DE I ÅTSKILLIGA LÄNDER INRÄTTADE (Statens offentliga utredningar 1882:1)

REDOGÖRELSE

FÖR

DE I ÅTSKILLIGA LÄNDER INRÄTTADE

P OSTS PAR B AN K E1

OCH DEN FÖR DEM GÄLLANDE LAGSTIFTNING.

ENLIGT UPPDRAG AP

CHEFEN FÖR KONGL. FINANSDEPARTEMENTET
UTARBETAD AF

HJ. AF PETERSENS

V. HÄRADSHÖFDING.

STOCKHOLM-, 1881.

KONGL. BOKTRYCKERIET

P. A. NOTI STP. DT & SÖNER.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kong!
Finansdepartementet.

Vid full görande af det utaf Herr Statsrådet i April månad
innevarande år emottagna uppdrag att utarbeta eu redogörelse
för de i åtskilliga länder inrättade postsparbanker,
både jag, då eu sådan redogörelse för att uppfylla sitt

ändamål bör vara möjligast fullständig, ämnat följa den
plan att först göra en kort framställning af några de
vigtigaste grundsatser, som vid postsparbankers inrättande
vunnit tillämpning, att vidare för hvarje särskildt land,
jemte en hastig öfverblick af sparbanksväsendets utveckling
och dess ståndpunkt vid tiden för det nya systemets
införande, ''redogöra för innehållet af de lagar och instruktioner,
som reglera postsparbankernas verksamhet, för de
motiv, som legat till grund för lagarnes utarbetande och
föi- de olika åsigter, som under lagarnes föregående behandling
inom de särskilda ländernas representationer förfäktats,
samt att slutligen genom framläggande af görligast
fullständiga statistiska data möjliggöra ett bedömande af
företrädena hos den ena eller andra af de grundsatser,
som blifvit tillämpade.

Emellertid har ett konseqvent fullföljande af denna
plan strandat på svårigheten att anskaffa nödigt material.
Då här på platsen så godt som icke'' någon litteratur i
ämnet funnits att tillgå, har genom Utrikesdepartementets
försorg1 från de särskilda länderna införskaffats och i nästlidne
Augusti månad mig tillhandakommit, förutom en del
officiella handlingar, åtskilliga tidningar och tidskrifter,
innehållande uppsatser i frågan, jemte några densamma
rörande mindre specialskrifter.

Men detta material, om än i vissa hänseenden fullständigt,
har deremot i andra lemnat mycket öfrigt att
önska. Särskildt är detta fallet hvad angår England, ett
förhållande desto mera att beklaga, som den engelska
postsparbanken, den första i sitt slag, allmänt erkännes
vara den bäst organiserade och derför i allt väsentligt
tjenat såsom mönster för liknande inrättningar i andra
länder. Jag har sålunda saknat all utväg att i sammanhang
med framställningen af den för berörda sparbank
gällande lag kunna lemna någon som helst redogörelse

föi'' den föregående behandling, för hvilken densamma varit
föremål. Likaledes har det icke varit mig möjligt att gifva
en åskådlig bild af mekanismen inom Generalpoststyrelsens
sparbanksdepartement eller att redogöra för de utaf tlie
National Debt Office vid förvaltningen och fruktbargörandet
af sparbankens fonder följda grunder.

I saknad af tillräckligt statistiskt material har jag ej
heller åt denna del af arbetet kunnat gifva den fullständighet,
som varit önskvärd och vid redogörelsen för en institution
af ifrågavarande beskaffenhet desto nödvändigare,
som ett säkert omdöme om dess ändamålsenlighet endast
kan grunda sig på de under en längre tids verksamhet
vunna resultat.

Då emellertid den för detta arbetes fullbordande bestämda
tid icke medgifver att från utlandet anskaffa de
ytterligare uppgifter i ämnet, som kunde vara erforderliga,
torde bristerna i nu anmärkta hänseenden ej böra läggas
mig till last.

Inrättandet af sparbanker, stälda under statens garanti
och förvaltning och hvilkas vexelverkan med allmänheten
förmedlas genom de särskilda postanstalterna, eller s. k.
postsparbanker, har väsentligen föranledts af två omständigheter,
nemligen nödvändigheten af större säkerhet för
återbekommande af insatta medel och af mera beqvämlighet
för verkställande af insättningar och uttag, än de enskilda
sparbankerna kunna erbjuda. I allmänhet har redan
under ett tidigare stadium af sparbankernas tillvaro staten
mellankommit och genom lagbestämmelser, hvilka tid efter
annan blifvit ej obetydligt skärpta, sökt reglera sparbankernas
verksamhet. Detta oaktadt har det dock ej kunnat
förebyggas, att inom flere länder, företrädesvis England,
oregelbundenheter och underslef vid sparbankernas skötsel
förekommit, hvarigenom betydliga förluster tillskyndats
allmänheten, förluster desto mera att beklaga, som de
drabbat de fattigare samhällsklasserna. Vidare har det ej
kunnat undgå uppmärksamhet, att ehuru de enskilda sparbankerna
utöfvat. en synnerligen välgörande verksamhet
och särskildt under de sista decennierna vunnit en ständigt
ökad utveckling, hafva de dock ej förmått att i den
grad, som vore önskligt, befordra sparsamhet och derigenom
bidraga till förbättring i den fattigare befolkningens ställning.
De hafva ej kunnat tillräckligt utsträcka sin verksamhet
till de samhällsklasser, arbetare, daglönare, tjenstfolk
in. fl., hos hvilka håg för sparsamhet i så mycket

högre grad måste genom hvarje medel framkallas, som
det öfverskott af''dessa klassers arbetsförtjenst, som efter
tillfredsställande af de nödvändigaste behofven kan afsättas
för framtida ändamål, är ringa, men deremot frestelsen att
genast använda detsamma är stor. De enskilda sparbankerna
hafva vanligen sina kontor endast på större och
mera folkrika orter. Hafva de på mera aflägse belägna
och fåtaligt besökta ställen beredt tillfälle till insättning af
sparmedel, erbjudas i regeln sådana tillfällen allt för sällan,
oftast en eller högst ett par dagar i veckan och då endast
under ett inskränkt antal timmar om dagen. Med den
erfarenhet för ögonen, att sparkassan, för att från förskingring
rädda det möjliga öfverskottet af arbetsförtjensten,
måste genast vara till hands, då förtjensten utfaller, och
ej lemna arbetaren tid att använda densamma till mindre
nyttiga ändamål, kan den omständighet, att de enskilda
sparbankerna i mycket lemna öfrigt att önska, ej väcka
förvåning.

Nu påpekade förhållanden, brist på nödig garanti och
tillräckligt tillmötesgående mot allmänheten, har af lätt
insedda skäl ledt tanken derpå, att endast staten kan
på ett fullt tillfredsställande sätt organisera sparbanksväsendet
och befordra den allmännyttiga uppgift, som dermed
är afsedd, då det endast för staten är möjligt att erbjuda
en otvifvelaktig säkerhet och att för emottagande
och utlemnande af sparmedel tillhandahålla lokaler i tillräckligt
antal och när som helst tillgängliga för allmänheten.
I fråga om hvilken förvaltningsgren bör omhänderhafva
värden af eu statens sparinrättning har posten
enstämmigt blifvit ansedd såsom den dertill lämpligaste.
Visserligen har man i Frankrike tänkt sig möjligheten att
använda statens uppbördsmän såsom mellanhänder för uppsändande
af sparmedel, och genom ett dekret af den 23
Augusti 1875 hafva uppbördsmännen för nämnda ändamål

blifvit strida till de enskilda sparbankernas förfogande,
ehuru dessa endast i ringa utsträckning begagnat sig af
ett sådant medgifvande. Men mot uppbördsmännens lämplighet
att tjena såsom uppsamlare af sparmedel har erinrats,
att desse tjenstemän hafva att uppbära skatterna,
som äro obligatoriska, under det insättningar i en sparkassa
måste vara fullkomligt frivilliga, om de skola vara
att påräkna i någon afsevärd mängd. Erfarenheten har
äfven visat, att synuerligast på landsbygden mången, som
lyckats göra besparingar, tvekat att öfverlemna dem till
uppbördsmannen af fruktan, att denne med mera stränghet
skulle af honom utkräfva möjligen resterande’ skattebidrag,
då han visat sig kunnat lägga åsido en sparad
penning.

Deremot har man ansett posten genom dess centrala
organisation och dess talrika kontor i landsorten ega de
förutsättningar, som göra den framför andra förvaltningsgrenar
lämplig att uppsamla och vårda befolkningens besparingar.
Posten är en institution, som är af alla känd
och ingifver ett oinskränkt förtroende. De i dess tjenst
anstälde personer hafva redan till följd af arten af deras
göromål en ej ringa erfarenhet beträffande bokföring samt
uppbörd och redovisning af penningar, ett förhållande,
som väsentligen underlättar förvärfvandet af nödiga insigter
i sparbanksrörelsen, hvilken i många hänseenden
erfordrar enahanda åtgärder som utvexlingen af postanvisningar.

Dessutom är posten i högre grad än någon annan
statens inrättning egnad att framkalla och befordra sparsamhet
derigenom, att den utsträcker sin verksamhet till
alla delar af landet och sålunda gör det möjligt för befolkningen
äfven i de mest aflägsna landsorter att utan
tidsuppoffring och på nära håll insätta och vid behof åter
utbekomma sina besparingar.

Vid inrättandet af postsparbanker har man låtit sig
angeläget vara att så litet som möjligt störa redan bestående
sparbanker i deras verksamhet. Sålunda har man,
synnerligast under första tiden af postsparbankens tillvaro,
med sorgfällighet undvikit att för sparbanksrörelse
upplåta postanstalt i närheten af någon äldre sparbank.
Också har det visat sig, att båda arterna af sparbanker
kunna väl trifvas vid sidan af hvarandra, och öfverflyttning
af sparmedel från postsparbank till de enskilda sparbankerna
och tvärtom försiggår oafbrutet och med största
lätthet. Detta torde i väsentlig mån vara att tillskrifva
den omständighet, att de båda arterna af sparbanker betjena
en helt olika publik. De enskilda sparbankerna
hafva nemligen till stol'' del bibehållit sina gamla kunder,
hvilka utgöras af de mera välmående bland den lägre,
fasta befolkningen, under det postsparbanken skapat en
ny kategori af insättare, nemligen tjenstfolk, daglönare
och i allmänhet den mera rörliga delen af befolkningen.
Att så är förhållandet framgår bland annat dels deraf, att
uttag af sparbanksmedel å annan postanstalt, än der första
insättning egt rum, förekommer mycket talrikt och utgjorde
t. ex. i England år 1877 27 % af samtliga uttag,
dels ock deraf att i medeltal tillgodohafvandet å hvarje
räkning är vida större i de enskilda sparbankerna än i
postsparbankerna. Sålunda utgjorde i England år 1879
insättares fordran i medeltal i de enskilda sparbankerna
£ 30 s. 6 d. 5 och i postsparbanken £ 16 s. 1 d. 11.
Visserligen hafva i England efter postsparbankens inrättande
ett ej ringa antal af de gamla bankerna måst upphöra
med sin verksamhet, men dessa hafva mestadels
varit mindre solida och illa skötta. De solidare sparbankerna
hafva deremot väl bestått i täflan med postsparbanken
och allt mera utvecklats år från år. De representerade
år 1880 ett sammanlagdt kapital af omkring

£ 40 millioner. I Italien har, sedan postsparbanken derstädes
år 1876 kom till stånd, de enskilda sparbankernas
antal ökats från 282 till 358 och deras sammanlagda kapital
stigit från 445 millioner till 686 millioner lire.

Ett af de vigtigaste företräden postsparbankerna i allmänhet
ega framför de enskilda sparkassorna är tillfälle
för allmänheten att verkställa insättningar och uttag i
hvilken del af landet som helst. Att en sådan anordning
måste vålla ej ringa omgång och besvär vid bokföringen
och kontrollen öfver tjenstemännen vid de olika postanstalterna
samt derigenom ej oväsentligen öka de med
postsparbankens skötsel förenade kostnader, är naturligt,
helst omsättningar å annan ort, än der den första insättningen
egt ruin, på sätt ofvan framhållits, förekomma i
mycket stort antal. Också har från många håll påyrkats,
att postsparbanken, i likhet med de enskilda sparbankerna,
skulle medgifva insättningar och uttag endast vid den
postanstalt, som utstält sparbanksboken, och att rättighet
att göra omsättningar vid annan postanstalt skulle vara
förenad med vissa formaliteter för att få insättarens räkning
dit öfverförd.

Men såväl i allmänhetens som i postsparbankens eget
intresse har det ansetts nödigt att bereda största möjliga
lätthet och beqvämlighet i detta hänseende. Ty på samma
gång som det för den del af befolkningen, som ofta förändrar
vistelseort, är af ovärderlig nytta att, hvarhelst den
befinner sig, kunna genast utan omgång fru klargöra äfven
de minsta besparingar och i händelse af behof förfoga deröfver,
är det af vigt för postsparbanken, som naturligen
icke kan betala sina kunder så hög ränta som de enskilda
sparkassorna, att i stället kunna erbjuda andra fördelar,
som dessa sakna. Också har det i allmänhet ansetts som
ett nödvändigt vilkor för postsparbankens framgång och
utveckling, att omsättningar få ega rum vid hvilken som

helst af samtliga för sparbanksrörelsen upplåtna postanstalter.
Härifrån göra dock några postsparbanker undantag.

I fråga om minimum för insättningar och lämpligaste
gränsen derför har vid den offentliga diskussionen åsigterna
varit mycket delade. Att lägsta möjliga minimum
bidrager till att befordra sparsamhet har af alla erkänts,
men ett mycket lågt minimum har å andra sidan befunnits
verka en betydlig stegring i kostnaden för bankens förvaltning
derigenom, att antalet insättningar i samma mån
blifver större. Minimum har derför ej ansetts kunna lämpligen
bestämmas lägre än till 1 shilling i England och 1
franc i Frankrike, Belgien och Italien. För att motverka
den olägenhet, som ett så högt minimum obestridligen
innebär, har man sedan kort tid börjat använda s. k. sparmärJcen,
en reform inom sparbanksväsendet, för hvilken
man har att tacka en tjensteman i den engelska postsparbanken,
M. Charles Dibdin. Dessa märken äro utstälda
å mycket små belopp (i England å 1 penny, i Belgien
å 5 centimer o. s. v.) och användas sålunda, att de, i
mån som de samlas, häftas på särskilda, med ett visst
antal rutor (i England 12) försedda kort, hvilka af postsparbanken
afgiftsfritt tillhandahållas. När nu kortet är
fyldt och det för insättning stadgade minimum sålunda
uppnåtts, inlemnas kortet till någon postanstalt och mottages
der såsom kontant insättning af motsvarande belopp.
Sparmärkena makuleras, hvarefter samma kort åter utlemnas
och användes. Hvilken betydande roll vid uppsamlandet
af besparingar till mycket små belopp dessa sparmärken
spela, kan man finna deraf, att i England från den
13 September 1880, då försök med sparmärken först anstäldes
i 10 grefskap, till slutet af Oktober samma år inlemnades
på der varande postsparbankskontor 14,000 fylda
sparkort; den 15 November böljade sparmärken allmänt
användas i England, Skoband och Irland, och en månad

senare uppgick summan af på detta sätt uppsamlade sparmedel
till 85,000 shilling, hvilka gåfvo anledning till
öppnande af 58,000 nya sparbanksräkningar.

Rörande maximum för insättningar har den åsigt ej
saknat anhängare, enligt hvilken insättare skulle ega frihet
•att deponera sina besparingar utan inskränkning till beloppet.
Man har ansett det innebära en orättvisa och
äfven motverka sparbankens ändamål, att en person skulle
ega tillfälle att fruktbargöra sina besparingar endast till
ett visst belopp, då det öfverskott öfver utgifterna, han
derefter skulle ega, blefve i brist på placering förbrukadt.
Han kunde i öfrigt lätt eludera föreskriften härom genom
att insätta en del af sina besparade medel i annan persons
namn. Dertill komme, att en sparbank först då kunde
realisera vinst, när dess omsättningar vore betydande; den
kunde då placera större eller mindre del af de insatta
medlen mot högre ränta, som satte den i stånd att icke
blott bestrida sina kostnader, utan äfven samla reserv för
att möta möjliga förluster, bland annat förlusten af ränta
på det kapital, som ständigt måste hållas tillgängligt för
uttag.

Af det vida öfvervägande flertalet omfattas emellertid
den åsigt, att en insättares tillgodohafvande ej må öfverstiga
ett bestämdt maximum. Detta af två skäl. Eu sparbank
bör icke vara en depositionsanstalt, ämnad att mottaga
och fruktbargöra den förmögnare befolkningens samlade
kapital. Dess ändamål är att framkalla och befordra sparsamhet,
hjelpa den mindre bemedlade att ordna sitt lefnadssätt
och erbjuda honom tillfälle att samla och fruktbargöra
öfverskottet öfver hans lefnadskostnader, till dess hans besparingar
uppnått en summa, som medgifver definitiv
placering. Vidare fordrar postsparbankens egen säkerhet
att ett maximum för insättningar finnes föreskrifvet. Ett
starkt tillflöde af kapital ökar postsparbankens ansvarighet

och kan vålla banken stor svårighet att uppfylla sina
förbindelser mot insättare under tider af ekonomiskt betryck,
då dess kassa tages i förökadt anspråk.

Lagan ie för de fleste postsparbanker innehålla derför
äfven föreskrift om maximum för insättares tillgodohafvande.
Dock är detta maximum i allmänhet temligen högt(i
England £ 300 incl. upplupen ränta, i Frankrike 2,000
francs o. s. v., dock är det i allmänhet medgifvet välgörande
stiftelser, föreningar till ömsesidigt understöd,
pennybanker och dylika inrättningar att i sparbanken insätta
vida högre belopp). Ändamålet härmed är dels att
gä allmänhetens i sådant hänseende uttalade önskningar
till mötes och möjliggöra täflan med de enskilda sparbankerna,
som mestadels medgifva högre maximum, dels
ock att tillskynda postsparbanken eu fördel, ty då kostnaden
för hvarje omsättning är lika stor, vare sig denna
omfattar större eller mindre summa, länder eu omsättning
å ett mera betydande belopp naturligen postsparbanken
till fördel. Englands generalpostmästare yttrar äfven uti
sin till parlamentet afgifna rapport rörande engelska postsparbankens
verksamhet år 1874: »Postsparbankens ändamål
är visserligen icke att realisera vinst, men den bör
ej heller tillskynda staten förlust; den bör kunna uppehålla
sig sjelf och dess vigtigaste uppgift är att erbjuda
fullständig säkerhet. Jag är benägen att allt mera underlätta
allmänhetens affärer med banken genom att för ändamålet
upplåta allt flere postanstalter. För närvarande kostar
emellertid hvarje omsättning 6 pence; det är derför nödigt,
att de små insättningarna, hvilka blifva ganska kostsamma,
motvägas af insättningar till större belopp.»

En postsparbanks förvaltningskostnader böra, enligt
de åsigter, som i hithörande lagstiftning vunnit tillämpning,
bestridas af banken sjelf. Den bör vara hvad den
engelska sparbankslagen kallar selfsupp or ting, d. v. s. be -

strida förvaltningskostnaderna med det belopp, som utgör
skilnaden mellan den ränta, banken sjelf uppbär och den
ränta, som af banken utbetalas till insättare. Att låta kostnaden
direkt drabba insättaren genom att låta honom vidkännas
en kontant afgift för hvarje omsättning har ansetts
desto mindre lämpligt, som en sådan åtgärd antagligen
skulle hos allmänheten minska benägenheten att göra insättningar,
då dermed vore förenad en, om än ringa,
kontant utgift. Den obetydliga nedsättning i postsparbankens
räntefot, som är nödig för att bereda banken ett
öfverskott, undgår deremot allmänhetens uppmärksamhet.

Postsparbanken godtgör i allmänhet insättare lägre
ränta, än hvad dessa kunna erhålla hos de enskilda sparbankerna.
Den kan göra det utan fruktan att duka under
i täflan med de senare, emedan den i öfrigt erbjuder insättare
så många fördelar, som dessa sakna. Men såväl
bankens eget som statens intresse hafva dessutom ansetts
fordra, att den af postsparbanken erbjudna ränta sättes
temligen låg. Detta af flere skäl. För bankens egen säkerhet
är det naturligen af största vigt att kunna realisera
någon behållning på de af densamma förvaltade medel
och derigenom kunna bereda sig en reserv för att möta
möjliga förluster. Vidare har det ansetts af stor betydelse
för bankens kredit, att räntefoten så litet som möjligt är
underkastad förändringar. Den insättande- allmänheten,
som i de flesta fall saknar insigt och förmåga att bedöma
de anledningar, som kunna berättiga en nedsättning i
räntefoten, kan till följd af eu sådan åtgärd lätt förlora
förtroendet för en sparbank, som i de uti sparbanksboken
tryckta reglorna utlofvar en högre ränta, än som i verkligheten
kommer insättarne till godo.

Derför har, i ändamål att åt räntefoten gifva största
möjliga stadga, det i vissa länder ansetts nödigt, att densamma
bestämmes i sparbankslagen, så att en ändring

deri är beroende på båda statsmakternas beslut. Så är
förhållandet i England och Frankrike. I det senare landet
kan dock räntan, i händelse af behof, förändras genom
ett dekret af den verkställande makten, dock först efter
det le Conseil d’état afgifvit sitt utlåtande. I Italien bestämmes
räntan för hvarje år af finansministern efter samråd
med ministern för åkerbruk, näringar och handel, i
Belgien af det råd, som har sparbankens högsta ledning
om hand.

För att i möjligaste måtto skydda postsparbanken
mot förluster och sätta den i tillfälle att äfven under tider
af ekonomiskt betryck ostörd fortfara med sin verksamhet
och göra front mot de ökade anlopp på dess kassa, som
under sådana tider pläga förekomma, har man sökt omgärda
banken, med åtskilliga för sådant ändamål tryggande
bestämmelser. Dit höra föreskrifterna om maximum för
insättares tillgodohafvande och om rättigheten att förändra
räntefoten för insättningar, äfvensom den af alla postsparbanker
iakttagna regeln att hålla en måttlig räntefot. Den
kraftigaste bestämmelsen i detta hänseende är dock föreskriften,
att medel ej utbekommas utan förutgången uppsägning.
Denna inskränkning i insättares dispositionsrätt
att ej kunna utfå sina besparingar vid anfordran har
af många framhållits såsom en orättvisa, på samma gång
som postsparbanken i detta hänseende ej erbjöde samma
fördel som de enskilda sparbankerna, hvilka i vanliga fall
liqviderade vid anfordran.

Emellertid har en sådan föreskrift ansetts nödig såväl
i postspai’bankens som insättarnes intresse. M. Thiers
skriffel'' uti sin år 1850 afgifna Rapport sur Vassistance
et la prévoyance publiques: »Att utlofva betalning vid anfordran
af medel, å hvilka man förbundit sig att erlägga
ränta, och som man i följd deraf måste placera för att
göra fruktbärande, vore att utlofva det omöjliga och att

utsätta sig för att ej kunna uppfylla sina ingångna förbindelser.
» Sparbanksväsendets historia visar äfven nogsamt
nyttan och nödvändigheten af ett sådant försigtighetsmått.

I detta hänseende är lagen för den engelska postsparbanken
den minst stränga. Den föreskrifver ej någon
viss uppsägningstid. Men insättarens begäran om lyftning
af medel skall skriftligen insändas till centralförvaltningen
i London, som derefter tillsänder insättaren eu invisning,
mot hvars framlemnande vid den deri angifna postanstalten
medlen till honom utbetalas. Derigenom uppkommer en
mellantid af minst fyra dagar emellan uppsägningen och
utbetalningen, en mellantid, som, i händelse af talrika uppsägningar,
sätter banken i tillfälle att förstärka sin kassa.

Lagarne för öfriga postsparbanker föreskrifva deremot
viss uppsägningstid, längre i den mån det uppsagda beloppet
är större. Dessutom innehålla några lagar, särskildt
den för Frankrikes postsparbank, eu vigtig bestämmelse,
den s. k. danse de sauvegarde, enligt hvilken, i
händelse af förse majeure, verkställande makten eger att
genom dekret bemyndiga postsparbanken att inskränka
utbetalningen å hvarje uppsagd räkning till minst 50 francs
hvar fjortonde dag. Denna bestämmelse, som förefaller
synnerligen sträng, väckte emellertid ej ringaste motstånd
vid lagens behandling i de franska kamrarne. Man insåg
dess nödvändighet och hade i friskt minne de oerhörda
förluster, som år 1848 drabbade staten. Regeringen, uppskrämd
genom den mängd uppsägningar, hvaraf sparbankerna
öfverhopades, lät nemligen då sparbankerna verkställa
en fullständig liqvidation och genomförde en tvångskonvertering
af samtliga insatte medel i 5 % rentes efter
eu kurs, som först bestämdes till 80 francs, men kort derefter
nedsattes till 71 francs 60 centimer. Denna konvertering
ådrog staten en ren förlust af 140 millioner francs,
hvarförutan äfven insättarne tillskyndades den förlust, som

uppkom derigenom, att de utiingo sin liqvid i rentes å
80 francs och 71 francs 60 centimer, under det dessa
rentes i sjelfva verket ej voro värde mera än resp. 75
och 64 francs.

Deremot hade man under åren 1870 och 1871 i Frankrike
förvärfvat erfarenhet af den goda verkan af en föreskrift
sådan som den nu ifrågavarande. Vid tiden för
Paris belägring dekreterade regeringen, att de, som egde
fordran i dervarande sparbank, skulle utfå sina medel med
50 francs i månaden. Sparbanken räknade då 245,000
insättare, hvadan öfver 12 millioner francs kunde utfordras
i hvarje månad. Det oaktadt uppgingo de kontanta uttagen
ej till mer än 300,000 francs under första månaden
och 1,750,000 francs under de sex månader dekretet tilllämpades.
Under samma tid insattes i sparbanken medel
till belopp af 750,000 francs, så att statskassans hela
kontanta utgift för sparbankens räkning under denna tid
inskränkte sig till 1 million francs.

Att föreskriften om viss uppsägningstid, långt ifrån
att lända till skada, tvärtom är till fördel för insättarne,
har jemväl blifvit af erfarenheten bekräftadt. I allmänhet
torde man kunna antaga, att de behof, hvilka af sparbankens
kunder äro ämnade att tillgodoses med de uppsagda
medlen, icke äro mera trängande, än att dermed kan några
dagar anstå. Dessutom sätter den emellan uppsägningen och
utbetalningen förflytande tiden insättaren i tillfälle till eftertanke,
hvarigenom mången gång medlens förbrukande för
onyttiga ändamål förekommes. Också äro de fall, då en
redan verkställd uppsägning återtages, ingalunda sällsynta.

Eu bestämmelse, som i sin mån bidragit till det förtroende,
hvaraf postsparbankerna äro i åtnjutande, är den,
hvarigenom bankens samtliga tjenstemän äro tillförbundna
att ej för annan person yppa insättares namn eller de af
honom verkstälda omsättningar. Erfarenheten har nem -

ligen visat, att synnerligast den arbetande klassen och
landtbefolkningen äro angelägna att för grannar, slägtingar
eller arbetsgifvare dölja, att de ega besparingar, och
att många af dem afskräckts från att insätta medlen i enskild
sparbank af den anledning, att deras arbetsgifvare
eller andra personer, af hvilka de varit beroende, tillhört
sparbankens styrelse. Föreskriften tillämpas med största
noggrannhet och dess öfverträdande är förenadt med mer
eller mindre stränga påföljder för den felande.

Det är i allmänhet förbjndet för insättare att samtidigt
hafva räkning i två olika sparbanker. Genom att
insätta medel i flere sparbanker skulle nemligen insättaren
kringgå stadgandet derom, att hans tillgodohafvande ej
får öfverstiga ett visst maximum; och då det i de flesta
fall är staten, som förvaltar och gör fruktbärande sparbankernas
medel, är det af vigt, att stadgandet om maximum
för insättningar, hvilket hufvudsakligen tillkommit för statens
trygghet, ej på sådant sätt trädes för nära.

Slutligen bör det framhållas, att man för befordrande
af postsparbankernas verksamhet varit angelägen att så
mycket som möjligt underlätta enskildas åtgärder med
banken samt befria denna från alla band, som kunna störande
inverka på dess rörelse. Sålunda tillhandahållas allmänheten
afgiftsfritt alla erforderliga formulär för meddelanden
med postsparbanken, alla sådana meddelanden
befordras portofritt, alla banken rörande handlingar äro
fria från inregistrerings- och stämpelafgift o. s. v.

Efter denna kortfattade redogörelse för några af de
vigtigaste grundsatser, som vid inrättande af postsparbanker
vunnit tillämpning, öfvergår jag till framställning
af den för dessa sparbanker i de särskilda länderna gällande
lagstiftning.

Stor-Britannien och. Irland.

Den första sparbank i de förenade rikena inrättades
år 1799 i Tottenham (Middlesex) af enskild person. Den
fick dock först år 1804 en bestämd organisation derig^iom,
att ett antal formögne ståndspersoner i orten åtogo sig
vården om densamma och ansvarighet för deri insatta
medel, en hvar till belopp af högst £, 100. Räntan bestämdes
till 5 %, hvilket emellertid inom kort hade till
följd, att den af styresmännen ingångna ansvarighet måste
tagas i anspråk för att banken skulle kunna fullgöra sina
förbindelser mot insättarne.

Denna sparbank efterföljdes snart af andra, hvilkas
verksamhet blef mindre förlustbringande, i det att räntan
på insatta medel sänktes. Det goda inflytande, sparbankerna
snart visade sig utöfva på de mindre bemedlade
klasserna, och det intresse, som från de förmögnares sida
lades i dagen för dessa inrättningar, dröjde ej att tilldraga
sig regeringens och parlamentets uppmärksamhet och år
1817 utfirdades en parlamentsakt (55. George III. c. 130)
»i ändamål att befordra inrättandet af sparbanker i England».
Genom denna akt, som utgör det första kända ingripande
från den lagstiftande maktens sida i sparbankernas
verksamhet, bestämdes, bland annat, att en sparbanks
principaler (trustees), Indika för denna befattning ej egde
uppbära någon aflöning, skulle, förr än den af dem stiftade
sparbank finge träda i verksamhet, hos domstolen i den
ort, der banken vore belägen, låta inregistrera de för den -

samma gällande bestämmelser; att högsta beloppet, som
af eu person finge insättas, utgjorde forsta året £ 100
och hvardera af de följande £ 50; att ränta å insatte medel
skulle utgå efter £ 4. s. 11. d. 3 för £ 100 per år;
samt att sparbankens styrelse skulle insätta de deponerade
medlen hos Englands eller Irlands bank för räkning » Fullmäktige
för nedbringande af rikets gäld» (the Commissioners
för the reduetion of the national debt cj, hvilka hade
att förvalta medlen, samlade till en fond under benämning
the Savings hanks fund.

Lagstiftningen för sparbankerna undergick tid efter
annan åtskilliga, af omständigheterna påkallade förändringar.
Sålunda bestämdes år 1828, att de för hvarje nygrundad
sparbank stiftade regler skulle granskas och godkännas
af en lagfaren tjensteman, att maximum för insättningar,
med undantag af dem, som verkstäldes af välgörenhetsinrättningar
eller understödskassor, skulle utgöra
£ 30 om året och i det hela £ 150, samt att räntan
skulle utgå med £ 4 s. 8 för £ 100. År 1844 nedsattes
räntan till £ 3. s. 0. d. 10 för £ 100, men höjdes genom
sparbankslagen af år 1848 (11 o. 12 Vict. c. 133) till
£ 3. s. 5 för £ 100, vid hvilket belopp den allt sedermera
bibehållits äfven efter postsparbankens stiftande.

Men om äfven den lagstiftande maktens ingripande i
sparbankernas verksamhet varit egnad att sporra intresset
fö]'' dessa inrättningar och att åstadkomma likformighet i
sättet för deras förvaltning, hade derigenom cj kunnat
förebyggas betänkliga missgrepp och underslef, hvarigenom
insättarne tillskyndades betydande förluster. Flere sparbanker
gjorde bankrutt, förorsakad ej sällan af principalernas
^bestånd. Åtskilliga fall af oredlighet hos spar °)

Till undvikande af den långa benämningen tillåter jag mig att i det

följande för nämnda myndighet använda uttrycket »The National Debt

Office»,

bankernas styresmän blefvo upptäckta. Dessa omständigheter
verkade derhän, att parlamentet år 1858 uppdrog åt
eu komité att anställa noggrann undersökning af sparbankernas
ställning och skötsel. Vid denna undersökning
utröntes, att principalerna för åtskilliga sparbanker underlåtit
att ''i öfverensstämmelse med föreskriften i 1817 års
parlamentsakt till the National Debt Office öfverlemna de
insatta medlen och i stället användt större eller mindre
del deraf till spekulationer, samt att de icke behörigen
öfvervakat sparbankernas tjensteman. Vidare kom i dagen,
att the National Debt Office icke gått till väga med tillräcklig
varsamhet vid förvaltningen af sparbanksfonden,
i det fondens medel dels användts vid konvertering af
äldre statslån, utan att den hållits skadeslös för de genom
en sådan åtgärd uppkomna förluster, dels blifvit placerad
i consols och andra valutor, inköpta till högre pris än
som för dom kunde erhållas i tider af ekonomiskt betryck,
då större partier deraf måst realiseras för att sätta
sparbankerna i tillfälle att möta ökade uttagningar. Dessa
omständigheter i förening dermed, att till sparbankerna
utbetalts högre ränta å sparbanksfondens medel, än som
motsvarade dessa medels afkastning, hade ledt derhän,
att om år 1858 de valutor, som uti the National Debt
Office represeiiterade sparbanksfondens tillgodohafvande,
skulle realiserats efter gällande kurs, hade ett deficit i
denna fond uppkommit till belopp af icke mindre än £
4,400,000.

Dessa upptäckter jemte insigten derom, att de befintliga
sparbankernas verksamhet och utveckling icke motsvarade
de anspråk, man med afseende på befolkningens
snabba framåtskridande i materielt välstånd hade rättighet
att ställa på dessa inrättningar, gäl vo upphofvet till ett
verksammare ingripande från statens sida och till sparbanks
väsendets centralisering.

Tanken på en sparbank, som betjenade sig af de särskilda
postanstalterna för sin vexelverkan med allmänheten,
både blifvit framkastad redan år 1807 af en parlamentsledamot,
M. Whitebread. Frågan återupptogs ånyo tjugo år
derefter och var då föremål för ett lifligt meningsutbyte
i pressen. Den hade då ryckt ett steg närmare sin lösning
genom införandet af postanvisningar, hvilka från postverkets
sida i flere hänseenden erfordra liknande åtgärder
med dem, som ifrågakomma vid sparbanksrörelsen. På
1850-talet blef saken varmt förordad af bland andra I):r
Hancok och bankiren Charles William Sikes. Men det
var först år 1860 som M. Gladstone, hufvudsakligen på
tillskyndelse af två högre tjenstemän i Generalpoststyrelsen,
MM. Chetwynd och Scudamore, för parlamentet framlade
ett förslag till bildande af eu allmän postsparbank,
hvilket förslag vann parlamentets bifall. Anordningarnc
för postsparbanken bedrefvos derefter med sådan skyndsamhet,
att banken kunde börja sin verksamhet redan v
den 16 September 1861.

Vid tiden för ifrågavarande reforms införande den 31
December 1860 innehade sparbanksväsendet i Storbritannien
och Irland följande ståndpunkt:

Antal

j sparbanker

1 sparbank
på antal
invånare.

Antal

insättare.

1 insättare
på antal
invånare.

Tillgodohaf-

Summa vande i medel-

insatte medel, tal för hvarje
insättare.

53,291

1,585,778

24,4

£ £ s. d.

41,259,145 26. 0. 4.

De för Englands postsparbank gällande bestämmelser
innefattas dels i parlamentsakten af den 17 Maj 1861
(24. Vict. c. 14: »An act to grant additional facilities for

deposing small savings åt interest with the security of
the Government for due repayment thereof» ) jemte de ändringar
och tillägg, som äro gjorda genom senare parlamentsakter
af den 4 Maj 1863 (26. Vict. c. 14: »An act
to amend the law relating to Post Office Savings Banks»)
och den 7 September 1880 (»An act to amend the Savings
Banks acts»), dels ock i de reglementen, som den 13
Augusti 1861 och derefter vid flere särskilda tillfällen utfärdats
af Generalpostmästaren.

Dessa bestämmelser äro till sina hufvudgrunder följande: -

a) Rörande postsparbankens förhållande till allmänheten.

Penningar kunna af allmänheten för postsparbankens
räkning insättas och åter utbekommas såväl vid hvarje
postanstalt, som eger utfärda postanvisningar cj, under den
lid anstalten är öppen för expedition, som äfven vid öfriga
postanstalter, livilka af Generalpostmästaren för sådant
ändamål upplåtas, under de tider, som för hvarje anstalt
särskildt bestämmas.

Lägsta insättningsbelopp är 1 shilling, det högsta
under loppet af ett år £ 100. Högsta belopp, som för eu
insättares räkning får innestå i postsparbanken, utgör
£ 300, iuberäknadt upplupen ränta °°l Om insättares
tillgodohafvande i kapital och ränta öfverstiger sistnämnda
belopp, upphör all ränteberäkning, till dess hans fordran
åter derunder nedgått.

°) Under den senaste tiden hafva för omsättningar hos postsparbanken
öppnats jemväl ett stort antal af de mindre postanstalterna i landsorten,
som ej ega utfärda postanvisningar, äfvensom de s. k. letterreceivers
eller brefinlexnningsställeu i London,
oo) Genom ofvannämnda parlamentsakt af den 7 September 1880 har
maximum för insättningar förhöjts från resp. £ 30 och 200, såsom
ursprungligen var stadgadt, till här angifna belopp.

Då insättning första gången göres skall insättaren
lemna noggrann uppgift på för- och tillnamn, bostad och.
tjenst eller yrke. Han skall vidare medelst sin underskrift
å ett tryckt formulär afgifva den försäkran, att han icke
eger rättighet till några medel, insatte i, eller afkomst af
medel tillhörande någon annan sparbanksinrättning i de
förenade rikena, eller eger göra anspråk på medel, som i
annan persons namn äro innestående i postsparbanken,
med undantag likväl af sådana medel, som blifvit insatte
af honom i egenskap af förmyndare eller god man för
annan person eller ock af någon behörigen stadfästad understödsförening,
af hvilken han är medlem. Vidare förbinder
sig insättaren genom ifrågavarande förklaring att
underkasta sig de för postsparbanken gällande bestämmelser.
Insättarens underskrift å förklaringen bevittnas af
den posttjensteman, som emottager insättningen, eller af
någon annan utaf honom känd person, eller kyrkoherden
eller klockaren i den församling, der insättaren bor, eller
fredsdomaren. Kan insättaren ej skrifva, bevittnas hans
bomärke på enahanda sätt. Skulle det sedermera befinnas,
att förklaringen i sin helhet eller till någon del ej är
med sanna förhållandet öfverensstämmande, har insättaren
förverkat all rätt till de insatta medlen.

Insättningen annoteras i en numrerad sparbanksbok,
i hvilken utdrag af de för postsparbanken gällande bestämmelser
finnas tryckta. Sparbanksboken förses å derför
särskild! afsedd plats med insättarens namnteckning
och hvarje insättning attesteras medelst posttjenstemannens
namn och postanstaltens datostämpel. Samma dag insättningen
sker öfversändes från postanstalten till Generalpostmästaren
uppgift på insättaren och det insatta beloppet,
hvarefter qvitto derifrån med posten ofördröjligen
öfversändes till insättaren. Kommer sådant qvitto honom
ej tillhanda i England inom fyra dagar samt i Skoband

och Irland inom sex dagar från insättningsdagen, eller
bär qvittot spår af radering, skall insättaren insända påminnelse
eller uppgift om förhållandet till Generalpostmästaren
i bref, hvartill formulär afgiftsfritt erhålles å
postanstalten, samt derefter i händelse af behof ytterligare
reklamera hvar tionde dag, till dess qvitto följer. Emellertid
eger insättaren uti anteckningen i sparbanksboken
laga bevis på sin fordran.

Ränta å deponerade medel godtgöres med 21/2 %
för år på hvarje helt £ och räknas från och med månaden
näst efter den, då insättning egt rum, till och
med månaden näst före den, då uttag göres. Räntan
löper till den 31 December, då den lägges till kapitalet,
hvarefter ränta beräknas å hela det sålunda uppkomna
beloppet.

Penningar kunna äfven insättas genom fullmäktig för
annan persons räkning, men insättningen skall då ske i
bådas namn. Uttag får i sådant fall ega rum endast mot
qvitto af de båda nämnda personerna eller deras rättsinnehafvare.
Endast ott sådant qvitto, . afgifvet antingen
personligen eller genom ombud på grund af behörig fullmakt,
hvilken jemväl må vara utfärdad af omyndig, yngre
eller äldre än 14 år, utgör för postsparbanken laga bevis
om verkstäld utbetalning.

Insättning må jemväl göras af person yngre än 21
år eller för sådan persons räkning, och återbetalning af
sådana medel eger på vanligt sätt rum till den omyndige
sjelf, om han är äldre än 7 år. År den omyndige yngre
än 7 år skall den ofvannämnda förklaringen för hans räkning
afgifvas af eu slägting eller anhörig, och den omyndige
må ej lyfta medlen förr, än han uppnått nämnda
ålder.

