DEN FÖR DE TRE NORDISKA KONUNGARIKENA (Statens offentliga utredningar 1873:2)

BETÄNKANDE

AFGIPVET AP

DEN FÖR DE TRE NORDISKA KONUNGARIKENA

ANORDNADE

MYNTKOMMISSION.

STOCKHOLM, 1873.

P. A. ROESISDI 4 SÖI8E

KONGL. BOKTRYCKARE.

Art undertecknade har lemnats uppdrag att sammanträda i en Kommission, för att.
taga i öfvervägande på hvad sätt, med antagande af guldmyntfot, öfverensstämmelse
i myntsystem mellan de tre nordiska konungarikena kan vinnas, samt att derom afgifva
betänkande och förslag.

Sedan vi sammanträdt här i Köpenhamn den 19 sistlidne Augusti och valt undertecknad,
Grefve Sponneck, till Ordförande, hafva vi, för fullgörande af ofvan nämnda
uppdrag, hållit en följd af sammanträden, vid hvilka vi blifvit ense om det förslag till
öfverenskommelse, hvilket vi framlägga uti Bilagan I, i det vi dervid anföra följande:

Af innehållet i den oss förelagda uppgift följer, att vi måst antaga såsom afgjordt,
att frågan om nödvändigheten af en öfvergång till guldmyntfot icke kräfver någon
undersökning; och vi anmärka derföre endast, att vi sluta oss till den förutsatta meningen
om nödvändigheten af denna öfvergång.

Vid noggrannt öfvervägande af hithörande förhållanden hafva vi derjemte kommit
till det resultat, att genom införandet af ett för de tre rikena gemensamt, på guld
grundadt myntsystem skulle vinnas sådana fördelar i beröringen emellan rikena inbördes,
att man med hänsyn härtill bör kunna bortse från smärre olägenheter, som i
de särskilda länderna'' måhända skulle kunna undvikas, om man toge i betraktande
endast förhållandena inom hvarje lands egna gränser. Vi hafva derföre trott oss böra förorda
ett system, som, med de minsta och någorlunda lika fördelade svårigheter för de
tre rikena, kunde anses uppfylla ofvan nämnda syftemål, och, jemte det detsamma stode
i passande förhållande till de på verldsmarknaden nu gällande myntsystem, som äro
grundade på guld, tillika så noga som möjligt slöte sig till de nu i de tre rikena
bestående myntsystemen och utjemnade skiljaktigheterna emellan dem.

Det är tydligt, att innan Kommissionen kunnat besluta att föreslå ett eget, för de
tre nordiska konungarikena gemensamt myntsystem, vi måst finna oss skyldiga att
taga under noggrannaste öfvervägande, om det icke vore möjligt att vinna öfverensstämmelse
mellan de tre rikena i ett framtida myntsystem, genom en tillslutning till
något af de uti de större staterna allaredan bestående, på guld grundade myntsystemen.

I detta afseende har vår uppmärksamhet först måst fästa sig på det franska systemet,
ehuru detta icke uteslutande är baseradt på guldfoten, både emedan tanken för
få år sedan var rigtad på att se detta system antaget såsom universelt, åtminstone för
större delen af de europeiska staterna, och särskildt emedan den i Sverige år 1869
nedsatta myntkomité förordat detsamma. Men sedan tanken på antagande af det
franska myntsystemet såsom universalsystem nu, i följd af Englands och Nordamerikas

kända stämning i detta afseende samt det i Tyskland nyligen inträffade antagandet af
ett särskildt system, kan betraktas såsom öfvergifven, åtminstone för den framtid, man
kan tilltro sig att öfverskåda, har Kommissionen måst lemna åsido all fråga om tillslutning
till detta system.

Hvad dernäst angår det engelska, uteslutande på guld grundade myntsystemet,
så skulle visserligen stora fördelar för de tre rikena kunna uppnås genom gemensamhet
i mynt med England, icke allenast i följd af de tre rikenas vidsträckta handelsförbindelser
med Storbritanien, utan äfven derföre, att den engelska sterlingsräkningen har
en utbredning öfver hela verlden, som vida öfvergår den franska francsräkningen. Vid
det engelska myntsystemet låda emellertid sådana egenheter, såsom t. ex. hufvudmyntets
obeqväma indelning och regeringens vägran att mottaga de af henne sjelf utgifna mynt,
som genom slitning blifvit undervigtiga, att man redan af dessa anledningar funnit tillslutning
till det engelska myntsystemet icke vara rådlig.

Af de stora myntsystem, till hvilka anslutning kunde komma i fråga, återstår
således endast det enligt lagen den 4 December 1871 af Tyskland antagna.

Detta system, som är bestämdt att grundas uteslutande på guldfot, med bibehållande
af hittillsvarande grofva silfverkurant-mynt under öfvergångstiden, har inom
Kommissionen varit till antagande förordadt. Men vid noga öfvervägande af de fördelar
på ena sidan och de olägenheter på den andra, hvilka deraf för de tre nordiska
rikena skulle följa, har man likväl slutligen med 8 röster mot en kommit till det
resultat, att de sistnämnda måste anses såsom vida öfvervägande.

De betraktelser, som härvid varit för Kommissionen bestämmande, äro hufvudsakligen
följande.

Först är att märka, att skillnaden emellan den nya tyska räkneenheten, marken, och
de hittills i de tre nordiska rikena gällande är af en sådan beskaffenhet, att hvarje värdebestämning
af denna räkneenhet för den nordbo, som ville förstå densammas förhållande
till hans vanliga värdemätare, skulle medföra nödvändigheten af en beräkning, som för alla
blefve besvärlig, för många osäker och för åtskilliga outförbar. Det bör icke förbises,
att man, genom att antaga en ny räkneenhet, som står i ett mycket ojemnt förhållande
till den dittills brukliga, pålägger hela befolkningen ett betydligt arbete och utsätter
henne för förluster; och man bör derföre, när öfvervägande skäl för antagande af ett
nytt myntsystem äro för handen, ställa så till, att den nya räkneenheten kommer att
stå i ett så enkelt förhållande till den gamla, som möjligt, helst på det sätt, att den
nya räkneenheten med en för alla praktiska ändamål tillräcklig noggrannhet blifver
uttryckt genom ett redan kändt och tillvandt mynt, och att, om möjligt, flere af de
dittills begagnade mynten finna en passande plats i det nya systemet; ty endast på detta
sätt iakttages hvad man otvifvelaktigt är skyldig den stora massan af befolkningen.
Om man antoge den tyska marken såsom räkneenhet för de skandinaviska konungarikena,
skulle man emellertid icke kunna åstadkomma ett enklare förhållande än det,
att 9 mark blefve lika med 2 norska speciel- eller 4 riksdaler danskt riksmynt eller
8 riksdaler svenskt riksmynt; enhvar i de tre rikena, som hade att ingå en förbindelse

eller företaga en omsättning i mark, måste då multiplicera det uppgifna talet med
2, 4 eller 8 och derefter dividera produkten med 9 för att finna det belopp i hans vanliga
mynt, hvartill den uppgifna summan svarade, och han skulle i hela den rad af
mynt, som han var van att bruka, icke finna något hjelpmedel till att öfvervinna de
med en sådan räkning förenade svårigheter eller förebygga deraf härflytande misstag.

Härtill kommer dessutom den allmänna omskrifning af alla penningeförbindelser,
som en så betydlig förändring nödvändigtvis måste medföra, med alla deraf följande
olägenheter, hvilka skulle mottagas med desto större missnöje, som de icke en gångkunde
sägas medföra fördelarne af ett internationell myntsystem med säkerhet mot
framtida förändringar. Visserligen är det icke afgjordt, att en sådan omskrifning skall
vid någon som helst förändring af myntfoten alldeles kunna undgås, då man ej kan
förneka möjligheten af att silfrets prisförhållande till guldet vid den tid, då beslut om
förändringen skall fattas, kan vara sådant, att åtminstone ett eller två af rikena ej kan
undvika omskrifningen; men det finnes å andra sidan så mycken sannolikhet för att
åtminstone ett eller två af rikena skall kunna förskonas för de med en sådan förbundna
olägenheter, att man bör tillerkänna denna omständighet en särdeles stor betydelse.

Ett tredje slag af hufvudbetraktelser har afseende på den osäkerhet, som skulle
vara förbunden med antagande af det tyska systemet, såsom ett ännu icke färdigt eller
ens fullt utarbetadt myntsystem. Detta får isynnerhet betydelse för den mindre handeln
och den öfriga samfärdseln i gränsorterna, för hvilka det är af stor betydelse huru
hufvudmyntens underafdelningar äro utmyntade- Emellertid kan redan nu förutses,
att det knappast genom någon anordning af delningsmynten kan lyckas att i den närmaste
framtiden undantränga den tyska thalern eller den tyska gulden från att vara
den räkneenhet, hvilken företrädesvis begagnas i daglig handel och vandel, och det
torde fördenskull i de tyska landsdelar, som ligga närmast till de nordiska rikena, i
lång tid komma att finnas två räkneenheter, en officiel, nämligen marken, och en bland
allmänheten gängse, nämligen thalern. Detta skulle blifva högst obeqvämt för de
angränsande länder, hvilka möjligen ville antaga den tyska myntfoten, då dessa icke
kunde tillegna sig den alldagliga räkneenheten.

De silfver- och bronsmynt, som Tyskland kunde utmynta med marken såsom
grund, behöfde man väl icke gifva laglig kurs i de nordiska rikena, med mindre än
att en formlig myntkonvention inginges med Tyskland, och på möjligheten af eu sådan
torde man icke böra bygga, då åtskilliga till och med officiela yttranden öppet antyda
detta rikes obenägenhet härtill. Men till och med utan att hafva erhållit laglig kurs,
kan det större myntområdets emot det mindre områdets svarande skiljemynt med säkerhet
antagas komma att finna vägen till det sistnämnda i vida större omfång än omvändt;
och följden af det tyska systemets antagande skulle derföre kunna förutses blifva en
öfversvämning af tyskt skiljemynt, med all deraf följande olägenhet och förlust. För
så vidt man slutligen vill taga i betraktande den möjligheten, att det tyska systemet
kunde blifva ett allmänt internationelt, så har det icke förekommit oss sannolikt, att
sådant snarare skulle blifva förhållandet med detta system, än med hvilket som helst

af de andra, mera utbredda systemen. Det är mera sannolikt, att nationerna, när de
en gång besluta sig för att aflägsna de olägenheter, som äro förbundna med att hafva
olika myntsystem, skola antaga ett från alla de nu gällande skiljaktigt system, som
kunde tillfredsställa åtskilliga fordringar på ett rationelt myntsystem, livilka måst lemnas
ouppfyllda i alla de nu bestående, och i sådant fall finge man vid antagandet af
det nya systemet åter vidkännas all den osäkerhet och alla de besvärligheter, som äro
förbundna med öfvergång till ett nytt myntsystem.

Under det Kommissionen alltså trott sig höra lemna åsido all fråga om anslutning
nu till det tyska myntsystemet, har den undersökt, om icke, för att undvika de med
en plötslig öfvergång till ett nytt system förenade olägenheter och för att på ett lämpligt
sätt småningom komma öfver till guldmyntfot, det vore rigtigt att inskiänka sig till
att utprägla inhemska guldmynt, som i vigt och finhet motsvarade de för det tyska
riket bestämda, utan att för närvarande gjordes annan förändring i räkneenheten, än
att denna i hvart och ett af do tre nordiska rikena, i stället föi att, såsom nu, vaia
bestämd uti en viss mängd fint silfver, framdeles komrne att vara bestämd uti en viss
mängd fint guld. Ett sådant tillvägagående har särskildt hvad Norge beträffar blifvit
föreslaget, enär uti detta rike mindre vigt behöfde läggas på att genast få guld i cirkulation,
och det kunde antagas, att det ändamål med införande af guldmynt, som består
uti lättande af liqviderna med utlandet, i det väsentliga kunde uppnås genom
nämnda förfaringssätt, hvarförutan detsamma skulle öppna tillfälle att med lätthet sluta
sig till ett allmänt internationell myntsystem, om det tyska systemet blefve antaget
såsom sådant. Följden af detta förslags antagande skulle emellertid blifva, att vi fortfarande
finge behålla, möjligen till och med förstora den skiljaktighet i myntsystem,
som i stigande grad vallar de nordiska rikenas invånare besvär och föilustei. 1 iulvudmyntet
skulle i alla tre rikena komma att stå i ett mycket ojemnt förhållande till
räkneenheten, och denna olägenhet skulle snart visa sig vara åt sådan betydenhet, att
man blefve tvungen till att äfven antaga den till hufvudmyntet svarande räkneenheten
och således underkasta sig alla de härmed förbundna besvärligheter, hvilka man just
ville undvika. Under den tidrymd, som komrne att förflyta mellan tiden för antagande
af det nya hufvudmyntet och den, vid hvilken man öfvergick till den nya räkneenheten,
komrne äfven svårigheter af annat slag att uppstå. För att nämligen trygga sig emot
att, under en framtida stigning af silfverpriset, plötsligt blifva beröfvade oundgängliga
cirkulationsmedel, måste alla tre rikena företaga en ommyntning af alla de kufvudoch
delningsmynt, som innehålla fint silfver motsvarande deras prägelvälde. De nya
mynten måste då utmyntas efter de nu bestående systemen, allenast med den förändring,
att deras innehåll af fint silfver blefve minskadt. Men när man då skulle öfvergå till
den nya räkneenheten, hade man åter att företaga en fullständig ommyntning af rikenas
silfvermynt.

Införandet af ett emot det tyska hufvudmyntet svarande nordiskt hufvudmynt
komrne för öfrigt endast då att blifva en verklig lättnad vid liqvidationer med Tyskland,
om man kunde vänta, att detta hufvudmynt mottoges såsom kurant betalnings -

medel i Tyskland, kvilket knappast kan antagas sannolikt; och ehuru handelsberöringarne
emellan de nordiska rikena och det tyska ingalunda äro obetydliga, stå desamma
dock för alla tre rikena vida efter handelsförbindelsen med England, dit försändningar
af ett med tyskt system öfverensstämmande guldmynt icke skulle erbjuda något som
helst företräde. Öfverhufvud har man i förevarande fråga icke trott någon afgörande
vigt kunna tilläggas afseendet på liqvidationer med utlandet. Den öfvervägande delen
af dessa sker genom vexlar, och, när sådana icke räcka till, använder man i allmänhet
med största fördel plantsar. I ett och annat fall kunde väl en obetydlig vinst erhållas
genom att sända guldmynt i stället för plantsar; men för denna ringa fördels skuld
kunde det knappast anses rigtigt att underkasta sig alla de öfriga, med en sådan plan
förblinda olägenheter.

Det nu anförda torde antagligen innehålla en tillräcklig utveckling af de grunder,
som hafva föranledt Kommissionen att icke föreslå något af de större fremmande systemen.
Den ledamot af Kommissionen, som väckt förslaget, och de två andra, som
* understödt detsamma, kunna väl icke i alla delar tillägga dessa grunder samma vigt,
som Kommissionens flertal gjort, men vilja dock icke vidhålla förslaget. De hysa nämligen
den bestämda öfvertygelsen, att de tre rikena, då de skola företaga en förändring
i sina myntsystem, höra söka uppnå så fullständig enhet som möjligt i denna angelägenhet,
och särskildt att det skulle blifva till obotlig skada för hvart och ett af dem,
om skillnaden i myntfot, räkneenheter och indelningar blefve större, än den hittills varit.

I följd häraf har Kommissionen i stället sökt att utfinna ett eget, på guld fotadt
myntsystem för de tre nordiska konungarikena, så beskaffadt, att värdebegreppen icke
förryckas och att öfvergången till det nya systemet blifver så lätt som möjligt; hvarjemte
man sträfvat att få de föreslagna nya nordiska guldmynten stående i ett passande
förhållande till hufvudmynten i andra länder. Svårigheten vid att finna ett sådant
system, som passar för alla tre rikena, ligger isynnerhet deruti, att emellan de tre
rikenas silfvermyntfot finnes en olikhet; att, oafsedt denna olikhet, en skillnad finnes
mellan de gällande räkneenheterna, och att dessa räkneenheter i de tre rikena hafva
en skiljaktig indelning.

Utjemnandet af den förstnämnda olikheten blifver emellertid icke förbunden med
särskilda svårigheter annat än mellan Sverige å ena sidan och de två öfriga rikena
å den andra, då man, i anseende till obetydligheten af berörda skillnad hvad beträffar
de två sistnämnda rikena, och omöjligheten att vid öfvergången till guldfoten iakttaga
en fullkomlig noggrannhet, kan helt och hållet bortse från denna skillnad. Antagandet
af en gemensam räkneenhet med underafdelningar, som stå i ett decimalt förhållande
till denna, kommer, om man beslutar sig för att införa det i Sverige härutinnan gällande
system i de två andra länderna, väl att uti dessa vålla olägenheter under öfvergångstiden,
dock icke större, än att de, såsom erfarenheten visat, kunna uthärdas, och dessa
länder komme att vinna ett myntsystem, som, både på grund af räkneenhetens mindre
storlek och bättre indelning, afgjordt är att föredraga framför de nu gällande. Å andra
sidan finnes för ögonblicket mera sannolikhet för, att öfvergången från silfver till guld

skall nödvändiggöra en omskrifning af förbindelser i Sverige än i de två andra rikena,
i det ovisst är, om den sjunkande rörelse i silfrets värde, som har visat sig sedan årets
förra del, kommer att gå så långt, att Sverige kan undgå omskrifningen.

När man skall välja ett guldmynt, som egnar sig till att komma i cirkulation i
de tre rikena och emellan dem inbördes, och som derför bör sta i ett beqvämt och
med decimalsystemet öfverensstämmande förhållande till räkneenheten, måste man, då
den sistnämnda nu är bestämd efter silfverfoten, nödvändigt söka göra sig en föreställning
om, huru nämnda värdeförhållande mellan guld och silfver kan väntas skola
ställa sig vid öfvergångstiden, enär detta förhållande betingar antalet af de guldmynt,
af ett, i visst förhållande till räkneenheten stående, värde, hvilka af en viss vigt metall
af en viss finhet, skola utmyntas. Härvid måste dock den svårigheten göra sig i
hög grad gällande, att värdeförhållandet mellan guld och silfver aldrig kan beräknas
med matkematisk noggrannhet, och att, utom det att detta förhållande till och med på
samma dag kan vara olika på skiljda ställen, det för oss är fråga om att bilda oss en
föreställning om, huru detta förhållande kommer att ställa sig vid en kommande och
icke ens noggrannt bestämd tidpunkt.

