till den vidgade framställningen af fäderneslandets historia under
senaste århundradet, sker med stöd af en med sorgfällig urskilning utarbetad ledtråd
af lagom omfattning, hvilken helst bör utgöra ett slutkapitel af läroboken i svensk
historia. För öfrigt har kommittén förutsatt, att hvarje förståndig historielärare i
samband med sjette klassens kurs i förra århundradets historia opåmind fäster sina
lärjungars uppmärksamhet äfven vid det allra viktigaste af de större kulturländernas
författningar; men af omtanke att ej föranleda olämplig vidlyftighet har kommittén
ansett, att någon föreskrift i sådan riktning ej borde i undervisningsplanen för det
lägre stadiet intagas.
Med afseende på det framställningssätt, som vid realskolans undervisning i historia
i allmänhet bör följas, anser kommittén visserligen, att företräde bör gifvas åt den
s. k. föredragsmetoden såsom varande den för lärjungarne mest tilltalande, då den
öfverensstämmer med lärarens naturell. Men att — såsom de nuvarande, visserligen
föga effektiva bestämmelserna för läroverkets tre lägsta klasser synas förutsätta — söka
tvinga en historielärare att begagna sig af det fria ordets konst, äfven om det bjuder
honom emot, finner kommittén vara otjänligt, så mycket mer som en verkligt solid undervisning
därförutan, med klokt användande af den för det lägsta stadiet föreslagna läseboken,
väl låter sig genomföra. För första och andra klasserna kan nämligen den i undervisningsplanen
gifna föreskriften, att de såsom en hufvudbeståndsdel i dessa klassers
kurs ingående berättelserna skola meddelas »efter lärarens muntliga framställning
och med stöd af en läsebok» äfven tolkas så, att läsebokens berättelser, upplästa
i klassen och belysta af nödiga förklaringar, läggas till grund för undervisningen,
hvilken väsentligen måste gå ut på att söka få lärjungarne, en efter annan, att,
på sätt ofvan utvecklats, återgifva hufvudinnehållet af det lästa. Och äfven i följande
klasser, där läseboken spelar en mindre framträdande roll, kan delvis på samma sätt
förfaras, medan preparationen af läxan i läroboken begränsas till det strängt taget
nödvändiga. I hvarje fall är af vikt, att läraren härvid vet att träffa det rätta
måttet, på det att ej lärjungens håg för själfverksamhet måtte förkväfvas.
För en efter den nya realskolekursen rationellt anordnad undervisning äro
både en för ändamålet särskilt lämpad historisk läsebok och en mindre lärobok i
svensk och allmän historia af nöden.
Läseboken, närmast afsedd för den i första och andra klassen föreskrifna
kursen af berättelser ur nordens och antikens sagovärld samt äldre historia, bör
vara affattad i en lättfattlig och rask, för barnasinnet tilltalande stil samt i lagom
långa, fristående stycken uppdela innehållet, grupperadt kring representativa personligheter
och viktiga, lätt öfverskådliga händelser.
Äfven läroböckerna, såväl den i svensk historia, afsedd för klasserna 1—6,
som den i allmän historia, afsedd för klasserna 3-6, böra, åtminstone för de
Föredragsmetod
eller ej?
Materiel.
I42
REALSKOLANS ORGANISATION.
Geografiens
fullt sjålfständi
ga ställning
och ökade
timtal.
fem lägre klasserna, i anslutning till läsebokens plan, men med större begränsning
än i denna, samla framställningen kring hvarje tids ledande män och epokgörande
tilldragelser, endast nödtorfteligen påvisande händelsernas för lärjungar på ifrågavarande
stadium föga fattbara inre sammanhang. Först i fråga om sjette klassens
årskurs torde en mera pragmatisk metod med framhållande af de stora tidsrörelsernas
förnämsta orsaker och verkningar vara på sin plats. Läroboken i svensk
historia bör äfven periodvis meddela hufvuddragen af Norges och Danmarks
historia, hvarjämte, såsom ofvan är antydt, det är ömkligt, att en öfversiktlig redogörelse
för vår statsförfattning och kommunalförvaltning här intages såsom en afsilning.
I fråga om framställningssättet bör läroboken alltigenom vara byggd på
ett med hänsyn till lärjungens fattningsgåfva företaget stoffurval; den bör vidare
vara affattad i en konkret hållen stil, som ej får vara så ordknapp, att den blir
svårfattlig, och bör ej heller försmå den rätt brukade anekdotens illustrativa kraft.
Historiska väggkartor och en för lärjungens bruk i hemmet afsedd historisk
handatlas äro naturligen äfven framgent för undervisningen oumbärliga, och af stort
värde för klassundervisningen äro historiska väggtaflor med afbildningar af märkligare
byggnadsverk, dräkter, vapen, porträtt m. m. från olika tider. Väl är sant,
att i vårt land tillgången på dylik undervisningsmateriel för historieundervisningen
för närvarande är ringa. Det är emellertid att hoppas, att med den lifaktighet,
som hos oss råder på det pedagogiska området, det ej skall dröja länge, innan en
sådan materiel blir i tillräckligt urval för läroverken tillgänglig.
Geografi.
t I:a klassen: 2 timmar; I 4:e klassen: 2 timmar;]
1 a.a », • 3 » I 5*te ,, : 2 ,, ; /
13:e „ : 2 „ ; | 6:te „ : 2 „ .)
Geografien har vid de allmänna läroverken länge lidit däraf, att den varit
sammankopplad med historien till ett ämne, »historia och geografi», och i allmänhet
betraktats såsom den mera underordnade delen af detsamma. En förbättring i
detta afseende inträdde först år 1895, då geografien i läroverkets fem lägre klasser
utbröts från historien och blef ett själfständigt ämne med egna timmar på schemat.
I den af kommittén föreslagna undervisningsplanen har geografiens utsöndring från
historien blifvit fullständigt genomförd i alla klasser, där ämnet förekommer. Och
GRUNDER TILL KURSPLAN: GEOGRAFI.
143
hvad särskildt realskolan angår, har geografiens ställning blifvit betydligt stärkt
ej blott därigenom, att kursen i ämnet utvidgats till sexårig och i sjette klassen
fått sig två särskilda veckotimmar anvisade, utan äfven genom ökadt timtal i mellanklasserna
(en ny timme i fjärde och en dylik i femte klassen). Räknar man, att i
nuvarande nedre sjette realklassen en veckotimme af den åt historia och geografi
gemensamt anslagna tiden i regeln användts för den senare, så visar jämförelsen,
att geografien i realskolan fått sammanlagdt 13 timmar i veckan mot nuvarande
10 på samma stadium.
Målet för den geografiska undervisningen kan väl i realskolan sägas blifva
väsentligen detsamma, som för närvarande i läroverkets fem lägre klasser åsyftas,
nämligen att meddela kännedom om Skandinaviska halföns och om det viktigaste
af det öfriga Europas och de främmande världsdelarnes fysiska och politiska
geografi. Men då geografikursen enligt den nya undervisningsplanen erhåller
vidgad tid och fullföljes till en något mognare ålder, måste den komma att inhämtas
och begripas på ett grundligare sätt än förr. Nämnda formulering af målet
anger vidare i fråga om lärogången, dels att Skandinaviska halföns geografi skall
läsas utförligare än den öfriga världens, dels ock att den fysiska geografien, som
måste bilda grundvalen för hvarje i sann mening geografisk framställning, vid
studiet af de olika områdena skall gå före den politiska. Genom att i målsbestämmelsen
upptaga »förmåga att förstå och använda karta och glob» har kommittén
äfven velat framhålla vikten däraf, att vid undervisningen tillbörlig uppmärksamhet
ägnas åt dessa för all lefvande geografisk kunskap oundgängliga tekniska hjälpmedel.
En erinran härom kan särskildt vara påkallad i fråga om globen, som vid flertalet
af våra läroverk torde användas mindre, än den förtjänar, i synnerhet med hänsyn
till dess betydelse för ett rätt förstående af kartan.
Med afseende på inträdesfordringarna i geografi till första klassen har ingen
annan ändring vidtagits än den, som betingas af anslutningen till folkskolans genom
den nya normalplanen af år 1900 i detta ämne något jämkade kurser. Att härvid
den allmänna öfversikten af världsdelar och världshaf uteslutits, beror därpå, att
den ingår i första realskoleklassens årskurs. Däremot har upptagits en uttrycklig
fordran på »förmåga att på kartan utvisa det genomgångna», hvilket bör
medföra en vinst för ämnets behandling, enär alla inträdessökande därigenom nödgas
att hålla sig till kartan redan vid förvärfvandet af den första geografiska kunskapen.
Den hittillsvarande kursfördelningen i geografi har, äfven sedan ämnet i läroverkets
fem lägre klasser löstes från förbindelsen med historien, varit ganska bristfällig.
Dels har nämligen den geografiska kursen i följd af den däråt i mellanklasserna
alltför knappt tillmätta tiden — det behöfver ej närmare påvisas, hur
opedagogisk en kursanordning med blott en timme i veckan på detta stadium
måste vara — sammanträngts på fyra år med slutrepetition af det hela på en
veckotimme i femte klassen; dels har ock i undervisningsplanen saknats hvarje antydan
därom, att en sammanfattande öfversikt af den allmänna fysiska geografien
Mål.
Inträdesfordringar.
Brister i
nuvarande
kursfördelning.
144
REALSKOLANS ORGANISATION.
Kommitténs
kursförslag.
någonstädes borde förekomma. Denna otillfredsställande anordning af det geografiska
studiet i de fem lägre klasserna har utan tvifvel haft sin dryga del i det öfverklagade
missförhållandet, att kunskaperna i geografi hos läroverkens abiturienter,
framför allt å latinlinjen, där — oafsedt det till öfre sjunde klassen hörande feriearbetet
— någon särskild kurs i ämnet ofvanom femte klassen ej förekommer, i
åtskilliga fall visat sig vara betänkligt svaga.
Kommittén har därför låtit sig angeläget vara att ej blott genom ökad tid,
såsom ofvan visats, utan äfven genom en planmässigt genomförd kursfördelning i
realskolan söka åstadkomma en fast grundläggning af det geografiska studiet, som
särskildt i våra dagar med deras starkt utvecklade samfärdsel och kolonialväsen
måste betraktas såsom ett viktigt moment af den medborgerliga bildningen.
Härvid har den i första klassen föreskrifna inledande öfversikten af världsdelar
och världshaf efter .globen ansetts böra fullständigas med några »korta upplysningar
om jordens form och rörelse», hvilka äro af nöden för att förklara vissa grundläggande
geografiska begrepp, såsom väderstreck, ekvator och poler, fördelning af ljus
och värme på jordklotet m. m. Vidare hafva i samma klass såsom ett särskildt
moment upptagits »öfningar att förstå och använda kartan». Därmed har kommittén
icke afsett att införa något nytt — ty dylika öfningar förekomma nog redan
nu i första klassen öfverallt, där undervisningen i geografi på ett förståndigt sätt
bedrifves — utan endast velat uttryckligen betona, att läraren ej får låta sig nöja
med den vana att begagna kartan, som lärjungen vid sitt inträde i läroverket skall
innehafva. Tvärtom bör läraren här lägga an på att genom speciella öfningar utbilda
och befästa en riktig uppfattning af kartan och att under jämförelse mellan
olika slag af kartor och globen förklara skalan och andra mera lättfattliga moment
af kartans framställningssätt. Framför allt måste sålunda förhållandet mellan väggkarta
och handkarta noga klargöras.
Af ej ringa betydelse är vidare, att den geografiska kursen blifvit utbredd
öfver fem klasser i stället för öfver hittillsvarande fyra. Den har därvid så fördelats,
att i de tre första klasserna skall, utom nyssnämnda inledningskurs, Skandinaviska
halföns geografi i utförligare framställning afslutas och samlas i en öfversikt
samt därpå det öfriga Europas fysiska och politiska geografi i mindre utförlig
framställning genomgås och repetitionsvis sammanfattas. Härefter följer i fjärde
och femte klasserna de främmande världsdelarnas geografi, afslutad och repeterad i
den senare klassen.
Utöfver den sålunda i allmänna drag antydda fördelningen af de fem världsdelarnas
geografi har kommittén ej funnit sig böra gå, särskildt i betraktande däraf,
att skilda meningar angående den ordning, i hvilken länder och världsdelar lämpligast
böra läsas, bland lärarne förefinnas. Då erfarenheten i ett ämne med så ung
och i hastig utveckling stadd metodik som geografien ännu icke kan sägas härutinnan
hafva fällt något afgörande utslag, har kommittén ansett tjänligast, att åt
konferensen af ämneslärarne i geografi vid de olika läroverken öfverlåtes att vid
-
GRUNDER TILL KURSPLAN! GEOGRAFI.
>45
taga den närmare fördelningen af årskurserna för de fem lägre realskoleklasserna.
Härvid har dock genom stadgandet, att en sammanfattande öfversikt af Europas
geografi skall förekomma i tredje klassen och en repetition åt de främmande världsdelarna
i femte klassen, för en dylik fördelning angifvits vissa bestämda hållpunkter.
I ett minnesämne som geografi måste dylika sammanfattande öfversikter blifva af
betydelse såsom underlag för fortsatta studier i ämnet.
I fråga om sjette klassens kurs i geografi har kommittén, liksom beträffande sjette klassens
andra ämnen, sökt ställa så till, att den ej uteslutande skulle komma att bestå af
repetition till en förestående examen utan äfven af nya, för lärjungens här mera
utvecklade fattningsgåfva lämpade moment af ämnet. Hit hafva alltså förlagts dels en
förnyad, men med afseende på de olika ländernas befolknings- och samhällsförhållanden,
näringslif och kolonialväsen vidgad framställning af Europas och särskildt af Skandinaviska
halföns geografi, en afdelning af kursen, hvars praktiska värde för de från
sjette klassen utgående lärjungarne ingen torde förneka, dels ock en sammanfattande
öfversikt af den fysiska geografien, som hittills saknats i kursbestämmelserna. Denna
öfversikt, för hvilken lärjungen, efter att i de fem lägre klasserna hafva genomgått
hela jordytans geografi, här måste anses tillräckligt förberedd, bör dock ej gå för
mycket i detalj, utan inskränkas till att i en populär totalbild samla och närmare
belysa de allmänt geografiska förhållanden, med Indika han genom den föregående
undervisningen blifvit bekant. Förutom några astronomiska grundbegrepp, som till
förklaring af vissa terrestra fenomen äro nödvändiga, förlägges framställningen af de
delar af den s. k. astronomiska geografien, som i realskolan kunna förekomma, till
naturläran, hvilken äfven på andra områden bör komma den fysiska geografien till hjälp.
Såsom ett viktigt hjälpmedel vid den geografiska undervisningen och särskildt Kartritning.
såsom ett godt medel att lära förstå kartan samt i minnet inprägla dess hufvuddrag
gäller bland de flesta sakkunnige kartritning. Orsaken till att föreskrifter i detta
afseende ej blifvit i kurserna meddelade är ingalunda, att kommittén underskattat
värdet af en sådan öfning, utan fastmer, att den ansett bestämmelser härom,
såsom innebärande metodiska anvisningar, icke egentligen höra hemma i kursplanen.
Blefve däri något stadgadt om kartritning, skulle detta kunna medföra, att alla lärare,
således äfven de, som icke kände sig skickliga att använda ett sådant hjälpmedel,
eller som till äfventyrs ansåge, att nyttan af kartritning icke motsvarar den därpå
nedlagda tiden, med eller mot sin vilja måste anse sig förpliktigade att i hvarje
klass, där kartritning föreskrifvits, anordna en dylik öfning. Och detta skulle, särskildt
då det gäller tillämpningen af en metod, inför hvilken många ännu ställa sig tveksamma
eller afvisande, näppeligen lända undervisningen till fromma.
Emellertid anser kommittén, att kartritning, om den med afseende på vissa i
en klass behandlade områden till lämpligt omfång bedrifves och ledes af lärare,
som därtill äro kompetenta och villiga, utgör eu särdeles nyttig öfning. I första
klassen torde dock lärjungarne i allmänhet ännu icke hafva nått tillräcklig vana vid
teckning, och i den sjette torde, med hänsyn till den förestående examen, tid till
dylika öfningar icke utan svårighet kunna beredas. Vid anordnandet af dessa
19
REALSKOLANS ORGANISATION.
Typskildringar
och
exkursioner.
Materiel.
*46
öfningar bör emellertid alltid, på det ej för mycken tid och möda därpå må spillas,
af läraren klart framhållas, att det icke är i detalj utförda kartor, utan endast kartskizzer,
d. v. s. utkast, omfattande hufvuddragen af kartbilden, som skola ritas.
Också måste förutsättas, att ingen sådan öfning företages, utan att nödiga upplysningar
angående den till ritning förelagda kartans skala och projektion af läraren
på förhand meddelats.
Öfningar i kartritning kunna eljest med framgång utföras efter olika metoder,
om hvilka dock som regel kan anses gälla, att de, som använda särskildt konstruerade
geometriska figurer för landkonturernas framställande, böra undvikas, och att
för öfrigt de enklaste i allmänhet äro att föredraga. Erfarenheten har till exempel
visat, att goda resultat uppnåtts vid tillämpning af en metod, som omfattar följande
tvenne, från lättare till något svårare öfningar småningom fortskridande stadier af
kartritning: 1:0) läraren uppritar i raska drag på svarta täflan gränserna af ett
genomgånget land eller landskap, hvarefter lärjungarne få framträda, en efter annan,
för att ifylla berg, floder, städer m. m.; 2:0) lärjungarne få, efter det att ett landområde
i klassen blifvit genomgånget, på tryckta gradnät efter förelagd kartbild först
upprita konturerna af nämnda område och därpå med enkla beteckningar angifva
de fysiska och sedan de politiska förhållandena. I båda fallen kunna kulörta kritor
med fördel användas, och man bör fordra ett tydligt och snyggt, men ej ett konstnärligt
utförande af kartskizzen. '')
Af andra metodiska hjälpmedel, som för undervisningen i realskolan äro att
anbefalla, vill kommittén särskildt framhålla geografiska typskildringar och exkursioner.
De förra, afsedda att gifva lärjungen en konkret uppfattning af olika slags
terrängförhållanden, torde lämpligast böra anordnas så, att, då vid undervisningen
en trakt af viss typ första gången förekommer, denna göres till föremål för en
så ingående framställning, att därigenom hos lärjungarne framkallas en möjligast
klar bild, till hvilken kan hänvisas, då trakter af liknande typ sedermera skola behandlas.
Viktiga hjälpmedel till detta måls vinnande äro uppläsning af något utförligare
skildringar samt förevisning af planscher eller andra afbildningar från den
ifrågavarande trakten, liksom ock förevisning af bergarter och andra för sagda trakt
karakteristiska föremål, om sådana finnas att tillgå. Geografiska exkursioner, till
exempel utflykter till lämpliga utsiktspunkter i den läroverksstaden omgifvande nejden,
kunna ock, om de företagas under lärarens ledning med begagnande af kompass
och plankarta, väsentligen bidraga till att hos lärjungen klargöra vissa geografiska
begrepp, såsom horisont och väderstreck, förhållandet mellan kartan och det kartlagda
landskapet m. m.
Jämte en för realskolans sex klasser afpassad lärobok i geografi, som med
hänsyn till meddelade namn och siffror iakttager måttfull begränsning, och en för
'') Beträffande det pedagogiska värdet och den praktiska tillämpningen af olika kartritningsmetoder,
se R. Lehmann, Das Kartenzeichnen im geographischen Unterricht, Halle 1891, sid. 27 o. f., och P. Nordmann,
Geografiundervisningens mål, medel och metod, Helsingfors 1896, sid. 55 o. f.
GRUNDER TILL KURSPLAN I MATEMATIK.
147
användning å lärorummet afsedd läsebok, innehållande målande natur- och folklifskildringar,
kräfves för en rationellt anordnad undervisning i ett ämne som geografi,
där det mesta af hvad som afhandlas, faller utom gränserna för lärjungens erfarenhet,
naturligen äfven en god åskådningsmateriel.
Dit måste i främsta rummet räknas glob, väggkartor och planscher. En god
glob bör aldrig saknas bland läroverkets undervisningsmateriel, ty den kan icke
genom en globkarta göras umbärlig. Om de geografiska väggkartorna gäller, liksom
om de historiska, att de böra vara utförda i ett lätt öfverskådligt, icke af en
mängd detaljbeteckningar fördunkladt manér, hvilket, genomfördt efter samma grundsatser,
äfven bör återfinnas i den för lärjungens bruk i hemmet afsedda handatlasen.
För världsdelarna och de större kulturländerna borde vid hvarje läroverk finnas
särskilda fysiska och politiska väggkartor för begagnande i samlad klass, framför allt
blindkartor, hvilka för kontrollerandet af lärjungens kunskaper äro vid en examination
hart när oumbärliga. Äfven geografiska väggtaflor, af hvilka numera goda
serier öfver människoraserna, typiska naturscenerier, byggnadsverk m. m. finnas utgifna,
äro i hög grad att anbefalla.
Utom nämnda, för hvarje realskola med välordnad geografisk undervisning
så godt som oumbärliga åskådningsmateriel må såsom eftersträfvansvärda hjälpmedel
ytterligare framhållas: ett lättskött tellurium, reliefkartor, scioptikon med ett urval
af natur- och folklifsbilder, en samling af etnografiska föremål, profver af kolonialvaror
och andra råämnen, fotografier och modeller m. fl. föremål, som kunna tjäna
till att i ett eller annat afseende åskådliggöra olika trakters geografiska förhållanden.
Som emellertid åtskilliga mindre läroverk ej torde kunna förfoga öfver tillräckliga
medel för att skaffa sig ens den oundgängliga geografiska åskådningsmaterielen,
vill kommittén hafva uttaladt såsom önskvärdt:
att statsbidrag i sådant syfte måtte åt läroverk med ringa lärjungeantal och
där af följande små tillgångar kunna beredas.
Matematik.
( i:a klassen: 4 timmar; | 4:e klassen: 5 timmar; |
» 2:a „ : 5 » i 5:e » : 5 " ’ (
13=e „ : 5 »i 6:e » : 5 it '')
Det, sorti i kommitténs förslag till undervisningsplan för matematiken i realskolan
särskilt torde påkalla fackmännens uppmärksamhet och blifva föremål för
olika omdömen, är lärogången för undervisningen i aritmetik och algebra inom fjärde,
Aritmetik och
algebra i
klasserna 4 6.
148
REALSKOLANS ORGANISATION.
Brister i
nuvarande
lärogång.
femte och sjette klasserna. Hvad kommittén i detta afseende föreslagit, innebär nämligen
en ej oväsentlig förändring af den nu stadgade lärogången för nämnda del af
ämnet inom mellanklasserna af läroverket. Denna förändring kan på följande sätt i
korthet angifvas: det systematiska studiet af den egentliga algebran uppskjutes till
gymnasiet, men ekvationer af första graden upptagas i undervisningen från och med
fjärde klassen, och ekvationsräkningen öfvas dels såsom metod för problemlösning,
dels såsom inledning till den egentliga algebran. Det algebraiska kommer således
väl icke att utgå ur undervisningen, men att träda tillbaka på det sätt, att realsko
lans kurs blir en väsentligen aritmetisk kurs. — Kommittén vill angifva de skäl, som
legat till grund för förslaget i förevarande punkt, liksom ock söka närmare angifva
dettas innebörd.1)
Man har mot den nuvarande undervisningsplanen för matematiken ofta
anmärkt, att den för de lärjungar, som från fjärde eller femte klassen afginge
från läroverket, vore illa afpassad. Kommittén måste medgifva det befogade i denna
anmärkning. I fjärde och femte klasserna har större delen af tiden användts till inlärandet
af bokstafsräkningens quatuor species med hela tal och bråk, ett både
för lärare och lärjungar mödosamt arbete, hvaraf först vid ett fortsatt matematiskt
studium frukt kunnat hämtas. Under tiden har lärjungen allt för litet haft tillfälle
att underhålla och förkofra den aritmetiska insikt och färdighet, han i de tre
lägre klasserna förvärfvat, ja, måhända snarast hunnit glömma viktiga delar af hvad
han en gång i dessa klasser fått lära. Den bekantskap, som den från femte klassen
afgående lärjungen gjort med ekvationen och dess användning, har i regeln varit allt
för kortvarig och ofullständig för att lämna någon afsevärd behållning till ersättning
för den nämnda bristen. Korteligen, lärjungen, som på det ifrågavarande skolstadiet
lämnar läroverket, har i allmänhet icke nått till en god och användbar kunskap vare
sig på det aritmetiska eller det algebraiska området, och särskilt torde han sakna *)
*) Betydelsen af uttrycken aritmetik och algebra i den svenska skolmatematiken angifves ofta genom
den visserligen föga tilltalande, men betecknande öfversättningen »sifferräkning» och »bokstafsräkning».
Algebran betraktas vanligast såsom i sig innefattande äfven ekvationsläran, om ock numeriska ekvationer
kunna räknas äfven till aritmetiken och ej sällan finnas upptagna i aritmetiska läroböcker. Begreppet
algebra förekommer därjämte i en inskränktare betydelse, i det att algebra och ekvationslära sidoordnas
i förhållande till hvarandra. För att särskildt utmärka denna senare betydelse använder den för undervisningen
i matematik och naturvetenskap år 1869 tillsatta kommissionen uttryckssättet »den egentliga
algebran» eller »algebran i egentlig mening», hvilket uttryckssätt äfven kommittén, där så befinnes behöfligt,
tillåter sig att använda. (Se kommissionens betänkande sid. 16-17). — I sammanhang härmed må erinras
om den olikhet, som i olika länder råder i fråga om terminologien i förevarande afseende. Vårt språkbruk
öfverensstämmer i det hela med det franska och engelska. Däremot har i Tyskland ordet algebra dels
en vidsträcktare betydelse såsom hos oss, dels och vanligast betydelsen af ekvationslära, då det, som
ofvan betecknats såsom algebra i egentlig mening, där går under benämningen aritmetik (närmare: allgemeine
Arithmetik). I Norge och Danmark synes språkbruket vara hämtadt från Tyskland: hvad vi kalla
aritmetik, är där »regning», och hvad vi benämna algebra i egentlig mening, heter där »aritmetik», hvaremot
»algebra» närmast betecknar ekvationslära.
GRUNDER TILL KURSPLAN: MATEMATIK.
149
den fasta insikt i vanlig aritmetik och den praktiska räknefärdighet, som ute i lifvet
äro honom af största gagn.
Men det är ej endast med hänsyn till dess bristande lämplighet för de från
mellanklasserna afgående lärjungarne, som matematikens nuvarande läroplan blifvit
klandrad. Man har anmärkt, att den, äfven från matematikstudiets egen synpunkt
betraktad, icke vore tillfredsställande. Denna anmärkning finner kommittén ej mindre
riktig än den förut framhållna. Öfver hufvud taget kan ifrågasättas, huruvida icke
det tvååriga öfvande af ren bokstafsräkning, som nu förekommer, allt detta jämförelsevis
innehållslösa och mekaniska arbete med transformering af algebraiska uttryck, ofta
vida mera invecklade än de, med hvilka lärjungen under sina senare studier får anledning
att taga befattning, i någon mån innebär ett öfverskattande af den formella färdighetens
värde. Visst är, att den färdighet i bokstafsräkning, som däraf kan erhållas,
är af tvifvelaktigt värde, om den icke vunnits i förening med verklig insikt i den
algebraiska räkningens betydelse. Men just härutinnan torde en svaghet allt för ofta
förefinnas, och orsaken härtill är att söka helt enkelt däri, att — såsom af erfarna
matematiklärare vid flere tillfällen framhållits — den för fjärde och femte klasserna
föreskri fila kursen i algebra till följd af sin abstrakta beskaffenhet är för svår för
det ifrågavarande stadiet. Visserligen äro de lärjungar icke få, som under god ledning
kunna med verkligt förstående tillägna sig denna kurs. Men för mången lärjunge
stannar det, trots alla bemödanden från lärarens sida, vid eu viss utvärtes färdighet i
behandlingen af exempelsamlingens uppgifter, under det att hans uppfattning om betydelsen
af och ändamålet med de utförda operationerna är synnerligen oklar. Och
ju mera lärjungen måste öfvas och öfva sig i bokstafsräkning, ju mera invecklade de
algebraiska räkneexemplen blifva, desto svagare blir ofta hans förnimmelse däraf, att
bokstäfverna äro tecken för tal, och att de algebraiska räkneoperationerna ingenting
annat äro än allmännare former af de aritmetiska. Men där så är, där är lärjungens
matematiska kunskap mera skenbar än verklig, äfven om en viss räknefärdighet låter
sig uppvisa. Bristen framträder vid det fortsatta studiet i skolans högre klasser;
sedan det stöd, som minnet under pågående öfning lämnar, försvunnit, yppar sig ej
sällan hos lärjungen en betänklig osäkerhet, beroende på frånvaron af verklig insikt
i de element af algebran, som utgöra fjärde och femte klassernas kurs.
Att matematiken i de nämnda klasserna bereder lärjungarne betydande svårighet,
gifver sig till känna äfven däri, att antalet af dem, som i dessa klasser icke nå
upp till betyget godkänd i matematik, är synnerligen stort. Kommittén har i detta
afseende inhämtat uppgifter, af hvilka framgår, att vid de högre allmänna läroverken
de vid vårterminsexamen år 1900 i matematik underkända lärjungarne i fjärde klassen
uppgått till 22,7 % (25,2 % på reallinjen, 18,3 % på latinlinjen) och i femte
klassen till 16,0 % (19,2 % på reallinjen, 11,7 °/0 på latinlinjen), samt att underbetygen
i matematik utgjort 19,3 % af samtliga i 9 ämnen (alla utom musik och
gymnastik) förekommande underbetyg i fjärde klassen och 15,8 % af samtliga i 10
REALSKOLANS ORGANISATION.
Syfte med
föreslagen
förändring.
Den praktiska
synpunkten.
Den metodiska
synpunkten.
150
ämnen förekommande underbetyg i femte klassen. x) Anmärkas bör, att, om en
lärokurs är svår, så att antalet i ämnet underkända lätt blir stort, detta i regeln
för med sig en afprutning i de fordringar, som från ämnets synpunkt sedt rätteligen
borde upprätthållas. Visserligen måste matematiken alltid blifva ett jämförelsevis
kräfvande ämne, men äfven betygsstatistiken visar, att det vore godt, om dess pensum
i de nämnda två klasserna kunde bättre afvägas.
Kommitténs bemödande har varit att söka minska anledningarna till de klagomål,
som försports såväl i det ena som i det andra afseendet, eller med andra ord:
att söka finna en sådan plan för matematikundervisningen på det lägre skolstadiet,
att denna afgjordt och kraftigt bringas att tillgodose deras kunskapsbehof, som vid
15 — 16 års ålder afsluta sin skolgång, på samma gång denna undervisning, med
bibehållen uppgift att lägga grund för fortsatta matematiska studier, i och för sig
betraktad, förbättras genom att närmare afpassas efter lärjungens psykologiska förutsättningar.
Att den ofvan angifna, af kommittén föreslagna förändringen i fjärde och femte
klassernas kurs är ägnad att göra matematikundervisningen mera tjänlig för dem,
som vid nyssnämnda ålder skola sluta sin skolgång, torde icke kunna bestridas. I
jämförelse med en lärjunge, som genomgått de sex första klasserna af det nuvarande
läroverket, synes en lärjunge, som i den framtida realskolexamen erhållit vitsord om
godkända insikter i matematik, böra äga större säkerhet i aritmetiken och större vana
vid behandlingen af praktiska räkneuppgifter, om eljest den undervisning, han åtnjutit,
blifvit rätt bedrifven. Det matematiska område, inom hvilket han rört sig, skall hafva
varit mera enhetligt och mera begränsadt än det, som förelegat för den förre, och
han bör därför inom sitt område hafva blifvit mera hemmastadd än denne inom sitt.
I förstagrads-ekvationen skall han äga ett metodiskt hjälpmedel, hvarmed han under
treårig öfning hunnit blifva väl förtrogen. Och att han icke heller skall sakna den
allmänna matematiska förståndsodling, som är ett af matematikundervisningens förnämsta
syften, torde med visshet vara att förvänta med hänsyn till den bildning och den pedagogiska
utbildning, som tillhöra lärarne vid våra läroverk.
Det sistnämnda leder öfver till den andra synpunkten, från hvilken den nuvarande
lärogången blifvit bedömd och af mången ansedd såsom mindre god: den psykologiska,
eller, närmare uttryckt, den metodiska. Kommittén vill därvid till en början anmärka,
att den tror, att mycket i detta afseende skulle kunna vinnas helt enkelt därigenom,
att läraren vid de algebraiska räkneöfningarna i fjärde och femte klasserna
mera, än hvad hittills — åtminstone att döma af allmänt använda exempelsamlingar
— varit fallet, inskränkte sig till lätta uppgifter. En uppgift, som af lärjungen icke
kan öfverskådas och till sin mening uppfattas, som han icke kan behandla annat än
*) De inhämtade uppgifterna visa, att tyska, modersmålet och matematik i dessa klasser äro för
lärjungen de utan jämförelse svåraste läroämnena, och att för tyskan resultatet ställer sig ännu ogynnsammare
än för matematiken, för modersmålet minst lika ogynnsamt som för sistnämnda ämne. Se kommitténs
tabell 9.
GRUNDER TILL KURSPLAN: MATEMATIK. !5I
genom ett mekaniskt användande af gifna räkneregler, åstadkommer hos honom
osäkerhet och gör honom modlös och ointresserad. Det nu påpekade är uppenbarligen
icke af den art, att det behöfde leda till någon ändring i den stadgade kursplanen.
Men i samband därmed står ett annat önskemål, hvilket, om det skall vinna
allmännare afseende, torde genom en ändring af kursplanen behöfva klart angifvas.
Kommittén anser det nämligen framför allt vara önskligt, att lärjungen på ett långsammare
och omärkligare sätt föres in i algebran. Den abstraktionsförmåga, som
den rent algebraiska räkneuppgiften kräfver, om den verkligen skall begripas, vinnes
endast med svårighet af lärjungen på det ifrågavarande åldersstadiet. Gränsen mellan
aritmetiken och algebran bör därför, synes det, icke dragas så tidigt, ej heller så
skarpt, som nu i regeln sker; det aritmetiska och det algebraiska, som nu alltför
mycket falla vid sidan af hvarandra, böra under längre tid hållas tillhopa i en odelad
enhet. Det synes då kommittén vara en lycklig tanke att låta ekvationsläran blifva
den väg, på hvilken lärjungen införes i algebran. Därmed förenas det metodiska syftet
med det praktiska intresset, i det att därmed vinnes såväl en med det nyssnämnda
metodiska önskemålet mera öfverensstämmande lärogång som tillika en anordning,
Hvarigenom det rent algebraiska momentet i fjärde och femte klassernas kurs skjutes
undan och inskränkes, så att det aritmetiska blir det hufvudsakliga i realskolans
matematiska kurs. Det är denna tanke, kommittén upptagit i sitt förslag till undervisningsplan.
Det tidigare införandet i undervisningen af ekvationsmetoden har emellertid
med sig en fara, om hvilken kommittén, ehuru endast i förbigående, vill hafva erinrat.
Det är samma fara, som föreligger, såsnart vid den mera primära matematikundervisningen
en metod skall inläras, nämligen att genom metodens användande
lärjungens tankeverksamhet mekaniseras och hans förmåga af intuitiv uppfattning förslöas.
Äfven vid lärjungens införande i ekvationsläran har man att gå långsamt till
väga och låta metoden småningom framgå ur hans eget arbete. Och då till att börja
med såsom exempel på ekvationsräkning ofta sådana uppgifter måste användas, som
äro så lätta, att de i och för sig ingalunda påkalla något särskilt metodiskt tillvägagångssätt,
får ekvationen därvid ej så brukas, att lärjungen föranledes att förbise
de enklare och naturligare sätt, som finnas för uppgifternas lösning. Här, liksom i allmänhet
vid inlärandet af ett metodiskt förfarande i matematiken, gäller det naturligtvis
att låta metoden få sitt berättigande och sitt värde af samma behof, hvarur den
under vetenskapens arbete framvuxit, och att allvarligt tillse, att den icke må blifva
en hjälp för tankelättjan och en anledning till slentrian.
Det är emellertid icke meningen, att det algebraiska momentet i realskolans Det algebraiska
kurs skall blifva att anse såsom något oväsentligt. Ej endast gymnasiets behof af en momentet.
viss algebraisk grundläggning i fjärde och femte klasserna förbjuder ett försummande
af detta moment, utan ock realskolans allmänna bildningsuppgift. Ty det algebraiska
betraktelsesättet är af så väsentlig betydelse för utvecklingen af lärjungens förmåga
af matematiskt tänkande och för befordrandet af hans insikt i räknelagarna, att det
REALSKOLANS ORGANISATION.
Hänsyn till
gymnasiet.
152
väl må anses som en nödvändig beståndsdel i en undervisning af det mått och den
art som den, realskolan vill meddela; och därjämte bör någon liten kunskap i algebra
äfven från den praktiska nyttans synpunkt skattas värdefull med hänsyn till den
allmänna förekomsten af algebraiskt beteckningssätt i naturvetenskaplig och teknisk
litteratur, äfven af populär beskaffenhet. De af kommittén föreslagna kursbestämmelserna
äro följaktligen icke så att förstå, som skulle de åsyfta en inskränkning på
hvarje punkt af det algebraiska momentet till det minsta möjliga. De afse ett upptagande
af det algebraiska i den mån och till den utsträckning, som ske kan i en
lärokurs, där hufvudvikten dock hela tiden ligger på det aritmetiska.
Undervisningen i bokstafsräkning skall, som sagdt, i ekvationen finna sitt underlag
och sin utgångspunkt. Närmast och hufvudsakligast kommer det därvid att blifva
fråga om sifferekvationer och om sådana af föga invecklad art, då de från första
stunden böra tagas från problemlösningens synpunkt för att af lärjungen omfattas
med det intresse, som han förmår skänka endast åt sådant, hvars ändamål han fattar.
Länge blifva ekvationerna af så enkel beskaffenhet, att de kunna lösas af lärjungen
medelst fritt resonemang utan användning af några regler. Redan i sifferekvationen
förekommer emellertid en bokstaf som tecken för ett tal, med hvilket man räknar,
och äfven sifferekvationen kan för sin lösning kräfva insikt i en del till den egentliga
algebran hörande förfaringssätt och således gifva läraren anledning till deras klargörande
och inöfvande. Småningom kunna upptagas äfven sådana uppgifter, i hvilka
de förekommande talstorheterna äro algebraiskt uttryckta, hvarigenom lättare bokstafsekvationer
erhållas till behandling. De planimetriska och stereometriska räkneöfningarna
skola erbjuda goda tillfällen att låta lärjungen inse innebörden i och nyttan
af ett algebraiskt beteckningssätt. Om läraren blott städse fasthåller den synpunkten,
att det gäller att småningom göra lärjungen förtrogen med det algebraiska sättet att
beteckna och resonera, skall han på den antydda vägen finna anledning nog att ingå
på det algebraiska, utan att detta någonsin för lärjungen framträder som något främmande
eller något, hvars ändamål han ej inser. I sjette klassen åsyftar den föreslagna
läroplanen en i viss mån systematisk genomgång af bokstafsräkningens grunder,
men icke heller här afses, om man så får uttrycka sig, en »renodling» af det
algebraiska, utan endast dess upptagande i samband med en systematisk genomgång
af de aritmetiska räknereglerna. Den algebraiska räkningen skall för lärjungen framstå
allenast som en generalisering af en aritmetisk, förstådd genom den senare, men
tillika gifvande en skarpare, mera begreppsmässig insikt i denna.
Ehuru egentlig algebra således såsom en icke oväsentlig beståndsdel skall och
bör ingå i den matematiska undervisningen äfven inom realskolan, är det dock tydligt,
att den af kommittén föreslagna kursförändringen skall komma att medföra och
åsyftar att medföra ett undanskjutande till icke obetydlig grad af det algebraiska från
det lägre skolstadiet. Först å gymnasiet, ej såsom nu redan från och med fjärde
klassen, skall algebran träda fram såsom det hufvudsakliga i den matematiska undervisningen.
Mot kommitténs kursplan för det lägre skolstadiet skall då helt visst i
GRUNDER TILL KURSPLAN! MATEMATIK.
153
all synnerhet den anmärkningen komma att riktas, att en efter denna plan anordnad
undervisning ej skall förmå gifva det mått af kunskap i den egentliga algebran, som
måste anses behöflig! för dem, hvilka skola fortsätta sina studier. Åtminstone, torde
man säga, skall så blifva förhållandet, därest icke matematikens timtal på gymnasiet
ökas utöfver det närvarande eller fordringarna i studentexamen sänkas under de nu
förekommande.
Kommittén tror dock icke, att någon fara i detta afseende behöfver uppkomma,
och det förslag angående den geometriska skrifningen i studentexamen, som kommittén
i annat sammanhang framställer, och som torde kunna anses innebära en viss
inskränkning i de nuvarande fordringarna för denna examen, har i hvarje fall icke
varit föranledt af den ifrågasatta förändringen i det lägre skolstadiets undervisningsplan.
Väl är sant, att den lärjunge, som från realskolans femte klass öfvergår till
gymnasiet efter att hafva blifvit undervisad i enlighet med den af kommittén föreslagna
kursplanen, i allmänhet icke kommer att äga den formella färdighet i bokstafsräkning,
som åsyftas med nu gällande kursbestämmelser. Härvid är dock följande att märka.
Å ena sidan har man att erinra sig den i det föregående påpekade bristfällighet, som
blifvit anmärkt hos den nuvarande kursanordningen, och som gifver sig till känna ej
blott i en stor procent underkända i fjärde och femte klasserna utan äfven, såsom välbekant
är, i en otillfredsställande underbyggnad hos mången lärjunge å det högre
skolstadiet. Å andra sidan har man skäl att vänta, att den efter kommitténs kursplan
undervisade och från femte klassen till gymnasiet uppflyttade lärjungen skall såsom
ersättning för sin mindre öfning i ren bokstafsräkning komma att äga dels större öfning
och säkerhet i användningen af förstagrads-ekvationen, dels mera förståndsmässig insikt
i det lilla af den egentliga algebran, som han lärt känna, dels slutligen större
fasthet i aritmetiken. Då nu inom matematiken mera än inom något annat läroämne
framgången beror däraf, att lärostoffet noga afpassas efter lärjungens förståndsutveckling,
och då förnämsta förutsättningen för ett framgångsrikt studium af algebran är en
fast och grundlig aritmetisk kunskap, så torde man, enligt kommitténs uppfattning,
med skäl kunna vänta, att den nya lärogången äfven med hänsyn till gymnasiets
kraf skall befinnas ändamålsenlig, ja, måhända äfven i detta afseende mera ändamålsenlig
än den gamla. Helt visst skall det visa sig, att icke heller i fråga om matematiken
den allmänna medborgerliga oeh den vetenskapliga bildningen ställa oförenliga
kraf på undervisningen, och att äfven med afseende på detta ämne läroverkets
delning icke skadat, men väl främjat gymnasiets intressen.
En lärogång sådan som den nu tecknade är, så vidt kommittén har sig bekant,
ännu icke någonstädes i större utsträckning pröfvad. Tanken är dock icke ny vare
sig hos oss eller utomlands. *)
'') Att den metodiska fråga, som här afhandlats, icke blifvit obeaktad i pedagogikens hemland,
Tyskland, är ju att vänta. Några lösryckta prof, visande, att så heller icke varit förhållandet, må
anföras, ehuru mera betydande sådana måhända .skulle kunna gifvas. Redan år 1876 i det bekanta verket
Tidiga) t rt‘åt
myrkanden.
20
54
realskolans organisation.
I vårt land har den vid flere tillfällen varit uttalad och diskuterad.
Redan år 1875 vid det åttonde allmänna svenska läraremötet finner man ett skarpt
formuleradt förslag, gående i samma riktning som kommitténs. I förslaget yrkades
nämligen, att »algebran borde uppskjutas till sjette klassen, under det i fjärde och
femte aritmetiken skulle förfullständigas genom numeriska ekvationer och tillämpning
på problem af blandadt innehåll». För detta yrkande uttalade sig pluraliteten
inom mötets sektion för matematik och fysik, och hufvudsynpunkten därvid synes
»Schmid, Encyklopädie des gesammten Erziehungs- und Unterrichtswesens» (2:a uppi.) uttalar sig H. Bertram
för en lärogång, liknande den af kommittén ifrågasatta. »I skolundervisningen», heter det, »har inöfvandet
af det algebraiska teckenspråket, d. v. s. den s. k. bokstafsräkningen, så småningom kommit att intaga
ett allt för stort utrymme, och under det att nämnda teckenspråk egentligen är att betrakta som ett oum.
bärligt hjälpmedel till att noggrant uttrycka de algebraiska tankarna, äro undervisningsmetoderna uteslutande
riktade på bibringandet af en mekanisk färdighet i det yttre bruket af detta hjälpmedel. Därpå
beror det, att öfningsuppgifterna för Tertianer (fjärde- och femteklassister) ofta röra sig med algebraiska uttryck^
nästan mera komplicerade än de, som förekomma i de matematiska expressioner, hvilka möta dem under
deras framtida studier. Vi erinra blott om exemplen på division af polynom med polynom, sådana de återfinnas
i många exempelsamlingar. Lättast införes lärjungen i det algebraiska betraktelsesättet genom behandlingen
af uppgifter, hvilka osökt leda till ekvationer (af första graden).» Ett uttalande i samma riktning
träffas i ett likaledes mycket kändt encyklopediskt verk från senare år, nämligen »BaumeisteFs Handbuch
der Erziehungs- und Unterrichtslehre fur höhere Schulen». Prof. Max Simon, som i detta arbete
behandlat »Rechnen und Mathematik» (1895), säger: »Den rent formella bokstafsräkningen bör så mycket
som möjligt inskränkas. Särskildt böra invecklade och osymmetriska uttryck, sådana som sällan eller
aldrig förekomma vid problemlösningen, undvikas. I stället bör å ena sidan ekvationers uppställning och
lösning så mycket som möjligt läras och öfvas och å andra sidan det system, som på detta sätt hopfogas
och uppföres, klart framställas, allt eftersom det under tal- och funktionsbegreppets utveckling bygges upp. I
öfverensstämmelse härmed böra i Untertertia (fjärde klassen) i anslutning till kurserna i Quinta och Quarta (andra
och tredje klasserna) bråkbegreppet och reglerna för bråkräkningen genom en mängd exempel göras begripliga;
sedan uttryckas reglerna i enkla formler, hvarvid nyttan af bokstafsbeteckningen tydliggöres och lärjungarne
långsamt och försiktigt vänjas att räkna med bokstäfver såsom med andra tal. Från reguladetrien erbjuder
sig en naturlig öfvergång till ekvationer af första graden med en obekant, åt hvilka äfven i Obertertia
(femte klassen) förnämsta delen af tiden bör ägnas . . . Först i Untersekunda (nedre sjette klassen) äro
lärjungarne mogna nog att följa ett systematiskt uppbyggande af algebran från och med räknandet med
hela tal till och med rotutdragningen.» — I hvad mån dylika åsikter vunnit utbredning inom den tyska
lärarevärlden, är för kommittén ej bekant. Vid ett rektorsmöte för Ost- och Westpreussen år 1889 uttalade
sig referenten utan motsägelse från mötets sida mot den anordning, enligt hvilken lärjungen genom ekvationsräkningen
införes i algebran, då, såsom referenten säger, »den säkerhet i räkning, som för ett fruktbart
algebraisk studium är alldeles oumbärlig, blott kan vinnas genom en systematisk behandling af bokstafsräkningen».
Tio år senare, vid ett rektorsmöte för Rhenprovinsen år 1899, visade sig däremot en stark
reaktion mot »den gamla, formellt algebraiska riktningen» och antogs bland andra ledande grundsatser
följande: »Ekvationer böra så tidigt som möjligt införas i undervisningen, och öfningarna i bok
stafsräkning
böra till dem anslutas (sind an ihnen zu betreiben).» — I de lagstadgade undervisningsplanerna
inom Tyskland torde den ifrågavarande synpunkten i allmänhet icke hafva kommit till uttryck.
I läroplanen af år 1901 för de preussiska gymnasierna (klassiska läroverken) finner man den dock i viss
mån beaktad. Kursen i algebra för Untertertia (motsvarande vår fjärde klass) innehåller nämligen följande:
»De fyra räknesätten med absoluta tal . . . under begränsning till det nödvändigaste. Vid öfningarna böra
ock ekvationer af första graden med en obekant användas.»
GRUNDER TILL KURSPLAN! MATEMATIK.
''55
hafva varit den pedagogiska: en svag grundläggning i aritmetiken försvårar inhämtandet
af den algebraiska kursen, och med en för tidigt börjad undervisning i algebra
blir uppfattningen lätt ytlig och mekanisk. Å det elfte läraremötet år 1884 behandlades
frågan: »Äro lärjungarne i fjärde klassen tillräckligt mogna förden alge
braiska
undervisningen?» Något uttalande af sektionen förekom icke, men under
öfverläggningen yttrade sig flere talare i den riktning, att frågan vore att besvara
nekande. Äfven från den andra synpunkten, den praktiska, hafva förslag framställts
om ett tidigare införande af ekvationen i undervisningen. Man har därvid påpekat,
hurusom en mängd räkneuppgifter finnas, hvilka lärjungarne få lära sig lösa först
medelst reguladetriräkning i tredje och fjärde klasserna, sedermera j femte och sjette
klasserna medelst ekvationer, och hurusom den ur femte klassen afgående lärjungen
visserligen hunnit glömma det förra förfaringssättet, men ej hunnit att till gagns lära
det senare; då därtill komme, att reguladetriräkningen mången gång vore en föga
tilltalande metod, så syntes med skäl kunna ifrågasättas, om icke ekvationen,
närmast sifferekvationen, tidigare än nu och delvis till ersättning för reguladetrien
borde komma till användning. Frågor om reguladetriräkningens utbytande i vissa fall
mot ekvationsräkningen förelågo och diskuterades vid läraremötena åren 1887, 1893
och 1896, särskildt vid de två senare med anslutning till nu antydda tankegång.
Sektionsuttalanden gjordes emellertid icke angående någon af dessa frågor. Vid
läraremötet år 1896 förelåg därjämte följande fråga: »Vore det icke ömkligt, att
undervisningen i algebra vid de allmänna läroverken började med läran om ekvationer?»,
Frågan var uppställd af en matematiklärare,*) som till mötet insändt en skriftlig redogörelse
för sin åsikt i ämnet, därvid motiverande det jakande svar, som han för sin
del ansåg böra gifvas, med hänvisning till läroverkets skyldighet att meddela lämplig * i
Enligt gällande undervisningsplaner för de franska högre allmänna läroverken (lycées och colleges),
där algebran inträder i »classe de troisiéme» (sjette klassen nedifrån med normalåldern 14 å 15 år, närmast
motsvarande vår nedre sjette klass), börjas den första algebraiska undervisningen med något klargörande
af bokstafsbeteckningens betydelse, hvarefter man öfvergår till problem, som gifva numeriska
ekvationer af första graden; därefter behandlas negativa tal, algebraiska bråk, addition, subtraktion och
multiplikation (ej division) af polynom; sedan komma ekvationer af första graden o. s. v.
I Danmark finnes ingen närmare kursfördelning officiellt föreskrifven, men lärogången i berörda
afseende torde i regeln vara densamma som hos oss.
Undervisningsplanen af år 1897 för den norska middelskolen upprätthåller skillnaden mellan aritmetik
(»praktisk regning») och algebra (»aritmetik og algebra») och anvisar för dem olika lärotimmar. Alge*
bran börjas vårterminen i andra klassen (motsvarande vår fjärde), och man genomgår läran om hela tal
och bråk, innan man på allvar tar itu med ekvationer af första graden, hvilka först i fjärde klassen (motsvarande
den föreslagna realskolans sjette) utgöra hufvudinnehållet af kursen. Dock skola såväl i andra
som i tredje klassen ekvationer förberedelsevis upptagas till behandling bland andra uppgifter vid öfningar
i bokstafsräkning. »Saa snart man har Isert noget, som er brugbart ved ligningers lösning, bor man lade
eleverne bruge det dertil», heter det.
*) Adjunkten, fil. lic. E. Hallgren, hvilken ock till nu senast hållna allmänna läraremöte år 1900
insändt skriftliga anföranden i samma fråga, förordande en läroplan, som i det väsentliga öfverensstämmer
med den af kommittén föreslagna. Någon öfverläggning om frågan förekom ej vid detta möte.
REALSKOLANS ORGANISATION.
<5*
bildning åt de från mellanklasserna afgående lärjungarne, men äfven framhållande den
vinst, som den ifrågasatta lärogången af pedagogiska skäl borde medföra för det algebraiska
studiet. Sektionen beslöt att uttala sig för att »försiktiga försök borde göras
med undervisningens anordnande så, att ekvationer och deras tillämpning på problem
genomgås i fjärde och femte och den egentliga kursen i algebra uppskjutes».
Bland de underdåniga utlåtanden, som år 1891 afgåfvos af domkapitel och
läroverkskollegier öfver skollagskommitténs förslag af samma år, finner man från ett
par håll, nämligen från kollegierna i Upsala och Gäfle, yrkanden framställda, hvilka
delvis öfverensstämma med den uppfattning, som i kommitténs förslag fått uttryck.
Upsala kollegium gör följande uttalade: »I de algebraiska kurserna för fjärde och
femte klasserna synes, enligt kollegii åsikt, en sådan omkastning vara önskvärd, att
för fjärde klassen föreskrifves: lättare numeriska ekvationer af första graden med en
obekant jämte problem; och för den femte: de fyra räknesätten med hela tal och
bråk. Härigenom vunnes, dels att lärjungarne finge börja med den mindre abstrakta
och därför lättfattligare läran om numeriska ekvationer och först ett år senare öfvergå
till den egentliga bokstafsräkningen, tillämpad på hela tal och bråk; dels att den
vunna insikten i problems behandling medelst ekvationer betydligt skulle underlätta
lösningen af de aritmetiska uppgifter, som för dessa båda klasser äro föreskrifna.»
I utlåtandet från kollegiet i Gäfle heter det: »Hvad kursfördelningen i algebra beträffar,
finner kollegiet det mindre lämpligt, att i fjärde klassen endast rent teoretiska
delar afhandlas, och att icke algebrans tillämpning på ekvationsläran förekommer.
Denna synes dock böra inträda så fort som möjligt, dels för att klargöra algebrans
betydelse, dels för att så snart som möjligt göra algebran praktiskt användbar, helst
då i annat fall det algebraiska studiet blefve utan egentlig nytta för de lärjungar, som
i fjärde och femte klasserna afsluta sin skolgång. Med anledning däraf anser kollegiet,
att enklare ekvationsexempel jämte tillämpningar må öfvas både inom fjärde och
femte klasserna.»
Slutligen har kommittén att hänvisa till det år 1899 på uppdrag af chefen
för ecklesiastikdepartementet afgifna Yttrande i läroverksfrågan. 1) Kommitténs förslag
i förevarande punkt är närmast ett fullföljande af det uppslag, som i nämnda
yttrande gifvits i fråga om matematikstudiets anordning på det lägre skolstadiet.
De två skäl, det praktiska och det pedagogiska, som varit för kommittén afgörande
i denna fråga, hafva således båda sedan länge och vid upprepade tillfällen
blifvit beaktade och framkallat förslag i den riktning, hvari kommitténs förslag går. 2)
*) Sid. 77 och 84.
2) I vår pedagogiska tidskriftslitteratur finner man den här behandlade frågan endast sällan berörd.
Bland framställningar, som mera utförligt afhandla densamma, må nämnas en uppsats af lektor P. G. Laurin i
tidskriften »Verdandi» för året 1891. Författarens uppfattning rörande ifrågavarande del af matematikundervisningen
öfverensstämmer i allt väsentligt med den, åt hvilken kommittén i det föregående gifvit uttryck.
Vår läröbokslitteratur är ej alldeles i saknad af arbeten, som upptagit metodiska synpunkter liknande dem,
hvilka kommittén sökt göra gällande. Särskildt hänvisas till »Elementarbok i algebra» af lektor K. P.
Nordlund, utg. år 1887.
GRUNDER TILL KURSPLANMATEMATIK.
57
Att undervisningen efter en i denna riktning förändrad läroplan till en början skall
komma att lida af en viss osäkerhet, torde icke kunna förebyggas. Men i den mån
erfarenhet vinnes och såsom frukt däraf läroböcker och exempelsamlingar, afpassade
efter realskolans behof, blifva tillgängliga, bör undervisningen blifva fast och framgångsrik.
*)
Kommittén har nu redogjort för den viktigaste af de förändringar den föreslagit
i .matematikens undervisningsplan för det lägre skolstadiet. Om kursförslaget
i öfrigt kan kommittén yttra sig mindre utförligt.
Första klassens kurs är bibehållen oförändrad. Dess formulering berör den
kinkiga och mycket omstridda frågan, huruvida läran om allmänna bråk bör föregå
läran om decimalbråk eller omvändt.
Det var den år 1869 för undervisningen i matematik och naturvetenskap tillsatta
kommissionen, som först med bestämdhet ställde »läran om decimaler» främst
i undervisningen. »Läran om räkning med decimaler», heter det i dess år t871 utgifna
betänkande, »bör enligt kommissionens åsikt föregå läran om vanliga bråk till
följd af beteckningssättets öfverensstämmelse med positionsräkningen och operationernas
med de motsvarande vid de hela talen, hvartill kommer de hithörande beräkningarnas
och exemplens öfvervägande betydelse för det dagliga lifvet.» Sannolikt med anslutning
härtill uppgjorde 1870 års läroverkskommitté sitt kursförslag för första klassen:
»de fyra räknesätten i hela tal jämte någon öfning i användandet af decimaler»:
Denna bestämmelse inflöt sedan i 1873 års Kungl. cirkulär och 1878 års stadga
och har därefter ej undergått ändring. Skollagskommittén af år 1890 föreslog visserligen
(liksom äfven 1874 års kommitté hade gjort) formuleringen: »de fyra räknesätten
med hela tal; läran om bråk påbörjad» för att därmed lämna läraren full
frihet. Men i sitt senare, år 1894 afgifna förslag till undervisningsplan återgick den
till den gamla ordalydelsen. Möjligen medverkade härtill ett med anledning af
kommitténs förra förslag gjordt uttalande af lärarne i matematik och fysik vid högre
realläroverket i Stockholm, hvilka betecknat detta förslag såsom »en opåkallad tillbakagång»
och förordat föreskriften i Kungl. stadgan, »då det visat sig, att undervisningen
i decimalbråk, så vida den rätt anslöte sig till undervisningen i hela tal, så
att läran om decimalbråk gjordes till läran om positionssystemets utvidgning nedåt,
icke erbjöde några svårigheter». Kommittén beledsagar frågan om kursformuleringen
med följande ord: »Erfarenheten har för öfrigt ådagalagt, att ordalydelsen i nu gällande
*) Då kommittén föreslagit, att den blifvande realskolan å vissa orter skulle anordnas som sam.
skola och således komma att tjänstgöra som bildningsanstalt äfven för flickor, torde några af 1885 — 88 års
flickskolekommitté gjorda uttalanden, som beröra hithörande område, vara af intresse. Beträffande algebran
ser nämnda kommitté helst, att densamma »helt och hållet utelämnas från den egentliga flickskolans program»,
men i sitt uttalande om den aritmetiska undervisningens ordnande säger den sig finna önskligt,
»att man öfverallt, där klassernas antal är fullständigt, hunne så långt i aritmetiken, att kännedom om
numeriska förstagrads-ekvationer med en obekant samt tillämpning däraf på problem inhämtades, en kännedom
som är af stor praktisk nytta, och som kunde anses som den lämpligaste slutpunkten för den aritmetiska
undervisningen i flickskolan».
REALSKOLANS ORGANISATION.
158
Andra och
tredje
klassernas
kurser.
Kursmoment i
klasserna 4 6.
Planimetriska
och stereometriska
rakneöfningar.
Bokföring.
kursbestämmelser för de båda lägsta klasserna gifver lärarne frihet i valet mellan att
börja med decimalbråk eller med bråk i allmänhet.»
Hufvudsakligen är det samma uppfattning om hvad erfarenheten i detta fall
gifvit vid handen, som bestämt kommittén att icke föreslå någon förändring i förevarande
punkt.x)
Andra klassens kurs är liksom första klassens bibehållen oförändrad. Äfvenså
tredje klassens, med undantag däraf att den geometriska delen af kursen uteslutits,
hvartill skäl längre fram skola anföras, och att den s. k. reguladetrien begränsats till
»enkel reguladetri». Öfver hufvud taget torde en inskränkning af reguladetriräkningen
vara önskvärd, och hvad särskildt den s. k. sammansatta reguladetrien angår, torde den
åsikten alltmera och med rätta hafva gjort sig gällande, att detta räknesätt i fråga om flertalet
af de uppgifter, på hvilka det plägar tillämpas, innebär föga ett naturligt sätt att tänka.
Kurserna i aritmetik och algebra för fjärde, femte och sjette klasserna torde
icke behöfva någon motivering utöfver den, som redan blifvit gifven. De smärre
ändringar och tillägg, som dessa kurser visa vid jämförelse med nuvarande kurser
för fjärde och femte klasserna, stå i samband med den hufvudsakliga kursanordningen
och motiveras af de syften, som i fråga om denna varit bestämmande. Kommittén
vill här endast något uppehålla sig vid de planimetriska och stereometriska räkneöfningarna
och vid det föreslagna införandet af bokföringsöfningar samt yttra några ord
om den aritmetisk-algebraiska kursens begränsning.
De planimetriska och stereometriska räkneöfningarna hafva i kommitténs kursplan
fått större utbredning. Dylika öfningar torde vara ett bland de bästa medlen
att vidmakthålla och öka lärjungens aritmetiska och algebraiska insikter samt att
inskärpa och praktiskt tillämpa hans geometriska kunskaper. Ehuru endast rationella
talvärden behöfva komma i betraktande, är det klart, att bevisen för några af de
planimetriska och stereometriska beräkningssättens giltighet icke kunna gifvas annat
än antydningsvis eller på empirisk väg. Bevisens frånvaro eller bristfällighet bör då
klart framhållas för lärjungen, men enligt kommitténs mening får ej hindra, att de
ifrågavarande beräkningssätten inläras.
Med hänsyn till den praktiska syftning, som man velat skola utmärka synnerligast
sista årsklassen, hafva i kursen för denna klass upptagits dels »lättare uppgifter
rörande obligationer och växlar», dels »någon öfning i enklare bokföring». Det
J) Enligt folkskolans normalplan af den 7 dec. 1900 skola vid undervisningen allmänna bråk föregå
decimalbråk; sa t. ex. höra i fast folkskola Litt. A de förra till kursen för andra årsklassen och de senare
till kursen för den tredje.
I de preussiska gymnasierna genomgås enligt undervisningsplanen af år 1901 i sjette klassen (motsvarande
vår första) »öfningar i det decimala beteckningssättet och de enklaste decimala räkningarna;
förberedelse för bråkräkningen»; i följande klass: »talens delbarhet, allmänna bråk, fortsatta öfningar med
benämnda decimaltal såsom i klass 6»; i fjärde klassen: »decimalbråkräkning». Vid de franska högre läroverken
(lycées och colléges) förekommer enligt gällande läroplaner i kursen för sjunde klassen (ålder: ro år)
»räkning med hela tal och decimaler», i kursen för följande klass först »allmänna bråk», sedan »decimaltal».
GRUNDER TILL KURSPLAN: MATEMATIK.
159
senare är någonting nytt inom de allmänna läroverken. Bokföringens upptagande å
dessas läroplan har länge och från många håll yrkats, särskilt i samband med frågan
om läroverkens omdaning till förmån för den allmänna medborgerliga bildningen.
Och onekligt är, att någon kunskap i detta ämne är så allmänt behöflig och af så stort
värde, att den måste anses tillhöra denna bildning. Den öfning i bokföring, som
kommittén med sitt förslag afser, får emellertid icke uppfattas som någon kurs i
bokhålleri i egentlig mening. En sådan skulle kräfva allt för mycken tid för att
kunna inrymmas i undervisningsplanen utan förfång för ämnen, som för den allmänna
medborgerliga bildningen måste anses ännu viktigare. Den skulle ock, enligt
kommitténs mening, såsom varande en yrkeskurs, falla utanför det allmänna läroverkets
uppgift. Detta skulle för dess meddelande icke ens äga tillräckligt antal lärare med
den nödiga fackkunskapen. Enligt kommitténs förslag skall kursen i bokföring meddelas
af matematikläraren och endast utgöra en jämförelsevis underordnad beståndsdel
af matematikundervisningen i realskolans högsta klass. Hvad uti denna del bör ingå, och
huru mycken tid däråt bör anslås, får erfarenheten gifva vid handen. Bokföringens grundbegrepp
och de viktigaste räkenskapsuttryckens betydelse, enkla inkomst- och utgiftskontons
förande, räkningars och kvittensers uppsättande, skuldförbindelsers affattande
o. s. v. synes vara sådant, som i första hand bör göras till föremål för undervisning
och öfning. Äfven en dylik, ytterst elementär befattning med bokföringskonsten torde
få anses af något värde för det praktiska lifvet och, hvad viktigare är, kunna blifva
af uppfostrande betydelse. Ty bästa behållningen af denna undervisning skall den
lärare hafva gifvit sina lärjungar, som förstått att i någon mån bringa dem till insikt
om nödvändigheten af och ingifva dem något intresse för ordning och noggrannhet
i fråga om det ekonomiska. För matematikundervisningen i öfrigt skola öfningarna i
bokföring snarast blifva till gagn; de skola gifva ypperliga tillfällen till flitigt öfvande
af allehanda praktiska räkneuppgifter, såsom procenträkningar, sortförvandlingar, ränteberäkningar
af olika slag o. dyl.1)
Med afseende på den aritmetisk-algebraiska kursens begränsning märkes, att Kursens
kommittén icke upptagit kvadratrötter och deras beräkning i läroplanen. Det har begränsning
synts kommittén önskvärdt, att realskolans kurs framför allt i fråga om matematiken
så begränsas, att den må kunna väl inläras. Och en lämplig begränsning tror kommittén
det vara att vid undervisningen ej gå utöfver det område, som bestämmes
af de rationella talen. 2) *)
*) Vid Nya elementarskolans s. k. praktiska afslutningsklass förekommer »bokhålleri» såsom särskilt
läroämne. I den år 1897 uppgjorda undervisningsplanen anslogos åt detta ämne 3 veckotimmar och
angafs omfånget för undervisningen böra blifva »en utförlig kurs i enklare bokföring, jämte Öfning att uppsätta,
efter formulär, räkningar, skuldförbindelser, växlar, fraktsedlar, enklare kontrakt m. m.» Under de
senare åren har ämnet haft 4 timmar och omfattat »en kurs i bokföring för grosshandel jämte öfning i att
uppsätta räkningar, fakturor, växlar, konossement m. m.» — Vid de norska middelskolorna förekommer i fjärde
klassen (motsvarande den förelagna rcalsskolans sjette klass) bokföring såsom moment i »Praktisk regning».
Momentets lydelse är »Rcgnskabsforsel: Indtaegts- og udgiftsregnskaber, opgjor af mellemvaerende.»
*2) Detta bör cj hindra, att särskilt begåfvadc och intresserade lärjungar föras längre. Måhända
REALSKOLANS ORGANISATION.
160
Geometri. Kommittén öfvetgår nu till den geometriska undervisningen. Endast få för
ändringar
äro föreslagna i den nuvarande anordningen af denna undervisning.
Geometrisk Den viktigaste torde vara den geometriska åskådningslärans borttagande ur
aSkafära.SS kursplanen. Såsom förberedelse för den euklideiska lärobokens läsning har vid våra
läroverk sedan lång tid tillbaka förekommit en liten kurs i geometrisk åskådningslära.
Den föreskrift i våra skolstadgor, som anbefallt en dylik förberedande undervisning,
innehåller visserligen en riktig och god pedagogisk tanke och måste därför lofordas. *)
Men erfarenheten synes icke förty hafva ådagalagt, att den geometriska åskådningsundervisningen
knappast lämnar ett utbyte, som kan anses motsvara värdet af den
tid, som för densamma användes. Orsakerna torde icke vara svåra att finna. Genom
Sin ställning framför en utförlig geometrisk kurs får åskådningsläran vid våra läroverk
naturligt nog en knapphändig och öfversiktlig, endast i ringa mån tillämpande
behandling. Men en kunskap, som lärjungen mera tillfälligt inhämtat och först efter
en längre tids förlopp får tillämpa och genom fortsatta studier utvidga, väcker endast
ofullständigt hans intresse och förgätes snart. I enlighet med sin från den följande
undervisningen skilda uppgift måste den ifrågavarande förberedande undervisningen
allestädes stanna vid en empirisk och ungefärlig framställning, utan att således någonstädes
genom konstruktion och bevis föra fram till exakthet och fullständig klarhet,
och äfven i detta förhållande kan man finna en orsak därtill, att den i allmänhet icke
förmår att ingifva lärjungen det intresse, som medför en varaktigare behållning. Skulle
åskådningsläran bibehållas i kursplanen, borde den således, synes det, i flere afseenden
utvidgas, åtminstone till en omfattning, liknande den, som folkskolans geometrikurs
äger. Men frågan är dock framför allt den, om det icke öfver hufvud taget måste anses
som ett missgrepp att från en skolas geometrikurs — så vida denna går utöfver hvad
som kan anses tillhöra en s. k. åskådningslära — afskilja åskådningsundervisningen som
en sak för sig. Då all geometrisk undervisning bör sträfva till åskådlighet, må det med
skäl synas åtminstone obehöfligt att så göra. Ingen lärare, som förstår sin sak, underlåter
att på det sätt och med de medel, som i en åskådningslära komma till användning, söka
för lärjungen bringa till yttre och inre åskådlighet de geometriska grundbegreppen,
allt eftersom de i undervisningen inträda. En redan undangjord åskådningsundervisning
kan däremot lätteligen synas befria läraren från förpliktelser i detta afseende. Huruvida
läroplanens föreskrift om en förberedande kurs i geometrisk åskådningslära haft
någon inverkan till godo på den efterföljande geometriundervisningen, är vanskligt
att afgöra; det synes dock, som skulle man i denna föreskrift snarare hafva ett vittnes
-
kunna äfven för samtliga lärjungar kvadratrötter ur siffertal upptagas i räkneöfningarna, hvarvid lär
jungarne för deras finnande fa använda tabeller.
J) Redan 1820 års skolordning har en dylik föreskrift, i det att den stadgar såsom villkor för intagning
i rektorsklassen »att med tillhjälp af vanliga instrumenter kunna upprita och med begreppet fullt
hafva-, fattat de enkla geometriska föremålen till förberedande af Euclidis läsning», och i de till stadgan
fogade »anvisningar och råd» hänvisas i fråga om geometriundervisningen till Pestalozzis arbeten. Uttrycket
»geometrisk åskådningslära» användes först i 1856 års stadga.
GRUNDER TILL KURSPLAN! MATEMATIK.
161
Tidpunkt för
geometriens
inträdande i
undervisningen.
Geometri i
bord om, än en verksam gensaga mot den starka formalism, som intill senare tid utmärkt
geometriens behandling i de svenska skolorna. Sedan en mera realistisk uppfattning
nu börjat göra sig gällande, skall det empiriska element, som innehålles i den geometriska
åskådningsläran, och som med rätta ansetts tillhöra den grundläggande geometri undervisningen,
finna sin riktiga plats genom att inarbetas i en undervisning, hvilken från
början syftar äfven till logisk fasthet.
Kommittén har vidare föreslagit, att geometriundervisningen först i fjärde
klassen må begynnas. Den erfarenheten torde nämligen vara allmän, att i tredje
klassen de lärjungar ännu äro alltför många, som icke förmå att uppfatta betydelsen
af »den stränga geometriska bevisföringen» och, då denna dock påtrugas dem, tillägna
sig den snarast som en utanläxa. Någon ansenligare vinst för det fortsatta
studiet af den obetydliga början, som hittills i tredje klassen gjorts med läsning af
bevisande geometri, torde i hvarje fall icke hafva förekommit. Undervisningstimmarna
kunna här med större nytta användas till räkneöfningar.
Lärokurserna i geometri för fjärde och femte klasserna äro i kommitténs förslag
i det hela desamma som i nuvarande stadga. I sjette klassen skulle tillkomma
några af de viktigaste satserna om plana figurers likformighet med tillämpning på
uppgifter rörande likformig afbildning, hvarjämte den föregående kursen skulle repeteras.
Kommittén har i kursbestämmelserna särskildt velat framhålla konstruktionsuppgifterna.
En undervisning, hvilken så vidt möjligt låter konstruktionsuppgiften
(problemet) träda i förgrunden, skall därigenom vinna afsevärdt i åskådlighet, lättfattlighet
och intresse samt gifva hela geometristudiet en mera real betydelse i
nybörjarens uppfattning. Kommittén har velat ytterligare stärka denna sida af ämnet
genom att vid frågan om teckningsundervisningen föreslå linearritningens inträdande
redan i fjärde klassen och dess anslutande till den geometriska kursen.
Lika litet som de nuvarande kursbestämmelserna äro de af kommittén föreslagna
uppställda under förutsättning af Euklides såsom lärobok, och naturligtvis
gäller detta äfven om de föreslagna målsbestämmelserna, ehuru hänvisning till Euklides
i dem för korthetens skull gjorts. Äfven om geometriundervisningen hos oss, i likhet
med hvad som i allmänhet för länge sedan skett utomlands, skulle komma att öfvergifva
Euklides och använda läroböcker med annat framställningssätt, böra måls- och
kursbestämmelser med den här föreslagna lydelsen fortfarande kunna vara i allt väsentligt
tillämpliga. Icke heller har kommittén velat välja en kursanordning, som skulle
omöjliggöra ett användande af Euklides såsom lärobok. Ty kommitténs åsikt är, att den
sedan lång tid tillbaka på dagordningen stående och allt fiffigare dryftade frågan om
Euklides’ användning vid de allmänna läroverken icke bör lösas och icke heller kan på
ett lyckligt sätt lösas annat än genom vetenskapsmäns och skolmäns förenade och af
hvarje officiell bestämmelse oberoende arbete.
6.
Euklides som
lärobok.
IÖ2
REALSKOLANS ORGANISATION.
Zoologi.
Botanik.
Naturlära.
| i:a klassen: 2 timmar; | 4:e klassen: 2 timmar;
1 >t ''• 2 »»II 5:e »» • 4 »» »
l 3;c »» : 2 „ i | 6:e ,,14 »» •
Zoologi och botanik.
De kurser i zoologi, som återfinnas i det af kommittén uppgjorda förslaget,
öfverensstämma, hvad de fem första klasserna beträffar, nästan fullständigt med livad
i nu gällande läroverksstadga finnes föreskrifvet. Den enda sakliga förändringen
består däri, att, då för närvarande repetition af det dittills genomgångna (läran
om ryggradsdjuren) äger rum redan i tredje klassen, hvarefter åter i femte klassen
repeteras alldeles detsamma med tillägg af det lilla, som i fjärde klassen meddelats
om de ryggradslösa djuren, kommittén ansett denna dubbla, enbart af kursafslutningarna
i nederskolan föranledda repetition vara öfverflödig och förmenat, att rätta
tiden för repetitions anställande inträder, först sedan kännedom om djurrikets samtliga
hufvudafdelningar hunnit inhämtas.
Hvad åter beträffar botaniken, så äro de här föreslagna förändringarna i de
särskilda klassernas kurser onekligen flere, men i många fall bestå afvikelserna från
nuvarande läroverksstadgas föreskrifter mera i ord än i sak. Någon motivering för
sådana ändringar torde icke vara af behofvet påkallad. Däremot anser sig kommittén
böra särskild! framhålla en del ändringar och tillägg af något viktigare innebörd samt
de skäl, som härvidlag varit bestämmande.
Till första klassens nuvarande kurs har fogats: »Undersökning (under våren)
af ett fåtal lefvande växter med tydliga blomdelar.» Härigenom vinnes, utan att
längre tid än några få timmar därpå användes, en synnerligen lämplig inledning
till den botaniska^ undervisningen, hvilken egentligen börjar först i andra klassen.
Vid en del läroverk, där man redan infört dylik förberedande växtundervisning,
har den visat sig vara väl ägnad att väcka lärjungarnes intresse till lif samt manat
dem att under den kommande sommaren rikta någon uppmärksamhet på växterna
i den trakt, där de vistas. Och ju förr lärjungen får blicken öppen för naturen
och föremålen i densamma, desto mera skärpes hans iakttagelseförmåga.
I tredje, fjärde och femte klassernas kurser har intagits den bestämmelsen,
att genomgång af växter, som af lärjungarne insamlats, skall äga rum i dessa klasser
— något som sedan lång tid tillbaka varit brukligt vid många, antagligen de
flesta, läroverk, och som synes otvunget följa af stadgans föreskrift om insamling
GRUNDER TILL KURSPLAN: NATURLÄRA.
I&3
under sommaren af ett visst antal växtarter. Därmed har tvifvelsutan afsetts, att
lärjungarne skola själfva förskaffa sig ett undervisningsmaterial, hvaraf de under nitiska
och kunniga lärares ledning kunna hafva gagn vid undervisningen å lärorummet. Men
för att det afsedda ändamålet skall fullt kunna vinnas, är det nödvändigt, dels att
lärjungarnes växtsamlingar och bestämningarna i desamma af vederbörande lärare
granskas, dels att läraren vid genomgången i skolan ej åtnöjer sig med blotta
angifvandet af växternas namn, med eller utan uppgift på den klass eller familj,
hvartill de höra, utan fastmer fäster lärjungarnes uppmärksamhet på de särskilda
växternas egendomligheter med hänsyn till deras organ, lifsföreteelser, förekomstsätt,
betydelse för människor och djur o. s. v. Ej nog kraftigt kan betonas,
att man sorgfälligt bör undvika, att den botaniska undervisningen eller någon del af
densamma sjunker ned till en torr, andefattig kunskap om namn och termer; ett
rätt begagnande af det undervisningsmaterial, som lärjungarnes växtsamlingar erbjuda,
bör ock i väsentlig mån bidraga till att hindra detta.
I nära samband med frågan om de af lärjungarne insamlade växterna står
eu annan, som leder sitt ursprung från orden »enligt lärarens anvisning», hvilka
fogats till den för tredje klassen i läroverksstadgan föreskrifna insamlingen af 50
allmänna växter. Ur sagda ord, hvilka icke återfinnas i någon af de följande
klassernas kurser, hafva nämligen framvuxit de af lärarne i skilda läroverk uppgjorda
och därföre sins emellan olika namnförteckningar, hvilka nu äro så vanliga, och
hvari uppräknas de växtarter, som enhvar lärjunge är skyldig att efter uppflyttning
i ny klass insamla och utan lärarens hjälp lära sig känna. Orsaken till dessa
växtförteckningars uppkomst är lätt insedd: skola de insamlade växterna under lektionerna
tjänstgöra såsom underlag för undervisningen, så är det naturligtvis mycket förmånligt
enligt någras förmenande nödvändigt — att det lagbestämda antalet växter,
som enhvar lärjunge skall känna, i hvarje klass utgöres af alldeles samma arter.
Genom dessa till lärjungarnes ledning och åtlydnad uppgjorda växtförteckningar har
man därjämte trott sig kunna stäfja den hos skolgossar ej ovanliga lusten att
framför allt eller uteslutande sträfva efter att erhålla sällsynta växtarter med fullständigt
förbiseende och ringaktande af de vanligaste, men just därför viktigaste.
Det är nämligen en erfarenhet, som lärare vid såväl de allmänna läroverken som
universiteten ej sällan fått göra, att lärjungar, som förskaffat sig hufvudsakligen
sådana växter, som i byteskataloger äro upptagna med ett högt points-antal, sakna
nästan hvarje tillstymmelse till kännedom om så alldagligt förekommande arter som
våra vanligaste barr- och löfträd, sädesslag o. s. v.
Att åtskilligt finnes, som talar för det berättigade i uppgörandet af dessa
växtförteckningar, särskildt för den lägsta (tredje) klassen, kan ej föjpekas, men
lika litet kan förnekas, att de numera på de flesta ställen såväl af lärjungarne
som af deras föräldrar och målsmän, och detta icke alldeles obefogadt, betraktas med
allt annat än blida ögon. Vid sidan af det goda, som med dem afsetts, hafva
Växtförteckningar
na.
REALSKOLANS ORGANISATION.
] 64
nämligen ej sällan äfven alstrats frukter, hvilka måste betecknas såsom skadliga
för det botaniska studiet i skolan.
Näppeligen torde någon vilja förneka, att vandringar i fria naturen och aktgifvande
på anmärkningsvärda, därunder anträffade växter höra till de för skolynglingarne
mest lämpliga och uppfriskande sysselsättningar under sommarferierna, på samma
gång som härigenom iakttagelseförmågan ökas, blicken skärpes för växtvärldens
olika former och därmed äfven, om än indirekt, för naturföremålen och naturförhållandena
i allmänhet. Men för att detta skall fullt vinnas, är det nödvändigt,
att åt lärjungen ej blott medgifves frihet, utan att han rent af uppmuntras att efter
eget val söka göra bekantskap med så många som möjligt af de växtformer, som
han under sina ströftåg anträffar, och om häri blandar sig ett lätt förklarligt fikande
efter rariteter, som sporrar honom till flere och längre utflykter, så är detta något,
som ingalunda bör motarbetas eller klandras, om blott lärjungen ej gör sig skyldig
till att för det ovanliga och sällsynta förbise och ringakta det vanliga, ymnigt
förekommande. Af dessa exkursioner alstras nämligen ej blott fysisk hälsa och
välbefinnande utan ock lifligare intresse för, varmare kärlek till naturen och dess alster.
Det är dessa goda frukter af lärjungarnes botaniska sommarvandringar, som
mången med ledsnad och bekymmer sett slå fel genom införande eller orätt begagnande
af de ofvan omnämnda förteckningarna å de växter, som af lärjungen
måste anskaffas, enär han annars kommer att betraktas såsom försumlig eller såsom
den där icke ställt sig den af läraren gifna tillsägelsen till efterrättelse. Eu mycket
vanlig följd häraf blir den, att gossen vid påträffandet af en för honom obekant
växt, den må vara huru anmärkningsvärd som helst, medvetet eller omedvetet gör
sig den frågan: »Står den i förteckningen för min klass?» År så förhållandet, insamlas
den mer eller mindre likgiltigt eller motvilligt, men annars kastas den åt
sidan, ty »den behöfves icke», åtminstone »ej i år». Korteligen, bland de talrika
olika växtformer, som anträffas, går hans diktan och traktan ut på att med ingen
annan ledning än den ringa, som förteckningen måhända kan gifva, kunna utleta
eller gissa sig till dem, som finnas i förteckningen, och hvilka han därför är obligatoriskt
ålagd att samla; en exkursion, på hvilken ej någon sådan anträffats, måste han,
äfven om skörden vore aldrig så rik, betrakta såsom i det närmaste misslyckad,
ty äfven ett större antal i förteckningen ej upptagna arter uppväger ej bristen af
en enda, som — måhända af en tillfällighet — fått plats däri. Den maning till
flitigt botaniserande under sommaren, som ligger däri, att man vid höstterminens
början kan visa sig hafva uträttat lika mycket som eller mera än klasskamraterna,
försvinner så godt som alldeles, då det, så att säga, officiellt fastslås, att klassens
alla lärjungar skola hafva precis samma växter, hvilket lätt nog tolkas så, att de
icke höra eller få hafva eller känna någon enda annan.
Till det redan anförda kan ytterligare läggas en omständighet, som säkerligen
i väsentlig mån bidragit till att alstra den ovilja, hvarmed de ifrågavarande växtförteckningarna
på många håll nu betraktas. Tvifvelsutan hafva lärarne, enhvar på
GRUNDER TILL KURSPLAN! NATURLÄRA. I65
sin ort, låtit sig angeläget vara att utvälja sådana växter, som i läroverksstadens
närmaste omgifning äro allmänt förekommande, men detta hindrar naturligtvis icke,
att det — i synnerhet i våra dagar, då familjerna ofta under sommaren vistas på
andra, till och med ganska aflägset belägna trakter — för lärjungarne blir
omöjligt att uppleta och insamla ett ej sällan ganska stort antal af de föreskrifna
arterna. Om härtill kommer, att denna brist ej anses ersatt genom insamlande af
andra växter, som lärjungen anträffat i den trakt, där han under sommaren uppehållit
sig, så återstår för honom näppeligen någon annan utväg än att genom hoptiggande,
byte eller köp förskaffa sig det felande, men därmed är ock frestelsen
väckt att för framtiden bespara sig allt besvär med exkursioner och växtsamlande
samt att falskeligen utgifva såsom sitt verk, hvad andra uträttat.
Det är dessa skäl, som jämte andra manat kommittén att borttaga de i tredje
klassens nuvarande kurs förekommande orden »efter lärarens anvisning», i förhoppning
att denna förändring, huru skenbart liten den än är, måtte leda därhän, att ingen
växtförteckning, sådan som de nu vanliga, vidare måtte påtvingas lärjungarne till
rättesnöre vid deras sommarexkursioner. Detta hindrar naturligtvis icke, att läraren
både kan och bör meddela lärjungarne råd och upplysningar med hänsyn till växtinsamlingen,
utan att därigenom hämmande band läggas på deras frihet och
samlarelust.
Komma sålunda dessa växtförteckningar att slopas, så måste man tillse, huru man
det oaktadt skall kunna erhålla det för undervisningen behöfliga antalet af väl valda, af
klassens alla lärjungar kända växtarter. Några oöfvervinneliga svårigheter synas härvid
icke möta. Under de redan nu i läroverksstadgan påbjudna exkursionerna — isynnerhet
om dessa, såsom önskligt är, företagas såväl i slutet af vår- som i början af höstterminen
— böra dylika växter i ett tillräckligt antal kunna erhållas, såvida läraren själf leder
dessa exkursioner och ej ett alltför stort antal lärjungar på en gång deltager i
desamma. Skulle de sålunda bekomna växterna icke vara tillräckligt många eller
i annat afseende ej fullt tillfredsställande, finnas säkerligen bland de under sommaren
insamlade växterna åtskilliga, som väl lämpa sig till undervisningsmaterial, äfven
om ej hvarenda lärjunge äger dem i sitt herbarium. Ett sådant urval af växter
ur lärjungarnes herbarier är det ock, som är afsedt att äga rum vid den »genomgång
af de insamlade växterna», som i kursbestämmelserna föreskrifves, ty naturligt är,
att det ej kan åligga läraren att på lärorummet inför hela klassen göra till föremål
för demonstration enhvar växt, som är insamlad af en enda eller ett fåtal
lärjungar. Ett ytterligare medel för erhållande af lämpligt botaniskt undervisningsmaterial
vore ett allmännare anordnande, än nu är förhållandet, af skolträdgårdar,
hvari kunde odlas ett ej synnerligen stort, men väl gjordt urval af sådana svenska
eller utländska växter, som särskild! äro ägnade att förtydliga olika förhållanden
med hänsyn till växternas morfologi, biologi, systematik m. in. Påpekas må ock
i samband härmed, hvilken nytta för undervisningen man kan hafva af små växt
-
166
REALSKOLANS ORGANISATION.
Exkursionernas
syfte ej enbart
botaniskt.
Sjette klassen.
kulturer, akvarier o. s. v.; sådana finnas redan vid en del läroverk, men hafva
ännu ej vunnit det erkännande, hvaraf de äro väl förtjänta.
Ännu ett annat förhållande beträffande exkursionerna anser sig kommittén
böra påpeka. Ända sedan införandet af dylika i skolorna har till dem fogats
epitetet botaniska, helt naturligt därför, att af lätt insedda skäl deras förnämsta
uppgift bör vara att väcka lärjungarnes uppmärksamhet på växtrikets alster och
sålunda bereda dem tillfälle till vidgad växtkännedom. Men liksom Linné under
sina berömda Herbationes Upsalienses ingalunda ville, att deltagarnes enda uppgift
skulle vara att uppleta och lära känna växtrikets alster, utan han därjämte riktade
deras uppmärksamhet på föremål och företeelser inom naturens öfriga riken,
så bör ock under skolungdomens exkursioner läraren känna sig manad att fästa
uppmärksamheten på därunder anträffade anmärkningsvärda djurformer, bergarter,
geologiska företeelser m. m., hvarjämte, i den mån sådant låter sig göra, biologiska
förhållanden inom växt- och djurriket böra påpekas och förklaras. Genom ett
sådant tillvägagående böra exkursionerna kunna blifva rätt väckande och lärorika
och därigenom bidraga till att förekomma den skumögdhet beträffande naturföremål
och naturföreteelser, hvaraf den, som hufvudsakligen ägnar sig åt bokligt arbete,
lätt kan blifva lidande. Lätt insedt är, att — isynnerhet om läraren i naturhistoria
tillika har undervisningsskyldighet i geografi — de geografiska exkursioner, hvilkas
anställande kommittén ofvan (sid. 146) förordat, med stor fördel kunna förenas
med de botaniska.
Hvad hittills anförts, afser undervisningen och kurserna, sådana kommittén
tänkt sig dessa böra anordnas i skolans fem nedersta klasser, och det återstår nu
att tillägga något om skolans högsta eller sjette klass. Jämför man å ena sidan
de kurser, som af kommittén uppgjorts för denna, samt å den andra vare sig dem,
som i nu gällande läroverksstadga finnas angifna för nedre sjette klassen, eller de
af kommittén för gymnasiets första ring föreslagna, så visar sig snart en icke obetydlig
olikhet. Orsaken härtill är lätt funnen: under det att nuvarande nedre sjette och
den föreslagna första gymnasieringen hafva till uppgift att meddela kunskaper, som
skola tjäna till underlag för den fortsatta undervisning, hvars egentliga syftemål är
att förbereda till studier, som efter aflagd studentexamen komma att idkas, så är sjette
klassen en afslutningsklass, där de särskilda ämnenas — och således äfven naturlärans
— kurser böra erhålla en viss afrundning, så att hela skolkursen därigenom blir ett
på lämpligt sätt begränsadt helt. Då dessutom denna klass är särskildt afsedd för
dem, som vid konfirmationsåldern vilja gå ut i det praktiska lifvet, måste där
företrädesvis meddelas sådant, som för alla eller åtminstone flere af lärjungarne
kan vara af direkt gagn för deras blifvande verksamhet, jämte sådant, som kan
räknas höra till allmän medborgerlig bildning. Det är hänsyn härtill, som bestämt
affattningen af hvad kursen i naturlära innehåller af botanik och zoologi. Att härtill
fogats det allmännaste af hälsoläran är en naturlig följd af detta ämnes stora
GRUNDER TILL KURSPLAN.- NATURLÄRA. 167
vikt och betydelse. Sjette klassens kurs blir därigenom i viss mån en koncentrerad
sammanfattning af det viktigaste bland det, som å gymnasiet under fyra år meddelas.
Till sist må med några ord påpekas ett önskningsmål beträffande undervisningen
i naturlära, som synes kommittén behjärtansvärdt, ehuru den icke ansett
det vara lämpligt att därom i kurserna införa någon bestämmelse. Sant är visserligen,
att i nutida historiska läroböcker anföras namnen på de förnämsta naturforskare,
som lefvat under olika tidehvarf och i olika länder. Häraf följer emellertid icke,
att det är öfverflödigt, att läraren i naturhistoria lämnar korta upplysningar om
naturvetenskapernas förnämsta stormän (sådana som t. ex. Rudbeck d. ä., Linné,
Berzelius, Galilei, Newton, Darwin, Pasteur m. fl.) och deras verksamhet, just då
undervisningen rör sig på områden, på hvilka de förnämligast arbetat. Härigenom
komma deras förtjänster om vetenskapernas och den mänskliga kulturens utveckling
tydligast att framstå, på samma gång som lika uppmärksamhet och erkännande ägnas
åt naturforskningens heroer som till exempel åt stora härförare och skalder.
Fysik, astronomi, kemi och geologi.
»Allmän naturlära» såsom läroämne i skolans nedre afdelning föreslogs af
den matematisk-naturvetenskapliga undervisningskommissionen år 1869-71 och af
läroverkskommittén 1870 — 72 samt infördes i undervisningsplanen genom Kung!,
cirkulären år 1873 oc*1 1875 samt stadgan år 1878.
Förut hade, i enlighet med 1859 års stadga, lästs fysisk geografi såsom
naturvetenskapligt ämne i första och andra klasserna, botanik från och med andra
klassen, zoologi från och med tredje på reallinjen och fjärde på latinlinjen samt
slutligen i den tvååriga femte klassen på reallinjen »fysik, framställning af de fysiska
grundbegreppen, tillika såsom inledning till kemien». ’) Det nya läroämnet »allmän
naturlära» skulle omfatta alla de naturvetenskapliga disciplinerna. En lärobok
i allmän naturlära borde, säger den nämnda kommissionen, »omfatta elementerna
af zoologi, botanik, fysik, kemi, mineralogi, geologi samt astronomi, dock så afhandlade,
att dessa ämnen ej framstå såsom skilda vetenskaper, utan snarare såsom
nära sammanhängande delar af ett gemensamt helt». Och lärogången borde blifva
den af. lärobokens nu anförda innehållsföljd utmärkta. Kommissionen ansåg det
föreslagna läroämnet behöfligt af flere skäl. Särskildt för det stora antal lärjungar,
som på mellanstadiet lämnade läroverket, vore det nyttigt att hafva fått någon insikt
*) Enligt Kungl. kung. år 1869, som borttog förutvarande första klassen och gjorde femte klassen
ettårig, lästes fysisk geografi endast i första klassen, inträdde zoologien å båda linjerna i tredje klassen
och var den fysiska kursen å reallinjen förlagd till fjärde och femte klasserna.
Biografiska
meddelanden
om naturforskare.
Historik.
68
REALSKOLANS ORGANISATION.
Anmärkning
motnuvarande
kurser.
i hvar och en af naturvetenskapens olika grenar. Sådant vore nyttigt äfven för
dem, som framdeles komrne att närmare ägna sig åt studiet af någon särskild gren
af naturvetenskapen. Ty de naturvetenskapliga ämnena stode i så nära samband
med hvarandra, att studier i ett af dem svårligen kunde med framgång bedrifvas
utan någon insikt i de öfriga. Slutligen skulle genom ett redan i första klassen
börjadt, mångsidigare naturstudium dels flere tillfällen erhållas till exkursioner, dels
dessa exkursioner erhålla större betydelse, då snart sagdt allt, som därunder mötte,
kunde göras till föremål för iakttagelse.
Då allmän naturlära sedan, såsom nämndt är, infördes vid läroverken, blef i
öfverensstämmelse härmed redan från och med första klassen undervisning anbefalld
i »djur- och växtrikets kännedom». I fjärde klassen tillkommo »de första elementen
af fysik och kemi, dels till förklaring af de vanligaste naturföreteelserna, dels såsom
inledning till läran om jorden», och i femte klassen »grunddragen af läran om
jorden;, det allmännaste om vårt planetsystem och himlakropparna i öfrigt».
Naturläran fick till gemensamt förfogande för sina olika delar två timmar i veckan
samtliga klasser igenom, hvadan för fysiken, kemien, geologien och astronomien i
allmänhet ej erhölls mer än en timme i fjärde och femte klasserna.
Såväl 1882 som 1890 års kommittéer funno en ökning i naturlärans timtal
i fjärde och femte klasserna behöflig och föreslogo timtalet tre. Den senare
kommittén gjorde dessutom förslag till några smärre ändringar i kurserna: i första
klassen borde endast zoologi förekomma; kemien flyttades öfver från fjärde klassen
till femte, där således ej mindre än fem naturvetenskapliga ämnen skulle komma
att läsas. Detta senare blef af något läroverkskollegium ansedt mindre lämpligt,
hvarför kommitterade i sitt senare förslag till undervisningsplan flyttade den
astronomiska delen af kursen från femte klassen till fjärde. Denna anordning af
ämnet upptogs i de nya bestämmelserna af år 1895, hvilka ock åt naturläran
gåfvo timtalet tre i hvardera af fjärde och femte klasserna.
För närvarande läses således i första klassen endast zoologi; i andra klassen
tillkommer botaniken; från och med andra klassen till och med femte läsas både
zoologi och botanik. Fjärde klassens kurs innehåller utom sin naturhistoriska del
en fysisk och astronomisk: »de vanligaste fysiska naturföreteelserna samt det all
männaste
om vårt planetsystem och himlakropparna i öfrigt». Och femte klassens
kurs omfattar förutom det naturhistoriska äfven kemi och geologi: »de vanligaste
kemiska naturföreteelserna och det allmännaste af läran om jorden».
Fjärde och femte klassernas kurs i naturlära har stundom blifvit klandrad.
Man har först och främst anmärkt, att den vore för svår för det ifrågavarande stadiet.
Fysik, kemi, astronomi och geologi vore för fjärde- och femteklassister alltför
svårfattliga ämnen, huru populärt man än sökte att framställa dem, hvadan alltför
mycket af lärarens arbete här ginge förloradt.
Det har vidare framhållits, att denna kurs genom sin encyklopediska och osammanhängande
natur strede mot den sträfvan efter koncentration, som inom den nutida
GRUNDER TILL KURSPLAN: NATURLÄRA. 1&9
skolan är af behofvet påkallad. Till de förutvarande två naturvetenskapliga ämnena
komma i de nämnda klasserna fyra nya, hvilkas viktigaste resultat lärjungen här
på ett mer eller mindre fragmentariskt sätt skall lära känna. Ett dylikt mångläsande,
menar man, kunde visserligen göras till en roande förströelse för stunden,
men kunde ieke blifva ett arbete, som gåfve varaktig behållning. Det vore
mera ägnadt att förytliga lärjungens uppfattning än att vänja honom vid eftertanke
och grundlägga ett vetenskapligt intresse. Särskildt torde mången lärare, som på det
högre stadiet öfvertager undervisningen, vara benägen att så tänka och att anse den
försmak, som lärjungen fått af dessa ämnen i de lägre klasserna, vara af tvifvelaktigt
gagn vid det fortsatta studiet.
Af dylika grunder har man velat från läroplanen stryka dessa små kurser i
fysik, astronomi, kemi och geologi och antingen gifva den af dem upptagna tiden
odelad åt ett af de nämnda ämnena eller ock låta naturhistorien blifva det enda naturvetenskapliga
läroämnet på det lägre stadiet.
Den första af de nu anförda anmärkningarna, nämligen att det, som här skall
meddelas, vore för svårt i förhållande till graden af lärjungens förståndsutveckling,
finner kommittén beaktansvärd, ehuru naturligtvis den motanmärkning kan göras,
att en kurs alltid bör kunna genom begränsning och metodisk behandling lämpas
efter lärjungens förmåga. Den svårighet, som i detta afseende förefunnits beträffande
ifrågavarande kurser, torde emellertid i ej oväsentlig mån häfvas genom den
af kommittén föreslagna åtgärden att förlägga de kurser, om hvilka här talats, till
femte och sjette klasserna i stället för till fjärde och femte. Då den skillnad i
förståndsmognad, som på detta lärjungens åldersstadium betecknas af ett års skillnad
i ålder, är betydlig, bör den föreslagna framflyttningen komma att afsevärdt öka
såväl den formella som den reella behållningen af undervisningen i fråga. På
samma gång vinnes åt fjärde klassen en enklare och enhetligare kursplan.
Hvad åter den senare anmärkningen beträffar, finner kommittén densamma
i viss mån innebära en öfverdrift och i hvarje fall ej vara af den betydelse, att
den skulle kunna medföra de ifrågavarande kursernas aflägsnande från läroplanen.
Det mått af sanning, som däri innehålles, må visserligen vara en maning till läraren
att med omsorg och allvar behandla äfven dessa lärokurser, men må icke beröfva
honom tillförsikten om att hans arbete är till nytta. Med afseende på de meddelade
kunskapernas fragmentariska beskaffenhet må dock erinras, att de alla hafva
till sitt föremål naturen, som för dem bildar den sammanhållande enheten, och som
ständigt gifver lärjungen anledning att påminna sig det, han lärt, och att öka sitt
vetande. För öfrigt är det, såsom af den gifna historiska öfverblicken framgår,
icke utan skäl, dessa kurser en gång kommit in i läroplanen och där blifvit bibehållna,
och dessa skäl blifva icke mindre talande efter den omgestaltning af läroverket,
som nu är ställd i utsikt. Till en allmänbildning äfven af anspråkslös omfattning
hör i våra dagar ovillkorligen att äga någon kännedom om de vetenskaper,
som förklara de oss omgifvande naturföreteelserna och hafva sin tillämpning i
Kommitténs
ståndpunkt.
22
170
REALSKOLANS ORGANISATION.
Kursfördel
ning.
de kulturella hjälpmedel, af hvilka vi dagligen betjäna oss. Redan folkskolan söker
gifva sina lärjungar något af denna kännedom, och än mer måste realskolan söka
göra det. Kommittén är ock öfvertygad, att samtliga de nu omhandlade delarna
af naturläran, äfven från rent pedagogisk synpunkt betraktade, väl försvara sin plats
på realskolans timplan, såväl med hänsyn till den formella som med hänsyn till
den reella frukten af undervisningen. Redan den begärlighet, hvarmed lärjungarne
i fjärde och femte klasserna vanligen möta dessa för dem nya läroämnen, ådagalägger
tydligt nog, att dessa ämnen på detta stadium motsvara ett intellektuellt
behof hos lärjungarne och följaktligen bereda läraren gynnsamt tillfälle att befordra
lärjungarnes intellektuella utveckling. De ställa ej obetydliga anspråk på
läraren, men i en god lärares hand bidraga de i ej ringa grad till att utveckla
lärjungarnes förmåga af iakttagelse, af induktivt tänkande och af fantasiverksamhet
samt till att sätta i rörelse deras praktiska intressen — det senare ej minst af
betydelse på ett skolstadium, där lärjungen har att göra valet af lefnadsbana. Med
afseende på kunskapsresultatet är väl att märka, att man icke får begära en sammanhängande
och strängt teoretisk insikt, utan endast en i god mening populär
kunskap om en del särskilt betydelsefulla naturföreteelser och praktiska tillämpningar.
Det är en sådan kunskap, läraren söker att på detta stadium bibringa lärjungen,
visserligen genom en, så långt lärjungens förståndsutveckling tillåter, förklarande
framställning, men framför allt genom att låta honom få en konkret och
praktisk bekantskap med kunskapsföremålet. En på detta sätt bibragt kunskap är
ej blott af allmänbildande betydelse utan kan vara äfven af praktiskt värde för lärjungen,
då han från skolan kommer ut i lifvet, och ej minst detta senare ger åt
de ifrågavarande kurserna berättigande inom realskolans ämneskrets.
Det har ifrågasatts, huruvida man ej skulle kunna öfverlåta någon af dessa
kurser eller delar af dem på geografien, i synnerhet som detta läroämne, sedan
det i skolan fått själfständig ställning och ökad tid, torde komma att i sig upptaga
allt flere naturvetenskapliga element, särskildt af astronomisk, meteorologisk
och geologisk art. Kommittén har dock afstått från att föreslå, att man på
grund häraf skulle låta någon del utgå ur naturlärans nuvarande kurser, detta
hufvudsakligen af det skäl, att man, åtminstone för den närmaste framtiden, ej
allestädes torde kunna påräkna geografilärare med sådan studieläggning, att de
kunna anses lika väl som läraren i naturkunnighet lämpade att meddela den ifrågavarande
undervisningen. Skulle vissa stycken komma att behandlas såväl af den
ene läraren som af den andre, så lär därmed ingen skada ske, då det i allmänhet
skulle komma att inträffa med sådana stycken, som äro af den svårighet och
af den vikt, att de väl tåla vid ett förnyadt genomgående och en behandling från
olika synpunkter.
Den kursfördelning för de ifrågavarande ämnena, hvilken infördes år 1895,
anser kommittén böra bibehållas, d. v. s. att första året läses fysik jämte astronomi
och andra året kemi med geologi. Därigenom håller man tillhopa det mest
GRUNDER TILL KURSPLAN: NATURLÄRA. T7*
sammanhörande. Man får äfven den bästa fördelningen med hänsyn till tiden, ty
fysiken och kemien upptaga och böra upptaga betydligt mera tid än de två andra
ämnena och böra följaktligen ej tillhöra samma årskurs, såsom de gjorde före år 1895.
De lärjungar, som komma att från femte klassen gå öfver till gymnasiet, skola gå
miste om den kurs i kemi och geologi, som nu meddelas i femte klassen. Endast
för latinlinjens lärjungar har detta någon betydelse, och för dem har kommittén
tänkt sig, att i fråga om kemien ersättning skulle beredas genom en kort kurs
i första gymnasieringen. Den föreslagna ändringen i den nuvarande formuleringen
af kursbestämmelserna afser .förnämligast att framhålla undervisningens praktiska syftning.
Endast en fortsatt erfarenhet kan afgöra, hvad som kan och bör förekomma
inom de angifna konturerna.
Om samtliga de naturvetenskapliga lärokurserna gäller, ätt de, därest de
skola blifva af verkligt värde, kräfva en god och riklig undervisningsmateriel, såväl
i form af instrument, apparater, modeller, naturaliesamlingar, planscher o. dyl.
som ock i form af för deras räkning lämpligt inredda lärorum. Detta gäller om dessa
ämnen i allmänhet, men i synnerhet på det ifrågavarande stadiet och med det ifrågavarande
syftet för undervisningen. Ty om på gymnasiet teoretiska utredningar och
tillämpningar i nödfall kunna ersätta en experimentell framställning, så är här det
handgripliga och fullt åskådliga den enda möjligheten för vinnande af ett resultat.
Kommittén kan därför icke underlåta att framhålla nödvändigheten däraf,
att läroverken, särskildt de, som hafva mindre lärjungeantal och i följd däraf
svag materielkassa, erhålla det statsunderstöd, som de för nu berörda ändamål behöfva.
Materiel.
I72
REALSKOLANS ORGANISATION.
Teckning,
|T:a klassen: i timme
\2:a „ : i „
l3:e „ : 2 timmar
4’.e klassen’. 2 timmar;]
5:e tf • 2 » i/
Äldre bestämmelser
angående
undervisningen
i
teckning.
Reform
yrkanden.
Det förslag till mål och kurser för teckningsundervisningen, som af kommittén
framlagts, är uppgjordt med tillhjälp af den fackman, hvilken afKungl. Maj:t förordnats
att biträda kommittén vid behandling af frågor rörande teckningsundervisningen,
och hvad i det följande anföres till närmare belysning af förslaget, är grundadt på
framställningar af samme sakkunnige.
En fast och mera betydande ställning i de allmänna läroverkens undervisningsplan
erhöll teckningen först genom Kungl. stadgan af år 1859, sedan 1858 års
kommitté i sådan riktning afgifvit förslag och kraftigt framhållit teckningens värde
i praktiskt afseende och såsom bildningsmedel. Bestämmelser angående teckningsundervisningens
ordnande lämnades första gången genom ett Kungl. cirkulär af år
1866, och en efter genomförd metod anlagd plan erhöll denna undervisning genom
en af Kungl. Maj:t särskilt för detta ändamål år 1877 tillsatt kommitté, hvars hemställan
visserligen ej vann godkännande i fråga om den föreslagna öfningstiden, men
hvars förslag till kursplan genom Kungl. cirkuläret af år 1878 angående undervisningen
i teckning vid rikets allmänna läroverk erhöll gällande kraft. En utförligare
plan framlades af 1890 års skollagskommitté. Dess förslag i denna punkt, hvilket
sedermera undergick en väsentlig omarbetning, ledde till den år 1895 fastställda,
nu gällande planen för teckningsundervisningen vid läroverken.
Under senare år har frihandsteckningens betydelse som uppfostringsmedel
blifvit framhållen från nya synpukter, och i samband därmed hafva yrkanden gjorts
om genomgående reformer inom teckningsundervisningen samt försök anställts med
tillämpning af nya idéer. Mot hittills gängse undervisningsmetoder har riktats en
skarp kritik, som sökt göra gällande, att dessa metoder utginge från en alltför
abstrakt och schematiserande uppfattning af teckningskonsten och icke toge hänsyn
till barnets intresse och verkliga förmåga, hvarför de ej heller, såsom önskligt vore,
befordrade barnets naturliga håg att teckna och de anlag, som ofta förefunnes. Det är
i synnerhet den mera primära teckningsundervisningen, hvars omdaning utgör de nyare
reformsträfvandenas föremål. Syftet för denna undervisning skall enligt den nya
riktningens åsikt icke i första hand vara bibringandet af en teknisk färdighet i
konsten att åstadkomma noggrant utförda linjer och uppöfvandet af det mera
abstrakta formsinnet genom ett omsorgsfullt afbildande al geometriskt formade före
-
GRUNDER TILL KURSPLAN.- TECKNING.
173
bilder. Det skall fastmera vara uppöfvandet af lärjungens förmåga att snabbt
och säkert se och uppfatta de verkliga föremålen, under det att själfva tecknandet
snarast skall framstå blott såsom ett uttrycksmedel, hvilket lärjungen lär sig att använda
till att därmed redogöra för hvad han iakttager. Skulle man utan att närmare
inlåta sig på de ledande psykologiska synpunkterna låta den nya riktningen kännetecknas
af dess yttre metodiska förfaringssätt, så skulle man kunna säga, att den skiljer
sig från de riktningar, som hittills varit rådande, däruti, att den redan mycket tidigt
låter lärjungen, så godt han förmår, med penna och pensel afbilda verkliga föremål,
helst sådana, hvilka tillhöra barnets omgifning och hvilkas noggranna betraktande är
för barnet ett nöje, i all synnerhet föremål ur växt- och djurvärlden, hvarvid uppgiften
för lärjungen är att söka gifva en i någon mån träffande totalbild utan anspråk på
ett i tekniskt afseende minutiöst utförande. Genom omsorgsfullt ledda öfningar af
detta slag anser man sig ej blott vinna det praktiskt värdefulla resultat, som utgöres
af en uppöfvad iakttagelseförmåga i förening med vana och färdighet att i bild återgifva
det iakttagna; lärjungen skall, menar man, genom dem äfven lära sig att se och
förstå den formens och färgens skönhet, som röjer sig hos naturföremålen, och på
ett bättre sätt än genom efterbildandet af geometriska rumsformer och ornament få
sitt skönhetssinne och sitt konstsinne utveckladt. — Det är förnämligast i utlandet,
dylika idéer framträdt och blifvit ifrigt förfäktade. Hos oss äro de ännu jämförelsevis
föga beaktade.
Då vid en revision af planen för undervisningen i teckning vid de allmänna lära- Kommitténs
verken nu antydda reformyrkanden af kommittén måst tagas i öfvervägande, har ståndpunkt.
den framför allt funnit sig böra taga hänsyn därtill, att de åsikter, som i dessa
yrkanden söka göra sig gällande, ännu icke i vårt land hunnit blifva i nämnvärd
grad pröfvade. Om ock hos oss vid en och annan privatskola enstaka försök blifvit
anställda, så måste man dock säga, att vi i vårt land stå utan erfarenhet om -den
nya undervisningsmetodens användbarhet i större utsträckning och dess tillämplighet
vid undervisningen inom det slags läroanstalter, hvarom här är fråga. Att under
sådana förhållanden förorda en så betydande omgestaltning af teckningsundervisningen
å det lägre stadiet af de allmänna läroverken, som ett genomförande af denna
metod skulle nödvändiggöra, vore för visso ej välbetänkt. En sådan omgestaltning
skulle dessutom stöta på stora svårigheter och måhända för lång tid blott medföra
osäkerhet och oreda i teckningsundervisningen vid våra läroverk.
Å andra sidan kan kommittén icke undgå att finna de nya idéerna i hög grad
beaktansvärda. De stå i öfverensstämmelse med den realism, som på andra undervisningens
områden i våra dagar framträder, och som jämväl, om ock i moderat form,
kommit till uttryck i kommitténs förslag till lärokurser (jfr. sid. 114— 115). Och
ehuru kommittén ej tilltror sig att afgöra dessa idéers värde vid en utsträckt tillämpning
på undervisningen vid våra läroverk, är den dock öfvertygad därom, att de
innehålla sådant, som är värdt att tillvaratagas. I hvarje fall måste det för enhvar vän af
teckningsundervisningen synas önskvärdt, att de äfven i vårt land måtte blifva beaktade
174
REALSKOLANS ORGANISATION.
Mål.
Frihandsteckning
i
klass. i—J.
och pröfvade. Att då för de allmänna läroverkens räkning föreslå bibehållandet i
principiellt oförändradt skick af en undervisningsplan, som innehåller en på andra
grunder byggd metod, synes kommittén vara lika litet välbetänkt som att förorda ett
förhastadt nedrifvande af hela den metodiska byggnad, som nu finnes. Genom sådana
bestämmelser för teckningsundervisningen, hvilka ej i någon mån lämna plats äfven
åt den nya riktning, som börjat göra sig gällande, skulle de allmänna läroverken afstängas
från deltagandet i utvecklingsarbetet på det ifrågavarande området, i det att
lärarne i teckning vid dessa läroverk knappast skulle finna tillfälle, åtminstone icke
erhålla uppfordran, att genom egen erfarenhet bilda sig ett omdöme om den nya
metoden och för sin undervisning göra sig till godo, hvad de hos denna funne
värdefullt.
Kommittén är därför af den åsikten — och stöder sig därvid, såsom sagdt
blifvit, på framställning af dess adjungerade sakkunnige — att den nuvarande planen
för undervisningen i teckning vid de allmänna läroverken i det hela bör bibehållas,
men att man inom dess ram bör söka att bereda utrymme för metodiska
moment äfven af det slag, som i det föregående blifvit angifvet. Att planen, på
detta sätt förändrad, i någon mån skall komma att lida af den svaghet, som ligger
i förhandenvaron af olikartade beståndsdelar, är måhända att befara. Då synpunkter,
liknande dem, som den moderna riktningen gör till de för hela lärogången grundläggande,
under senare år i flere afseenden modifierande inverkat på teckningsundervisningen
vid våra skolor, torde den antydda faran dock vara mindre, än den vid
första ögonkastet kan synas. Den insiktsfulle läraren skall för öfrigt förstå att med
den frihet, som han gent emot kursbestämmelserna äger, förebyggandet en möjlig
svaghet i kursplanen kommer till synes i själfva undervisningen. Ett försiktigt tillvägagående
är emellertid af nöden. Vid den s. k. frivilliga teckningen skall läraren
hafva gynnsamt tillfälle att i mera utsträckt omfattning pröfva det nya och komma
till insikt om bästa sättet för dess upptagande i den obligatoriska öfningskursen. ’)
Hvad af kommittén angifvits som mål för undervisningen i teckning inom
realskolan, afser endast sådan färdighet, som med teckningsundervisningens nuvarande
och af kommittén i det hela bibehållna anläggning åsyftas, och upptager blott, hvad
man på grund af mångårig erfarenhet vet vara ett för alla lärjungar uppnåeligt
resultat.
Kursen för första, andra och tredje klasserna är förändrad dels härutinnan,
att uttrycket »med stöd af geometriska grundformer» uteslutits, dels genom inskjutandet
J) I de nya preussiska läroplanerna af år 1901 hafva de ofvan skizzerade moderna synpunkterna
väsentlig grad kommit till uttryck. — Ännu ett sätt att anordna teckningsundervisningen torde böra omnämnas,
då det på vissa håll i utlandet i ej obetydlig utsträckning kommit till användning, nämligen att
så planlägga undervisningen, att lärjungen i och genom sin kurs i teckning vinner kännedom om de historiska
konststilarna i deras mest karakteristiska former. En dylik anordning, som med afseende på metoden
endast innebär en ringa modifikation af den för närvarande allmänt förekommande, synes kommittén
alltför mycket specialisera teckningsundervisningen och alltför litet taga hänsyn till barnets intresse för
att komma i betraktande vid planläggandet af realskolans kurs i teckning.
GRUNDER TILL KURSPLAN: TECKNING.
>75
af ett nytt moment: »lätta öfningar i omedelbart återgifvande af föremål ur växt- och
djurvärlden», dels slutligen däruti, att uttrycket »ornament i gips» blifvit utbytt mot
uttrycket »reliefornament». Den företagna uteslutningen åsyftar att lämna läraren
frihet i förevarande afseende. Det inskjutna momentet är motiveradt genom en
hänvisning till hvad kommittén ofvan anfört. Den sist nämnda ändringen slutligen
har sin grund i en af flere facklärare delad uppfattning rörande de s. k. skolgipsernas
nvändande i undervisningen. Dessa skolgipser torde icke vara så obestridligt lämpliga,
att de särskildt böra anbefallas i kursbestämmelserna. I allmänhet torde teckning
efter reliefornament ej böra drifvas i någon större utsträckning, men i hvilket
fall som helst må det ej anses nödvändigt, att de använda modellerna bestå af
gips. Önskvärd! är, att de äro af mindre innehållsfattig och intresselös beskaffenhet
än flertalet hos oss nu brukliga skolgipser, och att de icke, i likhet med hvad
dessa oftast göra, isolera ornamentet från det föremål, till hvars utsmyckning det
hör. Tydligt är, att nu nämnda uppfattning står i öfverensstämmelse med reformvännernas
åsikter, och att således äfven den ifrågavarande, obetydliga förändringen
innebär en modifikation af läroplanen i sådan riktning. En bestämmelse, som af hänsyn
till befintliga förhållanden bibehållits i kursförslaget, är teckning efter väggtaflor.
Att emellertid väggtaflorna vid teckningsundervisningen böra så långt som möjligt
göras öfverflödiga, torde numera vara de flesta teckningslärares mening. Angående
de föreslagna kursbestämmelserna för de tre första klasserna må vidare blott sägas,
att de i förslaget upptagna inledande öfningarna icke böra uppfattas såsom afseende
s. k. bunden teckning.
Äfven i kursen för fjärde klassen har kommittén velat hafva ett moment, upptagande
öfningar af det slag, som den moderna reformrörelsen så ifrigt förordar, och
i fråga om femte klassen hafva dylika öfningar synts kunna medhinnas åtminstone
af de mera försigkomna lärjungarne. Att de vid dessa öfningar utförda teckningarna
här liksom i föregående klasser synnerligen väl lämpa sig till färgläggning, är uppenbart.
För öfrigt är det i dessa klasser förnämligast förslaget rörande den perspektiviska
teckningen, som påkallar särskild uppmärksamhet. Skola öfningarna i perspektivisk
teckning icke blifva osäkra eller mekaniska, torde de böra föregås af någon
undervisning i de allmännaste grunderna för perspektivbildens uppkomst. En bestämmelse
härom har därför i förslaget upptagits. Men den förståndsmognad och den
vana vid geometrisk åskådning, som hos lärjungen måste förutsättas för en sådan
undervisning, torde denne i allmänhet först i femte klassen innehafva, hvarför
ock kommittén anser, att den perspektiviska teckningen ej bör inträda förr än i
denna klass. Att få detta angifvet i kursplanen har varit hufvudskälet till uppställandet
af skilda kurser för fjärde och femte klasserna. Hvad angår den ifrågasatta
undervisningen i grunderna för perspektivbildens uppkomst, så är att väl märka, att
den måste blifva af helt annan art än den undervisning i perspektivlära, som skall
förekomma i högsta gymnasieringen. Den bör omfatta endast de allra allmännaste
grunddragen af perspektivläran och meddela dessa helt populärt utan anlitande af det
Frihandsteckning
i
klass. 4—6.
176
REALSKOLANS ORGANISATION.
Line ar ritning
i klass. 4—6.
konstruktiva förfarande, som vid den högre kursen kommer till användning. Vid
perspektivritningen i femte klassen bör teckningen efter klotsar betydligt inskränkas.
I kursförslaget bar detta antydts därmed, att redan i samma klass upptagits perspektivisk
teckning jämväl efter andra fristående föremål. De använda klotsarna torde
kunna inskränkas till ett antal af endast fyra, nämligen kuben, parallellipipeden,
pyramiden och cylindern. I dessa torde grundformerna till allmännast förekommande
föremål återfinnas. Efter den förberedande kurs, som utgöres af den teoretiska undervisningen
och klotsteckningen, inträda sedan tillämpningsöfningar, som fortsättas i
sjette klassen. Åstadkommandet af enkla perspektiviska konturbilder torde få anses
som den gräns i teckningskonsten, hvartill realskolan kan föra alla sina lärjungar.
Men för de mera försigkomna bland dem bör tillfälle beredas att erhålla någon handledning
i belysningslära och i förfaringssättet vid skuggors återgifvande. Kursförslaget
upptager bestämmelser härom. I samtliga kurser förekommer liksom i nuvarande
föreskrifter teckning ur minnet, en öfning, som, rätt bedrifven, är ett utmärkt
medel till iakttagelseförmågans skärpande och formsinnets utbildning.
Med afseende på linearritningen har föreslagits den förändring, att densamma
skulle komma att inträda redan i fjärde klassen. Kommittén har nämligen ansett
önskligt, att den geometriska undervisningen i fjärde klassen icke måtte sakna
det stöd, som den kan erhålla af teckningsundervisningen, och som, just då det
gäller nybörjare i geometriens studium, är af stort värde (jfr. sid. 161). Dessutom
har man genom att låta linearritning börja redan i denna klass velat bereda mera
tid för projektionsritningen i femte klassen, hvilket är behöfligt, därest de ur
sjette klassen afgående lärjungarne skola hinna till ett i någon mån afsevärdt resultat.
Den åsyftade anslutningen till geometriundervisningen innebär, att vid linearritningen
ramför allt sådana konstruktionsuppgifter upptagas till utförande, som tillhöra den
samtidigt lästa geometrikursen. Skall denna anslutning blifva fullt effektiv, torde det
vara nödvändigt, att läraren i teckning och läraren i geometri i ifrågavarande afseende
arbeta efter gemensamt uppgjord plan. Någon ingående behandling af projektionsläran
tillåter ej den knappt tillmätta tiden; dock bör man hinna genomgå grunderna
för den rätvinkliga projektionens uppkomst i förening med några tillämpningsuppgifter,
och detta torde kunna anses till fyllest för realskolans lärjungar. Sjette klassens
kurs upptager öfningar, som äro af särskildt praktisk betydelse, nämligen krokiteckning
samt uppmätning och uppritning i gifven skala af enkla fristående föremål. I
kursbestämmelserna föregås dessa öfningar af några enklare uppgifter i parallellperspektiv,
emedan afbildningar i parallellperspektiv ofta äro synnerligen fördelaktiga
som krokiteckningar.
Förslag till timplan för realskolan.
Kommitténs förslag. Nu gällande timplan för klass. 1 — R. 5.
Undervisningsämnen. | Kl. 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6'') | S:a |
Kristendom ......*.. | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 15 |
Modersmålet ............ | 5 | 5 | 6 | 4 | 3 | 4 | 27 |
Tyska .................. | 6 | 6 | 6 | 5 | 4 | 3 | 3° |
Engelska ............... | . — | — |
| 5 | 5 | 4 | 14 |
Historia.................. | 2 | 3 | 3 | 3 | 3 | 4 | 18 |
Geografi.................. | 2 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 13 |
Matematik............... | 4 | 5 | 5 | 5 | 5 | 5 | 29 |
Naturlära ............... | 2 | 2 | 2 | 2 | 4 | 4 | 16 |
Välskrifning ............ | 2 | 2 | I | - | - | - | 5 |
Teckning .............. | 1 | I | 2 | 2 | 2 | 2 | 10 |
S:ma timmar i veckan | 27 | 3° | 30 | 3° | 3° | 3° |
|
Anm. De lärjungar i femte och sjette klasserna,
som så önska, erhålla undervisning i franska 2 timmar
i veckan utom timplanen. Dessa lärjungar befrias
på begäran från undervisningen i teckning.
. Undervisningsämnen. | Kl. 1 | 2 | 3 | | R-4 R-5 1 | S:a |
'' Kristendom ............ | 3 | 3 | 3 | 2 2 | 13 |
Modersmålet ............ | 5 | 5 | 6 | 4 3 | 23 |
Tyska ................. | 6 | 7 | 6 | 4 3 | 26 |
Engelska ............... |
| - | - | 6 6 | 12 |
Franska.........— — | - | — | - | - 3 | 3 |
Historia.................. | 2 | 3 | 3 | 3 3 | 14 |
Geografi.................. | 2 | 2 | 3 | I I | 9 |
Matematik............ | 4 | 5 | 5 | 5 1 4 | 23 |
Naturlära .............. | 2 | 2 | 2 | 3 | 3 | 12 |
Välskrifning ........... | 2 | 2 | I | - ! - | 5 |
Teckning .............. | 1 | I | 1 | 2 , 2 | 7 |
S:ma timmar i veckan | 27 | 3° | 3° | I 30 1 30 |
|
’) För jämförelse mellan timtalen i den nya sjette klassen och i nuvarande R. 6: 1 hänvisas till
Förslag till timplan för gymnasiet.
23
Allmänna
grunder.
Särskilda
ämnen.
Grunder till timplan för realskolan.
/
Den omläggning af läroämnena å nederstadiet, för hvilken i det föregående
redogjorts, har funnit sitt uttryck i timplanen för realskolan först och främst därutinnan,
att de för närvarande åt latinska och franska språken anslagna timmarna
bortfallit, och att engelska föreskrifvits för alla lärjungar. Timplanen har sålunda
blifvit enhetlig, och de obligatoriska ämnenas antal har något inskränkts. Dessutom
har den viktiga ändringen blifvit vidtagen, att kursen gjorts sexårig, hvarigenom samtliga
å timplanen bibehållna ämnen (utom välskrifning) erhållit en väsentlig förstärkning.
Beträffande franskan har kommittén ansett, att de lärjungar, som begagnade
sig af undervisningen i detta ämne, borde, därest de så önskade, vara berättigade till
någon lindring. Kommittén tror, att de, som mest äro i behof af kunskaper i detta
språk, nämligen blifvande post- och telegraftjänstemän samt sådana, som vinna anställning
å större handelskontor, tämligen lätt kunna under de två sista åren umbära
undervisning i teckning, och föreslår därför, att de, som läsa franska, må på målsmans
begäran befrias från deltagande i teckningsundervisningen.
Det sammanlagda antalet veckotimmar för hvar och en af de fem första
klasserna har bibehållits vid nuvarande storlek, och har samma antal ansetts lämpligt
för den nya sjette klassen som för klasserna 2—5. Inom kommittén har visserligen
ifrågasatts att minska totalantalet veckotimmar för en eller flere af de lägre klasserna,
men i stället har lindring beredts genom månadslön äfvensom genom lektionstimmarnas
förkortande till 45 minuter, hvarom å vederbörligt ställe närmare skall talas.
Kristendom har i alla klasser samma timtal som för närvarande.
Modersmålet. Timtalet i de fem första klasserna är oförändradt. Den förstärkning,
som med hänsyn till ämnets betydelse ansetts böra beredas detsamma, har i kommitténs
förslag kommit sista klassen till godo, där modersmålet erhållit det jämförelsevis
höga timtalet 4. Grunden härtill är, att viktiga bildningsmoment, som tillhöra detta
ämne, kräfva en större mognad och därför böra förläggas till sista skolåret.
Tyska. Med hänsyn till andra ämnens berättigade kraf har tyskan i andra
klassen ansetts kunna afvara en af de åt , ämnet nu anslagna 7 veckotimmarna.
GRUNDER TILL TIMPLAN FÖR REALSKOLAN.
179
Däremot har tyskan erhållit en ökning af en timme i hvar och en af fjärde och femte
klasserna, enär den i dessa klasser nu anslagna tiden af sakkunnige ansetts otillräcklig. x)
För sjette klassen har kommittén föreslagit 3 timmar, särskildt i syfte att bereda
godt utrymme åt praktiska språköfningar.
Engelska. I fjärde och femte klasserna har engelskan på sakkunniges tillstyrkan
fått afstå en timme åt tyskan. x) I sjette klassen har ämnet med hänsyn till
det för undervisningen däri satta målet ansetts böra erhålla 4 timmar.
Historia. I de fem första klasserna har ingen ändring föreslagits. I sjette
klassen hafva, åt historien anslagits 4 veckotimmar, enär viktiga och omfattande delar
af ämnet, liksom förhållandet är beträffande modersmålet, kräfva en större förståndsmognad
och därför måste erhålla utrymme under det sista skolåret.
Geografi. I andra och tredje klasserna har en omflyttning af det nu bestämda
timtalet ägt rum. Denna åtgärd har ej påkallat någon ändring i de allmänt hållna
kursbestämmelserna. I hvar och en af fjärde och femte klasserna har geografien
ökats med en veckotimme, hvarjämte den som sjelfständigt ämne i sjette klassen
erhållit två veckotimmar, och torde dessa af kommittén föreslagna förändringar få
anses väl motiverade med hänsyn till detta i rask utveckling stadda ämnes betydelse
och lämplighet som bildningsmedel.
Matematik. I sitt förslag till timplan har kommittén funnit sig kunna och
böra återgifva åt matematiken den genom Kungl. kungörelsen år 1895 förlorade lärotimmen
i femte klassen, och kommittén tror, att en sådan ökning af lärotiden just
i nämnda klass och i förening med en i viktiga afseenden lämpligare kursanordning
skall väsentligen bidraga till att stärka ämnets ställning å det lägre skolstadiet.*
Naturlära. Då kommittén af skäl, som i Grunder till kursplan för realskolan
(sid. 169) anföras, ansett sig böra föreslå, att de delar af naturläran, som ej beröra de
biologiska disciplinerna, först skola inträda i femte klassen, och då alltså fjärde klassens
kurs blifvit mera enhetlig, har timtalet i denna klass kunnat sänkas från 3 till 2. I
femte och sjette klasserna tillkomma åtskilliga nya och viktiga moment, hvadan
naturlära i dessa klasser blir ett mycket omfattande ämne. Skola lärjungarne af
undervisningen i naturlära å detta stadium få någon afsevärd behållning, torde timtalet
ej kunna sättas lägre än till 4 i hvar och en af de sista klasserna.
Teckning. I tredje klassen har det varit kommittén möjligt att bereda ämnet
en väl behöflig ökning. Eljest har ingen ändring i timtalet för teckningen föreslagits.
Beträffande de skriftliga arbetena i fjärde och femte klasserna har ingen ändring Skrifningar.
föreslagits i det nuvarande antalet. I fjärde klassen har det ansetts lämpligt att förlägga
den i nämnda klass inträdande tyska skrifningen, när den äger rum i skolan, till
*) Se äfven Berättelse om det i6:c allm. svenska läraremötet i Stockholm år 1900, sid. aio — 212 .
i8o
REALSKOLANS ORGANISATION.
ämnets lärotimmar, på det föreskriften, att den skall ske under lärarens ledning, må
kunna vinna efterföljd. Skrifningen bör under sådana förhållanden försiggå på en
åt ämnet anslagen dubbeltimme.
Däremot har kommittén ej funnit ändamålsenligt att såsom i nu gällande
kursplan förlägga den svenska skrifningen, när den äger rum i skolan, till modersmålets
lärotimmar. Dels torde nämligen den öfriga undervisningen i ämnet, om det
uppställda målet skall kunna nås, i allmänhet vara i behof af det föreslagna timtalet,
dels måste en dubbeltimme — den längsta samlade tid, som ett ämne anses böra
upptaga å timplanen — betraktas som otillräcklig för utarbetandet af en svensk uppsats.
Vidare må påpekas, att ifrågavarande ändring väsentligen underlättats genom
kommitténs i annat sammanhang framställda förslag om kombinerade lof- och skrifdagar.
Det med den nuvarande bestämmelsen afsedda syftet torde för öfrigt kunna
tillgodoses genom den anordningen, att läraren i ämnet åtminstone under första
timmen blir vakthafvande och därvid kan lämna behöflig ledning.
Till de skriftliga arbetena i modersmålet och tyska kommer för sjette klassen
äfven skrifning i engelska, hvilken öfning ansetts kunna blifva lärjungarne till synnerlig
nytta för deras framtida verksamhet. För att emellertid ett tillfredsställande resultat
af detta arbete må åstadkommas, kan tydligen antalet engelska skrifningar icke bestämmas
till mindre än en hvarannan vecka. Med bibehållande af det antal skrifningar
i modersmålet och tyska, som nu är stadgadt för hvar och en af de föregående
två klasserna, och hvari kommittén ej ansett sig kunna för sjette klassen föreslå
någon minskning, blir sålunda antalet af samtliga skrifningar i denna klass 6 i
månaden, eller något större än för första ringen å realgymnasiet. Kommittén har
visserligen funnit detta mått af skriftligt arbete tämligen drygt, men dock ej i den
grad, att det bör ingifva betänkligheter.
Planen för de skriftliga arbetena i realskolan blir sålunda enligt kommitténs
förslag följande:
Fjärde klassen
Femte klassen
Sjette klassen
I Modersmålet: i hvarannan vecka
\ Tyska: i » »
/ Modersmålet: i hvarannan vecka
l Tyska: i » »
I Modersmålet: i hvarannan vecka
\ Tyska: i » »
( Engelska: i »» »
j= 4 på 4 veckor.
I — 4 på 4 veckor.
t = 6 på 4 veckor.
Om slöjdundervisningen i realskolan.
Sedan frågan om införandet af slöjdundervisning i folkskolan på grund af Slöjden i folken
motion af grefve E. J. Sparre varit föremål för Andra Kammarens behandling skolaMvid
1876 års riksdag utan att leda till någon åtgärd, gjorde Kungl. Maj:t till 1877
års riksdag framställning, att statsbidrag skulle lämnas de skoldistrikt, som i sina
skolor beredde tillfälle till undervisning i slöjd. Denna framställning bifölls, och
ett anslag af 15,000 kronor ställdes till regeringens förfogande, för att denna
skulle — med 75 kronor till hvarje skola, som fyllde de uppställda villkoren —
understödja församlingar, som anordnade slöjdundervisning för gossar.
Slöjden är fortfarande i svenska folkskolan icke ett obligatoriskt, utan ett
valfritt ämne, både så, att skoldistrikten hafva fritt val i fråga om att anordna
slöjdundervisning och lärjungarne fritt val i fråga om att deltaga däri. Och likväl
har den i oafbruten, jämn stegring vunnit en sådan utbredning, att, då år 1879
endast 234 skolor erhöllo statsunderstöd, med tillsammans 17,550 kronor, för
beredande af undervisning i slöjd för gossar, år 1899 ej mindre än 3,342 skolor
uppburo dylikt anslag, med tillsammans 250,650 kronor. På tjugo år har antalet
således mer än fjortondubblats. Och därigenom att frihetens grundsats här tilllämpats,
har denna starka utveckling försiggått utan knot från församlingarnas sida
samt till synnerlig glädje och nytta för lärjungarne. Skolråd och inspektörer hafva
kraftigt bidragit till denna utveckling och icke minst folkskolans lärare, som ganska
allmänt intresserat sig för saken och i regeln tjänstgöra äfven i slöjdskolan.
Hvad åter beträffar slöjdundervisningen vid de allmänna läroverken, förekom slöjden vid de
denna fråga första gången vid 1878 års riksdag, då A. W. Westerdal i Andra kammaren allm"e^Jaro''
väckte en motion, hvari han framhöll vikten häraf, att kropps- och själsarbete omväxla,
och att de s. k. högre klasserna bibringas aktning för »det gröfre, mekaniska
arbetet», samt på grund häraf föreslog, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det Han täcktes taga frågan om slöjdundervisnings införande vid de
offentliga läroverken under nådig ompröfning samt till Riksdagen framställa de förslag,
som af sådan pröfning kunna föranledas». Med hänvisning till läroämnenas
mängd vid de allmänna läroverken och de stora kostnader, som införande af slöjd
-
82
REALSKOLANS ORGANISATION.
Riksdagen
1886.
undervisning skulle medföra, hade det utskott, som behandlade frågan, under uttalande
af att man hellre borde verka för upprättande af »fristående slöjdskolor, där all
ungdom, som sådant önskar, kan erhålla undervisning», afstyrkt motionen och hemställt,
att den icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan
blef af Andra Kammaren bifallen.
Samme man, som så mycket nitälskat för slöjdens införande i folkskolan,
den ofvan nämnde grefve E. J. Sparre, väckte sedermera vid 1886 års riksdag en motion
i Andra Kammaren, hvari han föreslog, att riksdagen »i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla vidtagande af erforderliga åtgärder för
införande af slöjdundervisning vid de allmänna läroverken». Han motiverade denna
sin framställning hufvudsakligen därmed, att allmänna läroverkens lärjungar ej borde
»lämnas i okunnighet om det rent praktiska lifvet», och att »tillfälle måtte beredas
till utveckling af hvars och ens naturanlag».
Det tillfälliga utskott, som fått att behandla motionen, hemställde, att denna
icke måtte till någon åtgärd föranleda. Det framhöll i sin motivering, att skolan
toge lärjungens tid och krafter så i anspråk, att det icke vore möjligt att ytterligare
pålägga ett tvångsämne, och att därför all tanke på att göra slöjdundervisningen
obligatorisk måste öfvergifvas. »Att anordna den som ett valfritt öfningsämne
skulle visserligen icke i den nuvarande skolorganisationen möta ett afgjordt
hinder», säger utskottet, men det tror icke, att staten kan anses hafva skyldighet att
åtaga sig denna* sak, och ej heller, att detta vore lämpligt, då saken med lika stor
eller större fördel torde kunna ordnas genom enskildt initiativ. En af staten anordnad
slöjdundervisning skulle kräfva stora kostnader och kunde svårligen fortsättas
under ferierna, medan en på enskild väg ordnad dylik undervisning skulle
kunna förlägga det kraftigaste arbetet just till ferietiden. Utskottet ansåg därför,
att det borde tillkomma enskilda, såväl föräldrar och målsmän som kommuner, att
taga initiativet, men att staten borde lämna understöd i form af anslag. Vidare
trodde sig utskottet kunna antaga, att rektorer och lärare skulle uppmuntra och
understödja enskildas bemödanden i denna sak, och att Kungl. Maj:t särskilt skulle
vaka däröfver, att från lärarnes vid de allmänna läroverken sida intet hinder för
ordnandet af denna angelägenhet uppställdes.
Mot utskottets hemställan hade dess ordförande, Sixten von Friesen, reserverat
sig. Vid frågans behandling i kammaren utvecklade han de fördelar, som
slöjdundervisningen skulle bereda ungdomen ej blott i fysiskt och disciplinärt utan
ock i moraliskt och socialt afseende, samt betonade ämnets betydelse för uppöfvande
af handafärdighet och iakttagelseförmåga och såsom motvikt mot den »ensidiga
intellektuella utbildningen». På grund af detta föreslog han, att riksdagen
genom en skrifvelse skulle anhålla, »att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder böra vidtagas för främjande af undervisning i slöjd för lärjungarne
vid allmänna läroverken».
OM SLÖJDUNDERVISNINGEN
»5
Vid frågans behandling i kammaren yttrade sig, utom utskottets ordförande,
en mängd af kammarens ledamöter. Endast två af dessa uttalade sig bestämdt emot
slöjdens införande vid de allmänna läroverken. De öfriga ansågo, att det skulle
vara gagneligt, att tillfälle till slöjdundervisning bereddes läroverkens ungdom, och
flere uttalade sig särskilt för att staten borde med bidrag understödja kommuner
eller enskilda, som här toge initiativ.
Af öfverläggningen synes alltså framgå, att sympatier för saken ingalunda
saknades inom kammaren, ehuruväl utskottets hemställan bifölls med 97 röster,
medan endast 59 afgåfvos för skrifvelseförslaget.
Denna slöjdfrågans behandling vid 1886 års riksdag har något utförligare
omnämnts, emedan den ur flere viktiga synpunkter synts karakteristisk. Detsamma
torde ock kunna sägas om behandlingen af frågan vid 1887 års allmänna svenska
läraremöte i Göteborg. Ett öfverläggningsämne förekom där, så lydande: »Bör
undervisning i slöjd införas vid de allmänna läroverken, och i sådant fall på hvad
sätt och under hvilken form?» Öfverläggningen inleddes af O. Salomon, som
särskildt framhöll den uppfostrande betydelse, slöjdundervisningen har genom att
bidraga till lärjungens utveckling i flere riktningar, som eljest i skolan blifva litet
eller intet tillgodosedda. '')
Under diskussionen, hvari bland andra deltogo fyra rektorer från allmänna och
enskilda högre läroverk, där slöjdundervisning redan blifvit införd, meddelades samstämmande,
att den hittills vunna erfarenheten vore tillfredsställande, och uttalades
önskvärdheten af att försök i samma riktning i större utsträckning gjordes.
Något olika voro däremot meningarna i den frågan, huruvida slöjden borde
vara ett obligatoriskt eller ett frivilligt ämne. Flertalets åsikt blef dock såväl i denna
punkt som i fråga om slöjdart klar genom den omröstning, som efter diskussionen
förekom, hvarvid ett af Ernst Carlson framställdt förslag till resolution antogs, så
lydande: »På grund af den erfarenhet, som redan på flere håll blifvit vunnen,
anser mötet, att det vore högligen önskvärdt, om ytterligare försök till slöjdens
införande vid de allmänna läroverken kunde göras. Slöjden bör därvid vara ett
valfritt ämne och träslöjd (snickeri och något svarfning), som på ett metodiskt
sätt drifves, den slöjdart, hvarmed till en början försök göres.» Förslagsställaren
hade, med anledning af en hemställan om ändring, uttryckligen betonat, att han
ansåg valfriheten »såsom en kärnpunkt i sitt förslag».
Det af läraremötet uttalade önskemålet om försök i fråga om slöjdens införande
vid de allmänna läroverken har ock, såsom af nedanstående redogörelse
framgår, blifvit i tämligen vidsträckt mån tillgodosedt.
I sin riksdagsmotion år 1886 hade grefve Sparre uppgifvit, att slöjdunder -
V Inledaren erinrade äfven därom, att redan år 1758 en Kung!, resolution vid gymnasierna och
de mindre läroverken påbjudit »handaslöjder, lämpliga efter hvars och ens hug och böjelse».
Läraremötet
1887.
Slöjdens införande
vid de
särskilda läroverken.
t 84
REALSKOLANS ORGANISATION.
visning var anordnad vid Vänersborgs och Kalmar '') högre allmänna läroverk samt
den s. k. Beskowska skolan i Stockholm. Redan år 1876 hade dock slöjden blifvit
införd som öfningsämne i den då upprättade Praktiska arbetsskolan (sedermera
Palmgrenska samskolan) i Stockholm, och frän och med år 1877 hade ett antal
lärjungar i Lidköpings femklassiga läroverk fått undervisning i »stadens väl ordnade
och skötta slöjdskola». Ungdomen vid Hudiksvalls h. allm. läroverk hade från
år 1880 erhållit slöjdundervisning, vid Marstrands treklassiga läroverk från år 1882,
vid Kristinehamns och Enköpings femklassiga från år 1884; vid Karlskrona h. allm.
läroverk var slöjdundervisning anordnad under sommarferierna åren 1884, 85 och
86; Växjö läroverks lärjungar deltogo sommaren 1885 i Kronobergs läns hushållningssällskaps
slöjdskola och fingo från höstterminen 1885 egen slöjdundervisning;
vid Strömstads treklassiga läroverk är likaledes dylik undervisning anordnad
från år 1885, och lärjungarne vid Jakobs femklassiga läroverk i Stockholm fingo
samma år deltaga i Beskowska skolans slöjdundervisning; år 1886 infördes slöjdundervisning
vid h. latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, Gäfle h. allm. läroverk,
Göteborgs h. realläroverk och Borås femklassiga läroverk, hvarjämte för lärjungarne i
Norrköpings och Lunds h. allm. läroverk tillfälle bereddes att erhålla undervisning
i enskild slöjdskola.
Då denna fråga behandlades vid riksdagen 1886, hade således slöjdundervisning
börjat meddelas vid tio allmänna läroverk och före 1887 års läraremöte
vid sexton.
Följande läsår beredde Nyköpings högre och Varbergs treklassiga läroverk
lärjungarne tillfälle att slöjda och år 1888 likaledes läroverken i Skara och
Strängnäs. Året därpå anordnades slöjdundervisning vid Norrtälje femklassiga (under
ferietiden) samt Sala och Sölvesborgs treklassiga läroverk, år 1890 vid h. allm. läroverket
å Södermalm och Göteborgs femklassiga läroverk, år 1891 vid Landskrona
femklassiga och Falköpings treklassiga läroverk, år 1893 vid h. realläroverket i
Stockholm, hvars lärjungar få deltaga i h. latinläroverkets å Norrmalm slöjdundervisning,
år 1894 vid Linköpings och år 1898 vid Malmö h. allm. läroverk.
Enligt läroverkens årsredogörelser för höstterminen 1880—vårterminen 1900
har sålunda slöjdundervisning varit anordnad vid 16 högre (48% af hela antalet),
8 femklassiga (35%) och 6 treklassiga (35%) allmänna läroverk — summa 30
(40 %) allmänna läroverk.
Det var således, så vidt årsredogörelserna gifva vid handen, år 1877, som undervisning
i slöjd första gången förekom vid något svenskt allmänt läroverk, nämligen
vid Lidköpings, där den fortgått 23 år (ett afbrott ägde rum läsåret 1894-95). *)
*) Enligt särskildt meddelande hade emellertid läroverket ej tagit någon befattning med denna
undervisning: lärjungar i de lägre klasserna hade »helt och hållet privat» fatt deltaga i folkskolans slöjdundervisning;
därför intet omnämnande i årsredogörelsen. Samma förhållande torde hafva ägt rum på
andra ställen.
OM SLÖJDUNDERVISNINGEN.
185
Kommitténs tabeller n:o 3 och n:o 4, upprättade efter årsredogörelserna
1880 '')—1900, angifva:
n:o 3: den tid, slöjdundervisning varit anordnad vid de särskilda läroverken;
n:o 4: för de särskilda läsåren antalet af läroverk, där sådan undervisning
förekommit.
På grund af årsberättelsernas ofullständighet och brist på öfverensstämmelse
i fråga om redogörelsen för slöjdundervisningen kan summan af deltagare för de
särskilda åren icke uppgifvas. Af något intresse i detta hänseende torde dock kommitténs
tabell n:o 5 vara, som upprättats efter årsredogörelserna 1880—1900 så
fullständigt, som det varit möjligt. För bedömandet af lärjungarnés intresse för
denna undervisning kunna likväl uppgifter angående antalet slöjdande hafva verkligt
värde endast under den förutsättning, att hvarje lärjunge, som velat, fått deltaga,
och att uppgifter funnes om den tid, hvarje lärjunge åtnjutit slöjdundervisning.
Men nu förekomma flerstädes sådana meddelanden som: »det högsta antal, slöjdskolan
kunnat rymma, har deltagit», eller efter bestämda sifferuppgifter tillägget: »många
flere önskade deltaga, men rum fanns icke»; och beträffande kontinuiteten i fråga om
lärjungarnés deltagande finnas endast spridda antydningar. Men med ledning af dessa
och de upplysningar, som från olika håll inhämtats, torde med visshet kunna sägas,
att visserligen rätt många lärjungar en följd af år deltagit i slöjdundervisningen,
men att flertalet endast få terminer varit med därom. Rättigheten att deltaga i
slöjdundervisningen synes ej hafva varit inskränkt till vissa klasser; dock hafva de
allra flesta deltagarne tillhört skolans lägre klasser och endast undantagsvis lärjungar
från läroverkens högsta klasser begagnat sig af denna undervisning.
På frekvensen har ock inverkat den stundom ej obetydliga afgift, som för
denna undervisning måst erläggas vid en del läroverk. Härom heter det från ett
högre sådant, fjärde året slöjdundervisning där var anordnad: »fortfarande stort
intresse hos lärjungarne, men den höga afgiften afskräcker föräldrarne»; och från
andra läroverk hafva likartade uttalanden förekommit. Dessutom förstås af sig själft,
att till denna frivilliga undervisning anmält sig en del ynglingar, som saknat uthållighet,
och som därför, sedan första nyfikenheten blifvit tillfredsställd, dragit sig tillbaka.
Särskilt har iakttagits, att de äldre, som fått nya ämnen, hvilka taga deras tid ytterligare
i anspråk, och ofta äfven nya intressen, för det mesta blifvit borta, med
undantag för en och annan med alldeles särskildt utpräglad håg och fallenhet. Sålunda
måste i regeln en betydande växling af lärjungar äga rum, och vårterminen
visar ej sällan en lägre siffra än höstterminen; härtill är nog sporten en anledning, liksom
denna, såsom ock en erfaren slöjdlärare i Stockholm uppgifva, tidtals, då intresset därför
flammat upp, minskat slöjdarnes antal hela läsåret. Att på åtskilliga ställen de slöjdandes
antal nedgått och undervisningen till och med måst nedläggas, synes" icke uteslutande
hafva berott på bristande tid eller bristande intresse hos ungdomen eller brist *)
*) I läroverksrcdogörclserna för lfts&rct 1880-81 omnämnes slöjden första gången.
24
Lärjungarnés
deltagande i
slöjdundervisningen.
86
REALSKOLANS ORGANISATION.
Lärare.
Lokaler.
Undervis
ningstid.
Slöjdarter.
Kostnadernas
bestridande.
på medel; fastmer torde i åtskilliga fall lärarens beskaffenhet eller brist på lärare,
det ringa anseende, ämnet inom skolan åtnjutit, eller vederbörandes underlåtenhet
att uppmuntra till deltagande hufvudsakligen hafva utgjort de »missgynnande omständigheter»,
som orsakat ämnets tillbakagång. Att lärjungarne, som deltagit i
slöjden, i allmänhet med lifligt intresse omfattat denna undervisning, bestyrkes af
en mängd uttalanden i årsredogörelserna.
Förut är nämndt, att den starka utveckling, slöjdundervisningen i folkskolan
vunnit, i icke ringa mån berott på dess lärare, af hvilka många hafva genomgått
slöjdkurser vid Nääs slöjdlärareseminarium eller annorstädes. På en mängd ställen
undervisa folkskollärarne icke blott folkskolans utan äfven allmänna läroverkets lärjungar
i slöjd. Endast i sällsynta fall har undervisningen i slöjd meddelats af en
(eller flere) bland läroverkets egna lärare. Någon gång hafva ock särskilda slöjdlärare
eller handtverkare utan pedagogisk utbildning ledt denna undervisning.
Då ej mer än 12-15 lärjungar samtidigt kunna af en lärare med framgång
undervisas i slöjd, enär med den gängse metoden icke klassundervisning, utan
hufvudsakligen individuell ledning i detta ämne förekommer, behöfva lokalerna, huru
skrymmande materielen än är, icke vara synnerligen stora. Likväl finnes endast
på några få ställen särskild, i läroverkshuset inrättad slöjdlokal. Vanligast är, att
i stadens slöjd- eller folkskola slöjdlokalen fått äfven af läroverkets lärjungar begagnas,
antingen kostnadsfritt eller mot någon ersättning för slitning af verktyg.
Stundom hafva enskilda lokaler för ändamålet förhyrts.
Undervisningstiden har under terminerna i allmänhet utgjort två timmar i
veckan, på några ställen tre, som fördelats på två lektioner. Erfarenheten synes hafva
gifvit vid handen, att detta är den tid, som man utan att göra intrång på det
öfriga skolarbetet lämpligen kan anslå till slöjden, äfvensom att den tiden är tillräcklig
för att hålla intresset vid makt utan att verka trötthet. I Norge, där
ämnet skattas så högt, att det ansetts böra vara obligatoriskt i middelskolen, är
ock timtalet två.
Den slöjd, som nästan utan undantag förekommit, har omfattat snickeri och
svarfning, i allmänhet efter Nääsmetoden; endast i några fall hafva därjämte öfvats
träsnideri, löfsågningsarbete, glödritning, sadelmakarearbete och enklare smide.
Af tabell 5 synes, såsom ock förut är nämndt, att lärjungarne vid många
läroverk erlägga en särskild afgift för att få deltaga i slöjdundervisningen. Den
har ansetts nödvändig för uppehållande af undervisningen, då andra medel saknats
eller varit otillräckliga. På flere olika sätt hafva eljest medel för bekostande af
denna undervisning erhållits. Vid några läroverk har med Kungl. Maj:ts tillstånd
ett visst belopp tagits ur materielkassan; vid andra finnas fonder, hvilkas räntor
kunnat för • ändamålet disponeras; åt flere hafva hushållningssällskap eller slöjdföreningar
lämnat bidrag dels till inköp af verktyg, dels till betalande af slöjdafgiften
för medellösa; vid ett af de treklassiga läroverken bekostades slöjdundervisnin
-
OM SLÖJDUNDERVISNINGEN.
187
gen flere år af skolans inspektor och därefter genom anslag af kyrkostämman;
äfven sammanskott af enskilda hafva på ett och annat ställe förekommit. I några
mindre städer bekostar kommunen en slöjdskola, hvilken läroverkets ungdom får,
med eller utan erläggande af särskild afgift, omväxlande med folkskolans gossar
begagna; någon gång har skolrådet kostnadsfritt upplåtit lokal, medan läroverket
eller lärjungarne bekostat det öfriga.
Väl måste erkännas, att frågan om slöjden såväl på tolkskolans som på
allmänna läroverkets område på senare åren icke omfattats med samma ifver som
på 1880- och i början af 1890-talet, något som, hvad allmänna läroverket angår,
bekräftas af tabellerna 3 — 5. Men intresset har icke därför tynat bort, utan fortfarande
visat sig både i ord och handling, i fråga om såväl folkskolan som
de allmänna läroverken. Och det är ej endast rektorer. och läroverkskollegier,
som verkat för slöjdens införande eller bibehållande vid läroverken; äfven kommuner,
sällskap och enskilda hafva alltjämt gjort uppoffringar för denna sak.
Försöken, som anställts vid de allmänna läroverken, synas i allmänhet hafva slagit
väl ut såväl i pedagogiskt som i hygieniskt afseende och lämnat uppmuntrande
erfarenheter. På folkskolans område gäller detta i ännu högre grad. Kommittén
hyser den åsikten, att, om än af åtskilliga i det föregående berörda orsaker antalet
deltagare i slöjdundervisningen vid en del läroverk minskats eller denna till och
med upphört, detta icke bör vara en anledning till att utesluta slöjden från arbetsplanen,
utan tvärtom till att söka undanrödja dessa hindrande orsaker.
Kommittén är nämligen af den meningen, att slöjden, rätt bedrifven, både
i pedagogiskt, hygieniskt och socialt afseende är af betydelse för skolan till fyllande
af dess uppgift och äfven kan bidraga till att lämna lärjungarne vägledning vid valet
af framtida lefnadsbana, samt anser därför gynnsammare förhållanden böra beredas
slöjdundervisningen, så att den må vinna allmännare insteg och ytterligare utveckling
vid läroverken. Och synes denna undervisning så mycket mindre böra saknas vid
våra läroverk, som svensk pedagogisk slöjd vunnit den utbildning, att den äger
världsrykte och utgör en speciellt svensk insats i det allmänna pedagogiska arbetet.
Om kommittén sålunda anser sig hafva fullgiltig anledning att föreslå, det
slöjden får plats bland de ämnen, i hvilka realskolan meddelar undervisning, är
kommittén likväl icke benägen förorda, att slöjden nu skulle fä samma ställning
som de öfriga öfningsämnena och sålunda för lärjungarne blifva obligatorisk. Ämnets
värde såsom bildningsmedel synes visserligen tala för en dylik åtgärd, men i betraktande
däraf, att timplanen genom öfriga ämnen är tillräckligt belastad, torde det
med hänsyn till måttet af lärjungarnes krafter ej vara rådligt att gifva det nya
ämnet en obligatorisk karakter. Finge ämnet från början en sådan ställning, kunde
det hända, att det frän lärjungars och målsmäns sida blefve betraktadt som en
ny, med tvång pålagd börda, ett förhållande, som ej vore ägnadt att främja dess
ställning vid de allmänna läroverken.
Kommitténs
ståndpunkt.
188
REALSKOLANS ORGANISATION.
Det har ock ifrågasatts att på så sätt bereda slöjden plats, att den ställdes
alternativt mot engelskan. Men då kommittén anser, att slöjden, ur synpunkten
af ämnets eget bästa, bör vara ett frivilligt ämne, som står i lika mån öppet och tillgängligt
för alla lärjungar, vare sig de läsa engelska eller icke, kan kommittén,
som för öfrigt i annat sammanhang föreslagit, att två främmande språk, tyska och
engelska, skola i realskolan vara obligatoriska, ej tillstyrka, att engelskan, lika litet
som något annat ämne, ställes alternativt mot slöjden. Om ett sådant utbyte
medgåfves, skulle ju ock skilda linjer uppkomma och alltså realskolans enhetlighet
gå förlorad.
Kommittén anser på grund häraf, att slöjden bör införas i realskolan såsom
ett frivilligt, utom timplanen stående öfningsämne och såsom sådant göras till föremål
för bestämmelser i stadgan för rikets allmänna läroverk. Ett stöd för denna
sin uppfattning angående slöjdens ställning vid läroverken finner kommittén i uttalanden,
hvilka på grund af vunnen erfarenhet från många håll blifvit gjorda, och
anser sig kommittén i detta afseende särskildt böra erinra om den ofvan, sid. 183,
anförda resolutionen vid det tolfte allmänna svenska läraremötet i Göteborg. Till
stärkande af ämnets ställning i skolan skulle utan tvifvel bidraga, om vitsord öfver
färdighet i slöjd liksom i fråga om öfriga öfningsämnen upptoges å terminsbetyget
och jämväl å afgångsbetyget.
Bland de bestämmelser, som beträffande detta ämne torde böra göras, är
äfven den om slöjdarten. ^ Med afseende på denna vill kommittén betona, att slöjden
bör bilda en motvikt till det myckna andliga arbetet i skolan och således vara af
den beskaffenhet, att den icke medger stillasittande, utan utgör ett verkligt kroppsarbete.
Sålunda höra hufvudsakligen vanlig träslöjd — snickeri, svarfning — och,
där så kan åstadkommas, lättare smide förekomma. Och då allmänna läroverken
ju icke få betraktas såsom förskolor. till handtverken eller det ena eller andra yrket,
bör slöjden vara pedagogiskt anordnad, utan att undervisningen metodiskt så bindes,
att den, såsom stundom händt under en mindre kunnig och erfaren lärares ledning,
blir tråkig och tröttande. I sammanhang härmed vill kommittén påpeka, af hvilken
vikt det är, icke minst beträffande detta frivilliga ämne, att läraren icke blott kan
det utan ock kan undervisa däri.
Det största hindret för slöjdens utveckling vid våra läroverk har emellertid visat
sig vara bristen på behöfliga medel. Denna brist har mångenstädes nödgat till att
pålägga särskilda slöjdafgifter, som i sin mån motverkat ett allmännare deltagande.
För kommittén framstår därför såsom önskligt, att staten i fråga om slöjdundervisningen
vid de allmänna läroverken måtte intaga samma stödjande ställning som
i fråga om denna undervisning vid folkskolorna.
I fråga om storleken af det statsanslag, som kan blifva för ändamålet behöfligt,
har kommittén utgått från en redan vunnen erfarenhet, att ej flere än 15 lärjungar
lämpligen kunna samtidigt undervisas af en lärare. För folkskolan är numera
ett anslag af 80 kronor beviljadt för hvarje afdelning af minst 15 lär
-
OM SLÖJDUNDERVISNINGEN. i89
jungar; i regeln torde dock icke slöjdundervisningen — åtminstone ej i städerna —
för detta belopp kunna upprätthållas, utan att kommunerna bidraga med de därutöfver
erforderliga medlen. Där sådana bidrag ej förekomma, kan med fog sägas, att
undervisningen mera uppehälles genom vederbörande lärares uppoffrande intresse
för saken än genom till fullo betaldt arbete. Då det här nästan uteslutande gäller
städer, där lefnadskostnaderna äro jämförelsevis höga, då vidare anspråken på handledare
böra ställas något högre för mera utvecklade lärjungar, och då slutligen andra
anslag än för lokal och erforderlig undervisningsmateriel icke torde kunna i allmänhet
påräknas eller fordras af kommuner, landsting eller hushållningssällskap, så har
kommittén ansett, att statsanslaget för hvarje slöjdafdelning icke bör sättas lägre än
till 15 o kronor.
Antalet läroverk med slöjdundervisning utgjorde under läsåret 1899-1900
16, hvaraf 8 högre och 8 lägre (se tab. 4). Huru mänga läroverk som komma
att införa slöjdundervisning, om statsanslag för ändamålet beredes, kan ju ej med
säkerhet beräknas; men det är antagligt, att brist på utrymme i läroverkshuset,
brist på undervisningsmateriel och framför allt på lämpliga lärare kommer att en
tid framåt lägga hinder i vägen, så att man bland de 76 af kommittén föreslagna
läroverken allra högst torde kunna påräkna ett antal af 50 med slöjd. Af årsredogörelserna
framgår, så vidt uppgift om de slöjdande lärjungarnes antal i dessa
meddelats, att de läroverk, som för närvarande hafva slöjdundervisning, i medeltal
äga två slöjdafdelningar efter beräkning af 15 lärjungar i hvarje afdelning. Det
torde således blifva högst 100 afdelningar, hvilka alltså efter 150 kronor för hvarje
skulle betinga ett anslag af 15,000 kronor.
Kommittén, som föreslår, att undervisningen i kvinnligt handarbete skall
vid samskolorna (utom Haparanda) betalas till två tredjedelar af staten och en
tredjedel af kommunen, anser ock samma regel böra tillämpas i fråga om slöjden,
ehuru flickorna väl mera sällan torde komma att deltaga däri. — Antagas nu 50
läroverk bland 76 komma att införa eller fullfölja slöjdundervisning, skulle, efter
samma proportion, slöjd komma att införas vid 15 bland de 23 samskolorna med
kommunala bidrag, och de ifrågavarande < kommunernas bidrag skulle således efter
beräkning af två afdelningar för hvarje skola tillsammans blifva 1,500 kronor.
Skall emellertid statsanslaget för någon längre tid visa sig tillräckligt, torde det ej
kunna sättas lägre än till ofvan beräknade 15,000 kronor.
Jämte brist på medel har saknaden af tjänlig och närbelägen lokal flerstädes
utgjort hinder för ett tillfredsställande ordnande af slöjdundervisningen, och anser sig
kommittén därför böra påpeka vikten af att någon åtgärd vidtages äfven i detta afseende.
På grund af hvad ofvan anförts, får kommittén med afseende på undervisning
i slöjd vid de allmänna läroverken hemställa:
att bestämmelser angående slöjd såsom frivilligt öfningsätnne vid realskolan
mätte i läroverksstadgan införas och vitsord om färdighet i ämnet d terminsbetyget
upptagas;
go
REALSKOLANS ORGANISATION.
att Kungl. Maj:t för slöjdundervisningens befrämjande vid de allmänna läroverken
måtte af riksdagen åska ett förslagsanslag ä i j,o o o kronor, hvaraf hvarje
läroverk, som visat sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning, skall
hafva rätt att årligen, för hvarje slöjdafdelning af i j lärjungar, uppbära: realskola
för gossar i jo kronor, samskola ioo kronor; samt
att föreskrift måtte gifvas, att vid om- eller nybyggnad af läroverkshus hänsyn
skall tagas äfven till denna undervisning.
Förslag till stadga för realskolexamen.
Examen för läroverkets lärjungar.
§ i
Vid
realskolorna anställes årligen vid vårterminens slut afgångsexamen med
de lärjungar i sjette klassen, hvilka behörigen därtill anmält sig; och afser denna
examen att utröna, huruvida lärjungarne inhämtat det mått af kunskaper, hvilket
i stadgan för rikets allmänna läroverk är angifvet som mål för realskolans undervisning.
§ 2.
1. I ledningen af examen deltaga af Kungl. Maj:t förordnade censorer,
hvilka vid fullgörandet af sitt uppdrag hafva att ställa sig till efterrättelse den af
Kungl. Maj:t för dem särskildt utfärdade instruktion.
2. Till censorer skall vederbörande eforalstyrelse hos Kungl. Maj:t anmäla
insiktsfulla, erfarna och ojäfviga personer med intresse för uppfostran och undervisning;
lärare må dock ej anmälas till censor vid läroverk, där han själf tjänstgör.
3. Censorerna åtnjuta den ersättning, som af Kungl. Maj:t bestämmes.
§ 3-
1. Anmälan till realskolexamen skall före den 1 mars göras hos läroverkets
rektor, hvilken det åligger att före den 15 i samma månad till Ecklesiastik
-
I
l92 REALSKOLANS ORGANISATION.
departementet insända förteckning på de anmälda. Chefen för nämnda departement
utsätter därefter tiden för pröfningen.
2. Den, som anmäler sig till examen, skall därvid erlägga tio kronor, från
hvilken afgift dock bevisligen medellösa må kunna befrias efter rektors och läroverkskollegiets
bepröfvande. De influtna afgifterna skola af rektor uppbäras och inom
en månad till Statskontoret insändas.
§ 4-
1. I realskolexamen är pröfningen dels skriftlig, dels muntlig.
2. Den skriftliga pröfningen, som skall försiggå i början af maj, anstälies
samtidigt vid alla läroverken. Uppgifter för de arbeten, som tillhöra denna pröfning,
bestämmas af chefen för Ecklesiastikdepartementet. Uppsikten vid arbetenas verkställande
utöfvas af läroverkets lärare i den ordning, rektor bestämmer.
3. Den muntliga pröfningen, som skall försiggå vid vårterminens slut, tager
sin början å dag, som chefen för Ecklesiastikdepartementet för hvarje särskildt läroverk
utsätter. Vid denna pröfning närvare, jämte den eller de förordnade censorerna,
äfven eforus eller inspektor samt af vederbörande kommunalstyrelse utsedda
examensvittnen.
4. Vid realskolexamen äger allmänheten ej tillträde.
§ 5-
Skriftlig pröfning anordnas i modersmålet, tyska, engelska och matematik^
och skall pröfningen i hvarje ämne försiggå på särskild, för densamma bestämd dag.
Profven skola utgöras af: . -. , . , .
1) en svensk uppsats öfver ett lättare ämne; .
2) en öfversättning från,svenska till tyska;
3) en öfversättning från svenska till engelska;
4) en profräkning; .. ... C .
ägande lärjunge att efter eget val deltaga i ettdera eller bägge öfversättningsprofven.
§ 6.
1. För den svenska uppsatsen och profräkningen må intet hjälpmedel begagnas,
men för öfversättningama må användas af chefen för Ecklesiastik departe
-
FÖRSLAG TILL STADGA FÖR REALSKOLEKAMEN. *93
mentet bestämda ordböcker såväl från svenska till det främmande språket som från
det främmande språket till svenska.
2. Lärjunge, som använder andra hjälpmedel, än här äro medgifna, eller
som anlitar annans hjälp eller lämnar hjälp åt annan, har förverkat rättigheten att
i den påbörjade examen vidare deltaga, hvarom det åligger rektor att före den
skriftliga pröfningens början erinra lärjungarne.
§ 7-
1. För den svenska uppsatsens utarbetande medgifves en tid af fyra timmar
samt för hvart och ett af’ de öfriga profven tre timmar, häri dock ej inräknad den
tid, som åtgår till uppgifternas delgifvande åt lärjungarne.
2. Är arbetet vid den föreskrifna tidens utgång icke afslutadt, må det ändock
till pröfning upptagas och jämväl kunna godkännas, om det i sitt ofullbordade
skick anses däraf förtjänt; börande dock profräkningen, för att kunna godkännas,
nöjaktigt behandla minst två af de förelagda uppgifterna.
§ 8.
1. De skriftliga arbetena genomses och rättas af de lärare, som i sjette
klassen undervisa i de ämnen, till hvilka dessa arbeten höra. Hvarje särskildt
arbete pröfvas och bedömes därefter samfäldt af den lärare, som genomsett och
rättat detsamma, och en lärare, som läroverkskollegium inom sig utsett; uppstå
dem emellan olika meningar, tillkallas rektor eller, om han redan deltagit i pröfningen,
en annan af kollegium utsedd lärare, och gälle den mening, som den sålunda
tillkallade biträder.
2. Öfver bedömandet af de skriftliga arbetena före rektor protokoll, hvilket
af honom och vederbörande lärare undertecknas.
3. Såsom betyg användes något af uttrycken: Berömlig, Med utmärkt beröm
godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd.
§ 9.
Lärjunge, som erhållit betyget godkänd eller därutöfver för den svenska
uppsatsen och ett annat skriftligt prof, äger att undergå muntlig pröfning å därför
bestämd tid.
REALSKOLANS ORGANISATION.
194
§ IO.
Vid den muntliga pröfningen skola till censorernas kännedom tillhandahållas:
lärjungarnes skriftliga examensprof jämte det enligt § 8 mom. 2 förda protokollet,
deras vid nästföregående läsetermins slut äfvensom vid flyttningen till sjette klassen
erhållna vitsord, deras växtsamlingar samt deras under senaste läsåret utförda skriftliga
arbeten och arbeten i teckning.
§ ii.
1. Ordning för den muntliga pröfningen bestämmes af vederbörande censorer
i samråd med läroverkets rektor; dock må icke pröfningen för någon lärjunge
utsträckas utöfver en dag, ej heller utöfver fyra timmar.
2. Censorerna bestämma, i hvilka af sjette klassens läroämnen pröfning
skall verkställas, börande denna för hvarje lärjunge omfatta minst fyra å timplanen
för nämnda klass upptagna ämnen.
3. Lärjunge, som tillhör främmande trosbekännelse och varit frikallad från
deltagande i kristendomsundervisningen, vare befriad från pröfning i kristendomskunskap,
men vare skyldig att före den muntliga pröfningens början till rektor aflämna
skriftlig redogörelse för den undervisning, han åtnjutit i religionskunskap,
samt intyg öfver sina insikter i detta ämne; börande rektor meddela examinatorer
och censorer innehållet af berörda intyg.
4. Lärarne i sjette klassen verkställe, enhvar i sitt läroämne, den muntliga
pröfningen i de delar af sjette klassens kurs, hvilka af censor bestämmas, ägande
censor jämväl, därest han så för godt finner, att pröfningen eller någon del däraf
själf öfvertaga.
§ 12.
1. Sedan den muntliga pröfningen blifvit förrättad, afgifvas öfver lärjungens
insikter i samtliga de å sjette klassens timplan upptagna läroämnen betyg af vederbörande
lärare, och bör härvid hänsyn tagas såväl till den skriftliga pröfningen,
där sådan i ämnet förekommit, som till lärjungens förut och hufvudsakligen under
sista läsåret ådagalagda kunskaper.
2. Häröfver före rektor protokoll, och skola i detsamma jämväl upptagas:
de vitsord, som tilldelats lärjungen i den skriftliga pröfningen; af vederbörande
lärare afgifna betyg i öfningsämnen och franska, såvida lärjungen i dessa ämnen
FÖRSLAG TILL STADGA FOR REALSKOLEXAMEN.
•95
åtnjutit undervisning i sjette klassen, samt för handstil; af läroverkskollegiet afgifna
vitsord öfver flit och uppförande, företrädesvis afseende sista läsåret.
3. Såsom betyg användas:
i läro- och öfningsämnen: de i § 8 mom. 3 angifna uttryck;
för handstil: Väl vårdad, Vårdad, Mindre vårdad;
för flit: Mycket god, God, Mindre god;
för uppförande": Mycket godt, Godt, Mindre godt, Klandervärd!.
§ i3-
1. Om lärjunge erhållit minst betyget godkänd i samtliga å sjette klassens
timplan upptagna läroämnen, eller om han blifvit underkänd i ett af dessa ämnen
och i detta fall minst två tredjedelar af de i bedömandet deltagande lärarne finna
honom på grund af hans ståndpunkt i det hela likväl böra i examen godkännas, är
han berättigad att erhålla betyg öfver godkänd afgångsexamen, såvida ej mer än
halfva antalet af de censorer, som öfvervarit hans examen, finna honom på grund
af bristande insikter eller bristande förståndsutveckling böra underkännas. Vid
examens bedömande må ingen hänsyn tagas till underbetyg i franska och öfningsämnen.
2. Har lärjunge blifvit af censor underkänd, skola skälen härtill upptagas i
protokollet. Detta protokoll skall underskrifvas af läroverkets rektor och censorerna
samt inom ,en månad efter pröfningens afslutande af eforus i afskrift insändas till
Ecklesiastikdepartementet jämte det yttrande, hvartill han finner sig föranlåten.
§ 14-
För lärjunge, hvars examen blifvit godkänd, utfärdas af rektor betyg i
enlighet med fastställdt formulär. Betyget påtecknas af eforus eller den, som äger
att hans person företräda.
§ iS
1.
Lärjunge, som enligt § 1 varit berättigad att anmäla sig till undergående
af realskolexamen å den i samma § utsatta tid, men under vårterminen sådan examen
icke undergått eller i densamma icke blifvit godkänd, må, i händelse han önskar
att under höstterminen aflägga denna examen, före den 1 oktober därom göra
anmälan hos vederbörande rektor, på sätt ofvan är stadgadt, ocli åligger det rektor
REALSKOLANS ORGANISATION.
19 6
att före den 15 i samma månad till Ecklesiastikdepartementet insända uppgift på
dem, som sig sålunda anmält.
2. Den skriftliga pröfningen skall försiggå i senare hälften af november
och den muntliga vid höstterminens slut. I öfrigt skola i afseende på denna
examen ofvan meddelade föreskrifter i tillämpliga delar tjäna till efterrättelse.
§ 16.
Samma rätt att anmäla sig till denna examen, som lärjunge i sjette klassen
äger enligt §§ 1 och 15, tillkommer ock lärjunge å gymnasium. Vid sådan lärjunges
pröfning gälle i tillämpliga delar hvad ofvan är stadgadt, dock med iakttagande
däraf, att han i den muntliga examen skall pröfvas i hvarje ämne, där
vederbörande lärare så fordrar eller lärjungen själf så önskar.
§ 17-
Godkänd realskolexamen medför de rättigheter och förmåner, som varda
särskildt stadgade, samt dessutom behörighet att inom en tid af två år utan pröfning
vinna inträde i gymnasiets första ring och, efter i § 18 bestämd pröfning, i
gymnasiets andra ring.
§ 18.
Önskar lärjunge, som aflagt godkänd realskolexamen, vid nästföljande hösttermins
början vinna inträde i gjmmasiets andra ring, vare han fritagen från
pröfning i modersmålet, tyska, engelska, geografi och naturhistoria, såvida han i _
nämnda examen erhållit minst betyget godkänd i motsvarande ämnen.
Examen för lärjungar från enskild undervisning.
§ 19-
För lärjungar, som åtnjutit enskild undervisning och önska aflägga realskolexamen,
anordnas sådan tvenne gånger om året, nämligen vid slutet af såväl
vårterminen som höstterminen.
FÖRSLAG TILL STADGA FÖR REALSKOLEXAMEN.
197
§ 20.
1. Anmälan till examen skall skriftligen göras inom den tid, som i §§ 3
och 15 är stadgad, hos rektor vid det läroverk, där examinanden önskar undergå
den skriftliga pröfningen. Vid denna anmälan skall fogas uppgift om bostad,
föregående undervisning, genomgångna kurser och använda läroböcker jämte vederbörande
prästerskaps intyg om ålder samt, därest examinanden fyllt femton år,
jämväl om god frejd.
2. Den, som vill undergå examen, skall vid anmälan erlägga 10 kronor,
hvilka af rektor till Statskontoret insändas, före den skriftliga pröfningen 5 kronor,
hvilka skola öfversändas till rektor vid det läroverk, dit examinand enligt § 21
blifvit för muntlig pröfning hänvisad, samt före den muntliga pröfningen 1 o kronor,
varande de bägge senare afgifterna afsedda att fördelas mellan de lärare, som i
pröfningarna deltagit.
3. Uppgift å dem, som sig sålunda anmält, jämte de af dem företedda
handlingar aflämne rektor, då han insänder den i § 3 mom. 1 föreskrifna förteckning.
§ 21.
Lärjungar från enskild undervisning skola undergå samma skriftliga pröfning
som läroverkens lärjungar, men skild, mera omfattande muntlig pröfning. Den
förra skall anställas vid det läroverk, där anmälan skett, den senare vid det läroverk,
som för hvarje examinand af chefen för Ecklesiastikdepartementet bestämmes.
§ 22.
Efter den skriftliga pröfningens slut skola anmälningshandlingar och skriftliga
prof ofördröjligen öfversändas till rektor vid det läroverk, dit examinand för muntlig
examen hänvisats; och skola sagda prof därstädes af vederbörande lärare rättas och
bedömas.
§ 23.
Sedan de skriftliga profven blifvit bedömda, skall rektor vid det läroverk,
där detta skett, underrätta examinand om utgången af den skriftliga pröfningen
samt om tiden för det muntliga förhöret.
§ 24.
1. Vid bestämmandet af ordningen för den muntliga pröfningen skall tiden
för hvarje lärjunges examen så beräknas, att han i hvarje ämne må kunna pröfvas
REALSKOLANS ORGANISATION.
198
en fjärdedels intill en half timme; dock må icke för någon lärjunge förhöret utsträckas
utöfver två dagar, ej heller utöfver fyra timmar hvardera dagen.
2. Förhöret skall omfatta samtliga å timplanen upptagna läroämnen, äfvensom,
därest examinand så önskar, franska, och skall hufvudsakligen afse femte och
sjette klassernas lärokurser.
3. Det muntliga förhöret förrättas af lärarne i sjette klassen eller, om
parallella afdelningar af sjette klassen finnas, af dem bland nämnda lärare, som
rektor bestämmer.
4. Examinand skall jämväl undergå pröfning i teckning för teckningsläraren
vid det läroverk, dit han för muntlig examen hänvisats, varande dock den, som
undergår pröfning i franska, därifrån, om han så önskar, fritagen.
5. I examensbetyget upptages vitsord för handstil, afgifvet af vederbörande
lärare på grund af de utförda skriftliga profven.
§ 25.
För examen med lärjungar från enskild undervisning gäller för öfrigt i tilllämpliga
delar hvad ofvan är stadgadt om examen med läroverkets lärjungar.
Fyllnadspröfning.
§ 26.
Den, som aflagt godkänd realskolexamen, äger rätt att undergå förnyad
pröfning i ämne, hvari han blifvit underkänd, äfvensom att blifva pröfvad i teckning
och franska, såvida han i dessa ämnen ej erhållit vitsord.
§ 27.
Denna pröfning skall, efter anmälan hos rektor vid något af de allmänna
läroverken, anställas af lärare, som undervisar i detta läroverks sjette klass, å den
tid och i den ordning, som rektor i samråd med sagde lärare bestämmer. Betyg
öfver dylik pröfning skall antecknas i lärarekollegiets protokoll och genom utdrag
därur den examinerade meddelas.
FÖRSLAG TILL STADGA FÖR REALSKOLEXAMEN.
199
§ 28.
Den, som anmäler sig till fyllnadspröfning, skall därvid erlägga tre kronor
för hvarje ämne, i hvilket han önskar sådan pröfning undergå, att tilldelas vederbörande
lärare.
200
REALSKOLANS ORGANISATION.
Formulär till betyg öfver undergången realskolexamen.
N. N., som är född den . . . i . . . (stad eller socken och län) och . . .
terminen . . . intogs i N. N. allmänna läroverk, i hvars sjette klass han tillbragt
. . . läseterminer, har i realskolexamen enligt föreskrifterna i stadgan för rikets
allmänna läroverk, efter godkända skriftliga prof i . . . och denna dag afslutad
muntlig pröfning, erhållit följande vitsord:
i kristendom
» modersmålet
» tyska
» engelska
» historia
» geografi
» matematik
» naturlära
» franska
» handstil
» teckning
» gymnastik
» musik
» slöjd,
och har N. N. ådagalagt... flit samt . . . uppförande.
På grund häraf har den af N. N. aflagda examen blifvit gillad och godkänd,
hvilket härmed till bevis meddelas.
N. N. (läroverksstaden) den ... 19...
N. N.
Rektor vid N. N. läroverk.
(Kollegiets sigill).
Anm. I examensbetyg för lärjunge, som åtnjutit enskild undervisning,
iakttages den ändring i förestående formulär, att orden »och . . . intogs . . . läseterminer»
samt orden »och har N. N. . . . uppförande» uteslutas.
Grunder till stadga för realskolexamen.
Examen för läroverkets lärjungar.
§ i—§ 2 mom. i.
Kommittén har i öfverensstämmelse med riksdagens hemställan föreslagit, att
realskolexamen skall stå under offentlig kontroll, detta närmast med hänsyn därtill,
att examens afläggande skulle medföra kompetens till vissa anställningar i
det allmännas tjänst. Denna kontrollerade examen bör emellertid enligt kommitténs
mening icke få karakteren af något slags »examen rigorosum», där
utgången uteslutande skulle bero på själfva pröfningen. Detta är ju ej heller fallet
med den nuvarande mogenhetspröfningen, ehuruväl densamma öfvervakas och ledes
af censorer. För bedömandet af en lärjunges ståndpunkt har läraren den tillförlitligaste
måttstocken i den kännedom, han under den föregående undervisningen om
honom förvärfvat. Och i de allra flesta fall torde detta lärarens omdöme blifva
och böra blifva i hufvudsak för censor bestämmande. Kommer därtill, att censor
på annat sätt, till exempel genom lärjungens förut erhållna vitsord, utförda skriftliga
arbeten m. m., kan bilda sig en föreställning om huru lärjungen under sin skoltid
förhållit sig, så torde ett så pass stort och tillförlitligt material föreligga, att själfva
förhöret endast får en relativ betydelse och reduceras till ett af de moment, till
hvilka hänsyn bör tagas vid det slutliga bedömandet. Fall kunna visserligen förekomma,
då censor anser sig väsentligen böra grunda sitt omdöme på hvad som kommer
till synes under själfva pröfningen, men dylika fall torde, i betraktande af lärarnes
goda utbildning och goda vilja, blifva sällsynta. Och ju mera sällan examen får
en dylik karakter, desto bättre. Ty resultatet af ett förhör, med de många tillfälligheter,
som därpå störande inverka, är icke alltid ett troget uttryck för examinandens
verkliga ståndpunkt. Härtill kan läggas, att en rigorös afgångsexamen
utöfvar en i det hela skadlig återverkan på den föregående undervisningen. Läraren
frestas lätt att lägga an på dressyr och exercis för den kommande uppvis
-
20
REALSKOLANS ORGANISATION.
202
ningen, lärjungen arbetar under ängslan och oro och anstränger sig stundom mera,
än hans krafter tillåta. För öfrigt torde det under dylika förhållanden inpluggade
examensvetandet, hvilket snart nog dunstar bort, hafva föga betydelse för den
harmoniska utbildning, skolan skall gifva sina lärjungar.
I det förslag till afslutningsexamen å skolans mellanstadium, hvilket af 1890
års skollagskommitté utarbetades, stadgas, att den ifrågasatta pröfningen vid vårterminens
slut skulle anställas med den ifrågavarande klassens samtliga lärjungar.
Då emellertid en eller annan lärjunge i sjette klassen torde föredraga att lämna
läroverket utan att aflägga denna examen, och då andra åter kanske önska att dessförinnan
tillbringa ännu en termin eller ett år vid läroverket, har kommittén föreslagit,
att afgångsexamen endast skall anställas med sådana lärjungar, som hos rektor
gjort vederbörlig anmälan.
På grund af en af Sveriges allmänna folkskollärareförening genom dess centralstyrelse
till Kungl. Maj:t den 12 april 1900 ingifven petition, däri bland annat
(jfr. sid. 86) i underdånighet hemställes, att den ifrågasatta examen måtte kunna
få afläggas icke allenast vid allmänna läroverkens »nederskola» utan ock vid öfriga
undervisningsanstalter, hvilka föra sina lärjungar till det bildningsmål, som den är
afsedd att vitsorda, får kommittén som sin mening uttala, att rätt att anordna
realskolexamen torde på därom i hvarje särskildt fall gjord anhållan af Kungl. Maj:t
kunna beviljas enskilda läroanstalter, liksom för närvarande är fallet i fråga om
anställande af mogenhetspröfning, och i hufvudsak på liknande villkor.
§ 2 mom. 2.
Skollagskommittén af år 1890 föreslog, att den ifrågasatta examen på skolans
mellanstadium skulle försiggå under ledning af en eller flere censorer, som eforus
skulle utse: för högre läroverk bland de lärare, som undervisade inom samma
läroverks högsta klasser, för lägre läroverk bland de lärare, som undervisade inom
de högsta klasserna vid det högre läroverk, som chefen för ecklesiastikdepartementet
bestämde. I likhet med många af de myndigheter, som hade att yttra sig
angående detta förslag, finner kommittén en dylik censorsinstitution olämplig. Om
en lärare skulle nödgas underkänna sina kamraters votum, skulle ett dylikt förhållande
kunna komma att menligt inverka på det goda samförstånd, som för
undervisningens lugna och normala gång bör äga rum mellan lärare vid samma
läroverk. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida de personliga förhållanden, hvilka
under åratals daglig samvaro utbildas mellan lärarne vid samma skola, alltid äro
ägnade att främja den objektivitet i bedömandet, som är önskvärd vid utöfvandet
af en censors kall. Och om ett stort antal lärare, för att öfvervaka examen vid
GRUNDER TILL STADGA FÖR REALSKOLEXAMEN.
203
de lägre läroverken, nödgades begifva sig ut på censorsresor vid en tidpunkt, då
lärarekrafterna i skolan i mycket hög grad tagas i anspråk för mångahanda olika
bestyr, skulle en dylik anordning vålla sådana rubbningar i arbetet vid de högre
läroverken, att kommittén ej rätt ser, huru de därmed förknippade olägenheterna
skulle kunna afhjälpas. Man får ej heller lämna ur räkningen, att detta slag af
censorer med deras resekostnader och dagtraktamenten skulle vålla statsverket en
rätt afse värd utgift.
Då den af kommittén föreslagna pröfningen icke gäller flyttning till gymnasiet,
utan afgång från realskolan till olika lefnadsbanor, så torde de för detta censorskall
nödiga kvalifikationerna icke uteslutande eller ens företrädesvis vara att söka
inom lektorernas krets. Enär det sätt, hvarpå censuren utöfvas, i någon mån torde
komma att återverka på undervisningen, åtminstone i sista klassen, inställer sig
snarare den farhågan, att en uteslutande af gymnasiallärare sammansatt censorskår
skulle komma att gifva undervisningen i sjette klassen en riktning, som ej stämmer
väl öfverens med realskolans uppgift.
I betraktande af måttet och arten af den bildning, som denna examen skall
vitsorda, torde det ej möta svårigheter att inom den bildade allmänheten å läroverksorten
eller i dess närhet finna personer, fullt kompetenta att utöfva detta censorskall.
Kommittén föreställer sig, att, om censorsfrågan löses i denna riktning, de
flesta olägenheter, som vidlådde ofvannämnda kommittés förslag, skulle därmed
undanrödjas. Skolan skulle för visso vinna på ett samarbete med utanför henne
stående insiktsfulla, erfarna och för undervisningen intresserade personer; därjämte
torde den af kommittén föreslagna åtgärden vara ägnad att främja allmänhetens
intresse för läroverkets sträfvanden. På grund af hvad sålunda anförts, anser kommittén,
att eforalstyrelsen, som förutsättes hafva kännedom om förhållandena å
läroverksorten, bör hos Kungl. Maj:t anmäla personer, som äro lämpliga att till
censorer förordnas.
Klart är emellertid, att jämte dessa för olika orter på eforalstyrelsens förslag
förordnade censorer äfven måste finnas en mindre, central grupp sådana, afsedda
att dels biträda ecklesiastikdepartementet med uppgörande af förslag till ämnen för
de skriftliga profven och med examens anordning i öfrigt, dels genom deltagande i
själfva censuren främja en enhetlig organisation af den nya examen och gifva densamma
en särskilt i begynnelsen nödig ledning. Liksom censorerna i studentexamen
borde äfven dessa censorer samlas i hufvudstaden något före hvarje examensperiods
början och efter hvarje examensperiods slut samt vid det senare tillfället
afgifva berättelse öfver gjorda iakttagelser ocli föreslå möjligen erforderliga åtgärder.
Under examensperioderna borde de, hvar för sig eller flere tillsammans, besöka
olika läroverk för att erhålla kännedom om den nya examensstadgans tillämpning
på olika orter och, där så befinnes nödigt, utöfva en mera skärpt kontroll. Då
denna examen afser att kontrollera icke vetenskaplig förbildning, utan allmän medborgerlig
bildning, torde det emellertid icke vara nödigt, att de särskilda vcten
-
204
REALSKOLANS ORGANISATION.
skapliga facken i denna censorsgrupp representeras, utan bör den bestå af akademiskt
bildade personer, som äro för läroverken intresserade och med dem förtrogna.
Ej heller synes deras antal behöfva blifva stort, utan har kommittén tänkt sig antalet
af den centrala censorsgruppens medlemmar kunna begränsas till fem.
Då bestämmandet af dessa censorers antal och af detaljerna i deras verksamhet
synts kommittén höra till de administrativa åtgärder, som varda en följd af
realskolexamens införande, har kommittén ansett stadganden härom icke böra inflyta
i själfva examensstadgan, utan ingå i den instruktion, som omförmäles i examensstadgans
§ 2 mom. 1.
§ 3 mom. 2.
Examensafgifterna äro afsedda till bestridande af censorernas arfvoden och
resekostnader.
§ 5-
Af de måls- och kursbestämmelser, som för realskolans undervisning i de
särskilda läroämnena föreslagits, framgår, att den skriftliga pröfningen skulle omfatta
modersmålet, tyska och engelska. Härtill bör enligt kommitténs mening läggas
jämväl matematik, enär lärjungarnes ståndpunkt i detta ämne genom ett prof, som
de utfört på egen hand, lättare och äfven tillförlitligare utrönes än genom ett
muntligt förhör. Skriftliga matematiska arbeten finnas visserligen ej i kursplanen
anbefallda, men det ligger i sakens natur, att lärjungarne från första klassen till
den sista öfvats och pröfvats i räkning på egen hand. Uppenbarligen kan det här
endast blifva fråga om en profräkning, ej om något slags matematisk uppsats, där
det utom uppgiftens lösning äfven skulle komma an på dess formella behandling.
Under sådana förhållanden skulle lärjungarne hafva att utföra skriftliga prof
i fyra särskilda ämnen. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida ett så omfattande
arbete på egen hand kan utkräfvas af lärjungar, som befinna sig på ett stadium,
där man på deras förmåga af själfständig intellektuell verksamhet måste ställa mycket
måttliga anspråk. Kommittén, som vid bedömandet af detta spörsmål icke haft
ledning af någon säkert bevisande erfarenhet, anser försiktigheten mana till en inskränkning
af det antal prof, hvilket på ofvan angifna grunder befunnits önskvärdt,
och föreslår därför, att den skriftliga pröfningen för hvarje lärjunge skall omfatta
trenne ämnen, nämligen modersmålet, matematik och ett af de främmande språken.
Då tyskan såväl med afseende på lärotimmarnas som de stadgade skriftliga
arbetenas antal har en vida starkare ställning än engelskan, kunde det med ett visst
fog ifrågasättas att i valet mellan de främmande språken göra det tyska öfversättningsprofvet
obligatoriskt för alla examinanderna. Kommittén har emellertid ej velat
förorda en dylik åtgärd, enär erfarenheten gifver stöd åt den förhoppningen, att
GRUNDER TILL STADGA FÖR REALSKOLEXAMEN. 205
realskolan skall komma att föra sina lärjungar ungefärligen lika långt i båda språken.
Då kommittén för öfrigt ej funnit någon hållbar grund för att bestämma sig vare
sig för tyska eller engelska, torde valet lämpligen böra öfverlämnas åt examinandernas
eget godtfinnande. Skulle emellertid någon lärjunge önska utföra båda
öfversättningsprofven, bör detta ej förmenas honom, hvadan det torde böra stadgas,
att dessa prof skola anordnas på skilda tider.
t
§ 6 mom. i.
Hvad kommittén å annat ställe'') anfört till stöd för förslaget, att lärjungarne
vid de i studentexamen ingående skriftliga profven i tyska och engelska
skola få använda ordböcker såväl från som till det främmande språket, har sin giltighet
jämväl i fråga om realskolexamen. Då olika läroverk väl framdeles liksom
hittills komma att använda olika läro- och läseböcker, kan man, i synnerhet på
ett relativt lågt stadium, icke hos lärjungame förutsätta ungefärligen samma fond
af inhämtadt språkmaterial. Det blir därför icke möjligt att så välja uppgifterna
till de skriftliga profven, att dessa lärjungar på förhand skulle vara förtrogna med
alla de ordformer och konstruktionssätt, som äro nödvändiga, för åstadkommandet
af en nöjaktigt utförd öfversättning.
Däremot bör enligt kommitténs mening den tyska och engelska grammatiken
vid dessa pröfningar ej få användas. Kommittén befarar nämligen, att en dylik
tillåtelse skulle hafva en menlig inverkan på den föregående undervisningen. I
öfverensstämmelse med den öfvervägande imitativa läggning, man velat gifva åt
språkundervisningen, böra de skriftliga öfningarna i realskolan hufvudsakligen hafva till
syftemål att öfva lärjungarne i användandet af ett till det mesta redan förut för?
värfvadt språkmaterial, som det gäller att ytterligare befästa. Nu gifver emellertid
erfarenheten vid handen, att lärjungarne, när grammatik får användas, upptaga en
stor del af den åt skriftligen anslagna tiden med flitiga studier i läroboken och
långa funderingar, och härigenom blir skrifningens syfte förfeladt. Den lärjunge,
som under skrifningstimmarna vant sig att lita till språkläran i snart sagdt alla
möjliga frågor, har ej fått en lämplig förberedelse för de uppgifter, hvilka måhända,
då han en gång lämnat skolan, möta honom i lifvet.
§ 8 mom. 2—3.
Graderade vitsord öfver de skriftliga profven böra i protokollet öfver denna
pröfning till censorernas ledning antecknas, men däremot, såsom åt förslaget till
formulär framgår, icke i afgångsbetyget upptagas, enär öfverbetyg i skrifningarna,
särskilt på detta åldersstadium, ofta kunna vara beroende af tillfälligheter och
) Grunder till stadga för studentexamen, § 7 inom. 1.
206
REALSKOLANS ORGANISATION.
sålunda komma i alltför uppenbar strid med de vitsord, som på mera objektiva
grunder gifvas öfver lärjungens muntliga pröfning i ämnet.
§ 9-
Då graden af examinandens allmänna utveckling måste anses i väsentlig
mån ådagaläggas genom det skriftliga profvet i modersmålet, anser kommittén,
med hänsyn jämväl till detta ämnes särskilda betydelse för den bildning, realskolan
afser att bibringa, att godkändt betyg för den svenska uppsatsen bör uppställas
som en oeftergiflig fordran för tillträde till det muntliga förhöret. För rätt att i
detsamma deltaga har som ytterligare villkor ifrågasatts minst betyget godkänd
jämväl för de två öfriga obligatoriska profven. Kommittén, som finner en dylik
fordran väl sträng, anser. billigt, att examinand må äga rätt att undergå muntlig
pröfning, äfven om han blifvit underkänd för ett af dessa prof.
§ 11 mom. 4.
Kommittén har föreslagit, att den muntliga pröfningen för läroverkens egna
lärjungar skall begränsas till sjette klassens kurs. Förelåge nämligen den möjligheten,
att någon vid förhör å de föregående klassernas kurser blefve på grund af
bristande insikter i dessa stycken underkänd, så kunde följden blifva den, att lärjungarne
såge sig tvungna att vid sidan af det i och för sig kräfvande skolarbetet
repetera åtskilligt af hvad som förut blifvit genomgånget. Ett dylikt förhållande
kunde komma att menligt inverka på lärjungarnes hälsotillstånd och resultatet
af skolans undervisning. För öfrigt äro den sista klassens kurser så pass
omfattande, att censorerna hafva tillräckligt material för att utröna graden af examinandernas
intellektuella utveckling.
§ 12 mom. 2.
Kommittén har visserligen genom andra bestämmelser, som föreslagits, sökt
befordra lärjungarnes omvårdnad om deras handstil. Detta syfte torde icke oväsentligt
främjas, om vitsord öfver handstil i afgångsbetyget upptages.
Inom kommittén har ifrågasatts, att vitsord i öfningsämnena ej skola upptagas
vare sig i examensprotokollet eller i afgångsbetyget. Kommittén har emellertid
ej kunnat ansluta sig till denna åsikt. Så snart nämligen ett ämne befinnes
hafva det värde som bildningsmedel, att skolan i detsamma lämnar lagstadgad undervisning,
bör lärjungens framsteg i detsamma komma till synes i hans betyg, enär
detta eljest skulle blifva ett ofullständigt uttryck för det sätt, hvarpå han tillägnat
sig den bildning, skolan sökt bibringa honom. Denna uppfattning synes ock vara
tämligen konsekvent genomförd i nu gällande bestämmelser. Enligt dessa skola
GRUNDER TILL STADGA FÖR REALSKOLEXAMEN.
207
vitsord i öfningsämnena upptagas i terminsbetygen och vitsord i gymnastik och
vapenöfning samt — å vederbörande linjer — i teckning införas i mogenhetsbetyget,
detta oaktadt flyttningen från klass till klass och utgången af mogenhetspröfningen
uteslutande äro beroende på framstegen i läroämnena. Då härtill kommer,
att kommittén, såsom af motiveringen till § 13 framgår, åt öfningsämnenas bety*
delse i så måtto velat gifva större erkännande, att goda vitsord i desamma i vissa
fall skulle kunna inverka på examensresultatet, torde kommittén haft giltiga skäl
för sitt i detta moment framställda förslag med afseende på ifrågavarande ämnen.
Betyget i handstil afgifves samfäldt af de lärare, som i bedömandet af de
skriftliga pröfningama deltaga.
§ 13 mom. 1.
Då det icke är fråga om en flyttningsexamen inom läroverket, och då enligt
kommitténs förslag den förnyade examen först vid nästföljande hösttermins slut
skulle komma att anställas, har kommittén ansett, att något så kalladt villkorligt
godkännande ej bör ifrågakomma. Om en lärjunge erhölle löfte om godkändt
afgångsbetyg, därest han vid förnyad pröfning visade förkofran i ett eller annat
ämne, så skulle han under följande termin kunna alldeles försumma undervisningen
i de flesta af klassens ämnen, ett förhållande, som påtagligen är oförenligt med
god ordning. Härtill kommer, att en dylik form för examens godkännande torde
vara mindre behöflig, då enligt kommitténs förslag lärjunge kan erhålla godkändt
afgångsbetyg, äfven om han är underkänd i ett ämne.
Något s. k. allmänt mogenhetsbetyg bör icke afgifvas, då gagnet af ett dylikt
vitsord ej kunnat påvisas. För öfrigt torde det möta svårigheter att finna en mera
allmän och objektiv norm för ett generellt betyg, såvida detta ej betraktas såsom
något slags medeltal af specialbetygen, i hvilket fall det är öfverflödigt.
Då franskan är ett frivilligt ämne utom timplanen, bör ingen lärjunge kunna
underkännas på grund af underbetyg i detta ämne. Däremot bör ett godt betyg
i franska räknas lärjunge till godo och tagas i betraktande såväl af lärarne, för
den händelse omröstning om examens godkännande anställes, som af censorerna.
Enligt nu gällande bestämmelser hafva öfningsämnena ingen inverkan på
flyttningen klasserna emellan, ej heller på utgången af mogenhetspröfningen. I
detta afseende hafva ändringsförslag framställts, gående ut därpå, att dessa ämnen
eller åtminstone vissa af dem skulle med läroämnena likställas. Kommittén finner
de sträfvanden, som ligga till grund för dessa förslag, synnerligen behjärtansvärda.
Emedan skolan har till uppgift att harmoniskt utveckla lärjungens hela personlighet,
måste hon ock lägga sig vinn om utbildandet af de anlag, hvilka genom öfningsämnena
företrädesvis odlas. Förmåga att iakttaga, vana att lystra och behärska
sin kropps rörelser, ett öfvadt handlag äro egenskaper af synnerligt värde i alla
lifvets skiften. Då kommittén emellertid funnit, att flyttnings- och afgångsexamina
208
REALSKOLANS ORGANISATION.
icke böra försvåras därigenom, att ytterligare villkor för deras godkännande uppställas,
har kommittén icke kunnat godkänna de ofvan nämnda förslagen, för så
vidt de innebära, att lärjunge skulle i examen kunna underkännas på grund af
underbetyg i öfningsämnena. Däremot finner kommittén det helt naturligt, att
goda vitsord i dessa liksom i alla öfriga ämnen på examens godkännande hafva
den inverkan, som här ofvan med afseende på franskan närmare utvecklats.
§ 15 mom. 1.
Enär en lärjunge, som på grund af bristande insikter i ett eller annat ämne
blifvit i denna examen underkänd, icke alltid kommer att behöfva ett helt år för
att godtgöra, hvad som felas, och då dessutom lärjungar, som eljest bort erhålla
godkändt afgångsbetyg, kunna blifva hindrade af sjukdom eller andra mellankommande
Omständigheter, har kommittén ansett, att tillfälle till förnyad pröfning bör under
läsårets lopp anordnas, på det att dessa lärjungar icke må tämligen onödigt förspilla
en för deras utbildning dyrbar tid. Väl kan en dylik åtgärd synas öfverflödig,
då det står hvar och en fritt att anmäla sig till den examen, som för lärjungar
från enskild undervisning skulle komma att vid höstterminens slut anställas.
Om emellertid denna pröfning i öfrigt kommer att anordnas på sätt, kommittén
tänkt sig, skulle dessa unga lärjungar, därest den ofvan antydda utvägen måste
anlitas, nödgas begifva sig ut på examensresor, kanske till en från hemmet långt
aflägsen ort, för att där inför i regeln obekanta lärare underkastas ett förhör, som
skulle blifva svårare och af en annan art än det, läroverkens lärjungar eljest hafva
att undergå. På grund häraf anser kommittén, att den förnyade examen bör anställas
vid alla de läroverk, där någon därtill behörig lärjunge därom gjort vederbörlig
anmälan. Endast två tidpunkter synas härvid kunna ifrågasättas, nämligen
höstterminens början och dess slut. Bäst blefve naturligen alla stridiga intressen
tillgodosedda, om pröfning kunde anordnas vid bägge dessa tillfällen. Men emedan
examen alltid kommer att störande inverka på skolans arbete, har kommittén icke
kunnat föreslå en dylik utväg. Då det således gällt att mellan de antydda möjligheterna
göra ett val, har kommittén funnit, att skäl kunna anföras både för och
emot bägge alternativen. Mot en examen vid höstterminens början talar den enligt
kommitténs uppfattning viktiga omständigheten, att förberedelsetiden skulle blifva
väl kort, med de nuvarande ferierna knappast mera än två månader, då de skriftliga
profven väl komme att anställas några veckor före höstterminens början. Blifva
därtill läseterminerna förlängda, kommer naturligen denna tid att ytterligare in,
skränkas. Det torde ej vara rådligt att fresta en genom sjukdom försvagad lärjunge
att använda dessa ferier till ansträngande examensläsning, och en lärjunge,
hvars insikter vid föregående examenstillfälle befunnits underhaltiga, torde på denna
korta tid knappast hinna förbereda sig på en examen, där han måste vara beredd
på-förhör i hvilket ämne som helst. Hade det här varit fråga orn en flytt
-
GRUNDER TILL STADGA FÖR REALSKOLEXAMEN.
209
ningsexamen till gymnasiet, skulle kommittén måhända låtit dessa betänkligheter
fara. Då så emellertid icke är förhållandet, synes det vara klokast att förlägga
den förnyade examen till höstterminens slut.
§ lé- '' V
Om afläggandet af realskolexamen kommer att medföra kompetens till vissa
anställningar, torde det icke sällan hända, att lärjungar å gymnasiet, som af en
eller annan anledning nödgas afbryta sina studier, önska undergå denna examen
för att komma i åtnjutande af de förmåner, hvartill densamma berättigar. Då dessa
lärjungar äro för läroverkskollegiet kända, och då de åtnjutit ordnad skolundervisning,
synas de böra pröfvas under samma former som lärjungarne i läroverkets
sjette klass. Men då de i examen kanske komma att förhöras af andra lärare än
dem, hvilkas undervisning de senast åtnjutit, torde censorernas rätt att från den
muntliga pröfningen utesluta ämnen böra begränsas på sätt, kommittén föreslagit.
§ 18.
Ehuru sjette klassens och första gymnasieringens kurser i modersmålet, tyska,
engelska, geografi och naturhistoria icke fullt sammanfalla, så torde likväl i betraktande
af den tid, dessa ämnen upptaga å sjette klassens timplan, de lärjungar,
som aflagt realskolexamen med godkändt betyg i nämnda ämnen, innehafva tillräckliga
insikter för att i desamma nöjaktigt kunna tillgodogöra sig undervisningen i
gymnasiets andra ring.
Examen för lärjungar från enskild undervisning.
§ 19-
Inom kommittén har framställts ett yrkande, gående ut därpå, att endast
lärjungar från examensberättigad offentlig eller enskild skola skulle erhålla tillträde
till realskolexamen. Som skak för ett stadgande af denna innebörd har framhållits
svårigheten att kontrollera, huruvida lärjungar från enskild undervisning verkligen
tillägnat sig det mått af kunskaper, läroverket har till syfte att meddela. Erfarenheten
från den nuvarande mogenhetspröfningen gifver nämligen vid handen, att de
examinerande lärarne på den korta tid, som åt förhöret kan anslås, ej äro i tillfälle
att så grundligt, som önskligt vore, lära känna de för dem förut obekanta
examinandernas ståndpunkt. Det har därjämte framhållits, att det väsentliga och
varaktiga i den bildning, skolan gifver sina lärjungar, mindre är ett examensvetande,
som vid ett visst tillfälle kan uppvisas och kontrolleras, än fasthcllrc de inneboende
210
REALSKOLANS ORGANISATION.
anlagens normala utveckling, hvilken högst ofullständigt kan komma till synes i en
examen, huru denna än anordnas.
Kommittén har emellertid icke af dessa skäl kunnat öfvertygas om lämpligheten
eller riktigheten däraf, att tillträde till realskolexamen skulle förvägras lärjungar
från enskild undervisning. Privatister hafva af ålder ägt tillträde till studentexamen,
och hvilka svårigheter än kontrollen af deras kunskaper på den korta
examenstiden må anses medföra, så lärer ingen tänka på att lösa dessa genom att
rent af förvägra privatister all möjlighet till studentexamens afläggande. Än mindre
torde då något dylikt böra sättas i fråga med afseende på realskolexamen. Kunskapsfordringarna
för denna medborgerliga examen äro ju betydligt lägre än för
studentexamen, och det torde därför vara att antaga, att ej så få, hvilka af ekonomiska
skäl, hälsoskäl eller andra omständigheter hindrats att gå den vanliga skolvägen,
skola kunna nå realskolexamens kunskapsmått genom enskild undervisning
eller själfstudier. Till dessa komma bland andra att höra sådana allmogens och
arbetares barn, som från barndomen uppfostrats till kroppsarbete, men hos hvilka
studiehågen vaknat något senare. Sådana hafva under gångna tider ej sällan kommit
fram till studentexamen genom själfstudier och blifvit framstående på olika
områden i det allmännas tjänst. Det kan då ej vara rätt att afstånga sådana från
den vida lättare realskolexamen, som ju äfven, efter kommitténs -mening, skulle
öppna vägen till olika verksamhetsfält. Ej heller lärer med fog kunna påstås, att
den andliga utveckling, som vinnes genom sådant arbete på egen hand, är mindre
eller undermåligare än den, som gifves i skolorna. Hvad åter svårigheten att på
en kort examenstid undersöka privatisternas kunskaper angår, så bör den dock
blifva mindre i realskolexamen än i den vida mera omfattande studentexamen, och
kommittén tror sig väsentligen hafva häft densamma genom de särskilda bestämmelser,
som träffats för privatisternas pröfning.
På grund af hvad sålunda anförts, föreslår kommittén, att äfven lärjungar
från enskild undervisning må äga rätt att aflägga realskolexamen.
§ 21.
Såsom kommittén ofvan framhållit, bör vid bedömandet af läroverkets lärjungar
hänsyn jämväl tagas till deras förut och hufvudsakligen under sista läsåret ådagalagda
kunskaper. När det åter gäller lärjungar från enskild undervisning, om hvilka
läroverket i regeln icke har annan kunskap än den, som framgår af anmälningshandlingarna,
måste vederbörande examinator så godt som uteslutande grunda sitt
omdöme på utgången af själfva pröfningen. Att denna i sådant fall måste blifva
mera omfattande, är uppenbart. Detta gäller icke så mycket de skriftliga profven,
hvilka kunna och därför böra vara gemensamma för bägge slagen af lärjungar,
som fastmer det muntliga förhöret. Göres äfven detta för alla gemensamt och
GRUNDER TILL STADGA FÖR REALSKOLEXAMEN. 211
likartadt, såsom fallet är med nuvarande mogenhetspröfning, så blir följden
antingen den, att läroverkens lärjungar underkastas en mera rigorös examen, än
behöfligt är, hvilket af många skäl bör undvikas, eller ock att, såsom erfarenheten
gifver vid handen, läraren icke får tillfälle att tillräckligt grundligt pröfva de lärjungar,
om hvilkas ståndpunkt han icke äger någon förut vunnen kännedom. En
tredje möjlighet finnes, nämligen att läraren, för att afhjälpa det nu påpekade missförhållandet,
tager sin tillflykt till privatförhör, en nödfallsåtgärd, som ej bör uppmuntras.
På grund af hvad sålunda anförts, har kommittén ansett sig böra föreslå,
att de, som anmäla sig till denna examen, skola undergå samma skriftliga prof
som läroverkens lärjungar, men skild, mera omfattande muntlig pröfning.
Då det icke kan bereda läroverken nämnvärd olägenhet att låta några lärjungar
från enskild undervisning deltaga i de skriftliga prof, som för deras egna
lärjungar anordnas, har kommittén, med hänsyn till de svårigheter, en längre eller
upprepad frånvaro från hemorten skulle bereda så unga lärjungar, föreslagit, att
de må få undergå skriftlig pröfning vid det läroverk, där anmälan gjorts. Då det
däremot icke torde låta sig göra att vid alla läroverk för dem anordna muntlig
pröfning, böra de för undergående af densamma vara skyldiga att inställa sig vid
det läroverk, chefen för ecklesiastikdepartementet för hvarje examinand bestämmer.
§ 22.
Såsom förut framhållits, är den skriftliga pröfningen att betrakta såsom en
af de faktorer, hvilka inverka på betyget i vederbörande ämnen. Det torde under
sådana förhållanden vara lämpligt, att de skriftliga profven rättas och bedömas vid
det läroverk, dit examinanden hänvisats för att undergå den slutliga pröfningen.
§ 24 mom. 1 — 2.
De i denna § föreslagna bestämmelserna angående förhörets omfattning med
afseende på tid, ämnen och kurser äro en följd af kommitténs ofvan uttalade åsikt,
att lärjungar från enskild undervisning böra underkastas en skärpt pröfning. Denna
måste utsträckas äfven till femte klassen, på det att examinator må kunna utröna,
huruvida de delar af lärokursen, som med denna klass afslutas, verkligen blifvit
inhämtade.
§ 24 mom. 4.
De lärjungar i realskolan, hvilka läst franska och på grund häraf, i enlighet
med hvad kommittén föreslagit, befriats från undervisningen i teckning, erhålla i
examen intet vitsord i det senare ämnet. I analogi härmed bör lärjunge från
212
REALSKOLA^ ORGANISATION.
enskild undervisning, hvilken i examen undergår pröfning i franska, vara fritagen
från pröfning i teckning, om han så önskar.
F yllnadspröfning.
§ 27.
Då censorerna äga att godkänna eller underkänna en lärjunges examen i dess
helhet, men med afseende på betygen i särskilda ämnen ej hafva någon bestämmanderätt,
hvilken uteslutande tillkommer examinatorerna, och då det här endast är fråga
om dem, som i vederbörlig ordning förklarats äga den bildning, realskolexamen
afser att vitsorda, finnes ingen anledning, hvarför fyllnadspröfning skulle ske under
samma högtidliga former och offentliga kontroll som själfva afgångspröfningen.
Kommittén har därför föreslagit, att man i detta fall skall förfara på sätt, som i
Kungl. cirkuläret den 3 september 1878 stadgats angående pröfning i matematik,
fysik och kemi med studenter å latinlinjen i och för inträde vid Tekniska högskolan.
Kompetens på grund af aflagd realskolexamen.
I den skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari riksdagen anhållit om utarbetande
af förslag till en afgångsexamen för lärjungar, som vid 15 —16 års ålder önska
afsluta sin skolgång, förutsättes, att sagda examen skulle blifva åtföljd af viss
kompetens. Med anledning häraf har kommittén vid fullgörandet af -sitt uppdrag
ansett sig böra taga frågan om kompetensen i öfvervägande och däri afgifva
yttrande. Och då frågan om de speciella fackinsikter och färdigheter, hvilka för
inträde på en viss lefnadsbana äro erforderliga, i första hand bör komma under
de myndigheters bepröfvande, under hvilka dithörande tjänster lyda, har kommittén
vid behandlingen af detta ärende hufvudsakligen haft att undersöka, för hvilka fackskolor
och yrken den allmänbildning, som den af kommittén föreslagna realskolexamen
skulle komma att vitsorda, kan anses utgöra en lämplig förberedelse och
sålunda kunna uppställas som kompetensfordran.
I. För manliga lärjungar afsedda läroanstalter.
Inträdesfordringar till de fackskolor och specialkurser, för hvilka den föreslagna
realskolan enligt kommitténs åsikt bör utgöra en lämplig förberedelse, finnas
angifna i kommitténs bilaga II. A. 1 —15. En granskning af dessa bestämmelser
gifyer vid handen, att ifrågavarande skolor och kurser kunna indelas i trenne grupper,
allt eftersom de fastställda kunskapsfordringarna på det hela taget äro lägre än i den
föreslagna realskolexamen, högre än i realskolexamen, men lägre än i mogenhetsexamen,
och slutligen bestämda till betyg öfver undergången mogenhetspröfning.
A. Kunskapsfordringarna lägre än i realskolexamen.
Frågan om inträdesfordringarna till sådana skolor, som äro afsedda för speciell
yrkesutbildning, måste bedömas frän tvenne synpunkter: fackbildningens och
allmänbildningens. Den förra af dessa på hit hörande spörsmål inverkande faktorer
214
REALSKOLANS ORGANISATION.
anser sig kommittén endast så till vida höra taga under ompröfning, att den genom
refererande af sakkunniges uttalanden eller anförande af allmänfattliga och allmängiltiga
grunder påvisar, att dess från den andra synpunkten framställda förslag äro
verkställbara.
Tekniska elementarskolorna. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil.
II. A. i.
Såväl inträdesålder som inträdesfordringar synas, att döma af de mest sakkunnigas
uttalanden, vara för låga. Detta visar sig bland annat däraf, att ett betydande
antal af de lärjungar, som komma från de allmänna läroverkens femte
klass, behöfva mera än den normala tiden för att genomgå de fastställda lärokurserna.
I Yttrande i läroverksfrågan, sid. 18, anföres i detta afseende bland annat:
»Af den i bil. i sid. 147 o. f. meddelade statistiken framgår till fullo, att
de nuvarande inträdesfordringarna vid de tekniska elementarskolorna icke stå i rimligt
förhållande till de kunskaper, som efter en treårig kurs fordras och väl måste
fordras som .kompetens för skötandet af medelhöga platser inom industriell och annan
praktisk verksamhet. Också hafva redan för tio år sedan vid de tekniska elementarskolornas
rektorsmöte förslag framställts, dels att inträdesåldern måtte höjas från 14
till 1 5 eller 16 år, dels att fordringarna måtte höjas till nedre sjette klassens kurs,
och nu hafva samtliga rektorer å nyo uttalat sig i denna riktning, åtminstone så till
vida, att alla äro ense därom, att ingen bör vinna inträde utan inträdesexamen, sår
vida han icke är flyttad till kl. 6: 2 eller aflagt en medborgerlig examen i kl.
6: 1. De mena ock, att inträdesålderns höjande knappt kommer att medföra någon
höjning af åldern vid afslutad kurs, enär kvarsittarnes antal bör blifva så mycket
mindre. Särskildt hafva alla framhållit, att kunskapsfordringarna i matematik måste
ökas, dock mera kvalitativt än kvantitativt, och att man måste af lärjungarne fordra
en större mognad i omdömet, hvilket sammanhänger med förslaget om höjd inträdesålder
och med de från några håll uttalade önskningarna om förutgående praktisk
utbildning vid mekanisk verkstad eller dylik inrättning.»
En liknande uppfattning uttalas -af Stockholms fabriksförenings fullmäktige,
hvilka i ett den 20 mars 1899 afgifvet utlåtande med anledning af den vid riksdagen
ifrågasatta examen å de allmänna läroverkens mellanstadium anföra bland annat:
»I fråga om förslagets detaljer i organisatoriskt eller pedagogiskt afseende
anse fullmäktige sig hvarken kunna eller böra afgifva något omdöme, men vilja
dock icke underlåta att såsom sin uppfattning uttala, ej mindre att den med motionerna
åsyftade afgångsexamen synes vara ägnad att bilda ett godt och lämpligt
underlag för inträde i de lägre tekniska skolorna och de af staten understödda
handelsskolorna, än äfven att den tidsperiod, då berörda examen skulle afläggas,
eller vid 15 — 16 års ålder, synes vara väl vald.»
Teckning slär ar ekur sen vid Tekniska skolan i Stockholm. Om inträdesålder
och inträdesfordringar, se bil, II, A- 2- a.
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOLEXAMEN.
215
Tekniska skolans nuvarande föreståndare har meddelat, *) att han kommer
att verka för att inträdesfordringarna till denna utbildningskurs höjas till betyg från
de allmänna läroverkens sjette klass.
Byggnadsyrkesskolan och Maskinyrkesskolan vid Tekniska skolan i Stockholm.
Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. A. 2. b, c.
Byggnadsyrkesskolan anlitas hufvudsakligen och Maskinyrkesskolan till öfvervägande
antal af sådana lärjungar, som icke erhållit sin skolbildning vid de allmänna
läroverken. Om lämpligheten af ett samband mellan dessa fackkurser och
den föreslagna realskolexamen kan därför tvifvel råda. Skäl synas emellertid föreligga
för ett sådant stadgande, att lärjunge, som aflagt godkänd realskolexamen,
må vara berättigad att utan inträdespröfning till elev antagas. Visserligen meddelar
Tekniska skolans föreståndare, att inträdesfordringarna i algebra enligt styrelsens
beslut skola höjas till andragrads-ekvationer. Detta beslut, som antagligen tillkommit
under påverkan af den för nämnda ämne vid de allmänna läroverken nu föreskrifna
kursfördelningen, torde lätt kunna ändras i anslutning till den mera rationella
lärogång, kommittén för den algebraiska undervisningen i realskolan föreslagit.
Falu bergsskolas öfre afdelning. Om inträdesålder och inträdesfordringar,
se bil. II. A. 3.
Skolans föreståndare har som sin åsikt framhållit, att en afslutningskurs i
klass 6: 1 — med höjda fordringar i matematik — skulle passa utmärkt för de
lägre tekniska skolorna och lägre bergsskolorna, i synnerhet om därtill lades fordran
på två eller tre års praktik.
Filipstads bergselementarskolas högre afdelning. Om inträdesålder och inträdesfordringar,
se bil. II. A. 4.
Skolans förre föreståndare, numera bergmästaren P. E. W. Öberg, meddelar,
att enligt hans åsikt de lärjungar, som med betyget godkänd i matematik utgå
från realskolans sjette klass, böra blifva berättigade att utan inträdesexamen antagas
till elever i bergsskolans högre afdelning, men att äfven de inträdessökande, som
på annat håll förskaffat sig lika stora kunskaper, skola emottagas.
Skogsinstitutets lägre kurs. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil.
II. A. 5.
I infordradt utlåtande med anledning af den vid riksdagen år 1899 ifrågasatta
afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium anför domänstyrelsen den
21 mars 1899:
»Ehuru egentligen liggande utom ämnet för utskottets framställning, hvilken
endast afser utredning om den ifrågasatta afgångsexamens lämplighet såsom kompetens
för anställning i statens tjänst, får styrelsen i detta sammanhang, i anledning
af hvad direktören vid skogsinstitutet anfört om den lägre kursen vid skogsinsti
-
'') De enskilda meddelanden, hvilka i detta kapitel åberopas, hafva antingen blifvit kommittén direkt
tillställda eller ock genom författnrnc till Yttrande i läroverksfrågan till densamma rtfverlämnade.
216
REALSKOLANS ORGANISATION.
tutet, hvilken har till ändamål att utbilda enskilda skogsförvaltare, meddela, dels att
för inträde i denna kurs nu fordras att hafva erhållit flyttningsbevis från minst femte
klassen i allmänt läroverk med godkända insikter i matematik och naturlära förutom
viss förberedande praktisk utbildning, dels att styrelsen för sin del anser det för
framtiden vara till fördel, om lärjungar i denna kurs innehade den allmänna medborgerliga
bildning, som med den förberörda afgångsexamen afses, hvarför denna
examen synes styrelsen vara synnerligen väl lämpad såsom teoretisk kompetensfordran
för den lägre kursen vid skogsinstitutet.»
Göteborgs handelsinstituts och Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs. Om inträdesdlder
och inträdesfordringar, se bil. II. A. 6 och 7.
Föreståndaren för Göteborgs handelsinstitut anför i fråga om inträdesfordringarnas
höjning bland annat: »Klart är, att den större mognad och de grundligare kunskaper,
som finge förutsättas hos dem, som aflagt den föreslagna medborgerliga examen
i klass 6: r, skulle vara en borgen för ett säkrare och bättre resultat af institutets
arbete. Men saken har tyvärr andra sidor. .. . Medelåldern af de 59 elever, som
förra hösten (1898) direkt från femte klassen intogos i institutet, var jämt 16 år,
1897 var motsvarande siffra 1 é2/12, 1896 i det allra närmaste 16, 1895 obetydligt
öfver 16. Om skolan höjde sina minimalfordringar till den föreslagna medborgerliga
examen, skulle således följden efter all beräkning blifva den, att medelåldern för de
med minimalkunskaper antagna skulle höjas till ungefär 17 år. Institutets utgående
elever skulle således i genomskärning vara minst 19 ar. Utan tvifvel maste denna
ålder anses för hög, särskildt i betraktande däraf, att ett handelsläroverk, om ock
aldrig så omsorgsfullt organiseradt, dock egentligen blott kan meddela den teoretiska
underbyggnaden. Den praktiska färdigheten kan blott inhämtas af praktiken, och de
första konditionsåren blifva därför i väsentlig mån läroår. De flesta affärschefer
föredraga också yngre biträden, som bättre utbilda sig för specialfack.»
Föreståndaren för Schartaus handelsinstitut yttrar bland annat: »I det hela är
jag öfvertygad om att genomsnittsresultatet skulle blifva bättre, om man kunde fa ett
elevmaterial, som vid inträdet vore ett skolår äldre. Att man emellertid valt och
bibehållit afgångsbetyg från femte klassen såsom inträdesfordran för vår tvååriga kurs,
beror väl bland annat därpå, att det anses vara af vikt, att den unge handelsadepten
kommer ut i praktiken så tidigt som möjligt — och detta blir gifvetvis en sak att noga
öfverväga, om det skulle blifva fråga om att höja inträdesfordringarna med ett skolår.»
I ofvan, sid. 214, anförda utlåtande uttala Stockholms fabriksförenings fullmäktige
såsom sin uppfattning, ej mindre att den åsyftade afgångsexamen synes vara
ägnad att bilda ett godt underlag för de af staten understödda handelsskolorna, än
äfven att den tidsperiod, då berörda examen skulle afläggas, eller vid 15 — 16 års
ålder, synes vara väl vald.
För egen del vill kommittén framhålla, att den vid Göteborgs handelsinstitut
gjorda beräkningen angående elevernas ålder icke är synnerligen upplysande, alldenstund
medelsiffrans storlek kan bero på exceptionellt hög ålder hos en eller ett fåtal
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOLEXAMEN. 217
lärjungar. Ett dylikt beräkningssätt användes ej heller i den officiella statistiken, då
det är fråga om lärjungarnes ålder vid de allmänna läroverken. Vidare må påpekas,
att, äfven om medelålderssiffran efter den af kommittén ifrågasatta höjningen af inträdesfordringarna
skulle uppgå till 17, den icke kommer i strid med den för inträde
i Göteborgs handelsinstitut nu föreskrifna maximiåldern, som är 18 år och i vissa fall
kan vara högre.
För öfrigt får ej förbises, att de af kommittén föreslagna förändringarna
med afseende på det lägre stadiets organisation i det hela och särskilt- lärogången
inom de olika ämnena utan tvifvel skola visa sig ägnade att väsentligen minska antalet
af kvarsittare och därmed ock nedbringa lärjungarnes medelålder inom de olika
klasserna.
Sjökrigsskolan. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. A. 8.
På grund af den starka konkurrensen hafva inträdesfordringarna vid den föreskrifna
inträdespröfningen till denna skola ställt sig icke oväsentligt högre, än de i
bestämmelserna te sig, och torde, såsom i Yttrande i läroverksfrågan, sid. 156, framhålles,
närmare sammanfalla med femte än med fjärde klassens kurs. Hittills har
vägen till Sjökrigsskolan under en lång följd af år hufvudsakligen gått genom en privat
läroanstalt, den s. k. förberedande sjökrigsskolan, som under ett å två år bibragt de
från läroverkens tredje och följande klasser kommande lärjungarne det nödiga examensvetandet.
Genom Kungl. kungörelsen den 18 oktober 1901 har härutinnan
gjorts en ändring i syfte att åvägabringa en mera omedelbar öfvergång från de allmänna
läroverken. För att kunna till kadett antagas fordras nämligen att vid slutet af vårterminen
samma år, som inträde sökes, hafva blifvit flyttad till femte eller högre klass
vid de allmänna läroverken eller motsvarande klasser vid dimissionsberättigadt läroverk.
Vid sommarens slut anställes inträdespröfning. Fluru dessa bestämmelser
komma att verka, därom är vanskligt att döma. Antagligt är, att, därest konkurrensen
om elevplatser blir lika stor som för närvarande, lärjungar från fjärde
klassen hafva föga utsikt att bestå i täflingskampen, så vida de ej äro mera än vanligt
väl utrustade och under sommarens lopp underkasta sig en forcerad examensläsning.
En stegring af inträdesfordringarna till betyg öfver aflagd realskolexamen skulle under
sådana förhållanden näppeligen komma att höja den faktiska inträdesåldern med mera
än ett år. Vidtages en dylik anordning, skulle sjöofficersutbildningen komma att i
motsvarande grad förlängas, en åtgärd, som utan tvifvel vore ägnad att å många
håll väcka betänkligheter. Skulle denna följd af inträdesfordringarnas höjning till
betyg öfver aflagd realskolexamen befinnas oantaglig, återstår en annan, nära till
hands liggande möjlighet, nämligen att indraga första klassen i den för närvarande
sexåriga Sjökrigsskolan. Af det i bil. II. A. 8 meddelade utdraget ur skolans kursplan
framgår, att af de 30 veckotimmarna i första klassen endast en är anslagen till
speciellt fackämne. Under de öfriga 29 veckotimmarna är undervisningen anlagd på
samma mål som i realskolan, nämligen meddelandet af allmän medborgerlig bildning.
Under sådana förhållanden torde den uppgift, som hufvudsakligen tillkommer denna
2l8
REALSKOLANS ORGANISATION.
klass, kunna öfverlåtas åt de allmänna läroverken. Anmärkas kan, att klassen i fråga
jämväl har till ändamål att sammanarbeta det från skilda håll utgångna lärjungematerialet.
Klart är emellertid, att klassen från denna synpukt blir mindre behöflig,
i samma mån de inträdessökandes kunskaper till följd af den föreslagna examenscensuren
skulle blifva mera homogena och likformigt bedömda.
En annan och viktigare fråga är, huruvida den sjövana, som för anställning
som marinofficer anses erforderlig, medgifver den ifrågasatta inskränkningen i den
nu fastställda utbildningstiden. Den, som vill utbilda sig för sjömannens yrke, måste
tidigt ägna sig åt och vänja sig vid detta lif. Huruvida det från ifrågavarande synpunkt
är rådligt att låta specialbildningen vidtaga ett år senare, än nu är fallet, därom
kan kommittén för sin del icke afgifva något utlåtande. Kommittén tillåter sig
emellertid i detta afseende erinra därom, att den i bil. II. A. 8 omnämnda kungörelsen
angående anställande af extra kadetter utgår från den förutsättningen, att den blifvande
sjöofficerens fackutbildning kan uppskjutas till ett väsentligen senare åldersstadium,
än kommittén här ofvan tänkt sig.
Efter denna öfverblick öfver de skolor, hvilkas anslutning till realskolexamen
skulle medföra en stegring af de nu fastställda inträdesfordringarna, har kommittén
att angifva de principiella skäl, som synas tala för en dylik åtgärd.
Om en fackskola skall kunna helt och odeladt ägna sig åt sitt särskilda ändamål,
måste den — såvida den icke har den allmänt grundläggande karakter som gymnasiet
— byggas på en förut inhämtad, fullständigt afrundad kurs i allmän medborgerlig bildning.
Där så ej är förhållandet, måste antingen fackskolan öfvertaga för henne
främmande uppgifter eller ock luckor uppstå i yrkessvennens allmänbildning. Skulle
till exempel en fackskola anknyta sig till någon af mellanklasserna i realskolan, hvilken
utgör en enda sammanhängande bildningskurs, så måste antingen fackskolan åtaga
sig att meddela detsamma, som inhämtas i de återstående klasserna i realskolan, eller
ock skulle lärjungarne gå miste om vissa till allmänbildningen hörande kunskapsmoment,
oftast dem, som för denna bildning äro viktigast. Om alltså för inträde i
en tillämpningsskola ett större kunskapsmått, än folkskolan meddelar, anses erforderligt,
finnes i den af kommittén föreslagna läroverksorganisationen ingen annan närmare
liggande, lämplig anknytningspunkt än den efter sjette skolåret aflagda medborgerliga
examen. Och denna afslutning har förlagts till ifrågavarande åldersstadium, bland
annat just af det skälet, att yrkesbildningen, där ej alldeles säregna förhållanden påkalla
undantagsåtgärder, ej bör vidtaga förr, än lärjungarnes konfirmationsundervisning
blifvit afslutad.
B. Kunskapsfordringarna högre än i realskolexamen, men lägre än i
mogenhetsexamen.
Ultima landtbruksinstitut. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. A. 9.
Den nyligen afgångne föreståndaren för Ultuna landtbruksinstitut, sekreteraren
KOMPETENS PÅ GRUND AP AFLAGD REALSKOLEXAMEN. 2I9
i Landtbruksakademien, professor H. J. B:son Juhlin-Dannfelt, har efter tagen kännedom
om den föreslagna undervisningsplanen för realskolan meddelat, att han ej finner
hinder möta för att realskolexamen må berättiga till inträde vid ifrågavarande fackskola.
Alnarps landtbruksinstitut. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. A. io.
Alnarps landtbruksinstitut är med afseende på inträdesfordringar och undervisningens
mål i det hela likställdt med Ultuna landtbruksinstitut, hvadan professor
Juhlin-Dannfelts här ofvan refererade uttalande jämväl torde vara tillämpligt på ifrågavarande
fackskola.
Postelevkursen. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. A. n.
I infordradt utlåtande med anledning af den vid riksdagen år 1899 ifrågasatta
afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium anför generalpoststyrelsen
den 3 mars 1899:
»Beträffande därefter frågan, huruvida den i de nämnda motionerna föreslagna
afgångsexamen från allmänt läroverk skulle kunna anses lämpad att med eller utan
därpå följande specialkurs och praktisk tjänstgöring vid postverket tjäna såsom teoretisk
kompetensfordran för anställning vid vissa posttjänster, får generalpoststyrelsen
såsom sin mening uttala, att, hvad angår tjänstemän vid postanstalterna, en afgångsexamen
af föreslagna beskaffenhet och omfång skulle kunna anses lämplig för berörda
ändamål, under förutsättning att efter denna examens afläggande vederbörande förvärfvade
sig öfriga för posttjänsten erforderliga insikter och färdigheter genom att,
allt eftersom lägre eller högre tjänst eftersträfvades, genomgå en eller flera specialkurser.»
Inträdesfordringarna till fackskolorna af hithörande kategori äro af två slag,
dels flyttningsbetyg till nedre''sjunde realklassen vid de allmänna läroverken, dels intyg
i vissa bestämda ämnen öfver kunskaper till det omfång, som för flyttning till
nämnda klass eller undergående af mogenhetspröfning erfordras. Från allmänbildningens
synpunkt kan kommittén icke godkänna någon af ifrågavarande bestämmelser.
De kurser, en lärjunge, som genomgått klass 6: 2, har påbörjat, äro jämförelsevis
bredt anlagda och afsedda att i sista klassen afslutas och sammanfattas. När nu
studierna dessförinnan af bry tas, har lärjungen genomgått en del af lärokursen i utförligare
framställning, men i den återstående delen, hvilken ofta, till exempel i fråga om
de historiska disciplinerna, för hans bildning är viktigast, har han ej inhämtat någonting,
frånsedt möjligen en knapphändig kurs i de lägre klasserna, hvaraf han torde
äga en mycket klen behållning, då han lämnar läroverket. Om en sådan lärjunges
allmänbildning kan man i korthet uttala det omdömet, att han i vissa afseenden fått
för mycket, i andra och viktigare afseenden för litet. Olägenheten af en dylik anordning
är tvåfaldig. Den tid, som lärjungen på sin allmänna utbildning nedlagt,
är för lång, och den allmänbildning, han inhämtat, är icke desto mindre ofullständig
och bristfällig.
Ännu mindre kan kommittén gilla det andra slaget af här omnämnda kompetensbestämmelser,
nämligen fordran på privata intyg i uppgifna ämnen öfver ett visst
220
REALSKOLANS ORGANISATION.
matt af kunskaper. Dylika stadganden innebära enligt kommitténs mening mycket
svaga garantier för att den allmänbildning verkligen förefinnes, om hvars förhandenvaro
man velat göra sig förvissad. Redan den omständigheten, att vederbörande
myndigheter åtnöjas med privata intyg, är i sin mån ägnad att försvaga värdet af de
presterade kunskapsbevisen. Härtill kommer, att dessa ofta nog successivt och i all
hast inlärda minimikurser i några ämnen torde hafva föga betydelse för den allsidiga
odling af de andliga förmögenheterna, hvilken ingår som ett oundgängligt moment
i en verklig allmänbildning. Och slutligen kan påpekas, att de affordrade intygen
icke lämna någon garanti för att den inträdessökande i öfriga för allmänbildningen
viktiga ämnen besitter några andra insikter än de sparsamma rester, som möjligen
finnas kvar från en sedan åtskilliga år tillbaka genomgången folkskolekurs.
Härtill kan ytterligare läggas, att den i här åsyftade kompetensbestämmelser
förekommande fordran på insikter i modersmålet vanligen icke tolkas efter bokstafven,
utan fastmer uppfattas som en garanti för att den inträdessökande har förmåga att
skriftligen gifva en redig framställning af ett lättare ämne samt besitter färdighet i
rättstafning och interpunktion, eller med andra ord hunnit till den ståndpunkt, som
är satt som mål för den föreslagna realskolans undervisning.
Och om kommittén därtill erinrar därom, att de i dylika kompetensbestämmelser
(jfr. bil. II. B. 3) föreskrifna minimikunskaperna i de för oss viktigaste
främmande språken icke äro nämnvärdt större — de kunna i engelska språket
vara mindre — än de, den föreslagna realskolexamen är afsedd att vitsorda, så anser
sig kommittén med fog kunna påstå, att krafvet på allmänbildning långt bättre tillgodoses
genom en under offentlig kontroll ställd examen, sådan kommittén föreslagit,
än genom dylika mer eller mindre privata intyg öfver kunskaper i svenska språket
och ett par andra ämnen.
Den föregående, under A och B gjorda utredningen gifver vid handen, att
de ofvan granskade kompetensbestämmelserna från den allmänna bildningens synpunkt
icke äro tillfredsställande. Detta förhållande är enligt kommitténs mening att betrakta
som en naturlig, ja, nödvändig konsekvens af ett grundfel i själfva de allmänna
läroverkens organisation. För att nämligen ett lands undervisningsväsen i dess helhet
skall vara rationellt anordnadt, måste de läroanstalter, som hafva till ändamål att meddela
allmänbildning, och de, som äro afsedda att bibringa speciell yrkesutbildning, stå
i det förhållande till hvarandra, att skolor af det senare slaget, hvar efter sitt behof och
sitt ändamål, ansluta sig till vissa inom de allmänna skolorna anbragta afslutningsstadier.
Ett frångående af denna allmänna grundsats straffar sig på så sätt, att yrkessvennens
allmänbildning blir ofullständig, därest ej fackskolans verksamhet skall förryckas,
och understundom så, att därjämte hans tid och krafter användas på ett sätt,
som ej motsvarar ändamålet. Skall nu ett sådant förhållande mellan skolor för allmänbild
-
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOI.EXAMEN. 221
ning och skolor för yrkesbildning kunna åvägabringas, är det nödvändigt å ena sidan,
att inom det förra slaget af läroanstalter kursafslutningar på lämpliga stadier anordnas,
å andra sidan, att yrkesskolorna så organiseras, att de omedelbart ansluta sig till och
byggas på en förut inhämtad kurs i allmänbildning. En granskning af vårt undervisningsväsen
gifver vid handen, att vi egentligen endast hafva tvenne sådana allmänna
bildningskurser, folkskolans och det högre allmänna läroverkets. Åtgärder hafva
visserligen blifvit vidtagna för att inpassa tvenne mellanliggande kursafslutningar,
men dessa äro, såsom å annat ställe påvisats, dels för tidigt anbragta, dels föga
effektiva. Vid sådant förhållande finnes på det stora mellanrum, som begränsas å
ena sidan af afgångsexamen från folkskolan, å den andra af mogenhetspröfningen,
icke någon lämplig anknytningspunkt för sådana fackskolor, hvilka förutsätta en
större allmänbildning än folkskolans, men å andra sidan icke behöfva och därför ej
böra byggas på den vetenskapliga förbildning, som genom mogenhetsexamen vitsordas.
Det är i saknaden af en sådan fast punkt inom det allmänna läroverket, som man
har att söka grunden därtill, att de ofvan granskade kompetensbestämmelserna äro
sådana, att de gifva intrycket af ett brokigt virrvarr, bakom hvilket betraktaren förgäfves
söker att spåra en ledande grundtanke. Den föreslagna realskolan är afsedd
att fylla denna brist i de allmänna läroverkens organisation, och det är detta
förhållande, som varit hufvudsynpunkten vid afgifvande af kommitténs förslag i
kompetensfrågan.
C. Kunskapsfordringarna bestämda till betyg öfver undergången
mogenhets pröfning.
Telegraf elevkursen. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. A. 12.
I infordradt utlåtande med anledning af den vid riksdagen år 1899 ifrågasatta
afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium anför telegrafstyrelsen den
3 mars 1899 angående de nu fastställda inträdesfordringarna:
»Då dessa fordringar innebära en teoretisk utbildning, som är högre, än hvad
som måste anses vara nödvändigt, samt den specialkurs, som äfven för närvarande
erfordras, i alla händelser kommer att omändras och därvid utan svårighet kan
lämpas efter den ifrågasatta tidigare afgångsexamen, har Kungl. telegrafstyrelsen, som
för öfrigt icke haft något att erinra mot denna examens beskaffenhet och omfång
eller mot den årsålder, som för dess afläggande föreslagits, för sin del funnit samma
examen vara lämpad att i förening med en därpå följande specialkurs och praktisk
tjänstgöring vid telegrafverket tjäna såsom teoretisk kompetensfordran för anställning
vid stationstjänstgöringen inom telegrafverket.»
Tandläkareinstitutet. Om inträdesfordringar, se bil. II. A. 13.
I infordradt utlåtande med anledning af den vid riksdagen år 1899 ifrågasatta
afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium anför medicinalstyrelsen
den 20 mars 1899:
222
REALSKOLANS ORGANISATION.
»För rättighet att antagas till tandläkareelev erfordras, enligt medicinalstyrelsens
på nådigt bemyndigande utfärdade cirkulär den 8 december 1879, aflagd godkänd
afgångsexamen vid något af rikets allmänna läroverk. Onekligt torde vara, att
tandläkarnes vetenskapliga utbildning genom denna föreskrift i icke oväsentlig mån
främjats. Å andra sidan har det icke kunnat undgå medicinalstyrelsens uppmärksamhet,
att den handtverksmässiga delen af yrket däraf antagligen kommit att lida.
Det torde nämligen vara påtagligt, att en person, som först vid 18 a 20 års ålder
skall börja att arbeta sig in i ett yrke, som erfordrar ganska stor manuell färdighet,
har svårare att tillägna sig denna än den, som börjat sysselsätta sig därmed vid en
tidigare ålder. Följden häraf har äfven blifvit den, att vid tandläkareexamina, åtminstone
under de senare åren, ett oproportionerligt stort antal bland examinanderna,
uppgående stundom till hälften, blifvit underkändt i protesarbetena. Fluruvida
sagda missförhållande kan komma att inskränkas eller upphäfvas därigenom, att, såsom
numera skett, ett tandläkareinstitut inrättas vid den medicinska högskolan i Stockholm,
är en fråga, hvaröfver medicinalstyrelsen icke anser sig kunna afgifva något
yttrande. I alla händelser synes nu lärarekollegiet vid sagda högskola vara den
myndighet, som bäst kan bedöma, huruvida aflagd godkänd maturitetsexamen fortfarande
kan anses erforderlig för anställning såsom tandläkareelev. Skulle lärarekollegiet
vara af den åsikt, att denna examen kunde med fördel utbytas mot den
i föreliggande riksdagsmotion åsyftade afgångsexamen, har medicinalstyrelsen för sin
del intet att däremot erinra.»
Farmaceutiska institutet. Om inträdesfordringar, se bil. II. A. 14.
I infordradt utlåtande med anledning af den vid riksdagen år 1899 ifrågasatta
afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium anför medicinalstyrelsen
den 20 mars 1899:
»För anställning såsom elev å apotek är maturitetsexamen föreskrifven genom
Kungl. kungörelsen den 22 mars 1895, hvilken föreskrift börjat tillämpas med ingången
af år 1896. Kungl. medicinalstyrelsen har vid föregående tillfällen uttalat
såsom sin åsikt, att afläggandet af dylik examen icke borde kunna anses nödvändig
för dem, som ägna sig åt apotekareyrket. Då styrelsen emellertid, oaktadt sina
betänkligheter, icke afstyrkte bifall till en af apotekaresocietetens direktion år 1894
gjord underdånig anhållan om föreskrift, att aflagd maturitetsexamen skulle utgöra
villkor för anställning som elev på apotek, så skedde detta, dels emedan styrelsen
fann det ådagalagdt, att apotekselevernas förkunskaper under de dåvarande förhållandena
vore otillräckliga, dels emedan apoteksinnehafvarne själfva vid flera tillfällen förklarat
sig villiga att underkasta sig de ökade svårigheter och kostnader, som för
dem syntes blifva förenade med de stegrade fordringarna.
Före år 1896 fordrades af en yngling, som ville antagas till elev på apotek,
att han skulle jämte vitsord om godt uppförande antingen förete betyg från högre
allmänt läroverk, utvisande, att han därstädes tillhört åtminstone sjette klassens öfre
afdelning, eller ock medelst intyg af vederbörande rektor styrkte sig hafva vid
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOLEXAMEN. 223
dylikt läroverk ådagalagt sådana kunskaper, att han förklarats berättigad till uppflyttning
eller intagning i förenämnda klass och afdelning. Vid olika tillfällen framhöll
farmaceutiska institutets styrelse otillräckligheten af dessa fordringar. Erfarenheten
från examina vid institutet hade nämligen gifvit vid handen, att kunskapsmåttet
i berörda klass vore synnerligen ojämnt, och att de af klassens lärjungar, som
sökte inträda på apotekarebanan, i allmänhet utgjorde klassens svagaste element. Ja,
man kunde vid institutet icke värja sig för intrycket, att i många fall uppflyttningsbetyget
utfärdades under den förutsättning, att ynglingen skulle lämna skolan för
att blifva apotekselev. Dessa olägenheter skulle uppenbarligen kunnat undanrödjas
genom en sådan afslutningsklass med kontrollerad afgångspröfning, som
genom den remitterade motionen nu föreslagits.
Medicinalstyrelsen hyser också den mening, att elever, som genomgått dylik
pröfning, under elevtiden på apotek skulle vida bättre än äldre tiders apotekselever
kunna förskaffa sig nödig mogenhet för att sedan med fördel tillgodogöra sig den
fackutbildning, som lämnas af farmaceutiska institutet. Den tidsvinst, som sålunda
skulle uppstå för apotekseleverna, vore så mycket mera beaktansvärd, som erfarenheten
visat, att befordran på apotekarebanan är synnerligen långsam, hvadan farmaceuterna
ända till vid pass 45 års ålder få tjänstgöra mot så anspråkslös aflöning, att den
icke kan anses stå i lämpligt förhållande till den långa utbildningstid, som följer
med nödvändigheten att aflägga maturitetsexamen, innan elevtjänstgöringen kan börja.
Och då hinder naturligtvis icke skulle finnas för student att ingå på apotekarebanan
och eventuellt genom djupare studier och vetenskaplig farmaceutisk verksamhet
förvärfva sig utsikt till snabbare befordran, så behöfde icke heller farmacien i vårt
land sakna den utsikt till rikare utveckling, hvilken man trott sig ernå genom
föreskriften om aflagd maturitetsexamen såsom villkor för anställning som elev
på apotek.
Då emellertid föreskriften om aflagd maturitetsexamen såsom villkor för
vinnande af anställning såsom elev å apotek börjat så nyligen tillämpas, att icke
någon som helst» erfarenhet hunnit hittills vinnas om dess inflytande på apotekareutbildningen,
torde för närvarande icke någon ändring däri böra vidtagas, helst då
ingen brist synes finnas på personer, hvilka, äfven med nu gällande föreskrifter,
vilja ägna sig åt apotekareyrket.»
Hvad här omnämnda tillämpningsskolor angår, vill det att döma af de
sakkunniges utlåtande synas, som om de nu fastställda inträdesfordringarna äro
högre än behöfligt. Om så är fallet, måste en ändring i nuvarande förhållanden
anses högeligen af behofvet påkallad. Det missförhållande, som här föreligger,
anträffas flerstädes och är af beskaffenhet att böra beaktas. Ofta och med all rätt
har framhållits, att en lärjunge, som ämnar utbilda sig för en verksamhet af mera
praktisk art, ej för länge bör kvarhållas på skolbänken, alldenstund en längre tids
sysslande med nästan uteslutande teoretiskt arbete förtager hågen och intresset för
224
REALSKOLANS ORGANISATION.
praktisk sysselsättning, hvarjämte den tid går till spillo, som bäst och fruktbarast
kunde användas på den speciella utbildningen i och för det tilltänkta lefnadskallet.
Härtill kommer, att de onödigt uppskrufvade kompetensfordringarna äro ägnade att
väcka anspråk, som ej kunna tillfredsställas, och skapa behof, som de med tjänsten
eller yrket förenade förmånerna ej kunna tillgodose.
Vid sådant förhållande vill det förefalla något egendomligt, att åtskilliga
korporationer äflas att för sin rekrytering af nya arbetskrafter uppställa fordringar,
som ej stå i skäligt förhållande till de ifrågavarande tjänsternas art och därmed
förbundna förmåner. Den ursprungliga orsaken till dylika sträfvanden är förmodligen
att söka hos de allmänna läroverken, hvilka ej erbjudit ifrågavarande fackskolor
någon lämplig anknytningspunkt, och hvilka just genom frånvaron af en afslutning
å mellanstadiet lockat en mängd lärjungar, som eljest skulle hafva afgått tidigare,
att släpa sig fram till mogenhetsexamen. Genom detta missförhållande har tilloppet
af studenter blifvit så stort, att de ifrågavarande korporationerna uti den starka
konkurrensen af inträdessökande funnit anledning att söka få kompetensfordringarna
höjda. Härvid hafva emellertid andra faktorer medverkat, som varit mycket kraftiga,
alldenstund de hafva sin rot och sitt upphof i det egna intresset, för hvilket allmänintresset
understundom blifvit undanskymdt. Att märka är, att man sällan ser
sträfvandena för kompetensfordringarnas stegring motiverade med behofvet att höja
yrkessvennens praktiska duglighet. Ändamålet med dessa sträfvanden synes snarare
hafva varit att genom stegrade fordringar på allmänbildning höja kårens sociala
anseende, att genom höga skrankor minska konkurrensen samt att genom stora
kraf på de inträdessökandes teoretiska förbildning göra fackskolelärarens verksamhet
angenämare och förläna honom en högre social ställning. Det är tid på att genom
en omorganisation af de allmänna läroverken och genom en ändring af kompetensbestämmelserna
hämma dylika sträfvanden, innan de vinna ännu större terräng.
Kommittén har jämväl tänkt sig, att betyg öfver aflagd realskolexamen skulle
kunna berättiga till inträde i följande två utbildningsanstalter:
Folkskolelärareseminariernas tredje årsklass. Om inträdesålder och inträdesfordringar,
se bil. II. A. 15.
Ehuru realskolans kurser i de ämnen, hvari folkskolelärareseminarierna meddela
undervisning, ej sammanfalla med hvad som inhämtas i dessas två första årsklasser,
torde dock en lärjunge, som aflagt realskolexamen, i allmänhet innehafva
tillräcklig mognad och tillräckliga kunskaper för att nöjaktigt kunna tillgodogöra
sig undervisningen i seminariernas följande klasser. Huruvida det af kommittén
ifrågasatta sambandet mellan dessa olika slag af läroanstalter skulle föranleda något
tillägg till bestämmelserna angående åldern för inträde i seminarierna, torde ej
behöfva göras till föremål för kommitténs ompröfning. Kommittén har tänkt sig,
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOLEXAMEN.
225
att en på här angifven väg vunnen utbildning jämväl skulle befinnas synnerligen
lämplig för dem, som ämna utbilda sig för blind- och döfstumlärarens kall.
Ifrågasatt järnvägselevkurs. I infordradt utlåtande med anledning af den vid
riksdagen år 1899 ifrågasatta afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium
anför järnvägsstyrelsen den 20 mars 1899:
»För sin del kan styrelsen emellertid icke finna annat, än att den af
motionärerna ifrågasatta afgångsexamen i detta hänseende, hvad det stora flertalet
lägre tjänstemannabefattningar vid linjen angår, är till fyllest, under förutsättning
att den efterföljes af en särskild, teoretisk utbildningskurs inom verket, för hvars
inrättande styrelsen är betänkt på att inom kort vidtaga åtgärder. För de mera
öfverordnade befattningarna vid linjeförvaltningen — från de tekniska bortses naturligen
helt och hållet— synes den emellertid icke såsom regel kunna vara tillräcklig;
och för anställning vid styrelsens egna byråer och vid flertalet af dess kontor
torde den icke heller rätt väl lämpa sig, då eu större allmänbildning här bör
kunna påräknas.»
Vid behandlingen af denna del af kompetensfrågan har inom kommittén erinrats
om den understundom framkastade tanken, att officerarnes, tillhörande armén, och
veterinärernas speciella utbildning skulle vidtaga på ett tidigare åldersstadium, än nu är
fallet. Kommittén anser sig i detta afseende icke böra göra något annat uttalande
än det, att, därest förslag i denna riktning framdeles skulle blifva bragta å bane,
tanken på ett samband mellan de för ifrågavarande yrken afsedda fackskolorna och
realskolan själfmant torde inställa sig.
Med stöd af den utredning, som här ofvan blifvit lämnad, får kommittén
som sin åsikt uttala, att realskolexamen är att anse som en lämplig förberedelse
för följande fackskolor och specialkurser:
1. Tekniska elementarskolorna.
2. Följande kurser-vid Tekniska skolan i Stockholm:
a) Teckningslärarekursen.
b) Byggnadsyrkesskolan.
c) Maskinyrkesskolan.
3. Falu bergsskolas öfre afdelning.
4. Filipstads bergs element ar skol as högre afdelning.
5. Skogsinstitutets lägre kurs.
6. Göteborgs handelsinstituts tvååriga kurs.
7. Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs.
8. Sjökrigsskolan.
9. Ultuna landtbruksinstitut.
20
226
REALSKOLANS ORGANISATION.
10. Alnarps landtbruksinstitut.
11. Postelevkursen.
12. Telegraf elevkursen.
13. Tandläkareinstitutet.
14. Farmaceutiska institutet.
15. Folkskolelärareseminariernas tredje årsklass.
16. Ifrågasatt järnvägselevkurs.
Tilläggas bör, att kommittén naturligen icke tänkt sig, att realskolexamen
skulle vara enda vägen till ifrågavarande skolor. Först och främst är påtagligt,
att studentexamen såsom en högre examen måste, där ej särskilda omständigheter,
såsom åldersförhållanden, lägga hinder i vägen, medföra samma kompetens som
realskolexamen. Vidare kan man tänka sig, att andra läroanstalter än realskolan
i ett eller annat fall erhålla rätt att dimittera till någon af dessa skolor. Slutligen
återstår den utvägen att medgifva rätt till inträde på grund af anställd inträdespröfning.