Medel, insatta af gift qvinna eller af qvinna, som
sedermera ingått äktenskap, må återlyftas af insättaren

sjelf, så vida ej mannen skriftligen begär, att medlen skola
utbetalas till honom0).

Principaler eller styresmän för behörigen stadfastade
föreningar till ömsesidigt understöd (friendly societies),
välgörenhetsstiftelser (charitable or provident societies) samt
s. k. penny sparbanker ega äfven att i postsparbanken insätta
omförmälda föreningars etc. fonder utan inskränkning
till beloppet, förutsatt att insättningen uppgår till 1
shilling eller utgör en multipel deraf och att till Generalpostmästaren
insändes ett exemplar af de för sådan förening
gällande stadgar jemte uppgift på de personers namn och
hemvist, hvilka å föreningens etc. vägnar ega att insätta
och uttaga medel.

Då första insättningen göres för sådan förenings eller
stiftelses räkning skall den ofvan omförmälda förklaringen*
innehålla, i förra fallet, att föreningen icke tillförsäkrat
någon dess medlem belopp öfverstigande £ 300, att de
insatta medlen äro föreningens egendom och härflyta af
medlemmarnes bidrag eller af gåfvor, samt att föreningen
icke har medel insatta i någon annan sparbank, och i
senare fallet, att stiftelsen icke i annan sparbank placerat
någon del af sin fond.

En gång om året på årsdagen af den första insättningen
skall insättare till Generalpostmästaren insända sin
sparbanksbok i konvolut, som afgiftsfritt tillhandahålles
honom å närmaste postanstalt. Andamålet härmed är, att
centralförvaltningens räkenskap skall jemföras med an -

°) Genom »Married Womens Property AcU af den 9 Augusti 1870
(33 & 34 Vict. c. 93), hvilken icke är tillämplig i Skotland, stadgas,
att medel, insatte af gift qvinna efter det nämnda akt blef gällande,
äro att anse såsom henne enskildt tillhöriga; dock att, om insättning
egt rum af medel, tillhörande mannen, utan dennes samtycke, »the
Court of Ghancery» i England eller Irland eller ock närmaste domstol
skall efter ansökning afgöra, huruvida och till hvad belopp de insatta
medlen må utbetalas till mannen.

teckningarne i sparbanksboken och insättarens räntefordran
deri införas.

Den första sparbanksboken såväl som hvarje senare
bok, som utgifves såsom fortsättning af en föregående,''
lemnas afgiftsfritt. Förlorar insaltare sin bok och önskar
erhålla en ny, skall han till Generalpostmästaren insända
ansökning derom med uppgift på de omständigheter, under
hvilka boken förlorats, samt tillika bifoga 1 shilling i postmärken,
utgörande afgiften för en ny bok, för den händelse
hans ansökan derom varder bifallen. Generalpostmästaren
utfärdar derefter, om han finner omständigheterna
dertill föranleda, en ny bok för insättaren, eller återställer
i motsatt fall de insända postmärkena.

Sparbanksboks befordran till Generalpostmästaren och
åter till insättaren samt bref med begäran om uteblifvet
qvitto å insatte medel äfvensom hvarje annat bref till
Generalpostmästaren, innehållande någon ansökan eller förfrågan
rörande insatte medel, äro, likasom svaren derå,
portofria.

Önskar insättare att öfverflytta sitt tillgodohafvande
från postsparbanken till någon annan behörigen stadfästad
sparbank, skall han till Generalpostmästaren insända'' ansökan
derom jemte sin sparbanksbok. 1 utbyte häremot
erhåller då insättaren ett certifikat med uppgift ä beloppet
af hans fordran i kapital och ränta. Hans räkning med
postsparbanken upphör dermed. Insättaren har derefter
att öfverlemna certifikatet till principalerna eller styresmännen
för den sparbank, deri han önskar vinna inträde,
hvilka, om de finna hinder derför ej möta, med honom
öppna räkning, dervid han anses hafva insatt den summa
certifikatet utvisar.

På enahanda sätt eger äfven insättare i en behörigen
stadfästad enskild sparbank, hvilken önskar öfverflytta sin
räkning till postsparbanken, att af förstnämnda sparbanks

principaler eller styresmän utbekomma ett certifikat, utvisande
hans tillgodohafvande i kapital och ränta, hvarefter
hans räkning med denna sparbank afslutas. Insättaren
allemnar derpå certifikatet å någon af de postanstalter,
i hvilka insättningar för postsparbankens räkning
få ega rum, och anses dervid hafva gjort insättning
till det belopp certifikatet utvisar. Certifikatet insändes
ofördröjligen genom postanstaltens försorg till London för
att verificeras i t/ie National Debt Office, hvarefter, om uppgiften
på insättarens tillgodohafvande befinnes riktig, räkning
å enahanda .belopp med honom öppnas af postsparbanken,
och qvitto tillsändes honom på vanligt sätt.

Vill insättare lyfta hela sin fordran eller någon del
deraf, skall han till Generalpostmästaren insända ansökan
derom, skrifven å formulär, som afgiftsfritt tillhandahålles
å närmaste postanstalt. Deri skall noggrannt uppgifvas
sparbanksbokens nummer, namnet på den postanstalt, der
första insättningen gjordes, det belopp, som uppsäges till
lyftning, insättarens tjenst eller yrke och hemvist samt
namnet på den postanstalt, der han önskar lyfta beloppet.
Derefter tillsändes honom från centralförvaltningen, senast
inom tio dagar sedan ansökningen om lyftning ingafs till
postanstalten, en invisning, betalbar å den deri uppgifha
postanstalt, hvarjemte postanstalten jemväl med samma
post särskildt aviseras om invisningens utställande. Insättaren
skall personligen presentera invisningen till inlösen
vid den deri angifna postanstalten samt tillika framlemna
sin sparbanksbok, uti hvilken posttjenstemannen antecknar
uttaget med attest af sitt namn och postanstaltens
datostämpel. Invisningen förses å derför särskildt afsedd
plats med insättarens qvitto å det uttagna beloppet. Sådant
qvitto är fritt från stämpelafgift.

Postsparbanken ansvarar icke för den förlust, som
kan tillskyndas insättare derigenom, att annan person,

som i hans namn falskeligen uppgifver sig vara insaltare
samt till betalning uppsäger af den förre insatte medel,
genom företeende af dennes sparbanksbok och uppfyllande
i öfrig!, af föreskrifna vilkor för uttagning, lyckas tillnarra
sig större eller mindre del af insättarens medel.

Utbetalning af insatte medel eger rum endast till insättaren
personligen eller till innehafvare!! af en utaf
honom i sådant afseende utfärdad fullmakt, hvarå insättarens
namnteckning skall vara bestyrkt af kyrkoherden
eller klockaren i den församling, der han har sitt hemvist,
eller fredsdomaren, eller, i händelse af sjukdom, af
läkaren. Vistas insättaren utomlands, skall namnteckningen
vara bestyrkt af behörig myndighet å hans vistelseort.
Fullmakten skall vara skrifven på formulär, som afgiftsfritt
erhålles å den postanstalt, af hvilken in visningen
är stäld att betalas.

Ansökan om utbekommande af medel, insatta af förening
till ömsesidigt understöd, välgörenhetsstiftelse eller
pennybank, skall vara undertecknad af två utaf föreningens
etc. principaler, eller, om sådane ej finnas, af dess'' kamrerare
eller kassör. Namnet på den person, som blifvit
af föreningen etc. bemyndigad att lyfta dess medel, skall
särskild! angifvas i den avis, som af centralförvaltningen
tillsändes postanstalten, hvarjemte mvisningen skall ställas
till hans order. Denne persons qvitto utgör derefter för
postsparbanken laga bevis om verkstäld utbetalning.

Allider insättare, hvars tillgodohafvande i postsparbanken,
oberäknad! ränta, icke öfverstiger £ 50, och
probate of his will eller letters of administrationv) icke före ?,

i) Då en person aflidit eget'', enligt gällande engelsk lag, vid testamentssuccession
testamentsexekutorn och vid intestatsuccession utredningsmannen
icke taga någon befattning med qvarlåtenskapen utan att dessförinnan
hafva hos the Court of Probate utlöst ett dokument, som
bemyndigar honom till ett sådant befattningstagande. Detta dokument
benämnes vid testamentssuccession probate of the will of the deceased

tes för Generalpostmästaren, eller skriftligt meddelande
derom, att testamente efter den aflidne linnes och om afsigten
att förete detsamma eller att utlösa letters of administration,
icke ingifves till Generalpostmästaren inom
en månad från dödsfallet, eller om sådant skriftligt meddelande
väl lemnas, men testamentet icke företes eller
letters of administration icke utlösas och hvarken probate
eller letters of administration företes inom två månader
fråir dödsfallet, eger Generalpostmästaren att efter utgången
af omförmälda tid utbetala den allidnes tillgodohafvande
och efter omständigheterna fördela det emellan hans
enka och skyldeman, en eller flere, eller ock i enlighet
med gällande arfslag.

(Ifverstiger åter den allidnes fordran, oberäknad! ränta,
£ 50, må medlen utbetalas endast till testamentsexekutör
eller utredningsmannen mot företeende af behörigt probate
eller letters of administration.

För den händelse insaltare, född af oäkta säng, aflider
utan att genom testamente hafva förordna! angående
sin qvarlåtenskap, och anhöriga till honom finnas, livilka,
om den aflidne varit af äkta börd, skulle varit arfsberättigade
till dennes i postsparbanken insatta medel*), eger
Generalpostmästaren att med tillstånd af den jurist, som
har att granska sparbanksreglementen (the barrister-at-law
appointed to certify the rules of savings banks) °*j till
en eller flere af bemälda personer i enlighet med gällande
arfslag utbetala den allidnes tillgodohafvande i sparbanken.

och vid intestatsuccession letters of administration of the estate and
effeets of the deceased, och hvarje åtgärd, som utan stöd af detsamma
vidtages med qvarl&tenskapen, är ogiltig..
ö) Enligt engelska arfslagen ärfves en person af oäkta börd endast af
egne bröstarfvingar.

®°) För korthetens skull tillåter jag mig att i det följande benämna denne
jurist »postsparbankens ombudsman».

Blifver insättare sinnessjuk eller af annan anledning
urståndsatt att sjelf förvalta sin egendom, och sådant äfvensom
behof för insättarens räkning af hans i postsparbanken
innestående medel nöjaktigt styrkes, eger
Generalpostmästaren medgifva, att af berörda medel utbetalning
tid efter annan må göras till den person, Generalpostmästaren
kan pröfva dertill lämplig; och gäller
sådan persons qvitto såsom laga bevis om utbetalning.

Uppstår tvist emellan Generalpostmästaren, å ena
sidan, samt insättare, testamentsexekutör, utredningsman,
skyldeman eller innehafvare af fordran hos insolvent eller
i konkurstillstånd försatt insättare, eller ock annan person,
som af någon anledning gör anspråk på insättares sparbanksmedel,
å den andra, skall sådan tvist hänskjutas till
afgörande af postsparbankens ombudsman. Dennes beslut
är för parterne bindande och ändringssökande deri ej
medgifvet.

Postsparbankens tjenstemän äro tillförbundna att ej
för annan person yppa insättares namn eller beloppet af
hans insättningar och uttag.

De med postsparbankens förvaltning och skötsel förenade
kostnader skola bestridas af bankens egna tillgångar.

Alla medel, som insättas i postsparbanken, skola öfverlemnas
till tlie National Debt Office, som jemväl skall tillhandahålla
penningar till alla liqvider, hvilka till följd af
insättares uppsägningar skola verkställas af Generalpostmästaren.
The National Debt Office eger att placera ifrågavarande
''medel i alla sådane valutor, uti hvilka sparbankernas
fond, enligt de för dessa inrättningar gällande bestämmelser,
må placeras. Öfver postsparbankens tillgångar
föres särskild räkenskap och ett balansextrakt deraf, omfattande
tiden från den 1 Januari till och med den 31
December hvarje år, skall inom utgången af påföljande
Mars månad framläggas för parlamentet.

Skulle så inträffa att postsparbankens hos the National
Debt Office innestående fond befinnes otillräckligför
att sätta banken i stånd att uppfylla sina förbindelser
mot insättare, åligger det the C ommissioners of Her Majestys
Tveasury att fylla bristen från the Consolidated Fund of the
united kingdom eller afkomsten af densamma.

Redogörelse för postsparbankens verksamhet under
nästföregående år äfvensom för bankens ställning den 31
December i förhållande till insättarne skall inom utgången
af påföljande Mars månad framläggas för parlamentet.
Dessutom skola de rapporter, omfattande helt år, som afgifvas
af Generalpostmästaren och the National Debt Office,
inom utgången af påföljande Mars månad underställas
den myndighet, som har att granska offentliga räkenskaper
(the Commissioners for auditing public accounts).

Generalpostmästaren eger att, efter samråd med the
Commissioners of Her Majestys Treasury, när han finner
omständigheterna sådant påkalla, utfärda reglementen, innefattande
nödiga bestämmelser för postsparbankens skötsel
och vård. Sålunda utfärdade bestämmelser skola dock underställas
parlamentet inom fjorton dagar efter deras utfärdande,
om parlamentet då är samladt, eljest inom fjorton
dagar efter det parlamentet nästa gång sammanträder.

b) Rörande den inre förvaltningen,
t ro) Vid de särskilda postanstalterna.

Vederbörande posttjenstemans åligganden äro, i afseende
å insättningar, att emottaga insättningsbeloppet
och, i händelse insättare öppnar ny räkning, att erhålla
dennes underskrift å förut omförmälda förklaring, sedan
insättaren blifvit noggrannt underrättad om dess innehåll;
vidare att uti en numrerad sparbanksbok införa insättarens

namn, adress och yrke jemte dagen för insättningen och
beloppet deraf, samt å dertill särskildt an visad t ställe
i sparbanksboken erhålla insättarens namnteckning eller,
om insättaren ej kan skrifva, hans bomärke, som då bör
bevittnas. Sparbanksbokens nummer, insättarens namn,
adress och yrke samt insättningsbeloppet antecknas tillika
uti en särskild s. k. daglig sparbanksräkning. Vid hvarje
följande deposition antecknas insättningsbeloppet och dagen
för insättningen i sparbanksboken, hvarjemte i den dagliga
räkningen införes sparbanksbokens nummer, namnet
på den postanstalt, der första insättning gjordes, i händelse
sådant egt rum vid annan postanstalt, samt insättarens
namn och adress och insättningsbeloppet. Hvarje anteckning
i sparbanksboken skall dessutom attesteras medelst
posttjenstemannens initialer och postanstaltens datostämpel.

Då uttag skall göras har tjenstemannen att tillhandahålla
insättaren nödigt formulär till ansökning om utbekommande
af insatte medel; vidare att, då insättaren till
inlösen presenterar den från centralförvaltningen erhållna
invisningen, noga jemföra denna med den postanstalten
samtidigt tillsända avis samt efterse, att insättarens namnteckning
å invisningen öfverensstämmer med namnteckningen
i sparbanksboken, som tillika skall företes, eller,
om insättaren ej kan skrifva, låta hans identitet af någon
känd person intygas. Sedan beloppet derefter utbetalts
till insättaren införes dels i sparbanksboken dagen för
uttaget och beloppet deraf, hvilket på ofvanbeskrifna sätt
af tjenstemannen attestera^, och dels i den dagliga räkningen
insättarens namn, invisningens nummer och belopp
samt, i händelse första insättning egt rum vid annan
postanstalt, namnet på denna anstalt.

Efter slutad expedition för dagen afslutar tjenstemannen
sin dagliga sparbanksräkning, inför summan af
insättningar och af uttag under dagen i sin dagliga post -

anvisni inräkning och -kassabok samt insänder med näst
afgående post till centralförvaltningen såväl omförmälda
räkningar med dertill hörande inlösta invisningar och de
af nya insättare afgifna förklaringar, som äfven kontanta
medel, öfverstigande den för postanstalten bestämda postanvisningskassa.

2:o) 1 (teneralpoststyrelsens Sparbanksdepartemeut.

I detta departement, som utgör en afdelning af Generalpoststyrelsen,
försiggår . bokföringen af det ofantliga
antal omsättningar, som årligen ega rum inom de förenade
rikena; här kontrolleras hvarje särskild rörelse af den vidlyftiga
mekanismen. Huru högt uppdrifven denna kontroll
är, kan man sluta af följande siffror. Antalet omsättningar
(insättningar och uttag) från postsparbankens
öppnande den 16 September 1861 till den 31 December
1875 utgjorde 36,344,353, omfattande ett sammanlagd! belopp
af £ 137,607,539. Under denna tid uppgick postsparbankens
förlust till följd af oredlighet eller vårdslöshet
hos insättarne eller tjenstemännen till endast £ 4,387 eller
icke fullt 0,0032 % af det omsatta kapitalet.

Jag måste tyvärr i saknad af fullständigt material
afstå från försöket att här i detalj redogöra för det sätt,
hvarpå hvarje särskild del af detta invecklade maskineri
verkar. En sådan redogörelse skulle, för att vara uttömmande,
förutsätta ett grundligt studium på stället. Jag
inskränker mig derför till att i korthet antyda, huruledes
arbetet inom departementet är fördeladt.

Departementet, som sysselsätter öfver 700 personel-,
deribland ett stort antal fruntimmer, arbetar på tre afdelningar,
b vilkas göromål emellertid ej äro skarpt skilda,
utan i många fåll ingripa i hvarandra, nemligen the Corre 3 -

spondence Brunell, tlie Book-keepers Branch och tlie Examinera
Branch.

The Correspondence Brunell handlägger först och främst
alla de göromål, som föranledas af insättningar. Dit hör
att emottaga och kontrollera de från samtliga postanstalter
insända dagliga sparbanksräkningar och de af insättare aflemuade
förklaringar, samt att utfärda qvitto å depositioner.
Angående omfattningen af detta arbete kan man
gorå sig en föreställning deraf, att t. ex. år 1877 antalet
insättningar utgjorde i medeltal per dag 10,679 och
den 31 December nämnda år uppgick till icke mindre än
25,857.

Vidare har denna afdelning att ombesörja den vidlyftiga
brefvexlingen med insättare och andra personer,
som af en eller annan anledning kunna göra anspråk på
insättares sparbanksmedel. Brefvexlingen omfattar naturligtvis
en mångfald af ämnen. Den kan sålunda afse fall,
då qvitto icke kommit insättare till hända, då sparbanksböcker
eller invisningar gått förlorade eller ankommit till
oriktig person, då det gäller medel, tillhöriga afliden eller
den, som blifvit sinnessjuk, då ansökan göres om utbekommande
af medel, insatte af omyndig eller minderårig, eller
af mannen att återfå medel, deponerade af hustrun, då insättningar
skola göras af understödsföreningar, fromma
stiftelser eller pennybanker o. s. v. Brefvexlingen underlättas
betydligt derigenom, att tryckta formulär begagnas
i största möjliga utsträckning, men det är påtagligt, att
oändligt många fall förekomma, då sådane formulär ej
kunna användas och brefven följaktligen måste fullständigt
skrifvas. Att denna del af arbetet har en betydande
omfattning kan man finna deraf, att t. ex. år 1875 antalet
bref som besvarades uppgick till 99,000, och att på eu
enda dag afsändes 40,000 meddelanden, deri dock inbegripet
qvitten å insättningar och invisningar till uttag.

The Book-keepers. Branch ombesörjer den egentliga
räkenskapsföringen, hvilken, i sig sjelf enkel, dock fordrar
mycket detaljarbete för att noggrannt kontrollera förhållandet
till den insättande allmänheten, på samma gång
som derigenom måste klarligen framställas postsparbankens
egen ställning. Hvarje insättare har sin särskilda räkning,
hvilken upptager insättarens namn, yrke och hemvist, den
postanstalt, der första insättning egt rum, samt alla derefter
följande insättningar och uttag. Räkningarne äro
grupperade hvar under den postanstalt, der första insättning
försiggått, och försedda med nummer, motsvarande
numret på den till insättaren utfärdade sparbanksboken.
Till följd af denna anordning och då räkningarne tillhörande
hvarje särskild postanstalt äro ordnade i bokstafsföljd,
är det alltid lätt att återfinna den räkning, hvari anteckning
skall göras. Räkningarne äro sammanfattade i
stora liggare, och hvarje liggare innehåller samtliga de
räkningar, hvilka tillhöra insättare vid ett visst antal postanstalter.
Liggarnes antal uppgick vid början af innevarande
år till 3,560 och 96 bokhållare voro sysselsatta
med deras förande.

När uppsägning till uttag anländer till denna afdelning
hafva bokförarne, hvilka tillika skola iordningställa
den invisning, som tillsändes insättaren, äfvensom den
avis, hvarigenom postanstalten, på hvilken invisningen är
dragen, underrättas om dess utfärdande, att noggrannt
kontrollera det utfordrade beloppet med insättarens tillgodohafvande
enligt hans räkning, emedan de äro ansvarige
för, att det belopp, som finnes insättaren godtskrifvet,
jemte upplupen ränta ej öfverskrides.

Ett förökadt besvär vid räkenskapsföringen åstadkommes
genom de s. k. cross-transactions eller insättningar
och uttag verkstälde å annan postanstalt än der
första insättning egt rum. Tv förutom särskild anteckning

härom i insättarens räkning måste annotering ske såväl
i den räkning, som föres med den primitiva postanstalten,
som i räkningen med den postanstalt, der den senare omsättningen
försiggått. Att emellertid rättigheten för insättare
att göra omsättning vid annan postanstalt högt
uppskattas och mycket bidragit till det förtroende, postsparbanken
förvärfvat hos allmänheten, synes deraf, att
t. ex. år 1877 antalet cross-transactions uppgick till 27 %
af samtliga omsättningar.

Mycket arbete upptages jemväl genom den afdelningen
åliggande tillsyn derå, att alla från postanstalterna inkommande
handlingar äro i behörig ordning. Till detta åliggande
hör t. ex. kontrollen deröfver, att vid postanstalt
ej emottagits större eller mindre insättningsbelopp, än medgifvet
är, att de insända dagliga räkningarne äro åtföljda
af vederbörliga bilagor (såsom insättarnes afgifna förklaringar,
inlösta invisningar, indragna sparbanksböcker), att
berörda förklaringar innehålla föreskrifna uppgifter o. s. v.
Ligger försummelse i ett eller annat afseende postanstalten
till last, åligger det afdelningen att genom brefvexling deri
bringa rättelse.

Afdelningen har äfven att uträkna ränta å insättarnes
tillgodohafvande. Detta eger rum dels efter hvarje års utgång
dels ock i de fall, då insättare under årets lopp uppsäger
hela sin fordran i kapital och ränta. Då man besinnar,
att antalet öppna räkningar den 31 December 1879
utgjorde nära 2,000,000, är lätt att göra sig en föreställning
om vidden af det arbete, räntans uträknande och kalasering
af de särskilda räkningarne kräfva. Visserligen
användes härvid räntetabeller, men dessa kunna dock ej
vara så detaljerade, att icke särskild uträkning i många
föll är af nöden.

The Examinera Branch utöfvar den egentliga kontrollen
såväl på insättarne som på räkenskapsföringen inom

departementet. Den tiar sålunda att öfvervaka, att avis om
uppsägning är i behörig ordning, eller ock genom brefvexling
med insättaren få densamma rättad, att noggrannt
jemföra underskriften på hvarje sådan avis med insättarens
namnteckning å den afgifna förklaringen, att tillse
att invisning, som tillsändes insättare, är öfverensstämmande
med avis om uppsägning, att periodvis revidera
insättarnes räkningar genom att jemföra deri införde poster
med postanstalternas dagliga räkningar och inkomna
uppsägningar o. s. v.

För hvarje dag skall afdelningen vidare med ledning
af de skedda uppsägningarne upprätta förteckning å de
penningebelopp, som de särskilda postanstalterna hafva
af nöden för att infria de utfärdade invisningarne. Dessa
förteckningar öfverlemnas derefter till Generalpoststyrelsens
kameralbyrå (the Receiver and Accountant-General’s
office), som ombesörjer erforderliga remissor.

Det drygaste arbete, som åligger denna afdelning,
består i granskningen af insättarnes sparbanksböcker. På
sätt här ofvan blifvit framhållet, skall insättare hvarje är
på årsdagen af första insättningen insända sin sparbanksbok
till centralförvaltningen. Den del af afdelningens
arbete, som består i kontroll af dessa böcker, är således
dagligen återkommande. Böckerna jemföras med motsvarande
räkningar i liggaren, hvarjemte den vid föregående
års slut insättare godtskrifna ränta deri införes.
De skiljaktigheter, som kunna förefinnas emellan sparbanksbok
och motsvarande räkning, skola genom afdelningens
försorg bringas till rättelse.

3:o) I General post styrelsens kameralbyrå och The National Ilebt Office.

Medel, som för postsparbankens räkning insättas vid
de olika postanstalterna, insändas, i den mån de öfverstiga

deri för hvarje postanstalt bestämda postanvisningskassa,
till Generalpoststyrelsens postanvisningsbyrå, der de kontrolleras
med de samtidigt insända dagliga räkningarne,
samt öfverlemnas derefter till kameralbyrån. Denna byrå
behåller till sin. disposition ett lämpligt rörelsebelopp för
att kunna förse postanstalterna med nödiga medel och
tillika bestrida löpande utgifter för postsparbanken. Återstoden
inlevereras hvarje vecka till The National Debt
Office. När det till kameralbyråns disposition stående
rörelsekapital befinnes otillräckligt att möta dermed afsedda
utgifter, reqvireras genom Generalpoststyrelsens sekreterare
nödig kassaförstärkning från The National Debt
Office, som då har att för postsparbankens räkning insätta
det reqvirerade beloppet i Englands bank.

Postsparbankens rörelsekapital, hvars belopp år ifrån
år ökats i den mån bankens rörelse gjort sådant nödvändigt,
uppgår för närvarande till £ 150,000. Sparbankens
fond i The National Debt Office utgöres af dels
samtlig^ deponerade medel, hvilka den 31 December 1879
uppgingo till £ 32,012,134, dels ock det af sparbanken
under årens lopp förvärfvade öfverskott, surplus, utgörande
sistnämnda dag £ 779,000. Detta öfverskott skulle varit
ännu betydligare, om icke af detsamma användts ett belopp
af £ 98,983 till inköp af tomt och uppförande af eu
ny byggnad för postsparbankens räkning.

Öfverskottet uppkommer af det belopp, hvarmed räntan
å sparbanksfonden öfverskjuter den af sparbanken efter en
räntefot af 2J, % till insättare utbetalda ränta jemte kostnaderna
för sparbankens förvaltning. Dessa kostnader
uppgingo år 1879 till £ 192,280, deri likväl inberäknadt
£ 25,564 för sparbankens nya byggnad. Hvaije omsättning
kostar för närvarande i det närmaste d. 8,6. Deraf
utgår godtgörelse till tjenstemännen å postanstalterna med
4 penny för hvarje omsättning jemte 1 shilling för hvarje

100 £ af do a postanstalten insatte medel. Vidare bör
erinras, att sparbanken under de första åren af sin verksamhet
icke godtgjorde postverket portoafgift för de försändelser,
som föranleddes af dess rörelse. Detta egetderemot
numera rum sedan år 1868 i ändamål att med
full noggrannhet kunna bestämma beloppet af sparbankens
utgifter och att ej föröka dess öfverskott på postverkets
bekostnad. Sparbankens postutgifter öfverstiga för närvarande
£ 20,000 om året.

The National Debt Office eger placera sparbanksfonden
dels i statens egna förbindelser, såsom consols,
skattkammarbonds o. s. v., dels ock i sådane valutor, som
äro garanterade al staten. Hit höra obligationer, utfärdade
af åtskilliga af de större jern vägsbolagen och af
kommuner. Deremot får berörda myndighet ej använda
medlen till diskonterings- eller annan bankrörelse. Sparbanksfonden
afkastar i medeltal circa 3] %, hvadan således
| % derå utgör det ungefärliga öfverskott, som återstår
till bestridande af sparbankens förvaltningskostnader
och bildande af reservfond.

Helt nyligen har i England börjat tillämpas eu bestämmelse,
som redan länge varit gällande i åtskilliga
andra länder, nemligen att insättare ega att för sina sparbanksmedel
förvärfva förskrifningar å den konsoliderade
statsskulden, hvilka på begäran anskaffas genom postsparbankens
försorg och utan särskild afgift. Detta sätt
för sparbank smedlens placering har af allmänheten omfattats
med mycken begärlighet. Redan under de första
sju veckorna, sedan ifrågavarande bestämmelse biel gällande,
inköptes för insättares räkning sådane valutoi till
belopp af £ 165,564.

Då det genom postsparbanken införda system för uppsamlande
af sparmedel och för dessas återbetalning var
väsentligen afvikande från de gamla sparbankernas tillväga^
iende i detta hänseende, var det en nödvändig förutsättning
för postsparbankens framgång, att i de vidsträcktaste
kretsar spriddes kännedom om såväl denna
banks sätt att fungera som de fördelar, den erbjuder framför
de enskilda sparbankerna. Men då postsparbanken
har till hufvudsakligt syfte att främja de lägsta samhällslagrens
fördel, deras, som tillförene endast i ringa mån
genom insättningar i de befintliga sparbankerna visat sig
hafva omtanke för sin och de sinas framtid, var det änneläget,
att intresse för postsparbankens ändamål väcktes
jemväl hos de mera välbergade klasserna, på det att genom
deras verksamhet för saken kännedom om postsparbanken
kunde nedtränga till den del af befolkningen, som banken
företrädesvis är afsedd att betjena.

Postsparbankens styresmän hafva ock oaflåtligt verkat
i sådant syfte. Sålunda hafva de för postsparbanken gällande
bestämmelser, lättfattligt uppstälde, gång efter annan
blifvit tryckta i stora upplagor och genom posttjenstemännens
försorg spridda öfverallt i landet, anslagna i fabril
cer, verkstäder, salubodar, läsesalonger, utskänkningsställen,
ja till och med uppspikats å kyrkdörrarne; genom
jern vägsbolagens medverkan hafva nämnda bestämmelser
utdelats å alla stationer och hållits tillgängliga i jern vägskupéerna;
små handböcker, innehållande ett sammandrag
af bestämmelserna jemte en kortfattad redogörelse för de
fördelar, postsparbanken bär att erbjuda, hafva genom
bref bärar ne och andra personer i postverkets tjenst hållits
allmänheten tillhanda mot en ringa afgift. Den periodiska
pressen och företrädesvis den de! deraf, som mest läses
af de arbetande klasserna, har jemväl verksamt bidragit
att befordra postsparbankens syfte. Dessutom hafva prester

och andra för saken nitälskande personer genom föreläsningar,
spridande af små skrifter i ämnet, samtal o. dl.
hvar i sin ort verkat i enahanda rigtning.

Dessa sträfvanden hafva äfven krönts med en framgång'',
som öfverstigit allas förväntningar. Från den dag,
sparbanken öppnades för allmänheten, har den varit i åtnjutande
af dess oinskränkta förtroende och haft att glädja
sig åt en jemnt och hastigt fortgående utveckling. Den har
uppsamlat ofantliga kapital och genom den uppfordran till
sparsamhet, den inneburit för de arbetande klasserna,
väsentligen bidragit att föra dessa framåt i materiel! välbefinnande.
Också äro meningarne i landet ej delade
rörande sanningen af hvad M. Gladstone för ej länge
sedan yttrade i parlamentet, att nemligen allt sedan antagandet
af den lag, hvarigenom spanmålshandeln frigafs,
icke någon parlamentsakt i så hög grad bidragit att förbättra
de fattigare klassernas lefnadsförhållanden och öka
nationalrikedomen som den, genom hvilken postsparbanken
kom till stånd.

Efterföljande tabell åskådliggör resultatet af postsparbankens
verksamhet från tiden för dess öppnande till utgången
af år 1879.

Tabell, utvisande Englands Postsparbanks

År.	Antal för postsparbankens räkning fungerande post- anstalter vid årets slut.	Antal insättningar under året.	Summa insatte medel under året.	Medeltal för hvarje insättning.	Antal uttagning^!* under året.	Summa uttagne medel under året.	Medeltal för hvarje uttagning.	Summa kostnader för spar- bankens administration.
’% 1861-"/,, 1862	2,535	639,216	£• 2,114,669	£. s. d. 3 6 2	97,294	£• 438,637	£. s. d. 4 10 2	£• 20,591
1863 ..................	2,991	.842,848	2,651,209	3 2 11	197,431	1,027,154	5 4 0	25,401
1664 ..................	3,081	1,110,762	3,350.000	3 0 3	309,242	1,834,849	5 18 8	45,856
1865 ..................	3,321	1,302,309	3,719,017	2 17 1	407,412	2,318,610	5 13 10	49,527
1866 ..................	3,507	1,525,871	4,400,657	2 17 8	515,348	2,975,054	5 15 4	59,451
186? ..................	3,629	1,592,344	4,643,906	2 18 4	581,972	3,222,800	5 10 9	67,700
1868 ..................	3,813	1,757,303	5,333,638	3 0 8	637.144	3,669,809	5 15 2	61,860
1869 ..................	4,047	1,998,644	5,787,218	2 17 10	716,466	4,227,056	5 17 11	62,060
1870 ..................	4,070	2,032,326	5,948,369	2 17 3	746,449	4,443,024	5 18 9	66,115
1871 -................	4,335	2,362,621	6,664,629	2 16 5	845,279	5,115,467	6 1 0	69,427
1872 ..................	4,607	2,745,245	7,699 916	2 16 1	933,975	5,836,660	6 4 11	78,404.
1873 __________________	4,853	2,917,698	7,955,740	2 14 6	1,025,333	6,584,181	6 8 5	84,160
1874 ..................	5,068	3,044,692	8,341,256	2 14 10	1,069,669	6,876,095	6 8 7	99,616
1875 ..................	5,260	3,132,433	8,783,852	2 16 1	1,112,637	7,325,560	6 11 8	122,325
1876 ..................	5,448	3,166,136	8,982,350	2 16 9	1,195,603	7,792,477	6 10 4	125,912
1877 .................	5,668	3,267,851	9,166,738	2 16 1	1,252,965	8,083,991	6 9 0	152,184
1878 __________________	5.831	3,360,636	9,485,391	2 16 5	1,304.617	8,514,188	6 10 6	448,543’)
1879 .................	6,016	3,347,828	9,887,109	2 19 1	1,418,543	9,030,174	6 7 4	192,280* 2)

'') I denna samma ingår dels ett belopp af £ 214,434, utgörande liqvid för af postsparbanken
byggnad för postsparbankens räkning.

2) Häri är inberäknadt ett belopp af £ 25,564 för postsparbankens nya byggnad.

verksamhet under tiden lö/9 1861—31/12 1879.

Kostnad i medeltal för hvarje omsättning.	Antal nya räkningar, öppnade under året.	Antal räkningar, som under året upphört.	Antal räkningar, öppna vid årets slut.	Summa af sparbankens skuld till insättare, inberäknadt ränta till årets slut.	Sparbankens skuld i medel- tal å hvarje räkning.	Sparbankens fordran af the National debt Office.	Sparbankens rörelsekapital vid årets slut efter afdrag af administrationskostnaden.	Summa af postsparbankens tillgångar.	Beloppet af insättare godtgjord ränta.
d. 6,7	205,928	27,433	178,495	£• 1,698,221	£■ s. cl. 9 10 3	£• 1,659,032	£• 35,692	£• 1,694,724	£• 22,189
5,8	185,934	44,760	319,669	3,377,480	10 11 4	3,328,182	44,413	3,372,595	55,204
7,7	226,153	74,964	470,858	4,993,124	10 12 1	4,995,663	5,522	5,001,185	100,493
6,9	239,686	99,160	611,384	6,526,400	10 13 6	6,582,329	4,327	6,586,656	132,870
6,9	266,542	131,672	746,254	8,121,175	10 17 7	8,231,176	25.791	8,256,967
6,9	264,341	155,612	854,983	9,749,929	11 8 0	9,867,703	47,690	9,915.393
6,2	289,366	179,195	965,154	11,666,655	12 1 9	11,963,053	0	11,899,400	medeltal >253,014
5 5	323,723	203,092	1,085,785	13,524,209	12 9 1	13,755,547	19,386	13,774,933
5,7	333,134	215,788	1,135,279	14,328,609	12 12 6	14,564,159	108,404	14,672,563	.
5,2	370,745	250,406	1,303,492	17,025,004	13 1 21,,	17,303,815	166,456	17,470,271	376,738
5,1	424,843	285,887	1,442,448	19,318,339	13 7 10	19,559,804	301,070	19,860,874	430,079
5,1	433,478	319,281	1,556,645	21,167,749	13 11 ll1.	21,745,442	82,850	21,828,292	477,851
5,8	442,501	330,413	1,668,733	23,157,469	13 17 6‘/2	24,030,711	21,199	24,016,836	524,559
6,9	438,836	330,466	1,777,103	25,187,345	14 3 5V2	26,127,9''>7	94,518	26,222,485	571,584
6,9	437,033	511,762	1,702,374	26,996,550	15 17 l3/.,	28,004,732	106,833	28,111,565	619 331
8,1	453,221	364,355	1,791,240	28,740,757	16 0 103/4	29,713,529	104,057	29,817,586	661,459
1 11,1	447,549	364,033	1,892,756	30,411,563	16 1 4	30,946,963	242,362	30,189,325	699,603
9,7	445,500	349,779	1,988,477	32,012,134	16 1 ll3/4	32,689,001	112,948	32,801,949	743,636

under de sistförflutna nio aren begagnade postmärken, dels £ 73,419 till uppförande af en ny

_ Föi- att åskådliggöra det inflytande, postsparbanken
utöfvat på flinga sparbankers verksamhet, bär jag upprättat
följande

Tabell, utvisande de enskilda sparbankernas ställning- åren 1860 och 1860.

År.

Antal

öppna

räkningar.

Summa af
insättares
tillgodo-hafvande.

Antal

insätt-

ningar

under

året.

Antal

uttag

under

året.

Antal

sparbanker,
stängda un-der perioden

1860-1869.

Antal räk-ningar,öfver-förda till
postspar-banken

1860-1869.

Summa
medel, öfver-förda till
postspar-banken

1860-1869.

1860

1869

1,585,778

1,377,892

£ ■

41,259,145

37,554,556

1,928,174

1,518,936

882,052

900,647

1 145

)

72,291

1,816,335

Häraf synes, att under ifrågavarande period minskning
egt rum i antalet sparbanksräkningar med £ 207,886 och. i
insätta,nies sammanlagda tillgodohafvande med £ 3,704,589,
men att behållningen i medeltal på hvarje räkning ökats
från £ 26. s. 0. d. 4. till £ 27. s. 5. d. 1 eller med £ 1.
s. 4. d. 9. Under 1870-talet har de enskilda sparbankernas
verksamhet ej oväsentligt ökats. Sammanlagda beloppet
af insatte medel i dessa sparbanker utgjorde år
1880 £ 43,797,860, fördelade på 1,506,514 insättare med
i medeltal £ 29. s. 1. d. 5 på hvarje räkning.

Innan jag lemnar England, bör jag icke underlåta att
med några ord omnämna en art af i detta land existerande
sparinrättningar, som stå i nära samband med postsparbanken
och verksamt bidraga att befordra det med
densamma afsedda ändamål, i det de uppsamla och förvalta
de obetydligaste penningebelopp, tills dessa stigit
till den minsta summa, som af postsparbanken emottages,
nemligen s. k. Pennybanker. Dessa sparinrättningar äro
för sin tillvaro beroende af enskilda personers bidrag i

penningar eller arbete, emedan de ej sj elfva kunna förvärfva
någon nämnvärd inkomst och ej heller äro derför
afsedda. Den stora nytta, de visat sig medföra, har ledt
derhän, att de från allmänhetens sida röna det lifligaste
deltagande. Äfven postsparbanken gifver dem ett kraftigt
understöd. Den medgifver dem sålunda rättighet att i
postsparbanken insätta sina medel utan afseende å beloppet,
förutsatt att pennybankens reglemente blifvit af
behörig myndighet stadfästadt, samt förser de pennybanker,
som äro insättare i postsparbanken, afgiftsfritt med
erforderliga räkenskaps- och sparböcker.

Hufvudsakliga skilnaden emellan postsparbanken och
pennybankerna är, såsom redan blifvit antydt, att de senare
emottaga mycket små penningebelopp. Några hafva bestämt
minimum så lågt som till 1 farthing (mindre än 2
öre), men i allmänhet emottages ej mindre belopp än 1
penny. När en insättares behållning uppgår till 1 £,
öfverflyttas beloppet genom pennybankens försorg till postsparbanken,
der insättaren erhåller sin särskilda räkning
och sin sparbanksbok. Detta hindrar dock ej, att han
fortfarande kan vara insättare i pennybanken, då postsparbanken
ej emottager lägre belopp än 1 shilling. Den ränta
pennybankerna lemna å insatte medel utgår ej efter någon
viss räntefot, utan bestämmes särskildt för hvarje bank.
Den är naturligtvis i allmänhet obetydlig. Insättares tillgodohafvande
i pennybank får ej öfverstiga £ 5. Qvinnor
och barn kunna i eget namn insätta och uttaga medel.
Tillsägelse om uttagning skall ske en vecka förut.