Hos Kommissionen hafva derföre också förevarit två olika förslag angående hufvudguldmyntens
storlek. Det af dessa, som först må omnämnas, gick ut på att respektive
123 och 246 stycken skulle utmyntas af ett kilogram fint guld. Det sistnämnda myntet
komme således att innehålla 4,00504 gram fint guld, hvilken vigt utan märkbart fel
torde kunna sättas till 4,005 gram.

Då 10 svenska riksdaler innehålla 63,7614 gram fint silfver,

21 norska speciel- .................. 63,2425 » » ”

5 danska riksdaler.................. 63,2050 » » »

så skulle, om det föreslagna myntet utan någon godtgörelse sattes i stället för det nu
gällande silfvermyntet, konverteringen blifva verkställd:

i Sverige efter ett värdeförhållande af 1: 15,09,
i Norge » » » ” 1:15,50,

i Danmark v> » » ” 1:15,55.

Om man kunde antaga att, enligt silfverprisen i London, värdeförhållandet verkligen
vore i det närmaste 1:15,00, så skulle en sålunda gjord bestämmelse medföra:
för Sverige en nedsättning af myntet, alltså en fördel för gäldenärerna af eller

omkring 6 pro mille,

för Norge och Danmark deremot en förhöjning af något öfver 3 pro mille.

I förhållande till andra länders mynt komme det föreslagna myntet att ställa sig
sålunda:

Jemfördt med Tysklands, skulle, då 10 mark innehålla 3,5842 gram fint guld,

det föreslagna mindre myntet blifva..............................= 11,341 (s) mark,

det större...........................................................................= 22,683 »

och omvändt

10 mark = 8,817 nya svenska riksdaler,

20 » — 17,634 » » »

10 mark = 4,408(5) nya danska riksdaler,

20 » = 8,817 » » »

10 mark - 2,204 nya norska speciel-,

20 » = 4,408 » » »

Jemfördt med Frankrikes, skulle, då 10 francs innehålla 2,9032 gram fint guld,

det föreslagna mindre myntet blifva.................................= 14,00 francs,

det större .........................................................................— 28,00 »

och omvändt

10 francs = 7,14 nya svenska riksdaler,

20 » = 14,28 » » »

10 francs = 3,57 nya danska riksdaler,

20 » — 7,14 » » »

10 francs = 1,73(5) nya norska species,

20 » -- 3,57 » » »

Jemfördt med Englands, skulle, då en sovereign innehåller 7,3224 gram fint guld,

det föreslagna mindre myntet blifva...........................= 11 sh. {4 d.

det större........................................................... 1 £ 2 sh. H d.

och omvändt

1 £ = 18,01 nya svenska riksdaler,

= 9,00(5) » danska riksdaler,

== 4,50(2)» norska specier.

Det torde inses, att för så vidt vigt lägges på, att det föreslagna hufvudmyntet
blefve så beskaffadt, att man kunde undgå att bestämma mellangifter vid myntets införande,
sådant efter detta förslag möjligtvis kunde i alla tre rikena vinnas, nämligen
i den händelse att det ofvan nämnda värdeförhållandet mellan guld och silfver af
1 :15,60 komme att ungefärligen sammanfälla med det, som i öfvergångsögonblicket
faktiskt egde rum. Denna förutsättning är grundad på en medelberäkning af silfrets
och guldets pris under åren 1867 till 1871, hvilken gifver ett värdeförhållande af
1:15,59, hvarföre ock vid förslagets framställande antogs, att man af åtskilliga skäl
kunde, såsom nämndt, välja 1:15,60 såsom det sannolikaste vid den tid, då den nya
ordningen komme att träda i verkställighet. Men ifall denna förutsättning icke skulle
inträffa, en åsigt som varit den öfvervägande, komme den nämnda fördelen vid förslaget
icke att vinnas. Det torde derjemte af ofvan anförda värdeförhållande framgå,
att de efter detta förslag uppkommande nordiska räkneenheterna icke skulle komma
att till de vigtigaste fremmande räkneenheterna stå i ett förhållande, som beqvämt läte
sig med fullkomlig noggrannhet uttryckas. Bäst blefve väl i detta afseende förhållandet
till den engelska räkneenheten, i det 1 £ blefve — 18 riksdaler 1 öre svenskt; till och
med detta visar alltså en liten afvikelse; deremot blefve förhållandet till den franska

räkneenheten såsom 1:0,714 ock till den tyska såsom 1:0,8817; en mark hamburger
banko b le tv e 1,svenska riksdaler, och likartade förhållanden skulle uppkomma för
de nya norska och de nya danska dalerna. Följden häraf skulle bland annat äfven
blifva den, att emellan de nordiska guldmynten och dem, som brukas i de angränsande
länderna, särskildt i Tyskland, eu afvikelse från det enkla mathematiska förhållandet
komme att ega rum, hvilken blefve till skada för norden, hvars mynt komme
att innehålla litet mera guld, än detta förhållande angifver; och fara skulle således
blifva, att det tyska myntet af något ringare värde kunde i daglig handel och vandel
blifva räknadt för högt i förhållande till det värdefullare nordiska myntet, hvaraf för de
tre nordiska rikena uppkomma eu skada, som väl särskildt blefve kännbar för Danmark,
men äfven skulle märkas i de två andra rikena; och något medel, hvarigenom
denna fara skulle kunna undvikas, se vi oss icke i stånd att uppgifva.

Detta förslag liar derföre icke förmatt samla rösterna i Kommissionen iöi sig, utan
har tagits tillbaka för det af Kommissionen nu förordade förslaget, dervid likväl från
svensk sida framhållits, att Sverige sannolikt kommer att få de största olägenheterna
vid sistnämnda förslag, men att, då de tvä andra länderna genom detta skulle fa den
fördel af förhållandet till den tyska marken, som här nedan närmare skall omförmälas,
kunde dessa två länder icke antaga något annat än detta. Ehuru denna fördel kar
mindre betydelse för Sverige, är det dock icke utan vigt för detta rike, som dessutom
har största intresset af att den nuvarande skiljaktigheten mellan rikenas hufvudmynt
blifver undanröjd, och det är af denna orsak, som enighet mellan Sveriges delegerade
och de två andra ländernas kunnat vinnas om ett i Kommissionen framstäldt förslag,
hvilket på ett jemnare sätt delar emellan de olika intressen, hvart och ett af de tre
rikena hav med hänsyn till den förevarande fragan, och hvars våsendtligaste punktei
äro gemensamt hufvudmynt af guld, gemensam räkneenhet och gemensam, på decimalsystemet
grundad myntindelning.

I afseende på hufvudmyntets storlek går vårt förslag ut pa, att åt hufvudmyntet
248 stycken, eller af ett annat, dubbelt så stort mynt 124 stycken skola utpräglas af
ett kilogram tint guld. Hvarje stycke af det förstnämda myntet kommei således att
innehålla 4,o:r>2.>8 gram fint guld; och således skulle, i följd af de nu gällande myntens
ofvan nämnda silfverinnehåll, konverteringen grunda sig pa ett värdeförhållande mellan
silfver och guld af

i Sverige 1 :15,81,
i Norge 1 :15,08,
i Danmark 1:15,67,

om det nya guldmyntet omedelbart sattes i stället för silfvermyntet. Under det att
detta, hvad Sverige beträffar, möjligen skulle stöta på svårigheter, kunde det deremot,
hvad angår de två andra rikena, tänkas såsom verkställbar^ om det verkliga värdeförhållandet
mellan guld och silfver vid öfvergångstiden blefve det, för hvilket meningen
inom Kommissionen varit öfvervägande, och hvilket blifver resultatet af en medeltalsberäkning
af silfverprisen i London under den sista tiden, nämligen i det närmaste

1: 15,7.0. Detta värdeförhållande skulle nämligen för Sverige medföra en nedsättning
af myntet af eller något mera än 7 pro mille, och för de tvä andra rikena en förhöjning,
för Norge af eller något öfver 1 pro mille, och för Danmark eller
i det närmaste 2 pro mille.

Skulle, såsom flere af Kommissionens medlemmar finna sannolikt, silfrets pris
sjunka ännu djupare, kunde man möjligtvis i Sverige omedelbart gå öfver till det nya
myntet.

Vi tillåta oss således att förorda här bilagda förslag såsom grund för en öfverenskommelse
mellan de höga Regeringarne, dervid vi, utom de af det ofvan anförda framgående
fördelar, som vi tro kunna tilläggas detta förslag, särskild! framhålla, att om
vårt förslag blifVer genomfördt, de uti de tre nordiska rikena införda mynt komme att
stå i fördelaktigt förhållande till utlandets större myntsystem, i det nämligen detta förhållande
skulle blifva följande:

4 guldkronor -- 45 tyska mark,

9 » --125 francs,

2 » = 15 mark banko (i fall det af Hamburgs lagstiftande församling

beslutade lagförslag om bankomarkens beräkning efter guld stadfästas.)

Härigenom kommer äfven för den större handeln med Tyskland att i det väsendtliga
ernås den fördel, som afsågs med det ofvan nämnda förslaget om att införa det
tyska guldkufvudmyntet.

Öfvergången till den rena guldmyntfoten medför nödvändigheten af en nedsättning
i de mindre myntens innehåll af ädel metall. Guld kan nämligen icke användas till
mynt under en viss storlek, emedan sådana skulle blifva af så ringa dimensioner, att
de i det praktiska lifvet blefve obrukbara. Man kan således icke undvara silfvermynt:
men då guldet ensamt skall vara värdemätare, och silfrets prisförhållande till guldet
är föränderligt, kan man icke utmynta silfvermynten till fulla värdet af det, som de
skola representera, utan måste göra ett litet afdrag deri, för att undvika att de under
vissa prisförhållanden nedsmältas. Med afseende härpå har Kommissionen föreslagit
ett system af silfvermynt, hvilkas inre värde är något lägre, än det nuvarande prisförhållandet
mellan guld och silfver borde angifva, och som alltså skulle blifva att betrakta
såsom skiljemynt.

Derjemte har Kommissionen föreslagit, att vissa gemensamma reglor bestämmas
för de nya; myntens form, finhet och prägel, hvarigenom möjlighet beredes till öfverenskommelse
om en anordning, som bör blifva af den största betydelse för beröringen
mellan de tre rikena, nämligen den, att de ifrågavarande mynten i alla tre rikena
skulle vara lagligt betalningsmedel såväl till statskassorna som emellan man och man.
Vi kunna icke finna annat, än att detta vid det nya systemets införande med lätthet
låter sig göra, och de förbindelser, som de tre rikena för detta ändamål måste åtaga
sig, äro i och för sig så litet besvärliga och dessutom så väl öfverensstämmande med
de grundsatser, hvilka allaredan under en lång följd af år ständigt följts i rikenas

myntpolitik, att vi finna all anledning att på det varmaste förorda en anordning, som
skall bereda en stor del af befolkningen i alla rikena betydliga fördelar.

Efter att sålunda hafva lemnat en utveckling af grunderna för de hufvudförslag,
som blifvit frukten af Kommissionens arbete, få vi ytterligare bifoga några erinringar,
till motiverande af enskiltheterna i det af oss afgifna förslag.

Till Artiklarne 1—3.

Af hvad ofvan utvecklats följer, att det blifvande gemensamma guldhufvudmyntets
värde bestämmes genom dess vigtinnehåll af fint guld, nämligen J-g af ett kilogram
eller '' af ett metriskt skålpund. Detta hufvudmynt, för hvilket vi föreslå benäm ningen

Guldkrona, kommer således, såvida icke alldeles osannolika variationer i prisförhållandet
mellan guld och silfver under den närmaste framtiden inträda, att mycket
nära i värde motsvara

21 norska specier,

5 riksdaler danskt riksmynt,

10 riksdaler svenskt riksmynt,

och således på det nogaste sluta sig till de i rikena nu brukade räkneenheter. Vid
sidan af detta föreslå vi, att ett annat hufvudmynt af det förras dubbla värde skall
utmyntas, hvilket vi föreslå att kallas en Dubbelkrona.

Guldkronan kommer, i följd af dess innehåll i ädel metall, att sta i följande värdeförhållande
till mynten i de vigtigaste bland de länder, med hvilka de nordiska rikena
stå i handelsförbindelse.

Den blifver lika med 11 sh. (£ d.) engelskt mynt,

13,89 francs,

11,25 tyska mark,

7,5 mark banko,

2,68 amerikanska dollars.

Dessa förhållanden äro alltså beqväma endast i afseende på det engelska och det
tyska myntet. Mindre beqväma blifva de förhållanden, i hvilka de vigtigaste främmande
guldmynten, med undantag af det franska, komma till det nordiska myntet.

Efter dess innehåll i ädel metall blifver:

en engelsk sovereign lika med ... 1,816 guldkrona,

ett franskt tj ugufrancs-stycke...... 1,440 »

ett tyskt tjugumarks-stycke......... 1,778 »

ett amerikanskt femdollars-stycke 1,866 »

en rysk half-imperial .................. 1,488 «

en spansk dublon ...................... 1,872 »

Det torde emellertid knappast vara möjligt att finna, ett förhållande, som på en
gång vore beqvämt på båda sidor. Åf ofvan nämnda myntstycken lärer troligtvis endast
det tyska tjugumarkstycket understundom blifva begagnadt såsom betalningsmedel i
de nordiska rikena, och kommer då att tagas antingen för 1,775 eller för 1,''sy guldkrona;
i begge fallen .blifver fördelen eller förlusten omärklig.

Såsom erfarenheten både hos oss och i andra länder lärt, är en stor räkneenhet
obeqväm för befolkningen. Vi hafva derföre icke föreslagit guldkronan till räkneenhet,
utan tiondedelen af guldkronan, som ungefär kommer att öfverensstämma med den
lägsta af de uti de skandinaviska länderna nu brukliga räkneenheter, nämligen den
svenska.

Då emellertid den svenska benämningen för räkneenheten, Riksdaler Riksmynt,
äfven begagnas för den danska räkneenheten, hvilken är ungefär dubbelt så stor, och
då det dessutom är möjligt, att det blifver en helt obetydlig skillnad på riksdaler
svenskt riksmynt och den nya räkneenheten, tör det vara nödvändigt att gifva denna
ett nytt namn, och vi hafva icke kunnat finna något bättre förslag, än att kalla densamma:
Krondaler. En af Kommissionens medlemmar har antagit, att räkneenheten
helst borde kallas en krona, och att guldmyntet icke behöfde något särskildt namn,
dock utan att härpå lägga någon afgörande vigt. Efter vårt förslag skulle således
krondalern blifva den nya, för de tre rikena gemensamma räkneenheten, och den komme
att med en för alla praktiska förhållanden i det dagliga lifvet tillräcklig noggrannhet
svara emot 1 riksdaler svenskt riksmynt, 1 riksdaler danskt riksmynt och l norsk
speciedaler. De fördelar, som myntets decimalindelning erbjuda i handeln, vid bokföring
och vid alla beräkningar, äro nu så allmänt erkända och hafva så bestått erfarenhetens
prof, att vi icke behöfva angifva skälen för vårt förslag om att indela
krondalern i 100 delar. Af de skandinaviska rikena har Sverige allaredan för 17 år
sedan genomfört denna indelning, och efter de fördelar, reformen beredt Sverige, och
den erfarenhet, man der gjort af huru litet besvär öfvergången vållat befolkningen,
hafva vi ingen betänklighet vid att förorda densamma äfven för de andra rikena.
Sverige bar kallat hundradedelen af sin räkneenhet 1 öre och vi inse icke någon grund
till att ändra denna benämning.

Den föreslagna räkneenheten kommer att stå i följande förhållande till de vigtigaste
fremmande räkneenheterna: 1 krondaler blifver noggrannt lika med 1 i tysk mark,
eller 12 skilling banko, eller i det närmaste 0,955 £. En franc blifver noggrannt lika
med 72 öre, 1 amerikansk dollar i det närmaste 3 krondaler 73 öre.

Till utmyntning af guldmynt begagnas nu i de flesta länder en legering af nio
vigtdelar guld med en del koppar. Då både tbeori och erfarenhet betecknat denna
legering såsom ändamålsenlig, kunna vi endast tillråda att begagna densamma. Guldmyntens
diameter är af oss föreslagen att fastställas i öfverensstämmelse med de i
andra länder följda grundsatser.

Till Artiklarne 4—8.

Af de uti de inledande anmärkningarne utvecklade synpunkter torde det framgå,
af hvilka skäl det är nödvändigt att prägla de mindre mynten af annan metall än guld
och att gifva dem ett något mindre metallvärde än det, de såsom fullvigtiga efter guldets
nuvarande prisförhållande skulle innehålla. Kommissionen har tagit under öfvervägande
huru mycket det må anses rigtigt att nedsätta silfvermyntets innehåll af fint
silfver, för att förebygga dess nedsmältning under ett möjligt stigande af silfrets värde,
och har särskildt pröfvat två förslag, af hvilka det ena gick ut på att nedsätta värdet
sä mycket, att 1 vigtdel gulds värde i silfvermynten blefve representerad genom 14,88
vigtdelar silfver, det andra att densamma blefve representerad genom 13,95 vigtdelar
silfver. Det sista är tydligen det säkraste och för statskassorna fördelaktigaste; men
då en hufvudfordran beträffande silfvermynten, särskildt de större af dem, bör vara,
att de så mycket som praktiskt är möjligt närma sig till det sanna värdet, och då
silfrets värde emot guldets under loppet af detta århundrade icke någonsin varit så
högt som 1:14,88, och det icke heller nu är minsta sannolikhet för att det någonsin
skall blifva högre, hafva vi föredragit det första förslaget, som också har den fördelen,
att det förminskar faran för att man någonsin skulle söka en inkomstkälla genom en
för stark utmyntning af skiljemynt. Mot följderna af ett framtida fallande i silfrets
värde behöfves i detta afseende icke att träffa någon förhållningsregel.