Ehuru hithörande frågor icke falla under kommitténs ompröfning, vill
kommittén likväl uttala önskvärdheten däraf, att kompetensbestämmelserna ej göras
så snäfva, att all möjlighet till utbildning i här omnämnda läroanstalter blir en
yngling betagen allenast därför, att han af yttre omständigheter hindrats att aflägga
den föreslagna examen. Af meddelade upplysningar framgår, att åtskilliga fackskolor
haft sina bästa elever bland sådana lärjungar, som utgått från folkskolan
och därefter vid sidan af arbetet för sin utkomst tillägnat sig nödig teoretisk för.
bildning. I sammanhang härmed anser sig kommittén böra framhålla den stora
betydelsen af det afsevärda antal läroanstalter af allehanda slag, hvilka äro inrättade
för att bereda särskildt sådana lärjungar, som varit hänvisade till folkskolan, möjlighet
att förkofra sina kunskaper. Vidare bör ej förglömmas, att folkskolan själf visar
en stark och framgångsrik sträfvan att genom utvidgningar uppåt sätta sig ett högre
bildningsmål före. Trots det lätt förklarliga intresse, kommittén hyser för den
föreslagna realskolans framtida utveckling, skulle kommittén högeligen beklaga,
om realskolexamen komme att få en allenahärskande betydelse och verka förlamande
på sådana bildningssträfvanden, på hvilkas förhandenvaro uppmärksamheten här
ofvan blifvit riktad.
Huruvida för öfrigt examen i något särskildt fall bör vara kvalificerad, om den
inträdessökande skall hafva betyget godkänd i franska eller teckning eller i vissa
bestämda läroämnen, allt detta är frågor, som i de olika fallen uteslutande böra
bedömas från fackbildningssynpunkt, hvadan det ej tillkommer kommittén att i detta
afseende afgifva yttrande.
II. För män afsedda tjänstebefattningar.
Nu gällande fordringar för tillträde till sådana tjänstebefattningar, för hvilkas
erhållande realskolexamens afläggande enligt kommitténs mening bör uppställas som
villkor, finnas angifna i bil. II. B. 1—5.
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOLEXAMEN.
«7
A. Allmänna läroverken.
Angående nuvarande villkor för anställning som musiklärare och teckningslärare
vid de allmänna läroverken, se bil. II. B. i. a och b. De skäl, hvilka föranledt
kommittén att föreslå, att fordringarna på allmänbildning för erhållande af nämnda
befattningar skola höjas, finnas angifna i grunderna till vederbörande paragraf i
läroverksstadgan.
Kommittén har förut uttalat den meningen, att fordringarna för tillträde till
teckningslärarekursen vid Tekniska skolan i Stockholm böra höjas till betyg öfver
aflagd realskolexamen. Då, såsom sid. 226 påpekats, tillträde till nämnda utbildningskurs
jämväl bör beviljas på grund af andra kunskapsprof än realskolexamen,
torde densamma komma att anlitas dels af sådana lärjungar, som aflagt realskolexamen,
dels af sådana, som icke undergått nämnda pröfning. Enligt kommitténs här framställda
åsikt skulle endast elever af den förra gruppen, hvilka genomgått ifrågavarande
kurs, vara kompetenta att söka anställning som teckningslärare vid de allmänna
läroverken. Frågan om villkoren för dylik anställning vid folkskolelärareseminarierna
och privata läroanstalter faller ej inom omfånget för kommitténs
uppdrag.
B. Landsstaten.
För anställning som landskontorist och landskanslist finnas för närvarande,
såvidt kommittén har sig bekant, inga särskilda kompetensfordringar angifna. Angående
vilkoren för anställning som länsman, se bil. II. B. 2.
För erhållande af dessa tjänster synes den allmänbildning, som genom afgångsbetyg
från folkskolan vitsordas, vara tillräcklig. I verkligheten torde emellertid
förhållandena gestalta sig annorlunda. Numera äro anspråken i detta afseende icke
oväsentligt stegrade, och äfven på detta område har den förut anmärkta tendensen att
skrufva upp fordringarna till betyg öfver undergången mogenhetspröfning sökt göra
sig gällande. Ja, förslag hafva framkommit att som kompetensvillkor för en eller
annan af dessa befattningar föreskrifva en vid universiteten ifrågasatt lägre juridisk
examen.
Då, enligt hvad sakkunnige upplyst, den föreslagna examen vitsordar ett för
dessa befattningar tillräckligt mått af allmänbildning,*) synes det angeläget, att kommitténs
här nedan gjorda framställning vinner afseende, enär eljest fara är för handen,
att ofvannämnda sträfvanden med afseende på kompetensfordringarnas höjning till
studentexamen kunna komma att krönas med framgång.
*) Jfr. äfven Andra Kammarens första tillfälliga utskotts n:o i utlåtande (n:o 15) vid riksdagen
år 1899, sid. 17.
228
REALSKOLANS ORGANISATION.
C. Statens järnvågar.
Angående villkoren för anställning som järnvägstjänsteman, se bil. II. B. 3.
Om dessa bestämmelser, i hvilka intyg om kunskaper i ett visst antal ämnen
föreskrifvas som kompetensvillkor, gäller hvad kommittén sid. 219—220 anfört om
villkoren för tillträde till landtbruksinstituten och postelevkursen. Här må endast
tilläggas, att dylika stadganden skulle vara oförklarliga, därest de ej finge betraktas
som en yttring af den rådvillhet, hvari vederbörande myndigheter varit försatta
därigenom, att någon å lämpligt stadium afslutad kurs ej varit vid de allmänna
läroverken anordnad.
D. Tullstaten.
Angående villkoren för anställning som tulltjänsteman, se bil. II. B. 4.
I infordradt utlåtande med anledning af den vid riksdagen år 1899 ifrågasatta
afgångsexamen å de allmänna läroverkens mellanstadium anför generaltullstyrelsen
den 27 mars 1899:
»Oaktadt sålunda dessa (af styrelsen i skrifvelsen förut angifna) anspråk
måste, enligt styrelsens åsikt, ställas på en tulltjänsteman, oafsedt hvilken grad han
tillhör, vill styrelsen dock icke bestrida, att den i motionerna föreslagna afslutningsexamen
kan, helst om däri ingår, jämte öfriga ifrågasatta ämnen, äfven franska
språket samt större fordringar, än som beräknats, ställas på modersmålets behandling,
anses i och för sig medföra tillräcklig teoretisk förbildning för anställning
såsom tulltjänsteman.»
E. Riksbanken.
Angående villkoren för anställning som riksbankst jåns teman, se bil. II. B. 5.
De med dylik anställning förenade göromålen äro påtagligen ej af den art,
att de förutsätta det mått af skolbildning, som i mogenhetspröfningen vitsordas.
Då för några af dessa befattningar behofvet af en speciell utbildning är påtagligt,
och då öfver hufvud taget en yngling, som befinner sig i det åldersstadium,
vid hvilket den föreslagna realskolexamen är afsedd att afläggas, i allmänhet
ej kan anses hafva ernått den mognad i omdömet, som för bestridande af
dessa statstjänster erfordras, kan det i detta fall uppenbarligen ej vara fråga om
en omedelbar öfvergång från realskolan. Kommittén har därför endast afsett, att
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOLEXAMEN. 229
det matt af allmänbildning, som genom nämnda pröfning vitsordas, skall stadgas
som erforderligt och naturligen i så fall anses tillräckligt för tillträde till ofvannämnda
anställningar, hvilket visserligen icke hindrar, att annan, mera speciell utbildning
kan och i de flesta fall jämväl bör som kompetensvillkor föreskrifvas.
Ehuruväl det ej tillkommer kommittén att behandla kompetensfrågan från fack,-bildningens synpunkt — annat än i fråga om tjänster vid de allmänna läroverken
— anser sig dock kommittén böra påvisa, hurusom den tid, som förflyter mellan
realskolexamens afläggande och tjänsteanställningen, kan utfyllas med en gagnelig
och för de olika befattningarna särskildt afpassad verksamhet. Så hafva de blifvande
tecknings- och musiklärarne att genomgå sina kurser vid Tekniska skolan och
Musikaliska akademiens musikkonservatorium, arbete å länsmans-, häradsskrifvareeller
kronofogdekontor bör enligt kommitténs mening vara en lämplig förberedelse
för inträde i landsstaten, och genomgång af en för ändamålet afpassad praktisk
utbildningskurs torde lämpligare förbereda för inträde vid statens järnvägar, i tullstaten
och riksbanken än fortsatta studier vid de allmänna läroverken.
Kommittén befarar emellertid, att förslaget om ett samband mellan realskolexamen
och särskildt sådana befattningar, för hvilka undergången mogenhetspröfning
för närvarande är som kompetensvillkor föreskrifven, kommer att mötas
af invändningar af den art, som generaltullstyrelsen framställt i ofvannämnda, med
anledning af 1899 års läroverksmotioner af vederbörande riksdagsutskott infordrade
utlåtande. Nämnda myndighet anför, hurusom visserligen den ifrågasatta examen
i allmänhet kan anses innebära en tillräcklig teoretisk förberedelse för anställning
som tulltjänsteman, men att å andra sidan en 15 å 16 års yngling icke nått den
förståndets och omdömets utveckling, som för fullgörande af de med tjänsten förenade
åliggandena äro erforderliga, hvadan han enligt styrelsens mening bör fortsätta
sina skolstudier ännu några år, eller till dess han aflagt mogenhetsexamen,
samt vidare att, därest en lärjunge med det mindre mått af skolkunskaper, som
genom den tilltänkta examen skulle vitsordas, finge anställning i tullverket, han
sedermera vid täflan med dem, som aflagt mogenhetsexamen, skulle komma att stå
tillbaka och sålunda få åtnöjas med någon af de mera anspråkslösa befattningarna
inom verket.
Dylika åsikter framskymta äfven i andra myndigheters utlåtanden och äro i
själfva verket så allmänt gängse, att det är att befara, att de skulle komma att
inverka på lösningen af den föreliggande frågan, därest deras rätta innebörd ej
blefve påvisad.
Såsom ofvan blifvit framhållet, är det äfven kommitténs mening, att den,
som vid beräknad ålder aflagt realskolexamen, ännu är för ung för att uti ifrågavarande
tjänster anställas. Men den slutsats, som generaltullstyrelsen af detta förhållande
dragit, eller att ynglingen för vinnande af erforderlig mognad skall hänvisas
till fortsatta studier i och för mogenhetsexamen, kan kommittén icke godkänna,
alldenstund i detta fall liksom i allmänhet, där tillräckliga teoretiska kun
-
230
REALSKOLANS ORGANISATION.
skaper äro inhämtade, det sunda praktiska förstånd, som för bedömande af olika
förekommande fall erfordras, kan vinnas på andra och lämpligare vägar än genom
fortsatta studier vid de allmänna läroverken. Så till exempel vill det synas, som
om, under i öfrigt lika förutsättningar, den, som efter aflagd realskolexamen
genomgått handelsinstitut och möjligen något år varit anställd i praktisk verksamhet,
skulle med afseende på såväl den erforderliga förståndsmognaden som de inhämtade
kunskaperna vara väl så rustad för inträde i tullstaten eller riksbanken
som den, hvilken användt en lika lång utbildningstid till studier för mogenhetsexamen.
Hos den allmänhet, som kommit i närmare beröring med tullverket och
förvärfvat sig en på egen erfarenhet grundad kännedom om det sätt, hvarpå
ärenden rörande tullbehandling handläggas, lär ock den meningen vara tämligen
gängse, att tulltjänstemännen framför allt behöfva en teoretisk specialutbildning,
som icke kan meddelas inom de allmänna läroverken. Äfven från statens synpunkt
torde behofvet af en så fackmässig utbildning af tulltjänstemännen som möjligt
vara i ögonen fallande, då det gäller rekryteringen af ett verk, som handhafver
dess förnämsta inkomstkälla. *)
*) Inom fackmannakretsar synes åsikten om nödvändigheten af en speciell utbildning för tulltjänstemannen
blifva alltmera allmän. I en till generaltullstyrelsen inlämnad, sedermera till kommittén för granskning
af tullverkets stater remitterad skrifvelse anför interimstyrelsen för Sveriges allmänna tull tjänstemannaförening
på uppdrag af första allm. svenska tulltjänstemannamötet i Jönköping 1900 bland annat följande:
»De viktigaste frågor, som af mötet behandlades, rörde utbildningen och vidmakthållandet af tjän
stemännens
kompetens för sitt alltid ansvarsfulla och ofta synnerligen grannlaga arbete. I detta afseende
hade vid flere tillfallen dels inom tjänstemannakåren gjorts gällande behofvet af en allsidigare utbildning
i tullgöromålen, såväl med hänsyn till ökade insikter som för vinnande af en likformigare befordran, dels
äfven från den trafikerande allmänhetens sida försports klagomål, hvilka mötet till en viss grad måste erkänna
icke saknat befogenhet. Anledningen härtill vore att söka i den moderna industriens hastiga utveckling
och importens jämsides därmed fortgående tillväxt såväl kvalitativt som kvantitativt, i det nya
och mången gång förut alldeles okända varuslag ständigt tillkomme, hvarigenom allt större anspråk ställdes på
de i packhusen tjänstgörande. Då emellertid tjänstemännen icke erhållit en för alla likartad grundläggande
utbildning, och då de enda allmänt tillgängliga rättesnörena för tullbehandlingen utgjordes af tulltaxan och
K. generaltullstyrelsens rundskrifvelser, vore det oundvikligt, att den individuella uppfattningen vid varubedömandet
finge ett alltför stort spelrum, och att i följd däraf tullbehandlingen måste blifva mer än nödigt
ojämn och olikartad. För att afhjälpa detta missförhållande, som vore ''till icke mindre skada för den inhemska
industrien än till förfång för allmänhetens och statsverkets intressen, ville mötet framhålla önskvärdheten
af att en elevkurs blefve inrättad i tullverket — i likhet med hvad redan vore förhållandet i
post- och telegrafverken och, enligt uppgift, jämväl vid några främmande länders tullinstitutioner. Denna
elevkurs skulle afse att bibringa tjänstemännen en så vidt möjligt fullt fackmässig utbildning och i kraft
af denna utbildning ställa dem bättre rustade än hittills inför uppgiften att själfständigt, med god omdömesförmåga
och säkerhet handlägga särskilt de mången gång svåra tullbehandlingsgöromålen.» Jfr.
för öfrigt åtskilliga uttalanden i »Notiser från tullverket». Att behofvet af en mera fackmässig utbildning
för tulltjänstemännen af vederbörande blifvit uppmärksammadt, därför talar den omständigheten, att statsanslag
beviljats en vid svenskt industri- och handelsmuseum nyligen inrättad, för tulltjänstemän särskildt
afsedd föreläsningskurs.
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOLEXAMEN. 23I
Det andra skälet, som generaltullstyrelsen till stöd för sitt afstyrkande utlåtande
anfört, eller påståendet, att vid tjänstetillsättningar den, som genomgått realskolan,
skulle komma att stå tillbaka för sådana kamrater, som aflagt mogenhetsexamen, kan
kommittén icke heller gilla. Om man bortser från de hänsynstaganden, som betingas
af anciennitetsprincipen, finnes vid besättandet af sådana tjänster, där verksamheten
är af öfvervägande praktisk art, endast en berättigad befordringsgrund,
nämligen den praktiska dugligheten, allt under förutsättning, att den teoretiska
kompetens, som i hvarje fall kan anses behöflig, är för handen. Påstår man nu,
att den realskolebildade tjänstemannen i konkurrensen skulle blifva underlägsen den,
som aflagt mogenhetsexamen, så vill detta med andra ord säga, att den enda eller
väsentliga faktor, som är bestämmande för den praktiska dugligheten, skulle vara
att söka i det mått af skolbildning, som var för handen vid inträdet i verkets tjänst.
Kommittén vill emellertid föreställa sig, att tullstaten i detta afseende icke intager
någon särställning, utan att där liksom på öfriga områden den praktiska dugligheten,
där tillräcklig teoretisk förbildning förefinnes, i första hand bestämmes af
andra faktorer, såsom medfödd håg och fallenhet, arbetsförmåga, ordningssinne,
pliktkänsla, ordentlighet i lefvernet o. s. v. Och ingen giltig grund finnes för det
antagandet, att de, som aflagt realskolexamen, skulle i dessa afseenden komma att
visa sig underlägsna sina kamrater. Under sådana förhållanden torde kommittén
hafva fog för sin åsikt, att den föreslagna medborgerliga examen jämte en därpå
följande specialkurs är att anse som en lämpligare kompetensfordran för inträde i
tullverket än den nu föreskrifna mogenhetsexamen.
Hvad kommittén sålunda anfört, är att betrakta som en på ett enskildt fall
genomförd tillämpning af dess allmänna uppfattning, att fordringarna på allmänbildning
ej få sättas högre, än nödigt är, på det att större utrymme må kunna
lämnas åt fackbildningen. I den »gamla goda tiden» med dess enklare kulturförhållanden
voro krafven på fackmässiga insikter och färdigheter ej större, än
att den unge i lugn och ro kunde fortsätta sin allmänna utbildning till ett jämförelsevis
framskridet stadium. Den andliga mognad, han därvid förvärfvat, var
förberedelse nog äfven för inträde på praktiska lefnadsbanor. Det är denna tid, då
den unge studenten ansågs »duglig till allting», som återspeglas i vår nuvarande läroverksorganisation,
liksom i åtskilliga nu föreskrifna eller icke sällan föreslagna kompetensbestämmelser.
Men tiderna hafva ändrats. Ju rikare odlingen är, desto kraftigare
verkar lagen om arbetets fördelning, desto kännbarare framträder behofvet af
specialisering och fackmässig utbildning. På det praktiska verksamhetsområdet är
det ej längre nog med det utvecklade omdömet, som för öfrigt kan vinnas på
många vägar; det kräfves därjämte en teoretisk yrkesinsikt och särskilda färdigheter,
hvilkas bibringande icke faller inom omfånget för de allmänna läroverkens
uppgift. Det är i dessa ändrade kulturförhållanden, man har att söka anledningen
till det numera icke ovanliga — visserligen mycket öfverdrifna — påståendet, att
den unge studenten »icke är duglig till någonting».
232 REALSKOLANS ORGANISATION.
De förhållanden, under hvilka vi lefva, göra det till en oafvislig plikt att
tillse, det tid och kraft och penningar icke i onödan förspillas. Det kan då vara
skäl att till allvarlig ompröfning upptaga den frågan, huruvida icke den lärdomsutstyrsel,
i hvilken man understundom älskar att kläda våra ynglingar, i många fall
kan anses som en öfverflödig utgiftspost, hvilken utan men kan indragas.
Vid behandlingen af kompetensfrågan har inom kommittén ifrågasatts, att
realskolexamen genom lagstadgade bestämmelser borde anvisas som en lämplig
kunskapsfordran för erhållande af åtskilliga andra befattningar, såsom förmansskap
vid vissa statens verkstäder, lägre polisbefäl, vissa befattningar vid fångvården m. fl.
andra platser, som för närvarande kunna besättas och ofta blifva besatta med personer
ur den folkskolebildade kroppsarbetarens klass. Vid en undersökning af hithörande
förhållanden har kommittén kommit till den uppfattningen, att statens
intressen genom ett sådant befordringssystem blifvit väl tillgodosedda, och finner
därför ej anledning att göra något uttalande i nämnda riktning. Snarare vill det
synas kommittén, som om det läge något synnerligen tilltalande däruti, att personer,
som ej haft tillfälle att förvärfva annan skolbildning än den, folkskolan meddelar,
genom energi och pålitlighet, duglighet och förmåga att på egen hand förkofra sitt
vetande kunna på denna väg rycka fram till jämförelsevis öfverordnade befattningar
i statens tjänst.
Oafsedt öfriga kompetensbestämmelser, som kunna befinnas erforderliga, anser
kommittén alltså, att afläggandet af realskolexamen bör göras till villkor för anställning
såsom:
1. Musiklärare vid de allmänna läroverken.
2. Teckningslärare vid de allmänna läroverken.
3. Landskontorist.
4. Landskanslist.
5. Länsman.
6. Järnvägstjänsteman.
7. Tulltjänsteman.
8. Riksbankstjänsteman.
Uppenbart är, att äfven i detta fall studentexamen eller till äfventyrs andra
högre kunskapsprof, äfvensom sådana, som fullt motsvara realskolexamen, böra medföra
samma kompetens som denna.
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD RF.ALSKOLEXAMEN.
±33
III. För kvinnliga lärjungar afsedda läroanstalter.
Att kommittén ansett sig böra afgifva utlåtande i fråga om kvinnliga lärjungars
kompetens, torde befinnas vara en helt naturlig följd af den omständigheten, att
kommittén föreslagit upprättandet å vissa orter af samskolor, som äro afsedda att
föra lärjungarne fram till realskolexamen. Uppenbart är emellertid, att det yttrande,
kommittén härvid har att afgifva, icke kan afse andra lärjungar än dem, som aflagt
nämnda examen. Huruvida åter afgångsbetyg från de efter mönstret af statens normalskola
i Stockholm inrättade läroverken för flickor, utan föregående offentligen kontrollerad
examen, fortfarande bör medföra samma kompetens som för närvarande,
och ytterligare, huruvida dylikt betyg bör berättiga till inträde i öfriga skolor, för
hvilka realskolan ansetts böra utgöra en lämplig teoretisk förberedelse — detta är
frågor, som icke falla inom omfånget för kommitténs uppdrag.
Det torde då först och främst vara påtagligt, att kvinna, som aflagt realskolexamen,
bör hafva tillträde till sådana för bägge könen tillgängliga fackskolor, till
hvilka realskolan i den föregående utredningen befunnits böra dimittera.
Dessa skolor och kurser äro:
Tecknings!ärar ekursen vid Tekniska skolan i Stockholm. Om inträdesålder och
inträdesfordringar, se bil. II. A. 2. a.
Göteborgs handelsinstituts tvaariga kurs. Om inträdesålder och inträdesfordringar
se bil. II. A. 6.
Schariaus handelsinstituts tvaariga kurs. Om inträdesålder och inträdesfordringar,
se bil. II. A. 7.
Postelevkursen. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. A. it.
Tandläkareinstitutet. Om inträdesfordringar, se bil. II. A. 13.
Farmaceutiska institutet. Om inträdesfordringar, se bil. II. A. 14.
Folkskolelärareseminariernas tredje årsklass. Om inträdesålder och inträdesfordringar,
se bil. II. A. 15.
Då vidare de ifrågasatta samskolorna äro afsedda att å de orter, där de upprättas,
ersätta behofvet af högre flickskolor, vill det synas både billigt och rättvist,
att realskolexamen för kvinnor medför samma kompetens, som hittills åtföljt afgångsbetyg
från nämnda läroanstalter, med hvilka realskolorna i afseende på målet för
undervisningen kunna anses i det hela jämnställda.
På grund häraf bör aflagd realskolexamen lämna kvinna tillträde till:
Telegraf elevkursen. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. A. 12.
Gymnastiska centralinstitutet. Om inträdesålder och inträdesfordringar se bil
II. A. 16.
Om de af kommittén föreslagna samskolorna komma till stånd, är det att
förutse, att de skola så till vida inverka på de enskilda läroanstalterna för
3°
REALSKOLANS ORGANISATION.
kvinnlig ungdom, att dessa för sig uppställa samma slutmål som samskolorna.
Skulle detta blifva händelsen, torde realskolexamen komma att framdeles föranleda
vissa jämkningar i inträdesfordringarna till
Högre lärarinneseminariet. Om nu gällande inträdesfordringar, se bil. II. A. 17.
Vid första påseendet synes en dylik åtgärd näppeligen vara verkställbar, då
realskolans frivilliga kurs i franska på långt när icke kan anses motsvara de för
inträde i denna läroanstalt uppställda fordringarna i nämnda ämne. Kommittén
anser emellertid icke oantagligt, att högre lärarinneseminariet, där franskan för närvarande
är obligatorisk, under det att tyska eller engelska kan bortväljas, inom
den närmaste framtiden kommer att vidtaga ändringar i den riktning, att alla de
främmande språken i fråga om lärjungarnas bortväljningsrätt blifva likställda. En
dylik reform synes nämligen vara påkallad af den omständigheten, att franskan
numera icke kan anses som ett oundgängligt moment i allmänbildningen, vare sig
det gäller män eller kvinnor. Den uppfattningen, att franskan ej längre bör intaga
en dominerande ställning, har vunnit utbredning äfven bland representanterna för
den kvinnliga undervisningen och inverkat på språkundervisningens anordning i
flickskolorna. Dessa ändrade förhållanden måste i sin ordning återverka på högre
lärarinneseminarium, där den anordning, som åt franskan bereder en rangplats,
återspeglar en äldre tids bildningsbehof. Nämnda läroanstalt bör nämligen till hela
sin läggning organiseras med hänsyn till de skolor, för hvilka den är afsedd att
utbilda lärarinnor. Vid sådant förhållande är att förutse, att, då studiet af två
främmande språk vid seminariet är till fyllest, franskan kommer att förlora sin
obligatoriska ställning, och under denna förutsättning torde en jämkning i högre
lärarinneseminariets inträdesfordringar med hänsyn till den föreslagna realskolexamen
icke möta svårigheter. Kommittén anser sig jämväl böra framhålla, att den ifrågasatta
förändringen i språkens ställning torde blifva af behofvet påkallad särskild! med
hänsyn därtill, att högre lärarinneseminariet enligt kommitténs förslag äfven skulle
få till uppgift att utbilda lärarinnor vid de ifrågasatta samskolorna, där behofvet af
lärarekrafter i tyska och engelska måste blifva vida större än i franska.
Kommittén anser på grund af den lämnade utredningen, att kvinnlig lärjunge,
som aflagt realskolexamen, bör äga tillträde till följande fackskolor och specialkurser:
1. Teckningslärarekursen vid Tekniska skolan i Stockholm.
2. Göteborgs handelsinstituts tvååriga kurs.
3. Schartaus handelsinstituts tvååriga kurs.
4. Postelevkursen.
5. Tandläkareinstitutet.
6. Farmaceutiska institutet.
7. Folkskolelärareseminariernas tredje årsklass.
8. Telegrafelevkursen.
9. Gymnastiska centralinstitutet.
KOMPETENS PÅ GRUND AF AFLAGD REALSKOLEXAMEN.
235
IV. För kvinnor afsedda tjänstebefattningar.
Kommittén föreslår, att den allmänbildning, som genom realskolexamen vitsordas,
må anses tillräcklig för anställning vid:
1. Statens järnvägar. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. B. 3.
2. Postsparbanken. Om inträdesålder och inträdesfordringar, se bil. II. B. 6.
Med afseende på villkoren för erhållande af dessa tjänster gäller hvad kommittén
här ofvan, sid. 233, i fråga om fordringarna för inträde i den kvinnliga
telegrafelevkursen anfört. Frågan, huruvida utöfver realskolexamen någon speciell
utbildning kan befinnas erforderlig, torde icke af kommittén böra tagas under ompröfning.
V. Enskild anställning.
Kommittén har sökt att beräkna, huru många manliga lärjungar efter aflagd
realskolexamen skulle komma att öfvergå till de statstjänster samt offentliga eller
under offentlig kontroll ställda fackskolor, som här ofvan blifvit omnämnda, och
därvid ^funnit, att antalet af dessa lärjungar årligen skulle komma att uppgå till
omkring 300. Nu utvisar emellertid den officiella statistiken, att antalet af dem, som
afgå från de allmänna läroverkens mellanklasser utan att fortsätta sina skolstudier
vid annat allmänt eller enskildt läroverk eller fackskola eller under enskild handledning,
uppgår till omkring halftannat tusen. Om då realskolan kommer att motsvara
sitt ändamål, så att dess afgångsexamen blir en samlingspunkt för flertalet
lärjungar af denna senare kategori, är påtagligt, att det öfvervägande antalet examinerade
kommer att fortsätta på andra banor än dem, som här ofvan blifvit
anvisade. Dessa komma att mera omedelbart öfvergå till olika yrken, såsom landtbruk,
^handel, sjöfart, industri, handtverk, bergsbruk, samt till anställning vid enskilda
järnvägar, banker, försäkringsrörelse in. m. För dessa lärjungar torde emellertid
den föreslagna kompetensen vara af medelbart gagn. Ty den officiella värdering,
som genom kompetensbestämmelserna åsättes examen, skall gifva åt densamma högre
kurs i den allmänna uppfattningen, så att den äfven vid enskild anställning blir
betraktad som en viktig merit. Det är bland annat på grund af detta förhållande,
som kompetensfrågans lösning kommer att utöfva en icke oväsentlig inverkan på
den föreslagna realskolans framtida utveckling.
KAP. III.
Gymnasiets
organisation
och mål.
Gymnasiets
själfständigare
ställning.
Gymnasiets organisation.
Allmänna grunder.
Kommittén har i kap. I föreslagit, att de fyra öfre årsklasserna af det allmänna
läroverket skola organiseras som ett gymnasium, omfattande fyra årskurser eller
ringar och utgörande en öfverbyggnad på realskolans -fem lägre klasser. Enligt
kommitténs förslag skola alltså sistnämnda klasser utgöra ett gemensamt underlag
för realskolans sjette klass och det fyraåriga gymnasiet. Under det att den förra,
som leder till realskolexamen, har till uppgift att afsluta och afrunda den bildning,
som i de fem lägre klasserna blifvit inhämtad, har det senare, som leder
till studentexamen, till ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid
universitet eller högre tillämpningsskola utbildas. Då emellertid det väsentligaste
af de kunskapsmoment, som blifvit förlagda till sjette klassen, i en eller annan form
ingår i den lärokurs, gymnasiet i öfverensstämmelse med nämnda syfte har att bibringa,
kan gymnasiet, med fullföljande af sitt egentliga mål och utan förfång för
detsamma, jämväl fylla sjette klassens ofvan angifna uppgift. Den lärjunge, som
aflägger studentexamen, bör alltså hafva inhämtat såväl den medborgerliga som den
grundläggande vetenskapliga bildning, hvilkas bibringande är det högre allmänna
läroverkets mål.
Vid ett flyktigt betraktande kan måhända synas, som om den organisation
och det mål, som för gymnasiet föreslagits, så nära öfverensstämde med den nuvarande
anordningen af läroverkets högre stadium, att däri nästan ingen annan
ändring blifvit vidtagen, än att åt de fyra öfverstå årsklasserna återgifvits deras
gamla, ännu ej helt utdöda namn »gymnasium». Sedan gymnasium och trivialskola
år- 1849 sammanslogos till en läroanstalt, hafva nämligen sjette och sjunde
klasserna, utan att genom någon examen vara skilda från det lägre skolstadiet,
dock alltjämt betraktats såsom läroverkets gymnasialafdelning, där företrädesvis lärare
med högre kompetens, lektorer, undervisa, och där lärjungarne, i dagligt tal
ALLMÄNNA GRUNDER.
237
ännu ofta kallade »gymnasister», speciellt förberedas för akademiska studier. Lägges
härtdl, att man genom större antal skriftliga arbeten, äfvensom genom månadslön
sökt främja själfverksamheten hos de äldre lärjungarne, samt att några af de bestämmelser,
som röra ordning och tukt, taga hänsyn till den omständigheten, huruvida
lärjungen tillhör någon af de fem lägre eller någon af de fyra högre klasserna,
torde den hufvudsakliga skillnaden mellan nämnda stadier af det nuvarande allmänna
läroverket vara angifven.
De olikheter, som här blifvit påpekade, äro emellertid af yttre och mindre
väsentlig art. Någon inre, af själfva organisationen betingad gränsskillnad mellan
de båda skolstadierna finnes för närvarande ej.
Såsom ä annat ställe Påvisats> upptager den nu fastställda undervisningsplanen
för fjärde och femte klasserna åtskilliga till den grundläggande vetenskapliga bildningen
. hörande ämnen och lärostycken, hvadan med afseende på undervisningens
mål någon bestämd skillnad mellan nämnda klasser och de fyra följande ej förefinnes.
I den af kommittén föreslagna organisationen erhålla däremot det lägre
och det högre stadiet skilda bildningsuppgifter. Realskolan har uteslutande till
ändamål att bibringa allmän bildning, gymnasiet är alltigenom planlagdt i syfte
att grundlägga vetenskaplig bildning.
I den nuvarande läroverksorganisationen inträder linjedelningen redan i fjärde
klassen, hvilket tydligt angifver, att specialbildningen redan på denna punkt tagit
sin början. Äfven i detta afseende äro fjärde och femte klasserna för närvarande
hkstallda med de följande. Enligt kommitténs förslag är realskolan däremot alltigenom.
enhetligt anordnad och sålunda en allmänbildande läroanstalt, hvaremot
gymnasiet är deladt i linjer, latin- och realgymnasiet, och redan därigenom att
anse som en specialbildningsanstalt. Sålunda är äfven i detta hänseende en bestämd
gräns dragen mellan läroverkets olika stadier.
^a £run(^ ^ar °fvan anförda förhållanden är öfvergången till sjette klassen
för närvarande att anse som en vanlig flyttning mellan tvenne klasser, och lärjungarne
hafva alltså i själfva organisationen ingen särskild uppfordran att till allvarlig ompröfning
.upptaga frågan om den framtida lefnadsbanan samt att eftertänka, huruvida
de äga nödiga inre och yttre förutsättningar att taga sig fram på de lärda studiernas
ofta mödosamma stråt. Följden häraf är, såsom å annat ställe framhållits, att läroverkets
högre stadium anlitas af åtskilliga lärjungar, som visserligen kunnat blifva
dugliga och framstående arbetare på andra verksamhetsområden, men icke väl lämpa
sig för de uppgifter, som ett .grundläggande vetenskapligt studium ålägger dem.
Organiseras åter läroverken i öfverensstämmelse med kommitténs förslag, blifva
lärjungarne vid slutet af femte klassen ställda inför ett val, som kräfver ett omsorgsfullt
öfvervägande, enär det är af väsentlig betydelse för deras blifvande lefnadskall.
Da de hunnit till nämnda stadium, erhålla de en maning att med sig själfva och
sina målsmän gå till råds, huruvida de skola ställa sina steg mot det närmare och
skönjbarare målet, realskolexamen, eller det fjärmare liggande, studentexamen. Välja
238
GYMNASIETS ORGANISATION.
Gymnasiet
deladt i två
stadier.
de det förra, hafva de utsikt att efter jämförelsevis kort tid kunna träda ut på
yrkenas och näringarnas vidsträckta arbetsfält; välja de det senare, af mången högre
ansedda, måste de underkasta sig afsevärda uppoffringar af tid och penningar,
som ofta ej motsvaras af de förmåner, den sent omsider erhållna anställningen erbjuder
dem. I betraktande af den materiella odlingens snabba utveckling och det
alltjämt stigande anseende, verksamheten på detta område tillvinner sig, är det
sannolikt, att det stora flertalet lärjungar, som icke hafva särskild håg och fallenhet
för mera vetenskapliga studier, skola föredraga att med den tidigare afgångsexamen
afsluta sin skolgång, och att sålunda gymnasiet framdeles skall komma att erhålla
ett för dess speciella uppgift mera valdt lärjungematerial. Visserligen torde aldrig
med säkerhet kunna förebyggas, att icke mången individ tager miste om sin kallelse
och af fåfänga, öfverskattning af egen förmåga eller annan anledning gagnlöst dragés
in på den lärda banan. Men att sådana misstag efter införande af den här föreslagna
organisationen skola blifva mindre allmänna än hittills, da studentexamen
utgjort det enda skönjbara målet för studierna vid läroverket, därför torde såväl
det ständigt växande behofvet af tidigt utbildad praktisk arbetskraft som målsmäns
och lärjungars omtanke om egna välförstådda intressen utgöra en god borgen.
Klart är emellertid, att man'' med lärjungar, som i medveten uppfattning om
stegets betydelse, af håg och anlag därtill förmådda, valt de lärda studiernas väg,
kan drifva undervisningen på ett helt annat, mera intensivt och för ändamålet direkt
lämpadt sätt, än om klassen till stor del utgöres af individer, hvilkas begåfning
och intresse ligga åt helt annat håll, men som af yttre anledningar lockats att söka
sträfva sig fram till studentexamen. Den maning för praktiskt anlagda lärjungar
att tidigare afgå, som ligger i det af kommittén föreslagna systemet, gör det möjligt
att för de å gymnasiet fortsättande, särskilt åt det teoretiska hållet begåfvade
lärjungarne mera än hittills tillämpa en på själfverksamhet och på uppfostran till
vetenskapligt arbete syftande metod.
Af det anförda framgår, att i fråga om den nuvarande läroverksorganisationen
benämningen gymnasium snarare borde tillkomma de sex än de fyra öfre klasserna.
I den organisation, kommittén föreslagit, intager däremot det fyraåriga öfverstadiet
en själfständigare ställning och skiljer sig från realskolan i flere afseenden, särskilt
i fråga om organisation, mål och lärjungematerial.
Af skäl, som nedan (sid. 262 o. följande) närmare utvecklas, har kommittén
ansett sig böra föreslå en viss valfrihet för lärjungarne i gymnasiets två öfre ringar.
För de lärjungar, som så önska, är nämligen medgifvet att under de två sista åren
vid läroverket inskränka såväl skoltimmarnas antal som ämneskretsen för att mera
kunna samla sina studier. Alla ynglingar å samma linje behöfva, enligt den föreslagna
organisationen, icke såsom hittills vid studentexamen hafva sina kunskaper
stöpta i nästan en och samma form, utan fordringarna kunna inom vissa gränser
lämpas efter hvars och ens olika fallenhet. Därigenom främjas naturligen i hög
grad lärjungens öfvergång till mera själfständiga specialstudier.
ALLMÄNNA GRUNDER.
239
Genom denna anordning kommer gymnasiet att i enlighet med lärjungens
utvecklingsgång uppdelas i tvenne stadier: det ena, omfattande de två lägre
ringarna, med valfrihet endast mellan bildningslinjer; det andra, omfattande de båda
högre ringarna, med valfrihet inom vissa gränser äfven mellan den valda linjens
ämnen. Allt eftersom lärjungen utvecklas från gosse till yngling och hans anlag
tydligare framträda, får han alltså tillfälle att småningom enligt håg och fallenhet
specialisera sina studier i en viss riktning.
De organisatoriska förändringar, hvilka kommittén sålunda förordat, torde
befinnas ägnade att hos de äldre lärjungarne främja ökad själfverksamhet och därigenom
göra gymnasiet i högre grad än de nuvarande sjette och sjunde klasserna
skickadt att utgöra ett mellanled mellan skola och högskola.
Då lärjungen inträder å gymnasiet, har han att välja mellan å ena sidan realgymnasiet
med vidgade kurser i engelska, matematik, fysik och kemi samt å den
andra latingymnasiet med latin och mindre kurser i nämnda ämnen. Men på samma
gång i de ämnen, som gifva de olika studieriktningarna deras typiska prägel, en
bestämd åtskillnad i kurs- och timplan mellan real- och latinlinjen upprätthållits,
har kommittén'' i öfriga ämnen låtit hittillsvarande, tämligen obetydliga och svagt
motiverade olikheter mellan de båda linjerna falla och därigenom närmat dem intill
hvarandra. Samma kurser för gymnasiets båda linjer hafva alltså uppställts i följande
nio ämnen: kristendom, modersmålet, tyska, franska, historia, geografi, naturhistoria,
filosofi och teckning.
Enligt § 7 i nu gällande läroverksstadga skola lärjungarne å de olika bildningslinjerna
erhålla skild, endast undantagsvis gemensam undervisning. Där tillgången
på lärarekrafter icke medgifver eller lärjungarnes antal icke påkallar särskild
undervisning för en afdelning, skola enligt Kungl. cirkuläret den 1 juni 1877 tvenne
olika årsafdelningar inom samma linje sammanföras till gemensamma lärotimmar.
Den skarpt utpräglade skillnad mellan latin- och reallinje, som en gång framkallat
dessa bestämmelser, existerar ej mer. Trots läroverksstadgan hör samläsning
mellan olika linjer numera icke till ovanligheten. Ännu mindre blir en dylik skillnad
motiverad i den föreslagna läroverksorganisation, enligt hvilken den för gymnasiet
grundläggande förbildningen är densamma hos alla lärjungarne. Kommittén
kan därför i här berörda afseende intaga en ståndpunkt, principiellt olika den,
som funnit sitt uttryck i ofvan anförda bestämmelser. Då lärjungarnes antal eller
andra omständigheter icke lägga bestämda hinder i vägen därför, bör Barnundervisning
mellan de båda linjernas lärjungar af samma ring äga rum i alla de ämnen,
som å båda linjerna hafva samma timtal och kurser; däremot bör den Barnundervisning
mellan lärjungar af två olika årsklasser, hvilken för närvarande någon gång förekommer,
undvikas såsom afgjordt hinderlig för de ifrågavarande årsklassernas framsteg.
Borttagandet af onödiga och någon gång godtyckliga skillnader i de båda
linjernas ämneskurser samt anbefallandet af samläsning, där sådan kan förekomma,
skulle medföra eu ganska väsentlig besparing för statsverket och komma att åt ett och
Gymnasielinjernas
förhållande
till
hvarandra.
240
GYMNASIETS ORGANISATION.
Ledande synpunkter
vid
uppgörande
af undervisningsplan
för
gymnasiet.
Ämneskretsen
å gymnasiet.
annat glest befolkadt gymnasium rädda dess tillvaro, åtminstone dess rätt att existera
å båda linjerna. Dessa åtgärder skola jämväl lända undervisningen till gagn, därigenom
att läraren endast får en lärokurs i ämnet att föredraga och sålunda kan
ägna mera tid och uppmärksamhet åt dennas planläggande och utarbetande.
Då de klagomål, som riktats mot de allmänna läroverken, företrädesvis afsett
det sätt, hvarpå dessa läroanstalter fylla sin uppgift att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela medborgerlig bildning, äro de omgestaltningar, hvilka
i det högre skolstadiets undervisningsplan böra vidtagas, icke så genomgripande som
de, hvilka i fråga om de lägre klasserna befunnits erforderliga. En afsevärd förändring
i undervisningsplanen måste dock följa af den i det föregående föreslagna
öfverflyttningen af vissa ämnen och delar af ämnen till gymnasiet. En nödvändig
konsekvens häraf blir, att de latinsk-romanska bildningselementen i någon
mån måste träda tillbaka. Däremot har kommittén ansett sig böra bereda större
utrymme åt de germanska och de speciellt nationella, äfvensom åt de reala bildningselementen.
Och där det utan förfång för gymnasiets uppgift att grundlägga vetenskaplig
bildning varit möjligt, har kommittén jämväl låtit sig angeläget vara att
inskränka sådana moment i undervisningen, som äro af öfvervägande formalistisk
art, såsom till exempel den dogmatiska framställningen af de kristna lärosatserna,
öfningarna att öfversätta från svenska till latin och franska, den geometriska problemlösningen
o. s. - v. Slutligen har kommittén, i öfverensstämmelse med nu för tiden allt
starkare framställda reformkraf, föreslagit åtgärder i syfte att särskilt å det högsta
stadiet inskränka antalet af obligatoriska ämnen för att därigenom framkalla en
tidigare specialisering och jämväl minska faran för öfveransträngning.
Beträffande ämneskretsen å gymnasiet hafva inga andra förändringar föreslagits,
än att filosofisk propedeutik gjorts till ett frivilligt ämne, samt att naturhistoria
i stället för matematik införts å timplanen för de lärjungar, som läsa grekiska.
Angående det förstnämnda förslaget får kommittén erinra därom, att såväl af
1890 och 1893 års kommittéer som i Yttrande i läroverksfrågan år 1899 föreslagits
att från timplanen aflägsna den filosofiska propedeutiken, i det senare på så
sätt, att en del däraf, psykologien, skulle läsas frivilligt utom schemat. I båda förslagen
ingick, att hvad som behöfdes af logiken, skulle meddelas å modersmålets
lärotimmar. Mot den filosofiska propedeutikens uteslutande från timplanen har
visserligen upprepade gånger framhållits, att ämnet har en afsevärd betydelse för
den bildning, det högre allmänna läroverket har till uppgift att bibringa. Denna
omständighet får emellertid enligt kommitténs mening ej vara allenabestämmande,
ty det finnes så många ämnen, om hvilka samma omdöme gäller, att gymnasiet
omöjligen kan rymma dem alla. Här liksom vid uppgörandet af hvarje undervisningsplan
gäller det att till undvikande af mångläseri noga begränsa ämneskretsen
och att i detta syfte tillse, hvad som är mera nödvändigt och mindre nödvändigt.
Då nu en inskränkning i antalet af ämnen, som för närvarande äro upptagna å
timplanen, är synnerligen önskvärd, vill det synas, som om filosofisk propedeutik
ALLMÄNNA GRUNDER. 24 X
lättare än något af de öfriga ämnena skulle kunna uteslutas. Till stöd för denna
sin uppfattning får kommittén i hufvudsak hänvisa till de skäl, som af ofvan nämnda
kommittéer blifvit anförda, och särskildt till den omständigheten, att ämnet saknas
å undervisningsplanen i de flesta andra länder, äfven i sådana, där på grund af
språkförhållandena ämnesträngseln i skolorna är mindre än hos oss. Kommittén
har emellertid icke ansett sig kunna förlägga logiken till modersmålets lärotimmar,
dels därför att dessa i alla händelser komma att blifva starkt upptagna, dels därför
att garanti för lärarens kompetens att äfven handhafva undervisningen i logik ej
alltid förefinnes. För att dock gifva de lärjungar, som anse sig hafva särskildt
gagn af den filosofiska propedeutiken eller äro särskildt intresserade för densamma,
tillfälle att däri erhålla undervisning, föreslår kommittén, att ämnet såsom frivilligt
ställes utom timplanen.
Nu gällande undervisningsplan för A-linjen upptager icke naturalhistoria, men
däremot matematik till ett omfång, något ''understigande den kurs, som å B-linjen
meddelas. Kommittén föreslår, att det förstnämnda ämnet, men ej det senare, skall
ingå i undervisningsplanen för de lärjungar, som välja grekiska. Såsom kommittén
å sid. 306 sökt ådagalägga, är det antagligt, att, därest den föreslagna läroverksorganisationen
blir genomförd, det grekiska språket endast kommer att läsas af sådana
lärjungar, som för sina framtida universitetsstudier äro i behof af insikter i ämnet,
således företrädesvis blifvande teologer och filologer. A de lefnadsbanor, på hvilka
ifrågavarande lärjungar en gång komma att inträda, torde det matematiska vetande,
som i de högsta årsklasserna bibringas, sällan eller aldrig komma till användning och
därför kunna anses som jämförelsevis gagnlöst. Ett vida värdefullare moment i
nutidens bildning är enligt kommitténs mening en vidgad kännedom om de naturhistoriska
företeelserna och lagarna, icke minst därför att den biologiska forskningens
resultat gifva anledning till för den enskildes lifsåskådning betydelsefulla
spörsmål, med hvilka hvarje vetenskapligt bildad man i någon mån måste vara
förtrogen, och hvilka det icke minst för prästmannen bör vara af vikt att känna.
Under sådana omständigheter kan det icke vara lämpligt, att någon af gymnasiets
lärjungar utestänges från möjligheten att begagna sig af undervisningen uti ifrågavarande
ämne. Och med särskild hänsyn därtill, att prästerna hafva åt sig anförtrodd
uppsikten öfver folkundervisningen, böra allra minst de, som skola utbilda
sig till församlingslärarens kall, förmenas att i nämnda, för vår tids vetande viktiga
ämne erhålla all den kunskap, läroverket är i stånd att meddela. Särskildt beaktansvärd
är jämväl den omständigheten, att icke få bland vårt lands präster för naturhistorien
ådagalagt synnerligt intresse och i arbetet å ifrågavarande område gjort
aktningsvärda insatser.
Kommittén har i det föregående sökt ådagalägga, att anordnandet af en efter
åldersstadiets mottaglighet afpassad, enhetlig skola för bibringande af allmän medborgerlig
bildning gör det nödvändigt, att latinet uppflyttas från fjärde klassen till
gymnasiet, med andra ord att den nuvarande sexåriga latinkursen afkortas till fyra
-
De klassiska
språken.
Latin.
31
242
GYMNASIETS ORGANISATION.
Målet för
latinundervisningen
vid de
allmänna
läroverken.
årig. Frågan om en dylik inskränkning af latinstudiet vid de allmänna läroverken
är emellertid af en alltför genomgripande betydelse för vår högre bildning, för att
densamma skulle kunna anses nöjaktigt besvarad enbart med en hänvisning till ofvan
anförda skäl. Själfmant inställer sig det spörsmålet, huruvida den af kommittén
föreslagna åtgärden är förenlig med det allmänna läroverkets uppgift att grundlägga
vetenskaplig bildning. Det är länge, som denna fråga stått på dagordningen; olika
hafva svaren utfallit äfven bland de mest sakkunnige, och för de olika svaren hafva
anförts tungt vägande skäl. Teoretiskt sedt, kan frågan om latinets uppflyttning
till gymnasialstadiet anses utdebatterad; det viktigaste, som kan sägas för och emot
den föreslagna anordningen, har under frågans behandling i olika kretsar blifvit
anfördt. Kommittén kan därför inskränka sig till att i korthet sammanföra de
grunder, som varit bestämmande för dess uppfattning uti ifrågavarande fall.
De skäl, som anförts för bibehållande af latinets dominerande ställning å de
allmänna läroverkens undervisningsplan, hafva växlat under olika tider.
Så länge latinet utgjorde vetenskapens universella språk, var det nödvändigt
för enhvar, som ville tillägna sig en bildning utöfver omfånget för den allmänna
folkbildningen, att vara väl förtrogen med romarspråket så i tal som skrift. Att
latinet under sådana förhållanden skulle vara ett hufvudämne vid alla högre läroanstalter,
är helt naturligt. Dessa förhållanden hafva emellertid ändrats. De olika
ländernas, särskildt de stora kulturstaternas, folkspråk hafva som vetenskapligt meddelelsemedel
öfvertagit latinets förutvarande roll, och, frånsedt den klassiska filologien
och i viss mån den deskriptiva naturhistorien, kan man säga, att på latin författade
vetenskapliga arbeten numera höra till sällsyntheterna, ett förhållande, som är helt
naturligt bland annat på den grund, att ett språk, som under långliga tider varit
dödt, icke kan äga tillräckliga resurser för att gifva uttryck åt de mångfaldiga nya
begrepp, som den raskt framåtskridande moderna utvecklingen skapat.
Det är emellertid i pedagogikens historia en mycket vanlig företeelse, att en
antagen skolform tämligen länge öfverlefver de kulturella förhållanden, af hvilka
den framkallats. Äfven sedan latinet upphört att vara den vetenskapliga världens
mellanfolkliga tungomål, fortfor det att vara de allmänna läroverkens hufvudämne,
för hvars bibehållande i orubbadt bo nya grunder blefvo andragna. Latinet vore,
sades det nu, den yppersta gymnastik för tanken och såsom sådan oumbärligt för
hvar och en, som gjorde anspråk på en högre bildning. Kommittén lämnar därhän,
huruvida detta påstående under någon tidsperiod varit berättigadt; visst är, att det
numera är ohållbart, sedan de moderna ämnena undergått den pedagogiska bearbetning,
att de som formella bildningsmedel kunna ersätta, i vissa fall öfverträffa latinet.
Den empiriska, på omsorgsfull och noggrann undersökning af det faktiskt gifna
grundade metod, som karakteriserar vetenskapen i våra dagar, kräfver ingalunda
som nödvändig förberedelse det slags förståndsodling, som är den formellt grammatiska
latinundervisningens frukt. De finnas till och med, som mena, att den
ALLMÄNNA GRUNDER. . 243
andliga träning, som vinnes under den långa latinkursen, snarare hindrar än befrämjar
tillägnandet af en exakt forskningsmetod.
Med särskild kraft har framhållits, att ett grundligt latinstudium skulle vara
en oundgänglig eller åtminstone ytterst viktig förutsättning för språkvetenskapliga
studier i allmänhet. Denna uppfattning må hafva varit berättigad, så länge endast
det skrifna, på papperet fixerade språket utgjorde föremål för vetenskapsmannens
undersökning. Sedan man emellertid kommit till insikt därom, att språket lefver
i och med den talande individen, och att därför det talade språket under dess olika
utvecklingsskeden bör först och främst utgöra föremål för forskningen, har språkvetenskapen
undergått en fullständig omdaning, som jämväl sträckt sina välgörande
verkningar till undervisningen vid de allmänna läroverken. Om de framsteg,
som på såväl det ena som det andra området blifvit gjorda, och som gifvit vårt land
en rangplats bland öfriga kulturstater, kan utan öfverdrift sägas, att de kommit till
stånd snarare trots än genom latinet. Med den förändrade uppfattning i afseende
på språkvetenskaplig metod, som numera gör sig gällande, äro de moderna språken,
såsom mera allsidigt belysande de språkliga lifsyttringarna, en bättre grundläggning
för fortsatta studier än latinet, hvilket såsom ett dödt och stelnadt språk ej kan
undgå att bibringa en falsk eller åtminstone ensidig uppfattning af språkets egentliga
väsen.
Det skäl, som i våra dagar vanligast torde framhållas till försvar för latinets
dominerande ställning vid läroverken, är påståendet, att latinet skall läsas för dess
bildningsinnehåll, eller för att bibringa lärjungarne kännedom om den antika kulturen.
Ingen kan, heter det, fatta sin egen tid och dess kultur utan att känna forntiden
och de förutsättningar, på hvilka kulturen hvilar. Inskränkes latinet, befarar man,
att den klassiska bildningen i vårt land skall sjunka och med densamma hela vår
högre bildning öfver hufvud taget, så att Sverige ej skall blifva i stånd att hålla
jämna steg med öfriga kulturländer. Kommittén kan i fråga om nämnda påstående
inskränka sig till att påpeka, att detsamma, framställdt som ett försvar för latinets
bibehållande i sin nuvarande ställning, måste hvila på en missuppfattning af faktiskt
gifna förhållanden. Klassisk bildning är en kunskap i sak, den förutsätter en ingående
kännedom om de antika folkens samhällsförhållanden, seder och bruk, korteligen
om deras andliga och materiella odling. Granskar man nu latinundervisningen
vid de allmänna läroverken, torde man sällan eller aldrig finna, att den resulterar
i en bildning af ofvannämnda art, om latinet för öfrigt ensamt mäktar gifva en
sådan. Latinundervisningen i våra dagar är af öfvervägande formellt språklig art;
det är kampen med den språkliga formen, som hufvudsakligen tager lärjungarnes
krafter i anspråk. Skulle bibringande af klassisk bildning i våra skolor vara ett
oeftergifligt villkor för den högre odlingens vidmakthållande och förkofran, då vore
det redan nu illa beställdt med denna. Och ändock torde kunna sägas, att Sverige
väl häfdar sin plats i de öfriga kulturstaternas led. Den uppfattning, kommittén
här vidrört, har man alltid sökt göra gällande, så snart det varit fråga om att skjuta
244
GYMNASIETS ORGANISATION.
Metoden för
latinundervisningen.
latinet tillbaka. Likväl torde ingen med fog kunna påstå, att de hittills vidtagna
inskränkningarna i latinstudiet haft någon som helst menlig inverkan på vår kultur.
Med det sagda har kommittén ingalunda velat ådagalägga, att latinet skulle
vara umbärligt vid de allmänna läroverken. Kommittén är tvärtom lifligt, öfvertygad
därom, att latinet ännu i dag för det vetenskapliga arbetet å skilda områden
har en betydelse, som ej får underskattas. Den tid, då romarspråket var vetenskapens
tungomål, ligger nämligen ej så synnerligen långt tillbaka. Den, hvars
sträfvan går ut på att ej blott tillägna sig den nutida vetenskapens resultat utan
äfven i någon mån eller till någon del öfverskåda densamma i dess historiska
utveckling, måste därför vara så rustad, att ej hans obekantskap med äldre tiders
vetenskapliga språk ställer ett hinder i vägen för hans forskning. Inom de vetenskaper,
som hafva gamla anor, är latinkunskap ännu mer eller mindre nödvändig
för att kunna »gå till källorna», där så befinnes erforderligt. Men liksom latinets
betydelse i detta afseende motiverar dess bibehållande å de allmänna läroverkens
undervisningsplan, så måste sagda omständighet jämväl blifva bestämmande för latinundervisningens
läggning och mål. Med andra ord, latinet skall studeras vid de allmänna
läroverken för att sätta lärjungarne i stånd att eventuellt med tillhjälp af
ordbok förstå latinsk text. Då emellertid all undervisning i språk äfven bör vara
undervisning i sak, bör lärjungen, på samma gång han öfvas att öfversätta, jämväl
få sin uppmärksamhet riktad på innehållet af det lästa och sålunda erhålla någon
kunskap om den kultur, språket representerar.
Den uppfattning, kommittén här sökt häfda angående latinstudiets uppgift,
synes åtminstone principiellt vara erkänd i vår nuvarande skollagstiftning, äfven om
den hittills endast ofullständigt vunnit tillämpning. Då genom Kungl. kungörelsen
den 2 2 mars 1895 det svensk-latinska öfversättningsprofvet i mogenhetspröfningen
ersattes med en skriftlig öfversättning från latin till svenska, undergick nämligen
målet för undervisningen i latin en väsentlig förändring. Från nämnda tid blef
läroverkets uppgift icke längre att bibringa lärjungarne förmåga att i skrift använda
latinska språket, utan endast att lära dem öfversätta lättare latinsk text. Visserligen
är sant, att skriftliga öfversättningar till latin fortfarande äro anbefallda i sjette och
sjunde klasserna. Men då något prof af denna art icke förelägges i mogenhetsexamen,
ligger det antagandet nära till hands, att nämnda öfningar bibehållits endast
som ett medel för fastare inlärande af de för uppfattningen af latinsk text nödvändiga
grammatiska kunskaperna. Att de emellertid för sagda ändamål icke äro
oumbärliga, torde enklast kunna klargöras med en hänvisning till grekiskan, där
dylika öfningar icke ansetts af behofvet påkallade.
Ofvan nämnda förändring i målet möjliggör en väsentlig omläggning af
metoden i den förutgående undervisningen. Det ligger nämligen i språkstudiets
egen natur, att språket måste göras till föremål för en långt grundligare och mera
ingående behandling, om syftet är att kunna använda detsamma, än om det enbart
gäller att förstå det i skrift. I förra fallet måste språkföreteelserna så fast inläras,
ALLMÄNNA GRUNDER.
245
att de kunna korrekt reproduceras, i det senare erfordras endast den kännedom
om dem, som är nödvändig för att fatta deras betydelse i det sammanhang, hvari
de förekomma.
Den af dessa förhållanden betingade skillnaden i undervisningsmetoden tilltager,
i samma mån lärjungen nått en större förståndsmögnad. Då det gäller ett
språk, som representerar en för den outvecklade lärjungen ännu främmande värld,
har han för uppfattningen af den förelagda textens innehåll i regeln ingen annan
ledtråd än kännedomen om den språkliga formen, som därför måste grundligt inpräglas
och göras till föremål för en allt annat absorberande uppmärksamhet. Å ett
mognare stadium åter underlättas förståendet af textinnehållet i väsentlig grad genom
det sakliga intresset och det mera utvecklade omdömet. I de högre klasserna behöfves
därför icke den tidsödande nötning och exercis med de grammatiska reglerna,
som i de lägre klasserna ansetts nödvändig.
På grund af ofvan anförda omständigheter anser kommittén att, äfven om
latinet uppskjutes till gymnasiets första ring, lärjungarne ändock böra kunna tillägna
sig samma förmåga att öfversätta latinsk text, som de för närvarande i
mogenhetspröfningen ådagalägga, allt under förutsättning att en efter målet noga
afpassad och efter lärjungarnes utvecklingsstadium väl lämpad undervisningsmetod
vinner insteg. Äfven från gymnasiets synpunkt anser sig kommittén alltså kunna
förorda den af andra skäl föreslagna förkortningen af den nu sexåriga latinkursen.
En nödvändig följd af den föreslagna inskränkningen i latinstudiet blir en
motsvarande förkortning af kursen i grekiska, som enligt kommitténs förslag skall
inträda i tredje ringen. Från en del håll har visserligen yrkats, att detta ämne skulle
helt och hållet aflägsnas från de allmänna läroverken. Som skäl härför har framhållits,
att grekiskan icke har samma allmänna och omfattande betydelse för vetenskapliga
studier som exempelvis latinet, samt- att antalet af de lefnadsbanor, för
hvilka insikt i grekiska är erforderlig, är så ringa, att dessas speciella behof icke
bör få inverka på anordningen af de allmänna läroverkens undervisningsplan. Men
äfven om så är förhållandet, kan dock ej bestridas, att ett icke ringa antal af läroverkens
lärjungar kommer att ägna sig åt sådana studier, för hvilka kunskap i
grekiska är erforderlig. Och då dessa lärjungar i allmänhet väl kunna åtnöjas
med de insikter och färdigheter i matematik och teckning, hvilka under en sjuårig
lärokurs blifvit inhämtade, måste det för dem vara af stor praktisk betydelse att
under de två sista läroåren, i stället för att studera nämnda ämnen, få göra sig
förtrogna med elementen af ett språk, om hvilket de för sina akademiska studier
måste äga kännedom. Sant är, att den af kommittén föreslagna kursen i grekiska
på grund af den korta lärotiden ej kan blifva synnerligen omfattande. Å andra
sidan må emellertid erinras därom, att ämnet skulle påbörjas å ett mognare åldersstadium,
än nu är fallet, att lärjungarne under de två sista skolåren skulle erhålla
eu viss valfrihet för att -kunna koncentrera sig på de ämnen, som för deras fortsatta
utbildning äro af större vikt, samt att det ligger i sakens natur, att ämnet
Grekiska
246
GYMNASIETS ORGANISATION.
Reformsträfvanden
i andra
länder.
skulle komma att väljas med större urskillning och målmedvetenhet, än under nuvarande
förhållanden plägar vara fallet. På grund af dessa och öfriga, å sid. 306
anförda grunder håller kommittén före, att trots kursens afkortning resultatet af
den föreslagna undervisningen i grekiska kommer att blifva så pass afsevärdt, att
lärjungarne för sina fortsatta studier däraf skola draga icke oväsentligt gagn.
Sakta, men oemotståndligt fjärmar sig nutidens odling från den antika.
Oupphörligen tillskapar den raskt framåtskridande moderna utvecklingen nya bildningselement,
som för vår tid äro oumbärligare än de klassiska. Denna fortgående frigörelse
från beroendet af antikens språk och litteratur har öfverallt framkallat likartade
verkningar på undervisningens område. Så godt som öfverallt kan man
skönja en sträfvan att vid undervisningen skjuta de klassiska språken tillbaka i syfte
att bereda större utrymme åt moderna ämnen.
Särskildt hafva dylika sträfvanden gjort sig gällande i våra grannländer, hvilka
hafva att kämpa med samma pedagogiska olägenhet som vi, nämligen ett modernt
språk mera än de stora kulturländerna, där lärjungarne i sitt modersmål få ett af
världsspråken så att säga till skänks.
I Norge har man, som bekant, genom den nya skollagen af år 1896 i
detta afseende gått vida längre, än hos oss blifvit ifrågasatt, i det att grekiskan alldeles
uteslutits från den lärda skolans schema och latinets bibehållande gjorts beroende
af stortingets särskilda tillstånd; endast ett starkt begränsadt latinstudium (tvåårig
kurs) har sålunda tills vidare medgifvits vid sju statsskolor. *)
I Danmark blef vid den Madvigska skolreformen af år 1850 latinet aflägsnadt
ur dåvarande första och andra samt grekiskan ur andra och tredje klasserna.
Genom 1871 års reform indrogos de två lägsta klasserna, hvadan för närvarande
latinet inträder i första klassen (motsvarande vår fjärde) och grekiskan i tredje
klassen. Närmast med anledning af en af Föreningen af Bestyrere for de private
Latin- og Realskoler i Kobenhavn og paa Frederiksberg gjord framställning har
utarbetats ett nyligen offentliggjordt ministeriellt förslag till omdaning af Danmarks
lärda skolor, i väsentliga ‘delar anslutande sig till den norska skolorganisationen.
Nämnda förslag går ut på anordnandet af en fyraårig Mellemskole, som afslutas
med almindelig Forberedelseseksamen, och en därpå byggd treårig Ungdomsskole,
som är delad i tre bildningslinjer och afslutas med Studentereksamen. Mellanskolans
undervisning kan fortsättas genom en ettårig praktisk afslutningsklass. Latinet
skulle blifva valfritt ämne i mellanskolans högsta klass och kunskap däri fordras
för inträde i ungdomsskolans nyspråkliga och klassisk-språkliga linje. Endast på
denna senare linje skulle grekiskan förekomma. Detta förslag afser alltså en afkortning
af kursen i latin från sexårig till fyraårig och af kursen i grekiska från
fyraårig till treårig.
1 Enligt § 10 af Lov om heiere almenskoler den 27 juni 1896''och stortingets beslut 1899; jfr.
Ernst Carlson, Det högre skolväsendet i Norge och Danmark, Stockholm 1899, sid. 39 o. följ.
ALLMÄNNA GRUNDER.
247
I Ryssland blef genom kejserlig befallning den 11 och 18 juni 1901
föreskrifvet, att undervisningen i latin i de båda lägsta klasserna och i grekiska i
de två nästföljande från och med läsåret 1901 /1902 skulle inställas. Denna åtgärd
var afsedd att förbereda ett förlidet år utarbetadt förslag till skolreform, hvilket
afsåg genomgripande förändringar i undervisningsplanen, såsom lärokursens afkortning
med ett år, införandet af lagkunskap, större utrymme åt den moderna litteraturen,
latinets inskränkning till de fyra högsta klasserna och grekiskans aflägsnande
från läsplanen utom i fem gymnasier, nämligen i Petersburg, Moskva, Warschau,
Kiev och Dorpat. Sedan emellertid undervisningsministern Vannovski afgått och
erfarenheten gifvit vid handen, att den planlagda reformen i flere afseenden ej var
mogen att genomföras, blef genom kejserlig förordning den 20 juli innevarande
år ny läsplan fastställd för gymnasiernas fyra lägsta klasser, att träda i gällande
kraft från och med läsåret 1902/1903. I öfverenstämmelse med denna plan skall
latinet påbörjas i tredje klassen (med afseende på inträdesåldern motsvarande fjärde
å femte klassen vid våra läroverk) och grekiskan endast förekomma i ofvannämnda
fem gymnasier, där den inträder i fjärde klassen.
Äfven i Preussen, som med rätta anses såsom ett af den nutida klassicitetens
hufvudsäten, har icke blott timtalet för de klassiska språken vid gymnasier och
realgymnasier under det sista årtiondet minskats, utan där har äfven i den nya undervisningsplanen
af år 1901 medgifvits att efter ministeriellt tillstånd inrätta gymnasier
efter Aflöna- och Frankfurtersystemet, d. v. s. läroverk med en treklassig enhetsskola
utan latin till grundval, alltså liknande vår nuvarande organisation. *) Och i
Frankrike går den nya undervisningsplanen af år 1902 likaledes i riktning åt
latinstudiets inskränkning och den moderna bildningens omhuldande s) — ett gemen
'')
A de preussiska gymnasierna och realgymnasierna (de förra närmast motsvarande vår A-linje,
de senare vår B-linje) inskränktes genom 1892 års läroplaner latinstudiet med respektive 15 och 11 veckotimmar,
grekiskan med 4 veckotimmar. Visserligen har genom de nya läroplanerna af år 1901 latinet,
som alltjämt börjar i nedersta klassen, å båda läroanstalterna återfått 6 af de genom 1892 års reform
förlorade veckotimmarna. Men under tiden har antalet »reformskolor» efter Altona- och Frankfurtersystemet,
där latin läses endast från fjärde och grekiska enligt det senare systemet från sjette skolåret,
raskt tillvuxit; deras antal uppgick i december 1901 till 37, ytterligare 11 voro då ställda i utsikt, och
dessa skolors resultat framhållas såsom fullt jämförliga med de äldre klassiska läroverkens. E. Lentz,
Die Vorzuge des gemeinsamen Unterbaues aller höheren Lehranstalten, 2:te Auflage, Berlin 1901, sid. 54
o. följ.; Zeitschrift för die Reform der höheren Schulen, Nr. 4, December 1901. Det är på likaberättigande
för de tre nioåriga högre läroverkstyperna (Gymnasium, Realgymnasium och Oberrealschule) samt på fortgående
ombildning af högre skolor i öfverensstämmelse med nämnda system, som reformvännerna i Tyskland
numera rikta sina sträfvanden. I den märkliga Kielerförordningen den 26 november 1900 har de tre
högre läroverkstypernas likställighet icke blott i princip erkänts, utan äfven uttalats önskvärdheten
däraf, att försök med reformskolor efter de nämnda systemen måtte på ett ändamålsenligt sätt fortsättas
och på en bredare grundval anställas.
2) Vid de franska lycéerna, där latinet börjas i tredje klassen nedifrån, eller ett år tidigare än
hos oss, föreslog den af deputerade kammaren år 1899 tillsätta kommissionen för revision af den högre
undervisningen, att den klassiska linjen skulle inskränkas med ett år. Ett förslag, att realstudenter
248
GYMNASIETS ORGANISATION.
samt drag alltså, som kännetecknar våra dagars reformsträfvanden på det högre
skolväsendets område i olika länder.
Öfverallt hafva nämligen samma orsaker framkallat samma verkningar. Den
klassiska kulturen har så gått in i den modernas kött och blod, att ett återgående
till de gamles litteratur på grundspråket endast för ett mindretal af de lärde är af
nöden; ej blott det praktiska lifvets män utan äfven många vetenskapsmän äro
bättre betjänta med att i skolan inhämta mindre latin, men vidgade kurser i lefvande
språk, naturvetenskap och andra grenar af vår tids vetande. Därför måste de döda
språken inom läroverket träda tillbaka, såsom flere af dessa studiers främste målsmän
i enlighet med tidens kraf själfva påyrka. '')
med högre betyg skulle få tillträde till universitetsstudier i medicin och juridik, föll på en röst. Flere
af kommissionens ledamöter ville gå ännu längre, särskildt professorerna Lemaitre, F. Dupuy och Foncin,
och kommissionens ordförande yttrade i sin rapport bland annat följande: »Manga anse, att man kan
förlänga barnens gemensamma uppfostran genom att uppskjuta latinstudiets början till 14-ars-aldern.
Det skulle vara en stor fördel att ej behöfva i otid framkalla en skilsmässa, som i våra dagar sker
förr, än barnets fallenhet tydligt framträdt. Handelskamrarna hafva i rätt stort antal känt sig tilltalade
af det förmånliga i detta system. Några försök hafva helt varsamt gjorts i Frankrike vid »lycée Charlemagne»
och »college Rollin». På andra sidan Rhen fullföljes för närvarande vid trettioen läroanstalter
ett försök i större skala under välvillig uppmärksamhet från regeringens sida. Hvarför skulle vi i
detta afseende icke vara lika djärfva som våra grannar?» A. Ribot, La réforme de 1’enseignement
secondaire, Paris 1900. — Genom dekret den 31 maj 1902 har en ny undervisningsplan för de franska
lycéerna blifvit fastställd. Bland dess bestämmelser märkas: latinets och grekiskans inskränkning med
afseende på timtalet, läroverkets uppdelning i tvenne stadier, som bägge utgöra ett för sig afslutadt
helt, samt inrättandet vid vissa läroverk af en tvåårig praktisk afslutningskurs för sådana lärjungar, som
genomgått det lägre stadiet, men ej ämna fortsätta till mogenhetsexamen.
'') Så yttrar t. ex. professor Gertz, hvilken såsom innehafvare af lärostolen i grekiska vid Köpenhamns
universitet och tillika under många år ordförande i undervisningsinspektionen öfver Danmarks
lärda skolor måste anses som en på ifrågavarande område eminent sakkunnig man, rörande de klassiska
språkens ställning i våra dagars högre skolor följande tänkvärda ord:
»Den rigtigste Betragtningsmaade af den laerde Skole er imidlerlid vistnok den, hvorefter den
er en Dannelsesanstalt med sit eget selvstaendige Maal: åt meddele vor Ungdom baade de for Livet
uundvmrlige Kundskaber og den til et skönt og indholdsrigt Liv horende hojere humane Dannelse i saa
stor Fylde, som det er muligt åt naa indenfor den begrsensede Tid. Fastholdes dette som Skolens Maal,
vil det vaere absolut nödvändigt åt lade Oldsprogene traede tilbage saaledes, som jeg har sagt; thi saadan
som Oldtidsstudiet nu drives, vil det danne en uoverstigelig Hindring for, åt Skolen kan naa dette Maal,
og er saaledes ligefrem til Skade for Skolen . .. Jeg vil ikke her gentage mine egne tidligere Meningsudtalelser
om dette Sporgsmaal, men hellere anfore, hvad Wilamowitz-Möllendorff, maaske den betydeligste
klassiske Filolog i Nutiden, for nogle Aar siden sagde i en Tale i Göttingen; og jeg maa herved erindre
om, åt han taler om Forholdene i Tyskland, hvor Oldsprogene har haft og endnu har et långt större,
naesten dobbelt saa stort Raaderum i Skoleundervisningen som hos os. Han siger först, åt den sproglige
Kundskab, hvormed Studenterne skulde mode fra Skolerne til Universitetsundervisningen, faktisk kun
existerer paa deres Eksamensbevis, saa åt han ved sine Ovelser maa laere dem aldeles elementaere Ting
(ligesaa hos os!). Og dernaest ytrer han: »Selv de alvorlige Maend i Tyskland ved umaadelig lidt om
Oldtiden og vil endnu mindre vide Besked om den; de identificerer den saa omtrent med det, Skolen
har laert dem om den. Deri har Skolen virkelig selv en Smule Skyld. Hvor ofte horer man ikke den
*
ALLMÄNNA GRUNDER.
249
Om man i länder, där latinet spelat och ännu spelar en viktig roll såsom
katolska kyrkans och romerska rättens tungomål samt såsom fornspråk, ser sig i
stånd att till båtnad för andra, i våra dagar viktigare ämnen minska dess enligt
jesuitskolornas mönster ännu alltför dominerande timantal, så bör detta med så
mycket större skäl och i vidsträcktare omfång kunna ske i Sverige, där dylika
traditioner icke verka. * *) De klassiska studierna skola själfva i längden vinna på att
begränsas till gymnasiet och universitetet, där alltjämt af hänsyn till den historiska
utvecklingens kraf en plats bör åt dem beredas.
En granskning af de främmande lefvande språkens ställning å nu gällande
undervisningsplan gifver vid handen, att franskan å det högre skolstadiet blifvit
mera omhuldad än de germanska språken. Under de fyra sista skolåren upptager
franskan större timtal än vare sig tyskan eller engelskan. Särskild! anmärkningsvärdt
är, att å real- och B-linjen det förstnämnda språket tilldelats 16, tyskan däremot
endast 4 veckotimmar, och att å A-linjen franskan erhållit 14 veckotimmar,
medan engelskan endast är ett frivilligt ämne med ett ringa antal timmar under de
två sista läroåren. Öfning att skriftligen använda språket meddelas i franska å
läroverkets alla bildningslinjer, i tyska endast å A-linjen, i engelska endast å reallinjen.
I öfverensstämmelse med här påpekade förhållanden har vid tillsättning af
lektorsbefattningar i främmande lefvande språk franska ända intill senaste tider i
regeln ansetts som det viktigaste ämnet, hvadan nämnda språk förfogar öfver ett
långt större antal vetenskapligt utbildade lärarekrafter än vare sig engelskan eller
tyskan. Särskildt är att märka, att, medan franskan varit af lektor representerad
vid flertalet af de högre allmänna läroverken, har tyskan ingått endast i ett fåtal
lektorat.2) Korteligen, af de främmande lefvande språken har franskan varit och
är ännu ansedd som gymnasialstadiets hufvudspråk.
Såsom sådant tager franskan i hög grad lärjungarnes krafter i anspråk, och
särskildt kräfver den detaljerade kännedom af franska grammatiken, som är erforder
jige
saa anmassende som skrigende Galmandssnak (grellen Unsinn), åt Skolen forer ind i Oldtidens Aand.
Ret som om Oldtiden kun havde haft en eneste Aand, ret som om alle Skoleforfattere, f. Eks. Homer
og Ovid, havde den samme Aand — og saa oven i Kobet de mange Forfattere, man slet ikke laeser i
Skolen, ogsaa havde den samme Aand! Sandelig, hvis Oldtiden ikke havde haft mere Aand og ikke nogen
anden Aand end den, en Skoledreng skal og maa kunne fatte, saa skulde man forskaane voksne Msend
for den. Men dernaest virker Skolen, uden åt paadrage sig Skyld derved, noget, som desvaerre nu ogsaa
vore store Digtere maa lide under: netop fordi de anvendes saa meget till Skolelaesning, kommer man
let til åt mene, åt man dermed kender dem tilstrsekkeligt, og man anser dem snart blot for Skolelaesning.»
— Altsaa maa, mener jeg, Oldsprogene traede tilbage i Skolen, först og fremmest for Skolens og Ungdommens
Skyld, men dernaest ogsaa for den klassiske Filologis egen Skyld; den kan dog ikke i Laengden
staa sig ved åt laegges for Had, fordi den vil vedblive åt herske dér, hvor dens Herredomme nu er
uberettiget.» Gertz, Tale ved Universitetets Reformationsfest den 17 November 1898 (»Tilskueren» 1898).
*) Härför talar ock det förhållandet, att reallinjens lärjungeantal i jämförelse med latinlinjens länge
starkt ökats i vårt land. Se kommitténs tab. 6.
a) Vid 1901 års början ingick ämnet franska i 30 lektorsbefattningar, ämnet tyska endast i 10.
Häri äro 5 lektorat i »lefvande språk» ej inräknade.
32
De främmande
lefvande
språken.
2 50
GYMNASIETS ORGANISATION.
%
lig för det skriftliga mogenhetsprofvets afläggande, en tid, som ej uppväges af den
därigenom erhållna vinsten, och som bättre och mera fruktbärande kunnat nedläggas
på ett grundligare inlärande af de för oss viktigare germanska språken.
Vår nuvarande undervisningsplan utgör ännu i viss mån en återspegling af
den tid, då Frankrike gick i spetsen för den europeiska civilisationen, och då franskan
var det förfinade umgängeslifvets mellanfolkliga tungomål. Men det dominerande
inflytande, Frankrike en gång i kulturellt afseende utöfvat, är i aftagande, i samma
mån som de olika staterna, särskilt de germanska, alltmera sträfva att fota sin
bildning på inhemsk grund. Hvad som särskilt bidragit till att minska Frankrikes
kulturella betydelse, är den omständigheten, att Tyskland efter den tyska enhetstankens
förverkligande på skilda områden företett ett uppsving, hvarigenom Frankrike
i flere afseenden nödgats träda tillbaka från sin ledande ställning. Då ett
lefvande språks betydelse tämligen nära sammanhänger med betydelsen af den kultur,
det representerar, är under sådana omständigheter naturligt, att tyskan i den
internationella samfärdseln skall vinna alltjämt ökad terräng.
Hvad engelskan angår, torde man kunna påstå, att den, frånsedt förhållandena
i de romanska länderna, som mellanfolkligt språk spelar en vida större roll
än franskan.
Om ofvan anförda förhållanden hafva sin giltighet i allmänhet, så måste dem
tillmätas en alldeles särskild betydelse för vårt land. Med afseende å geografiskt
läge, härstamning, språk, politisk, social och religiös åskådning befinner sig Sverige
närmare de germanska länderna än Frankrike. På många och synnerligen vidsträckta
kulturområden äro våra förbindelser, särskildt med Tyskland, långt talrikare än med
Frankrike. Den hastigt uppblomstrande tyska industrien har i många fall utträngt
den franska från den svenska marknaden, och under de senare årtiondena hafva
våra handelsförbindelser med Frankrike relativt aftagit, med Tyskland åter i betydande
grad tilltagit. ’) Allbekant är, hvilken betydelse den tyska vetenskapliga
litteraturen har för hela vår högre odling. Frånsedt enstaka discipliner, såsom till
!) Detta framgår närmare af följande på den officiella statistiken grundade sammanställning:
Medeltal för åren | Sveriges handel med Tyskland. | Sveriges handel med Frankrike. | ||||
Införsel från Tyskland. | Utförsel till Tyskland. | Omsättning | Införsel från Frankrike. | Utförsel till Frankrike. | Omsättning | |
Mill. | °/o af | Mill. 1 °/o af | Mill. °/o af | Mill. ‘ °/o af | |||
1866—1870 J 1896—1900 | 34,170; 25,76 I56!538 34>61 | 11,150 8,80 51,872'' 14,47 | 17,47 25,70 | 3,855 2,91 8,300 1,83 | 16,193 12,78 29,544 8,24 | 7,73 4,67 |
Under den första åt dessa femårsperioder infördes emellertid ensamt öfver Lubeck till Sverige i
årligt medeltal för 20,75 mill. kr., mest tyska, franska och engelska manufakturvaror, men denna införsel
ALLMÄNNA GRUNDER.
251
exempel den romanska filologien, kan man säga, att den vetenskapliga forskningens
vägar oftare leda till Tyskland än till Frankrike. Jämväl må nämnas, att franskan
i det bildade umgängeslifvet ej mera spelar samma roll som tillförne. Ett talande
bevis härför är den omständigheten, att franskan, som förr i regeln var hufvudspråket
i de högre flickskolorna, i denna sin egenskap håller på att undanträngas
af tyskan.1)
I sammanhang härmed torde böra erinras därom, att det för icke lång tid
tillbaka rikliga användandet af franska låneord i det bildade umgängesspråket,
hvarigenom vi kommit i ett visst språkligt beroende af franskan, är i ständigt
aftagande.
Korteligen, franskans kulturella betydelse för vårt land har minskats, tyskans
däremot ökats, och efter dessa förhållanden måste de allmänna läroverkens undervisningsplan,
som i sin mån bör utgöra ett uttryck för samtidens kultur, afpassas.
Med det sagda har kommittén för ingen del velat underskatta den inverkan,
franskan på den högre bildningen utöfvat och ännu utöfvar. Som de högre samhällsklassernas
språk har franskan på sin tid varit en främjare af god ton och
bidragit till umgängesformernas förfining. Dess logiska klarhet har utöfvat en tuktande
och fostrande inverkan, och som formellt bildningsmedel har franskan ännu
en rangplats bland öfriga moderna språk.
Enligt kommitténs mening är det emellertid i första hand kulturförhållandena,
i andra hand de olika ämnenas pedagogiska värde, som skall vara afgörande för dessas
ställning å läroverkens undervisningsplan. Under sådana förhållanden måste franskan
träda tillbaka. Den är visserligen ett viktigt moment i den högre bildningen, men
ej så viktigt, att den bör intaga den dominerande ställning, som hittills varit densamma
beredd.
Då enligt kommitténs förut framställda förslag» franskan bör vara ett frivilligt
ämne i realskolan, och då vidare latinet inträder i gymnasiets första ring, kan
franskan, som, i öfverensstämmelse med kommitténs å sid. 239—240 angifna uppfattning
angående bildningslinjernas förhållande till hvarandra, ansetts böra likställas
å real- och latingymnasiet, ej få plats förr än i andra gymnasieringen. Denna
inskränkning i kursens längd nödvändiggör en omläggning af ämnets studium af samma
art, som beträffande latinet å sid. 244—245 blifvit närmare utvecklad.
utgöres nu i följd af den tyska industriens starka utveckling hufvudsakligen af tyska varor. Antager man
likväl, att både i slutet af 1860-talet och 30 år senare för omkring 5 mill. kr. franska och lika mycket
engelska manufakturvaror infördes till oss öfver Lttbeck, skulle vår handel med Frankrike ha minskats
från 9,66 till 5,28 °/o, under det vår handel med Tyskland ökats från 13,62 till 24,43 °/o af hela vår utrikes
handel och alltså, från att för 30 år sedan vara 1,4 gånger större än vår handel med Frankrike, nu
blifvit 4,6 gånger större. — Englands handel med Sverige utgör fortfarande lika stor andel af Sveriges
hela handel som för 30 år sedan, nämligen fullt 36 °/o.
'') Af 61 statsunderstödda flickskolor läsåret 1890—91 hade blott 9, eller knappt 15 °/o, tyskan till
grundläggande språk, men tio år senare använde 33 af 89 sådana flickskolor, eller fullt 37 °/o, tyskan härtill.
GYMNASIETS ORGANISATION.
Öfversikt af
de främmande
sfråkens ställning.
252
Enligt kommitténs mening böra alltså de franska skrifningarna och det franska
skrifprofvet i studentexamen bortfalla, studiet af grammatiken, särskildt syntaxen,
väsentligen inskränkas och undervisningen koncentreras på uppgiften att bibringa
lärjungarne förmåga att förstå fransk text samt kännedom om för franska kulturen
karakteristiska drag, vunnen i samband med litteraturläsningen.
De franska skrifningarna böra enligt kommitténs mening ersättas af skrifningar
i tyska, hvadan alltså tyskt skrifprof i studentexamen bör anordnas för
läroverkets samtliga lärjungar. En följd häraf, liksom af kommitténs uppfattning
för öfrigt angående ämnets betydelse, är, att tyskan å det högre stadiets undervisningsplan
måste erhålla ett större utrymme än för närvarande.
De främmande språkens ställning å den föreslagna undervisningsplanen framgår
för öfrigt bäst af följande öfversikt:
Språk | Realskolan | Realgymnasiet | Latingymnasiet | ||||||||||
1 | 9 - | 3 | 4 | 5 | 1 | n | in | IV | 1 | 11 | III | IV | |
Tyska .................. | 6 | 6 | 6 | 5 | 4 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Engelska............... | — | | — | - | 5 | | 5 | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Franska ............... | — | — | | — | — | - | - ; | 4 | 4 | 4 | - | 4 | 4 | 4 |
Latin .................. | — | — ; | — | - | — | — | — I | — | - |
| 6 | 6 | 6 |
Grekiska ............... | — 1 | - 1 | - 1 | — | | - | - | - I | - | - | — | - | (7)1) 1 | (7)1) |
S:a språktimmar | e| | ''6 1 | 6 | 101 | 9 | 5 | 9 | 9 | 9 | 10 | 14 | 14(21) | 14(21) |
Denna sammanställning gifver vid handen, att för lärjungar, som fortsätta å
realgymnasiet, de tre främmande lefvande språken, tyska, engelska och franska, inträda
i nu nämnd ordning (felt med trenne års mellanrum mellan det första och
andra samt mellan det andra och tredje. Det föreslagna timtalet utvisar, att tyskan
på gymnasialstadiet blifvit icke oväsentligt stärkt, att engelskan i hufvudsak bibehållit
sin nuvarande ställning, samt att franskan, trots kursens förkortning, erhållit
så stort utrymme, att, därest den franska skrifningen samt det detaljerade studiet
af syntaxen borttagas, lärjungarne det oaktadt böra erhålla ungefärligen samma förmåga
att förstå fransk litteratur, som de för närvarande ådagalägga i mogenhetspröfningen.
2)
*) Alternativt mot matematik (5 tim.) och teckning (2 tim.)
2) Kommitténs förväntningar i detta afseende vinna stöd af den erfarenhet, som hittills kunnat förvärfvas
vid den till de tre högsta årsklasserna (med timmar 4, 4, 3) af Nya elementarskolan förlagda
kurs i franska (utan skrifning), som pågått sedan höstterminen 1900. Hufvudläraren i franska vid nämnda
läroverk har därom till kommittén afgifvit följande omdöme: »Jag tror, att dessa lärjungar i mogenhets
examen
skola reda sig med en ny text lika bra eller i det allra närmaste lika bra som lärjungarne vid
de vanliga allm. läroverken, både i afseende på uttal och ordförråd. I grammatik komma de att blifva
dem något underlägsna i en del detaljer, och ''talfärdigheten* blir väl mindre (ehuruväl hvad i den vägen
presteras vid de allm. läroverken, torde vara mycket ojämnt).»
ALLMÄNNA GRUNDER. 253
De lärjungar, som fortsätta ä latingymnasiet, hafva, i öfverensstämmelse med
kommitténs å sid. 239—240 uttalade uppfattning, i tyska och franska samma kurser
som de öfriga lärjungarne. I engelska åter är timtalet å latingymnasiet mindre
än å realgymnasiet, beroende därpå, att öfningar i engelsk skrifning såsom förberedelse
för skriftligt prof i studentexamen å den förstnämnda linjen lika litet som
för närvarande ansetts böra ifrågakomma. I trots häraf böra, såsom en jämförelse
mellan ofvan lämnade öfversikt och nu gällande timplan gifver vid handen, lärjungarne
å latingymnasiet och särskildt de, som läsa grekiska, vid afgången från läroverket
hafva inhämtat icke obetydligt större kunskaper i engelska, än motsvarande
lärjungar för närvarande erhålla.
A latingymnasiet tillkommer emellertid ett och för några lärjungar två
främmande språk, latin och grekiska. Den för kommittén vägledande organisatoriska
grundtanken, att det lägre skolstadiet bör hafva till uppgift att meddela allmän
medborgerlig bildning, och att därför sådana ämnen, som mera tillhöra fackbildningen,
böra förläggas till det högre stadiet, kommer sålunda att draga med sig
den konsekvensen, att latingymnasiet blir starkt belastadt af nyinträdande språk, i
det att latinet inträder i första, franskan i andra och grekiskan i tredje gymnasieringen.
En dylik anordning af språkundervisningen har i den pedagogiska diskussionen
framkallat allvarliga betänkligheter, och kommittén har därför anledning att
vänta, att dess förslag i denna punkt kommer att blifva föremål för gensagor. På
grund häraf torde till en början böra erinras därom, att vid uppgörande af en
läroverksorganisation hänsyn måste tagas till så många och sinsemellan stridiga
faktorer, att det — liksom ofta händer vid praktiska frågors afgörande — icke
sällan blir nödvändigt att för undvikande af en större olägenhet afstå från en mindre
fördel och, omvändt, att för vinnande af en större fördel hålla till godo med en
mindre olägenhet. Skulle alltså en närmare granskning visa, att det föreliggande
förslaget gifver anledning till berättigad! klander, är dess öde därmed icke afgjordt.
Det gäller då att se till, huruvida de anmärkningar, som framställas, äro af den
vikt och betydelse, att de kunna uppväga de grunder, hvilka vid organisationens
uppgörande i dess helhet för kommittén varit bestämmande.
Innan kommittén närmare inlåter sig på dessa frågor, torde det icke befinnas
vara ur vägen att framhålla, det språkträngsel är en olägenhet, som måste
vidlåda hvarje läroverksorganisation, så länge det högre allmänna läroverket anses
böra lämna undervisning i ej mindre än fem främmande språk. Ett afgörande
bevis för detta påstående finner kommittén i den omständigheten, att, alltsedan
det allmänna läroverket genom 1849 års Kungl. cirkulär erhöll den form, det
sedermera i hufvudsak bibehållit, ännu ingen undervisningsplan, åtminstone för nioårig
lärokurs, blifvit till efterrättelse föreskrifven, däri ej språken varit hopade i
minst lika hög grad som i den af kommittén föreslagna. Enligt 1856 års stadga
inträdde fyra främmande språk under en följd af tre år, nämligen franskan i andra,
latinet och tyskan samtidigt i tredje samt grekiskan i fjärde klassen. Enligt 1859
Språkträngseln
å latin -gymnasiet.
254
GYMNASIETS ORGANISATION.
års stadga följde fyra främmande språk omedelbart på hvarandra, nämligen tyskan
i andra, latinet i tredje, grekiskan i fjärde och franskan i femte klassen. Något
bättre ställer sig anordningen af språken enligt 1865 års kungörelse, hvari det föreskrefs,
att tyskan skulle påbörjas i första, latinet i tredje, grekiskan i nedre femte
och franskan i öfre femte klassen; men då lärokursen genom 1869 års kungörelse
afkortades till nioårig, blef språkträngseln kännbarare, i det att tyskan inträdde i
första, latinet i andra, grekiskan och franskan i fjärde klassen. Slutligen föreskrefs
i 1878 års stadga, hvars bestämmelser i här berörda afseende ännu äro gällande,
att tyskan skulle inträda i första, latinet i fjärde, franskan i femte och grekiskan
i nedre sjette klassen. Tilläggas bör, att ingen lärjunge, som läste alla de här
nämnda språken, var skyldig att läsa engelska, hvadan alltså för ingen lärjunge mera
än fyra främmande språk voro obligatoriska. Det anförda torde vara tillräckligt
för att påvisa, huru oundviklig språkträngseln i själfva verket är, allra helst om
man, såsom kommittén ansett sig böra föreslå, fordrar, att läroverkets samtliga
lärjungar skola inhämta kännedom jämväl om engelska språket. Visserligen hafva
någon gång sådana anordningar ifrågasatts, att ingen lärjunge skulle tillåtas att läsa
mera än till exempel tre främmande språk, men kommittén är förvissad därom,
att åtgärder i detta syfte skulle medföra olägenheter af allvarligare art än dem,
till hvilka det föreliggande förslaget möjligen kan gifva anledning. Det torde få
anses som en själfklar sak, att ingen lärjunge, som ämnar aflägga studentexamen,
bör förmenas att göra bekantskap med de tre lefvande kulturspråken. Och om,
såsom kommittén ofvan sökt påvisa, latinet och grekiskan fortfarande böra upptagas
å undervisningsplanen, så måste gifvetvis — något annat torde icke på allvar
kunna ifrågasättas — lärjunge, som så önskar, hafva rätt att läsa bägge dessa språk.
Under sådana omständigheter blir frågan icke längre, om språkträngsel kan
undvikas eller ej, utan fastmer på hvilket stadium densamma vållar minsta olägenheten.
Först och främst bör då erinras därom, att den af kommittén föreslagna anordningen
är en nödvändig följd af själfva den organisation, kommittén i öfverensstämmelse
med sitt uppdrag sökt åvägabringa, samt att de behjärtansvärda syften,
som man med de organisatoriska förändringarna velat vinna, måste gifvas till spillo,
därest de främmande språken, såsom hittills varit fallet, skulle hopas i de lägre klasserna.
För det andra synas de anmärkningar, som man i allmänhet brukar rikta
mot språkträngseln, tala för den uppställda frågans lösning i den af kommittén föreslagna
riktningen. Tv om det förhåller sig så, att fara för en förblandning af de
omedelbart på hvarandra inträdande språken skulle vara för handen, bör kommitténs
undervisningsplan gifva anledning till mindre farhågor än den nuvarande, enligt
hvilken, såsom ofvan påpekats, latinet inträder i fjärde, franskan i femte och
grekiskan i nedre sjette klassen. Det är åtminstone i mycket hög grad sannolikt,
att den mognare lärjungen skall hafva lättare att hålla språken i sär än den mindre
mogne. Om det vidare förhåller sig så, att det elementära studiet af de många
ALLMÄNNA GRUNDER.
255
språken skulle innebära fara för öfveransträngning, ser kommittén ingen giltig grund,
hvarför man just i detta fall skulle vända upp och ned på den allmängiltiga satsen,
att de större. bördorna böra läggas på de starkare skuldrorna. Och om det slutligen
är sant, att undervisningsplanens belastning med många språktimmar är ägnad
att gifva lärjungarnes bildning en ensidig prägel, så bör likaledes erinras om en
mycket behj ärtans värd uppfostringsregel, nämligen att den tidigare utbildningen bör,
såvidt möjligt är, vara allsidig, samt att specialiseringen, vare sig i språklig eller
hvilken annan riktning det än må vara, bör vidtaga å ett mognare stadium.
Efter denna utredning återstår att tillse, huruvida de speciella invändningar,
som riktats mot förslaget, äro så starka, att den ståndpunkt, kommittén på
ofvan angifna grunder intagit, bör uppgifvas. Emot språkträngseln, sådan den ter
sig särskilt i kommitténs förslag, har erinrats, att inlärandet af de formrika språkens
element kräfver ett mekaniskt minnesarbete, som hellre bör förläggas till de lägre
klasserna än till de högre, där detta studium skulle komma att gifva undervisningen
en öfvervägande formell läggning, som ej motsvarar den mognare ungdomens intellektuella
behof.
Kommittén anser sig ej behöfva till diskussion upptaga den frågan, huruvida
de döda språkens element äro en särskildt för de yngre lärjungarne lämplig
andlig näring. Erfarenheten torde i detta afseende hafva lämnat bevis, som ej
kunna jäfvas. '') Hvad kommittén däremot vill framhålla, det är, att frågan, huruvida
inlärandet af ett ämnes element skulle vålla öfveransträngning eller öfver hufvud
taget ej passa för de äldre lärjungarne, långt mindre beror på de objektiva faktorer,
som äro att söka i ämnenas egen natur än på subjektiva förhållanden, såsom
lärjungarnes anlag, lärarnes fordringar och sätt att undervisa i öfrigt. Vore det
så, att alla lärjungarne tvingades läsa samtliga de ifrågavarande språken, vidare att
'') »Att den latinska grammatiken skulle vara den lämpligaste och smältbaraste kost för det nioåriga
människobarnet, vill ej synas mig alldeles klart; det lyckas ju med många rätt bra, men misslyckas också
med många; den ström af rödt bläck, som dagligen utgjutes öfver lärjungarnes skriföfningar i de tre
lägsta klasserna, är ju rent af himmelsskriande. Att elementen af ett modernt språk i allmänhet lättare
inhämtas, i synnerhet om man inöfvar dem genom örat och tungan, för hvilka ju dock språken ursprungligen
äro bildade, lider intet tvifvel. Också synes mig omöjligt att betvifla, att, om ifrån urminnes tider
denna väg för oss varit den traditionella, ingen människa nu för tiden skulle komma på den tanken att
på grund af latinets pedagogiska företräden börja med detta språk i Sexta (lägsta klassen). Hvad som
en gång åstadkom den bestående ordningen, var naturligen icke pedagogisk insikt, utan förhållandenas
tvång: under medeltiden och ännu i i6:de och i7:de århundradena kunde ju ingen tänka på att i skolan
börja med annat än latinet; och däraf kom det sig, att man ända från början föresade den sexårige gossen
latinska glosor och för honom uppritade latinska bokstäfver. Från detta hafva förändrade kulturförhållanden
småningom återfört oss: vi börja nu med att läsa och skrifva modersmålet. Men vanan att begynna
undervisningen i de främmande språken med latinska grammatiken hafva vi kvar. Jag tror, att det
växande afståndet från medeltiden och den tilltagande betydelsen af de moderna språken skola drifva
äfven oss från denna vana, liksom de redan drifvit våra grannar därifrån.» Fr. Paulsett, Geschichte des
gelehrten Unterrichts auf den deutsclien Schulen und Universitäten vom Ausgang des Mittelalters bis zur
Gegenwart, Berlin 1897, 11, 617.
256
GYMNASIETS ORGANISATION.
endast ett mål för undervisningen i desamma kunde tänkas, och slutligen att endast en
metod vid denna undervisning kunde följas, då, men först då, hade den gjorda
invändningen den allvarliga innebörd, man icke sällan är benägen att tillmäta densamma.
Men det förhåller sig för visso icke så. Somliga lärjungar hafva håg
och fallenhet för språkstudier, andra icke. De förra inhämta elementen af ett
främmande språk raskt och lätt, särskildt då en fond af språklig bildning redan är
för handen, de senare långsamt och med möda. Under sådana förhållanden komma
de olägenheter, som man af kommitténs förslag befarat, att i samma mån minskas,
som lärjungarnes frihet i valet af de främmande språken ökas. Granskar man nu
kommitténs undervisningsplan jämte dess å sid. 275 framställda förslag angående valfrihet,
skall man finna, att språktvånget i kommitténs organisation är mindre än enligt
någon af de ofvan omnämnda förordningarna. En jämförelse med nu rådande förhållanden
torde vara nog för att belysa detta påstående. För närvarande måste
lärjunge å latinlinjen under de fyra sista skolåren läsa fyra främmande språk,
hvar jämte lärjunge å A-linjen, som ej vill lämna skolan utan kunskap i engelska,
under de två sista skolåren måste läsa ej mindre än fem främmande språk. Enligt
kommitténs förslag äro för motsvarande lärjungar i första ringen tre, i andra ringen
fyra, i de två högsta ringarna, om grekiska ej läses, två, eljest tre främmande
språk obligatoriska. Tilläggas bör, att, äfven om lärjunge använder maximum af
sin bortväljningsrätt i fråga om språk, han i allt fall fått göra bekantskap med de
tre lefvande kulturspråken.
Det nu anförda vinner i styrka därigenom, att garantierna mot ett oriktigt
val i fråga om språken äro större i kommitténs förslag än i någon hittills föreskrifven
undervisningsplan. En jämförelse med nu gällande bestämmelser torde
bevisa jämväl detta påstående. För närvarande afgöres frågan, om en lärjunge i
fjärde klassen skall läsa latin, af ofta mycket tillfälliga bevekelsegrunder. Och i
nedre sjette klassen välja många lärjungar grekiska, ej af utpräglad fallenhet för
ämnet, utan af bristande fallenhet för eller motvilja mot matematik. Följden häraf
blir, att B-linjen och A-linjen rekryteras af en del lärjungar, som för språkliga studier
äro synnerligen obekväma. Kommer härtill språkens fasta och obligatoriska ställning
i den nuvarande undervisningsplanen, så är helt naturligt, att de många språken
ej sällan komma att kännas som en tryckande börda. Enligt kommitténs förslag
uppskjutes valet af såväl latinet som grekiskan två år, hvadan detsamma kan
ske med mera målmedvetenhet, då håg och anlag tydligare framträda. Vidare
märkes, att ingen lärjunge frestas att välja grekiska af motvilja mot något annat
ämne, då ju detta under alla omständigheter kan bortväljas. Slutligen må erinras,
att, om en lärjunge finner sig hafva handlat oklokt uti att ingå på latinlinjen, det
står honom fritt att genom bortval af latinet rätta sitt misstag. Korteligen, enligt
kommitténs förslag är all utsikt för handen, att endast de lärjungar komma att
läsa de många språken, hvilka för dylika studier äro särskildt intresserade. Men
i fråga om så anlagda lärjungar har den här granskade invändningen ingen betydelse.
ALLMÄNNA GRUNDER.
257
Emellertid torde det förhålla sig så, att kraften af denna invändning i första
hand är beroende pa uppfattningen angående den metod, som vid språkundervisningen
å det föreslagna gymnasiet kan och bör följas. I detta afseende råda olika
meningar, särskilt beträffande latinet. Under långa tider har detta språk varit
dominerande i de lägre klasserna, där dess uppgift ansetts företrädesvis vara att
tjäna som medel för de ungas formella utbildning. På grund af denna omständighet
i förening med latinets tidiga inträdande har en kraftig grammatisk exercis för
begynnelsestudiet i detta ämne blifvit ett så utmärkande drag, att den under tidernas
lopp och genom traditionens makt i den pedagogiska uppfattningen så att säga
sammanvuxit med själfva föreställningen om latinstudium öfver hufvud taget. Denna
uppfattning är så fast rotad, att personer finnas, som hafva svårt för att tänka sig en
latinundervisning i det enkla, praktiska syftet att lära lärjungen förstå innehållet af en
lättare text, och som därför anse en undervisning utan den traditionella dressyren
vara helt och hållet förfelad, korteligen icke vara någon undervisning i latin.
Kommittén har emellertid ofvan framhållit, att latinets förändrade ställning
med afseende på tiden för dess inträdande och undervisningens mål möjliggör
en fullständig omläggning af själfva studiesättet, hvarigenom det formellt grammatiska
elementet kommer att väsentligen inskränkas och det sakliga innehållet träda
mera i förgrunden. Och hvad kommittén i detta afseende beträffande latinet anfört,
gäller till alla delar franskan med den förändrade ställning, detta språk i den
föreslagna läroverksorganisationen skulle komma att intaga. Hvad slutligen grekiskan
angår, kan kommittén utan vidare hänvisa till den undervisning, som för närvarande
lämnas i detta ämne. Oaktadt nämnda språk först inträder i sjette klassen,
och oaktadt detsamma är långt formrikare än latinet, har, kommittén veterligen,
ingen klagan försports däröfver, att inhämtandet af de nödiga elementen skulle
öfver höfvan anstränga lärjungarnes minne eller gifva undervisningen en för den mognare
ungdomens andliga behof mindre lämplig läggning. De förändringar i afseende på
undervisningsmetoden, kommittén sålunda påyrkat, kunna ej genomföras i ett slag,
utan endast så småningom. Men i samma mån så sker, i samma mån kommer
den invändning, som här till sin innebörd granskats, att förlora i kraft.
Hvarje läroämne kräfver inlärandet af en mängd minnessaker. Men det är
omöjligt att låta alla skolans ämnen påbörjas i de lägre klasserna. Några måste
uppskjutas till de högre. Den faktor, som härvid i första hand bör vara bestämmande,
är det af kulturförhållandena betingade bildningsbehofvet. Om på grund
häraf ett ämne anses böra inträda först å det högre stadiet, då blir det vederbörandes
sak att medgifva nödig valfrihet samt att lämpa fordringar och metod
efter lärjungarnes utvecklingsståndpunkt. Så förhåller sig med alla ämnen, såväl
med dem, som uppskjutas till gymnasium, som med dem, hvilka uppskjutas till
universitetet. Och det finnes intet i de döda språkens natur, som berättigar dessa
ämnen till eu undantagsställning i förevarande fall. Erfarenheten gifver tvärtom
vid handen, att dessa språk med framgång kunna påbörjas efter aflagd mogenhets
33
-
De nationella
bildningselementen.
Fyraårigt
gymnasium,
ej treårigt.
258 GYMNASIETS ORGANISATION.
examen lika väl som så många andra lika formrika och lika kräfvande språk, hvilkas
elementära studium är förlagdt till universitetet. Det vore då egendomligt, om
ej samma språk med framgång skulle kunna påbörjas å det föreslagna gymnasiet,
hvilket kommittén, bland annat genom den föreslagna valfriheten, i allmänhet gifvit en
efter studiesättet vid universiteten mera lämpad planläggning.
På grund af hvad sålunda anförts, anser kommittén, att den särskilda anmärkning,
som riktats mot anordningen af språkundervisningen å det föreslagna
latingymnasiet, såsom beroende på missuppfattning icke är åt beskaffenhet att föranleda
kommittén att uppgifva den ståndpunkt, den på ofvan angifva skäl intagit.
I öfverensstämmelse med sin allmänna uppfattning angående de allmänna
läroverkens mål anser kommittén, såsom ock i föregående kapitel framhållits, att
de nationella bildningselementen böra stärkas. Till främjande af detta mål föreslår
kommittén, att modersmålet å gymnasiet erhåller ökad tid, att det må ingå som
examensämne i studentexamen, att geografien äfven å detta stadium erhåller en själfständig
ställning, samt att historien, trots geografiens afsöndring, får behålla den åt
ämnet nu anslagna tiden så godt som oafkortad. Den stärkta ställning, som blifvit
nämnda ämnen beredd, bör enligt kommitténs mening företrädesvis användas till ett
utförligare studium af fosterlandets språk och litteratur, dess natur och befolkningsförhållanden,
dess inre historia under senare tider, äfvensom dess stats- och
samhällsskick. Därvid hafva äfven, såsom af undervisningsplanen närmare framgår,
tillfällena till upplysande sidoblickar på de skandinaviska grannfolkens historia och
litteratur kunnat ökas, så att lärjungarne genom jämförelse med dessa närbesläktade
folks kultur må erhålla en klarare uppfattning af vår egen.
Såsom i kap. I (sid. 55) angifvits, innebar det organisationsförslag, som
framställts i Yttrande i läroverksfrågan år 1899 och inom kommittén förordats af
ett mindre antal af dess ledamöter, att de allmänna läroverkens öfverstadium skulle
anordnas såsom treårigt. Kommittén, som äfven i fråga om öfverstadiet anslutit
sig till uttalandena i riksdagsskrifvelsen den 6 maj 1899 och sålunda framlagt förslag
om ett fyraårigt gymnasium, öfvergår härmed till att redogöra för de skäl,
som varit afgörande för dess ståndpunkt i denna särskilda fråga.
Då, enligt kommitténs förslag om nederstadiets anordnande, gymnasiet skall
vidtaga med början af en klass, motsvarande den första af de nuvarande fyra högsta
årsafdelningarna, blir öfverstadiets anordnande såsom fyraårigt ur formellt organisatorisk
synpunkt en gifven följd af nyssnämnda förslag. Men denna omständighet
har ingalunda varit den bestämmande, utan förhåller det sig tvärtom så, att de
olägenheter, som åtfölja ett system med treårigt gymnasium, i och för sig befunnits
ALLMÄNNA GRUNDEK.
-59
så stora, att de starkt bidragit därtill, att kommittén intagit sin i kap. I angifva
ståndpunkt i hufvudfrågan.
Den skada, som gymnasiet, enligt kommitténs mening, skulle taga af en inskränkning
till tre år, kan i korthet uttryckas så, att följden skulle blifva antingen
gymnasiebildningens försvagande eller lärjungarnes öfveransträngande, olägenheter,
som ingen vän af vår kultur och vår ungdom torde vilja framkalla. Till denna uppfattning
har kommittén kommit genom en undersökning af de särskilda ämnenas
ställning, under förutsättning att samtliga gymnasiekurser skulle medhinnas på tre
år, och vill därföre i hufvuddrag framlägga de slutsatser, hvartill nämnda undersökning
synts kommittén böra leda.
Vid jämförelse med det fyraåriga gymnasiet faller det genast i ögonen, att de
klassiska språken i första hand komme att blifva lidande: grekiskan skulle man å
ett treårigt gymnasium nödgas alldeles aflägsna från läsplanen, och latinet skulle
reduceras till ungefär hälften af sitt nuvarande utrymme, förändringar, så genomgripande,
att de i och för sig borde afskräcka dem, som önska en jämn och
lugn sakernas utveckling. Efter långa strider tyckes tiden hafva mognat för tanken
på latinets uppskjutande till nedre sjette klassen — ett längre uppskjutande har
icke heller af riksdagens Andra Kammare ifrågasatts — och underligt synes då, om
man icke skulle nöja sig med en så pass vidtgående och betydelsefull reform.
Att ett latinstudium på fyra år bör blifva af större värde, än om denna tid
afknappades med en fjärdedel, torde ej kunna bestridas, och om en eller annan
fackman i ämnet uttalat sig till förmån för en treårig latinkurs, måste detta bero
på andra hänsyn och kan ej vara vägledande för bedömande af frågan om ett treeller
fyraårigt gymnasium i och för sig. Kommittén har också ansett de latinkurser,
som under förutsättning af en organisation med treårigt gymnasium kunnat
ifrågasättas, vara ganska otillfredsställande. I själfva verket hafva olägenheterna
med dessa kurser visat sig vara så stora, att en af minoritetens medlemmar funnit
sig föranlåten att just med hänsyn till detta ämne föreslå en kompromiss mellan
de båda systemen, så nämligen, att läsningen af latin skulle påbörjas ett år före
lärjungarnes inträde på det eljest treåriga gymnasiet (se sid. 261). Det vore för
öfrigt ingalunda förvånande, om, därest ett treårigt gymnasium af kommittén föresloges,
äfven representanter för andra ämnen än latin komme att yrka på en sådan,
fyraårig undantagsställning, hvar och en för sitt ämne.
Beträffande den invändningen, att grekiskan kan räddas och latinet få en
jämförelsevis god ställning genom inrättande af ett antal läroverk med nuvarande
anordning i fråga om de klassiska språken, s. k. A-läroverk, hvilka anses som ett
nödvändigt komplement till en organisation med treårigt gymnasium, må här endast
anmärkas, att utsikterna till sådana läroverks upprättande torde vara ganska små, och
det är i alla händelser tvifvel underkastadt, om de komme att visa någon större
lifskraft (se sid. 373 —-377). Denna faktor är således af alltför oviss beskaffenhet,
för att man vid en jämförelse skulle kunna tillskrifva den någon större betydelse.
26o
GYMNASIETS ORGANISATION.
Kursen i historia skulle blifva särdeles svår att inpassa på endast tre år, i
det antingen viktiga delar, särskilt af gamla tiden, Ange utelämnas eller alltför
dryga kurser blefve nödvändiga. Ur ett treårigt gymnasium skulle man vidare
af utrymmesskäl nödgas alldeles utesluta geografien, en åtgärd, som bör förefalla
mindre tidsenlig, då ansträngningar på sista tiden gjorts för att såväl vid universitet
som skola höja detta ämne. Att å reallinjen på tre år söka inpressa gymnasisternas
matematiska kurs finner kommittén likaledes betänkligt med hänsyn till de stora
fordringar, som ställas på ämnet vid vissa högre tillämpningsskolor, särskildt vid
Tekniska högskolan i Stockholm. I det hela har det visat sig vid timplanens
uppgörande för det treåriga gymnasiet, ’) att timtalet för vissa ämnen, för att de
på tre år må kunna läsas med någon behållning, måst sättas så högt, att en betänklig
afknappning blifvit nödvändig för andra.
Följden af en sådan organisation kunde ej för läroverket blifva någon
annan, än att fordringarna i studentexamen öfver hufvud taget måste sänkas, hvilket
utan tvifvel skulle lända vår högre odling till skada. Skedde emellertid ej detta,
uppstode ovillkorligen fara för öfveransträngande af lärjungame. Ej heller blefve
det bättre ställdt i det hela, om afknappade skolkurser nödgade till att vid universiteten
i flere ämnen upprätta propedeutiska kurser, hvilket skulle komma att förlänga
och fördyra de akademiska studierna.
Visserligen skulle läroverkskursen blifva nioårig såväl vid en organisation med
treårigt som vid en med fyraårigt gymnasium, enär underbyggnaden i förra fallet
skulle bestå af sex, i det senare af fem klasser. Men uppenbart är, att för
lärjungar, som ämna fortsätta fram till studentexamen, ett års afsilande studier
i realskolans sjette klass under samläsning med dem, som repetera till den förestående
realskolexamen, icke kan i värde uppväga ett år af grundläggande specialstudier
i en för detta ändamål inrättad första ring af gymnasiet. Den vetenskapliga
förbildningen såväl i klassiska språk som i öfriga ämnen måste, såsom redan
antydts, i senare fallet blifva solidare samt med större ro kunna inhämtas och smältas.
Lärjungarne å det fyraåriga gymnasiet slippa vidare att oroas genom läsning till en
för dem i de flesta fall alldeles öfverflödig examen, medan åter vid en organisation
med treårigt gymnasium alla gymnasister skulle blifva nödsakade att deltaga i
repetitionerna för två med endast tre års mellanrum infallande examina.
Väl är sant, att det äfven för gymnasiets lärjungar kan vara nyttigt att
någon gång samla sina kunskaper, men i detta afseende torde de årliga klassrepetitionerna
och särskildt inhämtandet af femte realskoleklassens i flere ämnen
relativt afrundade kurser göra till fyllest. I hvarje fall kan erfarenheten både i vårt
land, där examen till gymnasiet efter år 1849 borttogs, och i Preussen, där en dylik
examen för alla lärjungar vid öfvergången till Obersecunda (d. v. s. vid slutet
af sjette skolåret), efter att några år hafva försökts, vid utfärdandet af de nya läro
-
) Se kommitténs bil. I.
ALLMÄNNA GRUNDER.
261
planerna af år 1901 blifvit afskaffad, sägas hafva visat, att man för nämnda ändamål
ej bör inrätta en examen å mellanstadiet för dem, som ämna fortsätta sina studier,
enär en sådan examen måste störande inverka på skolarbetets jämna gång och
onödigtvis anstränga ifrågavarande lärjungar utan att dock kunna afhålla svagare
begåfvade från att söka tränga sig fram på den lärda banan.
I Norge, där man sedan år 1869 pröfvat en organisation med treårigt
gymnasium, byggdt på en sexklassig »middelskole» med examen för alla, har detta
system medverkat till att förläna hela den högre skolbildningen en stark prägel af
exklusiv examensbildning. Därjämte har den gifvit anledning till ständiga sträfvanden
att än ytterligare afknappa skoltiden och att genom privata »hurtigkurser»
fortare nå fram till målet, sträfvanden, som innebära vådor för att den sålunda
meddelade bildningen förytligas. Vill man i vårt land ej framkalla liknande verkningar,
bör man ej heller, såsom föreslagits, söka efterbilda det norska systemet med
treårigt gymnasium, utan fastmer söka bygga på våra inhemska traditioner i detta
afseende. Att afknappa tiden för det hos oss för närvarande fyraåriga gymnasialstadiet
skulle utan tvifvel visa sig vida ödesdigrare än den flere gånger ifrågasatta
indragningen af törsta klassen, och de rop på öfveransträngning, som, sedan femte
klassen gjordes ettårig, alltjämt höjts, skulle i så fall utan tvifvel tilltaga i styrka
till följd af den ökade belastning å det högre stadiet, som med ett dylikt system
måste orsakas af minskad tid och sammanträngda kurser.
Det mellanförslag, som af en af kommitténs ledamöter framställts, och som
jämväl blifvit till noggrant bepröfvande upptaget, nämligen att anordna latinkursen c
såsom fyraårig på det i öfrigt treåriga gymnasiet, har kommittén ej heller ansett
sig kunna biträda. För ett riktigt bedömande däraf bör noga märkas, att det utgår
från samma organisatoriska principer som de båda andra förslagen och sålunda afser
en afsilning på mellanstadiet jämte examen för de före studentexamen afgående
lärjungarne. Men detta syfte finner kommittén en sådan organisation endast delvis
och i hvarje fall mindre än de två andra förslagen kunna realisera, detta hufvudsakligen
beroende på svårigheten att infoga latingymnasiet i det öfriga systemet.
Frågan blir nämligen, om afskräde kurser i sjette klassen skola anordnas äfven på
nämnda linje. Då latingymnasiet enligt denna organisation i högre grad än vanligt
blefve en speciallinje, tillkommen för deras skull, som behöfva inhämta en fyraårig
latinkurs, och om hvilka man således i regeln förutsätter, att de ämna aflägga
studentexamen, kan man ej rätt fatta, hvartill sådana kursafslutningar skulle tjäna,
men väl förutse, att de onödigtvis skulle försvåra lärjungarnes arbete. Anordnas
däremot inga kursafslutningar å sagda linje, skulle samläsning mellan real- och latingvmnasiets
lärjungar blifva omöjlig och den föreslagna organisationen därigenom
medföra alltför stora kostnader, för att kommittén för sin del skulle vilja förorda
densammas införande. Sannolikt är ock, att man i så fall af sparsamhetsskäl nödgades
inskränka latinlinjen till ett färre antal läroverk, än kommittén föreslagit,
hvadan denna till förment fromma för latinstudiet ifrågasatta organisation tvärt
om skulle lända detsamma till skada.
Ett tredje
vgamsationsförslag.
26 2
GXMNA.SIETS ORGANISATION.
Öfver sikt.
Ehuruväl äfven vissa svårigheter att i detalj tillämpa det omtalade förslaget
yppats under den inom kommittén gjorda utredningen af de olika systemen, finner
kommittén de ofvan angifna skälen vara så pass afgörande, att den afstår från ett
närmare ingående på frågan, hvilket för öfrigt skulle nödvändiggöra en alltför vidlyftig
framställning. Det faller af sig själft, att åtskilliga af de anmärkningar, kommittén
andragit mot förslaget om ett treårigt gymnasium med examen på mellanstadiet
för samtliga lärjungar, äfven äro tillämpliga på nu afhandlade förslag.
De invändningar, som från olika håll framställts mot planen till ett fyraårigt
gymnasium, och som äfven beröra frågan om gemensam eller särskild sjette klass,
hafva redan ofvan blifvit bemötta (sid. 67—76).
Därest kommitténs ofvan angifna uppfattning vinner afseende, skulle alltså
de utmärkande dragen för det föreslagna fyraåriga gymnasiet blifva:
att gymnasiet i förhållande till det lägre stadiet erhåller eu själfständigare ställning,
än de motsvarande fyra sista årsklasserna för närvarande intaga;
att antalet obligatoriska ämnen å det högsta stadiet inskränkts dels gemm den
för de två sista ringarna föreslagna valfriheten, dels därigenom, att filosofisk propedeutik
ställts som frivilligt ämne utom timplanen;
att latinet inträder i första, franskan i andra och grekiskan, alternativt mot matematik
och teckning, i tredje ringen;
att öfningar i skriftlig öfversättning från svenska till latin och franska äfvensom
det svensk-franska öfversättningsprofvet i studentexamen afskaffats;
att målet för undervisningen i dessa två främmande språk bestämts till förmåga
att öfversätta lättare text;
att modersmålet och tyska erhållit en väsentligen stärkt ställning;
att öfningar i tyska språkets skriftliga användning äfvensom tyskt skrifprof i studentexamen
anordnas för alla lärjungarne-,
att i allmänhet undervisningen å det högsta stadiet planlagts i syfte att främja
koncentration och själfverksamhet och sålunda bättre, än för närvarande är fallet, förbereda
för fortsatta studier vid universitet och högre tillämpningsskolor.
Valfrihet å högsta stadiet.
Ofvan har talats om lämpligheten att i viss mån återinföra skilsmässan mellan
skola och gymnasium samt framhållits, att en bland de reformer, som mest skulle
komma att karakterisera undervisningen å det senare, vore medgifvandet af valfrihet
mellan ämnena. Denna fråga är i själfva verket af så ingripande betydelse för gymnasiets
hela gestaltning och så viktig för ett rätt bedömande af de kurser och den
timplan, som nedan föreslås, att kommittén ansett nödvändigt att lämna en utredning
däröfver, innan den ingår på frågan om själfva undervisningsplanen.
Dels för att i och för sig höja undervisningen å öfre stadiet, dels för
att afhjälpa vissa hos densamma anmärkta brister, har man på senare tider framkastat
tanken att bevilja lärjungarne valfrihet, d. v. s. rättighet att blifva befriade från
en del af undervisningen. Denna frihet är emellertid af två väsentligt skilda slag,
som äfven till sina verkningar äro helt olika och därföre noga böra särhållas.
Det mest kända slaget är den alternativa valfriheten, hvarvid ämnena
utesluta hvarandra, så att den lärjunge, som begagnar sig af undervisningen
i ett valfritt ämne, ovillkorligen går miste om undervisningen i ett annat. En
sådan frihet förefinnes i viss mån redan nu, nämligen vid valet af linjer A-linje,
B-linje eller reallinje. Den, som vill läsa den större matematikkursen, måste i
skolan afstå från latin; den, som vill läsa kemi, får ej läsa grekiska o. s. v.
Denna anordning, som blifvit nödvändig på grund af läroämnenas ökning, särskilt
genom de reala kunskapernas bättre tillgodoseende, har emellertid sina betänkliga
sidor, om den utsträckes till de särskilda ämnena inom de olika linjerna. Om
valfrihet öfver hufvud medgifves, är det alltid förenadt med ett visst ansvar för
lärjungen att välja, men ansvaret blir dubbelt, om hans beslut att läsa ett visst
ämne betager honom rättighet att åtnjuta undervisning i ett annat, i hvilket det
kanske längre fram visar sig, att han måste äga kunskaper. Svagheten i denna
princip är sålunda uppenbar, och huru nödvändigt principens tillämpande än befunnits
vara i fråga om skolans uppdelning i linjer, så har den dock äfven därvid åstadkommit
icke så litet bekymmer, särskildt genom det tidiga valet af linje.
Allmänna
grunder.
264
GYMNASIETS ORGANISATION.
Det andra slaget af valfrihet, eller bortväljningsrätt, bereder alla lärjungarne
inom samma linje tillfälle att, om de så önska, läsa alla å den linjen upptagna
ämnen, på samma gång den medgifver befrielse från ett visst antal ämnen
efter lärjungens val. Denna valfrihets företräde ligger just i dess skillnad från
den förut omtalade: ingen, som ej sådant önskar, behöfver gå miste om undervisningen
i något af ämnena; det står lärjungen fritt att läsa eller icke läsa ett
ämne, utan att detta drager med sig några följder med afseende på de andra ämnena.
Detta är således en verklig valfrihet, under det att den andra arten med
fog kan kallas valtvång.
Beträffande önskvärdheten af att få sådan valfrihet införd vid de allmänna
läroverken vill kommittén anföra följande.
Genom undervisningsämnenas mera allsidiga tillgodoseende, genom införande
af mera kräfvande metoder och genom bättre tillgång på dugliga och nitiska lärare
i samtliga ämnen har det tryck, hvarunder lärjungarne arbeta, icke blott ökats
i det hela utan äfven utbredt sig tämligen likformigt öfver alla delar af undervisningen.
Det kan ej nekas, att lärjungarnes krafter, intressen och allmänna
håg härigenom blifvit i hög grad splittrade. Också får man mycket ofta höra
läraren klaga öfver att lärjungarne visserligen i allmänhet korrekt sköta sig i hans
ämne, men att han sällan ser någon med särskild lust och ifver ägna sig däråt.
Med andra ord, skolan är för stereotyp, och lärjungarne äro för mycket skurna efter
samma snitt. Denna olägenhet, på naturlig väg framkallad af ändrade förhållanden,
står det hvarken i lärarens eller lärjungens makt att afhjälpa, men måhända kunde
härvid organisationen träda emellan.
Det botemedel, som ligger närmast till hands, är utan tvifvel att befria lärjungen
från en del af undervisningen, för att han med så mycket större och mera
samlad kraft må kunna ägna sig åt den återstående delen. Det synes uppenbart,
att, om detta läte sig göra, en förbättrad sakernas ställning skulle inträda. Hvarje
ämne komme att få sin stamtrupp af verkligt intresserade lärjungar, och läraren
skulle slippa att arbeta med en del ohågade elever, som verka neddragande på undervisningen
och förlamande på undervisaren. Studierna skulle i allmänhet få en friare,
mognare och själfständigare prägel, bildande en lämplig öfvergångsform till undervisningssättet
vid universiteten och högskolorna, och de individuella anlagen skulle
mera än hittills komma till sin rätt. Detta synes sålunda vara en naturlig lösning
af den svåra frågan om undervisningsämnenas koncentration, eller mängläseriets inskränkande.
Från synpunkten af lärjungens blifvande uppgift i lifvet torde äfven vara i
hög grad viktigt, att han redan i skolan mera speciellt får ägna sig åt de ämnen,
som komma att vara för hans framtida kall mest behöfliga. Jämväl är att hoppas,
att en dylik, tidigare specialisering skall hafva en hälsosam inverkan på studiernas
bedrifvande vid universiteten. Ett sådant system skall nämligen vänja ynglingarne
att redan i skolan gå till väga med större urskillning och målmedvetenhet, och
VALFRIHET Å HÖGSTA STADIET.
265
deri lärjunge, som bestämt sig för afläggandet af en viss akademisk examen, kan
med särskild kraft ägna sig åt de skolämnen, som med densamma stå i närmare
samband, samt sålunda, bättre förberedd i nämnda ämnen, åstadkomma någon afkortning
i sina akademiska studier. Pa detta sätt blir det måhända möjligt för det
nya gymnasiet att öfvertaga en del af de uppgifter, som för närvarande tillhöra
de förberedande akademiska examina. — De lärjungar, som antingen finna arbetsbördan
lätt nog eller ej känna något särskildt intresse för vissa ämnen och ej
heller beslutat sig för någon särskild lefnadsbana — hvartill dock valfriheten
kommer att utgöra en stark och hälsosam eggelse — hafva, såsom redan nämnts,
sin fulla frihet att deltaga i undervisningen i alla ämnen. Vissa lärjungar hafva
däremot en så bestämd håg för särskilda ämnen och brist på fallenhet för andra,
att det är olämpligt att tvinga dem till undervisning i alla.
Ofvan anförda skäl anser kommittén vara hvad som förnämligast talar för
införandet af valfrihet. Men det finnes också andra synpunkter, bland hvilka en såsom
synnerligen viktig här bör framhållas: önskvärdheten att bereda de i andligt eller
kroppsligt afseende mera klent utrustade någon lindring i skolarbetet å det öfre
stadiet. Äfven om det finnes grundad anledning att tro, det gymnasiet efter den
nya organisationens införande skall få ett mera valdt material af lärjungar, kan man
dock icke hoppas, att alla skola hafva en medelgod begåfning eller därutöfver.
Men det vore betänkligt, om en lärjunge skulle afvisas från den högre undervisningen
och från de banor, hvartill den meddelar kompetens, därför att hans begåfning för
skolstudier endast är medelmåttig, helst som mången sådan yngling äfven på dessa
banor befunnits mycket användbar, sedan han väl lyckats fullborda sina teoretiska
studier. Finge han därtill å högsta stadiet, där svårigheten att följa med undervisningen
för sådana lärjungar brukar kännas särskildt tryckande, och där faran
för öfveransträngning är störst, slippa det eller de ämnen, som läge honom särskildt
emot, är all anledning att tro, det han med mera framgång skulle kunna
ägna sig åt de öfriga. Ännu mindre berättigadt torde det vara att afvisa de kroppsligt
svaga, som, om de ej öfveransträngas, med afsevärdt resultat kunna bedrifva sina
skolstudier och i många fall, såsom erfarenheten lär, utveckla sig till framstående
män äfven inom det vetenskapliga området. Kort sagdt, valfriheten blir från denna
synpunkt ett bland botemedlen mot en mycket öfverklagad olägenhet, nämligen
öfveransträngning.
Af de uttalanden inom lärarekretsar, om hvilka kännedom kunnat inhämtas,
har framgått, att sympatierna för valfrihetens införande äro bland lärarne ganska
allmänna. Och att sympatierna bland allmänheten torde gå i samma riktning, kan
bland annat inhämtas däraf, att riksdagen i sin skrifvelse den 6 maj 1899 uttalat
sig för valfrihet å det högre stadiet.
De invändningar af allmän innebörd, som i den pedagogiska diskussionen
gjorts mot en valfrihet i nu angifven riktning, måste anses såsom på det hela
taget mindre betydande. Hvad som egentligen framhållits, är, att allsidigheten
34
GYMNASIETS ORGANISATION.
Föregående
ansatser till
valfrihet.
266
i den blifvande studentens bildning skulle sättas på spel. Häremot kan till en
början erinras, att, äfven om man skulle kunna enas om uppställandet af en grupp
centralämnen å hvardera af de för en högre specialbildning afsedda gymnasielinjerna,
någon inre grund för bestämmandet af ämneskretsens gränser dock svårligen låter
sig utfinna. Också hafva under tidernas lopp ämnen upptagits eller uteslutits af
rent yttre anledningar, hvilket tydligen visar, att någon viss norm för ämnesgruppernas
bestämmande i detalj ej finnes. Vidare medför en för långt drifven
fordran på allsidighet, såsom icke minst erfarenheterna från universiteten borde
hafva lärt oss, olägenheter af betänklig art, i det att den, som sträfvar att lära sig
allt, löper fara att icke lära sig något ordentligt samt, genom vanan vid en mångfrestande
och famlande studiemetod i skolan, förlorar förmågan af den koncentration,
som sedermera blir nödvändig, om han i skälig tid skall kunna intaga sin plats i
lifvet. Dessutom tyckas principens motståndare förbise den viktiga omständigheten,
att de ämnen, som anses ingå i allmänbildningen, vid valfrihetens inträdande lästs
af samtliga lärjungar under en ansenlig del af skoltiden — enligt kommitténs förslag
i ej mindre än sju år — och det skulle under sådana förhållanden vara förvånande,
om icke åtskilliga lärjungar utan skada för sin bildning skulle under de två sista
skolåren kunna lägga ned ett eller annat ämne. Ty just i den omständigheten,
att hela det lägre stadiet gjorts enhetligt utan tillfälle till val vare sig mellan linjer
eller ämnen, har en första garanti vunnits för att medgifvandet af friare former å
öfverstadiet må vara förenligt med krafvet på tillräckligt mångsidig bildning.
Hvad beträffar den invändningen, att den allmänna bildningsnivån skulle komma
att sjunka genom lärjungarnes befrielse från vissa ämne'''', så kan kommittén ej dela
dylika farhågor, utan anser fastmer, att värdet för bildningen af en mångfald läroämnen
blifvit i någon mån öfverskattadt.
Förslag till valfrihet i samma riktning som den, kommittén ämnar förorda,
hafva förut framställts, nämligen dels af L. Lindroth i Pedagogisk Tidskrift år
1888, dels i Yttrande i läroverksfrågan år 1899. *) Äfvenså är bekant, att olika
slag af valfrihet i större eller mindre utsträckning redan länge tillämpats vid våra
flickskolor och andra privata läroverk, men skillnaden mellan nämnda undervisningsanstalter
och de allmänna läroverken torde vara alltför stor, för att man af
erfarenheten vid de förra skulle kunna draga några bestämda slutsatser i berörda
fall för de senare.
Frågan om valfrihet är emellertid vida äldre, ehuru den uppträdt under ett
annat namn: den sammanfaller i själfva verket dels med dispensfrågan, dels med
frågan om frivilliga ämnen. Ty om en lärjunge kan erhålla dispens från ett ämne,
eller om ett ämne är frivilligt (t. ex. engelska å nuvarande A-linje), så betyder
9 Se äfven Berättelse om det nionde allmänna svenska läraremötet i878, sid. 35 37, utlåtande
af Gäfle läroverkskollegium Öfver 1891 års förslag till stadga samt Tidskrift, utgifven af Pedagogiska
(Öreningen i Finland, år 1895, sid. 310 318.
VALFRIHET Å HÖGSTA STADIET.
267
detta i princip ingenting annat, än att ämnet är underkastadt valfrihet. Dispens
från hebreiska medgafs redan i 1649 års skolordning, den föreslogs för andra språk
flere gånger under förra hälften af 1800-talet (t. ex. af 1825-28 års kommitté),
och ett mycket vidlyftigt dispenssystem försöktes genom 1856 års stadga, hvarom
mera nedan.
Principen om rätt för lärjungarne att bortvälja ämnen kan förverkligas på två
olika sätt, nämligen genom valfrihet med kompensation och valfrihet utan kompensation.
Den förra innebär, att lärjungen befrias från ett eller flere ämnen på det
villkor, att han åtager sig ett motsvarande större arbete i andra. Den senare ålägger
honom ingen sådan förbindelse. Kompensationsidén, som är upptagen i det Lindrothska
förslaget, men däremot icke i Yttrande i läroverksfrågan år 1899, har onekligen
flere tilltalande sidor, hvilka kommittén låtit sig angeläget vara att noga väga emot
dess olägenheter.
Det är uppenbart, att valfriheten kan missbrukas lika väl som hvarje annan
frihet, och det ligger då närmast till hands att befara, att de lärjungar med någorlunda
god begåfning, som blifvit befriade från en del af undervisningen, skola under
den erhållna ledigheten gå sysslolösa eller använda densamma på något annat
olämpligt sätt. Naturligt är, att läroverket söker en garanti mot ett sådant missbruk,
och därvid erbjuder sig kompensationen så att säga af sig själf. Men om dennas
fördelar äro beaktansvärda, så äro dess olägenheter än mera betydande. Först
och främst kan man säga, att i kompensationen ligger ett upphäfvande af själfva
valfrihetens idé, i det att skolan tager igen med ena handen, hvad hon gifvit med
den andra. Tydligast framträder detta förhållande med afseende på dem, som hafva
svårt att följa med och därför behöfva lindring i arbetet.
Om en kvalitativ kompensation skulle införas — d. v. s. att befrielse från
ett ämne skulle uppvägas af eu till graden så mycket bättre kunskap i ett annat,
hvilken på vanligt sätt skulle taga sig uttryck i ett högre betyg — så kan med
visshet förutsägas, att de, som bäst behöfde lättnaden, ej skulle komma i åtnjutande
däraf. De allra flesta lärjungar med svagare förmåga skulle nämligen icke våga
ikläda sig förbindelsen ratt taga öfverbetyg i ett kompenserande ämne, och för att
ej riskera sin examen komme de att fortfarande få släpa på hela bördan, under
det att deras å hufvudets vägnar lyckligare lottade kamrater genom att använda sin
rätt till valfrihet finge sig en afsevärd lindring beredd. Andra finnas, som däremot ej
skulle inse sin svaghet eller också inbilla sig vara så speciellt anlagda för ett ämne, att
de däruti kunde hoppas på öfverbetyg. De skulle följaktligen begagna sig af valfriheten,
men om det sedan befunnes, att de ej kunde åstadkomma den stadgade
kompensationen, så kunde med skäl ifrågasättas, huruvida icke valfriheten stjälpt i
stället för att hafva hjälpt dem. Det finnes ju också lärjungar, som på ett tidigare
stadium förtjäna och erhålla öfverbetyg, hvilka på ett högre stadium ej kunna upprätthållas.
Om dessa beräknade en kompensation genom öfverbetyg, kunde man icke
ens anklaga dem för oförstånd. I den kvalitativa kompensationen ligger alltid något
Valfrihet med
eller utan
kompensation.
2C.8
GYMNASIETS ORGANISATION.
subjektivt och osäkert, som icke förbättras däraf, att de särskilda lärarne följa olika
graderade betygsskalor. På hvilka omständigheter det än måtte hafva berott, att en
lärjunges beräkningar på kompensation genom öfverbetyg hotat att slå fel, så är uppenbart,
att en ledsam följd häraf lätt kan uppstå för läroverken, nämligen sänkning af
öfverbetygens valör. Ställd mellan å ena sidan plikten att underkänna examen fölen
yngling, som med ett hos ungdomen lättförklarligt oförstånd trott sig kunna,
men ej kunnat nå högre än till godkända insikter i ett ämne, och å den andra en lofvärd
medkänsla för sina lärjungar, skulle nog läraren mången gång alltför mycket
blifva frestad att låta den senare synpunkten fälla utslaget. En härmed sammanhängande
olägenhet vore den, att ett stadgande om kompensation kunde locka lärjungarne
till att jäkta efter öfverbetyg.
Medgifvas bör, att ej så många eller så svåra olägenheter vidlåda den mera
objektiva kvantitativa kompensationen, som består däruti, att befrielse från undervisningen
i ett ämne beviljas på det villkor, att en viss tilläggskurs läses i ett
annat. Visserligen äro de båda arterna af kompensation ej alltid bestämdt skilda
från hvarandra, i det inhämtandet af en tilläggskurs bör bibringa sådana kunskaper,
att ett högre betyg kan förvärfvas; men om man skulle undvika de olägenheter,
som vidlåda den kvalitativa kompensationen, vore det enda rimliga att vid den
kvantitativa ej fordra högre betyg.
Den kvantitativa kompensationen, hvilken såsom princip blefve något för läroverken
alldeles nytt, vore emellertid ej lätt att ordna, i det att betydande svårigheter
skulle uppstå såväl vid bestämmande af tilläggskurser som vid pröfning och betygssättning.
Visserligen är systemet att gifva betyg efter kvantitativa kurser förhärskande
vid universiteten, men skillnaden mellan dessa och här ifrågavarande undervisningsanstalter
är i ögonen fallande: läroverken, som undervisa sina lärjungar tillsammans,
kunna ej utan stora olägenheter införa tentamensväsende och låta de olika
lärjungarne läsa olika kurser. Däremot vore fara värdt, att det tillfälle till fria
studier utom skolan och den uppfordran till själfverksamhet, som genom valfriheten
gåfves lärjungarne, genom en obligatorisk kompensation skulle lida en betänklig
inskränkning, samt att dessa studier skulle genom tvånget förlora i värde.
Beträffande den farhågan, att lärjungarne, genom erhållande af valfrihet utan
kompensation, kunde komma att gå för mycket sysslolösa, bör ihågkommas, att
deras ledighet enligt kommitténs förslag (se sid. 271) ej skulle blifva fullt så stor,
som af 1882 — 84 års kommitté ansetts böra vara det ur hygienisk synpunkt önskvärda.
'') Ej heller finge man genom införandet af kvantitativ kompensation någon
verklig garanti för att den lediga tiden användes på lämpligt sätt, ty det vore ganska
sannolikt, att inlärandet af tilläggskursen uppskötes till sista ögonblicket och sålunda
*) Denna kommitté föreslog nämligen en undervisningstid af 24 timmar i veckan för de två
öfverstå årsklasserna; enligt kommitténs förslag här nedan skulle för en lärjunge, som begagnat sig af det
högsta medgifna måttet af valfrihet, återstå en undervisningstid af 25 ä 26 timmar i veckan.
VALFRIHET Å HÖGSTA STADIET.
269
kunde vålla öfveransträngning. Äfven är att befara, att många lärjungar till kompensering
utvalde de ämnen, som vore lättast, och icke dem, som vore lämpligast.
I alla händelser kvarstår hufvudinvändningen mot all kompensation, nämligen att
valfriheten ej skulle bereda någon lindring åt dem, som däraf bäst vore i behof.
Äfven om ett sådant medlingsförslag, som inom kommittén ifrågasatts, nämligen
att skyldighet till kompensation inträder, först när ett större antal timmar
bortväljes, skulle medföra något mindre olägenheter, vill kommittén först som sist
hålla på den uppfattningen, att en mera tilltalande, värdefullare och naturligare
kompensation af sig själf kommer att framgå i och med det höjande af samtliga
ämnen, som valfriheten är ägnad att medföra. Det är med andra ord kommitténs
tro, att den genom befrielsen från vissa ämnen uppkomna ledigheten i allmänhet
kommer att frivilligt användas till fromma för de återstående ämnena. Beträffande
eventuella missbruk har kommittén andra medel att föreslå till en förnuftig begränsning
af valfriheten, såsom af det följande skall framgå. Det torde för öfrigt här
liksom öfverallt vara klokast att taga i betraktande och utfinna åtgärder ej mot alla
möjliga, utan endast mot sannolika missbruk.
Alltså anser sig kommittén icke kunna uppställa kompensation såsom villkor
för medgifvande af valfrihet.
En alternativ valfrihet, som har mycket gemensamt med valfrihet med kompensation,
är det i 1856 års stadga förekommande dispenssystemet för språken. Så
kunde till exempel en lärjunge på latinlinjen, som läste både latin och grekiska,
blifva dispenserad från tyska eller franska på det villkor, att hela den åt båda språken
anslagna lärotiden användes för det språk, som bibehållits. Kompensationen var
sålunda förlagd till det alternerande ämnets undervisningstimmar, en anordning, som
i praktiken visade sig outförbar, och hvars olämplighet utan tvifvel bidrog till stadgans
snara upphäfvande (år 1859). I hvarje fall är den af kommittén föreslagna
valfriheten så väsentligt olika 1856 års dispenssystem, att inga som helst slutsatser
för den förra kunna dragas af det öde, som öfvergick det senare.
Såsom ofvan framhållits, tror kommittén, att valfrihetens införande skulle i Valfrihetens
många afseenden verka välgörande på undervisningen å gymnasialstadiet. Men å besransandeandra
sidan erkännes, att för mycken frihet, särskildt om den lämnas åt personer,
som för dess rätta bruk ej äro fullt mogna, kan åstadkomma en verkan, motsatt
den, man åsyftat. Ehuru kommittén anser, att, om någon valfrihet skall införas,
måttet bör tilltagas tämligen ordentligt, finner den därföre nödvändigt, att all
nödig varsamhet för öfrigt iakttages. Den vill sålunda på ett lämpligt sätt begränsa
valfriheten. Att härvid hålla en riktig medelväg är icke lätt, ty inskränkningen,
i sig själf hälsosam och nödvändig, får ej göras så snäf, att hela reformen
krymper ihop till en obetydlighet. Tvärtom är det kommitténs mening, att
valfriheten bör anordnas på ett så pass tilltalande sätt, att den verkligen kommer
till allmän användning. Viktigt är också, att den göres så litet invecklad som
270
GYMNASIETS ORGANISATION.
Valfrihetens
inträdande.
Antal bortvalda
ämnen.
möjligt, ty ny som den är, torde den i alla fall behöfva någon tid att verka, innan
den hunnit att rätt uppfattas och tillämpas.
Kommittén öfvergår härefter till att redogöra för de begränsningar af valfriheten,
som synts nödvändiga eller lämpliga.
Till en början har kommittén funnit lämpligt föreslå en begränsning, som torde
vara ägnad att å ena sidan håfva mångas betänkligheter mot valfriheten och å
andra sidan göra denna frihet mera nyttig och användbar för ungdomen, nämligen
att låta den inträda på det stadium, där lärjungarne kunna anses för densamma
fullt mogna. Htt sådant stadium torde vara inträdet i tredje gymnasieringen, med
andra ord: befrielsen från en del af undervisningen skulle omfatta de två sista skolåren.
Det synes vara en allmän erfarenhet, att lärjungarne få mera allvar och
manlighet samt en mognare prägel i det hela efter flyttningen till nedre sjunde
klassen, och då torde rätta tiden vara inne att åt dem öfverlämna valfrihetens
goda, men också ansvarsfulla gåfva. Kommitténs mening är, att ungdomen så
småningom skall uppfostras till allt större valfrihet: de fem första åren läsa alla
lärjungar gemensamt; därpå få de välja mellan de af skolan utstakade bildningsriktningarna:
realskolans sjette klass, real- eller latingymnasium; efter att hafva
vunnit ett par års stadga inom den valda linjen få de till slut komma i åtnjutande
af den största frihet, skolan kan meddela: val mellan de olika ämnena.
Starka röster hafva på senare tider höjts för en delning af mogenhetsexamen,
så att några ämnen skulle upphöra redan i nedre sjunde klassen eller förr, men valfrihetens
inträdande i tredje ringen blir alldeles detsamma som en sådan åtgärd, ehuru
lämpad efter individuella behof och sålunda betydligt mera värdefull. Äfven för de
olika undervisningsämnena blir denna anordning vida fördelaktigare än den mogenhetsexamens
delning, som i 1878 års stadga var föreskrifven för tyska och naturalhistoria,
och som bestod däruti, att undervisningen i dessa ämnen för samtliga lärjungar upphörde
efter öfre sjette klassen. Valfriheten hindrar nämligen intet ämne att föras fram i
studentexamen, utan alla kunna som hittills, med det hälsosamma stödet af läroverkets
slutpröfning, häfda sin ställning vid sidan af hvarandra. Däremot har kommittén
icke ansett nödigt att, med hänsyn till valfrihetens inträdande, i andra ringen
föranstalta om kursafslutningar i de olika ämnena. Äfven om sådana i och för sig
vore önskliga, skulle de draga med sig betänkliga följder för kursernas planläggning
i det hela, och det är för öfrigt, enligt kommitténs mening, rätt och billigt, att
kurserna i ett ämne anordnas med afseende på de lärjungar, som läsa ämnet, och
icke med hänsyn till dem, som bortvälja detsamma.
Hvad beträffar det antal ämnen, från hvilka en lärjunge bör kunna vinna
befrielse, synes det kommittén lämpligt att begränsa detta till två, eller samma antal,
som förordats i Yttrande i läroverksfrågan år 1899. Men då denna bestämmelse
ensam torde vara alltför liberal, har kommittén låtit sig angeläget vara att införa
ännu en begränsning, som på ett hälsosamt sätt reglerar den förra.
VALFRIHET Å HÖGSTA STADIET.
271
Om två ämnen utan vidare finge bortväljas, skulle lärjungame på realgymnasiet
kunna vinna befrielse från matematik och fysik, summa 10 timmar, och å latingymnasiet
från latin och matematik, summa 11 timmar (se sid. 3 3 5). Kommittén
vill, såsom nedan framhålles, visserligen icke göra någon skillnad mellan ämnena
ur synpunkten af deras bildningsvärde, men finner dock betänkligt, om så stor
olikhet skulle kunna förekomma mellan de lärjungars undervisningstid, som ej bortvalde
något ämne, och deras, som begagnade denna rätt i största medgifna utsträckning,
samt befarar dessutom, att ett jämförelsevis så stort mått af ledig tid
kunde locka de mindre arbetsamma till sysslolöshet. Båda dessa olägenheter torde
i väsentlig mån häfvas genom den bestämmelsen, att lärjungen får bortvälja ett
ämne eller två, om de tillsammans ej omfatta mer än sex timmar i veckan, en tid,
motsvarande en timme per dag. Häraf följer, att lärjungen får rätt att bortvälja
antingen ett större eller två mindre ämnen, hvilket torde få betraktas såsom fullt
tillräckligt.
Därefter framställer sig den frågan, huruvida lärjungen skall få rättighet att
bortvälja hvilket ämne som helst, eller om något eller några äro af den art, att
de böra läsas af alla lärjungarne. Innan denna fråga besvaras, torde vara lämpligt
att erinra, det den framställer sig från två olika synpunkter, dels en allmännare,
dels en speciellare: böra några ämnen vara obligatoriska för skolans samtliga lärjungar,
och böra några vara det inom hvardera af de olika linjerna?
Utgående från den förra synpunkten anser kommittén, att kristendom och
modersmålet böra läsas af skolans samtliga lärjungar, oafsedt hvilken linje de tillhöra,
dock med undantag af främmande trosbekännare i fråga om det förstnämnda ämnet.
Skälen till att kommittén, ehuru med erkännande af det i vissa afseenden
berättigade i hvad som uti Yttrande i läroverksfrågan år 1899 anförts för en annan
uppfattning, fortfarande vill bibehålla religionsundervisningen såsom obligatorisk vid
de svenska gymnasierna, ligga i ämnets säregna natur och äro alltför påtagliga för
att här behöfva närmare utvecklas. De fördelar, man velat vinna genom valfriheten
— lindring i arbetet för de svagare och tillfälle till koncentrering på ämnen, åt
hvilka lärjungens håg särskildt ligger — torde i detta fall icke heller kunna åberopas
som skäl, då ju kristendomsämnet på gymnasialstadiet enligt allmän erfarenhet
icke visat sig nämnvärdt ansträngande för lärjungarne och det intresse, som undervisningen
däri afser att tillgodose, åtminstone bör vara gemensamt för alla.
Angående modersmålet är dess alla de andra undervisningsämnena omfattande
och i desamma ingripande samt sålunda i verklig mening centrala uppgift inom
skolan så allmänt erkänd, att i den hittills inom som utom kommittén förda diskussionen
ej uttryckligen ifrågasatts, att någon lärjunge skulle kunna därifrån dispenseras.
Färdighet i modersmålets användande i tal och skrift är för hvarje medborgare så
oumbärlig, att undervisningen däri bör af lärjungen begagnas, så länge hans skolgång
varar. Emot valfrihet i modersmålet skulle för öfrigt resa sig praktiska
Antal bortvalda
timmar.
Obligatoriska
ämnen.
272
GYMNASIETS ORGANISATION.
Ifrågasatta
obligatoriska
ämnen.
hinder med hänsyn till den svenska’ skrifningen, som utgör och allt framgent måste
utgöra en viktig del af studentexamen.
Af öfriga ämnen anser kommittén intet vara af den art, att det bör vara
obligatoriskt för skolans samtliga lärjungar. Det är visserligen sant, att skäl kunna
beträffande hvart och ett andragas mot dess nedläggande, till exempel dess bildningsvärde,
dess praktiska nytta m. m., men då dessa argument i ungefär lika mån gälla
för alla ämnen, skulle en eftergift för något eller några vara en orättvisa, som till sist
kunde draga med sig hela valfrihetens slopande. För öfrigt bör man vara på sin
vakt mot den uppfattningen, att beviljandet af valfrihet i ett visst ämne skulle vara
eu åtgärd af mindre aktning eller välvilja för ämnet. Det kan aldrig skada ett
ämne såsom sådant, om några lärjungar af en eller annan anledning välja bort det;
enligt hvad kommittén sökt visa, förhåller det sig alldeles tvärtom.
Kommer så den synpunkten i betraktande, om några ämnen böra vara obligatoriska
inom hvardera linjen. I detta fall hafva ganska olika meningar gjort sig
gällande inom kommittén. Starka röster hafva höjts för att latinet skulle vara
obligatoriskt å latingymnasiet och historien åtminstone å latingymnasiet; äfven har
ifrågasatts, att matematiken å realgymnasiet ej skulle vara underkastad valfrihet. De
skäl, som därvid andragits, äro i korthet följande.
För latinets obligatoriska ställning har först och främst anförts, att en dylik
anordning ligger i sakens natur, enär ämnet utgör linjens egentliga raison d’étre,
samt att ett sådant upphäfvande af linjeindelningen, som latinets valfria ställning
komme att innebära, skulle beteckna ett alltför starkt uppridande af hela vårt
skolsystem. Vidare har framhållits, att studentexamen skulle blifva väl lätt för de
lärjungar, som valt bort latinet, och slutligen, att medgifvandet af valfrihet vore
olämpligt i fråga om ett ämne, som så sent inträder på timplanen.
Beträffande historien har dels påpekats dess stora betydelse för alla lärjungar,
dels dess särskilda vikt för den humanistiska bildning, som latingymnasiet, under
förutsättning af att latinet blir obligatoriskt, bör vara afsedt att bibringa.
Angående matematiken hafva framhållits sådana skäl, som ungefär motsvara
det första för latinet anförda argumentet.
Kommittén kan emellertid icke tillmäta något af de ofvan anförda skälen för
vissa ämnens anordnande såsom obligatoriska någon afgörande betydelse. Såsom
redan framhållits, vill kommittén, sedan den föreslagit särskilda bestämmelser för
kristendom och modersmålet, ej tillskrifva ett ämne en sådan betydelse i jämförelse
med ett annat, att den berättigar till en undantagsställning, och finner i det
hela b‘etänkligt och motbjudande att uppställa rangskillnad mellan ämnena. Hvad
den praktiska synpunkten angår, är uppenbart, att ett ämne, som är viktigt för
en individ med afseende på hans blifvande verksamhet, kan vara oviktigt för en
annan och tvärt om. En tydlig öfverdrift ligger i det påståendet, att linjeindelningen
upphäfves därigenom, att, enligt kommitténs nedan afgifna förslag, en viss valfrihet
införes i de båda högsta af gymnasiets fyra ringar.
I
VALFRIHET Å HÖGSTA STADIET.
273
Hvad särskild! latinet beträffar, torde påståendet, att studentexamen skulle
blifva alltför lätt för de lärjungar, som valt bort detta ämne, få betraktas som
obevisadt, tills man fått se, hur de examensbestämmelser verkat, som af kommittén
föreslagits. Det argumentet, att latinet, såsom jämförelsevis sent inträdande på
timplanen, ej lämpligen bör kunna bortväljas, är i sig själft ohållbart, dä ingen
tvingas att begagna valfriheten i detsamma, och skulle, om det finge gälla, draga
med sig konsekvenser för andra ämnen, till exempel franskan. Ej heller kan kommittén
dela deras mening, som anse, att en tvåårig kurs i latin skulle blifva hart
när utan värde. De därunder förvärfvade insikterna skulle sannolikt visa sig till
räckliga
äfven för vissa akademiska studier, såsom läkarens och naturhistorikerns,
och i alla händelser utgöra en grundval för tillägnandet af ökad kunskap i ämnet,
om sådan för framtiden visade sig behöflig.
Kommittén kan vidare ej biträda den åsikten, att en humanistisk bildning i
modern mening ej för lärjungen är möjlig att förvärfva, om ettdera af ämnena latin
eller historia af honom bortväljes under de båda sista skolåren — enligt föreslagna
bestämmelser kan nämligen bortval af båda ej förekomma — och finner i alla
händelser detta skäl alltför svagt för att för historien motivera en i fråga om valfriheten
olika ställning å de båda linjerna. Beträffande den ibland framställda anmärkningen,
att lärjungar, som bortvalt sistnämnda ämne. skulle kunna aflägga studentexamen
utan alla insikter i vissa af historiens skeden, har kommittén, såsom å
annat ställe utvecklats (sid. 139 —140), så anordnat kurserna, att dylika luckor i
dessa lärjungars historiska vetande ej äro att befara. Äfven har uttalats, att, om
också ämnena latin och matematik vore af den säregna beskaffenhet, att de afgjordt
läge emot vissa lärjungar, ett sådant omdöme dock icke gäller historien; men
kommittén har sig bekant, att hos vissa ynglingar kunnat iakttagas en så bestämd
brist på fallenhet för detta ämne, att fortsatta studier däri snarare motverkat än
befordrat den utveckling, som med undervisningen i läroverken afses.
Den åsikten, att latinet å latingymnasiet och matematiken å realgymnasiet
äro för sina respektive bildningslinjer alltför utmärkande för att kunna bortväljas,
torde, särskilt i fråga om det sistnämnda ämnet, tåla vid en betydlig jämkning.
Med den utveckling, hvartill öfriga ämnen i våra dagar hunnit, finnes nämligen
intet hinder för att med samma skäl betrakta de naturvetenskapliga ämnena, särskildt
fysik och kemi, såsom karakteristiska ämnen i realgymnasiets undervisningsplan.
En vägande invändning mot alla skäl af sistnämnda art beträffande latinet
och matematiken, liksom äfven mot argumentet om nödvändigheten af vissa ämnens,
till exempel historiens, framförande till en fullständig kursafslutning i studentexamen,
ligger ock i det faktiska förhållandet, att nu gällande stadga för mogenhetsexamen
innebär ett bestämdt upphäfvande af dessa principer, i det den medgifver underbetyg
i fråga om hvart och ett af läroverkets undervisningsämnen med undantag
af modersmålet. För så vidt kommittén har sig bekant, har inte missnöje med
denna bestämmelse kommit till uttryck, men väl uttalanden i gillande riktning.
35
274
GYMNASIETS ORGANISATION.
Ifrågasatta
ämnes
grupper.
Medgifvandet, att en yngling bör kunna erhålla studentbetyg utan att i alla ämnen
hafva nått det med undervisningen afsedda målet, är sålunda i vårt skolsystem fastslaget,
och den af kommittén förordade valfriheten kan sägas däraf vara en ytterligare
utveckling.
Emellertid är det mest af principiella skäl, kommittén är emot hvarje försök
att ytterligare göra något ämne obligatoriskt, öfvertygad som den är, att hvarje steg
i sådan riktning, såsom stridande mot valfrihetens idé, är till skada för densamma:
ju större likställigheten kan blifva mellan ämnena, desto rättvisare och sundare kommer
valfriheten att verka, och ju färre undantagsbestämmelser man inför, desto enklare
och lättare kommer dess tillämpning att blifva. Såsom af den särskilda motiveringen
nedan (sid. 279) skall framgå, har kommittén blott i ett enda, oväsentligt fall — i fråga
om de lärjungar, som läsa grekiska — måst göra undantag från den regeln, att intet
ämne må inom någon af de särskilda linjerna vara obligatoriskt.
Genom latinets och matematikens valfrihet vinnas desssutom tvenne afgjorda
fördelar, i det den främjar dels deras intressen, som hafva begåfning åt det naturhistoriska
hållet, dels deras, som äro fallna för humanistisk-ny språkliga studier. Båda
kategorierna undgå det svåra alternativ, inför hvilket i den riktningen begåfvade
nu äro ställda, nämligen, att antingen sträfva sig igenom den större matematikkursen
eller ägna en dryg del af sin tid åt de klassiska språken. Väl är sant, att en
antydan till en nyspråklig linje är gifven å båda linjerna redan i nu gällande
stadga i och genom möjligheten för lärjungarne att godkännas i mogenhetspröfningen
utan godkända kunskaper i respektive latin eller matematik, men valfrihet i
de nämnda ämnena torde vara ett mycket verksammare och mera tilltalande medel
att främja en sådan studieriktning än medgifvandet af underbetyg.
En tanke, som ligger tämligen nära till hands, är att till lärjungarnes ledning
uppställa vissa för olika bildnings- eller yrkésbehof konstituerande ämnen, kring
hvilka några andra skulle sluta sig och sålunda bilda grupper med mer eller mindre
bestämda gränser. Kommittén har emellertid efter noggrant bepröfvande kommit
till den öfvertygelsen, att en sådan åtgärd dels är onödig, dels i praktiken outförbar.
Därigenom skulle nämligen uppstå en sådan mångfald af linjer, att fara värdt
vore, det valfriheten skulle för allmänheten blifva en alltför invecklad inrättning.
Äfvenså blefve det måhända nödvändigt att i hvarje ämne uppställa dubbla kurser —
en drygare, som lästes af lärjungar, i hvilkas ämnesgrupp detsamma vore konstituerande,
och en mindre, som lästes af de andra — hvilket skulle hindra Barnundervisning
och därigenom förorsaka stora kostnader. Vidare vore det omöjligt att hålla grupperna
i sär, emedan bortval af ämnen i många fall blefve detsamma som öfvergång
från den ena gruppen till den andra. Slutligen blefve grupperna, på grund af
de mångskiftande individuella bildningsbehofven, snart sagdt lika många som ämneskombinationerna
blifva af sig själfva med den friaste valfrihet, och följaktligen vore
hela anordningen onödig. Också är det kommitténs tro, att valfriheten i det fallet
VALFRIHET Å HÖGSTA STADIET.
275
bäst reglerar sig själ!", och att hvarje försök att genom dylika medel leda den in
på bestämda banor måste betraktas såsom uppkonstruerädt.
Genom ofvan föreslagna begränsningar hoppas kommittén på ett verksamt sätt
hafva skyddat och kringgärdat valfriheten mot de missbruk, hvarför den eljest lätteligen
kunde blifva utsatt. Huruvida inskränkningen varit för snäf eller tvärtom,
därom torde väl meningarna, såsom alltid i fråga om en ny sak, blifva delade, men
detta är i alla händelser en fråga, i hvilken endast den framtida erfarenheten kan
fälla utslaget.
De svårigheter med afseende på ordningsreglerna inom läroverket, som valfriheten
— till exempel genom nödvändigheten att i vissa fall låta lärjungarne
under den uppkomna fritiden stanna i skollokalen — möjligen skulle kunna framkalla,
anser kommittén ej böra blifva af så pass allvarsam art, att icke deras undanrödjande
kan öfverlämnas åt rektorernas omsorg.
Det ofvan anförda synes kommittén böra utmynna i följande förslag till bestämmelser
rörande valfriheten, i samband med hvilket äfven meddelas ''motivering
af enskilda punkter, som i det föregående icke alls eller endast i förbigående berörts.
Förslag till bestämmelser rörande valfriheten.*)
§ i
Lärjunge,
som blifvit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger, efter därom
af målsman gjord skriftlig anmälan hos rektor, rätt att vid läsårs början bortvälja
ett å timplanen förekommande läro- eller öfningsämne, eller ock tvenne sådana
ämnen, såvida dessa i högsta ringen tillsammans ej upptaga mera än 6 timmar i
veckan. Härvid bör dock iakttagas:
att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen i kristendom med undantag
af dem, hvilka enligt § • • ■ blifvit därifrån frikallade, börande den befrielse, som
tillkommer ifrågavarande lärjungar, icke medföra någon inskränkning i den rätt till
bortval, som eljest skulle dem tillkomma;
att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen i modersmålet; samt
att lärjunge, som åtnjuter undervisning i grekiska, jämväl skall deltaga i
undervisningen i latin och tyska.
Dessa bestämmelser återfinnas äfven i kommitténs förslag till ändringar i gällande stadga; här
upptagas de, för att en totalbild af valfriheten må i ett sammanhang kunna lämnas.
Valfrihet
utan hänsyn
till detaljbetyg.
276 GYMNASIETS ORGANISATION.
Lärjunge å reallinjen, som bortvalt matematik, äger rätt att efter samråd
med vederbörande lärare följa undervisningen i de delar af ämnet, hvilka han behöfver
inhämta för att kunna tillgodogöra sig undervisningen i fysik.
§ 2-
1. Lärjunge, som vid flyttning till tredje ringen icke eller endast till en del
användt sin rätt till bortval, äger att sedermera vid läsårs början, äfvensom vid anmälan
till studentexamen, använda denna rätt inom de i föregående § angifna gränser.
2. Önskar lärjunge åter begagna undervisningen i bortvaldt ämne, skall han
vid anställd pröfning visa sig äga härför erforderliga kunskaper.
Grunder till särskilda punkter i bestämmelserna rörande valfriheten.
En fråga, som visat sig svår nog att afgöra, är den, huruvida en lärjunge,
för att få välja bort ett ämne, skall vara i detsamma godkänd vid flyttning till
tredje ringen. Det händer ju ej så sällan, att en lärjunge flyttas med underbetyg
i ett eller annat ämne. Skall då denna flyttning gifva honom samma rättigheter
med afseende på valfriheten, som om han vore i samtliga ämnen godkänd, eller
skall han komplettera i vederbörande ämnen, om han därifrån vill vinna befrielse? Goda
skäl kunna anföras såväl för som emot. Å ena sidan tyckes det, att, då lärjungen
genom bortval af ett ämne erhåller så stor lättnad i sitt arbete, det ej är för
mycket begärdt, att han lämnar ämnet ifrån sig i godt skick, d. v. s. att han däruti
har godkända insikter. Vidare kan det ju hända, att en lärjunge, som ämnar välja
bort ett visst ämne i tredje ringen, af okynne eller trots vanvårdar det under föregående
år. I detta senare fall kan man säga, att medgifvandet af underbetyg i ett
ämne, som skall bortväljas, på sätt och vis innebär, att valfrihetens inträdande flyttas
ned ett år tidigare, än hvad som är åsyftadt.
Så beaktansvärda dessa skäl än äro, har det dock synts ännu betänkligare
att åt en lärjunge fordra godkändt betyg just i det ämne, som ligger honom emot,
eller där han af en eller annan anledning ej kunnat följa med. Det kan ju tänkas,
att en yngling med medelmåttig begåfning omöjligen kan förvärfva sig godkändt
betyg i ett visst ämne, till exempel matematik; det vore då i sanning hårdt, om
han skulle nödgas släpa det med sig ända upp i mogenhetsexamen. Det ligger
tvärtom i valfrihetens idé att bereda befrielse just från sådana ämnen, som ligga
lärjungen särskilt emot. Beträffande faran för okynne torde rektor och kollegium
hafva tillräckliga medel i sin hand att rätta en tredskande.
Kommittén anser därföre, att flyttning till tredje ringen, lika godt på hvilka
detaljbetyg den är grundad, bör berättiga till fullt åtnjutande af valfrihet.
VALFRIHET Å HÖGSTA STADIET. 277
Då det knappast vore lämpligt, att lärjungen alldeles på egen hand finge begagna
sin valfrihet, har det befunnits nödvändigt att bestämma, hvem som i hvarje
särskildt fall bör afgöra, på hvad sätt och med afseende på hvilka ämnen han skall
använda sin bortväljningsrätt inom de fastställda gränserna. Kommittén anser
uppenbart, att detta afgörande bör tillkomma målsman, som också är rätte mannen
att därför bära ansvaret. Om rektor, klassföreståndare eller kollegium härutinnan
skulle äga bestämmanderätt, borde de om lärjungarne hafva eu personlig kännedom,
som svårligen kan förutsättas, och skulle ådraga sig ett ansvar, som ej bör tillkomma
dem i en fråga af oberäknelig räckvidd med afseende på lärjungarnes
framtid. Däremot torde såväl rektor som klassföreståndare vara synnerligen lämpliga
såsom rådgifvare, till hvilka föräldrar och målsmän äga rättighet att vända sig.
Med det i § i förekommande uttrycket »öfningsämne» afses tydligen
endast teckning. Att teckningen i fråga om lärjungars rätt till bortval likställts
med läroämnen, är en följd däraf, att ämnet ansetts äga den betydelse, att det liksom
i nu gällande stadga upptagits å timplanen. Om nämligen teckningen ej erhölle
denna ställning i fråga om valfriheten, skulle den antingen blifva obligatorisk
för lärjungarne, eller ock skulle möjlighet förefinnas för lärjunge att förskaffa sig
ledighet under ett större antal veckotimmar, än kommittén ansett vara rådligt att
föreslå. För öfrigt ligger i öppen dag, att teckning såsom undervisningsämne
företer en större öfverensstämmelse med läroämnena än de öfriga öfningsämnena.
Beträffande den frågan, hvilken grad af valfrihet bör tillkomma lärjunge, som
tillhör främmande trosbekännelse och är frikallad från deltagande i kristendomsundervisningen,
skulle kunna ifrågasättas, huruvida han ej genom denna af honom
sökta och erhållna befrielse bör anses hafva bortvalt ett ämne, hvaraf åter skulle
följa, att han, enligt det af kommittén framställda förslaget, icke vore berättigad
att ytterligare bortvälja mera än ett ämne, och detta endast ett sådant, som på
timplanen ej finnes upptaget med mer än 4 veckotimmar. Häremot talar dock det
nuvarande förhållandet, att dylik lärjunge, oaktadt mindre antal undervisningstimmar
i skolan, i alla andra afseenden är likställd med skolans öfriga lärjungar; han
är ock enligt nu gällande stadganden angående mogenhetspröfning (§10 mom. 2)
»skyldig att före den muntliga pröfningens början till rektor afkunna skriftlig
redogörelse för den undervisning, han åtnjutit i religionskunskap, samt intyg öfver
sina insikter i detta ämne» — en af kommittén bibehållen bestämmelse, som uppenbarligen
afser, att den undervisning i religion, som han under skoltiden af annan
lärare åtnjuter, skall bilda en motsvarighet till den i skolan lämnade kristendomsundervisningen.
Härtill kommer, att, om kristendom ansåges såsom ett af dylik
lärjunge bortvaldt ämne, valfriheten skulle för honom blifva väl mycket begränsad.
Så till exempel skulle han hvarken på realgymnasiet eller (om han ej ville läsa grekiska)
på latingymnasiet kunna bortvälja matematik, äfven om han för detta ämne saknade
all fallenhet, eller om han tydligt insåge, att han däraf icke skulle hafva någon
nytta på den lefnadsbana, hvarför han redan bestämt sig. Å andra sidan skulle
Målsmans
bestämmande
rätt.
Teckning.
Främmande
trosbekännare.
27^
GYMNASIETS ORGANISATION.
Matematik
och fysik.
han känna sig lockad, stundom till och med tvingad, att bortvälja ett ämne, som
för hans framtida verksamhet kunde blifva af stort gagn. Det är i betraktande
af dessa uppenbara olägenheter, som kommittén funnit sig böra föreslå den bestämmelsen,
att lärjunge af främmande trosbekännelse må i lika grad som skolans öfriga
lärjungar åtnjuta rätt till bortval bland de icke obligatoriska ämnena.
Mot det föreslagna stadgandet, att lärjunge å realgymnasiet, som bortvalt
matematik, ändock skall, om han så önskar, kunna deltaga i undervisningen i de
delar af ämnet, som äro behöfliga, för att han skall kunna tillgodogöra sig undervisningen
i fysik, kan med fog den anmärkningen göras, att detsamma i någon mån
strider mot det af kommittén själf föreslagna sättet för valfrihetsprincipens tillämpning.
Detta är emellertid en nödvändig följd af det inbördes förhållandet mellan
matematik och fysik samt mellan de kurser i dessa ämnen, som kommittén ansett
sig böra föreslå för gymnasiets olika ringar. Med hänsyn till latingymnasiet möter
visserligen ingen svårighet, då fysikkursen i dess tvenne öfverstå ringar ej kräfver
större matematiska kunskaper, än som förut inhämtats, men väsentligt olika är förhållandet
på realgymnasiet, där, utom hvad lärjungen vid flyttning till tredje ringen
i matematik inhämtat, ett visst mått af insikter, som meddelas först i tredje ringen,
är behöfligt, för att han skall kunna i de öfverstå ringarna med fördel begagna sig
af undervisningen i fysik.
Bortser man från det förmodligen ej synnerligen stora antalet af matematiskt
mera begåfvade lärjungar, för hvilka deltagande i skollektionerna skulle medföra en
tidsförlust, då de på egen hand skulle på kortare tid hinna inhämta lika mycket
eller mera än i skolan, torde man kunna antaga, att de, hvilka på reallinjen vilja
bortvälja matematik, hufvudsakligen blifva sådana, som i högre grad sakna fallenhet
för detta ämne, och för hvilka det därföre skulle medföra mycken möda och tidsförlust
utan motsvarande gagn, om de sökte tillägna sig hela det kunskapsförråd,
som ingår i de tvenne öfverstå ringarnas kurser. Antagligt är dock, att åtskilliga
bland dessa både äga lust och skulle få gagn af att inhämta hela det mått af kunskaper
i fysik, som i gymnasiet meddelas, och billigheten synes därför fordra, att
allt, som utan olägenhet kan göras, äfven göres, för att deras önskningar i detta
afseende må uppfyllas. Detta är så mycket mera af behofvet påkalladt, som på
den af kommittén uppgjorda timplanen det sammanlagda antalet af matematikens
och fysikens veckotimmar utgör såväl i tredje som i fjärde ringen i o, hvaraf följer,
att enligt de af kommittén föreslagna bestämmelserna icke bägge dessa ämnen skulle
kunna samtidigt bortväljas. Om matematiken med hänsyn till undervisningen i
fysik ej skulle i tredje ringen kunna bortväljas, blefve den nödvändiga följden
den, att valfrihet beträffande matematiken i verkligheten skulle inträda först i fjärde
ringen, samt att till följd däraf just de, som därför mest saknade begåfning, skulle
tvingas att på inhämtande af tredje ringens hela matematikkurs spilla tid och möda,
som bättre kunde användas på andra, för deras blifvande verksamhet viktigare ämnen.
Det är till och med ej oantagligt, att de härigenom skulle blifva tvungna att bort
-
VALFRIHET Å HÖGSTA STADIET.
279
välja ett eller ett par för dem viktigare ämnen, emedan på grund af deras bristande
förmåga alltför mycken tid och arbete måste ägnas åt matematiken. Dessa olägenheter
har kommittén trott sig kunna undanrödja genom det af densamma föreslagna
stadgandet om rätt för lärjunge, som det önskar, att deltaga i den- matematiska
undervisningen till den utsträckning, som för deltagande i fysikundervisningen befinnes
behöfligt. I hvad mån och på hvad sätt sådan lärjunge för detta ändamål skall
deltaga i nämnda matematikundervisning, torde i hvarje fall böra bero på öfverenskommelse
med vederbörande lärare.
Stadgandet, att lärjunge, som läser grekiska, äfven skall deltaga i undervisningen
i latin, torde icke behöfva anses såsom någon inskränkning i valfriheten,
då man väl ej gärna, kan förutsätta, att någon skulle välja att läsa grekiska, som
ej tillika läser latin. Äfven om så ej vore förhållandet, skulle kommittén ansett
sig böra föreslå detta stadgande af samma skäl, som varit bestämmande i fråga om
tyskan. De, som valt att läsa grekiska, och i hvilkas undervisning alltså matematik
och teckning ej ingå, skulle nämligen annars med tillämpning af valfrihetsbestämmelserna
kunna bortvälja antingen tyska — jämte till exempel franska eller fysik — eller
latin, och i båda dessa fall skulle de i deras studentexamen ingående skrifningarna reduceras
till endast tvenne. Men härigenom skulle studentexamen för dem blifva väsentligt
lättare än för läroverkets öfriga lärjungar, och detta skulle innebära en orättvisa,
som ej torde på bättre sätt än det af kommittén föreslagna kunna förekommas.
Uppenbart torde dessutom vara, att det ifrågavarande stadgandet innebär garanti
för att studentexamen skall komma att utgöra en bättre grundval för blifvande
akademiska studier, om dessa, såsom väl antagligt är, komma att idkas inom
teologiska fakulteten eller filosofiska fakultetens humanistiska sektion.
Att en oinskränkt rätt för målsman att låta lärjunge bortvälja ämne, när helst han
under pågående läsår så tör godt finner, lätt skulle alstra svårighet och oreda vid
undervisningens ordnande samt tillika innebära en frestelse till tanklöst bortval af ämne,
ligger i öppen dag. Kommittén har derför ansett sig böra förebygga detta genom bestämmelsen,
att bortval af ämne endast må äga rum vid läsårs början. Ett undantag
från denna allmänna regel har dock befunnits befogadt och gagneligt, i det att åt
lärjunge, som förut alls icke eller endast delvis gjort bruk af rätten till bortval,
medgifvits att vid anmälan till studentexamen begagna sig af denna rätt. Det är
nämligen ej mer än billigt, att den, som ända in i sista terminen vid läroverket
sökt inhämta kunskaper i flere ämnen, än det enligt valfrihetsbestämmelserna ålegat
honom, men som kort före studentexamen finner, att han i något ämne saknar för
godkännande tillräckliga kunskaper, eller att ett godkändt betyg däri endast skulle
kunna vinnas med fara för öfveransträngning och ohälsa, vid anmälan till sagda
examen må kunna göra bruk af en rätt, som förut varit honom tillerkänd, men
som han trott sig ej behöfva begagna. Uppenbart är ock, att en sådan bestämmelse
bör verka förmånligt med hänsyn till studentexamen: å ena sidan förekommes,
att censorerna skulle låta lärjunge undergå pröfning i ämne, hvari han ej gör an
-
Obligatoriska
ämnen för
lärjungar,
som läsa
grekiska.
Medgifna tider
för ämnens
bortväljande.
28o
GYMNASIETS ORGANISATION.
språk på godkändt betyg, och å den andra besparas lärjungen förödmjukelse och
däraf alstradt missmod, som lätt kan utöfva ett menligt inflytande på examens återstående
del.
Af hvad kommittén sålunda föreslagit om bestämda tider, då bortval får äga
rum, följer emellertid icke, att lärjunge, för att åter få i läroverket åtnjuta undervisning
i bortvaldt ämne, skall härför afvakta nytt läsårs början. Det torde nämligen
lätt kunna inträffa, att målsman af en eller annan orsak — till exempel af fruktan
för att ett ämne skulle ställa .alltför stora kraf på lärjungens förmåga och krafter
— önskat bortval af detsamma, men sedan funnit sig härutinnan hafva misstagit
sig. Under sådana förhållanden är naturligtvis förmånligast, att lärjungen snarast
möjligt blir i detta ämne återförenad med sina kamrater och med dem får dela
undervisningen, hvilket med hänsyn till anordningarna i skolan i regeln icke torde
medföra någon olägenhet, såvida han blott visar sig äga de kunskaper, som hans
kamrater inhämtat under den tid, han ej deltagit i undervisningen. Att kommittén
äfven under sådana förhållanden ej anser honom böra äga rätt att under pågående
läsår bortvälja något nytt ämne, framgår af det ofvan anförda.
Förslag till kursplan för gymnasiet.
Där ej annorlunda är angifvet, afse nedanstående mål och kurser såväl realsom
latingymnasiet.
Kursbestämmelserna äro i enlighet med § ... i stadgan för rikets allmänna
läroverk endast så till vida bindande, att de skola tjäna till hufvudsaklig ledning
vid utarbetandet af det förslag till lärokurser, som af rektor och lärare vid hvarje
läsårs början uppgöres samt efori granskning och stadfästelse underställes.
Särskildt erinras, att de i kurserna för de klassiska språken till läsning anvisade
författarne med efori bifall kunna utbytas mot andra, till beskaffenhet motsvarande
de uppgifna.
Kristendom.
Mål.
Genom bibelläsning vunnen bekantskap med några af bibelns viktigare böcker;
kännedom om det hufvudsakliga af kyrkans historia samt om grunddragen i den
kristna världsåskådningen.
Kurser.
Första ringen. Bibelläsning: valda delar af gamla testamentets böcker, företrädesvis
af de poetiska och profetiska, samt något af brefven i det nya helt eller
delvis. Kyrkohistoria: gamla tiden samt medeltiden påbörjad.
Andra ringen. Bibelläsning: Romarebrefvet. Kyrkohistoria: medeltiden afslutad
och nyare tiden påbörjad, jämte läsning å lärorummet ur Augsburgiska bekännelsen.
282
GYMNASIETS ORGANISATION.
Tredje ringen. Bibelläsning: Johannesevangeliet påbörjadt. Kyrkohistoria:
nyare tiden afslutad. Kort öfversikt af kristendomens grundsanningar.
Fjärde ringen. Bibelläsning: Johannesevangeliet afslutadt. Kyrkohistoria:
repetition. Kort öfversikt af kristendomens grundsanningar såsom i föregående ring.
Modersmålet.
Mål.
Färdighet att klart och språkriktigt använda modersmålet i tal och skrift;
bekantskap med den .svenska litteraturens förnämsta alster och kännedom om hufvuddragen
af dess historia; någon bekantskap med Norges och Danmarks litteratur
och språk.
Kurser.
Första ringen. Läsning af valda stycken ur nittonde århundradets svenska
litteratur; i sammanhang därmed underrättelser om författarne;1) öfning i muntlig
framställning: deklamation, referat eller kortare föredrag; dispositionsöfningar.
Hvar tredje vecka, efter lärarens anvisning med afseende på behandlingen,
en uppsats, någon gång omväxlande med en öfversättning från tyska eller engelska,
utförd än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Läsning af valda stycken ur den svenska litteraturen från
äldsta tider till och med storhetstiden med anslutning till en kort litteraturhistorisk
lärobok; läsning af norsk och dansk litteratur; öfning i muntlig framställning såsom
i föregående ring; dispositionsöfningar.
Hvar tredje vecka en uppsats eller en öfversättning såsom i föregående ring.
Tredje ringen. Läsning af valda stycken ur den svenska litteraturen från
frihetstiden och Gustavianska tidehvarfvet med anslutning till en kort litteraturhistorisk
lärobok;2) läsning af norsk och dansk litteratur; öfning i muntlig framställning:
föredrag, diskussions- och deklamationsöfningar.
Hvar tredje vecka en utförligare uppsats, utarbetad än i hemmet, än på
lärorummet.
'') Vid litteraturläsningen i samtliga, ringar lämnas nödiga meddelanden ur versläran och om
diktarterna.
2) I tredje och fjärde ringarna må, där tiden så medgifver, i litteraturläsningen äfven ingå
läsning af utländska mästare i mönstergill svensk öfversättning.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
38}
Fjärde ringen. Läsning af valda stycken ur den svenska litteraturen från
det nittonde århundradet med anslutning till en kort litteraturhistorisk lärobok; läsning
af norsk och dansk litteratur; öfning i muntlig framställning såsom i föregående
ring.
Hvar fjärde vecka en utförligare uppsats såsom i föregående ring.
Latin.
(För latingymnasiet.)
Mål.
Förmåga att öfversätta lättare latinsk prosa, ådagalagd dels genom muntlig
extemporerad öfversättning af en lättare text, dels genom skriftlig öfversättning från
latin till svenska; någon kännedom om den romerska litteraturen, vunnen genom
läsning af valda, lättare stycken på prosa och vers ur klassiska författare; någon
kännedom om den romerska kulturen, vunnen i sammanhang med läsningen af
författarne; grammatisk kunskap till det mått, som erfordras för vinnande af ofvan
angifna ändamål.
Kurser.
Första ringen.. Läsöfningar efter elementarbok; valda stycken ur Cörnelius
Nepos eller Caesar; det viktigaste af formläran; behöfliga delar af syntaxen, muntligt
meddelade.
Andra ringen. Valda stycken ur Cörnelius Nepos, Caesar eller Curtius;
någon lättare episod ur Ovidius eller Virgilius; formläran afslutad och det väsentligaste
af syntaxen; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
Tredje ringen. Valda stycken, delvis ex tempore, ur Caesar, Curtius eller
Livius samt ur Ovidius eller Virgilius; i sammanhang med textläsningen grammatik
samt mytologi och antikviteter.
Hvarannan vecka en skriftlig öfversättning från latin till svenska, utförd än
i hemmet, än på lärorummet.
Fjärde ringen. Valda stycken ur samma författare som i föregående ring,
eller ock ur Sallustius eller Cicero, samt valda sånger af Horatius, allt delvis ex
tempore; grammatik, mytologi och antikviteter såsom i föregående ring.
Hvarannan vecka en skriftlig öfversättning såsom i föregående ring.
284
GYMNASIETS ORGANISATION.
Grekiska.
(För latingymnasiet.)
Mål.
Någon bekantskap med en lättare attisk prosaförfattare samt med
Horn ems; kännedom om det hufvudsakligaste af den grekiska formläran och
syntaxen.
Kurser.
Tredje ringen. Läsöfningar; Xenofons Anabasis påbörjad; formlära.
Fjärde ringen. Xenofons Anabasis, omkring en och en half bok; en sång
ur Homeri Odyssé eller Iliad; formläran afslutad; det hufvudsakligaste af
syntaxen.
Tyska.
Mål.
Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta tysk text af icke
alltför svår beskaffenhet; färdighet att uppfatta och på tyska besvara frågor i anslutning
till läst text; förmåga att utan svårare fel skriftligt på tyska återgifva
en svensk text eller skrifva en uppsats öfver ett lätt ämne.
Kurser.
Första ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax, utförligare
och systematiskt behandlad; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning till
tyska, utförd än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntaxen
såsom i föregående ring jämte repetition; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
285
Hvar tredje vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning
såsom i föregående ring.
Tredje ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; grammatik
i anslutning till de skriftliga öfningarna; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje vecka en skriftlig öfversättning till tyska eller en uppsats på
tyska öfver ett lätt ämne, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Fjärde ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; grammatik
i anslutning till de skriftliga Öfningarna; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje vecka en skriftlig öfversättning eller en uppsats såsom i föregående
ring.
Engelska.
a) För realgymnasiet
Mål.
Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta engelsk text af
icke alltför svår beskaffenhet; färdighet att uppfatta och på engelska besvara frågor i
anslutning till läst text; förmåga att utan svårare fel skriftligt på engelska återgifva
en svensk text eller skrifva en uppsats öfver ett lätt ämne.
Kurser.
Första ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax, utförligare
och systematiskt behandlad; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning till
engelska, utförd än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntaxen
såsom i föregående ring jämte repetition; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning
såsom i föregående ring.
286
GYMNASIETS ORGANISATION.
Tredje ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; grammatik
i anslutning till de skriftliga öfningama; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar fjärde vecka en skriftlig öfversättning till engelska eller en uppsats
på engelska öfver ett lätt ämne, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Fjärde ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; grammatik
i anslutning till de skriftliga öfningama; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar fjärde vecka en skriftlig öfversättning eller en uppsats såsom i föregående
ring.
b) För latingymnasiet.
Mål.
Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta engelsk text af icke
alltför svår beskaffenhet; färdighet att uppfatta och på engelska besvara frågor
anslutning till läst text.
Kurser.
Första ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax,
systematiskt behandlad; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Andra ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntaxen
såsom i föregående ring jämte repetition; muntliga och skriftliga tillämpningsöfhingar;
talöfningar.
Tredje ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; muntliga
och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Fjärde ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; muntliga
och skriftliga tillämpningsöfningar; talöfningar.
Franska.
Mål.
Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta lättare fransk
text; därför erforderlig grammatisk kunskap.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
287
Kurser
Andra
ringen. Uttals- och läsöfningar; det viktigaste af formläran; muntliga
och skriftliga tillämpningsöfningar.
Tredje ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; formläran
afslutad; behöfliga delar af syntaxen i anslutning till texten; muntliga och skriftliga
tillämpningsöfningar.
Fjärde ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax såsom
i föregående ring; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
Historia.
Mål.
Utvidgad kännedom om fäderneslandets och den öfriga skandinaviska Nordens
historia samt om allmänna historien, särskildt under nyare tiden och med hänsyn
till den inre utvecklingen; kunskap om den svenska statsförfattningen och förvaltningen
samt om grunddragen af de viktigare kulturstaternas författningar.
Kurser.
Första ringen. Forntidens och medeltidens historia i öfversikt, med särskild
vikt lagd på den inre utvecklingen såväl i Sverige som i öfriga länder.
Andra ringen. Fäderneslandets historia 1520—1654, i utförligare framställning
och med särskild vikt lagd på den inre utvecklingen, jämte Danmark—
Norges historia under motsvarande tid.
Allmänna historien 1500—1648, behandlad i likhet med fäderneslandets.
Tredje ringen. Fäderneslandets historia 1654—1809 såsom i föregående
ring jämte Danmark—Norges historia under motsvarande tid.
Allmänna historien 1648 —1815 såsom i föregående ring.
Fjärde ringen. Fäderneslandets historia från år 1809 till närvarande tid
såsom i föregående ring jämte Norges och Danmarks historia under motsvarande tid
samt repetition från nyare tidens början; Sveriges statsförfattning och förvaltning efter
en kortfattad lärobok.
Allmänna historien från år 1815 till närvarande tid och i sammanhang därmed
grunddragen af de viktigare kulturstaternas författningar; repetition från nyare tidens
början.
288
GYMNASIETS ORGANISATION.
Geografi.
Mål.
Kännedom om grunddragen af den fysiska geografien; utvidgad kunskap om
Europas, särskildt Skandinaviska halföns, geografi.
Kurser.
Första ringen. Sammanfattande öfversikt af den fysiska geografien; Europas
geografi påbörjad, med vikt lagd på befolknings- och samhällsförhållanden, näringslif
och kolonialväsen.
Andra ringen. Europas, särskildt Skandinaviska halföns, geografi såsom i
föregående ring, afslutad.
Matematik.
a) För realgymnasiet.
Mål.
Insikter i elementär algebra och plangeometri samt i plan trigonometri,
stereometri och plan analytisk geometri jämte färdighet att behandla uppgifter,
tillhörande området för den genomgångna kursen.
Kurser.
Första ringen. Algebra: de fyra räknesätten i hela tal och bråk: sammanfattning
och utvidgning af det förut genomgångna; läran om kvadratrötter; proportionslära;
ekvationer af första graden med en och flere obekanta jämte problem.
Geometri: den föregående kursen repeterad och ytterligare tillämpad; proportionslärans
tillämpning på geometrien påbörjad; planimetriska räkneötningar.
Hvar tredje vecka en uppsats, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Algebra: ekvationer af andra graden med en och flere obekanta
jämte problem; läran om potenser och logaritmer.
Geometri: proportionslärans tillämpning på geometrien afslutad; planimetri.
Hvar tredje vecka en uppsats såsom i föregående ring.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
289
Tredje ringen. Läran om serier; plan trigonometri; stereometri; analytisk
geometri påbörjad; geometriska öfningssatser.
Hvar tredje vecka en uppsats såsom i föregående ring.
Fjärde ringen. Tillämpning af läran om serier på frågor rörande sammansatt
ränta; maxima och minima; analytisk geometri. Repetition.
Hvar tredje vecka en uppsats såsom i föregående ring.
* a it*
b) För latingymnasiet.
Mål.
Insikter i elementär algebra och plangeometri samt i de första grunderna af
den plana trigonometrien jämte färdighet att behandla uppgifter, tillhörande området
för den genomgångna kursen.
Kurser.
Första ringen. Algebra: de fyra räknesätten i hela tal och bråk: sammanfattning
och utvidgning af det förut genomgångna; utdragning af kvadratrötter ur
siffertal; proportionslära; ekvationer af första graden med en och flere obekanta
jämte problem.
Geometri: den föregående kursen repeterad och ytterligare tillämpad.
Hvar tredje vecka en uppsats, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Algebra: läran om kvadratrötter atslutad; ekvationer af andra
graden med en obekant jämte problem.
Geometri: proportionslärans tillämpning på geometrien påbörjad.
Hvar tredje vecka en uppsats såsom i föregående ring.
Tredje ringen. Algebra: ekvationssystem af andra graden jämte problem;
läran om potenser och logaritmer.
Geometri: proportionslärans tillämpning på geometrien afslutad; planimetri.
Hvar tredje vecka en uppsats såsom i föregående ring.
Fjärde ringen. Läran om serier med tillämpning på enklare frågor rörande
sammansatt ränta; de första grunderna af den plana trigonometrien. Repetition.
Hvar tredje vecka en uppsats såsom i föregående ring.
37
290
GYMNASIETS ORGANISATION.
Naturhistoria.
Mål.
Utvidgad kunskap om människokroppen och i sammanhang därmed det allmännaste
af hälsoläran; systematisk öfversikt af djur- och växtriket, grundad på
kännedom om ett något större antal djur och växter, äfvensom öfversikt af det
viktigaste beträffande djurens och växternas inre byggnad, lifsvillkor, lifsföreteelser
och förekomst.
Kurser.
Första ringen. Människokroppen och dess förrättningar samt i sammanhang
därmed det allmännaste af hälsoläran.
Öfversikt af de fanerogama växternas viktigare naturliga familjer, påbörjad,
i förening med undersökning af lefvande växter ur biologisk och systematisk synpunkt;
genomgång af förut insamlade växter med framhållande af deras egendomligheter,
betydelse för människan m. m.; insamling af 50 växter.1)
Andra ringen. Ryggradsdjuren, med hufvudsaklig hänsyn till deras allmänna
byggnad och med framhållande af deras för människan viktigare, nyttiga och skadliga
arter.
Öfversikt af de fanerogama växternas viktigare naturliga familjer såsom i
föregående ring, afslutad; öfversikt af de kryptogama växternas större grupper i
förening med undersökning af typiska former och med framhållande af kryptogamernas
betydelse i naturen och för människan; genomgång af insamlade växter
såsom i föregående ring; insamling af ytterligare 5 o växter. '')
Tredje ringen. De rvggradslösa djuren, med hufvudsaklig hänsyn till deras
byggnad, utveckling, lefnadssätt och betydelse i naturen och för människan.
Det viktigaste af läran om växternas inre byggnad, lifsvillkor och lifsföreteelser.
Fjärde ringen. Öfversikt af djurrikets utvecklingshistoria; det hufvudsakligaste
rörande ryggradsdjurens nutida utbredning, särsliildt inom vårt land.
Öfversikt af växtrikets utvecklingshistoria; det hufvudsakligaste rörande växternas
nutida utbredning, särskildt inom vårt land.
Repetition.
*) Den i kurserna för första och andra ringarna föreskrifna växtinsamlingen bör vara verkställd
så tidigt, att växterna under höstterminens förra del kunna för granskning öfverlämnas till vederbörande
lärare samt därefter tjäna till undervisningsmaterial i den ifrågavarande ringen.
FÖRSLAG TILL KURSPLAK.
29I
Fysik.
(För realgymnasiet.)
Mål.
Kännedom om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna samt deras
betydelse i naturen och deras praktiska tillämpning.
Kurser.
Första ringen. Läran om kropparnas allmänna egenskaper samt om fasta,
flytande och gasformiga kroppars jämvikt; värmeläran påbörjad.
Andra ringen. Värmelära jämte grunddragen af meteorologien; läran om
magnetismen; elektrostatik.
Tredje ringen. Elektrodynamik; akustik; optik till och med läran om ljusets
brytning.
Hvar fjärde vecka en uppsats, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Fjärde ringen. Optiken afslutad; dynamik. Repetition, företrädesvis genom
problem.
Hvar fjärde vecka en uppsats såsom i föregående ring.
Fysik (jämte kemi).
(För latingymnasiet.)
Mål.
I fysik: samma mål som för reallinjen, men afseende en mindre omfattande
och mera elementär kunskap. I kemi: någon kännedom om de viktigaste kemiska
företeelserna.
Kurser.
Första ringen. Elementär kurs i kemi.
Läran om kropparnas allmänna egenskaper och om vätskors jämvikt.
Andra ringen. Läran om gasers och fasta kroppars jämvikt.
Tredje ringen. Värmelära jämte grunddragen af meteorologien; läran om
magnetismen och elektriciteten.
Fjärde ringen. Akustik; optik. Repetition.
2g2
GYMNASIETS ORGANISATION.
Kemi.
(För realgymnasiet.)
Mål.
Kännedom om det hufvudsakliga af den oorganiska kemien, med vikt lagd
på sådana ämnen och processer, som äro af större betydelse i tekniskt hänseende
eller för naturens hushållning, och om några af den organiska kemiens allra viktigaste
ämnesgrupper och reaktioner samt om elementen af den teoretiska kemien;
kunskap om de viktigaste mineralen och bergarterna samt om grunddragen af
Sveriges geologi.
Kurser.
Första ringen. Inledande kurs; några af metalloiderna.
Andra ringen. Metalloiderna, alkalimetallerna och de alkaliska jordmetallerna;
några af den organiska kemiens allra viktigaste ämnesgrupper och reaktioner; viktigare
mineral och bergarter i anslutning till den kemiska kursen.
Tredje ringen. De återstående grundämnena; mineral och bergarter såsom
i föregående ring; laborationsöfningar, antingen under lärotimmarna eller på tid
utom lärotimmarna och i senare fallet frivilliga.
Fjärde ringen. Grunddragen af Sveriges geologi; sammanfattande öfversikt
af förut behandlade stycken af den teoretiska kemien; laborationsöfningar såsom i
föregående ring. Repetition.
Filosofisk propedeutik.
Mål.
Kännedom om tänkandets allmänna lagar och former, särskildt den vetenskapliga
bevisföringens olika arter; kännedom om människosjälens viktigaste egenskaper
och funktioner.
Kurser.
Tredje ringen. Grunddragen af logiken.
Fjärde ringen. Grunddragen af psykologien. Repetition.
FÖRSLAG TILL KURSPLAN.
293
Teckning.
Mål.
Färdighet i teckning efter verkliga föremål jämte skuggning; färdighet i
projektionsritning samt öfning i skugg- och perspektivritning.
Kurser.
Första ringen. Frihandsteckning: perspektivisk konturteckning efter enkla fristående
föremål; teckning ur minnet. — För mera försigkomna lärjungar dessutom
öfningar i färgläggning.
Linearritning: grunderna af projektionsläran med tillämpningar; krokiteckning
samt uppmätning och uppritning i gifven skala af enkla fristående föremål.
Andra ringen. Frihandsteckning: perspektivisk teckning efter fristående föremål
jämte lätt angifvande af skuggor; teckning ur minnet. — För mera försigkomna
lärjungar dessutom öfningar i färgläggning jämte skuggning.
Linearritning: några uppgifter på afbildning i parallellperspektiv; öfningar i
ytutbredning samt i uppritning af solida figurers plana skärningar; tillämpningsöfningar.
Tredje ringen. Frihandsteckning: teckning efter fristående föremål och ett eller
annat reliefornament jämte mera fullständigt återgifvande af belysningsföreteelserna;
teckning ur minnet. — För mera försigkomna lärjungar dessutom svårare uppgifter,
såsom teckning efter figurdelar, djur och växter, delvis i förening med färgbehandling.
Linearritning: kortfattad kurs i skuggkonstruktion; någon öfning i lavering;
fria öfningar, lämpade efter lärjungarnes fallenhet.
Fjärde ringen. Frihandsteckning såsom i föregående ring.
Linearritning: perspektivlära i kortare allmän öfversikt jämte ritning efter
föremål ur verkligheten enligt den indirekta perspektivmetoden. — För mera försigkomna
lärjungar dessutom ritning enligt den direkta perspektivmetoden.
Grunder till kursplan för gymnasiet.
Mål.
Där ej annorlunda vid de särskilda ämnena är angifvet, afser nedanstående
motivering såväl real- som latingymnasiets mål och kurser.
Kristendom.
j l:a ringen: 2 timmar; J III:e ringen: 2 timmar;
\ Illa „ : 1 timme; | IV:e „ : 2 „
Kommittén har genom sin formulering af målet för religionsundervisningen
å gymnasiet velat angifva, att det gäller ej blott ett kvantitativt ökadt utan jämväl
ett kvalitativt fördjupadt vetande i jämförelse med det, som i realskolan kunnat
inhämtas. Det, som åsyftas, är nämligen ej blott en bibelkännedomens utvidgning
till äfven sådana bibelns viktigare böcker, som för att rätt fattas kräfva en större
förståndsutveckling, än som torde kunna förutsättas på det lägre stadiet, ej heller
blott vissa kyrkohistoriska insikter, utan också och framför allt en uppfattning af det,
som är för den kristna världsåskådningen karakteristiskt. Detta målets tredje
moment kan visserligen synas intaga en annan ställning än de bägge första, enär
bibelläsning och kyrkohistorisk undervisning just böra resultera i nyssnämnda uppfattning.
Det har också från en sida yrkats, att detta tredje moment borde
utgå och endast i motiveringen angifvas såsom det resultat, i hvilket de bägge
andra böra utmynna. Men obestridligen hafva äfven bibelkännedom och kyrkohistorisk
kunskap sitt själfständiga värde i och för sig och böra sålunda med skäl
sidoordnas med insikten i den kristna världsåskådningens grunddrag. A andra sidan
har hemställts, att uttrycket »den kristna världsåskådningen», för så vidt därmed
ett själfständigt moment skulle angifvas, borde, såsom alltför sväfvande, utbytas
mot det i nu gällande kursbestämmelser föreskrifna: »den kristna tros- och sedeläran».
Då kommittén det oaktadt funnit ifrågavarande uttryck mest betecknande
för den sak, som afses, så har dess tankegång varit följande.
GRUNDER TILL KURSPLAN: KRISTENDOM.
295
Under det att man i realskolan vill bibringa lärjungarne insikt i den kristna
tros- och sedeläran, sådan den framställes i den af vår kyrka auktoriserade,
för hela vår svenska ungdom afsedda läroboken, bör religionsundervisningen å
gymnasiet åsyfta meddelandet af en religiös insikt, som är anpassad efter de kunskaper,
som meddelas i andra, med kristendomen närmast jämförliga ämnen. Särskildt
bör den kyrkohistoriska undervisningen söka anknytningspunkter i och om möjligt
löpa parallellt med undervisningen i historia. *)
Det, som emellertid för närvarande torde vara särskildt ägnadt att på ynglingens
sinne utöfva ett starkt inflytande vid grundläggandet af hans uppfattning af
lifvet och världen, är det naturvetenskapliga studiet. En ojämnhet i hans andliga lifs
utveckling skulle uppstå, om han beträffande religionskunskap ej fördes utöfver det
lägre stadiet, under det att de naturvetenskapliga ämnena öppnade för honom eller
läto honom ana nya vidder. Går icke en på ynglingasinnet lika kraftigt verkande
religionsundervisning vid sidan af den naturvetenskapliga, så kan ynglingen lätt på
ett kanske för hela hans framtida utveckling ödesdigert sätt komma att antaga
eller misstänka en oförsonlig motsats mellan religiös och naturvetenskaplig världsbetraktelse.
Följden häraf blir, att den ene kastar den förra öfver bord, den
andre fruktar för att göra bekantskap med den senare. Det är en viktig uppgift
för religionsundervisningen å gymnasiet att söka förebygga dylika missriktningar.
Ingen bör utgå från gymnasiet utan att hafva haft möjlighet att uppfatta den
kristna världsåskådningen och att vinna förutsättningar för att till dess sanna värde
bedöma densamma.
I den nu antydda riktningen bestämmes också målet i den norska »Lov om
hoiere Almenskoler» af den 27 juli 1896. »Religionsundervisningens ändamål»,
heter det här, »är Stt föra lärjungarne in i en djupare insikt i kristendomen och att
därunder innerliggöra och styrka deras religiösa och sedliga lif. Detta ändamål
bör man söka uppnå genom bibelläsning, genomgående af hufvudafdelningar af kyrkohistorien
och af hufvudpunkter i den kristna tros- och sedeläran.» Och i den
af Kirkedepartementet den 5 dec. 1899 fastställda planen för undervisningen å
gymnasiet utvecklas betydelsen af sist nämnda kursmoment närmare på följande
sätt: »Genom föredrag och samtal belysas i öfverstå klassen spörsmål från den
kristna tros- och sedeläran i det dubbla syftet att såväl orientera lärjungarne med
hänsyn till kristendomen öfver hufvud i dess åtskillnad från och motsättning till
både den antika och den moderna hedendomen som ock att framställa den för
deras samvete såsom det enda nödvändiga, som på en gång tillfredsställer hjärtats
djupaste behof och gifver lifvet sedlig hållning och kraft.»
'') Äfven hvad bibelläsningen angår, har man i en del tyska gymnasier försökt något liknande,
i det att man anordnat paralleller i den tyska litteraturläsningen. Fr. Zange, Evang. Religionsunterricht,
1897; separatupplaga ur A. Baumeister’s Handbueh der Erzichungs- lind Unterrichtslchre för höherc
Schulcn, sid. 251 o. följ.
296
GYMNASIETS ORGANISATION.
I samma anda beskrifves målet i de preussiska undervisningsplanerna af den
29 maj 1901. »Den evangeliska religionsundervisningen vid högre skolor», heter
det, »fullföljer, understödd af dessa skolors verksamhet i dess helhet, det ändamålet
att genom uppfostran i Guds ord utbilda lärjungarne till kristliga karakterer, som
visa sig skickade att en gång genom bekännelse och vandel samt särskildt genom
verksamt deltagande i församlingslifvet utöfva ett mot deras lefnadsställning svarande
hälsosamt inflytande inom samhället.»
Sådana syften för religionsundervisningen skulle endast ofullständigt angifvas
genom uttrycket »tros- och sedelära», hvilket, användt i fråga om undervisningen
på det högre skolstadiet, snarast riktar tanken på en systematisk läroframställning,
liknande den, som tillhör universitetets studieområde, och som, om
den på gymnasiet skall framställas och inläras, lätt kan medföra ett förbiseende
eller förfelande af nämnda syften. Det hufvudsakliga föremålet för religionsundervisningen
å gymnasiet är kristendomen i dess historiska framträdande och utveckling.
Men därjämte bör denna undervisning, såsom sagdt är, därest den skall fylla den
speciella uppgift, som det ifrågavarande skolstadiet ställer för densamma, upptaga
till behandling de allmänna religiösa och sedliga frågor, hvilka i vår tid själfmant
framträda redan för ynglingens sinne, och hvilkas utredning och besvarande ofta
sysselsätter hans tankar med styrkan af ett intellektuellt behof. Bäst torde det,
som åsyftas, kunna betecknas genom användandet af det af kommittén valda
uttrycket: grunddragen i den kristna världsåskådningen. '') *)
*) Betydelsen af det anförda torde vinna ökad klarhet genom följande beaktansvärda uttalande af
den framstående tyske författaren inom den religiösa didaktikens och metodikens område Fr. Zange:
»Lärjungarne i de högre läroanstalterna måste göras grundligare förtrogna m^d kyrkans väsen, hennes
författning, hennes gåfvor och uppgifter, hennes strider och faror, hennes inre och yttre utveckling. Men
de måste äfven för sin framtida ställning såsom ledare i medborgerligt hänseende i och utom sitt särskilda kall
utrustas med den kristliga andens ädlare normer (Masstäben), på det att de icke antingen genom en ensidig
inflytelse från antiken må råka in i ett hedniskt sätt att bedöma de medborgerliga ordningarna och plikterna
eller genom en ensidig naturvetenskaplig utbildning må hemfalla till en för andliga intressen likgiltig, ja, till
och med direkt materialistisk världsuppfattning.» De böra, framhåller författaren i det följande, erhålla undervisning
om de olika filosofiska och religiösa världsåskådningar samt de olika riktningar i uppfattningen åt
den kyrkliga traditionen, hvilka dagligen möta den bildade människan. Äfven å gymnasiet bör dock
undervisningen vara af praktisk och elementär natur och tar icke blifva akademisk. Dess uppgifter,
sådana författaren i det föregående angifvit dem, kunna därför icke lämpligen sammanfattas under titeln
»tros- och sedelära». »Ty hvarken en själfständig systematisk tros- och sedelära, ännu mindre dogmatik
och etik höra hemma i de högre skolorna.» Och han erinrar om hvad Vilmar redan år 1841 anfört i
förevarande fråga, nämligen att de fakta och realiteter, till hvilka det kristligt religiösa medvetandet hänför
sig, lätt för lärjungen, då de framställas i det dogmatiska kompendiet, blifva blotta läror, åsikter,
som föråldras. Vid det historiska förfarandet åter »ser och inser lärjungen steg för steg med egna ögon,
att det icke var åsikter, icke i dag uppdykande, i morgon åter försvinnande doktriner, icke ett aggregat
af konstladt ordnade och mödosamt bevisade satser, som bjöds honom, utan att det är historien själf, att
det är kyrkan, som talat till honom, och att han måste förneka fakta, förkasta historien och lösgöra
sig från kyrkan, om han en gång skulle vilja åsidosätta det, som han i skolan inhämtat». Zange, anf.
arbete, sid. 36 o. följ.
GRUNDER TILL KURSPLAN: KRISTENDOM.
-97
H vilka medel böra nu användas för att nå det uppställda målet? Att Kurser.
kursplanen bör upptaga bibelläsning och kyrkohistoria, därom torde meningarna ej
vara delade. Men skall den upptaga något mer?
I den preussiska undervisningsplanen föreskrifves undervisning i tros- och Augsburgiska
sedelära »i förening med förklaring af Confessio Augustana», och i de undervisningsplanen
åtföljande metodiska anmärkningarna hänvisas särskildt till artiklarna I—XVI,
XVIII och XX. Äfven inom kommittén har den tanken framkastats, att Augsburgiska
bekännelsen borde utförligt och grundligt genomgås såsom en mot katekesen
i realskolan svarande framställning af tros- och sedeläran. Man tänkte sig då
dess läsning utbredd öfver de tre högsta ringarna af gymnasiet. Men denna tanke
har ej vunnit anslutning. Med rätta har om Confessio Augustana yttrats, att den
»aldrig varit och heller aldrig velat vara ett för pedagogiska ändamål bestämdt kompendium
af den evangeliska tros- och sedeläran.» '') Däremot är utan tvifvel i
hög grad önskvärdt, att, såsom kommittén föreslår, läsning ur Augsburgiska bekännelsen
äger rum i sammanhang med genomgåendet af reformationshistorien.
Kommittén har dock ej ansett lämpligt att föreskrifva läsning af vissa artiklar,
utan velat åt läraren öfverlämna att välja dem, som synas honom bäst ägnade
att ge lärjungarne den föreställning om det reformatoriska åskådningssättet, som
blott kan vinnas genom en källskrift.
Frågan, huruvida, såsom inom kommittén yrkats, kursplanen skall inskränka Öfversikt af
sig till bibelläsning och kyrkohistoria, har varit föremål för kommitténs omsorgs- grundfulla
öfvervägande. Det kunde mycket väl tänkas, att under bibelläsningen och sanningar.
den kyrkohistoriska undervisningen den nödiga utredningen af viktigare religiösa
och sedliga frågor ägde rum. 2) Kommittén har dock varit af den meningen, att
undervisningen i kristendom liksom i andra läroämnen bör afslutas med en sammanfattande
öfversikt, och har kommittén, på det att denna öfversikt ej måtte blifva alltför
knapphändig, torr och skematisk, velat hafva den utbredd öfver gymnasiets
bägge sista ringar.
Fn ny svårighet har emellertid kommittén funnit vid besvarandet af frågan,
huruvida för denna öfversikt någon särskild läro- eller läsebok borde användas.
Å ena sidan har yrkats, att användandet af en dylik ledtråd borde föreskrifvas, då
man dels ej har säkerhet för att hvarje lärare förmår lösa den ingalunda lätta
uppgiften, dels bör kunna fordra, att såväl vederbörande myndighet som ock religiöst
intresserade föräldrar må kunna veta, hvilken syn på de religiösa frågorna bibringas
’) W. Bornemann: »Die Confessio Augustana und die evangelist^ Glaubens- lind Sittenlehre
auf der Oberstufe der höheren Schulen», Zeitschr. f. den evang. Religionsunterricht, IV.
''*) Jfr. Zange, anf. arbete, sid. 139. Äfven Zange anser dock, att en sammanfattande öfverblick
skall förekomma. Efter att hafva uppvisat, huru åtskilliga kristendomens grundtankar i systematisk följd
framställas i Romarebrefvet, förklarar han, att en öfverblick af den kristna tros- och sedeläran bör följa
efter genomgåendet af nämnda bref, hvilket därtill utgör den bästa förberedelsen.
3»
GYMNASIETS ORGANISATION.
Bibelläsning
och kyrkohistoria.
^98
lärjungame. Å andra sidan har framhållits, att undervisningen i detta ämne
måste blifva beroende af lärarens personlighet och färgläggas af hans uppfattning;
en lärobok vore därvid till ingen nytta, då den ej innebure några garantier mot
vare sig mindre tillfredsställande lärare eller oriktig läroframställning; med bibelläsning,
kyrkohistoria och den dogmatiska stomme, som i realskolan vore gifven
genom katekesen, borde en duglig lärare kunna vinna det mål, som åsyftas.
Kommittén har för sin del besluta att uttala den meningen, att den i kurserna
nämnda öfversikten af kristendomens grundsanningar bör meddelas i samband med
och framgå som resultat af bibelläsningen och det kyrkohistoriska studiet, hvarvid
det måtte lämnas läraren frihet att använda eller icke använda särskild läro- eller
läsebok.
Hvad bibelläsningen angår, bör den på det högre stadiet bestå i genomgåendet
af Romarebrefvet och Johannesevangeliet. Beträffande ordningen mellan
dessa båda skrifter finnes visserligen åtskilligt, som talar för att spara Romarebrefvet
till sist. Kommittén har dock velat åtminstone såsom regel föreslå Romarebrefvets
genomgående i andra gymnasieringen på grund af den lämpliga kombination,
det kommer att bilda med undervisningen i reformationshistorien och Augsburgiska
bekännelsen, i hvilka den Paulinska åskådningens medelpunkt, Kristi frälsningsverk,
tillägnadt i tron, återljuder med den upplefda erfarenhetens fulla kraft. Äfvenledes
passar läsningen af Johannesevangeliet väl tillsammans med genomgåendet af den
nyaste kyrkohistorien. I de Johanneiska idéernas ljus bör lärjungen bättre kunna
förstå betydelsen af den ifrågavarande perioden med de stora filosofiska systemens
framkomst och deras ställning till kristendomen. Å andra sidan blir han ock genom
det kyrkohistoriska studiet i förening med de förut inhämtade religiösa insikterna
satt i stånd att bättre fatta eller åtminstone ana den djupa betydelsen af Johannesevangeliet.
Ur nu antydda förutsättningar bör den sammanfattande öfversikten af kristendomens
grundsanningar framgå. En lärare, som verkligen kan lösa den ingalunda
lätta uppgiften att föra sina lärjungar in i källskrifternas anda — Romarebrefvets
och Johannesevangeliets såväl som den Augsburgiska bekännelsens — skall säkerligen
finna det vida mindre svårt att bibringa sina lärjungar den sammanfattande
öfversikten. Och för den sistnämnda uppgiftens lösning skall utan tvifvel äfven
inom litteraturen nödig vägledning ej komma att saknas.
GRUNDER TILL KURSPLAN: MODERSMÅLET.
2 99
Modersmålet.
I I:a ringen: 3 timmar; [ III:e ringen: 3 timmar;
I lita „ 3 .. : I IV:e „ : 3 „ .
Behofvet af ökad tid för undervisningen i modersmålet på läroverkets högre ökadt timtal.
stadium har länge varit kännbart. Erfarenheten har nämligen visat, att för bibringande
af de viktiga och olikartade kunskaper och färdigheter, som därvid afses, äro tvenne
veckotimmar i de fyra högsta årsklasserna alldeles otillräckliga, så mycket mer
som den ena timmen på grund af inträffande månadslof ofta nog bortfaller. De
nationella och rent praktiska moment af ungdomens ^bildning, som detta ämne
representerar, hafva ej kunnat undgå att lida på en sådan ordning, och vid det
senaste allmänna svenska läraremötet uttalade sig sektionen i modersmålet för en
väsentlig ökning af ämnets timtal i klasserna 5—7. '')
Kommittén räknar äfven såsom en af de viktigare åtgärder, som af densamma
till förbättring af gymnasiets undervisningsplan föreslagits, att ett betydligt
vidgadt utrymme där blifvit modersmålet tillmätt, nämligen tre veckotimmar i hvarje ring
emot förutvarande två. Därigenom har samma timtal uppnåtts, som i motsvarande
klasser af Preussens och Österrikes gymnasier är det inhemska språket anvisadt,
medan detta på åtskilliga ställen, till exempel i Norges »hoiere almenskoler», har
ett ännu större timtal i de högsta klasserna. v)
Den alltså till 50 % uppgående ökningen i tid för modersmålet å gym- Mål.
nasiet bör enligt kommitténs mening väsentligen användas till att bättre och
fullständigare än hittills söka nå det mål, som fortfarande uppställes för den högre
undervisningen i detta ämne, nämligen 1) att meddela lärjungen färdighet att
klart och språkriktigt uttrycka sig i tal och skrift samt 2) att göra honom bekant
med den svenska litteraturens förnämsta verk, äfvensom med hufvuddragen af dess
historia. Till dessa båda hufvudsyften sluter sig kompletterande ett tredje, visserligen
underordnadt, men ingalunda oviktigt syftemål: att gifva någon kännedom om
Norges och Danmarks litteratur och språk.
Däremot har kommittén ej funnit skäl att, såsom i våra skandinaviska grannländer
sker och äfven i vårt land af enstaka röster påyrkats, å gymnasiets läroplan
'') Berättelse om det i6:e allmänna svenska läraremötet i Stockholm år 1900, sid. 189 190.
*) Modersmålet har under de fyra sista åren i de preussiska gymnasierna 3 och i »Oberrealschulen»
3, 4, 4, 4 timmar; i de tre norska gymnasialklasserna har det å latin- och reallinjen 4, 5, 4 timmar samt
å den språklig-historiska 4, 6, 5 timmar (häri »oldnorsk» och »landsmaal» inräknade).
300
GYMNASIETS ORGANISATION.
Litteratur
läsning.
upptaga isländska eller fomsvenska. Med den mycket inskränkta tid, som åt en
sådan del af ämnet kunde anslås, och under den trängsel, som mellan de redan
alltför många språken å det högsta stadiets schema är rådande, skulle ett dylikt
studium, om det gjordes valfritt, näppeligen komma till användning och, om det
gjordes obligatoriskt, blifva motbjudande för de flesta lärjungarne. Dessa torde ock
på ifrågavarande stadium hafva vida större gagn af att få läsa typiska prof af den
isländska och fornsvenska litteraturen i öfversättning än att nödgas kämpa med
fornspråkets grammatikaliska svårigheter, hvilka för dem i de flesta fall skulle minska,
ja, ofta fördärfva njutningen af innehållet.
Bland de olika momenten af modersmålsundervisningen å gymnasiet bör
enligt kommitténs åsikt den utvidgade läsningen af svenska författares verk i urval intaga
en central ställning. Uppgiften för en sådan, omsorgsfullt ledd och på uppfattning
af innehåll och stil riktad författareläsning måste blifva å ena sidan att
gifva så fyllig kunskap som möjligt om vårt folks kultur under olika tider, hvadan
ej blott skönlitteratur utan äfven andra, för tiden betecknande prof af god prosa
böra läsas, och å andra sidan att uppställa efterfölj ans värda mönster för utvecklingen
af lärjungens egen produktionsförmåga. Till läsningen kunna med fördel anknytas
dels muntliga och skriftliga referat af genomgångna arbeten, dels ock
diskussioner och uppsatser öfver ämnen, som i det lästa af han dlats. Så mycket
som möjligt af mönstergill prosa bör på detta sätt föredragas, och framstående
litterära verk böra göras till föremål för en utförligare behandling.
För att göra författareläsningen rätt fruktbärande kräfves emellertid en väl
genomförd fördelning af det lästa stoffet. Kommittén har också — ehuru endast
i allmänna drag, enär det närmare litteratururvalet för hvarje gymnasium bör bestämmas
af lärarekonferensen i ämnet — ansett påkalladt att angifva grunderna för
en sådan fördelning. I den af kommittén föreslagna kursplanen stadgas sålunda,
att i första ringen skola läsas valda stycken af det sistförflutna århundradets författare,
medan på de tre följande ringarna delats svenska litteraturprof från olika
tidehvarf, belysta af den efter en kort lärobok meddelade litteraturhistorien. Först
sedan man i första ringen förberedelsevis sökt gifva lärjungen en konkret uppfattning
af olika slags stil, diktarter och versslag, hvarom naturligen, såsom i en not
till läroplanen angifves, äfven vid följande ringars litteraturläsning kompletterande
upplysningar böra meddelas, börjar alltså i andra ringen, såsom redan nu vid åtskilliga
läroverk torde vara praxis, den systematiska läsningen af valda litterära
stycken i tidsföljd, jämte dit hörande litteraturhistoria, för att här och i följande
ringar fortgå parallellt med studiet af motsvarande tidehvarf inom den politiska
och kyrkliga historien, en parallellism,- hvaraf å detta stadium ömsesidig nytta kan
förväntas. Härvid böra gifvetvis, särskildt i andra ringen vid genomgåendet af
delar af den äldre litteraturen, de för uppfattningen af det lästa och dess förhållande
till vårt språks senare utveckling nödiga språkhistoriska förklaringarna
af läraren meddelas, ehuru kommittén af farhåga, att sådant kunde föranleda
GRUNDER TILL KURSPLAN: MODERSMÅLET.
301
olämplig vidlyftighet, ansett, att något särskildt stadgande härom icke bort i kursplanen
inryckas.
I de tre högre ringarna skola dessutom, jämsides med studiet af de svenska
klassikerna, fortfarande läsas valda stycken af norsk och dansk litteratur. Därvid
bör, med anledning af det ökade timtalet, mer än förr kunna gifvas tillfälle att läsa
några för den skönlitterära utvecklingen i våra grannländer representativa och för
lärjungens fattningsgåfva lämpade arbeten af de mest kända författarne. Med denna
läsning och lärarens därvid gifna språkliga och litterära upplysningar bör dock endast
åsyftas att bibringa lärjungen förmåga att förstå en norsk eller dansk bok samt
lära honom känna det lästa verkets och dess författares kulturella betydelse, alltså icke
att meddela kunskap i grannspråkens grammatik eller noggrannare kännedom om uttalet,
ej heller insikt i ländernas vittra historia i sammanhang. Äfven med den antydda
begränsningen af målet bör emellertid en ökad läsning af denna litteratur kunna
blifva af betydelse genom att i sin mån bidraga att stärka känslan af andlig samhörighet
mellan de skandinaviska folken.
Ytterligare har programmet för de två högsta ringarnas litteraturläsning vidgats
genom den i en not gifna anvisningen, att, då tiden sådant medgifver, äfven utländska
mästare i mönstergill öfversättning där må föredragas. Så är till exempel,
såsom erfarenheten i flere fall redan gifvit vid handen, en sång ur Iliaden, en
dialog af Plato eller ett skådespel af Shakspeare i svensk dräkt på det högsta
stadiet en synnerligen väckande och fruktbringande läsning.
Hvad öfningar i muntlig framställning beträffar, vill kommittén, med åberopande öfningar i
af hvad ofvan angående kursen i sjette klassen af realskolan (sid. 12 3 —126) yttrats, ,
r„ j . r , 1 . r v J J J framställning.
förorda, att i törsta och andra ringarna åt gymnasiet må, vid sidan af de nu stadgade
referaten och deklamationsöfningarna, äfven upptagas kortare föredrag. Sådana
öfningar äro nämligen, om de rätt anordnas, ingalunda att anse som alltför
svåra för lärjungar på ifrågavarande stadium, men väl ägnade att väcka intresse och
utbilda förmågan att fritt uttrycka sig. Föredrag böra alltså, småningom öfvergående
från kortare och af väsentligen återgifvande art till längre och mera själfständigt
anlagda, i alla gymnasiets ringar förekomma, på högsta stadiet omväxlande
med diskussionsöfningar. Att sådana öfningar ofta lämpligen kunna sättas i
samband med litteraturläsningen, är redan antydt, och de torde med den ökade
tid, modersmålet nu skulle erhålla, utan svårighet kunna anordnas så, att hvarje lärjunge
årligen på något sätt får aktivt deltaga i dessa för hans uppfostran till själfverksamhet
särdeles nyttiga öfningar.
Vid deklamationsöfningarna bör enligt kommitténs mening utanläsning af
svenska skaldestycken icke heller å gymnasiet försummas. Rätt förberedd och till
måttfullt omfång drifven utgör en sådan öfning ett viktigt medel att odla lärjungens
smak och att hos honom inskärpa riktig betoning ocli pausering. Dessutom
förvärfvas därigenom något värdefullt att taga med på vägen genom lifvet; för
mången lärjunge liar till exempel memoreringen af Tegnérs odödliga sång »Vid
302
GYMNASIETS ORGANISATION.
Uppsats•
skrifning.
Muntlig pröfning
i studentexamen.
Materiel.
svenska akademiens femtioåriga minneshögtid» långt efter skoltidens slut varit en
källa till väckande intellektuell förströelse.
Med afseende på de svenska uppsatserna hafva af kommittén ett par ändringar
föreslagits. Medan hittills i klasserna 6:1 och 6:2 en uppsats hvarannan vecka och
i klasserna 7:1 och 7:2 en uppsats hvar fjärde vecka varit föreskrifven, har i
kommitténs undervisningsplan för modersmålet, liksom för flere andra ämnen, antalet
skrifningar något inskränkts. Sålunda har för de tre lägre ringarna föreslagits en
uppsats hvar tredje vecka, men för den högsta ringen, där förberedelserna till den
förestående studentexamen taga mycken tid i anspråk, har föreskriften om en uppsats
hvar fjärde vecka bibehållits oförändrad. Det nya förslaget innebär emellertid
för de tre lägre ringarna icke så mycket en minskning som icke fastmer en
jämnare fördelning af arbetsbördan både för lärjungen och läraren.
I de båda lägre ringarna af gymnasiet är liksom hittills förutsatt, att de
svenska uppsatserna kunna växla med skriftliga öfversättningar från främmande språk.
Men dels har, med hänsyn till språkens ändrade inträde på schemat, uttrycket
»främmande språk» blifvit närmare bestämdt såsom tyska och engelska, dels har
ock, för att hufvudvikten, såsom sig bör, alltid må läggas på uppsatserna, den uttryckliga
bestämmelsen föreslagits, att ett dylikt utbyte af uppsats mot en öfversättning
endast »någon gång» må äga rum.
För öfrigt har den till lärjungens lättnad gifna bestämmelsen, att uppsatserna
skola utföras än å lärorummet, än i hemmet, bibehållits, och, ehuru sjette klassens
fasta skriftimmar borttagits, har genom förslag om regelbundet månadslof och dess
användning det med nämnda bestämmelser afsedda syftet kunnat bevaras. För de
båda lägre ringarna äro fortfarande särskilda dispositionsöfningar föreskrifna, medan
för det högsta stadiet ingenting i detta afseende ansetts behöfva uttryckligen stadgas
utöfver hvad som gifvetvis vid genomgående af de här påbjudna utförligare uppsatserna
måste förekomma.
Med hänsyn till modersmålets ställning å gymnasiet är vidare att märka, att
det upptagits bland ämnena äfven i den muntliga studentexamen. Liksom redan
i fråga om realskolan (sid. 126) framhållits, torde väl en sådan bestämmelse
icke blifva af synnerlig vikt för läroverkens egna lärjungar, ehuru det naturligen
ej saknar sin betydelse, att censorerna, när helst de finna lämpligt, kunna upptaga
ämnet till muntlig pröfning. Men för privatister, som för framtiden skulle
åläggas sådan pröfning, måste denna komma att spela en viktig roll genom att
omöjliggöra hittills icke förhindrade försök att alldeles försumma studiet af den
svenska litteraturen.
Hvarje högre läroverk bör visserligen kunna förutsättas bland sin undervisningsmateriel
äga och för bruk i klassen tillhandahålla upplagor i minst dubbla exemplar
af de litteraturverk — svenska, norska, danska eller utländska i mönstergill
öfversättning — hvilka å detta stadium äro afsedda att läsas å lärorummet. Men
såsom önskemål anser sig kommittén därjämte böra framhålla, att de s. k. lärjunge
-
GRUNDER TILL KURSPLAN: LATIN.
3°3
biblioteken måtte utrustas med en rikhaltig samling af god svensk och dansk-norsk
skönlitteratur, på det att intresserade lärjungar genom hemlån må få tillfälle att
efter lärarens anvisning på egen hand fortsätta studier, hvartill läsningen å lärorummet
kunnat gifva väckelse.
Latin.
(För latin gymnasiet).
I I:a ringen: 6 timmar; I III:e ringen: 6 timmar;!
'' lita „ : 6 „ ; | IV;e „ : 6 „ .1
Om, såsom kommittén (sid. 283) föreslagit, målet för undervisningen i latin
inskränkes till förmåga att öfversätta lättare latinsk prosa med uppgifvande af all
tanke på språkets användande i skrift eller tal, kan studiet af grammatiken ej
obetydligt afknappas. I formläran kan man nöja sig med inlärandet af de
regelbundna och de vanligaste oregelbundna formerna, under det att de öfriga
blott så mycket tagas i betraktande, att de igenkännas, där de möta. Åt syntaxen
torde man ej böra gifva större utrymme, än man hittills gifvit åt den
grekiska, eller så stort, som är af nöden för ett själfständigt begripande af en lättare
latinsk författare.
Mera än hittills bör läraren känna det såsom sin uppgift att icke blott
och bart meddela kunskap i språket utan gifva lärjungarne ett medel i händerna
att själfva göra omedelbar bekantskap med en kultur, som under så många århundraden
varit befruktande för vår. Därför bör uppmärksamheten under läsningen
alltid vara vaken för det sakliga innehållet, och de tillfällen böra begagnas, som
erbjuda sig, att meddela lärjungarne någon kännedom om den romerska kulturen.
Då i det uppställda målet angifves, att denna kännedom skall vara vunnen i
sammanhang med läsningen af författarne, så har man därmed velat säga, att latinstudiet
vid läroverken ej kan omfatta någon sammanhängande öfversikt öfver s. k.
romerska antikviteter, utan man får inskränka sig till att, när texterna därtill gifva
anledning, framställa en och annan viktigare detalj mera utförligt och åskådligt.
»Någon kännedom om den latinska litteraturen» upptages såsom ett särskilt
moment i det uppställda målet, ehuru det kan sägas, att detta moment inbegripes
i kännedomen om den romerska kulturen. Härmed har man velat betona, att
det i synnerhet vid läsningen af latinska skalder ligger vikt därpå, att detta
undervisningsmaterial betraktas och behandlas såsom litteratur ocli icke blott och bart
Mål.
3°4
GYMNASIETS ORGANISATION.
Kurser.
såsom öfningsstycken. Om flertalet lärjungar i den ålder, hvarom här är fråga, kan
man tryggt säga, att de hafva nog estetiskt intresse för att under lämplig handledning
lära sig uppskatta Horatius, Ovidius och Virgilius såsom skalder. Och att
de få lära sig detta, är en sak af stor betydelse icke blott därför, att utbildandet af
skönhetskänslan är ett viktigt moment vid de ungas uppfostran, utan äfven därför,
att lärjungen härigenom tydligast förstår, att han i och med inlärandet af språket
gör en vinning, som ej i lika hög grad kan nås på någon genväg genom öfversättningar
eller litteraturhistoriska handböcker. På detta sätt får läsningen för honom
större intresse samt medför större behållning.
I förslaget till kurser för de olika ringarna hafva i första ringen upptagits
läsöfningar efter elementarbok. Detta torde vara det lämpligaste sättet att jämsides
med läsningen af grammatiken inöfva de vanliga böjningsformerna. Så snart
ske kan, bör man emellertid, enligt kommitténs åsikt, öfvergå till läsningen af en
latinsk författare. Skälet, hvarför Cornelius Nepos upptagits i första ringen, har
varit, att den är den hittills vid våra skolor på latinstudiets tidigaste stadium först
använda auktorn. Då det emellertid nu blir fråga om lärjungar på omkring 15
år, torde det ock gå för sig att börja författareläsningen med Caesar. Berättigade
anmärkningar kunna visserligen göras mot båda dessa författares användande på
detta stadium, och bäst vore kanhända, om man hade att tillgå en läsebok med
urval från olika författare, hvarvid fordringarna såväl på enkelhet som på intressant
innehåll kunde tillgodoses. Men i hvarje fall anser kommittén, att man snarast
möjligt och redan i första ringen bör öfvergå från elementarboken till författareläsning.
Af formläran bör man i första ringen hinna att inhämta det viktigaste. Det
nödvändigaste af syntaxen meddelas muntligen i sammanhang med läsningen af de
latinska texterna.
Då Cornelius Nepos upptages äfven i kursförslaget till andra ringen, beror
detta därpå, att det ej kan anses lämpligt, att denne författare, om man börjat
använda honom i första ringen och där läst en måhända obetydlig del, genast nedlägges
i den andra. Jämte Caesar nämnes här äfven Curtius, som är tillräckligt
lättfattlig för att redan i denna ring kunna ifrågakomma. Med afseende på de i
kursförslaget nämnda prosaförfattarne vill kommittén emellertid påpeka, att de endast
exempelvis anföras såsom lämpliga att användas, utan att i detta fall någon föreskrift
bör gifvas. Samma rättighet, som hittills förefunnits, att med efori bifall
utbyta en författare mot en annan bör enligt kommitténs förslag fortfarande stå
vederbörande lärare öppen (jfr. kursförslaget, sid. 281).
I andra ringen bör läsningen af en latinsk skald påbörjas. Ur flere synpunkter
torde Ovidius vara särdeles lämplig att börja med. Hans språk är enkelt,
hans berättelser underhållande och den poetiska skönheten i hans framställning lätt
att påpeka och uppfatta. Virgilius ställer betydligt större kraf på läsaren för att
kunna njutas. Orsaken till att han i förslaget upptages jämte Ovidius redan i
GRUNDER TILL KURSPLAN: LATIN.
305
andra ringen är kommitténs obenägenhet att förorda, att en författare skulle läsas
alltför kort tid. Om det emellertid blir svårt att få rum för både Ovidius och
Virgilius, kan man enligt det framställda kursförslaget välja dem emellan. Äfven
för läsningen af skalderna skulle måhända ett lämpligt urval från skilda författare
vara önskvärdt.
I andra ringen bör formläran något fullständigare genomgås och det väsentligaste
af syntaxen inhämtas nued stöd af lärobok. De muntliga och skriftliga
tillämpningsöfningar, som här förordas, äro ej afsedda att bibringa färdighet i latinska
språkets användning, utan endast att underlätta och befästa begripandet af de syntaktiska
regler, som i och för textläsningen måste inläras.
Med det mått af grammatikläsning, som i de två första ringarna medhunnits,
kan man enligt kommitténs åsikt nöja sig. I tredje och fjärde ringarna bör den
grammatiska kunskapen naturligtvis underhållas, men för öfrigt bör där tagas hänsyn
till grammatiken endast i sammanhang med litteraturläsningen och så till vida, som det
är nödvändigt för tolkningen. Vid läsningen af författarne har särskilt betonats,
att denna redan i tredje ringen delvis bör ske ex tempore. Man måste nämligen
bemöda sig om att så tidigt som möjligt vänja lärjungen att själf leta ut meningen,
sedan läraren sörjt för att han känner ordens betydelse, eller, med andra ord, gifvit
honom de upplysningar, som han kan hämta ur sitt lexikon. Sålunda skall man
söka ingifva honom det själfförtroende, som fordras, för att han skall våga sig på
tolkningen af en latinsk text, utan att han redan ser vägen utpekad för sig genom
en öfversättning.
Till samma mål syfta äfven de för tredje och fjärde ringarna föreslagna
skriftliga öfversättningarna från latin till svenska. Deras lämplighet har erfarenheten
redan ådagalagt, och i den nya organisationen äro de så mycket mera på sin plats
både såsom öfningar och såsom slutligt examensprof, som latinundervisningens mål
mera än förut bör koncentreras på bibringande af förmåga att förstå och tolka en
latinsk text. Såsom ofvan (sid. 244) antydts, böra enligt kommitténs mening
skriftliga öfversättningar från svenska till latin icke vidare å något stadium
förekomma.
Angående de nya prosaförfattare, som i kursförslaget till de två högsta
ringarna nämnas, hänvisas till det ofvan sagda. De anföras endast såsom exempel.
Beträffande Horatius åter hyser kommittén den meningen, att hans oden alltid
böra förekomma i fjärde ringen, då de både till form och innehåll äro i hög
grad ägnade att tilltala ynglingens skönhetssinne och att öppna hans blick för att
det ej är ett dödt språk allena, som han har att göra med, utan att det rör
sig lif därunder.
39
306
GYMNASIETS ORGANISATION.
Grekiska. '')
(För latingymnasiet.)
(III:e ringen: 7 timmar; IV:e ringen: 7 timmar.)
Oaktadt kursen i grekiska enligt kommitténs förslag endast skulle blifva tvåårig,
torde dock målet kunna sättas ej obetydligt högre än till det resultat, som
nu kan vinnas i nedre och öfre sjette klasserna. För det första bör nämligen
lärjungeurvalet blifva betydligt bättre än nu. Grekiskans studium väljes nu i nedre
sjette klassen ej blott af dem, som äro för ämnet intresserade, utan äfven af många,
som icke tro sig kunna gå i land med den matematiska skrifningen, och därför
komma A-linjens klasser att förete en egendomlig blandning af väl begåfvade och
mycket svaga lärjungar. Enligt kommitténs förslag åter skulle ingen behöfva läsa
grekiska för att undslippa matematiken, ty det ämnet kan lärjungen bortvälja oberoende
af grekiskan. Detta språk skulle då komma att läsas endast af sådana
gymnasister, som antingen hade en ''afgjord begåfning och håg för språkstudier eller
ock hade ett bestämdt lefnadsmål i sikte, för hvars ernående grekiskans studium
vore en nödvändighet. Vidare bör beaktas, att studiet skulle börja vid en
mognare ålder, då ett bättre omdöme och i följd däraf hastigare framsteg vore att
vänta. Slutligen är timtalet ökadt med en veckotimme och tillfälle till större koncentrering
genom bortväljande af andra ämnen beredt. Tager man dessa omständigheter
i betraktande, så bör man kunna hoppas, att resultatet af de två årens
studium i det närmaste skall motsvara den kurs, som nu vanligen medhinnes i
nedre sjunde klassen.
Lärjungarne skulle alltså få nödig kännedom om det viktigaste af formläran
och svntaxen samt göra bekantskap med Xenofon eller annan attisk prosaförfattaie
och med Homerus. Men då endast mindre delar af dessa författares arbeten kunna
i skolan medhinnas och lärjungarnes kännedom om författarne skulle blifva bättre,
om de lästa delarne vore valda delar, så skulle måhända gymnasiets behof bäst
tillgodoses genom en läsebok, innehållande urval från lämpliga författare.
) Alternativt mot matematik (5 tim.) och teckning (2 tim.)
GRUNDER TILL KURSPLAN: TYSKA OCH ENGELSKA.
307
Tyska och Engelska.
Tyska:
I:a ringen: 2 timmar;
H:a : 2 ;
III:e ringen: 2 timmar;
IV:e „ : 2 „
Engelska: a) realgymnasiet:
I I:a ringen: 3 timmar;
''H:a „ : 3 » :
III:e ringen: 3 timmar;!
I/:e „ : 3 „ •''
b) latingymnasiet:
I I:a ringen: 2 timmar;
''Ha „ : 2 ;
lille ringen; 2 timmar
IV:e „ : 2 „ .)
I realskolan är undervisningens syfte, såsom på annat ställe framhållits, att Textläsning.
bibringa lärjungarne en, så långt förhållandena medgifva, allsidig kännedom om det
främmande nutidsspråket. Här koncentreras alltså verksamheten hufvudsakligen på
det formellt språkliga. Fullföljes nu enbart samma sträfvan i de högre klasserna,
visar det sig åtminstone i många fall, att ämnet ej är i stånd att i samma grad
som i de lägre klasserna tillvinna sig lärjungarnes intresse. Man har tyckt sig
förmärka, att den nya metodens stränga tillämpning å det högre stadiet haft en
tendens att förflacka undervisningen. Uppenbart är ock, att den mognare lärjungens
kunskapsbegär ej kan vara tillfredsställdt med blotta former för ett mer
eller mindre hvardagligt innehåll.
Det ligger i all språkundervisnings natur, att, ju längre studiet framskrider,
ju större herraväldet blir öfver själfva den språkliga formen, desto mera träder det
sakliga innehållet i förgrunden. A gymnasiet måste därför litteraturen väljas med
hänsyn till krafvet på ett gediget och efter lärjungarnes utvecklingsstadium afpassadt
innehåll, som är ägnadt att tillvinna sig deras intresse. Närmast till hands ligger
då att använda sådana arbeten, som behandla karakteristiska sidor af det främmande
landets historia, natur, sociala och politiska förhållanden. Språkundervisningens
uppgift å gymnasiet blir därför icke blott att bibringa lärjungarne förmåga
att förstå och använda det främmande språket utan ock att samtidigt därmed gifva
dem en inblick i den kultur, som af språket representeras.
I första ringen torde visa sig nödvändigt att fortsätta med sådana arbeten,
som innehålla modernt språk. Senare kan*det vara tjänligt att förelägga litteraturalster
jämväl af sådana äldre tiders författare, som djupare ingripit i sin nations andliga lif.
De här ofvan anförda omständigheterna, nämligen att det sakliga intresset Talöfningar.
träder fram vid sidan af det språkliga, samt att litteraturalster med en äldre tids
språkbruk förekomma, hvilka icke väl lämpa sig för efterbildning, äro i sin mån
ägnade att gifva öfningarna i språkets praktiska användning en mindre framskjuten
plats, än de i realskolan höra intaga. Härtill kommer, att man flerstädes
iakttagit en viss afmattning i intresset för talöfningarna, ju högre upp i klasserna
308 gymnasiets organisation.
lärjungen fortskrider. Förklaringen till detta ofta påpekade förhållande torde vara
att söka i den omständigheten, att, huru dessa öfningar än anordnas, de dock, i
följd af lärjungens — och stundom lärarens — bristande herravälde öfver formen,
ofta komma att röra sig kring ett tämligen torftigt och för den mognare ungdomen
föga intresseväckande innehåll. Man får ej heller förglömma, att imitationsförmågan,
som vid talöfningarna framför allt tages i anspråk, befinner sig i ett ständigt aftagande,
ju högre upp lärjungen kommer. I stället tilltager reflexionsförmågan,
som förjagar den naiva och käcka tilltagsenhet, de yngre lärjungarne vid dessa
öfningar ådagalägga, och sätter i stället själfkritiken, som stäcker företagsamheten.
Den tämligen vanliga föreställningen, att talfärdigheten hela läroverket igenom skall
tilltaga i samma progression som i de lägre klasserna, är fördenskull en villfarelse,
som kommit mycken missräkning åstad.
Med hvad här anförts, har kommittén icke åsyftat att utdöma talöfningar
från gymnasiet, endast att inskränka de ofta öfverdrifna förväntningarna på resultatet
af desamma.
Skrifningar. Angående öfversättnings- och reproduktionsuppgifterna hänvisas till hvad om
sådana öfningar i fråga om undervisningen i tyska i realskolan är framhållet. Då
kommittén för de två högsta ringarna föreslagit uppsatser jämte öfversättningar,
har den tänkt, att det i hvarje fall skulle bero på lärarekonferensen att afgöra,
hvilkendera arten af arbeten skall åläggas lärjungarne. Att tvinga lärare, som i
det hela anlagt sin undervisning efter en annan metod, att låta lärjungarne skrifva
själfständiga uppsatser kan icke vara tjänligt.
Engelskans Engelskan har å latingymnasiet mindre timtal än å realgymnasiet, allden
0låreaialoc''hSå
stund öfningar i språkets skriftliga användning där icke ansetts höra förekomma.
latingymna- Eljest är målet å bägge gymnasierna lika, hvadan lärjungarne, där deras antal det
medgifver eller knapp tillgång på lärarekrafter det påkallar, i öfrigt böra kunna
undervisas gemensamt.
Franska.
(lita ringen: 4 timmar; lille ringen? 4 timmar; lV:e ringen: 4 timmar.)
Mål. Detta ämnes väsentligt förändrade ställning kräfver en i många afseenden
förändrad undervisningsplan. Då olika mål utan tvifvel kunna uppställas för undervisningen
i olika språk, anser kommittén lämpligt, att med studiet af franskan
åsyftas att ernå endast en del af det, som i de öfriga språken kan åstadkommas,
nämligen förmåga att öfversätta från det främmande språket till svenska jämte
tillägnande af ett vårdadt uttal. Ett sådant mål torde vara att förorda dels på grund
GRUNDER TILL KURSPLAN: FRANSKA.
309
af franskans mera litterära än praktiska betydelse för vårt folk, dels på grund af det
inskränkta utrymme, som kan åt densamma på timplanen anslås. Inskränkningen
drabbar sålunda närmast den hittills åsyftade färdigheten i språkets skrifvande och
därigenom medelbart grammatikundervisningen, som från att vara hart när det viktigaste
momentet bör blifva endast ett hjälpmedel för att bibringa en riktig uppfattning
af den främmande texten, och som i kurser och metod bör få en helt annan, mindre
detaljerad och mindre kräfvande läggning. Någon talfärdighet vill kommittén så
mycket mindre låta ingå i målet, som den koncentration, man med franskans tillbakaträdande
afsett, därigenom skulle, särskildt på grund af detta språks större svårighet
och betydande olikhet med vårt, i hög grad äfventyras. Ej heller har man i
kurserna velat införa talöfningar, enär den uppfattningen kunde ligga nära till hands,
att man här liksom i de andra språken med dessa åsyftade förvärfvandet af en viss
talfärdighet. Däremot vill man ingalunda förbjuda läraren att använda sådana
öfningar, som ju i metodiskt afseende hafva sin betydelse för all undervisning i
lefvande språk.
På grund af den ställning, som sålunda föreslagits för franskan, torde det Textläsning.
vara lämpligt, att urvalet af de lästa texterna här sker mera ur litterär synpunkt
än vid de andra språken, och anser kommittén, att äfven alster ur den rika klassiska
litteraturen må kunna komma till användning å högsta stadiet.
I fråga om formläran har kursen fördelats öfver de två första åren, för att ej Språklära.
det första året måtte betungas af ett alltför träget öfvande med former. Beträffande
syntaxen har kommittén tänkt sig, att all undervisning häruti först skulle ske i
anslutning till den lästa texten, och att en därpå följande, tidtals anställd sammanfattning
med stöd af lärobok skulle inskränka sig till mera viktiga och för den
franska grammatiken karakteristiska kapitel, under det att mindre väsentliga saker
endast behöfde muntligt påpekas vid läsningen.
Kommittén har ej velat i detta mera än i de öfriga språken föreslå detaljerade
kurser, men då det måhända på grund af franskans förändrade ställning
kunde vara för lärarne välkommet att se, huru man tänkt sig saken, meddelas här
ett utkast till en kursplan med mera detaljerade bestämmelser för syntaxen.
Andra ringen. Uttals- och läsöfningar; det viktigaste af formläran; muntliga
och skriftliga tillämpningsöfningar.
Tredje ringen. Läsning af valda författare; formläran afslutad; syntax: pronomina,
infinitiven och hufvuddragen af konjunktiven; muntliga och skriftliga tilllämpningsöfningar.
Fjärde ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax: negationerna,
participerna och indikativens tempora jämte muntliga meddelanden om
syntaxens öfriga delar; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
310
GYMNASIETS ORGANISATION.
Historia.
I I:a ringen: 3 timmar; III e ringen: 3 timmar;^
\ll:a „ : 2 „ ; IV:e „ : 3 „ ./
Gemensam I sammanhang med den nya läroverksorganisationen har kommittén funnit
k“ch (atingym- nödigt att låta kursen i historia äfven å gymnasiet undergå vissa ändringar, om
nasiet. också ej lika genomgripande som de, hvilka föreslagits för realskolan.
Först och främst har den historiska kursen å gymnasiet vunnit därigenom,
att geografien äfven här, liksom redan i de fem lägre klasserna, utbrutits från
historien och blifvit ett själfständigt ämne med egna timmar på schemat (i första
och andra ringarna). Vidare har, sedan de båda bildningslinjerna väsentligen närmats
intill hvarandra, kursen för real- och latingymnasiet gjorts gemensam. Och del ia
har så mycket lättare kunnat genomföras, som utgångspunkten för båda linjernas
undervisning från första ringen enligt kommitténs förslag blir densamma, nämligen
en enhetlig, i fem klasser af realskolan inhämtad förberedande kurs i svensk och
allmän historia.
Den åt båda bildningslinjernas historiska kurs af gammalt anslagna tiden af
tre veckotimmar under de fyra sista läsåren har väl till utseendet lidit inskränkning,
då historien i andra ringen till följd af franskans inträde på schemat med starkt timtal
har måst, i likhet med kristendomen, afstå en af sina veckotimmar. Men denna förlust
torde å realgymnasiet mer än väl och å latingymnasiet i ej ringa mån uppvägas
af den vinst, som uppstått genom den geografiska kursens förläggande till särskilda
timmar; härvid hafva nämligen historia och geografi å gymnasiet, om deras timtal
sammanräknas, vunnit tvenne veckotimmar (sammanlagdt 14 mot förutvarande 12
timmar).
Mål. Såsom mål för real- och latingymnasiets gemensamma kurs i historia har,
såsom hittills, ställts utvidgad kännedom både af fäderneslandets historia och af den
allmänna med hufvudvikt lagd på nyare tiden. Därvid har emellertid särskildt betonats,
att den öfriga skandinaviska nordens historia skall behandlas i samband med
fäderneslandets, och att vid framställningen såväl af denna som af den allmänna
historien tyngdpunkten bör läggas på den inre utvecklingen. Dessutom har statskunskapens
begrepp klarare angifvits, så att den enligt kommitténs förslag äfven
skall omfatta grunddragen ej blott af Sveriges utan äfven af öfriga viktigare kulturstaters
författningar.
Kursens för■ Vid fördelningen af gymnasiets historiska kurs har ännu mera genom
deinmg.
gående, än hittills å högre stadiet varit fallet, den synkronistiska grundsatsen tilllämpats.
Så har till första ringen förlagts en inledande öfverblick af forntidens
GRUNDER TILL KURSPLAN: HISTORIA.
3”
och medeltidens såväl allmänna som speciellt svenska historia med särskild vikt
lagd på den inre utvecklingen. Därpå har nyare tidens historia fördelats på de
tre följande ringarna i årskurser, som till innehållet äro fast begränsade och så afpassade,
att parallellism råder mellan behandlingen af fäderneslandets historia, den
öfriga skandinaviska nordens och den allmänna. Åt andra ringens årskurs har
med hänsyn till det inskränkta timtalet gifvits något mindre omfattning. Och i
fjärde ringen liar den i anledning af förestående studentexamen där stadgade slutrepetitionen
begränsats till endast nyare tiden af svenska och allmänna historien.
Att det historiska studiet inom allmänna läroverken genom denna kursanordning
i sin helhet blifvit på reallinjen bättre tillgodosedt än förut, torde ligga i
öppen dag. De lärjungar, som afgå från latingymnasiet, komma visserligen att
hafva läst en mindre utförlig kurs i gamla tidens och medeltidens allmänna historia
än abiturienterna på den nuvarande latinlinjen; men dels är detta en oundviklig följd
af realskolans enhetliga plan, dels torde, hvad forntiden angår, en framställning af
dennas kultur- och samhällsutveckling, inhämtad på gymnasialstadiet efter den i
realskolan lagda grunden, kunna blifva minst lika värdefull som en på fakta något
rikare kurs, inhämtad i nuvarande fjärde och femte klasserna samt åtföljd af en
repetition tre år senare utan lärares ledning. Den kulturella öfversikten öfver medeltiden
blir visserligen förlagd till samma årsklass som hittills och kommer nu blott
att upptaga eu del af den till allmänna historien där anslagna tiden, under det att
denna tid hittills fått helt ägnas åt medeltiden; men å andra sidan bör medeltidens
förhållande till forntid och nyare tid, enligt den af kommittén föreslagna ordningen,
klarare framstå för lärjungarne, och fråga kan vara, om ej kännedomen om denna
kulturepok i det stora hela kommer att vinna härpå.
Möjligen torde någon befara, att den till första ringen förlagda kulturhistoriska
öfversikten af forntid och medeltid skall komma att utgöra ett för lärjungarne på
detta stadium alltför vidlyftigt och svårt pensum. I detta afseende vill därför
kommittén hafva erinradt, att det sakliga minnesstoffet för en sådan årskurs, hvad
fäderneslandets historia beträffar, nyss blifvit uppfriskadt genom repetition i femte
klassen och, hvad den allmänna historien angår, förut inhämtats i tredje och fjärde
klasserna af realskolan. Vidare afses icke att härigenom införa någon egentlig
nyhet, utan endast att, innan lärjungen går in på nyare tidens historia, hos honom
befästa och fördjupa kännedomen om de föregående tidehvarfvens förnämsta politiska
institutioner, viktigaste idéströmningar och andra kulturföreteelser. Att en dylik
sammanfattande återblick på antikens och medeltidens allmänna utveckling utgör den
bästa och i många fall oumbärliga vägledningen till att förstå den nyare tiden, och
att denna återblick alltså är af lika stor vikt för real- som för latingymnasiets lärjungar,
torde ingen erfaren lärare vilja förneka. Svårigheten är egentligen att finna den
rätta begränsningen af stoffet och det för stadiet bäst lämpade framställningssättet, en
svårighet, som tillfredsställande torde kunna lösas, först då en efter nämnda grundsatser
utarbetad och till bruk i första ringen afsedd lärobok för ifrågavarande inled
-
Kulturhistorisk
återblick
i första
ringen.
312
GYMNASIETS ORGANISATION.
Utländsk statskunskap
i
fjärde ringen
Valfrihetens
tillämpning.
Metod.
ningskurs föreligger. Det är emellertid att hoppas, att, om den föreslagna undervisningsplanen
vinner stadfästelse, en sådan lärobok icke länge skall låta vänta på sig.
