DEN AF KONG!. MALT FÖR ÄNDAMÅLET TILLSATTA KOMITÉ
Statens offentliga utredningar 1902:1
UNDERDÅNIGT FÖRSLAG
TILL
ORDNANDE
AF
FOSTERBARNSVÅRDEN
M. M.
AFGIFVET
DEN AF KONG!. MALT FÖR ÄNDAMÅLET TILLSATTA KOMITÉ.
----<► •<»►-<«-
STOCKHOLM
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1897.
INNEHÅLL.
I.
Sid.
Skrifvelse till Konungen. Allmän motivering.............................................................. 1.
II.
Författningsförslag.
A. Förslag till förordning om skydd för fosterbarn.................................................... 29.
Formulär till liggare angående fosterbarnsvården i enskilda bostäder................. 39.
» » » » .» » barnhem.............................. 43.
B. Förslag till ändring af § 8 instruktionen för läkare, som äro för helso- och sjuk
vården
inom visst område anstälde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten,
den 31 oktober 1890......................................................................................... 49.
C. Förslag till ändrad lydelse af 14 kapitlet 45 § strafflagen.............. ........................ 50.
D. Förslag till ändring af 12, 40, 41 och 43 §§ förordningen angående fattigvården den
9 juni 1871...................................................................................................... 51.
III.
Motiv.
A. Motiv för förslaget till förordning om skydd för fosterbarn.
1 §................................:............................................................................. 55.
2 » ............................................................................ 59.
3 » .............. 60.
4 » ............................................................................................................... 61.
5 » ............................................................................................................... 64.
6 » ..........................................................................................•.................... 66.
7 » .............................................................................................................. »»
8 » ...................................:.......................................................................... 71.
9 » ............................................................................................................... 73.
10 » ............................................................................................................ 74.
11 » ............................................................................................................ 77.
12 » .............................................................................................................. 78.
13 > ............................................................................................................... 79.
14 »''........................................................................................................... 81.
15 » .............................................................................................................. 82.
16 > ............................................................................................................... 83.
17 » ............................................................................................................... 84.
Sid.
18 §..... 84.
19 > ............................................................................................................... *
Öfvergångsstadgandet....................................................................................... 88.
B. Motiv för förslaget till ändring af § 8 instruktionen för läkare, som äro för helso
och
sjukvården inom visst område anstälde, äfvensom för andre, som utöfva
läkarekonsten, den 31 oktober 1890 ................................................................. 89.
C. Motiv för förslaget till ändrad lydelse af 14 kapitlet 45 § strafflagen...................... 90.
I). Motiv för förslaget till ändring af 12, 40, 41 och 43 §§ förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.
12 §............................................................................................................... 92.
40, 41 och 43 §§.............................................................................................. 94
IV.
Bilagor.
A. Statistisk redogörelse. •
Tab. litt. a. Fosterbarnens antal......................................................................... 103.
> » b. Af fattigvårdssamhällena underhållna fosterbarn................................ 104.
> »c. Fattigvårdssamhällenas och föräldrars deltagande i kostnaden för de
af fattigvårdsstyrelserna inom egna fatt!gvårdssamhällen utackorderade
barnen................................................................................. 105
» > d. Fosterbarnens ålder.......................................................................... 106.
» » e. Inom eller utom äktenskap födda fosterbarn...................................... 107.
» » f. Fosterlegans storlek ........................................................................ 108.
» »g. Fostermödrarnas civilstånd............................................................... 109.
> > h. Fattigvårdssamhällen, inom hvilka fattigvårdsförordningens 13 § mom. 1,
i fråga om distriktsindelning, och mom. 2 tillämpats, så ock der barn
uttingats genom auktion ............................................................... 110.
» » i. , Af fattigvården understödda barn till arbetsföra föräldrar................... 111.
> » k. Dödlighet bland fosterbarnen år 1894............................................... 112.
» » 1. Af tjensteläkarne besvarade frågor................................ 114.
Text till tabellerna.
Inledning........................................................................................................ 115-
Tab. litt. a, b och c.................................................................... 119.
* > d................................................................................................ ■ — 124.
> > e............ ........................................................................................ 126.
, , f....................................................................................................... 128.
> > g...................................................................................................... 130.
> > h. och i............................................................................................ 132.
> , k....................................................................................................... 134.
Allmänna uttalanden.
Fattigvårdsstyrelsernas och presterskapets meddelanden................................... 136.
Tjensteläkarnes meddelanden (Tab. litt. 1.).................................................... 138.
B. Förteckning å allmänna och enskilda barnavårdsinrättningar i Sverige .................. 147.
O. Promemoria angående fosterbarnsväsendet i Norge och främmande länder, utarbetad
af komiténs sekreterare.................................................................................... 165.
I.
Skrifvelse till Konungen.
Allmän motivering.
..
Till KONUNGEN.
Sedan genom en af dåvarande sundhetsinspektören i Stockholm
numera medicinalrådet R. Wawrinsky utgifven afhandling, bilagd Stockholms
stads helsovårdsnämnds årsberättelse för år 1890, visats, att
4
svåra sanitära missförhållanden vore rådande i afseende å fosterbarnsvården
i hufvud staden, hafva helso- och fattigvårdsnämnderna derstädes
i underdånig skrifvelse den 19 april 1892 framhållit nödvändigheten
att ställa hithörande verksamhet under särskild tillsyn af myndigheterna;
och då detta behof sannolikt förefunnes äfven i landsortsstäderna,
samt fosterbarnsväsendet antagligen icke kunde reformeras
utan någon rubbning af det bestående rättsförhållandet mellan
föräldrar och barn, syntes det nämnderna hvarken tillräckligt att
reformen inskränktes till hufvudstaden eller med gällande rättsuppfattning
förenligt, att den bestämdes genom reglementering af den
administrativa ortsmyndigheten, utan borde, enligt nämndernas mening,
reformen komma samtliga städer till godo och bringas till
stånd genom en allmän författning, hvilken måste blifva gällande
jemväl för landsbygden af det skäl, att kontrollen eljest lätt skulle
kunna omintetgöras genom stadsbarnens utackordering derstädes. De
hufvudgrunder, på hvilka en sådan författning borde fotas, vore, enligt
nämndernas uppfattning, följande:
1. I hvarje kommun tillsättes en styrelse med åliggande att
öfvervaka vården af de fosterbarn, för hvilka nedanskrifna bestämmelser
skulle gälla.
2. Styrelsens medlemmar tillsättas och entledigas i stad af lielsovårdsnämnden
och på landet af kommunalnämnden. Dessa nämnder
meddela äfven instruktion för styrelsen samt utöfva öfverinseendet å
dess verksamhet.
3. Der det finnes behöfligt anställer styrelsen till sitt biträde för
den närmare tillsynen öfver fosterbarnsvården erforderligt antal manliga
och qvinliga inspektörer, utfärdar för dem instruktion och indelar
dem till tjenstgöring distriktsvis eller på det sätt, som eljest må befinnas
lämpligt.
5
4. Inspektörs åtgärd får öfverklagas hos styrelsen och styrelsens
beslut hos helsovårds- eller kommunalnämnden.
5. Ej må någon mot betalning hos sig fostra annans barn under
7 års ålder utan att dertill hafva undfått styrelsens tillstånd; dock att
denna bestämmelse icke gäller i fråga om barn, som till fostran omhändertagas
af stjufföräldrar, far- eller morföräldrar eller lagligen förordnad
förmyndare, samt ej heller beträffande barn, för hvilket fattigvårdsstyrelse
eller styrelse för annan offentlig välgörenhetsinrättning
eger och utöfvar målsmansrätt.
6. Tillstånd meddelas ej annan än den, som är i åtnjutande af
medborgerligt förtroende, gjort sig känd för ordentlighet och en hedrande
vandel samt i öfrigt befinnes lämplig, och må dervid tagas i
betraktande jemväl sådana förhållanden som bostadens läge och beskaffenhet,
antalet af sökandens egna barn och förut omhändertagna
fosterbarn, den betingade fosterlönens tillräcklighet med mera dylikt.
Hustru, som med mannen sammanlefver, erhåller icke tillstånd utan
hans medgifvande.
7. Tillståndshafvare åligger att väl vårda fosterbarn och må icke
undandraga sig den tillsyn häröfver, som styrelsen må finna skäl utöfva
genom sina egna ledamöter eller vederbörande inspektörer.
8. När fosterbarn sjuknar eller aflider, skall tillståndshafvare ofördröjligen
derom göra anmälan hos styrelsen eller vederbörande inspektör.
9. Tillståndshafvare eger icke flytta till bostad, som ej blifvit af
styrelsen godkänd.
10. I fråga om tillståndsliafvares öfriga skyldigheter meddelar
styrelsen tryckta förhållningsregler, och skola dessa noggrant iakttagas.
11. Meddeladt tillstånd kan af styrelsen när som helst indragas, i
händelse fosterbarn vanvårdas eller tillståndshafvaren eljest åsidosätter
sina förpligtelser, eller ock någon af de förutsättningar, hvarunder till
-
6
ståndet meddelats, upphört att vara för handen; och åligger det i ty
fall polismyndigheten, der det af styrelsen påfordras, att meddela handräckning
för barnets skiljande från fostraren.
Öfvertygade att fosterbarnsindustrien, sådan den rådde inom vårt
land, innebure ett samhällsondt af den vådliga art, att detsamma ju
förr desto hellre måste undanrödjas, och att ett väsentligen förbättradt
tillstånd derutinnan skulle ernås genom lagstiftning i angifna hufvudriktning,
öfverlemnade nämnderna frågan till Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning.
Öfver berörda framställning har Eders Kongl. Maj:t hört Medicinalstyrelsen,
hvarjemte dels samtliga Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
dels ock direktionen öfver Allmänna barnhusinrättningen i Stockholm,
på grund af nådiga remisser, i ärendet sig yttrat.
Såväl Medicinalstyrelsen som nämnda direktion har i underdåniga
skrifvelser vitsordat behofvet af en reform i fosterbarnsväsendet samt
förty hemstält, att en allmän författning, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af Stockholms helso- och fattigvårdsnämnder angifna
grunder, måtte utfärdas.
De flesta af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hafva äfvenledes
förordat en för hela riket gällande lagstiftning i ämnet. Endast Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands, Malmöhus, Jemtlands
och Norrbottens län anse den ifrågastälda lagstiftningen obehöflig.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län framhåller
nemligen, att redan med nu gällande lagstiftning funnes möjlighet att
förekomma allt för svåra missförhållanden i det ifrågavarande afseendet
samt åberopar härutinnan särskilt 13 §: 1 och 2 i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Malmöhus län finner icke sin erfarenhet bestämdt vittna om
7
att, i allmänhet sedt, fosterbarnens lott vore sämre än de barns, som
omliänderhades af föräldrarna sjelfva, hvarjemte det vore tvifvelaktigt,
huruvida fosterbarnsväsendet verkligen erfordrade ingripande från statens
sida, samt befaras kunde, att den ifrågasatta kontrollen skulle öka
svårigheterna att få barn utackorderade. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jemtlands län bar icke velat biträda förslaget om en
för hela riket gällande lagstiftning, enär Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej erfarit någon sådan vanvård af fosterbarn, som kan påkalla
dylik åtgärd, och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens
län ifrågasätter, huruvida icke lämpligt vore att i ämnet först lagstifta
för de större städerna och derefter i mån af behof för det öfriga landet.
Efter hvad sålunda förekommit, har Eders Kongl. Maj:t, enligt
nådigt bref den 16 november 1894, funnit godt uppdraga åt en komité
att undersöka, om och i hvilken utsträckning bestämmelser må erfordras
för att betrygga en tillfredsställande vård åt barn, särskildt sådana,
som uppfostras hos andra än sina föräldrar, samt afgifva förslag till de
åtgärder, som i nämnda hänseende kunna anses böra vidtagas; och har
Eders Kongl. Maj:t i nåder förordnat undertecknad Wawrinsky till ordförande
samt undertecknade Rubenson, Berlin och Blumenberg jemte
expeditionssekreteraren m. m. Ernst Gustaf Fredrik Björklund till ledamöter
i denna komité. Sedan, på underdånig ansökan, Björklund, innan
komiténs arbete tagit sin början, entledigats från uppdraget, har undertecknad
Johansson i hans ställe förordnats till ledamot. Komitén, hvilken,
enligt det nådiga brefvet, egde att sjelf antaga sin sekreterare,
har dertill utsett amanuensen i Ecklesiastikdepartementet, vice häradshöfdingen
m. m. Hugo Tigerschiöld.
8
Den första åtgärd, hvartill komiténs uppdrag gifvit anledning, har
varit att undersöka, i hvad mån samt genom hvilka bestämmelser och
institutioner barn här i landet redan nu äro i åtnjutande af särskildt
skydd. Härvid har vunnits det resultat, som framlägges i följande
erinringar.
Främst i pligt att skydda och vårda barnen stå naturligen deras
föräldrar. En hvar, som är arbetsför, heter det i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871 § 3, skall utan fattigvårdssamhälles betungande
försörja sina minderåriga barn. Enligt 20 och 22 kap. ärfda
balken är fader sina barns rätte förmyndare samt hans pligt såsom
sådan att »låta den omyndiga upptuktas i rätta evangeliska läran, gudsfruktan,
dygd och ära, och till sådana öfningar och liandteringar hålla,
som dess stånd, vilkor och ämne kräfva». Går fadern i annat gifte,
skall han taga nästa mödernes fränders råd i de mål, som barnens
välfärd angå. Dör fader, har moder rätt att förestå sina barn och
deras gods, med nästa fädernes fränders, eller förmyndares råd. Går
hon i annat gifte, skall hon träda från förmynderskapet; dock skall hon
låta sig om barnen vårda och hafva makt att behålla dem i sitt hus
och bröd, om hon så vill, och ej laga hinder deremot är.
När man och hustru varda lagligen skilda till säng och säte och
begge äro till skilnaden vållande, då eger, jemlikt 15 kap. 2 § giftermålsbalken,
den boet och barnen förese, som är dertill bäst fallen;
äro de dertill lika fallna, skall mannen vara närmare. År det ingendera,
skall domaren nämna två gode män, som barnen och egendomen
vårda och låta mannen och hustrun med barnen deraf underhåll få.
När åter skilnad i äktenskap eger rum, skall, enligt 13 kap. 3 §
giftermålsbalken, om makarne ej åsämjer, hvilkendera barnen när sig
hafva skall, den vara dertill närmast, som sig ej har förbrutit. År
den ej fallen till att förese barnen, då eger domaren afgöra, hvad
heller den brottslige eller någon annan må taga dem till sig; och an
-
9
tingen de blifva när den brottslige eller när andra, skall till deras föda
och uppfösning gå så mycket af faderns och moderns gods, inkomster,
lön eller slöjder, som domaren pröfvar skäligt.
I afseende å oäkta barn stadgas i 8 kap. 7 § ärfda balken, att de
skola af fader och moder njuta nödtorftig föda och uppfostran, till dess
de kunna nära sig sjelfva. Dör endera af föräldrarna och lemnar ej gods
efter sig, skall den, som efter lefver, föda barnen.
Lagen lemnar intet barn utan målsman. Do barnets föräldrar,
öfvertager den lagligen förordnade förmyndaren målsmanskapet öfver
barnet. I afseende å förmyndarens rättigheter och skyldigheter gifver
lagen i 22 och 28 kap. ärfda balken närmare föreskrifter. Genom
lagarna angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1884 och om tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes
lott i dödsbo den 16 maj 1890 är o af lagstiftaren ytterligare
åtgärder vidtagna i syfte att i ekonomiskt afseende skydda barns rätt.
I detta sammanhang torde böra nämnas att, om någon upptager fattigt
fader- och moderlöst barn och om dess föda, kläder och uppfostran
drager behörig försorg, honom, enligt 19 § i legostadgan den 23 november
1833, deröfver tillkommer samma tillsyn och rätt som föräldrar i
afseende å deras egna barn, och om någon mottager barn af fattiga
föräldrar till uppfostran, födande och klädande mot vissa års tjenst,
skall han, jemlikt 20 § i samma stadga, derom skriftligen upprätta aftal
i vittnens närvaro och inträder då den, som barn sålunda mottager, i
föräldrars rätt. I 15 § 2 mom. af förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet är jemväl stadgadt, att näringsidkare,
som i tjenst eller arbete upptager fattigt barn, hvilket icke har målsman,
eger öfver sådant barn föräldrarätt till dess det uppnått myndig
ålder.
Bland bestämmelser i förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871 må till de ofvan nämnda läggas följande.
2
10
För försörjning af hemmavarande minderåriga barn till tjenstehjon,
statfolk samt fabriks-, handtverks-, bruks- eller glasarbetare skall, under
den tid arbetsaftalet gäller, husbonde ansvara, så att de ej falla fattigvården
till last (4 §). Befinnes minderårig, hvarmed förstås den som
är yngre än femton år, sakna egna medel samt underhåll och vård af
annan, skall nödtorftig fattigvård honom lemnas (1 §). Fångvårdsstyrelse
bör tillse, att barn, om hvilket styrelsen föranlåtes taga vård,
varder ej allenast försedt med uppehälle och stadig bostad, utan äfven
kristligen uppfostradt och undervisadt (12 §: 1). Fångvårdsstyrelse
åligger vidare att hafva tillsyn deröfver att de, som af styrelsen mottagit
barn till försörjning, fullgöra sina skyldigheter; börande för detta
och andra ändamål, der det lämpligen ske kan, fattigvårdssamhället
fördelas i distrikt, hvardera stående under närmaste uppsigt af en
ledamot af fattigvårdsstyrelsen (13 §: 1). Fattigvårdsstyrelsen bör ock,
der anmälan göres att barn betlar eller att det vanvårdas, förskaffa sig
underrättelse om förhållandet och i anledning deraf förfara på sätt
styrelsen finner vara af omständigheterna påkalladt (13 §: 2), hvarjemte
särskilda föreskrifter äro meddelade i fråga om barn, som betlar (40 §:
2—5; 41 §: 1 och 43 §). Fångvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och
husbonderätt öfver den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning,
hvilken ej blott tillfällig är, samt husbonderätt ej mindre
öfver en hvar, som för sig åtnjuter annan fattigvård, än ock öfver den,
hvars minderåriga barn enligt 1 § fattigvårdsförordningen åtnjuter full
försörjning, som ej är tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt
så länge fattigvården fortfar (35 §: 1). Derest någon, som står
under fattigvårdsstyrelses husbondevälde och är yngre än 15 år, skulle
visa tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller sturskhet, eger styrelsen låta
honom lämpligen aga (35 §: 4).
Staten tillåter icke att något barn lemnas i saknad af undervisning.
I sådant afseende vill komitén här erinra om följande bestämmelser
11
i stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 januari 1882.
Inom hvarje kyrkoförsamling såväl i stad som på landet skall finnas
minst en folkskola. För meddelande af det första förberedande kunskapsmåttet
åt nybörjare finnas dessutom småskolor i de flesta församlingar.
Barns skolålder räknas från och med det år, under hvilket
barnet fyller sju, till och med det år, under hvilket det fyller 14 år.
Alla barn äro pligtiga att, sedan de inträdt i den för skolgång bestämda
åldern, inställa sig till intagning i skola å dag, som af skolrådet bestämmes,
med undantag af dem som, enligt anmälan af föräldrar eller
målsmän, åtnjuta undervisning vid någon offentlig läroanstalt eller i någon
vederbörligen inrättad enskild skola eller erhållit tillstånd att njuta undervisning
i hemmen. Förhör med dem, som befriats från skolgång,
skall årligen i närvaro af skolrådets ordförande eller någon bland skolrådets
öfriga ledamöter anställas för pröfning af barnens framsteg.
Lärjunge är pligtig, bland annat, att iakttaga ett sedigt och anständigt
uppförande så inom som utom skolan. Lärjunge, som felar i sina åligganden,
är i mån af förseelsens beskaffenhet underkastad lindrigare
eller strängare bestraffning i enlighet med de föreskrifter, som äro meddelade
i det för skoldistriktet gällande reglemente. Der föräldrar eller
målsmän icke ega tillgång att bekosta barnens kläder och underhåll
vid skolan, böra de genom församlingens fattigvård härutinnan understödjas.
Hvarje husbonde skall tillse, att hans tjenstehjons eller underhafvandes
barn ordentligt besöka någon af distriktets skolor eller eljest
erhålla undervisning i enlighet med folkskolestadgans föreskrifter. Arbetsgivare
är skyldig så ordna arbetet för de barn, hvilkas biträde
han begagnar vid sin handtering, att nödig tid förunnas dem att erhålla
stadgad undervisning. Skulle föräldrar eller målsmän tredskas att
efterkomma sina skyldigheter i afseende å barnens hållande till skola,
kunna de undergå varningar af presterskapet eller kyrkorådet. Blifva
varningarna fruktlösa, kunna barnen skiljas från föräldrarna och till
12
vårdande åt andra personer öfverlemnas samt kostnaden för barnens
underhåll hos föräldrarna eller målsmännen i laga ordning utmätas.
Här torde jemväl böra erinras, att staten i de allmänna läroverken, jemlikt
hithörande stadga af den 1 november 1878, lemnar så godt som
kostnadsfri undervisning åt barn, som äro äldre än nio år. Rektor och
lärare i dessa skolor åligger jemväl, bland annat, vaka öfver lärjungarnes
skick och uppförande såväl i som utom skolan; och bör uppsigten
i detta hänseende utom skolan vara noggrannare i den mån lärjungen
under vistelsen vid läroverket saknar nödig vård och tillsyn af föräldrar
och målsmän.
Strafflagens 14 kap. innehåller bestämmelser om straff, i 22—29
§§ för barnamord samt i 30—32 §§ för den, som uppsåtligen satt ut
barn, det han pligtig var att vårda och som sig sjelf ej hjelpa kunde,
eller det eljest uppsåtligen från sig skiljt och såmedelst i hjelplös! tillstånd
försatt. De bestämmelser, samma kapitel inrymmer om straff för
annan misshandel och hvilka straff gjorts beroende af gerningens effekt,
innebära naturligen skydd äfven för barn. Med afseende å uppsåtlig
misshandel, hvarå ringa eller ingen skada följt, är dock i 16 § särskilt
stadgadt att, om någon under utöfning af laga rättighet att aga
den, som under hans lydnad står, tillfogar honom sådan skada, han
derför ej må till straff fällas. I 9 § stadgas straff för den, som ouppsåtligen
genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse är vållande
till annans död, och i 17 § för den, som ouppsåtligen, på sätt i 9 §
sägs, är vållande till svår kroppsskada eller till mindre lyte eller kroppsfel
eller lindrigare sjukdom.
Till skydd mot fara för barns lif och helsa i följd af arbete i
fabrik, handtverk eller annan handtering har genom den i detta ämne
gällande förordning den 18 november 1881 meddelats närmare föreskrifter,
för hvilka det torde vara öfverflödigt att här redogöra; dock
må erinras, att det enligt § 14 är lielsovårds- eller kommunalnämnd,
13
som skall öfvervaka att berörda föreskrifter iakttagas, för hvilket
ändamål nämnden bör dels tid efter annan sjelf eller genom personer,
som nämnden inom eller utom sig utser, besöka de inom
kommunen befintliga, särskild tillsyn underkastade arbetsställen, dels
äfven tillse, att fullständiga anteckningar öfver dessa besök och dervid
gjorda iakttagelser föras samt hvar tredje månad öfverlemna ett
exemplar af dessa anteckningar till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
I afseende å användande af barn af mankön under 14 år
och af qvinkön under 15 år för idkande nattetid af viss försäljning i
stad är genom förordningen den 10 juli 1891 tillfälle lemnadt städernas
styrelser att genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erhålla
förbud mot eller inskränkning i dylik försäljning.
Beträffande tillsyn öfver fosterbarn har förut erinrats om den befogenhet
fattigvårdsstyrelserna äfvensom i visst fall husbönder och näringsidkare
derutinnan ega. Enligt 22 § förordningen om kyrkostämma
den 21 mars 1862 tillkommer kyrkorådet att i afseende på religionens
och sedernas vård vaka öfver efterlefnaden af derom gällande
författningar samt att upptaga frågor om olydnad mot föräldrar samt
om vårdslösad barnauppfostran. Kyrkoherde är, jemlikt fattigvårds förordningens
10 §, berättigad deltaga i fattigvårdsstyrelses förhandlingar
och beslut och kan, enligt 11 §, mottaga anmälan om behof af fattigvård,
hvarjemte han, enligt reglementet för Allmänna barnhusinrättningen i
Stockholm, har inseende öfver barnhusbarn, som vårdas utom Stockholm,
och kan, om han finner sådant barn vanvårdas, skilja det från fosterföräldrarna
och med mera passande vårdare förse.
Enligt instruktionen för tjensteläkare in. fl. den 31 oktober 1890
§ 33: 2 bör provinsialläkare under tjensteresor inom sitt distrikt söka
inhemta upplysningar om det sätt, hvarpå utackorderade barn, isynnerhet
späda sådana, vårdas, och när tid och omständigheter det med
-
14
gifva deråt egna tillsyn. Jemlikt § 42 och § 48: 1 gäller detsamma
för extra provinsialläkare och i tillämplig del äfven för stadsläkare.
Här torde jemväl böra erinras, att enligt landshöfdingeinstruktionen
den 10 november 1855, föreståndare och tjenstemän vid allmänna anstalter
för helsovård och fattigvård äro, på sätt och i den ordning författningar
och särskilda reglementen närmare utstaka, skyldiga Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hörsamhet; att Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, i allt hvad på honom kan ankomma, bör tillse att
stadganden till uppehållande af, bland annat, sedlighet och uppfostran
behörigen iakttagas, samt, om något deremot stridande tilldrager sig,
derom underrätta vederbörande stiftsstyrelse äfvensom vidtaga de laga
åtgärder och lemna den embetshandräckning, som på Eders Kongl.
Majts Befallningshafvande bero; och bör äfven, derest omständigheterna
sä föranleda, anmälan derom göras hos Eders Kongl. Maj:t. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som utöfvar högsta polismyndigheten
i länet (§ 10), bör dessutom låta sig angeläget vara att vaka deröfver
att fattigvården inom länet i enlighet med derom gällande stadganden
ändamålsenligt ordnas och handhafves så att de behöfvande erhålla
den vård och det understöd, som omständigheterna påkalla, samt tiggeri
afböjes och hämmas (§ 28) äfvensom vaka öfver att vederbörande
i städerna och på landet fullgöra sina åligganden i afseende å helsovården
samt befordra verkställigheten af hvad som finnes stadgadt
rörande, bland annat, sundhetsåtgärder i allmänhet (§ 29).
Hvad särskildt Stockholm beträffar skall, enligt instruktionen för
Stockholms stads fattigvårdsnämnd den 4 mars 1864 med deri genom
kungörelser den 13 november 1874 och den 14 december 1883 vidtagna
ändringar, fattigvård snämnden vara öfverstyrelse för stadens
fattigvård, hvilken utgör en stadens gemensamma angelägenhet.
På grund af § 10 i nämnda instruktion har fattigvårdsnämnden
inom sig utsett särskilda delegerade för barnavård, för hvilka instruk
-
1
15
tion den 4 november 1871 af nämnden faststälts. Enligt denna ega
delegerade: att till intagning å Allmänna barnhuset remittera stadens
fattigvårdssamhälle tillhörande barn under 6 års ålder mot den af barnhusdirektionen
bestämda inlösningsafgift (f. n. 250 kronor); att der för
inlösen å Allmänna barnhuset af ogifta och mindre bemedlade mödrars
i Stockholm födda barn under 6 års ålder erbjudes någon del åt den
stadgade inlösningsafgiften, bevilja fyllnaden deri af fattigvårdens medel
samt med anmälan derom hänvisa frågan om barnets inlösande till barnhusdirektionens
pröfning; att föranstalta om utackordering å landsbygden,
genom barnhusdirektionens åtgärd, af barn öfver 6 års ålder i mån
af derå från Allmänna barnhuset till delegerade ingående reqvisitioner;
att till intagning å Stockholms stads uppfostringsanstalter, i mån af utrymme,
meddela remisser i enlighet med de för dessa anstalter gällande
reglementen; samt att förordna om vårdande, genom vederbörande församlings
fattigvårdsstyrelses försorg, af de barn, för hvilka annan utväg
anses icke kunna eller böra beredas, egande delegerade i detta afseende
att, der så lämpligen ske kan, bestämma beskaffenheten och beloppet
af det barnavårdsunderstöd, som genom fattigvårdsstyrelsen bör meddelas,
hvarvid, enligt § 10 af instruktionen, må såsom allmän grund
följas, att för barn under 1 år beviljas 6 kr. i månaden
» » mellan 1—2 år » 4 » » )>
» » » 2—3 » » 3 )) » »
» » » 3—15 » » 2 » » »
En gång om året eller oftare, i fall omständigheterna dertill föranleda,
anställa delegerade, efter dem emellan öfverenskommen ordning, mönstring
med de barn, som genom församlingarnas fattigvårdsstyrelsers
försorg vårdas inom hufvudstaden. Efter dervid vunna upplysningar
dels om beskaffenheten och beloppet af det för hvarje barn utgående
understöd dels om det sätt, hvarpå barnen hos sina vårdare underhållas
och uppfostras, vidtaga för hvarje särskild församling de delegerade,
16
som der verkstält mönstringen, de åtgärder med afseende å de inom
församlingen vårdade barn, hvartill förhållandena kunna gifva anledning,
samt meddela erforderliga uppgifter till anteckning i den liggare öfver
barnen, delegerade hafva att föra.
Sedan några år har en af fattigvårdsnämnden inrättad utackorderingsbyrå,
bestående af tre af nämndens ledamöter, varit verksam. Enligt
af fattigvårdsnämnden den 19 december 1892 faststäld instruktion
har denna byrå till ändamål, bland annat, att anskaffa platser, företrädesvis
i landsorten, åt minderåriga, som för allmänna fattigvårdens i
Stockholm räkning skola utackorderas och i enlighet med fattigvårdsnämndens
föreskrift af dess delegerade för barnavård remitteras till
utackorderingsbyrån; att åt en hvar, som sådant åstundar, lemna anvisning
å personer, lämpliga att mottaga barn till vård och uppfostran; samt
att, i den mån sådant kan ske, utöfva noggrann tillsyn deröfver, att alla
de barn, som genom byråns försorg äro utackorderade, erhålla god vård
och uppfostran. De barn, som byrån efter remiss af delegerade för
barnavård utackorderar, äro öfver 6 år. Vid 1895 års början funnos
af byrån utackorderade 340 barn, till byrån remitterades under året 59;
under året upphörde byråns verksamhet i afseende å 80 barn, deraf
70 fylde 15 år, 6 upptogos såsom egna barn och 4 insattes å Stockholms
stads uppfostringsanstalt för gossar. Tillsyn å de under byrån
stående barnen utöfvas dels af Allmänna barnhusinrättningens, dels af
andra särskilda inspektörer och dels af byråns föreståndare. I regeln
lemnas icke mer än ett barn till samma fosterföräldrar, och väljas vanligen
till fosterföräldrar sådana makar, som antingen äro barnlösa eller
hafva endast ett eget barn.
Af de barn öfver 6 år, som falla fattigvården i Stockholm till last,
utackorderas dock ej alla. Staden eger nemligen två barnhem, ett för
gossar och ett för flickor, för hvilka barnhem reglemente blifvit af
fattigvårdsnämnden faststäldt den 16 oktober 1882 och till hvilka dele
-
17
gerade för barnavård remittera barn af högre ålder än 6 år. Högsta
antalet barn i hvardera hemmet är 30. För hvardera barnhemmet utser
fattigvårdsnämnden en styrelse, som för hemmet antager en föreståndare
eller föreståndarinna.
Såsom af denna redogörelse redan framgår öfverlåter fattigvårdsnämnden
åt de särskilda församlingarnas fattigvård sstyrelser en del af
sin verksamhet. Enligt instruktion för dessa fattigvårdsstyrelser, hvilken
af fattigvårdsnämnden faststälts den 21 november 1887, tillkommer
det dem att hafva tillsyn och vård om de fattiga inom församlingen
samt behandla der förekommande frågor om beviljande af sökt fattigvård;
och hafva styrelserna, särskildt hvad fattiga barn beträffar, att
meddela den uppfostringshjelp, som af fattigvårdsnämndens delegerade
för barnavård blifvit i hvarje fall bestämd, samt, då delegerade åt styrelsen
öfverlemnat att angående barnens vårdande foga anstalt, derom
på lämpligaste sätt besörja. Styrelserna böra enligt berörda instruktion,
så vidt möjligt, tillse att de till fattiga barns vård och uppfostran
beviljade understöd komma barnen till godo. Öfver understödstagare
inom församlingen utöfvar styrelsen den husbonderätt, som enligt
fattigvårdsförordningen fattigvårdsstyrelse i allmänhet tillkommer.
I afseende å kontrollen öfver barnavården i Stockholm är i instruktionen
för Öfverståthållareembetet den 1 december 1882 föreskrifvet,
att embetet skall tillse, att stadgandena till befrämjande af sedlighet
och uppfostran behörigen iakttagas, och i instruktionen för polismästaren
den 20 maj 1868 stadgas, att honom åligger att i afseende å
värnlösa barn, som sakna nödig vård och underhåll, meddela de förordnanden,
som af omständigheterna påkallas och med gällande föreskrifter
öfverensstämma. Derjemte är rotemännen, jemlikt föreskrifter af fattigvårdsnämnden
den 15 oktober 1877, ålagdt att egna synnerlig uppmärksamhet
åt, att barn icke lemnas åt vanvård, betla eller begå annan
vanart samt tillse, att barnen hållas till ordentlig skolgång.
3
18
1 särskild bilaga, betecknad IV B, lemnar komitén förteckning''
å allmänna och enskilda inrättningar i vårt land, hvilka hafva till
uppgift att bereda barn skydd i en eller annan form.
För att kunna grunda sitt omdöme på säkra och tillräckligt omfattande
upplysningar om de faktiska fosterbarnsförhållandena i riket
har komitén utsändt dels frågeformulär på blanketter till samtliga
pastorsembeten och fattigvårdsstyrelser samt, hvad Stockholm angår,
fattigvårds- och mantalsnämnderna, dels äfven till civila tjensteläkare
cirkulär med vissa frågor. Frågeformulären utsändes under loppet af
januari och första dagarna af februari månad 1895, cirkulären i medlet
af sistnämnda månad. Komitén begärde att svaren enligt frågeformulären
skulle insändas senast den 15 april 1895, men först i oktober
hade, efter skedda anmaningar, uppgifterna mera fullständigt kommit
komitén tillhanda. Af de från läkarne infordrade uppgifterna, hvilka
skulle senast den 30 april 1895 insändas till vederbörande förste provinsialläkare
för vidare befordran till komitén, inkommo de sista icke
förrän våren 1896.
Sedan detta vidlyftiga material sålunda omsider insamlats, förklaring
öfver eu del otydligheter i de afgifna svaren infordrats och erhållits
samt vissa uppenbara oriktigheter rättats, utarbetades en statistisk
redogörelse, innefattande de uppstälda frågorna och, i tabeller med text,
en öfversigt af de afgifna svaren. Denna redogörelse, som meddelas
i en särskild med IV A betecknad bilaga, har, såsom man på åtskilliga
ställen i komitébetänkandet finner, utgjort stöd för komiténs reformförslag
i vigtiga delar.
19
Slutligen har komitén ansett af vigt att erhålla upplysning om
fosterbarns väsendet i Norge och några främmande europeiska länder.
Komitén har i sådant syfte uppstält vissa frågor samt genom utrikesdepartementets
benägna försorg delvis fått dem besvarade af vederbörande
myndigheter i dessa länder. I en af komiténs sekreterare
utarbetad promemoria, hvilken såsom bilaga, betecknad IV C, åtföljer
komiténs betänkande, meddelas frågorna och en sammanfattning af
svaren jemte utdrag af inkomna författningar i ämnet.
Den afhandling, som ligger till grund för Stockholms helso- och
fattigvård snämnders underdåniga framställning, denna senare och de
deröfver afgifna yttranden hålla sig hufvudsakligast inom det sanitära
området, och det torde alltså uppenbarligen vara behofvet af reformer
på detta fält, som föranledt komiténs tillsättning. Komitén har derför
äfven förnämligast riktat sin uppmärksamhet åt nu angifna håll, hvadan
ock ett förslag till ny förordning med syfte att bereda barn skydd i
sanitärt afseende blifvit hufvuddelen af komiténs framställningar. Som
komitén emellertid ansett denna författning, hvilken skulle kompletteras
genom ett föreslaget tillägg till 1890 års läkareinstruktion, böra
gälla allenast barn, som befinna sig i den ålder och fostras under sådana
förhållanden, att det åsyftade ändamålet synts komitén lämpligast
främjas genom preventiva skyddsmedel, har komitén beträffande de
fall, för hvilka repressiva åtgärder, enligt komiténs åsigt, äro tjenligare,
föreslagit särskilda bestämmelser under form af ändring dels i strafflagen
och dels i förordningen angående fattigvården. De nya stadgandena
i sistnämnda författning skulle dock icke uteslutande eller ens
företrädesvis hafva till syftemål att råda bot för sanitära missförhållanden,
utan äfven att, oberoende af en eventuel lagstiftning om särskilda
uppfostringsanstalter för brottsliga eller i sedligt afseende försummade
20
barn, bekämpa grof och på visst sätt sig yttrande sedlig vanart, hvarjemte
de äro riktade mot bruket att genom auktion uttinga barn till
vård på fattigvårdens bekostnad.
Såsom framgår af komiténs ofvan meddelade redogörelse för nu
gällande lagstiftning om skydd för barn, finnas visserligen redan stadganden,
som ålägga vissa myndigheter eller åtminstone gifva dem befogenhet
att hålla tillsyn öfver barns sanitära och sedliga vård, enkannerligen
fosterbarns. Mot ifrågavarande bestämmelser kan dock göras
den gemensamma anmärkning, att de sakna sammanhang sins emellan,
äro allt för knapphändiga och sväfvande eller lemna myndigheterna i
förlägenhet om sättet, hvarpå de ega inskrida mot befarade eller uppdagade
missförhållanden. Hvad nu är sagdt gäller isynnerhet de föreskrifter,
genom hvilka barns sanitära välbefinnande skulle främjas. I
detta särskilda hänseende hafva till och med de barn, som fostras på
fattigvårdens bekostnad och förty stå under fattigvårdsstj^relses målsmansskap,
blifvit. föga tillgodosedda. Af några stadganden i fattigvårdsförordningen
kan man visserligen sluta sig till, att beredandet af en
nöjaktig sanitär vård åt dessa barn bör ingå i fattigvårdsstyrelses omsorger,
men en något så när stark betoning af det sanitära momentets
framstående vigt söker man förgäfves både i denna och andra författningar,
och än mindre kan i fattigvårdens organisation eller fattigvårdsmyndighetens
sammansättning spåras någon speciel hänsyn till dithörande
intressen. Komitén vill emellertid icke påstå, att fattigvårdsstyrelserna
i följd häraf underlåta att omhulda sina skyddslingar jemväl
i det afseende, hvarom nu talas, utan antager tvärtom, att de i allmänhet
härutinnan göra hvad de förmå. För så vidt antydda brist på
tillfyllestgörande lagstiftningsåtgärder allenast rör fattigvårdsbarnen, har
den följaktligen icke, i och för sig, af komitén ansetts utgöra tillräcklig
anledning för en genomgripande reform af fosterbarnsväsendet.
Men så mycket mer framträder behofvet deraf, när denna brist betraktas
21
jemväl i sitt förhållande till den ställning, andra barn, bland dem
särskild! fosterbarnen, intaga i motsvarande afseende. För dem finnes,
i hvad på lagstiftningen beror, så godt som intet annat skydd mot
sanitär vanvård i hemmet, än det strafflagen innefattar. Den öfriga
skyddslagstiftningen kan sägas hafva sin tillvaro mera på papperet än
i verkligheten. Den statistiska redogörelsen under IV A visar, att
fattigvårdsstyrelserna anse bestämmelsen i 13 §: 2 fattigvårds förordningen,
utom i fråga om betlande barn, tillämplig allenast å dem,
som åtnjuta fattigvård. Af samma redogörelse framgår äfven, att den
kyrkliga myndighetens och tjensteläkarnes åliggande att utöfva tillsyn
å fosterbarn endast högst ofullständigt kan fullgöras, enär tillräckliga
åtgärder ej föreskrifvits i syfte att bereda hithörande funktionärer
kunskap om hvar sådana barn finnas. Visserligen skola, enligt den
nya kyrkobokföringsförordningen, fosterbarn alltid antecknas hos sina
fosterföräldrar, men länge torde dröja, innan befolkningen på landet
vänjer sig att till presterskapet lemna härför erforderliga betyg och
uppgifter. Hvad länsstyrelserna och de öfriga polismyndigheterna beträffar,
är tydligt att något ingripande från deras sida i regeln ej kan
vara att förvänta i andra än allmänt kända eller temligen svåra fall.
Först när barnet börjar sin skolgång och således genomgått det i
sanitärt afseende farligaste skedet af sitt lif, torde med tillräcklig säkerhet
kunna påräknas, att det ej står alldeles skyddslöst, åtminstone mot
sådan vanvård i hemmen, hvars verkningar äro lätt skönjbara.
Under dessa omständigheter bör det ej väcka förvåning, att rättegångshandlingarna
hafva att förtälja -om fall, då den mest upprörande
behandling af fosterbarn fortgått åratal, innan gerningen omsider
gjorts till föremål för åtal vid domstol. Efter all sannolikhet hafva
många liknande förbrytelser förblifvit obeifrade. Hvad som i alla händelser
kan tagas för säkert är, att svåra fall af vanskötsel ofta förekomma,
om ock ej under förhållanden, som kunna föranleda åtal. Den
statistiska redogörelsen under IV A innehåller en skildring af de sani
-
22
tära vådor, för hvilka fosterbarn litet hvarstädes äro blottstälda i följd
af vårdslöshet, liknöjdhet eller grof okunnighet från vårdarnes sida och
än vanligare på grund af fosterlegans otillräcklighet eller behofvet för
fosterföräldrarna att deraf använda större eller mindre del såsom den
enda eller hufvudsakligaste inkomstkällan för dem sjelfva. Om ock
sagda redogörelse, i likhet med länsstyrelsernas ofvan omförmälda yttranden,
gifver det intryck; att vården om fosterbarn numera, i allmänhet
taget, är mindre otillfredsställande än tillförene och särskildt på några
orter synes uppfylla skäliga anspråk, framgår dock; otvetydigt af hvad
nu anförts, att så många och svåra missförhållanden derutinnan qvarstå,
att det vore lika menligt för utvecklingen af samhällets sanitära och
sedliga kraft som oförenligt med vår tids uppfattning af den sociala
humanitetens kraf, om lagstiftaren underläte att genom starkare vapen
än de hittills brukade söka, i hvad på honom beror, bekämpa det onda.
Hvad komitén anser i detta afseende böra göras, har redan antydningsvis
blifvit sagdt. Fullständigt formulerade och närmare belysta,
förekomma komiténs förslag i de handlingar, dem komitén nu till Eders
Kongl. Magt, jemte denna skrifvelse, öfverlemnar och underdånigst
åberopar, nemligen af motiv åtföljda förslag till dels förordning om
skydd för fosterbarn och det i 14 § samma förslag omförmälda formulär,
dels ändring af § 8 instruktionen för läkare, som äro för helsooch
sjukvården inom visst område anstälde, äfvensom för andra, som
utöfva läkarekonsten, den 31 oktober 1890, dels ändrad lydelse af 14
kapitlet 45 § strafflagen, dels ock ändring af 12, 40, 41 och 43 §§
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.
Tillika öfverlemnas ofvan omförmälda bilagor: dels statistisk redogörelse,
innefattande tabeller och förklarande text, dels förteckning å
allmänna och enskilda barnavårdsinrättningar i Sverige, dels ock promemoria
angående fosterbarnsväsendet i Norge och främmande länder,
utarbetad af komiténs sekreterare.
23
Förutom det nådiga bref af den 16 november 1894, som innefattar
komiténs uppdrag angående barnavården, har genom nådig remiss
den 28 juni 1895 till komitén öfverlemnats riksdagens skrifvelse den
7 maj 1893 i anledning af väckt motion om ändring af gällande bestämmelser
rörande oäkta barns försörjning; och skulle denna fråga af
komitén tagas i öfvervägande vid fullgörandet af förstnämnda uppdrag.
Af hvad vid denna och likartade frågors behandling vid riksdagarna
1886, 1892 och 1893 förekommit, synes eu bland hufvudanledningarna
till motionen varit, att tvekan i följd af meddelade utslag i
fattigvårdsmål uppstått, huruvida 35 § fattigvårdsförordningen vore
tillämplig ej allenast å den, som ostridigt vore fader till oäkta barn,
utan ock å den, som dömts att utgifva barnuppfostringsbidrag, enär
han ansetts vara fader till barnet. I följd häraf föreslog också lagutskottet
i sitt utlåtande n:r 52 vid 1892 års riksdag, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t ville utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af fattigvårdsförordningen, att stadgandena i 35 § förklarades
vara tillämpliga å enhvar, som af domstol förpligtats att försörja ett
oäkta barn, till hvilket han ansetts vara fader, eller lemna bidrag till
detsammas underhåll och uppfostran, men icke fullgjort detta och derigenom
vållat, att fattigvård enligt 1 § af samma förordning måst lemnas
barnet. Vid behandling af detta utlåtande, som af Andra kammaren
godkändes men af Första kammaren af slogs, framhölls inom riksdagen,
att den, som blifvit dömd utgifva barnuppfostringsbidrag, äfven måste
anses vara barnets fader och på grund deraf hafva samma förpligtelse!’
som den, hvilken erkänt faderskapet, i följd hvaraf den föreslagna lagändringen
vore onödig. I)å, såvidt komitén kunnat inhemta, Eders
Kongl. Maj:t icke genom något utslag i fattigvårdsmål eller i rnotiverna
till sådant utslag uppdragit någon skilnad mellan den, som
erkänt faderskapet, och den som, mot sitt nekande, ansetts vara fader
24
till ett oäkta barn och på sådan grund dömts att utgifva uppfostringsbidrag,
utan fasthellre riktigheten af den uppfattning, att en dylik skilnad
förefinnes, blifvit i ett af Eders Kongl. Maj:t genom utslag den
30 oktober 1895 afgjordt mål af Högsta domstolens samtlige sju i
målets behandling deltagande ledamöter uttryckligen underkänd (se
Holms Nytt juridiskt arkiv 1895, sid. 461) samt en sådan skilnad ej
heller i öfrigt torde vara af något lagstadgande föranledd, synes det
äfven komitén som om en lagändring ur berörda synpunkt icke vore
behöflig.
I Riksdagens skrifvelse anföres emellertid ej den olika tolkningen
af gällande bestämmelser om oäkta barns försörjning såsom enda skälet
för ändring af lagstiftningen, utan framhålles derjämte dels svårigheten att
exekutivt uttaga bidrag till oäkta barns underhåll af en fader, hvilken
undanhåller sina tillgångar eller på annat sätt undandrager sig att fullgöra
sin försörjningspligt, dels ock saknaden för fattigvårdssamhället
af verksamma tvångsmedel att förmå tredskande barnafader att fullgöra
den honom åliggande underhållsskyldighet. För afhjelpande af den
förra af dessa svårigheter skulle erfordras ändring i gällande utsökningslag
i syfte att, på sätt den af lagutskottet åberopade norska lagstiftningen
medgifver, ännu icke intjenad aflöning skulle kunna blifva
föremål för utmätning eller qvarstad. Hvad åter angår beredande af
verksammare tvångsmedel att af fattigvårdssamhälle användas mot tredskande
barnafader, skulle för sådant ändamål erfordras kanske icke oväsentliga
ändringar i fattigvårdsförordningen, antingen i syfte att, såsom
vid 1886 års riksdag ifrågasattes, ändra bestämmelserna om oäkta barns
hemortsrätt, eller ock till enlighet med den af lagutskottet vid 1893
års riksdag åberopade danska lagstiftningen, enligt hvilken oäkta barns
moder, som saknar förmåga att försörja sitt barn och ej af barnets
fader kan utbekomma bidrag till barnets underhåll, eger att sjelf eller
genom kommunalstyrelsen i den kommun, der hon uppehåller sig, ut
-
25
bekomma sista årets bidrag från fattigvården i den kommun, hvarest
barnafadern vistats, utan att detta bidrag betraktas såsom henne lemnadt
fattigunderstöd. Då emellertid båda dessa frågor endast röra fattigvårdssamhällenas
ekonomiska intressen och således ligga utanför det
område, som komitén funnit sig böra för sin verksamhet utstaka, har
Riksdagens berörda till komitén remitterade skrifvelse icke kunnat utöfva
någon inverkan på de förslag, komitén nu för Eders Kong!. Maj:t
framlägger.
De remitterade handlingarna återgå.
*
SEMMY RUBENSON.
AUG. BERLIN.
Underdånigst
RICH. WAWRINSKY.
A. E. J. JOHANSSON.
H. G. BLUMENBERG.
Hugo Tigerschiöld.
Stockholm den 27 Januari 1897.
4
f
4
✓
Författningsförslag.
A. Förslag
till
förordning om skydd för fosterbarn.
1 §•
Denna förordning afser barn, som mot ersättning eller efter aftal
derom fostras hos andra än sina föräldrar, stjufföräldrar, far- eller
morföräldrar eller laga förmyndare och icke fyllt sju år.
2 §•
Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd skall,
hvar inom sitt verksamhetsområde, egna särskild omsorg åt fosterbarn
till skydd för deras helsa och lif, och åligger nämnden att för detta
ändamål dels söka hindra, att fosterbarnsvård utöfvas af personer eller
på ställen, som äro olämpliga derför, dels ock öfvervaka fosterbarnens
behandling.
I afseende å nämndens befattning med fosterbarnsvården och öfverordnad
myndighets tillsyn derå skola, jemte hvad denna förordning
bestämmer, helsovårdsstadgan för riket och förordningen om kommunalstyrelse
på landet lända till efterrättelse i tillämpliga delar.
3 §. in
1 mom. Medicinalstyrelsen meddelar nödiga råd och anvisningar
i afseende å fosterbarnsvården till ledning ej mindre för helsovårdseller
kommunalnämnderna än för dem, som utöfva fosterbarnsvård.
30
2 mom. Helsovårds- eller kommunalnämnden åligger att, i sammanhang
med de i 11 och 27 §§ helsovårdsstadgan för riket föreskrifna
berättelser och uppgifter, afgifva redogörelse angående fosterbarnsvården,
jemlikt de närmare bestämmelser medicinalstyrelsen utfärdar.
4 §■
För rättighet att i enskild bostad utöfva fosterbarns vård eller att
för sådant ändamål upplåta eller öfvertaga särskild anstalt (barnhem)
fordras tillstånd af helsovårds- eller kommunalnämnden i den kommun,
der bostaden eller anstalten är belägen.
5 §•
Tillstånd skall meddelas för bestämd lägenhet, hvarvid jemväl det
högsta antalet barn, som få i lägenheten samtidigt fostras, skall fastställas.
År fråga om fosterbarns vård i enskild bostad, skall tillika föreskrifvas,
huru många barn under ett års ålder få ingå i det faststälda
antalet, och må dessa barns antal icke bestämmas till mer än två, der
särskild anledning till undantag ej förekommer.
6 §•
Öfver meddeladt tillstånd skall helsovårds- eller kommunalnämnden
för tillståndshafvaren, utan afgift, utfärda resolution eller bevis, hvari
den bestämda lägenheten skall utsättas och uppgift meddelas å det faststälda
högsta barnantalet, särskilt i hvad det afser barn under ett
års ålder.
7 §•
1 mom. Tillstånd får icke gifvas annan än den, som åtnjuter medborgerligt
förtroende samt kan antagas ega vilja och förmåga att på
tillfredsställande sätt utöfva fosterbarnsvård; och får tillstånd för hustru,
som sammanlefver med mannen, ej meddelas utan hans samtycke.
Tillstånd får ej heller lemnas, om den för barnen afsedda lägenheten
är osund eller, hvad barnhem beträffar, icke i afseende å utrymme,
inredning och utrustning tillfredsställer behofven för en lämpligt ordnad
barnavårdsanstalt.
2 mom. Vid pröfning, huruvida tillstånd bör meddelas eller icke,
må äfven andra för frågan betydelsefulla omständigheter tagas i betraktande,
såsom sökandens förmåga att sig sjelf försörja, sökandens
husliga förhållanden, det antal egna eller andra i denna förordning ej
afsedda barn, sökanden redan hyser, samt, när fråga är om barnhem,
de tillgångar, som kunna påräknas för verksamhetens upprätthållande,
jemte säkerheten för deras bestånd.
8 §•
Sökes tillstånd, men kan sökanden icke, innan ansökningen förekommer
till pröfning, lemna de intyg eller upplysningar, helsovårdseller
kommunalnämnden, på grund af 7 §, finner nödiga, må likväl, om
sökanden och den för barnen afsedda lägenheten äro för nämnden kända,
ansökningen kunna bifallas, dock åligger i sådant fall tillståndshafvaren
att, i den mån och inom den tid nämnden bestämmer, fullgöra det
felande. När fråga är om fosterbarnsvård i enskild bostad, må ansökningen
kunna göras muntligt.
9 §•
Har tillståndshafvare mottagit barn för fostran, åligger tillståndshafvaren
att, i stad inom tre och på landet inom fjorton dagar från
barnets ankomst, derom göra anmälan hos helsovårds- eller kommunalnämnden
samt då eller inom den tid, nämnden förelägger:
a) förete födelse- eller dopboksutdrag för barnet;
b) uppgifva dens namn och bostad, som uttingat barnet; samt
c) lemna de uppgifter och intyg, som af nämnden kunna äskas -
beträffande fosterlegans belopp eller beskaffenhet, tiderna för dess betalning
eller de öfriga hufvudsakliga vilkor, under hvilka barnet nttingats.
10 §.
1 mom. Tillståndshafvare skall så vårda sina fosterbarn, att de
icke lida brist på sund föda, lämplig beklädnad, värme eller frisk luft,
samt sörja för, att de jemväl i öfrigt åtnjuta den skötsel, som för
deras välbefinnande kräfves.
Sjuknar fosterbarn, åligger tillståndshafvaren att bereda det den
särskilda vård, omständigheterna påkalla.
1 nu berörda afseenden har helsovårds- eller kommunalnämnden
att, med ledning af de råd och anvisningar, om hvilka 3 § 1 mom.
handlar, meddela de tillståndshafvare, som deraf äro i behof, närmare
förhållningsregler.
2 mom. År barn hos tillståndshafvare uttingadt mot så låg fosterlega
eller eljest på så ofördelaktiga vilkor, att tillståndshafvaren uppenbarligen
icke kan gifva barnet den vård och skötsel 1 mom. föreskrifver,
eger helsovårds- eller kommunalnämnden rätt förordna, att
tillståndshafvaren genast eller inom tid, nämnden förelägger, skall
lemna barnet från sig till den, som det uttingat eller nämnden
eljest bestämmer. Har sådant förordnande gifvits angående barn,
som uttingats af fattigvårds- eller annan styrelse, skall denna genom
nämndens försorg ofördröjligen underrättas om beslutet och skälen
derför.
3 mom. Tillståndshafvare får icke undandraga sig helsovårds- eller
kommunalnämndens tillsyn öfver fosterbarnsvården.
4 mom. Har fosterbarn aflidit eller tillståndshafvare i annat fall,
än hvarom 2 mom. handlar, lemnat det från sig, är tillståndshafvaren
33
skyldig att ofördröjligen derom göra anmälan hos helsovårds- eller
kommunalnämnden.
11 §•
1 mom. Tillstånd skall af helsovårds- eller kommunalnämnden indragas,
om sådant förhållande inträffar, som enligt 7 § 1 mom. skulle
utgjort hinder för dess meddelande.
2 mom. Tillstånd kan äfven af helsovårds- eller kommunalnämnden
indragas, om någon i 7 § 2 mom. angifven förutsättning, hvarunder
tillståndet meddelats, upphör att vara för handen, eller ock tillståndshafvaren
åsidosätter sina skyldigheter enligt denna förordning eller derpå
grundad särskild föreskrift samt icke låter sig rätta af nämndens varning.
3 mom. Fostras hos den, hvars tillstånd helsovårds- eller kommunalnämnden
besluta indraga, barn, som uttingats af fattigvårds- eller
annan styrelse, skall denna genom nämndens försorg ofördröjligen
underrättas om beslutet och skälen derför.
12 §.
1 mom. Hvar som utan tillstånd enligt 4 och 5 §§ eller ock sedan
tillstånd indragits utöfvar fosterbarnsvård, är skyldig att inom tid,
helsovårds- eller kommunalnämnden förelägger, lemna barnen från sig
till dem, som dem uttingat eller nämnden eljest bestämmer.
2 mom. När någon, som hyser fosterbarn, har skyldighet enligt
denna § 1 mom. eller 10 § 2 mom. att lemna det från sig, äfvensom
då tillståndshafvare är dertill berättigad eller icke kan utfå den betingade
fosterlegan, åligger i stad polisföreståndaren och på landet
kronobetjeningen att, på framställning af helsovårds- eller kommunalnämnden,
meddela nödig handräckning för barnets öfverlemnande till
den, som det uttingat eller nämnden eljest bestämt.
b
34
13 §.