Pennybanken erhåller vanligen lokal afgiftsfritt af
någon dess gynnare, eller ock upplåtes för ändamålet någon
skolsal eller annat offentligt rum. Den hålles i allmänhet
öppen om aftnarne och företrädesvis å sådan tid, då arbetslönerna
utbetalas vid de i närheten belägna industriella
etablissementen. Såsom regel gäller, att insättningar och

uttag ej få ske utan att minst två af bankens tjensteman
dervid äro närvarande.

Ifrågavarande art af sparinrättningar är icke ny. Den
första inrättades redan år 1838. De rönte emellertid ej i
början någon nämnvärd framgång, och åtskilliga fall förekommo,
da de till följd af mindre god skötsel måste upphöra
med sin verksamhet och derigenom tillskyndade
insättarne ej ringa förlust. Men sedan de genom eu parlamentsakt
af år 1859 erhållit rättighet att insätta sina fonder
å kollektivbok i sparbankerna, och medlen numera emottagas
jemväl i postsparbanken, hafva de erhållit en betydande
utveckling. Deras antal, som år 1866 utgjorde
endast 90, uppgår för närvarande till mer än 3,000.

Följande tabell utvisar i hvilken anmärkningsvärd grad
antalet af de pennybanker stigit, som under decenniet
1870 -1879 erhållit rättighet att deponera sina fonder i
postsparbanken:

År.

1870.

T—1

1872.

1873.

1874.

1875.1876.

t-d

T—t

1878.

V—4

—i

Antal pennybanker, som
under året öppnat räk-ning i postsparbanken...

104

140

149 | 172

293

272

473

Ett annat slag af sparinrättningar, hvilkas ändamål
är hufvudsakligen detsamma som pennybankernas, är de
s. k. skolsparkassorna. Då emellertid dessa äro inrättade
i nära öfverensstämmelse med dylika kassor i Frankrike,
i hvilket land de först stiftades, torde jag lämpligast böra
redogöra för de för dem gällande regler i sammanhang
med framställningen af lagstiftningen för Frankrikes postsparbank.

Belgien.

bparbanksväsendet, i Belgien har icke att uppvisa den
hastiga och betydande utveckling, som utmärker åtskilliga
andra länder, företrädesvis Frankrike och England. Först
med år 1865, da staten trädde emellan och inrättade en
för hela landet gemensam sparbank, har eu större lifaktighet
på detta område visat sig.

År 1830 vid den tid, då Nederländerna skildes från
Belgien, fans i sistnämnda land endast sex sparbanker.
Dessa hade alla sina fonder placerade i statspapper och
blefvo hufvudsakligen af denna anledning indragna i den
finansiella kris, som vid denna tid lät sina verkningar
kännas vida omkring; de måste ock utan undantag upphöra
med sin rörelse. Till följd häraf skulle antagligen
all sparbanksverksamhet i Belgien kommit att för en längre
tid ligga helt och hållet nere, om ej la Societé pour favoriser
1''industrie nationale, en bankinrättning till industriens
främjande, på grund af en med staden Bruxelles träffad
öfverenskommelse från och med år 1832 återupptagit den
dör förut befintliga sparbankens affärer och upprättat filialafdelningar
i alla de städer, der banken hade afdelningskontor.
Ungefär samtidigt härmed upprättades äfven liknande
inrättningar, ehuru i jemförelsevis liten skala, af
åtskilliga bolag och egare till större industriella anläggningar,
såsom la Vieille-Montagne m. fl.

Deri i Bruxelles återupprättade sparbanken hade i
början eu lysande framgång och utsträckte sin verksamhet

till alla delar af landet. Den gynnades äfven på allt sätt
såväl af regeringen som af provinsernas och kommunernas
representationer. De vilkor den erbjöd åt allmänheten
voro synnerligen fördelaktiga. Maximum för insättningar,
som förut varit 1,000 francs, höjdes till 4,000 francs, välgörenhetsstiftelser
och dylika inrättningar bemyndigades
att göra insättningar utan afseende å beloppet, utbetalning
verkstäldes senast 8 dagar efter uppsägning, å insatte
medel godtgjordes ränta efter 4 % o. s. v.

Emellertid blef till följd af dessa fördelar tillflödet af
kapital i banken så ymnigt, att dess styresmän började
befara, att bankens säkerhet derigenom sattes på spel.
Åtskilliga restriktiva åtgärder vidtogos i syfte att hämma
en allt för snabb tillväxt i insättarnes tillgodohafvande.
Men dessa åtgärder verkade eu lika hastig återgång i
bankens verksamhet. De insatta kapitalen, som uppnatt
den betydliga siffran åt 60 millioner francs, sjönko inom
kort till 46 millioner. Så inträffade 1848 års politiska
omhvälfning, medförande rubbning jemväl på det ekonomiska
området. Sparbanken var ej tillräckligt förberedd att
möta de stegrade anspråk, som ställdes pa dess kassa, och
skulle hafva dukat under, om ej statsmakterna kommit
banken till hjelp genom att dekretera tvångskurs å dess
sedlar.

Efter denna tid gick sparbankens verksamhet allt mer
tillbaka. År 1857 räknade den endast 27,604 insättare,
deraf 1,800 publika stiftelser, med en sammanlagd fordran
af 19,228,649 francs. Inseende nödvändigheten af att verksamma
åtgärder vidtoges för att uppsamla och tillvarataga
de medel, hvilka till följd af eu allmän välmåga och riklig
arbetsförtjenst kunde undandragas förbrukning, ansåg sig
regeringen derför böra taga denna angelägenhet om händer,
och dä varande finansministern M. Fröre-Orban framlade
den 23 Maj 1859 ett förslag till lag om inrättande

af en allmän spar- och pensionskassa, stäld under statens
garanti och med nationalbanken såsom förvaltare af sina
fonder.

Sedan en långvarig och uttömmande undersökning
egt rum angående redan befintliga sparbankers tillstånd
och förvaltning, voterades den 16 Mars 1865 ifrågavarande
lag, hvarefter, sedan nödiga organisationsarbeten försiggått.
kassan under benämning la Caisse générale (Tépargne
et de retraite trädde i verksamhet. Till följd af de sundare
principer, som med den nya sparkassan började att tilllämpas,
och det större tillmötesgående, den visade allmänheten,
var denna reform i hög grad egnad att befordra
insamlingen af den fattigare befolkningens besparingar;
dock togs steget fullt ut först genom utfärdande af dekretet
af den 10 December 1869, hvarigenom postanstalterna
i riket stäldes till kassans förfogande.

Sedan den nya sparkassan kom till stånd hafva ofri ga
sparbanker i landet ej gjort några väsentliga framsteg.
Några af dem hafva måst upphöra med sin verksamhet.
År 1874 hade de enskilda sparbankerna uppsamlat tillhopa
25 millioner francs, tillhörande 40,000 insättare. Häraf
kom på den utaf In Société générale pour favoriser VIndustrie
inrättade sparkassan 13 millioner francs, fördelade på
19,000 insättare.

Ehuru den nya sparbanksinstitutionen begagnar sig
af postanstalterna såsom förmedlare i dess åtgärder med
allmänheten, är den dock väsentligen olika de postsparbanker,
som, hufvudsakligen efter engelskt mönster, inrättats
i andra länder. För att åskådliggöra de olikheter,
som i detta hänseende förefinnas, torde vara lämpligast att
redogöra först för kassans organisation och sätt att fungera
enligt bestämmelserna härom i lagen af år 1865 och derefter
för de reformer, hvilka tid efter annan deri införts.

Lagen af den 16 Mars 1865, så vidt den afser inrättande
af eu sparkassa, innehåller hufvudsakligen följande
bestämmelser:

Den allmänna spar- och pensionskassan har sitt
säte i Bruxelles. Filialafdelningar kunna inrättas å
alla de orter, der det är möjligt att försäkra sig om
nödig medverkan af kommuner, offentliga inrättningar
och inflytelserika personer, som nitälska för de fattigare
klassernas bästa. Alla överenskommelser angående
upprättande af filialafdelningar underställas
finansministerns pröfning.

Kassan emottager insättningar och verkställer utbetalningar
vid nationalbankens samtliga afdelningskontor
i landsorten och i öfrigt å de ställen, der
regeringen finner nödigt och lämpligt.

De medel, som insättas i sparkassan, bilda en
särskild fond, som förvaltas utan sammanblandning
med pensionskassans medel. Sparkassan eger att med
konungens tillstånd emottaga donationer eller stiftelser,
gjorda till förmån för samtliga eller någon viss kategori
af insättare eller för befolkningen i något visst
distrikt.

Kassans angelägenheter handhafva^ af ett generalråd,
ett förvaltningsråd och en generaldirektör. Generalrådet
består af en president och 24 ledamöter,
förvaltningsrådet af en president och sex ledamöter,
välde bland medlemmarne af generalrådet. Presidenten
och ledamöterne i de båda råden nämnas för sex
år af konungen, men hvarje år afgå i förut bestämd
ordning 4 ledamöter af generalrådet och en af förvaltningsrådet,
dock kan afgående ledamot återväljas.

Generaldirektören nämnes äfven af konungen,
som tillika bestämmer beloppet af dennes aflöning och
af den borgen, som af honom bör ställas. General -

direktören eger ej, så länge hans ifrågavarande uppdrag
fortfar, att vara ledamot af någon utaf nationalrepresentationens
kamrar. Blifver sådan ledamot utnämnd
till generaldirektör, upphör samtidigt hans mandat.
Om generaldirektören inkallas i representationen,
eger han ej aflägga ed såsom representant förr, än
han afgifvit den förklaring, att han med afträdande
af befattningen såsom generaldirektör åtager sig representantkallet.

Generalrådet tillkommer att vaka deröfver, att
kassans verksamhet i möjligaste mån utvidgas medelst
öppnande af filialafdelningar; att utfärda erforderliga
reglementen för kassans förvaltning, hvilka reglementen
skola underställas regeringens pröfning och godkännande;
vidare att afgifva utlåtande i frågor angående
emottagande för kassans räkning af donationer
och stiftelser, samt att, under förutsättning af
vederbörande ministers godkännande, besluta angående
fastställande af sparbank srän tan och rörande de vilkor,
hvarunder kassan i händelse af behof eger att upptaga
lån. Generalrådet har dessutom dels att bestämma
beloppet af kassans rörelsekapital och af reservfonden
samt att besluta angående kapitalens placering,
dels ock att såsom sista instans afgöra tvister,
som kunna uppkomma emellan allmänheten och kassan.

Förvaltningsrådets åligganden äro att genom generaldirektören
bringa till verkställighet alla af generalrådet
fattade beslut; att (ifvervaka och leda kassans
verksamhet; att antaga tjensteman och bestämma deras
arfvoden; att afgifva utlåtande i alla de frågor, hvilka
skola underställas generalrådets pröfning och afgörande;
samt att gifva tillstånd till lyftning af medel
i de fall, då sådant tillstånd är erforderligt, äfvensom
besluta i frågor, som angå insättningar till belopp

understigande 500 francs. Öfver förvaltningsrådets
beslut kan klagan föras hos generalrådet inom 14
dagar efter af beslutet erhållen del.

Generaldirektören är föredragande i general- saväl
som i förvaltningsrådet. Han öfvervakar och leder
arbetet å kassans olika byråer och utför under förvaltningsrådets
inseende af de båda råden fattade beslut;
han representerar kassan i dess förhållande till
allmänheten och undertecknar utgående handlingar
samt bevakar kassans rättsliga angelägenheter. Han
skall vidare hvarje år till förvaltningsrådet afgifva
redogörelse för kassans verksamhet, hvilken redogörelse
jemväl framlägges för generalrådet och derefter
genom finansministerns försorg bringas till allmänhetens
kännedom. Redogörelsen med tillhörande bilagor
insändes slutligen för granskning till den myndighet,
som har att kontrollera publika räkenskaper
(la Cour des Comptes).

Öfver kassans ställning vid slutet af hvarje månad
afgifves rapport till regeringen, som offentliggör densamma
i den officiella tidningen. Hvarje år framlägges
dessutom för nationalförsamlingen en redogörelse,
utvisande kassans ställning vid nästföregående
års utgång.

Alla akter och handlingar, som äro erforderliga
för denna lags bringande till verkställighet, tillhandahållas
gratis och äro fria från stämpel- och inregistreringsafgift.

Å belopp, som insättes i kassan, tillgodoräknas
vänta från den l:a eller 16:de dagen i hvarje månad
näst efter den, då insättningen göres. Minsta insättningsbelopp
är 1 franc, och ränta beräknas ej a delar
deraf; önskar insättare deponera belopp, som, tillagd!
hans föregående fordran, öfverstiger 5(000 francs, er -

fordras dertill särskild! tillstånd af förvaltningsrådet.
Den 31 December lägges räntan till kapitalet, hvar
efter hela den sålunda uppkommande summan blir
räntebärande. Ränteberäkningen upphör från och med
den l:a eller 16:de dagen i hvarje månad näst före
den, då utbetalning eger rum.

Uttag får ske utan föregående uppsägning, om
summan ej öfverstiger 20 francs0), dock eger insättare
ej begagna sig af denna rättighet mer än eu
gång hvarje vecka. För uttagning af högre summa
skall uppsägning ske:

8 dagar förut för belopp öfverstigande 20 men ej 100 francs,
15 » » X'' » » 100 » » 500 »

1 månad » » » » 500 » »1,000 »

2 månader» » » » 1,000 » »3,000 »

6 » » » » å 3,000 francs och derutöfver.

Dessa uppsägningstider, hvilka förvaltningsrådet dock
eger förkorta, beräknas från den i sparbanksboken
senast antecknade utbetalningsdag.

Då sparbanksbok utfärdas, antecknas deri insättarens
namn och hemvist samt insättningsbeloppet.
Sedan boken blifvit till kassan återstäld, är kassan
fri från vidare ansvar för de summor, som varit i
boken inskrifne. Likaledes är ett utaf två vittnen utfärdad
t qvitto för kassan giltigt, i händelse insättaren
ej kan skrifva eller af en eller annan anledning är
urstånd satt att underteckna qvitto!.

Går sparbanksbok förlorad, kan insättaren erhålla
ny bok mot skyldighet att underkasta sig de vilkor
och försigtighetsmått, som kunna varda af förvaltningsrådet
föreskrift^.

°) Det belopp, hvaraf lyftning utan föregående uppsägning tick ske, var
ursprungligen 100 francs, men är från och med är 1870 nedsatt till
20 francs.

Om insättare sådant åstundar, kan hans fordran
eller någon del deraf genom kassans försorg placeras
i belgiska statens fonder efter den kurs, som för
dagen noteras å Bruxelles’ börs. Kassan eger äfven
att, sedan insättaren derom underrättats, i sådane valutor
konvertera så. stort belopp, som erfordras för att
nedbrinna lians fordran till 3,000 francs. Den har
jemväl rättighet att förfara på enahanda sätt, då den
har grundad anledning till det antagande, att insättare,
i afsigt att eludera nj^ss omförmälda bestämmelse,
låtit i andra personers namn utställas sparbank sböcker,
till hvilka han är egare.

Kassans tillgångar äro fördelade i tre särskilda
kategorier, nemligen l:o) rörelsekapitalet, 2:o) medel,
som äro afsedda för placering tills vidare, och 3:o)
medel, som äro afsedda för definitif placering. Rörelsekapitalet
insättes å räkning i nationalbanken.

Den del af tillgångarne, som är afsedd för placering
tills vidare, göres fruktbärande medelst

a) diskontering af vexlar och löpande skuldsedlar,

b) förskott å handelsvaror eller å ädla metaller i
plantsar,

c) förskott å warrants, °) samt

d) lån mot belgiska eller främmande staters valutor,
obligationer, utfärdade af provinser eller kommuner,
äfvensom aktier eller obligationer, utfärdade
af belgiska bolag.

°) Warrant är en indossabel handling, som medför panträtt till varor,
upplagda i vissa nederlagsmagasin. En hvar, som upplägger varor i
dessa magasin, erhåller en warrant och ett qvitto. Öfverlåtelse åt’
dessa båda handlingar på samma person medför för denne eganderätt
till varorna; öfverlåtelse af qvittot ensamt dispositionsrätt öfver varorna,
förutsatt att innehafvare!) af warranten blifvit godtgjord för sin
fordran ; samt öfverlåtelse af warranten ensam panträtt till varorna.

Placering af nu ifrågavarande del af sparkassans
fond äfvensom realisering af säkerheterna, der sådan
ifrågakommer, verkställes genom nationalbankens försorg,
som deröfver för särskild räkenskap.

De medel åter, hvilka äro afsedda för definitiv
placering, göras fruktbärande medelst inköp af valutor
af följande fyra slag, nemligen:

а) belgiska publika värdepapper eller andra valutor,
garanterade af belgiska staten,

б) obligationer, utfärdade af provinser, städer eller
kommuner i Belgien,

c) skuldebref med inteckningssäkerhet, samt

d) obligationer, utfärdade af belgiska bolag, hvilka
under loppet af fem på hvarandra följande år
uppfyllt sina ingångna förbindelser förmedelst
sina ordinarie inkomster.

De för sist omförmälda slag af placering afsedda
medel levereras af nationalbanken till la Caisse des
dépöts et consignations, som verkställer placeringen,
förvarar de inköpta valutorna och, i händelse sådant
befinnes erforderligt, ombesörjer realisation deraf.
Medel, som inflyta genom sådan realisation, äfvensom
afkomsten af nu ifrågavarande valutor öfverlemnas
till nationalbanken.

Det belopp, hvarmed sparkassans samtliga inkomster
enligt behörigen förrättadt bokslut öfverstiger
utgifterna, ingår till kassans resei*vfond. Ändamålet
med denna fond är att fylla den brist, som kan härleda
sig från möjligen uppkommande förluster, äfvensom
att hålla staten skadeslös för de utgifter, den
kan hafva fått vidkännas på grund af sin garanti för
kassan.

Hvart femte år eger regeringen att efter generalrådets
hörande bestämma, att en del af reservfonden

skall såsom räntepremie utdelas till de insättare, som
minst ett år haft fordran i kassan.

Kassan eger att med finansministerns tillstånd
upptaga lån på viss tid med eller utan säkerhet af
kassan tillhörande värdehandlingar.

Det belopp, som i kassans räkenskap finnes godtskrifvet
insättare, hvilken under loppet af 30 år icke
gjort någon omsättning i kassan, äfvensom sådane
statspapper, som af kassan inköpts på begäran af insättare
eller för dennes räkning och hvarå insättaren
under loppet af 30 år icke uttagit upplupen ränta,
blifva kassans egendom. I dessa fall räknas dock
tiden först från den dag, då insättaren fått fri dispositionsrätt
öfver medlen.

Penningar eller statspapper, tillhöriga insättare,
som aflider utan arfvingar eller utan att genom testamente
hafva förordnat om sin qvarlåtenskap, tillfalla
likaledes kassan.

Under förutsättning af finansministerns medgifvande
eger kassan rättighet att träffa öfverenskommelse
med enskild sparbank angående öfvertagande
af sparbankens tillgångar och skulder. I sådant fall
eger kassan öfvertaga äfven andra valutor än sådane,
uti hvilka, enligt hvad här ofvan blifvit omförmäldt,
dess egna medel må placeras.

Kassans förhållande till nationalbanken regleras
af regeringen. I

I ändamål att åt sparkassans verksamhet gifva största
möjliga utsträckning bestämdes genom ett dekret af den
10 December 1869, att -postanstalterna i riket skulle fungera
såsom förmedlare af allmänhetens transaktioner med kassan.

Denna reform trädde i verket med 1870 års ingång. De
bestämmelser, som deraf föranleddes, innefattas i en för
posttjenstemännen utfärdad instruktion af den 11 December
1869 med deruti genom tilläggsinstruktionen den 26
Mars 1872 g}orda ändringar, hvarjemte genom ett den 16
Maj innevarande år utfärdadt dekret gifvits föreskrifter
rörande skärpt kontroll å tjenstemännen vid deras åtgöranden
för kassans räkning. En kort redogörelse för ifrågavarande
bestämmelsers innehåll torde här böra lemnas.

En hvar, som vill insätta medel i sparkassan,
kan verkställa sådant vid någon af postanstalterna
i riket. Insättning kan ega rum alla dagar, jemväl
söndagar, å de tider, då postanstalten är öppen för
expedition. Det är posttjenstemännen strängeligen förbjudet
att för någon utom kassans förvaltningspersonal
stående person yppa insättares namn eller de af honom
gjorda omsättningar.

Belopp, som insättes hos postanstalt, får ej understiga
1 franc eller vara högre än 5,000 francs, så vida
icke särskildt tillstånd att öfverskrida sistnämnda
summa erhållits af kassans förvaltningsråd.

Då insättning första gång göres, skall insättaren
uppgifva, huruvida han deponerar för egen eller för
annans räkning. Posttjenstemännen antecknar i ett
folieradt register insättarens för- och tillnamn, födelsedag,
ålder, yrke eller tjenst samt hemvist äfvensom,
om insättningen sker för annan persons räkning, dennes
namn och hemvist. Sker insättning för gift qvinnas
eller enkasj räkning, antecknas jemväl hennes
familjenamn. Vid insättning för minderårig omnämnes
fadrens namn, eller, om fadren är död, modrens
eller förmyndarens. Insättaren undertecknar derpå
registret. Kan han ej skrifva, skall sådant särskildt
anmärkas. År insättning gjord för annan persons

räkning, skall denne teckna sitt namn i registret, då
han senare infinner sig för att göra någon omsättning.
Föreningar till ömsesidigt understöd, hvilka jemväl
ega rätt att göra insättningar, antecknas under deri
af föreningen antagna benämning.

Insättaren erhåller afgiftsfritt en sparbanksbok,
stäld på honom personligen eller på den person, för
hvars räkning insättning göres. Posttjenstemannen
antecknar deri insättarens namn och hemvist. Insättningsbeloppet
införes medelst fasthäftande af särskilda
utaf förvaltningen för sådant ändamål utfärdade s. k.
qvittenskuponger å 1, 2, 3, 5, 10, 30, 50, 100, 500
och 1,000 francs. Förvaltningen erkänner icke såsom
giltigt qvitto anteckning i sparbanksboken, verstäld på
annat sätt. Samtidigt härmed undertecknar insättaren
en förklaring af innehåll, att han eger kännedom om
de för sparkassan gällande föreskrifter och förbinder
sig att ställa sig desamma till efterrättelse.

Går sparbanksbok förlorad, kan insättaren erhålla
ett duplettexemplar deraf, om han på ett för förvaltningsrådet
tillfredsställande sätt styrker sin behörighet,
dock utfärdas sådant exemplar icke förr, än en månad
förflutit sedan ansökning derom ingafs. Ansökningen
skall vara undertecknad af sökanden personligen och
hans namnteckning bevittnad af posttjenstemannen
såsom intyg derom, att den befunnits öfverensstämmande
med namnteckningen i registret, eller ock vara
bestyrkt af borgmästaren i insättarens hemort. För
duplettexemplaret erlägges 30 centimer, som tjenstemannen
bifogar ansökningen i postmärken. Sedan
ny bok utfärdats, sker anteckning derom i registret,
och den förra boken anses dermed annullerad.

Posttjenstemannen antecknar hvarje deposition
jemte de erhållna uppgifterna rörande insättarens per -

son å båda sidor i en perforerad blankettbok, så inrättad,
att ena hälften af hvarje blad frånskiljes för
att insändas till Generalpoststyrelsen och den andra
hälften qvarstannar i postanstaltens ego för att tjena
såsom verifikation. Hvarje afton införas dessutom
samtliga under dagen verkstälda depositioner i ordningsföljd
i eu daglig sparbanksräkning, som angifver
nästföregående räknings datum, räkningens och sparbanksbokens
ordningsnummer samt insättarens namn
och insättningsbeloppet. Räkningen underskrifves och
insändes jemte blanketterna senast påföljande morgon
till centralförvaltningen. Har under dagens lopp ej
någon insättning vid postanstalten egt rum, insändes
ej sådan räkning. Samtlige under dagen insatte belopp
sammanläggas derefter och summan införes under
särskildt konto i postanstaltens inkomstjournal.

I fråga om uttagningar gäller den allmänna regel,
att utbetalning ej verkställes eller uppsägning mottages
förr än efter utgången af den fjorton-dagars
period, under hvilken föregående uttagning egt rum.

Utbetalning göres emot qvitto och anteckning i
sparbanksboken, som för sådant ändamål skall företes.
Då uppsägning erfordras för medlens utbekommande,
vare sig att insättaren vill afbida den föreskrifna uppsägningstidens
utgång, eller han vill söka utverka tillstånd
att få tiden förkortad, skall han å derför afsedt
formulär skrifva en ansökan, som genom postanstaltens
försorg befordras till sparkassans generaldirektör jemte
uppgift, huruvida sökandens namnteckning å ansökningen
befunnits öfverensstämma med hans underskrift
i postanstaltens spar banksregi sfer. Begäres lyftning
af belopp öfverstigande 100 francs skall sparbanksboken
tillika insändas till centralförvaltningen.
Generaldirektören tillsänder derefter postanstalten i

(50

god tid, minst 8 dagar före uppsägningstidens utgång,
om uppsägningen afser någon betydligare summa,
en detaljerad uppgift å det belopp, insättaren oger lyfta
(s. k. bordereau de préparation). Uraktlåter insättaren
att i och för medlens lyftning inställa sig å den derför
bestämda dagen eller senast inom den 16:de eller
den sista dagen, som i månaden infaller näst efter den
utsatta betalningsdagen, anses uppsägningen kraftlös,
och lyftningen är beroende på ny ansökning. Sistnämnda
stadgande gäller dock ej angående den 31
December förfallen ränta, som, utan afseende å beloppet,
om insättaren sådant åstundar, utbetalas utan
föregående uppsägning. I sådant fall skall sparbanksboken
insändas till centralförvaltningen för behörig
annotering af räntan.

Det qvitto, mot hvithet utbetalning eger rum,
underskrifves af insättaren, om denne personligen inställer
sig. Kan han ej skrifva, .ersättes hans underskrift
medelst vittnesintyg af två personer. Posttjenstemannen
skall derjemte med sin namnteckning
bestyrka, att vederbörliga formaliteter iakttagits i hans
närvaro. För minderårigs räkning underskrifves qvittot
af förmyndaren eller annan person, som förvaltar hans
egendom, och hvars behörighet styrkes medelst attest
af borgmästaren i hans hemort.

Vill insättaren ej sjelf komma tillstädes för att
verkställa uttag, eger han dertill befullmäktiga annan
person. Fullmakten skall i sådant, fall vara stöld på
viss person och kan antingen afse endast ifrågavarande
uppdrag eller ock vara generel. Kan insättaren
ej skrifva, skall fullmakten vara utfärdad inför borgmästaren
i distriktet, som jemväl skall legalisera ombudets
å fullmakten tecknade namnunderskrift.

Då utbetalning göres till förening för ömsesidigt
understöd, skall qvittot undertecknas af en eller flere
utaf föreningens delegerade, Indika dervid hafva att
styrka, att alla de formaliteter blifvit iakttagna, som
föreningens reglemente i sådant hänseende före skifver.
Innehåller reglementet ej några på sådant fall
tillämpliga bestämmelser, skola föreningens delegerade
förete fullmakt, undertecknad af alla de medlemmar
af föreningen, åt hvilka vården om dess angelägenheter
är anförtrodd.

Vid utbetalning af afliden persons fordran i sparkassan
skall posttjenstemannen infordra och bilägga
qvittot alla de handlingar, som styrka arfvinges eller
annan rättsinnehafvares anspråk på den aflidnes qvarlåtenskap.
Qvittot skall underskrifvas af arfyingen
eller rättsinnehafvaren eller ock af deras behörigen
befullmäktigade ombud.

Alla vid utbetalning företedda fullmakter biläggas
det qvitto, som de afse.

Hvarje utbetalning jemte uppgift å sparbanksbokens
nummer, insättarens namn och hemvist samt
beloppet antecknas i ett särskildt register. Efter slutad
expedition för dagen öfverföras de särskilda utbetalningsposterne
till den dagliga sparbanksräkningen,
hvilken jemväl skall upptaga de nödiga uppgifterna
angående insättarens person m. m. äfvensom föregående
räknings datum. Räkningen bestyrkes af posttjenstemannen
och insändes jemte les bordereaux de préparation
och de sparbanksböcker, som upphört att
gälla, senast följande morgon till centralförvaltningen.

Registret hopsummeras för hvarje dag och utbetalningarnes
sammanlagda belopp upptages i postanstaltens
kassabok. Samtliga qvittencer med bilagor
insändas för hvarje dag till generalpoststyrelsen så -

som verifikationer till postanstaltens kassabok. Efter
hvarje månads sint öfverlemnar bemälda styrelse ett
sammandrag af de för sparkassans rakning’ verkstälde
utbetalningar jemte nödiga verifikationer till kassans
generaldirektör, som godtgör generalpoststyrelsen medelst
insättning i skattkammaren för dess räkning af
motsvarande belopp.

Önskar insättare att vid annan postanstalt än den,
som utfärdat hans sparbanksbok, verkställa omsättningar
i sparkassan, skall han hos generaldirektören
göra ansökan om öfverflyttning af sin fordran. Ansökningen
skrifves å särskildt dertill afsedt formulär,
som afgiftsfritt tillhandahålles å postanstalterna. Då
sådan ansökning, hvilken måste afse insättarens fordran
i dess helhet, ingifves till postanstalten för befordran
genom dess försorg till generaldirektören, skall
insättaren tillika förete sparbanksboken för behörig
annotering om öfverflyttningen.

Generaldirektören tillsänder derpå den postanstalt,
dit öfverflyttning skall ske, utdrag ur insättarens räkning,
utvisande dennes fordran i kapital och ränta.
Då insättaren till sistnämnda postanstalt ingifver sin
sparbanksbok, skall han, såsom vid en första insättning,
inskrifva sitt namn i postanstaltens sparbanksregister,
hvarefter posttjenstemannen till honom utställer
en ny bok i utbyte emot den gamla och inskrifver
deri såsom insättning det i räkningsutdraget
upptagna fordringsbelopp. Den gamla boken jemte
utdraget insändes till centralförvaltningen.

Ofvanstående bestämmelser i fråga om räknings
öfverförande till annan postanstalt äro tillämpliga jemväl
i det fall, att insättaren vill öfverflytta sin räkning
från någon nationalbankens film lafdelning till postanstalt,
eller vice versa, dock må i detta fall öfver -

flyttning ske af allenast en del af insättarens tillgod
ohafvan de.

Insättare har rättighet att af sina sparbanksmedel
göra inbetalningar i pensionskassan. För sådant ändamål
skall han underteckna en till generaldirektören
stöld ansökning med uppgift å den summa, han önskar
inbetala m. m. samt mot qvitto aflemna sin sparbanksbok.
Ansökningen jemte sparbanksboken insändes
genom postanstaltens försorg till generaldirektören,
som, efter att hafva gjort de nödiga anteckningarne,
återsänder boken. Eger insättaren ej förut delaktighet
i pensionskassan, skall han derjemte underteckna och
till generaldirektören insända eu deklaration, deri han,
jemte tillkännagifvande af sin önskan att vinna inträde
i kassan, meddelar uppgift å beloppet af den pension
eller lifränta, för hvars förvärfvande han önskar göra
inbetalningar, och de öfriga upplysningar, som kunna
vara för ändamålet erforderliga.

Sparbanksmedel kunna äfven användas till inköp
af belgiska statens rentes efter den å börsen i Bruxelles
för dagen gällande kurs. Ansökan härom, skrifven å
särskildt formulär, insändes genom postanstaltens försorg
till sparkassans generaldirektör. Så snart de begärda
värdepapperen blifvit inköpta, underrättas derom
insättaren, som då har att meddela uppgift, huruvida
han önskar utbekomma dem eller ej. Insändes ej
sådan uppgift, förvaras värdepapperen af sparkassan,
som lyfter derå utfallande ränta och godtskrifver insättaren
beloppet. Kassan eger, om den så finner för
godt, att i omförmälda valutor konvertera så stort
belopp, som erfordras för att nedbringa insättares fordran
till 3,000 francs.

Vid hvarje omsättning skall sparbanksboken företes.
Då insättning göres af belopp öfverstigande 20 francs

tillsändes insättaren från centralförvaltningen meddelande
derom, att beloppet emottagits och godtskrifvits
hans räkning. Kommer sådant meddelande ej
insättaren tillhanda inom åtta dagar efter insättningen,
skall han derom afsända påminnelse till förvaltningen
samt upprepa enahanda åtgärd hvar femte dag, till
dess behörigt meddelande följer.

Inbetalning, som af sparbanksmedel göres till
pensionskassan, äfvensom förvärfvande af statspapper
för dessa medel anses såsom hade utbetalning af
sparbanksmedlen egt rum, hvadan motsvarande belopp
afskrifves ur insättarens räkning och sparbanksbok.

Centralförvaltningen infordrar en gång hvarje år
samtliga utelöpande sparbanksbocker för att jemföra
deras innehåll med motsvarande räkningar och inskrifva
upplupen ränta. Underlåter insättare utan
giltig anledning att insända sin bok, då den af förvaltningen
infordrats, och ställer han sig ej eu sådan
tillsägelse till efterrättelse inom tre månader efter den
af förvaltningen bestämda tid, går han derigenom förlustig
den honom eljest tillkommande räntan för nästföregående
år.

Senast den 1 och 15 i hvarje månad skall från
postanstalterna insändas

a) till sparkassans generaldirektör ett utdrag åt
sparbank sregistret, upptagande de under den näst
föregående fjorton-dagars-perioden vid postanstalten
gjorda första insättningar, och

b) till generalpoststyrelsen ett sammandrag af de
under samma tid gjorda insättningar och utbetalningar.

Sistnämnda styrelse upprättar derefter ett generalsammandrag
för samtliga postanstalter, hvilket den 2
och 17 i hvarje månad insändes till finansdepartementet,
hvarefter departementet till sparkassan öfver -

lemnar generalsammandraget jemte invisning för uppgörande
af de liqvider, som föranledas af utbetalningarne
under ifrågavarande period.

Genom dekret af den 16 Maj innevarande år har
användandet af spärmärken och sparkort påbjudits i Belgien.
Sparmärkena äro å 5 och 10 centimer, men skolbarn
ega derjemte begagna märken å 2 centimer. Märkena
fasthäftas å sparkort, som afgiftsfritt tillhandahållas
af sparkassan. När ett kort blifvit fyldt med märken till
belopp af 1 franc, inlemnas det vid någon för sparkassan
tjenstgörande postanstalt och emottages der såsom insättning
af motsvarande belopp. Insättningar medelst sparmärken
af samma person få dock under loppet af en vecka
ej öfverstiga sammanlagdt 10 francs.

Postanstalterna ega att till primärskolorna på kredit
utlemna ett första förråd af spärmärken för att hållas lärjungarne
tillhanda, hvilket sedermera i mån af åtgång
ersättes mot kontant liqvid.

Af föregående redogörelse för belgiska sparkassans
organisation framgår, att väsentliga olikheter förefinnas
emellan denna och den engelska postsparbanken, ehuru
under de senare åren Belgien genom åtskilliga reformer
tillgodogjort sig den i England vunna erfarenheten.

Belgiens sparkassa är icke en postsparbank i den
mening, att den står under inseende och förvaltning af
administrationen för postväsendet. Den endast betjenar sig
af postanstalterna för att derigenom kunna gifva största
möjliga spridning åt sin verksamhet, men har sin egen, af
poststyrelsen oberoende förvaltning. Den begagnar dessutom
såsom agenter i landsorten, förutom postanstalterna,
n ati on albanken s afd el ni n irk ontor.

Sparkassans tillgångar förvaltas af nationalbanken
ehuru utan sammanblandning med bankens fonder i öfrigt;
dock omhänderhafves den del af sparbanksfonden, som är
afsedd för definitif placering, utaf la Caisse des dépöts et
consignations. Eu följd häraf och att sparbanksmedlen ej
såsom i England disponeras af den myndighet, som har
förvaltningen af rikets gäld sig anförtrodd, är, att i Belgien
medlen äro föremål för en mera mångsidig placering. De
få sålunda användas till diskontering af vexlar och löpande
förbindelser samt lån mot aktier äfvensom provinsers
och kommuners obligationer, under det sparbanksfonden
i England uteslutande nedlägges i statens egna
eller af staten garanterade valutor.

Frågan angående hvilken myndighet vore lämpligast
att förvalta sparkassans medel äfvensom rörande sättet för
dessas placering var under sparbankslagens behandling i
nationalrepresentationen föremål för en stark meningsbrytning.
Enligt de åsigter, som af flertalet omfattades,
borde förvaltning af stora kapital, som måste göras fruktbärande,
icke anförtros åt staten, hvars uppgift vore att
konsumera, ej att producera kapital. I Frankrike och ännu
mera i England, der staten tagit sparbankernas medel om
händer, hade eu sådan anordning vid flere tillfällen ledt
till stora förluster synnerligast derför, att medlen så godt
som uteslutande varit placerade i statens egna fonder. Det
vore angeläget att använda medlen på ett inkomstbringande
sätt och vid deras placering ej vara allt för strängt
bunden vid vissa slag af säkerheter, så att under tider,
då industriella, komersiella eller politiska kriser inträffade,
sparbankens kredit icke blefve rubbad.

De åt sparbankens vård anförtrodda medel vore i det
närmaste likartade med dem, som af allmänheten stäldes
till bankernas förfogande. Båda dessa inrättningar emottoge
sådane medel, som egaren för tillfället kunde undvara;

men under det att af banken endast fordrades kapitalens
bevarande, stäldes på sparbanken jemväl anspråket på en
temligen hög afkastning deraf. Banken borde derför vid
kapitalens placering i främsta rummet tillse, att de blefve
lätt disponibla, hvaremot sparbanken måste hafva uppmärksamheten
företrädesvis rigtad på kapitalens afkastning
äfven med uppoffrande af fördelen af deras hastiga lösgörande.

Under sådane förhållanden vore det för sparbankens
lugna verksamhet och utveckling oundgängligt, att man i
afseende å placering af dess fonder hade åtminstone lika
fria händer, som i allmänhet vore medgifven bankerna.
Dervid vore att iakttaga, att i förhållande till vidden af
sparbankens verksamhet samt landets finansiella och politiska
ställning en del af kapitalet måste vara ständigt disponibelt,
att eu annan del borde vara placerad sålunda,
att man kunde hastigt deröfver förfoga, och att endast så
stor del, som under normala förhållanden ej behöfde afses
för sparbankens behof, placerades på ett sätt, som gjorde
det svårare åtkomligt.

I enlighet med denna åsigt borde derför fonderna
nedläggas dels i flere olika slag af säkerheter dels i inhemska
såväl som i främmande länders valutor. I händelse
af en kris och dermed följande stegrade anspråk på
sparbankens kassa vore det nemligen lättare att frigöra
de i utlandet placerade kapitalen, och en sådan åtgärd
vore icke egnad att verka störande på den allmänna rörelsen
inom landet. Erfarenheten hade ådagalagt, att
af alla penningeinrättningar sparbanken lättast och i betydligaste
mån påverkades af en rubbning i det allmänna
förtroendet, och att sparbanken, lik eu känslig barometer,
angåfve de minsta förändringar i de arbetande klassernas
ställning. Under sådane omständigheter vore det förenadt
med stor fördel att, åtminstone i det längsta, kunna lemna

orörda de inom landet placerade kapitalen. Risken att ä
dem göra förluster blefve derigenom väsentligen aflägsnad,
på samma gång som för handeln och industrien tillgångar
förefunnes, hvilkas anskaffande eljest vore förenad med
större svårighet och ökad kostnad.

Vidare egnade sig fastighetskrediten synnerligen väl
för placering af sparbanksmedlen, och de flesta länders
sparbanksreglementen medgåfve äfven eu slik användning
af sparbankernas fonder. Visserligen fastlästes derigenom
kapitalen, men å andra sidan egde sparbanken i hypotheken
medel att under alla omständigheter och på jemförelsevis
fördelaktiga vilkor uppnegociera penningar. Sålunda
kunde under de intensiva kriserna åren 1830 samt
1848—1853 samtliga italienska sparbanker och synnerligast
de lombardiska göra front mot allmänhetens stegrade
anspråk endast till följd af den lätthet, hvarmed dessa banker
kunde anskaffa penningar mot sina fastighetssäkerheter.

Angående lämpligheten af att nedlägga sparbankens
medel i inhemska statspapper vore meningarne mycket
delade. I England och Frankrike, der annan placering åt
sparbanksfonden ej vore tillåten, trodde man sig genom
ett sådant medel verksamt befordra solidariteten emellan
staten och befolkningen och sålunda aflägsna anledningar
till oro och gäsning. Detta hade dock ej hindrat, att t. ex.
Paris, som dock räknade 1 insättare i sparbank på 7 invånare,
vore skådeplatsen för ständigt återkommande politiska
brytningar.

Till försvar för ifrågavarande art af placering hörde
man ofta anföras, att då de kapital, som af sparbankerna
insamlades, i allmänhet stege till mycket höga belopp,
borde statsskulden erbjuda den på samma gång säkraste
och stadigaste användning. Denna åsigt hade emellertid
många vedersakare. Fn sparbank, som hade en väsentlig
del af sina medel placerade i statens skuldförskrifningar,

vore derigenom utsatt för en stor fåra. Under normala
förhållanden, då kapitalen lugnt inflöte i sparbanken, stode
förskrifningarne i hög kurs. Men inträffade en kris eller
allenast en tillfällig knapphet i tillgången på rörligt kapital,
vore dessa papper utsatta för hastigt kursfall. Härigenom
tillskyndades sparbanken förlust, vare sig den
nödgades köpa eller sälja sådane statspapper i förhållande
till de kapital, den hade att emottaga eller utbetala.

