den af Kongl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta komité för utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m (Statens offentliga utredningar 1894:1)

Betänkande

den af Kongl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta komité för utarbetande
af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m.

II.

Förslag

till

lag angående kyrkotukt,

lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard,
lag angående jordfästning,

lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person,

lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning,

lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål,

lag angående frejde- och flyttningsbetyg, som af presterskap^- utfärdas, samt

kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer, hvilka förklarats
förlustige medborgerligt förtroende,

jemte motiv till dessa förslag.

---

►S .t o c k h o 1 in,

tryckt lios K. L. Bockman
1892.

^ jj ; 1 U £ * it ii f | 1 * \ f I

• i f I | J P /.» .1 I I f. \ ■ ? * I

''<i''Tf;|jT ''101 *4-Mi 1-iUlffO//>ti li! Mob

isf .of fOOM.iuviv,! i ''.umLiitfi;, jl:; jod*Mi] in

.;poi''ti jji iriU

hoÄt

•>‘a

q f » r n r>-''

; :ij.

.miiWJBft ll‘»y • Vw ’ fcliiHSO?*»} Jrii in '' in.. j''n>'' ;r(i:

						y* U !	• i.	l\|j	i;/;!
		f / .....		"	h/ljn.v	tv!	1: ■■iti- <	W
		tif !”i •,	, \r\ i,		•'' u:>ji	i-ni	in, vWH-:;.		. . t " > ti!
		.n -ii in i. ;		r r •;	i! ?t 1		bfBfjÄ! i i
	t1-: - ! ■■''	n-m; n: b	j '' .’ ’	i				!ti;	W
.hv.	. "i-''	.		> :■;!}	''iVitl.;;	OM’	:-*4
					•• - ■
						''•i-	ii’i		n -;i

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kongl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta
komité för utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m.
med underdånig skrifvelse den 25 maj 1891 till Eders Kongl. Maj:t

öfverlemnat förslag till författningar angående stiftsstyrelsens organisation
och verksamhet, ändring af 1 kap. 1 § kyrkolagen samt prestedens
utbytande mot ett löfte, jemte motiv till dessa förslag, har komitén afslutat
behandlingen af de frågor, lxvilka omförmälas dels i Kyrkomötets
skrifvelse)'' den 30 september 1878 om utarbetande af förslag till ny författning
angående kyrkotukt, den 3 oktober 1883 i fråga om ändring af
förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11
december 1868 och den 3 oktober 1888 om sådana lagstiftningsåtgärder,
som kunde pröfvas nödiga och lämpliga till förekommande deråt, att
kyrkliga handlingar förrättades af personer, hvilka dertill saknade laglig
befogenhet, dels ock i Riksdagens skrifvelse den 16 mars 1886 om ändring
i förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

I dessa ämnen, hvilka samtliga falla inom eller beröra kyrkotuktslagstiftningens
område, har komitén utarbetat förslag till följande författningar,
nemligen lag angående kyrkotukt, lag om enskild själavård,
konfirmation och Herrens heliga nattvard, lag angående jordfästning,
lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person, lag angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning, lag om klagan öfver kyrkoråds
beslut i vissa mål, lag angående frejde och flyttningsbetyg, som
af presterskapet utfärdas, samt kungörelse om uppgifter till presterskapet
angående personer, hvilka förklarats förlustige medborgerligt förtroende;
och får komitén härmed i underdånighet öfverlemna dessa
förslag jemte tillhörande motiv.

Undertecknad Bagge åberopar i afseende å vissa delar af förslaget
till lag angående kyrkotukt äfvensom beträffande några andra i
sammanhang dermed föreslagna bestämmelser, sin härvid fogade reservation.

Utöfver de i nådiga brefvet den 21 november 1890 omförmälda
ärenden har Eders Kongl. Maj:t behagat till komiténs handläggning
öfverlemna dels genom nådig remiss den 22 januari innevarande år en

af styrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening hos statsrådet
och chefen för Eders Kongl. Maj:ts ecklesiastikdepartement gjord framställning
angående vilkor för förenande af klockare- och organistsyssla
med folkskoleläraretjenst, dels genom remiss den 10 sistlidne mars vissa
af komitén för afgifvande af förslag till ordnande af kyrkoskrifningen
i riket m. m. i dess betänkande af den 2 december 1890 gjorda framställningar,
dels ock enligt nådigt bref den 17 nästlidne mars Riksdagens
skrifvelse den 8 i samma månad angående ändring i gällande
bestämmelser rörande upprättande af förslag till klockare- och organisttjenst.

Rörande dessa framställningar likasom beträffande de i nådiga
brefvet den 21 november 1890 omförmälda frågor, hvilka komitén ännu
icke slutbehandlat, utbeder sig komitén att framdeles få afgifva underdåniga
yttranden.

Stockholm den 5 april 1892.

Underdånigst:

AXEL BERGSTRÖM.

Nils Claéson. Gottfrid Billing.

Martin Johansson. A. H. Bagge.

August Wall.

• ''Vr--» ;>i.

fuåKV\.r

ro- j, ‘ i! • HA : n
i :.'',.,- ;- ( tf ■ t:

;-r '' •; itf v- i:;1 •• 1 !

itj.

. • / iTivHl I t

.''■''••i >''■ ■

f! 1 , •; rj ''*v 0.)• • ’ i ; | > ; i

r•''tf::•! >bil0»Vy; A• i>.• fji: j 1$i

: A • •; •'' oi'' »'' . /.A ■ j'' Hfi

i i-i V ;,v:j -1 •

tun[

H i * Ul

•" ji. i M <••!, H- ■ , nj :/{■<?: r ti.;.. .A,:V, ■

j i\ >i * i*''j: •>’ j:'' ''Li" vj*?01.

. ! /*. ,{'' : h V f ;>7 ] h : '' '''' f, f%f T Vj>

J • .1 1 / - - r - >{

. i <

11 l *

Ji: : .!■''-V tf!. • ; i i --!! v-v
'' ''■ i-'' >'' M.i: i ''.v

I vi''. • tiJ ;!!''''•''•-i ''liv < vt > . i i , i -IT: til ■ ■ .''i H* [• ■ t;:

, t.} t

I 1 v -. ii - -o ■ • -

•P

- hi i , -

; ••''/''i •.

• ''ti;: -;

• > I /

Förslag

till

lag angående kyrkotukt,

lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard,

lag angående jordfästning,

lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person,

lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning,

lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål,

lag angående frejde- och flyttningsbetyg, som af presterskapet
utfärdas, samt

kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer,
hvilka förklarats förlustige medborgerligt förtroende,

jemte motiv till dessa förslag.

* ft

s« >

r-;

10 ''i

ili ;

7 ''

y, Lii i,. - i; t

I'', :jen ,;;J :. . >i* ...I >‘V: ■; 7/j rif’ • "• 7.

■ '' '' ■ ..... ,j.ij

i M'' '' S) >1 ::: 11 i; Lf.j; ''l, '' t

I ;: • •1 • i• : i: '' ., — ''it: : i'' • ; 7 ''■.<*!. ''Ij; = Cj-i flit. ,,!i!

■:j •, •• .. ; \ ■'' ; rf;!;

! ■ h/ p. 1 ii.r.t'' Ot l. Y/•

. i. '' ■ i i ’ S i; ’< ''■

.\yytt

..''»t? hAir- >7 V.''.*. i i fi i

• vi!''-'' V., ''>!-i;;

;. '' ''; .-I <;''<> Is/-i

i-»TÖ t i H, }Ji;r

:rn;Y

. 1 V v t r V; ; ‘i v :: S j it ''tv • .. [t j;! Yr - : ,

.v i 1 1-t v;; 1 i v i. <■'' <JiT vlJil-:.; ■ I : i -> t " ''• t; i , i'' 7 -> i. .i . i;

.-i; ;•

ji.Ji tf '' : . . It

I I ''i

[ 4 i u&ii A

i I 0-

i • >., i i>lij

7 .; u t’'''' !

’ i(fu

r/t vill

Förslag

1 ’i: r till

»■ < •iyr r- • nn vihi.t.nl.

lag angående kyrkotukt.

,.i.

:)in < ••]•>

'' (-1 ■ TTj

>-J iiVTJUf

tojfavii ..fvth .-*i i; i * i''i it * »f t >*# n.

Sedan bestämmelser angående den kyrkotukt, hvartill prester i
svenska kyrkan genom förseelser och embetsbrott göra sig förfallne,
blifvit i lagen den 8 mars 1889 meddelade, varder beträffande den
kyrkotukt, som bör öfvas mot öfriga medlemmar af samma kyrka,
härigenom, utan ändring af hvad derom stadgas i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, ytterligare
i ämnet förordnadt som följer: 1

1 §■

Kyrkotukt bör i de fall och på det sätt, hvarom nedan sägs, af
församlings kyrkoherde, under samverkan med enskildo församlingsmedlemmar,
äfvensom af församlingens kyrkoråd öfvas mot medlem af
församlingen, så ock, med den inskränkning som i 6 och 7 §§ stadgas,
mot annan medlem af svenska kyrkan, hvilken uppehåller sig inom
församlingen.
ii.

2 §•

1 mom. Finnes församlingsmedlem häda Gud, lasta eller gäcka

Guds heliga ord eller sakramenten, göra gäckeri af gudstjensten,
smäda den kristna tron eller eljest visa sig såsom uppenbar motståndare
till densamma eller ock föra ett lastbart och förargelseväckande
lefverne; då må, ehvad han derför blifvit lagförd eller icke och ändå
att sträft'' derå ej finnes i allmän lag utsätta församlingens kyrkoherde,
i närvaro af en eller två för gudsfruktan och nit kände församlingsmedlemmar,
dem kyrkoherden tillkallar, tillrättavisa och förmana den
felande. j j( il it O il T V }i 9 OII 0 £ k fi il »C 1

2 mom. Undandrager sig den felande att hörsamma kyrkoherdens
kallelse eller låter han icke rätta sig af nndfången förmaning; må
kyrkorådet kalla honom till inställelse inför sig och, sedan han blifvit
hörd, söka att genom allvarliga föreställningar och varningar förmå
honom till bättring.

Visar han sig otillgänglig för dessa föreställningar och varningar,
må kyrkorådet vid det tillfälle, då desamma gifvits, eller,ock vid nytt
sammanträde, hvarvid det skall lemnas den felande öppet att, om han
så åstundar, närvara och i ärendet yttra sig,, förklara honom tills vidare
förlustig rättighet, om sådan eljest tillkommer honom, att väljas till
eller deltaga i val af ledamot i församlingens kyrkoråd och elektor för
utseende af svenska kyrkans ombud vid allmänt kyrkomöte, så ock att
sjelf väljas till sådant ombud.

Har den, som af kyrkorådet förklarats förlustig ifrågavarande rättigheter,
rösträtt äfven å annan församlings kyrkostämma, gälle förklarandet
jemväl denna församling; och skall utdrag af det i ärendet
förda protokoll meddelas nämnda försalulings kyrkoråd för anteckning
i dess protokoll och för behörigt iakttagande.

3 §■

Söker församlingsmedlem att genom bedrägliga medel, hotelser eller
löften om timliga fördelar förmå annan till affall från svenska kyrkans lära,
eller söker han, der han af föräldrar eller målsman fått sig anförtrodt
att uppfostra eller undervisa barn, som tillhöra svenska kyrkan, att under
utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro än den,
som med samma kyrkas lära öfverensstämmer, eller nödgar eller lockar
församlingsmedlem den, som är minderårig eller står under hans lydnad
och som tillhör svenska kyrkan, till deltagande i främmande trosbekännares
andaktsöfning; vare lag som i 2 § sägs.

; 4 §•

Bryter församlingsmedlem mot kyrklig- ordning i ty att han

vägrar att låta döpa sitt barn,

eller låter omdöpa sig,

eller utdelar Herrens heliga nattvard,

eller mottager nattvarden af lekman eller inom främmande trossamfund,
•;.*

eller i annat fall än kyrkolagen medgifver förrättar dop eller låter
sitt barn af lekman döpas,

eller underlåter att, innan hans barn eller barn, för hvilket han är
målsman, fyllt sjutton år, bereda detsamma tillfälle till konfirmationsundervisning
eller, sedan barnet åtnjutit sådan undervisning, mot dess
vilja hindrar det från att konfirmeras,

eller utför handling afsedd att betraktas såsom vigsel,
eller ock jördfäster;

vare äfven lian hemfallen till sådan kyrkotukt, som i 2 § sägs.

5 §•

Församlingsmedlem, hvilken, efter det kyrkorådet, på grund af
hvad särskilt är stadgadt, förbjudit honom att inom församlingen vidare
uppträda såsom lärare med andliga föredrag, underlåter att ställa sig
det förbud till efterrättelse, må, efter det tillfälle lemnats honom att,
om han så åstunda^ inför kyrkorådet i ärendet sig yttra, åt kyrkorådet
förklaras tills vidare förlustig de i 2 § 2 mom. omförmäla
kyrkliga rättigheter, der sådana tillkomma honom.

6 §•

Uppehåller sig medlem af svenska kyrkan i annan församling än
den, hvarest lian är kyrkoskrifven, och gör han sig derunder skyldig
till förseelse, hvarom i 2, 3 och 4 §§ sägs; må kyrkoherden och kyrkorådet
i den församling, hvarest den felande uppehåller sig, mot honom
öfva den kyrkotukt, hvartill han genom förseelsen gjort sig förfallen;
dock att, i fall kyrkorådet anser honom böra förklaras tills vidare förlustig
honom tillkommande kyrkliga rättigheter, hvilka i 2 § 2 inom.
omförmälas, kyrkorådet icke må meddela sådant förklarande, utan har
att genom utdrag af det i ärendet förda protokoll lemna kyrkorådet i
den församling, der den felande är kyrkoskrifven, underrättelse om
hvad mot honom förekommit; egande på grund deraf sistnämnda
kyrkoråd att utan hans vidare hörande förklara honom tills vidare förlustig
ifrågavarande rättigheter.

Har den felande lemnat orten, innan han anträffats med den kallelse,
kyrkorådet i den församling, der han uppehållit sig, å honom
utfärdat, vare han fri från skyldighet att inför det kyrkoråd iakttaga
inställelse.

, . 7 § -

År den, som inom eu församling öfverträdt. förbud, hvarom i o §
sägs, kyrkoskrifven i annan församling, bör kyrkorådet, i den förra om
öfverträdandet underrätta kyrkorådet i den senare församlingen; egande
på grund deraf sistnämnda kyrkoråd att, sedan tillfälle lemnats den
felande att, om lian så åstundan inför kyrkorådet i ärendet sig yttra,
förklara honom tills vidare förlustig de i 2 § 2 mom. omförmälda kyrkliga
rättigheter, der sådana tillkomma honom.

0;;''m;rn;v ij.:o . : ■. , 1 i , I ,1 '' j.;r-.1-: H : muuhyr r di •

»§•

Låter den, som blilvit förklarad tills vidare förlustig de kyrkliga
rättigheter, Indika i 2 § 2 mom. om förmälas, sedermera rätta sig, skall
det kyrkoråd, som meddelat förklarandet, till all kraft och verkan upphäfva
detsamma; skolande utdrag af det dervid förda protokoll, derest
den, hvilken förklarandet afsett, har rösträtt jemväl å annan församlings
kyrkostämma, meddelas kyrkorådet i den församling för anteckning
i dess protokoll och för behörigt iakttagande.

» §•

Kyrkoråds beslut innefattande sådant förklarande, som i denna
lag omförmäles, så ock beslut, hvarigenom dylikt förklarande blilvit
upphäfdt, skola genom protokollsutdrag meddelas den, som i beslutet
afses.

10 §.

Kyrkoråds åtgärd att tilldela någon föreställningar och varningar
eller att förklara någon förlustig de i 2 § 2 mom. omförmälda kyrkliga
rättigheter, så ock dess vägran att upphäfva sådant förklarande

må öfverklaga^ inom den tid och i den ordning, som äro stadgade i
särskild lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål.

Utan hinder af lord klagan öfver föreställningar och varningar,
som kyrkorådet tilldelat, må detta, der det så pröfvar lämpligt och
förbud från högre myndighet ej kommer, vidare i kyrkotuktsärendet
lagligen förfara.

Har kyrkoråd tilldelat någon föreställningar och varningar eller
förklarat någon tills vidare förlustig de kyrkliga rättigheter, om hvilka
i 2 § 2 mom. förmäles, skall i kyrkoboken göras anteckning derom,
så ock om skälen till åtgärden och om tiden, då den vidtogs. Likaledes
bör antecknas när åtgärd, som nyss är nämnd, varder till all
kraft och verkan undanröjd eller upphäfd.

Anteckning, hvarom nu är sagdt, må icke inflyta i prestbevis.

:.Vj .,t.-f;; } \ p / ! >,r ; , j r ,M> •>‘‘''•4 A* <::!:

12 §.

Om de fall, i hvilka undfående af nattvarden må medlem af svenska
kyrkan förvägras, är särskild! stadgadt,

13 §:

Genom denna lag upphäfvas

ej mindre, i den mån sådant icke redan genom utfärdade författningar
skett, 9 och 10 kapitlen samt 16 kapitlet 11 och 12 §§ kyrkolagen
äfvensom hvad samma lag stadgar i 2 kapitlet 2 § rörande bannlysning,
i 2 kapitlet 9 § om påföljd för uteblifvande från katekismiförhör
i kyrkan samt i 5 kapitlet 2 §, 15 kapitlet 20 § och 24 kapitlet

7 § om afgift och böter till kyrkan i vissa fall; § 7 af stadgan om
eder och sabbatsbrott den 17 oktober 1687 angående bötesansvar för
dem, som utan förfall komma sent till gudstjenst och gå derifrån,
innan den slutad är; § 3 af resolutionen den 19 maj 1693 och § 5
af resolutionen på presterskapets besvär den 17 december 1697 angående
straffpåföljd för åhörares uteblifvande från visitation, som af
prost hålles; brefven den 12 januari 1698, den 26 augusti 1756 och
den 24 augusti 1784, i hvad de röra böter till kyrkan för enka, som
under sorgetiden låter lägra sig; 23 § af presterskapets privilegier
den 16 oktober 1723, så vidt den föreskrifver arbete eller böter till
kyrkan fbv ogudaktighet i linsen samt förargelse och förstimYncdse i gudstjensten;
förordningen deh 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till
kyrkotuktens upprätthållande och 71 § i förordningen den 29 januari
1861 angående mord, dråp och annan misshandel,

än äfven allt hvad lag och författningar i (ifrigt innehålla stridande
mot .denna lag. , >. • i.,., . t . „ .< H » i i,.

A <1 T : . i i 1 ;!•)!'' r; i l''lwl! ) ."i. liåll.- -t i11 p. Ii. i . yv OVIlfs! .1;;:

i i.’l> f I Ji t! t i • < •),'' I I : !•''. ''] ti /.H‘V I Hi • U OI/ö--;-15 ''< ■; lUf iin . ■ >1; i;!‘-H-O j Ii £

.1 - SM Vi. M-f.-.m/o ; ,■„»•: r i imf, r. !!•■]’ i''yii

bni.-.-Vt f-b Hbi.-lb „■ „''y. bi-.vd i f vid, : :!■; ■.« tö/ -J

(/!• i;11; . i 11T • , f ■ . ■ j j''i,<< ■ f A'' . ■ ■; r.‘f :< :l Of- t.;''< ii O/! jjf Ur. •

• I. >(• . 1. • ''ii;,;,- ,i|-

•il

■tillit

It!'' till itcr

Forsla g

.h .-''rq till

M-I j i ’ 1* j< ‘ ,‘i ,0 : -M*f: Tji-;, • • / h j a * * it O.i in ro .<Vw . t ’J I*«O i v{« 0;_ ti*;:’

lag om enskild själavård, konfirmation och
Herrens heliga nattvard.

; ... ■TV/äfh'' ,!J f

Med upphäfvande ej mindre af G, 7, 8 och 17 kapitlen kyrkolagen,
gällande §§ af 11 kapitlet samma lag, cirkuläret den 18 december 1695,
§ 2 af resolutionen på presterskapets besvär den 17 december 1697,
cirkuläret den 8 maj 1765, cirkuläret den 12 november 1808 och förordningen
den 20 september 1859, i hvad sistberörda cirkulär och förordning
röra skriftermål och nattvard, äfvensom förordningen den 29 januari
1861 angående jemkning i gällande föreskrifter om tiden för begående
af Herrens nattvard, än äfven af allt livad lag och författningar i öfrigt
innehålla stridande mot denna lag, förordnas som följer: 1

1 §■

Prest inom svenska kyrkan skall i enskild själavård vinnlägga sig
att undervisa, förmana, varna och trösta sina församlingsmedlemmar,
på det att deras kristliga tro och lefverne måtte befrämjas under vaksamhet
och bön samt ett rätt bruk af nådemedlen.

‘ 2 §.

1 mom. År någon, som i församlingen bor eller uppehåller sig,
sjuk och kallas prest till honom, vare presten pligtig att ofördröjligen
efterkomma kallelsen, der lian icke bär giltigt hinder. Upphör hindret,
underlåta han icke att genast derefter inställa sig.

2 mom. Prest skall desslikes, äfven der han icke varder särskild!
kallad, i själavårdande syfte besöka de församlingsmedlemmar, som
äro stadde i andlig eller lekamlig nöd.

3 §•

Anlitar främmande kristen trosbekännare prest inom svenska kyrkan
om själavård, må sådan icke förvägras. Förekommer dervid förrättning,
som finnes upptagen i kyrkohandboken, skola dennas föreskrifter
följas.

4 §.

Vill någon för prest enskild! bekänna sin synd, vare presten pligtig
att mottaga den bekännelsen; egande dervid presten att meddela aflösning,
om den skriftande det begär och omständigheterna dertill föranleda.

Hvad i sådant hemligt skriftermål anförtros presten, får lian ej
yppa; dock må prest utan att röja person uppenbara hvad som kan
tjena till att afvärja för annan menliga följder af brottslig gerning, som
den skriftande bekänt, så ock, der bekännelsen gifver vid handen, att
sådan gerning mot någon til lämnas, varna denne.

5 §•

1 mom. Barn inom församlingen, Indika böra i den svenska kyrkans
lära uppfostras, skola, då de uppnått don ålder och förståndsutveckling

att åt dem må lemnas tillträde till Herrens heliga nattvard, af prest
inom svenska kyrkan sorgfälligt undervisas och beredas; och åligger
det barnets föräldrar eller målsman att senast innan barnet fyllt sjutton
år hos kyrkoherden i den församling barnet tillhör anmäla det till erhållande
af konfirmationsundervisning eller ock styrka, att barnet af
annan prest inom svenska kyrkan erhållit eller erhåller sådan undervisning.

2 inom. De barn, hvilka efter slutad undervisning pröfvats beredda
att få tillträde till nattvarden och sjelfva åstunda att varda deraf delaktiga,
skola i den ordning kyrkohandboken föreskrifver offentligen
konfirmeras.

3 mom. Då barn, som åtnjutit konfirmationsundervisning, åstundar
att konfirmeras, må det ej af föräldrar eller målsman derifrån afhållas.

6 §•

1 mom. Efter derom skedd pålysning skall i hvarje församling
nattvarden, på sätt kyrkohandboken föreskrifver, hållas så ofta församlingsmedlemmar
det begära och i allmänhet minst en gång i månaden.

2 mom. Nattvarden skall i högmessogudstjenst, hållas; dock att,
der det anses önskvärdt att nattvardsgång vid vissa tillfällen anställes
annorledes än i sammanhang med högmessogudstjenst, kyrkoherden må
ega att derom öfverenskomma med församlingen.

7 §•

Nattvarden skall offentligen i kyrka begås. Å annat ruin än i
kyrka må nattvardsgång hållas endast der särskilda ortsförhållanden
sådant kräfva och biskopen finner skäl att gifva sitt bifall dertill.

I hemmet må nattvarden kunna meddelas åt den, som på grund af
sjukdom, ålderdom eller annan lika giltig orsak sådant påkallar; egande
dervid anhöriga och husfolket, om de så önska, att i nattvarden deltaga.

8 §•

Ej må annan än prest i svenska kyrkan utdela nattvarden åt medlemmar
af samma kyrka; dock att, der nödfall är för handen, stiftets
biskop må tillåta prest inom annan evangelisk-luthersk kyrka att utdela
nattvarden till medlemmar af svenska kyrkan.

9 §•

Nattvarden åtnjuta en hvar i den församling, till hvilken han hör;
men om någon åstundar att mottaga nattvarden i annan församling
eller af annan prest än den, som är anstäld i förstnämnda församling,
vare sådant honom tillåtet, der den prest han derom anlitar, efter
vederbörlig pröfning, är villig att honom betjena.

10 §.

På kungjord tid skall anmälan 1 ill nattvardsgång göras hos kyrkoherden
eller den han gifver uppdrag att mottaga sådan anmälan. 11

11 §•

Den, som vill åtnjuta nattvarden, skall förut i skriftermål hafva
aflagt syndabekännelse och undfått aflösning.

12 §.

/ inom. Skriftermål, såsom beredelse till nattvarden, skall, på sätt
kyrkohandboken föreskrifver, ske offentligen i kyrka samma dag nattvarden
utdelas eller ock dagen förut.

2 inom. Begär nattvardsgäst att i fall, der nattvarden icke utdelas
samma dag skriftermålet sker, omedelbart efter skriftermålet varda af

sakramentet delaktig, det varde honom icke förvägradt, der han för sin
begäran anför giltiga skäl.

3 inom. Skall nattvarden, jemlikt 7 §, utdelas annanstädes än i
kyrka, bör skriftermålet ske å det ruin, der nattvarden utdelas.

13 §.

Den, som vill blifva delaktig af nattvarden, skall vara konfirmerad;
dock må nattvarden meddelas åt okonfirmerad, som är lifsfarligt sjuk
och visar synnerlig längtan efter sakramentet samt eger tillräcklig kunskap
om dess betydelse.

14 §.

1 inom. Anmäler sig till nattvardsgång den, som hädat Gud, lastat
eller gäckat Guds heliga ord eller sakramenten, gjort gäckeri af gudstjensten,
smädat den kristna tron eller eljest visat sig såsom uppenbar
motståndare till densamma eller ock förer ett lastbart och förargelseväckande
lefverne, må, ehvad han derför blifvit lagförd eller icke och
ändå att straff derå ej finnes i allmän lag utsatt, kyrkoherden i församlingen
kalla honom till sig för enskildt samtal med anledning af den
gjorda anmälan.

Hörsammar han ej kallelsen, eller inställer han sig men visar fortfarande
obotfärdighet, skall kyrkoherden förvägra honom att undfå
nattvarden.

2 mom. Bekänner den felande sin synd och lofvar bättring, må
nattvarden honom icke förmenas.

3 mom. Då nattvarden enligt 1 mom. förvägras församlingsmedlem,
så ock då tillträde dertill honom åter medgifves, skall kyrkoherden
derom ej mindre underrätta församlingens kyrkoråd än äfven göra anteckning
i kyrkoboken. Sådan anteckning må dock icke inflyta i
prestbetyg.

15 §.

Tränger sig fram till nattvardsbordet någon, som är af starka
drycker (^Verkstad eller eljest synbarligen i oredig sinnesförfattning,
eller som enligt denna lag icke må varda af nattvarden delaktig,
varde lian vid sakramentets utdelande förbigången.

16 §.

Prest, som förvägrar någon tillträde till nattvarden eller förbigår
någon vid sakramentets utdelande, vare skyldig att, om så begäres,
gifva skriftligt besked om grunderna för sin åtgärd. Öfver denna må
klagan anföras hos biskopen. År den klagande missnöjd med biskopens
beslut, må besvär deröfver anföras hos Konungen.

Förslag

till

lag angående jordfästning.

Med upphäfvande af 18 kapitlet kyrkolagen och allt livad lag och
författningar i öfrig! innehålla mot denna lag stridande varder härigenom
stadgadt och förordnadt som följer:

1 §•

När dödsfall timar inom svenska kyrkan, skall detsamma vid den
högmessogudstjenst, som näst efter skedd anmälan om dödsfallet inträffar
i den församling, der den aflidne var kyrkoskrifven, genom
kyrkoherdens försorg tillkännagifvas med tacksägelse i den ordningkyrkohandboken
föreskrifver. Sådant tillkännagifvande må dock ej ske
i de fall, som här nedan i 5 och 6 §§ omförmälas.