1 mom. Om så finnes för kommun eller någon del deraf behöfligt
eller lämpligt, eger helsovårds- eller kommunalnämnden förordna särskilda
biträden, qvinnor eller män, att å nämndens vägnar, hvar inom
sitt af nämnden bestämda område samt efter de föreskrifter, nämnden
i öfrigt meddelar, närmast utöfva tillsyn öfver fosterbarnsvården, och
få dessa biträden deltaga i nämndens öfvérläggningar om dithörande
frågor, men ej i besluten.
2 mom. Biträde åligger att mottaga och till helsovårds- eller
kommunalnämnden ofördröjligen befordra:
a) ansökningar om tillstånd att inom biträdets tjenstgöringsområde
utöfva fosterbarnsvård jemte de intyg och upplysningar, som, med hänsyn
till föreskrifterna i 7 §, kunna vara af vigt för ansökningarnas
pröfning; samt
b) de i 9 § och 10 § 4 mom. nämnda anmälningar, handlingar
och uppgifter angående fosterbarn inom biträdets tjenstgöringsområde.
3 mom. Biträde är, för så vidt dess tjenstgöringsområde angår,
berättigadt att å helsovårds- eller kommunalnämndens vägnar:
a) gifva de förelägganden, hvilka kunna ifrågakomma jemlikt 9 §;
b) meddela varning enligt 11 § 2 inom.; samt
c) söka handräckning enligt 12 § 2 mom., i fall icke dermed, utan
synnerlig fara för fosterbarns helsa eller lif, kan anstå till dess nämnden
hinner besluta i frågan.
Hvarje åtgärd, som biträde på grund af detta mom. vidtagit, skall
hos helsovårds- eller kommunalnämnden skyndsamt och om möjligt vid
nästa sammanträde anmälas.
4 mom. Der särskilda biträden icke äro förordnade, skola helsp
*
vårds-
eller kommunalnämndens ledamöter utöfva den i 1 mom. omför -
35
mälda tillsyn samt hafva befogenhet enligt 3 mom. jemte förpligtelse,
som i sista punkten af samma mom. sägs.
14 §.
Hos helsovårds- eller kommunalnämnden skall angående fosterbarnsvården
i kommunen föras anteckning i särskilda liggare enligt
formulär, som af Konungen fastställes.
15 §.
Helsovårds- eller kommunalnämnden skall årligen, före januari
månads utgång, till pastorsembetet afgifva förteckning å alla fosterbarn,
som vid slutet af det sist förflutna året voro och, när förteckningen
upprättas, fortfarande äro inom kommunen uttingade. Sådan förteckning
skall, om i kommunen finnes mer än eu församling, afgifvas församlingsvis,
så att för hvarje församling eller församlingsdel lemnas
särskild förteckning, som endast upptager de der uttingade barnen.
Förteckningen skall för hvarje barn innehålla uppgift å:
a) tillståndshafvaren;
b) barnets namn och födelsetid;
c) den enskilda bostad eller det barnhem, der barnet fostras; samt
d) den som jemlikt 13 § har att, i egenskap af särskildt biträde
eller ledamot af nämnden, närmast utöfva tillsyn öfver barnet.
Pastorsembete på landet åligger att före den 15 februari insända
förteckningen till vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare.
16 §.
1 mom. I fall så anses nödigt eller lämpligt, ega, i stad, stadsfullmäktige
eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga och, på landet,
kommunalstämma att åt särskild styrelse uppdraga all den befattning
36
med fosterbarnsvården, som eljest skulle utöfvas af helsovårds- eller
kommunaln ämnden.
2 mom. Hvad i helsovårdsstadgan för riket eller förordningen om
kommunalstyrelse på landet föreskrifves angående helsovårds- eller
kommunalnämnds sammansättning, val af ledamöter och suppleanter
deri, obehörighet att utöfva och rätt att afsåga sig sådan befattning,
tiden, för hvilken den tillsättes, och nämndens arbetsordning, skall gälla
äfven för den särskilda styrelse, som nämnes i 1 mom.; och vare styrelsen
jemväl i hvad angår dess samt ledamöternas och i 13 § omförmälda
biträdens förpligtelser, befogenhet och förhållande till andra
myndigheter likstäld med helsovårds- eller kommunalnämnd i dess befattning
med fosterbarnsvården.
17 §•
Åtgärd, som på grund af 13 eller 16 § vidtagits af helsovårdseller
kommunalnämnds eller särskild styrelses biträde eller ledamot, får
öfverklagas hos nämnden eller styrelsen.
Öfver dessa mjmdigheters beslut eger den, som anser sin rätt
deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att anföra besvär hos
Konungens befallningshafvande inom den tid, som är bestämd för Överklagande
af kommunalstämmas beslut.
I Konungens befallningshafvandes beslut må ändring sökas hos
Konungen inom den tid, som för Överklagande af förvaltande myndigheters
och embetsverks beslut är bestämd.
Åtgärden eller beslutet lände dock, utan hinder af klagan, till efterrättelse
intill dess annorlunda kan varda förordnadt.
18 §.
Har Konungens befallningshafvande skäl antaga, att fosterbarn
vanvårdas, eger Konungens befallningshafvande förordna vederbörande
37
läkare att om förhållandet göra undersökning der barnet finnes. Förordnande
om undersökning genom vederbörande läkare må ock af
Konungens befallningshafvande meddelas, när det befinnes nödigt för
pröfning af besvär enligt 17 §.
Öfver verkstäld undersökning har läkaren att till Konungens befallningshafvande
skyndsamt afgifva berättelse med förslag till de åtgärder,
omständigheterna påkalla, hvarjemte läkaren åligger att genom
Konungens befallningshafvande till medicinalstyrelsen insända behörigen
styrkt afskrift af handlingarna.
19 §.
1 mom. Denna förordning gäller icke för det fall, att barn mot
ersättning eller efter aftal derom fostras å barnavårdsanstalt, stäld
under fattigvårdsstyrelses förvaltning och inseende samt belägen inom
det fattigvårdssamhälle, som utsett styrelsen.
2 mom. 1 fattigvårdssamhälle, hvars fattigvårdsstyrelse tillika är
kommunalnämnd, och der befattningen med fosterbarnsvården icke,
jemlikt 16 §, uppdragits åt särskild styrelse, ega 9 §, 10 § 2 mom.,
sista punkten, och 11 § 3 mom. ej tillämpning i afseende å barn, som
af fattigvårdsstyrelsen uttingats till fostran inom fattigvårdssamhället.
3 mom. Önskar styrelse för barnavårdsanstalt, hvars ordning
Konungen faststält, att denna förordning icke må tillämpas i afseende
å barn, som tillhöra anstalten och fostras inom den kommun, der styrelsen
har sitt säte, göre härom ansökan hos Konungen.
38
Öfvergångsstadgande.
Denna förordning träder i kraft den och gäller
jemväl beträffande barn, som då fostras i barnhem eller enskild bostad;
dock fordras ej, hvad dessa barn angår, att tillstånd enligt 4 § meddelas,
anmälan enligt 9 § göres eller annan af hithörande stadganden
beroende åtgärd vidtages tidigare än den
Den i 15 § omförmälda förteckning skall första gången afgifvas
år
Formulär till liggare.
Fosterbarnsvården
enskilda bostäder
inom
................................... kommun
af
län.
Anteckningar enligt Kongl. förordningen om skydd för fosterbarn.
40
Tillståndshafvare °)
|
| |||
Tillstånd meddelats: | Faststälda högsta barn-antalet | Den som jemlikt 13 § närmast | ||
år och | för lägenheten *). | i dess hel-het. | deraf under ett | |
................. ................ |
|
|
| ................................................................ |
|
Hos ofvannämnde tillståndshafvare
| Bär | q e n s |
| Foster-legan, |
ankomsttid | namn *). | födelseår | föräldrar, om de äro kända. | |
| .................•........................................... |
| ..................•.............................................. |
|
*) Utmärker do uppgifter, som enligt 15 § skola upptagas i den förteckning, hvilken årligen före januari månads
41
....... Varning enligt 11 § 2 moln.: | Tillståndet upphört: | Anmärkningar. | ||
år och dag. | anledningen. | år och | anledningen. | |
|
|
|
|
|
vårdade fosterbarn.
| Den person eller styrelse, som ! | Afgång före 7 års ålder: | o År och |
uttingat barnet. ^ | dag. | anledningen. | om barnet Öfverlemnats till |
:
utgång skall afgifvas till pastorsembetet.
G
.
Formulär till liggare.
Fosterbarnsvården
barnhem
inom
kommun
af
län.
Anteckningar enligt Kongl. förordningen om skydd för fosterbarn.
44
Barnhemmet °)
år och
dag.
Tillstånd meddelats:
för nedannämnda person *) eller styrelse *).
Faststälda j Den som jemlikt 13 § närmast
barnantalet, j ntöfvar tillsyn öfver barnavården*). |
I ofvannämnda barnliem
Barnens | Foster-legan, | |||
ankomsttid | namn *). | födelseår | föräldrar, om de äro kända. | |
| ................................................................ ................................................................. |
| • |
|
|
|
| ||
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
*) Utmärker de uppgifter, som enligt 15 § skola upptagas i den förteckning, hvilken årligen före januari månads
45
Varning enligt 11 § 2 mom.:
Tillståndet upphört:
år och !
dax.
anledningen.
år och
dag.
Anmärkningar.
anledningen.
vårdade barn.
Den person eller styrelse, som | Afgång före 7 års ålder: | År och | ||
år och | anledningen. | om barnet öfverlemnats till | ||
| ................. | _ |
| .................1 1 ................ .................! |
utgång skall afgifvas till pastorsembetet. Forts, å nästa sida.
46
Forts.
r
Barnens | Foster-legan, | ||
ankomsttid | 5,, 1 födelseår namn )• | och dag*). | föräldrar, om de äro kända. '' | |
| 1 |
| ............... |
*) utmärker de uppgifter, som enligt 15 § skola upptagas i den förteckning, hvilken årligen före januari månads
/
47
..... Den person eller styrelse, som | Afgång före 7 års ålder: | År och | ||
år och | anledningen. , | om barnet öfverlemnats till | ||
|
| ........................................... .......................................... ........................................... |
| ................ |
utgång skall afgifvas till pastorsombetet.
49
B. Förslag
till
ändring af § 8 instruktionen för läkare, som äro för helsooch
sjukvården inom visst område anstälde, äfvensom för
andre, som utöfva läkarekonsten, den 31 oktober 1890.
§ 8.
Förste provinsialläkare skall----idioter, uppfostringsanstalter
för blinde och döfstumme samt inrättningar, der barn mot ersättning
fostras, äfvensom åt de vid brunns- — — — upprätta.
7
50
C. Förslag
till
ändrad lydelse af 14 kapitlet 45 § strafflagen.
45 §.
Misshandel — — — — — omförmäles.
Vållande — — — — — målsegande.
Har brott, hvarom i 12, 13, 15 eller 17 § sägs, föröfvats af målsman
mot barn, innan det fyllt femton år, eller mot den, som saknar
förståndets fulla bruk, ege dock allmän åklagare att å brottet tala.
51
D. Förslag
till
ändring af 12, 40, 41 och 43 §§ förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871.
12 §. 1. Fattigvårdsstyrelsen — — — — undervisad!.
Vill fattigvårdsstyrelsen till enskild person uttinga barn, må ej
auktion anställas för erhållande af anbud.
2. I fråga —---— eller icke.
40 §. 1. Anser — — — — — vederbör.
2. Betlar — — — — — nämndt.
3. Anträffas — — — — — pröfvas.
4. Betlar — — —--skall.
5. Har — — -— — —(stadsfiskalen.
6. Ådagalägger minderårigt barn, annorledes än genom betlande,
grof vanart, hvaraf allmän ordning störes, och framgår ej af omständigheterna,
att föräldrar eller annan, som är skyldig att om barnet taga
vård, försummat denna sin pligt, må för sådant fall tillämpas hvad 4
mom. stadgar om varning, uppmaning, anmälan hos polismyndighet och
förordnande om aga.
7. Befinnes minderårigt barn, hvarå förordningen om skydd för
fosterbarn ej har afseende, i tillstånd, som vittnar om uppenbar vanvård,
och ådagalägga omständigheterna i sådant fall eller beträffande
52
vanart, hvarom i 6 mom. förmäles, att försummelse egt rum, som i
samma mom. sägs, må fattigvårdsstyrelsen med den försumlige förfara
enligt 5 mom.
41 §. 1. Inställes-----40 §2, 5 eller 7 mom. sägs
— — — — — behandling.
2. Har — — — — — bero.
43 §. 1. Hemsändes-----fattigvård.
2. Har — — — — — lemnad.
3. Varder--— — — enligt 2, 5 eller 7 mom. af----
fätlig vår ds s amhället.
4. Utom — —---nämnda äro, skall all kostnad för fors
ling
af betlare och dem, som gjort sig skyldiga till försummelse enligt
40 § 7 mom., gäldas af staten.
III.
MOTIV.
A. Motiv
för
förslaget till förordning om skydd för fosterbarn.
Af komiténs med I betecknade underdåniga skrifvelse synes, att de lag- l §.
stiftnings- och reglementeringsåtgärder, komitén föreslår till skydd för barn,
skulle i den del, som gåfves form af en förordning med ofvanskrifna titel, vidtagas
i preventivt syfte och uteslutande hafva omsorgen för barnens sanitära välbefinnande
till föremål ''b Vid redogörelsen för komitéförslaget i denna del stå
utgångspunkt och fält för jemförelser till buds i den underdåniga framställning
af Stockholms stads helso- och fattigvårdsnämnder, som närmast torde gifvit anledning
till det åt komitén lemnade uppdrag och hvars innehåll anförts under 12).
Den åldersgräns nämnderna vilja hafva faststäld för de barn, som skola skyddas,
de hjelpmedel de önska skola anlitas för att åstadkomma och betrygga skyddet,
den organisation, som, efter nämndernas mening, vore lämpligast för offentlig
myndighets befattning med hithörande verksamhet; allt detta tillika med annat
ådagalägger nemligen, att deras framställning håller sig inom nyss angifna begränsning.
I det helso- och fattigvårdsnämnderna uppdraga hufvudgrunderna för de bestämmelser,
som sålunda synts dem böra i preventivt och sanitärt afseende utfärdas,
föreslå de, att dessa stadganden icke må gälla följande barnkategorier:
1) barn, som fostras hos sina föräldrar;
och bland dem som fostras hos andra än föräldrarna:
2) de som uppnått sju års ålder;
samt bland de yngre:
3) de som fostras hos sina stjutföräldrar, far- eller morföräldrar eller förmyndare;
4)
de som fostras utan betalning; och
5) de, öfver hvilka fångvårdsstyrelse eller annan styrelse för offentlig välgörenhetsinrättning
utöfvar målsmansrätt.
'') Se sid. 19. *) Se sid. 4—6.
56
Af de läns- och andra styrelser samt tjensteläkare, som hörts öfver helsooch
fattigvårdsnämndernas framställning, hafva, såsom af I och IV A synes,
de flesta vitsordat skyddets behöflighet, men de äro icke lika ense om dess rätta
omfattning. Flere vilja i större eller mindre mån vidga den af nämnderna föreslagna
gräns. Sålunda föreslås bland annat, att skyddet måtte komma barn till
godo äfven sedan de fyllt sju år; att hänsyn ej må tagas till den omständigheten,
att vården sker utan betalning; att undantag icke må göras för fosterbarn under
fattigvårdsstyrelses målsmanskap o. s. v. Komitén antager, att Kong! Maj:t
funnit jemväl dessa meningar, af hvilka särskildt den sist anförda temligen allmänt
råder, höra komma under komiténs ompröfning, då i komiténs uppdrag
inrymts befogenhet att föreslå nödiga bestämmelser icke allenast för fosterbarn
af alla kategorier, utan ock för barn, som fostras hos sina föräldrar.
Att mången lifligt önskar gorå hela detta område, så vidsträckt än detsamma
ter sig, till föremål för det reformarbete, hvarom Stockholms helso- och
fattigvårdsnämnder väckt fråga, kan komitén godt förstå, och säkerligen hafva
ej heller dessa nämnder sjelfva, derför att de gifvit sitt förslag en trängre begränsning,
funnit allt väl bestäldt derutanför. Erfarenheten framter ju dagligen
bevis om, huru barn vanskötas till och med i föräldrahemmet, der de dock borde
bättre än annorstädes vara fredade mot slik behandling. Den kärleksfulla omsorg
för barnens väl, man sålunda ej sällan saknar ho3 deras föräldrar, kan naturligtvis
än mindre ofta påräknas hos fjärmare anhöriga, och hvad särskildt angår stjufföräldrar
fäster folkopinionen sedan gammalt vid blotta egenskapen deraf ett visst,
antagligen ej alldeles oförtjent misstroende till sinnelaget mot stjufbarnen. Af
den statistiska redogörelsen under IV A finner man ock, att vården om barn,
som af fattigvårdsmyndigliet utackorderas, flerstädes lemnar åtskilligt öfrigt att
önska. Att så äfven någon gång är händelsen, der man utan pekuniär ersättning
fostrar andras barn, torde icke i god tro kunna förnekas, lika litet som
man kan frigöra sig från all misstanke derom, att ett eller annat barnhem
öfvar sådant barmhertighetsverk för att dermed bemantla egennyttiga beräkningar,
på hvilka barnen till sist blifva lidande. Ej heller lärer någon vilja
påstå, att den uppstälda åldersgränsen, sju år, betecknar det stadium i barnens lif,
då all fara för vanvård upphör.
Det lider alltså ej tvifvel att, i stort sedt, nu ifrågavarande missförhållande
råder bland alla klasser af barnavårdare och drabbar barn af alla kategorier. Betraktar
man komiténs framställningar i deras helhet, finner man också, att sanitära
skyddsåtgärder af detta skäl föreslagits för samtliga barn, på sätt redan sagts under
I!). Men man får icke lemna ur sigte, att i det särskilda författningsförslag, som nu
motiveras, är fråga allenast om att reglementera i preventivt syfte eller, med andra
ordsätt efter främmande länders föredöme dels söka på administrativ väg hindra, att
Se äid. 19.
57
barn lemnas eller qvarblifva i vård hos olämpliga personer eller på olämpliga
ställen, dels bereda myndigheterna tillfälle att öfvervälla deras skötsel (se 2 §).
Yid en reglementering med denna utgångspunkt måste man tydligen hålla sig
utanför de områden, der en maktutöfning af antydda beskaffenhet dels skulle råka
i kollision med de obestridliga rättigheter och oeftergifliga pligter, som bero af
familjebandet eller annat enligt moralens eller samhällets lagar dermed likstäldt
förhållande, dels blefve så godt som outförbar till följd af verksamhetsfältets alltför
stora vidd, dels slutligen komme att ställa sig hänsynlös mot grannlagenhetens
kraf på frihet från myndigheternas inblandning i privata angelägenheter.
På denna grund har det synts komitén nödvändigt att i främsta rummet
undantaga de barn, som fostras hos sina föräldrar, och komitén finner äfven oförenligt
med samma grund, att en reglementering med den innebörd, nyss är nämnd,
göres tillämplig på barn, hvilka åtnjuta vård hos sina stjufföräldrar, far- eller
morföräldrar eller förmyndare.
Men jemväl inom det återstående området kan och bör, enligt komiténs
tanke, en icke obetydlig inskränkning göras. En åtgärd, som bekläder den offentliga
myndigheten med makt att ingripa i samhällsmedlemmarnas frihet att upptaga
fosterbarn och ställer fosterföräldrar under denna myndighets inspektion, berör
synnerligen ömtåliga förhållanden och har endast i obetydlig måtto motstycke i
vår nuvarande rättsordning. Den måste då, äfven med den hänsynsfullaste organisering
och humanaste tillämpning, möta stötestenar, som ligga i alltför klar
dager för att här behöfva särskildt påvisas. Under sådana omständigheter är ju
allt skäl att iakttaga största varsamhet och sålunda, åtminstone till en början,
icke gifva den nya institutionen någon annan egenskap än ett särskildt skyddsvärn
för de fosterbarn, hvilka företrädesvis äro blottstälda för fara att, i saknad
deraf, varda kroppsligen vanskötta. Den svaghet, som, å en sida, må ligga i en
sådan begränsning, torde, å en annan, fullt uppvägas af styrkan deri att, om reformen
möjligen komme att inskränka tillgången på fosterföräldrar, denna verkan
blott kunde göra sig gällande inom de kretsar, der hon skulle vålla minsta olägenheten,
ja ofta vara en vinst.
Då komitén ställer sig på nu angifna moderata ståndpunkt, har komitén endast
i ett väsentligt afseende öfverskridit den, som Stockholms helso- och fattigvårdsnämnder
intagit, nemligen i hvad angår barn, öfver hvilka fattigvårdsstyrelse
eller annan styrelse för offentlig välgörenhetsinrättning utöfva!’ målsmanskap.
Komitén förbigår här frågan i denna del för att vid motiveringen af 19 § behandla
densamma särskildt.
I afseende å åldersgränsen är komitén deremot ense med nämnderna. Vid
sju år inträder skolåldern, och sedan barnen börjat sin skolgång äro de ej i lika
hög grad som dessförinnan prisgifna åt fosterföräldrarnas godtycke eller okunnighet.
Eolkskolestadgan tillerkänner visserligen icke skolrådet eller lärarne någon be
8
-
58
stämd rättighet eller skyldighet att vidsträcktare taga befattning med förhållandena
i barnens hem, än i hvad de afse eller inverka på barnens skolgång och undervisning.
Men redan denna föreningslänk mellan skolan och hemmet samt än mer
lärarnes dagliga beröring med barnen torde, i samband med den omständighet, att
dessa befinna sig i en ålder, då de, om de äro föremål för vanskötsel, sjelfva kunna
inse och yppa detta, få anses utgöra tillräcklig säkerhet för att barnen icke i
någon svårare grad eller under någon längre tid kunna vanvårdas i hemmen, utan
att det varder för skolmyndigheten kändt; och blir blott så händelsen, lärer väl
åtgärd i syfte att åstadkomma rättelse sällan underlåtas eller stanna utan resultat,
allrahelst som ett missförhållande af antydda beskaffenhet, när det drabbar skolbarn,
i de flesta fall sammanhänger med sådan försummelse i skolgångsskyldigheten,
som enligt 51 § folkskolestadgan gör till en tjenstepligt för presterskap och
kyrkoråd att inskrida.
Stockholms helso- och fattigvårdsnämnder hafva vidare undantagit de barn,
som af fosterföräldrar vårdas utan betalning. Antagligen har nämndernas meningdock
icke varit att till detta undantag hänföra de långt från sällsynta fall, då
aftal skett om betalning, men denna helt och hållet eller tidtals uteblifvit,
eller att låta frihet råda under det visserligen sällsporda men dock ej otänkbara
förhållandet, att fosterlegan väl icke utgår eller betingats i penningar,
men i form af annan, med pekuniär ersättning jemförlig godtgörelse. Med ett
förtydligande, hvarigenom denna ofullständighet försvinner, delar komitén nämndernas
uppfattning. När anspråk framstälts på åtgärder från lagstiftarens sida för
fosterbarnsväsendets ordnande, har det skett uteslutande eller förnämligast med
hänsyn till de missförhållanden, som befunnits råda inom den så kallade fosterbarnsindustrien,
och dessa kunna icke antagas allmänt eller i någon synnerligt betydlig
grad förekomma, der fosterbarnsvård besörjes af annan bevekelsegrund än
begär efter ekonomiska förmåner. Att i sådana fall ställa fosterföräldrarna under
myndigheternas uppsigt är följaktligen i regeln obehöfiigt och skulle säkerligen
dessutom icke blott göra hela institutionen förhatlig, utan ock åstadkomma skada
genom att motverka en form af välgörenhet, som på senare tiden, särskildt i hufvudstaden,
börjat öfvas i allt större skala, i det förmöget folk inrättar och underhåller
mönstergillt ordnade hem, der fattiga barn afgiftsfritt vårdas och fostras.
På det att de, som skulle få att tillämpa författningen, må genast vid första
blick derpå kunna se, hvilka barn den afser, har komitén redan i första paragrafen
sökt att tillräckligt klart och bestämdt angifva detta i öfverensstämmelse med sin
nu framstälda uppfattning om den rätta begränsningen.
Slutligen vill komitén ännu eu gång erinra att barn, till hvilka icke tagits
hänsyn i det författningsförslag hvarom nu är fråga, skulle, i såväl sanitärt som
annat afseende fastän med repressiva medel, beredas skydd genom de särskilda
bestämmelser komitén föreslagit under II C och D.
59
Stockholms helso- och fattigvårds nämn der hafva i sin underdåniga framställ- 2 §.
ning föreslagit, att fosterharnsvården skulle inom hvarje kommun öfvervakas af en
särskild styrelse, utsedd i stad af helsovårdsnämnden och på landet af kommunalnämnden
samt med denna myndighet till öfverstyrelse och högre instans. *)
Vid motiveringen af 1 § har starkt betonats, att komitén i likhet med
nämnderna anser, att det uteslutande är ett helsovårdsintresse, som genom nu
ifrågavarande författning skulle tillgodoses 2), och denna åsigt har i 2 § fått sitt uttryck
i föreskriften, att den omsorg för fosterbarn, som enligt författningen ankommer
på offentlig myndighet, skall gå ut på skydd för deras helsa och lif. Vid
sådant förhållande och då hithörande bestyr, enligt komiténs mening, endast
undantagsvis kräfva en särskild styrelse, om hvilket undantag 16 § handlar,
har det synts komitén falla så godt som af sig sjelft, att berörda verksamhet i
regeln bör utöfvas af helsovårdsmyndigheten, d. v. s. helsovårdsnämnd, der sådan
finnes, och annorstädes kommunalnämnd. Att detta nämndens åliggande icke
skulle hafva eller inskränka utan tvärtom främja den befattning med fosterbarnsvården,
som, efter hvad under I är omförmäldt, nu tillkommer presterskap och
tjensteläkare 3), skall komitén söka ådagalägga vid motiveringen af 4 och 15 §§ *)•
Med författningens syfte reduceradt till hvad nyss är sagdt, hlefve alltså
reformens egentliga innebörd att förse helsovårdsmyndigheten med de redskap,
hon behöfveT för att kunna med framgång verka på ett fält, som redan nu torde
ligga inom gränsen för hennes'' allmänna befogenhet, men det hon hittills icke
förmått i nämnvärd mån bearbeta, i brist på särskilda föreskrifter om sättet.
På grund af denna uppfattning har komitén ock ansett, att icke blott den föreslagna
författningen skall tagas i anspråk för fosterbarnsväsendets räkning, utan
äfven de bestämmelser i helsovårdsstadgan för riket och förordningen om kommunalsstyrelse
på landet, som derjemte, utan hinder af först nämnda författning,
kunna tillämpas i detta afseende, såsom exempelvis i fråga om helsovårdseller
kommunalnämnds befogenhet att hålla förhör med dem, som bo eller eljest
uppehålla sig inom kommunen, samt om medicinalstyrelsens och Konungens
befallningshafvandes öfverinseende å nämndens verksamhet m. m.
De maktmedel, som genom den nya författningen skulle ställas till helsovårdsmyndighetens
förfogande, skönjas i 2 §, der de på denna myndighet beroende
omsorger för fosterbarnen sammanfattats i åliggandet att »dels söka hindra att
fosterharnsvård utöfvas af personer eller på ställen, som äro olämpliga derför,
dels ock öfvervaka fosterbarnens behandling».
Häri ligger, såsom man ser, två särskilda verktyg.
Genom det ena skulle, på de sätt, författningsförslaget i senare delar närmare
angifver, myndigheten beredas utväg icke allenast att på förhand hindra
fosterharnsvård, der personliga eller lokala förhållanden ej egna sig derför, utan
*) Se sid. 4 och 5. 2) Se sid. 55. s) Se sid. 13 och 14. 4) Se sid. 62, 82 och 83.
60
äfven att, i fall fosterbarn kommit i sådan belägenhet, frigöra dem derur. Uppenbart
är dock, att denna verksamhet hvarken i den förra eller senare delen kan gifva
absolut säkerhet för att fosterbarn alltid undgå antydda missöde, och den fordran,
2 § härutinnan ställer på myndigheterna i form af ovilkorlig förpligtelse, har derför
icke kunnat göras strängare, än att de skola söka — det säger sig sjelft på det
sorgfälligaste — förebygga nämnda eventualitet.
Det andra hjelpmedlet innefattas i den tillsyn, som från myndighetens sida
skulle öfvas å fosterbarnens vård och skötsel. Sättet för denna uppsigt har komitén
icke funnit behöiligt att i författningsförslaget angifva, emedan dels det
synts komitén vara en sjelfklar sak, att den måste ske genom inspektioner tid
efter annan på de ställen, der barnen vårdas, dels komitén håller före, att de
särskilda förhållningsregler, som tilläfventyrs må befinnas erforderliga beträffande
inspektionerna, äro af beskaffenhet att böra meddelas i den ordning 3 § anvisar.
3 §. Enligt helsovårdsstadgan för riket eger medicinalstyrelsen, som utöfvar högsta
tillsynen öfver helsovården, meddela nödiga råd och anvisningar till ledning för
vederbörande helsovårds- eller kommunalnämnd (37 § 1); och åligger dels helsovårdsnämnden
att årligen inom februari Amånads utgång till förste provinsialläkaren
aflemna en till medicinalstyrelsen stäld berättelse om allmänna helsotillståndet
i staden under sistförflutna året (11 §), dels kommunalnämnden att
hvarje år före januari månads slut afgifva motsvarande redogörelse till ledning
för de årsberättelser, som skola af provinsial- eller extra provinsialläkare lemnas
till förste provinsialläkaren (27 § 4).
Dessa bestämmelser åsyfta tydligen:
att befordra enhet i helsovårdsangelägenheternas behandling;
att bereda helsovårds- och kommunalnämnderna den nödiga detaljkännedom
om helsovårdens olika fordringar, som hvarken kan hemtas ur helsovårdsstadgans
mera allmänt hållna föreskrifter eller antagas vara dessa, mestadels af icke fackmän
sammansatta myndigheter bibringad genom studier på annat håll;
samt att sätta så väl helsovårdens högsta målsman som ock allmänheten i
stånd att oafbrutet följa hela landets helsovårdsarbete, dess gradvisa utveckling
och verkningar.
Grenom den föreslagna författningen skulle på helsovårds- eller kommunalnämnderna
läggas ett värf, hvilket icke torde mindre än de i helsovårdsstadgan
särskildt bestämda kräfva den sammanhållning, det ledande stöd och den kontroll,
hvarom nu talats, och då det torde vara allmänt känd! samt de yttranden, för
hvilka redogörelse lemnas under IV A, äfven bekräfta, att den otillfredsställande
behandling, för hvilken fosterbarnen hittills varit utsatta, till väsentlig del beror på
okunnighet om eller misstro till äfven de enklaste vilkoren för en i sanitärt hänseende
rationel barnavård, är särskildt af vigt, att fosterföräldrar i detta ämne
erhålla undervisning genom förhållningsregler, grundade på »råd och anvisningar»
61
med den prägel af auktoritet ock tillförlitlighet, medicinalstyrelsens underskrift
komme att dem förläna. (Jemför 10 § 1 mom., sista punkten.)
Eörfattningsförslagets 3 § innehåller af denna orsak föreskrifter, motsvarande
helsovårdsstadgans nyss anförda, och har komitén ansett lämpligast, att åt medicinalstyrelsen
uppdrages att meddela närmare bestämmelser om årsberättelsernas
innehåll.
Helsovårds- eller kommunalnämndens åliggande enligt 2 § att söka på förhand 4 §.
hindra att fosterbarnsvård besörjes, der de personliga eller lokala betingelserna
för dess nöjaktighet saknas, kräfver med nödvändighet en inskränkning i den frihet,
som nu råder i afseende å barns ^ackordering. Den enda bestämmelse, som, så
vidt komitén känner, i någon mån begränsar denna'' frihet, förekommer i det af
Kungl. Maj:t faststälda reglemente för styrelsen och förvaltningen af allmänna
barnhuset i Stockholm, der det i § 20 heter: »Yälfrejdade och med eget hushåll
försedda personer, som genom presterskapets eller trovärdige mäns betyg styrka,
att de försvarligen kunna vårda och uppfostra barn, få uti barnhuset välja eller
derifrån genom andra begära barn af hvad ålder och kön de sjelfva åstunda;» och
äfven hos fattig vårdsstyrelserna i några kommuner, särskild! Stockholm, har den
praxis börjat utbilda sig, att styrelserna i allmänhet icke utackordera barn till
fostran hos andra, än som dokumenterat sig på nu nämnda sätt.
Då det uppenbarligen allenast är ett jemförelsevis obetydligt antal barn,
som kunna genom detta försigtighetsmått beredas skydd mot vanvård, och särskilt
intet bland den mängd, som utackorderas af enskilda personer, torde behofvet
af ett mer eller mindre fullständigt honcessionstvång få anses påtagligt.
Lika tydligt torde äfven vara, att om de af koncessionstvånget omedelbart
beroende skyldigheter för allmänheten icke läggas på dem, som vilja upptaga fosterbarn,
utan på dem, som önska utackordera barnen eller åtagit sig att förmedla
utackorderingen, sådant kommer att vålla en mängd stora praktiska svårigheter
och olägenheter samt, hvad barn af oäkta börd angår, ofta allt för mycket ingripa
i ömtåliga och grannlaga förhållanden.
Att den allmänna bestämmelse om koncessionstvånget, 4 § innehåller, gör
skilnad mellan den fosterbarnsvård, som eger rum i enskild bostad, och den som
utöfvas inom särskild vårdanstalt, i författningsförslaget kallad barnhem, har sin
grund deri, att förslaget i vigtiga hänseenden och särskildt i fråga om koncessionsvilkoren
har olika stadganden för dessa begge fall. Beträffande den närmare
betydelse, som bör gifvas åt uttrycket barnhem, samt säkerheten för att
en sådan anstalt icke må kunna betraktas såsom enskild bostad eller tvärtom,
hänvisas till slutet af 7 § 1 mom., sista punkten, med tillhörande motivering 1). Här
må endast betonas, att benämningen barnhem har så vidsträckt bemärkelse, att den
J) Se sid. 68 och 69.
62
galler, äfven om anstaltens innehafvare der har sin bostad, allenast hufvudsyftet
är att bereda barnen en tillflyktsort.
Koncessionstvång innebär gifvet, att fosterbarnsvård icke får ega rum utan
myndighets särskilda tillstånd, och af 2 § med dess motivering torde utan någon
vidare förklaring framgå, att autorisationsrätten bör tillkomma helsovårds- eller
kommunalnämnden i den kommun, hvarinom barnen skola fostras*). Denna
nämnd får då uppenbarligen, utan att det behöfver sägas i författningen, äfven
befogenhet och pligt att tillse, det icke någon annan än formligen autoriserad
eller eljest tillåten fosterbarnsvård öfvas inom kommunen. I sammanhang med
hvad nu är sagdt vill komitén fästa uppmärksamheten derpå, att den ställning,
som, efter hvad nyss blifvit nämndt, prestman och andra trovärdiga personer
hittills intagit såsom rådgifvare i utackorderingsfrågor, icke skulle rubbas genom
att beslutanderätten lägges i helsovårds- eller kommunalnämndens händer. Vid
motiveringen af 8 § skall visas, hurusom komitén tvärtom antager, att nämnden,
der så behöfves, komme att från dessa håll hemta upplysning om koncessionssökandes
lämplighet för utöfning af fosterbarnsvård 2). Af författningsförslagets 15 §
med dertill hörande motivering framgår än tydligare, att ej heller den tillsyn,
som af presterskap och tjensteläkare nu öfvas å fosterbarnsvården 3), skulle i följd
af helsovårds- eller kommunalnämndens befattning dermed upphöra eller försvagas,
detta så mycket mindre som sagda paragrafs syfte just är att underlätta
presterskapets och läkarnes hit hörande verksamhet4). I öfrigt måste presterskapet
fortfarande få ett stort inflytande på fosterbarnsvården jemväl af det skäl, att
enligt 10 § förordningen angående fattigvården, kyrkoherden eller den hans
ställe företräder är berättigad deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar och
beslut, samt denna styrelse på landet för det mesta utgöres af kommunalnämnden.
Koncessionstvånget kan bestämmas på två olika sätt. Det ena är att låta
koncessionen afse allenast sjelfva rättigheten att utöfva fosterbarnsvård, det andra
att fästa tillståndet vid vissa, på förhand uppgifna barn eller, med andra ord,
förbjuda att något barn mottages till fostran, utan att särskild och blott för detta
barn gällande koncession hvarje gång meddelats i förväg.
I betraktande af koncessionstvångets ändamål att vara ett preventivt skyddsmedel
lider onekligen den först nämnda metoden eller den, som går ut på generella
tillstånd, af en viss svaghet, då den ju gifver hvarje tillståndshafvare likasom
ett öppet patent på lämplighet för fosterbarnsvård i allmänhet, utan afseende
å tiden, när han kommer att begagna sig af sin koncession, en tidpunkt den derhän
varda till beskaffenhet mer eller mindre olik den, då tillståndet gafs, exempelvis
derutinnan, att tillståndshafvaren sedan dess fått flere egna barn att vårda ä).
Genom särskilda inskränkande bestämmelser kunna emellertid tillståndshafvarens
1j Se sid. 59. -) Se sid. 72. 3) Se sid. 13 och 14. 4) Se sid. 82 och 83. 5) Se sid. 65 och 70.
63
rättigheter närmare begränsas och hans verksamhet så regleras, att den generella
koncessionen, utan att förlora hvad som enligt ofvan gifna bestämning egentligen
är för densamma utmärkande, erhåller en karakter, hvilken innebär tillräcklig
trygghet mot de olägenheter, som eljest möjligen skulle vara dermed förenade.
Då komitén i valet mellan de två tillståndsmetoder, om hvilka ofvan talats, föredrager
den generella, hvilken äfven finnes antagen i flere utländska samhällen,
har komitén derför i författningsförslagets senare delar gjort åtskilliga inskränkningar
i antydda afseende, och dem. skall komitén längre fram vid hithörande bestämmelsers
motivering närmare beröra ''). De skäl, som föranledt komitén att
föreslå den generella tillståndsmetoden, sålunda begränsad, äro följande.
Hvad som först faller i ögonen vid närmare granskning af den icke förordade
metoden, är att den ej kan på en väsentlig del af fosterbarnsväsendet tillämpas utan
allt för stor olägenhet. Enligt den metoden skulle nemligen, såsom nyss är sagdt,
tillstånd att upptaga fosterbarn endast gifvas för bestämda, d. v. s. när ansökningen
göres, kända barn. Detta kan svårligen föreskrifvas beträffande barn, som skola
intagas i barnhem. Val kan den första barnuppsättningen vara känd vid ansökningstiden,
men emedan anstalten är afsedd för en verksamhet, hvari omsättning
af barnen måste ega rum, kan det i öfrigt icke redan vid nämnda tidpunkt blifva
fråga om några bestämda barn. Koncessionen bör derför blott afse rättigheten
att för fosterbarnsvård upplåta barnhem eller öfvertaga ett med vederbörligt tillstånd
redan för ändamålet upplåtet. Det anförda hindret möter visserligen icke
vid fosterbarnsvården i enskild bostad, men om begge metoderna antoges för
tillämpning i hvart sitt olika fall, blefve allt för invecklade bestämmelser följden.
En väsentlig fördel af generella tillstånd är, att koncessionstvånget kan
förenas med möjlighet att lätt och skyndsamt tillgodose utackorderingsbehofven,
då de, såsom ofta händer, äro trängande. De, som önska taga fosterbarn, men ej
veta när eller hvar sådana stå att erhålla, kunna på förhand förskaffa sig koncession
att användas, då tillfälle dertill yppas. Helsovårds- eller kommunalnämnden
å sin sida kan vid ingående förfrågningar lemna anvisning å lediga
platser hos koncessionerade fosterföräldrar eller barnavårdsanstalter och sålunda
fungera som utackorderingsbyrå, en institution, som efter hvad under I redan är
nämndt Stockholms stads fattigvårdsnämnd, ehuru i jemförelsevis liten skala,'' inrättat
''-), och hvaraf ej ringa gagn försports. Den generella tillståndsmetoden har
motstycke jemväl i det ofvan påpekade förhållandet, att hufvudstadens fattigvårdsmyndigheter
och direktionen för allmänna barnhusinrättningen pläga utackordera
barn hos personer, som längre eller kortare tid i förväg anmält sig såsom aspiranter
samt dervid styrkt sin lämplighet genom intyg af prest eller annan trovärdig
person.
Då vid koncessionsansökningarnas pröfning tillfälle icke gifves att fästa af -
x) Se sid. 64, 65, 73 och 76. 2) Se sid. 16.
64
seende vid, att det för en kommun kan vara önskvärdt att vissa barn icke fostras
derinom, är äfven anledning förmoda, att frågan i hvarje fall skall blifva mer
opartiskt bedömd än om hänsyn kunde tagas till detta intresse.
I afseende å 4 § återstår nu blott att erinra, hurusom det ej skulle blifva
förbjudet att utan tillstånd hålla barnhem för andra barn, än dem författningen afser,
t. ex. barn öfver sju års ålder. Vill någon i sådan anstalt intaga jemväl barn, om
hvilka författningen handlar, behöfver han koncession, ehuru blott för verksamheten
i hvad den afser dessa senare barn. Då emellertid koncession följaktligen kan
ifrågakomma både för tillämnade barnhem och för barnhem, som redan äro i verksamhet,
har i 4 § användts det lika väl för det ena som för det andra fallet
tillämpliga ordet upplåta.
5 §. Koncession under den form, som föreslås i 4 §, kallas här i motiven, för
korthetens skull, generel1), men skulle icke blifva det i lokalt hänseende. Det är
nemligen gifvet, att helsovårds- eller kommunalnämnden ej kan tillerkännas befogenhet
att autorisera en verksamhet för utöfning annorstädes än inom den kommun,
som utgör nämndens eget förvaltningsområde. Men äfven inom detta är,
enligt komiténs mening, nödvändigt inskränka koncessionen derhän, att den blir
fästad vid en bestämd lägenhet. Ty den sanitära beskaffenheten af den lägenhet, der
barnen skola fostras, är uppenbart af allra största betydelse, eftersom det skydd,
författningen skulle bereda fosterbarn, afser deras helsa, hvarför ock i en senare
paragraf, den sjunde, lägenhetens sundhet uppställes bland de oeftergifliga vilkoren
för tillstånds erhållande. Det torde följaktligen icke kunna blifva fråga om frihet
för tillståndshafvare att hysa sina fosterbarn i hvilken lägenhet som helst,
utan denna måste vara godkänd af helsovårds- eller kommunalnämnden. Efter
komiténs åsigt bör godkännandet ske, innan lägenheten användes för ändamålet. I
annat fall skulle för tillståndshafvare stadgas förpligtelse att hos helsovårds- eller
kommunalnämnden anmäla hvarje flyttning någon tid sedan den egt rum. Men då
skulle säkerligen mången gång tillståndshafvarne råka i trångmålet att behöfva
bryta ingångna hyresaftal, eller ock helsovårds- eller kommunalnämnden, för att
frigöra dem derur, nödgas godkänna mer eller mindre dåliga lägenheter. I 5 §
föreskrifves derför, att tillstånd endast får gifvas för en bestämd, i förväg uppgifven
lägenhet.
Då tillståndshafvare äfven med bästa vilja och förmåga ej kunna framgångsrikt
sträcka sina omsorger utöfver ett visst antal barn, men fosterlönen
starkt frestar dem att taga för sig allt, som bjudes i den vägen, ligger stor makt
uppå, att helsovårds- eller kommunalnämnden sättes i stånd på förhand hindra
L) Se sid. 62.
65
öfverdrift härutinnan. En bland förutsättningarna för det generella tillståndssystemets
antaglighet är förty, att det låter sig förena med detta önskningsmål.
Det barnantal, tillståndshafvare får hos sig samtidigt fostra, bör således icke vara
obegränsadt, utan bestämmas till ett maximum. Naturligtvis måste dock siffran
lämpas efter omständigheterna, hvadan komitén ock föreslagit, att den må bero
på föreskrift i koncessionen. I det vigtigaste afseendet anseT komitén emellertid
ett maximiantal böra såsom det regelmessiga fastställas i författningen, nemligen
beträffande barn under ett års ålder, som skola fostras annorstädes än der åtgärder
kunna antagas enkom vara vidtagna för späda barns vård, hvilket i regeln torde
vara förhållandet allenast å sådana anstalter, som i författningsförslaget benämnas
barnhem. Så väl hos oss som i andra länder är det den störa dödligheten
särskildt bland dessa barn, som gifvit väckelsen till spörsmålet om fosterbarnsväsendets
reformering, och den statistiska redogörelsen under IV A torde tillräckligt
vittna om, huru sorgligt förhållandena härutinnan gestalta sig 1). Utan
tvifvel ligger orsaken till stor del deri, att späda barns vård kräfver mer tid och
omsorg, än vårdarne kunna egna deråt, då de, såsom oftast är fallet, äro nödsakade
tillika förrätta en mängd andra sysslor. Har en fostermoder att i sin bostad samtidigt
sköta två barn, hvilka äro yngre än ett år, torde hon i regeln icke kunna
omhändertaga flere af denna ålder, utan att något af barnen, måhända alla, blefve
derpå lidande. På grund häraf har föreslagits, att flere än två barn under ett års ålder
ej må annat än undantagsvis ingå i det antal, som fastställes vid koncession för
fosterbarnsvård i enskild bostad. I fråga om barnantalet bör slutligen beaktas,
att stadgandet i 5 § endast gäller de fosterbarn författningen afser, men att 7 §
2 mom. innehåller särskild bestämmelse till förekommande af öfverbefolkning genom
andra barn 2).
Komitén har icke förbisett, att då koncessionerna skulle blifva generella och
således icke gälla vissa deri uppgifna barn, utan afse rättighet att i allmänhet
och utan tidsbegränsning utöfva fosterbarnsvård, det kan inträffa, att vid utackorderingsaftal
tillståndsresolutioner företes, hvilka äro indragna men icke återstälts
till helsovårds- eller kommunalnämnden, eller ock att, vid tiden för aftalet, det
faststälda barnantalet redan är fyldt, men att detta fördöljes. Inom komitén har
derför fråga förevarit om ett stadgande, enligt hvilket, åtminstone då koncession
afsåge fosterbarnsvård i enskild bostad, tillståndshafvare icke skulle hafva rättighet
mottaga något barn, med mindre helsovårds- eller kommunalnämnden hvarje
gång låtit å resolutionen teckna intyg, att tillståndet fortfarande gäller, jemte besked,
huru många barn och särskildt huru många under ett års ålder, vid tiden
då intyget utfärdas, återstå för fyllande af det faststälda antalet, dock att detta
förbehåll ej skulle gälla för den händelse tiden från det koncessionens giltighet
sålunda offentligen bekräftats vore så pass kort, att deri, åtminstone i regeln,
*) Se sid. 135 och 145. 2) Se sid. 70.
9
66
läge en stark presumtion för att icke något nytt på utackorderingsaftalet inverkande
förhållande inträdt. Men, förutom att en föreskrift i antydda syfte
skulle vålla tillståndshafvarne väl stort besvär och antagligen ofta komme att
öfverträdas i följd af okunnighet eller glömska, tror komitén icke att många bland
dem skola vilja eller våga göra sig saker till det obehöriga handlingssätt, bestämmelsen
skulle afse att förebygga. De kompetensfordringar författningsförslaget uppställer
(se 7 §) innefatta, efter komiténs mening, tillräcklig säkerhet för att de fall, då
ohederligt folk kunde utverka sig koncession, komme att höra till undantagen.
Skulle emellertid underslef i ofvan angifna riktning begås, blefve det säkerligen
snart upptäckt vid den tillsyn, som under den föreslagna nya ordningen komme
att utöfvas å fosterbarnsvården, och författningsförslaget saknar ej bestämmelser,
tjenliga till näpst för slika förseelser (se 11 och 12 §§), hvilka för öfrigt merendels
torde vara af beskaffenhet att falla under strafflagen. Under dessa omständigheter
har komitén ansett det tilltänkta stadgandet kunna undvaras, åtminstone
till dess sig visat, att detsamma i verkligheten är behöfligt.
6 §■ Vid uppgörande af utackorderingsaftal kan den, som vill uttinga barnet, med
fog påfordra, att den andra parten styrker sin behörighet att utöfva fosterbarnsvård.
Af detta och andra lätt insedda skäl är antagligt, att tillståndshafvare i de
flesta fall nödgas uttaga resolution eller bevis öfver sin koncession. Då nu förordningen
angående expeditionslösen upptager helsovårdsnämnd bland de myndigheter,
hos hvilka sådan lösen eger rum, men komitén finner mindre lämpligt, att
en så beskaffad kostnad skall vara förenad med rättigheten att taga fosterbarn,
eller att fattigdomsbevis skall behöfva företes för vinnande af befrielse från
utgiften, föreslår komitén, att för tillståndshafvare skall utfärdas resolution eller
> bevis utan afgift, en bestämmelse som följaktligen komme att hafva nyss nämnda
förordnings tillämplighet å de fall, om hvilka här är fråga.
I det öfriga är 6 § likasom ett bihang till 5 §. Det kan visserligen tyckas
öfverflödigt föreskrifva, att en tillståndsresolution eller ett tillståndsbevis skall
innehålla vilkor och förbehåll, under hvilka tillståndet gifvits, helst då dessa
såsom här äro obligatoriska. Men utan en sådan fingervisning torde icke kunna
med säkerhet påräknas, att hvarje helsovårds- eller kommunalnämnd tillser, att
den utgående expeditionen varder fullständig i berörda hänseende. Komitén betraktar
således ej såsom ett onödigt försigtighetsmått att i författningen stadga
skyldighet för nämnden att i denna handling utsätta hvad icke allenast tillståndshafvarne,
utan äfven alla, som vilja utackordera barn, nödvändigt måste känna
för att icke löpa risk inlåta sig i obehöriga aftal.
7 §. [Första momentet handlar om de absoluta hindren för erhållande af tillstånd
att utöfva fosterbarnsvård i enskild bostad eller att för sådant ändamål upplåta
eller öfvertaga barnhem.
67
Bör saknaden af medborgerligt förtroende eller, med annat ord sagdt, vanfrejden
uppställas bland dessa?
Som man ser, har komiténs svar på denna fråga utfallit jakande. Men det
bar icke skett utan tvekan. Ty med fog kan ju ej sägas, att vanfrejdens orsak
eller dess verkan på förhållandena efter straffet alltid är så beskaffad, att den
häfver möjligheten för en god barnavård. Vid tillfällen då denna samhörighet
faktiskt icke finnes, blir inkompetensgrunden följaktligen, om icke obillig, dock
onödig; men å en annan sida betraktadt, är syftet med koncessionstvånget att, så
att säga, åsätta tillståndshafvarne den offentliga myndighetens lämplighetsstämpel,
och genom denna ikläder sig samhället onekligen mot föräldrar och målsmän
en viss garanti för, att de tryggt kunna anförtro barn åt dem som sålunda
utmärkas. I vanfrejden ligger emellertid en så stark presumtion för brist på de
egenskaper, å hvilka denna höga borgen bör stöda sin vederhäftighet, att samhället
icke torde böra utsätta någon för risken af att lita på deras tillvaro hos
de vanfrejdade. Den vigt som ligger häruppå har gifvit stadga åt komiténs öfvertygelse
om nödvändigheten att fordra god frejd såsom oeftergiflig! kompetensvilkor.
Vid bedömandet af strängheten i detta anspråk får man icke lemna ur
sigte, att, med undantag af de jemförelsevis sällsynta fall, då någon till fosterbarn
upptager syskon eller deras afkomlingar, här endast är fråga om personer,
som skola fostra andra barn än närmaste anhörigas, samt i hvarje fall blott om
dem, som taga betalning för vården.
Mot det föreslagna stadgandet om god frejd såsom absolut kompetensvilkor
kan man anmärka, att det ej kommer att fullständigt uppfylla sitt ändamål, med
mindre det göres, tillämpligt jemväl å de vanfrejdades äkta makar, äfven om dessa
senare åtnjuta medborgerligt förtroende. Ty koncession skulle ju kunna sökas af
den välfrejdade maken eller makan, ehuru det i sjelfva verket blefve den vanfrejdade,
som komme att besörja fosterbarnsvården. Såsom längre ned synes,
skulle emellertid helsovårds- eller kommunalnämnden genom 2 mom. af 7 § få
makt att pröfva alla på en koncessionsfråga inverkande förhållanden, således äfven
att i hvarje föreliggande fall afgöra, huruvida skäl finnes att anförtro fosterbarnsvård
åt man eller hustru till en vanfrejdad. Dervid bör efter komiténs
mening få bero, då det ju uppenbarligen vore icke allenast orättvist och
obilligt utan ofta äfven obehöfligt att under alla omständigheter afstånga personer
från fosterbarnsvård på den grund, att deras makar begått brott.
Äfven med temligen blygsamma anspråk komme man helt säkert att fordra
å en sida för mycket och å en annan för litet, om man sökte i detalj uppräkna
eller i bestämda qvantitativa eller qvalitativa mått angifva vissa intellektuela,
moraliska och fysiska egenskaper såsom nödvändiga betingelser för en persons
lämplighet att omhänderhafva den i författningsförslaget afsedda fosterbarnsvård.
Här vid lag kunna icke alla, såsom man säger, skäras öfver en kam. Der det
brister i en riktning, kan möjligen påräknas öfverskott i en annan, och de kraf,
68
som vid en tid eller på en ort må befinnas oundgängliga eller skäliga, äro det måhända
icke alltid och öfverallt. Derför och då härtill kommer vigten af att tillgången
på antagliga fosterföräldrar icke onödigtvis minskas, torde man böra så
föga som möjligt lägga band på myndighetens frihet att med hänsyn till olika
tids- och ortsförhållanden samt de öfriga omständigheter, som kunna inverka på
saken, bestämma, huru denna i hvarje särskildt fall lämpligast bör bedömas. Den
obligatoriska personliga kompetensen synes komitén af detta skäl bäst bestämmas
genom ett så kort, detaljfritt och allmängiltigt stadgande som det, att sökanden
skall kunna »antagas ega vilja och förmåga att på tillfredsställande sätt utöfva
fosterbarnsvård».
Då flera förhållanden än gift qvinnas beroende af sin mans målsmansrätt
medföra en persons obehörighet att i allmänna lagens mening »råda öfver sig
sjelf och sin egendom», men de i författningsförslaget uppstälda vilkor för rättighet
att utöfva fosterbarnsvård endast i nämnda punkt beröra lagstiftningen om
medborgarnes sjelfbestämningsrätt i ekonomiska angelägenheter, inses lätt, att vid
förslaget om äkta mans samtycke till hustruns ansökan om tillstånd att utöfva
fosterbarnsvård vigten icke lagts på den omständighet i och för sig, att hustrun
ej är »sui juris». Denna hennes ställning beror af ett rent juridiskt förhållande,
hvilket synes komitén ej mer utan snarare mindre än andra lagbestämda disqvalisationsgrunder
af likartad beskaffenhet sammanhänga med förutsättningarna
för allvarlig vilja och tillräcklig förmåga att nöjaktigt vårda fosterbarn. Men
alldeles frånsedt sakens rättsliga sida, måste äkta makars samlif och gemensamheten
i deras intressen verka derhän, att i längden intet godt kan komma deraf,
att den ena handlar i rak strid mot den andras önskan; och särskildt är mannens
ställning till hustrun sådan, att om fosterbarn mot hans vilja funnes i hemmet,
der efter all sannolikhet skulle uppstå misshälligheter, hvilka, särskildt i
fattiga familjer — och på några andra torde författningen knappast få faktisk
tillämpning — lätt kunde blifva ödesdigra för barnen.
Af skäl, som redan framhållits vid motiveringen af 5 §, måste näst sökandens
personliga egenskaper, ja måhända framför dessa, den för barnen afsedda lägenhetens
sanitära beskaffenhet komma i betraktande vid ansökningarnas pröfning'').
Men lika litet i det senare som i det förra hänseendet är, enligt komiténs tanke,
nödigt eller lämpligt att i författningen införa några detaljbestämmelser, helst de
i 3 § nämnda »råd och anvisningar» långt bättre egna sig för förhållningsregler
af detta slag. Fördenskull uppställes i 7 §, hvad enskild bostad angår, intet
annat absolut vilkor för lägenhets godkännande, än att den skall vara sund.
I fråga om barnhem måste till detta komma något mera.
Författningsförslaget har icke någon annan definition å barnhem, än att i
4 § sägs, att det är en särskild anstalt, afsedd för fosterbarnsvård. Att närmare
*) Se Bid. 64.
69
bestämning saknas, beror mindre på svårigheten att åstadkomma en fullt nöjaktig
sådan, än på den vidsträckta omfattning, komitén velat gifva benämningen barnhem.