Då fint silfver icke egnar sig sä väl till myntmetall, som legeradt silfver, och en
starkare legering inom vissa gränser är att föredraga framför en svagare, hafva vi för
de största silfvermynten föreslagit en legering af 4 delar silfver mot en del koppar,
och för de mindre en gradvis förstärkt legering. Härigenom vinnes, att dessa mynt i
afseende på storlek och form komma i ett passande förhållande till hvarandra, utan
att likväl det för silfvermynts storlek tillåtliga maximum eller minimum öfverskridits.
Tillika har vunnits en noggrann anslutning af myntstyckenas vigt till gramvigten, hvilket
i det praktiska lifvet kan få eu icke alldeles ringa betydelse.

I afseende på justeringen hafva vi, hvad angår guldmynten, trott oss böra hålla
oss till de för det nya tyska guldmyntet träffade bestämmelser. För justeringen af
silfvermynt hafva hittills i de tre nordiska rikena gällt vissa, från hvarandra afvikande
bestämmelser; dock hafva afvikelserna icke varit så stora, att vi behött aflägsna oss
långt från någon af dem. De af oss föreslagna bestämmelser hafva delgifvits embetsinännen
vid det danska myntverket, hvilka funnit dem ändamålsenliga. De äro derjemte
mycket nära svarande mot de bestämmelser, som upptagits i den så kallade,
latinska myntkonventionen af 23 December 1865.

Till bronsmynt brukas i Danmark en legering af 90 delar koppar, 5 delar tenn
och 5 delar zink. Denna legering lärer icke vara beqväm för den tekniska behandlingen
och har dessutom den egenskapen, hvilken under ett guldmyntsystem är olämplig,
att de nypräglade mynten hafva en färg, som alltför mycket närmar sig till guldets.
Vi hafva derföre föredragit en legering af 95 delar koppar med 4 delar tenn och en

del zink, eller den, som användes vid den franska bronsmyntningen och sedan år 1855
är genom lag införd i Sverige.

Den rad af skiljemynt, vi uppställt, är något längre, än vi under vanliga förhållanden
skulle hafva ansett rigtigt, och flere af mynten öfverensstämma icke med
hvad som i allmänhet erkännes för det lyckligaste i ett decimalsystem. Det är hänsyn
till de nu bestående förhållandena och till hvad som må kunna lätta öfvergången till
det nya systemet, som bestämt oss att föreslå dessa afvikelser. Vi hafva sålunda behållit
ett mynt, svarande mot den hittills varande specien, emedan denna är räkneenheten
i Norge, och i de andra rikena, särdeles i Danmark, varit mycket brukad;
vi hafva föreslagit ett 40-örestycke derföre, att detta komme att i värde öfverensstämma
med det norska 12-skillingsstycket, 4 norsk riksort, och derigenom mycket lätta öfvergången
i Norge; och vi hafva föreslagit ett 25-örestycke i stället för ett 20-örestycke,
derföre, att det förra är allmänt brukadt och mycket omtyckt i Sverige, och derföre
att det, såsom öfverensstämmande med värdet af 12 skilling danskt, skulle lätta öfvergången
i Danmark. Emellertid komme detta icke i verkligheten att medföra någon
olägenhet, då Kommissionen icke tänkt sig, att hvart och ett af rikena skulle förpligta
sig att utmynta alla de upptagna myntstyckena, utan endast att mottaga dem såsom
giltigt betalningsmedel från de andra rikena, och med särskildt afseende härpå redigerat
den första punkten i 5:te och 6:te Artiklarne.

Om man skall uppnå det ändamål, hvars vigt ofvan framhållits, att de i alla tre
länderna präglade mynt må utan afseende på myntningsplatsen kunna fritt cirkulera
öfverallt i rikena, lärer det vara nödvändigt att emellan rikena träffas aftal om de
nya myntens storlek och prägel. Hvad storleken angår, hafva vi i Art. 3, 5 och 6
föreslagit de, under förutsättning af myntens cylindriska form erforderliga bestämmelser;
och torde dervid uppmärksammas, att de uppgifna diametrarne endast innehålla mindre
afvikelser från de i rikena nu brukliga mynt af motsvarande värde; derjemte är iakttaget,
att icke 2 mynt i hela raden erhålla samma diameter och att alla de mynt, som
äro präglade af samma hufvudmetall, inbördes blifva på det närmaste likformiga.

Hvad prägeln angår, hafva vi, sä mycket hellre, som särskild insigt i myntningens
teknik icke varit representerad i Kommissionen, inskränkt oss till det i detta afseende
nödvändigaste. Det öfriga kan visserligen öfverlemnas till hvarje särskildt rikes fria
bestämmande; men vi böra likväl fästa uppmärksamheten på huru önskligt det är att,
innan utpräglingen af de nya mynten tager sin början, en förbindelse inledes mellan
de tre myntverken, på det öfverenskommelse mellan dessa må träffas om åtskilliga
punkter af större eller mindre teknisk betydenhet, hvilka helst böra afgöras på lika
sätt i alla tre länderna, och i afseende hvarå vi här må framställa det förslag, att på
reversen af 1-, 2- och 4-krondalerstyckena präglas en krona, hvarigenom det af oss
föreslagna namn för räkneenheten i befolkningens ögon komme att vinna ett berättigande,
som skulle skaffa benne lättare insteg. Möjligtvis kan det till och med visa
sig görligt att gifva reversen på alla tre rikenas mynt alldeles enahanda prägel, h vilket
skulle medföra stor praktisk fördel.

Till närmare upplysning och jemförelse bifoga vi, under Bilagan II, en förteckning
öfver de nu i de tre rikena lagligen kurserande silfver- och bronsmynten, med uppgift
om hvarje styckes vigt, finhet och mått. Vigt och mått äro anförda efter de sist präglade
exemplaren af hvarje slag, hvilka finnas i det kongliga myntkabinettet i Köpenhamn.

Till Artiklarne 9—15.

När flere suveräna stater förena sig om att begagna hvarandras mynt, och särskildt
hvarandras skiljemynt, såsom lagligt betalningsmedel, är det nödvändigt att de vidtaga
bestämmelser i ändamål att förebygga den alltför starka utmyntning af skiljemynt,
hvartill möjligtvis någon af staterna under särskilda omständigheter kunde till skada
för de andra känna sig frestad. En garanti i detta hänseende har man förr trott sig
finna deri, att man afslutade öfverenskommelse om huru högt belopp i skiljemynt en
hvar af staterna borde tillåtas att prägla, och en dertill syftande bestämmelse finnes
således också upptagen i den ofvan nämnda latinska myntkonventionens Art. 9. Vi
hafva emellertid funnit, att det skulle vara omöjligt att, med något hopp om att hafva
träffat det rätta, på förhand bestämma hvilket belopp af skiljemynt, som under vexlande
konjunkturer kunde vara öfverensstämmande med hvarje rikes behof, och det så mycket
mera, som vi icke hafva föreslagit något hufvudmynt med mindre värde än guldkronan.
Vi hafva derföre sökt att på annat sätt åvägabringa den i detta afseende nödiga garanti.
Frestelsen till en sådan öfverdrifven utmyntning af skiljemynt försvinner väl i samma
mån, som man låter skiljemyntets metallvärde närma sig hufvudmyntets, och vi tillåta
oss i detta hänseende fästa uppmärksamheten på, att vi gifvit det föreslagna skiljemyntet
ett metallvärde, som ligger hufvudmyntets omkring 3^ procent närmare, än
som egor rum beträffande det i den latinska myntkonventionen för dess skiljemynt
bestämda förhållande. Men frestelsen är härigenom endast förminskad, och vi föreslå
alltså för det första, att det belopp, som enhvar skall vara förpligtad att mottaga i
skiljemynt, fastställes till högst 20 krondaler i 1-, 2- och 4-krondalerstycken, 5 krondaler
i mindre silfvermynt och 1 krondaler i bronsmynt, hvilken gräns kommer att
hindra begagnande af skiljemynt till större betalningar. Derjemte hafva vi ansett, att
staterna borde förpligta sig till att mottaga hvilket som helst belopp af skiljemynt till
invexling mot guldmynt af en hvar, som vid de härför i hvart och ett af rikena bestämda
kassor önskade sådan utvexling. Slutligen hafva vi föreslagit, att hvarje rikes
finansförvaltning skall i förhållande till de andra rikenas finansförvaltningar vara förpligtad
att ifrån dessa mottaga allt det med rikets prägel försedda skiljemynt, som af
dem kan blifva insändt, och att utbyta det mot guldmynt. Härigenom torde åstadkommas,
att skiljemynt endast med svårighet skall kunna i öfverflöd utgifvas; att det,
om sadant icke desto mindre sker, hastigt vänder tillbaka till statskassorna, och bland
dessa särskildt till den stats kassa, hvilken låtit prägla det öfverflödiga skiljemyntet.
Om någon af regeringarne härtill vill foga den bestämmelsen, att hvilket skattebelopp
som helst skall kunna betalas i skiljemynt, så finnes intet hinder häremot; men härom

behöfver emellertid ej träffas någon öfverenskommelse, allenast det i hvart och ett af
rikena finnes offentliga kassor, hvarest en hvar kan få skiljemyntet vexladt

Lti de förevarande Artiklarne finnas bestämmelser, åsyftande att unnrätthålla
m,n.ete värde rtsom bytesmedel. Hufvudmedle. härtill ’ lig/er i ett tS “1
förande a den satsen, att staten väl icke godtgbr de färd,ster, myntet lider senom

efteitada elle°r 1? iT?“’ "V * ” *■*«*» ftrbnnden att ersätta

eftergjoida eller förfalskade mynt, men att den deremot ersätter all den förlust som

myntet lider genom slitning. Denna grundsats, hvilken det antagligen icke skall’ falla

men”0! de Vndenat finanfsf«rvaltnin§''ar svårt att åtaga sig, följes ännu icke öfverallt;
n! n , ? !!’, hvaJest detta lcke sker> förringas också myntet, och bytesmedlets
a tJ?Iftf”d °fta klagomåL Genomförandet af den nämnda grundsatsen synes

« tor ,rbo f i ” SM 0,ili“ m’ hnfr“d^"‘el *” skiljemyntet. Ä
myntet torde boia bestammas eu mmimivigt, under hvilken ingen är förbunden att

mottaga det och detsamma alltså icke kan af statskassan utgifva*, och denna vigt ant

, lckf bora bestammas mindre strängt, än som skett i den nya tyska myntlagen

• laiest den ar fastställd till , procent af myntstyckets normala vigt. Men från den
i cgeln, att ingen ar forpligtad att mottaga ett guldmynt, som håller mindre än minimivigte!,
bor goras undantag med hänsyn till statskassan, som bör vara pligtig att mottaga
hvarje hufvudmynt, hvars prägel ännu är igenkänlig och hvilket icke lfdit någon
våldsam eller olaglig averkan, huru mycket det än må hafva förlorat genom slitning
Vi hafva val vant tveksamma derom, huruvida icke härför borde sättas en gräns och

svLf denC,ke’ gen,°m w S°ora bef°lknil,gen aIItföl'' trJgg, komme att för mvcket för alt

vidmakthå^r ''t f TT** tiU*&nå’ SOm det 1 flere leenden är önskligt
att vidmakthålla; men vi hafva dock funnit öfvervägande betänkligheter vid att föreslå

ständD Vä”n SC11 T betyde!se endast Seilom att föranleda en hvar att

stånd! b vaöa alla de guldmynt, han mottager, och som skulle kasta hela förlusten för

det understiga myntet på den siste innehafvaren.

• ■ Hvad bdräflfr skiljemyntet, anse vi det icke ändamålsenligt att fastställa någon
mmimivigt. Savida det icke har lidit någon olaglig eller våldsam åverkan, bör det

SrTnottal detmtni t man,emellan sä länge dess P^el är tydlig, och statskassan
mottaga det till och med om prägeln blifvit otydlig, allenast man ännu kan på

myntet se tor hvilket rikes räkning det är prägladt och hvilket rike det alltså åligger

att bara den med dess nedsmältning förenade förlust. Likväl bör det finnas en *räns

för den mmskmng myntet må hafva lidit innan det, såsom undervigt, icke mera för

utgifvas af statskassorna, och hafva vi derföre, med tillbörligt afseende på svårigheterna

fastställa,0?il’ar,iroc ?nSf a Silfvermynteu> föresiagit denna minskning att

taststalias till 4 pi ocent af myntstyckets normala vigt.

DC ™7.nt’ grund af dessa bestämmelser icke åter kunna utgifvas af stats k^soma,

b oi a da af den stat, som mottagit dem, tillställas den stat. som präglat demdenna
eisätter dem med gangbart mynt och bör derefter vara pligtig att nedsmälta

dem. Härigenom antaga

vi.

att ett godt och fullvigtigt bytesmedel i alla tre rikena

iö

skall vidmakthållas; omkostnaderna härför komme att hvila på_ de tre statskassorna
som ju också hafva uppburit den genom utmyntnmgen vunna inkomst; och heroid
omkostnader komme att hvila på dem ungefärligen i den mån de hafva myntat h lke
torde vara om icke den absolut rättvisaste, så åtminstone den i praktiskt afseende
häst och måhända ensamt utförbara fördelningsgrunden.

På det befolkningens kraf på en tillräcklig mängd bytesmedel alltid, så vidt
möjligt, må kunna tillfredsställas, bör i alla rikena öpnas tillfälle för en hvar att fa
guldmynt utpräglade för aflemnadt guld, utan erläggande af annan slagskatt, an en
Måttlig myntningsafgift, som hör vara densamma i alla tre rikena, och som vi föreslå
att bestämmas till Jprocent af det utmyntade beloppets värde, hvarigenom myntningskostnaderna
kunna antagas i allmänhet blifva godtgjorda. Att detta tillfälle bor sta oppet
endast för så vidt vederbörande myntverk icke ar sysselsatt för statskassoinas e i
hufvudbankernas räkning och att beträffande det inlemnade guldets mangd, finhet och
öfrig» egenskaper böra fastställas vissa vilkor, fäller af sig sjelf; men bestammandet
af dessa vilkor kan lämpligen öfverlemnas till en sednare öfverenskommelse mellan
regeringarne, då det knappast under de första åren kommer att få någon användning,
eftersom myntverken under dessa torde blifva fullt sysselsatta för regeringarne och

hufvudbankerna.

Utmyntningen af skiljemynt bör deremot naturligtvis endast kunna ske för statskassornas
räkning, och myntverken böra i alla tre rikena fortfarande förblifva under
regeringarnes omedelbara förvaltning samt hvarken bortforpaktas eller pa annat^ satt
öfverlemnas till andra; hvilket likväl icke hindrar, att det ena rikets myntverk för någon
tid kan arbeta för de andra rikenas räkning. Dessa bestämmelser anse vi nodvand,ga
på det att den ömsesidiga tilliten till mynten i rikena må bibehållas oforsvagad I
samma ändamål föreslå vi äfven, att finansförvaltningars i de tre rikena skola till
hvarandra öfversända exemplar af alla de mynt, som präglas; att tid efter annan i hvart
och ett af rikena skall företagas profning af de i de andra rikena praglade mynt och
ömsesidig underrättelse meddelas om de erinringar, hvartill sadana profmngar kunna
gifva anledning, äfvensom att såväl ömsesidigt meddelande skall ske om alla lagai,
anordningar och öfriga bestämmelser rörande myntförhållandena, som årlig berättelse
afgifvas om de under årets lopp företagna präglingar af nya mynt samt indragning oc i
nedsmältning af gamla.

Då det är tänkbart, att i afseende på de i Artikel 11 omförmälda förpligtelse
meningsskiljaktigheter kunna uppstå mellan finansförvaltniugarne i två af rikena, kunde
det måhända för sådant fall finnas önskvärdt att hafva en uttrycklig^ bestämmelse om
huruledes sådan meningsskiljaktighet skall afgöras. Derföre har också i Kommissionen
varit framstäldt förslag derom, att vid dylik meningsolikhet, äfvensom nar olika lesul åt
vid tillämpning af bestämmelserna i Artikel 13 yppa sig, finansförvaltningen idet tredje
riket skulle vara skiljedomare. Kommissionen har likväl trott sig icke uttryckligen boi a
afgifva något förslag i denna rigtning, i det vi antaga, att en sådan tvist, som den draga -

varande, äfven utan en dylik bestämmelse, lätt kan komma till afgörande genom förhandling
emellan de höga regeringarne.

Att vi tillagt ett förslag om, att de i hvarje rikes lagstiftning fastställda bestämmelser
angående förbrytelser och förseelser i afseende på rikets mynt, efter det en
öfverenskommelse af här omhaudlade beskaffenhet blifvit afslutad, skola tillämpas på
allt det i följd af öfverenskommelsen präglade myntet, behöfver antagligen ingen vidare
förklaring.

Till Artiklarne 16 och 17.