Emellertid erbjöde statspapper den stora fördelen att
vara under alla förhållanden lätt reali sabla, om man ock
måste utsätta sig för möjligen uppkommande förlust, och
ur denna synpunkt vore det lämpligt, att en del af sparbankens
tillgångar gjordes fruktbärande genom placering
i sådane säkerheter.

Eu användning af sparbanksmedlen, som ej finge förbises,
vore inköp af obligationer, utfärdade af provinser
och kommuner, äfvensom solida inhemska bolags aktier.
Kommunerna vore ej utsatte för de politiska rubbningar,
som inverkade på statens kredit, och de ändamål, hvartill
de använde upplånade medel, vore i allmänhet af det allmännyttiga
slag, som ökade deras förmåga att uppfylla
ingångne förbindelser.

Såsom temporär placering vore diskontering af utländska
statspapper synnerligen lämplig. Vanligen kunde dervid
betingas högre ränta än vid diskontering af statens
egna färskrifningar, och dessutom kunde åt sådan placering
gifvas en utsträckning, som i betraktande af säkerheten
vore af stor fördel och ej med det egna landets valutor
kunde uppnås, hvarjemte indragande i landet af utländska
fonder utöfvade ett gynnsamt inflytande på kursen å egna
statspapper.

Genom att sålunda bereda eu mångsidig användning
åt de åt sparbanken anförtrodda kapital skulle på samma
gång bankens och landets fördel blifva tillgodosedd, bankens

derigenom, att dess .tillgångar, säkert placerade, lemnade
största möjliga afkastning, landets åter derigenom, att åt
handel och näringar liksom åt provinser och kommuner
bereddes tillgång till rörligt kapital i större utsträckning
och mot billigare vilkor, än eljest blefve händelsen.

En väsentlig olikhet med Englands postsparbank erbjuder
Belgiens sparkassa äfven i det hänseendet, att omsättningar
ej få ega rum vid annan postanstalt än den, der
första insättning egt rum, såvida ej öfverflyttning af räkningen
först försiggått. Denna inskränkning i insättarnes
rättigheter — en följd deraf att kassans förvaltning icke
är förlagd till poststyrelsen —• utgör en svag punkt i den
belgiska sparkassans organisation. Det har nemligen erkänts
utgöra ett af den engelska postsparbankens vigtigaste
företräden, som i hög grad bidragit till den popularitet
den åtnjuter, att allmänheten eger verkställa omsättningar
vid hvilken postanstalt som helst utan att behöfva
underkasta sig besvärliga och tidsödande formaliteter
för räkningarnes öfverförande.

Utgående från den grundsatsen, att åt sparkassan icke
borde gifvas karakteren af en inrättning i filantropiskt
syfte och att staten icke borde utsätta sig för att nödgas
för densamma göra uppoffringar, hvilkas omfång svårligen
kunde beräknas, var man vid sparbankslagens behandling
allmänt af den åsigt, att räntefoten ej borde bestämmas i
lagen. Erfarenheten hade nogsamt visat, att ej någon åtgärd
vore så egnad att rubba förtroendet till en sparbank
som täta om än obetydliga förändringar i sparbankslagen.
Om man ej ville utsätta sig för faran, att räntefoten under
vissa tider blefve antingen för hög eller för låg, vore det
derför nödigt, att låta den regleras af de förhållanden,
som i allmänhet å densamma utöfvade inflytande. Lämpligast
vore att öfverlemna afgörandet häraf till förvaltningen,
som dervid hade att taga hänsyn till den afkastning, kassan

kunde erhålla af sina fonder, och hvilken afkastning efter
afdrag af ränta till insättare borde lemna tillgång ej blott
till betäckande af förvaltningskostnaden utan jemväl till
bildande af reservfond.

Härvid framstälde sig den mycket omtvistade frågan,
huruvida det förtroende, en sparbank kunde förvärfva, vore
i någon nämnvärd grad beroende af en högre eller lägre
räntefot. A ena sidan erinrades, att hvad arbetaren egentligen
afsåge med sina sparpenningars placerande i kassan
vore säkerheten; ränteinkomsten spelade dervid en underordnad
roll, ty om denna inkomst vore för honom hufvudsak,
skulle han söka en mera lukrativ användning, om än
förenad med möjligheten af förlust. Men det hade å andra
sidan vid många tillfällen visat sig, att en nedsättning i
räntefoten haft till följd, att kapitalen sökt sig från sparbanken
för att på annat håll vinna fördelaktigare användning.
Under alla omständigheter borde emellertid den
grundsats orubbligen följas, att hvad som af af kastningen
å sparbankens fonder funnes öfrigt, sedan förvaltningskostnaden
deraf utgått, skulle odeladt tillfalla insättarne
dels såsom ränta å deras fordringar och dels såsom ökad
säkerhet genom bildande af reservfond, hvarefter möjligen
förefintliga tillgångar tid efter annan borde komma dem
till godo i form af räntepremier.

Lagen för den belgiska sparbanken bestämmer ej
något maximum för insättningar. I motsats till de flesta
andra länders sparbankslagar, hvilka betrakta placering i
sparbank såsom endast provisorisk och afseende kapitalets
tillväxt till en siffra, som möjliggör definitif användning,
vill den belgiska lagen till banken indraga jemväl större
summor, särskilt med afseende å den fördel, banken deraf
drager, i det dess förvaltningskostnader blifva relativt
mindre. Dock bör styrelsen hafva en vidsträckt myndighet
i fråga om emottagande af större summor, så att den

kan vägra att emottaga penningar t. ex. af en handlande
eller näringsidkare, då anledning förekommer att antaga,
att medlen, afsedda för insättarens rörelse, med det snaraste
åter skola uttagas, men deremot eger emottaga en lika stor
summa af eu sjöman, förmyndare, någon, som uppburit
ett arf, eller annan person, hvars placering kan antagas
vara ej blott tillfällig.

Under diskussionen i kamrarne hyllades allmänt den
åsigt, att sparkassans ändamål vore att betjena ej blott
den arbetande befolkningen utan jemväl den burgna medelklassen.
Kassan borde derför ej hopa millioner för att
lemna dem i overksamhet utan göra medlen produktiva
genom att sätta dem i rörelse. Men sådant vore ej möjligt,
så vida kassan ej hade rättighet att emottaga mera betydande
belopp. En sparbank kunde realisera vinst först
då, när den för sina finansoperationer kunde röra sig med
ett någorlunda stort kapital; den kunde då fastläsa en del
deraf i ändamål att erhålla högre ränta såsom motvigt
mot den förlust, som härledde sig deraf, att ett ej ringa
belopp ständigt måste hållas disponibelt.

Att fixera ett maximum, t. ex 2,000 francs, vore dessutom
att motverka det med sparbanken afsedda ändamål,
befordrandet af sparsamhet. Huru skulle nemligen insättaren
använda sina besparingar, sedan han uppnått det
bestämda maximum, då den besparade summan vore för
liten för att finna annan placering! Förbruka dem eller i
bästa fall låta dem ligga räntelösa.

Någon synnerlig fara för sparkassan innebure ej rättigheten
att emottaga insättningar å mera betydande belopp,
ty dels hade styrelsen i sin makt att från kassan aflägsna
sådane kapital, som förmodades blifva allt för rörliga, dels
reglerades inströmningen af kapital lämpligast och säkrast
genom räntefotens höjande och sänkande, i bvilkot hänseende
styrelsen både fria bänder. Dessutom vore en

jemförelsevis lång uppsägningstid föreskrifven vid utbetalning
af belopp utaf någon betydenhet, ett försigtighetsmått,
som under alla omständigheter satte kassan i tillfälle
att under tiden i händelse af behof förstärka sin kassa
medelst användande af sina lätt realisabla säkerheter.

Emellertid gäller, på sätt förut blifvit anmärkt, från
och med år 1870 den inskränkning i afseende å maximum
för insättningar, att för deposition af högre belopp än
5,000 francs erfordras särskildt tillstånd af centralförvaltningen.

Det har i Belgien visat sig förenadt med stor svårighet
att åstadkomma en verksam och tillfyllestgörande
kontroll å posttjenstemännen. De enda medel, som i detta
hänseende intill senaste tid användts, hafva varit dels sparbanksbokens
insändande till centralförvaltningen en gång
om året i ändamål att efterse, huruvida de i boken antecknade
insättningar och uttag öfverensstämma med förvaltningens
räkenskap och att införa den vid föregående
årets utgång upplupna ränta, dels ock qvitto, som af förvaltningen
sändes till insättaren såsom erkännande af deposition
öfverstigande 20 francs, och hvilket insättaren
har att skriftligen påfordra i händelse af dess uteblifvande.

Dessa medel hafva emellertid ej befunnits tillfredsställande.
Skyldigheten att till centralförvaltningen insända
sparbanksboken har mångenstädes uraktlåtits, till
följd hvaraf en större eller mindre del af böckerna undgått
nödig granskning. Äfven hafva oregelbundenheter ofta
inträffat med insändande af qvitto till insättare. Dessa
hafva nemligen i många fall ansett sig ega ett tillräckligt
giltigt erkännande af verkstäld insättning i posttjenstemannens
anteckning i sparbanksboken och derföre icke
ställt sig till efterrättelse föreskriften att reklamera utebli
fvet qvitto.

Don brist i kontrollen, som härigenom uppkommit,
har gjort det för posttjenstemännen möjligt att trotsa förvaltningens
vaksamhet, och åtskilliga fall hafva förekommit,
då tjensteman medelst falska anteckningar under eu
följd af år lyckats tillnarra sig betydliga summor. För att
råda bot mot sådane missbruk har genom dekret af den
16 Maj innevarande år föreskrifvits, att inbetalningar skola
införas i sparbanksboken icke, såsom förut, medelst annotering
af den inbetalda summan, utan genom fasthäftande
af särskilda tryckta s. k. qvittenskup ånger (coupons-recus),
hvilka undertecknas af tjenstemannen och förses med postanstaltens
datostämpel. Kupongerna utfärdas af centralförvaltningen
å olika valörer och tillhandahållas postanstalterna
på reqvisition. Å ett i ögonen fallande ställe
i sparbanksboken finnes till allmänhetens efterrättelse tillkännagifvet,
att qvitto i boken är giltigt endast om det
lemnats under nämnda form.

Tabell, utvisande belgiska sparkassans

År.	A n t a 1 spårbanksböcker	Insätlarnes fordran den 1 Januari.	Beloppet af den hvart femte år utdelade ränte-premie.	Summa.
ute-löpande den 1 Januari.	utlem- nade under året.	upp- hörda under året.	ute-löpande den 31 Decem-ber.
Francs.	Francs.	Francs.
1870............		5,107	691	4,416
1871...........	4.416	2,773	974	6,215	891,113	2,110	893,224
1872........	6,215	3,480	1,167	8,528	1,674,702	—	1,674,702
1873...... ---	8,528	6,393	1,638	13,283	2,773,804	—	2,773,804
1874............	13.283	6,198	2,168	17,313	4,837,016	—	4,837,016
1875...........	17.313	7,997	2,802	22,508	6,675,036	—	6,675,036
1876............	22,508	8 427	3 874	27,061	9,178,253	151,786	9,330,039
1877--......	27,061	10,664	4,514	33,211	12,841,887	—	12,841,887
1878............	33,211	12,141	5,061	40,271	16,572,538	—	16 572,538
1879____________	40,291	13,743	7,865	46,169	20,769,066	—	20,769,066
1880...........	—	—	—	54,464	—	—	—

Då centralförvaltniugen naturligen för räkning öfver
det belopp, som i qvitten skuponger utlemnas till hvarje
postanstalt, och genom inventering eller annorledes kan
göra sig förvissad om, huru mycket deraf vid någon särskild
tidpunkt finnes qvar i anstaltens eg o, har den deri
säker kontroll, att skilnaden skall kontant redovisas. Någon
fara att kupongerna skola blifva föremål för efterapning
eller förfalskning förefinnes ej, då de icke, såsom t. ex.
postmärken, ega ett sjelfständigt värde, utan blifva af någon
betydelse såsom qvitten först sedan de försetts med posttj
enstemannens underskrift.

I Belgien liksom annorstädes,, der genom postanstalternas
medverkan sparbankens verksamhetsfält utvidgats,
har bankens rörelse antagit allt större proportioner, såsom
det framgår af nedanstående

verksamhet från och med år 1870.

	0 m 8 ä 11 ii i	n g a r un	der året.	Insättarnes fordran den 31 December.	Kanta ka-pitaliserad den 31 December.	Summa.
I nsättriingar.	Öfverflytt-ning af räkningar.	Uttag
Antal.	Summa.	Antal.	Summa.
Francs.	Francs.	Francs.	Francs.	Francs.	Francs.
14,389	1,162,689		1,515	287,213	875,476	15,637	891,113
13,149	1,293,263	—	2,567	547,328	1,639,158	35,543	1.674,702
17,385	1,898,544	92,145	3,332	821,293	2,712,994	60.810	2,773,804
28,897	3,236,279	89,435	4,559	1,301,423	4,729,740	107,276	4,837,016
35,064	3,809,681	132,488	7,052	2,161,192	6,512,288	162,748	6,675,036
43,488	5,366,919	246,008	8,654	3,063,670	8,954,107	224,146	9,178,253
47,634	7,791,093	626,257	12,149	4,251,977	12,537,714	304,172	12,841,877
54,365	9,787,491	939,527	15,830	5,992,083	16,148,888	423,649	16,572,538
65,240	11,303,438	378,958	18,337	7,587,278	20,238,716	530,350	20,769,066
72,922	12,967,107	2,625,747	23,281	8,324,428	23,288,601	599,407	23,888,008
—	—	—	—	—	29,416,295	—	—

Belgien är ett af de länder, der sparkassor i skolorna
först inrättades. Vid den internationella välgörenhetskongressen
i Bruxelles år 1856 uttalade man sig allmänt
för nyttan af att redan lios barnet söka utveckla sinne för
ordning och sparsamhet och att verka i detta syfte dels
genom spridande af handböcker, innehållande en efter
barnens fattningsgåfva lämpad framställning om nyttan
och vigten af sparsamhet, och dels medelst inrättande i
skolorna af sparkassor, der barnen hade tillfälle att insätta
sina små besparingar.

Emellertid var det först efter tio år som dessa åsigter
valmo praktisk tillämpning i Belgien. År 1866 utgaf M.
Fr. Laurent, professor vid universitetet i Gent, en liten
skrift: Conférences sur Vépargne dans Vécole, deri han framhöll
vigten af att bibringa barnen vana vid sparsamhet.
Hans nitiska sträfvanden i denna rigtning kröntes med den
framgång, att redan samma år sparkassor inrättades i två
af Gents offentliga skolor. Dessas exempel följdes snart
af andra läroverk, och sparkassorna i Gent utvecklades så
hastigt, att redan efter sju års verksamhet år 1873 af
15,000 lärjungar, som besökte stadens skolor, ej mindre
än 13,000 genom besparingar i skolkassorna lyckats förvärfva
egna sparbanksböcker i stadens allmänna sparbank.

Äfven i åtskilliga andra belgiska städer öppnades
dylika kassor, hvilka verksamt understöddes och uppmuntrades
af kommunal- och skolmyndigheterna äfvensom
af välgörenhetsföreningar. Emellertid uppdagades ett missbruk,
som vid kassornas begagnande insmugit sig och
var en följd deraf, att maximum för insättningar icke fans
föreskrifvet. Barnens föräldrar drogo nemligen fördel af
kassorna för egen räkning och insatte genom barnen sina
egna besparingar. Olägenheterna af ett sådant missbruk
äro i ögonen fallande. Barnet lär sig icke att förstå sparkassans
mekanism, utan handlar endast på uppdrag af för -

äldrarne, hvarigenom sparkassans uppfostrande verkan går
förlorad. A andra sidan leder ett sådant missbruk derhän,
att läraren, som förvaltar sparkassan, i stället för att hafva
under sin vård de små belopp, som af barnen kunna
sammansparas, måste bära ansvaret för betydliga summor,
ett ansvar, som icke är förenligt med lärarens ställning.
Följden häraf visade sig äfven deruti, att lärarne allt mer
drogo sig tillbaka från en verksamhet, som öfversteg deras
krafter.

Detta skolsparkassornas tillbakagående blef dock af
kort varaktighet. Sedan åtskilliga reformer vidtagits i sättet
för deras förvaltning, uppblomstrade de åter och hafva
sedan dess allt mer utvecklats och burit frukt. Särskilt
har generaldirektören för den belgiska spår- och pensionskassan
i flere af sina officiella rapporter framhållit, hurusom
sparkassorna i skolorna hafva en verksam del i sparbankens
utveckling genom det inflytande, barnen utöfva
i sina hem, i det de genom sina små insättningar i skolkassorna
leda föräldrarnes uppmärksamhet på vigten af
sparsamhet och omtanke för framtiden.

Skolkassorna i Belgien äro i det närmaste organiserade
på enahanda sätt som i Frankrike. Jag blir derför
i tillfälle att vid framställningen af de reformer, som i sistnämnda
land på senare tider vidtagits inom sparbanksväsendet,
redogöra jemväl för organisationen af skolsparkassorna.

Italien.

I detta land, der sparbanker först inrättades i början
af 1820-talet, har sparbanksväsendet utvecklats jemförelsevis
långsamt och ej nått någon i förhållande till befolkningens
talrikhet och landets utsträckning betydande höjd.
Landets fördelning i mindre stater med olika styrelseformer
vållade, att sparbankerna ej stodo i ringaste
vexelverkan med hvarandra och att all öfverensstämmelse
saknades i de för deras verksamhet gällande bestämmelser.
Deras ändamål har äfven i hög grad motverkats genom
de utaf staten inrättade penningelotterier, hvilka synnerligast
af de fattigare klasserna omfattats med lifligaste intresse
och slukat större delen af dessas besparingar.

Med Italiens sammanslutning till ett helt rigtades
emellertid den allmänna uppmärksamheten på nödvändigheten
af reformer inom sparbanksväsendet, och efter denna
tid har visat sig en icke obetydlig tillväxt såväl i antalet
sparbanker som i insättarnes tillgodohafvande. Sålunda
steg antalet sparbanker från 125, som det utgiorde år 1860,
till 280 år 1870, och summan af insatte medel ökades samtidigt
från 157 millioner till 446 7a millioner lire.

De italienska sparbankernas ursprung har varit mycket
olika. De flesta hafva grundats af enskilda personer, som
sammanslutit sig i bolag och bildat ett kapital, fördeladt
i aktier, vanligen å ringa belopp. Aktieegarne hafva icke
erhållit ränta eller utdelning å sina aktier förr, än sparbanken
hunnit samla reservfond, som dertill lemnat till -

gång. Andra sparbanker hafva stiftats af välgörande inrättningar,
andra åter af kommuner och provinser samt,
i några enstaka fall, af staten för vissa begränsade • omområden.

Ehuru, på sätt jag antydt, sparbanksväsendet på 1860- .
talet visade tendens till ej ringa framåtgående, kunde det
dock på detta område ej anses vara väl bestäldt. 280
sparbanker utgjorde endast 1 sparbank på 95,040 invånare,
och ej mindre än åtta provinser voro helt och hållet i
saknad af dylika inrättningar. Dessa omständigheter föranledde
dåvarande finansministern Qvintinio Sella att år 1870
för representationen framlägga ett förslag om inrättande af
eu allmän postsparbank. Men i motsats till förhållandet
i Belgien, der posten endast användes såsom förmedlare
för en redan sedan längre tid opererande allmän sparbank,
ville man i Italien efter Englands föredöme inrätta
en i sammanhang med postverket stående och af förut
befintliga sparkassor oberoende sparbank. Detta väckte
emellertid till en böljan motstånd i representationen, och
först år 1875 blef lagen för Italiens postsparbank antagen,
hvarefter banken, fullt organiserad, med 1876 års ingångbörjade
sin verksamhet.

De italienska sparbankernas ställning vid nämnda tid
framgår af följande tabell:

Antal

sparbanker.

1 sparbank
på antal
invånare.

Antal

insättare.

1 insaltare
på antal
invånare.

Summa
insatte medel.

Tillgodohaf-vande i medel-tal för hvarje
insättare.

282

95,040

676,237

Lire.

445,513,354

Lire.

660,29

Grunderna för Italiens postsparbank innefattas i lagen
af (ten 21 Maj 1875, hvars bestämmelser i hithörande
delar äro hufvudsakligen följande:

Postanstalterna i landet, i den män de dertill af
regeringen bestämmas, fungera såsom agenter för en
central sparbank under statens garanti och hvars verksamhet
står i samband med Depositions- och länekassan
(la Gassa dei depositi e prestiti), instiftad genom lagen
af den 17 Maj 1863. För berörda ändamål utses företrädesvis
postanstalter å de orter, der ej någon sparbank
förut finnes. Generalpoststyrelsen handhafver
förvaltningen af postsparbanken och representerar
staten i alla bankens förhållanden till insättare. För
hvar person, i hvars namn medel insättas, öppnas
särskild räkning, och till honom utställes afgiftsfritt
en sparbanksbok, deri antecknas insättningar och uttag
jemte honom tillgodoförd ränta. Sparbanksboken är
fri från stämpel.

Minsta insättningsbelopp är 1 lira; insättares
tillgodohafvande får ej öfverstiga 2,000 lire. Under
loppet af samma kalenderår får på samma bok ej insättas
högre belopp än 1,000 lire, dock efter afdrag
af verkstälda uttag.

Ränta å insättningar erlägges efter en räntefot,
som för hvarje år bestämmes af finansministern efter
samråd med ministern för åkerbruk, näringar och
handel. Räntan löper från den l:a eller 16:de dagen
i hvarje månad näst efter insättningsdagen till den
l:a eller 16:de dagen näst före den, då uttag sker.
Vid slutet af hvarje år Pigges den upplupna räntan
till kapitalet, hvarefter hela det sålunda uppkomna
beloppet blir räntebärande. Ränta beräknas ej å
belopp understigande 1 lira eller högre än 2,000
lire.

Insättare eger att på begäran och utan särskild
Kostnad för sitt tillgodohafvande erhålla förskrifningar
å statens konsoliderade skuld eller ock att få detsamma
öfverfördt till s. k. frivillig deposition (deposito
volontario) i enlighet med lagen af den 17 Maj 1863
angående Depositions- och lånekassan.

Återbetalning af insättares fordran eller någon del
deraf eger rum, emot sparbanksbokens företeende, till
den person, å hvilkens namn boken lyder, eller hans
rättsinnehafvare. Medlen kunna utan särskild kostnad
för insättaren utfås vid annan postanstalt än den, der
första insättningen gjordes.

Utbetalning verkställes

inom 10 dagar efter tillsägelse för belopp ej öfverstigande 100 lire,

» 20 » » » » » från 100 till 200 »

» 1 månad » » » » » 200 » 1,000 »

» 2 månader» » » » öfverskjutande 1,000 »

Sparbanksboken är stäld på viss man och innehåller
nödiga upplysningar för att bestämma insättares
identitet. Går boken förlorad, kan ett duplettexemplar
erhållas mot uppfyllande af vissa, i sparbanksreglementet
närmare angifna formaliteter. Insättningar och
uttag kunna göras af minderårig och af gift qvinna,
så vida icke föräldrar, förmyndare eller make sådant
förbj lida.

Regeringen eger äfven medgifva utfärdandet af
sparbanksböcker, stälde på innehafvaren. Möjligen
befintligt tillgodohafvande å sparbanksbok, å hvilken
omsättning ej egt rum under loppet af 30 är, tillfaller
Depositions- och lånekassan. Sparbanksboken är icke
underkastad seqvester i annat fall, än då tvist uppstår
om bättre rätt till arf efter afliden insättare, eller, på
sätt ofvan är omförmäldt, föräldrar, förmyndare eller
make inlägga förbud mot uttag af minderårigs eller
hustrus medel.

Postsparbankens tjensteman är strängeligen förbjudet
att för annan än deras förmän yppa insättares
namn eller beloppet af hans tillgodoliafvande i banken.

Föreståndare för skolor eller föreningar till ömsesidigt
understöd, hvilka gjort till sin uppgift att uppsamla
lärjungarnes eller medlemmarnes sparmedel, ega
att insätta dessa medel på kollektivbok i postsparbanken.
Dessa medel afkasta ränta äfven om de öfverskjuta
det eljest föreskrifna maximum. Enahanda rättighet
ega jemväl föreningar för välgörande ändamål, hvilka
uppsamla sparmedel till små belopp; dock erfordras,
att dessa föreningars reglementen skola vara faststälda
af vederbörlig myndighet, och att deras angelägenheter
handhafvas af personer, som i sådant hänseende äro
godkända af Generalpoststyrelsen.

Kostnaderna för postsparbankens förvaltning, deruti
inbegripet tjenstemännens pensionering, bestridas
af Depositions- och lånekassan. Af möjligen befintligt
öfverskott å postsparbankens rörelse kunna medel anslås
till belöningar åt posttjenstemän, föreståndare för
skolor eller föreningar till ömsesidigt understöd äfvensom
andra personer, hvilka verksamt bidragit att befordra
det med postsparbanken afsedda syfte. Vid
bestämmande af belöning åt skolföreståndare skall behörigt
afseende fästas å det resultat i afseende å elevernas
uppfostran, deras ifrågavarande verksamhet
visat sig medföra.

Hvart femte år må ett belopp af intill 7/10 utaf
postsparbankens behållna vinst såsom ränteprernie utdelas
till dem, som mer än ett år varit insättare i
banken, dervid beloppet af den en hvar sålunda tillkommande
premie beräknas i förhållande till summan
af den honom under den sistförflutna femårsperioden
godtskrifna ränta.

Samtliga medel, som ej erfordras för Depositionsoch
lånekassans räkning, skola placeras i lån till
provinser eller kommuner, lån mot inteckning i fast
egendom, förskrifningar å statsskulden eller skattkammarbevis,
eller ock insättas å löpande räkning i
skattkammaren.

Utförandet och rätta tillämpningen af denna lag
öfvervakas af den kommission, som enligt lagen af
den 17 Maj 1863 har sig anförtrodd vården af Depositions-
• och lånekassan. Uti den berättelse, som
af bemälda kommission årligen framlägges för representationen,
skall redogörelse lemnas jemväl för postsparbankens
verksamhet och för användningen af dess
fonder.

De närmare bestämmelserna angående postsparbankens
förvaltning äro gifna genom det för banken den 9 December
1875 utfärdade reglemente och torde i allmänna drag här
böra meddelas.

Postanstalterna.

De postanstalter, hvilka fungera såsom postsparbankens
agenter, hafva till åliggande, att å de tider, då anstalten
är öppen för expedition, emottaga insättningar, utlemna
sparbanksböcker och verkställa utbetalning af uppsagde
och förfallne sparbanksmedel, jemväl om första insättning
egt rum vid annan postanstalt.

Posttjensteman,'' som bryter mot förbudet att yppa insättares
namn eller beloppet af hans tillgodohafvande,
drabbas af disciplinärstraff, som i mån af förseelsens svårare
eller lindrigare art kan sträcka sig till den skyldiges avskedande
ur postverkets tjenst.

Vid postanstalter af andra klassen, som omhänderhafva
postsparbankens angelägenheter, uppbära tjenstemännen
särskild godtgörelse, lämpad efter antalet af de ©insättningar,
postanstalten under loppet af ett år ombesörjt.

Insättningar.

Sparbanksböckerna skola innehålla, bland annat, utdrag
af lagen angående postsparbanken, så vidt den reglerar
förhållandet emellan staten och insättarne, äfvensom en
förklaring af insättaren, att han eger full kännedom om de
för postsparbanken gällande föreskrifter och underkastar
sig deras tillämpning.

När första insättning göres, skall insättaren meddela
uppgift om för- och tillnamn samt bostad och tjenst eller
yrke. Sker insättning för annan persons räkning, skall
enahanda uppgifter lemnas rörande denne. Uppgifterna
antecknas i sparbanksboken, deri tillika införes dagen för
insättningen och beloppet, utfördt i bokstäfver och siffror,
hvithet bestyrkes med posttjenstemannens namn och postanstaltens
datostämpel. Insättaren underrättas noggrant
om innehållet af det i sparbanksboken tryckta utdraget af
sparbankslagen och af förklaringen, hvilken senare till
tecken af godkännande underskrifves af insättaren, ehvad
denne gör insättningen för egen eller för annans räkning.
Kan insättaren ej skrifva, skall hans bomärke bestyrkas af
två utaf posttjenstemannen kända vittnen. Har insättningskett
för annan persons räkning, skall jemväl denne vid
det tillfälle, då första uttag göres, underteckna förklaringen
i närvaro af posttjenstemannen, som dervid bestyrker hans
underskrift.

Hvarje insättare eger att af samma postanstalt undfå
endast en sparbanksbok. Befinnes det, att mer än en bok
utfärdats till samme insättare, låter centralförvaltningen

sammanslå böckerna till eu, och återställer till insättaren
hvad af de sammanlagda insättningsbeloppen kan öfverskjuta
det föreskrifna maximum för insättares tillgodohafvande.

Posttjenstemannen antecknar vidare sparbanksbokens
nummer jemte dagen för insättningen och beloppet deraf å
en lör ändamålet atsedd blankett, hvarå äfven finnes tryckt
en förklaring, att insättningen egt rum under de i lagen
för postsparbanken fastställa vilkor. Blanketten undertecknas
af posttjenstemannen och insättaren, eller, i händelse
den senare ej kan skrifva, af två vittnen, samt afsändes
derefter ofördröjligen till Generalpoststyrelsen, som
för det insatta beloppet krediterar insättaren och till honom
öfver sänder qvitto derå.

Erhåller insättaren ej sådant qvitto inom 14 dagar
efter det insättningen skedde, eller innehåller qvittot oriktig
uppgift å insättningsbeloppet, skall insättaren derom skriftligen
underrätta Generalpoststyrelsen och derefter hvar
tjortonde dag upprepa enahanda meddelande, till dess
qvitto följer eller förhållandet rättas. Sådant meddelande
göres medelst tryckt blankett, som för ändamålet tillhan dahalles
å postanstalten. Denna åligger jemväl att, vid emottagande
af sådant meddelande, derå lemna qvitto med
uppgift å meddelandets innehåll.

Har insättaren ej iakttagit föreskriften att utfordra
qvitto och har anteckning om förment insättning ej heller
egt rum i Generalpoststyrelsens räkenskap, är styrelsen
icke skyldig erkänna emottagandet af medel, hvarom anteckning
må hafva egt rum i insättarens sparbanksbok.

Uttag-.

Insättare eger att när som helst utfordra hela sitt
tillgodohafvande, deri inbegripet upplupen ränta, eller ock

eu del deraf, dock må ej uttagas mindre belopp än 1 lira
ej heller delar af 1 lira, såvida ej insättaren uttager hela
sin fordran.

Belopp, som ej öfverstiger 100 lire, erhålles utan föregående
uppsägning, om uttaget sker vid den postanstalt,
som utfärdat sparbanksboken, eller ock vid den anstalt,
dit insättarens bok blifvit, Överflyttad, på sätt här nedan
skall närmare angifvas. Utbetalning af större belopp eger
rum fortast möjligt, dock alltid senast inom den i lagen.
om postsparbanken föreskrifna tid. Skulle särskilda omständigheter
föranleda dertill, att uppsägning bör ske jemväl
för utbekommande af belopp, ej öfverstigande 100 lire,
skall sådant på förhand tillkännagifvas i den officiella tidningen.

Uttag vid annan postanstalt än den, som utfärdat
sparbanksboken, eller till hvilken densamma blifvit Överflyttad,
får ej ske utan särskildt tillstånd af Genenalpoststyrelsen.
Sådant tillstånd erfordras äfven för att medel
skola utfås af insättares arfvingar eller rättsinnehafvare,
äfvensom i de fäll, då förbud blifvit gjordt mot utgifvande
af minderårigs eller gift qvinnas fordran i sparbanken.

Begäran om utbekommande af sparmedel, i de fall
då föregående uppsägning skall ske eller särskildt tillstånd
af Generalpoststyrelsen erfordras, göres medelst ifyllande
af särskildt formulär, som tillhandahålles å postanstalten.
Då formuläret, behörigen ifyldt, derstädes inlemnas, skall
insättaren tillika ingifva sparbanksboken och styrka sin
identitet. Boken återställes till insättaren jemte qvitto å
den afsända begäran om lyftning af medel.

Dylik ansökan af förening till ömsesidigt understöd
eller from stiftelse undertecknas af föreningens etc. föreståndare
eller styresmän, hvilka dervid skola styrka sin
behörighet och uppgifva namnet på den person, till hvilken
medlen må utbetalas och som eger att utfärda qvitto

derå. Göres ansökan om lyftning af medel utaf arfvingar
eller andre rättsinnehafvare, skola desse samtlige underteckna
ansökningen samt tillika behörigen styrka sin rättighet
till de insatte medlen.

Lyftning af medel får ej ega rum utan mot företeende
af sparbanksboken. Denna återställes, så snart nödig anteckning
deri gjorts, utom i det fall att insättare uttager
hela sitt tillgodohafvande i kapital och ränta. Vid hvarje
uttagning löstages i nummerföljd en af de i boken fästade
små blanketter, hvarå qvitto å det uttagna beloppet tecknas
af insättaren eller hans ombud. Har insättaren förut undertecknat
berörda qvitto, behöfver han ej sjelf infinna sig vid
postanstalten, utan beloppet utbetalas till innehafvaren af
qvittot. Arfvingar eller andre rättsinnehafvare måste deremot
sjelfve närvara vid uttagandet eller ock särskild! för
ändamålet bemyndiga annan person.

Då lyftning af medel skall ske, har posttjenstemannen
att noga jemföra insättarens namnteckning å qvittot med
namnteckningen i sparbanksboken. Finner han någon
olikhet dem emellan, eller kan insättaren ej skrifva, eller
göres uttag af arfvingar eller andre rättsinnehafvare eller
ock för from stiftelses etc. räkning, skall tjenstemannen
på bästa möjliga sätt göra sig försäkrad om vederbörandes
identitet och, i händelse han finner sådant af nöden, äska
borgen af vederhäftig person, innan medlen utbetalas.
Skall utbetalning ske till minderårig yngre än 10 år, bör
denne vara åtföljd af någon af föräldrarne eller af förmyndare
eller ock af annan känd person, som jemväl
undertecknar qvittot.

Då uttag eger rum, göres anteckning derom af posttjenstemannen
i insättarens sparbanksräkning och det uttagna
beloppet fråndrages hans tillgodohafvande. Befinnes
sparbanksboken bära spår af radering eller ändring, inställes
all utbetalning och posttjenstemannen qvarhåller

boken, lemnar qvitto derå och insänder den till Generalpoststyrelsen,
som besluter om de åtgärder, hvartill förhållandet,
må föranleda.

Insaltare, som begärt att få lyfta en viss summa, eger
äfven rätt att lyfta endast en del deraf eller ock att helt
och hållet afstå från lyftning. Uppsägning eller tillstånd
till lyftning är gällande under en tid af 14 dagar, Efter
denna tids förlopp måste ny uppsägning ske eller tillstånd
till lyftning ånyo utverkas.

Ränta å insatte medel.

Det ministeriel^ dekret, hvarigenom räntefoten bestämmes,
skall kungöras i den officiella tidningen och
anslås vid vederbörande postanstalter. Då räntefoten förändras,
gäller sådan förändring äfven för de belopp, som
dessförinnan blifvit insatte i sparbanken. I de fall, då
medlen icke få lyftas utan efter föregående uppsägning
eller särskildt erhållet tillstånd, beräknas i’änta fortfarande
till uttagningsdagen.

I det hos Generalpoststyrelsen med hvarje särskild
insättare förda konto uträknas och införes räntan samtidigt
med anteckning om insättning eller uttag. Den 31 December
hvarje år godtgöres insättare upplupen ränta sålunda,
att från summan af räntan å de insatte medlen
dragés summan af räntan å uttagne belopp, hvarefter skilnaden
lägges till kapitalet, intill dess detta uppnår det
bestämda maximum 2,000 lire. I sparbanksböckerna införes
räntan endast efter slutet af hvarje år, utom i det
fall, då insättare uttager hela sitt tillgodohafvande. Med
undantag af nämnda fall afföres uttag å kapitalet. Samtidigt
med räntans införande godtskrifves insättare jemväl
den premie, som i enlighet med föreskriften i sparbanks -

lagen möjligen kan komma honom till godo för senaste
femårsperiod.

En gång hvarje år å tid och sätt, som af Generalpoststyrelsen
bestämmes, skall insättare till styrelsen insända
sin sparbanksbok, på det räntan må deri införas
och anteckningarne i boken jemföras med insättarens räkning.
Sedan boken derefter blifvit återstäld till insättaren,
behöfver denne ej längre bevara sina insättningsqvitton.

Förbud mot lyftning af sparbanksmedel.

Förbud mot lyftning af sparbanksmedel bör i regeln
göras vid den postanstalt, hvarest den insättare, om hvars
medel fråga är, har sin räkning. Då sådant förbud framställes,
göres anteckning derom i räkningen, hvarjemte förhållandet
ofördröjligen inberättas till Generalpoststyrelsen.

Framställes förbud af mannen mot utbetalning af medel,
insatte i hustruns namn, eller af föräldrar eller förmyndare
beträffande medel, deponerade för minderårigs
räkning, må utbetalning icke ske utan mannens, föräldrarnes
eller förmyndarens samtycke, eller om förbudet återtages,
såvida icke Generalpoststyrelsens tillstånd särskildt erhållits.
Likaledes må ej lyftning ske af medel, mot hvilkas
utbetalning förbud blifvit fram stridt af dem, som göra anspråk
på afliden insättares qvarlåtenskap, med mindre förbudet
återtages eller lyftning blifvit af domstol medgifven.
I alla händelser erfordras jemväl Generalpoststyrelsens tillstånd.
Såvida icke hvarje arfvinges andel i qvarlåtenskapen
blifvit af domstol behörigen faststäld, må lyftning
af den aflidnes i sparbanken insatte medel ej ega rum
utan emot qvitto af samtlige arfvingarne eller deras lagligen
befällmäktigade ombud.

Om sparbanksbok går förlorad.

Förlorar insättare sin sparbanksbok, skall lian genast
inberätta förhållandet till den postanstalt, der hans räkning
finnes, då anteckning derom göres i räkningen. Insättaren
skall dervid styrka sin identitet samt underteckna
eu förklaring, deri han lemnar uppgift på den förkomna
bokens serie och nummer jemte de med bokens förlust
förenade omständigheter. Förklaringen, hvilken skrifves
på särskild!, af postanstalten tillhandahållet formulär, insändes
ofördröjligen till Generalpoststyrelsen.

Styrelsen låter då såväl vid den postanstalt, som utstött
sparbanksboken, som vid den, till hvilken insättarens
räkning möjligen blifvit Överflyttad, enligt hvad här nedan
skall visas, anslå ett tillkännagifvande af innehåll, att eu
ny bok, lika med den förlorade, kommer att inom en
månad från tillkännagifvandets datum utfärdas och tillställas
insättaren, samt att den förlorade boken dödas.
Om inom nämnda tid förbud af någon, som förmenar sig
ega bättre rätt till ifrågavarande sparmedel, framställes
mot utfärdandet af eu ny bok, förelägger Generalpoststyrelsen
parterne att anhängiggöra sin tvist vid domstol och
låter emellertid anstå med bokens utfärdande. Förr än
tvisten blifvit slutligen afgjord må ej någon omsättning
göras å sparbanksboken, i händelse den skulle åter komma
till rätta. Framställes deremot ej sådant förbud, utfärdar
styrelsen en ny bok emot qvitto af insättaren, som har
att derför erlägga 1 lira. Anteckning om bokens utfärdande
göres såväl hos centralförvaltningen som vid den
postanstalt, som utlemna! den förlorade boken. Skulle
sistnämnda bok sedermera återfinnas, insändes den till
Generalpoststyrelsen och annulleras.

Om förvärfvande af statsobligationer och om sparmedels
öfverförande till s. k. frivillig insättning i Depositions- och

lånekassan.

Önskar insättare att för sitt tillgodohafvande i postsparbanken
eller någon del deraf förvärfva förskrifningar
å den konsoliderade statsskulden, skall lian derom göra
ansökan, skrifven å formulär, som tillhandahålles vid postanstalten.
Ansökningen skall innehålla uppgift å det belopp,
han önskar omsatt i sådane förskrifningar, om dessa
böra vara 3 eller 5 procents och om de skola vara stälde
på innehafvaren eller på viss man. Sedan postanstalten,
till hvilken ansökningen ingifves, derom gjort behörig
anteckning, insändes densamma ofördröjligen till Generalpoststyrelsen,
som låter anskaffa de begärda förskrifningarne
genom Depositions- och lånekassan, godtgör kassan
beloppet och anskaffningskostnaden samt affär motsvarande
summa ur insättarens räkning. Förskrifningarne öfversändas
derefter jemte förteckning på kostnaderna till vederbörande
postanstalt, som afför motsvarande belopp ur insättarens
räkning, samt tillhandahållas insättaren. Dervid
skall sparbanksboken företes och anteckning deri göras
om utbetalning af den till förskrifningarnes förvärfvande
använda summan, hvarjemte en af de i boken fästade
blanketterna aflemnas såsom qvitto å beloppet, Qvittot,
som dateras den dag, då medlen af Generalpoststyrelsen
utbetalts, öfversändes till Generalpoststyrelsen, och sparbanksboken
återställes till insättaren, såvida ej hela tillgodohafvandet
åtgått för ändamålet.