Man ser nemligen, att de föreskrifter, som särskildt angå barnhemmen, äro och
böra vara tillämpliga såväl å barnhus och andra dylika större barnavårdsinrättningar
med fast organisation som ock å ställen, der fosterbarnsvård utöfvas i ringare
skala men dock under sådana förhållanden, att den icke kan betraktas såsom en
af tillfälliga omständigheter föranledd omsorg för ett eller annat barn, utan såsom
en yrkesmessig eller eljest mera konstant verksamhet. Vi befinna oss här tydligen
på ett fält, der barnhem af så olika betydenhet kunna förekomma, att det
ej går för sig att i allo underkasta dem samma fordringar, hvadan ock helsovårdseller
kommunalnämnden, såsom längre fram, nemligen i 2 mom. synes, skulle
beredas tillfälle lämpa dessa efter omständigheterna i hvarje särskildt fall. Att
ett barnhem i afseende å utrymme, inredning och utrustning skall tillfredsställa
behofven för en lämpligt ordnad barnavårdsinrättning, är emellertid något, som
bör vara för detsamma så väsentligt utmärkande, och utgör jemväl en så nödvändig
betingelse för fyllandet af dess uppgift, att detta anspråk måste ställas
på alla barnhem. Det oeftergifliga vilkor, 1 mom. i sådant hänseende stadgar,
är dessutom egnadt att afhjelpa ofvan antydda brist i definitionen å barnhem, en
icke oväsentlig omständighet, då i betraktande tages, att författningsförslagets
5 § i ett vigtigt afseende ställer strängare fordran på fosterbarnsvård i enskild
bostad än på fosterbarnsvård i barnhem, hvadan, i händelse gränsen mellan dessa
begge verksamhetsgrenar icke uppdroges tillräckligt skarpt, följden kunde blifva,
att koncessioner för den senare söktes och lätt kunde utverkas i fall, som rätteligen
vore att hänföra till den förra.
Utan att man drifver anspråken längre än nödvändigt är, säger det sig sjelft,
att äfven om sökanden befinnes i stånd uppfylla alla dem, som 1 mom. af 7 §
på honom oeftergiflig! ställer, deri icke alltid kan ligga tillräcklig garanti för
lämpligheten att anförtro honom fosterbarnsvård. Det är godt och väl, att sökandens
afsigter med de fosterbarn, han ämnar upptaga, kunna antagas vara de bästa,
att hans förmåga att ställa dessa afsigter i verket icke synes lemna något öfrigt
att önska, att mot de för barnen afsedda lägenheters sanitära beskaffenhet eller
deras utrustning någon befogad anmärkning ej kan framställas, samt att sökanden
har god frejd och, om det är en med mannen sammanlefvande hustru, styrker sig
hafva undfått hans samtycke till ansökningen. Men eu god fosterbarnsvård kan
hvila äfven på flera andra förutsättningar; och då dessa icke, i likhet med de i
1 mom. angifna, äro så beskaffade eller på förhand så bestämbara, att man med
afseende å dem lämpligen kan i författningen uppställa några obligatoriska kompetensfordringar,
har helsovårds- eller kommunalnämnden i 2 mom. tillerkänts en
så vidsträckt befogenhet vid koncessionsansökningarnas pröfning, att hänsyn kan
tagas till hvarje omständighet, som i det föreliggande fallet skäligen må anses
70
betydelsefull. Med andra ord sagd!: 2 mom. afser fakultativa kompetensgrunder,
af bvilka de vigtigaste der äro exempelvis nämnda.
Den som först anföres, rör sökandens förmögenhetsförhållanden. I detta
afseende stadga några utländska författningar förbud att anförtro fosterbarn åt
personer, som åtnjuta fattigvårdx). Hvad vårt land angår, framgår af de yttranden,
för hvilka redogöres under IY A, att fosterbarn flerstädes vårdas hos
fattighjon, och den önskan synes vara temligen allmän, att åtgärd måtte vidtagas
i syfte att bryta med denna praxis s). Uppenbart är ju ock, att en god fosterbarnsvård
i regeln ej kan påräknas hos dem, som äro så utblottade, att de sjelfva
ligga den offentliga välgörenheten till last, och att denna belägenhet följaktligen
i allmänhet innefattar en stark grund för inkompetensförklaring. Men alltid torde
likväl icke så vara händelsen. År blott fosterlegan tillräcklig att täcka kostnaden
för fosterbarnets vård och underhåll — beträffande garantien härför hänvisas
till 10 § 2 mom. — torde icke den omständighet, att sökanden för sin egen
försörjning är till någon, del beroende af hjelp från fattigvården, kunna utan
vidare antagas såsom säkert bevis för brist på förmåga att nöjaktigt fostra
barnet. Möjligen kan just i understödet ligga en förutsättning för motsatsen.
Yigten synes komitén ligga allenast derpå, att helsovårds- eller kommunalnämnden
icke underlåter taga i betraktande hvarje sökandes försörjningsutsigter,
dessa må kunna bedömas efter hans ställning till fattigvården eller från annan
synpunkt.
Eu annan vid koncessionsansökningarnas pröfning beaktansvärd omständighet
är, att de husliga förhållandena hos sökanden kunna vara sådana, att de,
oberoende af sökanden sjelf, lätt hindra barnens ordentliga skötsel och behöfliga
ro, såsom exempelvis, om mannen till den qvinna, som vill blifva fostermoder,
kan misstänkas komma att tillegna sig fosterlegan, eller han är begifven på starka
drycker samt gång efter annan uppträder oregerligt i hemmet eller der sällskapar
med osedligt eller i annat afseende dåligt folk.
Vidare är det klart och har redan i motiveringen af 5 § antydts, att
enär der allenast är fråga om barn, för hvilka författningen skulle gälla, syftet
med den i samma § föreskrifna begränsning af barnantalet i barnhem och enskilda
bostäder ej kan vinnas, med mindre tillika möjlighet finnes att förekomma öfverbefoikning
genom andra barn3). Bland de omständigheter, som skäligen skulle
kunna föranleda afslag å en koncessionsansökan, framhålles derför i 7 § 2 mom.,
att sökanden har så många egna barn att vårda eller för detta ändamål redan
hos sig hyser så stort antal andra, i författningen ej afsedda fosterbarn, att tid,
krafter eller förhållanden i öfrigt icke kunna antagas medgifva sökanden att derjemte
åt barn, dem författningen vill bereda särskildt skydd, egna eu omvårdnad,
som förmår tillfredsställa på denna uppgift grundade anspråk.
b Se sid. 179. 2) Se sid. 130, 137 och 142. 3J Se sid. 65.
71
Att tillräckliga tillgångar skola vara att påräkna för verksamhetens upprätthållande
i barnhem samt säkerhet finnas för deras bestånd, är så vigtigt, att det
kan förefalla som borde fordran härpå uppställas i 1 mom. bland de obligatoriska
vilkoren. Komitén vill ingalunda underkänna den stora betydelse, som bör fästas
vid denna ekonomiska garanti, och har derför också i sitt författningsförslag
gifvit den plats bland de särskild! framhållna omständigheter, hvilka, jemte andra,
skulle kunna inverka på helsovårds- eller kommunalnämndens beslut i koncessionsfrågor.
Men längre än att sålunda utmärka ifrågavarande anspråk såsom ett
af de mest befogade inom det fakultativa området har komitén ansett sig icke
böra gå. Såsom obligatoriskt skulle detsamma lätt leda till den föreställning,
att författningen med benämningen barnhem afsåge allenast barnavårdsinrättningar,
tilltagna i så stor skala, att deras verksamhet lträfver särskilda penningefonder
eller betydliga pekuniära understöd. Men att detta icke är författningsförslagets
mening, har ofvan vid motiveringen af 1 mom. betonats. Det finnes åtskilliga
långt anspråkslösare barnhem, förtjenta af synnerlig uppmuntran. Tack vare förstyrenas
utmärkta personliga egenskaper, sparsamhet och förmåga att i allt styra
och ställa praktiskt, kunna dessa små anstalter, sedan bidrag möjligen erhållits
till deras inredning och första utrustning, godt taga sig fram utan annan tillgång
än fosterlönerna, ehuru äfven de oftast äro temligen låga. Under sådana förhållanden
har det synts komitén lämpligast, att helsovårds- eller kommunalnämnden
lemnas fria händer att allt efter omständigheterna i hvarje särskildt
fall bedöma, om och i hvad mån skäligen bör för tillstånd att utöfva fosterbarnsvård
i barnhem fordras ett fastare ekonomiskt underlag för verksamheten, än som
påräkneliga fosterlöner må befinnas utgöra.
Af ordalydelsen i 7 § 2 mom. och hvad som yttrats i början af detta moments
motivering synes, att helsovårds- eller kommunalnämndens fakultativa pröfningsrätt
icke skulle blifva inskränkt till de i momentet särskildt uppräknade och nu
framhållna omständigheterna utan omfatta samtliga för en koncessionsfråga betydelsefulla.
Denna befogenhet bör nämnden allra minst underlåta att utöfva, när
fråga är om barnhus eller andra större barnavårdsinrättningar, utan noga undersöka
och tillbörligen fästa afseende vid — jemte de pekuniära resurserna — anstalternas
organisationsförhållanden, tillgången på personal för barnens amning och skötsel,
kosthållet, beklädnadsstaten o. s. v.
Genom bestämmelsen om generella koncessioner har komitén sökt förena s §.
koncessionstvånget med möjlighet att kunna skyndsamt få ett barn utackorderad!
(se motiveringen af 4 §)J). Äfven 8 § går ut på att främja sagda önskningsmål.
I detta afseende må till en början erinras, hurusom ansökningarna, fastän,
skriftliga otvifvelaktigt äro önskvärda, skulle få framställas muntligt, när de afse
*) Se sid. G3.
72
fosterbarnsvård i enskild bostad. Sökandena, af bvilka säkerligen icke alla
kunna antagas besitta den för eu ansökans uppsättning erforderliga skrifkunskap,
skulle således kunna få sitt ärende uträttadt utan det besvär, den tidsutdrägt och
möjliga kostnad, skriftvånget komme att föranleda. Något bevis,» att ansökning
skett, måste dock finnas till framtida visso, och för sådant ändamål nödiga anteckningar
böra derför göras af dem, som mottaga muntliga framställningar, en
så sjelfskrifven sak, att den icke torde behöfva omnämnas i författningen.
Då författnings förslagets 7 § uppställer åtskilliga dels obligatoriska dels
fakultativa vilkor för tillstånd att i enskild bostad utöfva fosterbarnsvård eller
att i sådant syfte upplåta eller öfvertaga barnhem, så är gifvet, att tillvaron
af dessa vilkor, hvilka bland annat gälla både sökandens personlighet och de
lägenheters beskaffenhet, han ämnar för barnen använda, helst bör undersökas
i sammanhang med ansökningens pröfning, äfvensom att det bör åligga sökanden
att lemna de för denna utredning nödiga intyg och upplysningar, helsovårdseller
kommtmalnämnden må finna nödiga, såsom frejdebevis för sökanden, prestmans
eller annan trovärdig persons vitsord angående sökandens vandel och lämplighet
för utöfvande af fosterbarnavård 1), intyg om de för barnen afsedda lägenheters
beskaffenhet samt, när ansökningen gäller barnavårdsinrättning med fast organisation,
anstaltens reglemente, uppgift å styrelsemedlemmar, föreståndare, antal
betjening, faststäld fosterlega, inrättningens ekonomiska ställning, planen för
barnens vård med mera dylikt.
Emellertid torde ofta blifva händelsen, att både sökanden och lägenheterna,
utan att någon åtgärd i berörda syfte vidtagits af sökanden, äro af helsovårdseller
kommunalnämnden kända. I sådant fall skulle ansökningen allenast på
grund af denna kännedom kunna bifallas, en eftergift, som naturligtvis föreslagits
med hänsyn till den ofvan framhållna angelägenheten för sökandena att skyndsamt
erhålla besked på sina framställningar. Men ehuru helsovårds- eller kommunalnämnden
alltså i åtskilliga fall blefve oförhindrad meddela tillstånd utan att vissa, sökanden
åliggande prestanda fullgjorts, får dock tydligen icke a priori antagas att nämnden,
när den begagnar sig af denna makt, finner den felande utredningen helt
och hållet eller delvis obehöflig, utan måste tvärtom förutsättas, att nämnden kan
vara af motsatt mening men anser förhållandena påkalla eller medgifva provisoriskt
tillstånd i afvaktan på lägligare tillfälle för sökanden att förete eller fullständiga
sina kompetensbevis. Nämnden skulle derför ega förelägga sökanden viss tid,
hvarinom han hade att, i den mån nämnden funne erforderligt, fylla bristen.
Något äfventyr för underlåtenhet att efterkomma nu nämnda föreläggande har
synts komitén icke behöfva särskildt stadgas, då de bestämmelser till betryggande
af författningens efterlefnad, som föreslås i 11 §, torde vara tillämpliga jemväl
på det fall, hvarom här är fråga.
*) Jemför motiveringen af 4 § aid. 62.
73
Den i 9 § föreslagna anmälan är i och för sig nödvändig till kontroll deröfver, 9 §.
att det barnantal, som jemlikt 5 § blifvit i koncessionen faststäldt såsom det högsta
tillståndskafvaren eger samtidigt hos sig hysa för fostran, ej må öfverskridas.
I sammanhang med anmälningsskyldigheten och, såsom det vill synas komitén,
på ej mindre giltig grund, har föreslagits, att barnen alltid skola inför helsovårdseller
kommunalnämnden identifieras.
En ytterst vigtig sak torde nemligen vara, att helsovårds- eller kommunalnämnden
vet, hvilka de barn äro, som stå under dess beskydd. Att medgifva
tillståndshafvarne rätt hålla nämnden i okunnighet derom, vore dels att blottställa
densamma för faran att i det autoriserade fosterbarnsväsendet få att skaffa
med understuckna eller förbytta barn dels äfven att afstånga nämnden från den
beröring med föräldrar, anhöriga eller målsmän, som ofta kan vara behöflig för
bevakande af barnens intressen. Ja, hvad än värre är, nämnden kunde försättas
ur stånd att — utan fattigvårdens mellankomst i fall, der denna eljest vore onödig
— anlita det säkraste vapnet mot de tillståndshafvare, som icke förmå fullgöra
sina förpligtelser eller uppsåtligen åsidosätta desamma, det att taga från dem
barnen och lemna dessa till dem, deras vård sedermera närmast åligger. Komitén
anser hinder eller svårighet desto mindre böra resas härför, som enligt den mening
komitén hyllar och kommer att vid 11 och 12 §§ motivera, detta är det
enda korrektiv, författningen lämpligen kan uppställa mot nyss nämnda fel och
försumligheter '').
Efter komiténs åsigt bör tillståndshafvare följaktligen icke få vare sig i
barnhem eller enskild bostad hysa något barn för fostran utan att för helsovårdseller
kommunalnämnden namngifva eller, der sådant ej låter sig göra, annorledes
känneteckna detsamma, och med generella koncessioner kan detta tydligen icke ske
förr än någon tid efter det barnet kommit i tillståndshafvarens vård (se motiveringen
af 4 §)2). Det skulle då i berörda afseende åligga tillståndshafvare att
dels förete födelse- eller dopboksutdrag för barnet, hvilken handling, enligt det
genom förordningen angående kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894 faststälda
formulär, innehåller uppgift å barnets namn, födelsetid och födelseort, kända föräldrars
namn, yrke, kyrkoskrifningsort och bostad m. m., dels uppgifva den persons
namn och bostad, som uttingat barnet. Någon svårighet att uppfylla detta
anspråk synes icke böra uppstå. Enligt förordningen angående anmälningar om
födda barn den 11 februari 1887 skall under alla omständigheter hvarje barns
födelse anmälas hos vederbörande pastor eller församlingsföreståndare, och födelseeller
dopboksutdrag kan då erhållas. Att åter någon förbinder sig mottaga annans
barn till fostran utan att veta hvad den andra kontrahenten heter eller hvar han
bor, är visserligen tänkbart, men en sådan likgiltighet torde få anses för lika litet
vanlig som uppmuntransvärd och lärer i hvad fall som helst ej innefatta rimlig
'') Se sid. 77 och 78. 2) Se sid. G2.
10
74
10 §.
grund för lagstiftaren att afstå från en för myndigheternas ställning till fosterbarnsväsendet
nödig faktor. Ej heller kan i den föreslagna identifieringsskyldigheten
ligga någon ogrannlagenhet mot den, som vill hemlighålla ett barns härkomst,
då ju uppgifterna i födelse- eller dopboksutdraget äro hemtade ur en officiel
handling och denna i regeln icke obligatoriskt skall innehålla andra uppgifter om
oäkta barns föräldrar än som dessa sjelfva frivilligt lemnat.
Förutom de intyg och uppgifter, som afse barnens identifiering, skulle vid
anmälningsskyldighetens fullgörande jemväl andralemnas Då hvad punkten c) i 9 §
härom innehåller står i nära samband med bestämmelsen i 10 § 2 mom., har komitén
funnit lämpligast, att detta ämne behandlas i sin helhet vid författningsförslagets
motivering i sistberörda del1).
Tiden, hvarinom tillståndshafvare skulle vara pligtig hos helsovårds- eller
kommunalnämnden anmäla, att han tagit fosterbarn, anser komitén lämpligen
kunna bestämmas till tre dagar för städerna och fjorton dagar för landsbygden,
och bör han i regeln vara i tillfälle att samtidigt med anmälan lemna de föreskrifna
intygen och uppgifterna. I sist omförmälda afseende kan dock hinder
härför antagas någon gång möta; särskildt kan detta blifva förhållandet med
födelse- eller dopboksutdraget, enär detta naturligtvis icke kan komma i tillståndshafvarens
ego förr än barnets födelse anmälts hos presterskapet, hvarmed utan
öfverträdelse af hithörande stadgande i 1887 års förordning får anstå ända till sex
veckor. På grund häraf skulle helsovårds- eller kommunalnämnden ega rätt att,
i händelse af behof, utsätta senare tid för fullgörandet af ifrågavarande prestanda,
än den i författningen såsom regelmässig angifna.
Beträffande slutligen det äfventyr, som kan drabba tillståndshafvare, om han
underlåter iakttaga hvad 9 § bjuder, åberopar komitén det som i motiveringen af
8 § anförts för likartadt fall2).
För att medicinalstyrelsens i 3 § omförmälda »råd och anvisningar» må
uppfylla sitt ändamål, i hvad det afser fosterföräldrars undervisning om rätta
sättet att vårda och sköta barn, föreslås i 10 § 1 mom., sista punkten, skyldighet
för helsovårds- eller kommunalnämnden att med ledning af dessa »råd och anvisningar»
gifva tillståndshafvarne nödiga förhållningsregler härutinnan, i fall de
deraf äro i behof, hvilket icke kan förutsättas i allmänhet vara förhållandet med
dem, som fått koncession för större, fast organiserade barnavårdsinrättningar. I
mindre samhällen, eller der fosterbarnsvård eljest förekommer blott i ringa skala,
torde dessa meddelanden kunna ske i resolutionen eller beviset öfver tillståndet
eller ock genom muntliga tillsägelser, men annorstädes synes särskild, helst tryckt
instruktion höra utfärdas.
Då sålunda genom någon af nu antydda utvägar blefve sörjdt för att till -
*) Se sid. 75 och 7G. 2) Se sid. 72.
75
ståndshafvarne finge besked om sina förpligtelser mot fosterbarnen, synes författningen
icke beböfva belastas med några detaljföreskrifter i detta ämne. .Dylika
bestämmelser blefve måbända ej heller alldeles oskadliga, enär de möjligen komme
att stå i yägen, då man eljest skäligen skulle vilja i praktiken lämpa sina anspråk
på fosterföräldrar efter deras olika, vanligen mer eller mindre tryckta ekonomiska
ställning.
Hvad författningen skulle omedelbart begära af tillståndshafvare i fråga om
barnens behandling, har förty i 10 § 1 mom. sammanfattats i en bestämmelse,
som endast i största allmänhet angifver grundvilkoren för att hithörande skyldigheter
må kunna anses försvarligt uppfylda, nemligen att barnen icke sakna sund
föda eller lämplig beklädnad eller lida brist på värme, frisk luft eller nödig
skötsel samt i händelse af behof erhålla erforderlig sjukvård.
Anspråket i sist berörda del innebär gifvet, att läkare bör tillkallas i svåra
sjukdomsfall. Men någon bestämd fordran härpå har ej ansetts böra uppställas i
författningen. En sådan skulle i sin ordning framkalla behof att derstädes äfven
åt sjukdomarna gifva en närmare bestämning, som hvarken läte sig förena med
grundsatsen, att författningen i hithörande del icke bör ingå på detaljernas område,
eller blefve lätt eller ens möjlig att hålla inom eu lämpligt afpassad begränsning.
Ett stadgande, hvarigenom särskildt fosterbarnen formligen tillförsäkrades
läkarevård, komme dessutom antagligen och måhända icke så alldeles utan skäl
att uppfattas såsom uttryck för en väl långt drifven filantropi i ensidig riktning,
då det kända förhållande tages i betraktande, att äfven kärleksfulla föräldrar af den
mindre bemedlade klassen i allmänhet icke äro snara att anlita läkarehjelp för
sina sjuka barn, detta oftast emedan de ej hafva eller ock tro sig icke hafva råd
bestå dem denna förmån.
Bland allt, som kan inverka på fosterbarnsvården, finnes med säkerhetintet,
hvaraf densamma är mer beroende än fosterlegan och hvad dermed eger
gemenskap. Sådan betalningen är, blir i de flesta fall vården. Men det torde
vara allmänt kändt och vitsordas äfven i flere bland de under IV A förekommande
yttranden, att fosterlegan mångenstädes är oskäligt låg *). De, som vårda fosterbarn
mot betalning, hafva merendels icke på förhand beräknat, huru de skola gå i land dermed,
eller, fattiga som de vanligast äro, taga de gemenligen hellre den otillräckliga
lönen än försaka den. Härtill kommer att betalningstiderna icke alltid äro de lämpligaste,
ja det är ej exempellöst, att fosterlegan gäldas en gång för alla med
belopp, som icke står i rimligt förhållande till tiden, för hvilken fosterföräldrarna
åtaga sig barnens vård och underhåll. Sålunda uppstår ofta för fosterföräldrarna
en olidlig börda, den fattigvården mången gång måste aflyfta för att rädda barnen
från undergång, eu hjelp, som dock stundom så sent påkallas, att ett eller flere
bland de under sådana förhållanden fostrade barnen redan satt lifvet till eller
'') ge sid, 137 och 141—143,
76
ådragit sig svår ohelsa. .Denna för fosterbarn och fattigvårdssamhällen gemensamma
fara synes kunna, om icke fullständigt aflägsnas, dock betydligt minskas
genom befogenhet för belsovårds- eller kommunalnämnden att förhindra fosterbarnsvård,
der utsigterna för dess nöjaktigbet, för så vidt af fosterlegan och dermed
sammanhängande omständigheter beror, redan från början te sig mer än försvarbart
ogynnsamma. Med den generella tillståndsmetoden kunna emellertid de hithörande
frågorna i regeln icke pröfvas samtidigt med koncessionsansökningarna, så framt
ej dessa afse barnavårdsinrättningar med så fast organisation, att taxa finnes för
fosterlönerna, och tiderna för deras betalning äro reglementerade o. s. v. *). På
grund häraf bar genom bestämmelsen i 9 § punkt c) blifvit sörj dt för att belsovårds-
eller kommunalnämnden i allt fall må kunna om fosterlönsförhållandena
och öfriga utackorderingsvilkor erhålla kännedom så tidigt att, om dessa äro
olämpliga, någon synnerlig skada deraf ej kan hafva hunnit uppstå. Finner
nämnden då eller vid en senare tidpunkt, att barnens och tillståndshafvarens
intressen äro illa skyddade i det afseende, hvarom nu är fråga, och kan härför
ej rådas bot genom nya förbindelser af barnens anhöriga eller andra,
synes det komitén högst angeläget, att helsovårds- eller kommunalnämnden ålägger
tillståndshafvaren att lemna från sig det eller de barn missförhållandet
gäller. Glenom 10 § 2 mom. skulle nämnden förlänas makt att, utan koncessionens
indragning, vidtaga denna åtgärd, hvars närmaste följd kommer att beröras
vid motiveringen af 12 §, som. behandlar analoga fall2).
Enligt 4 § 1 och 27 § 2 helsovårdsstadgan för riket skall helsovårds- eller
kommunalnämnden egna sin uppmärksamhet åt allt, som kan inverka på sundheten
ock allmänna helsotillståndet, och har nämnden att för detta ändamål utöfva
helsopolisen inom kommunen. Redan i följd häraf torde nämnden få anses hafva
rättighet att, om i den allmänna helsovårdens intresse anledning dertill förekommer,
sjelf eller genom sina organer, inspektera barnavårdsanstalter och besöka andra
ställen, der barn vårdas, samt alltså icke kunna lagligen förvägras tillträde
dit. I § 2 af den föreslagna nya författningen skulle det nu uttryckligen blifva
nämnden ålagdt att hålla tillsyn öfver fosterbarns vården, och deraf synes af sig
sjelf följa skyldighet för dem, som hafva fosterbarn om hand, att villigt underkasta
sig denna uppsigt. Men då ej lärer kunna antagas, att fosterföräldrar i allmänhet
skola utan vidare vara medvetna om dessa konseqvenser af de anförda
bestämmelserna, torde icke den erinran, som förekommer i 10 § 3 mom., befinnas
öfverflödig.
Än vigtigare är i komiténs tanke det i 4 mom. föreslagna stadgandet att,
om fosterbarn aflider eller tillståndshafvare lemnar detsamma från sig i annat
fall, än hvarom 2 mom. handlar, sådant ofördröjligen skall hos helsovårds- eller
kommunalnämnden anmälas, på det nämnden må beredas tillfälle att i god tid
*) Se motiveringen af 4 och 8 §§ sid. 62, 63 och 72. 2) Se sid. 78.
77
undersöka, huruvida, i förra händelsen, dödsfallet förorsakats af misshandel eller
vanvård eller, i den senare, tillståndshafvaren haft för afsigt dölja någon dylik
behandling mot barnet.
Om det föreslagna stadgandet i 7 § 1 mom. godkännes, och lagstiftaren alltså 11 §.
tillmäter deri uppstälda fordringar så stor betydelse, att han icke under några
omständigheter vill anförtro fosterbarns vård åt andra, än som redan på förhand
visa sig antagligen vara i stånd att uppfylla dessa anspråk, vore det att handla i
strid mot både den enklaste konseqvens och lagstiftarens egen bestämdt uttalade
uppfattning om garantierna för fosterbarnens väl, i fall koncessionerna finge
gälla, äfven sedan deras innehafvare kommit i motsatt ställning. Deremot torde
ett sådant undseende med tillståndshafvarne, om det i öfrigt må befinnas billigt
i särskilda fall, icke vara oförenligt med de endast fakultativa anspråken enligt
7 § 2 mom., och hvad tillståndshafvarnes förseelser angår, måste det påtagligen
blifva dessas olika beskaffenhet, som hvarje gång får afgöra, huruvida de skäligen
böra eller icke böra medföra tillståndets förlust, eu påföljd den komitén dock
anser icke i någon händelse behöfva för förseelse drabba tillståndshafvare tidigare
än gifven tillrättavisning visat sig fruktlös och sålunda ådagalagts, att felet har
sin rot i ondska, trots, fortsatt oordentlighet, liknöjdhet eller annat likartad! missförhållande.
Någon ytterligare ansvarspåföljd än tillståndets indragning har icke föreslagits.
Bötesstraff är det enda, som derjemte skulle kunnat komma i fråga, men
komitén har icke behöft besinna sig länge för att öfvergifva hvarje tanke derpå.
Risken för tillståndshafvarne att varda befordrade till detta straff, om de icke
fullgöra sina skyldigheter, skulle visserligen innebära en måhända stundom behöflig
hållhake på benägenheten att eftersätta dem och följaktligen äfven vara
egnad att motverka svagheten deri, att tillståndets förlust är en påföljd af beskaffenhet
att icke billigtvis kunna användas för andra än temligen svåra fall.
Men denna fördel komme på långt när icke att uppväga de olägenheter, som
blefve förenade med bötesstraffets tillämpning. Hvarje åtal mot fosterföräldrar
skulle nödga dem att en eller flere dagar iakttaga inställelse vid domstol, och
detta i regeln personligen, då ju de i sin ringa ställning blott undantagsvis vore
i stånd få sin talan utförd genom ombud. Vidare äro de flesta i författnings-,
förslaget afsedda fosterföräldrar så fattiga, att dem ådömda böter komme att aftjenas
med fängelse. Den tid, rättegången och straffverkställigheten kräfva, kan
således tagas till måttstock för den, hvarunder fosterbarnen möjligen skulle gå
miste om nödig tillsyn och skötsel, eller till gradmätare för de vedermödor och
kostnader, samhället tilläfventyrs finge underkasta sig för att kunna bereda dem
vård på annat håll. När slutligen, om de bötfälda vore bosatta på landet, härtill
komme det i slika fall ytterst motbjudande tvånget att med fångskjuts forsla
dem till aflägset belägna fängelser, torde komiténs obenägenhet för hvarje bötes
-
78
bestämmelse i författningen få anses nöjaktigt försvarad. Komitén tror för öfrigt,
att tillståndshafvarne, äfven om de icke varda hotade med kriminelt ansvar, nog
skola i allmänhet taga sig till vara för pligtförgätenhet, om de nemligen sätta
värde på den rättighet, de löpa fara att förlora. Är tillståndshafvare åter likgiltig
för densamma, ja då torde nog i de flesta fall vara för barnen bäst, att
koncessionen indrages.
Beträffande 3 mom. af 11 § hänvisas till motiveringen af 12 §.
12 §. När någon beträdes med att hafva mottagit fosterbarn utan vederbörligt till
stånd
eller i strid med de vilkor eller förbehåll, som fästats vid gifvet tillstånd,
eller ock sedan tillstånd indragits, måste närmsta följden blifva skyldighet för
den, som sålunda obehörigen utöfvar fosterbarnsvård, att lemna barnet från sig, och
det blir då, likasom ock i det fall, hvarom 10 § 2 mom. handlar, helsovårdseller
kommunalnämndens sak att tillse, det barnet erhåller vård annorstädes.
Har barnet uttingats af fattigvårds- eller annan styrelse, torde som regel kunna
antagas, att nämnden i detta afseende ej hehöfver vidtaga annan åtgärd än att,
jemlikt 10 § 2 mom. och 11 § 3 mom., underrätta styrelsen om hvad som inträffat.
I de öfriga fallen bör det ej heller, efter komiténs mening, åligga nämnden i
första hand att besörja barnens placering, hvadan de, som hafva barnen i sin vård,
skulle i författningen förpligtas att sjelfva derom föranstalta, i den mån och på
det sätt, nämnden föreskrifver. Det vanligaste torde blifva ett förständigande
att inom. utsatt lämplig tid återställa barnen till de personer, som uttingat
dem. Att det äfven någon gång kan blifva nödvändigt anlita fattigvårdens hägn
för barnen, har komitén ej velat underlåta här påpeka. Denna erinran får dock icke
tydas såsom förebud om behof att öka kommunernas fattigvårdstunga, I fall
fosterbarnsväsendet ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiténs förslag,
bör, såsom redan vid motiveringen af 10 § 2 mom. framhållits, resultatet
tvärtom blifva, att fattigvårdssamhällets risker, i hvad de bero af fosterbarn, varda
mindre än förut1). Ty det blefve ju icke då som nu, att utackorderingsaftal
kunna uppgöras på de lösaste grunder och mest ogynnsamma ekonomiska vilkor
utan någon rätt för myndigheterna att genom sitt ingripande förebygga skadliga
verkningar deraf.
Lika vigtigt som att helsovårds- eller kommunalnämnden eger makt att i
ofvan berörda händelser ålägga tillståndshafvare att lemna sina fosterbarn från
sig, är det uppenbarligen att tillståndshafvare må genom nämndens bemedling
kunna blifva fosterbarn qvitt, när betingad fosterlega ej kan utbekommas eller
tillståndshafvaren eljest visar sig vara fri från vidare förpligtelse att hafva barnen
i sin vård, fall som ingalunda torde få räknas till sällsyntheterna.
0 Se sid. 75 och 7C.
79
Hvad angår den handräckning, som bör meddelas i händelse helso vårdseller
kommunalnämndens föreskrifter om att barn skola af fosterföräldrar utlemnas
eller af andra öfvertagas, icke varda hörsammade, ligger det närmast till hands
och torde äfven vara lämpligast, att förfarandet blir enahanda med det, helsovårdsstadgan
i 7 § och 27 § 2 bestämmer för verkställigheten af nämndens beslut
i ärenden, som röra helsopolisen.
En verksam tillsyn öfver fosterbarnsvården är icke möjlig med mindre dess
utöfvare ställa sig i personlig beröring med dem, som hafva barnen om hand,
besöka — ju oftare dess bättre — de anstalter eller enskilda bostäder, hvarest
barnen vårdas, och sålunda göra sig förtrogna med förhållandena derstädes. Helsovårds-
eller kommunalnämnden behandlar emellertid sina ärenden in pleno, och
nämnden såsom sådan kan derför i sin befattning med fosterbarnsväsendet endast
blifva liksom en öfverstyrelse för den institution, åt hvars omsorg hithörande
angelägenheter anförtros. Nämnden måste alltså hafva till sitt förfogande några
organer för den närmare uppsigten. I kommun eller del deraf, hvarest endast få
fosterbarn finnas, torde detta bestyr i allmänhet kunna skötas af nämndens egna
ledamöter distriktsvis, på sätt 13 § fattigvårdsförordningen medgifver för fattigvårdsstyrelses
verksamhet, en rättighet, hvilken, efter hvad den statistiska redogörelsen
under IV A visar, ländt till åsyftadt gagn för de jemförelsevis få fattigvårdssamhällen,
som velat begagna sig deraf1). Men der förbindelsen mellan
helsovårds- eller kommunalnämnden och tillståndshafvarne antingen i följd af
fosterbarnens stora antal icke kan eller af annan orsak anses ej böra förmedlas på
nu angifna vis, uppstår det i början af 13 § eventuelt förutsatta behofvet för
nämnden att för ändamålet hafva särskilda biträden, dem nämnden följaktligen
skulle ega att välja utanför sin krets, anvisa tjenstgöringsområden och gifva nödiga
förhållningsorder.
Vid val af dessa biträden bör ej förbises, att deras funktion ingalunda får
bestå i ett ständigt fiskaliserande. Tillsynen kan icke lända fosterbarnsväsendet
till gagn, om den handhafves på sådant sätt, att den varder fosterföräldrarna en plåga
i stället för en hjelp och sålunda gör hela institutionen förhatlig i deras ögon.
Biträdets ställning till fosterföräldrarna bör derför vara lika mycket den intresserade
och kärleksfulla rådgifvarens som den allvarliga men välvilliga kontrollantens;
och då betingelserna för dessa egenskaper i förening, särskildt när de skola tagas
i anspråk för främjandet af god vård åt barn, företrädesvis äro att påräkna hos
det qvinliga könet, finner komitén icke allenast., att det bör stå helsovårds- eller
kommunalnämnden fritt till biträden antaga qvinnor, utan jemväl synnerligen
önskvärdt, att så sker i största möjliga utsträckning.
Genom hvad nu blifvit sagdt om karakteren i biträdenas kall torde vara
13 §.
‘) Se sid. 133.
80
klart, att de, så vidt möjligt, böra väljas inom de bildade samhällsklasserna, så
att de icke må af fosterföräldrarna betraktas såsom en bos helsovårds- eller
kommunalnämnden anstäld tjenstepersonal, jemnbördig med de tillsyningsman, om
bvilka helsovårdsstadgan talar. Nödvändigheten af bildade biträden betingas till
viss grad äfven af de göromål, som enligt 13 § komme att, jemte kontrollantskapet,
ligga i deras händer. Man finner nemligen i bestämmelserna härom, att
hvarje biträde skulle inom sitt tjenstgöringsområde ega befogenhet att på helsovårds-
eller kommunalnämndens vägnar utöfva dess beslutanderätt i några fall,
hvaraf ett är ganska vigtigt.
Såsom skyldighet skulle det åligga de af helsovårds- eller kommunalnämnden
förordnade särskilda biträden att mottaga och till nämnden befordra dels koncessionsansökningar
jemte de intyg och upplysningar om sökandena och de för
barnen afsedda lägenheter m. m., som kunna vara af vigt för ansökningarnas
pröfning, dels äfven tillståndshafvarnes föreskrifna anmälningar om mottagna,
aflemnade eller aflidna fosterbarn. Denna förpligtelse har föreslagits på det koncessionssökandes
och tillståndshafvares tid och möda måtte tagas i anspråk så
föga som möjligt. Den har derjemte ett annat ändamål, det nemligen att, åtminstone
i enklare fall, ärendena, innan helsovårds- eller kommunalnämnden företager
dem till pröfning, må varda utredda af biträdena, hvarigenom skyndsamhet i ärendenas
behandling bör kunna befordras samt biträdena blifva i stånd på förhand sätta
sig in i frågorna och föredraga dem för nämnden. Anförda fördelar kunna dock ej
alltid och öfverallt blifva påräkneliga. Ty dels måste det naturligtvis stå koncessionssökande
och tillståndshafvare fritt att med sina ansökningar och anmälningar
m. m. vända sig omedelbart till nämnden, dels skulle helsovårds- eller kommunalnämnds
ledamot, när han fungerar i stället för biträde, icke hafva ifrågavarande
åliggande. I detta senare afseende har tagits hänsyn till, att ledamotskapet i
sådan nämnd, utom i vissa fall, är obligatoriskt. Det har svnts komitén som
man vid slikt förhållande icke skäligen kunde betunga ledamöterne med ett bestyr,
hvilket, jemte det nya besvär tillsynen förorsakar, skulle vålla dem ytterligare
arbete och måhända äfven utgift för postporto m. m. De särskilda biträdena
komme att få en annan ställning i detta hänseende; ty för dem har ej föreslagits
någon skyldighet att mottaga befattningen, och komitén är förvissad, att
de som äro hugade åtaga sig uppdraget blott af nitälskan för saken, ej skola sky
mödan eller den i allt fall temligen obetydliga kostnaden.
Biträdenas funktion har synts komitén påkalla behörighet för dem att deltaga
i helsovårds- eller kommunalnämndens öfverläggningar om frågor angående
fosterbarnsvården, så att biträdena lätt må blifva i tillfälle dels att personligen
klargöra bevekelsegrunderna för sina åtgärder, i fall tveksamhet om deras nödvändighet
eller nytta eljest måhända kunde hos nämnden uppstå, dels äfven att
egna omedelbar och fortgående uppmärksamhet åt de grundsatser, nämnden önskar
81
gorå gällande vid utöfningen af den verksamhet, hvarom bär är fråga. Genom
att gifva biträdena ifrågavarande befogenhet skulle man för öfrigt icke införa
någon nyhet i vår helsovårdslagstiftning. Helsovårdsstadgans 7 § förlänar den
redan åt de biträden, som der nämnas, och om äfven hälsovårdsmyndighetens medhjelpare
och ställföreträdare i befattningen med fosterbarnsväsendet finge intaga
denna ställning, skulle sådant säkerligen icke blott höja deras anseende, utan
jemväl bidraga att stärka deras intresse för arbetet.
.Enligt 13 § 1 fattigvårdsförordningen åligger fattigvårdsstyrelse att hålla u §.
förteckning öfver dem, som åtnjuta fattigvård.
Äfven i organisationen af ett under offentlig kontroll stäldt fosterbarnsväsende
bör tydligen ingå skyldighet för den myndighet, åt hvilken tillsynen är
anförtrodd, att föra anteckning om allt, som i verksamheten förekommer af beskaffenhet,
att framtida bevis eller upplysning om förhållandet kan varda af nöden
för myndigheten sjelf, dess öfver- eller underordnade organer, vederbörande myndigheter
i andra samhällen, de personer, som äro underkastade uppsigten, eller
den allmänhet, som eljest må hafva något intresse att bevaka i hit hörande angelägenheter.
Då helsovårds- eller kommunalnämndens befattning med fosterbarnsvården
är och, såsom vid motiveringen af 5 § erinrats, ej kan annat vara än inskränkt
till den kommun, som utgör nämndens allmänna förvaltningsområde *),
men ofta måste hända, att personer, som med vederbörligt tillstånd utöfvat fosterbarnsvård
inom en kommun, sedermera flytta till en annan och der söka ny koncession,
så är särskild! i sådana fall vigtigt, att på offentlig handling grundade
upplysningar om sökandena och deras lämplighet för ifrågavarande verksamhet
finnas att hemta från de kommuner, hvarinom sökandena tidigare egnat sig deråt.
Hufvudsakligast af dessa skäl anser komitén, att hos helsovårds- eller kommunalnämnden
bör antecknas, särskilt för hvarje tillståndshafvare, hans namn
jemte dagen då tillståndet meddelats; uppgift å bostaden eller barnhemmet; fosterbarnens
namn, födelseår och födelsedag samt, om föräldrarna äro kända, deras
namn; fosterlegan, det faststälda högsta barnantalet, särskild! i hvad det afser
barn under ett års ålder; den person eller styrelse, som uttingat barnet, och
tiden för detsammas ankomst; varning enligt 11 § 2 mom.; den person som jemlikt
13 § å helsovårds- eller kommunalnämndens vägnar närmast utöfvar tillsyn
öfver barnavården; äfvensom tiden när och orsaken hvarför fosterbarnsvården
upphört och till hvem barnet då öfverlemnats.
De flesta eller måhända alla dessa anteckningar äro visserligen af beskaffenhet
att böra eller åtminstone kunna göras i det protokoll, helsovårdsnämnd,
jemlikt helsovårdsstadgan för riket 2 § 5, och kommunalnämndsordförande, jemlik!
förordningen om kommunalstyrelse på landet 51 §, åligger låta föra. Men
*) Se sid. 64.
It
82
i denna form kunna anteckningarna icke blifva så sammanhängande, så öfverskådliga
eller — allra minst sedan längre tid efter deras tillkomst förflutit — så
lätt tillgängliga som önskligt är för att hinder eller svårighet ej må möta för
deras användning, särskildt till material för den årsförteckning, hvarom förslag
förekommer under 15 §. Det har derför synts komitén lämpligare att för ändamålet
upprättas liggare efter formulär, hvartill förslag bifogas författningsförslaget;
och komitén håller för sannolikt att förandet af sådana liggare icke komme att
vålla mer besvär, än som skulle motsvara mödan att mången gång nödgas framleta
de behöfliga uppgifterna ur skilda och måhända redan undanstälda protokollsband
samt derefter sammanföra dem till ett helt.
15 §. Presterskap och tjensteläkare utöfva sin verksamhet inom områden, der de
som oftast måste komma i beröring med fosterföräldrar, och de hafva i öfrigt
ett sådant kall, att omsorgen för en god fosterbarnsvård ej kan anses ligga
utanför deras verkningskrets. Såsom redan erinrats i den underdåniga skrifvelse,
som innefattar eu allmän motivering af komiténs framställningar (se
I), har också så väl kyrkorådet, hvari kyrkoherden är ordförande, som äfven
tjensteläkare pligt att egna tillsyn åt utackorderade barns vård !). Att göra
någon ändring häri, anser komitén så mycket mindre böra ifrågasättas, som
äfven under den föreslagna nya ordningen allt bistånd från dessa håll skulle
för fosterbarnsvårdens främjande blifva särdeles värdefullt2). Men, efter hvad
i nyss berörda skrifvelse jemväl påpekats, kan detta önskningsmål svårligen
uppnås med nu gällande bestämmelser3). Det förnämsta skälet härtill ligger
otvifvelaktigt i svårigheten för presterskap och tjensteläkare, synnerligast i stora
eller tätt befolkade samhällen, att annat än tillfälligtvis och ofullständigt erhålla
kännedom om de ställen hvarest och de förhållanden hvarunder barn äro
för fostran uttingade hos enskilda personer. Det är för att undanrödja denna
brist samt derjemte bereda presterskapet och läkarne tillfälle att i fosterbarnsfrågor
kommunicera med helsovårds- eller kommunalnämndens i 13 § omförmälda
biträden, som nämnden skulle få till åliggande att årligen till vederbörande pastorsembete
eller pastorsembeten — sju bland Sveriges kommuner omfatta mer än eu
församling — afgifva den i 15 § föreslagna förteckning med skyldighet för pastorsembete
i landsförsamling att efter sålunda erhållen del af handlingen — önskligt
är att embetet deraf tager afskrift — befordra densamma till vederbörande provinsial-
eller extra provinsialläkare. Beträffande städernas tjensteläkare anser
komitén ej behöfligt att på denna väg tillföra dem kännedom om fosterbarnen,
i ty att härför nödiga uppgifter med största lätthet kunna och säkerligen äfven,
utan föreskrift i författningen, komma att meddelas omedelbart från helsovårds
-
*) Se sid. 13 och 14. 2) Jemför motiveringen af 2 och 4 §§, sid. 69 och 62. s) Se sid. 20 och 21.
83
nämnden, hvari den läkare, som kan antagas vara för saken mest intresserad, är
sjelfskrifven ledamot och i regeln föredragande.
Efter hvad man ser, har komitén föreslagit, att hvarje årsförteckning skulle
innehålla jemväl uppgifter, som förekommit i äldre förteckningar, så framt nemligen
de barn uppgifterna afse fortfarande äro inom kommunen uttingade vid den
tid när den sista förteckningen uppgöres. Skulle ej så förfaras, blefve tydligen
i stället nödvändigt att i hvarje förteckning anmärka de förändringar, som timat
i förhållanden, om hvilka uppgift lemnats i äldre förteckningar. Förutom olägenheten
och besväret för dem, som skola hemta upplysningar ur förteckningarna
att nödgas rådfråga två eller flere handlingar, komme det sist nämnda förfaringssättet
säkerligen att vålla den, som uppgör förteckningen, större möda och svårighet
än det föreslagna. Såsom bestämmelsen nu är affattad, behöfver han nemligen
endast i ordningsföljd afskrifva vissa ännu giltiga anteckningar ur de liggare,
om hvilka 14 § handlar, hvaremot den andra metoden ej skulle kunna tillämpas
utan en närmare granskning af dessa liggare och förändringarnas klargörande
genom mer eller mindre omständliga redogörelser i förteckningen.
Mot den föreslagna förteckningen kan visserligen anmärkas, att den komme
att sakna alla uppgifter beträffande barn, som uttingats i kommunen senare än en
förteckning upprättats men flyttat derifrån tidigare än den nästa kommer till stånd.
Tydligt är dock att detta ur synpunkten af förteckningens ofvan angifna ändamål
icke medför någon olägenhet. Det kan endast blifva fråga om en brist i statistiskt
hänseende, men härför bör, om så anses behöfligt, kunna rådas bot genom bestämmelsen
i 3 § 2 mom.
Tiderna, då förteckningen skulle af helsovårds- eller kommunalnämnden afgifvas
och af pastorsembetet befordras till tjensteläkaren, hafva valts med hänsyn
till angelägenheten deraf, att förteckningen ej måtte till honom ingå senare än
de i helsovårdsstadgans 27 § 4 föreskrifna uppgifter, samt läkaren derigenom
gå miste om ett material, som kunde vara af vigt för de berättelser, hvilka
jemlikt 16, 39 och 42 §§ i läkareinstruktionen den 31 oktober 1890, skola hvarje
år af provinsial- och extra provinsialläkare inom mars månads utgång samt af
förste provinsialläkare före utgången af april månad afgifvas till medicinalstyrelsen.
Att de ifrågavarande årsförteckningarna skulle blifva presterskapet till god
ledning vid de undersökningar, som ofta torde erfordras för att anteckningarna
om fosterbarn må kunna verkställas i kyrkoböckerna, är en fördel, som visserligen
icke berör den föreslagna författningens syfte, men den komitén dock velat
i förbigående här påvisa.
Komitén har redan vid motiveringen af 2 § antydt möjligheten af att helsovårds-
eller kommunalnämnden i några af de folkrikaste kommunerna ej finge tid
✓
16 §.
84
taga den befattning med fosterbarnsvården, som efter komiténs förslag skulle i
regeln tillkomma denna myndighet'').
I de bestämmelser 16 § innehåller för en sådan eventualitet, hvilken endast
torde komma att yppa sig i ett obetydligt antal samhällen, har stor vigt lagts derpå
att den karakter af helsovårdsangelägenhet, författningens öfriga stadganden
skulle förläna det autoriserade fosterbarnsväsendet, blefve fullständigt bibehållen
äfven under undantagsregimen. Den särskilda styrelse, som komme att träda i
helsovårds- eller, der sådan ej finnes, kommunalnämndens ställe, skulle följaktligen
utses och, både hvad valda och sjelfskrifna ledamöter angår, sammansättas
på alldeles samma vis som nämnden. Ej heller skulle dem emellan finnas någon
skilnad vare sig i maktställning, verksamhetsfält, arbetssätt eller annat hänseende.
Då således undantagsförhållandet icke i ringare grad än det regelmässiga
komme att innesluta garanti för fosterbarnsangelägenheternas behandling i öfverensstämmelse
med de grundsatser, lagstiftaren vill dervid tillämpa, har komitén
ansett frågan, när eller hvar särskild styrelse bör tillsättas, ej behöfva genom författningen
närmare bestämmas, än att så må ske, i fall kommunens högsta representativa
myndighet finner det behöfligt eller lämpligt.
17 §■ De befogenheter, som enligt 13 och 16 §§ skulle tillkomma helsovårds- eller
kommunalnämnds eller särskild styrelses ledamöter eller biträden, äro af beskaffenhet,
att det uppenbarligen bör stå fritt för den, som är missnöjd med dessa
funktionärers åtgärder, att öfverklaga dem i närmast högre instans, och torde
denna rättighets begränsning inom viss besvärstid hvarken vara behöflig eller
lämplig.
Hvad 17 § i öfriga delar innehåller öfverensstämmer med motsvarande föreskrifter
i de flesta administrativa författningar och återfinnes särskildt i dem, som
stå den nu föreslagna närmast: helsovårdstadgan för riket och förordningen angående
minderårigas användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering
den 18 november 1881.
18 §. Skälen för den under 18 § föreslagna bestämmelse ligga i så öppen dager,
att de icke torde här behöfva utvecklas. Den enda invändning som, såvidt komitén
förstår, möjligen skulle kunna med något fog göras mot stadgandet, är att
den befogenhet för länsstyrelse och skyldighet för läkare, hvarom i paragrafen
talas, kunna antagas tillkomma dem utan föreskrift i nu ifrågastälda författning.
I detta hänseende har komitén dock att såsom föredöme åberopa motsvarande bestämmelser
i andra författningar, exempelvis 33 § helsovårdsstadgan för riket.
19 §. Om 19 § i komiténs författningsförslag jemföres med Stockholms helso- och
fattigvårdsnämnders under I omförmälda framställning2), finner man, att komiténs
*) Se sid. 59. 2) Se sid. 4—6.
85
åsigt i icke oväsentlig mån skiljer sig från nämndernas i fråga om behöfiigheten
af särskild reglementering till skydd för de barn, öfver hvilka fångvårdsstyrelse
eller annan styrelse för offentlig välgörenhetsinrättning utöfvar målsmansrätt.
Efter nämndernas mening böra vid fosterbarnsväsendets reformering dessa
barn icke tagas med.
Enligt hvad komitén varit i tillfälle inhemta, äro de hufvudskål, på hvilka
nämnderna grundat denna sin uppfattning: att då målsmansskapets ändamål är
att utgöra ett värn för dem, som stå derunder, och den tilltänkta nya reglementeringen,
enligt den af nämnderna derför uppstälda norm, blott skulle omfatta de
mot vanvård minst skyddade barnkategorierna, vore det att hysa föga förtroende
för fattigvårds- och andra dermed likstälda styrelser, om barn, öfver hvilka de hafva
målsmansrätt, gjordes till föremål för nämnda reglementering; att ett tillräckligt
kraftigt stöd för en sådan misstro emellertid icke kunde ■ hemtas ur det rättvisa
totalomdömet om de ifrågavarande styrelsernas sätt att i allmänhet fullgöra sin
målsmanspligt, ity att hvad som sagts eller sanningsenligt kunde sägas om ett
mindre nöjaktigt tillstånd härutinnan säkerligen syftade allenast på enstaka fall,
så att man utan fara för misstag kunde antaga, att förhållandet i det stora hela
taget icke påkallade, att de barn, om hvilka här är tal, ställas under den särskilda
tillsyn, nämnderna funnit böra utöfvas å fosterbarnsväsendet i dess ogynnsammaste
förekomst; att i alla händelser den myndighet, som efter nämndernas förslag
skulle hafva att i egenskap af öfverstyrelse och högre instans behandla frågor
om fosterbarnsvården, nemligen helsovårds- eller kommunalnämnd, icke, åtminstone
öfver allt i landet, inrymde elementer af stort annat slag än fattigvårdsstyrelses,
ja på landet mestadels vore med denna till ett förenad: samt att konflikter
mellan helsovårds- och fattigvårdsmyndigheterna lätt kunde uppstå, i händelse
den ena finge ingå på den andras verksamhetsfält.
Mot detta sätt att se saken synes dock komitén eu vigtig invändning
kunna göras, och det i sjelfva hufvudpunkten, nemligen beträffande den garanti,
som skulle ligga i vissa styrelsers målsmanskap. Ty denna är ofullständig så
till vida, som den icke kan vara tillfyllest betryggande för andra barn än dem,
som fostras inom styrelsernas egna verksamhetsområden. Lemnas barnen till vård
i annan kommun, ställer sig saken väsentligt annorlunda. Styrelserna kunna då
icke förutsättas i regeln ega den kännedom om förhållandena, som betryggar eller
underlättar ett godt val af fosterföräldrar och bostadslägenheter, hvarjemte ekonomiska
och andra hinder gemenligen måste möta för styrelserna att öfva erforderligt
verksam tillsyn å barnens behandling. Äfven med den bästa afsigt att
väl fylla sina pligter såsom målsmän kunna styrelserna således komma till korta
i detta sträfvande, allra helst som de sakna befogenhet att , inom en främmande
kommun omedelbart göra sin myndighet gällande. Också finner man, att i nådiga
reglementet för styrelsen och förvaltningen af allmänna barnhuset i Stockholm
den 28 december 1850 hänsyn tagits till dessa omständigheter. Det heter nem
-
86
ligen der i 21 §: »Öfver vederbörlig uppfostran af barn, som utom Stockholm
blifvit utlemnadt, skall kyrkoherden i församlingen hafva noga inseende, och eger
han jemväl rättighet att, om han finner något barn vanvårdas, detsamma från
fosterföräldrarna genast skilja och med mera passande vårdare förse, hvarom barnhusdirektionen
utan dröjsmål bör underrättas».
I betraktande af hvad nu blifvit sagdt och således ej i följd af någon
misstro till fattigvårdsmyndigheternas och de med dem likstälda styrelsernas
pligtkänsla har komitén, beträffande författningens tillämplighet å nu ifrågavarande
barn, ansett sig icke böra undantaga dem, som utackorderas i främmande
kommun.
Såsom motiveringen af 1 § utvisar, har jämväl i hvad angår de fall, då
barn af nämnda kategori fostras inom styrelsernas egna territoriela verksamhetsområden,
Stockholms helso- och fattigvårdsnämnders undantagsförslag rönt motstånd
från håll, der tillräcklig insigt och erfarenhet för sakens rätta bedömande
icke saknas J). Komitén kan ej heller för sin del derutinnan intaga samma ståndpunkt
som nämnderna.
Den föreslagna nya författningen skulle gå ut på att befordra fosterbarns
sanitära välbefinnande, men fattigvårdsstyrelserna, såsom sådana, och de andra
styrelserna i fråga äro icke, på sätt förhållandet är eller åtminstone bör vara med
helsovårdsnämnderna, sammansatta med särskild hänsyn till verksamhet af berörda
art, hvadan ej heller på förutsättning af styrelsernas sakkunskap torde
kunna grundas någon tillräckligt säker borgen för att författningens syfte genom
dem skall kunna vinnas.
Vidare torde med största skäl kunna ifrågasättas, huruvida den makt, som enligt
författningen skulle tillkomma helsovårds- eller kommunalnämnderna, kan sägas
i verkligheten inkräkta på styrelsernas bestämningsrätt. Nämndens speciella uppgift
och befogenhet skulle ju blifva att genom reglementerade hjelpmedel skydda
fosterbarn mot fara för deras helsa och lif, således mot missförhållanden, hvilkas
förebyggande eller undanrödjande måste ligga äfven målsmansstyrelserna på det
varmaste om hjertat. Den oaflåtliga tillsyn öfver barnen, som genom författningen
skulle komma till stånd och handhafvas af helsovårdens representanter,
torde så långt ifrån kunna motverka, hindra eller försvåra en riktig utöfning af
andra funktionärers målsmansrätt eller målsmanspligter, att den tvärtom måste
lända målsmännen till den kraftigaste hjelp härutinnan. I hvad händelse som
helst skulle helsovårds- eller kommunalnämndens och deras biträdens åtgärder få
af styrelserna öfverklagas i högre instans.
Emellertid kunna och böra, äfven efter komiténs mening, några undantag
göras i ofvan berörda af Stockholms helso- och fattigvårdsnämnder angifna
*) Se sid. 56.
87
riktning, alla likväl under förutsättning, att barnen fostras inom målsmansstyrelsernas
egna verksamhetsområden.