Mot den i fjärde ringens årskurs upptagna fordran på kännedom om grunddragen
af de viktigare kulturstaternas författningar skall måhända riktas anmärkning
af innehåll, att den inkräktar alltför mycket på det högsta stadiets redan
starkt i anspråk tagna tid. Med ifrågavarande bestämmelse har kommittén emellertid
endast velat framhålla ett viktigt moment af statskunskapen, som redan nu förekommer
på det högsta stadiet. Ty om med »de viktigare kulturstaterna» här väsentligen
förstås Tyska riket, England, Frankrike och Nordamerikas Förenta stater, äfvensom
Norge och Danmark, Indika sistnämnda för oss hafva särskild betydelse, torde
med tämlig visshet kunna påstås, att de allmännaste dragen af dessa länders konstitution
nästan öfverallt meddelas lärjungarne i sammanhang med undervisningen
antingen i historia eller i geografi. Den egentliga förändringen skulle sålunda bestå
däri, att nu bestämdt stadgades, det sådant skall ske under den historiska kursen,
hvilket efter geografiens utsöndring torde få anses lämpligast. Korrektivet mot en
alltför stor vidlyftighet ligger tydligen däri, att ingen ny lärobok för ändamålet införes,
utan att det fastmer i undervisningsplanen uttalas, att ifrågavarande kunskap
bör meddelas i sammanhang med allmänna historien från år 1815 till närvarande tid,
d. v. s. med stöd af den för ifrågavarande del af kursen brukade historiska läroboken,
hvari alltså hithörande upplysningar böra införas, för så vidt de ej redan finnas där.
Med hänsyn till den från och med tredje ringen inträdande valfriheten har
vid uppställandet af realskolans kurs iakttagits, att lärjungen i femte klassen, eller
före sin öfvergång till gymnasiet, fått inhämta hela den förberedande kursen i nyare
tidens historia. Om han alltså, efter att hafva genomgått andra ringen af gymnasiet
och därunder deltagit i den utförligare kursen i nyare tidens historia fram till år 1648,
vill nedlägga detta ämne, bör han ej anses alldeles okunnig om den följande viktiga
tidens händelser. Med hänsyn till historiens betydelse för det svenska skrifprofvet
i studentexamen torde ock sällan förekomma, att detta ämne bortväljes.
Under det att vid uppgörande af den historiska kursen för realskolan förutsatts,
att ett hufvudsakligen biografiskt framställningssätt vore det för lägre stadiet
bäst passande, har kommittén i fråga om gymnasiet utgått ifrån den uppfattningen,
att lärjungen efter öfvergången dit kunde anses mogen för en framställning,
som låter de historiska händelserna mera framstå i deras sammanhang och angifver
deras kulturella betydelse.
I öfverensstämmelse härmed står den i målsbestämmelsen för gymnasiet upptagna
fordran, att vid behandlingen af nyare tidens historia särskild hänsyn skall
tagas till den inre utvecklingen. Därmed afses, att det kulturhistoriska momentet
ej, såsom hittills ofta varit fallet, får vara endast ett löst och tämligen försummadt bihang
till den politiska historien, utan fastmer skall inarbetas i denna såsom en af
dess väsentliga delar. Ty väl måste framställningen af statslifvet alltid utgöra
stommen för historien i egentlig mening, hvilken ej bör få nedsjunka till att blifva
GRUNDER TILL KURSPLAN: HISTORIA.
313
ett konglomerat af litteraturens, kyrkans, sedernas, uppfinningarnas historia o. s. v.
Men kring denna stomme med dess namn på politiska personligheter kunna och
böra grupperas de företeelser inom olika kulturområden med dithörande representativa
namn, Indika bidragit att gifva hvarje särskild tid dess prägel.
På valfrihetens stadium bör också med de lättnader, den nya organisationen i
detta afseende erbjuder, kunna förutsättas, att läraren i historia mera än förr skall
känna sig manad att genom föredrag öfver vissa hufvudpartier af ämnet, äfvensom
genom att förelägga mera försigkomna lärjungar lämpliga studieuppgifter, för hvilka
de sedan muntligen eller skriftligen få redogöra, söka egga ungdomens håg för
själfverksamhet. På sådant sätt kunna efterföljande, friare studier vid universitetet
bäst förberedas och genom lämpligt val af studieuppgifter äfven underlättas.
Däremot finner kommittén det från åtskilliga håll framställda förslaget att på
det högre stadiet söka föra lärjungarne in i källstudier och i viss män göra dem
förtrogna med den historiska kritikens tillvägagångssätt icke vara lämpadt för gymnasiet.
Med den knappa tid, som där åt historien är tillmätt, torde ej vara tillrådligt
att sålunda intränga på ett område, som egentligen tillhör seminariearbetet
vid universiteten. Detta utesluter likväl ej, att läraren vid lämpliga tillfällen
fäster lärjungens uppmärksamhet på skillnaden mellan det vetenskapligt bevisade
och det endast sannolika af framställningens innehåll, eller att han låter lärjungen
läsa eller själf uppläser vissa med de skildrade händelserna samtida urkunder, såsom
några af Gustaf I:s skrivelser, något af Gustaf Hirs tal till ständerna, stycken
af Luthers stridsskrifter eller af Förklaringen af människans rättigheter år 1789
o. dyl. Men ett sådant tillvägagående är tydligen något helt annat än källstudier;
det innebär fastmer, att man använder skriftliga minnesmärken från en svunnen
tid såsom åskådningsmedel eller prof på tidens anda och uttryckssätt, men icke
att man söker bruka dem såsom historiskt bevismaterial, hvilket skulle förutsätta
ett helt annat behandlingssätt och taga alltför mycken tid i anspråk.
Med hänsyn till materielen bör anmärkas, att kursens planläggning erfordrar
, en motsvarande förändring af läroböckerna, så att de utförligare, för gymnasiet
afsedda framställningarna af nya tidens historia erhålla en för första ringen lämpad,
inledande kulturhistorisk återblick på forntiden och medeltiden, eller ock att en
särskild lärobok för denna ring utarbetas. Dessutom bör finnas eu för fjärde ringens
behof utarbetad ledtråd i statskunskap.
Materiel.
40
3*4
GYMNASIETS ORGANISATION.
Geografi och
historia.
Geografien ett
själ/ständigt
ämne å gymnasiet.
Af slutning i
andra ringen.
Geografi.
(I:a ringen: 2 timmar; Illa ringen: 1 timme.)
Mera än något annat ämne inom det högre stadiets undervisningsplan har
geografien hittills varit tillbakasatt på grund af sin underordnade ställning till
historien. Ä reallinjen har visserligen för läroverkets fyra högsta klasser funnits en
kurs i geografi, men då inga bestämda timmar varit åt densamma anvisade, torde
den ofta hafva blifvit föga mer än en repetition af de fem lägsta klassernas kurs,
och å latinlinjen har i läroplanen för samma klasser endast upptagits »geografisk
repetition i samband med den historiska undervisningen», ett stadgande, som i följd
af bristande tid mycket ofta torde hafva blifvit utan åsyftad verkan. Ä ingendera
linjen har emellertid geografien å timplanen haft sig särskild tid anvisad, och trots
en i feriearbetet till öfre sjunde klassen införd repetition af Europas geografi,
om hvars nytta 1893 års kommitté uttalade sina förhoppningar, hafva från censorernas
sida upprepade klagomål försports öfver abiturienternas bristfälliga insikter
i detta ämne.
Det är därför, utom den fastare grundläggningen af ämnet i realskolan (se
sid. 142—147), en viktig förändring, som åsyftas, när kommittén föreslår, att geografien
å gymnasiet, liksom sedan år 1895 1 de fem lägre klasserna, skall utgöra ett själfständigt
ämne, skildt från historien och med egna timmar å schemat. Då därtill
en särskild lärostol nyligen blifvit för denna vetenskap vid universitetet upprättad,
och då geografien, om kommitténs förslag vinner afseende, skall ingå som själfständigt
ämne i lektorat samt därvid kunna förbindas både med humanistiska och
naturvetenskapliga ämnen, kan man hafva anledning att vänta en betydande förbättring
ej blott i fråga om undervisningen utan äfven i fråga om lärarebildningen.
Därigenom att geografien vunnit en själfständig .ställning å gymnasiet och vid ,
universitetet, är ock utsikt vunnen att erhålla geografilärare jämväl med naturvetenskapliga
förstudier, hvilket länge varit ett önskemål.
Emellertid har geografiens läsning ej, såsom kommittén skulle önskat, för
närvarande kunnat utsträckas fram till studentexamen; den har icke kunnat föras
upp högre än i andra ringen, där den måst åtnöja sig med endast en veckotimme.
Orsakerna härtill äro närmast att söka i den stora trängseln mellan förutvarande
ämnen å schemat, bland hvilka det snarare varit önskligt att kunna aflägsna ett
gammalt än upptaga ett nytt. Men äfven om dessa svårigheter kunnat lösas,
hvilket dock näppeligen låtit sig göra utan att ytterligare öka veckotimmarnas antal
i de högsta ringarna, har likväl kommittén, särskilt i betraktande däraf, att geografien
först med början af innevarande år blifvit ett själfständigt ämne i universitetsexamina,
för närvarande ansett sig böra stanna vid att föreslå, att ämnet föres
GRUNDER TILL KURSPLAN: GEOGRAFI.
3>>
fram till valfrihetsstadiets inträdande, att det vitsord i geografi, som lärjungen vid
sin öfvergång till tredje ringen erhåller, skall upptagas i hans studentbetyg, och
att alltså någon pröfning i geografi i studentexamen ej skall förekomma.
Kommittén vill dock hafva uttaladt, att den föreslagna anordningen ej får
betraktas såsom en slutgiltig lösning af frågan om geografiens rätta plats å gymnasiet,
utan endast som ett steg i den rätta riktningen, intill dess de nyligen vid
universitetet vidtagna åtgärderna för stärkande af lärarebildningen i ämnet hunnit
verka och någon erfarenhet vunnits angående valfrihetens inflytande på studierna i
gymnasiets två högsta ringar. Det förtjänar härvid anmärkas, att äfven i Preussen
och Danmark, där dock långt tidigare än hos oss akademiska lärostolar i geografi
upprättades och lärarebildningen i ämnet därför blifvit bättre tillgodosedd, man
i våra dagar ännu ej lyckats åt geografien bereda särskilda timmar å den lärda
skolans schema högre upp, än som här föreslagits, eller intill öfvergången till näst
högsta klassen. Det må ock beaktas, att vissa delar af den fysiska geografien
blifva på gymnasiet tillgodosedda i sammanhang med den naturvetenskapliga undervisningen.
Sedan de båda bildningslinjerna i den nya undervisningsplanen väsentligen
närmats intill hvarandra, har kommittén ej kunnat finna något skäl, hvarför ej
real- och latingymnasiets geografiska kurs för framtiden skulle blifva gemensam.
Och då den tid, som åt geografien å gymnasiet kunnat anslås, föga öfverskrider
den, som för den jämnlöpande undervisningen i realskolans sjette klass är åt ämnet
anvisad, så hafva mål och kursbestämmelser för ämnet i gymnasiets läroplan blifvit
väsentligen likartade med de för nämnda klass föreslagna.
Det ligger dock i sakens natur, att geografikursens utbredning öfver tvenne
år jämte den något ökade tiden för densamma skall medföra ett grundligare inhämtande
af samma pensum å gymnasiet. Den för första ringen föreslagna sammanfattande
öfversikten af den fysiska geografien skall utan tvifvel, äfven om den
väsentligen måste blifva ett hopsamlande och bättre uppfattande af det material,
som i realskolans fem klasser inhämtats, visa sig väl lämpad att utgöra en inledning
till den här påbörjade och delvis från nya synpunkter behandlade kursen i Europas
geografi. Fördelaktigt är vidare, att den förnyade framställningen af Skandinaviska
halföns geografi förlägges till andra ringen, där material för jämförelse mellan
Sveriges och öfriga europeiska länders förhållanden hunnit beredas, och att nämnda
viktiga del åt ämnet sålunda kommer att inträda på ett så moget stadium som
möjligt samt alltså bättre uppfattas och tillägnas. Af de främmande världsdelarnas
geografi torde äfven åtskilligt af det viktigaste kunna beröras i samband med
behandlingen af de europeiska staternas kolonialvälden.
Angående metod och materiel för den geografiska undervisningen å gymnasiet
hänvisas i öfrigt till hvad kommittén i detta afseende yttrat vid realskolans
undervisningsplan. Här må endast anmärkas, att på den frågan, huruvida en särskild
lärobok i geografi för lärjungarne å gymnasiet skall anses af nöden, eller om
Kur sför delning.
Metod och
materiel.
3 ''<5
GYMNASIETS ORGANISATION.
Mål.
Forsta
ringens kurs.
dessa kunna åtnöjas med vissa utvidgande tillägg i den för realskolan afsedda
läroboken, torde endast den ur praktiken framgångna erfarenheten kunna gifva ett
tillfredsställande svar.
Matematik. ’)
a) För real gymnast et.
I I:a ringen: 6 timmar; lille ringen: 6 timmar; i
'' H:a „ : 6 „ ; IV:e „ : 7 » • 1
En jämförelse mellan den af kommittén föreslagna kursplanen för realgymnasiet
och nuvarande kursplan för klasserna 6:1—7:2 å reallinjen visar, att kursen för
studentexamen i kommitténs förslag icke undergått någon ändring med afseende på
sitt omfång. Dock bör den af kommittén i annat sammanhang (se sid. 355 — 3 57)
motiverade förändringen i fråga om den matematiska studentskrifningen, nämligen att
den särskilda geometriska skrifning, som hittills förekommit i mogenhetspröfningen
för reallinjen, måtte upphöra, komma att medföra någon minskning i de hittillsvarande
fordringarna på förmåga af geometrisk problemlösning.
Det första momentet i den för första gymnasieringen föreslagna algebraiska
kursen står i samband med den för det lägre stadiet föreslagna kursfördelningen
och blir till sin innebörd klart, om det sättes i samband med denna.
Kommittén hänvisar till framställningen å sid. 1 5 1 — 15 3, där kommittén sökt angifva
den ställning, algebran bör intaga i de för realskolans fjärde och femte klasser
föreslagna kurserna, samt påvisa dessa kursers förhållande till gymnasiets behof af
en matematisk grundläggning å det lägre skolstadiet. Äfven med den förändring
af nämnda kurser, som kommittén förordat, bör den från femte klassen uppflyttade
lärjungen hafva erhållit en viss öfning i algebraisk räkning, väl ej så mycken, som
nuvarande läroplan föreskrifver, men dock tillräcklig, för att han må hafva blifvit för
J)
Såsom i kommitténs till Kungl. Maj:t ställda skrifvelse omförmäles, erhöll kommitténs med afseende
på undervisningen i matematik å det högre stadiet speciellt sakkunnige ledamot, lektor A. Lindhagen,
den 30 aug. 1901 på egen underdånig anhållan entledigande från kommittéuppdraget. Då vid nämnda tidpunkt
de framställda förslagen till kursplaner redan blifvit af kommittén antagna, men däremot sammanfattningen
af grunderna för desamma ej ännu blifvit utarbetad, har lektor Lindhagen ej medverkat vid
redigerandet af motiveringen, hvarföre kommittén med afseende på gymnasiets kurser i matematik inskränkt
sig till att anmärka gjorda förändringar, endast i korthet antydande de skål och grunder, som vid kursförslagens
behandling inom kommittén blifvit framställda.
GRUNDER TILL KURSPLAN: MATEMATIK. 317
trogen med det algebraiska beteckningssättet och lärt sig förstå och utföra lätta bokstafsräkningar
af olika slag. Hvad som sålunda inhämtats, bör nu i första gymnasieringen
sammanfattas och utvidgas under en systematisk genomgång af de fyra räknesätten
i hela tal och bråk. Först därefter kommer lärjungen att vara i besittning'' af den insikt
i bokstafsräkning, som åsyftas, men i själfva verket sällan vinnes med hittillsvarande
kurser för fjärde och femte klasserna. Klart är, att denna genomgång, ehuru
lärjungen för densamma bör äga mycket goda förutsättningar, och ehuru invecklade
och vidlyftiga uppgifter äfven härvid böra undvikas, dock måste taga i anspråk en icke
obetydlig del af den för algebran i första ringen anslagna tiden.
I stället är i kursförslaget första gymnasieringens pensum i ekvationslära både
af mindre omfattning och mindre svårighet än motsvarande pensum i nuvarande
klass 6:1. Den nu föreskrifna kursen för denna klass upptager nämligen dels
ekvationer af första graden med en obekant jämte dithörande problem, något hvarmed
lärjungen i allmänhet endast hunnit göra en ringa början i femte klassen, dels
ekvationer och problem af andra graden, hvilka för lärjungen på detta stadium
erbjuda ej obetydliga svårigheter. Det föreliggande kursförslaget upptager likaledes
ekvationer af första graden med en obekant jämte problem, men lärjungen bör
enligt den för realskolan föreslagna lärogången redan vid inträdet i första gymnasieringen
vara ganska långt hunnen i hithörande öfningar; till nämnda moment
fogar förslaget icke andragrads-ekvationer, utan ekvationer och problem af första
graden med flere obekanta, en för lärjungen lättköpt utvidgning af hans förut inhämtade
kunskap i ekvationsläran. Då användandet af flere obekanta vid ekvationer
af första graden utan svårighet läres och därtill vid problemlösningen ofta medför
en lättnad, som nästan själfmant erbjuder sig för lärjungen, synes det vara naturligt
att tidigare, än nu i allmänhet sker, däraf göra bruk vid undervisningen, ocli något
skäl att dröja därmed, till dess äfven ekvationer af andra graden blifvit genomgångna,
förefinnes icke.
Då i första gymnasieringen början göres till en i mera egentlig mening
vetenskaplig matematikundervisning, böra irrationella tal (kvadratrötter) och proportionslära
tillhöra dess kurs. Häruti visar sig en olikhet med kursen för sjette realskoleklassen,
mellan hvilken klass och första gymnasieringen samläsning i matematik
öfver hufvud taget ej torde böra förekomma.
I geometrien bör, liksom nu sker i nedre sjette klassen, den föregående
kursen repeteras och ytterligare tillämpas. Men dessutom bör enligt kommitténs
kursförslag proportionslärans tillämpning på geometrien påbörjas redan i första
ringen. Erfarenheten torde hafva visat både möjligheten och behofvet häraf. Vidare
har till kursen fogats momentet »planimetriska räkneöfningar», enär det synts önskvärd!,
att här, liksom förut i femte och fjärde realskoleklasserna, geometriens läsning
beledsagas af dylika tillämpande öfningar, hvilka i nu ifrågavarande afdelning
särskild! kunna tjäna till att belysa de irrationella talens, närmast kvadratrötternas,
betydelse.
3i8
GYMNASIETS ORGANISATION.
Andra
ringens kurs.
Tredje
ringens kurs.
Fjärde
ringens kurs..
I andra ringen genomgås enligt kommitténs förslag ekvationer af andra graden
med en och flere obekanta. Ekvationsmomentet blir således här mera omfattande
än i kursen för nuvarande klass 6: 2, äfven om behandlingen af maxima och minima,
hvilka'' väl nu närmast äro att hänföra till nyssnämnda kurs, i enlighet med
kommitténs förslag uppskjutes till fjärde ringen. Dock bör läran om ekvationer
af andra graden komma att erfordra något mindre tid, än den hittills kräft, då dess
genomgående till det hufvudsakliga varit förlagdt till föregående årsklass. Men att
en ökning å ekvationslärans område likväl föreligger, är tydligt, och då för potenser
och logaritmer bör anslås en ej obetydlig tid, torde blifva nödvändigt att till
nästa ring uppskjuta behandlingen af serier, hvilka nu äro upptagna i öfre sjette
klassens kurs. I geometrien fortsättes och afslutas proportionslärans tillämpning,
hvarefter genomgås en kurs i planimetri. De insikter, som lärjungen vid de planimetriska
räkneöfningarna under de föregående åren inhämtat, böra nämligen här
sammanfattas och fullständigas genom en systematiskt ordnad planimetrisk kurs.
En dylik torde äfven för närvarande i allmänhet genomgås. Den planimetriska
kursens förnämsta värde kommer liksom nu att ligga i de till densamma hörande
räkneöfningarna, som erbjuda goda tillämpningar af den under året genomgångna
geometrikursen och tillfällen till öfvande af ekvationsräkning och användande af
logaritmer.
Vid inträdet i tredje ringen skall lärjungen hafva hunnit lika långt i den
matematiska kursen som nu vid inträdet i motsvarande klass 7: 1, undantagandes
att han ännu icke sysselsatt sig med serier, ej heller med maxima och minima.
Kursen för tredje ringen är densamma som för nuvarande klass 7:1 allenast med den
förändring, att den ökats genom det från föregående årsklass uppflyttade momentet
läran om serier, och att motsvarande minskning åvägabragts genom att till följande
ring förlägga tillämpningen af läran om serier på frågor rörande sammansatt ränta.
En förskjutning uppåt af vissa kursmoment framträder således i kommitténs
läroplan för realgymnasiet vid jämförelse med nuvarande läroplan för klasserna
6: 1 — 7:2 å reallinjen: den nu i femte klassen afslutade genomgången af de fyra
räknesätten med algebraiska hela tal och bråk skulle först vinna sin afsilning i
första gymnasieringen, ekvationer af andra graden skulle inträda först i andra
ringen, läran om serier först i tredje och beräkning af sammansatt ränta först i
fjärde, hvarjämte läran om maxima och minima skulle förläggas till sistnämnda
ring. Att kursen för sista årsklassen på detta sätt i mindre grad än nu skulle
blifva en repetitionskurs, torde få anses som en fördel. Matematikens studium
under sista skolåret skall därigenom i högre grad kunna påräkna lärjungarnes intresse
och mindre få karakter af examensarbete. Såväl ränteräkningen som maxima
och minima samt den analytiska geometrien äro dessutom ägnade att bringa till
användning och hålla vid makt lärjungarnes förut vunna insikter inom viktiga
delar af deras föregående algebraiska kurs. Hvad särskilt angår maxima och mi
-
grunder till kursplan: matematik.
3*9
nima, så talar för deras förläggande till fjärde ringens kurs särskildt den fördel,
som vinnes genom deras behandling i samband med den analytiska geometrien.
Det föreslagna uppskjutandet till sista årsklassen af frågor rörande sammansatt
ränta samt af maxima och minima bör dessutom ställas i samband med det
förslag rörande den geometriska skrifningen i mogenhetspröfningen, till hvilket kommittén
redan förut hänvisat. Om ett stadgande kommer till stånd i enlighet med
detta förslag, torde otvifvelaktigt den följd däraf uppkomma, som kommittén
med förslaget åsyftat, eller att den rent geometriska problemlösningen, som nu i
de två högsta klasserna tager en betydlig tid i anspråk, kommer att väsentligt
inskränkas. Genom den sålunda erhållna tidsvinsten bör ej blott ersättning delvis
beredas för den minskning i timtal, som ämnet enligt kommitténs förslag skulle
komma att erfara i tredje ringen, utan ock utrymme vinnas i fjärde ringen för
den föreslagna ökningen af dess kurs, utan att den för nödiga repetitioner behöfliga
tiden på något betänkligt sätt inskränkes. '')
Med afseende på de matematiska skrifningarna har kommittén å annat ställe (sid. Skrifningar.
340) föreslagit, att deras antal måtte inskränkas till en skrifning hvar tredje vecka i
samtliga ringar. Äfven med afseende härpå kan hänvisas till förslaget rörande den
särskilda geometriska studentskrifningen, hvars bortfallande naturligtvis bör i någon
mån minska behofvet af matematiska skrifningar särskildt i tredje och fjärde ringarna.
Den föreslagna inskränkningen i antalet skrifningar är dock i första rummet motiverad
af kommitténs önskan att i allmänhet minska skrifningsbördan, till lättnad i
arbetet både för lärjungar och lärare, öfvertygad som kommittén är, att ett tillfredsställande
resultat skall kunna vinnas äfven med ett mindre antal skrifningar än
det nu förekommande.
Latingymnasiets kurs för studentexamen har samma omfattning som å nu- Mål.
varande B-linje. Å latingymnasiet torde valfriheten i fråga om matematik mera
än å realgymnasiet komma till användning, ett förhållande, hvarigenom resultatet
af de två sista årens matematikundervisning för dem, som icke välja bort ämnet,
bör blifva i kvalitativt afseende fördelaktigare.
Hvad i det föregående blifvit sagdt om kursen för första ringen å real- Kurstr.
gymnasiet, gäller i allt väsentligt äfven om kursen för samma ring å latingymnasiet.
Från den förra skiljer sig denna endast däri, att den af läran om kvadratrötter
blott upptager rotutdragning ur siffertal och i fråga om geometrien inskränker
sig till en repetition och ytterligare tillämpning af det, som i realskolan blifvit
inhämtadt. Olikheten är beroende af det olika timtalet och är ej större, än att
b) För latingymnasiet.
I I:a ringen: 4 timmar; lille ringen: 5 tim
1 H:a „ : 4 „ ! IV:e „ : 5
'') Jfr., angående minskning i timtal, sid. 337.
3^0
GYMNASIETS ORGANISATION.
Skrifningar.
Olikheter mellan
nuv. och
föreslagna
kurser.
samläsning mycket väl låter sig anordna mellan de två ringarna, där tillgången på
lärarekrafter sådant påkallar och lärjungeantalet sådant medgifver.
Liksom i första ringen, så är ock i hvar och en af de följande tre ringarna
antalet lärotimmar enligt kommitténs timplan detsamma som för närvarande i motsvarande
klasser på B-linjen, och de föreslagna kurserna för andra, tredje (fch
fjärde ringarna skilja sig obetydligt från nuvarande kurser för klasserna 6:2, 7:1
och 7: 2 å nämnda linje. Den för B-linjens klass 6:2 föreskrifna kursen har synts väl
dryg, hvarför läran om potenser och logaritmer i kommitténs förslag förlagts uteslutande
till följande årskurs, som i sin ordning erfarit en motsvarande minskning
därigenom, att läran om serier med dess tillämpning på enklare frågor rörande
sammansatt ränta uppskjutits till sista årets kurs. Då ekvationssystem af första
graden ingått redan i. första ringens pensum, upptager tredje ringens endast ekvationssystem
af andra graden, hvilka dock enligt förslaget böra i denna ring slutbehandlas
och således icke, såsom nu, förekomma äfven i sista årsklassen. '' Dennas
kurs kan följaktligen icke betraktas såsom ökad genom den föreslagna förändringen,
men torde få anses hafva erhållit ett mera intresseväckande innehåll.
Liksom i fråga om realgymnasiet föreslås antalet matematiska uppsatser skola
inskränkas till en hvar tredje vecka i hvarje ring, en inskränkning, som här ännu
mindre än å realgymnasiet kan anses innebära någon svårare olägenhet för matematikundervisningen.
Naturhistoria.
I I:a ringen: 2 timmar; | lille ringen: I timme; |
\ II a „ : 2 „ ; I IV:e „ : I „ . f
De olikheter, som förefinnas mellan kurserna för nuvarande sjette och sjunde
klasserna å real- och B-linjen å den ena samt det af kommittén föreslagna gymnasiet
å den andra sidan, äro hufvudsakligen följande:
att zoologiens ställning förbättrats och en större likställighet åstadkommits
mellan detta ämne och botaniken, därigenom att bägge ämnena komma att läsas i
alla fyra ringarna, under det att nu endast botanik förekommer under sista läsåret;
att tydligare, än för närvarande är fallet, betonats, att de biologiska företeelserna
inom både djur- och växtriket böra framhållas, hvarigenom ett öfvervägande
sysslande med terminologi o. dyl. undvikes eller inskränkes till det oundgängligen
nödvändiga;
att genomgående af växter, som af lärjungarne insamlats, föreskrifvits böra
äga rum under lektionerna, hvarigenom vinnes, såväl att en säkrare kontroll kan
GRUNDER TILL KURSPLAN: NATURHISTORIA.
321
utöfvas öfver det sätt, hvarpå lärjungarne fullgjort den föreskrifna växtinsamlingen,
som ock — om undervisningen rätt skötes — att en torr namnkunskap undantränges
af en mera mångsidig och därföre mera intresseväckande kännedom om de
insamlade växterna; *
att de spridda notiser rörande djur- och växtvärldens utvecklingshistoria samt
om däggdjurens och de viktigare växternas förekomst i jordens olika delar, hvilka
förut vid skilda tillfällen meddelats, till sist sammanfattas och kompletteras till ett
öfversiktligt, ordnadt helt; samt
att i fjärde ringen tid anslagits till repetition af såväl botanik som zoologi
- för närvarande endast botanik — för att därigenom undanrödja de berättigade klagomål,
som ofta hörts från lärare i naturhistoria, öfver svårigheten för deras lärjungar
att vid mogenhetspröfningen, i synnerhet i zoologi, visa sig äga ett tillbörligt mått
af kunskaper, hvartill orsaken är att söka i den ringa tid, som i öfre sjunde klassen
är anslagen till repetition — en tid, som dessutom ej sällan väsentligt afknappas
genom skrifningar, månadslof o. s. v.
Någon ytterligare motivering för de vidtagna förändringarna torde ej vara
af behofvet påkallad, i synnerhet som kommittén har sig bekant, att flere lärare i
naturhistoria, både vid skolan och universitetet, anse sålunda ändrade kursbestämmelser
vara önskvärda. De motsvara ock bättre än de nuvarande den nya riktning,
hvari forskningen inom hithörande vetenskaper under senare tider alltmer fortgått.
Hvad öfriga ändringar beträffar, utgöras de hufvudsakligast af en olika fördelning
på de olika årsafdelningarna af det, som redan nu är bestämdt att i läroverket
meddelas. Detta har förnämligast betingats af den synnerligen välbehöfliga
tillökning i timantal, som för naturhistorien vunnits i de tvenne nedre ringarna,
och hvarigenom man befriats från den hopning af ämnets olika delar, som för
närvarande förefinnes, särskildt i öfre sjette och nedre sjunde klasserna.
För öfrigt gäller äfven för gymnasiet hvad ofvan blifvit anfördt om realskolan
beträffande genomgående af lärjungarnes växtsamlingar, afskaffande af de nu
vanliga växtförteckningarna, meddelande af upplysningar om framstående naturforskare
och deras vetenskapliga betydelse o. s. v. Att lika litet här som för
motsvarande klasser i det nuvarande läroverket några af lärame ledda exkursioner
upptagits bland kursbestämmelserna, beror naturligtvis därpå, att lärjungarne anses
hafva inhämtat tillräckliga kunskaper för att med fördel kunna företaga exkursioner
utan att därunder stå under någons kontroll eller ledning.
Växtsamlingar
m. fn.
322''
GYMNASIETS ORGANISATION.
Fysik.
(För realgymnasiet.)
• , J I:a ringen: 3 timmar; j III:e ringen: 4 timmar;^
\ Illa „ : 2 „ ; i IV:e „ : 3 » •!
ökadt timtal Den föreslagna timplanen visar, att kommittén afsett att gifva fysiken på
realgymnasiet en något starkare ställning, än den nu har i motsvarande klasser
af reallinjen. Kommitténs timplan upptager nämligen för fysik en veckotimme i
hvar och en af ringarna I och III utöfver den tid, hvaröfver ämnet nu förfogar
i klasserna R. 6; i och R. 7: i. Den tillagda tidens fördelning på olika ringar
kunde visserligen, från ämnets synpunkt sedt, tänkas gynnsammare, men har måst
bestämmas med hänsyn tagen äfven till andra ämnens kraf. Enligt förslaget skulle åt
fysiken återgifvas den tid af sammanlagdt 12 timmar under de fyra sista skolåren,
som den före år 1895 i regeln hade, och en dylik åtgärd har synts kommittén
önskvärd hufvudsakligen af följande grunder.
Den fysiska vetenskapens utomordentliga utveckling under de senaste årtiondena
och dess ökade betydelse för hela den moderna kulturen måste gifvetvis inverka
på fysikens ställning äfven såsom skolämne. Visserligen gäller för skolan
i fråga om detta, liksom i fråga om flere andra af dess läroämnen, att vid vetenskapens
fortskridande till allt större omfattning söka att genom ett fortgående urval
inom lärostoffet åstadkomma begränsning och förebygga lärjungens öfverhopande
med ett ytligt mångvetande. Men äfven med iakttagande häraf har behofvet af
något rikligare tid för fysikundervisningen vid läroverken blifvit allt mera kännbart,
synnerligast å reallinjen.
Ej blott i nu nämnda förhållande har kommittén sett ett skäl för ett bättre
tillgodoseende af fysiken å realgymnasiet utan äfven i den ökade betydelse i pedagogiskt
afseende, som fysikundervisningen vunnit. Det högre skolstadiets kurs i
fysik har tidigare ofta blifvit ansedd snarast som ett bihang till dess matematikkurs
-— en uppfattning, som fick sitt uttryck bland annat däri, att gemensamt betyg i de
båda ämnena för vissa fall var stadgadt. Numera behandlas fysiken mer och mer
som ett själfständigt, rent naturvetenskapligt ''läroämne. Allt mera har experimentet
blifvit en väsentlig och central beståndsdel i fysikundervisningen, och ett af fysiklärarens
hufvudsyften har blifvit att öfva lärjungarne i konsten att iakttaga och att
GRUNDER TILL KURSPLAN: FYSIK.
323
bibringa dem någon föreställning om den vetenskapliga forskningens metöd * *)• Härigenom
har den fysikaliska undervisningen i ökadt mått fått betydelse för lärjungens
formella bildning. Den vänjer lärjungen att kritiskt pröfva de omedelbara sinnesintrycken
och att söka orsakssammanhang mellan företeelserna, och den öfvar honom
i induktivt tänkande, låt vara att hvad därutinnan vid skolundervisningen kan bringas
till stånd, endast kan blifva en ringa antydan om den induktion, som förekommer
i det vetenskapliga forskningsarbetet2). Den särskilda uppgift med afseende på
lärjungens formella bildning, som nu angifvits, och som i synnerhet i fråga om
en s. k. realbildning måste anses viktig, torde fysiken i skolan dela endast med
kemien, och de båda ämnenas säregna pedagogiska värde är framför ålit att söka ii
den förening af ren erfarenhetskunskap och till matematisk skärpa utförd téori, som
för dem är utmärkande. Skall emellertid den ifrågavarande bildningsuppgiften i
någon mån kunna lösas, så är tydligen första villkoret, att ämnets lärotid i förhållande
till kursens omfattning ej allt för knappt tillmätes.
Från det lägre stadiets fysikkurs skiljer sig realgymnasiets ej blott genom Mål.
sin betydligt större omfattning utan ock genom sin mera vetenskapliga art, i det
att undervisningen afser såväl konkret kännedom om de fysiska företeelserna och
de praktiska tillämpningar, hvilka med dem stå i samband, som insikt i de allmänna
fysiska lagarna, så vidt möjligt i deras kvantitativt bestämda affattning.
Förändringen i timtalen har medfört några förändringar i kursfördelningen. Kurser och
Härvid hafva, såsom ömkligt är, särskildt värmeläran och elektricitetsläran vunnit skrifn,n£arökadt
utrymme. Meteorologien är i de föreslagna kursbestämmelserna särskildt
nämnd, enär det synts lämpligt att låta detta viktiga moment, som icke bör försummas,
och som redan nu i regeln torde ingå i undervisningen, äfven framträda
i läroplanen. Det lider intet tvifvel, att icke vid fysikundervisningen liksom vid
kemiundervisningen af lärjungarne utförda laborationsöfningar skulle vara synnerligen
nyttiga, och värdet af dylika öfningar är i den utländska pedagogiska litteraturen
ofta framhållet. Men då fysikaliska laborationsöfningar förutsätta en materiel, hvaraf
våra läroverk icke äro i besittning, då de vidare, om de skola blifva af någon
betydelse, kräfva rätt mycken tid, hvilken icke utan stora svårigheter kan åt dem
beredas, och då de slutligen hos oss äro något nytt och opröfvadt, torde det åtminstone
för närvarande icke vara lämpligt att föreskrifva dem till införande vid
våra läroverk.
’) Redan den år 1869 för undervisningen i matematik och naturvetenskap tillsatta kommissionen
framhöll den experimentella metoden såsom den där borde vara fysikundervisningens hufvudmetod vid
elementarläroverken. Se kommissionens betänkande, sid. 45.
*) I fråga om fysikundervisningens metodiska utveckling under senare tid bör icke heller blifva
onämndt, hurusom den historiska synpunkten mer och mer vunnit beaktande vid denna undervisning,
hvarigenom den fysikaliska forskningen för lärjungen kunnat framträda som ett betydelsefullt led i den
allmänna kulturutvecklingen och det ifrågavarande läroämnet kunnat lämna ett bidrag äfven till lärjungens
humanistiska bildning i detta ords vanliga mening.
Materiel.
324 GYMNASIETS ORGANISATION.
Antalet skrifningar är i kursförslaget detsamma som för närvarande. Med
afseende på den skriftliga pröfningen i fysik i studentexamen har kommittén föreslagit
den förändringen, att tiden för den fysikaliska skrifningen utsträckes till fem
timmar, och att för arbetets godkännande fordras nöjaktig'' behandling af minst två
af de förelagda uppgifterna. Den närmare redogörelse för detta förslag, som lämnas
å sid. 357—358, visar, att det ingalunda är föranledt af någon önskan att vid undervisningen
gifva ökad vikt åt den fysikaliska problemlösningen. Kommittén är fastmera
af den åsikten, att fysikaliska räkneuppgifter, såsom i och för sig föga fruktbringande,
icke böra drifvas mera, än erforderligt är för befästande af lärjungarnes
insikt i de förhållanden, som uppgifterna exemplifiera. Men liksom väl valda uppgifter,
d. v. s. sådana, som tvinga lärjungen att noggrant tänka sig in i ett fysikaliskt
förlopp eller en experimentell anordning, erbjuda ett godt medel att pröfva
hans insikter, så äro de ock af största nytta i undervisningen och särskildt lämpliga
i samband med repetitioner. Kommittén har därför ock i kursförslaget för
högsta ringen bibehållit uttrycket »repetition, företrädesvis genom problem».
Slutligen vill kommittén framhålla fysikundervisningens behof af materiel och
af lämpligt inredt lärorum. Saknar läraren möjlighet till en experimentellt anordnad
undervisning, skall han ej blott finna den största svårighet att bibringa lärjungarne
riktig kännedom om de fysiska företeelserna och lagarna, utan han skall ock vara
urståndsatt att fullfölja den uppgift med afseende på lärjungarnes formella utbildning,
som eljest skulle kunna utgöra ett icke mindre viktigt syfte för hans undervisning.
Att materielen vid våra högre läroverk och särskildt vid de mindre af
dem icke motsvarar undervisningens behof, torde utan fara för öfverdrift kunna
påstås, och nödvändigheten af understöd från statens sida är så mycket mera påtaglig,
som en god uppsättning af fysikalisk undervisningsmateriel i allmänhet för
ett läroverk innebär en kostnad, alltför betydlig i förhållande till materielkassans
tillgångar.
Fysik (jämte kemi).
(För latingymnasiet.)
j I:a ringen: 2 timmar; j lille ringen: a timmar;
| II:a „ : 1 timme; IV:e „ : a „
Fysik.
Klart är, att fysiken å latingymnasiet ej kan tillmätas den betydelse och få
det utrymme, som den har å realgymnasiet. I jämförelse med dettas kurs måste latin
-
GRUNDER TILL KURSPLAN: FYSIK. 325
gymnasiets blifva ej blott mindre omfattande utan ock af mera elementär natur.
Då lärjungens allmänna förståndsmognad i båda fallen är densamma, bör undervisningen
dock kunna i flere afseenden blifva af samma art, och skillnaden kommer
förnämligast att utgöras af de uteslutningar, som å latingymnasiet nödvändiggöras
af den knappare tiden och i några fall af bristande matematiska förutsättningar.
Mycket af det, som i det föregående blifvit sagdt rörande realgymnasiets fysikkurs,
gäller därför äfven om latingymnasiets, och den föreslagna kursfördelningen för
detta senare tarfvar så mycket mindre motivering, som den knappast nämnvärdt
skiljer sig från den nu för latinlinjen föreskrifna. I kommitténs förslag äro statikens
olika delar ställda i sådan ordning, att geostatiken blifvit förlagd till andra ringen,
detta af det skäl, att erfarenheten synes gifva vid handen, att åtminstone på latinlinjen
med dess under de två första åren glest fördelade lärotid den mera abstrakta
geostatiken lämpligast förlägges till andra gymnasieklassen, där dess studium jämväl
till någon grad underlättas genom den påbörjade kursen i proportionslärans tilllämpning
på geometrien.
Den kurs i kemi och geologi, som hittills förekommit i femte klassen, är
i kommitténs förslag förlagd till realskolans sjette klass. Således skulle, om den
föreslagna ordningen blir antagen, de lärjungar, som från realskolans'' femte klass
öfvergå till gymnasiet, komma att gå miste om denna kurs. Och till följd häraf
skulle latingymnasiets lärjungar icke under hela sin skoltid erhålla någon ens den
mest elementära kännedom om de kemiska företeelserna.
Denna brist blefve kännbar. Bland de läroämnen, som förekomma å latingymnasiets
läroplan finnas nämligen två, hvilkas studium väsentligen försvåras för
lärjungen, om han saknar all kunskap i kemi. Dessa läroämnen äro naturhistorien
(med hälsoläran) och fysiken. *)
Kommittén har därför sökt bereda utrymme för en »elementär kurs i kemi» å
latingymnasiet. Lämpligast har det synts att förlägga denna kurs till första ringen,
så att det inhämtade vetandet må finnas och kunna användas till gagn för det
samtidiga och följande studiet af naturhistorien och för det följande fysikstudiet.
Det har ock varit minst svårt att i första ringen erhålla den behöfliga tiden. Mera
än en veckotimme har det dock ej varit möjligt att anslå åt kemien. Kommittén
*) Särskild! före år 1895, då det lägre stadiets kurs i kemi var förlagd till fjärde klassen, har bristen på
tillräckliga insikter i sagda ämne gjort sig kännbar vid den naturvetenskapliga undervisningen å latinlinjen.
Vid allmänna läraremötet i Göteborg år 1887 uttalade sig sektionen för naturhistoria och kemi härom.
»Bristen på insikter i kemi hos lärjungarne i latinläroverken», heter det, »har länge varit kännbar och
verkat hindrande för deras framsteg i andra naturhistoriska ämnen. Utan kunskap om de kemiska föreningslagarna
förblir en viktig del af fysiken (galvanismen), djurens näringsprocess och växtens hela lifsprocess från
groendet till fruktsättningen för dessa elever en oförstådd utanläxa, hvarjämte en mängd företeelser inom
hvardagslifvet blifva för dem obegripliga.» Sektionen tänkte sig bristen afhjälpt genom en till sjunde
klassen förlagd kurs på en veckotimme. — Då kemien första gången officiellt ifrågasattes till införande vid läroverken,
hvilket gjordes af Stora uppfostringskommittén af år 1825, föreslogs den till upptagande å bådalinjerna.
Kemi.
GYMNASIETS ORGANISATION.
Mål.
Förändrade
kurs
bestämmelser.
326
har ansett den ifrågavarande lilla kemikursen böra föras tillsammans med fysiken och
behandlas af läraren i fysik. Därigenom vinnes möjlighet att fördela tiden mellan
de två ämnena på sådant sätt, som befinnes ändamålsenligast. Så till exempel kan
läraren under höstterminen eller någon annan del af läsåret låta sin klass läsa endast
kemi, således 2 timmar i veckan, för att under den öfriga delen af läsåret kunna
ägna tiden odelad åt fysiken. Hvad som i denna kemikurs bör ingå, det måste,
tills erfarenhet hunnit samlas, öfverlämnas åt vederbörande lärares bepröfvande. I det
hela blir den likartad med motsvarande kurs i den parallella realskoleklassen,
men till följd af den knappare tiden mera kortfattad.
Kemi.
(För realgymnasiet.)
I I:a ringen: 2 timmar; lille ringen: 2 timmar; \
1 Illa „ : 2 „ ; IV:e „ : 2 „ • /
Undervisningen i kemi vid de allmänna läroverken afser icke att bibringa
lärjungen något speciellt laboratorievetande eller några andra fackkunskaper; dess
väsentliga uppgift, vid sidan af dess uppgift att bidraga till lärjungens formella
utveckling, är att i nära anslutning till undervisningen i andra skolans läroämnen
— bland dessa närmast fysiken, naturhistorien och geografien — bidraga till att öka
lärjungens kännedom om den honom omgifvande naturen och kulturen. Denna
hufvudsynpunkt har kommittén icke ansett behöfva uttryckas i kursbestämmelserna,
men däremot kunna antydas i målsbestämmelsen, som därjämte anger kursens
hufvudsakliga omfattning.
I den hittills stadgade kursfördelningen har kommittén icke föreslagit någon
väsentlig förändring. Det oaktadt te sig de föreslagna kursbestämmelserna ganska
olika de nuvarande. Kommittén har nämligen ansett lämpligt att låta en del viktigare
moment, som ej varit i läroplanen omtalade, men i regeln ingått i undervisningen,
komma till synes i kursbestämmelserna, hvarigenom dessa något fullständigare komme
att redogöra för hvad lärjungen verkligen får lära. Rent metodiska moment har
kommittén dock ej upptagit. Så till exempel synes den metodiska anordningen
att till ett senare stadium uppskjuta läsningen af de till »metalloiderna» vanligen
räknade s. k. negativa metallerna icke behöfva eller böra antydas i kursplanen, om
den ock af många, kanske de flesta, kemilärare praktiseras. Ej heller de kemiska
räkneöfningarna, ehuru oumbärliga och i årsredogörelserna ofta särskildt omnämnda,
torde böra angifvas.
GRUNDER TILL KURSPLAN: KEMI. 327
Följande tillägg och ändringar, dem kommittén föreslår, torde tarfva motivering.
Stadgan af år 1859 upptog i sjunde klassens kemikurs bland annat: »organiska
kemien i kort öfversikt», en bestämmelse, som dock ej kvarstod längre än till år 1865.
Sedan dess har organisk kemi icke nämnts i kurserna. De nuvarande läroböckerna
i kemi bruka emellertid i samband med redogörelsen för kolet upptaga någon
kort framställning af en del viktigare organiska ämnen, och få lärare torde vid
undervisningen helt förbigå denna framställning, om ock årsprogrammen sällan uttryckligt
angifva, att man inlåtit sig på densamma. Nu har ofta framhållits —
enligt kommitténs uppfattning med full rätt — att kunskap om vissa organiska ämnen
och ämnesomsättningar är af större värde för lärjungen än kunskapen om en del
mindre allmänt förekommande metalliska grundämnen och deras föreningar, som
vanligen finnas upptagna i läroböckerna, och att läraren därför borde hafva frihet
att, om ock på bekostnad af den senare kunskapen, meddela den förra. Någon
kännedom bör gifvas lärjungen exempelvis om lysgasberedningen, om de viktigaste
kolhydraten, alkoholerna och organiska syrorna, om jäsningsprocesserna, om tvålbildningen,
om födoämnenas sammansättning o. s. v., så mycket mera som denna
kännedom lätt låter inordna sig i hans öfriga kemiska vetande.
En särskild anledning för läraren att ingå på det ifrågavarande området finnes
ock uti Kungl. förordningen den 4 nov. 1892 angående »undervisning om de
rusgifvande ämnenas natur och verkningar», en undervisning, som enligt nämnda
förordning skall meddelas i samband med undervisningen i naturkunnighet. Om
de rusgifvande ämnenas natur torde den bästa insikten kunna meddelas just vid
undervisningen i kemi.
I öfverensstämmelse med det nu sagda anser kommittén, att något omnämnande
af den organiska kemien bör göras i kursbestämmelserna. En öfversiktlig
framställning af den organiska kemien kan numera ej ifrågasättas och skulle icke
motsvara kommitténs syfte. Däremot synes ett uttryck af följande lydelse kunna
upptagas: »några af den organiska kemiens allra viktigaste ämnesgrupper och
reaktioner». Med denna formulering torde vara angifven den ringa omfattning, som
bör gifvas åt momentet i fråga, och därjämte all önskvärd frihet vara lämnad åt
läraren. Sambandet med kolet har gjort, att momentet intagits i andra ringens
kurs. Intet bör dock hindra läraren att, om han så finner lämpligare, företaga
det till behandling först i någon af de följande ringarna.
Redan i samband med den inledande kursen i första ringen och sedermera
under hela fortgången af undervisningen måste ju, i mån som behof framträder och
tillfälle gifvffs, upptagas element af den teoretiska kemien. Emellertid torde det
vara lämpligt och stå i öfverensstämmelse med många kemilärares tillvägagångssätt att
i högsta årsklassen, sedan kemikursen i sin helhet blifvit genomgången, ägna några
timmar särskilt åt den teoretiska kemien och i en sammanfattande öfversikt genomgå
de stycken däraf, som förut behandlats. Lärjungens mångsidigare insikt i förening
med hans förståndsmögnad skall därvid för honom möjliggöra eu klarare uppfattning
Organisk
kemi.
Teoretisk
kemi.
328
GYMNASIETS ORGANISATION.
Laborations
öfningar.
af de kemiska lagarnas och hypotesernas verkliga betydelse. Att utsträcka undervisningen
i teoretisk kemi utöfver de element af densamma, hvilka i skolkursen finna användning,
torde icke vara tillrådligt. I enlighet med hvad nu yttrats, och då
äfven ifrågavarande sida af kemiundervisningen bör göras synlig i läroplanen, upptager
kommittén i kursförslaget för fjärde ringen: »sammanfattande öfversikt af förut
behandlade stycken af den teoretiska kemien».
I tredje och fjärde ringarnas kemikurs har kommittén föreslagit införandet af
följande moment: »laborationsöfningar, antingen under lärotimmarna eller på tid
utom lärotimmarna och i senare fallet frivilliga». Kemilärare hafva ofta framhållit, att
såväl den teoretiska som den praktiska behållningen af kemistudiet i skolan ansenligt
ökas, om tillfälle beredes lärjungarne att under lärarens ledning själfva få utföra
kemiska laborationer. De hafva ock påpekat, att dylika laborationer, såsom innebärande
uppgifter af jämförelsevis produktiv art, utgjorde en för lärjungens allmänna
utveckling värdefull beståndsdel i det väl ensidigt receptiva skolarbetet, hvarför de
också, där de förekomme, af lärjungarne begärligt omfattades. Flere gånger har
frågan om laborationsöfningar i skolan utgjort föremål för diskussion vid de allmänna
läraremötena. De anföranden, som därvid hållits, hafva i regeln gått ut
på att visa det önskvärda däruti, att laborationsöfningar anordnades till den omfattning,
som förhållandena medgåfve. '') Går man igenom läroverkens årsredogörelser
för något af de sista åren, så finner man, att laborationsöfningar mångenstädes
förekommit till så pass stor omfattning, att de ansetts böra särskildt nämnas
i redogörelsen.2) Lärobokskommissionen af år 1869 betonade det gagneliga däri,
att tillfälle gåfves lärjungarna »att själfva lägga hand vid kemiska laborationer» (sid.
147). Kommittén af år 1870 föreslog följande lydelse för kemikursen i sjunde
klassen: »det viktigaste af den oorganiska kemien, jämte laborationsöfningar». Kommittén
af år 1873 uPPtog »laborationsöfningar» i kursförslagen för de två högsta
realklasserna (klasserna 7 och 8). I något Kungl. stadgande har emellertid ett omnämnande
af sådana öfningar hittills icke förekommit. *)
*) Frågan om laborationsöfningar har diskuterats vid läraremötena i Upsala år 1869, i Jönköping 1875,
i Göteborg 1887, i Helsingborg 1890, i Linköping 1893 och i Stockholm 1900. Vid mötet i Upsala år
1869 »framgick såsom sektionens åsikt, att lärjungen till en början borde vänjas vid de första handgreppen
och enklare operationer, men att i sjunde klassen laborationerna äfven borde gå ut på smärre kvalitativa
analyser, hvilka lärjungen själf kunde verkställa under lärarens ledning». I Jönköping år 1875 förenade
sig sektionen om den åsikten, »att någon egentlig kvalitativ analys omöjligen kunde medhinnas, men att
en förberedande kurs i laborationsöfningar, omfattande hufvudsakligen de viktigaste reaktionerna, kunde och
borde genomgås». Vid mötet år 1887 i Göteborg uttalade sig sektionen därhän, »att en «ller annan dag
(utom månadslofsdagar) borde anslås till sammanhängande laborationsöfningar».
2) Bland de 29 läroverk, som läsåret 1900 — 01. hade fullständig reallinje, är det 13, hvilkas
årsredogörelser uttryckligt omtala laborationsöfningar (tydligen skilda från de experiment, som tillhöra
lärarens framställning, och som i en och annan årsredogörelse ansetts behöfva nämnas). På några ställen
hafva laborationsöfningarna varit förlagda till tid utom lärotimmarna och i öfverensstämmelse därmed varit
frivilliga.
GRtlNDÉR TILL KURSPLAN: KEMI. 3I9
kommittén tror, att man nu skulle kunna våga att låta dem framträda i undervisningsplanen.
Har kemiläraren klasser med litet antal lärjungar, torde han utan
svårighet kunna bedrifva sin undervisning så, att en och annan af schemats kemitimmar
kan ägnas åt laborationsöfningar, i hvilka klassens samtliga lärjungar kunna
deltaga. Äro åter klasserna stora, skall han härför icke finna vare sig tid eller
utrymme. Laborationsöfningarna måste då, om de skola förekomma, förläggas till
tid utom lärotimmarna och följaktligen göras frivilliga. De kunna då ej heller
anställas med klassens samtliga lärjungar. Laboratorier, i hvilka 25 å 30 lärjungar
samtidigt skulle kunna arbeta, torde icke ens böra inrättas, då redan 10 å 15
laboranter kunna anses som det största antal, som af en enda lärare kan öfvervakas
och ledas. Lärjungar, som icke utan svårighet förmå sköta sitt skolarbete,
böra ej tillåtas att deltaga. Ehuru arbetet på laboratoriet föga anstränger lärjungens
tankeförmåga och genom sin olikhet med hans vanliga sysselsättning i och för sig
bereder honom vederkvickelse, torde ett par eller tre timmar en eftermiddag i
veckan under 10 å 12 af läsårets veckor redan vara maximum af den tid, som
kan anslås åt sådana frivilliga öfningar. Under terminen närmast före studentexamen
böra de ej förekomma. I hvarje fall blir anordnandet af dylika laborationsöfningar
beroende af kemilärarens frivilliga åtagande. Någon annan ersättning torde han icke
kunna påräkna än, »där förhållandena det medgifva», någon timmes minskning i sin
ordinarie tjänstgöring. ’) Kommittén inser väl, att lärarens tid och krafter icke allestädes
skola tillåta honom att åtaga sig dylikt arbete, äfvensom att läroverkets
inredning och materiel mångenstädes skola befinnas alltför otjänliga för att medgifva
anställandet af särskilda laborationsöfningar. Mången lärare skall nödgas låta sig
åtnöja med att endast på det sätt efterkomma en blifvande stadgas erinran om
laborationsöfningar, att han framdeles som hittills låter sina lärjungar biträda vid
anordnandet af de experiment, som tillhöra själfva undervisningen. Sådant bör dock
enligt kommitténs mening ej hindra, att laborationsöfningar betraktas såsom normalt
tillhörande kemiundervisningen och därför ock i läroplanen så betecknas. Och kommittén
tror, att dess åsikt i detta afseende delas af det stora flertalet kemilärare.
Alltsedan år 1859 har med reallinjens kemiska kurs varit förenad en kurs i
mineralogi och geologi, förlagd till öfre sjunde klassen: »de första grunderna i
mineralogi och geologi». Alla de mineral och de flesta af de bergarter, hvilka
kunna anses tillhöra en så elementär kurs som den här ifrågakommande, kunna
upptagas till behandling i den kemiska kursen och blifva, om så sker, så
småningom ganska väl kända af lärjungen. Såsom inledning till den geologiska
kursen har man således i fjärde ringen endast att företaga en fullständigande och
ordnad repetition af förut behandlade mineral och bergarter. Då detta torde vara
det sätt, hvarpå mineralogien och bergartsläran faktiskt meddelas, har kommittén
ansett det böra angifvas i kursbestämmelserna och har därför i andra och tredje
'') Jfr. kommitténs förslag till tindrad lydelse nf § 13 mom. 3 i 1111 gällande stadga.
42
Mineralogi
och geologi.
GYMNASIETS ORGANISATION*.
Lokal och
materiel.
330
ringarnas kurser upptagit momentet »viktigare mineral och bergarter i anslutning
till den kemiska kursen». Repetition i fjärde ringen må väl anses själffallen.
I fråga om geologien föreslår kommittén en ej oviktig saklig förändring, nämligen
en begränsning af uppgiften för undervisningen till att hufvudsakligen omfatta »grunddragen
af Sveriges geologi». Kommittén tänker sig, att läraren, sedan han föreläsningsvis
och i största korthet framställt hufvudskedena af jordens geologiska utveckling,
öfvergår till en något mera ingående behandling af vårt fäderneslands
geologiska historia, särskildt under och efter istiden, därvid anknytande sin undervisning
till studiet af hemtraktens geologiska förhållanden. Genom denna anläggning
af den geologiska undervisningen får lärjungen någon föreställning om geologiens
arbetssätt, och han erhåller en värdefull tillökning i den kännedom, han förut
förvärfvat om sitt eget land, dess natur och näringsliv I fråga om den nu föreslagna
förändringen af geologikursen stöder sig kommittén på det uttalande i detta
ämne, som gjordes af sektionen för naturhistoria och kemi vid allmänna läraremötet
i Stockholm år 1900. *)
Med afseende på kemiundervisningen i öfrigt anser sig kommittén under rådande
förhållanden hafva skål till en erinran om denna undervisnings behof af yttre hjälpmedel.
Redan kommissionen af år 1869 räknar bland sådana först och främst »ett
laboratorium och tillika läsrum, helst anordnadt med afseende på lärarens experimentella
framställning och äfven beredande möjlighet för lärjungarne att något öfva
sig i laborationer». Skall läsrummet (lärosalen) vara väl inredt för sitt ändamål,
kan det näppeligen gifva utrymme äfven åt eu inredning, som gör det lämpligt till
laboratorium för lärjungarne. Tre rum torde i regeln kräfvas för en välordnad
kemiundervisning vid ett högre läroverk: en lärosal, ett förrådsrum och ett laboratorium,
åtminstone om lärjungeantalet i klasserna ej är synnerligen litet. Våra
läroverkshus'' med undantag af de yngsta äro byggda utan särskild hänsyn till de
naturvetenskapliga läroämnenas egendomliga behof. Bland dessa ämnen är i synnerhet
kemien beroende af en för dess räkning särskildt afpassad lokal. Ofta har
kemien hänvisats till något köks- eller källarliknande rum, som varit föga ägnadt
att ingifva lärjungarne aktning för läroämnet, och som med klassernas växande
storlek blifvit allt otjänligare. Kommittén anser nu berörda förhållande påkalla uppmärksamhet,
särskildt vid nybyggnad eller ombyggnad af lärohus (jfr. gällande stadgas
§§ 126 och 128). Jämväl med afseende på de mindre kostsamma hjälpmedel,
som utgöras af kemiska kärl och apparater, är det mångenstädes ännu klent beställdt.
Behöfligt är, att särskildt de läroverk, som hafva mindre lärjungeantal och
i följd däraf svag materielkassa, för nu berörda behof erhålla något understöd af
allmänna medel.
) Se mötesberättelsen, sid. 335—337 och 343.
GRUNDER TILL KURSPLAN: TECKNING.
33
Filosofisk propedeutik.
Frivilligt ämne utom timplanen.
(lille ringen: i timme; IV:e ringen: i timme.)
Då i filosofiens ställning vid de allmänna läroverken endast den förändringen
föreslagits, att ämnet skulle såsom alldeles frivilligt ställas utom schemat, och då detsamma
alltså fortfarande skulle komma att upptaga en veckotimme under hvart
och ett af de två sista åren, måste naturligtvis kurserna i detta ämne begränsas
till de nuvarande, eller korta öfversikter af logiken och psykologien. Ehuru ^
visserligen, teoretiskt sedt, det kunde tyckas naturligast att börja med psykologien,
som handlar om det mänskliga själslifvet i dess helhet, föf att sedan öfvergå till
logiken, som behandlar särskilda sidor af detta själslif, torde af praktiska skäl
vara lämpligast att välja en motsatt ordning, då logiken genom sitt nära samband
med grammatiken och matematiken verkar mindre främmande på nybörjaren än
det psykologiska studiet samt dessutom bör blifva af gagn vid öfningarna i uppsatsskrifning.
Teckning.
| I:a ringen: 2 timmar; lille ringen: 2 timmar;|
pila „ : 2 „ J IV:e „ : 2 „
I sitt förslag till timplan har kommittén gifvit ämnet teckning samma antal
timmar å latin- som å realgymnasiet och finner sig under sådana förhållanden och
i öfverensstämmelse med sin allmänna uppfattning rörande de båda linjernas förhållande
till hvarandra (se sid. 239) icke böra föreslå någon olikhet med afseende på mål
och kurser för teckningsundervisningen å de båda gymnasierna. De föreslagna
måls- och kursbestämmelserna äro uppställda med biträde af kommitténs i frågor
rörande teckningsundervisningen adjungerade sakkunnige, hvars framställningar i ämnet
kommittén här nedan i hufvudsak återgifver.
Kommittén har i sitt förslag till kursplan för realskolan och i den motivering Mål för under.
för detsamma, som kommittén framställt, uttalat sig för eu mera realistisk uppfattning
af mål och medel för undervisningen i frihandsteckning. De synpunkter,
som därvid gjorts gällande, äga naturligtvis tillämplighet i fråga om nämnda under
-
332
GYMNASIETS ORGANISATION.
visning jämväl å det högre stadiet. Också hafva de, så långt med nödig varsamhet
synts förenligt, blifvit följda vid uppställandet af föreliggande förslag till
undervisningsplan för teckning å gymnasiet. Redan i den föreslagna formuleringen
af målet kommer detta i någon mån till synes. Att, såsom i nu gällande
målsbestämmelser, angifva »färdighet i teckning af plan- och reliefornament» som
del af målet för teckningsundervisningen är mindre lämpligt. En dylik färdighet
är något alltför speciellt och i och för sig betydelselöst för att uppställas som
slutligt syfte för en undervisning vid de allmänna läroverken, och ingen lärer kunna
påstå, att det ligger i teckningens natur såsom skolämne, att undervisningen däri
skall resultera i förmåga att teckna plan- och reliefornament. Färdighet i teckning
efter verkliga föremål jämte skuggning bör, synes det, vara nämnda undervisnings
naturliga mål.
Kurser i fri- Äfven såsom moment i undervisningen eller såsom metodiskt medel synes
handsteckmng. 0rnamentstecknandet hafva blifvit till sitt värde öfverskattadt. I allmänhet torde
kunna sägas, att i fråga om teckning såväl som i fråga om andra ämnen det
metodiska förfaringssätt är att föredraga, som mera direkt och omedelbart riktar
sig på undervisningsmålet, framför det, som på omvägen af en efter abstrakta
grunder ordnad kurs af formella öfningar söker nå detsamma, och att detta gäller
mera, ju mera realt innehåll gifves åt målet för undervisningen. I föreliggande
kursförslag har i öfverensstämmelse med denna uppfattning teckning efter ornament
fått en ganska tillbakaskjuten plats. Teckning efter fristående föremål är hufvudmoment
genom alla ringar. Den s. k. klotsteckningen har dock icke upptagits i
planen för gymnasiet. Dylika öfningar hafva helt och hållet förlagts till det lägre
stadiet med den begränsning, som äfven där bör gifvas dem. Äfven nu förekomma
i läroverkens högre klasser öfningar i teckning efter föremål ur verkligheten jämväl
af annat slag än ornament och klotsar, men äfven därvid ställes i allmänhet på
lärjungen anspråket på ett ytterligt noggrant och detaljeradt utförande med omsorgsfull
skuggning eller färgbehandling, hvadan uppgiften kräfver lång tid för att hinna
till slutlig fullbordan. Då uppgifter af denna art gifva tillfälle till ett ingående
studium af belysningsförhållanden och färger samt äfven i öfrigt erbjuda åtskilligt
för lärjungen lärorikt, böra de icke saknas. Men de böra icke göras till hufvudsak
vid undervisningen. Ty viktigast är att anställa sådana öfningar, som leda till
färdighet att medelst enkelt behandlade konturer någorlunda tillfredsställande återgifva
föremål af olika slag, med hufvudvikten lagd på riktig totaluppfattning och
med så pass rask hand, att tecknandet för lärjungen framstår ej som ett mödosamt
och långsamt kopierande, utan som ett uttrycksmedel, hvars användande skänker
nöje och är till praktisk nytta. Och de till afbildning valda föremålen böra ej hämtas
blott ur den för teckningsundervisningens räkning anskaffade samlingen af bohagsting
och andra industri- eller konstföremål utan äfven utgöras af föremål ur växtoch
djurvärlden, såväl lefvande som liflösa.
GRUNDER TILL KURSPLAN: TECKNING.
333
Till en i nu antydd riktning ledd undervisning syfta de föreslagna kursbestämmelserna.
Någon närmare fördelning af kurserna än den, som ligger i ett
angifvande af att öfningarna böra fortgå från enklare till mindre lätta såväl i fråga
om föremålets beskaffenhet som i fråga om återgifvande af perspektiv och skuggor,
är. svår att åstadkomma och torde knappt böra göras, då i synnerhet i de högsta årsklasserna
vidsträckt hänsyn bör tagas till individuella förutsättningar hos lärjungarne.
I anslutning till hvad ofvan yttrats rörande undervisningsmetoden må påpekas Skizzböcker.
önskvärdheten af att lärjungarne uppmuntras till att frivilligt och på egen hand
söka använda den färdighet i teckning, som de förvärfvat. Bäst torde detta ske
därigenom, att de uppmanas till att förse sig med skizzböcker för att då och då på
lediga stunder och särskildt under feriema i dem söka medelst teckning återgifva
ett och annat af det, som de finna vara värdt att afbilda. Har lärjungen blott en
gång kommit under fund med i huru hög grad dylika öfningar hjälpa honom
till att säkert iakttaga och huru mycket nöje äfven en ganska bristfälligt utförd
skizz kan skänka, torde han ej försumma att vid sina ströftåg i skog och mark
eller vid sina längre sommarvandringar begagna sin skizzbok. Men därigenom
främjas både hans lust för och hans färdighet i teckning. Därför bör det ock
framför allt ligga i teckningslärarens intresse att uppmuntra lärjungen i nämnda
riktning. Denne bör ock erhålla tillåtelse att förete dessa teckningar för läraren,
som vid deras genomseende är i tillfälle att gifva goda råd och anvisningar. Det
är kommitténs åsikt, att ingen som helst förpliktelse bör åläggas lärjungen i fråga
om skizzboken och dess användande, ej minst därför, att gagnet af det hela därigenom
skulle äfventyras. Nämnas bör dock, att på ett och annat ställe i utlandet
systemet med skizzböcker blifvit användt såsom en integrerande del af teckningskursen,
och att detta, såsom det uppgifves, medfört synnerligen godt resultat.
Målet för undervisningen i linearritning innehåller ungefär detsamma, som i Mål för undernu
gällande plan föreskrifves som mål för denna undervisning å reallinjen. Visser- liluarritnine
ligen bör äfven linearritningen till någon del få vidkännas den minskning i tid, som
enligt kommitténs timplan skulle drabba teckningen å det högre stadiet. Men dels
kunna kurserna inom det gifna omfånget göras olika vidlyftiga, dels skulle, efter
hvad kommittén föreslagit, undervisningen i linearritning börjas redan i fjärde
klassen i stället för, såsom nu, i femte. Att lärjungen efter genomgången skolkurs
eger »färdighet i ritinstrumentens användning», torde vara så pass själfklart, att det
ej behöfver i målet angifvas, så mycket mindre som dettas öfriga fordringar, om
eu sådan färdighet ej förefinnes, icke torde kunna upprätthållas. Nämnda, i nu
gällande bestämmelser förekommande uttryck har därför ej upptagits i den föreslagna
formuleringen af målet.
Undervisningen i linearritning bedrifves vid de svenska allmänna läroverken
enligt grunder, som i viss mån fördelaktigt utmärka den framför samma undervisning,
sådan den i allmänhet förekommer vid motsvarande läroanstalter i utlandet. Inom
dessa är denna undervisning, där den öfver hufvud taget finnes upptagen i under
-
334
GYMNASIETS ORGANISATION.
Kurser i
linearritning.
visningsplanen, dels försatt i mindre gynnsam ställning än hos oss, dels anordnad
mera i enlighet med den tekniska fackbildningens än i enlighet med allmänbildningens
intressen. Hos oss åter har åt undervisningen i linearritning gifvits den
allmänna uppgift, som vid de allmänna läroverken bör tillkomma densamma. Den
uppgift, den i dessas läroplan äger, torde icke blifva mindre betydelsefull, om
undervisningen i frihandsteckning för sig sätter det mål, som de senaste årens
reformsträfvanden söka anvisa åt densamma. I samma mån skola nämligen de
båda grenarna af teckningsundervisningen blifva till mål och metod skiljaktiga och
därmed ännu mera än nu såväl i tekniskt som i pedagogiskt afseende blifva hvarandras
nödvändiga komplement.
Den nu gällande planen för linearritningen vid de allmänna läroverken bör
därför bibehållas. Den olikhet, som det föreliggande kursförslaget företer, består
också förnämligast blott däri, att de olika momenten med ledning af den erfarenhet,
som vid den nu gällande planens tillämpande hunnit förvärfvas, blifvit fördelade på de
olika gymnasieringarna. Härvid har hvarje ring kunnat erhålla ett med afseende på
innehållet från de öfriga skildt pensum, utgörande till en viss grad en inom sig sluten
kurs. Härigenom får läraren lättare att anordna undervisningen på det sätt, att
han under tidigare delen af läsåret grundligt genomgår kursen med samtliga lärjungar
och sedermera låter de till hvarje särskild kurs hörande öfningarna fortgå till olika
utsträckning för olika lärjungar alltefter dessas olika förmåga, utan att lärogången
i dess helhet däraf störes.
Några smärre anmärkningar rörande kurserna torde böra göras. Första
ringens kurs i projektionslära afser en utvidgning af den i femte klassen af realskolan
genomgångna kursen. De för andra ringen föreslagna uppgifterna på afbildning i
parallellperspektiv torde för realgymnasiets lärjungar blifva lämpliga jämväl som förberedelse
till stereometriens studium. Öfningarna i skuggkonstruktion i tredje ringen
böra begränsas till några enkla uppgifter, upptagande de allmännaste solida kropparnas
grundformer, då syftet med ifrågavarande öfningar, eller utbildandet af förmåga att
kunna »läsa» en fullständigt utförd ritning, äfven med en sådan begränsning kan
anses i nöjaktig grad tillgodosedt. Huruvida vid undervisningen i perspektivritning
i högsta årsklassen den indirekta perspektivmetoden bör användas eller icke, är en omtvistad
fråga. Att denna metod för nybörjaren är lättare än den direkta, torde vara
allmänt erkändt. Men medgifvas måste, att den insikt i perspektivläran, som lärjungen
medelst den indirekta metoden erhåller, blir skäligen ofullständig, och önskligt är
därför, att åtminstone mera försigkomna lärjungar erhålla någon öfning i ritning
äfven enligt den direkta perspektivmetoden. Erinras må slutligen därom, att äfven
öfningarna i linearritning böra bedrifvas åskådligt och så mycket som möjligt med
användande af modeller och verkliga föremål såsom förebilder vid arbetet.
Förslag till timplan för gymnasiet.
Undervisnings- ämnen. | Realgymnasiet. | Latingymnasiet. | Anmärkningar. | ||||||
I | II | III | IV | I | II | III | IV | ||
j Kristendom ................ | 2 | 1 | 2 | 2 | 2 | 1 | 2 | 2 | Grekiska. De lärjungar å |
i Modersmålet ............. | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | latingymnasiet, som önska |
Latin ....................... | — | — | — | — | 6 | 6 | « | 6 | läsa grekiska, erhålla i de |
’ tyska ........................ | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | två högsta ringarna under- |
Engelska ..................... | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | visning i detta ämne i stället |
Franska .................... | — | 4 | 4 | 4 | — | 4 | 4 | 4 | för i matematik och teck- |
Historia ..................... | 3 | 2 | 3 | 3 | 3 | 2 | 3 | 3 | ning (like 7 t., IV:e 7 t.). |
Geografi .................... | 2 | 1 | - | — | 2 | 1 | — | — | Filosofisk propedeutik. De |
Matematik ............... | 6 | 6 | B | 7 | 4 | 4 | 5 | 5 | lärjungar i tredje och fjärde |
Naturhistoria ............... | 2 | 2 | 1 | 1 | 2 | 2 | 1 | 1 | ringarna, som så önska, er- |
Fysik ....................... | 3 | 2 | 4 | 3 | 2 | 1 | 2 | 2 | hålla undervisning i filoso- |
Kemi........................... | 2 | 2 | 2 | 2 | — | _ | — |
| fisk propedeutik 1 timme i |
Teckning................... | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | veckan utom timplanen. |
1 S:ma timmar i verkan . | 30 | 30 | 32'') | 32‘) | 30 | 30 | 32'') | 32>) |
|
Till jämförelse meddelas timplanen för motsvarande klasser enligt nu gällande stadga:
Undervisnings- ämnen. |
|
|
| Latinlinjen. |
|
|
|
| Reallinjen. |
| ||
Vill | VI: 2 | VII: 1 | VII: 2 | VI: 1 | VI: 2 | VII: 1 | VII: 2 | |||||
| A | B | A | B | A | B | A | B | ||||
Kristendom .................. | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Modersmålet .............. | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Latin ........................ | 6 | 6 | 6 | 6 | 7 | 7 | 7 | 7 | — | — | — | — |
Grekiska ................... | 6 | — | 6 | — | 6 | — | fi | — | _ | — | — | — |
Tyska ........................ | 2 | 1 | 2 | 1 | 2 | i | 2 | i | 1 | 1 | 1 | 1 |
Engelska ..................... |
| 3 | — | 3 | — | 2 | — | 2 | 3 | 3 | 3 | 3 |
Franska ..................... | 4 | 4 | 4 | 4 | 3 | 4 | 3 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 |
Historia \ Geografi / | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 |
Filosofisk propedeulik | — | — | — | — | 1 | 1 | 1 | 1 | — | - | 1 | 1 |
Matematik .................. | 3 | 4 | 3 | 4 | 3 | 5 | 3 | 5 | 6 | 6 | 7 | 7 |
Natur- i Naturalhistoria | — | 1 | — | 1- | — | 1 |
| 1 | 1 | i | 1 | i |
veten- !• Fysik ............ | 1 | 1 | 1 | 1 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 3 | 3 |
skap I Kemi ............ |
|
|
|
|
|
|
|
| 2 | 2 | 2 | 2 |
Teckning.................. | — | 2 | — | 2 | — | 1 | — | 1 | 3 | 3 | 2 | 2 |
Skrifning på lärorummet | 3 | 3 | 3 | 3 | — | — | — | — | 3 | 3 | — | — |
Sann timmar i veckan | 32 | 32 | 32 | 32 | 31 | 31 | 31 | 31 | 32 | 32 | 31 | 31 |
*) Om lärjunges rätt till befrielse från en del af dessa timmar, se bestämmelserna för valfriheten
(sid. 275).
Grunder till timplan för gymnasiet.
Allmänna
grunder.
Särskilda
ämnen.
Vid uppgörandet af denna timplan har kommittén i fråga om de båda högsta
ringarna utgått från den förutsättningen, att valfriheten kommer till allmän användning,
men den har äfven ansett nödvändigt att låta timtalen i och för sig antaga
måttliga proportioner, så att ingen kroppsligen och andligen normalt utrustad yngling
må förhindras att, därest han så önskar, deltaga i undervisningen i samtliga
där upptagna ämnen. Om en lärjunge begagnar hela sin bortväljningsrätt, uppgår
veckans timsumma för honom till 25 å 26, under hvilken gräns kommittén ej
finner sig kunna gå; för den, som deltager i undervisningen i samtliga ämnen,
har kommittén ansett timsumman 32 vara ett lämpligt maximum. En medelväg
är dessutom beredd genom bortval af ett mindre antal timmar än 6.
Angående den frivilliga filosofien anser kommittén, att i regeln endast sådana lärjungar
komma att läsa detta ämne, som genom bortval beredt sig lättnad i något annat.
Då genom borttagandet af de fasta skrifningarna i nedre och öfre sjette
klasserna (se sid. 339) hemarbetet något ökats, har man, frånsedt införandet af
kombinerade lof- och skrifdagar, föranstaltat om en motvikt genom att sänka timsumman
för hvardera ringen från nuvarande 32 till 30, en åtgärd, så mycket mera
af behofvet påkallad, som särskildt första ringen genom nyinträdande ämnen torde
blifva en tämligen svår klass.
Beträffande förändringar i nu gällande timplan, hvilka ej redan motiverats,
vill kommittén anföra följande.
Kristendom. Den svårighet, som kommittén, särskildt i fråga om gymnasiets
andra ring, haft att mellan de olika ämnena fördela den disponibla timsumman, har
vållat, att några ämnen i nämnda ring måst åtnöjas med ett mindre timtal, än de
enligt förslaget skulle erhålla i första gymnasieringen. Denna olägenhet, som icke
kunnat undvikas, med mindre än att timsumman skulle kommit att öfverstiga 30,
torde dock, hvad kristendomen beträffar, i någon mån förminskas, om i öfverensstämmelse
med kommitténs förslag detta ämne ej för någon lärjunge afslutas förrän
i och med studentexamen, och om, såsom kommittén, i motsats till närmast föregående
kommittéer, föreslagit, ämnet får bibehålla den för närvarande åt detsamma
anslagna tiden oafkortad under de två sista skolåren, hvilka för det uppställda
GRUNDER TILL TIMPLAN.
337
målets ernående, äro de viktigaste. Detta mål, som kommittén anser icke böra
sättas lägre än hvad nu är fallet, bör dock lättare kunna uppnås på grund af inskränkningar
i det rent dogmatiska elementet.
Modersmålet. I öfverensstämmelse med kommitténs sid. 299 uttalade uppfattning
har detta ämnes timtal å gymnasialstadiet blifvit höjdt från 2, 2, 2, 2 till
respektive 3, 3, 3, 3 å båda bildningslinjerna.
Latin. Om detta ämnes förändrade ställning, se sid. 241 — 245 och 303 — 305.
Grekiska. Med afseende på detta ämnes förändrade ställning, se sid. 245 och 306.
Tyska. Detta språk har för närvarande å latinlinjen B och reallinjen endast
en veckotimme uti hvar och en af de fyra sista årsklasserna. Om, såsom kommittén
sid. 251—252 föreslagit, ämnets ställning i det hela skall stärkas och tyskt
skrifprof i studentexamen anordnas för samtliga lärjungarne, kan timtalet ej sättas
lägre än till respektive 2, 2, 2, 2.
Engelska. I de fyra sista årsklasserna har engelskan å reallinjen bibehållit sitt
nuvarande timtal, å latinlinjen däremot undergått en reduktion från timtalet 3, 3, 2, 2
till respektive 2, 2, 2, 2. Trots denna inskränkning har ämnet för lärjungarne å
latinlinjen ändock blifvit väsentligen stärkt till följd däraf, att dessa enligt kommitténs
förslag redan före inträdet å gymnasiet skulle erhålla undervisning i engelska
under tvenne år med fem veckotimmar hvardera året. Lärjungarne å Alinjen
hafva för närvarande en mindre, frivillig kurs i engelska under de två sista
skolåren; motsvarande lärjungar skulle enligt kommitténs förslag åtnjuta samma
undervisning i engelska som latinlinjens öfriga lärjungar.
Franska. Detta språk inträder enligt kommitténs förslag först i andra gymnasieringen
och erhåller timtalet 4, 4, 4. Om ämnets förändrade ställning i den
föreslagna organisationen har kommittén närmare yttrat sig å sid. 249 — 252 och
308—309.
Historia. Kommittén har ej utan en viss tvekan föreslagit en timme mindre
i andra ringen än i de öfriga, men med hänvisning till ämnets stärkta ställning
i öfrigt (se sid. 258 och 310 — 313) ansett sig böra offra denna timme för det
i hög grad behjärtansvärda ändamålet att kunna nedbringa ringens timsumma till 30.
Geografi. Om detta ämne, se sid. 258 och 314—316.
Matematik. Den ringa reduktion, matematikens timtal undergått genom
borttagandet af en timme i tredje ringen af reallinjen, torde uppvägas dels af någon
lättnad i examensfordringarna (se sid. 355 — 357), dels af ett besläktadt ämnes, fysikens,
förbättrade ställning, hvarigenom det äfven blifvit möjligt att ur nuvarande undervisningsplan
aflägsna den i flere afseenden olämpliga bestämmelsen, att, då så befunnes
erforderligt, rektor måtte i samråd med vederbörande lärare anslå någon mindre
del af den åt undervisningen i matematik i sjette och sjunde klasserna anvisade
tiden till undervisning i fysik. ’) Tiden tillkommer sålunda enligt kommitténs förslag
matematiken oafkortad.
'') Årsredogörelserna synas gifva vid handen, att denna bestämmelse endast i fa fall tillämpats.
43
338
GYMNASIETS ORGANISATION.
Skriftliga
arbeten.
Naturhistoria. Om detta ämnes införande å undervisningsplanen för dem,
som läsa grekiska, här kommittén yttrat sig å sid. 241. Det nu bestämda timtalet
1, 1, 1, 1 har enligt vederbörande lärares mening befunnits alldeles otillräckligt.
Kommittén har därför ansett sig böra föreslå en timmes tillökning i hvar
och en af de två första ringarna.
Fysik. Å reallinjen, där detta ämne för närvarande har timtalet 2, 2, 3, 3,
har kommittén föreslagit en tillökning af en veckotimme i första och tredje ringarna.
Skälen härtill äro angifna i sammanhang med motiveringen till kursförslaget (sid.
322 — 323). Å latinlinjen har tillagts en timme i första ringen för att bereda rum åt
en mindre kurs i kemi.
Kemi. Ämnets ställning å reallinjen är enligt kommitténs förslag oförändrad.
Filosofisk propedeutik. Ämnet har i afseende på timtalet ej undergått någon
ändring; i öfrigt se sid. 240 — 241. Med afseende på valfriheten blir skillnaden mellan
filosofien och öfriga ämnen den, att lärjunge, som underlåter att läsa filosofi, har
sin bortväljningsrätt i fråga om andra ämnen oinskränkt, under det att lärjunge,
som underlåter att läsa ett annat ämne, endast får befrielse från ett fåtal timmar
ytterligare.
Teckning. I första och andra ringarna å realgymnasiet har kommittén nödgats
föreslå en sänkning af en ‘timme i hvardera. Då de flesta andra länders timplaner
visa sig i detta ämne hafva ett lika litet eller mindre antal timmar än det nu föreslagna,
och då ämnet vunnit en timmes ökning å nedre stadiet, bör denna ändring
ej anses betänklig. Å andra sidan har teckningen stärkts å latinlinjen, och genom
dessa två anordningar vinnes den fördelen, att de båda linjerna i detta ämne få
alldeles samma timtal.
I fråga om de skriftliga arbetena hafva två väsentliga förändringar vidtagits: den
ena, att skrifningarnas antal i det hela inskränkts; den andra, att de s. k. fasta skrifningarna,
omfattande 3 veckotimmar i hvardera af nedre och öfre sjette klasserna,
borttagits.
Närmaste anledningen till den reduktion, som föreslagits i de skriftliga
arbetenas antal, har varit önskvärdheten att lätta och på ett lämpligare sätt fördela
denna den mest tryckande delen af arbetet å det högre stadiet. Minskningen berör
det främmande lefvande språk, i hvilket skrifning anses böra äga rum å såväl realsom
latingymnasiet, samt matematik och, i någon ringa mån, modersmålet. Beträffande
den tyska skrifningen, som intager det franska temats hittillsvarande plats å
gymnasiet, och som börjat redan i realskolans fjärde klass, är ett antal af en skrifning
hvar tredje vecka utan tvifvel fullt tillräckligt. Angående de öfriga ämnena är motivering
redan lämnad (se ofvan sid. 319 och 302) .Kommittén vill blott tillägga, att den
i allmänhet ej tror på nyttan af mycket täta skrifningar; tvärtom torde förhållandet
vara, att de skriftliga arbetena utföras med mera omsorg och intresse, när de åter
-
GRUNDER TILL TIMPLAN.
339
komma med jämförelsevis större mellanrum. Kommittén är därför öfvertygad om
att man kan lätta på skrifningsbördan utan att behöfva i någon mån äfventyra
undervisningens gedigenhet.
De skäl, som föranledt kommittén att i sitt förslag för de två lägre ringarna
icke upptaga systemet med fasta skrifningar, äro följande. Den bestämmelsen i
gällande stadga, att de skriftliga arbetena skola utföras än i hemmet, än på lärorummet,
torde icke blott afse en ur arbetsfördelningens synpunkt lämplig anordning
utan äfven innebära, att dessa båda slag af skrifningar hafva hvar sin särskilda
betydelse. Detta förhållande är alltför bekant för att behöfva närmare utredas, och
vill kommittén beträffande skrifningarna i hemmet endast framhålla den uppfostran
till själfverksamhet, som dessa å eget ansvar, å själfvald tid och i lugn och ro
utförda arbeten medföra. En särskild olägenhet, som återigen vidlåder skrifningarna
å lärorummet, är, att de genom omständigheternas makt lätt få karakteren af profskrifningar,
och däraf följer, att ju talrikare de blifva, desto mera underkastas
lärjungen prof, och desto mindre får han tillfälle till välbehöflig öfning. När man
då betänker, att af de för närvarande i hvardera af nedre och öfre sjette klasserna
stadgade sex skrifningarna i månaden fyra äro förlagda till lärorummet, måste
tvifvel uppstå om lämpligheten af nuvarande ordning. Men om denna anmärkning
är berättigad i fråga om nu rådande förhållanden, skulle den blifva det i ännu
högre grad beträffande kommitténs förslag, enär, om de fasta skrifningarna bibehölles,
samtliga latingymnasiets skriftliga arbeten och de fyra af realgymnasiets fem och en
half skrifningar skulle utföras å lärorummet. På grund häraf finner kommittén uppenbart,
att systemet med fasta skrifningar ej kan stå tillsammans med den föreslagna
reduktionen i de skriftliga arbetenas antal.
Genom kommitténs förslag undanrödjes dessutom det mycket öfverklagade
förhållandet, att den tid af tre timmar, som hittills kunnat anslås åt hvarje fast
skrifning, för det skriftliga arbetet i modersmålet varit så otillräcklig, att verkliga
olägenheter däraf uppstått. Såsom längre fram (sid. 403—404) skall visas, följer
slutligen af kommitténs förslag om skrifningarnas anordnande, att månadslof kunna
beredas äfven åt lärjungarne i de två första ringarna.
Att för realgymnasiets lärjungar bestämma ett högre antal skrifningar än för
latingymnasiets har ej utan alltför stora svårigheter kunnat undvikas. Det är dock
att märka, att äfven för de förra en afsevärd reduktion åstadkommits i jämförelse med
nuvarande förhållanden. Äfvenså förtjänar framhållas, att latingymnasiets lärjungar
genom inträdande af ett så svårt ämne som latin få ett mera kräfvande arbete i
öfrigt, hvilket torde rättfärdiga den större lättnaden med afseende på skrifningarna.
Planen för de skriftliga arbetena enligt kommitténs förslag meddelas å nästa
sida, där äfven, för att bereda tillfälle till jämförelse, nuvarande ordning för nämnda
arbeten upptagits.
34°
GYMNASIETS ORGANISATION.
Plan för de skriftliga arbetena.
Kommitténs förslag:
Realgymnasiet.
Nuvarande ordning:
it
in
IV
in
IV
Modersmålet: i | hvar 3:dje vecka |
| Klass | Modersmålet: 1 | hvarannan vecka) | |
[Tyska: i | » 9 | » | = 5Va på 4 veckor | 6: 1 | Engelska: 1 | • |
1 Engelska: i | » » | * |
| Matematik: 1 | » » ) | |
Matematik: I | » > | ’ . |
|
|
|
|
1 Modersmålet: i | hvar 3:dje vecka |
|
| Modersmålet: 1 | hvarannan vecka] | |
(Tyska: I |
| > | - 5*/a » » > | 6: 2 ; | Engelska: 1 | hvar 4:de » ( |
1 Engelska: I | » 9 | » |
| Franska: 1 | » » | | |
1 Matematik: i | » » | > |
|
| Matematik: 1 | hvarannan » |
Modersmålet: i | hvar 3:dje | vecka |
|
| Modersmålet: 1 | hvar 4:de vecka 1 |
Tyska: I | » » | » |
|
| Engelska: 1 | » > > |
Engelska: i | » 4:de | » | = 6 » » » | 7: 1 | Franska: 1 | hvarannan » |
Matematik: i | » 3=dje | » |
|
| Matematik: 1 | » » |
Fysik: i | » 4:de | » |
|
| Fysik: 1 | hvar 4:de » |
Modersmålet: i | hvar 4:de | vecka |
|
| Modersmålet: X | hvar 4:de vecka |
Tyska: i | » 3;dje | » |
|
| Engelska: 1 | » » » |
Engelska: i | » 4:de |
| = 5*/a » » > | 7: 2 | Franska: 1 | hvarannan » |
Matematik: i | » 3;dje |
|
|
| Matematik: 1 | » » |
Fysik: i | 9 4:de |
|
|
| Fysik: 1 | hvar 4:de » |
|
|
| Latingymnasiet | '') |
| |
1 Modersmålet: i | hvar 3:dje vecka |
|
| Modersmålet: x | hvarannan vecka | |
.Tyska: I |
| 9 | ; = 4 på 4 veckor | 6: 1 | Latin: 1 | » |
[Matematik: i | > J> | > |
|
| Matematik: 1 | • ’ ) |
Modersmålet: l | hvar 3-''dje | vecka |
|
| Modersmålet: 1 | hvarannan vecka] |
(Tyska: i |
| » | = 4»» » | 6: 2 | Latin: 1 | * |
Matematik: i | » » | » |
|
| Matematik: 1 | ’ 1 |
(Modersmålet: i | hvar 3:dje | vecka |
|
| Modersmålet: 1 | hvar 4:de vecka j |
j Latin: I | hvarannan | » |
| 7: 1 | Latin: 1 | hvarannan » ( |
1 Tyska: i | hvar 3:dje | » |
| Franska: 1 | » ( | |
(Matematik: i | » » | * |
|
| Matematik: 1 | 1 » 1 |
(Modersmålet: i | hvar 4: de | vecka |
|
| Modersmålet: 1 | hvar 4:de vecka |
J Latin: I | hvarannan | > | ; = 5s/a» » |
| Latin: 1 | hvarannan » | |
Tyska: i | hvar 3:dje |
| 7-2 7- - | Franska: 1 | » » | |
Matematik: i | 1 1 |
|
|
| Matematik: 1 | 9 9 |
= 6 på 4 veckor
= 6
= 7 »
= 7
! = 6 på 4 veckor
aL
= 6
: = 7 »
'') Jämförelsen utgår här, liksom i allmänhet i kommitténs framställning, från nuvarande B-linje.
Förslag till stadga för studentexamen.
Examen för läroverkets lärjungar.
§ i
Vid
de högre allmänna läroverken anställes årligen mellan den 15 april
och den 21 juni studentexamen med de lärjungar i gymnasiets fjärde ring, hvilka
behörigen anmält sig till afläggande af sådan examen; och afser denna examen att
utröna, huruvida lärjungarne inhämtat det mått af kunskaper, hvilket är angifvet
som mål för gymnasiets undervisning.
§ 2.
1. I ledningen af examen deltaga af Kungl. Maj:t förordnade censorer,
hvilka vid fullgörandet af sitt uppdrag hafva att ställa sig till efterrättelse den af
Kungl. Maj:t för dem särskildt utfärdade instruktion.
2. Censorerna åtnjuta den ersättning, som af Kungl. Maj:t bestämmes.
§ 3-
1. Skriftlig anmälan till studentexamen skall före den 1 mars göras hos
läroverkets rektor, och skall lärjunge därvid lämna uppgift om de ämnen, i hvilka
han önskar att i examen undergå pröfning. Rektor åligger att före den 15 i
samma månad till Ecklesiastikdepartementet insända förteckning på de anmälda jämte
uppgift på deras examensämnen. Chefen för nämnda departement utsätter därefter
tiden för pröfningen.
342
GYMNASIETS ORGANISATION.
2. Den, som anmäler sig till examen, skall därvid erlägga 20 kronor,
hvilka af rektor skola uppbäras samt inom en månad till Statskontoret insändas.
§ 4-
1. I studentexamen är pröfningen dels skriftlig, dels muntlig.
2. Den skriftliga pröfningen anställes samtidigt vid alla läroverk. Uppgifter
för de arbeten, som tillhöra denna pröfning, bestämmas efter af censorerna
gemensamt uppgjordt förslag af chefen för Ecklesiastikdepartementet. Uppsikten
vid arbetenas verkställande utöfvas af läroverkets lärare i den ordning, rektor bestämmer.
3. Den muntliga pröfningen tager sin början å dag, som chefen för Ecklesiastikdepartementet
för hvarje särskilt läroverk utsätter. Vid denna pröfning
närvare, jämte censorerna, äfven eforus eller inspektor samt minst tre andra
aktade, insiktsfulla och ojäfviga män, dem eforus till vittnen utser.
§ 5-
för lärjungar, tillhörande realgymnasiet, anordnas skriftlig pröfning i modersmålet,
tyska, engelska, matematik och fysik, och skall pröfningen i hvarje ämne
försiggå på särskild, för densamma bestämd dag. Profven skola utgöras af:
1) en svensk uppsats öfver ett bland flere uppgifna ämnen;
2) en öfversättning från svenska till tyska eller, om lärjunge så önskar, en
på tyska författad uppsats öfver ett lättare ämne;
3) en öfversättning från svenska till engelska eller, om lärjunge så önskar,
en på engelska författad uppsats öfver ett lättare ämne;
4) ett matematiskt arbete;
5) ett fysikaliskt arbete.
§ 6.
Eör lärjungar, tillhörande latingymnasiet, anordnas skriftlig pröfning i modersmålet,
latin, tyska och matematik, och skall pröfningen i hvarje ämne försiggå på
särskild, för densamma bestämd dag. Profven skola utgöras af:
1) en svensk uppsats öfver ett bland flere uppgifna ämnen;
2) en öfversättning från latin till svenska;
FÖRSLAG TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
343
3) en öfversättning från svenska till tyska eller, om lärjunge så öhskär, en
på tyska författad uppsats öfver ett lättare ämne;
4) ett matematiskt årbete.
§ 7-
1. För den svenska uppsatsen må intet hjälpmedel begagnas; däremot må
för öfversättningen från latin till svenska samt för profven i tyska och engelska
användas af chefen för Ecklesiastikdepartementet bestämda ordböcker, såväl från
svenska till det främmande språket som från det främmande språket till svenska,
samt för de matematiska och de fysikaliska arbetena logaritmiska tabeller.
2. Lärjunge, som använder andra hjälpmedel, än här äro medgifna, eller
som anlitar annans hjälp eller lämnar hjälp åt annan, har förverkat rättigheten att
i den påbörjade examen vidare deltaga, hvarom det åligger rektor att före den
skriftliga pröfningens början erinra lärjungarne.
§ 8.
1. För utarbetandet af den svenska uppsatsen samt af öfversättningen från
latin medgifves till hvartdera en tid af sex timmar, för profvet i hvartdera af de
främmande lefvande språken fyra timmar, för det matematiska arbetet sex timmar
samt för det fysikaliska arbetet fem timmar, häri dock ej inräknad den tid, som
åtgår till uppgifternas delgifvande åt lärjungarne.
2. Är arbetet vid den föreskrifna tidens utgång icke afslutadt, må det ändock
till pröfning upptagas och jämväl kunna godkännas, om det i sitt ofullbordade
skick anses däraf förtjänt; börande dock, för att kunna godkännas, det matematiska
arbetet nöjaktigt behandla minst tre och det fysikaliska minst två af de förelagda
uppgifterna.
§ 9-
1. De skriftliga arbetena genomses och rättas af de lärare, som inom gymnasiets
högsta ring undervisa i de ämnen, till hvilka dessa arbeten höra. Hvarje
särskild! arbete pröfvas och bedömes därefter samfäldt af den lärare, som genomsett
och rättat detsamma, och en lärare, som läroverkskollegiet inom sig utsett;
uppstå dem emellan olika meningar, tillkallas rektor eller, om han redan deltagit
344
GYMNASIETS ORGANISATION.
i pröfningen, en annan, af kollegiet utsedd lärare, och'' galle den mening, som
den sålunda tillkallade biträder.
2. Öfver bedömandet af de skriftliga arbetena före rektor protokoll, hvilket
af honom och vederbörande lärare undertecknas.
3. Såsom betyg användes något af uttrycken: Berömlig, Med utmärkt
beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd,
Icke godkänd.
§ 10.
Inom två veckor, sedan de till den skriftliga pröfningen hörande arbeten
blifvit af lärjungarne afslutade, skola dessa arbeten tillika med det vid deras bedömande
förda protokoll äfvensom uppgift om de åt lärjungarne under de tre näst
föregående läseterminerna tilldelade vitsord af rektor insändas till Ecklesiastikdepartementet
för att hållas vederbörande censorer till hända.
é
$ 11.
1. Lärjunge å realgymnasiet, som erhållit minst betyget godkänd för den
svenska uppsatsen samt därjämte antingen minst betyget godkänd för det matematiska
arbetet och ett annat skriftligt prof eller för det fysikaliska arbetet och profven i båda
de främmande språken eller minst betyget med beröm godkänd för profven i båda
de främmande språken, äger att undergå muntlig pröfning å därför bestämd tid.
2. Lärjunge å latingymnasiet, som erhållit minst betyget godkänd för #den
svenska uppsatsen och två andra skriftliga prof, äger att undergå muntlig pröfning
å därför bestämd tid.
§ 12.
Vid den muntliga pröfningen skola till censorernas kännedom tillhandahållas
lärjungarnes under senaste läsåret utförda skriftliga arbeten och arbeten i teckning
samt deras växtsamlingar.
§ *3-
1. Ordning för den muntliga pröfningen bestämmes af vederbörande censorer
i samråd med läroverkets rektor; dock må icke pröfningen för någon lärjunge
utsträckas utöfver en dag, ej heller utöfver sex timmar.
FÖRSLAG TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN. 345
2. Censorerna bestämma, i hvilka af fjärde ringens läroämnen pröfning skall
verkställas, börande denna för hvarje lärjunge omfatta minst sex af de å nämnda
rings timplan upptagna läroämnen.
3. Lärjunge, som tillhör främmande trosbekännelse och varit frikallad från
deltagande i kristendomsundervisningen, vare befriad från pröfning i kristendomskunskap,
men vare skyldig att före den muntliga pröfningens början till rektor aflämna
skriftlig redogörelse för den undervisning, han åtnjutit i religionskunskap,
samt intyg öfver sina insikter i detta ämne; börande detta intyg vid bedömandet
af lärjungens examen i dess helhet hafva samma verkan som eljest betyget godkänd
i kristendom.
4. Lärarne i fjärde ringen verkställe, enhvar i sitt läroämne, den muntliga
pröfningen inom det omfång, som af censor bestämmes, ägande censor jämväl,
därest han så för godt finner, att pröfningen eller någon del däraf själf öfvertaga;
och bör denna pröfning hufvudsakligen hafva till föremål de i gymnasiets tvenne
högsta ringar genomgångna lärostycken.
§ M
1.
Sedan den muntliga pröfningen blifvit förrättad, afgifvas öfver lärjungens
insikter i samtliga vid hans anmälan uppgifna läroämnen betyg af vederbörande
lärare; och bör härvid hänsyn tagas såväl till den skriftliga pröfningen, där sådan
i ämnet förekommit, som till lärjungens förut och hufvudsakligen under de båda
sista läsåren ådagalagda kunskaper.
2. Häröfver före rektor protokoll, och skola i detsamma jämväl upptagas:
de vitsord, som tilldelats lärjunge i den skriftliga pröfningen; det betyg i geografi
äfvensom, därest lärjunge anmält sig till examen i grekiska, det betyg i matematik och
teckning, som han vid flyttning till tredje ringen erhållit; af vederbörande lärare afgifna
betyg i teckning, gymnastik och vapenöfning samt musik för lärjunge, spm i fjärde
ringen i dessa ämnen åtnjutit undervisning; af läroverkskollegiet afgifna vitsord
öfver flit och uppförande, företrädesvis afseende de sista läsåren.
3. Såsom betyg användas:
för läro- och öfningsämnen: de i § 9 mom. 3 angifna uttryck;
för flit: Mycket god, God, Mindre god;
för uppförande: Mycket godt, Godt, Mindre godt, Klandervärdt.
44
346
GYMNASIETS ORGANISATION.
, § IS
1.
Om lärjunge erhållit betyget godkänd eller däratöfver i minst nio af de
å fjärde ringens timplan upptagna läroämnen eller i åtta af dessa ämnen och i
detta senare fall de tvenne återstående läroämnena å timplanen tillsammans ej upptaga
mer än sex veckotimmar, skall han i examen godkännas, såvida ej mer än
halfva antalet af censorerna finna honom böra på grund af bristande insikter och
mogenhet underkännas. Har lärjunge blifvit af censor underkänd, skola skälen härtill
upptagas i protokollet. Vid examens bedömande må ingen hänsyn tagas till under
.
betyg i filosofisk propedeutik och öfningsämnen.
2. Examensprotokollet skall underskrifvas af läroverkets rektor och censorerna
samt inom en månad efter pröfningens afsilande af eforus i afskrift insändas
till Ecklesiastikdepartementet jämte det yttrande, hvartill han finner sig föranlåten.
§ 16.
För lärjunge, hvars examen blifvit godkänd, utfärdas af rektor betyg i enlighet
med fastställdt formulär. Betyget påtecknas af eforus eller den, som äger att
hans person företräda.
§ 17 •
Lärjunge, som enligt § 1 varit berättigad att anmäla sig till undergående
af studentexamen å den i samma § utsatta tid, men under vårterminen sådan examen
icke undergått eller i densamma icke blifvit godkänd, må, i händelse han önskar
att under höstterminen aflägga denna examen, före den 1 s september därom göra
anmälan hos vederbörande rektor, på sätt ofvan är stadgadt; och åligger det rektor
att före samma månads slut till Ecklesiastikdepartementet insända förteckning på dem,
som sig sålunda anmält, jämte uppgift på deras examensämnen; ankommande det
på chefen för nämnda departement att utsätta tid och ort för pröfningen, i afseende
hvarpå ofvan meddelade föreskrifter skola i tillämpliga delar tjäna till efterrättelse.
§ 18.
Godkänd studentexamen medför icke allenast behörighet att utan ytterligare
pröfning varda såsom studerande vid universitetet inskrifven utan därjämte, därest
ej annorlunda framdeles varder stadgadt, de öfriga rättigheter och förmåner, som
hittills åtföljt godkänd mogenhetspröfning.
FÖRSLAG TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
347
Examen för lärjungar från enskild undervisning.
§ 19-
För lärjungar, som åtnjutit enskild undervisning och önska aflägga studentexamen,
anordnas sådan tvenne gånger om året, nämligen vid slutet af såväl vårterminen
som höstterminen.
§ 20.
1. Anmälan till examen skall skriftligen göras inom den tid, som i §§ 3
och 17 är stadgad, hos rektor vid det högre allmänna läroverk, där examinanden
önskar undergå den skriftliga pröfningen. Vid denna anmälan skall examinanden
foga vederbörande prästerskaps intyg om ålder och god frejd, uppgift om bostad,
redogörelse för sina studier under de fyra sista åren och den undervisning, han
därvid begagnat, samt uppgift å de ämnen och kurser, i hvilka han önskar blifva
pröfvad, äfvensom, därest han inom de två sista åren bevistat offentligt läroverk,
vederbörligt afgångsbetyg därifrån.
2. Den, som anmäler sig till examen, skall antingen genom betyg från
gymnasiets andra ring eller ock genom intyg öfver pröfning, i tillämpliga delar
verkställd i den ordning, som i §§ 27 och 28 för fyllnadspröfning är stadgad,
styrka, att han i geografi och, därest han anmält sig till undergående af pröfning
i grekiska, jämväl i matematik blifvit inom de tre sista åren pröfvad och godkänd
enligt fordringarna för flyttning till gymnasiets tredje ring.
3. Den, som önskar komma i åtnjutande af den rätt till befrielse från
pröfning i ett eller tvenne läroämnen, hvilken enligt bestämmelserna för valfriheten i
§§ ... af stadgan för rikets allmänna läroverk tillkommer lärjunge å gymnasiet,
skall, på sätt i näst föregående moment säges, styrka, att han i de å fjärde ringens
timplan upptagna läroämnen, i hvilka han önskar befrias från examen, blifvit inom
de tre sista åren pröfvad och godkänd enligt fordringarna för flyttning till tredje ringen.
4. Den, som vill undergå examen, skall vid anmälan erlägga 20 kronor,
hvilka af rektor till Statskontoret insändas, vid den skriftliga pröfningen 10 kronor,
hvilka skola öfversändas till rektor vid det läroverk, dit examinand enligt §21
blifvit för muntlig pröfning hänvisad, samt före den muntliga pröfningen 20 kronor.
34»
GYMNASIETS ORGANISATION.
varande de bägge senare afgifterna afsedda att fördelas mellan de lärare, som i
pröfningarna deltagit.
5. Uppgift på de i vederbörlig ordning anmälda och på deras examensämnen
jämte deras anmälningshandlingar aflämne rektor, då han insänder den i
§§ 3 och 17 föreskrifna förteckning.
§ 21.
Lärjungar från enskild undervisning skola undergå samma skriftliga pröfning
som läroverkens lärjungar, men skild, mera omfattande muntlig pröfning. Den
förra skall anställas vid det läroverk, där anmälan skett, den senare vid det läroverk,
som för hvarje examinand af chefen för Ecklesiastikdepartementet bestämmes.
§ 22.
Sedan de skriftliga profven blifvit fullgjorda, skola de ofördröjligen insändas
till rektor vid det läroverk, dit examinand för muntlig examen hänvisats; och skola
sagda prof därstädes af vederbörande lärare rättas och bedömas.
§ 23.
Sedan de skriftliga profven blifvit bedömda, skall rektor vid det läroverk,
där detta skett, underrätta examinand om utgången af den skriftliga pröfningen
samt om tiden för det muntliga förhöret.
§ 24.
1. Vid bestämmandet af ordningen för den muntliga pröfningen skall tiden
för examen så beräknas, att minst en half timme i hvarje läroämne anslås till pröfning
af en eller två lärjungar; dock må icke för någon lärjunge förhöret utsträckas
utöfver två dagar, ej heller utöfver sex timmar hvardera dagen.
2. Förhöret skall omfatta samtliga å fjärde ringens timplan upptagna läroämnen,
äfvensom, därest examinand så önskar, filosofisk propedeutik, och skall afse
gymnasiets lärokurser, dock att sådan lärjunge, som i § 20 mom. 3 nämnes, är
från pröfning i bortvalda ämnen fritagen.
3. Det muntliga förhöret förrättas af lärarne i gymnasiets fjärde ring eller,
om parallella afdelningar af denna ring finnas, af dem bland nämnda lärare, som
rektor bestämmer.
FÖRSLAG TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
349
4. Lärjunge från enskild undervisning äger att, om han så önskar, före
den muntliga pröfningens början förete af vederbörande lärare vid högre allmänt
läroverk afgifvet vitsord i teckning, gymnastik och vapenöfning samt musik.
5. I protokollet öfver den muntliga pröfningen upptagas: betyg öfver den
skriftliga och muntliga pröfningen; de i § 20 mom. 2 omförmälda vitsord; företedda
vitsord i teckning, gymnastik och vapenöfning samt musik.
§ 25.
För examen med lärjungar från enskild undervisning gäller för öfrigt i
tillämpliga delar hvad ofvan är stadgadt om examen med läroverkens lärjungar;
dock må examinand, som i något ämne visat sig icke hafva inhämtat insikter, motsvarande
dem, hvilka fordras för flyttning till tredje ringen, ej i examen godkännas.
F yllnadspröfning.
§ 26.
Den, som aflagt godkänd studentexamen, äger rätt dels att i ämne, däri
han i examen ej erhållit godkändt betyg, undergå fyllnadspröfning å hvilkendera
linjen han önskar, dels att, om han aflagt studentexamen på latingymnasiet, undergå
fyllnadspröfning å realgymnasiets kurser i ettdera eller flere af ämnena engelska,
matematik, fysik och kemi.
§ 27.
Denna pröfning skall, efter anmälan hos rektor vid något af de högre allmänna
läroverken, anställas af lärare, som undervisar i fjärde ringen, å den tid
och i den ordning, som rektor efter samråd med sagde lärare bestämmer. Betyg
öfver dylik pröfning skall antecknas i lärarekollegiets protokoll och genom utdrag
därur den examinerade meddelas.
§ 28.
Den, som anmäler sig till fyllnadspröfning, skall härvid erlägga sex kronor
för hvarje ämne, i hvilket han önskar sådan pröfning undergå, såvida i detta ämne
skriftligt prof erfordras, eljest tre kronor; och äro dessa afgifter afsedda att tilldelas
vederbörande lärare.
35°
GYMNASIETS ORGANISATION.
Formulär till betyg öfver undergången studentexamen å realgymnasium.
N. N., som, född den ... 18 . . . i . . . (stad eller socken och län), intogs
. . . terminen 19 . . . i N. N. högre allmänna läroverk, där han i gymnasiets
fjärde ring tillbragt. . . läseterminer, har vid den i enlighet med föreskrifterna i
stadgan för rikets allmänna läroverk anställda och denna dag afslutade studentexamen
å realgymnasiet erhållit följande vitsord:
för den svenska uppsatsen
„ det skriftliga profvet i tyska språket
„ det skriftliga profvet i engelska språket
,, det matematiska arbetet
„ det fysikaliska arbetet
„ insikter i kristendom
,, ,, ,, modersmålet
,, ,, ,, tyska språket
,, „ ,, engelska språket
,, ,, ,, franska språket
,, ,, ,, historia
„ „ „ geografi (vid flyttning till tredje ringen)
,, ,, „ matematik
,, ,, ,, naturhistoria
„ „ „ fysik
„ „ „ kemi
„ ,, ,, filosofisk propedeutik
,, färdighet i teckning
,, „ ,, gymnastik och vapenöfning
„ „ „ musik
och har N. N. ådagalagt... flit samt. . . uppförande. På grund häraf har den af
N. N. aflagda examen blifvit gillad och godkänd, hvilket härmed till bevis meddelas.
N. N. (läroverksstaden) den ... 19 . . .
N. N.
Rektor vid N. N. högre allmänna läroverk.
(Kollegiets sigill).
FÖRSLAG TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
35
Anm. i. Har lärjunge vid läroverket begagnat sin i §§ . . . af stadgan
för rikets allmänna läroverk omförmälda rätt att bortvälja å timplanen upptaget
ämne, skall vid ämnets rubrik i betyget angifvas, när bortval ägt rum, till
exempel »tyska språket, bortvaldt vid flyttning till tredje ringen».
Anm. 2. Vid utfärdande af examensbetyg för den, som åtnjutit enskild
undervisning, iakttages:
att ordet »som» på första raden, orden »intogs . . . läseterminer» samt orden
»och har . . . uppförande» uteslutas;
att, därest den examinerade begagnat den honom i § 20 mom. 3 af
stadgan för studentexamen tillförsäkrade rätt till befrielse från pröfning i ett eller
två å timplanen upptagna läroämnen, detta i betyget angifves genom att till ämnets
rubrik foga ordet »bortvaldt».
GYMNASIETS ORGANISATION.
352
Formulär till betyg öfver undergången studentexamen å latingymnasium
a) utan grekiska.
N. N., som, född den . . . 18 . . . i . . . (stad eller socken och län), intogs
. . . terminen 19 . . . i N. N. högre allmännna läroverk, där han i gymnasiets
fjärde ring tillbragt . . . läseterminer, har vid den i enlighet med föreskrifterna i
stadgan för rikets allmänna läroverk anställda och denna dag afslutade studentexamen
å latingymnasiet erhållit följande vitsord:
för den svenska uppsatsen
„ öfversättningen från latinska språket''
„ det skriftliga profvet i tyska språket
,, det matematiska arbetet
„ insikter i kristendom
,, ,, ,, modersmålet
„ „ „ latinska språket
„ „ „ tyska språket
„ „ „ engelska språket
„ „ „ franska språket
„ „ „ historia
„ „ „ geografi (vid flyttning till tredje ringen)
„ „ „ matematik
„ „ „ naturhistoria
„ „ „ fysik
,, „ „ filosofisk propedeutik
„ färdighet i teckning
,, „ . ,, gymnastik och vapenöfning
„ „ „ musik
och har N. N. ådagalagt... flit samt. . . uppförande. På grund häraf har den af
N. N. aflagda examen blifvit gillad och godkänd, hvilket härmed till bevis meddelas.
N. N. (läroverksstaden) den ... 19 . . .
N. N.
Rektor vid N. N. högre allmänna läroverk.
(Kollegiets sigill).
Anm. 1—2. Se anm. 1—2 å sid. 351.
FÖRSLAG TILL stadga för studentexamen.
353
Formulär till betyg öfver undergången studentexamen å latingymnasium
b) med grekiska.
N. N., som, född den . . . 18 . . . i . . . (stad eller socken och län),
intogs . . . terminen 19 ... i N. N. högre allmänna läroverk, där han i gymnasiets
fjärde ring tillbragt. . . läseterminer, har vid den i enlighet med föreskrifterna i
stadgan för rikets allmänna läroverk anställda och denna dag afslutade studentexamen
å latingymnasiet erhållit följande vitsord:
för den svenska uppsatsen
„ öfversättningen från latinska språket
„ det skriftliga profvet i tyska språket
,, insikter i kristendom
,, ,, ,, modersmålet
,, ,, ,, latinska språket
,, „ „ grekiska språket
„ „ ,, tyska språket
„ ,, ,, engelska språket
,, ,, „ franska språket
„ „ „ historia
„ ,, ,, geografi (vid flyttning till tredje ringen)
„ „ „ matematik (vid flyttning till tredje ringen)
„ „ ,, naturhistoria
„ „ „ fysik
,, ,, ,, filosofisk propedeutik
,, färdighet i teckning (vid flyttning till tredje ringen)
„ „ „ gymnastik och vapenöfning >
„ „ „ musik
och har N. N. ådagalagt ... flit samt . . . uppförande. På grund häraf har den af
N. N. aflagda examen blifvit gillad och godkänd, hvilket härmed till bevis meddelas.
N. N. (läroverksstaden) den ... 19 . . .
N. N.
Rektor vid N. N. högre allmänna läroverk.
(Kollegiets sigill).
Anm. 1—2. Se anm. 1—2 å sid. 351.
*
45
Grunder till stadga för studentexamen.
I studentexamen har kommittén ansett sig böra föreslå flere ganska betydande
förändringar.
En del af dessa äro mer eller mindre omedelbara konsekvenser af de förändringar
i läroverkens organisation, timplan och lärokurser, hvilka kommittén förordat.
Bland dessa må särskildt påpekas den franska skrifningens borttagande, tysk
skrifnings införande såsom obligatorisk för alla lärjungar och modersmålets upptagande
bland ämnen, som kunna förekomma i den muntliga examen.
Andra förändringar sammanhänga med förslaget om en viss, begränsad valfrihet
i gymnasiets bägge öfverstå ringar. Häraf har blifvit en naturlig följd, att en mot
valfriheten svarande begränsning måste göras i minimifordringarna för examens godkännande.
Slutligen bar kommittén velat inrätta examen så, att omdömet öfver densamma
måtte varda så litet som möjligt beroende af tillfälligheter och så mycket som möjligt
motsvara lärjungens verkliga ståndpunkt. Därför har beträffande läroverkens egna
lärjungar ansetts lämpligt stadga, att hänsyn äfven bör tagas till föregående kännedom
om dem, och åt privatister har kommittén sökt bereda längre tid för deras examen.
Dessa liksom andra, mindre förändringar motiveras särskildt vid hvarje paragraf,
där de förekomma.
Examen för läroverkets lärjungar.
§ i.
Den i nu gällande stadga använda benämningen mogenhetsprövning har blifvit
införd på förslag af 1890 års skollagskommitté, hvilken i likhet med 1870 och
1874 års kommittéer ansåg den förutvarande benämningen afgängsexamen vara
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
355
mindre exakt. Ingendera af dessa benämningar har emellertid lyckats vinna burskap
i det allmänna språkbruket, utan både inom och utom läroverken begagnas fortfarande
i regeln det gamla namnet studentexamen. Kommittén anser därför lämpligt
att detta namn äfven i stadgan användes, så mycket hellre som den nuvarande
benämningen mogenhetspröfning synes kommittén vara mindre adekvat, enär den
egenskap, som i allmänhet betecknas med ordet mogenhet, vanligen i ganska ringa
grad är till finnandes hos dem, som aflägga denna examen.
Då enligt kommitténs förslag läroverk sstadgan skulle komma att för hvarje
särskild^: ämne angifva det mål, hvartill gymnasiets undervisning skall leda, och då
det är studentexamens uppgift att utgöra en kontroll öfver att detta mål verkligen
blifvit uppnådt, har kommittén ansett lämpligt att redan här angifva detta. Därför
har ock kommittén uteslutit dels de kvalitativa bestämmelser rörande de skriftliga
profven, hvilka ingå i nu gällande stadgas § 6, dels ock hvad i samma stadgas
§ 10 mom. i angifves såsom den muntliga pröfningens ändamål.
§§ 5-8-
Den i nu gällande stadgas § 4 mom. 2 intagna bestämmelsen, att den skriftliga
prof ningen skall fördelas på fyra till sex dagar, har tillkommit på förslag af 1890
års skollagskommitté, hvilken såsom skäl anförde, att erfarenheten visat olämpligheten
af två skriftliga profs förläggande till samma dag. Då kommittén, som delar denna
uppfattning, föreslagit, att reallinjens skriftliga prof i matematik skall så reduceras,
att det hädanefter lämpligen bör utföras på en enda dag, borde i öfverensstämmelse
härmed stadgas, att den skriftliga pröfningen fördelas på fyra till fem dagar. Men
då en föreskrift af denna form icke tydligt anger, hvad som därmed åsyftas, har
det synts kommittén bättre att i §§ 5 och 6 intaga den uttryckliga bestämmelsen,
att den skriftliga pröfningen i hvarje ämne skall försiggå på särskild, för densamma
bestämd dag.
I fråga om den matematiska skrifningen å realgymnasiet har kommittén
föreslagit en förändring i den nuvarande anordningen, i syfte att åstadkomma någon
inskränkning i den rent geometriska problemlösningen i de högsta klasserna, där
densamma tager mycken tid i anspråk utan att för flertalets utveckling hafva eu
motsvarande betydelse. Härmed har kommittén icke velat förneka problemlösningens
behöflighet för ett rätt bedrifvande af den geometriska undervisningen. Det gifves
för visso intet bättre medel att i detta ämne öfva lärjungarne till själfverksamhet samt
sålunda gifva deras insikter klarhet, säkerhet och mognad än att, med noggrant aktgifvande
på deras krafter och den utveckling, de vunnit, förelägga dem öfningsuppgifter,
som ansluta sig till och utgöra en tillämpning af de satser, som i läroboken
inhämtats. Därför bör ock lösning af geometriska problem förekomma i alla de
klasser, där den utgör ett naturligt komplement till undervisningen. Men enligt nu
gällande undervisningsplan för reallinjen afslutas kursen i elementär plangeometri
GYMNASIETS ORGANISATION.
35&
med öfre sjette klassen, och därför stå också de fortsatta öfningarna i rent geometrisk
problemlösning, som måste bedrifvas i de båda högsta årsklasserna, i ett skäligen löst
sammanhang med lärjungarnes öfriga matematiska studier. Häri torde man få söka
förklaringen därtill, att det enligt mången lärares erfarenhet visat sig'' svårt att för
dessa öfningar vinna ett mera allmänt intresse. De hafva egentligen endast af
sådana lärjungar, som äga bestämd fallenhet och håg för ämnet, omfattats med
någon högre grad af lifaktighet, medan de för det öfvervägande flertalet väsentligen
tett sig såsom en nödvändig förberedelse till den förestående skriftliga mogenhetspröfningen.
Vid åtskilliga läroverk hafva de ifrågavarande öfningarna ordnats såsom
en systematisk undervisning i metoder för geometriska problems lösning; men det
torde kunna sägas, att behållningen det oaktadt endast för de mest intresserade
lärjungarne varit af nämnvärd betydelse, medan den i fråga om det stora flertalet
icke motsvarat de för ändamålet gjorda uppoffringarna af tid och arbete.
Då äfven efter kommitténs förslag till undervisningsplan kursen i elementär
plangeometri afslutas med andra ringen och öfningarna i geometrisk problemlösning i
de båda högsta ringarna alltså fortfarande skulle sakna organiskt samband med öfriga
delar af den matematiska kursen, är det af ofvan anförda skäl kommitténs mening, att
dessa öfningar böra väsentligen inskränkas. Men en sådan inskränkning anser kommittén
icke vara möjlig att genomföra, så länge i mogenhetspröfningen fordras en
särskild geometrisk skrifning. Visserligen är sant, att enligt nu gällande föreskrifter en
lärjunge kan godkännas för sitt matematiska arbete, äfven om han nöjaktigt behandlat
blott en enda af de förelagda geometriska uppgifterna, och att bland dessa alltid
plägar finnas en eller annan af ganska lätt beskaffenhet äfvensom ett par uppgifter i
analytisk geometri. Det kan sålunda tyckas, att äfven under nuvarande förhållanden
undervisningen i geometri i de båda högsta årsklasserna borde kunna väsentligen
inskränkas till den analytiska geometrien, och att den rent geometriska problemlösningen
icke behöfde taga så synnerligen mycket tid i anspråk. Men erfarenheten
ger ett motsatt vittnesbörd. Så länge det i mogenhetsexamen finnes en särskild
geometrisk skrifning, i hvilken flertalet uppgifter tillhöra den rena geometriens område,
kan icke undvikas, att ganska mycket arbete äfven i de högsta klasserna nedlägges
på öfningar i sådana uppgifters lösning.
Kommittén föreslår därför, att i studentexamen å realgymnasiet hädanefter
endast må anordnas en matematisk skrifning. I likhet med hvad nu är fallet på
latinlinjen, torde man till denna skrifning lämpligen böra anslå en tid af sex timmar
och för godkändt betyg fordra nöjaktig behandling af tre bland de förelagda uppgifterna.
Om dessa inalles blifva åtta till antalet, kunna bland dem inrymmas, utom
sådana uppgifter, som för närvarande tillhöra den algebraiska skrifningen, äfven ett
par uppgifter i analytisk geometri samt något enstaka rent geometriskt problem af
icke alltför svår beskaffenhet. Det är nämligen icke kommitténs mening att söka
helt och hållet afskaffa öfningarna i geometrisk problemlösning i realgymnasiets båda
högsta ringar, utan endast att på ett effektivt sätt minska det tryck, som den särskilda
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
357
geometrisk mogenhetsskrifningen hittills utöfvat. Liksom kommittén å ena sidan
är öfvertygad, att en uppdrifven färdighet i geometrisk problemlösning, äfven om en
sådan kunde bibringas flertalet lärjungar, i och för sig har ett ganska ringa värde till
och med för dem, som i framtiden skola fortsätta sina matematiska studier, så kan
å andra sidan icke förnekas, att lärjungar finnas, hvilka just för uppgifter af denna
art hafva ett alldeles särskildt intresse, och hvilkas geometriska fantasi och kombinationsförmåga
genom sådana uppgifters lösning och diskussion kunna i ganska hög grad
utvecklas. Därför hafva ock geometriska öfningssatser upptagits i undervisningsplanen
för tredje ringen; men det har därvid afsetts, att lösning af dylika uppgifter dels
borde förekomma mera sparsamt än nu, dels icke borde fordras af andra lärjungar
än dem, som däraf äro intresserade. Det är för deras uppmuntran, som kommittén
anser önskvärdt, att bland uppgifterna för den matematiska skrifningen äfven må
förekomma något rent geometriskt problem.
Äfven med afseende på den fysikaliska skrifningen föreslår kommittén eu förändring
af den nuvarande anordningen. Som bekant föreslog 1890 års skollagskommitté,
att de skriftliga arbetena i matematik och fysik icke vidare, såsom dittills
varit fallet, skulle bedömas med gemensamt betyg, utan att den fysikaliska skrifningen
måtte få en själfständig ställning. Denna förändring blef ock i 1895 års
stadga angående mogenhetsexamen till allmän belåtenhet genomförd. Då ifrågavarande
-kommitté sålunda tilldelat den fysikaliska skrifningen en större betydelse, ansåg den
sig ock böra fordra lösandet af tvenne uppgifter i stället för en och höjde därför
den till denna skrifning anvisade tiden från tre timmar till fyra. Då emellertid samma
kommitté minskat den åt ämnet anslagna undervisningstiden, fann den sig, på yrkande
af ett par läroverkskollegier, föranlåten att i sitt förnyade betänkande af år 1894
återtaga de båda sistnämnda förslagen; och i öfverenstämmelse härmed blef ock a
1895 års stadga för mogenhetsexamen bestämdt, att tiden för denna skrifning fortfarande
skulle vara tre timmar, och att för godkändt betyg skulle fordras lösandet
af blott en uppgift.
Då i nu föreliggande förslag till undervisningsplan fysikens timtal på realgymnasiet
blifvit ej obetydligt ökadt, anser sig kommittén böra återupptaga det
yrkandet, att i den fysikaliska skrifningen måtte fordras lösning af tvenne uppgifter.
Kommittén har så mycket mindre tvekat att vidtaga denna förändring, som den
matematiska skrifningen enligt dess förslag blifvit väsentligen inskränkt.
Med afseende på den tid, som bör anslås åt den fysikaliska skrifningen, anser
kommittén fem timmar vara lämpligast. Det må visserligen vara sant, att de förelagda
uppgifterna kanhända icke alltid fordra någon längre numerisk räkning; men
det bör å andra sidan tagas i betraktande, att lärjungen, för att på ett tillfredsställande
sätt kunna behandla en uppgift, måste noggrant tänka sig in i det fysikaliska förlopp
eller den experimentella anordning, som ligger till grund för beräkningen. Det är
härigenom och icke genom själfva räkningen, som lärjungen skall visa sina fysikaliska
kunskaper; och då han, om två uppgifter af honom fordras, i regeln nödgas
35»
GYMNASIETS ORGANISATION.
att genomföra en sådan tankegång på två ganska skilda områden af fysiken, torde
en tid af fem timmar icke kunna anses vara öfverflödigt lång. Dessutom böra skickliga
lärjungar, som kunna och vilja lösa flertalet af de förelagda uppgifterna, icke,
såsom nu är fallet, hafva tiden så knappt tillmätt, att det för dem möter stor svårighet
att utföra arbetet med vederbörlig omsorg.
Med afseende på det skriftliga profvet i fysik vill kommittén för öfrigt endast
uttala sin förvissning, att, såsom hittills i regeln varit fallet, uppgifter komma att
gifvas i tillräckligt antal och tillhörande olika områden af den fysikaliska kursen samt af
sådan beskaffenhet, att deras matematiska behandling icke erbjuder större svårigheter.
§ 7 mom. i.
På grund af § 7 inom. 1 i stadgan angående mogenhetspröfning har chefen
för Ecklesiastikdepartementet i cirkulär af den 10 september 1895 bestämt, Indika
ordböcker lärjungarne få använda vid de skriftliga profven i främmande lefvande
språk. Förmodligen i syfte att göra bestämmelsen om grammatikens uteslutande
från den skriftliga pröfningen fullt effektiv, har departementschefen i detta cirkulär
endast tillåtit användandet af ordböcker från svenska till de främmande språken.
I likhet med sektionen för främmande lefvande språk vid i5:de allmänna svenska
läraremötet i Karlstad anser kommittén en dylik inskränkning i lärjungarnes rätt icke
motiverad och föga lämplig. För profvets effektivitet har uteslutandet af ordböcker
från det främmande språket så godt som ingen betydelse. Den lärjunge, som saknar
nödiga förutsättningar — i första hand ett väl inlärdt språkmaterial och en uppodlad
språkkänsla — skrifver dåligt, huru många och hurudana ordböcker han än får använda.
Den åsyftade bestämmelsen är vidare olämplig, emedan, vid en rätt ordnad öfversättning
från svenska, ordboken från det främmande språket kan anses lika behöflig som
ordboken till detsamma. De enskilda ordens betydelsenyanser, böjning och konstruktion
— frågor, för hvilka ordböcker från de främmande språken vanligen tillgripas —
kunna icke alltid konstrueras fram ur »språkets allmänna lagar». Ett faktum är
ock, att äfven den, som är långt mera språkkunnig än läroverkens lärjungar, minst
kan undvara de hjälpmedel, hvilka dessa enligt nämnda cirkulär ej få använda.
Härtill kommer, att behofvet af dylika ordböcker blir större, i samma mån
undervisningen får den imitativa läggning, kommittén förordat. Vid utarbetandet
af en »uppsats öfver ett lättare ämne» är ordbok från det främmande språket ett
naturligare hjälpmedel än vare sig grammatik eller ordbok till språket i fråga.
§ 11.
Vid bestämmande af grunderna för examens godkännande inställer sig själfmant
den frågan, om lärjunge, som användt sin rätt till bortval i hela dess utsträckning,
bör vara godkänd i alla de läroämnen, i hvilka han åtnjutit undervisning, eller om
sådan lärjunge skulle kunna godkännas med underbetyg i något af dessa ämnen. Till
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
359
stöd för detta senare alternativ har man vid frågan om villkoren för tillträde till den
muntliga pröfningen hänvisat till nu gällande bestämmelser, enligt hvilka en examinand
i vissa fall kan godkännas med underbetyg i ett, till och med två skriftliga prof.
Denna jämförelse förlorar emellertid all betydelse som bevisningsgrund, om man tager
i betraktande, att den föreslagna valfriheten, enligt hvilken lärjunge skulle äga rätt att
två år före examen nedlägga ett ä två ämnen, är att anse som en ersättning för den
mindre effektiva lindring, som nu i examen är medgifven. Och då omfattningen af
denna frihet bestämts med hänsyn till det mått af arbete, som man af lärjungarne bör
kunna utkräfva, skulle en ytterligare eftergift i själfva examen vara skäligen meningslös.
Ett förslag härom skulle nämligen innebära, att kommittén, som förmenar, att
den föreslagna valfriheten är tillräcklig för sitt ändamål, samtidigt indirekt medgifver,
att så icke är förhållandet. Med denna uppfattning har kommittén icke kunnat godkänna
ett vid förhandlingarna i denna fråga framställdt förslag, gående ut därpå, att
lärjunge å realgymnasium skulle erhålla tillträde till den muntliga pröfningen, därest
han vore godkänd för det skriftliga profvet i modersmålet och i två andra ämnen.
Då de ämnen, i hvilka skriftligt prof ingår, äro inalles fem, nämligen modersmålet,
tyska, engelska, matematik och fysik, skulle lärjunge, som bortvalt matematik, enligt
detta förslag godkännas äfven med underbetyg i ett af ämnena tyska, engelska och
fysik, ehuru han enligt bestämmelserna för valfriheten varit skyldig att följa undervisningen
i dessa ämnen.
Enligt kommitténs uppfattning måste lärjunge å realgymnasium, som bortvalt
matematik, vara godkänd i alla de öfriga profven. Lärjunge åter, som icke bortvalt
matematik, kan bortvälja två af de tre ämnena tyska, engelska och fysik, hvadan han,
för att i examen godkännas, bör hafva erhållit betyget godkänd eller därutöfver i
modersmålet, matematik och ett annat ämne. Då emellertid de lärjungar, som icke
eller endast till en del användt sin bortväljningsrätt, ej höra komma i ogynnsammare
läge än de, som användt denna rätt i dess fulla utsträckning, böra villkoren för de
förras godkännande vara desamma som för de senares. Och då man öfver hufvud
taget ej kan uppställa olika stora fordringar på olika lärjungar, böra de föreslagna
minimifordringarna äfven gälla beträffande de lärjungar, som bortvalt andra ämnen än
dem, i hvilka skriftligt prof erfordras.
Inom kommittén har emellertid en sträfvan gjort sig gällande att genom bestämmelser
för valfriheten främja uppkomsten af en nyspråklig bildningslinje äfven
inom realgymnasiet. För vinnande af detta syfte hade det varit önskligt att kunna
medgifva bortval af såväl matematik som fysik. Då emellertid kommittén ej ansett
sig kunna medgifva frihet från skolans undervisning under så många lärotimmar,
som härför erfordrats, och alltså icke på effektivt sätt kunnat tillgodose ofvannämnda
sträfvandcn, har kommittén i stället sökt att genom förslag till bestämmelser för den
skriftliga pröfningens godkännande gå deras intressen till mötes, hvilkas håg ligger
mera åt det språkliga hållet än åt matematik och fysik. För de lärjungar, hvilka sakna
anlag för matematik och därför bortvälja detta ämne, torde skrifningarna i fysik
360
gymnasiets ORGANISATION.
komma att bereda någon svårighet. För att minska denna olägenhet, som tyvärr
icke på något verksammare sätt kunnat undvikas, har kommittén ansett sig böra
föreslå, att lärjunge, som saknar godkändt betyg för både den matematiska och fysikaliska
skrifningen, ändock, såsom för närvarande är medgifvet, må erhålla tillträde
till den muntliga pröfningen, om han med sådan håg och framgång bedrifvit sina
språkstudier, att han erhållit betyget med beröm godkänd eller därutöfver för bägge
profven i de främmande språken.
Bland de ämnen å latingymnasiet, i hvilka kommittén tänkt sig skriftlig
pröfning anordnad, nämligen modersmålet, latin, tyska och matematik, är det förstnämnda
obligatoriskt; af de öfriga kan lärjungen bortvälja ett, men ej flere. På
grund häraf har kommittén i öfverensstämmelse med sin ofvan uttalade uppfattning
föreslagit, att rätt till deltagande i den muntliga pröfningen må å latingymnasiet tillkomma
den, som erhållit minst betyget godkänd för uppsatsen på modersmålet och
två andra skriftliga prof. Den nu förefintliga möjligheten för examinand att vinna
tillträde till muntlig pröfning på godkändt betyg för tvenne skriftliga prof, det ena
en uppsats på svenska, det andra en öfversättning till svenska, bör enligt kommitténs
mening upphöra
§
12.
De skäl, som föranledt kommitténs förslag, att vid den muntliga pröfningen
lärjungarnes under senaste läsåret utförda skriftliga arbeten skola till censorernas
kännedom tillhandahållas, äro angifna i motiveringen till § 14 mom. 1.
Företeendet af lärjungarnes arbeten i teckning är i den nuvarande stadgan ej
påbjudet; men kommittén är öfvertygad, att en föreskrift härom skulle lända lärjungarne
till eggelse och lärarne till uppmuntran samt sprida intresset för detta nyttiga och
viktiga undervisningsämne.
Icke heller företeendet af lärjungarnes växtsamlingar är för närvarande föreskrifvet,
men äger det oaktadt rum vid åtskilliga läroverk och har visat sig medföra
mycket goda resultat, hvadan föreskrift härom ansetts böra i stadgan intagas. Skulle
någon lärjunge äga ett så stort herbarium, att dess uppvisande för censorerna blefve
förenadt med alltför stort besvär, torde vara tillräckligt, att endast en del af detsamma
tillhandahålles.
§ 13 mom. 2.
Enligt nu gällande stadgas § 10 mom. 4 äger censor rätt att för hvarje
examinand efter omständigheterna från den muntliga pröfningen utesluta två läroämnen
inom en för hvarje linje särskildt angifven ämnesgrupp. Denna rättighet,
som icke varit medgifven i någon föregående stadga, infördes på förslag af 1890
års skollagskommitté. Redan 1870 års kommitté föreslog, att befrielse från den
muntliga pröfningen skulle på lärarnes förslag af censorerna såsom en uppmuntran
kunna medgifvas ynglingar, »som under sin tillryggalagda lärotid utmärkt sig för
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
361
flit och kunskaper, och som slutligen genom beskaffenheten af sina vid mogenhetspröfningen
fullgjorda skriftliga arbeten gifvit en bekräftelse på de tidigare vitsord,
de af sina lärare erhållit». Mot detta förslag invände 1874 års kommitté med
rätta, att det skulle »utöfva ett nedslående inflytande, enkanneligen på de examinerande
lärarne, i fall de häste lärjungarne vid pröfningen saknades; hvartill kommer,
att desse senare i de flesta fall icke skulle anse det för en uppmuntran, utan snarare
såsom eu afsaknad att ej få vid sina kamraters sida i nämnda pröfning deltaga».
Denna kommitté föreslog däremot, att censorerna skulle »äga att vid hvarje särskilt
tillfälle efter omständigheterna utesluta ett eller flere bland läroämnena».
Den rätt, som enligt den nu gällande stadgan i detta afseende tillkommer
censorerna, anser kommittén, i nära öfverensstämmelse med hvad 1874 års kommitté
föreslog, böra utsträckas därhän, att den kommer att gälla två ämnen hvilka som helst,
synnerligast som en inskränkning till vissa ämnen alltid komme att i lärjungarnes
ögon gifva dessa ämnen ett sken af att vara af lägre rang. Då enligt kommitténs
förslag en lärjunge kan bortvälja två läroämnen och i sådant fall icke är skyldig att
undergå examen i mer än åtta sådana ämnen, har det ansetts lämpligt att affatta den
ifrågavarande bestämmelsen så, att den muntliga pröfningen bör för hvarje lärjunge
omfatta minst sex läroämnen.
Sedan modersmålet genom kommitténs förslag erhållit en väsentligen stärkt
ställning på gymnasiet genom ökadt timtal alla ringarna igenom och därjämte gjorts
obligatoriskt äfven på valfrihetsstadiet, synas goda skäl tala för att detta ämne må
kunna förekomma i den muntliga pröfningen (jfr. sid. 302).
§ 14 mom. 1.
Att de vitsord, som för närvarande afgifvas i (ten muntliga mogenhetspröfningen
med läroverkens egna lärjungar, kunna sägas utgöra ett ganska tillförlitligt
omdöme om examinandens kunskaper, torde icke så mycket få anses vara en följd
af någon uttrycklig föreskrift i examensstadgan som fastmera af en praxis, som utvecklat
sig vid sidan af densamma. I denna stadgas § it mom. 1 föreskrifves
nämligen på intet sätt, efter hvilka grunder betygen öfver lärjungens insikter i de
olika läroämnena skola bestämmas, under det att rörande mogenhetsförklaringen bestämdt
förordnas, att därvid skall göras afseende såväl på dessa betyg och de lärjungen
under de tre näst föregående läseterminerna tilldelade vitsord som äfven på hans i
den skriftliga och muntliga pröfningen ådagalagda bildning. Då dessa stadganden
emellertid redan nu i de flesta fall torde tillämpas så, att redan vid de särskilda kunskapsbetygens
afgifvande vederbörlig hänsyn tages till nyss anförda omständigheter,
har kommittén härutinnan funnit ett stöd för sin mening rörande önskvärdheten af
en uttrycklig föreskrift om de grunder, som skola följas vid bestämmandet af ifrågavarande
vitsord. Därför har kommittén föreslagit, dels att vid afgifvandet af betyg
öfver lärjungarnes insikter i läroämnena hänsyn bör tagas såväl till den skriftliga
pröfningen, där sådan i ämnet förekommit, som till lärjungarnes förut ocli hufvud
46
-
362
GYMNASIETS ORGANISATION.
sakligen under de båda sista läsåren .ådagalagda kunskaper, dels att vid den muntliga
pröfningen skola till censorernas kännedom tillhandahållas lärjungarnes under senaste
läsåret utförda skriftliga arbeten.
§ 14 mom. 2.
Då undervisningen i geografi skulle afslutas med andra ringen och ämnet i
detta afseende skulle komma att intaga samma ställning som fordom tyska och
naturalhistoria, har kommittén föreslagit, att det vitsord i geografi, som lärjunge
vid flyttningen från andra ringen erhållit, skall upptagas såväl i protokollet öfver
den muntliga pröfningen som äfven i examensbetyget. Däremot torde ej vara
lämpligt att på samma sätt förfara med bortvalda ämnen. Enligt kommitténs
mening böra nämligen de vitsord, som i examensbetyget upptagas, hänföra sig till
det mål, som är uppställdt för gymnasiets undervisning i de olika ämnena, och
angifva kvaliteten af lärjungens kunskaper efter afslutad gymnasiekurs. Så skulle
blifva fallet med det ifrågavarande vitsordet i geografi, men däremot icke med vitsorden
i bortvalda ämnen. Dessutom får den omständigheten ej förbises, att en
lärjunge enligt kommitténs förslag skulle hafva rätt att bortvälja ett ämne antingen
vid inträdet i tredje ringen eller vid inträdet i den fjärde eller vid anmälningen
till studentexamen. Om det nu stadgades, att examensbetyget skulle innehålla
vitsord jämväl i bortvalda ämnen, kunde man tänka sig den ena af följande två
grundsatser tillämpad. Det kunde bestämmas, att dessa vitsord skulle vara antingen
de vid flyttningen till tredje ringen afgifna eller ock de af lärjungen senast erhållna*
Då emellertid båda alternativen vid tillämpningen skulle medföra vissa olägenheter,
anser kommittén detta vara en ytterligare anledning till att inga vitsord i bortvalda
ämnen må i examensbetyget upptagas, i synnerhet som detta icke vållar lärjungen
någon skada. Skulle han af någon anledning behöfva styrka sina kunskaper i ett
af honom bortvaldt ämne, kan detta ske genom företeende af terminsbetyget.
Däremot har kommittén icke funnit några omständigheter lägga hinder i
vägen för att i betyget angifves, på hvilket stadium bortval ägt rum.
Betyg i matematik och teckning för lärjungar, som vid öfvergången till tredje
ringen valt att läsa grekiska, äro enligt kommitténs mening att bedöma på samma
sätt som betyg i geografi och böra därför i examensbetyget upptagas. .
§ 15 mom. 1.
Då det gäller att bestämma villkoren för examens godkännande, uppstår den
frågan, huru man skall förfara med en lärjunge, som blifvit underkänd i båda de
obligatoriska ämnena, kristendom och modersmålet, eller i ett af dem. Kommittén
har visserligen genom sitt förslag, att dessa ämnen skola vara obligatoriska, erkänt
önskvärdheten af att alla lärjungar blifva delaktiga af undervisningen i desamma,
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
363
men kan däremot icke tillmäta dem så stor betydelse, att en lärjunge, som i
dem icke erhållit godkändt vitsord, under alla förhållanden skulle blifva i examen
underkänd. Därför har ock föreslagits, att dessa ämnen för examens godkännande
skola hafva samma betydelse som öfriga läroämnen. I fråga om ämnet kristendom
må påpekas, att dess nuvarande ställning härigenom icke försvagas, enär icke heller
nu godkändt vitsord i detta ämne fordras för examens godkännande. Hvad åter
modersmålet angår, är att märka, att godkändt betyg för den svenska uppsatsen
fortfarande skall fordras, och att ämnet, som hittills icke förekommit i den muntliga
pröfningen, enligt kommitténs förslag i alla händelser får en betydelsefullare
ställning, än det för närvarande intager.
Med undantag däraf, att nämnda ämnen i fråga om deras betydelse för utgången
af pröfningen blifvit likställda med öfriga å timplanen upptagna läroämnen,
har kommittén, vid bestämmandet af villkoren för examens godkännande från lärarnes
sida, strängt tillämpat sin ofvan i motiveringen till § 11 uttalade uppfattning. Häraf
följer, att lärjunge, som saknar godkändt betyg i tre eller flere å timplanen upptagna
läroämnen, under alla förhållanden är underkänd. Saknar han åter godkändt betyg
i två sådana ämnen, kommer det an på huruvida dessa ämnen tillsammans upptaga
mera än sex veckotimmar eller icke. I förra fallet är examinanden underkänd,
i det senare godkänd. Lärjunge, som har betyget godkänd eller därutöfver
i alla ämnen eller i alla utom ett, är likaledes i examen godkänd. Tvenne förändringar,
som häraf blifva en följd, torde böra påpekas, nämligen dels att, sedan
examinatorerna afgifvit sina betyg i de särskilda ämnena, någon omröstning om
examens godkännande från deras sida ej ifrågakommer, dels att examens utgång
icke, såsom för närvarande i vissa fall är stadgadt, göres beroende af »motsvarande
större insikter i ett eller flere andra ämnen».
Antalet kombinationer af två å timplanen upptagna ämnen, i hvilka examinand
kan sakna godkändt betyg, utan att examen därför måste underkännas, äro
enligt nu gällande bestämmelser å real- och B-linjen 3 o, å A-linjen 21. Någon
väsentlig förändring härutinnan förorsakas ej af kommitténs förslag, enligt hvilket
antalet af de ifrågavarande kombinationerna är respektive 32, 27 och 26. Kommitténs
förslag innebär i så måtto en skärpning i examensfordringarna — hvilken
dock motväges af betydande lättnader i andra afseenden, särskildt genom valfriheten —
att lärjunge å realgymnasiet, som saknar godkändt betyg i någon af grupperna
matematik med ett af ämnena tyska, naturhistoria och kemi, samt lärjunge å latingymnasiet,
som saknar godkändt betyg i någon af grupperna latin med ett af
ämnena tyska, engelska och naturhistoria eller matematik med ett af ämnena tyska och
engelska, ovillkorligen skulle i examen underkännas, ehuru sådana lärjungar för
närvarande kunna godkännas. Härvid är dock att märka, att frånsedt kemien, som
för närvarande med orätt räknas till de mindre ämnena, hvilka af censorerna kunna
uteslutas, alla de öfriga såsom andra ämne i ofvannämnda grupper ingående erhållit
en så stärkt ställning, att, med de grunder för examens godkännande, som i nu
364 GYMNASIETS ORGANISATION.
gällande stadga angående mogenhetspröfning äro tillämpade, underbetyg i dessa
ämnesgrupper ej skulle medgifvas.
Då den filosofiska propedeutiken ställts som frivilligt ämne utom timplanen,
har kommittén föreslagit, att vid examens bedömande ingen hänsyn må tagas till
underbetyg i detta ämne. Däremot bör ett godt betyg i filosofi räknas lärjungen
till godo, då censorerna träffa sitt slutliga afgörande.
Äfvenledes torde, åtminstone i tveksamma fall, hänsyn böra tagas till goda
vitsord i öfningsämnena, särskildt teckning, enär öfningsämnena, äfven om de icke
äro af den art, att de i förevarande afseende kunna likställas med öfriga ämnen,
dock måste vara af betydelse för den bildning, läroverken afse att bibringa.
Kommitténs skäl att föreslå, det vitsord för allmän mogenhet ej vidare må
afgifvas, hafva varit följande. Om, såsom stundom skett, detta vitsord endast bestämmes
efter kunskapsbetygen i de olika ämnena och sålunda utgör ett slags
medelbetyg af dessa, har det ingen själfständig betydelse och synes då vara öfverflödigt.
Om åter, såsom vid många läroverk varit sed, det allmänna mogenhetsbetyget
afgifves icke på grund af en sammanräkning af kunskapsbetygen, utan såsom
ett uttryck af lärarnes allmänna uppfattning af lärjungen, så har erfarenheten visat,
att det vid olika läroverk kommer att bestämmas efter mycket olika normer. Då
emellertid nämnda mogenhetsbetyg i vissa fall haft betydelse för lärjungens framtid
— till exempel vid stipendieutdelningar vid universiteten och vid officersaspiranters
anställande i armén — är uppenbart, att på sistnämnda sätt afgifna vitsord kunnat
medföra orättvisor. Slutligen tillkommer det skälet för det allmänna mogenhetsbetygets
afskaffande, att den af kommittén föreslagna valfriheten torde göra det
ännu svårare än hittills att uppställa en lämplig norm för afgifvande af ett sådant
betyg.
Examen för lärjungar från enskild undervisning.
§ 20 mom. 2-3.
Då minimifordringarna för undfående af betyg öfver godkänd studentexamen,
såvidt möjligt, böra vara desamma för alla examinander, vare sig de tillhöra läroverken
• eller ej, har kommittén ansett, att lärjungar från enskild undervisning å
ena sidan böra komma i åtnjutande af den befrielse från pröfning i ett eller tvenne
ämnen, som komma i åtnjutande af den föreslagna valfriheten, men å andra sidan,
som villkor för erhållande af denna förmån, böra styrka, att de uti de ämnen, i
hvilka de i examen ej önska undergå pröfning, inhämtat de kurser, som erfordras
för flyttning till gymnasiets tredje ring. Stadgas icke detta villkor, blir följden med
all sannolikhet den, att det stora flertalet examinander, hvilka ej tillhört läroverken,
komma att i större eller mindre mån försumma de bortvalda ämnena. Då det
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN. 365
emellertid visat sig, att fullkomligt privata intyg icke alltid afgifvits under den känsla
af ansvar, saken kräfver, har kommittén ansett, att sådana lärjungar, som icke genom
terminsbetyg från gymnasiets andra ring kunna styrka sin rätt till bortval, böra,
för att komma i åtnjutande af denna-rätt, pröfvas under den något mera officiella
form, som i fråga om fyllnadspröfning blifvit föreslagen.
Hvad här anförts, har jämväl sin tillämpning på geografien. Garantier måste
finnas för att ämnet ej må helt och hållet försummas. Å andra sidan kan pröfningen
i geografi svårligen förläggas till själfva examen, ty om betyget i ämnet
skall inverka på examensresultatet, blefve nödvändigt att i fråga om examens
godkännande stadga andra bestämmelser för lärjungar från enskild undervisning än
för läroverkens lärjungar.
§ 20 mom. 4.
Afgifternas sammanlagda belopp öfverstiger med 5 kr. de nuvarande. Denna
ökning, som gäller afgiften för den muntliga examen, motiveras till fullo af det
ökade arbete, denna enligt kommitterades förslag skulle förorsaka lärarne. Afgifterna
för studentexamen varda härigenom jämt dubbelt så stora som för realskolexamen.
Då afgiften för den skriftliga pröfniagen lämpligen bör erläggas till rektor
vid det läroverk, där pröfningen äger rum, men däremot synes böra fördelas mellan
de lärare, som granska och bedöma de skriftliga arbetena, bör, i händelse granskningen
äger rum vid annat läroverk än det, där skrifningarna verkställts, rektor vid
det sistnämnda läroverket öfversända afgifterna till vederbörande samtidigt med de
skriftliga arbetenas öfversändande.
§ 21.
Om kommitténs önskemål, att de i examensbetyget upptagna vitsorden i så
ringa mån som möjligt skola röna inflytande af tillfälliga omständigheter, kan genom
nu föreslagna åtgärder utan svårighet realiseras i fråga om läroverkens egna lärjungar,
måste åter den muntliga mogenhetspröfningen för lärjungar från enskild undervisning
underkastas en ganska betydande omdaning, om den skall lämna garanti för att de
vitsord, som tilldelas dessa lärjungar, skola erhålla en blott tillnärmelsevis liknande
grad af tillförlitlighet.
I fråga om privatisternas muntliga mogenhetspröfning hafva kommittéerna
af år 1874, 1882 och 1890 uttalat den meningen, att den vanligen anslagna tiden
i allmänhet vore otillräcklig. Den förstnämnda kommittén intog ock i sitt förslag
till stadga följande bestämmelse: »börande likväl den muntliga pröfningen för sådan
yngling utsträckas till två dagar», under det den sistnämnda inskränkte sig till
följande förslag: »den muntliga pröfningen för sådan examinand . . . må kunna
utsträckas till två dagar».
366
GYMNASIETS ORGANISATION.
Det enda, som nu gällande stadga med afseende på privatisternas mogenhetspröfning
innehåller, återfinnes i densammas § 14 mom. 4, som lyder: »Vid pröfningen
med den, som begagnat enskild undervisning, äfvensom vid bedömandet af
hans skriftliga arbeten, kunskaper och mogenhet förfares i enlighet med de grunder,
som ofvan äro stadgade. Den muntliga pröfningen för sådan examinand skall dock
omfatta samtliga de till densamma hörande ämnen å vederbörande linje och må
kunna utsträckas till två dagar.»
Såvidt kommittén har sig bekant, torde emellertid endast undantagsvis,
om ens någonsin, inträffa, att den muntliga pröfningen med en privatist verkligen
utsträckes till två dagar, detta beroende därpå, att den åt censorerna tillmätta tiden
vanligen icke medger en sådan anordning. I regeln kommer den muntliga pröfningen
med en privatist att i hvarje ämne vara begränsad till ett fåtal minuter.
Huru omöjligt det i de flesta fall är både för examinatorn och för censorn att på
så kort tid skaffa sig ens en någorlunda riktig föreställning om den examinerades
kunskaper, ligger i öppen dag. För närvarande finnes alltså ingen garanti för att
en yngling, som gjort sitt arbete samvetsgrant, också får det omsorgsfullt pröfvadt,
och att en yngling, som går upp i examen utan tillräcklig förberedelse, blir afvisad.
Därför hafva åtskilliga lärare, måhända de flesta, tagit för sed att frivilligt ställa
sin tid till disposition för förberedande enskilda förhör. Dessa tillfällen till grundligare
pröfning begagnas ock af många examinander, och de bäst beredda anhålla
till och med ofta själfmant därom. Men den erforderliga garantien kan härigenom
icke vinnas, då läraren icke är skyldig att anställa sådant förhör och examinanden
icke behöfver underkasta sig detsamma. Dylika privata förhör lida dessutom af
den olägenheten, att de, om de skola vara tillräckligt omsorgsfulla, måste blifva
ganska tidsödande, i synnerhet om antalet examinander, som skickas till samma
läroverk, är så stort, som fallet stundom varit. Till följd häraf har icke sällan
inträffat, att läraren varit ur stånd att offra den för ändamålet erforderliga tiden
utan att åsidosätta uppfyllandet af maktpåliggande plikter, tillhörande hans dagliga
skolarbete.
Kommitténs åsikt om den nuvarande anordningens olämplighet har vunnit
ett kraftigt stöd genom en till chefen för Ecklesiastikdepartementet ingifven och till
kommittén öfverlämnad framställning af lektorn T. Moll med flere lärare vid Stockholms
h. realläroverk, dagtecknad den 19 december 1900. I densamma framhålles
bland annat, att det icke är något tvifvel därom, att mycket underhaltiga ynglingar
ej sällan godkännas. Läraren får under det korta förhöret bland en del oriktiga
svar äfven några, som äro halfriktiga eller riktiga, och då han i allmänhet är mera
benägen att fria än fälla, ger han betyget godkänd, i det han ursäktar svarens
svaghet genom de för examinanden ytterst ogynnsamma förhållanden, hvarunder de
afgifvas, medan den verkliga orsaken kan vara en djupgående omogenhet. A andra
sidan framhålles, att fall ej sällan förekomma, då det icke gäller att bestämma,
huruvida examinanden förtjänar vitsordet godkänd eller icke godkänd, utan huruvida
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN. 367
lian bör få det ena eller andra öfverbetyget, t. ex. AB eller a, a eller A. Nu
är det ingalunda alltid lätt att bilda sig ett till den grad bestämdt omdöme om
egna lärjungar, hvilkas utveckling man dock i allmänhet följt under flere terminer;
i fråga om ynglingar, som man förut icke känner, och som undervisats enligt vidt
skilda metoder, är det tydligen alldeles omöjligt under det fåtal minuter, som i
den muntliga examen kunna anslås åt hvarje särskild examinand. Ett misstag i
detta afseende kan emellertid hafva ganska betänkliga följder. Exempelvis kan det
lätt hända, att vid den stora konkurrens, som för närvarande råder i fråga om
inträde vid Tekniska högskolan, ett hälft betyg för lågt med orätt förhindrar ynglingens
inträde vid högskolan, medan ett hälft betyg för högt kan vålla, att han
med orätt utestänger någon annan.
Kommittén föreställer sig, att det icke sällsynta godkännandet af alldeles
omogna privatister är en hufvudorsak därtill, att icke få ynglingar, för Indika det
vore lämpligare att söka inträde i någon af klasserna 7:1 eller 6:2, hvarje termin
anmäla sig till mogenhetsexamen. Ty om en yngling får höra, att en kamrat,
som är lika okunnig som han själf, dock lyckats blifva student, tänker han gärna’
att detsamma bör kunna vara möjligt äfven för honom själf. Till följd häraf antager
mogenhetsexamen för ett stort antal privatister karakteren af ett lotteri. Detta
visar sig bland annat däri, att privatisterna i jämförelse med andra examinander
blifva i oproportionerligt stort.antal underkända, ett förhållande, som skarpt framträder
redan i den skriftliga pröfningen, i hvilken de bedömas efter alldeles samma
norm som läroverkens egna lärjungar med det undantag, att det i examensstadgans
§ 9 medgifna godkännandet efter omröstning vid en del läroverk icke anses kunna
för dem ifrågakomma. En sammanställning (se sid. 371) af den officiella statistikens
redogörelse för mogenhetsexamen under åren 1876-98 ger vid handen,
att i genomsnitt för hela denna tid de af de offentliga läroverkens lärjungar ingifna
anmälningarna till 92,6 procent ledt till godkänd skriftlig pröfning, och att motsvarande
procenttal för lärjungar vid dimissionsberättigade enskilda läroverk varit
86,0, men för privatister blott 52,3.
Af de lärjungar vid allmänna läroverk, som sålunda godkänts i den skriftliga
pröfningen, hafva sedermera 96,8 procent blifvit godkända äfven i den muntliga,
motsvarande piocenttal för lärjungar vid. enskilda läroverk har varit 93,8 och
för privatister 59,1.
Af de nu anförda siffrorna framgår såsom slutresultat, att, medan de af lärjungar
vid allmänna och enskilda läroverk ingifna anmälningarna till resp. 89,6 och
80,7 procent ledt till godkänd muntlig pröfning, motsvarande procenttal för privatisterna
varit blott 30,9.'')
'') Beträffande samtliga dessa sifferuppgifter vill kommittén fästa uppmärksamheten vid tvenne
omständigheter. Först är att märka, att, såsom af sammanställningen å sid. 371 framgår, de i det föregående
anförda procenttalen, hvilka gälla 23-årsporioden 1876-98, genomgående åro något lägre än mot
-
368
GYMNASIETS ORGANISATION.
Af hvad kommittén i det föregående andragit, torde framgå, att den till privatisternas
muntliga pröfning vanligen anslagna tiden är alldeles otillräcklig för en
blott någorlunda effektiv kontroll, hvilket har till följd, att de i mer än skäligt stor
utsträckning försöka sig i examen utan att vara nöjaktigt förberedda. För att söka
afhjälpa dessa allmänt kända och erkända missförhållanden, har kommittén föreslagit,
att lärjungar, som åtnjutit enskild undervisning, skola i den muntliga pröfningen
skiljas från läroverkens lärjungar, och att denna pröfning för de förra skall blifva
mera omfattande, i det att minst en half timme i hvarje läroämne anslås till pröfning
af en eller två lärjungar. Pröfningen torde emellertid alltid kunna så anordnas,
att den icke för någon lärjunge behöfver utsträckas utöfver två dagar, ej heller
utöfver sex timmar hvardera dagen. Då, enligt hvad sammanställningen å sid. 372
utvisar, under perioden 1870 — 98 i medeltal 67 privatister årligen blifvit i vårterminens
skriftliga pröfning godkända och 3 9 i höstterminens, torde den muntliga
pröfningen, oaktadt den enligt kommitténs förslag skulle blifva vida mera omfattande
än nu, dock icke behöfva i någon högre grad inverka störande på undervisningsarbetet
vid skolorna, naturligtvis under förutsättning att privatisterna på lämpligt
sätt fördelas mellan olika läroverk. Och de smärre olägenheter, som kunde af
den föreslagna förändringen förorsakas, skulle enligt kommitténs mening mer än
uppvägas dels af den större garanti för ett rättvist bedömande, som skulle vinnas,
dels däraf, att de privata tentamina skulle försvinna, och hela examen sålunda stå
under censorernas kontroll, hvarigenom allena misstanken för våld kan undvikas.
§ 22.
Då, såsom af § 14 mom. 1 framgår, de vid det muntliga förhöret afgifna
vitsorden skola bestämmas jämväl med hänsyn till den skriftliga pröfningen, där
sådan i ämnet förekommit, synes det vara lämpligt, att bedömandet af det skriftliga
och muntliga profvet sker vid samma läroverk.
svarande tal för 3-årsperioden 1896—1898, hvilket väsentligen torde bero på de förändringar i sättet för
mogenhetspröfningens anställande, hvilka infördes genom stadgan den 22 mars 1895. Men äfven om
endast den senaste treårsperiodens siffror läggas till grund för en jämförelse mellan de olika kategorierna
af examinander, utfaller denna i ungefär samma grad till privatisternas nackdel. Vidare har kommittén
icke förbisett, att årligen ett visst antal bland de anmälda af en eller annan orsak uteblir från pröfningen,
att detta oftare inträffar med privatister än med lärjungar af de båda andra kategorierna, samt att ett
frånräknande af dessa uteblifna alltså skulle höja procentsiffrorna till privatisternas fördel. Att med stöd
af uppgifterna i den officiella statistiken taga hänsyn till detta förhållande är dock icke möjligt längre än
till och med år 1893. Under det nämligen i densamma för den föregående tiden angifves, huru mår.ga
bland de uteblifna tillhört de olika kategorierna af examinander, är ett sådant särskiljande sedermera icke
iakttaget. En utförd undersökning har emellertid visat, att, äfven om denna omständighet toges i betraktande,
ingen af de i det föregående anförda procentsiffrorna torde komma att höjas med mer än nagra
få enheter.
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN.
369
§ 25.
Om tilläggsbestämmelsen i denna § saknades, skulle lärjunge, som åtnjuter
enskild undervisning, kunna alldeles försumma ett ämne men upptaga detsamma i sin
examensanmälan med full afsikt att i detsamma'' underkännas och att dock i kraft
af bestämmelserna för examens godkännande erhålla betyg öfver aflagd studentexamen,
hvarigenom stadgandet i § 20 mom. 3 blefve utan all verkan.
Finner examinator, att någon på detta sätt sökt kringgå stadgans anda och
mening, bör han till protokollet öfver den muntliga pröfningen därom göra anmälan,
med den kraft och verkan, som i denna § säges.
Fyllnadspröfning.
§ 26.
Kommitténs här framställda förslag innebär, att lärjunge, som i studentexamen
på endera linjen erhållit vitsordet godkänd eller därutöfver i ett visst ämne, ej äger
rätt att i detta ämne undergå fyllnadspröfning på samma linje, och att han endast
i det fall får undergå fyllnadspröfning på den andra linjen, att lärokursen i
ämnet på denna senare linje är större. Mot detta förslag kan invändas, att, då
kvalificerade betyg faktiskt äro nödvändiga för inträde på vissa lefnadsbanor antingen
på grund af fastställda fordringar eller på grund af stark konkurrens, det vore väl
strängt att betaga en lärjunge möjligheten att genom fyllnadspröfning förbättra ett
en gång erhållet godkändt vitsord, så mycket mer som detta i nu gällande stadga är
medgifvet. I afseende härpå må till en början erinras, att Kungl. cirkuläret den
12 mars 1875, genom hvilket fyllnadspröfning först infördes, och som i denna
punkt fortfor att vara gällande till och med år 1895, icke medgaf förbättring af
godkända vitsord. Det bör ock tagas i betraktande, att genom den af kommittén
föreslagna valfriheten tillfälle är för lärjungarne beredt att med större lätthet än
hittills förvärfva kvalificerade betyg, och att kommittén med valfriheten bland annat
just afsett att uppmuntra lärjungarne till att mera än nu koncentrera sina studier på
sådana ämnen, hvilka af någon anledning äro för dem af större betydelse. Dessutom
vill kommittén påpeka, att, om fyllnadspröfning af nu ifrågavarande art fortfarande
skulle medgifvas, läroverken måhända skulle blifva mer än skäligt betungade
af komplettanter, då fyllnadspröfning i sådana ämnen, som en lärjunge bortvalt,
eller i hvilka han blifvit underkänd, icke torde kunna förvägras. Slutligen kan
ock anföras, att icke heller i de akademiska examina medgifves förbättring af eu
gång erhållna godkända vitsord.
Kommittén har emellertid ej förbisett, att dess förslag i denna punkt möjligen
kunde gifva anledning till berättigade klagomål, om nu gällande bestämmelser
47
GYMNASIETS ORGANISATION.
370
rörande den kompetens, som åtföljer aflagd mogenhetsexamen, skulle fortfarande
gälla. Men en följd af valfrihetens införande måste blifva, att i åtskilliga fall och
allmännare än nu icke studentexamen i och för sig, utan studentexamen med
godkända vitsord i vissa behöfliga ämnen föreskrifves som kompetensprof för inträde
i fackskolor och vissa ämbetsverk eller för afläggande af den ena eller andra universitetsexamen.
Då således föreskrifterna rörande den kompetens, som åtföljer studentexamen,
måste underkastas en fullständig revision, torde i sammanhang därmed
tillfälle erbjuda sig att hafva de betänkligheter, som möjligen kunna uppstå mot
här föreliggande förslag. Kommittén vill i detta afseende uppställa det önskemålet,
att kvalificerade betyg i allmänhet icke fordras som kompetensvillkor, så mycket
mindre som examinatorerna i studentexamen icke fordra eller åtminstone ej hafva
rätt att fordra större lärokurs för öfverbetyg än för betyget godkänd. Om det i
enstaka fall skulle vara alldeles oundgängligt, vill det synas, att tillfälle till godkända
betygs förbättring borde beredas icke vid läroverken, utan vid vederbörande läroanstalt
eller ämbetsverk.
§ 27.
För närvarande har en lärjunge, som i något ämne önskar erhålla intyg om
större kunskaper än de i mogenhetsbetyget vitsordade, i allmänhet att undergå den
i stadgan angående mogenhetsexamen medgifna fyllnadspröfningen inför censorer.
I ett särskildt fall kan fyllnadspröfning ''försiggå utan kontroll af censorer, nämligen
enligt Kungl. cirkuläret den 3 september 1878 angående sättet för anställande vid
elementarläroverken af den i § 16 af stadgarna för Tekniska högskolan föreskrifna
pröfning i vissa ämnen.
Under det att censorerna vid ■ mogenhetsexamens bedömande endast hafva att
afgöra, huruvida examinanden äger den allmänna mogenhet, som undervisningen
vid de högre allmänna läroverken afser att bibringa, är deras uppgift vid fyllnadspröfningen
en helt annan, nämligen att kontrollera, huruvida examinanden i ett
särskildt ämne äger ett visst mått af kunskaper. Huru långt deras befogenhet i
detta fall sträcker sig, framgår väl ej tydligt af stadgans föreskrifter, men det torde
vara närmast öfverensstämmande med deras uppgift vid mogenhetsexamen att antaga,
att de äfven här endast hafva att yttra sig om godkännande eller underkännande,
men icke om betygsgraden i öfrigt.
Kommittén anser emellertid fyllnadspröfningens öfvervakande genom censorerna
mindre behöflig, eftersom det här gäller ynglingar, som redan blifvit i studentexamen
godkända, och har därför föreslagit, att all fyllnadspröfning hädanefter må ske på
det sätt, som angifves i ofvannämnda Kungl. cirkulär den 3 september 1878.
4
GRUNDER TILL STADGA FÖR STUDENTEXAMEN. 371
Statistiska uppgifter till sid. 367—368.
1. Antal i den skriftliga mogenhetspröfningen godkända i procent af antalet
ingifna anmälningar.
År | Lärj. | vid allra, lärov. | Lärj. | vid ensk. | lärov. | Privatis ter | |||
Vårterm. Höstterm. 1 | Inalles | Vårterm. Höstterm. | Inalles | Vårterm. | Höstterm. | Inalles | |||
1876—80.. | 92.4 | 83.8 | 92.0 | j 86.t | 70.7 | 84.0 | 55.8 | 50.0 | 53.6 |
1881-85... | 92.7 | 79.2 | 92.1 | 89.4 | 76.7 | 88.2 | 54.o | 46.8 | 51.2 |
1886-90... | 92.4 | 78.9 | 91.0 | 87.6 | 65.2 | 83.9 | 53.6 | 47.6 | 51.2 |
1891-95... | 94.0 | 86.7 | 93.o | 86.0 | 62.5 | 84.1 | 50.8 | 50.8 | 50.8 |
1896-98... | 95.1 | 84.7’ | 94.7 | 93.o | 75.0 | 92.1 | 56.4 | 58.0 | 57.o |
1876-98.. | 93.2 | 82.o | 92.0 | 88.2 | 68.6 | 86.0 | 54,o | 49,7 | 52.3 |
II. Antal i den muntliga mogenhetspröfningen godkända i procent af antalet
i den skriftliga pröfningen godkända.
År | Ltirj. vid allra. | lärov. | Lärj. | vid ensk. | lärov. | Privatister | |||
V årterm J Höstterm. | Inalles | Vårterm. Höstterm. 1 | Inalles | Vår (erm. | Höstterm. | Inalles | |||
1876-80... | 1 97.4 | 88.2 | 97.0 | 95.3 | 89.7 | 94.5 | 61.7 | 63.5 | 62.3 |
1881-85... | 97.0 | 94.0 | 96.0 | 96.o | 87.o | 95.3 | 59.5 | 55.0 | 57.9 |
1886-90 ■ | 96.0 ! | 85.0 | 95.5 | 93.5 | 71.1 | 90.7 | 61.5 | 48.9 | 56.7 |
1891-95... | 97.5 j | 87.7 | 97.1 | 92.0 | 85.0 | 92.2 | 62.0 | 51.7 | 58.3 |
1896—98... | 98.5 | 85.5 | 98.0 | 98.7 | 88.9 | 98.3 | 62.9 | 59.2 | 61.5 |
1876-98.. | 97.2 | 88.0 | 96.8 | 94.9 | 81.7 | 93.8 | 61.4 | 55.2 | 59.1 |
III. Antal i den muntliga mogenhetspröfningen godkända i procent af antalet
ingifna anmälningar.
År | Lärj. vid allra. | lärov. | Lärj. | vid ensk. | lärov. | Privatister | |||
Vårterm. Höstterm. | Inalles | Vårterm. Höstterm. | | Inalles | Vårterm. | Höstterm. | Inalles | |||
1876-80... | 90.0 | 73.9 | 89.3 | 82.4 | 63.4 | 79.4 | 34.1 | 31.7 | 33.8 |
1881-85... | 89.9 | 74.4 | 89.2 | 85.9 | 66.7 | 84.0 | 32.1 | 25.7 | 29.7 |
1886—90... | 88.7 | 67.1 | 87.4 | 81.7 | 46.4 | 76.1 | 32.9 | 22.9 | 29.0 | |
1891—95... | 91.0 | 76.o | 90.o | 79.0 | 53.1 | 77.0 | 31.8 | 26.3 | 29.0 |
1896-98... | 93.7 | 72.5 | 92.8 | 91.7 | 66.7 | 90.0 | 35.3 | 34.8 | 36.0 |
i 1876-98... | 90.5 | 72.2 | 89.0 | 83.7 | 56.o | 80.7 | 33.1 | 27.5 | 30.9 1 |
37*
GYMNASIETS ORGANISATION.
IV. Antal privatister, anmälda och godkända i mogenhetspröfningen.
- År | Vårterminen | Höstterminen | ||||
| | Godkända | Anmälda | Godkända | |||
Anmälda | I skriftl. | I muntl. | I skriftl. | I muntl. | ||
1876 ............ | 116 | 58 | 38 | 71 | 35 | 21 |
1877 ...................... | 118 | 83 | 51 | 69 | 38 | 27 |
1878 ................ | 103 | 57 | 36 | 78 | 47 | 32 |
1879 ..................... | 124 | 61 | 39 | 97 | 44 | 27 |
1880 ..................... | 147 | 80 | 45 | 79 | 33 | 18 |
1881 ..................... | 141 | 84 | 49 | 65 | 33 | 12 |
1882 .................... | 134 | 75 | 41 | 79 | 33 | 22 |
1883 ....''............... | 154 | 78 | 43 | 94 | ■ 46 | 25 |
1884 ..................... | 135 | 68 | 41 | 95 | 46 | 31 |
1885 ..................... | 127 | 68 | 48 | 99 | 44 | 21 |
1886 ....:................ | 137 | 79 | 48 | 92 | 43 | 19 |
1887 ..................... | 154 | 82 | 51 | 95 | 48 | 19 |
1888 ..................... | 129 | 70 | 44 | 83 | 46 | 27 |
1889 ..................... | 114 | 57 | 33 | 81 | 35 | 15 |
1890 .................... | 122 | 63 | 40 | 72 | 29 | 17 |
1891 .................... | no | 41 | 23 | 75 | 35 | 20 |
1892 ..................... | no | 56 | 33 | 74 | 32 | 14 |
1893 ..................... | 114 | 50 | 32 | 70 | 40 | 23 |
1894 .................... | 94 | 52 | 37 | 49 | 23 | 7 |
1895 ..................... | 119 | 79 | 49 | 86 | 50 | 29 |
1896 ..................... | 129 | 73 | 44 | ! 73 | 37 | 24 |
1897 ..................... | 123 | 68 | 45 | 71 | 38 | 23 |
1898 ..................... | 106 | 61 | 38 | 63 | 45 | 24 |
Årligt medeltal | 124.3 | 67.1 | 41.2 | 78.7 | 39.1 | 21.6 |
Ifrågasatta läroverk med sexårig latinkurs.
I riksdagens skrifvelse den 6 maj 1899 nämnes, att modifikationer satts i
fråga rörande latinets uppflyttning till nedre sjette klassen. Detta uttalande torde
närmast syfta på den punkt i Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
(n:o 8), där det heter, att såsom ett medlingsförslag äfven yrkats, det man skulle
uppflytta latinet vid en del läroverk, men vid de öfriga bibehålla den nuvarande
anordningen med afseende på detta ämne. Sedermera har detta yrkande fått bestämd
form i Yttrande i läroverksfrågan år 1899, där det föreslås, att en A-linje,
ungefär lika med den nuvarande i fråga om latinet samt med grekiska i de tre
högsta klasserna (7:e — 9:e), skulle finnas vid de tolf stiftsläroverken och vid ett
af läroverken i Stockholm.
Då emellertid det i nämnda yttrande framlagda förslaget om ett treårigt
gymnasium innebär grekiskans totala aflägsnande från läroverkens normaltyp och
latinets reducerande till omkring hälften af dess nuvarande utrymme samt därigenom
med nödvändighet förutsätter bibehållandet af en dylik A-linje vid ett visst antal
läroverk, under det kommitténs förslag bereder plats åt grekiskan (i de två högsta
ringarna) vid alla högre läroverk med latingymnasium och därtill ej i så hög grad
inskränker latinet, är det tydligt, att denna fråga från kommitténs synpunkt befinner
sig i ett helt annat läge. Som emellertid frågan om att bibehålla de klassiska språkens
nuvarande ställning vid ett antal läroverk väckts alldeles oberoende af spörsmålet
om ett tre- eller fyraårigt gymnasium,1) har kommittén sett sig föranlåten att angående
förslaget om dylika s. k. A-läroverk lämna en utredning, äfven om resultatet däraf
från kommitténs sida ej kan blifva annat än negativt. Kommittén liar funnit tillräckligt
att i detta sammanhang endast framhålla mera allmänna synpunkter, men
då den närmare utredningen inom kommittén äfven omfattat utarbetande af förslag
till kurs- och timplaner, har det ansetts lämpligt att meddela dessa i en bilaga
(se kommitténs bilaga III).
'') Sc förhandlingarna inom Första Kammaren vid 1899 års riksdag. Att frågan till sin principiella
innebörd är af ganska gammalt datum, framgår för öfrigt äfven af not 1 å sid. 18.
Framställda
förslag.
374
GYMNASIETS ORGANISATION.
Kommitténs
ståndpunkt.
Det ofta framställda yrkandet, att de klassiska språken vid genomförandet
af en ny läroverksorganisation med ty åtföljande uppflyttning af latinet skulle erhålla
en gynnad särställning vid några läroverk, har en tämligen skiftande innebörd.
Vid de s. k. A-läroverken skulle latinet enligt någras mening återfå sin gamla
rangplats som grundläggande språk, enligt andras åter bibehållas i den ställning, det
för närvarande intager.
Beträffande den förra åsikten har kommittén ofvan vid motiveringen af sitt
organisationsförslag gifvit sin afvikande mening uttryckligen till känna. De skäl
åter — utom det historiska eller traditionella — som anförts för bibehållandet
vid vissa läroverk af de klassiska språkens nuvarande ställning, äro hufvudsakligen
trenne: i) det kulturella, som innebär, att det vore en fara för vår kultur att alltför
starkt inskränka de klassiska studierna, och att därför möjligheten till utbildandet
i vårt land af ett tillräckligt antal personer med jämförelsevis grundliga klassiska
studier borde tryggas genom befintligheten af ett visst antal klassiska läroverk;
2) det pedagogiska, hvari framhålles, att det vore oklokt att uppskjuta latinet
till sjette klassen vid alla läroverk, förrän man fått se verkningarna af en sådan
inskränkning vid en del af dessa och därigenom erhållit ett värdefullt tillfälle till
jämförelser i fråga om detta viktiga spörsmål; 3) det praktiska, som går ut
därpå, att man, särskilt genom grekiskans inskränkande, skulle förlänga och fördyra
de blifvande teologernas studier vid universitetet, hvarigenom prästbristen
komme att förvärras, samt äfven försvåra deras ställning, som ämna utbilda sig
till klassiska filologer.
Kommittén förnekar ej, att hvart och ett af dessa skäl kan hafva sin betydelse,
men vill dock beträffande det första påpeka, att det är tvifvelaktigt, hvar
gränsen för de klassiska sfcudiernas inskränkning vid våra läroverk bör sättas, för
att denna inskränkning icke må menligt inverka på kulturen (jfr. ofvan sid. 243), och
håller kommittén för sin del före, att lärjungar med tillräckligt intresse för och
förmåga af fortsatta klassiska studier skola komma att utgå från det af kommittén
föreslagna fyraåriga latingymnasiet.
Angående det pedagogiska skälet finner kommittén, att bibehållandet af en
sexårig latinkurs vid 13 läroverk bland de 31 med fullständig latinlinje försedda,
som nu existera, vore att från den ifrågasatta reformen göra ett alltför betydande
undantag, samt att införandet af olika läroverkstyper på olika orter, såsom nedan
närmare skall utvecklas, är en fråga med mycket vidtgående följder. Ej heller
känner sig kommittén öfvertygad om att allmänhetens intresse för de klassiska språken
är så stort, att man, äfven om här nedan anförda olägenheter icke vore att befara,
skulle kunna påräkna ett tillräckligt lärjungeantal vid så många läroverk med längre
latinkurs.
Hvad till sist angår farhågan, att teologernas studier vid universitetet skulle
förlängas, torde åtskilliga omständigheter kunna andragas, som äro ägnade att
minska betänkligheterna i detta hänseende. Man får icke föreställa sig, att, om
IFRÅGASATTA LÄROVERK MED SEXÅRIG LATINKURS.
375
kursen i grekiska skulle inskränkas från 24 till 14 veckotimmar, kunskapsresultatet i
ämnet skulle minskas i motsvarande proportion. Såsom redan framhållits (sid. 306),
har man på grund af åtskilliga omständigheter tvärt om skäl att hoppas jämförelsevis
goda frukter af den föreslagna tvååriga kursen. Tilläggas bör, att sakkunnige
nyligen uttalat den åsikten, att kunskapsfordringarna i grekiska för teologisk-filosofisk
examen vid universitetet må kunna inskränkas till en filosofisk kurs i den hellenistiska
grekiskan.1) Vidare är ganska säkert, att, om den mycket sannolika
följden skulle uppstå af A-läroverks inrättande, att grekiskan alldeles aflägsnades från
öfriga latingymnasier, ställningen för de blifvande teologerna, på grund af det ringa
antalet läroverk med grekisk linje, skulle blifva vida sämre än med antagande af
kommitténs förslag om eu tvåårig grekisk kurs vid samtliga latingymnasier. Så
skulle i städer med vanliga läroverk eller i deras närhet boende lärjungar med håg
för den prästerliga banan, som ju ofta rekryteras från fattigare familjer, nödgas
flytta från hemmet och underkasta sig kostnader för inackordering m. m. från och
med fjärde klassen, hvilket helt säkert skulle afskräcka många från att fullfölja sin
kallelse. Oafsedt detta innebär kommitténs förslag en fördel, som torde väl förtjäna,
att man för dess ernående underkastar sig någon uppoffring i fråga om
kursen i grekiska, den nämligen, att lärjungarne först vid en jämförelsevis mogen
ålder, då den inre kallelsen bör kunna tydligare förnimmas, behöfva bestämma sig
för en studieriktning, som leder till det prästerliga kallet.
Men om de nu nämnda, mera generella argumenten för eller mot läroverk
med A-linje äro underkastade olika subjektiva uppfattningar och därför i hög grad
ovissa att bygga på, så tala de mera speciellt organisatoriska skälen så mycket
bestämdare mot en sådan anordning.
Äfven i detta afseende råda olika meningar bland anhängarne af den omtalade,
ifrågasatta läroverkstypen. Somliga mena, att A-läroverken borde blifva
rent klassiska läroverk, som, ostörda af det nutida bildningsbehofvets kraf, i lugn och
ro skulle få ägna sig åt uppgiften att bibringa klassisk bildning. Andra åter anse,
att ifrågavarande läroanstalter jämväl åt de lärjungar, som icke hafva för afsikt att
studera vare sig latin eller grekiska, böra lämna undervisning af fullt samma art, som
för sådana lärjungar är anordnad vid öfriga högre allmänna läroverk. Det första
alternativet kan svårligen ifrågasättas, ty om förefintliga läroverk å andra orter än
i Stockholm och Göteborg organiserades i öfverensstämmelse med detta yrkande,
så skulle detta medföra, att efter genomgåendet af tredje klassen alla de lärjungar,
som ämna afgå på skolans mellanstadium eller aflägga realstudentexamen, skulle
stå i valet mellan att antingen börja läsa latin, som de icke haft för afsikt att
studera, eller ock att öfvergå till ett annat läroverk. Uppenbart är, att en dylik
anordning skulle uppväcka en storm af ovilja, som inom kort skulle sopa bort
hela denna till förment fördel för den klassiska bildningen vidtagna organisation.
!) Se Förslag till stadga ang. undervisnings-, studie- och examcnsvfiscndet inom de teologiska
fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund, år 1898, sid. 92.
376
GYMNASIETS ORGANISATION.
Men äfven om A-läroverken utrustades med både realskola och realgymnasium,
förutser kommittén, att föräldrarna å de orter, där dessa läroanstalter komme att
upprättas, skulle känna sig föga belåtna med en anordning, hvarigenom deras barn
nödgades gorå valet af studieriktning och eventuellt börja läsa latin två år tidigare,
än vid öfriga läroverk vore fallet. Häraf skulle åter följa en afsevärd olägenhet
för läroverken å nämnda orter, i det att denna organisation gifvetvis komme att
minska deras lärjungeantal. Elever från realskolorna skulle nämligen, för att ännu
ett par år få stanna i sina hem, hellre öfvergå till något gymnasium med endast
fyraårig latinkurs. Så skulle till exempel föräldrar i Borås,’ hvilkas söner ämnade
blifva jurister eller läkare, helt säkert föredraga att skicka sina barn till Vänersborg
framför att två år tidigare sända dem till Skara.
För att möta en dylik invändning har ifrågasatts att vid A-läroverken
jämväl infoga en kortare latinkurs efter mönstret af den tilltänkta normalplanens
latingymnasium. Därmed skulle man emellertid i organisationen med sexårig latinkurs
nedlägga fröet till dess undergång, ty, om två organisationstyper funnes bredvid hvarandra
vid samma läroverk, af hvilka den ena tilläte uppskof med valet af linje två
år längre än den andra, lider intet tvifvel, att de, som ej vore fullt bestämda att
blifva präster eller klassiska filologer — och hur många kunna vara det vid uppflyttningen
till fjärde klassen? — skulle strömma in på den förstnämnda linjen,
medan den andra snart skulle komma att stå tom eller blifva alltför fåtaligt besökt.
Det är nämligen, såsom redan antydts, omöjligt att hos ett nämnvärdt antal föräldrar
och målsmän förutsätta ett så stort intresse för den klassiska bildningen,
att de för dennas skull vilja riskera att gifva sina barn och myndlingar en utbildning,
som ej står i öfverensstämmelse med tidens kraf.
Härtill kan läggas, att inpassandet af eu fyraårig kurs i latin skulle göra
A-läroverken till en synnerligen invecklad och kostsam organisation. Exempelvis
må nämnas, att det högsta stadiet skulle komma att omfatta följande bildningslinjer:
i) en reallinje, 2) en längre latinlinje utan grekiska, 3) en längre latinlinje med
grekiska, 4) en kortare latinlinje utan grekiska, 5) en kortare latinlinje med grekiska.
Det synes kommittén, som om en dylik anordning icke skulle kunna på allvar
ifrågasättas.
Det ofvan nämnda förslaget att till stiftsläroverken förlägga en linje med
sexårig latinkurs lider af ännu en påtaglig svaghet. Det vore nämligen olämpligt
att upprätta en sådan linje vid ett stiftsläroverk, där studiet af grekiskan är tämligen
obetydligt, men indraga ämnet vid ett annat läroverk, där det är jämförelsevis
lifskraftigt. Vida ändamålsenligare vore då, ehuru äfven detta skulle hafva sina
svårigheter, att bibehålla en linje med sexårig latinkurs vid de läroverk, där den
under en följd af år visat sig mest anlitad. ’)
Jfr. kommitténs tabell 7, hvaraf framgår, att under åren 1891 1900 antalet lärjungar, som läste
grekiska, var i Hernösand, Kalmar, Karlstad, Linköping och Västerås mindre än i Malmö, i Strängnäs
mindre än i Halmstad, Helsingborg, Jönköping, Karlskrona, Kristianstad, Malmö och Norrköping samt i
Visby mindre än i de allra flesta andra läroverk med A-linje.
IFRÅGASATTA LÄROVERK MED SEXÅRIG LATINKURS.
377
Om kommittén sålunda hvarken kan tillstyrka bibehållandet af ett så stort
antal läroverk med sexårig latinkurs, som i Yttrande i läroverksfrågan år 1899
föreslagits, eller förorda, att urvalet skulle göras efter den där angifna principen,
så kunde dock måhända ifrågasättas, att ett betydligt mindre antal sådana läroverk,
förlagda till exempel till hufvudstaden och universitetsstäderna, där profårskurs är
upprättad, samt möjligen till Göteborg och en stad i Norrland, tills vidare upprätthölles.
Men gifvet är dels att, ju färre dessa läroverk blefve, desto svårare vore
det att fördela dem rättvist, dels att, om de betänkligheter, åt hvilka kommittén
gifvit uttryck, skulle minskas genom att läroverkens antal gjordes mindre, de
åsyftade fördelarna också blefve så obetydliga, att upprättandet på statens bekostnad
af en dylik undantagstyp näppeligen kunde anses tillräckligt motiverad.
Af det anförda framgår, att kommittén, som ej kunnat öfvertyga sig om
dylika läroverks nödvändighet, dessutom finner alltför stora svårigheter vara förenade
med deras upprättande, för att en sådan organisation skulle kunna förväntas under
någon längre tid visa sig hållbar. På grund häraf anser sig kommittén ej kunna
tillstyrka den ifrågasatta anordningen att tillsvidare låta de klassiska språken bibehålla
sin nuvarande ställning vid ett mindre antal läroverk.
Såsom ofvan visats, är det kommitténs mening, att s. k. A-läroverk icke Den tvååriga
böra upprättas, men att i stället en tvåårig kurs i grekiska anordnas vid samtliga kursen vid
latingymnasier. Väl kunde af sparsamhetshänsyn ifrågasättas, huruvida undervis- alla latin
ningen
i grekiska fortfarande bör upprätthållas vid sådana läroverk, där densamma gymnas,erunder
ett antal år visat sig föga anlitad. Har till exempel ett läroverk under en
femårsperiod icke i medeltal haft femton lärjungar, som läst grekiska, torde intresset
för studiet kunna sägas hafva visat sig vara alltför svagt för att berättiga
till uppehållande därstädes af undervisning i ämnet. Kommittén har likväl efter
noggrant öfvervägande ej ansett sig böra frångå sin ofvan angifna ståndpunkt i
denna fråga. Till en början visar det sig nämligen, att grekiskans indragande
enligt en dylik norm för närvarande kan ske endast vid ett litet antal läroverk
(se tabell 7). Det befinnes vidare, att detta antal, till följd af åtskilliga andra
på frågan inverkande faktorer, måste nedbringas till ett särdeles ringa fåtal.
Principens konsekventa tillämpning skulle nämligen hafva till resultat, att större delar
af riket, särskilt i Norrland, komme att alldeles sakna läroverk med undervisning
i grekiska, samt att indragningen skulle drabba vissa orter, där sådan undervisning
af andra grunder anses önskvärd, till exempel Visby. På grund af de undantag,
som härigenom blefve nödvändiga, komme den ifrågasatta indragningen att medföra
en skäligen obetydlig besparing, under det att den däremot för vissa af de ifrågavarande
orterna utan tvifvel skulle innebära afsevärda olägenheter. Kommittén
har tvekat att afgifva förslag i sådan riktning äfven af den anledning, att den saknar
48
37»
GYMNASIETS ORGANISATION.
möjlighet att bedöma, huru ställningen med afseende på deltagande i undervisningen
i grekiska skall komma att gestalta sig under de ändrade förhållanden, som den
af kommittén föreslagna läroverksorganisationen med nödvändighet torde medföra.
Detta utesluter dock ej, att åtgärder i nämnda riktning i framtiden kunna
finnas ändamålsenliga, sedan man vunnit en för denna frågas bedömande tillräcklig
erfarenhet af den föreslagna organisationens verkningar.
KAP. IV.
Lärotidens fördelning.
Läsårets längd.
Vår äldsta skolstadga, nämligen de artiklar i 1571 års kyrkoordning, som
handla om skolorna, har ingen bestämmelse om ferier. I en af prästerskapet år
1611 upprättad skolordning stadgas, att ferier borde förekomma fyra gånger om
året, tillsammans utgörande, såsom det vill synas, 16 veckor. Sockengången framstår
såsom den angelägenhet, som framför allt gör ferierna nödvändiga och bestämmer
deras längd. I den plan till skolordning, hvilken Gustaf II Adolf år 1620 lät
utarbeta, heter det: »Inga ferier vill Kungl. Maj:t vidare bestå i skolorna än
från jul och till trettondedagen, ifrån palmsöndag och till nästa söndag efter påsk,
så ock pingst veckan samt rötmånaden», ett stadgande, som skulle hafva medfört
en fritid af blott 9 Va veckor. Och den bekanta skolordningen af år 1649 har
i kapitlet »om ferier, lekar och kroppsöfningar» följande bestämmelse: »Längre
ledighet skall för hälsans och krafternas stärkande medgifvas tvenne gånger under
året, nämligen en månad omkring jul (från den 18 december till den 18 januari),
under hvilken tid tillfälle blir till sockengången, samt under juli månad (från den
29 juni till den 29 juli), detta sista dock med förbehåll, att lärjungarne under
mellantiden påminna sig, hvad de läst under läsåret, och hafva det i godt behåll
till följande termin.» '') Denna skolordning gaf således ferier till en utsträckning
af ej fullt 9 veckor. Skolordningen af år 1693 ökade såväl vinter- som sommar
-
’) Öfversättning af G. Sundbärg i Högre realläroverkets i Stockholm program af år 1886. — Att
äfven sommarferierna voro gifna med hänsyn till sockengången, framgår af de närmare bestämmelser angående
denna, hvilka följa efter det anförda stycket.
Läsårets
längd i äldre
tider.
380
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
ferierna till 6 veckor, så att sammanlagda fritiden blef 12 veckor. Påsklof är i
de båda sistnämnda skolordningarna ej särskildt omtaladt.
Under frihetstiden vunno ferierna en betydlig utsträckning. »Vacationes sollennes,
då ungdomen allmänneligen har frihet att resa hem eller till andra orter,
där de kunna förvärfva sig något underhåll till nästkommande termin, skola», säger
1724 års skolordning, »tillåtas tvenne gånger om året, nämligen om vintern från
Luciae tid till Kyndelsmässan, om sommaren från Johannis till Bartholomsei dag.» l)
Detta innebär en fritid af 7 veckor under vintern och 9 veckor under sommaren,
hvartill enligt skolordningen kommo påsk- och pingstlof, hvartdera omfattande 1 V*
vecka. Genom ett Kungl. bref af år 1773 inskränktes påsk- och pingstlofven till
en vecka vid hvardera högtiden, men i öfrigt fortforo 1724 års stadganden om
ferier att gälla ända till år 1820. Med 1820 års skolordning nådde ferierna sin
största utsträckning, i det att lärotiden bestämdes till 32 veckor, 2 veckors påsklof
däri inräknadt. Vinter- och sommarferiernas sammanlagda längd blef således 20
veckor.
Visserligen yrkade Stora uppfostringskommittén en inskränkning af den så
rikligt tillmätta fritiden, men någon sådan blef dock icke företagen förrän genom
1856 års skolstadga, som förkortade ferierna med ej mindre än sex veckor. Stadgan
föreskref nämligen, att lärotiden skulle utgöra 36 veckor, påsklofvet däri ej
inräknadt. Då påsklofvet skulle omfatta en vecka, blef vinter- ocn sommarferiernas
sammanlagda längd 15 veckor, af hvilka enligt stadgan minst 4 skulle tillhöra
vinterferierna. Ett pingstlof på 4 dagar var inbegripet i lärotiden. Kommittén
af år 1858 ansåg en ytterligare förkortning af den lediga tiden icke tillrådlig, och
1859 års stadga bibehöll den föregående stadgans bestämmelser angående ferier,
med den obetydliga förändringen, att tiden något annorlunda fördelades mellan
vinter- och sommarferierna, i det att de förra skulle utgöra minst 3 veckor.
Läsarets Genom Kungl. kungörelsen den 12 maj 1865 angående elementarläroverken
nuvarande ökajes feriernas längd med en vecka, då det stadgades, att den lediga påskveckan
“ng '' skulle inräknas i den till 36 veckor bestämda lärotiden. I öfrigt bibehöllos före
gående
bestämmelser. De år 1865 gifna föreskrifterna om lärotid och ferier inflöto
i 1878 års stadga, hvilken i denna punkt ej undergått någon ändring. De äro
således ännu gällande.
Yrkanden och Yrkanden och förslag om förkortning af ferierna hafva emellertid ofta före
förslag
om Dommit under den tid, som förflutit sedan år 1865. Här må erinras endast om
f°rkferierna. ^ sådana af mera officiell natur.
Kommittén af år 1870—1872 föreslog feriernas förkortning med en vecka,
i det att en arbetsvecka skulle tilläggas vid höstterminens början och en vid vårterminens
slut, hvaremot påsklofvet skulle utsträckas till 2 veckor. I det statsrådsprotokoll,
som åtföljde läroverkspropositionen vid 1873 års riksdag, föreslogs
■) Ferierna omfattade således tiden från 13 dec. till 2 febr. samt från 24 juni till 24 aug.
LÄSÅRETS LÄNGD.
38i
en förkortning af ferierna med 3 veckor, ett förslag, som vann bifall af båda
kamrarna. I enlighet härmed upptogs i det år 1874 afgifna förslaget till ny läroverksstadga
den bestämmelsen, att den årliga lärotiden skulle utgöra 39 veckor,
en veckas påsklof och fyra dagars pingstlof inräknade, samt att höstterminen
skulle börja tidigast den 24 augusti och vårterminen sluta senast den 20 juni.
Men i 1878 års stadga blefvo, såsom ofvan är sagd t, bestämmelserna från år
1865 bibehållna.
Vid riksdagarna åren 1881 och 1882 förekommo motioner om förkortning
af ferietiden, men ledde icke till uttalanden från riksdagens sida. Äfven 1882 —
84 års kommitté föreslog feriernas inskränkning, i det att, enligt kommitténs förslag,
läsåret skulle förlängas till högst 3 9 veckor, däri inberäknade högst 12 dagars
ledighet vid påsktiden och 4 dagars lof vid pingsten. I den till 1887 års riksdag
aflåtna läroverkspropositionen föreslogs en ny lönestat för lärarekåren, »under
förutsättning att lästiden så utsträckes, att lärarnes tjänstgöringstid kommer att
uppgå till 40 veckor om året». Lästiden för samtliga lärjungar beräknades härvid
till 39 veckor, påsk- och pingstlof på tillsammans r V» vecka däri inbegripna,
och skulle höstterminen börja den 26 augusti och sluta den 20 december, vårterminen
börja den 16 januari och sluta den 20 juni. Men härtill komme tid
för inträdes- och flyttningspröfningar, hvilken ej skulle i den egentliga lästiden inräknas,
hvadan för lärarne läsåret vore att beräkna till 40 veckor. Förslaget innebar
följaktligen i själfva verket en förlängning af läsåret med vid pass 4 veckor.
Alldeles samma förslag med afseende på läsårets längd framställdes i den Kungl.
propositionen till 1890 års riksdag, äfven nu såsom villkor för äskadt anslag till
lönereglering. Det särskilda utskott, som behandlade läroverkspropositionen, hyste
dock betänkligheter mot en så stark afknappning på sommarlofvet som den i propositionen
ifrågasatta och föreslog den ändringen, att vårterminen skulle omfatta
tiden från den 12 januari till den 9 juni, hvarigenom med det beräkningssätt, som
i regeringsförslaget användts, den egentliga lästiden komme att uppgå till 3 8 veckor
och lärarnes tjänstgöringstid till 39 veckor. Utskottets förslag i denna punkt bifölls
af båda kamrarna, men, såsom bekant, föll det af Kungl. Maj:t framställda
löneregleringsförslaget, af hvilket frågan om läsårets förlängning blott utgjort en del.
I det förslag till stadga, som år 1891 afgafs af den föregående år tillsatta
skollagskommittén, förekom rörande lärotidens längd, att densamma skulle utgöra
39 veckor, en veckas ledighet vid påsk och 4 dagars vid pingst däri inräknade,
att jullofvet skulle upptaga minst 3 veckor, och att läsåret skulle börja den 26
augusti och sluta inom juni månad. Då tid för inträdes- och flyttningspröfningar
här ej är särskildt nämnd, är den att inräkna i den angifna lärotiden, hvadan detta
förslag således öfverensstämmer med det af särskilda utskottet år 1890 framställda
och af riksdagen godkända. Och i den Kungl. proposition om lönereglering för
läroverkens lärare, som afgafs till 1892 års riksdag, upptogs ånyo såsom förutsättning
för löneregleringens genomförande en förlängning af läsåret, nämligen, i enlig
-
382
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
Obligatoriskt
feriearbete.
Öfversikt.
Skäl för och
emot en förkortning
af
ferierna.
het med kommitténs förslag, till den omfattning, att lärarnes tjänstgöringstid komme
att uppgå till 39 veckor om året. Men då äfven år 1892 lönefrågan föll, blef
ingen förlängning af läsåret anbefalld, enär af billighetshänsyn en sådan ansågs icke
böra ifrågakomma utan samtidig förbättring af lärarnes lönevillkor.
Nyssnämnda kommitté, som år 1893 erhållit förnyadt uppdrag att utarbeta
förslag till undervisningsplaner för de allmänna läroverken, fann sig under sådana
förhållanden böra söka något medel, hvarigenom vissa syften, som eljest kunnat
främjas genom en förlängning af terminerna, äfven utan en sådan åtgärd skulle
kunna vinnas, och ansåg sig hafva funnit ett sådant i införandet af obligatoriskt
feriearbete, anordnadt såsom integrerande del af lärokurserna (jfr. sid. 390). Kommitténs
förslag härom vann gällande kraft genom Kungl. kungörelsen den 22
mars 1895.
Af det anförda framgår, att ferierna i Sverige under 1600-talet voro jämförelsevis
korta, att de under 1700-talet och förra hälften af 1800-talet däremot
vunno en allt ansenligare utsträckning, och att de, sedan deras längd vid midten
af x 800-talet något inskränkts, ej undergått någon ytterligare afknappning, ehuru
yrkanden därom upprepade gånger förekommit och såväl regering som riksdag
uttalat sig för en förkortning. Den historiska orsaken till våra långa ferier torde
hufvudsakligen vara att finna i vårt lands fattigdom, som länge gjorde sockengången
till en nödvändig, af lagstiftningen erkänd och ordnad plägsed. En ytterligare
orsak, som med den förra står i det närmaste samband, och som torde hafva
varit ej mindre verksam, finner man i lärarebeställningarnas ända intill medlet af
nittonde århundradet bibehållna egenskap af svagt aflönade öfvergångstjänster för
blifvande kyrkliga ämbetsmän. Härigenom kommo de för läraren till allehanda näringsförvärf
behöfliga ferierna att blifva ett prästerligt ståndsintresse, som särskilt under
frihetstiden med dess regerande ständer förmådde att göra sig gällande. Anmärkas
bör, att ferierna vid universiteten erfarit liknande förändringar som skolferierna, och
att de under senare tider varit till och med något längre än dessa. '')
Våra långa ferier hafva varit och äro föremål för de mest olika omdömen.
Under det att somliga betrakta dem som en dyrbar nationell egendom, en källa
till kraft och lycka, äro andra benägna att i dem se en orsak till talrika missförhållanden
såväl utom som inom skolans område. Genom införandet af det
obligatoriska feriearbetet har frågan om ferierna till en viss grad kommit i ett
annat läge. Då emellertid, nämnda åtgärd är till sitt värde omtvistad och i hvarje
fall är att anse blott som ett försök, och då kommittén för sin del kommer att
föreslå det obligatoriska feriearbetets afskaffande (se sid. 394), synes det kommittén
lämpligt att vid en öfverblick af de viktigaste af de skäl, som i diskussionen om
feriefrågan å ömse sidor anförts, först lämna det obligatoriska feriearbetet å sido.
Bland de skäl, som anförts af dem, hvilka yrkat en förkortning af ferierna,
) Jfr. E. F. Gustrin, Några ord om skolferierna, Karlstad 1880.
LÄSÅRETS LÄNGD.
383
är det i synnerhet ett, som visar sig vara ett hufvudmotiv: genom en förkortning
af ferierna bör man vinna lugn och lindring i arbetet under terminerna. »Genom
ett förlängdt terminsarbete göres veckoarbetet lindrigare och följaktligen äfven
dagsarbetet, som är det egentligen betungande.» >) Sällan finner man en förlängning
af läsåret påyrkad i afsikt att därmed möjliggöra en förlängning af lärokurserna.
Men det framhålles så mycket kraftigare, att lärokurserna ej tåla vid
en minskning, enär detta — för att anföra 1882 års kommitté — »måste medföra,
att bildningens nivå i vårt land flyttades nedom den, som i andra kulturländer
anses nödvändig och tidsenlig». Om de således icke kunna anses för stora
i och för sig, så äro de dock för störa i förhållande till den för deras inhämtande
anslagna tiden. Häraf kommer öfveransträngning. Ty »det arbete, som,
fördeladt på lämplig tid, skulle vara oskadligt, kan naturligtvis verka högst menligt,
om det hopas på en kortare tid». * 2) Därjämte blir arbetets kvalitet mindre
god, lärjungen frestas att arbeta mindre samvetsgrant och vänjes att låta sig nöja
med ett medelmåttigt arbetsresultat. Äfven i och för sig är den långa fritiden
af tvifvelaktig nytta. Årets uppdelning i en lång tid af ansträngdt andligt arbete
och en annan lång tid af mer eller mindre fullständig intellektuell hvila medför
»ett alltför ojämnt och därför skadligt anlitande -af själsverksamheten hos ynglingen».
3) Våra alltför dryga ferier hafva med sig äfven moraliska vådor. Betänkligt
är i detta afseende, att de »från begynnelsen vänja ungdomen vid att
anslå till sin hvila och förströelse icke mindre än 4 månader om året; då detta
fortgår genom hela skoltiden, blir det en inrotad vana, det blir ett behof att fortsätta
på samma sätt vid akademien och sedermera under hela lifvet, såvidt omständigheterna
medgifva», och på så sätt få de långa ferierna en ogynnsam inverkan
på hela vår kultur. 4 *)
De, som af skäl sådana som de nu anförda betrakta våra feriers längd såsom
ett missförhållande, underlåta icke att hänvisa till utlandet. Det är bekant, att
intet land med högre utveckladt skolväsen äger ferier af sådan längd som de
svenska, med undantag af Finland, som från sin förbindelse med Sverige ärft äfven
de långa ferierna. Vårt läsår är 5 å 7 veckor kortare än läsåret i Tyskland,
Österrike och Frankrike, och den danske skolgossens sammanlagda fritid uppgår
knappt till hälften af den tid, som hos oss är anslagen till ferier. 6) Man frågar,
om ett sådant förhållande kan anses betingadt däraf, att vi här i Sverige skulle
'') Statsrådet Wennerberg år 1873 i Bil. till Kungl. Maj:ts prop. n:o 29, sid. 34—35.
2) Kommittén af år 1882.
3) N. J. Berlin i reservation till 1872 års kommittébetänkande. 1 samma riktning yttrade sig statsrådet
Hammarskjöld till statsrådsprotokollet år 1887.
4) C. T. Odhner år 1891 i utlåtanden och yttranden öfver förslag till stadga för rikets allmänna
läroverk, sid. 507.
r) Se kommitténs bil. IV. Den där meddelade öfversikten visar, att Finland och Sverige bland de i
öfversikten upptagna 16 länderna komma i sista rummet med afseende på läsårets längd, och att i detta
384
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
kunna åtnöja oss med ett mindre mått af skolbildning, eller däraf, att den svenske
skolgossen skulle utmärka sig för så mycket större begåfning och arbetskraft, att
han på den korta tiden kunde inhämta ett jämförelsevis större mått vetande. Man
förnekar såväl det ena som det andra, och man anser det heller icke kunna ådagaläggas,
att lärjungarne vid våra allmänna läroverk efter afslutade skolstudier skulle
hafva att uppvisa ett företräde i fråga om hälsa och arbetsduglighet framför lärjungarne
vid motsvarande undervisningsanstalter i utlandet. Vid sådant förhållande
spörjer man, om det icke i våra långa ferier ligger ett slöseri med tid, hvilket minst
af allt borde vara tillåtet för ett litet folk, som trots ogynnsamma villkor sträfvar
att intaga en aktad plats bland kulturfolken.
Försvararne af våra långa ferier åter sakna icke heller goda och talande skäl.
Äfven å deras sida vädjas till faran för öfveransträngning: de långa ferierna äro
en för lärjungar och lärare nödvändig hvilo- och återhämtningstid efter terminernas
ihållande mödor. Men för de förra äro de mera än blott en hvilotid, nämligen
en tid för tillväxt och utveckling i flere afseenden, framför allt i kroppsligt afseende.
Det är i synnerhet om sommarferierna, detta gäller. Att i frihet njuta
den korta nordiska sommarens fägring och glädje är för de unga ej blott en lycka,
som ej bör missunnas dem, utan ett behof, som måste allvarligt behjärtas. Medicinska
auktoriteter hafva framhållit, att den kroppsliga utvecklingen hos det uppväxande
släktet försiggår vida kraftigare under sommaren än under vintern. ’) Skall denna
utveckling icke hämmas, så måste ungdomen därunder befrias från andligt arbete
och försättas i gynnsamma fysiska förhållanden. Den bör, för en lång tid, om
så är möjligt, få lämna läroverksstaden med de i hygieniskt afseende mindre
goda villkor, under hvilka den där lefver, och i stället komma ut på landet för
att samla krafter till det följande läsårets ansträngningar. Våra långa sommarferier
stå således i öfverensstämmelse med vårt lands klimatiska förhållanden och
lifvets eget behof, och en förkortning af dem skulle väsentligt minska den betydelse,
som de äga för vår ungdoms kroppsliga och andliga utveckling. I sådant
sammanhang erinrar man om det alltmera utbredda och särskilt för det uppväxande
släktet gagneliga bruket i våra städer, att familjen vid sommarens början
flyttar från staden ut till landet, ett bruk, som skulle menligt påverkas af en inskränkning
i sommarferierna. Och den vinst för skolarbetet, som af en inskränkning
skulle göras, blefve föga afsevärd, enär de unga under ingen tid af året äro
mera obekväma för studier än under försommaren, d. v. s. under den tid, som
enligt de framställda förslagen i första rummet skulle blifva tagen i anspråk för
skolarbetet.
afseende England och Ryssland äro med oss närmast likställda, under det att Nederländerna, Preussen
Sachsen och Danmark erbjuda i jämförelse med oss den största skiljaktigheten. Med afseende på England
må dock erinras dels om de växlande förhållanden, som där äro rådande, dels om det stora utrymme
som i de engelska skolorna vanligen är under själfva lästiden beredt för sport och lekar.
i) Se professor A. Keys redogörelse år 1885 i 1882 års läroverkskommittés betänkande III, sid.
559-572
LÄSÅRETS LÄNGD.
385
De långa ferierna, säga deras försvarare vidare, gifva lärjungen tillfälle till
praktisk verksamhet eller ock till själfstudier, hvilka genom af skolan lämpligt anordnade
ferieuppgifter kunna befordras. Åt läraren gifva de tillfälle till studier och
resor eller måhända till förvärf af väl behöfliga extra inkomster. Men våra feriers
förnämsta berättigande ligger dock däri, att de innehålla ett erkännande af föräldrarnas
rätt öfver barnen. Det må vara nog, att skolan under mer än två
tredjedelar af året skiljer barnen från föräldrarna och från hemmets vård för att i
enlighet med sina syften helt och hållet lägga beslag på deras tid och unga krafter.
Slutligen, våra långa ferier hafva två århundradens häfd och hafva på mångfaldigt
sätt vuxit samman med våra hemseder och vårt samhällslif; äfven af denna anledning
böra de, om möjligt, bevaras oafkortade.
Tydligt är, att de skäl, som anförts för en förkortning af ferierna, särskilt
sommarferierna, ej med sin fulla styrka träffa nuvarande förhållanden, utan dem,
som rådde före år 1895, då det obligatoriska feriearbetet infördes, liksom ock å
andra sidan, att flere af dem till det väsentliga behålla sin giltighet, därest detta
feriearbete ej kan anses gifva, hvad man med en förlängning af läsåret åsyftar
att vinna. Klart är likaledes, att med obligatorisk ferieläsning belastade ferier
delvis träffas af den kritik, som riktats mot tanken på en feriernas förkortning,
enär det nuvarande feriearbetet ju i själfva verket innebär en inskränkning af
ferierna.
Då kommittén funnit sig böra föreslå det nuvarande obligatoriska ferie- Kommitténs
arbetets afskaffande, och då frågan om terminernas längd alltså från kommitténs ^
synpunkt måste betraktas oberoende af frågan om nämnda arbete, har den ansett
sig skyldig att i samband med de omfattande organisatoriska och pedagogiska
spörsmål, hvilka den i enlighet med sitt uppdrag haft att behandla, till pröfning
upptaga de ofvan återgifna skälen för och emot en feriernas förkortning. Det har
då synts kommittén, som skulle de skål-, hvilka anförts mot en förkortning af våra
ferier vara i hög grad beaktansvärda, men som skulle de dock först blifva giltiga i
fråga om en större inskränkning af ferierna. Å andra sidan har kommittén icke
kunnat undgå att finna de skäl, som anförts för en förkortning, vara, äfven de, af
ganska betydelsefull art och i all synnerhet tala kraftigt för en mindre inskränkning
af de ferier, som nu finnas.
En lång ferietid bör den svenska skolungdomen fortfarande äga, särskildt
ett långt, sammanhängande sommarlof. För visso vore det en olycka för oss, om
läsåret hos oss utsträcktes till en sådan längd, som det har i Preussen, i Sachsen
eller i Danmark. Men svårt torde vara att försvara det påståendet, att ferierna
måste vara så långa, som de nu äro. Äfven en i och för sig god sak kan få ett
öfvermått och därigenom i vissa afseenden blifva skadlig. Man har åtminstone
skäl att misstänka, att ett förhållande, hvari under flere årtionden gång på gång
yrkats förändring, och som slutligen framtvungit en åtgärd sådan som den obligatoriska
ferieläsningen, icke är i allo godt. Kommittén för sin del är öfvertygad
49
386
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
om att ett missförhållande här föreligger. Om man i en del andra länder behöfver
förlänga sina ferier, så behöfva vi förkorta våra. Men vi böra därvid gå
till väga med största varsamhet.
Kommittén vill i öfverensstämmelse med denna sin uppfattning föreslå en
mindre förkortning af ferierna, eller med andra ord någon förlängning af läsåret.
Redan den omständigheten, att riksdagen två gånger på förslag af Kungl. Maj:t
uttalat sig för en åtgärd i sådan riktning, kunde i och för sig vara ett skäl till
åtgärdens förordande, enär däraf synes framgå, att allmänna meningen inom landet
önskar dess genomförande. Kommittén har/ dock betraktat och bedömt frågan
såsom principfråga. Och motivet för dess förslag har framför allt varit det, som
äfven vid tidigare förslag om feriernas inskränkning varit hufvudmotivet: beredande
af mera lugn och lättnad i arbetet under läseterminerna. Det må eftertryckligt
erinras därom, att den af kommittén föreslagna undervisningsplanen för realskolan
och gymnasiet icke innebär någon utvidgning af lärokurserna, hvarigenom en förlängning
af lärotiden skulle nödvändiggöras. Snarare går förslaget i motsatt riktning,
och särskildt torde de föreslagna förändringarna i själfva kursanordningen
komma att medföra en icke obetydlig lättnad i lärjungens arbete. _ Men kommittén
finner ändock lärotiden kort i förhållande till det, som skall läras.
Öfver hufvud taget är man benägen att betrakta feriefrågan för mycket ur
feriernas och för litet ur arbetstidens synpunkt. Viktigare än att tänka ut nya
läxor åt lärjungarne till att läsa under fritiden är att tillmäta den egentliga lästiden
så, att de kunna följa med utan att behöfva taga sin tillflykt till slarf eller fusk.
Viktigare än att bereda en lång tid till hvila och återhämtning efter arbetstidens
öfveransträngning och nedtryckande förhållanden är att göra själfva arbetstiden mindre
ansträngande och för lärjungens allmänna utveckling gynnsammare. Skola de sträfva^-den, som gå ut på att göra den tid, under hvilken lärjungen har att vistas vid
skolan, till en lycklig och för hans själ och kropp hälsosam tid, kunna något
uträtta, så är första villkoret, att den ej tillmätes så knappt, att det icke blir
utrymme för annat än ett oafbrutet och ansträngdt intellektuellt arbete. Dessutom
bör ihågkommas, att med de förbättrade hygieniska och öfriga förhållanden, under
hvilka lärjungarne i våra dagar lefva, en föreslagen förhöjning af läsåret numera
utan olägenhet bör kunna vidtagas. Att emellertid en sådan förlängning ensam
för sig i detta afseende lätt kan blifva en förfelad åtgärd, liksom att de fördelar,
som kunna vinnas genom en så obetydlig ökning som den, hvilken kommittén
vill ifrågasätta, icke kunna blifva i ögonen fallande, därom torde redan nu böra
erinras, ehuru kommittén längre fram får anledning att därtill återkomma.
Det mest talande af de skäl, som anföras till försvar för våra långa ferier,
är onekligen det, som stöder sig på föräldrarnas rätt öfver barnen och betydelsen
af hemmets uppfostrande inflytande. Kommittén, som finner detta skäl äga en
mycket allvarlig innebörd, vill dock erinra därom, att mera än hälften af läro
-
LÄSÅRETS LÄNGD.
38y
verkens lärjungar äfven under skoltiden bo i sina hem. *) För öfrigt vill kommittén
endast uttala sin uppfattning rörande det förmenta företräde, som det obligatoriska
feriearbetet i detta afseende skulle erbjuda framför en terminsförlängning såsom
alternativ åtgärd. Ifrågavarande feriearbete torde hafva väckt föräldrars och målsmäns
missnöje särskildt därför, att det synts dem vara ett ingrepp i hemmets rätt.
Skolans myndighet öfver barnet är under lästiden ganska stor och lämnar föräldramyndigheten
utrymme endast i den mån denna icke kommer i strid med
skolans. Så mycket starkare måste föräldrarna känna sin rätt att åtminstone under
ferietiden få fritt förfoga öfver barnen, leda deras uppfostran efter sina egna
synpunkter och gifva dem arbete eller bereda dem nöje efter sin egen uppfattning
om hvad som är godt och nyttigt. Men genom det obligatoriska feriearbetet
har skolan trängt in på hemmets område och i viss mån skjutit föräldramyndig
heten
åt sidan äfven under ferierna. Att förkortade, men från obligatoriskt skol
arbete
befriade ferier, om de ock för de lärjungar, som under lästiden ej bo i sina
hem, medföra en förkortad vistelse i hemmet, likväl i långt mindre grad innebära
ett inkräktande på hemmets rätt, synes kommittén vara uppenbart.
Frågan om läsårets förlängning har, såsom i det föregående nämnts, vid
flere tillfällen framträdt i förening med frågan om förbättring i lärarnes löner.
Rörande sambandet mellan dessa båda frågor hyser kommittén samma uppfattning,
som fått uttryck i det faktiska förhållandet, att någon läsårets förlängning trots
regerings och riksdags samstämmiga uttalanden ännu icke blifvit anbefalld. Lärarnes
skyldighet att underkasta sig en förlängning af läsåret torde icke kunna bestridas,
men billigheten kräfver, att lärarens arbete icke ytterligare ökas, under det
att hans aflöning bibehålies vid belopp, som redan förut måste anses otillräckliga.
Läsåret bör därför icke förlängas, utan att en redan af andra grunder såsom behöflig
erkänd lönereglering för lärarne genomföres.
Tvä gånger, nämligen år 1873 och år 189°, har, såsom förut blifvit nämndt,
en förlängning af läsåret från 3 6 till 3 9 veckor vunnit riksdagens gillande. Kommittén,
som är angelägen att i denna punkt iakttaga den yttersta försiktighet, vill
icke ifrågasätta läsårets förlängning med mer än 2 veckor, d. v. s. till 38 veckor.
Påsklof, pingstlof, tid för inträdes- och flyttningspröfningar samt för årsexamen äro
därvid liksom nu inräknade, hvilket med afseende på tiden för inträdes- och flyttningspröfningar
samt för årsexamen framdeles lika litet som hittills lärer behöfva i
stadgebestämmelserna angifvas. Äfven en så måttlig tillökning af arbetstiden bör,
enligt kommitténs mening, befordra de syften, som man med en åtgärd i denna
riktning velat vinna, helst om arbetstidens ökning vidtages i samband med genom
*)
Kommittén af år 1882 visade, att af lärjungarne vid våra läroverk 3/o bodde i sina föräldrahem,
8/10 voro inackorderade i andra familjer, och V10 hade s. k. eget hushåll eller lefde under andra förhållanden.
— Af uppgifter, som v. t. 1900 erhöllos från läroverkens rektorer, framgår (se kommitténs tabell 1. E,
mot slutet), att af 16,890 lärjungar ej mindre än 11,541 eller 68,33 °/o hade sina hem i läroverksstaden,
medan blott 5,359 eller 31,07 °/o voro från annan ort.
Kommitténs
förslag.
388
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
förandet af sådana förändringar i undervisningsplanen, som kommittén föreslagit.
Äfven efter en förlängning af läsåret till 38 veckor skulle Sverige, näst Finland,
komma att äga det kortaste läsår och de längsta ferier bland länder med högre
utveckladt skolväsen. Den tillagda tiden anser kommittén böra fogas till vårterminens
början och slut, och i bestämmelsen om julferierna uttrycket »minst 3
veckor» för den skull ändras till »högst 3 veckor». Läsåret bör framdeles såsom
nu börja inom augusti och sluta inom juni månad.
Påsklofvet, som af 1870 års kommitté föreslogs till 2 veckor och af 1882
års kommitté till högst 12 dagar, finner kommittén ej böra förlängas, enär en
förlängning däraf skulle komma att ske på sommarferiernas bekostnad, och enär den
tid af året, då påsken infaller, vanligen icke erbjuder sådana väderleksförhållanden,
som locka ungdomen till vistelse i det fria. Hvad pingstlofvet beträffar, hvilket
af flere skäl såsom loftid är af ringa värde och ofta vållar ett alltför kännbart
afbrott i den sista lärotiden, synes det kommittén lämpligt, att möjlighet gifves
till detsammas afkortande till vinst för de egentliga ferierna, i enlighet med här
nedan föreslagen bestämmelse.
Ett stadgande om bestämda dagar för läsårets början och slut anser kommittén
helst böra undvikas, då lokala förhållanden och tillfälliga omständigheter
härutinnan göra en viss frihet önskvärd.
Kommittén hemställer således:
att lärotiden bestämmes till 38 veckor om året, en veckas påsklof och fyra
dagars pingstlof däri inräknade;
att läsåret må börja inom augusti och sluta inom juni månad, samt att julferierna
må omfatta högst tre veckor;
att pingstlofvet, där så lämpligt synes, må kunna något inskränkas, i hvilket
fall läsårets ofvan föreslagna längd i samma män minskas.
Feriearbetet.
De i § 15 af gällande läroverksstadga föreskrifna arbetena under sommarferierna
infördes genom Kungl. kungörelsen den 22 mars 1895. I sin obligatoriska
och likformiga anläggning utgjorde de en nyhet för vårt skolväsen, liksom
de äfven torde sakna motstycke inom liknande undervisningsanstalter i andra länder,
där man ju också, på grund af i allmänhet kortare ferier, haft mindre anledning
att ifrågasätta en dylik åtgärd. Då, såsom nedan skall visas, dessa arbeten tillkommit
under förutsättningar, väsentligen olika dem, som förelegat vid uppgörandet
af kommitténs förslag, har det blifvit nödvändigt att upptaga äfven denna fråga
till bepröfvande samt däri afgifva yttrande.
Tanken på feriearbete, om också i en helt annan form än det nuvarande,
har ingalunda varit främmande för gångna tiders skollagsstiftning i vårt land; tvärtom
synes man allmänneligen hafva förutsatt, att lärjungarne under fritiden borde
sysselsätta sig med läsning, hufvudsakligen i afsikt att vidmakthålla, hvad de under
terminerna inhämtat. Så föreskrifves i 1649 års skolordning, att under sommaren
skulle lämnas en månads ferier med det förbehåll, att lärjungarne under mellantiden
påminde sig, hvad de genomgått under läsåret, och hade det i godt behåll till
följande termin. I 1807 års skolordning stadgas, att lärarne, före bortresan från
lärosätet vid terminens slut, skulle ålägga lärjungarne uppgifter, företrädesvis repetitioner,
för hvilka dessa vid återkomsten skulle i anställd examen redovisa. I 1820
års skolordning inskränkas föreskrifterna om feriearbeten till den ännu gällande bestämmelsen,
att tillfälle till undervisning skall beredas åt de lärjungar, som under
ferierna kvarstanna i läroverksstaden.
Det af gammalt föreskrifna feriearbetet var sålunda, i tydlig motsats till det
nuvarande, hufvudsakligen anlagdt på repetition af det, som under senaste läsår eller
termin blifvit genomgånget. En sådan uppfattning af mellanterminsläsningens betydelse
förefaller helt naturlig, särskildt beträffande den tid, då ferierna voro ännu
längre än nu.
Feriearbete
i äldre tider.
390
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
Feriearbete
såsom
supplement
till kurserna.
I skollagskommitténs betänkande af år 1894 angifves uttryckligen, att obligatoriska
feriearbeten föreslagits dels som vederlag för viss minskning i veckotimmarnas
antal — hvilken minskning företagits utan förlängning af läseterminerna —
dels emedan kurserna i åtskilliga ämnen, särskildt i kvalitativt hänseende, behöfde
stärkas. De nuvarande feriarbetena blefvo sålunda införda som ett supplement till
kurserna, och med detta förhållande motiveras också deras likformiga planläggning.
Såsom ofvan (sid. 388) synes, har kommittén föreslagit en förlängning af
de nuvarande läseterminerna med två veckor. Då det hufvudsakliga skälet härtill
varit önskvärdheten att kunna bereda mera lugn och ro åt den hittills alltför
intensiva undervisningen, är det visserligen sant, att förlängningen ej kan anses
såsom en rent kvantitativ ökning i lärotiden, men uppenbart är å andra sidan, att,
just genom detta lugnare inhämtande af kurserna, dessa skola komma att i kvalitativt
hänseende stärkas och sålunda mindre blifva i behof af ett supplement. Anmärkas
bör äfven, att, i samma mån ferierna förkortas, tiden för obligatoriska feriearbetens
utförande — och därmed det berättigade i anspråken på sådan läsning —
likaledes minskas. Redan härigenom framstår sålunda frågan i ett förändradt skick,
men denna synpunkt beträffande det obligatoriska feriearbetets behöflighet eller
umbärlighet för den nya organisationen är icke den enda och ej heller den
viktigaste.
De ämnen, som för närvarande erhålla förstärkning genom föreskrifna arbeten
under sommarferierna, äro enligt stadgan följande: modersmålet (till kl. 2,
3, 6:2, 7:1), latin (L. 7: 1, L. 7:2), grekiska (L. 7:2 å A-linjen), tyska (4, 5,
6 :i, 6 :2), engelska (R. 7: i, R. 7::), franska (7: 1, R. 7:2,) historia (L. 7:2), geografi
(5, 6: t, 6:2, 7:2), matematik (2, 3, 4, L. y. 2 å B-linjen och R. 7:2) samt välskrifning
(2, 3, 4).
Nästan alla dessa med feriearbete förstärkta ämnen kunna emellertid inordnas
under endera af följande kategorier: sådana, som enligt kommitténs förslag fått en
förändrad, anspråkslösare ställning, och sådana, som genom ökadt timtal på det lägre
eller högre stadiet eller andra anordningar erhållit en större eller mindre förstärkning
i det hela. Till de förra höra latin och franska. Måhända skall man invända,
ätt, när dessa ämnens utrymme å timplanen så betydligt inskränkts, de borde vara
i så mycket högre grad i behof af förstärkning genom feriearbete. En sådan
invändning kunde hafva sitt berättigande, om man fasthölle vid det mål, som för
närvarande sättes för undervisningen i nämnda ämnen, men, såsom flere gånger i
det föregående framhållits, har kommittén åt dessa gifvit eu sådan läggning, att de
moment, som nu upptaga så stor del af tiden, fått träda väsentligen tillbaka, hvarigenom
det åt ämnena anslagna utrymmet blifvit för målets nående tillräckligt. Till
det senare slaget höra modersmålet, tyska och geografi, hvilka alla fått en så afsevärd
ökning i timtal, att den mer än tillräckligt uppväger nuvarande feriearbete,
samt historia, hvars ställning förbättrats genom dess skiljande från geografien äfven
å det högre stadiet. Hvad beträffar matematiken, hvilken visserligen förlorat en
FERIEARBETET.
391
timme å realgymnasiet, men erhållit en timmes ökning å det lägre stadiet, och
engelskan, som minskats med två timmar å det lägre stadiet, samt grekiskan, för
hvars inskränkning ofvan redogjorts, tillåter sig kommittén att påpeka, dels att man
ej kan tänka på att blott för ett par eller tre ämnens skull bibehålla det obligatoriska
feriearbetet, om det af andra grunder (se här nedan) ej anses böra förekomma,
dels att hänsynen till sådana kurser, som endast läsas af en del eller —
såsom fallet blir i fråga om grekiskan — ett fåtal af lärjungarne, ej kan motivera
en åtgärd för alla.
På grund af alla dessa omständigheter hafva de af kommittén föreslagna
kurserna kunnat uppgöras utan beräknadt supplement af obligatoriskt feriearbete,
hvadan ett sådant ur denna synpunkt för den nya organisationen torde få anses
obehöfligt.
, Under sådana förhållanden står kommittén inför den frågan, om feriearbete
ur andra synpunkter än den, som angifvits såsom bestämmande vid dess införande
år 1895, kan hafva den betydelse, att det bör i en eller annan form förekomma,
till exempel på grund af den i sådan läsning liggande uppfordran till själfverksamhet
eller på grund af dess betydelse såsom motverkande sysslolöshet.
Kommittén vill i detta afseende såsom sin principiella ståndpunkt uttala, att
den anser, det lärjungar, som på ett tillfredsställande sätt skött studierna under
terminen, böra utan inskränkning från läroverkets sida förfoga öfver sina ferier. Att
under den tid af året, då skolan afstår från att hafva lärjungarne under sitt omedelbara
hägn, låta läxans tryck fortfarande hvila öfver dem, finner kommittén vara
både oegentligt och olämpligt med hänsyn till de unga och jämväl innebära ett
mindre välbetänkt ingripande i hemmens rätt öfver dessa (jfr. sid. 387).
En undersökning af det sätt, hvarpå det nuvarande obligatoriska feriearbetet
verkat, tjänar, äfven om vissa goda resultat af detsamma ej kunna förnekas, i
hufvudsak endast till att stärka kommittén i denna dess allmänna uppfattning. De
anmärkningar, som gjorts emot det nuvarande feriearbetet, äro nämligen hvarken
få eller små.
Till en början har klagats öfver dess likformighet för alla, hvaraf följer, att
ingen hänsyn tages till olika anlag och behof, samt att därföre den möjlighet till
själfständiga studier och individuell utveckling, som eljest borde kunna förverkligas
under fritiden, rent af motarbetas. I sammanhang härmed har anmärkts, att lärjungen
under sommaren genom de föreskrifna feriearbetena hindras från annan, likaså
nyttig och för hans framtid måhända mera betydelsefull verksamhet än bokliga studier.
Vidare har påpekats den olägenheten, att ett försummande eller underhaltigt
utförande af sommararbetet blir utan all påföljd, hvarigenom den felande skulle
kunna rättas; att det är skolan ovärdigt och för dess auktoritet menligt att på så
sätt lämna föreskrifter, hvilkas efterlefnad den ej förmår betrygga; samt att ett
sådant förhållande ej kan annat än skadligt inverka på lärjungarnes uppfostran till
lydnad och plikttrohet.
Feriearbetet
nr andra
synpunkter.
Anmärkningar
mot
nuvarande
feriearbete.
392
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
Äfvenså har såsom ej mindre betänkligt framhållits, att särskildt de lärjungar
tryckas af feriearbetet, som utom detta hafva att i ett eller annat ämne vid höstterminens
början undergå pröfning i och för flyttning; att lärjungarne, i synnerhet
när uppgiften består i utanläsning, lätt frestas att uppskjuta arbetet till de allra
sista dagarna före terminens början och då underkasta sig en forcerad läsning; att
det stundom varit så långt ifrån fråga om själfständiga studier, att lärjungarne till
och med anlitat informatorer eller enskild undervisning på annat sätt för att fullgöra
de föreskrifna uppgifterna. I hvilketdera som helst af dessa fall är det uppenbart,
att feriearbetets idé blir förfelad, och att genom detsamma åstadkommes mera
skada än gagn.
Ej heller hafva röster saknats, som velat göra gällande, att feriearbetets betydelse
såsom supplement till kurserna, på grund af vissa af de ofvan anförda
olägenheterna, äfvenledes varit ganska tvifvelaktig, och från många håll har ifrågasatts,
om den ganska afsevärda tid vid höstterminens början är väl använd, som
åtgår till förhör å ett feriearbete, hvilket ej blifvit med större omsorg inlärdt.
Slutligen må erinras om den svårighet, som alltid måste förefinnas att på
ett lämpligt sätt ordna ett sådant arbete. Mot den nuvarande planen hafva också
gjorts vissa anmärkningar, såsom olämpligheten af uppgifter, som lärjungen ej med
fördel kan sköta på egen hand, till exempel välläsning eller välskrifning, hvilka med
afseende på den, som ej har tillgång till någon ledning, snarare motverka än befrämja
det afsedda ändamålet, samt arbetets förekomst i alltför tidiga åldersklasser,
där det mera blir en uppgift för föräldrarna än för barnen, hvilka äro alltför
omogna för något som helst själfständigt arbete..
Kommittén, som finner dessa anmärkningar i högre eller mindre grad befogade,
anser därföre, att det nuvarande likformiga och för alla lärjungar föreskrifna
feriearbetet bör afskaffas. '')
Frivilligt Å andra sidan är kommittén långt ifrån att underskatta värdet af själfständiga
feriearbete, studier under sommarmånaderna, men, såsom af ofvanstående tillräckligt torde
framgå, är den af den åsikten, att det med sådana arbeten afsedda ändamålet
endast kan vinnas på det villkor, att de få en mera individuell och alldeles frivillig
läggning. Läroverkets roll därvidlag bör blifva, att det dels tillhandahåller
lämpliga uppgifter, mellan hvilka lärjungarne hafva fritt val, om de önska utföra
något arbete under sommaren, dels vid höstterminens början anställer pröfning å
de utförda arbetena med de lärjungar, som därtill anmäla sig. Redan före år
1895 förekommo vid en del läroverk ansatser till frivilligt feriearbete, men skillnaden
mellan detta och det »f kommittén förordade feriearbetet blir genom läroverkets
skyldighet att vidtaga de båda nämnda åtgärderna ganska väsentlig. De innebära
emellertid intet åläggande för lärjungarne, utan endast en ledning och hjälp i och
för eventuellt arbete under sommaren.
’) Deri redan före det nuvarande feriearbetets införande stadgade och af frågan om detsamma
alldeles oberoende insamlingen af ett visst antal växter bör dock fortfarande bibehållas (jfr. sid. 162 -167.)
FERIEARBETET.
393
Häremot kan visserligen invändas, att lärjungarne, om de finge så fria händer,
skulle allmänt upphöra med läsning under sommaren, hvadan den af kommittén
förordade anordningen skulle blifva utan verkan. Denna invändning är dock icke
så betydande, som den till en början kan synas. Först och främst bör ihågkommas,
att kommittén aldrig afsett ett så allmänt och omfattande feriearbete,
som i gällande stadga är föreskrifvet, enär den anser, att såväl de lärjungar, hvilka
äro sysselsatta med annan nyttig verksamhet, till exempel verkstadsarbete för blifvande
ingeniörer, som ock de, hvilka sakna tillräckliga krafter för att, utöfver det
ordinarie skolarbetet under terminerna, ägna sig åt någon läsning, böra åtnjuta
ferietiden oförminskad. Beträffande de underkända hafva de i sina betyg en tillräcklig,
af läroverket meddelad maning till arbete.
Vidare är all anledning att tro, det de ansatser till frivilligt feriearbete, som
här och hvarföre funnos före år 1895, icke blott skola åter vakna till lif utan ock, på
grund af läroverkets medverkan, betydligt stegras och utvecklas. Detta är så mycket
mera antagligt, som det nuvarande feriearbetet torde hafva gjort allmänheten förtrogen
med tanken på barnens sysselsättande med bokliga arbeten under sommaren.
Likaså kommer den specialisering i studieriktning, som kommittén åsyftat
med införandet af valfrihet å det högsta stadiet, att stå särdeles väl tillsammans
med och gifva ökade impulser åt ett frivilligt feriearbete. Äfven om intresset för
sådan läsning i början kan blifva mindre lifligt, och äfven om den i hufvudsak
kommer att inskränka sig till ett jämförelsevis högre stadium af läroverket, är det
kommitténs tro, att ofvannämnda, samverkande omständigheter så småningom och
med tiden skola åstadkomma ett så pass allmänt sysslande med feriearbete, som
kan synas önskvärdt.
Angående det skälet för feriearbete — som af många tillskrifves en stor,
för att icke säga hufvudsaklig betydelse — att studier under sommaren verka
hälsosamt, såsom hindrande lärjungarne att gå för mycket sysslolösa under den
långa fritiden, så förnekar kommittén ej dess giltighet, men vill å ena sidan framhålla,
att det genom den föreslagna förlängningen af läseterminerna förlorar något
af sin kraft, och å den andra, att det goda syftet, om också icke i så stor utsträckning,
så dock på ett mera tilltalande sätt, vinnes genom ett frivilligt feriearbete.
Gentemot de lärjungar, som hafva stark böjelse för att gå sysslolösa, förfelar visserligen
systemet med frivilligt arbete sin verkan, men, såsom ofvan antydts, synes
äfven föreskriften om det nuvarande obligatoriska arbetet genom saknaden af straffpåföljd
mot dem vara skäligen maktlös.
Af åtskilliga bland kommitténs ledamöter har, som det synes hufvudsakligen
på den grund, att steget mellan det nuvarande och det föreslagna feriearbetet skulle
blifva för stort, ifrågasatts, att man skulle införa ett obligatoriskt-valfritt feriearbete
i den mening, att man af hvarje lärjunge fordrade ett visst mått af arbete under
sommaren, men gåfve honom rätt att välja bland ett flertal uppgifter, inom hvilket
af skolans ämnen han önskade. Då förfäktarne af denna mening i det väsentliga
Ifrågasatt
obligatorisktvalfritt
feriearbete.
394
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
vant af kommitténs åsikt i fråga om de olägenheter, som vidlåda nuvarande feriearbete,
har man utgått från den förutsättningen, att, äfven med införande af ett
obligatoriskt-valfritt system, de lärjungar, som vore sysselsatta med annan nyttig verksamhet,
de, som blifvit underkända, samt de, som vore sjuka eller eljest oförmögna,
skulle blifva befriade från ferieuppgifter. Kommittén, som tagit frågan i
noggrant öfvervägande, har emellertid för sin del ansett, att frihetens uppfostrande
betydelse, särskildt å det högre stadiet, utgör en alltför stor fördel för att utan
särdeles vägande skäl böra uppoffras, och har vidare kommit till den öfvertygelsen,
att förslaget strandar på svårigheterna att rätt handhafva och reglera den nämnda
befrielsen. Det skulle nämligen i talrika fall visa sig omöjligt att afgöra, om en
ifrågasatt sysselsättning under sommaren folie under begreppet »annan nyttig verksamhet»
eller icke — ty till sådan verksamhet kunna ju hänföras de mest mångskiftande
saker, till exempel resor, sport m. m., som hafva mera med nöje än
med nytta att göra. Det blefve äfven svårt att afgöra, hvilka lärjungar vore
i fysiskt afseende för klena för ett dylikt feriearbete, och rektorerna skulle försättas
i den kinkiga belägenheten att pröfva och bedöma ingifna läkarebetyg
och föräldraintyg samt utan tvifvel nödgas meddela befrielse i så stor utsträckning,
att feriearbetets egenskap att vara obligatoriskt blefve så godt som illusorisk. Det
hela komme sannolikt att resultera däri, att feriearbetet i verkligheten blefve frivilligt,
fastän stadgan gåfve det ett sken af att vara obligatoriskt.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får kommittén hemställa,
att de nuvarande obligatoriska arbetena under sommaren afskaffas, och att i
deras ställe anordnas frivilliga feriearbeten enligt längre fram närmare angifna
grunder. x)
) Se förslaget till ändring af nu gällande stadgas § 15*
Arbetets fördelning under terminerna.
Genom förslaget om två veckors förlängning af läsåret har kommittén,
såsom i det föregående blifvit sagdt, förnämligast åsyftat att göra arbetet under
terminerna i någon mån lugnare och lindrigare. Klart är dock, att nämnda syfte
icke kan vinnas allenast genom en förlängning af läsåret, helst om den blir så
ringa, som kommittén föreslagit. Kursernas innehållsrikedom och tänjbarhet, lärarnes
nit och intresse för sina ämnens grundliga meddelande skulle snart bringa upp
arbetet till dess förra intensitet. Man skulle således visserligen vinna en förbättring
af lärjungarnes kunskaper i de föreskrifna lärokurserna, men icke nå det ändamål,
som kommittén främst afsett.
För dettas vinnande är emellertid en förlängning af läsåret ett väsentligt
villkor, nämligen så till vida, att det möjliggör vissa anordningar i terminsarbetet,
ägnade att mera direkt verka i den åsyftade riktningen. De förändringar, kommittén
föreslår i nu gällande bestämmelser angående anordnandet af arbetet under
terminerna (gällande stadgas §§ 18 och 19) äro ej stora, men torde dock vara af
betydelse, då de i allmänhet äro föranledda af önskan att främja ofvan angifna
syfte.
Läroverkskommittén af år 1882, som gjorde till en af sina hufvuduppgifter
att minska lärjungarnes dagliga arbete under lästiden, sökte vinna detta sitt
mål förnämligast genom en minskning af antalet undervisningstimmar i veckan
och föreslog en timplan, hvars veckotimtal i allmänhet voro ej obetydligt lägre
än de nu förekommande. En af de grunder för undervisningens ordnande, som
af departementschefen framställdes till ledning för 1890 års kommitté vid dess
arbete, var, att de obligatoriska lärotimmarnas antal skulle minskas, så att det i
ingen klass öfverstege 30 i veckan, och kommitténs förslag till undervisningsplan
utarbetades i öfverensstämmelse härmed. Båda dessa kommittéer föreslogo, såsom
förut nämnts, en förlängning af läsåret med 3 veckor; till följd häraf skulle enligt
den förras förslag antalet undervisningstimmar under ett läsår endast obetydligt
hafva minskats och enligt den senares förslag kommit att något ökas. I nu gäl
-
Antalet lärotimmar
i
veckan.
Lärotimmarnas
längd.
396 LÄROTIDENS FÖRDELNING.
lande timplan går veckotimtalet öfver 30 i klasserna 6:1 och 6:2, där det är 32,
och i klasserna 7:1 och 7:2, där det är 31, hvarvid dock är att märka, att i
klasserna 6: 1 och 6:2 tre timmars skrifning å lärorummet är inräknad i det angifna
timtalet.
Kommittén har funnit det förenadt med stora svårigheter att åstadkomma
en inskränkning af antalet undervisningstimmar i veckan. Det är framför allt
mängden af samtidigt lästa ämnen, som härvid förorsakar svårighet. Med afseende
på de lägre klasserna, där lärjungen för fortgången af sina studier är sjmnerligen
beroende af lärarens omedelbara handledning, finner kommittén dessutom en inskränkning
af lärotimmarnas antal lätteligen kunna medföra en verkan, alldeles
motsatt den, man åsyftat, i det att för lärjungen hemarbetet därigenom kunde
komma att ökas och ett riktigt inhämtande af de föreskrifna kurserna att försvåras.
Och för de högsta klasserna, där lärjungarnes arbete både kan och bör
i jämförelsevis hög grad vara ett arbete på egen hand, och där en minskning i
det nuvarande måttet af dagligt skolarbete väl är af behofvet mest påkallad, har
kommittén i sitt förslag om valfrihet anvisat ett sätt, hvarigenom antalet obligatoriska
veckotimmar ej obetydligt kan inskränkas. Då kommittén vidare funnit
andra bestämmelser rörande det dagliga skolarbetets anordning kunna föreslås till
minskning i och underlättande af lärjungarnes arbete, så har kommittén med afseende
på antalet lärotimmar i veckan endast ansett sig böra eftersträfva, att detta
antal, så vidt möjligt, ej måtte komma att öfverstiga det ofvan nämnda talet 30.
Den föreslagna timplanen upptager i öfverensstämmelse härmed 30 veckotimmar
för gymnasiets två första ringar och realskolans samtliga klasser utom den första,
för hvilken timtalet liksom för närvarande är 27. För de två högsta gymnasieringarna
upptager timplanen visserligen 32 veckotimmar, men med hänsyn till de
föreslagna valfrihetsbestämmelserna kan antalet obligatoriska veckotimmar i dessa
ringar beräknas till 26.
En inskränkning af det dagliga arbetet i skolan kan åstadkommas äfven
genom ett annat medel än minskning af antalet lärotimmar, nämligen genom
minskning af hvarje lärotimmes längd. Äfven denna åtgärd har under senare år
ofta påyrkats. *) Kommittén finner goda skäl tala för densamma och anser, att
lärotimmarnas längd lämpligen kan bestämmas till 45 minuter.
Den svenska läraren sysselsätter sig, som bekant, med klassen i dess helhet,
söker att hålla hvarje lärjunge i verksamhet och påkallar hans oafbrutna uppmärksamhet.
Ehuru, allt eftersom lärareutbildningen blifvit bättre, lärarne mer och mer
riktat sin sträfvan på att genom en intresserande och åskådlig undervisning lätta
lärjungarnes möda, torde man dock kunna säga, att den ansträngning, som en
*) En förkortning af lärotimmarna föreslogs i viss mån redan af 1882 års kommitté, som hemställde,
att rasten mellan två på hvarandra följande lärotimmar borde upptaga 15 minuter i stället för 10.
Då antalet af ifrågavarande raster under en dag vanligen är tre, skulle lästiden i skolan härigenom hafva
erfarit en minskning af 15 minuter, dock med olika fördelning på olika timmar.
ARBETETS FÖRDELNING UNDER TERMINERNA.
397
lektion medför, i allmänhet vuxit ej blott för läraren utan i vissa afseenden äfven
för lärjungen. Läraren gör i allmänhet mindre än förr till sin uppgift att företrädesvis
förhöra och inlära, för att i stället mera än förr söka i egentlig mening
undervisa. Men till följd häraf blir hans anspråk på oafbruten uppmärksamhet
från lärjungens sida och på dennes verksamma deltagande i det, som förehafves,
större, och därmed blir ock i allmänhet lärjungens intellektuella kraftförbrukning
under loppet af en lärotimme ökad. Äfven för en vuxen människa är det ej lätt
att med oförsvagad uppmärksamhet följa en framställning, som sträcker sig öfver
en tid af mera än tre kvarts timme; det kan härvid erinras om den häfdvunna
längden af en akademisk föreläsning. Men för barnet och ynglingen är behofvet
af omväxling större, förmågan af uthållighet mindre, och öfverskrides den gräns,
där tröttheten inträder, så är ej blott fara för öfveransträngning för handen, utan
den fortsatta undervisningen är ock af tvifvelaktig nytta med afseende på det, som
därmed åsyftas. Nu antydda omständigheter göra en förkortning af lärotimmarna
önsklig, men de torde ock visa, att en förkortning kan ske utan fara för en förlust
i arbetsresultatet. För närvarande upptager en lärotimme i allmänhet en tid
af 55 eller 50 minuter; med den föreslagna förkortningen till 45 minuter skulle
man vinna, att den tid, som lärjungen under en vanlig skoldag med fem lärotimmar
har att tillbringa på skolbänken, sysselsatt med mer eller mindre tankeansträngande
arbete, skulle, såsom lärotimmarna flerstädes äro anordnade, minskas
med ända till 45 minuter, eller lika mycket som en hel undervisningstimme.
Att för undervisningen i vissa läroämnen den kortare lektionstiden då och
då måste medföra någon olägenhet, kan ej förnekas. Så torde exempelvis blifva
fallet i fråga om fysiken och kemien å det högre stadiet, där det omsorgsfulla
utförandet af ett experiment jämte därpå grundad framställning ofta tager så lång
tid i anspråk, att äfven den nuvarande längden af en lärotimme visar sig otillräcklig.
Sådant inträffar dock ingalunda hvarje lektion, och ej sällan torde svårigheten
kunna afhjälpas genom någon anordning för tillfället, såsom genom timbyte
med något annat ämne, hvarigenom en dubbeltimme erhålles. Hvad särskildt
fysiken beträffar, låter det sig, i synnerhet med den ökning i timtal, som detta
ämne enligt kommitténs förslag skulle erhålla å realgymnasiet, lätt göra att i de
två högsta ringarna regelbundet anordna en dubbeltimme i veckan, därest vederbörande
lärare så finner ömkligt.
Om lektionernas längd bestämmes till 4 5 minuter, ligger det nära till hands
att tänka sig, att rasterna mellan två intill hvarandra liggande undervisningstimmar,
de s. k. smårasterna, borde förlängas från 10 till 15 minuter.1)
Kommitténs mening är dock, att 1 o minuter äro för dessa raster en lagom
tid, fullt tillräcklig för de ändamål, som med dem afses. Mot det förslag om
*) Dessa rasters längd var ännu enligt 1878 års stadga 5 ä 10 minuter. Längden 10 minuter
erhöllo de genom Kungl. kung. den 23 dec. 1880. Kommittén af år 1882 föreslog deras förlängning till
15 minuter (jfr. noten å föreg. sida).
Smårasternas
längd.
398
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
ökning af smårasternas längd till 15 minuter, som framställdes af 1882 års kommitté,
riktades åtskilliga anmärkningar. Det framhölls, hurusom vid ogynnsam
väderlek längre raster blott skulle befinnas besvärliga, under det att vid sådan
väderlek, som gynnade lek i det fria, lärjungarne skulle komma till nästa lektion
för mycket uttröttade och förströdda af leken. Svårare skulle det äfven blifva att
förebygga, att rasterna blefve använda till läxläsning. Det vore ock att befara,
att längre raster skulle genom att allt för fullständigt afbryta arbetsstämningen
minska känslan af arbetets allvar. Ehuru någon så afgjord olikhet i fråga om
rastens inverkan ej torde kunna följa af dess förlängning med endast fem minuter,
måste de anförda invändningarna dock så till vida anses riktiga, som de i dem
påpekade olägenheterna onekligen blifva mera kännbara, ju längre rasten göres.
Kommittén finner ingen anledning att föreslå någon ändring i smårasternas nuvarande
längd af 10 minuter.
ost■ Frukostrastens längd är bestämd genom stadgans § 18 mom. 5, där det
längd, heter: »Två eller tre timmars fortsatt arbete på lärorummet skall efterföljas af
minst två timmars ledighet från skolgång; dock må af denna ledighet en half
timme kunna användas för gymnastik eller sång, om densamma omedelbart ansluter
sig till en föregående eller efterföljande undervisningstimme.» I enlighet
härmed är vid de allmänna läroverken frukostrastens längd i allmänhet 11 g timme. '')
De omständigheter, som inverka på frågan om frukostrastens längd, äro ej
desamma beträffande stora städer som i fråga om mindre orter, men då de flesta af
våra läroverk ligga i jämförelsevis små städer, bör den lösas med hufvudsaklig hänsyn
till å sådana orter rådande förhållanden. Att frukostrasten göres tillräckligt lång, för att
lärjungarne må hinna att i sina hem i lugn och ro intaga en ordentlig frukostmåltid
med lagad mat, anser kommittén vara en fördel, som ej utan synnerligen tvingande
skäl må uppgifvas. Lärjungen bör visserligen icke få gå fastande till sitt skolarbete
på morgonen, men hvad han då, nyss uppstigen ur sin bädd, förmår eller gifver
sig tid att förtära, är i regeln ej mycket. Däremot visar erfarenheten, att han, då
han efter två eller tre timmars arbete i skolan kommer hem till frukostbordet,
vanligen är utrustad med en förträfflig matlust, liksom ock att han sedermera vid
den lärotimme, som följer närmast frukostrasten, i allmänhet visar sig synnerligen
arbetsför2). Å andra sidan anser kommittén, att frukostrasten icke bör utsträckas
längre, än som för nu sagda ändamål är behöfligt. Erfarenheten har visat, att, om
den göres så lång, att lärjungen anser sig kunna till densamma förlägga en del af
'') Vid vissa läroverk har genom särskilda Kungl. bref tillstånd lämnats att af frukostrasten använda
45 minuter å i timme till gymnastik. För läroverken i Stockholm hafva alltsedan år 1879 särskilda medgifvanden
funnits om rätt att minska den tid, som frukostrasten enligt stadgan skall upptaga.
2) Kommittén af år 1890 föreslog, att frukostrasten skulle kunna inskränkas till en tid af 1''/*
eller 1 timme, detta dock »icke utan mycken tvekan», särskildt med hänsyn till hvad de af kommittén tillkallade
läkarne framhållit angående betydelsen af att lärjungen finge »tillfälle att 1 sitt hem intaga en
ordentlig frukostmåltid med lagad mat».
ARBETETS FÖRDELNING UNDER TERMINERNA. 399
sin läxläsning, dess egenskap af hvilostund lätt går förlorad och den i stället blir
upptagen af ifrigt och ansträngande arbete. Kommittén tror, att den nuvarande
frukostrasten från denna synpunkt sedd kan tåla vid någon, om ock ringa, förkortning,
och då härigenom äfven syftet att erhålla en mera koncentrerad lästid (se
här nedan) skulle främjas, finner sig kommittén för frukostrasten böra föreslå en
minimitid af iV4 timme.
Beträffande de lärjungar i större städer, som bo mycket aflägset från läroverket,
skulle denna tid visserligen icke vara tillräcklig, om de ville i hemmet intaga
sin frukost, men, såsom erfarenheten särskild! från hufvudstaden visar, förefinnas
omständigheter, som förtaga kraften af en sådan anmärkning. För dem
räcker nämligen till sagda ändamål icke heller en tid af i V* timme, hvartill kommer,
att de långa vandringarna från och till skolan flere gånger om dagen framkalla
trötthet jämte andra större eller mindre olägenheter. Slutligen borde just för dessa
lärjungar, som för närvarande hemkomma från skolan först sent fram på eftermiddagen,
en undervisningens koncentrering till förmiddagen blifva särdeles välkommen.
Gifvetvis bör som hittills till dessas förfogande ställas särskildt frukostrum,
där de af medfördt matförråd kunna bereda sig ett frukostmål.
I äldre tider var den dagliga undervisningstiden fördelad på både för- och
eftermiddag. Såväl 1649 och 1724 som 1820 års skolordningar förlägga en del
af undervisningstiden till eftermiddagen, och den sistnämnda skolordningen stadgar,
att endast två läsetimmar få komma i omedelbar följd. Stadgan af år 1856
sammanhöll lärotiden något mera, då den bestämde, att ej flere än tre lärotimmar
finge följa på hvarandra, och icke särskildt anbefallde eftermiddagsläsning. Om
lagstiftningen i förevarande afseende efter denna tid kan sägas, att den i allmänhet
afsett att utbreda undervisningstiden öfver en jämförelsevis stor del af dagen.