På samma sätt förfares, om insättare vill hafva sina
sparbanksmedel eller någon del deraf såsom frivillig insättning
öfverförda till Dedopositions- och lånekassan.

Räkenskapsföringen vid postanstalterna.

Denna omfattar dels utelöpande sparbank sböcker dels
ock insättningar och uttag. Insättningarnes sammanlagda
belopp skall öfverensstämma med summorna å de blanketter,
hvilka vid hvarje insättning insändas till Generalpoststyrelsen.
På enahanda sätt kontrolleras utbetalningarne
medelst de från sparbanksböckerne uttagne och af
de särskilde insättarne undertecknade qvitton. Hvarje
afton efter slutad expedition införes summan af insättningar
och uttag för dagen uti postanstaltens kassaräkning.

För hvarje insättare, till hvilken sparbanksbok blifvit
utstäld, föres särskild räkning, upptagande i ordningsföljd
i kredit af honom gjorda insättningar och i debet verkstälda
utbetalningar. I början af året emottager hvarje
postanstalt från Generalpoststyrelsen uppgift å den för en
hvar af de insättare, som hos anstalten hafva räkningar,
för föregående år upplupna ränta, hvarefter beloppet införes
i räkningen.

Insättare, som ombyter vistelseort och vill deponera
eller uttaga medel vid annan postanstalt än den, som utfärdat
hans sparbanksbok, eger begära, att hans räkning
öfverföres från den senare till den förra postanstalten. Sådan
öfverflyttning af räkning må ega rum så ofta den påkallas
deraf, att insättaren flyttar från ena stället till det
andra. Då öfverförande af räkning skall ske, åligger det
den postanstalt, som dittills fört räkningen, att till den
angifna postanstalten öfversända erforderligt utdrag deraf.
Den ursprungliga räkningen annuleras i motsvarande delar,
hvarjemte underrättelse om öfverföringen ofördröjligen insändes
till Generalpoststyrelsen. I händelse insättningeller
uttag verkställes vid annan postanstalt än den, som

utstält sparbanksboken, utan att framställning'' blifvit giord
om räkningens öfverförande till den förra postanstalten,
skall denna genast derom underrätta den postanstalt, der
insättarens räkning föres, på det omsättningen må behörigen
bokföras.

Hvar fjortonde dag eller oftare, om Generalpoststyrelsen
så bestämmer, afgifver hvarje postanstalt redogörelse
för de omsättningar, som derstädes verkstälts under
nämnda tid, och insänder särskilda förteckningar å insättningar
och utbetalningar. Vid förteckningen å utbetalningar
fogas såsom bilagor de af insättarne aflemnade
qvitten jemte de certifikat å tillstånd till lyftning af medel,
som för särskilda fall blifvit utfärdade af Generalpoststyrelsen.
Dessutom har postanstalten att en gång hvarje
månad äfvensom vid slutet af året redovisa de vid hvarje
insättning utfärdade, af insättaren underskrift förklaringarne,
hvilka tillika innehålla uppgift å insättningsbeloppen.

Sist omförmälda redogörelse insändes först till vederbörande
provinsialstyrelse, hvarest influtna belopp bokföras,
och derifrån till Generalpoststyrelsen. Ofriga redogörelser
insändas deremot direkt till sistnämnda styrelse.

Den centrala räkenskapsföringen och Generalpoststyrelsens

åligganden. •

Generalpoststyrelsen ombesöijer den centrala räkenskapsföringen.
Dess åligganden, hvad angår postsparbanken,
äro hufvudsakligen följande:

a) att utfärda qvitton till insättare å de af dem vid
postanstalterne insatta belopp samt meddela tillstånd till
lyftning af sparbanksmedel i de fal], då sådant erfordras;

b) att föra särskild räkning för hvarje insättare och
godtgöra honom upplupen ränta;

c) att kontrollera sparbanksböckerna, hvilka för sådant
ändamål insändas till Generalpoststyrelsen å tider,
som af styrelsen bestämmas;

d) att emottaga och kontrollera de redogörelser för
insättningar och utbetalningar, som insändas från postanstalterna
;

e) att upprätta sammandrag af nämnda redogörelser
för att utröna totalbeloppet af insatte och af utbetalde
medel; samt

f) att föra räkning med Depositions- och lånekassan.

Generalpoststyrelsen afgifver årligen till ministern för

allmänna arbeten en berättelse angående postsparbankens
styrelse och förvaltning under nästföregående år. Berättelsen
delgifves jemväl den kommission, som har att öfvervaka
sparbankens verksamhet.

Insättningsqvitto skrifves å särskilda, i nummerföljd
sammanhäftade dubbelblanketter, sålunda inrättade, att det
utgående qvittot motsvaras af en blankett, hvarå qvittens
innehåll antecknas och hvilken såsom verifikation qvarstanna!''
hos styrelsen. Summan af de belopp, hvarå de
utfärdade qvittenserna lyda, skall öfverensstämma med
summan af de insättningar, för hvilka redogörelse insändes
från postanstalterna.

Generalpoststyrelsens certifikat å tillstånd till lyftning
utfärdas likaledes å särskilda, i nummerföljd sammanhäftade
dubbelblanketter af enahanda beskaffenhet som qvittensblanketterna.
De på grund af dessa tillståndsbevis verkstälda
utbetalningar pålöras dock ej insättares räkning förr,
än utbetalning egt rum och qvitto derå inkommit till styrelsen.

Räkning med insättare föres med tillhjelp af dels de
för hvarje insättning utfärdade och af insättaren undertecknade
förklaringar, dels ock de förteckningar å insättningar
och utbetalningar, som hvar fjortonde dag insändas

från postanstalterna. I den män en skedd omsättning införes
i räkningen, ntföres jemväl beloppet af den upplupna
räntan, på sätt i afseende å sparbanksräkningarne
hos postanstalterne eger rum. De insända förteckningarne
å insättningar och uttag kontrolleras med de af insättarne
undertecknade förklaringarne och uttagningsqyittenserna.

För hvarje månad upprättas ett sammandrag af de i
sparbanken verkstälda omsättningar, hvilket sammandrag
införes i den officiella tidningen.

Sedan för hvarje år dels räntan å de olika sparbanksräkningarne
jemte möjligen ifrågakommande premier blifvit
uträknade och godtskrifvits räkningarne, dels ock räkningarne
blifvit behörigen afslutade, upprättas ett generalsammandrag,
utvisande för hvarje räkning tillgodohafvandet
vid årets början, verkstälda insättningar under året,
upplupen ränta, godtskrifven premie, gjorda utbetalningar
samt insättarens tillgodohafvande vid årets slut. Generalsammandraget
skall öfverensstämma med sammanlagda
reslutatet af de månatliga sammandragen.

Postsparbankens förhållande till Depositions- och
lånekassan.

Af det sammandrag af insättningar och utbetalningar,
som af Generalpoststyrelsen upprättas med ledning af de
från postanstalterna hvar fjortonde dag insända redogörelser,
öfverlemnas ett exemplar till Depositions- och lånekassan.
De felaktigheter i nämnda redogörelser, som vid
derstädes skeende granskning kunna komma i dagen, iakttagas
till rättelse i näst afgifvande redogörelse.

Med ledning af omförmälda sammandrag upplägges
räkning, som utvisar förhållandet emellan de båda styrelserna.
Deri påföres Generalpoststyrelsen alla insättningar

och godtskrifves alla utbetalningar, dervid särskild! utföres
afbetalningar å kapitalet och särskilt sådane, som
jemväl drabba den upplupna räntan i de fall, då insaltare
uttager hela sitt tillgodohafvande.

Generalpoststyrelsen öfverlemnar successive till Depositions-
och lånekassan alla inflytande medel, i den mån
de ej äro erforderliga till rörelsekapital, samt reqvirera!''
derifrån medel i händelse af behof, allt i enlighet med de
bestämmelser, hvarom de båda styrelserna ega. öfverenskomma.

I början af hvarje år tillställer Generalpoststyrelsen
Depositions- och lånekassan ett exemplar af det utaf styrelsen
upprättade generalsammandrag af nästföregående
års räkningar. Med ledning häraf godtskrifves styrelsen
ett belopp, motsvarande summan af upplupen ränta å samtliga
räkningarne att från och med årets böljan tilläggas
kapitalet. A de tider, då utdelning af räntepremier till
insättarne ifrågakommer, godtskrifves Generalpoststyrelsen
jemväl ett belopp, motsvarande det, som styrelsen såsom
räntepremier tillgodofört insättarne.

Kontrollen derå, att beräkningen af ränta under årets
lopp behörigen verkstälts, försiggår sålunda:

Med ledning af de halfmånatliga sammandrag af insättningar
och uttag, söm af Generalpoststyrelsen öfverlemnas
till Depositions- och lånekassan, uträknas skyldiga
räntan å summan af insättningar från och med första dagen
af den ijorton-dagars-period, som följer näst efter den, då
insättningarne egt rum, till årets slut. Likaså uträknas
räntan att fordra å utbetalda belopp från och med första
dagen af den fjorton-dagars-period, under hvilken utbetalningarne
verkstälts, till årets slut. Till den sålunda
uppkomna summan af skyldig ränta å insättningar under
årets lopp lägges räntan för hela året å sådane insättningsbelopp,
som transporterats från föregående årets räkningar.

Sedan summan af den ränta, sparbanken är skyldig'' insättarne,
sålunda erhållits, fråndrages summan af ränta
att fordra å utbetalda belopp, hvarefter återstoden skall
öfverensstämma med summan af under året utbetalde räntor
med tillägg af den ränta, som vid årets slut tillgodoförts
insättarne, utom den obetydliga skilnad, som kan härleda
sig från brutna tal af centesimi.

De belöningar, hvilka i enlighet med sparbankslagens
föreskrift må utdelas till posttjenstemän, föreståndare för
skolor och föreningar till ömsesidigt understöd samt andre
personer, hvilka verksamt bidragit att befordra det med
postsparbanken afsedda syfte, skola på förslag af Generalpoststyrelsen,
och sedan direktionen för Depositions- och
lånekassan blifvit hörd, bestämmas af finansministern. Belöningarne
utbetalas af Generalpoststyrelsen mot godtgörelse
af Depositions- och lånekassan.

I Oktober månad hvarje år öfverlemna!'' Generalpoststyrelsen
till Depositions- och lånekassan förslag till postsparbankens
utgiftsstat för det nästföljande året.

Sedan 30 år förflutit från det lagen om postsparbanken
trädt i verket, skall Generalpoststyrelsen hvarje år tillställa
Depositions- och lånekassan en förteckning på de sparbanksböcker,
å hvilka omsättning under senaste 30 år ej verkstälts
och som i följd deraf upphöra att vara gällande.
Det å dessa böcker möjligen befintliga tillgodohafvande
påföres Generalpoststyrelsens räkning med Depositionsoch
lånekassan.

Skolsparkassor och andra liknande inrättningar för uppsamlande
af små belopp.

Föreståndare för skolor eller för föreningar till ömsesidigt
understöd, hvilka göra till sin uppgift att insamla

lärjungarnes eller medlemmarnes sparpenningar, böra om
denna sin verksamhet på förhand underrätta Generalpoststyrelsen
äfvensom närmaste postanstalt. Föreningar för
välgörande ändamål, Indika vid utöfvande af sin verksamhet
vilja begagna sig af postsparbanken, skola dertill
begära tillstånd af Generalpoststyrelsen och samtidigt lemna
uppgift på de personer, som handhafva, deras angelägenheter.
Sådant tillstånd meddelas ej, med mindre föreningens
styresmän blifvit godkände af Generalpoststyrelsen.

Minsta belopp, som får insättas af lärjunge eller medlem
af omförmälda föreningar, utgör 5 centesimi.

De dagar, som bestämmas för insättning af sparmedel,
emottager skolföreståndaren de belopp, som af lärjungarne
deponeras, och inför dem i en för ändamålet afsedd
insättningsjournal äfvensom i särskild räkning med
hvarje insättare. Qvitto å insättning utlemnas till hvarje
lärjunge för att af honom uppvisas i hemmet. Tryckta
formulär till insättningsjournal in. m. tillhandahållas af
Generalpoststyrelsen.

Sedan insättningarne för dagen försiggått, öfverlemnar
skolföreståndaren medlen till postanstalten, som, i händelse
af första insättning, utställer kollektiv sparbanksbok i enlighet
med derom i allmänhet gällande bestämmelser.

När lärjunges tillgodohafvande uppgår till 1 lira, låter
skolföreståndaren afskrifva detta belopp ur sparbanksboken
och öfverföra det till särskild räkning med lärjungen, som
då erhåller sin egen bok. Emellertid fortfar föreståndaren
att emottaga insättningar af samme lärjunge. Föreståndaren
innehar lärjungarnes enskilda sparbanksböcker, men
vid hvarje omsättning, som deri göres, tillställes boken lärjungen
för att af honom uppvisas i hemmet, hvarefter den
återlemnas till föreståndaren.

Ansökan om öfverförande af medel från kollektivbok
till enskild sparbanksbok göres af föreståndaren medelst

ifyllande af dertill afsedt formulär, som tillhandahålles å
postanstalten. I den enskilda sparbanksboken tecknar lärjungen
sitt namn, som bestyrkes af föreståndaren.

För harje gång sådant öfverförande sker, lemnar föreståndaren
qvitto å motsvarande belopp, tecknadt å de dertill
afsedda blanketterna i kollektivboken, och postanstalten
afför beloppet ur föreståndarens räkning och inför det i
räkning med lärjungen.

Om lärjungen sådant önskar, eger han att af skolföreståndaren
återbekomma sitt tillgodohafvande eller någon
del deraf inom det belopp, som ej blifvit öfverfördt
på enskild räkning. A belopp, inskrifna i kollektivbok,
ega lärjungarne ej uppbära ränta, i anseende till svårigheten
att föi-dela den å de särskilda insättarne.

Vid de omsättningar, som verkställas af föreståndare
eller styresmän för föreningar till ömsesidigt understöd
eller för välgörande ändamål, hvilka uppsamla sparmedel,
gälla i tillämpliga delar samma bestämmelser som för skolsparkassor,
endast med det undantag, att föreståndare eller
styresmän icke äro förbundne att ombesörja öfverflyttning
af föreningsledamots tillgodohafvande från kollektivbok till
enskild sparbanksbok hvarje gång beloppet uppgår till
1 lira.

För ifrågavarande sparkassor ega vederbörande utfärda
särskilda bestämmelser, hvilka dock ej få stå i strid
med föreskrifterna i detta reglemente. Sådäne bestämmelser
skola, för att blifva gällande, pröfvas och godkännas
af Generalpoststyrelsen.

Af ofvanstående redogörelse för de bestämmelser, som
reglera den italienska postsparbankens verksamhet, synes,
att banken, ehuru i hufvudsakliga delar inrättad efter det

100

i England tillämpade system, dock är i vissa hänseenden
derifrån afvikande.

Maximum för insättningar under loppet af ett år och
för insättares fordran i dess helhet är i Italien lägre än
i England. Tillgodohafvandet må dock i Italien öfverstiga
det föreskrifna maximum 2,000 lire, endast att ränta
å öfverskottet icke beräknas.

Ehuru sparbanken för sin egen säkerhet eger tillgodonjuta
viss uppsägningstid vid utbetalning af äfven
det minsta belopp, visas i allmänhet det tillmötesgående,
att belopp intill 100 lire af postanstalten utbetalas vid anfordran
och mot uppvisande af sparbanksboken. Vid sparbankslagens
behandling i riksförsamlingen lades mycken
vigt på denna underlättnad vid uttag af mindre belopp.
Det ansågs nemligen, att vilkoret om uppsägning i sådant
fall hos centralförvaltningen skulle innebära orättvisa
mot en del provinser, der kommunikationsväsendet är föga
utveckladt, och hvarest insättarne i följd deraf skulle nödgas
vänta allt för länge, innan de kunde få lyfta sina besparingar.
Men denna rättighet, fastän af stort värde för
insättarne, medför ökade göromål för posttjenstemännen,
i det vid postanstalten, i motsats till hvad i England är
fallet, måste föras särskild räkning med hvarje insättare,
till hvilken från samma anstalt sparbanksbok blifvit utstäld.
Utan ett sådant försigtighetsmått vore emellertid
utbetalning vid anfordran förenad med allt för stor risk,
enär sparbanken lätt blefve utsatt för bedrägerier från
allmänhetens sida.

Eu följd deraf, att särskild räkning med insättare
föres af postanstalten, är den, att, när uttag skall ske vid
annan postanstalt eller insättaren förändrar vistelseort, i
förra fallet uppgift skall af den betalande postanstalten
infordras rörande insättarens tillgodohafvande, och i senare
fallet räkningen skall öfverflyttas till postanstalten

101

i insättarens nya vistelseort, allt åtgärder, hvilka icke
ifrågakomma i England, der särskild räkning med insättare
föres allenast hos centralförvaltningen.

En annan olikhet mot förhållandet i Éngland är, att
hvarje sparbanksbok innehåller ett visst antal blanketter
till qvitten, hvilka i nummerföljd lösryckas och ifyllas, i
den mån uttag göras. Insättaren behöfver i följd deraf
ej sjelf infinna sig vid postanstalten för att lyfta medlen,
utan kan sända annan person, allenast denne medför sparbanksboken,
och qvittot är försedt med insättarens underskrift.
Likaledes underlättas derigenom bokens öfverlåtande
på annan person, i det qvittenserna undertecknas
och summan lemnas in blanco. Underskriftens riktighet
kontrolleras medelst insättarens namnteckning i sparbanksboken.

Lagen för Italiens postsparbank fördelar vården om
banken emellan Generalpoststyrelsen samt direktionen för
Depositions- och lånekassan. Den förra representerar staten
i alla bankens förhållanden till den insättande allmänheten
och ombesörjer den för redovisning och kontroll nödiga
räkenskapsföringen. Den senare handhafver förvaltningen
af de insatte medlen och bestrider utgifterna för bankens
skötsel. Dess räkenskapsföring är följaktligen af helt annan
beskaffenhet än Generalpoststyrelsens och afser att till
siffran bestämma det finansiella resultatet af bankens verksamhet.
Generalpoststyrelsen är således, hvad sparbanken
vidkommer, egentligen endast en mellanhand emellan Depositions-
och lånekassan samt allmänheten.

Då postsparbanken den 1 Januari 1876 började sin
verksamhet, öppnades samtidigt i landets olika delar 607
postanstalter för omsättningar med banken. Vid urval af
dessa postanstalter var man synnerligen angelägen att
hålla sig så mycket som möjligt aflägsen från redan bestående
sparbanker för att icke störande inverka på deras

102

rörelse. I öfrig’! liade man dervid till ögonmärke, att
sådana orter företrädesvis valdes, der befolkningen var
tillräckligt talrik och välmående för att gifva stöd åt förhoppningen
om en betydande sparbanksrörelse, och att
man ej lemnade något större distrikt i saknad af för sparbanksverksamhet
upplåten postanstalt, Behofvet att utvidga
sparbanksnätet visade sig emellertid mycket snart,
och redan under första året af bankens verksamhet öppnades
ytterligare 1,382 postanstalter, så att vid slutet af
år 1876 för sparbanksverksamhet voro öppnade 1,989 postanstalter.
Sedermera hafva årligen allt flere anstalter
blifvit för ändamålet upplåtna, så att vid slutet af år 1880
3,313 postanstalter verkade i postsparbankens tjenst,

Att den italienska postsparbanken icke skulle göra
de hastiga och förvånande framsteg, hvarpå postsparbanken
i England visat prof, kunde med säkerhet förutses.
Anledningarne dertill äro flere. I England var redan
vid tiden för postsparbankens inrättande sparsamhet en
sedan länge hos befolkningen inplantad dygd, hvars frukter
spårades uti de betydliga kapital, som inflöto i sparbankerna.
Den nitiska verksamhet, som af de högre klasserna
utvecklats för att bibringa den fattigare befolkningen insigt
om sparsamhetens välsignelser, har äfven visat synnerligen
vackra resultat. Sålunda har den utaf Lord Derby
år 1872 stiftade Provident Knowledge Society, med syfte
att befordra sparsamhet och omtanke för framtiden, i detta
hänseende verkat ofantligt, i det den dels genom skrifter,
föredrag och dylikt för befolkningen framhållit vigten af
att spara, dels ock genom inrättande af allehanda sparanstalter
underlättat fruktbargarandet af äfven de minsta
belopp, som kunnat undandragas ögonblicklig användning.
Dertill kommer, att åtskilliga uppseendeväckande sparbanksfallissement
i■ slutet af 1850-talet verkade en viss
misstro till de bestående enskilda sparbankerna. Under

103

sådana förhållanden var det naturligt, att en af staten inrättad
och garanterad sparbank, som erbjöd största möjliga
beqvämlighet för insättningar och uttag af sparmedel,
skulle röna stor framgång.

I Italien saknades deremot dessa förutsättningar för
bankens hastiga utveckling. Bland den fattigare befolkningen
— och den är i Italien mycket talrik — har intill
senaste tid ej visat sig någon nämnvärd håg för sparsamhet.
De högre klasserna hafva ej heller ådagalagt
något intresse eller visat sig verksamma för att befordra
denna dygd, som äfven i hög grad motverkats af den hos
befolkningen starkt utvecklade hågen att deltaga i statens
penningelotteri. Äfven hafva de förut befintliga sparbankerna
varit allt för få till antalet och ojemt fördelade,
så att i flere provinser befolkningen varit helt och hållet i
saknad af tillfälle att göra sina besparingar fruktbärande.

Tager man dessa förhållanden i betraktande, kunna
de resultat, postsparbanken i Italien hittills visat, ej annat
än väcka tillfredsställelse. År 1876 insattes i 123,246
poster 3,709,357 lire, men 1879 uppgick insättningsbeloppet
till 33,564,370 lire, fördeladt i 417,483 poster. Summan
af insättarnes fordringar, som vid utgången af år 1876
utgjorde 2,443,402 lire, hade vid 1879 ars slut stigit till
26,232,286 lire, motsvarande 9 7 8,78 lire på 1,000 personer
af landets befolkning.

För att tydligare visa resultatet af bankens rörelse
har jag uppgjort följande

104

Tabell, utvisande postsparbankens

År.	Antal för postsparbankens räkning fungerande postanstalter vid årets slut.		I n s ä 11 n	ingår		Uttagningar.	Omsättningar.
Antal.	Summa af under \året insatte medel.	Medeltal	Antal.		Medeltal.
för hvarje post- anstalt.	för hvarje insätt- ning.	Summa af under året uttagne medel.	för hvarje post- anstalt.	för hvarje uttag.	Antal,	Medel-tal för hvarje post-an-stalt.
1876	1,989	123,246	3,709,357	2,699	30,09	18,490	1,296,453	943,56	70,n	141,736	i 103,15
1877	2,260	203,652	9,358,648	4,141	44,35	64,801	5,453,117	2,412,88	84,15	273,453	120,99
1878	2,600	243,251	14,648,889	5,634	60,22	103,309	9,984,876	3,840,34	96,65	346,560	133,29
1879	2,977	417,483	33,564,370	11,274	80,40	168,959	19,346,288	6,498,59	114,50	586,442	196,99

Kostnaderna för postsparbankens förvaltning hafva
hållit sig vid eu jemförelsevis låg siffra. De utgjorde 1876
sammanlagdt 76,792 lire, motsvarande 0,54, i lira för hvarje
omsättning, men hade år 1879 nedgått till 0,25,3 lira för
hvarje omsättning eller tillhopa 148,404 lire. Jemföres
härmed förhållandet i England, der kostnaden för hvaije
omsättning utgör 6 å 8 pence, måste förvaltningskostnaden
i Italien anses synnerligen billig. Härtill torde i sin mån
bidraga, att endast vid en del af de för bankens räkning''
fungerande postanstalterna tj ens tern änne u erhålla • särskild
godtgörelse för deras besvär med sparbanksgöromål, och
att de lägre tjenstemännen i Italien äro svagt aflönade i
jemförelse med hvad förhållandet är med sådane tjensteman
i England.

Med tillämpning af den grundsats, att sparbanken ej
är ämnad till depositionsbank utan har till ändamål att
uppsamla och fruktbargöra de små besparingarne, tills

105

verksamhet under åren 1876—1879.

Sparbanksböcker gällande den 31 December.	Sparbankens skuld till insättare.	Förhållandet emellan befolknings-siffran samt antalet sparbanksböcker och beloppet af in-sättarnes tillgodo-hafvande den 31 December.	Summa af utbetalde räntor under året.	Summa kostnader för sparbankens administration. 1!	Kostnad i medeltal för hvarje omsättning.
Antal.	Medeltal för hvarje post-anstalt.	G Summa.	Medeltal för hvarje post-anstalt.	Medeltal för hvarje insättare.	Antal gällande spar-banks-böcker per 1,000 invånare	Tillgodo-hafvande per 1,000 invånare.
57,354	41,74	2,443,402	1,778,31	42,60	2,13	91,16	32,782	76,792	0,54,1
114,291	50,5 7	6,474,746	2,864,93	56,65	4,26	241,59	131,650	88,382	0,32,3
157,507	60,58	11,384,967	4,378,83	72,28	5,88	424,80	253,597	90,821	0,20,2
238,869	80,24	26,232,286	8,811,65	109,82	8,91	978,78	629.236	148,404	0,25,3

dessa vuxit till ett belopp, som medgifver definit^ placering'',
förmedlar den italienska postsparbanken förvärfvandet
af statsobligationer för de i banken insatte medel, samt
ombesörjer dessas öfverflyttande till Depositions- och lånekassan.
Utom den fördel, som genom den förra åtgärden
tillskyndas insättare, att nemligen vinna en säker kapitalplacering
utan annan kostnad, än den, som är förenad
med obligationernas förvärfvande, såsom för stämpel m. in.,
drager staten en ej oväsentlig nytta af att underlätta spridningen
af dess obligationer till de mera aflägsna delarne
af landet, der denna art af kapitalplacering, åtminstone
bland den lägre befolkningen, förut varit foga eller intet
känd.

Befolkningen har äfven i ej obetydlig mån begagnat
sig af den sålunda erbjudna fördelen. Men ett hinder för
en större spridning af obligationerna förefans till en början i
svårigheten att på nära håll få uppbära räntan derå. Denna

utbetaltes nemligen endast i residensstaden inom hvarje
provins, en omständighet, som vållade kostnad och tidspillan
för mången, som hade långt att färdas och i anseende
till det starka tilloppet vid de halfårsvis skeende
ränteliqviderna ofta blef uppehållen hela dagar. Men denna
svårighet har numera blifvit undanröjd genom ett kongl.
dekret af den 28 Augusti 1878, som medgifver insättare
i postsparbanken rättighet att genom vederbörande postanstalt
utfå ränta å sina statsobligationer.

Följande tabell utvisar, i hvad män postsparbankens
förmedling för anskaffande af obligationer och ombesörjande
af sparmedels öfverflyttande till Depositions- och länekassan
tagits i anspråk under de fyra första åren af bankens verksamhet
: I

År.	Verkstälda inköp af stats-obligationer för insättares räkning.	Öfverföringar till Depo-sitions- och länekassan.
Antal.	Belopp.	Antal.	Belopp.
		Lire.		Lire.
1876...........................	341	181,104	5	2,885
1877..........................	704	414,659	9	5,967
1878...........................	1,189	794,643	22	26,024
1879...........................	1,216	921,707	*103	85,677

I intet land, der postsparbanker inrättats, har bankens
egenskap att vara till uteslutande för allmänhetens
fördel och ej afse egen vinst så tydligt framträdt som i
Italien. Lagen för dess sparbank ställer ej anspråken
högre, än att banken skall sjelf bestrida kostnaderna för
dess förvaltning. Den föreskrifver ej bildande af reservfond
för att i tider af betryck kunna möta den förlust,
som kan härleda sig från en tvungen och brådstörtande
realisation af de valutor, hvari insättarnes medel blifvit
placerade, men den innehåller deremot bestämmelser der -

107

om, att möjligen befintligt öfverskott må användas till
räntepremier samt till belöningar åt sådane personer, som
verksamt bidragit att befordra det med sparbanken afsedda
syfte. .

Vid sådant förhållande är det naturligt, att det öfverskott
å rörelsen, som under bankens jemförelsevis korta
tillvaro kunnat åvägabringas, måste vara ganska ringa,
och att redan den omständighet, att öfverskott förefinnes,
sedan icke blott alla räntor till insättare utgått och bankens
förvaltningskostnader blifvit betäckta, utan äfven belöningar
af ofvan omförmälda slag utdelats, måste tyda
derpå, att banken väl fy It sin uppgift i förhållande till
allmänheten såväl som till staten.

På sätt här ofvan blifvit framhållet förvaltas sparbanksmedlen
af Depositions- och lånekassan, som gör dem fruktbara
i sammanhang med öfriga under -kassans vård stående
medel. De förvaltas således ej såsom eu fristående fond,
såsom förhållandet är i England. Depositions- och lånekassan
har till största delen nedlagt dem i statens 5 %
obligationer. Under de första åren af bankens verksamhet
stodo dessa obligationer i en kurs, som uppbragte obligationernas
afkastning ej obetydligt öfver 5 %, men på de
sista åren har deras värde så stigit, att bankens medel för
närvarande kunna anses afkasta 5 %. Banken utbetalar
till insättare ränta, varierande emellan 3 och 3,5 %. Den
sålunda uppkommande ränteskilnaden utgör bankens inkomst.
Härvid bör dock märkas, att denna inkomst ej
så obetydligt nedbringas derigenom, att de i banken insatte
medel drabbas af skatten på rörlig förmögenhet (imposta
di ricchezza mobile).

108

Det finansiella resultatet af postsparbankens verksamhet
under åren 1876—1879 framgår af följande tabell:

År.	Inkomster.	Utgifter.
Afkomst af sparbanks-kapitalet.	Tillfälliga inkomster.	Summa.	Ränta till insättare.	Skatter.	Aflöning till tjenste-personalen.	Materi- alier.	J Tillfälliga utgifter.	Summa.
1876 1877 1878 1879	66,184,23 278,495,27 441,543,65 977,223,17	13,oo 549,01 113,50 4,094,06	66,197,2 3 279,045,18 441,657,15 981,317,23	32,782.02 131,650,02 253,597,94 629,236,14	5,280,31 21,003,38 46,770,2 6 112,482 76	27,243,25 48,006,21 72,779,97 107,751,29	49,548,59 40,376,19 17,609,77 40,653,04	431,92	114,854,17 241,035,80 391,189,86 890,123,23
1,763,446,32	4,770,4?	1,768,216,7 9	1,047,266,12	185,536,71	255,780,72	148,187,59	431,92	1,637,203,06

Belöningar, utdelade under åren 1878 och 1879
Öfverskott..................................................

36,670,00

94,343,73

1,768,216,79

I Italien liksom i andra länder, der postsparbanker
blifvit inrättade, bar erfarenheten visat, att statens och
enskilda sparinrättningar väl trifvas vid sidan af hvarandra,
och att de förra, trots den fullkomliga säkerhet och de
större fördelar i öfrigt de erbjuda, ej verka störande på
de enskilda sparbankernas verksamhet. Förhållandet i
Italien bestyrker detta i ännu högre grad än i andra länder.
I England gaf postsparbanken visserligen anledning
dertill, att åtskilliga af de gamla sparbankerna, hvilkas
förvaltning lemnade åtskilligt öfrigt att önska, måste upphöra
med sin verksamhet, ehuru på senare åren de enskilda
sparbankernas rörelse högst betydligt ökats, på sätt
jag ofvan framhållit.

I Italien har postsparbanken deremot ej ett ögonblick
inkräktat på de enskilda sparbankernas område. Tvertom
synes det, som hade postsparbanken genom den täflan,
hvartill den tvingat öfriga sparinrättningar, gifvit eu ökad

109

liflighet åt deras rörelse. Verksamheten hos de enskilda
sparbankerna har under senare åren icke allenast varit i
oafbrutet framåtgående utan detta i en grad, som före
postsparbankens inrättande saknade motstycke.

Följande tabell utvisar de enskilda sparbankernas stams
den 31 December 1876 och 1880.

År.

Antal

spar-

banker.

Insättningar under
året.

Uttag under året.

Insättarnes

tillgodohafvande.

Antal.

Summa

Lire.

Antal.

Summa

Lire.

Antal räk-ningar.

Summa

Lire.

1876......

1880......

353

357

1,125,594

1,214,295

204,152,456

286,409,852

633,738

834,267

188,311,486

252,840,877

833,760

958,044

552,755,554

686,721,574

Lagen för Italiens postsparbank gifver åt föreståndare
för skolor, hvilka göra till sin uppgift att uppsamla
lärjungarnes sparmedel, rättighet att insätta medlen på
kollektivbok i postsparbanken, som å dem betalar ränta,
äfven om de öfverstiga det i allmänhet föreskrifna maximum.
Genom sparbanksreglementet och sedermera genom
en utaf Generalpoststyrelsen utfärdad instruktion hafva
noggranna bestämmelser blifvit gifna, huru skolföreståndare
har att tillvägagå vid uppsamlande och fruktbargörande
af lärjungarnes medel.

Genom dessa bestämmelser har uppslag gifvits till
inrättande af skolsparkassor i Italien, hvilket land i detta
hänseende följt exemplet från andra länder, synnerligast
Frankrike, der dessa kassor visat särdeles vackra resultat.

Man har insett, att Italien i ännu högre grad än andra
länder måste lägga sig vinn om att hos befolkningen
väcka håg för sparsamhet och inprägla insigt om vigten
och nyttan deraf. Derföre har ock mycken betydelse
fästats vid skolsparkassorna, icke så mycket för beloppet

af de summor, som derigenom kunna undandragas ögonblicklig
förbrukning, som icke mer för det moraliska inflytande,
de utöfva på lärjungarne och genom dem på
familjen i dess helhet. Emellertid har sträfvan för dessa
inrättningars utveckling haft att bekämpa många hinder
och fördomar. Organisationen af skolväsendet i Italien,
i synnerhet hvad angår skolorna för den fattigare befolkningen,
lemnar nemligen ej så litet öfrigt att önska;
lärarne äro i allmänhet knappt aflönade och måste ofta
för sin utkomst söka bereda sig annan sysselsättning jemte
den, som påkallas af lärarekallet. Dessa och andra orsaker
hafva vållat, att sparkassorna i skolorna ännu ej omfattats
med det intresse, lagstiftaren åsyftat.

Det oaktadt har, synnerligast i vissa provinser, icke
så obetydligt i detta hänseende kunnat uträttas. Jag har
trött det ej vara ur vägen att genom efterföljande tabell
visa de resultat, som genom skolsparkassorna ernåtts under
åren 1876—1879.

		A n	t a 1		Summa uppsamlade medel. Lire.
År.	skolförestån-dare, som uppsamlat sparmedel.	lärjungar, som insatt medel.	insättningar.	öfverflyttnin-gar till post-sparbanken.
1876........	i	11,935 8,996	89.541 69,260	7,289 3,800	32,048 29,679
1877............	!■ 522

1878.........	1,060	17,759	144,926	8,582	51,984

1879............	2,304	28,432	295,481	14,461	102,009

Nederländerna.

Sparkassorna i detta land hafva intill senaste tid representerat
endast en ringa del af befolkningens besparingar.
De små kapitalen hafva nemligen i allmänhet sökt annan
användning; särskildt hafva statsobligationer erbjudit ett af
de mindre bemedlade klasserna med mycken förkärlek omfattadt
tillfälle att placera den del af arbetsförtj ensten, som
kunnat undandragas förbrukning.

Redan kort tid efter det den första sparbankslagen i
England blifvit utfärdad började man inrätta sparbanker
i Nederländernas nordliga provinser, och år 1820 funnos
der sådane till ett antal af 48. De fleste af dem hade tillkommit
på initiativ af den ryktbara välgörenhetsföreningen
Tot nut vant algemeen. Denna förening, som alltsedan år
1784 varit i verksamhet och derunder riktat landet med
inrättningar för välgörande ändamål, skolor, bibliothek
o. s. v., bidrog verksammast till stiftande af kassor för
tillvaratagande af sparmedel, och af de 205 sparbanker,
som år 1872 funnos i landet, hade icke mindre än 156
nämnda förening att tacka för sin uppkomst.

1 början af sin verksamhet och så länge lugn herrskade
i landet gjorde sparbankerna betydande framsteg.
Men 1830 års revolution blef för dem ödesdiger. De flesta
sparbankerna hade då sina fonder placerade i statens valutor;
under inflytande af det allmänna misstroendet sjönk kursen
å dessa; sparbankerna, nödsakade att realisera sina säkerheter,
gjorde ofantliga förluster och måste samtliga inställa

112

sina betalningar eller åtminstone inskränka liqviderna till
viss andel af hvars och ens fordran.

Genom denna katastrof rigtades emellertid den allmänna
uppmärksamheten på åtskilliga brister i sparbankernas
förvaltning. De reorganiserades så småningom efter
nya och ändamålsenligare grunder. Endast en mindre del
af deras fonder placerades efter denna tid i statspapper,
och lån till stads- och landtkommuner, fastighetslån o. s. v.
ansågos erbjuda den lämpligaste användning för kapitalen.
Bestämmelser infördes om viss uppsägningstid för utbetalningar
af större belopp och om maximum för depositioner.

Under inflytande af dessa sundare principer för förvaltningen
gingo sparbankerna ej obetydligt framåt. Men
året 1848 med dess rubbningar på det ekonomiska ej
mindre än på det politiska området verkade åter hämmande
på deras rörelse. Under åren 1848—52 måste 5
sparbanker helt och hållet upphöra med all verksamhet,
och flere nödgades under längre eller kortare-perioder inskränka
sina liqvider. Efter denna tid hafva sparbankerna
aldrig nått någon hög grad af utveckling, och all
samverkan dem emellan har saknats. Under sådane förhållanden
har staten ansett sig böra mellankomma, dertill
påverkad jemväl af exemplet från andra länder, der statens
ingripande visat sig synnerligen gagneligt.

År 1874 tillsattes en komité med uppdrag att undersöka
de befintliga sparbankernas ställning och föreslå de
åtgärder, som kunde vara egnade att åstadkomma en lifligare
verksamhet på detta område. Uti sitt i anledning
häraf afgifna betänkande framhöll komitén såsom en af de
väsentligaste bristerna i sparbanksväsendet, att allt för få
tillfallen vore beredda allmänheten att placera sina besparingar,
i det sparbanker funnes i för ringa antal och de
befintliga bankerna hölles öppna allt för få timmar om

113

dagen. Det verksammaste medlet att alhjelpa denna brist
ansåg komitén bestå deri, att allmänheten sattes i tillfälle
att insätta sina besparingar hos postanstalterna.

Detta komiténs utlåtande ledde derhän, att regeringen
genom ett dekret af den 28 December 1875 förlänade rättighet
åt de sparbanker, som sådant önskade, att betjena
sig af postanstalterna i riket för emottagande af insättningar
och verkställande af utbetalningar mot en afgift
af 5 cents för hvarje omsättning af belopp till och med
12,50 floriner. Af denna lättnad i sina transaktioner begagnade
sig emellertid sparbankerna i ytterst, ringa utsträckning,
och ehuru genom ett nytt dekret af den 14
Februari 1877 afgiften för postanstalternas begagnande
nedsattes till hälften, vann åtgärden ej tillämpning i det
omfång, som dermed varit afsedt.

Då försöket att på detta sätt höja sparbanksverksamheten
icke ledde till önskadt resultat, beslöt regeringen
att inrätta en central sparbank, garanterad af staten och
betjenande sig af de särskilda postanstalterna. Den 4 Maj
1879 framlades för Generalstaterna ett lagförslag i sådant
syfte, hvilket förslag till eu början rönte starkt motstånd
al anhängarne utaf de enskilda sparbankerna, men omsider
antogs, hvarefter lagen för Nederländernas postsparbank
utfärdades den 25 Maj 1880.

Följande tabell åskådliggör de nederländska sparbankernas
ställning den 31 December 1879:

Antal

sparbanker.

1 sparbank
på antal
invånare.

Antal

insaltare.

1 insaltare
på antal
invånare.

Summa
insatte medel.

Tillgodohaf-vande i medel-tal för hvarje
insätt are.

223

27,937

123.043

| 32,5

Floriner.

17,807,560

Floriner.

144,72

114

De för den nederländska postsparbanken gällande bestämmelser
innefattas dels i lagen af den 25 Maj 1880
dels ock i det för banken den 24 Januari 1881 utfärdade
reglemente. Enligt dessa bestämmelser är banken organiserad
och förvaltas på följande sätt:

Banken, som har sitt säte i Amsterdam, benämnes
Rik spostsparbank. Dess angelägenheter ombesörjas af
en direktör och ett förvaltningsråd.

Direktören, såväl som de under honom lydande
tjensteman, ntnämnes af konungen på framställning af
ministern för sjöväsendet, handel och industri. Han
är redovisningsskyldig endast till förvaltningsrådet.

Ledamöterne i förvaltningsrådet skola vara minst
5 och högst 7, hvilka tillsättas och afskedas af konungen,
som bland dem utser eu ordförande. Sedan
tre år förflutit efter det sparbankslagen trädt i verkställighet,
skall årligen en af ledamöterne i särskild!
derför anvisad ordning afgå. Den afgående kan först
efter ett års förlopp åter inväljas. Förvaltningsrådets
ledamöter åtnjuta ej aflöning.