Å de barnavårdsanstalter, som stå under fattigvårdsstyrelsernas förvaltning
och inseende, fostras visserligen icke barnen i allmänhet taget »mot ersättning
eller efter aftal derom», hvarför den föreslagna författningen i regeln ej kan
komma att blifva tillämplig på dessa barn. Men möjligt är dock att för vård å
sådan inrättning någon gång tages ersättning under en eller annan form. Den
statistiska redogörelsen under IV A visar, att fattigvårdens understöd för barn
stundom endast utgör en del af underhållskostnaden. Huruvida barn i något af
dessa fall fostras å fattigvårdsinrättning mot bidrag af föräldrarna eller andra, är
ej utredt, men osannolikt förefaller det icke komitén, och i alla händelser låter
det ju tänka sig, att en dylik praxis framdeles kan varda rådande i större eller
mindre mån. Å de barnavårdsanstalter, om hvilka här talas, kunna emellertid de
sanitära förhållandena och särskildt läkarevården antagas vara så ordnade, och
kan äfven kontroll omedelbart öfvas af fattigvårdsstyrelserna så lätt, att tillsyn
jemväl från helsovårdsmyndigheternas sida öfver något der intaget barn icke torde
behöfva i den nya författningen föreskrifvas, helst nämnda myndigheter, såsom
komitén redan vid motiveringen af 10 § erinrat, torde i kraft af sin allmänna befogenhet
vara oförhindrade att besöka och inspektera anstalterna 1), en funktion den
komitén under II B föreslagit skola formligen åläggas förste provinsialläkarne såsom
tjenstepligt. Förbises bör ej heller, att om konflikter öfver hufvud taget kunna
befaras uppstå mellan helso- och fattigvårdsmyndigheter i befattningen med fosterbarnsvården,
sådant företrädesvis måste inträffa, om den ena nödgas underkasta
sig den andras kontroll så att säga i sitt eget hus. Det är på denna sin uppfattning
komitén grundat undantagsbestämmelsen i 1 mom. Det der begagnade
uttrycket »inom det fattigvårdssamhälle, som utsett styrelsen», har valts för att
stadgandet må varda tillämpligt äfven på det fall då, jemlikt fattigvårdsförordningens
6 § 2, två eller flere socknar på landet eller lands- och stadskommun
skola samfäldt såsom fattigvårdssamhälle anses.
Ofvan har erinrats, hurusom på landet fattigvårdsstyrelsen mestadels utgöres
af kommunalnämnden (se 10 § 1 förordningen om fattigvården). Der så är fallet,
och styrelse, hvarom 16 § förmäler, ej tillsättes, uppstår genom koncessionstvånget
i den form författningsförslaget deråt gifver det något egendomliga förhållande,
att ingen skulle ega rätt af fattigvårdsstyrelsen mottaga ett barn till fostran, med
mindre styrelsen i sin egenskap af kommunalnämnd särskildt autoriserat personen
att utöfva fosterbarnsvård i allmänhet2). Häri ligger dock icke, så vidt komitén
kan finna, någon egentlig olägenhet, eller åtminstone en så obetydlig, att man
ej för dess skull bör göra någon inskränkning i de reglementerade kompetensfordringarna
eller åt dessa gifva en annan form än den för vanliga fall före
-
se sid. 76. 2) Se sid. 62 och 63.
88
Öfvergång
sstadgandet.
skrifna. Sådant skulle lätt leda till den oriktiga föreställningen, att man beträffande
de barn, om livilka här är fråga, icke behöfde i valet af fosterföräldrar vara
så nogräknad som eljest. Deremot anser komitén, att tillståndshafvarne saklöst
kunna frikallas från den i 9 §, 10 § 2 mom., sista punkten, och 11 § 3 mom.
stadgade anmälningsskyldighet med hvad dertill hör, emedan ju kommunalnämden
redan känner och i eu del fall sjelf delgifvit tillståndshafvarne de förhållanden,
som skulle anmälas.
Det tredje undantaget, eller det hvarom 3 mom. handlar, har komitén eventuel!
föreslagit med tanken fästad förnämligast på allmänna barnhusinrättningen
i Stockholm. Denna institution vitsordas på goda grunder såsom i det stora
hela mönstergill, bland annat derutinnan, att de barnhusbarn, som utackorderas
hos enskilda personer inom hufvudstaden, äro föremål för periodiska mönstringar
och tid efter annan i fosterföräldrarnas hem verkstälda inspektioner. Komitén
finner förty skäligt, att för såväl nämnda inrättning som andra, hvilka kunna
befinnas med densamma jemförliga, utväg beredes att varda från särskild uppsigt
befriade, i den mån 3 mom. utmärker. En sådan undantagsställning bör dock,
enligt komiténs mening, icke tillkomma någon barnavårdsanstalt, med mindre
ofarligheten häraf garanteras derigenom att dels anstaltens reglemente i likhet
med allmänna barnhusets är af Kongl. Maj:t faststäldt, och dels Kongl. Maj:t., på
framställning af inrättningens styrelse, i nåder medgifver åtnjutandet af den frihet,
hvarom här är fråga, samt bestämmer vilkoren derför.
Tiden mellan författningens promulgerande och då den skall träda i kraft
synes komitén böra bestämmas till ungefär ett hälft år, en tidrymd som vill förefalla
komitén tillräcklig för att helsovårds- och vederbörande kommunalnämnder
skola hinna göra sig förtrogna med de nya bestämmelserna och vidtaga de för
deras tillämpning nödiga åtgärder.
För att det med författningen afsedda skydd må komma äfven de fosterbarn
till godo, hvilkas utackordering sker tidigare än författningens tillämplighet
inträder, finner komitén önskligt, att författningen får verka retroaktivt, hvarvid
tydligen dock bör medgifvas anstånd med fullgörandet af de prestanda, som bero
af det stadgade koncessionstvånget eller den i 9 § föreskrifna anmälningsskyldighet.
Denna anståndstid torde böra bestämmas till minst sex månader, och då den
i 15 § omförmälda förteckning icke kan blifva fullständig förr än sagda tid tilländagått,
synes komitén ej skäl vara att den första gången afgifves dessförinnan.
89
B. Motiv
för
förslaget till ändring af § 8 instruktionen för läkare, som
äro för helso- och sjukvården inom visst område
anstälde, äfvensom för andre, som utöfva
läkarekonsten, den 31 oktober 1890.
Enligt ofvan nämnda instruktions § 33, 2 och § 42 böra provinsial- och
extra provinsialläkare »under tjenstresor inom distriktet söka inhemta upplysningar
om det sätt, hvarpå utackorderade barn, i synnerhet späda sådana, vårdas
och, när tid och omständigheter det medgifva, deråt egna tillsyn».
Vid motiveringen af 15 § i komiténs förslag till förordning om skydd för
fosterbarn har komiten framhållit, hurusom denna tjensteläkarnes befattning med
fosterbarnsvården ingalunda blefve öfverflödig i följd af den särskilda tillsyn å
fosterbarn, som komme att genom den nya författningen införas och af helsovårdseller.
kommunalnämnden handhafvas, utan att tvärtom tjensteläkarnes bistånd
dervid påräknades, hvadan och då läkarinstruktionen i sitt nuvarande skick icke
vore tillräcklig att bereda nämnden erforderlig säkerhet för detta understöd, behofvet
påkallade nya bestämmelser i sådant syfte 1).
Till den föreskrift, som för angifna ändamål jemte andra föreslagits i 15 §
förordningen om skydd för fosterbarn, bör, enligt komiténs åsigt, ytterligare komma
i form af tillägg till § 8 läkarinstruktionen det stadgande, som nu motiveras.
Härigenom skulle förste provinsialläkarne uttryckligen tillerkännas icke blott rättighet
utan äfven pligt att inspektera de allmänna och privata inrättningar, der barn
fostras mot ersättning, jemte befogenhet att upptaga sådana förrättningar i den
årliga reseplanen. Härvid har emellertid ej ansetts nödigt att, på sätt som skett
i förslaget till förordning om skydd för fosterbarn, taga hänsyn till barnens ålder 2).
*) Se sid. 82. 2) Se 1 §.
12
90
C. IVlotiv
för
förslaget till ändrad lydelse af 14 kapitlet 45 § strafflagen.
De allmänna bestämmelserna om misshandel förekomma i 14 kapitlet
strafflagen. Graden af straffbarhet bestämmes enligt hithörande lagrum af misshandelns
effekt. Dervid skiljes mellan svår kroppsskada, hvarmed förstås förlust
af talförmåga, syn eller hörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande
svårt men å helsa eller lifsfarlig sjukdom (10 och 11 §§), mindre lyte
eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom än den nyss nämnda (12 §) samt slutligen
ringare eller ingen skada (13 §). Med afseende å sistnämnda slag af misshandel
är derjemte i 16 § stadgadt att, om någon under utöfning af laga rättighet
att aga den, som under hans lydnad står, tillfogar honom skada och denna
är sådan som i 13 § sägs; derför må han ej till straff fällas.
Förutom dessa lagbestämmelser, hvilka alla afse det fall, då handlingen,
hvarigenom skadan åstadkommits, varit uppsåtlig, innehåller 14 kapitlet 9 och
17 §§ stadganden för de fall, då någon tillfogat annan död eller kroppsskada,
icke med uppsåt, utan genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse. För
att sådant vållande skall anses straffbart, måste dock den tillfogade kroppsskadan
vara minst så stor som i 12 § sägs, hvadan vållande till ringare kroppsskada icke
är belagdt med straff.
Under bestämmelserna om vållande till död eller kroppsskada inneslutes
uppenbarligen hvad man benämner vanvård af barn, ehuru bestämmelserna icke,
såsom i flera främmande länders lagstiftning (se IV C), detaljeradt angifva hvad
med vanvård förstås, såsom att någon vårdslöst lemnar barn vind för våg med
afseende på tillsyn, skydd, kläder, föda eller läkarhjelp m. m.
Redogörelsen under IV C visar äfven, att den utländska lagstiftningen icke alltid
stannar vid skydd allenast mot uppfostrares vållande till kroppsskada, utan jemväl
stadgar straff för handlingar eller försumlighet, hvarigenom barnens sedliga
väl äfventyras. r) För hithörande fall likasom för den händelse då visserligen
J) Se sid. 191—194.
91
fysisk vanvård eger ruin, men så beskaffad kroppslig skada, som ofvan är nämnd,
ej åstadkommits eller kan påvisas, innehåller komiténs förslag under II D särskilda
stadganden, hvadan komitén icke föreslagit någon ändring af strafflagen i syfte
att göra vanvård af barn till föremål för straff i större utsträckning, än hittills
är stadgadt.
Deremot har komitén icke kunnat undgå att bemärka, hurusom strafflagens
bestämmelser om rätten till åtal för ifrågavarande brott är i ganska hög grad
otillfredsställande.
I 14 kapitlet 45 § stadgas i detta hänseende, att misshandel, hvarom 12 och
13 §§ handla, ej må åtalas af allmän åklagare, der ej målsegande brottet till sådant
åtal angifver, eller det blifvit föröfvadt under sabbat eller vid sådant tillfälle
eller å sådan’ort, som i 11 kap. 9 eller 15 §§ omförmäles, äfvensom att vållande,
hvarom i 17 § sägs, ej må åtalas af annan än målsegande. Nu inträffar emellertid
ej sällan, att föräldrar eller andra med uppsåt eller af vållande göra sig skyldiga
till sådana handlingar eller försummelser mot dem, som stå under deras lydnad,
att kroppsskada deraf uppstår. Enligt 6 kapitlet 8 § strafflagen är det i så fall
gerningsmannen sjelf som är målsegande; och då det ju ej är tänkbart, att eu sådan
målsegande vill uppträda såsom angifvare, blir alltså merendels, i följd af lagens
bokstaf ehuru säkerligen ej efter dess mening, ett dylikt af målsman mot myndling
föröfvadt brott obestraffadt.
Med hänsyn till hvad sålunda anförts, har komitén ansett sig böra föreslå
ett tillägg till nämnda 45 § i 14 kapitlet strafflagen, hvarigenom för det fall att
någon, som öfver annan eger målsmannarätt, mot denne sin myndling begår brott,
hvarom i 12, 13, 15 eller 17 § i samma kapitel förmäles, allmän åklagare skulle
ega att å brottet tala. Visserligen afser komiténs uppdrag allenast åstadkommande
af bestämmelser till skydd för barn, men då anledningen till den nu
ifrågasatta lagändringen är att söka i den omständigheten, att målseganden är
urståndsatt att sjelf åtala brottet eller ens till åtal angifva detsamma, har komitén
härvid sett sig nödsakad att gå något utom det föresätta området. Ett förhållande
sådant som det nyss angifna måste nemligen inträda i hvarje fall, då
myndlingen är äfven i kriminelt hänseende omyndig; och vid sådant förhållande
har komitén icke kunnat undgå att vid ändringsförslagets framläggande iakttaga,
att den ifrågasatta utsträckningen af åtalsrätten kommer att afse ej blott det fall,
att den omyndige målseganden är ett barn under 15 år, utan jemväl det fall, att
myndlingen, mot hvilken brottet begås, är helt och hållet eller till någon del
beröfvad förståndets bruk.
92
D. Motiv
för
förslaget till ändring af 12, 40, 41 och 43 §§ förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871.
Fattigvårdsförordningens 12 § 1 föreskrifter att, vid den på fångvårdsstyrelse
ankommande behandling af frågor om beviljande af sökt fattigvård, bör
iakttagas, »att barn, om hvilket fångvårdsstyrelse föranlåtes taga vård, varder
ej allenast försedt med uppehälle och stadig bostad, utan äfven kristligen uppfostradt
och undervisadt».
I en vid 1891 års riksdag väckt motion ifrågastäldes, huruvida med denna
bestämmelses syfte vore förenligt, att fångvårdsstyrelse, såsom i icke få fattigvårdssamhällen
vore händelsen, på auktionsmessig! sätt utackorderade fattighjon
till den minst bjudande. Motionären fann ett slikt tillvägagående strida mot
föreskriftens anda och bokstaf samt ansåg, att allt tvifvel härom borde undanrödjas
genom en ny bestämmelse, som omfattade så väl värnlösa barn som äldre
fattighjon. Han föreslog derför Riksdagen att för sin del besluta, att 9 § 1 fattigvårdsförordningen
skulle erhålla följande ändrade lydelse: »På hvarje fattigvårdssamhälle
ankommer, med iakttagande af att fattighjon å allmän sammankomst eller
annorledes icke utbjudas till inackordering hos den minst bjudande, att i öfverensstämmelse
med denna förordning ordna sin fattigvård» o. s. v.
Såväl hos lagutskottet som i Riksdagens begge kamrar gjorde sig den mening
gällande, att en bestämmelse med den i motionen föreslagna affattning komme
att vålla hinder eller svårighet för understödstagares ^ackordering samt åstadkomma
allt för betydlig ökning af den förut tryckande fattigvårdstungan. Det
synnerligen anstötligt i att hålla offentlig auktion för utackorderingen erkändes
emellertid samstämmigt, så att kamrarnas gemensamma ståndpunkt i frågan utan
fara för misstag kan betecknas med uppfattningen, att, i fall ett stadgande i den
åsyftade riktningen borde beslutas, detta skulle innehålla förbud allenast mot det
auktionsmessiga i förfarandet. Också beslöt första kammaren att till lagutskottet
93
återförvisa ärendet för förslagets omarbetning i nu angifna syfte; och att motionen
icke äfven i andra kammaren, på sätt flere ledamöter yrkade, rönte samma behandling,
utan afslogs, hvarigenom frågan för den gången förföll, berodde otvifvelaktigt
derpå, att några i fattigvårdsangelägenheter förfarne ledamöter, som betviflade, att
auktionsmetoden ännu tillämpades i vårt land, eller åtminstone trodde, att blott
undantagsvis så vore händelsen, icke ville erkänna hehofvet af något stadgande i
ämnet, med mindre de finge bevis för oriktigheten af denna sin föreställning, en
vederläggning den de ej funno utredningen i ärendet innefatta.
Då alltså anledningen, hvarför lagstiftaren ännu icke ingripit mot ifrågavarande,
ej blott inom riksdagen utan esomoftast äfven i pressen med största fog
öfverklagade missförhållande, uteslutande är att söka i ovissheten om dess faktiska
tillvaro i någon beaktansvärd utsträckning, men, såsom redogörelsen under IV A
visar, uppgifter numera föreligga från kommunerna sjelfva, att, hvad barn angår,
auktionsförfarandet i större eller ringare omfattning fortfarande förekommer i ej
mindre än 483 eller 20 procent af landsbygdens fattigvårdssamhällen, och att endast
fem län äro fullständigt fria derifrån *), så vill det förefalla komitén, som borde all
tvekan vara undanröjd beträffande nödvändigheten att nu omsider resa hinder mot
ett missbruk, som äfven af den ofvan omförmälda motionens motståndare inom
riksdagen betecknats såsom »en mörk fläck i vårt land». Dervid är likväl, enligt
komiténs mening, ej skäl att för närvarande öfverskrida det område, hvarinom
Riksdagens sympatier för reformen — under förutsättning att dess behöflighet hlefve
genom fakta styrkt — visat sig ligga; och då det hufvudsakligast torde vara barn,
som utackorderas på offentlig auktion, samt auktionsförfarandet äfven förnämligast
i detta afseende väckt anstöt, så har komitén, hvars uppdrag för öfrigt endast gäller
barn, ansett sig böra inskränka sitt förslag till förhud allenast mot auktioner för
sist berörda ändamål. Vill man stanna dervid, blir det lämpligast att, på sätt
ock vid sakens behandling i riksdagen ifrågästälts, införa stadgandet i 12 § 1
fattigvår dsförordningen.
En annan fråga är, huruvida i komiténs befogenhet kan anses ingå att
behandla den angelägenhet, hvarom nu talas. Komitén har haft i uppdrag att
dels undersöka, om och i hvilken utsträckning bestämmelser må erfordras för att
betrygga en tillfredsställande vård åt barn, särskildt sådana, som uppfostras hos
andra än sina föräldrar, dels äfven afgifva förslag till de åtgärder, som i nämnda
hänseende kunna anses höra vidtagas.2) Håller man sig strängt till ordalydelsen,
kan häri icke ligga någon anledning för komitén att sysselsätta sig med fattigvårdsmyndigheternas
metoder för barns ^ackordering, med mindre de innebära
någon fara i afseende å barnens vård. Inom riksdagen har emellertid framhållits,
hurusom auktionsmetoden, ehuru dess ändamål är att genom allmän täflan nedbringa
underhållskostnaden till minsta skäliga belopp, icke tillförhinder fattig
-
*) Se sid. 133. 2) Se sid. 7.
94
vårdsstyrelserna att antaga det lägsta anbudet; att fattigvårdsförordningen tvärtom
ålägger dem i främsta rummet tillse, att försörjningsskyldigheten varder behörigen
och på ett menniskovänligt sätt fullgjord; samt att erfarenheten ej ådagalagt
annat, än att styrelserna i allmänhet uppfylla sin pligt härutinnan. Komitén vill
ej påstå motsatsen, och i auktionsförfarandet ligger ej heller något hinder för
tillämpning af det koncessionstvång, som skulle införas genom den af komitén
under II A föreslagna förordning om skydd för fosterbarn1), då ju bestämmelserna
härom icke kunde få någon annan inflytelse i nu ifrågavarande afseende, än att
för vissa barn endast koncessionshafvare finge uppträda såsom täflande. Men om
komitén riktigt fattat sitt uppdrag, i stort sedt, har komitén fått sig förelagdt att
föreslå åtgärder, hvarigenom fosterbarnsväsendet ställes på en tidsenlig och human
ståndpunkt. Dit kommer man dock icke utan att afskaffa det af allmänna meningen
och särskild! af Riksdagen utdömda auktionssystemet; och komitén har vid
sådant förhållande föreställt sig, att det vore allt för sträng hänsyn till en rent
formel betänklighet, om komitén underläte att, i sammanhang med andra reformer
i syfte att betrygga en tillfredsställande vård åt barn, reformer af hvilka en del
skulle åstadkommas genom ändringar i fattigvårdsförordningen, föreslå jemväl den,
som angår utackorderingsauktionerna och som likaledes skulle ske medelst en bestämmelse
i nyssnämnda författning.
ro, 41 och »Fångvårdsstyrelse bör ock, der anmälan göres, att barn betlar eller att
43 §§• det vanvårdas, förskaffa sig underrättelse om förhållandet och i anledning deraf
förfara på sätt styrelsen finner vara af omständigheterna påkalladt.»
Sammanställer man denna föreskrift, som förekommer i 13 § 2 gällande
fattigvårdsförordning, med bestämmelserna i förordningens 40 § 3, 4 och 5, finner
man genast en uppenbar inkonseqvens.
Enligt 13 § 2 har, såsom man ser, fattigvårdsstyrelse att inskrida:
dels mot hettande, när sådan förseelse begås af barn, oafsedt huruvida orsaken
dertill kan tillskrifvas vanvård eller icke;
dels mot vanvård af barn, äfven om den icke haft hettande till följd.
Fattigvårdsstyrelses maktställning mot dem, som göra sig skyldiga till
någon af nu nämnda förseelser, betecknas i begge fallen genom befogenhet och
pligt att förfara efter omständigheterna. För den händelse att hettande egt rum,
har dock korrektivet blifvit närmare angifvet i 40 §, i det styrelsen då eger varna
de felaktiga eller anmäla dem hos polismyndigheten för att, allt efter som förseelsen
kan tillskrifvas barnen sjelfva eller deras vårdare, befordras till aga eller
tvångsarbete. För ingrepp mot vanvård, som icke yttrat sig i hettande, har deremot
något särskild! maktmedel ej stälts till fattigvårdsstyrelsens förfogande, utan
styrelsen är då hänvisad till den allmänna, sväfvande förhållningsregeln i 13 § 2.
0 Se sid. 61—68.
95
När så är förhållandet, väcker det icke förvåning att finna de statistiska
uppgifterna under IN A. ådagalägga, hurusom på ett helt år endast 59 af landets
2,490 fattigvårdsstyrelser vidtagit någon åtgärd i enlighet med fattigvårdsförordningens
13 § 2, i hvad detta moment afser annat än hettande ''). Då nu härtill
kommer att — fastän af sammanhanget mellan bestämmelsen i denna del och den,
som rör betlande barn, tydligt framgår, att äfven den förra gäller alla barn —
fattigvårdsstyrelserna likväl, efter hvad omförmälda statistiska uppgifter gifva vid
handen, anse densamma tillämplig allenast på barn, som åtnjuta fattigvård 2), så
lärer ej kunna förnekas, att här föreligger en lucka att fylla.
Till en del skulle detta ske genom den under II A föreslagna förordning om
skydd för fosterbarn. Utan ytterligare åtgärder blefve dock missförhållandet afhulpet
blott för så vidt det angår barn under sju års ålder, som mot ersättning eller
efter aftal derom fostras hos andra än sina föräldrar, stjufföräldrar, far- eller morföräldrar
eller laga förmyndare. Det förtydligande af 45 § i 14 kapitlet strafflagen,
komitén under II C föreslagit, skulle visserligen äfven och utöfver nyss
angifna begränsning bereda barn ett något säkrare skyddsvärn, än som ligger i
nu gällande bestämmelser. Men för strafflagens tillämplighet i afseende å vanvård,
hvars orsak är att tillskrifva vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse från vårdarens
sida, fordras emellertid, att vanvården åstadkommit åtminstone sådant lyte
eller kroppsfel eller sådan sjukdom, som i 14 kapitlet 12 § omförmäles 3). I allmänhet
torde endast i svårare eller mera akuta fall denna effekt af vanvården
kunna påvisas och styrkas, och huru som helst kan ju ej vara skäl, att myndigheten
alltid håller sig passiv ända till dess skada inträdt. Strafflagsbestämmelserna
innefatta dessutom korrektiv allenast mot den vanvård, som haft kroppslig
skada till följd, men icke mot den, hvars verkningar fraraträdt i sedligt förderf.
Såsom man finner af hvad nyss sagts, är äfven fattigvårdsförordningen i sitt nuvarande
skick ofullständig i detta senare hänseende, i det den icke anvisar myndigheten
några bestämda vapen för bekämpande af annan vanart hos barn än betlande.
Under dessa omständigheter och med den vidsträckta befogenhet, som är
komitén gifven att föreslå åtgärder för betryggande af eu nöjaktig barnavård, har
komitén velat begagna det sålunda erbjudna tillfället att för fall, der barn ännu icke
kommit så långt i vanart, att det behöfver intagas å särskild uppfostringsanstalt,
söka fylla bristen, och detta desto hellre som vi lefva i en tid, då öfverdåd och till
brottslighet gränsande okynne hos det uppväxande slägtet mer än någonsin tillförene
framträdt på ett sätt, som icke utan grund anses tyda på en hotande samhällsfara.
Hvad kan och bör då från lagstiftarens sida åtgöras i ändamål att undanrödja
eller till minsta möjliga mått inskränka missförhållandet i nu angifna hänseende?
b
Se sid. 133. 2) Se sid. 133. 3) Se sid. 90.
96
Man finner af den under IV C införda redogörelse för utlandets lagstiftning
i ämnet, att man der mestadels velat finna botemedlet i rättighet för myndigheterna
att skilja barn från dåliga vårdare och öfverlemna dem till andra.l) Detta
är ej heller ett för vår lagstiftning främmande korrektiv. Enligt 51 § stadgan
angående folkundervisningen i riket den 20 januari 1882 få barn skiljas från
föräldrar eller andra målsmän, som försumma sin skyldighet att hålla barnen
till skolgång. Såsom ofvan visats, har stadgandet i 13 § 2 fattigvårdsförordningen
så vidsträckt omfattning i fråga om barn som vanvårdas, att det torde
innebära enahanda befogenhet för fattigvårdsstyrelse, ehuru det ringa antal styrelser,
som tillämpat bestämmelsen, ansett den gälla allenast de barn, hvilka åtnjuta
fattigvård. Ett ytterligare och stort steg för grundsatsens författningsenliga
tillämpning här i landet har komitén ifrågastält genom sitt förslag till förordning
om skydd för fosterbarn -). I betraktande af allt detta kan det tyckas, som om
intet vidare vore af nöden än att genom en förtydligande eller ny bestämmelse i
fattigvårdsförordningen uttryckligen bemyndiga fattigvårdsstyrelserna att vidtaga
ifrågavarande åtgärd i de fall, då den föreslagna förordningen ej blefve tillämplig.
Funnes någon utsigt för, att detta botemedel i regeln skulle vid behof komma
till användning i afseende å andra barn än dem, om hvilka nyssnämnda förslag
handlar, hade komitén icke heller tvekat att, utöfver hvad som nu skett, förorda
dess stadfästande i lagen. Men efter komiténs bestämda öfvertygelse är denna förutsättning
en allt för ohållbar grund att bygga på. Der barn fostras mot betalning
eller annan ersättning — och så skulle blifva händelsen med alla, som afses i
den föreslagna förordningen om skydd för fosterbarn3) — förlorar vårdaren en ekonomisk
förmån på samma gång han mister barnen. Häri ligger korrektivets hela
styrka. Men den som utan sådan godtgörelse och således tvärtom med ekonomiska
uppoffringar besörjer en barnavård, så långt ifrån kärleksfull att den kan
betraktas såsom vanvård, torde merendels i barnens mistning se snarare en vinst
än en förlust. Visserligen har man hos oss likasom i andra länder sökt förläna
tvångsåtgärden den åsyftade styrkan genom befogenhet för myndigheterna att hos de
föisumliga utkräfva godtgörelse i penningar eller arbete. Bestämmelser härom förekomma
dels i 29 § 2 samt 35 och 36 §§ fattigvårdsförordningen, dels i 51 § folkskolestadgan.
Men de fall torde snart vara räknade, då detta medel användts och haft
åsyftad verkan. Orsaken är ej svår att finna. Den pekuniära ersättningsförmågan
saknas så godt som alltid, och för arbetsskyldighetens fullgörande på ett sätt, som
icke åsamkar samhället ytterligare kostnad i stället för vederlag, kan sällan beredas
utväg. I öfrigt bör ej förbises, att när ett barn vanvårdas hos gifta föräldrar eller
fosterföräldrar, skulden härför ofta faller blott på en af makarna, hvadan då endast
är af vigt, att barnet aflägsnas från den felaktiga, och rättvist att näpsten drabbar
denne allena.
x) Se sid. 191—194. 2) Se 11 och 12 §§.
'') Se 1 §.
97
Komitén tager säkerligen icke miste, då komitén föreställer sig, att både
fattigvårdsstyrelser och enskilda personer skulle långt mer än nu finnas benägna
taga hand om fattiga barn, som äro blottstälda för vanvård i fysiskt eller sedligt
hänseende, allenast någon laga utväg funnes att icke blott, åtminstone för en tid,
frigöra dem från pligtförgätna föräldrars eller andra målsmäns inflytande, utan på
samma gång äfven befordra sådana vårdare till en näpst, nog allvarsam att verkligen
utgöra vedergällning för hvad de. brutit. Helt visst skulle också risken att
råka ut härför afskräcka mången från att beträda den väg, som kunde föra dertill.
Den inkonseqvens, som, efter hvad ofvan erinrats, 13 § 2 fattigvårdsförordningen
företer vid sammanställning med denna förordnings 40 §, leder osökt
tanken åt det håll, der, efter komiténs mening, det rätta korrektivet ligger. Då
lagen eventuel! bestämmer aga för barn, som utan målsmans förvållande betlar,
och tvångsarbete för målsman, som kan antagas hafva någon skuld i sådan förseelse,
hvarför bör icke, i motsvarande fall, enahanda påföljd drabba barn, som
ådagalägger annan vanart, eller målsman, som genom att försumma barnets sedliga
uppfostran bragt detsamma derhän eller ock genom vanvård blottstält det för
fysiskt lidande? Är blott vanvården uppenbar eller vanarten grof och tillika
sådan, att den inverkar störande på allmän ordning, kan komitén ej finna att förseelsen
är mer ursäktlig eller mindre samhällsvådlig än betlandet.
Det är på nu angifna grund komitén stöder sitt förslag om två nya moment
i 40 § med deraf föranledda ändringar i 41 och 43 §§ fattigvårdsförordningen.
Dessa bestämmelser skulle, såsom man ser, icke behöfva röna någon inverkan af
en blifvande lagstiftning om särskilda uppfostringsanstalter för brottsliga eller i
sedligt afseende försummade barn utan kunna tillämpas oberoende af denna.
Deremot skulle i den senare, om så befinnes lämpligt, kunna stadgas, att barn ej
må för vanart intagas i särskild uppfostringsanstalt utan att dessförinnan fruktlöst
hafva undergått aga enligt det föreslagna momentet 6 i fattigvårdsförordningens
40 §.
13
t ii v M
BILAGOR
A. Statistisk redogörelse.
o
. /
103
Tdb. litt. a. Fosterbarnens antal.
1 | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | a | ro T | 11 1 | 12 | 13 | 14 |
Landsbygden. |
| Folkmängd den 31 december 1894. | Antal | fosterbarn | Barn intagna | 0 a: | Hela antalet fosterbarn. | Antal fosterbarn på 1,000 personer. | ||||||
1 utackorderade af | Deraf icke kyrkoskrifna å utackorderingsorten. | af kommun inrättad barnavårds-an stalt. | enskild barnavårdsanstalt. | fattiggård eller annan dylik | fattighus eller annan försörjnings-anstalt. | barnavårdsanstalt belägen inom | ||||||||
fångvårdsstyrelse inom eget fattigvårdssamhälle. | enskilda personer. | fångvårdsstyrelse inom främmande fattig vår ds- samhällo. | barnhus eller annan välgörenhetsinrättning. | |||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Stockholms | län | 144,326 | 531 | 556 | 248 | 741 | 274 | 12 | 141 | 22 | 106 | 24 | 2,381 | 16.4 |
Upsala | ,) | 98,121 | 384 | 233 | 100 | 209 | 171 | — | — | 2 | 72 | 13 | 1,013 | 10.3 |
Södermanlands | » | 136,806 | 429 | 389 | 133 | 190 | 211 | 3 | 5 | 22 | 120 | 6 | 1,297 | 9.5 |
Östergötlands |
| 212,834 | 747 | 710 | 143 | 100 | 352 | — | 26 | 18 | 192 | 5 | 1,941 | 9.2 |
Jönköpings | » | 169,499 | 503 | 225 | 50 | 102 | 106 | — | 3 | 9 | 105 | 5 | 1,002 | 5.9 |
Kronobergs | )) | 151,665 | 657 | 281 | 29 | 97 | 54 | — | — | 33 | 27 | 6 | 1,130 | 7.4 |
Kalmar | )) | 201,487 | 828 | 308 | 79 | 342 | 99 | — | 26 | 101 | 108 | 32 | 1,824 | 9.o |
Gotlands | » | 44,050 | 81 | 124 | 31 | 90 | 50 | — | — | — | 19 | 2 | 347 | 7.9 |
Blekinge | )) | 109,761 | 633 | 391 | 72 | 246 | 151 | — | — | 95 | — | 6 | 1,443 | 13.1 |
Kristianstads | » | 205,950 | 751 | 645 | 113 | 12 | 217 | 29 | 14 | 65 | 72 | 15 | 1,716 | 8.3 |
Malmöhus | „ | 264,492 | 590 | 918 | 222 | 31 | 460 | — | 13 | 140 | 192 | 20 | 2,126 | 8.0 |
Hallands | ,, | 116,395 | 409 | 261 | 81 | 17 | 138 | — | — | 25 | 27 | 12 | 832 | 7.1 |
Göteborgs o. Bohus | » | 184,020 | 827 | 252 | 456 | 41 | 156 | — | 19 | 38 | 1 | 15 | 1,649 | 8.9 |
Elfsborgs | ,) | 251,106 | 1,048 | 446 | 323 | 80 | 276 | — | — | 75 | 62 | 19 | 2,053 | 8.2 |
Skaraborgs | )) | 222,455 | 716 | 313 | 107 | 239 | 196 | — | 7 | 9 | 172 | 10 | 1,573 | 7.1 |
Vermlands | „ | 233,441 | 1,071 | 368 | 68 | 26 | 92 | — | 11 | 176 | 19 | 6 | 1,745 | 7.5 |
Örebro | ,) | 166,224 | 610 | 539 | 130 | 153 | 321 | — | 15 | 270 | 53 | 10 | 1.780 | 10.7 |
Yestmanlands | ,, | 118,016 | 543 | 293 | 95 | 87 | 218 | — | — | 83 | 78 | 4 | 1,183 | 10.0 |
Kopparbergs | » | 193,396 | 563 | 114 | 59 | 91 | 68 | — | 10 | 160 | 16 | 8 | 1,021 | 5.3 |
Geileborgs | » | 174,835 | 459 | 148 | 118 | 9 | 116 | 7 | 4 | 230 | 6 | 8 | 989 | 5.7 |
Vesternorrlands | » | 191,113 | 975 | 301 | 100 | 18 | 182 | — | — | 180 | 29 | 2 | 1,605 | 8.4 |
Jemtlands | » | 96,678 | 424 | 130 | 14 | 3 | 39 | — | 4 | 13 | 9 | 5 | 602 | 6.2 |
Yesterbottens | » | 126,424 | 485 | 117 | 23 | 49 | 56 | — | — | — | 2 | — | 676 | 5.3 |
Norrbottens | » | 102,407 | 628 | 173 | 25 | 12 | 28 | 15 |
| 3 | 2 | — | 758 | 7.4 |
Landsbygden | 3,915,400 | 14,792 | 8,235 | 2,819 | 2,985 | 4,031 | 66 | 298 | 1,769 | 1,489 | 233 | 32,686 | 8.s | |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm.......... |
| 264,585 | 445 |
| ») 2,984 | 27 |
| 125 | — | — | 63 | 3,617 | 13.6 | |
Göteborg............ |
| 111.234 | 254 | 528 | 8 | 10 | 22 | 83 | 92 | — | — | 27 | 1,002 | 9.o |
Malmö.............. |
| 51.501 | 86 | 92 |
| 8 | 3 |
| 5 |
| — | 8 | 3) 199 | ? |
Norrköping......... |
| 34,816 | 49 | 17 | 3 | 9 | ? |
| 108 |
| — | — | s) 186 | ? |
Öfriga städer...... |
| 595,647 | 1,496 | 1,060 | 118 | 272 | 180 | 24 | 226 | 190 | 201 | 131 | 3,718 | 6.3 |
Städerna | 957,783 | 2,330 | 2) 4,021 | 129 | 959 | 232 | 107 | 556 | 190 | 201 | 229 | 8,722 | 9.1 | |
Hela riket. |
| 4,873,183] 17,122 | 112,256 | 2,948 | 3,944 4,263 | 1731 854 | | 1,959| 1,690 462] 41,408 | | 8.5 |
J) Detaljerade uppgifter hafva icke kunnat erhållas. Af främmande fattigvårdsstyrelser lärer dock blott ett ringa fåtal
barn utackorderas i Stockholm. Enligt Allmänna Barnhusinrättningens årsberättelse utgjorde do i Stockholm utackorderade
barnhusbarnen 660. 2) Med frånräknande af 660 barnhusbarn hafva öfriga i Stockholm, af andra än fattigvårdsstyrelserna utackorderade
barn beräknats såsom af enskilda personer utackorderade. 3) Uppgifterna från pastorsembetena mycket ofullständiga.
104
Tab. litt. b. Af fattigvårdssamkällena underhållna fosterbarn.
1 | 2 | 3 | i | ” 5 | c | 7 | 8 | 9 | ! io | |
|
| h,w | Barn utackorderade | Barn intagna på barn-eller fattigvårdsanstalt | ||||||
|
| cd | inom | fattig- | utom fattig-vårds- | inom | fattig- | utom fattig-vårds- | ||
|
| P" ö | var ds- | varda- | ||||||
|
| £ p ? s; | samhället. | samhället. | samhället. | samhället. | ||||
|
|
| Antal. | % | Antal. | % | Antal. | % | Antal. | % |
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Stockholms | län ............ | 945 | 531 | 56.2 | 109 | 11.5 | 281 | 29.7 | 24 | 2.6 |
Upsala | » ............ | 565 | 384 | 68.o | 94 | 16.6 | 74 | 13.1 | 13 | 2.3 |
Södermanlands | )) | 758 | 429 | 56.6 | 173 | 22.8 | 150 | 19.8 | 6 | 0.8 |
Östergötlands | » ............ | 1,182 | 747 | 63.2 | 194 | 16.4 | 236 | 20. o | 5 | 0.4 |
Jönköpings | » ............ | 710 | 503 | 70.8 | 85 | 12.o | 117 | 16. s | 5 | 0.7 |
Kronobergs | » ............ | 785 | 657 | 83.7 | 62 | 7.9 | 60 | 7.6 | 6 | 0.8 |
Kalmar | )) ............ | 1,178 | 828 | 70.3 | 83 | 7.1 | 235 | 19.9 | 32 | 2.7 |
Gotlands | » ............. | 131 | 81 | 61.8 | 29 | 22.2 | 19 | 14.5 | 2 | 1.5 |
Blekinge | » ........... | 821 | ''633 | 77.i | 87 | 10.6 | 95 | ll.c | 6 | 0.7 |
Kristianstads | )) ............ | 1,041 | 751 | 72.1 | 95 | 9.1 | 180 | 17.3 | 15 | 1.5 |
Malmöhus | » ............ | 1,101 | 590 | 53.6 | 146 | 13.3 | 345 | 31.3 | 20 | 1.8 |
Hallands | » | 509 | 409 | 80.4 | 36 | 7.1 | 52 | 10.2 | 12 | 2.3 |
Göteborgs och Bohus | » | 1,079 | 827 | 76.c | 179 | 16.0 | 58 | 5.4 | 15 | 1.4 |
Elfsborgs | )) ............ | 1,370 | 1,048 | 76.6 | 166 | 12.1 | 137 | 10. o | 19 | 1.4 |
Skaraborgs | » ............ | 1,063 | 716 | 67.4 | 149 | 14.o | 188 | 17.7 | 10 | 0.9 |
Vormlands | )) | 1,334 | 1,071 | 80.3 | 51 | 3.8 | 206 | 15.4 | 6 | 0.5 |
Örebro | )) ........... | 1,028 | 610 | 59.3 | 70 | 6.8 | 338 | 32.9 | 10 | 1.0 |
Vestmanlands | » ............ | 825 | 543 | 65.8 | 117 | 14.2 | 161 | 19.5 | 4 | 0.5 |
Kopparbergs | )) ............ | 820 | 563 | 68.6 | 63 | 7.7 | 186 | 22.7 | 8 | 1.0 |
Gefleborgs | » ............ | 791 | 459 | 58.o | 77 | 9.8 | 247 | 31.2 | 8 | 1.0 |
Vesternorrlands | » | 1,237 | 975 | 78.8 | 51 | 4.1 | 209 | 16.9 | 2 | 0.2 |
Jemtlands | » | 474 | 424 | 89.4 | 19 | 4.o | 26 | 5.5 | 5 | i.i |
Yesterbottens | » ....... | 503 | 485 | 96.4 | 16 | 3.2 | 2 | 0.4 | — | — |
Norrbottens | » ............ | 558 | 528 | 94.6 | 10 | 1.8 | 20 | 3.6 | — | — |
| Landsbygden | 20,808 | 14,792 | 71.1 | 2,161 | 10.4 | 3,622 | 17.4 | 233 | i.i |
Städerna |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm................ |
| 903 | 445 | 49.3 | 270 | 29.9 | 125 | 13.8 | 63 | 7.0 |
Göteborg.................. |
| 1,091 | 254 | 23.3 | 635 | 58.2 | 175 | 16.o | 27 | 2.5 |
Malmö.................... |
| 205 | 86 | 41.9 | 106 | 51.7 | 5 | 2.5 | 8 | 3.9 |
Norrköping ............. |
| 216 | 49 | 22.7 | 59 | 27.3 | 108 | 50. o | — | — |
Öfriga städer............ |
| 3,866 | 1,496 | 38.7 | 1,598 | 41.3 | 641 | 16.6 | 131 | 3.4 |
| Städerna | 6,281 | 2,330 | 37.1 | 2,668 | 42.6 | 1,054 | 16.8 j | 229 | 3.6 |
Hela riket. | 27,089 | 17,122 | 63.2 | 4,829 | 17.8 | 4,676 | 17.3 | 462 | 1.7 |
105
Tab. litt. c. Fattigyårdssamhälienas och föräldrars deltagande i kostnaderna
för de af fattigvårdsstyrelserna inom egna fattigTårdssamhällen
utackorderade harnen.
1 | 2 | s | * | 5 | e | 7 | 8 | |
|
| Hela antalet | Antal barn, för hvilka fosterlega | n bestrides | af | |||
|
| fattigvårds- |
| fattigvårds- |
| fattigvårds- | % | |
|
| barn. | samhället ensamt. | % | och barnens | % | och barnens | |
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
| |
Stockholms | län............ | 531 | 347 | 65.3 | 27 | 5.i | 157 | 29.6 |
Upsala | » ............ | 384 | 249 | 64.8 | 18 | 4.7 | 117 | 30.5 |
Södermanlands | » ............ | 429 | 378 | 88.1 | 12 | 2.8 | 39 | 9.1 |
Östergötlands | » ............ | 747 | 520 | 69.6 | 21 | 2.8 | 206 | 27.6 |
Jönköpings | )) ............ | 503 | 380 | 75.6 | 43 | 8.6 | 80 | 15.9 |
Kronobergs | » ............ | 657 | 518 | 78.9 | 75 | 11.4 | 64 | 9.7 |
Kalmar | )) ............ | 828 | 666 | 80.5 | 45 | 5.4 | 117 | 14.1 |
Gotlands | » | 81 | 54 | 66.7 | 2 | 2.5 | 25 | 30.8 |
Blekinge | » ............ | 633 | 542 | 85.6 | 32 | 5.1 | 59 | 9.3 1 |
Kristianstads | » ............ | 751 | 585 | 77.9 | 28 | 3.7 | 138 | 18.4 |
Malmöhus | )> ........... | 590 | 475 | 80.5 | 13 | 2.2 | 102 | 17.3 |
Hallands | » | 409 | 316 | 77.3 | 28 | 6.8 | 65 | 15.9 |
Göteborgs och Bohus | » | 827 | 596 | 72.i | 76 | 9.2 | 155 | 18.7 |
Elfsborgs | )) ____ | 1,048 | 820 | 78.2 | 64 | 6.1 | 164 | 15.7 |
Skaraborgs | » | 716 | 507 | 70.8 | 53 | 7.4 | 156 | 21.8 |
Vermlands | » | 1,071 | 738 | 68.9 | 122 | 11.4 | 211 | 19.7 |
Örebro | )) | 610 | 462 | 75.8 | 35 | 5.7 | 113 | 18.5 |
Vestmanlands . | » ............ | 543 | 477 | 87.9 | 18 | 3.3 | 48 | 8.8 |
Kopparbergs | » ............ | 563 | 454 | 80.6 | 51 | 9.1 | 58 | 10.3 |
Gefleborgs Yesternorrlands |
| 459 | 390 | 85.o | 36 | 7.8 | 33 | 7.2 |
)) ............ | 975 | 638 | 65.4 | 185 | 19.0 | 152 | 15.6 | |
Jemtlands | )) ............ | 424 | 334 | 78.8 | 65 | 15.3 | 25 | 5.9 |
Vesterbottens |
| 485 | 474 | 97.7 | 5 | 1.0 | 6 | 1.3 |
Norrbottens | >, ............ | 528 | 449 | 85.o | 36 | 6.8 | 43 | 8.2 |
| Landsbygden | 14,792 | 11,369 | 76.8 | 1,090 | 7.4 | 2,333 | 15.8 |
Städerna |
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm............... |
| 445 | 233 | 52.4 | 65 | 14.6 | 147 | 33.o |
Göteborg................ |
| 254 | 163 | 64.2 | 4 | 1.6 | 87 | 34.2 |
Malmö ................... |
| 86 | 86 | 100. o | — | — | — | — |
Norrköping............. |
| 49 | 49 | 100. o | — | — | — | — |
Öfriga städer........... |
| 1,496 | 1,292 | 86.4 | 32 | 2.i | 172 | 11.5 |
| Städerna | 2,330 | 1,823 | j 78.3 | 101 | 4.3 | 406 | 17.4 |
Hela i-iket. | 17,122 | | 13,192 | 77.0 | 1,191 | 7.0 | 2,739 | 16.0 |
14
106
Täb. litt. d. Fosterbarnens ålder.
1 | 2 | 8 | -i | 5 | 8 |
| 8 | 9 | 10 | it | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |
|
| Under 1 år. |
| 1—'' | O ar. |
| 7-10 år. | 10—15 år. | Summa. | ||||||||||
Af fång- vårds- styrelse utackor- derade.1) | Ofri ga | Af fång-vårds-styrelse | öfriga barn. | Af fång-vårds-styrelse | Öfriga barn. | Af fång-vårds-styrelse | Öfriga barn. | oo CD ce P 4 CD St 0 g- 1 1 | Öfriga barn. | ||||||||||
An- tal. | % | Antal. | % | Antal. | % | Antal. t | % | Antal. | % | Antal. | % | Antal. | % | Antal. | % | ||||
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholms | län | 14 | 2 .G | 87 | 5.7 | 140 | 26.4 | 568 | 37.1 | 136 | 25.6 | 319 | 20.8 | 240 | 45.4 | 558 | 36.4 | 530 | 1,532 |
Upsala | » | 5 | 1.3 | 30 | 5.6 | 115 | 30. o | 213 | 39.3 | 89 | 23.2 | 118 | 21.8 | 175 | 45.5 | 181 | 33.4 | 384 | 542 |
Södermanlands | » | 6 | 1.4 | 35 | 5.o | 123 | 28.o | 245 | 34.4 | 96 | 22.6 | 162 | 22.8 | 204 | 47.5 | 269 | 37.8 | 429 | 711 |
Östergötlands | )) | 16 | 2.1 | 44 | 4.6 | 235 | 31.4 | 374 | 39.4 | 189 | 25.2 | 246 | 25.9 | 307 | 41.3 | 286 | 30.1 | 747 | 950 |
Jönköpings | )) | 7 | 1.4 | 12 | 3.2 | 124 | 24.6 | 106 | 28.2 | 131 | 26.0 | 121 | 32.2 | 241 | 48.o | 137 | 36.4 | 503 | 376 |
Kronobergs | » | 10 | 1.5 | 10 | 3.8 | 128 | 19.5 | 143 | 35.3 | 167 | 25.4 | 100 | 24.7 | 352 | 53.6 | 146 | 36.i | 657 | 405 |
Kalmar | » | 16 | 1.9 | 35 | 4.9 | 211 | 25.5 | 281 | 38.7 | 230 | 27.8 | 177 | 24.4 | 371 | 44.8 | 232 | 32.o | 828 | 725 |
Gotlands | » | 5 | 6.1 | 15 | 6.2 | 26 | 32.1 | 105 | 43.4 | 25 | 30.9 | 62 | 25.7 | 25 | 30.9 | 60 | 24.7 | 81 | 242 |
Blekinge | » | 15 | 2.4 | 16 | 2.2 | 141 | 22.3 | 231 | 32.7 | 175 | 27.6 | 146 | 20.7 | 302 | 47.7 | 314 | 44.4 | 633 | 707 |
Kristianstads | )) | 10 | 1.3 | 19 | 2.5 | 203 | 27.o | 245 | 31.8 | 213 | 28.4 | 222 | 28s | 325 | 43.3 | 284 | 36.9 | 751 | 770 |
Malmöhus | n | 14 | 2.4 | 55 | 4.7 | 179 | 30.3 | 338 | 29.o | 151 | 25.0 | 301 | 25.8 | 246 | 41.7 | 472 | 40.5 | 590 | 1,166 |
Hallands | » | 5 | 1.2 | 10 | 2.8 | 89 | 21.8 | 107 | 29.8 | 99 | 24.2 | 114 | 31.8 | 216 | 52.8 | 128 | 35.6 | 409 | 359 |
Göteborgs och Bohus | » | 20 | 2.4 | 11 | 1.5 | 239 | 28.9 | 217 | 28.9 | 233 | 28.2 | 206 | 27.5 | 335 | 40.5 | 315 | 42.i | 827 | 749 |
Elfsborgs | )> | 13 | 1.2 | 36 | 4.2 | 220 | 21.o | 253 | 29.8 | 306 | 29.2 | 227 | 26.8 | 509 | 48.6 | 333 | 39.2 | 1,048 | 849 |
Skaraborgs | » | 15 | 2.i | 31 | 4.7 | 152 | 21.4 | 244 | 37.o | 174 | 24.6 | 176 | 26.7 | 369 | 51.9 | 208 | 31.6 | 710 | 659 |
Vermlands | » | 15 | 1.4 | 11 | 2.4 | 212 | 19.8 | 155 | 33.7 | 322 | 30. o | 117 | 25.4 | 522 | 48.7 | 177 | 38.5 | 1,071 | 460 |
Örebro | » | 7 | 1.1 | 24 | 3o | 140 | 23.o | 300 | 36.6 | 178 | 29.2 | 178 | 21.7 | 285 | 46.7 | 317 | 38.7 | 610 | 819 |
Vestmanlands | n | 39 | 7.2 | 30 | 6.3 | 134 | 24.7 | 181 | 38.2 | 141 | 26.o | 109 | 23.1 | 229 | 42.1 | 153 | 32.4 | 543 | 473 |
Kopparbergs | » | 8 | 1.4 | 7 | 2.7 | 134 | 23.s | 68 | 25.8 | 150 | 26.7 | 87 | 33.i | 271 | 48.i | 101 | 38.4 | 563 | 263 |
Gefleborgs | » | 7 | 1.5 | 8 | 2.8 | 115 | 25.1 | 86 | 31.4 | 131 | 28.5 | 61 | 22.3 | 206 | 44.9 | 119 | 43.4 | 459 | 274 |
Yesternorrlands | » | 39 | 4.o | 14 | 3.3 | 313 | 32.1 | 130 | 31.i | 261 | 26.8 | 114 | 27.3 | 362 | 37.1 | 160 | 38.s | 975 | 418 |
Jemtlands | » | 4 | 0.9 | 3 | 2.o | 117 | 27.6 | 50 | 34.o | 125 | 29.5 | 35 | 24.o | 178 | 42.o | 59 | 40. o | 424 | 147 |
Vesterbottens | » | 4 | 0.8 | 1 | O.e | 123 | 25.3 | 42 | 22.4 | 122 | 25.3 | 34 | 18.o | 236 | 48.6 | in | 59.o | 485 | 188 |
Norrbottens | » | 12 | 2.3 | 5 | 2.4 | 133 | 25.2 | 55 | 26.2 | 154 | 29.1 | 45 | 21.4 | 229 | 43.4 | 105 | 50. o | 528 | 210 |
Landsbygden | 306 | 2.1 | 555 | 4.o | 3,746 | 25.4 | 4,737 | 33.8 | 3,998 | 27.1 | 3,477 | 24.8 | 6,735 | 45.4 | 5,225 | 37.4 | 14,785 | 13,994 | |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm................ |
| 20 | 4.5 | 396 | 13.3 | 144 | 32.4 | 1,178 | 39.4 | no | 24.7 | 660 | 22.1 | 171 | 38.4 | 750 | 25.2 | 445 | 2,984 |
Göteborg ................. |
| 5 | 1.9 | 27 | 4.9 | 95 | 37.5 | 218 | 40.o | 62 | 24.4 | 134 | 24.5 | 92 | 36.2 | 167 | 30.6 | 254 | 546 |
Malmö .................... |
| — | — | 12 | 12.o | 15 | 17.5 | 31 | 31.o | 20 | 23.2 | 19 | 19.o | Öl | 59.3 | 38 | 38.0 | 86 | 100 |
Norrköping.............. |
| 3 | 6.1 | — | — | 13 | 26.5 | 10 | 34.4 | 14 | 28.5 | 7 | 24.2 | 19 | 38.9 | 12 | 41.4 | 49 | 29 |
Öfriga städer .......... |
| 25 | 1.6 | 83 | 5.7 | 404 | 26.9 | 532 | 22.9 | 367 | 24.4 | 332 | 36.8 | 700 | 47.1 | 500 | 34.6 | 1,496 | 1,447 |
Städerna | 53 | 2.3 | 518 | lO.i | 671 | 28.7 | 1,969 38.6 | 573 | 24.5 | 1,152 | 22.5 | 1,033 | 44.5 | 1,467 j 28.7 | 2,330 | 5,106 | |||
Hela riket. |
| 359 | 2.1 | 1,073 | 5.6 | 4,417 25.8 | 6,706 35.1 | 4,571 | 26.7 | 4,629| 24.2 | 7,768 | 45.4 | 6,692 35.1 | 17,115 | 19,100 |
i) Här afses endast barn, utackorderade af fattigvårdsstyrelsen inom eget fattigvårdssamhälie.
107
Tab. litt. e. Inom eller utom äktenskap födda fosterbarn.
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 |
| 8 | 9 | 10 | 11 | |
|
| Fattigvårdsstyrelsernas barn. | Öfriga barn. | Summa. | |||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| O: |
|
| Akta födde. | Oäkta födde. | Akta födde. | Oäkta födde. | eif | er dq’ so | ||||
|
| Antal. | % | Antal. | % | Antal. | % | Antal. | % | ? 2 830 3 £ g 5^ | er* so H ö |
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholms | län | 301 | 56.7 | 230 | 43.3 | 250 | 21.9 | 892 | 78.1 | 531 | 1,142 |
Upsala | » | 224 | 58.3 | 160 | 41.7 | 56 | 15.8 | 298 | 84.2 | 384 | 354 |
Södermanlands | » | 196 | 45.6 | 233 | 54.4 | 118 | 24.1 | 372 | 75.9 | 429 | 490 |
Östergötlands | » | 350 | 46.7 | 397 | 53.3 | 128 | 21.5 | 468 | 78.5 | 747 | 596 |
Jönköpings | » | 293 | 58.3 | 210 | 41.7 | 118 | 45.5 | 141 | 54.5 | 503 | 259 |
Kronobergs | )) | 354 | 54.2 | 299 | 45.8 | 123 | 37.4 | 206 | 62.6 | 653 | 329 |
Kalmar | » | 485 | 58.6 | 343 | 41.3 | 122 | 22.o | 433 | 78.o | 828 | 555 |
Gotlands | » | 39 | 48.i | 42 | 51.9 | 32 | 16.7 | 160 | 83.2 | 81 | 192 |
Blekinge | » | 326 | 51.5 | 307 | 48.5 | 194 | 35.3 | 356 | 64.7 | 633 | 550 |
Kristianstads | „ | 366 | 48.7 | 385 | 51.3 | 235 | 42.4 | 319 | 57.6 | 751 | 554 |
Malmöhus | „ | 276 | 46.8 | 314 | 53.2 | 310 | 42.9 | 411 | 57.1 | 590 | 721 |
Hallands | )) | 244 | 60.o | 165 | 40. o | 99 | 42.8 | 132 | 57.2 | 409 | 231 |
Göteborgs och Bohus | » | 503 | 60.8 | 324 | 39.2 | 229 | 42.o | 317 | 58.o | 827 | 546 |
Elfsborgs | )> | 637 | 61.3 | 401 | 38.7 | 223 | 39.4 | 343 | 60.6 | 1,038 | 566 |
Skaraborgs | » | 500 | 69.8 | 216 | 30.2 | 116 | 29.7 | 275 | 70.3 | 716 | 391 |
Vermlands | » | 606 | 56.6 | 465 | 43.4 | 179 | 48.4 | 191 | 51.6 | 1,071 | 370 |
Örebro | » | •298 | 48.8 | 312 | 51.2 | 89 | 18.2 | 401 | 81.8 | 610 | 490 |
Vestan anlända | » | 301 | 55.4 | 242 | 44.6 | 57 | 22.i | 201 | 77.9 | 543 | 258 |
Kopparbergs | » | 396 | 70.4 | 167 | 129.6 | 100 | 51.3 | 95 | 48.7 | 563 | 195 |
Gefleborgs |
| 295 | GO.o | 164 | 40.o | 91 | 58.o | 66 | 42.o | 459 | 157 |
Vesternorrlands | >) | 682 | 70. o | 293 | 30.o | 120 | 56.i | 94 | 43.9 | 975 | 214 |
Jemtlands | „ | 222 | 52.3 | 202 | 47.7 | 64 | 63.4 | 37 | 36.6 | 424 | 101 |
Vesterbottens | » | 375 | 77.3 | no | 22.7 | 78 | 58.2 | 56 | 41.8 | 485 | 134 |
Norrbottens | » | 374 | 70.8 | 154 | 29.2 | 123 | 67.6 | 59 | 32.4 | 528 | 182 |
Landsbygden | 8,643 | 58.5 | 6,135 | 41.5 | 3,254 | 34.o | 6,323 | 66.o | 14,778 | 9,577 | |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm............... |
| 300 | 67.4 | 145 | 32.6 | 177 | 13.9 | 1,107 | 86,i | 445 | 1,284 |
Göteborg................. |
| 91 | 35.8 | 163 | 64.2 | 138 | 26.4 | 385 | 73.6 | 254 | 523 |
Malmö..................... |
| 45 | 52.3 | 41 | 47.7 | 26 | 26.8 | 71 | 73.2 | 86 | 97 |
Norrköping............. |
| 21 | 42.9 | 28 | 57,i | 7 | 25.9 | 20 | 74.1 | 49 | 27 |
Öfriga städer........... |
| 818 | 54.4 | 685 | 45. g | 377 | 30.2 | 873 | 69.8 | 1,503 | 1,250 |
Städerna | 1,275 | 54.6 | 1,062 | 45.3 | 725 | 22.8 | 2,456 | 77.2 | 2,337 | 3,181 | |
Hela riket. |
| 9,918 | 57.9 | 7,197 | 42.i | 3,979 | 31.2 | 8,779 | 68.8 | 17,115 | 12,758 |
108
Tab. litt. f. Fosterlegans storlek.