Särskildt under 1870-talet gjorde sig den meningen gällande, att det dagliga arbetet
i skolan borde förläggas till både för- och eftermiddag. För närvarande gälla i
fråga om undervisningstimmarnas fördelning stadganden, gifna i Kungl. kungörelsen
den 23 december 1880, hvilka i någon mån mera än förut gällande bestämmelser
medgifva ett sammanhållande af undervisningstiden.
I våra grannländer Norge och Danmark har man gått långt i riktning mot
undervisningstidens koncentrering. Den norska skollagen af år 1896 öfverlåter
visserligen åt Forstanderskabet (lokalstyrelsen) att efter lärarekollegiets förslag och
med vederbörande departements godkännande bestämma undervisningstidens fördelning,
men den stadgar, att lektionernas längd skall vara 45 minuter, hvilket stadgande
tillkommit enligt förslag af kommittén af år 1890 — 94, som med sitt förslag
i denna punkt åsyftat att få skoltiden helt och hållet förlagd till förmiddagen.
I allmänhet torde ock arbetstiden vara samlad till förmiddagen, och hvad särskildt
angår skolorna i Kristiania, äro de sex undervisningstimmarna, af hvilka i regeln
en skall användas till kroppsöfningar, slöjd eller sång, med mellanliggande raster
vanligen sammanträngda inom en tid af 5 Va timmar, hvarvid frukostlofvet krymper
Undervisningstimmarnas
fördelning
under dagen.
400
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
ihop till en liten rast på 15 ä 20 minuter. I Danmark har man liksom i Norge
allmänt öfvergått från delad undervisningstid till samlad förmiddagsläsning. Början
härtill gjordes redan 1840 i »Metropolitanskolen» i Köpenhamn. Nu läses i de
flesta- skolor från kl. 8 till 2 under sommarmånaderna och från kl. 9 till 3 under
vintermånaderna med 10 minuters rast mellan timmarna jämte en frukostrast på
20 minuter. Kultusministeriet, som varit mest böj dt att anse delad skoltid som
det önskvärdaste, har vid införandet af samlad tid städse fordrat, att det skulle
föreligga ett genom omröstning åvägabragt uttalande om föräldrarnas önskningar i
detta afseende, och att detta uttalande visade en stark och otvifvelaktig stämning
för reformen. '')
Kommittén anser, att man i fråga om den dagliga undervisningstidens fördelning
bör söka undvika ytterligheter såväl i den ena riktningen som i den andra.
Om nödvändigheten af en tämligen dryg frukostrast har kommittén redan uttalat
sin mening, och kommittén skulle anse införandet vid våra läroverk af en ordning,
liknande den, som i detta afseende råder i Norge och Danmark, vara en allt annat
än lycklig åtgärd. Men kommittén anser dock, att man hos oss varit allt för
benägen att sönderstycka och utbreda den dagliga skoltiden. Måhända har man
hyst öfverdrifven föreställning om lärjungens ansträngning vid en mera samlad
undervisningstid och för litet gifvit akt på hurusom hans olika själsförmögenheter
omväxlande tagas i anspråk af de från timme till timme växlande läroämnena.
Man synes hafva förbisett den kraftbesparing, som, då det gäller uppdelningen af
tiden under en arbetsdag, vinnes genom en samlad arbetstid och en samlad fritid,
i motsats mot den ansträngning, som följer af tätt upprepad öfvergång från hvila
till arbete eller från fri till bunden verksamhet. Hvad särskildt eftermiddagsläsningen
beträffar, visar erfarenheten, att den är illa omtyckt både af målsmän och lärjungar.
I öfverensstämmelse med det nu anförda anser kommittén, att i regeln den obligatoriska
undervisningen bör förläggas till förmiddagarna.
Genom veckotimtalets begränsning till 30 för alla klasser utom de två högsta
gymnasieringarna, för hvilka till följd af valfrihetens inträdande särskilda förhållanden
blifva rådande, kan undervisningstiden fördelas på ömse sidor om frukostrasten
så, att aldrig flere än tre undervisningstimmar komma i omedelbar följd, hvadan
nu gällande bestämmelse i denna punkt kan bibehållas. Genom undervisningstimmarnas
förkortande till 45 minuter, smårasternas bibehållande vid en längd af
10 minuter och frukostrastens bestämmande till minst 1 V4 timme kan den dagliga
skoltiden med lätthet begränsas till förmiddagen. Tänker man sig exempelvis
den första lektionstimmen efter morgonbönen taga sin början först kl. 8 på
morgonen, och antager man endast 1 V4 timmes frukostrast samt 45 minuter anslagna
till gymnastik eller sång, skulle den obligatoriska undervisningen för dagen
J) Se närmare Ernst Carlson, Det högre skolväsendet i Norge och Danmark, Stockholm
1899, sid. 81.
ARBETETS FÖRDELNING UNDER TERMINERNA.
401
vara slutad redan kl. 2.25, d. v. s. i så god tid, att lärjungarne äfven upder den
mörkare delen af året kunde få tillfälle att, medan ännu dagsljuset varar, ägna sig
en stund åt lek och idrott i det fria — något som ur hygienisk synpunkt ofta
framhållits såsom synnerligen önskvärdt — och likväl sedermera hafva eftermiddagen
till sitt förfogande för hemarbetet och frivilliga sysselsättningar.
Den invändningen mot en dylik anordning af skolschemat, att det skulle
verka förvillande, om lärotimmarna ej skildes från hvarandra af bestämda klockslag,
torde sakna större betydelse. Redan efter få dagar skulle nog både lärare och
lärjungar vara förtrogna med den ojämna tidsindelningen. I själfva verket förekommer
redan nu i viss mån »minutschema» vid våra läroverk, och framdeles
lika väl som nu bör tiden kunna så anordnas, att dagens första lärotimme och
första lärotimmen efter frukostrasten taga sin början på bestämdt klockslag, hvarigenom
den förnämsta svårigheten torde vara undanröjd. Erfarenheten från folkskolor
och flickskolor å många orter visar för öfrigt, att i detta afseende ingen
nämnvärd olägenhet torde uppkomma.
Den gamla från 1820 års skolordning härstammande bestämmelsen om efori
och rektors rätt att bevilja allmän ledighet, »när hård väderlek, marknad, allmän
högtidlighet eller annan giltig anledning förekommer», bör, enligt kommitténs förslag,
få följande lydelse: För hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen
skall af rektor lämnas minst 4, högst 6 dagar under läsåret.
Enligt hvad årsredogörelsema visa, lämnas dylik ledighet till i medeltal 5 å
6 dagar årligen. Att den ej blott må kunna lämnas utan ock i någon utsträckning
bör lämnas, är kommitténs mening. Den kan naturligtvis efter rektors godtfinnande
antingen gifvas med hela dagar eller utportioneras i mindre delar. Hård väderlek
och marknad spela visserligen ej numera den roll för lärare och lärjungar, att de
göra skollof behöfligt. Äfven en del af de gamla traditionella festdagar, som, olika
i olika landsändar, ansetts böra medföra en fridag för skolungdomen, hafva förlorat
mycket af den betydelse, som häfd och sedvänja fordom förlänade dem. Men
i stället hafva under senare årtionden framkommit nya anledningar, som göra ledighet
af nu ifrågavarande slag förenlig med skolans uppgift. Dit hör intresset för skolfester
till firande af fosterländska minnen; dit hör ock den hos ungdomen uppvaknade
hågen för friluftslek och kroppslig idrott. Skolan bör härvid icke ställa sig främmande
för de ungas behof och intressen. Rektor bör vara oförhindrad att, där
han så pröfvar lämpligt, bereda tillfälle till någon skolhögtids anställande, och väl
ännu mera, att en och annan gång, då för idrotten och leken särskilt gynnsamma
väderleksförhållanden inträffa, bevilja en ledighet, som i de flesta fall torde få anses
blifva väl använd. Ja, han må genom gifna bestämmelser erhålla ej blott rätt
utan till någon grad äfven plikt att stundom låta skolarbetet få vika för syften
af sådan eller liknande art. Att en begränsning såväl af hans skyldighet som hans
rättighet i förevarande afseende bör finnas, är tydligt. I likhet med förslag i läro
5''
-
Tillfällig
ledighet.
402
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
Månadslof
verkspropositionerna åren 1887 och 1890 rörande motsvarande stadgebestämmelser
har kommittén såsom gräns för rektors rätt att bevilja för hela skolan gemensam
ledighet föreslagit en tid af tillsamman 6 läsdagar.
De s. k. månadslofven vid våra läroverk leda sitt ursprung från 1858 års
kommitté, som föreslog följande stadgande: »Åt den öfverstå klassens (nedre och
öfre sjunde klassernas) lärjungar må rektor en eller högst två gånger i månaden
bevilja en hel dags ledighet, hvilken bör användas till enskilda studier under rektors
eller vederbörande lärares kontroll.» Detta stadgande inflöt sedan i 1859 års
stadga. Genom Kungl. kungörelsen den 10 mars 1869 utsträcktes denna rektors
befogenhet så, att dylik ledighet kunde beviljas 2 å 3 gånger i månaden. Kommittén
af år 1874 föreslog en ännu större utvidgning af månadslofven, och dess
förslag upptogs i 1878 års stadga, där det heter: »Åt lärjungarne i 6:e klassen
må rektor två gånger i månaden och åt lärjungarne i 7:e klassen fyra gånger i
månaden kunna bevilja en hel dags ledighet, hvilken bör användas för enskilda studier
eller för de skriftliga arbetena.» Läroverkskommittén af år 1882 ville indraga
månadslofven för att i stället söka inskränka den dagliga undervisningstiden. I
1887 års reformförslag äro månadslofven bibehållna, om ock till inskränkt omfattning
och i något förändrad form. Enligt det Kungl. förslaget afår 1890 skulle
månadslofven bibehållas endast i de två öfverstå årsklasserna, men utgå ur nedre
och öfre sjette klassserna, hvilkas lärjungar i stället skulle »erhålla den lättnad, som
ligger uti att emellanåt få på lärorummet utföra én skrifning, hvilken annars skolat
ske i hemmet». I anslutning härtill uppgjorde 1890 års kommitté sitt förslag,
som sedan i denna punkt blef gällande genom Kungl. kungörelsen den 22 mars
1895. Enligt denna har bestämmelsen om månadslof följande lydelse: »Åt lärjunge
i sjunde klassen må rektor kunna fyra gånger i månaden bevilja en hel dags ledighet
från undervisningen, af hvilka dagar tre skola användas för skriftliga arbeten å
lärorummet.» För sjette klassen infördes genom samma Kungl. kungörelse fasta
skrifningar på lärorummet med 3 timmar i veckan, inräknade i den ordinarie
lärotiden. ''
Den erfarenhet, som man under den långa tiden från månadslofvens införande
vunnit om dem, synes i allmänhet ådagalägga, att de varit ett ganska godt medel
för sitt ändamål. »En dylik andhämtning under ett eljest jämnt och träget arbete»,
yttrade kollegiet vid h. allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm med anledning
af 1882 års kommittés förslag, »är otvifvelaktigt nyttig äfven för själfva arbetet och
dessutom ett kraftigt medel just att förekomma öfveransträngning.» Och kollegiet
vid h. latinläroverket å Norrmalm anförde vid samma tillfälle, »att dessa lofdagar,
som vissa tider återkommit så regelbundet, att lärjungarne nästan själfva kunnat
på förhand beräkna dem, och så omväxlande på de olika veckodagarna, att intet
läroämne proportionsvis blifvit mera lidande än ett annat, beredt lärjungarne mera
tillfälle till själfständiga studier på egen hand, än den af kommittén föreslagna
anordningen skall visa sig kunna göra».
ARBETETS FÖRDELNING UNDER TERMINERNA.
403
Utvecklingen visar, att man allt mera funnit lämpligt att kombinera månadslofven
med skrifningar på lärorummet. Att skrifningar då och då kunna anordnas
till utförande å lärorummet, är af ovärderlig nytta i skolarbetet, och genom deras
förläggande till månadslofsdagar upphäfves endast skenbart eller i hvarje fall endast
delvis dessas ändamål att bereda lärjungen en »andhämtning» eller »tillfälle till
själfständiga studier på egen hand». Ty dels ersätter den på lärorummet utförda
skrifningen ett arbete, som lärjungen eljest haft att utföra i hemmet; dels upptager
skrifningen på lärorummet icke hela den vanliga arbetstiden i skolan, utan
en del af denna blir fritid; dels slutligen blir föregående dags eftermiddag, äfven
då månadslofvet förenas med skrifning, fri från läxor och kan af lärjungen efter
godtfinnande användas.
Kommittén har därför ock ansett, att månadslofvet, synnerligast i förening
med skrifning på lärorummet, är en anordning, som ej blott bör bibehållas i de
klasser, där den nu förekommer, utan äfven erhålla utsträckt användning. I fråga
härom har kommittén dock funnit varsamhet vara af nöden och har vid sitt förslag
i detta afseende ej velat gå längre än att låta antalet månadslofsdagar i hufvudsak
bestämmas af det antal skrifningar å lärorummet, som kan anses behöfligt.
För gymnasiets två högsta ringar föreslår kommittén bibehållandet af de
bestämmelser, som nu gälla för sjunde klassen.
I fråga om de fasta skrifningarna i nuvarande sjette klassen har kommittén
å annat ställe (sid. 339) motiverat sin uppfattning, nämligen att de böra utgå ur
den nya undervisningsplanen, hvaraf följer, att, liksom i nuvarande sjunde klassen,
växlande skrifningsdagar i förening med månadslof böra stadgas äfven för de båda
lägre ringarna.
Samma bestämmelser föreslås för realskolans sjette klass. Med afseende på
realskolans öfriga klasser finner kommittén regelbundet återkommande månadslof
endast böra förekomma i fjärde och femte klasserna, för hvilka särskilda skrifningar
äro upptagna i undervisningsplanen.
Klart är, att tillämpandet af nedan föreslagna bestämmelser gör det mera än
hittills behöfligt att rektor för hvarje termin eller läsår uppgör en plan för månadslofvens
inträdande och därvid tillser, att, så vidt möjligt är, de olika ämnena
drabbas något så när likformigt af den tidsförlust, som månadslofven medföra.
Om i någon månad för hela läroverket gemensam ledighet af rektor lämnas,
bör naturligtvis motsvarande minskning äga rum i månadslofven, hvarvid den
skrifning, som i sådant fall på lofdag bort äga rum å lärorummet, i stället bör
utföras i hemmet. En sådan inskränkning af månadslofvet har kommittén dock
icke ansett böra gälla för fjärde och femte klasserna, hvilkas skrifningar i dylikt
fall skulle komma att nästan helt och hållet förläggas till hemmet. För dessa
klasser har kommittén därför föreslagit månadslof till mindre utsträckning, än den
eljest skulle hafva funnit lämpligt.
Tid för inträdes-•
och
flyttningspröfningar
;
examenslof
Kommitténs
förslag.
404 LÄROTIDENS FÖRDELNING.
Den rättighet, rektor äger att bevilja ledighet i sammanhang med mogenhetsexamen
åt de lärjungar, som hafva att bereda sig för denna pröfning, anser
kommittén böra bibehållas.
För tydlighets skull har kommittén funnit nödigt, att i stadgan angifves, att
till den för inträdes- och flyttningspröfningarna behöfliga tiden samt det s. k. examenslofvet
hänsyn icke bör tagas vid tillämpning af bestämmelserna om tillfällig ledighet
och månadslön Såväl den förra som det senare äro för skolans arbete nödvändiga
anordningar och ej att betrakta som lof.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får kommittén hemställa:
att lärotimmarnas längd bestämmes till 4 j minuter;
att tiden för frukostrasten fastställes till minst ix t timme;
att i regeln den obligatoriska undervisningen förlägges till förmiddagarna;
att för hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen af rektor lämnas
minst 4, högst 6 dagar under läsåret;
att för lärjungarne i gymnasiets två högsta ringar bibehållas de bestämmelser
om månadslof, som nu gälla för sjunde klassen;
att lärjungarne i gymnasiets två lägsta ringar samt i realskolans sjette klass
3 gånger i månaden erhålla en dags ledighet från undervisningen, hvilken ledighet delvis
användes till skriftliga arbeten å lärorummet, börande dessa arbeten upptaga 4 eller,
vid skrifning af uppsats på modersmålet, 4 timmar; '')
att åt lärjungarne i realskolans femte klass hvarje månad lämnas r Va dags
och åt lärjungarne i realskolans fjärde klass 1 dags ledighet från undervisningen,
hvilken ledighet delvis användes till skriftliga arbeten å lärorummet, börande dessa
arbeten hvarje gång upptaga för femte klassen 3 timmar och för fjärde klassen 2
iller 3 timmar. *)
*) Här liksom vid öfriga föreslagna bestämmelser rörande i läroplanen eller examenstadgandena
upptagna skrifningar förstås med »timme» icke lärotimme, utan en tid af 60 minuter.
Begränsning af lärjungarnes arbete.
De förslag, som kommittén i detta kapitel framställt, hafva företrädesvis varit
föranledda af sträfvan att, så mycket sig göra låter, begränsa lärjungens arbete och
främja villkoren för hans kroppsliga utveckling. Kommittén anser icke hälsoförhållandena
vid våra läroverk vara sådana, att den hygieniska synpunkten behöfver
eller bör göras till den förhärskande vid den af helt andra grunder påkallade reform,
som nu föreligger till genomförande. Men kommittén har vid hvarje sitt förslag
haft jämväl denna synpunkt för ögonen. Äfven om icke öfveransträngning skulle
kunna påstås något allmännare förekomma, så kan dock det mått af intellektuellt
arbete, som skolan pålägger de unga, vara för stort och därigenom till men för
en allsidig och lifskraftig utveckling. Det torde vara svårt att helt och hållet bestrida
riktigheten af deras mening, hvilka hålla före, att i detta afseende ett missförhållande
förefinnes inom de högre skolorna i våra dagar. Då emellertid skolan, i all synnerhet
den offentliga, härvidlag står i beroende af kulturförhållanden, från hvilka
den, själf en produkt af och ett medel för kulturen, svårligen kan lösgöra sig,
skola försök att i nämnda afseende åstadkomma större förändringar icke hafva utsikt
till framgång och lätt kunna leda till missförhållanden af annat slag eller på annat
håll. Det dryga arbete, som kräfves af de flesta i våra dagars samhällen, ställer
stora anspråk redan på ungdomen i skolorna, anspråk, från hvilka man icke torde
kunna befria densamma. Men skolan tillkommer att på allt sätt tillse, att faran för
öfverbelastning icke göres större, än nödigt är, och att lärjungarnes arbete på
det sätt ordnas och ledes, att det må främja och ej hämma deras utveckling till
starka och väldanade människor.
Hvad särskilt angår den gamla frågan om öfveransträngning, så är det
kommitténs uppfattning, att man beträffande läroverkets lägre klasser numera icke
med fog kan klaga öfver någon sådan. Att däremot inom mellanklasserna
och de högre klasserna arbetet för mindre begåfvade eller i fysiskt afseende
ömtåliga lärjungar ofta medför öfveransträngning eller ogynnsamt inverkar på
Behof vet af
begränsning
i lärjungarnes
arbete.
406
LÄROTIDENS FÖRDELNING.
Öfver sikt af
föreslagna
åtgärder,
ledande till
begränsning
af arbetet.
deras utveckling, torde ej kunna förnekas. Ja, äfven om man, såsom tillbörligt
är, räknar med sådana lärjungar, hvilkas andliga och kroppsliga förutsättningar
kunna anses fullt tillfredsställande, så torde de fordringar, som i dessa klasser ställas
på lärjungarnes arbetsförmåga, vara att betrakta såsom väl stora. Kommittén har
därför företrädesvis i fråga om nämnda klasser sökt åstadkomma någon inskränkning
af arbetet och träffa sådana anordningar, som medgifva tillämpning efter
individuella behof.
I kommitténs bilaga V är lämnad en från uppgifter i läroverkens årsredogörelser
sammanställd öfversikt af lärjungarnes hemarbete pr vecka i medeltal för
hvarje klass samt en därpå grundad uppskattning af deras hela dagliga arbetstid.
Hvad angår uppgifterna om hemarbetet, vill kommittén erinra om att de till följd
af åtskilliga felkällor äro jämförelsevis mindre tillförlitliga. Som medeltalen erhållits
ur uppgifter för tre läsår, torde de dock något så när motsvara verkliga förhållandet.
Dessa medeltal lämna stöd åt kommitténs nyss angifna uppfattning rörande öfveransträngningen,
om de ock synas ådagalägga, att det öfvermått af arbete, som måste
anses vara för handen, dock icke kan betecknas såsom synnerligen stort.
Det är ej blott genom de ofvan framställda förslagen rörande lärotiden och
dess fördelning, som kommittén sökt tillgodose behofvet af en lättnad i skolarbetet,
utan äfven genom andra förslag, hvilka i detta afseende torde hafva större betydelse,
nämligen förslagen rörande undervisningsplan, examensbestämmelser och valfrihet.
Kommittén vill i en kort öfversikt anföra de af densamma föreslagna åtgärder,
hvilka synas särskilt ägnade att begränsa lärjungarnes arbete, vare sig
nämnda syfte utgjort deras egentliga skäl eller ej. Dessa åtgärder äro:
1) det lägre läroverksstadiets ombildning till en själfständig läroanstalt med
allmän medborgerlig bildning såsom mål, hvarigenom ämneskrets och undervisningsplan
bättre än hittills kunnat lämpas efter lärjungarnes psykiska förutsättningar
(sid. 48-51, 83-87, 113 — 116);
2) stadgande af sådana bestämmelser, som kunna förebygga, att den föreslagna
examen å mellanstadiet får karakter af en examen rigorosum (sid. 89 samt
201 o. följ.); härvid bör ock uppmärksammas den af kommittén föreslagna organisatoriska
anordning, genom hvilken de lärjungar, som skola öfvergå till det högre
skolstadiet, fritagas från nämnda examen (sid. 58 o. följ.);
3) inskränkning af de skriftliga arbetenas antal i de fyra gymnasieringarna;
4) förändring af latinets och franskans ställning med afseende på studiemålet
och borttagande af all skriftlig öfversättning till latin och franska;
5) borttagande ur studentexamen af den särskilda geometriska skrifningen
å reallinjen;
6) begränsning af de obligatoriska ämnenas antal dels genom den filosofiska
propedeutikens anordnande som frivilligt ämne utom timplanen, dels genom införande
af valfrihet inom de två högsta gymnasieringarna, så att lärjungen i
dessa klasser må kunna ur sitt arbete och sin blifvande examen utesluta ett eller
BEGRÄNSNING AF LÄRJUNGARNES ARBETE. 407
två ämnen och därigenom minska antalet af obligatoriska lärotimmar från 32 intill
26 Oj detta utan att till ersättning få sig ålagdt annat arbete i eller för skolan;
härvid bör ock erinras om den valfrihet, som föreslagits för kvinnliga elever i
samskolorna (se sid. 443—446);
7) läsårets förlängning med två veckor, en åtgärd, som visserligen i och
för sig innebär en ökning af lärjungens arbete, men som, om den i enlighet med
kommitténs förslag företages utan ökning, snarare med någon minskning, af lärokursens
omfattning och i samband med öfriga här uppräknade åtgärder, bör bidraga
till att bereda lugn och lättnad i arbetet under terminerna;
8) afkortning af lektionernas längd till 45 minuter;
9) sådan fördelning af den dagliga lärotiden, att arbetet i skolan må kunna
vara afslutadt tidigare på dagen, än nu i allmänhet är fallet;
10) utsträckning af månadslofsprincipen genom stadgandet om visst antal
kombinerade lof- och skrifdagar äfven för fjärde och femte klasserna samt för de
klasser, som komma att motsvara nuvarande nedre och öfre sjette.
11) afskaffande af det obligatoriska feriearbetet.
Utöfver dessa åtgärder anser kommittén för sin del icke något särskilt behöfva
göras för det omtalade ändamålets vinnande.
!) I ett fall intill 25, nämligen vid bortval af matematik å realgymnasiet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.
BETÄNKANDE
AFGIFVET
DEN 8 DECEMBER 1902
AF
DEN FÖR UTREDNING AF VISSA FRÅGOR RÖRANDE DE ALLMÄNNA
LÄROVERKEN DEN 26 MAJ 1899 I NÅDER TILLSATTA
KOMMITTÉ.
ANDRA BANDET.
STOCKHOLM
1SAAC MARCUS'' BOKTR.-AKTIEBOLAG
1902.
X
%
ANDRA BANDETS INNEHÅLL.
Kap. V. De nuvarande allmänna läroverkens ombildning.
De lägre läroverken......................................................... Sid. 41 3
De högre läroverken.................................................... » 457
Kap. VI. Styrelse för de allmänna läroverken.
Ifrågasatt centralstyrelse för läroverken ...................... » 468
Lokalstyrelse för samskola .......................................... » 471
Kap. VII. Förslag till ny stat för de allmänna läroverken.
Reglering af lärarnes löner............................................ » 480
Förslag till ordinarie ämneslärareplatser......................... » 532
Kostnadsberäkning........................................................ » 542
Kap. VIII. Ifrågasatta terminsafgifter till statsverket.
» 546
Kap. IX. Ändringar i stadgan för rikets allmänna läroverk.
Förslag till ändringar i stadgan ...................................... Sid. 579
Grunder till ändringar i stadgan................................... » 629
Ändringar i stadgans bilagor......................................... » 655
Kap. X. Öfvergångsbestämmelser.
Öfvergångsbestämmelser rörande undervisningen » 659
Öfvergångsbestämmelser rörande läroverkens ombildning » 664
Kap. XI. Särskilda yttranden.
Af Th. M. Fries......................................... | ................ » 673 |
Af Th. M. Fries och F. W. Åmark | ................. » 678 |
Af IT Andersson........................................... | .................. » 681 |
Af S. J. Boethius ....................................... | » 693 |
Af Frost Carlson...................... ................. | ................. » 706 |
Af Harald Dahlgren | ................ » 73 3 |
Af Nils Höjer ........................................ | » 763 |
Af Grefve Philip Klingspor ......................... | .................. » 818 |
Af Oscar Larsson ......................................... | .................. » 819 |
Af Aug. Pettersson................................... | 00 ^>0 |
KAP. V.
De nuvarande allmänna läroverkens ombildning.
De lägre läroverken.
Historik.
Den öfversikt af läroverksfrågans historia, hvarmed kommittén inledt sitt betänkande,
visar, hurusom allt ifrån början af 1870-talet i förhandlingarna om den
medborgerliga bildningen och sättet för dess främjande frågan om de lägre läroverken
spelat en betydande roll. Också har kommittén ansett det såsom en af sina
viktigaste uppgifter att åt de lägre läroverken anvisa deras rätta plats och uppgift
inom skolorganisationen. För en stor del af dessa läroverk, nämligen alla de treoch
tvåkjassiga, är ett afgörande af deras öde i hög grad önskvärdt, då de sedan
20 år tillbaka varit från statsmakternas sida försatta i en ställning af osäkerhet
och därjämte det ena förslaget efter det andra framställts rörande deras indragning
eller ombildning. Klart är, att en reform af den högre skolundervisningen, sådan
som den af kommittén föreslagna, hvars grundtanke är det lägre läroverksstadiets
omdaning till en själfständig läroanstalt, måste få afgörande betydelse för det slutliga
besvarandet af frågan om de lägre läroverken.
I kommitténs bilaga VI. A lämnas en tabellarisk öfversikt öfver tidpunkterna
för de lägre läroverkens uppkomst och viktigare förändringar, och i kommitténs
tabell 7 meddelas för nuvarande lägre läroverk, liksom för de högre, uppgift om
antalet lärjungar i hvarje klass under höstterminerna 1891 1900. Af bilaga VI. A
framgår bland annat, att höstterminen 1901 de lägre läroverken enligt stat voro
till antalet 40, däraf 2 3 femklassiga och 17 treklassiga, samt att pedagogiernas antal
var 4.0 \ *)
De lägre läroverken
enligt
stat.
*) Af de femklassiga hade i sammanhang med läroverksreformcn vid midtcn af sist förflutna århundrade
8 (i Eksjö, Karlshamn, Landskrona, Mariestad, Piteå, Uddevalla, Vadstena och Ystad) ombildats
4*4
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
De lägre
läroverkens
faktiska
organisation.
Mera enhetlig ställer sig de lägre läroverkens organisation, om man icke
betraktar deras ställning enligt stat, utan tager hänsyn till den faktiska utveckling,
som de under _ senare årtionden fått genom kommunernas anslag till nya
klasser och genom den i särskilda Kungl. bref medgifna dimissionsrätten till motsvarande
klasser af de allmänna läroverken samt lönetursrätten för de på kommunens
bekostnad anställda extra lärarne. På detta sätt hade höstterminen 1901
af de femklassiga läroverken ett, Ystads, utvecklats till ett på bägge linjerna
fullständigt läroverk och ett, Sköfde, till sexklassigt med real- och latinlinje; af
de treklassiga läroverken hade ett, Alingsås, utvidgats till sexklassigt på båda linjerna
och samtliga de öfriga utom Marstrands till femklassiga läroverk; ’) af de fyra pedagogierna
hade de tvåklassiga i Södertälje och Köping utvidgats till femklassiga; 2)
Nora tvåklassiga pedagogi var delad i fyra och Simrishamns enklassiga i tre årsafdelningar,
men dessa pedagogier hade blott två lärare hvar. Af de lägre läroverken
och pedagogierna voro således:
1 fullständigt real- och latinläroverk,
2 sexklassiga läroverk med både real- och latinlinje,
3 8 femklassiga, däraf 8 med endast reallinje 3) och 2 med endast latinlinje,
1 treklassigt,
alla dessa med dimissionsrätt till närmast högre klass vid de allmänna
läroverken, hvarjämte funnos 2 pedagogier utan sådan dimissionsrätt.
Man kan således säga, om man tills vidare bortser från Sköfde och Alingsås,
att den faktiska utvecklingen, sådan den under de senaste årtiondena ställt sig genom
kommunernas fria beslut och under regeringens medverkan, gifvet pekar mot tvenne
läroverkstyper, som i sig upptaga alla andra: det fullständiga läroverket och det femklassiga.
Detta senare göres så likt de fem lägre klasserna af det fullständiga läro
-
till allmänna läroverk från äldre lärdomsskolor, 7 (i Borås, Eskilstuna, Göteborg, Haparanda och Stockholm:
Jakobs, Katarina och Östermalms) från äldre apologistskolor, 7 (i Arboga, Enköping, Kristinehamn,
Lidköping, Norrtälje, Sköfde och Söderhamn) under åren 1858—1875 utbildats ur pedagogier och ett
nybildats (Oskarshamns, som år 1858 uppfördes på stat med rektor och en kollega, år 1863 blef treklassigt
och år 1877 femklassigt). — Af de treklassiga läroverken voro 5 (i Alingsås, Söderköping — tillika apologistskola
— Varberg, Vimmerby och Amål) gamla lärdomsskolor, 3 (i Askersund, Filipstad och Sala) äldre apologistskolor,
5 (i Engelholm, Falköping, Marstrand, Strömstad och Sölvesborg) under åren 1858-1877 ombildade
pedagogier eller stadsskolor och 4 nybildade (i Arvika år 1858, Skellefteå 1860, Trelleborg 1866
och Örnsköldsvik 1860).
*) Åtta af dessa läroverk hade h. t. 1901 både real- och latinlinje, nämligen de i Arvika, Askersund
(dock ingen lärjunge i L. 5), Filipstad, Sala, Skellefteå, Varberg, Åmål och Örnsköldsvik, fem hade
endast reallinje, nämligen de i Engelholm, Strömstad, Söderköping, Sölvesborg och Vimmerby, samt två,
de i Falköping och Trelleborg, endast latinlinje.
2) Södertälje pedagogi hade båda linjerna (dock ingen lärjunge i L. 4), men Köpings blott reallinje.
s) Nämligen de fem i not 1 nämnda samt Jakobs, Köpings och Oskarshamns.
de lägre läroverken: historik. 415
verket, som råd och lägenhet medgifva, d. v. s. får om möjligt i fjärde och femte
klasserna både latin- och reallinje, eljest företrädesvis reallinje.
Ej fullt så klar blir öfversikten af de lägre läroverken, om man betraktar de
yrkanden, som Dlifvit framställda af de senare årtiondenas skolkommittéer, Kungl.
Maj:ts propositioner till riksdagen under samma tid, riksdagens eller dess kamrars
beslut i läroverksfrågan och den utveckling, som delvis i anslutning därtill försiggått
på privatskolans område. „
Sedan 1868 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj.t ville tillse, huruvida efter
omständigheterna de mindre elementarläroverken borde bibehållas med tillökning
uppåt af en klass i stället för den då till indragning föreslagna nedersta eller ock
till annan ort förflyttas, hemställde 1870 års kommitté dels om indragning af 10
pedagogi och 4 elementarläroverk, *) dels om öfriga pedagogiers samt två- och
treklassiga läroverks ombildning till lägre'' realskolor under namn af pedagogier. Undervisningsplanen,
i hvilken minst ett främmande lefvande språk skulle ingå, borde
med afseende på olika orters behof uppgöras af en kommunal skolstyrelse och
underställas eforus, men skolornas omkostnader skulle bestridas af statsmedel. Då
emellertid genom 1873 års reform latinska språket blef uppskjutet till fjärde klassen
och i sammanhang därmed kursafslutningar infördes i tredje och femte klasserna,
fingo därigenom de mindre läroverken, af hvilka många samtidigt utvidgades till
treklassiga, ett mål och en läsordning, som i flere afseenden öfverensstämde med
den af 1870 års kommitté föreslagna, men utan att de därigenom skildes från de
öfriga läroverken.
Nya förslag om småläroverkens indragning eller ombildning framställdes vid
1880, 1881 och 1882 års riksdagar, och den 12 juni sistnämnda år föreskref
Kungl. Maj:t, att läraretjänster vid pedagogier och treklassiga läroverk, hvilka därefter
blefve lediga, skulle tills vidare upprätthållas på förordnande. År 1884 framlade 1882
års läroverkskommitté ett organisationsförslag för de lägre läroverken, hvilket gjorde
deras ställning beroende af lärjungeantalet. Läroverk eller pedagogier med mindre
än 30 lärjungar föreslogos till indragning;2) de med 75 eller däröfver skulle ombildas
till femklassiga läroverk och öfriga till kommunalskolor med 2-5 lärare. I dessa
skolor skulle minst ett främmande språk läsas och undervisningsplanen i öfrigt
uppgöras samt kursernas utsträckning bestämmas af en kommunal skolstyrelse, som
ock kunde anhålla om dimissionsrätt för skolans lärjungar till allmänt läroverk och
således inrätta undervisningsplanen med hänsyn därtill. Kommunen skulle jämte
rektorsbostad och läroverkshus bekosta V3 af lärarnes begynnelselöner, men i stället få
rätt att uppbära terminsafgifter till högst samma belopp, som vid statsläroverken skulle,
enligt kommitténs förslag, i motsvarande klasser ingå till statsverket. Ej blott orter,
'') Alla dessa hafva sedermera blifvit indragna utom läroverket i Örnsköldsvik och pedagogien i
Simrishamn.
2> 12 pedagogier, alla sedan indragna och de flesta redan utdömda af 1870 års kommitté, samt 5
allmänna läroverk, af hvilka 4 (i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg och Vimmerby) ännu finnas kvar.
Framställda
organisations
förslag.
Kommittén
1870-72.
1873 ars
reform.
Kommittén
1882-84.
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
Riksdagen
1886.
Knngl. propositionen
i88y.
som då hade småläroverk med 30 — 74 lärjungar, utan äfven andra med tillräckligt
lärjungeantal, hvilka ville underkasta sig nödiga uppoffringar, skulle få rätt att upprätta
kommunalskolor på nämnda villkor.
Kommitténs förslag rörande småläroverken afstyrktes mer eller mindre bestämdt
af de flesta domkapitel; två (Strängnäs och Västerås) tillstyrkte med modifikationer
och villkor, två (Lunds och Växjö) uttalade sig obestämdt i hufvudfrågan,
och ett (Visby), som ej af densamma berördes, yttrade sig ej. Än mera afvisande
ställde sig de kommuner, hvilka förslaget närmast gällde. Endast en kommun
bland dem, hvilkas läroverk hotades med indragning, (Säter) ansåg sig icke äga fog
att däremot göra någon invändning. Bland de öfriga biträdde en enda (Simrishamn)
kommitténs förslag. De flesta protesterade mot de kommunala bidragen till skolorna
såsom obilliga eller för kommunerna omöjliga att åstadkomma. De städer,
som hade femklassiga läroverk, (Arboga, Enköping, Mariestad, Norrtälje) yrkade
dessas bibehållande; de, som hade mindre läroverk, yrkade i allmänhet, såvidt de
framställde några positiva motförslag, antingen läroverkens bibehållande eller deras
utvidgning till femklassiga. Tvenne städer, som icke alldeles motsatte sig förslaget om
kommunala bidrag, (Filipstad och Södertälje) gjorde deras utgående beroende af att
läroverken blefve femklassiga.
Af de kommuner, hvilkas läroverk hotades med indragning, yrkade tre (Boigholm,
Marstrand och Nora), att de mindre besökta läroverken skulle öppnas för
flickor, och förstnämnda samhälle gjorde kommunalt bidrag beroende af ett sådant
medgifvande. Genom dessa förslag och kanske ännu mera genom tvenne motionei
vid 1886 års riksdag gafs ett nytt uppslag i organisationsfrågan, tv från den tiden
träder samskolan i förgrunden i hvarje organisationsförslag. Nämnda motioner,
den ena af A. Hedin om flickors tillträde till de allmänna läroverken, den andra
af G. F. Östberg om anordnande af gemensam undervisning för gossar och flickor
vid några läroverk för att vinna erfarenhet, blefvo väl med hänsyn till pågående
utredning af läroverksfrågan afslagna af Andra Kammaren, där de blifvit väckta,
men frågans behandling visade dock, att många af kammarens ledamöter hade stora
sympatier för samskolan.
I det statsrådsprotokoll, som var bilagdt 1887 ars Kungl. pioposition, uttalade
statsrådet Hammarskjöld sin anslutning till läroverkskommitténs uppfattning
af rättsfrågan, »att några laga hinder icke möta att med dessa läroverk vidtaga de
förändringar, som kunna befinnas lämpliga». Han fann nämligen inga giltiga skäl
anförda »mot statens rätt vare sig att indraga eller ombilda redan befintliga läroverk,
då dessa i följd af förändrade förhållanden icke längre motsvara därmed
åsyftade ändamål». Tydligt vore emellertid, att sådana frågoi, som lörde läroverkshus,
rektorsbostad, donationskassor in. m., måste undersökas för hvarje särskilt
fall med hänsyn till natur, uppkomst o. s. v. samt först därefter afgöras. Till
indragning föreslogos 17 pedagogik- och lägre läroverk.1) Af de öfiiga skulle
*) Alla sedermera indragna utom Sölvesborgs.
de lägre läroverken: historik. 4,7
i 8 '') ombildas till läroverk med tre ämneslärare och 2 2) till läroverk med fyra ämneslärare;
alla dessa skulle genom samläsning mellan olika klasser bedrifva undervisningen
till och med femte klassens kurser å någondera af de för de allmänna
läroverken föreslagna linjerna: den klassiska, den reala och den praktiska (se ofvan,
sid. 19—21). Tillträde till läroverket skulle efter kommunalstyrelsens bepröfvande
kunna öppnas för flickor till det antal, som utrymme och lärarekrafter utan skada
medgåfve, och i dylikt fall borde äfven en lärarinna anställas, som tillika skulle vara
föreståndarinna för flickorna. Kommunalstyrelsen skulle ock äga att välja bildningslinje
för läroverket och utse tre af de fem ledamöterna i läroverksstyrelsen.
De ifrågavarande läroverken skulle fortfarande vara statsläroverk, men kommunerna
skulle garantera staten en viss summa i terminsafgifter: för läroverk med tre ämneslärare:
1,560 kronor för den klassiska eller den reala linjen, 780 för den praktiska; för
läroverk med fyra ämneslärare: 2,080 kronor för hvardera af de förra linjerna och
1,040 för den senare. Detta förslag kom i följd af riksdagens upplösning icke
under behandling.
I början af följande år, 1888, afgåfvo kommitterade för undersökning af
Sveriges högre flickskolor sitt betänkande, i hvilket de tillstyrkte, att 3 2 af Sveriges
lägre läroverk skulle förvandlas till samskolor. *) Anledningen till detta förslag var
i första rummet »omöjligheten att på så många ställen utan alltför kännbara kostnader
upprätthålla fullt tillfredsställande separata flickskolor», men därjämte kommitterades
åsikt, att dessa läroverk utan större svårighet kunde jämkas därhän, att de
komme att meddela en allmänt medborgerlig bildning, motsvarande det praktiska
lifvets behof för de många, som icke fortsatte studierna utöfver 15—16 års
ålder. Lärarinnor borde förekomma jämte manliga lärare vid hvarje samskola, helst
till ungefärligen lika antal. Den i 1887 års Kungl. proposition föreslagna kommunala
garantien föreslogs höjd till 3,000 kronor. Denna summa vore nämligen — för''
så vidt upplysningar förefunnes — öfverallt, utom i en enda stad, betydligt mindre
än summan af flickornas dåvarande årsafgifter jämte det af vederbörande kommuner
då utgående årliga anslaget till deras flickskolor.
När detta betänkande afgafs, förelåg endast från Amerika någon större erfarenhet
om samundervisning för gossar och flickor i pubertetsåldern och vid mognare
år, hvarjämte man kunde åberopa beaktansvärda erfarenheter från Holland" och
Norge. Från dessa senare länder hade kommitterade icke förnummit några betänkligheter
mot samundervisningen, men hade af förhållandena i Nordamerikas Förenta
I
'') I Alingsås, Arvika, Askersund, Engelholm, Filipstad, Köping, Marstrand, Nora, Sala, Simrishamn,
Skellefteå, Strömstad, Söderköping, Södertälje, Trelleborg, Vimmerby, Åmål och Örnsköldsvik.
Därjämte skulle ett nytt läroverk af detta slag upprättas i Motala.
2) I Falköping och Varberg.
r) Nämligen alla i not i och 2 nämnda, som år 1887 föreslagits till läroverk med 3 och 4 ämneslärare;
dessutom de då till indragning föreslagna läroverken i Borgholm och Ronneby samt 9 femklassiga läroverk:
i Arboga, Eksjö, Enköping, Haparanda, Lidköping, Mariestad, Norrtälje, Piteå och Vadstena.
Flickskole
kommittén
iSSj-iSSS.
53
Riksdagen
1890.
Riksdagen
1892.
418 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
stater fått den uppfattningen, att samundervisningen, särskildt af hygieniska grunder,
var i tillbakagående inom det skolstadium, som motsvarar de högre klasserna af
våra allmänna läroverk. Också åtföljdes kommitténs betänkande i denna punkt af
tvenne reservationer, prof. E. Löfstedts och d:r A. E. Goldkuhls; den förre fann
»samundervisningen, använd för barn från 10—16 års ålder, innebära allvarsamma
vådor såväl i hygieniskt som moraliskt afseende», och den senare kunde icke gå
in på att samundervisningen utsträcktes längre än allra högst till flickornas 13 :e
lefnadsår. Till dessa reservationer anslöto sig de flesta af de myndigheter, som
hade att yttra sig öfver förslaget. Ingen tillstyrkte det, och de, som gingo längst
i sympati för samundervisningen, tillrådde några försiktiga försök (Högre lärarinneseminariets
och normalskolans kollegium samt Strängnäs och Västerås domkapitel).
Emellertid framlades å nyo, för 1890 års riksdag, 1887 års Kungl. proposition
om småläroverkens organisation med några modifikationer: kommunalstyrelsen
skulle icke blott besluta om bildningslinje och om tillträde för kvinnliga lärjungar
utan äfven, huruvida undervisningen skulle fullföljas utöfver tredje klassens
kurs. Alla läroverk ansågos vidare böra intaga samma ställning till statsverket,
och någon garanti för terminsafgifternas belopp föreslogs icke, ej heller någon
kommunal skolstvrelse. Som bägge kamrarna biföllo Kungl. Maj:ts förslag om indragning
af 2 treklassiga läroverk och 14 pedagogier, blef detta sedermera satt i
verket genom Kungl. brefven den 22 maj 1891 och den 16 december 1892,'')
men i öfrigt blef organisationsförslaget genom Andra Kammarens votum afslaget.
Vid 1892 års riksdag framlades för tredje gången i hufvudsak 1887 års
Kungl. proposition om de lägre läroverken, men, under det att 1887 och 1890
års propositioner lämnat kommunerna valet mellan tre bildningslinjer, föreslogs nu
blott en, den reala, i hvars undervisningsplan Kungl. Maj:t dock skulle kunna medgifva
sådana ändringar, som föranleddes af kommunala behof; och liksom år 1887
föreslogs äfven nu en kommunal skolstyrelse, men icke för alla de lägre läroverken,
utan blott för samskolorna. Beträffande dessa skolor framlades nu ock förslag om
fast anställda ämneslärarinnor samt om dessas tjänstgöring och aflöning. Meningen
var jämväl att organisera dem som verkliga samskolor äfven i det afseendet, att
flickors intagande icke längre gjordes villkorligt eller beroende af utrymme. Vid
samma riksdag väckte F. Berg och E. Hammarlund, i tämligen nära anslutning till
en vid 1890 års särskilda utskotts betänkande fogad reservation, förslag om »mellanskolor»
för inhämtande af allmänt medborgerlig bildning. Dessa skolor, som skulle''
vara tillgängliga för både gossar och flickor samt försedda med såväl kvinnliga
som manliga lärare, borde anordnas som öfverbyggnader på folkskolan och afslutas
med en examen, som skulle medföra vissa rättigheter. Statsutskottet, som anslöt
sig till 1884 års kommittéförslag om kommunalskolor, dock med några smärre för
'')
Riksdagens beslut omfattade äfven Sölvesborgs läroverk, men blef ej i denna punkt af Kungl.
Maja bifallet. Andra Kammaren beslöt indragning äfven af läroverken i Marstrand och Söderköping.
de lägre läroverken: historik. 419
ändringar, bland andra den, att i dessa skolor samundervisning af gossar och flickoi
skulle kunna förekomma, afstyrkte såväl Kungl. Maj:ts törslag som ofvannämnda
motion. Då Första Kammaren biföll Kungl. Maj:ts förslag, men Andra Kammaren
utskottets, hade frågan äfven denna gång fallit.
Vid följande riksdag, år 1893, förnyades Kungl. Maj:ts förslag i frågan så
till vida, att då föreslogs, att treklassigt allmänt läroverk, under förutsättning att
en dylik anordning ej ådroge statsverket ökade kostnader, skulle på kommunalstyrelsens
anhållan kunna ordnas som samskola. Första Kammaren biföll Kungl.
Maj:ts förslag, men Andra Kammaren beslöt, i anledning af Bergs och Hammarlunds
förnyade motion i ämnet, att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida
icke de treklassiga läroverken och pedagogierna kunde indragas — med undantag
af sådana, som kunde anses böra förändras till femklassiga — och huruvida icke
åtgärder borde vidtagas för att i de indragna läroverkens ställe inrätta sådana öfverbyggnader
på folkskolan, som åt motionärerna föreslagits, men utan viss inträdesålder
och med tillagd föreskrift, att ett främmande språk skulle där läsas.
Frågan om de lägre läroverken blef därefter hvilande till 1896 års riksdag,
då Berg och Hammarlund å nyo i hufvudsak framlade sitt gamla förslag om småläroverkens
indragning och ersättande med påbyggnader på folkskolan. Genom
andra motioner vid samma riksdag i bägge kamrarna och genom de tillfälliga
utskottens samt kamrafnas behandling af dessa motioner kom frågan att växa ut
till att omfatta hela läroverksorganisationen, på sätt ofvan (sid. 27-31) blifvit
visadt. Ehuru kamrarna afslogo samtliga de väckta förslagen, förbereddes dock
genom denna riksdags arbete 1899 års riksdagsskrifvelse, som väl icke direkt berör
småläroverken, men dock vid ett genomförande af den däri ifrågasatta nya skolorganisationen
måste få ett stort inflytande på de lägre läroverkens ställning.
■Vid samma 1896 års riksdag höjdes anslaget till de högre flickskolorna från
100,000 till 200,000 kronor och fattades om dettas användning ett beslut, som
innebär ett viktigt uppslag i fråga om småläroverken. Kungl. Maj:t fäste riksdagens
uppmärksamhet på att gossar stundom mottagits till undervisning i de egentliga
flickskoleklasserna, så att skolan i själfva verket öfvergått till en samskola, och att
detta i synnerhet förekommit i mindre städer och å orter, där allmänt läroverk
för gossar ej funnits, och särskildt i ett par städer, hvilkas gossläroverk under de
sista åren blifvit indragna. I hufvudsaklig anslutning till Kungl. Maj:ts i anledning
häraf väckta förslag beslöt riksdagen, att ifrågavarande anslag äfven skulle få utdelas
till samskolor å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, på samma villkor,
som bestämdes för de egentliga flickskolorna, nämligen bland annat: att skolan,
oberäknadt förberedande klasser, meddelade undervisning i minst fem årsklasser och
under tre år eller den kortare tid, hvarunder skolan vid tiden för ansökningen
varit i verksamhet, haft i medeltal minst 30 lärjungar i nämnda årsklasser; att statsanslaget
ej öfverstege 30 kronor för hvarje sådan lärjunge, eller i allt 3,000 kronor;
samt att kommun eller enskilda tillsköte ett belopp, minst lika stort som statsunder
-
Riksdagen
189}.
Riksdagen
1896.
Riksdagen
1898.
Riksdagen
1902.
420 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
stödet. Dessa villkor skulle först med år 1903 gälla för skolor, som redan fått
understöd, såvida de ej begärde förhöjning af sitt gamla anslag.
Af betydelse för frågan om de lägre läroverkens ordnande blef äfven 1898
års riksdagsbeslut rörande anslaget till enskilda läroverk. Sedan den s. k. praktiska
afslutningsklassen blifvit inrättad vid Nya elementarskolan i Stockholm, beslöt nämligen
riksdagen med anledning afKungl. Maj:ts proposition, att nämnda anslag skulle höjas
från 20,000 till 35,000 kronor och kunna till belopp af högst 3,000 kronor
tilldelas sådant enskildt läroverk, som jämte en undervisning, motsvarande de allmänna
läroverkens i de 5 nedersta klasserna, omfattade en afslutningskurs för det
praktiska lifvet. Kungl. Maj:ts proposition i denna del hade närmast föranledts af
ansökningar från tvenne privata samskolor, Upsala Enskilda läroverk och Stockholms
Nya samskola (jfr. sid. 422).
Genom beslut af 1902 års riksdag har upprätthållandet af enskilda läroverk,
särskildt flickskolor, ytterligare underlättats. Det anslag, hvarur skolor med fem
klassers kurs jämte afslutningskurs kunna erhålla högst 3,000 kronor hvar i årsanslag,
höjdes från 35,000 till 60,000 kronor. Och det anslag, hvarur statsunderstöd
lämnas'' åt högre skolor för kvinnlig ungdom samt sådana samskolor,
som äro upprättade å orter, där allmänt läroverk för gossar ej finnes, höjdes från
200,000 till 347,500 kronor. Men därjämte fastställdes, i samband med det
villkor, att lärarinna vid dylik skola ej må aflönas lägre ’:,än ordinarie folkskolelärarinna
inom samma kommun, understödsbeloppet till högst 45 kronor för lärjunge
i stället för högst 30 kronor och för hvarje skola till högst 4,500 kronor
i stället för högst 3,000 kronor. A andra sidan begränsades anslagets användning
till sådana samskolor, som redan voro i åtnjutande af statsunderstöd.
Samskolefrågans utveckling i Sverige och främmande länder.
Af ofvanstående historik framgår, att under sträfvandet att på ett tidsenligt
sätt ombilda de lägre läroverken samskolefrågan allt närmare därmed förknippats.
Så har Kungl. Maj:t fyra gånger föreslagit riksdagen att medgifva vissa kommuner
med mindre besökta lägre läroverk rätt att ombilda dessa till samskolor, och tvenne
gånger (åren 1892 och 1893) ^ar Andra Kammaren uttalat sig för en lösning åt
småläroverksfrågan genom inrättande af samskolor.
Kommittén har sålunda haft starka anledningar att taga samskolefrågan under
ompröfning och öfvergår därför i första hand till att följa dess utveckling i Sverige
och andra länder.
DE LÄGRE LÄROVERKEN: SAMSKOLEFRÅGANS UTVECKLING.
421
Samundervisningen för gossar och flickor har sedan år 1888, då kommittén
för undersökning af Sveriges högre flickskolor afgaf sitt betänkande, blifvit ytterligare
pröfvad och betydligt utvidgad i de länder, där den då fanns, och ytterligare eröfrat
nva fält för sin verksamhet, så att man nu kan bygga på en mycket större både
inhemsk och utländsk erfarenhet.
Af gammalt har Barnundervisning af gossar och flickor i Sverige förekommit
dels inom tolkskolan — och där ända till konfirmationsåldern —- dels i flickskolornas
lägsta klasser samt i andra enskilda skolor, som meddelat en för allmänna läroverk
och flickskolor förberedande undervisning. Så länge särskilda statsskolor för gossar
funnos äfven i helt små samhällen, förelåg anledning att utsträcka samundervisningen
utöfver det förberedande stadiet företrädesvis i en del stadsliknande samhällen utan
statsläroverk, såsom Sollefteå, Bollnäs och Djursholm, där också privata samskolor
i nu nämnd ordning inrättades redan år 1883, 1888 och 1891. Ett allmännare
behof af sådana skolor gjorde sig gällande först efter de många pedagogiernas
indragning i början på 1890-talet. Härigenom vann samskoletanken en allmännare
utbredning, och nu uppstodo efter hand dels privata, dels kommunala
eller af kommun understödda samskolor, i hvilka samtidigt med flickornas undervisning
utöfver det förberedande stadiet gossar skulle kunna beredas för inträde i
de allmänna läroverkens mellanklasser. Samskolor inrättades sålunda i Falkenberg,
Lindesberg och Ronneby år 1893 samt i Hedemora och Lysekil år 1894. Efter
1896 års riksdagsbeslut tillkommo ytterligare flere samskolor, såsom i Motala år
1896 (genom utvidgning af stadens förutvarande gossläroverk), i Hörby och Avesta
år 1897 samt i Hjo år 1898.
För närvarande erhålla samtliga 12 nyssnämnda samskolor och därjämte
från och med år 1901 Borlänge samskola statsanslag till belopp af 400-3,000
kronor. Af dem hade Motala elementarläroverk redan år 1883 erhållit dimissionsrätt
till sjette klassen af allmänt läroverk, och Hedemora samskola har samma
rätt sedan år 1896. Af de öfriga hade Falkenbergs elementarläroverk sedan år
1895 dimissionsrätt till fjärde klassen af Halmstads läroverk och har nu, sedan år
1899, samma dimissionsrätt till allmänna läroverk inom Göteborgs stift. Ehuru
inga andra af de kommunala eller privata läroverken än ofvannämnda 3 samskolor
samt Eslöfs elementarläroverk för gossar erhållit dimissionsrätt till viss
klass af statens allmänna läroverk, har dock 1896 års riksdagsbeslut rörande 5
årsklasser utom de förberedande i förening med ekonomiska hänsyn medfört, att
nästan alla gjort till sitt mål bland annat att bibringa den undervisning, som meddelas
i de allmänna läroverkens 5 första klasser, och att de särskilda klassernas
kurser också blifvit uppgjorda i nära öfverensstämmelse med de allmänna läroverkens. '')
Flertalet af våra i senare tider inrättade fristående samskolor har sålunda
) Ett undantag bildar sa till vida Bollnäs samskola, att parallellismen med de allmänna läroverken
blott sträcker sig till de a å 3 lägsta klasserna.
Öfver sikt af
samskolans
utveckling.
Sverige
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
422
framgått ur ett naturligt behof att på mindre platser, där antalet barn gjort endast
en skola behöflig, få denna gemensam för gossar och flickor. Men några skolor
finnas dock, som oberoende af det lokala behofvet upptagit samskoletanken såsom
en ledande pedagogisk princip. Äldst bland dessa, ja, den första skola i den
skandinaviska Norden, där samundervisningen uppställts som den naturliga och för
ungdomens karaktersutveckling bästa skolformen, är den redan år 1876 upprättade
Praktiska arbetsskolan i Stockholm, sedermera kallad Palmgrenska samskolan. Från
och med år 1883 har denna skola åtnjutit statsunderstöd,1) och sedan år 1888
har den haft dimissionsrätt till universitetet. Den har ungefär lika många manliga
och kvinnliga lärare, och dess betydande lärjungeantal är tämligen jämt fördeladt på
bägge könen (se kommitténs tab. 8). — År 1892 upprättades Upsala Enskilda läroverk
och år 1893 Stockholms Nya samskola. Båda voro från början planlagda för en
effektiv afsilning på mellanstadiet och syftade till ett återupplifvande af den gamla
skillnaden mellan skola och gymnasium. Båda inrättade afslutningsklasser i den af
riksdagen år 1898 önskade riktningen (jfr. sid. 420) och erhöllo statsunderstöd å 3,000
kronor från och med år 1899. 2) Upsala Enskilda läroverk blef fullständigt år
1901 och erhöll då dimissionsrätt till universitetet. Stockholms Nya samskola hade
vårterminen 1902 8 årsklasser (utom de förberedande). — Vid f. d. Beskowska
skolan är äfven Barnundervisning anordnad ej blott i förberedande skolan utan äfven
i »mellanskolan för gossar och flickor från 9-15 års ålder». — Alla dessa samskolor
hafva fått statsunderstöd af anslaget till enskilda läroverk.
Slutligen finnas åtskilliga privata samskolor, som icke åtnjuta statsunderstöd
dels på grund af sitt läge å orter, där läroverk för^ gossar redan finnes, dels af
andra anledningar. Sådana skolor äro till exempel Sofi Almquists samskola i Stockholm,
några samskolor i Göteborg, samskolorna i Ljusdal, vid Saltsjöbaden och i
Gunnaröd. Sistnämnda skola, som upprättades år 1879 och år 1887 intog
sin första kvinnliga elev samt under förra delen af 1890-talet ombildades till samskola,
har fullständig folkskolekurs till inträdesfordran och förbereder genom en
fyraårig kurs till inträde i allmänna läroverkets gymnasieklasser.
Tidigare än vid någon skola för meddelande af högre allmänbildning har Barnundervisning
under pubertetsåldern och mognare år blifvit i vårt land använd vid åtskilliga
fackskolor, till exempel vid de af staten understödda handelsinstituten och
andra handelsskolor.3)
i) Till en början på civilministerns föredragning efter kommerskollegii tillstyrkande, men efter år
1890 på åttonde hufvudtiteln, sedan riksdagen till understöd åt enskilda läroverk beviljat 20,000 kr. af
reservationerna å anslaget till de allmänna läroverken. Detta senare anslag delades 1890-1898 mellan
Palmgrenska samskolan (8,000 kr.), f. d. Beskowska skolan och Fjellstedtska skolan (6,000 kr. hvardera).
!) En afslutad kurs för bibringande af allmän medborgerlig bildning har äfven försökts af Hörby
samskola och Lundsbergs gosskola i Värmland. Den är ock ställd i utsikt vid den nya högre samskolan i
Göteborg och vid samskolan i Hedemora.
s) Rörande elevantalet vid några af dem under senare årtionden, se Yttrande i läroverksfrågan
år 1899, sid. 149—152.
de lägre läroverken: samskolefrågans utveckling.
423
Af gammalt har en mer eller mindre utsträckt valfrihet förekommit vid de flesta
af våra flickskolor, särskildt i fråga om de främmande språken och geometrien, och
äfven 1885 års flickskolekommitté föreslog i sitt betänkande af år 1888 en sådan
valfrihet, nämligen på det sätt, att kollegiets medgifvande skulle erfordras för att
en flicka skulle få läsa två främmande språk. '') Men användning af valfriheten
såsom den rätta utvägen att förebygga de faror, som en genomförd samundervisning
särskildt under pubertetsåldern annars kunde medföra, har först i vidsträcktare
omfattning skett vid Palmgrenska samskolan. Sedan har valfrihet i
större eller mindre omfattning medgifvits vid nästan alla ofvannämnda samskolor.
I Nordamerikas Förenta stater2) är samundervisningen numera nästan öfverallt
förhärskande. Detta framgick redan otvetydigt af den omfattande redogörelse, som
år 1894 offentliggjordes öfver en för åren 1891-1892 verkställd undersökning.3)
En tysk skolman, prof. S. Wastzholdt i Magdeburg, som på ort och ställe studerat
det amerikanska skolväsendet som generalkommissarie för den tyska skolutställningen
i Chicago år 1893, själf principiell motståndare mot en till mognare ålder utsträckt
samundervisning, sammanfattar år 1895 På följande sätt sina iakttagelser öfver den
amerikanska samundervisningen: »För folkskolorna i städerna och på landet gäller
undantagslöst co-education som det riktiga och ändamålsenliga; men striden är ännu
i gång, huruvida high schools (9:e—I2:e skolåret) och colleges, d. v. s. högskolorna,
som utdela akademiska grader, skola vara tillgängliga för bägge könen
gemensamt eller åt dem meddela skild undervisning . . . Mig synes emellertid samundervisningens
framträngande mot öster och norr otvifvelaktigt. De, som ställa
sig principiellt afvisande, blifva alltmera sällsynta. Hvarhelst nya anstalter uppstå,
blifva de från början inrättade för bägge könen; gamla anstalter göra försök med coeducation,
ansedda universitet utdela sina grader åt bägge könen, andra, såsom
Harvard, grunda åtminstone annex för kvinnor.» 4)
Den af undervisningsbyrån i Washington offentliggjorda statistiken för
året 1898 — 99“) angifver för samtliga Nordamerikas Förenta stater och territorier
bland 5,495 allmänna high schools 34 gosskolor och 22 flickskolor
mot 5>43 9 samskolor med ett antal af respektive 11,088 ynglingar och
13,^44 flickor med skild undervisning och 186,039 ynglingar och 265,456
'') Undersökning af Sveriges högre flickskolor, sid. 50, 88, 222.
2) °m deras skolväsende i senare tid har den svenska allmänheten erhållit närmare kännedom
genom E. Beckmans skrift år 1881, genom flickskolekommitténs betänkande år 1888, genom C. Wallis’
samma år utgifna bok Samskolan samt genom H. Edgrens uppsatser Om samskolor i Amerika och
om Förenta staternas offentliga läroverk, i Nordisk Tidskrift 1892 och 1902.
) Report of the Commissioner of Education for the year 1891 — 1892, Washington 1894, Vol. II,
sid. 783 862.
4) Deutsche Zeitschrift för ausländisches Unterrichtswescn, Jahrg. 1, sid. 29—30.
6) Report of the Comm. of Educ. for the year 1898 99, Washington 1900, Vol. II, sid. 2,138.
Amerika.
Norge.
424 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
flickor med samundervisning. Äfven i privatskolorna, där föräldrarna hafva valet
fritt, föredraga de samskolan, ty af 1,957 privata high schools voro 324 gosskolor
och 541 flickskolor mot 1,092 samskolor (särskolorna med 19,945 ynglingar och
22,041 flickor, samskolorna med 31,955 ynglingar och 29,897 flickor). Särskildt
är märkligt, att äfven i de nordöstra staterna (North Atlantic Division), där motståndet
mot den högre samskolan varit och är starkast, antalet af de i privata
samskolor undervisade lärjungarna i det närmaste är lika stort som antalet i de privata
gosskolorna och flickskolorna (19,607 samundervisade mot 19,718 separatundervisade).
I divisionens äldsta stater, där storstäderna i allmänhet dominera, (Massachusetts,
Rhode Island, Connecticut, New York, New Jersey) hafva emellertid fortfarande
privatskolorna med skild undervisning öfvertaget. Dessa separata high schools
tyckas i stora delar af Förenta staterna hafva karakteren af skolor för de högre
samhällsklassernas barn och äfven i denna egenskap föredragas af de förmögna.
Sveriges sexklassiga realskolor skulle, hvad lärjungarnes ålder angår, komma att
motsvara grammar schools och första året af high schools (fjärde till och med
nionde skolåret). För lärjungar af denna ålder (9 å 10—15 å 16 år) är samundervisningen
i Förenta staterna nästan fullständigt genomförd i stora och små
städer, i gamla och nya stater. Det uppgifves väl, ’) att flertalet präster och ansedda
läkare skulle ännu år 1893 hafva varit motståndare till samundervisningen
i high schools och colleges, men amerikanarnes egna officiella uppgifter2) gå icke
i denna riktning, och hvad angår grammar schools, är saken för länge sedan till
den grad afgjord, att den knappast vidare diskuteras.
I Norge är samskolan ännu icke 20 år gammal, men har på denna korta
tid blifvit den härskande skolformen i statens skolor lika väl som i de af statsmedel
understödda kommunalskolorna. Initiativet togs år 1883 af Breviks kommun, som
förut pröfvat samundervisningen i sin borgarskola och då anhöll att få upprätta
en middelskole med samundervisning. Kort därefter, år 1886, tog kirkedepartementet
själft initiativet i fråga om »de offentlige skoler», då det föreslog, att några
af de minst besökta skulle förvandlas till samskolor. Utvecklingen har sedan gått så
raskt, att enligt den för läsåret 1897-98 offentliggjorda statistiken samtliga kommunala
middelskoler och offentliga skolor då voro samskolor utom några få af
hvartdera slaget, som hafva förblifvit gosskolor. Af 3,571 lärjungar, som på våren
1898 funnos i kommunala middelskoler, undervisades omkring 2,800 i samskolor,
de öfriga tillhörde gamla, mycket besökta gosskolor i Kristiania, Bergen och
Fredriksstad samt Trondhjems borgerliga realskola, där gossar och flickor under
'')
Waetzholdt, anfördt arbete, sid. 32.
■) Se till exempel de till en skolkommitté i Boston, som dock är ett gammalt centrum för agitation
mot samskolan, år 1890 ingifna yttrandena af 18 präster och 49 läkare, af hvilka det vida öfvervägande
antalet af bägge klasserna var för samundervisningen. Report of the Comm. of Educ. 1891-92, Washington
1894, Vol. II, sid. 831 837 och 844 -846. Rörande skolmäns och universitetslärares uppfattning, se
kommitténs bil. VIII. B.
de lägre läroverken: samskolefrågans utveckling.
425
visas i skilda lokaler. Vid statsskolorna utgjorde flickornas antal ännu år 1895 blott
6,5 procent af samtliga lärjungar, men hade år 1898 stigit till 15,2 procent. I
några af de fullständiga statsläroverken utgör flickornas antal redan nu omkring hälften
af antalet lärjungar. Vid alla privata »hoiere skoler» utom 4 funnos flickor, dock
vid några endast i ringa antal. I särskolor med examensrätt var ännu år 1898
antalet flickor något större än i samskolor med examensrätt (2,053 mot 1,961).*)
Afgjordt blir samundervisningens öfvertag, om man tager de förberedande klasserna
med i räkningen, hvilka i allmänhet hafva samundervisning. Vid kommunala och
privata skolor utan examensrätt (50 samskolor mot 4 gosskolor och 15 flickskolor)
undervisades 2,479 gossar och flickor tillsammans och 935 skilda efter
kön. Samskolans Övervikt i Norge beror emellertid icke i samma grad som i
många af Nordamerikas Förenta stater på allmänhetens förkärlek för denna skolform,
så att föräldrar äfven vid fritt val mellan samskolor och skolor med skild undervisning
föredraga de förra. Tvärtom hafva de privata flickskolorna, där de hafva
att under lika villkor konkurrera med privata samskolor, ett gifvet öfvertag.
Samskolans utomordentligt snabba utbredning i Norge beror således icke så mycket
på öfvertygelsen hos den allmänhet, hvars barn behöfva ifrågavarande undervisning,
utan framför allt på dess obestridliga ekonomiska företräde i ett gl*est befolkadt land.
Från början gjordes middelskolens kurs ett år längre för flickorna, i det man
lät dem dröja två år i högsta klassen för att motarbeta deras öfveransträngning
och bereda tid för handarbete och andra för dem nyttiga ämnen; men då det
andra året blef ett tröttande repetitionsår, som flickorna mycket ofta undandrogo
sig antingen genom att följa gossarnes undervisning eller på andra sätt, så har
man genom 1896 och 1897 års lagstiftning sökt lösningen på en annan väg, nämligen
genom en i väsentlig mån för flickorna afsedd valfrihet, sam innebär rätt att
med rektors medgifvande bortvälja lära- och öfningsämnen, särskildt ett främmande
språk och en betydlig del af den matematiska kursen.* 2)
På grund däraf, att 1896 års skollag fått en sådan tillämpning, att den
blifvit en tvångströja på flickskolan, i det att man velat inskränka äfven middelskoler
för flickor till en fyraårig kurs och utesluta franska språket från deras timplan,
har år 1898 den s. k. »Landsforeningen» kommit till stånd till försvar
för flickskolans frihet och sunda utveckling. Denna förening har riktat en ganska
kraftig agitation mot 1896 års lag eller mot dess tillämpning och i viss mån äfven
’) Då Trondhjems realskola räknas som särskola.
2) Rektor kan, när särskilda omständigheter äro för handen, efter lärarnes (»skoleraadets»)
hörande medgifva bortval af hvilket ämne som helst, men endast ett främmande språk och en del af
matematikkursen kan utgå ur middelskoleexamen, såvida icke examinand såsom främmande trosbekännare
är dispenserad från ämnet religion eller på grund af kroppslyte från vissa öfningsämnen. Middelskoler
kunna ock finnas, som meddela undervisning i blott ett främmande språk, och som hafva blott den mindre
matematikkursen. Privatister hafva ovillkorlig rätt att taga examen med blott ett språk och den mindre
matematiska kursen. Lov om hoiere almenskoler, §§ 7 och 10, jämförd med Rcglement for middel
skoleexamen,
förste afdeling § 33 och anden afdeling §§ 2 och 3.
54
Finland.
Danmark.
426 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
mot samskolan, som gifvit anledning till nyssnämnda inskränkningar. Återverkningar
af denna Landsforeningens verksamhet hafva äfven i Sverige förnummits. '')
.Ej fullt så hastigt har samskolan brutit sig igenom i Finland, men den har
dock äfven där blifvit en vanlig skolform, i synnerhet på skolans mellanstadium.
År 1883 öppnades Privata läroverket för gossar och flickor i Helsingfors, och
inom några år tillkommo ytterligare nya samskolor i och utom hufvudstaden.
Kort därefter, år 1887, gafs tillstånd åt statens elementarskola (lägre allmänt
läroverk) i Mariehamn att äfven mottaga flickor. Under 1890-talet har dylikt
tillstånd meddelats åt alla statens bibehållna elementarskolor utom Ekenäs. De
flesta hafva emellertid öfverlämnats till kommunerna för att af dem, mot erhållande
af statsunderstöd, utbildas till femklassiga samskolor. Enligt förordning
af den 19 augusti 1896, som närmare bestämmer villkoren för dessa öfverlåtelser,
*) kunna ock nya realskolor på samma villkor erhålla statsunderstöd å orter,
där ej fullständigt lyceum med samma undervisningsspråk finnes, och några sådana
hafva ock under sista åren bildats. Äfven till privata samskolor utgår detta understöd,
som dock endast räknas för de 5 lägsta klasserna, äfven om läroverket är
fullständigt. Vid 1901 års början funnos i Finland 11 fullständiga samskolor med
dimissionsrätt, af Indika 3 kommunala och 8 privata, samt minst 20 andra till
största delen femklassiga samskolor (realskolor, elementarläroverk), af hvilka 6 voro
statsskolor och de öfriga kommunala eller privata.
Då Finland har många statsskolor för kvinnliga elever och äfven en mängd
privata flickskolor, och då flickor icke hafva tillträde till statens fullständiga gossläroverk,
så erhåller fortfarande — bortsedt från de förberedande barnskolorna och
motsvarande klasser af »fruntimmersskolorna» — det öfvervägande antalet såväl
gossar som flickor skild undervisning. Hvad emellertid angår Helsingfors, där samskolan
är bäst inarbetad, är allmänhetens förtroende för densamma så stort, att
antalet af såväl gossar som flickor i de privata samskolorna är större än antalet
gossar och flickor i de privata skolorna med skild undervisning. Flickornas särskilda
bildningsbehof söker man i de finska samskolorna tillgodose genom en mycket försiktigt
tillämpad valfrihet.
I Danmark upptogs frågan om samundervisning mellan gossar och flickor
år 1881, då på grund af en enskild persons ansökan yttranden infordrades från
samtliga rektorer och läroverkskollegier, om det ansåges lämpligt att medgifva kvinnor
tillträde till statsläroverken i det hela eller särskilt till de båda sista årsklasserna.
Svaren blefvo till allra största delen afstyrkande, ofta med stöd och åberopande
af d:r Clarkes argument i hans skrift Sex in Education (år 1875), som då började
blifva känd i Europa. På grund af en annan ansökan från en flickskoleföre- * 2
J) Se skolebestyrer Olaf Bergs anförande i Pedagogiska sällskapet i Stockholm den 8 okt.
1898, refereradt i Verdandi 1898, sid. 310 o. följ., samt berättelsen om det nordiska skolmötet i Kristiania
1900, sid. 644 678.
2) Se Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 201—202.
DE LÄGRE LÄROVERKEN: SAMSKOLEFRÅGANS UTVECKLING.
427
ståndarinna i Köpenhamn fingo emellertid kvinnor redan följande år rätt att aflägga
Almindelig Forberedelsesexamen enligt samma bestämmelser, som ännu äro
i hufvudsak gällande. Detta föranledde några realskolor i småstäderna att upptaga
flickor. ’) Till en början skedde detta i helt ringa omfattning, men har under de
följande åren blifvit allt mera vanligt, så att år 1899 funnos blott 18 rena gossskolor
bland de 86 examensberättigade kommunala och privata realskolorna utom
Köpenhamn. I de skolor, där kvinnliga lärjungar förekommo, uppgick flickornas
antal till 31% af dessa skolors hela lärjungeantal; många enstaka klasser voro
dock rena gossklasser. Sedan år 1887 hafva äfven fyra af de privata och kommunala
latinskolorna utom Köpenhamn blifvit samskolor, och en ny sådan skola är
sedan år 1893 under utveckling i Köpenhamn. I fråga om statsläroverken har man,
frånsedt några få dispenser, vidblifvit 1881 års grundsats att hålla dem stängda för
flickor. År 1899 funnos sålunda inga flickor vare sig på någon af den lärda
skolans bägge linjer eller i realklasserna af statens skolor.2) Då vidare de privata
skolorna i Köpenhamn i det allra närmaste äro rena gosskolor eller rena flickskolor,
3) så erhåller i Danmark flertalet såväl af gossar som af flickor skild
undervisning äfven i realskolorna och realklasserna.
För flickor är stadgad en minimiålder af 17 år för anmälan till Almindelig
Forberedelsesexamen, men samma examensfordringar gälla för dem som för gossar, och
den danska skolstyrelsen har i allmänhet ställt sig afvisande gent emot dispensansökningar
rörande undervisningen för kvinnliga elever vid examensberättigade skolor.
Genom ministeriel! skrifvelse den 25 augusti 1898 är emellertid uttaladt, att man
icke har något emot att flickor, som hafva för afsikt att lämna skolan vid den
stadgade skolålderns slut, i enskilda fall befrias från matematikundervisningen i första
och andra realklasserna (motsvarande vår fjärde och femte klass), dock så, att
minst hälften af den vunna tiden användes till undervisning i räkning och geometrisk
teckning samt resten till handarbete. Detta är tydligen en mycket försiktig
anslutning till det dispenssystem, som tillämpas i Norge.
Holland har af alla Europas länder den längsta erfarenheten i fråga om samundervisning
i mellanskolor eller realskolor. Sådan infördes år 1871 vid statens
högre borgarskolor, och de kommunala skolorna skyndade snart att följa exemplet.
Borgarskolans kurser afslutas med examina, af hvilka den femåriga borgarskolans
medför åtskilliga rättigheter, bland annat tillträde till högre fackskolor och till
medicinska och farmaceutiska studier af lägre ordning. Bland annat af den orsaken,
'') Redan förut hade tre realskolor af ekonomiska grunder mottagit flickor, men de voro ännu
icke samskolor i egentlig mening.
2) År 1900 började man åter dispensera, så. att 25 flickor hösten 1902 funnos i statens skolor.
I 1902 års Förslag til Lov om hoj er e Almenskolor § 4 och § 14, sista stycket, uttalar regeringen, att
fastare regler böra (genom Kungl. förordning) gifvas för Barnundervisning i statsskolorna.
8) I gosskolorna i Köpenhamn undervisades år 1899 sammanlagdt ro flickor i de egentliga realklasserna,
och i hela rikets 33 flickskolor funnos i samma klasser blott 14 gossar, fördelade på 3 skolor.
Holland.
England.
428 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
att flere af dessa iackskolor äro stängda för kvinnor, är antalet flickor i borgarskolorna
ganska ringa. Undervisningsplanerna tyckas icke heller i någon mån
lämpade efter deras särskilda behof, och lärarne äro uteslutande manliga. Äfven
vid somliga gymnasier i protestantiska provinser mottagas flickor, men äro där
ännu fåtaligare. Så funnos år 1895 vid Rotterdams gymnasium endast 13 flickor
och vid Amsterdams 26.
I England är samundervisningen i högre skolor mycket ung, ehuru den i
Skottlands folkskolor är nästan enarådande och i det egentliga Englands i alla fall
öfvervägande. Då den senaste stora skolkommissionen afgaf sitt betänkande (år
1895), undervisades gossar och flickor i förberedande skolor (preparatory schools)
i regeln åtskilda efter åtta års ålder, men dock stundom tillsammans, och detta
med framgång, ända till 14 år och i enstaka privata skolor ännu längre, ända till
skoltidens slut vid omkring 17 års ålder. Kommissionen trodde för egen del,
att, ehuru det »blandade» systemet komme att i England vanligen inskränkas till
den elementära undervisningen, det dock funnes fall, i hvilka dess bruk för
den högre skolan (secondary education) vore praktiskt. »På mindre orter kan
man understundom försäkra sig om en betydande vinst icke blott i ekonomiskt
utan äfven i pedagogiskt afseende genom att hafva en skola i stället för två.» ’)
Det uppgifves, att efter den tiden försöken i nämnda riktning beaktansvärdt tilltagit.
* 2) En särskild undersökning, som nyligen blifvit föranstaltad af den engelska
regeringen, visar följande fördelning af secondary schools i det egentliga England
(utom Monmouthshire).3) Af 6,209 skolor voro 1,958 gosskolor, 3,173 flickskolor
och 1,078 samskolor. Härvid är att märka, att äfven sådana skolor, i
hvilka gossarne blott undervisas i förberedande klasser, upptagits som flickskolor,
vidare att 16 skolor, där blott ett mindre antal flickor undantagsvis förekommit,
upptagits som gosskolor, och slutligen att till samskolor (mixed schools) äfven
räknas sådana, där gossar och flickor undervisas i skilda rum. I alla skolorna
tillsammans funnos i juni 1897 291,544 lärjungar, af hvilka 122,313 gossar i
gosskolor, 21,252 i samskolor och 14,937 i (förberedande klasser af) flickskolor;
114,239 flickor i flickskolor, 18,740 i samskolor och 63 i gosskolor. Med
hänsyn till åldern voro 41 procent af gossarne och 46 procent af flickorna under
12 år, 50 procent af gossarne och 43 procent af flickorna 12—16 år samt 9
procent af gossarne och 11 procent af flickorna öfver 16 år. Af samskolorna
var det stora flertalet rena privatskolor. Att döma af lärjungarnes maximiålder i
de särskilda skolorna var ungefär halfva antalet af de 1,078 samskolorna snarare
förberedande skolor än egentliga läroverk, motsvarande våra allmänna. 65 pro
cent
af gosskolorna, 79 af flickskolorna och 84 procent af samskolorna hade ett
'') Royal Commission on Secondary Education, Vol. I. Report of the Commissioners, London
1895, sid. 78, 159 160, 285, 297.
2) Report of the Coram. of Educ. for the year 1897-98, Washington 1899, Vol. IX, sid. 1,693.
■") Report of the Comm. of Educ. for the year 1898—99, Washington 1900, Vol. I, sid. 36—42.
de lägre läroverken: samskolefrågans utveckling. 429
elevantal af 50 eller därunder. Ehuru således den stora mängden af samskolor
hade ett obetydligt antal elever och närmast äro jämförliga med sådana som Hörby
och Bollnäs samskolor hos oss, funnos dock icke mindre än 45 med 101-200
lärjungar, 19 med 201-500 lärjungar och en med öfver 500. Att samskolorna
i England äro billighetsskolor, upprättade af ekonomiska hänsyn, antydes däraf,
att en vida större procent såväl af manliga som kvinnliga lärare vid dessa skolor
äro ograduerade, än hvad fallet är med både gosskolornas och flickskolornas
lärarepersonal. *)
Bland Englands kolonier följer Australien närmast moderlandets exempel med
skild undervisning, Canada Förenta staternas med Barnundervisning, dock så, att
franska skolor i allmänhet skilja gossar och flickor.
Några af kantonskolorna i Schweiz (gymnasier, progymnasier, realskolor och
handelsskolor) hafva under senare år blifvit tillgängliga för kvinnor. De ligga alla
i kantoner med öfvervägande protestantisk befolkning: Ziirich, Bern och Schaffhausen.
Dock hafva i det öfvervägande katolska Solothurn kvinnor rätt att besöka kantonskolorna
som hospitanter.2) Sekundärskolorna på landsbygden (närmast motsvarande
våra högre folkskolor) hafva länge haft samundervisning för gossar och flickor.
Tyskland, Österrike och Ungern, i hvilka länder universiteten först nyligen
och endast villkorligt blifvit tillgängliga för kvinnor, hafva ställt sig ännu mera
afvisande än England gent emot de högre samskolorna, så att man där icke ens
tyckes hafva försökt dem eller först under de allra sista åren öppnat en och annan.
Detta sammanhänger utan tvifvel därmed, att egentliga privatskolor så godt som
alls icke förekomma i dessa länder.
Under det att nästan öfverallt i katolska länder gossar och flickor undervisas
särskildt, åtminstone i mellanskolor och högre skolor, stå dessa skolor, märkligt
nog, i Italien öppna för både gossar och flickor. Detta gäller såväl om gymnasier
(motsvarande våra läroverks kl. 2—6: 1) och lycéer (kl. 6: 2—7: 2) som om tekniska
skolor och tekniska institut (lägre och högre afdelningar af borgarskolor eller realskolor).
Då samtliga flickor i gymnasierna läsåret 1895 — 1896 utgjorde 2,5 procent,
i lycéerna mindre än 2 procent, i de tekniska skolorna omkring 9 procent och i
instituten 0,6 procent af samtliga lärjungar, och då bland dessa läroanstalter ingå
särskolor för flickor, måste samundervisningen hafva en mycket ringa omfattning.
Den är synbarligen af samma art som i Holland, men förmodligen af ännu mindre
betydelse. Emellertid uppgifves, att antalet flickor, som undervisas tillsammans
med gossar i sekundärskolorna, år från år växer, »utan att några olägenheter
däraf uppstått».3)
J) Denna statistik omfattar icke de tekniska skolorna, ehuru de numera oftast såväl i dagligt
tal som officiellt räknas till secondary schools. Många af dem äro samskolor.
2) Jahrbuch des Unterrichtswesens in der Schweiz 1897, Ziirich 1899, sid. 144.
fl) Baumeister, Handbuch I: 2, sid. 559 560.
Schweiz.
Tyskland,
Österrike,
Ungern.
Italien.
Barnuppfostran
i
allmänhet.
Samskolan på
det lägre
skolstadiet.
Den sexklassiga
realskolans
förhållande
till
flickornas
bildningsbehof
430
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
Allmänna synpunkter.
Kommittén anser sig icke böra ingå på någon pröfning af en för alla åldersstadier
samt i små och stora städer genomförd samundervisning eller Barnuppfostran
i amerikansk mening. Blott så mycket torde böra erinras, att denna fråga visserligen
sammanhänger med den sociala om mannens och kvinnans likställighet samt
däraf följande konkurrens på alla lefnadsbanor, men ingalunda är helt och hållet
beroende af det sätt, hvarpå denna senare fråga löses. Ty äfven utan en sådan
likställighet kan samundervisningen visa sig praktisk och nyttig, och äfven om man
utgår från könens likställighet som en gifven förutsättning, följer icke däraf, att
det gemensamma mål, som då måste uppställas för mannens och kvinnans skolbildning,
lämpligast uppnås på samma vägar och på samma tid. Då för närvarande
vetenskapliga och praktiskt erfarna auktoriteter — i denna fråga särskilt pedagoger
och läkare —- stå emot hvarandra, isynnerhet läkare mot läkare, med diametralt
motsatta eller i allt fall stridiga omdömen, måste den stora hufvudfrågan
hänskjutas till framtiden.
I Sverige har samundervisning för gossar och flickor vid de allmänna läroverken
aldrig blifvit af offentliga myndigheter ifrågasatt för något annat skolstadium
än det lägre eller vid några andra läroverk än sådana, där samundervisning skulle
kunna införas med godt ekonomiskt resultat genom sammanslagning af goss- och
flickskolor med ringa elevantal. Kommittén har också endast för afsikt att föreslå
samskoieprincipens tillämpande vid vissa sexklassiga realskolor och torde därför med
fullt fog kunna inskränka sig till följande undersökning rörande samskolan:
1:0) om den undervisning, som blifvit ofvan, i kap. II, föreslagen för realskolan,
är för flickor lämplig och därjämte kan ersätta den undervisning, som nu
meddelas i de högre flickskolorna på ifrågavarande orter;
2:0) om samundervisning i och för sig på ifrågavarande åldersstadium eller
enligt den undervisningsplan, som föreslagits för realskolan, kan anses menlig för
flickornas hälsa;
3:0) om denna samundervisning är förbunden med några faror i sedligt
afseende.
Hvad den första frågan angår, öfverensstämma de kurser, som den föreslagna
realskolan bjuder, ganska nära med dem, som föreslogos för flickskolorna i 1888
års kommittébetänkande, och många af de reformkraf, som uppställts för flickskolorna
af framstående representanter för desamma, hafva blifvit i föreliggande organisationsförslag
tillgodosedda. Att också kurserna öfver hufvud taget till fullo uppväga
de insikter, som för närvarande meddelas i flickskolorna på de orter, där, enligt
kommitténs förslag, samskolor skulle komma att upprättas, vare sig dessa flickskolor
äro femklassiga, sexklassiga, sjuklassiga eller, såsom fallet är i ett par städer,
åttaklassiga, framgår till en del genom en jämförelse mellan de i flickskolorna
de lägre läroverken: allmänna synpunkter..
43
genomgångna kurserna och de för realskolan föreslagna och ännu bättre genom en
sammanställning af undervisningstimmarnas antal.
I de uppgifter, som årligen ingifvas till ecklesiastikdepartementet från statsunderstödda
flickskolor, angifvas för läsåret 1900/1901 i medeltal mindre än 150
läraretimmar i läsämnena för både de egentliga flickskoleklasserna och de förberedande
klasserna af flickskolorna i 2 1 af de orter, å hvilka kommittén ifrågasatt
upprättande af samskolor (jfr. sid. 451),'') under det att antalet läraretimmar
för realskolan blir 166. Tydligare framgår skillnaden af den detaljerade jämförelse
för läsåret 1899/1900, som finnes införd i kommitténs bilaga VII. Af denna framgår,
att under nämnda läsår antalet undervisningstimmar i hvarje ämne — oafsedt
samläsning mellan olika klasser (således har t. ex. en för tvenne klasser gemensam
timme räknats som två undervisningstimmar) — i medeltal var mindre än motsvarande
timtal för realskolan med undantag blott för det tredje, sist inträdande språket.
Skillnaden är för några ämnen mycket stor; så har å realskolans timplan matematiken
1 o veckotimmar mera samt det först inträdande, grundläggande främmande språket
6 och naturläran 5 veckotimmar mera än motsvarande ämnen i flickskolorna.2)
Något annorlunda ställer sig visserligen en jämförelse med hvarje särskild flickskola.
En blick på bilaga VII bör dock öfvertyga därom, att på de flesta af här
ifrågavarande orter ett utbyte af flickskolans undervisning mot realskolans skulle
under förutsättning af lika goda lärarekrafter medföra en rätt betydande förstärkning
af läsämnenas ställning.
Särskilt beaktande förtjänar emellertid den omständigheten, att de allmänna
läroverkens och flickskolornas sammanslagning för de senare medför språkbyte i stor
omfattning. Under läsåret 1900/1901 var franskan begynnande språk i 14 af här
ifrågavarande 2 1 flickskolor och tyskan i de öfriga.3) Af de förra hade 11 tyska till
andra språk och engelska till tredje språk, 3 engelska till andra och tyska till
tredje språk. Af de 7 flickskolor, som började de främmande språkens studium
med tyska, hade 6 franska och en engelska till andra språk samt 5 engelska och
en franska till tredje språk. I en skola lästes blott franska och tyska. Franskan
var således begynnande språk i 14, andra språk i 6 och tredje språk i en skola,
tyskan begynnande språk i 7, andra språk i 11 och tredje språk i 3, engelskan
begynnande språk i ingen, andra språk i 4 och tredje språk i ié skolor. Realskolan
skulle öfverallt införa språkföljden: tyska—engelska —franska och betydligt
reducera det tredje språkets timtal. Meningarna äro mycket delade i den frågan,
’) Askersunds, Haparanda och Strömstads flickskolor, som vid nämnda tidpunkt icke hade erhållit
statsunderstöd, äro ej medräknade.
a) Äfven om de luckor i timmarnas antal skulle utfyllas, som uppstå därigenom, att vissa klasser
vid några flickskolor tillfälligtvis under nämnda läsår saknat lärjungar, skulle resultatet af den gjorda beräkningen
ej undergå'' någon synnerlig förändring. Tillägget till de särskilda ämnenas medeltal nick
skolorna blir nämligen högst omkring en timme.
s) Förhållandet under följande läsår framgår af kommitténs bil. XI.
432 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
hvilket språk bäst ägnar sig till att hos oss begynna de främmande språkens
studium;1) men, såsom kommittén i annat sammanhang (sid. 249—252) framhållit,
har tyskan för oss i kulturellt och praktiskt afseende en mycket större betydelse än
franskan, och detsamma gäller ock om engelskan. Det språkbyte, som flickorna på
de flesta af ifrågavarande orter skulle nödgas göra i följd af skolornas sammanslagning,
tyckes därför äfven vara att betrakta som en vinst. Det andra språket inträder
i 9 af ifrågavarande 2 1 skolor blott två år efter det första. För dem blefve ett års
uppskof med det andra språket utan tvifvel en pedagogisk vinst. Beträffande det
tredje främmande språket yrkade 1885 års flickskolekommitté, att ingen flickskola,
som åtnjöte statsunderstöd, skulle få meddela undervisning i flere än två språk,2)
detta dels för att minska skolarbetet, dels för att möjliggöra ett grundligare språkstudium.
Det torde dock vara att gå för långt, om man i en skola för medborgerlig
bildning sålunda rent af skulle förbjuda studiet af ett tredje främmande språk, som
redan i den sexklassiga samskolan många flickor kunna, för sin fortkomst i lifvet,
behöfva känna; men däremot måste det betraktas som en vinst, att språkstudiet
koncentreras, och att undervisningen i det tredje språket, som ställes valfritt utom
timplanen, inskränkes till meddelande af de för det dagliga lifvet mest nödtorftiga
kunskaperna, tillika ägnade att- underlätta ett efter skolans afsilning fortsatt studium
på egen hand eller vid andra skolor.
Af de något öfver 100 lärarinnorna vid ifrågavarande flickskolor, hvilka
hafva 20 veckotimmars undervisningsskyldighet eller däröfver, äro enligt årsredogörelserna
och de ingifna uppgifterna ungefär en fjärdedel utexaminerade från Högre
lärarinneseminariet, en sjundedel från folkskolelärarinneseminarium eller småskolelärarinneseminarium,
hvarjämte några äro studenter och två filosofie kandidater.
Att döma af tillgängliga uppgifter synes mer än halfva antalet af lärarinnorna
icke hafva aflagt någon examen, ej heller hafva erhållit någon särskild pedagogisk
utbildning. Den föreslagna samskolans lärarepersonal åter skulle — frånsedt den
dispens från kompetensbestämmelserna, som i början torde komma att gifvas åt
förtjänta, redan anställda lärarinnor —- komma att utgöras dels af lärare med
vetenskaplig och pedagogisk utbildning, dels af lärarinnor, som antingen aflagt
filosofie kandidatexamen och genomgått profårskurs eller ock utexaminerats från
Högre lärarinneseminariet (se förslag till ändring af gällande stadgas § 55).
Jämväl bör beaktas, att samläsning mellan olika klasser, som nu i de mindre
flickskolorna är mycket vanlig, icke skulle förekomma i samskolorna.
Under sådana förhållanden torde ej kunna bestridas, att vinsten i utbildning
i läsämnena blefve åtminstone för det stora flertalet af ifrågavarande orters flickor
icke obetydlig. * *)
>) Att utvecklingen går i den riktning, att tyskan börjar mer och mer användas som grundläggande
språk, framgår af noten å sid. 251. Se äfven uttalanden af lärarinnor m. fl., Verdandi 1900, sid. 194 212.
*) Undersökning af Sveriges högre flickskolor, sid. 50 och 54.
de lägre läroverken: allmänna synpunkter. 433
•
Hvad öfningsämnena angår, visar en blick på kommitténs bilaga VII, att
teckning, musik och gymnastik få en vida gynnsammare ställning än i de nuvarande
flickskolorna. Äfven torde det vara högst sannolikt, att de föreslagna
samskolornas lärare i dessa ämnen i regeln blifva öfverlägsna flickskolornas.
Beträffande samskolans hygieniska vådor för flickorna anses de i allmänhet
taget bero dels därpå, att under pubertetsåldern gossarne utan skada tåla ett rätt
ansenligt arbete, under det att flickorna under denna för dem ömtåliga tid icke uthärda
några större ansträngningar, dels också på en uppdrifven täflan mellan könen,
som särskildt betonas i vissa uttalanden från Amerika. Det torde emellertid få anses
outredt, om flickor vid 13 — 16 års ålder verkligen tåla ett mindre mått af intellektuellt
arbete än gossar vid samma ålder. Detta bestrides bestämdt af en stor mängd lärare
och lärarinnor vid samskolor,J) Men äfven om det verkligen vore så, behöfver dock
icke samundervisningen verka skadligt för flickorna, om man följer det nu i våra
flickskolor och samskolor gifna exemplet att bevilja de kvinnliga lärjungarna vissa
lindringar, hvilka dock icke få blifva så betydande, att fortskridandet af gossarnes
undervisning därigenom fördröjes (se sid. 443—446). Däremot anser kommittén,
såsom ofvan framhållits, ett sådant valtvång, som föreslogs i 1888 års kommittébetänkande,
icke vara lämpligt. Då det icke lider minsta tvifvel, att det finnes
flickor, som kunna utan skada för sin hälsa följa med realskolans kurser i alla
ämnen, och då fara för en oriktig uppskattning af flickornas krafter från lärarepersonalens
sida alltid föreligger, bör ansvaret för ett rätt bruk af friheten läggas
på föräldrar och målsmän, så mycket hellre som lärarne aldrig kunna förhindra en
hälsovidrig behandling af flickorna i hemmet.
Att samundervisningen skulle framkalla en uppdrifven täflan, beroende på olikhet
i kön, och att flickorna särskildt skulle taga skada af sin äflan att öfverglänsa
gossarne, får väl äfven anses tvifvelaktigt. En så beskaffad täflan har icke iakttagits
af föreståndarne för svenska statsunderstödda samskolor,2) hvilkas erfarenhet man
måste tillägga en ganska stor betydelse, i synnerhet om man beaktar, att i dessa
skolor följes en läroplan, som nära öfverensstämmer med de allmänna läroverkens
i deras 5 lägre klasser, således mera sammanträngd och fordrande, än realskolans
!) Så t. ex. K. E. Palmgren: »Den dagliga erfarenheten motsäger det bestämdt» (Praktiska arbetsskolan,
Stockholm 1889, sid. 45 och Vor Ungdom 1896, sid. 925); föreståndaren för Ordrups latin- och
realskola, där flickor redan år 1892 började aflägga studentexamen: »Med hänsyn till könens intellektuella
anlag och arbetskraft finnes ingen skillnad» (Vor Ungdom 1897, sid. 55Ö)i fru Hägna Nielsen, föreståndarinna
för den efter henne benämnda samskolan i Kristiania: »Det är min bestämda öfvertygelse, grundad
på min och många andra kvinnors erfarenhet, att hvad friska gossar tåla af andligt arbete, det tåla
friska flickor också» (Den norske Skolekommissions Förslag 1894, sid. 343 och 358). Flertalet af de
äldsta och största samskolornas föreståndare i Danmark förneka bestämdt befintligheten af flickornas öfveransträngning,
och detsamma gör undervisningsinspektören för de kommunala och privata realskolorna,
prof. Möller (Vor Ungdom 1897, sid. 575). Mångfaldiga uttalanden i samma riktning föreligga från Amerika
och äfven flere, ehuru med en viss reservation, från Finland.
*) Se kommitténs bil. VIII. A.
55
Samskolan i
hygieniskt
afseende.
434
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
komme att blifva. Flertalet föreståndare för Norges samskolor intyga, att flickornas
täflingsifver i samskolor är densamma som i flickskolor, och från finska samskolor
meddelas, att äfven med afseende på täflan individen betyder mera än könet.
Föreståndarinnan för Nordens största samskola, Privata läroverket för gossar och
flickor i Helsingfors, anser sig till och med hafva iakttagit, att öfverdrifvet läxplugg
förekommer mindre bland samskolans än den separata flickskolans flickor. ]) Skulle
emellertid en täflan af antydd art vilja göra sig gällande i våra samskolor, torde
den af aktsamma lärare och lärarinnor ganska lätt kunna hållas inom tillbörliga
gränser.
Det kan tyckas, som skulle en ganska stor våda för flickornas öfveransträngning
ligga däri, att samskolan blir sexklassig, under det att flertalet af de flickskolor,
som den är afsedd att ersätta, äro sjuklassiga, några till och med åttaklassiga
(se bil. VII). Men först och främst är att märka, att inträdesfordringarna i samskolan
gifvetvis för flickorna höjas till samma fordringar, som gälla för gossarne,
hvilket på sina ställen motsvarar en hel klass eller därutöfver samt säkert på åtskilliga
håll och kanske i allmänhet kommer att afsevärdt höja flickornas inträdesålder.
Vidare måste den genomförda klassläsningen utan sammanslagning af olika årsklasser
i läsämnena och den mera rationella ämnesföljden samt en — efter hvad man bör
hoppas — i det hela bättre undervisning underlätta inhämtandet af föreskrifna
kurser, hvartill kommer, att den i flickskolan ofta öfverdrifna träningen i tre främmande
språk skulle upphöra genom språkstudiets koncentration och det svåraste
språkets, franskans, undanskjutande till en frivillig, elementär kurs. Då slutligen,
enligt kommitténs förslag, särskilda lokalstyrelser, som hafva att vaka öfver en
lämplig fördelning af arbetet, komma att för dessa skolor upprättas, torde man
kunna hoppas, att faran för öfveransträngning åtminstone blir mindre, än den nu
är i de allra flesta af här ifrågavarande flickskolor.
Af de skolhygieniska undersökningar, som i senare tid företagits i åtskilliga
länder, framgår visserligen, att skolflickorna under pubertetsåldern i högre grad än
skolgossarne angripas af vissa sjukdomar eller sjuklighetstillstånd, särskildt hufvudvärk
och ryggradskrökning. Men att det icke är samundervisningen, som bär skulden
till flickornas större sjukdomsprocent, bevisas däraf, att det ingalunda är sämre i
samskolor än i flickskolor.
I ett i Sverige år 1899 utgifvet skolhygieniskt arbete2) finner man i
fråga om lärjungarnes öfveransträngning i samskolan ett alldeles nytt uppslag.
Författaren till ifrågavarande afdelning, skolläkaren P. O. Silfverskiöld, utgår från
prof. Keys undersökningar angående de olika könens tillväxt i olika åldrar. Då
flickorna från och med i2:e lefnadsåret till och med det 16:e skjuta om gossarne
och blifva dem öfverlägsna så i längd som vikt, samt då »kropps- och själs- * *)
*) Deri norske Skolekommissions Förslag 1894, sid. 357 och 363.
*) Skolhygien för lärare och föräldrar, under redaktion af prof. C. Wallis, Stockholm 1899.
de lägre läroverken: allmänna synpunkter.
435
krafter i regeln följas åt», ansluter sig författaren till den af samskolornas lärare
ofta gjorda iakttagelsen, »att flickorna visat sig kunna mycket väl följa med
undervisningen, att dessa till och med i regeln äro gossarne intellektuellt öfverlägsna».
1) För här ifrågavarande ålder skulle det således icke vara flickorna,
utan gossarne, som hotas af öfveransträngning på grund af täflan med det andra
könet. Men om denna gossarnes täflan gäller hvad ofvan är sagdt om flickornas,
nämligen att den ej blifvit styrkt af erfarenheten.
Vid besvarandet af frågan, om samundervisningen mellan gossar och flickor Barnskola» i
är förbunden med några faror i sedligt afseende, bör man utgå ifrån den själfklara sedligt ap
förutsättningen, att det i samskolor måste hafva förekommit och alltjämt förekomma
— i synnerhet då 100,000-tals gossar och flickor, såsom i Amerika, ända upp i
mogen ålder sammanföras i allmänna samskolor — att vanartade gossar stundom
utöfva ett dåligt inflytande på kvinnliga kamrater, att flickor med dåliga anlag
öfva ett liknande inflytande på välartade gossar, och allra oftast, att dåliga
individer af motsatt kön genom ömsesidigt inflytande ytterligare försämras. Sådana
fall äro ock tillräckligt kända icke blott från Amerika2) utan ock på närmaste
håll, från våra egna skolor.3) Men möjligheten af dåliga inflytelser föreligger
alltid i offentliga läroverk, och frågan gäller, om sannolikheten af dylika inflytelser
från jämnåriga af motsatt kön är större i en samskola, där gossar och
flickor föras tillsammans i ett gemensamt, allvarligt arbete under lärares och lärarinnors
uppsikt, än i separata goss- och flickskolor, hvilkas lärjungar af olika kön
väl icke träffas i skolsalarna, men dock äfven de komma tillsammans på lekplatserna
eller annorstädes utan all kontroll; och vidare, om icke de goda inflytelserna i
samskolan äro öfvervägande, särskildt för gossarnes del. Det föreligger en sådan
mångfald af otvetydiga intyg och utlåtanden från rektorer och föreståndarinnor för
samskolor i olika länder om samundervisningens öfvervägande lyckliga verkningar
i moraliskt afseende under utvecklingsåren på såväl gossar som flickor, att man
icke längre har rätt att lämna dem utan afseende. Och än flere äro de af föreståndare
för samskolor afgifna försäkringar, att sedliga förseelser bland samskolornas
lärjungar ligga alldeles utom deras erfarenhet.4) Särskildt är att märka, att den *)
*) C. Wallis, anfördt arbete, sid. 25—27.
2) Nämligen från de stora städerna; se Deutsche Zeitschrift för ausländisches Unterrichtswesen
I: r, sid. 35, samt Report of the Comm. of Educ. for the year 1891 92, Washington 1894, Vol. II sid. 845 846.
3) Underdån. utlåtande ang. af utsedda komiterade verkstäld undersökning af Sveriges högre
flickskolor, Stockholm 1889, sid. 66.
4) För Sverige, se bil. Vill. A. — För Nordamerikas Förenta stater, se bil. VIII. B. samt E. Beckmans
tillägg till v. Hesse-Wartegg, Nordamerika II, sid. 538 539, Undersökning af Sveriges högre flickskolor,
sid. 264, och C. Wallis, Samskolan, sid. 29—45. — För Norge: »Samtlige erklaeringer (af samskolornas
föreståndare) gaar ud paa, åt nogen skadelig indflydelse har man ikke iagttaget, specielt ingen sedelige
forgaaelser» (Den norslce Skolekommissions Förslag 1894, sid 356 357). Detta omdöme har sedermera
ytterligare bekräftats af expeditionschefen för det hoicre norske skolevaesen Johannesen och skolebestyrer
Voss: »Intetsteds har man gjort nogle sorgelige erfaringer» (Vor Ungdom 1897, sid. 553). — För
436 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
misstro, som i vissa kretsar af Nordamerikas Förenta stater råder mot samskolan,
så godt som uteslutande gäller de stora städerna. Då det hos oss endast är fråga
om att införa samskolan i jämförelsevis små samhällen, där många af lärjungarna
känna hvarandra från de tidigaste barnaåren, och där rektor och lärare kunna
öfverblicka det hela och hafva en mycket noggrannare tillsyn öfver lärjungarna än
i storstäder, torde man icke behöfva af samundervisningen frukta några dåliga
verkningar i sedligt afseende. Hvad slutligen beträffar den sidan af saken, att lär
jungar
af olika kön skulle genom samundervisning i högre grad än vanligt frestas
till svärmeri för hvarandra och därigenom kunna komma att försumma sina studier,
förhåller det sig enligt allmän erfarenhet tvärtom så, att ju mera gossar och flickor
Danmark: Den långt öfvervägande delen af samskolornas föreståndare anse samundervisningens verkningar
i sedligt och disciplinärt afseende vara af gynnsammaste art. Enligt erfarenheten från 12 af de 14 äldsta
skolorna med genomförd samundervisning anses, att den är »absolut gavnlig», »kun gavnlig», »ubetinget
gavnlig» (Vor. Ungdom 1897, sid. 566). — För Finland: »Samundervisningen har verkat välgörande icke
blott på gossarne utan äfven på flickorna» (Prof. F. Gustafsson, ordf. i direktionen för Privata läroverket
för gossar och flickor i Helsingfors, i den norska skolkommissionens förslag, sid. 363). Detta omdöme af
honom är ytterligare bekräftadt i Vor Ungdom 1897, sid. 553, och af skolans föreståndare, pastor K. T.
Broberg i Vår tids lifsfrågor 1900, N:o XIV, sid. 25 26. - För Holland: »De på många håll af samundervisningen
fruktade olägenheterna hafva icke inträffat; tvärtom uttala sig många rektorers berättelser ytterst
gynnsamt» (Baumeister, Handbuch 1:2, sid. 652). »Ingenting för samundervisningens sak oförmånligt har
blifvit anmärkt i dessa skolor» (Fröken S. Nussbaum i Report of the Comm. of Educ. for the year
1894 95, Vol. I, sid. 485). — För England, se Royal Commission on Secondary Education, London 1895,
Vol. V, sid. 398, 420, 441, 471, 481; VI, sid. 303 305. Ingen af de engelska samskolornas föreståndare
har haft annat än godt att säga om samskolan, så långt som deras egen erfarenhet sträckt sig. Kommissionen
sammanfattar dessas utlåtanden på följande sätt: »Med afseende på samskolornas fördelar och
olägenheter tyckas de, som haft någon erfarenhet i detta fall, så godt som alltid hafva funnit fördelarna
ansenliga och olägenheterna utan betydelse, under det att invändningarna hufvudsakligen synas vara af
teoretisk art och gängse bland personer, som icke hafva någon praktisk erfarenhet af sådana skolor.
. . . Den allmänna regeln, att endast de, som icke hafva någon erfarenhet om samskolor, hysa tvifvel
om deras framgång, gäller äfven angående åsikterna om deras lämplighet för vissa samhällsklasser och
vissa åldrar» (Vol. I, sid. 160). Om samundervisningen vid den år 1894 öppnade stora samskolan
Battersea Polytechnic (London), se Special Reports on Educational Subjects, London 1897, sid. 203-205,
— För Canada, se Royal Commission on Secondary Education, London 1895, Vo1- V, sid. 530-531.
535 536: »Beträffande samundervisningens allmänna inflytande vid våra lägre läroverk på lärjungarna
själfva, kan jag endast säga, att det efter min erfarenhet tyckts mig helt och hållet välgörande» (J. E.
Bry ant, skolrektor, utgifvare af en pedagogisk tidskrift, anställd vid undervisningsdepartementet). »De
högre läroverk, jag känner, hafva från 50 till 500 lärjungar af bägge könén, och, såvidt jag har
inhämtat, är erfarenheten öfverallt gynnsam för systemet. Inflytandet är godt på bägge könen» (G. Monro
Grant, rektor för University of Oueerfs College, Kingston). — För Australien, se en mängd utlåtanden
sammastädes, sid. 537 -563, som dock mestadels röra lärjungar intill 14 ars ålder. De omtala i allmänhet
samundervisningens gynnsamma verkningar för bägge könen, men flere varna för samundervisningens
tillämpning på åldrar och skolformer, för hvilka de ej själfva pröfvat den. En rektor för ett högre läroverk i
Melbourne med genomförd samundervisning för alla lärjungar från 6 å 7 till 17 å 18 ars ålder intygar:
»Gossarne behandla alltid det motsatta könet med tillbörlig aktning, och flickornas närvaro öfvar ett förfinande
inflytande på dem. Samundervisningen har dessutom den fördelen, att den med nödvändighet
gifver en hög moralisk hållning åt lärarekåren.»
DE LÄGRE LÄROVERKEN!
ALLMÄNNA SYNPUNKTER.
437
vänjas att vara tillsammans i det dagliga lifvet, desto sundare och naturligare blir
umgänget dem emellan.
Men klart är, att samskolan fordrar omdöme, takt och vaksamhet från
lärarepersonalens sida och äfven förutsätter en del praktiska anordningar i fråga
om läroverkets lokaler, som det .dock icke torde vara svårt att åstadkomma. I
detta afseende råda olika plägseder i Nordamerikas Förenta stater och i Canada. I
Förenta staterna hafva gossar och flickor samma in- och utgång vid passerandet till
och från läroverkshuset, sitta om hvarandra i klasserna och begagna samtidigt samma
lekplatser. I Canada åter hafva de olika in- och utgångar, sitta på hvar sin sida i
klassrummen och hafva skilda lekplatser. Ehuru kommittén anser, att det förra
systemet, som äfven tillämpas vid många skandinaviska samskolor, är bättre, tror
den dock, att ingen allmän föreskrift därutinnan är af nöden, utan att man kan,
liksom beträffande folkskolan, lämna de särskilda skolorna frihet att inrätta sig efter
omständigheterna. Beträffande lämplig maximigräns för lärjungarnes inträdesålder,
se förslag till ändring af nu gällande stadgas § 23.
Den erfarenhet om samundervisningen, som vunnits dels inom vår eget land,
dels ock i vidsträcktare omfattning på flere håll utomlands, och för hvars viktigaste
resultat kommittén i det föregående redogjort, synes i pedagogiskt afseende på det
hela tala till förmån för denna undervisning, tillämpad med vissa inskränkningar
och under vissa förutsättningar. Och den undersökning, som här ofvan företagits
rörande dess tillämplighet i fråga om en del af de af kommittén föreslagna realskolorna,
gifver vid handen, att dess användande vid dessa skolor och i de smärre
samhällen, som vid undersökningen afsetts, icke bör, vare sig med hänsyn till
själfva undervisningen eller med hänsyn till lärjungarnas hälsa eller deras sedlighet,
förorsaka några allvarligare olägenheter, men väl kunna medföra vissa fördelar.
Kommittén skulle dock måhända icke funnit sig föranledd att föreslå upprättandet af
samskolor, om icke ekonomiska skäl gjorde en sådan åtgärd i vissa fall synnerligen
önskvärd. Å mången ort, där till följd af lärjungarnes fåtalighet staten icke synes
böra inrätta realskola, och där nu befintligt lägre allmänt läroverk således skulle
komma att försvinna, kan, enligt kommitténs mening, staten däremot med fullt fog
anses böra inrätta och vidmakthålla sådan läroanstalt, därest vederbörande kommun
åtager sig att med staten dela kostnaderna; och en dylik ekonomisk samverkan synes
lättast möjliggöras därigenom, att de medel, som nu utgå till ortens flickskola — från
staten i form af anslag och från samhället i form af terminsafgifter och understöd af
olika slag — i stället användas för den nämnda realskolan, anordnad som samskola.
De ekonomiska krafter, som nu splittra sig på utgifterna för ett nödtorftigt uppehållande
af svagt besökta och därför alltför kostsamma särskolor, skulle, förenade
om underhållet af en enda skola, kunna åt denna gifva en vidgad undervisningsplan
och bättre villkor i många afseenden. Kommittén kommer därför, då den nu
Samskolan
r ekonomisk
synpunkt.
Allmänna
grunder.
Lärjunga rnes
antal.
438 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
öfvergår till att närmare redogöra för sin åsikt om grunderna för de lägre läroverkens
ombildning, särskilt att uppehålla sig vid frågan om den ställning i ekonomiska
och andra afseenden, hvilken skulle komma att intagas af de läroverk, som
kommittén nedan föreslagit skola ombildas till samskolor.
Därest den organisation, som kommittén i kap. I föreslagit, kommer att antagas,
torde följden blifva, att inga läroverk med mindre klassantal än de sexklassiga
realskolorna komma att af staten upprättas eller underhållas. Sedan folkskolan blifvit
så utvecklad, att en sådan bildningskurs som de gamla pedagogiernas eller de treklassiga
läroverkens icke längre behöfves, finnes icke något skäl att längre bibehålla
sådana läroverk. Visserligen kunde ifrågasättas, om icke de lägre läroverken
eller ett antal dylika skulle kunna afslutas med femte klassen, från hvilken öfvergång
till gymnasierna skulle efter kommitténs förslag äga rum; men då omkring
halfva antalet af de nu från de lägre läroverken afgående lärjungarne torde öfvergå
direkt till det praktiska lifvet eller till tillämpningsskolor och detta äfven gäller
om de från femte klassen i samma läroverk afgående,'') hvilka således företrädesvis
behöfva den bildning, som realskolan afser att bibringa, torde icke vara skäl
att genom läroverkets afklippning ett år före kursens afsilande undandraga lärjungarne
den högst afsevärda fördelen af en i hemorten förvärfvad, vid konfirmationsåldern
fullbordad bildningskurs och därjämte, så att säga, locka dem öfver till
gymnasiet. Det vore ock obilligt mot de lärjungar, som äro beslutna att aflägga
realskolexamen, att under själfva afslutnings- och repetitionsåret tvinga dem in i
ett annat läroverk, där de måste för nya lärare och kanske efter nya metoder
sammanfatta de föregående årens kurser.
Då ett läroverks befintlighet på en viss ort alltid bereder samhället betydande
förmåner, bland annat sådana af rent ekonomisk natur, och då stadskommuners
och landstings deltagande i omkostnaderna för läroverken vore ett särdeles godt
medel mot otillbörlig hänsyn för lokala intressen vid afgörandet af frågor rörande
upprättande af nya eller fullständigande af gamla läroverk, så har det inom kommittén
ifrågasatts, om icke kommunala bidrag till lärarnes aflöning borde i någon
form utgå antingen till alla läroverk, realskolor och högre allmänna läroverk, eller
till alla realskolor, vare sig de äro fristående eller utgöra lägre afdelningar af
högre allmänna läroverk, eller slutligen till helt och hållet nya läroverk. Det sistnämnda
förslaget, som uteslutande afser att skapa en garanti för att nyupprättade
läroverk motsvaras af verkliga behof, kan sägas vara så till vida opåkallad!, som
man torde kunna antaga, att intet nytt läroverk kommer att hädanefter af staten
) Se Yttrande i läroverksfrågan år 1899, Tab. 35 C—E.
DE LÄGRE LÄROVERKEN: ALLMÄNNA SYNPKTUNER.
439
upprättas, utan att behofvet gjort sig tydligen gällande samt blifvit af riksdag och
regering vederbörligen pröfvadt. Dess antagande skulle ock medföra en skillnad
mellan gamla och nya läroverk, som endast i det fallet kunde anses berättigad, att
de nuvarande statsläroverken vore efter fullt rättvisa grunder fördelade öfver hela
landet, hvilket ingalunda är händelsen,'') och att nuvarande förhållanden med afseende
på befolkningens fördelning och bildningsbehofvets omfattning i olika landsdelar
äfven framdeles komme att i hufvudsak äga bestånd, hvilket alls icke är
sannolikt. En sådan invändning kan visserligen icke göras mot förslaget om
kommunala bidrag till alla läroverk af samma slag, ty det skulle ställa alla orter i
lika förhållande till statsverket. Måhända skulle ock ett större intresse för läroverkens
uppgifter och behof utbildas inom kommunerna, om de blefve mera ekonomiskt
intresserade i läroverkens upprätthållande, än hvad nu är fallet. Emellertid
torde alla förslag, att till skolor af samma slag som våra nuvarande allmänna
läroverk skulle utgå obligatoriska kommunala bidrag utöfver de redan lagstadgade
besvären, läroverkshus och rektorsbostad, strida alltför mycket mot vårt folks vanor
och föreställningar, för att man skulle kunna med hopp om framgång väcka fråga om
en dylik förändring, i synnerhet som en ganska stark tendens att öfverflytta ekonomiska
bördor från kommunerna till statsverket för närvarande gör sig gällande.
Kommittén kan därför icke tillstyrka, att några nya kommunala bidrag affordras
de städer, där gamla läroverk tydligen fylla sin uppgift, eller där nya
läroverk obestridligen äro af behofvet påkallade. Då det gäller att i detta
afseende göra en åtskillnad mellan läroverken, anser kommittén lärjungeantalet, såsom
bästa mätaren af hvarje särskildt läroverks betydelse, höra läggas till grund för indelningen.
Att med lärjungeantalet som indelningsgrund uppdraga bestämda gränser
är så till vida olägligt, som i fråga om fall, hvilka ligga nära gränsen, hvar denna
än sättes, ett sådant förfaringssätt alltid blir i någon mån orättvist. Men denna
olägenhet är mindre än den, som uppkommer, därest man söker att med användande
af andra synpunkter åstadkomma en gruppering, den nämligen, att man råkar
in i ett mer eller mindre godtyckligt värderande af allahanda omständigheter, därvid
diskussionen om ett rättvist afgörande ofta blir svår att bringa till ett slut.
Kommittén tvekar därför ej att indela de förevarande läroverken efter lärjungeantalet
och anser, hvad beträffar gränsen för de lägre läroverk, som svnas
böra helt och hållet bekostas af staten, att sådana läroverk äro berättigade där,
hvarest man för ett sexklassigt gossläroverk kan påräkna minst 120 lärjungar,
ett för bildande af sex klasser tillräckligt antal. Hvad angår de nuvarande lägre
läroverken, torde nämnda antal med sannolikhet kunna beräknas] för sådana,
som nu i 5 klasser hafva omkring 100 lärjungar, ty införandet af eu sjette klass
bör ej blott öka skolans lärjungeantal med den nämnda klassens -utan ock genom
lördelen af ett bestämdt mål för studierna och däraf följande kompetens till vissa
) Se kommitténs bilaga IX
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
440
befattningar, kurser och fackskolor kvarhålla flere än hittills af de öfriga klassernas
lärjungar. Kommittén anser således, att lägre läroverk, som nu i 5 klasser hafva
omkring 100 lärjungar, böra helt och hållet på statens bekostnad utvidgas till sex
klassiga
realskolor. . ... .
" Annorlunda ställer sig frågan med hänsyn till sådana orter, där läroverken
äro så fåtaligt besökta, att statens omkostnader för hvarje lärjunge blifva oskäligt
stora. Det kan visserligen icke förnekas, att en ort, som i långa tider haft ett
statsläroverk, därigenom förvärfvat en viss häfdens rätt, som icke utan vägande skä
bör åsidosättas, hvartill kommer, att de flesta af här ifrågavarande kommuner underkastat
sig betydande uppoffringar för läroverkshus m. m. för att erhålla sina läroverk.
Men klart är, att en dylik hänsyn ej får drifvas för långt, och att, såsom redan
blifvit framhållet, en skälig gräns, grundad på de ifrågakommande läroverkens nuvarande
lärjungeantal, bör i detta afseende uppställas. Tv utgår man ifrån att ingå
andra än fullständiga eller sexklassiga läroverk böra af staten upprättas eller underhållas,
så skulle ju samtliga lägre läroverk genom utvidgningen erhålla en ny
förmån, för hvilken icke någon historisk rätt kunde åberopas. Att åter indraga
samtliga här ifrågavarande 30 lägre läroverk eller ett större antal af dem skulle
icke blott strida mot billighet och rättvisa utan äfven tillfoga vår odling en allvarsam
skada, då dessa läroverk dels inom mycket stora områden af vårt land åt många
lärjungar, som dem förutan icke skulle kunna erhålla en högre bildning, bereda
möjlighet att inhämta en sådan, dels också kunna sägas utgöra kulturcentra för dessa
områden. ; .
Med stöd af den utredning rörande samundervisnmgen, som 1 det föregående
lämnats, föreslår kommittén därför, att på de orter, där det i anseende till lär
jungarnes
ringa antal måste anses som en misshushållning att underhålla skilda gossoch&
flickskolor, de nu befintliga allmänna läroverken för gossar må förvandlas till
realskolor, anordnade som samskolor samt bekostade af staten och kommunen
gemensamt. .... . ,,.f
De orter, hvilkas läroverk kunna ifrågakomma till dylik ombildning, blifva
i enlighet med de grunder, kommittén här ofvan anfört, sådana, där antalet lärjungar
ej uppnår, eller ej motsvarar ett antal af 100 i fem klasser. Alla dessa
läroverk kunna emellertid icke hafva samma anspråk på statens medverkan, enar
de hafva mycket skiljaktig betydelse för det allmänna, större i samma män
som lärjungarnes antal är större. Där detta är så litet, att äfven under förut--sättning af ett lika antal flickor i en blifvande samskola antalet 100 1 tern klasser
ej skulle uppnås, d. v. s. där lärjungeantalet i den nuvarande gosskolan ej
motsvarar ett antal af 50 i fem klasser, där synes statens förpliktelse till bidrag
böra upphöra och därvarande allmänna läroverk indragas. Men läroverk mellan
nämnda gränser, d. v. s. sådana, som i sina nuvarande klasser i medeltal hafva
ett antal af 10-20 lärjungar i hvarje klass eller 50-100 i fem klasser, hvilket
under förutsättning af ett lika antal flickor skulle gifva 20-40 lärjungar 1 hvarje
de lägre läroverken: allmänna synpunkter. 441
klass eller 120-240 i hela den sexklassiga särskolan, kunna med skäl anses till
den grad fylla sin uppgift, att de fortfarande böra vara föremål för statens omedelbara
omvårdnad, och det är dessa läroverk, som kommittén föreslår skola ombildas
till af staten och kommunen gemensamt upprätthållna samskolor.
• Kommunens bidrag synes lämpligen kunna bestämmas till samma andel, som
1882 års kommitté föreslog för de då ifrågasatta kommunala gosskolorna, eller ett
belopp, motsvarande en tredjedel af lärarnes minimilöner. *) Det skäl, som af nämnda
kommitté anfördes för att ålderstilläggen måtte helt och hållet bekostas af statsverket,
nämligen att lärarnes öfvergång från en skola till en annan icke måtte förorsaka
kommunen några utgifter, är i fråga om samskolorna ett ännu kraftigare skäl för
en sådan ordning. Ty det ligger i sakens natur, och erfarna personers utsagor
bekräfta, att samskolans lyckliga verksamhet i väsentlig mån beror däraf, att den
får och alltid kan påräkna särskildt för de 141 a verksamhet lämpliga lärare. Det
vore icke godt, om staten, som bör hafva utnämningsrätten vid alla statsläroverk,
skulle genom sina af undervisningens fordringar påkallade utnämningar och transporter
komma i strid med och möjligen känna sig bunden af kommunens ekonomiska
intressen. — Då det är lämpligt, att samskolornas lärare i likhet med
lärarne vid öfriga statsskolor genom statsverket få uppbära sina löner, böra de
kommunala bidragen inbetalas till statskontoret.
Det ekonomiska ansvar, som kommunen skall hafva att ikläda sig för samskolan,
behöfver icke blifva synnerligen betungande. Först och främst böra de
understöd, som hittills utgått till flickskolan från vissa fonder, från stadens sparbank
eller från enskilda, i några fall äfven från landstinget, framdeles kunna påräknas
för samskolan. Vidare synes lämpligt, att, såsom redan 1882 års kommitté
föreslog, kommunen erhåller rätt att af samskolans lärjungar uppbära terminsafgifter
intill ett visst belopp. Detta belopp bör enligt kommitténs åsikt bestämmas
till högst 20 kronor.
Visserligen måste samskolans liksom öfriga statsläroverks lärjungar erlägga
stadgade afgifter till skolans kassor; men då summan af dessa afgifter endast uppgår
till i medeltal x 5 kronor terminligen, under det att medelbeloppet af de i flickskolorna
förekommande terminsafgifterna kan anslås till ungefär 58 kronor, 2) skulle
genom samskolans upprättande föräldrarnas utgifter för flickornas undervisning blifva
väsentligen minskade, och sammanlagda skolafgifterna för en gosse och en flicka i
en stad med samskola skulle i regeln ej komma att uppgå till ett belopp, som
motsvarade summan af de afgifter, hvilka nu i samma stad erläggas för en gosse
i allmänna läroverket och en flicka i flickskolan. Att ålägga de manliga och de
kvinnliga lärjungarna i samskolan olika stora skolafgifter vore obilligt och stridande
]) Klart är, att kommunens andel, liksom det nuvarande kommunala anslaget till flickskolan, kan
utgå från sparbank, bolag eller enskilda, om blott kommunen åtager sig ansvaret.
2) Se kommitténs tab. i. G samt sid. 574 not 2.
Kommunens
bidrag.
Terminsaf
gifter.
56
Lärare och
lärarinnor vid
sant skolorna.
442 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
mot samskolans princip. Afgifter till kommunens kassa böra naturligtvis ej uttagas,
därest kommunalstyrelsen skulle finna det obehöfligt, och när sådana afgifter uttagas,
bör deras storlek bestämmas i mån af behof intill den i lag fastställda gränsen.
Kommittén föreslår således, att kommunen må äga rätt att af samskolans
icke medellösa lärjungar uppbära en terminsafgift af högst 2 o kr. utöfver nuvarande
skolafgifter. Öfver de belopp, som kunna beräknas såsom kommunernas sannolika
utgifter för samskolorna, har kommittén lämnat en öfversikt i bilaga X. Här må
blott nämnas, att samskolans minimistat enligt kommitténs .förslag skulle komma
att uppgå till 21,260 kr., hvaraf tredjedelen, eller i rundt tal 7,100 kr., skulle
falla på kommunen. ’) Under förutsättning att lärjungarna i samskolan komme
att uppgå till ett antal af minst 120 och att terminsafgifter, motsvarande tre femtedelar
af full terminsafgift för alla lärjungarna, komme att uppbäras, skulle kommunen
för den nämnda summans gäldande hafva att påräkna redan i terminsafgifter
en summa af minst 2,880 kr.2) Af nyssnämnda bilaga framgår äfven, att, i
händelse flickskolornas där angifna understöd från andra än stat och kommun
öfverflyttades till samskolorna, kommunernas direkta utgifter för dessa i allmänhet
torde komma att inskränkas till belopp mellan 3,000 och 4,000-kr. Vidare bör
erinras därom, att de anslag, som nu i de allra flesta fall utgå till flickskolan från
kommunens kassa, och som stundom uppgå till ganska afsevärda belopp (1,000—
1,800 kr.), i och med samskolans upprättande komme att försvinna. Slutligen
må ock ihågkommas, att de utgifter, som mer än hälften af här ifrågavarande
kommuner haft för upprätthållande af klasser öfver stat vid de respektive läroverken,
samtidigt skulle komma att upphöra.
I sitt utlåtande om ifrågasatta terminsafgifter till statsverket har kommittén
ytterligare uttalat sig rörande nu afgifna förslag ''un terminsafgifter'' vid statssamskolorna
(sid. 573 — 575)» nämligen med afseende på dettas förhållande till kommitténs
principiella ställning i terminsafgiftsfrågan.
Det är kommitténs mening, att nu föreslagna läroverk böra blifva samskolor
i egentlig mening, ej endast gosskolor, till hvilka tillträde lämnas äfven åt flickor.
Men skall en verklig samskola bringas till stånd, så är första villkoret, att den
förses med såväl manliga som kvinnliga lärare, helst till lika antal. Endast under
sådana förhållanden kan samundervisningen erhålla uppfostrande betydelse och kunna
de svårigheter, som med densamma äro förbundna, lyckligt lösas. Kommittén
föreslår därföre, att vid samskolorna tre af de för hvarje realskola behöfliga sex
ämneslärarne skola vara kvinnor, hvarjämte, liksom för närvarande vid de lägre
läroverken, undervisningen i teckning och musik må kunna uppehållas af vare
sig manlig eller kvinnlig lärare. Dessutom bör en af de kvinnliga ämneslärarna
tjänstgöra såsom särskilt biträde åt rektor vid uppsikten öfver och vården om
lärjungarna. För denna lärarinna föreslår kommittén benämningen »första lärarinna».
]) Rörande den föreslagna samskolan i Haparanda, se sid. 449.
2) Det för hvarje sam skola beräknade beloppet af terminsafgifter framgår af nämnda bil. X.
de lägre läroverken: allmänna synpunkter.
443
Hennes befattning bör icke tillsättas på det sätt, att först tre lärarinnor utnämnas,
af hvilka en sedermera antages till första lärarinna, utan liksom öfriga tjänster
vid skolan, sedan ledigheten blifvit på vederbörligt sätt kungjord, tillsättas efter
ansökan, på det att största möjlighet må förefinnas att erhålla en person med de
egenskaper, som för denna befattning äro särskilt behöfliga. Första lärarinnan
bör åtnjuta något högre löneförmåner än öfriga lärarinnor, motsvarande det större
ansvar, som åligger henne, och hafva något mindre undervisningsskyldighet med
hänsyn till det drygare arbete utöfver undervisningen, som hon har att utföra.
Men hon bör enligt. kommitténs åsikt icke beklädas med någon myndighet vid
sidan af rektors eller anses såsom någon sorts skolföreståndarinna. Hon är närmast
att anse såsom klassföreståndarinna för flickorna i de klasser, som ej hafva
kvinnlig klassföreståndare, och såsom rektors biträde i sådana angelägenheter, som
lämpligast ombesörjas af en kvinna. En delning af den rektorala myndigheten .vore
helt visst en betänklig åtgärd, som lätt kunde vålla söndring och försvaga skolans
ledning. Samskolan torde med hänsyn såväl till sin yttre ställning som till sina''
inre förhållanden i synnerligen hög grad kräfva ett enigt samarbete mellan de olika
lärarekrafterna samt en fast och enhetlig ledning.
Samskolornas lärare och lärarinnor, med tjänstebefattningar, motsvarande dem,
som förekomma vid de öfriga läroverken, böra tillsättas af samma myndigheter
och på samma sätt som andra statsläroverkens lärare. Att härutinnan ställa dem i
någon undantagsställning skulle leda till ogynnsamma följder för samskolorna. Klart
är, att de manliga samskolelärarne såväl i fråga om kompetens och tjänstgöringsskyldighet
som i fråga om aflöning, tjänsteårsberäkning och pensionsrätt måste vara
likställda med lärarne vid öfriga realskolor. Angående både lärarnes och lärarinnornas
aflönings- och pensionsförhållanden framställer kommittén förslag här nedan,
i kap. VII; om lärarinnornas kompetens och tjänstgöringsskyldighet, se förslag till
ändring i nu gällande stadgas §§ 52—57 och § 13.
Kommittén har genom en jämförelse mellan realskolans och de ifrågavarande
flickskolornas undervisningsplaner visat, att realskolan bör vara väl ägnad
att meddela sina kvinnliga lärjungar det bokliga vetande, som nu inhämtas i flickskolorna.
Det, som i allmänhet taget bör göra realskolan mera skickad än det
nuvarande allmänna läroverkets lägre stadium till läroanstalt för flickor, är undervisningens
befriande från återstoderna af den »lärda» syftning, som där ännu finnes,
dess riktande på det medborgerliga lifvets bildningsbehof samt det konkreta och
praktiska skaplynne, som den föreslagna kursplanen afser att gifva åt densamma. '')
Äfven den examen, som enligt kommitténs förslag skulle komma att afsluta realskolans
lärokurs, bör blifva ett för många kvinnliga lärjungar eftersträfvansvärdt
studiemål såväl i och för sig som genom den kompetens, som dess afläggande
bör medföra, till inträde vid åtskilliga för kvinnor afsedda läroanstalter eller till
Särskilda bestämmelser
med hänsyn
till samskolornas
kvinnliga
lärjungar.
) Jfr. ofvan sid. 86, 87, 90, 113 116.
444
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
erhållande åt vissa för kvinnor afsedda tjänstebefattningar (se ofvan, sid. 233
235). Man börjar för öfrigt alltmer finna, att både samhällslifvet och hemlifvet
hafva fördel af och kräfva en för mannen och kvinnan gemensam allmänbildning
såsom grundval för den specialutbildning, som därjämte måste tillkomma dem för
deras vare sig olikartade eller likartade uppgifter å det ena och andra området. Den
intellektuella och fysiska utvecklingen hos gossar och flickor i den ålder, hvarom
här är fråga, är ock så litet skiljaktig, att några i väsentlig mån olika läroplaner
näppeligen därur torde kunna härledas.
Klart är emellertid, att realskolans undervisningsplan icke till alla delar kan
sammanfalla med den undervisningsplan, som en flickskola, hvilken icke satte den
nämnda examen såsom mål för sin verksamhet, skulle för sig uppställa. Redan
på detta åldersstadium framträder behofvet af en i någon mån skiljaktig uppfostran
af de båda könen; vissa för flickan såsom kvinna särskildt nyttiga och utbildande
praktiska öfningar och sysselsättningar anses med rätta böra ingå i hennes uppfostran
äfven under skolåren. Härvid är dock att märka, att hufvuduppgiften i detta afseende
måste tillfalla hemmet, och att således någon större förpliktelse icke kan eller bör
åläggas skolan. Någon andel af denna uppgift har likväl sedan gammalt ansetts
böra tillhöra denna senare, och för närvarande göra sig lifliga sträfvanden gällande,
som gå ut på att i flickskolan gifva ökadt utrymme åt sådant, som. hör till
kvinnans praktiska utbildning. Ehuru samskolan icke kan med samma frihet som
flickskolan inrätta sig för sådana syften, bör den dock söka att, i den mån det är
henne möjligt, taga hänsyn äfven till denna sida af kvinnlig skolundervisning.
Ett öfningsämne, som af ålder tillhört flickskolan i vårt land och fortfarande,
som det synes utan undantag, finnes upptaget i dess undervisningsplan, är kvinnligt
handarbete. Kommittén föreslår, att tillfälle till undervisning i kvinnligt handarbete
beredes flickorna i samskolorna, och att fördenskull en lärarinna i detta
ämne anställes vid hvarje samskola med aflöning, bekostad till två tredjedelar af
staten och en tredjedel af kommunen. Att göra handarbetet till ett obligatoriskt
ämne synes kommittén vara olämpligt. Fall kunna tänkas, då den kvinnliga lärjungen
måste samla all sin arbetskraft på examensmålet såsom den för henne angelägnaste
uppgiften, och andra fall, då den ifrågavarande sidan af hennes utbildning
blir till fyllest tillgodosedd i hemmet. Men kvinnligt handarbete bör finnas upptaget
på samskolans schema. Erfarenheten från nuvarande flickskolor synes gifva
vid handen, att det bör förekomma i alla klasser, och att två undervisningstimmar
i veckan i hvarje klass är den tid, som lämpligen bör anslås åt detsamma.
Att ställa handarbetet alternativt mot ett annat ämne vore helt visst ej välbetänkt,
utan måste det tillkomma som en ökning i det ordinarie skolschemat.
Då nu det kvinnliga handarbetet i regeln icke i likhet med gossarnes träslöjd är
någon kroppsstärkande ''sysselsättning, som kan anses såsom en lämplig motvikt mot
stillasittandet under lästimmarna, och då deltagandet i detsamma för många af
lärjungarna måste anses väl behöfligt, torde blifva nödvändigt att söka bereda
de lägre läroverken: allmänna synpunkter.
445
flickorna tillfälle till minskning i det öfriga skolarbetet. Men äfven oafsedt nu
nämnda omständighet finner kommittén lämpligt, att någon möjlighet till lindring i
skolarbetet gifves för samskolornas kvinnliga lärjungar. Kommittén är visserligen
icke af den meningen, att flickorna skulle vara gossarne i intellektuellt afseende
underlägsna och för den skull i behof af lättare lärokurser. Erfarenheten visar,
att så icke är förhållandet; snarare tyckas flickorna under några år af uppväxttiden
vara i fråga om skolarbetet öfverlägsna gossarna i samma ålder. Men, såsom redan
ofvan (sid. 433 och 434) framhållits, visar ock erfarenheten, att flickor i öfvergångsåldern
äro ömtåliga, och att de, om de under denna tid utsättas för öfveransträngning
eller ogynnsamma hygieniska förhållanden, lätt taga skada för framtiden. Ehuru
realskolans lärokurser ej kunna anses vara för stora för friska lärjungar, vare
sig manliga eller kvinnliga, torde dock af nu nämnda skäl vara i högre grad
ömkligt, då det gäller de senare, än då det gäller de förra, att någon afkortning
•af kurserna möjliggöres. Därtill kommer, att minskadt skolarbete för mången
flicka kan vara behöfligt med hänsyn till hennes deltagande i hushållsgöromålen i
hemmet och i vården om yngre syskon. Under de tre första skolåren torde
emellertid någon minskning af arbetet i skolan icke kunna anses nödig, äfven om
däri ingår ett par timmars handarbete i veckan. Däremot tala både åldersförhållanden
och läroplanens beskaffenhet för beredande af tillfälle därtill från och med
fjärde klassen. Tillser man sedan, hvilka läroämnen eller delar af sådana lämpligast
skulle kunna göras valfria för de kvinnliga lärjungarna, så finner man erfarenheten
från de nuvarande flickskolorna tala för valfrihet i fråga om ett af de främmande
språken samt någon del af matematikkursen.
Ehuru det visserligen hör till samskolans allmänna grundsatser, att lärjungarna
af båda könen i förhållande till skolan likställas, måste man dock afstå från att
utsträcka en dylik bortväljningsrätt till samskolornas manliga lärjungar. I annat
fall skulle man nämligen knappast kunna underlåta att utsträcka den äfven till
öfriga realskolors lärjungar, men ett förslag om en sådan anordning, hvarigenom
den fasta och enhetliga form, som realskolan bör äga, alltför mycket kunde äfventyr,
skulle näppeligen hafva utsikt till framgång.
Befrielse från läsningen af det ena främmande språket eller från en del af
matematikkursen eller från bådadera bör icke hindra lärjungen från att erhålla flyttning
från klass till klass, men måste, enligt kommitténs mening, ovillkorligen medföra
förlust af rätt att aflägga realskolexamen. Ett medgifvande i sådan riktning
skulle nämligen leda till olika slag af realskolexamen, en lättare och en svårare,
med olika slag af kompetens, en anordning, som kommittén af flere skäl finner
olämplig; eller ock skulle den föra till en delning af examen, i det att de ifrågavarande
lärjungarna finge rätt att genom fyllnadspröfning fullständiga en eljest icke fullständig
examen, något som skulle gifva de kvinnliga lärjungarna en otillbörlig förmån
framför de manliga. Det för realskolan uppställda examensmålet är resultatet
af en sluten och enhetligt planlagd lärokurs; där denna brytes, bör ock examens
-
Lokala
styrelser för
samskolorna.
Sammanfattning
af
grunderna för
ombildningen.
446 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
målet bortfalla. Det är rättvist, att de flickor, som vilja taga realskolexamen, få
underkasta sig det arbete och gå den studieväg, som dit leder. Men å andra
sidan böra de, som ej hafva detta syfte, utan blott begagna sig af skolan för att
vinna allmän bildning och den uppfostran, som ett välordnadt skollif medför, i samskolan
icke vara mindre gynnsamt ställda än i de nuvarande flickskolorna.
Kommittén anser således, att kvinnlig lärjunge i samskolans tre högsta klasser
må på målsmans framställning kunna erhålla befrielse från viss del af undervisningen,
dock att denna befrielse ej utsträckes till mera än ett af de främmande
språken jämte en del af matematiken;1) men att lärjunge, som begagnat sig af
nu nämnda rättighet, ej må äga tillträde till realskolexamen.
En fråga, som påkallar särskild uppmärksamhet, är frågan om gymnastikundervisningen
i samskolorna. Samundervisning i gymnastik bör enligt kommitténs
mening icke förekomma i de tre högre klasserna, men kommittén anser, att äfven
flickornas gymnastik i de flesta fall kan anförtros åt en manlig lärare. Vid ett
stort antal af våra flick- och samskolor har man anställt manliga gymnastiklärare
för flickorna, utan att någon missbelåtenhet därmed försports. Skulle emellertid
inom något samhälle betänkligheter mot en sådan anordning yppa sig, så bör
enligt kommitténs åsikt på kommunalstyrelsen bero att låta anställa särskild kvinnlig
gymnastiklärare för undervisningen af flickorna i de tre högre klasserna eller, om
så skulle anses önskvärdt, för skolans samtliga kvinnliga lärjungar. Aflönandet af
sådan lärarinna bör blifva kommunens sak.
Såsom längre fram (sid. 471—478) närmare utvecklas, föreslår kommittén, att
vid hvarje statens samskola skall finnas en särskild lokalstyrelse. Inrättandet af en
dylik styrelse synes kommittén särskilt motiveradt däraf, att kommunen bidrager
till skolans underhåll. Härtill kommer, att samskolan till följd af sin grannlaga
uppgift mera än andra läroanstalter behöfver arbeta under samverkan från allmänhetens
sida och af det samhälle, hvari den befinner sig, betraktas med förtroende
och omhuldas som en viktig samhällets angelägenhet.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, har kommittén tillämpat följande
grunder för sitt nedan afgifna förslag till de lägre läroverkens ombildning:
1. Läroverk, som har och synes kunna påräkna ett antal af minst 100
lärjungar i 5 klasser, ombildas till en sexklassig, af staten helt och hållet bekostad
realskola för gossar.
2. Läroverk, som har och synes kunna påräkna ett antal af minst 50 intill
100 gossar i 5 klasser, ombildas till sexklassig samskola, under förutsättning att
‘) Kommittén har å annat ställe (sid. 630 — 632) närmare utvecklat, huru den tänkt sig den matematiska
undervisningen anordnad för de kvinnliga lärjungar, som däri önska genomgå en mindre kurs.
de lägre läroverken: förslag till ombildning.
447
kommunen bidrager med ett belopp, motsvarande V3 af lärarnes minimilöner. Staten
ensam bekostar lönetilläggen, men anslaget till ortens flickskola indrages.
3. Läroverk, som icke har eller synes kunna påräkna minst 50 lärjungar i
5 klasser, indrages.
Kommitténs åsikt är emellertid, att i samhällen, som nu äga statsläroverk,
tillhörande sistnämnda grupp, kommunen eller enskilda böra kunna erhålla bidrag af
statsmedel till en kommunal eller privat samskola på samma villkor, som äro fastställda
för understöd ur anslaget till flickskolor och samskolor.
Hvad beträffar nybildning af allmänna läroverk af här ifrågavarande typer, Nybildning
bör frågan härom tagas under ompröfning, först sedan beslut om den ifrågasatta «/“"«''•
läroverksreformens införande blifvit fattadt, och efter det att för hvarje särskildt
fall vederbörlig framställning om nytt läroverks inrättande blifvit gjord. I öfverensstämmelse
med ofvan angifna grunder bör emellertid ingen realskola för gossar
upprättas'', såvida den ej kan påräkna ett antal af minst 120 lärjungar i 6 klasser,
och ingen samskola upprättas, såvida den icke kan påräkna ett antal af minst 120
gossar och flickor i 6 klasser.
Förslag till de lägre läroverkens ombildning.
Åt de nuvarande femklassiga läroverken — utom de nedan (sid. 463-465) Utvidgning af
behandlade å Östermalm i Stockholm och i Ystad, hvilka kommittén föreslår skola
utvidgas till fullständiga läroverk — hade nio hvarje hösttermin under tioårsperioden realskolor.
1891 — 1900 öfver 100 lärjungar1), nämligen Jakobs och Katarina läroverk i
Stockholm samt läroverken i Göteborg (i västra stadsdelen), Borås, Eskilstuna,
Karlshamn, Sköfde, Uddevalla och Landskrona.
Läroverket i Kristinehamn ägde 105 lärjungar h. t. 1901 och hade haft
101 och 100 under de två föregående höstterminerna. Genom tillägg af en sjette
klass och införandet af afgångsexamen kan lärjungeantalet beräknas stiga till minst
120. Förvandlades läroverket till en samskola, blefve möjligen antalet gossar
något mindre till följd af terminsafgifter till staden, men antalet flickor, som h. t.
1901 utgjorde 81 i den egentliga flickskolan, skulle sannolikt ökas mer än gossarnes
antal minskades, enär nedsättningen af flickornas afgifter blefve mycket
större än ökningen af gossarnes. Sannolikt blefve således elevantalet öfver 200
med ett medeltal för klass af omkring 35. Då emellertid hvar ocli en af de
fyra lägre klasserna alltid innehåller ett större antal lärjungar än hvar och en af
’) Angående lärjungarnes antal, se kommitténs tab. 7.
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
448
de följande, så att den sjette klassen under nuvarande organisation plägar innehålla
något mer än halfva antalet af den första klassens lärjungeantal och något mindre
än halfva antalet af den andras — en olikhet, som väl genom den nya organisationen
torde minskas, men ej kan väntas blifva fullt upphäfd så skulle man
sannolikt redan från början nödgas inrätta den nya samskolan med parallellklasser
i stor omfattning. Men under sådana förhållanden skulle upprättandet af en samskola
icke för statsverket medföra någon besparing, knappast ens om undervisningen
i parallellklasserna skulle delvis upprätthållas af lärarinnor och delvis af extra lärare.
Hvad här är sagdt om Kristinehamn, gäller i hufvudsak äfven om läroverken
i Arvika och Varberg, som enligt stat äro treklassiga, men på kommunernas bekostnad
utvidgats till femklassiga. Arvika läroverk hade under höstterminerna
!891 —1900 i medeltal 72 lärjungar och Varbergs 85. H. t. 1901 hade lärjungeantalet
stigit till 108 i Arvika och 126 i Varberg. Båda läroverken hafva
alltså under senare år varit stadda i rask utveckling, beroende dels på samhällenas
fortgående uppsving, dels, hvad Arvika angår, på läroverkets utvidgning åren 1897
och 1898 med nya klasser. Visserligen var antalet flickor i Arvika flickskolas
klasser 1-7 h. t. 1901 blott 63 och i Varbergs 61, men samskolornas lärjungeantal
skulle i alla fall sannolikt blifva omkring 200 och således från början framtvinga
upprättandet af parallellklasser.
En omständighet, som äfven förtjänar beaktande, är, att Kristinehamns
flickskola äger en ganska betydande, donerad byggnadsfond, att Arvika flickskolas
gynnare, sedan en eldsvåda i juli 1899 lågt det gamla skolhuset i aska, inköpt
ett nytt, lämpligt hus för skolans räkning, och att Varbergs flickskola år 1900
inflyttat i ny, tidsenlig, för dess räkning uppförd lokal.
På grund af Kungl. proposition har riksdagen år 1902 besluta upprättandet
af ett nytt femklassigt läroverk i hvardera af städerna Stockholm (å Kungsholmen),
Göteborg (i östra stadsdelen) och Malmö. Som kommittén blifvit hörd angående
de till Kungl. Maj:t ingifna petitioner, i hvilka framställning gjorts om upprättande
af nämnda läroverk, och för sin del förklarat sig ej hafva något att erinra mot en
sådan åtgärd, har kommittén ej anledning att vidare yttra sig däröfver. Då emellertid
all sannolikhet föreligger för att de omtalade läroverken skola erhålla ett
tillräckligt stort lärjungeantal, föreslår kommittén deras utvidgande till sexklassiga
realskolor för gossar.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, anser kommittén, att
de femklassiga läroverken i Borås, Eskilstuna, Göteborg (det västra och det östra),
Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Malmö, Sköfde, Stockholm: Jakobs, Katarina
och Kungsholmens, samt Uddevalla och de treklassiga läroverken i Arvika och Varberg
på statens bekostnad böra utvidgas till sexklassiga realskolor för gossar.
Ombildning Af de öfriga femklassiga läroverken har intet under h. t. 1901 och ej
af visso lieller under någon af föregående tio höstterminer haft så högt antal lärjungar som
TaZkoior. 100; men 7 ibland dem, nämligen Eksjö, Lidköpings, Mariestads, Oskarshamns,
DE LÄGRE LÄROVERKEN : FÖRSLAG TILL OMBILDNING.
449
Piteå, Söderhamns och Vadstena hade under nämnda tioårsperiod ständigt mera än
50 lärjungar och böra därför vara själfskrifna att ombildas till samskolor. Så bör
ock Enköpings läroverk vara, som under h. t. 1901 hade 78 och under föregående
tioårsperiod i medeltal 72,5 lärjungar, samt Arboga, som under samma tider hade
61 och 58,4 lärjungar. Äfven Norrtälje, hvars läroverk h. t. 1901 hade 70 lärjungar
och under föregående femårsperiod haft i medeltal 50,8 lärjungar, bör enligt
kommitténs mening erhålla en samskola, i synnerhet som de närmast belägna läroverken
äro de rätt aflägsna och redan fullt upptagna eller öfverbefolkade läroverken
i Upsala och Stockholm.
En särskild undantagsställning intager Haparanda läroverk. Dess lärjungeantal
har visserligen under fyra af läsåren 1890/1 —1900/1 understigit 50, men
medeltalet för höstterminerna 1891-1900 var 50,6 och för höstterminerna 1896-1900 52,8; h. t. 1901 hade det 54 lärjungar. Då staden därjämte ligger isolerad
och långt aflägsen från annan stad med svenskt läroverk, bör den erhålla en samskola.
Särskilda skäl tala ock för att icke af detta samhälle fordra några kommunala
bidrag. Staden ligger alldeles invid finska gränsen och i en till största delen finsktalande
bygd. Invånareantalet är lägre än i någon af de ofvan nämnda städerna
med femklassiga läroverk. Ortens ringa ekonomiska bärkraft är förmodligen grunden
till att den endast har en mindre flickskola, som hittills icke kunnat erhålla statsunderstöd.
Om nu läroverket komme att indragas till följd af fordran på kommunalt
bidrag, så vore att befara, att icke blott stadens egna utan äfven den kringliggande
landsbygdens barn sökte undervisning i den intill Haparanda belägna finska
staden Torneå, där samskola finnes upprättad. Med särskild hänsyn till önskvärdheten
af att den nationella odlingen bevaras och det svenska språket stärkes i
gränsbygden mot Finland samt på grund af denna bygds aflägsenhet från annan
stad med svenskt läroverk “anser därför kommittén, att det femklassiga läroverket
i Haparanda bör ombildas till sexklassig samskola, och att denna helt och hållet
bör bekostas af statsverket.
Af de treklassiga läroverken — utom Arvika och Varbergs — har intet
någonsin haft 100 lärjungar eller därutöfver, men fem ibland dem hafva under hvart
och ett af de sista tio åren haft öfver 50 lärjungar, nämligen Alingsås, som på
kommunens bekostnad utvidgats till sexklassigt, samt Engelholms, Falköpings, Filipstads
och Amåls, hvilka alla på kommunens bekostnad utbildats till femklassiga; dessa
böra således enligt ofvan angifna grunder ombildas till samskolor. Af de öfriga hade
under h. t. 1901 Skellefteå 75 lärjungar och hade under föregående femårsperiod
haft i medeltal 56 lärjungar. Då afstånden från närmaste läroverk äro betydliga
(sjövägen omkring 100 km. till Piteå och omkring 170 till Umeå), kan icke någon
tvekan råda att föreslå detta läroverks ombildning till samskola. Kommittén föreslår
äfven samskolor 1 Sala, hvars läroverk h. t. 1901 hade 70 lärjungar och under
föregående tioårsperiod haft i medeltal 53,9 lärjungar (58, sedan det läsåret
1894/5 fck 5 klasser), i Trelleborg, hvars läroverk under tre läsår (från och med
57
450 de nuvarande läroverkens ombildning.
1899/1900) haft fem klasser och under dessa års höstterminer resp. 63, 76 och
71 lärjungar, samt slutligen i Asker sund, hvars läroverk h. t. 1901 hade 68 lärjungar
och under föregående femårsperiod (sedan det blef femklassigt) haft i medeltal
50,6 lärjungar.
Icke heller om Örnsköldsviks läroverk torde man kunna hysa någon synnerlig
tvekan, enär läroverket de tre år, då det varit femklassigt (1891/2 samt 1900 1
och 19012), haft resp. 52, 56 och 45 lärjungar under höstterminerna, samt
enär här, liksom i fråga om Skellefteå, såsom särskildt skäl gäller stadens betydliga
aflägsenhet från andra orter med allmänna läroverk (180 km. järnväg till Umeå
och 236 km. järnväg eller 100 km. sjöväg till Hernösand).
Strömstads läroverk blef femklassigt först med läsåret 1900 1 och har sedan
under höstterminerna 1900 och 1901 haft 45 och 39 lärjungar. Att döma af den
ökning i lärjungeantal, som enahanda utvidgning medfört vid andra läroverk, kan
man anse sannolikt, att lärjungeantalet om några år skall växa till 50. Då staden
ligger på ett afstånd af 90 km. landvägen och öfver 120 km. sjövägen från närmaste
svenska läroverksstad (Uddevalla) och har den lättaste förbindelsen med den norska
staden Fredrikshald, torde en sexklassig samskola äfven där böra upprättas.
Södertälje pedagogi hade 88 lärjungar h. t. 1901 och under föregående
sex år, sedan skolan blef femklassig, i medeltal 70 lärjungar. Köpings pedagogi
hade 70 lärjungar höstterminen 1901 och under föregående åtta år, sedan skolan
blef femklassig, i medeltal 65,1 lärjungar. Dessa båda pedagogier böra därför ombildas
till sexklassiga samskolor.
Om man utgår från lärjungarnes antal h. t. 1901 i ofvan angifna 24 läroverk
och för den nya sjette klassen tillägger V5 af samma antal'') samt till dessa
tal lägger lärjungeantalet för samma termin vid samma städers högre flickskolor,2)
får man följande siffror:
J) I sjette klassen torde det väl icke blifva så stort, då dels antalet lärjungar alltid är
mindre i en så hög klass än i de lägre — utom vid några fa högre läroverk, hvilkas sjette klass upptager
lärjungar från flere lägre läroverk — dels, i följd af den nu föreslagna organisationen, många lärjungar
komma att lämna de sexklassiga realskolorna efter femte klassen för öfvergång till gymnasium; men i
stället kommer antagligen den nya afgångsexamen att hålla flere lärjungar än förr kvar i mellanklasserna
(jfr. sid. 439).
2) Alla klasser i den egentliga flickskolan äro medräknade, ty antalet flickor i en sexklassig
samskola torde blifva proportionsvis större än i de 6 första klasserna af en sjuklassig eller åttaklassig
flickskola, emedan skolafgifterna blifva lägre, och emedan examen och den genom densamma vunna kompetensen
böra komma att utöfva någon dragningskraft äfven på flickorna.
de lägre läroverken: förslag till ombildning.
45*
Samskolor. | Antal | Däraf >/5 | Antal | Summa. | Medeltal 1 | |
1 1. | Alingsås ....................... | 84 | 17 | 35 | 136 | I 23 |
; 2- | Arboga ......................... | 61 | 12 | 43 | 116 | 19 |
3. | A skursand ................. | 68 | 14 | 31 | 113 | 19 |
4. | Eksjö ........................... | 95 | 19 | 50 | 164 | 27 |
5. | Engelholm ..................... | 56 | 11 | 63 | 130 | 22 |
6. | Enköping ........................ | 78 | 16 | 57 | 151 | 25 |
1 7'' | Falköping ..................... | 67 | 13 | 49 | 129 | 22 |
a | Filipstad ...................... | 76 | 15 | 41 | 132 | 22 |
9. | Haparanda ..................... | 54 | 11 | 32 | 97 | 16 |
i 10. | Köping .......................... | 70 | 14 | 43 | 127 | 21 |
it. | Lidköping........................ | 96 | 19 | 52 | 167 | 28 |
112. | Mariestad........................ | 70 | 14 | 49 | 133 | 22 |
j 13. | Norrtälje ........................ | 70 | 14 | 37 | 121 | 20, j |
14. | Oskarshamn .................... | 89 | 18 | 83 | 190 | 32 |
15. | Piteå ............................ | 55 | 11 | 36 | 102 | 17 |
16. | Sala .............................. | 70 | 14 | 49 | 133 | 22 |
17. | Skellefteå........................ | 75 | 15 | 46 | 136 | 23 |
ia | Strömstad........................ | 39 | 8 | 30 | 77 | 13 |
19. | Söderhamn .................... | 80 | 16 | 75 | 171 | 29 |
20. | Södertälje .................... | 88 | 18 | 63 | 169 | 28 |
21. | Trelleborg....................... | 71 | 14 | 71 | 156 | 26 |
22. | Vadstena ...... | 59 | 12 | 57 | 128 | 21 |
23. | Åmål.............................. | 72 | 14 | 48 | 134 | 22 |
24. | Örnsköldsvik .................. | 45 | 9 | 40 | 94 | 16 |
Medeltalet lärjungar per klass i statens samskolor skulle enligt denna beräkning
endast i en stad öfverstiga 30 och blott i sex andra städer uppgå till 25 å 29. Under
sådana förhållanden är knappt troligt, att parallellklasser skulle komma att i någon
större omfattning för den närmaste framtiden behöfvas vid någon af nämnda samskolor.
När enstaka samhällen så utvecklats, att flere samskoleklasser måste delas,
’) Enligt enahanda beräkning på grund af motsvarande uppgifter för h. t. 1900 skulle medeltalet
för hvarje klass i allmänhet blifvit 1—3 lärjungar lägre; för Engelholm, Skellefteå, Söderhamn och
Trelleborg detsamma; men för Mariestad och Strömstad 1, för Amål 2 och för Örnsköldsvik 3 högre, än
här angifves.
Indragning
af vissa
läroverk.
452 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
bör det tillkomma stat och kommun att pröfva, om det kan vara skäl att åter
upprätta särskild flickskola eller att bibehålla samskolan.
Det bör märkas, att af de flickskolor, som det här närmast gäller, Södertälje
och Trelleborgs äro inhysta i hyrda lokaler, under det att Oskarshamns och
Söderhamns fått lokal hyresfritt upplåten af staden, den sistnämnda i ett för flickskolans
och tekniska aftonskolans räkning uppfördt hus. I Filipstad, Lidköping och
Mariestad hafva för flickskolornas räkning skolhus uppförts, som ägas af städerna.
Åmåls flickskola har egen lokal, för hvilken den häftar i skuld till stadens sparbank.
För öfrigt hyras i allmänhet för flickskolorna lokaler i för andra ändamål afsedda
hus, tillhöriga staden, sparbanken eller enskilda. Huruvida utrymmet i det allmänna
läroverkshuset samt läget och beskaffenheten af flickskolans lokal och dess
äganderätt kan i något fall få inflytande på frågan, om samskola eller realskola
för gossar bör inrättas, det kan först afgöras, sedan vederbörande skolmyndigheter
och stadsfullmäktige fått tillfälle att därom yttra sig.J)
Läroverket i Sölvesborg har alltsedan h. t. 1891 varit femklassigt och
i medeltal för 11 år haft 42,5 lärjungar, dock med sjunkande skala från 61 till
omkring 30 lärjungar. Af de 28 lärjungarne h. t. 1900 hade 20 sin hemort i
Sölvesborg, 7 på Blekinge landsbygd och en i Kristianstads län. På ett afstånd
af 31 kilometer pr järnväg finnas tvenne läroverk, ett fullständigt västerut
i Kristianstad, ett lägre österut i Karlshamn. Sölvesborgs läroverk föreslogs till
indragning redan af 1882 års kommitté och af Kungl. Maj:t 1887; dess indragning
beslöts, oaktadt Kungl. Maj:t ej förnyade förslaget därom, år 1890 af riksdagens
bägge kamrar, men riksdagens beslut vann icke Kungl. Maj:ts sanktion.
Det torde nu, sedan lärjungeantalet sjunkit så betydligt, icke finnas tillräckligt skäl att
upprätthålla läroverket som statsläroverk, och kommittén föreslår därför dess indragande.
Läroverket i Söderköping har endast sedan läsåret 1900/1 varit deladt på fem
klasser; det hade under tioårsperioden 1891 — 1900 i medeltal 34,5 lärjungar
och under femårsperioden 1896—1900 30,5 lärjungar, men h. t. 1901 gick
lärjungeantalet upp till 39. Det har väl uppgifvits såväl år 1885 af stadens fullmäktige
som nu af skolans t. f. rektor, att lärjungarnes fåtalighet berott och
beror på tillfälliga omständigheter, men då tillfälliga omständigheter af vidt skild
art angifvas som grund till ett tämligen konstant förhållande, torde man hafva
skäl att antaga, att anledningarna äro ganska väsentliga. En sådan anledning är
stadens obetydliga folkmängd, en annan dess ringa afstånd från städer med fullständiga
läroverk, från Norrköping 15 km. och från Linköping 62 km. pr järnväg.
En bidragande orsak till att läroverket icke långt före detta blifvit indraget, torde *)
*) En beräkning af kommunernas sannolika bidrag till sam skolornas underhåll, under förutsättning
att kommitténs i annat sammanhang framställda förslag om terminsafgifter, lärarelöner m. m. vinna godkännande,
meddelas i bil. X. — I bil. XI gifves en sammanträngd öfversikt af statsunderstödda flickskolors
storlek och ekonomiska villkor i de städer, hvilkas läroverk hafva omkring ioo lärjungar eller
därunder.
de lägre läroverken: förslag till ombildning.
453
hafva varit dess stora donationer. Men då den bland dessa ingående Forsemanska
donationen enligt Kungl. resolution den 2 2 febr. 1901 kan användas till aflöning
af extra lärare vid allmänna läroverket, torde hinder ej möta för att den ock må
kunna användas till lärares aflöning vid en kommunal samskola af den art, som
ofvan (sid. 447) omnämnes, och Söderköping skulle då i förhållande till andra
mindre samhällen intaga en särskildt gynnad ställning, enär en god del af de medel,
som erfordras för en kommunal samskola, kunna erhållas från nämnda donationsfond.
Det allmänna läroverket därstädes bör således indragas.
Vimmerby läroverk hade under höstterminerna 1891 — 1900 i medeltal 3 1,8 lärjungar.
H. t. 1900 utvidgades det till fyraklassigt och fick då 41 lärjungar;
h. t. 1901 blef det femklassigt och fick 57 lärjungar. Under det lärjungeantalet
förut hållit sig tämligen jämt omkring 30,’) har det nu, särskildt genom intagning
af 18 lärjungar i första klassen höstterminen 1901, vuxit vida starkare, än man
under vanliga förhållanden kunde vänta. Som staden har järnvägsförbindelser åt
olika håll (83 km. till Eksjö, 86 km. till Oskarshamn, 91 km. till Västervik och
101 km. till Linköping), tyckes det icke vara skäl för staten att här upprätta en
sexklassig samskola.
Marstrands läroverk, det enda i Sverige, som icke blott till namnet utan
äfven i verkligheten är treklassigt, både höstterminerna 1891 — 1900 i medeltal 1 3,9 lärjungar.
H. t. 1900 var lärjungeantalet blott 9, men genom intagning af 18 lärjungar
i första klassen ökades det h. t. 1901 till 24. Afståndet till Göteborg är blott
några och 40 km. sjöväg med daglig förbindelse. Läroverket bör därföre indragas.
Pedagogierna i Nora och Simrishamn intaga så till vida en olika ställning mot
alla andra allmänna läroanstalter, att deras undervisningsplaner ej äro uppgjorda i
öfverensstämmelse med gällande stadga, samt att de ej hafva dimissionsrätt till
någon klass af de allmänna läroverken “)• Lärarne i Simrishamns pedagogi hafva
icke heller lönetursrätt, och i regeln hafva lärareplatserna, såväl pedagogens som
extra lärarens, upprätthållits af lärare utan lagstadgad kompetens.
Äfven i ett annat afseende, nämligen i fråga om terminsafgifter, intaga dessa
läroanstalter en särställning i förhållande till de allmänna läroverken. Pedagogien
i Nora har ingen byggnadsfond, hvadan lärjungarne ej behöfva betala någon dithörande
afgift; däremot uppbäras afgifter till ljus- och vedkassan af alla lärjungar.
Pedagogien i Simrishamn tillämpar så till vida läroverksstadgans föreskrifter om
terminsafgifter, att sådana uppbäras till tre kassor, men ett icke obetydligt antal elever,
'') Under 1880-talet växlade det mellan 20 och 43, men medeltalet var äfven då 31,8 lärjungar.
2) I Nora pedagogi, hvars fyra klasser undervisas af blott två lärare, lästes läsåret 1901/1902 i
kl. 1 2 tyska 5 timmar och i kl. 3 4 tyska 6 och engelska 3 timmar i veckan.
I Simrishamns pedagogi, hvars trenne afdelningar undervisas af två lärare, lästes under samma
läsår i alla afdelningarna tyska 5 timmar, i den tredje afdelningen latin 2 timmar i veckan. I den sist*
nämnda afdelningen inträdde såsom valfria ämnen utom läsplanen engelska och franska, det senare först
på vårterminen. Engelska lästes af 15 lärjungar (2 gånger i veckan), franska af 6.
454
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
under läsåren 1890-99 i medeltal 14 ° o, hafva varit fria från alla skolafgifter
liksom folkskolans lärjungar.
Nora pedagogi hade h. t. 1901 i 4 klasser 21 lärjungar och under föregående
tioårsperiod i medeltal 25,5. Från staden är det med järnväg 34 km. till
Örebro, som har fullständigt läroverk, och 5 6 km. till Arboga, som har femklassigt
läroverk. Kommittén anser på grund häraf, att pedagogien i Nora bör indragas.
Simrishamns pedagogi hade 54 lärjungar h. t. 1901 och i medeltal 52,3 lärjungar
under föregående tio höstterminer. Då emellertid, pedagogien sannolikt
besökes af ej så få lärjungar, som, därest undervisningsplanen vore uppgjord i
öfverensstämmelse med gällande stadga och dennas bestämmelser rörande skolafgifter
tillämpades, i stället skulle anlita undervisningen i folkskolan, anser kommittén icke
ett tillräckligt lärjungeantal vara för handen, för att läroverket skulle ombildas till
sexklassig samskola, i all synnerhet som en dylik utvidgning skulle medföra en
höjning af statsverkets utgifter från 2,000 kronor, som för närvarande utgå till
pedagogen, till minst 14,000 (med lönetillägg ända till 20,000) kronor.
Därest kommitténs förslag om indragning af sistnämnda läroverk och pedagogi
vinner bifall, torde det bildningsbehof, som de haft att fylla, kunna tillgodoses
genom kommunala eller privata samskolor, hvilka, såsom ofvan (sid. 447)
antydts, böra kunna komma i åtnjutande af understöd från statens sida.
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får kommittén hemställa:
att de femklassiga läroverken i Borås, Eskilstuna, Göteborg: det västra och det
östra, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona, Malmö, Skof de, Stockholm: Jakobs, Katarina
och Kungsholmens, samt Uddevalla och de treklassiga läroverken i Arvika och Varberg
utvidgas till af staten bekostade sexklassiga realskolor för gossar;
att de femklassiga läroverken i Arboga, Eksjö, Enköping, Lidköping, Mariestad,
Norrtälje, Oskarshamn, Piteå, Söderhamn och Vadstena, de treklassiga läroverken i
Alingsås, Askersund, Engelholm, Falköping, Filipstad, Sala, Skellefteå, Strömstad,
Trelleborg, Åmål och Örnsköldsvik samt de tväklassiga pedagogierna i Köping och
Södertälje ombildas till sexklassiga samskolor; att dessa bekostas af staten, under
förutsättning att kommunen bidrager med ett belopp, motsvarande V* af lär ar nes minimilöner;
samt att anslagen till dessa orters flickskolor indragas;
att det femklassiga läroverket i Haparanda ombildas till sexklassig, af staten
helt och hållet bekostad samskola; samt
att de treklassiga läroverken i Marstrand, Söderköping, Sölvesborg och Vimmerby,
den tväklassiga pedagogien i Nora och den enklassiga pedagogien i Simrishamn
indragas.
de lägre läroverken: förslag till ombildning.
455
*.
Sveriges lägre läroverk läsåret 1901/2
i ordningsföljd efter lärjungeantalet höstterminen 1901.
Anvisning. De olika läroverken, här upptagna i bokstafsföljd, återfinnas i tabellen under följande nummer:
Alingsås...... | ... i9 | Filipstad......... | 22 | Mariestad — | • • 26 | Stockholm : |
| Uddevalla ...... | 12 |
Arboga ...... | ... 32 | Göteborgs 5-kl. | 1 | Marstrand — | 43 | Jakob ....... | • 3 | Vadstena ...... | 33 |
Arvika ...... | ... I3 | Haparanda...... | 37 | Nora ......... | 44 | Katarina — | • 4 | Varberg......... | 10 |
Askersund ... | ■ 3° | Jakobs i Sthlm | 3 | Norrtälje ..... | .. 27 | Östermalm . | 2 | Åmål ............ | 24 |
Borås........ | ... 6 | Karlshamn ...... | 11 | Oskarshamn . | •• 17 | Strömstad — | . 40 | Vimmerby...... | 34 |
Eksjö ......... | ... 16 | Katarina i Sthlm | 4 | Piteå .......... | ■ 36 | Söderhamn — | . 20 | Y stad............ | 5 |
Engelholm ... | ••• 35 | Kristinehamn ... | i+ | Sala .......... | . 28 | Söderköping . | ■ 41 | Örnsköldsvik... | 39 |
Enköping ... | ... 21 | Köping ......... | 29 | Simrishamn | .. 38 | Södertälje ..... | . 18 | Östermalms |
|
Eskilstuna ... | •• 7 | Landskrona ..... | 9 | Skellefteå — | •• 23 | Sölvesborg.. .. | . 42 | i Stockholm | 2 |
Falköping ... | 31 | Lidköping ...... | 15 | Sköfde ....... | . 8 | Trelleborg ..... | • 25 |
|
|
Läroverkets | Klasser, bekostade af | Medeltalet af | Lärjungar | Föreslås af | |||
namn |
|
|
|
| samtliga klasser | korn- | kommittén till |
| staten | kommunen | 1891/1900 | 1890/1900 | munens klasser |
| |
1. Göteborgs 5-k). | 1 —5 R & L | - '' | 334-s | 376*0 | 429 | — | / Sexklassig real-/ skola för gossar. |
2. Östermalms ... 3. Jakobs ......... | » I—5R | — | 387''2 | 403-4 275-0 | 399 | — | /Högre lärov. med |
— | 255''4 | 317 | — | t Sexklassig real- ! | |||
4. Katarina ...... | 1—5R&L | — | 224-4 | 256-0 | 284 | — | ( skola för gossar. ; |
5. Ystad............ 6. Borås ........... | » | ti—7 R A L | 185-3 | 191-8 132-0 | 217 | 51 | /Högre lärov. med |
)) | — | 118-3 | 1(K> | — | |||
7. Eskilstuna ... | » | — | 118-1 | 122-0 | 131 | — |
|
8. Sköfde ......... | » | ti: 1 RA 1. | 113-3 | 118-o | 130 | 11 | Sexklassig |
9. Landskrona .. | » | — | 109-7 | 115-4 | 129 | — |
|
10. Varberg........ | 1—3 | 4—5 R A L | 85-3 | 102-0 | 120 | 43 | realskola |
11. Kurlsbamn ... | 1-5 K AL | — | 130-7 | 114-8 | no | — |
|
12. Uddevalla ..... | ,, |
| 121-a | 121-s | 109 |
|
|
13. Arvika ......... | 1—3 | 4—5 R A L | 72''0 | 90-8 | 108 | 40 | för gossar. |
14. Kristinehamn... | 1—5 It A L | — | 90-« | 95-0 | 105 |
|
|
456 DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
|
|
| Medeltalet af | Lärjungar |
| ||
Läroverkets | Klasser, bekostade åt | lärjungar h. t. | h. t. 1901 i | Föreslås af | |||
namn |
|
|
|
|
| korn- | kommittén till |
staten | kommunen | 1891/1900 | 1896/1900 | klasser | immens klasser |
| |
15. Lidköping...... | 1—5 R & L1) | _ | 70-8 | 75-8 | 96 | _ |
|
16. Eksjö ........... | 1—5R&L | '' — | 70-8 | 76-4 | 95 | — |
|
17. Oskarshamn | 1—5 R | — | 75‘9 | 79-o | 89 | — |
|
18. Södertälje...... | 1—2 | 3,4—5R&L'') | 57-3 | 72-2 | 88 | 39 | '' |
19. Alingsås ..... | 1—3 | 4—6:1 R & L | 82-7 | 84-4 | 84 | 37 |
|
20. Söderhamn .. | 1—5 R & L>) | — | 79-o | 82-6 | so | — | Sexklassig |
21. Enköping ...... | 1—5 R & L2) | — | 72-5 | 78-o | 78 | — |
|
22. Filipstad ...... | 1—3 | 4—5 R & L | 66-2 | 65-e | 76 | 23 |
|
21. Skellefteå...... | » | » | 45-9 | 56-o | 75 | 30 | samskola |
24. Åmål ........... | » | » | 63-3 | 82-6 | 72 | 30 |
|
25. Trelleborg...... | » | 4—5 L | 37-9 | 48-2 | 71 | 25 | med bidrag |
26. Mariestad...... | 1—5 R & L | — | 67-2 | 63-8 | 70 | — | |
1 27. Norrtälje ...... | » | — | 49-7 | 50.8 | 70 | — |
|
28. Sala ............ | 1—3 | 4—5R&L | 53-9 | 57" 4 | 70 | 28 | af kommunen. |
29. Köping ......... | 1—2 | 3, 4—5R | 62-i | 61-o | 70 | 28 |
|
30. Askersund ■ ■ ■ | i—3 | 4—5 R & L2) | 36-8 | 50-e | 68 | 18 |
|
31. Falköping...... | » | 4—5 L | 64-7 | 61-4 | 67 | 12 |
|
j 32. Arboga ......... | 1—5 R & L | — | 56''9 | 58''4 | 61 | — |
|
33. Vadstena ...... | » | — | 67-3 | 58-o | 59 | — |
|
34. Vimmerhy..... | 1—3 | 4—5R | 31-8 | 33''0 | 57 | 15 | Indragning. |
35. Engelholm | » | » | 64-i | 66''e | 56 | 1 20 | | Sexklassig sam-J skola med bidrag |
36. Piteå ........... | | 1—5 R So L | — | 68-6 | 67*4 | 55 | : — | af kommunen. |
37. Haparanda .. 38. Simrishamn .. | 1 | / 2—8 med en | 50-e 52-3 | 52''8 53-6 | 54 54 | 39 | 6-kl. statssamsk. Indragning. |
39. Örnsköldsvik.. | 1—3 | 4—5 R & L 4—5 R | 43-9 | 43-2 | 45 | 13 | j Sexklassig sam-l skola med bidrag |
40. Strömstad..... | » | 37-6 | 44’4 | 39 | 10 | 1 af kommunen. | |
41. Söderköping.. | i» | » | 34-9 | 30-6 | 39 | 9 |
|
42. Sölvesborg .. | » | » | 43-8 | 33-8 | 30 | 12 |
|
43. Marstrand..... | » | — | 13-9 | 13''6 | 24 | _ | Indragning. |
44. Nora .......... | 1—2 | i (3, 4 R utan | 25-9 | 22.2 | 21 | 10 |
|
) 4 L utan lärjungar h. t. 1901. - '') 5 L utan lärjungar h. t. 1901.
De högre läroverken.
För närvarande finnas 35 högre statsläroverk, af hvilka 26 äro fullständiga på Nuvarande
både latin- och reallinjen, ett (Hudiksvalls) är fullständigt på latinlinjen och har real- hSgre läro''
linje till och med sjette klassen, tre (högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm
samt Växjö och Strängnäs) äro fullständiga på latinlinjen och hafva reallinje till och
med femte klassen, två (Sundsvalls och Västerviks) äro fullständiga på reallinjen och
hafva latinlinje till och med femte klassen, ett (i Göteborg) är rent latinläroverk och
två (i Göteborg och Stockholm) äro rena realläroverk.
Vid utfärdandet af Kungl. cirkuläret den 6 juli 1849 funnos i Sverige följande Historik.
skolor för meddelande af klassisk studentbildning: Nya elementarskolan (i Stockholm),
2 katedralskolor (i Upsala och Lund) samt 12 gymnasier (i de öfriga stiftsstäderna
samt i Stockholm och Gäfle). Därjämte funnos 23 »högre lärdomsskolor», som hade
till uppgift att förbereda för inträde i gymnasiet, men åtskilliga af dessa samt några
lägre lärdomsskolor, däribland 5 i Lunds stift, utsträckte sin undervisning ända fram
till studentexamen. Dessutom hade för meddelande af real studentbildning högre eller
fullständiga apologistskolor enligt 1839 års cirkulär inrättats i några städer, dels fristående
i Vänersborg och Västervik, dels i förening med de högre lärdomsskolorna i Göteborg,
Örebro och Jönköping.
• Genom 1849 års cirkulär förordnades, dels att lärdoms- och apologistskola
skulle, så fort ske kunde, förenas till ett läroverk, dels att gymnasium skulle med
lärdoms- och apologistskola förenas till ett sammanhängande läroverk, hvari skulle
meddelas för undergående af studentexamen erforderliga kunskaper. För sist.
nämnda förening fordrades emellertid, att lärarne först skulle sinsemellan och med
■eforus öfverenskomma om fördelning af läroämnen och undervisningsskyldighet,
hvarvid visserligen flertalets mening skulle gälla, men gymnasielärare med fullmakt
oj kunde tvingas att gå in på förändring i göromål och åligganden. Emellertid fattades
beslut om sammanslagningen i flera stift så tidigt, att denna kunde börja genomföras
redan hösten 1849, och i de flesta öfriga vidtogos enahanda åtgärder under
loppet af år 1850. Sammanslagningen underlättades däraf, att det gjorts till villkor
för åtnjutande af 1849 års lönereglering, att lärarne gingo in på förändring i sina
åligganden.
58
458
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
I följd af nämnda åtgärder funnos före år 1856 — det år, då den riksdag
sammanträdde, som fastställde antalet lärareplatser vid hvarje läroverk och äfven i
öfrigt ekonomiskt reglerade den nya, genom samma års läroverksstadga närmare bestämda
ordningen — 13 högre elementarläroverk, nämligen i samtliga stiftsstäderna, och
i Gäfle. I Stockholm funnos gymnasium och Nya elementarskolan kvar. För 10 stiftsläroverk
samt läroverken i Gäfle och Örebro fastställde 1856—58 års riksdag lönestat,
omfattande rektor, 7 lektorer och 7—12 adjunkter; Hernösands läroverk erhöll 3
lektorer och 7 adjunkter samt Visby 4 lektorer och 8 adjunkter. Dessutom beviljade
riksdagen anslag till fullständiga läroverk i Jönköping (med 4 lektorer och 8
adjunkter), i Malmö, Kristianstad, Karlskrona, Falun och Östersund (med 3 lektorer
och 8 adjunkter) samt i Umeå (med 3 lektorer och 5 adjunkter), hvarjämte
Helsingborg, Västervik, Norrköping, Nyköping, Vänersborg, Hudiksvall och
Luleå fingo på reallinjen fullständiga läroverk med rektor och 7 kolleger. I
fråga om Stockholm biträdde riksdagen ett inom Direktionen öfver Stockholms stads
undervisningsverk väckt förslag att bibehålla gymnasium såsom en högre afdelning af
ett för hela hufvudstaden gemensamt »läroverk», hvars lägre klasser skulle fördelas i
4 femklassiga och 4 tvåklassiga skolor. — Efter 1858 års reglering funnos sålunda i
riket 22 fullständiga läroverk, 1 gymnasium och 7 realläroverk.
Redan vid följande riksdag (1859—60) utvidgades Norrköpings och Vänersborgs
läroverk till fullständiga på båda linjerna, hvarjämte de på reallinjen fullständiga
läroverken då började förses med lektorer. Vid riksdagen 1862—63 beslöts
utvidgning af Nyköpings realläroverk och Halmstads lägre läroverk till fullständiga
å båda linjerna, ehuru i följd af den då ringa tillgången på kompetenta sökande till
lektorat utvidgningen ej skulle genomföras förr än åren 1865 och 1866. Vid riksdagen
1865—66 beslöts enahanda utvidgning af Helsingborgs och Hudiksvalls samt
vid riksdagen 1870 af Luleå realläroverk. — I början af 1870-talet hade Sverige
sålunda 29 på båda linjerna fullständiga läroverk, 1 gymnasium (i Stockholm) och
1 på reallinjen fullständigt läroverk (i Västervik).
Vid 1873 års riksdag hade Kungl. Maj:t bland andra omorganisationsåtgärder
föreslagit, att reallinjen i de 4 öfverstå årsklasserna, hvilken sedan år 1868 alltjämt
minskats i lärjungeantal — en naturlig följd af att den reala studentexamen då gaf ytterst
ringa kompetens för fortsatta studier — skulle indragas och i stället 3 själfständiga högre
realklasser inrättas1) vid endast 7 läroverk, nämligen i Malmö, Karlskrona, Västervik,
Göteborg och Örebro samt vid nya realläroverk i Stockholm och Sundsvall; men med
afslag härå begärde riksdagen i stället förslag till inrättande af högre realklasser vid
ett så stort antal läroverk, att den reala bildningens behof kunde anses behörigen tillgodosedt.
På grund häraf föreslog Kungl. Maj:t år 1874, att dylika realklasser skulle
finnas vid ytterligare 8 läroverk, nämligen Kalmar, Jönköping, Norrköping, Skara, Karlstad,
Gäfle, Umeå och Visby. Riksdagen stannade dock vid beslut om inrättande af ett
l) Alltså föreslogs ett års kortare skoltid för reallinjen än för latinlinjen.
DE HÖGRE LÄROVERKEN.
459
högre realläroverk i Stockholm samt beviljande af medel till 7 nya lektorat, hufvudsakligen
för realundervisningens tillgodoseende. Men därjämte ifrågasatte riksdagen,
huruvida icke den klassiska linjen vid en del läroverk skulle kunna helt eller delvis
indragas. Med förslaget om särskilda realklasser öfverensstämde denna hemställan
härutinnan, att båda bildningslinjernas särskiljande på det högre stadiet ansågs önskvärdt.
Under de närmast följande åren växte visserligen reallinjen vid många läroverk,
men latinlinjen bibehöll dock fortfarande vid alla ett så stort antal lärjungar,
att Kungl. Maj:t år 1877, då frågan återupptogs, ej ville föreslå någon indragning af
klassiska linjens öfre klasser. Hvad åter angick reallinjens inskränkning, föreslogs
nu blott, att sjunde realklassen skulle indragas i Kristianstad, Nyköping, Strängnäs,
Västerås, Hudiksvall, Östersund och Luleå samt sjette och sjunde realklasserna i
Halmstad, Växjö och Hernösand. Detta förslag godkändes af riksdagen och sattes
redan samma år i verkställighet.
Vid samma 1877 års riksdag beslöts utvidgning af Sundsvalls läroverk till fullständigt
på reallinjen. Vid 1879 års riksdag beslöts att utvidga Göteborgs treklassiga
läroverk till ett fullständigt realläroverk, hufvudsakligen genom öfverflyttning af
lärare och realklasser från det högre läroverket, som därigenom blek ett rent latinläroverk.
— Redan år 1872 hade Stockholms gymnasium delats i två afdelningar, af
hvilka den ena förlädes till Södermalm och år 1879 förenades med Maria femklassiga
läroverk till ett på latinlinjen fullständigt läroverk. År 1880 bildades på samma sätt
h. latinläroverket å Norrmalm genom förening af gymnasiets afdelning å Riddarholmen
och Klara femklassiga läroverk. Samtidigt blef äfven Stockholms realläroverk
fullständigt genom den öfverstå årsklassens tillkomst.
Läroverkskommittén af år 1882 uttalade den åsikten, att Hudiksvalls läroverk på
grund af sitt ringa lärjungeantal borde inskränkas till femklassigt och Strängnäs läroverk
indragas, i händelse lektorerna upphörde att vara ordinarie medlemmar af domkapitlen.
Men från regeringens sida framställdes icke något dylikt förslag. Ej heller
vunno några motioner, som åren 1892 och 1896 väcktes om större indragningar inom
läroverkens högre stadium, och som åsyftade minskning af det enligt mångas mening
alltför stora antalet studenter, någon afsevärd tillslutning inom riksdagen. Den enda
inskränkning, som sedan år 1877 vidtagits med de högre läroverken, värden år 1890
beslutade indragningen af sjette realklassen vid Strängnäs läroverk.
Däremot hafva en del mindre utvidgningar kommit till stånd. Sålunda beslöts
år 1890, att Nyköpings och Södermalms läroverk skulle blifva fullständiga
äfven på reallinjen, samt att i allt 33 nya lärareplatser vid de mest besökta läroverken
skulle tillsättas i mån af tillgångars vinnande genom indragning af en del lägre läroverk.
1) År 1898 beslöt riksdagen reallinjens återupprättande i sjunde klassen af läroverken
i Kristianstad, Västerås, Östersund och Luleå; och reallinjens återinförande i
sjette och sjunde klasserna beslöts år 1899 för Halmstads och år 1900 för Hernösands
'') Detta villkor upphäfdes &r 1894, d& 12 af platserna ännu ej voro tillsatta.
460
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
läroverk. Slutligen beviljades år 1901 medel till inrättande af 15 nya lektorat och
65 nya adjunkturer på en för de allmänna läroverken gemensam stat,-hvarigenom
antalet extra lärare kunde inskränkas vid åtskilliga läroverk.
De senaste årtiondenas utveckling innebär, såsom af ofvanstående synes, ett
erkännande af att den reala och den klassiska skolbildningen böra i lika mån tillgodoses:
i de största städerna har detta skett medelst särskilda real-och latinläroverk,
och i de öfriga därigenom, att reallinjen fullständigats vid många högre läroverk, som
förut meddelade studentbildning endast på latinlinjen.
Kommitténs bilaga VI. B anger för hvarje högre läroverk de viktigare förändringar,
som sedan år 1849 vidtagits med detsamma.
Högre allmänna
läroverkets
organisation.
Beho/vet af
gymnasialbildning.
Hvad angår organisationen af de högre allmänna läroverken, har kommittén
redan uttalat som sin åsikt, att deras lägre stadium bör ombildas till sexklassig realskola
och deras högre till fyraårigt gymnasium.
Samma organisatoriska skäl, som tala för de tre- och femklassiga läroverkens
ombildning till sexklassiga realskolor, tala nämligen äfven för att en sådan realskola skall
ingå i samtliga högre läroverk. I fråga om de största städerna, för hvilka både sexklassiga
realskolor och högre läroverk föreslagits, skulle möjligen behöfligheten häraf
kunna ifrågasättas, men då dessa städers högre läroverk hafva flere afdelningar i fjärde
och femte klasserna, är sannolikt, att vid hvart och ett af dem skall finnas lärjungematerial
nog för en sjette realskoleklass. Anordnas icke en sådan klass vid dessa
läroverk, ställes fortfarande till lärjungarne en uppfordran att välja lefnadsbana redan
i början af skoltiden, om de icke skola se sig tvungna att byta om läroverk under
sitt sista skolår. Kommittén anser på dessa grunder, att samtliga högre läroverk böra
bestå af dels ett gymnasium med fyra ringar, dels en realskola med sex klasser. En sådan
organisation står ock i full öfverensstämmelse med riksdagens år 1899 uttalade åsikt.
I fråga om antalet af högre allmänna läroverk anser kommittén, att landets
behof af sådana är i hufvudsak tillgodosedt. Äfven om enskilda orter sökt erhålla
högre läroverk, har dock ingen klagan försports, att vårt land i sin helhet skulle
äga för få anstalter för utbildning af studenter. Däremot har den meningen uttalats,
att under åren 1857—65 alltför många dylika undervisningsanstalter inrättades, men
denna uppfattning torde åtminstone delvis bero på ett förbiseende af att de förutvarande
skolorna på många orter, som då fingo högre läroverk, redan förut utbildat
studenter. Dessutom bör påpekas, att folkmängden, som var 3,48 mill. år 1850,
4,11 mill. år 1865 och 4,57 mill. år 1880, vid slutet af år 1900 stigit till 5,14 millioner,
och att den folkökning med resp. 25 och 12V2 %, som försiggått sedan de
högre läroverkens antal höjdes till 31 (år 1865) eller till 35 (år 1880), torde, oafsedt
den ökade procenten af bildningssökande, göra det svårt att nu minska antalet af
DE HÖGRE LÄROVERKEN.
461
fullständiga läroverk, äfven om den nya realskolexamen, såsom sannolikt är, kommer att
något minska tillströmningen till studentexamen. Kommittén anser därför, att det
nuvarande antalet af högre allmänna läroverk icke bör minskas, men att ej heller
under den närmaste tiden nya gymnasier böra inrättas, såvida ej på någon ort alldeles
särskilda förhållanden skulle sådant påkalla.
Denna uppfattning utesluter ej den tanken, att något enstaka läroverk skulle
kunna indragas. Härvid måste dock beaktas, att redan den omständigheten, att
ett högre läroverk i mansåldrar funnits på en ort, skapat ett slags häfdvunnen rätt,
som ej utan starka skäl bör lida intrång.
Hvad särskilt angår de i 1884 års kommittébetänkande till indragning ifrågasatta
två läroverken, Strängnäs och Hudiksvalls, bör nämnas, att deras lärjungeantal icke
obetydligt ökats sedan nämnda tid. Strängnäs läroverk, som hade 98 lärjungar år
1882 och 113 år 1883, hade 139 h. t. 1901, hvadan numera icke blott, såsom
förut, domkapitelsinstitutionen utan äfven lärjungeantalet talar för dess bibehållande.
Hudiksvalls läroverk, som hade 117 lärjungar åren 1882 och 1883, hade 149 h. t.
1901, och medeltalet för de tio föregående höstterminerna var 135. Ännu mera tala
dock de långa afstånden till de två närmaste högre läroverken, realläroverket i Sundsvall
och läroverket i Gäfle, för bibehållandet af Hudiksvalls: afståndet från Hudiksvall
är nämligen pr järnväg 261 km. till Sundsvall och 223 km. till Gäfle (sjövägen
130 å 150 km. till båda orterna).
Från fem städer, Landskrona, Eskilstuna, Borås, Ystad och Stockholm, har hos
Kung!. Maj:t framställning gjorts om utvidgning af femklassiga läroverk till fullständiga
på endera eller båda linjerna. •**
Landskrona stadsfullmäktige hafva hos Kungl. Maj:t petitionerat om läroverkets
utvidgning till fullständigt på reallinjen. I petitionen omnämnes, att redan år 1889
enskilda tecknade 42,350 kr. som bidrag till en sådan utvidgning på samhällets bekostnad,
men att den till 16,000 kr. beräknade årliga kostnaden verkade afskräckande.
Som skäl för utvidgningen åberopas samhällets storlek, saknaden af en teknisk statsskola,
den omgifvande landsbygdens rikedom och sannolikheten af att lärjungarne från denna
skulle vända sig till Landskrona, om de sluppe att byta om läroverk under skoltiden,
samt att sålunda behofvet af parallellklasser i de närbelägna högre läroverken skulle
minskas.
Intet af dessa förhållanden har dock kommittén funnit utgöra något starkare
skäl för den begärda utvidgningen. Medeltalet af lärjungar har under tioårsperioden
1891—1900 varit lägre än vid något af de öfriga femklassiga läroverk, som kommittén
ofvan föreslagit till sexklassiga realskolor för gossar, med undantag blott för Kristinehamns.
Lärjungeantalet hade visserligen h. t. 1901 stigit till 129 och öfversteg då äfven
läroverkens i Uddevalla och Karlshamn samt var nästan lika högt som i Sköfde och
Eskilstuna, men detta synes kommittén icke göra en dylik utvidgning behöflig, särskildt
i betraktande af att Landskrona ligger på helt kort afstånd från tre städer med högre
Bibehållande
af äldre
läroverk.
Ifrågasatta
nya högre läroverk.
#
462
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
läroverk, hvilkas realklasser på gymnasialstadiet hafva utrymme för flere lärjungar. Den
Landskrona omgifvande landsbygden har ock, i följd af sina ytterst bekväma järnvägsförbindelser
med Malmö, Lund och Helsingborg, anlitat Landskrona läroverk i så ringa
grad, att under de senaste åren blott 12 å 15 procent af dettas lärjungar haft sin
hemort utom staden. Hvad slutligen angår stadens såsom ett skäl åberopade folkmängd
(nära 15,000 inv.), är denna icke så hög, att den utgör tillräcklig grund för
upprättande af ett högre allmänt läroverk.
Eskilstuna stadsfullmäktige hafva anhållit om härvarande femklassiga läroverks
utvidgning till fullständigt åtminstone på den halfklassiska och den reala linjen samt
till stöd härför åberopat dels samhällets folkmängd, som, då förstäderna inberäknas, öfverstiger
20,000 personer, dels stadens betydelse af industri- och affärscentrum för en
rik landsbygd, dels ock dess synnerligen goda kommunikationer.
Af till ansökan fogade statistiska uppgifter framgår emellertid, att af skolans lärjungeantal,
som under femårsperioden 1896—1900 stigit från 115 till 128 och sammanlagdt
utgjort 610, omkring 72 °/0 tillhört de tre lägsta klasserna, omkring 16 °/o den fjärde och
omkring 12 % flen femte samt blott omkring 5 % fortsatt studierna vid högre läroverk.
Detta förklaras däraf, att de flesta lärjungarne redan så tidigt som vid 14 års ålder taga anställning
vid stadens fabriker eller andra affärsetablissement och därefter för sin ytterligare
utbildning kunna använda tekniska aftonskolan. Läroverkets rektor, hvars yttrande
infordrats af domkapitlet, anser oantagligt, att en utvidgning af läroverket skulle
framkalla en mot kostnaderna svarande ökning af lärjungeantalet, och tillägger, att om
verkligen ett antal arbetaresöner skulle lockas att fortsätta på gymnasium, detta
kunde leda till minskning af dugliga arbetskrafter i de praktiska yrkenas tjänst. Hvad
stadens bekväma järnvägsförbindelser angår, sätta dessa ju stadens barn i tillfälle att,
om de för fortsatta studier behöfva vistas å annan ort, välja mellan Strängnäs, Nyköping
och Västerås, till hvilka städer de blott hafva 223 timmars järnvägsresa, och hvilkas
läroverk hafva godt utrymme. Men för öfrigt synes stadens tekniska skola, hvilken
under de två senaste årtiondena afsevärdt utvidgats och flere gånger fått sitt statsanslag
ökadt, erbjuda ett tillfälle till fortsatt utbildning i sådana reala ämnen, hvilka
på grund af samhällets industriella betydenhet och därmed sammanhängande förhållanden
äro af särskildt värde för dess bildningssökande ungdom.
Borås stadsfullmäktige hafva äfven begärt härvarande femklassiga läroverks
utvidgning till fullständigt på halfklassiska och reallinjen samt som stöd därför åberopat
dels stadens hastiga tillväxt (från 4,723 inv. år 1880 till 15,837 år 1900) och
betydelse för kringliggande landsbygd samt de långa afstånden till städer med högre
läroverk, dels ock att lärjungeantalet under 1890-talet vuxit från 114 till 154,*) samt
att 19 å 20 af de högre läroverken äro förlagda till mindre städer än Borås, och att
ingen stad med större folkmängd än Borås saknar högre läroverk. Slutligen anföres
152 enligt årsredogörelsen för läsåret 1900/01; h. t. 1901 hade det stigit till 166.
DE HÖGRE LÄROVERKEN. 463
att det nybyggda läroverkshuset, som med rektorsbostad m. m. kostat omkring 216,000
kr., beräknats för ett blifvande fullständigt läroverk.
Kommittén erkänner, att för ett gymnasium i Borås finnas något bättre skäl
än för gymnasier i Landskrona och Eskilstuna. Men i enlighet med sin allmänna ståndpunkt
anser kommittén ej de nämnda förhållandena utgöra tillräckliga skäl för den
begärda utvidgningen af Borås läroverk. Hvad särskildt beträffar afståndet till andra
städer med högre läroverk, vill kommittén anmärka, att Borås står i lätt förbindelse
med 4 sådana städer genom järnvägar af följande längd: till Göteborg 72 km., till
Skara 98 km., till Vänersborg 107 km. och till Jönköping 145 km. Ännu kortare
väg -till någon eller några af dessa städer hafva de betydande stationssamhällen, som
Borås stadsfullmäktige räkna till läroverkets lärjungeområde.1) Dessutom gäller om
Borås tekniska elementarskola i ännu högre grad än om Eskilstuna tekniska skola, att
densamma för en stor del af läroverkets lärjungar bör kunna fylla behofvet af fortsatt
utbildning.
Vid öfvervägande af ofvan omtalade förhållanden har kommittén således ej ansett
tillräckliga skäl för närvarande föreligga för att tillstyrka annan utvidgning af läroverken
i Landskrona, Eskilstuna och Borås än den förut föreslagna allmänna ombildningen
till sexklassiga realskolor.
Till förmån för den begärda utvidgningen af läroverket i Ystad till ett fullständigt
statsläroverk tala däremot verkliga undantagsförhållanden. Af de femklassiga
läroverken har, med undantag af de i Stockholm och Göteborg belägna, intet i
medeltal för tioårsperioden 1891 — 1900 haft ett så stort antal lärjungar som Ystads
i sina fem lägre klasser. Därjämte har samhället gjort stora uppoffringar för läroverkets
utvidgning: åren 1888—1891 gjordes läroverket, genom inrättande af en gymnasialklass
årligen, till fullständigt på latinlinjen, och enligt stadsfullmäktiges beslut år 1897
företogs en motsvarande påbyggnad af reallinjen, i följd hvaraf läroverket från och
med läsåret 1900/1 varit fullständigt å båda linjerna. I årligt medeltal har Ystads
läroverks gymnasialstadium under höstterminerna 1891 — 1900 haft 46 lärjungar. Af
dessa hafva i medeltal 29 eller mer än 60% varit från landsbygden, och läroverkets
utvidgning kan därför ej sägas tillgodose endast ett kommunalt intresse. Emellertid
har densamma blifvit helt och hållet bekostad med kommunala medel. För gymnasieafdelningens
räkning är ock på läroverkets tomt en särskild byggnad uppförd
och använd sedjn år 1890. Att staden från början vågade sig in på ett sådant kostsamt
företag som läroverkets utvidgning, torde hafva berott på att den kunde för
ändamålet disponera räntorna af lagman T. L. Sylvans till omkring 100,000 kr. uppgående
fond. Sedan hafva emellertid de af staden, sparbanken och enskilda anslagna
medlen vida öfverstigit nämnda räntors belopp. Linder åren 1888—1900 hafva följande
anslag och gåfvor blifvit använda för gymnasiet:
) Rydboholm, Fritsla, Rinna, Skene, Svenljunga och Herrljunga.
464
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
från lagman Sylvans fond ........................................... 63,733,30
från sparbanken i Ystad ................................................ 35,800,00
från enskilda personer .................................................... 14,500,00
från stadskassan................................................................ 55,550,00.
År 1900 bidrog stadskassan med 8,425 kr., och för år 1901 beviljade stadsfullmäktige
14,400 kr.; anspråken på staden hafva således vuxit med läroverkets utveckling
till ,fullständigt på båda linjerna. Såsom sådant gör det samma gagn för det
allmänna som ett statsläroverk.
Då en motion om ett större statsbidrag till Ystads läroverk behandlades
vid 1898 års riksdag, medgaf statsutskottet, att samt ".Hets uppoffringar för läroverkets
utvidgning vore jämväl från det allmännas synpunkt värda erkännande, och att utgifterna
måste för stadens invånare medföra kännbar tunga; men motionen blef dock
af statsutskottet afstyrkt och af riksdagen afslagen, dels emedan behofvet af ett fullständigt
läroverk i Ystad ej ansågs oafvislig!, enär därvarande gymnasieklassers lärjungar
utan svårighet kunde inrymmas i andra läroverk inom stiftet, dels ock emedan
efter ett bifall till motionen riksdagen svårligen skulle kunna underkänna blifvande
anspråk på statens understöd åt de mindre städer, som bekostat utvidgning af treklassiga
läroverk eller pedagogier. — Hvad först angår utrymmet vid Skånes öfriga läroverk,
så är detta störst vid läroverket i Kristianstad, dit afståndet är 87 km. pr järnväg,
och ehuru det väl torde vara möjligt att mellan detta och andra skånska läroverk
fördela Ystads gymnasister, utan att nya parallellklasser därför behöfva upprättas, skulle
dock klasserna inom samma linje därigenom blifva så stora, att en eljest möjlig Barnundervisning
mellan olika linjer försvårades och delvis omöjliggjordes. Dessutom vitsordas
gymnasiets behöflighet för samhället kraftigt däraf, att detta under en följd af år gjort
stora uppoffringar för detsamma, och det lärer icke kunna antagas, att inom andra
kommuner än sådana, hvilka hafva tillräckliga förutsättningar för och verkligt behof
af ett gymnasium, så stora kommunala och enskilda bidrag för ett sådant skola kunna
åstadkommas. Slutligen blir ju ock hvarje betänklig konsekvens med hänsyn till
städer, som nu hafva pedagogier eller treklassiga statsläroverk, undanröjd, i samma
ögonblick den sedan länge sväfvande frågan om dessa läroverks framtida organisation
blir löst genom en läroverksreform, som möjliggör för dessa städer att erhålla efter
deras behof lämpade läroverk.
Kommittén anser på ofvan angifna grunder Ystads läroverk böra blifva ett
af staten underhållet högre allmänt läroverk. Som emellertid lärjungeantalet enligt
kommitténs åsikt icke är tillräckligt stort, för att läroverket bör på statens bekostnad
erhålla både real- och latingymnasium, anser kommittén på de grunder, som nedan
anföras för den reala bildningens tillgodoseende i andra städer, att staten bör i Ystad
upprätthålla ett högre allmänt läroverk med realgymnasium.
Beträffande utvidgningen af Östermalms femklassiga läroverk till ett fullständigt
realläroverk har direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk bland annat
framhållit, att Stockholms folkmängd tillväxer med 7-8,000 personer om året, att
465
DE HÖGRE LÄROVERKEN.
lärjungarnes antal vid statsläroverken i Stockholm under en lång följd af år stått i
ett ganska konstant förhållande till folkmängdssiffran, och att utrymme vid Stockholms
nuvarande gymnasier, af hvilka de å Norrmalm belägna sedan flere år hafva sina
klasser delade på tre afdelningar, icke vidare finnes, i synnerhet icke vid realläroverket,
hvilket måst afvisa lärjungar, som varit berättigade till inträde i nedre sjette klassen.
Direktionen har vidare framhållit, att latinläroverket å Norrmalm icke har utrymme
för en reallinje, att Östermalms läroverks lärjungeantal, som höstterminen 1899 var
404, utgör ett mer än tillräckligt underlag för ett fullständigt läroverk, och att en
under höstterminen 1898 verkställd undersökning gifvit vid handen, att ej mindre än
97 af realläroverkets gymnasister, eller ett tillräckligt antal för att bilda en öfverbyggnad
på Östermalms läroverk, varit boende inom sådana delar af Östermalm, som
legat närmare sist nämnda läroverk. Kommittén anser behofvet af ytterligare ett
högre allmänt läroverk i hufvudstaden ådagalagdt genom direktionens utredning, och
får därför tillstyrka, att Östermalms läroverk utvidgas till ett högre realläroverk.
Genom den af kommittén föreslagna läroverksorganisationen skulle några af
de nuvarande läroverkstyperna försvinna. Latinets uppskjutande till sjette klassen
gör läroverken i Sundsvall och Västervik till rena realläroverk, såsom realläroverken
i Stockholm och Göteborg nu äro, och af samma anledning bortfaller olikheten
mellan latinläroverk med och utan realklasserna 4 och j.
Med afseende på frågan, vid hvilka läroverk realgymnasium eller latingymnasium
eller bådadera böra finnas, vill kommittén förutskicka några anmärkningar.
Kunskap i latin fordras numera icke för inträde vid någon enda fackskola i
riket, och några akademiska examina kunna redan nu afläggas utan sådan kunskap.
Det kan då icke vara tidsenligt, att rena latingymnasier upprätthållas på orter, där
realgymnasium icke finnes, ty därigenom skulle, alldenstund nu öfver halfva studentantalet
icke går till universitetet, en stor mängd lärjungar tvingas att antingen
flytta till någon stad med realgymnasium eller ock på latinet nedlägga mycken tid
och arbete, som kunde bättre användas på andra, för dem viktigare ämnen. Men
å andra sidan väljes dock latinlinjen ännu af ett mycket stort antal lärjungar, ja, till och
med af det större antalet vid många läroverk med båda linjerna, och latinlinjens
indragande vid sådana läroverk, där den nu finnes, skulle därför medföra en kännbar
brist.
I enlighet härmed anser kommittén reallinjen böra införas på gymnasialstadiet
vid de två läroverk, hvilkas reallinje för närvarande slutar med femte klassen, nämligen
Växjö och Strängnäs, samt i de två högsta årsklasserna vid Hudiksvalls läroverk,
där reallinje finnes till och med sjette klassen. Utan tvifvel skulle genom
denna åtgärd lärjungeantalet afsevärdt ökas och såväl Strängnäs som Hudiksvalls
läroverk därigenom bättre än hittills försvara sin plats.
Hvad h. latinläroverket å. Norrmalm i Stockholm och h. latinläroverket i
Göteborg angår, finnes vid dem icke utrymme för något realgymnasium, och ett
sådant är också mindre behöfligt, enär särskilda realläroverk finnas i dessa städer.
Latin- eller
realgymnasium
vid olika
läroverk.
59
466
DE NUVARANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
De läroverk, vid hvilka en indragning af latinlinjen närmast skulle kunna
ifrågasättas på grund af det jämförelsevis ringa lärjungeantalet, äro Hudiksvalls och
Luleå. Båda dessa läroverk ligga emellertid i Norrland, där afstånden mellan de
högre läroverken äro stora. Afståndet pr järnväg till närmaste stad med latinläroverk
är 223 km. från Hudiksvall och 354 km. från Luleå. Dömer man efter lärjungarnes
fördelning på de olika linjerna under tioårsperiden 1891—1900, skulle därnäst latinlinjen
vid läroverken i Nyköping, Gäfle och Vänersborg kunna med minsta afsaknad
bortskäras. Vid intet af dessa tre läroverk har dock nämnda årtiondes medeltal af
latinlinjens lärjungar i 6:e och 7ie klasserna varit mindre än 40. Kommittén anser
därför ej, att latinlinjen bör indragas vid något af dessa läroverk.
På grund af hvad ofvan anförts, får kommittén hemställa,
att femklassiga läroverket i Ystad och Östermalms femklassiga läroverk i Stockholm
utvidgas till högre allmänna läroverk med realgymnasium, mot förpliktelse för vederbörande
stad att bekosta läroverkshus och rektorsbostad;
att läroverken i Växjö och Strängnäs, som nu sakna reallinje i sjette och sjunde
klasserna, utvidgas till högre allmänna läroverk med både real- och latingymnasium,
att läroverket i Hudiksvall, som nu saknar reallinje i sjunde klassen, äfvenledes
utvidgas till ett högre allmänt läroverk med både real- och latingymnasium; samt
att samtliga högre allmänna läroverk skola bestå af realskola och gymnasium.
RIKETS ALLMÄNNA LÄROVERK ENLIGT KOMMITTÉNS FÖRSLAG.
467
Rikets allmänna läroverk enligt kommitténs förslag.
Enligt kommitténs förslag skulle de olika slagen af allmänna läroverk och
antalet af hvarje slag blifva följande:
A) 77 högre allmänna läroverk, omfattande realskola och gymnasium. Af dessa läro
verk
blifva:
a) 29 högre allmänna läroverk med real- och latingymnasium, nämligen högre läroverket
å Södermalm och Nya elementarskolan i Stockholm samt läroverken i Falun,
Gäfle, Halmstad, Helsingborg, Hernösand, Hudiksvall, Jönköping, Kalmar,
Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Norrköping,
Nyköping, Skara, Strängnäs, Umeå, Upsala, Visby, Vänersborg,
Västerås, Växjö, Örebro och Östersund;
b) 6 högre allmänna läroverk med endast realgymnasium, nämligen Göteborgs real
läroverk,
Stockholms äldre realläroverk, Stockholms ''nya realläroverk å
Östermalm, Sundsvalls, Västerviks och Ystads;
c) 2 högre allmänna läroverk med endast latingymnasium, nämligen Göteborgs latin
läroverk
och högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm.
B) realskolor, alla omfattande sex klasser. Af dessa läroverk blifva:
a) iy realskolor för gossar, nämligen Jakobs, Katarina och Kungsholmens i Stock
holm,
Göteborgs västra (förut femklassigt), Göteborgs östra (nytt) samt
läroverken i Arvika, Borås, Eskilstuna, Karlshamn, Kristinehamn, Landskrona,
Malmö, Sköfde, Uddevalla och Varberg;
b) 23 samskolor med kommunala bidrag, nämligen i Alingsås, Arboga, Askersund,
Eksjö, Engelholm, Enköping, Falköping, Filipstad, Köping, Lidköping, Mariestad,
Norrtälje, Oskarshamn, Piteå, Sala, Skellefteå, Strömstad, Söderhamn,
Södertälje, Trelleborg, Vadstena, Åmål och Örnsköldsvik;
c) 1 samskola utan kommunala bidrag, nämligen i Haparanda.
KAP. Yl.
Styrelse för de allmänna läroverken.
Ifrågasatt centralstyrelse för läroverken.
Frågan om inrättandet af en i pedagogiska spörsmål sakkunnig central öfverstyrelse
för de allmänna läroverken har redan länge inom pedagogiska kretsar stått
på dagordningen. Den har framträdt dels i samband med frågan om domkapitlens
ombildning, dels med hänsyn till det olämpliga i att öfverlämna afgörandet af en
del administrativa ärenden åt en departementschef personligen med biträde af en
afdelning inom kansliet. Slutligen har den ytterligare skjutits i förgrunden genom
de hithörande göromålens hastiga tillväxt och de ökade krafven på en verksam
inspektion. Läroverkskommittén af år 1882 — 84 föreslog också inrättandet af en
öfverstyrelse för de svenska läroverken efter den finska öfverstyrelsens mönster,
och inom den pedagogiska diskussionen har krafvet på en sådan framträdt allt
starkare, såsom med all tydlighet framgår af förhandlingarna vid 1900 års läraremöte.
Under sådana förhållanden har kommittén funnit uppenbart, att den bort
taga äfven denna viktiga fråga i allvarligt öfvervägande. Ju större fordringar ledningen
af de kyrkliga ärendena ställer på biskop och domkapitel, desto oafvisligare
framträder behofvet af att dessa uteslutande få ägna sig åt denna uppgift och att
domkapitlens organisation bestämmes endast med hänsyn till kyrkans behof. Men
i samma mån blir det nödvändigt, att den närmaste uppsikten öfver och ledningen
af det högre undervisningsväsendet kommer i andra händer. Skulle då denna ledning
anförtros åt nya lokalstyrelser vid sidan af domkapitlen, så blefve dels svårt
att finna lämpliga medlemmar i dessa styrelser, dels kvarstode en af de mest öfverklagade
olägenheterna hos den nuvarande eforal- och domkapitelsstyrelsen, nämligen
ojämnheten i fråga om bedömande af prof, om principer vid läraretillsättning m. m.
Att åter öfverflytta dessa göromål på ecklesiastikdepartementets byrå för den
högre undervisningen för att ställa dem dels under departementschefens personliga,
IFRÅGASATT CENTRALSTYRELSE FÖR LÄROVERKEN. 46g
dels under Kungl. Maj:ts afgörande, synes icke kunna ske utan afsevärda olägenheter.
Redan nu nödgas chefen för ecklesiastikdepartementet personligen taga befattning
med en mängd skoladministrativa detaljer, såsom bestämmande af ämnen för den
skriftliga mogenhetsexamen, utsättande af dagar och tider för densamma, anvisande
af materiel för militäröfningarna m. m., hvilka ärenden taga en Konungens rådgifvares
dyrbara tid onödigtvis och alltför mycket i anspråk, så att fara är för
handen, att afgörandet af en del frågor i själfva verket öfverlämnas åt en annan
person, nämligen byråchefen, hvadan chefen för ecklesiastikdepartementet får bära
ansvaret för ärenden, som han ej själf afgör.
Därtill kommer, att göromålen på denna byrå redan nu äro ganska betungande,
hvadan det vore betänkligt att på den lasta ytterligare den börda, som eforus och
domkapitel nu draga. Ännu svårare blir ställningen, om man vill tänka på att
tillmötesgå de alltmera framträdande krafven på en verksammare inspektion öfver
läroverken, än den chefen för läroverksbyrån för närvarande kan åstadkomma.
En alldeles särskild anledning att taga denna fråga under ompröfning har
kommittén haft däruti, att åtskilliga bland kommitténs förslag, såsom förslagen till
sexklassig realskola, till en afslutningsexamen inför censorer vid dessa läroverk, till
samskolor o. s. v., med nödvändighet komma att öka arbetet vid läroverkens administration
och göra behofvet af en i viss mån själfständig sådan alltmera kännbart.
Inom kommittén har också väckts fråga om att föreslå inrättandet af ett läroverksräd,
hvilket såsom en väsentligen rådgifvande, endast i vissa fall beslutande central
institution skulle ställas direkt under ecklesiastikdepartementet. Man hade då tänkt
sig, att detta läroverksråd skulle öfvertaga den befattning med studentexamens anordning,
som nu tillkommer ecklesiastikdepartementet, likaledes anordna och öfvervaka
den nya realskolexamen, afgifva förslag till rektorsförordnanden, öfvertaga domkapitlens
nuvarande befattning med öfningslärares och möjligen äfven ämneslärares utnämning, förordna
extra ordinarie lärare samt vidtaga de anordningar beträffande profåret, som nu tillkomma
departementet. Till dess verksamhet borde enligt förslaget äfven höra inspektion
öfver samtliga såväl allmänna som under offentlig kontroll ställda enskilda läroverk
för högre undervisning. Dess utlåtande skulle infordras i en mängd ärenden rörande
läroverken, såsom tjänstledighets- och pensionsfrågor, frågor om stipendier och
arfvoden, dispensansökningar, behof af nya lärarekrafter, enskilda läroverks ansökningar
om statsunderstöd och dimissionsrätt, öfriga anslagsfrågor, besvär m. m.
Granskning af utkommande läroböcker, med vederbörligt biträde af sakkunnige, kunde
ock falla inom läroverksrådets verksamhetssfär, liksom åt detsamma lämpligen borde
tillerkännas rätt till initiativ i fråga om reformer på undervisningsväsendets område
och skyldighet att verkställa sådana utredningar, hvarom Kungl. Maj:t kunde finna
lämpligt förordna. Målsmännen för nämnda förslag hafva tänkt sig, att kostnaderna
för en dylik institution kunde väsentligen reduceras, om läroverksrådets medlemmar
valdes bland ordinarie universitets- och läroverkslärare, åt hvilka, med bibehållande
af deras lön på stat, i sådant fall blott behöfde tillerkännas ett mindre tilläggsarfvode
470
STYRELSE FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
samt rätt till rese- och traktamentsersättning vid tjänsteresor. Jämväl har inom
kommittén framhållits, att, i och med ett läroverksråds inrättande, en eller annan
af nuvarande tjänster i ecklesiastikdepartementets afdelning af Konungens kansli
möjligen skulle kunna indragas och därjämte, åtminstone i någon mån, en minskning
göras i det nu snart sagdt ständiga behofvet af ganska dyrbara utredande
kommittéer.
Förslaget om en central läroverksstyrelse har kommittén, såsom redan antydts,
funnit i flere afseenden synnerligen beaktansvärdt; men då dels frågan om lärareDrofven
helt nyligen vunnit en lösning åtminstone för tillfället genom deras förvandling
från obligatoriska till fakultativa och domkapitlen alltså fortfarande hafva
att taga befattning med dessa prof, dels frågan om domkapitlens omorganisation
ännu väntar på sin lösning, anser kommittén sig icke böra afgifva något förslag
i denna viktiga fråga.
Lokalstyrelse för samskola.
Redan 1870 års läroverkskommitté föreslog, att närmaste tillsynen öfver af
densamma föreslagna lägre realskolor, »pedagogi», skulle utöfvas af lokalstyrelser,
bestående af den utaf eforus förordnade inspektera och två af vederbörande kommunalstyrelse
utsedda, för »kunskap och nit om undervisningsväsendet kände män».
Kommittén af år 1882-84, som var af den åsikten, att det för de allmänna läroverken
öfverhufvud skulle vara synnerligen välgörande, om deras angelägenheter närmast
ställdes under en lokalstyrelses ledning, och som därför framställde förslag om en
sådan styrelse, ansåg, att detta i ännu högre grad skulle gälla om de af samma kommitté
föreslagna kommunalskolorna. Dessa skulle nämligen icke vara bundna vid en för alla
fastställd, gemensam läroplan, utan kunde få densamma lämpad efter olika orters
behof och intressen, och styrelsen skulle äga att uppgöra stadga för undervisningen
och ordningen samt i öfrigt, blott med någon inskränkning beträffande tillsättning af
lärare, äga den befogenhet, som dittills tillkommit eforus och domkapitel. Den
för hvarje dylik skola tillsatta styrelsen skulle utgöras af en utaf Kungl. Maj:t
förordnad ordförande, skolans föreståndare samt tre af kommunen valda ledamöter,
hvaribland, om möjligt, en läkare. Det vore en gärd af billighet och rättvisa, att
kommunen, som enligt kommitténs förslag i ej ringa mån skulle bidraga till
skolans underhåll, äfven finge deltaga i vården af dess angelägenheter, och det
intresse, som ekonomiska förpliktelser mot skolan framkallade, skulle genom inflytande
i fråga om styrelsen än mera ökas.
I Kungl. propositionen till 1887 års riksdag föreslogs, att vid de lägre
läroverk, för hvilka respektive kommuner skulle garantera statsverket terminsafgifter
till ett visst belopp, och till hvilka kvinnliga lärjungar i mån af utrymme och tillgång
på lärarekrafter skulle äga tillträde, en särskild styrelse skulle tillsättas. Denna
skulle bestå af läroverkets inspektor såsom ordförande, rektor såsom sekreterare och
kassaförvaltare samt tre af kommunen valda ledamöter, och dess uppgift skulle
vara: att noga följa och öfvervaka skolans verksamhet samt däröfver afgifva berättelse
till vederbörande myndigheter; att föreslå timplan, kursfördelning och arbetsordning
för skolan; att fastställa maximiantalet lärjungar, som finge i hvarje klass
472
STYRELSE FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
eller afdelning intagas; att meddela rektor och lärare tjänstledighet för högst två
veckor; samt att förvalta skolans ekonomi och bestämma befrielse från terminsafgifter.
Vid 1892 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo en proposition, hvari
rörande de lägre läroverken föreslogs, att vissa bland dem på framställning af vederbörande
kommunalstyrelse skulle kunna inrättas som samskolor, under villkor att
kommunen åtoge sig att gälda de kostnader, som för undervisningens upprätthållande
blefve erforderliga utöfver hvad af statsmedel utginge. För sådana samskolor
borde enligt föredragande departementschefens mening en särskild lokalstyrelse
tillsättas, bestående af den nämnd, som enligt propositionen skulle hafva uppdraget att
föreslå befrielse från terminsafgifter till statsverket, förstärkt med tre särskildt förordnade
medlemmar. Nämnden skulle bestå af rektor samt två ledamöter, den ene
vald af landstinget, den andre af kommunalstyrelsen. De tre särskildt förordnade
medlemmarne borde vara den af eforus förordnade inspektorn, som skulle vara
styrelsens ordförande, en medlem, vald af vederbörande landsting, och en, vald af
kommunalstyrelsen; och kunde till de båda sistnämnda platserna äfven kvinnor väljas.
Styrelsen skulle hafva väsentligen samma uppgifter som enligt 1887 års förslag,
men därjämte också att afgifva utlåtande angående erforderliga lärarekrafter och
att föreslå extra ordinarie lärare och lärarinnor. Frågan föll genom Andra Kammarens
afslag.
Såsom af den nu lämnade redogörelsen framgår, har i samtliga där omtalade
förslag frågan om inrättandet af allmänna läroverk, helt eller delvis bekostade
af kommunerna, ställts i samband med frågan om särskilda lokalstyrelser för dessa
skolor. *) Kommittén är också af den meningen, att sådana styrelser böra inrättas
för de samskolor, den föreslår. Ty däraf, att kommunen får vidkännas särskilda
kostnader för skolan, synes ock blifva en nödvändig följd, att den får inflytande
på skolans anordning och verksamhet; och det torde icke kunna bestridas, att, om
kommunen genom sina'' representanter får deltaga i bestämmandet af skolans angelägenheter,
den därigenom ökade samverkan mellan skolan och allmänheten skall
hos denna senare framkalla ökadt intresse för skolan. En dylik styrelse skall äfven
blifva ett stöd och en hjälp för rektor och lärare samt synes särskildt af behofvet
påkallad vid en å allmänna läroverkens område så ny och opröfvad skolform som
den föreslagna samskolan.
Huru kommittén för sin del tänkt sig denna styrelse anordnad, framgår af
nedanstående förslag.
*) Endast en gång, nämligen i förslaget af år 1893, har frågan om sådana läroverk bragts å bane
oberoende af frågan om lokalstyrelse.
FÖRSLAG TILL BESTÄMMELSER RÖRANDE STYRELSE FÖR SAMSKOLA.
473
Förslag till bestämmelser rörande styrelse för samskola.
§ i
Vid
hvarje statens samskola skall finnas en styrelse, bestående af en af eforus
för en tid af fyra år utsedd ledamot, som tillika är ordförande, samskolans rektor,
en ledamot, som kollegiet inom sig väljer för en tid af ett år, samt två af kommunalstyrelsen
för fyra år utsedda ledamöter eller, därest landstinget bidrager till skolans
underhåll, en af kommunalstyrelsen och en af landstinget utsedd ledamot. Vid
frågor, som angå hygieniska förhållanden, skall skolans läkare äga säte och stämma
i styrelsen.
§ 2.
Styrelsen väljer inom sig vice ordförande för en tid af ett år.
§ 3-
Styrelsen sammanträder på kallelse af ordföranden, så ofta denne nödigt
finner, eller då rektor eller minst två andra ledamöter därom hos honom göra
framställning.
§ 4-
Ärende må ej af styrelsen till behandling företagas eller beslut fattas, där
ej minst tre af dess fem ledamöter äro tillstädes. Blifva vid omröstning rösterna
lika delade, gälle den mening, ordföranden biträder. Öfver styrelsens förhandlingar
föres protokoll.
§ 5-
Styrelsens ledamöter äga fritt tillträde till läroverket och till alla dess handlingar,
varda om kollegiets sammanträden underrättade och äro berättigade att vid
dem närvara, dock utan rätt att i öfverläggningar och beslut deltaga.
6o
474
STYRELSE FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
§ 6.
Styrelsen har att öfva allmän tillsyn öfver skolan, söka främja dess verksamhet
och tillvarataga dess intressen.
§ 7-
Ledamot af styrelsen bör genom besök i skolan skaffa sig kännedom om
dess undervisning, ordning och hygieniska förhållanden, dess byggnader, inredning
och öfriga egendom. Finner ledamot skäl till anmärkning, meddele sig med rektor
eller framställe vid sammanträde inom styrelsen sin anmärkning, men äge ej befogenhet
att omedelbart ingripa i rektors och lärares verksamhet.
§ 8.
Finner styrelsen skäl till anmärkning mot rektor eller någon af skolans lärare,
anmäle det, om så finnes behöfligt, hos eforus.
§ 9-
•Styrelsens uppgifter äro dessutom:
1) att afgifva yttrande angående sökande till rektorsbefattning, äfvensom i
fråga om förnyande af rektorsförordnande;
2) att afgifva yttrande angående skolläkares tillsättande;
3) att efter förslag af rektor tillsätta lärarinna i kvinnligt handarbete;
4) att, där den finner de lärarekrafter, som enligt ordinarie stat skola vara
att tillgå, otillräckliga för undervisningens behöriga upprätthållande, efter inhämtande
af kommunalstyrelsens yttrande därom hos eforus göra anmälan;
5) att, där så befinnes erforderligt, hos kommunalstyrelsen göra framställning
om anställande af gymnastiklärarinna och lärare i slöjd för gossar samt att efter
förslag af rektor antaga sådana lärare;
6) att, där så befinnes erforderligt, efter förslag af rektor tillsätta bibliotekarie;
7) att afgifva yttrande i fråga om lärares och lärarinnas uppflyttning i
högre lönegrad;
8) att, då i ämne, som läroverket rörer, hos styrelsen klagomål anmäles
eller annan framställning hos styrelsen göres för att till efori afgörande hänskjutas,
ärendet jämte eget utlåtande ofördröjligen till eforus öfverlämna;
FÖRSLAG TILL BESTÄMMELSER RÖRANDE STYRELSE FÖR SAMSKOLA. 475
9) att fatta beslut rörande anordnande af undervisning i slöjd för gossar,
äfvensom rörande andra ämnen, som icke enligt stadgan ovillkorligen tillhöra samskolorna,
men i hvilka det anses lämpligt, att, där så kan ske utan men för läroverkets
uppgift i öfrigt, frivillig undervisning meddelas;
10) att efter framställning af rektor träffa bestämmelser angående lärotimmarnas
fördelning under dagen och angående tid för läseterminernas början och
slut, dock att tiden för årsexamen skall underställas efori godkännande;
11) att medgifva undantag i fråga om stadgad inträdesålder;
12) att förvalta läroverkets byggnadsfond, hvars räkenskaper föras af rektor,
samt fullgöra de öfriga åligganden, som vid andra allmänna läroverk tillhöra delegerade
för byggnadsfondens förvaltning;
13) att uppgöra stat för läroverket och i sammanhang därmed bestämma
afgiften till ljus- och vedkassan;
14) att bestämma om befrielser från till läroverkets kassor inflytande afgifter
samt från de afgifter till kommunens kassa, hvilka af kommunalstyrelsen blifvit åsätta;
15) att granska och underskrifva räkenskaperna öfver de kassor, för hvilka
rektor ansvarar, med den delaktighet i hans ansvar, som vid öfriga läroverk enligt
stadgan för rikets allmänna läroverk åligger kollegiets ledamöter.
476
STYRELSE FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Grunder till bestämmelser rörande styrelse för samskola.
§ i
Beträffande
styrelsens sammansättning bör enligt ofvan angifna grunder först
och främst kommunen vara representerad, äfvensom landstinget, för så vidt det
lämnar bidrag till skolans underhåll. Vidare bör eforus där äga representant, eftersom
styrelsen, enligt kommitténs förslag, skall öfvertaga den vid öfriga läroverk af
eforus tillsatte inspektorns funktioner. Rektor och den af kollegiet utsedde ledamoten
hafva att inom styrelsen företräda den speciellt pedagogiska insikten och erfarenheten.
För att vinna nödig kontinuitet föreslås, att såväl ordföranden som kommunens
representanter utses för 4 år i sänder, den vanliga tiden för kommunala val.
Den femte styrelseledamoten har kommittén ansett böra utses genom årliga val
inom lärarekollegiet. Att skolläkaren skall i hygieniska frågor äga rätt att säga sitt
ord, synes kommittén själfklart, liksom också att kvinna bör kunna utses till ledamot
i styrelse för samskola.
§ 5-
Då inspektörs skyldigheter i fråga om tillsynen af läroverket öfverflyttas på
lokalstyrelsen, synes denna ock i allt väsentligt böra äga inspektörs rättigheter,
särskilt beträffande det fria tillträdet till läroverket och alla dess handlingar. Dit
bör ock, enligt kommitténs mening, räknas tillträdet till kollegiets sammanträden.
Härigenom torde mera än genom något annat sambandet mellan allmänheten och
skolan kunna upprätthållas, missförstånd undanrödjas och missförhållanden rättas.
Dock böra ej styrelsens ledamöter i denna sin egenskap hafva rätt att deltaga i
öfverläggningar och beslut, då ju kollegiets medlemmar på grund af sin tjänsteställning
äro ansvariga för dess beslut, och då, ifall någon fråga, som är föremål för
kollegiets handläggning, faller inom styrelsens befogenhet, denna har att i sin ordning
därom fatta beslut.
§ 7-
Hvarje styrelseledamot behöfver, för att kunna för sin del fylla de styrelsen
i § 6 förelagda uppgifter, genom personliga besök i skolan ''inhämta kännedom om
GRUNDER TILL'' BESTÄMMELSER RÖRANDE STYRELSE FÖR SAMSKOLA. 477
dess olika förhållanden. Därvid kan han ju ock finna berättigade anledningar till
anmärkningar. Men om det än för främjande af skolans verksamhet är viktigt,
att missförhållanden uppmärksammas och påpekas, så måste det anses om möjligt
ännu viktigare, att anmärkningarna framställas så, att icke störande ingrepp ske i
skolans verksamhet. Såväl därför som i den enhetliga ledningens intresse bör
befogenhet att direkt ingripa icke tillerkännas enskild styrelseledamot; endast genom
rektor eller styrelsen i dess helhet böra åtgärder i berörda afseende kunna vidtagas.
§ S.
Någon disciplinär myndighet öfver skolans rektor och lärare anser kommittén
ej böra tillkomma lokalstyrelsen. Skulle beträffande lärarepersonalen någon anmärkning
inom styrelsen framställas, bör i regeln rättelse först sökas genom rektor och,
endast därest sådan på detta sätt ej kan vinnas, hänvändning till eforus äga rum.
§ 9-
Mom. i. Uppenbart är, att rektorsbefattningen vid samskola, på grund af
de olika slagen af lärare och lärjungar, är af synnerligen grannlaga natur. Det
skulle därför lätt kunna inträffa, att en person, som enligt de med afseende på
öfriga läroverk tillämpade befordringsgrunder borde tillsättas, vore mindre tjänlig
såsom rektor vid samskola. För att söka vinna största möjliga garantier för att
dylik rektorsbefattning besättes med lämplig person synes det kommittén, att till
de vanliga formerna vid tillsättande af rektor bör läggas rätten för samskolans
styrelse att uttala sig angående ansökningar till sådan tjänst, äfvensom angående
förnyelse af rektorsförordnande. En dylik bestämmelse torde jämväl vara påkallad
af det samarbete, som skall äga rum mellan lokalstyrelsen och rektor, ett arbete,
som ju måste förutsätta förtroende, om det skall blifva fruktbringande.
Mom. 2. Samma rätt att afgifva yttrande bör ock, då fråga är om tillsättande
af läkare för samskolan, tillerkännas styrelsen, som ju måste förutsättas äga bästa
kännedom om förhållandena på platsen.
Mom. 3 och 6. Med hänsyn såväl till befattningens art som sättet för
arfvodets beräknande (enligt timläraresystemet) torde vara lämpligast, att lärarinna
i kvinnligt handarbete, efter af rektor afgifvet förslag, tillsättes af lokalstyrelsen,
utan att eforus därmed betungas. På samma sätt synes ock bibliotekarie, där sådan
anses vara af nöden, lämpligen böra tillsättas.
Mom. 4. Då styrelsen måste förutsättas bäst känna skolans behof och vara
mest intresserad af att undervisningen på bästa sätt bestrides, bör densamma ock
taga initiativet i fråga om anskaffande af de lärarekrafter, som utöfver ordinarie stat
kunna anses erforderliga. Men då hvarje ökning af lärarekrafterna medför en utgift
för kommunen, bör äfven kommunalstyrelsen hafva rätt att yttra sig i frågan.
478
STYRELSE FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Skolstyrelsen bör alltså, efter vederbörande kommunalstyrelses hörande, insända
förslag till eforus, som det enligt § 8 o i nu gällande stadga tillkommer att hos
Kungl. Maj:t göra anmälan beträffande behofvet af ökade lärarekrafter.
Mom. 5. Anställning af särskild lärarinna i gymnastik samt af lärare i slöjd
är helt och hållet beroende på huruvida kommunalstyrelsen därtill lämnar anslag;
det måste därför anses mest i sin ordning och jämväl fullt betryggande, att, där på
lokalstyrelsens framställning anslag för dessa ändamål beviljats af vederbörande
kommunalstyrelse, denna får genom sin representant, lokalstyrelsen, på rektors förslag
tillsätta nämnda befattningar.
Mom. 7. Den särskildt grannlaga verksamhet, som åligger lärarepersonalen
vid samskolorna, och som gör, att framgången af arbetet med skäl kan sägas i högre
grad än vid öfriga allmänna läroverk bero på lärarepersonalens beskaffenhet, har
framkallat kommitténs förslag, att åt styrelsen må tillerkännas rätt att afgifva yttrande
i fråga om lärares och lärarinnors uppflyttning i högre lönegrad.
Mom. 9. Utom slöjdundervisningen, som enligt kommitténs mening bör, så
vidt möjligt, anordnas vid samskolorna likaväl som vid öfriga realskolor, torde ock
vid samskolorna möjligen kunna ifrågakomma att införa undervisning äfven i andra
frivilliga ämnen. Kommittén anser, att det i sådana fall bör tillkomma styrelsen
att, med noggrant iakttagande af att obligatoriska ämnen icke därigenom lida
intrång, besluta angående alla anordningar samt att anställa nödiga lärarekrafter.
Det faller af sig själft, att eforus har att tillse, det styrelsen i nämnda afseende
iakttager nödig varsamhet.
Mom. 10. Kommittén anser ock, att styrelsen, med sin kännedom om de
lokala förhållandena, bör erhålla samma rätt, som enligt nu gällande stadgas § 18
mom. 7 tillkommer eforus, att, inom de af författningarna utstakade gränserna,
besluta om lärotimmarnas fördelning under dagen och att bestämma tiden för
terminernas början och slut, dock med skyldighet att i fråga om tiden för
årsexamen underställa sitt beslut efori godkännande, enär ju eljest hinder kunde
läggas i vägen för hans möjligen tillämnade öfvervarande af examen.
Mom. 11. Såsom af förslag till ändring i gällande stadgas § 2 3 framgår,
har kommittén föreslagit en viss maximiålder för inträde vid de allmänna läroverken.
En dylik bestämmelse är i synnerhet påkallad i fråga om samskolorna,
i hvilka det måste anses i ännu högre grad olämpligt, att en för stor åldersskillnad
förefinnes mellan lärjungarna. Därför torde ock afgörandet, huruvida lärjungar, som
öfverskridit den stadgade inträdesåldern, böra mottagas vid samskola, i hvarje fall
kräfva en särdeles omsorgsfull pröfning, och, då det ju är sannolikt, att styrelsen
har mera omfattande kännedom om förhållandena än rektor ensam, finner kommittén
det vara gagneligt för samskolan, att nämnda afgörande öfverflyttas från rektor till
styrelsen.
Mom. 12 — 15. hn synnerligen viktig uppgift för samskolestyrelsen bör enligt
kommitténs mening deltagandet i förvaltningen af skolans ekonomi utgöra. Härvid
GRUNDER TILL BESTÄMMELSER RÖRANDE STYRELSE FÖR SAMSKOLA. 479
synes först och främst den andel i denna förvaltning, som kommunerna enligt
stadgan för rikets allmänna läroverk genom utsedda delegerade innehafva vid de
öfriga läroverken, böra öfverlämnas åt denna styrelse. Vidare torde det ock böra
tillkomma styrelsen att årligen uppgöra den för dessa skolor särskilt nödvändiga
utgifts- och inkomststaten. I närmaste samband härmed stå ock bestämmandet af
den alltefter olika behof växlande afgiften till ljus- och vedkassan samt frågan
om beviljande af befrielse, hel eller partiell, från de afgifter, som föreslagits skola
enligt kommunalstyrelsens beslut åligga samskolans lärjungar. Och om det af lätt
insedda skäl måste anses lämpligast, att styrelsen får afgörandet af denna fråga i
sin hand, torde ock för det likformiga bedömandets skull vara mest lämpligt och
betryggande, att styrelsen äfven får sig anförtrodd bestämmanderätten angående
befrielse från eller nedsättning i öfriga afgifter till läroverkets kassor. Slutligen
måste ock anses i sin ordning, att, då den hufvudsakliga ledningen af läroverkets
ekonomi öfverlämnas åt styrelsen, denna äfven får på sig Överflyttad den
granskningsskyldighet och det ansvar, som enligt nu gällande stadga åligga läroverkskollegiet.
KAP. VII.
Förslag till ny stat för de allmänna läroverken.
Reglering af lärarnes löner.
Historik.
Aflöningsför håll anden före år i8j8.
Lärarebefatt■ Före år 1849 voro lärarebefattningarna enligt lag endast exspektanstjänster, som
m''exspektan°rr b°r<ie e^er någon tid utbytas mot prästerliga befattningar. Både 1686 års kyrkotjänsur.
lag (kap. 19 § ro) och prästerskapets privilegier af år 1723 (§18) tillförsäkrade
lärare vid akademier, gymnasier och skolor företräde vid besättande af regala gäll,
och år 1724 tillerkändes dem rätt att räkna dubbla prästerliga tjänsteår. I 1724 års
skolordning (kap. 4 § 1) heter det: »Är jämväl vår nådige vilje och befallning, att
biskopame och konsistorierna låta deras (lärarnes) befordran vara sig om hjärtat, så
att de i rättan tid, åtminstone inom sju eller åtta år, blifva utur oket släppte och
försedde med sådana lägenheter i stiftet, som kunna svara emot hvars och ens
förtjänst, emedan ett år uti deras trägna och mödosamma syssla bör räknas emot
en annans tvänne.» I 18 0 7 års skolordning beräknas något längre tjänstetid för lärame
vid skolor och gymnasier. Det heter nämligen däri (kap. IV § 1): »och skall
det åligga biskopame och konsistorierna samt andra vederbörande att hafva sig deras
befordran om hjärtat; så att de efter skicklighet och förtjänst åtminstone efter 10
eller 12 års tjänstetid vid undervisningsverket måtte blifva till andra tjänliga beställningar
förhulpne--;» hvarefter den lärare förlänade rätten att omedelbart, äfven
utan förslag, söka regala pastorat omnämnes. — Den betydligt utvidgade skolordningen
af år 1820 gör i sak ingen ändring häruti: hade lärare oklanderligen tjänat
som ordinarier i 10 år, skulle deras befordran ligga vederbörande synnerligen om
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK.
481
hjärtat och »deras dubbla tjänsteår då vid ansökningar till första och andra klassens
pastorater icke lida någon afräkning i jämförelse med andras enkla».
Vid detta förhållande finner man förklarligt, att lärarnes löner voro ytterst Aflöningar på
knappa och måste utfyllas medelst frivilliga bidrag eller gåfvor af lärjungarne samt iSso-taki.
flerestädes äfven med kollekter och matdagar. Endast de lektorer, som tillika voro
domkapitelsmedlemmar ocli i regeln hade prebendepastorat samt stundom äfven
ämbetsgårdar eller andra »lokala» förmåner, voro skäligt aflönade. Skolrevisionen
af år 1820 beräknade medellönen för »skolornas» 228 lärare till 250 rdr bko och
för gymnasiernas 77 lärare till 638 rdr bko (växlande mellan 915 och 228 rdr);
vid denna beräkning upptogs värdet af en tunna spannmål till 5 rdr bko.
Den s. k. Stora uppfostringskommittén af år 1825—28 föreslog en löneför- Löneförbättbättring
och i samband därmed upphörande af den dubbla tjänsteårsberäkningen. ’) ri,lgsfårsiag
Men 1832 års skolrevision anmärker häremot, att lärarnes löner »efter kommitténs °C *SJ2''
förslag ingalunda blifvit i den grad förmånliga, att de kunna anses uppväga förlusten
af den dubbla årsberäkningen». Detta skäl anser dock revisionen själf af mindre
vikt än det önskemålet, att »lärare icke kvarhållas så länge vid undervisningen,
att de tröttna vid detta mödosamma kall och blifva oskickliga både att fullgöra dess
kraf och att inträda på den nya bana, som kyrkan för dem öppnar. Enligt revisionens
tanke böra fördenskull lärarebefattningarna i allmänhet vara öfvergångstjänster,
endast med tarflig utkomst, men med utsikt åt bättre.» 2)
Under denna förutsättning böra således de af revisionen föreslagna löne- interimsstaten
beloppen bedömas. Dessa, som i hufvudsak fastställdes genom 1833 års interims- i8jj''
stat, voro, där ej särskilda omständigheter, t. ex. donationer, föranledde undantag:
för gymnasielektorer 140, 150 eller 160 tunnor spannmål;3)
för adjunkter i allmänhet 5 o tunnor.4)
‘) Kommittén föreslog, att lektorerna, enär de äfven vore domkapitelsmedlemmar, skulle få en lön
af omkring 1,000 rdr bko, samt att rektor, konrektor och ölriga ämneslärare vid statens elementarläroverk
skulle erhålla löner af mellan ISO och 50 tunnor spannmål, som då beräknades till högst 6 rdr bko
tunnan. För yngste kollegan upptogs dock något mindre lön.
2) Berättelse af Revisionen öfver rikets elementarläroverk, afgifven den 13 december 1832, sid. 86.
— Emellertid hemställde 1834 års riksdag, att dubbel eller förhöjd tjänsteårsberäkning måtte i allmänhet
upphöra, men ordinarie lärare vid rikets äldre lärdomsskolor tills vidareför 1 tjänsteår räkna l‘/2, och 1841
års riksdag ville ha sistnämnda tjänsteårsberäkning tillämpad på lärare i allmänhet. I följd häraf inskränktes
genom Kungl. förordning den 4 juni 1842 tjänsteårsberäkningen för därefter utnämnda lärare till
1 ''/! år för 1 års tjänstgöring.
3) Rektorsaflöningen växlade efter läroverkets storlek och utgjorde:
för gymnasierektorer 20 tunnor i rektorsarfvode utöfver lektorslönen ;
för andra fullständiga skolors rektorer 130 eller 160 tunnor;
för rektorer vid skolor med 6, 5 eller 4 klasser 110 tunnor;
för rektorer vid 3-klassiga skolor 90 tunnor;
för vice rektorer eller konrektorer 80 tunnor.
4) För äldste adjunkt eller kollega dock på några ställen 70 it 00 tunnor, men för yngste blott
40 tunnor.
Gi
482
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Löneförbättring
och nya
tjänster 1839.
Löneförbätt
ringsförslag
184}.
Lönereglerings
förslaget
1848.
Genom Kungl. cirkuläret den i november 1839 föreskrefs, dels att gymnasiernas
adjunkter, hvilkas befordringsutsikter inom gymnasium minskats, skulle få
sina löner höjda till 60 tunnor (å 6 rdr bko), om de ej redan hade denna lön, dels
att därefter vid alla gymnasier skulle finnas lärare i lefvande språk med 12 timmars
undervisningsskyldighet och 300 rdr bko i lön samt vid alla gymnasier, utom
3, lärare i naturkunnighet med 6 timmars undervisning och 150 rdr bko i lön.
Skolrevisionen af år 1843 föreslog mindre förhöjningar af de flesta bland de
år 1833 fastställda lönebeloppen samt för gymnasiernas adjunkter äfvensom för lärare
i moderna språk och i naturkunnighet den mera betydande höjningen till 100
tunnor eller 600 rdr bko, dock under förutsättning att läraren i naturkunnighet
finge ökad tjänstgöring (äfven vid apologistskola^). Revisionen anmärkte, att icke
ens lektorer och i allmänhet ej heller rektorer kunde utan skuldsättning försörja sig
med familj, om de ej innehade prebende eller ägde enskild förmögenhet. Lärarnes
antal uppgick vid nämnda tid till 487, däraf 107 öfningslärare och duplikanter, och
deras sammanlagda löner till 193,065 rdr bko, motsvarande en medellön af knappt
396 V2 rdr bko. Terminspenningarna eller lärjungarnes mer eller mindre frivilliga
afgifter uppgingo emellertid understundom till ett belopp, jämförligt med själfva
lönen.
Vidare bör påpekas, att de till lärarnes aflöning vid hvarje läroverk anslagna
medlen af gammalt voro fördelade i ett antal bestämda löner af ofta mycket olika
storlek, och att befordran till en högre lön ej följde efter ett visst antal tjänsteår,
utan endast i den mån genom innehafvarens bortgång en sådan lön blef ledig.
Denna lönernas ojämnhet berodde mest af donationers och förläningsspannmåls olika
belopp vid olika läroverk.
Till 1847-48 års riksdag hade chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Silfver stolpe, »i samråd med några erfarne män» utarbetat ett förslag till lönereglering.
i) Häri uppställdes som villkor för de ej obetydligt höjda fasta lönernas
åtnjutande, att såväl indigenatsrätten som den förhöjda tjänsteårsberäkningen skulle
upphöra, och som utvägar att bereda medel till löneförhöjningen ifrågasattes dels lärareplatsernas
minskning med 5 6 eller omkring V7, dels införande af en terminsafgift å 1 5
kr., som beräknades skola inbringa 90,000 kr. årligen.2) Slutligen angåfvos bland annat
följande hufvudgrunder för den nya aflöningsstaten: 1) lika statslön i olika städer,
hvarvid ej dispositioner af enskilda eller förmåner, som beviljats af städer eller
kommuner, finge verka minskning i statslönen; 2) oföränderliga löner eller arfvoden
för rektorer vid högre skolor och »medelskolor», för rektorer och lärare vid lägre *)
*) Läroverksreformen af år 1849, hvaraf löneregleringen var blott en del, var förberedd bland annat
genom inhämtande af biskopars, konsistoriers och lärares utlåtanden öfver senaste skolrevisions berättelse
(af år 1843) och genom rådplägning med en kommitté, bestående af C. E. Zedritz, J. A. Dahlström,
A. F. Sondén och L. Westerlund.
s) För likformighetens skull äro i det följande de belopp, som i källorna uppgifvits i banko,
förvandlade till jämna kronor.
483
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK.
skolor samt för alla öfningslärare, men för alla andra tjänsters innehafvare rörliga
löner, som skulle tillträdas efter ålder i tjänsten.
Statsutskottet yttrade om den föreslagna löneregleringen bland annat följande:
»Den aflöning, som varit bestådd elementarläroverkets tjänstemän, har, med
undantag för lektorsbeställningarna öfver hufvud samt för en och annan rektorsplats,
varit ytterst knapp och otillräcklig samt därigenom mindre ägnad att kvarhålla
läraren med arbetslust och intresse vid sitt hedrande och viktiga kall än att
egga honom till en orolig längtan efter annan och bättre utkomst. Det sätt, hvarpå
bristen blifvit fylld, den förhöjda tjänsteårsberäkningen inom kyrkan, hvarmedelst
lagen förklarat, att sysselsättningen med ungdomens undervisning i de första grunderna
af vissa språk och vetenskaper är en dubbelt så god eller åtminstone hälften
bättre beredelse till ett pastorsämbetes bestridande, än själfva den prästerliga tjänstgöringen
i församlingen, har genom själfva sin beskaffenhet icke kunnat verka fördelaktigt
hvarken på den ena eller andra arten af tjänstebefattning.» — I fråga
om lönernas ojämnhet heter det: »Skall en skälig löneförhöjning beviljas, så bör därvid
den redan länge följda grundsatsen iakttagas, att alla innehafvare af lika
tjänstegrad blifva lika behandlade.»
Utskottet föreslog åtskilliga bestämmelser och villkor för löneförhöjnings åt- öfvergångsnjutande
samt uppgjorde en ''öfvergångsstat, upptagande blifvande löneförmåner för sluten af 1849.
hvarje ordinarie lärare vid samtliga elementarläroverk (ej pedagogierna); denna
öfvergångsstat visade behofvet af ökade anslag å omkring 155,000 kr. ensamt
för dåvarande tjänsteinnehafvare. Som nu utskottet ej ville upptaga terminsafgifternas
belopp på långt när så högt som Kungl. Maj:t, ansåg det nödigt att
öka anslagen till läroverken med 135,000 kr., medan Kungl. Maj:t blott begärt
45,000 kr. Öfvergångsstaten fastställdes ej af rikets ständer, utan det öfverläts åt
Kungl. Maj:t att lämpa den efter tillgångarna samt låta den träda i verkställighet
för alla lärare, som afsade sig all högre än enkel prästerlig tjänsteårsberäkning.
Kungl. Maj:t accepterade emellertid statsutskottets förslag till öfvergångsstat, hvarigenom
lönebeloppet för läroverken ökades med 154,462 kr., eller med 45,3 %, och
kom att uppgå till 496,316 kr. Detta belopp fördelades i 385 ämneslärarelöner,
växlande mellan 150 och 3,312 kr., samt 96 öfningslärarelöner, växlande mellan
63 och 455 kr.
Äfven enligt öfvergångsstaten var alltså lönernas ojämnhet mycket stor. Högsta
vid gymnasier och katedralskolor förekommande lönen var endast i Linköping och
Karlstad öfver 3,000 kr., i 8 städer mellan 2,000 och 3,000 kr. samt i 4 (Lund,
Kalmar, Växjö och Visby) under 2,000 kr.1)- Vid 29 af rikets alla 74 elementar
“)
De högsta vid gymnasier och katedralskolor förekommande lönerna beräknades till följande
belopp: 3,312 kr. i Linköping, 3,149 kr. i Karlstad, 2,905 kr. i Västerås, 2,703 kr. i Strängnäs,
2,498 kr. i Göteborg, 2,232 kr. i Gäfle, 2,184 kr. i Skara, 2,175 kr. i Upsala, 2,103 kr. i Härnösand,
1,710 kr. i Lund, 1,620 kr. i Kalmar, 1,516 kronor i Växjö och 1,497 kr. i Visby. Vid Stockholms
gymnasium funnos (utom kantors) följande sex löner: 2,450, 2,200, 1,930, 1,930, 1,715 och 1,425 kronor.
I
484 FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
läroverk var högsta lönen under 1,500 kr. Lägsta lönen för lärare vid gymnasier
och katedralskolor i andra ämnen än lefvande språk och naturvetenskap var i Linköping
800 kr., i Västerås 677 kr., i de flesta öfrigastäder 540 kr., men i Göteborg blott
437 kr. samt i Upsala och Lund endast 360 kr.1) Vid andra skolor än gymnasierna
var rektors lön i flertalet fall under 1,500 kr.2)
Ehuru denna lönereglering i det hela innebar en betydande löneförbättring,
väckte den dock ej odeladt bifall. Mot dess villkor och verkningar anmärktes, dels
att befordran för skolman till prästerliga tjänster blefve allt långsammare efter de
dubbla tjänsteårens borttagande och i följd däraf äfven uppryckningen från de svagast
aflönade lärareplatserna till de bättre, dels att genom de frivilliga afgifternas borttagande
åtskilliga lärare, särskilt rektorerna i många landsortsstäder, men äfven en
del yngre lärare i de lärjungerikaste skolorna, fått sämre inkomster än förut, medan
billigheten kräft, att en mot terminspenningarnas beräknade belopp svarande ersättning
upptagits i öfvergångsstaten, dels att skillnaden mellan lönerna vore alltför stor, och
*) Läraren i naturvetenskap aflönades med blott 150 å 225 (i Göteborg 815) kronor och läraren i
lefvande språk, där sådan fanns, genomgående med 450 kr. — Läraren i gymnastik fick i allmänhet samma
lön som läraren i naturvetenskap, eller 225 kr., kantor (eller director musices) aflönades mycket ojämt,
vanligen med belopp mellan 90 och 300 kr., men undantagsvis så högt som 455 kr. och så lågt som 75,
63 och 25 kr.
