de dansk-norsk-svenska koraiterade (Statens offentliga utredningar 1880:1)

Utkast

till

Vexellag.

ITtarbetadt

de dansk-norsk-svenska koraiterade.

Udkast

til

"Vexellov.

Udarbeidet

de dansk-norsk-syenske Konnnitterede.

Kjebenliavn.

Trykt hos J. TI. S c h n 11 z.

1878,

Första Afdelningen.

Om dragna (trasserade) vexlar.

Första Kapitlet.
Om vexels form.

§ I Vexel

skall innehålla:

uttrycklig, i sjelfva texten införd, benämning af vexel,
eller, der den är affattad å främmande språk, dertill
svarande uttryck å detta språk;
det penningebelopp, som skall betalas (vexelsumma);
dens namn, till hvilken betalning skall ske (vexeltagare
remittent);

dens namn, som skall infria vexeln (vexelbetalare,
trassat);

uppgift om tid och ort för dess utställande;
dens underskrift, som utställer vexeln (vexelgifvare,
vexelutställare, trassent).

§ 2.

Vexel kan lyda på betalning till vexelgifvaren sjelf
(vexel till egen ordres).

Lyder dragen vexel på att inlösas af vexelgifvaren
sjelf (trasserad egen vexel), skall den i hvarje afseende
behandlas såsom egen vexel.

§ 3.

Betalningstiden skall vara en och samma för hela
vexelsumman.

Vexeln kan endast lyda på betalning:
å viss dag;

vid uppvisandet (vid sigt, a vista);

viss tid efter uppvisandet (efter sigt, a viso); eller

viss tid efter utgifningsdagen (a dato).

År icke någon betalningstid nämnd, anses vexeln
såsom betalbar vid sigt.

§4-

Vexel kan lyda på betalning å annan ort, än der
vexelbetalaren bor (domicilierad vexel).

Eerste Afdeling.

Om trukne (trasserede) Vexler.

F0rste Kapitel.

Om Vexelformen.

§ 1-

En Vexel skal indeholde:

udtrykkelig Bensevnelse af Vexel indfort i selve Texten,
eller, hvis Vexlen er affattet i et fremmed Sprog,
et dertil svarande Udtryk i dette Sprog;
den Pengesum, der skal betales (Vexelsummen);
dens Navn, til hvem Betalingen skal ske (Vexeltager,
Remittent);

dens Navn, der skal indfri Vexlen (Vexelbetaler
Trassat);

Angivelse af Tid og Sted for Udstedelsen;
dens Underskrift, der udsteder Vexlen (Vexelgiver, Vexelndsteder,
Trassent).

§ 2.

En Vexel kan lyde paa Betaling til Trassenten
selv (Vexel til egen Ordre).

Lyder en trasseret Vexel paa åt indfries af Trassenten
selv (trasseret egen Vexel), behandles den i enhver
Henseende som en egen Vexel.

§ 3.

Betalingstiden skal for den hele Vexelsum vsere
en og den samme.

Vexlen kan kun lyde paa Betaling:
paa en bestemt Dag;
ved Förevisning (ved Sigt, a vista);
en vis Tid efter Förevisning (efter Sigt, a viso); eller
en vis Tid efter Udstedelsesdagen (a dato).

Er ingen Betalingstid nsevnt, anses Vexlen som
betalbar ved Sigt.

§ 4.

En Vexel kan lyde paa Betaling et andet Sted
end der, Irra- Trassaten bor (domicilieret Vexel),

År särskild betalningsort ej nämnd, vare vexeln
betalbar å den vid vexelbetalare^ namn utsatta ort,
hvilken jemväl antages vara hans boningsort. Saknas
äfven sådan ortbestämmelse, skall vexeln inlösas å
vexelbetalarens boningsort.

§ 5-

År skrift icke affattad i öfverensstämmelse med
här ofvan gifna föreskrifter, medföre den icke vexelrätt.
Icke heller hafve de på sådan skrift tecknade
förbindelser, såsom godkännande, öfverlåtelse, borgen
(aval), någon vexelrättlig verkan.

§ 6’

Är vexelsumma flere gånger utsatt, men till olika
belopp, galle det, som minst är.

§ 7.

Innehåller vexel utfästelse af ränta, vare det ansedt
såsom oskrifvet.

Andra Kapitlet.

Om vexeigifvares ansvarighet.

§ 8.

Vexelgifvare svare efter vexelrätt för vexels godkännande
(accept) och betalning.