En mycket vigtig fråga torde för alla rikena vara den om sättet, hvarpå öfvergången
till det nya myntsystemet skall ega rum. De flesta af de med denna öfvergång
förenade åtgärder torde dock vara af den beskaffenhet, att om dem icke bör träffas
någon öfverenskommelse mellan regeringarne, i det de ganska väl kunna, och till en
del måhända helst böra vara något olika i de särskilda rikena, om öfvergången i alla
skall försiggå på det lyckligaste sätt. Kommissionen har derför icke sysselsatt sig med
denna fråga, och har endast framhållit ett par punkter, hvilkas likartade lösning är i
gemensamt intresse. Detta gäller således till en viss grad om tiden, på hvilken öfvergången
till det nya myntsystemet skall ega rum. Väl är det icke strängt nödvändigt,
att denna tidpunkt i alla tre rikena noga sammanfaller, men det kunde dock vålla icke
ringa olägenhet, om ett af rikena i detta afseende komme långt före eller långt efter
de andra. En tid bör derföre, efter vår mening, bestämmas, inom hvilken öfvergången
till det nya myntsystemet senast skall hafva egt rum, och då vid detta bestämmande
tillbörligt afseende bör fästas derpå, att i alla rikena det ifrågavarande ärendet måste
föreläggas de lagstiftande församlingarne och dessas beslut inhemtas såväl om saken i
allmänhet, som om många särskilda frågor, hvilka stå i förbindelse med denna, innan
de egentliga förberedelserna till öfvergången kunna taga sin början, hafva vi icke trott
oss kunna föreslå denna tidpunkts utsättande tidigare än till utgången af år 1873. Det
är emellertid tydligt, att man härvid icke tänkt på ett genomförande af alla de med det
nya systemets införande förbundna anordningar, utan endast på dem bland dessa, som
äro de väsendtligaste, nämligen införandet af den nya räkneenketen och tillfället till
att kunna bruka guld såsom lagligt betalningsmedel. Bestämmelserna om dessa två
punkter kunna nämligen träda i kraft utan att någon förut bestämbar mängd vare sig
af det nya hufvudmyntet eller af det nya skiljemyntet blifvit präglad, emedan befintligheten
af en större mängd utaf bägge slagen är före öfvergången nödvändig endast
under den förutsättning, att man vill verkställa en plötslig öfvergång från den rena
silfvermyntfoten till den rena guldmyntfoten. Oaktadt en sådan plötslig öfvergång
skulle medföra åtskilliga fördelar, komme den också att medföra åtskilliga uppoffringar,
och Kommissionen kan icke finna någon betänklighet vid, om en mellanperiod inträder,
under hvilken en dubbel myntfot finnes i ett eller flere af de skandinaviska rikena
och under hvilken det kan vara öfverlåtet åt hvart och ett af rikena att bestämma tidpunkten,
ifrån hvilken såväl offentliga räkenskaper som de enskilda räkenskaper, hvilka

föras i lagbestämda böcker, skulle föras efter det nya myntsystemet. E riket för hvaije
gäldenär att, efter eget val, betala antingen med det hufvudmynt i guld, eller det

hufvudmynt i silfver, hvaraf han är i besittning, är, såsom bekant, det rådande tillståndet
i flere af de länder, hvilkas mynt- och penningeväsendc är mest utveckladt,

och försvaras i dessa till och med af manga insigtsfulla män såsom stadigvarande an ordning.

Denna åsigt delar Kommissionen ingalunda; men att den dubbla myntfoten
utan fåra kan begagnas under ett kort öfvergångstillstånd och under ett sådant till
och med göra nytta, är för oss otvifvelaktigt. I fall det alltså nu bestämmes, att i alla
tre rikena den nya räkneenheten skall vara införd och tillgång vara öppnad till begagnande
af guldmynt såsom lagligt betalningsmedel inom utgången af år 1873, så kan
det både stå hvart och ett rike för sig fritt att, om så anses ändamålsenligt, låta dessa
anordningar inträda tidigare ån arets slut, och att närmare bestämma om det genast
vill gå öfver till den rena guldmyntfoten, eller till en början endast till en blandad
guld- och silfvermyntfot. Att det tillstånd, som uppstår om det sista alternativet väljes,
icke blifver ett fortfarande i något af rikena, är emellertid af intresse för dem alla,

och för att förebygga detta, hafva vi föreslagit att, sedan den nya räkneenheten inträdt

och tillfälle öppnats att begagna guld såsom lagligt betalningsmedel, ingen utmyntning
må ega rum efter de dittills i rikena bestående myntsystem, och till uppnående åt
samma ändamål tjenar den af oss föreslagna bestämmelsen att alla hittills i rikena
begagnade silfver-, brons- och kopparmynt före utgången af år 1878 skola hafva upphört
att vara lagligt betalningsmedel i vederbörande rike; allaredan en rymlig tid innan
denna tidpunkt inträffat, måste naturligtvis den dubbla myntfoten hafva upphört och
den rena guldmyntfoten vara införd i alla tre rikena.

Under förutsättning att de höga regeringarne afsluta en öfverenskommelse på de

här utvecklade grunder, tillåta vi oss föreslå, att dennas varaktighet icke bestämmes

till kortare tid än tio år och att efter denna tid fastställes minst ett ars uppsägning.
Vi fästa derjemte uppmärksamheten på, att ett ar vore alltför kort tid för infi iande
af den i Art. 11 af värt förslag omförmälda ömsesidiga förpligtelse att inlösa slitet
mynt och skiljemynt, och att fördenskull tidrymden för denna bestämmelse bör, i händelse
af uppsägning, ytterligare förlängas med åtminstone 2 ar. Likaledes skulle det
icke sakna vigt, om de höga regeringarne ville förbinda sig att icke utan gemensamt
samtycke med andra stater afsluta någon separatkonvention om myntförhållanden.

Kommissionen har icke funnit tillräcklig anledning att i sina förslag upptaga
någon uttrycklig bestämmelse, motsvarande den i fremmande myntföreningar icke ovanliga
förpligtelse, hvarigenom myntområdets regeringar förbinda sig att städse draga
försorg om att det för hvarje tid nödiga förråd af de särskilda myntsorterna finnes
till hands. Vi äro nämligen öfvertygade om att sådant, äfven utan något formligt aftal,
alltid skall blifva iakttaget i de tre nordiska rikena, och att all den garanti, som behöfves,
finnes i sjelfva den till grund för en nordisk myntförening liggande tanken om
de tre rikenas ömsesidiga intresse vid gemensamhet i myntförhållanden och denna
gemensamhets bibehållande genom öfverensstämmande och tidsenliga förhållningsreglor.

Icke heller hafva vi funnit det tillhöra vårt uppdrag att formulera något bestämdt
förslag angående den eveutuela öfverenskommelsens stadfästande utaf de representativa
församlingarne i de tre rikena; men vi anse det för en sjelfklar förutsättning, att det
nödiga förbehållet derom upptages i den öfverenskommelse, som på grund af våra här
afgifna förslag kan komma att träffas mellan de höga regeringarne.

Slutligen tillåta vi oss fasta uppmärksamheten på några förhållanden, som väl
icke egna sig till föremål för egentligt aftal i en myntöfverenskommelse, men som dock
stå i en sådan förbindelse med hela det ämne, som är i fråga, och måste anses som
så väsendtliga hjelpmedel för ett fullständigt uppnående af det syftemål, som afses
genom en sådan öfverenskommelse mellan de tre rikena, att vi trott oss icke böra
underlåta att omnämna dem.

Vi må sålunda framställa det såsom mycket önskvärd!, om för postförsändningen
af mynt och plantsar mellan rikenas hufvudstäder afgiften, der fallet icke redan är
sådant, sattes så lågt, att den icke öfverstege A pro mille af värdet. Det torde icke
behöfvas någon bevisning från vår sida för den ökade betydelse, som en billig försändning
af mynt och plantsar mellan rikena kommer att få, sedan öfverenskommelse
i myntförhållanden uppnåtts; och visserligen lärer det äfven af sig sjelf vara tydligt,
att det behof af ömsesidig utvexling af mynt- och plantsförråd in natura, som myntöfverenskommelsen
skulle lätta, bör kunna uppfyllas med så litet hinder som möjligt.

Härtill hör äfven medgifvandet för de tre hufvudbankerna att hvar för sig, under
passande begränsning, få såsom grund för sedelemission inräkna hvad som i mynt och
plantsar bevisligen ligger i förvar hos de två andra hufvudbankerna.

Å en annan sida äro vi äfven af den mening, att det i omsättningens intresse
bör, under de vilkor, som i hvarje rike närmare bestämmas, åläggas samma banker
att alltid af undersåterna i det rike, till hvilket banken hörer, på begäran till deras
metallvärde mottaga guldplantsar af den beskaffenhet, som fordras vid rikets myntverk,
mot en godtgörelse, icke öfverstigande den bestämda myntskatten för guldmynt.
En likartad bestämmelse i afseende på silfverplantsar har hittills varit gällande för
den danska nationalbanken och den svenska riksbanken.

Slutligen må vi framhålla det såsom särdeles önskvärdt och såsom ett naturligt
behof för de förhållanden, hvilka komma att inträda sedan ett gemensamt myntsystem
med samma räkneenhet kommit till stånd i de tre rikena, att på alla börser i dessa
riken en likartad notering af vexelkurserna bestämmes, sålunda att priset på det
fremmande mynt, som är föremål för vexelns innehåll, uttryckes för samma qvantitet
af den fremmande räkneenheten på alla rikenas börser i krondalern eller dess underafdelningar
i följd af en, på regeringarnes föranstaltande, träffad närmare öfverenskommelse
i detta afseende mellan vederbörande myndigheter.

Att detta betänkande icke undertecknats af den ene utaf de för Norge utsedde
ledamöterna, nämligen Herr Bankdirektören Getz, är föranledt deraf, att han genom
sjukdom varit hindrad tillstädesvara vid de sammanträden, i hvilka den slutliga redak -

tionen af betänkandet skett. Emellertid bör omförmäla®, att Herr Getz deltagit i öfverläggningarne
rörande sjelfva ämnet ocli biträdt innehållet af de fattade besluten på
samma sätt, som hans två norska kolleger.

Köpenhamn den 20 September 1872.

W. C. E. SPONNECK.

J. G. Agardh.
Fenger.

Joll. H. Andresen.
C. Skoginan.

T. H. Aschehoug. J. J. Ekman.
C. F. Tietgen.

Bilaga 1.

Förslag till öfverenskommelse mellan de tre nordiska rikena om ett gemensamt,

på guld grundadt myntsystem.

Art. 1. De tre nordiska konungarikena antaga guld såsom grund för ett gemensamt
myntsystem, med begagnande af silfver och ringare metall till bufvudmyntets
underafdelningar såsom skiljemynt.

Art. 2. För de tre rikena utmyntas ett gemensamt hufvudmynt, som kallas Guldkrona,
och ett annat, hvars värde är dubbelt så stort, och hvilket kallas Dubbelkrona.

Af ett kilogram tint guld utmyntas 248 stycken guldkronor eller 124 stycken
dubbelkronor.

Den gemensamma räkneenheten skall vara Krondalern, som är tiondedelen af en
guldkrona. Krondalern delas i 100 öre.

Art. 3. Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af 90 vigtdelar fint
guld med 10 vigtdelar koppar.

Alltså skall 1 guldkrona väga 4,1803 gram, och en dubbelkrona 8,noos gram.

Guldkronans diameter skall vara 19 millimeter, dubbelkronans 24 millimeter.

Art. 4. Skiljemynten präglas dels af silfver, legeradt med koppar i de vigtförhållanden,
som följa af de här nedan (i Artikel 5) fastställda bestämmelser om de särskilda
myntens vigt och finhet, dels af brons, bestående af 95 vigtdelar koppar, 4
vigtdelar tenn och 1 vigtdel zink.

Art. 5. Af silfvermynt hinna utmyntas nedanstående myntstycken, hvilka skola
hafva den storlek, vigt och finhet, som följa af här nedan intagna bestämmelser:

					Diameter.	Bruttovigt.	Innehåll af fint silfver. \|
i a.	Ett stycke, som »>	representerar »		af 4 krondaler..................	Millimeter. 39	Gram. 30	Gram. 24
! b.	»	2 krondaler..................	31	15	12
\| C.	»	»	w	1 krondaler..................	25	7,5	6
a.	»	»		50 öre........................	22	5	3
! e.	»	»	»	40 öre.......................	20	4	2,4
f.	»	»	»	25 öre........................	18	3	1,5
s-	»	»	»	10 öre.......................	16	2	0,6

Art. 6. Af bronsmynt kunna utmyntas nedanstående myntstycken, hvilka skola
hafva den storlek och vigt, som följer af här nedan intagna bestämmelser:

		Diameter.	Af ett kilogram brons präglas, j
i a. Ett stycke, som	representerar värdet af 5 öre..............................	Millimeter. 27	Stycken. 125
b.	» » 2 » .................................	21	250
\| C. »	» » 1 » .................................	17	500

Art. 7. För så vidt en fullkomlig noggrannhet i afseende på vigt och finhet icke
kan ernås för hvarje särskild! myntstycke, skola afvikelserna öfver eller under den
bestämda normen icke öfverskrida följande storlek:

	I vigt	I finhet
	vid justering	vid justering	af mynt-
	styckevis.	kilogramvis.	styckets vigt.
j För guldmynten ..............................................................	0,OO25	_	\| 0,002
» 4-krondaler-stycket ........................................................	0,0 0 3	—	i
i » 2-krondaler-stycket .................................................. .....	0,0 04	—
» 1-krondaler-stycket ........................................................	O.oos	—	i
\| » 50-öre-styckefc ............................................................	—	\| 0,00 5	. 0,oos
» 40-öre-stycket ..............................................................
j » 25-öre-siycket ...............................................................		0,o jo
I » 10-öre-styeket .............................................................	—	0,015 1

Samma normalguld och normalsilfver skall läggas till grund för proberingen vid
de tre rikenas myntverk.

Vid bestämmande af silfvermyntets finhet skal! alltid prof på våta vägen användas.

Art. 8. Alla mynt präglas med upphöjd rand. Guldmynten och silfvermynten,
med undantag af 25- och 10-örestyckena, präglas i refflad ring, 25- och 10-örestyckena
samt bronsmynten i slät ring. Påskriften på guldkronan skall angifva att den är en
guldkrona, på dubbelkronan att den är en dubbelkrona, samt derjemte på begge myntsorterna
antalet krondaler, som i dem innehållas. Påskriften på silfver- och bronsmynten
skall tydligt angifva det värde, myntet representerar. Dessutom skall hvarje
mynt utvisa, i livilket land och under hvilket år detsamma är prägladt.

I öfrigt bestämmas prägeln och påskriften af det rike, för hvars räkning mynten
präglas.

Art. 9. De etter ofvanstående föreskrifter präglade mynt skola i alla tre rikena,
utan afseende på myntningsort, vara lagligt betalningsmedel efter det värde, hvarå de
lyda, såväl till statskassan, som, med det i Artikel 10 nämnda undantag, man och man

emellan, nar de icke hafva lidit våldsam eller olaglig åverkan, och deras prägel ännu
ar tydlig. r °

Dock skall ingen vara pligtig att i en betalning mottaga högre belopp än 20 krön daler

i 1-, 2- och 4-krondalerstvcken, 5 krondaler i mindre silfvermynt och 1 krondaler
i bronsmynt.

Art. 10. När guldmynten genom slitning mistat mera än en half procent af den
vigt som de enligt Artikel 3 skola hålla, upphöra de att vara lagligt betalningsmedel
mellan enskilda, men äro likväl giltiga vid betalningar till statskassan efter det värde
hvara de lyda. Likaledes skola skiljemynt, hvilkas prägel genom slitning blifvit otydlig’
mottagas efter deras fulla värde i betalningar till statskassorna, allenast det kan nrskiljas
för hvilket rikes räkning de äro präglade.

Sådana slitna mynt må icke ånyo af statskassorna sättas i omlopp. Icke heller
ma skiljemynt, som håller 4 eller flere procent under dess rätta vigt, af nämnde kassor
anyo sättas i omlopp. I hvarje rike bestämmes närmare, af hvilka offentliga kassor
och af hvilka andra de här omförmälda slitna mynt skola qvarbållas.

I hvarje rike skola under offentlig kontroll justeras, stämplas och till lika pris
säljas vigtlödgor, som hålla normalvigten, och andra, som hålla minimivigten för guldmynten
och deras multiplar.

... £rL 1L Dct å];gger hvart och ett af rikena att nedsmälta de med dess prägel
försedda mynt, som i följd af ofvan,stående bestämmelse icke kunna af statskassorna
utgifvas.

I hvarje rike skall öppnas tillfälle för en hvar icke allenast att få hvilket som
helst belopp af mynt, som genom slitning förlorat så mycket af deras vigt eller öfriga
egenskaper, att de icke längre äro lagligt betalningsmedel emellan enskilde, allenast
det kan urskiljas för hvilket rikes räkning de iiro präglade, utbytt mot ett motsvarande
belopp i gångbart mynt af samma slag, utan äfven att fä hvilket som helst med 10
krondaler delbart belopp i skiljemynt utbytt emot hufvudmynt. Finansförvaltningen i
nvait och ett ai rikena skall från de andra rikenas finansförvaltningar mottaga och
med gångbart mynt ersätta sådana med rikets prägel försedda, slitna mynt, som influtit
i det andra rikets statskassa och i följd af Artikel 10 icke åter kunna af densamma
utgifvas. Likaledes skall hvarje rikes finansförvaltning från de andras finansförvaltningar
mottaga och mot hufvudmynt utbyta hvilket som helst, med 10 krondaler delbart
belopp skiljemynt, som är försedt med rikets prägel.

Art. 12. All utmyntning sker vid rikenas myntverk och kan icke verkställas af
enskilda eller öfverlemnas åt sådana genom förpaktning eller på annat sätt.

.....1 alla trc rikena skall tillfälle öppnas för en hvar att erhålla hufvudmynt utmyntade

föi inlemnadt guld, emot erläggande af l procent af det utmyntade beloppets värde
Annan slagskatt eger ej rum. Den i följd af Artikel 7 tillåtna afvikelse beträffande
de särskilda guldmyntens vigt får icke tillämpas på det utmyntade partiet såsom ett
helt, utan detta skall alltid innehålla lika mycket fint guld, som blifvit inlemnadt.

De närmare förbehållen i afseende på det inlemnade guldets mängd, finhet och
öfriga egenskaper fastställas genom vidare öfverenskommelse mellan regermgarne.

Skiljemynt präglas i de tre rikena endast på regenngarnes omedelbara föranstaltande
och för deras räkning. . , ,

Art 13 Tid efter annan skola i hvarje rike prof åt de uti de andra rikena pinglade
mynts öfverenstämmelse med de fastställda normerna ega rum och ömsesidigt
meddelande göras angående de erinringar, hvartill sådana prof ma hafva gifvit anledning.

1 rf 44 Hvarje rikes finansförvaltning skall meddela finansförvaltningen i de tva
andra rikena alla, '' myntförhållandena rörande lagar, anordningar och allmänna bestämmelser,
som i och för utförande af denna öfverenskommelse, eller i framtiden kunna
komma att utfärdas. Likaledes skola finansförvaltningarne meddela hvarandra en årlig
berättelse om under årets lopp företagna präglingar åt nytt mynt samt om mdiagmng
och nedsmältning af gammalt mynt, äfvensom till hvarandra öfversända exemplar af

alla mynt, som härefter präglas. o

Art. 15. De i hvarje rike genom lag fastställda bestämmelser angående brott och

förseelser i afseende på rikets eget mynt skola ega tillämpning på det mynt, som i de
två andra rikena präglats i följd af ofvan meddelade bestämmelser.