Insättningar i och uttag ur postsparbanken kunna
verkställas vid postanstalterna i riket, i den mån de
dertill varda af vederbörande minister bestämda. Postanstalterna
äro för sådant ändamål tillgängliga alla
dagar, jemväl söndagar, under de tider, då expedition
derstädes pågår.

Minsta insättningsbelopp är 25 cents. Ofverstiger
insättares tillgodohafvande 800 floriner, oberäknad!
upplupen ränta för det löpande året, beräknas ej ränta
å öfver skotte t.

Minderårig eger att utan föräldrars eller målsmans
och gift qvinna utan mannens samtycke göra
insättningar i banken. Utbetalning af sådane medel
får ske till den minderårige eller den gifta qvinna!!,

115

såvida ej föräldrar, målsman eller qvinnans man uttryckligen
sådant förbjuda.

Insättningar och utbetalningar antecknas i eu
numrerad sparbanksbok, stäld på insättaren personligen
och som till honom utlemnas afgiftsfritt. Anteckningen
i boken bestyrkes medelst posttjenstemannens''
namn och postanstaltens datostämpel.

Förlorar insättare sin sparbanksbok och önskar
att erhålla en ny, skall han derom göra ansökning
hos sparbankens direktör. Ansökningen skall vara
undertecknad af insättaren personligen och hans namnteckning
bestyrkas af borgmästaren i den ort, der insättaren
bor. Kan denne ej skrifva, bör sådant af
borgmästaren särskildt anmärkas.

Sedan direktören pröfvat ansökningen, eger han
utfärda ett duplettexemplar af sparbanksboken, hvilket
direkt tillsändes insättaren, som har att derför erlägga
eu afgift af 50 cents. Duplettexemplaret får i allmänhet
ej utgifvas förr, än 6 veckor förflutit från det
ansökningen derom inkom, såvida ej direktören för
något särskildt fall finner nämnda tid lämpligen kunna
förkortas. Angående utfärdande af duplettexemplar
skall underrättelse insändas till vederbörande postanstalt.
Skulle den förlorade sparbanksboken sedermera
återfinnas, inlemnas den till postanstalten, som,
om insättaren så önskar, derå afgifver qvitto, hvarefter
boken insändes till direktören.

Då sparbanksboken är fullskrifven eller af någon
annan anledning icke längre är användbar, oger insättaren
att afgiftsfritt utbekomma en ny bok.

Regeringen garanterar utan förbehåll insättare
utbekommande i behörig ordning af såväl de af honom
deponerade medel som upplupen ränta derå.

116

Då första insättning göres undertecknar insättaren
eu å särskild! formulär tryckt förklaring, deri lian
förbinder sig att ställa sig till noggrann efterrättelse
lagen för postsparbanken jemte de ytterligare föreskrifter,
som för densamma kunna blifva meddelade.
A formuläret antecknas derjemte insättarens för- ocli
tillnamn, bostad, tjenst eller yrke samt födelsedag och
-ort. Dessa uppgifter införas tillika i ett bos postanstalten
befintligt register, som undertecknas af insättaren.
År denne ej skrifkunnig, anmärkes sådant
såväl i registret som å förklaringen. Bolag, föreningar
eller korporationer eg a ej att deponera i sparbanken,
med mindre de dertill erhållit särskild! tillstånd af
direktören.

Insättning får ega rum jemväl för annan persons
räkning, dervid det vilkor kan bestämmas, att medlen
få disponeras först vid någon bestämd tidpunkt, såsom
vid myndighetsålderns uppnående eller då äktenskap
ingås. Ett sådant vilkor skall särskildt omförmälas
i sparbanksboken.

Då belopp å 10 floriner eller derutöfver deponeras,
erhåller insättaren från direktören ett särskildt
meddelande derom, att summan riktigt influtit och
godtskrifvits insättarens räkning hos centralförvaltningen.
Kommer sådant meddelande insättaren ej
tillhanda inom fem dagar, sedan depositionen verkstäldes,
skall insättaren skriftligen derom underrätta
direktören. Likaledes skall insättaren, i händelse det
skulle befinnas, att uppgifterna i berörda meddelande
icke äro öfverensstämmande med anteckningen i sparbanksboken,
derom göra skriftlig anmälan hos direktören,
som har att deri bringa rättelse.

Insättning till belopp af högst 1 florin kan göras
medelst frimärken, hvilka fästas å särskildt forum -

117

lär, som hålles insåttare afgiftsfritt tillhanda af postanstalten.

Ränta å insatte medel godtgöres efter en räntefot
af 2, 64 %, dock räknas ej ränta ä delar af 1 florin.
Ränteberäkningen tager sin början för belopp, som
insättas från och med den 1 till och med den 15 i
månaden, den 16 i samma månad, och för belopp,
insatte från och med den 16 till månadens utgång,
den 1 i påföljande månad. Den 31 December förfallen
ränta tillägges kapitalet, hvarefter hela den sålunda
uppkommande summan från den första dagen
af påföljande året blir räntebärande. Vid ränteberäkningen,
dervid delar af 1 cent uteslutas, antages
hvarje månad till 30 dagar.

Ränta upphör att beräknas den 1 i hvarje månad
å medel, som utbetalas från och med den 1
till och med den 15 i samma månad, och den 16
å medel, som gäldas under den återstående delen af
månaden.

Medel, som af insättare återfordras från sparbanken,
utbetalas inom fjorton dagar efter den, då
uppsägning egt rum. Vid utomordentliga tillfällen
oger dock konungen att, på framställning af vederbörande
minister och sedan förvaltningsrådet blifvit
hördt, bemyndiga sparbanken att utsträcka betalningstiden
till högst sex månader efter uppsägning. Den
kong!, förordning, hvarigenom sådant bemyndigande
lemnas, får ej träda i verkställighet förr, än den blifvit
behörigen kungjord i den officiella tidningen och dessutom
anslagen vid samtliga postanstalter.

Insättare eger att utbekomma belopp, ej öfverstigande
10 floriner och som icke utgör hans räknings
saldo, medelst tillsägelse å den postanstalt, som
utfärdat hans sparbanksbok. Utbetalningen verkställes

118

emot qvitto å särskildI derför afsedt formulär, som
tillhandahålles af postanstalten.

Önskar åter insättare att utbekomma belopp öfver
10 floriner eller ock hela sitt tillgodohafvande i sparbanken,
eller vill han lyfta medlen vid annan postanstalt
än den, som utfärdat sparbanksboken, skall
han derom göra ansökan hos direktören. Ansökningen
skrifves å särskildt formulär, som postanstalten
afgiftsffitt utlemnar och hvarå insättarens underskrift
bestyrkes af posttjenstemannen. Sedan ansökningen
genom postanstaltens försorg insändts till centralförvaltningen,
aflåter direktören, derest något hinder för
medlens lyftning icke förefinnes, till insättaren en invisning
å det utfordrade beloppet, stöld att betalas
å den postanstalt, som i ansökningen uppgifvits. Sådan
invisning är gällande under eu tid affyra veckor
från dess förfallodag. Efter nämnda tid får lyftning ej
ske utan efter föregången ny ansökning. Då invisningen
af vederbörande postanstalt inlöses, utfärdar
insättaren qvitto af den beskaffenhet här ofvan är
omförmäldt.

Om insättaren ej är skrifkunnig, tecknar han sitt
bomärke å ansökningen såväl som å qvittot, hvarefter
berörda handlingar undertecknas af två utaf postanstalten
kände personer såsom vittnen. Kommer
insättaren ej personligen tillstädes för att verkställa
lyftning af uppsagde medel, skall den person, som
af honom dertill bemyndigas, vara skrifkunnig och
försedd med fullmakt, utfärdad inför notarie eller annan
kompetent myndighet.

1 de fall, då medel för annan persons räkning
deponerats mot vilkor, att de ej få lyftas förr än å
en bestämd tidpunkt, sker utbetalning först sedan
direktören efter noggrann pröfning af förhållandena och

119

af personens behörighet dertill lemnat tillstånd. Då
föräldrar, målsman eller make motsätta sig utbetalning
af sparbanksmedel till minderårig eller gift
qvinna, skola de derom skriftligen underrätta direktören,
som derefter bringar saken till vederbörandes
kännedom.

Utbetalning af medel, deponerade af bolag, föreningar
eller korporationer, får ske endast till den
eller de personer, som af bolaget etc. i sådant hänseende
bemyndigats, och emot qvitto i vanlig ordning.
Likaså skola arfvingar eller andre innehafvare af afliden
insättares rätt med behöriga handlingar inför
direktören styrka sina anspråk på den aflidnes qvarlåtenskap,
innan utbetalning till dem eger rum.

Direktören skall till vederbörande postanstalt affärda
order om inställande tills vidare af all utbetalning
å räkning, när dertill hörande sparbanksbok gått
förlorad och anledning är att antaga, att boken kommit
i orätta händer, när förbud framstälts mot utbetalning
af minderårigs eller gift qvinnas sparbanksmedel,
eller när direktören finner någon annan omständighet
vara för handen, som påkallar eu sådan
åtgärd.

Posttjenstemännen äro förpligtade, att, innan utbetalning
verkställes, noga göra sig förvissade om insättares
identitet och andra förhållanden, som kunna
skydda banken mot förfalskning och bedrägeri, samt
att, om ringaste misstanke i sådant hänseende hos
dem uppstår, ej utbetala några medel förr, än all anledning
dertill blifvit undanröjd.

En gång hvarje år i den månad, då första insättning
egt ruin, insändes sparbanksboken till centralför
vältning en-! i den ordning som af vederbörande minister
bestämmes. Ändamålet härmed är dels att ränta,

120

som vid nästföregående års slut var upplupen å insättarens
räkning, må inskrifvas i boken, dels ock att
förvaltningen sättes i tillfälle att jemföra antecknin•
garne i boken med räkningen.

Då insättare uttager hela sitt tillgodohafvande,
uträknas räntan jemväl för den tilländagångna tiden
af löpande året, och anses utbetalningsdagen vara
dagen näst efter den, då invisning för medlens lyftning
till vederbörande afsändes.

Postsparbankens fonder förvaltas af nederländska
riksbanken, som jemväl bär att förvara alla sparbanken
tillhöriga värdehandlingar. Utom det belopp, som
kan vara för sparbanken erforligt såsom rörelsekapital,
skola sparbankens samtliga medel placeras i

a) förskrifningar å statsskulden,

b) obligationer, utfärdade af provinser samt stads<
>ch landtkommuner,

c) pantbref, utfärdade af hypotheksföreningar, hvilkas
reglementen blifvit af konungen stadfästade,
eller

d) lån på högst tre månader mot sådane säkerheter,
som riksbanken enligt sitt reglemente eger
emottaga, dock må till sistnämnda placering användas
högst hälften af sparbankens fonder.
Beslut rörande sparbanksmedlens placering fattas

af riksbankens styrelse i samråd med sparbankens
förvaltningsråd.

Det belopp, hvarmed afkastningen å sparbankens
fonder öfverskjuter den summa, som i ränta utbetalas
till insättare, användes i första rummet till bestridande
af sparbankens förvaltningskostnader. Möjligen befintligt
öfverskott ingår till bildande af reservfondAngående
användande af de till denna fond hörande
medel gälla enahanda bestämmelser som för placering

121

af sparbankens öfriga tillgångar. Till reservfonden
skola äfven ingå medel, som i sparbankens räkenskap
kunna vara godtskrifna insättare, hvilken under loppet
af 30 år icke gjort någon insättning i sparbanken
eller derifrån utfordrat kapital eller ränta.

Reservfonden förblifver statens egendom. Dess
ändamål är att lemna tillgång till liqviderande af uppsagde
depositioner, i händelse öfriga dertill afseende
medel skulle befinnas otillräckliga. Åro reservfondens
tidig ;ångar uttömda och regeringen till följd af dess
itigångna garanti måst förskottera medel till liqviderande
af uppsagde depositioner, skola de tillgångar,
hvilka eljest bort ingå till reservfonden, i första rummet
användas till betäckande af regeringens förskott.

Sparbankens förvaltningskostnader upptagas i
riksbudgeten bland öfriga utgifter för departementet
för sjöväsendet, handel och industri.

Alla bref och handlingar, som ega sammanhang
med sparbankens rörelse, befordras portofritt. Såsom
godtgörelse härför erlägges af sparbanken och upptages
bland postverkets inkomster- ett belopp af 10
cents per år för hvarje insättare.

En gång i månaden lemnas i den officiella tidningen
uppgift på beloppet af de under nästföregående
månad i sparbanken insatte och derifrån uttagno
medel. 1 början af hvarje år afgifves till ministern
för sjöväsendet, handel och industri fullständig berättelse
öfver sparbankens verksamhet och förvaltningunder
nästföregående år. Denna berättelse framlägges
för nästsammanträdande Generalstater och offentlig .

# O

göres i den officiella tidningen.

Det är strängeligen förbjudet postsparbankens
tjenstemän, såväl de som äro anställde vid centralförvaltningen
som personalen vid postanstalterna, att

122

för någon person utom sparbankens tjenst yppa insättares
namn eller beloppet af hans tillgodohafvande.
Bryter tjensteman häremot eller tillskyndar han sparbanken
förlust genom någon åtgärd i strid med de för
banken gällande föreskrifter, är han underkastad ansvar.

Slutligen har åt regeringen medgifvits rättighet
aft utfärda sparmärken för uppsamlande af belopp,
som understiga det föreskrifna minimum.

Af föregående redogörelse för grunderna för den
nederländska postsparbanken synes, att dess organisation
öfverensstämmer med den belgiska postsparbankens så tillvida,
att den icke står under General poststyrelsens omedelbara
förvaltning utan har sin egen, under regeringen direkt
sorterande styrelse, samt att vården och förvaltningen af
sparbankens fonder är uppdragen åt riksbanken. Deremot
har lagen för den nederländska sparbanken, synnerligast
hvad angår den inre förvaltningen och de fördelar, som
erbjudas allmänheten, i högre grad än den belgiska vetat
att tillgodogöra sig den i England vunna erfarenheten.
Detta framträder bland annat i den vigtiga fördel, som i
Nederländerna är medgifven insättare, att nemligen kunna
verkställa omsättning vid hvilken som helst af samtliga
för sparbank srörelse upplåtna postanstalter utan att behöfva
underkasta sig besvärliga och tidsödande formaliteter för
räknings öfverflyttande.

Den nederländska lagen har icke upptagit den föreskrift,
som sedan lång tid tillbaka är gällande för de enskilda
sparbankerna i landet, att nemligen ett visst maximum
— i de flesta sparbanker 100 floriner — är bestämdt
för hvarje insättning. Lagstiftaren har ansett en sådan
inskränkning vara opraktisk och lätt leda till förlust för

123

insättaren, som derigenom hindras att på ett fruktbärande
sätt använda hela den summa, han för sådant ändamål
möjligen kunnat afse. Deremot har maximum för insättares
tillgodoliafvande satts temligen lågt eller till 800
floriner, oberäknadt upplupen ränta. Härvid är likväl att
märka, att nämnda begränsning icke är absolut utan allenast
innebär, att ränta icke beräknas å öfverskj utande
summa. Men insättaren är oförhindrad att deponera högre
belopp, en rättighet som för mången kan vara af ej ringa
betydelse, liksom staten kan hafva sin fördel af att räntefritt
emottaga medel till vård.

Någon fara för sparbankens säkerhet i händelse af en
finansiell kris har nämnda rättighet ej ansetts innebära, då
dels det räntebärande maximum blifvit mycket begränsad!,
dels ock sparbankens förmåga att under alla omständigheter
uppfylla sina förbindelser blifvit tillgodosedd genom
föreskriften om viss uppsägningstid för uttagningar, en
tid, som i händelse af utomordentliga omständigheter kan
betydligt utsträckas, om konungen på förslag af vederbörande
minister, och sedan förvaltningsrådet blifvit hördt,
sådant påbjuder. Att sålunda affatta den s. k. clause de
sauvegarde, att nemligen tillämpningen deraf skulle göras
beroende af ett särskildt uthärdad! påbud af den verkställande
makten, bär af mången ansetts mindre lämpligt. I
åtskilliga länder har inan funnit försigtigheten bjuda, att
eu åtgärd sådan som den ifrågavarande kan tillämpas
omedelbart och utan föregående tillkännagifvande derom,
att de utomordentliga förhållanden, af Indika den påkallas,
äro förhanden, förnämligast af den anledning, att sådane förhållanden
— vanligen en finansiell kris — icke i regeln medgifva
den tidsutdrägt, som åtskilliga myndigheters hörande
och utfärdande af en särskild kungörelse i ämnet medföra.

Sparbankens deposition sränta är af lagen bestämd till
2,(i i %. Denna siffra motiveras sålunda, att räntan beräknas

124

per \ månad med 11 cents för 100 floriner, h vilket för år
utgör 2 floriner 64 cents. Lagstiftaren Kar härvid tagit
till föredöme den engelska postsparbanken, som beräknar
räntan efter 1 penny ■ per 1 £ i månaden, utgörande för
år 6 pence eller 2\ %. Genom ett sådant beräkningssätt
underlättas naturligen i hög grad uträkningen af räntan.

Sparbankens fonder förvaltas af riksbanken, som vid
dessas placering handlar efter samråd med sparbankens förvaltningsråd.
Berörda myndigheter hafva i detta hänseende
eu synnerligen vidsträckt befogenhet. De ega nemligen
dels nedlägga medlen i torskrifrii rigar_ å statsskulden, hvilka
för närvarande afkasta omkring 4 %, samt i obligationer
utfärdade af provinser och kommuner, dels ock använda
dem till diskontering å högst tre månader, dock får sist
nämnda sätt att göra medlen fruktbärande icke omfatta
mer än högst hälften af sparbankens tillgångar.

I denna bestämmelse har lagstiftaren följt den åsigt,
som ock legat till grund för den belgiska sparbankslagens ''
stadganden i detta hänseende, att nemligen medlens användande
på flere olika sätt vore mest egnadt att i tider
af ekonomiskt betryck skydda banken mot förluster, enär
en finansiell kris icke i lika grad och företrädesvis icke
lika hastigt påverkade alla valutor. Dessutom komme
medlen genom en mångsidig användning de produktiva
företagen i landet mera direkt till godo, än om de nedlades
endast i förskrifningar å statsskulden, hvilka för
Girigt i ett land, som ginge framåt i materielt välstånd,
alltid tenderade att stiga i kurs och följaktligen lemnade
allt lägre afkastning.

Sparbanken bär varit i verksamhet sedan den 1 April
innevarande ar. Under nämnda månad uppgingo insättningarne
till sammanlagdt 113,338,32 floriner och utbetalningarne
till 1,467,so floriner.

Frankrike.

l)en första sparbank i detta land inrättades i Paris år
1818 af åtskilliga delegare i och styresmän för la Compagnie
royale d’assurances maritimes, hvilka såsom garantifond sainmansköto
hvar och en ett visst belopp i statsobligationer.
Stiftarne förvaltade bankens angelägenheter utan ersättning
och med ansvarighet för de insatte medlen. Uttag fick i
allmänhet ske utan föregående uppsägning. Insättarnes
tillgodohafvande öfverflyttades i statsobligationer, när det
uppnått ett belopp, som genom en förordning af den 29
Juli 1818 bestämdes till 50 francs.

Sparbanken i Paris efterföljdes inom kort af andra
dylika inrättningar, stiftade efter enahanda grunder, och
redan år 1822 voro i Frankrike 7 sparbanker i verksamhet.
I den mån som allt större summor inflöto och stiftarnes
ansvarighet i förhållande dertill ökades, började den
åsigt gorå sig gällande, att ansvarigheten för de insatta
kapitalen borde hvila icke på enskilde utan på staten, och
genom eu förordning af den 3 Juni 1829 vann äfven
denna åsigt tillämpning, i det sparbankerna bemyndigades
att insätta sina fonder å löpande räkning i skattkammaren
emot åtnjutande af 4 % ränta. Genom lagen af den 31
Mars 1837 bestämdes sedermera, att medlen skulle insättas
i den nyss förut bildade Caisse des dépöts et consignations,
åt hvilken uppdrogs förvaltningen och fruktbargörandet
af sparbankernas kapital.

126

I)en 15 Juni 1835 utfärdades den första lag för de
franska sparbankerna. I denna lag lemnades noggranna
föreskrifter angående sättet för sparbankers bildande, deras
förvaltning, tiden inom hvilken utbetalning af insatte medel
egde. ruin o. s. v. Insättare fick under loppet af eu
vecka ej deponera högre summa än 300 francs; tillgodohafvandet
å en räkning fick ej öfverstiga 3,000 francs,
dervid dock gjordes undantag för föreningar till ömsesidigt
understöd, hvilkas tillgodohafvande fick uppgå till 6,000
francs. Genom lagen af den 22 Juni 1845 nedbringades
maximum för insättningar till 1,500 francs i kapital och
2,000 francs med inberäkning af upplupen ränta, samt
ytterligare genom en lag af den 30 Juni 1851 till 1,000
francs, hvaremot föreningar till ömsesidigt understöd til 1-lätos insätta, medel till belopp af 8,000 francs. Räntan å
sparbanksmedel bestämdes genom sistnämnda lag till 47, *,
men reducerades år 1853 till 4 %. Den lag, som för närvarande
reglerar de enskilda sparbankernas verksamhet,
utkom den 15 April 1852, hvarjemte *ett den 4 Juni 1857
utfärdadt reglemente närmare bestämmer sparbankernas
inre förvaltning och skötsel.

Af det nu anförda synes, att sparbankerna i Frankrike,
vare sig de stiftats af enskilde personer, såsom förhållandet
är i flere städer, eller hafva kommunalmyndigheternas
initiativ att tacka för sin tillvaro, hvilket är fallet
med de flesta sparbankerna på landsbygden, endast äro
förmedlare emellan allmänheten och staten, i det den senare
genom La Caisse des dépots et consignations, som, helt och
hållet oberoende af regeringen, sorterar under nationalrepresentationen,
förvaltar sparbanksmedlen och utbetalar
en bestämd ränta derå, hvarefter hvarje sparbank godtgör
sina kunder ränta efter en något lägre räntefot, samt använder
skilnaden till bestridande af sina förvaltningskostnader
och bildande af reservfond.

127

Ehuru de franska sparbankerna uppsamlade betydliga
kapital och bidrogo till en ej ringa spridning af statens
skuldforskrifningar, verkade bestämmelsen om det låga
maximum för insättares tillgodohafvande hämmande på
de ras utveckling. Under decenniet 1836—1845 steg antalet
sparbanker från 135 till 345 och insättarnes tillgodohafvande
från 35 millioner till 393 millioner francs. Men
efter denna tid visade sig en återgång i sparbanksrörelsen,
så att samtliga sparbankernas kapital år 1848, vid den tid
då dessa inrättningar hemsöktes af en kris, som hotade
dem med total undergång, nedgått till 338 millioner francs.
-lag har i det föregående i korthet visat, huru regeringen
sökte råda bot för de olyckor, sparbankskrisen medförde,
och hvilka ofantliga förluster genom densamma tillskyndades
såväl insättarne som staten. Genom denna kris erhöll
sparbanksinstitutionen i Frankrike en mycket svår stöt,
och det dröjde länge, innan minnet deraf utplånades och
förtroendet till sparbankerna återvände.

År 1870 vid liden för det fransk-tyska krigets utbrott
uppgick sparbankernas sammanlagda medel till 720
millioner francs, deraf 500 millioner i rentes och 220
millioner å löpande räkning hos skattkammaren. Efter
krigsförklaringen och i den mån de militära operationerna
visade sig olyckliga för Frankrike, ökades tilloppet af personer,
som ville uttaga sina sparbanksmedel. Det lån å
800 millioner francs för bestridande af krigskostnaderna,
som af regeringen upptogs, föranledde äfven ett förökadt
anlopp på sparbankernas kassa i ändamål att utbekomma
medel för att kunna deltaga i teckningen af lånet. Regeringen
såg sig med anledning häraf nödsakad att genom
ett dekret af den 17 September 1870 suspendera sparbankslagen
och inskränka utbetalningarne först till 100
och derefter till 50 francs i månaden å hvarje räkning.
Denna undantagsföreskrift, som fortfor att tillämpas till

128

den 12 Juli 1871, räddade sparbankerna, så att icke någon
af dem såg sig nödsakad att liqvidera, Emellertid både
under dessa två år sparbankernas sammanlagda kapital
minskats med en fjerdedel.

Den fara, för hvilken sparbankerna under denna tid
Vant utsatte, hänledde emellertid uppmärksamheten derpå,
att allt ej vore väl bestäldt i sättet för deras förvaltning.
Man började inse, att den insättarne medgifna fördelen att
utbekomma sina sparmedel vid anfordran, var för bankerna
förenad med allt för stor risk. Man hade sökt värna om
bankens säkerhet endast genom att gång efter annan sänka
maximum för insättningar, hvilket vid denna tidpunkt utgjorde
1,000 francs, men ej fogat några bestämmelser angående
viss uppsägningstid för medlens utbekommande.

Det uppdrogs då åt M. A. de Malarce, en man, som
egnat en nitisk och framgångsrik verksamhet åt ordnandet
och utveckligen af sparbanksväsendet i Frankrike, att
studera sparbankernas organisation i åtskilliga europeiska
länder. Uti eu år 1872 utgifven skrift redogjorde de
Malarce för resultaten af sin mission och de förbättringar,
som enligt hans åsigt måste införas i de franska sparbankernas
förvaltning. Han framhöll nödvändigheten af
att noggrannt reglera förhållandet emellan insättarne, å
ena, samt staten såsom depositarie och förvaltare af de
insatte medlen, å andra sidan, sålunda, att på samma gång
insättarnes fördel i möjligaste måtto blefve tillgodosedd,
staten vore skyddad mot faran af allt för stora och oförutsedda
utbetalningar. I sådant syfte borde åt sparbankernas
verksamhet gifvas den största, möjliga utveckling genom
att till deras förfogande ställa postanstalterna i riket och
att betydligt höja maximum för insättningar; minderårig
och gift qvinna borde erhålla rättighet att i eget namn
göra insättningar och, ehuru med någon inskränkning,
jemväl att verkställa uttag. För att betrygga statens säker -

129

het herde i sparbankslagen införas en bestämmelse om
viss uppsägningstid för utbetalningar, lämpad efter summans
storlek.

Dessa uttalanden verkade derhän, att redan samma
år af enskild person för representationen framlades ett förslag,
deri framhölls nödvändigheten att så mycket som
möjligt bringa i insättarens närhet, om icke sjelfva sparbanken,
åtminstone en byrå, der han kunde insätta och
åter utbekomma sina besparingar. Motionären föreslog i
sådant syfte, att statens uppbördsman skulle ställas till
sparbankernas förfogande. Emellertid blef förslaget i anseende
till åtskilliga formella brister af sin upphofsman
återtaget, men efterföljdes år 1875 af ett nytt förslag, deri
samma grunder upptogos men med tillägg, att sparbankerna
jemväl skulle ega att anlita posttjenstemännen såsom
förmedlare af deras åtgärder med allmänheten.

Förslaget vann representationens bifall, och den 23
Augusti 1875 utfärdades ett dekret, hvarigenom bestämdes,
att finansministern efter samråd med ministern för åkerbruk
och handel skulle ega att åt sparbank, hvars direktion
derom gjorde anhållan, meddela rättighet att begagna postanstalterna
och uppbördsmännen af de direkta skatterna
såsom mellanhänder för att emottaga insättningar och ombesörja
utbetalningar, emot rättighet för desse att uppbära
eu afgift af 10 centimer för hvarje omsättning. Genom
denna åtgärd ernåddes den fördelen, att antalet af de
platser, der medel kunde för sparbankernas räkning insättas
och utbekommas, betydligt förökades, på samma
gång som tillfälle bereddes för insättarne att hvarje dag och
under flere timmar om dagen verkställa sina omsättningar.

Emellertid begagnade sig sparbankerna ej i någon
synnerlig omfattning af den erbjudna rättigheten. Den
31 December 1879 hade endast 59 sparbanker kommit i
åtnjutande deraf och sysselsatte för ändamålet 575 uppbörds 9 -

130

byråer och 158 postanstalter. Anledningen till det ringa
intresse, hvarmed ifrågavarande anordning omfattades,
torde vara att söka deri, att allmänheten vid hvarje omsättning
hade att vidkännas en kontant utgift, som, om
än obetydlig, likväl var egnad att motverka det med anordningen
afsedda syfte.

Dessa omständigheter i förening med den rastlösa
verksamhet, som af åtskillige framstående män utvecklades
för åstadkommande af eu genomgripande reform inom
sparbanksväsendet, samt de fördelaktiga resultat, de i
grannländerna inrättade postsparbankerna visat sig medföra,
föranledde regeringen att taga saken om hand. Den
lät utarbeta och framlade den 7 Februari 1880 för representationen
ett förslag till inrättande af en postsparbank i
Frankrike hufvudsakligen efter mönstret af Englands postsparbank,
ehuru i några få hänseenden derifrån afvikande,
hvilket förslag efter en uttömmande behandling af representationens
båda afdelningar med några obetydliga förändringar
antogs.

Ehuru, på sätt jag antydt, sparbanksinstitutionen varit
behäftad med stora brister, och en genomgripande reform
deri allt sedan Frankrikes senaste krig så att säga stått
på dagordningen, hafva dock sparbankerna under det sista
decenniet synnerligen vackra resultat att framvisa, och
den uppsamling af kapital, som genom dem förmedlats,
har hållit jemna steg med den exempellösa utveckling på
det ekonomiska området i öfrigt, som Frankrike låtit oss
bevittna.

För att i någon mån åskådliggöra sparbankernas framsteg,
har jag uppgjort följande tabell, utvisande sparbankernas
ställning den 31 December 1872 och 1878, det sista
år, för hvilket fullständiga statistiska uppgifter i detta hänseende
stått mig till buds:

131

År.

Antal

sparbanker.

1 sparbank
på antal
invånare.

Antal

insättare.

1 insättare
på antal
invånare.

Summa
insatte medel.

Tillgodo-hafvande i
medeltal för
hvarje iu-sättare.

1872......

500

73,800

2,116,552

17,i

Francs.

515,218,527

Francs.

243,42

1878......

52G

70,342

3,173,721

11,(;

1,016,166,402

320,18

Lagen angående inrättande af en postsparbank i Frankrike
är utfärdad den 9 April innevarande år. Ännu då
detta nedskrifves hafva de närmare reglementariska bestämmelserna
för bankens förvaltning och skötsel ej utkommit,
liksom uppgift saknas om tiden, då banken skall
tråda i verksamhet. Jag måste följaktligen inskränka mig
till redogörelse för de allmänna stadganden, som innefattas
i nyssnämnda lag af den 9 April 1881:

Frankrikes postsparbank står under statens garanti
och under inseende af ministern för post- och
telegrafväsendet. Generalpoststyrelsen företräder staten
i dess förhållande till insättarne.

Postanstalterna i riket, i den män de dertill varda
af ministern bestämda, förmedla bankens vexelverkan
med allmänheten. Hvarje insättare, som är försedd
med en af banken utfärdad sparbanksbok, eger verkställa
insättningar och uttag vid en hvar af samtliga
i bankens tjenst verkande postanstalter.

I postsparbanken insatte medel öfverlemnas i
Paris till la Caisse des dépöts et Consignations och i
departementen till nämnda kassas filialafdelningar. Å
dessa medel utbetalas till sparbanken ränta efter
3 V4 % om aret från och med den dag, då medlen

132

öfverlemnas till kassan, till och med dagen näst före
den, då de derifrån nttagas.

Å sparbanksmedel erlägges till insättare ränta
efter 3 % om året. Räntan beräknas från och med den
l:a eller 16:de dagen i hvarje månad näst efter den,
då medlen insattes, till den l:a eller 16:de dagen näst
före den, då uttag göres. Den 31 December lägges
upplupen ränta till kapitalet, hvarefter hela det sålunda
uppkommande belopp blir räntebärande. Ränta
beräknas ej å del af 1 franc.

Den sålunda bestämda räntefoten, såväl för de till
la Gaisse des dépots et Oonsignations öfverlemnade
belopp, som för medel insatte i sparbanken, får icke
förändras annorledes än genom beslut af båda statsmakterna.

- Kostnaderna för sparbankens förvaltning bestridas
med det belopp, som uppkommer genom skilnaden
emellan

a) den ränta, banken uppbär af la Caisse des
dépots et Oonsignations, och den banken utbetalar till
insättare, samt

- b) af kastningen å de valutor, i h vilka bankens
kapital är placeradt, och den ränta, banken uppbär
af la Caisse des dépöts et Oonsignations.

För den händelse förvaltningskostnaderna skulle
öfverstiga de sålunda anvisade tillgångar^, fy lies bristen
af bankens reservfond, hvarom vidare här nedan.

Generalpoststyrelsen öppnar särskild räkning med
hvarje person, som vid någon postanstalt antingen
sjelf insätter medel eller för hvars räkning sådan insättning
göres. Till insättaren utlemnas afgiftsfritt sparbanksbok,
skild å den person, för hvars räkning medlen
insättas. I boken inskrifves i ordningsföljd hvarje
insättning och utbetalning äfvensom upplupen ränta.

133

Samma person får ej vara innehafvare al mer
än en af postsparbanken å honom utstäld sparbanksbok
vid äfventyr att eljest förlora räntan å de belopp,
som äro inskrifna i den senare utfärdade boken och de
böcker, som bära senare datum än denna. Åro flere böcker
utstälda på samma dag, förverkas räntan å sammanlagda
beloppet af de i dessa böcker inskrifna summor.

Minderårig eger rätt att göra insättningar utan
särskildt tillstånd af föräldrar eller målsman. Han
eger äfven, ehuru först efter uppnådda 16 års ålder,
att utan sådant tillstånd åter uttaga af honom insatte
medel jemte derå upplupen ränta; dock undantages
derifrån det fall, då af föräldrar eller målsman formligt
förbud göres mot medlens utbetalande.

Likaledes eger gift qvinna, ehvad hennes äktenskapskontrakt
innehåller bestämmelse om egendomsgemenskap
makarne emellan eller ej, att utan mannens
tillstånd öppna räkning i postsparbanken och att åter
uttaga af henne insatte medel, utom i det fall att
mannen deremot nedlägger förbud.

Insättare, hvars tillgodohafvande uppgår till belopp,
som medger inköp af minst 10 francs rentes, eger
att kostnadsfritt genom, sparbankens försorg få sådant
köp verkstäldt. Förvärfvande af rentes för insättares
räkning är medgifvet till hvilket belopp som helst inom
gränserna för hans tillgodohafvande i sparbanken.

Minimum för hvarje insättning är 1 franc. Sammanlagda
innestående beloppet å en räkning får ej
öfverstiga 2,000 francs, hvilka må deponeras vid ett
eller flere tillfällen. Öfverstiger insättares fordran i
kapital och upplupen ränta 2,000 francs, underrättar
sparbanken honom derom skriftligen. Underlåter
han att inom tre månader, sedan han erhållit sådan
underrättelse, nedbringa sin fordran under 2,000

134

francs, iuköpes af sparbanken för hans räkning och
utan att han derför drabbas af särskild kostnad
rentes å 20 francs. Emellertid upphör all ränteberäkning
å det belopp, som öfverskjuter 2,000 francs,
från och med den dag, då underrättelsen af banken
meddelats, till den, då summan åter nedbringas under
det föreskrifna maximum.

Uttager insättaren ej de valutor, som sålunda för
hans räkning inköpts, ombesörjer sparbanken inkassering
af förfallen ränta derå samt inför den såsom insättning
å hans sparbanksräkning.

Onsk ar insättaren utbekomma större eller mindre
del af sin fordran, skall han derom underrätta Generalpoststyrelsen.
Medlen utbetalas derefter till honom
inom åtta dagar efter uppsägningen inom Frankrikes
kontinentala område. Genom särskilt dekret skall
bestämmas tiden, inom hvilken uppsagde sparbanksmedel
utbetalas genom postanstalter, belägna utom
nämnda område.

I händelse af force majeure må, efter det le Conseil
d’Etat blifvit hord t, genom dekret bestämmas, att
postsparbanken eger inskränka utbetalningen af uppsagde
medel till minst 50 francs hvar fjortonde dag.

Föreningar till Ömsesidigt understöd ega tillstånd
att insätta sina medel å kollektivbok i postsparbanken.
Sådan förenings sammanlagda fordran hos banken
får uppgå till 8,000 francs. Kooperativa föreningar,
stiftelser för välgörande ändamål och andra dylika inrättningar
ega likaledes att på enahanda vilkor öppna
räkning i sparbanken, dock måste de dertill erhålla
särskildt tillstånd af vederbörande minister. Befinnes
omförmälda föreningars eller stiftelsers tillgodohafvande
uppgå till högre belopp än det föreskrifna
maximum, lemnar postsparbanken derom skriftlig un -

derrättelse. Varder ej fordran inom 3 månader, efter
det sådan underrättelse meddelats, nedbragt under
8,000 francs, inköper banken för föreningens etc. räkning
och utan särskild kostnad för denna rentes till
belopp af 100 francs.

Om under loppet af 30 år medel icke blifvit insatte
å eller uttagne från sparbanksräkning, eller annan
åtgärd med derå innestående medel på insättares begäran
vidtagits, upphöra medlen att vara räntebärande
och skola återställas till den som vederbör. Kan säker
underrättelse icke erhållas om hvem som eger rättighet
att uppbära medlen, eller kan af en eller annan
anledning utbetalning deraf icke ega rum, inköpes
genom postsparbankens försorg för hela beloppet rentes,
livilka lemnas i förvar till la Caisse des dépöts et
Consignations. Likaledes skola till förvar hos nämnda
kassa öfverlemnas sådane rentes, som af postsparbanken
inköpts antingen på insättares begäran eller
i det fall, då denne underlåtit att nedbringa sin fordran
under det föreskrift)a maximum, och hvilka rentes
icke af egaren uttagits inom loppet af 30 år.

Då medel blifvit för annan persons räkning insatte
i sparbanken med det af gifvaren eller testator
uttryckligen stadgade vilkor, att nämnde person först
efter viss tid eger att deröfver förfoga, beräknas nyss
omförmälda tid af 30 år från den dag, då personen
erhöll fri dispositionsrätt öfver medlen. A rentes,
som sålunda öfverlemnas i förvar till la Caisse des
dépöts et consignations, tillgodoräknas egaren ej ränta
under tiden från det obligationerna öfverlemnades till
kassan, till dess de af egaren återfordras. Möjligen
befintligt öfverskott å medel, som användts till inköp
af rentes, äfvensom belopp, som understiger det för
sådant inköp stadgade minimum, tillfalla sparbanken.

Graf vor och testame ntari ska förordnanden kunna
göras till förmån för postsparbanken. Dervid bör
iakttagas enahanda bestämmelser, som gälla angående
upprättande af förordnanden till förmån för välgörenhets!
nrättningar.

Postsparbanken upplägger en reservfond. Denna
fond bildas af

o) den vinst, som kan för sparbanken uppkomma
derigenom, att till bestridande af förvaltningskostnaderna
icke åtgår hela det belopp, hvarmed den från
la Caisse des dépöts et consigiiations utbekomna ränta
efter 3] % å sparbankens fonder öfverstiger summan

af den till insättare utbetalda ränta efter 3

b) de gåfvor och testamenten, som kunna tillfalla
sparbanken;

c) möjligen befintligt öfverskott å medel, som användts
till inköp af rentes för insättares räkning,
hvilken ej under loppet af 30 år verkstält någon omsättning
i banken, äfvensom belopp, hvilket understiger
det för sådant inköp föreskrifna minimum;

d) kapitalisering af räntorna å de medel,, som
återstå disponibla, sedan, på sätt ofvan är anfördt,
förvaltningskostnaderna blifvit betäckta; och

e) det belopp, hvarmed räntan å de valutor, hvari
sparbankens medel blifvit nedlagde, öfverskjuter den
ränta efter 3J/4 %, som af la Caisse des dépöts et
consigiiations utbetalas till sparbanken, dock först efter
det möjligt behof för betäckande af bankens förvaltningskostnader
blifvit tillgodosedt.

Sparbankens reservfond kan icke disponeras utan
i kraft af ett utaf båda statsmakterna fattadt beslut.

Ministern för post- och telegrafväsendet framlägger
hvarje år en redogörelse för postsparbankens
tillstånd och förvaltning. Denna redogörelse

137

intages i den officiella tidningen och tillställes nationalrepresentationens
båda delegationer.

De reglementariska bestämmelserna rörande postsparbankens
förvaltning och skötsel och hvad som
bör iakttagas för åstadkommande af erforderlig kontroll
utfärdas af ministern.

Det är icke tillåtet att samtidigt vara insättare i
postsparbanken och någon enskild sparbank, vid äfventyr
att all ränta å samtliga i dessa sparbanker insatte
medel förverkas. Alla för postsparbankens rörelse erforderliga
tryckalster, skrifter och handlingar äro fria
från inregistrerings- och stämpelafgift.

La Caisse des dépöts et consignations gör de från
sparbanken emottagne fonder fruktbärande medelst
deras placering i valutor, utfärdade af franska staten.
Det belopp, som uppkommer genom skilnaden i afkastningen
å nämnda valutor och den ränta efter 374 %,
som utbetalas till sparbanken, ingår till sparbankens
reservfond, sedan möjligen förefintlig brist för betäckande
af förvaltningskostnaderna blifvit fyld. Dock
skall la Caisse des dépöts et consignations för bestridande
af erforderliga utbetalningar tillhandahålla
sparbanken ett rörelsekapital, motsvarande en femtedel
af samtlig^ från sparbanken emottagne medel. Detta
kapital får likväl ej öfverstiga 100 millioner francs.