2 §.

Den aflidne skall jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, der
icke giltiga orsaker till längre uppskof äro för handen. Jordfästningen
får ej förrättas af annan än prest i svenska kyrkan.

3 §•

Jordfästning må ske i den församling, den aflidne i lifstiden sjelf
bestämt eller lians anhöriga bestämma eller, vid saknad af sådan bestämmelse,
der dödsfallet timat.

Jordfästning verkställes å församlingens kyrkogård eller annan
begrafningsplats eller ock å ruin, som församlingen för jordfästning
anvisat. I kyrka må endast sådan jordfästning, hvarom i 4 § sägs,
ega ruin.

4 §.

Jordfästning i vanlig ordning eller så kallad högtidlig jordfästning
må ej förvägras utom i de fall, hvilka i 5 och 6 §§ omförmälas.

5 §.

1 särskild, mindre högtidlig ordning skola dödfödda barn och de,
som utan döpelse do, jordfästas.

G §•

I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden
under föröfvande af groft brott, så ock den, som förgjort sig sjelf;
dock att, om den, som förgjort sig sjelf, var afvita eller, enligt läkares
intyg, vid gerningens begående var genom sjukdom eller ålderdomssvaghet
beröfvad förståndets bruk, den dödo må jordfästas i vanlig
ordning.

7 §•

De särskilda formulär, efter hvilka ofvan omförmäldu olika slag
af jordfästning skola förrättas, bestämmas i kyrkohandboken.

Vid jordfästning i vanlig ordning må de i svenska kyrkan öfliga
ceremonier med klockringning, procession, sorgmusik och sång brukas,
äfvensom liktal hållas af prest, som derom anlitas och dertill finnes villig.

Ej må vid jordfästning, hvarom i 5 § sägs, klockringning ega rum.

Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga,
om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, Indika äro oumbärliga
för den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma
klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.

8 §•

Jordfäst lik får icke begrafvas annanstädes än å kyrkogård eller
annan plats, som blifvit för sådant ändamål behörigen invigd.

Kyrkogårdar och andra begrafningsplatser skola städse hållas i
ordnadt och värdigt skick.

9 §•

På Konungens pröfning ankommer huruvida och under Indika
vilkor enskild begrafningsplats må anläggas.

F ö r s 1 a g

till

lag: om ansvar för vigsels förrättande af

obehörig person.

Härigenom förordnas som följer:

Der i fall, då enligt lag äktenskap icke må afslutas annorledes än
genom vigsel, förrättad af prest i svenska kyrkan, annan utför handling,
afsedd att betraktas som vigsel; straffes med böter, dock ej under
femtio kronor.

; • , •.: 1 '' ■ M: • < - • ci‘ m!/4''.iI *

Böter, som efter denna lag ådömas, tillfalla kronan. Om tillgång
till deras gäldande saknas, förvandlas de enligt allmän strafflag. .

F örs I a a*

lag angående särskilda sammankomster för

andaktsöfning.

Med upphäfvande af förordningen angående säi''skilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 december 1868 varder förordnadt som
följet’:

Medlemmar af svenska kyrkan vare ej förment att sammankomma
till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskåps omedelbara
ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän gudstjenst
i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe, der gudstjeristen
hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej heller må vid religionsöfning,
som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras
församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga
myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad
olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten
upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller enlig*! kyrkolagen
berättigad att offentligen predika, vid djdik sammankomst såsom
lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt
hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till

undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att, sedan
tillfälle lemnats honom att, om han sd åstunda)1, inför kyrkorådet i ärendet
sig yttra, förbjuda honom att i berörda egenskap inom församlingen
vidare uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig det förbud till efterrättelse vare
förfallen till den kyrkotukt, hvarom särskilt är stadgadt.

v ii i < i < * I

vt it ,f a o d a b «i o tf i y X 19 v t ö n n ^ r f >C m o 3* i

Ifila &2&r- I • ''

>*f r> J.

: .‘j • --''■i,!» >»u''-;i

fli P»l I »|V« f v>p 7 >! 7i,J 1

yjléUtr.. t-‘‘.i: tf uV^iv.-: ii i

: ‘''i''- .i,y f* ;:: : 1 i *.

i:»!»-- . •: '': M ,* i: v • • . >{•.''< it i I''/;

.;■/!< ■ «■;*'' i:■: > p) • ?.: • ; »[> »i . ?- • i .

fur. ,i a•! ♦.'' i;- * j '' ■ ..'' > ■

Förslag

till

lag om klagan öfver kyrkoråds beslut

i vissa mål.

Härigenom förordnas som följer:

Har kyrkoråd förbjudit någon att inom församlingen vidare uppträda
såsom lärare med andliga föredrag eller ock tilldelat någon föreställningar
och varningar eller förklarat någon tills vidare förlustig de
kyrkliga rättigheter, Indika omförmälas i 2 § af lagen angående kyrkotukt
den.........................., eller vägrat att upphäfva sådant förklarande,

eger han att i kyrkorådets beslut derom söka rättelse genom besvär,
livilka jemte samma beslut skola till det domkapitel, hvarunder kyrkorådet
hör, ingifvas inom den tid, som för öfverklagande af kyrkostämmas
beslut är stadgad; åliggande den klagande derjemte att vid
besvären foga bevis om dagen, då han undfick del af beslutet.

Försummar den klagande något af hvad sålunda är föreskrifvet,
har hau förlorat sin talan.

Förslag

till

lag angående frejde- och flyttningsbetyg,
som af presterskapet utfärdas.

Med upphäfvande af förordningen den 20 januari 1865 angående
förändrade stadganden i afseende å frejdebetyg, som af presterskapet
meddelas, förordningen den 28 november 1873 angående frejdebetyg,
som af presterskapet meddelas om personer, Indika före 1865 års
början blifvit för brott dömde, samt förordningen den 19 augusti 1890
angående tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdebetyg, som
af presterskapet utfärdas, varder härigenom förordnadt som följer:

Vid utfärdande af frejdebetyg för personer, hvilka före 1865 års
början blifvit för brott dömde, må presterskapet icke för annan än den,
hvilken är dömd ärelös eller förklarad aldrig vara vittnesbär, göra anteckning
om brottet, sedan tio år förflutit från den tid, då ådömda bestraffningen,
enligt hvad kändt är, i öfrig! blifvit till fullo verkstäld.

I alla andra fall, då enligt särskilda författningar det är presterskapet
anbefaldt att meddela betyg om personers frejd, skall dermed allenast
förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen vid den lid, dä

frejdebetyget meddelas, är i följd af domstols utslag, deri ändring ej
skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid.

Frejdebetyg angående person, som blifvit förklarad förlustig medborgerligt
förtroende, skall innefatta uppgift dels om dagen, då utslaget
blifvit gifvet, dels, der detsamma icke meddelats af Kongl. Maj:t, om
tiden, hvarinom besvär deremot skolat anföras, dels ock, när, enligt
2 kapitlet 19 § strafflagen sådant detta lagrum lyder i lagen den 20
juni 1890, någon förklarats förlustig medborgerligt förtroende intill
dess viss, i utslaget utsatt tid förflutit från det han efter utståndet
straff blifvit frigifven, om dagen för frigifvandet.

I prestbevis, som meddelas för flyttning från. eu församling till
annan, får ej inflyta någon anteckning om kyrkotukt, som enligt kyrkolagen
med dertill hörande författningar eller förordningen den 21 mars
1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd må hafva öfvats mot
den person, för hvilken beviset utfärdas.

/ ii''1

i >

,''f f

-Förslag;

till

kungörelse om uppgifter till presterskapet
angående personer, hvilka förklarats
förlustige medborgerligt
förtroende.

Med upphäfvande af kungörelsen den 4 maj 1855 angående vederbörandes
skyldighet att upprätta och till presterskapet aflemna förteckningar
öfver personer, som varda sakfälde eller under framtiden stälde
för vissa förbrytelser, och kungörelsen den 20 januari 1865 angående "
tillägg till förstnämnda kungörelse, varder härigenom stadgadt och förordnadt
som följer:

§ 1-

Häradshöfding skall för hvarje fjerdedels år, senast femtonde dagen
i januari, april, juli och oktober månader, meddela kronofogden i orten
förteckning å de i brottmål sakfälde personer, som blifvit förklarade
förlustige medborgerligt förtroende; skolande i den förteckning för
hvarje sakfäld uppgifvas den församling, hvartill han hörer, det åtalade

brottet, den tid, hvarpå berörda påföljd blifvit ådömd, dagen då utslaget
meddelats samt den tid, hvarinom besvär deremot må anföras.

Kronofogden skall det åligga att inom femtonde dagen efter förteckningens
mottagande tillställa kyrkolierdarne i de socknar inom hans
fögderi, der de sakfälda personerna hafva sina hemvist, behöriga utdrag
af den erhållna förteckningen, om fullgörande hvaraf kyrkoherdarne
skola lemna kronofogden skriftliga bevis, hvarjemte kronofogden skall
inom två veckor efter nyssnämnda dag till Konungens befallningshafvande
i länet insända ej allenast en afskrift af samma förteckning tillika med
omförmälda, af kyrkoherdarne meddelade bevis utan ock ett särskild!
utdrag af förteckningen i hvad angår de derstädes uppforsa personer,
som tillhöra ort utom fögderiet.

i 3 i i 19 i o d h t» m t. v i 3 ''i a f t o 1
b b § 2,- ridt

Underdomstol i stad bör för hvarje månad, inom femtonde dagen
derefter, mot bevis aflemna till presterskapet i staden sådan förteckning,
som nämnes i § 1, å de till staden hörande, af domstolen
sakfälde personer samt inom två veckor efter nyssberörda dag
till Konungens befallningshafvande insända dels en afskrift af samma
förteckning jemte presterskapets bevis om förteckningens mottagande
och dels särskild förteckning å sådana af domstolen sakfälde personer,
livilka höra till annan ort.

§ 3.

Der under de i §§ 1 och 2 bestämda tider, för livilka de föreskrifna
förteckningarna borde aflemnas, mål af ifrågavarande beskaffenhet
icke förekommit, åligger det vederbörande häradshöfdingar och underdomstolar
i städerna att inom den tid, då förteckningarna eljest skolat

vara till Konungens befallningshafvande insända, hos honom anmäla
förhållandet.

§ 4.

Genom Konungens befallningshafvandes försorg skola de af kronofogdarne
och underdomstolar i städerna insända förteckningar, hvilka
upptaga sådana sakfälde, som tillhöra orter utom kronofogdens fögderi
eller stadens område, varda meddelade presterskapet i dessa personers
hemorter.

§ 5.

Från krigsrätt skall inom en månad efter meddelande af utslag,
hvarigenom någon förklaras förlustig medborgerligt förtroende, skriftlig
uppgift derom insändas till Konungens befallningshafvande, som läte
vederbörande presterskap deraf undfå del. För hvarje hälft år, vid
slutet af juni och december månader, skall, om mål af förevarande beskaffenhet
hos krigsrätten icke förevarit, skriftlig anmälan derom af
vederbörande chefsembete göras hos Konungens befallningshafvande.

§ 6.

Så snart något af Kongl. Maj:t eller öfverdomstol gifvet utslag i
brottmål af den beskaffenhet, som här ofvan i § 1 omförmäles, kommer
Konungens befallningshafvande till banda för vederbörandes kungörande
eller beslutets befordrande till verkställighet, skall han alltid lemna del
deraf åt presterskapet i den församling, hvartill hvarje i målet sakfäld
person hörer.

Då Kongl. Maj:ts eller öfverdomstols utslag i de af krigsrätt handlagda
mål af ifrågavarande beskaffenhet för verkställighet afsändas till
annan myndighet än Konungens befallningshafvande, äfvensom i allII
5

mänhet i de fall, der, enligt gällande ordning, utslagets afsändande till
Konungens befallningshafvande icke är erforderligt, skall en i enlighet
med § 1 inrättad uppgift om den sakfälde personen från Kongl. Maj:ts
nedre justitierevision eller hofrätten skyndsamt sändas till Konungens
befallningshafvande för meddelande af underrättelse åt presterskapet.

§ 7,

Konungens befallningshafvande hålle noggrann tillsyn att do i §§
1, 2, 3 och 5 föreskrift^ förteckningar, bevis eller anmälanden i rätt
tid inkomma och foge, derest försummelse finnes hafva skett, skyndsam
anstalt för vinnande af behörig rättelse.

§ 8.

När någon, som på grund af domstols utslag är förlustig medborgerligt
förtroende intill dess viss, i utslaget utsatt tid förflutit från det
han efter utståndet straff blifvit frigifven, å straffanstalt undergått det
honom genom utslaget ådömda sträft’ och varder frigifven; skall föreståndaren
vid straffanstalten ofördröjligen underrätta presterskapet i den
församling, der den frigifne är kyrkoskrifven, om dagen för frigifvandet.

§ 9-

Presterskapet skall åligga att hvar i sin ort hålla och förvara noggranna
förteckningar öfver de underrättelser, som till följd af denna
kungörelse blifvit till dem af vederbörande lenmade.

Motiv.

De framställningar rörande kyrkotuktens ordnande, livilka af Kongl.
Maj:t öfverlemnats till komiténs handläggning, äro följande:

1) Kyrkomötets skrifvelse den 30 september 1878 (n:o 9 i samlingen
af kyrkomötets skrivelser).

I denna skrifvelse anför kyrkomötet, med anledning af väckta
motioner, att en omarbetning af nu gällande lagstiftning angående kyrkotukt
redan länge varit ett allmänt erkändt behof samt att, hvad särskild!
anginge Kongl. förordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande den 4 maj 1855, mycken villrådighet yppats,
huru vissa i samma förordning förekommande bestämmelser numera,
efter tillkomsten af 1864 års strafflag, rätteligen borde tillämpas. På
grund häraf anhåller kyrkomötet, att Kongl. Maj:t täcktes låta, så fort
ske kunde, för antagande i vederbörlig ordning framlägga förslag till
ny författning angående kyrkotukt.

2) Kyrkomötets skrifvelse den 3 oktober 1883 (n:o 8 i samlingen
af kyrkomötets skrivelser).

Häruti omförmäles, att i särskilda, vid kyrkomötet afgifna motioner
framhållits, att straffbestämmelsen i Kongl. förordningen angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868 vore
å ena sidan oegentlig, då den ålade borgerliga straff för en kyrklig
förseelse, samt å den andra visat sig svår att tillämpa. Då kyrkomötet
funnit det önskvärdt, att nämnda straffbestämmelse snarast möjligt
blefve utbytt mot stadgande!! om påföljder af kyrklig art, anhåller
mötet, det täcktes Kongl. Magt låta vidtaga erforderliga åtgärder för
sådan ändring i ofvanberörda förordning, att den deri förekommande
bestämmelse om straff för den, hvilken underlåter att ställa sig till
efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, blefve
utbytt mot stadgande!! om påföljder för den felande af kyrklig art.

Till komitra
öfcerlemnade
framställningar.

3) Riksdagens skrifvelse den 16 mars 1886 (n:o 20 i samlingen
af Riksdagens skrivelser).

Riksdagen anmärker i denna skrifvelse, att de ändamål, som förordningen
den 11 december 1868 afsåge att främja, om de också ingalunda
saknade betydelse för det borgerliga samhället-, dock omedelbart
och i främsta rummet borde anses såsom kyrkliga. Den allmänna uppfattningen
af stadgandenas betydelse vore ock den nu sagda, och deri
hade man utan tvifvel att söka grunden till det missnöje med nämnda
stadganden, livilket upprepade gånger sökt sig uttryck i ändringsförslag.
Det förefölle nemligen stötande och med vår tids uppfattning
af förhållandet mellan kyrkan och det borgerliga samhället icke förenligt,
att man sökte befrämja ett väsentligen kyrkligt ändamål genom
medel af så rent verldslig art som böter och fängelse.

Efter att hafva erinrat om kyrkomötets i ofvannämnda skrifvelse
den 3 oktober 1883 gjorda framställning i ämnet förklarar Riksdagen
sig instämma i densamma. Skedde en sådan ändring, som deri förordades
— anför Riksdagen vidare — så skulle man ej längre kunna
förebrå kyrkan, att hon sökte med verldsliga straffpåföljder skydda sin
bekännelse och inre organisation, men lagstiftaren hade dock derigenom
icke godkänt de handlingar, Indika i förordningen stämplades såsom
otillåtliga, och icke heller beröfvat kyrkan de skyddsmedel, som hon
sjelf borde ega till sitt förfogande utan att anlita den verldsliga maktens
hjelp. — Hvad anginge beskaffenheten af de påföljder af kyrklig
art, som Riksdagen ansåge böra träda i stället för det i 1868 års förordning
stadgade böt-esansvar, så hade visserligen blifvit med beklagande
framhållet, att svenska kyrkans lagstiftning i detta afseende
vore bristfällig. Det kunde ock medgifvas, att hithörande lagstiftning
lede af en viss ofullständighet och brist på systematisk anordning;
men åtskilliga nu gällande bestämmelser syntes dock vara på förevarande
fall användbara, och man torde kunna hoppas, att frågan om
kyrkotuktens ändamålsenliga ordnande, som af kyrkomötet omfattats
med synnerligt intresse, skidle inom en icke alltför aflägsen framtid
erhålla en slutlig lösning. — Bland de nu gällande bestämmelser, hvilka
syntes vara tillämpliga på fall af förevarande beskaffenhet, ville Riksdagen
särskildt erinra om hithörande stadganden i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. I 22 § stadgades bland
annat, att kyrkorådet tillkomme att vaka deröfver, att spridande af vilsefarande
läror, så vidt möjligt vore, förekommes samt kyrklig tvedrägt
och söndring förhindrades. Rörande utöfningen af detta kyrkorådets
åliggande föreskrefves i 28 § att kyrkorådet i frågor, som rörde reli -

gionens och sedernas helgd, ej finge annorledes än genom allvarliga
föreställningar söka förmå den felande till bättring. Detta stadgande
fullständigades genom bestämmelsen i 3:dje punkten af 1868 års förordning,
som gåfve kyrkorådet tillfälle att inskrida mot personer, Indika
tillhörde annan församling, men uppträdde med föredrag inom den församling,
der kyrkorådet hade att utöfva sin myndighet.

På grund af det sålunda anförda anhåller Riksdagen, i likhet med
1883 års kyrkomöte, det täcktes Kongl. Maj:t låta vidtaga erforderliga
åtgärder för sådan ändring i förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 december 1868, att den deri förekommande
bestämmelse om straff för den, hvilken underlåter att ställa
sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet,
varder utbytt mot stadgande!! om påföljder af kyrklig art.

I nära sammanhang med ofvan omförmälda framställningar står ock
kyrkomötets skrifvelse den 3 oktober 1888 angående åtgärder till förekommande
af att kyrkliga handlingar förrättas af obehöriga personer (n:o
20 i samlingen af kyrkomötets skrivelser). Kyrkomötet anför i densamma,
hurusom det vore ett kändt förhållande, att vissa kyrkliga
handlingar, såsom dop, vigsel m. m., icke sällan förrättades af personer,
som dertill saknade befogenhet, samt att, enligt nu gällande lagstiftning,
en dylik olaglig handling medförde ansvar allenast i fall den,
som förrättade handlingen, gåfve sig ut för embets- eller tjensteman.
Kyrkomötet, som ansåge, att till förebyggande af de olägenheter och
förvecklingar, som af berörda förrättningar uppstode, icke mindre från
borgerlig än från kyrklig synpunkt, och till upprätthållande af de kyrkliga
handlingarnas helgd, lagbestämmelser borde åvägabringas, hvarigenom
ifrågavarande olagligheter förebyggdes, anhåller derför i förevarande
skrifvelse, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga de åtgärder i lagstiftningsväg,
som kunna pröfvas nödiga och lämpliga till förekommande
af att kyrkliga handlingar förrättas af personer, hvilka dertill sakna
laglig befogenhet.

Då enligt komiténs tanke sådant förfarande, som afses i kyrkomötets
sist omförmälda skrifvelse, i allmänhet icke bör föranleda andra
påföljder än sådana, hvilka falla inom kyrkotuktens område, har komitén
företagit denna framställning till behandling i sammanhang med
frågan om kyrkotukten.

Här torde slutligen böra anmärkas, att äfven vid 1888 års kyrkomöte
väcktes förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ny
lagstiftning om kyrkotukt, hvit ket förslag dock af kyrkolagsutskottet,

Den svenska
kgrkotuktslagstiftningens
utveckling
och närvarande

ståndpunkt.

enär frågan vore på Kongl. Maj: ta pröfning beroende, a fö fyrk tes och
icke heller vann kyrkomötets bifall

Af ofvanstående redogörelse för innehållet af de föreliggande framställningarne
i ämnet framgår, att kyrkomötet, som begärt utarbetande
af fullständigt förslag till lagstiftning rörande kyrkotukt, dock icke
tilltrott sig att angifva de principer, som borde läggas till grund fölen
sådan lagstiftning, likasom både kyrkomötet och Riksdagen i sina
framställningar om ändring i 1868 års förordning underlåtit att — utöfver
hvad Riksdagen anfört rörande föreskrifterna i §§ 22 och 28 af
kyrkostämmoförordningen — närmare bestämma de påföljder, som borde
träda i stället för den borgerliga straffbestämmelsen, än att de skulle
vara af kyrklig art, d. v. s. falla inom kyrkotuktens område. Komitén
har sålunda icke härutinnan haft någon ledning af Riksdagens och kj^rkomötets
uttalanden och har derför endast kunnat på grund af sin egen
uppfattning af hvad kyrkans uppgift kräfver och de närvarande förhållandena
medgifva framställa förslag till kyrkotuktens ordnande.

Redan liär torde böra anmärkas, att en särskild art af kyrkotukt
ligger utom det lagstiftningsområde, hvarmed komitén har att sysselsätta
sig, nemligen den kyrkotukt, som gäller i afseende å kyrkans
prester i denna deras särskilda egenskap. Bestämmelser om denna
speciella kyrkotukt återfinnas i lagen om straff för embetsbrott af prest
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

Innan komitén öfvergår till en redogörelse för de grunder, på
hvilka komitén anser eu allmän kyrkotuktslagstiftning i vårt land böra
byggas, vill komitén lemna kortfattade redogörelser för dels den svenska
kyrkotuktslagstiftningens utveckling och närvarande ståndpunkt,
dels motsvarande lagstiftning inom vissa utländska evangelisk-lutherska
kyrkor och dels de förslag, som af föregående komitier blifvit framsida
till förbättring af den gällande svenska lagstiftningen om kyrkotukt.

Kyrkotukten, hvars upprätthållande på flera ställen i nya testamentet
omtalas såsom på en gång en rättighet och en pligt för den
kristna församlingen, jemte det antydningar om sättet för dess utöfvande
gifvas, utvecklade sig inom den romersk-katolska kyrkan uti
eu i flere afseende!! skef riktning. Den fick nemligen dels, under en

tid af det borgerliga samhällets vanmakt, träda i stället för borgerliga
straff i fråga om förbrytelser, gent emot livilka staten icke förmådde
göra sin straffmakt gällande, och dels tjena såsom medel för uppnående
af hierarkiska syften. Båda dessa omständigheter gåfvo åt kyrkotukten
och dess utöfning en rent yttre juridisk karakter, som måste vara för
dess verkliga ändamål fullkomligt främmande.

Vid reformationen afskaffades visserligen inom de protestantiska
kyrkorna de missbruk, som uppkommit genom sträfvandet att låta kyrkotukten
tjena hierarkiska syften; men tidens förhållanden voro sådana,
att man ej kunde fullständigt undanrödja den uppkomna förvexlingen
af kyrkotuktsmedel och borgerliga straffmedel. Detta visade sig äfven
i vårt land. Den antydda uppfattningen kan spåras såväl i 1571 års
kyrkoordning som i 1686 års kyrkolag och tick stundom i lagstiftningen
ett fullt tydligt uttryck. Sålunda heter det i kapitlet om uppenbar
skrift i 1571 års kyrkoordning, att orsaken dertill, att man icke
kunde låta kyrkoplikt^» falla, var den stora öfverdådighet och sjelfsvåld,
som man så godt som allmänt gjorde sig att synda »ther aff åt swerdet
icke så bijter som wel behöffdes». Vidare säges i samma kapitel, att,
den, som skall undergå uppenbar skrift, bör undervisas, att han »icke
tencker sigh medh sådana satta plicht, skola höta syndena in för Gudli,
uthan åt han håller thet för een timelig Kyrkionepst eller boot, genom
hvilka han sig förlijkar med församlingenne, nestan sådana som then
som efter »verldslig lagh warder enom then sigh förbrutit haffver pålagd,
med hectelse, fridlöso, penningaboot etc. På thet både han
sielffver och andre skola ther aff liaffva en wårdnagla». Tionde kapitlet
i kyrkolagen inledes med den förklaring, att ehuru Kongl. Maj:t sina
undersåtar »emot allehanda missgerningar, laster och odygder med god
lag, ordningar och stadgar således försett, att den processen, som till
bannlysning hörer, med den Högstes bistånd ej någon tid eller fast
sällan skall behöfvas», så hade dock ansetts nödigt att meddela vissa
stadganden i ämnet. Vidare säges i 2 § af samma kapitel, att föremålet
för det deruti omförmälda kyrkotuktsförfarande är »en uppenbar
och allom veterlig synd och last, som förtörnar Gud och uppväcker
förargelse, men är likväl af den beskaffenhet att syndaren icke straxt
kan derföre lagforas»; hvarjemte inom parentes tillägges »ty uti de
mål, som klar lag är uppå, bör straxt förfaras efter lag inför verldslig
domare». Och i § 23 af presterskapets privilegier den 16 oktober 1723
omtalas ett kyrkotuktsförfarande i »sådana mål, som icke äro uti lagen
med något utsatt straff egentligen ansedde, (dier så grefve, att de ändteligen
böra domarens utslag underställas». En dylik uppfattning gifver

sig ock tillkänna i de former, under hvilka kyrkotukten utöfvades, i det
att såsom kyrkotuktsmedel användes stockstraff, penningböter och arbete
till kyrkan, hvarjemte det större bannet i åtskilliga afseenden hade
karakteren af ett verldsligt straff.

Om således i uppfattningen af kyrkotuktens begrepp och ändamål
framträdde oriktiga föreställningar i mera än ett afseende, så gäller detta icke
mindre om uppfattningen af den handling, hvarigenom en syndare återupptogs
i församlingens fidla gemenskap. Detta framgår af ofvan
anförda uttryck i 1571 års kyrkoordning. Men äfven enligt 1086 års
kyrkolag skedde det i en mängd fall genom uppenbar skrift eller kyrkoplikt,
som i 9 kap. 1 § kyrkolagen beskrifves såsom den »syndabekännelse,
som en syndare, lagvunnen och sakfäld, gör inför församlingen,
då han tillstår sig vara uti den sak brottslig, för hvilken lian
uppenbart skriftas, och betygar sin ånger öfver bemälte synd, beder
Gud och församlingen om förlåtelse samt utlofvar bot och bättring».
Enligt den sålunda gjorda beskrifningen hade kyrkoplikten en rent
kyrklig karakter; men i verkligheten utvecklade den sig till ett verldsligt
straff. I detta afseende är 43 punkten i Kongl. förklaringen den
23 mars 1807 synnerligen betecknande, särskild! mom. 10 och 11,
enligt hvilka den, som var motsträfvig att undergå kyrkoplikt, borde
genom särskilda, successivt stegrade straff tvingas att afbedja sitt brott.
1 ett Kongl. bref af den 29 april 1830 säges ock uttryckligen, att
enligt då gällande lagstiftning kyrkoplikten ansåges såsom en tillökning
i straffet och ofta för den drygaste delen deraf.