\rt it; I alla tre rikena skall den nya räkneenheten vara införd och tillfälle
öppnadt till begagnande af guldmynt såsom lagligt betalningsmedel före utgången af ar
1873. Inom denna gräns bestämmer hvart och ett af rikena tidpunkten för o v ig g •
Efter denna tidpunkt må ingen utmyntning mera ega rum enligt de for närvarande

i rikena bestående myntsystem. ,

De hittills såsom lagligt betalningsmedel begagnade silfver-, koppar- och bi onsmynt
skola före utgången af år 1878 hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel i

För öfrigt är det hvarje rikes statsmakter förbehållet att afgöra pa hvad satt
öfvergången från det nu bestående myntsystemet till det nya skall verkställas och livi a

närmare bestämmelser i detta afseende skola träffas. .... ,

Art. 17. Den öfverenskommelse, som kan blifva afslutad, törblifvei ga an e in
till utgången af år 1883. Såvida icke uppsägning deraf skett ett år före denna tid,
fortfar densamma vidare att vara gällande intill dess ett år förflutit efter det uppsägning
deraf från något af rikena egt rum: dock att den i Artikel 11 intagna bestämmelse
forblifver i kraft under två år efter öfverenskommelsens upphörande.

Så länge öfverenskommelsen är gällande, må ingen separatkonvention angaen e
myntförhållanden afslutas mellan ett eller två af rikena och andra stater utan alla tre
rikenas samtycke.

Bilaga II.

De lin brukliga silfvermynt i Sverige, Norge och Danmark.

Delar j	Sverige.		Norge.	Danmark.
af ! o . {Normal SPecIen- finhet.	Normal silfver- vigt.	\| Normal Funnen brutto- brutto-vigt. vigt.	Dia- meter.	Normal finhet..	Normal Normal silfver- brutto-vigt. vigt.	Funnen brutto- vigt.	dia- meter.	Normal finhet.	Normal Normal Funnen silfver-) brutto-, brutto-vigt. vigt. \| vigt.	Dia- meter.
1 1	Gr.	Gr. i Gr.	Mm.		Gr.	Gr.	Gr.	Mm.		Gr.	Gr.	Gr.	Mm.
1 Specie. \| 0,75	25,505	34,007 34,092	40	0,8 7 5	25,29 7	28,91 o	28,8 8 9	40	0,8 7 5	25,2 8 2	28,89 4	28,871	38
Va " \| 0,7.'',	12,7 52	17.0 0 5 17,021	32	0,875	12,6 4 8	14,4 5 6	14,4 8 6	31	0,8 7 5	12,64 1	14,44 7	14,4 32	31
1 V, " ! 0,75	6,8 7 6	8,502! 8,528	25						0,-8 7 5	6,3 2 0	7,22 3	7,236	27
''4 " I				0,8 7 5	5,059	5,7 82	5,74 5	25					j
! Va » ! 0,7 5	3,188	4,251 4,053	22
V10 "				0, 8 7 5	2,530	2,8 91	2,86 9	21
IV,2 “		j							0,5	1,94 5	3,8 3 8	3,8 2 7	22
’16 » j 0,75	1,594	2,125! 2,140	18
jv» »				0,2 5	0,750	3,000	.3,113!	18
7,0 >> ! 0,7 5	0,688	0,850 0,861	13	0.25	0,5(525	2,250	2.175	17
V«8 “									0,2 5	0,4 64	1,860	1,89 2	17
V6„ -				0,25	0,375	1,5 00	1,491	15

De nu brukliga brons- och kopparmynt i
Sverige, Norge och Danmark.

	Metall.	! Funnen	vigt.	Diameter.
5 öre ..................	...... Koppar.	9,05 2	gr-	29 mm.
1 Skilling Norsk.....	...... Koppar.	5,7 1 K	-	21 »
1 Skilling Dansk ____	.....i Brons.	3,95 4	-	21 ..
2 öre...................	......j Koppar.	5,580	-	25 »
V2 Skilling Norsk.....	..... Koppar.	2,912		19
V2 Skilling Dansk ....		1,919	»	16 »
1 öre ..................		3,226		20 »
V2 öre ..................	.....\| Koppar.	1,4 68	»	16 «

BETÄNKANDE

AFGIFVET AF

BES FÖR BE TRE SORBISKA KONUNGARIKENA

ANORDNADE

MYNTKOMMISSION.

ÖrVEESATTNISa.

STOCKHOLM, 1873.

P. A. NORSTEDT&SÖNEE

KONGL. BOKTRYCKARE.

j\.t undertecknade kar lenmats uppdrag att sammanträda i en Kommission, för att
taga i öfvervägande på livad sätt, med antagande af guldmyntfot, öfverensstämmelse
i myntsystem mellan de tre nordiska konungarikena kan vinnas, samt att deiom afgifva
betänkande och förslag.

Sedan vi sammanträdt här i Köpenhamn den 19 sistlidne Augusti och valt undertecknad,
Grefve Sponneck, till Ordförande, hafva vi, för fullgörande af ofvan nämnda
uppdrag, hållit en följd af sammanträden, vid kvilka vi klifvit ense om det förslag till
öfverenskommelse, hvilket vi framlägga uti Bilagan I, i det vi dervid anföra följande:

Vid noggrannt öfvervägande af hithörande förhållanden hafva vi derjemte kommit
till det resultat, att genom införandet af ett för de tre rikena gemensamt, på guld
grundadt myntsystem skulle vinnas sådana fördelar i beröringen emellan rikena inbördes,
att man med hänsyn härtill bör kunna bortse från smärre olägenheter, som i
de särskilda länderna måhända skulle kunna undvikas, om man toge i betraktande
endast förhållandena inom hvarje lands egna gränser. Vi hafva derföre trott oss böra förorda
ett system, som, med de minsta och någorlunda lika fördelade svårigheter för de
tre rikena, kunde anses uppfylla ofvan nämnda syftemål, och, jemte det detsamma stode
i passande förhållande till de på verldsmarknaden nu gällande myntsystem, som äro
grundade på guld, tillika så noga som möjligt slöte sig till de nu i de tre rikena
bestående myntsystemen och utjemnade skiljaktigheterna emellan dem.

I detta afseende har vår uppmärksamhet först måst fästa sig på det Iranska systemet,
ehuru detta icke uteslutande är baseradt på guldfoten, både emedan tanken för
få år sedan var rigtad på att se detta system antaget såsom universelt, åtminstone för
större delen af de europeiska staterna, och särskildt emedan den i Sverige år 1869
nedsatta myntkomité förordat detsamma. Men sedan tanken på antagande åt det
franska myntsystemet såsom universalsystem nu, i följd åt Englands och Nordamerikas

Hvad dernäst angar det engelska, uteslutande på guld grundade myntsystemet,
så skulle visserligen stora fördelar för de tre rikena kunna uppnås genom gemensamhet
i mynt med England, icke allenast i följd af de tre rikenas vidsträckta handelsförbindelser
med Storbritanien, utan äfven derföre, att den engelska sterlingsräkningen har
cn utbredning öfver hela verlden, som vida öfvergår den franska francsräkningen. Vid
det engelska myntsystemet låda emellertid sådana egenheter, såsom t. ex. hufvudmyntets
obeqväma indelning och regeringens vägran att mottaga de af henne sjelf utgifna mynt,
som genom slitning blifvit undervigtiga, att man redan af dessa anledningar funnit tillslutning
till det engelska myntsystemet icke vara rådlig.

Af de stora myntsystem, till hvilka anslutning kunde komma i fråga, återstår
således endast det enligt lagen den 4 December 1871 af Tyskland antagna.

De betraktelser, som härvid varit för Kommissionen bestämmande, äro hufvudsakligen
följande.

Först är att märka, att skillnaden emellan den nya tyska räkneenheten, marken, och
de hittills i de tre nordiska rikena gällande är af en sådan beskaffenhet, att hvarje värdebestämning
af denna räkneenhet för den nordbo, som ville förstå densammas förhållande
till hans vanliga värdemätare, skulle medföra nödvändigheten af en beräkning, som för alla
blefve besvärlig, för många osäker och för åtskilliga outförbar. Det bör icke förbises,
att man, genom att antaga en ny räkneenhet, som står i ett mycket ojemnt förhållande
till den dittills brukliga, pålägger hela befolkningen ett betydligt arbete och utsätter
henne för förluster; och man bör derföre, när öfvervägande skäl för antagande af ett
nytt myntsystem äro för handen, ställa så till, att den nya räkneenheten kommer att
stå i ett så enkelt förhållande till den gamla, som möjligt, helst på det sätt, att den
nya räkneenheten med en för alla praktiska ändamål tillräcklig noggrannhet blifver
uttryckt genom ett redan kändt och tillvandt mynt, och att, om möjligt, flere af de
dittills begagnade mynten finna en passande plats i det nya systemet; ty endast på detta
sätt iakttages hvad man otvifvelaktigt är skyldig den stora massan af befolkningen.
Om man antoge den tyska marken såsom räkneenhet för de skandinaviska konungarikena,
skulle man emellertid icke kunna åstadkomma ett enklare förhållande än det,
att 9 mark blefve lika med 2 norska specier eller 4 riksdaler danskt riksmynt eller
8 riksdaler svenskt riksmynt; enhvar i de tre rikena, som hade att ingå en förbindelse

Härtill kommer dessutom den allmänna omskrifning af alla penningeförbindelser,
som en så betydlig förändring nödvändigtvis måste medföra, med alla deraf följande
olägenheter, hvilka skulle mottagas med desto större missnöje, som de icke en gång
kunde sägas medföra fördelarne af ett internationell myntsystem med säkerhet mot
framtida förändringar. Visserligen är det icke afgjordt, att eu sådan omskrifning skall
vid någon som helst förändring af myntfoten alldeles kunna undgås, då man ej kan
förneka möjligheten af att silfrets prisförhållande till guldet vid den tid, då beslut om
förändringen skall fattas, kan vara sådant, att åtminstone ett eller två af rikena ej kan
undvika omskrifningen; men det-finnes å andra sidan så mycken sannolikhet för att
åtminstone ett eller tva af rikena skall kunna förskonas för de med en sådan förbundna
olägenheter, att man bör tillerkänna denna omständighet en särdeles stor betydelse.

De silfver- och bronsmynt, som Tyskland kunde utmynta med marken såsom
grund, behöfde man väl icke gifva laglig kurs i de nordiska rikena, med mindre än
att en formlig myntkonvention inginges med Tyskland, och på möjligheten af en sådan
torde man icke böra bygga, da åtskilliga till och med officiela yttranden öppet antyda
detta rikes obenägenhet härtill. Men till och med utan att hafva erhållit laglig kurs,
kan det större myntområdets emot det mindre områdets svarande skiljemynt med säkerhet
antagas komma att finna vägen till det sistnämnda i vida större omfång än omvändt;
och följden af det tyska systemets antagande skulle derföre kunna förutses blifva en
öfversvämning af tyskt skiljemynt, med all deraf följande olägenhet och förlust. För
så vidt man slutligen vill taga i betraktande den möjligheten, att det tyska systemet
kunde blifva ett allmänt internationelt, så har det icke förekommit oss sannolikt, att
sådant snarare skulle blifva förhållandet med detta system, än med hvilket som helst

af de andra, mera utbredda systemen. Det är mera sannolikt, att nationerna, när de
en gång besluta sig för att aflägsna de olägenheter, som äro förbundna med att hafva
olika myntsystem, skola antaga ett från alla de nu gällande skiljaktigt system, som
kunde tillfredsställa åtskilliga fordringar på ett rationelt myntsystem, hvilka måst lemnas
ouppfyllda i alla de nu bestående, och i sådant fall finge man vid antagandet af
det nya. systemet åter vidkännas all den osäkerhet och alla de besvärligheter, som äro
förbundna med öfvergång till ett nytt myntsystem.

Under det Kommissionen alltså trott sig böra lemna åsido all fråga om anslutning
nu till det tyska myntsystemet, har den undersökt, om icke, för att undvika de med
en plötslig öfvergång till ett nytt system förenade olägenheter och för att pa ett lämpligt
sätt småningom komma öfver till guldmyntfot, det vore rigtigt att inskränka sig till
att utprägla inhemska guldmynt, som i vigt och finhet motsvarade de för det tyska
riket bestämda, utan att för närvarande gjordes annan förändring i räkneenheten, än
att denna i hvart och ett af de tre nordiska rikena, i stället föi att, såsom nu, vaia
bestämd uti en viss mängd fint silfver, framdeles komme att vara bestämd uti en viss
mängd fint guld. Ett sådant tillvägagående har särskildt hvad Norge beträffar blifvit
föreslaget, enär uti detta rike mindre vigt hehöfde läggas på att genast få guld i cirkulation,
och det kunde antagas, att det ändamål med införande af guldmynt, som består
uti lättande af liqviderna med utlandet, i det väsentliga kunde uppnås genom
nämnda förfaringssätt, hvarförutan detsamma skulle öppna tillfälle att med lätthet sluta
sig till ett allmänt internationelt myntsystem, om det tyska systemet blefve antaget
såsom sådant. Följden af detta förslags antagande skulle emellertid blifva, att vi fortfarande
finge behålla, möjligen till och med förstora den skiljaktighet i myntsystem,
som i stigande grad vållar de nordiska rikenas invånare besvär och förluster. Hufvudmyntet
skulle i alla tre rikena komma att stå i ett mycket ojemnt förhållande till
räkneenheten, och denna olägenhet skulle snart visa sig vara af sådan betydenhet, att
man blefve tvungen till att äfven antaga den till hufvudmyntet svarande räkneenheten
och således underkasta sig alla de härmed förbundna besvärligheter, hvilka man just
ville undvika. Under den tidrymd, som komme att förflyta mellan tiden för antagande
af det nya hufvudmyntet och den, vid hvilken man öfvergick till den nya räkneenheten,
komme äfven svårigheter af annat slag att uppstå. För att nämligen trygga sig emot
att, under en framtida stigning af silfverpriset, plötsligt blifva beröfvade oundgängliga
cirkulationsmedel, måste alla tre rikena företaga en ommyntning af alla de hufvudoch
delningsmynt, som innehålla fint silfver motsvarande deras prägelvärde. De nya
mynten måste då utmyntas efter de nu bestående systemen, allenast med den föiändiing,
att deras innehåll af fint silfver blefve minskadt. Men när man då skulle öfvergå till
den nya räkneenheten, hade man åter att företaga en fullständig ommyntning af rikenas
silfvermynt.

Införandet af ett emot det tyska hufvudmyntet svarande nordiskt hufvudmynt
komme för öfrigt endast då att blifva en verklig lättnad vid liqvidationer med Tyskland,
om man kunde vänta, att detta hufvudmynt mottoges såsom kurant betalnings -

medel i Tyskland, hvilket knappast kan antagas sannolikt; och ehuru handelsberöringarne
emellan de nordiska rikena och det tyska ingalunda äro obetydliga, stå desamma
dock för alla tre rikena vida efter handelsförbindelsen med England, dit försändningar
af ett med tyskt system öfverensstämmande guldmynt icke skulle erbjuda något som
helst företräde. Öfverhufvud har man i förevarande fråga icke trott någon afgörande
vigt kunna tilläggas afseendet på liqvidationer med utlandet. Den öfvervägande delen
af dessa sker genom vexlar, och, när sådana icke räcka till, använder man i allmänhet
med största fördel plantsar. I ett och annat fall kunde väl en obetydlig vinst erhållas
genom att sända guldmynt i stället för plantsar; men för denna ringa fördels skuld
kunde det knappast anses rigtigt att underkasta sig alla de öfriga, med en sådan plan
förbunda olägenheter.

Det nu anförda torde antagligen innehålla eu tillräcklig utveckling af de grunder,
som hafva föranledt Kommissionen att icke föreslå något af de större fremmande systemen.
Den ledamot af Kommissionen, som väckt förslaget, och de två andra, som
understödt detsamma, kunna väl icke i alla delar tillägga dessa grunder samma vigt,
som Kommissionens flertal gjort, men vilja dock icke vidhålla förslaget. De hysa nämligen
den bestämda öfvertygelsen, att de tre rikena, då de skola företaga en förändring
i sina myntsystem, böra söka uppnå så fullständig enhet som möjligt i denna angelägenhet,
och särskildt att det skulle blifva till obotlig skada för hvart och ett af dem,
om skillnaden i myntfot, räkneenheter och indelningar blefve större, än den hittills varit.

I följd häraf har Kommissionen i stället sökt att utfinna ett eget, på guld fotadt
myntsystem för de tre nordiska konungarikena, så beskaffad!, att värdebegreppen icke
förryckas och att öfvergången till det nya systemet blifver så lätt som möjligt; hvarjemte
man sträfvat att få de föreslagna nya nordiska guldmynten stående i ett passande
förhållande till hufvudmynten i andra länder. Svårigheten vid att finna ett sådant
system, som passar för alla tre rikena, ligger isynnerhet deruti, att emellan de tre
rikenas silfvermyntfot finnes en olikhet; att, oafsedt denna olikhet, en skillnad finnes
mellan de gällande räkneenheterna, och att dessa räkneenheter i de tre rikena hafva
en skiljaktig indelning.

Utjemnandct af den förstnämnda olikheten blifver emellertid icke förbunden med
särskilda svårigheter annat än mellan Sverige å ena sidan och de två öfriga rikena
å den andra, då man, i anseende till obetydligheten af berörda skillnad hvad beträffar
de två sistnämnda rikena, och omöjligheten att vid öfvergången till guldfoten iakttaga
en fullkomlig noggrannhet, kan helt och hållet bortse från denna skillnad. Antagandet
af en gemensam räkneenhet med underafdelningar, som stå i ett decimalt förhållande
till denna, kommer, om man beslutar sig för att införa det i Sverige härutinnan gällande
system i de två andra länderna, väl att uti dessa vålla olägenheter under öfvergångstiden,
dock icke större, än att de, såsom erfarenheten visat, kunna uthärdas, och dessa
länder komme att vinna ett myntsystem, som, både på grund af räkneenlietens mindre
storlek och bättre indelning, afgjordt är att föredraga framför de nu gällande. Å andra
sidan finnes för ögonblicket mera sannolikhet för, att öfvergången från silfver till guld

När man skall välja ett guldmynt, som egnar sig till att komma i cirkulation i
de tre rikena och emellan dem inbördes, och som derför bör stå i ett beqvämt och
med decimalsystemet öfverensstämmande förhållande till räkneenheten, måste man, då
den sistnämnda nu är bestämd efter silfverfoten, nödvändigt söka göra sig en föreställning
om, huru nämnda värdeförhållande mellan guld och silfver kan väntas skola
ställa sig vid öfvergångstiden, enär detta förhållande betingar antalet af de guldmynt,
af ett, i visst förhållande till räkneenheten stående, värde, hvilka af en viss vigt metall
af en viss finhet, skola utmyntas. Härvid måste dock den svårigheten göra sig i
hög grad gällande, att värdeförhållandet mellan guld och silfver aldrig kan beräknas
med mathematisk noggrannhet, och att, utom det att detta förhållande till och med på
samnfa dag kan vara olika på skilj da ställen, det för oss är fråga om att bilda oss en
föreställning om, huru detta förhållande kommer att ställa sig vid en kommande och
icke ens noggrannt bestämd tidpunkt.