Tredje Kapitlet.

Om öfverlåtelse af vexel (indossament).

§ 9-

Vexel må genom indossament (giro) öfverlåtas till
annan (indossatarie), ändå att ej något härom är i vexeln
nämn dt. Men har vexelgifvaren i sj elfva vexelns text uttryckligen,
med orden„icke till ordres“eller dylikt, förbudit
öfverlåtelse, medföre sådan icke någon vexelrättlig verkan.

§ io.

Genom öfverlåtelse varda alla af vexeln härflytande
rättigheter, deribland också befogenhet att vidare öfverlåta
densamma, öfverflyttade på indossatarien. Vexel
kan öfverlåtas äfven till vexelgifvare, till vexelbetalare,
till godkännare eller till föregående öfverlåtare och af
dessa åter till andra.

Er särskilt Betalingssted ikke na:vilt, er Vexlen
betalbar paa det ved Trassatens Navn anforte Sted,
hvor han tillige antages åt bo. Mangler ogsaa saadan
Stedsbetegnelse, skal Vexlen indfries, hvor Trassaten
bor.

§ 5. .

Er et Dokument ikke affattet overensstemmende
med de förän givneForskrifter, medforer det ikke Vexelret.
Heller ikke liave de paa et saadant Dokument tegnede
Erklseringer, saasom Akcept, Endossement, Borgen (Aval),
nogen vexelretlig Virkning.

§ 6.

Er Vexelsummen nsevnt flere Gånge, men med forskjellige
Belob, gjselder det, som mindst er.

§ 7-

Indeholder en Vexel Tilsagn om Rente, anses det
som uskrevet.

Andet Kapitel.

Om Trasscntens Ansvar.

§ 8-

Trassenten svarer efter Vexelret for Vexlens Godkjendelse
(Akcept) og Betaling.

Tredje Kapitel.

Om Overdragelse af Vexlen (Endossement).

§ 9-

En Vexel kan ,ved Endossement (Giro) överdrages
til en Anden (Endossatar), selv om Intet herom er
mevnt i Vexlen. Men har Trassenten i selve Vexlens
Text udtrykkelig ved Ordene „ikke til Ordre“ eller
deslige forbudt dens Overdragelse, medforer saadan
ingen vexelretlig Virkning.

§ io.

Ved Endossement gaa alle af Vexlen flydende
Rettigheder, deriblandt ogsaa Retten til åt endossere
den videre, o ver paa Endossataren. Vexlen kan endosseres
ogsaa til Trassenten, til Trassaten, til Akceptanten
eller til en tidligere Endossent og af disse igjen til
Andre.

§ 11-

Öfverlåtelse skall tecknas å sjelfva vexeln eller å
en afskrift deraf (kopia) eller å ett vid vexeln eller
afskriften häftadt blad (alonge).

§ 12.

Öfverlåtelse kan ske antingen sålunda, att öfverlåtaren
icke allenast undertecknar sitt namn, utan äfven utsätter
indossatariens namn (fullständigt, utfyldt indossament),
eller ock medelst öfverlåtarens blotta namnteckning å
baksidan af vexeln eller af vexelkopian eller å det
vidhäftade bladet (indossament in blanco).

§ 13-

Hvarje vexelegare är berättigad att utfylla de
blanko-indossament, som å vexel finnas.

§ 14.

Öfverlåtare stånde till hvarje efterföljande egare af
vexeln i ansvarighet efter vexelrätt för dess godkännande
och betalning. Men har han i öfverlåtelsen
uttryckligen tillfogat orden „utan förbindelse1*,
„utan ansvar**, ..utan obligo** eller dylikt, vare han
från sådan ansvarighet fri.

§ 15-

Innehåller öfverlåtelse uttryckligt förbud att vexeln
vidare öfverlåta, och öfverlåtes den ändå; hafve
senare vexelegare icke vexelrätt mot den öfverlåtare,
som förbudet gaf.

§ 16-

Öfverlåtelse, som innehåller blott en fullmakt eller
ett uppdrag „ till inkassering** eller dylikt (procuraindossament),
medföre icke eganderätt till vexeln, utan
endast behörighet att vidtaga erforderliga åtgärder
till vexelrättens bevarande samt att utsöka och
uppbära vexelsumman, så ock att, derest det icke
blifvit uttryckligen i öfverlåtelsen förbudet, öfverlåta
vexeln genom nytt proeura-indossament.