.................. .....1............. | 2 | 3 | 4 | 5 | « | 7 | 8 | 9 | 10 | |
|
| Fattigvårds-styrelsernas barn | Enskildt utackor-derade barn | Af barnhus o. d. | ||||||
|
| lägst. | högst. | medium. | lägst. | högst. | medium. | lägst. | högst. | medium. |
landsbygden. |
| kr. | kr. | kr. | kr. | kr. | kr. | kr. | kr. | kr. |
Stockholms | län..... | 40 | 120 | 60 | . 40 | 240 | 70 | 40 | 120 | 65 |
Upsala | » ..... | 35 | 100 | 65 | 40 | 120 | 70 | 40 | 100 | 65 |
Södermanlands | )) ..... | 25 | no | 60 | 30 | 144 | 60 | 40 | 180 | 60 |
Östergötlands | )) ..... | 25 | 100 | 55 | 25 | 144 | 55 | 30 | 144 | 60 |
Jönköpings | » ..... | 20 | 160 | 50 | 30 | 160 | 50 | 40 | 100 | 55 |
Kronobergs | » ..... | 18 | 120 | 45 | 20 | 250 | 50 | 20 | 60 | 50 |
Kalmar | )) ..... | 10 | 120 | 45 | 20 | 180 | 50 | 30 | 100 | 50 |
Gotlands | » .. .. | 20 | 120 | 50 | 30 | 120 | 50 | 40 | 80 | 45 |
Blekinge | » ..... | 10 | 120 | 40 | 20 | 125 | 45 | 30 | 96 | 50 |
Kristianstads | » .... | 12 | 165 | 40 | 12 | 144 | 50 | 30 | 120 | 50 |
Malmöhus | )) ..... | 20 | 150 | 45 | 30 | 200 | 60 | 30 | 144 | 65 |
Hallands | » ..... | 20 | 100 | 50 | 30 | 120 | 60 | 30 | 100 | 60 |
Göteborgs och Bohus | » ..... | 20 | 120 | 50 | 30 | 120 | 60 | 50 | 100 | 60 |
Elfsborgs | )) ..... | 10 | 125 | 40 | 20 | 120 | 50 | 30 | 100 | 60 |
Skaraborgs | » ..... | 20 | 150 | 40 | 10 | 250 | 55 | 20 | 180 | 60 |
Yermlands | )) ..... | 10 | 144 | 50 | 25 | 100 | 55 | 30 | 100 | 60 |
Örebro | )) ..... | 25 | 144 | 55 | 30 | 180 | 55 | 35 | 100 | 55 |
Yestmanlands | ») ..... | 30 | 100 | 60 | 30 | 100 | 60 | 40 | 100 | 60 |
Kopparbergs | » ..... | 30 | 160 | 65 | 25 | 180 | 60 | 40 | 100 | 60 |
Gefleborgs | » . | 20 | 125 | 65 | 25 | 144 | 65 | 40 | 100 | 60 |
V esternorrlands | » ..... | 20 | 144 | 65 | 25 | 120 | 65 | 65 | 100 | 65 |
Jemtlands | A ..... | 25 | 144 | 60 | 30 | 150 | 70 | 75 | 100 | 75 |
Vesterbottens | )) . . . . | 10 | 125 | 50 | 20 | 100 | 45 | 40 | 75 | 50 |
Norrbottens | » ..... | 30 | no | 55 | 40 | 100 | 55 | 75 | 100 | 80 |
Landsbygden | 10 | 165 | 55 | 10 | 250 | 60 | 20 | 180 | 65 | |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm............... |
| 60 | 250 | 96 | 72 | 240 | 144 | — | — | 96 |
Göteborg................. |
| — | — | 60 | — | — | 120 | — | — | — |
Malmö.................... |
| 60 | 170 | 75 | 72 | 300 | 160 | — | — | — |
Norrköping.............. |
| 60 | 72 | 65 | 60 | 100 | 85 | 60 | 140 | 80 |
Öfriga städer........... |
| 36 | 180 | 75 | 30 | 200 | 85 | 35 | 180 | 65 |
Städerna | 36 | 250 | 75 | 30 | 300 | 120 | 35 | 180 | 80 |
109
Idb. Uti. g. Fostermödrarnas civilstånd.
1 |
| 2 | 3 | i | s | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | n | 12 | 13 | 14 | 15 |
|
| Fattigvårdsstyrelsernas fostermödrar. |
|
| Öfriga fostermödrai |
|
| Summa. | |||||||
|
| Gifta. | Ogifta. | Enkor eller | Gifta. | Ogifta. | Enkor eller | Fattigvårds- styrelsernas fostermödrar. | S5 GQ ® O | ||||||
Landsbygden. Stockholms |
| Fattiga. | Icke fattiga. | Fattiga. | Icke fattiga. | Fattiga. | Icke fattiga. | Fattiga. | Icke fattiga. | Fattiga. | Icke fattiga. | Fattiga. | Icke fattiga. | B 2. 0;(K5 p-, p . p | |
län | 72 | 196 | 28 | 6 | 62 | 28 | 274 | 859 | 74 | 31 | 52 | 64 | 392 | 1,354 | |
Upsala | » | Öl | 130 | 19 | 4 | 37 | 9 | 98 | 262 | 59 | 17 | 31 | 18 | 250 | 485 |
Södermanlands | )) | 101 | 209 | 22 | 5 | 28 | 7 | 122 | 479 | 58 | 15 | 13 | 22 | 372 | 709 |
Östergötlands | » | 97 | 301 | 87 | 7 | 76 | 15 | 253 | 353 | 148 | 27 | 60 | 39 | 583 | 880 |
Jönköpings | » | 106 | 215 | 47 | 3 | 41 | 7 | 20 | 118 | 72 | 10 | 27 | 8 | 419 | 255 |
Kronobergs | » | 122 | 306 | 31 | 6 | 51 | 2 | 53 | 143 | 47 | 23 | 14 | 11 | 518 | 291 |
Kalmar | » | 161 | 467 | 59 | 4 | 79 | 18 | 134 | 157 | 70 | 25 | 46 | 37 | 788 | 469 |
Gotlands | » | 12 | 36 | 6 | 1 | 20 | 2 | 30 | 112 | 42 | 6 | — | 17 | 77 | 207 |
Blekinge | » | 103 | 372 | 27 | 13 | 52 | 16 | 119 | 361 | 71 | 29 | 27 | 41 | 583 | 648 |
Kristianstads | » | 96 | 367 | 51 | 18 | 51 | 13 | 128 | 281 | 87 | 38 | 26 | 60 | 596 | 620 |
Malmöhus | » | 89 | 272 | 49 | 11 | 63 | 15 | 140 | 558 | 70 | 57 | 27 | 62 | 499 | 914 |
Hallands | » | 81 | 204 | 27 | 9 | 49 | 2 | 75 | 116 | 37 | 23 | 6 | 8 | 372 | 265 |
Göteborgs och Bohus | )) | 95 | 414 | 58 | 17 | 101 | 24 | 136 | 240 | 87 | 51 | 22 | 71 | 709 | 607 |
Elfsborgs | )) | 109 | 611 | 34 | 21 | 82 | 19 | 130 | 27 L | 89 | 57 | 30 | 45 | 876 | 622 |
Skaraborgs | » | 81 | 367 | 46 | 13 | 85 | 12 | 98 | 224 | 69 | 30 | 32 | 29 | 604 | 482 |
Vermlands | » | 62 | 483 | 82 | 31 | 72 | 28 | 63 | 171 | 94 | 23 | 13 | 30 | 758 | 394 |
Örebro | » | 162 | 395 | 22 | 9 | 67 | 11 | 153 | 280 | 26 | 23 | 17 | 41 | 666 | 540 |
Vestmanlands | >» | 87 | 294 | 31 | 5 | 58 | 8 | 90 | 180 | 47 | 18 | 16 | 24 | 483 | 375 |
Kopparbergs | » | 16 | 314 | 11 | 16 | 51 | 14 | 26 | 118 | 33 | 12 | 11 | 21 | 422 | 321 |
Gefleborgs | » | 36 | 291 | 7 | 3 | 34 | 11 | 54 | 95 | 28 | 19 | 5 | 16 | 382 | 217 |
Yesternorrlands | » | 67 | 461 | 18 | 4 | 29 | 6 | 55 | 189 | 38 | 22 | 8 | 49 | 585 | 361 |
Jemtlands | » | 74 | 184 | 6 | 2 | 15 | 7 | 21 | 71 | 16 | 16 | 1 | 14 | 288 | 139 |
Vesterbottens | » | 117 | 298 | 19 | 5 | 27 | 18 | 30 | 131 | 5 | 6 | 4 | 8 | 484 | 184 |
K orrbottens | » | 30 | 239 | 6 | 10 | 21 | 11 | 24 | 140 | 19 | 11 | 3 | 5 | 317 | 202 |
Landsbygden | 2,027 | 7,426 | 793 | 223 | 1,251 | 303 | 2,326 | 5,969 | 1,386 | 589 | 491 | 740 | 12,023 | 11,501 | |
Städerna. Stockholm.............. |
| 2 | 55 | € | 3 | £ | 9 | 2,C | 39 | 4C | 6 | 48 | 8 | 417 | 2,933 |
Göteborg................ |
| 148 | 25 | 29 | 179 | 218 | 32 | 23 | 73 | 27 | 202 | 552 | |||
Malmö .................... |
| 4 | 52 | 2 | 5 | 6 | 7 | 20 | 42 | 4 | 1 | 11 | 14 | 76 | 92 |
Norrköping.............. |
| — | 27 | — | 1 | 3 | 11 | 11 | 15 | 6 | — | 2 | — | 42 | 34 |
Öfriga städer............ |
| 198 | 587 | 85 | 79 | 125 | 86 | 306 | 695 | 76 | 94 | 138 | 59 | 1,160 | 1,368 |
Städerna | 1,301 | 230 | 366 | 3,525 | 642 | 812 | 1,897 | 4,979 | |||||||
Hela riket. |
| 10,754 | 1,246 | 1,920 | 11,820 | 2,617 | 2,043 | 13,920 | 16,480 |
no
Tah. litt. h. Fattigrårdssamhällen, inom Imlka fattigvårdsförordningens
§ 13 inom. 1, i fråga om distriktsindelning, och mom. 2
tillämpats, så oek der barn uttingas genom auktion.
1 | 2 | s | 4 | 5 | « | 7 | 8 | 9 | |
|
|
| Fattigvårdssamhällen, inom hvilka | ||||||
|
| Hela antalet fattig- vårdssam- | distriktsindelning enl. § 13 | åtgärd vidtagits enl. | barn utackorderas på | ||||
|
| hällen. | införts. | visat sig | Antal. | % af alla fatt.- | Antal. | % af alla fatt.- | |
Landsbygden. |
|
|
| Antal. | % |
| -i länet. |
| i länet. |
|
|
|
|
| • |
|
|
| |
Stockholms | län | 109 | 14 | 9 | 64.3 | — | — | — | — |
Upsala | » | 85 | 17 | 15 | 88.2 | 2 | 2.4 | — | — |
Södermanlands | » | 92 | 13 | 9 | 69.2 | — | — | — | — |
Östergötlands | )) | 149 | 22 | 18 | 81.8 | -*r | — | 3 | 2.o |
Jönköpings | )) | 127 | 21 | 17 | 81.o | — | — | 28 | 22.o |
Kronobergs | )) | 85 | 23 | 17 | 73.9 | i | 1.2 | 30 | 35.3 |
Kalmar | » | 101 | 20 | 19 | 95.o | — | — | 24 | 23.8 |
Gotlands | » | 93 | 6 | 4 | 66.7 | — | — | 8 | 8.6 |
Blekinge | 1) | 35 | 15 | 8 | 53.3 | 2 | • 5.7 | 13 | 37.1 |
Kristianstads | » | 143 | 13 | 6 | 46.2 | 2 | 1.4 | 58 | 40.6 |
Malmöhus | » | 241 | 9 | 8 | 88.9 | — | — | 12 | 5.o |
Hallands | )) | 86 | 10 | 5 | 50.o | 2 | 2.3 | 30 | 34.9 |
Göteborgs och Bohus | » | 86 | 22 | 17 | 77.3 | 1 | 1.2 | 43 | 50. o |
Elfsborgs | U | 220 | 44 | 27 | 61.4 | 3 | 1.4 | 77 | 35.o |
Skaraborgs | » | 260 | 30 | 20 | 66.7 | 3 | 1.2 | 77 | 29.6 |
Vermlands | » | 87 | 31 | 22 | 71.o | — | — | 30 | 34.5 |
Örebro | )) | 58 | 17 | 12 | 70.6 | 2 | 3.4 | — | — |
Yestmanlands |
| 68 | 19 | 15 | 78.9 | — | — | — | — |
Kopparbergs | » | 47 | 9 | 7 | 77.8 | 2 | 4.3 | ■ 5 | 10.6 |
Gefleborgs | » | 47 | 13 | 7 | 53.8 | 2 | 4.3 | 1 | 2.1 |
Vesternorrlands | » | 63 | 19 | 13 | 68.4 | 3 | 4.8 | 17 | 27.0 |
Jemtlands | n | 59 | 8 | 2 | 25.o | 1 | 1.7 | 14 | 23.7 |
Vesterbottens | » | 25 | 7 | 7 | — | 2 | 8.o | 4 | 16.0 |
Norrbottens | » | 21 | 10 | 6 | 60.o | 4 | 19.o | 9 | 42.9 |
Landsbygden | 2,387 | 412 | 290 | 70.4 | 32 | 1.3 | 483 | 20.2 | |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm................ |
| 1 | 1 | - | — | 1 | — | — | — |
Göteborg.................. |
| 1 | 1 | 1 | — | 1 | — | — | — |
Malmö .................... |
| 1 | 1 | 1 | — | — | — | — | — |
Norrköping............... |
| 1 | 1 | — | — | 1 | — | — | — |
Öfriga städer............ |
| 99 | 38 | 27 | 71.1 | 24 | 24.2 | — | — |
Städerna | 103 | 42 | 29 | 69.o | 27 | 26.2 | - | — | |
Hela riket. |
| 2,490 | 454 | 319 | 70.3 | 59 | 2.4 | 483 | 19.4 |
Tab. litt. i,
Af fattigvården understödda barn till arbetsföra föräldrar.
1 | ■ " 1 | 2 1 | 3 i | 4 | 5 i | 6 | 7 | 8 |
|
|
|
|
| Dessa |
|
| Dessa |
|
|
| Antal | Antalet | barn i | Antal | Antalet | barn i |
|
| Hela antalet | arbets- | af dessa | % af | arbets- | af dessa | % af |
|
| understödda | föra | fäders | hela | föra | mödrars | hela |
|
| barn den 81 | fäder | under- | antalet | mödrar | under- | antalet |
• |
| dec. 1894. | till dessa | stödda | under- | till dessa | stödda | under- |
|
|
| barn. | barn. | stödda | barn. | barn. | stödda |
|
|
|
|
| barn. |
|
| barn. j |
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
| |
I Stockholms län.............. | 1,883 | 13 | 23 | 1.2 | 33 | 56 | 3.o | |
Upsala | » ............... | 1,123 | 8 | 22 | 2.o | 15 | 26 | 2.3 |
Södermanlands | » ............... | 1,711 | 26 | 37 | 2.2 | 43 | 52 | 0.0 |
| Östergötlands | .. .............. | 3,780 | 32 | 48 | 1.3 | 58 | 66 | 1.7 |
Jönköpings | » ............... | 2,694 | 19 | 33 | 1.2 | 23 | 27 | 1.0 j |
Kronobergs | » ............... | 3,006 | 14 | 25 | 0.8 | 20 | 22 | 0.7 |
Kalmar | » ............... | 3,635 | 30 | 54 | 1.5 | 54 | 66 | 1.8 1 |
Gotlands | )) ............ ... | 327 | 4 | 4 | 1.2 | 5 | 5 | 1.5 |
| Blekinge | » | 2,560 | 30 | 38 | 1.5 | 30 | 49 | 1.9 1 |
i Kristianstads | n ... | 2,650 | 12 | 20 | 0.8 | 32 | 53 | 2.o j |
Malmöhus | » ............... | 2,432 | 19 | 26 | i.i | 52 | 93 | 3.8 |
Hallands | „ | 1,400 | 4 | 10 | 0.7 | 11 | 17 | 1.2 |
Göteborgs och Bohus | » | 3,172 | 29 | 44 | 1.4 | 59 | 84 | 2.6 |
Elfsborgs | » ................ | 3,748 | 32 | 57 | 1.5 | 39 | 46 | 1.2 |
Skaraborgs | » .. | 3,175 | 16 | 24 | 0.8 | 27 | 47 | 1.5 ! |
Vermlands | » | 4,277 | 33 | 45 | 1.1 | 34 | 61 | 1.4 ; |
Örebro |
| 2,778 | 18 | 33 | 1.2 | 28 | 37 | 1.3 |
Vestmanlands | » ............... | 1,945 | 12 | 18 | 0.9 | 23 | 32 | 1.6 | |
Kopparbergs | » ............... | 3,621 | 19 | 46 | 1.3 | 17 | 33 | 0.9 ! |
Gefleborgs | »............... | 3,197 | 21 | 38 | 1.2 | 10 | 20 | 0.6 |
Vesternorrlands | » ............... | 4,030 | 41 | no | 2.7 | 71 | 145 | 3.6 |
Jemtlands | » ............... | 1,454 | 19 | 37 | 2.5 | 26 | 40 | 2.8 |
Vesterbottens | »............... | 2,448 | 18 | 21 | 0.9 | 13 | 15 | 0.6 |
Norrbottens | » .... | 1,925 | 9 | 17 | 0.9 | 1 | 1 | 0.05 |
| Landsbygden | 62,971 | 478 | 830 | 1.3 | 724 | 1,093 | 1.7 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
| |
Stockholm.............. |
| 14,127 | 88 | 112 | 0.8 | 90 | 99 | 0.7 1 |
Göteborg ............... |
| 4,938 | — | — | — | — | — | — |
Malmö ................... |
| 2,902 | 12 | 20 | 0.7 | 16 | 16 | O.o |
[ Norrköping............. |
| 1,783 | , — | — | — | — | — | — |
Öfriga städer ......... |
| 15,401 | 128 | 231 | 1.5 | 282 | 358 | 2.3 |
| Städerna | 39,151 | 228 | 363 | 0.9 | 388 | 473 | 1.2 |
Hela riket. | 102,122 | 706 | 1,193 | 1.2 | 1,112 | 1,566 | 1.5 |
112
Tdb. litt. k. Dödlighet Ibland
1 | 2 | 3 | 1 ^ | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |
|
| Under 1 års ålder. | i n o 1—7 ar. | ||||||||||
|
| Samtliga barn *). | Fosterbarn. | Samtliga barn J). | Fosterbarn. | ||||||||
|
| o" |
| — ►Ö H | ST 5?» ^ |
|
|
|
| *—13 ,, | O* 2» . |
| ’-‘KÖ l-H |
|
| s> > | p. !> |
|
| Pa | 2* o: |
| p, |
| i a | pa É> | 5» o: |
|
| 3 p" o> '' | ? 1 | Isfall 1,000 ande. | P-1 p" CD fila to | £ | S «* in | a p p, p | f E | Isfall 1,000 ande. |
| §* £ | [sfall ,000 ande. |
Landsbygden |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholms län...... | 3,475 | 388 | 111.6 | 101 | 25 | 247.5 | 20,089 | 235 | 11.7 | 708 | 8 | 11.3 | |
Upsala | » ...... | 2,461 | 299 | 121.5 | 35 | 8 | 228.6 | 13,766 | 156 | 11.8 | 328 | 3 | 9.1 |
Södermanlands | )) ..... | 3,426 | 348 | 101.6 | 41 | 5 | 121.9 | 19,028 | 171 | 8.9 | 368 | 5 | 13.6 |
Östergötlands | » ...... | 5,081 | 428 | 84.2 | 60 | 13 | 216.6 | 29,464 | 380 | 12.9 | 609 | 13 | 21.3 |
Jönköpings | » ...... | 4,300 | 324 | 75.4 | 19 | — | — | 23,724 | 347 | 14.6 | 230 | 2 | 8.7 |
Kronobergs | » ...... | 3,785 | 386 | 101.9 | 26 | 6 | 230.8 | 21,820 | 400 | 18.3 | 271 | 5 | 18.5 |
Kalmar | » ...... | 4,707 | 433 | 91.9 | 51 | 14 | 274.5 | 27,871 | 299 | 10.7 | 492 | 2 | 4.1 |
Gotlands | )) ...... | 809 | 66 | 81.6 | 20 | 4 | 200. o | 4,879 | 35 | 7.2 | 131 | — | — |
Blekinge | » ...... | 3,129 | 394 | 125.9 | 31 | 9 | 290.3 | 17,154 | 282 | 16.4 | 372 | 8 | 21.6 |
Kristianstads | )) ...... | 4,846 | 440 | 92.9 | 29 | 1 | 34.5 | 28,320 | 519 | 18.4 | 448 | 7 | 15.7 |
Malmöhus | )) ...... | 6,049 | 640 | 105.8 | 69 | 12 | 173.9 | 36,180 | 747 | 20.6 | 517 | 20 | 38.7 |
Hallands | » ...... | 2,671 | 271 | 101.5 | 15 | 2 | 133.3 | 16,202 | 156 | 9.6 | 196 | 6 | 30.6 |
Göteborgs och Bohus | )) ...... | 4,409 | 424 | 96.2 | 31 | 5 | 161.3 | 25,946 | 372 | 14.3 | 456 | 8 | 17.5 |
Elfsborgs | » ...... | 6,063 | 479 | 79.o | 49 | 4 | 81.6 | 34,239 | 297 | 8.7 | 473 | 6 | 12.7 |
Skaraborgs | » ...... | 5,375 | 417 | 77.6 | 46 | — | — | 30,442 | 285 | 9.4 | 396 | 2 | 5.1 |
Vermlands | » ...... | 5,384 | 405 | 75.2 | 26 | 8 | 307.9 | 31,067 | 258 | 8.2 | 367 | 3 | 8.3 |
Örebro | )) ...... | 4,202 | 333 | 79.2 | 31 | 10 | 322.6 | 23,180 | 201 | 8.6 | 440 | 7 | 15,9 |
Vestan anlända | )) ...... | 2,929 | 294 | 100.4 | 69 | 10 | 144.9 | 16,850 | 167 | 9.9 | 315 | 11 | 34.9 |
Kopparbergs | » ...... | 4,884 | 534 | 109.3 | 15 | 5 | 333.8 | 27,772 | 286 | 10.3 | 202 | 3 | 14.3 |
Gefleborgs | »> ...... | 4,856 | 531 | 109.3 | 15 | 2 | 133.3 | 26,820 | 362 | 13.5 | 201 | 1 | 4.9 |
Vesternorrlands | ” ..... | 6,171 | 905 | 146.6 | 53 | 4 | 75.5 | 32,445 | 498 | 15.3 | 443 | 6 | 13.5 |
Jemtlands | » ...... | 2,739 | 263 | 99.7 | 7 | 1 | 142.9 | 15,246 | 338 | 22.2 | 167 | 4 | 23.9 |
Vesterbottens | » ...... | 3,814 | 459 | 120.3 | 5 | 2 | 400. o | 19,761 | 300 | 15.2 | 165 | 2 | 12.1 |
Norrbottens | )» ...... | 3,159 | 467 | 147.8 | 17 | 1 | 58.8 | 16,158 | 341 | 21.1 | 188 | 1 | 5.3 |
Landsbygden | 98,724 | 9,928 | 100.5 | 861 | 151 | 175.4 | 558,423 | 7,432 | 13.3 | 8,483 | 133 | 15.7 | |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm.............. |
| 6,282 | 1,209 | 192.4 | 416 | 155 | 372.6 | 30,018 | 790 | 23.3 | 1,322 | 67 | 50.7 |
Göteborg................ |
| 2,975 | 417 | 140.2 | 32 | 41 | 1,281.2 | 15,187 | 319 | 21.o | 313 | 30 | 95.8 |
Malmö................... |
| 1,361 | 195 | 143.3 | 12 | 2 | -8) | 7,463 | 159 | 21.3 | 46 | 1 | -3) |
Norrköping............. |
| 837 | 101 | 120.7 | 3 | 5 | -3) | 4,121 | 92 | 22.3 | 23 | 7 | -3) |
Öfriga städer.......... |
| 11,656 | 1,413 | 121.2 | 108 | 48 | 444.4 | 64,282 | 1,103 | 17.1 | 936 | 28 | 29.9 |
Städerna | 23,111 | 3,335 | 144.3 | 571 | 251 | 439.6 | 121,071 | 2,463 | 20.3 | 2,640 | 133 | 50.4 | |
Hela riket. |
| 121,835 | 13,263 | CO oö O T—i | 1,432 | 402 | 280.8 | 679,494 | 9,895 | 14.5 | 11,123 266 | 23.9 |
*) Antalet af samtliga barn i de angifna åldersgrupperna vid 1890 års slut äfvensom af döde inom samma grupper år
embetena ofullständiga.
113
fosterbarnen år 1894.
14 i | 15 | | 18 | | 17 1 | 18 | | 19 | 20 1 | 21 | | 22 j | 23 | | 24 j | 25 |
|
| 7-10 | 0 ar. |
|
| 10—15 år. | |||||
Samtliga barn | '')• | Fosterbarn. | Samtliga barn *). | Fosterbarn. | |||||||
|
|
| © |
| — ►d |
| I | ® BO U | 1 i |
| ►--ds j. ® SSo O |
| Pu t> | ^_ 2: | . g £ | 07 > | °: |
| 07 f®* | 3* _ g1, | SO ^ S | eu É» | S11- & |
o 59 P- k— © | © »L | 9 O — | §- E | g" g | s-os: ?§c | Ö m" Cu d-© | pl £+• 9 SL | g © B, g- O £. ? oS | §- E | ?E | 3 "o s, |
8,818 | 52 | 5.9 | 455 | 2 | 4.4 | 14,399 | 48 | 3.3 | 798 | 4 | 5.o |
6,184 | 38 | 6.1 | 207 | 3 | 14.5 | 9,520 | 32 | 3.3 | 356 | — | — |
8,702 | 36 | 4.1 | 258 | 2 | 7.7 | 13,776 | 51 | 3.6 | 582 | 3 | 5.2 |
13,624 | 93 | 6.8 | 435 | 4 | 9.2 | 21,935 | 94 | 4.3 | 593 | 5 | 8.4 |
11,345 | 72 | 6.8 | 252 | 1 1 | 3.9 | 18,078 | 51 | 2.8 | 378 | — | — |
10,527 | 69 | 6.5 | 267 | 2 | 7.5 | 17,545 | 69 | 3.3 | 498 | 3 | 6.o |
13,487 | 64 | 4.8 | 407 | 3 | 7.4 | 23,186 | 86 | 3.7 | 603 | 2 | 2.5 |
2,351 | 7 | 2.9 | 87 | — | — | 4,131 | 13 | 3.1 | 85 | 1 | 11.8 |
8,091 | 42 | 5.2 | 321 | 2 | 6.2 | 13,439 | 40 | 2.9 | 616 | 1 | 1.6 |
13,388 | 109 | 8.1 | 435 | 3 | 6.9 | 21,902 | 88 | 4.o | 609 | 3 | 4.9 |
16,584 | 176 | 10.6 | 452 | 2 | 4.4 | 27,292 | 145 | 5.3 | 718 | 6 | 6.9 |
7,630 | 33 | 4.3 | 213 | — | — | 12,396 | 34 | 2.7 | 344 | 2 | 5.8 |
11,155 | 77 | 6.9 | 439 | 3 | 6.9 | 17,619 | 72 | 4.1 | 650 | 2 | 3.1 |
15,987 | 72 | 4.5 | 533 | 3 | 5.6 | 26,180 | 71 | 2.7 | 842 | 2 | 2.4 |
14,784 | 59 | 3.9 | 350 | — | — | 24,041 | 79 | 3.3 | 577 | 1 | 1.8 |
14,914 | 57 | B. 8 | 439 | 2 | 4.6 | 25,392 | 68 | 2.7 | 699 | — |
|
10,838 | 41 | 3.8 | 356 | — | — | 17,995 | 53 | 2.9 | 602 | 1 | 1.6 |
7,341 | 30 | 4.1 | 250 | — | — | 11,446 | 32 | 2.8 | 382 | 2 | 5.2 |
12,255 | 38 | 3.1 | 237 | — | — | 19,170 | 55 | 2.8 | 372 |
| — |
11,251 | 86 | 7.7 | 192 | — | — | 17,095 | 62 | i 3.4 | 325 | 1 | 3.1 |
13,199 | 122 | 9.2 | 375 | 5 | 13.3 | 20,061 | 92 | 4.5 | 522 | 2 | 3.8 |
6,345 | 80 | 12.6 | 160 | — | — | 9,260 | 60 | 6.5 | 237 | 1 | 4.2 |
8,276 | 67 | 8.1 | 156 | — | — | 13,209 | 61 | 4.6 | 347 | 2 | 5.8 |
6,660 | 47 | 7.1 | 199 | 1 | 5.0 | 10,898 | 84 | 1 7.7 | 334 | 1 | 2.9 |
253,736 | 1,567 | 6.2 | 7,475 | 38 | 5.i | 409,965 | 1,540 | 3.8 | 11,960 | 44 | 3.7 |
11,541 | 101 | 8.9 | 770 | 3 | 3.9 | 16,828 | 68 | 4.o | 921 | 6 | 6.5 |
6,064 | 34 | 5.6 | 196 | 5 | 25.6 | 8,695 | 35 | 4.o | 259 | 1 | 3.8 |
3,197 | 22 | 6.9 | 39 | 2 | -3) | 4,969 | 14 | 2.9 | 89 | 1 | -3) |
1,818 | 16 | 8.8 | 21 | 1 | -3) | 3,044 | 11 | 3.6 | 31 | 1 | -3) |
28,011 | 177 | 6.3 | 699 | 10 | 14.3 | 44,119 | 194 | 4.4 | 1,200 | 3 | 1 2.5 |
50,631 | 350 | 6.9 | 1,725 | 21 | 12.2 | 77,655 | 322 | 4.1 | 2,500 | 12 | 4.8 |
304,367 | 1 1,917 | 1 6.3 | 9,200 | | 59 | 1 6.4 | 487,620 | i 1,862 | 3.4 | j 14,460 | 56 | 1 3.9 |
1894 är här moddeladt enligt uppgifter från statistiska centralbyrån. 2) Enligt tabellen litt. d. 8) Uppgifterna från pastors -
15
114
Täb. litt. I. Af tjensteläkarne besvarade frågor.
1 | 1 2 | I 3 | 1 1 | i 6 | 1 6 | ! ^ | 1 8 | ! 9 | 1 !<> | 1 it | 1 12 | 1 i» | 1 ii |
| Första frågan1) | Andra frågan1) | Tredje frågan1) | ||||||||||
| besvarad | O | besvarad | O | besvarad | O | Åtgärdernaböra | ||||||
| jakande. | nekande. | obestämdt. | cd 03 < p P p- | jakande. | nekande. | obestämdt. | CD 03 < P >-< P P- | jakande. | nekande. | obestämdt. | CD 03 < n p P- | |
Landsbygden. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholms län..... | 6 | 2 | 2 | — | — | 6 | 3 | 1 | 8 | i | i | — | — |
Upsala » ..... Södermanlands » | 2 3 | 1 3 | 3 5 | 1 | 1 2 | 3 6 | 2 2 | 1 1 | 3 8 | 2 2 | 2 | i |
|
Östergötlands » ..... Jönköpings » ..... Kronobergs » ..... Kalmar » ..... | 2 3 1 | 8 6 3 9 | 3 1 1 1 | — | 2 | 6 8 4 8 | 4 1 1 2 | 1 1 | 8 5 5 5 | g 2 6 | 2 1 | i | 1 |
Gotlands » ..... | 1 | 2 | 1 | — | — | 1 | 2 | 1 | 3 | 1 | — | — | — |
Blekinge » ..... | 2 | — | 1 | — | 1 | 1 | 1 | — | 2 | 1 | — | —■ | — |
Kristianstads » ..... | 2 | 7 | — | — | 1 | 5 | 2 | 1 | 7 | 1 | — | — | 1 |
Malmöhus » ..... | 5 | 3 | 5 | — | 1 | 6 | 4 | 2 | 11 | 1 | — | — | 1 |
Hallands » ..... | 2 | 1 | — | — | 1 | — | 2 | — | 3 | — | — | — | — |
Göteborgs och Bohus » ..... | 3 | 6 | — | 2 | 1 | 8 | — | 2 | 9 | 1 | — | i | — |
Elfsborgs » ..... | 1 | 8 | 2 | — | •- | 7 | 3 | 1 | 5 | 4 | 1 | — | 1 |
Skaraborgs » ..... Vermlands » ..... | — | 5 12 | 2 2 | 1 1 | — | 4 10 | 3 3 | 1 2 | 4 7 | 5 | 1 | 1 2 | 2 1 |
Örebro » .... | 4 | 8 | 1 | — | 1 | 10 | 1 | 1 | 7 | — | 1 | 1 | 4 |
Vestmanlands » . ... | 1 | 3 | 1 | — | 1 | 4 | __ | — | 4 | 1 | — | — | — |
Kopparbergs » ..... Gefleborgs » ..... Vesternorrlands » ..... | 1 3 g | 9 6 2 | 5 5 5 | 1 | 1 1 1 | 10 9 5 | 3 4 3 | 1 1 | 9 4 6 | 1 4 1 | 4 5 2 | 1 1 | 1 _ | |
Jemtlands » ..... | — | 8 | 2 | — | — | 9 | 1 | — | 4 | 5 | 1 | — | — |
Vesterbottens » . ... | 2 | 9 | 2 | — | — | 9 | 4 | — | 8 | 3 | 1 | — | 1 |
Norrbottens » ..... | 3 | 5 | 3 | — | 1 | 7 | 2 | 1 | 8 | 2 | 1 | — | — |
Landsbygden | 49 | 126 | 53 | 6 | 16 | 146 | 53 | 19 | 143 | 46 | 23 | 9 | 13 |
Städerna. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm........................ | 13 | — | 1 | 1 | 12 | — | 3 | — | 15 | — | — | — | — |
Göteborg.......................... Malmö ............................ | 6 1 | — | 2 2 | 1 | 2 1 | 3 | 1 3 | 2 | 4 3 | 1 1 | 1 | 2 | 1 |
Norrköping....................... Ofriga städer ................... | 3 26 | 42 | 10 | 1 | 3 18 | 45 | 13 | 3 | 3 53 | 18 | 5 | 2 | 1 |
Städerna | 49 | 42 | 15 | 3 | 36 | 48 | 20 | 5 | 78 | 20 ) | 6 1 | 4 ! | 1 |
Hela riket. | 98 | 168 | 68 | 9 | 52 | 194 | 73 | | 24 | 221 | 66 j | 29 j | 13 | | 14 | |
!) Se sid. 138.
115
Text till tabellerna.
Komitén har haft i uppdrag att undersöka, om och i hvilken utsträckning bestämmelser Inledning.
må erfordras för att betrygga en tillfredsställande vård åt barn, särskildt sådana, som uppfostras
hos andra än sina föräldrar.
För att erhålla så fullständig och tillförlitlig upplysning som möjligt om de
faktiska barnavårdsförhållandena å det område, hvartill komitén, efter hvad under I och
III A är sagdt, funnit sig böra begränsa sitt arbete l), har komitén utarbetat och till samtliga
fattigvårdsstyrelser i riket äfvensom till alla pastorsembeten utom Stockholm och rotemän
i hufvudstaden utsändt blankettformulär med nedan angifna frågor. Enär vid
fosterbarnsväsendets ordnande inom nämnda begränsning hänsyn måste tagas hufvudsakligast
till helsovårdens fordringar, hafva derjemte alla provinsial-, extra provinsial- och
stadsläkare genom cirkulär anmodats meddela komitén sina erfarenheter om fosterbarnsvården
tillika med sina åsigter beträffande behofvet och lämpligheten af en reform å detta
område.
Samtliga uppgifter, som infordrats, afse förhållandena den 31 december 1894.
Formulär 1, som distribuerats till pastorsembetena genom konsistoriernas och till
rotemännen genom Stockholms mantalsnämnds försorg, innehöll följande frågor:
1. Huru många fosterbarn funnos inom församlingen utackorderade:
a. af enskilda personer?
b. af främmande församlingars fattigvårdsstyrelser?
c. af allmänna barnhus eller annan offentlig eller enskild välgörenhetsinrättning?
2. Huru många af dessa barn hade:
a. icke fyllt 1 år?
b. fyllt 1 men icke 7 år?
c. » 7 j »10 år?
d. » 10 » » 15 år?
3. Huru många af de under 1. upptagna barnen äro äkta? Huru många oäkta?
4. Fostras i regel de oäkta barnen af mödrarna sjelfva eller lemnas de till vård åt andra?
5. Huru stor är den fosterlega, som vanligen betalas
a. af enskilda personer?
b. af offentlig eller enskild välgörenhetsinrättning (Allmänna barnhusinrättningen
i Stockholm undantagen)?
*) Se sid. 19 och 20 samt 65—58.
116
6. Huru många af fostermödrarna till de under 1. nämnda barnen voro:
a. giftaf Deraf fattiga? icke fattiga?
b. ogifta? Deraf fattiga? icke fattiga?
c. enkor eller frånskilda hustrur ? Deraf fattiga? icke fattiga?
7. Hafva fostermödrarna i allmänhet flera späda barn (= ej fylda 1 år) samtidigt till
fostring?
8. Finnas inom församlingen några af kommunen inrättade anstalter för barnavård och
i så fall hvilka? (Reglemente önskas, om sådant finnes.)
9. Finnas inom församlingen några enskilda anstalter för barnavård och i så fall hvilka?
(Reglemente önskas, om sådant finnes.)
10. Utackorderas af fattigvårdsstyrelsen barn till den på offentligt sammanträde minst
bjudande?
11.
Funnos den 31 december 1894 inom församlingen veterligen några utackorderade
barn, hvilka då icke voro der kyrkoskrifna och i så fall huru inånga?
12. Af hvilka voro dessa barn utackorderade (samma gruppering som i frågan 1)?
13. Huru många af dessa barn hade icke fyllt 1 år? Fyllt 1 men icke 7 år? Fyllt 7
men icke 10 år? Fyllt 10 men icke 15 år?
14. Huru många af fostermödrarna till dessa barn voro:
a. gifta? Deraf fattiga? icke fattiga?
b. ogifta? Deraf fattiga? icke fattiga?
c. enkor eller frånskilda hustrur ? Deraf fattiga? icke fattiga?
15. Huru många af samtliga inom församlingen kyrkoskrifna fosterbarnen (således äfven
de, som underhållits af församlingens fattigvård) hafva under år 1894 aflidit, som:
a. icke fyllt 1 år? Deraf utom församlingen då boende?
b. fyllt 1 men icke 7 år? Deraf utom församlingen då boende?
c. fyllt 7 men icke 10 år? Deraf utom församlingen då boende?
d. fyllt 10 men icke 15 år? Deraf utom församlingen då boende?
16. Hafva några inom församlingen icke kyrkoskrifna fosterbarn under år 1894 veter
ligen
der aflidit? Huru stort var sammanlagda antalet af dessa barn?
Huru många af dem hade:
a. icke fyllt 1 år?
b. fyllt 1 men icke 7 år?
c. » 7 » »10 år?
d. » 10 » »15 år?
17. Anses några särskilda missförhållanden råda med hänsyn till barnavården, specielt
fosterbarnsvården ?
18. Kunna för öfrigt några upplysningar af vigt meddelas rörande fosterbarnsväsendet?
Frågorna å formulär IT, hvars distribution besörjdes af länsstyrelserna, hade följande
lydelse:
1. Huru många af de fosterbarn, för hvilka fattigvårdssamhället helt eller delvis be -
117
kostar fosterlegan, funnos utackorderade till enskilda personer boende inom fattigvå-rdssamhället?
(Här upptagas icke barn, utackorderade inom samhället af andra
kommuners fattigvårdsstyrelser.)
2. Hur många af dessa barn hade:
a. icke fyllt 1 år?
b. fyllt 1 men icke 7 år?
c. » 7 » »10 år?
d. » 10 » » 15 år?
3. Huru många af de under 1. upptagna fosterbarnen äro äkta? Huru många oäkta?
4. Fostras i regel de oäkta barnen af mödrarna sjelfva, eller lemnas de till vård åt andra?
5. Huru stor är den fosterlega, som vanligen betalas af fattigvårdssamhällets styrelse?
6. För huru många af de under 1. upptagna fosterbarnen bestrides fosterlegan:
a. ensamt af fattigvårdssamhället?
b. gemensamt af fattigvårdssamhället och föräldrarna (fader eller moder)?
7. Huru många äro de fäder, hvilka sålunda gemensamt med fattigvårdssamhället be
strida
fosterlegan för sina utackorderade barn? Och huru stort är sammanlagda
antalet af dessa fäders utackorderade barn? (Här af ses med fäder endast gifta män
eller enklingar samt af ogifta män de, som dömts till barnuppfostringsbidrag).
8. Huru många äro de mödrar, som gemensamt med fattigvårdssamhället bestrida foster
legan
för sina utackorderade barn? Och huru stort är sammanlagda antalet af
dessa mödrars utackorderade barn? (Här afses med mödrar endast ogifta kvinnor,
enkor eller frånskilda eller af sina män öfvergifna hustrur.)
9. Huru många af fostermödrarna till de under 1. nämnda barnen voro:
a. gifta? Deraf fattiga? icke fattiga?
b. ogifta? Deraf fattiga? icke fattiga?
c. enkor eller frånskilda hustrur? Deraf fattiga? icke fattiga?
10 a. År fattigvårdssamhället i enlighet med § 13 mom. 1 i fattigvårdsstadgan delad! i
distrikt? Om så är, huru har denna distriktsindelning verkat med afseende å tillsynen
öfver de utackorderade barnen?
b. Har den i § 13 mom. 2 i fattigvårdsstadgan meddelade bestämmelse föranledt till
några åtgärder af fattig vårdsstyrelsen? Och i så fall hvilka?
11. Huru många barn funnos den 31 december 1894 på fattigvårdssamhällets bekostnad intagna:
a. på kommunen tillhörande barnavårdsanstalt?
b. på enskild barnavårdsanstalt inom kommunen?
c. på fattiggård eller annan dermed jemförlig anstalt inom kommunen?
d. på fattighus eller annan dermed jemförlig försörjningsanstalt inom kommunen?
12. Utackorderas af fattigvårdsstyrelsen barn till den på offentligt sammanträde minst
bjudande?
13
a. Huru många fattigvårdssamhället tillhörande barn funnos utackorderade inom andra
kommuner?
b. Intagna på barna- eller fattigvårdsanstalt utom kommunen?
118
14. Huru många af fäderna till de helt eller delvis på fattigvårdssamhällets bekostnad
utackorderade eller på kommunen tillhörig barna- eller fattigvårdsanstalt intagna
barnen och huru många af mödrarna kunna anses så arbetsföra, att de rätteligen
borde utan fattigvårdssamhällets betungande sjelfva helt försörja sina barn? Och
huru stort är sammanlagda antalet af dylika fäders sålunda försörjda barn? Af
dylika mödrars sålunda försörjda barn?
15. Huru utöfvas tillsyn å vården af de barn, som af fattdgvårdsstyrelsen utackorderas
inom eller utom fattigvårdssamhället, och hvilken garanti finnes att sådan tillsyn
är tillfredsställande?
16. Kunna för öfrigt några upplysningar af vigt meddelas rörande fosterbarns väsendet?
Af de utsända frågeformulären, tillhopa 5,009, hafva från pastorsembetena och rotemännen
2,483, från fattigvårdsstyrelserna 2,448, således sammanlagdt 4,931 återkommit
med svar. Bland de läkare, från hvilka uppgifter infordrats genom cirkulär, hafva 343
gifvit svar. Man finner häraf, att de uteblifna svaren ej äro så talrika, att de nämnvärdt
kunna inverka på materialets värde.
Hvad sjelfva uppgifterna angår, torde dessa i det stora hela kunna anses tillförlitliga,
då de ju meddelats af sådana myndigheter och tjensteman, som dels böra ega tillräcklig
kännedom om de förhållanden, uppgifterna afse, dels årligen afgifva likartade statistiska
redogörelser och således äro kunniga i arbeten af denna beskaffenhet. Emellertid
förekomma uppenbarligen några, ehuru ej särdeles betydande brister; de mest beaktansvärda
af dem anmärkas i noter och följande text till tabellerna.
Till en del innehålla begge formulären frågor om en och samma sak. För dessa
fall hafva svaren sammanförts till ett gemensamt, hvarigenom lättare öfversigt vunnits och
onödiga upprepningar undvikits. För öfrigt har komitén vid svarens framläggande, så vidt
möjligt, följt den ordning, hvari frågorna förekomma å formulären. Särskild öfversigt
lemnas till sist öfver allmänna uttalanden angående dels missförhållanden i barnavården,
specielt fosterbarnsvården, dels behofvet af lagstiftning i ämnet.
119
Fosterbarnens antal.
Första punkten i frågeformulären I och II afser i främsta rummet att utreda huru Tai. Utt. a,
många fosterbarn för närvarande finnas i vårt land, hvarom fullständig uppgift hittills b och e''
saknats. Någon speciel redogörelse för de af enskilda personer utackorderade fosterbarnen
lemnas nemligen icke i uppgifterna till statistiska centralbyrån eller annorstädes, och icke
heller kan man af centralbyråns berättelser öfver fattigvården draga några för här ifrågavarande
ändamål användbara slutsatser rörande de af kommunerna underhållna fosterbarnen,
emedan den i nämnda berättelser ingående uppgiften om antalet utackorderade barn omfattar
äfven sådana minderåriga understödstagare, som utackorderats tillsammans med äldre anhöriga,
och således icke ensamt sådana barn, som på fattigvårdssamhällenas bekostnad fostras af
främmande personer. Hvad beträffar antalet å barnhem eller andra välgörenhetsinrättningar
intagna barn, finnas redogörelser tillgängliga allenast för en del, och dessa äro för öfrigt
spridda i nämnda inrättningars årsberättelser samt hafva aldrig sammanfattats till ett helt.
De uppgifter, som af komitén insamlats beträffande antalet fosterbarn af olika kategorier,
göra ej anspråk på absolut tillförlitlighet. Bristen ligger dock icke deri, att uppgifter
ej inkommit från alla kommuner i riket. Ty svar på de i punkt 1 framstälda frågorna saknas
endast från 36 församlingar och 42 fattigvårdssamhällen. Deremot har komitén anledning
förmoda, att en del fattigvårdsstyrelser tagit uttrycket fosterbarn i så vidsträckt bemärkelse,
att såsom sådana betraktats äfven barn, som fostras hos sina föräldrar, men för hvilkas vård
föräldrarna erhållit fattigunderstöd. I flera fall hafva de inkomna svaren alldeles otvetydigt
gifvit vid handen, att en dylik missuppfattning egt rum. Vanligen hafva emellertid svaren
då kunnat af komitén sjelf under hand rättas, och när detta ej varit möjligt, hafva svaren
sändts tillbaka och återfåtts beriktigade. Säkert är dock icke, att berörda oriktighet utplånats
öfverallt, der sådant bort ske, hvadan möjligt är, att det af fattigvårdsstyrelserna uppgifna
antalet inom hemortskommun utackorderade fosterbarn är beräknadt något för högt.
Detta utjemnas likväl i så fall derigenom att, efter hvad längre fram kommer att visas,
det antal fosterbarn, som utackorderats utom hemorts- eller kyrkoskrifningskommunen, måst
af vissa skäl i tabellerna upptagas efter en för låg siffra. De inkomna uppgifterna lemna
alltså i det stora hela en god inblick i nu rådande förhållanden.
Under första punkten i frågeformulären I och II finnas endast sådana fosterbarn upptagna,
som, kyrkoskrifna eller åtminstone i fattigvårdshänseende tillhörande den kommun,
inom hvilken de fostrades, voro vid 1894 års slut utackorderade till enskilda personer.
Utom dessa finnas emellertid icke så få fosterbarn utackorderade, hvilka icke blifvit kyrkoskrifna
inom den församling, der deras fosterföräldrar bo, samt dessutom många minderåriga
understödstagare, hvilka blifvit intagna på särskild barnavårdsanstalt, fattiggård, fattighus
eller annan dermed jemförlig försörjningsanstalt och hvilka möjligen torde bort inräknas
bland fattigvårdssamhällenas fosterbarn. Af dessa båda kategorier återfinnes den förre, så
120
vidt underrättelser om dithörande barn kunnat erhållas, i punkterna 11 och 12 å formulär I
samt 13 a å formulär II; för den senare redogöres i punkterna 11 och 13 b å formulär II.
Af tabell litt. a framgår närmare antalet fosterbarn inom olika delar af landet. Sedan
i kolumnerna 3—7 redogjorts för de fosterbarn, som funnos utackorderade af enskilda
personer, fattigvårdsstyrelser, barnhus eller andra välgörenhetsinrättningar, följer i kol. 8—
12 en summarisk uppgift å antalet barn intagna på fattigvårdssamhällenas bekostnad å
kommunala eller enskilda barnavårdsanstalter, fattiggårdar eller fattighus m. fl. dylika försörjningsanstalter.
Beträffande särskild! de i kol. 4—6 å tabellen meddelade slutsummor
för städerna och riket i dess helhet torde böra anmärkas, att då detaljerade uppgifter icke
kunnat erhållas för Stockholms stad rörande de utackorderande personerna eller myndigheterna,
annat än i fråga om stadens fattigvårdsstyrelser, de till ett antal af 2,984 uppgående,
af enskilda personer, främmande fattigvårdsstyrelser och barnhem m. in. i hufvudstaden
utackorderade fosterbarnen beräknats, med afdrag för 660 barnhusbarn, såsom alla utackorderade
af enskilda personer. De fel i nämnda slutsummor, som härigenom uppstå, torde icke
vara af stor betydelse, enär ytterst få barn utackorderas i Stockholm af främmande fattigvårdsstyrelser
eller andra välgörenhetsinrättningar än allmänna barnhuset.
Antalet fosterbarn, rörande hvilka uppgifter sålunda inkommit från pastorsembeten
och fattigvårdsstyrelser samt Stockholms stads rotemän, uppgår, såsom af tabellen litt. a
synes, till 41,408. Af dessa barn voro 25,208 eller 60,9 procent fostrade på kommunernas
bekostnad, 12,256 eller 29,6 procent utackorderade af enskilda personer och 3,944 eller
9,5 procent af barnhus eller annan offentlig eller enskild välgörenhetsinrättning. Utackorderade
hos enskilda personer voro 36,270 eller 87,6 procent; intagna på barna- eller
fattigvårdssanstalt 5,138 eller 12,4 procent. Bland de sålunda antecknade ingå äfven 4,263
hos enskilda personer utackorderade barn, hvilka icke blifvit å utackorderingsorten kyrkoskrifna,
men som likväl voro för pastorsembetena kända. Det är dock visst, att denna
sistnämda, ur pastorsembetenas uppgifter hemtade siffra är betydligt för låg. Enligt fattigvårdsstyrelsernas
uppgifter utgjorde redan de af dessa styrelser till enskilda personer inom
främmande kommuner utackorderade barnen ett betydligt högre antal, och härtill komma
alla de af enskilda personer inom främmande församlingar utackorderade, om hvilka, enligt
sin ofta upprepade klagan, pastorsembetena ej hafva eller få någon kännedom. Men då,
på grund af nedan anförda skäl, komitén, oaktadt en högre siffra blifvit med säkerhet
känd och en ännu större är antaglig, likväl hållit sig vid den lägre, så utjemnas derigenom,
såsom redan antydts, den troligen något för höga siffran af de af fattigvårdsstyrelserna
inom hemortskommunen utackorderade barnen, och den angifna slutsumman
fosterbarn för hela riket, 41,408, bör kunna anses i det närmaste motsvara verkliga förhållandet.
Tabell litt. a visar äfven fördelningen af fosterbarnen på stad och landsbygd. Af
samtliga 41,408 barn voro 32,686 eller 78,9 procent boende i landskommun och 8,722 eller
21,i procent i stad. Bland de 36,270 barn, hvilka voro utackorderade hos enskilda personer
(se kol. 3—6), fostrades 28,831 eller 79,5 procent på landsbygden och 7,439 eller 20,5
procent i städerna. Af de 5,138 barn, hvilka voro intagna å barn- eller fattigvårdsanstalt (se
121
kol. 8—12), funnos 3,855 eller 75,i procent på landet och 1,283 eller 24,9 procent i städerna.
Utsträckes fördelningen af de till sistnämda grupp hörande, d. v. s. de å vissa inrättningar
intagna fosterbarnen, till de olika slagen af anstalter, befinnas å landsbygden endast 597
eller 15,5 procent vårdade i särskilda barnhem, men 3,258 eller 84,5 procent intagna å
fattiggårdar, fattighus eller andra dylika inrättningar, hvaremot i städerna 892 eller 69,6
procent vårdades i särskild! barnhem mot 391 eller 30,4 procent, som voro intagna å fattigvårdsinrättning.
Om fosterbarnens fördelning ä de särskilda länen in. in. upplyser äfvenledes tabellen
litt. a, och framträda härvid ganska betydande skiljaktigheter. Sålunda förekommer, hvad
beträffar landsbygden, största absoluta antalet fosterbarn i Stockholms län (2,381), Malmöhus
län (2,126), Elfsborgs län (2,053) och Östergötlands län (1,941); det minsta antalet i Gotlands
län (347) samt i de norra provinserna Jemtlands län (602), Vesterbottens län (676) och
Norrbottens län (758). Beräknas emellertid fosterbarnens antal relativt till befolkningens
storlek, så blir ordningsföljden mellan de olika länen en helt annan. Främst kominer
visserligen äfven då Stockholms län (16,4 %ou men i närmaste ordning derefter Blekinge
län (13,t %o) och Örebro län (10,7 °/00); sist Kopparbergs och Vesterbottens län (5,3 °/00) samt
Gefleborgs län (5,7 °/00). Utsträckas dessa jemförelser till de fyra största städerna, så framgår
af tabellen, att antalet fosterbarn är högst i Stockholm (3,617 eller 13,6 °/oo); att Göteborg
kommer dernäst i ordningen (1,002 eller 9,o °/00) samt derefter Malmö och Norrköping med
jemförelsevis mycket små tal (199 och 186), hvarvid dock får anmärkas, att uppgifterna
från sistnämda städers pastorsembeten äro mycket ofullständiga'' samt till och med alldeles
saknas från ett par af de folkrikaste församlingarna.
Beträffande det inbördes förhållandet med hänsyn till nummerären inom de olika
grupper af fosterbarn, om hvilka uppgifter infordrats, nemligen barn underhållna på kommunernas
bekostnad och barn utackorderade af enskilda personer eller välgörenhetsinrättningal’,
upplyser tabellen, att i 21 län utgjorde de fosterbarn, hvilka af fattigvårdsstyrelserna
utackorderats inom egen kommun, den största gruppen. I 2 län, nemligen Gotlands och
Malmöhus län, voro de af enskilda personer utackorderade barnen till antalet talrikast, och
ensamt i Stockholms län företedde den grupp, som utackorderats af barnhus eller annan
välgörenhetsinrättning, det högsta siffertalet. Härförutom framgår emellertid, att äfven i
Södermanlands, Östergötlands, Kristianstads och Örebro län de barn, hvilka utackorderats af
enskilda personer, äro mycket talrika i förhållande till hela antalet fosterbarn i länen, samt
att utom Stockholms län äfven Kalmar, Blekinge och Skaraborgs län hafva ett jemförelsevis
ganska stort antal fosterbarn utackorderade af barnhus eller andra dylika barnavårdsanstalter.