Då den svenska kyrkotuktslagstiftningen sålunda dels redan vid
reformationen var uppblandad med främmande beståndsdelar och dels
sedermera icke alltid utvecklat sig i rätt riktning, har följden blifvit,
att den numera befinner sig i ett mycket otillfredsställande skick.
Kyrkoplikten blef visserligen genom förordningen den 4 maj 1855
af skaffad, likasom stockstraffet redan genom förordningen den 10 juni
1841 borttagits ur vår lagstiftning. Men ännu qvarstå såsom lormelt
gällande åtskilliga bestämmelser, hvilkas tillämpning svårligen
numera kan ifrågakomma; och öfriga föreskrilter i ämnet lida dels
af dunkelhet, såsom förhållandet särskild! är med förordningen angående
vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj 1855, och
dels af ofullständighet.

I två redan anförda stadganden, nemligen 10 kap. 2 § kyrkolagen
och 23 § i presterskapets privilegier, angifvas i största allmänhet de
synder, hvilka böra göras till föremål för kyrkotukt. I det sistnämnda
lagrummet anföras särskild! såsom exempel »hvarjehanda ogudaktighet

i liusen samt förargelse och försummelse i gudstjensten». Förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 tillägger
i § 22 kyrkoråd rätt och pligt att i afseende på hvad till religionens och
sedernas vård hör vaka öfver efterlefnaden af defom gällande författningar;
att upptaga frågor om oordning och oskick vid samt försummelse af
gudstjensten, om uteblifvande från läsförhör, om oenighet i äktenskap, om
olydnad mot föräldrar och om vårdslösad barnuppfostran; samt att vaka
deröfver, att spridande af vilseförande läror må, så vidt möjligt är,
förekommas, äfvensom kyrklig tvedrägt och söndring förhindras. En
särskild uppgift har kyrkorådet enligt förordningen den 11 december
1868 i fråga om andliga föredrag af den, som ej är prest eller enligt
kyrkolagen berättigad att offentligen predika, i det att om sådan person
vid sammankomst för gemensam andaktsöfning utan vederbörande presterskaps
omedelbara ledning uppträder med andliga föredrag, som anses
leda till söndring i kyrkligt - hänseende eller förakt för den allmänna
gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, det
ankommer på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap
inom församlingen vidare uppträda; och stadgas tillika om böter för den,
som underlåter att ställa sig till efterrättelse sådant af kyrkorådet meddeladt
förbud. Ofvan åberopade förordning angående vissa föreskrifter
till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj 1855, hvilken såsom ett
slags kyrkotuktsmedel stadgar skyldighet för vissa personer att, innan de
komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, underkasta sig enskild
skrift, föreskrifver att sådan kyrkotukt skall tillämpas i afseende å den,
som gjort sig skyldig till straff'' för vissa uppräknade brott och förseelser.
Genom § 71 i förordningen angående mord, dråp och annan
misshandel den 29 januari 1861 gjordes till 1855 års förordning det
ännu gällande tillägg, att sistnämnda förordnings föreskrifter skola
tillämpas jemväl å den, som gjort sig skyldig till ansvar för dråp, som
ej är med dödsstraff belagdt, eller för vållande till annans död. Här
bör ock erinras om Kongl. cirkuläret den 8 maj 1765, hvarest stadgas,
att den, hvilken varit åtalad för brott, som i brist af fulla bevis blifvit
utstäldt till upptäckande i framtiden, icke må annorlunda än en skil dt. i
sakristan undfå aflösning och Herrens nattvard.

Slutligen meddelas i åtskilliga författningar, i allmänhet af äldre
datum, föreskrifter angående särskilda slag af förseelser, hvilka böra
göras till föremål för kyrkotukt, och olika former för tuktens utöfvande
i ena eller andra fallet. Då emellertid alla de förseelser, som i dessa
författningar afses, torde falla under någon af de allmänna kategorier,
som ofvan anförts, lärer någon redogörelse för dessa författningars innen.

håll här ej vara erforderlig eller lämplig. Förteckning å desamma lemnas
i 13 § af förslaget till lag angående kyrkotukt och i ingressen till
förslaget till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga
nattvard.

I 10 kap. kyrkolagen angifvas på följande sätt de från lindrigare
till strängare fortgående graderna af kyrkotukt: _ ,

1) När någon af åhörarne uti en uppenbar och alla veterlig synd
och last sig förhärdar, som förtörnar Gud och uppväcker förargelse,
men är likväl af den beskaffenhet att syndaren icke straxt kan derför
lagforas, då skall själasörjaren efter Kristi befallning första resan uti
enslighet syndaren hans brott förehålla.

2) Der sådant intet vill hjelpa, skall själasörjaren taga andra
resan till sig två eller tre gudfruktige och förnuftige män af församlingen
och i deras närvaro ånyo förmana syndaren till omvändelse.

3) Skulle han ändå icke vilja bättra sig, då gifve kyrkoherden
sin biskop och konsistorium sådant tillkänna, hvilka skola stämma sjmdaren
inför sig och honom allvarligen förmana.

4) Der han sig intet omvända vill, skola biskopen och konsistorium
sätta honom till en bestämd tid ifrån den heliga nattvardens bruk
och andra kyrkans friheter, hvithet kallas det mindre bann.

5) Framhärdar han ändå uti synden, då skall kyrkoherden gifva
det biskopen och konsistorium ånyo tillkänna och de strax låta Kong!.
Maj:t eller dess domhafvande veta hans missgerning och obotfärdighet,
på det pröfvas må, om en sådan syndare igenom verldsligt straff på sätt
och vis, som han förtjenar, icke kan drifvas till bättring.

6) Afstår han ändå intet med synden, då må omsider hans kyrkoherde,
sedan sakens sannfärdiga beskaffenhet är Kongl. Maj:t först och
förut vorden kungjord, och kyrkoherden, uppå biskopens och konsistorii
befallning, har tre söndagar å rad lyst honom till bättring, upptäckt
hans fel och förmanat församlingen att bedja Gud för honom, alldeles
afsöndra en så förhärdad och obotfärdig syndare ifrån Guds församlings
gemenskap och uppenbarligen af predikstolen bannlysa honom enligt
formulär intaget i det åberopade lagrummet.

De här omförmälda kyrkotuktsmedlen utgöras således af dels varningar
af olika slag, dels arbitralt verldsligt straff och dels bann, det
mindre och det större. Det större bannet torde endast under närmaste
tiden efter utfärdandet af 1686 års kyrkolag hafva användts inom svenska
kyrkan; men tillämpning af det mindre bannet har äfven i senare tiden
ehuru ganska sällan egt rum. Enligt den ofvan åberopade förordningen
den 4 maj 1855 försättes den, som begått någon af de der om -

förmälda förbrytelser, i en ställning, hvilken är i viss mån jemförlig
med en med det mindre bannet belagd syndares, i det att. han är från
den heliga nattvardens bruk utesluten, till dess han låtit sig enskildt
skriftas och aflösas. Ett dylikt förfarande tillämpas äfveti enligt Kongl.
cirkuläret den 26 oktober 1860 med afseende å qvinna, som af vårdslöshet
förqväft sitt barn.

Såsom bekant har tolkningen af 1855 års förordning varit föremål
för skiljaktiga meningar, särskilt, med hänsyn till 1864 års strafflag.
Då emellertid komitén, som till fullo behjertar de svårigheter, hvilka i
detta afseende mött det inom församlingarna tjenstgörande presterskapet,
har för afsigt att föreslå fullständigt upphäfvande af samma förordning,
anser komitén sig sakna anledning att här framställa någon åsigt angående
dess rätta tolkning.

För att en i det större bannet försatt person skall kunna med församlingen
återförenas och sålunda den mot honom använda kyrkotuktsåtgärden
upphäfvas, erfordras enligt 1686 års kyrkolag uppenbar skrift,
Skriften är sålunda till sin egentliga uppgift icke ett kyrkotuktsmedel,
utan endast vilkoret för den tuktades återupptagande i församlingens
gemenskap. Att uppfattningen i detta afseende blifvit en helt annan,
har förut blifvit antydt. Den uppenbara skriften fick karakteren af ett
verldsligt straff, och den enskilda skrift, som föreskrifves i 1855 års
förordning, torde väl närmast uppfattas såsom en positiv kyrkotuktsåtgärd.

Uppfattningen af kyrkotuktens väsen och ändamål undergick, såsom
redan i det föregående antydts, åtminstone så vidt den framträdde i det
praktiska lifvet och i lagstiftningen, icke vid reformationen någon fullständig
ändring, ehuru man kunnat förutsätta en sådan på grund af
de uttalanden i ämnet, hvilka förekomma i reformatorernas, särskilt
Luthers, skrifter; och det var icke blott inom den svenska kyrkan de
olyckliga följderna af detta förhållande framträdde.

Hvad våra grannland Norge och Danmark angår, befinner sig kyrkotuktslagstiftningen
derstädes i samma otillfredsställande skick som hos
oss. Åtskilliga lagbestämmelser i ämnet finnas, men äro föråldrade och
lära i allmänhet icke vidare tillämpas.

I Tyskland har deremot under senare tider en verklig utveckling
af kyrkotuktslagstiftningen egt rum. Denna utveckling har, sådan den

Kyrkotuktslagstiftningen
i vissa
främmande
land.

framträder i särskilda staters kyrkliga författningar, gått i den riktning
att rätten och pligten att upprätthålla kyrkotukten, Indika förut i allmänhet
tillkommo konsistorierna, numera hufvudsakligen lagts i de särskilda
församlingarnas händer. A församlingens vägnar handlar härvid
presbyteriet eller kyrkorådet. Dock eger kyrkoherden, der han ur själavårdssynpunkt
anser sådant nödigt, vägra utförande af någon kyrklig
handling — hvilket väl i allmänhet afser utdelande af nattvarden —;
men om den person, hvilken kyrkoherden sålunda vägrat att betjena,
icke vill låta sig härmed nöja, underställes frågan församlingens kyrkoråd,
hvars beslut åter kan af såväl kyrkoherden som den person frågan
gäller dragas under högre kyrklig myndighets pröfning.

Den egentliga kyrkotukten handhafves deremot, såsom redan är
nämndt, ute Klutande af kyrkorådet och utöfvas under följande former.
Först muntlig förmaning af kyrkorådets ordförande samt en eller flere
af dess medlemmar. Visar sig denna förmaning fruktlös, så meddelas
förmaningen skriftligt af kyrkorådet, eventuelt med föreläggande af viss
tid, efter hvars utgång vidare påföljder komma att inträda, derest bättring
ej följt. Dessa vidare påföljder äro i särskilda kyrkoordningar
något olika bestämda. Hvarje kyrkosamfund eger att sjelft bestämma
om desamma, under det att staten endast förbehållit sig att genom sin
lagstiftning begränsa det område, inom hvilket de må väljas. Sålunda
förbjuder den preussiska lagstiftningen alla religionssamfund att använda
tuktmedel, som hafva karakter af kropps-, förmögenhets- eller frihetsstraff
eller gälla någons borgerliga ära. Såsom exempel på de kyrkotuktsmedel,
som af de evangeliska kyrkosamfunden användas, må här
nämnas: frånkännandet af rätt till kyrklig vigsel och kyrklig begrafning,
rätt att vara fadder, rätt att bekläda kyrkliga embeten, kyrklig valrätt
och valbarhet. Äfven uteslutande från nattvarden användes inom några
kyrkosamfund såsom ett egentligt kyrkof lotsmedel.

Såsom föremål för kyrkotukt kunna i allmänhet nämnas kränkning
af kristlig åskådning och kristlig sed (christliche Gesimiung und Sitte),
förakt för det gudomliga ordet och osedlig vandel. Frånkännande af
vissa borgerliga rättigheter genom domstols beslut kan ock stimdom
medföra påföljder af kyrklig art. Särskildt uppräknas såsom föremål
för kyrkotukt i de flesta nyare kyrkoordningar: underlåtenhet att befordra
barn till dop och konfirmation, underlåtenhet att låta ett ingånget
äktenskap beseglas med kyrklig vigsel, barns uppfostrande inom ett icke
evangeliskt trossamfund samt ingående af ett enligt kyrkans ordning
förbjudet äktenskap.

Kyrkorådets beslut, om kyrkotuktsåtgärder kan öfverklagas hos
kretssynoden eller, om denna icke är samlad, hos dess »Vargtand». Från
ålagda kyrkotuktspåföljder kan kyrkorådet, då förhållandena dertill föranleda,
befria den, hvilken de ålagts, vare sig på framställning från
dennes sida eller utan sådan framställning.

Af synnerlig vigt att taga i betraktande vid utarbetande af ny
kyrkotuktslagstiftning för Sverige äro de bestämmelser i ämnet, hvilka
innehållas i den för evangelisk-lutherska kyrkan i Finland gällande
kyrkolag af den 9 december 1868. Före utfärdandet af denna kyrkolag
gälde nemligen i hufvudsak 1686 års kjakolag, likasom ännu hos oss;
och de kyrkliga förhållandena i Finland öfverensstämma väsentligen
med förhållandena i vårt land. Bestämmelserna om kyrkotukt återfinnas
i trettonde kapitlet af den finska kyrkolagen. I § 100 uttalas till eu
början såsom en allmän grundsats, att med afseende å dem, hvilka
genom lastbar vandel eller villfarande lära eller försummelse af sin
kristliga kallelses pligter åstadkomma förargelse i församlingen, eu
kristlig kyrkotukt skall af församlingens presterskap och kyrkoråd
handhafva^. De församlingsmedlemmar, mot hvilka kyrkotukten kommer
till användning, angifvas i de följande paragraferna närmare
sålunda:

1) de som förhärda sig i uppenbar synd och last, för hvilken de
dock icke lagförts;

2) de, hvilka för grofva brott blifvit stälda inför verldslig rätt och
der dömda till ansvar, men af denna bestraffning ej låtit sig rätta;

3) föräldrar, som vägra att låta befordra sina barn till dop;

4) de, som uppsåtligen försumma att förskaffa kristlig uppfostran
och undervisning åt egna barn eller sådana som under deras vård
äro; samt

5) de, hvilka göra sig skyldiga till uppenbart förakt för Guds ord
och gudaktighetens öfning, till oenighet i äktenskap, till hårdhet mot
barn, husfolk eller andra underhafvande, till olydnad mot föräldrar samt
till oförsonlighet.

Mot församlingsmedlem, som på ofvan angifna sätt förgår sig, eger
enligt 101 § följande förfarande rum. Först förmanas han af kyrkoherden.
Låter lian sig ej deraf rätta, skall förmaningen förnyas af
kyrkoherden jemte två eller tre församlingens för kristligt allvar kända
medlemmar. Följer ej heller då rättelse, skall förmaningen i hela församlingens
namn meddelas den felande af kyrkorådet. Framhärdar
han dock i sin obotfärdighet, då må kyrkorådet förklara honom förlustig
rättigheten att vara vittne vid dop, att deltaga i val af leda -

möter i kyrkorådet, af ombud vid kyrkomöte ocli af valmän dertill
samt att sjelf till nämnda befattningar väljas. Dock skall kyrkorådets
härom fattade beslut underställas domkapitlet, som, om omständigheterna
dertill föranleda, eger kalla den felande inför sig och, derest
lian, efter erhållen allvarlig förmaning, ingen bättring visar, förklara
honom på bestämd tid oskicklig att begå Herrens nattvard.

För att den felande skall kunna återfå de rättigheter, Indika kyrkorådet.
förklarat honom förlustig, erfordras att han afstår från sin synd
samt bekänner och afbeder henne i särskildt skriftermål inför själasörjaren.
Har han uppfylt dessa vilkor, tillerkänner kyrkorådet honom
åter ifrågavarande rättigheter; och skall underrättelse härom meddelas
domkapitlet.

För några särskilda fall meddelas särskilda föreskrifter. I § 104
stadgas, att om församlingsmedlem, som hyllar villfarande mening, söker
att andra dertill öfvertala och sålunda vållar oro och förargelse i
församlingen, eller om någon försummar att ställa sig till efterrättelse
kyrkoråds förbud att hålla läroföredrag vid enskild andaktssammankomst,
skall kyrkorådet derom göra anmälan hos domkapitlet. § 105
uppräknar vissa fall, i Indika kyrkotuktsförfarandet icke fortskrider
längre än till varning; hvarefter, om denna visar sig fruktlös, anmälan om
förhållandet skall ske hos verldslig rätt. Dessa fall äro: underlåtenhet
att bevista läsförhör, der förhör med personer i bokläsning och kristendomskunskap
anses nödigt, försummelse att låta barn eller andra,
som under personens lydno stå, bevista läsförhör eller skriftskola, oordning
vid gudstjenst, störande af andakten under påstående gudstjenst
samt hållande af enskild andaktsöfning å den tid, då allmän gudstjenst
i församlingen förrättas, såvida kyrkoherden ej särskildt gifvit tillstånd
dertill.

Uti det af en komité afgifna förslag (tryckt 1863), som ligger till
grund för den finska kyrkolagen, upptogs icke uteslutande från nattvarden
såsom ett kyrkotuktsmedel, och komitén gaf härför en utförlig
motivering. Men vid den granskning, som komit.éförslaget sedermera
undergick i en ny komité, segrade den motsatta meningen, som också
gjorde sig gällande vid förslagets upphöjande till lag.

I de under innevarande århundrade af komitéer framlagda särskilda Äldre förslag
förslag till fullständig ny kyrkolag för vårt land upptagas nedan nämnda tuUslagstiftbestämmelser
om kyrkotukt. ning i

Det år 1828 afgifna förslaget, som i denna del likasom i de flesta SveruJeöfriga
punkter endast är afsedt att utgöra en sammanarbetning af då
gällande bestämmelser, innehåller i kap. 7 stadganden om kyrkotukten.

Kapitlet inledes med åtskilliga uttalanden, hvilka närmast torde vara
att hänföra till läran om enskild själavård och till pastoralteologien. I
§ 7 stadgas att kyrkoherden skall till bevakande och bibehållande af
den goda ordningen inom församlingen biträdas af kyrkoråd, sexmän,
rotemästare eller andra ordningsmän, hvarjemte för hvarje församlingsärskilda
»sedeordningan> skulle antagas, hvilka borde fastställas af
Konungens befallningshafvande och domkapitlet. I följande paragrafer
meddelas angående kyrkotukten nedanstående föreskrifter. Så snart
någon »afvikelse eller oordning» i församlingen förspordes, skulle den
felaktige enskildt tilltalas, förmanas och varnas samt, om häraf ingen
bättring verkades, erhålla förnyade föreställningar inför kyrkorådet,
som i öfrigt egde att verkställa hvad för dylika fall genom särskild
öfverenskommelse i församlingen vore stadgadt. Kallelsen inför kyrkorådet
kunde flere gånger förnyas. Sedan dessa varnings- och förbättringsförsök
fruktlöst aflupit, skulle saken, efter dess beskaffenhet, antingen
anmälas hos prosten och derefter hos kapitlet eller ock öfverlemnas
till domstol. De, som voro stadde i svårare villfarelser eller
rådande dödliga synder, skulle, då de oaktadt erhållen undervisning
och varningar framhärdade i sin villfarelse eller synd, tillsägas att afhålla
sig från nattvarden, till dess de omvände och bättrade sig. Skulle
bättringen ändock uteblifva eller de sjelfva förklara sig missnöjde med
uteslutandet från nattvarden, då skulle saken anmälas och afgöras i
kapitlet. Dylikt utestängande från nattvarden kallades mindre bannlysning.
Derifrån kunde, på kapitlets anmälan och med Konungens
bifall, skridas till den större bannlysningen, som innefattade skiljande
från den kristliga kyrkans delaktighet. Der någon öfver ett år förblefve
stående i större bann utan att visa tecken till botfärdighet,
skulle han ånyo förmanas inför kapitlet, hvarefter skulle af Konungens
nåd bero, huruvida han skulle hållas till allmänt arbete å fästning eller
landsförvisas.

Den mindre bannlysningen skulle upphäfvas, då syndaren bevisade
uppriktig ånger och bättring, utan att något särskildt slags skrift beliöfde
ega ruin. För den större bannlysningens upphäfvande erfordrades
den bannlystes återupptagande i församlingen, hvilket dock kunde

ske inför kyrkorådet i sakristian. Kyrkoskrift, bibehölls såsom en af
verldslig rätt ådömd påföljd och knnde, i olika fall, vara hemlig, uppenbar
eller offentlig.

Det år 1846 afgifna kyrkolagsför slaget innehåller i 8 kap. bestämmelser
om kyrkotukt. I hvar församling skulle till kyrkotuktens upprätthållande
finnas ett kyrkoråd, bestående af kyrkoherden som ordförande
och fyra församlingsmedlemmar såsom ledamöter. Föremål för
kyrkotukt skulle vara: sjelfförvållad okunnighet, vanvördnad för Guds
ord, för sakrament eller för andaktsöfning, villfarelse i läran, olydnad
mot föräldrar, vårdslöshet i barnauppfostran, hårdhet emot barn, husfolk
eller andra underhafvande, oförsonlighet, dryckenskap, skörlefnad, oenighet
i äktenskap, vana vid svordomar, så ock annan förargelse i sammanlefnaden,
ändå att straff å den förargelse ej vore i borgerlig lag utsatt.
Kyrkotuktsförfarandet innefattade följande grader: 1) varning af kyrkoherden
allena eller den han derom anmodade; 2) varning i närvaro af
en eller två församlingens medlemmar; 3) varning i kyrkoråd, dervid
varningens innehåll och skälen dertill skulle antecknas i protokoll, hvaraf
den varnade skulle ega taga afskrift; samt 4) uteslutande tills vidare
från nattvardens delaktighet, hvarom dock kyrkoherden egde ensam besluta.
Likaså egde kyrkoherden ensam bestämma, huruvida en sålunda
utesluten ånyo skulle tillstädjas nattvardens bruk. Anmälan härom skulle
dock göras hos kyrkorådet.

1873 års kyrkolagsförslag inleder de i 11 kap. förekommande bestämmelserna
i ämnet med det allmänna uttalande, att kyrkoherden skall
vara berättigad att, till afvärjande af uppenbar förargelse i församlingen,
mot dess enskilda medlemmar utöfva kyrkotukt och i denna verksamhet
påkalla medverkan af aktade och gudfruktige ledamöter af församlingen,
så ock af kyrkorådet.

Underkastad kyrkotukt skulle enligt detta förslag vara: 1) församlingsmedlem,
som väcker förargelse i församlingen i ty, att han uttryckligen
förnekar den kristna tron, eller att han eljest förhärdar sig i
uppenbar synd eller last, ändå att han derför ej lagföres; samt 2) församlingsmedlem,
som offentligen förkunnar eller till annans förledande
annorledes utsprider villfarande, mot den rena evangeliska läran stridande
lärosatser eller olagligen utöfvar prestembetet eller eljest gör sig
skyldig till uppenbar och förargelseväckande öfverträdelse eller åsidosättande
af kyrklig ordning.

Med afseende på den första kategorien af felande fortgår tuktförfarandet
genom följande grader: 1) enskild förmaning och varning af
kyrkoherden eller, på dennes uppdrag, af annan församlingens prest;

2) förmaning och varning i närvaro af en eller två aktade och gudfruktige
medlemmar af församlingen; 3) varning i kyrkorådet, samt 4)
utestängande tills vidare från tillträde till den heliga nattvarden. Beslutet
om utestängande från nattvarden skulle fattas af kyrkoherden
ensam, dock först sedan lian efter öfverläggning i kyrkorådet förvissat
sig om att den inför kyrkorådet gifua varningen varit fruktlös. Kyrkoherdens
beslut skulle antecknas i kyrkorådets protokoll och genom protokollsutdrag
delgifvas den felande, som kunde hos vederbörande domkapitel
öfverklaga detsamma.

I fråga om den andra kategorien af felande skulle kyrkorådet, sedan
varning inför kyrkorådet meddelats, hafva makt att förklara den felande
tills vidare oberättigad att vara fadder vid dop samt att väljas till ledamot
i kyrkoråd och till ombud vid allmänt kyrkomöte. Sådan förklaring
skulle tagas till kyrkorådets protokoll och delgifvas den felande
genom protokollsutdrag. Kyrkorådets beslut i ämnet kunde öfverklagas
hos domkapitlet.

Hvarje kyrkotuktsåtgärd skulle, med uppgift om skälen dertill och
om tiden, då den blifvit vidtagen, antecknas i husförhörsboken.

Beslut om utestängande från nattvarden kunde af kyrkoherden upphäfvas,
då omständigheterna dertill föranledde, dock med skyldighet för
kyrkoherden att derom göra anmälan hos kyrkorådet. Om upphäfvande
af inskränkning i kyrkliga rättigheter skulle kyrkorådet besluta.

Jemte ofvan omförmälda bestämmelser innehåller förslaget föreskrift,
att personer, som blifvit dömda till ansvar för vissa brott, äfvensom
qvinna, som födt oäkta barn, skulle vara från tillträde till den heliga
nattvarden utestängda, till dess de blifvit af sin själasörjare enskilt,
skriftade och afbasta. Denna föreskrift var, enligt hvad motiven angifva,
afsedd att träda i stället för förordningen den 4 maj 1855.

Då komité» härefter öfvergår till en redogörelse för de grundsatser, Grunder för
på Indika, enligt komiténs uppfattning, eu evangelisk-luthersk kyrkotuktslagstiftning
bör byggas, vill komité» till eu början erinra, att den In- gen enligt
therska åskådningen i denna del väsentligen är en annan än å ena knmt^/or''
sidan den romersk-katolska kyrkans och å andra sidan de reformerta
kyrkosamfundens. Ur den romersk-katolska kyrkans synpunkt framträder
kyrkotukten hufvudsakligen såsom eu straffande verksamhet,
under det att den reformerta kyrkan och de från henne utgångna sekn.
~

terna uppställa såsom kyrkotuktens hufvudsakliga ändamål att bevara
församlingens renhet.

Den lutherska kyrkan anser sig i första rummet böra värna de
nådemedel, hon af kyrkans Herre undfått, I Guds ord och de heliga
sakramenten har hon både sin lifskälla och-de hufvudsakliga medlen
att utföra den henne förelagda uppgiften att göra verlden delaktig af frälsningen
i Kristus. Hon måste derför känna sig uppfordrad att så godt hon
förmår värna om nådens medel och inskrida mot dem, som på ett eller
annat sätt förgripa sig på desamma. Vidare vill hon tuktande ingripa mot
dem, som genom ett lastbart lefverne väcka allmän förargelse iförsamlingen
och sålunda lägga hinder i vägen för församlingens’ kallelse att uppbygga
sig sjelf på den i Kristus lagda grunden. Och slutligen måste den
lutherska kyrkan i bevarandet af den kyrkliga ordning, som hon under
sin historiska utveckling vunnit, se ett vilkor för att kunna utföra sin
kallelse. Derför hvarken får eller kan hon med likgiltighet betrakta
denna ordnings sönderbrytande, utan måste inskrida mot dem, som visat
sig vara fiender till de yttre former, i Indika församlingslifvet rör sig.
Vid allt sitt tuktande ingripande må emellertid kyrkan afse ej blott sin
egen sjelfuppehållelse, utan äfven församlingsmedlemmarnes val: dessa
böra derigenom förhjelpas till ett välsignelserikt bruk af nådemedlen
och fostras till ej blott ostraffliga utan gagnande medlemmar af församlingen.
Den sålunda angifna lutherska åskådningen i fråga om
grunderna för kyrkans tuktande verksamhet står i full öfverensstämmelse
med såväl nya testamentets lära om kyrkan och hennes verksamhet
i allmänhet som särskilt de bibelställen, Indika innehålla direkta
antydningar om kyrkotukten.. Ett närmare uppvisande häraf torde här
icke vara behöflig?.

Beträffande formen för kyrkans tuktande verksamhet torde först
böra tagas i betraktande, i hvad mån de kyrkotuktsmedel, som enligt
nu gällande lagstiftning stå den svenska kyrkan till buds, äro förenliga
med kyrkotuktens på ofvan angifna sätt fattade väsen och syfte samt
följaktligen böra bibehållas. Till en början lärer vara uppenbart, att
kyrkan icke får såsom kyrkotuktsmedel använda borgerliga straff, hvadan
alla kyrkotuktsåtgärder, som hafva en sådan karakter, böra ur lagstiftningen
uteslutas. Till de bestämmelser, hvilka af denna grund böra
upphäfvas, höra ännu qvarstående stadganden om böter och arbete till
kyrkan för kyrkliga förseelser samt om det stora bannet, hvilket till sin
verkan synes kunna likställas med ett verldsligt sträft'' af ganska svår art.