§ 11.

Endossementet skal skrives paa selve Yexlen eller
paa en Afskrift af den (Kopi) eller paa et til Yexlen
eller Kopien haeftet Blad (Alonge).

§ 12-

Endossement kan ske enten saaledes, åt Endossenten
ikke alene underskriver sit Navn, men ogsaa
indsaetter Endossatarens Navn (fuldstsendigt, udfyldt
Endossement), eller og ved Endossentens hlotte Navntegning
paa Bagsiden af Yexlen eller af Yexelkopien
eller paa det vedhseftede Blad (Endossement in blanco).

§ 13.

Enhver Vexeleier er berettiget til åt udfylde de
Blanko-Endossementer, som findes paa Yexlen.

§ 14.

Endossenten svarer enhver efterfolgende Eier af
Yexlen efter Yexelret for dens Akcept og Betaling.
Men har lian i Endossementet udtrykkelig
tilfeiet Ordene „uden Forbindtligbed11, „uden Ansvar“,
„uden Obligo“ eller deslige, er lian fri for saadant
Ansvar.

§ 15-

Indelioldor et Endossement udtrykkeligt Förbud
imod åt endossere Yexlen videre, og överdrages den
desuagtet, have senere Vexeleiere ikke Yexelret imod
den Endossent, som gav Forbudet.

§ lö Et

Endossement, som kun indeholder en Fuldmagt
eller en Bemyndigelse til Inkassering eller deslige
(Prokura-Endossement), overforer ikke Eiendomsret til
Vexlen, men hjemler alene Fuldmagt til åt tage de
til Yexelrettens Bevarelse fornndne Forholdsregler og
til åt indtale og oppebrere Vexelsummen, samt, saafremt
saadant ikke er udtrykkelig forbudt i Endossementet,
til åt overdrage Vexlen ved nyt Prokura-Endossement,

Fjerde Kapitlet.

Om vexeis uppvisande till godkännande.

§ 17.

En hvar, som har vexel i händer, är berättigad
straxt uppvisa densamma till godkännande och att,
der sådant icke inom den i § 21 stadgade tid
erhålles, upptaga protest för uteblifvet godkännande (de
non acceptatione). Aftal, som strider häremot, hafve icke
vexelrättlig verkan.

§ 18-

Lyder vexel på betalning å annan ort än den,
hvarest vexelbetalaren bor, skall den i god tid före förfallodagen
förevisas vexelbetalaren till godkännande
och, derest sådant icke erhålles, protesteras. Försummas
det, förloras vexelrätten mot vexelgifvare och
öfverlåtare.

§ I9-

Lyder vexel på betalning efter sigt, skall den,
derest icke i vexelns text annan uppvisningstid är
stadgad, förevisas till godkännande inom sex månader
från utgifningsdagen, om den är dragen från
eller på någon ort i Europa, med undantag af Island
och Färöarne, samt inom ett år, om den är dragen från
eller på sistnämnde orter eller någon ort utom Europa.
Kan dateradt godkännande icke erhållas, skall vexeln
före uppvisningstidens utgång protesteras. I sådan händelse
räknas förfallotiden från protestdagen.

Försummas hvad här ofvan är stadgadt om förevisande
och protest, förloras vexelrätten mot vexelgifvare
och öfverlåtare. Likaså vare öfverlåtare, som
i sin öfverlåtelse föreskrifvit särskild uppvisningstid, fri
från vexelansvarighet, om den tid försittes.

I förhållande till godkännare, som icke daterat sitt
godkännande, skall, i händelse protest icke upptagits,
förfallotiden räknas från uppvisningstidens sista dag.

Fjerde Kapitel.

Om Vexlens Förevisning til Akcept.

§ 17.

Enhver, som hav Vexlen i Elende, er bevettiget
til strax åt förevisa (ten til Akcept og, hvis saadan
ikke erholdes inden den i § 21 bestemte Tid, åt optage
Protest for manglende Akcept (de non acceptatione).
Aftale, som strider herimod, har ikke vexelretlig
Virkning.

§ 18-

Lyder en Vexel paa Betaling et andet Sted end
der, hvor Trassaten bor, skal den i betimelig Tid for
Forfaldsdag forevises Trassaten til Akcept og, saafremt
saadan ikke erholdes, protesteres. Porsommes
dette, tabes Vexelretten mod Trassenten og Endossenterne.

§ 19.