De län slutligen, inom hvilka största mängden främmande kommun tillhöriga och af fattigvårdsstyrelserna
utackorderade fosterbarn förekommer, äro Göteborgs och Bohus län samt
Elfsborgs och Stockholms län i nu nämnda ordning. -— 1 städerna intaga med hänsyn till
nummerären de af enskilda personer utackorderade barnen första rummet i Stockholm och
Göteborg; deremot äro de af fattigvårdsstyrelserna utackorderade talrikast i de öfriga städerna
tillhopa. Något nämnvärdt antal barn, utackorderade af barnhus eller annan barnavårdsanstalt,
förekommer icke i någon annan af rikets städer än Stockholm.
10
122
I punkt 13 af frågeformulär II äskas särskild! upplysning af fattigvårdsstyrelserna
beträffande antalet barn, som på kommunernas bekostnad antingen utackorderats till enskilda
personer inom främmande kommuner eller intagits på barna- eller fattigvårdsanstalter,
belägna utom fattigvårdssamhället. Härmed afsåg komitén att erhålla noggrannare uppgifter
angående de af fattigvårdsstyrelserna inom främmande kommuner utackorderade barnen,
än som kunde väntas framgå af svaren å punkt 1 b i frågeformulär I. Det var
nemligen att förutse, att pastorsembetenas kännedom om de fosterbarn inom församlingarna,
hvilka icke tillhöra den kommun, der de fostras, skulle vara mindre fullständig än fattigvårdsstyrelsernas
anteckningar angående de af kommunerna underhållna barnen.
De uppgifter, som i förenämnda afseende lemnats af fattigvårdsstyrelserna, finnas
sammanförda i tabell litt. b kolumnerna 5—6 och 9—10, och framgår af dem, att hela
antalet sådana barn uppgår till 5,291, hvaraf 4,829 utackorderade hos enskilda personer
och 462 intagna å barna- eller fattigvårdsanstalt. Skilnaden mellan nyssnämda siffra 4,829
och slutsiffran i kolumn 5 af tabellen litt. a 2,948, d. v. s. 1,881, skulle alltså angifva
det antal fattigvårdsbarn, som funnits utackorderade i främmande kommun, utan att pastorsembetena
derstädes haft kännedom härom.
Enär uppgift visserligen erhållits, från hvilka kommuner de i punkt 13 af frågeformuläret
II angifna fosterbarnen utackorderats, men hvarken pastorsembetenas eller fattigvårdsstyrelsernas
uppgifter lemna besked om, hvarest dessa barn utackorderats, bär den
fullständigare siffran 4,829 icke kunnat användas för det ändamål, som med tabellen litt. a
afsetts, utan i stället den genom svaren i frågeformulär I erhållna mindre siffran måst
begagnas för ifrågavarande detaljupplysning. Måste således till följd af det nu nämnda
den slutliga summan för fosterbarn i riket, sådan den angifves i tabellen litt. a, kol. 13,
betraktas såsom något för liten, så eqvivaleras detta likväl af den redan ofta antydda omständigheten,
att uppgifna antalet af fattigvårdsstyrelsernas inom den egna kommunen utackorderade
barn torde vara något för högt.
I ändamål att erhålla någon grund för jemförelse mellan antalet af fattigvården understödda
barn, hvilkas fäder eller mödrar vore så arbetsföra, att barnen borde af dem utan
fattigvårdssamhällets betungande kunna fullt försörjas, samt de af fattigvårdsstyrelser omhändertagna
barn, till hvilkas inackordering fäderna eller mödrarna lemnade något
bidrag, begärde komitén i punkt 6 af formulär II uppgifter från fattigvårdstyrelsema
om antalet inom hemortskommunerna utackorderade barn, för hvilka bidrag till utackorderingen
af föräldrarna utgjordes, då det syntes antagligt, att sådant i regel endast
kan ifrågakomma för det fall, att barnen äro utackorderade inom det fattigvårdssamhälle
de och föräldrarna tillhörde.
Genom svaren på frågorna härom bragtes i dagen, hvad förut ingen gerna kunnat
tänka sig, nemligen att man på flera ställen till fosterbarn hänför äfven sådana barn, hvilka,
såsom ett ej sällan användt svar lyder, voro »utackorderade till sina egna föräldrar», eller
»till sin egen moder», således sådana, som åtnjöto understöd i föräldrahemmen eller jemte
moder voro intagna å fattighus o. d. Hvad resultat de ingångna svaren utvisade, sedan
alla uppenbara oriktigheter af detta slag blifvit borttagna, framgår af tabellen lätt c.
123
Af densamma synes, att de utackorderade barn, till hvilkas underhåll bidrag lemnades
af barnens fäder: gifta män, enklingar samt sådana ogifta män, som ådömts uppfostringsbidrag,
utgjorde för hela riket 7 procent af det af fattigvårdsstyrelsema utackorderade
barnantalet, och de till hvilkas underhåll bidrag lemnades af mödrarna: ogifta qvinnor,
enkor samt frånskilda eller af sina män öfvergifna hustrur, 16 procent. Summan af
de barn, till hvilkas utackordering föräldrarna bidrogo, utgjorde för hela riket 3,930 och
deraf ensamt för landsbygden 3,423. Huru mycken sorgfällighet än användts för att ur
sistnämnda siffra bortgallra allt dit ej hörande, återstår likväl sannolikheten, att i densamma
inberäknats så många, till fosterbarn ej rätteligen hänförliga barn, att den minskning,
som i detta fall egentligen borde ske, fullt torde motsvara ej allenast den veterliga,
utan äfven den sannolika ökning, som borde ske i siffran för de i främmande kommuner
utackorderade barnen.
Hvad nu angår den af fattigvårdsstyrelsema i sistnämnda afseende lemnade siffran,
så förefinnes naturligtvis intet hinder för att använda densamma för öfversigt af sådana
fosterbarn, som underhållas på kommunernas bekostnad, om den ock af angifna skäl ej
kunnat läggas till grund för tabellen litt. a, Följaktligen har också vid uppgörande af
tabellen litt. b. fattigvårdsstyrelsernas egna uppgifter användts icke blott beträffande de fosterbarn,
som helt eller delvis underhållas på kommunernas bekostnad inom egna fattigvårdssamhällen,
utan äfven vid redogörelsen för de utom kommunen utackorderade eller å särskild
anstalt intagna, af fattigvårdsstyrelsema underhållna fosterbarnen.
Totalsumman af dylika barn uppgår till 27,089, hvaraf 20,808 eller 76,8 procent
komma på landsbygden och 6,281 eller 23,2 procent på städerna. En jemförelse mellan
landsbygderna i här ifrågavande afseende ådagalägger, att Elfsborgs län intager första
rummet (1,370) samj, att dernäst följa Vermlands (1,334), Vesternorrlands (1,237), Östergötlands
(1,182), Kalmar län (1,178) o. s. v., hvaremot de sista rummen i denna ordningsföljd
intagas af Jemtlands (474) och Gotlands län med allenast 131.
Af rikets fyra största städer företer Göteborg det högsta antalet af kommunen underhållna
fosterbarn, nämligen 1,091, under det att Stockholm har 903 samt Norrköping och
Malmö resp. 216 och 205.
Fördelade i olika grupper, befinnas de å tabellen litt. b upptagna fosterbarnen utgöras
af 17,122 eller 63,2 procent utackorderade inom deras egna fattigvårdssamhällen, 4,829
eller 17,8 procent utackorderade i främmande kommuner, 4,676 eller 17,3 procent intagna
å barn- eller fattigvårdsanstalt inom egna fattigvårdssamhället och 462 eller 1,7 procent
intagna å dylik anstalt utom kommunen. På landsbygden ställer sig samma fördelning
på följande sätt: 14,792 (71,1 %\ 2,161 (10,4 %\ 3,622 (17,4 %) och 233 (1,1 %); i städerna
sålunda: 2,330 (37,1 %), 2,668 (42,5 %), 1,054 (16,8 %) och 229 (3,6 %).
Huru dessa särskilda grupper af fosterbarn fördela sig inom rikets mindre områden,
derom upplyser äfvenledes tabellen litt. b. Såsom mera anmärkningsvärdt framhålles i
detta afseende endast, att i de nordligaste länen påträffas de högsta procenttalen, (89,4 —96,4)
för de inom egna kommuner utackorderade barnen, under det att inom samma grupp af
fosterbarn Malmöhus län blott har att uppvisa 53,6 % och Stockholms län 56,2 %-, att
124
Södermanlands och Gotlands län hafva de relativt flesta i främmande kommuner utackor-''
derade barnen (22,8 och 22,2 %\ de nordliga länen deremot det relativt minsta antalet
(1,8—4,1 %)] att Örebro län står relativt främst med afseende å antalet inom barn- eller
fattigvårdsanstalter i egna kommuner intagna fosterbarn (32,9 %), dernäst Malmöhus (31,3 %),
Gefleborgs (31,2 %) och Stockholms län (29,7 %), under det att sista rummen äfven
här intagas af Norrbottens (3,6 %) och Yesterbottens län (0,4 %)\ samt att endast Stockholms,
Kalmar, Upsala och Hallands län hafva några afsevärda siffror att förete i fråga
om barn intagna å dylika anstalter inom främmande kommuner.
Utsträckas dessa iakttagelser till de större städerna, så framgår af tabellen, att fattigvårdsstyrelserna
i Stockholms stad hafva 49,3 % af sina fosterbarn utackorderade inom och
29,9 % utom staden, medan Göteborg har blott 23,3 % utackorderade inom och 58,2 %
utom sin kommun, samt Malmö och Norrköping resp. 41,9 % och 22,7 % inom, 51,7 %
och 27,3 % utom kommunerna. Beträffande de å barn- eller fattigvårdsanstalter intagna
barnen har Stockholm 13,8 %: Göteborg 16 %, Malmö 2,5 % och Norrköping 50 % inom.
egen kommun, samt Stockholm 7,o Göteborg 2,5 %, Malmö 3,9 % och Norrköping inga
inom främmande kommuner.
Fosterbarnens ålder.
Tab. liit. d. Tabell litt. d angifver de hos enskilda personer utackorderade barnens ålder och utgör
ett sammandrag af de svar, hvilka afgifvits å punkten 2 i frågeformulären I och II
samt punkten 13 i frågeformuläret I.
I enlighet med frågorna i nämnda punkter hafva fosterbarnen indelats i 4 åldersgrupper,
nemligen:
a. barn, som icke fyllt 1 år;
b. barn, som fyllt 1 men icke 7 år;
c. barn, som fyllt 7 men icke 10 år; samt
cl. barn, som fyllt 10 men. icke 15 år.
I de inkomna svaren har emellertid åldern icke alltid kunnat angifvas. Särskildt
gäller detta om de barn, hvilka funnits utackorderade inom församlingar, der de icke varit
kyrkoskrifna och om hvilka pastorsembetena derför icke haft fullständig kännedom. Bland
de 19,148 barn, hvilka voro utackorderade af enskilda personer, främmande fattigvårdsstyrelser
samt barnhus eller andra välgörenhetsinrättningar (se tabellen litt. a), finnas dock
åldersuppgifter för 19,100; beträffande de af fattigvårdsstyrelserna inom egna kommuner
utackorderade barnen, angifves åldern för alla utom 7. Materialets brister i här ifrågavarande
afseende äro alltså mycket obetydliga.
Af samtliga 36,215 barn, för hvilka åldersuppgifter erhållits, befunno sig enligt tabellen
litt. d 1,432 eller 3,9 procent i första lefnadsåret, 11,123 eller 30,7 procent voro
mellan 1 och 7 års ålder, 9,200 eller 25,4 procent mellan 7 och 10 års ålder samt
14,460 eller 40,o procent mellan 10 och 15 års ålder. Af landsbygdens 28,779 fosterbarn
125
voro 861 eller 2,9 procent under 1 år, 8,483 eller 29,6 procent mellan 1 och 7 års ålder,
7,475 eller 25,9 procent mellan 7 och 10 år samt 11,960 eller 41,6 procent mellan 10
och 15 år; i städerna voro af 7,436 barn 571 eller 7,7 procent ännu icke fylda 1 år,
2,640 eller 35,5 procent fylda 1 men icke 7 år, 1,725 eller 23,2 procent fylda 7 men
icke 10 år samt 2,500 eller 33,6 procent fylda 10 men icke 15 år. I städerna voro alltså
de yngsta åldersklasserna relativt talrikare än å landsbygden.
Utsträckes denna undersökning till rikets mindre områden, så befinnes det, att skiljaktigheterna
de olika länen emellan äro ganska ringa. Inom första åldersgruppen påträffas,
för så vidt man af de små talen kan vara berättigad att draga några slutsatser, de
högsta procenttalen i Yestmanlands (6,8 %) och Gotlands län (6,2 %\ de lägsta procenttalen
i Vesterbottens (0,8 %) och Jemtlands län (1,4 %). I nästa åldersgrupp finner man de
högsta procenttalen i Gotlands (40,6 %), Östergötlands (35,8 %) och Upsala län (35,4 %\ de
lägsta i Vermlands (23,9 %), Kopparbergs (24,4 %) och Vesterbottens län (24,5 %). I gruppen
mellan 7 och 10 års ålder intaga Kopparbergs (28,7 %), Jönköpings (28,7) och Kristianstads
län (28,6 %) de främsta samt Stockholms (22,1 %), Upsala (22,3 %) och Södermanlands
län (22,7 %) de sista rummen. I sista gruppen slutligen finner man de högsta procenttalen
i Vesterbottens (51,6 %), Kronobergs (46,9 %) och Norrbottens län (45,2 %), de lägsta
i Gotlands (26,3 %), Östergötlands (35,0 %) och Vestmanlands län (37,6 %). I de större
städerna äro de yngsta åldersklasserna relativt starkast representerade i Stockholm, de
äldre deremot i Malmö.
Bland de 17,115 barn, Indika voro af fattigvårdsstyrelserna utackorderade inom deras
egna kommuner, tillhörde, såsom redan ofvan framhållits, 14,785 landsbygden och 2,330
städerna. Af de förstnämnde voro 306 eller 2,i % i första lefnadsåret, 3,746 eller 25,4 %
mellan 1 och 7 år, 3,998 eller 27,1 % mellan 7 och 10 år samt 6,735 eller 45,4 % mellan
10 och 15 år. Af städernas 2,330 barn voro 53 eller 2,3 % i första lefnadsåret, 671 eller
28,7 % mellan 1 ocli 7 år, 573 eller 24,5 % mellan 7 och 10 år samt 1,033 eller 44,5 %
mellan 10 och 15 år. Någon väsentlig skilnad i åldersfördelningen mellan landsbygdens
och städernas af fattigvården underhållna fosterbarn förekommer således icke.
Bland öfriga d. v. s. af enskilda personer, främmande fattigvårdsstyrelser eller andra
välgörenhetsinrättningar enskildt utackorderade barn hafva åldersuppgifter inkommit för
13,994 från landsbygden och 5,106 från städerna. Af de förra voro 555 eller 4 % i första
lefnadsåret, 4,737 eller 33,8 % mellan 1 och 7 år, 3,477 eller 24,8 % mellan 7 och 10 år
samt 5,225 eller 37,4 % mellan 10 och 15 år. Af de i städerna utackorderade voro 518
eller 10,1 % i första lefnadsåret, 1,969 eller 38,o % mellan 1 och 7 år, 1,152 eller 22,5
% mellan 7 och 10 år samt 1,467 eller 28,7 % mellan 10 och 15 år. Af här ifrågavarande
barn voro således de yngsta åldersklasserna starkare representerade i städerna än
på landsbygden, de äldre deremot tvärtom.
Jemföras i afseende ■ å åldersfördelningen ofvannämnda båda klasser af fosterbarn
sins emellan, nemligen de som utackorderas af fattigvårdsstyrelserna inom egna kommuner
och öfriga barn, befinnas såväl å landsbygden som i städerna de två yngsta åldersklasserna
relativt starkare representerade bland de af enskilda personer, främmande fattig
-
126
vårdsstyrelser m. fl. utackorderade barn än bland de barn, som underhållas af fattigvärdsstyrelsema
inom egna kommuner. Deremot eger ett alldeles motsatt förhållande rum bland
barnen inom de två äldre åldersklasserna. Denna- skiljaktighet gör sig, såsom af tabellen
litt. d framgår, mera gällande i städerna än på landet. För de båda yngsta åldersgrupperna
blir sålunda förhållandet i städerna 48,7 % mot 31 %, å landsbygden 37,8 % mot 27,5 %\
för de senare åldersgrupperna: städerna 51,2 % mot 69 %, landsbygden 62,2 % mot 72,5 %.
Inom eller utom äktenskap födda fosterbarn.
Tub. litt. e. Af tabell litt. e framgår förhållandet mellan äkta och oäkta födda fosterbarn vid
1894 års utgång. Tabellen utgör ett sammandrag af de svar, som afgifvits å punkten 3
i de båda utsända frågeformulären. Deremot har icke erhållits eller ens infordrats någon
liknande uppgift angående de i punkten 11 af frågeformulär I upptagna, å bostadsorten
icke kyrkoskrifna fosterbarnen, emedan det kunde antagas, att presterskapet icke
skulle egä någon säker kännedom om dessa barns föräldrar. Här ifrågavarande undersökning
omfattar alltså endast 29,873 af de hos enskilda personer utackorderade barnen,
nemligen 24,355 fostrade å landsbygden och 5,518 i städerna.
Af de landsbygdens fosterbarn, för hvilka uppgifter angående deras äkta eller oäkta
födelse erhållits, äro 14,778 sådana, som af vederbörande fattigvårdsstyrelser åtnjutit underhåll
inom egna kommuner; de öfriga 9,577 voro utackorderade af enskilda personer, barnhus
eller främmande fattigvårdsstyrelser. I den förstnämnda gruppen voro enligt tabellen litt. e
tillsammans 8,643 eller 58,5 procent äkta födde och 6,135 eller 41,5 procent oäkta födde,
således antalet äkta födde större än antalet oäkta födde; i den andra gruppen visar sig
deremot förhållandet vara alldeles motsatt, nemligen endast 3,254 eller 34 procent äkta
födde mot 6,323 eller 66 procent oäkta födde. Här angifna förhållande mellan antalet
äkta eller oäkta födda barn är dock icke fullt konstant, enär tabellen visar, att å ena sidan
såväl i Södermanlands som i Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus och Örebro
län antalet äkta födda bland de fosterbarn, som af fattigvårdsstyrelserna underhöllos inom
egna kommuner, var mindre än antalet oäkta födda, under det att å andra sidan alla de
norra länen, eller Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län förete något högre procenttal för de äkta födda bland de barn, som voro
utackorderade af enskilda personer, barnhus o. s. v., än för de oäkta födda. De län, som
visa största differenser i afseende å antalet äkta och oäkta födda fattigvårdsbarn, äro
Vesterbottens (77,3 : 22,7), Norrbottens (70,8: 29,2), Kopparbergs (70,4 : 29,e) och Skaraborgs
län (69,8 : 30,2). Beträffande öfriga barn uppträda i samma afseende, ehuru i omvänd
proportion, de största differenserna i Upsala (15,8:84,2), Gotlands (16,7:83,2), Örebro
(18,2: 81,8), Östergötlands (21,5 : 78,5) och Stockholms län (21,9: 78,1). I Gotlands, Blekinge,
Kristianstads och Örebro län voro bland fattigvårdsbarnen i det närmaste lika många äkta
som oäkta födda; i afseende å de öfriga barnen egde liknande förhållande rum i Jönköpings,
Yermlands och Kopparbergs län.
127
Företagas liknande jemförelse!’ i städerna mellan de hos enskilda personer utackorderade
barnen, framgår att förhållandena der äro ganska likartade med förhållandena å landsbygden.
Af 2,337 genom fattigvårdsstyrelsernas försorg utackorderade barn voro nemligen
1,275 eller 54,c procent äkta och 1,062 eller 45,3 procent oäkta födda. Af öfriga utackorderade
barn, uppgående till ett antal af 3,181, voro deremot endast 725 eller 22,8 procent
äkta, men 2,456 eller 77,2 procent oäkta födda. Skilnaden mellan landsbygd och städer i
här förevarande afseende är alltså blott, att under det i första gruppen, fattigvårdsbarn,
differensen mellan de äkta och oäkta föddas antal är ännu obetydligare i städerna än på
landsbygden, ehuru öfvervigten likväl alltjemt är på de äkta föddas sida, befinnes deremot
i den andra gruppen, som hufvudsakligen utgöres af barn, utackorderade af enskilda personer,
den öfvervigt, som redan å landsbygden gjorde sig tydligt gällande å de oäkta
föddas sida, vara i.städerna ännu skarpare[framträdande. Lika litet som å landsbygden
är emellertid proportionen mellan de äkta och oäkta födda fosterbarnen i städerna konstant.
Bland fattigvårdsbarnen befinnes sålunda det relativa antalet äkta födda betydligt vexlande
i de fyra största städerna, nemligen mindre än 50 procent i Göteborg (35,8 procent) och
Norrköping (42,9 procent), men mer än 50 procent i Stockholm (67,4 procent) och Malmö
(52,3 procent). Af öfriga fosterbarn i städerna vexlar det relativa antalet äkta födda mellan
13,9 procent (Stockholm), 25,9 procent (Norrköping), 26,4 procent (Göteborg) och 26,8 procent
(Malmö), under det att samma procenttal för öfriga städer i riket uppgår till 30,2. Antalet
oäkta födda fosterbarn är alltså relativt störst i storstäderna, äfven om öfvervigten
är skarpt utpreglad i samtliga städer och äfven gör sig tydligt gällande vid jemförelse af
förhållandena mellan stad och landsbygd.
Af ofvanstående redogörelse framgår utan vidare detaljundersökning, att förhållandet
mellan de äkta och oäkta födda fosterbarnens antal i hela riket måste ställa sig relativt
likartadt med de förhållanden, hvilka förefunnits å landsbygden och i städerna, sedda hvar
för sig. De procenttal, som. erhållas vid en sammanslagning af samtliga äkta och oäkta
födda fosterbarn i resp. ofvan angifna grupper, synas lätt af tabellen litt. e och torde
derför icke erfordra någon särskild redogörelse.
Då det slutligen för en utredning af fosterbamsväsendets tillstånd syntes vara af
vigt att äfven få kännedom om, huruvida de oäkta barnen i regel fostras af mödrarna
sjelfva eller hos andra, begärde komitén i punkt 4 af frågeformulären I och II uppgifter
derom från såväl pastorsembetena som fattigvårdsstyrelserna. Ej sällan har nu inträffat,
att då pastorsembete uppgifvit barnens fostran af mödrarna vara regel inom församlingen,
har fattigvårdsstyrelsen uppgifvit barnens fostran hos andra vara vanligast, eller ock har
från de olika hållen uppgifvits tvärtom; i alla sådana fall har af komitén antagits, att
ingen regel i detta afseende kunnat angifvas. Mycket ofta har äfven den uppgiften lemnats,
att de oäkta barnen vanligen fostras första året af mödrarna och sedan lemnas till vård
af andra, då oftast morföräldrarna; i alla sådana fall har af komitén beräknats såsom
regel, att barnen fostras af mödrarna sjelfva. Den efter dessa grundsatser uppgjorda beräkningen
visar, som man ock på förhand kunde förmoda, att i flertalet städer de äkta barnens
fostran af andra är det vanligast förekommande förhållandet, under det att på lands
-
128
bygden barnen i regeln fostras hos andra blott i 31,2 % af hela kommunantalet. Då
vidare de oäkta barnens fostran af mödrarna sjelfva i städerna blott är regel i fåtalet fall
(17,5 %), så utgör på landet detta förhållande det vanligaste (46,o %). Utsträekes jemförelsen
för landsbygden till proportionen de olika länen emellan, så befinnes det, att
oäkta barns utlemnande till fostran af andra oftast förekommer i Södermanlands (75,o %\
Blekinge (62,9 %) och Stockholms län (59,o %) samt minst i de norrländska länen: Vesternorrlands
(4,8 %), Jemtlands (6,8 %) och Norrbottens län (9,6 %).
Fosterlegans storlek.
Tab. litt.f. I punkten 5 af frågeformulären I och II begäres uppgift om storleken af den
fosterlega, som vanligen betalas af dels enskilda personer, dels fattigvårdsstyrelserna och
dels offentliga eller enskilda välgörenhetsinrättningar (allmänna barnhuset i Stockholm
undantaget). De svar, hvilka erhållits å dessa frågor, hafva på så sätt sammanförts i
tabellen litt. f, att särskild! för fattigvårdsstyrelser, enskilda personer och välgörenhetsinrättningar
angifvits den lägsta och högsta fosterlegan, som årligen utgått, samt dessutom
den medelsiffra, som inom kommunerna sammanräknade erhållits. Denna senare siffra kan
emellertid endast tillmätas en mycket ringa vigt, emedan dels primäruppgifterna äro mycket
obestämda, dels afseende icke kunnat fästas vid de särskilda kommunernas olikhet med
hänsyn till folkmängd och antal fosterbarn eller dessas ålder in. fl. faktorer, hvilka naturligtvis
spela en icke oväsentlig roll vid fråga om utbetalandet af ersättning för fosterbarnsvården.
För jemförelses skull torde få anföras, att vid allmänna barnhuset i Stockholm underhållsstaten,
beräknad efter fullt år, för närvarande är för utackorderade barn i första lefnadsåret
100 kr., i andra lefnadsåret 72 kr., i tredje 50 kr., i fjerde och följande till och med
tionde lefnadsåren 40 kr. samt i elfte och följande till och med fjortonde lefnadsåren 30 kr.
I medeltal uppgick kostnaden för hvart och ett af barnhusets utackorderade barn under år
1894 till omkring 75 kr. för fullt år.
Den lägsta fosterlega, som utgått för år räknadt, har enligt tabell litt. f vant 10 kr.
hvilken summa förekommer å landsbygden i 6 län, nemligen Kalmar, Blekinge, Elfsborgs,
Skaraborgs, Vermlands och Yesterbottens län. I regel har det varit fattigvårdsstyrelser,
hvilka kunnat utackordera barnen för så låg fosterlega; endast i Skaraborgs län uppgifves
från en kommun, att enskilda personer utackorderat barn för samma låga afgift; I Kristianstads
län förekommer inom några kommuner en afgift af 12 kr. pr år såväl för fattigvårdsstyrelsernas
som enskildt utackorderade barn. I öfrig! understiger fosterlegan icke 20 kr.,
utom i Kronobergs län, der för en kommun iippgifvits, att fattigvårdsstyrelsen erlägger
18 kr. i fosterlega. De högsta minimitalen för fattigvårdsstyrelsernas utgifter anträffas å
landsbygden i Stockholms (40 kr.) och TJpsala län (35 kr.); likaså i samma län samt i
Norrbotten de högsta minimitalen för den af enskilda personer erlagda fosterlegan (40 kr.).
129
Den af barnhus och andra dylika anstalter utgifna fosterlegan understiger icke någorstädes
30 kr. utom i Kronobergs och Skaraborgs län, der den undantagsvis utgått med 20 kr.
pr år. I några län, nemligen Jemtlands och Norrbottens, uppgifves lägsta af nämnda
anstalter erlagda fosterlegan till 75 kr. I öfriga län vexla minimitalen mellan 30 och
60 kr. pr år.
Lägsta årliga fosterlegan i städerna har varit 30 kr., som å några platser betalats
för enskildt utackorderade barn. För öfriga barn har legan icke understigit 35 kr., men
väl de lägsta minimitalen flerestädes uppgått till 60 å 70 kr. I Stockholm uppgifves
lägsta afgiften pr år vara 60—72 kr.
Högsta uppgifna fosterlegan å landsbygden har betalats i Kronobergs och Skaraborgs
län med 250 kr. pr år för enskildt utackorderadt barn, dernäst i Stockholms län (240 kr.)
och Malmöhus län (200 kr.), i begge dessa län likaledes för enskildt utackorderade barn.
Den lägsta maximisiffran, som för dessa barn uppgifvits, är 100 kr., som förekommer i 4
län, nemligen Yermlands, Yestmanlands, Yesterbottens och Norrbottens län. Vanligaste
maximisiffran för enskildt utackorderade barn är 120 kr., som uppgifvits för 6 län, nemligen
Upsala, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Vesternorrlands län.
För fattigvårdsbarnen har å landsbygden högst betalats 165 kr. pr år och detta
endast i Kristianstads län; i Jönköpings och Kopparbergs län hafva dock i några fall förekommit
en lega af 160 kr. Lägsta maximisiffrorna för ifrågavarande barn angifvas i
Upsala, Södermanlands, Östergötlands, Hallands och Yestmanlands län med 100 kr. samt
i Norrbottens län med 110 kr. för år. Yanligaste maximisiffran är äfven för fattigvårdsstyrelsernas
barn 120 kr.
Beträffande de af barnhus och dylika anstalter utackorderade barnen hafva för två
län uppgifvits, att eu fosterlega af 180 kr. förekommit, nemligen i Södermanlands och
Skaraborgs län. I öfrigt är ett maximipris af 100 kr. det vanligaste, äfven om 60 kr.
(Kronobergs), 75 (Yesterbottens) och 80 kr. (Gotlands län) undantagsvis uppgifvits såsom
högsta ersättning för deras anstaltsbarn.
I städerna äro prisen i allmänhet något högre än på landsbygden, synnerligast beträffande
de enskildt utackorderade barnen. Högsta beloppen, som uppgifvits, äro 300 kr.
i Malmö och 240 å 250 kr. i Stockholm. För fattigvårdsstyrelsernäs barn betalas dock i
Malmö högst 170 kr. pr år och i Norrköping högst 72 kr. I sistnämnda stad synes dock
ersättningen för enskildt utackorderade barn vara något högre än för de af fattigvårdsstyrelsen
utackorderade, enär den för de förre vexlar mellan 60 och 100 kr., för de senare
mellan 60 och 72 kr. för år.
Medelpriset för barnens utackordering varierar å landsbygden mellan 40 och 75 kr.,
i städerna meHan 60 och 160 kr. De lägsta medelprisen träffas bland fattigvårdsbarnen i
Blekinge, Kristianstads, Elfsborgs och Skaraborgs län, de högsta, oafsedt städerna, bland
anstaltsbarnen i Jemtland samt de enskildt utackorderade barnen i Stockholms, Upsala och
Jemtlands län. I medeltal för hela landsbygden erläggas för fattigvårdsbarnen 55 ler., för
enskildt utackorderade 60 ler. och för anstaltsbarnen 65 kr. pr år. I städerna blifva samma
medelsiffror 75, 120 och 80.
17
130
Fostermödrarnas civilstånd.
Tal. litt. g. Af den utredning, angående fosterbarnsväsendet i hufvudstaden, hvilken legat till
grund för Stockholms helso- och fattigvårdsnämnders förslag till lagstiftning i ämnet1),
syntes framgå, att de personer, hvilka der såsom fostermödrar tagit hand om de utackorderade
barnen, i regel tillhörde den allra lägsta och fattigaste klassen inom samhället
samt vanligen bedrefvo fostervården såsom industri för att finna medel till eget
uppehälle. För att i någon mån vinna en inblick uti förhållandena, sådana de i detta
afseende gestalta sig i öfriga delar af landet, framstäldes å de till presterskapet och fattigvårdsnämndema
utsända blankettformulären, vissa frågor beträffande fostermödrarnas civilstånd
äfvensom, såvidt sådant kunde uppgifvas, huruvida de personer, hos hvilka barnen
voro utackorderade, kunde betraktas såsom fattiga eller ej.
Å formuläret I återfinnas dessa frågor i punkterna G och 14 och å formuläret
II i punkten 9. De svar som erhållits hafva ofta varit mycket bristfälliga, såsom äfven
från början kunde förutses. I många fall hafva frågorna helt och hållet lemnats obesvarade,
i andra hafva svaren afgifvits i så allmänna ordalag, att de för statistiskt ändamål
varit odugliga. De användbara uppgifterna hafva dock varit tillräckligt många och
upplysande för att i vissa afseenden lemna en någorlunda tillförlitlig öfversigt öfver de
förhållanden, komitén afsåg att med de framstälda frågorna utreda. Dessa användbara
uppgifter finnas i sammandrag meddelade i tabellen litt. g, af hvilken synes, att redogörelse
lemnats inalles för 30,400 fostermödrars civilstånd och, åtminstone hvad landsbygden beträffar,
ekonomiska förhållanden.
Af dessa 30,400 fostermödrar voro 13,920 antagna af fattigvårdsstyrelser. som inom
egna kommuner utackorderat de barn, om hvilka de egde att taga vård, och 16,480 antagna
af enskilda personer, barnhus eller främmande fattigvårdsstyrelser. Bland de förstnämnda
fostermödrarna voro 10,754 eller 77,3 procent gifta, 1,24G eller 8,9 procent ogifta
och 1,920 eller 13,8 procent enkor eller frånskilda hustrur. Inom den andra gruppen af
fostermödrar voro 11,820 eller 71,7 procent gifta, 2,617 eller 15,9 procent ogifta och 2,043
eller 12,-t procent enkor eller frånskilda hustrur. Såsom var att vänta, visar alltså undersökningen,
att det öfvervägande flertalet fostermödrar inom begge grupperna utgöras af
gifta personer. Men under det att fattigvårdsstyrelserna endast sällan antaga ogifta qvinnor
till fostermödrar, deremot oftare enkor eller frånskilda hustrur, synas inom den andra
gruppen fostermödrarna väljas temligen oberoende af civilstånd, eftersom de ogifta qvinnorna
och enkorna der förekomma i relativt ganska lika antal. Sannolikt beror denna
skilnad på ett förhållande, som i frågeformulären ofta påpekats, nemligen att fosterbarnsvård
temligen allmänt utgör en särskild form af fattigunderstöd. Sådant understöd torde
nemligen i öfvervägande mån tagas i anspråk af gifta personer samt af enkor eller från
-
l) Se sid. 3 och 4.
131
skilda hustrur, hvaremot ogifta qvinno!* väl i regel få försörja sig sjelfva. För de enskilda
personer, barnhus eller främmande fattigvårdsstyrelser, Indika utackordera fosterbarn, utgör
nämnda omständighet däremot icke någon på valet af fostermoder i och för sig inverkande
faktor, hvarför jemförelsevis flera ogifta qvinnor och färre gifta eller enkor förekomma
inom denna grupp af fostermödrar.
Huru fostermödrarna i afseende å civilstånd äro fördelade inom rikets mindre områden,
framgår äfvenledes af tabellen litt. g. Från landsbygden hafva redogörelser lemnats
för 12,023 fostermödrar, antagna af fattigvårdsstyrelserna i de kommuner, inom Indika
de äro bosatta, och för 11,501 fostermödrar, antagna af enskilda personer, barnhus o. s. v.
Inom förstnämnda grupp utgöras 9,453 eller 78,s procent af gifta qvinnor, 1,016 eller
8,5 procent af ogifta samt 1,554 eller 12,9 procent af enkor eller frånskilda hustrur. Bland
de öfriga fostermödrarna voro 8,295 eller 72,i procent gifta, 1,975 eller 17,2 procent ogifta
samt 1,231 eller 10,7 procent enkor eller frånskilda hustrur. Samma förhållande mellan
de olika slagen af fostermödrar, som anmärkts för riket i dess helhet, förefinnes således
äfven å landsbygden, ehuru olikheten mellan de båda grupperna framträder ännu skarpare
än i förra fallet.
Beträffande fostermödrarnas ekonomiska vilkor hafva uppgifter, huruvida qvinnorna
varit att betrakta såsom fattiga eller icke fattiga, ganska allmänt lemnats för landsbygden.
Dock torde dessa uppgifter få upptagas med mycken försigtighet, emedan alldeles uppenbart
många, i synnerhet bland fattigvårdsstyrelsernas fostermödrar, angifvits såsom icke
fattiga endast på den grund, att de icke åtnjutit direkt fattigunderstöd. Förhållandet mellan
fattiga och icke fattiga ställer sig alltså afgjordt alltför fördelaktigt i afseende å fostermödrarnas
ekonomiska ställning, enär siffrorna för fattiga fostermödrar blifvit alldeles för
lågt angifna. Sådana de äro lemna de emellertid några ganska egendomliga upplysningar.
Af de 9,453 gifta fostermödrar, som antagits af vederbörande fattigvårdsstyrelser
inom egna komuner, befinnas 2,027 eller 21,4 procent vara uppgifna såsom fattiga och 7,426
eller 78,6 procent såsom icke fattiga. Af öfriga gifta fostermödrar betecknas 2,326 eller
28.i procent såsom fattiga och 5,969 eller 71,9 procent såsom icke fattiga. Den oväsentliga
skilnad, som förefinnes mellan de båda grupperna af fostermödrar, finner utan svårighet
sin förklaring deri, att olika uppfattning rörande frågans innebörd gjort sig gällande
hos de personer, hvilka lemnat primäruppgifterna. Bland de ogijta fostermödrarna befinnas
inom första gruppen (fattigvårdsstyrelsernas fostermödrar) 793 eller 78,i procent vara uppgifna
såsom fattiga och endast 223 eller 21,9 procent såsom icke fattiga, samt inom andra
gruppen 1,386 eller 70,2 procent fattiga och 589 eller 29.8 procent icke fattiga. Likaså
uppgifvas bland enkor eller frånskilda hustrur inom första gruppen 1,251 eller 80,5
procent vara fattiga och 303 eller 19,5 procent icke fattiga; deremot betecknas inom
andra gruppen endast 491 eller 39,8 procent af samma slags fostermödrar såsom fattiga,
men 740 eller 60,2 procent såsom icke fattiga.
Af dessa siffror bestyrkes ytterligare det antagande, som ofvan framhållits, nemligen
att fattigvårdsstyrelserna ofta använda legan för fosterbarnsvården såsom ett slags fattigunderstöd.
Ty äfven om för de gifta fostermödrarna antalet af icke fattiga uppgifves vara
132
Tab. litt.
h och i.
större än af fattiga, hvilket i icke ringa män torde bero på de rapporterandes uppfattning
af begreppet fattig såsom sammanfallande med: »understödd af fattigvården», visa dock de
höga talen för de fattiga fostermödrarna bland ogifta och enkor m. in. inom första gruppen
(se kol. 4—7), att fattigvårdsstyrelserna alltför allmänt utdela sina fosterbarn till sådana
personer, hvilka icke äro i stånd att försörja sig sjelfva och alltså ännu mindre
kunna antagas i regel ega tillräckliga medel att underhålla andras barn. Bland de fostermödrar,
som upptagit enskilda personers barn, barnhusbarn o. s. v., befinnes visserligen det öfvervägande
antalet ogifta äfvenledes vara fattiga, hvilket torde bevisa, att dessa barnavårderskor
hufvudsakligen afsett att bereda sig sin utkomst på den vård de åtagit sig; men deremot
antyda procenttalen för enkorna m. in. inom denna grupp af fostermödrar, att dessa
personer icke sällan af andra bevekelsegrunder än vinstbegär egnat sig åt fosterbarnsvård.
Från städerna hafva uppgifter inkommit angående 1,897 fostermödrar, antagna af städernas
fattigvårdsstyrelser, och 4,979, antagna af enskilda personer, barnhusinrättningar
o. s. v. Inom första gruppen (kol. 2—7) voro 1,301 eller 68,e procent af vårdarinnorna
gifta, 230 eller 12,i procent ogifta och 366 eller 19,3 procent enkor eller frånskilda
hustrur. Inom den andra gruppen (kol. 8—13) voro 3,525 eller 70,7 procent gifta, 642
eller 12,9 procent ogifta och 812 eller 16,4 procent enkor eller frånskilda hustrur. Proportionen
mellan de olika slagen af fostermödrar är således i det närmaste lika för begge
grupperna. Utsträckes jemförelsen till de större städerna, visar sig förhållandet vara i
det närmaste enahanda. Särskildt i Stockholm blifva dock procenttalen i första gruppen
68,3, 7,9 och 23,7, men i andra gruppen 69,5, 13,9 och 16,c, hvilket synes antyda, att
åtminstone fattigvårdsstyrelserna derstädes, mera undantagsvis antaga ogifta qvinnor till
fostermödrar.
Fattigvårdssamhällen, inom hvilka fattigvårdsförordningens § 13 mom. 1,
i fråga om distriktsindelning, och mom. 2 tillämpats, så ock der
barn uttingas genom auktion.
Enligt § 13 mom. 1 fattigvårdsförordningen åligger fattigvårdsstyrelse vaka öfver att
de, som af styrelsen mottagit barn till försörjning, fullgöra sina skyldigheter, börande för
sådant ändamål, der det lämpligen ske kan, fattigvårdssamhället fördelas i distrikt, hvartdera
stående under närmaste uppsigt af en ledamot af fattigvårdsstyrelsen. Yidare är
i mom. 2 af samma § föreskrifvet, att der anmälan göres, att barn betlar eller vanvårdas,
bör fattigvårdsstyrelsen förskaffa sig underrättelse om förhållandet och i anledning deraf
förfara på sätt styrelsen finner vara af omständigheterna påkalladt.
För att vinna utredning i hvad mån denna kontroll utöfvades och hvad verkan
den visat, begärde komitén uppgifter från fattigvårdsstyrelserna, huruvida distriktsindelning
enligt § 13 mom. 1 fattigvårdsförordningen skett inom samhället, huru denna
133
fördelning af tillsynen i ty fall verkat samt om och Indika åtgärder vidtagits enligt §
13 mom. 2 samma förordning.
Med anledning af de ofta upprepade klagomålen i riksdag och press, att af fångvårdsstyrelse
omhändertagna barn flerstädes inom riket bortauktioneras till den på
offentlig auktion minstbjudande, begärde komitén dessutom uppgifter från såväl pastorsembeten
som fattigvårdsstyrelser, huruvida inom kommunerna barn utackorderades
af fattigvårdsstyrelserna på offentligt sammanträde till den minstbjudande.
De svar, som erhållits på dessa frågor, äro sammanförda i tabell litt. h.
Af densamma synes, att distriktsindelning är införd i 454 af rikets 2,490 fattigvårdssamhällen.
I ett fåtal fall har fattigvårdssamhällets ringa utsträckning eller ock det
ringa antalet af fattigvårdsstyrelsen utackorderade barn angifvits såsom anledning till, att
distriktsindelning ej införts; vanligast har dock för uraktlåtenheten häraf intet skäl angifvits.
Tabellen visar vidare, att inom ej mindre än 319 af de kommuner, inom hvilka
distriktsindelningen införts, densamma visat sig tillräcklig, d. v. s. medfört de åsyftade
eller önskliga verkningarna. För landsbygden utgör detta 70,4 % och för städerna 69 %
af det antal kommuner, inom hvilka distriktsindelning skett, och synes alltså häraf framgå
att, om dylik indelning allenast blefve mera allmän, ett godt resultat deraf kunde vara
att förvänta.
Har emellertid distriktsindelning införts endast i 18,2 % af sammanlagda antalet
fattigvårdssamhällen, så äro de fall, der åtgärder, annat än för hettande, vidtagits enligt §
13 mom. 2 fattigvårdsförordningen, ännu sällsyntare och förekomma för landsbygden blott i
1,3 % samt i städerna i 26,2 % af fattigvårdssamhällenas hela antal, hvithet för hela riket
gör blott 2,4 %. Af uppgifterna framgår vidare, att den skyldighet och befogenhet, nämnda
stadgande tillägger fattigvårdsstyrelserna, af dem anses gälla endast sådana barn, som åtnjuta
fattigunderstöd, och att de vidtagna åtgärderna allestädes inskränkt sig till att, när
barn af fosterföräldrar vanvårdats, öfverlemna detsamma till andra fosterföräldrar.
De ofvannämnda förfrågningarna rörande sättet för barns utackorderande af fattigvårdsstyrelserna
hafva gifvit vid hand den nedslående upplysningen, att bortauktionering
ännu eger rum i ej mindre än 20,2 % af samtliga antalet fattigvårdssamhällen på landsbygden,
och att endast fem län af samtliga 24, nemligen Stockholms, Upsala, Södermanlands,
Örebro och Yestmanlands län, äro fullt fria från detta beklagliga tillvägagående vid
barnens uttingande. Fattigvårdsstyrelserna hafva visserligen blott i ett mindre antal fall
svarat ett rent ja på frågan, om barn af dem utackorderas till den på offentligt sammanträde
minstbjudande, utan vanligen sökt förmildra svaret genom tillägg af: »visserligen
på offentligt sammanträde, men dock ej alltid till den minstbjudande» eller: »visserligen
till den minstbjudande, men dock att personens lämplighet äfven tages i betraktande»,
men i sådana fall har den fulla upplysningen plägat lemnas af pastorsembetena
med tillagd önskan om förbud mot bortauktionering. Af tabellen framgår, att bortauktioneringen
oftast förekommer i Göteborgs och Bohus län (50 % af länets samtliga fattigvårdssamhällen),
Norrbottens län (42,9 %) och Kristianstads län (40,6 %) samt minst i de
län, som gränsa närmast intill de från bortauktionering fria, i mellersta Sverige belägna
134
länen, från tratta alltså ett i detta afseende menskligare betraktelsesätt synes hafva sprätt
sig till de närliggande trakterna.
Då det så ofta klagas öfver att personer, som sjelfva borde kunna försörja sig
och de sina, likväl falla fattigvården till last för sig och sina barn, ansåg komitén
sig slutligen böra äfven söka utreda, huru många af de helt eller delvis på fattigvårdssamhällenas
bekostnad utackorderade eller på kommunen tillhörig barna- eller
fattigvårdsanstalt intagna barnen hade så arbetsföra fäder och mödrar, att dessa rätteligen
borde, utan fattigvårdssamliälles betungande, sjelfva kunna helt försörja sina barn. Svaret
å frågorna härom innehålles i tabell litt. i. Af densamma framgår hufvudsakligast, att
det antal på fattigvårdssamhällenas bekostnad utackorderade eller på kommunen tillhörig
vårdanstalt intagna barn, som borde kunna af föräldrarna sjelfva försörjas, utgjorde
2,759 eller ej mindre än 2,7 % af det vid 1894 års slut i hela riket befintliga antalet
helt eller delvis understödda barn, i detta senare då inberäknadt äfven de barn, som af
fattigvårdssamhälle understödts på andra sätt än de här ofvannämnda. Fördelningen
mellan land och stad visar för landet 3 % och för städerna 2,i %.
Dödlighet bland fosterbarnen.
«
För att utröna, om och i hvad mån dödligheten är större bland fosterbarnen än bland
barn i allmänhet, framstäldes i punkterna 15 och 16 af formulär I förfrågan huru många
fosterbarn som under år 1894 aflidit, och afsågos härvid samtliga fosterbarn, oafsedt af
hvem de blifvit utackorderade samt om de voro inom församlingen kyrkoskrifna eller ej.
Dessutom fördelades fosterbarnen i samma åldersgrupper, som förut i punkt 2 af ofvannämnda
formulär blifvit angifven, för att derigenom utreda hvitta åldrar voro mest
lidande under de missförhållanden, som antogos vidlåda fosterbarnsväsendet.
Svaren å dessa frågor äro sammanstälda i tabellen litt. k, der dessutom för jemförelse
äfven intagits uppgifter öfver dödligheten bland samtliga barn i riket, uppdelade i
samma åldersgrupper som fosterbarnen. Enär fördelning af rikets folkmängd efter
åldersår icke skett senare än vid 1890 års utgång i samband med den då utförda allmänna
folkräkningen, har emellertid dödligheten för barn i allmänhet måst beräknas på
folkmängden inom hvarje åldersgrupp vid 1890 i stället för 1894 års slut, hvilket dock
för här ifrågavarande ändamål icke torde vara af någon betydelse, då enligt uppgifter från
statistiska centralbyrån barnantalet i dess helhet jemförelsevis obetydligt ökats under de
på 1890 följande åren och således äfven skilnaden för de särskilda åldersåren torde vara
oväsentlig. Deremot äro uppgifterna om antalet döde inom olika åldersgrupper af statistiska
centralbyrån meddelade för år 1894, således samma år, från hvitta komiténs uppgifter
angående fosterbarnen förskrifva sig.
Af den sålunda sammanstälda tabellen framgår, att bland samtliga barn i riket förekommit
26,937 dödsfall under år 1894, af hvitta 783 uppgifvits komma på fosterbarnen.
I förhållande till hela antalet barn, 1,593,216, hvaraf 36,215 fosterbarn, blir dödligheten
135
på 1000 af samtliga barnen 16,9, bland fosterbarnen ensamt 21,6. Härvid är likväl att
bemärka, å ena sidan att i uppgifterna öfver antalet samtliga barn, såväl lefvande som
döda, medräknats alla fosterbarnen, å andra sidan att endast de fosterbarn medtagits
för hvilka åldersuppgifter inkommit. Elimineras dessa fel i beräkningen, erhållas följande
siffror: barnantalet med afdrag för alla fosterbarnen: 1,551,808; dödsfall bland dessa barn:
26,154; fosterbarnens antal 41,408; dödsfall bland fosterbarnen 783. Beräknas dödstalen
efter dessa siffror, visar sig att dödligheten på 1,000 barn (utom fosterbarnen) varit 16,s,
bland fosterbarnen 18,9. Den senare siffran torde dock endast vara att betrakta såsom ett
minimital, enär från en del församlingar dödsfallen bland fosterbarn icke blifvit för komitén
uppgifna.
Under första lefnadsåret är enligt tabellen lätt. k dödligheten bland fosterbarnen i
hela riket mer än 2,5 gånger större än bland barnen i allmänhet. I städerna är skilnaden
betydligt större än på landsbygden; förhållandet är nemligen i de förra 144,3:439,6,
men på landsbygden 100,5 :175,4. Hvad de särskilda länen beträffar, är det endast i Jönköpings,
Kristianstads, Skaraborgs, Yestemorrlands och Norrbottens län som dödstalen (%o)
äro större för samtliga barnen än för fosterbarnen. Från Jönköpings och Skaraborgs läns
landsbygd hafva inga dödsfall bland fosterbarnen i första lefnadsåret under år 1894 anmälts.
I Stockholm, der dödligheten bland späda barn år 1894 var 192.4 °/00, uppgick
dödligheten bland de anmälda fosterbarnen till 372,6 °/00. Ännu anmärkningsvärdare är
emellertid dödlighetssiffran för fosterbarnen i Göteborg, der under året aflidit 41 fosterbarn,
under det att vid årets slut endast funnos qvar 32 späda fosterbarn, hvilket gjort att dödstalet
(%0) uppgår till 1,281,2 (beroende enligt en tjensteläkares meddelande på de talrika
diarréfallen bland späda barn). Från Malmö och Norrköping hafva fullständiga uppgifter
angående fosterbarnen icke kunnat af presterskapet erhållas, hvadan icke heller någon beräkning
af dödligheten på den grund kunnat ske. I rikets öfriga städer sammanlagdt uppgår
dödligheten pro mille bland späda fosterbarn till 444,4, medan dödligheten bland samtliga
barn stannar vid 121,2.
I nästa åldersgrupp, 1 till och med 6 år, äro såväl de absoluta som de relativa
dödstalen betydligt lägre än hvad fallet är i den yngsta åldersgruppen. Fortfarande är
dock dödligheten bland fosterbarn större än bland samtliga barnen. I hela riket utgöra
dödstalen (°/on) för samtliga barn 14,5, för fosterbarn 23,9. På landsbygden äro motsvarande
siffror 13,3 och 15,7, i städerna 20,3 och 50,4. På landsbygden är dödligheten bland samtliga
barn större än bland fosterbarnen i Stockholms, Upsala, Jönköpings, Kalmar, Gotlands,
Kristianstads, Skaraborgs, Gefleborgs, Yestemorrlands, Yesterbottens och Norrbottens län; i de
öfriga länen eger ett motsatt förhållande rum. I Stockholm äro dödstalen, beräknade på
1,000 lefvande barn, 23,3, på lika många fosterbarn 50,7; i Göteborg 21,o och 95,s; i samtliga
städer, utom de fyra största, 17,i och 29,9.
I åldersgruppen 7—10 år är dödligheten i hela riket bland samtliga barn och bland
fosterbarn ungefär lika, nemligen i förra fallet 6,3 °/00! i senare 6,4 %o- På landsbygden är
emellertid dödstalet för samtliga barn något större (6,2 °/00) än för fosterbarnen (5,i %#),
beroende derpå att för icke mindre än 9 län inga dödsfall uppgifvas hafva förekommit
136
bland fosterbarnen. I städerna äro de motsvarande talen 6,9 %0 och 12,3 %0; för Stockholm
särsldldt 8,9 °/00 och 3,9 %0, för Göteborg 5,6 °/00 och 25,6 °/00 samt för samtliga städer
med frånräknande af de fyra största 6,3 °/oo °°k 14,3 %<r
I sista åldersgruppen, 10—15 år, är likaledes skilnaden mellan samtliga barnens
och fosterbarnens dödstal obetydlig. I hela riket äro dessa tal resp. 3,4 °/00 och 3,9 °/00,
för landsbygden resp. 3,8 °/oo °°h 3,7 %o samt i städerna 4,i %o °°h 4,8 %o
-
Allmänna uttalanden.
Fattigvårdsstyrelsernas och presterskapets meddelanden.
I de till pastorsembetena utskickade frågeformulären hade till sist följande två frågor
framställts:
»Anses några särskilda missförhållanden råda med hänsyn till barnavården, speciel!
fosterbarnsvården?» och
»Kunna för öfrigt några upplysningar af vigt meddelas angående fosterbarnsväsendet?»
Med den sistnämnda af dessa frågor afslutades äfven det till fattigvårdsstyrelserna
utskickade formuläret.
I de flesta fall hafva dessa frågor lemnats obesvarade. Hvad komitén vid deras formulering
åsyftade, nemligen att gifva dem eu räckvidd utöfver församlingens eller kommunens
gränser eller, med andra ord, till hela det område, som låg inom den svarandes erfarenhet,,
synes hafva hållit tillbaka omdömen eller slutledningar, byggda allenast på enstaka eller
undantagsförhållanden. Men derigenom hafva också de svar, som afgifvits, erhållit ett så
mycket större värde, emedan de icke blott kunna tagas såsom gradmätare för åsigter och
förhållanden inom den svarandes egna församling eller kommun, utan äfven lemna redogörelse
för ställningen inom hela den vidsträcktare krets, hvartill hans kännedom och erfarenhet
sträcka sig. Äfven ett uttalande från ett dylikt större område kan visserligen någon
gång afse endast för trakten i fråga egendomliga förhållanden, men så ofta uttalandena
från skilda delar af riket sammanstämma, häntyda de uppenbarligen på förhållanden, som
måste räknas till regel.
De inkomna uttalandena gifva vid handen, att särskildt fosterbarnsvården mångenstädes
är långt ifrån att vara sådan som sig borde. Ansenligen vitsordas från ej så få
orter, att fosterbarnen i allmänhet vårdas väl samt »till och med bättre än egna barn»,
emedan fosterföräldrarna äro rädda för att förlora den inkomst fosterlegan bereder. Men
från ännu flere håll påpekas rådande missförhållanden. Såsom sådana anföras, att fosterbarn
lemnas till vård af fosterföräldrar, som hafva alltför många egna barn eller äro för
137
obemedlade att kunna lemna den tillbörliga vården. Fosterlegan är ofta så ringa, att den
loekar till afknappning af det för barnen nödvändiga. Fall af uppsåtlig vanvård hafva
stundom förekommit ej blott i städerna utan äfven i landsförsamlingar. Ännu oftare förekommer,
särskildt i landsförsamlingar, oafsigtlig vanvård till följd af bristande insigter hos
fostermödrarna i fråga om de sanitära vilkoren för barnens ändamålsenliga skötsel, synnerligast
under första lefnadsåret. Bostäderna äro ofta alltför trånga och för litet luftade
renhållningen lemnar mycket öfrigt att önska. Från ett stort antal pastorsembeten har
klagats öfver, att fosterbarn från främmande orter mottagas till vård, utan att någon anmälan
göres hos församlingens pastorsembete, så att embetet får veta, hvarest fosterbarnen
finnas och blir i stånd egna dem tillsyn.
Beträffande särskildt de af fattigvårdsstyrelserna omhändertagna barnens vård anföras
såsom missförhållanden, att fattigvårdsstyrelserna, lika väl som enskilda personer, ofta pläga
utackordera af dem omhändertagna barn till fosterföräldrar i främmande kommuner, utan
att före utackorderingen skaffa sig något intyg om fosterföräldrarnas lämplighet eller, sedan
utackorderingen skett, anmäla densamma hos pastorsembetet eller församlingens kommunala
myndighet. Inom den egna kommunen användes ej sällan af fattigvårdsstyrelserna barnutackordering
såsom ett slags fattigunderstöd, i det fosterbarn öfverlemnas till obemedlade
fostermödrar, som eljest skulle för egen del fallit fattigvården till last. Att inom ett
öfverraskande stort antal kommuner barn af fattigvårdsstyrelserna bortackorderas till den
på offentligt sammanträde minstbjudande, är redan omnämndt.
Äfven vården af barnhusbarn betecknas från många håll såsom mindre tillfredsställande,
och från en ort utlåter man sig till och med, »att det är allmänt kändt, att barnhusbarn
vårdas illa». Mot barnhuslegans ringa belopp göras många anmärkningar.
Rörande vården af oäkta barn föreligga de mest motsatta uttalanden, i det man flerstädes
betonar, att de hafva det sämst under första året, medan de i allmänhet vårdas
af mödrarna, under det man från andra håll uttalar, att fattigvårdsstyrelserna alltför
snart och beredvilligt taga sig an dessa barns vård. Deruti öfverensstämma dock alla
att de ifrigt påyrka skärpt lagstiftning i fråga om skyldighet för fader till oäkta barn att
bidraga till deras uppfostran.