Vidare anser komitén, att den i 1855 års förordning stadgade enskilda
skrift bör upphöra. Denna enskilda skrift, som visserligen endast

i oegentlig bemärkelse kan kallas ett kyrkotukts medel, har dock betraktats
såsom ett sådant och i den allmänna uppfattningen erhållit
karakteren af ett slags kyrkoplikt, som endast genom den mindre graden
åt offentlighet skiljer sig från den år 1855 afskaffade. I sjelfva verket
synes den enskilda skriften såsom kyrkotuktsmedel föga lämplig, synnerligast
i den form, hvaruti densamma förekommer i 1855 års förordning.
En gernings syndighet torde, såsom inom högsta domstolen vid granskningen
af 1873 års kyrkolagsförslag blifvit anmärkt, ej få anses betingad
deraf, att den blifvit straffad enligt borgerlig lag, eller ens stå
i förhållande till detta straff, utan kan den, som aldrig undergått straff,
vara fullt så mycket i behof af tillrättavisning från församlingens sida
som den enligt borgerlig lag bestraffade. Det torde derför saknas skäl
att bibehålla en egen art af kyrkotukt för personer, som blifvit af domstol
dömde för vissa slag af brott. Härtill kommer, hvad särskild! 1855
års förordning beträffar, att det deri gjorda uppräknande af brott, som
skulle medföra ifrågavarande påföljd, blifvit genom nya strafflagen synnerligen
inkonseqvent. Åtskilliga slag af brott, hvilka enligt 1734 års
lag voro belagda med lifsstraff och följaktligen hemföllo under bestämmelserna
om enskild skrift, medföra numera straff af mindre svår art,
och då de ej särskild! uppräknas i 1855 års förordning, är densamma
ej tillämplig vid dessa brott. Slutligen hafva, såsom redan ofvan
blifvit antydt, uppkommit olika meningar om tolkningen af ifrågavarande
förordning, hvilka föranled! åtskilliga förvecklingar och obehag
för det i församlingarna tjenstgörande presterskapet. Af alla dessa skäl
föreslår komitén fullständigt upphäfvande af meranämnda förordning.
Likaledes bör upphöra den i kyrkohandboken enligt Kongl. cirkuläret
den 26 oktober 1860 omförmälda enskilda skrift för qvinna, hvilken af
våda förqväft sitt barn, äfvensom det särskilda förfarande, som i Kong],
cirkuläret den 8 maj 1 765 föreskrifves i afseende på den, som för brott
blifvit stöld under framtiden.

Större tvekan än i afseende å nu omförmälda kyrkotuktsmedel
synes kunna uppstå vid besvarandet af den frågan, huruvida uteslutande
från nattvarden, det i nu gällande lagstiftning qvarstående s. k. mindre
bannet, bör bibehållas såsom ett, kyrkotuktsmedel. Man har betonat,
att kyrkan skulle sakna befogenhet att i eu menniska» förhållande till
Frälsaren ingripa på ett, sådant sätt, som sker genom uteslutande från
nattvarden. Komitén vill ej bestrida, att ganska behjertansvärda skäl
kunna anföras för en sådan uppfattning. Men å andra sidan skulle
kyrkan göra sig skyldig till ohörsamhet mot sin Herress och hans apostlars
förmaningar, om hon utan alla inskränkningar lemnade fritt tillträde

till nattvardsbordet. Framför allt i nattvarden ser hon det heliga, som
Herren Kristus förhinder henne att utan urskiljning utdela eller utkasta
(jfr Matt. 7: 6). Hon hvarken vill eller har rätt att träda hindrande
emellan eu syndare och hans Frälsare; men hennes själavårdspligt
ålägger henne att, så vidt hon det förmår, förebygga, att någon hennes
medlem i nattvarden »äter och dricker sig sjelf eu dom» (jfr 1 Kor.
11: 29). Hon hvarken kan eller vill ransaka hjertan och njurar, men
om någon i ord och gerning på oförtydbart sätt ådagalägger hjertats
obotfärdighet, måste hon hafva ej blott rätt utan äfven pligt att, intilldess
han bekänner sin synd, förvägra honom att begå nattvarden. Och
då slutligen nattvarden äfven är en församlingens kommunion, så måste
kyrkan, för att bevara församlingen från förargelse, ega rätt att från
deltagande i denna församlingens heligaste handling utesluta dem, som
fört och fortfarande föra ett förargelseväckande lefverne. (Jfr Matt.
18: 15—20; 1 Kor. 5; 2 Kor. 2: 1—11).

Men om komitén sålunda måste fasthålla, att under vissa förhållanden
en församlingsmedlem bör förvägras rätt att begå nattvarden,
så anser dock komitén af här ofvan antydda skäl, att detta förvägrande
bör betraktas och behandlas såsom ett själavårdsärende. Ordningen
för detsamma bör derför vara en väsentligen annan än den, som bestämmes
för kyrkotuktsåtgärder. Visserligen anser komitén, att goda
skäl tala för, att en själasörjares åtgärd att förvägra en församlingsmedlem
tillträde till nattvarden varder anmäld inför församlingens representation,
kyrkorådet; men sjelfva förvägrandet bör enligt komiténs
uppfattning ej vara eu kyrkorådets åtgärd, föregången af en kyrkorådets
ransakning och faststäld genom ett dess beslut. Grunderna för detsamma
böra ej få framdragas i offentlighetens ljus annorledes än genom
den från nattvarden uteslutnes eget åtgörande, och förvägrandet bör
föregås allenast af själasörjarens bemödande att bringa den felande till
besinning.

Af sålunda i korthet antydda skäl har komitén i sitt förslag till
lag angående kyrkotukt icke upptagit några bestämmelser om uteslutande
från nattvarden, hvaremot komitén, särskildt med afseende härå,
ansett sig böra utarbeta förslag till lag om enskild själavård, konfirmation
och Herrens heliga nattvard. I motiven till sistnämnda lagförslagfår
komitén tillfälle att närmare uttala sig om de fall, då uteslutande
från nattvarden kan ifrågakomma, formen för denna åtgärd in. in., som
dermed står i sammanhang.

Komitén har icke heller, såsom i föregående förslag skett, bland
kyrkotuktsmed len upptagit själasörjarens enskilda förmaningar och var -

ningar till den felande. Dessa åtgärder falla nemligen, enligt komiténs
mening och såsom jemväl högsta domstolen erinrat, inom den enskilda
själavårdens område. Väl må det synas önskvärdt att själasörjaren
låter sådan enskild förmaning föregå användandet af de egentliga kyrkotuktsåtgärdema;
men det torde ej ens vara lämpligt att stadga, det
sådan förmaning skall hafva föregått, då den felande icke kan med
tvång förmås till inställelse.

Sedan komitén sålunda omförmält de i nu gällande lagstiftning
qvarstående kyrkotuktsmedel, Indika icke böra upptagas i en ny lagstiftning
i ämnet, öfvergår komitén till eu redogörelse för de medel,
som enligt komiténs tanke äro användbara och stå tillsamman med
den evangelisk-lutherska kyrkans åskådningssätt. Härvid vill komitén
till en början erinra, att, för att eu lagstiftning om kyrklig tukt skall
kunna blifva till verkligt gagn såväl för församlingen i dess helhet som
för den enskilda församlingsmedlem, hvilken göres till föremål för
tukten, erfordras en inom församlingen rådande öfvertygelse om nyttan
af sådan tukt och eu rätt uppskattning af tuktens värde för befrämjande
af andligt lif inom kyrkan. Till följd af dels den brist på lifaktighet,
som i flere afseenden länge varit rådande inom kyrkan, dels
de hedniska och upplösande tendenser, som utmärka vår tid, dels ock
den omständighet att eu betydlig del af vårt folks religiösa element
dragits från kyrkan af sekter och partier, har dock uppfattningen af
kyrkotukt såsom helsosam och nödig förslappats och mångenstädes
så utplånats, att man icke finner de nödiga förutsättningarna för en rätt
tillämpning af kyrkotukten under samverkan af enskild själavård och
vaket församlingsmedvetande.

Dessa beklagliga förhållanden böra dock icke leda derhän, att
kyrkan skulle underlåta att bekänna sin ställning gent emot hädelsen
och gäckeriet af hennes heliga trosföremål samt det grofva och förargelseväckande
syndandet och att söka skydda sig mot de fientliga
anfallen på hennes lära och ordning. Men väl måste hon, under känslan
af sin egen underlåtenhet och försummelse och med hänsyn till sin
karakter af folkkyrka, känna sig manad att iakttaga all möjlig varsamhet
med afseende såväl å föremålen för tuktverksamhet som ock
å medlen och sättet för tuktens utöfning, på det att tukten må kunna
utföras utan att derigenom framkallas verkningar af helt annan art än
som med densamma afses.

Af denna grund är det ock, som komitén såsom deri yttersta åtgärd,
till hvilken kyrkan i sin tuktande verksamhet bör skrida, tänkt
sig allenast beröfvandet af rättigheten att väljas till vissa kyrkliga för -

troendeuppdrag eller öfva inflytande på sådant val. Att i detta afseende
gå längre anser komitén hvarken nödvändigt eller rådligt. Men
å andra sidan måste kyrkan, om hon icke skall låta fara allt hvad verksam
tukt heter, tillse att icke styrelsefunktioner inom kyrkan öfverlenmas
till sådana medlemmar, som visat sig vara hårdnackade motståndare
till den inom henne gällande gudomliga eller menskliga ordningen.

Med afseende å det sålunda anförda anser komitén att do kyrkotuktsmedel,
som kunna komma till användning, böra vara följande:

1) tillrättavisning och förmaning af vederbörande kyrkoherde i
närvaro af en eller två för gudsfruktan och nit kände församlingsmedlemmar,
dem kyrkoherden tillkallar;

2) föreställningar och varningar inför församlingens kyrkoråd; samt

3) förklarande af kyrkorådet, att den felande skall tills vidare vara
förlustig rättighet, om sådan eljest tillkommer honom, att deltaga i val
af och väljas till ledamot i församlingens kyrkoråd och elektor för utväljande
af svenska kyrkans ombud vid allmänt kyrkomöte, så ock att
sjelf väljas till sådant ombud.

De sålunda angifna kyrkotuktsmedlen böra, enligt komiténs mening,
i regeln användas gradvis, det ena efter det andra i den ordning, hvari
de här ofvan blifvit nämnda. Ett sådant tillvägagående öfverensstämmer
nemligen^ icke blott med kyrkotuktens syfte, utan ock med de anvisningar
i ämnet, livilka gifvas i nya testamentet, och med den kristna
kyrkans praxis i alla tider.

Kyrkotukt i egentlig mening skulle således icke i något fall komma
att utöfvas af kyrkoherden ensam, utan alltid under samverkan med
församlingen. I det första fallet representeras församlingen af en eller
två särskild! tillkallade församlingsmedlemmar, livilka skola vara tillstädes,
då kyrkoherden meddelar tillrättavisning och förmaning. I de
båda senare fallen åter framträder församlingens delegation, kyrkorådet,
såsom den handlande, under det att kyrkoherden endast såsom dess
ordförande deltager i tuktens utöfvande.

Då, enligt komiténs tanke, det under nu bestående förhållanden icke
är möjligt att genomföra en kyrkotuktslagstif trång, enligt hvilken tukten
skulle framträda såsom eu verksamhet, hvars subjekt vore kyrkan såsom
eu helhet, och det i hvarje fall synts komitén vara i främsta rummet
af vigt, att skada och förargelse afvärjas inom de särskilda försanrlingarne,
har komitén ansett verkningarne af kyrk o tuktsåtgärd i regeln
icke böra utsträckas utöfver den församling, som den felande tillhör
eller inom hvilken han eljest eger rösträtt å kyrkostämma.

Såsom föremål för kyrkotukt anser komitén böra upptagas:

1) hädelse mot Gud, lastande och gäckande af Guds ord och
sakramenten samt gäckeri af gudstjenst^;

2) smädande af den kristna tron samt uppenbart motstånd mot
densamma;

3) lastbart och förargelseväckande lefverne;

4) sådana åtgärder för att förmå medlem af svenska kyrkan till
affall från densamma eller till deltagande i främmande trosbekännare®
andaktsöfning, Indika enligt förordningen den 16 november 1869 äro
belagda med verldsligt straff;

5) brytande mot kyrklig ordning i vissa mera betydande hänseenden;
samt

6) öfverträdelse af kyrkoråds förbud mot uppträdande med sådana
andliga föredrag, som afses i förordningen den 11 december 1868.

Hvad angår de personer, mot hvilka kyrkotukt enligt komiténs
förslag skulle komma att utöfvas, torde af det redan anförda framgå,
att de icke kunna vara andra än medlemmar af den församling, hvars
kyrkoherde och kyrkoråd hafva att utöfva tukten, samt andra medlemmar
åt svenska kyrkan, hvilka uppehålla sig i församlingen.

Komitén bär redan antydt, hurusom komitén ansett sig icke kunna
på ett tillfredsställande sätt fullgöra sitt uppdrag att framlägga ett lagförslag
angående kyrkotukt utan att i sammanhang dermed utarbeta ett
förslag till lag angående enskild själavård, konfirmation och Herrens
heliga nattvard. Men komitén har ansett äfven ett annat ämne, hvarom
bestämmelser förekomma i gällande kyrkolag, stå i det samband med
frågan om kyrkotuktens ordnande, att det bort af komitén upptagas till
behandling, nemligen frågan om jordfästning. Högtidlig begrafning
är enligt nu gällande bestämmelser förmenad dels sådana personer,
hvilka dött under det de stodo i bann, och dels äfven vissa andra. Anledningarna
till den sorg-, som kyrkan härigenom velat uttrycka, stå i
de flesta fall ganska nära de orsaker, som ligga till grund för kyrkotukten,
hvarför ock detta ämne i allmänhet såväl i vetenskapliga framställningar
som i lagstiftningen behandlats i sammanhang med frågan
om kyrkotukten. Visserligen saknas här åtskilliga vigtiga moment, som
ingå i kyrkotuktens begrepp, särskild* afsigten att upprätta och med
kyrkan återförena eu felande; men sammanhanget har synts komitén
vara åt den betydenhet, att komitén trott sig böra utarbeta jemväl eu
lag om jordfästning.

Äfven några andra särskilda färlattningsforslag har komitén funnit
sig böra framlägga i sammanhang med förslaget till lag om kyrkotukt.

Komité» liar reda» anmärkt, att sådant förfarande, som afses i kyrkomötets
underdåniga skrifvelse de» 3 oktober 1888 angående kyrkliga
handlingars förrättande af obehöriga personer, i allmänhet icke bör föranleda
andra påföljder än sådana, livilka falla inom kyrkotuktens område.
Men i ett fall synes sådant förfarande dock vara af beskaffenhet att
det bör medföra icke blott kyrkotnktsåtgärder, utan äfven borgerligt straff,
nemligen om någon dertill obehörig person utför handling afsedd att
betraktas såsom vigsel. Vigsel, förrättad af prest inom svenska kyrkan,
utgör nemligen den regelmessiga, af statens lagar påbjudna formen för
ingående af äktenskap; och det synes derför lämpligt att staten med
borgerligt straff belägger obehöriges tilltag att utföra sådan handling.
Det är visserligen sant att handlingen förblir utan borgerlig verkan;
men då just denna omständighet kan, om kontrahenterna befinna sig i
villfarelse derom, för dem medföra ganska menliga följder i borgerligt
afseende, bör den icke utgöra anledning att icke fastställa borgerligt
straff för förseelsen. Komité» har af dessa skäl utarbetat ett särskild!
lagförslag, enligt hvilket dylikt förfarande belägges med straff,

Vidare har komitéu utarbetat förslag till eu lag, som skulle träda i
stället för förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning
den 11 december 1868. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas,
huruvida icke hela denna förordning bort inordnas i lagen angående kyrkotukt;
men då densamma tillika innehåller det enda i vår lagstiftning
förekommande uttryckliga erkännande af den religiösa församlingsfriheten
och vilkoren för dennas utöfvande, har komitén ansett bestämmelserna
i ämnet fortfarande böra innehållas i en särskild författning.

Då kyrkostämmoförordningen icke innehåller någon bestämmelse
om klagan öfver kyrkoråds beslut, men kyrkorådet enligt komiténs förslag
till lag angående kyrkotukt skulle erhålla beslutanderätt i ämnen,
i hvilka klagan lätt kan ifrågakomma, har komitén ansett nödigt att
utarbeta förslag till lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål.

Slutligen och då ändring i kyrkotuktslagstiftningen och särskild!
upphäfvande! af förordningen den 4 maj 1855, § 71 i förordningen den
29 januari 1861 samt Kongl. cirkuläret den 8 maj 1765 medför vissa
ändringar i gällande bestämmelser om prestbetygs innehåll, framlägger
komitén jemväl förslag till lag angående frejde- och flyttningsbetyg,
som af presterskap^, utfärdas, samt till kungörelse om uppgifter till
presterskapet. angående personer, hvilka förklarats förlustige medborgerligt
förtroende.

Komitén öfvergår härefter till en mera detaljerad redogörelse för
bestämmelserna i de särskilda författningsförslagen.

él

Förslaget till lag angående kyrkotukt.

Ingressen.

Här uttalas till en början, att den föreslagna lagen icke är afsedd
att tillämpas i fråga om prester i svenska kyrkan. Skälet till denna
inskränkning i lagens tillämplighet är förut angifvet.

I den redogörelse, som komitén lenmat för nu gällande bestämmelser
om kyrkotukt, hafva äfven omförmälts de stadganden i ämnet,
som i kyrkostämmoförordningen finnas intagna. Vid eu jemförelse
mellan dessa stadganden och de af komitén i föreliggande lagförslagupptagna
finnes, att kyrkostämmoförordningen och lagförslaget skilja
sig i två afseenden, nemligen dels i afseende å de förseelser, som utgöra
föremål för kyrkotukt, och dels i afseende på tuktmedlen. Sålunda
upptager kyrkostämmoförordningen förseelser, hvilka icke omförmälas
i lagförslaget, under det att lagförslaget såsom föremål för
kyrkotukt nämner åtskilliga andra förseelser; och enligt § 28 kyrkostämmoförordningen
eger kyrkorådet i frågor, som röra religionens och
sedernas helgd, icke använda andra medel till den felandes förbättring
än allvarliga föreställningar och varningar.

Nu kunde visserligen — formelt sedt — synas lämpligt, att, med
upphäfvande af kyrkostämmoförordningens stadganden i ämnet, låta dem
inflyta i eu allmän lag om kyrkotukt. Men då förordningens hithörande
bestämmelser visat sig vara till gagn och torde hafva just i
sin närvarande form ingått i församlingsmedvetandet, samt i flera af
de fall, hvilka i förordningen omförmälas, ett kyrkotuktsförfarande i
enlighet med komiténs förslag icke synes vara i alla delar användbart,
torde ändamålsenligast vara, att kyrkostämmoförordningen i nu
förevarande afseende bibehålies oförändrad. I fråga om de förseelser,
hvilka kunna föranleda kyrkotukt såväl enligt kyrkostämmoförordningen
som enligt komiténs förslag, kan, om komiténs förslag varder lag,
senare punkten af § 28 i förordningen anses innefatta en hänvisningtill,
jemte andra författningar, lagen angående kyrkotukt. I berörda
punkt heter det nemligen, att, om den felande icke låter sig rätta af
kyrkorådets föreställningar och varningar, kyrkorådet eger att efter
ii. b

''58

sakens beskaffenhet vidtaga den ytterligare åtgärd, som med lag och
författningar öfverensstämmer. Stadganden angående kyrkotukt skulle
således komma att återfinnas i tre särskilda författningar, nemligen i
lagen om embetsbrott af prest, i kyrkostämmoförordningen samt i den
af komitén nu föreslagna lag.

Särskilda bestämmelser om förmaningar och varningar inför kyrkorådet
återfinnas dels i 14 kap. 1 § giftermålsbalken, sådant detta lagrum
lyder enligt förordningen den 20 november 1860, angående äkta
makar, mellan hvilka hat och bitterhet uppkommit, dels ock i § 51 af
folkskolestadgan den 20 januari 1882 angående föräldrar och målsmän,
som tredskas att efterkomma gällande föreskrifter i afseende å .barns
skolgångsskyldighet. Då emellertid ordalagen i kyrkostöt) moforordningens
§ 22 tydligen omfatta äfven de fall, som afses i dessa särskilda
författningar, lärer icke''i ingressen erfordras något uttryckligt angifvande
deraf, att ändring i sistnämnda författningar ej åsyftas.

1 §•

Genom det här begagnade uttrycket, att kyrkotukt bär öfvas, har
komitén velat i allmänhet angifva, att kyrkotuktens handhafvande åligger
vederbörande kyrkoherde och kyrkoråd såsom en pligt. Det har synts
så mycket mera behöfligt att häråt gifva ett bestämdt uttryck, som
komitén i det. följande användt ordet »må» i stället för »bör». Kyrkotuktens
tillämpning i de särskilda fallen är nemligen en uppgift af så
grannlaga art, att komitén icke velat föreslå en föreskrift, att sådan
ovilkorligen skall öfvas i fråga om hvarje förseelse, som möjligen kan
falla inom de i lagförslaget upptagna kategorierna.

2 §•

Denna paragraf bestämmer, hvilka kyrkotuktsåtgärder böra och
kunna användas i den svenska kyrkan. De olika föremålen för kyrklig
tuktverksamhet angifvas dels i denna och dels i följande 3, 4 och 5 §§.

I öfverensstämmelse med hvad redan i det föregående anförts anser
komitén, att eu tuktande verksamhet bör föranledas å ena sidan och i
främsta rummet af sådana förseelser, som uppenbart ådagalägga ett
kristendomsfientligt eller ogudaktigt sinnelag, och å andra sidan af sådana,
om hvilka detta ej kan sägas, men hvilka visa, att den, som
gör sig skyldig till dem, är en motståndare mot den svenska kyrkans
ordning.

1 1 mom. -of denna paragraf angifvas närmare förseelserna af det
först nämnda slaget. Främst ställas sådana handlingar, k vilka visa
fiendskap mot sjelfva kristendomen och som, ifall kyrkan ej värnar
sig mot dem, äro egnäde att undergräfva sjelfva den tros- och lits-,
åskådning, på hvilken församlingens lif livilar. I andra rummet nämnes
ett lastbart och förargelseväckande, lefverne såsom börande föranleda
kyrkotukt. Att det bör göra detta torde ej behöfva närmare motiveras
än redan i det föregående skett, då ingen lär bestrida, att en uppenbart
ogudaktig menniska bör varnas och, så länge hon framhärdar i
sin ogudaktighet, hindras från att deltaga i kyrkans styrelse.

1 öfverensstämmelse med lutherska kyrkans grundsatser och hennes
praxis bör en förseelse föranleda kyrkotukt endast i det fäll, att clen
är notorisk. Allt inqvisitionsväsende bör vara förebygdt.

Användandet af kyrkotuktsåtgärder bör, såsom komitén redan i det
föregående i .fråga om 1855 års förordning anmärkt, icke göras beroende
af gerningens straffbarhet i borgerligt afseende. Åt denna grundsats
har i förevarande moment gifvits ett bestämdt uttryck.

Vidare beskrifves i 1 mom. den första graden af kyrkotukt, bestående
deri, att kyrkoherden, i närvaro af en eller två för gudsfruktan
och nit kände församlingsmedlemmar, dem kyrkoherden tillkallar, tillrättavisar
och förmanar den felande. Till mottagande af sådan tillrättavisning
och varning eger kyrkoherden kalla den felande att infinna sig
å uppgifven tid och ort; men hörsammar han icke kallelsen, kan han
icke med tvång inställas. Påföljden af uteblifvandet varder endast den,
att den andra graden af kyrkotukt tillämpas mot honom, utan att den
här åsyftade tillrättavisning och förmaning föregått.

Den andra kyrkotuktsgraden består enligt 2 inom. i allvarliga föreställningar
och varningar, tilldelade af kyrkorådet. Förutsättning för
densammas tillämpning är, att den felande antingen undandragit sig
kyrkoherdens kallelse till mottagande af sådan förmaning, hvilken omförmäles
i 1 inom., eller ock genom sitt förhållande visat, det han icke
låtit rätta sig af undfången förmaning.

För tillämpning af den andra graden af kyrkotukt erfordras ovilkorligen
den felandes personliga inställelse. Han skall höras öfver hvad
som lagts honom till last, och han skall personligen mottaga de föreställningar
och varningar, genom hvilka kyrkorådet skall söka förmå
honom till bättring. Följaktligen eger kyrkorådet, der den felande icke
frivilligt hörsammar dess kallelse, så förtära som i § 29 af kyrkostämmoförordningen
sägs, d. v. s., jemte det den uteblifne förklaras
skyldig att jemlikt förordningen höta för sitt uteblifvande, genom viten

tillhålla honom att inställa sig och, der sådant visar sig fruktlöst, lita
Konungens befallningshafvande till för hans inställande.

Visar den felandé sig otillgänglig för kyrkorådets föreställningar och
varningar, så fortskrides till den tredje och sista graden. Otillgänglig
kan han visa sig antingen genom sitt uppförande vid det tillfälle, då
föreställningame honom tilldelas, eller ock derigenom att han, äfven om
han vid nämnda tillfälle ådagalagt någon böjelse att bättra sig, sedermera
framhärdar i det förhållande, som föranledt tuktförfarandet. Framträder
otillgängligheten redan vid det tillfälle, då föreställningarne meddelas,
så kan kyrkorådet också vid samma tillfälle mot den felande utöfva
den tredje graden af kyrkotukt. Men visar den felande först genom
sitt uppförande efter föreställningarnas mottagande, att de varit utan
verkan, erfordras ett nytt sammanträde af kyrkorådet. Vid detta sammanträde
skall åt den felande lemnas tillfälle att infinna sig för att
yttra sig i ärendet. Men hans personliga närvaro är icke ovilkorligen
nödvändig, utan kyrkorådet kan fatta beslut i ärendet, blott kallelse
till sammanträdet blifvit honom behörigen delgifven.

Den tredje graden af kyrkotukt består enligt komiténs förslag deruti,
att den felande förklaras tills vidare förlustig rättighet, om sådan
eljest tillkommer honom, att väljas till eller deltaga i val af ledamot i
församlingens kyrkoråd och elektor för inseende af svenska kyrkans
ombud vid allmänt kyrkomöte, så ock att sjelf väljas till sådant ombud.
Enligt hvad komitén med orden »der sådan eljest tillkommer honom»
velat antyda, kan nu ifrågavarande form af kyrkotukt icke tillämpas på
alla församlingsmedlemmar. Att detta är eu olägenhet må icke förnekas;
men utom det att redan de föregående graderna af kyrkotukt
utgöra ett verkligt inskridande mot de felande, synes för församlingslifvet
största vigten ligga derpå, att de församlingsmedlemmar, som
kunna utöfva inflytande på och deltaga i kyrkostyrelsen såväl inom''den
enskilda församlingen som inom kyrkan i dess helhet, blifva, så länge
de äro felande, beröfvade möjligheten till ett sådant inflytande. I stadgandet
om obehörighet att väljas till ombud vid allmänt kyrkomöte
innefattas ett undantag från den af komitén uppstäda regel, att verkan
af kyrkotuktsåtgärd icke bör sträcka sig utöfver församling, der den
felande eger rösträtt. Undantaget bär sin grund deri att enligt komiténs
tanke en person, som drabbas af kyrkotukt i dess strängaste form,
bör, så vidt möjligt, utestängas från inflytande på kyrkans styrelse.
Någon anteckning härom får dock icke ske å prestbevis, som om personen
utfärdas. Detta torde emellertid icke medföra någon fara derför,
att en sålunda disqvalificerad person kan varda utsedd till kyrkomötes -

ombud, ty beträffande en person i den framskjutna ställning inom
kyrkan, att lian kan ifrågakomma till ett dylikt förtroendeuppdrag,
lärer ett förklarande af berörda innehåll icke kunna förblifva för elektorerne
okänd! Skulle en sålunda obehörig person väljas, kan ju valet
öfverklagas; och i sista hand kan kyrkomötet underkänna hans behörighet.