2) Till närmare belysning af lönernas stora ojämnhet meddelas följande öfversikt af de i öfver,
gångsstaten upptagna lönerna:
10 | lärare mellan | 2,450 och 3,312 | kr., tills. | 28,096 kr., | i medeltal | 2,810 | kr. | ||
IO | „ jämt | 2,250 kr. hvar, |
| it | 22,500 | a | it | 2,250 | tf |
7 | „ mellan | 1,800 och 2,250 | it |
| 14,004 | it | it | 2,001 | it |
32 | „ jämt | 1,800 kr. hvar, |
| it | 57,600 | it | i> | 1,800 | V |
II | „ mellan | 1,500 och 1,800 | it | it | I7.605 | V | it | 1,600 | it |
51 | „ jämt | 1.500 kr. hvar, |
| it | 76,500 | >> | it | 1,500 | „ |
21 | „ mellan | 1,200 och 1,500 | »> | M | 27,25° | it | it | 1,298 | V |
78 | „ jämt | 1,200 kr. hvar, |
|
| 93,600 | it | »» | 1,200 | it |
148 | „ jämt | 900 kr. hvar, |
|
| 133,200 | i, | it | 9OO | it |
5 | „ mellan | 208 och 436 | it | „ | 2,3 >6 | a | it | 463 | a |
12 | naturk.-lär. „ | 150 och 315 | it |
| 2,715 | it | it | 226 | it |
22 | gymn.-lär. „ | 180 och 450 | „ | ii | 5,335 | a | it | 242 | it |
65 | musik-lär. „ 63 och 455 „ (undantagsvis blott 25 kr. i Marstrand) | tf | II.OI2 | ” | it | 168 | it | ||
9 10 | teckn.-lär. mellan 180 och 315 kr., | 11 | 1,965 |
| it | 218 | 99 | ||
| hushyrebidrag) mellan 87 och 450 kr., | it | 2,618 | it | t, | 262 | a | ||
Summa 491 löneposter å tillsamman ............ |
|
| 496,316 | kr., | hvaraf 385 | ämneslärarelöner |
tillsammans 475,386 kr., eller i medeltal 1,235 kr., och 96 öfningslärarelöner å tillsammans 18,312 kr.,
eller i medeltal 191 kr. Af ämneslärarne fingo 142, eller nära 37 °/o, mera än medellönen och 243, eller
fullt 63 °/o, mindre än densamma. Af öfningslärarne fingo 45 (däraf 20 gymnastiklärare) öfver och 51
(däraf 45 »kantorer») under medellönen.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK.
485
att en alltför stor del af lärarekåren fått nöja sig med lägsta lönen, eller 900 kr.,
dels slutligen att ingen skillnad gjorts mellan dyrare och billigare städer, och att
alltså lägsta kollegalönen vore densamma i Stockholm och Vimmerby ’).
Ofvergångsstaten fastställdes genom Kungl. cirkuläret den 6 juli 1849 och
trädde i allmänhet i kraft under loppet af följande läsår, sedan lärarne vid rikets
samtliga läroverk blifvit hörda, om de ville ingå på för densamma stadgade villkor.
Åtskilliga lärare, däribland samtliga lektorer i Skara, ville hafva sin förutvarande
lön jämte tjänsteårsberäkning kvar, men åtogo sig dock utvidgad undervisningsskyldighet.
Genom nämnda för läroverkens senare anordning grundläggande cirkulär upphäfdes
äfven indigenatsrätten, men frågor om utvidgning, ändring och inrättande
af läroverk uppskötos, tills normalstat för läroverken kunde framdeles fastställas, och
konsistorierna anbefalldes att inkomma med regleringsförslag och nödiga upplysningar
för fastställande af »den för hvarje skola erforderliga normalstat».
Vid 1850—51 års riksdag gjordes emellertid en ändring i ofvergångsstaten.
C. Stenhammar väckte en motion, att, sedan naturvetenskaperna fått plats i elementarundervisningen
såsom ett till den allmänna bildningen hörande väsentligt läroämne,
undervisningen däri ej borde behandlas som ett extra besvär, hvilket någon af
lärarne kunde åtaga sig för ett mindre arfvode, utan borde aflönas med 900 kr.
vid hvarje läroverk. Detta blef också riksdagens beslut. Men samtidigt hemställde
riksdagen af besparingshänsyn till Kungl. Maj:t, om icke lönen för yngste läraren
vid hvarje läroverk för framtiden kunde, där ej lokala förhållanden gjorde undantag
nödigt, sättas till 600 kr.
Löneregleringen vid i8j6—j8 års riksdag.
Den 9 juli 1852 hade Kungl. Maj:t anbefallt chefen för ecklesiastikdepartementet
att med biträde af sakkunniga män, dem han själf ägde utse2), uppgöra
förslag såväl till ny skolordning som till normalstater; och de kraf på anslag till
löneförbättringar m. m., som framburos vid 1853 — 54 års riksdag, afvisades därför
under åberopande af de emotsedda förslagen.
Vid 1856 — 58 års riksdag var Kungl. Maj:t färdig att framlägga sitt förslag
till normalstat för läroverken, hvilket hvilade på följande grunder: 1) för kolleger
och adjunkter skulle inrättas 3 lönegrader af 1,000, 1,400 och 1,800 kr. sålunda,
att ett bestämdt antal löner af olika grader funnes vid hvarje läroverk; 2) för lektorer
skulle inrättas 4 sådana lönegrader af 2,000, 2,400, 2,800 och 3,200 kr.; 3) rektors- *)
*) I Marstrand och Sölvesborg förekommo dock de abnormt låga lönerna af 654 och 540 kr. för
rektor samt 312 och 360 kr. för kollegan, och i Visby blott 450 kr. förspråkläraren: eljest var det lärarne
i naturkunnighet, som aflönades särskildt lågt, i regeln med blott 225 kr.
2) Dessa blefvo F. F. Carlson, E. Edlund, G. R. Rabe, F. E. Borg, C. F. Lindman och C. W.
Callerholm.
Mindre
ändringar i
öfvergångsstaten.
Förberedelser
för normalstat.
Förslag till
normalstat.
486
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Motioner om
högre lönebelopp
-
Statsutskottets
förslag.
arfvodena vid högre läroverk med 4 lektorer skulle blifva 600 kr. (utöfver lektorslönen)
och vid större läroverk 800 kr.; 4) rektorslönerna vid lägre läroverk skulle blifva
1,800, 2,000 och 2,800 kr. (alltefter kollegernas antal) och ansågos då skola med
boställsförmån motsvara respektive lägsta, näst lägsta och högsta lektorslön. Till lönereglering
för öfningslärarne begärdes 36,000 kr. och till bibliotekarier 4,000 kr.
Hela lönestatsförslaget uppgick till 967,000 kr., däraf 78,400 kr. till 28 pedagogi
’). I den Kungl. propositionen framhölls äfven billigheten af att öfvergång
till bättre lön icke förblefve beroende af den ovissa tillfälligheten af äldre kamraters
afgång, utan inträdde efter vissa års tjänstgöring, och den meningen uttalades, att
en öfvergång från fasta löner till tidsbestämda lönegrader skulle medföra obetydlig kostnad;
men det oaktadt vågade departementschefen, enär i alla fall en betydlig summa
erfordrades för läroverkens behof, ej föreslå ändring i det dittills följda sättet för lönetur.
Några motionärer gingo emellertid längre än regeringen. Så föreslogs af
F. F. Carlson bland annat: a) för kolleger och adjunkter 1,200 kr. som lägsta
lön, 1,600 kr. efter 5 och 2,000 kr. efter 10 års oförvitlig tjänstgöring
samt pension med fulla lönen åt dem, sojp tjänstgjort oförvitligen i 30 år och
uppnått 60 års ålder, b) en lön af 4,000 kr., rektorsarfvodet inberäknadt, åt de
högre läroverkens rektorer. Vidare föreslog J. Wahlström begynnelselönernas
ökning med 500 kr. efter 5 och 1,000 kr. efter 10 års tjänstgöring, så att lönegraderna
skulle blifva 1,000, 1,500 och 2,000 kr. för adjunkter samt 2,000,
2,500 och 3,000 kr. för lektorer.
Statsutskottet, som säger sig hafva »åt detta maktpåliggande och omfattande
ämne ägnat all den uppmärksamhet, som varit detsamma möjlig», gick emellertid
ännu längre i anslagsvillighet. Det icke blott tillstyrkte förslaget om 4,000 kr:s
lön åt de högre läroverkens rektorer, utan föreslog själft dels löner upp till 3,500
kr. för de lägre läroverkens rektorer2), dels för både adjunkter och lektorer 4 lönegrader
med 500 kris skillnad mellan hvarje och med respektive 1,000 och 2,000 kr.
till begynnelselön, dels ock att lärare skulle uppflyttas i högre lönegrad efter fem
års för nit och skicklighet vitsordad tjänstgöring. Utskottet motiverade dessa förslag
med att hänvisa dels till »de förhållanden, som i allmänhet ledt till förhöjandet
af ämbetsmännens löner» vid samma riksdag, dels till de förändringar i lärarnes
ställning, som måste blifva en följd af redan vidtagna åtgärder till skolverkets reglering.
Rörande dessa förändringar påpekades: 1) den trygghet, som skollagen och den
förhöjda tjänstårsberäkningen i förening tillförsäkrat läraren att efter omkring 10 års *)
*) I skrifvelse den 18 nov. 1854 hade rikets ständer anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida pedagogierna i åtskilliga af rikets mindre städer kunde 3ättas i närmare förhållande
till rikets öfriga läroverk.
2) Rektorslönerna ansågos böra vara fasta, men dels stå i skäligt förhållande till kollegers och
lektorers löner, delsafpassas efter läroverkens storlek samt rektors däraf följande besvär och ansvar. Sålunda
föreslogos för rektor vid lägre läroverk: med 7 kolleger 3,500 kr., med 5 kolleger 3,000 kr., med 2 kolleger
2,500 kr. och med i kollega 2,000 kr.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER I HISTORIK.
487
tjänst vinna befordran och tillräcklig utkomst inom kyrkan, vore nu upphäfd ocli
läraren alltså hänvisad nästan ensamt till sin lön af staten; 2) den nya skolstadgan
ålade lärame en vida större undervisningsskyldighet än förut ’) och stängde därigenom
en för läraren »förut öppen utväg att genom enskild undervisning bereda
sig någon tillökning i inkomst»; 3) om de gamla aflöningsförmånerna uppskattades
till sitt fulla värde och lärarne skulle bibehållas vid »någorlunda lika störa fördelar
som förut», måste lönerna höjas minst till de belopp, utskottet föreslagit, så framt
»unge män med lyckliga naturanlag och grundliga kunskaper» skulle fortfarande
och varaktigt vinnas för lärarebanan, ty för sådana hade »vägar till en icke blott
god utan riklig utkomst alltmera öppnat sig». Utskottet sammanfattar sin motivering
i den slutsatsen, att »såväl en skälig rättvisa som det allmännas väl synes
i närvarande tid särskildt påkalla en förbättring i de tjänstemäns villkor, hvilkas
verksamhet på en gång fordrar en så långsam och svår förberedelse och tillika är
af en så utomordentligt stor, ehuru icke alltid till fyllest bemärkt, vikt för samhällets
trefnad och utveckling».
Hvad särskildt angick det bestämda antalet löner i olika grader vid hvarje
läroverk, lämnade utskottet exempel på de missförhållanden, hvartill denna anordning
kunde leda, såsom att yngste läraren vid ett läroverk fått stanna på samma plats
i 13 år, eller att den yngste läraren vid Klara skola vore äldre i tjänsten än den
äldste vid Jakobs och den äldste vid Katarina yngre än den yngste vid Maria.
Den större trygghet för framtiden, som en efter vissa år skeende uppflyttning till
högre lön beredde, betecknades som en ersättning för att »statens tillgångar icke
medgifva, att för lärarne vid rikets elementarläroverk bestämmas rikligare löneanslag».
Ej blott i fråga om själfva lönebeloppen gick utskottet längre, än Kungl.
Maj:t föreslagit, utan ock vid beräknandet af antalet behöfliga lärare och fasta
lärareplatser vid de större läroverken. Kungl. Maj:t hade för de 12 största
läroverken föreslagit en lärareuppsättning af rektor, 7 lektorer och 6 adjunkter vid
hvarje, alltså 72 adjunkter vid alla 12 läroverken; utskottet föreslog en ökning
af adjunktsplatserna vid dessa läroverk till 114 i allt (7 å 12 vid hvarje), alltså
42 nya platser, och det motiverade detta förslag med dels en beräkning af lärjungarnes
och lärotimmarnas antal i förhållande till lärarnes, dels undervisningens
gagn af att ej ett alltför stort antal lärare vore blott tillfälliga biträden. Äfven för
några andra läroverk föreslog utskottet flere lärareplatser, än Kungl. Maj:t ifrågasatt,
men däremot ville det till högre läroverk utvidga blott 7 lägre, medan
Kungl. Maj:t föreslagit 11.
För reglering af öfningslärarnes ojämna löner hade Kungl. Maj:t begärt
36,000 kr. Utskottet föreslog för hvarje öfningslärare vid de högre läroverken
*) Utskottet ifrågasätter starkt, »om en så ansträngd tjänstgöring kan, med gagn för läroverket,
fortfarande äskas», då undervisningsskyldigheten sträcker sig genom tre eller fyra årtionden och ej, såsom
förut, »endast öfver en del af mannens blomstrande ålder».
488
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Riksdagens
beslut.
Löneförbättringar
och
nya plåt ser -under 1860-talet.
lönegraderna 500, 750 och 1,000 kr. med uppflyttningsrätt efter 5 års väl vitsordad
tjänstgöring, och ville därutöfver, för att Kungl. Maj:t skulle kunna, i den
mån skickliga lärare hunne utbildas, anställa sådana äfven vid de lägre läroverken,
ställa till Kungl. Maj:ts förfogande 9,000 kr. till gymnastiklärarearfvoden och 10,000
kr. till arfvoden åt lärare i musik och sång samt i teckning.
Riksdagen biföll i alla ofvannämnda afseenden utskottets förslag, och sålunda
blef läroverkens stat fastställd till 1,091,000 kronor samt i följd däraf årsanslaget
af statsmedel höjdt med 526,708 kr. och till 1,038,741 kr. Detta var vida
mera, än Kungl. Maj:t ansett behöflig! för både läroverk och pedagogier. Men
regleringen af pedagogiernas stat, som Kungl. Maj:t beräknat till 78,400 kr., eller
69,449 kr. utöfver samhällenas bidrag, uppsköts på grund af bristande utredning,
och blott ett anslag af 30,000 kr. ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för tillfällig
löneförbättring. —- Inkomsten af terminsafgifterna, beräknad till 39,000 kr.,
anslogs till anskaffande af undervisningsmateriel vid läroverken.
Slutligen beslöt riksdagen, att lärare, som ej innehade prebende eller annan
prästerlig lägenhet, skulle åtnjuta samma pensionsrätt som civile ämbets- och
tjänstemän, samt att i följd däraf anslaget till emeritilöner vid läroverken skulle
indragas.
Löneförbättringar och regleringsförslag efter år 18 j8.
Någon väsentlig ändring af de lönegrunder, som år 1858 fastställdes, har
sedan ej skett, ehuru visserligen löneförbättringar äfvensom dyrtidstillägg förekommit.
Mycket arbete har dock under tiden nedlagts på åvägabringande af en mera omfattande
lönereglering. För dessa åtgöranden lämnas här en allmän redogörelse'').
Vid 1862-63 års riksdag tillädes en ny högre lönegrad för dels lektorer
och adjunkter, dels rektorer vid högre, treklassiga och tvåklassiga läroverk; rektorerna
vid Stockholms femklassiga läroverk fingo sin fasta lön höjd med 500 kr. (till
3,500 kr.); gymnastiklärarne vid både högre och lägre läroverk fingo äfven löneförbättring
(se öfversikten å sid. 503), och slutligen inrättades 68 nya ämneslärarebefattningar,
af hvilka dock 28 på grund af bristen på kompetenta lärare skulle
tillsättas först sommaren 1866. — Vid 1865 —66 års riksdag inrättades en andra
lönegrad äfven för de femklassiga läroverkens rektorer (utom Stockholms), hvaremot
förslag om borttagande af första lönegraden för adjunkter, kolleger och lektorer
samt om löneförhöjning åt gymnastiklärare och lärare i sång och musik afslogos. *)
*) De olika aflöningar, som vare sig beslutats eller officiellt föreslagits för olika läraretjänster, äro
sammanställda i de tabellariska öfversikterna å sid. 500 -503. — Om ökningen af läroverkens stat sedan
är 1858 meddelas en del uppgifter i noten å sid. 497.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK. 489
Vidare beslöts, att en mängd nya lärareplatser skulle i mån af tillgång på lärare
tillsättas ‘).
Frågor af vikt för lärarnes ekonomi förekommo sedan ej förr än vid 1873
års riksdag, då ett särskildt utskott var tillsatt för behandling af Kungl. Maj:ts
förslag till grunder för en i vissa delar förändrad anordning af rikets elementarläroverk.
Detta förslag var utarbetadt i ecklesiastikdepartementet, men hade till
utgångspunkt riksdagens anhållan af den 13 maj 1870 om revision af läroverksstadgan,
för hvilket ändamål en kommitté tillsatts den 21 oktober 1870 och afgifvit
betänkande den 23 juli 1872. Dessutom hade äfven »särskilda ansökningar
och framställningar i till ämnet hörande frågor» inkommit till Kungl. Maj:t. Förslaget
tillstyrktes i hufvudsak af utskottet och bifölls af riksdagen. En i detsamma
ingående normalstat vann dock ej riksdagens bifall (utskottet hade uppgjort ett
parallellförslag, slutande med ungefär samma kostnad), utan det förutvarande anslaget
ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande under år 1874 för tillämpning af de
gillade grunderna. Till dessa grunder hörde, att lärame i sång och teckning vid
de lägre elementarläroverken skulle redan år 1874 få sina löneförmåner höjda.
Under erkännande, att elementarlärarnes anspråk på förbättrade lönevillkor, »såsom
grundade på billighet, enligt riksdagens öfvertygelse icke kunna förbises», anhöll
riksdagen därjämte, att »Kungl. Maj:t behagade taga under öfvervägande behofvet
af lönetillökning för elementarläroverkens lärare». Slutligen begärdes förslag till
nästa riksdag om anställande af biträden åt en del rektorer för de ekonomiska och
kamerala göromålen.
Vid 1874 års riksdag ökades anslagen till läroverken ganska betydligt. Utom
89,000 kr. för uppflyttning i högre lönegrad och 18,250 kr. till den förra året
beslutade löneförhöjningen åt lärare i sång och i teckning beviljades 381,700 kr.
till löneförbättring åt elementarläroverkens lärare med villkor, att lärare, som hade
rätt till ersättning för indelt lön i spannmål2), frånträdde denna rätt. Medelst
nämnda anslagsbelopp skulle a) läroverkens samtliga ordinarie ämneslärare få 500 kr.
mera i hvarje lönegrad, b) öfningslärarne i allmänhet få sina löner höjda, c) 10,000 kr.
kunna anslås till skrifbiträden åt rektorer, d) anslagen till arfvoden åt extra lärare
och vikarier höjas samt 10 läroverk utvidgas och åtskilliga nya lärareplatser vid
dessa äfvensom 7 lektorat vid högre läroverk inrättas. — Dessutom beviljades
!) Bristen på kompetenta sökande till lärareplatser fortfor under hela 1860-talet och åberopas som
skäl mot föreslagna utvidgningar af en mängd läroverk. År 1868 heter det (i statsutskottets utlåtande
n:o 32, sid. 9), att »utaf de 70 lärareplatser, för hvilka vid 1865—66 års riksdag löner anvisades, 44 platser
af brist på kompetente sökande ännu icke kunnat tillsättas, hvarförutan 42 äldre läraretjänster för närvarande
äro obesatta»; år 1869 funnos 57 obesatta lärareplatser, och förstår 1870 omtalas bristen på lärarekrafter
såsom i hufvudsak afhjälpt.
2) Högsta förekommande spann målslönen var 1147,3 kubikfot, och hela ersättningen för indelta
rånte- och tionde-anslag beräknades till 217,296 kr., delad på 240 löner (däraf dock blott 11 med öfver
1,000 kbfot spannmål hvardera).
Löneförbättringar
och
nya platser
1873 —1878.
62
Löneregleringskommittens
förslag
år 1879.
490 FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
medel för att de förhöjda lönerna till och med 3?500 kr. skulle kunna inträda
redan år 1874.
Vid följande riksdagar förekommo anslagshöjningar hufvudsakligen för lärares
uppflyttning i högre lönegrad, för extra lärare och vikarier samt för utvidgning af
några läroverk hvarje år. Vid 1878 års riksdag beviljades därjämte medel för
höjning af teckningslärarnes aflöning, som nu fördelades i ett för viss tjänstgöring
gällande lönebelopp och särskild! arfvode för hvarje veckotimme därutöfver.
Den 3 maj 1878 uppdrog Kungl. Maj:t med anledning af inkomna ansökningar
från lärarne vid rikets allmänna läroverk och seminarier åt en kommitté af
5 personer1) att utreda frågan om förbättring i lärarnes lönevillkor samt afgifva
förslag i ämnet, och den 17 maj 1879 afgaf kommittén ett betänkande med förslag
till lönereglering enligt följande hufvudgrunder:
a) att aflöningen skulle delas i lön och tjänstgöringspenningar;
b) att för adjunkter eller kolleger samt lektorer begynnelseaflöningen måtte
höjas med 1,000 kr. eller från 1,500 å 2,500 kr. till 2,500 å 3,500 kr., däraf
40 % eller resp. 1,000 och 1,400 kr. skulle blifva tjänstgöringspenningar, men att
lönegraderna skulle minskas från 5 till 4, hvardera såsom förut genom 500 kr.
och 5 års tjänstgöring skild från den föregående;
'' c) att löneförmånerna för rektorerna vid olika slags läroverk och pedagogier
måtte höjas med 500 kr., men tjänstgöringspenningarna för dem sättas lägre än
40 % af begynnelseaflöningen, och att förutvarande lönegrader och löneolikheter
skulle bibehållas med undantag däraf, att treklassiga läroverks rektorer uppflyttades
i andra lönegraden efter 10 i stället för efter 15 års tjänstgöring som ordinarie
lärare, samt att 2-klassiga pedagogiers rektorer finge tillträda högre lönegrader efter
1 o och 15 år i stället för efter 15 och 2 o;
d) att äfven för flertalet af öfningslärare aflöningen måtte höjas något (så
som i öfversikten å sid. 502 — 503 angifves i fråga om hvarje särskildt slag af öfningslärare),
samt att, i enlighet med hvad år 1878 skett för teckningslärare, ett visst
antal timmars undervisning måtte fastställas för normallönen och arfvode pi veckotimme
för tjänstgöring därutöfver intill en viss gräns;
e) att pension, som dittills antingen efter 70 lefnads- och vid pass 30
tjänsteår2) eller, vid styrkt sjuklighet eller försvagad hälsa, efter 65 lefnads- och
vid pass 40 tjänsteår utgått med 3,000 kr. för ämneslärare, som hade intill
3,750 kr:s lön, och med 86 % af hela lönebeloppet för högre aflönade lärare,
måtte utgå med hela den fasta lönen, då lärarne uppnått 6 5 lefnads- och minst
35 tjänsteår3).
*) C. Beck-Friis, J. J. Ekman, P. O. Hörnfeldt, M. M. Floderus och F. W. Haltman, hvilken
sistnämnde afled, innan kommitténs arbeten voro fullt afslutade.
2) Enligt kammarkollegii cirkulär den 11 oktober 1819 erfordras »minst 30 års oafbruten
tjänstetid''.
3) Endast ekonomiska hänsyn afhöllo kommittén från att föreslå 60 lefnadsår och 30 tjänsteår.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK. 49I
Till motivering af detta löneregleringsförslag framhölls bland annat, att förberedelsetiden
för lärarne vore längre än för andra tjänstemän, läkarne undantagna,
men både utsikterna till befordran och lönevillkoren i allmänhet mindre samt de
senare otillräckliga för en gift lärare. I fråga om utsikterna till befordran både
kommittén beräknat, att blott V7 af lektorerna kunde hoppas blifva för någon tid förordnade
till rektorer vid högre läroverk, och att endast V(i af adjunkterna eller
kollegerna kunde påräkna befordran till lektorer, »ett förhållande, som väl utan
tvifvel varit orsak till det nuvarande aflöningssättet vid läroverken med de många
lönetilläggen». I motsats härtill lämnade juridisk examen tillfälle till en bättre än
lärames aflönad anställning vid landets alla domstolar, centrala ämbetsverk och
styrelser samt landsstaten, och äfven inträde i tullverkets tjänst, som ej kräfde
akademisk examen, beredde högre medellön vid samma ålder samt vida bättre befordringsutsikter.
Om för jämförelses skull värdet af de aflöningar, som kommittén
föreslagit, omräknades till analogi med andra tjänstemäns aflöning medelst lön, tjänstgöringspenningar
och två ålderstillägg, så skulle en lektor komma att uppbära
671 kr. större löneinkomst än en första (lägsta) gradens tjänsteman i en styrelse eller
centralt ämbetsverk, men 829 kr. mindre än en andra gradens tjänsteman, och en
adjunkt eller kollega skulle under de första fem åren af sin tjänstgöring få mindre
än en första gradens tjänsteman; »först sedan adjunkt eller kollega kommit i andra
lönegraden, då han uppnått en ålder lika med medelåldern vid befordran för en
första gradens tjänsteman, skulle han alltså, oaktadt de större kompetensvillkoren,
han måst uppfylla för erhållande af sin befattning, blifva enligt kommitterades förslag
i afseende på aflöning likställd med en sådan tjänsteman».
Löneförbättringens genomförande vid läroverken och pedagogierna beräknades
af kommittén skola medföra en ökad kostnad af 714,500 kr., hvaraf, »för den
händelse ej någon lämpligare utväg skulle finnas», 473,600 kr. beräknades kunna
åstadkommas genom införande af 25 kr:s terminsafgift för minst 75 % af lärjungarne.
Redan vid 1880 års riksdag och innan utlåtanden öfver kommitterades
förslag hunnit inkomma från domkapitlen, väckte A. Hedin en motion om att
dels hos Kungl. Maj:t begära ett på betänkandets grunder byggdt löneregleringsförslag
till nästa riksdag, dels anvisa ett belopp af 115,000 kr. till löneförbättring
för år 1881 åt de svagast aflönade adjunkterna och kollegerna med 500 kr. i i:a
och 250 kr. i 2:a lönegraden. Statsutskottet afstyrkte motionen, enär frågan,
huruvida medel till löneförhöjningen borde delvis beredas medelst terminsafgifter
eller på annat sätt, ej ansågs nog utredd; och båda kamrarna biföllo utskottets
hemställan.
Det förslag till lönereglering, som Kungl. Maj:t framlade för 1882 års
riksdag (i propositionen n:o 17), skilde sig endast i några detaljer från kommitténs
förslag. För rektor vid högre läroverk hade kommittén föreslagit 1,600 kr. i
tjänstgöringspenningar och 3,400 å 3,900 kr. i lön, men Kungl. Maj:t föreslog
1,500 kr. i tjänstgöringspenningar och 3,500 å 4,000 kr. i lön, på det att ej
Motion i löneregleringsfrågan
1880.
Löneregleringsfråga
n
år 1882.
492 FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
den dittillsvarande pensionen af 4,000 kr. skulle minskas. Vidare fann Kungl.
Maj:t olämpligt att, såsom kommitterade föreslagit, till gymnastik- och musiklärare
utsträcka den för teckningslärares aflöning införda arfvodesberäkningen pr veckotimme
utöfver fastställd normalundervisningstid. Större delen af det för regleringens
genomförande erforderliga anslaget äskades på ordinarie stat, och till stöd härför
anfördes, att påyrkade ändringar i läroverkens undervisning i samband med ändringar
i universitetsexamina icke kunde föranleda någon väsentlig minskning i antalet behöfliga
lärare, och att för öfrigt alla betänkligheter borde kunna häfvas därigenom,
att, såsom villkor för löneförbättringen, redan gällande skyldighet för 1 å 2 lärare
vid hvarje läroverk att låta sig öfverflyttas till tjänstgöring vid annan skola utsträcktes
till alla, som ej uppnått 45 års ålder. I propositionen omnämndes äfven
lärarnes skyldighet att underkasta sig den förlängning af läsåret, som Kungl. Maj:t
kunde finna skäligt besluta, och anmärktes, att denna lärarnes skyldighet »icke lärer
vara beroende af något deras medgifvande».
Statsutskottet erkände en lönereglering för lärarne, hvarigenom dessas löneförmåner
blefve ordnade i likhet med de flesta andra tjänstemäns, vara väl behöflig,
för att personer med duglighet och förmåga fortfarande skulle ägna sig åt lärarekallet,
men ansåg hälften af det äskade beloppet böra bestridas genopa terminsafgifter
och andra hälften böra beviljas på extra stat samt pensioneringsförslaget afslås,
så att ej hinder lades i vägen för genomförande af ifrågasatta förändringar i
läroverkens organisation. Men utskottets ledamöter från Andra Kammaren yrkade
i samfäldt afgifven reservation afslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition som å två
om tillfällig löneförbättring väckta motioner.
I reservationen lämnades dels en skolhistorisk öfversikt för tiden efter år 1820,
dels en sammanfattning af de förändringar i undervisningsväsendet, för hvilka Andra
Kammaren uttalat sig, och framställdes slutligen bland annat följande yrkanden: hela
den offentliga undervisningens ordnande i ett sammanhängande system, lämpadt efter
tidens fordringar på skolbildningens omedelbara användbarhet i det praktiska lifvet;
borttagande af bildningsstrecket mellan folkskolan och elementarskolan; löneregleringens
afgörande i sammanhang med frågan om folkskolans blifvande ställning och
folkskolelärarnes löneförhållanden; upphäfvande af lärarnes rätt att räkna prästerliga
tjänsteår; förbud för ordinarie lärare att hafva annan tjänst, som kunde vara hinderlig
för hans kall; och slutligen feriernas afkortning. På grund af dessa önskemål och
enär äfven rörande andra påyrkade förändringar såväl i fråga om läroverken som
universitetsexamina en saklig utredning vore ställd i utsikt, ville reservanterna,
»ehuru med allt erkännande af ärendets stora vikt och betydelse samt af lärarens
berättigade anspråk på erhållande af en efter omfattningen och vikten af hans tjänsteåligganden
afpassad aflöning», icke för närvarande biträda Kungl. Maj:ts proposition.
Vid frågans afgörande i kamrarna ställde sig hvardera kammaren på sina
utskottsledamöters sida, Första Kammaren nästan utan diskussion, men Andra Kammaren
efter en liflig debatt och med 128 röster mot 51, sedan ett af A. Hedin
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK.
493
framställdt medlingsförslag afslagits. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut ansågs
frågan om terminsafgifter och dessas användning till tillfällig löneförbättring förfallen,
medan däremot beviljandet på extra stat för 1883 af halfva det belopp,
som Kungl. Maj:t föreslagit, gjordes till föremål för gemensam votering. Genom
denna beviljades 336,975 kr. för de allmänna läroverken med 170 röster (96 + 74)
mot 15 1 (23 + 128) !).
Den läroverkskommitté, som tillsattes den 20 oktober 1882 och afgaf sitt
betänkande den 25 augusti 1884, sysselsatte sig visserligen ej direkt med den
redan af en särskild kommitté utredda löneregleringsfrågan. Men i följd af denna
frågas sammanknytning med organisationsfrågan hann Kungl. Maj:t ej att till riksdagen
inkomma med någon framställning rörande läroverksfrågan i dess helhet förr
än vid 1887 års riksdag.
I likhet med 1882 års riksdag beviljade äfven följande riksdagar årligen på
extra stat medel till en löneförbättring med jämt hälften af det belopp, som enligt
de år 1882 föreslagna och, som det vill synas, af riksdagen gillade grunderna för
en lönereglering skulle utgått. I dessa grunder föreslog Kungl. Maj:t år 1887
(i propositionen n:o 26) blott några mindre väsentliga ändringar i fråga om lärarne
i teckning och gymnastik vid högre läroverk samt extralärare och vikarier. För
teckningslärarne föreslogs en indelning i 3 klasser med olika lön (2,000, 1,500
och 1,200 i i:a lönegraden) och olika tjänstgöringstid (25, 20 och 16 timmar),
gymnastiklärarne ansågos böra blifva likställda med den lägsta löneklassens teckningslärare
(1,200, 1,400 å 1,600 kr. för 16 timmar i veckan), och extralärames
arfvoden, som varit 1,500 kr., om de genomgått profår, men eljest 1,200 kr.,
ansågos böra höjas till 2,000 kr. för vikarierande lektorer med lektorskompetens,
1,800 kr. för andra extralärare, som genomgått profår, och 1,500 kr. för de
öfrige. I samband med löneregleringen föreslogos ej blott terminsafgifter utan ock
läsårets förlängning med 3 veckor, inexamineringens förläggande utanför läsårets 39
veckor och militäröfningarnas fördelning öfver hela lästiden, så att de ej behöfde
störa höstterminens skolarbete. Kungl. Maj:ts proposition hann emellertid, på grund
af riksdagens upplösning den 5 mars 1887, icke att slutbehandlas. Ecklesiastikdepartementet
bytte om chef i början af år 1888, och läroverksfrågan fick hvila till
riksdagen 1890.
I den proposition (n:o 17), som Kungl. Maj:t år 1890 afgaf i läroverksfrågan,
upptogos utan ändring 1887 års förslag till såväl löne-och pensionsreglering2) som
*) Däremot afslogs anslaget af 8,750 kr. för pedagogierna med 164 röster (34-+*13°) mo^ *54
(84 + 70). — Redan vid 1883 års riksdag beviljades emellertid nämnda anslag för tillfällig löneförbättring åt
pedagogiernas lärare.
2) Förslaget till pensionsreglering var detsamma, som framlagts vid 1882 och 1887 års riksdagar,
men dä ej blifvit föremål för särskilt beslut. Dess hufvudinnehåll var i 3 punkter följande: 1) lärare
och lärarinnor (utom gymnastiklärare) afgå vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjänsteår med oafkortad
Kungl. Maj. ts
löneregleringsförslag
1887.
Löneregleringsfrågan
år 1890.
494 FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
lönetursberäkning; däremot gjordes afvikande förslag i fråga om bland annat anslagen
till extralärare och vikarier, gymnastiklärare och teckningslärare.
Särskilda utskottet ansåg behofvet af den af Kungl. Maj:t föreslagna löneförbättringen
för lärarne obestridligt, men hyste betänkligheter mot läsårets utsträckning
till mera än 38 veckor, hvilken tid möjliggjorde läsårets afslutning senast den
9 juni, om julferierna afkortades till 3 veckor samt inträdes- och flyttningspröfningar
förlädes utom terminen: lärarnes tjänstgöring skulle då komma att uppgå
till 39 veckor, och detta veckotal borde läggas till grund vid tjänstgörings -penningarnes beräkning för alla lärare utom rektorerna. Däremot afstyrkte utskottet
samtliga förslag i de enskilda motionerna. I fråga om pensionsregleringen tillstyrkte
utskottet i hufvudsak Kungl. Maj:ts förslag.2)
Utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren,3) men Andra Kammaren
gjorde (med 123 röster mot 64) till förutsättningar för löneregleringen ej blott
terminernas förlängning till 39 veckor för lärarne, utan ock 1 :a klassens indragning,
latinska öfversättningsprofvets borttagande och latinets uppskjutande till 6:e klassen
utan att ämnets timtal i 6:e och j-.t klasserna därför finge ökas — allt detta i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de åsikter, som fyra af kammarens utskottsledamöter
i reservationer till betänkandet uttalat.
Utskottet ansåg sig böra försöka en sammanjämkning i den riktning, att
kamrarna skulle bifalla Kungl. Maj:ts löneregleringsförslag under uttalande af sin
vissa tillförsikt om det latinska öfversättningsprofvets borttagande och med anhållan
om inskränkning antingen i latintimmarnas eller i latinläroverkens antal samt under
förutsättning af 39 veckors tjänstgöringstid för lärarne. Men häremot reserverade
sig de fyra utskottsledamöter, som närmast representerade Andra Kammarens majoritet
i frågan: dessa ansågo, att med anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut gemensam
omröstning rörande löneregleringen borde äga rum. Sammanjämkningsförslaget bifölls
lön såsom pension, om ej Kungl. Maj:t låter med afskedet anstå; 2) för gymnastiklärare kraf vas blott 60
lefnadsår och minst 30 tjänsteår för enahanda pensionsrätt; 3) lärare eller lärarinna, som i minst 3 år af
lamhet, döfhet, blindhet eller vansinne varit och antagligen allt framgent blir urständsatt att bestrida
sin tjänst, får i pension antingen minst 90 % af »lönen» eller ock, om aflöningen icke är fördelad i lön
och tjänstgöringspengar, minst 90 % af s/4 af sin aflöning (enligt närmare angifna beräkningsgrunder).
!) Åtskilliga motionärer föreslogo emellertid ändringar i Kungl. Maj:ts löneregleringsförslag. En
bland dessa (A. Westrin i Andra Kammaren) yrkade bland annat, att de lönebelopp, Kungl. Maj:t föreslagit,
skulle höjas med 300 kr. för högre och 100 kr. för lägre läroverks rektorer, 500 kr. för lektorer och adjunkter
samt 200 kr. för högre och 100 kr. för lägre läroverks musiklärare. En annan (A. J. Roman i Första Kammaren)
föreslog, att — till främjande af större likställighet och uppskattning af såväl lärarne som undervisningen
på läroverkets olika stadier — gifva alla lärare samma benämning och lika drygt undervisningsarbete,
men 500 kronors lönetillägg åt dem, som styrkt sin kompetens att undervisa i skolans högsta klass.
2) Utskottet tillstyrkte nämligen de i noten 2) å sid. 493 omnämnda punkterna 1) och 2), men afstyrkte
punkten 3) (om obotligt sjuka).
*) Därjämte biföll Första Kammaren Kungl. Maj:ts pensioneringsförslag fullständigt, alltså äfven i
den af utskottet afstyrkta tredje punkten, hvilken däremot afslogs af Andra Kammaren.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK.
495
af Första Kammaren, men förkastades af Andra Kammaren med 123 röster mot
81, hvadan hela löneregleringsfrågan föll.
Vid 1891 års riksdag väckte 4 skolmän'') förslag, att till ordinarie ämneslärarebefattning
kompetenta extralärare måtte få 2,000 kr. i arfvode antingen genast
eller efter 5 års tjänstgöring. Som motiv anfördes: att extralärarne starkt ökats i
antal (från 70 till 250 på 20 år), att deras ålder vid befordran på 14 år ökats
från 28,8 till 37,7 år och från 3,25 till 15,2 tjänstgöringsterminer, samt att deras
ställning blifvit mera hopplös genom 1890 års beslut om indragning af vissa läroverk.
Statsutskottet erkände behofvet, men afstyrkte motionen, enär förslag i läroverksfrågan
emotsågs från Kungl. Maj:t. Sedan emellertid Första Kammaren bifallit
ett där framställdt förslag om kompetenta extralärares aflöning med 1,800 kr.,
såsom Kungl. Maj:t åren 1887 och 1890 föreslagit, vann detta förslag äfven i Andra
Kammaren 95 röster (mot 99) och blef riksdagens beslut efter gemensam votering,
som utföll med 237 röster mot 120.
Under hänvisning till kamrarnas upprepade principiella godkännande af löneregleringens
både grunder och belopp samt under framhållande af att riksdagens
önskningar rörande latinets ställning i undervisningsplanen tagits i beaktande (särskild!
i 1891 års förslag till skolstadga) och skulle ytterligare efterkommas med
undantag af Andra Kammarens yrkande på latinets uppskjutande till 6:e klassen,
framlades för 1892 års riksdag samma löneregleringsförslag, som innehållits
i Kungl. Maj:ts proposition år 1890, endast med den ändring, att för vikarierande
lektor med lektorskompetens arfvodet sattes till 2,000 kronor. Därjämte framlades
nytt förslag till pensionsreglering i öfverensstämmelse med 1890 års riksdagsbeslut,
men med särskilda bestämmelser rörande ämneslärarinnor vid mindre läroverk.
Statsutskottet tillstyrkte löneregleringen med villkor att sådana ändringar i
stadgan för rikets allmänna läroverk före utgången af år 1893 vidtoges, att dels det
nuvarande latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen borttoges, dels latinets
inträde i läroverken uppskötes till nuvarande sjette klassen, utan att de åt detta
språk i de 4 öfre klasserna anslagna lärotimmarna ökades. Om grundlagsenligheten
af detta villkor uppstod i Första Kammaren eu debatt, som slutade med att
villkoret uteslöts (med 88 röster mot 31). I Andra Kammaren gjordes gensagor
mot både terminsafgifterna, feriernas förkortning och latinets uppskjutande,
men utskottets förslag, som af åtskilliga talare helt eller delvis försvarades, bifölls
oförändradt. Statsutskottet föreslog därefter frågans afgörande medelst gemensam
omröstning, och voteringspropositionen godkändes af Andra Kammaren med
150 röster mot 56, men afslogs i Första Kammaren, sedan talmannen förklarat
sig förhindrad att framställa proposition på bifall till densamma.
Pensionsregleringen för lärarne tillstyrktes af utskottet i hufvudsak, men
under förutsättning af bifall till utskottets förslag om löneregleringen; Andra Kam
-
Extralärarne
s arfvode
höjdt 1891.
Löneregleringsfrågan
år 1892.
’) S. J. Kardel!, J. Persson, C. F. Winkrans och P. A. Hornberg.
496
Riksdagen
år 189J.
Riksdagen
år 1894.
Löneregleringsfrågan
år 1898.
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
maren biföll utskottets förslag oförändradt, men Första Kammaren uteslöt nämnda
förutsättning. Genom dessa skiljaktiga beslut förföll hela pensioneringsförslaget.
Vid 1893 års riksdag återupptog S. J. Kardell frågan om teckningslärarnes
aflöning vid sjukdom i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1887 och 1890 års
Kungl. propositioner och en år 1891 väckt samt af Första Kammaren bifallen motion
i ämnet: de skulle enligt dessa förslag få uppbära 3/4 af sin aflöning (dock ej af den
s. k. löneförbättringen). Utskottet afstyrkte motionen, och Andra Kammaren biföll
med 85 röster mot 79 utskottets förslag, men Första Kammaren beviljade »på extra
stat för år 1894» det begärda anslaget af 3,000 kr. för ändamålet, och detta
beslut blef vid gemensam omröstning äfven riksdagens.
Vid 1894 års riksdag bifölls medelst gemensam omröstning Kungl. Maj:ts
proposition (n:o 57) om dels understöd åt vissa extralärare under sjukdom, dels
öfverflyttande på indragningsstat af lönerna åt lärarne vid en del åren 1891 och
1893 indragna läroverk, hvarigenom tillfälle bereddes att tillsätta en del nya lärarebefattningar.
Vid 1898 års riksdag framlade Kungl. Maj:t å nyo frågan om lärames löneoch
pensionsreglering. Som skäl härtill anfördes, dels att frågan i 20 år stått på dagordningen
och båda kamrarna flere gånger erkänt såväl löneregleringens behöflighet som
att de föreslagna beloppen vore skäliga, dels ock att ett stort antal ämneslärare gjort
framställning om att löneförbättringsmedlen i högsta lönegraden måtte höjas från
250 till 500 kr., att teckningslärarne petitionerat om 4 löneklasser med fastställdt
antal undervisningstimmar och 3 lönegrader i hvarje, och att äfven musiklärarne
anhållit om löneförhöjning och 3 lönegrader. Förslaget var i allt väsenligt lika
med det senast år 1892 framlagda. Dock ansågs förutsättningen af läsårets utsträckning
till 39 tjänstgöringsveckor kunna bortfalla, enär man i de införda feriearbetena
funnit ett annat medel att motverka öfveransträngningen: i följd häraf
borde tjänstgöringspenningarna beräknas för blott 36 veckor. Vidare utbyttes det
äldre förslaget om teckningslärarnes indelning i tre löneklasser mot bestämmelser
om att lägga hvars och ens hela antal undervisningstimmar till grund ej blott för
aflöningen vid tjänstgöring utan äfven för aflöningen under sjukdom och för pensionsbeloppet.
Och beträffande gymnastiklärare och musiklärare föreslogs, att de skulle
i likhet med teckningslärarne tjänstgöra ett visst antal timmar för sin lön odi få
arfvode för hvarje veckotimme därutöfver.
I förslaget till pensionsreglering var iakttaget hvad 1892 års riksdag anmärkt,
hvarjämte nya bestämmelser om pensionsbeloppet för öfningslärarne tillagts.
Däremot var ingen hänsyn tagen till en af riksdagen föregående år uttalad önskan,
att alla statens tjänsteinnehafvare och alltså äfven lärarne vid läroverken skulle lämna
bidrag till sin pensionering, och på grund häraf väcktes i Andra Kammaren motion,
att, om löne- och pensionsregleringen komme till stånd, afdrag med 5 % af lönen
måtte, intill dess bidragens storlek blefve afgjord, göras för bildande af en pensionskassa.
Statsutskottet afstyrkte emellertid hela förslaget till löne- och pensions
-
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK.
497
reglering, såsom uppgjordt utan hänsyn till riksdagens uttalanden om lärarnes
pensionsbidrag. Dock tillfogades, i motsats till uttalanden i statsrådsprotokollet, att
ej heller riksdagens önskningsmål i fråga om läroverkens organisation och särskilt
latinets ställning i undervisningsplanen vore tillgodosedda »så långt för närvarande
ske kan».
Däremot tillstyrkte utskottet i hufvudsak de tillfälliga löneförbättringar, hvarom
petitionerats, nämligen att de ämneslärare, som dittills haft blott 250 kronor i löneförbättring,
måtte få beloppet höjdt till 500 kronor eller till likhet med de öfriga,
att teckningslärare med minst 16 timmars tjänstgöring måtte i händelse af sjukdom
få uppbära 3 4 af hela det belopp (lön och timarfvode), som efter afdrag af
de s. k. löneförbättringsmedlen skulle tillfallit honom, om han själf bestridt sin
tjänstgöring, och slutligen att musiklärare vid 5-klassigt läroverk måtte, om han
tjänstgjorde 7 veckotimmar, få ett arfvode af 75 kronor för den 7:e timmen.
Båda kamrarna biföllo utskottets betänkande.
Vid 1901 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t ett dyrtidstillägg åt ämbetsoch
tjänstemän i allmänhet, och riksdagen beviljade med anledning däraf medel
till ett dyrtidstillägg för år 1901 af tio procent å den kontanta aflöningen, dock
högst 500 kronor, åt alla tjänstemän, som ej åtnjöte bostadsförmån in natura och
som ej taxerats till högre belopp än 7,000 kronor för inkomst af arbete. Härigenom
erhöllo läroverkens samtliga ämnes- och öfningslärare (med några enstaka
undantag) en tillfällig löneförbättring af 10 procent å såväl sin lagstadgade aflöning
som den s. k. löneförbättringen. Detta beslut förnyades vid 1902 års riksdag för
det löpande året1). *)
*) I Följd al dels läroverkens utvidgning med nya lärareplatser, dels beviljade löneförhöjningar
och lärares uppflyttning i högre lönegrad har läroverkens stot (hvartill här hänförts icke blott deras
ordinarie anslag af statsmedel, utan ock extra anslag, som utgått under en följd af år, men däremot ej
afkomst af donationer o. d.) sedan år 1858 höjts på följande sätt: från 1,038,741 kr. år 1858 till 1,413,270
kr. år 1863, till 1,613,402 kr. år 1866 och till 1,692,248 kr. år 1873; vidare till 2,277,043 kr. år 1874
(oberäknadt extra tilläggsanslag för år 1874 af 453,750 kr.), till 2,418,843 kr. år 1876 (utom extra anslag
af 108,000 kr.) och till 2,556,866 kr. år 1878.
Läroverkens stat har efter år 1878 vuxit mindre starkt än desstörinnan, men dock afsevärdt ökats
bl. a. genom arfvoden åt e o. lärare och genom nyutnämnda ordinarie lärares uppflyttning i högre lönegrad
på grund af den lönetursrätt, de såsom e. 0. lärare förvärfvat. År 1879 var läroverkens sammanlagda stat
2,624,000 kr., år 1880 höjdes den, hufvudsakligen för lärares uppflyttning i högre lönegrad, till 2,725,278 kr,
och år 1882, väsentligen genom den tillfälliga löneförbättringen, till 3,175,803 kr. År 1887 uppgick staten
till 3,250,418 kr.; år 1891, då åtskilliga pedagogier och 2 läroverk indragits, sammanfördes läroverkens och
pedagogiernas stat och uppgick då till 3,348,178 kr. År 1898 höjdes genom ofvannämnda löneförbättringsbeslut
läroverkens anslag till sammanlagdt 3,481,605 kr. och följande år ytterligare till 3,804,886 kr.,
hufvudsakligen genom betäckande af en brist å 189,000 kr i reservationsanslaget. År 1901 beviljades medel
till 15 nya lektorat och 65 nya adjunkturer samt till vapen och materiel för mililäröfningar, och i följd
däraf höjdes läroverksanslagen till 3,819,086 kr., oberäknadt dels ett extra anslag å 113,000 kr. till vapen
m. m. för militäröfningar, dels läroverkens andel i det på åttonde hufvudtitelns gemensamma stat uppförda
dyrtidstillägget.
<>3
Dyrtidstillägg
för
1901 och 1902.
4q8
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Bestämmelser om kompetens och lönetur efter år i8jp.
I kommitténs bilaga XII lämnas en öfversikt af de kompetensfordringar och
lönetursbestämmelser, som sedan år 1859 varit gällande. Här må blott några antydningar
gifvas om hufvuddragen i hithörande lagstiftning.
Adjunkt skomp et ens vanns före år 1870 medelst filosofie kandidatexamen enligt
1853 års stadga jämte undervisningsprof, men dispens meddelades då i ganska stor
utsträckning (för lärareplats vid enklassiga pedagogier fordrades endast godkändt
adjunktsprof). Efter år 1870 tillkom alternativt antingen filosofie kandidatexamen
enligt 1870 års stadga med vissa tilläggsämnen till tvångsämnena eller ock lektorskompetens,
men nämnda tilläggsämnen modifierades år 1887. Bestämmelserna om
filosofie kandidatexamen ändrades år 1891, och år 1892 tillädes en del nya bestämmelser
dels om ämnesgrupp eringen för denna examens giltighet som kompetensprof,
dels om kristendomsadjunktur. Profåret gjordes år 1865 till villkorlig, men åren 1875
och 1878 till alltmera bestämd kompetensfordran. Undervisningsprofvet gjordes år
1900 fakultativt.
För lektorskompetens fordrades före år 1878 fullständiga prof för promotion
i filosofiska fakulteten och därjämte, för att utnämnas, antingen nytt, med minst cum
laude bedömdt akademiskt disputationsprof i något af sysslans ämnen eller ock godkändt
disputationsprof inför domkapitlet i hvart och ett af sysslans ämnen. År
1878 erhöll filosofie licentiat och i fråga om lektorat i kristendom äfven teologie
kandidat rätt att söka lektorat, men för utnämning fordrades att sökanden äfven aflagt
godkändt disputationsprof inför fakultet eller vederbörande domkapitel. Sedan
bestämmelserna om filosofie licentiatexamen år 1891 undergått vissa ändringar,
stadgades år 1892 i fråga om denna examens giltighet som kompetensprof för lektorat
vissa villkor angående de i examen ingående ämnena. Samma år föreskrefs, att
disputationsprof för lektorat icke vidare skulle förekomma vid domkapitlen, samt
att behörighet till lektorsbefattning jämväl skulle tillkomma den, som aflagt filosofie
kandidatexamen jämte examen inför teologisk fakultet och tillika fullgjort stadgadt
disputationsprof. Om profår och undervisningsprof hafva för lektorsutnämning gällt
samma bestämmelser som för adjunktsutnämning.
För rektorskompetens erfordrades före år 1878 att hafva aflagt latinskt disputationsprof
samt dessutom i fråga om högre läroverk godkändt lektorsprof och i fråga
om lägre läroverk godkändt prof för adjunktsbefattning. År 1878 upphäfdes villkoret
af latinskt disputationsprof. År 1892 stadgades som villkor att vara ordinarie lärare
samt i fråga om högre läroverk att dessutom hafva aflagt godkändt lektorsprof.
Enligt 1900 års stadgande fordras för behörighet till rektorsämbete vid högre läroverk
att vara ordinarie lärare och hafva fullgjort villkoren för att kunna till lektor
utnämnas.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: HISTORIK.
499
Föreskrifterna om musiklärares kompetens (s. k. direktörsexamen i vissa
ämnen) hafva ej undergått väsentliga ändringar sedan år 1859; år 1869 medgafs
äfven för kvinnor ansökningsrätt till musikläraretjänst vid lägre läroverk.
För teckningslärares kompetens fordrades före år 1878 vissa betyg från Fria
konsternas akademi, men därefter en särskild teckningslärareexamen från en vid
Tekniska skolan i Stockholm anordnad ritkurs för teckningslärare. Denna ritkurs
är sedan år 1895 delad i en högre och en lägre, hvilken senare blott ger kompetens
för lägre läroverk. Ansökningsrätt till teckningsläraretjänst vid lägre läroverk medgafs
år 1869 äfven åt kvinnor.
I fråga om gymnastiklärares kompetens ändrades år 1864 den förut gällande
bestämmelsen om betyg från Centralinstitutets föreståndare rörande vissa färdigheter
till en fordran att hafva genomgått fullständig gymnastiklärarekurs, hvilken dock
för lägre läroverk kan få inskränkas till ettårig kurs eller instruktörskurs.
Lärarnes lönetursrätt innefattar dels rätt till uppflyttning i högre lönegrad
på grund af väl vitsordad tjänstgöring som ordinarie lärare, dels rätt att efter befordran
räkna vissa år af föregående väl vitsordad tjänstgöring sig till godo för
uppflyttning i högre lönegrad. Den senare rätten medgafs från och med år 1861
extra lärare och duplikanter för tjänstgöring öfver fem år före genomförandet af
1858 års lönereglering. År 1863 fingo förutvarande vikarier enahanda rätt för tjänstgöring
före nämnda tidpunkt och extra lärare, som aflagt filosofie kandidatexamen,
lönetursrätt för framtida tjänstgöring, utom för de tre första åren. Denna lönetursrätt
medgafs år 1878 åt filosofie kandidater äfven för tjänstgöring före år 1864,
men upphäfdes år 1890. Efter hand utsträcktes lönetursrätten till lärare vid vissa
enskilda läroverk, docenter, seminarielärare och lektorer vid sjökrigsskolan — allt
med vissa villkor och begränsningar. År 1877 erhöll hvarje extra lärare med full
kompetens (hvartill hörde äfven profår och undervisningsprof) lönetursrätt för sin
tjänstgöring från och med året näst efter det, då han blifvit kompetent. År 1890
utsträcktes denna rätt till lektorer, som varit ordinarie adjunkter med lektorstjänstgöring,
hvarjämte äfven adjunktstjänstgöring öfver 10 år fick räknas som grund för
lönetur såsom lektor, under det förut till lektor befordrad adjunkt först efter 15
års lektorstjänst erhöll högre lön, än han skulle haft, om han förblifvit adjunkt. —
Undervisningsprofvet som villkor för lönetur är upphäfdt för adjunkter från och med
år 1895 och för lektorer från och med år 1902.
5oo
Tabellarisk öfversikt af adjunkters eller kollegers samt
(Med fetare stil utmärkas lönebelopp
1
År
1858—1863 ............
1864—1866 ............
1867—1873 ............
1874 .....................
1875—1882 ............
1883—1898* 2 *)...........
1899—1900 ...........
1901—1902 (inberäk
nadt dyrtidstillägg) S)J
Officiella förslag till
lönereglering:
Löneregl.-kom. 1879
K. M:t 1882 och 1887
K. M:tl890och 18928)J
K. M:t 1898
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | ii |
Adjunkts- | eller kollegalöne | r i | Lektorslöner i | ||||||
l:a löne- gr- | 2:a löne- gr- l) | 3:e löne- gr. ‘) | 4:e löne- gr. '') | 5:e löne- gr.1) | l:a löne- gr. | 2:a löne-gr. '') | 3:e löne-gr. *) | 4:e löne-gr. *) | 5:e löne- gr. l) |
1000 | 1500 | 2000 | 2500 | _ | 2000 | 2500 | 3000 | 3500 | _ |
1000 | 1500 | 2000 | 2500 | 3000 | 2000 | 2500 | 3000 | 3500 | 4000 |
1000 | 1500 | 2000 | 2500 | 3000 | 2000 | 2500 | 3000 | 3500 | 4000 |
1500 | 2000 | 2500 | 3000 | 3500 | 2500 | 3000 | 3500 | 3500 | 4000 |
1500 | 2000 | 2500 | 3000 | 3500 | 2500 | 3000 | 3500 | 4000 | 4500 |
2000 | 2500 | 3000 | 3500 | 3750 | 3000 | 3500 | 4000 | 4500 | 4750 |
2000 | 2500 | 3000 | 3500 | 4000 | 3000 | 3500 | 4000 | 4500 | 5000 |
2200 | 2750 | 3300 | 3850 | 4400 | 3300 | 3850 | 4400 | 4950 | 5500 |
25004) | 30004) | 35004) | 40004) |
| 35005) | 4000 5) | 4500 5) | 50005) |
|
25004) | 30004) | 3500 4) | 40004) | — | 3500 B) | 40006 7) | 4500 6) | 5000 6) | — |
25004) | 30004) | 35004) | 40004) | _ | 35006) | 4000s) | IQ O C fcÖ | 5000 5) |
|
(2000) | (2250) | (2500) | - | — | — | — |
| — |
|
25004) | 30004) | 35004) | 40004) | — | 35005) | 40006) | 4500 5) | 04 5 O ^ g | _ |
*) Tillträdes 5 år efter föregående lönegrad.
2) Pedagogiernas lärare erhöllo sin löneförhöjning först med början af år 1884.
8) Genom riksdagens beslut om dyrtidstillägg erhöllo för år 1901 lärare, som ej voro uppskattade
till 7,000 kr:s inkomst, dyrtidstillägg af i0°/o å sin kontanta aflöning, såvida de ej ätnjöto bostadsförmån;
detta beslut förnyades för år 1902. Vid tillämpningen utbelaltes dyrtidstillägg åt rektorer, som i stället
för bostad hade hyresersättning. Dyrtidstillägget är inberäknadt i här angifna lönebelopp för adjunkter,
kolleger och lektorer, men ej upptaget för rektorer.
4) Däraf 1000 kr. i tjänstgöringspenningar.
5) Däraf 1400 kr. i tjänstgöringspenningar.
6) De inom ( ) satta siffrorna angifva lönebeloppen för »kolleger» vid då ifrågasatta lägre läroverk.
7) Tillträdes efter 10 års tjänstgöring som rektor.
8) Tillträdes efter 15 års tjänstgöring som ordinarie lärare.
50
lektorers och rektorers löneförmåner i Sverige 1858—1902.
för den tid, då de först tillämpades).
| 1 12 | 13 | 14 | 1 15 | 16 | 17 | 1 18 | 19 | ; 20 | 21 | 22 |
|
| Rektorslöner, utom | fri bostad eller hyresersättning,s) vid | ||||||||
År | Högre läroverk | Real- lärov. före 1875 | 5-kl. | 5-kl. lärov. | 3-kl. läroverk | 2-kl. lärov. (pedagogier) | |||||
| l:a löne- gr- | 2:a löne-gr. 7) | i:a löue- gr- | 2.a löne-gf- 7) | l;a löne- gr. | 2:a löne-gr. *) | l;a löne- gr. | 2:a löne- gr.8) | 3:e löne- gr. e) | ||
1858—1863 .......... 1864—1866 ............ 1867—1873 .......... 1874 .................... 1875—1882 .......... 1883—18982).......... 1899—1900 .......... 1901—-1902 (utan dyr-\ | 4000 4000 4000 4000 4500''°) 500010) | 4500 4500 4500 5000''») 550010) | 3500 3500 3500 3500 . -“) | 3000 3500 3500 3500 4000110> 450010) | 3000 3000 3000 3500 3500 375012) 400012) | 3500 3500 4000 4250 4500 4500 | 2500 2500 2500 3000 3000 3250 3500 3500 | 3000 3000 3500 3500 3750 4000 4000 | 2000 2000 2000 2500 2500 2750 2) 3000 | 2500 2500 2500 3000 3000 3250 2) 3500 | 3000 3000 3500 3500 3750 ») 4000 |
Officiella förslag till | 5000 1S) | 5500 ls) |
| 4500 15) | 4000 15) | 4500l6) | 350016) | 400016) | 3000 16j | 3500 10) | 4000 10) |
K. M:t 1882 och 1887 | 5000 14) | 5500 14) |
| 4500 16) | 4000 16) | 450015) | 350016) | efter 10 år 400016) | 3000 ''«) | efter 10 år 3500 I6) | efter 15 år! 4000 I6) |
K. M:t 1890 och 1892a) | 5000 14) | 5500 >4) | — | 4500 16) | 4000 >5) | 450015) | -”) | efter 10 år -17) | - 17) | efter 10 år - 17) | efter 15 år, - 17) |
K. M:t 1898 | 5000 14) | 5500 14) | — | 4500 15) | 4000 15) | 450015) | 350016) | 400018) | 3000 16) | 3500 "j | 4000 10) |
9) Tillträdes efter 20 års tjänstgöring som ordinarie lärare.
10) Dessutom anslag till skrifbiträden, växlande mellan 100 och 650 kr.
n) Genom Kungl. bref af d. 29 maj 1874 förklarades rektorerna vid de på reallinjen fullständiga läroverken,
hvilka från början räknats för lägre läroverk med 7 kolleger, och af hvilka blott de i Västervik och Luleå då funnos
kvar, likställiga i aflöning med öfrig» högre läroverks rektorer.
12) I senare tider har rektor vid Göteborgs 5-kl. läroverk äfven erhållit anslag till skrifbiträde.
ls) Däraf 1600 kr. i tjänstgöringspenningar.
14) Däraf 1500 kr. i tjänstgöringspenningar.
15) Däraf 1300 kr. i tjänstgöringspenningar.
16) Däraf 1000 kr. i tjänstgöringspenningar.
17) På grund af dessa läroverks ifrågasatta ombildning upptogos inga rektorslöner för dem, men som lön för
rektor vid ett lägre läroverk med 3 eller 4 äraneslärare föreslogsjsamma lön som rektor vid 3-kl. läroverk förut hade
(3,500 och efter 10 år 4,000, däraf 1,000 i tjänstgöringspenningar.)
502
Tabellarisk öfversikt af öfningslärares
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
|
|
| T e c k | n i n g s | lärare vid |
|
|
År | Högre läroverk 3) | 5-klassiga läroverk | 3-klassiga läroverk | ||||
| 1 lönegr. | 2 lönegr. *) | 3 lönegr. 2) | Extra arfv. | Arfvode I Extra arfv. | Arfvode | Extra arfv. |
1858—1860 .............. | 500s) | 750») | 10003) | — | (ISO) 4)[ - | Obestämdt | — |
1861—1863 ............... | 5003) | 7503) | 10003) |
| (175)4) - | (125) 4) |
|
|
|
| |||||
1864—1873 .............. | 5003) | 750 3) | 10003) | — | (175)4) - | (125)4) | — |
1874—1878 ............... | 750 | 1000 | 1250 |
| 450 — | 300 |
|
| 75, 75 å 100 | 75 kr. pr | 75 kr. pr | ||||
1879—1882 ............ | 1000 | 1250 | 1500 | kr. pr vecko-t:e öfver 15. |
| 300 |
|
| för högst | 15 timmars | tjänatg. °) | för 8 t:r 6) me öfver 8. | för 5 t:r 6) | me öfver 5. | |
1883—1898 .............. | 1100 | 1325 | 1550 | D:o | D;o D:o | D:o | D:o |
| för högst | 15 timmars | tjänstg. | ||||
1899—1900 ............... | 1100 | 1325 | 1550 | D:o 7) | D:o D:o | Do | D.o |
| för högst | 15 timmars | tjänstg. | ||||
1901—1902 (inberäk- 1 | 1210 | 1457,50 | 1705 | 82,5o&110 | ÖGO 82,50 | 330 | 82,60 |
nadt dyrtidstillägg) / | för högst | 15 timmars | tjänstg. |
| , |
|
|
Officiella förslag till | 1200 | 1400 | 1600 | 75, 75 ä 100 | I 75 kr. pr | 300 | 75 kr. pr. veckotim- |
för högst | 16 timmars | tjänstg. | t:e öfver 16. | för 8 t:r me öfver 8. | för 4 t:r | me öfver 4. | |
K. M:t 1882 ............... | D:o | D.o | D:o | D:o | D:o D:o | 300 | 75 kr. pr |
| a) 2000 | 2250 | 2500 | för 5 t:r | veckotim-me öfver 5. | ||
| för högst 25 timmars | tjänstg. | Dessutom |
|
| ||
K. M:t 1887, 1890 och | b) 1500 | 1750 | 2000 | 75, 75 ä 100 | D:o D:o | 500°) |
|
18928) .................. | för högst | 20 timmars | tjänstg. | kr. pr vecko- | för 7 t:r |
| |
c) 1200 | 1400 | 1600 | t:e öfver 25, |
|
| ||
| (för högst | 16 timmars | tjänstg. | 20 & 168). |
|
|
|
|
|
|
| 75, 75 å 100 |
|
|
|
K. M:t 1898 .............. | 1200 | 1400 | 1600 | kr. pr vecko- | D:o D:o | — | — |
| för högst | 16 timmars | tjänstg. | t:e öfver 16. |
|
|
|
*i Tillträdes efter 5 års tjänstgöring.
2) Tillträdes efter 10 års tjänstgöring.
3) Vid de på reallinjen fullständiga läroverken (hvilka till en början räknades för lägre läroverk
med 7 kolleger) fastställdes genom Kungl. eirk. den 1 okt. 1858 som arfvode för lärare i teckning och i gymnastik
250 kr. och för lärare i sång och musik 150 kr., men dessa låga arfvoden höjdes redan vid 1859—60
års riksdag till 400 kr. med 2 lönetillägg å 200 kr. efter 5 och 10 år för alla tre grupperna af öfningslärare.
4) Arfvodesbeloppen voro ej fastställda af riksdagen, men det af riksdagen beviljade anslaget
blef i regel af Kungl. Maj:t fördeladt i de inom ( ) angifna beloppen.
5) Genom den med år 1864 inträdande löneförbättringen erhöllo gymnastiklärarne vid högre läroverk
blott 2 lönegrader, af hvilka den senare skulle tillträdas efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring. Lönebeloppen
blefvo samtidigt för de på reallinjen fullständiga läroverkens gymnastiklärare 600 och 900 kr. —
Dessutom har från och med 1864 vid högre läroverk med »i betydligare mån» öfver 200 lärjungar ett
extra arfvode (i medeltal något understigande 1 kr. pr lärjunge) af Kungl. Maj:t tilldelats gymnastikläraren.
Slutligen lämnas särskildt arfvode för militäröfningar.
\
5°3
löneförmåner 1858—1902.
| 10 | 11 j 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
År | Gymnastiklärare6) vid |
| Mus | i k 1 ä | rare | vid |
| |||
Högre läroverk s) | 5-kl. läroverk | 3o. 2-kl. | Högre läroverk 3) | 5-kl. läroverk | 3-kl. läroverk | 2-kl. läroverk | ||||
1 lönegr. | Efter 5 år Efter 10 år | Arfvode | Arfvode | 1 lönegr. | 2 lönegr.1) | 3 lönegr.2) | Arfvode | Arfvode | Arfvode | |
1858—1860 .......... 1861—1863 ........... 1864—1873 .......... 1874—1878 ............ 1879—1882 ............ 1883—1898 ............ 1899—1900 ............ 1901—1902 (inberäk-nadt dyrtidstillägg) | 500») 500’) 8006) 1000 1000 1100 1100 1210 | 7508) 1000») 750 s) 10008) 8005) 1200 6) 1250 1500 1250 1500 1325 1550 1325 | 1550 1457,50 1705 | (225)4) (250) 4) 500 (»00 600 600 600 660 | (ISO)4) (s-kl. 200) 300 300 300 300 för 5 tlr11) 330 för 5 t:r | 5008) 500 500 750 750 875 875 962,50 | 7503) 750 750 1000 1000 1100 1100 1210 | 1000») 1000 1000 1250 1250 1325 1325 1457,50 | (150)4) (175)4) (175)4) 450 450 475 475 ia) för 6 t:r 522,so12) för 6 t:r | (100)4) (125)4) (125)4) 300 300 300 för 51:r11) D: o 880 för 5 t:r | (100)4) (100)4) (100)4) 200 200 200 200 220 |
Officiella förslag till |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
lönereglering: | 1200 10) | 1400 ">) 1600 10) | 600 10) | 300 10) | 1000 10) | 1200 10) | 1400 10) | 500 10) | 300 I0) | 200 |
| för högst | 16 t:rs > tjänstg. | för 8 t:r | för 4 t:r | för högst | 14 t:r8 | tjänstg. | för 7 t:r | för 4 t:r |
|
K. M:t 1882........... | 1200 | 1400 | 1600 | 600 | 300 | 1000 | 1200 | 1400 | 500 | 300 | 200 |
| utan be- | gränsn. afj timtalet | utan tim- | begränsn. | utan be- | gränsn, af | timtalet | utan timt. |
|
|
K. M:t 1887, 1890 och | 1200 I0) | 1400 10)| 1600 10) | 600 10) | 3009) | D:o | D:o | D:o | D:o | 300 9) |
|
18928) ................. | för högst | 16 t:rs tjänstg. | för 8 t:r | för 4 t:r |
|
|
|
| utan timt. |
|
K. M:t 1898 ........... | 1200 >°) | 1400 10) 1600 10) | 600 10) |
| 1000 10) | 1200 l0) | 1400 10) | 500 ,0) |
|
|
| för högst | 16 t:rs tjänstg. | för 8 t: r |
| för högst | 12 t:rs | tjänstg. | för 6 t:r |
|
|
6) Dessutom föreskrefs skyldighet att vid behof tjänstgöra 5 timmar vid högre, 3 timmar vid 5-kl. och 2 timmar
vid 3-kl. läroverk mot stadgad ersättning; teckningslärarne hafva dock, där så behöfts, villigt åtagit sig ännu flere extra
timmar mot enahanda ersättning; enligt särskildt tillstånd för hvarje läsår af Kungl. Maj:t.
7) Från och med 1894 erhöllo teckningslärare vid sjukdom *./4 af dels sin aflöning utan löneförbättring (d. v. s.
enligt för 1879—82 gällande bestämmelser), dels extra arfvode för 16 timmar, om tjänstgöringen skulle varit 16—19
timmar, för 20, om den skulle varit 20—24, och för 25, om den skulle varit 25 timmar eller därutöfver. — Från och
med 1899 beräknas motsvarande arfvoden efter hela antalet veckotimmar.
8) a) b) och c) beteckna de 3 löneklasser med olika tjänstgöringsskyldighet, i hvilka teckningslärarne enligt
förslaget skulle indelas.
°) Dessa belopp gälla egentligen ombildade »lägre läroverk med tre ämneslärare».
10) Dessutom föreslogs extra arfvode för Överskjutande veckotimmar i likhet med teckningslärarnes (kol, 5,
7 och 9).
n) Denna timbegränsning är gjord genom Kungl. Majt:s förklaring i Kungl. brefvet den 24 ok t. 1881.
,2) Dessutom 75 kr. (med dyrtidstillägg 82,50) för cn veckotimme öfver de 6.
504
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Studietid,
befordringsoch
familjeförhållanden''
-
Lärarekårens ekonomiska ställning.
För kännedom om vissa förhållanden, hvilka stå i närmare sammanhang med
löneregleringsfrågan, har kommittén på grund af särskildt infordrade uppgifter låtit
utföra en undersökning om lärarnes studie-, tjänste- och familjeförhållanden samt
äfven låtit ur tillgängliga källor sammanställa en del upplysningar om lönerna för
andra svenska tjänstemän och för lärare i främmande länder. För resultaten af
dessa arbeten redogöres i kap. XIV och i kommitténs bilagor XIII och XIV. Ur
den nyss omnämnda undersökningen äro de uppgifter om lärarne hämtade, som
här nedan meddelas.
De svenska lärarne börja sina universitetsstudier vid en genomsnittsålder af
omkring 20 år, och under 1890-talet har medelstudietiden utgjort för samtliga
lärare omkring 71 ''* år, för lektorer omkring 9 år och för adjunkter med blott
adjunktskompetens omkring 6 år.l) Emellertid har genom den högt uppdrifna
konkurrensen ett stort antal aspiranter till adjunktsbefattningar förmåtts att aflägga
högre examen, än gällande läroverksstadga fordrar för behörighet till sådan befattning,
och detta förhållande har under den sista tiden blifvit allt vanligare. Så utgjorde
procenttalen högre examina för samtliga anställda lärare under de fyra femårsperioderna
1880/1884, 1885/1889, 18901894, 1895/1899 respektive 39, 47,
55 och 66, oaktadt lektoratens antal under hela tjugoårsperioden varit väsentligen
oförändradt. Häraf har blifvit en följd, att medelstudietiden för adjunkter i allmänhet
ej obetydligt öfverstigit den ofvan angifna och för närvarande kan beräknas
till minst 7 år.
Lägger man till de nu anförda studietiderna ytterligare ett år för profårstjänstgöringen,
hvilken numera i regeln försiggår först efter afslutade universitetsstudier,
erhåller man hela utbildningstiden för lärarekallet. Denna utbildningstid
blir således: för lärare i allmänhet omkring 8 Vs år, för lektorer omkring 10 år,
för adjunkter med blott adjunktskompetens omkring 7 år och för adjunkter i allmänhet
omkring 8 år.
*) I ett kommittébetänkande från 1897 säges, »att det torde kunna anses ganska normalt» att på
tre år aflägga sådan filosofie kandidatexamen, som berättigar att söka adjunkts- och kollegatjänster vid de
allmänna läroverken. Af G. Eneströms undersökningar för en något tidigare period framgår emellertid, att
filosofie kandidatexamen äfven utan sådan kompetens normalt erfordrar en längre tid, hvartill kommer att
för komplettering och efterpröfning ofta sparas de svåraste ämnena, som taga lång tid. Se Förslag till
stadga angående undervisnings-, studie- och examensväsendet inom de teologiska fakulteterna, afgifvet den
21 maj 1897, sid. 24, och G. Eneström, Statistiska undersökningar rörande studie- och examensförhållanden,
sid. 79—81.
REGLERING AP LÄRARNES LÖNER: LÄRAREKÅRENS EKONOMISKA STÄLLNING. 50$
Under 1890-talet har inträdet på lärarebanan skett vid en medelålder af
omkring 30 år, och i flertalet fall först sedan behörighet att söka ordinarie lärarebefattning
vunnits; medelåldern vid förvärfvande af sådan behörighet har under
1890-talets senare hälft varit omkring 30 Va år. Emellertid ha under den sista
tiden endast undantagsvis inträffat, att en nyblifven lärare lyckats omedelbart eller
inom mycket kort tid erhålla ordinarie befattning; de vid 1899 års slut befintliga
extra ordinarie lärarne hade nämligen en medeltjänstgöringsålder af mer än 5 år, och
då deras antal var mångdubbelt större än antalet platser, som under loppet af ett år
kunna blifva lediga, är klart, att flertalet bland dem icke förr än efter ett eller annat
års förlopp kunde hoppas erhålla ordinarie tjänst. Också var för de adjunkter, som
befordrats under 1890-talet, den extra ordinarie tjänstgöringstiden i medeltal omkring
9 år,*) under det att för lektorerna motsvarande tid var omkring 4 år. Till
följd häraf har under 1890-talets senare hälft medelåldern vid befordran varit inemot
40 år för adjunkter, under det den varit omkring 37 år för lektorer. Här kan
också en högst betydlig stegring under loppet af de sista årtiondena konstateras.
Under 1870-talets förra hälft var nämligen befordringsåldern för adjunkter omkring
29 år och för lektorer omkring 31 V2 år, medan den extra ordinarie tjänstgöringstiden
var för adjunkterna omkring 3 Va år och för lektorerna omkring 2 år. Det
förtjänar kanske påpekas, att den anmärkta stora stegringen af utnämningsåldern
under 1890-talets senare hälft icke uteslutande beror på de tröga befordringsförhållandena,
utan till en del också på Kungl. kungörelsen den 22 mars 1895,
genom hvilken längden af föregående väl vitsordad tjänstgöring tillädes större betydelse
än förut. Icke desto mindre var vid 1899 års slut de extra ordinarie
lärarnes medelålder omkring 3 5 Va år, och bland dem funnos så många gamla
lärare, att, om man genast utnämnt de 30 äldsta till adjunkter, deras befordringsålder
skulle hafva varit i medeltal mer än 47 år.
Den förlängda extra ordinarie tjänstgöringen har emellertid icke varit alldeles
gagnlös för lärarne, sedan de en gång blifvit ordinarie, enär en stor del
däraf räknats dem till godo för uppflyttning i högre lönegrad. Medan under 1870-talet adjunkterna fingo sig tillgodoräknadt i medeltal knappt Va år och lektorerna
föga mera, utgjorde under 1890-talet motsvarande tid för adjunkterna mer än 5
år, hvilket i realiteten betyder, att de i genomsnitt hoppat öfver den första lönegraden
och omedelbart inträdt i den andra, samt för lektorerna omkring 2 år.
Verkan häraf visar sig också i fråga om lärarnes fördelning på olika lönegrader.
Vid 1899 års slut funnos nämligen bland adjunkterna i första lönegraden blott
5 %, men i femte lönegraden 41 %, under det för lektorerna motsvarande procenttal
voro 12 och 34.
'') Lärare med lägre kompetens kunde i regeln
innan 10 är förflutit efter examensstudiernas afsilande.
icke påräkna att erhålla ordinarie adjunktur,
<>4
$o6 förslag till ny stat för de allmänna läroverken.
På grund af stegringen i befordringsåldern har de ordinarie lärarnes medelålder
allt mer och mer ökats och utgjorde vid 1899 års slut omkring 50 år
såväl för lektorer som för adjunkter. Omkring s/4 af samtliga lärare befunno sig
i åldern 40—60 år, och af adjunkterna tillhörde mer än hälften åldern 50—60 år.
I fråga om de vid 1899 års slut befintliga lärarnes civilstånd märkes, att
bland lektorerna 24 %, bland adjunkterna 31 % och bland de extra ordinarie lärarne
76 % voro ogifta; änklingar voro bland lektorerna 4 % och bland adjunkterna
3 %. För dem, som gift sig under 1890-talets senare hälft, var medelåldern vid
äktenskapets ingående bland lektorerna något mer än 36 år och bland adjunkterna
inemot 40 år. Ifrågavarande medelålder har visat en tendens att tämligen stadigt
ökas och därvid hållit sig ungefär i jämnhöjd med medelåldern vid utnämningen.
Gifta före utnämningen voro bland lektorerna 29 %, af hvilka dock mer än
hälften varit adjunkter eller universitetsdocenter, och bland adjunkterna 20^. Af
de öfriga gifta lärarne hade flertalet ingått äktenskap under de närmaste åren
efter utnämningen, men ett afsevärdt antal först sedan de varit ordinarie lärare i
6 eller flere år.
Medeltalet barn utgjorde vid 1899 års slut 2,8 för de gifta lektorerna, 2,3
för de gifta adjunkterna och 0,8 för de gifta extra ordinarie lärarne, af hvilka det
öfvervägande flertalet dock ingått äktenskap först under 1890-talets sista hälft.
Tager man hänsyn blott till dem, som gift sig under tiden 1890—1894, utgjorde
medeltalet barn 2,4 för gifta lektorer, 1,7 för'' gifta adjunkter och 1,4 för gifta
extra ordinarie lärare, således äfven här ett afsevärdt lägre tal för de sistnämnda.
Utan barn voro 22 lektorer, 81 adjunkter och 40 extra ordinarie lärare.
Medeltalet barn under 18 år var för lektorerna 1,9 och för adjunkterna 1,5.
I hvad mån under den närmaste framtiden någon väsentligare ändring, vare
sig på grund af kommitténs förslag eller af annan anledning, kan komma att inträda
i fråga om de förhållanden, för hvilka här ofvan redogjorts, torde i allmänhet
icke nu kunna med någon högre grad af sannolikhet afgöras. Emellertid finnes
det en punkt, där sådan ändring med säkerhet skulle komma till stånd, därest
kommitténs förslag vunne statsmakternas bifall, nämligen i fråga om längden af
den extra ordinarie tjänstgöringen. De nuvarande förhållandena i fråga härom bero
väsentligen därpå, att sedan ett par årtionden tillbaka dels ett antal ordinarie
platser stått obesatta, dels ett mycket stort antal extra lärare varit anställda, och i
båda dessa afseende!! skulle genom antagande af kommitténs förslag en väsentlig
förändring inträda. Visserligen skulle äfven hädanefter komma att finnas ett ej
obetydligt antal extra ordinarie lärare, som vikarierade dels å ledig plats dels
för tjänstlediga ordinarie lärare, och deras antal kan enligt de grunder, som angifvits
i kap. XIV, beräknas till omkring 120, men däremot skulle extra lärare
endast i undantagsfall blifva behöfliga, och beräknar man årliga antalet sådana fall till
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: LÄRAREKÅRENS EKONOMISKA STÄLLNING.
507
omkring 30, skulle hela antalet extra ordinarie lärare blifva omkring 150. Ä
andra sidan skulle årligen omkring 30 tjänster vara att tillsätta med extra ordinarie
lärare, så att den extra ordinarie tjänstgöringen i medeltal skulle blifva blott omkring
5 år.
Genom läroverkens rektorer har kommittén mottagit uppgiftér om lefnadskostnader
under åren 1889—1898 från öfver hundra sådana lärare, hvilkas hushållning
enligt rektors omdöme »kan anses motsvara normala förhållanden». Vid
bearbetningen af detta material har emellertid en utsöndring varit af nöden alltefter
det syfte, som med bearbetningen afsetts.
Till belysning af förhållandet mellan lärarnes utgifter och deras löner hafva 514
inbördes jämförliga årskonton, meddelade af 62 adjunkter och 31 lektorer, bosatta
i 45 olika städer, utvalts och bearbetats, hvarvid ränta och amortering å skuld ej
medräknats. Härur har framgått bland annat följande resultat:
| A | djunktsh | u s h å 1 I. | 1 | e k t | 0 r s h u | s h å 1 1. | |||
|
| Antal hus- | Summa | Lön med |
|
| Antal hus- | Summa | Lön med | 1 '' |
År. | Antal | hålls- | utgifter | Skillnad | Antal | hålls- | utgifter | Skillnad | ||
års- | med- | i kronor | (brist) | års- | med- | i kronor | (brist) | |||
| konton | lemmar | (årligt medel!.) | i kronor. | konton. | lemmar | (årligt medelt.) | i kronor. | ||
1889...... | 16 | 6.0 | 3,851 | 3,031 | 820 | 12 | 6.8 | 5,253 | 3,833 | 1,420 |
1890...... | 19 | 6.2 | 3,724 | 2,961 | 763 | 12 | 6.6 | 4,839 | 3,833 | 1,006 |
1891...... | 21 | 6.5 | 3,910 | 3,034 | 876 | 14 | 6.6 | 4,662 | 3,750 | 912 |
1892 ..... | 21 | 6.6 | 3,951 | 3,029 | 922 | 16 | 6.3 | 4,993 | 3,781 | 1,212 |
1893 ..... | 27 | 6.2 | 3,989 | 3,045 | 944 | 17 | 6.4 | 4,910 | 3,789 | 1,121 |
1894...... | 32 | 6.3 | 4,052 | 3,104 | 948 | 22 | 6.3 | 4,995 | 3,951 | 1,044 |
1895...... | 36 | 6.2 | 4,221 | 3,150 | 1,071 | 23 | 6.4 | 4,967 | 3,993 | 974 |
1896...... | 40 | 6.0 | 4,079 | 3,108 | 971 | 23 | 6. c | 5,325 | 4,102 | 1,223 |
1897...... | 46 | 5.o | 4,195 | 3,174 | 1,021 | 25 | 6.4 | 5,301 | 4,122 | 1,179 |
1898..... | 61 | 6.1 | 4,299 | 3,273 | 1,026 | 31 | 6.4 | 5,288 | 4,092 | 1,196 |
1889—98 | 319 | 6.14 | 4,091 | 3,125 | 966 | 195 | 6.4 7 | 5,091 | 3,961 | 1,130 |
Anm. Antalet af insända årskonton var, såsom naturligt är, störst för det eller de sista åren.
Denna tabell visar, att skillnaden mellan utgifter och löneinkomster i medeltal
för tioårsperioden 1889 —1898 utgör nära 1,000 kr. för en adjunkt och mer
än 1,100 kr. för en lektor, oaktadt utgifterna för ränta och amortering på skulder
ej medräknats. Bristen liar då måst fyllas väsentligen genom extra arbete i stor
omfattning.
Till belysning af förhållandet mellan lärarnes utgifter och inkomster hafva ur
det kommittén tillhandakomna materialet utvalts och bearbetats 99 konton för år
Lefnadsomkostnader.
508 förslag till ny stat för de allmänna läroverken.
1898 eller det sista året, för hvilket uppgifter lämnats. Ur dessa uppgifter, som
meddelats af 61 adjunkter1) och 38 lektorer, hafva nedanstående medeltal erhållits.
Härvid är att märka, att såväl adjunkterna som lektorerna befunno sig i flere
olika lönegrader, att adjunkterna voro bosatta inom alla stift utom Visby och lektorerna
inom alla stift, äfvensom att adjunkternas hushåll i medeltal utgjordes af
6,2 personer, hvaraf 2,4 barn och 1,4 tjänare, samt lektorernas afv6,4 personer,
hvaraf 2,4 barn och 1,6 tjänare.
Inkomster.2) | Utgifter. | ||||
Hufvudposter. | Adjunkts- hushåll. | Lektors- hushåll. | Hufvudposter. | Adjunkts- hushåll. | Lektors- hushåll. |
Löneförmåner och | | 3,309 | 4,233 | Hyra n) .................... | 531 | 645 |
Kläder och hushåll...... | 2,546 | 3,044 | |||
|
| Löner ....................... | 149 | 197 | |
Extra inkomster åt j | |||||
767 | 959 | Hälso- och sjukvård | 80 | 93 | |
J |
|
| Änke- och pupillkassan | 70 | 93*) |
Brutto-inkomst af I | 175 | 218 | Utskylder ................. | 233 | 321 |
inackordering | | Försäkringsafgifter ...... | 118 | 166 | ||
i |
|
| Böcker, tidningar m. m. | 88 | 140 |
|
|
| Öfriga utgifter5) ......... | 413 | 683 |
Summa kronor | 4,251 | 5,4106) | Summa kronor | 4,228 | 5,3826) |
På grund af de erhållna uppgifternas beskaffenhet har i ofvanstående tabell
»kläder och hushåll» sammanslagits till en post. Till närmare belysning af de
under denna post fallande utgifter lämnas i nedanstående tabell medelvärden för .
särskilda utgiftskonton, om hvilka mera specificerade uppgifter meddelats af 45
adjunkter och 29 lektorer, de förra bosatta i 33, de senare i 23 städer.7)
J) I tabellen å sid. 507 äro husägares konton och i tabellen å sid. 508 sådana konton, som saknat
speciella inkomst- och utgiftsposter, icke medtagna i räkningen. De 61 adjunkterna äro därför icke alldeles
desamma i den ena tabellen som i den andra.
2) Häri inräknas icke sådana, i enstaka fall förekommande inkomster som gåfvor och uppburna
räntor å kapital.
3) För adjunkt i medeltal 5 rum och kök samt för lektor 5,6 rum och kök. I hyresbeloppet
är icke inberäknad hyra för dem, som bo i egna hus; tillägges sådan, blir hyresbeloppet för adjunkt
545 kr. och för lektor 731 kr., hvarigenom slutsummorna höjas till 4,242 och 5,468 kr.
4) I denna siffra ingå några teologie lektorers pensionsafgifter i deras egenskap af präster.
6) Skolafgifter, vikariatsarfvode, sommarbostad, årsafgiffer till föreningar, post, gåfvor, nöjen m. in.
G) Inkomster och utgifter uppgå alltså i det närmaste till lika belopp, men därvid är dock att
märka, att bland utgifterna intet upptagits för ränta och amortering af skulder.
7) Hushållens storlek, äfvensom barnens och tjänarnes antal, är för adjunkternas del i det allra
närmaste och för lektorernas alldeles densamma som i ofvanstående tabell.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: LÄRAREKÅRENS EKONOMISKA STÄLLNING. 509
Specialposter. | Adjunkts- hushåll. | Lektors- hushåll. |
Mat'') ..,.....................I | 1,516 | 1,839 |
Kläder och skodon ...... | 483 | 549 |
Möbler och husgeråd ... | 152 | 231 |
Bränsle och lyse '') ...... | 192 | 226 |
Diverse .................... | 145 | 195 |
Summa kronor | 2,488 | 3,040 |
Med stöd af de ofvan meddelade medeltalen och andra erhållna upplysningar
har kommittén, i afsikt att erhålla en vägledning vid bestämmande af adjunkts
begynnelselön, uppgjort en beräkning öfver lefnadskostnaderna för gift adjunkt under
de första åren af hans äktenskap. Denna beräkning utvisar följande summor:
HyraI 2) ............................. | 450 | kr. |
Mat3) ................................. | 1,000 | » |
Kläder och skodon.............. | 400 | » |
Möbler och husgeråd ........ | 100 | » |
Bränsle och lyse4) | 150 | » |
Löner5 *) ............................. | 150 | )) |
Hälso- och sjukvård | 75 | » |
Änke- och pupillkassan .... | 70 | )) |
Utskylderc) .......................... | 180 | )) |
Försäkringsafgifter ............... | 100 | » |
Böcker, tidningar m. m. | 100 | )) |
Öfriga utgifter 7) ............ | 225 | )) |
Summa 3,000 kr.,
I denna summa äro ej inräknade utgifter till ränta och amortering å skulder, ej
heller till pensionsafgift.
*) Uppgifterna för lyse äro i några af de erhållna uppgifterna inräknade i matkontot, hvadan
detta är något för högt, men kontot för bränsle och lyse något för lågt.
2) För 3—4 rum med kök. — Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 hyran för
4 ram och kök i medeltal 538 kr. och, om man bortser från de 4 största städerna, 523 kr.
3) Matens kostnad för person, utan skillnad på olika hushållsmedlemmar, var 1898 för adjunktshushåll
253, för rektorshushåll vid mindre läroverk 270 och för lektorshushåll 287 kr.
4) Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 medelpriset för nyfamn ohuggen björkved 23 kr.
fi) Enligt rektorernas uppgifter för 65 orter var 1899 årslönen för en tjänarinna i medeltal 140 kr.
G) Enligt rektorernas uppgifter för 64 orter uppgingo i medeltal samtliga år 1899 erlagda ut
skylder
till 5,95 gånger bevillningens belopp; för en lön af 3,000 kr. skulle alltså medeltalet utgöra 178
kr. 50 öre.
7) Dessa äro desamma, som de i not 5 å sid. 508 angifna.
5io
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Andra ömhet soch
tjänstemäns
löner.
Lärarnes
ekonomiska
ställning i
främmande
länder, särskildt
Preussen.
För att gifva en ungefärlig föreställning om förhållandet mellan de af kommittén
föreslagna lönebeloppen för lärare och nu gällande löneförmåner för andra,
med lärarne jämförliga ämbets- och tjänstemän har kommittén i bilaga XIII
meddelat en tabellarisk öfversikt öfver de senares löner, hvarvid samtliga lönebelopp
äro utförda med de i vederbörande lönestater upptagna siffrorna och alltså dyrtidstillägget
ej är taget med i räkningen, liksom ej heller de somliga tjänstemän tillkommande
sportler och särskilda ersättningar för arbete. Emellertid anser kommittén
icke, att en omedelbar jämförelse kan eller bör göras. Ty å ena sidan
intaga lärarne en undantagsställning genom sin rätt att räkna lönetur före befordran
till ordinarie tjänst. A andra sidan hafva de flere lönegrader än dé flesta andra ämbetsmän,
hvilket gör, att lärarnes medellön i förhållande till slutlönen är jämförelsevis
lägre än andra tjänstemäns, som hafva blott 3 eller färre lönegrader. Denna olikhet
i medellön kan man, med kännedom om den för respektive befattningar vanliga tillträdes-
och afgångsåldern, visserligen beräkna, såsom ock 1879 års löneregleringskommitté
sökte göra; men härvid bör utom tiden och kostnaden för utbildningen
en tämligen oberäknelig faktor tagas med, nämligen möjligheten eller sannolikheten
att under väntan på ordinarie befattning erhålla en större eller mindre inkomst.
Under sådana förhållanden anser kommittén alltför stora svårigheter möta att ur de
anförda bilagorna draga några bindande slutsatser.
Om utländska förhållanden bör här påpekas, att statsläroverkens lärare i
allmänhet äro sämre aflönade än andra tjänstemän af motsvarande utbildning, men
att under de allra senaste åren ett omslag inträffat i flere länder, så att lärarne
nu icke äro synnerligen tillbakasätta. Detta gäller särskildt Tyskland. ’)
För öfrigt äro förhållandena utomlands så skiftande, att svårligen några allmänna
slutsatser af dem kunna dragas. Mångenstädes tillämpas helt andra aflöningssystem
än hos oss, och äfven själfva lönebeloppen kunna ej jämföras utan att
samtidigt hänsyn tages både till tjänstgöringstidens längd, till kompetensfordringar,
till lefnadskostnaderna i större och mindre städer samt till möjligheten för läraren
att genom väl betalda inackorderingar öka sin inkomst: i flere af dessa afseenden
befinna sig många främmande länders lärare i en vida förmånligare ställning, än
lönebeloppet ensamt antyder. Särskildt bör framhållas, att lefnadskostnaderna i
Sverige äro jämförelsevis högre än i de flesta andra europeiska länder.
Lärarnes ställning i Tyskland och särskildt i Preussen synes emellertid kommittén
erbjuda vissa jämförelsepunkter med de svenska lärarnes. De under läsåren
1895/6—18978 utnämnda ordinarie lärarne aflade i Sverige mogenhetsexamen i
medeltal vid 19,51 och i Preussen vid 19,61 års ålder, examenskompetens för
läraretjänst vanns i Sverige vid 30,25, men i Preussen redan vid 26,11 år, och
full lärarekompetens i Sverige vid 31,82, men i Preussen vid 28,10 år;2) lönetur
'') I mer än halfva antalet tyska stater hafva lärarne, enl. Pädag. Archiv 1901, sid. 374, redan
uppnått ekonomisk likställighet med domare i första instansen.
2) I Pädag. Arehiv nppgifves af Pr Schröder, efter en räkning med öfver 1000 lärare, medel -
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG. 511
började de nämnda svenska lärarne att räkna vid 32,88 och de preussiska vid
33,29 år, men ordinarie anställning vanns i Sverige först vid 38,29, i Preussen
redan vid 3 3 >99 års ålder. Alltså fingo de svenska lärarne använda nära 4 år
mera för'' uppnående af full kompetens och voro mera än 4 år äldre vid erhållande
af första ordinarie anställning. Preussens akademiskt utbildade lärare hafva en
begynnelselön af 2,403 kr., hvilken på 21 år, medelst löneförhöjning hvart 3:e år,
stiger till 5,340 kr.1), hvarjämte lärarne öfverallt uppbära hyresbidrag af 160-801 kr.
Vid denna jämförelse må dock erinras om att de svenska lärarne för närvarande
åtnjuta sex veckors längre ferier, men i stället hafva drygare tjänstgöring per vecka
än de preussiska.
Kommitténs förslag.
Allmänna synpunkter.
Kommittén har vid tullgörandet af sitt genom Kungl. brefvet den 26 maj Afvikelse
1899 erhållna uppdrag att afgifva förslag till ny lönereglering för lärarne vid de (rån 1898
allmänna läroverken icke ansett sig kunna såsom sitt upptaga Kungl. Maj:ts ofvan rs A>rsasrelaterade
förslag till 1898 års riksdag, och detta af flere skäl.
Främst är härvid att beakta, att de af Kungl. Maj:t år 1898 föreslagna aflöningsbeloppen
i all hufvudsak äro lika med dem, hvilka redan 1879 års löneregleringskommitté
föreslagit, och hvilka Kungl. Ma:jt framlagt i sin proposition till 1882 års
riksdag. Vid sistnämnda riksdag erinrade statsutskottet därom, att löneregleringar
någon tid förut ägt rum för flertalet öfriga tjänstemän, men icke för lärarne vid de
allmänna läroverken, och att i följd häraf lönebeloppen för dessa senare i allmänhet
vore lägre. Att detta förhållande påkallade rättelse, ansåg utskottet uppenbart.
Den utredning rörande lefnadskostnader in. m., på hvilken Kungl. Maj:ts förslag
hvilade, verkställdes af 1878 — 79 års löneregleringskonnnitté och måste således
nu anses vara föråldrad. Det har därför varit nödvändigt att verkställa förnyade
undersökningar öfver sådana förhållanden, som kunna inverka på frågan om lärarekårens
skäliga aflöning. Härvid har kommittén kommit till den öfvertygelsen, att,
såsom man ock på förhand kunnat vänta, de belopp, som redan då, för 20 år sedan,
af Kungl. Maj:t ansågos nödvändiga för att åstadkomma en välbehörig förbättring af
lärarekårens ekonomiska ställning, icke längre kunna anses tillfyllestgörande, allrahelst
åldern för full kompetens till 29 år 51/* månader. Skillnaden i uppgifter siiges bero på att lärare,
anställda under ofvannämnda år, till stor del fått sin kompetens före år 1892, således utan seminarieår.
*) Enligt kejserlig förordning af den 20 maj 1902 erhålla lära)ne en begynnelselön af 2,700 mark,
som ökas dels genom ålderstillägg, dels genom »Funktionszulnge» sålunda, att de följande lönegraderna
blifva i mark: 3,200, 3,600, 4,200, 4,800, 5,400, 5,700 och 6,000 Jfr sid. 914.
512
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Dyrtidstillägg.
Bidrag till
egen pension.
Möjlighet att
inträda i äktenskap.
Extra arbete
som man vid en så länge uppskjuten och så erkändt behöflig lönereglering ej bör
inskränka sig till det minsta möjliga, utan afväga beloppen så, att icke behof af
en ny reglering kan väntas inom kort göra sig gällande.
En jämförelse mellan lönebeloppen enligt 1898 års förslag och dem, som
genom riksdagens beslut om dyrtidstillägg för åren 1901 och 1902 kommit
lärarne till del, visar ock, att ett stort antal ämnes- och öfningslärare genom dyrtidstilläggen
fått högre aflöning, än de skulle hafva erhållit, om 1898 års förslag
bifallits, en omständighet, som synes kommittén innebära ett erkännande af behöfligheten
af en åtminstone delvis större löneförbättring än den år 1898 föreslagna.
Ett annat skäl för kommittén att ej som sitt upptaga 1898 års förslag ligger
däruti, att riksdagen tydligt uttalat sig för sådan förändring i pensionsvillkoren för
lärarne vid de allmänna läroverken, att desse blefve förpliktade att bidraga till sin
pensionering. Genom detta åläggande skulle nämligen högsta lönegradens adjunkter
och lektorer, hvilkas lön enligt nämnda förslag icke skulle höjas, till och med få
den lön, som de före dyrtidstilläggets beviljande åtnjutit, minskad med pensionsafgiftens
belopp.
Af särskild vikt synes det kommittén vara, att lärarens lön öppnar möjlighet
för honom att inträda i äktenskap, så snart hans blifvande verkningskrets blifvit
bestämd genom hans befordran till ordinarie tjänst. Xy om det i allmänhet af
sociala och etiska grunder är önskvärdt, att tjänstemän äro så aflönade, att de
kunna gifta sig, så gäller detta företrädesvis om ungdomens uppfostrare.
Såsom å sid. 506 framhållits, har giftermålsåldem för lärarne under senare
tider visat en tendens att tämligen stadigt ökas, detta till väsentlig del beroende på
det otillräckliga antalet ordinarie platser och den därmed sammanhängande stegringen
af medelåldern vid befordran till ordinarie tjänst. Äfven om det är att förvänta, att
dessa missförhållanden framdeles i afsevärd mån komma att undanrödjas, är det
dock, såsom kommittén å sid. 532 sökt ådagalägga, antagligt, att omkring en
tid af fem år kommer att förflyta, innan en lärare erhåller ordinarie anställning.
Tages härtill i betraktande längden af den föregående studietiden, som företrädesvis
på grund af stark konkurrens blifvit högt uppdrifven, är det sannolikt, att äfven
med inträdande af mera normala förhållanden i afseende på de ordinarie platsernas
antal, lärarnes medelålder vid befordran i allt fall kommer att blifva jämförelsevis
hög, hvadan så hög lön bör tillerkännas dem, att de vid denna tidpunkt må sättas
i stånd att bilda familj.
Den å sid. 507 påvisade skillnaden mellan lärarnes löner och deras utgifter
måste utjämnas med ett stundom mycket ansträngande extra arbete, ett förhållande,
som lätt för med sig, att läraren ej kan gå till arbetet i sin tjänst med den
spänstighet i sinnet och den kraft i viljan, som ungdomens rätta ledning kräfver, ej
heller ägna tillbörlig tid åt sin egen fortsatta utbildning i och för lärarekallet.
Lönen bör därför vara så tillmätt, att läraren åtminstone nödtorfteligen kan lefva
på densamma utan att behöfva se sig om efter extra inkomster.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG. 513
Det bör emellertid ej lämnas obeaktadt, att nyutnämnda lärare, särskildt
adjunkter, i följd af sin lönetursrätt för närvarande i regeln erhålla bättre aflöning än begynnelselönen.
Af 222 lärare, som under 1890-talet utnämndes till adjunkter (eller
kolleger), uppflyttades året efter utnämningen 101 i 2:a lönegraden, 39 i 3:e samt
1 i 5:e, och endast 81 hade tjänstgjort så kort tid (i medeltal 2V2 år efter vunnen
kompetens), att de ej året efter utnämningen uppflyttades i 2:a lönegraden. Af
de i slutet af år 1899 vid Sveriges läroverk anställda 331 extralärarne hade 108
intjänat tillräckligt antal lönetursår för att vid början af 1900 i händelse af utnämning
komma upp i 2:a lönegraden, 17 för att uppflyttas i 3 :e och 2 för att
uppflyttas i 4:e; de återstående 204 extralärarne hade i medeltal 1,9 lönetursår
vid 1899 års slut. De anförda siffrorna äro emellertid vittnesbörd om ett abnormt
förhållande, hvilket måste antagas framdeles blifva väsentligen förändradt, om behöfliga
lärareplatser besättas med ordinarie innehafvare, och om därjämte de två första
e. o. tjänsteåren, såsom kommittén på annat ställe föreslår, icke komma att räknas
med såsom grund för uppflyttning i högre lönegrad. Härigenom komme begynnelselönen
eller första lönegraden att blifva lärarnes vanliga lön åtminstone under
de första åren efter deras utnämning.
Slutligen må påpekas, att, om, såsom af kommittén på annat ställe (sid. 388)
föreslås, en förlängning af läsåret kommer till stånd, utan att samtidigt lärarne i
allmänhet erhålla minskadt antal undervisningstimmar i veckan, detta är ett ytterligare
skäl för att den af kommittén såsom behöflig förordade löneförbättringen
kommer till stånd.
Efter framhållandet af dessa allmänna synpunkter öfvergår kommittén till att
lämna en närmare motivering af sitt förslag till lönereglering för de olika slagen
af lärare.
Adjunkternas aflöning.
Vid bestämmandet af adjunkternas aflöning torde först den omständigheten
böra tagas i betraktande, att en adjunktsbefattning icke i våra dagar kan anses för
en öfvergångstjänst, från hvilken, såsom fordom ofta var fallet, befordran efter
någon tid vinnes till mera inbringande tjänster, tv i det vida öfvervägande
antalet fall förblir en läroverksadjunkt numera vid sin tjänst, till dess han afgår
med döden eller uppnår pensionsåldern. Att en märkbar utveckling i denna riktning
ägt rum äfven under de båda senaste decennierna, framgår af följande tabell,
som omfattar de båda första och de båda sista femårsperioderna af den tidrymd,
för hvilken officiell statistik föreligger:
Lönetursrät
ten.
Läsårets förlängning.
Adjunktstjänst
icke
öfvergångstjänst.
65
5i4
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Adjunkts
begynnelse*
lön.
Adjunktsbefattningar, som blifvit lediga genom afgång
åt (1 maj —30 april). | med döden | till annan | till annan | Summa. | ||||
t* | Antal | % | Antal | % | Antal | % | Antal | % |
1876—1881....................... | 51 | o3,6 | 22 | Öl cd f>i | 22 | 23,2 | 95 | 100 |
1881—1886........................ | 55 | 75,4 | 9 | 12,3 | 9 | 12,3 | 73 | 100 |
1889—1894........................ | 83 ■) | 76,9 | 16 | 14,8 | 9*) | 8,3 | 108 | 100 |
1894—1899........................ | 84 | 86,e | 12 | 12,4 | ls) | 1,0 | 97 | 100 |
Under femårsperioden 1894—1899 har således blott hvar åttonde afgående
adjunkt vunnit befordran till annan, bättre aflönad tjänst inom läroverket och endast
en af 97 afgångna öfvergått till annan verksamhet. En läroverksadjunkt bör därför
aflönas så, att han under hela sin verksamhetstid skall kunna utan ekonomiska bekymmer
och häraf alstrad förstämning sköta sitt ansvarsfulla kall.
Adjunkternas nuvarande begynnelselön är 2,000 kr. jämte 200 kr. i dyrtidstillägg
och föreslogs af Kungl. Maj:t år 1898 till 2,500 kr. Kommittén anser det
vara af vikt, att redan begynnelselönen gör det för innehafvaren möjligt att träda i
äktenskap. Ofvan är ock nämndt, att tillträdandet af ordinarie adjunktsbefattning,
hvilket under senaste tiden inträffat vid en alltför hög ålder (omkring 40 år),
sannolikt framdeles kommer att ske tidigare, men dock vid en ålder, då det ur
flere synpunkter är önskligt, att läraren kan bilda eget hem. I enlighet med
denna uppfattning har inom kommittén uppgjorts den å sid. 509 meddelade normalstaten
för en gift adjunkt under första åren af hans äktenskap. Till ledning härvid
hafva användts dels åtskilliga från läroverkens rektorer infordrade uppgifter, motsvarande
bil. G i 1879 års kommittébetänkande, dels ock inkomna meddelanden
från ett ganska stort antal gifta ordinarie ämneslärare rörande deras utgifter under
kalenderåret 1898. Den sålunda uppgjorda normalstaten slutar på en summa af
3,000 kr., oaktadt därvid icke tagits hänsyn till att större delen af lärarekåren
vid tillträdandet af ordinarie befattning är skuldsatt samt följaktligen har räntor och
amorteringar att betala. På grund häraf och då beloppen för de olika utgiftsposterna
i den uppgjorda normalstaten äro så knappt tillmätta, att de icke rimligtvis
kunna sättas lägre, utan fastmer åtskilliga för en lärare nästan nödvändiga utgifter
i verkligheten uppgå till ett vida högre belopp, än här upptagits, så har kommittén
icke ansett sig kunna såsom adjunktslön i första lönegraden föreslå ett lägre belopp
än 3,000 kronor.
*) Däraf 3 på indragningsstat.
*) Däraf en till adjuuktstjänst vid seminarium.
3) Dessutom en afgången för sjuklighet.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG.
515
Till adjunkternas aflöning i första lönegraden kommer för närvarande hvart
femte år ett ålderstillägg af 500 kr.; och då dessa ålderstillägg äro fyra till antalet,
stannar aflöningen, efter 20 tjänsteår, vid ett belopp af 4,000 kr., oberäknadt nu
utgående dyrtidstillägg med 10 % af lönen. I 1898 års förslag, som utgick från
en lön af 2,500 kr. i första lönegraden, var dessutom den förändringen i nuvarande
förhållanden vidtagen, att ålderstilläggens antal minskats till 3, i följd hvaraf aflöningen
efter 15 tjänsteår skulle stanna vid 4,000 kr. Kommittén anser sig böra
i fråga om ålderstilläggens storlek och antal upptaga nämnda förslag såsom sitt
samt i enlighet med sitt förslag om 3,000 kr. som begynnelselön alltså föreslå
följande fyra lönegrader: 3,000, 3,500, 4,000 och 4,500 kronor.
På detta sätt kommer löneförbättringen att hufvudsakligen falla på de lägre
lönegraderna, hvaremot den blir jämförelsevis obetydlig eller, om dyrtidstillägget
tages i betraktande, nästan ingen i högsta lönegraden. Kommittén förbiser visserligen
ej, att emot detta förslag invändningar komma att göras, i synnerhet som
lärarne i 20 år, eller alltsedan år 1882, fått nöja sig med en aflöning, som då af
riksdagen erkändes vara för låg. Men härvid bör emellertid ej heller den omständigheten
förbises, att aflöningen i högsta lönegraden så nyligen som vid 1898 års
riksdag höjdes från 3,750 till 4,000 kr. och genom dyrtidstilläggen för åren 1901
och 1902 ytterligare till 4,400 kr., hvilket belopp i det närmaste motsvarar en
slutlön af 4,500 kr. med frånräkning af den pensionsafgift, som torde komma att
för framtiden betalas af lärarne själfva.
Beträffande aflöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar torde den
grundsatsen böra tillämpas, att dels tjänstgöringspenningarna i samtliga lönegrader
räknas till ett och samma belopp, dels ock lönen i högsta lönegraden blir lika med
pensionsbeloppet, som för närvarande är satt till 3,000 kronor. På grund häraf
anser kommittén, att adjunkts tjänstgöringspenningar böra bestämmas till 1,500
kronor.
Adjunkts ålderstillägg.
Tjänstgö
ringspen
ningar.
I fråga om adjunkternas aflöning föreslår alltså kommittén:
att adjunkts lön i första lönegraden jämte tjänstgöringspenningar bestämmes
till 3,000 kronor;
att fyra lönegrader fastställas, nämligen å 3,000, 3,300, 4,000 och 4,300
kronor; 1
att för hvarje uppflyttning i högre lönegrad fordras fem års väl vitsordad
tjänstgöring; och
att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad bestämmas till 1,300 kronor.
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
;i6
Lektorernas aflöning.
Nuvarande Lektorernas aflöning, dyrtidstillägget oberäknadt, skiljer sig för närvarande
aflöning. frjn adjunkternas därutinnan, att den i hvarje lönegrad är 1,000 kronor högre än
de sistnämndas. Kungl. Maj:t hade ock i 1898 års förslag fasthållit vid den år
1858 genomförda och vid alla därefter följande löneförhöjningar (bortsedt från
dyrtidstilläggen för åren 1901 och 1902) bibehållna skillnaden af 1,000 kronor i
hvarje lönegrad.
Förhällandet Den sålunda häfdvunna skillnaden mellan adjunkts- och lektorslöner anser
mellan lektors kommittén motiverad genom de af tjänstens art och uppgift betingade högre kom°Cl>
"iölUnkt petensfordringarna samt den däraf följande längre och kostsammare utbildningen för
lektorerna. Det är äfven önskvärd!, att vid läroverken finnes ett antal bättre
aflönade platser, som till sig kunna draga plån med sådan vetenskaplig utbildning,
att de såsom målsmän för hvar sin ämnesgrupp kunna verka för att undervisningen
både till innehåll och metod lämpas efter forskningens framsteg. Kommittén vill fördenskull
föreslå följande fyra lönegrader för lektorer: 4,000, 4,500, 5,000 och
5,500 kronor.
Tjänst- Rörande fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar anser kommittén,
gonngspen- p.^ enahanda grunder, som ofvan anförts i fråga om adjunkterna, och då lektorspension
nu utgår med 3,600 kronor, att lektors tjänstgöringspenningar böra bestämmas
till 1,900 kronor.
I fråga om lektorernas aflöning föreslår alltså kommittén:
att lektors lön i första lönegraden jämte tjänstgöringspenningar bestämmes
till 4,000 kronor;
att fyra lönegrader fastställas, nämligen å 4,000, 4,400, 4,000 och 4,400
kronor;
att för hvarje uppflyttning i högre lönegrad fordras fem års väl vitsordad
tjänstgöring; och
att tjänstgöringspenningarna i hvarje lönegrad bestämmas till 1,900 kronor.
fångar.
Hittills
varande
grunder.
Rektorernas aflöning.
Vid fastställandet af rektorslönerna har riksdagen dels utgått därifrån, att
rektors lön, bortsedt från den af gammalt rektor tillkommande förmånen af fri bostad
eller hyresersättning, icke borde vara lägre än någon annan vid samma läroverk
tjänstgörande lärares, dels tagit hänsyn till läroverkens art, såsom betingande
olika kompetens, och i fråga om de femklassiga Stockholmsläroverken äfven till
deras storlek eller lärjungeantai, såsom medförande mer eller mindre betungande
rektorsgöromål.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER! KOMMITTÉNS FÖRSLAG.
5*7
Då kommittén, som fasthåller vid den sedan länge gällande grundsatsen, att
rektor vid ett läroverk ej bör aflönas lägre än annan där tjänstgörande lärare, för
lektor i högsta lönegraden föreslagit 5,500 kronor, måste den således sätta aflöningen
för rektor vid högre läroverk till minst 5,500 kronor. Då vidare kommittén
föreslagit högsta adjunktslönen till 4,500 kronor, måste af damma skäl
rektorslönen vid sexklassiga läroverk sättas till minst 4,500 kronor. Kommittén
finner ock dessa belopp lämpliga såsom begynnelselöner.
I följd däraf, att kommittén ej föreslår bibehållandet af andra lägre läroverk
än sexklassiga, gosskolor eller samskolor, bortfaller all anledning att fasthålla
vid förutvarande olikheter i rektorslöner vid olika grupper af lägre läroverk.
Visserligen hafva rektorerna vid de femklassiga läroverken i Stockholm alltsedan
år 1864 intagit en undantagsställning och aflönats med en lön af 4,500 kronor
utan högre lönegrad. Som grund för denna olikhet har åberopats dessa läroverks
relativt höga lärjungeantal. Numera har dock Göteborgs femklassiga
läroverk vuxit till jämnhöjd med det största af de tre Stockholmsläroverken, och
dess rektor har i särskild petition anhållit om likställighet i aflöning med rektorerna
vid Stockholms femklassiga läroverk. Emellertid finner kommittén den härvid åberopade
skillnaden i lärjungeantal mellan olika femklassiga läroverk ej vara af större
eller annan betydelse med hänsyn till rektorsgöromålen än den, som nu förefinnes
mellan de största och de minsta bland rikets nuvarande högre-läroverk. Ett högre
lärjungetal medför obestridligen ökning i rektorsgöromålen och kan därför i viss
mån anses berättiga till högre lön. Men då någon skillnad i lön på denna grund
ej ansetts kunna ifrågasättas för rektorerna vid olika stora högre läroverk, anser
kommittén icke någon giltig grund finnas, att en sådan skillnad göres i fråga om
rektorerna vid de största realskolorna och de öfriga. Däremot anser kommittén
ett lämpligt medel att lindra de mera betungade rektorernas arbete vara att lämna
ökade anslag till skrifbiträden, hvilka kunna öfvertaga en större del af de i bredd
med lärjungeantalet växande expeditions- och kameralgöromålen. Ett fortgående
på denna redan med framgång försökta väg vill kommittén därför förorda och
anser Stockholmsrektorernas hittillsvarande undantagsställning kunna upphäfvas, om
anslaget till skrifbiträden åt rektorerna något ökas. Under denna förutsättning vill
kommittén såsom begynnelselön för samtliga realskolors rektorer föreslå 4,500
kronor.
Frågan om högre lönegrader eller ålderstillägg för rektorerna blir enklare
än förut därigenom, att nu blott två slags läroverk ifrågasättas. För rektorerna
förekommer nu i regeln en högre lönegrad efter 10 års tjänstgöring som rektor.
Rektorerna vid de högre läroverken hafva i en till Kungl. Maj:t ingifven petition
anhållit bland annat om inrättande af ytterligare en lönegrad, men kommittén har icke
funnit de i petitionen anförda skälen synnerligen öfvertygande och anser sig därför
icke böra, sedan den föreslagit höjning af begynnelselönen, äfven föreslå en dylik
Rektorers
begynnelse
löner.
Lika rektors
löner vid alla
realskolor.
Rektorers ålderstillägg.
5''8
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Tjänstgör
ingspenningar.
Teckningslärare
vid
högre lär ov.
åtgärd. Ej heller i fråga om nuvarande beloppet af rektorernas ålderstillägg, som
är 500 kronor, torde någon förändring böra ske. Kommittén vill därför föreslå,
att samtliga rektorer efter 10 års tjänstgöring få åtnjuta en med 500 kronor förhöjd
lön.
Hvad slutligen angår fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar finnes
icke heller i fråga om rektorerna skäl att frångå Kungl. Maj:ts förslag år 1898, att tjänstgöringspenningarna
i bägge lönegraderna sättas till samma belopp, och att lönen i högsta
lönegraden blir lika med den nuvarande pensionen i samma lönegrad (för ordinarie
rektor). I enlighet härmed hemställer kommittén, att tjänstgöringspenningarna för
de sexklassiga läroverkens rektorer bestämmas till r,8oo kronor och för de högre
läroverkens rektorer till 2,000 kronor. Då rektorerna äro af sin tjänstgöring
bundna äfven under mellanterminerna, anser sig kommittén äfven i det afseendet
böra upptaga Kungl. Maj:ts tidigare förslag, att rektorernas tjänstgöringspenningar
föreslås böra utgå efter kalenderår och icke, såsom öffige lärares, efter läsår.
Med tillämpning af ofvan angifna grunder får alltså kommittén föreslå:
att aflöningen för rektor vid realskola bestämmes till 4,joo kronor med förhöjning
till f,ooo kronor efter 10 års tjänstgöring som rektor, af hvilka belopp 1,8qo
kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar;
att aflöningen för högre läroverks rektor bestämmes till J ,500 kronor med förhöjning
till 6,000 kronor efter 10 års tjänstgöring som rektor, af hvilka belopp 2,000
kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar.
Öfningslärarnes aflöning.
Om den aflöning, som för närvarande åtnjutes af ämneslärarne vid de allmänna
läroverken, måste anses vara knappt tillmätt, så gäller detta äfven om aflöningen
för lärarne i öfningsämnena.
Hvad först angår teckningslärarne vid de högre läroverken, utgör deras
nuvarande lön 1,100 kronor med två ålderstillägg å 225 kronor hvartdera efter
5 och 10 års tjänstgöring, så att den i högsta lönegraden uppgår till 1,550 kronor.
För denna aflöning äro de skyldiga att lämna undervisning 15 timmar i veckan;
men för hvarje veckotimme därutöfver uppbära de 75 kronor i de båda första
lönegraderna och 100 kronor i den tredje. 1901 års riksdagsbeslut om dyrtidstillägg
medförde en förhöjning med 10% af alla dessa aflöningsbelopp.
I sin proposition till 1898 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t en höjning af
lönen i första lönegraden till 1,200 kronor, en nedsättning af ålderstilläggen till
200 kronor hvartdera och en höjning af den häremot svarande undervisningsskvldigheten
till 16 timmar i veckan.
REGLERING AP LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG.
5>9
Undervisningen i teckning, hvars värde ännu för jämförelsevis kort tid sedan
icke tillräckligt uppskattades, har emellertid under de senaste årtiondena alltmera
vunnit i betydelse. Det har blifvit mer och mer erkändt, att detta ämne i högre
grad än månget annat bidrager till utvecklingen af lärjungens verklighetssinne och
iakttagelseförmåga, hvarjämte färdighet i teckning är af särskild vikt inom en mängd
yrken och studiegrenar, som numera draga till sig en allt större del af den studerande
ungdomen. Den mera praktiska riktning, som kommittén velat gifva
undervisningen särskildt inom realskolan, torde ock medföra, att detta ämne
vinner i anseende, och att teckningslärarens ställning till följd häraf blir mera betydelsefull.
Denna omständighet torde äfven betinga någon förbättring i teckningslärarnes
aflöning. På grund häraf finner kommittén, som, i likhet med Kungl. Maj:t år 1898,
vill föreslå den mot lönen svarande tjänstgöringstiden till 16 timmar i veckan, skäligt,
att teckningslärare vid ett högre läroverk erhåller en aflöning, som i de två första
lönegraderna något öfverstiger och i den tredje är obetydligt lägre än den nu för
16 timmars undervisning utgående ersättningen jämte dyrtidstillägg, och vill därför
föreslå en lön af 1,400 kronor med två ålderstillägg å 200 kronor hvartdera efter
5 och 10 års tjänstgöring.
Den omständigheten, att teckningslärarnes undervisningsskyldighet vid de högre
läroverken i följd af afdelningarnas olika antal är mycket olika, har föranledt, att
särskild ersättning bestämts för tjänstgöring utöfver det mot lönen svarande timtalet.
Denna ersättning, hvars förutvarande belopp af 7 5 kronor per veckotimme
i första och andra lönegraderna och 100 kronor i den tredje bibehöllos oförändrade
i Kungl. Majrts förslag år 1898, har genom dyrtidstillägget höjts till respektive 82,50
och ilo kronor. Kommittén har icke funnit anledning att i fråga om denna ersättning
yrka någon annan ändring än den, som föranledes däraf, att ersättningen
för öfvertimmar ansetts böra stå i skäligt förhållande till den fasta lönen i hvarje
lönegrad, och anser därför, att ifrågavarande ersättning bör utgå med 80 kronor
för veckotimme i första lönegraden, med 9 5 kronor i den andra och med 11 o
kronor i den tredje.
Teckningslärare vid ett femklassigt läroverk uppbär för närvarande en lön af
600 kronor utan ålderstillägg och är skyldig att härför tjänstgöra 8 timmar i
veckan; men för hvarje öfverskjutande veckotimme erhåller han en ersättning af
75 kronor. Dessa bestämmelser bibehöllos i Kungl. Maj:ts förslag år 1898. Genom
dyrtidstillägget har emellertid lönen höjts till 660 kronor och ersättningen för
veckotimme till 82,50.
Kommittén anser dessa teckningslärares lön böra höjas i proportion till den för
de högre läroverkens föreslagna aflöning eller till 700 kronor med ett ålderstillägg
af 100 kronor efter 10 år för en tjänstgöring af 8 timmar i veckan samt ersättning
för hvarje öfverskjutande veckotimme med 80 kronor i första och 95 kronor
i andra lönegraden.
Teckningslärare
vid
realskola.
Gymnastiklärare
vid
högre lärov.
520 FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Gymnastiklärare vid ett högre läroverk åtnjuter för närvarande, i likhet
med teckningslärare vid sådant läroverk, en aflöning af 1,100 kronor med två
ålderstillägg å 225 kronor hvartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring, oberäknadt
det med 10% af lönen utgående dyrtidstillägget. Någon viss mot denna aflöning
svarande undervisningsskyldighet är icke bestämd, men då denna undervisning af
flere anledningar kan vara för läraren ganska olika betungande på olika orter, hafva
alltsedan år 1863 extra arfvoden utgått till gymnastiklärame vid sådana högre allmänna
läroverk, där lärjungarnes antal i betydligare mån öfverstigit 200.
Äfven i Kungl. Maj:ts proposition år 1898 likställdes gymnastiklärame med teckningslärarne
i afseende på lön, hvilken föreslogs till 1,200 kronor med två ålderstillägg
å 200 kronor hvartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring. På samma sätt som för
teckningslärarne föreslogs äfven här, att den mot lönen svarande undervisningsskyldigheten
skulle utgöra 16 timmar i veckan, och att hvarje Överskjutande veckotimme
skulle ersättas med 75 kronor i de båda första lönegraderna och med 100
kronor i den Högsta. Härigenom ville Kungl. Maj:t dock icke hafva helt och hållet
uteslutit de till vissa gymnastiklärare utgående extra arfvodena, »då, i följd af lärjungarnes
stora antal, lokala förhållanden och svårigheter vid arbetsordningens uppgörande,
ej sällan torde inträffa, att en gymnastiklärare med ett mindre antal undervisningstimmar
finge en synnerligen tung, splittrad och tidsödande tjänstgöring, som
med ett sådant arfvode borde godtgöras».
Någon anledning att upphäfva den likställighet med afseende på lön, som sedan
1878 ägt rum för gymnastiklärare och teckningslärare, anser icke heller kommittén
förefinnas, och den vill således för gymnastiklärare vid högre läroverk föreslå en lön
af 1,400 kronor med två ålderstillägg å 200 kronor hvartdera efter 5 och 10 års
tjänstgöring.
Däremot anser kommittén icke lämpligt, att ersättning för särskildt betungande
tjänstgöring lämnas i två olika former, dels såsom betalning för undervisningstimmar
utöfver ett visst antal, dels såsom extra arfvode. Af dessa båda former
anser kommittén den senare bättre motsvara ändamålet, emedan den medgifver
möjligheten att taga hänsyn till alla de skiftande omständigheter, som härvid kunna
förekomma. Emellertid torde de årliga belopp af mellan 8,000 och 9,000 kronor,
som på senare tider användts för ifrågavarande ändamål, icke vara tillfyllestgörande,
särskildt om, såsom väl billigheten fordrar, dylikt arfvode skulle tillfalla gymnastiklärarne
ej blott vid flertalet af de högre läroverken, utan äfven vid de största bland
de lägre läroverken.
Kommittén anser därför, att ett väsentligen förhöjdt anslag bör ställas till
Kungl. Maj:ts förfogande för att bereda skäligt tilläggsarfvode åt sådana gymnastiklärare,
hvilka på grund af gymnastikafdelningarnas storlek, undervisningstimmarnas
antal eller för läraren obekväma fördelning eller på grund af andra lokala förhållanden
fått sig ålagd en mera ansträngande tjänstgöring.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG. 521
Gymnastiklärare vid ett femklassigt läroverk aflönas för närvarande med 600
kronor utan ålderstillägg och är så till vida likställd med teckningslärare vid sådant
läroverk; men medan den senare har rätt till särskild ersättning för undervisningstimmar
utöfver ett visst antal, är gymnastikläraren skyldig att för sin lön tjänstgöra
så många timmar, som läroverkets behof kräfver, och kan icke heller komma
i åtnjutande af något extra arfvode för särskildt betungande tjänstgöring.
I Kungl. Maj:ts förslag afår 1898 voro gymnastik- och teckningslärame vid de
ifrågavarande läroverken helt och hållet likställda: lönen föreslogs till 600 kronor utan
ålderstillägg och den motsvarande tjänstgöringsskyldigheten till 8 timmar i veckan;
hvarje Överskjutande veckotimme skulle ersättas med 75 kronor.
Kommittén vill icke heller här, oaktadt genom tillkomsten af en klass gymnastiklärarens
arbete kan varda något ökadt, rubba den sedan länge bestående likställigheten
i lön mellan tecknings- och gymnastiklärarne; däremot torde ersättning för
mera ansträngande tjänstgöring böra lämnas åt realskolornas gymnastiklärare i samma
form som åt gymnastiklärarne vid de högre läroverken, nämligen såsom extra arfvode.
Kommittén anser alltså, att gymnastiklärare vid realskola bör erhålla en lön
af 700 kronor med ett ålderstillägg af 100 kronor efter 10 år, och att han, efter
samma grunder som gymnastiklärare vid ett högre läroverk, bör för mera betungande
tjänstgöring kunna erhålla extra arfvode af det anslag, hvilket, såsom ofvan
nämnts, skulle för sådant ändamål ställas till Kungl. Maj:ts förfogande.
Musiklärare vid ett högre läroverk åtnjuter för närvarande en aflöning af
875 kronor med två ålderstillägg å 225 kronor hvartdera, så att han i högsta
lönegraden uppbär 1,325 kronor, oberäknadt det med 1 o % af lönen utgående dyrtidstillägget.
För denna aflöning är han skyldig att tjänstgöra så många timmar
i veckan, som läroverkets behof kräfver. Kungl. Maj:ts förslag år 1898 upptog
tre lönegrader å 1,000, 1,200 och 1,400 kronor och bestämde den motsvarande
tjänstgöringsskyldigheten till 12 timmar i veckan; för hvarje Överskjutande veckotimme
skulle särskild ersättning lämnas med 75 kronor i de båda första lönegraderna
och 100 kronor i den högsta.
Kommittén, som anser, att de ifrågavarande musiklärarnes aflöning, för att
komma i skäligt förhållande till öfriga lärares, bör något höjas utöfver såväl de af
Kungl. Maj:t år 1898 föreslagna beloppen som nu utgående aflöning med dyrtidstillägg,
vill därför föreslå, att deras lön bestämmes till 1,100 kronor med två ålderstillägg
å 200 kronor hvartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring, och att den häremot
svarande undervisningsskyldigheten bestämmes till 12 timmar i veckan.
Då emellertid musiklärarnes tjänstgöring har olika omfattning vid olika läroverk,
torde vara skäligt, att särskild ersättning lämnas för Överskjutande veckotimmar,
dock icke till obegränsadt antal. Det visar sig nämligen, att vid de få
läroverk, där tjänstgöringen är större än 12 timmar i veckan, öfvertimmarnas antal
är mycket obetydligt. Något egentligt behof af ett större antal undervisningstimmar
G ynincistiklärare
vid
realskola.
'' Musiklärare
vid högre
läroverk:
66
Musiklärare
vid realskola.
522 FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
torde således icke i allmänhet förekomma; och då undervisningen i instrumentalmusik
möjligen på sina ställen kunde inbjuda till missbruk af en obegränsad rätt
till betalning för öfvertimmar, bjuder försiktigheten att begränsa antalet betalda öfvertimmar.
Kommittén anser därför, att hvarje öfverskjutande veckotimme bör ersättas
med samma belopp som för teckningslärare, men att sådan ersättning icke bör lämnas
för mer än 3 veckotimmar.
Musiklärare vid ett femklassigt läroverk åtnjuter för närvarande en lön af
475 kronor, om hans undervisningsskyldighet understiger 7 timmar i veckan; men
om hans tjänstgöring under helt läsår uppgår till 7 timmar i veckan eller därutöfver,
aflönas han med 550 kronor, oberäknadt dyrtid stillägget.
Kungl. Maj:ts förslag år 1898 upptog för sådan musiklärare en lön af 500
kronor och bestämde den häremot svarande undervisningsskyldigheten till 6 timmar
i veckan; hvarje öfverskjutande veckotimme skulle ersättas med 75 kronor.
Kommittén anser, att musiklärare vid realskola bör erhålla en aflöning af
550 kronor med ett ålderstillägg af 100 kronor efter 10 år för en tjänstgöring
af 6 timmar i veckan samt ersättning för hvarje öfverskjutande veckotimme med
80 kronor i första och 95 kronor i andra lönegraden, men att sådan ersättning
icke heller här bör lämnas för mer än 3 veckotimmar.
I fråga om öfningslärarnes aflöning föreslår alltså kommittén:
att teckningslärare vid högre läroverk må för tjänstgöring till och med 16 timmar
i veckan erhålla en aflöning af 1,400 kronor med förhöjning till 1,600 kronor efter 5
års väl vitsordad tjänstgöring och till 1,800 kronor efter ytterligare fem års sådan
tjänstgöring ;
att teckningslärare vid realskola må för tjänstgöring till och med 8 timmar 1
veckan erhålla en aflöning af 700 kronor med förhöjning till 800 kronor efter 10 års
väl vitsordad tjänstgöring;
att teckningslärare må för hvarje öfverskjutande veckotimme erhålla ett arfvode
af So kronor i första, 94 kronor i andra och, vid högre läroverk, no kronor i tredje
lönegraden;
att gymnastiklärare vid högre läroverk må erhålla en aflöning af 1,400 kronor
med förhöjning till 1,600 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring och till 1,800
kronor efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring;
att gymnastiklärare vid realskola må erhålla en aflöning af 700 kronor med
förhöjning till 800 kronor efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring;
att till Kungl. Maj ds förfogande, för beredande af skäligt tilläggsarfvode åt sådana
gymnastiklärare, hvilka fått sig ålagd en mera ansträngande tjänstgöring, må ställas
ett väsentligen högre anslag än det förut för likartadt ändamål disponerade;
att musiklärare vid högre läroverk må för tjänstgöring till och med 12 timmar
i veckan erhålla en aflöning af 1,100 kronor med förhöjning till i,joo kronor efter 5
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG. 523
års väl vitsordad tjänstgöring och till i,Joo kronor efter ytterligare j års sådan
tjänstgöring;
att musiklärare vid realskola må för tjänstgöring till och med 6 veckotimmar
erhålla en aflöning af jjo kronor med förhöjning till 6jo kronor efter io års väl
vitsordad tjänstgöring;
att musiklärare må för hvarje Överskjutande veckotimme erhålla ett arfvode af
80 kronor i första, (jg kronor i andra och, vid högre läroverk, no kronor i tredje
lönegraden, men att sådan ersättning icke må lämnas för mer än j veckotimmar.
De extra ordinarie lärarnes aflöning.
Under det senaste årtiondet hafva ofta klagomål försports, att de extra ordinarie
lärarnes ställning blifvit allt sämre, och äfven en till kommittén remitterad petition
ger uttryck åt samma uppfattning. Dock gälla klagomålen ej själfva arfvodesbeloppen
för extra ordinarie tjänstgöring, utan egentligen den långa väntan på
ordinarie plats med ty åtföljande olägenheter. De extra ordinarie lärarnes arfvode
för läsår är för närvarande 1,800 kr., om de äga adjunktskompetens, och 1,500
kr., om deras kompetens är ofullständig; de extra ordinarie lärare, som förordnats
till vikarierande eller extra ordinarie lektorer, åtnjuta ett arfvode af 2,000 kr.
Genom dyrtidstillägget höjdes år 1901 dessa arfvoden till respektive 1,980, 1,650
och 2,200 kr.
Kommittén har på annat ställe föreslagit, att extra ordinarie lärare, som aflagt
för lärarekompetens föreskrifna examina och genomgått profår, bör tjänstgöra två år
vid läroverk för att kunna utnämnas till ordinarie adjunkt eller lektor, samt att han
först efter utgången af dessa två år får börja att räkna lönetur. I dessa bestämmelser,
särskildt den sistnämnda, ligger en inskränkning i nu gällande rättigheter.
Såväl med hänsyn härtill som i betraktande af nämnda lärares ansvar, utbildning
och lefnadskostnader anser kommittén, att de böra för sitt arbete erhålla en något
högre ersättning än hittills. Skalle läsåret komma att förlängas, blefve detta ett ytterligare
skäl för arfvodets höjning.
På grund häraf anser kommittén, att kompetent extra ordinarie lärare bör
åtnjuta ett årligt arfvode af 2,000 kr., och detta äfven under de två år, han enligt
kommitténs förslag till ändring af § 55 i gällande stadga skall tjänstgöra för att
kunna befordras till ordinarie.
Att extra ordinarie lärare med ofullständig kompetens böra aflönas något lägre
än fullt kompetenta, finner äfven kommittén skäligt. Men då sedan år 1892 regel
är, att endast lärare med full kompetens förordnas till extra ordinarie lärare, kommer
det lägre arfvodet hädanefter antagligen att dels tillfalla ett antal extra ordinarie
lärare med redan mångårig tjänstgöring, dels få större tillämpning endast i tider af
knapp tillgång på extralärare, hvadan det måste anses förmånligt för läroverkens
Extralärarnes
nuvarande
ställning.
Kompetenta
e. o. lärares
arfvode.
Ofullständigt
kompetenta
e. o lärare
arfvode.
524
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Vikarierande
eller e. o.
lektor sarf vode.
intressen, om skillnaden i arfvode göres något mindre, än den hittills varit.
Kommittén anser därför, att arfvodet för extra ordinarie lärare med ofullständig
kompetens bör bestämmas till 1,800 kr.
Utom stat anställd lärare, som förordnats till vikarierande eller extra ordinarie
lektor, erhåller för närvarande högre arfvode, än om han anställes som vikarierande
adjunkt eller extra ordinarie lärare. Då kommittén icke föreslagit olika löneförmåner
för tjänstgöring å olika stadier i fråga om ordinarie adjunkter, finner kommittén ej
heller anledning att förorda någon dylik skillnad i fråga om extra ordinarie lärare.
Är den hufvudsakliga tjänstgöringen förlagd till det högre stadiet, bör sådant medföra
en begränsning af undervisningsskyldigheten, en förmån, som enligt kommitténs
mening bör komma ej blott ett fåtal utan alla extra ordinarie lärare till del, hvilka
fått sig en dylik tjänstgöring ålagd.
På grund af det ofvan anförda föreslår kommittén:
att extra ordinarie lärare, hvilken aflagt sådan akademisk examen, som medför
rätt att söka lärarebefattning vid allmänt läroverk, samt genomgått profår, må åtnjutä
ett årligt arfvode af 2,000 kronor;
att extra ordinarie lärare med ofullständig kompetens må åtnjuta ett årligt arfvode
af 1,800 kronor.
Lärarinnornas
aflöning.
Första lärarinnans
aflöning.
Samskolelärarinnorn as aflöning.
Vid ofvan framställda förslag till adjunkters och lektorers aflöning har kommittén
tagit särskild hänsyn till önskvärdheten af att lärarens lön sätter honom i
tillfälle att ingå äktenskap och underhålla familj. Denna synpunkt gäller icke i
fråga om aflöningen för lärarinnor vid de af kommittén föreslagna samskolorna, tv
deras lön bör blott vara så stor, att den bereder dem själfva ett fullt tillräckligt
underhåll, lämpadt efter deras samhällsställning och deras på studier nedlagda
kostnader samt icke lägre än den aflöning, sond på andra områden står med dem
socialt likställiga kvinnor till buds. Kommittén har vidare ansett antalet undervisnifigstimmar
i veckan böra vara något mindre för lärarinnor än för adjunkter,
äfvensom att pensionsåldern bör sättas lägre än för manliga lärare. Med hänsyn
till dessa förhållanden äfvensom därtill, att samskolorna komma att ligga å mindre
orter med billigare lefnadskostnader, anser kommittén, att ordinarie lärarinna vid samskola
lämpligen kan aflönas med 1,500 kr., däraf 600 kr. i tjänstgöringspenningar,
hvilken aflöning efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring bör höjas till 2,000 kr.
För första lärarinnan vid samskola bör med hänsyn till de större kraf, som
ställas på hennes tjänstgöring, lönen sättas något högre än för de öfriga lärarinnorna,
och på grund häraf anser kommittén, att första lärarinnan bör aflönas med
2,000 kr., däraf 800 kr. i tjänstgöringspenningar, hvilken lön efter 5 års väl
vitsordad tjänstgöring bör höjas till 2,500 kr.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG.
525
I fråga om det arfvode, som bör bestämmas för extra ordinarie lärarinnor vid E. o. lärarinsamskolorna,
anser kommittén, att detta bör, liksom i fråga om extra ordinarie lärares nors aflomnsarfvode
nu är stadgadt och äfven för framtiden föreslagits, blifva något olika för
lärarinnor med fullständig och med ofullständig examenskompetens. I detta afseende
vill kommittén föreslå, att extra ordinarie lärarinna, hvilken antingen aflagt
sådan akademisk examen, som medför rätt att söka lärarebefattning vid allmänt
läroverk, samt genomgått profår eller ock tagit afgångsexamen från Högre lärarinneseminariet,
erhåller ett årligt arfvode af 1,200 kr., samt att extra ordinarie lärarinna,
som icke fullgjort nämnda kompetensvillkor, erhåller ett årligt arfvode af 1,000 kr.
— Extra ordinarie lärarinna bör följaktligen äfven under de två tjänstgöringsår, som
enligt kommitténs förslag kräfvas för att befordran till ordinarie skall kunna ske,
åtnjuta det högre arfvodet, såvida öfriga kompetensvillkor äro uppfyllda.
Kommittén har föreslagit, att anställande af särskild gymnastiklärarinna för Gymnastikflickorna
vid samskolor bör bero af vederbörande kommuns beslut, och att af- larar''nnas
1 • r 1 1 • 1 1 1 stallning.
löningen åt sådan lärarinna bör helt och hållet bekostas af kommunala medel.
I följd häraf bör äfven hennes aflöning bestämmas af vederbörande kommunalstyrelse.
Kommittén har vidare föreslagit, att lärarinnor i kvinnlig slöjd skola anställas Slöjdiärarinvid
samskolorna, och att dessa lärarinnors arfvode skall, liksom samskolornas aflö- nas arfvode
ningsstat i allmänhet, bekostas med 1 ''3 af kommunen och % af staten. Med afseende
på möjligheten att ordna slöjdundervisningen på flere eller färre timmar alltefter
afdelningarnas och lokalernas storlek anser kommittén, att slöjdlärarinnans arfvode ej
bör beräknas för år, utan efter antalet undervisningstimmar, samt att det bör bestämmas
till ett belopp, som lämnar utsikt till att erhålla en lärarinna med förmåga att meddela
pedagogisk handledning i ämnet. Med särskild undervisning för hvarje klass eller
12 timmars slöjdundervisning i 6 klasser skulle ett timarfvode af 1 kr. 50 öre
gifva slöjdlärarinnan en årsinkomst af omkring 650 kronor, och äfven om genom
Barnundervisning af några klasser timtalet minskas, bör med detta timarfvode nyssnämnda
önskningsmål kunna vinnas. På grund häraf anser kommittén, att timarfvodet
för lärarinna i slöjd vid samskolor bör bestämmas till 1 kr. 50 öre.
I fråga om aflöningen för samskolornas lärarinnor föreslår alltså kommittén:
att ordinarie lärarinna må erhålla en aflöning afl 1,300 kronor, dåraf 600
kronor i tjänstgöringspenningar, hvilken aflöning efter 3 års väl vitsordad tjänstgöring
höjes till 2,000 kronor;
att första lärarinnan må erhålla en aflöning afl 2,000 kronor, däraf 800
kronor i tjänstgöringspenningar, hvilken aflöning efter 3 års väl vitsordad tjänstgöring
höjes till 2,300 kronor;
att extra ordinarie lärarinna, hvilken antingen aflagt sådan akademisk examen,
som medför rätt att söka lärarebefattning, samt genomgått profår eller ock tagit
afgångsexamen från Högre lärarinneseminariet, må erhålla ett årligt arfvode afl.
1,200 kronor;
526
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
att extra ordinarie lärarinna, som icke fullgjort nämnda kompetensvillkor, må
erhålla ett årligt arfvode af 1,000 kronor;
att lärarinna 1 slöjd må erhålla ett timarfvode af 1 kr. jo öre.
Amneslärares flyttningsskyldighet.
Enligt gällande bestämmelser (af den 2 o mars 1858 och den 2 9 december
1860) äro de två yngsta lärarne vid högre läroverk och yngste kollegan vid treeller
femklassigt läroverk skyldiga att vid behof inträda i tjänstgöring vid annan skola,
helst inom stiftet. Denna skyldighet har hittills endast i några enstaka fall tillämpats.
För den närmaste framtiden torde dock behofvet af lärarnes förflyttning varda något
större än hittills, hvarjämte önskvärdt synes med hänsyn till såväl ämnesfördelning
hiellan lektoraten som ifrågakommande rektorsförordnanden, att flyttningsskyldighet
stadgas för en lektor vid hvarje läroverk. På det att i sådana fall, då läroverkets
intresse synes påkalla förflyttning af en lärare, hänsyn till ekonomiska förhållanden
ej må vara till hinder, torde skälig ersättning för flyttningskostnaden böra gifvas
lärare i de fall, då vederbörande myndigheter förordna om förflyttningen.
Kommittén föreslår därför:
att vid högre läroverk yngste lektorn och de två yngsta adjunkterna, vid
realskola för gossar de två yngsta adjunkterna och vid samskola yngste adjunkten
och den yngsta af de båda lärarinnorna, alla efter senaste fullmakts datum, skola
vara skyldiga att vid behof inträda i tjänstgöring vid annat läroverk;
att ordinarie lärare och lärarinna, som genom vederbörande myndighets
åläggande förflyttas till en icke högre ajlönad plats vid annat läroverk, erhåller
skälig jlyttningshjälp af statsverket.
Lönetursbestämmelser.
Nu gällande lönetursrätt för extra ordinarie tjänstgöring är närmast att betrakta
som ett vederlag för lärarnes i senare tider abnormt långa väntan på ordinarie plats.
Den har ock genom ändrade lagbestämmelser alltmera utsträckts, liksom den för
lärarnes aflöning efter vunnen befordran fått allt större betydelse. Under framtida,
mera normala förhållanden bör visserligen denna betydelse blifva väsentligen minskad,
men någon större inskränkning af den nuvarande lönetursrätten vore ej med rättvisa
och billighet öfverensstämmande och torde icke heller vara af behofvet påkallad.
De af denna rätt förorsakade utgifterna för statsverket äro nämligen vid normal
befordran oväsentliga, men för den händelse abnorma förhållanden åter skulle inträda,
är lönetursrättens bibehållande särdeles önskvärdt. Kommittén har emellertid
å annat ställe föreslagit, att för utnämning till ordinarie plats skall utom stadgade
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG. 527
examina och profår fordras två års tjänstgöring som extra ordinarie lärare eller
lärarinna, och däraf följer, att samma ökade kompetens bör fordras äfven för
lönetursrättens inträde. I samband med detta skärpta kompetenskraf torde mindre
vikt än hittills böra tillerkännas det ofta af rena tillfälligheter beroende förhållandet,
om en lärare efter vunnen kompetens tjänstgör i skolans högre eller lägre klasser.
Slutligen anser kommittén önskvärdt, att den för uppflyttning i högre lönegrad
tillämpade beräkningsgrunden, att lärare vid de allmänna läroverken skola hafva
varit i tjänstgöring minst fyra femtedelar af den för sådan uppflyttning bestämda
tiden, äfvensom öfriga erforderliga bestämmelser angående uppflyttning må genom
lag stadfästas.
Kommittén får på grund häraf föreslå: ,
a) att ordinarie lärare eller lärarinna må för uppflyttning i högre lönegrad
räkna sig till godo väl vitsordad extra ordinarie tjänstgöring efter vunnen behörighet
att till ordinarie utnämnas; l)
b) att ordinarie lektor må för uppflyttning i högre lönegrad räkna sig till
godo den tid, han efter vunnen lektorskompetens tjänstgjort vid allmänt läroverk
såsom extra ordinarie lärare eller ordinarie adjunkt, oafsedt inom hvilket stadium
af skolan tjänstgöringen fullgjorts.
Lärares och lärarinnors pensionsålder.
Beträffande lärarnes pensionering anser sig kommittén icke böra framlägga
något detaljeradt förslag, eftersom denna fråga redan är föremål för behandling inom
en annan kommitté. Däremot vill kommittén framhålla några punkter, där nuvarande
bestämmelser torde behöfva ändras eller kompletteras.
Hvad angår pensionsåldern för lärare, som icke afgå på grund af sjuklighet
eller försvagadt hälsotillstånd, är denna för närvarande satt till 70 år, men redan
1878 års löneregleringskommitté föreslog en pensionsålder af 65 år och äfven den
stora pensionskommittén af år 1894 erkände (se sid. 250 i dess betänkande), att
en sänkning till 65 år skulle lända undervisningsväsendet till gagn, ehuru den af
sparsamhetsskäl hindrades att framställa ett förslag i denna riktning. Sådana förslag
hafva emellertid af Kungl. Maj:t framlagts för riksdagen åren 1882, 1887, 1890,
1892 och 1898 samt såväl år 1890 som 1892 af bägge kamrama bifallits, ehuru
frågan föll på grund af dess sammankoppling med löneregleringen. z) Kommittén
anser också, att en sänkning af pensionsåldern från 70 till 65 år för läroverket
är af så afgörande betydelse, att de finansiella skälen här böra få vika för vik
-
Lärares pensionsålder -
'') Angående lönetursrätt för docenter, se förslag och grunder till ändring af gällande stadgas § 55.
2) Se sid. 493—497.
528
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
För pensionsrätt
nödiga
tjänsteår.
Lärarinnors
pensions* och
tjänsteår.
tigare hänsyn. Vid 1901 års slut kvarstodo i tjänst 20 lektorer och 22 adjunkter,
som fyllt 65 år.
I fråga om lärare, som på grund af sjuklighet eller försvagadt hälsotillstånd
önska lämna sina befattningar — och dessa torde utgöra det stora flertalet af de
pensionerade — erfordras för närvarande för rätt till pension dels 6 5 lefnadsår, dels
»vid pass 40» tjänsteår, hvilken sistnämnda bestämmelse lärer tolkas som liktydig med
37 V* tjänsteår. Men af de statistiska uppgifter kommittén insamlat framgår, att
bland de nuvarande ordinarie lärarne föga mer än ''/3 och bland de nuvarande extra
ordinarie lärarne blott omkring Vt skulle vid fyllda 65 år hafva förvärfvat 3 7 b 2
tjänsteår, och en sänkning af tjänsteåldern för pensionsrätt synes således här vara
önskvärd. Enligt nyss omnämnda ^statistiska uppgifter hafva de nuvarande ordinarie
lärarne börjat räkna tjänsteår för pensionsrätt vid en medelålder af omkring 29 V*
år, de nuvarande extra ordinarie lärarne åter vid en medelålder af omkring 30 V*
år. Mot 6 j lefnadsår skulle således i medeltal svara 3 5 tjänsteår, och förslag i
denna riktning har som bekant af Kungl. Maj:t framlagts för alla ofvannämnda riksdagar
samt åren 1890 och 1892 af bägge kamrarna bifallits. Emellertid må anmärkas,
att äfven om tjänsteåldern för pensionsrätt sänktes till 3 5 år, skulle bland de nuvarande
ordinarie lärarne omkring 1 3 och bland de nuvarande extra ordinarie lärarne
nära hälften äfven vid fyllda 65 år icke hafva det lör pensionsrätt behöfliga antalet
tjänsteår.
I fråga om lärarinnornas pensionering torde särskilda bestämmelser vara erforderliga,
särskildt därför att kvinnorna tidigare än männen blifva utslitna i tjänsten.
Med hänsyn härtill torde afgång med pension böra medgifvas lärarinna redan
vid fyllda 55 år, såsom Kungl. Maj:t föreslog år 1892 rörande ämneslärarinnor vid
mindre läroverk, och såsom fallet är med afseende på lolkskole- och småskolelärarinnor.
Äfven för delägarne i Sveriges flickskolors båda pensionsanstalter äro
3 5 lefnadsår bestämda till pensionsålder. '') Och om lefnadsåldern fastställes till 5 5
år, torde tjänsteåldern ej kunna sättas högre än 30 år, hvilken ock är fastställd i
folkskolelärarnes pensionsinrättning. Kungl. Maj:t föreslog år 1892 »minst 25
tjänsteår».
i) Delägare i »Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom
erhåller pension vid uppnådda 55 år och vid tidigare afgång det matematiska värdet af alla för henne
erlagda årsafgifter. Delägare i »Svenska lärarinnornas pensionsförening» erhåller pension med ingången af
det kalenderår, under hvilket hon fyller 55 år.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG.
529
Tilt kommittén remitterade yttranden om lärarnes löner.
Sedan kommittén fattat sitt beslut i löneregleringsfrågan, har den fått till sig
remitterade de af domkapitel och öfriga läroverksstyrelser samt läroverkskollegier till
svar på Kungl. Maj:ts nådiga cirkulär den 25 oktober 1901 afgifna yttrandena
angående behöfliga ändringar i läroverkens lönestat. Af en inom kommittén uppgjord
öfversikt öfver de ifrågasatta lönebeloppen framgår bland annat, att samtliga
afgifna yttranden upptaga en begynnelselön af 3,000 kronor för adjunkter och
4,000 kronor för lektorer, äfvensom att tre ålderstillägg, eller en slutlön å respektive
4,500 och 5,500 kronor, förordats i fråga om adjunkter af 1 domkapitel
samt kollegierna vid 8 högre och 16 lägre läroverk, i fråga om lektorer af
1 domkapitel samt kollegierna vid 8 högre och 11 lägre läroverk, under det att fyra
ålderstillägg, eller en slutlön af respektive 5,000 och 6,000 kronor, förordats i
fråga om adjunkter af 9 domkapitel samt kollegierna vid 18 högre och 13 lägre
läroverk, i fråga om lektorer af 9 domkapitel samt kollegierna vid 18 högre och
8 lägre läroverk. Af de till kommittén remitterade utlåtandena framgår jämväl,
att det lägre förslaget, innebärande en slutlön å respektive 4,500 och 5,500 kronor,
i allmänhet afgifvits med uttalande af den förutsättningen, att lärarne ej skola bidraga
till sin egen pensionering, en förutsättning, som i några fall fogats till förslaget
om en slutlön å respektive 5,000 och 6,000 kronor.1)
De sålunda afgifna förslagen sammanfalla med kommitténs hemställan i fråga
om begynnelselönen, men afvika därifrån i fråga om slutlönen. Denna afvikelse
beror därpå, att vederbörande myndigheter icke beaktat Kungl. Maj:ts flere gånger
uttalade och af riksdagens båda kamrar principiellt gillade uppfattning, att ålderstilläggens
antal bör inskränkas till tre, ej heller riksdagens bestämdt uttalade mening, att ämbetsmännen
böra bidraga till sin egen pensionering. Kommittén är emellertid förvissad
därom, att ett utan hänsyn till nämnda omständigheter uppgjordt löneregleringsförslag
icke har någon utsikt att vinna afseende. Härtill kan läggas, att — frånsedt skyldigheten
att erlägga pensionsbidrag, hvilket torde komma att uppgå till omkring 90
kronor för adjunkt och 130 kronor för lektor — Svenska läraresällskapet, enligt
dess styrelses den 26 januari 1901 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ingifna framställning, icke uttalat sig för högre lönebelopp än dem, som af
kommittén föreslagits.
(7
) Jfr. kommitténs bilaga XV.
530
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
I öfverensstämmelse med den grundsats, som för närvarande tillämpas, hafva
i flertalet af de *afgifna utlåtandena rektorernas begynnelselöner satts lika med lektorers
respektive adjunkters slutlöner, och får kommittén, med gillande af nämnda grundsats,
i fråga om själfva lönebeloppet hänvisa till hvad ofvan angående lektorers och
adjunkters slutlöner blifvit anfördt. I fråga om rektorernas slutlöner hafva åtskilliga
af de hörda myndigheterna föreslagit en afvikelse från nu gällande bestämmelser,
gående ut på införandet af ännu Ät ålderstillägg för rektorer. Det torde emellertid
icke vara lämpligt, att skillnaden mellan högsta lektorslönen och högsta rektorslönen
göres så stor, att det för en gammal rektor blir en alltför kännbar uppoffring
att i tid draga sig tillbaka.
Slutligen hafva öfningslärarne i allmänhet uttalat sig för en aflöning i proportion
till ämneslärarnes. Hvad denna fordran innebär, är emellertid tvifvel underkastadt.
För sin del anser kommittén, att. i betraktande af att öfningslärarne hvarken
i regeln hafva något förberedande hemarbete för sina lektioner eller något sådant
extra arbete som ämneslärarnes stilrättningar eller klassföreståndarskap, det för deras
undervisningstimmar föreslagna arfvodet, särskilt med hänsyn till deras mindre
kostsamma utbildning, står i skälig proportion till lönebeloppen för ämneslärarne.
På grund af hvad sålunda anförts, finner kommittén de ingifna yttrandena
icke i något fall böra föranleda ändring i det af kommittén uppgjorda förslaget till
lönestat för de allmänna läroverkens lärare.
REGLERING AF LÄRARNES LÖNER: KOMMITTÉNS FÖRSLAG.
53*
r
Öfversikt af kommitténs förslag till löner och arfvoden.
Adjunkt...........................................................
Lektor ..........................................................
Rektor vid högre läroverk '') ....................
Rektor vid realskola '') ................................
Teckningslärare vid högre läroverk:
a) För högst 16 veckotimmar ..............
b) Ersättning pr veckotimme öfver 16 ....
Teckningslärare vid realskola:
a) För högst 8 veckotimmar....................
b) Ersättning pr veckotimme öfver 8 ....
Gymnastiklärare vid högre läroverk 2) ........
Gymnastiklärare vid realskola2) ................
Musiklärare vid högre läroverk:
a) För högst 12 veckotimmar ................
b) Ersättning för hvarje af högst 3 veckotimmar
öfver 12 ....................................
Aflöning i | lönegraden | Däraf |
| |
1 | 11 | III IV | tjänstg. | Anm. |
|
|
| pengar |
|
3,000 | 3,500 4,000 4,500 | 1,500 J 5 år mellan | ||
4^ O O 0 | 4,5oo 5,00° 5,500 | >.900 f | ||
5,500 | 6,000 | — — | 2,000 | 110 år mellan |
4“ Cn 0 0 | 5,ooo | — — | 1,800 (lönegraderna | |
1,400 | 1,600 | M 00 0 0 1 | — | I 5 år mellan |
80 | 95 | no — |
| I grad |
700 | 800 | _ _ |
| 10 år mellan |
80 | 95 | — — | _ Jlönegraderna | |
1,400 | 1,600 | 1,800 — | — 5 år m. lönegr. | |
700 | 800 | — — | _ | Oårm.lönegr. |
1,100 | I,3°o | 1,500 - |
| 5 år mellan |
80 | 95 | Ilo — | — | grad |
Musiklärare vid realskola:
a) För högst 6 veckotimmar.................... 550 650
b) Ersättning för hvarje af högst 3 veckotimmar
öfver 6 ........................................ 80 95
E. o. lärare med fullständig kompetens .... 2,000 —
E. o. lärare med ofullständig kompetens .... 1,800 —
Första lärarinna vid samskola .................... 2,000 2,500
Ordinarie lärarinna vid samskola ................ 1,500 2,000
E. o. lärarinna med fullständig kompetens 1,200 —
E. o. lärarinna med ofullständig kompetens 1,000 —
Slöjdlärarinna vid samskola: timarfvode å i:5o —
110 år mellan
j lönegraderna
800 I 5 är mellan
; löneÖOO
J graderna
'') Till lönebeloppen för rektorer kommer bostadsförmån eller motsvarande hyresersättning.
2) Därjämte tilläggsarfvode enligt Kongl. Maj:ts beslut åt gymnastiklärare med mera ansträngande
tjänstgöring.
Förslag till ordinarie äinneslärareplatser.
Kommittén förutsätter, att alla lärareplatser vid de allmänna läroverken, som
kunna anses konstant behöfliga, skola tillsättas på ordinarie stat. Det finnes nämligen
intet annat skäl att upprätthålla dem genom extra ordinarie lärare, än att
detta medför en besparing för statskassan, och samma skäl kan göras gällande för
alla andra ämbeten och tjänster. Äfven efter uppförande på ordinarie stat af det
antal nva lärarebefattningar, som kommittén nedan föreslår, torde man kunna antaga,
att omkring 30 extralärare blifva från början behöfliga för undervisningens upprätthållande
i sådana dubbla afdelningar, hvilka icke med säkerhet kunna beräknas
blifva permanenta. Med ledning af antalet afgångna och tjänstlediga lärare vid de
högre och femklassiga läroverken under de tio åren 189091—1899/1900 kan
man beräkna antalet årsförordnanden för vakanta platser och för tjänstlediga lärare
efter den nya staten till omkring 120. Då således det behöfliga antalet extra
ordinarie lärare från början blir omkring 150 och antalet årligen lediga platser blott
omkring 30 ’), så blir äfven i framtiden väntetiden på ordinarie befattning ej obetydlig,
i medeltal omkring fem år. I mån af folkmängdens tillväxt och däraf beroende ökning
af afdelningarnas antal torde framdeles, innan nya lärarebefattningar blifva uppförda
på ordinarie stat, ett större antal extralärare blifva erforderligt än det ofvan af
kommittén antagna.
Det konstant erforderliga antalet lärareplatser är det, som efter fastställda
timplaner och bestämd undervisningsskyldighet behöfves för undervisning af det minsta
antal afdelningar, som med hänsyn till lärjungarnes antal kan antagas komma att
framdeles behöfvas vid de särskilda läroverken.
Lärjungarnes antal i förhållande till befolkningens antal framgår af följande tabell:
FÖRSLAG TILL ORDINARIE ÄMNESL ÄRAREPLATSER.
533
År. | Antal lärjungar på | År. | Antal lärjungar på |
1876 | 297 | 1889 | 303 |
1877 | 305 | 1890 | 305 |
1878 | 317 | 1891 | 305 |
1879 | 3 31 | 1892 | 306 |
l880 | 339 | 1893 | 3°7 |
l88l | 339 | 1894 | 3°9 |
1882 | 330 | 1895 | 312 |
1883 | 325 | 1896 | 318 |
1884 | 318 | 1897 | 323 |
OO OO | 312 | 1898 | 326 |
1886 | 312 | 1899 | 3 32 |
1887 | 3°5 | I 900 | 340 |
1888 | 302 | I9OI | OJ -tia 00 |
Allt ifrån den officiella läroverksstatistikens början har lärjungarnes antal således
hållit sig i ett så pass konstant förhållande till folkmängden, att det städse
rört sig mellan siffrorna 3,0 och 3,5 lärjungar på 1,000 invånare. Det har först
varit stigande till och med år 1880, därefter fallande från och med år 1882 till och med
år .1888, sedan oafbrutet stigande. Äfven absolut taget gick lärjungarnes antal tillbaka
under nämnda period, så att det år 1888 var 1,107 lärjungar mindre än år
1881. Ändringen i lärjungarnes antal i förhållande till folkmängden synes hufvudsakligen
bero af ekonomiska inflytelser och endast i ringa grad af upprättandet
af nya eller indragningen af gamla läroverk. Ty antalet sjönk under 1880-talet omedelbart efter det att de nya högre läroverken i Stockholm, Göteborg och
Sundsvall voro färdigbildade, men det steg oafbrutet under 189 o-talet i trots af indragningen
af 15 pedagogier och 2 treklassiga läroverk. I någon mån torde väl
denna stegring bero af upprättandet på kommunernas bekostnad af nya klasser vid
de mindre läroverken, ty lärjungarne i dessa klasser äro medräknade i den officiella
statistiken; men antalet af dessa klasser är ej större än antalet klasser vid de under
samma årtionde indragna läroverken, och äfven under den del af 1880-talet, då
lärjungarnes antal sjönk, upprättades kommunala klasser vid flere mindre läroverk.
Till hufvudgrund för sin beräkning af lärarnes antal har kommittén lagt
medeltalet lärjungar under tioårsperioden h. t. 1891—1900 ''). Detta antal (13,72 1)
utgör 0*30 %'' af rikets folkmängd vid 1901 års slut (5,175,288), eller just det
ofvan nämnda minimum, under hvilket lärjungarnes antal icke sjunkit på 25 år.
Vid beräkning af afdelningarnas antal i hvarje klass vid de särskilda läroverken
har kommittén utgått från att icke flere än 3 5 lärjungar kunna undervisas af
samme lärare i realskolans fem lägre klasser och icke flere än 30 i sjette klassen
) Se kommitténs tabell 7.
534 FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
och på gymnasium. Dessa tal, särskildt det sistnämnda, hafva endast med mycken
tvekan antagits och icke utan fruktan, att kommittén därmed öfverskridit det högsta
antal lärjungar, som kan i vissa ämnen med framgång undervisas tillsammans. Den
sjette klassen har antagits blifva odelad vid samtliga läroverk. Däremot har den
femte klassen i några fall antagits blifva delad, då ett läroverk enligt det nämnda
maximitalet 35 skulle haft klasserna 1—4 eller 2—4 delade och lärjungarnes antal
i femte klassen närmat sig 35; ty det måste förutsättas, att den nya examen håller
en del lärjungar, som eljest skulle afgått på ett tidigare stadium, kvar i skolans
femte och sjette klasser. I enlighet härmed har femte klassen beräknats delad
vid Kristianstads, Sundsvalls, Jakobs och Katarina läroverk. Likaledes har den
högsta gymnasieringen vid några läroverk antagits delad, utan att medeltalet lärjungar
enligt maximitalet 30 därtill gifvit full anledning. Så vid Helsingborgs,
Karlstads, Linköpings, Malmö, Skara och Södermalms läroverk. Härvid är att
märka, dels att maximitalet för odelad gymnasieklass, såsom ofvan anmärkts, satts
mycket högt, dels att några af nämnda läroverk under senare år antingen i högsta
klassen haft ett lärjungeantal, som ovillkorligen påfordrat klassens delning, '') eller ock
på grund af lärjungeantalet skulle hafva tre afdelningar i någon eller några af öfriga
klasser eller ringar, som af kommittén antagits blott tudelade 2). Beräkningen af
timtalet är ock i allmänhet gjord under förutsättning, att vid delning af en klass
med stort lärjungeantal lärjungarne fördela sig tämligen jämnt på olika linjer. Där
denna förutsättning icke förverkligas, ökas gifvetvis behofvet af lärarekrafter.
Största svårigheten möter vid beräkningen af afdelningarnas antal i Stockholm,
Göteborg och Malmö, där upprättandet af nya läroverk beslutats. Vid Kungsholmens
nya realskola har kommittén antagit blott enkla afdelningar. I följd däraf
hafva tre afdelningar uppförts för Stockholms h. latinläroverks å Norrmalm alla realskoleklasser
utom 1 och 6, ty detta läroverk hade 1901/02 fyra afdelningar i klasserna
4 och 5 och skulle enligt normalsiffran hafva det äfven i klass 3; då vidare många lärjungar
under senare år afvisats, kan icke gärna mer än en afdelning i kl. 2—5 indragas
på grund af det nya läroverkets tillkomst. Den nya realskolan i Göteborg har
uppförts med dubbla afdelningar utom i klass 6, enär Göteborgs realläroverk och
Göteborgs femklassiga läroverk, som antagits efter det nya läroverkets upprättande
få blott dubbla afdelningar i realskolan, enligt normalsiffran för tioårsperioden hafva,
det förra 3-4, det senare 2-3 afdelningar i hvar och en af klasserna 1 — 5 och
flere vid inträdespröfning godkända lärjungar måst under senare år afvisas. Likaledes
har den nya realskolan i Malmö uppförts med dubbla afdelningar i klasserna 1 — 5,
enär det högre läroverket därstädes, som uppförts med endast dubbla afdelningar, i tioårigt
medeltal skulle haft 3 och under senare år 3—4 afdelningar i hvar och en af de
'') Under höstterminen 1901 hade sålunda Linköpings läroverk 48, Malmö 37, Skara 43 och Södermalms
48 lärjungar i öfre sjunde klassen.
2) Så t. ex. fordrar lärjungarnes antal h. t. 1901 tredelning af klasserna 4 och 5 i Helsingborg, af
6:1 i Karlstad, 6: r och 6: 2 i Linköping och 6:1 i Södermalms läroverk, hvadan lärare, om fjärde ringen
mot beräkning ej behöfver delas, skulle fa användning i en annan klass eller ring vid samma läroverk.
FÖRSLAG TILL ORDINARIE ÄMNESLÄRÄREPLATSER.
535
fem lägsta klasserna samt godkända lärjungar äfven där blifvit afvisade. Högre latinläroverket
å Norrmalm har uppförts med tredubbla gymnasieringar, enär det år 1901 02
hade tre afdelningar i alla klasser och enligt tioårigt medeltal skulle hafva det åtminstone
i två klasser, samt enär det nya realgymnasiet å Östermalm icke kan väntas öfvertaga
några lärjungar från ett latingymnasium. Att två ringar af det nya realgymnasiet
beräknats dubbla, beror därpå, att det nuvarande realläroverkets och Södermalms gymnasier
beräknats endast få dubbla afdelningar i samtliga ringar. Upprättandet af ett
gymnasium med blott enkla afdelningar skulle innebära föga mer än en öfverflyttning
af öfvertaliga lärjungar från realläroverkets och Södermalms gymnasier och, såsom
förhållandena varit under senare år, icke ens förslå för denna uppgift.
Alla samskolor hafva antagits till en början få enkla afdelningar i samtliga
klasser, emedan endast sådana behöfvas äfven vid fördubbling af lärjungemedeltalet för
tioårsperioden h. t. 1891 — 1900. Möjligen torde emellertid en och annan extra lärare
eller lärarinna behöfva från början anställas vid några af dessa skolor.
För det sålunda beräknade antalet behöfliga afdelningar i hvarje klass eller
ring hafva ur timplanerna erhållits följande antal läraretimmar:
1 Realskola. | r • ! Gymnasium. | ||||||||
j Klass | Enkel. | Dubbel. | Tredubbel. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| gymnasium. | Realgymnasium. | Latingymnasium. | ||||
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
I | 24 | 48 | 72 | Ring | ! Med sam- Utan sam-läsning. läsning. *) | Enkel. | Dubbel | Dubbel. | Tre- dubbel. |
1 2 | 27 27 | 54 54 | 8l |
|
| - |
|
|
|
3 | 8l | I | 423) 56 | 28 | 56 | 56 | 84 | ||
4 | 28 | 56 | 84 | II | 41 4) 56 | 28 | 56 | 5é | 84 |
5 | 30 | 00 | 86 l) | III | 5 3 5) 69 ,s) | 31 | 62 | 64 7) | 948). |
6 | 30 |
|
| IV | 5 3 5) 69 ö) | 31 | 62 | 64 7) | 94 8) ; |
J) Blott en afdelning beräknas läsa franska.
•) Alltså 1 enkel realring och i enkel latinring.
) 14 timmar gemensamt samt 14 t:r för real- och 14 för latingymnasiets lärjungar.
4) 15 timmar gemensamt samt 13 t:r för real- och 13 för latingymnasiets lärjungar.
6) 16 timmar gemensamt (däraf 1 t. filosofi), 15 t:r för hvartdera gymnasiet och 7 t:r grekiska.
,5) 31 timmar (däraf 1 t. filosofi) i realgymnasiet och 38 t:r (däraf 1 t. filosofi och 7 t. grekiska)
i latingymnasium.
'') Nämligen 31 timmar (däraf 5 t. matematik och 1 t. filosofi) å den ena linjen och 33 timmar
(däraf 7 t. grekiska och 1 t. filosofi) å den andra linjen.
*) Nämligen 2 afd. å 30 timmar (med matematik) och 1 afd. ä 32 timmar (med grekiska) samt
för hela ringen 2 timmar filosofi.
536
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Antalet lärare beror af antalet läraretimmar, som beräknats i enlighet med
kommitténs förslag till ändring af § 13 i nu gällande stadga. Rektor vid de största
högre läroverken beräknas undervisa 12 timmar, vid öfriga i medeltal 14 timmar,
rektor vid mycket stora realskolor 18 timmar, vid öfriga 19. För lektor, som är
domkapitelsledamot eller anställd vid profårsläroverk, beräknas 19 timmar, för öfriga
i allmänhet 21, men vid några mindre läroverk 22. Adjunkter, som hafva sin
hufvudsakliga tjänstgöring på gymnasiet eller i sjette realskoleklassen, beräknas undervisa
22 timmar,1) öfriga adjunkter i regeln 24—26, första lärarinna 21 och öfriga
lärarinnor 24, eller alla tre lärarinnorna i medeltal 23 timmar. Där de å det
lägre stadiet tjänstgörande adjunkternas veckotimtal blifvit jämförelsevis lågt, kunna
välskrifningstimmar öfverlåtas åt någon bland ämneslärarne. Går åter timtalet för
ifrågavarande adjunkter upp till 26 timmar eller därutöfver, torde läraretimmarnas
antal kunna reduceras genom samläsning mellan latin- och realgymnasium i engelska
samt, där så befinnes oundgängligen af behofvet påkalladt, mellan 6:e klassen och
i:a gymnasieringen i vissa ämnen eller delar af ämnen. Ifrågasättas kan emellertid,
huruvida icke i alla fall nämnda lärares tjänstgöring vid ett eller annat bland profårsläroverken
blifvit väl drygt beräknad.
Lektorernas antal vid högre läroverk med real- och latingymnasium föreslås
till 6 eller 7, hvarigenom, då rektor medräknas, representanter i allmänhet
torde erhållas för följande ämnen eller ämnesgrupper: kristendom, modersmålet,
klassiska språk, moderna språk, historia, matematik samt naturvetenskap. Endast för
profårsläroverken har kommittén ansett sig böra föreslå ett större antal lektorer,
nämligen 8 vid läroverken i Lund, Upsala och å Södermalm samt 10 vid högre
latinläroverket å Norrmalm. För Stockholms realläroverk har emellertid kommittén
ansett sig böra göra undantag, enär de gymnasieämnen, i hvilka detta läroverk,
såsom endast omfattande realgymnasium, har att lämna undervisning, äro färre än
vid de öfriga profårsläroverken och sålunda kunna företrädas af ett mindre antal
lektorer. För de realgymnasier, som få enkla afdelningar i alla ringar, föreslås blott
fyra lektorer, hvilka då jämte rektor böra representera de särskilda ämnena. Enligt
denna fördelning, som närmare framgår af följande tabeller, kommer i allmänhet en
fjärdedel intill en tredjedel af gymnasiets undervisning att skötas af adjunkter.
Angående Nya elementarskolan har kommittén icke ansett sig böra afgifva
något förslag, alldenstund frågan om detta läroverks omorganisation är under ompröfning.
Af efterföljande tabeller framgår, att i allt 5 lektorer och 32 adjunkter skulle
enligt kommitténs förslag transporteras till andra läroverk. För en lektor och 6
adjunkter innebure detta endast förflyttning från ett läroverk till ett annat inom
samma stad. Af öfriga 26 adjunkter äro 21 anställda vid sådana femklassiga läroverk,
*) Då adjunkter få blott en del af sin tjänstgöring förlagd till gymnasium och 6:e klassen, bör en
i förhållande till nämnda tjänstgöring proportionell minskning i den för adjunkt lagstadgade normala undervisningsskyldigheten
äga rum.
FÖRSLAG TILL ORDINARIE ÄMNESLARÄREPLATSER.
537
som föreslås till samskolor. Af dessa 21 äro enligt Kungl. cirkuläret den 29 december
1860 endast 11 skyldiga att underkasta sig transport, men det är att förmoda,
att bland ifrågavarande lärare skola tillräckligt många, som känna med sig.själfva,
att de äro mindre lämpliga att undervisa i en samskola, genom godvillig öfverenskommelse
kunna förflyttas. Skulle emellertid vid något eller några läroverk samtliga
fyra lärare, som ej äro transportabla, hellre stanna kvar vid samskolan med
sina gamla, lagstadgade löneförmåner än låta sig förflyttas till annan ort med åtnjutande
af ny lönestat, så anser kommittén, att man vid ifrågavarande samskola
finge till en början utnämna endast två lärarinnor och den tredje vid första bland de
manliga lärarne inträffande afgång.
Med afdrag för transporterade lärare kommer således kommitténs förslag att
upptaga 17 nya lektorat och 82 nya adjunkturer. Härtill komma å ena sidan en del
vakanta platser vid treklassiga läroverk och pedagogier, som enligt Kungl. cirkuläret
den 12 juni 1882 tills vidare upprätthållas på förordnande, men som vid genomförande
af den nya organisationen skulle utbytas mot ordinarie platser vid realskolor.
A andra sidan afgå några platser för sådana ordinarie lärare, som äro anställda vid
de läroverk, hvilka kommittén föreslår till indragning, och som därför böra förflyttas.
De förra voro vid 1902 års ingång 16 ''), de senare blifva antagligen 3, 2) hvadan
antalet vakanta platser, som komma att anslås lediga, blir 13. Inberäknadt dessa
platser blifva 17 lektorat och 93 adjunkturer eller i allt 112 ämneslärareplatser samt
72 lärarinneplatser att tillsätta. Den omflyttning i rektorskåren, som kan blifva en
följd af den nya organisationen, torde icke få något nämnvärdt inflytande på antalet
af nya ordinarie lärareplatser.
Under vårterminen 1902, sedan 80 nya ordinarie befattningar blifvit inrättade,
voro enligt läroverkens årsredogörelser på statens och kommunernas bekostnad
vid de allmänna läroverken anställda 151 extra lärare, däraf 4 vid läroverk, som
nu föreslås till indragningu). Om nu 1 12 lärareplatser tillsättas med ordinarie
innehafvare, blifva alltså af de 151 extra lärarne omkring 40 fortfarande disponibla
för extra ordinarie förordnanden. Af dessa äro troligtvis några inkompetenta, så
att antalet kompetenta disponibla extra lärare torde komma att ganska nära sammanfalla
med det, som kommittén ofvan (sid. 532) angifvit såsom sannolikt af behofvet
påkalladt. Antalet vikarier torde nämligen icke komma att under de närmaste
åren undergå någon väsentlig förändring.
*) En kollegatjänst vid hvartdera af de treklassiga läroverken i Alingsås, Arvika, Sala, Strömstad
och Örnsköldsvik, en vid pedagogien i Södertälje och 2 vid hvartdera af läroverken i Askersund, Filip*
stad, Trelleborg, Varhcrg och Amål.
2) Af de vid dessa läroverk anställda ordinarie lärarne blifva 2, en i Nora och en i Söderköping,
pensionsmässiga före organisationens genomförande. De tre öfriga, en vid hvartdera af läroverken i
Marstrand, Söderköping och Sölvesborg, torde vara underkastade förflyttning,
fl) En vid hvartdera af läroverken i Söderköping, Sölvesborg och Vimmerby och en vid pedagogien
i Simrishamn.
538
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Beräkning af antalet
A) Amneslärareplatser
Högre läroverk. | Lärjungeantal |
|
| Beräknadt antal läraretimmar | R. II | R. III R. IV | Summa lärare- timmar | ||||||
Medeltal | h. t. 1901 | Kl. 1 | Kl. 2 | Kl. 3 | Kl. 4 | Kl. 5 | Kl. 6 | R. I | |||||
i Falun ............... | 287,2 | 329 | 24 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 465 |
Gäfle ............... | 318,6 | 349 | 24 | 54 | . 54 | 56 | 58 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 465 |
Göteborgs latin | 424,3 | 468 | 24 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 56 | 56 | 64 | 64 | 516 |
u real ...... | 613,6 | 606 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 56 | 56 | 62 | 62 | 536 |
Halmstad ......... | 231,3 | 269 | 24 | 27 | 54 | 56 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 410 |
Helsingborg ...... | 419,1 | 509 | 24 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 56 | 56 | 69 | 69 | 526 |
Hernösand......... | 208,3 | 243 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 355 |
Hudiksvall | 134,9 | 149 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 355 |
Jönköping ......... | 371,7 | 439 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 489 |
Kalmar ........... | 331,8 | 382 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 489 |
Karlskrona.......... | 277,8 | 269 | 24 | 54 | 54 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 409 |
Karlstad............ | 393,8 | 415 | '' 24 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 56 | 56 | 69 | 69 | 526 |
Kristianstad ...... | 274,8 | 328 | 24 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 465 |
Linköping ......... | 409,6 | 534 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | | 56 | 56 | 69 | 69 | 550 |
Luleå ............... | 153,6 | 218 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 S | 42 | 41 | 53 | 53 | 355 |
Lund ............. | 425,2 | 473 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 1 | 56 | 56 | 69 | 69 | 550 |
Malmö ............. | 591,7 | 702 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 1 | 56 | 56 | 69 | 69 | 550 |
Norrköping........ | 421,9 | 528 | 48 | 81 | 54 | 56 | 58 | 30 , | 42 | 41 | 53 | 53 | 516 |
Nyköping ......... | 203,6 | 188 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 355 |
Skara............. | 346,2 | 387 | 24 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 56 | 56 | 69 | 69 | 526 |
Sthlms n. latin ... | 720,7 | 779 | 48 | 81 | 81 | 84 | 86 | 30 | 84 | 84 | 94 | 94 | 766 |
» real......... | 554,3 | 634 | 24 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 56 | 56 | 62 | 62 | 512 |
» å Södermalm | 528,6 | 664 | 48 | 81 | 81 | 84 | 86 | 30 | 56 | 56 | 69 | 69 | 660 |
» å Östermalm | 387,2'') | 399'') | 48 | 81 | 81 | 84 | 86 | 30 | 56 | 56 | 31 | 31 | 584 |
Strängnäs ........ | 117,4 | 139 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 355 |
Sundsvall ......... | 241,8 | 302 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | O ce | 28 | 28 | 31 | 31 | 418 |
Umeå ............... | 196,2 | 222 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 355 |
Upsala ............ | 463,7 | 538 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 56 | 56 | 69 | 69 | 550 |
Visby............ | 146,6 | 162 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | Öl | 41 | 53 | 53 | 355 |
Vänersborg ...... | 220,9 | 210 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 355 |
Västervik ........ | 177,4 | 181 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 28 | 28 | 31 | 31 | 284 |
Västerås........... | 249,6 | 288 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 355 |
Växjö.............. | 306,o | 322 | 24 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 465 |
Ystad ............... | 185,3 | 217 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 28 | 28 | 31 | 31 | 284 |
Örebro ........... | 421,7 | 521 | 48 | 54 | 81 | 56 | 58 | 30 | 42 | 41 | 53 | 53 | 516 |
Östersund ........ | 219,0 | 296 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 42 | 41 | 53 , | 53 | 355 |
Summa i 36 h. lärov. | 11,975,2 | 13,659 | 1,176 | 1,701 | 1,728 | 1,736 | ; 1,780 | 1,080 | 1,680 | 1,660 | 12,018 | 2,018 | 16,577 |
hvartill kommer Nya elementarskolan, som utan timfördelning här upptages med sitt nuvarande
'') I 5 klasser. — 2) Jämte lektorer, som äro domkapitelsledamöter, upptagas här äfven lektorer vid profårsläroe.
o. lektorer och 3 andra extralärare. — 6) Dessutom timlärare för 19 t:r. till bestridande af en del af undervis
-
FÖRSLAG TILL ORDINARIE ÄMNESLÄRAREPLATSER.
539
behöflig.! ämneslärareplatser.
vid högre allmänna läroverken.
Beräknad fördelning af läraretimmar | Föreslagne lärare | Nuvarande | Extra lärare | Träns- | Nya | Högre läroverk | ||||||||||
Rek- | Lektorers | Adjunkters | utom rektor | lärare å | stat | utom stat | porterade | platser | ||||||||
tors | Domk.2) | Öfriges | m. lektors | Öfriges | Lekt. | Adj. Summa | Lekt. | Adj. | Summa | Lekt. Adj. | Lekt. Adj. |
| ||||
13 | _ | 6.21 | 3.22 | 10.26,0 | 6 | 13 | 19 | 5 | 12 | 17 | 3S) | _ | _ | 1 | 1 | ''"''"i Falun |
13 | — | 6.21 | 3.22 | 10.26,0 | 6 | 13 | 19 | 7 | 10 | 17 | 3 | 1 | — | — | 3 | Gäfle |
12 | 5.19 | 2.21 | 5.22 | 10.25,7 | 7 | 15 | 22 | 7 | 12 | 19 | 3 | — | — | — | 3 | Göteb. latin |
12 | — | 7.21 | 5.22 | 11.24,3 | 7 | 16 | 23 | 6 | 16 | 22 | 4 | — | — | 1 | — | „ real |
14 | — | 6.21 | 3.22 | 8.25,5 | 6 | 11 | 17 | 5 | 9 | 14 | 2 | — | — | 1 | 2 | Halmstad |
13 | — | 7.21 | 5.22 | 10.25,6 | 7 | 15 | 22 | 7 | 15 | 22 | 4 | — | — | — | — | Helsingborg |
14 | 6.19 | 1.21 | 3.22 | 6.24,2 | 7 | 9 | 15 | 7 | 7 | 14 | 3 | — | — | — | 2 | Hernösand |
15 | — | 6.21 | 3.22 | 6.24,7 | 6 | 9 | 15 | 4 | 7 | 11 | — | — | — | 2 | 2 | Hudiksvall |
13 | — | 6.21 | 3.22 | 11.25,8 | 6 | 14 | 20 | 7 | 13 | 20 | 3 | 1 | — | — | 1 | Jönköping |
13 | 5.19 | 2.21 | 3.22 | 11.24,5 | 7 | 14 | 21 | 7 | 14 | 21 | — | — | — | — | — | Kalmar |
14 | — | 6.21 | 3.22 | 8.25,4 | 6 | 11 | 17 | 6 | 11 | 17 | 3 | — |
| — | — | Karlskrona |
12 | 5.19 | 2.21 | 6.22 | 10.24,5 | 7 | 16 | 23 | 7 | 13 | 20 | 4 | — | — | — | 3 | Karlstad |
13 | — | 6.21 | 3.22 | 10.26,0 | 6 | 13 | 19 | 6 | 11 | 17 | 3 | — | — | — | 2 | Kristianstad |
12 | 5.19 | 2.21 | 6.22 | 11.24,5 | 7 | 17 | 24 | 7 | 16 | 23 | 5 | — | — | — | 1 | Linköping |
15 | — | 6.21 | 3.22 | 6.24,7 | 6 | 9 | 15 | 5 | 7 | 12 | 2 | — | — | 1 | 2 | Luleå |
12 | 8.19 | — | 5.22 | 11.25,1 | 8 | 16 | 24 | 8 | 15 | 23 | 3'') | — | — | — | 1 | Lund |
12 | — | 7.21 | 5.22 | 11.25,6 | 7 | 16 | 23 | 7 | 21 | 28 | 7 | — | 5 | — | — | Malmö |
13 | — | 6.21 | 3.22 | 12.25,9 | 6 | 15 | 21 | 7 | 15 | 22 | 4 | 1 | — | — | — | Norrköping |
15 | — | 6.21 | 3.22 | 6.24,7 | 6 | 9 | 15 | 6 | 8 | 14 | 1 | — | — | ~ | 1 | Nyköping |
12 | 5.19 | 2.21 | 6.22 | 10.24,5 | 7 | 16 | 23 | 7 | 15 | 22 | 1 | — | — | — | 1 | Skara |
12 | 10.19 | — | 8.22 | 15.25,9 | 10 | 23 | 33 | 9 | 21 | 30 | 73) | — | — | 1 | 2 | Sthlms n. latin |
12 | 7.19 | — | 5.22 | 10.25,7 | 7 | 15 | 22 | 8 | 15 | 23 | 53) | 1 | — | — | — | ,, real |
12 | 8.19 | — | 5.22 | 15.25,7 | 8 | 20 | 28 | 8 | 15 | 23 | 9 | — | — | — | 5 | ,, å Söderm. |
13 | — | 6.21 | 2.22 | 15.25,3 | 6 | 18 | 24 | — | 12 | 12 | 3 | — | — | 6 | 6 | ,, å Österm. |
13 | 5.19 | 1.21 | 4.22 | 5.27,6 | 6 | 9 | 15 | 5 | 7 | 12 | — | — | — | 1 | 2 | Strängnäs |
14 | — | 4.21 | 2.22 | 11.25,1 | 4 | 13 | 17 | 4 | 9 | 13 | 2 | — | — | — | 4 | Sundsvall |
15 | — | 6.21 | 3.22 | 6.24,7 | 6 | 9 | 15 | 5 | 8 | 13 | 2 | — | — | 1 | 1 | Umeå |
12 | 8.19 | — | 5.22 | 11.25,1 | 8 | 16 | 24 | 8 | 16 | 24 | 3 | — | — | — | — | Upsala |
13 | 5.19 | 1.21 | 4.22 | 5.27,6 | 6 | 9 | 15 | 5 | 10 | 15 | — | — | 1 | 1 | — | Vi sb}'' |
15 | — | 6.21 | 3.22 | 6.24,7 | 6 | 9 | 15 | 5 | 10 | 15 | 1») | — | 1 | 1 | — | Vänersborg |
16 | — | 4.22 | 2.22 | 5.27,2 | 4 | 7 | 11 | 3 | 7 | 10 | 1 | — | — | 1 | — | Västervik |
13 | 5.19 | 2.21 | 3.22 | 6.24,o | 7 | 9 | 16 | 7 | 10 | 17 | 2 | — | 1 | — | — | Västerås |
13 | 5.19 | 2.21 | 3.22 | 10.24,9 | 7 | 13 | 20 | 7 | 12 | 19 | 1 | — | — | — | I | Växjö |
16 | — | 4.22 | 2.22 | 5.27,2 | 4 | 7 | 11 | — | 5 | 5 | 85) | — | — | 4 | 2 | Ystad |
13 | — | 6.21 | 3.22 | 12.25,9 | 6 | 15 | 21 | 7 | 17 | 24 | — | 1 | 2 | — |
| Örebro |
15 | — | 6.21 | 3.22 | 6.24,7 | 6 | 9 | 15 | 6 | 8 | 14 | 3 |
|
|
| 1 | Östersund |
479 | 92.19 140.21, | 137.22 331.25,s | 232 | 468 | 700 | 215 | 429 | 644 | 105*) | 5 | 10 | 22 | 49 | 86 b. lärov. | ||
antal lllrure | eller |
|
| 7 | 12 | 19 | 7 | 12 | 19 | 4.6) |
|
|
|
|
|
verk. — a) Däraf en såsom e. o. lektor. — J) Dessutom en timlärare med io t:r. — 5) Däraf på kommunens stat 4
ningen i den s. k. praktiska afslutningsklassen. Denna liar genom kung!, bref den 33 maj 1902 indragits.
540
FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
B) Amnesläräreplatser vid realskolor för gossar.
Realskolor | Lärjungeantal | Be KL 1 | räknadt antal läraretimmar i | Summa lärare- timmar | Fördelning af | Nuv. stat utom rektor | Extra lärare utom stat v. t. | Trans-porter Nya ger | |||||
Medeltal , . h. t. h.1.1891 7 1901 —1900 | Kl. 2 | Kl. 3 | Kl 4 | Kl. 5 | Kl. 6 | Rek- tors | Adjunk- ters | ||||||
Arvika ........ | 72-o 108 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 2 | 21) | 4 |
Borås ........ | 118-3 160 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 5 | 1 | 1 |
Eskilstuna .. | 118-1 131 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 5 | — | 1 |
Göteb:s västra | 334-3 429 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 300 | 18 | 11.25,6 | 12 | 3 | 1 |
» östra | (nytt) — | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 300 | 18 | 11.25,6 | — | — | 114) |
Karlshamn ... | 130-7 110 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 5 | 1 | 1 |
Kristinehamn | 90-6 105 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 5 | — | 1 |
Landskrona .. | 109-7 129 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 5 | — | 1 |
Malmö ......... | (nytt) — | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 300 | 18 | 11.25,6 | — | — | 114) |
Sköfde......... | 113-3 130 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 5 | is) | 1 |
Sthlm : Jakob | 255-4 317 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 300 | 18 | 11.25,6 | 7 | 3 | 4 |
» Katarina | 224-4 284 | 48 | 54 | 54 | 56 | 58 | 30 | 300 | 18 | 11.25,6 | 8 | 2 | 3 |
» Kungsh. | (nytt) j — | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | — | — | 64) |
Uddevalla .. | 121-9 109 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 5 | — | 1 |
Varberg ...... | 85-3 ( 126 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 | 6.24,5 | 2 | 2'') | 4 |
Summa | 1,774’oj 2,144 | 480 '' | 540 | 540 | 560 | 590 | 450 | 3,160 | 280 | 115.25,0 | 66 | 15”) | 1 504) |
J) På kommunens stat.
2) På kommunens stat jämte en timlärare med 12 t:r.
s) Däraf på kommunens stat 5 extralärare och en timlärare med 12 t:r.
4) Tillsättas delvis redan år 1903 på grund af riksdagens beslut år 1902.
D) Amneslär äreplatser vid
Läroverk.
Lärjungeantal
Medeltal
h. t. 1891
—1900
h. t.
1901
Beräknadt antal läraretimmar i
Kl. 3 | Kl. 4 | Kl. 5 | Kl. 6 | R. I | R. II | r. in | R. IV | timmar |
1,728 | 1,736 | 1,780 | 1,080 | 1,680 | 1,660 | 2,018 | 2,018 | 16,577 |
540 | 560 | 590 | 450 | — | — | — | — | 3,160 |
648 | 672 | 720 | 720 | — ; | — | — | — | 3,984 |
Summa
lärare -
36 högre lärov.
15 realsk. f. gossar
24 samskolor ...
11,975-2 13,659
1,774-0 2,144
1,445-6 1,688
480
576
540
648
Summa: 75 lärov.
+ N}?a elem.-skolan
15,194*8 | 17,491
323-9 357
2,232'' 2,889 2,916 2,968 2,090'' 2,250 1,680 1,660 2,018; 2,018
23,721
FÖRSLAG TILL ORDINARIE ÄMNESLÄRAREPLATSER.
541
C) Amneslärareplatser vid samskolor.
Samskolor | Lär j unge -antal | Beräknadt | anta | läraretimmar i | Summa lärare- timmar | Fördelning af | Lärare utom rektor | Extra . v. t. a stat 1902 | Trans- porte- rade kolle- ger | Nya | platser | |||||
Medelt. —1900 | h. t. 1901 | Kl. 1 | Kl. 2 | Kl. 3 | Kl. 4 | Kl. 5 | Kl. 6 | Rek- Ad'' tors Junk-ters | Lära- rin- nors | Ad- junk- turer | Lära- Tinne- platser | |||||
Alingsås | 82,7 | 84 | 24 | 27 | 27 | 28 | 30 | 30 | 166 | 19 3.26 | 3.23 | 6 | 2 3'') |
| i | 3 |
Arboga ...... | 5(5,!* | 61 | » | » | )> | » | » | » | » | » » | » | » | 5 — | 2 | — | 3 |
Askersund ... | 36,8 | 68 | » | » | » | » | » | » | » | » » | ») | » | 2 12) | — | 1 | 3 |
; Eksjö ..... | 70,8 | 95 | » | » | » | » | » | » | » | » » | » | » | 5 — | 2 | — | 3 |
Engelholm .. | 64,i | 56 | » | » | » | » | » | » | » | » .. | » | » | 2 11) | — | 1 | 3 |
Enköping .. | 72,5 | 78 | » | » | » | *• | » | » | )> | » » | » | » | 5 — | 2 | — | 3 |
Falköping ... | 64,7 | 67 | » | » | » | » | » | » | » | » )) | )) | » | 2: i») | — | 1 | 3 |
Filipstad ... | 66,2 | 76 | » | » | » | » | » | 1) | » | » )) | » | » | 2 i 21) | — | 1 | 3 |
Haparanda ... | 50, b | 54 |
| » | » | » | » | » | » | » » | » | » | 4 — | 1 | — | 3 |
Köping ...... | 62,1 | 70 | » | » | » | » | )) | » | » | » )) | » | » | 1 ! 24) | — | 2 | 3 |
Lidköping .. | 70,8 | 96 | » | )) | » | )) | » | >) | » | » » | » | » | 5 — | 2 | — | 3 |
Marie stad ... | 67,2 | 70 | » | » | » | » | » | » | » | » )) | » | » | 5 — | a | — | 3 |
Norrtälje ... | 49,7 | 70 | » | ,, | » | )) | » | )> | )> | )) » | » |
| 5 — | 2 | — | 3 |
Oskarshamn. | 75,9 | 89 | ,, | » | » | » | » | » | » | )) » | ») | » | 5 — | 2 | — | 3 |
Piteå ........ | 68,6 | 55 | » | » | » | )) | » | » | » | )) » | )) | » | 5 — | 2 | — | 3 |
Sala ......... | 53,9 | 70 | » | „ | » | » | ,) | )) | )) | » » | » | » | 2 1») | _ | 1 | 3 |
Skellefteå .... | 45,9 | 75 | » | » | » | » | » | )) | » | » » | » | » | 2 : 21) | _ | 1 | 3 |
Strömstad .... | 37,5 | 39 | » | » | » | » | » | )) | » | )) » | » | » | 2 14) | _ | 1 | 3 |
Söderhamn... | 79,o | 80 | » | » | » | » | )> | » |
| )) » | » | » | 5 — | 2 | — | 3 |
Södertälje .... | 57,3 | 88 | » | » | » | » | » | » | „ | )) » | » | » | 1 3'') | — | 2 | 3 |
Trelleborg.. | 37,9 | 71 | .. | » | » | )) | » | » | » | » )) | » | » | 2 a») | — ■ | 1 | 3 |
Vadstena .. | «7, * | | 59 | » | » | „ | ,, | » | ,, | » | )) )) | » | » | 5 — | 2 | — | 3 |
Åmål........ | 63,3 | 72 | )) | » | » | ,, | )) | » | » | » » | ,, | » | 2 | — | 1 | 3 |
Örnsköldsvik | 43,9 | 45 | » | » | » | » | » | » | )> | '') » | » | » | 2 2‘) | — | 1 | 3 |
Summa) | 1445,« | ,688| | 576 | 648 | 648 | 672 | 720 | 72o| 3.984 | 456 72.26 | 72.23| | 144 | 78 23") | | 21 | 15 | 72 |
'') På kommunens stat. — -) Timlärare med 18 t:r å kommunens stat. — n) På kommunens stat jämte en timlärare
med 7 t:r. — 4) På kommunens stat jämte en timlärare med 9 t:r. — ö) På kommunens stat jämte en timlärarinna
med 13 t:r. — °) Samtliga på kommunens stat jämte 5 timlärare med sammanlagdt 56 timmar.
samtliga allmänna läroverk.
Beräknad fördelning af läraretimmar r> 1 t 1 Adjunkters T Rek- Lek- J Lära- | Föreslagne lärare | Nuvarande lärare å stat | Extra lärare utom stat | Trans- porterade | Nya platser | ||||||||
tors | torers | in. lektors | Öfrigcs | rinnors | Lekt. | A<IJ- sinner Slimma | Lekt. Adj. | Summa | v. t. | Lekt. Adj. | Lekt. Adj. | Lära- rinnor | |
479 | 4,696 | 3,014 | 8,388 | _ | 232 | .468 — 700 | 215 429 | 644 | 105 | 5 10 | 22 | 49 |
|
280 | — | — | 2,880 | — | — | 115 — 115 | 66 | 66 | 15 | — 1 | — | 50 | — |
456 |
| — | 1,872 | 1,656 | — | 72 72 141 | 78 | 78 | 23 | 21 | — | 15 | 72 |
1,215 | 4,696 | 3,014 | 13,140 | 1,656 | 2.32 | 655 72 959 | 215 J 573 | 788 | 143 | 6 32 | 22 | 114 | 72 |
— | — | — | — | — | 7 | 12 — 19 | 7 12 | 19 | 4 | — — | — | — | — |
Kostnadsberäkning.
Det fullständiga genomförandet af kommitténs förslag till läroverksorganisation
och lönereglering medför följande
Normalstat för ämneslärarne vid de | allmänna | läroverken: |
| |
37 rektorer vid högre allmänna läroverk | å kr. | O O | kr. | 203,500 |
239 lektorer ............................................... | ä „ | 4,000 | 33 | 9 5 6,000 |
39 rektorer vid realskolor .................................. | å „ | 4,500 | 33 | 175,500 |
667 adjunkter ..................................................... | å „ | 3,000 | 33 | 2,001,000 |
24 första lärarinnor .................................... | ä „ | 2,000 | 33 | 48,000 |
4 8 lärarinnor | ä „ | 1,500 | 33 | 72,000 |
Summa kr. 3,456,000
Då normalstaten för 23 samskolor l) ingår i detta belopp med 425,500 kr.,
hvaraf en tredjedel eller 141,833 kr. 33 öre kommer på kommunerna, blir alltså
statens andel i normalstaten för ämneslärarne 3,314,166 kr. 67 öre.
Normalstat för öfningslärarne:
37 teckningslärare vid högre allmänna | läroverk | å | kr. | 1,400 | kr. | 51,800 |
39 „ ,, realskolor |
| å | 33 | 700 | 33 | 27,300 |
37 gymnastiklärare ,, högre allmänna | läroverk | å | 33 | 1,400 | 33 | 51,800 |
38*) „ ,, realskolor.......... |
| ä | 33 | 700 | 33 | 26,600 |
37 musiklärare „ högre allmänna | läroverk | å | 33 | 1,100 | 33 | 40,700 |
39 „ „ realskolor 24 timlärarinnor i kvinnligt handarbete med arfvode | å | 33 | 550 | 3 '' | 21,450 | |
timmar, eller ................................. |
| å | 33 | 650 Summa | 33 kr. | 15,600 |
Då normalstaten för 23 samskolor1) ingår i detta belopp med 59,800 kr.,
'') Haparanda samskola, som skulle underhållas ensamt af staten, räknas här ej med.
2) Undervisningen i gymnastik vid Jakobs läroverk bestrides kostnadsfritt af Gymnastiska central -
institutet.
KOSTNADSBERÄKNING.
543
hvaraf en tredjedel eller 19,933 kr. 33 öre kommer på kommunerna, blir statens
andel i öfningslärarnes begynnelselöner 215,316 kr. 67 öre.
Statsverkets utgifter för samtliga lärares begynnelselöner skulle således blifva
3,529,483 kr. 34 öre, men från detta belopp komma att afgå 40,000 kr.,
som utgå af donationer och dylika medel. Återstå således omkring 3,489,500 kr.
Af öfriga anslag, som nu utgå under åttonde hufvudtiteln till de allmänna
läroverken, komma de flesta att mer eller mindre påverkas af kommitténs förslag.
Det kan tyckas, som detnuvarande anslaget till ålderstillägg, hvilket är i riksstaten
för år 1902 beräknadt till 1,052,901 kr., borde afsevärdt minskas genom
att ämneslärarnes lönegrader inskränkas från 5 till 4, men detta uppväges däraf,
att platserna blifva så många flere. Enligt en inom kommittén verkställd beräkning
med ledning af lärames lönegrader 1901 samt de i slutet af 1899 befintliga
extralärarnes tillgodohafvande lönetursår komma ålderstilläggen under de första
åren efter den nya löneregleringen knappast att erfordra större anslag än 900,000
kr., men efter 5 å 7 år tillkomma för lärarinnornas ålderstillägg 36,000 kr. eller ett
föga lägre belopp, och samtidigt stiga många yngre under åren 1901 och 1902
samt i sammanhang med den nya organisationen på en gång utnämnda lärare i
högre lönegrader. Kommittén anser sig därför icke böra sätta beloppet för ålderstilläggen
lägre än 1,000,000 kr.
I anslaget till bibliotekariers arfvoden föreslår kommittén en höjning af 1,000
kr. för att jämte en mycket behöflig ökning af vissa bland de gamla arfvodena
möjliggöra dylika arfvoden vid de upprättade högre allmänna läroverken äfvensom
vid vissa realskolor för gossar och samskolor. Likaså föreslår kommittén i anslaget
till rektorernas skrifbiträden en höjning af 3,000 kr., dels på grund af nya läroverk,
dels af ofvan å sid. 517 angifna grunder.
Det till skolläkare utgående arfvodet af 150 kr. vid högre läroverk och
100 kr. vid lägre gör tillsammans för 37 högre allmänna läroverk och 39 realskolor
9,450 kr. Däri ingå 2,300 kr. vid samskolor, för hvilka kommunerna torde böra
erlägga sin tredjedel, 766 kr. 67 öre. Återstoden, 8,683 kr. 3 3 öre, torde böra
afrundas till ett belopp af 9,000 kr.
Af skäl, som kommittén på annat ställe utvecklat (sid. 133), är det ett
trängande behof, att det nuvarande anslaget å 6,000 kr. till resestipendier för. lärare
i främmande språk höjes, och kommittén anser en ökning med minst 4,000 kr.
vara erforderlig. Äfven det för andra lärares resor afsedda anslaget, nu 4,000
kr., torde böra något höjas, då beloppet är så obetydligt, att det väl icke kan
komma många lärare utom profårsläroverken till del.
Däremot vill det synas, som det nuvarande ordinarie anslaget till arfvoden
åt vikarier och extra lärare samt för oförutsedda behof, hvilket nu utgör 200,000 kr.,
kunde nedsättas till 100,000 kr. Ty statens årliga vinst af vakanta platser torde
komma att fullt uppväga dess omkostnader för andra vikariat. För 30 extra lärare
544 FÖRSLAG TILL NY STAT FÖR DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
blir statens utgift högst 60,000 kr. Ett anslag af 100,000 kr. under nämnda
titel torde därför vara tillräckligt.
Till extra arfvoden åt gymnastiklärare och anskaffning af ammunition utgå för
närvarande 64,000 kr. Af detta belopp var för läsåret 1901 —1902 en summa af
8,775 kr. anvisad till extra arfvoden åt gymnastiklärare. Då kommitténs löneregleringsförslag
är byggdt på förutsättningen af en väsentlig höjning af detta arfvode (se
sid. 520—521), föreslår kommittén, att anslaget 64,000 kr. höjes till 70,000 kr.
Till extra arfvoden åt teckningslärare äro f. n. 40,000 kr. anslagna. Det
kan svårligen med någon noggrannhet beräknas, hvilken höjning nödvändiggöres af
kommitténs förslag till ökning af betalningen för öfvertimmar och af kommitténs
förutsättning, att lektionerna i välskrifning skola vid åtskilliga läroverk öfvertagas
af teckningsläraren. Kommitténs förslag innebär å andra sidan en ökning af antalet
ordinarie undervisningstimmar, för hvilka intet särskilt arfvode utgår, och vid många
läroverk torde olika afdelningar och klasser kunna sammanslås till gemensam undervisning.
Det torde emellertid visa sig, att en ökning af arfvodet med 10,000 kr.
blir erforderlig.
Kommittén har föreslagit, att musiklärare skola hafva en ordinarie undervisning
af 12 timmar vid högre allmänna läroverk och 6 timmar vid realskolor
men erhålla extra arfvoden för högst 3 öfvertimmar. Det framgår af årsredogörelserna,
att en undervisningstid af 12 timmar mycket sällan öfverskrides, så att 13 timmar
endast förekomma i ett par undantagsfall och 1 3 V2 timmar, som är maximum, endast
i ett fall. Då den föreslagna ordinarie undervisningstiden af 6 timmar hittills vid
de lägre läroverken i allmänhet visat sig fullt tillräcklig och tillägget af sjette klassen,
under hvilken målbrottsperioden i allmänhet infaller, häri torde verka föga förändring,
torde det nu för en öfvertimme vid de lägre läroverken utgående anslaget af 1,500 kr.
icke behöfva höjas till större belopp än 5,000 kr.
För närvarande är ett belopp af 5,000 kr. i riksstaten anvisadt som understöd
till e. 0. lärare under sjukdom. Ehuru detta anslag mindre torde komma till
användning efter tillsättning på ordinarie stat af nu föreslagna platser, blir dock
antalet extra ordinarie lärare fortfarande så stort — omkring 150 — att anslagets
uppförande till oförändradt belopp torde däraf försvaras.
Under en ny titel ingår i staten anslaget till undervisning i slöjd med
15,000 kr.
Dessutom har kommittén ofvan (sid. 147, 171, 315, 324 och 330) framhållit
behofvet af att statsbidrag måtte lämnas åt läroverk med ringa lärjungeantal
för anskaffande af undervisningsmateriel i geografi och naturvetenskap.
Däremot upphöra bägge de år 1892 utgående extra anslagen: 469,725 kr.
till löneförbättring och 60,000 kr.1) till arfvoden åt extra ordinarie lärare.
Höjdes vid 1902 års riksdag till 100,000 kr.
KOSTNADSBERÄKNING.
5+5
Med iakttagande af ofvan angifna höjningar eller nedsättningar i anslagen
blifver efter organisationens fullständiga genomförande, kommitténs förslag, sammanställdt
med de år 1902 utgående anslagen, följande:
Anslagstitlar. | Enligt 1902 års stat. | Enligt kommitténs förslag. | |
Ordinarie reservationsanslag: |
|
|
|
Normalstat......................................... | 1,850,746: 32 | 3,489,500 | _ |
Åld er stillägg ................................... | 1,052,901: 12 | 1,000,000 | 44 |
Arfvoden till bibliotekarier m. m............ | 7,000: — | 8,000 | _ |
„ „ ■ rektorernas skrifbiträden...... | 12,000: — | 15,000 | 1 |
„ „ skolläkare ........................ | 7,550: — | 9,000 | — |
För praktisk utbildning af lärare ......... | 30,500: — | 30,500 | _ |
„ resestipendier till lärare i främm. språk | 6,000: — | 10,000 | — |
ff „ „ andra lärare ........ | 4,000: — | 6,000 | — |
Ersättning för helgonskyld m. m............ | 8,163: 5 6 | 8,163 | 56 |
Arfvoden till vikarier och extralärare m. m. | 200,000: — | 100,000 | — |
„ „ gymnastiklärare m. m.......... | 64,000: — | 70,000 | — |
,f ,, teckningslärare .................. | 40,000: — | 50,000 | — |
f, ,, musiklärare ................... | 1,500: — 3,284,361: — | 5,000 | — 4,801,164: - |
Af anslaget till pedagogier och folkskolor ... | 20,701: 3 7 |
| — |
Understöd till e. o. lärare under sjukdom ... | 5,000: - |
| 5,000: - |
Anslag till undervisning i slöjd ... .............. | — |
| 15,000: — |
Extra ordinarie anslag: |
|
| * |
Löneförbättringsmedel ......................... | 469,725: — |
| - - |
Arfvoden till e. o. lärare1) .................... | 60,000: — |
| — |
Summa] | 3,839,787: 3 72) | 4,821,164: — 1 |
Skillnaden mellan dessa belopp, 981,377 kr., betecknar dock endast delvis
nya kraf på statskassan, ty därifrån afgår:
dels nu utgående anslag till 23 flickskolor ..................................... kr. 27,300,
dels lärarekårens bidrag till egen pensionering, beräknadt till omkring ,, 110,000,
dels slutligen 1902 års dyrtidstillägg, utgörande minst ................... ,, 300,000,
summa kr. 437,000.
Det kraf, som ställes på statsverket för uppnåendet af en ny, tillfredsställande
lönereglering, för upprättandet af två nya gymnasier och tre realskolor, utvidgningen
af 13 treklassiga läroverk och två pedagogier till sexklassiga realskolor eller samskolor,
inrättandet af en ny klass vid samtliga högre och femklassiga läroverk och
slutligen för uppförande på ordinarie stat af konstant behöfliga lärarebefattningar
inskränker sig således till ett belopp, som föga öfverstiger en half million kronor.
‘) Höjdes vid 1902 års riksdag till 100,000 kr.
2) Af detta belopp utgöra omkring 42,000 kr. statens utgifter för de sex läroverk, som af kommittén
föreslås till indragning.
Ifrågasatta terminsafgifter till statsverket.
utgående
termins
afgifter.
Historik.
De terminsafgifter, hvilka för närvarande förekomma vid »de af staten bekostade
allmänna läroverken» (stadgans § i), afse, såsom bekant är, icke att utgöra
ett bidrag till lärarnes aflöning eller öfver hufvud taget till kostnaderna för själfva
undervisningen och ingå icke heller till statsverket, utan de tillfalla läroverken själfva
och fördelas på vissa kassor, som enligt gällande läroverksstadga skola finnas vid
hvarje allmänt läroverk. De nuvarande terminsafgiftema äro enligt gällande stadgas
§§ 136 och 137 följande:
1:0) till ljus- och vedkassan en afgift, som rektor och kollegium äga att i
mån af behof till lika belopp ålägga hvarje lärjunge;
2:0) till biblioteks- och materielkassan 4 kr. 50 öre af hvarje lärjunge;
3:0) till byggnadsfonden 5 kr. af hvarje lärjunge.
Med afseende på befrielse från terminsafgift gälla följande bestämmelser (stadgans
S 139):
Från den första af de ofvan nämnda afgifterna kan befrielse icke lagligen
medgifvas. Från den andra och tredje kunna enligt rektors och kollegii beslut,
som underställes efori pröfning, medellösa lärjungar befrias, såvida de icke genom
bristande flit eller mindre godt uppförande gjort sig oförtjänta af en sådan förmån.
I samma ordning och på samma villkor kunna mindre bemedlade lärjungar befrias
från endera af dessa båda afgifter.
Vid pedagogierna i Köping och Nora erläggas utom en afgift till ljus- och vedkassan
endast 4 kr. 50 öre till pedagogiernas materielkassa. Vid Nya elementarskolan,
som har blott en kassa, erlägges för närvarande i tre omgångar sammanlagdt 55 kr. per
HISTORIK.
547
år (25 kr. under höstterminen, 15 kr. under vinterterminen och 15 kr. under vårterminen).
Från afgifterna till pedagogiernas materielkassa kunna medellösa lärjungar befrias och
likaså från afgifterna till Nya elementarskolans kassa.
Terminsafgiftemas belopp och antalet befrielser under tioårsperioden 1890—
99 framgå af kommitténs tabell 1. G.'') I medeltal hafva afgifternas belopp under
nämnda period årligen utgjort: för fullt betalande 32,85 kr. vid de högre, 29,73
kr. vid de femklassiga och 26,74 kr. vid de treklassiga läroverken; för medellösa
13,85 kr. vid de högre, 10,73 kr. vid de femklassiga och 7,74 vid de treklassiga
läroverken. Då de fullt betalande vid alla läroverk erlägga till biblioteksoch
materielkassan samt till byggnadskassan sammanlagdt 19 kr. årligen, är det
endast den mellan 19 kr. och 2 kr. växlande årliga afgiften till ljus- och vedkassan,
som gör summan af nu utgående terminsafgifter olika vid olika läroverk.
Det högsta årliga medelbeloppet af afgifter har utgått vid Stockholms h. realUiroverk
och Sundsvalls h. allm. läroverk med 38 kr. Bland de högre läroverken
hade Helsingborgs lägsta afgiften med 26,40 kr.; bland de femklassiga Arboga den
högsta med 35,90 kr. och Borås den lägsta med 25,05 kr.; bland de treklassiga
Trelleborgs den högsta med 33,60 kr. och Marstrands den lägsta med 21 kr.
Årliga medeltalet af de lärjungar, som under den ifrågavarande tioårsperioden
tillhört de allmänna läroverk, hvilka haft samma regler för befrielse, d. v. s.
alla utom Nya elementarskolan och Västmanlands pedagogier, utgör 14,976, och
af dessa hafva i medeltal 10,382 eller 69,3 procent erlagt full afgift, 1,899 eller
12,7 procent varit befriade från en afgift och 2,695 eller 18,o procent såsom medellösa
varit befriade från två afgifter. Vid de högre läroverken hafva de fullt betalande
utgjort 72,2 procent, de från en afgift befriade 11,4 procent och de från
två afgifter befriade 16.4 procent. Motsvarande procenttal vid de femklassiga läroverken
hafva varit 65,7, 13,8 och 20,5 samt vid de treklassiga 45,3, 24,3 och 30,4-
Utom terminsafgifterna förekomma vid de allmänna läroverken ännu några afgifter,
nämligen inskrifnings- och examensafgifter. Vid inskrifning i läroverket erlägges af hvarje
lärjunge en afgift af 10 kr., som fördelas på ljus- och vedkassan med 4,5o kr., på biblioteks-
och materielkassan med 3 kr. och på premie- och fattigkassan med 2,5o kr. Vid
anmälan till mogenhetspröfning erlägges en afgift af 20 kr. och vid anmälan till fyllnads;
pröfning en afgift af 4 kr., hvilka afgifter insändas till statskontoret att användas för bestridande
af kostnaderna för censorernas resor och arfvoden m. m. För lärjungar från
enskild undervisning tillkomma till dessa examensafgifter ytterligare 25 kr. vid fullständig
mogenhetspröfning och 3 kr. för hvarje ämne och hvarje skriftligt prof vid fyllnadspröfning,
hvilka afgifter fördelas mellan de lärare, som i hvardera pröfningen deltagit.
'') Den till kompiitténs utlåtande i terminsafgiftsfrågan hörande statistiken utarbetades redan under
året 1900, hvarför den ej omfattar nämnda år, till hvilket eljest i allmänhet kommitténs statistiska uppgifter
hänföra sig. Någon nämnvärd skiljaktighet med afseende på resultaten torde emellertid ej uppkomma,
om tioårsperioden 1891 1900 i stället för tioårsperioden 1890 99 lägges till grund för beräkningen.
Terminsafgiftemas
belopp
1890 99.
Antalet befrielser
1890—99.
Inskrifningsoch
examensafgift
er.
548
IFRÅGASATTA TERMINS ABGIFTER TILL STATSVERKET.
Tiden
före IT24.
Skolordning1
ij 2 4.
Skolor dnineen
iSot.
I vår tid aflönas lärarne vid de allmänna läroverken uteslutande af statsverket.
Men i äldre tider bidrogo lärjungarne till lärarnes aflöning, och denna
anordning var i vårt land åtminstone lika gammal som vår protestantiska kyrka.
På 1600-talet var det hufvudsakligen gymnasiernas lektorer, som hade egentlig lön,
nämligen dels af prebenden och bondehemman, ilels af kyrkotionden. Trivialskolornas
lärare och pedagogerna voro däremot för sitt uppehälle så godt som uteslutande
hänvisade till sockengången och till lärjungarnes bidrag.
Såväl lärare som lärjungar gingo omkring i socknarna och insamlade
medel för sitt eget uppehälle och för skolans behof. Gustaf II Adolf sökte afskaffa
eller reglera sockengången och förmådde år 1624 riksdagen att för detta ändamål
bevilja en särskild gärd, kallad »djäknepenningarna». Dessa penningar skulle genom
kyrkoherdarnes och sexmännens försorg insändas till skolorna för att användas till
fattiga bondebarns skolgång och underhåll. Senare blef bestämdt, att en del af
dessa penningar skulle tillfalla skolornas lärare, och de blefvo stundom delade på
det sätt mellan lärare och lärjungar, att de förre fingo två tredjedelar af det hela,
såsom fallet var i början på 1700-talet i Linköpings stift. Häraf torde kunna
slutas, att lärarne redan före djäknepenningarnas tid ej blott åtnjutit, hvad de genom
egen sockengång hopsamlat, utan ock haft andel, och sannolikt en ej obetydlig
sådan, i det, som af lärjungarne bragtes samman. Det vardt snart nog vanligt,
att äfven djäknepenningarna genom sockengång insamlades, och bruket af sockengång
upphörde först inemot slutet af 1700-talet.1)
Burgna föräldrar, som hade barn i skolan, bidrogo i mån af förmåga och god
vilja genom frivilliga afgifter (»terminationspenningar», »terminspenningar», »exitual»
eller »exter»), som endast af seden och hederskänslan gjordes bindande, till lärarnes
underhåll, och dessa gingo själfva omkring och uppburo, hvad de på detta sätt kunde
erhålla. Sådana mer eller mindre godtyckliga afgifter utgingo till olika belopp i
olika stift och vid olika läroverk. De lära här och hvar hafva förekommit ännu
in i senare hälften af 1800-talet.
Bidrag till en särskild skolkassa omtalas däremot första gången i 1649 års
skolordning, där det bestämmes, att en sådan skulle bildas »till inköp af böcker,
musikaliska instrumenter och belöning för flitiga lärjungar».
I skolordningen afår 1724 fastställdes såväl i fråga om gymnasium som i fråga
om skolan inskrifningsafgifter för alla icke veterligen utfattiga. Dessa afgifter skulle
vid gymnasium tillfalla rektor, vid skolan rektor och klassläraren i den klass, hvari
lärjungen intogs, hvarjämte vid båda läroanstalterna något skulle gå till bibliotekets
kassa.
Skolordningen af år 1807 bestämmer dessa afgifter åt rektor vid trivialskolan
till 3 2 skillingar banko af de förmögnare och 16 sk. bko af de mindre förmögna,
*) En form af sockengång, s. k. viaticering, dock afseende anskaffandet af understöd endast åt
lärjungarne själfva, har intill senaste tid bibehållit sig inom Hernösands stift. — Djäknepenningarna afskaffades
först genom beslut af 1834 35 års riksdag.
HISTORIK.
549
åt klassläraren till i riksdaler af de förre och 32 sk. bko af de senare samt åt
biblioteket till 8 sk. bko af lärjunge å gymnasiet och 4 sk. bko af lärjunge i
trivialskolan. Endast sådana lärjungar, som ej från skolan uppflyttats till gymnasiet,
skulle där betala inskrifningsafgift till rektor, nämligen med 1 rdr bko. Samma
stadga föreskrifver, att terminationspenningarna, d. v. s. de frivilliga bidragen till
lärarnes underhåll, skulle uppsamlas icke af dem själfva utan medelst kringskickade
böcker i likhet med prästerskapets påskpenningar.
Uppfostringskommittén år 1812 — 1817 föreslog dels en höjning och fixering af
afgifterna till läroverkens kassor, dels införandet af en »undervisningsgäld». Denna,
som alla lärjungar utan undantag borde vid hvarje termins början erlägga, skulle
vid skolan utgöras med V» tunna råg, hvaraf hälften skulle gå till allmänna
löningsfonden och hälften på angifvet sätt fördelas mellan rektor och lärare, vid
gymnasiet endast med V4 tunna, som skulle tillfalla lärarne. »Utom denna
andel i undervisningsgälden», heter det, »vare lärarne strängt förbjudet att för
offentelig undervisning af lärjungarna taga någon gåfva af hvad namn den vara må.
Den häremot bryter böte för hvarje gång 25 rdr, hvilka tillfalla läroverkets kassa.»
I detta förslag af 1812 års kommitté väckes för.första gången hos oss fråga om
införandet af till sitt belopp i lag bestämda lärjungeafgifter såsom bidrag till lärarnes
aflöning. De missförhållanden, som voro förknippade med de frivilliga bidragen, synas
hafva varit den närmaste anledningen för kommittén till förslagets framställande.
Skolordningen år 1820 fastställde afgifter till läroverkskassa, till bibliotekskassa
samt till premie- och fattigkassa, men upptog ej den föreslagna undervisningsgälden; i
stället för att förbjudas blefvo frivilliga afgifter uttryckligen medgifna, utom i fråga
om »veterligen medellöse».
Den s. k. stora uppfostringskommittén år 1825—28 uttalar som allmän grundsats,
att det är »oriktigt och skadligt, att någon inskränkning göres i den nästan kostnadsfria
eller åtminstone föga betalda offentliga undervisningen, hvilken hittills öfverallt
i riket öppnat tillfälle för hyddans son att, riket till heder och nytta, uppstiga till
statens högsta äreställen». Denna grundsats ansågs ej lida intrång af de obetydliga
bestämda afgifterna, men väl af de obestämda och s. k. frivilliga, hvilka genom en
täflan, hvari äfven fattigare föräldrar deltogo, underkastades en beständig stegring.
Kommittén ansåg därför dessa senare böra förbjudas, men fann de redan stadgade
bestämda afgifterna böra fortfara och föreslog, att af hvarje lärjunge därjämte skulle
erläggas till läroverkets kassa »en terminsafgift af minst 24 sk. bko». Från denna
sistnämnda afgift skulle veterligen fattiga kunna befrias, under det att de förmögnare
skulle få teckna sig för en högre. Kommitténs förslag i denna punkt hade
ingen påföljd: skolafgifterna förblefvo de i 1820 års skolordning föreskrifna.
Frågan om en bestämd afgift såsom bidrag till lärarnes aflöning framträder
ånyo först vid riksdagen år 1847—48 ocli då i samband med förslag om en omfattande
lönereglering för lärarekåren.
Kommittén
1812 -17.
Skolordningen
1820.
Kommittén
182$ 28.
Riksdagen
1847 48.
55°
IFRÅGASÄTTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
Enligt det då framlagda förslaget till lönereglering skulle för regleringens
genomförande erfordras ett belopp af inemot 125,000 rdr bko utöfver befintliga
tillgångar. Som bidrag till bestridande af de ökade kostnaderna föreslogs en terminsafgift
af 10 rdr bko, hvilken beräknades skola inbringa 60,000 rdr bko
årligen. Åt en föreslagen lokalstyrelse skulle gifvas rätt att för »veterligen medellöse»
eftergifva hela eller halfva afgiften, dock med iakttagande däraf, att vid hvarje
läroverk sammanlagdt minst hälften af full afgift för samtliga lärjungar inflöte.
, Statsutskottet medgaf billigheten af att föräldrar »efter råd och lägenhet» betalade
för undervisningen, men befarade, att den föreslagna höga afgiften skulle utestänga
mindre bemedlade från studievägen, alldenstund, om också afgiften finge intill en
viss gräns helt eller delvis eftergifvas, likväl, när gränsen vore uppnådd, ingen än
så hoppgifvande fattig yngling ytterligare skulle kunna vinna inträde. Emellertid tillstyrkte
utskottet en afgift af högst 10 rdr bko, men med obegränsad rätt för vederbörande
att efterskänka afgiften helt eller delvis. Såsom garanti mot ett allt för vidsträckt
bruk af befrielserätten föreslogs, att hvad som inflöte utöfver half afgift för
samtliga lärjungar, finge användas till läroverkets materiella behof. Statsutskottets
förslag återremitterades af präster och bondestånden, som ansågo afgiften för hög.
Och riksdagens beslut blef, att, emot upphörandet af terminspenningarna till lärarne,
en skolafgift af 5 rdr bko för terminen skulle af hvarje lärjunge erläggas,
med det undantag allena, att medellöse från denna afgift alldeles befriades. I
öfverensstämmelse härmed blef, då den föreslagna löneregleringen i hufvudsak vann
riksdagens gillande, en större summa, än den Kungl. Maj:t begärt, anvisad till
läroverkens behof.
K. cirk. 1849. I enlighet med detta beslut af 1847—48 års riksdag påbjöds genom Kungl.
cirkuläret den 6 juli 1849 en terminsafgift af j rdr bko »såsom bidrag till de
för aflöningsstaten beräknade tillgångar», hvaremot lärjunge skulle »varda befriad
från utgift af terminspenningar till lärarne».
Riksdagen Den nya afgiften väckte emellertid flerstädes missnöje, och redan vid 1850 —
1850-si. - j års riksdag förekommo ej mindre än fem motioner om dess upphörande eller
minskning. Statsutskottet ansåg det ej kunna bestridas, »att nu bestämda terminsafgift
kan falla sig tryckande för mången familjefader, som kämpar med knappa
tillgångar utan att dock vara så medellös, att befrielse därifrån kan komma i
fråga». Riksdagen beslöt också att, för undanrödjande af »de flere olägenheter»,
som vore med terminsafgiften förenade, nedsätta afgiften till 3 rdr bko och att,
till ersättning för den härigenom förorsakade minskningen i statsinkomsten, bevilja
ett motsvarande årligt anslag. Riksdagens beslut om nedsättning af terminsafgiften
till 3 rdr bko stadfästes genom Kungl. cirkuläret den 1 oktober 1851.
Stadgan i8j6. Enligt 18 5 6 års stadga utgjordes en lärjunges afgifter, förutom af nu nämnda
terminliga »skolafgift» 4 rdr 50 öre rmt, af vissa inskrifningsafgifter, uppgående
tillsammans till 5 rdr 50 öre rmt, vidare af »den afgift, som i mån af behof
lärjungarne ålägges till aflöning af en vaktmästare», samt slutligen af »frivilliga
i
HISTORIK.
551
gåfvor, hvartill de förmögnare lärjungarnes föräldrar böra uppmanas». Medellösa
voro från inskrifnings- och skolafgift befriade.
Missnöjet med den påbjudna terminsafgiften fortfor emellertid, och redan Riksdagm
18 5 6 — s 8 års riksdag beslöt — oaktadt samtidigt, genom en betydande löne- rsj6-^s.
förbättring för lärarne och en mängd nya lärareplatsers inrättande, läroverkens stat
höjdes från V2 million kronor till öfver i million — att den förut till statsverket
ingående terminsafgiften framdeles skulle tillfalla läroverkets egen kassa och användas
till inköp af undervisningsmateriel.
Detta beslut stadfästes genom Kungl. cirkuläret den 20 mars 1858, och K. ark. isjs.
skulle den nya bestämmelsen gälla redan för då innevarande läsetermin. Den år
1849 införda, till statsverket ingående terminsafgiften hade därmed upphört att
finnas och förvandlats till den ännu med samma belopp utgående afgiften till
biblioteks- och materiel as san. Med de frivilliga afgifterna till lärarne skulle det
ock vara slut. I det nämnda Kungl. cirkuläret heter det, »att s. k. terminationsafgifter,
kollekter, offer och andra dylika afgifter, där sådana varit öfliga, hädanefter
skola upphöra». Sista kvarlefvorna af denna urgamla aflöningsform för de
allmänna läroverkens lärare försvinner, då genom Kungl. brefvet den 22 november
1861 äfven i fråga om pedagogierna stadgas, »att några afgifter till lärarne icke
vidare må af lärjungarne utgå».
De i 1859 års stadga upptagna lärjungeafgifterna voro desamma som de i Stadgan iSj9.
föregående stadga angifna, allenast med det undantag, att inskrifningsafgiften ökats
med 50 öre. »Skolafgiften» var upptagen bland den egna kassans tillgångar, och
den afgift, som i mån af behof ålades lärjungarne, skulle användas såväl till aflöning
åt vaktmästaren som till lyshållning och inköp af ved.
Afgiften till byggnadsfonden föreskrefs år 1863, sedan riksdagen år 1862 — 63 Senare
lämnat bifall till Kungl. Maj:ts proposition härom. Den bestämdes till 5 rdr rmt, ändringar.
samma belopp, hvarmed den ännu utgår.
Ljus- och vedkassan afskildes som en särskild kassa under sitt nuvarande
namn först genom skolstadgan den 1 november 1878. Motsvarande afgifter
hade dock af ålder utgått och redovisats i samband med »skolans egen kassa»,
hvars ändamål före 1859 förnämligast varit detsamma som den nuvarande ljusoch
vedkassans.
Efter år 1863 hafva terminsafgifterna ej undergått någon förändring. Inskrifningsafgiften
erhöll sitt nuvarande belopp genom 1878 års stadga, hvars bestämmelser
i fråga om inskrifnings- och terminsafgifter ännu gälla.
Frivilliga terminsafgifter såsom bidrag till lärarnes aflöning hafva således under
långa tider hört till rådande bruk vid de svenska läroverken. Obligatoriska och
till sitt belopp genom lag bestämda hafva utgått endast under en tid af vid pass
552
IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
Riksdagarna
1869 och
1871.
Kommittén
1870—72.
Löne
reglerings
kommittén
2879.
Riksdagarna
1880 och
1881.
8 Vs år, nämligen från och med höstterminen 1849 till och med höstterminen
1857. Sedermera hafva förslag om sådana afgifters införande upprepade gånger
förekommit.
Vid ett par tillfällen har frågan därom förevarit i riksdagen, utan att, såsom
år 1849, vara ställd i samband med ett löneregleringsförslag. Så var händelsen
år 1869, då en motionär i Andra Kammaren föreslog höjda terminsafgifter i
de allmänna läroverkens sjette och sjunde klasser — ett förslag, som ej ledde till
något uttalande från riksdagens sida. Vid 1871 års riksdag väckte en ledamot
af Andra Kammaren motion om terminsafgifter till statsverket, yrkande, att vid
den revision af gällande stadga för rikets elementarläroverk, hvarmed den då arbetande
läroverkskommittén var sysselsatt, »särskilt måtte tagas i öfvervägande,
huruvida ej lärjungarne, åtminstone de bemedlade, böra till lärarnes aflöning i någon
mån bidraga». Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen, afstyrkte densamma,
och af kammaren blef den utan votering afslagen, sedan alla de uppträdande talarne
utom motionären talat mot terminsafgifternas höjning. Den nämnda läroverkskommittén
(1870-72) upptog icke terminsafgiftsfrågan till behandling och hade ej heller någon
uppfordran därtill i den skrifvelse af 1870 års riksdag, som föranledt kommitténs
tillsättande. Hvarken år 1873, då läroverksfrågan i sin helhet var föremål för
riksdagens behandling, eller år 1874, då riksdagen med betydliga belopp ökade
läroverkens stat, ej heller vid de följande riksdagarna på 1870-talet finner man något
förslag om höjning af lärjungarnes afgifter.
Ett bestämdt samband med frågan om lönereglering fick terminsafgiftsfrågan
genom den kommitté, som den 17 maj 1879 afgaf betänkande angående en ny
lönestat för lärarekåren. Denna kommitté föreslog nämligen, att till statsverket
ingående terminsafgifter skulle införas vid de allmänna läroverken, »för den händelse»,
såsom det heter i betänkandet, »ej någon lämpligare utväg skulle finnas
till betäckande af den ökade kostnad, som skulle uppstå, om kommitterades förslag
till löneförbättring varder antaget». Den nya atgiften (som skulle erläggas jämte
de gamla, till skolans kassor ingående afgifterna) skulle uppgå till ett belopp af
2 5 kronor terminligen för hvarje lärjunge, dock med befrielse för medellösa, som
hade goda vitsord för kunskaper och uppförande, intill 2 5 procent af hvarje läroverks
lärjungeantal.
Genom motioner i Andra Kammaren upptogs frågan om terminsafgifter till
statsverket vid riksdagarna åren 1880 och 1881. Vid den förra riksdagen stodi
Andra Kammaren vid voteringen ett yrkande om terminsafgifternas höjning mot
ett yrkande, att kammaren icke då skulle anse sig böra uttala någon åsikt om
höjning af lärjungarnes terminsafgifter, och den förseglade sedeln gaf utslag till
förmån för det senare yrkandet. Vid den senare riksdagen åter uttalade sig kammaren
med 89 röster mot 28 för den meningen, »att en sådan efter de olika
klasserna proportionerad höjning af lärjungarnes terminsafgifter bör vidtagas, att
därigenom en väsentlig lättnad i statens utgifter för dessa läroverk åstadkommes».
HISTORIK.
553
Något uttalande af riksdagen kom dock icke heller denna gång till stånd, enär
Första Kammaren ansåg, att, då höjning af terminsafgifterna blifvit föreslagen i
samband med det föreliggande förslaget om en lönereglering och frågan om
denna vore beroende på Kungl. Maj:ts pröfning, någon riksdagsskrifvelse ej vore
af nöden.
Vid 1882 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett förslag om lönereglering
för lärarekåren, grundadt på löneregleringskommitténs betänkande. Den föreslagna
lönestaten var uppgjord »under förutsättning att Kungl. Maj:t förordnade, det
lärjungarne vid de allmänna läroverken och de tvåklassiga pedagogierna skulle från
och med vårterminen 1883 utom förut bestämda afgifter erlägga en terminlig afgift
till belopp af 30 kronor för lärjunge i klasserna 6 och 7 samt 20 kronor för
lärjunge i öfriga klasser, dock att . . . medellösa lärjungar till högst 15 procent
och mindre bemedlade till högst 20 procent af hela närvarande lärjungeantalet i
hvardera gruppen af klasser måtte kunna befrias, de medellösa från hela och de
mindre bemedlade från halfva den nya afgiften».
Statsutskottet, som ansåg rätt och skäligt, att personer, som vore i stånd
att lämna bidrag till sina barns undervisning, icke finge denna undervisning så
godt söm för intet af staten, förordade bifall till de föreslagna terminsafgifterna
med de af Kungl. Maj:t angifna procenttalen för befrielser; men samtliga utskottsledamöter
från Andra Kammaren afgåfvo reservation på grund af den ståndpunkt,
som de intogo i den med löneregleringen sammanknutna organisationsfrågan, dock
uttalande, att de erkände billigheten af att de mera bemedlade genom högre
terminsafgifter mera än dittills bidroge till kostnaden för den offentliga undervisningen.
Första Kammaren biföll statsutskottets förslag med 68 röster mot
28, som voro för afslag; Andra Kammaren biföll åter reservanternas afslagsyrkande
med 148 röster mot 40, som voro för bifall till utskottets förslag.
Läroverkskommittén år 1882—84 ansåg, att båda statsmakterna härigenom i
princip uttalat sig för höjda terminsafgifter, och det var »särskildt med hänsyn till
den principiella öfverensstämmelsen i denna fråga mellan regering och riksdag»,
som kommittén trodde sig böra äfven för sin del föreslå terminsafgifter till statsverket,
därvid i hufvudsak anslutande sig till bestämmelserna i 1882 års Kungl.
proposition. Då kommittén tydligen icke kände sig rätt öfvertygad om de föreslagna
terminsafgifternas gagn, var den angelägen att föreslå sådana modifikationer
i det Kungl. förslaget, som kunde minska farhågorna för dessa utgifter. Sålunda
föreslogs, att afgiftens belopp för de tre lägsta klasserna skulle sänkas från 20
kronor till 1 o kronor. Vidare skulle procenttalen 15 och 2 o för helt och hälft
befriade gälla summan för hvarje årsklass och tillämpas så, att de finge öfverskridas
för den ena eller den andra gruppen, blott icke summan af befrielser medtoge mer
än 25 procent af årsklassens hela uppbördssumma. Å andra sidan blefvo ett par
ändringar föreslagna, som i någon mån inneburo en skärpning af bestämmelserna:
ej blott flit och godt uppförande utan äfven begåfning sattes som villkor för be
-
Riksdagen
1882.
Kommittén
1882—84.
70
Riksdagen
1887.
Riksdagen
i8qo.
55 \ IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
frielse, och de nyinskrifna uteslötos från möjlighet till befrielse under första terminen,
såvida de icke afgått från högsta afdelningen i ett lägre läroverk till närmast högre
klass inom ett högre.
Kungl. Maj:t framlade kommitténs förslag i föreliggande fråga för 1887 års
riksdag i sammanhang med förslag om lönereglering. Några ändringar hade dock
gjorts, som afsågo att minska afgifternas tryck: den lägre afgiften, ro kronor, utsträcktes
från de tre lägsta klasserna till den fjärde och femte af den då föreslagna s. k.
praktiska linjen; befrielse medgafs äfven för nyinskrifna; procentbelopp tillämpades
icke på årsklasser utan på läroverkets större afdelningar, klasserna 1 — 3, 4—5,
6 — 7, så att befrielse inom hvarje afdelning finge medgifvas intill 25 procent af
det belopp, som skulle utgått, om alla lärjungar betalat fullt. Nu föreslogs ock
för första gången, att rätten att besluta om befrielser skulle öfverflyttas från läroverkskollegiet
till en nämnd, delvis bestående af kommunala förtroendemän.
Förslaget kom i följd af riksdagens upplösning icke under behandling, men
det framlades år 1890 af Kungl. Maj:t ånyo för riksdagen i sammanhang med
förslag till lönereglering. Ingen annan här nämnvärd förändring hade vidtagits,
än att de tre lägsta klasserna alldeles befriats från afgifter till statsverket. Som
stöd härför anfördes, att dessa klasser hade till en af sina uppgifter att meddela
den grundläggande bildning, hvaraf ett stort antal yrkesidkare vore i behof, utöfver
hvad som i folkskolan kunde erhållas, och att i dessa klasser erfarenhet skulle
inhämtas, om lärjungarne hade fallenhet för studier eller icke. Det särskilda
utskott, som behandlade läroverksfrågan, ansåg sig, ehuru flere af dess ledamöter
hyst stora betänkligheter mot införandet af terminsafgifter, dock kunna ansluta sig
till den motivering, som anförts af 1882 års statsutskott, och biträda det Kungl.
förslaget, då de föreslagna befrielserna syntes vara af det omfång, att svårare
olägenheter borde kunna undvikas, och då den lönereglering för de allmänna läroverkens
lärare, hvilken utskottet ansåge nödig, endast i sammanhang med en höjning
af elevafgifterna torde kunna genomföras. Utskottet ansåg emellertid, att äfven de
tre lägsta klasserna borde betala afgift, nämligen med 1 o kronor, såsom år 1887 föreslagits.
Utskottets förslag blef af Andra Kammaren antaget med 117 röster mot
7 6, som voro för afslag, under det att Första Kammaren i sak anslöt sig till
Kungl. Maj:ts förslag med 55 röster mot 49, som voro för utskottets hemställan.
Äfven i fråga om löneregleringen, för hvilken Andra Kammaren satt som villkor
vissa förändringar i organisationen, hade kamrarna stannat i olika beslut. Såväl
för den ena frågan som den andra framlade utskottet ett sammanjämkningsförslag,
hvilket med afseende på terminsafgifterna upptog de af utskottet föreslagna beloppen,
10, 20 och 30 kronor för läroverkets olika stadier, men höjde befrielseprocenten
från 15 för medellösa och 20 för mindre bemedlade till respektive 20 och 30.
Då sammanjämkningsförslaget i lönefrågan antogs af Första Kammaren, men förkastades
af Andra Kammaren, föll löneregleringsförslaget, och därmed föll ock den
med detta sammanbundna frågan om terminsafgifter.
HISTORIK.
555
För 1892 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo förslaget om lönereglering
och i samband därmed förslaget om terminsafgifter, nu i den form, hvari det blifvit
af 1890 års särskilda utskott tillstyrkt. Det senare förslaget blef ock efter statsutskottets
tillstyrkan af bägge kamrarna antaget, af den Första utan votering, af
den Andra med 162 röster mot 45, som voro för afslag. Som emellertid frågan
om löneregleringen förblef oafgjord, förföll också, liksom vid föregående tillfällen,
det därmed förknippade förslaget om terminsafgifter till statsverket. Två motioner
i Andra Kammaren, den ena af innehåll, att terminsafgifterna icke skulle utgå
med jämna belopp, utan växa med vederbörandes bevillning till staten, den andra,
att lärjungarne i de tre lägsta klasserna skulle betala en terminsafgift af 50 kronor,
men lärjungarne i öfriga klasser ingen afgift, blefvo af riksdagen afslagna.
I den Kungl. propositionen år 1893 om de lägre läroverkens ombildning till
samskolor förekom förslag om särskilda terminsafgifter vid dessa senare skolor,
hvilka afgifter skulle kunna upptagas af kommunen till bestridande af dess kostnader
för skolan. De skulle utgå med 10 kronor i klasserna 1 — 3 och 20 kronor i
klasserna 4—5. Den Kungl. propositionen bifölls af Första Kammaren, men afslogs
af Andra Kammaren.
Slutligen framlade Kungl. Maj:t år 1898 ännu en gång förslag om höjning
af terminsafgifterna vid de allmänna läroverken i samband med reglering af lärarekårens
löner. Åter föll terminsafgiftsfrågan med hufvudfrågan utan att denna gång
tilldraga sig någon särskild uppmärksamhet från riksdagens sida.
Såsom af ofvanstående historiska öfversikt framgår, hafva vid Sveriges allmänna
läroverk under de senaste 40 åren icke förekommit några bidrag från
lärjungarnes sida till lärarnes aflöning. Den undervisningsafgift, som år 1847 föreslogs
till belopp af 15 kr. i terminen och år 1849 infördes minskad till 7 kr. 50
öre, blef redan år 1851 nedsatt till 4 kr. 50 öre samt år 1858 anslagen till ett
väsentligen annat ändamål än lärarnes aflöning. Därmed måste riksdag och regering
vid nämnda tidpunkt anses hafva principiellt uttalat sig för själfva undervisningens
kostnadsfrihet. Då återinförandet af undervisningsafgifter föreslogs för mer än 20 år
sedan, skedde det i samband med frågan om en välbehöflig reglering af lärarnes löner,
och otvifvelaktigt voro dessa afgifter då i de flestas ögon en nödfallsutväg för vinnande
af ett godt ändamål, som statskassan då ej ansågs vara i stånd att ensam tillgodose.
Under dessa förhållanden var det, som 1882 års läroverkskommitté verkställde
en statistisk utredning af åtskilliga på frågan inverkande fakta. Denna utredning
gaf emellertid ej kommittén anledning att afstyrka införandet af nya terminsafgifter,
men synes ej heller hafva gifvit starkare stöd för sådana afgifters påläggande,
ty såsom hufvudskål härför åberopar kommittén, som sagdt, den principiella öfverensstämmelsen
mellan regering och riksdag.
Riksdagen
1892.
Riksdagen
1893.
Riksdagen
1898.
Återblick.
55ft
IFRÅGASATTA TERMINSAFG1FTER TILL STATSVERKET.
Statistisk utredning.
Af kommittén Då nu, nära 20 år senare, frågan om terminsafgifterna liar måst göras till
''uppgift,?, föremål för förnyad utredning, har det ansetts sannolikt, att samhällets ekonomiska
utveckling under de två senaste årtiondena medfört väsentliga ändringar i de afseende^
som år 1882 gjordes till föremål för undersökning, hvarför det synts nödvändigt
att anskaffa nyare uppgifter af den beskaffenhet, att frågan blefve på bästa möjliga
sätt belyst. Sådana uppgifter af tillräckligt omfång finnas nämligen ej i tillgängliga
statistiska redogörelser för läroverken. Kommittén anmodade därför hösten 1899
rektorerna att söka åstadkomma en indelning af lärjungame i olika förmögenhetsgrupper.
En sådan indelning borde kunna gifva ett säkrare stöd, än man hittills ägt,
för bedömandet af frågan om terminsafgifter till statsverket samt — i den händelse
sådana ansåges lämpliga — af frågan om den utsträckning, i hvilken befrielser borde
medgiftvas. Såsom förmögenhetsgrupper valdes: »årsinkomst under 1,500 kr.», »årsinkomst
mellan 1,500 och 3,000 kr.» samt »årsinkomst öfver 3,000 kr.», icke
därför att dessa grupper ansågos noggrant motsvara läroverksstadgans tre kategorier:
»medellöse», »mindre bemedlade» och »bemedlade», utan snarare därför, att de i
ett öfvervägande antal fall torde någorlunda motsvara föräldrarnes behof af fullständig,
half eller ingen befrielse från eventuell terminsafgift till statsverket.
I tabellformuläret gjordes skillnad mellan lärjungar från läroverksstaden och
lärjungar från annan ort, enär önskvärdt var att kunna skilja mellan dessa båda
grupper, i händelse olika grunder för deras befrielse från afgifter skulle ifrågakomma.
Likaså infordrades uppgifter om antalet brödrakretsar af 2, 3, 4 eller
flere bröder vid hvarje läroverk, äfvenledes uppdelade i förmögenhetsgrupper, för
att det skulle vara möjligt att beräkna de belopp, hvartill ifrågakommande afgiftslindringar
för bröder kunde komma att uppgå.
På uppgifterna De olika uppgifterna hafva på olika sätt grupperats och sammanräknats, och
beräkningar, de mot deras kolumner och summor svarande procenttalen hafva uträknats dels
för hvarje särskildt läroverk, dels för olika grupper af läroverk, dels för samtliga
till hvarje skolklass eller grupp af skolklasser hörande lärjungar i hela riket. De
härigenom åstadkomna öfversikterna meddelas såsom kommitténs tabell 1 : A—F.
Här må blott meddelas följande siffror för större grupper af läroverk eller läroverksklasser:
-
STATISTISK UTREDNING.
557
Grupper af läroverk läroverksklnsser. | Hela antalet | Procenttal af lärjungar, hvilkas föräldrar A. 1 B. 1 C. under 1,500 kr. 1,500 - 3,000 kr.1 öfver 3,000 kr. | Afgifts-summa i pro. cent af | |||
Från Frän staden, j Qrt | Från Frän staden. , i ort. | Från Från staden. , ort. | ||||
Högre läroverks klas-| |
| 15,3 8,5 | 10,7 | 9,2 | 32,9 23,4 |
|
ser 6 — 7 ...............t | 4,311 | 23,8 | 19,0 |
| 56,3 | 66,21 |
Högre läroverks klas-l |
| 22,2 5,8 | 16,2 | 8,6 | 31,6 15,6 |
|
ser 1 — 5 ...............| | 8,446 | 28,5 | 24,R |
| 47,2 | 59,6 |
Högre läroverks allaj |
| 19,0 6,7 | 14,3 | 8,8 | Pi QO ©C ce |
|
klasser ..................1 | 152,757 | 26,6 | 23,1 |
| 50,3 | 61,85 |
Alla klasser i de till 6- |
|
|
|
|
|
|
kl. realskolor f. gossar |
| 24,3 4,7 | 22,o | 6,0 | 34,s 8,2 |
|
föreslagna läroverken | 2,436 | 29,o | 28,o |
| 43,o | 57,0 |
1 (jämte Haparanda) ... |
|
|
|
|
|
|
Lägre läroverks allaj | 4,133 | 25,o 6,7 | 20,5 | 8,5 | 29,i 10,2 |
|
1 klasser .................\ |
| 31,7 | 29,o |
| 39,3 | 53,8 |
Alla läroverks allaj | 16,890 | 21,14 6,70 | 15,8 6 | 8,73 | 31,33 16,34 |
|
klasser. -) ..............1 |
| 27,8 4 | 24,5 9 |
| 47,5 7 | 59,8 6 |
Ur denna öfversikt torde åtskilliga slutsatser kunna dragas. Särskildt kunna
de anförda procenttalen tjäna till ledning vid bedömandet af nya terminsafgifters
verkningar ur följande två synpunkter:
a) Hvilka verkningar skulle införandet af tenninsafgifter till statsverket, med
tillämpning af befrielse i enlighet med 1882 års kommittés förslag, åstadkomma
för den bildningssökande ungdomen?
b) Hvilka resultat för statskassan kunna motses af nya terminsafgifters införande
under iakttagande af nödig varsamhet?
’) Kolumnen upptager det afgiftsbelopp, som skulle inflyta under förutsättning af afgiftsfrihet för
lärjungar, tillhörande gruppen A, och half afgift för lärjungar, tillhörande gruppen B, och detta afgiftsbelopp
är uttryckt i procent af den summa, som skulle inflyta under förutsättning af full afgift för samtliga
lärjungar (procenttalet = summan af procenttalet för C och halfva procenttalet för B).
2) Motsvarande tal äro i i88a års kommittés statistik: 14,077; 23,4; 42,0; 34,0; 55,«.
55«
IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STASVERKET.
T er minsafgifternas
verkningar
vid befrielser
enligt
1882 års
kommittés
förslag.
Termins af gifternas verkningar vid befrielser enligt 18S2 års kommittés förslag.
I de högre läroverkens gymnasieklasser är procenten af bemedlade högst
och procenten såväl af mindre bemedlade som af medellösa lägre än i klasserna
1 — 5. ’) Mellangruppens eller de mindre bemedlades antal utgör här enligt rektorernas
uppskattning nära 20 % af antalet och sammanfaller alltså med antalet af dem,
som förut dels af regeringen, dels af 1882 års kommitté föreslagits till half
befrielse. Däremot är antalet medellösa 23,8 % eller vida större än de 15%,
som ifrågasatts till full befrielse. Då skillnaden är 8,8 %, skulle af gymnasieklassernas
nuvarande 4,311 lärjungar ej mindre än 379 medellösa lärjungar tvingas
att antingen betala terminsafgift eller ock afgå från läroverket.
I de högre läroverkens fem lägre klasser är procenttalet för medellösa 28,
hvadan 13 % eller 1,098 lärjungar antingen skulle nödgas afgå eller betala afgift.
De mindre bemedlades procenttal är 24,3, d. v. s. det finnes 4,8 % eller 405
lärjungar mer, än som ifrågasatts till nedsättning i afgifter.
I de lägre läroverken är procenttalet af medellösa ännu större, nämligen
3 1,7, hvadan där 16,7 % eller 690 medellösa lärjungar skulle blifva tvungna att
betala afgift eller lämna läroverket. Och antalet af de mindre bemedlade, som ej
skulle kunna blifva delaktiga af behöflig lindring, skulle vid dessa läroverk blifva
9%, eller 372.
För Sveriges samtliga läroverks alla klasser blefve de medellösa lärjungar,
som ej kunde erhålla friplats, 12,84% afbeta lärjungeantalet, eller 2,169 lärjungar
(46,, % af gruppen A), hvarjämte 4,59%, eller 775 lärjungar (18,7 % af gruppen B)
ej skulle få behöflig nedsättning i afgifter.
Rörande ofvanstående siffror bör en allmän anmärkning göras. Det torde
få anses sannolikt, att de allra flesta medellösa, som ej kunna få full befrielse, i
stället få betala blott half afgift. Men i sådant fall komma de att från half befrielse
undantränga lika många mindre bemedlade och sålunda orsaka en ökning i antalet
af de mindre bemedlade, som ej kunna komma i åtnjutande af behöflig nedsättning.
Ofvan gjorda beräkningar torde visa, att de år 1882 föreslagna procenttalen
för hel och half befrielse voro alldeles för låga. Icke ens en fördubbling eller
en höjning till 30 % af siffran för de medellösa skulle medföra trygghet för att
icke vid ett stort antal läroverk ynglingar skulle behöfva afvisas, ty vid 12 högre
och 24 lägre läroverk är antalet lärjungar i den lägsta förmögenhetsgruppen öfver
30%. Antalet mindre bemedlade lärjungar är blott vid 11 läroverk under 20 %,
men vid 2 5 läroverk öfver 3 o % 2). *)
*) För korthetens skull användas här, under ofvan angifna reservation, uttrycken »bemedlade»
»mindre bemedlade» och »medellösa» för tabellens å sid. 557 tre förmögenhetskategorier.
2) Kommittén af år 1882 gör på grundvalen af sin statistik liknande beräkningar som de här
ofvan gjorda och visar, hurusom ungefär V3 af de lärjungar, som enligt kommitténs statistik vore att
beteckna som »medellösa», skulle bli i saknad af den för dem behöfliga fullständiga befrielsen och likaså
STATISTISK UTREDNING.
559
Betraktar man närmare de i kommitténs tabell i: C och D återgifna procenttalen
för olika städer, finner man dessa vara i högsta grad olika. Så till exempel uppgifvas
för Västervik, Linköping och Växjö de medellösa till respektive 43, 41 och 38 %
men för Gäfle, Nyköping och Karlstad blott till 12, 13 och 17%. Och procenttalen
för de mindre bemedlade växla, bortsedt från några läroverk med rena undantagsförhållanden,
mellan 14 och 41. I allmänhet kan sägas, att i de mindre städerna
vida färre lärjungar än i de större komma upp i de betalandes klass. Medan
sålunda för rikets högre läroverk 61,85% full afgift skulle enligt rektorernas
uppskattning inflyta, sjunker motsvarande procenttal till 57,0 för den grupp af de
lägre läroverken, som enligt kommitténs förslag skulle ombildas till sexklassiga realskolor
för gossar, till 5 0,6 för de till ombildning till samskolor föreslagna läroverken
och till 3632 för de lägre läroverk, som föreslagits till indragning.
Under sådana förhållanden måste hvarje begränsning af befrielserna till en
för alla läroverk lika procent blifva ojämnt verkande samt leda till utestängning från
studiebanan af åtminstone en del af de i ekonomiskt afseende mindre gynnsamt
lottade lärjungarne. Och saken skulle föga hjälpas därigenom, att olika befrielseprocent
medgåfves för olika grupper af läroverk, alldenstund vid de särskilda läroverken
inom hvarje grupp förmögenhetsförhållandena äro till den grad olika, att
hvarje försök att lägga ett procentmedeltal till grund för befrielserna skulle leda
till kännbara orättvisor vid åtskilliga läroverk.