Såsom andra önskemål hafva påpekats:
förbud mot utlemnande af fosterbarn till vård hos personer, som åtnjuta fattigunderstöd;
förbud mot utackordering i främmande församling eller kommun, utan att fosterföräldrarna
först genom intyg styrkt sin lämplighet, äfvensom skyldighet för dem att efter
skedd utackordering anmäla barnet hos pastorsembete eller kommunalnämnd; samt
förbud mot barns utackordering till den på offentligt sammanträde minstbjudande.
Från rätt många orter har slutligen uttalats önskligheten af skärpt kontroll öfver
fosterbarnsvården. Till denna ökade kontrolls handhafvande hafva föreslagits än pastorsembetet,
än fattigvårdsstyrelsen, än provinsial- eller stadsläkare, än särskildt tillsatta inspektörer,
Önskligheten af bildade kvinnors medverkan vid tillsynen har ock framhållits.
18
»
138
Tjensteläkarnes meddelanden.
Tab. litt. I Enär antagas kunde, att landets tjensteläkaxe dels under sin verksamhet såsom praktiserande
läkare, dels under den tillsyn de på grund af gällande läkareinstruktion utöfva öfver
utackorderade barn varit i tillfälle att inom sina respektive verksamhetsområden göra sig
reda för fosterbarnens ställning och härigenom vinna erfarenhet beträffande såväl möjliga
brister som behofvet af reformer i nu rådande förhållanden, utsände komitén, såsom
redan ofvan framhållits, till nämnde läkare ett cirkulär med anmodan att meddela komitén
svar å följande frågor:
l:o. Huruvida några särskilda missförhållanden iakttagits med hänsyn till det sätt,
hvarpå de af enskilda personer, fattigvårdsstyrelser eller andra välgörenhetsinrättningar utackorderade
barnen vårdas och fostras;
2:o. Huruvida sjukligheten och dödligheten bland fosterbarnen syntes i jemförelse
med förhållandet bland barn i allmänhet vara anmärkningsvärdt stor; samt
3:o. Huruvida de af Stockholms stads helso- och fattigvårdsnämnder föreslagna åtgärderna
till fosterbarnsväsendets ordnande ansåges behöfliga och lämpliga.
På detta cirkulär inkommo 343 svar från landets 406 provinsial-, biträdande provinsialextra
provinsial-, stads- och stadsdistriktsläkare. Enär en stor del af desse tjensteläkare utöfva
sin verksamhet inom områden, der någon fosterbarnsvård i egentlig mening knappast
kan anses ega rum eller der fosterbarnens antal enligt den från pastorsembeten och fattigvårdsstyrelser
inkomna utredningen är så ringa, att något aUmänt omdöme om fosterbarnsvårdens
beskaffenhet svårligen kan ifrågakomma, hafva resultaten af undersökningen,
så vidt man endast fäster sig vid antalet svar i ena eller andra riktningen (se tabellen
litt. 1), blifvit jemförelsevis fördelaktiga för landets fosterbarnsvård. Granskar man emellertid
närmare de grunder, som i ena eller andra fallet anförts för de afgifna svaren, finner
man emellertid snart att, der läkaren haft tillfälle att förvärfva egen erfarenhet beträffande
de omspor da förhåUandena, allvarsamma anmärkningar i regel anförts mot det nuvarande
tillståndet, äfven om mångenstädes en afgjord tendens tiH förbättring kunnat på detta
liksom på så många andra områden under senaste tiden spåras.
Jemväl i fråga om barnavården i sin helhet visa tjensteläkarnes uttalanden, att
många missförhållanden ännu råda i vårt land, synnerligast inom de kroppsarbetande och
jemförelsevis obemedlade klasserna af befolkningen, änskönt äfven härutinnan icke obetydliga
förbättringar på senare tid åstadkommits. En del af dessa missförhållanden torde
visserligen vara, snart sagdt, oskiljaktig från pauperismen sjelf, såsom de trånga, ofta fuktiga,
illa ventilerade och öfverbefolkade bostäder, hvari barnen största delen af året måste
dväljas, de umbäranden af många slag de äro underkastade o. s. v. Men andra torde mera
få tillskrifvas mödrarnas och fostrarinnornas oförstånd eHer okunnighet och till vidskepelse
gränsande fördomar. Särskildt gäller detta i afseende på det späda barnets uppfödande
och värd.
139
De beklagliga misstag, som i detta afseende påpekas, äro så ofta i tryck omtalade,
att de ej torde behöfva upptagas i denna sammanfattning af tjensteläkarnes meddelanden.
Några få exempel på de missförhållanden och fördomar, som i afseende å barnavården
ännu äro rådande, i synnerhet på landsbygden, må dock framdragas ur de inkomna redogörelserna.
Inom de mindre burgna klasserna är det alltför vanligt, att mödrarna kort efter
barnens födelse måste upphöra med digifningen, dels emedan de äro nödsakade att för
arbetsförtjenstens skull vistas borta från hemmet under större delen af dagen, i följd hvaraf
digifningen blir oregelbunden, dels också af det skäl att de synnerligt ofta äro klena och
sjukliga efter hafvandeskapet och derför'' ej ega krafter att amma annat än för någon kort
tid. Den föda, som i stället för den naturliga då bör gifvas barnen, är komjölk. Men af
ekonomiska skäl användes dervid icke mjölken sådan den af kon af söndras, utan merendels
skummad och utspädd och dessutom »till hjelp» all möjlig annan föda, som barnet får
utan åtskilnad dela med de äldre familjemedlemmarna. I vissa trakter af landet brukar
icke kaffe eller ens bränvin härvid undantagas. Så meddelar bland annat en extra provinsialläkare
i Hallands län, huru han i sitt distrikt påträffat en gift qvinna, som plägade
gifva sitt endast några månader gamla barn bränvin för att tysta det, när det skrek af
hunger. Och från samma län omtalas, såsom bevis på onaturliga bruk med hänsyn till
barnavården derstädes, att vid ett tillfälle, då läkaren biträdt vid en förlossning, han hört
en gammal gumma, som brukade gå omkring i bygden och sköta nyfödda barn, helt oförtäckt
begära bränvin af husfadren. På läkarens fråga hvartill hon skulle använda detta
svarade hon, att »det är så bra att lugna barnen med» samt att hon, när de små voro
oroliga, alltid brukade taga bränvin i sin mun och antingen andas öfver barnet eller, om
detta ej hjälpte, spruta in det från sin mun i barnets.
Ett annat, föga mindre vedervärdigt bruk, som på vissa trakter synes vara ganska
vanligt vid uppfödandet af späda barn, är att gamla gummor, som åtaga sig barnskötsel
mata de små barnen på så sätt, att de taga mjölken i sin mun, hålla den der tills den
blifvit ljum och sedan låta barnen suga den ur munnen.
Dylika och andra vidrigheter höra visserligen, dess bättre, till undantagen, men visa
i alla händelser, att okunnighet och fördomar inom vissa klasser af befolkningen fortfarande
råda vid de späda barnens uppfödande, till stort men för dessa barns helsa och kroppsutveckling.
Att barnen icke få den näring, som bäst passar dem, utan i stället hvarjehanda för
deras organism skadliga födoämnen, är dock icke alltid fostrarinnornas fel. Förhållandena
kunna nemligen stundom vara sådana, att den enda för späda barn passande födan ej står
att anskaffa. Af flere tjensteläkare påpekas i sådant afseende en fara, som på senaste
tider synes hafva antagit icke obetydliga dimensioner och som af dem framhålles såsom
nödvändig att taga i betraktande vid bedömande af barnavårdens brister, nemligen den
omständigheten att mångenstädes och i synnerhet nära storstäderna tillgången på oskummad
mjölk är så otillräcklig, att annan föda måste tillgripas. De öfverallt på landsbygden
talrika mejerierna synas draga till sig mesta delen af mjölkproduktionen, så att på vissa
140
orter oskummad mjölk icke finnes till afsalu. »För den löse arbetaren och äfven för statkarlen
med många barn är det ofta nog ingen lätt sak att skaffa familjen en tillräcklig
mängd af detta så värdefulla näringsmedel.» I stället få de nöja sig med separerad mjölk,
hvilken såväl till beskaffenhet som näringsvärde är alltför dålig att passa till föda åt barn
och som följaktligen, äfven förtärd i stora qvantiteter, blir — synnerligast för de späda
barnen — en svältföda.
Genom dessa och andra dylika fel i afseende å barnens diet under de första lefnadsåren
alstras sjukdomar i matsmältningsorganen och såsom följder deraf en rad af andra, mer
eller mindre svårartade krämpor, som allvarsamt inverka på barnens framtida helsa. Derest
sakkunnig hjelp i tid söktes mot dessa krämpor, skulle naturen visserligen snart öfvervinna
desamma, men, såsom läkarne allmänt framhålla, sker detta sällan, utan vända sig
fostrarinnorna ännu i dag med stor förkärlek till qvacksalfvare och undergörare, hvilka
äro beryktade för att med smörjningar och dylikt kunna »bota engelska sjukan»
Den direkta skada, som åstadkommes härmed, är möjligen ringa i vissa fall, men så
mycket större den indirekta, derigenom att barnen undandragas en riktig behandling medan
tid är. »Då dessa qvacksalfvare till hufvudsaklig del hafva sitt lefvebröd af att behandla
sjuka barn, ligger uppenbarligen i deras intresse i första rummet att få dem sjuka», yttrar
en läkare från ett distrikt i närheten af Stockholm. »Detta mål vinnes till en viss grad
genom att bland allmänheten utsprida villoläror angående sättet för barnens uppfödande
under första lefnadsåret, exempelvis, att man bör gifva barnet redan från de första lefnadsmånadema
allehanda slags föda för att på så sätt i tid vänja magen,»
Att de missförhållanden, som förefinnas i afseende å barnavården i allmänhet, skola
framträda långt bjertare, när det gäller barn, som icke vårdas af sina egna mödrar utan
öfverlemnats i en mer eller mindre ointresserad fostermoders händer, är gifvet, äfven
om det är omöjligt ait till stöd för denna uppfattning framte exakta siffror, då det
under nuvarande förhållanden näppeligen låter sig göra att samla sådana. Gällande läkareinstruktion
innehåller visserligen i § 33 mom. 2 föreskrift om, att läkarne under tjensteresor
inom sina distrikt skola söka inhemta upplysningar om det sätt, hvarpå utackorderade
barn, i synnerhet späda sådana, vårdas. Såsom af flere läkare framhålles, nämnes
emellertid ingenting om, huru tjensteläkarne skola få underrättelse om hvar sådana barn
finnas. Äfven från distrikt, inom hvilka, enligt presterskapets och fattigvårdsstyrelsernas
uppgifter till kommunen, ett icke obetydligt antal fosterbarn vårdas, har af tjensteläkarne. i
icke få fall inberättats att de knappast någon enda gång, så vidt de hafva sig bekant, lyckats
påträffa ett utackorderadt barn, ett förhållande som låter sig förklara deraf, att fostermödrarna,
med eller utan afsigt, i allmänhet icke meddela läkaren, att de sjuka barnen äro
fosterbarn, och att läkaren från annat håll svårligen erhåller uppgift om, hvar fosterbarnen
finnas. Häri torde också ligga förklaringen dertill, att enligt tabellen litt. 1 så många
tjensteläkare nekande besvarat frågan, huruvida de inom sina tjensteområden iakttagit några
särskilda missförhållanden med hänsyn till det sätt, hvarpå de utackorderade barnen vårdas
och fostras.
141
Så mycket skarpare framhållas deremot bristerna i den nuvarande fosterbarnsvården
af sådane läkare, som varit i tillfälle att på nära håll förvärfva erfarenhet om densamma.
Utan betänkande förklarar flertalet af dessa, att endast undantagsvis förhållandena befunnits
sådana, att de icke lemna!, rum för berättigade anmärkningar. I kort sammandrag må
följande meddelas ur hit hörande anföranden.
Såsom regel gäller, att de fosterbarn, som af föräldrarna öfverlemnas åt främmande
personer att uppfödas och uppfostras, utgöras af sådana, som äro födda utom äktenskapet.
Bland de af fattigvårdsstyrelserna omhändertagna barnen finnes dock äfven ett mycket stort
antal äkta barn, hvilkas föräldrar aflidit i fattiga omständigheter eller genom sjukdom
eller annan anledning blifvit urståndsätta att sjelfva draga försorg om och uppfostra
sina barn. Såsom en tredje grupp komma slutligen de barn, som af allmänna barnhuset
i Stockholm eller annan dylik anstalt utackorderas och som i regel utgöras af oäkta barn.
I allmänhet synas dessa sistnämnda, s. k. barnhusbam, uppfostras under jemförelsevis
lyckliga förhållanden, af det skäl att fostermodren alltid kan påräkna att få den öfverenskomna
ersättningen ordentligt utbetalad, hvarjemte den kontroll, som, om ock otillräcklig, utöfvas
öfver barnens skötsel, i sin mån verkar fördelaktigt på den omvårdnad, som kommer barnen
till del. Af en och annan klagas dock öfver, att presterskapet, som har sig anförtrodt utfärdandet
af intyg för tillåtelse att mottaga barnhusbarn, icke härvid förfar med tillräckligt
intresse, hvarför barnen också många gånger komma till utfattiga personer, som hvarken lefva
under sådana förhållanden eller hafva sådana egenskaper, som göra dem lämpliga att uppfostra
andras barn. Några läkare i Stockholmstrakten uttala äfven anmärkningar mot allmänna
bamhusinrättningens utackorderingssystem, och en af dem anser det »oförsvarligt att nämnda
inrättning, hvilken väl bör anses vara en välgörenhetsanstalt, skall tillåtas att på vinst
och förlust utackordera späda barn, som ännu måste uppfödas på artificiel väg med diflaska,
åt okunniga stathustrur m. fl., hvilka, om de också hafva vilja, afgjordt sakna förmåga
att följa dem lemnade föreskrifter angående barnens skötsel». Äfven en distriktsläkare
i Stockholms stad klandrar, att det är tillåtet för, snaid sagdt, hvem som helst såsom
ålderstigna gummor med dålig hörselförmåga eller familjer, boende i osunda fuktiga
bostäder, att åtaga sig vården om späda fosterbarn, samt anför såsom exempel en namngifven
hustru, som utom barnhusbarnet hade ännu två andra fosterbarn och hvars bostad
var i hög grad fuktig och osund med egendomens alla afträden omedelbart under fönstren.
I afseende å de fosterbarn, för hvilka ersättningen utbetalas af fattigvården, äro en
del läkares uttalanden ännu skarpare. »Då fattigvårdsstyrelserna nödgas taga hand om
någon .af dessa beklagansvärda varelser», skrifver en läkare i Stockholms län, »gäller
för dem att få någon, som åtager sig barnets skötande för minsta möjliga utgift för kommunen.
Mer eller mindre offentligt blifva sålunda barnen bortauktionerade till den minst
bjudande. Under sådana förhållanden komma fosterföräldrarna merendels att utgöras af
den allra fattigaste och lägsta samhällsklassen, utan insigter och utan intresse för sitt uppdrag.
Felaktig skötsel och bristande omvårdnad äro också de närmaste följderna af fattigvårdsstyrelsernas
tillvägagående.» Af andra läkare anföras exempel på fattiga familjer,
142
hvilka på fosterbarnet ämnat göra sig förtjenst och hvilka derför uppföda detsamma med
den föda, som möjligen kan finnas till hands i det torftiga hemmet och som oftast är för
barnet af den mest olämpliga beskaffenhet; fostermödrar, som lidit af svåra sjukdomar,
hvithet varit vederbörande fattigvårdsstyrelser väl bekant, ja, till och med varit lidande af
periodisk sinnessjukdom samt andra som, ehuru åtnjutande full försörjning af fattigvården,
likväl ansetts lämpliga att mot den otillräckliga ersättning, som utbetalas, vårda ett eller
flere af fångvårdsstyrelse omhändertagna barn. I allmänhet fordra visserligen de myndigheter,
som meddela tillstånd åt personer att mot betalning mottaga fosterbarn, att »tillstånd
öhaf var en skall förbinda sig till vissa skyldigheter, men fordra deremot icke, att han
skall ega qvalifikationer, som ställa borgen att lian är i stånd att uppfylla dessa skyldigheter,
det vill säga, att han i afseende på personlighet, intresse, kunskap om barnavård,
bostad helsa och krafter m. m. är lämplig att taga fosterbarnet om händer».
Hvad beträffar den ofvan i förbigående omnämnda metoden att på offentligt sammanträde
bortauktionera de barm, om hvilka fattigvårdsmyndighetema hafva att taga vård
— en metod, hvilken genom den af komitén verkstälda utredningen befunnits oväntadt ofta
använd *) — uttala läkarne från, snart sagdt, alla rikets provinser så godt som enstämmigt
sin förkastelsedom deröfver. Endast en läkare från Yesternorrlands län synes i denna
fråga hysa en afvikande mening att döma af följande utdrag ur hans meddelande: »Vid
deras» (de af fattigvårdsstyrelsen utackorderade barnen) »^ackordering vidtalar styrelsemedlemmen
några lämpliga personer att taga hand om den fattigvårdsrotens barn och
kommer med dem öfverens om priset. Den s. k. auktionen, då styrelsen gemensamt bjuder
ut barnen på entreprenad, är till blott för syns skull, för att iakttaga lagliga former.
Anbuden äro redan förut gjorda, pröfvade och godkända, och något prutningssystem förekommer
ej. Auktionen af ser blott, att de gjorda anbuden och kontrakten skola erhålla
den laga kraft ett styrelsebeslut kan förläna den». På grund häraf anser han inga misshållanden
förefinnas i afseende å fattigvårdsbarnens utackordering.
Ofriga läkare äro dock af annan mening. Äfven der de medgifva, att fattigvårdsmyndigheterna
vid auktionerna taga hänsyn till den omständigheten, huruvida de bjudande
äro lämpliga såsom barnavårdare, och derför »icke alltid» lemna barnet åt den, som stannat
vid det minsta budet, anse de dock, på grund af att kommunerna mångenstädes måste
vara angelägna om att få barnen utackorderade för minsta möjliga kostnad, det ligga i
sakens natur, att myndigheterna lätt falla för frestelsen att mot lägre ersättning utlemna
barnen till personer, som äro mindre lämpliga, än till andra, som fordra högre ersättning.
Dessutom framhåller en och annan läkare det förhatliga uti, att barnen skola såsom andra
auktionsföremål utställas till allmänt beskådande och derefter utbjudas till minsta möjliga
pris.
Den tredje klassen af fosterbarn utgöres af sådana, vanligen utom äktenskapet födda,
för hvilka föräldrarna sjelfva eller andra anhöriga utbetala ersättning till fostermodren.
Då mödrarna ofta behöfva vara lediga för att med arbete kunna förtjena sitt och barnens
’) Se sid. 133 och 134.
143
uppehälle, måste de förr eller senare bortlemna sina små åt främmande personer. Här är
det man, enligt de flesta läkarnes åsigter, påträffar de beklagligaste missförhållandena och
de mörkaste skuggsidorna hos fosterbarnsväsendet. Enär mödrarna vanligen tillhöra tjensteklassen
och fäderna i allmänhet söka undandraga sig alla skyldigheter, blir den ersättning,
som kan lemnas för barnets underhåll, ringa, hvadan barnet i de flesta fall hamnar hos
någon af de fattigaste bland befolkningen inom kommunen. Då dertill lägges, att den
öfverenskomna ersättningen icke alltid utfaller så regelbundet och till och med stundom
kan alldeles uteblifva, utöfvar nog detta förhållande ett afgjordt försämrande inflytande på
det intresse och den omvårdnad, som fostermodren kommer att egna fosterbarnet. Följderna
häraf blifva då oftast ytterlig vanvård, umbäranden af många slag, dålig och otillräcklig
föda, bristfällig bostad och beklädnad samt mången gång vistelse i en andligt
och lekamligt dålig atmosfer. Exempel anföras på dylika fosterbarn, hvilka af hunger
bragts att stjäla mat.
Att ofvan berörda missförhållanden skola skarpast framträda i städerna, framför allt
de större, ligger i öppen dager. Synnerligast från Stockholm, der det är så ytterst vanligt
att fattiga familjer upptaga fosterbarn för att, som de öppet erkänna, med inackorderingsarfvodet
försörja sig och sina egna barn, meddelas af läkarne upprörande exempel
på vanvård, oaktadt förhållandena synas äfven der hafva pa senare åren förbättrats,
efter det att allmänna uppmärksamheten blifvit fäst pa hufvudstadens fosterbamsväsende.
Ännu påträffas dock icke sällan »fosterbarn i den uslaste belägenhet i
osunda, illa ventilerade rum, höljda i trasor och med sudd i munnen, liggande i en dålig
korg, våta och stinkande, under tillsyn af en 8 eller 10 års barnunge, medan fostermodren
är sysselsatt i något slags arbete». »Stundom får man se flere fosterbarn inackorderade
i samma familj, och då betalningen ej är synnerligen hög, kan ej heller skötseln
med de små tillgångarne vara annat än underhaltig, så mycket mer som fostermodren
vanligen har egna barn och ej är van vid ordning och renlighet. Många finnas, hvilka
hafva till födkrok fosterbarnsvård; dessa arbeta naturligtvis ej af menniskokärlek, utan är
denna industri endast ett medel till eget underhåll, och härvidlag är de späda barnens
tillvaro mången gång ganska beklagansvärd.»
Såsom exempel på dylik fosterbarnsindustri anför en af distriktsläkarne i Stockholm,
att en fattig fostermor, som hade 3 egna barn, det yngsta årsgammalt, mottagit ej mindre
än 3 fosterbarn, ett på 6 månader och ett tvillingpar på 3 månader. Barnen befunno sig
i ett synnerligen utmergladt tillstånd, när läkaren tillkallades, hvilket skedde, ej för att
han skulle gifva råd angående barnens vård -—- något som ej ansågs behöfligt eller kanske
till och med ej ens önskligt — utan för att, som fostermodren uttryckte sig,, »hon skulle
kunna få dödsattest». Det ena barnet dog också dagen efter läkarens besök och det andra
en vecka derefter.
Ett olyckligt förhållande, som icke sällan förekommer, är att fosterbarnen, så att
säga, gå ur hand i hand, d. v. s. litet emellan byta fostermoder. Orsakerna härtill äro
olika: än är modren icke nöjd med barnets vård, utan byter om för att försöka hos- en
andra, en tredje fostermor o. s. v.; än spelar afgiften för barnets vård hufvudrolen, så .att
144
utan afseende på värden det billigaste priset blir afgörande, än tröttnar fostennodren på
att sköta det under dylika förhållanden vanligen sjuka och oroliga barnet.
Man får dock icke föreställa sig, att missförhållanden af ofvanberörda art endast
förekomma i städerna. Äfven landsbygden har sin fosterbarnsindustri, som mången gång
icke står tillbaka för storstädernas. Såsom exempel härpå lemnär en läkare meddelande
om en qvinna, som med hjelp af en halfvuxen flicka skötte 11 från hufvudstaden
utackorderade barn, deraf 8 späda. Samtliga de små voro vid läkarens besök sjuka i magoch
tarmsjukdomar jemte andra åkommor (ett syfilitiskt). Kort derefter dogo 7 af barnen.
Fostermodren hade ej hunnit få barnen skrifna i den församling, der hon bodde, och antagligen
bidrog derför nödvändigheten af dödsattest till att läkaren tillkallades.
Ett annat dylikt »barnhem» beskrifves af provinsialläkaren i Stockholms distrikt.
Inom detta »hem» hade under ett års tid varit inackorderade 19 barn, hvaraf 15 späda.
Af dessa hade 10 aflidit. Flertalet af barnen voro utackorderade af enskilda personer, 3
af fattigvården i Stockholm. Verksamheten hade för två år sedan utflyttats från hufvudstaden,
men för det första året kunde några bestämda uppgifter icke erhållas; anteckningar
om de mottagna barnen fördes nemligen icke.
Icke alltid utlemnas emellertid fosterbarn till främmande personers vård, stundom
öfvertagas de af mor- eller far-föräldrar eller andra nära slägtingar och då vanligen mot
ringa eller ingen ersättning. Den vård, som egnas sådana fosterbarn, är föremål för mycket
olika omdömen bland tjensteläkarne. I allmänhet uttalas den mening, att slägtkärlek
och medlidande med moder och barn bruka alstra intresse för uppfyllandet af de åtagna
förbindelserna, hvadan lifsvilkoren för dessa fosterbarn synas ställa sig jemförelsevis gynnsamt
och icke synnerligen skilja sig från de äkta barnens af motsvarande samhällsklasser.
Men äfven motsatta åsigter finnas. Så yttrar sig en provinsialläkare på följande sätt om
denna fosterbarnsvård: »Tyvärr ingår i min erfarenhet ett annat slags fosterbarnsvård, om
hvilket omdömet utfaller mindre gynnsamt. Jag tänker nu på sådana i oäkta säng födda
barn, som morföräldrarna tagit sig an för att sätta döttrarna-mödrarna i stånd att lifnära
sig såsom ammor eller tjenstehjon. Vanligtvis måste dessa barn redan tidigt, ej sällan
under andra lefnadsmånaden, utbyta modersbröstet mot flaskan (»sudd» ser man ytterst
sällan nu för tiden). Vanligtvis äro derjemte morföräldrarna till åren komna, af arbetsslit
och försakelser medtagna personer i fattiga vilkor och dåliga bostäder. Der dessa omständigheter
sammanfalla, sakna fosterföräldrarna — visserligen i allmänhet icke den goda
viljan — men väl förmågan att egna nödig omvårdnad åt fosterbarnen, som fördenskull
mycket ofta lida af kroniska barnsjukdomar och stegra dödligheten på landsbygden underförstå
lefnadsåret.»
Hvad sjuklighet och dödlighet bland fosterbarnen beträffar, är denna otvifvelaktigt i
jemförelse med förhållandet bland barn i allmänhet anmärkningsvärdt stor. I brist på
statistiskt material har visserligen, såsom tabellen litt. 1. utvisar, flertalet bland de tjensteläkare,
hvilka besvarat komiténs cirkulär, förnekat detta förhållande. Men såsom
af tabellen litt. k framgår, hafva läkarnes på subjektiva åsigter byggda omdömen icke
i afseende å dödlighetsförhållandena vunnit stöd i den statistiska utredningen. Med
145
full säkerhet kan man emellertid antaga, att då dödligheten varit så mycket större bland
fosterbarnen än bland barn i allmänhet, som undersökningen för år 1894 utvisar, äfven
sjukligheten måste bland fosterbarnen vara anmärkningsvärd! stor. Af flere tjensteläkare,
såväl från städerna som landsbygden, framhålles också, att de på grund af egen erfarenhet
måste såsom allmänt omdöme uttala, att man endast undantagsvis är i tillfälle att påträffa
ett riktigt friskt och frodigt utseende hos de späda fosterbarnen. Visserligen är det stundom
händelsen, att barnen redan från födelsen äro klena och svaga, men oftast torde dock
deras sjuklighet hafva förvärfvats under fostermödrarnas vård. Och orsakerna härtill anses
allmänt vara de redan ofvan framhållna missförhållandena i afseende å fosterbarnsvården.
Från en del stadskommuner hafva detaljerade uppgifter om dödligheten bland äkta
och oäkta lefvande födda barn i lista lefnadsåret meddelats, hvilka uppgifter äro af ett visst
intresse, då de oäkta barnen till öfvervägande del torde kunna inregistreras såsom fosterbarn.
Af dessa uppgifter framgår, att i Stockholm (åren 1893 och 1894) dödstalen voro
a) för alla dödsorsakerna:
äkta födde ........................... 114.7 på 1000 lefvande födde
oäkta » ........................... 246.3 » » » »
samt b) för diarrésjukdomar ensamt:
äkta födde ........................... 30.o » » » »
oäkta » ........................... 105.o » '' » * »
Från Malmö meddelas följande tablå: I
År | Medeldödligheten bland barn under 1 ° 1 ar | Dödligheten bland 1 ar | Dödligheten bland 1 år |
1890...... | 130.9 %0 | 115.8 °/00 | 242.9 <yon |
1891...... | 120.2 » | 111.2 » | 181.3 » |
1892...... | 157.7 » | 152.5 » | 197.5 » |
1893...... | 137.3 » | H-1 tf* | 216.8 i> |
1894...... | 124.9 » | 111.7 » | 194.4 » |
I Norrköping afledo 1893 i första lefnadsåret 122 af 1000 under året lefvande födde
äkta barn, men 320 af 1000 oäkta födde; motsvarande siffror för år 1894 voro 95 och 185.
Äfven inom mindre samhällen återfinnes samma förhållande mellan de äkta och
oäkta föddes dödstal i lista lefnadsåret. Såsom exempel må anföras Södertelje stad, der
1894 föddes 126 äkta och 29 oäkta barn samt afledo i lista lefnadsåret 17 d. v. s. 135 °/00
äkta, mot 13 = 448 %o oäkta.
Beträffande till sist frågan, huruvida de af Stockholms helso- och fattigvårdsnämnder
föreslagna åtgärderna till fosterbarnsväsendets ordnande kunna anses behöfliga och lämpliga,
har flertalet bland tjensteläkame, äfven många af dem, som icke sjelfva iakttagit några
19
146
missförhållanden i afseende å fosterbarnens vård, varmt anslutit sig till och förordat det
framstålda förslaget till allmän författning och ansett att genom de angifna grunderna till
lagbestämmelser och kontroll mycket godt för fosterbarnsvården skulle kunna vinnas.
Såsom af tabellen litt. 1 framgår hafva icke mindre än 221 läkare uttalat sig till förmån,
för en lag, som reglerar fosterbarnsväsendet inom landet. Af 14 läkare har en dylik lag
icke ansetts behöflig för de områden, inom Indika de haft sin verksamhet, men likväl tillstyrkts,
på det att fosterbarnsskyddet, som i större städer är synnerligen af behofvet påkalladt,
må blifva i möjligaste mån effektivt, samt då det måste förekommas, att ett samhällsondt,
som för närvarande väl hufvudsakligen förefinnes i städerna, småningom öfverföres
äfven till landsbygden.
Deremot hafva 66 tjensteläkare, de fleste dock bosatte på landsbygden i aflägsna
glest bebyggda distrikt, ansett lagbestämmelser för ordnande af fosterbarnsväsendet obehöfliga,
oftast på den grund att landsbygdens förhållanden icke äro lämpade för någon
s. k. fosterbarnsindustri. Den noggranna kännedom hvar och en har om sin grannes förhållanden
medför, enligt dessa läkares förmenande, en kontroll, som bättre än alla lagar
torde vara egnad förhindra vanvård och annan misshandel af barn. Äfven en distriktsläkare
från en så stor stad som Göteborg ställer sig tveksam gent emot de föreslagna bestämmelsernas
nytta, emedan han fruktar, att många hem och kanske just de bästa skola
stängas för fosterbarnen af fruktan och motvilja för en af utomstående personer utöfvad
kontroll.
Mot flere af de i nämndernas underdåniga skrifvelse angifna grunder, på b vilka
författningen enligt nämndernas åsigt bör fotas, hafva anmärkningar framställts. Men då
flertalet af dessa anmärkningar funnit beaktande i det af komitén uppgjorda förslaget till
förordning, har komitén icke ansett behöfligt att här intaga en redogörelse för desamma,
synnerligast som. en dylik redogörelse i hufvudsak endast skulle blifva ett upprepande af
en del i komiténs motivering till författningsförslaget upptagna spörsmål.
B. Förteckning
å
allmänna och enskilda barnavårdsinrättningar
i Sverige.
149
För att få en öfversigt öfver hvad den allmänna och enskilda välgörenheten redan
åstadkommit till fromma för barnavården i vårt land har komiten ansett sig böra meddela
en förteckning öfver allmänna och enskilda inrättningar, som hafva till uppgift att i en
eller annan form bereda skydd åt barn. Att få denna förteckning fullständig har icke varit
möjligt. Komitén har visserligen i de till samtliga pastorsembeten i riket utsända å sid.
115—118 omförmälda frågeformulären jemväl anhållit om uppgift å de inom vederbörande
församling befintliga, af kommun eller enskilda inrättade anstalter för barnavård. Men de
inkomna uppgifterna hafva varit så bristfälliga, att en sammanfattning af dem skulle lemna
en ytterst ofullständig bild af hvad i detta afseende finnes inom vårt land. Komitén
har derför, hvad landsorten beträffar, måst använda jemväl andra källor, hufvudsakligen
Kong! Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser för åren 1886''—-1890. Dervid har
komitén dock uteslutit sådana föreningar och inrättningar, som afse ett mera tillfälligt understödjande
af barn såsom »Jultomtar» och barnkrubbor o. d., äfvensom sådana, som afse
underlättande af barns skolgång och utdelande af stipendier eller premier i skola, pensionsinrättningar
samt i allmänhet sådana fonder, hvilkas ränteafkastning visserligen användes
för att i eu eller annan form bereda barn skydd, men der någon särskild anstalt i
sådant syfte icke ännu blifvit inrättad. Ur tillgängliga kalendrar o. d. har komitén sökt
fullständiga de ur nämnda femårsberättelser hemtade upplysningar.
150
Inrättningens namn. | Inrättningens ändamål in. m. | Stiftare. | Stiftad 0 ar. | Antal under- hållna barn 1895. | Under- hålls- kostnad 1895. Kr. | Stiftelsens storlek | |
Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Er. | ||||||
Stockholms stad. |
|
|
|
|
|
|
|
Allmänna Barnhusinrätt- | Vård af värnlösa barn. | Gustaf II Adolf. | 1624 | 3,758 | 422,630 | 4,414,326 | 2,332,508 |
ningen. | Förvaltas af en utaf |
|
|
|
|
|
|
| Kongl. Maj:t utsedd di- |
|
|
|
|
|
|
| rektion. |
|
|
|
|
|
|
Frimurarebarnhuset å | Uppfostran och under- | Frimurareorden. | 1753 | 140 | 45,640 | 1,109,750 | 300,000 |
Kristineberg. | visning af fattiga barn. |
|
|
|
|
|
|
Prins Carls uppfostrings- | Uppfostran och undervis- | Pastor prim.'' J. 0. | 1833 | 77 '') | 19,431 *) | 471,656'') | 250,000'') |
inrättning för fattiga | ning af fattiga barn från | Wallin och Un- |
|
|
|
|
|
barn å Galon. | Stockholm. | derståthållaren |
|
|
|
|
|
|
| 0. af Vannqvist |
|
|
|
|
|
Murbeckska inrättningen | Vård och undervisning åt | Kyrkoherden Per | 1747 | 34 | 13,666 | 312,529 | 47,000 |
för fattiga flickors upp- | fattiga flickor. | Murbeck. |
|
|
|
|
|
fostran (S:t Paulsg. 17). |
|
|
|
|
|
|
|
Malmqvistska barnupp- | Vård och undervisning åt | Klockaren J. P. | 1861 | 67 | 24,774 | 52,445 | 68,000a) |
fostringsanstalten (Tor- | fattiga flickor. | Malmqvisto.hans |
|
|
|
|
|
kel Knutsons gatan 22). |
| hustru. |
|
|
|
|
|
Adolf Fredriks Barnhem | Vård och uppfostran af | Kyrkoherden A. W. | 1874 | 14 | 3,339 | 57,104 | 57,5512) |
(Saltmätareg. 3). | fattiga flickor till dug- | Staaff m. fl. |
|
|
|
|
|
| liga tjenarinnor. |
|
|
|
|
|
|
Klara Barnhem (Klara | Uppfostran af vanvårdade | Flere personer. | 1868 | 14 | 3,190 | 59,313 |
|
kyrkogård 5). | flickor. |
|
|
|
|
|
|
Kungsholms Barnhem | Vård af fattiga värnlösa | Flere personer. | 1892 | — | 1,631 | 11,824 | 5,000 |
(Drottningholmsvägen). | flickor från församlingen. |
|
|
|
|
|
|
Axel och Sofia Alms stif- | Bland annat vårdoch upp- | Byggmästaren A. | 1874 | 3) |
| 955,370 | 1,065,6002) |
telse. | fostran åt vanvårdade | Alms enka S. Alm. |
|
|
|
|
|
| barn. |
|
|
|
|
|
|
Stockholms stads uppfost- | Föräldralösa eller eljest | Stockholms stad. | 18741 | 70 | 36,850 |
|
|
ringsanstalt för gossar.4) | värnlösa barn. |
| P |
|
|
|
|
Stockholms stads uppfost- | D:o d:o | D:o | 1874/ | 50 | 20,240 |
|
|
ringsanstalt för flickor |
|
|
|
|
|
|
|
(Barnängs tvärgränd 7 B). |
|
|
|
|
|
|
|
*) Uppgiften afser år 1894. 2) Fastigheten besvärad med skuld. 3) Se barnhemmet vid Hädan (Sthlms län). 4) Är under
1896 Överflyttad till Skrubba och förändrad. 6) Funnos förut under annan benämning.
| Inrättningens ändamål m. m. |
| Stiftad | Antal under- hållna barn 1895. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | 0 ar. | kostnad 1895. Kr. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | ||
Stockholms Barnhem N:o | Föräldralösa eller eljest | Stockholms stad. | 1882 | 32 | 10,000 |
|
|
1 (Rådmansgatan 83). | värnlösa barn. |
|
|
|
|
|
|
Stockholms Barnhem H:o | D:o d:o | H:o |
| 33 | 11,500 |
|
|
2 (Södermannag. 29). | Underhåll af ett visst an- | Assessor'' C. Ram- | 1774 | ’) |
|
|
|
barnhus (St. Badstn- | tal vid barnbördshuset | ström. |
|
|
|
|
|
gatan 22). | Pro Patria födda barn. |
|
|
|
|
|
|
Elsa Borgs barnhem (Skå- | Skydd och vård åt fattiga | Frivilliga bidrag. | 1876 |
|
|
|
|
negatan 104). | värnlösa flickor. |
|
|
|
|
|
|
Sällskapet Fattiga Barns | Beklädnad åt barn, utac- | Frih:n Cederström, | 1842 | 44 2) | 1,9522) | 16,0792) |
|
Vänner. | bordering af flickor. | f. v. Cedervald. |
|
|
|
|
|
Sällskapet de Fattiges | Understöd åt fattiga barn. | Grossh. J. E. Törn- | 1826 | — | 3,682 | 43,635 |
|
Vänner. | m. fl. | qvist m. fl. |
|
|
|
|
|
Sällskapet till uppmun- | Hjelp åt fattiga mödrar | Kronprinsessan Jose- | 1827 | 260 | 5,035 | 117,401 |
|
tran af om och sedlig | med 3 eller flera barn. | fina. |
|
|
|
|
|
Välgörande fruntimmers- | Understöd åt fattiga frun- | Prinsessan Sofia Al- | 1825 | BO1) | 2,300») | 21,020») |
|
sällskapet. | timmer samt bidrag till | bertina. |
|
|
|
|
|
Föreningen för välgören- | Underhåller bland annat | — | 1889 | — | 2,515 |
|
|
hetens ordnande. | ett barnherberge för barn. |
|
|
|
|
|
|
F emöresföreningen. | Inrättande af barnhem i | — | 1864 | 33a) | 5,3552) | 8,000a) |
|
| Lappland. |
|
|
|
|
|
|
| Föreningen till minne af | Förbättringsanstalt för | Drottning Josefina | 1873 | 174 | 73,878 | 381,876 | 308,373 |
| konung Oscar I och | vanartade gossar (åker- | m. fl. |
|
|
|
|
|
1 drottning Josefina. | brukskolonien vid Hall |
|
|
|
|
|
|
| i Sthlms län). |
|
|
|
|
|
|
*) Underhåller f. n. inga barn. 2) Uppgiften afsor år 1890.
152
Inrättningens namn. | Inrättningens ändamål m. m. | Stiftare. | Stiftad år. | Antal under- hållna barn 1895. | Under- hålls- kostnad 1895. Er. | Stiftelsen 189 Kapital. Er. | storlek 5. Deraf fastig- hetsvärde. Er. |
Lindgrenska trassbolan. | Uppfostran af vanartade | J. 0. Lindgren. | 1870 | 32 | 11,315 |
|
|
| och vanvårdade gossar. |
|
|
|
|
|
|
L:a hushållsskolan (Sund- | Utbildande af flickor till | Flere personer. | 1883 | 12 |
|
|
|
byberg). | dugliga tjenarinnor. |
|
|
|
|
|
|
Barnhemmet för Öster- | Vård och uppfostran af | Flere personer. | — | 11 | 2,750 |
|
|
malm (villa Gunhem, | barn till goda tjenare. |
|
|
|
|
|
|
Sundbyberg). |
|
|
|
|
|
|
|
153
| Inrättningens ändamål m. m. |
| Stiftad | Antal under- hållna barn 1890. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek j | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | 0 ar. | kostnad 1890. Kr. | Kapital. Kr. | Deraf 1 | ||
Stockholms län. |
|
|
|
|
|
|
|
Åkerbrukskolonien vid | Uppfostringsanstalt för | Föreningen till min- | 1876 |
|
|
|
|
Hall. (Se Stockholms | gossar mellan 10 och 15 | ne af konung Os- |
|
|
|
|
|
stad.) | års ålder, hvilka begått | car I och drott- |
|
|
|
|
|
| brottsliga handlingar | ning Josefina. |
|
|
|
|
|
Södertelge fruntimmers- | Uppehållande af ett barn- | Flere fruntimmer. | 1860talet | 11 | — | 23,796 | 9,000 |
förening. | hem. |
|
|
|
|
|
|
Barnhemmet Nybygget | Vård och uppfostran åt | Bruksegaren F. Pe- | 1875 | 6 | — | __ | 12,000 |
vid Johannisdal, Hud- | fattiga flickor från 6 års | tersén. |
|
|
|
|
|
dinge. | ålder till konfirmations-åldern. |
|
|
|
|
|
|
Skyddshemmet vid Glöm- | Uppfostran af flickor (10 | Flere personer. | 1886 | — | — | 13,000 |
|
sta, Huddinge. | —15 år) från fattiga |
|
|
|
|
|
|
Barnhemmet vid Bådan | Vård och uppfostran af | Axel och Sofia Alms | — | 54‘) | 19,041'') |
|
|
i Spånga s:n. | vanvårdade barn. | stiftelse. |
|
|
|
|
|
Fru Ekmans barnhem vid | — | —— | — | 12 |
|
|
|
Djursholm. Prins Carls uppfostrings-anstalt på Gålön. | Se under Stockholms stad. | — | — | 12 |
|
|
|
Upsala län. |
|
|
|
|
|
|
|
v. Ktiselska stiftelsen, | Fattiga och värnlösa barns | J. G. v. Fusel. | 1845 | 23 | 1,923 | 103,193 | 90,100 |
Upsala. | uppfostran. |
|
|
|
|
|
|
Enskilda barnhemmet, | Barnauppfostran och vård | -- | 1862 | 21 | 3,095 | 34,600 |
|
Upsala. | på kristlig grund enl. |
|
|
|
|
|
|
l) Uppgiften afser år 1895.
20
154
| Inrättningens ändamål |
| Stiftad | Antal under- hållna barn 1890. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | m. m. | Stiftare. | år. | kostnad 1890. Er. | Kapital. Er. | Deraf fastig- hetsvärde. Er. | |
| danande af dugliga tje-narinnor. |
|
|
|
|
|
|
Skyddshemmet för flickor, | Uppfostran af flickor utan | Fröken Anna Geij er. | 1867 | 19 | — | 12,400 |
|
Hemmet för värnlösa gos-sar, Upsala. | Kristlig vård och upp-fostran samt anskaffan-de af tjenst eller dylikt. | Skräddaremästaren J. E. Söderberg. | 1877 -1 | 27 | 6,527 | 22,970 | 22,970 |
Gillbergska barnhusin-rättningen i Upsala. | Vård och uppfostran af | G. W. Gillberg. | 1889 | 120 ») | 34,000 l) | 1,175,0002) |
|
Södermanlands län. |
|
|
|
|
|
|
|
Sigridslunds skolinrätt-ning, Ardala s:n. | Skolgång, föda och kläder | Grefve Fr. Bonde. | 1826 | 20 | 1,160 | 15,176 |
|
Barnhemmet i Klosters s:n. | Värnlösa barns vård, föda | 0. Olsson i Skef-tinge. | 1870 | 5 | 698 | 17,058 | 3,325 |
Nvdröpings barnhem. | Vård och uppfostran åt | Flere personer. | 1876 | 12 | 2,266 | 30,406 | 11,000 |
Sparbankens fond för Ny-köpings stads barnhem | Bidrag till ett blifvande | Bankens principaler. | 1884 |
| " | 8,242 |
|
för gossar. Eskilstuna barnhem. |
|
|
|
|
|
|
|
Berglundska stiftelsen i | Underhåll för oförsörjda | Anna Katarina Berg-lund. | 1867 | 4 | 100 | 2,200 |
|
Fallénska kassan. Torshälla landskommuns | Fattiga barns uppfostran. | J. G. Fallen. | 1838 | 5 3 | 77 | 1,522 |
|
Östergötlands län. |
|
|
|
|
|
|
|
Mamre barnhem. *) Vid 1895 års slut. | Eäddningshem för van-artiga flickor. 2) Vid 1893 års slut. | Fru Biander m. fl. | 1876 | 14 | 1,992 | 11,221 | 10,500 |
155
| Inrättningens ändamål m. m. |
| Stiftad | Antal under- hållna barn 1890. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | 0 ar. | kostnad 1890. Itr. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | ||
Sundbergska stiftelsen för | Herberge och uppfostran | Enkefru W. Sund-berg. | 1879 | — | 4,130 | 414,488 | 18,200 |
Gustavianska barnhuset, | Hem och undervisning åt | Flere personer. | 1772 | 32 | 13,294 | 433,654 | 215,000 |
Mobergska flickebarnhu-set, Norrköping. | Understöd och undervis-ning åt fattiga flickor. | Handl. J. Moberg. | 1808 | 30 | 3,559 | 194,801 |
|
Eeutersköldska hittebarn-huset, Norrköping. | Uppfostran af värnlösa | Öfverst.-Löjtn.C.G. Keutersköld. | 1815 | 78 | 5,036 | 69,789 |
|
Barnhemmet Bethania, |
|
|
|
|
|
|
|
Fru Charlotte W. Kick-sons stiftelse, Vadstena. | Uppfostringsanstalt för fat-tiga, värnlösa flickor. | Godsegaren A. Dick- son. | 1861 |
|
| 23,706 | 15,500 |
Söderköpings barnhems-fond. | Inrättande af ett barnhem flickor. |
| 1882 |
|
| 4,034 |
|
Enskilda barnhemmet i | — | — | — | 12 | — | — |
|
Vretå klosters s:n. |
|
|
|
|
|
|
|
Sällskapet Fattiga barns s:n. | Uppfostran af fattiga, |
|
| 14 |
|
|
|
Jönköpings län. |
|
|
|
|
|
|
|
C. J. Hederstjernas barn-hem, Höreda s:n. | Vård af föräldralösa barn | Generalmajor C. J. | 1869 | — | — | 6,701 | 1,500 |
Skyddsföreningens små-barnsskola, Jönköping. | Att hvarje söckendag i | Flera fruntimmer. * | 1862 | 100 | 2,511 | 18,308 | 5,000 1 |
Vestra barnhemmet, Jön- | H:o d:o | B:0 d:o | 1876 | — | 2,046 | 11,178 |
|
köping. |
|
|
|
|
|
|
|
Fonden »Eäddningshem | Inrättande af sådana hem. | Landstinget m. fl. | 1864 | — | 200 | 5,554 |
|
för varnvårdade barn» |
|
|
|
|
|
|
|
156
Inrättningens namn. | Inrättningens ändamål | Stiftare. | Stiftad | Antal under- hållna barn 1890. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
m. m. | år. | kostnad 1890. Er. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | |||
Barnhemmet i Alseda | Uppfostran och vård åt | Kontraktsprosten C | 1859 | 14 | 1,700 | 6,000 |
|
Kronobergs län. |
|
|
|
|
|
|
|
Drottning Josefinas rädd-ningsanstalt för van- | Vård åt fattiga moraliskt | Flere personer. | 1847 | — | 575 | 38,397 |
|
vårdade barn, Vexiö. |
|
|
|
|
|
|
|
Barnhemmet i Vexiö. | Flickors uppfostran till | Fröken W. Gyllen-krook m. 11. | 1867 | — | 292 | 12,745 |
|
Kalmar län. |
|
|
|
|
|
|
|
Hermanska barnhemmet, | Vård och uppfostran åt | Hemmanseg. H. Sa-muelsson. | 1881 | 4 | 1,361 | 26,149 | 15,000 |
Grumstorps barnhem, Pe-larne s:n. | Fattiga barns vård och | Landshöfding F. | 1860 | — | — | 3,500 | 3,500 |
Vårdanstalten för fattiga | — | Fru A. Liljodahl | 1871 | — | — | 6,847 |
|
Flythska stiftelsen, Hall-torps s:n. | Fattiga barns uppfostran. | Mod. D:r C. G. | 1848 | 10 | 2,002 | 18,149 | 11,000 |
F röbergska stiftelsen, Kal-mar. | Vanvårdade och vanartiga | Direktör M. G. Frö-berg. | 1841 | 44 | ’ | 788,639 | 271,676 |
Barnhemmet i Kalmar. | Frånfalla och fattiga | Kyrkoherde C. G. | 1866 | 20 | 2,335 | 31,668 | 8,000 |
Oskarshamns barnhem. | Fattiga barns vård och | Carin Weydling. | 1874 | 8 | 900 | 12,523 | 3,000 |
Borgholms barnhem. | Fattiga och oförsörjda | Flere personer. | 1867 | 4 | 198 | 3,896 | 800 |
Gladhammars barnhems- kassa. Enskilda barnhemmet i | Inrättande af ett barn-hem. | E. Key. | 1864 | 6 |
| 2,990 | 1,500 |
Högsby s:n. |
|
|
|
|
|
|
|
Enskilda barnhemmet i | — | — | 1887 | 3 |
|
|
|
Alems s:n. |
|
|
|
|
|
|
|
157
| Inrättningens ändamål |
| Stiftad | Antal under- hållna barn 1890. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | m. m. | Stiftare. | 0 ar. | kostnad 1890. Kr. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | |
Enskilda barnhemmet i Mönsterås s:n. Gotlands län. Prinsessan Eugenies barn- | Kristlig uppfostran åt | Prinsessan Eugenie. | 1885 | 10 29 | 9,745 | 265,751 | 13,204 : |
hem, Vesterhejde (Frid-torps barnhem). Drottning Desiderias ar- | värnlösa och vanvårdade barn till konfirmationen | Fruntimmerssam- | 1823 |
| 162 | •49,670 | 1 19,130 |
betsskola för fattiga Visby barnhem. | uppfostran. Fattiga vanvårdade flic- | fundet i Visby. Carl Norrby. | 1863 | 8 | 1,586 | 19,587 | 5,500 |
Blekinge län. Marthin Thunells stil- | kors uppfostran. Uppfostran af fattiga värn- | Handlanden M. Thu- | 1835 | 61 | 3,814 | 89,505 | 33,023 |
telse, Bödeby s:n. | lösa barn. Uppfostran och vård af | nell. Fru Sofle Vilkens, | 1858 | 32 | 3,828 | 27,700 | 7,100 |
krona. Karlshamns barnhem. | föräldralösa och van-vårdade barn. | f. Thomée. | 1879 | 7 |
| 7,857 | 7,357 |
Enskilda barnhemmet i Kristianstads län. Kristianstads barnhem. | föräldralösa flickor. Vård och uppfostran af | Några stadens da- | 1867 | 12 | 1,868 | 38,600 | 9,600 |
v. Beiserska stiftelsens | fattiga föräldralösa flic-kor. | mer. | — | 6 |
|
|
|
158
| Inrättningens ändamål in. in. |
| Stiftad | Antal under- hållna barn 1890. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | o ar. | kostnad 1890. Er. | Kapital. Er. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | ||
Malmöhus lön. Barnhemmet Graecoska | Fattiga och föräldralösa | Landtbruk. H. C. | 1864 | 6 | 697 | 16,765 | 5,500 |
småskolan. Malin Gyllenkrooks vård- | barns vårdande. Att fostra värnlösa flickor | Grasco. Frih-.an M. Gyllen- | 1863 |
|
| 54,580 | 10,000 |
anstalt. Råby räddningsinstitut. | till tjenarinnor. Att uppfostra vanartiga | krook. Öfverste kammar- | 1840 | _ | _ | 180,000 | 100,000 |
Barnhemmet i Oderup. | gossar. Uppfostran af fattiga värn- | junk. A. G. Gyllen-krook. Aboerna 0. Persson, | 1862 | 16 | 2,015 | Friv. bidr. |
|
Kjelltorps barnhem. | lösa flickor i Färs hä-rad, tills de blifvit kon-konfirmerade. | C. S. Sahlin och N. Nilsson. Ett sällskap. | 1863 | 35 | 8,751 | 10,000 |
|
Gåsebäeks barnhem vid | värnlösa barn. | Handl. 0.1). Krook. | 1871 | 15 | _ | 167,800 | 67,800 |
Helsingborg. Pihlstorps institut för van- | lösa gossar. Uppfostringsanstalt för | Landtbruk. G. af | 1860 |
|
| 41,315 | 33,000 |
vårdade barn. Malmö barnhem. | vanvårdade barn. | Trolle och fröken C. M. af Trolle. Handl. J. II. Die- | 1879 |
|
| 10,000 |
|
Lunds barnhem. | Uppfostran af fattiga flic- | dens dödsbo. En syförening i | 1866 | 12 | 2,586 | 25,028 | 11,500 |
Arbotareldassens i Lund | kebarn. D:o | Lund. Arbetsqvinnor i | 1868 | 22 |
| 35,639 | 15,000 |
barnhem. Ystads barnhem. | Vård och uppfostran af | Lund. Flera qvinnor. | 1872 | 12 | 1,830 | 15,920 | _ |
Fruntimmersföreningens Hallands län. Barnhemmet på Lyckan | fattiga eller föräldralösa Vård och uppfostran af | Fröknarna M. C. och H. Kollinius. | 1878 | 25 | 5,600 |
| 1 |
159
| Inrättningens ändamål m. m. |
| Stiftad | Antal under- hållna barn 1890. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | 0 ar. | kostnad 1890. Kr. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | ||
Barnhemmet i Halmstad. Bångtorpsfondens barn-hem. Göteborgs och Bohus | Kristlig uppfostran och | Lektor A. v. Enge- ström. | 1884 | 13 | 1,926 | 16,418 | 12,500 |
Göteborgs barnhus. | Vård och uppfostran åt | — | 1738 | 32 | 16,546 | 270,846 | 80,000 |
Frimnraresamhällots i | 1’attiga, värnlösa barns | Frimurareorden. | 1757 | 74 | 6,155 | 201,989 |
|
Räddningsinstitutet för | Gossar från Göteborgs | Major G. Bredberg | 1847 | 20 | 9,375 | 177,904 | 45,000 |
Barnhemmet å L:a Gärda, | Fattiga flickors uppfost-ran, helst föräldralösa | Medlemmar af evang. | 1867 | 33 |
| 37,457 | 17,500 |
Räddningshemmet för | Hel försörjning och upp-fostran åt värnlösa flic-kor från Göteborg. | Fruntimmersföre- ningen för inre | 1850 | 36 |
| 79,601 | 16,667 |
Gustafsbergs barnhus, | Barnuppfostran. Vård | Grossh.Knape Hans-son och hans hu-stru K. Hegardt. | 1762 | 28 | 20,973 | 450,924 |
|
Simmeröds barnhem. Barnhemmet vid Åby, | Uppfostran af fattiga barn | Kronolänsm. Sven Bergius. | 1S59 | 15 10 | 5,638 | 152,458 | 47,490 |
160
| Inrättningens ändamål m. m. |
| Stiftad | Antal under- | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | O ar. | liålina barn 1890. | kostnad 1890. Kr. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | |
; Sotenäs barnhem. | Uppfostran af olyckliga | Pru A. Nycander. | _ | 7 | 1,017 | 1,317 |
|
| flickebarn. |
|
|
|
|
|
|
| Uddevalla barnhem. | Pattiga flickors nppfost- |
|
|
|
|
|
|
| rån. |
|
|
|
|
|
|
I Hestermanska barnhem-j met i Fässbergs s:n. | — | — | — | 4 |
|
|
|
Sill. 1 Grytingska donationens | — | Catharina Petersson. | 1857 | 15 |
|
|
|
barnhem i Herrestads s:n. |
|
|
|
|
|
|
|
Elfsborgs län. | Östads barnhus. | Pattiga barns uppfostran | Kommerserådet N. | 1774 | 90 | 9,150 | 385,800 | 360,800 |
|
| Sahlgren. |
|
|
|
|
|
Mariastiftelsen, Borås. | Uppfostran och vård åt | Förening af damer | 1856 | 216 | 968 | 9,500 |
|
| fattiga barn. | i Borås. |
|
|
|
|
|
| Prins Gustafs förening för | Vårdande af vanartiga | Länets södra hus- | 1844 | 34 | 1,481 | 64,790 |
|
vanvårdade och vanar- | barn. Utackorderas hos | hållningssällskap. |
|
|
|
|
|
artiga barns räddning. | lämpliga personer. |
|
|
|
|
|
|
Drottning Lovisas skydds- | Skydd och vård åt van- | — | 1861 | 23 | 1,123 | 29,552 |
|
förening, Venersborg. | artiga barn. Utackorde- |
|
|
|
|
|
|
| ring. |
|
|
|
|
|
|
Kullens barnhem i Lerums |
|
|
|
|
|
|
|
socken. |
|
|
|
|
|
|
|
Skaraborgs län. Prins Gustafs förening för | Vård af barn mellan 9 | Flere personer. | 1847 | 9 | 503 | 13,355 |
|
vård af värnlösa och | och 16 år. |
|
|
|
|
|
|
Lidköpings barnhem. | Föräldralösa barns vård | Grefve M. de la | 1675 | 34 | 1,388 | 6,147 |
|
| och uppfostran. | Gardie. |
|
|
|
|
|
Lidköpings räddningshem. | Uppfostringsanstalt för | Mamsell A. E. Lid- | 1878 | — | — | 360,916 | 53,500 |
■ | barn, som blifvit för | beck. |
|
|
|
|
|
161
| Inrättningens ändamål m. m. |
| Stiftad | Antal under- hållna barn 1890. | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | 0 ar. | kostnad 1890. Kr. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | ||
Enskilda barnhemmet å Yermlands län. | — | — | — | 7 |
|
|
|
Eva Geijers barnhem. | Föräldralösa eller vanvår-dade flickors uppfostran | Eva Geijer. | 1866 | 12 | 1,318 | 31,000 | 2,000 |
Yerinländska barnvårds-föreningen, Karlstad. Enskilda barnhemmet i Alsters socken. Örebro län. | Uppfostran af vanvårdade | Landshöfding II. F. | 1846 | 13 11 | 696 | 30,495 |
|
Arbets- och uppfostrings-inrättningen i Örebro. | Uppfostran och vård af | Kommerserådet K. G. Broms m. fl. | 1804 | 107 | 7,172 | 154,482 |
|
Novemberstiftelsen, Öre-bro. | Fattiga barns uppfostran. | Flere personer. | 1796 | 19 | 980 | 15,400 |
|
Småbarnens vänner, Öre-bro. Yestmanlands län. | Att befrämja smärre fat-tiga barns sedliga ut-veckling genom under-visning och omvårdnad | Flere personer. | 1840 | 20 | 3,269 | 21,713 | 10,000 |
Barnhemmet i Vesterås. Barnhemmet i Köping. | Vård och uppfostran ai | Flere personer. | 1875 | 9 | 1,876 | 19,500 | 10,000 |
0. Ahllöfs barnhusfonc | Vård och uppfostran a | : Assessor 0. Ahllöf | 1740 | 18 | 1,682 | 62,769 | 7,300 |
21
162
| Inrättningens ändamål in. in. |
| Stiftad | Antal under- | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | 0 ar. | hållna barn 1890. | kostnad 1890. Kr. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | |
Kopparbergs län. |
|
|
|
|
|
| * |
! Leksands barnhem. | Vård åt fattiga barn. | Förening i Leksand. | 1885 | 16 | — | 4,500 | 3,000 |
Hagstedtska arbetsinrätt- | Fattiga barns underhåll. | Harull. P. Hagstedt. | 1838 | 60 | 3,412 | 130,633 | 43,458 |
ningen, Norrbäcken. |
|
|
|
|
|
|
|
Barnhemmet i Falun. | Uppfostran af flickebarn, | Flere personer. |
| 10 | 1,676 | 29,436 | 15,800 |
Gelleborgs län. |
|
|
|
|
|
|
|
Valbo barnhem. | Uppfostran af värnlösa | Flere personer. | 1871 | 7 | 376 | 10,013 | 7,000 |
Prosten N. G. Walldéns | Hem för minderåriga gos-sar. | N. G. Walldén. | 1877 |
|
| 3,570 |
|
Valbo barnhem för min-deråriga flickor. | — | LokomotivförarenE. Brodin. | 1877 | 7 | 549 | 14,780 |
|
Barnhemmet i Hedesunda | — | Landthandl. N. Hedenström. | 1870 | 7 | 504 | 12,159 |
|
Gallénska fonden, Färila | Fattiga barns uppfostran. | Kommerserådet 0. | 1837 | 50 | 480 | 23,200 |
|
D:o Los s-.n. | D:o d:o | L):o | 1837 | — | 200 | 4,000 |
|
F. W. Ärströms fond, | O O | F. VV. Ärström. • | 1883 | — | — | 13,676 |
|
Färila s:n. |
|
|
|
|
|
|
|
Barnhemsföretaget i Fä-rila. | — | Komminister C. 0. Eldström. | 1882 | 1 | 26 | 1,835 |
|
Gefle stads bamhuskassa. | Understöd åt faderlösa | — | 1777 | 104 | 3,559 | 68,588 | 5,500 |
Axel och Lulli Bettigs | Fattiga och vanvårdade | Grossh. B. Bettig. | 1873 | 22 | 3,952 | 100,000 | 47,242 |
Enskilda barnhemmet, Gefle. | Vanvårdade barns upp-fostran till gudsfruktan, | Flere personer. | 1858 | 22 | 3,817 | 57,999 | 36,999 |
163
| Inrättningens ändamål m. m. |
| Stiftad | Antal under- | Under- hålls- | Stiftelsens storlek | |
Inrättningens namn. | Stiftare. | o ar. | hallon barn 1890. | kostnad 1890. Er. | Kapital. Kr. | Deraf fastig- hetsvärde. Kr. | |
j Föreningen till de unges | Skyddshem för unga flic-kor i skolåldern. |
| . |
|
|
|
|
Söderhamns flickebarn-hem. Söderhamns gossebarn-hem. | Kristlig vård och upp-fostran af fattiga, värn-lösa och vanvårdade flickor. Vård och uppfostran åt | Barnhusföreningen. | 1866 |
|
| 11,200 | 11,200 |
Barnhemmet i Hudiksvall. | Att utackordera fattiga barn. | Flere personer. | 1867 | — | — | 12,807 | 4,500 |
Per Trönes donation. | — | Kandi. P. Tröne. | 1838 | 8 | 240 | 4,000 |
|
Yesteraorrlands län. |
|
|
|
|
|
|
|
Barnhemmet i Hernösand. | — | Understö d af Kapten | 1866 | — | 900 | 22,500 |
|
Sundsvalls barnhem. | Vård och uppfostran åt | Flere personer. |
| 30 |
| 46,879 |
|
Jemtlands län. |
|
|
|
|
|
|
|
Jomtlands läns barnhem. Barnhemmet i Hellsunds | — | Flere donationer. | — | 4 | — | 16,100 |
|
by af Ströms stil. Norrbottens län. |
|
|
|
|
|
|
|
Neder-Kalix barnhem. | Uppfostran af fattiga för-äldralösa barn. | Flere personer. | 1865 | 18 | 2,119 | 10,045 | 5,500 |
. i:?''