Komitén har redan i det föregående antydt hvarför komitén stannat
vid ett förklarande af ofvannämnda innehåll såsom den yttersta åtgärd,
hvartill kyrkan i sin tuktande verksamhet bör skrida. Det skulle kunna
ifrågasättas, huruvida den felande borde beröfvas äfven rösträtt å kyrkostämma;
men detta har, med hänsyn till kyrkostämmans ekonomiska
befogenhet, synts komitén innefatta ett alltför stort ingrepp i en persons
borgerliga rättigheter för att lämpligen kunna användas såsom
kyrkotuktsmedel. Komitén har ej heller ansett det vara lämpligt att
betaga den felande rösträtt vid prestval, särskild! af det skäl att det
bär ifrågavarande frånkännandet af vissa kyrkliga rättigheter måste
anses vara af mera tillfällig och öfvergående art, och att man följaktligen
icke bör i fråga om prestval likställa en åt kyrkotukt träffad
medlem af svenska kyrkan med sådana personer, hvilka icke tillhöra
denna kyrka.

I 1873 års kyrkolagsförslag upptogs bland de rättigheter, från
hvilka den felande kunde uteslutas, äfven rätten att vara fadder. En
sådan disqvalifikation kan emellertid ej i fråga om tillämpningen inskränkas
till den församling, der felet är begånget, såsom komitén beträffande
kyrkotukten i allmänhet föreslagit; och en bestämmelse härom
synes för öfrigt vara mindre nödig, då kyrkolagen i 3 kap. 5 § redan
innehåller bestämmelser, hvilka i de flesta fäll utesluta från rätt att vara
fadder de personer, som böra anses vara dertill disqvalificerade.

Bestämmelserna i förevarande paragraf rörande den tredje graden af
kyrkotukt medföra faktiskt jemkningar af kyrkostänmioförordningens
och kyrkomötesförordningens föreskrifter rörande valrätt och valbarhet
till kyrkorådsledamot samt till kyrkomötesombud och elektor för utseende
af sådant ombud; men då i de fall, der fråga om den tuktades
behörighet kunde uppstå, saknaden af sådan behörighet sannolikt vore
för vederbörande ordförande eller valförrättare känd, samt återbekommande
af ifrågavarande rättigheter är beroende på den felandes när
som helst inträdande rättelse och deraf föranledt förklarande från kyrkorådets
sida, torde någon uttrycklig ändring af sistnämnda författningar
icke behöfva ske.

Ofvan beskrifna arter af kyrkotukt ut öfva s enligt komiténs förslag
af kyrkoherde och kyrkoråd i den församling, der den felande är kyrkoskrifven.
Det kan emellertid inträffa, att den felande eger rösträtt å
kyrkostämma äfven i annan församling. Det vore i sådant fall icke
rimligt, att en person, som af kyrkorådet i den församling, der lian är
kyrkoskrifven, förklarats förlustig de i 2 moln. omförmälda rättigheter,
skulle inom annan församling samtidigt förblifva i åtnjutande af desamma.
Komitén föreslår derför, att dylikt förklarande skall gälla äfven annan
församling, der den felande eger rösträtt och att förty underrättelse om
förklarandet skall meddelas sistnämnda församlings kyrkoråd. Detta
har då att för behörigt iakttagande göra anteckning om förhållandet i
sitt protokoll,

3 §•

I förordningen den 16 november 1869 stadgas borgerligt straff:

1) för den, som genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om
timliga fördelar söker förmå annan till affall från den evangelisklutherska
läran;

2) om någon, hvilken af föräldrar eller målsmän fått sig anförtrodt
att uppfostra eller undervisa barn, som tillhöra svenska kyrkan, söker
under utöfningen af sådant uppdrag bibringa barnet annan tro, än den,
som med den evangelisk-lutherska läran öfverensstämmer; samt

3) för den, som till deltagande i främmande trosbekännares andaktsöfning
nödgar eller lockar den, som minderårig är eller under hans
lydnad står och till svenska kyrkan hör.

Med dessa straffbestämmelser torde väl i främsta rummet åsyftas
obehörigt proselytmakeri från främmande trosbekännares sida. Men till
ett dylikt förfarande kunna ock personer, hvilka omfattat främmande
troslära men icke utträdt ur svenska kyrkan, göra sig skyldiga. Straffbestämmelsen
gäller äfven dessa. Att sådana personer äfven böra
underkastas kyrkotukt, torde vara uppenbart; hvarför komitén i förevarande
paragraf infört bestämmelse derom.

4 §•

De förseelser, hvilka i denna paragraf omtalas såsom föremål för
kyrkotukt, äro af så väsentligen olika art med de i 2 § omförmälda, att

de enligt komiténs mening- böra i eu särskild paragraf upptagas. Det
är nemligen bär fråga om öfverträdelse!- af svenska kyrkans faststälda
ordning. Kyrkan bör göra äfven sådana öfverträdelser till föremål för
sin tuktande verksamhet, emedan den kyrkliga ordningens upprätthållande
utgör ett vilkor för lösandet af den henne förelagda uppgift. Härmed
angifves både skälet för användande af kyrkotukt i dessa fall och
gränsen för tuktens användning. Endast sådana öfverträdelser af den
kyrkliga ordningen, hvilka, om de ej möttes af eu församlingens reagerande
verksamhet, skulle sönderbryta nämnda ordning, böra föranleda
tukt. Komitén har i förevarande paragraf angifvit de öfverträdelser,
hvilka komitén ansett vara af denna ingripande beskaffenhet.

Uppenbart är, att tillämpningen af bestämmelserna i denna paragraf
kräfver synnerlig- varsamhet, särdeles å de orter, der en okyrklig riktning
mera allmänt gjort sig gällande. Det torde i sådana fall tillkomma
kyrkotuktens handhafvare att i första rummet inskrida mot dem, hvilka
inom kyrkan framträda såsom ledare af en mot hennes ordning fientligrörelse.

Det kan i afseende å dem, hvilka bryta kyrkans ordning, synas som
om hufvudvigten läge derpå, att sådana genom tillämpning af den tredje
graden af kyrkotukt utestängdes från inflytande på och deltagande i
kyrkostyrelsen. Det har derför blifvit. inom komitén ifrågasatt, att
nämnda grad skulle kunna omedelbart tillämpas på dem, särskild! af
det skäl, att tvångsinställelse med afseende å dem ej syntes lämplig.
Men då bland dem, om hvilka här är fråga, åtskilliga kunna sakna de
i 2 § 2 mom. omnämnda kyrkliga rättigheterna, så skulle, om kyrkotukten
här inskränktes till den s. k. tredje graden, sådana personer
kunna fortsätta sin kyrkoordningen sönderbrytande verksamhet, utan att
kyrkan skulle hafva någon i lag stadgad rätt och skyldighet att mot
dem på något sätt med sin tukt inskrida. Och då vidare all kyrkotukt
bland annat äfven afser att till den rätta vägen återföra den på afvägar
inkomne, så har komitén ansett, att kyrkan till detta syftes uppnående
ej bör få lemna obegagnadt det medel, som inneslutes i de föregåendo
tuktgraderna. Det må ej heller anses obilligt att den, som till den
grad visar förakt för ordningen inom den kyrka, af hvilken han är
medlem, att han tredskas att hörsamma kyrkorådets kallelse, kan medelst
tvång inställas, och någon betänklighet häremot bör så mycket mindre
kunna mota, som en sådan tredskande redan nu enligt kyrkostämmoförordningens
bestämmelser kan tvingas till inställelse.

<>4

5 §•

Komitén liar redan i det föregående angifvit de skäl, som tala
derför, att bestämmelserna om särskilda sammankomster för andaktsöfning
fortfarande böra upptagas i en särskild författning. Förevarande
paragraf förutsätter derför, att det i sådan särskild författning
stadgade förfarande mot den, som uppträder med andliga föredrag,
hvilka anses leda till söndring i kyrkligt afseende eller förakt för den
allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd,
fortskridit till den punkt, att kyrkorådet förbjudit honom att inom församlingen
vidare utöfva lärareverksamhet. Detta förbud kan icke i och
för sig- betraktas såsom eu egentlig kyrkotuktsåtgärd; men dess öfverträdande
bör enligt komiténs såväl som enligt Riksdagens och kyrkomötets
åsigt medföra dylik åtgärd. Att mot eu öfverträdare af kyrkorådets
förbud i detta afseende använda de lindrigare arterna af kyrkotukt
har emellertid synts komitén föga ändamålsenligt. Förbudets meddelande,
före hvilket den felande enligt komiténs förslag skall hafva
lemnats tillfälle att yttra sig, innefattar nemligen en så kraftig maningför
honom, att man, då denna visat sig overksam, icke lärer kunna
hoppas någon verkan till bättring af ytterligare förmaningar och varningar.
Komitén föreslår derför, att den felande, sedan tillfälle lemnats
honom att i ärendet yttra sig inför kyrkorådet, må af detsamma förklaras
tills vidare förlustig de i 2 § 2 mom. omförmälda kyrkliga
rättigheter.

6 §•

Kyrkotukten är, såsom flere gånger blifvit anmärkt, enligt komiténs
förslag hufvudsakligen en församlingstukt, så till vida att den utöfvas
af den enskilda församlingens kyrkliga myndigheter mot medlemmar åt
samma församling. Detta bör dock icke utgöra och utgör icke heller
enligt bestämmelsen i § 29 kyrkostämmoförordningen hinder för dessa
myndigheter att, der omständigheterna dertill föranleda, inskrida mot
en svenska kyrkans medlem, som uppehåller sig inom lörsamlingen,
ehuru han icke är derstädes kyrkoskrifven. I sådant fall kunna de båda 1
arter af kyrkotukt, som bestå i tillrättavisningar och förmaningar samt
föreställningar och varningar, tillämpas mot den felande i alldeles samma
ordning, som om han tillhörde församlingen, allenast med den inskränkning
att om lian lemnat orten, innan han anträffats med kyrkorådets
kallelse, han icke kan tvingas till inställelse inför kyrkorådet. Med ut -

trycket »lemnat orten» får dock icke förstås en tillfällig bortresa eller
vistelse i en grannförsamling, hvarigenom den felande lätt skulle kunna
undandraga sig den kyrkotukt, hvartill han genom sitt uppförande
gjort sig förfallen. Komitén har med denna inskränkning endast velat
förekomma, att en person, som verkligen aflyttat till annan ort, skulle
kunna genom tvång inställas inför kyrkorådet i en församling, der lian
ej längre ämnar vistas och följaktligen icke vidare kan åstadkomma
någon förargelse genom sitt personliga förhållande.

Hvad angår den tredje arten af kyrkotukt, förlusten af vissa kyrkliga
rättigheter, så sammanhänger den så nära med den felandes egenskap
af församlingsmedlem, att den icke bör kunna utöfvas af kyrkorådet
i annan församling än den han tillhör. Om följaktligen kyrkorådet
i församling, der han uppehåller sig men ej är kyrkoskrifven, finner
förseelsen påkalla tillämpning af denna art af kyrkotukt, har detta
kyrkoråd, derest det vid annat sammanträde än det, då föreställningarna
och varningarna gifvits, finner tillämpning af tredje graden böra ega
rum, att låta kalla den felande inför sig. Kyrkorådet eger derefter,
ehvad han inställer sig eller ej, besluta, att underrättelse om hvad mot
honom förekommit skall meddelas kyrkorådet i den församling, der
han är kyrkoskrifven; hvarpå sistnämnda kyrkoråd efter egen pröfning
af omständigheterna, men utan att den felande behöfver inför detta
kyrkoråd höras, kan förklara honom förlustig ifrågavarande rättigheter.

7 §

angifver huru de i 6 § faststälda grundsatser skola tillämpas i det
särskilda fall, som afses i 5 §. Här har emellertid föreskrifvits att tillfälle
skall lemnas den felande att yttra sig inför kyrkorådet i den församling
han tillhör, innan förklarandet meddelas. Detta har skett med
hänsyn till den i dylika fall i öfrigt förkortade proceduren och den
vid tillämpning af förordningen den 11 december 1868 allt bestämdare
antagna praxis att låta den felande yttra sig öfver hvad som lagts
honom till last.

8 §.

Då fråntagandet af de i 2 § 2 mom. omförmälda kyrkliga rättigheter
lika med andra kyrkotuktsmedel hår till ändamål att åstadkomma rät II.

telse i deri felandes förhållande, bör, sedan detta ändamål vunnits, den,
som varit underkastad sådan tukt, åter inträda i sina fulla rättigheter.
Detta kan dock icke ske utan ett uttryckligt förklarande af det kyrkoråd,
som vidtagit tuktåtgärden. För erhållande af sådant förklarande eger
personen göra framställning hos kyrkorådet, som derefter, derest omständigheterna
dertill föranleda, eger att till all kraft och verkan upphäfva
sitt ifrågavarande beslut. Sådant upphäfvande kan tydligen ock
af kyrkorådet beslutas utan någon framställning från den tuktades sida.
Der kyrkotuktsåtgärd af ifrågavarande art, på grund af stadgandet i
sista stycket af 2 § 2 mom., sträckt sin verkan äfven till annan församling,
gäller upplifvande! äfven för denna församling och bör likasom
beslutet om åtgärdens vidtagande meddelas sistnämnda församlings
kyrkoråd.

9 §•

Likasom öfriga af kyrkoråd fattade beslut böra ock beslut angående
kyrkotuktsåtgärder antecknas i dess protokoll. Härvid torde böra erinras
om föreskriften i 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen, att ingen må
tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och nu gällande författningar
utstaka, meddela eller till tryck utlemna utdrag af kyrkoböcker eller
andra själavården och kyrkodisciplin rörande handlingar i afseende på
enskilda personers lefverne och seder, så vidt de lända dem till skada
eller förklenande.

Kyrkorådets beslut i afseende å förlust af kyrkliga rättigheter hafva
synts komitén vara af den vigt och beskaffenhet, att utdrag af kyrkorådets
i ärendet förda protokoll alltid bör meddelas den person, beslutet
afser. Detta är så mycket mera nödvändigt som personen enligt
komiténs förslag icke behöfver vara tillstädes vid det kyrkorådssammanträde,
då beslutet fattas.

10 §

innefattar en hänvisning till den särskilda författning om klagan
öfver kyrkoråds beslut i vissa mål, hvartill komitén, enligt hvad ofvan
blifvit anfördt, jemväl framlägger förslag. Äfven åtgärden att tilldela
någon föreställningar och varningar bör kunna öfverklagas. Den utgör
nemligen en förutsättning för tillämpning af stadgandena om förlust
af vissa kyrkliga rättigheter och'' föranleder, på sätt i nästföljande §

stadgas, anteckning derom i församlingens kyrkobok, hvilken antecknings
borttagande kan vara af betydelse för den person åtgärden afsett.

Att, såsom här föreslagits, kyrkotuktsförfarandet må fortskrida till
den tredje graden utan hinder af förd klagan öfver tilldelade föreställningar
och varningar, öfverensstämmer med stadgandet i 2 § 2 mom.
att kyrkorådet redan vid samma tillfälle, då föreställningar och varningar
meddelats, kan förklara den felande förlustig der omförmälda
kyrkliga rättigheter.

11 §•

Då det för församlingens presterskap är af vigt att kunna utan
tidsutdrägt förvissa sig om huruvida, hvarför och när en person gjorts
till föremål för kyrkotukt, bör anteckning ske i kyrkoboken om den
vidtagna åtgärden, skälen dertill och tiden då den vid togs. Detta synes
dock endast böra gälla om sådana åtgärder, som af kyrkorådet beslutas.
Den mera enskilda art af kyrkotukt, som utöfvas af kyrkoherden i närvaro
af en eller två församlingsmedlemmar och bildar en öfvergång
från den enskilda själavårdens till den egentliga kyrkotuktens område,
synes, likasom också icke något protokoll dervid föres, icke ens böra
erhålla den grad af offentlighet, som en anteckning i kyrkoboken medför.
Med kyrkobok bör här likasom i åtskilliga gällande författningar förstås
husförhörslängden.

Anteckning om kyrkotuktsåtgärd bör enligt komiténs tanke icke
ske å prestbevis, som utfärdas om personen. En sådan anteckning
kan nemligen hafva menlig inverkan äfven på den tuktades borgerliga
anseende, något som enligt komiténs uppfattning icke bör genom kyrkotuktsförfarandet
framkallas; och anteckningen synes derjemte icke behöflig
för vinnande af kyrkotuktens ändamål, hvilket enligt detta förslag
i främsta rummet är att inom den församling, den tuktade tillhör, afvärja
den genom hans förhållande åstadkomna förargelse.

12 §.

Då uteslutande från nattvarden hittills ingått i den svenska lagstiftningen
såsom ett kyrkotuktsmedel, har komitén, ehuru det ej i
komiténs förslag upptagits såsom sådant, ansett icke olämpligt att här
erinra derom, att särskilda stadganden i detta ämne enligt komiténs
förslag återfinnas i en annan författning. Komitén har ansett sig ega

så mycket större skäl till eu sådan hänvisning’, som samma förseelser,
hvilka enligt 2 § föranleda kyrkotukt, äfven, jemlikt 14 § i förslaget
till lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard,
kunna föranleda vederbörande kyrkoherde att förvägra den felande
nattvardens undfående.

13 §.

Denna paragraf innehåller ett uppräknande af ej mindre åtskilliga
delar af 1686 års kyrkolag än äfven åtskilliga andra författningar,
hvilka enligt komiténs förslag skola upphäfvas. Ehuru, i betraktande af
det äfven i formelt afseende otillfredsställande skick, hvari nu gällande
kyrkolagstiftning befinner sig, komitén ej vågar med bestämdhet påstå
att uppräkningen är fullständig och derför ansett sig böra tillägga, att
genom förslagets upphöjande till lag kommer att upphäfvas hvad lag
och författningar i öfrigt innehålla stridande mot denna lag, har komitén
dock velat försöka åstadkomma en fullständig uppräkning för att derigenom
så vidt möjligt undanrödja den tvekan, som eljest, särskildt för
icke juridiskt bildade personer, kunde uppstå om hvad som bör anses
vara upphäfdt eller icke.

I afseende å ett och annat lagrum har komitén hyst någon tvekan,
huruvida bestämmelsen om dess upphäfvande bör inflyta i lagen angående
kyrkotukt eller i lagen om enskild själavård, konfirmation och
Herrens heliga nattvard. Frågan härom är dock af mycket ringa betydelse,
då komitén förutsätter att de båda lagarne samtidigt komma
att träda i kraft.

De i förevarande paragraf upptagna delar af 1686 års kyrkolag,
hvilka fullständigt upphäfvas äro:

9 kap., som handlar om uppenbar skrift och kyrkoplikt. Detta
kapitel är visserligen redan förut till sitt hufvudsakliga innehåll upphäfdt;
men § 3, hvari stadgas, att presten skall, då lian aflöser en syndare,
hvilken skulle undergå kyrkoplikt, förmana denne att visa sin
botfärdighet med almosegift efter råd och ämne, anses såsom ännu
gällande.

10 kap., som handlar om bann och innehåller de hufvudsakliga bestämmelser
om kyrkotukt, hvilka förekomma i 1686 års kyrkolag.

16 kap. 11 §, som meddelar föreskrifter om den särskilda kyrkotukt,
hvilken bör öfvas mot *oeniga äkta makar. Hvad denna paragraf
innehåller om ransakning och förhör inför domkapitel är redan upphäfdt
genom förordningen den 20 november 1860.

16 kap. 12 §, hvilket lagrum föreskrifver, bland annat, tillämpning
af det större bannet, der några tredske och motvillige finnas, som gå
och drifva i samma härader och stift, hvarest de sina makar hafva
öfvergifvit, eller mannen bortdrifver hustrun och sitter sjelf qvar
hemma och nyttjar beggederas egendom.

Vid de flesta af de öfriga §§ i kyrkolagen äfvensom vid andra
författningar, som här uppräknas, angifves i förevarande 13 § af lagförslaget
deras innehåll, åtminstone så vidt de upphäfvas. Böter till kyrkan
stadgas i 5 kap. 2 § kyrkolagen för qvinna, som gjort, sig skyldig
till s. k. otidigt sängelag, i 15 kap. 20 § för liäfdad fästeqvinna, som
vid vigseln brukar kyska brudars skrud, samt i 24 kap. 7 § för den,
som förfallolös uteblifver från biskopsvisitation.

Om, såsom komitén föreslagit, enskild skrift enligt 1855 års förordning
kommer att upphöra, förlorar 10 kap. kyrkohandboken gällande
kraft, hvilken omständighet lärer tagas i betraktande vid pröfningen
af det numera till Kongl. Maj:t öfverlemnade förslaget till reviderad
handbok.

Förslaget till lag om enskild själavård, konformation och Herrens

heliga nattvard.

Det har inom komitén blifvit ifrågasatt att fördela detta lagförslag
i två särskilda förslag, det ena behandlande den enskilda själavården,
det andra konfirmation och Herrens heliga nattvard. Då emellertid
dessa ämnen nära sammanhänga med hvarandra och komitén vid behandlingen
af kyrkotukten funnit anledning att föreslå ny lagstiftning
i båda de hufvudämnen, som här äro i fråga, har komitén föredragit
att i ett enda lagförslag behandla dessa ämnen.

Då antalet af de lagrum, som genom denna lag uttryckligen uppliäfvas,
icke är synnerligen stort, har komitén ansett sig kunna upptaga
dem i ingressen. Om svårigheten att åstadkomma ett fullständigt uppräknande
gäller dock äfven här detsamma, som blifvit anfördt vid 13 §
i förslaget till lag angående kyrkotukt. Af ännu gällande delar af
kyrkolagen upphäfvas 6 kap., om skriftermål och aflösning, 7 kap., om
hemligt skriftermål, 8 kap., om allmänt skriftermål, samt 17 kap., om sjukas
och fångars besökning, äfvensom 11 kap., om Herrens nattvard, hvilket
sistnämnda dock redan förut är i vissa delar ändradt eller upphäfdt.

Vidare föreslås till upphäfvande: Kong!, cirkuläret den 18 december
1695, samt § 2 af Kongl. resolutionen på presterskapets besvär den
17 december 1697, hvilka handla om den kristendomskunskap, som
utgör vilkor för tillträde till nattvarden; Kongl. cirkuläret den 8 maj
1765, som föreskrifver enskild aflösning och nattvardsgång för dem,
hvilka för något brott blifvit stälda under framtiden; Kongl. cirkuläret
den 12 november 1808, som meddelar föreskrifter om tiden för
skriftermåls hållande, samt förordningen den 20 september 1859, som
medgaf rätt för medlem af svenska kyrkan att begå nattvarden utom
den församling han tillhör, de båda sistnämnda författningarne dock
endast i hvad de röra skriftermål och nattvard, äfvensom slutligen förordningen
den 29 januari 1861 angående jemkning i gällande föreskrifter
om tiden för begående af Herrens nattvard.

1 §•

Komitén har sökt att i denna paragraf gifva ett någorlunda fulltonigt
uttryck åt begreppet enskild själavård enligt den lutherska kyrkans
uppfattning. Detta har synts komitén nödigt, emedan det af lätt
insedda skäl icke är möjligt att i ett ämne åt sådan beskaffenhet meddela
detaljerade lagbestämmelser för alla särskilda fall.

2 §.

Komitén bär ansett, att man icke bör inskränka sig till att i denna
paragraf gifva bestämmelser om prests skyldighet att på särskild kallelse
infinna sig hos sjuka och att göra detta ofördröjligen, såvida ej laga
hinder derför möter, utan att, i öfverensstämmelse med hvad som skett
i 17 kap. af 1686 års kyrkolag, här äfven bör framhållas hans själasörjarepligt
att utan sådan kallelse besöka de församlingsmedlemmar,
som äro stadda i nöd af ett eller annat slag.

Hvad i denna paragraf föreslagits anser komitén icke utgöra något
hinder för Konungen att i administrativ väg meddela särskilda bestämmelser
om själavård inom fängelser och sjukvårdsanstalter.

3 §•

Då i 1 § endast talas om de pligter, som i själavårdshänseende
åligga prest inom svenska kyrkan gent emot medlemmar af hans för -

samling, erfordras uttrycklig föreskrift om skyldighet för honom att,
på derom framstäld begäran, låta äfven främmande trosbekännare komma
i åtnjutande af själavård. Komiténs förslag innefattar härutinnan icke
någon ändring i nu gällande bestämmelser.

4 §■

Då vår nu gällande kyrkolag innehåller bestämmelser om enskild
syndabekännelse och aflösning (7 kap., 8 kap. 1 § in. fl.), hafva sådana
ansetts böra ingå äfven i komiténs förslag, så mycket mer som den
enskilda aflösningen utan tvifvel eger stöd af traditionen inom den
äldsta lutherska kyrkan. Då den syndabekännelse och aflösning, som
här åsyftas, kan förekomma utan förbindelse med nattvardens begående,
hafva bestämmelserna derom fått sin plats i den del af förevarande
lagförslag, som handlar om den enskilda själavården.

Sådan enskild syndabekännelse är hvarje prest skyldig att mottaga.
Hvad sålunda anförtros presten får lian, enligt en inom hela
kristenheten antagen grundsats, ej yppa. Lika litet som i andra lands
kyrkolagar kan dock denna grundregel här uppställas utan all slags
inskränkning. De föreskrifter, som i detta afseende finnas meddelade
i 7 kap. af 1086 års kyrkolag, äro likväl alltför kasuistiskt affattade
och äfven i öfrigt föråldrade. Komitén har i andra stycket af förevarande
paragraf sökt gifva en så allmän affattning som möjligt åt
undantagsbestämmelserna. Då komitén begagnat uttrycket »afvärja för
annan menliga följder af brottslig gerning», har komitén närmast afsett
det fall att annan person blifvit åtalad för brott, som enligt den skriftandes
bekännelse begåtts af honom sjelf eller eu tredje person. Motsvarande
uttryck begagnas också i flere tyska kyrkoordningar.

Straffet för prest, som öfverträder det här stadgade förbud, är
eldigt 2 § af lagen om straff för embetsbref! af prest afsättning.

6 §•

Då konfirmationen är den kyrkliga akt, genom hvilken en församlingsmedlem
förklaras berättigad att första gången begå den heliga
nattvarden, har komitén ansett, att i föreliggande lagförslag böra upptagas
bestämmelser äfven om konfirmationen, och detta så mycket hellre
som konfirmationen såsom eu särskild kyrklig akt och den undervisning,

som bör föregå densamma, icke finnas omnämnda i nu gällande kyrkolag,
utan allenast i kyrkohandboken.

Det bär icke synts komitén lämpligt att föreslå någon viss ålder,
då konfirmationsundervisningen bör begynna. Den rätta tidpunkten härför
beror på barnets förståndsutveckling. 1 afseende på barn, som
skola uppfostras i den svenska kyrkans lära, åligger det enligt gällande
kyrkohandbok föräldrar och målsman att tillse, det barnen erhålla konfirmationsundervisning.
Föreskriften härom har dock rätteligen sin
plats i kyrkolag; och för att göra densamma fullt verksam fordras bestämmande
af en viss åldersgräns, före hvars uppnående de på barnets
föräldrar eller målsman ankommande åtgärder för att barnet må erhålla
konfirmationsundervisning böra vara vidtagna. Denna åldersgräns har
komitén ansett lämpligen kunna förläggas till den tidpunkt, då barnet
fyller sjutton år; men komitén har tillika genom ordet »senast» velat
betona, att nämnda tidpunkt ingalunda bör betraktas såsom den normala
för ifrågavarande åtgärders vidtagande, då enligt komiténs tanke
konfirmationsundervisningen i regeln bör tidigare begynna. Ofverskrides
åldersgränsen utan att föräldrar eller målsman beredt barnet
tillfälle till erhållande af konfirmationsundervisning, hemfalla föräldrarne
eller målsmannen till kyrkotukt enligt 4 § i komiténs förslag till lag
angående kyrkotukt.