Termins afgiftemas resultat för statskassan.
Om afgifterna sattes till 20 kr. i terminen för hela realskolan och 30 kr.
för gymnasieklasserna samt befrielser medgåfves i enlighet med rektorernas uppskattning
af förmögenhetsvillkoren, alltså utan inskränkning till viss procent, skulle
statsverket af nämnda afgifter erhålla följande bruttoinkomst per år:
66,25 °/n 6° kr. från 4,311 lärjungar i klasserna 6 — 7 .......... 171,360 kr.,
5 936 /o ,, 40 ,, ,, 8,446 ,, i de högre läroverkens klas
ser
I —5 ..................................................................................... 201,350 „ ,
5 7>o /0 af 40 kr. från 2,436 lärjungar i de till sexklassiga realskolor
för gossar föreslagna läroverken (jämte Haparanda)... . 55,540 „,
summa 428,250 kr.1)
ungefär hälften af de »mindre bemedlade» bli i saknad af den för dem i allmänhet behöfliga halfva befrielsen.
Kommittén finner dock intet skäl till oro öfver att så många lärjungar (ej färre än 4,279) sannolikt
eller möjligtvis skulle på detta sätt utestängas från studiebanan; »det torde ej vara osannolikt», säger
kommittén, att dessa lärjungar äro »sådana, för hvilka det i alla händelser är bäst, att de ej genom
studiernas prisbillighet lockas in på denna bana» (Kommitténs betänkande sid. 307).
'') Till denna summa kunna ytterligare läggas afgifter för flickor i Haparanda blifvande samskola
med högst t,000 kronor.
Terminsafgifternas
resultat för
statskassan.
56o IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
Terminsafgifterna vid de blifvande samskolorna (utom Haparanda) kunna ju
ej här medräknas, enär deras belopp skulle tillfalla vederbörande kommuner.
Emellertid hafva, förutom ofvannämnda befrielser för medellösa och mindre
bemedlade, äfven andra utvägar varit påtänkta till minskning af det tryck, som
höjda terminsafgifter på flere håll måste utöfva.
Bland dessa lindringsförslag må först nämnas det, som gäller bröder vid
samma läroverk. Kommittén af år 1882 infordrade uppgifter om antalet bröder
vid rikets samtliga läroverk och fann detta utgöra minst 4,455, nämligen 1,697
brödrapar, 287 kretsar af 3 bröder och 50 kretsar af 4 eller flere bröder. Detta
stora antal föranledde emellertid kommittén att icke föreslå någon lindring för bröder
»såsom allmän regel», helst förhållandet ansågs komma att af vederbörande
myndighet skäligen beaktas vid bestämmandet af hel eller half befrielse. Emellertid
medgifves nedsatt afgift för syskon icke blott i flere andra länder utan ock i ett
stort antal af våra flickskolor. Uppgifter om nuvarande antal bröder vid Sveriges
läroverk äro ock, såsom ofvan nämnts, insamlade, och en sammanfattning af dessa
för olika grupper af läroverk meddelas i kommitténs tabell 1. F.
I fråga om storleken af den nedsättning i afgifter, som bör medgifvas för
bröder, kan man dock endast utgå från vissa antaganden. Om befrielse skulle
lämnas i så ringa omfång, att två bröder finge betala hel afgift inom den förmögenhetsgrupp,
hvartill de höra, den tredje brodern hälften och de följande ingen afgift,
skulle en familjefader med 3 söner i samma skola få nedsättning med V6, eller till 8 3
V» %, och en med 4 söner nedsättning med 3/8, eller till 62 Va °/e, allt under förutsättning
af nominellt lika afgifter för alla sönerna. Nämnda lindring med 1/6 skulle
komma blott 236 bemedlade och 51 mindre bemedlade familjefäder i Sverige till
godo. Den större nedsättningen af 3/8 skulle gälla blott 37 bemedlade och 13
mindre bemedlade familjefäder. En sådan nedsättning torde emellertid vara dels
alltför ringa för de nu nämnda kategorierna, dels alltför begränsad, enär äfven
familjefäder med 2 söner i samma läroverk kunde vara i behof af någon lindring.
I nedanstående beräkningar är därför efter Finlands exempel ett annat antagande
valdt till utgångspunkt, nämligen att half afgift skulle betalas för alla utom
den förste brodern. Brödernas antal vid samtliga de läroverk, hvilka föreslagits
skola bibehållas som statsskolor, utgör enligt tabell 1. F ej mindre än 4,859,
fördelade i 2,197 kretsar, däraf 1,795 brödrapar, 344 kretsar af 3, 54 af 4,
3 .af 5 och 1 af 6 bröder. Efter förmögenheten fördela sig dessa bröder på
följande sätt:
STATISTISK UTREDNING.
56 ■
Bröder och brödrakretsar. | Förmögenhetsgrupper: _____ 1 | ||
A. under 1,500 kr. | B. 1,503 - 3,000 kr. | C. öfver 3,000 kr. | |
Bröder............... | 837 | 1,077 | 2,945 |
Kretsar ............ | 386 | 500 | 1,311 |
Bröder med från- |
| J |
|
räkning af en ur |
|
| 1 |
hvarje krets ...... | 451 | 577 | 1,634 |
De bröder, för hvilka enligt ofvan angifna förutsättningar lindring i eljest
på dem belöpande afgifter skulle ifrågakomma, blefve alltså 1,634 fullt betalande
och 577 hälft betalande. Dessa representera sammanlagdt 1,923 afgifter, af hvilka,
då antalet lärjungar i klasserna 6 — 7 utgör något mer än V4 af hela lärjungeantalet,
omkring 500 kunna anses vara årsafgifter af 60 kr. och de återstående
!,423, eller i rundt tal 1,420, årsafgifter af 40 kr. Afgifternas sammanlagda
belopp blir således 86,800 kr. Hälften af denna summa eller 43,400 kr. skulle
blifva den minskning i inkomst, som statskassan komme att lida genom den enligt
nu beskrifna norm anordnade lindringen för bröder vid samma läroverk.
Då dessa 43,400 kr. dragas från ofvannämnda bruttosumma af 428,250
kr., återstår som statsverkets eventuella behållning af införda terminsafgifter till här
ifrågasatta belopp 384,850 kr. för år.
Denna statsverkets behållning skulle uppenbarligen blifva ej obetydligt mindre,
om man, i likhet med 1882 års kommitté, tänkte sig endast 10 kronors terminsafgift
för klasserna 1-3, som i de läroverk, från hvilka terminsafgifterna skulle
ingå till statsverket, omfatta 6,752 lärjungar. Från dessa klasser skulle, om befrielserna,
på sätt ofvan antagits, lämpades efter rektorernas uppskattning af förmögenhetsförhållandena,
3,861 terminsafgifter inflyta, hvadan en minskning med 10
kr. i terminen, eller 20 kr. om året, skulle medföra en minskning i statsinkomsten
af 77,220 kr.1), hvarigenom denna skulle komma att nedgå från ofvan beräknade
384,850 kr. till 307,630 kr.
Att, såsom föreslogs i Kungl. propositionen år 1890, helt och hållet befria de
tre lägsta klasserna från afgift till statsverket skulle minska dettas behållning med
ytterligare 77,220 kr.'') och alltså låta den nedsjunka till 230,410 kr.
'') Vid beräkningen af antalet 3,861 är hänsyn ej tagen till eventuellt afdrag för bröder, hvarför
ock summan 77,220 kr. är att anse såsom något för stor.
Kommitténs
ställning till
frågan såsom
principfråga.
562 IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
Nu omtalade lindringar äro dock icke de enda, som kunna eller måhända
böra ifrågasättas. Föräldrar, som bo på landet, hafva vida större svårigheter att skaffa
sina barn den bildning, som läroverken bibringa, än läroverksstädernas invånare
och måste underkasta sig dryga kostnader för sina barns vistelse och underhåll i
läroverksstaden. Om olika samhällsklasser skola med någorlunda likställighet komma
i åtnjutande af bildningens fördelar, så bör ock vid afvägandet af terminsafgiftens
storlek hänsyn tagas till de särskilda svårigheterna och kostnaderna för dem, som äro
boende på landet. Detsamma gäller om sådana stadsinvånare, som måste sända
sina barn för fortsatt skolgång till läroverk i en annan stad. Då emellertid några
bestämdt formulerade förslag om sådana lindringar ej föreligga och kommittén ej
anser sig böra försöka att ''framställa något sådant, kan en beräkning af dessa lindringars
eventuella belopp icke här göras.
Kommitténs utlåtande.
Då frågan om terminsafgifter till statsverket, framträdt, har detta, såsom den
föregående historiska öfverblicken visat, vanligen skett i samband med förslag om
löneförbättring för läroverkens lärare, d. v. s. den har framträdt som en angelägenhet,
tillhörande statsregleringen. Såsom en sådan kommer den ej under kommitténs
ompröfning, då kommittén ej torde hafva befogenhet att döma öfver dylika
spörsmål.
Men terminsafgiftsfrågan är ock en principfråga af social och pedagogisk natur.
Det är från synpunkten häraf, som den i allmänhet blifvit dryftad, och som
kommittén funnit sig böra upptaga den till behandling. De skäl, som från denna
synpunkt kunna framställas, tala dels för, dels mot de ifrågavarande afgifterna.
För sin del har kommittén efter omsorgsfull pröfning stannat vid den uppfattningen,
att, för så vidt frågan om terminsafgifter betraktas såsom en social och pedagogisk
principfråga, med hänsyn tagen till i vårt land för närvarande rådande förhållanden,
men utan hänsyn till statsverkets möjligen förbi andenvar ande behof af inkomst,
de skäl, som tala mot de ifrågasatta afgifterna, äro väsentligen starkare än
de skäl, som anföras till deras förmån.
Det har icke utan skäl sagts, att det ej är någon ny princip, som det vore
fråga om att införa i vårt land, enär redan de afgifter, som finnas, om de också
icke ingå till statsverket, dock fylla för undervisningen oundgängliga behof, hvilka,
om dessa afgifter ej funnes, finge bestridas med allmänna medel. Så till vida är
det dock fråga om en ny princip, att först genom de nya afgifternas tillkomst
lärjungeafgifterna vid våra skolor erhålla den storlek, att de blifva till sina verkningar
betydelsefulla. Det är därför endast föga öfverdrift i det påståendet, att vi, prin
-
KOMMITTÉNS UTLÅTANDE. 563
cipiellt sedt, stå i valet mellan kostnadsfri och bétalad skolundervisning. Kommittén
betraktar ingalunda de nuvarande afgifterna såsom ett godt, men dessa afgifter
äro dock, om än stundom kännbara no g för den enskilde, ensamma för sig ej tillräckligt
stora för att hafva någon afsevärd betydelse i pedagogiskt eller socialt hänseende.
Ehuru terminsafgiftsfrågan är gammal och de skäl, som från olika håll anförts,
äro allmänt bekanta, finner sig kommittén dock böra erinra om de viktigaste af
dem och därvid angifva sin uppfattning af deras betydelse. Äfven om införandet
af undervisningsafgifter vid de allmänna läroverken skulle af statsmakterna komma
att anses som en nödvändig åtgärd, är det önskvärdt, att denna åtgärd afklädes
en mindre riktig motivering och framstår såsom betingad af det enda skäl, som
kan gifva den ett berättigande, nämligen det ekonomiska.
Såsom skäl för höjandet af terminsafgifterna vid de allmänna läroverken,
anföres, då frågan afhandlas som principfråga, att en sådan åtgärd vore ett uttryck
för vissa teoretiska grundsatser, i allmänhet tillämpade i våra medborgerliga och
ekonomiska förhållanden, att den vore en åtgärd af billighet och rättvisa, och att
den skulle medföra åtskilliga nyttiga verkningar såväl för skolan som för samhället.
Bland dessa verkningar märkas följande: den skulle minska tilloppet till läroverken
och särskildt till studentexamen; den skulle främja ett bättre urval bland skolans
lärjungar; den skulle befordra en god ståndscirkulation; den skulle göra skolundervisningen
mera uppskattad; den skulle gynna privatskolan och därmed öka betydelsen
af dess värdefulla insats i det pedagogiska utvecklingsarbetet; den skulle gagna
folkskolan; den skulle bringa större likhet i statens nu så olika omsorg om den
manliga ungdomens undervisning å ena sidan och den kvinnliga ungdomens å den andra.
Man säger således: ingen har någon »naturlig rätt» till fri undervisning på
statens bekostnad, och det är föräldrars plikt att bekosta barnens undervisning;
undervisning är »en vara» lik andra varor och bör som sådan betalas o. s. v.
Dylika allmänna påståenden hafva det felet att bevisa för mycket och att till följd
däraf bevisa intet. Föräldrars plikt att bekosta sina barns undervisning är i våra
moderna samhällen till betydlig del upphäfd, och vi skulle stöta på betänkliga
konsekvenser, om vi försökte göra den gällande såsom någonting allmängiltigt.
Är undervisningen »en vara», så bör den ock lik andra varor betalas med sitt
verkliga värde och betalas med samma pris af hvarje köpare, så till exempel som en
bok eller en järnvägsbiljett. Men här blefve det en vara, som af några betalades
med kanske Vfi af hvad den kostar, af andra med ännu mindre, och som af andra
slutligen erhölles kostnadsfritt.
Af viss betydelse är däremot det skäl, som, utan att söka härleda åtgärden
ur några teoretiska rättsprinciper, helt enkelt i rättvisans och billighetens namn uppställer
såsom en god praktisk grundsats, att de, som kunna betala, skola betala och
de, som ej kunna, skola gå fria. Statsutskottet år 1882, hvars ord i frågan sedermera
flere gånger upprepats, angaf detta skäl på följande sätt: »Enligt utskottets åsikt
kan det äfven anses rätt och skäligt, att personer, som befinna sig i den ekono
-
Skål, som anförasför
afgif
ternas höjning.
Teoretiska skäl.
Hänsyn till
rättvisa och
billighet.
564 IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
miska ställning, att de kunna bekosta eller i allt fall bidraga till utgifterna för
sina barns undervisning, icke erhålla denna undervisning så godt som för intet ar
staten.»
Denna grundsats är god eller dålig, alltefter den tolkning, som den får i tilllämpningen.
Den är god, om den tillämpas så, att den fyller det kraf, i hvars namn
den framställes, nämligen rättvisans och billighetens. Därtill hör, att den utsträckes
till att gälla all tvångsfri undervisning vid alla statens läroanstalter, äfven universiteten,
men framför allt, att den så genomföres, att de bidrag, som utkräfvas. verkligen
motsvara hvars och ens förmåga. Men i det fall, som här föreligger, inskränkes
den uppställda grundsatsen till att gälla en enda undervisningsanstalt, och
det sätt, hvarpå den inom denna skulle tillämpas, kan ingalunda anses godt. Man
skulle, efter eller utan närmare föreskrifter, uppdela medborgarne i tre förmögenhetsgrupper
för att sedan behandla i klump dem, som man fört till samma grupp,
således utan att taga någon hänsyn till ekonomiska olikheter inom gruppen, ehuru
dessa mången gång äro större än de ekonomiska olikheterna mellan grupperna i
genomsnitt. Det senare gäller i synnerhet de fullt betalandes grupp. Att till
exempel låta den, hvars årsinkomst stannar vid 3,000 kr., betala samma afgift
som den, hvilken har en inkomst af 10,000 kr., det är icke »rätt och skäligt».
Från rättvisans och billighetens synpunkt är äfven gränsen mellan de olika förmögenhetsgrupperna
ytterst svår att uppdraga, ty i själfva verket sammanfaller den
icke med någon viss inkomstsumma. Den borde icke vara densamma i olika delar
af landet, icke densamma i de små städerna som i de stora, icke densamma för dem,
som bo i läroverksstaden, och dem, som bo utom den; ja, den borde, om så vore
möjligt, bestämmas med hänsyn tagen jämväl till de ifrågavarande medborgarnes
samhällsställning, uppfostran, bildningsbehof o. s. v. Men den ifrågasatta åtgärden
är långt ifrån att taga hänsyn äfven till de mest påtagliga och bestämbara skiljaktigheter.
Under det att den är så godt som omärklig för de i ekonomiskt afseende bäst
och sämst lottade, faller hela dess tyngd på en viss mellanklass, i mer än ett
afseende känslig för trycket.
Knappt något har mera varit orsak till betänkligheter i fråga om den föreslagna
terminsafgiften än denna sist angifna omständighet. »De, som utestängas
till följd af denna afgift, det är hemmansägaresönerna och de lägre tjänstemännens,
ty de kunna icke bära den», yttrade en af Andra Kammarens mera bemärkte
hemmansägare vid 1890 års riksdag. Särskilt de personer inom denna
kategori, hvilka själfva fått en högre bildning och därför måste känna det som en
försakelse att nödgas afstå från försöket att bereda åt sina barn samma förmån,
komma att känna de drygare skolafgifterna hårda. Men hit hör väl ännu så länge
flertalet inom den bildade medelklassen i vårt land. Redan de nuvarande afgifterna
vålla mångenstädes klagan. Då man betänker, huru obetydliga dessa afgifter äro,
måste man förvånas öfver att så många söka och erhålla befrielse. I vissa stift
— Kalmar, Karlstads, Skara, Växjö — inflyta till byggnadsfonden samt till bib
-
KOMMITTÉNS UTLÅTANDE.
565
lioteks- och materielkassan endast omkring 2 8 af den summa, som skulle inflyta,
om alla vore fullt betalande. Dock är den befriande myndigheten intresserad af
dessa afgifters rikliga inflytande, enär de skola fylla för skolan och undervisningen
mycket kännbara behof. Enligt rektorernas i det föregående anförda uppskattning
är öfver hälften af lärjungarne vid våra allmänna läroverk barn af föräldrar med
årsinkomst under 3,000 kr., och i de lägre läroverken komma s/5 af lärjungarne
inom denna grupp.
Sådant vittnar om i huru små förhållanden den ekonomiska medelklassen i
vårt land ännu befinner sig, denna ekonomiska medelklass, för hvilken redan de
nuvarande afgifterna, så små de än äro, spela en roll, och som ensam skulle känna
trycket af deras ökning. Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang anföra
några ord af prof. J. M. Sundén i hans till 1884 års kommittébetänkande
fogade reservation. »I själfva verket skulle den förhöjda terminsafgiften komma
att tynga hvarken den förmögne, ty för honom är den af ringa betydelse, icke
heller den rent och bevisligen medellöse, ty han har icke så svårt att få befrielse,
hans fattigdom kan lätt nog intygas, och han blir också lättare, om skäl därtill
finnes, föremål för barmhärtighetens välvilja. Men det finnes emellan dessa bägge
klasser ett stort antal personer, som, ehuru icke i så hög grad utan tillgångar, att
de nödgas neka sina barn en bättre undervisning, ännu mindre i den mening behöfvande,
att de kunna eller vilja lefva åt andras barmhärtighet, likväl endast genom
träget arbete, mycken försakelse och sträng sparsamhet kunna i detta afseende
tillfredsställa sina önskningar. Ur detta samhällslager framgå ofta nog skolans bästa,
allvarligaste och sträfsammaste lärjungar. Det är denna klass, som hufvudsakligen
blir lidande på den införda terminsafgiften. Det är för dessa, hvilka måste noga
beräkna hvarje äfven den minsta utgift, föga tröst, när man säger, att omkostnaderna
för att hålla en yngling i skola äro så stora i alla fall, att ett litet tillskott
är af ringa eller ingen betydelse: tvärtom, det är just för personer i denna belägenhet,
som tillskottet verkligen någonting betyder.» Här må ock påminnas
om det i det föregående nämnda försök, som år 1849 gjordes att pålägga terminsafgifter;
de införda afgifterna blefvo redan år 1851 betydligt nedsatta och upphörde
år 1858 att ingå till statsverket.
Med rättvisan i den tilltänkta åtgärden är det således icke så väl beställdt.
Den vackert framställda grundsatsen visar sig vara uttryck för en opportunistisk
åtgärd, som visserligen kan hafva skäl för sig och måhända kan komma att väl
fördragas, men som, om den berömmer sig af att vara en tillämpning af rättvisa och
billighet, blir förhatlig, just därför att den icke är billig och rättvis. Till sin natur
äro de ifrågasatta terminsafgifterna helt enkelt att betrakta såsom afgifter, dem staten
af ekonomiska skäl finner lämpligt att utkräfva af de personer, som begagna sig
af dess institutioner. Eller de skulle, betraktade från vissa synpunkter, måhända
kunna anses som ett slags skatt. Som en skatt hafva dessa afgifter af många blifvit
ansedda, och det har yrkats, att de, just emedan de till sin natur vore att anse
Terminsafgifterna
»eu
skatte form ».
566
IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
Pedagogiska
och sociala
verkningar.
Hänsyn till den
medborgerliga
bildningen.
som en skatt, också skulle efter samma regel som andra utskylder uttaxeras. Nu
utginge annan (direkt) skatt hos oss, åtminstone till principen, i visst förhållande
till den beskattades inkomst, och på samma sätt borde då ock terminsafgifterna
utgå, d. v. s. de skulle bestämmas efter vederbörandes bevillning till staten. Framställningar
i denna riktning träffas flerstädes i riksdagsprotokollen. Hemmansägaren
P. Andersson i Högkil, ledamot af 1890 års särskilda utskott och en af
terminsafgifternas ifrigaste motståndare, yttrar i en till utskottsbetänkandet fogad
reservation: »Utskottet har visserligen för ett mindre antal . . . föreslagit dels
skattefrihet, dels skattelindring; men det torde blifva svårt, om icke omöjligt, att i
dessa fall på ett rättvist sätt bestämma gränserna, och den föreslagna procenten af
lärjungeantalet är dessutom för låg. Att alla andra, oafsedt skatteförmågan, skulle
erlägga lika stor skatt, öfverensstämmer icke med grunderna för en rättvis och billig
beskattning». Vid riksdagen år 1892 förelåg i Andra Kammaren en motion'') om
att skolafgifterna måtte bestämmas efter den afgiftsskyldiges bevillning till staten, »att
utgå med lika belopp eller del däraf». Det har om dylika förslag sagts, att deras
utförande skulle stöta på stora praktiska svårigheter.2) Därmed vare huru som
helst. Öfver hufvud taget synes det kommittén, som skulle, under förutsättning
af ett fullt rättvist allmänt skattesystem, bildningsanstalter, afgiftsfria för alla, ej minst
från rättvisans synpunkt vara att föredraga framför äfven en sådan anordning af
lärjungeafgifter, hvarigenom dessa noga rättades efter den betalandes ekonomiska förmåga.
Det må än en gång erinras därom, att i fråga om bildningens förmån så
många andra förhållanden än de rent ekonomiska bestämma dess begärlighet för den
enskilde och dess värde för det allmänna, i första rummet föräldrarnas bildningsintresse
och den bildningssökandes andliga begåfning.
Kunna de ifrågasatta terminsafgifterna än icke påyrkas såsom en själfklar
tillämpning af några allmänna rättsgrunder eller såsom en skälig betalning för en
vara af bestämdt värde eller såsom en gärd åt rättvisa och billighet eller öfver
hufvud taget såsom något i och för sig godt, så kunna de dock måhända tänkas
medföra sådana nyttiga verkningar för skola och samhälle, att de för den skull
höra anbefallas. Bland sådana nyttiga verkningar plägar i första rummet framhållas
den, att de skulle minska tilloppet till läroverken och särskildt till studentexamen
samt främja ett bättre urval bland läroverkets lärjungar. Det gäller att tillse, i
hvad mån förhoppningarna härom äro berättigade.
Kommittén vill härom först säga, att det enligt kommitténs uppfattning skulle
ligga en egendomlig motsägelse i att vidtaga en reform, som åsyftade att främja
»allmän medborgerlig bildning», i det man inrättade läroverkets hela nedre afdelning
till en skola för meddelande af sådan bildning, och så samtidigt därmed vid- *)
*) Af J. Eklund i Högsmåla.
2) I Holland har man under de sista åren på några orter infört en med inkomsten stigande
skolafgift.
KOMMITTÉNS UTLÅTANDE.
567
taga en åtgärd, som åsyftade att hämma tilloppet till läroverken. Man kan väl ej
gärna mena, att medborgerlig bildning vore för mycket spridd i vårt land, eller
ens att den vore så mycket spridd, som önskligt är. En jämförelse med våra
grannländer visar, att den bildning, hvarom här är fråga, i Sverige kommer en vida
mindre del af befolkningen till godo, än hvad fallet är i Norge, och att Danmark
i detta hänseende stäf ännu högre än Norge. *) Att undervisningsafgifter ej riktigt
passa ihop med en offentlig skola för medborgerlig bildning, har ofta blifvit uttaladt.
Vid 1880 års riksdag, då, som bekant, ett reformförslag vunnit Andra
Kammarens bifall, yttrade i denna kammare en ledamot af statsutskottet, Ola
Andersson i Burlöf: »Det synes mig icke heller vara riktigt lämpligt, att på samma
gång man genom det förslag, denna kammare antagit, söker åstadkomma, att de fem
. . . understa klasserna skola komma att mera bibringa medborgerlig bildning
än grundlägga förkunskaper för dem, som ägna sig åt den lärda vägen eller ämbetsmannabanan,
man på samma gång lägger hinder i vägen för åtnjutande af denna
undervisning, därigenom att man förhöjer elevafgifterna.» Andra Kammarens tillfälliga
utskott år 1881 framhöll önskvärdheten af att terminsafgifterna i de lägre klasserna
sattes till låga belopp. »Till förvärf af allmän medborgerlig bildning», säger utskottet,
»bör nämligen, af lätt insedda skäl, tillfälle beredas så många som möjligt med så
liten kostnad för dem,-som ske kan.» Kommittén af år 1882, som dock föreslog
förhöjda afgifter äfven för klasserna 1 — 3, yttrar, att det tillskott af bildning, som
dessa klasser gåfve utöfver hvad i folkskolan inhämtats, vore »alltför viktigt för de
praktiska yrkenas män, för att det skulle vara lämpligt att genom höga afgifter lägga
hinder i vägen för dess förvärfvande». Enligt Kungl. Maj:ts proposition år 1890
skulle, hufvudsakligen af samma skäl, de tre lägsta klasserna vara fria från nya
afgifter. I de motioner, som af F. Berg och E. Hammarlund framlades i Andra
Kammaren vid riksdagarna år 1892 och 1893, yrkades, att undervisningen i de läroanstalter,
som motionärerna föreslogo skola upprättas för meddelande af allmänt
medborgerlig bildning, och som af dem tänktes såsom en framtida grundval för
gymnasiet, skulle »liksom nu i folkskolan och i den högre folkskolan vara alldeles
afgiftsfri».
Med det nu anförda vill kommittén hafva fäst uppmärksamheten därpå, att,
hvad beträffar realskolan, påläggandet af undervisningsafgifter strider mot grunddraget
i denna skolas karakter, sådan man genom nu föreliggande läroverksreform önskat
få den klart utpräglad.
»Ofverbefolkning på den lärda banan» är en klagan, som började göra sig Tilloppet till
hörd för några tiotal år sedan, i synnerhet på 1880-talet, och framkallades af då studentexamen
rådande förhållanden. Därefter har samma klagan fortfarit, utan att man kanske alltid
gjort sig reda för huruvida den ock fortfarande är lika befogad. För närvarande synes
åtminstone icke statistiken gifva den rätt. De upplysningar, som ur denna hämtas,
) Se ofvan, sid. 45.
5<j8
IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
äro ägnade att lugna de antydda farhågorna.'') Att tillströmningen till ämbetsmannabanorna
nu skulle vara så stor, att särskilda mått och steg skulle behöfva
vidtagas för dess hämmande, är icke sannolikt. Inom vissa banor — till exempel
inom den prästerliga — synes till och med råda brist. Men i statens intresse ligger
ju snarast, att tillgången på tjänstemannaämnen visar något öfverskott, då därigenom
täflan framkallas och urval möjliggöres. Till de praktiska lefnadsbanorna har tillströmningen
däremot under de sista årtiondena alltjämt ökats. Och det är att
vänta, att dessa, med det stigande anseende, de åtnjuta, och allt eftersom de blifva
mera lönande, skola draga till sig allt större och större antal af dem, som lämna
läroverken med eller utan studentexamen. Detta positivt verkande förhållande betyder
mera än hvarje prohibitiv åtgärd.2) Öfver hufvud taget synes det kommittén
föga troligt, att vi för närvarande hafva anledning att klaga öfver för stort tillopp
till de banor, som hafva studentexamen till inkörsport, följaktligen ej heller, att vi
hafva för stort tillopp till denna examen, så länge nämligen den kräfves som
kompetensfordran i samma utsträckning som för närvarande.
Att terminsafgifternas höjning verkligen skulle komma att verka hämmande
och således — därest ej nya faktorer tillkomme, som verkade i motsatt riktning —
medföra en relativ minskning i lärjungeantalet inom de allmänna läroverken, är
sannolikt (kommittén af år 1882 anslog minskningen till 10 procent, hvilket sedan
upprepats i de kostnadsberäkningar, som åtföljt de Kungl. propositionerna åren 1887,
1890, 1892 och 1898). Men de, som vilja åstadkomma en minskning, torde
dock komma att finna sig besvikna med afseende på det valda medlets verkande
kraft. Af en jämförelse med förhållandena i andra länder framgår 3) nämligen, att antalet
af dem, som årligen aflägga examina af samma art som vår mogenhetspröfning, i
förhållande till folkmängden icke är mindre i dessa länder än hos oss, ehuru skolafgifterna
där äro betydligt högre. Detta synes visa, att tilloppet till dessa examina
icke bestämmes af terminsafgifternas storlek.4)
J) Antalet nyblifna studenter, som år 1876 varit 521, var år 1883 ej mindre än 828 och hade
vuxit från 11,8 till 18,0 på 100,000 invånare. Men tillbakagång inträdde, och år 1894 var antalet endast
652 eller 13,4 på 100,000 invånare. Det har sedan dess åter stigit, men var år 1898 dock ännu endast
17,4 på 100,000 innevånare. Under det att af de nyblifna studenterna år 1872 ej färre än 77,5 procent
blefvo inskrifna vid universitetet, utgjorde de vid universiteten inskrifna år 1882 61,2 procent, år 1892
50,6 procent och år 1898 42,6 procent. — Se Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 22, Tab. 11, 13,
15 (studentantalet för år 1898 är där efter Kungl. Maj:ts Berättelse till 1899 års riksdag felaktigt uppgifvet
till 822 i stället för 882). Se ock kommitténs tab. 9.
2) Möjligen skulle man för tillfället kunna tala om öfverbefolkning inom ingeniörsyrket, men där
liksom annorstädes torde förhållandena snart reglera sig själfva, och i hvarje fall torde väl ej vara skäl
att för denna särskilda omständighets skull söka helt allmänt hämma tilloppet till våra läroverk.
!) Se kommitténs tab. 9.
4> Sannolikheten af att faktorer af mera omfattande räckvidd därvid äro de förhärskande bestyrkes
äfven af det uppvisade sakförhållandet, att det relativa antalet nyblifna studenter under de tre sista årtiondena
växlat på enahanda sätt i Sverige, Norge och Danmark, trots olikheten i skolförhållanden i
de tre länderna. (Yttrande i läroverksfrågan år 1899, sid. 22 och Tab. 11).
KOMMITTÉNS UTLÅTANDE.
569
Däremot skulle höjda afgifter otvifvelaktigt åstadkomma en förändring i
proportionen mellan antalen studenter ur de olika förmögenhetsklasserna af befolkningen.
Men att detta betyder detsamma som ett bättre urval bland läroverkets
lärjungar, torde vara en mindre riktig förmodan. Väl är sant, att de höjda
terminsafgifterna skola bland de lärjungar, som kunna komma i fråga till befrielse,
d. v. s. lärjungar nedanför en viss, tämligen låg ekonomisk gräns, åstadkomma en
gallring, i det att de, som ej fylla vissa fordringar i afseende på kunskaper,
flit eller seder, icke erhålla befrielse. Men därtill torde ock terminsafgifternas
nyttiga verkan i detta fall komma att inskränka sig. Visserligen komma de att
utöfva en gallrande verkan äfven ett stycke ofvanför nämnda ekonomiska gräns,
således bland lärjungar, som icke kunna erhålla befrielse, men utgallringen kommer
bland dem att bestämmas af föräldrarnas villighet eller förmåga att bära de
högre skolafgifterna, följaktligen utan hänsyn till lärjungens kunskaper, flit och
seder. Här befinner sig det samhällslager, som skildrats af prof. Sundén i hans
förut anförda yttrande, det samhällslager, ur hvilket ofta nog framgå »skolans
bästa, allvarligaste och sträfsammaste lärjungar». Ofvanom detta komma sedan
ekonomiska kategorier, på hvilka terminsafgifterna öfva obetydlig eller alls ingen
verkan. Bland lärjungar, som tillhöra dessa kategorier, kommer följaktligen ingen
gallring att ske, vare sig efter ekonomiska grunder eller efter läroverkets anspråk
på lärjungarnes kunskaper, flit och seder. »Urvalet» sker således med partiskhet
och är af tvetydigt värde. Den gallring, som kommer att göras, träffar dels sådana,
som böra utestängas, dels ock några af dem, som alls icke böra utestängas,
men i hvarje fall endast lärjungar ur de samhällsklasser, som befinna sig i mindre god
ekonomisk ställning. Då nu de banor, till hvilka skolstudierna öppna vägen, fortfarande
lämna utrymme för lika många som förr, så är konkurrensen i någon mån
minskad till förmån för de förmögnare, och resultatet af det hela är, att dessa i
fråga om bildning och bildningens företräden i någon mån vunnit mark från de i
ekonomiskt afseende mindre lyckligt lottade. Härmed är angifven den grad af
sanning, som ligger i det eljest öfverdrifna, men ofta använda uttrycket, att
terminsafgifternas höjning afsåge att »göra bildningen till ett privilegium för de
förmögnare samhällsklasserna».
Trots nu påpekade förhållanden heter det någon gång, att terminsafgifternas
höjning skulle befordra en god ståndscirkulation. Att åtgärden skall hafva inverkan
äfven på hvad man kallar »ståndscirkulationen», är ju sannolikt. Men i hvilken
riktning det än må blifva, någon betydande inverkan kan det ej blifva fråga om.
Vägen till högre samhällsställning går numera ej uteslutande genom skolan. Att utan
studentexamen »gå till näringarna» är ej nu för tiden gifvet ett steg nedåt i social
mening. Gränsen mellan hvad man kallar »öfverklass» och »underklass» röner
inverkan af många förhållanden: penningeförvärf, praktisk eller politisk begåfning
gifva sin man lättare än förr rang i samhället. Att nu dessa tilltänkta terminsafgifter
Urval bland
lärjungarne.
»Ståndscirkulation
».
72
57°
IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
Skolunder
visningens
värdering.
skulle förmå, hvad inga välmenande försök eller bevekande framställningar hittills
förmått, nämligen att åstadkomma ett frivilligt nedstigande från högre samhällsklass
till lägre, synes kommittén vara en utopisk tanke. Om en son ur en bildad familj
visar sig till studier obekväm, så kommer han väl därför icke framdeles mer än
hittills att flyttas ned i kroppsarbetarnes klass, hvilket skulle innebära en förändring
af det slag, hvarom här är fråga; man sörjer nog för, äfven där de ekonomiska
tillgångarna äro mycket små, att han trots bristande högre skolbildning stannar
inom »öfverklassen», och någon social förändring sker icke. Däremot är det
alltid sannolikhet för att de nya terminsafgifterna, om de icke förmå befordra
den »nedåtgående» strömmen i samhället, i någon mån kunna hämma den »uppåtgående».
Visserligen kommer »hyddans son», som mera vältaligt än riktigt
fått tjänstgöra som argument mot terminsafgifternas höjning, att fortfarande som hittills
kunna uppstiga till statens högsta äreställen. Men »hemmansägaresönerna och
de lägre tjänstemännens» skola finna det något svårare än förr att nå fram till en
plats i ledet bland den andliga odlingens arbetare.*)
Vidare säger man: högre terminsafgifter skola göra undervisningen mera
uppskattad; man värderar ej det, som man får för intet, men så mycket mera det, som
kostar något. Häri ligger onekligen en viss sanning. Kommittén fruktar dock, att,
om man från denna synpunkt skulle bestämma afgifternas belopp, man finge taga till
sådana summor, som verkligen kunde gifva allmänheten en något så när riktig uppfattning
af hvad undervisningen kostar samhället. Den föreställningen, att en termins
undervisning vid statens läroverk vore värd 3 5 eller 4 5 kronor, lär näppeligen vara
ägnad att göra denna undervisning i någon högre grad uppskattad och öka aktningen
lör lärarens arbete. För öfrigt må anmärkas, att bildning och kunskaper behålla sitt
värde oberoende af en mer eller mindre tanklös uppfattning från allmänhetens sida,
samt att den meningen, att bildning och kunskaper icke äro »en vara», lik hvarje
annan af visst penningevärde, dock, när allt kommer omkring, är riktigare än en
merkantil tids benägenhet att uppskatta äfven dem i förhållande till deras salupris.
'') I deri år 1901 utgilna svenska upplagan af den på offentligt uppdrag utarbetade historiskstatistiska
handboken Sveriges land och folk heter det (sid. 133—134): »Spänningen mellan samhällets
olika klasser mildras i Sverige genom det ofta påvisade, för vårt folk karakteristiska draget af humanitet,
till följd hvaraf i det praktiska lifvet slitningarna och öfvergreppen icke blifva så skarpa, som stundom af
lag och allmän sed kunde väntas. En annan härtill medverkande omständighet är, att ofvergången från
lägre till högre klass ingenstädes torde vara så lätt och så ofta förekommande som i Sverige, hvilket
förnämligast kan förklaras däraf, att den högre undervisningen är så godt som kostnadsfri och utan hinder
står öppen för alla. Också äro vid våra allmänna läroverk ej mindre än 20 ä 25 % af lärjungarne söner
till bönder och arbetare, och vid pass hälften af hela antalet tillhör i allmänhet de s. k. lägre klasserna
af samhället. En stor del af Sveriges yppersta män leda därför, genom blott en eller två generationers
förmedling, sitt ursprung från befolkningens djupare lager, och ''öfverklass’ och ''underklass'' äro med hvarandra
starkt förbundna genom det mäktigaste af alla band, eller blodets.»
KOMMITTÉNS UTLÅTANDE.
571
Mera betydelse än något af de föregående vill kommittén tillmäta det skäl, Privatskola».
som säger, att terminsafgifternas höjning skulle på ett medelbart sätt främja hela den
pedagogiska utvecklingen i landet, således ock de allmänna läroverkens utveckling i
pedagogiskt afseende, nämligen genom att öka existensmöjligheterna för privatskolan.
Under de långa och till utseendet fruktlösa striderna om det allmänna läroverkets
reform har intresset för privatskolan blifvit allt större. Äfven från regeringens
sida har den rönt uppmärksamhet och uppmuntran dels genom beviljande af vissa
rättigheter för dess lärare, dels ock genom materiellt understöd. Förnämligast på
grund af Kungl. Maj:ts hemställan åren 1889 och 1890 — en hemställan, som af
departementschefen motiverades med framhållande af de enskilda läroverkens betydelse
för landets undervisningsväsen i det hela såsom experimenterande med tillämpningen
af pedagogiska idéer — medgaf riksdagen sistnämnda år, att af reservationerna
å anslaget till de allmänna läroverken ett belopp af intill 20,000 kronor
årligen finge användas till understöd åt enskilda läroverk, och år 1898 beviljade
riksdagen på Kungl. Maj:ts begäran för de enskilda skolornas räkning ett förslagsanslag
af 35,000 kronor att uppföras bland ordinarie anslag å åttonde hufvu dtiteln;
detta anslag höjdes år 1902 till 60,000 kronor.
Aren 1888, 1890, 1896 och 1897 hafva inom riksdagen förelegat motioner
med yrkande om statsunderstöd åt enskilda läroanstalter, och särskildt åren 1889 och
1890 visade sig inom riksdagen ett lifligt intresse för privatskolan. Tankegången
i motiveringarna för de yrkanden, som från enskildas sida gjorts till privatskolans
förmån, har i allmänhet varit följande. De allmänna läroverken vore i anseende till
sin styrelse och sina lärares ställning snarast ämbetsverk och såsom sådana för sin
utveckling helt och hållet beroende af statsmakternas initiativ; de måste till följd
af sin natur vara hvarandra lika samt endast trögt och stötvis föränderliga. Till
följd häraf vore de föga lämpade för själfva utvecklingsarbetet, som kräfde nya
uppslag och ohindradt tillfälle att på försökets väg vinna erfarenheter. Men hvad
de allmänna läroverken ej kunde vara, det kunde de enskilda skolorna vara för deras
räkning. Vid dem kunde nya uppfostringsmedel, arbetsplaner och lärometoder försökas
och till sitt praktiska värde pröfvas, och statsskolan kunde sedan utan kostnad för
det allmänna och utan bryderi för myndigheterna tillgodogöra sig det, som befunnits
godt. Genom de afgiftsfria allmänna läroverken hade dock staten nästan monopol
på undervisningen af manlig ungdom; i sin täflan med dem vore de enskilda
skolorna alltför illa ställda i ekonomiskt afseende, hvarföre de behöfde och borde af
staten understödjas. — Det är klart, att hvar och en, som hyser en sådan uppfattning,
måste tilltalas af förslaget om höjning af lärjungeafgifterna i statsskolan, då
ju detta förslags genomförande skulle för privatskolan underlätta konkurrensen och
måhända dessutom möjliggöra ökadt understöd ur statskassan.
Utan att inlåta sig på närmare undersökning af det berättigade i den ofvan
anförda tankegången vill kommittén villigt medgifva, att privatskolan i flere afseenden
har förutsättningar för att i egenskap.af försöksläroverk gagna statsskolan, att hon
572
IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
Hänsyn till
folkskolan.
på denna kan utöfva ett väckande inflytande, och att hon bör betraktas som integrerande
del i landets undervisningsväsen. Men dess förmåga som försöksläroverk
får icke öfverskattas. Denna är i verkligheten icke så stor som i teorien. Då
nämligen i vårt land ej finnes en tillräckligt talrik samhällsklass, som är i stånd
att låta sina söner inhämta vetande för lifvet, hvarhelst detta bäst bjudes och oberoende
af den kompetens, som åtföljer en vid skolan aflagd examen, så måste äfven privatskolans
verksamhet liksom statsskolans anläggas på de officiella examina som mål,
och dess frihet på undervisningens område blir i verkligheten inskränkt till att
inom ganska snäfva gränser och på delvis andra vägar än de för statsskolan föreskrifna
söka nå detta mål. Om ock högre lärjungeafgifter vid statens läroverk skulle
komma att öka antalet privatskolor, torde de dock icke komma att öka åen frihet
att röra sig, som dessa skolor nu äga. Trots de för privatskolan mycket ogynnsamma
förhållandena i vårt land synes antalet privatskolor vara stadt i tillväxt.
Det är att hoppas, att så skall fortfara. En omdaning af det allmänna läroverkets
lägre afdelning till en själfständig skola med eget bildningsmål och samskoleidéns
genomförande vid flere af statens läroverk torde vara åtgärder, som äro
ägnade att gynna uppkomsten af privata skolföretag. Och att en ökning af de
enskilda skolornas antal skall på medelhart sätt kunna medföra en ökning äfven af
deras pedagogiska betydelse för statsskolan, är ju ej otänkbart, då ett större antal
naturligtvis skall hafva lättare att vinna gehör för samfällda önskemål och således
lättare kunna framtvinga medgifvanden, som få inflytande äfven på statsskolan.
Man skulle emellertid kunna anmärka, att en uppfattning, sådan som den ofvan
återgifna, rörande statsskolans ställning till privatskolan för dem, som intressera sig för
de allmänna läroverken, borde vara en anledning snarare till att tänka på sätt och medel,
hvarigenom åt dessa läroverk gåfves ökad möjlighet till en fri och organisk utveckling,
än till att antaga nämnda uppfattning såsom giltigt skäl för någon viss åtgärd
och därmed stadfästa det underkännande af läroverken, som den innebär.
Kommer så det skäl, som vädjar till vårt intresse för folkskolan och förklarar,
att folkskolan skulle vinna på höjda terminsafgifter i de allmänna läroverken,
i synnerhet i dessas lägsta klasser. Inom riksdagen har vid några tillfällen
anförts såsom grund för införande af terminsafgifter just i klasserna 1 — 3 af läroverket,
att denna åtgärd skulle verka i samma riktning som det mera ingripande företaget att
indraga en eller ett par af dessa klasser, nämligen till att kvarhålla barnen i folkskolan.
Två ledamöter af Andra Kammaren föreslogo år 1892 i af dem väckt motion,
»att terminsafgifterna i de tre lägsta klasserna sättas till 50 kr. i terminen, men
i de följande alldeles bortfalla», motiverande sitt förslag därmed, att de nämnda
klasserna konkurrerade med folkskolan. Ja, äfven mera direkt har man tänkt sig
folkskolan kunna få gagn af dessa terminsafgifter. Så förordade en representant
för folkskolan och ledamot af Andra Kammaren år 1890 vid en debatt i kammaren
att använda den genom de föreslagna terminsafgifterna i läroverkens tre lägsta klasser
erhållna inkomsten till upprättande af afgiftsfria öfverbyggnader på folkskolan.
KOMMITTÉNS UTLÅTANDE.
573
Statsutskottet år 1892 yttrade om den af de ofvan nämnda motionärerna föreslagna
åtgärden, att den »utan tvifvel komme att göra de allmänna läroverken
nästan uteslutande tillgängliga för de mera bemedlades söner». Och då härvidlag
som eljest den ifrågavarande åtgärden skulle lämna de förmögnare samhällsklasserna
oberörda, är äfven kommittén af deras mening, som anse, att införandet
af högre terminsafgifter i det allmänna läroverket skulle, i stället för att gagna folkskolan,
skada så väl denna som läroverket genom att göra dem, mer än de nu
äro, till skolor för skilda samhällsklasser och vidga klyftan dem emellan.
Slutligen framställer sig det motivet för terminsafgifternas höjning, att därigenom
skulle åstadkommas större likhet i statens sätt att sörja för å ena sidan
den manliga och å andra sidan den kvinnliga ungdomens undervisning. Om härmed
afses blott det formellt rättvisa däruti, att gosskolornas lärjungar lika väl som
flickskolornas betalade höga terminsafgifter, så är detta motiv af någon betydelse
endast för den, som anser terminsafgifter för något godt eller åtminstone oskadligt.
Men för kommittén, som håller före, att förhöjda terminsafgifter vid gosskolorna
skulle åstadkomma en i det hela ogynnsam verkan, och att de egenskaper hos
flickskolorna (och privatskolorna), som sammanhänga med deras högre terminsafgifter,
ej höra till de lyckligaste, kan den på detta sätt tänkta likställigheten ej
kännas tilltalande. Tänker man sig åter saken så, att gosskolornas nya afgifter
skulle komma att tillskynda flickskolorna ökadt statsunderstöd och därmed minskning
i deras elevers afgifter, så blir det nämnda motivet af större betydelse. Afgörande
betydelse finge det dock allenast under den förutsättning, att minskningen i statens
utgifter för gosskolorna nödvändigtvis innebure en motsvarande ökning af dess
understöd åt flickskolorna, och att ökningen i senare fallet vore möjlig endast
med villkor af minskningen i det förra. Denna förutsättning finnes dock ej.
Säkerhet för att en höjning af terminsafgifterna vid läroverken skulle komma att
motsvaras af en sänkning af terminsafgifterna vid flickskolorna har hittills aldrig
förefunnits, i det att frågan om terminsafgifter vid de allmänna läroverken hittills
aldrig blifvit uppställd som en angelägenhet af betydelse för flickskolorna. Ej heller
nu torde så blifva förhållandet. Det förevarande argumentet saknar således för närvarande
betydelse och kan framställas blott i form af den allmänna satsen, att en
statskassans inkomst hvilken som helst alltid i någon grad ökar sannolikheten för att
det ena eller andra statsintresset bättre än förut varder tillgodosedt. Den förutsättningen
slutligen, att en ökning af statens understöd åt de kvinnliga läroanstalterna
är möjlig endast genom höjning af terminsafgifterna vid de manliga, blir en öppen
fråga, intill dess den beviljande myndigheten därom yttrat sig.
Emellertid vill kommittén i detta sammanhang hafva uttaladt, att höjningen
af elevafgifterna vid gosskolorna i det fall, då den kan ställas i verkligt samband
med och direkt göras till medel för en åtgärd till förmån för den kvinnliga undervisningen,
äger ett skäl, som synes kommittén förtjäna särskildt afseende. Ty
den kvinnliga undervisningens rätt till omvårdnad vid sidan af den manliga är i själfva
Hänsyn till
flickskolorna.
Termins -afgifter vid de
af kommittén
föreslagna
santskolorna.
574
IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
verket obestridlig, och dess behof af ökadt understöd från statens sida torde vara
uppenbart. Också har kommittén inom det begränsade område, där, genom de båda
intressenas förening till ett, en borgen för ofvan sagda villkors uppfyllande varit
möjlig att erhålla, nämligen inom den af kommittén föreslagna samskolan, gifvit
erkännande åt nämnda skäl och trots sina principiella betänkligheter föreslagit terminsafgifter,
hvilka för gossarne komme att öfverstiga, men för flickorna att understiga
deras nuvarande, på det sätt att kostnaderna blefve lika för samskolans manliga och
kvinnliga lärjungar.'') Att icke likställa de båda lärjungekategorierna inom samskolan
i fråga om terminsafgifter vore, enligt kommitténs åsikt, att på ett betänkligt sätt
bryta med själfva samundervisningens idé. Naturligtvis hade kommittén helst sett, att
afgifterna äfven för samskolans lärjungar kunnat inskränkas till de jämförelsevis obetydliga
belopp, som nu förekomma vid statens gosskolor. Detta har dock icke varit
möjligt. De föreslagna afgifterna äro nämligen betingade af de faktiska förhållanden,
från hvilka man haft att utgå, och torde vara ett oundvikligt led i den anordning,
genom hvilken de ifrågavarande samskolorna skulle kunna bringas till stånd.
För öfrigt må beträffande dessa afgifter märkas, att de till sin natur väsentligen
skilja sig från de ifrågasatta nya afgifterna vid de allmänna läroverken för
gossar. Den del af dem, som ej på vanligt sätt och med vanligt belopp tillfölle
skolans kassor, skulle nämligen icke ingå till statsverket, utan till vederbörande
kommun och utgöra ett bidrag till densammas omkostnader för skolan. Denna
del af afgifterna skulle därför icke heller vara obligatorisk i den mening, att den
nödvändigt måste utkräfvas; detta finge bero på kommunen själf, som ock skulle
äga att bestämma dess belopp, hvilket dock ej finge öfverskrida en bestämd, jämförelsevis
lågt satt gräns.
Då terminsafgiften för hvarje fullt betalande lärjunge i de läroverk, som
föreslagits till samskolor, för närvarande utgör i medeltal 14 kr., skulle, därest
aommunen uttoge högsta beloppet af den nya afgiften, eller 20 kr., hvarje lärjunges
skolgång vid samskolan kosta 34 kr. terminligen, så att en familjefader, som i
samskolan hade en son och en dotter, för deras undervisning finge i genomsnitt
vidkännas en utgift af sammanlagdt 68 kr. i terminen. Vid de läroverk, som icke
föreslagits skola ombildas till samskolor eller indragas, utgår den fulla terminsafgiften
för närvarande med i medeltal 16 kr.; lägges härtill det ungefärliga medelbeloppet
af terminsafgifterna i Sveriges flickskolor, eller 62 kr.,2) så erhålles en summa af
78 kr., som utgör den sammanlagda terminliga medelutgiften för en gosse och
en flicka i en stad med särskolor. Denna utgift öfverstiger således med 10 kr.
J) Se sid. 441—442.
2) Anna Borgström, Ekonomiska förhållanden vid flickskolorna. Verdandi- 1898. Ofvanstående
medeltal grundar sig på uppgifter från 67 åtta- och sjuklassiga skolor samt afser läsåret 1896 97. Förberedande
klasser samt fortsättnings- eller gymnasialklasser äro ej medräknade. Uteslutas 6 skolor i
Stockholm och 3 i Göteborg, hvilkas terminsafgifter äro betydligt högre än de öfrigas, nedgår medeltalet
till 58 kronor.
KOMMITTÉNS UTLÅTANDE.
575
den nyss beräknade för en gosse och en flicka i en stad med samskola. Tydligt
är, att en familjefader, som är bosatt i en stad med samskola och har ett öfvervägande
antal gossar att uppfostra, för detta ändamål får vidkännas större utgifter
än förut, under det att förhållandet blir omvändt för en familjefader med öfvervägande
antal flickor. En sådan förändring i kostnadens fördelning kan icke undvikas;
kollektivt tagna blifva föräldrarnas kostnader icke större å en ort med samskola
än å en ort med särskolor. De för samskolorna föreslagna afgifterna innebära
således ingen ekonomisk orättvisa mot skolbarnens föräldrar i de samhällen, som
skulle erhålla sådana skolor, och dessa afgifter behöfva följaktligen icke fördenskull
draga med sig som konsekvens förhöjda afgifter vid statens skolor för manlig ungdom.
Skulle vid dessa senare de nuvarande afgifterna komma att höjas, finge väl andra
bestämmelser än de af kommittén föreslagna göras för samskolornas terminsafgifter.
Kommittén har nu till bemötande upptagit de skäl af någon betydenhet,
som anförts till försvar för höjda terminsafgifter vid våra allmänna läroverk, och
därvid haft tillfälle att påvisa de viktigaste af de skäl, som enligt kommitténs
uppfattning tala mot dem. Ytterligare några sådana äro att beakta.
Ett af dessa är en omständighet, på hvilken kommittén vill fästa uppmärksam- Läroverkens
heten, ehuru den har en mera begränsad betydelse. Om nya afgifter införas, kassör.
växer behofvet af befrielser, och det blir då oundvikligt, att inkomsterna blifva
mindre för läroverkets egna kassor, såvida ej befrielser från afgifterna till dessa
behandlas efter andra grunder än lindringarna i terminsafgiften till statsverket, hvilket
åter, såsom 1882 års kommitté påpekat, icke vore förenligt med önskvärd reda
och enkelhet. Men en minskning särskilt af biblioteks- och materielkassans inkomster
blefve i hög grad kännbar för åtskilliga mera fåtaligt besökta läroverk,
hvilka med afseende på undervisningsmateriel hafva nära nog lika stort behof af utrustning
som de större läroverken, men i följd af sitt mindre lärjungeantal redan
nu hafva så ringa inkomster till denna kassa, att de icke förmå på nöjaktigt sätt
fylla ifrågavarande behof.
Den ifrågasatta befrielsenämnden liar under debatterna om terminsafgifter visat Den tf råga
sig vara en ömtålig fråga. I sammanhang med nya terminsafgifter har Kungl. Maj:t satta befrtelsealltsedan
år 1887 äfven föreslagit, att besluten om hel eller half befrielse från dessa namn en''
afgifter skulle öfverlåtas åt en särskild nämnd, i hvilken såsom medlemmar skulle
upptagas personer, som kunde anses äga en närmare kännedom om förmögenhetsförhållandena
inom läroverksområdet. Tänker man sig den nya myndighetens
verksamhet begränsad därhän, att den endast skulle hafva att pröfva inkomna ansökningar
om befrielse, så skulle dess åligganden blifva ungefär desamma, som för
närvarande i detta afseende tillhöra rektor och läroverkskollegiet, och till följd
häraf nyheten i och för sig icke väcka någon större uppmärksamhet. Skulle åter
denna myndighets göromål blifva att, oberoende af ansökningar, verkställa en taxering
af samtliga föräldrars förmögenhetsvillkor och från olika synpunkter bedöma
deras betalningsförmåga, så blir detta uppdrag i högsta grad vanskligt och grann
-
Undervisningens
betalning
såsom
genomförd
princip.
Hänsyn till
upplysningens
spridning.
576 IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
laga, och hela institutionen kommer antagligen ganska snart att mötas af allmänhetens
ovilja.
Af vidtgående betydelse blir yrkandet på undervisningsafgifter vid de allmänna
läroverken framför allt därigenom, att det helt visst skulle utgöra uppslaget till införande
af sådana afgifter vid öfriga statens läroanstalter. Om »undervisningsgäld»
kräfves vid de allmänna läroverken, hvarför skall då icke all tvångsfri, offentlig undervisning
beläggas med afgift? Om lärjungarne vid skolor med de allmänna läroverkens
ändamål skola bidraga till sina lärares aflöning, skulle då icke universitetens
och fackskolornas elever med större skäl och med proportionsvis högre belopp
göra detsamma?'') Att konsekvenserna icke länge skulle låta vänta på sig, sedan man
en gång tagit ett så afgörande steg som det ifrågasatta, är sannolikt. Kommittén
tror dock ej, att de för oss vore lyckliga.
Hvilka goda syften man än må hafva med .åtgärden att belägga den offentliga
undervisningen med afgifter, denna åtgärds natur att verka hämmande på upplysningens
spridning torde man ej kunna håfva. Dess första och allmännaste verkan
måste vara att — mindre eller mera, och mera ju större afgifterna göras — försvåra
tillträdet till bildning och vetande. Väl är sant, att med de måttliga
afgiftsbelopp, som hittills satts i fråga, med de möjligheter till befrielse, som man
medgifvit, och med åtgärdens begränsning till att omfatta endast de allmänna läroverken,
dess betydelse vare sig i detta eller andra afseenden icke är ödesdiger.
Men äfven i detta fall går dess verkan i den riktning, som ofvan sagts. Och i
fråga om det afseende, som härvid är att fästa, bör en annan omständighet ej för
-
'') Vid universiteten är undervisningen, som bekant, kostnadsfri; likaså vid Karolinska institutet,
vid Krigshögskolan (K. regi. 7/e 1895), vid Artilleri- och ingeniör shögskolan (K. regi. 7 In 1895), vid Tekniska
högskolan (K. stadga 28,e 1901), vid Krigsskolan (K. regi. l7/n 1899: § 42), vid Gymnastiska centralinstitutet
(K. stadga 13/7 1887), vid Veterinärinstitutet (K. regi. u,''s 1867: § 35), vid Skogsinstitutet och
skogsskolorna (K. stadga 13/‘ 1886: §§ 1 och 16), vid Akademiens för de fria konsterna läroverk (K. stadga
l3/s 1887: § 27), vid Högre lärarinneseminariet, vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna samt
vid profårsläroverken för lärarekandidater. Vid några af dessa anstalter, såsom vid universiteten, Karolinska
institutet och särskildt Tekniska högskolan, förekomma dock afgifter för vissa öfningar och laborationer såsom
ersättning för förbrukad materiel m. m. — Vid Chalmers’ tekniska läroanstalt, vid tekniska elementarskolorna,
vid Tekniska skolan i Stockholm och vid navigationsskolorna betalas afgifter af samma art som
de vid allmänna läroverken nu förekommande, nämligen vid Chalmers’ tekniska läroanstalt ro kr. 1
terminen (K. stadga 10/8 1877: § 16), vid tekniska elementarskolorna högst 10 kr. i terminen (K. stadga
15/e 1877: § 8), vid Tekniska skolan i Stockholm »en af K. M:t på styrelsens förslag för hvarje af skolans
afdelningar bestämd lindrig årlig afgift» (K. stadga 10h 1891: § 45) och vid navigationsskolorna 3 kr. i
terminen (K. regi. 6/e 1890: § 31). Vid Musikkonservatoriet erlägges af icke medellösa en termmsafgift
af 3 kr., som användes till stipendiemedel (K. regi. 8/i2 1881: §§ 21 och 25.) Vid Sjökrigsskolan
däremot betalas terminsafgift (75 kr.), som till en del utgår »såsom bidrag till lärares aflöning äfvensom
till bestridande af kostnaden för åskådnings- och annan allmän undervisningsmateriel» (K. stadga25/4 1902:
§ 54); likaså utgår »undervisningsafgift» vid landtbruksinstituten (K. stadgor 2°/2 1859, u/io 1892). Statens
normalskola för flickor upprätthålles förnämligast genom elevernas terminsafgifter.
KOMMITTÉNS UTLÅTANDE.
577
gätas. »Säkert är det», yttrade en förut nämnd ledamot af 1890 års särskilda
utskott vid debatten i Andra Kammaren, »att i fråga om erhållandet af en kostnadsfri
bildning är det kännbarare för en liten och fattig nation än för en stor och
rik, om man skulle göra inskränkningar och därigenom lägga hinder för bildningens
spridning». Kommittén instämmer i detta uttalande. Vår kostnadsfria
undervisning är icke längre ett oundgängligt statsbehof, såsom den ursprungligen
var; men den betydelse för vår kultur, som den sedan gammalt visat sig äga,
torde ännu vara alltför värdefull, för att vi, om icke tvungna af nödvändigheten,
skulle försaka den.
Kommittén finner således de ifrågasatta terminsafgifterna, betraktade från den
principiella synpunkt, från hvilken kommittén har att bedöma dem, afgjordt skadliga,
om man ock med afseende på dem, såsom med afseende på åtskilligt annat,
som man anser skadligt, kan uppvisa nyttiga verkningar i ett och annat enskildt fall.
Att frågan om sådana afgifter i ett land med utveckladt skolväsen men begränsade
tillgångar äfven måste betraktas ur statsregleringssynpunkt, är nödvändigt, men icke
lyckligt. Som en statsregleringsfråga har denna angelägenhet framträdt, såsom redan
blifvit sagdt, i det att terminsafgifter till statsverket ställts i samband med löneförbättring
för läroverkens lärare. Så motiverades dessa afgifter, redan då de föreslogos
af 1879 års löneregleringskommitté: »för den händelse ej någon lämpligare utväg
skulle finnas till betäckande af den ökade kostnad, som skulle uppstå, om kommitterades
förslag till löneförbättring varder antaget», heter det i kommitténs betänkande.
Och går man till de sista tillfällena, då frågan förelegat i riksdagen, synes denna
motivering vara den, som öfverlefvat de andra skäl, som därjämte försökts för att
styrka förslaget. »Då emellertid», säger 1892 års statsutskott, »den föreslagna
löneregleringen icke torde kunna genomföras utan förhöjning af terminsafgifterna,
har utskottet ansett» o. s. v. — det är hela motiveringen. Och när statsutskottet
år 1898 anser sig böra afstyrka Kungl. Maj:ts framställning i fråga om
lärarnes aflöning, »finner sig utskottet sakna skäl att tillstyrka införandet af de i
sammanhang med löneregleringen föreslagna terminsafgifterna».
Om nu statskassan ej skulle förmå att bestrida utgifterna för den af kommittén
föreslagna nya lönestaten utan att samtidigt erhålla den inkomst, som skulle
inflyta genom till statsverket ingående terminsafgifter, då måste, enligt kommitténs
mening, dessa afgifter införas. Ty den skada, som skulle förorsakas våra allmänna
läroverk och därmed hela den andliga odlingen i vårt land genom ett ytterligare
förlängande af det dåliga ekonomiska tillstånd, hvari dessa läroverks lärarekår befinner
sig, synes kommittén afgjordt vara större än skadan af de verkningar, som de nya
afgifterna skulle medföra. Men att yttra sig om statskassans behof eller tillgångar
är icke kommitténs sak. Kommitténs sak är det däremot att i öfverensstämmelse
med den uppfattning, för hvilken i det föregående blifvit redogjordt, uttala såsom
sin mening, att, därest terminsafgifter för löneregleringens skull varda införda, man
75
Terminsafgifterna
och statsregleringen.
378 IFRÅGASATTA TERMINSAFGIFTER TILL STATSVERKET.
då icke må föreställa sig, att man vunnit en fördel genom att bereda sig en annan,
utan bör hafva klart för sig, att man vunnit en fördel genom uppoffring af
ett förhållande, som allt hittills varit till gagn för vår kultur och till heder för
vårt land.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser sig kommittén icke böra
föreslå införandet af till statsverket ingående terminsafgifter vid de allmänna läroverken.
KAP. IX.
Ändringar i stadgan för rikets allmänna läroverk.
Förslag till ändringar i stadgan. *)
FÖRSTA KAPITLET.
Stadga för undervisningen och ordningen vid de allmänna läroverken.
Ändamål, indelning, lärare.
§ I. §§ 1
De allmänna läroverken äro af två slag, nämligen realskolor, som hafva till
ändamål att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig
bildning, samt högre allmänna läroverk, hvilka dessutom hafva till ändamål att grundlägga
de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola
vidare utbildas.
§ 2- §§ 2
1. Realskolan omfattar sex ettåriga klasser, och dess lärokurs af slutas med en
af gångsexamen, kallad realskolexamen.
2. Det högre allmänna läroverket består af en realskola och ett gymnasium,
som omfattar fyra ettåriga ringar, och hvars lärokurs afslutas med en afgångsexamen,
kallad studentexamen.
Gymnasiet, som är deladt i tvenne bildningslinjer, real- och latingymnasium, är
byggd t på realskolans fem nedre klasser, så att lärjunge, som i vederbörlig ordning förklarats
flyttad till realskolans sjette klass, äfven är berättigad till inträde i gymnasiets
första ring, å hvilkendera bildningslinjen han önskar.
’) Från nu gällande stadga föreslagna afvikelse!*, vare sig ändringar eller tillägg, utmärkas genom
kursiverad stil. I kantrubrikerna angifvas motsvarande paragrafer i nu gällande stadga.
58o
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
§ 3-
A några orter är realskolan anordnad som samskola med tillträde för såväl
gossar som flickor. Där ej annorlunda här nedan stadgas, gälla för samskolorna
samma bestämmelser som för öfriga realskolor.
§ 4• § 4-
1. Lärare vid högre allmänt läroverk äro rektor, lektorer och adjunkter;
vid realskola rektor och adjunkter, vid samskola dessutom första lärarinna och lärarinnor;
skolande hvad här nedan angående lärare i allmänhet stadgas, jämväl äga tillämpning
på lärarinna, utom i de fall, då i afseende på sådan särskilda föreskrifter meddelas.
2. Jämte ofvannämnda lärare anställas vid hvarje läroverk lärare i teckning,
musik och gymnastik samt vid samskola dessutom lärarinna i kvinnligt handarbete.
Vid läroverk kan jämväl lärare i slöjd anställas.
Undervisningsämnen och undervisningens fördelning.
§ s- § S
Läroämnen
i realskola äro: kristendom, modersmålet, tyska, engelska, historia,
geografi, matematik och naturlära samt för lärjunge, som däri önskar erhålla undervisning,
franska. Ofningsämnen i realskola äro: välskrifning, teckning, musik och gymnastik
samt vid samskola dessutom kvinnligt handarbete för lärjunge, som däri önskar
erhålla undervisning; där så lämpligt pröfvas och omständigheterna sådant medgifva,
meddelas jämväl åt lärjunge, som sådant åstundan, undervisning i slöjd.
§ }■ § é
Läroämnen
å gymnasium äio: kristendom, modersmålet, latin, grekiska, tyska,
engelska, franska, historia, geografi, matematik, naturhistoria, fysik och kemi samt för
lärjunge, som däri önskar erhålla undervisning, filosofisk propedeutik. Ofningsämnen å
gymnasium äro: teckning, musik samt gymnastik och vapenöfning.
§ i- § 7-
Läro- och öfningsämnena inträda i den ordning och med det antal ti''mmar,
som bifogade undervisningsplaner och särskilda föreskrifter för vissa öfningar utvisa,
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
58i
skalande de i dessa bilagor upptagna kursplaner jämväl tjäna till hufvudsaklig ledning
med afseende på lärokurserna i de olika ämnena.
§ 8.
Målet för undervisningen i de å realskolans undervisningsplan upptagna lärooch
öfningsämnen är:
i kristendom: kännedom om den bibliska historien samt om det viktigaste af den
kristna tros- och sedeläran; genom bibelläsning vunnen bekantskap med några af bibelns
viktigare och mindre svdrfattliga böcker, äfvensom någon kännedom om betydelsefullare
delar af kyrkans historia, särskildi reformationstidehvarfvet;
i modersmålet: förmåga att vårdadt och med riktig betoning uppläsa stycken i
bunden och obunden form äfvensom att muntligt och skriftligt gifva en redig framställning
af ett lättare ämne; säkerhet i rätistafning och interpunktion; kännedom om det
viktigaste af svenska språkläran; genom litteraturläsning vunnen bekantskap med några
af Sveriges förnämsta författare, hufvudsakligen från nittonde århundradet;
i tyska: förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta lättare tysk
text; färdighet att uppfatta och på tyska besvara enklare frågor i anslutning till lästa
stycken; förmåga att utan svårare grammatiska och fraseologiska fel till tyska skriftligt
öfversätta en lättare svensk text; härför nödig grammatisk kunskap;
i engelska: förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta lättare
engelsk text; färdighet att uppfatta och på engelska besvara enklare frågor i anslutning
till lästa stycken; förmåga att utan svårare grammatiska och fraseologiska fel till engelska
skriftligt öfversätta en lättare svensk text; härför nödig grammatisk kunskap;
i franska: förmåga att med någorlunda felfritt uttal uppläsa och att öfversätta
genomgångna franska läsestycken; kunskap om det allmännaste af formläran;
i historia: kännedom om fäderneslandets historia, företrädesvis under nyare tiden,
samt om det viktigaste af svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen; kännedom
om den allmänna historien, företrädesvis under nyare tiden;
i geografi: kännedom om Skandinaviska halföns samt om det viktigaste af det
öfriga Europas och de främmande världsdelarnas fysiska och politiska geografi; förmåga
att förstå och använda karta och glob;
i matematik: insikt och färdighet i aritmetik samt i lösning af första gradens
ekvationer med en och flere obekanta, allt med tillämpning på uppgifter ur det praktiska
lifvet; någon öfning i enklare bokföring; insikter i plangeometri till ett omfång,
motsvarande Euklides’ fyra första böcker och det viktigaste af läran om likformighet,
jämte färdighet att lösa enklare konstruktions- och beräkningsuppgifter;
i naturlära: kännedom om människokroppen och det allmännaste af hälsoläran
samt om typiska och andra anmärkningsvärda djur och växter, särskilt de vanligaste
inhemska och de för människan viktigaste, jämte sammanfattande öfversikter af djuroch
växtriket; kännedom om de viktigaste fysiska och kemiska jöreteelserna med särskildt
582 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
afseende på deras praktiska betydelse och tillämpning; kunskap om hufvuddragen af
läran om jorden i geologiskt och astronomiskt hänseende samt af läran om världsbyggnaden;
i
välskrifning: vårdad handstil;
i teckning: öfning att efter ett enkelt fristående föremål göra en perspektivisk
teckning i konturer och en geometrisk ritning i gifven skala.
§ 9
Målet för undervisningen i de å gymnasiets undervisningsplan upptagna läro- och
öfningsämnen är:
i kristendom: genom bibelläsning vunnen bekantskap med några af bibelns viktigare
böcker; kännedom om det hufvudsakliga af kyrkans historia samt om grunddragen
i den kristna världsåskådningen;
i modersmålet: färdighet att klart och språkriktigt använda modersmålet i tal och
skrift; bekantskap med den svenska litteraturens förnämsta alster och kännedom om hufvuddragen
af dess historia; någon bekantskap med Norges och Danmarks litteratur
och språk;
i latin: förmåga att öfversätta lättare latinsk prosa, ådagalagd dels genom muntlig,
extemporerad öfversättning af en lättare text, dels genom skriftlig öfversättning från latin
till svenska; någon kännedom om den romerska litteraturen, vunnen genom läsning af valda,
lättare stycken på prosa och vers ur klassiska författare; någon kännedom om den romerska
kulturen, vunnen i sammanhang med läsningen af författarne; grammatisk kunskap till det
mått, som erfordras för vinnande af ofvan angifna ändamål;
i grekiska: någon bekantskap med en lättare attisk prosaförfattare samt med Homerus;
kännedom om det hufvudsakligaste af den grekiska formläran och syntaxen;
i tyska: förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta tysk text af icke
alltför svår beskaffenhet; färdighet att uppfatta och på tyska besvara frågor i anslutning
till läst text; förmåga att utan svårare fel skriftligt på tyska återgifva en svensk text eller
skrifva en uppsats öfver ett lätt ämne;
i engelska å realgyrnnasiet: förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta
engelsk text af icke alltför svår beskaffenhet; färdighet alt uppfatta och på engelska
besvara frågor i anslutning till läst text; förmåga att utan svårare fel skriftligt på engelska
återgifva en svensk text eller skrifva en uppsats öfver ett lätt ämne;
i engelska å latingymnasiet: förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta
engelsk text af icke alltför svår beskaffenhet; färdighet att uppfatta och på engelska
besvara frågor i anslutning till läst text;
i franska: förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och att öfversätta lättare fransk
text; därför erforderlig grammatisk kunskap;
i historia: utvidgad kännedom om fäderneslandets och den öfriga skandinaviska
Nordens historia samt om allmänna historien, särskildt under nyare tiden och med hänsyn
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN -
583
till den inre utvecklingen; kunskap om den svenska statsförfattningen och förvaltningen samt
om grunddragen af de viktigare kulturstaternas författningar;
i geografi: kännedom om grunddragen af den fysiska geografien; utvidgad kunskap
om Europas, särskilt Skandinaviska halfåm, geografi;
i matematik å realgymnasiet: insikter i elementär algebra och plangeometri samt i
plan trigonometri, stereometri och plan analytisk geometri jämte färdighet att behandla uppgifter,
tillhörande området för den genomgångna kursen;
i matematik å latingymnasiet: insikter i elementär algebra och plangeometri samt i
de första grunderna af den plana trigonometrien jämte färdighet att behandla uppgifter,
tillhörande området för den genomgångna kursen;
i naturhistoria: utvidgad kunskap om människokroppen och i sammanhang därmed
det allmännaste af hälsoläran; systematisk öfversikl af djur- och växtriket, grundad på
kännedom om ett något större antal djur och växter, äfvensom öfversikt af det viktigaste
beträffande djurens och växternas inre byggnad, lifsvillkor, lifsföreteelser och förekomst;
i fysik å realgymnasiet: kännedom om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna
samt om deras betydelse i naturen och deras praktiska tillämpning;
i fysik (jämte kemi) å latingymnasiet: i fysik samma mål som å realgymnasiet,
men afseende en mindre omfattande och mera elementär kännedom; i kemi någon kunskap
om de viktigaste kemiska företeelserna;
i kemi å realgymnasiet: kännedom om det hufvudsakliga af den oorganiska kemiax,
med vikt lagd på sådana ämnen och processer, som äro af större betydelse i tekniskt hänseende
eller för naturens hushållning, och om några af den organiska kemiens allra viktigaste
ämnesgrupper och reaktioner samt om elementen af den teoretiska kemien; kunskap om
de viktigaste mineralen och bergarterna samt om grunddragen af Sveriges geologi;
i filosofisk propedeutik: kännedom om tänkandets allmänna lagar och former, särskilt
den vetenskapliga bevisföringens olika arter; kännedom om menniskosjälens viktigaste
egenskaper och funktioner;
i teckning: färdighet i teckning efter verkliga föremål jämte skuggning; färdighet i
projektionsritning samt öfning i skägg- och perspektivritning.
§ 10.
1. Lärjunge, tillhörande främmande trosbekännelse, vare frikallad från deltagande
i kristendomsundervisningen, om målsman det önskar.
2. Från föreskrifven undervisning och öfning i sång äfvensom i gymnastik
och vapenöfning må rektor på grund af läkares intyg eller andra giltiga skäl kunna
medgifva befrielse.
3. Lärjunge i realskolan, som åtnjuter undervisning i franska språket, vare frikallad
från deltagande i teckningsundervisningen, om målsman det önskar.
4. Kvinnlig lärjunge i någon af samskolans tre högsta klasser vare, efter af målsman
gjord skriftlig anmälan, frikallad från undervisningen i ettdera af tyska eller engelska
584 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
språken äfvensom från en del af undervisningen i matematik. Lärjunge, som sådan befrielse
åtnjuter, må utan hinder däraf kunna i vederbörlig ordning till högre klass inom realskolan
uppflyttas, men äge ej rätt att undergå realskolexamen enligt den för läroverkets
lärjungar stadgade ordning.
§ 11.
Lärjunge, som blifvit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger, efter därom af målsman
gjord skriftlig anmälan hos rektor, rätt att vid läsårs början bortvälja ett å timplanen
förekommande läro- eller öfningsämne, eller ock tvenne sådana ämnen, såvida dessa i högsta
ringen tillsammans ej upplaga mera än sex timmar i veckan.
Härvid bör dock iakttagas:
att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen i kristendom med undantag af
dem, hvilka enligt §10 mom. / blifvit därifrån frikallade, börande den befrielse, som tillkommer
ifrågavarande lärjungar, icke medföra någon inskränkning i den rätt till bortval,
som eljest skulle dem tillkomma;
att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen i modersmålet; samt
att lärjunge, som åtnjuter undervisning i grekiska, jämväl skall deltaga i undervisningen
i latin och tyska.
Lärjunge å reallinjen, som bortvalt matematik, äger rätt att efter samråd med
vederbörande lärare följa undervisningen i de delar af ämnet, hvilka han behöfver inhämta
för att kunna tillgodogöra sig undervisningen i fysik.
§ 12.
1. Lärjunge, som vid flyttningen till tredje ringen icke eller endast till en del användt
sin rätt till bortval, äger att sedermera vid läsårs början, äfvensom vid anmälan
till studentexamen, använda denna rätt inom de i näst föregående § angifva gränser.
2. Önskar lärjunge åter begagna undervisningen i bortvaldt ämne, skall han vid
anställd pröfning visa sig äga härför erforderliga kunskaper.
§ 1 3-
1. Lärjungarne i realskolans sjette klass och gymnasiets första ring skola åtnjuta
skild undervisning; dock må, om vid något läroverk särskilda förhållanden efter efori pröfning
sådant påkalla, dessa lärjungar kunna undervisas tillsammans i sådana lärostycken,
som för sjette klassen och första ringen äro gemensamma.
2. Lärjungarne i samma ring å real- och latingymnasium skola, där ej annan
anordning på grund af lärjungarnes antal befinnes af behofvet påkallad, åtnjuta gemensam
undervisning i de ämnen, som å bägge gymnasierna äro likställda, men skild undervisning
i öfriga ämnen; dock må, där sådan anordning efter efori pröfning befinnes lämplig, lårjungame
kunna sammanföras till gemensamma lärotimmar i engelska språket.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
585
§ X4- .<? ''2
Inom första klassen bestrides undervisningen i läroämnena, där icke särskilda
omständigheter föranleda undantag, af en enda lärare. Undervisningen inom hvar
och en af de två nästföljande klasserna må öfverlämnas åt två eller tre eller, där
så nödigt finnes, flere lärare; dock bör äfven i dessa klasser under så många lärotimmar,
som lämpligen kan ske, undervisningen bestridas af en enda lärare. I
öfrigt vare undervisningen i allmänhet efter läroämnena mellan lärarne fördelad.
§ iS- § n
1. Oberäknad den tid, som erfordras för att utom lärorummet granska och
rätta lärjungarnes skriföfningar, vare lektor, som tillika är domkapitelsledamot, förpliktad
att vid läroverket hvarje vecka lämna undervisning aderton till tjugu timmar;
lektor, som icke är domkapitelsledamot, och adjunkt, hvars hufvudsakliga tjänstgöring
är förlagd till realskolans sjette klass och gymnasium, tjugu till tjugutvå timmar; öfriga
adjunkter tjugufyra till tjuguåtta timmar; första lärarinna vid samskola tjugu till tjugutvå
timmar; öfriga lärarinnor tjugutvå till tjugusex timmar.
Extra ordinarie lärare vare förpliktad att hvarje vecka lämna undervisning under
ett antal timmar, motsvarande det, som åligger lektor eller adjunkt, allt eftersom hans tjänstgöring
är väsentligen lika med den, som åligger lektor eller adjunkt. Extra ordinarie lärarinna
åligge samma vind ervisnings skyldighet som ordinarie lärarinna.
2. Rektor åligge följande undervisningsskyldighet:
vid högre allmänt läroverk tolf till sexton timmar; vid realskola aderton till
tjugu timmar hvarje vecka.
3. För rektor vid läroverk, till hvilket lärarekandidater för genomgående
af profår hänvisas, för lärare vid sådant läroverk, hvilkens tid i större utsträckning
tages i anspråk för lärarekandidaternas handledning, äfvensom för lärare, som fått
sig ålagdt ett drygare hemarbete med rättande af lärjungarnes skriftliga uppsatser
eller annat därmed jämförligt arbete utom den egentliga lärotiden, må, där förhållandena
det medgifva, undervisningstiden kunna minskas med högst fyra lärotimmar i veckan.
§ 16. § 14
Hvar och en lärare vare skyldig att i de kunskapsgrenar, som till hans
syssla höra, meddela undervisning, eftersom läroverkets behof kräfver, i flere eller
färre klasser. Adjunkt och lärarinna vare ock pliktiga att, därest sådant med hänsyn
till de i §14 gifna föreskrifter pröfvas nödigt, efter lärarekollegiets förslag och
efori förordnande, till större eller mindre del öfvertaga undervisningen äfven i andra
inom läroverket förekommande läroämnen. Samma skyldighet åligge lektor, såvida
74
58b ÄNDRINGAR I STADGAN FÖT RIKETS ALI.M. LÄROVERK.
vid läsordningens uppgörande hans tjänstgöring befinnes, med iakttagande åt de i
näst föregående § i afseende på timtalet meddelade föreskrifter, icke kunna inskränkas
till de ämnen, som till hans syssla höra.
§ 16. § 17-
1. I öfverensstämmelse med de stadgade undervisningsplanerna samt med
hufvudsaklig ledning af de rörande läroämnenas fördelning på särskilda klasser meddelade
föreskrifter skall förslag till ordning för undervisningen i läro- och öfningsämnena
och till fördelning af skyldigheten att granska lärjungarnes skriftliga arbeten,
äfvensom till lärokurser i de inom hvarje klass förekommande läroämnen, af läroverkets
rektor och lärare vid hvarje läsårs början uppgöras samt efori granskning
och stadfästelse underställas.
2. Godkänd ordning för undervisningen, upptagande för hvarje särskild
klass eller afdelning och hvarje timme i veckan såväl det bestämda läro- eller
öfningsämnet som lärarens namn, varde, genom efori försorg, ofördröjligen till
Ecklesiastikdepartementet insänd.
3. Sådan ordning vare äfven i läroverkshuset tillgänglig. Dessutom skall
i hvarje lärorum vara anslagen arbetsordning för den eller de klasser eller afdelningar,
som där undervisas.
Feriearbete.
.4 ''!■ §
Vid slutet af hvarje läsår shall rektor, på förslag af vederbörande lärare, gipva
lär juno arne i realskolans fem lägre klasser och gymnasiets tre första ringar anvisning
på ett antal för deras själfstudier under sommarferierna lämpliga uppgifter, valda inom
de olika, å timplanen upptagna undervisningsämnena; börande dessa uppgifter af lärarne
erforderligen förberedas och af rektor i läroverkets årsredogörelse införas.
Lärjunge, som utfört någon eller några af de för hans klass eller ring anvisade
uppgifter, äger vid nästföljande termins början att inom de tre första veckorna blifva
pröfvad i hvad han sålunda under ferierna inhämtat, och däröfver erhålla vitsord. Om
sättet för denna pröfning bestämme rektor i samråd med vederbörande lärare.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
587
Lärotider.
§ 19. § n
1.
Läsåret, som fördelas i två terminer, nämligen höst- och vårterminen,
börjar inom augusti och slutar inom juni månad, där icke särskilda omständigheter
föranleda undantag.
2. Lärotiden utgöre hvarje år trettioåtta veckor och må ej, utan Kungl. Maj:ts
tillstånd, vid något läroverk förkortas. Dag för terminens början och slut bestämmes,
efter rektors förslag, af eforus och vid samskola af dess styrelse. Under den
öfriga delen af året vare allmänna ferier, högst tre veckor under och omkring julhelgen
och den återstående tiden under sommaren. Dessa ferier må lärjunge tillbringa,
hvar helst målsman för godt finner; dock bör vistelseorten för rektor tillkännagifvas.
3. I den allmänna lärotiden inräknas den ledighet, som vid påskhelgen
från och med skärtorsdagen till och med nästföljande onsdag, och likaledes den,
som vid pingsthelgen från och med lördagen till och med nästföljande tisdag lämnas
lärjungarne.
4. Där så lämpligt pröfvas, må ledigheten omkring pingsthelgen kunna inskränkas
eller bortfalla och läsårets ofvan stadgade längd i lika mån afkortas.
§ 20. § 18.
1. Antalet undervisningstimmar i veckan för hvarje klass och ring bestämmes
dels genom bifogade undervisningsplaner, dels genom särskilt gifna föreskrifter.
Hvarje undervisningstimme utgöre fyrtiofem minuter.
2. Ej må på samma dag förekomma flere än sex af det genom bifogade
undervisningsplaner för hvarje klass och ring bestämda antal undervisningstimmar i
veckan, ej heller under någon söckendag all undervisning uteblifva.
3. Då tre af de i realskolans undervisningsplan upptagna undervisningstimmmar
anses böra följa på hvarandra, skall beträffande de fem lägre klasserna
vid ar b et s or dningens uppgörande tillses, att en af de tre sammanhängande timmarna
användes till sådan undervisning, som jämförelsevis mindre anstränger lärjungarnes
krafter.
4. Mellan två omedelbart på hvarandra följande undervisningstimmar skola
lärjungarne åtnjuta tio minuters ledighet.
5. Frukostrasten skall omfatta minst en och eu kvarts timme och får ej föregås
af mera än tre, ej heller efterföljas af mera än fyra sammanhängande undervisningstimmar.
588
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
6. I regeln bör all obligatorisk undervisning förläggas till förmiddagen. Förlägges
undervisningstimme till eftermiddagen, skall den föregås af minst två timmars
ledighet.
7. För öfrigt må efter olika orters sed och årstidernas beskaffenhet undervisningstimmarna
fördelas, på sätt eforus och vid samskola dess styrelse, efter rektors
och lärares förslag, bestämmer.
kj. § 21.
1. Ej må lärare utbyta föreskrifven offentlig undervisningstimme mot annan,
under hvilken lärjungarne, enligt vid läroverket föreskrifven ordning, böra äga ledighet
från undervisningen, ej heller utan hos rektor anmäldt och af honom godkändt
förfall sådan ledighet under en eller flere timmar lärjungarne meddela eller anmoda
någon annan att i sitt ställe bestrida undervisningen.
2. För hela läroverket gemensam ledighet från undervisningen skall af rektor
lämnas sammanlagdt minst fyra, högst sex dagar under läsåret.
3. Åt de lärjungar, som bereda sig till förestående studentexamen, må rektor
kunna bevilja två, högst tre dagars ledighet före den skriftliga pröfningen samt i
samråd med vederbörande lärare medgifva befrielse från vissa undervisningstimmar
under de veckor, som närmast föregå den muntliga pröfningen.
4. Lärjungarne i gymnasiets tredje och fjärde ringar skola fyra gånger i
månaden åtnjuta en hel dags ledighet från undervisningen, af hvilka dagar tre skola
användas för skriftliga arbeten å lärorummet. Ledighet från undervisningen skall
jämväl lämnas åt lärjungarne i gymnasiets första och andra ringar samt i realskolans
sjette klass tre dagar, i realskolans femte klass en och en half dag, i realskolans fjärde
klass en dag i månaden, och skall denna ledighet delvis användas till skriftliga arbeten
å lärorummet, börande till utförande af dessa arbeten för hvarje gång anslås: i gymnasiets
första och andra ringar samt i realskolans sjette klass tre eller vid skrifning af
svensk uppsats fyra timmar, i realskolans femte klass tre och i realskolans fjärde klass
två till tre timmar.
I månad, under hvilken sådan lofdag inträffar, som omförmäles i mom. 2 af
denna §, skall en motsvarande minskning äga rum i den för gymnasium och realskolans
sjette klass här föreskrift ledighet, börande i sådant fall det skriftliga arbete,
som eljest skolat verkställas å lärorummet, i stället utföras i hemmet.
5. Den ledighet från undervisningen, som med anledning af inträdespröfning
och terminsafslutning nödvändiggöres, inräknas ej i de i mom. 2—4 af denna §
stadgade lojdagarna.
6. Om lärjunge för någon sin angelägenhet behöfver ledighet från undervisningen
en eller annan timme, anmäle det hos klassföreståndaren, hvilken äge
att pröfva behofvet och medgifva ledigheten. Dock göre den klassföreståndare, som
beviljar sådan frihet, anmälan därom hos rektor före veckans utgång.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
589
7. Behöfver lärjunge en eller flere dagars ledighet från undervisningen,
begäre sådan hos rektor.
§ 22. $ 2U
Bön
med sång och bibelläsning jämte förklaring förrättas hvarje morgon så
tidigt, att därigenom icke någon del af följande undervisningsummt upptages; och
må tiden för sådan förrättning ej utsträckas öfver en half timme. Lärarne lede
denna andaktsöfning på det sätt och i den ordning, rektor bestämmer.
§ 23. § 21 ■
Lärjungarne beviste, under tillsyn af en eller flere lärare, högmässogudstjänsten
så ofta och i den ordning, ef orus på rektors förslag bestämmer; dock äge rektor, efter
pröfning af omständigheterna, meddela lärjunge tillåtelse att vara från gudstjänst
frånvarande.
Intagning i läroverk.
S 24- §22.
Intagning i läroverk må ej ske å annan tid än vid läsetermins början, såvida
ej inträdessökande kan styrka sådant förfall, som skäligen föranleder undantag
från detta stadgande.
§ 25. 8 2 k
1. Ej må i statens läroverk till lärjunge antagas någon, som icke uppnått
nio års ålder.
2. Ej må någon, som före höstterminens början fyllt tolf år, intagas i realskolans
första klass; och iakttages beträffande intagning i realskolans öfriga klasser,
att den med ledning af detta stadgande för hvarje klass beräknade åldern ej må vara
öfver skr iden. Undantag från dessa bestämmelser må rektor eller vid sa ms kola dess
styrelse efter pröfning af omständigheterna och i samråd med vederbörande lärare
kunna medgifva.
Där någon inträdessökande i kraft af de i detta moment gifna föreskrifter
blifvit afvisad och ej med beslutet åtnöjes, äger han att hos eforus eller i dennes
frånvaro hos inspektor däri söka ändring.
59°
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
§ H -
(§ 22 )
§ 2;.
3. Inträdessökande skall förete såväl intyg af vederbörande prästerskap,
innehållande uppgift om föräldrar, födelseort, ålder och uppförande, som ock bevis
därom, att han haft naturliga eller vaccinkoppor och icke veterligen är med smittosam
sjukdom behäftad. Har han förut varit i annat allmänt läroverk intagen,
vare han från företeende af nämnda intyg och bevis frikallad, men däremot ovillkorligen
pliktig att förebringa vederbörligt afgångsbetyg från det läroverk, han
senast bevistat.
4. De i föregående moment föreskrifna intyg skola af rektor granskas samt,
ifall den sökande intages, till sitt hufvudsakliga innehåll i matrikeln antecknas och
vid läroverket förvaras.
§ 2 6.
1. För inträde i första klassen fordras:
a) förmåga att tydligt och säkert läsa innantill och att med egna ord redogöra
för innehållet af en uppläst enkel berättelse;
b) någon färdighet i välskrifning;
c) någon färdighet i rättskrifning;
d) kännedom om de viktigaste berättelserna ur gamla och nya testamentets bibliska
historia; textorden till första, andra och tredje hufvudstyckena i Luthers lilla katekes
jämte instiftelseorden till döpelsen; några psalmverser; ,
e) färdighet i användandet af de fyra räknesätten med hela tal — dock att
icke må fordras kännedom om tal, som innehålla flere än fyra siffror, eller användning
af mer än tvåsiffriga multiplikatorer och divisorer —; någon kännedom
om sorter och någon öfning i hufvudräkning;
f) kännedom om Skandinaviska halföns gränser, om det allmännaste af dess
höjdförhållanden och om Sveriges hufvuddelar; närmare kännedom antingen om Götaland
eller om Svealand och Norrland; förmåga att på kartan utvisa det genomgångna;
g)
kännedom om valda djurtyper såsom inledning till läran om djurriket;
2. För inträde i hvarje annan klass eller ring fordras att hafva inhämtat
de lärokurser, som för de föregående klasserna och ringarna äro stadgade.
3. Den, som önskar intagas under vårterminen, skall jämväl kunna nöjaktigt
redogöra för de lärostycke!!, som under höstterminen blifvit genomgångna i
den klass eller ring, där inträde sökes.
4. Inträdessökande, som tillhör främmande trosbekännelse, må aflägga prof
på sin religionskunskap, på sätt rektor lämpligt finner.
§ 27.
Med inträdessökande anställe lärarne pröfning enligt den anordning, rektor
äger bestämma, och afgifve därefter omdöme öfver den sökandes insikter. Aro
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
591
\
bland lärarne meningarna delade, om och i hvilken klass den sökande må intagas,
afgöre det rektor.
§ 28- § 2b.
Vid inskrifning i läroverk erlägge den antagne de afgifter, som i §137
inom. 1 a), 2 a) och 3 c) äro föreskrifna. Bevisligen medellösa äfvensom de,
hvilka öfvergå till ett allmänt läroverk från annat sådant, äro från dessa afgifter
frikallade.
§ 2 9- <§27.
Ingen annan än den, som enligt stadgad ordning blifvit i läroverket intagen,
äge tillåtelse att såsom lärjunge begagna sig af undervisningen därstädes. Föräldrar
och målsmän eller annan, som önskar taga kännedom om undervisningen vid läroverket,
må med rektors eller vederbörande lärares bifall vara vid lärotimme tillstädes.
§ 30. § 2S.
Vid lärjunges intagning i allmänt läroverk, till hvilket han från ett annat
öfvergår, iakttages hvad i § 33 därom stadgas.
Flyttning inom läroverk och öfvergång från ett läroverk till ett annat.
§31- S 29-
Lärjunge må ej till högre klass eller ring uppflyttas, förrän han kan nöjaktigt
redogöra för lärokursen inom den närmast lägre klassen eller ringen; dock
må ej bristande insikter i sådant ämne, som lärjunge i kraft af § 12 mom. 1 är berättigad
att bortvälja vid nästa läsårs början, utgöra hinder för flyttning till gymnasiets
fjärde ring.
§ 3 2- * ;o.
Pröfning af de för lärjunges flyttning inom läroverk erforderliga kunskaper
verkställe rektor jämte lärarne i de klasser och ringar, mellan hvilka flyttningen
skall ske. Äro lärarne af olika tankar, skilje rektor.
§ 33- § v.
Allmän flyttning inom läroverk äge rum vid hvarje vårtermins slut. Med
lärjunge, som vid vårterminens slut icke blifvit flyttad till högre klass eller ring,
i
592 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
men vid höstterminens början anmäler sig till flyttning, bör af rektor och lärare
pröfning anställas enligt af rektor gjord anordning.
<? ja. § 34-
1. Lärjunge, som önskar att blifva uppflyttad till högre klass eller ring i
annan ordning än den i nästföregående § angifna, äfvensom lärjunge, hvilken med
målsmans bifall vill öfvergå från den ena af gymnasiets bildnmgslinjer till den andra eller
från realskolans sjette klass till gymnasium eller tvärtom, skall, där så nödigt pröfvas,
ådagalägga, att han äger de insikter, hvarom i § 26 mom. 2 och 3 stadgas; dock
må sådan uppflyttning eller öfvergång ske endast vid läsetermins början.
2. Godkänd realskolexamen medför behörighet att inom en tid af två år utan
pröfning vinna inträde i gymnasiets första ring.
3. Önskar lärjunge, som aflagt godkänd realskolexamen, vid nästföljande hösttermins
början vinna inträde i gymnasiets andra ring, vare han fritagen från pröfning
i modersmålet, tyska, engelska, geografi och naturhistoria, såvida han i nämnda examen
erhållit minst betyget godkänd i motsvarande ämnen.
§33 mow. 1. § 3 5-
Lärjunge, som på grund af den i § 32 föreskrifna pröfning blifvit vid vårterminens
slut från en lägre klass eller ring inom läroverket flyttad till en högre,
äger, om han till annat allmänt läroverk öfvergår, att därstädes vid nästföljande termins
början utan särskild pröfning vinna inträde i den klass eller ring, som motsvarar
den, till hvilken han enligt honom meddeladt betyg blifvit flyttad; dock att detta
icke gäller i fråga om inträde i gymnasiets tredje och fjärde ringar.
§34- § 36-
Lärjunge, som tillbragt två år i samma klass eller ring, men likväl ej befinnes
äga de kunskaper, som för uppflyttning till högre klass eller ring erfordras, varde,
såvida icke sjuklighet eller andra giltiga skäl föranleda undantag, med vederbörligt
betyg från läroverket skild.
Afgång från läroverk.
§ 37-
r. Efter fullbordad lärokurs vid realskola äger lärjunge undergå afgångspröfning
och däröfver erhålla betyg i enlighet med den stadga, som för realskol
-
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
593
examen är utfärdad; dock att kvinnlig lärjunge, som åtnjuter den i § io mom. 4 medgifna
rätt till befrielse från en del af undervisningen, icke är berättigad att undergå
denna pröfning enligt den för läroverkets lärjungar stadgade ordning.
2. Efter fullbordad lärokurs vid gymnasium äger lärjunge att undergå af- .9 IS
gångspröfning
och däröfver erhålla betyg i enlighet med den stadga, som för studentexamen
är utfärdad.
3. Astundar lärjunge att i annan ordning, än i mom. 1 — 2 säges, från läro- § 36 mom. 1.
verket afgå, anmäle hos rektor sin önskan och uppvise därvid, om han är omyndig,
målsmans skriftliga samtycke. Rektor äge att honom med betyg öfver kunskaper,
flit och uppförande från läroverket utskrifva.
§ 38. '' »J7.
Afgångsbetyg, i enlighet med fastställdt formulär, utfärdas af rektor och
påtecknas af eforus eller, i dennes frånvaro, af inspektor och vid samskola af styrelsens
ordförande.
§ 39- § I*-
Lärjunge, som icke inställt sig vid läroverket eller anmält giltigt förfall hos
rektor inom två veckor efter terminens början, skall anses hafva från läroverket afgått.
§ 40. § >9-
Lärjunge, som afgått från läroverk, äger rättighet att, efter vederbörlig anmälan
vid läsetermins början, utan nya inskrifningsafgifter återtaga sitt rum vid
samma läroverk, såvida han icke varit frånvarande mer än tvenne läseterminer.
Offentliga förrättningar.
§41. $ 40.
Den dag och timme, då, enligt tillkännagifvande vid den näst föregående
terminens slut, samtliga lärjungar vid termins början skola vara tillstädes, infinne
sig rektor jämte öfriga lärare å läroverkets samlingsrum, anställe, sedan bön med
sång blifvit förrättad, upprop med lärjungarne och förmane dem till gudsfruktan,
flit och ordning samt göre dem uppmärksamma på hvad de för öfrigt hafva att
iakttaga.
§ 42. § 41.
1. Vid slutet af hvarje läsår anställe lärarne på dag eller dagar, som af
eforus bestämmas, med realskolans fem nedre klasser och gymnasiets tre första ringar
75
594
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
§ 42-
§§ 43 och 44.
8 4S -
§ 46.
offentlig årsexamen i närvaro af eforus, inspektor och vid samskola dess styrelse
samt sådana för sakkunskap och oväld kända män, hvilka eforus anmodar att såsom
ledare eller vittnen examen öfvervara.
2. Examen må, efter undervisningsämnenas vikt och lärjungarnes antal,
förrättas på en eller flere dagar, dock ej upptaga öfver fyra timmar i följd efter
hvarandra.
3. Lärjungarnes under året utförda skriftliga arbeten jämte prof på deras
färdighet i teckning, slöjd och kvinnligt handarbete böra vid examen företes.
§ 43-
Sedan årsexamen är afslutad, kungöras offentligen inför den samlade ungdomen
flyttningarna inom läroverket samt de belöningar och understöd, som blifvit
lärjungar tillerkända.
§ 44-
Senast åtta dagar före läsårets slut utgifve rektor vid hvarje läroverk en
årsberättelse, hvilken jämte uppgift om den för årsexamen bestämda tiden och inbjudning
till dess öfvervarande skall innehålla redogörelse för läroverkets verksamhet
under läsåret, uppställd efter den plan, som är eller framdeles varder anbefalld.
Årsberättelse för högre allmänt läroverk innehåll äfvenledes, åtminstone hvart
tredje år, en af rektor eller annan läroverkets lärare författad afhandling öfver ett
vetenskapligt eller annat med skolans verksamhet sammanhängande ämne. Sådan
afhandling må ock kunna intagas i årsberättelse för realskola. , .
§ 45-
Vid hvarje termins slut erhålle lärjunge skriftligt, af klassföreståndare eller
af rektor undertecknadt betyg öfver uppförande och flit samt insikter i hvarje
läro- och öfningsämne. Detta betyg skall lärjungen, då han följande termin till
läroverket återkommer, medföra, påtecknadt af hans målsman, och för rektor
uppvisa.
§ 46.
I de i § 33, § 37 mom. 3 och § 43 omförmälda betyg skall lärjunges uppförande
bedömas med vitsorden: Mycket godt, Godt, Mindre godt, Klandervärdt;
hans flit med vitsorden: Mycket god, God, Mindre god; hans insikter och färdig
-
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
505
het med vitsorden: Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med beröm godkänd,
Icke utan beröm godkänd, Godkänd, Icke fullt godkänd, Otillräcklig; hans
handstil med vitsorden: Väl vårdad, Vårdad, Mindre vårdad.
Ordning och tukt.
§ 47-
1. Lärjunge beflite sig om sann gudsfruktan samt vise vördnad för allmän
lag och fastställd ordning. Vid förseelse härutinnan, äfvensom vid allt slags förbrytelse
mot sedlighet och anständighet, vare han sina lärares tilltal och bestraffning
underkastad.
2. Lärjunge vise aktning och ovillkorlig lydnad för sina lärare och emottage
utan gensägelse eller motstånd deras föreskrifter, tilltal eller bestraffningar.
3. Lärjunge inställe sig vid läroverket ofelbart vid läsetermins början den
dag och timme, som enligt därom gjordt tillkännagifvande blifvit bestämd. Inträffar
för honom laga förfall, anmäles det utan dröjsmål hos rektor.
4. Lärjunge infinne sig vid läro- och öfningstimmarna på utsatt klockslag,
snygg och anständigt klädd samt med nödiga läroböcker försedd, iakttage i lärorummet
ordning och sedighet samt följe undervisningen med oafbruten uppmärksamhet.
Likaledes infinne sig lärjunge å utsatt tid såväl vid de dagliga bönestunderna
som ock bestämda sön- och högtidsdagar på anvisadt rum vid högmässogudstjänsten
samt öfvervare dessa andaktsöfningar med stillhet och uppmärksamhet.
5. Sker genom lärjunges förvållande skada å saker, som vid undervisningen
begagnas, eller å lärorummets öfriga inventarier och inredning, ersättes den ofördröjligen
af den skyldige. Åstadkommes sådan skada af okynne eller ondt uppsåt,
straffes den skyldige dessutom efter vederbörande lärares bepröfvande. Kan icke
den vållande uppgifvas, ersättes skadan genom sammanskott af de lärjungar, under
hvilkas sammanvaro den skett.
6. Lärjunge hålk snyggt och ordentligt i sin bostad samt värde med aktsamhet
såväl egna som andras till hans begagnande lämnade tillhörigheter.
7. Allt vistande på värdshus, källare, biljarder eller dylika allmänna ställen
vare lärjunge förbjudet utom i de särskilda fall, då rektor kan finna skäligt att
från denna föreskrift medgifva undantag.
8. Allt spel med kort eller tärning vare lärjunge förbjudet, såvida det
icke sker i föräldrars eller målsmäns närvaro; dock må lärjunge i intet fall idka
sådant eller annat spel om penningar eller penningars värde.
9. Astundar lärjunge att utan i föräldrars eller målsmans sällskap bevista
allmänna nöjen, begäre rektors tillåtelse.
§ 47■
596 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
ro. Lärjungarne lefve med hvarandra i fördragsamhet och sämja. All
våldsam eller skymfande behandling af medlärjunge vare förbjuden.
11. Skulle alla de lärjungar, som veterligen varit tillstädes vid någonFmot
föreskrifven ordning och tukt begången förbrytelse, antingen af tredska vägra att
den skyldige uppgifva eller förklara sig vara till densamma i lika grad skyldiga,
må på efori pröfning bero, om medelst lottning skall afgöras, hvilken eller hvilka
bland lärjungarne, allt eftersom antalet af eforus bestämmes, må förbrytelsen
umgälla.
S 48’ § 48.
1. Anklagas lärjunge vid domstol för brott, vare vid rättegången närvarande
ett af läroverkskollegium förordnadt ombud, hvilket äger rätt till talan i allt,
hvad lärjungen angår. Pröfvas den anklagade genom laga kraft vunnet utslag skyldig
till sådan förbrytelse, som enligt lag medför förlust af medborgerligt förtroende
eller eljest är af beskaffenhet, att lärjungen bör anses ovärdig att vid läroverket
vistas, varde han af kollegium förklarad från läroverket förvisad.
2. Begår lärjunge förbrytelse af beskaffenhet att endast af målsägande eller
efter hans angifvelse kunna vid domstol åtalas, vare kollegium, äfven om sådant
åtal icke sker, oförhindradt att döma den skyldige till sådan bestraffning, som
enligt denna stadga kan af kollegium åläggas.
§ 49-
1. Vid hvarje af lärjunge begången mindre förseelse söke lärare först att
genom tilltal och varning rätta den felande.
2. Vid fortsatt felaktighet må anmärkning i klassens anteckningsbok, anvisande
af särskild plats under lärotimmarna, utvisning från lärorummet eller annan af rektor
godkänd, därmed jämförlig art af bestraffning användas. Sådan bestraffning äger
hvarje lärare att omedelbart ålägga och verkställa, men bör om åtgärden lämna
vederbörande klassföreståndare underrättelse.
3. Har lärjunge gjort sig skyldig till någon svårare förseelse eller genom
fortfarande okynne och själfsvåld visat ofvannämnda straff vara utan åsyftad verkan,
äge rektor, i fråga om kvinnlig lärjunge dock först efter samråd med första lärarinnan
och med hennes samtycke, i hvarje särskildt fall bestämma en till framkallande af
den felandes ånger och blygsel lämplig bestraffning; dock må å gymnasium och i
realskolans sjette klass kroppslig aga i intet fall förekomma.
4. Rektor må, där han så finner skäligt, hänskjuta frågan om lärjunges bestraffning
till läroverkskollegium, som äger att efter hållen undersökning döma den
felande till offentlig varning eller annan lämplig bestraffning.
FÖRSLAG T[LL ÄNDRINGAR I STADGAN.
597
5. Har lärjunge, tillhörande någon af de fem nedre klasserna, två terminer
efter hvarandra eller lärjunge, tillhörande sjette klassen eller gymnasium, en termin
erhållit lägsta betyget för uppförande, skall han af rektor erinras, att, om han till
läroverket återkommer och sitt uppförande icke bättrar, han då blifver därifrån förvisad;
och skall rektor härom underrätta lärjunges målsman.
6. Lärjunge, som det oaktadt icke bättrar sig, äfvensom lärjunge, hvilken
genom osedlighet utöfvar skadligt inflytande på sina medlärjungar eller begår
svårare förbrytelse eller eljest i annat fall, än i § 48 mom. 1 säges, gör sig ovärdig
att vid läroverket njuta undervisning, varde af kollegium dömd att från läroverket
för viss tid, dock högst fyra terminer, förvisas. Förvisningsdom jämte föregående
rannsakning bör i protokoll upptagas och underställas eforus, hvilken äger
att densamma stadfästa eller upphäfva samt i senare fallet antingen förkorta förvisningstiden
eller ådöma en eller annan af ofvan stadgade bestraffningsgrader.
Förvisningsdomen, sådan den blifvit af eforus fastställd, skall, om han så
förordnar, af rektor kungöras inför läroverkets samlade lärjungar.
Från den dag, då lärarekollegiets förvisningsdom fälles, må den dömde tills
vidare icke begagna sig af undervisning och öfningar vid läroverket.
7. Lärjunge, som från läroverket förvisats, må icke erhålla annat betyg än
afskrift af domen och må icke under förvisningstiden vid allmänt läroverk emottagas
samt efter densamma blott i den händelse, att han kan förete tillförlitligt
intyg därom, att han ådagalagt godt uppförande under den tid, han varit från
läroverket skild.
§ 50. S so
Till biträde åt lärarne vid upprätthållande af skick och ordning utses bland
lärjungarne inom hvarje klass och ring af klassföreståndaren eller af rektor ordningsmän,
hvilka det åligger att hafva uppsikt öfver medlärjungarnes uppförande
inom lärorummet, vårda där befintliga inventarier m. m.
§ 5i- 8
Rektors och lärares uppsikt öfver lärjunges skick och uppförande utom lärorummet
vare noggrannare, i den mån lärjungen under vistelsen vid läroverket
saknar nödig vård och tillsyn af föräldrar eller målsmän.
598
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS AIJ.M. LÄROVERK.
ANDRA KAPITLET.
Befordringslag.
Om tillsättning af lärarebefattning.
§ 52-
1. Då lektors-, adjunkts- eller lärarinnebefattning vid allmänt läroverk blifvit
ledig, skall rektor ofördröjligen till Ecklesiastikdepartementet insända underrättelse
därom jämte uppgift å de ämnen, som med befattningen varit förenade. Anmälan
om ledigheten skall äfven göras hos eforus, hvarvid det åligger rektor att, efter läroverkskollegiets
hörande, afgifva förslag angående de läroämnen, i hvilka den blifvande
läraren bör undervisa, samt att, där lärarekraft befinnes erforderlig företrädesvis
i visst ämne, sådant jämväl tillkännagifva; skolande härvid lämnas redogörelse för
behofvet af lärarekrafter i de särskilda ämnena samt anföras det eller de skäl,
hvarpå förslaget sig grundar.
2. Detta förslag pröfvas af konsistorium, som det åligger att eget beslut jämte
de till ärendet hörande handlingar ofördröjligen till Ecklesiastikdepartementet insända.
3. Vid bestämmandet af ämnen för ledig lektorstjänst galle som allmän grundsats
att, såvidt möjligt är, hvarje å gymnasiets timplan upptaget läroämne bör vara
af lektor vid läroverket företrädt; i öfrigt iakttages, att sådan befattning skall omfatta
någon af följande ämnesgrupper:
Kristendom och modersmålet;
Kristendom och latinska språket;
Kristendom och grekiska språket;
Kristendom och historia;
Kristendom och filosofisk propedeutik;
Modersmålet och latinska språket;
Modersmålet och tyska språket;
Modersmålet och engelska språket;
Modersmålet och historia;
Modersmålet och filosofisk propedeutik;
Latinska och grekiska språken;
Latinska språket och historia;
Tyska och engelska språken;
Tyska och franska språken;
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
599
Engelska och franska språken;
Historia och geografi;
Geografi och naturhistoria;
Geografi och fysik;
Matematik och fysik;
Matematik och kemi;
Naturhistoria och fysik;
Naturhistoria och kemi;
Fysik och kemi.
4. Vid bestämmande af ämnen för ledig adjunktstjänst iakttages, att sådan
befattning skall omfatta någon af nedanstående ämnesgrupper:
Kristendom, modersmålet och tyska språket;
Kristendom, modersmålet och historia;
Kristendom, latinska och grekiska språken;
Kristendom, latinska språket och historia;
Kristendom, historia och geografi;
Modersmålet, latinska och grekiska språken;
Modersmålet, latinska och tyska språken;
Modersmålet, latinska och franska språken;
Modersmålet, latinska språket och historia;
Modersmålet, tyska och engelska språken;
Modersmålet, tyska och franska språken;
Modersmålet, tyska språket och historia;
Modersmålet, tyska språket och matematik;
Modersmålet, engelska och franska språken;
Modersmålet, historia och geografi;
Modersmålet, geografi och naturlära;
Modersmålet, matematik och naturhistoria;
Modersmålet, matematik och fysik;
Modersmålet, naturhistoria och kemi;
Latinska, grekiska och franska språken;
Latinska och grekiska språken samt historia;
Latinska språket, historia och geografi;
Tyska, engelska och franska språken;
Tyska språket, historia och geografi;
Tyska språket, geografi och naturhistoria-,
Tyska språket, matematik och naturhistoria;
Tyska språket, matematik och fysik;
Tyska språket, naturhistoria och kemi;
Historia, geografi och matematik;
Historia, geografi och naturlära;
6oo
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
Geografi, matematik och naturlära;
Geografi, matematik och naturhistoria;
Geografi, matematik och fysik;
Geografi, naturhistoria och fysik;
Geografi, naturhistoria och kemi;
Matematik och naturlära;
Matematik, naturhistoria och kemi;
Matematik, fysik och kemi;
Naturhistoria, fysik och kemi.
5. Vid bestämmande af ämnen för ledig lärarinnetjänst iakltages, att sådan
befattning skall omfatta någon af de i nästföregående moment angifna ämnesgrupper
med undantag af dem, i hvilka ämne ingår, som först å gymnasium inträder.
6. Där konsistorium, på förslag af vederbörande rektor och läroverkskollegium,
finner lärarekraft erforderlig företrädesvis i visst ämne, skall detta vid
ledigförklarandet särskilt tillkännagifvas.
7. Då på grund af särskilda förhållanden annan ämnesförening, än här
nämnts, anses böra för ledig tjenst bestämmas, äge konsistorium att därom göra
framställning hos Kungl. Maj:t.
8. Tidigast tre veckor efter det de i mom. 2 omförmäla handlingar blifvit
till Ecklesiastikdepartementet insända, anslås sysslan till ansökan ledig, och kungöres
ledigheten med tillkännagifvande af de undervisningsämnen, som för sysslan blifvit
bestämda, genom stiftets konsistorium i den tidning, hvari officiella meddelanden böra
införas. Sysslan sökes hos konsistorium inom sextio dagar från anslagsdagen,
denna oräknad; skulle ansökningstiden utgå å helgdag, utsättes fatalietiden till nästföljande
söckendag. Ansökningen med därtill hörande handlingar skall vara konsistorium
tillhandakommen före klockan tolf på dagen den dag, då ansökningstiden
går till ända, och kan antingen ingifvas öppen af sökanden själf eller hans ombud
eller ock i försegladt omslag insändas med allmänna posten under adress till konsistorium
och med påskrift af fatalier till den dag, som är sista ansökningsdagen.
§ N- § 53-
Sökande till läraresyssla vid allmänt läroverk skall
1) vid den tid, då sysslan är att tillträda, hafva uppnått tjugutre års ålder;
hvarjämte sökande till ämneslärarinnebefattning vid samskola skall vara ogift;
2) vara känd för gudsfruktan och goda seder samt, därest kristendom ingår
bland de ämnen, i hvilka befattningen kungjorts ledig, bekänna sig till den rena
evangeliska läran;
3) utmärka sig för det allvar och den stadga i karakteren samt foglighet i
lynnet, som ungdomens ledning kräfver;
4) äga grundlig insikt i de stycken, som till den sökta sysslan höra;
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
601
5) besitta förmåga att lätt och tydligt meddela undervisning;
6) vara fri från sjukdom eller lyte, som gör den sökande för lärarekallet
olämplig.
§ 54- § it
1.
Särskilda villkor för behörighet till lektorsbefattning år o:
att hafva aflagt antingen fullständiga och godkända prof för promotion inom
filosofisk fakultet vid inländskt universitet enligt de före den 16 april 1870 meddelade
stadgar eller filosofie licentiatexamen, börande dock den, som aflagt denna
examen enligt nådiga stadgan angående filosofie kandidat- och licentiatexamina den
17 april 1891, hafva dels i särskild pröfning, hvarom närmare bestämmelser meddelas
i nådiga kungörelsen den 14 oktober 1892, erhållit vitsord om minst godkända
insikter i antropologi och logik, därest icke teoretisk filosofi ingår i hans
filosofie kandidat- eller licentiatexamen, dels i sistnämnda examina erhållit minst vitsordet
godkänd antingen i fyra bland examensämnena nordiska, tyska, engelska, romanska,
latinska och grekiska språken, historia, statskunskap och geografi eller i fyra
bland examensämnena matematik, fysik, kemi, geologi, botanik, zoologi och geografi
eller i tre ur den ena och i ett fjärde ur den andra gruppen valda ämnen; hvarvid
iakttages, att med betyg i grekiska språket skall vara förenadt betyg i latin, med
betyg i statskunskap antingen betyg i historia eller i geografi, med betyg i geologi antingen
betyg i geografi eller i kemi, med betyg i fysik betyg i matematik, med betyg
i botanik betyg i zoologi och med betyg i zoologi betyg i botanik;
att därjämte hafva inför vederbörande fakultet aflagt disputationsprof i något
af de ämnen, som höra till den sökta sysslan och vid ledighetens kungörande
blifvit angifna, samt för sådant prof vitsordats med betyget godkänd eller därutöfver
såväl för författandet som för försvaret;
att hafva nöjaktigt genomgått profårskurs i enlighet med därom särskilt gfna (§ St-'' e)
föreskrifter;
samt att vid allmänt eller examensberättigadt enskildt läroverk hafva under minst
tvenne läsår med nit och skicklighet bestridt tjänstgöring till den omfattning, som enligt
$ ij mom. 1 åligger lektor eller adjunkt, gällande dock i detta afseende för docenter
vid rikets universitet hvad om dem är särskildt stadgadt.
Behörighet att söka lektorsbefattning, hvari kristendom ingår såsom läroämne,
tillkomme ock den, som aflagt antingen teologie kandidatexamen eller filosofie
kandidatexamen jämte examen inför teologisk fakultet, och som tillika fullgjort,
hvad ofvan är stadgadt om disputationsprof, profårskurs och tjänstgöring
såsom lärare.
Beträffande ofvan nämnda disputationsprof iakttages:
att afhandling i främmande lefvande språk skall vara författad på det språk,
af handlingen afser;
76
602
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
<§ SS- 6j
i? 54-
att disputationsprof i astronomi eller mekanik, som vitsordats med betyget
godkänd eller därutöfver såväl för författandet som för försvaret, medför behörighet
till lektorsbefattning, i hvilken matematik ingår som läroämne; samt
att, om sökande till lektorsbefattning icke vid ansökningstidens utgång aflagt
föreskrifvet disputationsprof, hans ansökan likväl må upptagas, men att han för
att vid tjänstens tillsättande ifrågakomma bör hafva fullgjort sådant prof så tidigt,
att betyg däröfver kan för konsistorium företes inom trettio dagar efter ansökningstidens
slut, därest intet undervisningsprof förekommer, men eljest inom den tid, som för
profs afläggande bestämmes.
2. Särskilda villkor för behörighet till adjunktsbefattning äro:
att hafva fullgjort de för behörighet till lektorsbefattning stadgade kunskapsprof,
dock att för adjunktsbefattning disputationsprof icke är erforderligt; eller att
hafva aflagt filosofie kandidatexamen i enlighet med de före utfärdandet af nu gällande
stadga angående filosofie kandidat- och licentiatexamina meddelade föreskrifter i fråga
om behörighet till adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken; eller
att hafva aflagt filosofie kandidatexamen med vitsord om minst godkända insikter i fyra
ämnen, valda på sätt i nästföregående moment är stadgadt, samt att dessutom, därest
teoretisk filosofi ej ingår i examen, hafva undergått sådan pröfning i antropologi och
logik, som i nästföregående mom. omförmäles; samt
att hafva genomgått profårskurs och bestridt tjänstgöring vid läroverk, på sätt
i nästföregående mom. är stadgadt.
Behörighet att söka adjunktsbefattning, hvari kristendom ingår såsom läroämne,
tillkomme ock den, som aflagt antingen teologie kandidatexamen eller filosofie
kandidatexamen jämte examen inför teologisk fakultet eller ock sistnämnda examen
jämte teologisk-filosofisk examen med vitsord om minst med beröm godkända
insikter i två af ämnena latin, grekiska och historia.
3. Särskilda villkor för behörighet till lär ar inne befattning äro:
att antingen hafva fullgjordt, hvad beträffande examina, profårskurs och tjänstgöring
såsom lärare ofvan är stadgadt, eller
att hafva genomgått den treåriga kursen vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm
och därifrån erhållit godkändt afgångsbetyg samt därefter vid allmän eller examensberättigad
enskild samskola under minst två år med nit och skicklighet bestridt tjänstgöring
till den omfattning, som enligt § ij mom. 1 åligger lärarinna.
4. Genom dessa stadganden är ingen ändring gjord i den behörighet till
ämneslärarebefältning vid allmänt läroverk, som enligt hittills gällande bestämmelser
någon tillkommer.
§ ansökande
till lektors-, adjunkts- eller lärarinnebefattning skall vid ansökningen
bifoga:
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
603
1) behörigen styrkt meritförteckning, innehållande uppgift om ålder, föregående
befattningar, utgifna arbeten, af offentliga myndigheter undfångna betyg
äfvensom andra omständigheter, hvilka sökanden vill såsom befordringsskäl åberopa;
2) i original eller behörigen styrkt afskrift:
a) prästbetyg om sökandens ålder äfvensom, vid ansökan till lärarinnebefältning,
därom, att sökanden är ogift;
b) betyg öfver vederbörliga examina i enlighet med föreskrifterna i nästföregående
§;
c) vitsord öfver genomgången profårskurs, där sådan är som villkor för behörighet
föreskrifven;
d) vederbörligt tjänstgöringsbetyg samt, därest den sökande icke under de
senaste sex månaderna varit i tjänst anställd, annat vederbörligt intyg öfver sin
verksamhet och vandel.
Dessutom vare det sökanden medgifvet att inom den tid, som i sista punkten
af § J4 mom. 1 säges, genom företedda skrifter och handlingar ådagalägga sin före
eller efter ansökningstidens utgång förvärfvade förtjänst och skicklighet.
§ 5é- . § SB.
Sökande till lektorsbefattning, hvilken aflagt sådant disputationsprof, som erfordras
för behörighet att vid sysslans tillsättning ifrågakomma, må, om han så
önskar, genom ytterligare disputationsprof inför fakultet styrka sin skicklighet;
skolande dock sådant prof, för att honom tillgodoräknas, afläggas så tidigt, att
betyg däröfver kan för konsistorium företes inom den i sista punkten af § 54 mom. 1
stadgade tid.
§ 57- § s6-
Önskar sökande till lektors-, adjunkts- eller lär arinnebef ältning att för densamma
aflägga undervisningsprof, skall sådant i ansökningen eller senast inom
trettio dagar efter ansökningstidens slut, fataliedagen oräknad, skriftligen hos konsistorium
tillkännagifvas. Sökande, hvilken icke inom denna tid gjort dylik anmälan,
anses hafva afstått från rättigheten att för befattningen aflägga undervisningsprof.
Sedan nämnda tid gått till ända, pröfve konsistorium de inkomna ansökningshandlingarna
och utsäde, därest behörig sökande anmält sig till undergående
af undervisningsprof, tid för dylikt profs afläggande. Undervisningsprof bör försiggå,
så fort lämpligen ske kan, dock ej förrän två månader förflutit efter ansökningstidens
utgång och i alla händelser minst en månad efter läsårets början. Önskar
sökande att tidigare aflägga profvet, göre därom framställning hos konsistorium.
604 ändringar i stadgan för rikets allm. läroverk.
§ 58-
1. Undervisningsprofvet sker under konsistoriets inseende och ledning sålunda,
att den sökande undervisar några tillkallade lärjungar eller hel klass vid i
stiftsstaden beläget högre läroverk och därvid dels under form af förberedelse och
förhör, dels i sammanhängande framställning behandlar uppgifter, valda inom klassens
lärokurs uti hvart och ett af de ämnen, i hvilka prof skall afläggas. Af dessa
uppgifter äger den sökande att ett dygn före profvet erhålla del. I den klass eller
ring, med hvilkas lärjungar profvet skall försiggå, äger sökande, som sådant åstundar,
att före dess afläggande under en eller flere timmar åhöra undervisningen, äfvensom
att, enligt rektors bestämmande, själf meddela undervisning i ämne, som i
profvet ingår.
2. Sökande till lektorsbefattning aflägge undervisningsprof i de två ämnen,
som blifvit vid ledighetens kungörande angifna, samt därjämte i ett tredje, som
han själf äger välja hland de i öfriga grupper för lektorsbefattning ingående ämnen,
börande profven i de särskilda ämnena afläggas å gymnasium i någon af de tvenne
högsta ringar, i hvilka undervisning i de ifrågavarande ämnena meddelas.
3. Sökande till adjunktsbefattning aflägge undervisningsprof i de ämnen, som
blifvit vid ledighetens kungörande bestämda, och dessutom, om han det åstundar,
i ett eller flere andra bland de i • öfriga grupper för adjunktsbefattning ingående
ämnen; börande profven försiggå i realskolans femte eller sjette klass eller, då det
afläggcs i ämne, som först å gymnasium inträder, i någon af de tvenne lägsta ringar,
hvari undervisning uti ifrågavarande ämne meddelas.
4. Sökande till lärarinnebefältning aflägge undervisningsprof i de ämnen, som
blifvit vid ledighetens kungörande bestämda, och dessutom, om hon det åstundar, i ett
eller flere andra bland de i öfriga grupper för /ärarinnebefattning ingående ämnen,
börande profvet försiggå inom realskolans femte eller sjette klass.
5. Hvar och en, som aflägger undervisningsprof, skall rätta ett eller flere
skriftliga arbeten, nämligen:
a) hvarje sökande till lärarebefattning: en svensk uppsats;
b) sökande till lärarebefattning i latin: en öfversättning från latin till svenska;
c) sökande till lärarebefattning i'' tyska eller engelska språken: ett skriftligt
arbete på hval! och ett af de språk, i hvilka prof aflägges;
d) sökande till lärarebefattning i matematik: ett matematiskt arbete;
e) sökande till lektorsbefattning i fysik: ett fysikaliskt arbete.
6. De skriftliga arbetena skola vara utförda af lärjungar inom den klass
eller ring, där profvet sker, men, om i något ämne skriftliga arbeten först i en
högre klass eller ring förekomma, af lärjungar inom denna. Arbetena rättas af
den sökande, under behörigt öfvervakande, en eller två dagar före det muntliga
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN. 605
profvet, men genomgås vid dettas afläggande. Vid rättandet af de skriftliga
arbetena få de hjälpmedel användas, som den profvande finner behöfliga.
§ 59-
1. Undervisningsprof aflägges, efter därom genom offentligt anslag gjordt
tillkännagifvande, under pågående läsetermin för öppna dörrar; och böra konsistoriets
samtliga ledamöter profvet öfvervara och bedöma, såvida ej laga förfall för någon
af dem inträffar.
2. Där något af de ämnen, hvari prof skall försiggå, icke inom konsistoriet
af sakkunnig företrädes, eller där så eljest nödigt pröfvas, skall konsistorium tillkalla
en eller flere, med afseende på profvets beskaffenhet sakkunniga män, hvilka äga att
deltaga såväl i bestämmande ap de lärostycken, hvari den profvande skall undervisa, som
ock i betygens afgifvande.
3. Till öfvervarande af lärareprof skall konsistorium hvarje gång kalla rektor
vid det läroverk, vid hvilket profvet skall afläggas, där han icke annars i konsistorium
har säte och stämma, och äge han att äfven i betygens afgifvande deltaga.
I bedömande af prof för läraresyssla vid annat läroverk äge äfven detta läroverks
rektor rättighet att taga del, och skall konsistorium underrätta honom om tiden
för sådant profs afläggande.
4. Sedan sökanden aflagt undervisningsprof, afgifves betyg däröfver, särskilt
för hvarje ämne, medelst något af uttrycken: Berömlig, Med utmärkt beröm
godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd.
§ 60.
1. Därest ingen behörig sökande anmält sig till afläggande af undervisningsprof,
företages den lediga sysslans tillsättning, sedan den tid utgått, som i § 37
är bestämd för anmälan till prof, men i annat fall, sedan sökande, som anmält sig
till undervisningsprof, sådant prof undergått eller den därför utsatta tiden gått till ända.
Vid tillsättning af läraresyssla i konsistorium afgifve biskopen först till protokollet
sitt yttrande, hvilken bland de sökande han, på förekomna skäl, anser böra
till sysslan utnämnas. Hvar och en af konsistoriets öfriga ledamöter röste därefter
i vanlig ordning, likaledes med anförande af sina skäl, och vare den utnämnd,
som de flesta rösterna undfått; hvarvid biskopen äge två röster utom den honom
i händelse af lika röstetal tillkommande afgörande rösten.
2. Ej må tillsättning af läraresyssla företagas i biskopens frånvaro, utan
att han därom blifvit underrättad och skriftligen afgifvit sina röster, hvilka på ofvan
stadgade sätt först till beräkning upptagas.
3. Under biskopsledighet tillsättes läraresyssla af konsistorium genom de
flesta rösterna, då ordförande endast äge afgörande röst vid lika röstetal.
§ 60.
6o 6
ANDRINGAR T STADGAN FÖR RIKETS ALLM LÄROVERK.
§64 § 6 1 ''
Vid lärares utnämning skall afseende fästas på de egenskaper, som enligt
§ 53 fordras af sökande till läraresyssla, och därjämte hänsyn tagas till tjänstgöring
vid offentliga eller under offentlig kontroll stående läroanstalter samt till
lärdom äfven i andra ämnen än dem, som höra till den sökta sysslan.
Vid tillsättning af lärare befattning gälle i följande ordning såsom befordringsgrunder
:
1) skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning;
2) lärdomsförtjänster, särskildt i de ämnen, som höra till den ifrågavarande
sysslan;
3) längden af föregående väl vitsordad tjänstgöring;
hvarvid en mindre underlägsenhet enligt en föregående befordringsgrund må
kunna uppvägas af ett större företräde enligt en senare.
Vid tillsättning af lektorsbefattning skola dock lärdomsförtjänster, särskildt
om de förefinnas i till sysslan hörande ämnen, såsom befordringsgrund likställas
med undervisningsskickligheten; och skall i fråga om dylik befattning hänsyn till
den föregående tjänstgöringens längd företrädesvis tagas, då denna tjänstgöring
ägt rum å det högre skolstadiet och i med den ifrågavarande befattningen förenade
ämnen.
Vid tillsättning af lärare vid de läroverk, till Indika lärarekandidater för genomgående
af profår hänvisas, skall särskildt afseende fästas å sökandes lämplighet att
biträda vid bemälda kandidaters handledning.
Då ordinarie lärare söker annan befattning af samma slag som den, han
innehar, och därvid har att räkna sig till godo en längre tjänstetid, bör vid utnämningen
skälig hänsyn äfven tagas till behofvet af yngre och friskare krafter för
sysslans bestridande.
§ 65 § é2’
1. Öfver ordinarie läraresysslas tillsättning kan sökande anföra underdåniga
besvär inom den tid och på det sätt, som i afseende på ecklesiastika befordringar
i allmänhet föreskrifves.
2. Fullmakt å läraresyssla må icke utfärdas, förrän utnämningen vunnit
laga kraft, men skall förses med datum för den dag, då utnämningen skett; dock
att, om Kungl. Maj:t, i anledning af underdåniga besvär, finner annan sökande
än den af konsistorium utnämnde böra erhålla tjänsten, fullmakten dateras för den
dag, då Kungl. Maj:t pröfvat besvären.
3. Underrättelse om utnämning äfvensom om fullmakts utfärdande varde
af konsistorium till Ecklesiastikdepartementet ofördröjligen insänd.
1
FÖRSLAG TILL ANDRINGAR I STADGAN,
607
§ 6
§ 74 mot:
2 }■
1. Skall lärarebefattning i teckning, musik eller gymnastik tillsättas, göre
rektor därom anmälan hos eforus, hvarefter sysslan kungöres ledig och sökes såsom
i §52 mom. 8 säges.
2. Jämte de egenskaper, som sökande till läraresyssla jämlikt § yj bör innehafva,
fordras för behörighet till
a) lärarebefantting i teckning:
att hafva aflagl antingen realskolexamen eller studentexamen;
att hafva nöjaktigt genomgått den vid Tekniska skolan i Stockholm anordnade
högre undervisningskurs för teckningslärare, skolande dock behörighet till teckningslärarebefattning
vid realskola jämväl tillkomma den, som nöjaktigt genomgått den
lägre undervisningskursen för teckningslärare vid nyssberörda skola, samt
att under en termin hafva nöjaktigt genomgått profkurs i enlighet med därom
särskildt gifna föreskrifter;
b) lärarebefattning i musik:
att hafva aflagt antingen realskolexamen eller studentexamen;
att inför Musikkonservatorium hafva undergått pröfning för behörighet till
lärarebefattning i musik vid allmänt läroverk och därvid erhållit betyg om minst godkända
kunskaper i sång, pianospelning och harmonilära; börande vid jämförelse
mellan flere sökande afseende äfven fästas å intyg af nämnda konservatorium om
kunskap i violinspelning; samt
att under en termin hafva nöjaktigt genomgått profkurs i enlighet med därom
särskildt gifna föreskrifter;
c) lärarebefattning i gymnastik:
att hafva genomgått fullständig lärokurs inom den pedagogiska eller militära
afdelningen vid Gymnastiska centralinstitutet enligt de före den 13 juli 1887 meddelade
bestämmelser eller fullständig gymnastiklärarekurs vid sagda institut enligt
stadgan för detsamma af nämnda dag; skolande dock behörighet till gymnastiklärarebefattning
vid realskola jämväl tillkomma den, som med goda vitsord genomgått
instruktörskurs vid institutet enligt ofvan berörda stadga eller första årets kurs enligt
tidigare bestämmelser.
3. Genom dessa stadganden sker ingen ändring i den behörighet till tecknings-
eller musiklärarebefattning, som enligt hittills gällande bestämmelser någon
redan tillkommer.
1. Sökande till tecknings-, musik- eller gvmnastiklärarebefattning skall vid
ansökningen bifoga:
§ 64.
§ j; mom,
6o8
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
1) behörigen styrkt meritförteckning, innehållande uppgift om ålder, föregående
befattningar, af offentliga myndigheter undfångna betyg äfvensom andra omständigheter,
hvilka sökanden vill såsom befordringsskäl åberopa;
2) i original eller behörigen styrkt afskrift:
a) prästbetyg om sökandens ålder;
b) betyg öfver vunnen behörighet enligt föreskrifterna i näst föregående §;
c) betyg från vederbörlig läroanstalt öfver flit och uppförande, om sökande
efter därstädes afslutade studier icke varit i tjänst anställd, men i annat fall vederbörligt
tjänstgöringsbetyg samt, därest han icke under de senaste sex månaderna
före ansökningstidens utgång idkat studier vid den läroanstalt, där han erhållit sin
utbildning eller varit i tjänst anställd, annat vederbörligt intyg öfver sin verksamhet
och vandel.
2. Vid tillsättning af lärarebefattning i teckning, musik och gymnastik gälle 1
tillämpliga delar hvad i §§ 60—62 är stadgadt.
§66. §65.
Ej må någon innehafva mer än en på stat uppförd ordinarie läraretjänst; dock
kunna tecknings-, musik- och gymnastik lära rchef att n in gar både sinsemellan och med
annan lärarebefattning förenas, såvida icke någonderas utöfning därigenom lider.
§ 66.
Ämneslårarinna, som träder i gifte, vare skyldig att afgå från sin lärarinnebefattning.
§67. § 67.
Eforus äger efter inhämtadt utlåtande af vederbörande rektor att inför konsistoriets
protokoll förordna såväl vikarie som ock, där sådant blifvit af Kungl.
Maj:t medgifvet, extra lärare, och få öfver sådan åtgärd besvär icke anföras;
konsistoriets öfriga ledamöter dock obetaget att sina erinringar till protokollet afgifva.
Då det behof, som föranledt åtgärden, upphör, varde den förordnade från sin befattning
och därmed följande förmåner entledigad.
Om befordringsrätt och löneförmåner.
§68. § 68.
Beträffande löneförmåner och lönetursberäkning gälle hvad särskildt är stadgadt.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
609
§ 69. § 69.
Ordinarie ämneslärare, som i följd af sjukdom åtnjuter tjänstledighet, äger att
under tiden uppbära lön, men icke tjänstgöringspenningcir. Ordinarie öfningslärare
äger att i dylikt fall uppbära två tredjedelar af de löneförmåner, som han skulle hafva
uppburit, om han själf bestridt sin tjänstgöring.
Angående ordinarie lärares löneförmåner, hvilken af annan anledning än sjukdom
åtnjuter tjänstledighet, gälle hvad särskildt är stadgadt.
§ 70. S 70. •
Prebendehemman och boställen, där sådana finnas, samt andra läraretjänst
åtföljande förmåner äge lärarne vid ett läroverk att, såsom hittills öfligt varit, efter
ålder i tjänsten tillgodonjuta.
§ 7i- $ / ''•
Vid ansökning till prästlägenhet eller annan till ecklesiastikståndet hörande
befattning räkne hvarje på ordinarie stat uppförd lärare vid allmänt läroverk prästerliga
tjänsteår ifrån den dag, han lärarebefattningen tillträdt.
Vikarie och extra lärare räkne jämväl prästerliga tjänsteår, såvida han uppnått
tjugutre års ålder. Den, som tjänstgjort blott en termin, räkne tjänsteår endast
för den verkliga tjänstgöringstiden. Den åter, som två eller flere terminer efter ■
hvarandra varit vid allmänt läroverk anställd, äge att i sin tjänsteålder inberäkna
äfven de på hvarje termin följande ferier.
§ 72. S 72.
Till regalt pastorat äge hvarje ordinarie lärare vid statens allmänna läroverk
rättighet att omedelbart och utom förslag sig i underdånighet anmäla, på sätt och
under villkor, som af Kungl. Maj:t äro eller blifva i nåder föreskrifna.
§ 73. $ 7h
1. I afseende på lärares afsked med åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten
gälle hvad särskildt därom är eller varder stadgadt.
2. Ingår lärare, som erhållit afsked med pension, i prästerlig eller annan
offentlig befattning med åtföljande löneförmåner, afräknas från pensionen så stort
belopp, som motsvarar berörda löneförmåner.
77
6io
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
^ 74 mom. i. § 74.
Hvad här ofvan i §§ 70—72 är stadgadt, gäller icke lärare i teckning,
musik och gymnastik.
TREDJE KAPITLET.
Läroverkens styrelse, lärare och öfriga tjänstemän.
Om efori ämbete.
* 75• § 75-
Biskop vare eforus öfver alla i hans stift inrättade allmänna läroverk.
tf 7Ö- § 76.
Efori förnämsta plikt är att tillse, att de under hans uppsikt varande undervisningsverk
motsvara sitt ändamål, och att deras lärare noga fullgöra sina åligganden.
Han besöke därför läroverken, så ofta hans tid det tillåter, och öfvervare
de examina, som där hållas. Där eforus ej kan dessa pröfningar bevista, förordne
han om deras behöriga anställande genom inspektor eller vid samskola dess styrelse
samt för tillfället utsedda ombud. Hvarje brist eller försummelse, den vare af
eforus själf bemärkt eller hos honom anmäld, bör han ovillkorligen söka afhjälpa
och rätta eller lagligen beifra; börande han i öfrigt vaka öfver iakttagandet af hvad
denna stadga i afseende på undervisning och ordning föreskrifver.
8 77‘ § 77-
Skulle i något förekommande fall ej finnas genom lag bestämdt, hvilken
åtgärd vederbörande må vidtaga, äge eforus att för tillfället besluta och stadga.
tf 7«- . § 78.
I alla mål, hvilka böra efori pröfning och afgörande underställas, skall han
ofördröjligen sitt beslut afkunna och detsamma i rätt tid vederbörande rektor,
styrelse för samskola eller rättsökande tillkännagifva; ägande efori beslut, äfven om
det i laga ordning öfverklagas, gällande kraft, intill dess det kan varda af Kungl.
Maj:t i nåder ändradt eller upphäfdt.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
611
§ 79- #79
Eforus äge rätt att bevilja lärare tjänstledighet, dock ej för längre tid än
en läsetermin.
År lärare i behof af fortsatt tjänstledighet, göre därom underdånig framställning
hos Kungl. Maj:t.
§ 8o. # So
Eforus åligge omsorgen, att hvarje vid stiftets läroverk ledig blifven befattning
varder inom laga tid och i vederbörlig ordning tillsatt, samt att lärarebefattning
under ledighet eller innehafvaren beviljad tjänstfrihet varder genom vikarie
bestridd.
Finner eforus, att vid något läroverk de lärarekrafter, som enligt ordinarie
stat skola vara att tillgå, äro otillräckliga att behörigen upprätthålla undervisningen,
göre han ofördröjligen därom hos Kungl. Maj:t underdånig anmälan.
§ 8i. § 8i
Eforus bestämme, på förslag af vederbörande rektor och lärare, valet af
läroböcker, därest ej i ett eller annat hänseende är eller varder för läroverken i
allmänhet annorlunda förordnadt, samt äge tillse, att vid undervisningen de lärometoder
begagnas, hvilka, med iakttagande af denna stadgas föreskrift, finnas till
ändamålet ledande; och bör hvarje förändring i dessa afseenden ofördröjligen till
Ecklesiastikdepartementet inberättas.
§ 82. $ 82
För hvarje tilländalupet läsår afgifve eforus om de under hans tillsyn ställda
läroverk berättelse, hvilken bör till konsistoriets protokoll aflämnas och före den
15 juli genom konsistorium till Ecklesiastikdepartementet insändas.
§ 83. §83
För hvarje allmänt läroverk, med undantag af de i stiftsstad belägna högre
allmänna läroverken och stiftets samskolor, förordne eforus en inspektor; och äge
han att genom denne samt vid samskola genom dess styrelse utöfva sin allmänna
uppsikt öfver läroverket och meddela de föreskrifter, till hvilka han finner
sig befogad.
6l2
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM LÄROVERK,
s s4. § 84.
Är biskopsämbete ledigt, eller inträffar för biskop laga förfall, tillkomme
konsistorium alla de rättigheter och skyldigheter, som tillhöra eforus; dock böra
betyg påtecknas endast af främste ledamoten, hvilken för öfrigt vid alla offentliga
tillfällen företräder efori person.
§ Sf. §85.
Af rektor och samtliga lärare njute eforus, såsom deras högste förman, tillbörlig
vördnad och i tjänsten ovillkorlig lydnad.
# S6. § 86-
Alla läroverket rörande ärenden, hvilkas slutliga afgörande icke, enligt denna
stadga, tillkommer eforus eller honom underordnad myndighet, ingå till Ecklesiastikdepartementet
för att af Kungl. Maj:t afgöras. Underdåniga besvär i mål, som
läroverket angå, ingifvas till samma departement inom den tid, hvilken för besvärs
anförande hos Kungl. Maj:t öfver konsistoriernas beslut är stadgad.
Om inspektörs befattning.
* Sy- § 87.
Inspektor vid ett läroverk vare pliktig att följa undervisningens gång, öfvervara
de examina, som där hållas, inhämta noggrann kännedom om alla läroverkets
angelägenheter och angående allt detta inför eforus redogöra.
g 88. § 88.
Inspektor vare berättigad att såsom ledamot deltaga i läroverkskollegiets förhandlingar
och, där han så för godt finner, såsom ordförande leda desamma, hvarjämte
han äger fritt tillträde till läroverket och dess handlingar. Skulle han finna
något att anmärka, må han sin anmärkning, sedan den blifvit läroverkets rektor
meddelad, hos eforus anmäla samt hans beslut afvakta, såframt icke eforus åt
honom öfverlåtit att för vissa fall utöfva den myndighet, som eforus i allmänhet
tillkommer.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
613
§ 89. tf 89:
I mål, som från läroverkets kollegium skall, enligt denna stadgas föreskrift,
efori afgörande underställas, men i hvars handläggning inspektor icke såsom ledamot
af kollegium deltagit, åligge honom att sitt särskilda betänkande till eforus .insända.
§ 9°. $ 90.
Då i ämne, som läroverket rörer, hos inspektor klagomål anmäles eller annan
framställning sker för att till efori afgörande hänskjutas, vare inspektor pliktig att,
sedan ärendet blifvit rektor delgifvet, detsamma, jämte eget utlåtande, ofördröjligen
till eforus öfverlämna, såvida icke sådan öfverlåtelse af efori myndighet ägt rum,
som i § 88 säges.
§91. § 91-
Inspektor åtnjute den aktning och det företräde, hvilka honom, såsom varande
i efori stad och ställe, tillkomma.
Om styrelse vid samskola.
§ 92-
Vid hvarje samskola förordnas en styrelse, hvarom särskildt stadgas.
Om rektorsämbetet.
§ 93-
1. Vid hvarje allmänt läroverk skall finnas rektor, hvilken jämte sin lärare- tf 92.
befattning har närmaste styrelsen af hela läroverket sig anförtrodd.
2. För behörighet till rektorsämbete vid högre läroverk fordras att vara s 19.
ordinarie lektor eller att vara ordinarie adjunkt och hafva fullgjort villkoren för
att kunna till lektor utnämnas, samt för behörighet till rektorsbefattning vid lägre
läroverk att vara ordinarie lektor eller adjunkt.
614 Ändringar i stadgan för rikets allm. läroverk.
§ 93- § 94-
1. Rektor förordnas, där Kungl. Maj:t icke vill genom utnämning tillsätta
rektorsämbetet, af Kungl. Maj:t på viss tid.
2. Senast fem månader, innan rektorsförordnande löper till ända, göre eforus
underdånig anmälan därom; och äger eforus att därvid, beträffande samskola dock
först efter styrelsens hörande, föreslå förnyelse af förordnandet.
3. Därest icke Kungl. Maj:t, efter sådan anmälan, som i näst föregående
mom. säges, finner skäl meddela förnyadt förordnande, äfvensom eljest vid ledighet
af rektorsbefattning, kungöre eforus ledigheten i den tidning, hvari officiella meddelanden
böra införas, med tillkännagifvande, att den, som önskar till tjänsten
komma i åtanke, bör inom sextio dagar hos eforus göra anmälan därom med bifogande
af vederbörligen styrkt meritförteckning och öfriga handlingar, genom hvilka
han önskar styrka sin behörighet. Sedan anmälningstiden utgått, skall eforus till
Kungl. Maj:t insända de inkomna anmälningshandlingarna och, ifråga om samskola,
vederbörande styrelses yttrande angående de sökande samt för egen del på anförda grunder
föreslå den, hvilken han finner lämpligast med hänsyn till insikter, erfarenhet och
öfriga egenskaper, som företrädesvis erfordras hos styresmannen för ett läroverk.
§ 94- § 95-
Rektor vake häröfver, att undervisningen efter allmänna stadganden och särskilda
föreskrifter ändamålsenligt fortgår, att lärarne fullgöra sina skyldigheter, och
att ibland lärjungarne gudsfruktan, sedlighet, flit och god ordning befordras och
iakttagas. Hvarje försummelse eller öfverträdelse, den vare af honom själf förmärkt
eller hos honom tillkännagifven, skall rektor, såvidt ske kan, genast rätta eller,
efter omständigheterna, hos eforus anmäla.
§ 96-
Rektor äge att ibland lärarne i hvarje afdelning till sitt biträde utse en klassföreståndare,
hvilken det åligger att hafva närmaste tillsynen öfver ordningen inom
afdelningen och öfver de till densamma hörande lärjungars flit, anteckna lärjunges
bortovaro från undervisningstimmarna, uppgöra examenskatalog enligt bifogadt formulär,
utfärda terminsbetyg samt för öfrigt i allt hvad till uppsikten öfver lärjungarne
hörer, gå rektor till hända.
§ 97•
1. Under de timmar, då rektor icke själf undervisar, bör han, så ofta ske
kan, närvara vid de öfriga lärarnes undervisning och meddela de föreskrifter, råd
eller upplysningar, till hvilka han finner sig befogad.
§ 93-
§ 96.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN. 615
2. Rektor skall tillse, att, där flere lärare undervisa i samma ämne, behörig
likformighet i undervisningen iakttages, äfvensom att endast sådana läroböcker begagnas,
som blifvit i vederbörlig ordning antagna.
3. Rektors plikt vare ock att tid efter annan taga kännedom om lärjungarnes
skriftliga arbeten.
§ 98.
1. Rektor och klassföreståndare böra noga tillse, att icke i något ämne
hemarbete ålägges lärjunge till ett mått, som kan betaga honom nödig hvila och
förströelse eller hindra förberedelse i andra läroämnen.
2. För att främja lärjungarnes håg för lekar i fria luften bör rektor härför
söka anskaffa lämplig plats och materiel.
3. Öfver lärjunges enskilda studier må rektor med vederbörande lärares
biträde utöfva behöflig tillsyn, särdeles för så vidt ledighet från den offentliga undervisningen
blifvit för deras idkande medgifven.
§ 99-
För de lärjungar, som under läseterminens lopp skola beredas att första
gången begå Herrens heliga nattvard, besörje rektor tillfälle till ändamålsenlig och
sorgfällig undervisning; och äge han att i samråd med vederbörande själasörjare
afgöra, i hvad mån ledighet från de allmänna lärotimmarna må för sådant ändamål
medgifvas.
För lärjunge, som emellan terminerna vid lärosätet kvarstannar, berede rektor,
såvidt möjligt är, tillfälle till undervisning mot särskild afgift.
§ 100.
I hvarje mål, som lärjunge angår, det vare hos rektor ensam eller hos läroverkskollegium
anhängigt, äge rektor att infordra nödiga upplysningar af hvem det
vara må, som sådana kan meddela. Skulle rektor vid något tillfälle finna sig befogad
att af vederbörande polismyndighet fordra handräckning, skall sådan, på skriftligen
framställd begäran, till hans förfogande ställas, hvarefter på hans ansvar hvile,
huru densamma användes.
§ 101.
Rektor vare inför eforus och konsistorium ansvarig, att läroverkets tillhörigheter
vårdas, att dess inkomster till vederbörligt ändamål användas, och att redogörelser,
med behöriga verifikationer försedda, inom laga tid aflämnas.
§ 97-
§§ 98 och 99.
§ 100.
§ 101.
§ 102.
§ 10}.
§ 104-
§ ios -
616 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
§ 102.
Rektor åligge:
1) att föra matrikel öfver de vid läroverket intagna lärjungar enligt fastställdt
formulär;
2) att föra diarium enligt fastställdt formulär;
3) att hålla läroverkskollegiets protokollsbok i vederbörligt skick;
4) att ansvara för terminskatalogs upprättande samt insända nödigt antal
exemplar däraf till eforus;
5) att inom åtta dagar efter hvarje termins slut till eforus insända afskrift
af examenskatalogen äfvensom låta inhäfta originalet, för att i läroverkets arkiv
förvaras;
6) att därstädes jämväl förvara inkomna samt afskrift af utgående betyg och
skrivelser;
7) att åt lärare, som det åstundan utfärda tjänstgöringsbetyg; börande dylikt
betyg innehålla dels uppgift på tjänstgöringens art och tjänstgöringstiden samt de
ämnen och klasser, i hvilka läraren meddelat undervisning, dels vitsord öfver hans
därvid ådagalagda nit och skicklighet, hans sätt att behandla lärjungarne och förmåga
att bland dem upprätthålla ordning samt hans vandel; rektor obetaget att
göra de tillägg, till hvilka särskilda omständigheter kunna föranleda;
8) att i afseende på lärarekandidaters handledning fullgöra, hvad därom är
särskildt stadgadt.
§ 103.
Skulle för något fall i afseende å läroverkets styrelse tydlig och lagbestämd
föreskrift saknas, anmäle rektor sådant hos eforus och begäre hans förordnande;
ägande rektor emellertid att för tillfället stadga, och gälle hans föreskrift till ovillkorlig
efterlefnad, intill dess efori beslut hunnit meddelas.
•
§ 104.
Rektor åtnjute af öfriga lärare det företräde, den aktning och hörsamhet,
som hans viktiga och ansvarsfulla ämbete tillkomma.
§ 105.
Rektorerna vid de högre allmänna läroverken vare pliktiga att på kallelse
af chefen för Ecklesiastikdepartementet hvart tredje år, där ej Kungl. Maj:t annorlunda
förordnar, mot den ersättning, som af Kungl. Maj:t bestämmes, infinna sig
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN. 6<7
i Stockholm för att dels utbyta erfarenhet och åsikter beträffande lämpligaste sättet
att gå till väga i afseende på viktigare praktiska anordningar vid läroverken, dels
ock öfverlägga om andra för en riktig tillämpning af de stadgade undervisningsplanerna
eller i öfrigt för skolorna maktpåliggande frågor.
§ 106.
Rektor för i stiftsstad beläget högre allmänt läroverk äge, där han annars icke
i konsistorium har säte och stämma, att vid handläggning af frågor rörande allmänna
läroverken i öfverläggningar och beslut deltaga. . i •. •
§ 107.
År rektorsämbete ledigt, eller inträffar för dess innehafvare laga förfall, vare
vid högre allmänt läroverk äldste lektor, vid öfriga läroverk äldste adjunkt pliktig
-att förestå ämbetet, intill dess eforus rektorsvikarien förordnat.
Om läroverkskollegium.
§ 108.
r. Ledamot af kollegium är rektor och hvarje vid läroverket tjänstgörande
ordinarie lektor, adjunkt eller lärarinna äfvensom den, hvilken ensam med fullt
ansvar såsom vikarie förestår sådan lärares tjänst. Rektor sammankalle kollegium,
vare vid dess sammanträden föredragande samt i efori eller inspektörs frånvaro
ordförande och ansvare alltid för protokollet.
2. Lärare i öfningsämnen äfvensom lärare, hvilken är vid läroverket anställd
utöfver dess ordinarie stat, äge i kollegiets öfverläggningar och beslut deltaga vid
de tillfällen, då frågor förekomma, som angå deras undervisning, utdelande af
belöningar och understöd eller ordning och tukt vid läroverket. Äfven då frågor
förekomma, som röra läroverkets öfriga angelägenheter, må rektor, om han därtill
finner skäl, tillkalla de i detta moment nämnda lärare att i öfverläggningarna, men
ej i besluten deltaga.
3. Ej må lärare, som blifvit kallad till kollegiets sammankomst, utan laga
förfall därifrån uteblifva.
4. Vid behandling af frågor, som röra lärjungarnes hälsotillstånd och de
hygieniska anordningarna vid läroverket, skall läroverkets läkare i kollegiets öfverläggningar
och beslut deltaga.
§ 106.
§ m/.
7*
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
618
§ 108. , § 109.
Ärenden, som röra undervisningen, skoltukten eller läroverkets angelägenheter
i allmänhet och enligt denna stadga eller särskilda föreskrifter tillhöra kollegiets
pröfning, handläggas af detsamma med den myndighet, samma stadga eller särskilda
föreskifter medgifva.
* I0?'' § no.
Vid omröstning inom kollegium äge, i händelse af lika röstetal, ordföranden
afgörande röst.
1. Är eforus vid lärosätet närvarande, varde han genom rektor om kollegiets
sammankomst underrättad. Kommer eforus vid kollegiets sammanträde tillstädes,
deltage han såsom ordförande, där han så vill, i målens behandling, men icke'' i
beslut angående mål, som böra hans pröfning och stadfästelse underställas.
2. Är eforus icke vid lärosätet närvarande, varde inspektor hvarje gång
om kollegiets sammankomst underrättad och öfvervare, där han så för godt finner,
såsom röstägande och ordförande dess öfverläggningar.
3. Vid samskola varde styrelsens ledamöter om kollegiets sammanträden underrättade,
och äga de att vid dem närvara, dock utan rätt att i öfverläggningar och beslut
deltaga.
§ ln- § 1 1 2.
Är fråga om lärjunges skiljande från läroverket, vare kollegium icke domfört,
med mindre tre ledamöter äro närvarande. Befinnes kollegium ej domfört,
äge ordföranden att en eller två för allmänt förtroende inom orten kända personer
adjungera,
§1:2. § 11 3.
Vid målens behandling i kollegium iakttages den skyndsamhet och vid protokollets
affattande den korthet, som med hvarje ärendes behöriga utredning äro
förenliga. För öfrigt äge kollegium tillse, att dess åtgärder alltid må leda till det
ändamål, som förnämligast bör åsyftas, nämligen lärjungarnes bildande till gudsfruktan,
sedlighet, flit och ordning.
§ 11 >• § 114.
Anser rektor sig ej kunna biträda kollegiets beslut, må detsamma underställas
efori pröfning.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
bjg
Om lärare.
§ 1 1 S • . '' - g n4.
, Läraren erinre sig städse, att han vid utöfningen af sitt ansvarsfulla kall i
förhållande till lärjungen företräder faders ställe. Sorgfälligt befordre han lärjungarnes
förkofran i gudsfruktan, sedlighet, flit och lydaktighet, i kunskaper och färdigheter,
och besinne därvid alltid, att till det mål, som han vid lärjungarnes ledfiing
bör hafva i sikte, törer han dem säkrast genom eget föredöme.
§ ii6. ^ uf
I sin uppfostrande verksamhet läte sig läraren alltid ledas af gudsfruktan,
plikttrohet, rättrådighet, saktmod och kärlek till den ungdom, som är honom anförtrodd.
Mildt, men allvarligt rätte han lärjunges förseelser, fästande noggrann
uppmärksamhet på skillnaden emellan de fel, som härflyta från dennes ålder, och
dem, som komma af vanart eller, lämnade utan rättelse, kunna därtill leda. Då
läraren begagnar den bestraffningsrätt, hvilken såväl enligt denna stadga som enligt
all uppfostrans natur tillkommer honom, tage han sig väl till vara, att den icke
utöfvas af nyck eller med öfverilning. I synnerhet hafve han akt därpå, att icke
bestraffningen genom missförhållande till felets beskaffenhet och den felandes sinnesart
må alstra ökadt själfsvåld eller förställning, bitterhet eller modlöshet.
§ 117- .: .. . ..
1. Vid ledningen af lärjungens arbete vare lärarens förnämsta syfte att
utveckla hans anlag och förmögenheter. Utan att fästa alltför mycken vikt vid
enskildheter, vare det i främsta rummet lärarens bemödande att, med noggrant '' * s
.afseende på lärjungarnes krafter och den utveckling, de vunnit, öfva dem till själfverksamhet
samt sålunda gifva deras insikter klarhet, säkerhet och mognad. ■ i*
2. Under läsetimmarna på lärorummet utgöre den i frågor och svar fortgående
muntliga undervisningen det viktigaste medlet att utvidga och befästa lärjungens
insikter. Läroboken vare hufvudsakligen ett hjälpmedel att fästa i minnet,
hvad som redan blifvit uppfattadt; dess begagnande bör af läraren ställas i nära
sammanhang med hans muntliga undervisning.
Rj må läxor eller öfver hufvud hemarbeten föresättas lärjungarne utan tillräcklig
förberedande behandling.
3- Hemläxor må i de nedersta klasserna sparsamt begagnas och endast
småningom ökas, i den mån lärjungens kropps- och själskrafter utvecklas till förmåga
såväl af ett mera ansträngdt arbete som af en icke blott till minnesöfning
inskränkt studieverksamhet på egen hand.
620
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
4. I alla läroämnen och på alla de utvecklingssteg af undervisningen, där
sådant med fördel låter sig göra, skall åskådningen användas till lättnad för lärjungarnes
uppfattning.
5. Lärare tillhålle städse lärjungen att redigt, tydligt och fullständigt afgifva
sina svar samt att uttrycka sig riktigt.
6. De skriftliga arbetena böra, såsom en hufvuddel af undervisningen, sättas
i noggrann öfverensstämmelse med den fortgående utvidgningen af lärjungens kunskapsmått
och städse syfta till att befrämja utvecklingen af hans förmåga att rätt
tillägna sig, ordna och använda, hvad han lärt.
7. Vid ledningen af tecknings-, musik-, gymnastik-, militär- och slöjd
öfningarna
iakttage läraren städse nödig varsamhet, så att han genom en efter lärjungens
ålder och framsteg noga afpassad fortgång utan öfveransträngning af hans
krafter må främja den utveckling, dessa öfningar afse att befordra.
“7- § 118.
Lärare inställe sig vid läroverket på utsatt tid, då läsetermin begynner, och
vare ovillkorligen förpliktad att under läsetermin bo inom den stad, där läroverket,
vid hvilket han tjänstgör, är beläget.
§ 118. $ 119-
Vid utsatt lärotimme infinne sig läraren på klockslaget i lärorummet och må
ej utan giltigt förfall därifrån aflägsna sig före timmens slut. För öfrigt ställe han
sig till noggrann efterrättelse hvarje i denna stadga gifven föreskrift, som med hans
befattning kan äga sammanhang.
§ I20‘
Lärare, som blifvit till klassföreståndare utsedd, iakttage, hvad honom i sådan
egenskap åligger.
§ no. § I21‘
1. Lärarne i samma ämne sammanträde på kallelse af rektor eller vederbörande
hufvudlärare inom de tvenne första veckorna af hvarje termin för att samråda
om och uppgöra gemensam plan för ämnets behandling i läroverkets olika
klasser, hvilken plan underställes rektors pröfning. Lektor såsom hufvudlärare
åligge att vaka öfver den fastställda planens ändamålsenliga genomförande, och hafve
han i följd däraf tillsyn öfver det sätt, hvarpå undervisningen af öfriga lärare i
ämnet meddelas, men äge icke utan rektors vetskap och bifall däruti göra några
anordningar. Finnas vid ett läroverk flere hufvudlärare i samma ämne, fördele de
sinsemellan nämnda åliggande. Äro lärarne af olika meningar i dessa frågor, medle
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
621
och skilje rektor dem emellan. Där hufvudlärare icke finnes, fullgöre rektor de
åligganden, som enligt denna § tillkomma hufvudläraren.
2. Lärare i de ämnen, som äga närmare sammanhang med hvarandra, böra
tid efter annan på kallelse af rektor och under ledning af honom eller den bland
lärarne, som han därom anmodar, sammanträda och rådgöra om ett i möjligaste
måtto likformigt sätt att behandla dessa ämnen.
§122. § 121
Lärare vid de läroverk, till hvilka lärarekandidater för genomgående af profårskurs
blifvit hänvisade, vare pliktiga att, där så erfordras, biträda vid kandidaternas
handledning.
§12 3. § -22
Lärare, som vid ett läroverk utöfver dess ordinarie stat anställes, äge i
afseende på tjänstens utöfning samma rättigheter och skyldigheter som ordinarie
lärare, därest undantag ej är i denna stadga föreskrifvet.
Om öfriga tjänstemän.
§ 124. ijaj
Vid hvarje högre allmänt läroverk skall för vården af dess boksamling finnas
en bibliotekarie, hvilken efter rektors och kollegiets förslag af eforus tillsättes, och
utses därtill helst någon bland läroverkets lärare.
§ 125- § IJ4
Vid hvarje läroverk antages af eforus, efter inhämtadt utlåtande af vederbörande
rektor eller, i fråga om samskola, af dess styrelse, för viss tid, högst fem
år, en läkare, som utom i läroverkets stat upptaget arfvode äger att ur läroverkets
ljus- och vedkassa uppbära en krona om året för hvarje under höstterminen
närvarande lärjunge, och hvilken det åligger:
att kostnadsfritt vårda medellösa lärjungar vid inträffande sjukdomsfall;
att på anmodan af rektor kostnadsfritt besiktiga medellösa inträdessökande;
att vid början af hvarje termin underkasta samtliga lärjungar noggrann undersökning
rörande deras kroppsutveckling och hälsotillstånd — inbegripet syn- och
hörselförmåga — vid hvilken undersökning gymnastikläraren skall närvara, samt afgifva
utlåtande särskildt om lärjungarnes deltagande i gymnastik, fäktning och militäröfningar
äfvensom däröfver föra anteckningar;
622 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
att äfven eljest, därest af hälsoskäl befrielse för lärjunge från någon del af
undervisningen ifrågasättes, med afseende därå yttra sig;
att vid fall af smittosam sjukdom bland lärjungarne eller inom deras närmaste
omgifning lämna rektor nödiga råd och vidtaga lämpliga åtgärder för att
hindra smittans spridande;
att tid efter annan undersöka läroverkets lägenheter, särskildt med afseende
på deras renhållning, luftväxling, temperatur och belysning;
att taga kännedom om de gymnastiska öfningarnas utförande samt, därest
skäl till anmärkning förekommer, därom göra skriftlig anmälan hos rektor;
att senast en månad efter hvarje läsetermins slut till rektor, för intagande
i årsberättelsen, afgifva redogörelse, enligt här bifogade formulär, för de hygieniska
förhållandena vid läroverket;
att biträda gymnastikläraren vid upprättande af tabellarisk uppgift å antalet
af de lärjungar, som icke deltagit i gymnastiköfningarna, samt af dem, hvilka erhållit
särskilda för dem afpassade kroppsöfningar, äfvensom å orsakerna till befrielsen
eller hänvisningen till särskild gymnastikafdelning, enligt vidfogade formulär;
att, därest icke annan hygieniskt sakkunnig tillkallas, vid uppförande af nya
och förändring af gamla skolbyggnader tillse, att hygienens fordringar iakttagas
beträtfande byggnadsplats, byggnadsplaner, inredning och materiel.
FJÄRDE KAPITLET.
Ekonomisk stadga.
Om lärohus och ämbetsgårdar.
§ 126.
Byggnad och underhåll af lärohus skola, där de icke enligt gällande författningar
åligga städerna, ske på bekostnad af läroverkens byggnadsfonder och
stiftens byggnadskassor, genom vederbörande biskops och konsistorii försorg och
under deras tillsyn. Dock vare städerna alltid skyldiga att för lärohusen kostnadsfritt
upplåta byggnadsplatser, som äro fria, sunda och välbelägna samt så vidsträckta,
att utrymme för gymnastikinrättningar, äfvensom för lärjungarnes lekar
och rörelser i fria luften, där tinnes.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
623
§ I27. §
I hvarje lärohus böra lärorummen vara tillräckliga till antal och rymlighet,
ljusa, försedda med eldstäder eller annan inrättning för deras uppvärmande, med
ändamålsenliga anordningar för luftväxling samt med lämpliga sittplatser, pulpeter
eller bord och för öfrigt anordnade med sorgfälligt afseende på lärjungarnes hälsa
samt nödig bekvämlighet vid undervisningen. En sal skall finnas, nog rymlig att
kunna begagnas vid offentliga förrättningar och såsom samlingsrum för hela läroverkets
ungdom. Rum till förvaring af inventarier, instrument och öfriga tillhörigheter
böra inom lärohuset eller i en nära invid detsamma belägen byggnad finnas att
tillgå. Gymnastikinrättningen bör helst finnas i särskild byggnad nära intill skolhuset.
§128. § 12 7.
Lärohus skall vara brandförsäkradt.
§ 129-
1. Om lärohus, som bör af stiftsbyggnadskassa eller läroverkets byggnadsfond
bekostas, behöfver antingen nybyggas eller ock undergå sådan större reparation,
som förändrar husets form och utrymme, åligge biskop och konsistorium att
med anmälan därom jämte förslag och tillräckliga upplysningar i afseende på det
erforderliga byggnadsföretaget inkomma till Öfverintendentsämbetet. Sedan vederbörligen
fastställd ritning jämte kostnadsförslag erhållits, och så snart befintliga tillgångar
medgifva byggnadens företagande, foge konsistorium anstalt om verkställigheten.
Till andra betydligare reparationer, hvilka endast afse lärohusets vidmakthållande
eller förbättring, må kostnadsförslag i samråd med läroverkskollegium uppgöras
af rektor och delegerade för byggnadsfondens förvaltning samt vid samskola af
dess styrelse; och må härvid kunniga handtverkares biträde mot ersättning anlitas.
Förslaget insändes därefter till konsistorium, hvilket skall detsamma pröfva. Gillas
förslaget, öfverlämnas det till rektor eller samskolestyrelse, som drage försorg om
arbetets behöriga verkställande. Mindre reparationer äge rektor att efter samråd
med delegerade och vid samskola dess styrelse ombesörja.
2. Om byggnads- eller reparationsföretag skall af vederbörande stad bekostas,
anmäle rektor behofvet hos magistraten, hvilken det åligger att öfverlämna ärendet
till kommunalstyrelsens afgörande. Skulle tvist eller hinder därvid möta, inberätte
rektor sådant till konsistorium, som därutinnan skaffe rättelse genom vederbörande
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Innan nybyggnad eller förändring af lärohusets
beskaffenhet till form och utrymme företages, böra ritning och kostnadsförslag alltid
af magistraten delgifvas konsistorium, som, efter afgifvet utlåtande, underställer
ärendet Ofverintendentsämbetets granskning.
624
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
§ § I3O.
1. Ämbetshus och gårdar, skolhemman, ägor och andra lägenheter, som
blifvit af kronan eller af kommunerna anslagna eller ock af enskilda donerade till
de allmänna läroverkens tjänstemän, skola dessa i kraft af författningarna okvalda
behålla.
2. I hvarje stad, där allmänt läroverk redan är eller framdeles blifver inrättadt,
skall, såframt staden icke är från sådan skyldighet uttryckligen befriad,
af stadens medel antingen ämbetsgård för läroverkets rektor anskaffas och bekostas
eller ock, där utrymme och lägenhet medgifva, läroverkshuset utvidgas, så att rektor
därinom erhåller tillräckliga bonings- och hushållsrum. Saknas ämbetsgård, uppbäre
rektor ur stadens kassa en efter hans samhällsställning och värdighet samt
ortens förhållanden afpassad årlig hushyra, hvarom i händelse af uppkommande
tvist Kungi. Maj:ts befallningshafvande och Biskop äga att förordna. Skulle olika
tankar mellan dessa myndigheter uppstå eller vederbörande icke med deras beslut
åtnöjas, underställes saken Kungl. Maj:ts pröfning och afgörande.
Om inventarier och bibliotek.
§ Ijo. § 1 3 1.
1. Vid hvarje läroverk skall finnas en af rektor ordentligen upprättad förteckning
på all läroverket tillhörig fast egendom, äfvensom på allt hvad löst är
och i dagligt bruk, samt på privilegier, husesynsprotokoll, donationer, testamenten,
förordningar om skolstatens löner och inkomster samt öfriga läroverket rörande
handlingar.
2. Vid hvarje ombyte af rektor, och vid de visitationer, som förrättas af
eforus eller den, han i sitt ställe därtill förordnar, skola läroverkets alla tillhörigheter
öfverses och förteckningen granskas samt gjorda anmärkningar ,i protokoll
upptagas.
§ ijt. § 1 32.
Samtliga läroverkets handlingar skola förvaras i dess arkiv, hvilket af rektor
vårdas.
§ /j2. § 13 3 •
1. Vid hvarje högre allmänt läroverk skall finnas ett bibliotek, som till
begagnande upplåtes såväl för läroverkets lärare och lärjungar som för andra inom
staden eller orten bosatta personer.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
625
2. Biblioteket skall vara försedt med tre särskilda kataloger: a) en ack vis itionskatalog,
hvari böckerna med utsatt inköpspris eller, i händelse de äro skänkta,
med gifvarens namn upptagas i den ordning de inkomma; b) ennominalkatalog,
hvaruti böckerna upptagas i alfabetisk ordning; och c) en realkatalog, hvari de
förtecknas efter olika kunskapsarter.
3. Under läseterminerna och, såvidt möjligt är, äfven under ferierna hålles
biblioteket hvarje vecka på viss tid öppet.
4. Utlåning af böcker sker på bibliotekariens ansvar; dock äge lärare alltid
rätt till bibliotekets begagnande. Till lärjunge må utlåning äga rum på någon
lärares begäran och ansvar. Af person, som icke tillhör läroverket, vare bibliotekarien
berättigad att vid boklån fordra den säkerhet, han finner nödig; kunnande
jämväl frågan därom af honom underställas kollegiets pröfning och afgörande.
Handskrifter, dyrbarare planschverk och sådana sällsynta böcker, som, i händelse
de förkomme, svårligen skulle kunna ersättas, må ej utlånas utan tillstånd af rektor
och kollegium samt 1 så fall endast till offentliga bibliotek eller andra institutioner, som
ansvara för att de med säkerhet förvaras.
5. För hvarje särskild bok eller verk, som från biblioteket, på huru kort
tid som helst, lånas, med undantag åt de böcker, kartor eller planscher, hvilka vid
lärotimmarna därifrån hämtas för att vid undervisningen i lärorummen begagnas,
skall låntagaren afgifva skriftlig förbindelse att inom viss tid återställa lånet i oskadadt
skick eller i annat fall dess vederbörligen utrönta bokhandelspris, jämte öfriga
bevisliga anskaffningskostnader, ovägerligen ersätta.
6. Vid hvarje läsetermins slut böra alla under halfåret utlånta böcker återställas.
Önskar någon behålla låntaget arbete utöfver sagda tid, skall han likväl
detsamma då uppvisa och lämna ny lånesedel.
7. Bokinköp bestämmes, efter kollegiets hörande, af rektor på bibliotekariens
förslag.
§ 13 4 • § m
Vetenskapliga samlingar äfvensom glober och instrument skola med ansvar
vårdas af den lärare, som af rektor därtill utses. Utlåning af glober och instrument
vare tillåten endast med tillstånd af rektor och kollegium samt emot ställd säkerhet.
Beträffande utlåning af föremål, tillhörande vetenskaplig samling, gä/le hvad i
sista punkten af i? 1 jj mom. 4 angående handskrifter in. in. är stadgadt.
§13). §0,
Lärare i teckning, musik, gymnastik och slöjd äfvensom lärarinna i kvinnligt
handarbete värde på eget ansvar de instrument, böcker och andra föremål, som äro
nödiga för den undervisning, som enhvar af dem åligger.
7y
626
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
Om kassor, afgifter och redovisning.
Hvarje stift skall för de allmänna läroverkens behof äga:
1. Byggnadskassa, hvars inkomster äro: a) de från statsverket därtill
utgående medel; b) två årliga kollekter öfver hela stiftet; c) ett års behållen inkomst,
sedan aflöning och utskylder blifvit vederbörligen bestridda, efter ecklesiastik
tjänsteman utom läroverket, hvilken genom erhållet afsked eller genom afsättning
från tjänsten afgått, eller som aflidit utan att efterlämna änka eller omyndiga barn,
hvilka äro till nådår lagligen berättigade; d) frivilliga gåfvor och bidrag af städerna
eller enskilda samt andra tillfälliga inkomster och odisponerade medel, som konsistorium
kan finna lämpligt att låta till denna kassa ingå.
2. Premie- och fattigkassa, hvars inkomster vare kollekter och de medel,
hvilka blifvit såsom ersättning för djäknepenningar och helgonskyld till de allmänna
läroverken anslagna, med undantag af det belopp, som är i staten till lärarnes aflöning
upptaget. Ersättning för lärjungarnes helgonskyld utgår till hvarje läroverk
enligt särskild föreskrift åt Kungl. Maj:t; öfriga inkomsters fördelning emellan de i
stiftet varande särskilda läroverks premie- och fattigkassor må af konsistorium med
afseende på lärjungarnes antal och öfriga omständigheter årligen uppgöras. Beloppet
af kassans inkomst bör årligen i det närmaste utdelas samt hvarje läroverks andel
till vederbörande rektor i rätt tid öfversändas.
§ v* § 13 7-
Hvarje allmänt läroverk skall äga:
1. Ljus- och vedkassa, af hvilken skola bestridas kostnaderna för lyshållning
och skolrummens uppvärmning, arfvode åt läroverkets läkare enligt bestämmelsen
i § 12 j samt aflöning åt en vaktmästare eller uppassare, hvilken besörjer
eldning och städning jämte hvad annan tjänst rektor kan för läroverkets räkning
honom ålägga; skolande, där för eldning eller renhållning inomhus särskildt biträde
erfordras, detta af samma medel bekostas.
Denna kassas inkomster vare: a) fyra kronor femtio öre af lärjunge, som vid
läroverket inskrifves; b) afkastning af donationer, afsedda för sådana behof, som
skola af denna kassa fyllas; c) en terminlig afgift, som vid gymnasium och realskola
för gossar af rektor och kollegium, vid samskola af styrelsen i mån af behof
till lika belopp ålägges hvarje lärjunge.
2. Biblioteks- och materielkassa, af hvilken skola bestridas kostnaderna
för anskaffande och underhåll af såväl böcker och undervisningsmateriel som af
eljest behöflig materiel för läroverket. Af denna kassas medel bekostas jämväl
tryckning af årsberättelser och af terminskataloger öfver lärjungarne.
FÖRSLAG TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
627
Kassans inkomster vare: a) en afgift af tre kronor af lärjunge, som vid
läroverket inskrifves; b) en afgift af fyra kronor femtio öre för terminen af hvarje
lärjunge.
3. Premie- och fattigkassa, hvars årliga inkomster må af rektor och
kollegium användas dels till belöningar åt lärjungar för flit och framsteg, dels till
understöd och sjukvård för de mest behöfvande bland skolungdomen samt begrafningshjälp,
då någon medellös lärjunge aflidit.
Denna kassas inkomster vare: a) frivilliga gåfvor; b) den läroverket tillfallande
andel af stiftets premie- och fattigkassas inkomster, som enligt nästföregående
§ mom. 2 blifvit af konsistorium bestämd; c) en afgift af två kronor femtio
öre af lärjunge, som vid läroverket inskrifves.
Vården af samt ansvaret och redogörelsen för dessa kassor åligger rektor.
§ 1 38. § JJ7
1. Utom de i nästföregående § nämnda kassor skall vid hvarje läroverk
finnas en byggnadsfond, afsedd för de ändamål, som i § 126 omtalas, samt för
bestridande af brandförsäkring och andra läroverkets fastigheter åliggande utgifter.
På förslag af rektor och här nedan nämnda delegerade eller vid samskola af dess
styrelse kunna, efter det konsistorium sig yttrat, med Kungl. Maj:ts tillstånd ur
denna kassa i särskilda fall jämväl bidrag lämnas till lärorummens möblering, såvida
för denna någon betydligare utgift erfordras.
2. Denna kassas inkomst vare en terminlig afgift, som af hvarje lärjunge
erlägges med fem kronor.
3. Byggnadsfonden förvaltas af rektor jämte en af läroverkskollegium och
två af vederbörande kommunalstyrelse utsedda delegerade samt vid samskola af dess
styrelse.
§ 139- § 138.
Skulle i något fall tvekan uppstå, till hvilken af skolans kassor en läroverket
tillfluten inkomst bör ingå, eller af hvilken kassas medel en läroverket
åliggande utgift bör bestridas, äge vederbörande konsistorium efter omständigheterna
besluta; dock bör alltid, då därvid fråga är om användande af byggnadsfondens
medel, äfvensom eljest rörande betydligare belopp, ärendet underställas Kungl.
Maj:ts pröfning.
§ 14°. § ijV.
1. Befrielse från båda de i § ijy inom. 2 b) och § ijS inom. 2 nämnda
afgifter må, enligt rektors och kollegiets samt vid samskola styrelsens beslut, hvilket
underställes efori pröfning, medgifvas åt medellösa lärjungar, såvida de icke genom
bristande flit eller mindre godt uppförande gjort sig oförtjänta af eu sådan förmån.
628
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
2. Befrielse från endera af dessa afgifter kan i samma ordning och med
iakttagande af samma villkor i afseende på flit och uppförande medgifvas åt mindre
bemedlade lärjungar.
§ 14°- - §141.
Donationsmedel till stipendier eller för annat ändamål skola noggrant användas
efter gifvarens föreskrift. För sådana, som stå under ett läroverks omedelbara
förvaltning, ansvare och redogöre rektor, där ej annorlunda är särskildt föreskrifvet.
§»,,. § r42-
I den mån sådant utan väsentlig olägenhet kan äga rum, skola läroverkens
medel, om de icke kunna på annat sätt göras fruktbärande, insättas i bankinrättning
på deposition eller upp- och afskrifning, för att uttagas efter behof.
§ *41- § I43-
1. De allmänna läroverkens räkenskaper löpa från och med den 1 januari
till och med den 31 december.
2. Räkenskaperna öfver de kassor, för hvilka rektor ansvarar, skola vid
gymnasium och realskola för gossar af läroverkskollegium, vid samskola af styrelsen
granskas och underskrifvas. Göres icke anmärkning vid räkenskapernas beskaffenhet
eller i afseende på någon för medlen ställd säkerhet, och uppkommer i följd af
försummelse härutinnan för kassan förlust, vare läroverkskollegiets eller samskolestyrelsens
ledamöter, en för alla och alla för en, ansvariga för densamma.
3. Räkenskaperna öfver förvaltningen af läroverkets byggnadsfond skall
granskas af två revisorer, af hvilka konsistorium äger utse den ene och vederbörande
kommunalstyrelse den andre.
4. Efter skedd granskning och underskrift insändas läroverkets samtliga räkenskaper
med tillhörande verifikationer före den 1 mars till konsistorium för att efter
där undergången förnyad granskning jämte dess egna räkenskaper till Kammarrätten
ingifvas.
Grunder till ändringar i stadgan.
Såsom af de i stadgan föreslagna ändringarna framgår, har kommittén icke
ansett sig böra uppgöra någon fullständigt ny stadga för de allmänna läroverken, för
hvilket ändamål en mera genomgripande omändring af själfva planen varit erforderlig,
utan hufvudsakligen inskränkt sig till att, med nu gällande stadgas uppställning och
anordning som grundval, i densamma vidtaga sådana ändringar och jämkningar,
som betingas dels af öfriga i betänkandet afgifna förslag, dels af behofvet att bringa
vissa från äldre tider härstammande föreskrifter, hvilka af sagda förslag ej beröras,
i öfverensstämmelse med gällande praxis och eljest nu rådande förhållanden.
Sådana ändringar, som äro af rent formell art, eller som äro en omedelbar
följd af kommitténs förut gjorda yrkanden, torde här icke behöfva motiveras.
§§ 1-2.
Se kommitténs framställning å sid. 76—78 och 354—355.
§ 2 mom. 2.
Då det befunnits nödvändigt att till namnet skilja realskolans och gymnasiets
årsafdelningar, särskildt realskolans sista och gymnasiets första, hvilka äro parallella,
har kommittén föreslagit ett återupplifvande af den fordom brukliga benämningen
ringar till betecknande af de olika årsafdelningarna inom gymnasium.
§ 3-
Se kommitténs framställning å sid. 430—456 och 471—479.
§ 4-
Skälen, hvarför kommittén ansett den föga brukliga titeln kollega böra afskaffa,
torde vara alltför påtagliga för att här behöfva utvecklas.
630
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
§ 5-
Ehuru vapenöfning enligt kommiténs förslag ej ingår som ämne i realskolans
undervisningsplan, har kommittén, såsom framgår af förslag till ändring i stadgans
bil. D § 17, ansett lämpligt, att lärjunge i sjette klassen af i högre allmänt läroverk
ingående realskola må, på därom framställd begäran, få öfvas i fäktning tillsammans
med lärjungarne i gymnasiets första ring.
§§ 8-9.
Då de första paragraferna i stadgan för de allmänna läroverken äro af så
att säga konstitutiv art och afse att angifva grunddragen af dessa läroanstalters
ändamål och verksamhet, har ansetts lämpligt att i detta sammanhang inrycka
bestämmelser om slutmålet för undervisningen i de ifrågavarande skolformernas
olika ämnen.
§ 10 mom. 4.
Beträffande den allmänna motiveringen af detta inom., se kommitténs framställning
å sid. 443—446.
Den föreslagna bestämmelsen, att kvinnlig lärjunge i samskolas 4''.e, 5:e och
6:e klass skulle på målsmans framställning kunna erhålla rätt att afstå från deltagandet
i »en del af undervisningen i matematik», torde i anseende till de föreslagna
kursernas beskaffenhet måhända väcka betänkligheter. Att dess tillämpande
är förenadt med vissa svårigheter, måste erkännas. Då erfarenheten emellertid ger
vid handen (jfr. flickskolekommitténs betänkande år 1888), att det framför allt torde
blifva matematiken, i fråga om hvilken inskränkning i skolarbetet för flickornas
räkning skall komma att begäras, anser kommittén, att man, trots de svårigheter,
som kunna förefinnas, måste söka att på ett eller annat sätt bereda möjlighet för
kvinnliga lärjungar att erhålla en mindre omfattande undervisning i matematik än
den, som fordras för realskolexamen. Olika sätt erbjuda sig, och det bör lämnas
hvarje läroverk fritt att anlita den utväg, som där pröfvas lämpligast.
En begränsning, som jämförelsevis lätt låter sig åstadkomma, är den, som
erhålles därigenom, att de ifrågavarande lärjungarna fritagas från läsningen af geometri,
men i öfrigt följa den matematiska undervisningen. Vid våra flickskolor är
geometrien vanligtvis ett valfritt läroämne (se flickskolekommitténs betänkande, sid. 84).
För den flicka, som befriats från undervisningen i geometri, minskas antalet matematiklektioner
från 5 till 3 i veckan, hvarjämte hon slipper ifrån det hemarbete, som
geometrien kräfver. De »planimetriska och enklare stereometriska räkneöfningar i
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
631
anslutning till den geometriska kursen», hvilka finnas angifna i läroplanen, böra
då af läraren förläggas till geometritimmarna, alldenstund lärjungar, som icke deltaga
i geometriundervisningen, ej utan svårighet kunna deltaga i dessa räkneöfningar.
Tänkbart är ju ock, att flickans målsman skulle önska, att hon måtte få
följa undervisningen i geometri, men befrias från deltagandet i den öfriga matematikundervisningen,
något som då äfven läte sig göra.
Hvad som vore mest önskvärdt, nämligen en mindre kurs i räkning eller i
geometri eller i bådadera, är åter något, som är svårare att åstadkomma. Det
algebraiska momentet är i det nya kursförslaget så förenadt med det aritmetiska,
att det icke låter sig utsöndra såsom en fristående del af ämnet, utan att den
åsyftade lärogången fullständigt förstöres. Äfven geometriundervisningen bildar alltför
mycket ett strängt sammanhängande helt, för att någon del därur skulle kunna
afskiljas på det sätt, som här skulle fordras. Men vid läroverk, där lärjungeantalet
i de ifrågavarande klasserna är jämförelsevis litet, bör dock i fråga om den aritmetisk-algebraiska
undervisningen tillfälle kunna beredas för en del lärjungar att
genomgå eu mindre kurs under lärares ledning. Det matematiska arbete, som bör
anvisas åt de flickor, hvilka icke vilja tillägna sig hela den föreskrifna kursen i
aritmetik och algebra, bör afse att underhålla och öka deras redan förvärfvade
insikt och färdighet samt bör väl lämpligast bestå helt enkelt i räkning af lättare
aritmetiska (eller algebraiska) uppgifter, hämtade ur någon lämplig exempelsamling.
Omöjligt torde då ingalunda vara för läraren att under en eller ett par af veckans
lektionstimmar sysselsätta dessa lärjungar med sådant arbete och därvid ägna dem
den tillsyn och hjälp, som de kunna behöfva, under det att han samtidigt sköter
undervisningen af klassens öfriga lärjungar i enlighet med den ordinarie läroplanen.
Så mycket mindre bör detta vara honom omöjligt, som äfven dessa senare lärjungar
ofta kunna lämpligen sysselsättas med liknande »tysta öfningar» under lärarens
uppsikt. Kommittén vill i detta afseende erinra därom, att dylikt samtidigt undervisande
af olika afdelningar förekom i stor utsträckning vid de gamla lärdomsoch
apologistskolorna, och att det förslag till omorganisation af de smärre läroverken,
hvilket ingick i den Kungl. propositionen till 1887 års riksdag, rent af var byggdt
på förutsättningen af detta slags Barnundervisning såsom genomförd princip.
Den från undervisningens synpunkt bästa anordningen vore naturligtvis att
från de öfriga lärjungarna helt och hållet skilja de flickor, som icke skola tillägna
sig den fullständiga matematikkursen, och åt dem bereda en för deras behof lämpad
undervisning å särskild, utom timplanen förlagd tid. Såväl i räkning som i geometri
skulle de då kunna få genomgå en mindre kurs. Att föreslå en sådan anordning
såsom lagstadgad finner kommittén dock ingalunda lämpligt. Den skulle mångenstädes
medföra behof af extra lärarekrafter och i hvarje fall förplikta stat och kommun
till ökade utgifter. Kommittén är dessutom öfvertygad därom, att antalet
af de lärjungar, som komme att begagna sig af den ifrågavarande rätten till
befrielse, 1 regeln skulle blifva alltför obetydligt för att berättiga till särskilda
632 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
åtgärder. Skulle emellertid i någon skola ett relativt stort antal kvinnliga
lärjungar anmäla sig icke vilja genomgå fullständig matematikkurs, är den möjligheten
icke utesluten, att kommunalstyrelsen, på hemställan af vederbörande skolstyrelse,
beviljar något mindre anslag till anordnande vid skolan af en kortare
matematikkurs vid sidan af normalkursen.
Att en lärjunge å det lägre skolstadiet skulle kunna befrias från all undervisning
i matematik, och det under en tid af tre år, har kommittén ej funnit lämpligt
att föreslå.
§§ 11-12.
Se kommitténs framställning å sid. 263—280.
§ 13 mom 1.
Angående den allmänna motiveringen af detta mom., se sid. 89.
Kommittén har tänkt sig, att, om sjette klassen och första ringen eller endera
af dessa årsafdelningar vid något läroverk skulle blifva mycket fåtaligt besökta,
samläsning mellan sjette klassen och första ringen å realgymnasium skulle kunna
förekomma i vissa delar af några ämnen, till exempel språk och matematik.
Visserligen kan ett dylikt sammanförande af lärjungar med skilda studiemål ej
undgå att framkalla olägenheter, men dessa torde i någon mån kunna motverkas
däraf, att läraren i följd af lärjungarnes ringa antal bör kunna ägna mera uppmärksamhet
och omvårdnad åt hvar och en särskild bland dem.
§ 13 mom. 2.
Beträffande den allmänna motiveringen af detta mom., se sid. 239—240.
Frågan, huruvida det är lämpligt att låta lärjungarne å latingymnasiet läsa
engelska tillsammans med lärjungarne å realgymnasiet, där detta språk har en veckotimme
mera i alla ringarna, och där skriftliga arbeten säkerligen komma att föreskrifvas,
torde blifva olika besvarad bland annat med hänsyn till den undervisningsmetod,
som användes, och bör därför enligt kommitténs mening för hvarje särskilt
fall pröfvas och afgöras.
§ lA
De
föreslagna förändringarna (jfr. § 12 i 1878 års stadga) hafva föranledts
dels af den ofta gjorda erfarenheten, att nu gällande bestämmelser angående sammanförandet
af läroämnena på ett fåtal lärares händer icke kunnat efterlefvas, dels
af kommitténs uppfattning, att fackläraresystemet redan i fjärde klassen bör efter
-
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
633
tråda klassläraresystemet, som i regeln icke låter använda sig på ett så jämförelsevis
högt skolstadium.
§ 15 mom. 1.
Den af kommittén föreslagna nedsättningen i tjänstgöringsskyldighet för
adjunkt, hvilkens hufvudsakliga undervisning är förlagd till det högre stadiet, har
så ofta och med så goda skäl blifvit påyrkad, att någon särskild motivering från
kommitténs sida i detta fall ej torde vara af behofvet påkallad.
Angående den föreslagna tjänstgöringsskyldigheten för lärarinna i samskola
stöder sig kommittén på uttalanden af den för den kvinnliga undervisningen särskilt
tillkallade sakkunniga.
Kommittén har ansett, att den nu förekommande skillnaden mellan extra
lärare och extra ordinarie lektor bör upphöra, men att däremot samtliga extra
ordinarie lärare, som tjänstgöra å det högre stadiet, böra hafva minskad undervisningsskyldighet,
en anordning, om hvars rättvisa och billighet skilda meningar
ej torde förefinnas.
§ 15 mom. 3.
Då åtskilliga lärarne åliggande arbeten utom den egentliga lärotiden, hvilka icke
kunna hänföras till rättandet af lärjungarnes skriftliga uppsatser, såsom till exempel
ledandet af morgonandakten och förberedelsen därför, granskning af lärjungarnes
växtsamlingar, skötandet och ordnandet af apparaterna för den fysikaliska och kemiska
undervisningen o. s. v., stundom taga lärarnes tid i hög grad i anspråk, har det
synts billigt, att jämväl för dylika fall någon nedsättning i den bestämda tjänstgöringstiden
må kunna medgifvas.
§ 18.
Se kommitténs framställning å sid. 389—394.
<•*
§ 19-
Se kommitténs framställning å sid. 379—388.
Om läsåret, på sätt i mom. 4 omnämnes, blifvit förkortadt, bör det i allt
fall vid beräkning af lärarnes tjänstgöring anses omfatta 3 8 veckor.
§§ 20-21.
Se kommitténs framställning å sid. 395—404 och jämför å sid. 478 motiveringen
till mom. 10.
80
^34
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
Med tillämpande af de i denna § föreslagna bestämmelser angående undervisningstimmamas
fördelning och längd samt under antagande att den egentliga
undervisningen börjar kl. 8, kunna exempelvis följande schema erhållas:
i) 8—8,45 | 2) 8,—8,45 |
8,55—9,4° | 8,55—9,40 |
9,50—10,35 | 1 tim. 20 min. frukostlof |
1 tim. 2 5 min. frukostlof | 11 —11,45 |
12 — 12,45 | 11,55—12,40 |
12,55—1,40 | 12,50—1,35 |
1,50—2,35 | 1,45—2,30 |
Dessa planer äro beräknade för 30 undervisningstimmar samt sex öfningar
i gymnastik å 30 minuter hvardera jämte tid för omklädnad och uppställning, allt
pr vecka. Att inpassa den för den öfriga undervisningen erforderliga tiden möter
ingen svårighet. Om det vid något läroverk blir nödvändigt att för olika klasser
förlägga frukostlofvet till olika tider, torde emellertid af ordningshänsyn blifva
önskligt, att middagslektionerna för alla lärjungar infalla på samma tider. Med
tillämpning af ofvan angifna grunder skulle exempelvis följande olika planer för
lärotimmarnas fördelning kunna erhållas:
0 | 8—8,45 | 8—8,45 |
| 8,55—9,40 | 8,55—9,40 |
| 9,50—10,35 | r tim. 25 min. frukostlof |
1 tim. | 25 min. frukostlof | 11,5—1 1,50 |
| 12—12,45 | 12—12,45 |
| 12,55—1,40 | 12,55—1,40 |
| 1,50—2,35 | 1,50—2,35 |
2) | 8—8,45 | 8—8,45 |
| 0 *!#• ON 1 >o »n OO | 8,55—9,40 |
1 tim. | 20 min. frukostlof | 9,50—10,35 |
| 11 —11,45 | 1 tim. 20 min. frukostlof |
| 11,55—12,40 | 11,55—12,40 |
| 12,50—1,35 | 12,50—1,35 |
| 1,45—2,30 | 1,45—2,30 |
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
635
§ 22.
Bestämmelsen, att bön skall förrättas äfven efter sista lärotimmens slut hvarje
dag, bör enligt kommitténs mening bortfalla, och får kommittén till stöd för sitt
förslag i detta afseende åberopa följande uttalande af 1890 års skollagskommitté:
»För att denna förrättning må försiggå med allvarlig stämning och en viss högtidlighet,
vore utan tvifvel nödigt, att ungdomen liksom på morgonen samlades
på bönsalen. Då denna emellertid ofta är upptagen för skrifningar med de högre
klasserna, torde en sådan anordning ej sällan befinnas outförbar. Bönens förrättande
på läsrummet med hvarje klass särskildt är åter ofta förenadt med så många
olägenheter och svarar så litet mot hvad därmed åsyftas, att det torde vara att
föredraga att låta hvarje obligatorisk föreskrift i detta afseende utgå.»
§ 23.
Då den gamla bestämmelsen, att lärjungarne hvarje sön- och högtidsdag skola
bevista högmässogudstjänsten, näppeligen någonstädes torde efterlefvas, har ansetts
lämpligt att gifva stadgandet en sådan form, att dess iakttagande kan kräfvas.
§ 25 mom. 2.
Den dunkla och nuvarande förhållanden föga motsvarande föreskriften i
stadgans § 23 mom. 2, hvilken daterar sig från 1820 års skolordning, har
kommittén ansett böra ersättas af en tydligare och mot dess syfte bättre svarande
bestämmelse. Särskildt med hänsyn till samskolorna har det synts nödvändigt att
noga begränsa lärjungarnas maximiålder, och detta ej blott i de tre lägsta utan
äfven i de följande klasserna. Men äfven i öfriga realskolor är af vikt både från
undervisningens och disciplinens synpunkt, att ej för stor åldersskillnad råder bland
lärjungarne, då ju olika åldrar både i det ena och det andra afseendet kräfva olika
behandling och dessutom barn lätt kunna menligt påverkas af olater, som deras äldre
kamrater tillägnat sig. Fn motsvarande bestämmelse för gymnasiet, där Barnundervisning
mellan olika kön ej förekommer, torde ej vara af behofvet påkallad, då
dels omfånget af de kunskaper, som för inträde därstädes erfordras, äro att anse
som en verksam garanti mot missbruk, dels olägenheterna af större åldersskillnad
å detta stadium ej äro så framträdande som å det lägre.
§ 26.
Se kommitténs framställning å sid. 117—118, 122 och 143.
636
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
§ 27.
I nu gällande stadgas § 25 föreskrifves, att inträdespröfningen till första
klassen skall anordnas på annat sätt än inträdespröfningen till följande klasser.
En dylik skillnad i afseende på pröfningens anställande torde nu för tiden icke
hafva någon motsvarighet i verkligheten och bör därför icke längre i stadgan
anbefallas.
§ 31-
Lärjunge i gymnasiets tredje ring, som icke eller endast till en del användt
sin rätt till bortväg bör vid flyttning till fjärde ringen ej vara ofördelaktigare ställd,
än om han användt denna rätt i hela dess utsträckning, hvadan underbetyg i ämne,
som han kunnat bortvälja, men ej bortvalt, icke bör utgöra hinder för hans flyttning
till nästa ring.
§ 34 mom. 3.
Se kommitténs framställning å sid. 209 (§ 18).
§ 37 mom. 3.
Den i stadgans § 36 mom. 2 intagna föreskriften, att lärjunge, som under
terminens lopp vill afgå från läroverket, för sådan begäran skall visa giltiga skäl,
finner kommittén olämplig, då lärjunge, hvars anförda skäl af rektor pröfvats ogiltiga,
icke lärer kunna tvingas att vid läroverket kvarstanna. Lärjungens egen eller,
därest han är omyndig, hans målsmans vilja bör vara den enda i detta fall bestämmande
faktorn. Det i samma moment förekommande stadgandet, att pröfning
med sådan lärjunge ofördröjligen skall anställas, är i de flesta fall öfverflödigt, då
näst föregående terminsbetyg, eventuellt med sådana ändringar, som lärarne på grund
af lärjungens förhållande under den tilländalupna delen af pågående termin finna
sig däri böra vidtaga, i allmänhet torde vara tillfyllest.
§ 44-
Kommittén har icke kunnat finna några giltiga skäl, hvarför realskolornas
årsredogörelser skulle utgifvas tillsammans med de högre allmänna läroverkens, utan
ansett, att hvarje läroverk bör utgifva en sådan redogörelse särskildt, en anordning,
som knappast ställer sig dyrare än det nu stadgade tillvägagåendet, men deremot
i åtskilliga afseenden, till exempel vid bearbetning af redogörelsernas innehåll,
erbjuder påtagliga fördelar.
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
637
§ 4é
Till
motverkande af den inom skolan icke sällan förekommande ringaktningen
af handstilens betydelse anser kommittén, att äfven i de klasser af realskolan, å
hvilkas timplan välskrifning ej förekommer, lärjungarne i terminsbetygen böra erhålla
vitsord öfver den omvårdnad, de ägna sin handstil, och torde dessa vitsord lämpligast
böra afgifvas af de lärare, hvilka hafva att granska lärjungarnes skriftliga
arbeten, möjligen i samråd med läraren i välskrifning.
§ 49 mom. 2.
Den af stadgan föreskrifna straffåtgärden att nedflytta en felande lärjunge
under medlärjungarne är tydligen ändamålslös, om, såsom alltmera börjar blifva förhållandet,
lärjungarnes plats i klassen bestämmes efter begynnelsebokstafven i
deras namn.
§ 49 mom. 3.
Kommittén har föreslagit, att, där lärjunge gjort sig skyldig till svårare eller
fortsatt förseelse, han, såsom för närvarande är fallet, må kunna underkastas
kroppslig aga, så länge han befinner sig i någon af läroverkets fem lägre klasser.
Skall emellertid kroppslig aga komma till användning, bör detta endast ske,
efter det rektor för hvarje särskildt fall pröfvat förseelsens art och funnit ett
dylikt straff böra tillgripas. Härigenom vinnes garanti mot missbruk och öfverilning
från lärarens sida liksom ock den fördelen, att bestraffningen i fråga ej utföres
under pågående lektion. Det i nu gällande stadga föreskrifna och stundom
tillämpade förfaringssättet att, som det plägar kallas, försätta lärjunge i strykklass
bör, såsom icke sällan motverkande det därmed åsyftade ändamålet, enligt kommitténs
mening icke vidare förekomma.
Ifrågasättas kan, huruvida de kvinnliga lärjungarna skola vara underkastade
kroppslig aga, och i så fall hvem det skall tillkomma att ålägga sådan bestraffning.
Kommitténs förslag i denna punkt ansluter sig till den mening, som uttalats af den
för den kvinnliga undervisningen särskildt förordnade sakkunniga.
§ 52 mom. 2—3.
Vid behandlingen af frågan om ämnesgrupper för ledig lektorsbefattning har
kommittén verkställt en undersökning för att utröna, i hvad mån de olika å det
högre skolstadiets timplan upptagna läroämnena vid 1900 års utgång voro af lektorer
företrädda, och därvid funnit, att i de vid nämnda tidpunkt med ordinarie
innehafvare besatta lektoraten de olika ämnena voro representerade på sätt följande
öfversikt närmare utvisar:
638
Ändringar i stadgan för rikets allm. läroverk.
Ämne. | Såsom ensamt ämne. | Såsom | Såsom | Såsom 0 Summa. 3:e ämne. |
Kristendom .................. | 2 | 31 |
| — | 33 |
Modersmålet..................... | — | 22 | 35 | — 57 |
Latin .............................. | — | 36 | 23 | 59 |
Grekiska ........................ | 1 | 14 | 30 | 45 |
Hebreiska.............. ......... | — | — | 5 | — 5 |
Lefvande språk ............... | 4 | L | — | — i 5 | |
Tyska .......................... | — | 1 | 8 | 1 10 ! |
Engelska ........................ | — | 3 | 26 | 29 |
Franska .......................... | — | 27 | 3 | — 30 |
Historia ......................... | — | 12 | 3 | 15 |
Historia och geografi ......... | 1 | 13 | 9 | 23 |
Filosofisk propedeutik......... | — | 2 | 22 | 1 25 |
Matematik....................... | 1 | 37 | 2 | 40 |
Naturvetenskap .............. | 2 | 2 | — | 4 |
Naturalhistoria .................. | — | 14 | 2 | 16 |
Fysik.............................. | — | 6 | 38 | 44 |
Kemi............................ | . — | 3 | 18 | 21 |
Denna sammanställning gifver vid handen, att latinet, som endast förekommer
å den ena af läroverkets bildningslinjer, är starkare företrädt än något
annat af skolans ämnen; att grekiska, som endast läses af ett mindretal lärjungar,
förekommer i flere lektorat än till exempel matematik, som läses af alla lärjungame
och erfordrar ett vida större antal läraretimmar; att grekiskan öfver hufvud taget är
bättre tillgodosedt än de öfriga ämnena med undantag af latin och modersmålet;
att filosofi, som endast upptager tvenne veckotimmar, ingår i flere tjänster
än exempelvis tyska, naturalhistoria och kemi, hvilka senare ämnen äro endast
sparsamt representerade.
Till det öfverraskande förhållande, som genom denna öfversikt ådagalägges,
torde flere omständigheter hafva medverkat. Särskildt beaktande förtjänar den bestämmelsen,
att lektorat, som tillförordnad rektor före förordnandet innehaft, skall
besättas med ny ordinarie innehafvare, hvarigenom de ämnen, som af tillförordnade
rektorer företrädas, komma att representeras dubbelt. Nedanstående öfversikt utvisar,
huru de olika ämnena ingå i rektorernas lektorsbefattningar vid slutet af
år 1900.
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
639
| Såsom |
|
| Summa. |
Ämne. | ensamt |
| 2:a ämne. | |
| ämne. |
|
| |
Kristendom .......................... | _ | 8 |
| 6 |
|
| 3 | 5 | 8 |
|
|
|
| |
Latin .................................. | — | 7 | 7 | 14 |
| _ | 8 | 6 | 12 |
Engelska ............................. | — |
| 1 | 1 |
Franska ............................... | — | 1 | — | 1 |
Tyska .................................. | — | — | — | 0 |
j Historia.............................. | — | 4 | — | 4 |
Historia och geografi ............... | —'' | 1 | 1 | 2 |
Filosofisk propedeutik ............... | — | — | 8 | 6 |
Matematik .............................. | 1 | 3 | — | 4 |
Naturalhistoria ....................... | — | 1 | — | 1 |
Fysik ................................... | — | 1 | 3 | 4 |
Kemi .................................... | — | — | 2 | 2 |
Häraf vill synas, som om rektorer, på eforernas förslag, företrädesvis utses
bland lektorerna i latin och grekiska, därnäst i modersmålet, kristendom och filosofisk
propedeutik, hvaremot de naturvetenskapliga ämnena och de moderna språken
i här berörda afseende visat sig mindre meriterande.
Äfven om nu anförda omständighet är att anse som en medverkande orsak
till de anmärkningsvärda siffror, som den första af de tvenne öfversikterna utvisar,
kunna dessa i allt fall icke tillfredsställande förklaras annat än genom antagandet
af en hos domkapitlen förhandenvarande förkärlek för de klassiska språken och de
s. k. humanistiska ämnena. Som exempel på huru långt ett sådant tillgodoseende
af vissa ämnen på bekostnad af andra kan drifvas, må anföras, att vid den tidpunkt,
hvarom här är fråga, ett läroverk hade icke mindre än fyra lektorer i latin,
däraf dock en tillförordnad rektor vid annat läroverk, ett annat, ganska fåtaligt besökt
läroverk tre lektorer i grekiska, ehuruväl lärjungarnes antal å A-linjen under åren
1891 — 1900 i medeltal endast uppgick till 16,7, däremot ingen lektor i tyska,
ej heller i naturalhistoria o. s. v.
Dessa domkapitlens sträfvanden att i strid mot stadgans anda och mening
och i strid mot vår tids särskilda behof af bildning söka gifva de klassiskt-humanistiska
studierna en gynnad och predominerande ställning äro icke förenliga med
läroverkens sanna intressen. De ämnen, som genom här anmärkta åtgöranden
komma att eftersättas, äro af minst lika stor betydelse för vår tids odling som
latinet och grekiskan, och deras rätta och fruktbärande handhafvande inom läroverket
kräfver ingalunda mindre vetenskaplig grundläggning än de klassiska språken.
Snarare vill det synas, som om, i betraktande af den raska utveckling, hvari naturvetenskaperna
och den moderna språkvetenskapen äro stadda, skolan i dessa
t>40 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
ämnen i minst lika hög grad som i de öfriga behöfver rekryteras med vetenskapligt
bildade lärarekrafter för att i afsevärd mån kunna hålla sig i nivå med forskningens
resultat. Det bör ej heller alldeles förbises, att den ådaglagda frikostigheten
med afseende på lektorat i vissa ämnen och däraf följande njugghet i fråga
om andra innebär en påtaglig orättvisa mot dem, som ägna sig åt studiet af dessa
senare, alldenstund deras utsikter att vinna befordran till bättre aflönade platser
genom ett dylikt förfaringssätt minskas.
På grund af nu anförda omständigheter och framför allt af hänsyn till läroverkens
eget bästa har kommittén ansett sig böra utfinna och föreslå utvägar, hvarigenom
missförhållanden af nu anmärkt art kunna förebyggas. Efter omsorgsfull
pröfning af flere i nu nämnda syfte framställda yrkanden har kommittén beslutit
tillstyrka, dels att i stadgan inryckes den bestämmelsen, att, såvidt möjligt är,
hvarje å gymnasiets timplan upptaget läroämne bör vara af lektor företrädt, dels
att domkapitlens beslut jämte handlingarna i ärende, hvarom här är fråga, skola
insändas till Ecklesiastikdepartementet, samt att mellan denna anmälan och sysslans
ledigförklarande någon tid skall förflyta, på det att Kungl. Maj:t, där så visar sig
erforderligt, i domkapitlets beslut må kunna vidtaga behöflig rättelse.
§ )2 mom. 3—4.
Ehuru det med lätthet torde framgå af sig själft, må dock framhållas, att
den ordning, hvari ämnena här anföras, ej utmärker någon rangordning dem emellan,
utan har uteslutande bestämts efter ämnenas ordningsföljd å kursplanerna. I särskilda
fall kan därför ett efterföljande lika väl som ett föregående vara hufvudämne
för den ledigvarande platsen.
De ändringar med hänsyn till ämneskombinationer för lektorat, som kommittén
i mom. 3 föreslagit, bero till allra största delen på den förändrade ställning,
som enligt kommitténs åsikt bör tilldelas geografien, i det att densamma i fråga
om lektorat, lika väl som i fråga om adjunkturer, erkännes vara ett själfständigt
ämne. Härtill kommer, att den numera vid våra universitet utgör ett fristående,
till såväl humanistiska som matematisk-naturvetenskapliga sektionen hörande lärooch
examensämne, hvaraf följer, att den för lektorat bör kunna förenas med ämnen
från såväl den ena som den andra sektionen, alltså med historia, naturhistoria eller
fysik. A andra sidan kan den från geografien skilda historien med fördel förenas
med hvart och ett af ämnena kristendom, modersmålet och latinska språket.
Några nya ämnesgrupper för lektorat har kommittén dessutom föreslagit,
nämligen kristendom och latinska språket, modersmålet och engelska språket, geografi
och naturhistoria, geografi och fysik, matematik och kemi, naturhistoria och fysik,
fysik och kemi. Tillräckliga skäl härför har kommittén ansett sig finna beträffande
några af dessa kombinationer i ämnenas nära samband med hvarandra, beträffande
andra i det förhållandet, att motsvarande ämnen ofta finnas i akademiska examina
med hvarandra förenade.
GRUNDER TILL ANDRINGAR I STADGAN.
641
Ändringarna i ämnesgrupperna för adjunkturer, med afseende på hvilka geogr afi
i nu gällande skolstadgä redan är erkänd som ett själfständigt ämne, äro färre än
beträffande grupperna för lektorat. Äfven här har i de allra flesta fall geografiens
erkännande såsom Särskilt examensämne vid universiteten varit det hufvudsakligen
bestämmande. Den enda ämneskombination, som oberoende häraf föreslagits, är
naturhistoria, fysik och kemi, hvilken synes fullt ut lika berättigad som de redan
nu befintliga grupperna matematik, naturalhistoria och kemi eller kemi, naturalhistoria
och modersmålet.
§ 52 mom. 5.
Att de ämneskombinationer, som kommittén föreslagit för lärarinnebefattning,
måste blifva färre, än då frågan gäller adjunkturer, är naturligt, då adjunkter
jämväl skulle komma att undervisa i de å gymnasiets timplan upptagna läroämnena.
§ 52 mom. 8. *
Jämför motiveringen till § 52 mom. 2—3.
§ 5 3 mom. 1.
Bestämmelsen, att sökande till ämneslärarinnebefattning skall vara ogift, äfvensom
att ämneslärarinna, som träder i gifte, skall vara skyldig att afgå från sin
tjänst (se § 66), har ansetts nödvändig, alldenstund kommittén finner det kall, ämneslärarinnorna
vid de föreslagna samskoloma hafva att fylla, så maktpåliggande och
kräfvande, att det svårligen utan att åsidosättas kan förenas med de husmoderliga
plikter och bestyr, som åligga den gifta kvinnan. Att vid förefallande behof anlita
vikarie skulle tvifvelsutan å de mindre orter, hvarom här är fråga, äfven möta
svårigheter, hvartill kommer, att en sådan utväg alltid är oläglig och för undervisningens
jämna fortgång störande. Däremot har kommittén icke ansett det vara
behöfligt att äfven hvad öfningslärarinnor beträffar föreslå ett liknande villkor, då
olägenheterna här näppeligen kunna blifva så stora samt tillika böra lättare kunna
öfvervinnas. Af formuleringen framgår jämväl, att kommittén ej velat beröfva den,
som varit, men ej längre är gift, möjligheten att erhålla lärarinneplats, om hon för
öfrigt härtill är lämplig och kompetent.
§ 54 mom. 1—2.
Utom de förändringar, som betingats af geografiens förändrade ställning,
hafva några andra här äfven föreslagits, Eu af dessa är den, att till de examens
-
81
642 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
ämnen i filosofie licentiat- och kandidatexamina, hvilka nu få beräknas i och för
kompetens till lärarebefattningar, blifvit fogade statskunskap (såsom särskildt, ej
med geografi förknippadt ämne) och geologi. Detta har kommittén ansett vara
både ändamålsenligt och rättvist, då båda dessa ämnen i viss mån ingå i det, hvari
undervisning skall i läroverket meddelas, liksom de ock väsentligt stödja och
fullständiga lärarnes kunskaper, i det ena fallet i historia och geografi, i det andra
i geografi och kemi (mineralogi). Som emellertid statskunskap och geologi icke i
egentlig mening kunna anses vara skolämnen, har den bestämmelsen tillfogats, att
de, för att få medräknas, skola i examen vara förenade med ettdera af de tvenne
ämnen, med hvilka de hvar för sig äga närmaste samhörighet.
En annan förändring berör läroverksstadgans nuvarande föreskrifter, att för
kompetens till lärarebefattning fordras filosofie licentiat- och kandidatexamen med
betyg i antingen tre af skolans humanistiska ämnen och matematik eller i
tre af skolans matematisk-naturvetenskapliga ämnen samt ett humanistiskt skolämne
hvilket som helst. Någon fullgiltig grund till den olikhet, som ligger i dessa
bestämmelser, har kommittén icke kunnat finna; den kan nämligen ej inse, hvarför
lärarekompetens skulle beredas genom till exempel ämneskombinationerna latinska,
grekiska och nordiska språk jämte matematik eller nordiska språk, kemi, botanik
och zoologi, men ej genom kombinationerna germanska språk, historia, statskunskap
med geografi samt kemi eller nordiska, germanska och romanska språk samt kemi
o. s. v. — Förhållandena blifva naturligtvis något olika, såvida bestämmelserna i denna
punkt tillämpas efter godkännandet af de öfriga förändringar med hänsyn till ämnena,
som af kommittén föreslagits. Äfven då skulle dock sådana fall kunna inträffa,
som att kompetens erhölles genom kombination af historia, statskunskap, geografi
och matematik, men däremot ej, om det sistnämnda ämnet utbyttes mot geologi
eller till och med mot både botanik och zoologi o. s. v.
Under sådana förhållanden har kommittén icke funnit några betänkligheter
vid att föreslå, att tre humanistiska skolämnen måtte få förenas med ett matematiskt-naturvetenskapligt
sådant, hvilket som helst. Äfven om måhända härigenom
något egendomliga ämneskombinationer någon gång skulle komma att medföra lärarekompetens,
så äro dessa icke mera egendomliga än åtskilliga redan tillåtna. Dessutom
skulle tvifvelsutan utsikterna för framgång på lärarebanan genom sådana
kombinationer så väsentligt förminskas, att af dem, som vilja ägna sig åt lärarens
kall, få skulle finnas, som ville underkasta sig risken af dylika val af ämnen.
För öfrigt visar ju erfarenheten, att god undervisareförmåga i vidt skilda ämnen
kan hos samma person förefinnas.
Ett nytt kompetensvillkor utöfver de i gällande läroverksstadga fastställda
är minst två års tjänstgöring, till den omfattning, som åligger lektor eller adjunkt,
vid allmänt eller examensberättigadt enskildt läroverk. Såsom stöd härför anser
sig kommittén endast behöfva anföra, hvad i underdånigt betänkande angående
afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
643
allmänna läroverken, afgifvet den 30 april 1898, blifvit yttradt (sid. 42): »Vida mera
än genom profår och därpå möjligen följande fyllnadsprof ådagalägger emellertid en
lärare sin praktiska duglighet genom tjänstgöring vid läroverken. Kommitterade hafva
också redan i det föregående betonat, att läraren endast genom det sätt, hvarpå han
bestrider verklig, själfständig undervisning, och genom de resultat, han därvid åstadkommer,
kan fullständigt och säkert visa, i hvilken grad han äger de för en framgångsrik
lärareverksamhet nödiga egenskaperna. Ingen bör därför enligt kommitterades
mening i egenskap af ordinarie lärare fästas vid de allmänna läroverken, som
icke förut meddelat undervisning af den art, som där förekommer, under tillräckligt
lång tid, för att på hans sätt att därvid sköta sig ett säkert omdöme om hans
duglighet må kunna grundas. En fullständig-, ej partiell, tjänstgöring under två
läsår synes härför vara tillfyllestgörande.» Härtill fogas den upplysningen, att »i
åtskilliga andra länder, särskildt våra grannländer, äro dylika bestämmelser redan
träffade». — För egen del anser sig kommittén endast böra tillägga, att nu, sedan
genom Kungl. kungörelsen den 31 december 1900 lärareprofven upphört att vara
obligatoriska, en dylik garanti för erhållande af fullgoda ordinarie lärare kan anses
vara af behofvet särskildt påkallad.
Beträffande behörighet att söka läraretjenster, hvari kristendom ingår som
undervisningsämne, har kommittén icke ansett sig böra göra annan förändring än
den, som är en själffallen konsekvens af den fordran på två års tjänstgöring vid
läroverk, som föreslagits såsom kompetensvillkor för alla lärare. Härmed har dock
kommittén ingalunda velat hafva uttalat, att den anser nu gällande bestämmelser
vare sig rättvisa eller för skolan gagneliga. Kommittén behjärtar å ena sidan angelägenheten
af att kristendomsundervisningen utöfvas af personer med tillräckliga
teologiska insikter, men anser å andra sidan högeligen önskligt, att kompetensfordringarna
skärpas med hänsyn till det eller de ämnen, som med kristendom
kunna komma att kombineras. Betyget »godkänd» — och det måhända af svagaste
slag — i de skolämnen, som ingått i filosofie kandidatexamen, kan omöjligt anses
vitsorda tillräckliga lektorskunskaper, och lika litet kunna för en adjunkt erforderliga
insikter anses vara ådagalagda genom ett par »med beröm godkänd», erhållna
för det anspråkslösa kunskapsmått, som härför kräfves i teologisk-filosofisk examen.
Att kommittén detta oaktadt ej framlagt något förslag till nya kompetensbestämmelser
för lärareplatser med kristendom, beror hufvudsakligen därpå, att det förslag till
stadga angående undervisnings-, studie- och examensväsendet inom de teologiska
fakulteterna, som af därtill utsedda kommitterade år 1898 afgafs, och som skulle
föranleda ändringar i ifrågavarande kompetensbestämmelser, ännu är beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.
Att däremot kommittén icke fordrat tjänstgöring vid skola af docenter, som
vid universitet haft motsvarande undervisning, beror på hänsyn till såväl universitetets
som de allmänna läroverkens bästa. Å ena sidan skulle nämligen en
dylik fordran i många fall nödga docenter med verklig begåfning för akademiskt
644 ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
lärarekall och vetenskaplig forskning till störande afbrott i deras verksamhet, hvarigenom
möjligheten för universiteten att erhålla goda lärarekrafter på ett betänkligt
sätt skulle minskas. Å andra sidan är det utan tvifvel af stor betydelse för
de allmänna läroverken, att med deras lärarekår införlifvas personer, som genom
en sammanhängande undervisareverksamhet vid universitet samt mera djupgående
forskning vunnit en högre vetenskaplig bildning. Men tillfället härtill skulle i betänklig
mån inskränkas, om genom en dylik fordran hvarje docent, som tänkt sig
möjligheten af en framtida ''anställning som lärare vid de allmänna läroverken,
nödgades att i förtid afbryta sin akademiska verksamhet.
Den särskilda föreskriften angående docenters behörighet till lärarebefattning
synes böra erhålla följande innehåll:
Tjänstgöring vid universiteten af den art, som för rätt att räkna lönetur
vid öfvergång till de allmänna läroverken är stadgad i fråga om docenter inom
de teologiska och filosofiska fakulteterna, medför samma behörighet till lektors- och
adjunktsbefattningar som den i § 54 mom. 1 af läroverksstadgan föreskrifna tjänstgöring
vid allmänt eller examensberättigadt enskildt läroverk.
I nu gällande läroverksstadga föreskrifves rörande behörighet att söka lektorsbefattning,
att afhandling i klassisk filologi, där sådan bland kompetensvillkoren
ingår, skall vara författad på latinska språket. Då nu färdighet i latinskrifning icke
upptagits bland målsbestämmelserna för latinstudiet vid gymnasierna och ej heller
öfningar i sådan skrifning ingå i de föreslagna kurserna, synes intet skäl vara för
handen att bibehålla denna bestämmelse.
Den af kommittén föreslagna förändringen, att disputationsprof i mekanik
måtte få gälla lika med dylika prof i matematik eller astronomi, erfordrar ingen
annan motivering, än eu hänvisning därtill, att dispens i detta afseende blifvit af
Kungl. Maj:t beviljad.
§ 54 mom. 3.
För behörighet att erhålla ordinarie plats såsom lärarinna har kommittén
ansett godkändt afgångsbetyg från den treåriga kursen vid Högre lärarinneseminariet
i Stockholm böra vara det normala examensvillkoret. Samskolelärarinnornas verksamhet
skulle nämligen blifva i hufvudsak lika med ämneslärarinnornas vid de nuvarande
flickskolorna, och erfarenheten har visat, att denna lärarinnekår på ett
tillfredsställande sätt rekryteras från sagda seminarium. Villkoret af de två förberedande
tjänstgöringsåren är emellertid i detta fall så mycket mera befogadt, som
de från lärarinneseminariet utgångna, om de också där icke saknat handledning och
öfning i undervisningsverksamhet, dock ej efteråt genomgått något profår.
Ehuru således, som sagdt, samskolornas lärarinnor väl enligt regeln komma
att utgå från Högre lärarinneseminariet, anser dock kommittén kompetens till dylika
befattningar äfven böra tillkomma kvinnor, hvilka aflagt sådana akademiska examina,
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
<>45
som för män medföra adjunkts- och lektorskompetens. Då emellertid studierna vid
universitetet ej, såsom vid lärarinneseminariet, äro förenade med öfning i lärarekallets
utöfning, har det synts befogadt, att sådan sökande till samskolelärarinneplats
bör vara underkastad samma fordringar med afseende på profår och tjänstgöring
som manliga sökande till adjunkts- och lektorsbefattningar.
§ 57-
Den i nuvarande § 56, sådan denna lyder i Kungl. kungörelsen den 31 dec.
1900, förekommande punkten: »Härigenom är det likväl honom icke betaget att,
därest han i öfrigt är behörig, ifrågakomma vid sysslans besättande» har kommittén
ansett böra alldeles uteslutas, dels emedan den är öfverflödig, dels emedan af densamma
den felaktiga slutsatsen lätteligen skulle kunna dragas, att den, som ej
aflagt lärareprof, därigenom skulle gjort sig mindre berättigad att vid platsens tillsättande
ifrågakomma än medsökande, som begagnat sig af rättigheten att aflägga
sådant prof.
§ 58 mom. 5 b)..
Den förändrade bestämmelsen med afseende på sökande till lärarebefattning
i latin är en konsekvens af kommitténs förslag angående beskaffenheten af de skrifningar,
som hädanefter höra i detta ämne förekomma. Enär grekiska utan latin
förekommer i en ämnesgrupp, har rättande af något latinskt öfversättningsprof ej
ansetts böra åläggas sökande till lärarebefattning i grekiska.
§ 58 mom. 5 c).
Till följd af att franska skriföfningar borttagits å gymnasiet, liksom ock franskt
skrifprof för studentexamen, har rättande af ett skriftligt franskt arbete icke ansetts
behöfligt för den, som söker lärareplats i sagda ämne. — Utbytet af orden »en
öfversättning till» i nu gällande stadga ■mot »ett skriftligt arbete på» är föranledt
af kommitténs förslag, att äfven andra skrifningar än öfversättningar kunna inom
läroverket förekomma i tyska och engelska språken (jfr. sid. 308).
§ 59 mom. 2.
I gällande stadgas motsvarande § 60 mom. 3 medgifves konsistorium rätt
att »kunna tillkalla en eller flere med afseende på profvets beskaffenhet särskild!
sakkunniga män». Denna bestämmelse har kommittén icke ansett innebära tillräcklig
646
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
garanti för att profven alltid komma att bedömas med önskvärd sakkännedom, såsom
ock erfarenheten vid åtskilliga tillfällen otvetydigt gifvit vid handen. På grund
häraf har kommittén ansett det vara nödvändigt, att hvad hittills varit blott en
rättighet, hädanefter måtte blifva en skyldighet, så att åtminstone en verkligt sakkunnig
alltid komme att finnas bland dem, som skola deltaga i något för befordringsärendets
utgång så viktigt som afgifvande af betyg öfver undervisningsprofvet.
Att för öfrigt adjungerad sakkunnig äfven bör deltaga i bestämmandet af de lärostycken,
hvari den profvande skall undervisa, och att ej, såsom nu stundom sker, dessa,
honom ohörd, af domkapitlet föreläggas den profvande, synes vara något, som
ej behöfver närmare motiveras.
§ é3-
Bestämmelserna om behörighet att söka öfningslärareplatser och om tillvägagåendet
vid deras tillsättning hafva i nu gällande stadga fått plats under
rubriken Om befordringsrätt och löneförmåner, dit de uppenbarligen icke höra.
Kommittén har ansett, att ifrågavarande bestämmelser böra inryckas omedelbart
efter motsvarande stadganden angående ämneslärare.
S
§ 6 3 mom. 2.
Beträffande kompetens till lärarebefattning i teckning och musik hafva i
viss mån höjda fordringar föreslagts. Då det nämligen är en uppenbar fördel
— ej minst för disciplinens upprätthållande — att lärarne i dessa ämnen äga en
allmänbildning, som åtminstone ej är mindre än de lärjungars, hvilka stå i begrepp
att lämna realskolans högsta klass, har kommittén ansett det vara ej blott önskvärdt
utan ock nödvändigt, att lärare i sagda ämnen har aflagt student- eller åtminstone
realskolexamen.
Ett ytterligare kompetensvillkor, som kommittén föreslagit skola tilläggas,
grundar sig på det sakförhållandet, att åt dem, som åtnjutit undervisning vid Tekniska
skolan i Stockholm eller Musikkonservatorium, icke därunder beredts tillfälle att handleda
skolungdom, hvadan ock inträffat, att till innehafvare af ifrågavarande platser
stundom blifvit utnämnda personer, som sedan befunnits såsom undervisare underhaltiga.
På grund häraf har kommittén ansett sig böra föreslå, att till lärarekompetens
skall fordras en genomgången profkurs vid något allmänt läroverk och däröfver erhållet
vitsord. I anseende till arten af dessa lärares undervisning, äfvensom med hänsyn
till deras löneförhållanden och till svårigheten att i mindre städer erhålla lämpliga
personer till dessa platser, har kommittén ej trott sig kunna föreslå längre tid för
genomgående af sådan profkurs än en termin.
Med afseende på kompetens till gymnastiklärarebefattning har i intetdera af
ofvan berörda hänseenden likartade bestämmelser ansetts behöfliga, då Kungl. stadgan
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
647
af den 13 juli 1887 för inträde i Gymnastiska centralinstitutet enligt regeln fordrar
en allmänbildning, som bör vara tillräcklig, och då i kurserna vid nämnda institut
ingår praktisk öfning i gymnastiklärarekallet.
§ 69.
Till motivering af i denna § föreslagna bestämmelser vill kommittén anföra
följande.
Ämneslärarne få vid sjukdom af sina löneförmåner uppbära följande belopp
och procent enligt nu gällande bestämmelser:
i i:a lönegr. i 2:a lönegr. i 3:e lönegr. i i 4:e lönegr. i 5:e lönegr.
adjunkter 1,125 kr. = 56,5°/0 1,500 kr. = 60 % 1,875 kr. = 62,5% 2,250 kr. = 64,3 % 2,625 kr. = 65,6%
lektorer 1,875 kr. = 62,3°/o 2,250 kr. = 64,3% 2,625 kr. = 65,6% 3,000 kr. = 66, 7% 3,375 kr. = 67,5%
Enligt den af kommittén föreslagna fördelningen i lön och tjänstgöringspenningar
skulle däremot ämneslärarne få vid sjukdom uppbära följande belopp och
procent af sin aflöning:
i i:a lönegr. i 2:a lönegr. i 3''.e lönegr. i 4:e (högsta) lönegr.
adjunkter 1,500 kr. = 50 % 2,000 kr. = 57,1 % 2,500 kr. = 62,3 % ! 3>°°° kr. = 66,7 °/o
lektorer 2,100 kr. = 52,5 °/o 2,600 kr. = 57,8 °/o 3,100 kr. = 62 % 3,600 kr. = 65,5 °/o
Häraf framgår, att ämneslärarne vid sjukdom visserligen skulle framdeles få
i alla lönegrader uppbära större belopp, men i allmänhet mindre andel af sin aflöning
än för närvarande, och att endast i de två högsta lönegraderna för adjunkter
och den högsta för lektorer procenttalet skulle blifva ungefär detsamma
som nu.
Ofningslärarne uppbära likaledes nu vid sjukdom 3/''4 af sin lön (med frånräkning
af den s. k. löneförbättringen), men bland dem intaga teckningslärarne eu
gynnad undantagsställning, i ty att de därjämte uppbära 3/''4 af sitt arfvode för
öfvertimmar. Då nu »löneförbättringen» för teckningslärarne utgör endast ioo, 75
å 50 kronor vid högre läroverk och ej förekommer vid lägre, så komma teckningslärarne
att vid sjukdom få behålla 3/4 af nästan hela sin beräknade inkomst, eller
en större andel af sin aflöning än någon annan medlem af lärarekåren. Billigheten
fordrar, att för sjukdom tjänstlediga musiklärare aflönas efter samma grunder som
teckningslärarne. Och kommittén kan icke finna något skäl att i nämnda afseende
sätta gymnastiklärarne i en mindre gynnad ställning, ty det arfvode, som tilldelas
vissa gymnastiklärare för mera betungande tjänstgöring, är af samma natur som
teckningslärarnes ersättning för öfvertimmar. Kommittén anser därför rättvist, att
aflöningen vid sjukdom för alla ofningslärarne beräknas efter samma grunder, eller
till en viss andel af hvad de vid tjänstgöring skulle hafva uppburit.
648
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
Då vidare kommittén föreslagit höjda löner för öfningslärarne, men icke
ifrågasatt någon uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar, skulle den vid sjukdom
utgående andelen komma att beräknas af hela den förhöjda lönen och därför skäligen
kunna sättas till ett lägre procenttal, eller en mindre andel än förut. Man synes
då af flere skäl böra stanna vid 2/3. Som ofvan visats, få nämligen ämneslärarne
ej förr än i högsta lönegraden vid sjukdom behålla en så stor andel af sina löneförmåner
som */s, medan öfningslärarne alltifrån början skulle få denna andel.
Vidare faller, såsom af nedanstående öfversikt framgår, den största löneförbättringen
äfven vid sjukdom på teckningslärare i de lägre lönegraderna och med få öfvertimmar,
alltså på dem, som kunna för sitt uppehälle vara hänvisade till sådana
inkomster af arbete utom tjänsten, hvilka vid sjukdom skulle bortfalla. Slutligen
blefve i hvarje fall det arfvode, som vid sjukdom tillkomme teckningslärare, en så
stör del af löneförmånerna, som med hänsyn till storleken af såväl öfriga lärares
som andre löntagares tjänstgöringspenningar gärna kan ifrågasättas. Endast i följande
fall skulle en teckningslärares inkomster under sjukdom enligt den ifrågasatta beräkningsgrunden
blifva något mindre än för närvarande, nämligen för högre läroverks
teckningslärare i högsta lönegraden med mera än 16 timmars tjänstgöring, som
skulle få 73,33 kr. (= ®/3 af no kr.) pr extra veckotimme i stället för 75 kr.
(= ''"V4 af 100 kr.), samt för realskolornas teckningslärare i första lönegraden, som
skulle få vidkännas en obetydlig minskning, om de hafva flere än 5 öfvertimmar.
För alla andra teckningslärare skulle aflöningen vid sjukdom blifva större än nu,
i allmänhet 100 å 200 kronor, och för de bäst ställda nå upp till 2,500 å 3,000
kronor, eller lika mycket, som i liknande fall skulle tillkomma adjunkter i de två
högsta eller lektorer i de två mellersta lönegraderna.
Då kommittén sålunda funnit sig böra föreslå en utsträckning af den nu
teckningslärarne ensamt tillkommande fördelen att vid sjukdom åtnjuta viss del af
sina extra arfvoden, men den ej ansett sig kunna för teckningslärarne bibehålla
eller för öfningslärarne i allmänhet föreslå en större andel af samtliga löneförmåner
än 2/3, eller den högsta, som kan komma ämneslärare till godo, har kommittén för
samtliga ordinarie öfningslärare föreslagit samma bestämmelser, nämligen att öfningslärare
vid tjänstledighet i följd af sjukdom äger att uppbära 2/3 af de löneförmåner,
som han skulle hafva uppburit, om han själf bestridt sin tjänstgöring.
En sammanställning af öfningslärarnes löneförmåner enligt nuvarande bestämmelser
och enligt kommitténs förslag lämnas i följande tabellariska öfversikt.
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
649
Öfversikt afl öfningslärares aflöning vid tjänstgöring och vid sjukdom.
| Enligt nuvarande | Enligt kommitténs förslag.2) | ||
Lärare, lönegrad och tjänstgöringstimmar. | Vid tjänst- göring. | Vid sjukdom. | Vid tjänstgöring. | Vid sjukdom. |
| Kronor | Kronor. | Kronor | Kronor |
Teckntngslärare vid högre läroverk. |
|
|
|
|
a) i första lönegr. med högst 15 timmar ......... | 1,100 | 750 | 1,400 | 933 7a |
d:o med 16 timmars tjänstgöring | 1,175 | 806 ''/< | 1,400 | 9337a |
d:o med 25 » » | 1,850 | 1,31272 | 2,120 | CO rH |
d:o med 30 » » | 2,225 | l,5933/4 | 2,520 | 1,680 |
d:o med 40 » » | 2,975 | 2,15674 | 3,320 | 2,2137a |
b) i andra lönegr. med högst 15 timmar ........ | 1,325 | 937 72 | 1,600 | 1,0667a |
d:o med 16 timmars tjänstgöring | 1,400 | 99374 | 1,600 | 1,0667a |
d:o med 25 » » | 2,075 | 1,500 | 2,455 | 1,6367a |
d:o med 30 » » | 2,450 | 1,78174 | 2,930 | 1,9537a |
d:o med 40 » » | 3,200 | 2,343 7i | 3,880 | 2,586 3/a |
c) i tredje lönegr. med högst 15 timmar ......... | 1,550 | 1,125 | 1,800 | 1,200 |
d:o med 16 timmars tjänstgöring | 1,650 | 1,200 | 1,800 | 1,200 |
d:o med 25 » » | 2,550 | 1,875 | 2,790 | 1,860 |
d:o med 30 * » | 3,050 | 2,250 | 3,340 | 2,2267a |
d:o med 40 » » | 4,050 | 3,000 | 4,440 | 2,960 |
Teckningslärare vid 5-kl. lärov. (eller realskola]1. |
|
|
|
|
a) under de första 10 åren med högst 8 timmar | 600 | 450 | 700 | 466 2/a |
d:o med 5 öfvertimmar ............ | 975 | 731 7i | 1,100 | 7337a |
d:o med 10 » ........... | 1,350 | 1,01272 | 1,500 | 1,000 |
b) efter io år med högst 8 timmar ............. | 600 | 450 | 800 | 533 7a |
d:o med 5 öfvertimmar ............ | 975 | • 73174 | 1,275 | 850 |
d:o med io » ............ | 1,350 | 1,012 72 | 1,750 | 1,1667a |
Gymnastiklärare vid högre läroverk.
a) i första lönegraden j
b) i andra ,» utan hänsyn till timtal
c) i tredje »
1,100
1,325
1,550
750
937 V»
1,125
1,4001 eventuellt]
1,600 \ med extra
1,8001 arfvode
9337*Vämte 73
I af demtill1,
066 2/3} delad t
I extra arf1,
200 ) vode.
Gymnastiklärare vid 5-kl. lärov. (eller realskola).
a) under de första 10 åren| utan hänsyn till 600
b) efter 10 år / timtal 600
450
450
700
800
) eventuellt 466,/3
} med extra
J arfvode 533 ‘/a
jämt 2 j3
af dem till*
^ deladt
extra arfvode.
'') Utan hänsyn till dyrtidstillägget åren 1901 och 1902.
!) Utan afdrag af pensionsafgift.
82
650
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
1 Lärare, lönegrad och tjänstgöringstimmar. ! | Enligt nuvarande | Enligt kommitténs förslag.* 2) | ||
Vid tjänst- göring. | Vid sjukdom. | Vid tjänstgöring. | Vid sjukdom. | |
1 | Kronor | Kronor | Kronor | Kronor |
Musiklärare vid högre läroverk. |
|
|
|
|
a) i första lönegr. med högst 12 timmar ......... | 875 | 562 l/a | 1,100 | 733 7a |
d:o med 15 timmars tjänstgöring | 875 | 562 V* | 1,340 | 893 7a |
b) i andra lönegr. med högst 12 timmar ......... | 1,100 | 750 | 1,300 | 8667a |
d:o med 15 timmars tjänstgöring | 1,100 | 750 | 1,585 | 1,0567a |
c) i tredje lönegr. med högst 12 timmar ......... | 1,325 | 937 V» | 1,500 | 1,000 |
d:o med 15 timmars tjänstgöring | 1,325 | 937 V* | 1,830 | 1,220 |
Musiklärare vid 5-kl. lärov. (eller realskola). |
|
|
|
|
a) under de första 10 åren med högst 6 timmar | 475 | 337 ‘/s | 550 | 3667a |
d:o med 7 timmars tjänstgöring | 550 | 3933/4 | 630 | 420 |
d:o med 9 » ............ | 550 | 39374 | 790 | 5267a |
b) efter io är med högst 6 timmars tjänstgöring | 475 | 3377» | 650 | 4337a |
d:o med 7 » ......... | 550 | 39374 | 745 | 4967a |
d:o med 9 » ......... | 550 | 39374 | 835 | 6237a |
§ 79-
Tillägget är föranledt af Kungl. cirkuläret den 24 november 1882.
§ 92-
Se kommitténs framställning å sid. 471—479.
§ 93 mom 2.
Till denna § har såsom mom. 2 förlagts nuvarande § 59. Då nämligen
rektorsämbetet tillsättes på helt annat sätt och efter andra grunder än de öfriga
lärarebefattningarna, synes rätta platsen för de i sagda § intagna bestämmelserna
rörande behörighet till rektorsämbete snarare vara i den afdelning, som har till öfverskrift:
Om rektorsämbetet, och i den §, som handlar om rektors tillsättning, än
*) Utan hänsyn till dyrtidstillägget åren 1901 och 1902.
2) Utan afdrag af pensionsafgift.
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN -
651
— såsom nu är förhållandet — mellan stadgandena om disputationsprof för lektorat
och om undervisningsprof för lektorat och adjunktur. Därigenom undvikes
ock ett störande afbrott i framställningen af tillvägagåendet vid lärareplatsers tillsättning.
§ 98 mom. 2.
Ofta och från skilda håll hafva på senare tider yrkanden blifvit framställda,
att vid hvarje skola s. k. fria lekar höra anordnas, hvarvid ock såsom ömkligt
framhållits, att dessa lekar borde äga rum under lämplig persons — helst någon
lärares — ledning och tillsyn, äfvensom att hvarje lärjunge vore pliktig att på
bestämda tider och bestämd plats däri deltaga. Såsom stöd härför har åberopats
den erfarenhet om dylika lekars hälsosamma inflytande på lärjungarnes välbefinnande
och fysiska utveckling, som i andra länder vunnits.
Kommittén, som ansett sig böra taga jämväl denna fråga under ompröfning,
har ej kunnat annat än känna sig lifligt tilltalad af att mera än hittills göres, för att
ungdomens håg för stärkande och uppfriskande lekar af skolan uppmuntras eller,
där den saknas, framkallas.
Detta oaktadt anser kommittén det ej vara rådligt att göra deltagande i dessa
lekar till något till tid och plats fastställdt åliggande, som lärjungarne skulle vara
tvungna att fullgöra — hvilket ju ock skulle innebära en motsägelse mot epitetet
»fria». Det lärjungarne ålagda tvånget skulle nämligen lätt komma att motverka
det, som man önskade framkalla och främja. Anställande af en lekledare, hvilken
väl borde åtnjuta några pekuniära eller andra förmåner, skulle tvifvelsutan, åtminstone
för närvarande, blifva omöjligt, då antalet af härför utbildade personer ännu
är i vårt land ganska ringa. Mången gång torde för öfrigt en hurtig och af sina
kamrater afhållen lärjunge i skolans högre afdelningar vara en vida bättre lekledare
än någon af skolans lärare eller annan därför aflönad äldre person.
Hvad slutligen angår den i utlandet vunna erfarenheten, vill naturligtvis
kommittén alldeles icke jäfva densamma, men har ej heller, i betraktande af olikheterna
i skolornas anordning, klimatförhållanden, sedvänjor m. in., kunnat skänka
densamma obetingadt vitsord, då frågan gäller vårt eget land och dess ungdom.
Till och med inom vårt land äro förhållandena i olika trakter så väsentligt från
hvarandra afvikande, att hvad som på en ort kan vara lämpligt, är det ingalunda
på eu annan.
Under sådana förhållanden har kommittén väl ansett, att något bör i läroverksstadgan
intagas om lärjungarnes lekar, men ock att man härvid bör iakttaga tillbörlig
varsamhet, så att icke mera stadgas, än som kan genomföras, samt att man
ej inlåter sig på ett mera detaljeradt reglementerande i eu fråga, hvarom tillräcklig
svensk erfarenhet ännu ej vunnits. Kommittén har därför åtnöjt sig med att i
ett nytt mom. af § 98 intaga såsom eu skyldighet för rektor att söka för lär
-
f>52
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
jungarnes friluftslekar anskaffa tjänlig plats och lämplig materiel, d. v. s. sätta lärjungarne
i besittning af det, som i främsta rummet kräfves, för att leken skall komma
rätt i gång. Har detta blifvit gjordt, torde på de flesta ställen lekärne komma att
bedrifvas med lust och gamman, äfven om intet därom i läroverksstadgan påbjudes
eller ingen officiell ledning förefinnes.
§ 106.
I Kungl. Maj:ts förordning, huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas,
gifven den 11 februari 1687, föreskrifves i § x (det enda ställe, hvarest
säges, huru domkapitel skall vara sammansatt), att i universitetsstäderna »pnesiderar
ärkebiskopen, och hans assessores äro professores theologias», under det att »uti
andra biskopsdömen pnesiderar biskopen, och hans ordinarii assessores äro kyrkoherden
uti domkyrkan och lectores». Enligt den tolkning, som åt dessa bestämmelser
gifvits, böra endast lektorer i sådana ämnen, hvari vid den tiden lektorer
tunnos vid gymnasierna, vara domkapitelsledamöter, hvarför ock till exempel lektor i
lefvande språk eller naturvetenskapliga ämnen icke äger säte och stämma i domkapitlet.
Detsamma gäller ock om rektor, om han innehar lektorat i sådant ämne,
eller om han är lektor vid annat läroverk, men af Kungl. Maj:t förordnats till
rektor vid ett stiftsläroverk. Härvid kan ock inträffa, om han är lektor vid läroverk
i annan stiftsstad, att han genom det af Kungl. Maj:t gifna rektorsförordnandet
beröfvas den rätt att yttra sig i skolfrågor, som han förut — i annan stiftsstad
— innehade. Det kan ej annat än förefalla egendomligt, att sådana rektorer alltså
ej få tillfälle att i skolfrågor deltaga i domkapitlens öfverläggningar och beslut, då
(utom i universitetsstäderna) åtskilliga af de under honom stående lektorerna hafva
en sådan rättighet.
I ett afseende har emellertid Kungl. Maj:t efteråt fastställt ett undantag från
den allmänna regeln, då i läroverksstadgans § 60 mom. 3 föreskrifvits: »Till
öfvervarande af lärareprof skall konsistorium hvarje gång kalla rektor vid det läroverk,
vid hvilket profvet skall afläggas, där han icke annars i konsistorium har
säte och stämma», hvarjämte han äger »äfven i betygens afgifvande deltaga».
Denna honom vid läraretillsättning tillförsäkrade rätt har emellertid nu blifvit reducerad,
då genom Kungl. kungörelsen den 31 december 1900 undervisningsprofven
upphört att vara obligatoriska och möjligen snart nog komma att nästan alldeles
försvinna. Följden häraf blefve, att väl lektorer komme att deltaga i läraretillsättning,
under det att den, som har närmaste styrelsen af hela läroverket sig anförtrodd,
alls icke eller endast mera sällan finge tillfälle att yttra sig om något, som
med befordringsfrågan äger sammanhang.
Utom vid lärareplatsers tillsättande förekomma i konsistorierna åtskilliga andra
läroverken rörande frågor, vid hvilkas afgörande rektors deltagande i öfverläggningarna
och besluten måste anses kunna vara till väsentlig nytta. Ej minst gäller
GRUNDER TILL ÄNDRINGAR I STADGAN.
653
detta om domkapitlen i universitetsstäderna, där endast teologie professorer äro
»assessores», och där det således lätt kan inträffa, att ingen finnes med speciell
insikt i skolfrågor.
I betraktande af dessa förhållanden har det synts kommittén lämpligt, att
det, på sätt redan förut skett med hänsyn till lärareprofs bedömande, i lag stadgas,
att rektor vid i stiftstad beläget högre allmänt läroverk, där han icke annars
i konsistorium har säte och stämma, skall vara adjungerad ledamot, när helst skolfrågor
där förekomma. Uppenbart är, att sakkunskapen vid afgörande af sådana
frågor inom konsistorierna därigenom ej obetydligt komme att ökas. Någon ändring
i kyrkolagen kommer icke att häraf föranledas, då i densamma ingen bestämmelse
finnes om domkapitels sammansättning. Den föreslagna bestämmelsen står i full
öfverensstämmelse med den tolkning af Kungl. förordningen den 11 februari 1687,
som Kungl. Maj:t förut gifvit genom införande i läroverksstadgan af en sådan
bestämmelse som den i dess nuvarande § 60 mom. 4 förekommande.
Hvad slutligen beträffar det förhållandet, att i Göteborg tvenne högre allmänna
läroverk finnas, kan ifrågasättas, huruvida rektor vid blott det ena eller vid
bägge dessa läroverk borde vara genom lagen tillförsäkrad adjunktion i konsistorium,
då läroverksfrågor där skola behandlas.
§ 133 mom. 4.
Så inom som utom vårt land finner man i våra dagar en allt lifligare
sträfvan göra sig gällande, att bibliotekens skatter må på lättaste och bekvämaste
sätt göras för forskning tillgängliga. Bland annat framträder denna sträfvan i den
beredvillighet, hvarmed handskrifter och dyrbarare tryckalster, i den mån sådant
är uti respektive biblioteks reglementen medgifvet, utlånas från ett bibliotek till ett
annat, till och med om dessa äro belägna i långt från hvarandra belägna länder, för
att inom det lånande bibliotekets lokal och på dess förvaltnings ansvar begagnas.
De uti § 132 mom. 4 af gällande läroverksstadga meddelade bestämmelser lägga
emellertid hinder i vägen för ett dylikt utlånande till annan ort af läroverksbibliotekens
dyrbarare tillhörigheter. Klagomål hafva flere gånger häröfver förnummits; att de
ej oftare förekommit, torde bero därpå, att rektor eller bibliotekarie ej sällan ansett
sig på eget ansvar kunna gifva sagda mom. en annan tolkning, än ordalagen gifva
vid handen. Då nu flere af läroverksbiblioteken, som bekant, innehålla jämförelsevis
betydande handskriftssamlingar, vore det säkerligen i forskningens intresse, om
utlåning ur dessa till andra orter blefve i lag uttryckligen medgifven. Någon synnerlig
risk synes ett dylikt medgifvande ej behöfva medföra, då det tydligen måste
åligga vederbörande bibliotekarie att i hvarje särskildt fall göra sig underrättad,
huruvida den lånande institutionen är i tillfälle att på tillräckligt säkert sätt förvara
det låntagna. Lämpligast och för bibliotekarien angenämast vore väl emellertid, att
dylik utlåning till annan ort gjordes beroende af läroverkskollegiets medgifvande.
&54
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
§ 1 34-
Hufvudläraren, som det nu åligger att vårda naturaliesamlingar äfvensom
glober och instrument, är mången gång ej den, som för sin undervisning mest
behöfver använda skolans samlingar och öfrig undervisningsmateriel, hörande till
hans ämne. Det synes derför rättvist och ändamålsenligt, att en ändring, på sätt
kommittén föreslagit, göres i nu gällande bestämmelse.
Då lån till annan ort af föremål, tillhörande läroverkens naturalie- eller andra
vetenskapliga samlingar, kunna i forskningens intresse vara önskvärda och berättigade,
torde i fråga om utlåning af sådana föremål samma bestämmelser böra gälla, som
i föregående paragrafs mom. 4 föreslagits beträffande handskrifter m. m.
§ 137 mom. 2.
Orden »och underhåll» hafva blifvit tillagda, emedan dels villrådighet någon
gång förefunnits, huruvida böckers inbindning, kartors och v äggplanschers uppfästande
på väf eller papp o. s. v. kunna bekostas ur ifrågavarande kassa, dels anmärkningar
blifvit gjorda, då så skett.
Ändringar i stadgans bilagor.
Bil. 1—2. I fråga om undervisningsplanerna hänvisas till sid. ioi — 180
och sid. 281—340.
Bil. 3 utgår.
Bil. 4. Afgångsbetyg för lärjunge, som lämnar läroverket utan student- eller
realskolexamen, bör i öfverensstämmelse med kommitténs i grunderna till ändring
af nuvarande § 36 mom. 1 uttalade mening få ungefärligen följande affattning:
Som N. N. anmält sig att från N. N. läroverk vilja afgå och om betyg
anhållit, varder härmed intygadt, att N. N., som är född den ... i ... (stad
eller socken och län), . . . terminen . . . intogs i härvarande allmänna läroverk och
härstädes åtnjutit undervisning i . . ., *) hvilken sistnämnda han till afgångsdagen
den ... 19 ... tillhört . . . terminer.
I afseende på insikter och färdigheter har N. N. befunnnits förtjäna följande
vitsord:
i kristendom 2)
» modersmålet
o. s. v.
och har på grund häraf blifvit till . . . flyttad. :i) För flit har N. N. erhållit vitsordet
. . . och för uppförande vitsordet . . .
N. N. (läroverksstaden) den ... 19 . . .
N. N.
Rektor vid N. N. läroverk.
(Kollegiets sigill.)
’) Här uppräknas de klasser och ringar, lärjungen tillhört.
2) De i stadgans § 46 angifna vitsord användas.
s) Orden: »och.....flyttad» bibehållas eller strykas efter omständigheterna.
656
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
Bil. 5 utgår.
Bil. 6. Rubrikerna handstilj1) slöjd och kvinnligt handarbete tilläggas, och
naturhistoria införes i stället för naturalhistoria, hvar jämte de i stadgeförslagets §
46 angifna vitsord här intagas.
Bil. 7—8 gifva icke anledning till några erinringar från kommitténs sida.
Bil. 9. I afseende på undervisningsplanen under öfvergångstiden hänvisas
till sid. 659—663.
Bil. A—C tarfva inga andra ändringar än i afseende på årsafdelningarnas namn.
Bil. D.
Plan för undervisningen i öfningsämnen.
I. Välskrifning gifver ej anledning till särskildt yttrande från kommitténs sida.
II. Teckning. Då timtal, mål och kurser för undervisningen i detta ämne införts
i själfva undervisningsplanen, torde denna afdelning kunna utgå, därest i nämnda
plan bestämmelse om den icke obligatoriska teckningen (jfr. bilagans § 6) införes.
III. Musik gifver ej anledning till särskildt yttrande från kommitténs sida.
IV. Gymnastik och vapenöfning. Kommittén föreslår, att denna afdelning affatta
på följande sätt:
§//. §15.
Undervisningen i gymnastik och vapenöfning skall omfatta pedagogisk gymnastik,
fäktning och militäröfningar.
§ 16. § 16..
1. Den pedagogiska gymnastiken, som skall öfvas med läroverkets alla
klasser och ringar, bör omfatta en efter lärjungarnes ålder och kroppsutveckling
ordnad följd af fristående öfningar, redskapsrörelser, gång, löpande och hopp.
2. Lärjungarne indelas på gymnastikafdelningar, så vidt möjligt är, oberoende
af läsklass, med hänsyn till ålder, kroppsutveckling och hälsotillstånd. Där en dylik
anordning icke låter sig genomföra eller anses icke göra till fyllest, böra särskilda
gymnastikafdelningar, en eller flere, upprättas för kroppsligt svagare lärjungar.