Hos Kommissionen hafva derföre också förevarit två olika förslag angående hufvudguldmyntens
storlek. Det af dessa, som först må omnämnas, gick ut på att respektive
123 och 246 stycken skulle utmyntas af ett kilogram fint guld. Det sistnämnda myntet
komrne således att innehålla 4,00504 gram fint guld, hvilken vigt utan märkbart fel
torde kunna sättas till 4,005 gram.

Då 10 svenska riksdaler innehålla 63,7014 gram fint silfver,

21 norska speciel- .................. 63,2425 » » »

5 danska riksdaler.................. 63,2050 » » y>

så skulle, om det föreslagna myntet utan någon godtgörelse sattes i stället för det nu
gällande silfvermyntet, konverteringen blifva verkställd:

i Sverige efter ett värdeförhållande af 1: 15,69,
i Norge » » » » 1:15,56,

i Danmark » » » » 1:15,55.

Om man kunde antaga att, enligt silfverprisen i London, värdeförhållandet verkligen
vore i det närmaste 1:15,60, så skulle en sålunda gjord bestämmelse medföra:
för Sverige en nedsättning af myntet, alltså en fördel för gäldenärerna af eller

omkring 6 pro mille,

för Norge och Danmark deremot en förhöjning af något öfver 3 pro mille.

I förhållande till andra länders mynt komme det föreslagna myntet att ställa sig
sålunda:

Jemfördt med Tysklands, skulle, då 10 mark innehålla 3,5842 gram fint guld,

det föreslagna mindre myntet blifva..............................= ll,34l(5) mark,

det större...........................................................................= 22,083

och omvändt

10 mark = 8,817 nya svenska riksdaler,

20 » = 17,634 » » »

10 mark = 4,408(ä) nya danska riksdaler,

20 » = 8,817 » » »

10 mark = 2,204 nya norska speciel-,

20 » = 4,408 » » »

Jemfördt med Frankrikes, skulle, då 10 francs innehålla 2,9032 gram fint guld,

det föreslagna mindre myntet blifva.................................= 14,00 francs,

det större .........................................................................= 28,oo »

och omvändt

10 francs = 7,14 nya svenska riksdaler,

20 » = 14,28 » » »

10 francs = 3,57 nya danska riksdaler,

20 » = 7,14 » » »

10 francs = 1,78(3) nya norska species,

20 » “r 3,57 » » »

Jemfördt med Englands, skulle, då en sovereign innehåller 7,3224 gram fint guld,

det föreslagna mindre myntet blifva.......;...................= 11 sb. (4 d.

det större.................................................................= t £ 2 sb. 1- d.

och omvändt

1 £ = 18,01 nya svenska riksdaler,

= 9,00(5)» danska riksdaler,

::: 4,3ö(2) » norska specier.

Det torde inses, att för så vidt vigt lägg-es på, att det föreslagna hufvudmyntet
blefve så beskaffad!, att man kunde undgå att bestämma mellangifter vid myntets införande,
sådant efter detta förslag möjligtvis kunde i alla tre rikena vinnas, nämligen
i den händelse att det ofvan nämnda värdeförhållandet mellan guld och silfver af
1:15,60 komme att ungefärligen sammanfalla med det, som i öfvergångsögonblicket
faktiskt egde rum. Denna förutsättning är grundad på en medelberäkning af silfrets
och guldets pris under åren 1867 till 1871, hvilken gifver ett värdeförhållande af
1: 15,59, hvarföre ock vid förslagets framställande antogs, att man af åtskilliga skäl
kunde, såsom nämndt, välja 1:15,60 såsom det sannolikaste vid den tid, då den nya
ordningen komme att träda i verkställighet. Men ifall denna förutsättning icke skulle
inträffa, en åsigt som varit den öfvervägande, komme den nämnda fördelen vid förslaget
icke att vinnas. Det torde derjemte af ofvan anförda värdeförhållande framgå,
att de efter detta förslag uppkommande nordiska räkneenheterna icke skulle komma
att till de vigtigaste fremmande räkneenheterna stå i ett förhållande, som beqvämt läte
sig med fullkomlig noggrannhet uttryckas. Bäst blefve väl i detta afseende förhållandet
till den engelska räkneenheten, i det 1 £ blefve 18 riksdaler 1 öre svenskt; till och
med detta visar alltså en liten afvikelse; deremot blefve förhållandet till den franska

räkneenheten såsom 1:0,714 och till den tyska såsom 1:0,8817; en mark hamburgcr
banko blefve 1,8225 svenska riksdaler, och likartade förhållanden skulle uppkomma för
de nya norska och de nya danska dalerna. Följden häraf skulle bland annat äfven
blifva den, att emellan de nordiska guldmynten och dem, som brukas i de angränsande
länderna, särskildt i Tyskland, en afvikelse från det enkla mathematiska förhållandet
komme att ega rum, hvilken blefve till skada för norden, hvars mynt komme
att innehålla litet mera guld, än detta förhållande angifver; och fara skulle således
blifva, att det tyska myntet af något ringare värde kunde i daglig handel och vandel
blifva räknadt för högt i förhållande till det värdefullare nordiska myntet, hvaraf för de
tre nordiska rikena uppkomme en skada, som väl särskildt blefve kännbar för Danmark,
men äfven skulle märkas i de två andra rikena; och något medel, hvarigenom
denna fara skulle kunna undvikas, se vi oss icke i stånd att uppgifva.

Detta förslag har derföre icke förmått samla rösterna i Kommissionen för sig, utan
har tagits tillbaka för det af Kommissionen nu förordade förslaget, dervid likväl från
svensk sida framhållits, att Sverige sannolikt kommer att fä de största olägenheterna
vid sistnämnda förslag, men att, då de två andra länderna genom detta skulle få den
fördel af förhållandet till den tyska marken, som här nedan närmare skall omförmälas,
kunde dessa två länder icke antaga något annat än detta. Ehuru denna fördel har
mindre betydelse för Sverige, är det dock icke utan vigt för detta rike, som dessutom
har största intresset af att den nuvarande skiljaktigheten mellan rikenas hufvudmynt
blifver undanröjd, och det är af denna orsak, som enighet mellan Sveriges delegerade
och de två andra ländernas kunnat vinnas om ett i Kommissionen framstäldt förslag,
hvilket på ett jemnare sätt delar emellan de olika intressen, hvart och ett af de tre
rikena har med hänsyn till den förevarande frågan, och hvars väsendtligaste punkter
äro gemensamt hufvudmynt af guld, gemensam räkneenhet och gemensam, på decimalsystemet
grundad myntindelning.

I afseende på hufvudmyntets storlek går vårt förslag ut på, att af hufvudmyntet
248 stycken, eller af ett annat, dubbelt så stort mynt 124 stycken skola utpräglas af
ett kilogram fint guld. Hvarje stycke af det förstnämda myntet kommer således att
innehålla 4,032258 gram fint guld; och således skulle, i följd af de nu gällande myntens
ofvan nämnda silfverinnehåll, konverteringen grunda sig på ett värdeförhållande mellan
silfver och guld af

i Sverige 1 :15,81,
i Norge 1 :15,08,
i Danmark 1:15,67,

om det nya guldmyntet omedelbart sattes i stället för silfvermyntet. Under det att
detta, hvad Sverige beträffar, möjligen skulle stöta på svårigheter, kunde det deremot,
hvad angår de två andra rikena, tänkas såsöm verkställbar!, om det verkliga värdeförhållandet
mellan guld och silfver vid öfvergångstiden blefve det, för hvilket meningen
inom Kommissionen varit öfvervägande, och hvilket blifver resultatet af en medeltalsberäkning
af siifverprisen i London under den sista tiden, nämligen i det närmaste

1 :15,70. Detta värdeförhållande skulle nämligen för Sverige medföra eu nedsättning

af myntet af —— eller något mera än 7 pro mille, och för de två andra rikena en för*
15,70 0 03

höjning, för Norge af eller något öfver 1 pro mille, och för Danmark ~''o eller

i det närmaste 2 pro mille.

Skulle, såsom flere af Kommissionens medlemmar finna sannolikt, silfrets pris
sjunka ännu djupare, kunde man möjligtvis i Sverige omedelbart gå öfver till det nya
myntet.

Vi tillåta oss således att förorda här bilagda förslag såsom grund för en öfverenskommelse
mellan de höga Regeringarne, dervid vi, utom de af det ofvan anförda framgående
fördelar, som vi tro kunna tilläggas detta förslag, särskildt framhålla, att om
vårt förslag blifver genomfördt, de uti de tre nordiska rikena införda mynt komme att
stå i fördelaktigt förhållande till utlandets större myntsystem, i det nämligen detta förhållande
skulle blifva följande:

4 guldkronor = 45 tyska mark,

9 » == 125 francs,

2 » = 15 mark banko (i fäll det af Hamburgs lagstiftande församling

beslutade lagförslag om bankomarkens beräkning efter guld stadfästas.)

Härigenom kommer äfven för den större handeln med Tyskland att i det \ äsendtliga
ernås den fördel, som afsågs med det ofvan nämnda förslaget om att införa det
tyska guldhufvudmyntet.

Öfvergången till den rena guldmyntfoten medför nödvändigheten af en nedsättning
i de mindre myntens innehåll af ädel metall. Guld kan nämligen icke användas till
mynt under en viss storlek, emedan sådana skulle blifva af sa ringa dimensionei, att
de i det praktiska lifvet blefve obrukbara. Man kan således icke undvara silfvermynt;
men då guldet ensamt skall vara värdemätare, och silfrets prisförhållande till guldet
är föränderligt, kan man icke utmynta silfvermynten till fulla värdet af det, som de
skola representera, utan måste göra ett litet afdrag deri, för att undvika att de undei
vissa prisförhållanden nedsmältas. Med afseende härpå har Kommissionen föreslagit
ett system af silfvermynt, h vil kas inre värde är något lägre, ån det nuvarande prisförhållandet
mellan guld och silfver borde angifva, och som alltså skulle blifva att betrakta
såsom skiljemynt.

Derjemte bar Kommissionen föreslagit, att vissa gemensamma reglor bestämmas
för de nyaj myntens form, finhet och prägel, hvarigenom möjlighet beredes till öfverenskommelse
om eu anordning, som bör blifva af den största betydelse töi beiöringen
mellan de tre rikena, nämligen den, att de ifrågavarande mynten i alla tre rikena
skulle vara lagligt betalningsmedel såväl till statskassorna som emellan man och man.
Vi kunna icke finna annat, än att detta vid det nya systemets införande med lätthet
låter sig göra, och de förbindelser, som de tre rikena för detta ändamål måste åtaga
sig, äro i och för sig så litet besvärliga och dessutom så väl öfverensstämmande med
de’grundsatser, hvilka allaredan under en lång följd af år ständigt följts i rikenas

myntpolitik, att vi finna all anledning att på det varmaste förorda en anordning, som
skall bereda en stor del af befolkningen i alla rikena betydliga fördelar.

Till Artiklarne 1—3.

Af hvad ofvan utvecklats följer, att det blifvande gemensamma guldhufvudmyntets
värde bestämmes genom dess vigtinnehåll af fint guld, nämligen ^ af ett kilogram
dier jgj af ett metriskt skålpund. Detta hufvudmynt, för hvilket vi föreslå benämningen
Guldkrona, kommer således, såvida icke alldeles osannolika variationer i prisförhållandet
mellan guld och silfver under den närmaste framtiden inträda, att mycket
nära i värde motsvara

21- norska specier,

5 riksdaler danskt riksmynt,

10 riksdaler svenskt riksmynt,

Guldkronan kommer, i följd af dess innehåll i ädel metall, att stå i följande värdeförhållande
till mynten i de vigtigaste bland de länder, med hvilka de nordiska rikena
stå i handelsförbindelse.

Den blifver lika med 11 sb. (i d.) engelskt mynt,

13,8» francs,

11,25 tyska mark,

7,5 mark banko,

2,68 amerikanska dollars.

Efter dess innehåll i ädel metall blifver:

en engelsk sovereign lika med ... 1,816 guldkrona,

ett franskt tjugufrancs-stycke...... 1,540 »

ett tyskt tjugumarks-stycke........ 1,778 »

ett amerikanskt femdollars-styeke 1,86(5 »

en rysk half-imperial .................. 1,488 »

en spansk dublon ...................... 1,872 »

Det torde emellertid knappast vara möjligt att finna ett förhållande, som på en
gång vore beqvämt på båda sidor. Af ofvan nämnda myntstycken lärer troligtvis endast
det tyska tjugumarkstycket understundom blifva begagnadt såsom betalningsmedel i
de nordiska rikena, och kommer då att tagas antingen för 1,773 eller för 1,780 guldkrona;
i begge fallen blifver fördelen eller förlusten omärklig.

Såsom erfarenheten både hos oss och i andra länder lärt, är eu stor räkneenhet
obeqväm för befolkningen. Vi hafva derföre icke föreslagit guldkronan till räkneenhet,
utan tiondedelen af guldkronan, som ungefär kommer att öfverensstämma med den
lägsta af de uti de skandinaviska länderna nu brukliga räkneenheter, nämligen den
svenska.

Då emellertid den svenska benämningen för räkneenheten, Riksdaler Riksmynt,
äfven begagnas för den danska räkneenheten, hvilken är ungefär dubbelt så stor, och
då det dessutom är möjligt, att det blifver en helt obetydlig skillnad på riksdaler
svenskt riksmynt och den nya räkneenheten, tör det vara nödvändigt att gifva denna
ett nytt namn, och vi hafva icke kunnat finna något bättre förslag, än att kalla densamma:
Krondaler. En af Kommissionens medlemmar har antagit, att räkneenheten
helst borde kallas en krona, och att guldmyntet icke behöfde något särskildt namn,
dock utan att härpå lägga någon afgörande vigt. Efter vårt förslag skulle således
krondalern blifva den nya, för de tre rikena gemensamma räkneenheten, och den komme
att med en för alla praktiska förhållanden i det dagliga lifvet tillräcklig noggrannhet
svara emot 1 riksdaler svenskt riksmynt, h riksdaler danskt riksmynt och i norsk
speciedaler. De fördelar, som myntets decimalindelning erbjuda i handeln, vid bokföring
och vid alla beräkningar, äro nu så allmänt erkända och hafva så bestått erfarenhetens
prof, att vi icke behöfva angifva skälen för vårt förslag om att indela
krondalern i 100 delar. Åf de skandinaviska rikena har Sverige allaredan för 17 år
sedan genomfört denna indelning, och efter de fördelar, reformen beredt Sverige, och
den erfarenhet, man der gjort af huru litet besvär öfvergången vållat befolkningen,
hafva vi ingen betänklighet vid att förorda densamma äfven för de andra rikena.
Sverige har kallat hundradedelen af sin räkneenhet 1 öre och vi inse icke någon grund
till att ändra denna benämning.

Den föreslagna räkneenheten kommer att stå i följande förhållande till de vigtigaste
fremmande räkneenheterna: 1 krondaler blifver noggrann! lika med 1 * tysk mark,
eller 12 skilling banko, eller i det närmaste O,0ör> £. En franc blifver noggrannt lika
med 72 öre, 1 amerikansk dollar i det närmaste 3 krondaler 73 öre.

Till utmyntning af guldmynt begagnas nu i de flesta länder en legering af nio
vigtdelar guld med en del koppar. Då både theori och erfarenhet betecknat denna
legering såsom ändamålsenlig, kunna vi endast tillråda att begagna densamma. Guldmyntens
diameter är af oss föreslagen att fastställas i öfverensstämmelse med de i
andra länder följda grundsatser.

Till Artiklarne 4—8.

Af de uti de inledande anmärkningarne utvecklade synpunkter torde det framgå,
af hvilka skäl det är nödvändigt att prägla de mindre mynten af annan metall än guld
och att gifva dem ett något mindre metallvärde än det, de såsom fullvigtiga efter guldets
nuvarande prisförhållande skulle innehålla. Kommissionen har tagit under öfvervägande
huru mycket det må anses rigtigt att nedsätta silfvermyntets innehåll af fint
silfver, för att förebygga dess nedsmältning under ett möjligt stigande af silfrets värde,
och har särskildt pröfvat två förslag, af hvilka det ena gick ut på att nedsätta värdet
så mycket, att 1 vigtdel gulds värde i silfvermynten blefve representerad genom 14,88
vigtdelar silfver, det andra att densamma blefve representerad genom 13,95 vigtdelar
silfver. Det sista är tydligen det säkraste och för statskassorna fördelaktigaste; men
då en hufvudfordran beträffande silfvermynten, särskildt de större af dem, bör vara,
att de så mycket som praktiskt är möjligt närma sig till det sanna värdet, och då
silfrets värde emot guldets under loppet af detta århundrade icke någonsin varit så
högt som 1:14,88, och det icke heller nu är minsta sannolikhet för att det någonsin
skall blifva högre, hafva vi föredragit det första förslaget, som också har den fördelen,
att det förminskar faran för att man någonsin skulle söka en inkomstkälla genom en
för stark utmyntning af skiljemynt. Mot följderna af ett framtida fallande i silfrets
värde behöfves i detta afseende icke att träffa någon förhållningsregel.