Barn, hvarom här är fråga, får ej undandraga sig deltagande i
konfirmationsundervisning. Sedan undervisningen är afslutad och barnet
förklarats beredt att få tillträde till nattvarden, eger det sjelft bestämma,
om det vill blifva af sakramentet delaktigt, och skall, om det
bestämmer sig derför, offentligen konfirmeras. Föräldrar eller målsman
må då ej afhålla barnet från konfirmation. Göra de detta, äro de
enligt 4 § i nyssnämnda lagförslag underkastade kyrkotukt.

6 §•

Då i många församlingar tillfälle till nattvardsgång alltför sällan
beredes, har komitén ansett lämpligt att uttala, det nattvarden i allmänhet
bör hållas minst en gång i månaden.

Äfven enligt nu gällande bestämmelser, meddelade i förordningen
den 29 januari 1861, kan nattvarden hållas annorledes än i sammanhang
med allmän högmessogudstjenst. Härför fordras dock enligt nämnda
författning att en sådan anordning skall anses vara nödvändig. Detta
vilkor har i komiténs förslag ändrats derhän att, så snart berörda an -

ordning vid vissa tillfällen anses önskvärd, densamma må ega rum.
Så lärer ock 1861 års förordning numera mångenstädes tillämpas.

En sådan öfverenskommelse torde för sin giltighet icke erfordra
fastställelse af domkapitel eller biskop. Nämnda öfverenskommelse
taller således ej under § 1 mom. 2 g) af komiténs förslag till instruktion
för stiftstyrelse. Berörda mom. afser nemligen allenast att stadga,
att der enligt, särskilda föreskrifter vissa i detta mom. omnämnda överenskommelser
mellan församling och kyrkoherde erfordra fastställelse
af högre myndighet, skall fastställelsen meddelas af biskopen, der ej
Konungen sådan fastställelse sig förbehållit.

7 §

bestämmer det rum, der nattvarden skall begås. Enligt regeln bör det
ske offentligen i kyrka. Från denna regel medgifvas dock två undantag,
af hvilka det ena afser nattvardens offentliga begående å annat
rum och det andra nattvardens begående i hemmet. Offentligen må,
enligt komiténs förslag, nattvard hållas å annat rum än i kyrka endast
der särskilda orts förhållanden sådant kräfva och biskopen dertill gifvit
sitt bifall. Sådana ortsförhållanden kunna vara för handen t. ex. i vissa
isynnerhet i landets nordliga delar belägna, vidsträckta församlingar,
der en del af befolkningen finnes samlad i större från församlingskyrkan
mycket aflägsna byar. I dylika församlingar kan, särskildt under tider
af året då kommunikationerna äro svåra, det ej anses vara olämpligt
att nattvarden hålles exempelvis i ett skolhus i någon från kyrkan aflägsen
by, synnerligen om det kan ske i sammanhang med husförhör
eller andra kyrkliga förrättningar.

T hemmet må nattvarden meddelas åt den, som på grund af sjukdom,
ålderdom eller annan lika giltig orsak sådant påkallar. Med uttrycket.
»annan lika giltig orsak» har komitén afsett, bland annat, det
fall, att en familjemedlem hastigt nödgas att begifva sig bort på eu
lång resa eller att inställa sig till tjenstgöring i krig eller dylikt, innan
offentlig nattvardsgång hinner anordnas, men önskar att dessförinnan
med de sina begå nattvarden. Tillägget om rätt för anhöriga och husfolk
att deltaga i nattvardsgång i hemmet innefattar endast lagfästande
af vedertagen kyrklig sed.

8 §•

Ehuru såsom regel uppställes, att endast prest i svenska kyrkan
eger att utdela nattvarden åt medlemmar af samma kyrka, har komitén
dock ansett undantag från denna regel kunna medgifvas så till vida,
att i nödfall och med vederbörande biskops samtycke prest inom annan
evangelisk-luthersk kyrka må utdela detta sakrament. Komitén har
härvid särskilt åsyftat dels prester i grannlandens lutherska kyrkor
och dels prester inom evangelisk-lutherska Augustanasynoden i Amerikas
förenta stater, enär sådana prester icke sällan uppehålla sig inom svenska
församlingar och deras biträde stundom kan vara af nöden för det
svenska presterskapet. För medgifvandet af ett sådant undantag har
komitén ock funnit ett stöd i Kongl. brefvet den 30 juni 1832, hvarest
såsom tillåtligt och giltigt omtalas dop, som af norsk prest meddelas
barn, hvilkas föräldrar bo och vistas i Sverige.

9 §•

Genom förordningen den 20 september 1859 är det medlem af
svenska kyrkan tillåtet att äfven utan nödfall mottaga nattvarden inom
annan församling än den, till hvilken han hör, eller af prest, som icke
är i sistnämnda församling anstäld. Härvid åligger dock den, som vill
blifva af nattvarden delaktig, att med sin själasörjares bevis styrka,
att han till sakramentets begående är efter gällande lag oförhindrad.
Då enligt 14 § 3 mom. i förevarande lagförslag anteckning i prestbetyg
icke får göras om sådant uteslutande från nattvarden, som i
nämnda § omförmäles, lärer den prest, som i nu ifrågakomna afseende
anlitas, höra sjelf förvissa sig att han icke utdelar sakramentet åt en
person, som på grund af berörda lagrum icke bör deraf komma i åtnjutande;
och synes detta lämpligast kunna ske, på sätt i finska kyrkolagen
är för likartad! fall stadgadt, genom enskildt samtal med den,
som anmält sig till nattvardens begående.

10, 11 och 12 §§

innehålla bestämmelser, hvilka i allt hufvudsakligt öfverensstämma med
nu gällande stadganden, och torde icke erfordra någon särskild motivering.

13 §. ;;:i _

Det här meddelade stadgande, att konfirmation utgör ett vilkor för
nattvardens undfående öfverensstämmer med den praxis, som efter konfirmationens
införande gjort sig inom svenska kyrkan allmänt gällande
och hvilken komitén ansett böra i kyrkolag upptagas.

I 8 kap. 3 § af 1686 års kyrkolag föreskrifves att aflösning och «
Herrens nattvard icke får meddelas barn, som äro yngre än 13 eller
14 år, med mindre hos dem efter flitigt förhör skönjes ett godt förstånd
om aflösningens nytta och den heliga nattvardens värdighet, så
ock en synnerlig andakt och längtan derefter, särdeles i dödsfaran, då
ock väl yngre, än förmäldt. är, må dermed tröstas och vederqvickas.
Till det undantag, som sålunda gjorts, ansluter sig komiténs förslag
att nattvarden under liknande förhållanden må kunna meddelas åt okonfirmerad,
dock att undantaget här gäller äfven för till mogen ålder
komna personer, hvilka af en eller annan anledning icke blifvit konfirmerade.
De nuvarande förhållandena inom svenska kyrkan göra ett
sådant tillägg behöflig!.

14 §.

Komitén har redan i den allmänna motiveringen (sid. 52) angifvit
de skäl, som föranledt komitén att i förevarande lagförslag upptaga
bestämmelser om uteslutande från nattvarden. Här må särskild! erinras
att komitén betraktar dylik åtgärd icke såsom ett kyrkotuktsmedel, utan
såsom en själavårdsåtgärd. Till följd af denna uppfattning af uteslutandet
från nattvarden har komitén ur sitt förslag låtit utgå sådana
bestämmelser i 1686 års kyrkolag, hvilka äro uttryck för uppfattningen
af sagda uteslutande såsom kyrkligt straffmedel; så t. ex. att beslutet
derom skall fattas af domkapitlet och innehålla föreskrift om viss tid,
under hvilken den felande skall vara från nattvarden utestängd.

I detta sammanhang anser sig komitén böra erinra derom, att
äfven 1686 års kyrkolag innehåller några ännu icke upphäfda bestämmelser,
hvilka antyda en uppfattning af utestängandet från nattvarden
såsom en själavårdsangelägenhet. Så heter det i kap. 8 § 3
att »den som fuller sin gerning bekänner men nekar sig dermed hafva
illa gjort skall icke aflösas»; men »att ålderstigne och dem minnet är
förfallet, så att de intet kunna lära och likväl bekänna sig för fattiga

syndare och tro att deras synder för Kristi skull blifva förlåtne, må till
aflösning och Herrens nattvard tillåtas». Kap. 11 § 6 säger: »de, som
ligga i några grofva synder, skola fliteligen och ofta förmanas att de
sig bättra och hålla sig ifrån Herrans nattvard, så länge de lefva i
obotfärdighet», hvarefter § 9 bestämmer att om någon för skäliga orsaker
varnad att afhålla sig från nattvarden likväl kommer fram och
vill tränga sig dertill, då skall han från altaret afvisas. Och om sjuka
personer, som fört ett ogudaktigt och öfverdådigt lefverne, heter det i
kap. 17 § 4: »gifver Gud nåden att de bekänna och ångra sina synder
och begära sakramentet, skall det dem efterlåtas; men framhärda
de i sin ondska, skola de intet blifva deraf delaktiga.»

De förseelser, som enligt komiténs tanke äro af beskaffenhet att
föranleda uteslutande från nattvarden äro desamma, livilka jemlikt 2 §
i komiténs förslag till lag angående kyrkotukt påkalla tillämpning af
sådan tukt, och livilka i motiven till nämnda § betecknats såsom de
der uppenbart ådagalägga ett kristeudomsfiendtligt eller ogudaktigt
sinnelag. Om en person, hvilken gjort sig skyldig till dylik förseelse,
anmäler sig till nattvardsgång, bör det åligga presten att söka förekomma
det en sådan uppenbar syndare genom att med ett obotfärdigt
sinne begå nattvarden missbrukar sakramentet, uppväcker förargelse i
församlingen och ådrager sig sjelf en dom. Presten bör derför i ändamål
att vinna kännedom om den felandes sinnesförfattning kalla honom
till sig för enskild! samtal; och om den felande härvid ådagalägger ett
obotfärdigt sinnelag eller ock underlåter att inställa sig, eger presten
förvägra honom att undfå nattvarden. Det uteslutande från nattvardens
bruk, som sålunda eger rum, gäller icke för någon viss tid, likasom ej
heller för dess upphäfvande stadgas någon viss form, utan så snart
den felande inför kyrkoherden bekänner sin synd och lofvar bättring,
eger han åter tillträde till nattvarden.

Då hela detta förfarande faller inom själavårdens område, är det
ock församlingens kyrkoherde ensam, som dermed eger taga befattning,
utan att någon församlingens delegation medverkar såsom vid öfvande
af kyrkotukt. Men med afseende å den ingripande betydelsen af en
dylik själavårdsåtgärd har komitén dock ansett, att underrättelse derom
bör meddelas församlingens kyrkoråd och anteckning för framtida efterrättelse
göras i kyrkoboken. Sådan åtgärd bör dock lika litet som
kyrkotuktsåtgärd få antecknas i prestbetyg, som utfärdas om personen.

15 §

ansluter sig på det närmaste till hvad nu är stadgadt i 11 kap. 9 §
kyrkolagen.

16 §

angifver sättet för sökande af ändring i kyrkoherdes åtgärd enligt 14
eller 15 §.

Då sådan åtgärd enligt komiténs uppfattning är att anse såsom
ett själavård särende och då den är af särdeles ömtålig natur samt åt
densamma ej bör genom kyrkans föranstaltande gifvas någon offentlighet,
så bör klagan öfver densamma ej anföras i domkapitlet, utan
hos biskopen såsom öfverherden för stiftets församlingar. Enär dylik
klagan ej bör anses såsom besvär i egentlig mening, hafva några särskilda
former derför ej föreslagits. Öfver biskops beslut må besvär
anföras hos Konungen i den ordning, som är bestämd för besvär öfver
biskops beslut i allmänhet.

Förslaget till lag angående jordfästning.

Komitén har redan i det föregående (sid. 55) redogjort för de skäl,
livilka föranledt komitén att i sammanhang med frågan om kyrkotukten
upptaga till behandling frågan om kyrklig begrafning. En ytterligare
anledning härtill har komitén äfven funnit deri, att nu gällande lagstiftning
i ämnet är delvis föråldrad och af mindre tillfredsställande
beskaffenhet.

1686 års kyrkolag innehåller i 18 kapitlet bestämmelser om begrafning,
bland hvilka upptages åtskilligt, som icke kan anses rätteligen
tillhöra kyrkolag. I den punkt, som, med afseende å dess sammanhang
med kyrkotukten, framstält sig för komitén såsom den vigtigaste, nemligen
frågan om de olika formerna för begrafning, gifvas här endast
vissa antydningar. Först beskrifves den form af begrafning, som bör

anses vara den regelmessiga för dem »som kristligen lefvat hafva».
Begrafningen säges i detta fall ske »ärligen och på behörigt sätt» (1 §).
I 9 § stadgas att »nyfödda barn, som icke hafva fått döpelsen för deras
hastiga afgångs skull, skola njuta deras föräldrars lägerstad», och att
»presten skall vara der tillstädes till att kasta mull på dem och läsa en
bön». Beträffande barn, som oäkta födas och mördas, föreskrifves deremot
i 10 § att de skola läggas afsides på kyrkogården. 12 §, som
numera erhållit en ändrad lydelse, innehöll ursprungligen följande:
»Med deras begrafning, som hafva fört ett ogudaktigt lefverne och do
uti grofva synder, skall presten sig icke förhasta, utan det hos verldslig
rätt angifva, att deröfver må ransakas och dömas, huru med deras
begrafning förhållas skall. Öfver sjelfspillingar ransakas och dömes i
lika måtto vid verldslig rätt.» Slutligen förekommer i 10 kap. 5 §
kyrkolagen, hvilket lagrum skulle enligt 13 § i komiténs förslag till
lag angående kyrkotukt upphäfvas, den bestämmelse att en bannlyst,
som dör i sin obotfärdighet, icke må af någon prest eller uti kyrkogård
begrafven varda.

De lagrum i 1734 års lag, efter hvilka den verldsliga domstolen
hade att rätta sig, voro 13 kap. 1 och 3 §§ missgerningsbalken, der
det stadgades, att, om någon med vilja sig förgjort, skulle han af skarprättaren
till skogs föras och der nedgräfvas; men om det skett i hufvudsvaghet,
raseri eller annan sådan vånda, skulle han af annat folk handteras
och begrafvas. Derjemte förekommo i straffbalken föreskrifter
om att kropparne af afrättade brottslingar eller brottslingar, som dött
i fängelse, skulle i galgbacken eller afsides i skogen nedgräfvas. Vidare
tunn os i missgernings- och straffbalkarne bestämmelser om fall, då
kristlig begrafning icke egde rum, men den dödes kropp likväl fick
läggas afsides å kyrkogården. Sådana fall voro: då tvenne dräpa hvarandra
i bråd skilnad eller kasta hvarannan i ström eller sjö, utför ställning,
tak eller annat och få döden deraf (24 kap. 10 § missgemingsbalken);
då dråpare, tjufvar eller de, som annan sådan lifssak gjort
hafva, do i fängelse innan de blifvit dömde eller bekänt brottet (2 kap.
1 § straffbalken); samt då någon, som fort ett ogudaktigt lefverne,
ligger död och ingen vet huru han omkommen är (13 kap. 3 § missgerningsbalken).
Dessa missgernings- och straffbalkarnes stadganden upphäfdes
vid införandet af 1864 års strafflag; och genom förordningen den
14 juni 1864 erhöll 18 kap. 12 § kyrkolagen följande ändrade lydelse:
»Har någon förgjort sig sjelf, hans kropp skall i stillhet å kyrkogård
jordfästas. Likaledes skola ock i stillhet jordfastas de till döden eller
till straffarbete på lifstid dömde förbrytare, som i fängelse do.» Enligt

2 kap. 2 § strafflagen skola afrättade förbrytare i stillhet jordfastas å
närmaste begrafningsplats.

I förordningen mot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841,
§ 4, stadgas: »Förtär någon så omättligt starka drycker, att han deraf
dör, varde i tysthet begifven». Huruvida denna bestämmelse fortfarande,
efter utfärdandet af ofvannämnda förordning den 14 juni 1864,
bör anses ega gällande kraft, har blifvit ifrågasatt; men de fleste antaga,
att så är förhållandet.

På grund af de ändringar, som lagstiftningen i förevarande ämne
sålunda undergått, är det numera presterskapet allena, som, med ledning
af gällande stadganden, eger bestämma om formen för en aflidens
begrafning, hvaremot domstol icke eger att derom förordna.

Enligt den lagstiftning, som nu gäller, förefinnas, om man bortser
från barn, som oäkta födas och mördas, rörande hvilkas begrafning
inga närmare bestämmelser äro meddelade, egentligen endast två särskilda
former för begrafning, nemligen ärlig begrafning och begrafning i
stillhet. Begrafning i sistnämnda form är föreskrifven:

1) för dödfödda barn och för nyfödda barn, som dött utan att
hafva fått dop;

2) för den, som förgjort sig sjelf;

3) för de till döden eller till straffarbete på lifstid dömde förbrytare,
som i fängelse do;

4) för den, som så omättligt förtär starka drycker, att han deraf
dör; samt

5) för den, som blifvit afrättad.

För de olika formerna af jordfästning finnas i kyrkohandboken
särskilda formulär.

Innan komitén öfvergå!- till eu framställning af sina åsigter i ämnet,
vill komitén här förutskicka den anmärkning, att, såsom ock lagförslagets
öfverskrift angifver, komitén i sitt förslag hufvudsakligen afser
den kyrkliga handling, jordfästningen, som föregår den döda kroppens
öfverlemnande åt förgängelsen. Detta öfverensstämmer ock med den
mening, som vid granskningen af 1873 års kyrkolagsförslag uttalades
af högsta domstolens fleste ledamöter.

Åtskilnaden mellan högtidlig jordfästning och jordfästning i stillhet
anser komitén fortfarande böra inom kyrkan bibehållas. Genom jordfästning
i stillhet vill kyrkan ingalunda, såsom understundom förmenats,
straffa en afliden eller tillfoga honom någon skymf; men då dödsfall
timar under förhållanden, som kyrkan såsom bärare af kristlig tro och
lifsåskådning måste döma, är det ock i sin ordning att hon öfver hvad

som skett uttrycker sin sorg genom att ålägga sig en inskränkning i
den högtidlighet, med hvilken hon eljest följer sina aflidna medlemmar
till grafven. Äfven genom en sådan inskränkning aflägger hon ett
vitnesbörd om den sanning hon är kallad att förkunna. Hvilka dessa
förhållanden äro skall vid motiveringen till 6 § närmare angifvas. Här
vill komitén blott uttala den allmänna grundsats, att jordfästning i
stillhet af nyss anförda skäl bör ega rum, då döden inträffat såsom en
följd af eller i närmaste samband med groft brottslig handling af den
aflidne.

Eu annan, ehuru mindre, inskränkning i jordfästningsaktens högtidlighet
anser komitén böra ega rum, då den döde, ehuru född inom
församlingens sköte, ännu icke blifvit upptagen till medlem af den
kristna församlingen. Detta är förhållandet med dödfödda barn och
med personer, som do utan att hafva erhållit dop. Ehuru i dylika fall
icke finnes anledning till en sådan sorg, som uttryckes genom jordfästningen
i stillhet, kan det icke anses lämpligt, att kyrkan här använder
alldeles samma jordfästningssätt som i fråga om verkliga medlemmar
af den kristna församlingen. Den jordfästningsform, som komitén
tänkt sig för nu afsedda fall, har komitén benämnt jordfästning i
»särskild, mindre högtidlig ordning». Det har icke synts komitén
befogadt att härvid taga särskild hänsyn till oäkta födda och mördade
barn.

I öfrigt har komitén ur sitt förslag uteslutit de i 18 kap. kyrkolagen
förekommande bestämmelser, hvilka komitén ansett vara af beskaffenhet
att icke böra upptagas i kyrkolag. Åtskilligt af hvad der
stadgas har också redan länge ansetts vara föråldradt och icke vidare
tillämpligt.

1 §■

Komitén har icke funnit nödigt eller lämpligt att i kyrkolag bestämma
hvem pligten att anmäla timadt dödsfall åligger eller huru
sådan anmälan öfverhufvud bör ske. Detta synes kunna ordnas i administrativ
väg. Föreskriften om tacksägelse öfverensstämmer med hvad
för närvarande gäller.

2 §•

I afseende å den tid, från dödsfallet räknad, inom hvilken lik skall
begrafvas, är för närvarande i 18 kap. 4 § kyrkolagen stadgadt, att

intet lik må öfver ett hälft år stå obegrafvet, der icke desto större
och vigtigare orsaker äro till längre uppskof. Komitén, som, på sätt
ofvan blifvit anmärkt, i allmänhet icke afser att föreslå några föreskrifter
angående begrafningen, har funnit det vara tillräckligt att i
kyrkolag stadga, det jordfästning bör ega rum inom sex veckor efter
dödsfallet, der icke giltiga orsaker till längre uppskof äro för handen.
Då här endast är fråga om jordfästning, lärer den föreslagna tiden af
sex veckor icke kunna i allmänhet anses för knapp. Samma tid af
sex veckor var också föreslagen i 1873 års kyrkolagsförslag.

Såvida jordfästning skall betraktas såsom en kyrklig handling,
bör den ock förrättas af prest inom svenska kyrkan. Om annan församlingsmedlem
jordfäster, gör han sig förfallen till kyrkotukt enligt
4 § i komiténs förslag till lag angående kyrkotukt.

3 §

afser att bestämma hvar jordfästning skall ske. Komitén har i fråga
om den församling, inom hvilken jordfästningen bör ega rum, ansett
den aflidnes i lifstiden uttalade vilja böra vara i främsta rummet bestämmande
och dernäst hans anhörigas önskan. I brist af sådan bestämmelse
bör jordfästningen ske i den församling, der dödsfallet timat.

Enligt 18 kap. 6 § kyrkolagen må lik, som skall begrafvas på
kyrkogården, icke först inbäras i kyrkan, utan skall strax nedsättas i
grafven. Såsom bekant efterlefves denna föreskrift numera icke allestädes.
Komitén har derför, och då icke några egentliga skäl synas
tala för dess bibehållande, ur sitt förslag uteslutit densamma. Med
uttrycket »rum, som församlingen för jordfästning anvisat» har komitén
åsyftat särskilt, grafkor eller grafkapell.

4 §

uttalar, att så kallad högtidlig jordfästning i regel bör tillkomma afliden
medlem af svenska kyrkan. Denna föreskrift om högtidlig jordfästning
motsvarar bestämmelsen i 18 kap. 1 § kyrkolagen om att
begrafning skall ske ärligen och på behörigt sätt. Formulär, efter
livilket högtidlig jordfästning skall förrättas, meddelas i kyrkohandboken,
såsom 7 § i förevarande lagförslag angifver. Huru i öfrigt
dervid må tillgå bestämmes i sistnämnda § af lagförslaget, hvilken hän n.

visar till de inom svenska kyrkan öfliga ceremonier med klockringning,
procession, sorgmusik samt liktal.

5 §•

Komitén har redan i det föregående angifvit skälen för upptagande
af den här omförmälda mellanform mellan högtidlig jordfästning och
jordfästning i stillhet. Bestämmelsen härom ansluter sig till föreskriften
i 18 kap. 9 § kyrkolagen samt kyrkohandbokens stadgande af jordfästuingsformulär
för dödfödda och odöpta barn, med hvilket formuläret för
begrafning i stillhet öfverensstämmer. De närvarande förhållandena inom
kyrkan hafva gjort det nödvändigt att utsträcka förevarande bestämmelse
så, att den omfattar alla, som do utan dop. Det år 1891 fullbordade
förslaget till reviderad kyrkohandbok innehåller två något olika
formulär för denna form af jordfästning.

Enligt 1 § i förevarande lagförslag skall vid sådant dödsfall, som
här afses, tacksägelse icke ega rum. I afseende å ceremonierna skiljer
sig, enligt komiténs förslag, den mindre högtidliga jordfästningen från
den högtidliga endast derutinnan, att klockringning dervid ej må ega rum.

6 §

angifver de fall, i hvilka jordfästning i stillhet bör ega rum. Af de i
nu gällande lagstiftning upptagna fall, då jordfästning sker i denna
form, har komitén uteslutit två. Komitén har icke velat upptaga den
ofvan anförda bestämmelsen i förordningen den 16 november 1841,
enär denna bestämmelse dels vid tillämpningen framkallar betydande
svårigheter, dels ock är ganska inkonseqvent. Det är nemligen endast
i sällsynta undantagsfall möjligt att få med visshet utrönt att en person
ljutit döden omedelbart såsom följd af ett omättligt förtärande af starka
drycker, under det att å andra sidan författningens ordalag äro sådana,
att de icke ega tillämplighet på personer, hvilka genom dryckenskap
under eu längre tid ådragit sig döden, så vida de icke dött under
rusets omedelbara inflytande. Vidare har komitén ansett, att tillräckliga
skäl icke förefinnas att förvägra högtidlig jordfästning för vissa förbrytare,
som do i fängelse. Dödsfallet står icke bär i omedelbart
sammanhang med den aflidnes brottslighet, och ifrågavarande förbrytare
kunna ofta, just under straffets inflytande, hafva kommit till ett

sådant förändrad t sinnestillstånd, att skäl för jordfästning i stillhet icke
förefinnas.

Det sist sagda kunde i viss mån synas gälla äfven afrättade förbrytare,
såvida de före afrättningen visat tecken till sann botfärdighet.
Då emellertid sådana förbrytare genom sitt brott sjelfva ådragit sig
döden såsom ett rättvist straff och så till vida stält sig lika med sjelfmördare,
måste komitén anse, att de böra jordfästas i samma ordning
som dessa, hvilka enligt församlingsmedvetandets kraf i allmänhet endast
kunna erhålla en jordfästning i stillhet. Samma församlingsmedvetande
fordrar dock vid fråga om sjelfmord, att jordfästning i vanlig ordning
må, såsom ock ej sällan lär hafva skett, ega rum, om det ådagalägges,
att sjelfmordet, begåtts under förhållanden, som visa att gerningsmannen
vid detsamma ej kunnat anses tillräknelig. Vid bestämmandet af dessa
förhållanden har komitén begagnat i det närmaste samma ordalag, som
användas i 5 kap. 5 § 1 mom. strafflagen vid bestämmande af de fall,
då en gerning, som eljest vore att anse såsom ett brott, blifver strafflös.
Komitén har inskjutit orden »enligt läkares intyg» för att befria vederbörande
prest från en pröfning, som för honom skulle kunna blifva
alltför vansklig att utan sådan ledning verkställa.

I likhet med hvad som skett i 1873 års kyrkolags förslag har jemväl
i nu föreliggande förslag bland dem, som skola begrafvas i stillhet,
upptagits de som ljutit döden under föröfvande af groft brott. Någon
särskild motivering härför torde ej vara erforderlig, då en sådan bestämmelse
kräfves af den grund, hvarpå hela lagstiftningen om olika
former af jordfästning stöder sig.

Jordfästning i stillhet skiljer sig enligt komiténs förslag från den
högtidliga jordfästningen så till vida, att klockringning, sorgmusik, sång
eller liktal ej må dervid förekomma (7 §). Vidare må sådan jordfästning
icke ega rum i kyrka (3 § andra stycket); och har komitén äfven
ansett sig böra såsom grundsats uttala, att vid jordfästning i stillhet
ej böra närvara andra än den dödes anhöriga samt de personer, hvilka
äro oumbärliga för hans jordande. Tacksägelse enligt 1 § må ej hållas
efter den, som bör i stillhet jordfästas. Hvad sålunda af komitén föreslagits
öfverensstämmer i allt hufvudsakligt med hvad genom förordningen
den 27 oktober 1725 stadgats i detta ämne.

7 §•

För det hufvudsakliga innehållet af denna paragraf har på särskilda
ställen här ofvan blifvit redogjordt. Här må endast erinras, att då

komitén ej bland öfliga ceremonier upptagit den i 18 kap. 1 § kyrkolagen
omförmälda s. k. själaringningen, komitén ingalunda åsyftat, att
detta fromma och tilltalande bruk skulle upphöra, utan endast ansett
detsamma icke vara af beskaffenhet, att bestämmelser derom borde inflyta
i kyrkolag. Tydligt lärer vara, att i de fall, der klockringning
vid jordfästning ej må ega rum, själaringning ej heller bör förekomma.