3. Ej må manliga och kvinnliga lärjungar i samskolans tre högsta klasser
sammanföras till gemensamma öfningar i gymnastik.
4. Den pedagogiska gymnastiken bör understundom utbytas mot gymnastiska
lekar, utförda under lärarens ledning och tillsyn, helst under bar himmel.
§ ''7'' § l7-
Fäktningen, som skall öfvas med gymnasiets lärjungar, utföres med florett.
I dessa öfningar må lärjunge i realskolans sjette klass, som sådant åstundan, taga del.
’) A = Väl vårdad, B = Vårdad, C = Mindre vårdad.
ÄNDRINGAR I STADGANS BILAGOR.
§ 18. § is
Militäröfningarna, som skola förekomma inom gymnasiets tre högsta ringar,
böra omfatta skjutning, exercis och instruktion enligt särskild för dessa öfningars
bedrifvande fastställd instruktion.
1. I gymnastik och vapenöfning skola samtliga lärjungar deltaga, hvilka
icke i vederbörlig ordning därifrån erhållit befrielse.
2. Hvarje termin, innan öfningarna begynnas, skall af skolans läkare i närvaro
af gymnastikläraren noggrann undersökning anställas med lärjungarne rörande deras
kroppsutveckling och hälsotillstånd, och skall i samråd med läkaren och gymnastikläraren
af rektor bestämmas, om någon eller några bland lärjungarne skola antingen
helt och hållet eller till någon del befrias från dessa öfningar eller erhålla
särskilda, för dem afpassade rörelser.
3. Förekommer under terminens lopp anledning att förmoda, att deltagandet
i gymnastik och vapenöfning kan för någon lärjunge vara otjänligt, bör anmälan härom
ofördröjligen ske hos rektor, hvilken det tillkommer att i samråd med läkaren och gymnastikläraren
besluta, om och i hvad mån lärjungen må från berörda öfningar befrias.
§ 20. §
X. Samtliga klasser och ringar öfvas i pedagogisk gymnastik minst trettio
minuter hvarje dag, tid för omklädnad och uppställning oberäknad. Där hinder möter
för en sådan anordning, må gymnastiköfningarna fördelas på annat sätt, dock så,
att ingen gymnastikafdelning erhåller mindre än tre timmars öfning i veckan.
2. Fäktning skall öfvas tvenne gånger i veckan, fyrtiofem minuter hvardera
gången, tid för omklädnad och uppställning oberäknad. Från dessa öfningar kunna
de lärjungar i fjärde ringen, som sådant önska, efter anmälan befrias.
3. Vid höstterminens början utbytas öfningarna i pedagogisk gymnastik
och fäktning för gymnasiets tre högsta ringar mot militäröfningar.
§ 21. § it
1. Under den tid, militäröfningarna pågå, kunna lärjungarne i gymnasiets
tre högsta ringar af rektor befrias från sju till fjorton lärotimmar i veckan, allt
eftersom veckans militäröfningar upptaga tolf till aderton timmar; börande härvid
tillses, att tid beredes för pröfning af under sommaren utförda feriearbeten samt att
icke något läroämne jämförelsevis drabbas af betydligare tidsförlust än de öfriga.
2. Den läsordning, som följts under tiden för militäröfningarna, insändes
till eforus tillsammans med redogörelsen för militäröfningarna.
6$8
ÄNDRINGAR I STADGAN FÖR RIKETS ALLM. LÄROVERK.
§ 22.
§ 2J.
Grunder till
ändringar
beträffande
gymnastik
och
vapenöfning.
§ 22.
För utförande någon gång under den blidare årstiden af större samfälda
utmarscher öfverenskomme läraren med rektor om passande dag och tid.
S. 23-
Läraren bemöde sig att såsom en väsentlig verkan af samtliga dessa kroppsöfningar
hos lärjungen framkalla en harmonisk kroppsutveckling.
De ändringar, som i ofvanstående afdelning vidtagits, äro dels mera formella,
hvilka kommittén infört på begäran af den sakkunnige, som dock i fråga om § 20
mom. 1 och 2 uttalat en afvikande mening, dels sådana, som mer eller mindre
omedelbart betingas af kommitténs i andra delar af betänkandet afgifna förslag.
Endast i ett fall torde en särskild motivering vara af behofvet påkallad,
nämligen i fråga om den i § 18 införda bestämmelsen, att militäröfningarna skola
förekomma endast inom gymnasiets tre högre ringar. Kommittén har härvidlag
utgått från den enligt dess mening alldeles nödvändiga förutsättningen, att, om militäröfningar
skulle anställas i gymnasiets första ring, de ock måste förekomma i
realskolans sjette klass. Att förlägga dylika öfningar till de fristående realskolorna
är emellertid uppenbarligen omöjligt, hvaraf då skulle följa, att sjette klassen vid
sistnämnda skolor och motsvarande klass vid de högre allmänna läroverken under
en hel månad skulle erhålla helt olika arbetsplaner, något som i betraktande af den
nära förestående afgångsexamen, där fordringarna böra vara lika för alla lärjungar,
ej ansetts tillrådligt. För öfrigt kan ifrågasättas, huruvida endast ett års deltagande
i en kurs, som är afsedd att först efter fyra år vinna sin afsilning,
från den militära utbildningens synpunkt kan anses hafva något synnerligt värde.
Då härtill lägges, att, såsom erfarenheten utvisat, många lärjungar i nedre afdelningen
af sjette klassen sakna den kroppsliga utbildning, som för deltagande uti
ifrågavarande öfningar befunnits erforderlig, har kommittén ej tvekat att på inrådan
af den sakkunnige föreslå militäröfningarnas inskränkning till de tre högsta årsafdelningarna,
med villkor dock, att den tid, som å nämnda stadium är anslagen åt
den egentliga skolundervisningen, genom en sådan åtgärd ej ytterligare inkräktas.
Beträffande värdet af en treårig kurs får kommittén hänvisa till militäröfningarna
vid de treklassiga tekniska elementarskolorna. Huruvida kommitténs förslag i denna
punkt bör medföra några ändringar i lydelsen af här ifrågavarande afdelnings §21
mom. 1 eller annorstädes, anser sig kommittén ej kunna afgöra.
KAP. X.
Öfvergångsbestämmelser.
Öfvergångsbestämmelser rörande undervisningen.
Därest den af kommittén föreslagna organisationen vinner statsmakternas bifall
och blir till införande föreskrifven, bör den gifvetvis börja tillämpas från och med
ett nytt läsårs inträdande. Men uppenbart är, att den nya ordningen ej kan införas
omedelbart i alla klasser; en längre eller kortare öfvergångstid blir i alla
händelser nödvändig, och kommittén framlägger här nedan sin mening i den frågan,
huru förhållandena böra gestalta sig under nämnda tid.
Realskolan.
Första läsåret.
Utgångspunkten för den nuvarande organisationens utbytande mot den föreslagna
erhålles på följande sätt. Förändringen kan icke träffa de lärjungar,
som vid början af det läsår, då den nya organisationen inträder, befinna sig i femte
klassen, enär dessa redan ett helt år varit underkastade den nuvarande linjedelningen
och påbörjat kurser, som äro lämpade för sexårig real- eller latinlinje. Följaktligen
bör femte klassen första året undervisas helt och hållet efter den nuvarande undervisningsplanen.
Frågan blir därnäst, om under första öfvergångsåret den nya ordningen skall
kunna tillämpas endast i fråga om första klassen, eller om möjligen de nya kurserna
kunna inträda i någon eller några af mellanklasserna. Då det är af vikt, att öfvergången
sker med så liten tidsutdräkt som möjligt, har kommittén jämfört de
gamla och de nya kurserna klass för klass, och har resultatet häraf blifvit följande.
Beträffande andra klassen kunna lärjungarne utan olägenhet läsa kommitténs
kurser med undantag för katekesen. Lärjungarne i nämnda klass hafva nämligen
genomgått den i nu gällande stadga för första klassen föreskrifna kursen: »afsilning
och repetition af första hufvudstvcket samt första trosartikeln». Den nya kursen
Kursplan.
66o
ÖFVER GÅNGSBESTÄMMELSER.
i andra klassen omfattar nominellt samma moment, nämligen: »första hufvudstycket
afslutadt och repeteradt, första trosartikeln». För att kursen ej uteslutande må
komma att bestå i en repetition af hvad som under föregående år blifvit genomgånget,
torde därför vara lämpligt, att under första året såsom öfvergångskurs i
andra klassen läses äfven andra trosartikeln.
I tredje klassen kunna kommitténs kurser läsas i samtliga ämnen.
I fjärde klassen behöfvas ‘ öfvergångsbestämmelser endast i fråga om historia.
Allmänna historien, som enligt nu gällande stadga börjar läsas i fjärde klassen,
skall enligt kommitténs förslag inträda redan i den tredje. Däremot skall repetitionen
af fäderneslandets historia, som enligt nu gällande stadga inträder i fjärde
klassen, enligt den nya kursplanen påbörjas först i den femte. Alltså kräfves för
fjärde klassen en öfvergångskurs, och får kommittén såsom i sådant afseende under
första läsåret lämplig föreslå den enligt gällande stadga för fjärde klassen å reallinjen
föreskrifna kursen: »Allmänna historien, efter en kortfattad lärobok, på
börjad.
Repetition af fäderneslandets historia påbörjad.»
Trots skillnaden mellan den nuvarande och den föreslagna undervisningsplanen
befinnes det sålunda, att öfvergången från de gamla till de nya kurserna
blir så enkel, att särskilda bestämmelser behöfvas endast i ett par fall. Förklaringen
härtill ligger i det förhållandet, att kommittén i sitt förslag utbredt kurserna öfver
ett större antal klasser, än hvad hittills varit fallet (se sid. 113 — 116). De olägenheter,
som alltid åtfölja eu öfvergång af här ifrågavarande slag, komma därför att
i regeln inskränka sig därtill, att vissa klasser få läsa om en del kursmoment, som
förut blifvit genomgångna efter en mera sammanträngd plan. De obetydliga svårigheter,
som kunna tänkas förenade härmed, böra lärarne i de olika ämnena med
lätthet kunna öfvervinna.
Franskan bör, i öfverensstämmelse med ofvan anförda grunder, under första
öfvergångsåret läsas i femte klassen enligt nu gällande bestämmelser.
Andra läsåret.
Under detta år finnes intet hinder för att de fyra första klasserna läsa de
nya kurserna i samtliga ämnen-,
I femte klassen måste gifvetvis den föregående år i fjärde klassen påbörjade
öfvergångskursen i historia fortsättas, och föreslås såsom öfvergångskurs för denna
klass nuvarande femte realklassens kurs, med eu mindre betydande ändring: »Allmänna
historien, såsom i föregående klass, afslutad. Repetition af fäderneslandets
historia afslutad.» Öfvergångskursen blir sålunda något mindre än nuvarande femte
realklassens, enär repetition af allmänna historien ansetts obehöflig.
Under andra året påbörjas i femte klassen den af kommittén föreslagna frivilliga
undervisningen i franska.
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER RÖRANDE UNDERVISNINGEN. 661
Tredje läsåret.
De fem första klasserna äro vid början af detta år helt och hållet inne i
den nya ordningen, men nu tillkommer, två år efter den föreslagna organisationens
införande, den sjette klassen, där kommitténs kurser läsas i alla ämnen, äfven i
historia.
De lärjungar som vid början af första öfvergångsåret befinna sig i fjärde klassen,
äro sålunda de första, som — efter två år — komma att ingå i den nya sjette
klassen och efter dennas genomgående aflägga realskolexamen, hvilken alltså för
första gången kommer att anställas tre läsår, efter det den nya organisationen
börjat träda i verkställighet.
Beträffande timtalet för de olika ämnena blir en följd af det ofvan sagda,
att under första läsåret alla klasser utom den femte läsa efter den nya timplanen,
som från och med andra året tillämpas äfven för femte klassen och från och med
det tredje omfattar sex klasser.
Gymnasiet.
Då de lärjungar, som vid den nya organisationens införande befinna sig i
femte klassen, enligt kommitténs mening böra fortsätta sina studier efter nuvarande
undervisningsplan, gäller detta i ännu högre grad om dem, som vid nämnda tidpunkt
befinna sig i nedre sjette och följande klasser. Otänkbart vore ej att å
reallinjen i femte och sjette klasserna införa öfvergångskurser i syfte att bereda ifrågavarande
lärjungar tillfälle att framdeles få undervisas och aflägga studentexamen
efter den nya ordningen. En dylik åtgärd, hvarigenom latin- och reallinjen skulle
komma att arbeta efter fullständigt skilda planer och med väsentligen olika mål,
skulle emellertid, med hänsyn såväl till det ökade antalet lärarekrafter, hvilket härigenom
blefve erforderligt, som ock till svårigheten att tillämpa de nya bestämmelserna
angående valfrihet och studentexamen endast på eu del af läroverkets lärjungar,
föra med sig svårigheter och olägenheter, som näppeligen kunde uppvägas af
de fördelar, man genom en dylik anordning velat vinna. Kommittén håller alltså
före, att hela det högre skolstadiet, från och med femte klassen räknadt, bör
fortsätta efter den gamla planen, och att sålunda den första gymnasieringen i
öfverensstämmelse med kommitténs förslag först då inrättas, när den lärjungeafdelning,
som under första öfvergångsåret befinner sig i fjärde klassen, genomgått
den femte, med andra ord två år efter den nya organisationens införande, eller,
såsom naturligt är, samtidigt med den parallella sjette realskoleklassen. Häraf följer,
att kursplanen för andra ringen kommer att träda i kraft tre år, för tredje ringen
fyra år och för fjärde ringen fem är, efter det den nya ordningen börjat tillämpas,
Realskola
examen.
Timplan.
Kursplan.
662
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER.
Student
examen.
Timplan.
Ö/versikt.
Den första studentexamen kommer alltså att afläggas af lärjungar, som under
första öfvergångsåret befinna sig i fjärde klassen, d. v. s. efter sex år, räknadt från
början af sistnämnda öfvergångsår.
Timplanen utbytes mot den nya, allt eftersom de nya kurserna inträda.
För ytterligare tydlighets skull meddelas här nedan en öfversikt af kurserna
under öfvergångsåren.
A. Realskolan.
Första läsåret.
Första klassen.
Samtliga ämnen: Kommitténs kurser.
Andra klassen.
Kristendom: Kommitténs kurser utom i katekes: första hufvudstycket afslutadt
och repeteradt, första och andra trosartiklarna.
Öfrig a ämnen: Kommitténs kurser.
Tredje klassen.
Samtliga ämnen: Kommitténs kurser.
Fjärde klassen.
Historia: Allmänna historien, efter en kortfattad lärobok, påbörjad. Repetition
af fäderneslandets historia påbörjad.
Öfrig a ämnen: Kommitténs kurser.
Femte klassen.
Samtliga ämnen: Kurserna i nu gällande stadga.
Andra läsåret.
Klass i —4.
Samtliga ämnen: Kommitténs kurser.
663
Repetition
B. Gymnasiet.
Första läsåret.
Klass 6: 1—7:2: Kurserna i nu gällande stadga.
Andra läsåret.
Klass 6: 1—7:2: Kurserna i nu gällande stadga.
Tredje läsåret.
Ring I: Kommitténs kurser.
Klass 6:2—7:2: Kurserna i nu gällande stadga.
Fjärde läsåret.
Ring I—II: Kommitténs kurser.
Klass 7: 1—7 2: Kurserna i nu gällande stadga.
ÖEVERGÅNGSBESTÄMMELSER RÖRANDE UNDERVISNINGEN.
Femte klassen.
Historia: Allmänna historien, såsom i föregående klass, afslutad.
af fäderneslandets historia afslutad.
Öfriga ämnen: Kommitténs kurser.
Tredje läsåret.
Klass 1—6.
Samtliga ämnen: Kommitténs kurser.
Femte läsåret.
Ring I—III: Kommitténs kurser.
Klass 7:2: Kurserna i nu gällande stadga.
Sjette läsåret.
Ring I—IV: Kommitténs kurser.
Läroverk, som
föreslagits till
utvidgning
med den sjette
rea Is ko lektas
sett.
Läroverk, som
föreslagits till
utvidgning
med gymnasieafdelningar.
Öfvergångsbestämmelser rörande läroverkens ombildning.
Högre allmänna läroverk.
De högre allmänna läroverk, som enligt kommitténs förslag skulle komma
att finnas efter den nya organisationens genomförande, äro dels sådana, som föreslagits
till utvidgning med den sjette realskoleklassen, dels sådana, vid hvilka utvidgningen
därjämte omfattar två eller flere gymnasieafdelningar.
Enligt kommitténs å sid. 659—663 framställda förslag skulle de lärjungar,
som vid införandet af den nya organisationen befinna sig i 4:e klassen, påbörja öfvergångskurser
för att efter tvenne år kunna ''öfvergå antingen till den då tillkommande
6:e realskoleklassen eller ock till den parallella i:a gymnasieringen, hvars undervisningsplan
vid samma tid träder i kraft. Då under denna öfvergångstid latinafdelningarna
i 4:e och y.e klasserna komma att successivt indragas, kan ifrågasättas,
huruvida under nämnda tid hela det antal lärare, kommittén för hvarje
läroverk föreslagit, skulle befinnas behöfligt. Vid en undersökning häraf har kommittén
funnit, att den ifrågavarande minskningen i läraretimmar i allmänhet skulle
motsvara blott en del af en lärarekraft, och då vid flertalet af de läroverk, för
hvilka nya platser föreslagits, dessa endast skulle ersätta förut behöfliga extra lärare,
torde sålunda i regeln hinder ej möta att, strax efter det beslut fattats om den
nya organisationen, genomföra de föreslagna ändringarna i lärarestaten. Som emellertid
icke blott växlingar i lärjungeantalet och dettas fördelning mellan olika klasser utan
äfven andra förhållanden, som icke på förhand kunna beräknas, inverka på behofvet
af lärarekrafter under öfvergångstiden, anser kommittén, att tidpunkten för tillsättningen
af de föreslagna nya lärarne må efter sig företeende omständighéter för
hvarje särskildt fall af Kungl. Maj:t bestämmas. Enahanda förfarande torde böra
tillämpas beträffande tidpunkten för de i fråga om några högre läroverk föreslagna
förflyttningarna af lärare.
De läroverk, som förutom den 6:e realskoleklassen jämväl skulle erhålla nya
gymnasieafdelningar, äro de femklassiga läroverken å Östermalm i Stockholm ochi
Ystad, de högre läroverken i Växjö och Strängnäs, vid hvilka de fyra högsta
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER RÖRANDE LÄROVERKENS OMBILDNING. 665
årsafdelningarna behöfva nybildas för åstadkommandet af ett fullständigt realgymnasium,
samt läroverket i Hudiksvall, där endast de två högsta årsafdelningarna i och
för nämnda syfte behöfva tillfogas. Att den 6:e realskoleklassen vid dessa liksom
vid öfriga allmänna läroverk för gossar bör tillkomma efter tvenne års förlopp,
synes uppenbart. Hvad åter angår tidpunkten för inrättandet af de nya gymnasieklasserna,
är att märka, att vid föregående tillfällen, då läroverk utvidgats med
realklasser, denna utvidgning genomförts snarast möjligt, och så torde äfven böra
ske nu, enär den föreslagna utvidgningen är af enahanda slag som de tidigare
och endast innebär ett fullföljande af vid de allra flesta högre läroverk redan
genomförda åtgärder för den reala bildningens tillgodoseende. Vidare må erinras
därom, att ombildningen af Östermalms läroverk till ett å reala linjen fullständigt
läroverk, såsom i en till Kungl. Maj:t ingifven och till kommittén remitterad framställning
påvisas, är så starkt af behofvet påkallad, att densamma synes snarast
möjligt och äfven oberoende af den ifrågasatta omorganisationen af de allmänna
läroverken böra komma till stånd. Ej heller i fråga om de öfriga läroverken
föreligger skäl till uppskof. Vid det största af dem, Växjö, kan utvidgningen
påbörjas omedelbart utan någon tillökning af lärarestaten under de två första åren,
vid Ystads läroverk äro de föreslagna nya realklasserna redan inrättade på kommunens
bekostnad, hvartill kommer, att vid detta, liksom vid de återstående läroverken
under de två öfvergångsåren, en del läraretimmar (8—16 i veckan) torde
komma att blifva lediga. Kommittén föreslår därför, att utvidgningen af Östermalms
läroverk i Stockholm, därest dess ombildning ej dessförinnan beslutats och
påbörjats, samt af läroverken i Ystad, Växjö, Strängnäs och Hudiksvall må börja
med inrättande af en ny realklass läsåret efter det beslut fattats om den nya organisationen
och sedan fullföljas med inrättande af en ny klass årligen, tills samtliga
läroverken blifvit fullständiga å reallinjen. Då emellertid, såsom å sid. 661 påvisats,
den för det nya gymnasiet föreslagna undervisningsplanen ej kan träda i kraft
förrän två år efter nyssnämnda tidpunkt, komma såväl den första som den andra nyinrättade
realgymnasieklassen att undervisas och undergå mogenhetspröfning enligt
nu stadgad ordning. Läroverket å Östermalm i Stockholm — under ofvan angifna
förutsättning — samt läroverken i Ystad, Växjö och Strängnäs komma alltså att
utvidgas med: i:a året klass R. 6: i, 2:a året kl. R. 6: 2, y.e året kl. R. 7: 1 samt
6:e realskoleklassen och 4:e året kl. R. 7: 2. Ombildningen af läroverket i
Hudiksvall kommer att te sig sålunda: i:a året tillkommer kl. R. 7: >, 2:a året
kl. R. 7:2 och 3m året 6:e realskoleklassen.
I betraktande däraf, att de två första realklasserna vid Östermalms läroverk
beräknats dubbla, och under antagande däraf, att de ordinarie lärare, som kunna
anses erforderliga oberoende af den föreslagna utvidgningen, redan under loppet
af 1 :a året utnämnas, kommer den vid ifrågavarande läroverk föreslagna tillökningen
i lärarestaten att försiggå, på sätt nedanstående öfversikt närmare utvisar:
«4
666
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER.
Nya platser vid läroverken i: | i:a året tillsättas | 2:a året tillsättas | 3ie året | 4:e året |
Stockholm å Östermalm: 6 lektorer och | 12 lektorer och | 2 lektorer och | 1 lektor och |
|
6 adjunkter ............................. | \ 4 adjunkter | 1 adjunkt | 1 adjunkt | 1 lektor |
Växjö: i adjunkt ........................... Ystad: 4 lektorer och 2 adjunkter ...... Strängnäs: 1 lektor och 2 adjunkter ... | ) 1 lektor och 1 lektor | 1 lektor | 1 adjunkt I 1 lektor och 1 adjunkt | 1 lektor 1 adjunkt |
Hudiksvall: 2 lektorer och 1 adjunkt. | 1 lektor | 1 lektor | 1 adjunkt | - - |
Realskolor för gossar.
Öfvergangen
vid ttu 5-kl.
läroverk.
Öfvergangen
vid nu 3-kl.
läroverk.
Vid sådana nu femklassiga läroverk, som icke hafva parallellafdelningar, behöfver
den föreslagna sjette adjunktsplatsen tillsättas först vid tredje läsårets början,
då enligt kommitténs förslag realskolans sjette klass först inrättas. Men af de
nya lärareplatser, som kommittén föreslagit för Jakobs och Katarina sexklassiga
realskolor äfvensom för de nya realskolorna å Kungsholmen samt i Göteborg och
Malmö torde flere blifva behöfliga redan vid den nya läroverksorganisationens början.
I betraktande af svårigheten att på förhand beräkna de omständigheter, som härvidlag
kunna komma att inverka, föreslår kommittén, att Kungl. Maj:t må i hvarje
särskildt fall pröfva, när nya lärareplatser skola tillsättas.
Vid de treklassiga läroverken i Arvika och Varberg bör, på det att realskolexamen
må kunna afläggas här lika tidigt som vid öfriga realskolor, redan under
första året efter den nya organisationens fastställande på statens bekostnad inrättas
en fjärde klass. Däremot bör icke någon femte klass med undervisning enligt äldre
kurser på statens bekostnad anordnas under första året. Undervisningstimmarnas
antal skulle första året blifva 106, eller med tillägg af fem välskrifningstimmar
ni, andra året 136, eller med välskrifningstimmar 141, och tredje året 166, eller
med välskrifningstimmar 1 71. Första årets timtal gifver sysselsättning åt en rektor
med 18 timmar och 4 adjunkter med 23 å 24 timmar hvardera, andra årets
timtal åt en rektor med 18 timmar samt 5 adjunkter med 24 å 25 timmar
hvardera: i båda dessa fall skulle välskrifningstimmarna skötas af adjunkter. Tredje
årets timtal ger, äfven om välskrifningstimmarna öfverlåtas åt teckningsläraren, full
sysselsättning åt rektor och 6 adjunkter. Kommittén föreslår därför, att de nu
3-klassiga läroverken i Arvika och Varberg vid sin öfvergång till sexklassiga realskolor
erhålla, utom de tre nu på stat upptagna lärarne, två nya adjunkter under
första året samt ytterligare en adjunkt under hvartdera af de följande två åren.
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER RÖRANDE LÄROVERKENS OMBILDNING. 667
Rektorer vid blifvande realskolor för gossar böra enligt kommitténs åsikt Sektors och
genast vid den nya organisationens början få inträda i de för sexklassiga realskolors
rektorer fastställda löneförmånerna. Enahanda förmån bör medgifvas öfningslärarne
vid nu femklassiga läroverk, enärj någon väsentlig skillnad i deras arbete ej torde
orsakas af den sjette klassens tillkomst. Däremot få öfningslärarne i Arvika och
Varberg för hvarje ny klass, som tillkommer, ökadt arbete, hvadan deras aflöning
under de två öfvergångsåren bör höjas från de nuvarande till de för sexklassiga
realskolors öfningslärare föreslagna lönebeloppen. Kommittén föreslår därför, att
dessa öfningslärares arfvode med hänsyn till deras ökade tjänstgöring under öfvergångstiden
må bestämmas af Kungl. Maj:t.
Samskolor.
Som allmän regel för öfvergången till samskola torde böra gälla, att blott / rejein Mott
en samskoleklass årligen inrättas. I många afseenden behöfver nämligen erfarenhet
efter hand samlas och tillgodogöras, för att lärarne skola kunna fullt tillgodose
den sexklassiga samskolans behof. Dock vill kommittén ej förneka, att på många
orter behof af en snabbare utveckling af samskolan kan göra sig gällande. I sådana
'' fall bör hinder ej möta, att vederbörande skolstyrelse på ansökan erhåller Kungl.
Majits tillstånd att samtidigt inrätta de två eller tre lägsta samskoleklasserna. En
förutsättning för att så skall kunna ske är emellertid, att större öfverensstämmelse,
än för närvarande i allmänhet råder, åstadkommes mellan vederbörande flickskolors
undervisningsplan och den för samskolorna föreslagna. Alldeles -särskilt skulle en
snabbare öfvergång underlättas därigenom, att flickskolorna i de städer, för hvilka
samskolor föreslagits, mera allmänt och snarast möjligt upptoge tyskan som grundläggande
språk.1)
Om första läsåret blott första klassen inrättas som samskoleklass ocli därefter
en ny samskoleklass årligen tillkommer, skulle en sjette klass behöfva inrättas vid läroverk.
dessa skolor, först då samskolan hunnit utvecklas till sexklassig, eller i regeln fem år
efter första samskoleklassens inrättande. Endast i fall af flere samskoleklassers samtidiga
inrättande skulle sjette klassen komma till före det sjette året. Men i vanliga
fall skulle under andra året tre klasser, under tredje två och under fjärde en
komma att bestå af endast gossar och läsa samma kurser som i de sexklassiga
realskolorna för gossar. De lärjungar, som under de första 4 åren utginge från
femte klassen, skulle alltså för sin fortsatta utbildning vara hänvisade antingen, lik
-
'') Af 23 statsunderstödda flickskolor i de 24 städer, för hvilka samskolor föreslagits, hade 10 tyska
och 13 franska till grundläggande språk läsåret 1901/02.
668
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER.
Öfvergång
vid nu 3-kl.
läroverk.
Öfvergång
vid nu 2-kl.
pedagogier.
Tiden för
lärarinnors
anställande vid
f örut 5-kl.
läroverk.
Lärares och
lärarinnors
anställande vid
förut 3-kl.
läroverk.
som hittills, till gymnasium eller till sjette realskoleklassen i en annan stad. Häri
finner kommittén ingenting obilligt, enär dessa läroverk ansetts böra bibehållas såsom
statsskolor endast under förutsättning af deras ombildning till samskolor och af
kommunernas bidrag till deras underhåll, samt enär staten i alla fall under öfvergångstiden
upprätthåller undervisning för endast gossar i de klasser, som ej hunnit
ersättas af samskoleklasser.
Med tillämpning af regeln, att årligen blott en samskoleklass inrättas, blir
planen för ett treklassigt läroverks öfvergång till sexklassig samskola den, att fjärde
klassen inrättas först vid fjärde läsårets början, då den blir en direkt fortsättning
af förut inrättade samskoleklasser, samt att klasserna 5 och 6 likaledes tillkomma
vid början af femte och sjette läsåren.
Öfvergången skulle alltså, liksom för ett femklassigt läroverk, fullbordas på
sex år, och hufvudskillnaden blefve, att de under de tre första åren från tredje
klassen utgående lärjungarne ej kunde få fortsätta sin skolgång i några med statsbidrag
inrättade realskoleklasser på samma ort, enär den blifvande organisationens
klasser 4 och 5 skulle inrättas vid dessa läroverk först i och med samskolans utveckling.
Det nuvarande förhållandet, att alla de treklassiga läroverk, som föreslagits
till samskolor, redan genom kommunens försorg äga fem klasser, torde emellertid
komma att fortfara under öfvergångstiden, och en möjlighet att förkorta denna genom
samtidigt inrättande af de två eller tre lägsta samskoleklasserna bör stå öppen äfven
för. dessa samhällen genom skolstyrelsernas hänvändning till Kungl. Maj:t.
Vid de tvåklassiga pedagogiernas i Södertelje och Köping öfvergång till samskolor
böra samma grundsatser tillämpas och följaktligen första året endast klass 1
blifva samskoleklass, såvida ej vederbörande utverka tillstånd af Kungl. Maj:t att
genast göra äfven kl. 2 eller möjligen kl. 2 och 3 till samskoleklasser, i hvilket fall
kostnaden för alla de sålunda inrättade samskoleklasserna till */s öfvertages af staten.
Med afseende på tidpunkten för lärarinnors anställande anser kommittén,
att redan vid första samskoleklassens inrättande en lärarinna bör anställas, hvadan
då ock vid de femklassiga läroverken en lärare behöfver förflyttas till annat läroverk.
Vid andra samskoleklassens inrättande bör ännu en lärarinna anställas och i stället
den adjunkt, med hvilken öfverenskommelse därom träffas, förflyttas till annat
läroverk. Vid Haparanda läroverk, som nu har blott fyra adjunkter, behöfver ingen
förflyttning ske det andra året.
Först vid sjette samskoleklassens inrättande behöfver den återstående lärarinneplatsen
besättas och den sexklassiga samskolans lärarepersonal därigenom göras
fulltalig. Skulle vid någon samskola fyra kolleger kvarstå, böra enligt kommitténs
åsikt endast två lärarinnor anställas, så länge detta förhållande fortfar.
Vid de nu treklassiga läroverken behöfvas under de 3 första åren efter nya
organisationens början lärarekrafter för 78 lästimmar och 5 välskrifningstimmar
eller sammanlagdt 83 timmar i veckan. Under förutsättning att lärarinnorna
vid hithörande läroverk anställas i samma ordning som vid ofvannämnda femklas
-
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER RÖRANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
669
siga läroverk, skulle lärarestaten komma att bestå af en rektor, två adjunkter och
en lärarinna under första året; en rektor, en adjunkt och två lärarinnor under
andra och tredje åren; de. under de följande åren tillkommande samskoleklasserna
4, 3 och 6 betinga en ökning i lärarestaten af en adjunkt under 4:e året, en
adjunkt under 5:e året och en lärarinna under 6:e året. Skulle vid något läroverk
två ordinarie kolleger finnas,1) bör lärarestaten under 2:a och 3:e åren blifva
oförändrad och 4:e året ökas med en lärarinna i stället för en adjunkt. Då emellertid
vid ett eller annat af ifrågavarande läroverk mellankommande omständigheter,
som det icke är möjligt att på förhand beräkna, kunna förorsaka ändring i den här
utstakade ombildningsplanen, föreslår kommittén, att tiden för lärares och lärarinnors
anställande i hvarje särskilt fall må af Kungl. Maj:t bestämmas.
Samtliga rektorer vid blifvande samskolor äfvensom öfningslärarne vid nu
femklassiga läroverk, som ombildas till samskolor, böra enligt kommitténs åsikt, så
snart ombildningen börjat sättas i verket, få öfvergå till den nya, för samtliga sexklassiga
realskolor gällande aflöningsstaten. Men de arfvoden, som under olika år
af öfvergångstiden böra i mån af ökad tjänstgöring tillkomma vid tre- och tvåklassiga
läroverk anställda öfningslärare, hvilka erhålla enahanda tjänst vid samskolan, bestämmas
af Kungl. Maj:t.
Enär stor vikt ligger uppå att till första lärarinna vid samskola erhålla en
fullt lämplig person, torde denna plats, i enlighet med de åsikter kommittén å
sid. 443 uttalat, böra tillsättas sist och efter särskild ansökan.
Då emellertid vid inrättande af blott en samskoleklass årligen en så lång
tid som fem eller sex år efter den nya organisationens fastställande i regeln komme
att förflyta, innan första lärarinnan blefve tillsatt å ordinarie stat, torde vara nödigt*
att någon af lärarinnorna förordnas härtill, så snart samskolans utveckling gör detta
behöfligt. Under dessa förhållanden synes något arfvode — jämte den för första
lärarinnan fastställda minskningen i antalet undervisningstimmar — böra åtfölja förordnandet.
Kommittén får i detta afseende föreslå, att ett mindre arfvode, exempelvis
300 kronor årligen, må under öfvergångstiden tilldelas den, som förordnas till
första lärarinna.
Enligt de af kommittén föreslagna grunderna för samskolans underhåll bör
staten för hvarje samskoleklass, som inrättas, bidraga med */3 af kostnaden och
kommunen med ''; 3. Kostnaden för hvarje ny klass är emellertid icke alldeles detsamma
som V* af den för en sexklassig samskola beräknade normalstaten, ty dels
torde under öfvergångstiden de flesta af lärarinneplatserna och måhända äfven någon
lärareplats komma att skötas på förordnande, dels torde vid några samskolor antalet
manliga lärare till en början blifva större än enligt normalstaten, dels kan ej
den framtida omfattningen af tecknings- och musiklärarnes öfvertimmar beräknas,
'') Så torde blifva förhållandet i Engelholm, Falköping och Skellefteå, där två ordinarie kolleger
funnos år 1902.
Rektors och
öfning slär arvs
aflöning.
Första
lärarinnans
tjänst.
Kommunens
bidrag under
öfvergångstiden.
670
ÖFVERGÅN GSBESTÄMMELSER.
//’ O O
2 va avs
anstånd med
ombildningen.
Statsanslaget
till flickskolan
under öfvergång
stiden.
Af samskolornas
inrättande föranledd
minskning
i antalet
platser för
lärare och
lärarinnor.
liksom ej heller storleken af det extra arfvode, som Kungl. Maj:t möjligen kan komma
att tilldela gymnastikläraren. Enligt beräkningar på grund af olika antaganden i
dessa afseenden skulle den på kommunen fallande andelen af kostnaden för en
samskoleklass kunna växla mellan 1,025 och 1,220 kronor. Af flere skäl synes
det kommittén önskligt, att kommunens bidrag under öfvergångstiden sättes
till ett fast belopp för hvarje ny klass. Detta belopp bör ej understiga 1,000
kronor, men i betraktande af att en stor del af ifrågavarande kommuner under
öfvergångstiden äfven hafva läroverksklasser och flickskoleklasser att underhålla, kan
ett belopp af 1,000 kronor, hvilket endast helt obetydligt understiger 1/3 af den
beräknade minimikostnaden för en samskoleklass, anses vara ett skäligt bidrag af
kommunen till underhållet af hvarje samskoleklass under öfvergångstiden. Från
och med det år, då samskolans sjette klass träder i verksamhet, bör äfven kommunens
bidrag utgå med en tredjedel af samskolans normalstat, såsom kommittén
i fråga om samskolor föreslagit.
Kommunen må äfven under öfvergångstiden äga rätt att uppbära terminsafgifter
af högst 20 kronor i de inrättade samskoleklasserna.
Det torde vara för mycket begärdt, att alla kommuner skola vara färdiga
att genast påbörja sitt läroverks ombildning till samskola. Ett rådrum kan ofta
vara behöfligt för skollokalernas utvidgning eller ändring och möjligen äfven af
andra skäl. Emellertid tror kommittén, att en anståndstid af två år, efter det den
nya organisationen börjat genomföras, bör vara tillräcklig, för att kommunen skall
under densamma hinna fatta beslut i ärendet, och föreslår därför, att, äfven där
kommunen icke omedelbart förklarat sig villig att gå in på upprättandet af samskola,
läroverket i allt fall må bibehållas under två år, men att, därest under nämnda
tid de af staten uppställda villkoren ej blifvit antagna, första klassen och därefter
vid hvarje läsårs slut den klass, som under läsåret varit den nedersta, indragas.
Antagligt är, att, i samma mån som samskoleklasser inrättas, motsvarande
klasser i stadens flickskola komma att indragas. Kommittén vill härmed uttala
önskvärdheten däraf, att statens anslagsbelopp till flickskolan ej må minskas i samma
mån, som dennas klassantal inskränkes, enär en så stark afknappning af understödet
mångenstädes torde göra det svårt att under öfvergångstiden upprätthålla flickskolans
högre årsklasser.
Den företrädesvis af ekonomiska omständigheter föranledda åtgärden att i
vissa mindre städer sammanföra gossar och flickor till gemensam undervisning
måste naturligen i och för sig föranleda en minskning i det antal lärare- och
lärarinneplatser, som där är erforderligt, då lärjungar af olika kön undervisas skilda.
Kommittén förutser, att denna omständighet kommer att väcka missnöje både bland
lärare och lärarinnor. I detta liksom i hvarje annat fall måste dock kommittén i
första hand se på samhällets allmänna, ej individens speciella, intressen. Onekligen
är det ett slöseri, att flick- och gossklasser med ringa lärjungeantal undervisas
hvar för sig, när de hinna undervisas gemensamt. Skulle nu någon i detta
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER RÖRANDE LÄROVERKENS OMBILDNING.
671
missförhållande för sig själf se en fördel, får detta ej utgöra ett skäl mot missförhållandets
undanrödjande. Hvarje mera omfattande omorganisation, af hvilken
samhällelig institution det vara må, kommer alltid för en eller annan olägligt, men
detta kan ej hjälpas, ty skulle sagda förhållande tillmätas en för frågan afgörande
betydelse, skulle näppeligen någonsin en förändring till det bättre kunna komma
till stånd. Hvad nu särskilt lärarne beträffar, går kommitténs förslag ut på en
tillökning af ej mindre än 99 ordinarie befattningar, nämligen 17 lektorat och 82
adjunkturer, hvadan åtminstone den nuvarande läraregenerationens befordringsutsikter
icke kunna anses förminskade genom de af kommittén förordade anordningarna.
Svårare och mera behjärtansvärd blir lärarinnornas ställning i de städer, där
flickskolorna skulle komma att upphöra. Visserligen tillskapas nya lärarinnebefattningar
i samskolorna, men dessa motsvara endast en del af de platser, som komma
att indragas. För att underlätta tillträdet till desamma föreslår kommittén, att åt de
indragna skolornas mera erfarna och bäst vitsordade lärarinnor må, därest de ej
äga den för ifrågavarande sysslor fastställda examenskompetensen, genom Kungl.
dispens beredas möjlighet att fortfarande gagna i ett kall, hvaråt de förut med framgång
ägnat sina krafter. Kommittén anser jämväl ömkligt, att sådana lärarinnor,
som därtill befinnas lämpliga, må på liknande sätt erhålla rätt att innehafva folkskolelärarinnebefattningar.
För öfrigt må här tagas i betraktande, att den ifrågasatta
omorganisationen ej kan genomföras i ett slag, utan kommer att försiggå
successivt och taga åtskilliga (6—8) år i anspråk, hvarigenom lärarinnorna få tid och
rådrum att se sig om efter platser i flickskolor å andra orter, där dessa skolors antal och
behof af lärarekrafter ständigt ökas, eller ock inom andra verksamhetsområden. Det är
jämväl att hoppas, att de icke själfförvållade svårigheter, hvari en del lärarinnor
komma att vid en omorganisation försättas, skola vid platsers tillsättande af vederbörande
hvar i sin stad behjärtas. Kommittén anser sig därför kunna uttala den
förväntan, att olägenheterna af dess förslag i här berörda afseende i allmänhet skola
utan större svårighet låta sig öfvervinna.
Indragning af läroverk och pedagogier.
Indragningen af de läroverk och pedagogier, hvilka enligt kommitténs åsikt
äga för litet lärjungeantal för att ombildas till statssamskolor, torde böra vidtaga
snarast möjligt, efter det beslut fattats om den nya organisationen, men genomföras
medelst indragning af endast en klass årligen. De lärjungar, som redan intagits i
läroverket, böra nämligen få åtnjuta undervisning därstädes så lång tid efter inträdet,
som deras målsmän haft anledning att påräkna.
Men önskligt är äfven, att något göres för att sätta kommunen i stånd att
skaffa sig en ersättning för den indragna statsskolan genom inrättande af en kommunal
samskola af sådant omfång, att den kan erhålla understöd ur anslaget till
Indragning aj
cn klass
årligen.
Understöd
för utveckling
af kommunal
sam skola.
672
ÖFVERGÅNGSBESTÄMMELSER.
högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor. Härför fordrades enligt 1896
års riksdagsbeslut, att skolan, oberäknadt s. k. förberedande klasser, meddelade
undervisning i minst fem årsklasser och haft i medeltal minst 30 lärjungar i dessa
under tre år eller den kortare tid, hvarunder skolan varit i verksamhet. Dessa villkor
äro bibehållna i 1902 års riksdagsbeslut, hvilket emellertid af riksdagen förklarats
endast afse samskolor, som före 1903 års början trädt i verksamhet. Rörande nya
samskolor torde alltså en utvidgning af riksdagens beslut vara af nöden.
Om en kommun genast ersätter hvarje indragen statsskoleklass med en kommunal
samskoleklass, kan den dock näppeligen hinna att under indragningstiden
skaffa sig en samskola med 30 lärjungar och ännu mindre att inrätta fem samskoleklasser.
Billigt'' synes därför vara, att en kommun, som gjort början med upprättande
af en samskola och i stället för de indragna statsskoleklasserna inrättat
kommunala samskoleklasser eller annan lämplig undervisning, får under en tid åtnjuta
statsunderstöd till utveckling af en kommunal skola af det omfång, att den
kan uppfylla blifvande villkor för ett mera konstant och betryggande statsunderstöd.
Kommittén föreslår därför, att vid indragning af läroverk första klassen
indrages vid början af det läsår, som följer närmast efter den nya organisationens
beslutande, och att sedan årligen en klass indrages samt ämneslärarne öferflyttas till
annat läroverk, men att till de kommuner, som till ersättning för de indragna statsskoleklasserna
anordnat annan tillfredsställande undervisning, ett anslag må kunna utgå
under de närmast följande åren, samt att nya samskolor må på enahanda villkor
som äldre varda delaktiga af understöd ur statsanslaget för högre flickskolor och
samskolor.
För den händelse, att vid läroverkens indragning någon ordinarie öfningslärare
skulle vid dem finnas, *) föreslår kommittén, att dessa lärare öfverflyttas till
läraretjänster vid samskola, såvida de därtill finnas villiga och lämpliga.
Flyttningshjälp åt ordinarie lärare.
Kommittén har i sitt löneregleringsförslag hemställt, att ordinarie lärare eller
lärarinna, som genom vederbörande myndighets åläggande förflyttas till en icke högre
aflönad plats vid annat läroverk, må erhålla skälig flyttningshjälp af statsverket. Kommittén
anser, att äfven under öfvergångstiden denna förmån bör komma vederbörande
lärare till godo.
!) Vid slutet af läsåret 19000/1 funnos enligt årsredogörelserna blott 2 sådana lärare, nämligen en
teckningslärarinna i Söderköping och en gymnastiklärare i Marstrand.
KAP. XI.
Särskilda yttranden.
Af Th. M. Fries.
Ehuru jag icke kan i allo instämma i de åsikter och förslag, som kommittén
i sitt afgifna betänkande uttalat och framlagt, är det dock för mig ett stort nöje
att kunna betona, att meningsskiljaktigheterna beröra endast vissa deltaljfrågor af
relativt underordnad betydelse. Bland dessa anser jag mig böra särskildt framhålla
nedanstående och därjämte i korthet redogöra för de skäl, hvarpå min härutinnan
afvikande åsikt grundar sig.
i. Den af kommittén föreslagna valfriheten beträffande ämnen i gymnasiets
tvenne öfverstå ringar kan jag ej annat än anse för något, hvaraf goda frukter äro
att förvänta. Härigenom blir det nämligen i högre grad än hittills för enhvar
lärjunge möjligt att särskildt förbereda sig till det lefnadskall, hvaråt han vill ägna
sig, och härigenom tillgodoses mera den maning, som ligger i de gamla orden:
flott schola, sed vita disc/mus.
Mot det sätt, hvarpå kommittén sökt realisera den uppställda principen, anser
jag mig emellertid böra reservera mig så till vida, att jag anser valfriheten bort
få en ännu större utsträckning, än som föreslagits. I motsats till kommitténs
majoritet anser jag nämligen, att äfven läroämnet kristendom bör vara valfritt i de
tvenne öfverstå ringarne, och jag tvekar ej att uttala detta, äfven fastän jag anser
det vara ganska sannolikt, att detta från åtskilliga håll skall betecknas såsom bevis
på kristendomsfientlighet. Skulle så ske, kan jag dock med lugnt samvete bära
beskyllningen, ty jag vet med mig, att min åsikt grundar sig ej på afvoghet mot,
utan tvärtom på varmt intresse för skolungdomens kristliga uppfostran.
Till en början vill jag erinra därom, att den kristendomskunskap, som kan
vinnas i läroverkets nedre afdelningar samt under konfirmationstiden, väl måste
«5
674 SÄRSKILDA YTTRANDEN.
anses vara tillräcklig för att kunna tjäna såsom grundval för och ledning till kristlig
tro och vandel; vore ej så förhållandet, skulle ju en mycket stor del af de allmänna
läroverkens — liksom ock alla folkskolans — lärjungar gå ut i lifvet utan
att hafva erhållit ett tillräckligt mått af kristendomsundervisning. Hvad i gymnasiets
öfverstå ringar kommer att under kristendomslektionerna meddelas, kan därför
egentligen anses såsom ett tillskott af mera vetenskaplig teologisk kunskap, bestående
af vidgade kurser i dogmatik och kyrkohistoria. Att detta ej är nödvändigt för
uppväckande och underhållande af ett varmt kristligt sinne, torde af ingen förnekas.
Och redan häraf synes mig följa, att kristendomen såsom läroämne icke bör intaga
en undantagsställning gent emot andra vetenskaper, hvari undervisning i de
högre allmänna läroverken meddelas.
På sid. 271 i betänkandet angifver kommittén de skäl, som skola tala för att
kristendom bör vara ett obligatoriskt ämne. Enligt mitt förmenande äro dessa
skäl så föga bevisande, att de snarare förefalla vara alls inga. Det uppgifves nämligen,
att de »ligga i ämnets säregna natur och äro alltför påtagliga för att här
behöfva närmare utvecklas». Mig synes det tvärtom bort vara synnerligen viktigt,
att denna »säregna natur» och denna »påtaglighet» blifvit tydligt lagda i dagen
och bevisade, i synnerhet som i förarbetena till denna kommitté, i Yttrande i läroverksfrågan
sid. 99—100, talande, af kommittén ej vederlagda skäl för kristendomens
valfrihet finnas framlagda.
Intet ämne vinner, enligt mitt förmenande, på att det göres till obligatoriskt,
så att äfven den motvillige genom maktspråk nödgas att därpå offra tid och krafter.
Den helt naturliga följden blir i sådant fall den, att därigenom alstras leda och
ovilja, stundom stegrade till bitterhet och hat, mot det ifrågavarande ämnet. Alldeles
särskilt gäller detta om kristendomen såsom läroämne; genom tvånget kan man —
för att använda en framstående pedagogs, i Yttrande i läroverksfrågan citerade,
drastiska, men i sak riktiga yttrande — komma att »vaccinera folk mot kristendom».
Men, säger kommittén, »det intresse, som undervisningen däri afser att tillgodose,
bör åtminstone vara gemensamt för alla». Gärna medgifves, att det vore
högeligen glädjande, om ett sådant gemensamt intresse förefunnes; att så ej är
förhållandet, har kommittén just genom det citerade uttrycket själf medgifvit. Och
kan då det väckas till lif genom att kristendomsundervisningen blir obligatorisk
ända upp i läroverkets högsta klasser, under det att detta icke är förhållandet med
andra läroämnen? För visso icke!
Hvilka kunna åter orsakerna vara till detta hos mången bristande intresse?
Säkerligen äro de flera, men med hänsyn till läroverken är särskildt en att beakta,
nämligen att, såsom väl allmänt torde erkännas, ingalunda vid alla skolor, af alla
kristendomslärare undervisningen bedrifves så, att den ingifver lärjungarne kärlek
till och vördnad för den kristna religionens höga sanningar; tvärtom torde ej kunna
bestridas, att det löje eller förakt, hvarmed mången äldre talar om kristendomen,
ej sällan har sitt första ursprung från den underhaltiga, om än ofta nog välmenande,
SÄRSKILDT YTTRANDE AF TH. M. FRIES.
ö75
undervisning, som i läroverket kommit honom till del. Faran i detta afseende är
tvifvelsutan störst beträffande ynglingar i den ålder, som lärjungarne på det högre
gymnasialstadiet i allmänhet äga; den då mera utvecklade reflexionsförmågan och
hågen för kritiserande kommer dem att lättare iakttaga och skoningslösare bedöma
lärarnes fel och svagheter, såväl i det ena som det andra afseendet, och löjet eller
motviljan, som först riktats mot läraren, öfverflyttas sedan lätt på det ämne, hvari
han undervisar. Och då meningen med kristendomsundervisningen ju är, att de
i läroverket vunna resultaten skola i framtiden bära frukter, är det då ej att befara,
att man genom undervisningstvång på sagda utvecklingsstadium i själfva verket
kan komma att bidraga till rekrytering af kristendomsfiendernas leder? Det synes
mig i sanning innebära ett drygt ansvar, om man genom mindre välbetänkta lagstadganden
skulle bidraga härtill.
A andra sidan — är kristendomsläraren sådan, att han förmår ingifva lärjungarne
intresse för och kärlek till sitt ämne samt själf förvärfvar deras aktning och
tillgifvenhet — och lyckligtvis hafva sådana funnits och finnas ännu — så kräfvas
inga lagbud för att tvinga ypglingarne att begagna sig af hans undervisning. Då
behöfves ej ens den lockelse, som ligger i det af kommittén påpekade förhållandet,
att »kristendomsämnet på gymnasialstadiet enligt allmän erfarenhet icke visat sig
nämnvärdt ansträngande för lärjungarne» eller, med andra ord, att betyg i detta
ämne kan utan synnerlig möda i studentexamen erhållas — ett skäl mot beviljande
af valfrihet, som förefaller vara föga bevisande. Tvärtom synes det tala för valfriheten,
då väl antagligt är, att ingen utan goda grunder skall känna sig manad
att afstå från ett lätt vunnet betyg i studentexamen.
Skulle valfrihet med hänsyn till kristendomsämnet medgifvas, återstode endast
ett enda obligatoriskt ämne, nämligen modersmålet. Att göra detta till valfritt synes
mig ej vara möjligt, men ifrågasättas kan dock, om ej en partiell valfrihet här
skulle vara fullt befogad. Af tim- och kursplanerna framgår nämligen, att i alla
fyra ringarne icke obetydlig tid är anslagen till läsning å lärorummet af »valda
stycken ur den svenska litteraturen», något, som — särskilt i de öfverstå ringarne —
synes mig mycket*'' väl kunna, såsom rekreation på lediga stunder, verkställas af
lärjungarne, om de så önska, utan handledning af lärare. Det vill för öfrigt synas,
som om denna, hufvudsakligen till innanläsning anslagna tid af mången lärjunge
skulle bättre kunna användas till själfstudier i andra ämnen, hvarför ock en partiell
valfrihet i modersmålsämnet synes mig önskvärd. Att jag ej med bestämdhet påyrkar
en sådan, beror uteslutande därpå, att åstadkommandet af den därför nödiga
delningen af ämnet torde, särskilt med hänsyn till skrifningarne, möta praktiska
svårigheter, som svårligen kunna undanrödjas. Måhända är dessutom den tid ej
långt aflägsen, då geografiens utsträckning äfven till de två högsta ringarne blir en
bjudande nödvändighet, och i sådant fall torde härför behöflig tid kunna vinnas
genom minskning af läsningen af svenska författare på lärorummet.
6/6
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
2. Bland de åligganden, som föreslagits böra tillkomma samskolestyrelse
(sid. 474), är ock »att afgifva yttrande angående sökande till rektorsbefattning,
äfvensom i fråga om förnyande af rektorsförordnande». Detta är enligt mitt förmenande
något, hvarifrån sagda styrelse bör befrias.
Hvad nämligen först beträffar »yttrande angående sökande till rektorsbefattning»,
synes, då ansökningar antagligen inkomma från skilda delar af riket, styrelsemedlemmarne
icke på grund af personlig kännedom om de sökande kunna dem
emellan anställa jämförelse; skola de däremot blott yttra sig med ledning af ansökningshandlingarne,
torde man knappast kunna förutsätta, att de äro fullt kompetenta
att afgöra, hvilken till platsens erhållande är den mest lämplige och berättigade.
Finnes f. ö. — hvilket ofta nog torde inträffa — bland de sökande
den under ledigheten vikarierande, som ju på grund däraf är själfskrifven styrelseledamot,
så torde det vanligaste förhållandet blifva, att denne erhåller styrelsens
förord med tillbakasättande af mera meriterade, men för styrelsen obekanta medsökande.
Privata rekommendationer och andra obehöriga, all kontroll undandragna
sidoinflytanden torde äfven knappast kunna förebygga^. För sådana antaganden och
farhågor synas mig befogade skäl finnas i det sätt, hvarpå lokala myndigheter understundom
gå till väga, då af dem lediga platser skola tillsättas eller förord afgifvas.
Det hörer nämligen alls icke till det ovanliga, att vikarien föredrages äfven framför
vida mera meriterade medsökande.
Mot förslaget, att samskolestyrelsen skulle yttra sig »i fråga om förnyande
af rektorsförordnande», hyser jag ock stora betänkligheter. I de flesta fall torde
nämligen detta blifva endast en tom formalitet, som resulterar i ett förord till
rektorsförordnandets prolongation, äfven om belåtenheten med rektors föregående
verksamhet icke är vare sig liflig eller allmän. I de fall, då så ej komme att
ske, skulle ett synnerligen obehagligt förhållande inträda, särskildt för den lärare,
som af läroverkskollegiet utsetts till styrelseledamot, i det att han skulle tvingas
att sitta som domare öfver sin egen förman. Ännu obehagligare, både för rektor
och de öfriga styrelseledamöterna, blefve ställningen, om meningarne inom styrelsen
skulle befinnas delade, och hvilken än frågans slutliga utgång månde blifva, skulle
dock antagligen inom skolan kvarstanna eu känsla af split och bitterhet, som skulle
lända det hela till skada. Bäst synes därför vara, att det gjorda förslaget får förfalla,
och detta kan så mycket hellre ske, som enligt § 8, om skäl till anmärkning
mot rektor förefinnas, anmälan därom bör göras hos eforus, hvilken säkerligen
ej underlåter att därvid fästa vederbörligt afseende.
3. Bland de paragrafer i nu gällande läroverksstadga, i hvilka kommittén
icke föreslår någon förändring, är ock § 63, emedan det ansetts, att det ej tillkomme
kommittén att därom yttra sig. För min del är jag af annan mening;
hvad däri stadgas kan nämligen stundom vara af stort inflytande vid läraretillsätt
-
SÄRSKILDT YTTRANDE AF TH. M. FRIES.
6/7
ningar, och att framställa förslag, åsyftande, att dessa komma att ske på ett ändamålsenligt
och med nutida förhållanden öfverensstämmande sätt är något, hvartill
kommittén väl är fullt befogad.
Sagda §, som handlar om omröstning i domkapitlet, då lärareplats skall tillsättas,
leder sitt ursprung från Scholae-ordningen af den 7 december 1807, hvarefter
den i 1820 års skolordning erhöll en lydelse, som den med obetydliga förändringar
äger i nu gällande läroverksstadga. På den tid, då däri intagna bestämmelser
påbjödos, voro ännu läroverken förnämligast att anse såsom grundläggande
för blifvande prästerliga studier, liksom äfven lärareplatserna voro att betrakta såsom
trappsteg till prästerliga ämbeten, och det kunde därför vara väl befogadt, om åt
biskopen tillförsäkrades ett mycket stort inflytande på valet af skolans lärare. Därför
stadgades ock, dels att han skulle äga tvenne röster och dessutom i händelse
af lika röstetal utslagsrösten, dels att han skulle först afgifva sina röster, antagligen
för att därigenom kunna utöfva en viss påtryckning på de öfriga domkapitelsledamöterna,
företrädesvis de yngsta, som närmast därefter skulle votera. Huruvida
liknande tillvägagående i något annat fall är lagstadgadt, är mig obekant, men äfven
om så är, synes det vara högeligen egendomligt, att en så stor makt är biskopen
tillförsäkrad, då fråga är om lärareplatser, men icke då förslag till prästerlig syssla
skall upprättas. Därvidlag har han nämligen blott en röst och votum decisivum
vid lika röstetal, och detta t. o. m. först, »om vid förnyad eller särskild omröstning
rösterna falla lika»; dessutom iakttages då det vanliga sättet vid röstningen,
så att rösterna afgifvas i ordning från den yngsta till den äldsta ledamoten samt
sist af ordföranden.
De numera förändrade förhållandena synas mig göra en ändring af denna
§ behöflig. Lärares öfvergång till prästerliga befattningar hörer numera till sällsyntheterna,
och de många olika läroämnen, hvari nu undervisas i skolan, gör det till
en omöjlighet för någon att i dem alla äga grundliga insikter, mycket mindre
dubbelt (eller tredubbelt) så stora, som någon annan domkapitelsledamot kan äga.
På grund af det sagda tager jag mig friheten föreslå, att läroverksstadgans
§ 6 3 så ändras, att däri bestämmes, 1) att eforus vid tillsättande af lärareplatser
äger blott en röst och i händelse af lika röstetal utslagsrösten, samt 2) att voteringsordningen
blir densamma som vid behandling af andra frågor inom domkapitlen.
4. Slutligen anser jag, ehuru det gäller endast en oväsentlig detalj, mig
böra nämna, att jag anser den af kommitténs majoritet vidtagna förändringen af
benämningen »naturalhistoria» till »naturhistoria» vara både onödig och mindre
lämplig. Den förra liar häfd för sig ända sedan Linnés dagar och synes bättre
beteckna en sammanfattning af botanik och zoologi, under det att »naturhistoria»
i själfva verket är synonymt med »naturlära» och bör anses omfatta samtliga naturvetenskaper.
Af Th. M. Fries och F. W. Åmark.
I sitt framlagda förslag beträffande de lägre läroverkens ombildning hemställer
kommittén (sid. 446), att »läroverk, som har och synes kunna påräkna
ett antal af minst 100 lärjungar i 5 klasser, ombildas till en sexklassig, af staten
helt och hållet bekostad realskola för gossar», under det att ett sådant, »som har
och synes kunna påräkna ett antal af minst 50 intill 100 gossar i 5 klasser,
ombildas till sexklassig samskola», som bekostas delvis af staten, delvis af kommunen.
På grund häraf föreslås, att 11 af de nuvarande femklassiga läroverken
förvandlas till sexklassiga samskolor.
Äfven vi gilla den uttalade grundsatsen, att endast de af nuvarande femklassiga
läroverk, som äga ett därför tillräckligt antal lärjungar, böra blifva sexklassiga
realskolor för gossar. Men olikheten mellan kommittémajoritetens och vår
uppfattning ligger i den minimisiffra, som anses böra antagas såsom bestämmande
det tillräckliga antalet; kommittén föreslår siffran 100, under det att vi anse 75
vara den uti föreliggande fall med billigheten mest öfverensstämmande. Nekas
kan ej, att valet mellan dessa siffror i själfva verket måste grunda sig förnämligast
på subjektiv uppfattning, då hvarken för den ena eller andra af dem fullt bindande
skäl torde kunna uppgifvas. Hvad som emellertid föranledt oss att välja den lägre
siffran, är i korthet följande:
1) I de städer, där enligt vår åsikt nuvarande femklassiga läroverk böra
(liksom i de af kommittén föreslagna) ombildas till sexklassiga realskolor för gossar
och ej till samskolor, torde nu särskilda lokaler för goss- och flickskolor hafva
med för dessa samhällen ej obetydliga omkostnader blifvit anskaffade, och dessa
skolors sammanslående till samskolor skulle därför förorsaka ytterligare utgifter,
som säkerligen skulle blifva ganska kännbara. Sannolikt skulle de äfven blifva
onödiga, då troligt är, att många år ej komma att förflyta, innan gossantalet når
upp till den af kommitténs majoritet fixerade siffran 100; i Eksjö har denna siffra
redan nu ej blott uppnåtts, utan t. o. m. ej obetydligt öfverskridits.
2) Sättes minimisiffran, såsom af oss föreslås, till 75, bör enligt det af
kommittén sid. 439 o. följ. använda beräkningssättet, sedan en sjette klass tillkommit,
gossantalet blifva i det närmaste 90, d. v. s. 14 å 15 i hvarje klass, hvilket
SÄRSKILDT YTTRANDE AF TH. M. FRIES OCH F. W. ÅMARK. 679
synes oss vara fullt tillräckligt för en realskola för gossar. Och detta så mycket
mer, som bland de nuvarande femklassiga läroverk, hvilka enligt vår åsikt böra
läggas till dem, som enligt kommitténs förslag skola ombildas till realskolor för
gossar, några redan h. t. 1901 hade ett lärjungeantal, som ganska mycket närmade
sig talet 100. Detta framgår af nedanstående sammanställning, hvilken äfven
angifver lärjungeantalet h. t. 1902. De slutsatser, som däraf kunna dragas, äro
så nära till hands liggande, att de ej behöfva särskildt framhållas.
H. t. 1901. H. t. 1902.
Eksjö ....................... 95 lärjungar. 114 lärjungar.
Enköping ................ 78 » 90 »
Lidköping ............... 9 6 » 91 »
Oskarhamn .............. 89 » 89 »
Söderhamn.............. 80 » 93 »
3) För den af oss föreslagna minimisiffran 75 kan äfven åberopas, att kommittén
af 1882 — 1884 ansåg, att ett läroverk borde helt och hållet bekostas af
staten, om det hade åtminstone 75 lärjungar.
4) I sitt betänkande (sid. 461) medgifver kommittén, att »den omständigheten,
att högre läroverk i mansåldrar funnits på en ort, skapat en slags häfdvunnen
rätt, som ej utan starka skäl bör lida intrång», och äfven beträffande de
lägre läroverken yttras (sid. 440) en liknande åsikt. Det är denna häfdvunna
rätt, som vi anse oss äfven i förevarande fall böra försvara; att några »starka skäl»
för den föreslagna förändringen af kommittén blifvit framlagda, är det oss icke
möjligt att finna.
På grund af det anförda hemställa vi, att de nuvarande femklassiga läroverken
i Eksjö, Enköping, Lidköping, Oskarshamn och Söderhamn måtte ombildas
till sexklassiga realskolor för gossar, såvida ej vederbörande kommunalstyrelser sjålfva
anhålla om deras förändring till samskolor.
Till de nu nämnda fem städerna anse vi ännu en, nämligen Mariestad, böra
läggas, ehuru lärjungeantalet i härvarande femklassiga läroverk enligt tabellen å sid.
451 h. t. 1901 ej nådde fullt upp till den af oss föreslagna minimisiffran 75.
Detta sker på grund af de särskilda omständigheter, som vållat lärjungeantalets
minskning under de senaste åren. En blick på kommitténs tabell 7 B visar, att från
1892, då lärjungeantalet var 61, en jämn stigning ägde rum, så att 1895 talet
8 1 uppnåddes. Hade utvecklingen fortfarande fått ostördt fortgå, är det ej osannolikt,
att lärjungetalet i denna stund uppgått till eller öfverstigit 100. Men, så kom
i december 1895 den stora eldsvåda, som lade stadens förnämsta del i aska. Åtskilliga
af innevånarne måste af brist på bostäder flytta från staden, och de, som l
l) Vårterminen 1902 var antalet 94.
68o
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
kvarstannade, fingo tränga i hop sig så, att det för dem blef omöjligt att mottaga
inackorderingar från landet. Den naturliga följden häraf blef, att lärjungeantalet
med ens betydligt minskades, så att det 1896 utgjorde endast 6o. Sedan har
det så småningom ökats, så att det innevarande termin är 72, och all anledning
förefinnes att antaga, att ökningen skall fortgå, i synnerhet som stadens folkmängd
starkt tillväxer ’). På grund häraf hemställa vi, att äfven det i Mariestad befintliga
femklassiga läroverket måtte ombildas till en sexklassig realskola för gossar. Vi
göra detta så mycket hellre, som därstädes finnes ett åttaklassigt läroverk för
flickor, som åtnjuter mycket godt anseende, och hvars anordnande varit förenadt
med icke obetydliga omkostnader.
'') Ensamt under 1901 uppgick folkökningen till 702 personer.
Af H. Andersson.
i. I Organisationsfrågan.
Jag anser i motsats mot kommitténs majoritet, att de allmänna läroverkens
lärjungar böra åtnjuta i hufvudsak gemensam undervisning äfven i sjette klassen
och att gymnasiet sålunda bör blifva treårigt.
Kommittén, som föreslår, att de lärjungar, som ämna taga den så kallade
realskole-examen, skola under det sista året undervisas särskilt och ensamma bilda
realskolans sjette klass, upptager sid. 67 ff. till bemötande de skäl, som anförts
mot anordnandet af en sådan skild afslutningsklass. Enligt min uppfattning har
kommittén ej lyckats vederlägga dessa skäl. Jag skall här endast fästa mig vid
de två, som först anföras och som för mig äro af afgörande betydelse.
Det första skälet har i betänkandet formulerats sålunda: »Det vore orättvist
att vägra en lärjunge å gymnasiets reallinje, (så snart han genomgått första ringen),
en kompetens, som skulle åtfölja realskole-examen.» Detta skäl anser sig kommittén
vederlägga först genom att söka visa, att en lärjunge, som aflagt realskole-examen,
faktiskt fått en utbildning, som vid utträdet i det praktiska lifvet är värdefullare
än den en lärjunge, som genomgått en, två eller tre ringar på gymnasiet, nått
fram till; och därefter genom att påpeka, att det äfven på andra områden kan
vara fallet, att en högre examen ej medför samma kompetens som en lägre.
Hvad beträffar den förra delen af detta kommitténs resonemang, torde man
kunna tvifla på dess riktighet, utan att detta, såsom det i betänkandet heter, beror
på underskattande af den undervisning, som sjette klassen af realskolan afser att
bibringa. Jag tror å min sida, att kommittén gör sig något för öfverdrifna föreställningar
om de verkningar, som skola åstadkommas genom den sjette klassens
mera praktiska läggning. Om man närmare betraktar de af kommittén själf sid.
67 f. framhållna egendomligheter för undervisningen i sjette klassen, Indika skulle
åstadkomma denna mera praktiska läggning, måste man finna det svårt att dela
kommitténs förhoppningar. I modersmålet, säger kommittén, har det lagts vikt
på större färdighet i dess praktiska användning. Men hvad är det då, som skulle
bibringa sjette klassens lärjungar denna större färdighet, som onekligen vore eu
ovärderlig förmån?
86
682
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Om man jämför kurserna i sjette klassen (sid. 103) och första ringen (sid.
282) — jag lämnar å sido andra och tredje ringen, som enligt kommitténs resonemang
icke heller skulle nå fram till det mål, som sjette klassen så fort hinner —
så finner man, att sjette klassen får en timmes undervisning mera i veckan, skrifning
hvarannan i stället för hvar tredje vecka och därtill öfningar att uppsätta
enklare skrivelser såsom ansökningar, intyg, fullmakter m. m. Om de oftare återkommande
skrifningarna äro ägnade att befrämja färdigheten i modersmålets användning,
då måste man fråga sig, hvarför kommittén föreslagit inskränkning af skrifningarnas
antal i första ringen. Därom säges dock sid. 302: »Det nya förslaget
innebär emellertid för de tre lägre ringarna icke så mycket en minskning som icke
fastmer en jämnare fördelning af arbetsbördan både för lärjungen och läraren. Men
om denna »jämnare fördelning af arbetsbördan» anses lämplig i i:a ringen, förstår
man ej rätt, hvarför en ändring i motsatt riktning skulle vara välgörande i 6:e klassen.
Och om de i sjette klassens kursplan upptagna öfningarna att uppsätta ansökningar,
intyg, fullmakter m. m. äro så befrämjande för färdigheten att använda modersmålet,
hvarföre skulle de ej då kunna upptagas på kursplanen för en gemensam
sjette klass och sålunda komma äfven de blifvande gymnasisterna till godo? Men
det är nog så, att man icke så mycket tänker på dessa öfningar såsom medel
för vinnandet af någon större färdighet i modersmålets användning, utan man
tänker på den rent praktiska nyttan att vid förefallande behof ha ett formulär
till hands. I så fall kan det med skäl betviflas, om verkligen inlärandet af
vissa formulär kan vara så utvecklande, som af kommittén förutsättes. Nej, färdigheten
i modersmålets praktiska användning det är en förmån, som det ej är
så lätt att hitta några genvägar till. Därvidlag är det den naturliga begåfningen
och den allmänna förståndsutvecklingen, som betyder ojämförligt mest, och inga
pedagogiska finesser räcka till att åstadkomma den påskyndade mognad, som kommittén
väntar af sin undervisningsplan för realskolans sjette klass.
Fortsätter man så att jämföra kurserna i tyska och engelska i de båda ifrågavarande
klasserna, finner man lika liten grund till kommitténs åsikt, att sjette klassens
lärjungar skulle komma till ett väsentligen annat mål än första ringens. De få en
timmes undervisning i veckan mera och böra alltså hinna till något större färdighet,
men skillnaden kan ej bli betydlig.
Samma omdöme måste fällas om andra ämnen. Den skillnad i insikter, som
under det sjette året kan framträda hos de två grupper lärjungar, som dittills
undervisats efter samma plan, blir för oväsentlig att kunna spela någon roll i fråga
om lärjungens lämplighet att utgå i det praktiska lifvet. Kommittén vill gärna
föreställa sig, att den lärjunge, som genom realskole-examen aflevereras åt samhället,
skall utgå ur bildningsanstalten såsom ett i viss män fulländadt konstverk, och
lägger därför alltför stor vikt vid att den bildning han i skolan erhållit kan betecknas
såsom ett afslutadt och afrundadt helt. Häraf lockas kommittén att anse
det för något så väsentligt, att den afgående lärjungen fått i skolan lära något
SÄRSKILDT YTTRANDE AF H. ANDERSSON.
683
om t. ex. den svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen, ehuru kommittén
för gymnasisternas räkning sparar dessa saker till det sista året af det goda
skäl, att de bättre passa för ett högre åldersstadium. Men detta är en för vårt
skolväsende farlig åsikt, att skolan skall meddela undervisning i allting, som kan
sägas höra till allmän medborgerlig bildning. Det är denna åsikt eller rättare
denna tanklöshet, som föranleder de ofta hörda yrkandena, att än det ena än det
andra ämnet skall tagas upp på undervisningsplanen, emedan det är så nyttigt att
känna, och som skulle leda till det mest obegränsade mångläseri, om de toges till
efterföljd. Men det kan finnas mycket, som för hvar och en är nyttigt att veta,
och mycket, om hvilket man kan säga, att en mogen medborgare bör känna det,
utan att däraf följer, att detta bör utgöra ett undervisningsämne i skolorna. Det
är en vis regel, som säger, att man skall lära, så länge man lefver; och åtskilligt
nyttigt vetande är af den arten, att det lämpligen inhämtas efter det att man lämnat
skolan och gått ut i lifvet.
Om man tänker på de statstjänster eller de fackskolor, till hvilka en del af
realskolans lärjungar efter sin utexamen skulle vända sig, kan man tryggt påstå,
att det för deras intresse kan vara tämligen likgiltigt, om den 16-årige ynglingen
har fnatats med en liten portion kommunalförfattning, hälsolära o. d. eller icke.
Hufvudsaken torde vara, att han hunnit en viss ålder och en viss utveckling i
förståndet, hvarjämte färdighet i skrifning och räkning och i vissa fall kunskaper i
språk eller naturvetenskap eller något annat ämne kunna vara af betydelse. Men
den särskilda medborgerliga fernissa, som skulle appliceras i sjette klassen, torde
utan afsaknad kunna vara borta, då ynglingen inträder på någon af ofvan antydda
banor. Tänker man återigen på de lärjungar, som efter realskole-examen
ej ämna söka inträde i någon fackskola eller någon statstjänst utan omedelbart ägna
sig åt någon praktisk verksamhet, så skall man icke heller inbilla sig, att det är
något samhällets intresse, som står på spel, om dessa nya 16 å 17-åriga medborgare
tills vidare äro obekanta med både statsförfattningen och kommunalförvaltningen,
nej icke ens om deras skolkurs i historia hvarken kan kallas afslutad eller
afrundad. Den medborgerliga bildningens intressen tillgodoses bättre, om skolan
förmått att hos de afgående vnglingarne väcka lusten att utbilda sitt vetande på
det ena eller andra området, lusten att lära sig något och behofvet att förstå ju
mera desto bättre af de företeelser, som möta i lifvet. Men den medborgerliga
bildningen är mycket litet betjänad däraf, att skolan inbillar sina elever, att målet
är vunnet i och med realskole-examen, att inga väsentliga luckor nu förefinnas i
deras vetande, att de nu känna, hvad hvar och en medborgare måste ha reda på,
att deras bildning med ett ord är afslutad och afrundad.
Med det nu sagda har jag velat ådagalägga, att den olikhet i undervisningens
metod och resultat, som kan komma att äga rum mellan sjette klassen i realskolan
och första ringen på gymnasium, ingalunda blir sådan, att den på något sätt kan
berättiga det påståendet, att en lärjunge, som genomgått den sjette klassen, skulle
684
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
vara mera kompetent att gå ut i det praktiska lifvet än en, som genomgått en,
två eller tre ringar på gymnasiet. Genom lagbestämmelser kan man visserligen
till en tid förvägra de senare en kompetens i fråga om vissa statstjänster eller af
staten beroende fackskolor, som tillerkännes de förra. Men i fråga om rent privata
fackskolor går det nog icke; och i hvarje fall skall det ej länge vara möjligt
att vidmakthålla en skillnad, som icke har någon faktisk grund. Och när det
kommer därhän, att man ser sig tvungen att medgifva gymnasiets lärjungar en
kompetens, som på konstlade skäl varit förbehållen dem, som genomgått sjette
klassen, då kommer nog denna sjette klass att mista sina elever, i det att hela
strömmen går öfver till gymnasiet.
Det är således denna orättvisa, som jag menar blifva ödesdiger för den
föreslagna organisationen med en särskild sjette klass. Kommitténs försök (s. 68)
att slå bort den farhågan genom att påpeka, att det på andra områden kan vara
fallet, att en högre examen ej medför samma kompetens som en lägre, förefaller
mig förfeladt. Kommittén anför det exemplet, att fil. licentiatexamen i åtskilliga
ämnen ej berättigar till inträde vid Tekniska högskolan, under det att mogenhetsexamen
å reallinjen gör det. Ja, här förstår hvar och en ögonblickligen det förnuftiga
skälet, hvarför det måste så vara: här är faktiskt licentiaten icke kompetent
att följa med undervisningen, om han ej har de insikter i matematik och fysik,
som realstudenten har. Men det är just det förnuftiga skälet, som man skulle
sakna i den bestämmelsen, att en yngling, som aflagt realskole-examen, får komma
in till exempel vid postverket, men ej en, som genomgått en eller ett par ringar
på gymnasiet.
Jag har härmed kommit in på det andra skälet, som anförts mot förslaget
om särskild sjette klass och som i betänkandet anföres sid. 69, sålunda formuleradt:
»Sjette klassen skulle komma att lida brist på lärjungar, särskildt på den
grund, att denna klass inom läroverket ej skulle komma att åtnjuta tillräckligt
anseende.»
Till försvagande af detta skäl har kommittén åtskilligt att säga, som låter
myckert vackert och som — det vill man hoppas — delvis har grund för sig i
de verkliga förhållandena. Men kommitténs resonemang förlorar all mark under
fotterna, om det går så, som jag här ofvan har försökt visa att det måste gå,
nämligen så, att gymnasiets lärjungar erhålla samma eller nära nog samma kompetens
som sjette klassens. Då förefinnes ingen särskild lockelse att gå in där i
stället för på gymnasiet, utan inträdet i sjette klassen betyder endast, att man
stänger för sig möjligheten att fortsätta till studentexamen utan att därigenom
vinna någon särskild förmån. Motser man en sådan framtidsutsikt, måste man
väl befara, att sjette klassen skall komma att lida brist på lärjungar, utan att därföre
i ringaste mån känna sig träffad af den polemik, som kommittén riktar mot
»öfverskattning af all så kallad lärdom».
Det är af dessa skäl som jag tror, att kommitténs organisation med en
SÄRSKILDT YTTRANDE AP H. ANDERSSON.
685
särskild sjette klass, om den genomföres, kommer att visa sig såsom ett missgrepp,
oeh att det förslsg, som framlagts i lektorerna Höjers, Lindhagens och adjunkten
'' Boijes yttrande i läroverksfrågan 1899 i detta afseende innebär en bättre lösning.
Enligt detta förslag undervisas lärjungarna gemensamt till och med sjette klassen,
hvarefter kommer ett treårigt gymnasium.
Mot denna anordning göres emellertid en invändning, som enligt min åsikt
har mycket att betyda. Latinet skulle därigenom uppskjutas ett år längre än
hittills varit ifrågasatt, och grekiskan skulle ej få plats bland skolämnena utom vid
ett fåtal läroverk, för hvilka en särskild organisation föreslås. Därför har jag inom
kommittén framställt det förslaget, att latinet för de lärjungar, som ämna fortsätta
å latingymnasiet, inträder i sjette klassen, men undervisningen för öfrigt med
undantag af de afvikelser, som häraf betingas, i nämnda klass blir gemensam för
alla lärjungarna.
Detta förslag har, såsom man läser på sid. 261, »jämväl blifvit till noggrant
bepröfvande upptaget», och kommitténs behandling däraf har i betänkandet
tagit nästan hela den 26i:a sidan i anspråk. Kommittén anför där emot mitt
förslag, att kursafslutningarna i sjette klassen skulle vara onödiga för de blifvande
latingymnasisterna. Och efter framförande af detta skäl säger kommittén med en
något oväntad användning af pluralformen, att den finner »de ofvan angifna skälen
vara så pass afgörande, att den afstår från ett närmare ingående på frågan».
Då jag befarar, att kommitténs kanske något för kortfattade behandling åt
mitt förslag ej är ägnad att låta en utanförstående få dess rätta innebörd klar
för sig, vill jag här i all korthet framställa meningen med det. Jag utgår från
de betänkligheter mot en särskild, endast för de afgående lärjungarna afsedd sjette
klass, som jag i det föregående framställt och motiverat. Jag delar visserligen
kommitténs åsikt om önskvärdheten af ett afslutningsstadium efter sjette klassen,
där en del af skolans lärjungar kunna finna det för sig fördelaktigt att med en
viss vunnen kompetens lämna läroverket, och anser naturligtvis, att undervisningen
ända till detta stadium bör så planläggas, att dessa lärjungars intressen tillgodoses
lika väl som deras, hvilka vilja fortsätta till studentexamen. Men jag tror alls
icke, att detta kräfver skild undervisning för de båda grupperna af lärjungar i sjette
klassen. Lika litet som jag tror, att det för den afgående lärjungen är någon
olycka, om ej kursen som han genomgått blifvit med pedagogisk konstnärshand
afrundad och liksom afstämplad såsom något fullfärdigt, lika litet tror jag, att det
för de lärjungar, som skola fortsätta till studentexamen, skulle blifva till något
men, om kurserna» för dem i sjette klassen något jämkades och afpassades efter de
afgående kamraternas intressen. För båda grupperna är det nyttigast, att de erhålla
en sådan undervisning, som är bäst passande för deras stadium, som bäst tjänar
till att utveckla deras förstånd och väcka deras intresse. Om just det eller det
enskilda momentet ingår i deras lärokurs, är för ingendera gruppen af den väsentliga
betydelse, som kommittén tyckes förmena.
686
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Af skal, som redan ofvan antydts, måste dock ett ämne utgöra undantag och
det är latinet. För att få en fyraårig latinkurs och för att kunna bibehålla
grekiskan på gymnasiets läsplan har jag föreslagit, att de lärjungar, som ämna
fortsätta på latingymnasiet, må få börja att läsa latin i sjette klassen. Kommittén
har en gång i förbigående (sid. 259) anmärkt, att det vore ganska naturligt om
hvar och en anhängare af ett treårigt gymnasium gjorde ett liknande yrkande till
förmån för det ämne, som han mest intresserar sig för, att nämligen den egentliga
gymnasialkursen i det ämnet skulle göras till fyraårig, i det att ämnet finge
en undantagsställning i sjette klassen. Men den stora skillnaden förefinnes dock,
att det för latinet gäller, huruvida kursen skall blifva tre- eller fyraårig, och för
grekiskan, huruvida det språket öfverhufvud taget skall komma med på läsplanen
eller icke; men för de andra ämnena gäller det endast, huru deras studium i sjette
klassen skall planläggas.
Huru skulle nu tillämpningen af mitt förslag te sig i praktiken? Den lärjunge,
som vill läsa latin, måste bestämma sig härför redan vid inträdet i sjette
klassen. Detta kan ej vålla någon betänklighet för kommittén, som vill, att samtliga
lärjungarna vid denna tidpunkt skola träffa det afgörande valet mellan realskoleexamen
eller real- eller latingymnasium. De, som välja att läsa latin, måste då
under vissa timmar få skild undervisning, Men detta blir ju en obetydlighet i
jämförelse med den skillnad i undervisningen på detta stadium, som kommittén vill
genomföra. Gifvetvis är det ej nödvändigt, att någon latinkurs skulle införas vid
de sexklassiga realskolor, som ej äro förenade med något gymnasium. De lärjungar
i en sådan skola, som önska läsa latin, måste efter flyttning från femte
klassen öfvergå till ett fullständigt läroverk. Detta innebär icke någon större
olägenhet än kommitténs förslag. Tvärtom. Enligt kommittén måste äfven de
blifvande realgymnasisterna lämna en sådan sexklassig skola efter flyttning från
femte klassen.
Hur skulle det ställa sig för dessa lärjungar, som valt att läsa latin i sjette
klassen, med afseendé på rättigheten att aflägga realskole-examen och förvärfva
den kompetens, som därigenom vinnes? I och med valet af latinlinjen afsäga de
sig denna rättighet och sätta studentexamen såsom det enda målet för sina skolstudier.
Om man tycker, att detta innebär en olägenhet, så måste man dock
medgifva, att den olägenheten är mindre vid mitt organisationsförslag än vid kommitténs,
som innebär, att olägenheten skulle kännas icke allenast af latingymnasisterna
utan äfven af realgymnasisterna.
För att visa, huru en timplan skulle kunna uppgöras för ett läroverk så
organiseradt, som här föreslagits, bifogas den plan, som af kommittén ansetts för
ett sådant läroverk vara den tjänligaste. Många jämkningar kunde naturligtvis företagas,
måhända till förbättring, men den frågan torde det vara onödigt att här
undersöka.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF H. ANDERSSON.
687
Hvad kurserna beträffar synes det mig också tillräckligt att hänvisa till dem,
som föreslås i lektor Höjers reservation. Skulle någon jämkning här eller där
befinnas önsklig, spelar det enligt min öfvertygelse ingen betydande roll. Min tro
är nämligen, att det betyder mycket litet, om man hinner några sidor mer eller
mindre i böckerna. Det viktiga är ej, att man kommer fram till ett bestämdt
mål, utan att det som läses, läses med besked och på bästa sätt tillgodogöres
såsom utvecklande för förståndet och eggande för lusten att lära mera.
Timplan lör realskolan och gymnasiet enligt det
Anderssonska förslaget.
|
| S:a | Realgymnasiet | S:a | Latingymnasiet | S:a | Gymn. med lat. |
| |||||||||||||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 1 | II | III | 1 | II | III | I | II | III | S:a | ||||||
utan latin | med latin | utan latin | med latin | ||||||||||||||||||
Kristendom ... | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 15 | 15 | 1 | 2 | 2 | 5 | 1 | 2 | 2 | 5 | 1 | 2 | 2 | 5 |
Modersmålet... | 5 | 5 | 6 | 4 | 3 | • 3 | 3 | 26 | 26 | 3 | 3 | 2 | 8 | 3 | 3 | 2 | 8 | 3 | 3 | 2 | 8 |
Latin............ | — | — | — | — | — | — | 6'') | — | 6 | — | — | — | — | 6 | 6 | 6 | 18 | 6 | 6 | 6 | 18 |
Grekiska ...... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 7 2) | 62) | 13 |
Tyska ......... | 6 | 6 | 6 | 5 | 4 | 3 | 3 | 30 | 30 | 2 | 2 | 2 | 6 | 2 | 2 | 2 | 6 | 2 | 2 | 2 | 6 |
Engelska ...... | — | — | — | 5 | 5 | 4 | 2 | 14 | 12 | 2 | 2 | 2 | 6 | 2 | 2 | 2 | 6 | 2 | — , | — | 2 |
Franska ...... | — | — | — | — | — | 3 | — | 3 | — | 3 | 3 | 3 | 9 | 4 | 4 | 4 | 12 | 4 | 4 | 4 | 12 |
Historia ...... | 2 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 17 | 17 | 3 | 3 | 4 | 10 | 3 | 3 | 4 | 10 | 3 | 3 | 4 | 10 |
Geografi ...... | 2 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 13 | 13 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| — |
Filosofi......... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Matematik...... | 4 | 5 | 5 | 5 | 5 | 5 | 5 | 29 | 29 | 6 ! | 7 | 7 | 20 | 5 | 5 | 4 | 14 | 5 | — | — | 5 |
Naturlära ...... | 2 | 2 | 2 | 2 | 4 | 4 | 4 | 16 | 16 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Naturhistoria | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 2 | 1 | 2 | 5 | 2 | 1 | 2 | 5 | 2 | 1 ] | 2 | 5 |
Fysik ........ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 4 | 4 | 3 | 11 | 2 | 2 | 2 | 6 | 2 | 2 | 2 | 6 |
Kemi ......... | — |
| — | - | — | — | — | — | — | 3 i | 2 | 2 | 7 | — | — | — | — | — | — | — | — |
Välskrifning ... | 2 | 2 | 1 | — | — | — | — | 5 | 5 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Teckning ...... | 1 | 1 | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 10 | 9 | 2 | 2 | 2 | 6 | 1 | 1 | 1 | 3 | 1 | 1 | 1 | 3 |
S:a | 27 | 30 | 30 | 30 | 30 | 31 | 31 | |
| 31 | 31 | 31 |
| 31 | 31 | 31 |
| 31 | 31 | 31 |
|
'') Af dessa 6 timmar äro 3 tagna från franskan, 2 från engelskan och 1 från teckning.
2) Af dessa 7, 6 timmar äro 2, 2 tagna från engelskan och 5, 4 från matematiken.
688
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
2. Angående de klassiska språken.
Kommittén synes mig underskatta betydelsen af den inskränkning i de
klassiska språkens läsning vid de allmänna läroverken, då latinet uppskjutes till
gymnasiets första och grekiskan till dess tredje ring. Kommittén säger sig visserligen
kunna antaga, att man på den sålunda med två år afknappade tiden för dessa
språks läsning skall hinna till ett resultat, som icke står mycket tillbaka för det,
som hittills nåtts med respektive 6 och 4 års kurser. Men det är förklarligt, om
mången finner det svårt att dela sådana förhoppningar och fastmer anser det för
eu gifven sak, att den föreslagna afknappningen i tid kommer att motsvaras af en
väsentlig minskning i vunnen färdighet.
En annan följd af att man sålunda afknappar tiden för de klassiska språkens
läsning vid de allmänna läroverken, blir den, att dessa språks studium äfven vid
universiteten kommer att gå tillbaka. Icke så att ej enstaka vetenskapsidkare skulle
kunna framdeles med samma framgång som hittills studera dessa språk. Men
antalet af dem, som ägna sig däråt, kommer att mycket inskränkas, och klassisk
bildning kommer sålunda att i ringare mån än hittills ingå som ett moment i vår
kultur. Att beklaga detta såsom rent af ödesdigert för denna kultur är väl en
öfverdrift, men att å andra sidan anse det för likgiltigt och betydelselöst torde
icke heller vara förståndigt.
Då man skall bestämma, till hvilken utsträckning de klassiska språkens studium
bör förekomma vid våra allmänna läroverk, får man ej ställa frågan så: »Hvilket
är det minimum af kunskaper i latin och grekiska, som vid läroverken måste meddelas?»
Man får ej betrakta detta skolämne såsom ett nödvändigt ondt, som bör
så mycket som möjligt är inskränkas. Om det så vore, borde det helt och hållet
försvinna från läroverken. Men om man är öfvertygad därom, att detta ämne är
af en ingripande betydelse för vår kultur på dess nuvarande ståndpunkt och därtill
sådant, att dess studium just för ungdomen är lämpligt att öfva minnet, uppodla
omdömet och utveckla skönhetskänslan, då måste man anse det för ett förträffligt
skolämne och söka gifva det så stort utrymme, som man kan utan förfång för
andra ämnens billiga. anspråk. Emellertid, huru öfvertygad man än själf må vara
om dess förträfflighet, måste man finna det olämpligt att liksom med våld söka
tvinga det på en allmänhet, som är mera benägen att betrakta det såsom ett ondt
är såsom något godt. Förträffligheten hjälper icke, där förtroendet saknas.
På grund häraf menar jag, att den allmänna opinionen måste ha ett ord
med i laget, då det gäller att bestämma de klassiska språkens ställning i skolan.
Nu är det visserligen så, att icke blott de talrikaste utan äfven de högljuddaste
rösterna här i landet yrka på en så väsentlig inskränkning i dessa språks studium
vid våra allmänna läroverk, som kommittén föreslagit. Men det finns dock en
beaktansvärd minoritet, som hyser en annan åsikt och önskar, att latinska och
grekiska språken åtminstone må få behålla den ställning vid våra läroverk, som de
SÄRSKILT YTTRANDE AP H. ANDERSSON.
689
nu innehafva. Och den som vill lyssna till skäl tvingas nog att medge, att denna
minoritet stöder sin mening på skäl, lika vederhäftiga som de, hvilka den större
hopen åberopar. Under sådana förhållanden synes mig en billig hänsyn för minoritetens
önskningar fordra, att man fäster något afseende äfven vid dem. Detta kan
i föreliggande fall ske på så sätt, att man vid ett mindre antal läroverk låter de
klassiska språken bibehålla det utrymme, som de hittills haft.
Den hufvudsakliga invändning, som kan göras mot ett sådant förslag, är
den, att dessa läroverk möjligen skulle af allmänheten med mindre förtroende omfattas
och blifva litet besökta. Härtill vill jag svara, att det är en fråga, som
framtiden får afgöra. Visar det sig, att dessa läroverk få ett alltför litet antal
lärjungar, då ha de visat sig öfverflödiga och böra omändras till likhet med de
öfriga, något som kan ske utan svårighet. Men man har då undvikit att alltför
hänsynslöst undertrycka en aktningsvärd minoritets önskningar.
Jag vill därför såsom min mening uttala, att kommittén borde hafva föreslagit
inrättande af 1 3 allmänna läroverk — i stiftsstäderna och Stockholm — med
sexårig kurs i latin och fyraårig kurs i grekiska, ungefär i öfverensstämmelse med
det förslag, som utvecklas i kommitténs bil. III. Naturligtvis är det också min mening,
att, om kommittén beslutat sig för den af mig föreslagna organisationen med treårigt
gymnasium och fyraårig latinkurs, ofvannämnda 13 läroverk borde fått sig anvisad
en sådan undantagsställning.
3. Angående feriearbetet.
Kommitténs sid. 392 utvecklade förslag att ersätta det nu stadgade feriearbetet
med ett frivilligt synes mig vara så opraktiskt, att .jag velat reservera mig
mot detsamma.
Mot feriearbetet, sådant som det nu är ordnadt, kunna visserligen befogade
anmärkningar göras, hvilket dock ej utesluter möjligheten att med vidtagande af
några förändringar i bestämmelserna åvägabringa en tillfredsställande ordning för
detta obligatoriska feriearbete. Det frivilliga däremot, som af kommittén föreslås,
synes i intet afseende lämpa sig att i en stadga lagbindas; utan ett sådant feriearbete
borde af den lagstiftande omsorgen lämnas alldeles i fred.
Den hufvudsakliga afsikten med feriekursernas införande kan icke hafva
varit att komplettera de under terminen genomgångna kurserna. Detta framgår
däraf, att den lärjunge, som helt och hållet försummat feriearbetet, ej på grund
häraf får hindras vid flyttning till högre klass. Men man har tydligtvis ansett det
nyttigt, att lärjungen under de långa sommarferierna skulle hafva ett måttligt tilltaget
arbete att sköta på egen hand; och nog ligger det häri en tanke, som kan
»7
690
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
vara värd att taga vara på. Den omständigheten, att idén hittills endast i vårt land
upptagits, är i mina ögon icke en anledning att så snart som möjligt kasta bort
den, utan gör det fastmer till en hederssak för oss att med omsorg pröfva, hvad
godt därur kan vinnas, och först då öfvergifva försöket, när man verkligen finner,
att man ej är i stånd att vinna något därmed.
Mot allt slags af skolan ålagdt feriearbete kan nu göras den anmärkningen,
att somliga lärjungar äro så klena, att de behöfva fullkomlig frihet från läsning
under sommaren; att andra ha tillräckligt arbete med att komplettera sina kunskaper
i sådana ämnen, där de fått underbetyg; och slutligen att en del lärjungar kunna
använda sina ferier till ett arbete, som för dem personligen är mera gagnande än
skolans ferieläsning. Allt detta medgifves. Men hvad är enklare än att sådana
lärjungar befrias från feriearbetet? Kommittén anser visserligen sid. 394, att
rektorerna skulle komma i en kinkig belägenhet, då de måste pröfva ingifna läkarebetyg
eller föräldraintyg, som skulle vitsorda anledningen till feriearbetets försummande.
Men den tanken förefaller mig mer än besynnerlig, att en rektor skulle
anse något sådant vara sin skyldighet. Har han målsmannens intyg, kan han slå
sig alldeles till ro och behöfver ej ängslas öfver att han försummat någon sorts
fiskalplikt. De betyg, som afgifvas öfver feriearbetet, skola ju blott och bart
företes för målsmannen för att underrätta honom om huru pröfningen utfallit. Så
har det varit hittills, och så torde det böra förblifva. Kommittén uttalar visserligen
den farhågan, att, om man tillämpar lagen så liberalt, blir feriearbetets egenskap
att vara obligatorisk'''' endast skenbar. Men en sådan farhåga torde erfarenheten
redan ha vederlagt, såsom det otvifvelaktigt skulle ha framgått ur en statistik öfver
de betyg, som hittills utfärdats öfver ferieläsningen vid de olika läroverken.
För de fem lägre klasserna är det min åsikt att ferieläsningen med fördel
kan bibehållas ungefär sådan, som den nu är ordnad, med några mindre detaljförändringar.
Således tror jag, att det vore välbetänkt att aflägsna alla sådana
uppgifter, som gå ut på rena minnesläxor. Uppgifter däremot af den beskaffenhet,
att lärjungen, då han ordentligt genomgått dem, har den trygga känslan af att vara
färdig med dem — t. ex. räkneuppgifter — anser jag mycket lämpliga äfven för
de små gossarna. För de tre första gymnasieringarna åter skulle jag vilja föreslå en
väsentligare förändring af den nu gällande ordningen. Där kan man vänta och
hoppas, att lärjungens håg för det ena eller andra ämnet ger sig tillkänna, och då
är det min tro, att han har mest gagn af sitt feriearbete, om han får syssla med
sådant, som hans håg står till. Och därför anser jag, att feriearbetet för dessa
tre ringar bör så anordnas, att i hvarje ämne förelägges en uppgift, och bland
dessa får lärjungen själf träffa sitt val, i det att hvar och en lärjunge anses skyldig
att vid höstterminens början kunna redogöra för ett af dem, såvida han ej kan
visa, att han haft giltig anledning att undandraga sig detta arbete.
Genom en sådan anordning vinner man samma nytta, som afses med nu
gällande bestämmelser, nämligen att hvarje lärjunge har en bestämd uppfordran att
SÄRSKILDT YTTRANDE AF H. ANDERSSON. 691
under sommarferierna sysselsätta sig med något nyttigt arbete. Men man undviker
den olägenheten, att en lärjunge, som har särskild lust för ett ämne, ofta genom
feriekurser, som ålagts honom i andra ämnen, hindras från att under sommaren
ägna sig åt det, som mest intresserar och därför också i regeln mest gagnar
honom.
I jämförelse med det af kommittén föreslagna frivilliga feriearbetet har det
här förordade till en början det företrädet, att det kan inordnas i en fast och
enkel form. Lärarne ha sin gifna skyldighet att vid vårterminens slut bestämma
uppgifterna och att vid höstterminens början kontrollera arbetet och afgifva betyg
däröfver såsom nu. Kontrollen bör ske under de ordinarie lärotimmarne, dock enligt
särskilt uppgjordt schema. Sedan rektor fått veta, huru många lärjungar i hvarje
klass beredt sig på de olika uppgifterna, uppgör han ett schema för pröfningen.
Två eller högst tre dagar böra förslå för denna, eftersom det ej är fråga om annat
än att förvissa sig om att lärjungen arbetat med uppgiften. Sedan erhåller hvarje
lärjunge liksom nu ett intyg om huru han bestått pröfningen eller också därom,
att han på uppgifvet skäl varit befriad från feriekursen; och dessa intyg påtecknas
af vederbörande målsman.
Det af kommittén föreslagna helt och hållet frivilliga feriearbetet kan nog
blifva godt i enstaka fall, där nämligen lärarens särskilda intresse och villighet att
offra sin fritid förefinnes. Men erfarenheten lär, att dessa förträffliga läraredygder
ingalunda allestädes äro för handen, och då är det fara värdt, att det frivilliga
feriearbetet kommer att sakna all eggelse från skolans sida. Och då man utgår
från den principen, att feriearbetet bör vara helt och hållet frivilligt, synes också
lärjungen böra hafva rättighet att själf välja uppgift, om han så vill. Ty nog
synes det besynnerligt, om skolan säger honom: »Det står i ditt eget val att
afgöra, om du vill läsa feriekurs eller icke; men om du vill läsa, så skall det
vara detta och intet annat.» Den frivilliga feriekursen förutsätter intresserade lärare
likaväl som lärjungar. Kan man nu vänta, att en intresserad lärare skall vägra
att pröfva en feriekurs, därför att lärjungen själf valt den? Nej, där intresset är
lefvande hos både lärare och lärjungar, där äro sådana lagbestämmelser onödiga;
och där går allt förträffligt af sig själf. Men lag stiftas, där man antar, att icke
allting går bra ändå.
Kommittén anför på sid. 394 de skäl, som förmått den att afvisa tanken
på allt obligatoriskt feriearbete. Det ena skälet består i den förmenta svårigheten
att afgöra, om en lärjunge haft giltig anledning att försumma feriekursen. Härom
har jag redan yttrat mig. Det andra argumentet lyder så: »Kommittén har för
sin del ansett, att frihetens uppfostrande betydelse, särskilt å det högre stadiet,
utgör en alltför stor fördel för att utan särdeles vägande skäl böra uppoffras.» Om
detta argument vill jag blott säga det, att det synes mig mycket prydligt men
föga öfvertygande.
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
692
4. I löneregleringsfrägan.
I fråga om den föreslagna löneregleringen för lärarne vid de allmänna läroverken
anser jag mig böra uttala en åsikt, som berör ej blott dessa lärare utan
alla statens ämbetsmän. Om man utgår från den principen, »att staten bör aflöna
en sin ämbetsman så, att han har eu för sin ställning afpassad bärgning, sä bör
ämbetsmannen å sin sida känna sig skyldig att ägna sin kraft och sina intressen
åt den tjänst, som han innehar. Om han vid sidan af sin statstjänst har inkomster
af annat arbete, som tar en väsentlig del af hans arbetsförmåga i anspråk, synes
det mig knappast berättigadt att yrka på att statstjänsten skall gifva honom full
bärgning. Därför synes det riktigt, att, då nu en allmän löneförbättring för ämbetsmännen
är ifrågasatt, sådana bestämmelser därvid träffas, att löneförhöjningen ej
medgifves utan afseende på det inbringande arbete, som vederbörande åtager sig
vid sidan af sin tjänst.
Af S. J. Boéthius.
Då jag förut offentligt uttalat mig för, att den egentliga stu,dentutbildningen
vid våra allmänna läroverk borde anförtros åt tvenne gymnasiallinjer, en real och
en klassisk, hvilka tidigare än det af kommittén föreslagna gymnasiet, skulle skilja
sig från den medborgerliga bildningslinjen (se kommitténs betänkande sid. 28),
anser jag mig böra angifva skälen för, att jag nu med frångående af denna uppfattning
biträdt kommittémajoritetens förslag till läroverksorganisation.
Det hufvudsakligaste motivet för min tidigare uppfattning var farhågan, att
antingen den mångsidiga språkliga bildning, som alla högre vetenskapliga fackstudier
i vår tid kräfva, ej skulle hinna meddelas på ett fyraårigt gymnasium eller ock
att denna läroanstalt måste till förfång för lärjungarnas harmoniska utveckling öfverlastas
med språkundervisning. Jag utgick nämligen då från förutsättningen, att
blott ett främmande språk skulle förekomma på den medborgerliga bildningslinjen.
Under arbetena i kommittén har jag emellertid blifvit öfvertygad om, att den medborgerliga
bildningslinjen för att kunna fylla sitt eget ändamål måste upptaga både
tyska och engelska språken, hvarför jag biträdt majoritetens förslag i denna riktning.
Därmed har språkfrågan hvad realgymnasiet angår för mig kommit i ett annat läge,
och då den matematiska bildning, som realgymnasiet har att bibringa, enligt
fackmäns åsikt ej erfordrar en tidigare specialisering än efter femte klassen, har jag
därför nu intet skäl att yrka på en längre realgymnasielinje än den kommittén
tillstyrkt. Däremot måste jag fortfarande anse, att ett fyraårigt latingymnasium,
ställdt ofvanpå den medborgerliga bildningslinjens femte klass, kommer att mer än
ömkligt är belastas med formella språkstudier särskilt till följd af den tid inlärandet
af det latinska språkets grunder äfven enligt nya metoder kommer att kräfva, och
att det sålunda ur rent pedagogisk synpunkt vore fördelaktigare, om de, som vid
de allmänna läroverken skola grundlägga en klassisk humanistisk bildning, finge
börja latinstudiet tvenne år före inträdet i det fyraåriga gymnasiet, och jag har
därför i det längsta inom kommittén påyrkat, att vid omkring 13 läroverk (s. k.
A-läroverk) borde anordnas en sexårig latinlinje. Att jag slutligen afstått från detta
yrkande beror på, att de organisatoriska skäl, som anförts däremot (sid. 375 — 376),
synts mig öfvertygande. De gälla emellertid icke för sådana orter, hvilka såsom
t. ex. Stockholm och Göteborg hafva läroverk af olika typer, och det torde må -
694 SÄRSKILDA YTTRANDEN.
hända böra tagas i öfvervägande, huruvida ej där försök med så organiserade läroverk
borde göras. Vinsten af ett så litet antal sådana läroverk har dock synts
mig alltför obetydlig för att motivera en formlig reservation.
De nämnda organisatoriska skälen mot ett tillräckligt antal A-läroverk försvagas
emellertid, om våra allmänna läroverk, i enlighet med det i »Yttrande i
läroverksfrågan år 1899» framställda förslaget, så anordnas, att den medborgliga
afslutningsexamen fordras äfven af de blifvande gymnasisterna och gymnasiet göres
treårigt i stället för fyraårigt. Att jag dock ej förenat mig om de yrkanden härom,
som framställts inom kommittén, beror af följande skäl.
Ä ena sidan har latinet så länge varit ett lefvande språk inom den vetenskapliga
världen, att för en mängd vetenskapliga specialstudier (läkarnes, vissa
naturforskares, ett flertal humanisters) någon kännedom om detta språk är af rent
praktiska skål behöflig. Den klassiska kulturen är ock af sådan betydelse, att i ett
modernt kulturland bör finnas en stam vetenskapligt bildade personer, som gjort denna
kultur till föremål för ingående studier. Gent emot båda dessa grupper vore det
en orättvisa att utesluta de klassiska språken från de allmänna läroverken. De, som
ämna bedrifva matematiska högskolestudier, erhålla de nödiga förkunskaperna i
skolan, men de, som behöfva klassiskt språkliga sådana för sina högskolestudier,
skulle nödgas inhämta dessa vid universiteten och därigenom betungas med en
oskäligt lång universitetskurs. Men å andra sidan: den moderna kulturen har så
i sig upptagit den antikas förnämsta element, att en vetenskaplig bildning, äfven
humanistisk, i vår tid kan, utom när det gäller vissa speciella uppgifter, förvärfvas
jämväl af personer, som sakna studier i klassiska språk; och ej nog härmed: den
moderna kulturen omfattar områden, som för den antika voro främmande, och den,
som skall deltaga i den moderna kulturens vetenskapliga arbete, behöfver därför
vara tillbörligt rustad för dennas egendomliga kraf. Väsentliga brister härutinnan
kunna icke ersättas genom en grundligare klassisk bildning. Ur dessa synpunkter
synes mig en läroverksorganisation med för alla obligatorisk realskolexamen och
blott treårigt gymnasium synnerligt olycklig. Den skulle tvinga de blifvande gymnasisterna
att under ett år så att säga göra på stället marsch för att få aflägga en
examen, som för dem vore obehöflig, men i stället inskränka den dyrbara tid,
under hvilken de skulle lägga själfva grundvalen för sina blifvande vetenskapliga
fackstudier. På detta sätt skulle den vetenskapliga förbildningen just i vår tids
specifika kulturelement blifva otillfredsställande ej blott för A-läroverkens lärjungar
utan ock för de gymnasister, hvilka ej ens såsom dessa erhålla en — visserligen
ej tillfyllestgörande — ersättning i förlängda studiekurser i klassiska språk. Ett
så stort offer synes mig fördelen af sådana kursers anordnande vid en del läroverk
ej vara värd. Och att ett till 3 år inskränkt gymnasium blefve för vårt land en
kulturell förlust, kan ej vederläggas med exempel från andra länder. Om treåriga
gymnasiikurser utan skada kunna förekomma där, hvarest nederskolan i hufvudsak
är en förberedelse för gymnasiet, så bevisar nämligen detta intet med afseende på en
SÄRSKILDT YTTRANDE AF S. J. BOÉTHIUS. 695
läroverkstyp, enligt hvilken nederskolan har till uppgift att gifva en allmän medborgerlig
bildning, och erfarenheterna från Norge, som skulle vara bevisande, om
de vore gynnsamma, peka i motsatt riktning (jmfr sid. 59).
Att jag sålunda trots de pedagogiska fördelar, som en 6-årig latinkurs vid
vissa läroverk kunde erbjuda — nämligen under förutsättning af en läroverkstyp
med fyraårigt gymnasium —, kunnat besluta mig för att afstå från yrkandet på
en sådan kurs, beror för öfrigt på, att jag under mina försök att intränga i läroverksfrågan
allt mer kommit till den öfvertygelsen, att latinstudiets uppskjutande
till det fyraåriga gymnasiet å sin sida innebär fördelar, som verkligen äro värda ett
offer. Det torde ej kunna förnekas, att för en ej. ringa del af vår ungdom latinstudierna
väsentligen förlorat sin bildande kraft. Orsaken härtill anser jag vara,
att lärjungar, hvilka sakna historisk-filologisk läggning, men som i trots häraf blifvit
latinare till följd af nödvändigheten att före anlagens specialisering välja bildningslinje,
känna det långa sysslandet med latinska språkstudier såsom ett onödigt
hinder på sin bildningsväg, och detta ej alldeles med orätt, då, såsom ofvan är
anmärkt, en vetenskaplig förbildning i vår tid verkligen kan vinnas utan sådana
studier. Det är detta, som enligt min tro i synnerhet framkallar oviljan mot
de klassiska språkstudierna — en ovilja, som slutligen kan komma att leda därhän,
att dessa studier till skada för vår kultur alldeles uteslutas ur skolan. Det synes
mig därför för den klassiska bildningen i vårt land skola innebära en verklig fördel,
om valet mellan latin- och reallinjen i enlighet med kommitténs förslag uppskjutes
till en tidpunkt, då den unges anlag börjat kunna med större säkerhet urskiljas.
Skulle ändock ett misstag begås, erbjuder kommitténs förslag om rättighet att bortvälja
latinet i tredje årsringen en möjlighet till rättelse, och den tid, som då användts
på latinstudier, behöfver därför ej anses bortkastad, ty om dessa i detta fall
också ej grundlagt någon klassisk bildning, hafva de dock gifvit en viss kännedom
om själfva det latinska språket, och en sådan kännedom är, såsom ofvan framhållits,
ofta af verklig praktisk nytta. När på detta sätt endast de lärjungar, som
äro mottagliga för klassisk bildning och själfva vilja förvärfva sådan, behöfva under
en längre tid läsa latin, torde detta ämnes bildnings värde åter kunna komma till
sin rätt i den allmänna åskådningen och detsamma upphöra att såsom nu vara
skolans hatkyckling. Med ett sådant lärjungematerial torde också de svårigheter,
som icke utan skäl befaras skola följa af latinstudiets koncentrering på det högre
allmänna läroverkets fyra sista år, ej blifva oöfvervinneliga, ty att för filologiska
studier begåfvade lärjungar verkligen kunna under en så kort tid utan åsidosättande
af andra nödiga bildningselement inhämta en för högre studier grundläggande latinkunskap,
därpå finnas bevis,/ och om också den af kommittén föreslagna organisationen
i detta hänseende ej blir alldeles fri från olägenheter, så vågar jag dock
hoppas, att dessa skola uppvägas af den starkare ställning, som nämnda organisation
är ägnad att gifva åt de klassiska språkstudier, som för vår kultur verkligen
äro behöflig^.
696
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Ehuru jag sålunda med afseende på själfva grunderna gillar kommitténs
förslag till läroverksorganisation, har jag dock i vissa detaljfrågor haft afvikande
meningar, och dessa anser jag mig skyldig att framlägga.
1. Med afseende på läsårets längd och feriearbetet.
Den hufvudsakligaste afvikelsen gäller kommitténs förslag att afkorta ferierna
eller förlänga läsåret med tvenne veckor. Våra långa ferier, särskildt under sommaren,
anser jag nämligen vara af synnerligt värde.
De medföra, att lärjungar från annan ort än läroverkstaden ej alltför mycket
under uppväxtåren beröfvas hemmets fostrande vård, och deras inskränkande skulle
ådraga dessas föräldrar ökade kostnader.
De underlätta den i många hänseenden så nyttiga seden, att stadsfamiljer
under sommaren söka sig ut till landet, och deras inskränkande skulle därför innebära
ett synnerligt förhatligt ingrepp i många hems lefnadsförhållanden.
Till vår tids glädjande företeelser hör, dels att ungdomen börjat företaga
färder inom fosterlandet, dels att man fått blick för det praktiska arbetets betydelse,
hvarför många ynglingar under ferierna ägna sig åt dylikt t. ex. på verkstäder.
I båda dessa hänseenden skulle feriernas inskränkning blifva till verkligt hinder.
Slutligen är vår ungdom till följd af klimatet mer än många andra lands
i behof af en längre friluftstid.
På grund af allt detta måste jag i princip motsätta mig det ifrågavarande
förslaget, och skulle de af kommittén förordade 6 lofdagarna (sid. 401) göra en
förlängning af läsåret alldeles oundviklig, anser jag, att denna bör strängt begränsas
till blott en ersättning härför, d. v. s. till en vecka. Det kan då tyckas, att kommitténs
förslag om ytterligare en veckas förlängning ej vore synnerligt mycket att fästa
sig vid, men med den öfvertro, som man på åtskilliga håll synes hafva om skolbänkens
uppfostrande kraft, är det fara värdt, att detta till utseendet obetydliga steg blott
blefve en begynnelse.
För att frågan om feriernas längd skall kunna rätt bedömas, bör den emellertid
ses i sammanhang med frågan om feriearbetet. När detta infördes hos oss, var
det för att utgöra en ersättning för läsårets då från åtskilliga håll påyrkade förlängning.
Det ansågs, att större årskurser behöfde läsas vid våra läroverk, och då
möjlighet därtill ej bereddes genom läsårets förlängning, förlädes en del af dessa
kurser till sommarferierna. Denna åtgärd har väckt missnöje hos allmänheten, och
dock är jag för min del lifligt öfvertygad om, att, ifall allmänheten försattes i valet
mellan en sådan ferieläsnings bibehållande och en förlängning af läsåret med ty
åtföljande inskränkning i ungdomens hem- och friluftslif, ingrepp i hemmens vanor
och ökade kostnader, skulle den välja det förra. Och ännu mer skulle detta blifva
fallet, om ferieläsningen frigjordes från hvad som egentligen väckt missnöjet, ty
detta var icke att ungdomen erhöll något arbete under sommaren utan att detta
SÄRSK1LDT YTTRANDE AF S. J. BOÉTHIUS. 697
arbete, till följd af dess inrangerande i själfva skolkursen, blef likformigt för alla och
ej medgaf några undantag. Nu har emellertid kommittén så anordnat undervisningsplanen,
att kurserna åtminstone med en veckas förlängning af läsåret böra kunna
medhinnas under detta (jfr. föreg. sid. och sid. 3 90). Under sådana förhållanden kan
nu ett feriearbete komma till stånd på en vida friare basis. Riksarkivarien Odhner
anförde 1891 i utlåtande om förslag till stadga för rikets allmänna läroverk såsom
ett skäl mot våra långa ferier, att de vänja ungdomen att anslå en betydande del
af året till hvila och förströelse, hvilket sedan kan blifva ett behof vid akademien
och under hela lifvet (se ofvan sid. 383). Detta är visserligen det starkaste argument,
som kan anföras i denna sak. Men månne rätta sättet att råda bot för det
befarade missförhållandet är — en utsträckt läxläsning? De flesta af våra allmänna
läroverks alumner komma efter skoltidens slut i den ställning, att deras arbete ej
tillmätes dem såsom i skolan, utan att deras arbetsduglighet beror på deras förmåga
att själfva rätt disponera sin tid. Vore det ej då en bättre uppfostran till
en sådan förmåga att redan under skoltiden småningom vänja de unga vid ett
fritt arbete än att utsträcka det reglementerade ? Vårt skolväsende lider af den
svagheten, att lärjungarne alltför litet få tillfälle att svara för ett på egen hand
utfördt större arbete. Det var eu förtjänst hos den förr brukliga fria flyttningen,
att den gaf sådant tillfälle. Den var i andra hänseenden olämplig och blef därför
afskaffa. Tyvärr blef det riktiga, som låg däri, på samma gång afskaffadt.
Det nuvarande arbetssättet vid våra högre allmänna läroverk består alltför mycket
i preparerande och förhörande af de dagliga läxorna, och följderna häraf visa sig
i de unga studenternas ofta bristande förmåga af planmässigt själfstudium. Kommittén
har ej varit blind för detta missförhållande och särskildt sökt afhjälpa det
genom införande af valfrihet på det högsta stadiet. Skada blott, att det själfstudium,
hvaråt härigenom beredts utrymme, ej erhållit nödig ledning och kontroll. För
min del har jag ansett, att detta kunnat vinnas genom införande af kvantitativ
kompensation vid bortval af ett större antal timmar, men en sådan har förkastats
af kommitténs majoritet såsom alltför svår att åvägabringa (sid. 268). Så mycket
nödigare synes det mig då hafva varit, att ferieläsningen begagnats i liknande syfte.
För detta ändamål hade en på samma gång så vidt som möjligt valfri och ändock
obligatorisk ferieläsning enligt min åsikt bort införas. Grunderna för en sådan
synas mig böra vara följande.
I klasserna 1 och 2 (d. v. s. till klass 2 och 3) förekommer intet feriearbete,
emedan lärjungarne där enligt regeln icke äro mogna för själfstudiér och
deras ferieläsning därför lätt blefve endast en till ferierna utsträckt läxläsning.
I klasserna 3—4 måste feriearbetet ännu enligt regeln vara likformigt för
alla lärjungarne, emedan dessa ännu ej nått den ålder, vid hvilken anlag och intressen
i allmänhet specialisera sig.
I femte klassen bör däremot en begränsad valfrihet få göra sig gällande,
och denna bör i gymnasiets ringar (I, II och III) blifva fullständig. Här skall
88
6g8
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
nämligen endast en obligatorisk ferieuppgift förekomma, och denna väljes med
vederbörlig ledning af hvarje lärjunge fritt inom alla ringens läroämnen.
Ehuru ferieläsning i princip skall vara obligatorisk, bör en vidsträckt rätt
stadgas för rektor att på målsmans framställning därifrån dispensera, hvarvid särskilt
bör fästas afseende på lärjungens hälsa och på hans önskan att använda
ferierna till praktisk utbildning (t. ex. genom arbete på verkstäder). Äfven de,
som vilja pröfva för flyttning till högre klass, böra befrias, enär arbetet härför är
ett lämpligt feriearbete, men då en blott uppgift vid vårterminens slut om en
dylik afsikt kunde blifva en torn'' förevändning för att erhålla befrielse, bör sådan
i detta fall anses hafva ägt rum endast för den händelse, att lärjungen verkligen
underkastat sig det ifrågavarande profvet.
Att alla dessa undantag och friheter kunna medgifvas, beror af att feriearbetena
ej såsom nu skulle utgöra integrerande delar af kurserna. Därmed förfaller
också den anmärkning, som gjorts mot det nuvarande feriearbetet angående
det olämpliga i att försummandet af hvad skolan för sitt ändamål fordrar ej kan
af skolan på ett effektivt sätt bestraffas. Det feriearbete jag föreslår är nämligen
till ej för skolans utan för lärjungens och hemmens skull, och därför blir hemmens
underrättande om försumlighet här en tillräcklig påföljd. Denna kan dock
utöfver hvad nu är föreskrifvet på sådant sätt skärpas, att betygen öfver fullgjordt
feriearbete införas på höstterminens betyg. Naturligtvis inverkar försummelsen på
skolans uppfattning af lärjungen.
Såsom man lätt kan finna, skiljer sig mitt förslag från majoritetens egentligen
blott med afseende på feriearbetets karakter af obligatoriskt. Äfven majoriteten
anser, att ett feriearbete, som utvecklar lärjungens förmåga af själfstudium, är
nyttigt och önskvärdt, men den finner tillräckliga garantier därför i lärjungarnas
och hemmens ansvarskänsla samt anser skolans medverkan svår att anordna och
olämplig såsom varande en inblandning i hemmens rätt. Förstode nu alla lärjungar
sitt eget bästa eller hade alla hem tillräcklig auktoritet att hålla de unge äfven till
sådant arbete, som skolan ej fordrar, vore det första skälet giltigt, men erfarenheten
är tyvärr en annan. Ofta hör man framhållas, dels att skolan ej blott bör
undervisa utan också uppfostra, dels att hem och skola ömsesidigt böra stödja
hvarandra, men båda delarne blifva emellertid mången gång blott önskningsmål. Här
föreligger emellertid nu ett konkret fall, då skolan verkligen kunde stödja hemmen
i sant uppfostrande riktning genom att med sin auktoritet bidraga till att ungdomen
vänjes vid själfverksamhet. Märk väl, skolan skulle icke ingripa, då garantier
finnas för att hemmen kunna disponera de långa ferierna till fyllande af nyttiga
uppgifter, som ej höra till skolans område; den skulle, endast då detta icke är
fallet, räcka hemmen en hjälpsam hand. Bör hon då undandraga sig detta med
hänvisande till svårigheter — som sannerligen icke äro oöfvervinneliga ■— och
med proklamerande af att under ferierna bör ingen samverkan mellan skola och
hem äga rum?
SÄRSKILDT YTTRANDE AF S. J. BOÉTHIUS.
699
Villkoret för att en ferieläsning af angifna slag skall kunna anordnas är
emellertid, att sommarferierna äro tillräckliga. Jag ser sålunda i våra långa sommarferier
en anordning, som, på samma gång den passar för vårt klimat och våra
seder, kan, om den rätt användes, blifva ett det bästa medel att motverka just
det, som dessa långa ferier befarats skola befordra, nämligen vår ungdoms oförmåga
att på ett förnuftigt sätt använda en oreglementerad tid. Enligt min åsikt böra
vi som en dyrbar klenod för vår ungdom och våra hem vårda denna nationella
institution; vi böra i stället för att kasta bort den utveckla de hittills ej tillvaratagna
möjligheter till vår ungdoms sanna bästa, som däri innebo, och detta
kan ske genom att kombinera den med en annan inrättning med liknande ej hittills
tillräckligt tillvaratagna möjligheter, nämligen feriearbetet. Jag yrkar sålunda, att
sommarferierna må blifva så vidt som möjligt oafkortade och förbindas med en i
hufvudsak valfri, men i vissa fall obligatorisk ferieläsning.
Huru detta i detalj skulle kunna anordnas, ses af följande förslag, som
för den händelse, att ett sådant feriearbete vunne majoritetetens bifall, uppgjorts
inom kommittén och blott i några punkter af mig förtydligats.
I. Till klasserna 4—6 samt till första ringen är feriearbetet lika för alla lärjungar (med undantag
för de särskildt medgifna alternativen). Uppgifter för detta arbete skola mot vårterminens slut bestämmas
af rektor på förslag af lärarne i ifrågavarande ämnen i klassen närmast under den, till hvilken feriearbetet
gifves.
Till 2 klassen: intet feriarbete.
„ 3 „ intet annat feriearbete än den i kurserna föreskrifna växtinsamlingen.
,,4 ,, 1) afskrifning af 10 sid. tysk text och med tysk stil;
2) öfversättning från tyska, 15 sid.;
3) räkning af 50 tal. Dessutom den i kurserna föreskrifna växtinsamlingen.
„ 5 „ i) öfversättning från tyska, 20 sid.;
2) läsning, 50 sid. ur en geografisk eller historisk läsebok eller kartritning. Dessutom
den i kurserna föreskrifna växtinsamlingen.
„ 6 ,, 1) öfversättning från tyska, 30 sid.;
2) „ „ engelska, 30 sid.; eller, i stället för en af dessa uppgifter: läsning,
50 sid., ur en geografisk eller historisk läsebok eller kartritning.
Till I ringen: lika med till 6:te klassen. Dessutom den i kurserna föreskrifna växtinsamlingen.
2. a) Till II IV ringarna skall lärjungen utföra feriarbete i endast ett skolans ämne, hvilket han
själf äger att välja bland läsämnena och teckning.
b) Lärjunge har rätt att inom hvarje ämne välja mellan flere af vederbörande lärare inom den
klass, lärjungen under läsåret tillhört, med rektors bifall meddelade alternativa uppgifter. ’)
c) Här nedan följa, hufvudsakligen för att angifva måttet af feriearbetet, exempel på lämpliga ferieuppgifter
inom hvarje läsämne, hvilka sålunda kunna utbytas mot motsvarande (obs. särskildt, att detta
gäller läseboksförfattare).
Föreskriften om rektors pröfning afser att hindra, det en alltför nitisk lärare må genom sitt
moraliska inflytande påtvinga lärjungarna oskäligt feriearbete.
7co
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Kristendom.
Till II. Kyrkohistorisk läsebok, af Ullman, Gamla tiden samt Medeltiden, omkring ioo sid.
,, III. Samma läsebok, Medeltiden afslutad och Nyare tiden påbörjad, omkring ioo sid.
,, IV. Samma läsebok, Nyare tiden atslutad.
Modersmålet.
Till II. Läsning af svensk litteratur från 1800-talet till ett omfång af omkring 300 sid. eller
Schack och Warburgs Svensk litteraturhistoria: Götiska förbundet och Tegnér.
„ III. Läsning af svensk litteratur till ett omfång af omkring 300 sid. eller ur Schack och
Warburg, omkring 200 sid.
„ IV. En af lärjungen författad skriftlig uppsats på omkring 30 sid. öfver J. H. Kellgrens lif
och verk.
Latin.
Till III. Öfversättning af omkring 20 sid. lättare latinsk text af historiskt innehåll.
,, IV. Öfversättning af omkring 40 sid. latinsk text.
Grekiska.
(Det förslag, som härför uppgjordes, hade till förutsättning en treårig kurs. Börjas ämnet först i
ring III, såsom kommittén sedermera beslöt föreslå, torde däri sällan någon ferieläsning till ring IV kunna
förekomma; skulle så någon gång blifva händelsen, är det ett så individuellt fall, att hvarje exemplifiering
är onödig.)
Tyska.
/
Till II. Öfversättning af omkring 150 sid. tysk text.
1, III. „ ,, „ 200 „ „ „
„ IV. „ „ „ 250 „ „ „
Engelska.
Till II. Öfversättning af omkring 150 sid. engelsk text.
„ III- „ „ „ 200 „ „ „
„ IV. „ „ „ 250 „ „ „
Franska.
Till IV. Öfversättning af omkring 100 sid. lättare fransk text.
Historia.
Till II. Ett större eller flere mindre partier till ett omfång af omkring 100 sid. i en läsebok
öfver Forntidens och Medeltidens historia, till exempel Boöthius, Historisk läsning I,
II, icke illustrerade upplagan, eller ett parti af omkring 150 sid. i Illustrerad Svensk
Historia I, IT
SÄRSKILDT YTTRANDE AF S. J. BOÉTHIUS. 701
Till III. Ett större eller flere mindre partier till ett omfång af omkring aoo sid. i en läsebok i
Nya tidens historia, till exempel Ekman-Rydfors'', eller ett parti af omkring 200 sid.
i Illustrerad Svensk Historia III.
“ „ IV. Ett parti till ett omfång af omkring 200 sid. i Macaulay, Englands Historia, eller Geijers
Frihetstiden.
Geografi.
Till II. Läsning ur en geografisk läsebok till ett omfång af omkring 200 sid.
Filosofi.
Intet feriearbete.
Matematik
(för båda linjerna, ehuru olika svåra uppgifter).
Till II.
III.
It
IV.
Behandling af 30 algebraiska eller geometriska uppgifter.
it tt 3° tt tt it tt
tt it 4° it it it it
Naturhistoria.
Till II. Insamling af minst 50 växter utöfver de i kursen för denna ring föreskrifna.
„ III. Skriftlig redogörelse för af lärjungen verkställda iakttagelser rörande fröspridningen hos
30 växtarter.
,, IV. Skriftlig redogörelse för djur- och växtlifvet i en (eller ett par) af lärjungen själf undersökta
sjöar. Dessutom till I—II den i kurserna föreskrifna växtinsamlingen.
Fysik.
Reallinjen.
Till III. Hildebrandsson, Grunddragen af vår tids meteorologi; väderleksobservationer under två
veckors tid jämte skriftlig redogörelse.
„ IV. Uppfinningarnes Bok: elektriciteten och dess praktiska tillämpningar (omkring 250 sidor,
större illustrationer oräknade).
Latinlinjen.
Till IV. Samma uppgifter som för III å reallinjen.
Kemi.
Reallinjen.
Till II. Kemiska experiment med preparattillverkning och anteckningar.
„ III. Lika med föregående ring.
„ IV. Uppfinningarnes Bok: valda kapitel till samma omfattning som vid fysiken ur den del,
som handlar om metallurgiska och kemiska industrier.
d) Rektor må, efter af målsman därom gjord anhållan, helt eller delvis kunna från feriearbete
702
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
befria lärjunge, som på grund af hälsoskäl behöfver mera ledighet, eller som behöfver vända ferierna
till annan gagnelig verksamhet än feriearbete, vare sig studier eller praktisk sysselsättning Lärjunge,
som vid höstterminens början underkastat sig pröfning för flyttning till högre klass, behöfver ej undergå
pröfning i feriearbete.
e) Öfver feriearbetets utförande afgifves, efter pröfning vid höstterminens början, betyg med
ettdera af vitsorden Tillfredsställande eller Icke tillfredsställande, hvarefter målsman underrättas om pröfningens
utgång. Det öfver feriearbetet afgifna vitsordet införes äfven i en särskild kolumn i det betyg,
som meddelas lärjungen vid höstterminens slut, och angifves däri likaledes, om lärjungen varit från feriearbete
befriad.
f) Feriearbetena till realskolans klasser och första gymnasialringen pröfvas af vederbörande
lärare i den afdelning, till hvilken feriearbetet gifvits. Om sättet för pröfningen af feriearbetena till gymnasiets
tre högre ringar bestämmer rektor i samråd med vederbörande lärare. (Det kan nämligen här
stundom vara lämpligt, att feriearbete, hvartill uppgift lämnats af en intresserad lärare i den föregående
ringen, pröfvas af denne, fastän han ej har undervisning i nästa ring.)
Pröfningen skall afslutas inom höstterminens tre första veckor.
2. Angående historiens valfrihet.
I denna punkt förenar jag mig med professor E. Carlson.
3. Angående den filosofiska propedeutikens ställning.
Ehuru den tid, som på gymnasium kan anslås till filosofien, måste blifva
mycket begränsad, är detta ämne dock af väsentlig betydelse för studentbildningen.
Det är orimligt, att personer, hvilka ägna sig åt vetenskapliga studier, dessa må
nu vara af humanistisk eller matematisk-naturvetenskaplig art, sakna all kännedom
om lagarna och formerna för det vetenskapliga tänkandet, t. ex. ej veta hvad som
menas med en definition, med begreppets omfång och innehåll, med logisk division,
omdöme, slutledning och bevis. Lika väl som det med skäl fordras, att personer
med studentbildning skola hafva lärt känna människokroppen och dess funktioner,
lika väl bör det kunna fordras, att sådana personer skola äga någon kunskap om
det mänskliga själslifvet, och detta så mycket mer i vår tid efter det uppsving,
som den psykologiska vetenskapen på empirisk grund tagit. Till följd häraf måste
jag reservera mig mot kommitténs beslut att föreslå den filosofiska propedeutikens
ställande utom timplanen (s. 241), hvarigenom dess uteslutande ej såsom vid andra
ämnen motverkas af en motsvarande inskränkning i lärjungarnas valfrihetsrätt.
Snarare kunde sättas i fråga, om ej den filosofiska propedeutiken borde vara
SÄRSKILDT YTTRANDE AF S. J. BOÉTHIUS.
7°3
obligatorisk såsom inträdande först på valfrihetsstadiet, emedan till följd häraf ett
bortval medför, att lärjungen blir alldeles okunnig i ämnet, hvilket icke är fallet,
då andra ämnen bortväljas. Emellertid skall jag inskränka mig till att yrka,
att den filosofiska propedeutiken åtminstone får plats på såväl latin- som realgymnasiets
timplan och att således dess bortval må medföra motsvarande inskränkning
i valfrihetsrätten.
4. Angående tim- och kursplan för gymnasiets andra ring.
Jag behjärtar visserligen kommittémajoritetens önskan att bereda gymnasiets
andra ring ett mindre timtal än det, som nu faller på öfre sjette klassen, men måste
dock beklaga, att det skett på bekostnad af historien, som mistat en af de timmar,
öfver hvilka ämnet disponerade i nämnda klass, utan att i någon annan ring erhålla
ersättning. Härigenom har timantalet för historien på gymnasialstadiet minskats,
ehuru 1899 års Riksdag i sin skrifvelse angående läroverksreformen uttalade sin
önskan, att denna reform skulle stärka det nationella bildningselementet ej minst
därigenom, att äfven på gymnasialstadiet tillräcklig tid tillmättes åt historien. Visserligen
kan det synas, som om historien erhållit en ersättning genom att frigöras
från geografien, men hvad latingymnasiet angår, är denna ersättning allt annat än
effektiv, ty knappast torde någonsin den tid, som i klasserna L. VI och L. VII kunnat
ägnas åt »geografisk repitition i samband med den historiska undervisningen» motsvarat
en timme under ett helt läsår.
För historien på realgymnasium innebär däremot frigörelsen från geografien
en fullgod ersättning för den förlorade timmen, ty i R. VI och R. VII har en ej
obetydlig del af den åt historia och geografi anslagna tiden verkligen upptagits af
geografiundervisning. Men ändock råkar historien på realgymnasiet i samma trångmål
som på latingymnasiet till följd af den nya kurs, som kommittén på mycket
goda grunder anvisat åt dess första ring. Realisterna liksom latinarne skola nu
på tre år med en sammanlagd summa af 11 veckotimmar medhinna samma kurs
— nya tidens allmänna och svenska historia — hvarpå latinarne enligt nuvarande
skolordning få, frånsedt den obetydliga »geografiska repetitionen i samband med den
historiska undervisningen», använda 3 år med en summa af 12 veckotimmar.
Inskränkningen kommer att drabba andra ringens i och för sig mycket lämpliga
kurs, renässans- och reformationstiden i allmänna och svenska historien, som är
synnerligt viktig och tilltalande för ungdomen och hvars kulturföreteelser — och
åt sådana vill man ju nu med rätta bereda plats vid historieundervisningen —- äro
af grundläggande betydelse för hela den nya tidens kulturhistoria. Det förefaller
mig i hög grad beklagligt, om detta rika material till följd häraf ej skulle kunna
7°4
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
erhålla en tillräckligt fyllig behandling. Jag anser därför, att historien i andra
ringen bort få trenne veckotimmar, och utvägar härtill hade ej alldeles saknats. Vill
man på inga villkor höja ringens samtliga veckotimmar till 31 — R. och L. VI:2 hafva
dock nu 32 — så skulle t. ex. teckning i denna ring möjligen kunnat nöja sig
med 1 timme.
I detta sammanhang anser jag mig böra framställa en anmärkning med afseende
på kursplanen för modersmålet, hvilken kan synas obetydlig men afser en
sak af enligt min mening stor principiell betydelse. För att historieundervisningen
i det allmänna läroverket, särskilt på gymnasium, skall kunna utöfva hela sin bildande
verkan, vore det önskligt, om däråt tillmättes så riklig tid, att den kunde illustreras
med utdrag ur representativa statsskrift^ och litterära mästerverk, så att lärjungens
bekantskap med gångna tiders politiska och kulturella lif i någon mån grundades
på avtopsi. Ett sådant timtal åt historien torde emellertid höra till de fromma
önskningarna, men delvis kunde saken genomföras, om modersmålets timmar blifva
så många, att på dem mönstergilla öfversättningar af främmande mästare hinna läsas.
Kommittén, som ökat modersmålets tid, har också gifvit erkännande åt denna tanke
genom sin kursplan för tredje och fjärde ringarna (sid. 282 not 2.) men ej velat
göra det med afseende på andra ringen. Och dock skulle, om detta skett, historien
i denna ring erhållit åtminstone någon ersättning för sin förlorade timme. Lärjungarnes
uppfattning af renässanskulturen skulle nämligen betydligt vinna, om de
finge göra bekantskap med en Ariosto (naturligtvis i strängt urval), en Tasso, en
Shakespeare, af hvars historiska dramer åtskilliga mycket väl kunna af dem uppfattas
på deras dåvarande utvecklingsståndpunkt. Äfven för det läroämne själft,
hvilket rubriceras såsom modersmålet, skulle en dylik läsning här vara fruktbärande.
I modersmålskursen för denna ring ingår nämligen kännedom om den svenska
litteraturen från renässans- och reformationstiden, men huru mycket mera lefvande
skulle ej denna kännedom blifva genom en jämförelse med den samtida utländska
litteraturen. Man tänke blott på en sammanställning af Shakespeares och Messenii
dramer! De förra äro ej svårare för lärjungen i denna ring att förstå än de senare.
5. Angående censurens afskaffande vid fyllnadspröfning.
Kommitténs förslag härom sid. 349 och 370 kan jag ej gilla. Då fyllnadspröfningarna
äro ämnade att gifva kompetens till inträde på vissa lefnadsbanor, är
det behöfligt, att vid dem en enhetlig norm så vidt som möjligt kan göra sig
gällande, och en garanti härför vinnes åtminstone i någon mån, om de äga rum
under censur. Dessutom synes det mig skola vara för lärarekåren angenämare, om
dessa prof erhålla det objektiva vitsord, som censuren gifver, då det säkerligen ofta nog
SÄRSK1LDT YTTRANDE AF S. J. BOÉTHIUS. 705
kommer att inträffa, att examinatorn genom enskild undervisning förberedt examinanden
för profvet. Jag anser därför, att censuren ej bort afskaffas i de fall, då den nu
är föreskrifven vid fyllnadspröfning utan att den i stället bort återinföras i det fall,
för hvilket Kungl. cirkuläret den 3 sept. 1878 afskaffa! den. Då fordrar emellertid
billigheten, att ökadt tillfälle till fyllnadspröfning beredes. Ett sätt härför är, att
lärjungen, när han aflägger studentexamen på en linje, kan samtidigt få undergå
fyllnadspröfning i för den andra linjen egendomliga ämnen. Jag tänker härvid
särskildt på det säkert ofta förekommande fallet, att en latinare väljer bort latinet,
därför att han efter uppflyttningen till gymnasium besluter sig för att inträda på
en bana, hvarför fordras betyg i matematik eller andra ämnen på reallinjen. Genom
att rätt använda den lediga tid, bortvalet gifvit honom, kan han möjligen blifva
färdig till en fyllnadspröfning i dessa ämnen redan vid studentexamens afläggande
och bör då få undergå profvet. Någon svårighet härför bör ej heller möta, då
skrifningarna för studentexamen lätteligen så kunna anordnas, att det skriftliga profvet
i matematik på reallinjen äger rum samtidigt med det skriftliga latinprofvet, i
hvilket en sådan lärjunge ej deltager. Men dessutom borde fyllnadsprof äfven få
äga rum oberoende af studentexamina, t. ex. vid början af hvarje termin, och detta
skulle ej vålla någon svårighet med afseende på censuren, ifall dissa prof förlädes
blott till hufvudstaden och universitetsstäderna, hvarest censorer finnas på platsen. I
I ofvanstående yrkande på »en i hufvudsak valfri, men i vissa fall obligatorisk
ferieläsning» (sid. 699 o. följ.) — dock utan att därmed vilja förbinda frågan om
läsårets förlängning — har F. W. Åmark instämt.
89
Af Ernst Carlson.
Ehuru i princip ense med kommitténs flertal om grunderna för den föreslagna
nya läroverksorganisationen, hvilka grunder nära öfverenstämma med de i riksdagens
skrifvelse den 6 maj 1899 uttalade önskemålen, har jag dock i afseende å vissa
punkter, där flertalet synes mig ha förfarit mindre konsekvent eller alls icke framställt
något förslag, ansett mig böra gifva min särskilda mening till känna. Dessa
punkter angå förnämligast:
1. Språkbildningen i realskolan.
Kommittén har, utan tvifvel med rätta, på det lägre skolstadiet väsentligen
inskränkt de främmande språkens antal. Den har nämligen föreslagit, att latinet
helt och hållet och som regel äfven franskan skola uppskjutas till gymnasiet, hvadan
inom realskolan i allmänhet skulle komma att läsas endast tvenne främmande språk,
tyska (6 år) och engelska (3 år). En dylik anordning af språkstudiet i realskolan
torde stämma ganska väl med våra dagars kraf på allmänbildning och med
de flesta målsmäns önskningar.
Men under sina sträfvanden att göra realskolans språkbildning fast och enhetlig
torde kommittén ha gått nog långt, då den, såsom mig synes, utan tillräcklig
anledning velat fastslå både tyska och engelska som obligatoriska språk
för alla realskolans gossar. Såsom skäl härför andrages hufvudsakligen (sid. 86),
att en medborgerlig bildning med endast ett språk skulle blifva för svag, att allmänheten
skattar insikter i främmande språk särdeles högt och att åtgärder att
göra tyskan eller engelskan till valfritt ämne skulle råka i strid med grundsatsen
om realskolans enhetlighet.
Dessa skäl må gälla hvad de kunna, därest en plan förelegat, att, medan
förut elementerna af tre främmande språk inhämtats å läroverkets mellanstadium,
nu verkligen — såsom kommittén yttrat — »i en handvändning göra det ifrågavarande
skolstadiet enspråkigt». Ett sådant attentat mot realskolans undervisningsplan
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON.
7°7
har dock veterligen aldrig varit tillämnadt; utan ha de åsyftade förslagen endast
inneburit, att, med bibehållande af det lägre skolstadiets tvåspråkighet såsom regel,
det måtte medgifvas lärjungar, hvilkas föräldrar undantagsvis sådant önska, att vinna
befrielse från undervisningen i ettdera af läroplanens båda obligatoriska främmande
språk och företrädesvis det senare inträdande eller engelskan.
Ett dylikt medgifvande skulle i åtskilliga fall — t. ex. för lärjungar, som
ha svag hälsa, eller som sakna fallenhet för språk, eller hvilkas målsmän af princip
eller af hänsyn till barnens framtid anse inhämtandet af mer än ett främmande
språk för dem öfverflödigt — innebära en afsevärd fördel. En sådan lärjunge
skulle nämligen genom att följa realskolans undervisning i öfrigt erhålla ett kunskapsmått,
fullt jämförligt med kamraternas utom i det afseendet, att han läst ett
främmande språk mindre, en omständighet, som dock ej behöfde försvaga den allmänna
halten af hans bildning. Ty en god allmänbildning låter tänka sig lika
väl med ett som med tvä främmande språk, och lärjungens utveckling torde, i
händelse hans andliga eller fysiska krafter af en eller annan anledning under skolåren
behöfva skonas, bättre tillgodoses därigenom, att han får samla sina ansträngningar
på inhämtandet af ett främmande språk ordentligt, än därigenom, att han
tvingas att splittra dem på arbetet med tvenne.
En undantagsbestämmelse af här ifrågasatta art har kommittén också funnit
sig föranlåten att föreslå för samskolans flickor, då det i § 10, mom. 4, af förslaget
till ändrad lydelse af läroverksstadgan heter: »Kvinnlig lärjunge i någon af
samskolans tre högsta klasser vare, efter af målsman gjord skriftlig anmälan, frikallad
från undervisningen i ettdera af tyska eller engelska språken, äfvensom från en
del af undervisningen i matematik.» Redan ett sådant förslag till stadgande och
dess motivering (sid. 443 o. följ.) utgöra talande skäl för att man borde utsträcka det
åt en del af lärjungarna i nämnda klasser af samskolan gjorda medgifvandet till
alla. Ty om å ena sidan flickornas ömtålighet i öfvergångsåldern och deras kraf
på minskad skoltid för att lära handarbete och deltaga i husliga göromål med
fog kunna framhållas, så måste å andra sidan medgifvas, att äfven gossar under
uppväxtåren kunna vara klena eller i behof af fritid för att syssla med slöjd,
musik eller inhämtande af någon annan för deras begåfning speciellt lämpad färdighet.
J) I dylika fall lärer befrielse från det ena främmande språket merendels vara den
bästa utväg, som för ändamålet kan anlitas utan att skada lärjungens utbildning i
det hela. Dessutom är det ur samskolans synpunkt önskligt, att de båda könen
i alla afseenden, där så lämpligen ske kan, likställas. Den i hithörande frågor
speciellt sakkunniga skolföreståndarinna, som kommittén med Kungl. Maj:ts tillstånd
rådfrågat, har också bestämdt uttalat sig för att ifrågavarande stadgande borde
gälla både gossar och flickor, därvid särskildt betonande, att en dylik befrielse på *)
*) Kommittén har för öfrigt å annat ställe i betänkandet (sid. 434), med stöd af en skolläkares uttalande
men i dålig öfverensstämmelse med hvad å sid. 445 yttrats, framhållit, att gossarna lika väl som
flickorna under ifrågavarande ålder kunna bli utsatta för öfveransträngning.
yo8
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
skolans mellanstadium lika väl, om ock icke särdeles ofta,- kunde finnas önsklig
för manliga som för kvinnliga lärjungar.
Blefve emellertid ett sådant undantag medgifvet för samskolans gossar, så
kunde man knappast underlåta att utsträcka det äfven till öfriga realskolors lärjungar,
säger fullt följdriktigt kommittén. Men då en dylik anordning enligt kommittéflertalets
mening skulle innebära ett alltför stort äfventyr för »den fasta och
enhetliga form, som realskolan bör äga», har detta flertal hellre stannat vid den
påfallande inkonsekvensen att förorda nämnda rätt till befrielse endast för en del
af samskolans lärjungar, nämligen de kvinnliga.
Mig synes likväl, att man härvid ej så litet öfverdrifvit den befarade vådan
af att medgifva befrielse från en del af språkundervisningen äfven åt gossarna i
realskolan. I synnerhet om, såsom kommitténs flertal förordat, de lärjungar, hvilka
begagna sig af dylik befrielse, skulle förlora rätt att aflägga realskolexamen, så
måtte väl ej kunna inträffa, att alltför många målsmän skulle för sina skyddslingar
välja en sådan utväg. Men äfven om de befriade finge aflägga examen, torde väl
redan den omständigheten, att de flesta föräldrar — såsom i betänkandet framhållits
— önska, att deras barn måtte få lära så mycket af lefvande språk som möjligt,
icke minst då detta kan ske utan ökad kostnad och tidsspillan, äfvensom det förhållandet,
att en lärjunge, som icke deltager i undervisningen både i tyska och
engelska, därmed för sig afskär utsikten att kunna öfvergå till gymnasiet, innebära
tillräcklig borgen för att en dylik rätt till befrielse ej skulle i onödan komma till
användning. Hvad åter ordningen vid läroverket beträffar, lärer densamma af
ifrågavarande stadgande ej behöfva påverkas, om, såsom jag antager, de föräldrar,
hvilka af en eller annan anledning begära och erhålla dylik befrielse för sina barn,
förpliktas att under den genom dispensen uppkomna fritiden skaffa dessa lämplig
sysselsättning. Och då den lättnad i skolarbetet, som skulle beredas de befriade,
dels komme att motsvaras af annan sysselsättning, dels ock måste åtföljas af
minskade utsikter att draga praktisk nytta af de i realskolan förvärfvade kunskaperna,
lärer en sådan lättnad ej heller med skäl kunna betraktas såsom en åt de befriade
framför deras kamrater beviljad förmån eller ens förefalla särdeles eftersträfvansvärd.
Någon som helst fara för realskolans »fasta och enhetliga form», hvilken
legat kommitténs flertal så varmt om hjärtat, kan jag alltså icke finna förknippad
med den ifrågasatta undantagsbestämmelsen, äfven om denna skulle utsträckas till
att gälla gossarne i realskolan. Ty den skuggrädda misstanke, som från visst håll
framskymtat, att ett sådant stadgande skulle alltför mycket gynna folkskolans sträfvan
att genom en enspråkig öfverbyggnad på densamma upptaga täflan med det allmänna
läroverket och göra någon eller några af dess klasser öfverflödiga, anser jag ej
ens förtjänt af allvarligt bemötande. Uppenbart är nämligen, att antingen har det
allmänna läroverket en specifik och viktig kulturuppgift att fylla och kan då ej
därifrån undanträngas, eller ock kan det i vissa delar ersättas af en annan, för
SARSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON.
709
ändamålet lika lämpligt eller lämpligare organiserad skolform, och då lärer det ej
mycket båta att genom konstlade åtgärder åt läroverken söka häfda monopol på
bibringandet af ett visst slags bildning.
För min del har jag småningom blifvit öfvertygad därom, att det för vårt
högre skolväsen skulle innebära en afsevärd förmån, om man inom detsamma, vid
sidan af den tvåspråkiga allmänbildningen såsom förhärskande regel, kunde få en enspråkig
bildning försöksvis pröfvad. Ty att behof af en lämplig sådan förefinnes,
synes mig framgå af flera omständigheter. Redan 1870-72 och 1882 — 84 års
kommittéer funno sig föranlåtna att inom läroverken söka bereda tillfälle därtill;
i Yttrande i läroverksfrågan 1899 förordas, att lärjungar i läroverkens mellanklasser
skulle äga att välja bort det senare inträdande främmande språket mot slöjd,
och i en från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening till
Kungl. Maj:t ingifven och till kommittén remitterad skrifvelse hemställes bland annat,
att vid den ifrågasatta examen å läroverkens mellanstadium endast ett språk måtte
blifva obligatoriskt. I den pedagogiska diskussionen har också, för att utveckla
språkmetoden i verkligt praktisk riktning och såsom medel mot mångläseri och
öfveransträngning, en skolbildning med endast ett främmande språk lifligt påyrkats.
Och i Norge är inom skol- och examensväsendet åt densamma plats beredd vid
sidan af den flerspråkiga, utan att skolan häraf lidit men.
Äfven om allt examensväsen i grunden är af ondo, måste dock erkännas,
att det är ett nödvändigt ondt, och att den nu ifrågasatta examen på läroverkets
mellanstadium just afser att i tid rädda ungdomen från verkningarna nedåt af ett
större ondt, nämligen studentexamen. Erfarenheten lärer väl ock komma att visa,
att läroverkens lärjungar med ganska stor begärlighet skola omfatta tillfället att
genom aflagd realskolexamen vinna en för deras fortkomst i det praktiska lifvet
viktig hallstämpel af allmänbildning.
Vill man därför medgifva alla lärjungar i klass 4—6, gossar som flickor,
rätt att på målsmans anhållan erhålla befrielse från undervisningen i det ena
obligatoriska främmande språket, då bör man äfven, om ett sådant medgifvande är
afsedt att tagas på allvar, åt de lärjungar, som däraf begagna sig, söka inrymma
rätt att aflägga realskolexamen, låt vara med den inskränkning i kompetens, som
af enspråkigheten kan blifva en följd; för en mängd enskilda anställningar lärer i
alla händelser dylik examen med ett språk göra tillfyllest. Någon oreda eller
sammanblandning af realskolexamen med ett och med två språk kan dock näppeligen
vara att befara, då denna examen i alla andra afseenden skulle blifva likartad.
Erfarenheten från våra skandinaviska grannländer har för öfrigt redan visat, att
examina med ett olika antal språk och medförande olika kompetens inom samma
skolorganisation utan svårighet kunna trifvas vid sidan af hvarandra. Ej heller lärer
man behöfva frukta, att antalet komplettanter i realskolexamen härigenom skulle
7io
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
i en för läroverken besvärande grad ökas, enär mödan och tidsförlusten att efteråt
inhämta tre läsårs kurs i engelska nog torde göra de flesta målsmän betänksamma,
innan de utan trängande nödvändighet låta sina skyddslingar beträda en dylik omväg.
Om sålunda åt de från en del af språkundervisningen i klass 4—6 befriade
lärjungarna medgåfves rätt att aflägga realskolexamen med något inskränkt kompetens,
behöfde detta i de föreslagna stadgandena för nämnda examen endast
medföra ganska obetydliga jämkningar. Naturligen måste i så fall vid anmälan
till examen uppgifvas, om fullständig sådan eller endast examen med ett språk
afsåges. I afseende å den skriftliga pröfningen skulle, då endast skrifning i ett
språk är uppställd som obligatorisk fordran, ingen som helst ändring påkallas.
Och rörande den muntliga pröfningen behöfde blott föreskrifvas, att lärjunge, som
läst endast ett främmande språk, skulle i fråga om examens godkännande vara likställd
med lärjunge, som blifvit underkänd i ett af de å realskolans timplan upptagna
läroämnena.J)
Enligt mitt förmenande bör vidare åt privatister, som läst endast ett främmande
språk, och som däruti och i öfriga ämnen inhämtat det för realskolexamen föreskrifna
kunskapsmåttet, medgifvas rätt att aflägga närrinda examen, naturligen med
häraf betingad inskränkning i kompetensen. Genom ett sådant medgifvande och
möjligen framdeles, på sätt kommittén sid. 202 antydt, åt därom ansökande skolor
beviljad examensrätt skulle staten på ett lämpligt och för densamma ekonomiskt
förmånligt sätt, vid sidan om den tvåspråkiga normaltypen, kunna främja uppkomsten
af enskilda eller kommunala skolor med vissa särdrag i organisationen. Och att
en dylik möjlighet till utveckling af realskolan i olika riktning, allt efter olika orters
och samhällsintressens behof, både ur individens och ur det allmännas synpunkt
måste betraktas som en gifven fördel, synes mig påtagligt. Ty så mångsidigt och
starkt som i våra dagar det ekonomiska lifvets kraf på intelligent arbetskraft är,
kan det knappast vara ömkligt, att alla personer med ett visst mått af allmänbildning
få denna stöpt i alldeles samma form. Den i regeln tvåspråkiga realskoletypen
torde nog befinnas så djupt rotad i viktiga praktiska intressen, att den väl
förmår uthärda konkurrensen med åtskilliga slag af enspråkiga skolor; men skulle
det mot all förmodan visa sig, att så ej vore förhållandet, då har uppenbarligen
den obligatoriska tvåspråkighetens vänner öfverskattat värdet af en sådan skoltyp.
En täflan mellan olika skolarter kunde, om den uppstode, för öfrigt icke skada;
den skulle tvärtom, genom att underlätta uppkomsten af privatskolor, minska statens
utgifter för skolväsendet och, liksom all konkurrens, bidraga att tvinga de täflande
till att, hvar å sin sida, söka åstadkomma det bästa möjliga.
Såsom medel att motverka öfveransträngning samt att därjämte utan kostnad
för statsverket främja en mera mångsidig och praktisk utveckling af vårt skolväsen
föreslår jag alltså, *)
*) Se förslaget till stadga för realskolexamen § 13.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON. 711
att den af kommittén för samskolans flickor i klass 4—6 förordade rättigheten
att, på målsmans framställning, kunna erhålla befrielse från undervisningen i
ettdera af tyska eller engelska språken utsträckes att gälla alla samskolans lärjungar
och äfven realskolans gossar i nämnda klasser; samt
att det måtte medgifvas lärjungar vid läroverken äfvensom privatister, som
läst endast ett främmande språk, och som däruti och i öfriga ämnen inhämtat det
för realskolexamen föreskrifna kunskapsmåttet, att aflägga nämnda examen med den
inskränkning i kompetensen, som af examens enspråkighet kan blifva en följd.
2. Valfriheten å gymnasiet.
En i ögonen fallande förtjänst hos det nya gymnasiet är den vidsträckta
valfrihet, som kommittén för dess båda högsta ringar föreslagit. Därmed afses, såsom
i betänkandet närmare framhållits, dels att bereda intresserade ynglingar tillfälle att
redan vid läroverket samla sina krafter på sådana studier, som af deras speciella
anlag utvisas, dels ock att under den å högsta stadiet rådande trängseln af ämnen
kunna åstadkomma en lättnad i studiebördan för svagare ynglingar, som däraf
kunna vara i behof. Rätt tillämpad torde ock valfriheten visa sig ägnad att
på en gång öppna möjlighet till att mer än hittills tillgodose den uppfostran till
själfständiga studier, hvilka gymnasiet i sin egenskap af begynnande vetenskaplig
fackskola bör låta sig angeläget vara att främja, och att därjämte kunna verka
som korrektiv mot öfveransträngning.
Svårigheten ligger härvid egentligen i att finna den riktiga begränsningen,
så att den önskvärda friheten i studierna å ena sidan ej måtte missbrukas och leda
till själfsvåld, men å den andra ej heller så nedtyngas af besvärande inskränkningar,
att den förefaller värdelös och blir obegagnad. Dessa olägenheter och icke minst
faran af att valfriheten kunde göra ett för framtiden hinderlig! intrång på gymnasistens
allmänna utbildning har kommittén, efter öfvervägande af flera olika förslag,
trott sig kunna undanröja väsentligen genom att 1 :o) inskränka valfriheten i fråga
om ämnen till gymnasiets båda högsta ringar, där lärjungen bör ha nått tillräcklig
mognad, för att hans målsman, efter inhämtande af rektors och vederbörande klassföreståndares
råd, med fördel skall kunna begagna den i hans hand lagda bestämmanderätten
i detta afseende; 2:0) göra tvenne ämnen, kristendom och modersmålet,
som funnits böra ingå i hvarje högre allmänbildning, obligatoriska; och
3:0) begränsa valfriheten i afseende å öfriga ämnen så, att den ej får omfatta mer
än ett ämne eller högst två, såvida dessa i högsta ringen ej upptaga mer än sex
timmar i veckan.
Inom dessa enkla men klart uppdragna linier har kommittén velat låta den
nya rättigheten tämligen fritt utveckla sig. Först erfarenheten, hvilken i vårt land
på detta område endast i ringa omfång varit att tillgå, kan gifva vid handen, i
712
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
hvad män man med sådana bestämmelser verkligen lyckats träffa det rätta. På
frågans nuvarande ståndpunkt har jag emellertid i allt väsentligt ansett mig böra
biträda kommitténs uppfattning, äfven då den tämligen djärft gjort sådana hufvudämnen
som latin å det klassiska gymnasiet och matematik å realgymnasiet valfria
under de båda sista läsåren. Blott i en punkt anser jag mig här böra angifva en
afvikande mening, i det jag håller före, att, om tvenne ämnen, kristendom och
modersmålet, såsom af kommittén föreslagits, göras obligatoriska för alla gymnasiets
lärjungar, konsekvensen kräfver, att vid deras sida äfven ställes ett tredje, nämligen
historien; tre fjärdedelar af veckans undervisningstid komme å högsta stadiet icke
dess mindre att falla på de valfria ämnenas^lott.
De speciella skäl, som af kommittén anförts för att inbegripa de båda sista
gymnasialårens kurs i historia under valfriheten (sid. 272—273), finner jag mycket
litet öfvertygande. Kommittén påstår sig nämligen ha anordnat kursen i detta ämne
så, att det ej behöfver befaras, att lärjungar, som aflägga studentexamen och under
de två sista åren välja bort historia, skulle få luckor i sitt historiska vetande.
Detta påstående må väl, rent formellt fattadt, hvad historien beträffar erkännas vara
sant. Men på hvad sätt? I nyare tidens historia efter 1648, den allmänna såväl
som den svenska, skulle enligt läroplanen en studentkandidat, som bortvalt historia,
icke ha inhämtat annat än de kortfattade grunddrag, han en gång genomgått i fjärde
och femte klasserna, och i fäderneslandets statskunskap skulle han icke ha erhållit
någon speciell handledning alls. Studenter skulle alltså utgå i lifvet i detta
afseende betydligt sämre rustade än de lärjungar, som tagit realskolexamen och
som i sjette klassen erhållit en för deras ståndpunkt väl afpassad kurs i nyaste
tidens historia samt svensk stats- och kommunalkunskap. Det blefve i sanning en
föga afundsvärd ställning Sverige bland europeiska kulturstater komme att intaga,
om på detta sätt förberedda studenter i vårt land kunde admitteras till akademiska
studier. Och den omständigheten, att åtskilliga lärjungar under de två sista åren
på gymnasiet ej behöfde ha inhämtat något om fäderneslandets historia och statsförfattning,
kan väl ej heller sägas stå i särdeles god samklang med den af riksdagen
i dess skrifvelse den 6 maj 1899 uttalade meningen, att det nationella
bildningselementet, särskildt å gymnasiet, borde stärkas.
Som grund för historiens valfrihet åberopas i betänkandet vidare det anmärkningsvärda
meddelandet, att »kommittén har sig bekant, att hos vissa ynglingar
kunnat iakttagas en så bestämd brist på fallenhet för detta ämne, att fortsatta
studier däri snarare motverkat än befordrat den utveckling, som med undervisningen
i läroverken afses». Något egendomligt torde det utan tvifvel förefalla, att ett dylikt
påstående om viss fallenhet såsom förutsättning för att i skolan läsa historia kunnat få
plats i ett svenskt kommittébetänkande i våra dagar. Lämnande påståendet åt sitt
värde, anser jag mig i detta afseende endast böra anföra, att jag under en 25-årig
verksamhet såsom lärare i historia aldrig vid läroverken påträffat eller ens hört
omtalas en eljest normalt utrustad yngling af här omförmälda art.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON.
713
Att åter, såsom äfven framkastats, låta historien blifva ett obligatoriskt ämne
å latingymnasiet, men valfritt å realgymnasiet, finner jag ingen anledning vara för
handen. Fastmer torde med skäl kunna påstås, att en realstudent minst lika väl
som latinstudenten är i behof af det underlag af allmänbildning, som ligger i
gymnasialstudier i nyaste tidens historia och svensk statskunskap, och han torde i
allmänhet, mer än den senare, under följande studier komma att sakna tillfälle att
utfylla den betydande lucka, som uppstått i hans medborgerliga bildning, om han
begagnat sin rätt att bortvälja historia under de två sista gymnasialåren.
Visserligen lärer med fog kunna påstås, att, äfven om historien göres valfri,
så skola nog, både till följd af ämnets betydelse för svenska skrifprofvet i studentexamen
och till följd af dess vikt i och för sig, ej särdeles många lärjungar komma
att däraf begagna sig. Men äfven om jag anser detta vara i hög grad sannolikt,
kan jag dock af principiella skäl och särskildt med hänsyn till den nationella bildningens
kraf icke biträda kommitténs förslag att, så som kurserna ställts och valfriheten
i öfrigt organiserats, göra historien till ett valfritt ämne å högsta stadiet.
Ty då de två sista gymnasialårens historiska kurs omfattar de senaste århundradenas
allmänna och speciellt svenska historia samt fosterlandets statskunskap, kan det
näppeligen vara riktigt, att en för den högre allmänbildningen så viktig del utaf
kursen af en studentkandidat skall, låt vara på hans målsmans framställning, efter
behag kunna läggas å sido, och detta så mycket mindre, som de mognare ungdomsåren
just äro den lämpligaste tiden för ett fruktbärande, mera pragmatiskt studium
af historien.
Härtill kommer, att det allra minst i en tid som vår, då man med full rätt
strätvar att borttaga eller åtminstone väsentligen inskränka de förberedande akademiska
examina, bör anses tillrådligt att sätta en blifvande student i den belägenheten,
att han nästan åt hvilket håll han efter aflagd studentexamen må rikta sina
studier måste, därest han på gymnasiet bortvalt historia, börja med en förberedande
komplettering af sina kunskaper i detta ämne. Ty ett mindre kunskapsmått i historia
än studentexamenskursen i ämnet lärer väl ej på någon bana, där studentexamen
utgör det grundläggande villkoret för ytterligare utbildning, kunna tänkas som
möjligt, i synnerhet om en hittills erforderlig akademisk förkurs utan skada skall
kunna borttagas.
Nu kan valfriheten för visso tänkas anordnad under många olika former,
och särskildt må erinras därom, att de amerikanska skolorna med ett godt resultat
lyckats genomföra en mycket omfattande sådan. '') Men om man hos oss, såsom
kommittén åsyftat, anser sig bäst främja saken genom att vid den nya principens
införande gå varsamt till väga och därför sträfvar att från början gifva dess tillämpning
en fast, för ungdomens framtida utbildning tryggande form, bland annat genom
att stadga vissa för alla obligatoriska ämnen, då synes mig ändamålsenligast och
'') Se Hjalmar Edgren, Förenta staternas offentliga läroverk, Nordisk tidskrift 1902.
90
7H
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
med hänsyn till de ifrågavarande ämnenas natur konsekventast, att historien såsom
tredje obligatoriskt ämne ställes vid sidan af de tvenne af kommittén såsom icke
valfria ämnen föreslagna, kristendom och modersmålet.
3. De nuvarande lärareprofvens afskaffande.
Beträffande läroverkslärarnes praktiska utbildning har kommittén, väsentligen
på de grunder, som af 1897 — 98 års läroverkskommitté anförts, tagit ett viktigt
initativ, då den föreslagit, att förutom profåret skall för behörighet att söka ordinarie
tjänst vid läroverken fordras, att sökanden under minst tvenne läsår med nit och
skicklighet bestridt tjänstgöring vid allmänt eller enskildt examensberättigadt läroverk
till den omfattning, som åligger lektor eller adjunkt, hvarvid dock för docent
särskildt stadgande skulle gälla. *) Då nu, såsom i motiveringen härtill närmare
framhålles (sid. 643), sjäifständig undervisning och därvid vunna resultat utgöra
det bästa, ja, i själfva verket det enda säkra sättet att komma underfund med en
lärares duglighet för sitt kall, bör genom ett dylikt stadgande en ganska effektiv
garanti för läroverken att erhålla fullgoda lärare kunna åvägabringas.
Det skulle tyckas, som om ifrågavarande stadgande, hvilket pålägger blifvande
läroverkslärare, åtminstone i framtiden, en rätt kännbar ny kompetensfordran, bort
medföra afskaffande af de alldeles föråldrade, nu i upplösning stadda, men likväl
besvärliga lärareprofven inför domkapitlen. Likväl har kommittén — i motsats till
1897—98 års läroverkskommitté — icke dragit en sådan konsekvens af den nya
bestämmelsen, utan i stället inlåtit sig på det otacksamma försöket att nödtorfteligen
jämka den nuvarande mycket bristfälliga profinrättningen efter den nya organisationens
kraf. Man har sålunda borttagit vissa och ändrat andra skriftliga prof;
man har föreskrifvit, att, om sakkunnig i något profämne vid domkapitlet saknas,
sådan skall tillkallas; man har infört en alldeles ny art af undervisningsprof inför
domkapitlen, nämligen för samskolans lärarinnor, hvilka hänvisats att profva i realskolans
femte eller sjette klasser, där de dock sällan eller aldrig torde komma att
undervisa 0. s. v.
Jag skall ej här närmare inlåta mig på de oegentligheter, som gifvetvis
måste uppstå, då kommittén sålunda gjort till sin uppgift att sätta nya klutar på
ett gammalt och slitet kläde. Det kan ju sägas, att, sedan lärareprofven genom
Kungl. kungörelsen den 31 december 1900 upphört att vara obligatoriska, så
kunna lärarne undandraga sig att undergå dem, om de befinnas olämpliga. Och
det kan tilläggas, att en stark tendens i en sådan riktning på sista tiden gjort sig
märkbar, särskildt vid tillsättande af de vid 1901 års riksdag beviljade 80 nya
*) Se förslag till ändring i gällande läroverksstadgas § 55.
SARSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON.
715
lärareplatserna. Det ser nästan ut, som om den gamla profinstitutionen vore
på väg att do ut af sig själf.
Häremot kan dock med skäl erinras, att af den stora mängd af extra lärare,
som vid nämnda kungörelses utfärdande förefanns, de allra flesta redan aflagt prof
icke blott en utan flera gånger, hvadan af domkapitelprofvens hastiga nedgående
i antal för närvarande ingen säker slutsats kan dragas. Det kan lätt inträffa, att,
då de extra lärare, som redan aflagt prof, blifvit befordrade, på lärarebanan inträda
nya krafter, hvilka tillgripa undervisningsprofvet såsom ett medel att främja sin fortkomst
på lärarebanan och genom konkurrensens makt tvinga sina medtäflare att göra
detsamma. Sålunda skulle den gamla profinrättningen, som nu tyckes ligga i själatåget,
lätt kunna lefva upp igen.
Vare härmed huru som helst, så är dock uppenbart, att lärareprofven,
sedan de blifvit fakultativa, från läroverkens synpunkt helt och hållet förlorat
sin egenskap att utgöra något slags garanti i afseende på en blifvande lärares
förmåga att undervisa. Ty ej nog därmed, att en sökande kan alldeles underlåta
att aflägga dylikt prof. Domkapitlens vana och förmåga att bedöma sådana
prof måste gifvetvis lida intrång därigenom, att profven blifva sällsyntare. Och
framför allt är att befara, att svårigheter och onödiga tillfällen till klagomål skola
uppstå, då det gäller att afgöra företrädet mellan sökande, som aflagt, och sökande,
som icke aflagt sådant prof. Att i dylika fall uppställa en fullt objektiv norm
för bedömandet torde vara nära nog omöjligt, äfven om direkta försök att gynnasådana
sökande, som profvat, skulle uteblifva.
Då jag för min del fasthåller vid det på en utförlig motivering fotade
omdöme, hvilket jag såsom ledamot af 1897—98 års läroverkskommitté varit
med om att uttala, nämligen att »de nuvarande undervisningsprofven icke äro
ägnade att skapa vare sig en fullständig eller tillförlitlig uppfattning af de profvandes
skicklighet att undervisa eller af deras lärarepersonlighet öfver hufvud, utan
att de tvärtom ofta äro i ganska hög grad vilseledande», och då dessa prof såsom
fakultativa af flera skäl ännu mindre än förr kunna lämpa sig att utgöra befordringsgrund,
anser jag tiden vara inne att fullständigt afskaffa dem. Först om så sker,
håller jag före, att man har anledning förvänta, att det föreslagna stadgandet om
två års själfständig tjänstgöring vid läroverk såsom villkor för erhållande af ordinarie
tjänst skall ostördt kunna utveckla sin hälsosamma verkan och sålunda möjlighet
beredas att grunda ett rättvisare och både för läroverken och lärarne mera tillfredsställande
befordringssystem än det nuvarande. På de närmare detaljerna af
denna fråga skall jag här icke ingå; men jag kan ej lämna oanmärkt, att bland
andra förmåner, som skulle tillflyta läroverken genom de nuvarande lärareprofvens
afskaffande, äfven förtjänar att beaktas den icke obetydliga tidsvinst, som måste
uppstå vid lediga tjänsters besättande, i det att den tidsfrist för tillkännagifvande
och fullföljande af sökandes afsikt att profva, hvarom i § 5 6 läroverksstadgan
716
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
finnes föreskrifvet, i så fall blifver öfverflödig, och att domkapitlet sålunda bör vara
oförhindradt att omedelbart efter ansökningstidens utgång företaga sysslans tillsättning.
Härvid har jag ingalunda förbisett, att det äfven efter de nuvarande lärareprofvens
afskaffande sannolikt kommer att gifvas tillfällen, då från lärarens synpunkt
kan finnas önskvärdt, att han på annat sätt än genom tjänstgöringsbetyg
må kunna ådagalägga sin efter profåret vunna undervisningsskicklighet. Men tydligt
är, att, då de nuvarande lärareprofven inför domkapitlen ingalunda blifvit
lämpligare till sin art, därför att de gjorts fakultativa, ett sådant tillfälle bör
beredas läraren under helt annan och för tillfälligheter mindre utsatt form, till
exempel på sätt, som af 1897—98 års kommitté förslogs, eller ock på annat för
ändamålet lämpligt sätt.
På den omständigheten, att de fakultativa lärareprofven till sin art äro fullt
ut lika otidsenliga som de obligatoriska, men likväl ännu mindre än dessa
äro ägnade att främja rättvisa i befordringsväg, faller äfven den invändningen,
att, då en ändring i nämnda afseende nyss blifvit vidtagen, man bör se tiden
an, innan något vidare i saken åtgöres, en invändning, som mer än något annat
torde förmått kommitténs flertal att i detta afseende väsentligen bibehålla »status
quo». Innan en ny läroverksstadga i sammanhang med den föreslagna omorganisationen
af läroverken kan hinna utfärdas, torde emellertid tillräcklig erfarenhet af
systemet med fakultativa prof inför domkapitlen hafva vunnits, för att någon
ytterligare tvekan skall förefinnas, huruvida det är bättre att rifva ett fallfärdigt
hus eller vidtaga åtgärder att reparera och bygga på detsamma.
I enlighet med hvad ofvan anförts vidhåller jag alltså min inom kommittén
uttalade mening,
att de nuvarande lärareprofven såsom föråldrade och från läroverkens synpunkt
öfverflödiga böra fullständigt afskaffas, samt
att endast under denna förutsättning det nya stadgandet om två års tjänstgöring
vid läroverken såsom villkor för att kunna till ordinarie tjänst utnämnas
bör genomföras.
4. Ett centralt läroverksräd.
Kommittén har under sitt arbete på läroverksreformen ej kunnat undgå
att taga i öfvervägande den länge diskuterade men ännu alltjämt olösta frågan
om inrättande af en sakkunnig centralstyrelse för de allmänna läroverken. I betänkandet
har (sid. 468—470) anförts åtskilliga omständigheter, som kraftigt tala
för att en sådan styrelse snart måtte komma till stånd, och därjämte har lämnats
en kortfattad antydan om ett förslag i sådan riktning, som inom kommittén ut
-
SARSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON. 717
arbetats. Men ehuru kommittén funnit förslaget »i flere afseenden synnerligen
beaktansvärdt», har den likväl — det kunde tilläggas med så ringa röstöfvervikt
som möjligt — stannat vid beslutet att icke framlägga något förslag i frågan.
För ett sådant tillvägagående åberopar kommittén såsom skäl, dels att lärareprofven
nyligen undergått en ändring och därvid fortfarande förlagts till domkapitlen, dels
ock att frågan om domkapitlens omorganisation ännu väntar på sin lösning.
Dessa båda skäl eller, rättare sagdt, förevändningar att ytterligare undanskjuta
den viktiga frågan synas mig emellertid icke i något hänseende afgörande. Ty
lärareprofven äro, sedan de upphört att vara en obligatorisk befordringsgrund, icke
någon omständighet af betydelse att taga hänsyn till; de tvärtom kunna och böra,
såsom jag ofvan sökt visa, som föråldrade och öfverflödiga utan vidare dröjsmål
fullständigt afskaffas. Och hvad domkapitlens omorganisation till rent kyrkliga
myndigheter vidkommer, en reform, som af 1893 års kyrkomöte begärts och af
1898 års kyrkomöte i princip vidhållits, hvadan väl från Kungl. Maj:ts sida åtgärder
för reformens genomförande snart äro att förvänta, så bildar just utsöndringen af
läroverksärendena en af förutsättningarna därför. Vill man främja nämnda reform,
hvilken mycket väl kan tänkas löst i tidsenlig riktning med lekmannaelementet
företrädt af valda ledamöter i stället för de på grund af sitt ämbete själfskrifna
lektorerna, bör man alltså vara med om att förbereda och underlätta densamma
genom att söka åstadkomma en central läroverksstyrelse, dit åtskilliga af de befogenheter,
som hittills påhvilat domkapitlen, t. ex. åtgärder för lärareplatsers tillsättande,
kunna öfverflyttas. Den omständigheten, att frågan om domkapitlens omorganisation
ännu är olöst, synes mig således, långt ifrån att tala emot, tvärtom utgöra
ytterligare ett skäl för att åtgärder med första böra vidtagas för att få den ifrågasatta
centralstyrelsen för läroverken till stånd.
Mer än nyss berörda, tämligen löst grundade förevändningar för uppskof
med frågan torde nog den hemliga farhågan för svårigheterna att erhålla anslag
till upprättande af en ny ämbetsmyndighet ha medverkat till kommitténs beslut att
ej nu framlägga förslaget. Anser man emellertid, att en central ledning af läroverken''
verkligen är af behofvet påkallad, då bör man enligt min mening icke,
såsom kommitténs flertal gjort, gå ur vägen för svårigheterna, utan fastmer söka
bana väg för ifrågavarande reform genom att påvisa 1:0) nyttan och befogenheten
däraf samt 2:0) bästa sättet att genomföra densamma utan alltför betydande kostnader.
Först så kan en upplyst allmän mening i frågan småningom utbildas, och
det är för att i min mån bidraga därtill, som jag ansett mig böra till offentlig
granskning framlägga hufvuddragen af ett inom kommittén åstadkommet förslag till
frågans lösning.
Det mest afgörande skälet, hvarför upprättandet af en central läroverksstyrelse
ej längre bör uppskjutas, ligger däri, att en genomgripande reform af vårt högre
skolväsen nu står på dagordningen. Att frånvaron af en sådan styrelse väsentligen
varit vållande till dröjsmålet med de mest berättigade reformkrafs genomförande
718
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
betonades starkt vid 1900 års allmänna svenska läraremöte i Stockholm. '') Ett
dylikt behof framgår för öfrigt redan däraf, att man ingalunda kan påräkna, att
chefen för ecklesiastikdepartementet alltid skall vara speciellt sakkunnig i undervisningsfrågor
och i hvarje fall icke i alla olika arter af sådana. Det är till och
med alltför mycket begärdt, att byråchefen för det högre skolväsendet ensam skall
kunna öfverblicka och bedöma alla de mångartade kraf, som i våra dagar framträda
på den högre bildningens vidt förgrenade områden, de allmänna och privata
läroverkens, de högre flickskolornas, universitetens m. fl. bildningsanstalters önskningar
och behof; sådant måste väl anses öfverstiga en mans förmåga. På
folkskolans område har chefen för ecklesiastikdepartementet till sitt förfogande ej
blott en byråchef utan äfven ett antal inspektörer, som hvar inom sin krets representera
den speciella sakkunskapen. Något dylikt, saknas för läroverken, ehuru hithörande
frågor i allmänhet äro vida mer komplicerade än folkskoleärendena och
därför i än högre grad än dessa kräfva centrala förvaltningsorgan. Visserligen
finnas censorer, eforer och. stiftstyrelser; men de förstnämnda syssla, som bekant,
endast med studentexamen, och de öfriga ha icke till uppgift att öfverblicka läroverksområdet
i dess helhet.
Särskildt kan frågan om en fullt sakkunnig centralstyrelse för läroverken
sägas inträda i ett nytt skede, om, såsom kommittén i enlighet med riksdagens
uttalade önskan föreslagit, en under offentlig kontroll ställd examen inrättas på
läroverkens mellanstadium. Den nya realskolexamen, afsedd att en å två gånger
om året afläggas vid ett 80-tal läroverk, påkallar onekligen — det visar grannländernas
exempel — om examen skall kunna länkas i rätt riktning, en gemensam
ledning af erfarne, speciellt sakkunnige män, som få i uppdrag att afgifva förslag
till uppgifter för de skriftliga profven, föreslå lämpliga censorer, afgifva berättelse
öfver utfallet och verkningarna af examen o. s. v. Först med en dylik fast medelpunkt,
hvarifrån det hela kan öfverblickas och ledas, lärer den nya examen från
början kunna hållas på lämplig nivå och någon garanti vinnas mot missbruk och
godtycklighet, som eljest lätt kunna insmyga sig.
Vidare har det inom lärarekåren vid de allmänna läroverken länge varit ett
önskemål, att tillsättningen af ordinarie ämneslärarebefattningar, såsom fallet är
i Norge och Danmark, måtte till främjande af rättvisa och likformighet i
befordringsväsendet omedelbart läggas i Kungl. Maj:ts hand. Men detta har hittills
icke kunnat ske, emedan förutsättningen för en sådan anordning fattats, nämligen
en rådgifvande myndighet, som med full sakkunnighet och auktoritet kunnat upprätta
förslag. Med stöd af den här ifrågasatta centralstyrelsen åter och med anord
J)
»Jag har den största veneration för eforer och domkapitel, men de utgöra icke ett helt, de kunna
icke verka med samma kraft som en för läroverken gemensam öfverstyrelse. På ministern kan man icke
heller kasta hela ansvaret; han har också tusen andra ting att vårda. Nej, en särskildt fackmässig öfverstyrelse
öfver läroverken, en myndighet med makt* och med ansvar, det är hvad vi behöfva.» Rektor G.
Sjöbergs yttrande, möte sberättelsen sid. 151.
SARSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON.
7''9
ilande af eventuellt förekommande lärareprof på sätt 1897—98 års kommitté föreslagit
borde ett dylikt önskemål utan svårighet kunna nås.
Slutligen har ock med kraft framhållits, att vid den betydliga utvidgning
af läroverksorganisationen, som nu är i fråga, den inspektion öfver läroverken,
som hittills ålegat chefen för läroverksbyrån ensam, omöjligen kan anses tillfyllestgörande.
Under det gångna seklet hafva också åtskilliga försök gjorts att tillmöteskomma
behofvet af en gemensam sakkunnig ledning för läroverken. Genom 1820 års
skolordning infördes den s. k. skolrevisionen, som skulle sammanträda hvart
tredje år och bestå af sju ordinarie ledamöter, nämligen föredraganden för ecklesiastikärenden
såsom ordförande, en ständig sekreterare, en universitetsprofessor och
fyra från stiften utsedde gymnasii- eller skollärare samt såsom extra ordinarie ledamöter
rikets biskopar, då de voro närvarande och önskade deltaga i förhandlingarna.
Faktiskt sammanträdde sådana revisioner emellertid endast tre gånger: 1824, 1832
och 1843, men afgåfvo då mycket upplysande berättelser öfver tillståndet vid
läroverken och viktiga förslag till förbättring däraf.
Den nuvarande formen för högsta ledningen af läroverksärenden genom en
för deras beredande afsedd byrå inom ecklesiastikdepartementet är af ganska ungt
datum. Ty efter det ecklesiastikdepartementet blifvit inrättadt (1840), beviljades
väl ett anslag till aflönande af en expeditionssekreterare, som skulle ha till
uppgift att följa frågor rörande den allmänna uppfostran och undervisningen, så den
lägre som den högre (1856). Men först sedan en särskild byrå för folkundervisningen
(1862) upprättats, kunde en expeditionssekreterare eller, såsom han
numera kallas, ett kansliråd i spetsen för byrån för ärenden rörande den högre
undervisningen få ägna sin uppmärksamhet mera uteslutande åt ärenden rörande
denna i och för sig särdeles omfattande gren af skolväsendet.
Såväl före som efter läroverksbyråns tillkomst har också frågan om en fullt
sakkunnig, utom departementet stående, gemensam styrelse för läroverken varit
å bane. Statsrådet Silfverstolpe föreläde år 1847 regeringen ett förslag i sådant
sjdte, och 1858 års läroverkskommitté hemställde, att skolrevisionen måtte ersättas
genom en s. k. lärarekonferens, som årligen skulle sammanträda i Stockholm och
bestå af en ordförande och fem ledamöter, för viss tid af Kungl. Maj:t förordnade
bland kunnige och i undervisning erfarne män. Denna konferens skulle 1:0) taga
kännedom om årsredogörelserna för skolornas verksamhet och i anledning däraf till
Kungl. Maj:t göra de framställningar och förslag den funne skäliga, 2:0) granska
och till antagande förorda utgifna läroböcker, 3:0) afgifva infordrade utlåtanden i
undervisningsärenden och göra anmälan om de förbättringar i det högre skolväsendet,
som den ansåg behöfliga.
Väl kom. den föreslagna lärarekonferensen aldrig till stånd; men behofvet
af en gemensam styrelse för läroverken gjorde sig allt fortfarande kännbart
och framhölls starkt af 1882—84 års läroverkskommitté, som på samma gång den
720
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
föreslog nya lokalstyrelser för läroverken äfven framlade förslag till en ny öfverstyrelse.
Denna skulle bestå af öfverdirektör (lön 8,000 kr.), två ordinarie ledamöter
(lön 6,400 kr. hvar) samt en eller två periodiskt adjungerade ledamöter
ur lärarekåren jemte sekreterare och kansli. Kostnaden för det hela, minskad med
utgifterna för en byrå inom ecklesiastikdepartementet, som ansågs kunna indragas,
steg till omkring 30,000 kronor. Öfverstyrelsen skulle öfvertaga: 1:0) handläggningen
af de ärenden, som nu tillhöra läroverksbyrån, däribland anordnandet
af afgångsexamen och skolstatistiken; 2:0) stiftstyrelsernas befattning med till
sättning
af läraresysslor och den disciplinära domsrätten; 3:0) bestämmandet af
läroböcker efter rektors och kollegii förslag, m. m.; 4:0) afgifvande af utlåtande i
läroverksfrågor, då sådant af Kungl. Maj:t påfordrades, och meddelande af föreskrifter
i de fall, som i skolstadgan ej blifvit förutsatta; 5:0) verklig inspektion
ej blott öfver statens läroverk utan äfven öfver kommunala och privata sådana
samt högre flickskolor med statsunderstöd.
Detta förslag till öfverstyrelse ledde emellertid ej heller till utförande. Men
frågan har sedan dess flere gånger varit uppe inom pressen och på läraremöten.
Icke minst styrkes behofvet af den ifrågasatta öfverstyrelsen för läroverken däraf,
att nästan alla länder med utveckladt skolväsende funnit sig föranlåtna inrätta en
sådan. Utan att ingå på hithörande institutioner i öfriga länder tillåter jag mig
att här endast i korthet hänvisa på hvad som i våra närmaste grannländer, Danmark,
Norge, Finland och Preussen, i detta afseende blifvit åtgjordt.
I Danmark finnes sedan 1874 »Undervisningsinspektionen for de laerde
Skoler», bestående af tre för trenne år i sänder af regeringen förordnade medlemmar,
hvilka jämte nödig vetenskaplig fackinsikt skola äga kännedom om skolundervisningen
(f. n. tre universitetsprofessorer). De godtgöras för detta uppdrag
med ett honorar af 1,000 kronor om året samt rese- och dagtraktamente vid
förrättningar utom Köpenhamn. De skola 1:0) med biträde af fyra praktiska skolman
och i vissa fall af inspektören för realskolorna afgifva förslag till uppgifter
för de skriftliga examensprofven och själfva deltaga i censuren vid den muntliga
pröfningen i de olika skolexamina; 2:0) vid påfordran till ministeriet afgifva yttrande
i skolfrågor och hvart tredje år berättelse öfver sin verksamhet; 3:0) underkasta
privatskolor, som önska förvärfva examensrätt, särskild undersökning. Men
eljest äro inspektionens medlemmar, trots institutionens namn, endast undantagsvis -i tillfälle att utom vid examina genom besök i skolorna kontrollera deras verksamhet.
Samma funktioner, som i afseende å de lärda skolorna tillkomma undervisningsinspektionen,
åligga sedan 1886 »Undervisningsinspektoren over Realskolerne»
vid sistnämnda skolor, af hvilka finnas 144 examensberättigade.
I Norge har sedan 1883 funnits en undervisningsinspektion, bestående af fem
af konungen för viss tid utsedda ledamöter, med ungefär enahanda uppdrag som
den danska. Vid den nya skollagens genomförande (1896) utbyttes emellertid
denna institution mot en annan likartad, »Undervisningsrådet». Detta består af
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON. 721
en ordförande (arfvode 1,000 kr.) och 6 andra medlemmar (arfvode 600 kr.)
hvilka för en tid af fem år af konungen utses bland män med praktisk insikt i
det högre skolväsendet; i hygieniska frågor biträdes rådet dessutom af en af konungen
likaledes för fem år utnämnd speciellt sakkunnig ledamot (arfvode 400 kr.). *)
Undervisningsrådet skall 1:0) bestämma skriftliga uppgifter för »artium» och
»middelskoleexamen» samt leda den muntliga pröfningen och därvid deltaga i
censuren, hvarför rese- och dagtraktamente åtnjutes af rådets medlemmar liksom af
andra censorer; 2:0) utöfva inspektion öfver skolorna äfven vid andra tider än
under examina; 3:0) årligen afgifva berättelse öfver sin verksamhet.
I Finland finnas sedan 1869 en Öfverstyrelse för skolväsendet, afsedd både
för elementarläroverken och folkskolorna. Styrelsen, som har sitt säte i Helsingfors,
består af en ordförande och sex ledamöter, utnämnda af kejsaren-storfursten
på generalguvernörens förslag. Af ledamöterna skola tre vara öfverinspektörer för
läroverken, en för folkskolorna (lön 7,000 mark hvar) och två utses bland landets
högre ämbetsmän på obestämd tid (arfvode 2,400 mark hvar). Kansli antages
af öfverstyrelsen, och styrelsens stat slutar på 45,000 mark. Öfverstyrelsen åligger
att 1:0) vaka- öfver att undervisningen fortgår enligt meddelade föreskrifter samt
däröfver hvart tredje år afgifva berättelse; 2:0) handlägga och bereda skolärenden,
som underställas kejsarens-storfurstens afgörande; 3:0) tillsätta lärare och vaka öfver
att de fullgöra sin plikt; 4:0) utöfva kontroll öfver enskilda läroverk; 5:0) upptaga
och afgöra sådana skolärenden, som förut lydt under domkapitlen; 6:0) genom
öfverinspektörerna med biträde af särskilda sakkunnige för öfningsämnena låta inspektera
läroanstalterna; 7:0) årligen uppgöra och utgifva en statistisk redogörelse
för skolväsendet. Öfverstyrelsens beslut kunna öfverklagas i senatens ekonomidepartement.
Biskop och domkapitel äga fortfarande öfvervaka religionsundervisningen
inom stiftet.
I Preussen är under ministeriets högsta ledning vården om det högre skolväsendet
delad på de 12 provinserna, hvilka ha hvar sitt »Provinzial-Schulkollegium»
af stark byråkratisk sammansättning. Det består af provinsens »Oberpresident» såsom
ordförande samt flere »Räte» af andlig, juridisk och ekonomisk befogenhet
äfvensom två »Provinzial-Schulräte», vanligen förutvarande praktiske skolman, såsom
bisittare. Kollegiets funktioner omfatta 1:0) uppsikt öfver de högre skolornas
ekonomi; 2:0) pröfning af deras statuter, läroplaner och skolböcker; 3:0) uppsikt
och i regel hvart tredje år företagen revision öfver skolorna; 4:0) anordnande af
abiturient- och andra afgångspröfningar, hvarvid Schulräte fungera som ett slags
censorer (»Abgeordnete»).
Antingen vi se på frågans utveckling i Sverige eller i våra grannländer, tyder
sålunda allt på behofvet af en rådgifvande, i afseende å läroverkens mångsidiga
'') I följd däraf, att medlemmarna blott åtnjuta arfvoden, blir aflöningsstaten så låg som 5,000 kr. Men
härtill komma följande årliga omkostnader (enligt medeltalsberäkning för 5 år): kontorsutgifter o. d. omkring
5,100, inspektionskostnader (honorar och resor) omkring 3,100 och censorsresor för »artium» omkring 900 kr.
91
722
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
bildningskraf fullt sakkunnig centralmyndighet till regeringens stöd. Det tomrum,
som skolrevisionen vid sitt upphörande på 1840-talet lämnat efter sig, har icke
blifvit fylldt genom läroverksbyrån inom ecklesiastikdepartementet, som väl är egnad
att sköta löpande administrativa ärenden, men ingalunda kan ersätta en i ständig
växelverkan med läroverken stående och med deras olikartade behof nära förtrogen
centralstyrelse. Att åter 1882 — 84 års kommittés nyss relaterade förslag till öfverstyrelse
ej kom till utförande berodde dels därpå, att kommitténs organisationsförslag
i sin helhet strandade, dels och särskildt i fråga om öfverstyrelsen därpå, att förslaget
alltför mycket bröt med det bestående och afsåg upprättande af ett nytt
dyrbart ämbetsverk på ordinarie stat. Ett förslag, som undviker sådana fel, torde
i våra dagar ha helt andra utsikter än förr att vinna framgång.
En centralstyrelse öfver läroverken borde framför allt organiseras så, att den
kunde blifva en lifgifvande princip i reformrörelsen och därvid noga lämpa sig
både efter tidens och efter det högre skolväsendets kraf. I sådant syfte borde under
ecklesiastikministern, men icke som en del af hans departement, ställas en mera
rörligt organiserad, i läroverksärenden speciellt sakkunnig rådgifvande myndighet,
bestående af ett lagom antal erfarne skolmän, som med bibehållande af lön och
mot lämpligt arfvode för ändamålet af Kungl. Maj:t på vissa år förordnades. Desse
borde i särskilda fall, då så påfordrades, kunna erhålla förstärkning af tillkallade
praktiske män, läkare och andra, hvilkas råd det kunde vara af vikt att inhämta.
På detta sätt skulle man undgå vidlyftiga kostnader och en ny pensionsstat.
Sålunda vunnes äfven, att den nya institutionen ej kunde petrificeras utan efter hand
måste föryngras och tvingas att följa med sin tid. Den kunde lämpligen benämnas läroverksråd,
hvilket namn mer än öfverstyrelse torde vara ägnadt att angifva dess ändamål.
Läroverksrådets funktioner torde böra väsentligen omfatta:
1 :o) åtgärder i afseende å anordningen af examina, såväl realskolexamen som
studentexamen; rådet skulle, efter vederbörlig förberedelse af ärendet, bestämma ämnen
för de skriftliga profven, föreslå censorer, eventuellt öfvervara examen, afgifva
berättelse därom m. m.
2:0) åtgärder angående tillsättningar och förordnanden; rådet skulle efter
yttrande af vederbörande eforus afgifva förord till ledig rektorsbefattning, uppsätta
förslag bland sökande till lektors- och adjunktsbefattning, innan Kungl. Maj:t utnämner,
förordna extra lärare och vikarier, tillsätta öfningslärare in. m.
3:0) utöfvande af den uppsikt öfver läroverken, som hittills ålegat chefen för
läroverksbyrån, samt inspektion af enskilda eller kommunala gossläroverk, högre
flickskolor och samskolor, som åtnjuta statsunderstöd och äga examensrätt eller
ansöka om sådan;
4:0) afgifvande af utlåtanden till Kungl. Maja i fråga om ansökningar om
tjänstledighet, uppflyttning i lönegrad och resestipendier för lärare, dispenser, statsanslag
och dimissionsrätt för läroverk, besvär m. m. samt i alla frågor, där rådets
utlåtande af Kungl. Maj:t äskas;
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON. 723
5:0) granskning af läroböcker, verkställd periodvis eller på vederbörande
författares begäran efter tillkallande af särskilda sakkunnige för olika ämnen;
6:0) rätt att framställa förslag, som rådet kan finna påkallade till förbättring
af undervisningsplanen eller öfriga förhållanden vid läroverken.
Dessutom bör lärarerådet hafva högsta ledningen af profäret samt af Nya
elementarskolan, därest denna skall fortfara att vara en statens profskola.
Hvad sammansättningen af läroverksrådet vidkommer, borde dess ledamöter
— för att institutionen å ena sidan må erhålla fullt sakkunniga arbetskrafter och
å den andra för statsverket medföra så lindrig kostnad som möjligt — tagas
bland på ordinarie stat uppförda universitets- och läroverkslärare af erkänd duglighet.
Dessa skulle utses af Kungl. Maj:t men endast erhålla femårigt förordnande,
så att de efter hand kunna ombytas. Om rådet finge rätt att vid påfallande behof
med Kungl. Maj:ts tillstånd för kortare tid adjungera speciellt sakkunnige, t. ex.
i hygieniska och andra fackfrågor, torde ledamöternas antal kunna inskränkas till
en ordförande och fyra andra ledamöter; antalet vore dock så pass stort, att både
gymnasiet och realskolan äfvensom olika hufvudgrupper af ämnen inom rådet borde
kunna bli representerade. Med hänsyn såväl till göromålens mängd och omfattning
som ock till de kännbara olägenheter, hvilka eljest skulle uppstå i undervisningen,
måste ledamöterna tänkas oafbrutet tjänstgörande och ej tillfälligt inkallade under
de år deras förordnande varar.
Ordföranden och ledamöterna borde, utom bibehållen ordinarie lön och tjänstgöringspenningar,
åtnjuta ett visst årsarfvode. Det synes billigt, att detta arfvode
ställes något olika, särskildt med hänsyn till den kostnad för flyttning till hufvudstaden,
som måste orsakas de från landsorten inkallade ledamöterna. Äfven om
rådets ledamöter mellan sig fördela sekreterarens och andra löpande göromål, tillkommer
dock arfvode för särskildt tillkallade sakkunnige, lokal, expenser m. m.,
hvadan staten för det hela torde komma att belöpa sig på omkring 16,000 kronor
om året ’).
Dessutom .skulle ordföranden och ledamöterna i rådet vid resor i tjänsteärenden
äga uppbära rese- och dagtraktamente enligt samma grunder som censorerna
vid mogenhetsexamen, en kostnad, som lärer komma att täckas genom de från
examinanderna i realskol- och studentexamina inflytande afgifterna.
Till nämnda årskostnad för läroverksrådet af omkring 16,000 kronor skulle
vidare komma vikariatsarfvoden för ordföranden och ledamöterna. Men denna utgift
kan anses mer än motvägd dels genom den indragning af en eller annan tjänst
’) Enligt följande förslagsberäkning:
Arfvode åt ordföranden (2,400 å 3,000) ............................. kronor 2,700
,, ,, 4 ledamöter (1,500 å 2,000) ........................... „ 7,000
Ersättning för tillfällig adjunktion ..................................... „ 3,000
Lokal, expenser m. in....................................................... ,, 3,500
Summa kronor 16,200
724
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
inom ecklesiastikdepartementet, som, därest ett läroverksråd kommer till stånd och
läroverksbyrån därigenom får sin verksamhet högst betydligt lättad, allvarligen bör
sättas i fråga, dels ock i synnerhet därigenom, att de hittills nästan ständigt förekommande
kostbara kommittéutredningarna i läroverksfrågor efter rådets inrättande
till väsentlig del skulle göras öfverflödiga ’).
Dessutom må erinras därom, att, i händelse det ifrågasatta läroverksrådet
eller annan därmed likartad institution icke åstadkommes, lärer nog i stället en
'' förstärkning af läroverksbyråns ordinarie stat (till exempel med två eller tre fackinspektörer,
såsom mer än en gång varit på tal) i samband med den föreslagna
betydliga utvidgningen af läroverksorganisationen blifva nödvändig och komma att
medföra ungefär samma kostnad, men icke på långt när samma gagn och verksamma
kraft som ett mera själfständigt organiseradt läroverksråd.
I afseende å rådets förhållande å ena sidan till eforer och domkapitel, eller
eventuellt omorganiserade lokala styrelser, å den andra till läroverksbyrån lärer detta
bäst regleras genom en af Kungl. Maj:t utfärdad instruktion.
Utan tvifvel kan den här framkastade tanken med fördel i utförandet modifieras
på flera olika sätt. Hufvudsaken är emellertid, att i en tid af förestående reformarbete
som vår ett steg framåt tages, så att man på det praktiska försökets väg
må komma från ord till handling. Ty våra läroverk ha redan nått en sådan grad
af utveckling, att nödig omtanke om deras och om den åt dem anförtrodda ungdomens
bästa kräfver, att de för ledningen af sina viktigaste angelägenheter erhålla
ett själfständigt centralt organ. Våra grannländer ha längesedan vidtagit en liknande
åtgärd och funnit sig väl därvid.
‘) I hvilken stor omfattning kommittéutredningar i frågor rörande de allmänna läroverken vid sidan
af läroverksbyrån varit använda, framgår af följande från medlet af 1860-talet eller från tiden efter byråns
upprättande utgående förteckning, hvilken dock ej upptager åtskilliga mindre specialutredningar:
Kommissionen | angående | språkundervisningen 1865 — 66 ........................................ | 8 | ledamöter. |
tf | tt | undervisningen i historia och geografi 1866—68..................... | 6 | tf |
„ | tt | „ i matematik och naturvetenskap 1869—71......... | 6 | it |
Kommittén | tt | revision af läroverksstadgan 1870—72 ................................ | 8 | tf |
it | tt | pedagogisk lärarebildningsanstalt 1873 ............................... | 6 | tf |
»i | tf | förslag till stadga 1874 (departemental).............................. | 7 | tt |
}f | tt | lärareexamen 1877—78 ............................................... | 5 | tf |
)> | tt | teckningsundervisningen 1877—78....................................... | 3 | » '' |
tt | " | uppställning af grammatiska läroböcker 1878—82 .................. | 6 | '' '' |
it | tt | lönereglering för läroverken 1878—79 ................................ | 4 | tf |
tf | tt | läroverkens undervisningsplaner 1879—80 .......................... | 5 | It |
it | it | läroverkens organisation 1882—84...................................... | 12 | It |
tf | t> | förslag till stadga 1890—91.............................................. | 6 | tt |
tt | tt | extra ordinarie lärares ställning 1893 ................................ | 6 | tf |
r | tt | lärareprofvens afskaffande m. m. 1897 — 98 ........................... | 5 |
|
tf | tt | vissa läroverksfrågor 1898—99 (departemental) ................... | 3 | » |
,, | tt | afgångsexamen vid 15—i6-års-åldern, lönereglering etc. 1899—1902 | 15 | It |
= 17 kommittéer på 37 | år. Medeltal | 6,5 | ledamöte |
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST ^CARLSON. 725
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett inom kommittén utarbetadt förslag
anser jag mig alltså böra föreslå:
att under ecklesiastikdepartementet måtte, till biträde vid anordnande och
öfvervakande af examina samt för utredning af vissa ärenden angående de allmänna
läroverken och därmed jämförliga skolor, förordnas ett läro verksråd, bestående af
en ordförande och fyra ledamöter, hvilka bland ordinarie universitets- eller läroverkslärare
af framstående duglighet af Kungl. Maj:t för en tid af fem år utses;
att i sammanhang härmed utnämningar af ordinarie ämneslärare öfverflyttas
till Kungl. Maj:t samt förordnandet af extra lärare och vikarier äfvensom tillsättningen
af öfningslärare uppdrages åt läroverksrådet;
att till bestridande af arfvoden och öfriga kostnader för läroverksrådet må
hos riksdagen äskas ett förslagsanslag af 16,000 kronor; samt
att, i händelse af bifall härtill, undersökning måtte vidtagas, huruvida icke
någon ordinarie tjänst inom ecklesiastikdepartementet må kunna indragas.
5. Löneregleringen.
För att i denna viktiga fråga medverka till ett positivt resultat har jag
biträdt det af kommittén framlagda förslaget, som för ämneslärare i de lägre
lönegraderna innebär en effektiv löneförbättring, men som hvad den högsta, för
en lärare i familjefaders ställning icke minst betydelsefulla lönegraden angår väl
må betraktas såsom ett minimum af hvad såväl med hänsyn till omfattningen och
vikten af läroverkslärarens tjänsteåligganden som ock till våra dagars lefnadskostnader
skäligen kan föreslås. Såsom en brist i förslaget måste ock betecknas det i förhållande
till begynnelselönen ovanligt dryga belopp, hvartill tjänstgöringspenningarna
för adjunkt och lektor upptagits, beroende detta väsentligen därpå, att kommittén
ej ansett sig kunna närmare ingå på den åt annan kommitté för utredning anförtrodda
pensionsfrågan.
Särskilt måste jag beklaga, att kommittén, ehuru här gäller en för längre
tid framåt afsedd reglering af lönerna, funnit sig böra afslå mitt yrkande, att det
måtte undersökas, huruvida icke på grund af ändrade förhållanden den ämneslärare
medgifna rätt att räkna lönetur före vunnen befordran till ordinarie tjänst borde
för framtiden upphäfvas, och i stället, med respektive 3,000 och 4,000 kronors
begynnelselön, det nu till indragning föreslagna fjärde ålderstillägget för adjunkt
och lektor bibehållas.
Slutligen har jag såsom rätt och billigt biträdt ett inom kommittén frarnställdt
yrkande, att öfningslärare vid högre allmänt läroverk skulle tilldelas ett
tredje ålderstillägg af 200 kronor.
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
72fc
6. Termins aftgifterna.
Af den historik, kommittén rörande terminsafgifternas uppkomst och utveckling
(sid. 546 — 555) lämnat, framgår, hurusom hvarje gång frågan om en lönereglering
för lärarne vid de allmänna läroverken i senare tider förelagts riksdagen
eller fyra gånger efter år 1882, från hvilket år den nuvarande lönestaten väsentligen
leder sitt upphof, regeringen funnit sig föranlåten att föreslå, det medel delvis
skulle beredas, genom till statsverket ingående afgifter utöfver de obetydliga,
som nu terminligen betalas till läroverkens kassor. Då löneregleringsfrågan alltjämt
af andra anledningar fallit, har det ingen gång kommit till ett beslut af
riksdagen i fråga om de föreslagna terminsafgifterna. Men väl ha bägge kamrarna,
hvar för sig, upprepade gånger principiellt uttalat sig i samma riktning som
1882 års statsutskott, hvilket ansåg »rätt och skäligt, att personer, som befinna
sig i den ekonomiska ställning, att de kunna bekosta eller i allt fall bidraga till
utgifterna för sina barns undervisning, icke erhålla denna undervisning så godt
som för intet af staten», en grundsats, så uppenbart riktig, att den näppeligen
borde kunna af någon bestridas.
Emellertid har kommitténs flertal — i motsats till 1878 års löneregleringskommitté
och 1882—84 års läroverkskommitté — efter åtskilliga betraktelser,
på hvilka jag här ej skall närmare ingå, kommit till det slutresultat, att det icke
anser sig böra förorda införandet af till statsverket ingående afgifter vid de allmänna
läroverken (sid. 578). Detta har likväl ej hindrat samma flertal att i
annat sammanhang tillstyrka, att vid läroverk, som ombildas till samskolor med
kommunala bidrag, vederbörande kommun må äga rätt att af samskolans icke
medellösa lärjungar utöfver nuvarande skolavgifter uppbära en terminsafgift af högst
20 kronor (sid. 441).
Väl lärer knappast behöfva befaras, att ett så konstladt system som det,
kommitténs flertal i detta afseende förordat, skulle leda till verkställighet. Dock
anser jag, att från praktisk synpunkt bör skarpt framhållas den påtagliga olikhet i
ekonomiska förmåner, som måste uppstå, om vid 23 å 24 allmänna läroverk
(samskolor) höjda terminsafgifter påläggas lärjungarna utöfver de hittills vanliga,
medan vid rikets öfriga läroverk inga dylika afgifter skulle få förekomma. Ty det
teoretiska resonemang, som ligger till grund härför, nämligen att de höjda afgifterna
i ena fallet skulle inflyta till kommunens kassa, under det att i båda fallen inga
afgifter inginge direkt till statsverket (utom möjligen i Haparanda), torde icke komma
att spela någon som helst roll hos den allmänhet, som skall betala afgifterna, och som
ganska litet lärer fråga efter, till hvilken kassa dessa inflyta, men strängt lärer hålla
på att alla, som ha barn i läroverken, behandlas efter samma norm. Att t. ex. för
-
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON. 727
äldrar i Borås, där en realskola föreslås, skulle få sina gossar undervisade utan
höjda afgifter, medan målsmän i Alingsås, där samskola är afsedd att inrättas, måhända
skulle få betala 40 kronor om året utöfver de vanliga afgifterna för hvar
och en af sina gossar, måste för dem det gäller framstå som en orättvisa, ägnad
att framkalla klander och måhända äfven olämplig konkurrens mellan närbelägna
läroverk. 1 hvarje fall kan en dylik ogynnsam ekonomisk särställning i afseende
å gossarnes afgifter ingalunda bidraga att göra samskolan populär, och ställningen
upphjälpes föga därigenom, att flickornas afgifter för de familjer, som hafva sådana,
i samskolan skulle komma att minskas något i förhållande till de förutvarande.
Enhet i bestämmelserna angående statsläroverkens terminsafgifter, dessa må nu bli
hvilka som helst, torde vara ett oeftergifligt villkor, för att icke missnöje och
onödig förvirring skola uppstå vid tillämpningen.
Hvad frågans principiella del beträffar, håller jag före, att värdet af den
s. k. afgiftsfria undervisningen, hvilken ofta prisats såsom ett ärofullt särdrag för
Sverige, blifvit åtskilligt öfverskattad. Ty äfven om det är att betrakta såsom
stora och socialt värdefulla fördelar, att studievägen hos oss stått öppen äfven för
den fattigaste, och att dagakarlens och landshöfdingens son i statsläroverken kunnat
sitta sida om sida på skolbänken, så är därför icke sagdt, att ej dessa fördelar
med den ekonomiska utveckling vårt land numera uppnått stå att vinna också
under ett klokt afvägdt afgiftssystem. Den s. k. fria undervisningen, hvilken såsom
bekant ganska väl låtit sig förena med afgifter till åtskilliga kassor, om blott
dessa ej betecknas som statens, har för öfrigt äfven haft sina skuggsidor, framträdande
bland annat i en dåligt aflönad lärarekår och alltför lätt tillfälle för personer,
som därtill äro obekväma, att tränga sig fram på studiebanan, hvarigenom
det litterära proletariatet ofta på sorgligt sätt rekryterats. Härtill kommer, att enskilda
läroverk under ett sådant system haft ytterst svårt att komma sig för och
utöfva sin till hindrande af undervisningens stereotypering nyttiga verksamhet.
Enligt mitt förmenande lärer å skolans område på en gång de sociala och
de ekonomiska intressena bäst tillgodoses, om folkskoleundervisningen, som för en
viss ålder måste vara obligatorisk, med fulla händer bjudes alla medborgare gratis,
men den högre undervisningen, som är frivillig och endast kan komma ett mindre--tal till del, tillhandahålles för billigt pris och med rätt till befrielse från hela eller
en del af afgiften för de lärjungar, som äro både begåfvade och mindre bemedlade.
Att nämligen lärjungar, som äro obemedlade men obegåfvade, till ogagn för sig
själfva och för läroverken genom tillfälle till fri undervisning lockas in på studiebanan,
torde väl de flesta medgifva vara en olägenhet. Att åter de bemedlade
men obegåfvade icke alltid genom höjda afgifter lära kunna hejdas i sina lärda
mödor, är visserligen ett beklagligt faktum; men det kan åtminstone ej sägas utgöra
ett skäl emot att dessa, lika väl som de begåfvade och tillika bemedlade, böra vara
skyldiga att bidraga till betalande af den undervisning de i statens läroverk åtnjuta.
Om staten, som ger hufvuddelen af lärarelönerna, kommunen, som ger tomt och
728
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
lokal åt läroverket, samt de enskilde, som ha barn där intagna — de sistnämnde
genom afgifter i mån af förmåga — hvar för sig lämna bidrag till upprätthållande
af den högre undervisningen, så borde utgifterna för densamma bli lämpligast fördelade
och läroverkens arbete komma att följas med möjligast allmänna intresse
i landet.
Största svårigheten vid afgörandet af frågan om terminsafgifterna ligger utan
tvifvel i att utfinna en fullt rättvis norm för att afväga befrielse åt de medellösa
och kanske än mer nedsättning i afgiften åt de mindre bemedlade lärjungarna. En
statistisk utredning, som i detta afseende af kommittén verkställts (sid. 556—562),
visar, att behofvet af befrielse från och nedsättning i afgiften är ganska olika fördeladt
på olika orter och vid olika slag af läroverk. De invändningar, hvilka på
grund häraf gjorts mot det procenttal för befriade, som hittills vanligen lagts till
grund för Kungl. Maj:ts förslag, och hvilka ytterligare med stöd af de inhämtade
uppgifterna kunna göras mot snart sagdt hvilket procenttal som helst, ha öfvertygat
mig om att ett sådant procenttal är olämpligt och ej bör uppställas som
norm. Ty lika visst som jag är öfvertygad om, att väl afvägda afgifter äro ägnade
att främja föräldrarnes intresse för skolan, att motverka odågors inträde på studiebanan
och att underlätta uppkomsten af enskilda läroverk, lika litet vill jag medverka
till genomförande af ett system af afgifter, som genom alltför strama
villkor för befrielse måhända uteslöte en del begåfvade men medellösa ynglingar
från tillfället att begagna sig af den undervisning, staten genom sina läroverk erbjuder.
Att så ej behöfver bli förhållandet, om saken klokt inrättas, visar erfarenheten från
andra länder och ej minst från Norge, som ej kan sägas vara ett rikare land än
vårt och där afgifterna i statsskolorna, liksom äfven i Danmark, utan men för den
nationella kulturen dock länge varit högre än de, som hos oss ifrågasättas. '')
Nu har emellertid inom kommittén utarbetats ett på — som mig synes —
särdeles väl afvägda grunder fotadt förslag om terminsafgifter, något högre för
gymnasiet och lägre för realskolan, samt med det betydelsefulla tillägget om
en af hvarje procenttal obegränsad rätt till befrielse och nedsättning i afgiften för
alla de lärjungar, hvilka af en sakkunnig och opartisk, för ändamålet särskildt tillsatt
nämnd förklaras såsom meddellösa eller mindre bemedlade däraf vara i behof.
Härvid skulle äfven tillfälle gifvas att taga hänsyn till så viktiga och för bedömandet
af vederbörande målsmans betalningsförmåga ofta afgörande omständigheter som
huruvida en lärjunge har sin bostad inom eller utom läroverksstaden, om två eller
flera syskon från samma hem besöka läroverket m. m. Sådana och andra indivi
-
’) Under budgetsåret 1901 —1902 uppgingo skolafgifterna vid Norges »offentlige hoiere almenskoler»
i regeln till 150 å 160 kronor i gymnasiet och omkr. 100 kronor i middelskolen, allt för år
räknadt. Och för Danmarks statsskolor äro i ett nyligen af regeringen inför riksdagen framlagdt lagförslag
skolafgifterna föreslagna att, enligt gällande praxis, i regeln fastslås till 144 kronor för år i de tre
klasserna och till 120 kronor i öfriga klasser, att erläggas kvartalsvis.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON.
729
duella förhållanden skulle ifrågavarande nämnd enligt en af Kungl. Maj:t utfärdad
instruktion äga att taga i öfvervägande vid utöfvande af sin bestämmanderätt
öfver afgifterna.
Då omförmälda förslag synts mig innebära en god utgångspunkt för frågans
lyckliga lösning, instämmer jag i de slutyrkanden, hvilka i öfverensstämmelse
därmed af lektor Höjer framställts i hans vid betänkandet fogade reservation rörande
terminsafgifterna (sid. 792 — 800), dock sä att jag anser, att de utöfver de hittillsvarande
pålagda afgifterna för manliga och kvinnliga lärjungar vid samskolor
med kommunala bidrag böra bestämmas till samma belopp (likasom vid öfriga realskolor
ej öfverstigande 20 kronor), och att dessa afgifter vid nämnda skolor odelade
böra tillfalla kommunens kassa.
7.- Åtgärder för ungdomens fysiska uppfostran.
Såväl sakens vikt i och för sig som äfven en af professor L. M. Törngren
i ecklesiastikdepartementet ingifven och till kommittén öfverlämnad skrifvelse angående
kroppsöfningarnas anordnande vid de allmänna läroverken har för kommittén utgjort
anledning att taga frågan om åtgärder för ungdomens fysiska uppfostran under ompröfning.
Därvid har emellertid kommittén i min tanke ingalunda ägnat den viktiga
angelägenhet, som lärjungens kroppsliga uppfostran måste erkännas vara, den uppmärksamhet,
som vederbort. Visserligen har genom förslaget om 45 minuters
lektioner och afkortad tid för frukostrasten möjlighet beredts att på ett rationellare
sätt än hittills infoga gymnastiktimmarna på schemat (sid. 6 3 4). Men detta är
egentligen allt. Ty hvad beträffar friluftslekarne, som i våra dagar ånyo börjat erkännas
som ett viktigt uppfostringsmedel, har kommittén stannat vid ett rent palliativ,
då den i detta afseende endast bland rektors åligganden infört ett nytt moment af
innehåll, att rektor för att främja lärjungarnas håg för lekar i fria luften bör söka
anskaffa lämplig plats och material härför.'')
Nu kan väl med fog ifrågasättas, huruvida det är lämpligt och tillfyllestgörande
att i detta afseende uteslutande lägga omsorgen på rektor, äfven om han intresserar
sig för saken. Huru rektor, som har så många andra mycket maktpåliggande
plikter att skota, utan särskilda medel för ändamålet och gent emot måhända
i saken oförstående kommunala myndigheter skall kunna fullgöra detta nya åliggande,
det har kommittén också visligen aktat sig att angifva. Och äfven om
rektor verkligen lyckats att skaffa plats och materiel för leken, torde det nog vara
säkrast att ej alltför mycket förlita sig på kommitténs frimodigt afgifna försäkran,
att i så fall »lekarne på de flesta ställen komma att bedrifvas med lust och gam
-
'') Se förslag till Ändringar i lAroverksstndgan § 98, mom. 2.
730
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
man» (sid. 652). Ty den viktigaste förutsättningen härför, nämligen lämplig
och tillräcklig tid för lekens utförande, har kommittén försummat att tillförsäkra saken
och därigenom, ty värr, sannolikt åstadkommit, att ifrågavarande stadgande i
de flesta fall måste bli en bestämmelse endast på papperet.
Enligt mitt förmenande kunna friluftslekarne, hvilka fordom, då tillräcklig tid
fanns för ändamålet och särskildt bollekarne hade starka traditioner, vid flera läroverk
blomstrade, på ett betydelsefullt sätt bidraga till ungdomens fysiska och
moraliska utbildning, hvadan skolan ej bör släppa deras främjande ur sikte. Rätt
bedrifna, utgöra de i samband med gymnastiken etr verksamt medel ej blott att
öka muskelstyrkan och lemmarnes smidighet utan äfven att uppfostra till mod,
beslutsamhet, ihärdighet och ordnad samverkan för ett medvetet mål; de stålsätta
karakteren, egga förmågan att besegra svårigheter och afhålla från dåliga nöjen och
njutningar. Redan antiken förstod idrottens betydelse för uppnående af uppfostrans
högsta mål: »en sund själ i en sund kropp». England och i senare tid äfven
Tyskland ha visat, hvad genom ett systematiskt bedrifvande af leken i sådant afseende
kan åstadkommas. Och äfven i vårt land, särskildt inom det samhälle
jag har äran tillhöra, saknas ej exempel på att leken under energisk ledning kan
alstra goda resultat, äfven om det är att befara, att dessa ej blifva särdeles varaktiga,
därest ej lämpligare villkor för dess trefnad kunna åvägabringas.
Hvad som i detta afseende för friluftsleken vid våra läroverk framför allt
behöfves är, att tid och sinnesro för densammas bedrifvande förunnas lärjungarna.
En ungdom, som är trött eller betungad af läxläsning till morgondagen, uträttar
intet af betydenhet på lekfältet. Därför torde t. ex. ett medel att gifva lekarne
fart vara vunnet, om — såsom vid 1900 års allmänna svenska läraremöte i Stockholm
uttalades — rektorerna bemyndigades att, då väderleken därtill är lämplig,
gifva läxfrihet till följande dag med skyldighet för den eller de klasser, som
kommit i åtnjutande af en sådan frihet, att i stället vissa timmar infinna sig
på lekfältet.
En sådan makt, lagd i rektors hand och af honom utöfvad i ''samråd med
vederbörande lärare, skulle för visso ej missbrukas, och den sålunda förlorade läxöfverläsningstiden
tages mångdubbelt igen genom ökad spänstighet och uppfattningsförmåga
hos ungdomen. Det s. k. tvånget att infinna sig å lekfältet torde af de
allra flesta lärjungar tvärtom uppfattas som en befrielse och skulle för de tröge endast
utgöra en hälsosam maning att slita sig från boken och stillasittande sysselsättning.
Alltså lära farhågorna, att man, såsom kommittén uttrycker det, genom »det
ålagda tvånget» skulle motverka hvad man önskade främja, visa sig gripna ur
luften. Tvärtom kan utom de läxfria eftermiddagarna naturligen äfven annan fritid
af lärjungarna med fördel användas för ordnad lek. Den sporadiskt återkommande
läxfriheten vore endast afsedd att blifva ett medel att sätta leken i gång, där den ej
finnes, och att hålla den uppe, där den ännu lefver men kanske håller på att
do ut.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF ERNST CARLSON.
731
De ytterligare förutsättningar för friluftslekens främjande, som af kommittén
framhållits, nämligen anskaffande af lekplats och lektyg, få först i samband med
beredandet af nödig lektid sin rätta betydelse. Medan i vanliga fall anskaffandet
af lämplig lekplats lärer blifva beroende på medverkan af vederbörande kommun,
måste nog genom rektors åtgärd åstadkommas såväl lekmateriel som ock lämplig
lekledare, där sådan vid sidan af gymnastikläraren påkallas och är möjlig att erhålla.
Ty kommitténs förmodan, att en hurtig skolyngling ofta nog skulle kunna taga
ledningen af en större skara kamrater på lekfältet, torde endast i mycket sällsynta
fall besanna sig. Däremot har redan flerstädes visat sig, att yngre lärare, som
ha intresse för saken, äro särdeles lämpliga lekledare. I ändamål att för sådana
lärare, som vilja utbilda sig till lekledare för att sedan i sådan egenskap biträda
vid läroverken, öppna tillfälle att genomgå en vid Nääs seminarium eller annan
lämplig plats anordnad lekkurs, borde därför ett visst antal statsstipendier finnas
att tillgå. Och vidare borde för aflöning af lekledare under 10 å 12 veckor i
början och slutet af läsåret äfvensom för anskaffande af första uppsättning af lekmateriel
ett mindre anslag ställas till rektorernas förfogande. Då till en början
endast ett begränsadt antal läroverk, torde komma att begagna sig af anslaget, kan
detta förslagsvis sättas till 10,000 kronor.1)
Många andra önskemål i fråga om denna för vår ungdoms kroppsliga uppfostran
viktiga sak äro för visso att uppställa. Redan under profåret borde lärarekandidaternas
uppmärksamhet ej blott föredragsvis utan äfven genom åskådande af och deltagande
i lek- och gymnastiköfningar kraftigt inriktas härpå. Gymnastik- och friluftslekar
borde under samverkan mellan gymnastikläraren och respektive lekledare sättas i
nära samband med hvarandra. Läroverkslärare, som sådant önskade, borde genom
statsstipendium sättas i tillfälle att genomgå en utbildningskurs vid Gymnastiska
centralinstitutet för att därefter vid sidan af sina vanliga ämnen äfven kunna undervisa
i gymnastik, ett sätt att utbilda gymnastiklärare, som torde vara särskilt
förtjänt af beaktande i våra dagar, då genomförandet af den nya härordningen
snart nog torde göra det för militärer svårt, om ej omöjligt, att ägna sig åt
gymnastiklärarens kall. För flera läroverk gemensamma täflingar i gymnastik,
målskjutning och lekar borde årligen anordnas o. s. v.
För att emellertid en praktisk utgångspunkt må vinnas till sakens förverkligande
skall jag, viss om att intresserade fackmän ej lära underlåta att föra den
vidare, inskränka mig till att föreslå,
att i läroverksstadgan införes eu bestämmelse af innehåll, att rektor, för att
främja friluftslekar bland ungdomen, bemyndigas att vid lämplig väderlek, efter
'') Enligt följande förslagsberäkning:
Anslag till lekmateriel ä ioo kr. vid 20 medelstora läroverk
Arfvode åt lekledare ä 300 kr. vid d:o ...........................
jo stipendier ä 200 kr. för genomgående af lekkors
..................... 2,000.
.Summa kronor io;ooq.
2.000.
6.000.
732
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
samråd med vederbörande lärare, gifva läxfrihet till följande dag åt en eller flera
klasser af läroverket, dock mot skyldighet för lärjungarna att under viss tid infinna
sig på lekfältet; samt
att ett förslagsanslag af 10,000 kronor måtte af riksdagen äskas, för att dels
åt lärare, som därom hos Kungl. Maj:t ansöka och förklara sig villiga att biträda
såsom lekledare vid läroverken, må kunna beredas tillfälle att genomgå en lekkurs,
dels ock åt läroverk, hvars rektor hos Kungl. Maj:t därom gör framställning, må
kunna beviljas ett mindre anslag för anställande af lekledare och anskaffande för
en gång af nödig lekmateriel.
I ofvanstående yttrande angående ett centralt läroverksräd, terminsafgifter samt
ett tredje ålderstillägg åt ö/ningslärare har P. E. Lindström i hufvudsak instämt.
I det hufvudsakliga af ofvanstående yttrande om åtgärder för ungdomens
fysiska uppfostran samt om ett tredje ålder stillägg åt öfningslärarne har Harald
Dahlgren instämt. I
I ofvanstående yttrande angående åtgärder för främjande af ungdomens fysiska
uppfostran har F. W. Amark i hufvudsak instämt.
Af Harald Dahlgren.
I organisationsfrågan.
De åsikter i organisationsfrågan, om hvilka ett flertal inom Kommittén förenat
sig, har jag icke kunnat i allo dela. Om ock i det hufvudsakligaste ense med
de ledamöter, som i likhet med mig härutinnan varit af annan mening, har jag
icke heller kunnat obetingadt ansluta mig till det ena eller andra af de uttalanden,
som af dem blifvit gjorda. Med tvekan har jag vågat ett särskildt yttrande, ty
jag gläder mig icke åt åsikternas splittring och inser det vanskliga i att fälla omdömen
angående åtgärder, hvilkas lämplighet eller olämplighet först erfarenheten kan säkert
afgöra. Jag har dock ansett det öfverensstämma med min plikt som kommittéledamot
att angifva den uppfattning, hvartill jag för min del under Kommitténs
omfattande arbeten kommit. Något annat sätt att därvid gå till väga har jag ej
funnit än att granskande genomgå organisationsfrågans hufvudpunkter. Ehuruväl
mycket sålunda kommer att sägas, som blir eller redan blifvit bättre sagdt af andra,
torde min framställning kunna i någon mån bidraga till den viktiga och svårlösta
trågans utredning och till ett allsidigare bedömande af densamma.
De förslag till organisation af de allmänna läroverken, som för närvarande Den organisa
officiellt
föreligga och redan tillhöra den offentliga diskussionen, äro följande två: ‘frågan
i) det i Riksdagens skrifvelse af den 6 maj 1899 till sina hufvuddrag antydda,
af Kommittén fullständigt utarbetade och såsom dess förslag nu afgifna; 2) det af
herrar N. Höjer, A. Lindhagen och S. Boije såsom af chefen för ecklesiastik
departementet
tillkallade sakkunnige utarbetade och i »Yttrande i läroverksfrågan»
åt den 20 juni 1899 framlagda. För korthets skull skall jag i det följande tillåta
mig att beteckna det senare såsom »Tremannakommitténs förslag».
Det bör väl märkas, att de två förslagen hafva samma syftning, nämligen
att göra läroverken mera tjänliga för de lärjungar, som afgå utan studentexamen,
eller med andra ord och med vidsträcktare synpunkt: att omdana läroverken till
förmån för »den allmänna medborgerliga bildningen». De hafva ock vissa hufvuddrag
gemensamma: de röja i det väsentliga samma uppfattning af den medborgerliga
bildningens natur och dess förhållande till den vetenskapliga, de anbefalla en
delning af läroverket i skola och gymnasium, och de låta den förra utgöra eu
734
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
sexklassig läroanstalt, hvars lärokurs afser meddelandet af allmän medborgerlig bildning
och afslutas med en under offentlig kontroll ställd, af viss kompetens åtföljd afgångsexamen.
De skilja sig med afseende på den närmare organisatoriska anordningen,
särskildt i den viktiga frågan om sättet för skolans och gymnasiets sammanbindande,
och skiljaktigheterna härutinnan torde få anses vara af så pass principiell
natur, att de ej kunna anses handla endast om lämplighetsfrågor. Under det att
Kommitténs eller, närmare uttryckt, Kommittémajoritetens förslag sätter gränsen
mellan skola och gymnasium mellan de klasser, som motsvara nuvarande femte
och nedre sjette, samt för de lärjungar, som icke öfvergå till gymnasiet, inrättar
en sjette klass såsom en endast för dem afsedd särskild afslutningsklass, låter Tremannakommitténs
förslag den nämnda gränsen falla en årsklass högre upp, i det
att det anordnar en för alla lärjungar gemensam kursafslutning i skolans sjette klass.
Det förra förslaget medför följaktligen ett fyraårigt gymnasium och befriar de lärjungar,
som öfvergå till gymnasiet, från afläggande! af en examen å läroverkets mellanstadium;
enligt det senare förslaget åter blir gymnasiet treårigt och examen på
mellanstadiet en nödvändig genomgångsport för alla läroverkets lärjungar.
Fyraårigt gymnasium och en särskild sjette klass eller treårigt gymnasium och
gemensam sjette klass? — detta blir, sedan man väl är ense om den ifrågasatta
reformens stora grunddrag, den organisatoriska hufvudfrågan. I båda fallen innebär
reformens genomförande ett uppskjutande af det latinska språkets läsning inom
läroverket, och härvid kommer frågan om de klassiska språkens ställning i undervisningsplanen
att nära beröras af den nämnda organisatoriska hufvudfrågan. Till
denna sluter sig därför frågan om särskilda anordningar med hänsyn till de klassiska
språken. Tremannakommittén hade i detta afseende föreslagit, att till organisationen
skulle såsom en väsentlig beståndsdel höra upprätthållandet vid ett visst antal läroverk
af en s. k. A-linje, i hvars undervisningsplan skulle ingå en sexårig kurs i
latin och en treårig kurs i grekiska, hvilket senare språk endast å denna linje
skulle i de allmänna läroverken förekomma.
. Fyraårigt
iller treårigt
gymnasium ?
lag har härmed erinrat om de föreslagna organisationernas yttre grundritning.
Det gäller att granska deras innebörd. Jag skall därvid först taga upp frågan från
studentbildningens synpunkt.
Det som i mångas ögon skall vara nog för att utan vidare gifva företräde
åt den af Kommittémajoriteten föreslagna organisationen är, att den medför ett fyraårigt
gymnasium, under det att enligt det andra förslaget gymnasiet skulle blifva
endast treårigt. Af gymnasiets inskränkning till treårigt skulle följden blifva »antingen
gymnasialbildningens försvagande eller lärjungarnes öfveransträngande, olägenheter,
som ingen vän af vår kultur och vår ungdom torde vilja framkalla» (Bet. sid. 259).
Man må, utan att förneka de fördelar, som Betänkandet uppvisar hos det fyraåriga
gymnasiet gent emot det treåriga, dock till att börja med tillse, att hvar och
en af dem erhåller sitt rätta mått.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN.
735 .
Ett fyraårigt gymnasium ger en fyraårig latinkurs och utrymme därjämte
för en tvåårig kurs i grekiska, då däremot ett treårigt gymnasium — därest man
ej vill tillgripa den af rektor Andersson i hans reservation föreslagna utvägen —
blott tillåter ett treårigt latinstudium och icke ansetts lämna ens en möjlighet för
grekiskan. Frågan om grekiskans ställning vid en organisation med treårigt gymnasium
må tills vidare lämnas å sido, men tydligt är, att det fyraåriga gymnasiet i
hvarje fall hvad latinet beträffar äger ett företräde. Att det sedan i flere ämnen
är lättare att planlägga en gymnasiekurs, om den får utbredas öfver fyra år, än
om den skall begränsas inom tre, inses utan svårighet. Från denna synpunkt sedt
borde man helst behålla den nuvarande ordningen, enligt hvilken gymnasiet, åtminstone
latingymnasiet, egentligen tager sin början redan med fjärde klassen och
således kan betecknas som sexårigt (jfr. Bet. sid. 237 o. 238). Att emellertid
kurser kunna uppställas äfven för ett treårigt gymnasium, därom bör man lätt kunna
öfvertyga sig. De inom Kommittén utarbetade, af lektor Höjer i hans reservation
anförda, skilja sig i det hela föga från kommittéförslagets och ingalunda enbart
till dettas fördel. '')
Att de lärjungar, som hafva studentexamen till sitt mål, framdeles som hittills
få utan besvär af någon i deras väg liggande examen passera från klass till klass,
är åtminstone från vissa synpunkter en förmån för dessa lärjungar. En examen *)
*) Förutom kurserna i klassiska språk är det kurserna i historia och geografi samt realgymnasiets
matematikkurs, som Kommittémajoriteten finner särskildt svåra att anordna på ett 3-årigt gymnasium (Bet.
sid. 260). — Hvad latinet beträffar, har det i den inom Kommittén utarbetade timplanen för ett 3-årigt
gymnasium erhållit timtalet 7, 7, 7 mot 6, 6, 6, 6 å det fyraåriga gymnasiets timplan. Jag anser ämnets
ställning vara bättre i senare fallet, men stor är skillnaden uppenbarligen icke. I båda fallen måste man
afstå från tanken på »klassisk skolbildning» och rikta sin sträfvan hufvudsakligen på bibringandet af
praktisk språkkunskap, men i båda fallen torde man häruti hinna så långt, att god början är gjord till
fortsatta latinska studier och tillräcklig kunskap vunnen för behörighet att aflägga de akademiska examina,
för hvilka nu kräfves godkändt vitsord i latin i mogenhetsexamen. — Hvad historien angår, synes det
mig troligt, att den högre skolkursen i detta ämne bör kunna fördelas på tre år hos oss lika väl som
exempelvis i Norge och Preussen (timtalet är i båda länderna 3, 3, 3). — Geografien, som ej skulle förekomma
å det 3-åriga gymnasiet, har tyvärr obetydligt utrymme under de tre sista skolåren äfven å
Kommitténs läroplan, i det att den där förekommer endast under det första af de nämnda åren och då
med blott en veckotimme; dess timtal under de föregående skolåren skulle blifva lika i bägge fallen. —
För matematiken å det högre stadiets reallinje synes mig dem för det treåriga gymnasiet föreslagna timplanen
jämte den föreslagna förändringen i ämnets behandling å det lägre stadiet möjligen kunna leda
till någon afknappning af den nuvarande kursen, nämligen så länge valfriheten ännu måste hållas inom
de föreslagna trånga gränserna. Att realstudentens matematiska utbildning i det hela skulle blifva mindre
god än nu, finner jag däremot föga sannolikt. Ännu mindre sannolikt synes mig, att det 3-åriga gymnasiet
i detta afseende skulle gifva sämre resultat än det fyraåriga blott till följd af kursens olika karakter under
det fjärde skolåret från slutet. Antalet lärotimmar under de fyra sista åren skulle enligt de uppgjorda
planerna bli detsamma i båda fallen, men med gynnsammare fördelning i det förra, nämligen respektiv»;
5, 6, 7, 7 och 6, 6, 6, 7.
736
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
är alltid en vansklig sak; den kan lätt urarta och därmed blifva till men för skolans
ädlare uppgifter; man kan ej annat än med en viss oro tänka på, att vi stå i
begrepp att skaffa oss en ny examen. Men då denna examen nu en gång befunnits
vara ett oafvisligt behof, vore det underligt, om den för en del af lärjungarna
skulle vara värdelös eller rent af skadlig. De blifvande gymnasisterna skulle, heter
det i Betänkandet (sid. 59), »i de flesta fall få skörda alla olägenheterna af en
examen, men ingen af dess fördelar». Är det så, då står, synes det mig, en
sådan examen utan samband med några af lärjungens utveckling gifna förhållanden
och är skolan påtvingad af helt yttre anledningar. Min öfvertygelse är dock, att
det ej är så. Den ifrågavarande examen är, menar jag, motiverad af alla de
skäl, som öfver hufvud taget motivera en skillnad mellan skola och gymnasium.
För så vidt denna skillnad är på sin plats äfven med hänsyn till lärjungar, som
genomgå läroverket i dess helhet, så är ock denna examen för dem på sin plats,
ty den är och bör icke vara något annat och mera än det naturliga tillbehöret till
en afslutad lärokurs, och en afslutning af lärokursen har i hvarje fall ansetts tillhöra
gränsen mellan de två läroanstalterna. — Att det sammanfattande och innötande
arbete, som måste föregå en pröfning, medför ansträngning och i viss mån tidsförlust,
är sant. Men utan nytta är väl ett sådant arbete icke heller för dem, som på
den genomgångna lärokursen skola bygga en ny. Äfven sådant arbete behöfves.-Det ligger ock väl till för den ålder, som det här är fråga om. Pojkar i en ålder
af omkring 1 5 år må väl af den exercis, som hör ihop med en examensförberedelse.
Om den jämna arbetstakten för en gångs skull afbrytes af en viss till starkare
ansträngning eggande examensoro, så är ju detta störande, kan verka enerverande,
men kan ock verka upplifvande. Att underkastas ett prof och bestå detsamma
är ej utan betydelse för karakteren. — Huru en examen verkar, beror i väsentlig
grad på huru den anordnas. Realskolexamen, sådan den af Kommittén föreslagits,
kan icke gärna synas afskräckande. Den är, åtminstone i fråga om läroverkets
egna lärjungar, icke någon »examen rigorosum». Men — och detta bör icke
lämnas osagdt — den fara, som man med rätta fruktar, faran att få skolans arbete
behärskadt af examenssynpunkten, den ökas helt visst, om examen skall afläggas
af skolans alla lärjungar. Mot denna fara gäller det att söka bevara de goda traditioner,
som våra läroverk i förevarande afseende äga, och upprätthålla den skolans
värdighet, som förbjuder hvarje småaktig och misstrogen kontroll.
Till hvad jag nu sagt rörande examen må slutligen läggas följande erinran: i
samma mån en vidsträckt kompetens förlänas åt dem, som aflagt realskolexamen,
i samma mån blir det önskvärdt äfven för de lärjungar, som skola fortsätta sina
studier, att få aflägga denna examen, innan de gå vidare mot det alltid i någon
mån ovissa slutmålet, studentexamen. *)
I Betänkandet heter det (sid. 71), att fara vore, det den nya examens anseende skulle sättas
på spel, om den gjordes gemensam för alla lärjungar. — För att bedöma detta, må man föreställa sig
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN. 737
Huruvida studentens bildning och mogenhet i det hela skulle blifva sämre
vid en organisation med treårigt gymnasium än vid en med fyraårigt, torde
vara svårt att afgöra. Detta skulle för visso blifva fallet, om den gemensamma
sjette klassens läroplan komme'' att till någon betydande del innehålla
för studentbildningen främmande och värdelösa beståndsdelar, eller om ett
sådant eftertryck blefve lagdt på pröfningen å mellanstadiet, att till följd däraf
en afsevärd tid komme att förbrukas på onyttig examensdressyr. Intetdera
behöfver ju ske, och Kommitténs förslag till läroplan och examensbestämmelser för
den särskilda sjette klassen gifver icke stöd åt den farhågan, att så skall ske. Då
kvarstår med oförminskad betydelse det sakförhållandet, att lärokursen för studentexamen
får samma längd,_ nio år, såväl vid den förra organisationen som vid den
senare, att lärjungen således i båda fallen under lika lång tid är föremål för skolans
bildande, utvecklande och uppfostrande verksamhet.
För mig framställer sig denna hufvudfråga under en synpunkt, hvarifrån
svaret snarast synes böra utfalla till förmån för det treåriga gymnasiet. Tager
jag nämligen i allvarligt ögnasikte det önskemålet, att gymnasiet måtte komma att
blifva något annat än blott ett namn på några årsklasser i det allmänna läroverket,
måtte blifva en läroanstalt för sig karakteristiskt skild från det lägre skolstadiet,
då synes det mig uppenbart, att nedre 6:te klassen icke kan medtagas i
gymnasiet.
Det är ju förnämligast två saker man önskat skola gifva gymnasiet dess
karakter: studiernas specialisering genom valfrihet, undervisningssättets förändring
med hänsyn till ökad själfverksamhet hos lärjungarna. Lika visst, som det är,
att lärjungarna i de högsta klasserna hafva behof häraf, lika visst äro nedre 6:e
klassens lärjungar oförmögna att däraf draga fördel. Dessa lärjungar höra i fråga
om såväl andlig som kroppslig utveckling till läroverkets mellanstadium. Medtager
man då, såsom Kommitténs majoritet föreslagit, nedre 6:te klassen i gymnasiet,
så måste man afstå från att gifva detta från början den karakter, hvarigenom
det skulle skilja sig från realskolan. Därigenom uppkommer en omotsvarighet
mellan namn och sak, mellan den yttre anordningen och den inre beskaffenheten,
som näppeligen kan vara gynnsam. Starkt framträder detta i fråga om
valfriheten. Den inträder å det fyraåriga gymnasiet först i tredje ringen, utan
något samband med organisationen, ja till och med utan något samband med
kursfördelningen, helt och hållet som en främmande tillsats, som en öfverraskning,
låt vara en angenäm. Lika litet som valfriheten lärer en förändring i
själfva undervisningen kunna finna tillämpning från början af den fyraåriga gymnasiekursen.
När man så icke heller på något yttre sätt gjort gränsen mellan
hvilket inflytande det skulle hafva på studentexamens anseende, om den gjordes öfverflödig för de lärjungar,
som skola fullfölja sina studier vid akademien, så att dessa ett år tidigare finge lämna läroverket,
under det att de öfriga fortsatte för att taga den för dem behöfliga studentexamen.
93
738.
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
skola och gymnasium i ögonen fallande — ty flyttningen till första gymnasieringen
blir fortfarande att anse »som en vanlig flyttning mellan tvenne klasser»
(jfr Bet. sid. 237) — så är fara värdi, att den åsyftade inre skiljaktigheten mellan
de två läroanstalterna icke kommer till stånd mera framdeles än hittills. I fråga
om lärjungarnas kroppsliga utveckling har Kommittén rent af måst ställa första
gymnasieringen utanför gymnasiet, i det att Kommittén på goda skäl föreslagit,
att endast de tre högsta ringarnas lärjungar skola deltaga i militäröfningarna. Häri
ligger en ganska stark gensaga mot den föreslagna organisationen. Och då, åtminstone
efter skolungdomens egen mening, deltagandet i militäröfningarna är ett
synnerligt bevis på gymnasial medborgarrätt, så skall den föreslagna bestämmelsen
å sin mån bidraga till att försvåra uppfattningen af gymnasiet såsom något enhetligt,
med realskolan olikartadt. Första ringen i det föreslagna gymnasiet blir egentligen
att anse som en sorts förberedande klass; andra ringen kanske äfvenså
(jfr Bet. sid. 238); först därefter kommer det egentliga gymnasiet, som således
blir tvåårigt och utan motsvarighet i den yttre organisationen.
Det treåriga gymnasiet åter kan blifva någonting mera helgjutet. Den
fullt afslutade realskolekursen, den aflagda realskolexamen, den uppnådda åldern
af 15 —16 år gifva tillsammans tillräcklig förutsättning för en genast inträdande
valfrihet och en från början gymnasial anläggning af undervisningen. De mera
sammanträngda kurserna torde i vissa ämnen göra ett mindre skolmässigt undervisningssätt
rent af nödvändigt. Gränsen mellan skola och gymnasium är tydligt
angifven; den på gymnasiet inträdande ynglingen bör kunna känna, att han verkligen
afslutat en lärokurs och står inför en annan och inför nya förhållanden, som
ställa nya anspråk på honom. ’)
Det treåriga gymnasiet innebär således, så vidt jag kan se, ett mera följdriktigt
och beslutsamt genomförande af principen om gymnasialstadiets afskiljande
såsom en i förhållande till det lägre skolstadiet med afseende på såväl medel som
mål olikartad läroanstalt. Måhända är jag benägen att göra för mycket af denna
princip och vänta af den mera, än hvad i tillämpningen kan vinnas. Men den tillhör
dock den föreliggande reformens grundtankar. I Riksdagens skrifvelse är den
starkt framhållen såsom betingad »både af psykologiska och af rent praktiska grunder»
och såsom beredande möjlighet »att vida mer än hittills inrätta metod och *)
*) Man har anmärkt, att egentligen endast de två högsta klassernas lärjungar vore tillräckligt
mogna för att tillhöra ett gymnasium i egentlig mening. Erkännas måste, att, liksom lärjungen i öfre
sjette klassen genom ett stort steg i utvecklingen skiljer sig från lärjungen i nedre sjette klassen, så
ligger ock ett betydande steg mellan nedre sjunde och öfre sjette klassens lärjungar. Men otvifvelaktigt
synes mig dock vara, att den sistnämnda klassens lärjungar lämpligare sammanhållas med lärjungarna i
de ofvanför liggande två klasserna än med de sex lägre klassernas lärjungar, hvartill kommer, att praktiska
skäl tala mot tanken på att låta det lägre skolstadiet sträcka sig längre upp än till och med nuvarande
nedre sjette klassen.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN.
739
kursfördelning efter de olika åldrarnes behof». Kommittén å sin sida har klart och
utförligt uttalat sig för densamma,1) och jag utgår från Kommitténs så angifna
utgångspunkt. Vid principens förverkligande i organisationen synes mig Kommittén
hafva låtit frågans väsentligaste synpunkt väl mycket träda tillbaka för en mindre
väsentlig, i det att det för gymnasiet konstitutiva icke företrädesvis sökts i andra
andliga och kroppsliga förutsättningar hos lärjungematerialet, än dem realskolan har
att bygga på, utan i en för det gifna examensmålet gynnsam kursfördelning. Häri
skulle man vara frestad att spåra samma ensidigt pedagogiska intresse, som länge
varit det i första hand bestämmande vid det skolorganisatoriska arbetet, det
intresse, som ser frågorna mindre från lärjungarnas än från läroämnenas synpunkt:
huru skall skolan ordnas för att i detta och detta ämne denna och denna kurs
må kunna medhinnas? Mot ett dylikt sätt att se har dock Kommittén genom hela
sitt reformförslag i öfrigt inlagt gensaga.
Frågan om gymnasiet står i nödvändigt sammanhang med frågan om det Särskild eller
lägre skolstadiets sista årsklass och dess ställning inom läroverket. Jag delar deras ^etuTiass?
mening, som i den särskilda sjette klassen se den föreslagna organisationens svagaste
punkt.* i 2)
Den särskilda sjette klassen, till skillnad från en för alla gemensam sjetteklass,
torde få sitt starkaste skäl i det fyraåriga gymnasiet med de fördelar, som
detta bjuder vissa läroämnen, särskildt de klassiska språken, samt däri, att genom
densamma de blifvande gymnasisterna befrias från en examen på mellanstadiet.
Betänkandet söker emellertid att i första rummet härleda dess nödvändighet ur
'') Se Bet. sid. 76, 77 och 236, 237. Den minst klara punkten i det allmänt vordna yrkandet på
återinrättandet af gymnasiet torde vara den, som angår metoden, och fara är måhända för handen, att vi
här röra oss mera med ord än med verkligheter. Äfven nu undergår lärosättet under skolkursens lopp
en betydande förändring, såsom hvarje lärare vet. Då man i det nämnda yrkandet i detta afseende
begär något »vida mer», så innebär väl detta, att man åsyftar ett särskildt för gymnasiet karakteristiskt
sätt för undervisningens bedrifvande. Att detta skulle komma att bestå helt enkelt i universitetens föreläsningsmetod,
lärer icke rimligen kunna menas. Äfven i våra högsta läroverksklasser är och blir »den
i frågor och svar fortgående muntliga undervisningen» (stadgan § 116) det viktigaste hjälpmedlet. Gymnasiemetoden
måste blifva en blandning af olika beståndsdelar, ej lätt att i korthet beskrifva; Men
att mindre än nu sönderplocka lärjungens uppgift i småläxor, mera än nu vänja honom både att
uppfatta och att själf åstadkomma längre sammanhängande framställningar, mera än nu lita till hans förmåga
af arbete på egen hand, en förmåga, som endast genom att verkligen tagas i anspråk kommer till
utveckling — detta är sådant, hvarigenom en dylik metod småningom kan bringas till stånd. För att en
inre skillnad mellan skola och gymnasium i detta afseende skall uppkomma, är det emellertid för visso
behöfligt, att man först har klart och bestämdt markerat en yttre.
2) »En afslutningsklass på skolans mellanstadium» har länge synts mig vara ett önskemål. Därvid
har jag visserligen från början tänkt mig en särskild sådan, d. v. s. en vid sidan af nuvarande nedre 6:e
ställd klass, och tänkt mig den såsom en »praktisk afslutningsklass», hvari de från läroverkets mellanstadium
afgående lärjungarna finge i praktisk riktning afsluta och tillämpa hvad de i de fem lägre klasserna
inhämtat. Men jag har funnit mig böra uppgifva denna tanke. Ty jag har mer och mer insett, att en
740
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
den medborgliga bildningens behof. *) Jag har i det föregående anfört min uppfattning
angående betydelsen af de skäl för den föreslagna organisationen, som
erbjuda sig från studentbildningens synpunkt; jag kan ej underlåta att något granska
äfven de grunder, dem Kommittémajoriteten hämtar ur den medborgliga bildningens
behof.
De vådor för den medborgliga bildningen, som i Betänkandet framställas
såsom följder af en organisation med gemensam sjette klass och för alla lagstadgad
realskolexamen, kunna sammanfattas i uttrycket »gymnasiets tryck». Härmed
förstås den skadliga inverkan, som undervisningen å det lägre skolstadiet
röner genom en otillbörlig hänsyn till det högre stadiet och dess verkliga eller
förmenta intressen, en inverkan, som sträckt och sträcker sig till ämnesvalet, lärogången,
lärosättet, ja till själfva den allmänna synpunkt, hvarunder läraren ställer
sin uppgift. En organisation, som läte gymnasiet hvila på själfva hufvudet af
realskolan, dess sista årsklass, skulle enligt Kommittémajoritetens åsikt, långt ifrån
att förebygga en sådan inverkan, rent af gynna densamma.
Äfven här är jag redo att först och främst göra ett medgifvande. Det
är alldeles onekligt, att en gemensam sjette klass får röna en påkänning af gymnasiet,
som den särskilda icke kan blifva utsatt för. Den gemensamma sjette
klassen får till en viss grad en »dubbel uppgift», får »söka tjäna två herrar».
Alltför sannolikt är ock, att gymnasiet skall blifva starkt intresseradt i realskolexamen,
om denna göres till dess ingångsport, samt att detta skall verka i riktning
mot ett skärpande af examensfordringarna och måhända komma läraren att
vid arbetet i sjette klassen mera rikta blicken på gymnasiet än på det medborgliga
lifvet. Och allt detta är ganska betänkligt och ganska bekymmersamt.
Det gäller emellertid att ej resonera så, som skulle hela den olägenhet,
som kallas gymnasiets tryck, uppkomna genom en gemensam sjette klass och
upphäfvas genom en särskild. Det är ju icke realskolan i dess helhet, utan endast
dess sista årklass, som vid den af Kommittémajoriteten föreslagna organisationen
skulle varda fritagen från de egentliga gymnasieintressenas inverkan. Det blir i
detta fall på femte klassen, som gymnasiet närmast kommer att trycka, liksom
det vid den andra organisationen skulle komma att trycka på den sjette. Den
femte klassen får i förra fallet en dubbel uppgift, så som den sjette i det
senare. Flyttningen från femte klassen kommer i förra fallet att genom gymnasiets
inflytande få afgångspröfnings natur och erhålla den skärpning, som i senare fallet
vederfares den allmänna afgångspröfningen i sjette klassen. I hvilketdera fallet
särskild afslutningsklass lätt kan blifva skadlig just för det syfte, hvarur tanken på densamma framgick.
Hvad som tidigare framställt sig för mig såsom en nära liggande utväg att med minsta rubbning i
läroverkens bestående inrättning råda någon bot på ett missförhållande, som med hvarje dag trädde allt
tydligare i dagen, synes mig ej vara den anordning, som är att företaga, då det gäller att genom en
verklig reform ställa hela det högre skolväsendet i riktigt förhållande till den stora uppgift, hvarom fråga är.
3) Se Bet. sid. 55 o. följ. samt sid. 258.
SARSKILDT YTTRANDE Ap HARALD DAHLGREN. 741
den befarade ansträngningen blir störst för den med realskolexamen afgående
lärjungen, är svårt att säga. På kursanordningen inverkar gymnasiet i förra
fallet på det sätt, att i en del ämnen kurserna måste föras till en viss afslutning
redan i femte klassen, något söm ju eljest icke skulle behöfva ske; i senare
fallet på det sätt, att sjette klassens kurser erfara vissa jämkningar. Huru stora
dessa blifva, beror på den skillnad i karakter man anser böra finnas mellan en
särskild afslutningsklass och en gemensam. Kommitténs afslutningsklass går med
sin kursplan icke utom det allmänna läroverkets ram. Enligt min åsikt skulle
denna kursplan nästan oförändrad kunna användas äfven för en gemensam sjette
klass; de jämkningar, som gjorts i det förslag till kurser för en gemensam sjette
klass, hvilket inom Kommittén utarbetats och som bilaga medföljer lektor Höjers
reservation, äro, såsom synes, obetydliga; de behöfva betraktas under stark förstoring
för att få betydelse såsom grunder för organisationen.
•Det missförhållande, som betecknas såsom »gymnasiets tryck», förutsätter
i själfva verket, för så vidt det är att anse som oundvikligt, förhandenvaron af
en motsats mellan skolans och gymnasiets bildningsuppgifter, som i en framtid
torde komma att synas ännu mindre än nu (jfr. Bet. sid. 37 — 40). Att det för
närvarande finnes, är onekligt. Men det bör blifva till ej ringa del häfdt genom
införande af en kursanordning för det lägre stadiet, sådan Kommittén föreslagit,
hvilken organisation man än må välja. Än mera skall det förminskas i den mån
vid undervisningen å detta stadium en pedagogisk uppfattning, sådan Kommittén
sökt göra gällande (Bet. sid. 48, 113—116), blir allmän inom lärarekåren. Alltid
skall det dock till någon grad finnas kvar, åtmistone som en fara. Men denna
fara afvändes icke genom den af Kommittén förordade organisationen. Den hänger
väl ej öfver hela realskolan, men öfver de fem sjettedelarna af densamma. Och
frågan är, om man icke genom att söka rädda den sista sjettedelen blott gör de
öfrigas ställning i det förevarande afseende! desto vanskligare. Eller skall icke den
sjette klassens särställning lätt leda uppfattningen på afvägar, liksom vore denna
enda klass den egentlige bäraren af den medborgerliga bildningsuppgiften, under det
att de fem lägre klasserna fortfarande som hittills hörde tillhopa med gymnasiet?