Den franska sparbankslagen, för hvars innehåll jag
nu i korthet redogiort, var inom representationen föremål
för en stark meningsbrytning. Lagens vedersakare, förnämligast
anhängare af de enskilda sparbankerna, framhöllo
såsom hufvudargument mot dess antagande dels vådan
för staten att ikläda sig ansvaret för de ofantliga summor,

138

hvilka ansåg os komma att inflyta till följd af den nya organisationen,
dels ock den fara, för hvilken redan existerande
sparbanker skulle blifva utsatta genom konkurrensen
med en under statens garanti stöld sparbank, som erbjöde
allmänheten vida större fördelar, än af de enskilda sparbankerna
kunde påräknas.

Häremot invändes från motsatta sidan, att om man
ville påräkna, att de uppsamlade kapitalen blefve förvaltade
med den omsorg, som för sparbankens lugna
utveckling vore af nöden synnerligast i ett land, der de
finansiella förhållandena starkt påverkades af periodiskt
återkommande politiska brytningar, så vore det genom
att anförtro denna förvaltning åt staten, som genom
den af regeringen oberoende Caisse des dépöts et consignations
gjorde medlen fruktbärande medelst deras placering
i statens solidaste och för fluktuationer minst utsatta
säkerheter. Finansiella kriser vore visserligen oundvikliga
och komme alltid att medföra förökade anspråk
på sparbankens kassa, men lagstiftaren hade nogsamt
förutsett detta och sörjt för sparbankens säkerhet genom
föreskrifter angående maximum för insättningar, möjligheten
att förändra räntefoten och framför allt viss ''uppsägningstid
för utbetalningar och i vissa fall rättighet
att inskränka utbetalningen till 50 francs hvar fjortonde
dag å hvarje räkning. Genom dessa försigtighetsmått,
af hvilka särskilt det sist omförmälda under Paris belägring
1870—71 blifvit med afgjord framgång pröfvadt,
vore statens säkerhet på ett betryggande sätt tillgodosedd.

Gent emot farhågan, att postsparbanken skulle föranleda
de enskilda sparbankernas undergång, hade man
att ställa erfarenheten från andra länder, der postsparbanker
redan åtskillliga år varit i verksamhet. Sålunda
hade i England under första åren af postsparbankens
tillvaro visserligen ett ej ringa antal enskilda sparbanker

139

sett sig nödsakade att upphöra med sin verksamhet, och
deras medel öfverflyttats till postsparbanken, men dessa
enskilda sparbanker hade utan undantag varit mindre
solida och redan före postsparbankens tillkomst visat
symptom af en mindre god förvaltning. Deremot hade
alla väl organiserade och omsorgsfullt skötta sparbanker
icke allenast ostördt verkat vid sidan af postsparbanken
utan äfven betydligt utvecklats. Det hade visat sig, att
de båda arterna af sparbank hade ett olika verksamhetsfält,
i det de enskilda sparbankerna förnämligast betjenade
den mera välbergade, den fasta delen af befolkningen,
under det att de fattigaste klasserna, den mera
rörliga befolkningen företrädesvis till postsparbanken öfverlemnade
sina besparingar.

Enahanda erfarenhet hade äfven andra länder lemnat,
synnerligast Italien, der postsparbanken genom den
täflan, hvartill den tvingat de enskilda sparbankerna, hos
dessa framkallat en lifaktighet, hvartill motstycke förut
saknats.

Åtskilliga af de grundsatser, som finnas uttalade i
lagen om den franska postsparbanken, voro jemväl föremål
för det lifligaste meningsutbyte. Sålunda diskuterades
ifrigt frågan, huruvida sparbanksboken skulle vara
nationel, d. v. s. medföra rättighet att verkställa omsättningar
vid hvilken som helst af de för sparbanksrörelse
upplåtna postanstalterna, eller om den skulle vara bunden
vid den postanstalt, af hvilken den blifvit utstäld,
och att rättigheten att vid annan postanstalt verkställa
omsättningar skulle förutsätta en med vissa formaliteter
förbunden öfverflyttning af sparbanksräkningen.

Regeringen hyllade uti sitt lagförslag den senare
åsigten, och såsom skäl för densamma anfördes, att dess
tillämpning skulle föranleda en mindre invecklad bok -

140

föring och lättare kontroll, än som blefve nödig, om den
större friheten att verkställa omsättningar medgåfves.
Å andra sidan framhölls med mycken styrka och med
stöd af erfarenheten från England, att det just vore den
utsträckta friheten i berörda hänseende, som varit förnämsta
anledningen till det stora förtroende, postsparbanken
i nämnda land förvärfvat, och som innebure den
väsentligaste fördelen, postsparbanken erbjöde framför
de enskilda sparbankerna. Det vore nemligen af ovärderlig
nytta för insättaren, att, hvar han än vistades, så
att säga kunna föra sin sparbank med sig; det vore al
vigt för arbetaren, som sökte arbetsförtjenst å annan ort,
att i sin omedelbara närhet finna placering för eu sparpenning,
som han kanske i stället förbrukat, om endast
sparbanken i hemorten stått för honom öppen, för tjenstfolk,
hvilka oaktadt upprepadt ombyte af vistelseort kunde
utan afbrott föröka sina besparingar, för den sjöfarande,
som vid sin ankomst till moderlandets kolonier kunde
återfinna de medel, han i hemmet sammanspara^ Med
ett ord, medgifvandet af .fullkomlig frihet att verkställa
omsättningar vid hvilken postanstalt som helst ansågs
s^som ett oeftergifligt vilkor, för att postsparbanken skulle
kunna bestå i täflan med de enskilda sparbankerna. Bestämmelsen
härom blef ock intagen i lagen.

I fråga om den befarade svårigheten med bokföring
och kontroll, hvartill ifrågavarande bestämmelse skulle
föranleda, medgafs, att någon tillökning i bokföringsbestyret.
vore oundviklig, helst, såsom erfarenheten i England
gifvit vid handen, antalet omsättningar vid andra
postanstalter än den, som utstält sparbanksboken, antagligen
komme att ständigt ökas och utgöra en betydlig
procent af samtliga omsättningar. Men deremot komme
kontrollen ej att derigenom försvåras, emedan för densamma
vore sörj dt på enahanda sätt,- ehvad omsättnin -

141

gar finge ske vid en eller vid samtliga postanstalter,
nemligen sålunda att insättningar och uppsägningar genast
skulle delgifvas centralförvaltningen, som förde särskild
räkning med hvarje insättare.

Angående sättet att åstadkomma förändring i räntefoten
för insättarnes tillgodoliafvande voro meningarne
mycket delade, huruvida en sådan förändring borde kunna
åvägabringas genom ett dekret af verkställande makten,
eller om dertill skulle erfordras båda statsmakternas genom
en lag uttalade vilja. Den förra åsigten hade många
anhängare och de komitéer, hvilka inom representationens
särskilda afdelningar hade lagförslagets förberedande behandling
åt sig uppdragen, uttalade sig i sådan rigtning.
De ansågo det ej vara förenadt med någon fara att åt
regeringen inrymma rättigheten att förändra räntefoten.
En nedsättning i räntan, hvilket kunde ifrågakomma
endast under tider af ekonomiskt välstånd, vore en åtgärd,
som regeringen nogsamt skulle undvika, väl vetande,
att ett sådant steg vore egnadt att på ett betänkligt
sätt rubba allmänhetens förtroende till sparbanken.
Att åter höja räntan vore ett af de medel, hvarigenom
verkningarne af eu kris och dermed följande ökadt anlopp
på sparbankens kassa lämpligen kunde motverkas. Men
om detta medel skulle vara verksamt, måste det användas
utan uppehåll och i det ögonblick, då dess återhållande
verkan vore mest af behofvet påkallad. Detta läte sig
emellertid ej göra, om förändringen skulle ske genom lag,
helst om kamrarne icke för tillfället vore samlade eller
enighet dem emellan icke, eller åtminstone icke genast,
kunde ernås. Bestämmanderätten i förevarande hänseende
borde derför lämpligast anförtros åt regeringen.

De, som hyllade den åsigt, hvilken äfven sedermera
blef lag, att nemligen räntefoten ej borde kunna förän -

142

dras utan genom båda statsmakternas sammanstämmande
beslut, framhöllo, att postsparbankens verksamhet ej finge
jemföras med vanlig bankrörelse. Räntefoten för sparbanken
borde derför icke följa de vexlingar, bankräntan i
allmänhet vore underkastad, utan tvertom vara så fast
och oföränderlig som möjligt. Sådant vore förhållandet
med do enskilda sparbankerna, hvilkas räntefot ej kunde
förändras annorlunda än genom en lag.

Det borde icke lemnas ur sigte, att sparbankslagen
vore att anse såsom ett kontrakt, hvarigenom bestämdes
förhållandet emellan staten såsom depositarie, å ena sidan,
och insättarne, å den andra. Deraf följde ock, att kontraktets
föreskrifter, och dertill en af de vigtigaste, ej
borde kunna af den ene kontrahenten, staten, förändras,
utan att den andre kontrahenten, insättarne, genom sin
representant, nationalförsamlingen, lemnade sitt samtycke
till en sådan förändring. Postsparbankens eget intresse
fordrade äfven den största möjliga fasthet i de för densamma
gällande bestämmelser. De millioner individer,
som utgjorde bankens kunder, tillhörde till största delen
samhällets minst upplysta medlemmar, i synnerhet blefve
detta händelsen, när banken, såsom dess ändamål vore,
utsträckt sin verksamhet jemväl till den aflägsnare landsbygden.
Men för dessa samhällsmedlemmar vore börsens
angelägenheter, alla de förhållanden, som kunde inverka
på bankernas rörelse, främmande; de hölle sig endast till
de bestämmelser, som stode att läsa i sparbanksboken.
Man borde låta sig angeläget vara att ej rubba deras
förtroende till sparbanken. Blotta föreställningen derom,
att de stadganden, i förlitande på hvilka de anförtrott
sina sammansparade tillgångar till sparbanken, kunde
när som helst af den verkställande makten ändras till
deras skada, vore tillräcklig att rubba deras förtroende

143

till en institution, hvars framgång vore uteslutande deraf
beroende.

Dessutom hade postsparbanken i ännu högre grad än
de enskilda sparbankerna af nöden att väcka och underhålla
detta förtroende. De enskilda sparbankerna kunde
nemligen erbjuda allmänheten en dubbel garanti. Först
och främst staten, som förvaltade sparbankernas medel
och gjorde dem fruktbärande, och dernäst sparbankernas
principaler och styresmän, af insättarne kände och aktade
samhällsmedlemmar, hvilka endast af intresse för saken
egnade sin verksamhet åt sparbankernas vård och derigenom
hos allmänheten stärkte den öfvertygelsen, att
bankernas angelägenheter sköttes på ett betryggande sätt.
Postsparbanken stode deremot ansigte mot ansigte med
allmänheten utan några af den kända mellanhänder, och
hade derför af nöden att lägga om möjligt än mera fasthet
och konseqvens i dagen än de enskilda sparbankerna.

En betänklighet, som i sin mån äfven inverkade på
beslutet i denna fråga, var den, att om räntefotens bestämmande
öfverlemnades åt regeringen, sattes derigenom
i dess händer ett farligt vapen, hvaraf den skulle kunna
göra bruk antingen i politiskt syfte eller ock för att åstadkomma
en stark konkurrens emellan postsparbanken och
de enskilda sparbankerna till de senares skada.

Regeringen hade uti sitt för representationen framlagda
lagförslag icke åt minderårig och gift qvinna inrymt
rättigheten att verkställa omsättningar i postsparbanken.
Förnämsta anledningen härtill var att söka i den omständighet,
att ett sådant medgifvande ansågs stridande mot de
grundsatser, som i fråga om minderårigs och gift qvinnas
rätt att ingå aftal funnes uttalade i civillagen, och det förmenades
derför icke vara med god ordning öfverensstämmande,
att genom ifrågavarande speciallag ett undantag

144

gjordes från den allmänna regeln. Dessutom hade man,
hvad särskild! anginge rättigheten för gift qvinna att göra
omsättningar i postsparbanken, från flere håll hört uttalas
den farhåga, att en sådan rättighet lätt skulle föranleda
till frestelse för hustrun att från det gemensamma boet
undandraga egendom och derigenom för egen räkning
bereda sig tillgångar, hvilka ej komme mannen tillgodo.
Rättigheten att förvalta boets egendom borde tillkomma
mannen ensam såsom familjens hufvud och i regeln mest
lämplig att ombesörja ekonomiska angelägenheter. Att åt
hustrun i vissa fall medgifva dispositionsrätt öfver makarnes
tillhörigheter oberoende af mannens samtycke, vore att
utså frön till oordning och missämja inom familjen.

I fråga om minderårig var emellertid det stora flertalet
ense derom, att en sådan rättighet vore egnad att
utöfva ett välgörande moraliskt inflytande på familjerna,
i det redan från barnaåren hos de unge inplantades insigt
om nyttan och vigten af att spara. Dessutom vore ett
stort steg i förevarande rigtning redan sedan flere år taget
genom inrättandet af sparkassor. i skolorna, en institution,
som företrädesvis i Frankrike omfattats med största intresse
och burit rika frukter. Att under sådane omständigheter
vägra minderårig tillträde till postsparbanken vore
att motverka det syfte, som med skolsparkassorna afsåges.
Dock ansågs försigtigheten bjuda, att den omyndiges rätt
att förfoga öfver sina besparingar inskränktes derhän, att
utbetalning till honom icke Ange ega rum emot föräldrars
eller förmyndares förbud.

Deremot var det först efter ett starkt motstånd den
åsigt segrade, att gift qvinna skulle ega att för egen räkning
göra omsättningar i sparbanken. Försvararne af
denna åsigt fram holk), hurusom lagförslagets upphofsman
företrädesvis åsyftat att tillgodose familjens intresse. De
hade med rätta ansett, att inom välburgna familjer det i

145

allmänhet vore mannen, som till följd af sin uppfostran
och sin sociala ställning vore mest lämplig att förvalta
familjens tillhörigheter, men de hade lemna! ur sigte, att
när man lagstiftade för eu sparbank, och framför allt för
en postsparbank, måste man taga hänsyn i första rummet
till de familjer, hvilkas tillgångar inskränkte sig till den
dagliga arbetsför^ ensten. Inom dessa familjer, der det
för hustrun vore förenadt med stora svårigheter att i händelse
af behof erhålla boskilnad, måste hustrun, om hon
ej skulle med sina barn råka i armod och falla fattig:-vården till last, i de flesta fall stanna hos mannen, äfven
om denne till följd af dryckenskap eller andra laster icke,
såsom sig borde, vårdade sig om familjen.

Men hos den arbetande klassen hade hustrun eu
annan och vida mera maktpåliggande uppgift att -fylla än
hos den välburgna. Mannen tillförde visserligen familjen
sin arbetsförtjenst och lemnade derigenom det betydligaste
bidraget till dess uppehälle, men hustrun lemnade äfven
sin insats icke blott genom hvad hon möjligen kunde förtjena
utan isynnerhet genom sin verksamhet i hushållet.
Pa detta område vore allt beroende på hustruns flit och
omtanke, på hennes förmåga att med sparsamhet och klokhet
förvalta familjens små tillgångar. Alla uppköp för
dess räkning skedde genom henne, alla utgifter för hyra,
kläder m. m. verkstäldes af henne. Hon forvärfvade derigenom
en erfarenhet af dessa för en fattig familj så maktpåliggande
detaljer, som mannen, mestadels fipptagen af
sitt arbete utom hus, till stor del saknade. Om mannen
hemfölle åt dryckenskap och ett oordentligt lefverne, vore
hustrun den enda, som kunde rädda familjen.

Det vore derför angeläget, att hustrun så mycket som
möjligt gynnades i sin sträfvan för familjens bästa, och i
detta hänseende vore intet medel så .verksamt som det,
hvarigenom hon sattes i stånd att spara för kommande

146

dagar. Man behöfde ej befara, att hennes sparsamhet
hade något omoraliskt syfte; om hon genom sin flit och
omtanke kunde lägga något åsido och göra det fruktbärande,
vore bevekelsegrunden dertill endast önskan att
sörja för de sinas framtid.

I många arbetarefamiljer vore mannen, företrädesvis
inom vissa yrken, nödsakad att under långa tider af året
aflägsna sig från hustrun för att på annat håll söka arbetsförtjenst.
Det vore då af vigt för hustrun att kunna
i sparbanken insätta och i händelse af behof åter uttaga
de besparingar, hon kunde göra å hvad mannen sände
henne af sin arbetsförtjenst.

Dessutom hur ofta inträffade ej det fall, att mannen
öfvergåfve hustrun och barnen, utan att derför laglig skilsmessa
komme till stånd! Ville man då förbjuda hustrun
att utan mannens tillstånd insätta sina besparingar i sparbanken,
beröfvade man henne derigenom allt tillfälle att
bereda sin och de sinas utkomst. Också hade erfarenheten
visat, att de enskilda sparbankerna i dessa ömmande
fall ansåge sig böra emottaga hvad hustrun kunnat
sammanspara, sålunda kringgående gällande lag, som ej
medffåfve hustrun rätt att utan mannens tillstånd insätta
sina medel i sparbanken.

Hufvudsakligen af nu anförda skäl voterades med stor
majoritet den paragraf i sparbankslagen, som medgifver
hustrun rätt att utan mannens tillstånd göra omsättningar
i sparbanken. Likväl ansågs mannens öfvervägande inflytande
på familjens ekonomiska angelägenheter böra sålunda
tillgodoses, att hustruns rätt att uttaga sina sparmedel
gjordes beroende deraf, att sådant ej formligen förbjödes
af mannen.

Då den franska sparbankslagen sålunda förlänat gift
qvinna en rättighet, hvaraf hon förut var i saknad, har
den derigenom följt det exempel, som gifvits af lagarne

147

för de flesta andra länders sparbanker. Redan år 1828
medgaf den då utgifva lagen för Englands sparbanker
rättighet för gift qvinna att utan mannens tillstånd insätta
medel i sparbank och åter utbekomma dem, såvida ej
mannen förbjöde det, och enahanda bestämmelse bär influtit
i alla senare sparbankslagar för nämnda land. En
dylik rättighet är medgifven i Italien, Österrike, Nordamerikas
Förenta stater in. fl. länder. I Belgien har man
i detta hänseende gått ett steg längre. Mannen eger
nemligen der ej rättighet att uttaga medel, som blifvit af
hustrun insatte, och om mannen förbjuder utbetalning af
hustruns medel, kan ett sådant förbud häfvas af fredsdomaren,
som på ansökan af hustrun eger pröfva giltigheten
af de skäl, hvarpå förbudet grundas. Likaledes
eger fredsdomaren, i händelse mannen vägrar hustrun
tillstånd att för sina besparingar inköpa rentes, att efter
pröfning af förhållandena meddela sådant tillstånd. Han
eger äfven enahanda rättighet, om mannen af en eller
annan anledning icke kan meddela sitt samtycke, såsom
om mannen är borta eller öfvergifvit hustrun.

En föreskrift, som verkat hämmande på de enskilda
sparbankernas utveckling, har varit den, hvarigenom maximum
för insättares tillgodo Imf''vande inskränkts till 1,000
francs. Det har mot ett så lågt maximum erinrats, att
om en del insättare sparade för att möta sådane utgifter,
som tid efter annan regelbundet återkomme, t. ex. hyran,
eller för att ej vara blottade i händelse af sjukdom, arbetsbrist
eller dylikt, afsåges dock i de flesta fall att så
småningom uppbringa besparingarné till en summa, som
medgåfve en definitif placering, t. ex. förvärfvande af eu
hemmansdel, uppsättande af en handel o. s. v. Men med
det låga värde, penningen numera egde, kunde med en
summa af 1,000 francs föga eller intet uträttas. Ett så

148

lågt maximum motverkade derför i betydlig mån en önskvärd
utveckling af sparbanksväsendet.

Under öfverläggningarne om sparbankslagen gjorde
sig derför den mening allmänt gällande, att en förhöjning
af maximum borde ske och det desto hellre, som derigenom
kostnaden för sparbankens förvaltning nedbringades,
då kostnaden för hvarje insättning vore lika, ehvad
större eller mindre belopp insattes, men en större insättning
lände banken till mera fördel än en mindre.

Eu reform i antydda rigtning ansågs emellertid af
mången kunna leda staten in på en väg, som för en lugn
ekonomisk utveckling kunde medföra ej ringa fara. Ju
högre maximum för insättningar bestämdes, desto rikligare
kunde man förutsätta att kapital skulle inflyta i
sparbankens kassa. Statens ansvarighet toges härigenom
i anspråk i en utsträckning, som -kunde medföra våda,
synnerligast i händelse af en finansiell kris och dermed
följande nedgång i kursen å alla valutor. Nödig försigtighet
fordrade derför att hålla medelvägen, och 2,000
francs blef antaget såsom ett lämpligt maximum.

Det framhölls tillika, att anmärkningen derom, att
allt för stora kapital skulle uppsamlas, vore rigtad snarare
mot de enskilda sparbankerna än mot postsparbanken.
De förra erbjöde nemligen högre ränta, och lockelsen vore
i följd deraf större att till dem bära sina besparingar.
Postsparbankens jemförelsevis låga räntefot utgjorde deremot
ett säkert korrektiv mot allt för rikligt tillflöde af
kapital.

Vidare ansåg man sig i Frankrike böra undvika den
föreskrift, att under loppet af en viss begränsad tid insättning
å samma räkning ej finge öfverstiga ett bestämdt
belopp, såsom t. ex. enligt den engelska lagen under loppet
af ett år ej mer än sammanlagdt £ 150 finge insättas.
Erfarenheten från de enskilda sparbankerna talade mot en

149

Hädan begränsning. Genom lagen af den 22 Juni 1845
bestämdes, att under loppet af en vecka högst 300 francs
finge insättas. Denna föreskrift hade gifvit anledning till
ständiga klagomål och medförde dessutom ej den verkan,
som dermed varit afsedd, nemligen att förekomma insättningar
till för högt belopp på samma räkning. Allmänheten
sökte dessutom att på allt sätt kringgå en sådan
föreskrift, hvars enda följd blefve, att insättarne förlorade
sin tid, utan att sparbankerna i densamma egde ringaste
skydd.

Det ansågs derför icke böra förvägras insättare att
på eu gång deponera en summa, som uppnådde det föreskrifna
maximum. Den anmärkning, hvartill ett sådant
medgifvande kunde föranleda, att nemligen maximum
redan dagen efter insättningen öfverskredes genom den
upplupna räntan, bemöttes dermed, att först med det löpande
årets utgång räntan kapitaliserades, och om dervid
insättares tillgodohafvande befunnes vara för högt, anmodades
han att minska .beloppet, hvilket, i händelse insättaren
sådant uraktläte, genom sparbankens försorg reducerades
medelst inköp af rentes.

1 den förberedande behandling, sparbankslagen hade
att genomgå, såväl som i de bestämmelser, hvarom man
efter ett uttömmande meningsutbyte slutligen förenade sig,
kan spåras en genomgående sträfvan att omgärda sparbanken
med sådana säkerhetsmått, som satte utom tvifvel
dess förmåga att under alla omständigheter uppfylla ingångna
förbindelser1. Det val'' äfven naturligt, att uppmärksamheten
framför allt skulle rigtas på denna angelägenhet
i ett land, der man haft att beklaga svåra missgrepp vid
förvaltningen af sparbankernas angelägenheter, missgrepp,
hvilka medfört ofantlig ekonomisk förlust. Medvetandet
om den lättrörlighet i sinnena, som utgör ett af de bänne -

150

tecknande dragen hos den franska nationen, och som framträder
i periodiskt återkommande politiska livälfningar,
innebar äfven eu stark maning att mot hvarje fara skydda
en institution, af hvars ostörda verksamhet de arbetande
och mindre bemedlade klasserna äro i så hög grad beroende.

De lag ;ar, som tid efter annan utfärdats för sparbankerna,
hafva ej innehållit någon föreskrift om viss uppsägningstid
för utbetalningar. Dessa hafva verkstälts vid
anfordran, och ehuru man ej blundat för den fara, som
under kritiska förhållanden kunde deraf uppkomma, har
man sökt tillgodose bankernas säkerhet genom andra
medel, företrädesvis genom föreskriften om ett lågt maximum
för insättningar. Att emellertid dessa medel ej gjorde
tillfyllest, hade erfarenheten visat såväl år 1848, då sparbankerna
så godt som allmänt måste liqvidera, som åren
1870—71, då regeringen nödgades suspendera sparbankslagen
och dekretera, att utbetalningar verkstäldes endast
med visst belopp och med bestämda mellantider.

Med denna erfarenhet för ögonen beslöto kamrarne
enhälligt att i sparbankslagen införa föreskrift om viss
efter beloppets storlek lämpad uppsägningstid för utbetalningar
samt om rättighet för regeringen att i händelse af
force majeure dekretera inskränkning i utbetalningarne till
minst 50 francs hvar fjortonde dag. Man utgick härvid
från den grundsats, att då staten hade skyldighet att godtgöra
ränta å sparbanksmedel och således måste göra medlen
fruktbärande genom deras placering i statspapper eller
på annat sätt, men någon tid alltid åtginge att åter frigöra
medlen för att dermed liqvidera uppsagda belopp,
måste hvarje utbetalning föregås af viss tid förut skedd
uppsägning. En sådan föreskrift i lagen hindrade ej, att
under normala förhållanden utbetalningar, åtminstone af
mindre belopp, verkstäldes vid anfordran, men föreskriften

151

kunde i händelse al bebo! tillämpas i hela sin utsträckning.

Bestämmelsen om rättighet att för vissa fall inskränka
utbetalning ar ne till visst belopp och med bestämda mellantider
inflöt i lagen hufvudsakligen på tillsky lidelse af M.
de Malarce, hvilken i denna bestämmelse — den s. k.
clause de sauvegarde — såg det säkraste värn för sparbanken
i händelse af en finansiell kris.

Inkilande bestämmelser förefinnas i de flesta länders
sparbankslagar, i Nederländerna sedan 1830, i Preussen
sedan 1838, i Belgien sedan 1860, i Italien och Nordamerikas''
Förenta stater sedan 1875 o. s. v. I Österrike,
i hvars sparbankslag en liknande föreskrift inflöt i slutet
af 1830-talet, hade man endast detta stadgande att tacka,
att under 1873 års kris, då ett stort antal af landets penningeanstalter
gingo under, ej eu enda sparbank måste
inställa sin verksamhet.

Under diskussionen om ifrågavarande bestämmelse,
hvars införande i lagen ej mötte något nämnvärdt motstånd,
framhölls, att densamma ej kunde anses innebära
någon orättvisa mot insättarne. I de länder, der den tilllämpades,
vore man alltid angelägen, att den funnes aftryck
i sparbanksboken. Insättaren egde följaktligen allt
från den dag, då han gjorde sin första insättning, kännedom
om den inskränkning, han i vissa fall vore underkastad
i afseende på rättigheten att utbekomma sina medel,
och hade dertill gifvit sitt godkännande, då han inlåtit
sig med banken.

Men om enstämmighet inom representationen var rådande
i fråga om vigten och verksamheten af detta försigtighetsmått,
voro deremot meningarne mycket delade
rörande sättet, huru bestämmelsen derom lämpligast skulle
affattas. Borde en sådan föreskrift ega permanent giltighet,
så att dess tillämpning kunde inträda, när helst be -

152

hot vet sadant påkallade och utan något föregående officielt
tillkännagifvande, eller skulle den vara införd i lagen endast
såsom eu utväg, hvaraf regeringen under tider af ekonomiskt
betryck kunde göra bruk, dock först efter att genom
ett dekret hafva gifvit till känna, att för ce majeure vore
för handen?

Till stöd för det förra alternativet anfördes, att försigtigheten
bjöde, att icke genom ett offentligt tillkännagifvande
om utbrottet af eu kris öka den allmänna oron.
Kriser förorsakades icke allenast af rubbningar i den politiska
jemn vigten, i hvilket fall de vore uppenbara för
alla; de härledde sig äfven från tilldragelser på det finansiella
området, Indika den stora massan ej uppfattade. Det
vore i synnerhet under dessa senare kriser man skulle
förvärra situationen genom att medelst ett dekret högtidligen
proklamera tillämpningen af ifrågavarande bestämmelse.

Emellertid blef det senare alternativet antaget i öfverensstämmelse
med regeringens förslag. Såsom skäl derför
framhölls hufvudsakligen, att kriser af politisk natur
gåfve sig tillräckligt tillkänna, utan att man behöfde frukta,
att de skulle förvärras genom ett dekret om inskränkning
i sparbankernas betalningsskyldighet. Hvad åter anginge
finansiella kriser, så vore blotta åtgärden att tillämpa La
danse de sauvegarde lika mycket egnad ätt bekräfta tillvaron
af en sådan kris som utfärdandet af ett dekret derom.
Att låta sparbankens kunder vara i beständig fruktan att
ej i händelse af behof kunna utbekomma sina fordringar
oafkortade, vore att afskräcka dem från att deponera sina
besparingar. Bättre vore då att gifva dem den försäkran,
att inskränkning i deras rättighet att lyfta sina medel ej
ifrågakomme förr, än regeringen efter mogen öfverläggning
och sedan le Conseil d’Stat blifvit hördt funne sådane omständigheter
vara förhanden, som gjorde en slik åtgärd nödvändig.

153

Såsom eu vigtig förutsättning för tillämpningen af
ifrågavarande bestämmelse uttalades emellertid, att densamma
borde finnas uttryckt å det mest i ögonen fallande
ställe i sparbanksboken, på det allmänheten ej skulle
kunna förebära okunnighet om den rättighet, staten sålunda
för vissa undantagsfall betingat sig.

Jag bör icke underlåta att fästa uppmärksamheten på
ett förslag angående införande i det franska sparbanksväsendet
af sparkort och sparmärken, som af M. de Malarce
ingifvits till Generalpoststyrelsen, och hvilket förslag
omfattats med ett intresse, som gör det sannolikt, att
dessa medel för befordrande af sparsamhet komma att i
Frankrike börja användas samtidigt dermed, att postsparbanken
träder i verksamhet.

Sparkort och sparmärken hafva, såsom jag förut haft
tillfälle att framhålla, till ändamål att uppsamla belopp,
som understiga minimum för insättning i sparbanken. De
hafva i senaste tid börjat användas i åtskilliga länder såsom
England, Nederländerna, Belgien m. fl., och visat sig
med afgjord framgång verka i den rigtning, som med dem
varit afsedd.

Enligt M. de Malarce’s förslag skulle en hvar ega att
i någon af de postanstalter, som äro upplåtna för sparbanksverksamhet,
afgiftsfritt utbekomma ett sparkort. Detta
är tillverkad t af starkt och tjockt papper och vikes dubbelt,
så att det kan förvaras i en plånbok. A yttersidan
är tryckt utdrag af sparbank sreglementet, innehållande
sådane uppgifter, som företrädesvis äro af intresse för allmänheten
att känna. A innersidan finnes kortets ordningsnummer
och plats''att anteckna innehafvarens namn
samt derunder två parallela kolumner, hvardera inne -

154

hållande 5 rutor, bestämda för 10 sparmärken å 10 centimer.

När kortets innehafvare vill spara några slantar, köper
han i närmaste postbyrå eller cigarrbutik sparmärken,
livilka fastas å sparkortet. Då detta är fyldt, och sålunda
sammansparats 1 franc, öfverlemnas kortet till någon postanstalt,
som emottager det såsom insättning till belopp af
1 franc och meddelar qvitto samt utlemna)'' sparbanksbok.
Sedermera kan insättaren fortfara att på enahanda sätt öka
sina besparingar.

Genom tillverkningen af sparkort och sparmärken tillskyndas
staten naturligen en utgift. Men M. de Malarce
anser, att denna kostnad bör blifva i det närmaste betäckt.
Först och främst äro sparkorten en tid utelöpande,
innan de hunnit fyllas, och under denna tid tillgodogör
sig staten de för försålda sparmärken influtna medel, men
betalar deremot sjelf ej ränta förr, än kortet blifvit fyldt
och öfverlemnats till postanstalten. Vidare kan man beräkna,
att sparmärken gå förlorade sedan de inköpts, hvilket
jemväl bidrager till utjemnande af kostnaden. M. de
Malarce gör en mycket noggrann beräkning öfver statens
sannolika utgift för ifrågavarande ändamål och kommer
till det resultat, att uppoffringen från statens sida blifver
ytterst ringa.

För att åstadkomma erforderlig kontroll och förekomma
förfalskning anser M. de Malarce nödigt, att särskilda
sparmärken utfärdas, att dessa ej kunna användas
för annat ändamål, och att vanliga postmärken ej få bebegagnas
i stället för sparmärken. 1 annat fall skulle
posttjenstemän, kontorsbiträden och andra, Indika hafva
tillgång till betydligare belopp af postmärken, lätt kunna
frestas att begagna sig deraf för att göra insättningar i
sparbanken.

155

Innan jag leuinar Frankrike torde jag böra något
närmare redogöra för de sträfvanden, hvilka synnerligast
under de senare åren framträdt i syfte att befordra sparsamhet
i skolorna, sträfvanden, hvilka mångenstädes krönts
med anmärkningsvärd framgång. Jag har ansett lämpligast
att redogöra för de s. k. skolsparkassornas organisation
och verksamhet i sammanhang med framställningen
af de senaste reformerna i det franska sparbanksväsendet,
dels derför att denna art af sparinrättningar leder sitt ursprung
från f rankrike, dels ock emedan sparverksamheten
i de franska skolorna synnerligast sedan år 1874 rönt eu
framgång, som i andra länder saknar motstycke.

Den ledande grundtanken vid denna sträfvan är, att
om sparsamheten är en dygd, som det är angeläget att i
möjligaste man befordra, bör fröet till denna dygd utsås
redan genom barnens uppfostran, som afser att utbilda ej
blott förståndet utan äfven karakteren. Redan från barnaaren
bör hos menniskan inpräglas, hurusom sparsamhet
är ett oundgängligt vilkor för nationernas såväl som individens
framåtskridande i materiel välstånd, och det är angeläget,
att redan tidigt uppmärksamheten ledes derpå, huru
nödvändigt det är, synnerligast för de mindre bemedlade
klasserna, att genom klokt förutseende och omtanke för
framtiden söka såvidt möjligt göra sig oberoende af den
onda dagen och derigenom aflägsna förutsättningarne för
de skarpa vexling^- i lefnadsvilkoren, hvilka verka slappande
på menniskans värdighet och aktning för sig sjelf,

- grundvilkor! för ett regleradt lefnadssätt.

TTr synpunkten lika mycket af det allmännas som individens
bästa är det derför som skolsparkassorna afse att
i det unga, för intryck mottagliga sinnet inprägla nyttan
af sparsamhet, praktiskt visa den blifvande arbetaren, att
hall genom att hvarje vecka aflägga t. ex. 10 centimer af
sina skolpenningar, vid den tid, då han inträder i myndig -

156

hetsåldern är ägare till ett kapital af 100 francs, eller att
en besparing af 1 franc i hvarje vecka gör honom vid
28 års ålder, den tid då han vill ingå äktenskap, till egare
af ett kapital af 1,000 francs.

Jag nämnde, att skolsparkassorna ledde sitt ursprung
från Frankrike. Den första kända inrättning af detta slag
kom till stånd år 1834 vid elementarläroverket i staden
le Mans. Den visade goda resultat och fortfor att verka
så länge, som dess nitiske upphofsman, skolans föreståndare
M. Dulac, deråt egnade sin verksamhet. Inom åtskilliga
andra franska städer gjordes äfven försök i enahanda
rigtning, dock utan synnerlig framgång, och så
småningom afstannade sparverksamheten i de franska
skolorna nästan helt och hållet.

Emellertid hade utlandet tillegnat sig den i Frankrike
vunna erfarenheten, och i flere länder, • synnerligast i Belgien,
England och Tyskland, bildades sparkassor i ett
betydligt antal skolor. Den framgång, hvarmed dessa på
inånga orter arbetade, och den välgörande verkan, de visade
sig utöfva ej minst genom den uppfordran till sparsamhet,
de inneburo för familjerna, återförde den allmänna
uppmärksamheten i Frankrike på vigten af denna angelägenhet.
M. de Malarce erhöll 1874 i uppdrag att göra
sig underrättad om organisationen af skolsparkassorna i
utlandet och att egna sin verksamhet åt deras ordnande
i Frankrike. Uti en samma år utgifven skrift »Manuel
des Caisses d’épargnes scolaires en France» framlade de
Malarce sina, på den i utlandet vunna erfarenheten grundade
a sigter om lämpligaste sättet att ordna denna angelägenhet
i Frankrikes skolor. Dessa åsigter omfattades
med lifligaste intresse af undervisningsministern, inspektörer
för skolorna och andra målsmän för den allmänna
undervisningen, och hafva tjenat till ledning för det stora

157

flertalet af de i Frankrike efter nämnda tid inrättade sparkassorna.

Tack vare det outtröttliga nit, de Malarce alltjemt utvecklat
för befordrande af ifrågavarande syfte, samt verksamheten
hos en år 1875 bildad förening, la société des
institutions de prévoyance, hafva de franska skolsparkassorna
vunnit en utbredning, som ställer Frankrike på detta område
framför hvarje annat land i Europa. Med hvilket,
intresse dessa kassor blifvit, omfattade, kan man finna
deraf, att under det år 1873 sådane funnos allenast i 7
departement, steg deras antal så hastigt, att i början af
år 1879 skolsparkassor voro inrättade i 83 departement.
De hafva i allmänhet rönt mycket tillmötesgående från
sparbankernas sida, hvilka afgiftsfritt ställt till deras förfogande
erforderliga räkenskapsböcker och annan materiel,
hvarjemte municipal- och provinsförsamlingarne ej sällan
genom penningeanslag befordrat deras verksamhet.

Följande tabell åskådliggör resultatet af de franska
skolsparkassornas verksamhet den 31 December 1877 och 1878.

År.	Antal depar-tement, i h vil-kas skolor sparkassor in-förts.	Antal skolor, som ega spar-kassor.	Antal lärjun-gar, som ega besparingar.	Antal lärjun-gar, som ega särskilda spar-banksböcker.	Summa insatte medel.
1877............	60	8,033	177.040	143,272	2,964,352
1878............	83	10,440	224,280	177,574	3,602,621

Regeringen har, på samma gång den visat sig mycket
gynnsamt stämd emot sparkassorna och sökt undanrödja
alla hinder för deras framgång, omsorgsfullt undvikit att
med några obligatoriska föreskrifter regelbinda deras verksamhet;
den har nemligen hållit före, att största möjliga
frihet måste lemnas åt en inrättning af så ömtålig natur

158

som den ifrågavarande, hvars framgång vore helt och
hållet beroende af lärarens intresse och goda vilja samt
deraf, att lärjungarne icke vore föremål för annat inflytande
än verkan af ett godt föredöme.

Emellertid äro kassorna i allmänhet inrättade efter
samma mönster, grundad! på de utaf M. de Malarce frarnstälda
principer. Dervid har man tagit till ögonmärke, å
ena sidan, att lärarens arbete måste vara så litet betungande
som möjligt och att han ej belastas med en ansvarighet,
som är oförenlig med hans ställning, samt å
den andra, att kassans mekanism måste vara enkel och
lättfattlig för lärjungen.

ATid inrättande af en skolsparkassa tillgår i allmänhet
sålunda. Sedan skolläraren erhållit vederbörande inspektörs
tillstånd att öppna sparkassa, träffar han öfverenskommelse
med närmaste sparbank om emottagande af
medlen, tiden för hvarje insättning in. in. samt förskaffar
sig nödiga böcker och register. Derefter tillställer han lärjungarne
hvar sitt exemplar af en liten, enligt i ofvannämnda
handbok gifvet formulär tryckt redogörelse för
kassans ändamål och sättet för dess verksamhet, samt
meddela]- uppgift om den dag i hvarje vecka, då lärjungarne
kunna till honom aflemna sina besparingar. Insättningsbelopp
får vara hur lågt som helst, men ej öfverstiga
5 francs, — denna senare begränsning afsedd att
förekomma, att föräldrarne, till undvikande af besväret att
sj elfva besöka sparbanken, för egen räkning göra bruk
af kassan. En gång i hvarje månad insätter läraren i
sparbanken alla belopp, som uppgå till 1 franc eller deröfver,
samt erhåller för hvarje sådan insättning särskild
sparbanksbok i läljungens namn. Vill lärjungen lyfta sitt
tillgodohafvande eller någon del deraf för att bestrida eu
nyttig utgift, eger han dertill rättighet, allenast hans föräldrar
eller målsman äro närvarande vid uttagning-en.

O o

159

Mekanismen för kassans verksamhet är, enligt M. de
Malarce’s egen framställning deraf uti ofvannämnda handbok,
följande:

En gång i veckan, vanligen tisdagen, vid lektionens
början leder skolläraren »sparöfningen». Han
har dervid framför sig »Skolsparkassans Register»,
hvars sidor äro numrerade. Hvarje sida innehåller
12 vertikala kolumner, eu för hvarje månad, och 31
horizontala kolumner, hvardera motsvarande eu dag
i månaden. 1 detta register får hvarje sparande lärjunge
sitt särskilda konto. Skolläraren kan äfven för
sin egen kontroll föra en journal eller kladd och deri
införa insättningarne i deri mån de göras.