Då fint silfver icke egnar sig så väl till myntmetall, som legeradt silfver, och en
starkare legering inom vissa gränser är att föredraga framför en svagare, hafva vi för
de största silfvermynten föreslagit en legering af 4 delar silfver mot en del koppar,
och för de mindre en gradvis förstärkt legering. Härigenom vinnes, att dessa mynt i
afseende på storlek och form komma i ett passande förhållande till hvarandra, utan
att likväl det för silfvermynts storlek tillåtliga maximum eller minimum öfverskridits.
Tillika liar vunnits eu noggrann anslutning af myntstyckenas vigt til! gram vigten, hvilket
i det praktiska lifvet kan få en icke alldeles ringa betydelse.

I afseende på justeringen hafva vi, hvad angår guldmynten, trott oss böra hålla
oss till de för det nya tyska guldmyntet träffade bestämmelser. För justeringen af
silfvermynt hafva hittills i de tre nordiska rikena gällt vissa, från hvarandra afvikande
bestämmelser; dock hafva afvikeiserna icke varit så stora, att vi behöft aflägsna oss
långt från någon af dem. De af oss föreslagna bestämmelser hafva delgifvits embetsmännen
vid det danska myntverket, hvilka funnit dem ändamålsenliga. De äro derjemte
mycket nära svarande mot de bestämmelser, som upptagits i den så kallade
latinska myntkonventionen af 23 December 1865.

Till bronsmynt brukas i Danmark en legering af 90 delar koppar, 5 delar tenn
och 5 delar zink. Denna legering lärer icke vara, beqväm för den tekniska behandlingen
och har dessutom den egenskapen, hvilken under ett guldmyntsystem är olämplig,
att de nypräglade mynten hafva en färg, som alltför mycket närmar sig till guldets.
Vi hafva derföre föredragit en legering af 95 delar koppar med 4 delar tenn och en

del zink, eller den, som användes vid den franska bronsmyntningen och sedan år 1855
är genom lag införd i Sverige.

Den rad af skiljemynt, vi uppställt, är något längre, än vi under vanliga förhållanden
skulle hafva ansett rigtigt, och flere af mynten öfverensstämma icke med
hvad som i allmänhet erkännes för det lyckligaste i ett decimalsystem. Det är hänsyn
till de nu bestående förhållandena och till hvad som må kunna lätta öfvergången till
det nya systemet, som bestämt oss att föreslå dessa afvikelser. Vi hafva sålunda behållit
ett mynt, svarande mot den hittills varande specien, emedan denna äi läkneenheten
i Norge, och i de andra rikena, särdeles i Danmark, vaiit mycket biukad,
vi hafva föreslagit ett 40-örestycke derföre, att detta komme att i värde öfverensstämma
med det norska 12-skillingsstycket, i norsk riksort, och derigenom mycket lätta öfveigången
i Norge; och vi hafva föreslagit ett 2o-örestycke i stället föi ett 20-öi estycke,
derföre, att det förra är allmänt brukadt och mycket omtyckt i Sverige, och derföre
att det, såsom öfverensstämmande med värdet af 12 skilling danskt, skulle lätta öfvergången
i Danmark. Emellertid komme detta icke i verkligheten att medföra någon
olägenhet, då Kommissionen icke tänkt sig, att hvart och ett af rikena skulle förpligta
sig att utmynta alla de upptagna myntstyckena, utan endast att mottaga dem såsom
giltigt betalningsmedel från de andra rikena, och med särskildt afseende härpå redigerat
den första punkten i 5:te och 6:te Artiklarne.

Om man skall uppnå det ändamål, hvars vigt ofvan framhållits, att de i alla tre
länderna präglade mynt må utan afseende på myntningsplatsen kunna fritt cirkulera
öfverallt i rikena, lärer det vara nödvändigt att emellan rikena träffas aftal om de
nya myntens storlek och prägel. Hvad storleken angår, hafva vi i Art. 3, 5 och 6
föreslagit de, under förutsättning af myntens cylindriska form erforderliga bestämmelser;
och torde dervid uppmärksammas, att de uppgifna diametrarne endast innehålla mindre
afvikelser från de i rikena nu brukliga mynt af motsvarande värde; derjemte äi iakttaget,
att icke 2 mynt i hela raden erhålla samma diameter och att alla de mynt, som
äro präglade af samma hufvudmetall, inbördes blifva pa det närmaste likformiga.

Hvad prägeln angår, hafva vi, så mycket hellre, som särskild insigt i myntningens
teknik icke varit representerad i Kommissionen, inskränkt oss till det i detta afseende
nödvändigaste. Det öfriga kan visserligen öfverlemnas till hvarje särskildt rikes fria
bestämmande; men vi böra likväl fästa uppmärksamheten pa huru önskligt det äi att,
innan utpräglingen af de nya mynten tager sin början, en förbindelse inledes mellan
de tre myntverken, på det öfverenskommelse mellan dessa ma träffas om åtskilliga
punkter af större eller mindre teknisk betydenhet, hvilka helst böra afgöras på lika
sätt i alla tre länderna, och i afseende hvara vi här ma framställa det förslag, att pa
reversen af 1-, 2- och 4-krondalerstyckena präglas en krona, hvarigenom det af oss
föreslagna namn för räkneenheten i befolkningens ögon komme att vinna ett berättigande,
som skulle skaffa henne lättare insteg. Möjligtvis kan det till och med visa
sig görligt att gifva reversen på alla tre rikenas mynt alldeles enahanda prägel, hvilket
skulle medföra stor praktisk fördel.

Till Artiklarne 9 —15.

När flere suveräna stater förena sig om att begagna hvarandras mynt, och särskildt
hvarandras skiljemynt, såsom lagligt betalningsmedel, är det nödvändigt att de vidtaga
bestämmelser i ändamål att förebygga den alltför starka utmyntning af skiljemynt,
hvartill möjligtvis någon af staterna under särskilda omständigheter kunde till skada
för de andra känna sig frestad. En garanti i detta hänseende har man förr trott sig
finna deri, att man afslutade öfverenskommelse om huru högt belopp i skiljemynt en
hvar af staterna borde tillåtas att prägla, och en dertill syftande bestämmelse finnes
således också upptagen i den ofvan nämnda latinska myntkonventionens Art. 9. Vi
hafva emellertid funnit, att det skulle vara omöjligt att, med något hopp om att hafva
träffat det rätta, på förhand bestämma hvilket belopp af skiljemynt, som under vexlande
konjunkturer kunde vara öfverensstämmande med hvarje rikes behof, och det så mycket
mera, som vi icke hafva föreslagit något hufvudmynt med mindre värde än guldkronan.
Vi hafva derföre sökt att på annat sätt åvägabringa den i detta afseende nödiga garanti.
Frestelsen till en sådan öfverdrifven utmyntning af skiljemynt försvinner väl i samma
mån, som man later skiljemyntets metallvärde närma sig hufvudmyntets, och vi tillåta
oss i detta hänseende fästa uppmärksamheten på, att vi gifvit det föreslagna skiljemyntet
ett metallvärde, som ligger hufvudmyntets omkring 3 i procent närmare, än
som eger rum beträffande det i den latinska myntkouventionen för dess skiljemynt
bestämda förhållande. Men frestelsen är härigenom endast förminskad, och vi föreslå
alltså för det första, att det belopp, som enhvar skall vara förpligtad att mottaga i
skiljemynt, fastställes till högst 20 krondaler i 1-, 2- och 4-krondalerstycken, 5 krondaler
i mindre silfvermynt och 1 krondaler i bronsmynt, hvilken gräns kommer att
hindra begagnande af skiljemynt till större betalningar. Derjemte hafva vi ansett, att
staterna borde förpligta sig till att mottaga hvilket som helst belopp af skiljemynt till
invexling mot guldmynt af en hvar, som vid de härför i hvart och ett af rikena bestämda
kassor önskade sådan utvexling. Slutligen hafva vi föreslagit, att hvarje rikes
finansförvaltning skall i förhållande till de andra rikenas finansförvaltningar vara förpligtad
att ifrån dessa mottaga allt det med rikets prägel försedda skiljemynt, som af
dem kan blifva insändt, och att utbyta det mot guldmynt. Härigenom torde åstadkommas,
att skiljemynt endast med svårighet skall kunna i öfverflöd utgifvas; att det,
om sådant icke desto mindre sker, hastigt vänder tillbaka till statskassorna, och bland
dessa särskildt till den stats kassa, hvilken låtit prägla det öfverflödiga skiljemyntet.
Om någon af regeringarne härtill vill foga den bestämmelsen, att hvilket skattebelopp
som helst skall kunna betalas i skiljemynt, så finnes intet hinder häremot; men härom

behöfver emellertid ej träffas någon öfverenskommelse, allenast det i hvart och ett af
rikena finnes offentliga kassor, hvarest en hvar kan få skiljemyntet vexladt.

Uti de förevarande Artiklarne finnas bestämmelser, åsyftande att upprätthålla
myntets värde såsom bytesmedel. Hufvudmedlet härtill ligger i ett strängt genomförande
af den satsen, att staten väl icke godtgör de förluster, myntet lider genom
våldsam eller olaglig åverkan, lika så litet som den är juridiskt förbunden att ersätta
eftergjorda'' eller förfalskade mynt, men att den deremot ersätter all den förlust, som
myntet lider genom slitning. Denna grundsats, hvilken det antagligen icke skall falla
de nordiska rikenas finansförvaltningar svårt att åtaga sig, följes ännu icke öfverallt;
men i de länder, hvarest detta icke sker, förringas också myntet, och bytesmedlets
klena tillstånd vållar ofta klagomål. Genomförandet af den nämnda grundsatsen synes
emellertid böra blifva något olika för hufvudmyntet och för skiljemyntet. För liufvudmyntet
torde böra bestämmas en minimivigt, under hvilken ingen är förbunden att
mottaga det och detsamma alltså icke kan af statskassan utgifvas, och denna vigt anse
vi icke böra bestämmas mindre strängt, än som skett i den nya tyska myntlagen,
I varest den är fastställd till | procent af myntstyckets normala vigt. Men från den
regeln, att ingen är förpligtad att mottaga ett guldmynt, som håller mindre än minimivigten,
bör göras undantag med hänsyn till statskassan, som bör vara pligtig att mottaga
hvarje hufvudmynt, hvars prägel ännu är igenkänlig och livilket icke lidit någon
våldsam eller olaglig åverkan, huru mycket det än må hafva förlorat genom slitning.
Vi hafva väl varit tveksamma derom, huruvida icke härför borde sättas en gräns och
om man icke, genom att göra befolkningen alltför trygg, kornme att för mycket försvaga
den uppmärksamhet på myntets tillstånd, som det i flere afseenden är önskligt
att vidmakthålla; men vi hafva dock funnit öfvervägande betänkligheter vid att föreslå
en bestämmelse, som finge praktisk betydelse endast genom att föranleda en hvar att
ständigt väga alla de guldmynt, han mottager, och som skulle kasta hela förlusten för
det undervigtiga myntet på den siste innehafvaren.

Hvad beträffar skiljemyntet, anse vi det icke ändamålsenligt att fastställa någon
minimivigt. Såvida det icke har lidit någon olaglig eller våldsam åverkan, bör det
kunna cirkulera man och man emellan så länge dess prägel är tydlig, och statskassan
bör mottaga det till och med om prägeln blifvit otydlig, allenast man ännu kan på
myntet se, för hvilket rikes räkning det är prägladt och hvilket rike det alltså åligger
att bära den med dess nedsmältning förenade förlust. Likväl bör det finnas en gräns
för den minskning myntet må hafva lidit innan det, såsom undervigtigt, icke mera får
utgifvas af statskassorna, och hafva vi derföre, med tillbörligt afseende på svårigheterna
för en noggrann justering af de mindre silfvermynten, föreslagit denna minskning att
fastställas till 4 procent af myntstyckets normala vigt.

De mynt, som på grund af dessa bestämmelser icke åter kunna utgifvas af statskassorna,
böra då af den stat, som mottagit dem, tillställas den stat, som präglat dem;
denna ersätter dem med gångbart mynt och bör derefter vara pligtig att nedsmälta
dem. Härigenom antaga vi, att ett godt och fullvigtigt bytesmedel i alla tre rikena

skall vidmakthållas; omkostnaderna härför komme att hvila på de tre statskassorna,
som ju också hafva uppburit den genom utmyntningen vunna inkomst''; och berörde
omkostnader komme att hvila på dem ungefärligen i den mån, de hafva myntat, hvilket
torde vara, om icke den absolut rättvisaste, så åtminstone den i praktiskt afseende
bäst och måhända ensamt utförbara fördelningsgrunden.

På det befolkningens kraf på en tillräcklig mängd bytesmedel alltid, så vidt
möjligt, må kunna tillfredsställas, bör i alla rikena öpnas tillfälle för en hvar att få
guldmynt utpräglade för aflemnadt guld, utan erläggande af annan slagskatt, än en
måttlig myntningsafgift, som bör vara densamma i alla tre rikena, och som vi föreslå
att bestämmas till j procent af det utmyntade beloppets värde, hvarigenom myntningskostnaderna
kunna antagas i allmänhet blifva godtgjorda. Att detta tillfälle bör stå öppet
endast för så vidt vederbörande myntverk icke är sysselsatt för statskassornas eller
hufvudbankernas räkning och att beträffande det inlemnade guldets mängd, finhet och
öfriga egenskaper böra fastställas vissa vilkor, faller af sig sjelf; men bestämmandet
af dessa vilkor kan lämpligen öfverlemnas till en sednare öfverenskommelse mellan
regeringarne, då det knappast under de första åren kommer att få någon användning,
eftersom myntverken under dessa torde blifva fullt sysselsatta för regeringarne och
hufvudbankerna.

Utmyntningen af skiljemynt bör deremot naturligtvis endast kunna ske för statskassornas
räkning, och myntverken böra i alla tre rikena fortfarande förblifva under
regeringarnes omedelbara förvaltning samt hvarken bortförpaktas eller på annat sätt
öfverlemnas till andra; hvilket likväl icke hindrar, att det ena rikets myntverk för någon
tid kan arbeta för de andra rikenas räkning. Dessa bestämmelser anse vi nödvändiga
på det att den ömsesidiga tilliten till mynten i rikena må bibehållas oförsvagad. I
samma ändamål föreslå vi äfven, att finansförvaltningarne i de tre rikena skola till
hvarandra öfversända exemplar af alla de mynt, som präglas; att tid efter annan i hvart
och ett af rikena skall företagas profning af de i de andra rikena präglade mynt och
ömsesidig underrättelse meddelas om de erinringar, hvartill sådana profningar kunna
gifva anledning, äfvensom att såväl ömsesidigt meddelande skall ske om alla lagar,
anordningar och öfriga bestämmelser rörande myntförhållandena, som årlig berättelse
afgifvas om de under årets lopp företagna präglingar af nya mynt samt indragning och
nedsmältning af gamla.

Då det är tänkbart, att i afseende på de i Artikel 11 omförmälda förpligtelser
meningsskiljaktigheter kunna uppstå mellan finansförvaltningarne i två af rikena, kunde
det måhända för sådant fäll finnas önskvärdt att hafva en uttrycklig bestämmelse om
huruledes sådan meningsskiljaktighet skall afgöras. Derföre har också i Kommissionen
varit framstäldt förslag derom, att vid dylik meningsolikhet, äfvensom när olika resultat
vid tillämpning af bestämmelserna i Artikel 13 yppa sig, finansförvaltningen i det tredje
riket skulle vara skiljedomare. Kommissionen har likväl trott sig icke uttryckligen böra
afgifva något förslag i denna rigtning, i det vi antaga, att en sådan tvist, som den ifråga -

varande, äfven utan en dylik bestämmelse, lätt kan komma till afgörande genom förhandling
emellan de höga regeringarne.

Att vi tillagt ett förslag om, att de i hvarje rikes lagstiftning fastställda bestämmelser
angående förbrytelser och förseelser i afseende på rikets mynt, efter det en
öfverenskommelse af här omhandlade beskaffenhet blifvit afslutad, skola tillämpas på
allt det i följd af öfverenskommelsen präglade myntet, behöfver antagligen ingen vidare
förklaring.

Till Artiklarne 16 och 17.

En mycket vigtig fråga torde för alla rikena vara den om sättet, hvarpå öfvergången
till det nya myntsystemet skall ega rum. De flesta af de med denna öfvergång
förenade åtgärder torde dock vara af den beskaffenhet, att om dem icke bör träffas
någon öfverenskommelse mellan regeringarne, i det de ganska väl kunna, och till en
del måhända helst böra vara något olika i de särskilda rikena, om öfvergången i alla
skall försiggå på det lyckligaste sätt. Kommissionen har derför icke sysselsatt sig med
denna fråga, och har endast framhållit ett par punkter, hvilkas likartade lösning är i
gemensamt intresse. Detta gäller således till en viss grad om tiden, på hvilken öfvergången
till det nya myntsystemet skall ega rum. Väl är det icke strängt nödvändigt,
att denna tidpunkt i alla tre rikena noga sammanfaller, men det kunde dock vålla icke
ringa olägenhet, om ett af rikena i detta afseende komme långt före eller långt efter
de andra. En tid bör derföre, efter vår mening, bestämmas, inom hvilken öfvergången
till det nya myntsystemet senast skall hafva egt rum, och då vid detta bestämmande
tillbörligt afseende bör fästas derpå, att i alla rikena det ifrågavarande ärendet måste
föreläggas de lagstiftande församlingarne och dessas beslut inhemtas såväl om saken i
allmänhet, som om många särskilda frågor, hvilka stå i förbindelse med denna, innan
de egentliga förberedelserna till öfvergången kunna taga sin början, hafva vi icke trott
oss kunna föreslå denna tidpunkts utsättande tidigare än till utgången af år 1873. Det
är emellertid tydligt, att man härvid icke tänkt på ett genomförande af alla de med det
nya systemets införande förbundna anordningar, utan endast på dem bland dessa, som
äro de väsendtligaste, nämligen införandet af den nya räkneenheten och tillfället till
att kunna bruka guld såsom lagligt betalningsmedel. Bestämmelserna om dessa två
punkter kunna nämligen träda i kraft utan att någon förut bestämbar mängd vare sig
af det nya hufvudmyntet eller af det nya skiljemyntet blifvit präglad, emedan befintligheten
af en större mängd utaf bägge slagen är före öfvergången nödvändig endast
under den förutsättning, att man vill verkställa en plötslig öfvergång från den rena
silfvermyntfoten till den rena guldmyntfoten. Oaktadt en sådan plötslig öfvergång
skulle medföra åtskilliga fördelar, komme den också att medföra åtskilliga uppoffringar,
och Kommissionen kan icke finna någon betänklighet vid, om en mellanperiod inträder,
under hvilken en dubbel myntfot finnes i ett eller flere af de skandinaviska rikena
och under hvilken det kan vara öfverlåtet åt hvart och ett af rikena att bestämma tidpunkten,
ifrån hvilken såväl offentliga räkenskaper som de enskilda räkenskaper, hvilka

föras i lagbestämda böcker, skulle föras efter det nya myntsystemet. Frihet för hvarje
gäldenär att, efter eget val, betala antingen med det hufvud mynt i guld, eller det

hufvudmynt i silfver, hvaraf han är i besittning, är, såsom bekant, det rådande tillståndet
i flere af de länder, hvilkas mynt- och penningeväsende är mest utveckladt,

och försvaras i dessa till och med af många insigtsfull män såsom stadigvarande an ordning.