Frånvaron af en examensgräns synes ägnad att ytterligare gifva stöd åt en dylik
uppfattning. Min tro är, att hvilken ställning man än ger åt den sjette klassen,
skall realskolan vara illa ställd, därest ej uppfattningen af densamma såsom en från
början till slut själfständig skolform, med ett vida mera betydelsefullt och vidsträckt
bildningsmål än blott det att för en del af sina lärjungar utgöra en förskola
för gymnasiet, förmår vinna erkännande hos allmänheten och besjäla skolans lärare
och styresmän. Blir däremot en sådan uppfattning allmän, skall man icke finna
det annat än i sin ordning, att ingen lärjunge afbryter realskolans bildningskurs
ett år före dess afslutning, enär man skall finna det uppenbart, »att äfven den
lärjunge, som ämnar söka en vetenskaplig utbildning, i de för vår tids allmänbildning
mera väsentliga kunskapsgrenarna bör hafva den insikt, som för hvarje bildad
742
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
samhällsmedlem anses erforderlig, liksom ock att han, så länge han är barn, bör
behandlas som barn och erhålla den för sin ålder bäst afpassade undervisningen»,
och enär man skall hysa den meningen, »att den medborgliga bildingskursen, om
denna anordnas med noggrann hänsyn till lärjungarnes utveckling, är både den
bästa och lämpligaste grundvalen jämväl för gymnasialstudierna». (Bet. sid. 83).
Om jag icke kunnat finna det hufvudskål, som från den medborgerliga bildningens
synpunkt anförts för en särskild afslutningsklass, vara af otvifvelaktigt
värde, så har jag än mindre kunnat blifva öfvertygad af den bevisföring, hvilken
Kommittémajoriteten sökt göra gällande gent emot de invändningar, som — synnerligast
i Tremannakommitténs betänkande — riktats mot denna organisatoriska
anordning. r) Den mest påtagliga af dessa rör frågan om kompetensen. — Kommittén
har, och det med all rätt, varit mån om att uppvisa, att den bildning, som realskolan
skänker sina lärjungar, bör kunna gifva åt dessa en icke obetydlig kompetens;
kan nu denna kompetens förbehållas endast åt de lärjungar, som genomgått
den särskilda sjette klassen, och ej med lika rätt tillkomma äfven dem, som genomgått
en eller ett par af gymnasiets ringar?
Den möjligheten bör naturligtvis uteslutas, att kompetensen i vissa fall skulle
genom statsmyndigheternas påbud göras så att säga till ett monopol för dem,
som aflagt realskolexamen. Ett företräde för dessa, om ett sådant skall kunna
någon längre tid upprätthållas, måste hvila på sakliga grunder. En sådan grund
kan ej utgöras endast af den omständigheten, att de genomgått en under något
högtidligare och strängare former hållen examen, ty det är ej examen, utan de
kunskaper, hvilka i densamma vitsordas, som i detta fall är det sakliga. Frågan blir
då den, om man i den pedogogiska beskaffenhet, den läroplan och lärometod, som
Kommittén gifvit åt den särskilda sjette klassen, äger grund för att därpå stödja
anspråket på ensamrätt till den nämnda kompetensen för dem, som genomgått
denna klass.
Mellan sjette klassen och första gymnasieringen råder till att börja med den
skiljaktigheten, att den förras kurser bilda en afrundning och afslutning, under det
att den senares äro begynnelsekurser. Är denna olikhet tillräcklig för att berättiga
till den skillnad i kompetens, som här ifrågasättes? Näppeligen. Inför den likhet,
som ligger däri, att lärjungen, som afgår ur sjette klassen, och lärjungen, som
afgår ur första ringen, båda hafva bakom sig en sexårig skoltid inom läroverket,
äga i det hela lika stort mått af vetande och förståndsodling, blir den ifrågavarande
olikheten nära nog försvinnande. Nämligen då det gäller en kompetens, i fråga
om hvilken det betyder mycket, hvilken grad af andlig och kroppslig utveckling
vederbörande nätt, men jämförelsevis litet, om han i det eller det läroämnet under
sitt sista skolår läst en afslutnings- eller eu begynnelsekurs.
Man har därnäst att hänvisa till, att man gifvit den sjette klassen en mera
praktisk beskaffenhet, »en mera utprägladt medborgerlig läggning» än hvad den
Bet. sid. 67 o. följ. — Yttrande i läroverksfrågan 1899, sid. 10 o. följ.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN.
743
parallella gymnasieringen kan äga. Dess läroplan upptar vissa moment, särskild!
ägnade för dem, som skola ut i praktisk verksamhet: »öfningar att uppsätta enklare
skrivelser, ansökningar, intyg, fullmakter och dylikt»; »enklare bokföring»; »hufvuddragen
af svenska statsförfattningen och kommunalförvaltningen». — Endast de
två senare kursmomenten hafva den betydelse, att de förtjäna beaktande i detta
sammanhang. Bokföringens upptagande i läroplanen torde tilltala särskildt det
praktiska lifvets män; dock är att befara, att dessa skola känna sig besvikna, då
de finna, huru anspråkslös den kunskap är, som det här kan blifva fråga om. '')
Här är ju fråga endast om några timmars sysslande med bokföringskonstens allra
elementäraste begrepp (se Bet. sid. 15 8), för öfrigt en passande och fruktbar
beståndsdel i matematikundervisningen, för hvars frånvaro i studentkursen det torde
vara svårt att angifva grunder. Men att en gosse, som genomgått realskolan,
därmed skulle äga användbar insikt i bokföring, är en förhoppning, som man icke
velat väcka. — Kursen i svensk statskunskap bildar en förträfflig afslutning af
realskolans historiska kurs. Det förefaller mig troligt, att den skulle vara till nytta
äfven för dem, som framdeles komme att läsa en mera omfattande historisk kurs,
då väl kännedom om det nuvarande, honom omgifvande samhällets inrättning bör
gifva lärjungen ökadt förstånd på och intresse för äldre tiders samhällsformer. Men
att den ifrågavarande kursen skulle vara en oeftergiflig nödvändighet exempelvis för
inträde i postelevkurs eller vid farmaceutiska institutet, synes mig ej troligt. —
Det må gärna medgifvas, att sjette klassen har en mera praktisk läggning än första
ringen; till det redan anförda kan läggas, att de lefvande språken i den förra ha
något mera tid än i den senare. Men äfven om jag samlar ihop alla småsmulorna,
får jag ej ett förråd stort nog, att det skulle kunna gifva mig skäl till att hos
lärjungen i sjette klassen förmoda en öfverlägsenhet i praktiskt afseende öfver hans
kamrat i första ringen, så stor, som den man här gör anspråk på. 2) I detta
som i föregående fall gäller det, att den likhet i viktiga afseenden, som förefinnes,
är för stor i jämförelse med den ifrågavarande olikheten. Det har för
öfrigt icke varit Kommitténs mening, att den särskilda sjette klassen skulle i något
afseende falla utanför det allmänna läroverkets ram eller göras praktisk på annat
sätt än den öfriga realskolan. Såsom hvar och en kan finna, bör denna klass
med afseende på lärokursens beskaffenhet snarare anses representera ett förkortadt
gymnasium än »en medborgerlig bildningsriktning, som på ett karakteristiskt sätt
skiljer sig från gymnasielinjernas» (Bet. sid. 68). 3) Till det sagda kan läggas,
!) Genom undersökning af de bokföringskurser, som med beräkning på resultat af verkligt praktiskt
värde finnas anordnade vid en del borgarskolor, högre folkskolor, lägre yrkesskolor o. s. v., har jag
kommit till den uppfattningen, att den minsta kurs af sådant slag kräfver åtminstone 3 veckotimmar under
ett läsår jämte ej obetydligt hemarbete.
2) Den bevisföring, som i Bet. sid. 67—68 lämnas för en motsatt mening, synes mig ganska bristfällig.
n) Man jämföre Bet. sid. 83: »De nya kunskaper, som i denna realskolans slutklass tillkomma, få de
lärjungar, som ämna fortsätta till studentexamen, inhämta å gymnasiet efter en, i öfverensstämmelse med
dettas läggning, bredare plan».
744
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
att med afseende på ett och annat af de föreslagna kompetensfallen fråga kan
uppstå, huruvida icke just med hänsyn till kursens beskaffenhet realgymnasiets
första ring rent af erbjuder företräde. Så torde det med afseende på kompetens
för inträde i teknisk elementarskola kunna sättas i fråga, om icke den lärjunge,
som genomgått nämnda ring, är bättre förberedd än den, som genomgått sjette
realskoleklassen.
Slutligen skulle man kunna tänka, att den betydelsefulla skillnaden i kompetens
mellan lärjungen från sjette klassen och lärjungen från första ringen skulle kunna
vara betingad af någon skillnad i själfva undervisningssättet, i det att den förre
lärjungen blifvit undervisad efter en »praktisk» metod, den senare — kanske af
samme lärare — efter en »vetenskaplig». ’) Kommittén har emellertid låtit förstå,
att den i pedagogiskt afseende hyllar den realism i undervisningen, som alltmera
vinner insteg i våra dagars skolor, och hvars metod helt enkelt är att se och
behandla både läroämnet och lärjungen i hel och konkret verklighet, och ingalunda
torde det vara Kommittémajoritetens mening, att denna metod i den sjette klassen
skall utbytas mot någon säregen, af hvad slag det vara må. Utan att förneka,
att en viss olikhet äfven i metodiskt afseende kan och bör af helt naturliga skäl
komma att förefinnas i fråga om undervisningen i denna klass och undervisningen
i den bredvidliggande första gymnasieringen, måste dock den, som delar Kommitténs
nu nämnda allmänna uppfattning, anse, att en större olikhet i detta afseende, därest
en sådan komme att visa sig, skulle tyda på något konstladt och osundt i undervisningssättet
på ena eller andra hållet. För öfrigt lärer ingen mena, att man
genom själfva sättet för undervisningens bedrifvande under ett läsår skulle kunna
åstadkomma det underverket, att den ene lärjungen finge en duglighet och en
behörighet på vidt skilda områden, som den andre, huru begåfvad och väl vitsordad
han än månde vara, först efter ytterligare ett eller flera års studier kunde anses äga.
Är det således vanskligt att förmena de lärjungar, som genomgått första
gymnasieringen, den kompetens, som genomgåendet af sjette realskoleklassen bör
medföra, så blir det ännu svårare att från denna kompetens utestänga dem, som
genomgått andra gymnasieringen. Ty dessa äro dock såväl i fråga om kunskaper
i de flesta ämnen som i fråga om allmän förståndsutveckling obestridligen öfverlägsna
de från realskolan afgående lärjungarna.
Men skulle man nu nödgas att jämväl åt lärjungar, som genomgått vare
sig den första eller de två första ringarna af gymnasiet, tillerkänna den kompetens,
'') Uttrycken äro ej hämtade ur Betänkandet, som icke framställer en sådan mening. I den tidigare
diskussionen om läroverksfrågan har, som bekant, frågan om metoden spelat en stor roll, och man har
ansett, att den undervisning, som skulle gifva medborgerlig bildning och göra lärjungen skickad till framtida
praktisk verksamhet, kräfde en alldeles speciell metod, så olika den, som eljest förekomme inom
skolan, att den förutsatte en särskild lärareutbildning (se Bet. sid. 20 och 39). I Betänkandet förekommer
ett och annat uttryck, som erinrar härom, t. ex. sid- 57: »den medborgerliga undervisningen, som ännu
saknar stadgad metod.»
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN.
745
som Kommittémajoriteten anser böra tillkomma ensamt dem, som aflagt realskolexamen,
så blefve den särskilda sjette klassens dragningskraft på ett betänkligt sätt
minskad. Lärjungen, som efter genomgången femte klass befunne sig i valet,
skulle hafva å ena sidan möjligheten att nå den kompetens, som erhålles genom
realskolexamen, å andra sidan samma möjlighet jämte möjligheten att vinna den
kompetens, som följer med studentexamen. Till den sjette klassen ginge under
sådant förhållande endast den, som vore fast besluten att utan studentexamen afgå
från läroverket och som tillika hade det förståndet att vilja göra detta på det från
pedagogisk synpunkt lämpligaste sättet.
I Kommitténs förslag till stadga för realskolexamen finnes ett par punkter,
nämligen §§ 16 och 18 (Bet. sid. 196), som förtjäna särskildt beaktande. Enligt
den ena skall lärjunge å gymnasiet äga samma rätt som lärjunge i sjette klassen
att anmäla sig till realskolexamen, d. v. s. han skall få aflägga denna examen icke
som privatist, utan med de förmåner, som tillkomma realskolans egna lärjungar,
allenast med en obetydlig inskränkning. Enligt den andra skall lärjunge, som aflagt
godkänd realskolexamen, kunna vid nästföljande hösttermins början vinna inträde i
gymnasiets andra ring efter undergången inträdespröfning, hvarvid han dock skall
vara fritagen från pröfning i fem ämnen, nämligen modersmålet, tyska, engelska,
geografi och naturhistoria, såvida han i sin examen erhållit minst betyget godkänd
i motsvarande ämnen. — Då organisationen är till för lärjungarnas skull och ej
omvändt, måste dessa bestämmelser anses goda och välbetänkta. Men nog synes
mig Kommittén genom dem hafva till ej ringa del vederlagt de skäl, som af densamma
anförts för den särskilda sjette klassen och det fyraåriga gymnasiet. Om
lärjungen från första gymnasieringen likställes i fråga om behandling i realskolexamen
med lärjungen från den särskilda sjette klassen, så innebär ju detta ett
medgifvande af, att denna sjette klass icke för den medborgerliga bildningen och
för den ifrågasatta kompetensen har afgörande betydelse. Och om lärjungen från
realskolans sjette klass upptages i gymnasiets andra ring efter en pröfning, från
hvilken halfva antalet läroämnen är uteslutet, så är ju därmed medgifvet, att den
sjette klassen ej helt och hållet saknar förutsättningar för att tjäna som underlag
för ett treårigt gymnasium. L
De ifrågavarande bestämmelserna torde komma att finna användning. Vid de
högre läroverken torde de kanske snarast bidraga till att leda lärjungarna in på gymnasiet,
vid de fristående realskolorna till att hålla dem kvar öfver det sjette
J) Härtill kommer, att kommittén i förslaget till stadga § 13 mom. 1 (Bet. sid. 584) föreslagit, att,
om vid något läroverk särskilda förhållanden efter efori pröfning sådant påkalla, lärjungarna i sjette klassen
och första ringen skola kunna undervisas tillsammans 1 sådana lärostycke^ som för sjette klassen och
första ringen äro gemensamma.
94
746
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
skolåret.'') Vare sig nu, att de bidraga till att föra lärjungarna genom första
ringen till realskolexamen eller genom sjette klassen till gymnasiet, skola de medverka
till att för allmänheten fördunkla den väsensolikhet, som skulle förefinnas
och borde upprätthållas mellan första gymnasieringen och sjette realskoleklassen.
Måhända skola de medverka till, att hela den ifrågavarande organisationen oförmärkt
glider öfver i det stabilare jämviktsläge, som betecknas af den gemensamma
sjette klassen och det treåriga gymnasiet. Att dylika bestämmelser som de nu
påpekade befunnits behöfliga, är i hvarje fall intet godt vittnesbörd för den organisatoriska
anordningens förträfflighet eller något gynnsamt varsel för dess varaktighet.
Näst frågan om kompetensen kommer i Betänkandet frågan om sjette klassens
anseende. Jag vill endast helt kort beröra denna fråga. Alltsedan tanken på en
särskild afslutningsklass först framkom, hafva farhågor uttalats med afseende på klassens
ställning i socialt afseende. Tremannakommittén gaf ett kraftigt uttryck åt dessa
tarhågor. »Man tyckes kunna med visshet förutse», heter det i dess betänkande,
»att den nya klassen hufvudsakligen skall, komma att bestå af sådana lärjungar,
som — huru förträffliga de för öfrigt än kunna vara — antingen med afseende
på studiebegåfningen eller med afseende på denna världens goda äro mindre lyckligt
lottade. Det särmärke, som klassen redan härigenom ohjälpligen får, förstärkes
ytterligare däraf, att dess lärjungar redan ä?o predestinerade att aldrig förvärfva den
hvita mössan och att i framtiden för alltid stanna på samhällets blygsammare platser.
Men då har man infört kastväsendet i skolan och brutit mot den idé, som inom
skolan sist borde öfvergifvas, jämlikhetens». — Kommittémajoriteten söker på allt
sätt förringa betydelsen af detta argument och ser i den särskilda afslutningsklassen
»en i sann mening folklig åtgärd». För egen del vill jag, ehuru jag delar de
farhågor, som i nyssnämnda riktning uttalats, gärna hoppas, att de farhågor, som
i denna riktning uttalats mot en särskild sjette klass, äro öfverdrifna, och det ifrågavarande
argumentet bör, synes det mig, ej få spela första rollen i diskussionen.
Något allvarsammare torde det dock vara, än det göres i Kommitténs betänkande
(sid. 70 och 71). Man har icke att ställa det praktiska lifvets stigande anseende
allenast mot den svaga beundran, som en i forna tider öfverskattad »lärdom» numera
framkallar. Studentexamen leder ju ej blott till »lärdomens knaggliga stråt», den
leder, äfven den, ut i det praktiska lifvet och till lefnadsställningar, som fortfarande
åtnjuta anseende. Att icke en högre studiekurs framdeles skulle i allmänhetens ögon
synas förmer än en lägre, förutsätter ett omslag i hittills gängse uppfattning, som
man möjligen kunde från vissa synpunkter önska, men icke har skäl att vänta.
]) Da det för föräldrar, som bo i eller i närheten af de städer, som fa lägre läroverk (fristående
realskolor), kommer att synas högeligen önskvärdt, att deras söner ej tidigare, än nödigt är, behöfva
flyttas från stadens skola till det aflägsnare högre läroverket för att där med större kostnader fortsätta
sina studier, torde det vid de lägre läroverken komma att uppstå privata kurser med syfte att bereda
de lärjungar, som skola fortsätta studierna, till att efter aflagd realskolexamen vinna inträde i andra
gymnasieringen.
I
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN. 747
Inom skolan torde i hvarje fall studiebegåfningen, som där bereder framgången, blifva
högre skattad än de praktiska anlagen, som där vida mindre kunna komma till sin
rätt. Framdeles som hittills torde ock en bättre ekonomisk ställning underlätta
för lärjungen kvarstannandet vid läroverket och en ogynnsam ekonomisk ställning
nödga honom till tidigare afgång.*) Slutligen må erinras därom, att reallinjen vann
sitt anseende vid sidan af latinlinjen först då, när den utsträcktes lika långt som
denna och universitetet öppnade sina portar äfven för realstudenten.
Mot den af Kommittén föreslagna organisationen har vidare anmärkts, att
den tvingade till val af lefnadsbana ett år tidigare än organisationen med gemensam
sjette klass. Häremot invändes det i betänkandet (sid. 72), att äfven denna
organisation till följd af franskans ställning i dess undervisningsplan i själfva verket
gjorde ett sådant val högeligen önskvärdt redan före lärjungens inträde i sjette
klassen. Enligt den uppställda undervisningsplanen för den sistnämnda organisationen
måste nämligen den lärjunge, som å gymnasiet önskar läsa franska, hafva
i sjette klassen deltagit i den frivilliga kursen i detta ämne. Onekligen utgör
denna anordning, som knappast synes kunna undvikas, en sårbar punkt i den
ifrågavarande organisationen. Men ingalunda har den olägenhet, som ligger i
densamma, så stor räckvidd, som i förstone kan tyckas. Först och främst bör
märkas, att den lärjunge, som i sjette klassen begagnar sig af den frivilliga kursen
i franska, därmed icke gjort något val af lefnadsbana. Den som är oviss deltager
i kursen; denna är dessutom knappast vidlyftigare, än att en försummelse att deltaga
i densamma bör kunna godtgöras genom privatläsning under följande sommarlof.
Vidare kan anmärkas, att det strängt taget endast är för latinlinjen, som den ifrågavarande
anordningen är behöflig, om det ock af åtskilliga skäl är lämpligt att låta
den träffa äfven reallinjen. Slutligen återstår den frågan, huruvida, då valfriheten
skulle tillåta den på gymnasiet inträdande lärjungen att genast afstå från franskans
läsning, det kan anses lämpligt att göra en påbörjad kurs i franska till ett nödvändigt
villkor för inträde på gymnasiet.2) I hvarje fall är det uppenbart, att
Kommiténs organisationsförslag icke erbjuder samma fördel i fråga om tidpunkten
för valet af lefnadsbana som det andra förslaget.
Öfriga väsentligare punkter af Betänkandets motivering för en särskild sjette
klass har jag berört i samband med hvad jag förut yttrat angående frågan om
gymnasiet. Så mycket torde vara klart, att den särskilda sjette klassens ställning
vid sidan af gymnasiet icke är för densamma gynnsam. Den behöfver en stark
‘) Af Kommitténs tabell i framgår, att antalet lärjungar, hvilkas föräldrar tillhöra den högsta förmögenhetsgruppen,
d. v. s. kunna anses äga en årsinkomst öfver 3,000 kr., utgjorde i de högre läroverkens
6:e och 7:e klasser 56,3 %, i samma läroverks fem lägre klasser 47,2 % och i de lägre läroverken
och pedagogierna 39,3 %. Siffrorna visa, att ekonomiska förhållanden inverka på afgången. Ännu mer
skall så bli fallet, om terminsafgifterna höjas och detta med högre belopp för gymnasiet än för realskolans
sex klasser.
2) Härom längre fram.
748
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
tillströmning af lärjungar, om den, såsom önskvärdt är, skall komma att te sig
som det lägre skolstadiets raka fortsättning och spets, under det att gymnasiet
synes som en utgrening åt sidan. Får den ej lifskraft nog, skall den själf komma
att synas såsom ett litet sidoskott på den raka stammen. ’) Det vore ingen svårighet
för handen, om lärjungarna villigt och förståndigt förfogade sig dit de enligt
skolorganisationen borde gå: de för högre studier danade till gymnasiet, den öfriga
stora skaran till den afslutningsklass, som för dem gjorts i ordning på ett i
pedagogiskt afseende i allo förträffligt sätt. Men om nu denna klass icke erbjuder
lärjungen tillfälle till ett kunskapsförvärf af annat slag än det, som äfven å gymnasiet
kan vinnas, om den icke tillförsäkrar honom en kompetens, som icke äfven
ett eller ett par år tillbragta å gymnasiet kan medföra, om den icke lockar honom
genom det anseende, som den inom och utom läroverket äger, då skall helt visst
i allt för många fall gymnasiets dragningskraft varda starkare än afslutningsklassens.
Af skäl sådana som dessa fruktar jag, att den särskilda sjette klassen skall
blifva, väl icke tom, men ingalunda så befolkad, att den kan anses fylla sitt ändamål.
Förfelas åter detta, så har man förfelat hufvudsyftet med den reform, som
nu skall företagas.
Med en gemensam sjette klass åter får man alla lärjungar fram till
en afslutad skolkurs och ett gifvet examensmål till oomtvistligt gagn för det
flertal, som i hvarje fall icke når studentexamen. Man slipper att mellan lärjungarna
införa en åtskillnad, som möjligen kan blifva af förhatlig natur. Man
är oförhindrad att vid realskolexamen binda den ifrågasatta vidsträckta kompetensen
utan att därmed göra sig skyldig till någon orättvisa. Man uppskjuter ännu
ett år för lärjungen bestämmandet af lefnadsbana och ställer honom och hans
målsman inför valet mellan de olika möjligheterna först då, när lärjungen verkligen
vunnit ett resultat af offentligen vitsordadt och i det praktiska lifvet
gångbart värde.2) Man drager gränsen bestämd och synlig mellan skola och
!) Den tanken (jfr Bet. sid. 80), att realskolan genom sin öfverskjutande afdelning skulle få en
liknande ställning till gymnasiet, som den folkskolan intager till det allmänna läroverket, torde ej få
ingång i det allmänna föreställningssättet. Detta af det rimliga skäl, att realskolan och gymnasiet dock
äro delar af samma enhet och att proportionerna mellan lärjungeantalen för realskolan och gymnasiet å
ena sidan samt för folkskolan och det allmänna läroverket å den andra äro så ojämförligt olika. I senare
afseendet må erinras därom, att för närvarande antalet lärjungar i läroverkets fyra högsta klasser utgör
ungefär 35 % af antalet i de fem lägre, hela antalet lärjungar i de allmänna läroverken omkring 2,3 %
af antalet lärjungar i samtliga (små- och) folkskolor samt att visserligen ett ej ringa antal lärjungar öfvergå
från folkskolan till de allmänna läroverken (ungefär 50 % af de i de två lägsta klasserna intagna komma
från folkskola), men att detta antal dock är försvinnande litet i förhållande till (små- och) folkskolans hela
lärjungeantal (ej fullt 0,2 %). Att dessa tal efter genomförandet af en ny läroverksorganisation komma
att undergå betydande förändringar, är att vänta, men den påpekade olikheten lärer fortfarande blifva stor.
2) I Betänkandet heter det (sid. 74), att af »minoritetens» förslag skulle följa den olägenheten,
»att lärjungar, för hvilka det vore nyttigast att sluta sin skolgång med realskolexamen, skulle lockas att
fortsätta ett eller annat år å gymnasiet, då de i och genom nämnda examens afläggande äfven vunnit
inträde dit». Det må blott frågas, för hvilken frestelsen att fortsätta å gymnasiet bör blifva störst, för
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN.
749
gymnasium och drager den så, att den ej blir utan gemenskap med den gräns,
som skiljer gossen från ynglingen. Med en gemensam sjette klass har man klart
sagt ifrån, att realskolan är en själfständig, inom sig afslutad skolform, hvars kurs
från början till slut betecknar en bildning, som för alla dess lärjungar är lika
behöflig, den gemensamma grundvalen för all följande fackbildning, vare sig boklig
eller praktisk, allt i enlighet med den uppfattning, som under ett århundrades
meningsstrider småningom arbetat sig fram och blifvit erkänd som utgångspunkt
för läroverksfrågans lösning.
Den särskilda sjette klassen tillhör i själfva verket en annan tankegång än
den af Kommittén fasthållna. Det är den tankegång, som mynnar ut i yrkandet på en
»praktisk afslutningsklass». Helt visst var det föreställningen »praktisk afslutningsklass»,
som den stora allmänheten, särskildt näringarnas och yrkenas män, fäste
vid förslaget om den särskilda sjette klassen, då de med ifver togo fatt däri, och
att döma af riksdagsprotokollen synes samma föreställning hafva föresväfvat många
af Riksdagens män vid 1899 års riksdag samt de myndigheter och korporationer,
som då afgåfvo utlåtande rörande det vid riksdagen föreliggande organisationsförslaget.
’)
Den praktiska afslutningsklassen är den på det allmänna läroverket inympade
borgarskolan. Vi sakna i Sverige nästan helt och hållet denna skolform, som
utomlands flerestädes säges spela en rätt stor roll. Den har hos oss funnits
under namnet apologistskola. Denna föll för »enhetens och medborgerlighetens»
idéer. Men det behof, som den var afsedd att motsvara, blef ej så, som man
hoppats, tillgodosedt genom den nya skolorganisationen af år 1849. Ännu i dag
är detta behof kännbart, om än på annat sätt än tidigare, och talrika äro de
yrkanden och förslag, såväl officiella som enskilda, hvilka under senare årtionden
därom burit vittnesbörd.2)
deri lärjunge, som jämte kompetens för inträde å gymnasiet äfven äger kompetens för inträde i åtskilliga
yrken och fackskolor, eller för den ett år yngre lärjunge, som jämte sin rätt att gå öfver till gymnasiet
endast äger en liknande. rätt att inträda i den särskilda sjette klassen.
!) Till ledning för sitt omdöme hade dessa myndigheter och korporationer fått sig tillställd läroplanen
för den praktiska afslutningsklassen vid Nya elementarskolan.
'') »Pedagogierna» i 1872 års kommittéförslag voro till sin princip borgarskolor. Detsamma
kan väl icke sägas om de af 1882 års kommitté föreslagna »kommunalskolorna», men borgarskolan ägde
inom kommittén en energisk förespråkare, som i afgifven reservation uttalade sig för inrättande af borgarskolor
och tidigare i en särskild skrift betecknat dessa skolor som »vårt kännbaraste behof». Den i
1887 års Kungl proposition föreslagna »praktiska linjen» och det af en motionär i Andra kammaren år
1898 påyrkade »sexklassiga praktiska försöksläroverket» äro snarast att hänföra till denna skolforrrt.
Dit hör ock slutligen den »praktiska afslutningsklassen» vid Nya elementarskolan från år 1897. Dessa
exempel må anföras såsom de viktigaste. I allmänhet torde kunna sägas, att man inom det läger, som
i striden om läroverksfrågan förfäktat grundsatsen om skilda läroanstalter för den vetenskapliga och den
medborgerliga bildningsuppgiften, mindre tänkt sig den medborgerliga bildningen såsom blott en ideell
allmänbildning än som en borgerlig yrkesbildning, en borgarskolebildning (jfr. Bet. sid. 18 och 38).
» Praktisk
afslutningsklass.
»
75° SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Lyckligtvis ha vi nu kommit därhän, att vi icke längre ifrågasätta att göra
borgarskolan till en barnskola vid sidan af det allmänna läroverket och folkskolan.
Försök i sådan riktning hafva visserligen intill sista tid förekommit, men tillbakavisats
såsom oförenliga med grundsatser, som gått segrande ur en långvarig strid.
Vi äro numera tämligen ense därom, att borgarskolan, liksom i allmänhet yrkesskolan,
endast bör förekomma såsom öfverbyggnad på en afslutad skolkurs, under
hvilken barnets allmänna utveckling och bildning utan hänsyn till dess framtida
lefnadsställning varit undervisningens mål. Det ligger då intet orimligt i den tanken
att låta en borgarskola, ettårig eller flerårig, utgå från de allmänna läroverkens femte
klass, sedan deras fem första klasser blifvit ombildade till en allmänbildande barnskola.
I ett fattigt och glest befolkadt land kunna ekonomiska skäl tala för en
sådan anordning.
Borgarskolan är till en viss grad en yrkesskola, där den ideella medborgerliga
allmänbildningens synpunkter få träda tillbaka för den praktiskt borgerliga
utbildningens intressen. Hon befattar sig dock ej med yrkestekniska enskildheter;
hon riktar sig på vissa ännu skäligen allmänneliga kunskaper och färdigheter, som
äro ett gemensamt behof för dem, som man i dagligt tal plägar kalla »praktiskt
tolk», och hon tar sikte företrädesvis på det merkantila och industriella lifvets
kraf. Färdighet i räkning och bokhålleri i förening med kännedom om affarslifvets
allmännare former, kunskap om den materiella kulturens viktigare produkter och
tekniska hjälpmedel samt praktisk språkkunskap äro det hufvudsakliga målet för
hennes verksamhet. En praktisk afslutningsklass får samma skaplynne. Den bör,
såsom det heter i Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnds utlåtande angående
den vid 1899 års riksdag väckta motionen i läroverksfrågan, »framför allt afse att
bibringa lärjungarna sådana insikter och färdigheter, hvilka med minsta möjliga
tidsutdräkt kunna göra dem andvändbara i det praktiska lifvet». Att närmare ingå
på dess läroplan är här obehöfligt. Nya elementarskolans praktiska afslutningsklass,
om ock ej starkt utpräglad i nu nämnda riktning, kan tjänstgöra såsom ett exempel.
Skillnaden mellan en dylik afslutningsklass och den af Kommittén föreslagna
är tydlig. Under det att Kommitténs sjette klass är mån om att framträda
endast såsom den enhetliga realskolans sista årsklass, i hvilken denna utan någon
förändring i sin från all fackmässighet fria natur löper upp och får sin afrundning
och afsilning, anger sig den praktiska afslutningsklassen bestämdt såsom en öfverbyggnad,
till arten skild både från skola och gymnasium. Den förra vill — liksom
realskolan i sin helhet — vara praktisk genom den allsidiga utveckling den söker
gifva sina lärjungar, genom tillgodoseendet af sådana kunskapsgrenar, som för en
tidsenlig och nationell bildning äro viktigast, genom undervisningens noggranna
afpassning efter lärjungarnas mottaglighet, med ett ord: »praktisk i den mening
undervisningen vid det allmänna läroverket kan blifva praktisk utan att förlora sin
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN. 751
allmänbildande och ideella karakter» (Bet. sid. 87); den senare är praktisk i ordets
vanliga och populära mening. ’)
En praktisk afslutningsklass kan tydligen icke göras till en för alla lärjungar
gemensam klass. Dess alldeles särskilda uppgift kan vid läroverket tillgodoses
allenast genom en tillbyggnad, en särskild linje. Men till följd häraf synes en
dylik särskild klass också kunna äga större berättigande och bättre lifsmöjlighet
än Kommitténs särskilda afslutningsklass. Genom sin med gymnasiets tydligt
olikartade uppgift och karakter skulle den måhända kunna äga en dragningskraft,
som den andra icke synes kunna få. Åt dem, som genomgått en praktisk afslutningsklass,
kunde möjligen tillerkännas en kompetens, som ej med lika rätt skulle
kunna gifvas åt dem, som genomgått en eller ett par af gymnasiets ringar. Väl
så godt anseende torde den kunna påräkna från allmänhetens sida, synnerligast
från näringarnas män, som i dess gestaltning skulle igenkänna sina särskilda intressen,
men som inför realskolans sjette klass, den må nu göras för alla lärjungar gemensam
eller icke, måhända skola känna någon missräkning.2)
En organisation med praktisk afslutningsklass har en tid synts mig hållbar
och vara det som behöfdes. Men jag har funnit mig böra öfvergifva denna föreställning.
De skäl, som därvid varit för mig afgörande, äro följande. Skulle en
afdelning af sådan art som den praktiska afslntningsklassen fogas till det allmänna
läroverket, borde den, liksom gymnasiets båda linjer, utgå från en fullständigt
genomgången med examen afslutad allmänt medborgerlig bildningskurs, sträckande
sig fram till konfirmationsåldern. 3) Det är emellertid att hoppas, att den uppgift,
som skulle tillkomma en praktisk afslutningsklass, mer och mer och på ett bättre
sätt skall komma att fyllas genom fackskolor, offentliga och enskilda, ledande direkt
till de olika yrkena, fristående i förhållande till läroverken, men byggande på det
väl afvägda plan af allmänbildning, som af den blifvande realskolexamen kommer
att betecknas. Det kan ifrågasättas, huruvida det ens vore lyckligt för det särskilda
) Visserligen är Betänkandets framställning rörande denna punkt somligstädes sväfvande, men
läroplanen visar klart program. Ett par smärre kursmoment finnas, som erinra om borgarskolan, men
kunna, såsom jag förut papekat, icke tillmätas betydelse från nu förevarande synpunkt. I själfva verket
är det icke borgarskolan, utan gymnasiet, som utgjort närmaste förebilden för den särskilda sjette klassen.
2) Att några slutsatser icke kunna eller böra dragas ur det försök med en praktisk afslutningsklass,
som under åren 1897-1902 gjorts vid Nya elementarskolan, är i Betänkandet utförligt visadt. Att
en orsak till detta försöks ringa framgång ej är att söka i klassens till en viss grad yrkesmässigt praktiska
skaplynne, torde vara uppenbart. I detta afseende synes mig dess läroplan synnerligen god, väl
motsvarande klassens organisatoriska ställning. Det är mer än osannolikt, att försöket utfallit lyckligare,
om denna afslutningsklass varit af samma natur som den af Kommittén föreslagna sjette realskoleklassen.
) Enligt norska skollagen af ar 1896 skall, såsom bekant, i förbindelse med första gymnasieklassen,
sålunda ofvanpå middelskoleexamen, kunna inrättas “et i-aarigt Kursus, som giver en afsluttet,
paa saerskilte praktiske Livsstillinger beregnet Dannelse". En sådan kurs skall ock kunna inrättas själfständigt
i förbindelse med en middelskole. Någon afsevärd erfarenhet rörande framgången och värdet af
en sådan kurs har ännu icke hunnit göras. Äfven det danska skollagsförslaget upptager eu dylik kurs.
* A-läroverk.»
752 SÄRSKILDA YTTRANDEN.
bildningsintresse, hvarom här är fråga, om det skulle tillgodoses genom en i de
allmänna läroverken inympad lärokurs, men ännu mer kan det ifrågasättas, om
detta skulle kunna ske utan fara för dessa läroverk själfva. Har yrkesbildningens
uppgift väl en gång blifvit i någon form lagd på det allmänna läroverket, så torde
det blifva svårt att afhålla ytterligare anspråk i samma riktning, och det allmänna
läroverkets egentliga uppgift kunde lätt blifva skymd och förvanskad. Liksom
kommittéförslagets afslutningsklass får ock en praktisk afslutningsklass en i organisatoriskt
afseende vansklig ställning; den kritik, som riktas mot den förra, drabbar väl
ej i lika hög grad, men dock kännbart nog äfven den senare. Af dessa skäl har jag
kommit till den uppfattningen, att det vore bäst, om vid förhandlingarna om läroverksfrågan
tanken på en praktisk afslutningklass alldeles affördes ur räkningen och
sträfvandet allenast riktades därpå, att bereda en verkligt god barn- och ungdomsskola
åt den stora skara af lärjungar, som vid våra läroverk söker sin bildning. '')
Helt och hållet delar jag således den åsikt, som utan meningsskiljaktighet
gjort sig gällande inom Kommittén, att realskolan från början till slut bör hållas
fri från all merkantil eller eljest fackmässig anstrykning. Denna åsikt har ock
kommit till uttryck i Kommitténs förslag till undervisningsplan för realskolan, för
dennas sista klass såväl söm för dess fem föregående. Men vid sådant förhållande
blir det, efter min mening, stridande mot själfva den grundtanke, från hvilken man
utgått, att afsöndra den sista klassen, liksom vore den till för någon sorts fackbildning.
Kommittéförslagets sjette klass saknar inre skäl för sin tillvaro såsom
särskild klass. Och om den för att motivera sin särställning och bättre kunna täfla
med gymnasiet, gestaltade sig till en praktisk afslutningsklass, så vore detta knappast
lyckligt.
Det är således det organisationsförslag, som blifvit framställdt i Yttrande i
läroverksfrågan af år 1899, som jag i nu behandlade hufvudpunkter ansluter mig
till. Vid organisationsfrågans afgörande inom Kommittén har jag ock med mitt
votum biträdt nämnda förslag. I detsamma ingår emellertid ett viktigt led, rörande
hvars hållbarhet jag senare blifvit allt mera oviss. Det är förslaget om A-läroverk.
Den lösning af latinfrågan, som innebäres i förslaget om A-läroverk, har
länge omfattats af den klassiska bildningens vänner och vid upprepade tillfällen
'') För att ej missförstås tillåter jag mig tillfoga följande anmärkning. Naturligtvis är intet ämne
tjänligt till skolämne, som icke kan af lärjungen mottagas och icke är ägnadt att utveckla hans förstånd
och karakter. Men villkoret härför ligger mindre i själfva ämnets natur än i den form, hvari det framträder,
och det sätt, hvarpå det meddelas. Här har läraren sin egentliga uppgift. Därför kan vid ämnesvalet
hänsyn tagas i stor utsträckning till det praktiskt nyttiga. När någon viss, från början mera yrkesmässig
kunskap blifvit behöflig för ett större flertal, blir det för den allmänna skolan en förpliktelse att
tillse, huruvida den kan bereda tillfälle till dess inhämtande. Men fackämnet måste då underkastas en
pedagogisk bearbetning, hvarigenom det erhålles i en öfversiktlig, enkel och allmängiltig form och den etiska
betydelse, som det äger, bringas att framträda. Först då kan det göra anspråk på plats inom skolan.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN. 753
såväl utom som inom Riksdagen haft betydande målsmän (se Bet. sid. 18 not i).
Äfven i Riksdagens förutnämnda skrifvelse är den antydd. Tremannakommittén,
som föreslog latinkursens inskränkning från sexårig till treårig och icke ansåg grekiskan
kunna inrymmas å det treåriga gymnasiet, fann dylika läroverk böra blifva
en väsentlig beståndsdel i den af densamma föreslagna organisationen.
Kommittén har visat (Bet. sid. 373 o. följ.), att A-läroverk icke kunna
anses behöfliga och icke torde kunna påräkna tillräckligt lärjungeantal i förening
med den af Kommittén föreslagna organisationen. Klart är, att de i samband med
en organisation med endast treårigt gymnasium skulle äga större berättigande och
gynnsammare villkor för ett varaktigt bestånd. Men skulle de ens i detta fall
äga de förutsättningar för en lifskraftig tillvaro, att man skulle kunna anse sig
hafva genom dem tillfyllest sörjt för de klassiska språkens, särskildt grekiskans,
ställning inom vårt högre skolväsen?
Det tyckes, som borde den ifrågasatta A-linjen hafva samma utsikt att erhålla
lärjungar som den nuvarande latinlinjen, hvilken likaledes tager sin början
redan med fjärde klassen. Intresset för klassisk skolbildning, behofvet af en redan
i skolan erhållen insikt ej blott i latin utan ock i grekiska, borde, tyckes det, vara
krafter tillräckliga för att gifva dem varaktigt bestånd.
Men den framtida A-linjen skulle icke komma i samma ställning som den
nuvarande latinlinjen. Den skulle nämligen icke komma att stödjas af några motsvarande
kurser vid de lägre läroverken, och den skulle hafva att täfla med en
kortare latinkurs å gymnasiet, en kurs, som, om den ock inskränkes till endast tre år,
torde komma att gifva det mått af latinkunskap, som i flertalet fall numera kan
anses erforderligt såsom förberedelse för universitetsstudier. Den skulle dessutom
genom sin begränsning till ett fåtal läroverk komma att te sig som en undantagslinje,
bredvid hvilken läroverkens normallinje skulle komma att framträda som den
stora stråkvägen och få såsom sådan en stark dragningskraft.
I en så ogynnsam organisatorisk ställning skulle A-linjen för en lycklig tillvaro
behöfva hållas uppe af ett synnerligen kraftigt klassiskt bildningsintresse och
bildningsbehof. Men hos den stora allmänheten hafva de gamla språken förlorat
det höga anseende, som de fordomdags åtnjöto och som gjorde, att man i tveksamma
fall alltid valde dem, med eller utan begrepp om deras bildningsvärde.
Visserligen äga de ännu många varma vänner, som kraftigt förfäkta deras värde
och behöflighet för skolbildningen. Men frågan är, huruvida det bland dessa finnes
tillräckligt många, som skulle finna sig oförhindrade att låta sig af sitt intresse
för klassisk bildning bestämmas till att insätta sina barn på A-linjen. Ett sådant
steg skulle tarfva en viss beslutsamhet. Det innebure till en viss grad ett val af
lefnadsbana, och det flera år tidigare än skolorganisationen eljest gjorde nödvändigt.
Det skulle alltid medföra en ekonomisk risk, i många fall en ekonomisk uppoffring,
i det att lärjungen måste flyttas till annat läroverk, och detta redan så tidigt som
efter utgången ur tredje klassen. Och därtill skulle vederbörande målsman alltid
95
75+
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
påverkas af den tanken, att gossen, äfven om han icke insattes på A-linjen, likväl
ägde framtida möjlighet till förvärfvandet af klassisk bildning och redan på gymnasiet
därmed kunde få göra en början. Förmögenhetsförhållandena bland oss äro sådana,
att för de allra flesta föräldrar frågan icke blir den: hvad slags bildning ger den
eller den linjen? utan: till hvilka lefnadsbanor öppnar den vägen? Men A-linjen
skulle knappast komma att öppna väg till någon bana — prästbanan undantagen —
som icke äfven eljest vore tillgänglig, men väl försvåra tillträdet till flere, som i
våra dagar äro starkt eftersökta.
Att denna linje genom att ensam bjuda tillfälle till att vid läroverken läsa
grekiska skulle kunna påräkna en större del af det antal lärjungar, som efter slutad
skolgång ägna sig åt teologiska studier, är, såsom i Betänkandet framhålles, lika
litet sannolikt, som det vore önskligt. Det är lyckligtvis allt mera sällsynt, att
barnet redan vid 12 —13 års ålder bestämts eller bestämt sig för en lefnadsbana,
i fråga om hvilken personlig afgörelse är i så hög grad af nöden som i fråga om
den prästerliga. Emellertid skulle det dock blifva grekiskan, hvari A-linjen skulle
äga det egentliga skälet för sin tillvaro. Ty tillvaron af en treårig — knappast
mindre än tillvaron af en fyraårig — latinkurs skulle högeligen försvaga betydelsen
af A-linjens kurs i latin. Gjorde man A-linjerna till de enda i landet, på hvilka
klassiska språk finge läsas, så gåfve man dem visserligen gynnsammare villkor, men
helt säkert på bekostnad af den klassiska bildningen i det hela. Icke ens vid Aläroverken
själfva torde det gå för sig att låta den kortare latinkursen saknas.
Missnöjet inom orten skulle icke uteblifva, och vissa af de till A-läroverk ifrågasatta
läroverken skulle måhända lida minskning i lärjungeantal (Bet. sid. 376).
Men å andra sidan skulle den kortare latinkursen så att säga slå ihjäl den längre,
och denna skulle finna endast svag hjälp af sin bundsförvant grekiskan, som finge
dela dess öde.
Det är mindre min afsikt att polemisera mot de ifrågasatta A-läroverken
än att uttrycka min misströstan om deras framtid. Min mening är ej, att icke på
en och annan ort A-läroverk skulle äga förutsättningar för en lifskraftigare tillvaro,
och illa vore det, synes det mig, om de icke på sådana orter bragtes till stånd.
Men jag tror ej, att man ens under förutsättning af ett treårigt gymnasium kan
räkna med A-läroverk såsom ett väsentligt led i organisationen, och jag fruktar,
att man ej på det sätt, som tidsförhållandena ännu kräfva, sörjt för tillfälle till
läsning af grekiskan, om man i fråga om detta språks förekomst inom skolan
hänvisade endast till A-läroverk. Jag måste erkänna, att Kommittémajoritetens förslag
erbjuder grekiskan en mera tryggad tillvaro vid våra läroverk. Numera torde en
klassisk bildning i vårt land bäst främjas, om man först på ett ganska framskridet
skolstadium ställer lärjungarna i valet mellan latinlinje oah reallinje, men i stället
söker att åt dem, som välja den förra, bereda möjlighet att under den kortare
studietiden drifva de gamla språkens studium med så mycket större kraft. Visserligen
är grekiskans ställning icke synnerligen stark ens å Kommitténs fyraåriga
gymnasium. Lärjungen skulle först och främst hafva att fortsätta läsningen af
SÄRSK1LDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN. 755
de båda moderna språken tyskan och engelskan, och därtill skulle han i första
ringen börja att läsa latin, i andra ringen franska, i tredje grekiska; under den del
af sin skoltid, då han är måhända som mest begärlig efter innehållsrik kunskap,
måste han sysselsätta sin intelligens med inlärandet af latinets, franskans och grekiskans
formläror. Men förhållandena kunna göra en sådan anordning nödvändig, och
valfriheten kan göra den dräglig. Om inga andra få läsa grekiska vid läroverken,
än de som bestämma sig därför redan vid inträdet i 4:e klassen, så lärer under
de nya förhållandena antalet »greker» icke blifva stort, då det däremot kan blifva
afsevärdt nog, om valet får göras först två år före studentexamen. I fråga om
A-läroverken liksom i fråga om den särskilda sjette klassen torde det besannas, att
en skolorganisatorisk anordning är för sin framgång beroende endast till ringa grad
af sin pedagogiska förträfflighet, men i hög grad af utanför skolan liggande förhållanden.
Svårigheten att, därest latinet uppflyttas till ett högre skolstadium, finna utrymme
för grekiskan har, som bekant, ledt till förslag om dess uteslutande från läroplanen.
För min del skulle jag ogärna biträda ett sådant förslag. Man bör åtminstone
först hafva gjort ett försök och funnit svårigheten oöfvervinnelig. Aflägsenhet af ett
ämne från läroplanen har en på helt annat sätt ingripande och omfattande betydelse
än en inskränkning af ämnet inom läroplanens område. Och om det öfver hufvud
taget måste anses som en god grundsats att icke från skolan aflägsna ett läroämne,
som där ännu i afsevärdare mån röner efterfrågan, så tillkommer i fråga om
grekiskan hänsynen till prästbildningens behof. Ty äfven med erkännande af det
värde, som grekiskans studium i och för sig äger, måste i detta fall nämnda
praktiska hänsyn anses viktigast. Att vid en tidpunkt, då prästbrist inom flere
stift vållar stora svårigheter och önskvärdheten af en förkortning af prästens studietid
starkt framhålles, företaga en åtgärd, hvars närmaste följd vore att försena den
prästerliga utbildningen och därmed försvåra tillträdet till kyrkans tjänst, vore helt
visst till skada för kyrkan och de vitala intressen, dem hon har att vårda.
Den som betraktar en särskild sjette klass som en icke lycklig anordning och
ett fyraårigt gymnasium som en i och för sig oviss förmån och som å andra sidan
anser den af Tremannakommittén föreslagna organisationen endast genom A-läroverk
kunna bereda plats för det grekiska språket, men ock i A-läroverken hafva en
svag punkt, hänvisas närmast till att omfatta det af rektor H. Andersson i hans reservation
framställda organisationsförslaget. Såsom af nämnda reservation framgår,
är detta att anse som en modifikation af Tremannakommitténs förslag, erhållen
helt enkelt genom att för de lärjungar, som ämna ingå på gymnasiets latinlinje,
låta latinet inträda i stället för franskan i sjette realskoleklassen. På detta sätt
kan rektor Anderssons förslag liksom Kommittémajoritetens erbjuda å samtliga latingymnasier
en fyraårig kurs i latin och en tvåårig kurs i grekiska. Härigenom gör
Organisation
utan grekiska.
"T^Rektor
Anderssons
organisations$
förslag.
756
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
det i likhet med det sistnämnda grekiskans tillvaro vid läroverken oberoende af
frågan om A-läroverk. A andra sidan afskiljer det icke från de öfriga lärjungarne
dem, som icke skola fortsätta studierna på gymnasiet, och undviker därigenom dels
faran att få realskolan felslagen i själfva dess sista och högsta årsskott, dels de
praktiska olägenheter i fråga om kompetensen, som en särskild afslutningskurs har
med sig, åtminstone de svåraste af dessa.
Rektor Anderssons förslag synes således förena de båda andra förslagens fördelar
med undvikande af deras svaga punkter. Helt säkert skall det ock befinnas
vara ett synnerligen beaktansvärdt förslag ''). För egen del har jag, ehuru af
mina förutnämnda premisser följdriktigt hänvisad till förslaget, dock icke funnit
mig helt tillfredsställd af detsamma. Det synes mig sakna den grundplanens enkelhet
och klarhet, som eljest utmärker organisationen med gemensam sjette klass och
treårigt gymnasium. Det åstadkommer en verklig linjedelning i sjette klassen, och
genom latinets neddragande i »realskolan» skymmer det i någon mån den bildningstyp,
som man med den nya skolformen velat upprätta 2). I detta afseende
finner jag det underlägset äfven majoritetsförslaget, nämligen om den i detta framställda
organisationen tänkes lyckligt förverkligad. Jag måste ock erkänna riktigheten
af det i Betänkandet (sid. 261) gjorda omdömet, att »latingymnasiet enligt
denna organisation i högre grad än vanligt blir en speciallinje.» Oneklig^ är, att
enligt den ifrågavarande organisationen latinlinjen — visserligen ej i sin helhet,
men olyckligt nog just i sin begynnelse — får utseendet af en undantagslinje och
latinet vid sitt inträde ter sig såsom det störande elementet i den regelriktiga skolordningen.
I det hela ger mig denna anordning mera intryck af en för tillfället
anlitad utväg än af en verklig, på framtida bestånd beräknad organisation.
ti ska n på Då jag således icke heller i det af rektor Andersson framställda förslaget
nasium m^n del kunnat se en tillfredsställande lösning af läroverksfrågan, har jag slutligen
drifvits till att närmare granska den nästan som ett axiom inom Kommittén
antagna meningen, att det treåriga gymnasiet icke skulle kunna i likhet med det
fyraåriga gifva utrymme åt det grekiska språket. — Kan icke grekiskan finna plats
äfven å ett treårigt gymnasium?
Svaret på denna fråga blir, så vidt jag kan finna, detta: grekiskan kan inrymmas
på det treåriga gymnasiet lika väl, eller rättare lika illa, som på det fyraåriga.
Kommittéförslagets organisation liksom den af rektor Andersson föreslagna
*) Det nu föreliggande danska regeringsförslaget angående omorganisation af Danmarks högre
skolväsen försöker en alldeles liknande anordning för att trots ett endast treårigt gymnasium erhålla en
fyraårig latinkurs.
2) Den ifrågasatta latinkursen i sjette realskoleklassen ingriper på ett helt annat sätt i organisationen
än den motsvarande franska kursen i samma klass. Denna tillhör realskolan såsom sådan, oafsedt
gymnasiets behof]; den upptager färre lärotimmar och förorsakar därför ingen linjedelning; deltagandet
i densamma innebär icke något val med afseende på framtiden; den vållar ingen svårighet med hänsyn
till frågan om examen och kompetens.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DALHGREN.
757
låter de lärjungar, som skola läsa grekiska, börja läsningen af ett nytt språk under
hvart och ett af 6:e, och 8:e skolåren, nämligen i följande ordning: latin,
franska, grekiska. Man må nu med skäl fråga: hvarför skulle icke äfven denna
ordning vara möjlig: franska, latin, grekiska?
Att någon särskild fördel ligger uti att börja latinet före franskan, torde
kunna bestridas, särskildt med hänsyn till nutida synpunkter för undervisningen i
moderna språk och till den förändrade ställning, som för framtiden tillärnats det
franska språket å gymnasiet. Att det för grekiskans studium skulle vara förmånligt,
att franskan och icke latinet är det språk, hvars läsning närmast förut påbörjats,
synes mig osannolikt. Enligt 1856 och 1859 års skolstadgor börjades latinet i
3:e klassen och grekiskan i 4:e J). Därförut hade man alltifrån början af århundradet
begynt latinet i i:a klassen och grekiskan i 2:a. Man har således i
långliga tider funnit det gå för sig att börja grekiskan året närmast efter latinet
och detta till och med på ett mycket lågt skolstadium. Vid Statens profskola,
Nya elementarskolan, där man alltsedan år 1848 troget vidhållit den grundsatsen
att låta de lefvande språken inträda i undervisningen före de döda, har från år
1833 grekiskan i allmänhet inträdt i undervisningen året efter latinet, och för närvarande
(sedan år 1897) börjas latinets läsning där i klass 6:1 och grekiskans i
klass 6:2. Jag har tillsport skolans rektor, om någon olägenhet häraf visat sig
utöfver den, som alltid måste vara förbunden med inträdandet af ett nytt språk
året efter ett annat. Svaret innehöll, att honom veterligt inga särskilda svårigheter
däraf försports; dock hade läroverkets grekiska linje i allmänhet besökts af mera
begåfvade lärjungar.2)
I båda fallen får man en beklaglig trängsel, framtvungen af den hårda nödvändigheten.
Men är missförhållandet på någondera sidan större, icke är det på
det treåriga gymnasiets, hvarest den ett år tidigare inträdande valfriheten ger lärjungen
större möjlighet att minska sin arbetsbörda för att med mera samlad kraft
kunna ägna sig åt de nya läroämnena. Liksom å det fyraåriga gymnasiet blefve
grekiskans kurs endast tvåårig. En tvåårig kurs i grekiska är ju från pedagogisk
synpunkt att anse snarast som ett oting, synnerligast då språken dessutom trängas
med hvarandra. Men den har för ett stort antal lärjungar, såsom i det föregående
framhållits, en ekonomisk betydelse, som medelbart gör den värdefull för odlingen
och försvarar dess plats, helst å ett skolstadium, som kännetecknas af börjande
specialisering.
Det bör icke vara svårt att på det treåriga gymnasiet bereda den grekiska
kursen lika stort antal timmar, som man tillärnat den på det fyraåriga. Kommittén
har låtit grekiskan å schemat ersätta matematik och teckning. Den synes
mig ännu hellre böra ersätta matematik och engelska, eller matematik, engelska * *)
*) Förhållandet ändrades år 1865.
*) Meddeladt med tillstånd af skolans rektor, fil. dr. H. Hernlund.
Reformfrågans
hufvudsynpunkt.
758 SÄRSKILDA YTTRANDEN.
och teckning. För uteslutandet af engelskan tala flere skäl: därigenom vinnes för
lärjungen större arbetslindring än genom teckningens uteslutande; det lämpar sig
att låta ett språk utgå från det af språk allt för rikligt fyllda schemat, då ett nytt
språk där inträder; lärjungen har redan under tre eller fyra år läst engelska och
hunnit förvärfva sig tillräckliga insikter för att kunna tillgodogöra sig lättare engelsk
litteratur och på egen hand utvidga sin kännedom om språket, han har i hvarje
fall de kunskaper i engelska, som vitsordas i realskolexamen. Utgår man från
den inom Kommittén uppgjorda timplanen för ett treårigt gymnasium, (Bet. bil. I)
skulle grekiskan genom matematikens och engelskans uteslutande erhålla 7 timmar i
andra ringen och 6 i den tredje. Då tillfälle till undervisning i frihandsteckning alltid
finnes under de utom timplanen förlagda frivilliga teckningstimmarna och då teckningen
å de båda ringarna enligt nämnda timplan upptager endast en veckotimme,
svnes mig äfven denna timme böra komma till användning för grekiskans räkning.
Man skulle då för de tre språken få följande timplan:
6:e 7:e 8:e 9:e skolåret
Franska 3333
Latin — 7 7 7
Grekiska — — 8 7
Enligt Kommitténs förslag är schemat detta:
6:e 7:e 8:e p:e skolåret
Latin 6 6 6 6
Franska — 444
Grekiska — — 7 7
Den senare anordningens företräde, om ett sådant finnes, ligger, så vidt
jag kan se, uteslutande i den något starkare ställning, som latinet väl får anses
äga enligt densamma.
Kan således grekiskan finna plats jämväl å det treåriga gymnasiet, så synes
mig en organisation med gemensam sjette klass och treårigt gymnasium, äfven om
frågan om A-läroverk lämnas öppen, kunna taga upp täflan med den af Kommittén
förordade organisationen. De företräden, som den senare möjligen fortfarande kan
anses äga från de klassiska språkens synpunkt samt från synpunkten af en i vissa
ämnen gynnsammare kursfördelning å gymnasiet, äro alltför ringa för att gent
emot de stora intressen af annat slag, som frågan gäller, fälla det afgörande utslaget.
Ty den föreliggande reformfrågan får icke i första rummet betraktas från
de klassiska språkens synpunkt. Ja, min öfvertygelse är, att dess innebörd är af
sådant slag, att till och med gymnasiesynpunkten och den högre bildningens synpunkt
i det hela bör, om så verkligen skulle vara behöfligt, för en gångs skull få
vika tillbaka från första platsen. Den handlar icke i främsta rummet om den
högre bildningen, utan om den lägre, hvilken är af ej mindre vikt för vår odling
SÄRSKILDT YTTRANDE AF HARALD DAHLGREN.
759
och vår välfärd. Att latinet och grekiskan få sitt område inom skolan förminskadt,
kan ju i och för sig ej glädja andra än dem, som i detta afseende äro intagna
af fördom. Här stå vi helt enkelt inför en nödvändighet. Och denna nödvändighet
är icke framkallad endast af partiställningar och beslut inom Riksdagen af mer
eller mindre tillfällig natur, så att den skulle kunna ena året vara för handen och
ett annat år vara upphäfd. Frågans historia visar, att den till sin kärna icke är
en pedagogisk fråga, utan en samhällsfråga. Dess drifvande kraft är det mer eller
mindre klart uppfattade, men inom allt bredare samhällslager förnumna behofvet af
en vidgad modernt-medborgerlig allmänbildning, ett behof, som icke låtit sig tillfredsställa
med tanken på några fackmässiga småskolor, sidoställda med läroverken, eller
med någon sorts vid dessa fästa »linjer», utan som kräft hela det lägre läroverksstadiets
omdaning till en skola med denna bildnings meddelande som mål och
med öppen väg till den vetenskapliga och praktiska fackbildningens olika läroanstalter.
Har man icke fått blick för detta behof eller icke erkänner dess berättigande, skall
man finna hvarje betydligare förändring i läroverkens nuvarande inrättning opåkallad
och det ena reformförslaget endast sämre än det andra. I annat fall skall man
däri se den hufvudsynpunkt, ur hvilken frågan bör betraktas.
Från denna hufvudsynpunkt utgår såväl Kommittémajoritetens som Tremannakommitténs
organisationsförslag. Men efter min uppfattning, som jag i det föregående
sökt framlägga, är dock det förra förslaget, just från denna synpunkt sedt,
mindre tillfredsställande än det senare. Jag kan för min del ej finna annat, än
att det gifver läroverken en med afseende på deras ofvannämnda vidsträcktaste uppgift
ogynnsam gestaltning. Jag kan nämligen icke tro, att denna omstridda särskilda
sjette klass, som synes mig sakna inre grund för sin tillvaro och som trasslar in
oss i allehanda praktiska svårigheter, skall förmå fylla den maktpåliggande uppgiften
att vara den nya realskolans afslutning och spets, förutan hvilken den förblifver
ofullständig.
Med afseende på den fara för den högre bildningen, hvaröfver man inför
den ifrågasatta reformen klagar och som anses blifva synnerligen betänklig genom
en organisation med treårigt gymnasium, hänvisar jag till Kommitténs principiella
uppfattning, sådan den är angifven i den framställning, som återfinnes i Betänkandet,
sid. 37—40. Detta innebär, att jag icke tror på denna fara, ens — jag kunde hellre
säga minst — under förutsättning af nyssnämnda organisation. Att en öfvergångstid
medför sina olägenheter, är något, hvarifrån man har rätt att bortse. En väsentlig
förändring af det lägre läroverksstadiet, på sätt nu åsyftas och af behofvet påkallas,
lärer icke kunna ske utan en väsentlig förändring äfven inom det högre läroverksstadiet.
Därför ligger ock i yrkandet på det förras omdaning tanken på det senares omdaning
innesluten. Denna tanke, sådan den framträdt, är helt enkelt forna tiders gymnasieidé,
tillämpad på nutida förhållanden. Den »middagslinea», hvars förhandenvaro
Tegnér betecknade som »en hälsosam inrättning af våra fäders vishet», skall åter
dragas för att som förr klyfva läroverket i tvenne hälfter: »på ena sidan gymnasiet
med ynglingarna, på den andra skolan med barnen». Om det nu förhåller sig
Organisation
enligt i det
föregående anförda
grunder.
7^0 SÄRSKILDA YTTRANDEN.
så, att våra allmänna läroverk »nästan uteslutande äro planlagda med hänsyn till
mogenhetsexamen» (Bet. sid. 41), så kan det väl ej hjälpas, att ombildningen af
deras lägre stadium med hänsyn till den allmänna medborgerliga bildningen måste
i någon mån göra dem mindre afpassade, än de förut varit, för denna mogenhetsexamen.
Det gäller därför i själfva verket att uppgifva vissa för närvarande fasthållna
anspråk på studentbildningen och söka nya synpunkter med afseende såväl
på denna bildning som med afseende på sättet för dess meddelande. Och i detta
tall finner jag, såsom jag i det föregående sökt visa, organisationen med treårigt
gymnasium gifva ett riktigare uttryck åt det principiella i reformtanken och gifva
bättre utsikt till vinnande af de fördelar för studentbildningen och därmed för den
högre bildningen, som man med gymnasiets återupprättande hoppats vinna.J)
Enligt det föregående kommer jag således till följande organisation:
1) en sexklassig realskola, äfven i sin sista klass afsedd för alla sina lärjungar,
med en lärokurs anordnad efter den plan, som inom Kommittén utarbetats,
och afslutad med en i enlighet med Kommitténs .förslag inrättad examen,
hvars afläggande medför kompetens till den utsträckning Kommittén angifvit;
2) ett på denna realskola byggdt treårigt gymnasium, utmärkt särskilt af
en redan i dess första ring inträdande, i öfrigt på sätt Kommittén föreslagit begränsad
valfrihet, samt deladt på två linjer, en real- och en latinlinje, å hvilken
senare under de två sista läroåren tillfälle är beredt jämväl till läsning af grekiska
språket; 2)
3) en för ett flerårigare studium af de klassiska språken afsedd s. k. A-linje,
försöksvis upprätthållen vid ''högre läroverk å några få orter, där förhållandena synas
för en sådan bildningslinje möjligast gynnsamma och vederbörande skolstyrelse
uttalat sig för dess upprättande.
I fråga om timplan för en organisation med gemensam sjette klass och
treårigt gymnasium hänvisar jag till Kommitténs bilaga I och i fråga om kurser
till de inom Kommittén utarbetade, hvilka med några smärre ändringar, dem jag i
allmänhet gillar, finnas anförda i Lektor Höjers reservation. Huru den grekiska
linjen enligt min mening skulle erhållas, har jag i det föregående angifvit.
Kommitténs förslag, att såväl engelska som tyska skola vara obligatoriska *)
*) De förändringar, som af Kommittén föreslagits i anordnandet af det högre skolstadiet gå i den
riktningen att göra detta stadium mera än nu till en anstalt för börjande specialbildning samt låta studentexamen
blifva mindre än nu ett universellt mogenhetsprof och mera än nu ett för olika fall olika beskaflfadt
kunskapsprof, så att »i åtskilliga fall och allmännare än nu icke mogenhetsexamen i och för sig, utan
mogenhetspröfning med godkända vitsord i vissa behöfliga ämnen föreskrifves som kompetensprof för
inträde i fackskolor och vissa ämbetsverk eller för afläggande af den ena eller andra universitetsexamen»
(Yttrande i läroverksfrågan 1899, sid. 103).
8) En tredje linje, å hvilken tillfälle gifves till mera omfattande läsning af moderna språk och litteratur,
kunde visserligen synas önskvärd.
SÄRSKILDT YTTRANDE AP HARALD DAHLGREN.
761
i realskolan, har jag biträdt mindre af principiella skäl än därför, att jag tror det
vara i flera afseenden nyttigt för realskolan att begynna sin tillvaro under fasta
och undantagslösa former. Af liknande skäl torde valfriheten å gymnasiet till
en början kräfva den försiktiga begränsning med afseende på timtalet, som af
Kommittén föreslagits. Påbörjad kurs i franska bör enligt min åsikt icke göras
till villkor för inträde på gymnasiet, då lärjungen genast vid inträdet i första
ringen kan, om han så vill, bortvälja ämnet. Däremot bör man af gymnasist,
som ej i realskolexamen har godkändt vitsord i franska, kunna fordra, att han inom
viss tid skall hafva undergått fyllnadspröfning i enlighet med för realskolexamen
föreslagna bestämmelser (Bet. sid. 198). *)
Kommittémajoritetens förslag söker sin styrka äfven däri, att det innebär
ett mera varsamt steg, under det att »Minoritetens förslag» mera afgjordt bryter
med det .närvarande. Visserligen synes läroverksfrågan hafva stått så länge stilla,
att ett större steg framåt icke borde öfverraska någon. Men det som för närvarande
är för våra läroverk viktigast, det är, att ett steg, stort eller litet, blir
taget ut ur det läge, hvari de nu befinna sig. Om därför Majoritetens förslag
skulle vara hvad nu läte sig genomföra, så vore det för visso hvad nu behöfdes.
Äfven enligt min mening innebär detta förslag ett betydelsefullt framsteg; genom
dess antagande är läroverkets förpliktelse gent emot den lägre bildningens anspråk
klarare än nu erkänd och, såsom man kan hoppas, den nya skolform, för hvilken
föreslagits namnet realskola, principiellt fastslagen inom vårt skolväsen.
Läroverksfrågans aktuella läge synes göra det sannolikt, att det blir den i
sistnämnda förslag anbefallda organisationen, som blir antagen till genomförande.
Skulle så ske, så borde dock vid denna organisations sida den andra organisationens
normalform kunna i mindre utsträckning pröfvas. Något annat än dess mera *)
*) Att en kurs i franska i sjette klassen, som lämpade sig såsom begynnelsekurs för de blifvande
gymnasisterna, ej skulle vara passande för de lärjungar, som med realskolexamen lämnade läroverket,
vågar jag betvifla, synnerligast med hänsyn till den ändring af målet för undervisningen i franska å
gymnasiet, som af Kommittén föreslagits. — En annan af sjette klassens kurser, som jämväl ansetts
icke kunna lämpas efter de båda lärjungegruppernas behof, är kursen i kemi (Bet. sid. 57). Till herrar
kemilärares bepröfvande skall jag härmed framlägga min mening i frågan. Femte klassens kurs i kemi,
som vanligen icke upptager atombegreppet och det kemiska teckenspråket, visar vid den fortsatta
undervisningen i allmänhet påfallande ringa resultat; däremot har den lärjunge, som genomgått klass R.
6:1, verkligen kemiska insikter, som göra det möjligt för honom att reda sig med lättare kemisk litteratur
och idka själfstudier. Det synes mig då, som borde den gemensamma sjette klassens kurs i kemi göras
i hufvudsak lika med kursen för .nuvarande klass R. 6:1. Skillnaden borde blifva, att densamma jämte
»inledande kurs» ej skulle omfatta någon påbörjad systematisk genomgång af grundämnena, men i stället
skulle till särskild behandling upptaga några af de i naturen och industrien viktigaste kemiska förloppen,
såsom förbränningen, metallreduktionen m. fl., med den tillämpning, som tiden kunde medgifva. En sådan
kurs borde, så vidt jag förstår, blifva såväl en i och för sig god kurs i kemi som en god inledning till
ett fortsatt kemiskt studium.
96
762
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
pedagogiska enskildheter blefve väl därvid icke föremål för bedömande, men äfven
detta vore en vinst. Att den olikformighet, som, särskildt till följd af de olika
valfrihetsbestämmelserna, kan väntas komma att visa sig i studentexamen, skall
förorsaka betänkligheter mot ett dylikt försök, är sannolikt, ty vi äro så vana att
ängsligt'' ”afväga den ene studentens pensum till fullständig likhet med den andres.
Men om öfver hufvud taget något är inom vårt skolväsen önskvärdt, så torde
det vara, att uniformitetssynpunkten något mindre än hittills måtte få göra sig
gällande, synnerligast i fråga om studentbildningen.
Af Nils Höjer.
i. Organisationsfrågan.
I kommitténs betänkande göres skillnad mellan medborgerlig bildning, som
säges leda åt det praktiska hållet, och en högre skolbildning, som understundom
kallas en vetenskaplig förbildning, understundom en lärd bildning, ehuru antydningar
förekomma, att den ej synnerligen gör skäl för det senare namnet. Där talas om
folk, som tränga sig fram på den lärda vägen, ehuru de bort åtnöjas med den
medborgerliga bildningen, »en för många ställningar i lifvet alldeles tillräcklig allmänbildning».
Den medborgerliga bildningen säges emellertid vara allmän, d. v. s.
fri från hvarje vare sig praktisk eller lärd yrkesmässighet.
Min meningsskiljaktighet från kommittén såväl i organisationsfrågan som i fråga
om terminsafgifter till statsverket beror väsentligen på en något olika uppfattning
af allmänbildningen och allmänhetens förhållande till densamma, ehuru åtskilliga af
kommitténs uttalanden om såväl den ena som det andra äro af den art, att jag
kan obetingadt underskrifva dem.
Öfverallt bland civiliserade folk finnas för närvarande åtminstone två kurser
för allmän bildning; den ena är folkskolans, som vanligen saknar främmande språk
bland sina undervisningsämnen, den andra slutar med studentexamen eller ett motsvarande
prof. Då det visat sig, att endast en ringa del, io— r,o%, af dem, som börja
studera främmande språk, verkligen afsluta den högre bildningskursen, så har nästan
öfverallt en tredje allmänbildande kurs tvungit sig fram eller håller nu på att komma
till heders, och det är den, som hos oss ganska oegentligt kallas kursen för allmän
medborgerlig bildning.
Klart är, att folkskolans kurs är den allmännaste med afseende på antalet
personer, som tillägna sig den, och den mest praktiska i det afseendet, att den
tidigast leder ut till verksamhet i det praktiska lifvet. I bägge dessa stycken intager
den s. k. allmänna medborgerliga bildningen en mellanställning mellan folkskolans
kurs och studentkursen. Äfven den senare leder förr eller senare ut i
praktisk verksamhet, och det är ett försvinnande fåtal äfven bland dess alumner,
som kommer att ägna sitt lif åt vetenskapliga studier. Om läkarens, juristens,
prästens, ja äfven skollärarens verksamhet väsentligen är af praktisk art likaväl som
köpmannens eller den lägre tjänstemannens, så gäller detta naturligtvis äfven om
Medborgerlig
bildning.
764
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
det flertal bland studenterna, som alls icke ägna sig åt universitetsstudier utan blifva
ingeniörer, officerare, landtbrukare o. s. v. Äfven om man förutsätter, att kommitténs
yrkanden eller förhoppningar i afseende på den genom den nya examen
vunna kompetensen skulle gå i fullbordan och denna examen således skulle bereda
väg till alla de i kommitténs utlåtande å sid. 225—226 uppräknade fackskolor
och specialkurser samt blifva villkor för anställning i alla de å sidan 232 uppräknade
befattningar, så skulle detta icke gifva stort mer än 300 examinander om
året, som aflade sitt prof för den därmed vunna kompetensens skull. Meu om man
också afdrager det antal årligen nyblifna studenter, • som nu ägna sig åt sådana fackskolor
och tjänster, för hvilka kommittén vill införa den nya examen som kompetensprof,
så återstå i alla fall omkring 300, som aflägga studentexamen för att direkt
öfvergå till praktisk verksamhet eller tillämpningsskolor af samma slag som de ofvan
angifna. Teknologiska institutet och krigsskolan ensamma kräfva nu årligen omkring
200 studenter. '') Håg och fallenhet för praktisk verksamhet kan således
omöjligen komma att fälla utslaget vid valet mellan de tre allmänbildande kurserna,
ty det skall alltid finnas fullt upp af olika slags praktisk verksamhet, anpassad för
hvar och en af dem. Hvilka faktorer äro då bestämmande vid val af ungdomens
bildningskurs?
Kommittén har själf indirekt gifvit svar på frågan åtminstone på två ställen
i betänkandet. Dels gifves en sådan förklaring af »allmän medborgerlig bildning»,
att däraf synes tydligt nog framgå, att därmed afses medelklassens allmänbildning 1 2),
dels förklaras den ringa frekvensen af Nya elementarskolans afslutningsklass med
det statistiskt bevisade förhållandet, att denna skola företrädesvis anlitas af förmögnare
eller högre samhällsklasser, »som för sina barns skolgång i regeln ej pläga
tänka sig något annat slutmål än mogenhetsexamen». Däraf säges framgå, »att
Nya elementarskolan mindre än något af rikets öfriga högre allmänna läroverk
lämpat sig för den där försökta anordningen» 3).
Är nu den allmänna medborgerliga bildningen medelklassens allmänbildning,
så är folkskolans underklassens och studentkursen öfverklassens. Gränserna mellan
dessa tre samhällsklasser, som under skiftande former alltid funnits och väl också
måste finnas i hvarje civiliseradt samhälle, äro ständigt flytande, och till regel söker
hvar och en för sina barn den bildningskurs, som han kan högst åstadkomma4),
1) Se Yttrande i läroverksfrågan Tab. XV och sid. 146 m. fl. i Bil. 1.
2) Betänkandet I: sid. 46.
s) D:o sid. 64 — 65. »Hvilken innerst har en demokratisk syftning», tillägger kommittén. Att en
särskild afslutningsklass för medelklassens barn, hvarigenom de skola afhållas från att stränga sig fram»
till öfverklassens fackskolor och ämbeten, skulle hafva en demokratisk syftning, förefaller mycket besynnerligt.
4) Ett undantag från denna regel, som blir af allt mindre betydelse för hvarje år, som går, är
vår bofasta allmoges vana att sända sina barn till folkskolan och dess fortbildningskurser, folkhögskolan,
landtmannaskolan etc., ehuru större delen af denna allmoge ekonomiskt sedt torde höra till medelklassen
eller öfverklassen.
SÄRSK1LDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
765
hvarvid utslaget fälles af förmögenhet, energi och begåfning. På grund af den
moderna pedagogikens fulländning i fråga om att bibringa ett visst kunskapsmått
eller examenspensum äfven åt mycket klent begåfvade lärjungar, spelar sistnämnda
faktor endast en jämförelsevis underordnad roll, i synnerhet som den bemedlade
kan genom kvarsittning i klasserna till en del ersätta sin bristande begåfning. Detsamma
gäller om energien, som dock äfven därigenom inverkar, att föräldrarnas
ringare bemedling kan i hög grad ersättas af deras förmåga att försaka för sina
barn. I stort sedt är det således förmögenheten, som bestämmer graden af hvars
och ejrs skolbildning eller bildningskursens omfattning, hvarvid dock bostad så till
vida inverkar, att förmögenheten eller den kompenserande energien måste vara
större på landet och sådana mindre orter, där det icke finnes läroanstalter för meddelande
af högre bildningskurser. Då nu hvarje sund lagstiftning bör taga hänsyn
till människorna, sådana de verkligen äro, så blir det af vikt icke blott för ett folks
ekonomi utan ock för ett godt förhållande mellan olika samhällsklasser, att inga
onödiga skrankor skilja de tre bildningskurserna åt, och att möjligheten att öfvergå
från den ena till den andra såvidt möjligt underlättas.
Kommitténs förslag innefattar en mindre betydande brytning i det sedan 1894
bestående sambandet mellan folskolan och allmänna läroverkets nederskola och därjämte
ett mycket svårare afbrott i det genom 1873 års reform upprättade sambandet
mellan nederskolans afslutade kurser och gymnasiets undervisningsplan. Förslaget
är således i bägge fallen reaktionärt, om ock katekeskursens minskning i
inträdesfordringarna till första klassen måste i och för sig betraktas som ett steg i
rätt riktning. Det är nämligen klart, att i samma mån som inträdesfordringarna
minskas under första folkskoleklassens kurser, i samma mån skjuter allmänna läroverket
ned till att blifva parallellt med folkskolan på ett lägre stadium än nu, och
det är på samma gång icke osannolikt, att till vederlag inträdesfordringarna i andra
ämnen i trots af en lika formulering ökas, så att öfvergången från folkskolans första
klass till samma klass af det allmänna läroverket försvåras. Ty de lärjungar, som
komma från enskild undervisning, hafva till regel likasom folkskolans barn användt
tre år på sin förberedelse till allmänna läroverket. Då de nu få en betydligt
nedsatt katekeskurs att svara för, är det i hvarje fall tämligen gifvet, att folskolans
barn skola få svårare att bestå i den ofta skarpa täflan bland inträdessökande.
Hvad angår själfva hufvudfrågan eller nederskolans förhållande till gymnasium,
har kommittén haft tillfälle att göra en detaljerad jämförelse mellan en organisation
med fyraårigt gymnasium och särskild afslutningsklass för nederskolan samt en organisation
med treårigt gymnasium och för alla gemensam sexklassig nederskola. På
uppdrag af kommittén har nämligen eu afdelning af densamma ’) utarbetat kurset
'') Ordföranden samt herrar Ahnfelt, Andersson, Dahlgren, Höjer, Lindhagen, Lindström, Amark
och delvis prof. Boéthius samt sekreteraren, lektor Nordfelt. A-läroverkcns timplaner och kurser hafva för
bägge organisationerna utarbetats af en annan afdelning, nämligen kommitténs ledamöter med undantag af den
ekonomiska afdelningen, som då utgjordes af herrar grefve Klingspor, Larsson, Lindhagen, Petterson och Höjer.
Allm. lär overket
och
folkskolan.
Nederskolans
organisation.
766
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
och timplaner för det treåriga gymnasiet med dess sexklassiga nederskola, hvarvid
man hade till ögonmärke att i de för det fyraåriga gymnasiet och dess realskola
förut uppgjorda kurserna och timplanerna icke göra andra förändringar än sådana,
som betingades åt den skiljaktiga organisationen. Timplanerna meddelas i kommitténs
Bil. I. Skiljaktigheter i kurserna för nederskolan, som hafva någon betydelse
för organisationsfrågans bedömande, skall jag nedan angifva. Se i öfrigt min Bil. II.
I den gemensamma nederskolans timplan anser jag att franskans timmar i
sjette klassen, som inom afdelningen med knapp majoritet bestämts till 3, böra
höjas till 4 af följande skäl: först emedan ämnets valfrihet medger en timsumma
af 32 t:r i sjette klassen, vidare emedan de nu för femte klassen stadgade 3 timmarne
allmänt öfverklagats såsom otillräckliga särskildt för de afgående, slutligen
emedan det andra organisationsförslagets 2 timmar i hvardera af femte och sjette
klasserna påkallar motsvarande timsumma här.
En jämförelse mellan denna timplan och kommitténs för realskolan föreslagna
ger vid handen, att ingen annan olikhet föreligger, än att modersmålet och historia
fått hvardera en timme mindre i sjette klassen, och att de franska timmarne koncentrerats
på ett år och införts på schemat. Mål och kurser kunna sättas ordagrant
lika i de flesta ämnen. Vid den tid, då kurserna för den gemensamma
nederskolan uppgjordes med ledning af de förut för den andra organisationen föreslagna,
befanns det, att dessa senare kurser i vissa ämnen passade ännu bättre för
den förra organisationen, och de skiljaktigheter, som nu föreligga och äro betingade
af organisationen med respektive fyraårigt eller treårigt gymnasium, eller af
det olika timtalet i modersmålet och historia, synes mig vara utan betydelse för
värdet af här ifrågavarande bildning.
Den i Yttrande i läroverksfrågan sid. 11 uttalade förmodan, att en organisation
med afslutningsklass och fyraårigt gymnasium skulle leda till kursafslutningar
redan i femte klassen, har i mycket stor omfattning besannats. I trots af en tydlig
sträfvan att draga kurserna upp i sjette klassen, på det att denna icke måtte helt
och hållet få karakteren af en tröttande repetitionsklass, har man dock af hänsyn
till gymnasiets kraf nödsakats att sätta kursafslutning och delvis äfven repetition af
kursen i femte klassen. Så i modersmålet, tyska, historia och geografi. Den
sexklassiga nederskolan kan foga sig efter detta program, hvad kursafslutningen
angår, dels emedan det har sina fördelar att afsluta nederskolan med ett repetitionsoch
samlingsår, dels ock emedan kurser, som uppgöras för jämförelses skull, kanske
endast böra upptaga sådana olikheter, som nödvändigt af olika organisation betingas.
Men det är klart, att om man anser det vara en fördel, att kurserna först i sjette
klassen afslutas, och att denna klass icke i större omfattning än andra betungas
med repetitioner, så erbjuder den gemensamma sexklassiga nederskolan tillfälle att
i detta afseende inrätta kurserna obetingadt så, som det för nederskolans egen bildning
anses bäst.
En timmes mindre undervisningstid i modersmålet har medfört uteslutning
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
767
af »öfningar att uppsätta enklare skrivelser, såsom ansökningar, intyg, fullmakter
m. m.», men det är mycket tvifvelaktigt om detta verkligen innebär en reell förlust.
I franskan koncentreras den femte och sjette klassens kurser på ett år, men få
samma timtal. Det tyckes mig sannolikt, att detta bör gifva ett bättre resultat
än att börja ett så svårt språk med endast två veckotimmar. Därjämte vinnes den
fördelen, att franskan inträder två år efter engelskan och således mindre fara skulle
uppstå för sammanblandning. Tre timmars undervisning i historia i sjette klassen
anser jag vara fullt tillräcklig för den uppställda kursen. Uteslutningen under
matematik af »lättare uppgifter rörande obligationer och växlar» är icke — såsom
uteslutningen af »ansökningar» etc. under modersmålet — beroende på mindre
timtal utan väl däraf, att den gemensamma nederskolans sjette klass icke ansetts
böra i samma grad hafva stämpeln af en »praktisk» afslutningsklass. I naturlära
måste insamlingen af växter (40 stycken) upptagas äfven för sjette klassen och
har då ansetts böra minskas i den femte från 6o till 40.
Att nu dessa olikheter icke äro af den betydelse, att man för deras skull
kan gifva någondera skoltypen ett afgjordt företräde framför den andra, ligger väl
i öppen dag. Kommittén söker ock väsentligen på andra håll sin bevisföring till
förmån för en särskild sjette klass vid sidan af gymnasiets första ring.
I kommitténs betänkande liksom under hela gången af dess förhandlingar
får detta organisationsförslag från början en dominerande ställning såsom »upptaget
i riksdagens skrifvelse till K. Maj:t den 6 maj 1899» J) (sid. 55), och vid bevisföringens
slut säges detta förslag innebära »en historisk utveckling på själfständig
grund», som är »för vårt land mest naturlig och mest värdig» (sid. 76). Ehuru
dessa synpunkter kunna tyckas vara af underordnad betydelse, måste jag något uppehålla
mig vid dem, enär de redan utöfvat en kraftig verkan och väl äfven framdeles
komma att spela en stor roll vid förslagets afgörande. Det är dess värre
allt för sant, att riksdagen förklarat sig »gilla motionärens (prof. Carlsons) uppfattning,
att de båda syften, för hvilka det måste vara läroverkens uppgift att
arbeta, nämligen att meddela medborgerlig bildning och att lägga grund till fortsatta
vetenskapliga studier, böra träda i någon mån i sär inom läroverket därigenom,
att dels en särskild afslutningskurs, jämte därmed förbunden, af viss kompetens
åtföljd afgångsexamen anordnas för lärjungar, som vid 15 — 16 års åldern önska
sluta sin skolgång, dels ock vid slutet af femte klassen en delning sker af de fullständiga
läroverkens hittills varande nioåriga kurs i två afdelningar, en lägre och
en högre, den ena byggd på den andra, motsvarande de före år 1849 existerande
skolformerna gymnasium och skola». Då emellertid denna uppfattning är å riksdagens
sida af ett mycket färskt datum, kan man möjligen hoppas, att den icke
skall vara mycket rotfäst. Hvad riksdagen hos K. Maj:t begärt, är »ett förslag
till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk af en under
Riksdagens
uttalande för
en särskild
afslutningsklass
och det
nationella i
denna inrättning.
'') Å sid. 60 heter det med större rätt »det i riksdagens skrifvelse antydda förslaget».
768
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Gymnasiets
tryck.
offentlig kontroll ställd och af viss kompetens åtföljd afgångsexamen för lärjungar,
som vid 15 —16-års åldern önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens
organisation, som därmed stå i samband». Då man efter långvariga underhandlingar
mellan kamrarne lyckats ena sig om en sådan anhållan, torde man icke
kunna antaga som säkert, att hvarje i motiveringen förekommande mening verkligen
är ett uttryck för riksdagens öfvertygelse. Så mycket mindre kan man antaga
detta, som den sak, hvarom frågan gäller, en särskild afslutningsklass, aldrig dittills
varit föremål för någon allvarlig, för allmänheten tillgänglig undersökning vare sig
i eller utom riksdagen och det enda försök, som anställts för att skaffa erfarenhet,
måste anses vittna i negativ riktning, om det i det hela tillägges någon betydelse alls.
Att inrättandet af en särskild afslutningsklass innebär »en historisk utveckling
på själfständig grund», är ock så till vida riktigt, som den af prof. Carlson
i 18 års riksdagsmotion upptagna idéen att förbinda examen med denna afslutningsklass
i stället för att som i Norge och Frankrike samt i den danska regeringens
nu föreliggande förslag till skollag sätta den praktiska afslutningskursen efter
examen — utgått från några lärare vid Stockholms realläroverk, bland hvilka kommitténs
ledamot adjunkten Dahlgren först framlade den för offentligheten i en artikel
i Svensk tidskrift 1894 (sid. 529 o. följ.). Men först är att märka, att af
förslagets ursprungliga upphofsman torde numera ingen stå fast därvid, och vidare
att en gemensam bottenskola för alla lärjungar med examen vid dess slut är ett
vida äldre, mera svenskt och ur hänsyn till rent svenska förhållanden uppvuxet
reformkraf. Därom vittna bland annat riksdagens förhandlingar sedan årtionden
och äfven i viss mån vår ännu gällande skolorganisation med dess kursafslutningar
i femte klassen.
Kommitténs egentliga bevisföring till stöd för en särskild sjette klass är
emellertid — hvad nederskolan angår — fotad på det tryck, som gymnasiet antages
komma att utöfva på det lägre stadiet, om sjette klassen göres gemensam
för alla lärjungar, (sid 550. följ.) Denna bevisföring är af den art, att om den
vore riktig, så måste slutsatsen tala för en apologistskola eller borgareskola eller
en särskild praktisk linje utan någon förbindelse med eller öfvergång till gymnasium.
År det nämligen höjdt öfver allt tvifvel, att det framför allt är det starka intresset
för det högre stadiet och dess afslutning, som framkallat gymnasiets tryck på de
fem lägre klasserna, så blir det rent af obegripligt, hvarför detta tryck skall försvinna
därigenom, att en del för studier mindre begåfvade lärjungar aflägsnas i en
särskild, för dem afsedd afslutningsklass. Snarare kunde man väl befara, att blotta
tillvaron af denna klass skall för vederbörande lärare, som enligt kommitténs förslag
blifva desamme i 5’.e klassen och i:a ringen, medföra en frestelse att öka
trycket, på det att de för gymnasialstudier mindre tjänliga måtte skjutas öfver i
afslutningsklassen. Ja det är icke osannolikt, att detta slags tryck kan komma att
visa sina verkningar äfven i 1 :a och 2:a gymnasieringen och kanske företrädesvis just där.
Om däremot hela nederskolan blir gemensam för alla och afslutas med en
SÄRSKILD!'' YTTRANDE AP NILS HÖJER.
769
för alla gemensam examen, om vidare denna examen ej ställes under uppsikt åt
gymnasielärare utan af nederskolans adjunkter och andra kunniga och förståndiga
män, så finnes ingen grund att antaga, att samma examen skall blifva »ett slags
gymnasistexamen» i den meningen, att andra fordringar skulle för densamma uppställas
än de, som betingas af nederskolans eget mål. En annan farhåga kunde
man snarare hysa, nämligen den, att en dylik organisation skulle medföra en minskning
af kurserna i studentexamen, och att i följd däraf — såsom frasen lyder —
det svenska folkets bildningsnivå kunde komma att sjunka. Till den frågan skall
jag återkomma i ett annat sammanhang.
Då kommittén tillägger sjette klassen enligt reservanternas förslag en dubbel Sjette klassens
uppgift och därvid särskilt fäster sig vid ämnet franska, som ju tydligen endast uppgift
omfattar en begynnelsekurs, så måste man fråga: Hvad annat omfattar ämnet enligt
kommitténs eget förslag, som ju har samma kurser och samma timsumma
som reservanternas förslag? Hela skillnaden är ju den, att reservanternas nederskola
i franska har en begynnelsekurs för själfstudium, för fackskolor och för
gymnasium och enligt kommitténs förslag en begynnelsekurs för själfstudium och
för fackskolor. Sedd i och för sig såsom en afslutad kurs är franskan i nederskolan
enligt bägge förslagen icke stort annat än fåfängans glitter. Ungefär detsamma
kan sägas om kemien. I öfrigt gäller hvad kommittén säger om den
gemensamma'' sjette klassens dubbla uppgift naturligtvis i lika hög grad om den
femte klassen enligt kommitténs eget förslag.
Den största betänklighet torde reservanternas förslag väcka genom sin för Ny examen
alla gemensamma examen i sjette klassen, som tyckes mången vara för gymnasisterna
obehöflig och kunna verka skadligt. Hvarje examen har sina olägenhenter,
och det gäller att genom lagstiftningen såvidt möjligt neutralisera dem; detta har
ock ganska väl lyckats i kommitténs förslag till realskolexamen. Under förutsättning
af en dylik anordning samt dessutom några modifikationer, som nedan skola
närmare omhandlas, instämmer jag i de ord, som 1890 yttrades af »En skolman»
i en mycket beaktansvärd, redigt tänkt och väl affattad uppsats i Nordisk tidskift:'')
»Äfven för de lärjungar, som skola fortsätta, torde det vara af stor nytta att här
få samla och öfverskåda sitt vetande, innan därpå bygges vidare. Gossen . . . har
nått så pass mognad, att hans vetande bör kunna underkastas en pröfning inom
måttliga gränser. Och en sådan pröfning bör vara af så mycket större vikt både
för hans målsman och för honom själf, som han vid denna tidpunkt af lifvet
vanligen ställes inför valet af fortsatta studier eller direkt utträdande i det praktiska
lifvet. Det skulle stärka och härda Irans andliga kraft att något anstränga
senorna för att hinna ett dylikt mål, hvars uppnående naturligen ej får göras alltför
svårt, utan fastmer noga afvägas efter hans krafter». Hvad som då yttrades
om en allmän examen i j:e klassen, kan naturligtvis med mycket bättre rätt sägas
om en sådan examen i den sjette.
J) Läroverksfrågan i dess nyaste gestalt sid. 150 —170.
97
Nederskolans
anordning
en social och
ekonomisk
fråga.
Sjette klassens
anseende.
77° SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Om det är riktigt, att man i Norge före sista skolreformen klagat däröfver,
att middelskoleexamen, som afslutar en klass, motsvarande vår 6: >, verkat
olyckligt genom onödiga och förtidiga kursafslutningar och repetitioner, så vore det
egendomligt, om kommitténs eget förslag att — låt vara »med varsam hand» —
draga försorg om kursafslutningar och repetitioner i femte klassen skulle verka
lyckligare.
De invändningar, kommittén gör mot reservanternas förslag till gemensam
nederskola, äro samtliga af pedagogisk art. Det visar sig, att de dels äro obefogade
dels kunna vändas i skärpt form mot kommitténs egen anordning. Skillnaden
mellan de bägge förslagen äro emellertid från pedagogisk synpunkt, hvad den
sexklassiga nederskolan angår, så obetydliga, att det väl knappt är möjligt, att de
kunna få någon nämnvärd betydelse vid frågans slutliga afgörande. De invändningar
som kunna göras och äfven blifvit gjorda mot kommitténs eget förslag till
gemensam femklassig nederskola och särskild afslutningsklass och af kommittén upptagas
till bemötande, äro ock väsentligen af social och ekonomisk art, och sådan
skolfrågan för närvarande föreligger, är den ock hufvudsakligen af denna natur,
såvidt nederskolan och dess anordning angår.
Då statsrådet Wennerberg för riksdagen framlade 1890 års organisationsförslag,
skref i anledning däraf en skolman rörande statsrådet Hammarskjölds tidigare
förslag till en praktisk linie: »Den (1887) föreslagna praktiska linien skilde sig
— till sin organisation allt för litet från reallinien — för att bilda en särskild afdelning
af de allmänna läroverken. Som dessutom den nya linien föreslogs att inrättas
vid skolor, där latin- och reallinie af gammalt funnos, att ställas under ledning
af samma rektor som dessa och att åtminstone till en början njuta undervisning
från samma slags lärare som dessa, är det väl tämligen uppenbart, ätt den
s. k. praktiska linien — trots allt tal om särskild metod för densamma — genom
förhållandenas makt skulle assimilerats med de äldre, redan kraftigt utbildade linierna
och således endast blifvit ett slags sämre reallinie och genom sin uppgift att i sig
upptaga de för studiernas fortsättning mindre bekväma elementen aldrig skulle förmått
utveckla sig till själfständighet, men alltjämt blifvit ansedd och behandlad som
ett skolans styfbarn.» ])
Statsrådet Hammarskjölds praktiska linje har krympt tillhopa till en enda
liten afslutningsklass eller — såsom kommittén hellre älskar att kalla den — realskolans
sjette klass; men då den fortfarande är afsedd »att i sig upptaga de för
studiernas fortsättning mindre bekväma elementen» 2), så lärer det väl icke kunna
förhindras, att den alltjämt blir ansedd som skolans styfbarn, om den ock från
lärarnes sida skulle komma att behandlas aldrig så väl. Det praktiska arbetets män *)
*) Nordisk tidskrift 1890 sid. 155.
2) Se betänkandet sid. 50 och 71: »för bokliga studier mindre hågade, men kanske desto mera
för praktiska värf anlagda barn».
SÄRSK1LDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
771
komma visserligen allt mera till heders i vårt land — i synnerhet om de hafva
yttre framgång och förtjäna mycket penningar —, men det hindrar icke, att kunskapens
väg sökes och fullföljes af alla, så långt deras yttre hjälpmedel samt begåfning
och energi räcker på den stråt, de valt. Detta är icke heller i och för
sig klandervärd^ ty teoretiska insikter äro icke blott en hjälp till fortkomst i lifvet
utan äfven den ymnigaste källa till glädje och vederkvickelse. Hvem vill klandra
en bemedlad, om ock medelmåttigt begåfvad yngling, som vill utbilda sig till ett
tekniskt yrke, därför att han väljer teknologiska institutet i stället för en teknisk
skola, eller en yngling, som vill blifva köpman, därför att han väljer den högre
kursen vid Göteborgs handelsinstitut? Eller en annan, som väljer den militära
banan, därför att han föredrager att blifva officer framför att för hela lifvet tjäna
i lägre grader? Eller en annan, som genomgått den lägre kursen vid skogsinstitutet,
därför att han vill blifva jägmästare i stället för skogvaktare och således genomgår
den högre kursen efter att förut hafva tagit studentexamen? Att vårt folk skattar
kunskaper så högt, att de äro föremål för allmän täflan, är visserligen icke att
beklaga, men beklagligt är, att allehanda inpluggande skolkurser stå så högt i pris,
och att man icke lyckats hos oss eller annorstädes att genom någon tillförlitlig
värdemätare ersätta examina som bevis på kunskaper och i viss mån äfven på
duglighet. Jag kan icke finna, att kommitténs läroverksorganisation är i någon
mån ägnad att verka i sådan riktning, och kan därför icke fatta, på hvilket sätt
den skulle kunna råda bot på människors fåfänga. ’). Genom att sätta förargelseklippor
i vägen för berättigade sträfvanden hos fattigt folk kan man åstadkomma
mycken förbistring, men man upprättar icke därigenom deras svaghet.
Utan att på minsta sätt erkänna det berättigade i kommitténs jämförelse
mellan denna sidolinje och läroverkets nuvarande reallinje, som är en lika vetenskaplig
linje som latinlinjen och delvis ensam lämnar tillträde till högt ställda
och mycket eftersökta lefnadsbanor, vill jag påpeka det ominösa i kommitténs
erfarenhet (sid. 70), att »ej ens vid de högre läroverk, där reallinjen endast omfattar
några få klasser och sålunda ej för fram till studentexamen, har någon klagan
försports öfver att dess lärjungar ses öfver axeln af kamraterna på den andra, fram
till mogenhetsexamen ledande linjen». I allmänhet hafva nämligen dessa real:
klasser varit ytterst fåtaligt besatta, och på sina ställen har det varit så mycket
svårare att se dessa lärjungar öfver axeln, som de alls icke existerat.2)
Kommitténs farhåga, att genom en gemensam sjette klass med examen för
alla läroverkets lärjungar den nya examens anseende skulle sättas på spel, enär
de, som afginge med denna examen, lätteligen skulle få utseende af att i förtid
hafva afbrutit sin skolgång, är genom långvarig erfarenhet i Norge för längesedan
fullständigt vederlagd. Ty hvilka meningar man än hyser om middelskoleexamen,
l) Se betänkande sid. 71 — 72.
v) Under 5 af de 10 åren 1891—1900 fanns det ingen lärjunge i R. 6:2 i Hudiksvalls läroverk,
o — 1 lärjunge i samma klass i Kristianstads och Luleå och 0— 5? i Västerås'' läroverk.
Andra länders
exempel.
772
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Särskild afslutningsklass
en dubbel
oförrätt.
ingen bestrider, att den är ansedd. Tvärtom erkännes allmänt, att den i den grad
ingått i folkmedvetandet som ett nödvändigt led i en nutida skolorganisation, att
det icke fallit någon in att ens väcka tal om dess afskaffande såsom en för alla
gemensam examen. Och att en sådan examen skulle leda tillbaka till den gamlä
olägenheten, studentexamens allenahärskande betydelse, vederlägges ju på det mest
afgörande sätt af statistiken. Ty under åren 1887—1896 aflades studentexamen
(exam. artium) af i medeltal 275.5 personer årligen och middelskoleexainen af
1.295.9. Det är således mer än i,oop lärjungar och nära fem gånger studenternas
antal, som årligen »afbryta sin skolgång» och åtnöjas med den lägre examen.
Hvad angår den preussiska afgångsexamen i Untersecunda, som infördes år
1892 och afskaffades år 1900, bör noga märkas, att för det första nederskolan
aldrig genomgick någon genomgripande omorganisation i sammanhang med denna
för den ettåriga vämepliktens skull inrättade examen, vidare att det småaktiga ingripande
i undervisningens gång och det ökade tvång på lärareindividualiteten från
statsinspektionens sida, som blifvit en följd af denna examen, gjorde den i hög
grad impopulär bland lärarne, och slutligen att kejsaren fann sig gäckad i sin förhoppning
om en minskning i tilloppet till studentexamen, hvilken förhoppning varit
den egentliga grunden till hela inrättningen. '') Om någon hade underrättat kejsaren,
att vi i Sverige under samma tid haft en ännu starkare tillväxt af det årliga
antalet nyblifna studenter, ehuru vi ingen Abschlussprufung haft, och ehuru i
Sverige intet nytt gymnasium upprättats och summa en flickskola erhållit dimissionsrätt
under samma tid, under det att 20 nya gymnasier upprättats i Preussen, så
hade han kanske sökt grunden till studenternas ökning på annat håll och reformerat
i stället för att afskaffa sin examen.
Att en särskild afslutningsklass kommer att så godt som uteslutande befolkas
af mindre bemedlade lärjungar och sådana mindre begåfvade, som icke äro särdeles
väl bemedlade, torde kännas om icke erkännas af hvar och en. Kommittén
erkänner det — såsom ofvan framhållits — i själfva verket indirekt genom sitt
försök att förklara, hvarför den praktiska afslutningsklassen vid Nya elementarskolan
blifvit så litet besökt. Är nu en sådan afslutningsklass icke af behofvet påkallad
vare sig med hänsyn till nederskolans eller gymnasiets bildningskurs, så innebär
den en dubbel orättvisa: dels emot sådana lärjungar, som kommit in i afslutningsklassen,
och för Indika sedan utvägar öppnas att fullfölja den högre kursen, dels
emot dem, som kommit in på gymnasiet, men af en eller annan grund måste
afbryta sina studier. Kommittén säger sig hafva föreslagit vissa lättnader för
öfvergång från gymnasium till realskolans examen och tvärtom, och dessa lättnader
tyckas innebära ett erkännande af att olikheterna mellan första ringen och sjette
klassen äro beträffande modersmålet, tyska, engelska, geografi och naturhistoria
*) »Da die Abschlussprufung den bei ihrer Einfuhrung gehegten Erwartungen nicht entsprochen und
namentlich dem iibermässigen Andrange zum Universitätsstudium eher Vorschub geleistet als Einhalt gethan
hat, so ist dieselbe baldigst zu beseitigen». Erlass des Kaisers 6 nov. 1900, mom. 4.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
773
utan betydelse åtminstone så till vida, att sjette klassens kurser i dessa ämnen mot,
svara "första ringens både på real- och latingymnasium. Återstå en öfversikt af
forntidens och medeltidens historia och delvis kyrkohistoria, en kurs i matematik,
som för ingendera linjen synes vara af någon nämnvärd betydelse, en kurs i kemiom
hvilken detsamma gäller, samt en kurs i fysik. Härtill kommer för latinlinjen
en grundläggande kurs i latinska språket, hvartill jag återkommer i ett annat sammanhang.
Kan man på annat sätt sörja för historien och latinet på gymnasiet,
så ärb öfriga skiljaktigheter icke af den art, att det skulle falla någon in att för
deras skull upprätta en särskild klass eller en särskild linje, men för lärjungar, som
vilja öfvergå till gymnasiet kunna de blifva besvärliga nog och skola te sig som
en okynnes mur, enkom uppförd för att spärra dem vägen.
Mindre svårigheter torde det erbjuda för en realgymnasist från första ringen
att gå direkt upp i realskoleexamen och att aflägga den med glans. Om han
på lediga stunder läser reformationstidens kyrkohistoria och den svenska statskunskapen
samt tager några lektioner i bokhålleri och repeterar en del af Europas
geografi samt sin historia från femte klassen, så torde denna examen icke komma
att erbjuda honom synnerliga svårigheter. Skulle examen verkligen komma att
vinna något anseende, så torde ock lärjungarne i realgymnasiets första ring tämligen
allmänt komma att aflägga den och dymedelst mycket snart i gärning bevisa
hela orimligheten af skilsmässan mellan sjette klassen och nämnda ring.
Det torde knappt kunna förnekas, att organisationen är särdeles inbjudande
för en sådan praktik. Hvad skola da de samhällen säga, som man gifver en sjette
klass, men ingen första ring? Kommittén finner sig hafva ställt så väl, att man
där åtminstone har »en särskild garanti för att den medborgerliga, i realskolans
sjette klass atslutade bildningskursen skall blifva tillräckligt anlitad», (sid. 72) och
visserligen kan det synas ganska antagligt, att ekonomiska grunder i förening med
foräldrarnes önskan att i det längsta behålla sina söner i hemmet under en särskilt
kritisk period åt lifvet skulle föra många lärjungar in i afslutningsklassen,
Indika annars aldrig kommit dit. Men det finnes en annan utväg, som är mycket
mera sannolik. För närvarande upprätthållas med kommunala medel en stor mängd
klasser i mindre städer, från Indika dimissionsrätt genom särskilda kungliga bref
erhållits till närmast högre klasser vid de allmänna läroverken. Genom anställning
af en extra lärare kunde på samma sätt de 3 3 ifrågavarande kommunerna '')
skaffa sig den första reala gymnasialringen. Antingen skulle då detta af regeringen
förhindras, hvilket måste väcka mycket berättigad! missnöje på alla ifrågavarande
orter, eller ock blefve den sjette klassen icke mera lockande här än på andra
ställen. Just på den punkt, där den nya organisationen syntes mest osårbar, torde
det då visa sig, att den varit hvad »En skolman» 1890 kallade »ett dyrbart experi
-
’) Nämligen de kommuner, för hvilka kommittén föreslår samskolor, samt 9 kommuner, för
hvilka föreslås realskolor utan gymnasium å samma ort.
774
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
merit», som man med något förutseende kunnat bespara statskassan, kommunerna
och de enskilda. *)
Organisations- Hur dyrbart experimentet blir, kan utan svårighet ganska noga beräknas
kostnader. ^sc mjn gjp J y Kommittén anger själf skillnaden i årlig omkostnad mellan sitt eget
organisationsförslag och det inom kommittén för en organisation med treårigt
gymnasium uppgjorda till 80,000 kronor. Det senare är då räknadt med A-läroverk,
det förra icke. Men om de ofvannämnda 3 3 kommunerna skola hafva samma
nytta af kommitténs realskola som af en sexklassig gemensam nederskola, så måste
de anställa en extralärare hvar, hvilket gör dem en tilläggskostnad af 66,000
kronor, om manlig lärare anställes, såsom väl till regel skulle blifva fallet för en
så hög klass.
Gällde det nu verkligen »en sådan lifsfråga för landet som en tillfredsställande
läroverksorganisation», så borde visserligen ett belopp af ett eller annat
100,000-tal kronor om året ej verka afskräckande. Men gäller det valet mellan
å ena sidan en verklig reform, som på en gång tillgodoser den nya tidens kraf
och bevarar sådant af det gamla, som motsvarar äfven den nya tidens praktiska
behof, och å andra sidan en läroverksorganisation, som återinför den gamla apologistklassen
i ny form och på samma gång undantränger och behåller de klassiska
språken på ett sådant sätt, att det gamla mångläseriet snarare ökas än minskas,
så torde priset befinnas väl dyrt.
A-läroverken. Kommittén afstyrker A-läroverken och det måste erkännas, att de icke passa
väl tillsammans med kommitténs organisation. Men de passa så mycket bättre
med det treåriga gymnasiet. Enligt det inom kommittén utarbetade förslaget till
läsplan för A-läroverk, skulle ingen kortare latinkurs där förekomma dels af ekonomiska
skäl, då det blefve alltför dyrt, dels emedan man befarar, att den längre
latinkursen skulle i dylikt fall blifva alltför fåtaligt besökt. Hvad kostnadsfrågan
angår, beror dyrheten delvis af det sätt, hvarpå kommittén organiserar A-läroverken,
nämligen med 3 5 lästimmar i veckan i de båda sista ringarna för dem, som läsa
engelska och filosofi och ej välja bort något annat ämne, hvilket åter sammanhänger
med den i fråga om grekiskan vid dessa läroverk bevarade gamla formen
af valfrihet, att andra ämnen eller kurser inträda i stället för det bortvalda. Den
som lägger bort grekiska, får således särskilda kurser i engelska och matematik,
den senare af samma omfattning som vid vanliga gymnasier. På detta sätt skulle
man äfven utan kortare latinkurs få tre olika kurser i engelska och tre i matematik
såväl vid kommitténs A-lärovek som vid de motsvarande med treårigt gymnasium.
Icke dess mindre utgör kostnadsfrågan alls icke något hinder för att
införa den kortare latinkursen vid de senare. Vid A-läroverk med mindre antal
lärjungar, som medgifver samundervisning i ämnen med samma kurser och timtal,
få nämnda gymnasier 169 veckotimmar i läsämnena; vid läroverk med större
antal lärjungar, som äfven i dylika ämnen fordra klassernas delning, blir lästimmarnas
antal 217. Införes nu äfven ett latingymnasium enligt kommitténs Bil. I,
*) Nordisk tidskrift 1890, sid. 165.
775
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
så ökas lästimmarnas antal endast med dess latinska timmar. Det skulle således icke
medföra en större ökning af lärarnes antal än en vid hvarje A-läroverk, således högst
i 3. Kommittén har funnit skillnaden i lärarnes antal enligt de olika organisationsförslagen
vara något öfver 20 och beräknar därför prisskillnaden till omkring 80,000
kronor. Äfven om man inför dubbel latinkurs vid A-läroverken med treårigt
gymnasium, och äfven om man behåller kommitténs invecklade och kostsamma
anordning af läsplanen, så ställer sig således det treåriga gymnasiet minst 30,000
kronor billigare än en organisation med fyraårigt gymnasium utan A-läroverk.
Emellertid synas mig A-läroverken icke böra på detta sätt organiseras utan
i stället så, att engelska införes på timplanen jämte grekiska, och att de allmänna
reglerna för valfriheten tillämpas på bägge ämnena, men att däremot matematiken
alldeles utgår från gymnasiets A-linje, alldeles som kommittén föreslagit för sin
egen grekiska linje vid vanliga läroverk med fyraårigt gymnasium. De som komma
att söka denna linje, lingvister, präster och möjligen en del jurister, hafva icke
något behof af andra insikter i matematik, än det sexklassiga läroverket bibringar,
och formellt bildande öfningar få de tillräckligt under sina språklektioner och under
de naturvetenskapliga timmarne. Timplanen får då följande utseende:
Läroämnen. |
|
| Realskola. |
|
| gy | Real- mnasi II | im. | Vanligt latin-gymnasium. |
| A-linj | e. | |||
Kl. 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 1 | in | 1 | II | III | I | 11 | in | ||
Kristendom ......... | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Modersmål ......... | 5 | 5 | 6 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 |
Latin ................. | — | — | — | (7) | (7) | (6) |
| — | — | 7 | 7 | 7 | 8 | 6 | 6 |
Grekiska ............ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| — | 7 | 7 | 6 |
Tyska ............. | 6 | 6 | 6 | 5 | 4 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Engelska ............ | — | — | - | 5 | 5 | 4 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | — | 2 | 2 |
Franska ............ | — | — | — | — | — | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 |
Historia ............ | 2 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | a | 4 | 3 | 3 | 4 | 3 | 3 | 4 |
Geografi ........... | 2 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Filosofi.............. |
|
|
|
|
|
|
| a) | (i) | — | (i) | (i) | — | (i) | (i) |
Matematik ......... | 4 | 5 | 5 | 5 | 5 | 5 | 6 | 7 | 7 | 5 | 5 | 4 | — | — | — |
Naturlära............ | 2 | 2 | 2 | 2 | 4 | 4 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Naturhistoria ...... | — | — | — | — | — | — | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Fysik ............... |
|
|
|
|
|
| 4 | 4 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Kemi ................ |
|
|
|
|
|
| 3 | 2 | 2 |
|
|
|
|
|
|
Väl skrifning......... | 2 | 2 | 1 | — | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Teckning........... | 1 | 1 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | 1 | — | 1 — | — |
Summa | 27 | 30 | 30 | 30 | 30 | 32 | 32 | 32 | 32 | 32 | 32 | 32 | 32 | 32 | 32 |
Anm. 1. De inom parantes uppförda timmarna i filosofi, som äro frivilliga, inverka ej på valfriheten.
Anm. 2. A-linjens lärjungar hafva läst latin i nederskolans kl. 4—6 med respektive 7, 7, 6 timmai-
i stället för engelska och teckning. De kunna såväl i dessa klasser som på gymnasium deltaga i frivillig
teckningsundervisning.
776
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Af min Bil. I, i hvilken alldeles samma beräkningsgrunder användts för
utrönande af antalet läraretimmar och lärare som i kommitténs förslag till nya
ordinarie lärare (sid. 5380. följ.), framgår, att en dylik organisation med 1 3 A-läroverk
medför minst 18 lärare mindre för de allmänna läroverken i det hela än kommitténs förslag
och således, eftersom medellönen för en adjunkt utgör 3,900—4,000 kronor
efter den föreslagna lönestaten med iakttagande af att de flesta lärare komma i
fjärde lönegraden, öfver 70,000 kronors besparing. Tager man icke någon
hänsyn därtill, att lektorat i grekiska behöfvas i stiftstäderna för där ännu
förekommande prästerliga examina, och således vill inrätta A-läroverk blott med
ledning af grekernas antal vid läroverken under senare år samt dessa läroverks
någorlunda jämna fördelning öfver riket, så kan A-linjen indragas i Visby och
möjligen i Strängnäs, hvithet medför en besparing af 4 lärare på hvartdera hållet.
Organisationen blir då mer än 100,000 kronor billigare, ehuru man får 11 A-läroverk,
alla med tre linjer utom latinläroverken i Göteborg och Stockholm, hvilka
städer hafva särskilda realläroverk.
Kommittén anser, att om A-läroverken skola förtjäna sin plats, finge ingen
kortare latinkurs där förekomma, ty allmänheten skulle annars icke visa något
förtroende för den längre latinkursen, som då finge alltför få elever (sid. 376).
Det tyckes mig dock, som det icke vore allmänhetens bristande förtroende för
den längre latinkursen, som medfört eller hotar den med undergång i de nordiska
landen utan snarare de politiska pedagogernas icke alldeles oberättigade farhåga för
allmänhetens alltför stora förtroende för denna längre latinkurs. Det är ock min
lifliga öfvertygelse, att A-läroverken skola fullväl försvara sin plats, äfven om man
inrättar dem med dubbel latinkurs.
Men om man af ekonomiska grunder indrager den kortare latinkursen vid
A-läroverken eller vid de minst besökta ibland dem, där upprättandet af dubbla
linjer medför största omkostnaden och således inrättar dem med reallinje och A-linje,
vid hvilken grekiskan får väljas bort, så kan jag å andra sidan icke finna, att
man därmed skulle tillfoga dessa stiftsstäder eller deras ungdom någon oförrätt.
I Preussen, som länge varit vårt pedagogiska mönsterland, funnos år 1901 bland
373 orter med allmänna läroverk 172 städer, som blott hade gymnasium, d. v. s.
läroverk med latin redan från första klassen ’). Liknande förhållanden råda i andra
länder.i) 2) Det finnes i själfva verket intet land i världen utom Sverige, där städernas
invånare hafva anspråk på att hafva alla slags högre läroverk, hvar och en
för sin dörr, och att hafva dem gratis. Införandet af dubbel latinkurs vid latinläroverken
1 Göteborg och Stockholm kostai sannolikt alls intet, vid A-läroverk 1
Karlstad, Lund, Skara, Växiö och Uppsala, där en dylik dubbel latinkurs vore
mest af behofvet påkallad, medför den en ökning af läraretimmarna med 35
i) Leniz, Die Vorzflge des gemeinsamen Unterbaues allen höheren Lehranstalten, 2:e Aufl. Berlin
1901 sid. 3, efter Kunze-Kalender för das höhere Schulwesen Preussens 1901.
4 så föreslår nu den danska regeringen, att af rikets 13 högre allmänna läroverk 4 skola hafva
alla de tre linjer, som man nu föreslår, 5 blott 2 linjer och 4 endast en.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER. 777
och således af lärarna med högst två. Införas blott A-linje och reallinje i Hernösand,
Linköping, Kalmar, Strängnäs, Visby och Västerås, medför det vid hvartdera
af dessa läroverk en besparing af två lärareplatser, således af nära 50,000 kronor.
En organisation med treårigt gymnasium och 13 A-läroverk, af hvilka 7 finge både
den längre och den kortare latinkursen, 6 endast den längre, men alla utom latinläroverken
i Göteborg och Stockholm finge reallinje, skulle således ställa sig omkring
120,000 kronor billigare än kommitténs förslag, oafsedd den besparing, som
uppstår för kommuner med realskolor därigenom, att de slippa särskilda omkostnader
för en första ring, eller för målsmännen därigenom, att de få behålla barnen ett
år längre i hemmet.
Som emellertid en organisation med treårigt gymnasium och dubbel latinkurs
vid alla 13 A-läroverken ställer sig 70,000 kr. billigare än kommitténs organisation
och det är det förra förslaget, som jag förordar utan alla reduktioner, så är
det också därmed jag bör sammanställa kommitténs förslag vid afvägandet af hvartderas
fördelar eller brister.
Vid jämförelsen mellan dessa förslag måste man noga beakta, att det treåriga
gymnasiet, som har sin underbyggnad i en sexklassig nederskola medgifver
och uppfordrar till valfrihet i alla klasser. Kommittén säger sig förbinda valfriheten
med de två sista klasserna af sitt gymnasium förnämligast för att åstadkomma
undervisningens koncentration och rnångläseriets inskränkande. Hvarje ämne skall
därigenom få sin stamtrupp af verkligt intresserade lärjungar. Det är kommitténs
tro, att den genom befrielse från vissa ämnen uppkomna ledigheten i allmänhet
kommer att frivilligt användas till fromma för de återstående ämnena. Först i
andra rummet afser kommittén att med sin valfrihet bereda i andligt eller kroppsligt
afseende mindre rikt utrustade lärjungar någon lindring i skolarbetet (sid. 263 o. följ.).
I de bestämmelser rörande valfriheten, som kommittén föreslår, (sid. 275—276,
584 § 11), föranledas af en organisation med treårigt gymnasium utom valfrihetens
inträde redan med första ringen inga andra förändringar, än att — bl. a.
för skrifningarnas skull — latin och tyska icke få väljas bort på A-linjen samt
tyska och engelska icke få bägge bortväljas vid vanliga latingymnasier, hvaremot
punkten om grekiskan utgår.
Det kan .betviflas, om kommitténs valfrihet verkligen skulle komma att medföra
rnångläseriets inskränkande och undervisningens koncentration; men säkert är,
att man har ojämförligt större grund för en sådan förväntan i ett treårigt gymnasium.
Detta framgår otvetydigt af eu granskning af de särskilda ämnenas kurser.
I det fyraåriga gymnasiet skulle lärjungen få slippa latinet, sedan han under två
års förberedelser afslutat formläran och det väsentligaste af syntaxen samt läst någon
lättare episod af Ovidius eller Vergilius, således just vid den tid, då litteraturläsningen
skulle på allvar börja. På samma sätt skulle tyska och engelska få nedläggas, då
98
Treårigt eller
fyraårigt
gymnasium.
77®
SÄRSKILDA YTTRANDEN’.
syntaxens systematiska genomgång afslutats, således vid den tid, då lärjungen börjar
^finna nöje af ämnet och kan med verkligt utbyte studera litteraturen. Franskan
får nedläggas efter ett års uttals- och läsöfningar och genomgång af det viktigaste
af formläran;1) historien, sedan lärjungen hunnit till westfaliska freden; matematiken
på latinlinjen, sedan proportionslärans tillämpning på geometrin blifvit »påbörjad».
I naturhistorien får lärjungen efter att hafva lärt sig ryggradsdjuren
slippa de ryggradslösa och efter att hafva inhämtat de fanerogama växternas
viktigare naturliga familjer lämna den mest intressanta och väl äfven mest instruktiva
delen af ämnet, om växtarnas inre byggnad, lifsvillkor och lifsföreteelser.
Realisten skulle i fysik inhämta elektrostatiken men slippa elektrodynamiken och
i kemi lära sig en del grundämnen, mineral- och bergarter, men sedan släppa
ämnet midt i kursen, då laborationsöfningarna skulle begynna. Latinaren skulle
öfvergifva fysiken vid öfvergången från kroppars jämvikt till värmeläran och
meteorologien. Det finnes i själfva verket intet enda ämne, som i andra ringen
erbjuder en afslutad kurs, som inbjuder till dess nedläggande, utom matematiken
på reallinjen, men detta ämne kan ej helt nedläggas för fysikens skull.
Under sådana förhållanden skall kommitténs valfrihet visserligen erbjuda ett
tillfälle åt den andligt svage och öfveransträngde att släppa en del af sin börda
och därigenom komma fram till studentexamen, men den skall icke gifva vingar
åt de i viss riktning begåfvade, ty de hafva icke i kursernas läggning någon uppfordran
att begagna sig däraf, tvärtom en tydlig uppfordran att fortsätta. Därför
att ointresserade lärjungar tvingas att läsa ett ämne i första och andra ringarne,
där i de flesta ämnen de knaggligaste delarna af kurserna undanstökas, skola de
till regel ock släpa med i den tredje och fjärde, och denna valfrihet skall lika
litet åstadkomma en verklig reform af gymnasiet och höja studierna, som en fjäder
i hatten medför en reform af dräkten.
Annorlunda i det treåriga gymnasiet. Efter att hafva afslutat sina propedeutiska
kurser i nederskolan och aflagt sin examen, får ynglingen helt och hållet
nedlägga ett eller två ämnen, som bjuda honom särskildt emot, och de flesta ämnen
skola sålunda befrias från åtskilliga ointresserade lärjungar, som nu utgöra en
tyngande barlast under lektionerna och hindra sina kamraters framsteg. Undervisningen
skall därigenom höjas, kurserna lättare och grundligare inhämtas och en
undervisningsmetod, som lämpar sig för lärjungarnas ålder, befordras. För den,
som i likhet med kommittén tror, »att den genom befrielsen från vissa ämnen uppkomna
ledigheten i allmänhet kommer att frivilligt användas till fromma för de
återstående ämnena», (sid. 269) måste det vara klart, att en lästimme på det treåriga
gymnasiets läsplan får en högre valör än motsvarande timme på det fyraårigas.
Detta gäller framför allt om det treåriga gymnasiets första ring, men i enlighet med
hvad ofvan visats i ganska hög grad äfven om den andra och tredje.
*) I detta ämne har rätten till bortval ungefär samma betydelse i det treåriga gymnasiet under
förutsättning, att man gör sjette klassens franska kurs obligatorisk för inträde på gymnasium.
SÄRSKILDT YTTRANDE ÅT NILS HÖJER. 779
Det treåriga gymnasiet erbjuder en kurs i latin på 21 veckotimmar, det
fyraåriga en på 24. Dels på grund af denna skillnad i lärotid dels på grund af
erfarne fackmäns intyg, att de skriftliga öfversättningsprofven från latin till svenska
icke för inhämtandet af det latinska språket hafva någon egentlig betydelse, äro
dessa öfningar uteslutna från det treåriga gymnasiets läroplan. Man kan därför
och på grund af den olika betydelse, som valfriheten måste få efter de olika förslagen,
ganska tryggt antaga, att skillnaden i insikter i det latinska språket, likasom
i genomgångna kurser, icke komme att blifva synnerligen stor. År det ena en
så genomgripande förändring, att den i och för sig borde afskräcka dem, som önska
en jämn och sund sakernas utveckling, så kan det andra svårligen gå fritt för
samma rubrik. Förbindes den mindre kursen med A-läroverk — och om något
annat har icke hittills från något håll varit tal — men den andra icke, så torde
det icke vara något tvifvel om hvilketdera steget är det minst våldsamma. Utsikterna
till sådana läroverks upprättande äro kanske icke så små, som kommittén
antager. Man har hittills i politiska kretsar trott, att latinets bibehållande i fjärde
klassen vid vissa läroverk skulle vara ett bestämdt hinder för en tidsenlig läroverksorganisation.
Men då det nu visar sig, att detta är så långt ifrån fallet, att det
snarare förhåller sig alldeles tvärtom, så kunna utsikterna ändras.
Latinet får på det treåriga gymnasiets A-linje samma timtal som nu, men
dess ställning är stärkt icke blott därigenom, att denna linje är i högre grad än
den nuvarande en språklinje, utan äfven genom öfriga ämnens valfrihet. Då denna
linje väljes just för den längre latinkursens skull eller för bägge de klassiska språkens,
så behöfves gifvetvis ingen valfrihet för att befria latinet från ointresserade lärjungar.
Kommittén vill ogärna erkänna, att dess fyraåriga latinkurs skall gifva ett
sämre resultat än den nuvarande, åtminstone hvad angår förmågan att öfversätta.
Då emellertid »kännedomen om den språkliga formen» otvifvelaktigt blir mindre
och »det sakliga intresset och det mera utvecklade omdömet», som visserligen äro
en utmärkt hjälp att på ett ungefär tolka innehållet i trots af bristande insikter i
språket, lära äfven nu göra sig gällande i skolans högsta klasser, så kan denna
kortare kurs, (som ju kommer att inhämtas efter väsentligen samma metod som
den nu för läroverken anbefallda), omöjligen gifva samma förmåga att öfversätta
latinsk text, som lärjungarna för närvarande i mogenhetspröfningen ådagalägga.
Och att denna förmåga är ganska klen därom vittna mer än nog de öfversättningar
af mycket enkla texter, som nu på rundligt tilltagen tid och med hjälp af lexika
årligen presteras i mogenhetsexamen. Vi äldre, som för utmärkta lärare i skolan
genomgått långt mera omfattande latinkurser, än som nu medhinnas i våra skolor,
och sedermera vid universitet läst åtminstone kvantitativt än mera omfattande kurser,
veta mer än väl, om vi sedermera för våra forskningar eller studier haft behof
af att tolka latinsk litteratur af olika slag, att det ofta varit besvärligt nog. Fn
kortare latinkurs må vara tillräcklig för deras nödtorft, hvilka endast behöfva tolka
en Fortare lagtext eller de latinska citat, hvarmed den vetenskapliga litteraturen i
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
780
deras ämnen är späckad, således för till exempel läkare och sådana jurister, som
icke drifva egentligen lärda studier, men för dem, som behöfva någorlunda obehindradt
kunna läsa och förstå språket, räcker det.långt ifrån. I samma månsom
skolkursen i latin afknappas för dem, som verkligen för sitt kall behöfva att med
någorlunda lätthet tolka latinska texter, i samma mån kastar man deras utbildning
på universitetet. Men gäller icke härom, att det icke blir bättre ställdt i det hela,
om afknappade skolkurser nödga till att vid universitet upprätta propedeutiska kurser,
hvilket skulle komma att förlänga och fördyra de akademiska studierna? (sid. 260)
De som behöfva förstå en latinsk text utan alltför stor svårighet, äro nämligen
tillräckligt många, för att våra praktiska behof skola till fullo rättfärdiga en A-linje
med sexårig latinkurs vid ett mindre antal läroverk.
Man åberopar utlandets exempel och kan stödja sig på Norge. Men där
hafva vi väl sett, hvad som är gjordt, men icke hvart det för. Från Danmark
föreligger nu ett regeringsförslag till skollag, som går i samma riktning som rektor
Anderssons reservation, då det förordar införandet af ett treårigt gymnasium men
insätter en ettårig valfri latinkurs i realskolan. Från Ryssland kan man åberopa
en kejserlig skrifvelse, som redan är hälft dementerad och för öfrigt undantager
några A-läroverk för de klassiska språken. I Preussen och Frankrike arbetar
man sig fram under mycken vedermöda och under åberopande af Sveriges exempel
mot den sexåriga latinska skolkursen, och det är långt ifrån att man ännu hunnit
så långt som vi. I Preussens gymnasier läsas efter 1901 års läroplaner 68 veckotimmar
latin, i reformskolorna efter Frankfurtertypen öfver 50, i realgymnasierna 49
veckotimmar, i reformskolorna efter Altonatypen omkring 36. Förlidet år funnos
i riket 294 gymnasier, 74 realgymnasier och 37 oberrealschulen, d. v. s. realläroverk.
I Sverige föreslås ingen ort att få latingymnasium utan realgymnasium,
och ingen af kommitténs ledamöter yrkar, att det så skall blifva. Preussens
exempel tyckes under sådana förhållanden vara ganska inopportunt, och Frankrikes
är det knappt mindre.
För grekiskan har kommittén efter fåfänga försök att inrätta en treårig kurs
nödgats inskränka sig till en tvåårig och därmed gifvit bekräftelse åt den klassiska
sektionens enhälliga uttalande vid läraremötet i Helsingborg 1890, att med latinets
inträde först i sjette klassen blir grekiskans ställning i allmänna läroverket ohållbar.
Ty att låta lärjungarna inplugga den grekiska grammatikan under förberedelserna till
studentexamen kan dock icke vara en hållbar anordning. Det är början till slutet.
Det svenska gymnasiet har utgått ur den svenska statskyrkans sköte och har länge
nog haft till väsentlig uppgift att sörja för dess rekrytering. Så är det icke numera.
Men. sammanhanget är dock icke alldeles brutet, och så länge vi hafva en
evangelisk statskyrka, i hvars natur det ligger, att dess tjänare skola kunna bilda
sig en mening om skriftens innehåll, måste dessa tjänare hafva förutsättningar att
förstå det språk, hvarpå nya testamentet är skrifvet. Erbjuder det svårigheter att
upprätthålla dessa fordringar redan nu, så måste det, om grekiskan försvinner eller
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
78
de klassiska språken öfver höfvan inskränkas i läroverken, blifva omöjligt. Det är
därför statsmakternas plikt att sörja för kyrkans behof, och det sker genom 13
A-läroverk mycket lättare med våra dagars utvecklade kommunikationer än med
forna tiders fåtaliga gymnasier. Att söka upprätthålla grekiskan vid alla läroverk
är däremot både för mycket och för litet. Det är ett slöseri med statens medel
att utvidga alla läroverk med en linje, som blott ett fåtal lärjungar behöfva, och
det är ett så mycket mera oförsvarligt slöseri, som det lilla man bjuder åt alla är
allt för litet för dem, som verkligen känna behofvet. Kommittén omtalar till stöd för
sitt förslag (sid. 375), att den s. k. prästbildningskommittén 1898 medgifvit, att
fordringarna i grekiska i teologisk-filosofisk examen skulle kunna något inskränskas;
men kommittén omtalar alls icke, hvad som mycket mer synes röra här omordade
fråga, nämligen att nämnda kommittés förslag hvilade på den uttryckliga förutsättningen,
att de nuvarande kurserna i klassiska språk vid de allmänna läroverken
icke skulle ytterligare inskränkas.
Grekiskans veckotimmar äro i timplanen för det treåriga gymnasiets A-linje
blott 20 mot 24 nu. Men dessa 4 timmars afknappning torde någorlunda uppvägas
däraf, att matematiken utgår från läroplanen, och af valfriheten. I hvarje
fall får ämnet en ojämförligt mycket bättre ställning än i det fyraåriga gymnasiets
tvååriga kurs med dess 14 timmar.
Enligt kommitténs förmening skulle de klassiska språken i första hand blifva
lidande genom ett treårigt gymnasium. Då därmed förhåller sig, såsom ofvan
visats, är det lätt att förstå, huru det skall vara med öfriga ämnen. Dock
har engelskan en starkare ställning på realgymnasium enligt kommitténs förslag
och likaså teckningen på latingymnasium, men i stället naturhistorien på bägge
linjerna en bättre ställning i det treåriga gymnasiet. I de flesta ämnen erbjuda
sjette klassens kurser ett fullgodt vederlag för kurserna i det fyraåriga gymnasiets
första ring, och där detta icke är fallet, lämnar det treåriga gymnasiet ersättning
genom ett större antal timmar än motsvarande klasser erbjuda i det ‘fyraåriga
gymnasiet. Så i kristendom, historia och fysik på bägge linjerna och i kemi på
reallinjen. Att denna läsordning, som med sina kurser (se min Bil. II.) syftar till
samma mål som det fyraåriga gymnasiets, skulle i högre grad än detta medföra
ungdomens öfveransträngning, är så mycket mindre antagligt, som valfriheten i det
treåriga gymnasiet utan tvifvel blefve en verklighet redan i första ringen.
Sant är, att det varit svårt att inpassa den historiska kursen på tre år,
men detta beror icke så mycket på saken själf som på svårigheten att öfvervinna
gamla vanor. I läroverket i det hela har historien 2 5 veckotimmar enligt
det fyraåriga gymnasiets läroplan, 27 timmar enligt det treårigas. Skulle man icke
på 10 veckotimmar under 3 år kunna utan öfveransträngning åstadkomma samma
resultat, när man utgår från en väl afslutad och repeterad kurs i nederskolan, som
'') J3et. sid. 259.
782
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
på 11 veckotimmar under 4 år, då man utgår från en förtidig afslutning i femte
klassen? Den senare anordningen medför kanske större lätthet att inpassa kursen
och lämnar tillfälle att i tämligen nära anslutning till det bestående genomgå den
historiska kursen sida efter sida på ungefär samma sätt. Den förra uppfordrar i
högre grad till en sådan förändring af den historiska undervisningen på gymnasiet,
att lärjungarnes själfverksamhet i högre grad befordras, och i intet ämne torde
detta vara mera af nöden än just i historia.
Det tyckes, som geografien blifvit utesluten från det treåriga gymnasiets
läroplan, under det att den finnes upptagen på det fyraårigas. Men detta är blott
skenbart. För det första genomgås samma kurs, åt hvilken det fyraåriga gymnasiet
anvisat 3 timmar i sin första och andra ring, under 2 timmar i nederskolans sjette
klass. För det andra kunna de delar af geografien, som bäst passa för gymnasiet,
nämligen geologien, meteorologien, klimatologien, växt- och djurgeografien bättre
komma till sin rätt under det treåriga gymnasiets lektioner i kemi, fysik och naturhistoria,
som delvis erbjuda bättre utrymme än det fyraåriga gymnasiets motsvarande
lektioner och sakkunnig ledning. Slutligen har kommittén alldeles opåkalladt borttagit
alla obligatoriska feriearbeten och därmed strukit repetitionskursen i geografi
till öfre sjunde klassen. Men den uppfordran till lärjungarne att öfverse sin karta
och friska upp sitt minne, som denna feriekurs inneburit, har varit mer än väl
behöflig, och att till gymnasii lektioner läxvis förlägga dylika repetitioner är illa
använd tid. Sådant kunna och böra lärjungarna vid denna ålder sköta på egen
hand och resultatet blott kontrolleras. Emellertid anser jag, att det vore bäst att
för den allmänna geografien anslå eu särskild timme i hvarje ring. Och detta
torde redan nu kunna utan svårighet genomföras i ett treårigt gymnasium.
Kommittén anser, att om ej lärjungarne skola öfveransträngas i ett treårigt
gymnasium, så måste fordringarna i studentexamen sänkas, »hvilket skulle lända
vår högre odling till skada» (sid. 260). Som ofvan visats, behöfva kurserna icke att
i det hela sänkas, men väl skulle antalet ämnen, i hvilka examen komme att afläggas,
till regel blifva mindre i ett treårigt gymnasium än för närvarande och
mindre än enligt kommitténs förslag och examenspensum således blifva mindre omfattande.
Detta torde dock ingalunda skada utan tvärtom gagna vår odling. Skulle
ett folks odling vara beroende på omfattningen eller massan af inpluggadt examensstoff,
så vore förmodligen kineserna världens mest odlade nation. Men odlingen
beror långt mera därpå, att de, som på grund af sin ställning äro närmast kallade
att föra den framåt, ej uttömma sin energi och förslöa sin intelligens på att upp
i mogen mannaålder traggla med skolkurser i alla vetenskapsgrenar, så att de möta
fram med förbrukade krafter, när lifvet en gång kräfver af dem ett fruktbringande
arbete. »Hvad skulle det blifvit af mig», yttrade en gång Alexander v. Humboldt,
»om jag gått igenom ett tyskt gymnasium?» De tyska gymnasierna äro icke de enda,
som genom sitt mångläseri förslitit och alltjämt förslita mången lofvande ungdomskraft.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
783
Det treåriga gymnasiet med sin valfrihet bildar i detta afseende uppslaget
till en löftesrik reform. Det fyraåriga gymnasiets anhängare, som uppskjuta latinet
till sjette klassen och börja franskan i öfre sjette, utan att genom valfriheten bereda
någon lindring i motsvarande klasser, göra därigenom det onda värre, och när valfriheten
sedan inträder och afklipper gymnasiets kurser, kommer den för sent och
på oriktig plats i strid med kommitténs egen grundsats, att »måttet bör tilltagas
tämligen ordentligt».
De kurser och timplaner samt regler för valfriheten i ett läroverk med treårigt
gymnasium, som jag ofvan eller i Bil. II meddelat, äro, såsom jag ofvan
framhållit, lämpade efter kommitténs motsvarande anordningar för ett läroverk med
fyraårigt gymnasium, och detta är den väsentliga orsaken till att de ej i allo öfverensstämma
med de yrkanden, jag förut tillsammans med A. Lindhagen och S. Boije
framställt i Yttrande i läroverksfrågan den 20 juni 1899. Ehuru jag således fortfarande
skulle önska en i flere afseenden mera vidsträckt valfrihet på gymnasiuml),
logikens fullständiga utgående från läroplanen och förening med modersmålsundervisningen,
en mindre timsumma i de öfre klasserna och undervisningens koncentrering
genom studentexamens delning, något mindre språktimmar (engelska) och
framför allt mindre skrifningar, så anser jag mig icke nu böra framställa några
yrkanden i nämnda afseenden vid sidan af den stora organisationsfrågan.
Däremot anser jag mig böra på det bestämdaste vidhålla mitt förut framställda
yrkande, att nederskolans examen måtte kunna afläggas i ett främmande språk,
och att engelskan måtte blifva valfri i nederskolan på så sätt, att de lärjungar,
som därifrån på- målsmäns begäran befrias, måtte i stället sysselsättas med slöjd.
Skälen för dessa yrkanden äro lika tillämpliga på kommitténs realskola och realskoleexamen.
Kommittén vill medgifva, att realskolexamen aflägges utan franska och
med underbetyg i ett af de andra främmande språken. Lärjungen måste således
hafva läst bägge språken, men behöfver vara godkänd i blott ett, ja i skrifningen
behöfver han icke vara godkänd i något. Långt bättre än att i realskolexamens
skriftliga prof fordra godkända insikter i modersmålet och ett annat ämne, d. v. s.
antingen i matematik eller i ett af de främmande språken, tyska eller engelska,
samt att i själfva realskolexamen fordra godkända insikter i alla ämnen utom ett,
vore väl att i de skriftliga profven fordra godkänd i modersmålet, matematik och
ett främmande språk samt i själfva examen godkända insikter åtminstone i ett främmande
språk, huru fordringarna för öfrigt än måtte ställas. Lärjungar, som blott
behöfva ett språk — och de äro många — kunde då få tillfälle att koncentrera
sig på detta. Enligt det förslag, som kommittén framställer till slöjdundervisningens
anordning vid de allmänna läroverken, skulle sådan icke omedelbart kunna införas
'') Särskilda valfrihet äfven för kristendom och rätt att nedlägga ett ämne icke blott vid läsårs
utan äfven vid vårtermins början.
Ett språk i
nederskolans
examen.
7^4
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
vid alla sådana läroverk och slöjdtimmar således icke kunna ovillkorligen insättas
i stället för engelska för lärjungar, som bortvalt detta språk’), men detta är väsentligen
en anslagsfråga. Om kommittén begärt 30,000 kr. i stället för 15,000 kr.,
torde det varit för behofvet fullt tillräckligt, och i hvarje fall utgör den omständigheten,
att icke alla statens läroverk kunna omedelbart införa slöjdundervisning, intet
skäl att förhindra uppkomsten af privata skolor med slöjd i stället för engelska.
Kommittén uttalar den allmänna uppfattningen, »att fordringarna på allmänbildning
ej få sättas högre än nödigt är» (sid. 231). Om det nu så är, att de
flesta af de fackskolor, kurser och tjänstebefattningar, till hvilka realskolexamen
enligt kommitténs förslag skulle gifva kompetens, för närvarande icke hafva mer
än ett främmande språk eller alls intet bland sina inträdesfordringar och kommittén,
såvidt jag kunnat se, icke anför något skäl, hvarför inträdesfordringarna skulle
för den ena eller andra i nämnda afseende höjas; och om man vidare icke kan
med några giltiga skäl ådagalägga, att insikter i två främmande språk äro eller böra
vara en ingående del i den svenska medelklassens allmänna bildningskurs i och för
sig; så måste man komma till den slutsatsen, att realskolexamen bör få afläggas
med blott ett främmande språk.
De nu gällande inträdesfordringarna vid fackskolor och specialkurser må göra
»intrycket af ett brokigt virrvarr», men bakom detta virrvarr torde betraktaren
kunna spåra en sträfvan hos den ena som den andra att inrätta sig efter sina
praktiska behof. För närvarande fordras intet främmande språk för inträde
vid de Tekniska elementarskolorna, hvilket tyckes vara en särdeles lycklig bestämmelse,
eftersom dessa skolor ofta få sina allra bästa elever från folkskolorna. På
samma sätt är det med Tekniska aftonskolan i Stockholm, hvad Maskinyrkesskolan
och Byggnadsyrkesskolan angår, likaså med bergsskolorna i Falun och Filipstad
och med specialkurserna för länsmän, hvarjämte insikter i främmande språk icke
ovillkorligen fordras för inträde vid landtbruksinstitut. Ett främmande språk
fordras enligt 1898 års cirkulär för inträde i järnvägselevkurs, afsedd för lägre
tjänstebefattningar vid linjen, likaså för inträde i de enligt särskilda cirkulär inrättade
postelevkurserna och för inträde vid Chalmers tekniska läroanstalt utom i skeppsbyggerifacket.
Om man icke antager, att realskolexamen kommer att blifva den vanliga
vägen för folkskolelärare, så kunna de fackskolor, kurser och tjänstebefattningar,
till hvilka denna examen enligt kommitténs förslag skulle bereda kompetens, icke
lämna plats för mer än omkring 300 elever om året. Öfver hälften af detta antal
behöfver intet eller blott ett främmande språk.2) Detta borde ensamt för sig vara
en tillräcklig grund att medgifva examens afläggande med ett språk. 1
1) Vid sådana allmänna läroverk, som icke omedelbart finge slöjdundervisning, kunde annan sysselsättning
under de engelska timmarna efter rektorernas förslag bestämmas i hvarje särskildt fall. Teckning
vore utan tvifvel en lämplig ersättning under åtminstone en del af tiden.
2) Se Yttrande i läroverksfrågan, sid. 21, 130—157.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
785
Kommittén inlägger en allvarlig gensaga mot att »åtskilliga korporationer
äflas att för sin rekrytering af nya arbetskrafter uppställa fordringar, som ej stå i
skäligt förhållande till de ifrågavarande tjänsternas art och därmed förbundna förmåner»,
och föreslår i sammanhang därmed, att realskolexamen måtte berättiga
till inträde vid Farmaceutiska institutet och Tandläkareinstitutet. Jag är något tveksam,
om icke studentexamen kan hafva goda skäl för sig åtminstone vid det förstnämnda
institutet, och jag är ganska säker, att kommittén är inne på orätt väg,
då den ställer realskolexamens införande i utsikt som erforderlig allmänbildande
kurs för landtofficerare och veterinärer. I hvarje fall synes det icke vara rätt
konsekvent att i tvifvelaktiga fall upphäfva studentexamen som kompetensprof och att
öfverlasta realskolexamen med obligatoriska fordringar, som icke äro för pluraliteten
af nöden. Det ena torde dock stå i ett visst sammanhang med det andra.
Men om man därigenom gör realskolexamen mera passande för tandläkare och
apotekare, gör man den icke på samma gång mindre lämplig för dem, för hvilkas
skull den är införd och allra mest af behofvet påkallad?
I Norge kan Middelskoleexamen afläggas i ett främmande språk och äfven
med undervisningsdepartementets medgifvande skola inrättas, som meddelar undervisning
i ett sådant språk. I Danmark fordras väl två främmande språk i Almindelig
Forberedelsesexamen, men denna examen ligger i det hela betydligt högre än
den hos oss föreslagna realskolexamen, och detta är en väsentlig orsak till att
den ej fyllt sin uppgift såsom medelklassens bildningskurs, och att man nödgats
inrätta en ny examen med väsentligen lägre fordringar för detta behof.
För att icke för många elementära språkstudier måtte kastas på gymnasium,
är det nödvändigt att fordra insikter i två främmande lefvande språk för inträde
därstädes. Men däraf följer alls icke, att man bör ställa samma fordran på realskolexamen,
antingen den sättes som slutmål för eu nederskolans sidolinje eller för
hela nederskolan. Och genom att uppställa denna fordran tyckes kommittén hafva
på ett kraftigare sätt bidragit att locka in på gymnasium eller »den lärda vägen»
sådant folk, som annars aldrig tänkt sig dit, än den genom sin öfriga organisation
lagt hinder i vägen för en sådan öfvergång. Lika litet som man bör hindra en
lärjunge i fjärde och femte klasserna att läsa latin, om han under sin verksamhet i
lifvet har en afsevärd nytta af att redan i skolan få en grundligare kurs i språket
och staten kan åstadkomma den utan allt för stora uppoffringar, lika litet bör man
tvinga någon att läsa engelska, som icke vill läsa engelska och icke heller har
något behof att lära detta språk.
På flere ställen i kommitténs betänkande uttalas önskvärdheten af att undervisningen
på gymnasiet i mån af ynglingarnes växande mognad får en ändrad
karakter och mera än hittills litar till deras själfverksamhet. Detta borde ock
hafva fått sitt uttryck genom eu omarbetning af skolstadgans § 116: 2 (kommitténs
förslag xi 7: 2) i den riktning, att Kungl. cirk. 5 dec. 1867 icke längre kunde
anses obetingadt gällande. Vid en sådan omarbetning borde å ena sidan skill
-
Metod.
99
786
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
naden mellan nederskola och gymnasium framhållas, å andra sidan också den
skillnad i . undervisningsmetod, som är en följd af de olika ämnenas art. För
gällande stadgas § 116: 2 föreslår jag med hänsyn därtill följande lydelse:
o-v »Den i frågor och svar fortgående undervisningen utgör, särskildt i realskolan,
det viktigaste medlet att utvidga och befästa lärjungens insikter. Läroboken
vare där hufvudsakligen ett hjälpmedel att fästa i minnet hvad som redan blifvit
uppfattadt; dess begagnande bör af läraren ställas i nära sammanhang med hans
muntliga undervisning. Ej må läxor eller öfver hufvud hemarbeten föresättas
lärjungarna utan tillräcklig förberedande behandling. ^
På gymnasiet bör undervisningen i allt högre grad byggas på lärjungarnas
^Overksamhet. Vid uppgifternas förberedande behandling bör vederbörligt afseende
fästas vid ämnenas olika art, så att i fråga om rena minnessaker all förberedande
behandling af förelagd uppgift kan uteblifva.»
2. Realskolans historiska kurser.
Vid anordningen af de historiska kurserna för realskolan har kommittén
väsentligen upptagit det kursförslag, som finnes intaget i Yttrande ,i läroverksfrågan
sid. 83—84, så att efter inledande skildringar ur Nordens nya och äldre historia
i första klassen fäderneslandets historia och den allmänna i följande klasser behandlas
vid sidan af hvarandra utan att till tiden sammanfalla förr än mot slutet af realskolan,
då hela kursen blifvit i det närmaste genomgången. I detta afseende har
jag kommit till en förändrad uppfattning, som jag icke lyckats göra gällande i
kommittén och därför måste här återupptaga, enär frågan har en ganska stor betydelse.
Jag är ense med kommittén däri, att det historiska studiet bör inledas med
berättelser ur Nordens guda- och hjältesaga, där en fullständigt genomförd biografisk
metod kan komma till användning utan att göra den skada, som blir en följd af
dess ensidiga tillämpning på egentlig historisk framställning O- Men då kommittén
menar, att ett synkronistiskt behandlingssätt af historien skulle väsentligen lämpa sig
för ett högre stadium och därför tillämpat det på gymnasiet, så anser jag tvärtom,
att det framför allt är nödvändigt, att det kommer till sin fulla rätt vid den allra
första historiska undervisningen. Därigenom utbildas hos lärjungarne lättast och
fortast riktiga föreställningar om tidsföljd, tidsafstånd, tidernas olikhet och förändring,
och därigenom underlättas och förberedes ock uppfattningen af händelsernas sammanhang.
Vid den nu gällande kursen i fäderneslandets historia i första, andra och
tredje klasserna är det nödvändigt att oupphörligt antecipera den allmänna historien,
!) Jämf. Bernheim, Geschichtsunterricht und Geschichtswissenschaft. Wiesbaden 1899, sid. 39
och 40.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
787
till exempel kristendomens, kyrkans och klosterväsendets uppkomst och utveckling
i anledning af dess införande i Sverige, riddareväsendets med anledning af folkungarnas
historia, Luther och reformationen med anledning af Gustaf Vasas o. s. v.
Olägenheten af ett sådant behandlingssätt står kvar oförminskad enligt kommitténs
förslag, som skapar en ny genom att samtidigt med den svenska historien införa
delar af den allmänna, som infalla årtusenden förut, och detta vid en ålder, då
lärjungarne icke ännu kunna hafva någon föreställning om hvad ett årtusende eller
kanske ens hvad ett århundrade är. Helt annorlunda blir förhållandet, om man
allt ifrån den egentliga historiska undervisningens början låter händelserna framträda
i deras eget naturliga kronologiska sammanhang. Därigenom vinnes icke
blott mycken tid, då man alltid i den svenska historien kan vädja till den allmänna,
som inhämtats kort förut, utan framför allt utbildas hos lärjungen hans historiska
sinne genom ämnets följdriktiga anordning.
Härtill kommer, att det af gammalt finnes förträffliga bearbetningar af antikens
historia för barn och ungdom, under det att ingen sådan finnes för Sveriges
medeltid och — hvad värre är — knappast heller kan åstadkommas, och att den
allmänna historien kan utan att göras skef under olika tidsåldrar årtusenden igenom
koncentreras på olika folk, så att lärjungen knappast behöfver att hafva att göra
med mera än ett åt gången. När det blir nödigt att framföra flere folk vid sidan
af hvarandra i en egentlig eller fortlöpande synkronistisk framställning, d. v. s..
efter frankiska rikets upplösning, bör ynglingen hafva småningom mognat till att
kunna utan förvirring tillgodogöra sig en sådan framställning, och där är också
rätta tiden för inträdet af Skandinaviens historia.
Mot en sådan anordning af den historiska kursen kan egentligen blott en
invändning göras, nämligen att ett tidigare införande af Sveriges historia är ägnadt
att »ge näring åt utvecklingen af den sunda nationalanda, som läroverket bör
låta sig angeläget vara att fostra». Jag tror emellertid, att en nationalanda,
som grundas på dylika pedagogiska fintligheter, bygges på lösan sand, och jag är
öfvertygad, att berättelserna om Miltiades och Aristides gifva lika god näring åt
patriotiska känslor som någonsin striderna mellan svear och götar, mellan Birger
och hans bröder eller till och med unionstidens invecklade fejder. En ganska grundlig
kurs i fäderneslandets häfder, i all synnerhet under nyare tid, hör visserligen
med som en ingående del i en svensk ynglings uppfostran, men denna uppfostran
blir icke mindre nationell, därför att kursen inläres i dess naturliga sammanhang
ett år eller däromkring senare än enligt kommitténs förslag.
Däremot anser jag det vara en fråga af mycket underordnad betydelse, om
särskild lärobok skall begagnas för Sveriges historia eller icke. I några af de länder,
där en samarbetning försökts af den allmänna historien och fäderneslandets, hafva
författarne af historiska läroböcker i allmänhet behandlat fäderneslandets historia på
ett sådant sätt, att det ville synas, som om detta långt mera vore en bokbindarefråga
än ett pedagogiskt spörsmål. Det är alls ingen brist på kraftiga impulser till
788
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
utvecklingen af »en sund nationalanda» i sådana böcker, och fäderneslandets historia
plägar icke sakna ett särdeles rundligt utrymme. Af denna sistnämnda anledning
tror jag, att en särskild lärobok är att föredraga, tv det missförståndet att uppskatta
fäderneslandets betydelse efter omfattningen af dess plats i läroboken ligger
då mindre nära till hands.
För kommitténs realskola har jag föreslagit följande kurser:
Första klassen. Berättelser ur Nordens guda- och hjältesaga.
Andra klassen. Gamla tidens historia och medeltidens till år 900.
Tredje klassen. Allmänna historien fortsatt till nya tiden. Sveriges medeltid.
Fjärde klassen. Allmänna historien från nya tidens början till 1715. Sveriges
historia 1520—1718.
Femte klassen. Allmänna historien från 1715 till närvarande tid. Sveriges
historia från 1718 till närvarande tid.
Sjette klassen. Hufvuddragen af Sveriges statsförfattning och kommunalförvaltning.
Repetition af svenska och allmänna historien under nyare tiden, med
särskild vikt lagd på tiden efter år 1815.
För en sexklassig nederskola, utgörande underlag för ett treårigt gymnasium,
ville jag modifiera kurserna på så sätt, att Sveriges historia i fjärde klassen ej
fullföljdes längre än till 1697 och såväl Sveriges som den allmänna historien i
femte klassen ej längre än till 1815. Det i9:de århundradets historia komme då
att behandlas till nyes under höstterminen i sjette klassen.
3. Feriearbetet och feriernas längd.
Kommittén föreslår, att det 1893 införda obligatoriska feriearbetet skall
afskaffa, men bibehåller den redan förut påbjudna insamlingen af ett visst antal
växter. Redan nu innebär denna s. k. insamling en koncentration på botaniken,
som går långt öfver hvad som ligger i orden, och skulle kommitténs förslag, att
allt öfrigt feriearbete skall upphöra att vara obligatoriskt, vinna framgång, så skulle
förmodligen botaniken i ännu högre grad behärska sommarlofvet, än hvad nu är fallet.
Om »man ej kan tänka på att blott för ett par eller tre ämnens skull bibehålla
det obligatoriska feriearbetet» (sid. 391), så tyckes mig, att man än mindre borde
tänka på att behålla det för ett ämnes skull, i synnerhet som detta ämne visat sig
kunna hålla ungdomens intresse vid lif och sporra dess nit under uppväxtåren utan
allt reglementerande och företrädesvis visat sig äga denna makt, innan några »växtförteckningar»
och reglementen ännu funnos till. Men det mera omfattande obligatoriska
feriearbete, som till en början väckte mycket missnöje bland lärare, lärjungar
och föräldrar, har man nu hunnit vänja sig vid, och det bör bibehållas,
emedan det hvilar på riktiga grunder, och reformeras i de stycken, där erfarenheten
visat, att anordningen varit mindre lämplig.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
789
Det nuvarande feriearbetet utgöres till en del af repetitionskurser, som
mycket väl försvara sin plats åtminstone på det högre stadiet. Har man rätt att fordra,
att en yngling i sin studentexamen skall kunna visa sig någorlunda hemmastadd
på en karta, så är en repetitionskurs i geografien till gymnasiets sista ring alls
icke olämplig och den är icke heller betungande för lärjungarne, om de förut läst
skolkursen ordentligt. Den repetitionskurs i gamla tidens allmänna historia, som
nu är föreskrifven till samma klass på latinlinjen, är väl mindre nödig, men satte
man denna kurs som feriearbete till första ringen i ett treårigt gymnasium, så skulle
den särdeles väl göra skäl för sig utan att behöfva upptaga lärjungarnas tid under
ferierna mera än några få dagar. Då sådana repetitionskurser icke böra gifvas i
andra ämnen än sådana, där alla lärjungar kunna reda sig på egen hand, och endast
till sådan tid, då man har skäl att ålägga hvarje lärjunge, som ej valt bort ämnet, att
svara för kursen, så bör gifvetvis ingen befrielse från dylikt feriearbete ifrågakomma
för dem, som läsa ämnet, och om det försummas utan att skadan i tid repareras,
måste detta visa sig i lärjungens termins- eller studentbetyg. Hvad kontrollen
angår, kan den ske genom en skrifning på lärorummet i förening med en eller
högst två timmars tentamen af samlad klass.
Ganska nära dessa repetitionskurser står sådant feriearbete, som blott utgör
eu tillämpning af en inlärd kurs eller en öfning. Hit höra i första rummet räkneuppgifter,
som visat sig mycket lämpliga till feriearbete under förutsättning, att
de blifvit valda med omdöme, så att de icke inneburit för stora svårigheter för
lärjungarna. Mera tveksam måste man ställa sig till öfriingarna i välskrifning, ehuru
den kritik, som ägnats detta arbete, tyckes hafva varit öfver höfvan sträng. Om
man också icke kan fordra eller ens önska, att föräldrar och målsmän i detalj
följa lärjungarnes feriearbete, så tyckes det icke vara för mycket begärdt, att de
skola gent emot lärjungen i barnaåren öfvervaka, att detta arbete blir i tid utfördt,
och att det utföres någorlunda ordentligt. Om befrielse från räkneuppgifter och
påföljd af försummelse gäller — åtminstone för sådana lärjungar, som verkligen
behöfva öfning — ungefär detsamma som om repetitionskurser, och hvad kontrollen
angår, torde den vara ganska lätt och föga tidsödande att verkställa.
Öfriga gällande feriearbeten innefatta en ökning af kursen genom litteraturläsning
i modersmålet, i moderna eller klassiska språk eller i geografi. De tyckas
mig samtliga böra vara valfria i den meningen, att lärjunge får rätt att välja ämne
för sitt feriearbete, men icke rätt att ingenting välja, såvida han ej i vederbörlig
ordning befriats. Som laga grund för befrielse anser jag böra räknas, att lärjunge
blifvit underkänd till närmast högre klass och vill söka uppflyttning, att han är
sjuk eller upptagen af sådan verksamhet, som af rektor anses ersätta ett feriearbete.
Det är sant, att fall här kunna tänkas, som blifva brydsamma för rektor, men det
är intet skäl emot feriearbetet i och för sig, och pröfningen kommer utan tvifvel
att i det stora flertalet fall ställa sig mycket enkel. Detta alternativt-obligatoriska
feriearbete, som företrädesvis bör förekomma på skolans högre stadium, anser jag
79°
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
höra kunna på gymnasium väljas i hvilket som helst af klassens läroämnen och
vara valfritt äfven i den meningen att, ehuru vissa uppgifter eller en viss uppgift
intages i årsredogörelsen för hvarje ämne, lärjunge dock får rätt att med vederbörande
lärare öfverenskomma om annat motsvarande arbete i hans ämne.
För en sexklassig nederskola och ett treårigt gymnasium kunde feriearbetet
således lämpligen anordnas på följande sätt:
Till andra klassen.
Räkneuppgifter. Utanläsning af ett förut genomgånget skaldestycke.
Till tredje klassen.
Insamling af 50 fritt valda växter. Räkneuppgifter.
Till fjärde klassen.
Växtinsamling. Räkneuppgifter.
Till femte klassen.
Växtinsamling. Antingen öfversättning af tysk text eller läsning ur en
historisk eller geografisk läsebok.
Till sjette klassen.
Växtinsamling. Repetition af Skandinaviska halföns och Danmarks geografi.
Till första ringen.
Repetition af gamla tidens historia. Minst ett valdt ämne. (För dem, som
välja bort historien: två valda ämnen).
Till andra ringen.
Kännedom om de främmande världsdelarnas karta. Minst ett valdt ämne.
Till tredje ringen.
Kännedom om Europas karta. Minst ett valdt ämne.
Gent emot ett sålunda anordnadt feriearbete hafva kommitténs anmärkningar
ingen egentlig kraft. Det är likformigt för alla endast i sådana stycken, som alla
lärjungar böra känna, och det medför intet »läxans tryck» af den art, att vare
sig föräldrar eller lärjungar få skäl att däröfver klaga. Tvärtom torde de flesta
föräldrar däri se en god hjälp till barnens och ynglingarnas sysselsättning under
ferierna, och lämnar man dem valet mellan dessa ferieuppgifter och läsårets förlängning
med två veckor, torde de välja de förra.
SÄRSK1LDT YTTRANDE AP NILS HÖJER. 79I
Våra långa ferier anser jag att vi böra behålla både för lärjungarnas skull
och för lärarnas, som behöfva dem för kroppens och själens hälsa. Dock
bör läsåret utsträckas med så många dagar, att det fullt uppväger den ökade ledighet
under läsåret, som kommitténs förslag till lofdagar medför. Detta torde uppnås,
om läsåret sättes till 3 7 veckor, påsklofvet inräknadt.
4. Läroverksstyrelse.
Hvarken den omständigheten, att frågan om lärareprofven tills vidare fått
sin lösning, eller att frågan om domkapitlens omorganisation ännu väntar på sin,
synes mig hafva utgjort ett tillräckligt skäl för kommittén att skjuta frågan om
en läroverksstyrelse ifrån sig. Att lärareprof fortfarande kunna afläggas inför domkapitlen,
utgör nämligen intet hinder för att öfverflytta lärarnas utnämning till en
läroverksstyrelse eller till Kungl. Maj:t, och äfven om domkapitlen fortfarande skulle
komma att utnämna lärare, behöfves i alla fall af andra grunder en ändring af
nuvarande läroverksstyrelse. Bristen på en central läroverksstyrelse har länge hindrat
domkapitlens omorganisation. Skall nu den omständigheten, att den senare frågan
icke är löst, utgöra ett hinder att lösa den andra, så får man ett perpetuum mobile
med utredningar fram och tillbaka, som utmynna i det bestående, ungefärligen
som det länge varit i latinfrågan på grund af sambandet mellan skolkursen i latin
och latinfordringarna i de olika examina vid universiteten. Just nu är tidpunkten
synnerligen lämplig att upptaga frågan om en läroverksstyrelse, dels emedan kommitténs
förslag medför en ökad börda för den redan förut betungade läroverksbyrån,
dels emedan arbetsfördelningen mellan de olika byråerna i ecklesiastikdepartementet
efter senaste omreglering af departementen redan nu är så ojämn, att den i och
för sig påkallar en förändring.
Med afseende på den riktning, i hvilken frågan bör lösas, anser jag, att en
byrå i departementet bör indragas, men byrån för den högre undervisningen i stället
utvidgas bland annat genom adjunktion af fackmän, universitetsprofessorer eller
ordinarie läroverkslärare, som förvärfvat en större erfarenhet om undervisningen
och dess bedömande samt gjort sig kända för framstående duglighet.
I fråga om styrelsen för samskolan föreslår kommittén (sid. 474 § 9,
mom. 4), att densamma skall, där den finner de lärarekrafter, som enligt ordinarie
stat skola vara att tillgå, otillräckliga för undervisningens behöriga upprätthållande,
eftei inhämtande af kommunalstyrelsens yttrande därom hos eforus göra anmälan.
Sedan ett samhälle en gång åtagit sig att upprätthålla en statssamskola med kommunala
bidrag, tyckes mig anställandet af extra lärare vid samskolan »för undervisningens
behöriga upprätthållande» böra pröfvas och afgöras efter samma grunder
som vid öfriga läroverk och icke kunna göras beroende af kommunalstyrelsens
Styrelse för
de allmänna
läroverken.
Styrelse Jör
samskolan.
792
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
beviljande myndighet. I dylikt fall finnes således ingen anledning att höra kommunalstyrelsen.
5. Lärarinnors arfvoden.
Kommittén föreslår ett arfvode af 2,000 kr. för en extra ordinarie lärare,
som fullgjort stadgade kompetensprof, och 1,800 kr. för extra lärare med ofullständig
kompetens, under det att motsvarande arfvoden för extra ordinarie lärarinnor
föreslagits till respektive 1,200 och 1,000 kr. Skillnaden är för stor och
kan icke motiveras. Ty de grunder, som kunna anföras för en proportionsvis
större lön för manlig ordinarie lärare, nämligen att han har en högre pensionsålder
och bör kunna träda i äktenskap, under det att lärarinna enligt kommitténs
förslag icke ens har rätt att gifta sig, gälla icke för extra ordinarier. Återstår
således skillnaden i tjänstgöringsskyldighet, respektive 24 — 28 och 22 — 26 timmar,
men den är för liten för att motivera en så stor skillnad i arfvode. En kvinnlig
filosofie licentiat, som ej genomgått profår, skulle enligt detta förslag erhålla 1,000
kronors arfvode, men en manlig filosofie kandidat med ofullständig kompetens
1,800. Det förra arvodet torde vara mindre än hvad som på andra banor står
akademiskt bildade kvinnor till buds, och detsamma gäller kanske äfven om arfvodet
för kompetenta extra ordinarie lärarinnor. En följd af dessa bestämmelser torde
därför blifva, att endast lärarinnor med lägsta kompetens söka sig till de allmänna
läroverken, ett förhållande, som kan blifva ödesdigert för samskolans framtid i vårt
land, i synnerhet som det kan starkt ifrågasättas, om kommittén haft skäl att
inrymma generell kompetens till lärarinneplatser vid statens samskolor åt de från
Högre seminariet för utbildning af lärarinnor utgångna eleverna. Af dessa skäl anser
jag, att arfvodet för kvinnlig extra ordinarie lärarinna med full kompetens bör
sättas till minst 1,400 kronor, åtminstone om hon har akademisk examen.
Det generella förbudet för lärarinna att vara gift synes mig mycket olämpligt,
enär en gift lärarinna, som af sina familjeförhållanden är oförhindrad att ägna
sig åt skolans tjänst, bör under i öfrigt lika förutsättningar vara bättre än en ogift. 6
6. Terminsafgifter till statsverket.
• Fem gånger har Kungl. Maj:t föreslagit höjda terminsafgifter till statsverket
i sammanhang med en ny lönereglering för lärarne, och tre gånger hafva bägge
kamrarne i princip uttalat sig för saken. En gång (1890) voro kamrarne i det
närmaste ense äfven i detaljerna, och en gång (1892) hafva bägge kamrarne bifallit
Kungl. Maj:ts förslag. Skall man nu slå in på en ny väg, så måste man
antingen visa, att statsmakterna varit inne på en orätt väg, eller ock att något
sedan dess inträffat, som påkallar andra åtgärder. Kommitténs majoritet har icke
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER. 793
påstått det senare och kan så mycket mindre visa det förra, som den undandrager
sig att behandla frågan om terminsafgifter till statsverket i hela dess vidd.
Kommittén säger sig betrakta frågan »såsom en social och pedagogisk principfråga,
med hänsyn tagen till i vårt land för närvarande rådande förhållanden men
utan hänsyn till statsverkets möjligen förhandenvarande behof af inkomst.» Det
vill dock synas, som om en kommitté på 15 personer, af hvilka sju riksdagsmän
och två gamla erfarna ledamöter i statsutskottet, haft all anledning att betrakta
frågan äfven ur statsekonomi synpunkt. Då för öfrigt statsverkets behof af inkomst
ligger till grund för alla afgifter till staten, af hvad namn och beskaffenhet
de vara må, så är det icke lätt att förstå, huru en dylik fråga ens kan diskuteras,
utan att man tager hänsyn till dess statsekonomiska sida.
Rättvisa och billighet tala för terminsafgifter till statsverket, enär ett högre
mått af allmänbildning har ett ganska stort kapitalvärde och hela den omkostnad för
den högre undervisningen, som ej bestrides af lärjungarne själfva eller deras målsmän,
återfaller på de skattdragande. Utgår man från- förutsättningen »af ett fullt
rättvist allmänt skattesystem», (sid. 566) blifva därför afgifter till statsverket af de
bemedlade för högre skolundervisning i statens skolor en tämligen själfklar sak,
såsom de ock äro ganska allmänt vedertagna af andra folk (se min Bil. 3), och skulle
vi tilläfventyrs icke äga ett sådant skattesystem, kunde den högre skolundervisningens
afgiftsfrihet endast under den förutsättningen försvaras, att de samhällsklasser, som
anlita statens skolor, vore oskäligt betungade af skatter och därför behöfde en
kompensation genom fri undervisning för sina barn i statens skolor. Folkskolans
undervisning bör vara afgiftsfri, emedan staten till skydd för sig själf fordrar denna
bildningskurs af hvarje medborgare; de högre bildningskurserna böra icke vara afgiftsfria
för alla, emedan de faktiskt och enligt sakens natur hufvudsakligen sökas
af de mera bemedlade, som därigenom bereda sig en väg till en i yttre afseende
förmånligare ställning i lifvet. Att man icke uppställer den grundsatsen, att den
högre skolundervisningen skall betalas »med sitt verkliga värde», är visserligen en
praktisk klokhetsregel, föranledd dels däraf, att det är för staten nyttigt, att denna
undervisning är mera spridd, än den utan statens medverkan skulle vara, dels
däraf att kastväsendet i skolan motverkas genom att terminsafgifterna sättas så låga,
att staten kan bjuda den bästa undervisningen för billigaste pris.
Läroverkskommittén bör inskränka den uppställda grundsatsen till en enda
undervisningsanstalt af det skälet, att Kungl. Maj:t icke har tillfrågat den om någon
annan. Fn indelning i förmögenhetsgrupper åter har här alldeles samma skäl, som
förmått riksdagen att för vissa inkomstbelopp medgifva skattefrihet och bevillningsfritt
afdrag. Det är således praktiska grunder. Däremot har ingen inom kommittén
yrkat några fasta gränser mellan de tre förmögenhetsgrupperna. Tvärtom är det
uttryckligen framhållet, att hänsyn bör tagas icke blott till taxeringen utan äfven
till andra omständigheter, till exempel antalet barn, bostad utom läroverksorten och
ortens större eller mindre dyrhet. Sant är, att afgifterna komma att träffa den
Rättvisans
synpunkt.
100
794
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Urval bland
lärjungarna.
Hänsyn till
folkskolan.
ekonomiska medelklassen tyngst, ty de förmögna betungas ej synnerligen och de
fattiga gå fria. Men vill man af denna grund utdöma terminsafgifterna, så måste
man ock utdöma alla direkta skatter (utom de mycket starkt progressiva), ty de
betunga alls icke de mycket fattiga, som undantagas genom lag eller befria sig
själfva, icke heller mycket de stora inkomsttagarna, utan hufvudsakligen alla de
arbetare i olika samhällsklasser, som nätt och jämnt draga sig fram och genom
försakelse uppfylla sina plikter till stat och kommun. Icke dess mindre torde det
vara obestridt, att de direkta skatterna äro de rättvisaste af alla, och det är ingalunda
rättvisans synpunkt, som gör, att de så föga användas.
Med hänsyn till terminsafgifternas verkningar är det uppenbart, att om man
sätter begåfning, flit och godt uppförande som villkor för befrielser och möjlighet
till befrielse på grund af taxeringen kommer att öppnas för omkring halfva antalet
af de allmänna läroverkens lärjungar, så kommer ock gallringen att verka bland
detta antal. Det kan åtminstone icke förnekas af den, som i likhet med kommittén
tror, att en gallring skall ske alldeles oberoende af villkoren för befrielse, d. v. s.
bland dem som ligga ofvan 3,000-kronors strecket. Om staten hvarken bör eller
kan förhindra, att de mera bemedlade skaffa en högre bildningskurs äfven åt sådana
barn, som på grund af bristande begåfning, bristande energi eller på grund af
mindre godt uppförande icke kunna väntas komma att göra staten något synnerligt
gagn genom sin högre bildning, så utgör detta icke något skäl för att gifva en
högre bildning gratis åt både fattig och rik. Men om staten gifver den högre
bildningskursen gratis åt de välartade bland de fattige, så gör den hvad den kan
för en god rekrytering af de bildade och ledande klasserna.
Då enligt kommitténs uttryckliga erkännande de fattigas barn icke skulle
utestängas från de allmänna läroverken genom de af reservanterna föreslagna terminsafgifterna,
men däremot många ur medelklassen skulle pressas ut, så vore det högst
besynnerligt, om terminsafgifterna skulle skada såväl folkskolan som läroverket
»genom att göra dem, mer än de nu äro, till skolor för skilda samhällsklasser och
vidga klyftan dem emellan». Det allmänna läroverket anses ju vara en finare
skola än folkskolan och dess lägre klasser användas därför af ett stort antal personer
äfven för sådana barn, hvilka man aldrig tillämnat någon högre bildningskurs. Terminsafgifter
till statsverket vore ägnade att ganska mycket stäfja denna fåfängans äflan.
Och skillnaden mellan kostnadsfri och betalad undervisning verkar ganska högt upp
på inkomstskalan. För egen del har jag med en årsinkomst af mer än 5,000
kronor haft mina barn i Visby folkskolas småskoleafdelning af den grunden, att
denna undervisning meddelades gratis och skolan sköttes särdeles väl. Detsamma
var fallet med flere andra familjefäder i min ställning, Men det är klart, att om
bildade fäder och mödrar få sina barn i folkskolan, så växer deras intresse för
denna skola, om ej af andra grunder, så af själfbevarelsedrift. De måste tänka
på folkskolans lokaler och en god undervisning, på folkskolebarnens kroppsliga och
SÄRSKILDT YTTRANDE AP NILS HÖJER.
795
andliga vård, enär brister i nämnda afseenden lätteligen kunna gå ut öfver dem
själfva genom deras barn.
Kommittén menar, att terminsafgifter till statsverket skulle öka antalet privatskolor
men icke öka den frihet att röra sig, som dessa skolor nu äga. Men då
en skolas frihet att röra sig till mycket väsentlig del beror på ekonomiska förutsättningar,
så är det gifvet, att privatskolan skall få en bättre ställning äfven som
försöksläroverk genom en åtgärd, som ökar dess elevantal eller bereder den möjlighet
att höja sina afgifter. Den varning mot privatskolans öfverskattning som
försöksläroverk, hvilken kommittén framställer i kapitlet om terminsafgifterna, torde
böra ses i belysning af kommitténs eget organisationsförslag, som upptagit samskolan,
slöjden och valfriheten samt den imitativa metoden i språkundervisningen.
I Indika skolor hafva dessa reformer först införts och sedan årtionden praktiserats,
och Indika personer hafva i vårt land uteslutande eller företrädesvis för dem kämpat?
Och har icke samskolan och valfriheten uppvuxit i länder, som alldeles sakna statsskolor
i egentlig mening? Statsskolan tenderar öfverallt i världen till en enhetlig
organisation, och kommitténs eget förslag skall i sin mån bidraga att åtminstone
för nederskolans del skärpa denna enhet och befordra statsskolans scbablonisering.
Ty ökadt examensväsende måste medföra skärpt statskontroll och man skall knappt
kunna i längden undvara en verklig central skolstyrelse. I förening med profårsläroverken
skall denna centralmyndighet främja enheten icke blott i organisation
utan ock i lärometoder. Det är därför i hög grad af behofvet påkalladt att, på
samma gång en examen på skolans mellanstadium införes, en motvikt också upprättas
genom terminsafgifter, som gifva de privata läroverken större utsikt att bestå
och bevara sin frihet. Visserligen föreligger alltid den möjligheten, att den uppsikt
öfver privatskolorna genom censorer och inspektörer, som måste vara förbunden
med deras dimissionsrätt och statsunderstöd, kan på sådant sätt tillämpas,
att äfven de blifva tämligen klafbundna icke blott med hänsyn till skolkursens mål,
hvilket blir en gifven följd af dimissionsrätten, utan äfven med hänsyn till lärogången.
Men i detta senare afseende hafva vi så pass goda traditioner att bygga
på, att man kan hoppas, att de skola hålla stånd mot inflytelser utifrån. Den
möjligheten föreligger ock, att höjda terminsafgifter vid statsskolorna framkalla goda
privatskolor, som försaka både dimissionsrätt och statsunderstöd och för att bevara
största möjliga handlingsfrihet sända sina elever eller sådana ibland dem, som behöfva
offentliga intyg öfver sina kunskaper, som privatister till afgångsexamina.
Sådana privatskolor blefve de bästa försöksläroverken.
Det torde ock vara tämligen själfklart, att man ökar utsikterna till höjda
anslag för flickskolorna genom att begränsa statens utgifter för gossläroverken.
Sverige är icke ett så rikt land, att det förmår att ensamt i världen bekosta en
afgiftsfri högre undervisning åt alla ynglingar och flickor, som åstunda en sådan.
År det därför så, att man bereder större möjlighet till ökadt understöd åt flickskolorna
genom att stadga afgifter för gossarnas undervisning, så måste man väl
Privatskolan.
Hänsyn till
flickskolorna.
Hemställan.
796 SÄRSKILDA YTTRANDEN.
ock hoppas och tro, att det skall blifva en verklighet, om man i det hela anser
det vara något eftersträfvansvärdt och godt. Ehuru jag med glädje motser en sådan
utjämning, är jag dock långt ifrån att instämma i kommitténs åsikt, att man skall
»på ett betänkligt sätt bryta med själfva samundervisningens idé» genom att nu
medgifva olika afgifter för gossar och flickor vid statens samskolor. Tvärtom anser
jag detta under nuvarande förhållanden vara en naturlig och själfklar sak. Så
länge flickskolornas styrelser hafva rätt att bestämma sådana terminsafgifter, som
de anse för ortens förhållanden passande, bör en sådan rätt också tillkomma de
kommuner, som erhålla statssamskolor med kommunala bidrag. Ty dessa statssamskolor
hafva ju sin egentliga grund i en af ekonomiska skäl företagen sammanslagning
mellan statens gossläroverk och ortens flickskola, och lika litet som undervisningen
för närvarande lider det allra minsta däraf, att vissa lärjungar betala
tre afgifter, andra två och andra en, lika litet lärer samundervisningen mellan gossar
och flickor taga någon skada däraf, att kommunen tilläfventyrs bestämmer högre
afgifter för flickorna, än staten uppbär af gossarna.
Jag föreslår således, att staten skall uppbära samma terminsafgifter af gossarna
vid statssamskolorna som vid öfriga allmänna läroverk. Detta gör för den närmaste
framtiden en årlig inkomst för statsverket af närmare 40,000 kronor, '') utan att
ifrågarande kommuner därigenom på något oskäligt sätt betungas. Af vidfogade
Bil. IV, kolumn 11, framgår, att om kommunerna uppbära samma afgifter af flickorna,
som nu betalas till ortens flickskola, och flickornas antal i samskolan blir detsamma
som nu i flickskolans högre afdelning, så komma åtminstone 10 af ifrågavarande
kommuner att göra en afsevärd besparing i sina nuvarande utgifter. Af öfriga
kommuner få väl elfva sina utgifter något ökade (Piteå högst med 3,700 kronor),
men alla dessa samhällen utom två, Askersund och Falköping, hvilka inrättat sin
undervisning anmärkningsvärd! ekonomiskt, hafva f. n. femklassiga läroverk på statens
bekostnad, hvilket är mera, än de med hänsyn till lärjungarnas antal rimligtvis
kunna begära. En jämförelse mellan kolumnerna 11 och 7 i åberopade tabell
ger vid handen, att kommunernas utgifter för statssamskolor skulle blifva nästan
genomgående större enligt kommitténs förslag än enligt mitt2), och ser man saken
från föräldrars och målsmäns synpunkt, så måste det väl medgifvas, att det bäst
öfverensstämmer med rättvisa och billighet, att lärjungar af olika kön på olika orter
ställas i samma förhållande till statsverket.
I fråga om terminsafgifternas belopp och villkoren för befrielse anser jag,
*) 38,000 kronor eller 40 kronors årsafgift af 50 °/° af 1,900 lärjungar, hvilken summa utgör lärjungarnas
antal h. t. 1900, ökadt med */B för en sjette klass. De manliga lärjungarnas antal i samskolornas
klass 1 — 5 torde i trots af terminsafgifternas höjning ingalunda blifva mindre, än det nu är vid motsvarande
lägre läroverk, om samtidigt med terminsafgifterna den nya examen införes. Vid Haparanda samskola
borde förmodligen afgifterna äfven enligt kommitténs förslag ingå till statsverket af både gossar och flickor.
2) Med undantag blott för Alingsås, Askersund, Lidköping, Sala och Strömstad. I intet af dessa
fall är skillnaden af någon betydenhet.
SÄRSKILDT YTTRANDE AP NILS HÖJER.
797
att man bör utgå från ett redan fullgjordt arbete och icke vidtaga andra förändringar
i 1892 års riksdagsbeslut än sådana, som påkallas af förändrade omständigheter
eller andra särskilda skäl. Mot beloppen 20 kronor i klasserna 4 och
5 och 30 kronor i klasserna 6 och 7 har jag intet annat att invända, än att
gränsen efter den nya läroverksorganisationen bör sättas vid gränsen mellan nederskola
och gymnasium, så att lärjungar i nederskolans blifvande 6:e klass få betala
20 kronor och lärjungarne i första ringen på gymnasium 30 kronor, antingen
ringarne blifva 4 eller 3. Men den 1892 beslutade afgiften af 1 o kronor för de tre
lägsta klasserna anser jag böra höjas till 20 kronor, enär statens omkostnader för
dessa klasser blifva ungefär desamma som för de högre klasserna, och enär den
särskilda uppgift, som dessa klasser ännu 1892 hade, att meddela en afslutad
kurs för vissa yrkesmän, väsentligen redan upphört och med den nya organisationen
skulle alldeles försvinna.
På de skäl, som i kommitténs betänkande (sid. 556 — 559) blifvit anförda, anser
jag vidare, att ingen viss procent bör bestämmas för befrielser. Men häraf blir en gifven
följd, att man måste söka någon annan begränsning eller reglering af befrielserna, på
det att de icke måtte blifva rent godtyckliga och medgifvas efter helt olika grunder
vid olika läroverk. I detta afseende vill det synas, som under normala förhållanden,
d. v. s. på en ort med normala lefnadskostnader och för en familj, där det
icke finnes ett mera ovanligt antal medlemmar att försörja, 3,000 kronors årlig
behållen inkomst vore en passande gräns för fullt betalande och 1,500 kronors
inkomst för hälft betalande. Jag menar således, att gränsen kan något sänkas på
orter med billiga lefnadskostnader, såsom i åtskilliga trakter af södra Sverige, och
något höjas, där lefnadskostnaderna äro ovanligt höga, såsom i Norrland och större
städer. Vidare torde skillnad böra göras mellan barn från främmande ort och barn,
som hafva sitt hem^ i läroverksstaden eller så nära densamma, att de ej behöfva
inackorderas. Kostnaderna för de förras skolgång äro så betydande i jämförelse
med stadsbarnens, att de under i öfrigt lika förhållanden skulle vara ekonomiskt
mindre gynnade, äfven om de alldeles befriades från terminsafgifter. Detta kan
jag emellertid icke föreslå bland annat af den grunden, att det naturligtvis på landet
finnes en mängd personer, som utan-- svårighet kunna och således äfven böra betala
terminsafgifterna. Boplats utom läroverksstaden eller dess omnejd bör emellertid
af taxeringsmyndigheten beaktas såsom en viktig faktor vid beviljande af befrielser.
Detsamma bör ske, om många syskon finnas i samma familj eller familjefadern
eljest har många personer att underhålla. Lika litet här som i fråga om^boplats
på landet och af samma skäl bör någon allmän befrielse eller nedsättning i afgifterna
för den andra eller tredje eller fjärde brödren beviljas.
Befrielse i allmänhet bör kunna medgifvas äfven utan ansökan, ehuru det
måste stå alla föräldrar och målsmän öppet att skriftligen anföra de skäl, hvarpå
de vilja stödja sina anspråk på hel eller half befrielse för ett eller flere barn.
Ofvannämnda och andra för taxeringsnämndernas ledning behöfliga regler och
798
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
synpunkter torde böra sammanfattas och närmare bestämmas i en af Kungl. Maj:t
utfärdad instruktion för de allmänna läroverkens uppskattningsnämnder.
Beträffande dessa nämnders sammansättning torde den förändring böra vidtagas
i 1892 års förslag, att den ene af de af landstinget valde ledamöterna utbytes
mot ett af Konungens befallningshafvande förordnadt kronoombud. Då ingen begränsning
sättes för befrielserna, torde det nämligen vara nödigt, att det finnes en person
i nämnden, som har till särskild uppgift att bevaka kronans rätt och som för öfrigt
genom sina insikter i ortens ekonomiska förhållanden kan vara öfriga ledamöter
en nyttig hjälp i deras grannlaga värf.
Nämndens beslut bör icke kunna öfverklagas. Om landsting och stadsfullmäktige
välja lämpliga personer i nämnden, blir den så sammansatt, att ingen högre
myndighet kan vara kompetent att korrigera dess beslut. Af samma skäl bör efori
stadfästande myndighet upphöra. Efori stadfästelse torde redan nu icke hafva någon
reell betydelse och endast därigenom, att hans vetorätt icke användes, kunna försvara
sin plats i skolstadgan. Men en så beskaffad befogenhet bör vid lägligt tillfälle
upphäfvas, och ett sådant tillfälle föreligger nu. Ty om efori kontrollerande
myndighet öfver ett skolkollegium möjligen kunnat försvaras, har den dock intet
skäl för sig i fråga om en nämnd af här föreslagen sammansättning.
Af nämndens ledamöter tyckas hvarken rektor eller klassföreståndare böra
åtnjuta något särskilt arfvode för här ifrågavarande förrättning eller för den bokföring
och redovisning, som blir därmed förbunden, men nämndens öfriga ledamöter
synas böra jämte resekostnad uppbära ett arfvode af 10 kronor om dagen.
Med hänsyn till dylika terminsafgifters betydelse för statskassan framgår af
kommitténs betänkande, att de med 1900 års lärjungeantal och nuvarande skolorganisation
skulle inbringa omkring 430,000 kronor, om man icke gör afdrag
för lärjungar, som tillhöra stor familj eller hafva boplats på landet. Härtill kommer
omkring 40,000 kronor från manliga lärjungar vid samskolor, summa 470,000
kronor. Äfven mycket frikostiga befrielser för bröder och för bosatta å landsbygden
kunna ej medföra större afdrag än 70,000 kronor, hvadan totalsumman
under nämnda förutsättningar kan sättas till minst 400,000 kronor. Visserligen
kommer lärjungarnas antal vid statsläroverken att något minskas i följd af ökade
terminsafgifter, men detta torde uppvägas af den ökning i mellanklasserna, som blir
en följd af den nya examen, samt af det tillskott, som kommer på de sedan v. t,
1900 upprättade nya läroverken och de nu af kommittén föreslagna. Och i alla
händelser är lärjungarnas antal nu så mycket större, än det var v. t. 1900, hvilket
antal ligger till grund för kommitténs beräkningar, att skillnaden förslår till en
ganska betydande afgång.
Det kan tyckas sannolikt, att ett treårigt gymnasium måste gifva staten en
mindre inkomst än ett fyraårigt, men detta torde motvägas däraf, att sjette klassens
afgångsexamen finge ett större anseende enligt den förra organisationen än enligt
den senare och i följd däraf måste kraftigare bidraga till att kvarhålla lärjungarna
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
799
i mellanklasserna. Skillnaden kan i alla händelser icke blifva af någon större
betydelse, så att den sannolika inkomstsumrnan äfven för denna organisation kan
sättas till omkring 400,000 kronor.
Huru en befrielse efter taxering utan bestämd procent för befrielser kommer
att ställa sig i förhållande till procenten af de nu från terminsafgifter befriade,
framgår af kommitténs Tabell I. H. Däraf synes, att mer än 22% af de nu fullt
betalande skulle öfverföras till de mindre bemedlade eller medellösa äfven utan
hänsyn till befrielse för bröder, boplats på landet o. d. Dessa terminsafgifter skulle
därför ställa sig mycket mindre betungande för de enskilda, än man i allmänhet
föreställer sig.
I likhet med 1882 års kommitté anser jag det vara den mest praktiska utvägen
att låta de nuvarande terminsafgifterna utgå efter samma uppskattning, som
här föreslagits för afgifter till statsverket, så att de helt befriade skulle erlägga
endast afgift till ljus- och vedkassan och de hälft befriade denna afgift jämte antingen
afgiften till biblioteks- och materielkassan eller den till byggnadsfonden. Onekligen
öppnar detta utsikt till en minskning i det hela af afgifterna till bägge de sistnämnda
kassorna. Någon åtgärd från det allmännas sida torde emellertid till
en början icke nödvändigt häraf påkallas. Skulle det framdeles visa sig, att afgifterna
befunnes otillräckliga, kunde man antingen något höja den ena eller den
andra af ifrågavarande afgifter eller ock utbyta dem, särskildt bibliotekskassans, mot
en till statsverket ingående terminsafgift af motsvarande belopp, hvaremot staten
skulle svara för de olika läroverkens behof af böcker och annan undervisningsmateriel.
En sådan ordning skulle kanske bättre svara mot de verkliga behofven
än den nu gällande, enligt hvilken läroverken behålla hvart och ett sina afgifter.
Jag föreslår således,
att — under förutsättning att den föreslagna löneregleringen för lärarna
fastställes — manlig lärjunge, som är inskrifven vid en statens realskola eller samskola
samt kvinnlig lärjunge vid Haparanda samskola skall förutom nu utgående
afgifter från och med vårterminen 1905 för hvarje termin erlägga till statsverket
20 kronor;
att lärjunge, som är inskrifven vid ett högre läroverks gymnasium, skall
förutom nu utgående afgifter från och med vårterminen 1905 för hvarje termin
erlägga till statsverket 30 kronor;
att befrielse från nämnda afgifter må kunna beviljas lärjungar, som visa fallenhet
för studier, flit och godt uppförande samt äro medellösa;
att befrielse från afgiftens halfva belopp må kunna beviljas lärjungar, som
visa fallenhet för studier, flit och godt uppförande samt äro mindre bemedlade;
att befrielser från stadgade afgifter genom röstpluralitet bestämmas af en
nämnd, bestående af 5 ledamöter, nämligen läroverkets rektor såsom ordförande,
ett af Konungens befallningshafvande förordnadt kronoombud, klassföreståndaren för
8oo
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
den klass eller afdelning, som frågan i hvarje särskildt fall gäller, samt en af läroverksstadens
kommunalstyrelse och en af vederbörande landsting vald ledamot;
att Kungl. Maj:t måtte utfärda en instruktion för de allmänna läroverkens
uppskattningsnämnder;
att uppbörden af samtliga terminsafgifter verkställes på utsatt tid minst 14
dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade befrielserna och senast
8 veckor efter terminens början;
att uppbörden af de till statsverket ingående afgifterna redovisas af rektor,
i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret, för vårterminen före
juni månads och för höstterminen före december månads slut;
att lärjunge, som ej före lästerminens utgång erlagt stadgade afgifter, skall
från läroverket uteslutas, intill dess den resterande afgiften blifvit gulden;
att lärjunge, som bevistat allmänt läroverk, skall, om han söker inträde vid
annat allmänt läroverk, med intyg styrka, att han ej vid det läroverk han lämnat
häftar i skuld för oguldna terminsafgifter; samt
att terminsafgifter af flickorna vid statens samskolor — utom Haparanda —
bestämmas af vederbörande kommunalstyrelse och ingå till kommunens kassa, och
att uppdraget att besluta om befrielser från dessa afgifter kan af kommunalstyrelsen
öfverlämnas åt samma nämnd, som bestämmer om befrielser för gossarna.
Bilaga I till Höjers reservation.
Beräkningsgrunder.
Läraretimmarnas antal äro i vidfogade tabell uträknade efter den i Höjers
reservation sid. 775 intagna timplanen, som öfverensstämmer med kommitténs
Bil. I utom hvad af A-linjen angår och franskans timmar i sjette klassen.
Antalet afdelningar äro desamma som i motsvarande klasser enligt kommitténs
förslag utom att sjette klassen, som hos kommittén alltid beräknats enkel, här alltid
satts till samma antal afdelningar som femte klassen vid samma läroverk. För
det sålunda beräknade antalet afdelningar i hvarje klass eller ring hafva ur timplanerna
erhållits följande antal läraretimmar:
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
8oi
| R e a 1 s k 0 | ans timmar |
| Gymnasiets timmar |
|
| |||||||
j Klass | Vanlig realskola | vid A-läroverk |
| vid real- • | vid real- |
|
|
|
| ||||
|
| i |
|
| Ring | och latin- |
|
| vid A-läroverk |
| |||
|
|
|
|
|
|
|
| gymnasium |
|
|
|
| |
| enkel | dub- | dub- | . . dub-enkel | tre- |
| gymnasium |
|
|
|
|
|
|
|
| bel |
| j bel | dubbel |
|
|
|
|
|
|
|
|
| klass | klass | klass | klass klass | klass |
| i |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Med |
|
| Med |
| Dub- | Tre- |
|
|
|
|
|
|
| sam- i Fullt | En- | Dub- | sam- | Fullt | bel | dub- bel |
I | 24 | 48 | 72 | 24 48 | 72 |
|
| kel | bel |
|
| latin- |
|
|
|
|
| j |
|
| läs- skilda |
|
| läs- | skilda | ring | ring |
2 | 27 | 54 | 81 | 27 54 | 81 |
| ning | ring | ring | ning |
| Göte- | St.- |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| b:g,s) | hm11) |
3 | 27 | S 4 | 81 | 27 54 | 81 | 1 | i |
|
|
|
|
|
|
4 | 28 | 56 | 84 | OJ Vi OO | 888) | I | 44®) 61 | 3o | 60 | 59?> | 741°> | 63 | 95 |
S | 28 | 56 | 84 | OO to tO ro, | 881 2 3 4 *) | II | 454) é36 7 8 * 10 11 12 13 14) | 31 | 626> | 6 o8) | 7611) | 65 | 97 |
6 | 30 | 60 | 90 | 3é ; 62 | 94 | III | 445) é36) | 31 | 6 2°) | 389) | _ - 12\ 75 ) | 65 | 97 |
Summa | 164I328 | 492 | . ro ro OO | 504 | Summa)! * 3 3 * $ 7 | | 92 | 184 | 177 | 225 | 193 | 289 |
1) En afdelning antages läsa engelska och en latin.
2) En afdelning antages läsa engelska och två latin.
3) 17 timmar gemensamt samt 13 för real- och 14 för latingymnasiets lärjungar.
4) 18 timmar gemensamt samt 13 för real- och 14 för latingymnasiets lärjungar.
b) i 9 » » »12»» »13» » »
6) Bägge afdelningarna antagas läsa filosofi.
7) 15 timmar gemensamt för alla, 2 (engelska) för real- och lating., 2 (fysik) för lating. och A-linjen,
13 för realgymn., 12 för latingymn. och 15 för A-linjen.
8) 16 timmar gemensamt för alla, 2 för real- och lating., 2 för lating. och A-linjen, 13 för realgymn.,
12 för latingymn. och 15 för A-linjen.
0) 17 timmar gemensamt för alla, 2 för real- och latingymn., 2 för lating. och A-linjen, 12 för
realgymn., 11 för latingymn. och 14 för A-linjen.
10) För realgymnasium 30, för A-linjen 32, dessutom 7 timmar latin och 5 t:ar''matematik för latingymn.
11) » » 31, » » 33, » 7 « » » 5 » » » »
12) » » 37, » » 33, »> 7 » » » 4 » » » »
13) En afdelning antages läsa grekiska och en matematik med mindre latinkurs.
14) Två afdelningar antagas läsa grekiska och en den mindre latinkursen. Af de tre afdelningarna
antagas tvä läsa filosofi.
101
802
SÄRSKILDA YTTRANDEN
Beräkning af antalet behöfliga ämneslärareplatser enligt Höjers reservation.
A) Lärareplatser vid de högre allmänna läroverken.
Högre läroverk | Beräknadt antal afdelningar | Läraretimmar | Fördelning af lärare-timmar | Antal lärare i | |||||
i sko-lan | på gymn. | S:ma | Rek-tors o. | Gym- nasie- adjunk- ters | Öfriga adjunkters | Större antal | Mindre antal | ||
Falun ..................... | 2 afd. i kl. 2-6 ......................... | 304 | 133 | 437 | 139 | 0. | 12.24.8 | _ | i |
Gäfle ..................... | D:o '' .......................... | 304 | 133 | 437 | 139! 0. | 12.24.8 | - | i | |
Göteborgs A-läroverk | 2 afd. utom i kl. 1 ........................ | 310 | 193 | 503 | 149 | 2.22 | 13.23.8 | - | — |
» realläroverk | 2 afd. i alla klasser och ringar ......... | 328 | 184 | 512 | 159 | 1.22 | 13.25.5 | - | 2 ! |
Halmstad .............. | 2 afd. i kl. 3 och 4 ..................... | 219 | 133 | 352 | 140 | 0. | 9.23.6 | — | 2 t |
Helsingborg ............ | 2 afd. utom i kl. 1 ........................ | 304 | 187 | 491 | 160 | 1.22 | 12.25.7 | — | 2 |
Hernösands A-läroverk | Odelade klasser och ringar ............... | 184 | 177 | 361 | 149 | 1.22 | 8.23.7 | — |
|
Hudiksvall ............... | D:o ............... | 164 | 133 | 297 | 141 | 0. | 6.26.0 | — | 3 |
Jönköping ............... | 2 afd. i kl. 1 — 6 ........................... | 328 | 133 | 461 | 139 | 0. | 13.24.8 | — | i ! |
Kalmar A-läroverk ... | D:o .......................... | 334 | 177 | 511 | 150 | 1.22 | 14.24.2 | i |
|
Karlskrona............ | 2 afd. i kl. 2-3 ........................... | 218 | 133 | 351 | 140 | 0. | 9.23.4 | — | 2 |
Karlstad A-läroverk ... | 2 afd. utom i kl. 1 ........................ | 310 | 225 | 535 | 149 | 3.22 | 13.24.6 | — | — |
Kristianstad ............ | 2 afd. i kl. 2-6 ........................... | 304 | 133 | 437 | 139 | 0. | 12.24.8 | — | 1 |
Linköping A-läroverk.. ■ | 2 afd. i alla klasser och ringar ......... | 334 | 225 | 559 | 149 | 3.22 | 14.24.6 | — | - I |
Luleå ..................... | Odelade klasser och ringar ............... | 164 | 133 | 297 | 141 | 0. | 6.26.0 | — | 3 |
Lund A-läroverk ...... | 2 afd. i alla klasser och ringar ......... | 334 | 225 | 559 | 164 | 3.2 2 | 13.25.8 | — | — | |
Malmö .................. | D:o ......... | 328 | 187 | 515 | 159 | 1.22 | 13.25.7 | — | 2 |
Norrköping ............ | 2 afd. i kl. 1, 3 — 6; 3 afd. i kL 2...... | 355 | 133 | 488 | 139 | 0. | 14.24.9 | — | 1 |
Nyköping ............... | Odelade klasser och ringar ...... ........ | 164 | 133 | 297 | 141 | 0. | 6.26.0 | — | 3 |
Skara A-läroverk ...... | 2 afd. utom i kl. 1 ....................... | 310 | 225 | 535 | 149 | 3.22 | 13.24.6 | — | — |
Sthms A-läroverk..... | 3 afd. i kl. 2 —6 och gymn., 2 i kl. 1 | 480 | 289 | 769 | 202 | 4.2 2 | 19.25.2 | — | — |
» realläroverk ... | 2 afd. utom i kl. 1 ........................ | 304 | 184 | 488 | 145 | 2.22 | 12.24.9 | — | 1 |
» å Södermalm ... | 3 afd. i kl. 2 —6, 2 på gymn. och kl. 1 | 468 | 187 | 655 | 164 | 1.22 | 19.24.7 | — | — |
» r. å Östermalm | 3 afd. i kl. 2 — 6, 2 i kl. 1 och ring 1 | 468 | 122 | 590 | 139 | 0. | 18.25.1 | — | — |
Strängnäs A-läroverk... | Odelade klasser och ringar .............. | 184 | 177 | 361 | 129 | 2.22 | 8.23.5 | i | — |
Sundsvall realläroverk | 2 afd. i kl. 1-6 ......................... | 328 | 92 | 420 | 98 | 0. | 13.24.8 | — | — |
Umeå .................... | Odelade klasser och ringar ............... | 164 | 133 | 297 | 141 | 0. | 6.26.0 | - | 3 |
Uppsala A-läroverk ... | 2 afd. i alla klasser och ringar ......... | 334 | 225 | 559 | 164 | 3.2 2 | 13.25.3 | - | — |
Visby A-läroverk...... | Odelade klasser och ringar ............... | 184 | 177 | 361 | 129 | 2.2 2 | 8.23.5 | i | — |
Vänersborg ........... | D:o ............... | 164 | 133 | 297 | 141 | 0. | 6.26.0 | — | 3 |
Västervik realläroverk | D:o ............... | 164 | 92 | 256 | 104 | 0. | 6.25.3 | — | 1 |
Västerås A-läroverk.. - | D:o .............. | 184 | 177 | 361 | 150 | 1.22 | 8.23.6 | - | — |
Växjö A-läroverk ...... | 2 afd. i kl. 2-6 ........................... | 310 | 177 | 487 | 150 | 1.22 | 13.24.2 | i | — |
Ystad realläroverk ... | Odelade klasser och ringar .............. | 164 | 92 | 256 | 104 | 0. | 6.25.3 | - | 1 | |
Örebro . • ■ ............. | 3 afd. i kl. 1, 2, 4—6; 3 afd. i kl. 3... | 355 | 133 | 488 | 139 | 0. | 14.24.9 | - | 1 |
Östersund .............. | Odelade klasser och ringar ............... | 164 | 133 | 297 | 141 | 0. | 6.26.0 | _ | 3 i |
Summa | | 1 | 10,019 | 5,858 | 15,877 | 5,175 | 35.22 | 400.24.8 | 4 | 37 I |
’) Siffrorna i denna kolumn utgöra summorna i de tre första kolumnerna å sid. 539.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
803
B) Lärareplatser vid realskolor för gossar.
Realskolor för gossar | Beräknadt antal | Summa lärare- timmar | Fördelning af timmar | Antal lärare i förh. | |
Rektors Adjunkters | Större antal | Mindre ! | |||
Arvika................. | Odelade klasser ...... | 164 | 19. 6.24.2 | _ | | _ |
'' 9 andra............... | D:o | 9.164 | 9.19 54.24.2 | — | — |
Göteborgs västra | 2 afd. i alla klasser | 328 | 18 1 3 . 23.8 | 2 | — 1 |
! 4 andra.............. | D:o | 4.328 | 4.18 52.23.8 | 8 |
|
Summa |
| bo 00 0 | 280 1125 . 24.0 | 10 | - 1 |
C) Lärareplatser vid samskolor.
Samskolor | Beräknadt antal | Summa | Fördelning af timmar | Antal lärare = . | |
afdelningar | läraret:ar | Rektors Adjunkters | Lära- rinnors | kommit- téns förslag | |
| |||||
Alingsås............... | Odelade klasser ...... | 164 | 19 3 -25-3 | 3.23.0 | » |
23 andra ............ | D:o | 23.164 | 23.19 69.25.3 | 69.23.0 | )) i |
Summa | | 3,936 | 456 I72.25.3 | 72.23.0] | » i |
Vid de högre läroverken inbesparas således enligt detta förslag 3 3 platser,
hvaremot antalet lärare vid realskolor för gossar ökas med 10 och vid samskolorna
blir detsamma, så att skillnaden i det hela blir 23.
Af kolumnen öfver »Öfriga adjunkters timmar» i Tab. A) samt Adjunkters
timmar i B) och C), jämförda med motsvarande kolumner sid. 539 — 541 synes
framgå, att adjunkterna ''skulle enligt mitt förslag få nästan genomgående mindre tjänstgöring
än enligt kommitténs. Men härvid är att märka, att kommittén upptager
tjänstgöring i sin första ring liksom i sin sjette klass till 22 timmar, hvilket ej
gärna kan ifrågakomma vid ett treårigt gymnasium. Ställer man emellertid förslagen
på lika fot och drager rektorers och lärarinnors timmar från samtliga läraretimmar
och delar resten med antalet lektorer och adjunkter, får man följande
jämförelse:
804
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
| Kommitténs förslag. | Mitt förslag. |
Högre läroverk Realskolor Summa | 16577 — 479 16098 | 15877 - 479 15398 .......... |
232 + 468 — 700 — 23,0 tar per larare-3160 + 3984 —.(736 + 1656) 4752 ^ | 232 + 435 - 667 ^ t ar per e‘ 3280 + 3936 — (736 + 1656) 4824 | |
115 + 72 ~ 187 —-0-4- 16098 + 4752 09 r. 700 + 187 | 125 + 72 197 15398 + 4824 864 23.4. |
Håller man sig blott till de högre läroverken och vill göra gällande, att
mitt förslag har på gymnasium ett större antal timmar (5 8 5 8) än kommitténs i
ringarna II—IV (5696), så är att märka, att om man på bägge hållen drager
rektorers och lektorers timmar (5175) från nämnda gymnasietimmar och delar
resten med 22, så får man för kommitténs förslag 24 gymnasieadjunkter och för
mitt 31. Öfriga adjunkters timmar blifva då enligt kommitténs förslag i medeltal
24,5, och för att komma till samma siffra måste jag öka lärarnes antal i mitt förslag
med j. Skillnaden blir då 18.
Bilaga II till Höjers reservation.
Kursplan för realskola med gemensam sjette klass.1
Kristendom.
Mål och kurser.
Lika med realskolans sid. 101 —102 utom
Sjette klassen. Bibelläsning: valda delar af gamla testamentets böcker, företrädesvis
de poetiska och profetiska, samt något af brefven i det nya helt eller
delvis. Valda delar af nyare tidens kyrkohistoria, företrädesvis reformationstidehvarfvet
med läsning å lärorummet ur Augsburgska bekännelsen.) *)
*) Se noten å sid. 765.
2) Den kyrkohistoriska kursen med läsning ur Augsburgska bekännelsen infördes af farhåga, att
gymnasiets kurs annars ej skulle medhinnas på tre år. Sedan timtalet blifvit ökadt pa gymnasiet i kristendom,
torde emellertid sjette klassens kurs böra sättas lika med kursen sid. 102.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
805
Modersmålet.
Mål och kurser.
Lika med realskolans sid. 102—104 utom att orden »jämte öfningar att
uppsätta enklare skrifvelser, såsom ansökningar, intyg, fullmakter m. m.» utgå ur
sjette klassens kurs.
Tyska.
Mål och kurser.
Lika med realskolans sid. 104—105 med den skillnaden, att det ursprungliga
kursförslaget för kl. 4—6 i hufvudsak bibehållits för den gemensamma nederskolan
och i enlighet härmed under femte klassen upptagits »kort öfversikt af syntaxen
påbörjad», under det att sjette klassen har »öfversikten af syntaxen afslutad» i
stället för »grammatik i anslutning till de skriftliga öfningarna».
Engelska.
Mål och kurser.
Lika med realskolans sid. 105.
Franska.
Mål.
Lika med realskolans sid. 106.
Kurs.
Sjette klassen. Uttals- och läsöfningar; det allmännaste af formläran i förening
med muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
Historia.
Mål och kurser.
Lika med realskolans sid. 106—107.’)
Geografi.
Mål och kurser.
Lika med realskolans sid. 107—108.
'') Se Höjers reservation sid. 788.
8o6
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Matematik.
Mål och kurser för kl. i — 5.
Lika med realskolans sid. 108—109.
Sjette klassen. Aritmetik och algebra: Planimetriska'') räkneöfningar i anslutning
till den geometriska kursen; ekvationer af första graden med en och flera
obekanta jämte problem; de fyra räknesätten i hela tal och bråk äfven omfattande
enkla exempel i bokstafsräkning i anslutning till det förut genomgångna; någon
öfning i enklare bokföring. Geometri — sid. 109.
Naturlära.
Mål och kurser.
Lika ined realskolans sid. 109— in utom att växtantalet i klasserna 4
och 5 nedsatts från 50 och 60 till 40 och att till sjette klassens botaniska kurs
tillagts: »genomgång af de insamlade växterna såsom i föregående klass; insamling
af 40 allmänna växter».
Välskrifning och Teckning se sid. 1 11 — 112.
Mål och kurser för undervisningen å treårigt gymnasium.
Kristendom.
Mål.
Lika med fyraåriga gymnasiets, se sid. 281.
Kurser.
Första ringen. Bibelläsning: Romarbrefvet. Kyrkohistoria: gamla tiden samt
medeltiden.
Andra ringen. Bibelläsning: Johannesevangeliet påbörjadt. Kyrkohistoria:
nyare tiden påbörjad, jämte läsning å lärorummet ur Augsburgiska bekännelsen.* 2)
Kort öfversikt af kristendomens grundsanningar.
Tredje ringen. Bibelläsning: Johannesevangeliet afslutadt. Kyrkohistorien
afslutad och repeterad. Kort öfversikt af kristendomens grundsanningar.
*) »Enklare stereometriska» tillädes framför »räkneöfningar», sedan kursen för den gemensamma
sjette klassen blifvit bestämd.
2) Denna läsning, som ursprungligen upptagits i nederskolans sjette klass, är af mig flyttad till andra
ringen efter analogi med det fyraåriga gymnasiets kurser, sådana de nu föreligga.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER. 807
Modersmålet.
Mål.
Lika med fyraåriga gymnasiets, se sid. 282.
Kurser.
Lika med fyraåriga gymnasiets i ring. 2—4.
Latin.
(För latingymnasiet.)
a) den treåriga kursen.
Mål.
Förmåga att öfversätta lättare latinsk prosa, ådagalagd genom muntlig extemporerad
öfversättning af en lättare text, någon kännedom om den romerska
litteraturen, vunnen genom läsning af valda, lättare stycken på prosa och vers ur
klassiska författare; någon kännedom om den romerska kulturen, vunnen i sammanhang
med läsningen af författarne; grammatisk kunskap till det mått, som erfordras
för vinnande af ofvan angifna ändamål.
Kurser.
Första ringen. Läsöfningar efter elementarbok; valda stycken ur Cornelius
Nepos eller Caesar; det viktigaste af formläran; behöfliga delar af syntaxen, muntligt
meddelade.
Andra ringen. Valda stycken ur Cornelius Nepos, Caesar eller Curtius;
några lättare episoder ur Ovidius eller Virgilius; formläran afslutad och det väsentligaste
af syntaxen; extemporerade öfningar.
Tredje ringen. Valda stycken, delvis ex tempore, ur Caesar, Curtius eller
Livius samt ur Ovidius eller Virgilius; några sånger ur Horatius; i sammanhang
med textläsningen grammatik samt mytologi och antikviteter.
b) den sexåriga kursen vid A-läroverk.
Mål och Kurser.
Lika med de nu gällande, men utan obligatoriska feriekurser.
Grekiska
(vid A-läroverk).
Mål.
Bekantskap med en eller ett par attiska prosaförfattare samt med Homerus;
kännedom af det hufvudsakliga af den- grekiska formläran och syntaxen.
8o8 ''
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Kurser.
Första ringen. Läsöfningar. Xenofons Anabasis påbörjad; '') formlära.
Andra ringen. Xenofons Anabasis, omkring en och en half bok'') en
sång ur Homeri Odyssé eller Iliad; formläran -afslutad; det hufvudsakligaste af
syntaxen.
Tredje ringen. Xenofons Anabasis, omkring en och en half bok; ’) Homeri
Odyssé eller Iliad, omkring två rapsodier; repetition af grammatiken.
Tyska.
Mål.
Lika med det fyraåriga gymnasiets, se sid. 284.
Kurser.
Första ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax,
utförligare och systematiskt behandlad; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning till
tyska, utförd än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntaxen
såsom i föregående ring jämte repetition; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje2) vecka en skriftlig öfversättning till tyska eller en uppsats på
tyska öfver ett lätt ämne, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Tredje ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; grammatik i
anslutning till de skriftliga öfningama; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje2) vecka en skriftlig öfversättning eller en uppsats såsom i föregående
ring.
Engelska.
a) för realgymnasiet och latingymnasiet med treårig latinkurs.
Mål.
Förmåga att med vårdadt uttal uppläsa och öfversätta engelsk text af icke
allt för svår beskaffenhet; färdighet att uppfatta och på engelska besvara frågor i
J) I stället kan ett motsvarande pensum af annan attisk författare läsas.
2) Afdelningens plan upptager en tysk skrifning hvar fjärde vecka i dessa klasser, men jag finner
ingen grund att här införa någon olikhet med det fyraåriga gymnasiets plan. Däremot anser jag, att
andra ringen i treåriga gymnasiet bör skrifva svenska blott hvar fjärde vecka i likhet med nuvarande
kl. 7: 1.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER. 809
anslutning till läst text; förmåga att utan svårare fel skriftligt på engelska återgifva
en svensk text.
Kurser.
Första ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax,
utförligare och systematiskt behandlad; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar tredje vecka en skriftlig reproduktionsöfning eller en öfversättning till
engelska, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntaxen
såsom i föregående ring jämte repetition; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar fjärde vecka en skriftlig öfversättning till engelska, utarbetad än i
hemmet, än på lärorummet.
Tredje'' ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; grammatik i
anslutning till de skriftliga öfningarna; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar;
talöfningar.
Hvar fjärde vecka en skriftlig öfversättning såsom i föregående ring.
b) för A-linjen vid A-läroverk.
Mål.
Förmåga att med någorlunda felfritt uttal uppläsa och öfversätta lätt engelsk
text; härför nödig grammatisk kunskap.
* Kurser.
Andra ringen. Uttals- och läsöfningar; läsning af lättare, sammanhängande
stycken; behöfliga delar af grammatiken.
Tredje ringen. Läsning af lättare författare; behöfliga delar af grammatiken.
Franska.
Mål.
Lika med fyraåriga gymnasiets, se sid. 286.
Kur ser.
Första ringen. Läsning af lättare text; formläran afslutad; behöfliga delar
af syntaxen i anslutning till texten; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
• Andra ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax såsom
i föregående ring; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
Tredje ringen. Läsning af valda författare, delvis ex tempore; syntax såsom
i föregående ring; muntliga och skriftliga tillämpningsöfningar.
102
8io
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Historia.
Mål.
Utvidgad kännedom om fäderneslandets och den öfriga skandinaviska Nordens
historia samt om den allmänna historien, särskildt under nyare tiden och med
hänsyn till den inre utvecklingen, kunskap om den svenska statsförfattningen och
förvaltningen.
Kurser.*)
Första ringen. Höstterminen. Kort öfversikt af forntidens och medeltidens
historia med stöd af förut använd lärobok, men med särskild vikt lagd på den
inre utvecklingen såväl i fråga om Sverige som öfriga länder.
Vårterminen: Fäderneslandets historia 1520—1611 med särskild vikt lagd
på den inre utvecklingen jämte grunddragen af Danmark-Norges historia under
samma tid. Allmänna historien 1500—1648, behandlad i likhet med fäderneslandets.
Andra ringen. Fäderneslandets historia 1611 — 1772 såsom i föregående ring
jämte grunddragen af Danmark-Norges under samma tid. Allmänna historien
1648—1789 såsom i föregående ring.
Tredje ringen. Fäderneslandets historia från 1772 till närvarande tid jämte
grunddragen af Danmark-Norges historia under samma tid samt repetition från
nyare tidens början; Sveriges statsförfattning och förvaltning efter en kortfattad
lärobok. Allmänna historien från 1789 till närvarande tid samt repetition frän
nyare tidens början.
tf
Matematik.
a) för realgymnasiet.
Mål.
Lika med det fyraåriga gymnasiets, se sid. 288.
Kurser.
Första ringen. Algebra: läran om kvadratrötter; proportionslära; ekvationer
af andra graden med en obekant jämte problem; läran om potenser och logaritmer;
geometri: proportionslärans tillämpning på geometrien, planimetri.
‘) En bättre och fullt tillfredsställande kursfördelning erhålles, om man gifver gamla tidens historia
i feriekurs till första ringen, inleder första ringens kurs med en kort öfversikt af medeltidens hufvudhändelser,
särskildt de kulturella, och i öfrigt tillämpar de nu för latinlinjens kl. 6: 2 — 7: 2 gällande kurserna,
dock så att nedre sjunde klassens dryga historiska kurs till en del skjutes upp i sista ringen,
hvilket lätt kan ske, emedan denna ring får 4 timmar.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER. - 811
Hvar tredje vecka en uppsats, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Ekvationssystem af andra graden; plan trigonometri; stereometri;
analytisk geometri påbörjad; geometriska öfningssatser.
Hvarannan vecka en uppsats såsom i föregående ring.
Tredje ringen. Läran om serier med tillämpningar; maxima och minima;
analytisk geometri; repetition.
Hvarannan vecka en uppsats såsom i föregående ring. ’)
b) för latingymnasiet.
Mål.
Insikt och färdighet i elementär algebra och plangeometri samt i de första
grunderna af den plana trigonometrien.
Kurser.
Första ringen. Algebra: läran om kvadratrötter; proportionslära; ekvationer
af andra graden med en och flera obekanta jämte problem; geometri: proportionslärans
tillämpning på geometrien.
Hvar tredje vecka en uppsats, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Andra ringen. Algebra: läran om potenser, logaritmer och serier; geometri:
proportionslärans tillämpning på geometrien afslutad; planimetri.
Hvarannan vecka en uppsats såsom i föregående ring.
Tredje ringen. Tillämpning af läran om serier på enklare frågor rörande
sammansatt ränta; de första grunderna af den plana trigonometrien; repetition.
Hvarannan vecka en uppsats såsom i föregående ring.
Naturhistoria.
(Kurserna uppgjorda för timsumman 2, i, 2)
Mål.
Utförligare systematisk öfversikt af djur- och växtriket, grundad på kännedom
af ett något större antal djur och växter, äfvensom af det viktigaste beträffande
djurens och växternas inre byggnad, lifsvillkor, lifsföreteelser och förekomst.
Kurser.
Första ringen. De varmblodiga ryggradsdjuren, med hufvudsaklig hänsyn
till deras allmänna byggnad och med framhållande af deras för människan viktigare,
nyttiga och skadliga arter. „ *)
*) Där så behöfves, må i denna ring åt matematiken anslagna skriftimmar någon gång kunna användas
till .skrifning i fysik.
812
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Något utvidgad framställning af växtrikets naturliga familjer, påbörjad, i
förening med undersökning af lefvande växter ur biologisk och systematisk synpunkt;
genomgång af förut insamlade växter med framhållande af deras egendomligheter,
betydelse för människan in. m.; insamling af 50 växter.
Andra ringen. De kallblodiga ryggradsdjuren, såsom de varmblodiga i föregående
ring; grunddragen af ryggradsdjurens nutida utbredning, särskild! inom vårt land.
Växtrikets naturliga familjer afslutade; genomgång af insamlade växter, såsom
i föregående ring; insamling af ytterligare 50 växter. .
Tredje ringen. De ryggradslösa djuren med hufvudsaklig vikt lagd på deras
byggnad, utveckling, lefnadssätt samt betydelse i naturen och för människan; kort
öfversikt af djurrikets utvecklingshistoria. Repetition.
Det viktigaste af läran om växternas inre byggnad, lifsvillkor och lifsföreteelser;
öfversikt af växtrikets utvecklingshistoria, grunddragen af växternas nutida
utbredning särskilt inom vårt land. Repetition.
Fysik.
Mål.
Kännedom (för latingymnasiet mindre omfattande och mer elementär än för realgymnasiet)
om de viktigaste fysiska företeelserna och lagarna samt deras betydelse i
naturen och deras praktiska tillämpning.
Kurser.
a) för realgymnasiet.
Första ringen. Kropparnas allmänna egenskaper; de fasta, flytande och
gasformiga kropparnas jämvikt; värmelära jämte grunddragen af meteorologien;
magnetism.
Andra ringen. Läran om elektriciteten; akustik; optik till och med läran
om ljusets brytning.
Hvar sjette vecka en uppsats, utarbetad än i hemmet, än på lärorummet.
Tredje ringen. Optiken afslutad; dynamik; repetition företrädesvis genom
problem.
Hvar sjette vecka en uppsats såsom i föregående ring.
b) för latingymnasiet.
Första ringen. Kropparnas allmänna egenskaper; de fasta, flytande och gasformiga
kropparnas jämvikt; värmelära påbörjad.
Andra ringen. Värmeläran afslutad jämte grunddragen af meteorologien;
magnetism; elektricitet.
Tredje ringen. Akustik; optik; repetition.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
813
Kemi.
(För realgymnasiet.)
Mål.
Lika med det fyraåriga gymnasiets, se sid. 292.
Kurser.
Första ringen. Inledning, hufvudsakligen såsom repetition af sjette klassens
kemiska kurs; metalloiderna (ej arsenik, antimon, vismut och tenn) och en del af
de metalliska grundämnena; viktigare mineral och bergarter i anslutning till den
kemiska kursen.
Andra ringen. De återstående grundämnena; några af den organiska kemiens
allra viktigaste ämnesgrupper och reaktioner; mineral och bergarter såsom i föregående
ring; laborationsöfningar, antingen under lärotimmarna eller på tid utom
lärotimmarna, i senare fallet frivilliga.
Tredje ringen. Grunddragen af Sveriges geologi; sammanfattande öfversikt
af förut behandlade stycken af den teoretiska kemien; laborationsöfningar såsom i
föregående ring; allmän repetition.
Filosofisk propedeutik.
Mål och Kurser.
Lika med det fyraåriga gymnasiets i ring 3 och 4.
Teckning.
a) för realgymnasiet.
Mål.
Lika med det fyraåriga gymnasiets, se sid. 293.
Kurser i fritt andsteckning.
1—3 lingen. Teckning efter verkliga föremål jämte mera fullständigt återgifvande
af belysningsföreteelsema; teckning jämte skuggning efter reliefornament;
teckning ur minnet. För mera försigkomna lärjungar dessutom svårare uppgifter,
såsom teckning efter figurdelar, djur och växter, delvis i förening med färgläggning.
Kurser i linearritning.
Första ringen. Grunderna af projektionsläran med praktiska tillämpningar;
öfningar i ytutbredning samt i uppritning af solida figurers plana skärningar.
8 T 4 SÄRSKIIDA YTTRANDEN.
Andra ringen. Kortfattad'' kurs i skuggkonstruktion, någon öfning i lavering;
fria öfningar, lämpade efter lärjungarnas fallenhet.
Tredje ringen. . Perspektivlära i kortare allmän öfversikt jämte ritning efter
föremål ur verkligheten enligt den indirekta perspektivmetoden. För mera försigkomna
lärjungar dessutom ritning enligt den direkta perspektivmetoden.
b) för latingymnasiet med treårig latinkurs.
Mål.
Fortsatt öfning i konturteckning efter verkliga föremål och i geometrisk
ritning; någon öfning i skuggning.
Kurser i frihandsteckning.
i—) ringen. Teckning, i förening med lätt angifvande af skuggor, efter
verkliga föremål; teckning ur minnet. För mera försigkomna lärjungar dessutom
svårare uppgifter, såsom teckning efter figurdelar, djur och växter, delvis i förening
med färgläggning.
Kurser i linearritning.
Första ringen. Grunderna af projektionsläran med praktiska tillämpningar.
Andra ringen. Praktiska tillämpningar af projektionsläran; ett ellef annat
exempel på ytutbredning och uppritning af solida figurers plana skärningar.
Tredje ringen. Fria öfningar, lämpade efter lärjungarnes fallenhet.
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
8*5
Plan för de skriftliga arbetena.
Realgymnasiet.
Ring (Modersmålet:
j (Tyska:
Engelska:
Matematik:
II
III
I hvar 3:dje vecka
Modersmålet: i hvar 4:de vecka *)
Tyska: i » 3:dje »
Engelska: i » 4:de »
Matematik: i hvarannan »
Fysik: i hvar sjette »
Modersmålet:
Tyska:
Engelska:
Matematik:
Fysik:
hvar 4:de vecka
» 3:dje »
» 4:de »
hvarannan »
hvar sjette »
= 5‘/a på
4 veckor
= 6 på
4 veckor
= 6 på
4 veckor
Latingymnasiet.
Ring (Modersmålet: I hvar 3:dje vecka
j (Tyska: i » > »
(Engelska: i » » »
(Matematik: i » > »
II
III
(Modersmålet: I hvar 4:de vecka
Tyska: i » 3:dje »
(Engelska: i » 4:de »
Matematik: I hvarannan »
(Modersmålet: I hvar 4:de vecka
Tyska: i » 3:dje »
I Engelska; i » 4:de »
Matematik: I hvarannan »
= 5 Va på
4 veckor
= 5V3 på
4 veckor
= 51/3 på
4 veckor
A-linje vid A-läroverk:
| Modersmålet: | 1 hvar 3:dje | vecka |
|
|
Ring I | ''Tyska: | 1 > v | 1 1 | = 4s/s | på 4 veckor |
| Latin: | I hvarannan | » |
|
|
| (Modersmålet: : | I hvar 4:de | vecka! |
|
|
II | (Tyska: | 1 hvar 3:dje | . 1 | = 41/5 | på 4 veckor |
| (Latin: | [ hvarannan | > 1 |
|
|
| (Modersmålet: | 1 hvar 4:de | vecka| |
|
|
III | (Tyska: | 1 » 3:dje | t '' | = 41/» | på 4 veckor |
| | Latin: | [ hvarannan | » 1 |
|
|
) Rörande skrifningarnas antal i modersmålet och tyska se not 2 till sid. 808 i Höjers reservation.
8i6
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Bilaga III till Höjers reservation.
Terminsafgifternas årliga belopp vid gymnasier och lycéer
i främmande europeiska länder.
Land | Afgiftens belopp i kronor | Anmärkningar |
Baden ...... | 67—75........... |
|
Bayern...... | 40................ | Befrielse för medellösa. |
Belgien...... | 14—86........ | Befrielser till 12 °/o. |
Danmark..... | 72 —168, vanligast 120—144 | » » 5, i6.7 och 33.3 °/o vid olika skolor efter afdrag af privilegie-rade gratister. V6 eller 74 af afgiften |
„ internat . . . . | 400—600 .......... | * |
Finland..... | I4 — 36........... | 20 °/°* V2 afgift för yngre bröder. |
Frankrike . . . . | 58 — 252 .......... | 1898 stadgades en höjning vid några af |
internat . . . . | 540—576 .......... |
|
Grekland | fritt ............. |
|
Italien...... | omkring 40? . . ....... | K |
Nederländerna . . | 90—120, högst 150 ... . | På senare Jar har man försökt en med |
Norge...... | 40 — 200, gymn. vanligast 144 | Befrielse till 10 °/o af afgifternas netto. |
Portugal..... | fritt ............. |
|
Preussen ..... | 116............. | Befrielse till 10 °/o. |
Ryssland..... | 40- 134 ■ • ••....... | Olika å olika orter. |
Sachsen ..... | 107............. |
|
Schweiz..... | 0—144........... | Mycket olika i olika kantoner. |
Spanien..... | fritt ............. |
|
Ungern..... | 60—90........... | Olika i stora och små städer. |
Österrike . . . . | 9 1 — 151 .......... | D:o |
SÄRSKILDT YTTRANDE AF NILS HÖJER.
817
Bilaga IV till Höj ers reservation.
Tabell öfver de ungefärliga årliga utgifter, som statssamskolorna komma
att medföra för kommunerna. * 2 * 4 * 6 7
I | 2 | 3 | 4 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | IO | I I |
| Beräk- nadt antal lär-j ungar ‘) | Lär- • | Kommunala bidrag | Summa | Skill-naden kol. 6 4) | N. v. 1 | Flickor-nas af-gifter till skolans | Skill-naden | Skill- naden mellan |
Läroverk | till ele- till flick-j men-skola *) tarl. S) | af kol. 3 5 | ter af | 7,000 kr. 4 + 5 | |||||
! Alingsås .......... | 118 | 2360 | 1600 , 3600 | 7560 | — 560 | 1875 | 378 | — 863 | — 75 |
Arboga............... | 106 | 2120 | 2360 — | 4480 | 2520 | 2700 | 718 | — 138 | 1940! |
Askersund ......... | 101 | 2020 | 900 800 | 3720 | 3280 | 1650 | 486 | — 856 | 3650 |
Eksjö ............... | 149 | 2980 | 800 — | 3780 | 3220 | 3600 | 664 | — 44 | 2600 |
Engelholm ........ | 130 | 2600 | 1690 I 1800 | 6090 | 910 | 5000 | 656 | 1744 | — 490 |
i Enköping ............ | 132 | 2640 | 1460 S — | 4100 | 2900 | 2950 | 558 | — 248 | 2590 |
Falköping ........... | 122 | 2440 | 600 1800 | 4840 | 2160 | 2700 | 583 | — 323 | 1900 |
Filipstad ............ | 119 | 2380 | 1800 1 3600 | 7780 | — 780 | 2500 | 437 | — 317 | — 900 |
Haparanda ......... | 90 | — | - 1 - | — | — | — | — | — | — |
• Köping.............. | 121 | 2420 | 1200 3100 | 6720 | 280 | 3500 | 356 | 724 | — 800 |
Lidköping........... | 147 | 2940 | 1500 — | 4440 | 2560 | 2500 | 612 | — 1052 | 3000 |
Mariestad.......... | 139 | 2780 | 1800 — | 4580 | 2420 | 4500 | 784 | 936 | 700 |
: Norrtälje ............ | 108 | 2160 | 1900 — | 4160 | 2840 | 3000 | 647 | 193 | 2100 |
Oskarshamn......... | 173 | 3460 | - '' - | 3460 | 3540 | 5000 | 1089 | 451 | 2000 |
Piteå ................. | 98 | 1960 | 1300 | 3260 | 3740 | 2000 | 372 | — 332 | 3700 |
i Sala .................. | 128 | 2560 | 2350 2400 | 7310 | — 310 | 2500 | 679 | — 739 | — 250 |
! Skellefteå............ | 135 | 2700 | 1800 3600 | 8100 | — 1100 | 4250 | 630 | 920 | — 2650 |
Strömstad........... | 84 | 1680 | 3200 2700 | 7580 | — 580 | 1500 | 423 | — 603 | — 400 |
Söderhamn ......... | 175 | 3500 | 2000 ! — | 5500 | 1500 | 6000 | 1132 | 1368 | — 1000 |
! Södertälje........... | 162 | 3240 | 1500 5400 | 10140 | — 3140 | 5700 | 863 | 1597 | — 5600 |
Trelleborg ......... | 155 | 3100 | 650 3600 | 7350 | — 350 | 5400 | 1075 | 1225 | — 2650 |
Vadstena ............ | 118 | 2360 | 500 | 2860 | 4140 | 5000 | 850 | 1790 | 1500 |
Åmål.................. | 145 | 2900 | 2000 | 3900 | 8800 | — 1800 | 3300 | 623 | — 223 | — 2200 |
Örnsköldsvik ..... | 112 | 2240 | 1000 j 3600 | 6840 | 160 | 4300 | 636 | 1424 | — 1900 |
J) Gossläroverkets lärjungeantal h. t. 1900, ökadt med l/>, + den egentliga flickskolans lärjungeantal samma
termin.
2) Medeltalet procent fulla afgifter i ifrågavarande städer, som är öfver 50, framgår af Tab. 1 D. Beräkningen
är således afsiktligt låg i denna kolumn liksom i kolumnen 8. —
8) Med inberäkning af anslag från landsting, sparbank och garantiförening. Bidragen till elementar!, äro
beräknade efter 1800 kr. för hvarje e. o. lärare, som kommunen förbundit sig att aflöna.
4) Talen med minustecken angifva den minskning, de öfriga den ökning i kommunala bördor, som den nya
organisationen komme att medföra enligt kommitténs förslag.
6) Beräknade efter elevantalet i den egentliga flickskolan h. t. 1900, minskadt med antalet befriade läsåret
1899— 1900 samt en eller annan däröfver, multipliceradt med medium af årsafgiften i klasserna 1 och den högsta.
Talen därefter utjämnade nedåt. Där terminsafgifternas totalbelopp i årsredogörelserna uppgifvits, är därmed jämfördt.
En kontrollberäkning efter årsredogörelserna 1901—02, utförd genom multiplicering af elevantalet med terminsafgiften
för hvarje klass med afdrag för befrielser visar i allmänhet högre siffror, i några fall mycket högre, såsom
för Falköping, Oskarshamn och Trelleborg. På grund af källans beskaffenhet äro talen blott approximativa.
c) Beräknade efter skolafgifternas årliga belopp, Tab. 1 G, B)—D), multipliceradt med 50 °/o af flickornas
antal h. t. 1900.
7) Talen med minustecken angifva den förlust, de öfriga den vinst, som skoldistriktets samtliga föräldrar som
hafva barn i läroverket och flickskolan, tillsammans komme att göra i följd af den nya organisationen enligt kommitténs
förslag.
*) Talen med minustecken angifva den minskning, de öfriga den ökning i kommunala bördor, som den nya
organisationen komme att medföra enligt min reservation.
03
Af Grefve Philip Klmgspor.
Läroverkskommitténs beslut att för kompetens till lektors- eller adjunktstjänst,
utöfver stadgade examina jämte profår, fordra två års tjänstgöring vid allmänt läroverk
kan jag icke biträda.
I fråga om statens tjänstemän i allmänhet har den åsikten alltmera gjort sig
gällande, att tidpunkten för tillträde till ordinarie tjänst och därmed äfven till den
bärgning, som med tjänsten är förenad, ej bör undanskjutas. Studietidens betydande
längd med tillägg af profåret gör redan nu befordran på lärarebanan ganska sen;
åtgärder, hvilka ännu mera fördröja åtkomsten af den aflöning, som pröfvats vara
för lärarens bärgning behöflig, böra därför endast tillgripas, om tungt vägande skäl
därtill föranleda.
Två års försening i tillträde till ordinarie tjänst är liktydig med två års
senare inträde i hvarje lönegrad och innebär således en minskning i löneförmånerna.
Anser man emellertid, att dessa äro för högt tilltagna, vore måhända riktigare att
inskränka lönetursrätten.
Vid en lönereglering, som ju är afsedd att gälla en längre tid framåt, måste
ju äfven beaktas, att lefnadskostnaderna och därmed följande anspråk på aflöning
hafva tendens att stiga. I följd däraf bör aflöningen hvarken direkt eller indirekt
sättas lägre för blifvande lärare än för dem, som redan äro inne på lärarebanan.
Att nu för nyinträdande stadga bestämmelser, hvilka i många fall innebära en löneminskning,
som nuvarande ordinarie eller extra ordinarie lärare ej få vidkännas,
det måste för den läraregeneration, som däraf drabbas, kännas som en orättvisa
och således icke vara att förorda. I
I ofvanstående reservation har Th. M. Fries instämt.
Af Oscar Larsson.
i. I löneregler ingsfrågan.
Vid 1898 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t i sin proposition till Riksdagen
med afseende å lärarnes vid de högre och femklassiga allmänna läroverken aflöning:
att för lärarne vid berörda läroverk må bestämmas följande lönevillkor att
gälla från och med år 1899:
för rektorn: vid högre läroverk två lönegrader å 1) 3,500 kronor och 2)
4,000 kronor, jämte tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, med rätt till uppflyttning
i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjänstgöring såsom rektor vid sådant
läroverk;
vid åt femklassiga läroverken i Stockholm lön 3,200 kronor, tjänstgöringspenningar
1,300 kronor;
vid öfriga femklassiga läroverk två lönegrader å 1) 2,700 kronor och 2)
3,200 kronor, jämte tjänstgöringspenningar 1,300 kronor, med rätt till uppflyttning
i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjänstgöring såsom rektor vid femklassigt
läroverk; hvarförutom rektorerna vid alla dessa läroverk må af vederbörande
kommuner såsom hittills åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;
för lektorer: fyra lönegrader å 1) 2,100 kronor, 2) 2,600 kronor, 3)
3,100 kronor och 4) 3,600 kronor, jämte tjänstgöringspenningar 1,400 kronor,
med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad efter fem års för
nit och skicklighet vitsordad tjänstgöring;
för adjunkter vid högre och kolleger vid femklassiga läroverk: fyra lönegrader
å 1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor, 3) 2,500 kronor och 4) 3,000 kronor,
jämte tjänstgöringspenningar 1,000 kronor, med uppflyttningsrätt lika som lektorer.
Riksdagen ansåg sig emellertid endast så till vida kunna bifalla nämnda proposition,
att ämneslärarne i högsta lönegraden fingo sitt ålderstillägg bestämdt lika med
ålderstilläggen i de lägre lönegraderna eller till 500 kronor i stället för 250 kronor;
men i öfrigt afslogs den Kungl. propositionen under erinran, att Kungl.
Maj:t ej däri tagit hänsyn till Riksdagens i skrifvelse den 17 maj 1897 uttalade
önskan, »att sådan förändring i afseende å pensionsvillkoren för lärarne vid elementarläroverken
vidtoges, att de bletve förpliktade att bidraga till sin pensionering».
820
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Detta 1898 års förslag till lönebestämmelser anser jag vara lämpligt och
väl afvägdt. För att emellertid ersätta lärarne för deras utgift för sin egen pensionering,
anser jag, att ett belopp af 200 kronor i hvarje lönegrad bör tilläggas
till lönen enligt Kungl. Maj:ts förslag år 1898, hvilket belopp torde väl täcka
deras bidrag till pensioneringen.
Kommittén yttrar å sid 512: »Af särskild vikt synes det kommittén vara,
att lärarens lön öppnar möjlighet för honom att inträda i äktenskap, så snart hans
blifvande verkningskrets blifvit bestämd genom hans befordran till ordinarie tjänst.»
Äfven jag håller före, att det är ömkligt, att läraren vid tillträdandet af ordinarie
befattning kan bilda ett eget hem. Men då en adjunkt tillträder sin befattning
som ordinarie, har han i regeln intjänat under sin extraläraretid så många lönetursår,
att han oftast ingår i andra eller tredje lönegraden. Af 222 lärare, som
under 1890-talet utnämndes till adjunkter (eller kolleger), uppflyttades året efter utnämningen
1 o 1 i andra lönegraden, 3 9 i tredje samt en i femte, och -endast 81
hade tjänstgjort så kort tid (i medeltal 2 Va år efter vunnen kompetens), att de ej
året efter utnämningen uppflyttades i andra lönegraden. Af de i slutet af år
1899 vid Sveriges läroverk anställda 331 extralärare hade 108 intjänat tillräckligt
antal lönetursår för att vid början af 1900 i händelse af utnämning komma upp
i andra lönegraden, if för att uppflyttas i tredje och 2 för att uppflyttas i fjärde;
de återstående 204 extralärarne hade i medeltal 1,9 lönetursår vid 1899 års slut.
(Se sid. si 3).
Den nyutnämnde adjunkten uppbär således icke första, utan i regeln andra
eller tredje lönegradens lön och kommer då enligt mitt förslag att uppbära 3,200
å 3,700 kronor årligen. Det bör icke vara någon svårighet för en person i en
adjunkts ställning att med en sådan lön bilda ett eget hem, allrahelst som den
största delen af lärarekåren är bosatt i landsortsstäder, där lefnadsomkostnaderna
äro jämförelsevis låga.
Då nu enligt kommitténs förslag en aflöning af 3,000 kronor årligen anses
vara tillräcklig för en adjunktsfamilj, bestående af man, hustru och ett å två barn
samt en å två tjänare, men adjunkt, som tillträder sin befattning, sällan har en
så stor familj, och då härtill kommer, att han under året näst efter utnämningen
oftast inträder i andra eller tredje lönegraden, där lönebeloppet af mig föreslagits
till 3,200 å 3,700 kronor, så kan jag ej finna annat, än att de af mig föreslagna
lönerna böra vara fullt tillräckliga.
Att kommittén också erkänt sitt förslag vara rikligt tilltaget, framgår bland
annat däraf. att den säger (sid-. 512), att man »ej bör inskränka sig till det minsta
möjliga, utan afväga beloppen så, att icke behof af en ny reglering kan väntas
inom kort göra sig gällande».
Tager man i betraktande de löneförmåner, som tillkomma akademiskt utbildade
lärare i våra grannländer, visar jämförelsen, att den svenska lärarekåren är
fördelaktigt ställd. Fn adjunkt i Danmark börjar med 1,800 kronor och slutar
SÄRSKILDT YTTRANDE AF OSCAR LARSSON.
821
med 3,000 kronor; en overlaerer börjar med 3,000 kronor och slutar med 4,200
kronor. I Norge har en adjunkt 2,200 kronors begynnelselön och 3,200 kronors
slutlön, och en overlaerer respektive 3,200 och 4,400 kronor. I Finland har
vid flertalet läroverk en kollega 1,872 kronor i begynnelselön och 3'',600 kronor
i slutlön. Härjämte bör ej förbises, att Sveriges lärarekår har betydligt längre
ferier än andra länders, särskildt Danmarks, lärare och äfven med den förkortning
af ferierna, som kommittén föreslår, kommer att få afsevärdt längre ferier än lärarne
i andra länder utom Finland.
Det må vara sant, att lönen för adjunkt i högsta lönegraden ej nämnvärdt
ökas genom detta mitt förslag, nämligen endast från 4,000 kronor till 4,200
kronor, ehuru skyldighet att bidraga till egen pensionering tillkommer; men erinras
bör, att dessa lärare såväl som lektorer i högsta lönegraden fingo sina löneinkomster
ökade med 250 kronor så nyligen som med 1899 års början. De dyrtidstillägg,
som för åren 1901 och 1902 åt vissa statens tjänstemän beviljats, äro en tillfällig
hjälp under dyr tid och böra icke läggas till grund vid löneregleringens uppgörande. ,
Snarare synes man böra taga hänsyn till de svåra ekonomiska tider, som för närvarande
äro gällande och som böra mana till försiktighet.
Vid fråga om förbättrande af lärarekårens ekonomiska ställning är det däremot
en annan sak, som är förtjänt af uppmärksamhet, och det är att lärarne så snart
som möjligt kunna komma till ordinarie tjänst, men då kommittén för kompetens
till ordinarie tjänst utom genomgånget profår fordrar, att den sökande dessutom
tjänstgjort vid läroverk i två år, så står denna fordran i strid med nämnda syfte.
Det belopp, som jag anser utgöra ett lämpligt vederlag för lärarnes bidrag
till sin egen pensionering, eller 200 kronors tillägg i hvarje lönegrad till de af
Kungl. Maj:t år 1898 föreslagna beloppen, bör kunna rikligen ersätta den tilltänkta
pensionsafgiften, hvilken icke torde komma att öfverstiga 90 kronor för adjunkt
och 130 kronor för lektor.
Med hänsyn till Kungl. Maj:ts förslag år 1898 föresfår jag således för adjunkter
eu begynnelselön af 2,700 kronor, som efter 5 år kan höjas till 3,200 kronor,
efter ytterligare 5 år till 3,700 kronor och efter ytterligare 5 år till 4,200 kronor.
Beträffande aflöningens fördelning i lön och tjänstgöringspenningar, anser jag
lika med kommittén, att tjänstgöringspenningarna i samtliga lönegrader böra räknas
till lika belopp, och detta föreslås af mig till 1,200 kronor, på det att lönen i
högsta lönegraden må bli lika med den nuvarande pensionen i samma lönegrad,
eller 3,000 kronor.
Lektorernas aflöning skiljer sig för närvarande från adjunkternas därutinnan,
att den i hvarje lönegrad är 1,000 kronor högre än de senares. Kungl. Maj:t har
i sitt till 1898 års Riksdag framlagda förslag fasthållit vid denna skillnad, hvilken
jag ej finner skäl att frångå. Begynnelselönen skulle då blifva 3,700 kronor, som
efter 5 år kan höjas till 4,200 kronor, efter ytterligare 5 år till 4,700 kronor och
efter ytterligare* 5 år till 5,200 kronor.
822
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
Tjänstgöringspenningama böra äfven här räknas till ett och samma belopp
i alla lönegrader och detta bestämmas till 1,600 kronor, på det att lönen i högsta
lönegraden må bli 3,600 kronor eller lika med pensionen.
Rektorer vid högre allmänna läroverk hafva för närvarande i sin första lönegrad
samma aflöning som lektorer i högsta lönegraden och böra därför få 5,200
kronor med rätt att efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring uppflyttas i en andra
lönegrad, där de böra åtnjuta 5,700 kronor. Tjänstgöringspenningama i båda
lönegraderna böra af ofvan antydda skäl bestämmas till 1,700 kronor.
Rektorer vid femklassiga läroverk hafva för närvarande i sin första lönegrad
samma lön som högsta adjunktslönen. Jag föreslår därför, att rektor vid den blifvande
realskolan må erhålla 4,200 kronor i aflöning, som efter 10 års tjänstgöring
kan höjas till 4,700 kronor, samt att af dessa belopp 1,500 kronor skola utgöra
tjänstgöringspenningar. Dock torde, på grund af de högre lefnadskostnaderna i
hufvudstaden än i landsortsstäderna, rektorerna vid de lägre läroverken i Stockholm
. fortfarande böra få vidblifva den förmån de hittills haft att redan från början åtnjuta
samma lön, som motsvarande landsortsläroverks rektorer erhålla först efter 10
års tjänstgöring.
2. Angående nytt villkor för behörighet till lärarebefattning.
Mot kommitténs förslag till ändring af § 55 i stadgan för rikets allmänna
läroverk, att såsom villkor för behörighet till lektors- och adjunktsbefattning bör fordras
»ratt vid allmänt eller examensberättigadt enskildt läroverk hafva under minst tvenne
läsår med nit och skicklighet bestridt tjänstgöring till den omfattning, som enligt
§ 15 mom. 1 åligger lektor eller adjunkt...», anmäler jag min reservation,
emedan jag anser bestämmelsen onödigt hindra lärarens befordran till ordinarie befattning
och fördröja hans utkomst.
3. Angående termins af gift er till statsverket.
Beträffande införande af särskilda terminsafgifter till statsverket instämmer jag
i hufvudsak med lektor Höjer i hans yrkande; dock synes det mig skäligt, att de
af honom föreslagna terminsafgifterna af lärjungar i de blifvande samskolorna icke
hvarken af gossar eller flickor må ingå till statsverket utan tillfalla vederbörande
kommun och utgöra ett bidrag till dess omkostnader för skolan. Det synes mig
nämligen alltför mycket strida mot samskolans idé, att, medan afgifterna af flickor
skulle tillfalla kommunen, afgifterna af gossar skulle tillfalla statsverket.
Af Aug. Pettersson.
i • I löneregleringsfrågan.
Vid bestämmandet af adjunkternas aflöning har kommittén utgått från den
uppfattningen, att en lärare, då han tillträder ordinarie tjänst, bör hafva så stor
lön, att den öppnar möjlighet för honom att träda i äktenskap och bilda eget
hem. Mot denna uppfattning har jag för min del icke haft något att invända, ej
heller mot den beräknade normalstaten 3,000 kronor för en gift adjunkt under de
första åren af hans äktenskap. Då emellertid kommittén i sitt förslag bibehållit
den nuvarande rätten för extra ordinarie lärare att efter befordran räkna vissa år
af föregående väl vitsordad tjänstgöring sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad,
har den i själfva verket frångått nyssnämnda uppfattning, enär begynnelselönen
i många, att icke säga de flesta fall kommer att stiga till ett belopp, som faller
inom en högre lönegrad. Enligt den utredning, som kommittén lämnat å sid.
513, uppflyttades af 222 lärare, som under 1890-talet utnämndes till adjunkter,
året efter utnämningen 101 i 2:a lönegraden, 39 i 3:e samt 1 i 5:e, och endast
81 hade tjänstgjort så kort tid (i medeltal 2V2 år efter vunnen kompetens), att
de ej året efter utnämningen uppflyttades i 2:a lönegraden. Genom kommitténs
förslag till ökning af antalet ordinarie lärareplatser kommer visserligen detta förhållande
att i afsevärd mån förändras, men kommittén anser dock sannolikt, sid.
532, att i medeltal omkring fem år komma att förflyta, innan en lärare erhåller
ordinarie anställning, hvadan den verkliga begynnelselönen skulle blifva icke 3,000,
utan 3,500 kronor.
En inskränkning af denna lönetursrätt blefve visserligen följden af kommitténs
förslag, att två års tjänstgöring som extra ordinarie lärare skulle fordras för utnämning
till ordinarie plats, men denna utväg är enligt mitt förmenande icke
lyckligt vald och står i afgjord strid mot vår tids sträfvan att förkorta studie- och
utbildningstiden för statens ämbets- och tjänstemän.
Lämpligare synes mig då hafva varit att i första lönegraden stanna vid ett
belopp af 2,500 kronor utan skyldighet för lärarne att bidraga till pensioneringen
i öfverensstämmelse med hvad Kung!. Maj:t föreslog vid 1898 års riksdag eller
824
SÄRSKILDA YTTRANDEN.
vid 2,700 kronor med en sådan skyldighet i enlighet med ett inom kommittén
väckt förslag. Om än en eller annan lärare skulle vinna ordinarie anställning,
innan han tjänstgjort i fem år, kunde väl detta belopp såsom öfvergångslön icke
anses vara alltför ringa.
En lönestat med begynnelselön 2,700 kronor och slutlön 4,200 kronor
för adjunkter och resp. 3,700 och 5,200 kronor för lektorer har emellertid den
olägenheten med sig, att för de adjunkter och lektorer, som nu befinna sig 1
högsta lönegraden, ingen annan ökning i deras lagstadgade löneförmåner skulle
uppstå än den, som påkallas af bidraget till pensioneringen. Det kan dock icke förnekas,
att dessa under en lång följd af år fått nöja sig med löner, som allmänt
erkänts vara för knappa, och tvifvelsutan skulle de känna sig mycket besvikna,
om vid en slutligen inträdande lönereglering deras ställning i ekonomiskt afseende
ej skulle i ringaste mån förbättras.
Det är denna omständighet allena, som gjort, att jag måst öfvergifva ett
förslag, som i öfrigt synts mig vara väl afvägdt och ägnadt att tillföra lärarekåren
i alla afseenden dugande krafter.
Men skall jag kunna godkänna de af kommittén föreslagna lönebeloppen,
så är det under förutsättning och på villkor, att den nuvarande lönetursrätten för
extra ordinarie lärare helt och hållet borttages. Det synes mig också som alla
skäl tala för att, i sammanhang med en så omfattande och för lärarekåren så
gynnsam lönereglering som den kommittén föreslagit, en förmån, som tillkommit
under abnorma förhållanden och såsom vederlag för uteblifven reglering, bör bortfalla,
i all synnerhet som den icke har någon motsvarighet på andra tjänsteområden.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får jag hemställa, att med antagande
af de utaf kommittén föreslagna lånebeloppen rätten att räkna lönetur för tjänstgöring
före tillträde af ordinarie plats måtte bortfalla.
2. I läroboksfrågan.
Såsom framgår af § 81 i läroverksstadgan, bestämmer eforus, på förslag af
vederbörande rektor och lärare, de läroböcker, som skola användas vid de olika
läroverken. En gifven följd af den bristande enheten och öfverensstämmelsen vid
behandlingen af denna fråga har blifvit den, att en mångfald af olika läroböcker, i
samma ämne förekomma vid våra läroverk, hvartill kommer, att det icke hör till
sällsyntheten, att enskilda lärare på eget bevåg föreskrifva inköp af andra läroböcker
än dem, som blifvit i vederbörlig ordning bestämda. De täta ombytena icke blott
af nya läroböcker, utan ännu mera af nya upplagor af samma lärobok, hvilka ofta
mera till uppställning än till innehåll skilja sig från hvarandra, hafva företrädesvis
SÄRSKILDT YTTRANDE AF AUG. PETTERSSON. 825
ur ekonomisk synpunkt gifvit anledning till missnöje och klagomål från föräldrars
och målsmäns sida.
Det är visserligen icke min mening att hämma eller försvåra en författareverksamhet,
som afser att åstadkomma så goda och tidsenliga läroböcker som
möjligt, men det synes mig, som om skärpta bestämmelser borde stadgas i syfte
att åstadkomma större enhet i valet och noggrannare pröfning, innan vare sig en
ny lärobok eller ännu mera en ny, omarbetad upplaga af en redan införd lärobok
föreskrifves till användning.
Visserligen innehåller samma paragraf föreskrift om att hvarje förändring bör
ofördröjligen inberättas till ecklesiastikdepartementet, men då departementet icke
tillerkännes vare sig pröfningsskyldighet eller bestämmelserätt, torde därmed icke
mycket vara vunnet i berörda hänseende.
I ofvanstående reservation i läroboksfrågan hafva Grefve Philip Klingspor
och Oscar Larsson instämt.