Läraren har vidare bredvid sig ett antal lösa
pappersblad (feuillets volants), som på ena sidan äro
aftryck af registrets folier och på den andra böra
innehålla en kortfattad redogörelse för kassans moraliska
syfte och sättet för dess verksamhet. Af dessa
blad erhåller hvarje insättare ett exemplar för att
tjena såsom qvitto och uppvisas för föräldrarne.

När allt sålunda blifvit ordnadt, få de sparande
lärjungarne i tur och ordning framträda och aflemna
sina besparingar. Omedelbart efter hvarje
särskild insättning antecknar läraren summan i den
ruta på lärjungens sida i registret, som motsvarar
dagen. Samtidigt gör eu af eleverna, som utses i
tur bland de bäste i klassen, enahanda anteckning å
ett af de lösa räkenskapsbladen, hvilket derefter jemföres
med registret, inlägges i ett konvolut och öfverlemnas
till lärjungen med uppmaning att medhafva
det, hvarje gång ny insättning göres.

En af de första dagarne i hvarje månad hopsummerar
läraren de belopp, som äro införda i hvarje
särskild! konto i registret. Uppgår dervid slutsum -

160

man på ott konto för månaden icke till fullt 1 franc,
transporteras beloppet till motsvarande kolumn för
nästa månad; detsamma gäller om alla delar af 1
franc, som utöfver 1 eller flere hela francs ingå i slutsumman;
endast hela francs inskrifver läraren på ett
särskild! räkenskapsblad (bordereau), afsedt för sparbanken.

På detta månatliga räkenskapsblad antecknar läraren
insättarens namn och folionummer i registret,
vidare den summa af hela francs, som för hvar och
en denna gång aflemnas till sparbanken, samt, om
lärjungen redan är egare till en sparbanksbok, dennas
nummer.

För de lärjungar, som nu första gången göra
insättningar i sparbanken, antecknar läraren tillika
födelseort och datum samt den laglige målsmannens
namn och hemvist.

Läraren hopsummerar beloppen, som skola aflemnas
till sparbanken, daterar och undertecknar räkenskapsbladet,
samt bär detta till sparbanken jemte
penni ngarne och de insättares sparbank sböcker, till
Indika sådane redan blifvit utstälde. Af räkenskapsbladet
behåller han för sin egen efterrättelse en afskrift.

I sparbanken inskrifvas de särskilda beloppen i
vanliga sparbank sböcker, hvaraf hvarje sparande lärjunge
erhåller sin. Dermed upphör lärarens ansvarighet
för dessa sparbanksböcker och de i dem antecknade
belopp.

Så länge lärjungarne qvarstanna i skolan, förvaras
deras sparbanksböcker i regeln af läraren. Men dagen
efter hvarje insättning i sparbanken anförtros boken
åt lärjungen för att af honom medtagas till hemmet
och uppvisas för målsmannen. Boken skall dock följande
dag af lärjungen återställas till läraren.

161

Vill lärjungen uttaga sin behållning i sparbanken
eller någon del deraf, måste lian dertill erhålla bemyndigande
af föräldrar eller målsman, hvilka tillika
med lärjungen qvittera det uttagna beloppet i sparbanksboken.

När lärjungen lemnar skolan, utlemnas till hans
föräldrar eller målsman såväl sparbanksboken som det
belopp understigande 1 franc, läraren sjelf möjligen
har för lärjungens räkning i förvar i skolsparkassan,
hvarefter alltsammans af målsmannen qvitteras på lärjungens
konto i registret. Läraren underrättar sedan
sparbanken derom, att lärjungen slutat skolan och att
sparbanksboken öfverlemnats till föräldrarne eller målsmannen.

Dessa äro de allmänna dragen af skolsparkassans
mekanism; den har visat sig på samma gång säker samt
enkel och lättfattlig. Ehuru den vållar läraren så ringa
besvär och ansvar som möjligt, utgör den dock ett plus i
hans åligganden. Det oaktadt hafva lärarne i de franska
skolorna nästan utan undantag frivilligt åtagit sig de med
skolsparkassans förvaltning förenade bestyr, för hvilka de
i allmänhet icke åtnjuta någon godtgörelse. Dock hafva''
eu del sparbanker och äfven offentliga myndigheter anslagit
medel till belöningar åt sådane skollärare, som verksamt
och nitiskt arbeta för skolsparkassornas framgång.
Äfven på annat sätt hafva kassorna rönt understöd både
af offentliga myndigheter och enskilda personer. Särskild!,
pläga medel anslås till premier åt välartade lärjungar,
hvilka premier utdelas i form af s. k. Bons Points-centimes,
d. v. s. små kort af papp med angifvet värde af
1, 2, 5 eller flere centimer, hvilka emottagas såsom mynt
i skolsparkassan, efter det den summa de i*epresentera
förut öfverlemnats till läraren.

Skolsparkassorna hade, synnerligast då man ännu var
i saknad af någon större erfarenhet angående resultatet
af deras verksamhet, ganska många vedersakare. Mot
dem anfördes, att sparverksamheten i skolorna vore egnad
att på det ungdomliga sinnet utöfva ett mindre godt inflytande.
Den kunde lätt hos de lärjungar, som tillhörde
fattiga familjer, alstra afund emot dem, som befunne sig
i lyckligare omständigheter. Läraren inpräglade visserligen
hos ungdomen nyttan och fördelen af att spara, men
en lätt förklarlig önskan att kunna framvisa ett vackert
resultat af sparkassans verksamhet kunde på samma gångförleda
honom att på barnen utöfva ett otillbörligt inflytande
för att förmå dem att göra insättningar. Sparsamheten
vore slutligen en dygd, endast för såvidt man sparade
medel, dem man sjelf förtjena!, och för att bilda sig
ett litet kapital underkastade sig någon uppoffring eller
ock ett trägnare arbete. Men barnet sammansparade medel,
som det bekommit af andra, och utan annat besvär
än att bära dem till skolan.

Utan att vilja helt och hållet underkänna vigten åt
dessa skäl, hafva anhängarne af sparverksamheten i skolorna
framhållit de synnerligen fördelaktiga resultat, denna
verksamhet visat sig medföra, och hvilka framträdt icke
blott i den ofantliga spridning, skolsparkassorna inom en
jemförelsevis kort tid erhållit, utan, hvad som vore vigtigare,
uti det goda inflytande, de visat sig utöfva i hemmen
derigenom, att i många familjer, hvilka icke varit
bland sparbankernas kunder, barnens deltagande i »sparöfningarne»
rigta! uppmärksamheten på vigten af att spara.
Att så varit händelsen framginge bland annat deraf, att en
märkbart ökad freqvens visat sig hos sparbankerne i de
departement, der skolsparkassorna vore talrikast, ett förhållande,
som icke kunde tillskrifvas allenast de jemförelsevis
små belopp, som insamlades genom skolsparkassorna.

163

Också hafva de röster, som höjts mot sträfvandet att
redan från barndomen bibringa insigt om vigten af sparsamhet,
allt mer tystnat, i samma mån man vunnit eu mera
bestämd erfarenhet om skolsparkassornas välgörande moraliska
inflytande, och man är berättigad att säga, att dessa
inrättningar numera äro föremål för ett odeladt intresse.

Eu annan art af spann rättningar, åsyftande att uppsamla
mycket små belopp och derigenom bidraga att
öka sparbankernas verksamhet, är fabriks- eller verkstadssparkassorna
(Bureaux d’öpargne des manufactures). Liknande
inrättningar finnas visserligen under en eller annan
form i de flesta industriidkande länder, men de hafva
ingenstädes fatt eu så lämplig organisation och derigenom
eu så kraftig utveckling som i Frankrike. Äfven på detta
område är det M. de • Malarce s sakkunniga och nitiska
verksamhet, man har att i väsentlig män tillskrifva den
vunna framgången.

Fabrikssparkassan asyftar att bereda arbetaren tillfälle
att i samma stund han utfar sin aflöning utan tidspillan
deponera så stor del deraf, som han kan undvara,
och att i händelse af behof utan omgång åter utbekomma
sina medel; att dervid lemna arbetaren fullkomlig handlingsfrihet,
så att han ej, såsom händelsen är t. ex. för
medlemmar i föreningar till ömsesidigt understöd, måste
vidkännas ett obligatoriskt afdrag å sin arbetslön; att låta
ai betarnes transaktioner med sparbanken förmedlas genom
personer, utsedde bland arbetarne sjelfve, och till hvilka
de hafva förtroende; samt att erbjuda arbetarne fördelen
att kunna aflägga äfven så ringa belopp, som icke emottagas
i sparbanken, en fördel, som är af stort värde synnerligast
för de qvinligt! arbetarne, hvilka i anseende till

164

den ringare arbetslön de uppbära i allmänhet kunna för
ändamålet afse endast obetydliga belopp.

Sparkassan ledes af en komité, bestående af 5 till 9
medlemmar allt efter fabrikens eller verkstadens storlek
och arbetarnes talrikhet. Medlemmarne utses af fabrikens
styrelse eller disponent vanligen bland de driftigaste och
samvetsgrannaste af de uppsyningsman och arbetsförmän,
som äro benägne att åtaga sig denna förtroendesyssla.
Komiténs uppdrag fördelas emellan medlemmarne sålunda,
att en af den sparbank, med hvilken öfverenskommelse
träffas om emottagande af kassans medel, utses till sparbankens
ombud, två användas att uppsamla medlen och
två att föra kassans räkenskap.

Till arbetande utdelas eu redogörelse angående kassans
ändamål och sättet huru den fungerar, hvarjemte underrättelse
meddelas, att en hvar, som vill deponera i kassan,
skall på förhand af sparbanksombudet begära ett räkenskapsblad,
hvarå antecknas insättarens namn, bostad in. in.
äfvensom de af honom gjorda insättningar.

Hvarje gång arbetslönerna i fabriken utbetalas, aflägger
den arbetare, som vill göra insättning, sedan han
emottagit sin arbetslön, insättningsbeloppet på ett derför
särskilt afsedt ställe å det framför kassören stående bordet.
Kassören nedlägger penningarne i eu låda och antecknar
genast beloppet dels på ett fabrikens räkenskapsblad
(feuille-bordereau d’atelier) dels ock å det lösa pappersblad
(feuille volante), som arbetaren erhållit af sparbanksombudet.
Detta senare blad, som derpå återställes
till arbetaren, skall af denne framlemnas, hvarje gång han
vill göra någon omsättning i kassan.

När afiöningen för dagen är slut, summerar kassören
de a räkenskapsbladet antecknade summorna och jemför
dermed den kontanta kassan. Nu infinner sig en af de
personer, som hafva i uppdrag att hopsamla de medel,

165

hvilka blifvit insatte å fabrikens olika äfdelningar. Denne
emottager räkenskapsbladet, som af honom och kassören
undertecknas, äfvensom den kontanta kassan. När detta
försiggått inom samtliga afdelningarne, emottager sparbanksombudet
alla de hopsamlade räkenskapsbladen och
penningarne äfvensom de arbetares sparbanksböcker, som
denna gång gjort insättningar, och bär det, åtföljd af en
komitéledamot, till sparbanken. Vederbörande banktjenstemän
emottaga penningarne och inskrifva med ledning af
fabrikens räkenskapsblad de särskilda beloppen i de enskilde
insättarnes sparbanksböcker, qvittera räkenskapsbladen
samt återlemna dessa och sparbanksböckerna till
ombudet, som sedermera lemnar räkenskapsbladen till fabrikens
kassör, men i sitt förvar behåller sparbanksböckerna,
hvilka dock arbetarne naturligtvis hafva rättighet
att hos ombudet se och granska. Samtliga insättningsbelopp,
som ej uppgå till 1 franc, införas i en kollektivbok,
men då minimum för insättning i sparbanken uppnåtts,
afföres beloppet ur sistnämnda bok och införes i
vederbörandes egen sparbanksbok.

På liknande sätt eger insättare att genom ombudets
försorg göra uttagningar i sparbanken; han har dervid endast
att hos ombudet göra behörig anmälan medelst ifyllande
af ett genom den senare tillhandahållet formulär.

Om arbetaren lemnar fabriken eller af eu eller annan
anledning önskar utträda ur dess sparkassa, erhåller han
af sparbanksombudet den summa, understigande 1 franc,
som kan utgöra hans tillgodohafvande å kollektivboken,
äfvensom sin sparbanksbok, och blir derefter sjelfständig
kund i sparbanken.

Den första sparinrättning af ifrågavarande slag grundades,
på anmodan af la Direction Générale des Manufaktur
es de VEtat, af M. de Malande den 6 Augusti 1876
i statens tobaksfabrik i Nantes och har visat följande

166

resultat. Af 1,789 arbetare, deraf 111 manliga och 1,678
q vinliga, voro vid slutet af nämnda år 771 insättare med
eu behållning af 21,045 francs. Den 31 December 1877
farinös 1,044 insättare med 55,673 francs och ett år senare
hade dessa tal stigit till 1,309 och 95,544. Den 30
Juni 1880 utgjorde insättarnes sammanlagda behållning
141,894 francs.

Eu afgjord ehuru ej lika stor framgång hafva andra
dylika inrättningar haft i de flesta af franska statens tobaksfabriker
och för flottans behof arbetande industriella
etablissement äfvensom i åtskilliga, enskilda personer och
bolag tillhöriga fabriker och verkstäder. Jemväl i England
och Italien hafva dylika sparkassor blifvit med framgång
inrättade. Den använda metoden för kassornas verksamhet
har visat sig enkel och praktisk och derigenom
varit egnad att förskaffa kassorna ett allt mera ökadt
förtroende.

Förutom de länder, för hvilkas postsparbanker redogörelse
här ofvan blifvit lemnad, äro dylika inrättningar
i verksamhet i Nya Zeeland sedan den 1 Februari 1867,
i Kanada sedan deri 1 April 1868 och i Japan sedan den
1 Januari 1875. Angående dessa sparbankers organisation
har det emellertid icke varit mig möjligt att erhålla
några uppgifter.

Vidare får jag omnämna, att, enligt hvad Kongl.
Maj ds beskickningar i Berlin och Wien meddelat, frågan
om införande af postsparkassor i Tyskland är under öfvervägande,
ehuru öfverläggningarne derom ännu ej hunnit
afslutas, samt att ett lagförslag i fråga om inrättande af
eu postsparbank för Österrike för närvarande är under
utarbetande.

167

För att undvika att under framställningens fortgång
citera de källor, ur hvilka de lemnade uppgifterna äro
hemtade, tiar jag i en särskild förteckning sammanfört
den litteratur, som vid utarbetandet af denna redogörelse
blifvit använd och hvilken jag härmed får såsom bilaga
öfverlemna.

Stockholm i September 1881.

Hj. af Petersens.

Litteratur-Förteckning.

Reports, Minutes and Memoranda explanatory of the origin and
progress of the system of post-office-savings-banks.

London 1871.

Report of the Postmaster General on the post office, presented
to both houses of Parliament by command of Her Majesty.

London 1872—1880.

Statistique Internationale des Caisses d’épargne, compilée par le
bureau de statistique du royaume d’Italie, présentée å la
IXmc session du Congrés Internationale de statistique ä
Buda-Pest.

Rome 1876.

Institution d’une Caisse générale d’épargne et de retraite eu Belgique.
Premiére partie: Documents et discussions parlementaires.

Bruxelles 1868.

L’Union postale, journal publié par le bureau international de
1’union postale universelle. 5mo volume. Anné 1880.

Berne.

Statistique de la France. Nouvelle série. Törne VII. — Statistique
annuelle. Année 1877.

Paris.

A. de Malar ce: Les Caisses d’épargne en Angleterre et en France
apres la guerre. Moyens de développer et d’assurer 1’institution
eu France.

Paris 1872.

169

Dietionnaire de pédagogie et d’instruction primaire publié sous
la direction de F. Buisson. Premiére série.

Paris 1878—1880.__

Congrés scientifique International des institutions de prévoyance,
tenu ä Paris du ler au 7 Juillet 1878.

Paris 1881.

Journal des économistes, revue de la Science économique et de
la statistique. Décembre 1879. Avril, Juillet, Décembre 1880.
Février 1881.

Paris. _

Revue générale d’administration. Avril et Mai 1879.

Paris.

Projet de loi portant création d’une Caisse d’épargne postale.
Chambre des Députés, deuxiéme legislature, session de 1880

Paris.

Rapport fait au nom de la Commission cbargée d examiner 1°) le
projet de loi, 2°) la proposition de loi de M. Arthur Legrand,
portant création d’une Caisse d’épargne postale, par M.
Audiffred. Chambre des députés. deuxiéme législature, session
de 1880.

Paris.

Rapport fait au nom de la Commission chargée d’examiner le
projet de loi portant création d’une Caisse d’épargne postale,
par M. le Bastard. Sénat. Session de 1881.

Paris.

A. de Malarce: Åtskilliga uppsatser i VEconomiste Francais och
Journal des Débats.

Qvintinio Sella: Sulle Casse postali di rispärmio. Lettere all
onorevole deputato Podestä.

Roma 1881.

Relazione della Commissione sulla istituzione delle casse di risparmio
postali. Camera dei Deputati. XII legislatura.
Sessione del 1874—1875.

Roma.

170

Bollettino Bimestriale del risparmio.-

Roma 1876—1880. .

Statistica delle casse di risparmio per gli anni 1873—1876.

Roma 1877.

Relazione intorno all servizio delle casse postali di risparmio.
Roma 1877—1880.

Istruzione ad uso delle direzioni e degli ufizi pel servizio delle
casse postali di risparmio.

Roma e Firenze 1878.

Istruzione per le casse di risparmio nelle scuole.

Roma 1881.

Dr. Ludwig Elster: Die Postsparkassen.

.lena 1881.

C. J. Boogaarä: Wet regelende de Rijks-Postsparbank toeglicht
uit de officieele stukken en de discussien in de Staten-Generaal.
''Sgravenhage 1880.

Algemeene maatregel op de inlagen van en terugbetaling uit de
Rijks-Postsparbank.

Hvartill komma de särskilda ländernas lagar ocli reglementen
rörande postsparbankerna.

Tillägg till redogörelsen för de i Frankrike
vidtagna åtgärder för inrättande af en
postsparbank.

Sedan tryckningen af förevarande arbete i det närmaste
lmnnit afslutas, bär mig tillhandakomma Franska
Republikens journal officiel för den 11 innevarande Oktober,
deri offentliggöres ett af republikens president på
framställning af ministern för post- och telegrafväsendet
och finansministern den 31 förutgångne Augusti utfärdadt
dekret, innehållande de reglementariska bestämmelserna
för Frankrikes blifvande postsparbank. Då dessa bestämmelser
ur mer än en synpunkt äro af intresse, anhåller
jag att här få såsom tillägg för desamma lemna en kort
redogörelse:

Allmänna bestämmelser.

Postsparbanken har sitt säte i Paris hos ministeriet
för post- och telegrafväsendet. Samtliga franska postanstalter,
i den män de dertill varda af vederbörande minister
bestämda, tjenstgöra såsom mellanhänder för emottagande
för sparbankens räkning af insättningar och verkställande
af utbetalningar.

Räkenskapsföringen af de vid postanstalterne verkstälde
omsättningar uppdrages åt en tjensteman, som för
sina åtgöranden är ansvarig inför den myndighet, som har
att granska offentliga räkenskaper (la Cour des Comptes).

172

Denne tjensteman, som hav att ställa säkerhet, benämnes
Agent comptable de la caisse dHépargne postale''“*).

Ledningen och öfvervakandet af postsparbankens angelägenheter
tillkommer eu särskild afdelning inom ministeriet
för post- och telegrafväsendet, benämnd la Direction
de la caisse d’épargne postalevw).

Postsparbankens kamrerare utnämnes af. republikens
president pa framställning af ministern för post- och telegrafväsendet
och sedan finansministern blifvit hörd. Han
aflägger ed inför la cour des comptes. År han i anseende
till sjukdom eller tjenstledighet förhindrad att sköta tjensten,
eger han att i sitt ställe sätta annan person, som
dock i denna egenskap skall vara godkänd af vederbörande
minister. Ställföreträdaren handlar helt och hållet på den
ordinarie tjensteinnehafvarens ansvar.

Sparbankens direktör (chefen för sparbanksstyrelsen)
skall å olika tidpunkter, minst en gång i månaden, anställa
inventering hos postsparbankens kamrerare och deröfver
upprätta instrument. Ett exemplar af instrumentet
öfver den inventering, som skall verkställas den 31 December,
åtföljer den redovisning, som af kamreraren afgifves
till la cour des comptes.

Beloppet af den säkerhet, som skall ställas af kamreraren,
och som utgöres af kontanta penningar, bestämmes
genom dekret.

Den centrala räkenskapsföringen.

Hvarje postanstalt skall dagligen till le direeteur departemental*mo)
insända uppgift på de under dagens lopp

°.) Jag tillåter mig att i det följande benämna denna tjensteman postsparbankens
kamrerare.

''■''*) Jag använder i det följande för nämnda afdelning benämningen Sparbanksstyrelsen.

***) Le direeteur departemental ntöfvar den närmaste tillsynen och kontrollen
öfver postanstalterna och posttjenstemännen inom departementet.

178

vid anstalten verkställa insättningar och uttag. Dessa uppgifter
insändas derefter till ministeriet för post- och telegrafväsendet.
Postanstalten eger ej göra någon utbetalning
utan särskildt bemyndigande af centralförvaltningen.

Då samtliga omförmälda uppgifter för eu dag inkommit
till postsparbankens kamrerare, upprättar denne eu
räkning, utvisande å ena sidan antalet och beloppet af
insättningarne och å den andra antalet och beloppet af
uttagen. Med ledning af denna räkning bestämmes derefter
summan af de medel, som skola antingen inlevereras
till la ca,isse des clépöts et consignations eller derifrån utreqvireras
samt påföras eller godtskrifvas postsparbankens
löpande räkning derstädes.

Sparbankens kamrerare använder dubbel bokföring.
Förutom dagbok och hufvudbok åligger honom jemväl att
föra följande böcker, nemligen

l:o) Ett sparbanksregister, afsedt att innehålla erforderliga
uppgifter angående hvarje Ersättare;

2:o) En liggare, upptagande räkningar med insättarne.
Hvarje räkning skall innehålla samtlige af samme Ersättare
verkstälde omsättningar i den ordningsföljd, hvari de finnas
införde i sparbanksboken;

3:o) En bok, innehållande sammandrag af räkningarne,
grupperade efter särskilda postdistrikt;

4:o) En bok, upptagande i sammandrag för hvarje dag
insättningar och utbetalningar vid samtlige postanstalter;

5:o) Ett register öfver uppköp och utlemnande af rentes
för insättarnes räkning; och

6:o) En räkning, utvisande postsparbankens förhållande
till la caisse des dépots el consignations.

I fråga om de ytterligare räkenskapsböcker, som
kunna finnas erforderliga, stadgas genom den instruktion,
som utfärdas af ministern för post- och telegrafväsendet
efter samråd med finansministern.

174

Centralforvaltningen för ett * duplettexemplar af den
här ofvan under 2:o omförmälda räkenskap. ])en hav dessutom
att tid efter annan noggrant revidera öfrige af
kamreraren förde böcker. Efter hvarje revision, som jemväl
skall omfatta granskning af vederbörliga verifikationer,
förses räkenskapsboken med intyg derom af sparbankens
direktör (visa).

Utgifterna för postsparbankens förvaltning gäldas medelst
betalningsordres, utfärdade af ministern för post- och
telegrafväsendet att infrias af la caisse des receveurs principaux.
Sparbankens kamrerare upplägger för ifrågavarande
utgifter särskild räkning med skattkammaren, upptagande
såsom inkomst det belopp, som uppkommer genom
skilnaden i den ränta efter 3*/4 %, som af la caisse des
dépots et consignations betalas till postsparbanken, och
den ränta efter 3 %, som uppbäres af insättarne, samt såsom
utgift kostnaderna för sparbankens tjenstepersonal
m. m. För den händelse de tillgångar, som enligt sparbankslagen
äro afsedda för bestridande af sparbankens
förvaltningskostnader, skulle befinnas för ändamålet otillräckliga,
skola de utgifter, skattkammaren i sådant hänseende
får vidkännas, betäckas medelst en särskild kredit,
som för hvarje finansår ställes till ministerns för post- och
telegrafi send et för fogan de.

Omsättningar vid postanstalterna.

Innan första insättning göres i postsparbanken, skall
insättaren ingifva ansökning om erhållande af sparbanksbok.
I denna ansökning skall lian dels uppgifva för- och
tillnamn, ålder, födelsedag och -ort samt bostad och tjenst
eller yrke, dels ock förklara, att han ej eger fordran i
postsparbanken eller i enskild sparbank. Sparbanksböckerna,
hvilka utfördas i nummerordning, öfverlemnas åt

175

centralförvaltningen till vederbörande directeurs départementaux
och tillhandahållas derefter postanstalterna i man
af beliof.

Vid första insättning iakttages följande:

a) Insättaren skall uppgifva, huruvida han deponerar
för egen räkning eller för annan person.

b) Sker insättning för egen räkning, skall insättaren
underteckna ofvan omförmälda ansökning; kan han ej
skrifva, skall posttjenstemannen derom göra anteckning å
ansökningen och sjelf underteckna densamma.

c) Göres insättning af enka, skall i ansökningen upptagas
jemväl hennes aflidne mans namn.

d) Om gift qvinna vill begagna sig af den henne
genom sparbankslagen medgifna rättighet att för egen
räkning göra omsättningar i sparbanken, skall sådant uttryckligen
omnämnas i ansökningen, deri tillika antecknas
mannens för- och tillnamn; i motsatt fall skall hon vara
åtföljd af mannen, och ansökningen undertecknas af båda
makarne; kan endera ej skrifva, har posttjenstemannen
att iakttaga hvad som här ofvan under b) finnes föreskrifvet.

e) Göres insättning af minderårig, på sätt genom sparbankslagen
är medgifvet, skall ansökningen innehålla uppgift
jemväl om fadrens namn, eller, om fadren är död,
modrens; äro båda döde, antecknas förmyndarens namn.
Göres insättningen af målsman för minderårigs räkning,
undertecknas ansökningen af den förre.

/) Den, som deponerar för annan persons räkning,
skall sjelf underteckna ansökningen, såvida ej depositionen
innefattar en gåfva, och gifvaren önskar förblifva okänd,
i hvilket fall ansökningens riktighet attesteras af posttjenstemannen.
Grundar sig depositionen på ett testamentariskt
förordnande, skall sådant anmärkas i ansökningen.

g) Föreningar till ömsesidigt understöd antecknas
under den af föreningen antagna benämning. Då första

176

insättning "göres för sådan förenings räkning, skall dess
föreståndare (iller styresman tillika ingifva ett exemplar
af föreningens stadgar, hvarförutan det åligger bemälde
person att vid hvarje efterföljande omsättning förete de
handlingar, hvilka bemyndiga honom att för föreningens
räkning vidtaga en sådan åtgärd. Ansökningen, som undertecknas
af föreståndaren eller styresmannen, skall tillika
innehålla uppgift, huruvida föreningen blifvit erkänd såsom
en allmännyttig inrättning (etablissement d’ utilité publique)
enligt lagen af den 15 Juli 1850, eller om den vunnit
stadfästelse af vederbörande prefekt enligt dekretet af den
26 Mars 1852.

Nu omförmälda bestämmelser äro tillämpliga jemväl
på kooperativa föreningar, föreningar för välgörande ändamål
och andra föreningar, hvilka erhållit tillstånd att insätta
sina medel i postsparbanken.

Insättning för annan persons räkning, innefattande en
gåfva, kan göras med vilkor, att den på grund af insättningen
utfärdade sparbanksbok icke får på annan person
öfverlåtas, eller att utbetalning''ej får ske förr än vid en
bestämd tidpunkt. Har insättningen gjorts till förmån för
en myndig person, skall tiden för uttagningen bestämmas
till viss dag; har den åter egt rum för omyndigs räkning,
kan tiden för utbetalningen bestämmas till den dag, då
den omyndige uppnår myndighetsåldern eller ingår äktenskap,
eller ock till en ännu mera aflägsen tidpunkt.

Vid ''hvarje insättning meddelar posttjenstemannen ett
interimsqvitto, som skrifves å dubbelblankett, så beskaffad,
att det utgående qvittot motsvaras af en blankett, hvarå
qvittots innehåll antecknas och som qvarstanna]’ såsom
verifikation hos postanstalten. Qvittot utbytes inom tre
dagar, oberäknad! insättningsdagen samt sön- och helgedagar,
emot en numrerad sparbanksbok-, stöld på insättaren
personligen.

177

Hvarje afton efter slutad expedition insänder postlin
stemannen samtliga, under dagens lopp emottagna ansökningar
om sparbanksbok till le directeur departemental,
som derpå inför de verkstälda insättningar ne uti sparbanksböcker,
hvilka, sedan böckernas nummer och insättningsbeloppen
annoterats i eu särskild liggare, skyndsamt
befordras till vederbörande postanstalter för att utbytas
mot interimsqvittenserna. Samtidigt insändas samtliga ansökningarne
till postsparbankens centralförvaltning, der
deras innehåll antecknas i sparbanksregistret. Ansökningarne
ordnas och förvaras för att användas såsom kontroll
vid efterföljande omsättningar.

Vid hvarje senare insättning skall sparbanksboken
ingifvas. Posttjenstemannen meddelar interimsqvitto, innehållande
dels uppgift på sparbanksbokens nummer samt
insättarens för- och tillnamn, dels ock underrättelse derom,
att qvittot inom tre dagars förlopp utbytes emot sparbanksboken.
Efter slutad expedition insändas samtliga
under dagen ingifna sparbanksböcker jemte en detaljerad
förteckning på de deponerade beloppen till le directeur
departemental, som, på sätt ofvan är omförmäldt, låter införa
insättningsbeloppen i böckerna och ofördröjligen återsänder
dessa till vederbörande postanstalter för att utbytas
mot interimsqvittenserna.

Det är tjenstemännen vid postanstalterna förbjudet
såväl att inskrifva deponerade belopp i sparbanksböckerna
som att i egenskap af ombud för annan person verkställa
omsättningar i sparbanken.

Sparbanksbok, som ej uttagits inom en månad efter
utgången af omförmälda tre dagar, insändes till le directeur
departemental som förvarar boken, till dess den af
insättaren eller hans rättsinnehafvare utfordras, då den
återsändes till postanstalten för att vederbörande tillställas.

178

Önskar insaltare utbekomma sin fordran i sparbanken
eller någon del deraf, skall han till ministern för postoch
telegrafväsendet insända ansökning derom, innehållande
uppgift på sparbanksbokens nummer, det belopp han
önskar lyfta, och den postanstalt, der han önskar utbekomma
medlen. Ansökningen skrifves å särskildt formulär,
som afgiftsfritt hålles allmänheten tillhanda vid samtliga
för sparbanksrörelse upplåtna postanstalter. Den skall
göras af insättaren sjelf och undertecknas af honom eller,
om han ej är skrifkunnig, för hans räkning af posttjenstemannen.
Har insättaren ej sjelf undertecknat ansökningen
om sparbanksbok, skall hans namnteckning å ansökningen
om lyftning bestyrkas af mairen eller poliskommissarien
i den kommun, der insättaren vistas.

Centralförvaltningen tillsänder derefter insättaren en
invisning, stäld att infrias inom den i sparbankslagen för
uppsägning bestämda tid. Samtidigt härmed underrättas
den postanstalt, å hvilken invisningen är stäld, medelstett
duplettexemplar af densamma — s. k. avis demission
— om invisningens utfärdande. Den föreskrift^ uppsägningstiden
beräknas från den dag, som angifves i den af
postanstalten å ansökningen påtryckta datostämpel.

Då insättaren för medlens lyftande hos postanstalten
företer invisningen, har posttjenstemannen att noggrannt
jemföra denna med den postanstalten tillsända avis demission,
och, om icke ..någon skiljaktighet dem emellan förefinnes,
inskrifva beloppet i sparbanksboken med attest af
sitt namn och postanstaltens datostämpel. Invisningen
förses med insättarens qvitto.

G öres uttag af gift qvinna, som vid första insättningen
varit biträdd af sin man, skall invisningen qvitteras
af båda makarne, om de äro närvarande. År endast endera
tillstädes, tecknar denne qvitto och bilägger detsamma

179

ett af den andra maken undertecknadt medgifvande att
uttaga medlen.

Till omyndig, som eger göra omsättningar i sparbanken
utan biträde af sin målsman, får utbetalning icke ske
annat än i målsmannens närvaro och med hans skriftligen
afgifna samtycke, om den omyndige ej uppnått 16 års
ålder. Eger den omyndige att göra omsättningar endast
med biträde af målsmannen, skall qvittot underskrifvas af
den person, som förvaltar den omyndiges egendom eller
af förmyndaren.

Kommer insättaren ej sjelf tillstädes för att uttaga
medlen, eger han sända annan person i sitt ställe, hvilken
skall vara försedd med fullmakt. Ombudet undertecknar
qvittot, deri skall omnämnas, att median uttagits på grund
af fullmakt, hvarjemte fullmakten bilägges qvittot.

År insättaren ej skrifkunnig, må i stället för det handskrifna
qvittot aflemnas ett af två vittnen undertecknadt
certifikat af enahanda innehåll, hvarå posttjenstemannen
jemväl tecknar sitt namn för att dermed bestyrka, att
certifikatet undertecknats i hans närvaro.

Då utbetalning göres till förening för ömsesidigt understöd
eller annan dylik förening, skall qvittot undertecknas
af någon föreningens befullmäktigade, som dervid
har att styrka sin behörighet och visa, att de i föreningens
reglemente för ifrågavarande fall bestämda formaliteter
behörigen iakttagits. Innehåller reglementet icke
några särskilda föreskrifter i sådant hänseende, skall ombudet
vara försedd med fullmakt, undertecknad af samtliga
de personer, som utgöra föreningens styrelse.

Medel, som blifvit för annan persons räkning insatte
mot vilkor, att de ej få lyftas förr än efter eu viss tid,
må ej utbetalas förr, än det blifvit behörigen styrkt, att
den föreskrifna tiden tilländalupit. Har utbetalningen bestämts
till den tid, då omyndig qvinna ingår äktenskap,

180

skall, förr äu lyftning’ får ske, vigselattest och mannens
skriftliga samtycke företes.

Då lyftning af afliden insättares tillgodohafvande i
sparbanken ifrågakommer, skall å baksidan af qvittot i
korthet anmärkas samtliga de handlingar, hvarpå arfvinge
eller annan innehafvare af den aflidnes rätt grundar sina
anspråk på de insatte medlen. Qvittot skall undertecknas
af alla arfvingarne eller rättsinnehafvarne eller ock deras
lagligen befullmäktigade ombud.

Aflider insättare utan kände arfvingar och utan att
hafva genom testamente förordnat om sin qvarlåtenskap,
utbetalas den aflidnes såsom danaarf kronan tillfallande
medel ej förr, än de i civillagen för sådant fall föreskrift^
formaliteter iakttagits och sådant blifvit behörigen ådagalagdt.

Försummar insättaren att presentera invisningen till
inlösen inom en månad från dess utfärdande, upphör den
att vara gällande, och postanstalten återsänder till ministern
för post- och telegrafväsendet den anstalten samtidigt
tillstälda avis dimission. Medlen utbetalas derefter ej till
insättaren förr än efter af honom ånyo gjord ansökning.

Förlorar insättaren interim sqvitto, skall han å särskildt
formulär afgifva en förklaring derom, hvilken legaliseras
af mairen eller poliskommissarien i hans vistelseort.
I sådant fall utlemnas emellertid ej sparbanksboken
till insättaren förr, än le directeur departemental dertill
gifvit sitt, å omförmälda förklaring tecknade medgifvande.

Går sparbanksbok förlorad, skall insättaren till ministern
för post- och telegrafväsendet insända en på enahanda
sätt legaliserad förklaring, innehållande erforderliga
uppgifter rörande bokens förlust. Centralförvaltningen eger
derefter att, sedan en månad förflutit från den dag, då
berörda förklaring inkom, utfärda ett duplettexemplar af
sparbanksboken, deri insättarens fordran i kapital och

181

ränta införes såsom första insättning. Anteckning om
duplettexemplarets utfärdande göres i sparbanksregistret.
Skulle den förlorade boken åter komma till rätta, insändes
den till sparbankens kamrerare och annulleras, sedan hvarje
sida i densamma blifvit makulerad.

Efter slutad expedition för dagen insänder postanstalten
till le directeur departemental eu förteckning, upptagande
numren å ingifne sparbanksböcker, insättarnes
namn samt beloppen af verkstälde insättningar och uttag.
Har någon omsättning under dagens lopp icke försiggått
vid postanstalten, skall meddelande derom jemväl insändas.
Så snart uppgifter inkommit från samtlige postanstalter,
insänder le directeur departemental dem skyndsamt till
centralförvaltningen.

På samma gång insändas från postanstalten till le
directeur departemental för att hos honom förvaras särskilda
duplettexemplar af omförmälda förteckning dock så,
att det ena exemplaret innehåller uppgift på allenast insättningar
och det andra på uttag. Såsom verifikationer
bifogas, den förra, ansökningar om sparbanksböcker och
inlemnade dylika böcker, samt, den senare, inlöste invisningar,
försedde med vederbörandes qvitto.

De första dagarne i hvarje månad upprättar posttjenstemannen
särskilda förteckningar, upptagande i poster,
den ena samtlige under föregående månad verkstälde insättningar,
och den andra gjorda utbetalningar, samt insänder
dem ofördröjligen till le directeur departemental.
Denne kontrollerar förteckningarne medelst de honom för
hvarje dag från postanstalterna tillsände uppgifter, upprättar
med ledning deraf sammandrag för samtlige postanstalter
inom departementet, särskilt af insättningar och
särskildt af utbetalningar, och insänder dem till sparbankens
kamrerare.

182

Förhällandet emellan postsparbanken och la caisse des
dépöts et consignations.

Om den utaf sparbankens kamrerare med ledning- af
de för hvarje dag insände förteckningar uppgjorda räkning
öfver omsättningar för dagen utvisar ett öfverskott
af insättningar, skall kamreraren efter erhållen skriftlig
order af centralförvaltningen inleverera öfverskottet till la
caisse des dépöts et consignations medelst invisning på
franska banken, som kamreraren har att reqvirera från
skattkammarens centralkassa. Utvisar berörda räkningderemot
öfverskott af utbetalningar, utfärdar la caisse des
depots et consignations till kamreraren recepisse å belopp,
motsvarande berörda öfverskott.

Vid slutet af hvarje år öfverlemnar la caisse des dépöts
et consignations till postsparbanken ett extrakt af
dess kontokurant, deri kapital och ränta äro särskildt hvar
för sig utförde. De olika posterna i kontokuranten kontrolleras
medelst den hos postsparbanken förda räkenskap.

Alla inköp af rentes för insättares räkning verkställas
af la caisse des dépöts et consignations efter den för dagen
på börsen gällande kurs.

Rentes, som inköpas på insättares begäran, kunna vara
antingen stälda på insättaren personligen eller s. k. rentes
mixtes. De inköpta valutorna öfverlemnas emot qvitto
till sparbankens kamrerare, som låter dem komma vederbörande
tillhanda. Inköpssumman påföres insättarens sparbanksräkning
samt afskrifves såsom uttag ur hans sparbanksbok,
då han inställer sig hos postanstalten för att
emottaga valutorna.

°) Med rentes mixtes förstås sådane förskrifningar, som äro stälde på
viss man, hvad angår det förskrifna kapitalet, under det att de tillhörande
räntekupongerna äro stälde på innehafvaren,

183

Sådana rentes åter, som inköpas för insättares räkning,
men utan att denne derom gjort framställning, skola
vara stälda på insättaren personligen. Om af en eller
annan anledning det icke är möjligt att tillställa insättare
de för hans räkning inköpta rentes, förvaras dessa af la
caisse des dépöts et consignations, som lyfter derå utfallande
ränta. Denna ränta godtskrifves insättarens sparbanksräkning.

Hvarje månad skall sparbankens kamrerare till la
direction générale de la comptabilité publique °) insända
l:o) ett exemplar af den vid nästföregående månads
slut efter postsparbankens hufvudbok upprättade balance;

2:o) en förteckning å samtlige under föregående månad
af kamreraren bokförde inkomster och utgifter, samt
3:o) de härtill hörande verifikationer.

Från den stund en postanstalt börjat tjenstgöra äåsom
agent för postsparbanken, upphör dess verksamhet
för enskild sparbanks räkning.

ö) La direction générale de la comptabilité publique är den myndighet,
som har att öfvervaka redogörarne af publika medel och reglera deras
räkenskapsföring.

Innehållsförteckning''.

Sid.

Inledning___________________________________________;__________________________ 5.

Stor-Britannien och Irland________________________________________________ 18.

Belgien_______________________________ ________________________________________ 47.

Italien_______________________________________________________________________________ 78.

Nederländerna___________________________________________*.___________________ 111.

Frankrike ________ _________ ___________ ......... ____________ 127).

Andra länder_____________________________ _________________________________________ 166.

Litteraturförteckning __________________________________________________________ 168.

Tillägg till redogörelsen för de i Frankrike vidtagna åtgärder
för inrättande af en postsparbank___________________________ 171.