I afseende å liktal vid jordfästning har komitén funnit böra tydligt
uttryckas, att hållande af sådant icke är att anse såsom en presten
åliggande skyldighet.

8 §•

Ehuru, såsom ofvan blifvit antydt, förevarande lagförslag hufvudsakligen
handlar endast om jordfästning, men icke om sjelfva begrafningen,
har komitén dock funnit här böra stadgas, att qvarlefvorna
efter afliden person skola, sedan jordfästning egt rum, nedsättas i
vigd jord.

Äfven i ett annat afseende har komitén här gjort ett undantag
från hvad ofvan blifvit sagdt om lagförslagets innehåll. I 18 kap.
kyrkolagen, som enligt komiténs förevarande förslag skulle upphäfvas,
förekomma i 8 § bestämmelser om församlingens skyldighet att hålla
kyrkogårdarne i värdigt skick. Då, utöfver hvad helsovårdsstadgan
härom innehåller, någon allmän föreskrift i detta ämne icke annanstädes
förekommer, lärer det vara nödigt att här intaga ett stadgande
derom.

9 §

afser att gifva ett bestämdt uttryck i kyrkolag åt ett redan bestående
förhållande.

Komitén vill slutligen här erinra, att genom förordningen den 31
oktober 1873 angående ändring i kyrkolagen är stadgadt, att främmande
trosbekännare ega att, efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde,
på allmän begrafningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

Förslaget till lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person.

Komité!! har i de allmänna motiven redogjort dels (sid. 37) för
innehållet af den kyrkomötesskrifvelse, som föranledt utarbetande af
detta lagförslag, dels ock (sid. 56) för de skäl, hvilka tala för att belägga
en förseelse af här ifrågavarande art med borgerligt straff.

I rubriken till förslaget har komitén för korthetens skull betecknat
sådan handling, som här afses, med ordet »vigsel», ehuru den, såsom
ock i texten skett, mera egentligt bör benämnas »handling, afsedd att
betraktas såsom vigsel». Ett stöd för begagnande af det kortare uttrycket
har komitén i 2 kap. 12 § giftermålsbalken af 1734 års lag,
der det heter: »Viger den, som ej är prest, ehvad äktenskapet är
tillåtet, eller ej; straffes med arbete vid Konungens slott eller fäste, i
tre eller flera år, som brottet är till».

Den i anförda lagrum meddelade straffbestämmelse upphäfdes genom
3 § i förordningen om nya strafflagens införande; och sistnämnda lag
innehåller icke något stadgande, som är på förevarande fall tillämpligt.
Denna uppfattning bestyrkes af två i Chr. Naumanns tidskrift för lagskipning,
lagstiftning och förvaltning meddelade rättsfall (årg. 1874,
sid. 142, och årg. 1884, sid. 137, det sistnämnda fallet jemväl refereradt
i Nytt juridiskt arkiv, årg. 1883, sid. 75). I båda fallen hade vigsel
för afslutande af äktenskap mellan personer, hvilka ej utträdt ur svenska
kyrkan, obehörigen förrättats af pastor vid metodist-episkopalförsanfling;
och i båda fallen dömdes af underrätt metodistpastorn till böter jemlikt
22 kap. 6 § 2 mom. strafflagen. Detta lagrum stadgar straff för den,
som obehörigen gifver sig ut för embets- eller tjensteman och utöfvar
något af hvad till dennes befattning hörer. Underrätternas utslag upphäfdes
emellertid af vederbörande hofrätt på den grund att ansvar för
åtalade förfarandet icke funnes i lag stadgadt; och hofrättens utslag
faststäldes af högsta domstolen. I fråga om det ena af högsta domstolens
utslag, meddeladt den 10 september 1873, förekom dock en
skiljaktighet, i det att ett justitieråd fastslälde underrättens utslag.

Den af komitén föreslagna straffbestämmelse är afsedd att gälla
såväl för medlemmar af svenska kyrkan som för främmande trosbekännare.
Begås förseelsen af medlem af svenska kyrkan, hemfaller denne
jemväl till kyrkotukt enligt 4 § i förslaget till lag angående kyrkotukt.
Ifrågavarande lagförslag afser, såsom af dess ordalydelse framgår, icke

sådana fall, då äktenskapet må afslutas inför borgerlig myndighet eller
genom vigsel af främmande trossamfunds prest.

Att förseelser af här förevarande art höra under allmänt åtal, framgår
deraf, att de ej blifvit i förslaget uttryckligen undantagna från
allmän åklagares åtalsrätt (jemför 19 § 1 mom. i förordningen om nya
strafflagens införande).

Förslaget till lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning.

Detta lagförslag skiljer sig från nu gällande förordning angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868
hufvudsakligast deruti, att den i sistnämnda förordning förekommande
bestämmelse om bötesstraff för den, hvilken underlåter att ställa sig
till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet,
blifvit utesluten och i stället såsom påföljd för underlåtenhet i sådant
afseende stadgats, att den felande hemfaller till kyrkotukt enligt komiténs
förslag till lag angående kyrkotukt. Beträffande skälen för denna
ändring lärer komitén kunna inskränka sig fill att hänvisa till hvad
såväl Riksdagen som kyrkomötet i sina ofvan (sid. 35—37) anförda
skrivelser i detta ämne yttrat. I de allmänna motiven (sid. 56) har
komitén angifvit skälet, hvarför komitén ansett bestämmelserna om
särskilda sammankomster för andaktsöfning böra meddelas i eu från
lagen angående kyrkotukt skild författning.

Det särskilda kyrkotuktsförfarande, som i fäll af nu ifrågavarande
art bör iakttagas, finnes angifvet i 5 och 7 §§ af förslaget till lag
angående kyrkotukt.

Komiténs här framlagda förslag till lag angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning skiljer sig äfven i två andra, dock mindre
väsentliga punkter från 1868 års förordning. Komitén har i början af
lagförslaget, i öfverensstämmelse med hvad som skett i andra på senare
tid utfärdade författningar på kyrkorättens område, begagnat uttrycket
»svenska kyrkan» i stället för det i 1868 års förordning förekommande
»evangeliskt-lutherska kyrkan», och vidare har komitén inskjutit en
uttrycklig bestämmelse att innan sådant förbud, som här afses, får åt
kyrkorådet meddelas, tillfälle bör hafva lemnats den felande att, om

han så åstunda!-, inför kyrkorådet yttra sig i ärendet. Enligt flera på
senare tider af Kongl. Maj:t meddelade utslag bör jemväl på grund af
nu gällande bestämmelser den felande* lemnas tillfälle att yttra sig,
innan förbudet beslutas; men då det visat sig att kyrkoråd förbisett
detta, har komitén ansett ett uttryckligt stadgande härom böra i lagen
införas.

De delar af komiténs förevarande lagförslag, i Indika det skiljer
sig från 1868 års förordning, hafva blifvit. med kursiv stil utmärkta.

Förslaget till lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål,

Förut är (sid. 56) erinradt att förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 icke innehåller någon bestämmelse
om klagan öfver kyrkoråds beslut. Sådan klagan förekommer
dock redan nu. Härvid må exempelvis anföras, klagan öfver kyrkoråds
beslut, hvarigenom en person, jemlikt förordningen angående särskilda
sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868, förbjudits att
inom församlingen vidare uppträda med andliga föredrag. Behofvet af
lagstadganden i ämnet framträder emellertid starkare, ifall komiténs
förslag till lag angående kyrkotukt varder antaget och kyrkorådet derigenom
får större befogenhet än det nu har.

Såsom af det här föreliggande lagförslaget inhemtas, afser detsamma
att bestämma, huru förfaras bör vid klagan öfver kyrkoråds
beslut i följande fall:

1) då kyrkorådet förbjudit lingon att inom församlingen vidare
uppträda med andliga föredrag;

2) då kyrkorådet tilldelat någon föreställningar och varningar;

3) då kyrkorådet förklarat någon förlustig vissa kyrkliga rättigheter;
och

4) då kyrkorådet vägrat upphäfva sådant förklarande.

Med de under 2) omförmälda föreställningar och varningar afses
icke blott föreställningar och varningar, gifna enligt lagen angående
kyrkotukt, utan äfven sådana föreställningar och varningar, som kyrkoråd
på grund af kyrkostämmoförordningen eger att meddela, samt
vidare sådana varningar, hvilka omförmäla^ dels i 14 kapitlet 1 § gifter -

målsbalken enligt detta lagrums lydelse genom kongl. förordningen den
20 november 1860 dels ock i 51 § folkskolestadgan.

Af det nu sagda framgår tydligt att ifrågavarande lagförslag, som
berör flera olika författningar, icke lämpligen kan inpassas i kyrkostämmoförordningen
eller i lagen angående kyrkotukt. Komitén bär
fördenskull ansett sig böra framlägga det i form af förslag till en
särskild lag.

Kyrkoråds beslut, hvarigenom någon blifvit fäld till böter eller
viten eller hvarigenom förordnande meddelats om hans inkallande eller
inställande inför kyrkorådet, bör enligt komiténs åsigt samt i öfverensstämmelse
med vanlig rättegångsordning icke få öfverklagas utan i
sammanhang med klagan öfver något af de under kategorierna 1)—4)
här ofvan omnämnda hufvudsakliga beslut. Eljest skulle en tredskandc
person genom att upprepade gånger anföra besvär kunna alltför länge
uppehålla ärendets slutliga behandling hos kyrkorådet. Dessutom bör
märkas att, om kyrkorådet nödgas att anlita offentlig myndighet för
att hos den tredskande uttaga böter eller viten eller för att inställa
honom inför kyrkorådet, åligger det den offentliga myndigheten att,
innan handräckning lemnas, tillse att kyrkorådets begäran härom är
befogad.

I fråga om tiden för fullföljande af besvär öfver kyrkoråds beslut
samt de handlingar, hvilka skola besvären bifogas, öfverens stämmer
förslaget med 41 § kyrkostämmoförordningen. Deremot har komitén
trott det icke vara nödvändigt att i lagförslaget upptaga kyrkostämmoförordningens
föreskrift att den klagande äfven skall till kyrkostämmans
(här kyrkorådets) ordförande aflemna bevis att besvär blifvit anförda,
en åtgärd som för den klagande måste anses ganska betungande. Ej
heller har komitén vid bestämmande af påföljd för försummelse af hvad
i afseende å besvärs anförande är föreskrifvet kunnat, såsom kyrkostämmoförordningen,
stanna vid föreskrift, att beslutet må kunna gå i
verkställighet. Komitén har nemligen i 10 § af lagen angående kyrkotukt
föreslagit, att kyrkorådet, utan hinder af förd klagan öfver föreställningar
och varningar, eger att fortfara med kyrkotuktsärendets behandling.
Vid sådant förhållande har komitén måst hemställa, att försummelse
af hvad för klagan öfver kyrkoråds beslut är föreskrifvet
skall medföra den påföljd att den klagande förlorat sin talan.

Förslaget till lag angående frejde- och flyttning sbetyg, som af prester skapet

utfärdas.

Bland de författningar, som för närvarande gälla angående innehållet
af frejde- och flyttningsbetyg, som af presterskapet utfärdas, äro
de hufvudsakligaste: förordningen den 20 januari 1865 angående förändrade
stadganden i afseende å frejdebetyg, som af presterskapet
meddelas; förordningen den 28 november 1873 angående frejdebetyg,
som af presterskapet meddelas om personer, hvilka före 1865 års början
blifvit för brott dömde, samt förordningen den 19 augusti 1890 angående
tillägg till gällande stadganden i afseende å frejdebetyg, som af presterskapet
utfärdas.

Förordningen den 20 januari 1865, som tillkom i anledning af
den nya strafflagens införande och dennas föreskrifter rörande förlust
af medborgerligt förtroende, stadgar angående frejdebetyg, att i de fall,
då enligt särskilda författningar det är presterskapet anbefaldt att meddela
betyg om personers frejd, dermed allenast förstås intyg, huruvida
den ifrågavarande personen vid den tid, då frejdebetyget meddelas, är
i följd af domstols utslag, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt
förtroende för alltid eller på viss tid, i hvilket fall betyget skall innehålla
uppgift såväl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som, der detsamma
icke meddelats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom besvär
deremot skolat anföras. Tillika förklarades att denna förordning icke
skulle eg a tillämpning i fråga om anteckning i prestbevis rörande brott,
hvarför någon genom utslag, deri ändring ej skett, blifvit dömd före
början af år 1865, i hvilket fall skulle förfaras i enlighet med hvad
dittills blifvit iakttaget. I afseende å sistnämnda fall innehåller förordningen
den 28 november 1873, att vid utfärdande af frejdebetyg
för personer, hvilka före 1865 års början blifvit för brott dömde, presterskapet
icke må för annan än den, hvilken är dömd ärelös eller förklarad
aldrig vara vitnesbär, göra anteckning om brottet sedan tio år
förflutit från den tid, då ådömda bestraffningen, enligt hvad kändt är,
i öfrigt blifvit till fullo verkstäld. Slutligen är — med afseende å den
ändrade lydelse, stadgandet i 19 § af 2 kap. strafflagen genom lagen
den 20 juni 1890 erhållit — i förordningen den 19 augusti 1890 föreskrifvet,
att i frejdebetyg, som af presterskapet utfärdas angående den,
hvilken på grund af domstols utslag är för viss tid förlustig medborgerligt
förtroende, skall, derest han vid den tid, då betyget utfärdas,
utstått det genom utslaget honom ådömda straff, meddelas uppgift om
II. Vi

dagen för frigifvandet. Sistnämnda förordning eger dock icke tillämpning
i fråga om anteckning rörande brott, derför någon blifvit dömd
före den 1 juli 1890, såvida icke derefter utslaget blifvit af högre rätt
ändradt.

Samtliga ofvan anförda bestämmelser gälla för frejdebetyg i allmänhet;
men förordningen den 20 januari 1865 innehåller dessutom,
att prestbevis, som för flyttning från eu församling till annan utfärdas,
skall, med afseende å kyrkotukten, innehålla ej allenast huruvida den
ifrågavarande personen då är i följd af begånget brott från delaktighet
i den heliga nattvarden utestängd eller, genom domstols utslag, blifvit
för brott under framtiden stäld, utan äfven huruvida den flyttande är
vorden enligt kyrkolagen varnad att från nattvarden sig afhålla, eller
vid den tid, då betyget utfärdas, är stäld under sådan kyrkotukt, som
enligt förordningen den 21 mars 1862 af kyrkorådet utöfvas.

Angående eu persons frejd och vandel i öfrigt eger, enligt komiténs
uppfattning af nu gällande lagstiftning, presterskapet icke i något fall
att i afgifvet betyg meddela annat eller mera än hvad i ofvan anförda
författningar är uttryckligen stadgadt. Följaktligen anser komitén, att
såväl förordningen den 11 juli 1753 huru i afseende på utrönande af
delinqventers kristendomskunskap förfaras bör m. m. som ock fångvårdsstyrelsens
cirkulär den 10 april 1863 angående prestbetyg för häktade
personer hafva upphört att gälla, såvidt de strida mot bestämmelserna
i de anförda författningarna. Detta har beträffande fångvårdsstyrelsens
cirkulär äfven blifvit framhållet af den år 1888 tillsatta kyrkoskrifningskomitén.

Då i 11 § af förslaget till lag angående kyrkotukt införts bestämmelse,
att anteckning om kyrkotuktsåtgärd icke må inflyta i prestbevis,
och 14 § 3 mom. i förslaget till lag angående enskild själavård, konfirmation
och Herrens heliga nattvard innehåller förbud mot anteckning
i prestbetyg derom, att tillträde till nattvarden blifvit någon förvägradt,
har det varit nödigt att föreslå den ändring i gällande bestämmelser
om frejde- och flyttningsbetyg, som häraf betingas. Vid den omarbetning,
som nämnda bestämmelser sålunda måste undergå, har komitén
ansett lämpligt att sammanföra dem i en enda författning.

Derest komiténs förevarande förslag varder upphöjdt till lag, komma
icke heller de af presterskapet utfärdade flyttningsbetyg att innehålla
några upplysningar angående förbrytelser, som af den ifrågavarande
personen blifvit begångna, utan endast huruvida han vid betygets utfärdande
är förlustig medborgerligt förtroende eller dömd ärelös eller
förklarad aldrig vara vitnesbär. Tydligt är, att domstolarne härigenom

beröfvas en utväg att erhålla kännedom om en anklagads föregående
lif, hvilken förut stått dem till buds. Men äfven de upplysningar i
sådant afseende, som enligt nu gällande bestämmelser få af presterskapet
meddelas, äro ingalunda fullständiga. Åtgärder hafva ock blifvit
vidtagna för att på annat sätt införskaffa dylika upplysningar, der de
finnas nödiga. Riksdagens justitieombudsman har i skrifvelse den 20
november 1879 — med framhållande deraf att gällande anordningar för
beredande af tillfälle för allmänne åklagare och de lagskipande myndigheterna
att erhålla kännedom om bestraffningar, ådömda för brott tilltalade
personer, icke vore tillfredsställande — hos Kongl. Maj:t gjort
framställning om inrättande i hufvudstaden af en för hela riket gemensam
anstalt, motsvarande de i Frankrike och flere andra främmande
land införda så kallade »casiers judiciaires», från hvilken anstalt, dit
uppgifter angående dömde förbrytare borde af domstolar, domare och
fängelseföreståndare öfverlemnas, åklagare och domstolar skulle ega att
på anfordran erhålla upplysningar rörande nämnde förbrytare, äfvensom
i sammanhang härmed framstält förslag om vissa åligganden för predikanterna
och föreståndarne vid rikets fängelser. Sedan i utlåtanden,
som af fångvårdsstyrelsen och åtskilliga andra myndigheter häröfver
afgifvits, tillika blifvit ifrågasatt att, i stället för ofvanberörda anstalt,
den på grund af kongl. cirkuläret den 1 juni 1877 under tillsyn af
hufvudstadens polisstyrelse utgifna tidningen »Polisunderrättelser» skulle
komma att innehålla ifrågavarande upplysningar, har Kongl. Maj:t den
11 september 1891 uppdragit åt en komité att undersöka och utreda
hvilka åtgärder med anledning af berörda framställningar lämpligen
borde vidtagas samt ej mindre inkomma med utlåtande i nämnda hänseende
än äfven afgifva förslag till de förändrade eller nya lagbestämmelser,
som för ändamålets vinnande funnes erforderliga.

Förslaget till kungörelse om utgifter till presterskapet angående personer,
hvilka förklarats förlustige medborgerligt förtroende.

Samma dag som förordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande utfärdades, eller den 4 maj 1855, utfärdades
ock eu kungörelse angående vederbörandes skyldighet att upprätta och
till presterskapet aflemna förteckningar öfver personer, som varda sak -

fälde eller under framtiden stälde för vissa förbrytelser. Denna kungörelse
afsåg att sätta presterskapet i tillfälle att vaka öfver kyrkotuktens
upprätthållande i enlighet med ofvannämnda förordning. Sedermera
och med anledning af nya strafflagens införande gjordes genom
kungörelse den 20 januari 1865 härtill det tillägg, att uti de uppgifter,
som enligt kungörelsen den 4 maj 1855 böra presterskapet tillhandakomma,
jemväl skall, i händelse den sakfälde blifvit förklarad förlustig
medborgerligt förtroende, omfönnälas den tid, hvarpå berörda påföljd
blifvit honom ådömd, äfvensom, der utslaget icke blifvit af Kongl. Maj:t
gifvet, meddelas underrättelse om tiden, hvarinom besvär deremot må
anföras. Sedan genom lagen den 20 juni 1890 stadgandet i 2 kap.
19 § strafflagen om ådömande af påföljden förlust af medborgerligt
förtroende erhållit sådan affattning, att, der påföljden ådömes för viss
tid, den dömde skall förklaras förlustig medborgerligt förtroende, intilldess
så lång tid, som i utslaget finnes utsatt, förflutit, från det han
efter utståndet straff blifvit frigifven, samt i följd häraf det vid meddelande
af frejdebetyg angående den sålunda dömde, efter det han
utstått straffet, är för presterskapet nödigt att ega kännedom om tiden
för hans frigifvande, har fångvårdsstyrelsen enligt Kongl. Maj:ts befallning
genom cirkulär den 5 augusti 1890 förständiga! föreståndarno
vid rikets straffanstalter att, när någon, som på grund af domstols utslag
är för viss tid förlustig medborgerligt förtroende, utstått det genom
utslaget honom ådömda straff, ofördröjligen underrätta presterskapet i
den församling, der den frigifne är kyrkoskrifven, om dagen för frigifvaudet;
dock att sådan underrättelse icke erfordras, när det utslag,
hvarigenom påföljden ådömts, meddelats före den 1 juli 1890 och icke
derefter blifvit af högre rätt ändradt. Genom ett Kongl. cirkulär den
25 juli 1890 anbefaldes domkapitlen att erinra vederbörande presterskap
om deras skyldighet att hvar å sin ort hålla och förvara noggranna
anteckningar öfver de underrättelser, som sålunda varda dem
meddelade.

Då enligt 13 § i komiténs förslag till lag angående kyrkotukt förordningen
deri 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens
upprätthållande och enligt ingressen till förslaget till lag om enskild
själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard cirkuläret den 8
maj 1765, som handlar om deras nattvardsgång, Indika blifvit för brott
stälde under framtiden, skulle upphöra att gälla, erfordras, derest nämnda
förslag varda godkända, icke vidare några särskilda uppgifter till presterskapet
angående förbrytelser, hvilka omnämnas i berörda förordning
och cirkulär. För att sätta presterskapet i tillfälle att utfärda sådana

betyg, som afses i komiténs förslag till lag angående frejde- och flyttningsbetyg,
erfordras endast att presterskapet snabbt och tillförlitligt
erhåller kännedom om utslag, hvarigenom personer blifvit dömda till
förlust af medborgerligt förtroende. I detta afseende synas nu gällande
författningar vara tillfyllestgörande, om noggrann tillsyn hålles öfver
deras efterlefnad. Komiténs förslag till kungörelse i ämnet innefattar
således endast en sammanfattning af här ofvan anförda bestämmelser,
af hvilka allenast sådana blifvit uteslutna, som hafva afseende på förordningen
den 4 maj 1855 och cirkuläret den 8 maj 1765.

tid )b -b ; mai''no imVijui. vi iU. ''■''Ofalhr otu) 41;;

Reservation af herr Bagge.

Vid utarbetandet inom komitén af förslag- till lag angående kyrkotukt
har jag varit från vissa af komiténs beslut skiljaktig, och anser
jag mig pligtig att härmed redogöra för min i dessa delar afvikande
mening.

Af förhandlingarne i kyrkomötet i fråga om ny lagstiftning angående
kyrkotukt synes framgå, att såväl motioner i ämnet som den åt
dessa egnade utredning hvila på den förutsättning, att den nya lagstiftningen
skulle komma att omfatta allt hvad till kyrkotukt hörer och
sålunda enhetligt och fullständigt behandla ämnet. Så har i den motion,
som föranledt kyrkomötets, till komitén remitterade underdåniga skrifvelse
af den 30 september 1878, blifvit uttryckligen hemstäldt, att
kyrkomötet måtte till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan, att
Kongl. Maj:t täcktes låta »utarbeta och till fastställelse befrämja ny
fullständig förordning om kyrkotukt», och i den underdåniga skrifvelsen
framhölls, i enlighet med kyrkolagsutskottets betänkande i frågan, såsom
skäl för den framstälda begäran om den nya författningen, att eu
omarbetning af nu gällande lagstiftning angående kyrkotukt redan länge
varit ett allmänt erkändt behof. Den särskilda kyrkotukt, om man så
vill kalla den, som afser straff för embetsbrott af prest, har i detta
sammanhang icke varit af kyrkomötet åsyftad.

Hvad sålunda kyrkomötet torde få antagas hafva framhållit såsom
önskvärdt, eller att i en författning få sammanförda alla bestämmelser
angående kyrkotukt, vare sig dessa hemtades ur den gällande lagstiftningen
eller såsom nya infföte, synes mig komitén hafva bort sätta
såsom uppgift för sig och söka i sitt förslag genomföra.

Komitén, som föreslagit upphäfvande ej mindre af de i kyrkolagen
och åtskilliga af komitén uppräknade särskilda författningar förekommande
stadganden om kyrkotukt än äfven af »allt hvad lag och författningar
i öfrigt innehålla stridande» mot den föreslagna lagen, har
dock i ingressen till lagen förklarat, att någon ändring af hvad om
kyrkotukt stadgades i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 icke med lagen afsåges.

I nämnda förordning stadgas, såsom bekant, genom 22 § att kyrkorådet
tillkommer att upptaga frågor om oordning och oskick vid samt
försummelse af gudstjensten, om uteblifvande från läsförhör, om oenighet
i äktenskap, om olydnad mot föräldrar samt om vårdslösad barnuppfostran,
och i 28 § att kyrkorådet må i frågor, som röra religionens
och sedernas helgd, ej annorledes än genom allvarliga föreställningar
och varningar söka förmå den felande till bättring.

Såsom skäl för bibehållandet af dessa stadganden oförändrade och
på den plats, der de nu förekomma, har komitén i sina motiv (sid. 57)
anfört, att bestämmelserna -visat sig vara till gagn och torde hafva just
i sin närvarande form ingått i församlingsmedvetandet samt att i flera
af de fall, livilka i kyrkostämmoförordningen omförmältes, ett kyrkotuktsförfarande
i enlighet med komiténs förslag icke syntes vara i alla
delar användbart.

För min del bär jag icke kunnat finna dessa skäl fullt öfvertygande.
Om undantag göres för bestämmelsen om kyrkorådets inskridande
mot oordning och oskick vid gudstjensten, derom ett motsvarande
stadgande torde böra i kyrkotuktslageu upptagas, synes mig
i öfrigt grund saknas för bibehållande af ifrågavarande kyrkotuktsbestämmelser
i kyrkostämmoförordningen. Något annat gagn af föreskriften
i kyrkostämmoförordningen om varningar från kyrkorådets sida
i frågor om oenighet i äktenskap och om vårdslösad barnuppfostran
torde icke hafva vunnits än det som åstadkommits genom tillämpningen
af enahanda föreskrift, dels enligt 14 kap. 1 och 2 §§ giftermålsbalkcn,
sådana dessa lagrum lyda i förordningen den 20 november 1860, i
afseende på makar, mellan Indika hat och bitterhet uppkommit, och
dels enligt 51 § af stadgan angående folkundervisningen i riket den
20 januari 1882, beträffande föräldrars eller målsmäns försummelse och
tredska i efterkommandet af föreskrifter i afseende på barnens skolgångsskyldighet;
och då uppenbart är, att vid meddelandet af varningar
i förenämnda fall lagts till grund icke kyrkostämmoförordningen utan
de särskilda stadgandena, lära väl bestämmelserna om dylika varningar
ingått i församlingsmedvetandet snarare i den form de fått i de särskilda
stadgandena, hvilkas upphäfvande icke blifvit ifrågasatt, än
sådana de i kyrkostämmoförordningen förekomma. Ån mindre vågar
jag antaga, att något gagn numera kan väntas af tillämpningen af
bestämmelserna om varningar inför kyrkorådet för försummelse af gudstjensten
eller för uteblifvande från läsförhör eller för olydnad mot
föräldrar, om Indika kyrkotuktsbestämmelser väl icke heller med fog
torde kunna sägas, att de ingått i våra dagars församlingsmedvetande

och att de på sådan grund böra bibehållas. Anses åter i fråga om
flera af de fall, som i kyrkostämmoförordningen omförmälas, ett kyrkotuktsförfarande
i enlighet med komiténs förslag icke vara i alla delar
användbart, synas mig goda skäl tala för att öfverföra dessa fall, till
hvilka nyss nämnda trenne slags förseelser torde kunna räknas, från
kyrkotuktens till den enskilda själavårdens område.