Denna åsigt delar Kommissionen ingalunda; men att den dubbla myntfoten
utan fara kan begagnas under ett kort öfvergångstillstånd och under ett sådant till
och med göra nytta, är för oss otvifvelaktigt. I fall det alltså nu bestämmes, att i alla
tre rikena den nya räkneenheten skall vara införd och tillgång vara öppnad till begagnande
af guldmynt såsom lagligt betalningsmedel inom utgången af år 1873, så kan
det både stå hvart och ett rike för sig fritt att, om så anses ändamålsenligt, låta dessa
anordningar inträda tidigare än årets slut, och att närmare bestämma om det genast
vill gå öfver till den rena guldmyntfoten, eller till en början endast till en blandad
guld- och silfvermyntfot. Att det tillstånd, som uppstår om det sista alternativet väljes,
icke blifver ett fortfarande i något af rikena, är emellertid af intresse för dem alla,
och för att förebygga detta, hafva vi föreslagit att, sedan den nya räkneenheten inträdt
och tillfälle öppnats att begagna guld såsom lagligt betalningsmedel, ingen utmyntning
må ega rum efter de dittills i rikena bestående myntsystem, och till uppnående af
samma ändamål tjenar den af oss föreslagna bestämmelsen att alla hittills i rikena
begagnade silfver-, brons- och kopparmynt före utgången af år 1878 skola hafva upphört
att vara lagligt betalningsmedel i vederbörande rike; allaredan en rymlig tid innan
denna tidpunkt inträffat, måste naturligtvis den dubbla myntfoten hafva upphört och
den rena guldmyntfoten vara införd i alla tre rikena.

Under förutsättning att de höga regeringarne afsluta en öfverenskommelse på de
här utvecklade grunder, tillåta vi oss föreslå, att dennas varaktighet icke bestämmas
till kortare tid än tio år och att efter denna tid fastställes minst ett års uppsägning.
Vi fästa derjemte uppmärksamheten på, att ett år vore alltför kort tid för infriande
af den i Art. 11 af vårt förslag omförmälda ömsesidiga förpligtelse att inlösa slitet
mynt och skiljemynt, och att fördenskull tidrymden för denna bestämmelse bör, i händelse
af uppsägning, ytterligare förlängas med åtminstone 2 år. Likaledes skulle det
icke sakna vigt, om de höga regeringarne ville förbinda sig att icke utan gemensamt
samtycke med andra stater afsluta någon separatkonvention om myntförhållanden.

Icke heller hafva vi funnit det tillhöra vårt uppdrag att formulera något bestämdt
förslag angående den eventuela öfverenskommelsens stadfästande utaf de representativa
församlingarne i de tre rikena; men vi anse det för en sjelfklar förutsättning, att det
nödiga förbehållet derom upptages i den öfverenskommelse; som på grund af våra här
afgifna förslag kan komma att träffas mellan de höga regeringarne.

Slutligen tillåta vi oss fästa uppmärksamheten på några förhållanden, som väl
icke egna sig till föremål för egentligt aftal i en myntöfverenskommelse, men som dock
stå i en sådan förbindelse med hela det ämne, som är i fråga, och måste anses som
så väsendtliga hjelpmedel för ett fullständigt uppnående af det syftemål, som afses
genom en sådan öfverenskommelse mellan de tre rikena, att vi trott oss icke böra
undérlåta att omnämna dem.

Vi må sålunda framställa det såsom mycket önskvärdt, om för postförsändningen
af mynt och plantsar mellan rikenas hufvudstäder afgiften, der fallet icke redan är
sådant, sattes så lågt, att den icke öfverstege i pro mille af värdet. Det torde icke
behöfvas någon bevisning från vår sida för den ökade betydelse, som en billig försändning
af mynt och plantsar mellan rikena kommer att få, sedan öfverenskommelse
i myntförhållanden uppnåtts; och visserligen lärer det äfven af sig sjelf vara tydligt,
att det behof af ömsesidig utvexling af mynt- och plantsförråd in natura, som myntöfverenskommelsen
skulle lätta, bör kunna uppfyllas med så litet hinder som möjligt.

tionen af betänkandet skett. Emellertid bör omförmäla», att Herr Getz deltagit i öfverläggningarne
rörande sjelfva ämnet och biträdt innehållet af de fattade besluten på
samma sätt, som hans två norska kolleger.

Köpenhamn den 20 September 1872.

W. C. E. SPOMECE.

J. G. Agardh. Joll. H. Andresen. T. H. Aschehoug. J. J. Ekman.

Fenger. C. Skogman. C. F. Tietgen.

Bilaga I.

Förslag till öfverenskommelse mellan de tre nordiska rikena om ett gemensamt,

på guld grundad! myntsystem.

Art. 1. De tre nordiska konungarikena antaga guld såsom grund för ett gemensamt
myntsystem, med begagnande af silfver och ringare metall till hufvudmyntets
underafdelningar såsom skiljemynt.

Art. 2. För de tre rikena utmyntas ett gemensamt hufvudmynt, som kallas Guldkrona,
och ett annat, hvars värde är dubbelt så stort, och hvilket kallas Dubbelkrona.

Af ett kilogram fint guld utmyntas 248 stycken guldkronor eller 124 stycken
dubbelkronor.

Den gemensamma räkneenheten skall vara Krondalern, som är tiondedelen af en''
guldkrona. Krondalern delas i 100 öre.

Art. 3. Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af 90 vigtdelar tint
guld med 10 vigtdelar koppar.

Alltså skall 1 guldkrona väga 4,4803 gram, och en dubbelkrona 8,9000 gram.

Guldkronans diameter skall vara 19 millimeter, dubbelkronans 24 millimeter.

Art. 5. Af silfvermynt kunna utmyntas nedanstående myntstycken, hvilka skola
hafva den storlek, vigt och finhet, som följa af här nedan intagna bestämmelser:

					Diameter.	Bruttovigt.	Innehåll af fint silfver.
					Millimeter.	Gram.	Gram.
a.	Ktt stycke,	nom representerar	värdet	af 4 krondaler..................	39	30	24
ib-	«	»	»	2 krondaler..................	31	15	12
! c.	o		»	1 krondaler..................	25	7,5	6
i a.	»	»	»	50 öre........................	22	5	3
\| e.	-		»	40 öre.......................	20	4	2,i
I f.	»	M	»	25 öre........................	18	3	1,5
s-		Ii	»	10 öre .....................	16	2	0,6

Art. 6. Af bronsmynt kunna utmyntas nedanstående myntstycken, hvilka skola
hafva den storlek och vigt, som följer af här nedan intagna bestämmelser:

	Diameter.	1 Af ett kilogram brons präglas, i
	Millimeter.	Stycken.
1 a. Ett stycke, som representerar värdet af 5 öre .............................	27	125
b. » n » 2 » .................................	21	250
C. » » » 1 » .................................	17	Cn O o

Art. 7. För så vidt en fullkomlig noggrannhet i afseende på vigt och finhet icke
kan ernås för hvarje särskildt myntstycke, skola afvikelserna öfver eller under den
bestämda normen icke öfverskrida följande storlek:

	I vigt	I tillbet
	vid justering	vid justering	af mynt-
	styckevis.	kilogramvis.	styckets vigt.
För guldmynten ..............................................................	0,0 0 2 5		0,002
; » 4-krondaler-styckefc ........................................................	0,003	-—-
» 2-krondaler-stycket .........................................................	0,ooi	—
» 1-krondaler-stycket .......................................................	0,0 0 5	—
1 » 50-öre-stycket ............................................................		\| 0,OOD	. 0,oos
» 40-öre-stycket ..............................................................	-
» 25-öre-stycket ...............................................................		0,o io
i » 10-öre-styeket ..............................................................		0,01 5

Samma normalguld och normalsilfver skall läggas till grund för proberingen vid
de tre rikenas myntverk.

Vid bestämmande af silfvermyntets finhet skall alltid prof på våta vägen användas.

Art. 8. Alla mynt präglas med upphöjd rand. Guldmynten och silfvermynten,
med undantag af 25- och 10-örestyckena, präglas i refflad ring, 25- och 10-örestyckena
samt bronsmynten i slät ring. Påskriften på guldkronan skall angifva att den är en
guldkrona, på dubbelkronan att den är en dubbelkrona, samt derjemte på begge myntsorterna
antalet krondaler, som i dem innehållas. Påskriften på silfver- och bronsmynten
skall tydligt angifva det värde, myntet representerar. Dessutom skall hvarje
mynt utvisa, i hvilket land och under hvilket år detsamma är prägladt.

I öfrigt bestämmas prägeln och påskriften af det rike, för hvars räkning mynten
präglas.

Art. 9. De efter ofvanstående föreskrifter präglade mynt skola i alla tre rikena,
utan afseende på myntningsort, vara lagligt betalningsmedel efter det värde, hvarå de
lyda, såväl till statskassan, som, med det i Artikel 10 nämnda undantag, man och man

emellan, när de icke hafva, lidit våldsam eller olaglig åverkan, och deras prägel ännu
är tydlig.

Dock skall ingen vara pligtig att i en betalning mottaga högre belopp än 20 krondaler
i 1-, 2- och 4-krondalerstycken, 5 krondaler i mindre silfvermynt och 1 krondaler
i bronsmynt.

Art. 10. När guldmynten genom slitning mistat mera än en half procent af den
vigt, som de enligt Artikel 3 skola hålla, upphöra de att vara lagligt betalningsmedel
mellan enskilda, men äro likväl giltiga vid betalningar till statskassan efter det värde,
hvarå de lyda. Likaledes skola skiljemynt, hvilkas prägel genom slitning blifvit otydlig,
mottagas efter deras fulla värde i betalningar till statskassorna, allenast det kan urskiljas
för hvilkct rikes räkning de äro präglade.

Sådana slitna mynt må icke ånyo af statskassorna sättas i omlopp. Icke heller
må skiljemynt, som håller 4 eller flere procent under dess rätta vigt, af nämnde kassor
ånyo sättas i omlopp. I hvarje rike bestämmes närmare, af hvilka offentliga kassor
och af hvilka andra de här omförmälda slitna mynt skola qvarhållas.

Art. 11. Det åligger hvart och ett af rikena att nedsmälta de med dess prägel
försedda mynt, som i följd af ofvanstående bestämmelse icke kunna af statskassorna
utgifvas.

I hvarje rike skall öppnas tillfälle för en hvar icke allenast att få hvilket som
helst belopp af mynt, som genom slitning förlorat så mycket af deras vigt eller öfriga
egenskaper, att de icke längre äro lagligt betalningsmedel emellan enskilde, allenast
det kan urskiljas för hvilket rikes räkning de äro präglade, utbytt mot ett motsvarande
belopp i gångbart mynt af samma slag, utan äfven att få hvilket som helst med 10
krondaler delbart belopp i skiljemynt utbytt emot hufvudmynt. Finansförvaltningen i
hvart och ett af rikena skall från de andra rikenas finansförvaltningar mottaga och
med gångbart mynt ersätta sådana med rikets prägel försedda, slitna mynt, som influtit
i det andra rikets statskassa och i följd af Artikel 10 icke åter kunna af densamma
utgifvas. Likaledes skall hvarje rikes finansförvaltning från* de andras finansförvaltningar
mottaga och mot hufvudmynt utbyta hvilket som helst, med 10 krondaler delbart
belopp skiljemynt, som är försedt med rikets prägel.

Art. 12. All utmyntning sker vid rikenas myntverk och kan icke verkställas af
enskilda eller öfverlemnas åt sådana genom förpaktning eller på annat sätt.

I alla tre rikena skall tillfälle öppnas för en hvar att erhålla hufvudmynt utmyntade
för inlemnadt guld, emot erläggande af l procent af det utmyntade beloppets värde.
Annan slagskatt eger ej rum. Den i följd af Artikel 7 tillåtna afvikelse beträffande
de särskilda guldmyntens vigt får icke tillämpas på det utmyntade partiet såsom ett
helt, utan detta skall alltid innehålla lika mycket fint guld, som blifvit inlemnadt.

De närmare förbehållen i afseende på det inlemnade guldets mängd, finhet och
öfriga egenskaper fastställas genom vidare öfverenskommelse mellan regeringarne.

Skiljemynt präglas i de tre rikena endast på regeringarnes omedelbara föranstaltande
och för deras räkning.

Art. 13. Tid efter annan skola i hvarje rike prof af de uti de andra rikena präglade
mynts öfverenstämmelse med de fastställda normerna ega rum och ömsesidigt
meddelande göras angående de erinringar, hvartill sådana prof må hafva gifvit anledning.

Art. 14. Hvarje rikes finansförvaltning skall meddela finansförvaltningen i de två
andra rikena alla, myntförhållandena rörande lagar, anordningar och allmänna bestämmelser,
som i och för utförande af denna öfverenskommelse, eller i framtiden kunna
komma att utfärdas. Likaledes skola finansförvaltningarne meddela hvarandra en årlig
berättelse om under årets lopp företagna präglingar af nytt mynt samt om indragning
och nedsmältning af gammalt mynt, äfvensom till hvarandra öfversända exemplai af
alla mynt, som härefter präglas.

Art. 13. De i hvarje rike genom lag fastställda bestämmelser angående brott och
förseelser i afseende på rikets eget mynt skola ega tillämpning på det mynt, som i de
två andra rikena präglats i följd af ofvan meddelade bestämmelser.

Art. 16. I alla tre rikena skall den nya räkneenheten vara införd och tillfälle
öppnadt till begagnande af guldmynt såsom lagligt betalningsmedel före utgången af år
1873. Inom denna gräns bestämmer hvart och ett af rikena tidpunkten för öfvergången.

Efter denna tidpunkt må ingen utmyntning mera ega rum enligt de för närvarande
i rikena bestående myntsystem.

De hittills såsom lagligt betalningsmedel begagnade silfver-, koppar- och bronsmynt
skola före utgången af år 1878 hafva upphört att vara lagligt betalningsmedel i
vederbörande rike.

För öfrigt är det hvarje rikes statsmakter förbehållet att afgöra på hvad sätt
öfvergången från det nu bestående myntsystemet till det nya skall verkställas och hvilka
närmare bestämmelser i detta afseende skola träffas.

Art. 17. Den öfverenskommelse, som kan blifva afslutad, förblifver gällande intill
utgången af år 1883. Såvida icke uppsägning deraf skett ett år före denna tid,
fortfar densamma vidare att vara gällande intill dess ett år förflutit efter det uppsägning
deraf från något af rikena egt rum; dock att den i Artikel 11 intagna bestämmelse
förblifver i kraft under två år efter öfverenskommelsens upphörande.

Så länge öfverenskommelsen är gällande, må ingen separatkonvention angående
myntförhållanden afslutas mellan ett eller två af rikena och andra stater utan alla tre
rikenas samtycke.

De nu brukliga silfvermynt i Sverige, Norge och Danmark.

Delar	Sverige.	N orge.	Danmark.
af Specien.	Normal finhet.	NormaliNormal silfver-! brutto-vigt. vigt.	Funnen brutto- vigt.	Dia- meter.	Normal finhet.	Normal silfver- vigt.	Normal brutto- vigt.	Funnen brutto- vigt.	dia- meter.	Normal finhet.	Normal silfver- vigt.	Normal Funnen brutto- brutto-vigt. vigt.	Dia- j meter.
			Gr.	Gr.	Gr.	Mm.		Gr.	Gr.	Gr.	Mm.		Gr.	Gr.	Gr.	Mm.
1 Sp	ecie.	0,7 5	25,505	34,007	34,092	40	0,875	25,297	28,910	28,889	40	0,875	25,282	28,894	28,871	38
V,	»	0,75	12,752	17,003	17,021	32	0,87 5	12,648	14,456	14,4 86	31	0,875	12,641	14,44 7	14,4 3 2	31
\|V«	»	0,75	6,376	8,502	8,528	25						0,8 75	6,320	7,22 3	7,236	27
I’/.	»						0,875	5,059	5,782	5,74 5	25		1
Ve	»	0,75	3,188	4,251	4,053	22
V,0	»						0, 875	2,530	2,891	2,869	21
v„	»											0,5	1,949	3,898	3,8 27	22
1/ '' 16	»	0,75	1,594	2,12 5	2,146	18
Vso	»						0,25	0,750	3,000	3,031	18
V40	»	0,75	0,638	0,850	0,861	13	0.25	0,5625	2,260	2,175	17
1’/«	n											0,2 5	0,4 64	1,856	1,892	17 1
1 Ven	»						0,25	0,375	1,500	1,491	15

De nu brukliga brons- och kopparmynt i
Sverige, Norge och Danmark.

	Metall.	Funnen vigt.	Diameter.
öre ........................	Koppar.	9,05 2 gr.	29 mm.
Skilling Norsk...........	Koppar.	5,7 4 8 «	21 »
Skilling Dansk .........	Brons.	3,954 »	21 ,
öre.........................	Koppar.	5,580 »	25 »
Skilling Norsk...........	Koppar.	2,912 »	19 »
Skilling Dansk ..........	Brons.	1,919 »	16 » -
öre ........................	Koppar.	3,226 »	20 .
öre ........................	Koppar.	1,4 63 »	16 »