C. Promemoria
angående
fosterbarnsväsendet i Norge och främmande länder.
r
v
...
{ ■ . > 0 [A >''f ■ >
167
För att vinna kännedom om huru fosterbarnsväsendet är inom andra europeiska länder
anordnadt har komitén anhållit att dels, beträffande Norge, genom Kong! norska statsrådsafdelningen
härstädes, dels, i afseende å vissa andra europeiska länder, genom ministern
för utrikes ärendena erhålla svar å följande af komitén formulerade frågor:
1) Enligt hvilket system är fosterbarnsväsendet ordnadt? Interneras fosterbarnen i
regel i anstalter eller utackorderas de direkt hos privata fostermödrar?
2) Finnes allmän, för hela riket gällande lag, som reglerar fosterbarnsväsendet?
Eller finnas författningar, gällande för visst område? Af hvilken myndighet utfärdade?
Om så är:
3) Omfattar skyddslagen alla barn, som utlemnas till fostring vare sig mot eller utan
betalning? Eller hvilka äro de fosterbarn, som undantagas?
4) Till hvilken åldersgräns är skyddet utsträckt?
5) Erfordras särskild koncession för rätt att emottaga främmande barn till vård?
G) Hvilka vilkor äro uppstälda för erhållande och meddelande af dylik koncession?
7) För huru lång tid meddelas koncessionen? Kan den vid behof återtagas?
8) Hvilka skyldigheter äro fostermödrar tillförbundna?
9) Skola föräldrarnas namn och linört uppgifvas, då fråga är om oäkta barn? Finnas
garantier för fosterlegans ordentliga inbetalande? Äro fostermödrarna berättigade att
der fosterlegan icke ordentligt inbetalas återlemna barnen?
10) Äro fostermödrarna underkastade någon tillsyn? Af hvem och på hvad sätt utöfvas
denna tillsyn?
11) Äro aflönade eller oaflönade inspektörer anstälde för att biträda vid inspektionen?
Män eller qvinnor eller hufvudsakligen qvinnor?
12) Understödjas myndigheterna uti tillsynen öfver fosterbarnsvården af enskilda
föreningar? Utdelas premier eller annan uppmuntran för god fosterbarnsvård?
Hvilka medel att utkräfva bidrag från tredskande?
168
13) Hvilka straffbestämmelser finnas i allmänhet för varnvård af barn? Hvilka medel
i öfrigt att skydda späda barn för vanvård eller försummadt underhåll vare sig af föräldrar
eller andra? Kunna barn skiljas från föräldrar, som vanvårda eller misshandla dem?
14) Hvilka åtgärder för lagens efterlefnad?
15) Är fader till utom äktenskap födt barn i särskild lag tillförbunden bidrag till
barnets underhåll och kan, om han brister åt underhållet, detsamma af fattigvården eller
annan offentlig kassa utbekommas? Pinnes i senare fallet regress mot barnafadern?
16) Hvilken erfarenhet har vunnits om senare tiders lagstiftning i ämnet?
Från Norge och Kong! Maj:ts beskickningar uti ifrågavarande länder har komitén
bekommit dels, i några fall, direkta svar å berörda frågor dels, i öfriga fall, en mängd
författningar i ämnet, ur hvilka hemtats erforderliga uppgifter vid utarbetande af efterföljande
promemoria,
1.
Svar.
Norge.
Enligt hvithet system är
fosterbarnsväsendetordnaät?
Interneras fosterbarnen i regel
i anstalter eller utackorderas
de direkt hos privata
fostermödrar ?
Något allmänt system för vård af fosterbarn är icke
faststäldt; i regel öfverlåtas fosterbarnen (af sina föräldrar
eller målsmän eller af vederbörande fattigvårdssamhälle) till
privata fostermödrar. Staten har icke upprättat anstalter
af ifrågavarande slag, hvaremot den under längre tid har
lemnat årliga bidrag till en uppfostringsanstalt för vanartiga
barn (»Toftes gave»). Enskilda inrättningar för
uppfostran af barn (såsom Waisenhusstiftelser, barnhem,
barnasyler, »pleiestiftelser», barnkrubbor m. m.) finnas
på många ställen i landet. Så vidt dessa icke äro
stälda under offentlig kontroll, saknas för dem statistiska
uppgifter. (Jfr arbetet »Norske stiftelser» och norska
statskalendern.)
169
Danmark.
I regeln utackorderas barnen hos privata fostermödrar.
Yid sidan häraf finnas många enskilda barnhem
o. d. för vård och uppfostran af barn.
Sachsen.
Något särskildt system är icke lagdt till grund för fosterbarnsväsendet.
Med fosterbarn (Ziehkinder, Pflegekinder)
förstås i regeln sådana barn, som, emedan deras
föräldrar icke kunna eller vilja uppfostra dem, mot ersättning
öfverlåtas till främmande personer för fostran.
Barn, som utan ersättning uppfostras af sina far- eller
morföräldrar eller andra anförvandter eller främmande
personer, betraktas ej som »Ziehkinder». Insättande af
barm i vårdanstalter eger blott rum då föräldrarna eller
modern äro ekonomiskt oförmögna att underhålla barnet
i fråga eller på grund af dålig vandel icke äro
egnade att uppfostra det och en passande privat fostervård
icke är att finna.
Fostrandet af fattiga barn åligger vederbörande fattigvårdsmyndighet
och öfverlåtes antingen åt ärbara familjer
eller åt offentliga barnhus.
Baden.
Barn, som skola underhållas på allmän bekostnad,
utackorderas såväl i familjer som å inrättningar (barnhus
etc.); dock är det förstnämnda slaget af utackordering i
betydlig mån öfvervägande. Barn, hvilkas anförvandter
hafva skyldighet att draga försorg om dem, men som ej
kunna vårdas af dessa, utackorderas i regeln hos familjer
eller fostermödrar mot betalning.
En synnerligen omfattande verksamhet för vården af
fattiga barn utöfva landets elfva kretsföreningar, (hvilka
i allmänhet hafva egenskap af vidsträcktare kommunalföreningar),
i det de icke blott på ändamålsenligt sätt
utöfva den omsorg om uppfostran och underhåll af de
fattiga barnen, hvilken såsom laglig skyldighet åligger
dem i egenskap af fattigföreningar i den mening § 5 af
22
fattigvårdsförordningen (Unterstutzungswohnsitzgesetz) innefattar,
utan mestadels också frivilligt öfvertaga samma
omsorg om de barn, som falla fattigvården i orten (församlingarna)
inom kretsföreningens område till last, eller
ock lemna betydande bidrag — mestadels hälften — till
underhållskostnaderna, för att förbättra dessa barns vilkor
och möjliggöra en för dem god uppfostran, samt låta
genom sina medlemmar öfvervaka, att barnen på tillfredsställande
sätt erhålla föda och vård.
Holland.
Staten åtager sig icke omsorgen om uppfostran af
barn, undantagandes i de fall, intagande af ett barn i en
af statens uppfostringsanstalter är af domstol ålagdt enligt
bestämmelserna i art. 38 och 39 af Code pénal.
Minderåriga, intagna i en välgörenhetsinrättning, förblifva
under styrelsens för inrättningen målsmanskap
under den tid de vistas der eller fortfara att tillhöra
inrättningen.
England.
Utackorderas i regel; dock finnes en stor mängd
barnavårdsanstalter, som underhållas genom enskild välgörenhet.
Schweitz.
1—3. I Schweitz finnes ingen för hela landet gällande
lag i ämnet; hvarje kanton har sin särskilda lagstiftning,
hvarom upplysningar lemnats i afseende å Geneve
och ''Wallis. För kantonen Geneve hafva nyligen utfärdats
lagar berörande nu ifrågavarande förhållande, nemligen
loi concernant la puissance paternelle den 20 Maj 1891
och loi sur 1’enfance abandonnée af den 30 Mars 1892.
Enligt den sistnämnda lagen tar staten under sitt skydd
barn, som äro moraliskt eller fysiskt (matériellement)
öfvergifna (abandonnés). Verksamheten utöfvas af en
centralkommission (commission centrale) bestående af 15
medlemmar, deraf le procureur générale och le directeur
171
de la police centrale är o sjelf skrifna, samt de öfriga väljas,
7 af le conseil d’état och 6 af le grand Conseil. I
Gfenéve utser centralkommissionen till sin hjelp s. k.
»comités de (partier». De nödiga utgifterna bestridas dels
genom en del af anslag till bekämpande af alkoholismen, dels
med bidrag af barnens föräldrar eller målsmän eller de
kommuner der barnen är o födda, dels af frivilliga gåfvor
och kollektör, dels ock vid behof af ett särskildt anslag
å kantonens årliga budget.
Italien.
Yården om värnlösa barn ombesörjes af barnhus
(ospize). Dessa foga vanligtvis anstalt om, att barnen blifva
mot ersättning utackorderade till fosterföräldrar, och hafva
sjelfva endast en mindre afdelning inom barnhuset för att
tillgodose de oundgängligaste behofven.
2.
Norge.
Finnes allmän för hela riket
gällande lag, som> reglerar
fosterbarnsväsendet ? Eller
finnas författningar, gällande
för visst område? Af
hvilken myndighet utfärdade?
Nej. Fattiglagarne af. den 6 Juni 1863 samt lagarne
af den 6 Juli 1892 om barn, hvilkas föräldrar icke ingått
äktenskap med hvarandra, och om underhållsbidrag till
hustru och äkta barn vidröra ifrågavarande ämne. Den
6 Juni 1896 utfärdades en lag angående behandling af
försummade barn, hvarom vidare under N:o 13.
Danmark.
I Danmark finnes en den 1 Mars 1895 utfärdad lag
om tillsyn å fosterbarn, gällande för hela riket. I kommuner
med mera än 30,000 invånare kan dock sådan
tillsyn öfverlåtas åt vederbörande helsovårdsnämnd (sund
-
hetskommission) så framt justitieministern anser derutinnan
gifna bestämmelser (sundhetsvedtsegten) innehålla garantier
för lika god tillsyn som den lagen föreskrifver.
Finland.
Några allmänt gällande lagbestämmelser angående
fosterbarnsväsendet finnas ej i Finland.
Angående vården af fosterbarn i Helsingfors har af
Guvernören i Nylands län den 18 Februari 1895 fastställs
eu af stadsfullmäktige i Helsingfors antagen stadga.
Sachsen.
Fosterbarnsväsendet är icke regleradt genom en för
hela landet gällande lag, utan genom lokala bestämmelser.
Emellertid är o endast å få orter särskilda bestämmelser
i ämnet utfärdade.
Baden.
Genom ett tillägg (§ 98 a) den 14 April 1882 till
polisstrafflagen (Polizeistrafgesetsbuch) är det medgifvet
polismyndighet att utfärda föreskrifter i afseende å vård,
som mot betalning egnas fosterbarn under 7 års ålder.
Denna paragraf kom att införlifvas med nämnda strafflag,
sedan nödvändigheten af en polisuppsigt öfver
sådana personer, som för vård emottaga barn i de
första lefnadsåren, från flera håll påpekats, icke minst
från läkarnes sida. En allmän förordning för hela
landet har ännu icke af regeringen utfärdats, dock
hafva talrika församlingar i synnerhet de större (i städerna)
infört sådana polisföreskrifter för platsen i afsigt att
åstadkomma ett lämpligt och fortgående öfvervakande af
den vård och behandling, som mot betalning egnas barn
under nämnda ålder. På samma sätt hafva å ett och
annat område å landet (amtsbezirke) polisföreskrifter för
området trädt i verksamhet.
Holland.
En allmän lag af den beskaffenhet, som afses i 2,
finnes icke i Holland. Art. 24—28 i lagen af den 14
173
April 1886, äfvensom Kong], kungörelsen af den 31 April
1886 och den 20 Juli 1887 innehålla närmare bestämmelser
angående intagning af barn i statens uppfostringsanstalter.
Beglementena för den inre förvaltningen af
dessa anstalter, hvilka äro förlagda i Montford m. fl. ställen,
äro af regeringen utfärdade.
England.
Genom en »ant for the better protection of Infant
Life» (Infant life protection act) af den 25 Juli 1872 och utackorderingsförordningar
(the boarding-out order och the
boarding of children in unions order) utfärdade år 1889
af Local government Board, ett statsdepartement, regleras
fosterbarnsväsendet i England.
Schweitz.
Se under 1.
Italien.
En allmän lag har ännu icke stiftats, ehuruväl förslag
dertill framstälts (den 22 November 1877 aflat
inrikesministern proposition derom till deputeradekammaren).
Lagstadgandena i detta ärende återfinnas i statuterna
för barmhertighetsverken (opere pie), hvilka hafva till ändamål
att bispringa värnlösa barn samt dessutom uti de för
provinsråden gällande reglementen. Enligt kommunal- och
provinsiallagen af den 10 Februari 1889 äro kommunerna
i provinserna skyldiga att anslå medel till utgifternas
bestridande.
174
3.
Norge.
Omfattar skyddslagen alla
barn, som utlemnas till fostring
vare sig mot eller utan
betalning? Eller hvilka är o
de fosterbarn, som undantagas?
-
Se 2.
Danmark.
Alla fosterbarn intill fylda 14 år äro underkastade
den offentliga tillsyn, som lagen af den 1 Mars 1895
föreskrifver.
Derest vederbörande dertill finna skäl, kan sådan tillsyn
jemväl utsträckas till barn upptagna som egna, och.
till adoptivbarn, som adopterats mot betalning.
Kommunalnämnden (kommunerådet) kan fritaga fosterföräldrar
från skyldighet att underkasta sig inspektion,
om hänsyn till förvärf befunnits ligga utom bevekelsegrunden
för deras upptagande af fosterbarn; likaså kunna
från inspektion undantagas barn, som stå under uppsigt
af »plejehjemsforeninger» och andra dylika föreningar.
När en kommun, der tillsynen öfver fosterbarns vården
är öfverlåten åt helsovårdsnämnden, utackorderar barn i
en annan kommun, gälla icke lagens bestämmelser så
framt helsovårdsbestämmelserna (sundhetsvedtsegten) för
den kommun, som utackorderar, enligt justitieministerns
åsigt innehålla betryggande föreskrifter om tillsyn å ifrågavarande
barn (§ 8).
Finland.
Under 2 omförmälda för Helsingfors gällande stadga
afser endast barn, som fostras mot ersättning.
Sachsen.
Se 1 och 2.
175
Baden.
Under 2 omförmälda lagstadgande har endast afseende
på sådana barn, som mot betalning lemnas i annans vård.
Holland.
Tillträdet till och underhållet vid de under 2 nämnda
anstalter är kostnadsfritt.
England.
3 och 4. »The infant life proteotion act» af ser barn
under ett års ålder, dock af dessa icke dem, som vårdas
af sina slägtingar eller målsmän eller af offentliga barnavårdsanstalter
eller af personer, som under fattigvårdsstyrelsernas
kontroll sysselsätta sig med uppfödande af
späda barn.
Utackorderingsförordningarna af år 1889 innehålla
detaljerade bestämmelser angående utackordering af till
fattigvården hörande barn (orphan and deserted children)
i hem inom eller utom den kommun dit barnen höra och
afse endast barn, som utackorderas mot betalning. I förordningen
angående utackordering inom kommunen finnes
ingen åldersgräns angifven, men i förordningen angående
utackordering af sådana barn utom kommunens område
är föreskrifvet, att intet barn får första gången sålunda
utackorderas vid tidigare ålder än två år eller vid senare
ålder än 10 år, derest icke i senare fallet det skulle ske
i ett hem der redan förut fanns en yngre bror eller syster
till barnet.
Se 1.
Schweitz.
Italien.
Uti lagen af den 17 Juli 1890 angående allmänna
välgörenhetsinrättningar finnes ett stadgande af följande
innehåll:
176
Art. 8. »Välgörenhetsföreningen skall befordra det,
som i administrativt och judicielt hänseende erfordras för
vård och skydd åt värnlösa och minderåriga samt faderoch
moderlösa barn äfvensom åt blinda, och provisoriskt
åtaga sig deras vård i trängande fall.»
Det skydd, som statuterna rörande »opere pie» och
provinsiaUagame lemna, sträcker sig äfven till barn,
som äro lemnade till utackordering utom anstalten.
Privatpersoner, som emottaga värnlösa barn till inackordering
uppbära en månatlig ersättning, som är olika
för de olika provinserna i förhållande till barnens ålder,
och är naturligtvis större i de första åren. Men i några
fall erhålles uppfostran gratis, när barnet adopteras af
fosterföräldrarna.
Danmark.
Till hvilken åldersgräns är
skyddet utsträckt?
Intill fy Ida 14 år.
Finland.
Stadgan af den 18 Februari 1895 för Helsingfors
afser endast barn under 8 år.
Sachsen.
I regel upphör det offentliga skyddet med utgången
af barnets skolpligtiga ålder, d. v. s. vid fy Ida 14 år.
Genom ett för Leipzigs amtmanskaps område gällande
reglemente meddelas bestämmelser om skydd för fosterbarn
under 7 års ålder.
177
Baden.
Den i lagen föreskrifna uppsigten öfver fosterbarn
fortgår tills barnet fyllt sitt sjunde år.
Holland.
Tiden för vistelsen vid de under 1 omförmälda anstalter
kan utsträckas ända tills dess barnet fyllt 18 år.
Den domstol, som beslutat barnets intagning i anstalten,
kan alltid bestämma öfver dess lösgifvande derifrån.
England.
Se 3.
Schweitz.
18 år i kantonen Geneve och 16 år i Wallis.
Italien.
Omvårdnaden sträcker sig vanligen ända till den
värnlöses tnyndighetsålder (21 år).
5.
Erfordras särskild koncession
för rätt att emottaga
främmande barn till vård?
Norge.
Nej!
Danmark.
Ingen får mot betalning mottaga eller hafva något
barn under 14 år hos sig som fosterbarn, utan att för
hvarje särskildt sådant barn hafva fått tillstånd af kommunalnämnden
(»kommuneraadet»).
23
Finland.
Enligt ofvannämnda för Helsingfors gällande stadga
erfordras ej koncession, utan endast anmälan hos helsovårdsnämndens
byrå inom tre dygn efter barnets mottagande,
dervid skall uppgifvas vårdarinnans och föräldrarnas
namn, stånd och hemvist, barnets namn, ålder
och födelseort samt ersättningens belopp och betalningsterminerna.
Öfver anmälan utfärdas bevis, åtföljdt af
kortfattad anvisning om barns skötsel och vård.
Sachsen.
I de flesta reglementen i ämnet är föreskrifvet, att
särskildt tillstånd erfordras för mottagande af fosterbarn
eller åtminstone omedelbar anmälan efteråt om mottagandet.
I regel gifves sådant tillstånd endast otadliga och
sunda fostermödrar i sunda bostäder, för högst 2 (i Chemnitz
och Zwickau högst 3) barn samtidigt på obestämd
tid; i hvarje fall kan tillståndet återkallas.
Fostermödrarna äro i Chemnitz och Zwickau äfvensom
inom Leipzigs amtmanskaps område skyldiga att
inom 24 timmar efter barnets mottagande göra anmälan
derom hos polismyndigheten i orten för erhållande af
tillstånd; ombytes bostad eller dör barnet, skall anmälan
derom jemväl göras inom 24 timmar derefter.
Baden.
Medelst de för den under 2 omförmälda lags efterlefnad
särskildt föreskrifna stadganden (förordningar, polisföreskrifter
för visst område eller ort) kan icke blott skyldigheten
att, der sådan inackordering skett, hos vederbörande polismyndighet
anmäla emottagandet af barn för inackordering
emot betalning, utan äfven en anhållan på förhand om
tillstånd af nämnda myndighet att mot betalning få i sin
vård emottaga barn, särskildt föreskrifvas. I. de gällande
polisförordningarna för områden och orter är dels den
första dels den andra bestämmelsen meddelad.
Holland.
Nej.
179
England.
5—7. Härom stadgar »the infant life proteotion act»
att det är förbjudet att längre tid än 24 timmar behålla
eller mottaga mer än ett barn eller i fråga om tvillingar
mer äii två barn under ett års ålder för att mot ersättning
uppföda detsamma, skildt från dess föräldrar, med
mindre än att den bostad, personen innehar, blifvit vederbörligen
inregistrerad; samt att lokalmyndigheterna skola
upplägga register, hvari införas namnen å de personer,
som önska befatta sig med uppfödande af främmande
barn, äfvensom adresserna å de hus de bebo Inregistreringen,
hvilken först eger rum sedan lokalmyndigheterna
gjort sig förvissade om att bostaden lämpar sig för det
af sedda ändamålet och att sökanden sjelf är känd för
hederlig karakter och eger insigt i barnavård, gäller för
ett år i sender och är afgiftsfri. Ingen får utan sådan
inregistrering mottaga eller hos sig behålla främmande
barn.
Enligt utackorderingsförordningarna af år 1889 gällande
för utackordering inom och. utom kommunen tillkommer
fattigvårdsstyrelserna (the boards of guardians) att besörja
denna angelägenhet. Fattigvårdsstyrelse eger rätt utackordera
barn äfven inom annan kommun, om af the Local
government Board gillad uppgörelse i ämnet träffats med
den kommunens utackorderingskomité (boarding-out committée).
Barn får icke utackorderas hos person, som åtnjuter
eller inom ett år förut åtnjutit understöd af fattigvården,
och om, sedan barnet blifvit utackorderadt, fostraren
(the foster-parent) erhåller fattigunderstöd, tages barnet
ifrån honom. Utackordering får icke ske, innan läkaren
för den kommun, barnet tillhör, gifvit intyg om
dess helsa. Med fostraren (the foster-parent) uppgör fattigvårdsstyrelsen
i den kommun, barnet tillhör, skriftligt
kontrakt enligt faststäldt formulär, deri denne mot erhållande
af viss fosterlön pr vecka (för föda, bostad och vård
högst 4 sh.) förbinder sig att fostra barnet såsom sitt eget och
i öfrigt att noga iakttaga de skyldigheter, som närmare omförmälas
under N:o 8. Ej mer än två barn utackorderas af
fattigvårdsstyrelse i samma hem samtidigt, undantagandes
syskon; ej mer än ett barn i ett hem, der redan ett barn
rf
180
är af annan än fattigvårdsstyrelsen utackorderad! Hemmet
får icke vara beläget längre än fem mil från någon af medlemmarna
i den s. k. boarding-out committée, hvarom mer
under N:o 8. Hemmet skall jemväl vara beläget inom
två mil från skola. Fattigvårdsstyrelsen kan när som
helst efter en vecka, sedan utackorderingsstyrelsen derom
underrättats, taga barnet från dess fostrare.
Schweitz.
Enligt ett för kantonen Geneve den 21 Januari 1893
utfärdadt »reglement d’exécution concernant la loi sur
1’enfance abandonnée» fordras särskildt tillstånd af commission
centrale att mottaga fosterbarn.
6.
Danmark.
Hvillca vilkor är o uppsmida Innan koncession meddelas, inhemtar kommunalnämn
för
erhållande och meddelan- den inspektörernas (»tiUsynets») utlåtande. Personer, som
de af koncession? njuta understöd af den offentliga fattigvården, tillåtas icke
mottaga fosterbarn.
Sachsen.
Se 5.
Baden.
Der ett utverkande af tillstånd att till vård mottaga
fosterbarn är föreskrifvet, meddelas detta endast, om enligt
vederbörande polismyndighets åsigt den sökande egen
erforderlig tillförlitlighet och omständigheterna gifva anledning
antaga, att han kan nöjaktigt sörja för barnens
kroppsliga förplägning samt på desamma utöfva en gynsam
uppfostrande inverkan.
Holland.
Bestämmelser härom saknas.
181
Se 5.
England.
Schweitz.
(5 och 7. Innan koncession meddelas, förskaffar sig
kommissionen noggranna underrättelser om fosterföräldrarnas
lämplighet. Kontrakt upprättas, som dock ej anses
bindande förr än efter en eller två månader. Fosterlönen
bestämmes olika efter olika förhållanden, betalas månadsvis;
kläder, läkarevård och medicin betalas af centralkommissionen.
Italien.
Barnens utlemnande till ^ackordering eger rum under
följande vilkor: att fosterföräldrarna äro af oförvitlig
moral, att barnen vårdas väl, att de, å vissa tider eller
när så påfordras, inställas vid de uppvisningar, som bestämmas
af barnhusens direktioner.
Hvad föräldrarnes skyldigheter beträffar hänvisas till
svaret under N:o 15. *
7.
Danmark.
För huru lång tid meddelas
koncessionen ? Kan den
vid behof återtagas?
Koncessionen kan när som helst återtagas.
Sachsen.
Se 5.
182
Baden.
Koncession meddelas på obestämd tid antingen i allmänhet
eller blott för ett .visst barn; i senare händelsen
förfaller den, så snart barnet fyllt sitt sjunde år. Likasom
det öfverlemnas åt vederbörande myndighets samvetsgranna
bedömande att besluta om tillståndet bör meddelas,
så tillkommer det också densamma att bestämma
öfver den eventuella återkallelsen af ett sådant tillstånd.
Nej.
Se 5.
Se 6.
Holland.
England.
Schweitz.
8.
Norge.
Hvilka skyldigheter äro Endast sådana, som genom kontrakt dem åläggas.
fostermödrar tillförbundna ?
Danmark.
Den, som fostrar barn, är skyldig anmäla till kommunalnämnden,
när barnet dör eller fosterbarnsförhållandet
af andra grunder upphör; likaså när barnets fostrare afflyttar
till annan kommun.
Den, som mottar barn till fostran, får vid koncessionens
meddelande upplysning om hvem som har att öfva
tillsyn (inspektion) öfver barnet. Fostraren är skyldiganmäla
sig hos denna person, lemna denne fritt tillträde
183
till hemmet och underrätta honom om hvarje förändring
af fosterföräldrarnas hostad äfvensom om fosterbarnsförhållandets
upphörande.
Finland.
Att, hvad Helsingfors beträffar, inom tre dygn efter
mottagande af fosterbarn göra anmälan derom å helsovårdsnämndens
byrå, äfvensom inom samma tid derstädes
anmäla, när ombyte af bostad sker eller fosterbarn dör
eller vården eljest upphör.
Sachsen.
Se 5.
Baden.
I allmänhet åläggas föräldrarna inga särskilda förpligtelse!’,
men för en och annan krets eller ort föreskrifva
dock polisförfattningarna, att fosterföräldrarna måste hos
polismyndigheten utan uppskof anmäla ombyte af bostad,
afflyttning från orten äfvensom andra förändrade förhållanden
såsom om barnet fråntagits dem eller dött, äfvensom
att de i sjukdomsfall måste tillkalla legitimerad
läkare.
Holland.
Lagstiftning härom saknas i Holland.
England.
Enligt »the infant life protection act» är fostraren
skyldig att i en särskild bok notera namn och ålder på
hvarje barn, som kommer under dess vård; dagen då
barnet mottages och af hvilka samt då det återtages och
af hvilka. Befinnes fostraren hafva groft vårdslösat barnet
eller har bostaden blifvit olämplig, afföres personen
ur registret. Dör barnet, skall anmälan härom ske inom
24 timmar derefter.
Enligt utackorderingsförordningarna är fostraren jemlik!
kontraktet tillförbunden att väl föda, vårda och kläda
barnet, hålla det till skola och kyrka, anmäla dess sjuk
-
184
dom hos, fattigvårdsstyrelsen och utackorderingskomitén,
medgifva besök och inspektion i hemmet af fattigvårdssysslomannen
och distriktsläkaren, medlem af utackorderingskomitén
eller af fattigvårdsstyrelsen eller person
befullmäktigad af denna eller af the Local government
Board samt att återlemna barnet till den person, som
innehar fullmakt af fattigvårdsstyrelsen eller utackorderingskomitén.
Schweitz.
Att genast vända sig till läkare, om barnet insjuknar
och derom underrätta centralkommissionen; att mottaga
besök af kommissionens medlemmar och inspektörer m. fl.
9.
Norge.
Skola föräldrarnas namn
och hemort uppgifvas, då
frågan är om oäkta barn?
Finnas garantier för fosterlegans
ordentliga inbetalande
? Äro fostermödrarna
berättigade att der fosterlegan
icke ordentligt inbetalas
återlemna barnen?
Se svaret under 15.
Finland.
Första frågan: ja vid dopet, för presten. Andra
frågan. Inga andra än de som beredas genom lagarne
af den C Juni 1863 och 6 Juli 1892. Tredje frågan.
Det beror på den träffade öfverenskommelsen med barnets
föräldrar eller målsman och om dessa hafva förmåga
att försörja barnet; i motsatt fall får man vända sig till
fattigvården.
Danmark.
Se svaret under 5.
185
Sachsen.
Yid anmälan skall dopsedel för barnet företes eller
uppgift lemnas om föräldrarnas vistelseort (Chemnitz)
eller skall fostermodern förelägga bevis om barnets ålder
och härkomst samt föräldrarnas förhållanden, jemväl om
barnet är oäkta (Zwickau).
Enligt den i Saehsen gällande civillagen (Burgerliches
Gresetzbuch) af 1863, antaga oäkta barn sin moders
namn, och har barnfadern blott att till underhåll af det
oäkta barnet intill detsamma fyllt 14 år lemna ett efter
moderns förmögenhetsförhållanden lämpadt bidrag; rättegång
mot barnfadern kan derför i regeln icke väckas af
fostermodern.
För ordentligt erläggande af fosterlönen har fostermodern,
såvidt sådant är nödigt och möjligt, att sjelf
skaffa sig garantier.
I särskilda fall, t. ex. då föräldrarna eller barnets
moder uraktlåter sin betalningspligt och barnets fader sin
bidragsskyldighet samt fostermodern för den skull öfverlemnar
barnet till fattigvården, kan fattigvårdspolisen inskrida.
Baden.
Det är icke föreskrifvet att namn och hemort skola,
i fråga om oäkta barn, uppgifvas, men naturligtvis måste
fosterföräldrarna anmäla barnet hos polisen i enlighet med
gällande bestämmelser för polisanmälningsväsendet (mantals-
och kyrkoskrifningen), för så vidt skyldighet dertill,
på grund af ortens eller områdets polisföreskrifter, förefinnes
(förordningen af den 8 Maj 1883 angående polisanmälningsväsendet
§ 7).
För möjligheten att om fosterlegan icke ordentligt
betalas kräfva dem, som skola erlägga densamma, är
sörjdt genom § 361 mom. 10 i rikets strafflag.
Enligt denna straffas med fängelse hvar och en som,
ehuru han är i tillfälle att försörja dem, som han är
pligtig att underhålla, trots anmaning af vederbörlig myndighet,
likväl undandrager sig försörjningspligten derhän,
att genom vederbörandes förmedling främmande hjelp
måste tagas i anspråk (lagen af den 12 Mars 1894).
24
186
Skulle underhållskostnaderna icke betalas, så ega
fosterföräldrarna, i enlighet med bestämmelserna i den
borgerliga lagen, befogenhet, antingen att anställa rättegång
för att få det ömsesidiga aftalet uppfyldt d. v. s.
den öfverenskomma inackorderingssumman erlagd, eller
upplösa aftalet och återlemna barnet åt den underhållsskyldige.
För ingendera vägen till målet eller finnes ingen
underhållsskyldig eller är denne icke i stånd att sörja
för barnet, så föreligger ett fall af behof af offentligt
understöd, och kunna i sådan händelse fosterföräldrarna
öfverlemna barnet åt vederbörande fattigvårdsstyrelse, som
har att sörja för detsamma.
Holland.
Lagstiftning härom saknas i Holland.
Schweitz.
Allt efterforskande efter fadern till ett oäkta barn
förbjudet.
10.
Norge.
Är o fostermödrarna underkastade
någon tillsyn?
Af hvem och på hvad sätt
wto fras denna tillsyn?
Tillsynen öfver fosterbarnen utöfvas i hvarje kommun
af eu eller flere dertill egnade män eller qvinnor,
som kommunalnämnden kan dertill förmå.
Icke af andra offentliga funktionärer än af fattigvårdens.
Danmark.
187
Inspektören skall esomoftast tillse fosterbarnet i hemmet.
År vården icke tillfredsställande och inträder efter
uppmaning ingen förbättring, anmäles förhållandet för
kommunalnämnden, som då låter företaga erforderlig
undersökning, dervid polis får tillkallas.
Inspektörerna (»tillsynet») afge årsberättelse (enligt
af justitieministern faststäldt formulär) öfver sin verksamhet
till kommunalnämnden, som insänder dessa berättelser
till »Overövrigheden».
Finland.
Enligt den under 2 omförmälda stadga för Helsingfors
utöfvas tillsynen der närmast, under helsovårdsnämndens
inseende, af förste stadsläkaren med biträde af personer, som
för antydda ändamål ställas till hans förfogande. Förste
stadsläkaren bör dagligen vid besök å helsovårdsnämndens
byrå taga kännedom om dit inkomna anmälningar. Helsovårdsnämnden
vidtager för öfrigt inom dess befogenhet
liggande åtgärder för att skydda fosterbarnen mot vanvård,
smitta och dylikt.
Sachsen.
Uppsigten öfver fosterbarnsväsendet handhafves i
allmänhet af den offentliga fattigvårdens organ och
med biträde af medlemmar af fruntimmersföreningar. I
Chemnitz och Zwickau utöfvas tillsynen af och sker anmälan
hos polismyndigheten med biträde af fattigläkaren
och särskildt anmodade personer. Inom kretsen Mosbach
är vården och uppfostran af fattiga barn en kretsens
gemensamma angelägenhet, som enligt närmare bestämmelser
handhafvas af ett särskildt utskott af 14 personer.
Baden.
Uppsigt öfver fosterföräldrarne (fostermödrarna) utöfvas
dels genom vederbörande polismyndighet i orten,
dels genom medlemmar af fattigvårdsföreningama, och
sker densamma hufvudsakligen genom periodisk tillsyn
å barnen.
188
Nej.
Holland.
England.
10—12. Enligt utackorderingsförordningama utöfvas
under inseende af the Local government Board och dess
inspektörer tillsynen öfver de barn, dessa förordningar
afse, af kommunernas fattigvårdsstyrelser. Fattigvårdsstyrelsen
(the Guardians) kan, med tillstånd af the Local
government, träffa uppgörelse (»enter into arrangements
with») med en utackorderingskomité (boarding-out committée)
som har till ändamål att uppsöka och öfvervaka
hem för fattiga barn (orphan and deserted children), tillhörande
kommunen. Komitén skall bestå af tre eller
flera ledamöter, som godkänts af »the Local government
Board». Minst hvar sjette vecka skall hvarje
utackorderadt barn inspekteras af en medlem af utackorderingskomitén,
hvilken hvarje qvartal inger rapport
om inspektionerna till fattigvårdsstyrelsen, som hvarje
halfår afger berättelse derom till »the Local government
Board». Skolornas föreståndare skola qvartalsvis lemna
fattigvårdsstyrelsen uppgift om uppförandet hos de utackorderade
barn, som besöka skolorna. Likaså skall distriktsläkaren
en gång i qvartalet mot bestämd ersättning
besöka hvarje utackorderadt barn och till fattigvårdsstyrelsen
inge berättelse härom enligt formulär.
Schweitz.
Se 1.
Italien,
Barnhusens direktioner i förening med kommunerna
hafva vanligtvis organiserat ett tillsyningssystem, antingen
med tillhjelp af pastorerna och barnmorskorna eller medelst
besök aflagda med vissa mellanrum dels af distriktsläkarne,
dels af medlemmar af välgörenhetsföreningar med
särskildt uppdrag i detta afseende, hvilka, när afgiften
för inackorderingen bör betalas, öfvertyga sig om, huruvida
de åt dem anförtrodda barnen äro väl vårdade. I
189
några kommuner utöfvas uppsigten till och. med genom
de kungliga karabiniererna.
11.
Danmark.
År o aflönade eller oaflö- Se 10.
nade inspektörer anställa
föl'' att biträda vid inspektionen?
Män eller qvinnor eller
hufvudsakligen qvinnor? Se 10.
Finland.
Se 10.
Sachsen.
Baden.
Polisen betjena! sig endast af aflönade personer för
tillsynen af fosterbarn, men fattigvårdsföreningarna använda
deremot också personer, hvilka såsom en hederssak
vilja åtaga sig denna tillsyn. Hufvudsakligen är det
då män, som anlitas, såvida icke en samverkan med fruntimmersföreningarna
i landet eger rum. En sådan samverkan
har befunnits mycket ändamålsenlig, och kommer
nog derföre att i framtiden ännu mer anlitas.
Holland.
Nej.
England.
Se 10.
Se 1.
Schweitz.
190
Italien.
Genom särskild! cirkulär af den 5 November 1887
föreskref ministern för inrikes ärendena, att sundhetsinspektören
i hvarje kommun skall periodiskt hvarje fjortonde
dag eller åtminstone hvarje månad besöka alla
värnlösa barn, som äro utackorderade i samma kommun,
för att tillse, huruvida någon ibland dem är besmittad
med syfilis eller någon annan smittosam sjukdom, och
genom lämpliga åtgärder förhindra sjukdomens spridning.
12.
Sachsen.
Understödjas myndigheterna
uti tillsynen öfver fosterbarnsvärden
af enskilda
föreningar? Utdelas premier
eller annan uppmuntran
för god fosterbamsvård?
Hvilka medel att utkräfva
bidrag från tredskande?
Se 10.
Baden.
Beträffande myndigheternas understödjande i tillsynen
öfver fosterbarnen genom fruntimmersföreningarna
hänvisas till N:o 11.
Dessa privata fruntimmersföreningar, som äro organiserade
till ett förbund öfver hela landet, stå under
H. K. H. Storhertiginnans beskydd.
Premier eller uppmuntrande belöningar för god barnavård
utdelas icke.
För erhållande af bidrag från de motsträfvige tilllämpas
hufvudsakligen den under N:o 9 omnämnda bestämmelsen
i strafflagsväg.
Nej.
Holland.
England.
191
Se 10.
Schweitz.
Af skolor och enskilda välgörenhetsinrättningar.
13.
HvilJca straffbestämmelser
finnas i allmänhet
för vanvård af barn? HvilJca
medel i ifrigt att skydda
späda barn för vanvård eller
försummadt underhåll vare
sig af föräldrar eller andra?
Hunna barn sJciljas från
föräldrar, som vanvårda
eller misshandla dem?
Norge.
Lagen af den 3 Juni 1874 angående förändringar i
lagen af den 20 Augusti 1842 beträffande förbrytelser
innehåller i kap. 15 § 18 straffbestämmelser för vanvård
af barn.
Den gällande lagstiftningen ger det allmänna en vidsträckt
befogenhet att, der sådant påfordras, till och med
mot föräldrarnas vilja taga vanartiga och vanvårdade
barn från deras hem och insätta dem i uppfostringsanstalter
eller utackordera dem hos främmande familjer.
Domstolarna kunna efter fattigvårdsstyrelsens hörande
besluta att barn mellan 10 och 15 år, i stället för att
straffas med fängelse eller ris, skola insättas i uppfostringsanstalt.
Enligt skollagarna kan, »när något barns
föräldrar eller andra, som hafva barnet till uppfostran,
befinnas vara så likgiltiga, oordentliga eller lastbara, eller
det är fara för att barnet blir försummadt eller vanvårdadt»,
skolstyrelsen fordra att fattigvårdsstyrelsen ombestyr,
att barnet erhåller uppfostran och undervisning i enlighet
med den på orten gällande skollag.
Yidast gående är den myndighet, som, enligt fattigvårdslagarna
§ 7, tillkommer fattigvårdsstyrelsen, i det
den kan, der den finner att barn behandlas fysiskt eller
psykiskt »oförsvarligt», öfvertaga omsorgen om dem mot
ersättning af vederbörande för det hela eller för en del.
Lagen afser närmast den materiella försörjningspligten. I
de flesta fall omhändertar fattigvården emellertid allenast
sådana barn, som äro i behof af fattigunderstöd och säl
-
192
lan begagnar sig fattigvårdsstyrelsen af sin rätt att taga
barn från deras dåliga hem; icke heller begagnar sig skolstyrelsen
ofta af sin ofvan berörda rätt, ty kostnaderna
afhålla den.
Denna ordning ansågs icke tillfredsställande, hvarför
förslag till lag angående sedligt förkomna och
vanvårdade barns behandling år 1892 ntarbetats. Förslaget
innehöll bland annat att i hvarje kommun skall
insättas ett s. k. »Yaergeråd», som kan besluta att barn
som icke fyllt 16 år utackorderas i en pålitlig och
hederlig familj eller insättas i barnhem eller liknande
inrättning, hvars reglemente af Kongl. Maj:t faststälts,
eller i ett skolhem, så framt barnet begått någon straffbar,
om sedligt förderf vittnande handling eller på grand
af föräldrars eller uppfostrares lastfullhet eller försumlighet
befinnes vanvårdadt, misshandladt eller sedligt förkommet
eller fara är att det så skall blifva och varning icke anses
hjelpa, eller på grund af eget dåligt uppförande, mot
hvithet hemmet och skolan intet förmå, synes dömdt till
sedlig undergång. I enlighet med berörda förslag utfärdades
den 6 Juni 1896 »Lov om behandling af försömte
Börn».
Sachsen.
Särskilda straffbestämmelser för vanvård af barn gifvas
ej. Såvidt ej den allmänna strafflagen, t. ex. vid
kroppsskada, vid uppmaning eller utsändande af barn till
bettling, stöld och dylikt, kommer till användning, äro
vid föräldrarnas försummelser mot deras barn polismyndigheterna
befogade att vid behof taga barnet från föräldrarna
och öfverlemna detsamma i annan privat vård
eller till offentlig fattig vårdsanstalt.
Baden.
Utom den under n:r 9 omnämnda straffbestämmelsen
kan äfven den 98 paragrafen i badensiska strafflagen för
polisväsendet härvid tillämpas, enligt hvilken den, som på
ett allmän förargelse uppväckande sätt misshandlar honom
tillhörande eller anförtrodda barn etc. etc. eller på nämnda
sätt vårdslöst lemnar dem vind för våg med afseende på
193
tillsyn, skydd, kläder, föda och läkarehjelp, straffas med
böter till 150 mark eller fängelse.
Vidare stadgas i Kong! Förordningen af den 4 Maj
1886 beträffande statens försorg om uppfostran af unga
personer, som lemnade åt sig sjelfva råkat på afvägar
att unga personer, som ännu icke fyllt sexton år kunna
intagas i lämplig privat uppfostringsanstalt eller korrektionsanstalt
eller i en lämplig familj, när på grund af
sedligt förfall utslag härom blifvit vid domstol afkunnadt,
uti följande fall:
när deras sedliga väl genom missbrukande af uppfostringsrätten
eller genom grof vårdslöshet från föräldrars
eller eljest från målsmäns sida äfventyras, eller
om deras föräldrars eller andra målsmäns uppfostringskraft
samt skolans tuktmedel i sin mån visa sig otillräckliga
att förekomnia verkligt sedeförderf hos barnen.
Holland.
Holländska lagstiftningen saknar straffbestämmelser
för vanvård af barn. Dock innehåller vissa art. i Code
pénal bestämmelser i barnens intresse.
Barnen kunna skiljas från sina föräldrar endast i
händelse de senare sakfälts för delaktighet i en förbrytelse
af en minderårig stöld under deras målsmanskap,
eller för förbrytelse begången mot en minderårig, stöld
under deras målsmanskap, eller för att hafva öfvergifva
sina barn, lemnande dem i armod, eller beröfvat dem den
personliga friheten eller för misshandel mot dem m. in.
England.
En särskild lag af den 17 Augusti 1894 (»the prevention
of cruelty to children act») innehåller straffbestämmelser
för grymhet mot barn. Enligt denna och en
annan lag af den 26 Mars 1891 (the costody of children
act) kan domstol besluta att barn, som vanvårdas eller
öfvergifvas och försummas af sina föräldrar skola tagas
ifrån dem för att erhålla nödig omvårdnad och uppfostran.
25
194
Schweitz.
Enligt en för kantonen Geneve den 20 Maj 1891
utfärdad lag: »loi ooneernant la puissance patemelle» fråntages
målsmanskapet öfver barnen fader och moder, om
de dömas till straff jemlikt art. 213 och 214 i Code pénal,
och om de dömas andra resan för brott mot sina barn;
detsamma kan jemväl inträffa om fader och moder dömas
jemlikt vissa andra artiklar af Code pénal, om de intagas
å korrektionshus och dylik inrättning, om de utan att
fällas till straff, genom dryckenskap, lösdrifveri, dåligt
och skandalöst uppförande och dylikt, äfventyra barnens
helsa, säkerhet eller moral, eller på groft sätt försumma
sina föräldrapligter. Om det är fadern som beröfvas »la
puissance paternelle», öfverlåter domstolen densamma åt
modern; är hon död eller beröfvas denna myndighet jemväl
henne, utser domstolen förmyndare (tuteur) för barnen.
Italien.
Yissa fall af ansvarsskyldighet äro reglementerade
genom de allmänna bestämmelserna uti strafflagen och
civillagen.
Det korrektiv, som användes emot uppfostrarne i de
fall, då dessa öfverträda sin pligt, är alltid det att taga
barnet ifrån dem.
14.
Norge.
Hvilka åtgärder för lagens
efterlefnad?
Skolväsendets och fattigvårdens funktionärer utöfva
den erforderliga speciella tillsynen.
Danmark.
Öfverträdelser af föreskrifterna i lagen af den 1 Mars
1895 straffas med böter intill 100 kronor och behandlas
såsom polissaker.
195
Finland.
Enligt stadgan för Helsingfors belägges uraktlåten
anmälan med böter från 5 till 25 mark.
Här hänvisas till bestämmelserna i lagen af den 4
Maj 1886 och förordningen angående dess trädande i kraft
af den 27 November samma år.
Holland.
Åtal anställes i detta fall.
England.
Öfverträdelse af bestämmelserna i »the infant life
protection act» straffas med fängelse eller böter.
Sachsen.
Bötesstraff.
Baden.
15.
Norge.
År fader till utom äktenskapet
födt barn i särskild
lag tillförbunden bidrag till
barnets underhåll och kan,
om han brister åt underhållet,
detsamma af fattigvården
eller annan offentlig
kassa utbekommas? Finnes
i senare fallet regress mot
barnafadern ?
Fader kan enligt lagen af den 6 Juli 1892 om
oäkta barn åläggas bidraga till barnets underhåll. Fattigvården
har i hvarje fall den principiella försörjningspligten,
men kan utsöka hos bamfadern det bidrag, som
honom ålagts.
Danmark.
Fadern till ett utom äktenskapet födt barn är förpligtad
bidraga till barnets underhåll. Bidragets storlek
196
och varaktighet bestämmes af domstol. Enligt särskild
lag af den 12 April 1892 kan denna förpligtelse utsträckas
tills barnet fyllt 18 år, derest det efter 14 års ålder
är i behof af bidrag. Om det bestämda underhållsbidraget
icke utbetalas i rätt tid, kan modern genom att
vända sig till vederbörande polismyndighet fordra bidragets
utbetalande af det allmänna dock endast för sista
året (§ 4 i nämnda lag). Polismyndigheten kräfver fadern
på bidraget genom den kommun der han uppehåller
sig; vinnes ej något dermed eller är hans uppehållsort
okänd, är den kommun der modern vistas, skyldig att
utan uppskof förskottsvis betala bidraget (dock icke öfverskridande
ett visst normalbelopp), utan att detta anses
såsom ett henne lemnadt fattigunderstöd; ankommande
det på faderns för sörjningskommun att fordra att han
genom fängelse skall aftjena bidraget, hvarom särskild
författning gäller.
Sachsen.
Se 9.
Baden.
Med afseende på skyldigheten att försörja utom
äktenskapet födt barn eller skyldighet för barnafadern
att underhålla detsamma, innehåller lagen af den 21 Februari
1851 bestämmelser. Enligt 2 och 3 paragraferna
af denna lag åligger försörjningen af ett oäkta barn, som
fadern icke vill erkänna, dess moder, och ifall hon är
oförmögen dertill den man, som häfdat henne under tiden
från den trehundrade till den etthundra åttionde dagen
före barnets födelse.
Barnafadren är skyldig att nödtorftigt underhålla
barnet, tills detsamma fyllt fjorton år.
Barnafaderns uppfostringsbidrag får icke utgå med
lägre belopp än tjugu kreutzer (= 57 Pfennig) och icke
sättas högre än 1 gulden (= 1 Mark 71 Pfennig) i veckan,
allt efter dennes och moderns stånds-, förvärfs- och
förmögenhetsvilkor.
Har fattigvården sörjt för ett barns underhåll har
den dock regressrätt mot fadern i den mån han är skyldig
försörja barnet.
197
Holland.
l:o) Fadern till oäkta barn, som af honom erkänts,
är enligt lag förpligtad att bidraga till barnets underhåll.
2:o) Den allmänna fattigvården är förbunden att
understödja ett barn i det fall hvarom här är fråga, då
fadern är oförmögen dertill och barnet ej underhålles af
den enskilda barmhertigheten.
3:o) Eättegång anställes mot eu tredskände fader
enligt lag af den 28 Juni 1854 ändrad genom lagar af
den 1 Juni 1870 och 15 April 188G.
England.
I England finnes en omfattande lagstiftning till skydd
för oäkta barn (»the bastardy Jjaws»), hvilken gifver modern
rätt att inom viss tid efter barnets födelse instämma
fadern för domstol för erhållande af bidrag till barnets
underhåll och uppfostran; faller ett sådant barn fattiggården
till last, har denna rättighet att vända sig mot
barnafadern för utfående af underhållsbidrag.
Italien.
Enligt italienska civillagen hafva föräldrarna skyldighet
att bidragja till underhållet af sådana barn* som
blifvit födda utom äktenskapet, endast i det fall, att barnen
blifvit erkända af föräldrarna i den form, som i
samma lag föreskrifves.
Barn erhålla understöd af allmänna medel endast i
det fall att de äro födda utom det lagliga äktenskapet
och icke blifvit erkända.
Barnhusens direktioner hafva sålunda intet juridiskt
samband med de naturliga föräldrarna och ännu mindre
hafva de främmande uppfostrarne ett sådant samband.
2G
198
16.
Danmark.
Hvilken erfarenhet har
vunnits om senare tiders lagstiftning
i ämnet?
I Danmark fanns före den 1 Mars 1895 en annan
lag i ämnet af den 20 April 1888, af hufvudsakligen
samma innehåll som den nya lagen.
Vid behandling i danska riksdagen af förslaget till
den nya lagen erkändes, att den gamla, hvilken icke gälde
längre än till den 1 April 1895, på många ställen verkat
till nytta och att det skulle vara till obotlig skada
om den icke ersattes af en ny.
Baden.
De här ofvan framstälda lagstadgandena hafva i allmänhet
hittills befunnits fullt ändamålsenliga, så att en
förändring i desamma åtminstone för närvarande icke är
påtänkt. I stället för föreskrifterna i landslagen angående
föräldrars underhållsskyldighet, komma i och med
införandet af den borgerliga tyska rikslagen, hvilken nu
nalkas sin fullbordan, dess bestämmelser att inträda.