Men äfven förutsatt, att do förseelser, som i 22 § kyrkostämmoförordningen
omförmälas, fortfarande böra göras till föremål för kyrkotukt,
befarar jag, att olägenheter skulle uppstå om bestämmelserna derutinnan
komme att bibehållits i kyrkostämmoförordningen äfven efter
utfärdandet af ny kyrkotuktslag.

De föreställningar och varningar, hvilka kyrkoråden enligt kyrkostämmoförordningen
hafva att meddela, behöfva icke vara föregångna
af kyrkoherdens, i närvaro af församlingsmedlemmar, den felande gifna
tillrättavisningar och förmaningar, likasom icke heller på dem, i händelse
af den felandes fortfarande obotfärdighet och tredska, kan omedelbart
följa något dennes frikännande af några kyrkliga rättigheter.

Vid sådant förhållande skulle, med antagandet af komiténs förslag,
vid sidan af den nya lagen angående kyrkotukt qvarstå en författning
— och denna icke ens af kyrkolags natur — hvilken för förseelser,
som kunna utgöra yttringar af samma religiösa och sedliga förfall, som
i lagen angåfves såsom föremål för kyrkotukt, föreskref annan kyrkotuktlig
behandling än den i lagen utstakade. Komitén förutsätter ock
i sina motiv, att samma förseelser kunna föranleda kyrkotukt såväl
enligt kyrkostämmoförordningen som enligt komiténs förslag, och komitén
finner i fråga om dylika förseelser senare punkten af 28 § i kyrkostämmoförordningen
kunna anses innefatta en hänvisning till, jemte
andra författningar, lagen angående kyrkotukt. Under tillämpningen af
en d}dik dubbel kyrkotuktslagstiftning mot samma eller likartade förseelser
skulle sannolikt inträffa, att kyrkorådet just i de mildare, närmast
till kyrkostämmoförordningen hänförliga fallen ingrepe med varningar
utan att kyrkoherdens försök att, i samverkan med församlingsmedlemmar,
genom förmaningar förmå den felande till bättring föregått,
under det att i snarlika men svårare fall kyrkorådet skulle anse
sig böra afvakta utgången af den kyrkotuktliga behandling kyrkoherden
mot den felande inledt, eu ojemnhet i förfarandet, som i sig sjelf otillfredsställande
icke heller öfverensstämmer med komiténs fordran, att
den lindrigare kyrkotuktsformen alltid bör föregå den strängare. Funne
åter kyrkorådet, efter att hafva i enlighet med kyrkostämmoförordningen
meddelat föreställningar och varningar, att den felande, som af var -

ningarne icke läte sig rättas, borde uteslutas från de i kyrkotuktslagen
omförmälda kyrkliga rättigheter, blefve för ett sådant syfte nödigt,
att den tredskande måste i enlighet med den nya kyrkotuktslagen icke
blott af kyrkoherden i närvaro af tillkallade församlingsmedlemmar tillrättavisas
och förmanas utan ock ånyo af kyrkorådet kallas till inställelse
för att emottaga ytterligare föreställningar och varningar, en
procedur hvilken antagligen skulle mera reta än förbättra den felande.

Bortsedt emellertid från större eller mindre praktiska olägenheter
af kyrkostämmoförordningens bibehållande i oförändradt skick, torde
det dock ur formelt legislativ synpunkt vara önskvärdt, att i »lag angående
kyrkotukt» finna sammanförda samtliga derom gällande bestämmelser;
och då jag anser ett sådant sammanförande äfven i sakligt hänseende
vara till gagn, tillåter jag mig föreslå, att ofvan anmärkta kyrkotuktsbestämmelser
måtte uteslutas ur kyrkostämmoförordningen samt
att, under förutsättning af ett fortfarande bestånd af de här förut åberopade,
till kyrkotukt icke egentligen hänförliga särskilda författningar
och lagrum angående kyrkoråds varningar i vissa fall, i kyrkotuktslagen
införes ett stadgande, hvarigenom med kyrkotukt belägges föröfvandet
af oordning och oskick vid gudstjenst, dervid dock ordalydelsen torde
höra ändras till öfverensstämmelse med de i 11 kap. 2 § strafflagen
använda uttryck för samma förseelse.

I kyrkostämmoförordningen skulle i förevarande ämne då qvarstå
dels föreskriften om kyrkorådets pligt att öfva kyrkotukt, hvilken föreskrift
synes mig lämpligen kunna inordnas under ett stadgande om
kyrkorådets uppgift att i allmänhet med sin uppmärksamhet följa det
religiösa och sedliga lifvet inom församlingen, och dels bestämmelsen
om kyrkorådets befogenhet att såväl i ärenden angående kyrkotukt
som i andra på dess omvårdnad beroende ordnings- och sedlighetsmål
till inställelse inför sig kalla den, som bor inom församlingen eller
der uppehåller sig, samt om de medel kyrkorådet, der ej annorlunda
stadgas, egen att göra sin kallelse åtlydd.

Deremot skulle 28 §, såsom innefattande allenast föreskrift om
kyrkorådets förfarande för att förmå en felande till bättring — derom
förslaget till kyrkotuktslag innehåller fullständiga bestämmelser — ur
kyrkostämmoförfattningen utgå.

Af dessa utaf mig ifrågasatta ändringar i kyrkostämmoförordningen
och i komiténs förslag till lag angående kyrkotukt skulle, efter min
mening, följa några redaktionella förenklingar af de af komitén framlagda
författningsförslagen, såsom:

IT.

att hänvisning i fråga om besvärs anförande öfver kyrkoråds åtgärd
och beslut rörande kyrkotukt kunde införas i förslaget till kyrkotuktslag,
hvaremot och då inom komiténs uppdrag, strängt taget, icke
torde ligga att utarbeta förslag till besvärshänvisning angående kyrkoråds
andra beslut än dem, som afse kyrkotukt, komiténs förslag till »lag
om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål» kunde helt och hållet
utgå, och detta så mycket heldre som dels något behof af sålunda utstakad
besvärshänvisning icke i praxis visat sig, då derförutan klagan
öfver kyrkoråds beslut kunnat anföras såväl hos domkapitel som hos
Konungens Befallningshafvande, dels det synes mig otjenligt att anvisa
väg till Överklagande af kyrkoråds varningar på grund af giftermålsbalken
eller folkskolestadgan, och dels slutligen komiténs förslag afser
kyrkoråds beslut endast i »vissa» mål, och dessa såväl inom som utom
kyrkotuktsområdet, hvarigenom tvekan kan uppstå, huruvida kyrkorådets
i öfriga mål fattade beslut må kunna öfverklagas och i hvad ordning
sådan klagan skall föras, samt

att sista stycket i förslaget till »lag angående frejde- och flyttningsbetyg
som af presterskapet utfärdas» äfvensom de i denna rubrik förekommande
orden »och flyttnings» kunde uteslutas, då någon kyrkotukt
icke vidare efter kyrkostämmoförordningen skulle komma att öfvas samt
den i förslaget till kyrkotuktslag förekommande bestämmelsen om anteckning
i prestbevis torde med ett kortare tillägg kunna blifva för det
åsyftade ändamålet tillräcklig.

Den närmare formuleringen af de af mig framstälda förslagen torde
i ett sammanhang få längre ned framläggas.

Vidare hyser jag i en annan del af förslaget till lag om kyrkotukt
eu från komiténs beslut skiljaktig uppfattning, nemligen beträffande bestämmelsen
i 4 § angående den kyrkotuktliga behandlingen i vissa i
paragrafen uppräknade fall, der kyrklig ordning brytes.

Sedan komitén i förslagets 2 § i fråga om deri åsyftade förbrytare
mot religiös och sedlig lag hemstält, att kyrkorådet skulle ega att kalla
den felande till inställelse inför sig och, sedan han hlifvit hörd, söka
genom allvarliga föreställningar och varningar förmå honom till bättring,
förklaras i 4 § att deri omnämnd felande mot kyrklig ordning
skall vara »äfven han hemfallen till sådan kyrkotukt, som i 2 § sägs».
Det använda uttrycket »sedan lian blifvit hörd» innebär, att den felande
ovilkorligen skall på kallelse personligen inställa sig inför kyrkorådet
för att i saken höras och att, om han uteblifver utan laga förfall, han
derför skall fallas till böter och genom viten tillhållas att sig inställa
samt, derest han ändock ej kan förmås till inställelse, på kyrkorådets

framställning hos Konungens Befallningshafvande, genom polis- eller
kronobetjenings försorg hemtas och vid utsatt tid inför kyrkorådet inställas.

Förslaget om en dylik tvungen inställelse inför kyrkorådet, såsom
sededomstol, har jag ansett mig böra biträda beträffande dem, som gjort
sig skyldige till religionsbrott eller laster och hvilka kunna presumera^
ega ett verkligt skuldmedvetande, som kommer dem att inom sig erkänna
det berättigade i kyrkorådets uppträdande mot dem. De hafva
genom sina handlingar eller sitt lefverne väckt uppenbar förargelse
inom församlingen, och, om församlingens kyrkliga myndighet finner
omständigheterna sådant påkalla, synes med allt skäl dem kunna åläggas
tvånget att inställa sig för samma myndighet för att i dessa helt yttre
hänseenden svara för sina brottsliga gerningar eller sitt osedliga lefverne.

Men en sådan förargelse inom församlingen vållas icke i vår tid af
de förseelser mot kyrkans ordning, som i 4 § afses. Den kyrkotukt,
som kyrkan måste mot sådana förseelser öfva, bör derföre ock för att
kunna stödjas af erkännande från församlingens sida, enligt min tanke,
vara af annan och lindrigare art än den för brottslingar och lastbara
bestämda; och synes mig skilnaden mellan dessa kyrk o tuktsarter lämpligen
kunna sättas, icke endast deri att, såsom komitén anför (sid. 63),
de väsentligen olika förseelserna i särskilda paragrafer upptagas, utan deri
att för de i kyrkligt hänseende felande alla yttre medel för framtvingande
af hörsamhet för den kyrkliga myndighetens kallelse eftergifvas.

Den ohörsamhet gent emot kyrkorådets kallelse, som uti de fall,
hvarom nu är fråga, kan förekomma, synes mig icke heller, såsom komitén
antagit, i och för sig ådagalägga någon större grad af förakt förordningen
inom kyrkan än den, som kan skönjas i den förseelse, hvilken
legat till grund för kallelsen. De här åsyftade personerna hafva
i större eller mindre mån lösgjort sig från statskyrkan och dess presterskap
och de intaga till den kyrkliga myndigheten eu främmande och
hvad angår dem, som hemligen tillhöra annat trossamfund, ofta afvog
och fientlig ställning. I denna deras ställning ligger grunden, hvarföre
de anse kyrkorådet icke hafva något att skaffa med dem och deras religionsöfning.
Skulle de ock möjligen på kallelse frivilligt infinna sig
inför kyrkoherden i församlingen för att låta sig af honom i närvaro
af tillkallade församlingsmedlemmar tillrättavisas och förmanas för hvad
de sannolikt i högst få fall vilja erkänna såsom en dem vidlådande
skuld, torde hos dem icke behöfva förutsättas något särskildt förakt för
kyrkans ordning för att förklara deras obenägenhet att åtlyda kyrkorådets
kallelse, hvilken ju åsyftar att med än större eftertryck söka

100

förmå dem att skilja sig ej blott från de lärare och ledare, vid Indika
de fäst sig, utan ock från den grupp af liktänkande, till hvilken de
slutit sig. Att kyrkan under fullföljd af sin höga uppgift både en och
två gånger till sig kallar den, som söndrat sig från henne, och slutligen,
om denne ej vill lyssna till hennes kallelser, skiljer honom från
inflytande på hennes styrelse såväl inom församlingen som inom kyrkan
i dess helhet, derför tala skäl, som måste icke blott af församlingsmedvetandet
utan jemväl af den, som från kyrkan afsöndra! sig, godkännas;
men dertill synes mig ock kyrkans verksamhet uti förevarande fall böra
inskränkas.

Ett längre sträckt förfarande, enligt livilket kyrkorådet vid tillämpningen
af den nystadgade kyrkotukten mot ifrågavarande felande, som
väl hittills i allmänhet undgått både kyrkotukt och tvungen inställelse
inför kyrkorådet, skulle nödgas kanske i flera om icke de flesta fäll betjena
sig af böter, viten och hemtning för att göra sin kallelse åtlydd,
skulle antagligen af dem, om hvilka här är fråga, komma att uppfattas
icke såsom bevis på omsorg om deras andliga väl eller såsom yttring
af själavård, dertill jif kyrkotukten är att hänföra, utan snarare såsom
förföljelse för det de icke vilja böja sig under kyrkans yttre ordning.

Då syftet med den mot ifrågavarande personer riktade kyrkotuktliga
verksamhet måste antagas vara af rent andlig art eller gå ut på
att återknyta en bruten inre andlig gemenskap med församlingen och
kyrkan, läge det ock för den allmänna uppfattningen nära till hands
att i de fall, der böter, viten och hemtning anlitades, rigta mot kyrkan
den beskyllning, att hon för sina andliga ändamål använde verldsliga
maktmedel — eu beskyllning, hvilken, om den ock teoretiskt skulle
kunna vederläggas, dock i församlingslifvet skulle mera skada kyrkan
än hon kunde hafva gagn af det tvungna inställandet inför kyrkorådet
af personer, hvilka visserligen icke genom tvånget skulle kunna förmås
att åter sluta sig till kyrkan.

Endast under förutsättning, att fråga om tvungen inställelse inför
kyrkorådet i de uti 4 § angifna fall förfölle, har jag kunnat biträda
förslaget att alla de förseelser mot kyrklig ordning paragrafen uppräknar
göras till föremål för kyrkotukt. Skulle åter tvång till inställelse
enligt paragrafen anses böra fastslås, hemställer jag, att åtminstone
blott ledarne af ett från kyrkan sig afsöndrande parti måtte underkastas
kyrkotuktlig behandling, och att således allenast den, som utdelar Herrens
heliga nattvard eller i annat fall än kyrkolagen medgifver förrättar
dop, eller som utför handling afsedd att betraktas såsom vigsel eller

101

ook jordfäster, måtte förklaras hemfallen till sådan kyrkotukt, som i
2 § sägs.

Komitén har från tvungen inställelse inför kyrkorådet frikallat en
grupp, som eljest om ock endast i viss mån gjorts till föremål för
kyrkotukt, nemligen de, hvilka efter att hafva obehörigen uppträdt såsom
lärare med andliga föredrag, ledande till söndring i kyrkligt hänseende
eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande
af religionens helgd, blifvit af kyrkorådet förbjudna att vidare
inom församlingen utöfva sådan lärareverksamhet men icke stält sig
det dem meddelade förbudet till efterrättelse. Desse hafva nemligen
af komitén med skäl ansetts genom öfverträdandet af det dem gifna
förbudet hafva visat sådan hårdnackenhet, att man icke lärer kunna
hoppas någon verkan till bättring af dem gifna förmaningar och varningar.

Men detsamma torde i ännu högre grad gälla dem, hvilka, enligt
det af komitén i förslagets 2 § använda uttryck, »smäda den kristna
tron eller eljest visa sig såsom uppenbara motståndare till densamma»,
med hvilket. uttryck komitén velat beteckna icke teoretiska motståndare
till den kristna tron utan sådana, som aggressivt uppträda mot densamma.
Desse, den kristna trons fiender, hvilka icke endast, såsom i nyssberörda
paragraf om vissa af de deri omnämnda personer förutsättes, i
enstaka fall gjort sig skyldige till hädelse mot eller gäckeri af kyrkans
heliga trosföremål, utan af berådt mod förhärdat sig i smädande af eller
uppenbart motstånd mot kristendomen, skulle dock, enligt min föreställning,
om de genom yttre tvång förmåddes till inställelse inför kyrkorådet,
deraf snarare förbittras än göras mottagliga för föreställningar och varningar.
Om ock kyrkan icke må underlåta att kalla äfven dessa och
söka vinna dem åter för sig och den kristna åskådningen, lärer vid af
dem visad tredska icke för kyrkan återstå annat än att skilja dem från
dem tillkommande rättigheter, genom begagnande hvaraf de skulle
kunna afgjordt skada kyrkan.

På samma gång jag således föreslår, att desse motståndare mot
den kristna tron varda i fråga om den kyrkotukt, som mot dem bör i
den församling de tillhöra öfvas, likstälda med de i 5 § af komiténs
förslag upptagna, mot kyrkan eller religionen fientlige lärare, hemställer
jag, att bestämningen af dem måtte tydligare, än som skett i komiténs
förslag, ange den karakter af aggressivitet, som skiljer dem från eu,
om ock uppenbar teoretisk motståndare till den kristna tron.

För vidtagande från kyrkorådets sida af eu åtgärd, hvarigenom eu
person, han må nu vara eu, som förbrutit sig mot kyrkans ordning,

102

eller en mot kyrkan fientlig lärare eller eu fiende till den kristna tron,
frånkännes vissa kyrkliga rättigheter, synes mig den felandes personliga
inställelse inför kyrkorådet icke heller ur formell synpunkt behöfva
sättas såsom vilkor. Den allmänna kriminella processordningen kräfver
visserligen såsom regel, att den tilltalade skall personligen i målet höras,
men utöfvandet af kyrkotukt är af helt annan art än en brottmålslagskipning.
Snarare skulle man i detta frånkännande af rättigheter i nu
förevarande fall kunna se en analog tillämpning af samma grundsats,
enligt hvilken främmande religionsbekännare och de, som anmält sig
till utträde ur svenska kyrkan, redan i lagstiftningen förklarats oberättigade
att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut. Personen
i fråga bör dock bevisligen hafva undfått del, utom af kallelsen,
äfven af angifvelsen och af det förelagda äfventyret för hans förfallolösa
uteblifvande, men har sådan delgifning skett, synes mig hinder
icke i hans uteblifvande böra föreligga för tillämpningen af äfventyret.

Vidkommande i öfrigt ifrågavarande lagförslag har jag för min del
icke kunnat finna lagen om straff för embetsbrott af prest m. m. af
den 8 mars 1889 stå i det nära förhållande till lagen angående
kyrkotukt, att den förra lämpligen bör, såsom i förslaget skett, i ingressen
till sistberörda lag åberopas, utan synes mig syftet med sådant
åberopande eller en antydning, att kyrkotuktslagen icke eger tillämpning
å prest, bättre vinnas genom en hänvisning i kyrkotuktslagens text till
den särskilda strafflagen för prester; och då jag icke heller kunnat omfatta
den mening, enligt hvilken i lagen angående kyrkotukt bör inflyta
en erinran att i särskild lag är stadgadt om de fall, i hvilka undfående
af nattvarden må medlem af svenska kyrkan förvägras — något som
med kyrkotukten, sådan den af komitén uppfattats, icke eger sammanhang
— tillåter jag mig föreslå, att den paragraf i förslaget, som innefattar
hänvisning till lagen om enskild själavård, konfirmation och
Herrens heliga nattvard, måtte utbytas mot en paragraf innehållande eu
hänvisning till den presterliga strafflagen.

Åt den föreslagna ingressen till kyrkotuktslagen bör ock, efter min
åsigt, gifvas en redaktion, hvarigenom lagens syfte tydligare än i förslaget
skett framhålles.

Med den ändring af 2 § i komiténs förslag till kyrkotuktslag jag
tillåtit mig här ofvan föreslå följer, att komiténs förslag till 1 mom.
af 14 § i lagen om enskild själavård in. m., hvilket moment i fråga
om deri åsyftade personer står i ordagrann öfverensstämmelse med 1
mom. i nyss åberopade 2 § af kyrkotuktslagen, icke i allo kan af mig
biträdas. Då jag dessutom befarar att likformigheten af förenämnda

103

båda moment möjligen kan gifva anledning till det missförstånd, att en
kyrkotukt!^ behandling uti de i momenten angifna fall icke är fullt
afslutad, med mindre kyrkoherden efter enskildt samtal med den tuktade
förklarat honom berättigad till nattvardens begående, ett samband
mellan kyrkotukt och tillträde till nattvarden, som lätteligen kunde leda
till ett återinförande af den tvungpa enskilda skriften om ock i lindrigare
form, vågar jag här nedan framlägga förslag till en något förändrad
redaktion af 1 mom. i 14 § af lagen om enskild själavård m. m.

På grund af hvad sålunda blifvit af mig anfördt, får jag hemställa:

att förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd måtte
undergå ändring i enlighet med följande

Förslag till lag angående upphäfvande af 28 § och ändrad lydelse af 22
och 29 §§ i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd

den 21 mars 1862.

Med upphäfvande af 28 § i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd förordnas härigenom, att 22 och 29 §§ i samma
förordning skola erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Kyrkorådet tillkommer:

att med sin uppmärksamhet följa det religiösa och sedliga, lifvet inom
församlingen samt dervid öfva den kyrkotukt, hvarom i lag är särskildt
stadgadt, och i afseende på hvad till religionens och sedernas vård hör
vaka öfver efterlefnaden af derom gällande författningar;

att hafva akt derpå att spridande af vilsefarande läror må, så vidt
möjligt är, förekommas samt kyrklig tvedrägt och söndring förhindras;
samt

att vårda kyrkans angelägenheter.

Skolrådet tillhör — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — som af kyrkostämman infordras.

29 §.

Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig
uppehåller, till inställelse för att i de på kyrkorådets omvårdnad bero -

104

ende ordnings- och sedlighetsmål höras, är han pligtig att kallelsen
hörsamma, så vida han fyra dagar förut deraf erhållit del. Uteblifver
den sålunda kallade utan laga förfall, skall han, der ej annorlunda är
stadgadt, höta en riksdaler riksmynt till församlingens skolkassa och
tillhållas af kyrkorådet genom förnyade viten, som dock tillsammans ej
må öfverstiga femton riksdaler riksmynt att sig inställa. Kan den
tredskande ändock ej förmås till inställelse, eger kyrkorådet att lita
Konungens Befallningshafvande till.

att förslaget till lag angående kyrkotukt måtte i nedan nämnda
delar erhålla följande lydelse:

Förslag till lag angående kyrkotukt.

För afvärjande af förargelse inom svenska kyrkans församlingar och,
till befordrande af kyrklig ordning för ordnas som följer:

2 §•

1 mom. Finnes församlingsmedlem häda Gud, lasta eller gäcka
Guds heliga ord eller sakramenten, göra gäckeri af gudstjensten eller
störa sådan genom svordom eller oljud eller annorledes dervid komma förargelse
åstad, eller ock föra ett lastbart och förargelseväckande lefverne;
då må, ehvad han derför hlifvit lagförd eller icke och ändå att straff
derå ej finnes i allmän lag utsatt, församlingens kyrkoherde, i närvaro
af en eller två för gudsfruktan och nit kända församlingsmedlemmar,
dem kvrkoherden tillkallar, tillrättavisa och förmana den felande.

4 §•''

Bryter församlingsmedlem — — — — — — — — — —--

— — — — — — — — — — — — — — — eller ock jordfäster,
dä ma församlingens kyrkoherde kalla den felaktige till sig och i den ordning,
som i 2 § 1 mom. sägs, tillrättavisa och förmana honom.

Kommer han ej tillstädes eller låter han ej af kyrkoherden föra sig
till rätta, må kyrkorådet skriftligen kalla honom att å viss tid, inställa sig
hos kyrkorådet för att yttra sig öfver hvad honom hlifvit fördt till last,
vid äfventyr att hans uteblifvande titan anmäidt laga förfall ej utgör hinder
för kyrkorådet att företaga sniken till pröfning och afgörande; skolande

105

i kallelsen, hvilken skall delgifvas minst fyra dagar före den för inställelsen
utsatta tid, intagas ej mindre nyssberörda äfventyr än ock hufvudsaklig a.
innehållet af den gjorda angifvelsen.

Inställer sig den kallade, bör kyrkorådet genom föreställningar och
varningar söka återföra honom till kyrkans ordning. Låter han ändock
icke rätta sig eller underlåter han att hörsamma behörigen delgifven kallelse,
ma kyrkorådet, efter föregången pröfning af ärendet, förklara honom tills
vidare förlustig de i 2 § 2 mom. omförmäla kyrkliga rättigheter, om sådana
tillkomma honom.

5 §•

1 mom. Församlingsmedlem---— — — tillkomma honom.

2 mom. Lag samma vare, der församlingsmedlem genom upprepade
smädelser söka- undergräfva den kristna tron eller eljest visar uppenbar
hätskhet mot densamma.

10 §.

Öfver kyrkoråds åtgärd att tilldela någon föreställningar och varningar
eller att förklara någon förlustig de i 2 § 2 mom. omförmäla kyrkliga
rättigheter så ock öfver dess vägran att upphäfva sådant förklarande
må klagan af den, som i beslutet af ses, föras genom besvär, hvilka jemte
det öfverklagade beslutet skola till det domkapitel, hvarunder kyrkorådet
hör, ingifvas inom den tid, som för öfverklagande af kyrkostämmas beslut
är stadgad; åliggande den klagande derjemte att vid besvären foga bevis
om dagen, då han undfick del af beslutet. Försummar den klagande något
af hvad sålunda är föreskrifvet, har han förlorat sin talan.

Utan hinder — — — — — — — — — — — lagligen förfara.

11 §.

Har kyrkoråd — — — — — — — — — — — eller upphäfd.
Anteckning, hvarom nu är sagd!, eller annan uppgift om kyrkotukt
må icke inflyta i prestbevis.

ii.

Gör prest sig skyldig till förseelse eller förbrytelse i embetet, straffes
som i särskild lag är stadgadt.

samt V .V>'' i ■ . '',v

att 14 § 1 mom. i komiténs förslag till lag om enskild själavård,
konfirmation och Herrens heliga nattvard måtte sålunda ändras:

1 inom. Anmäler sig till nattvardsgång den, som hädat Gud, gjort
gäckeri af Guds heliga ord, sakramenten eller gudstjensten, visat uppenbar
hätskhet mot den kristna tron eller gjort sig känd för ett lastbart och förargelseväckande
lefverne, må kyrkoherden i församlingen, der ej anledning
finnes till antagande att den felande ångrat sig, kalla honom till sig fölens
kildt samtal med anledning af den gjorda anmälan.

Såsom ofvan blifvit anmärkt, skulle af ändringsförslagen följa dels
att komiténs föreslagna lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i
vissa mål kunde undvaras och dels

att i förslaget till lag angående frejde- och flyttningsbetyg, som
af presterskapet utfärdas, orden i rubriken »och flyttnings» skulle utgå
och sista stycket i förslaget uteslutas.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

sid.

Komité!» underdåniga skrifvelse .............................................................................. ... 3.

Förslag till

lag angående kyrkotukt. ....................................................................................... i).

lag om enskild själavård, konfirmation och Herrens heliga nattvard .......................... 1(5.

lag angående jordfästning ...................................................................................... 22.

lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person .......................................... 25.

lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning .......................................... 2(5.

lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål......................................... 28.

lag angående frejde- och flyttningsbetyg, som af presterskapet utfärdas........................ 29.

kungörelse om uppgifter till presterskapet angående, personer, hvilka förklarats förlu stige

medborgerligt förtroende .......................................................................... 31.

Allmänna motiv:

till komitén öfverlemnade framställningar................................................................ 35.

den svenska kyrkotuktslagstiftningens utveckling och närvarande ståndpunkt.............. 38.

kyrkotuktslagstiftuingen i vissa främmande land....................................................... 13.

äldre förslag till kyrkotuktlagstiftning i Sverige ......................................................... 47.

grunder för kyrkotuktslagstiftuingen enligt komiténs förslag ........ .............................. 4 S4

Speciella motiv till

lag angående kyrkotukt ....................................................................................... 57.

lag om enskild själavård, konfirmation ocli Herrens heliga nattvard ..... ..................... 09.

lag angående jordfästning .................................................................... ................ 77.

lag om ansvar för vigsels förrättande af obehörig person ............................................ 85.

lag angående särskilda sammankomster för andaktsöfning .......................................... 80.

lag om klagan öfver kyrkoråds beslut i vissa mål .................................................. 87.

lag angående frejde- och flyttningsbetyg, som af presterskapet utfärdas..................... 89.

kungörelse om uppgifter till presterskapet angående personer, hvilka förklarats förlustige
medborgerligt förtroende ...................................................................... 91.

Reservation af herr Bagge ......................................................................................... 94.