Lyder en Vexel paa Betaling efter Sigt, skal den,
saafremt der ikke i Vexlens Text er fastsat en anden
Frist, forevises til Akcept inden 6 Maaneder fra Udstedelsesdagen,
hvis den er trukken fra eller paa noget
Sted i Europa med Undtagelse af Island og Fseroerne,
og inden et Aar, hvis den er trukken fra eller paa
sidstnsevnte Steder eller noget Sted udenfor Europa.
Kan dateret Akcept ikke erholdes, skal Vexlen inden
Forevisningsfristens Udlob protesteres. I saadant Tilfselde
regnes Forfaldstiden fra Protestdagen.

Forsommes, hvad ovenfor er bestemt om Förevisning
og Protest, tabes Vexelretten mod Trassenten og
Endossenterne. Ligesaa bliver den Endossent, som i
sit Endossement har tilfoiet en saerlig Forevisningstid,
fri for Vexelansvar, hvis Fristen oversiddes.

I Forhold til don Akceptant, som ikke har dateret
sin Akcept, regnes Forfaldstiden, naar Protest ikke er
optagen, fra Forevisningsfristens sidste Dag.

§ 20-

I hvarje fall, då på grund af uteblifvet godkännande
protest upptages, skall underrättelse (notifikation)
derom gifvas på samma sätt och vid samma påföljd,
som i §§45—47 sägs.

Femte Kapitlet.

Om vexels godkännande.

§ 21.

När vexel uppvisas till godkännande, skall bestämdt
svar, jakande eller nekande, gifvas inom 24
timmar. Gifves icke svar inom den tid, anses godkännande
vägradt.

Godkännande skall skrifvas på vexeln och förses
med vexelbetalarens underskrift. Giltigt godkännande
kan ock lemnas medelst vexelbetalarens blotta namnteckning
på vexelns framsida.

Sedan godkännande blifvit å vexeln tecknadt, kan
det icke med laga verkan utstrykas, ändras eller återkallas.

§ 22.

Vexel skall godkännas efter sin lydelse utan vilkor eller
inskränkningar. Vill vexelbetalaren icke lemna sådant
godkännande, bör vexeln återlemnas till uppvisaren
utan någon påteckning.

Tillägg, som upphäfva, inskränka eller på
annat sätt förändra godkännandet och icke hafva
särskildt stöd af denna lag, anses såsom oskrifna.
Dock hafve sådane tillägg giltighet, derest det godkännande,
i livilket de finnas gjorda, blifvit tecknadt
å vexeln under den för uteblifvet godkännande upptagna
protest eller- under annan notariei förrättning,
hvartill hänvisning göres å vexeln, men vexelegaren vare
deraf icke hindrad att anställa återgångstalan, såsom
om godkännande vore helt och hållet vägradt. Godkännes
på sådant sätt vexel för en del af vexelsumman,
men i öfrigt utan vilkor, vare återgångskrafvet dock
inskränkt till den icke godkända delen.

§ 23.

Hvar, som vexel godkänt, svare efter vexelrätt för
betalning å förfallodagen af det godkända beloppet.

Godkännare vare till följd af sitt godkännande
äfven vexelgifvaren ansvarig efter vexelrätt. Deremot
hafve godkännaren icke vexelrätt mot vexelgifvaren.

§ 20.

1 ethvert Tilfeelde, livor paa Grand af manglende
A kcept Protest optages, skal Underretning (Notifikation)
derom gives paa samme Maade og under samme Eolge,
som i §§ 45-47 siges.

Femte Kapitel.

Om Vexlens Akcept.

§ 21.

Naar en Vexel före vises til Akcept, skal bestemt
Svar, bekrseftende eller nsegtende, gives inden 24
Timer. Gives ikke Svar inden denne Tid, anses Akcept
nsegtet.

Akcepten skal skrives paaVexlen og forsynes med
Trassatens Underskrift. Gyldig Akcept kan ogsaa gives
ved Trassatens blötte Navntegning paa Vexlens
Forside.

Akcept kan ikke, efteråt den ertegnet paaVexlen,
med Retsvirkning udstryges, forandres eller tilbagekaldes.

§ 22.

Vexlen skal akcepteres efter sit Lydende liden
Vilkaar eller Indskraenkninger. Vil Trassaten ikke meddele
saadan Akcept, bor Vexlen tilbagegives Prsesentanten
liden nogen Paategning.

Tillseg, der ophaeve, indskrsenke eller paa anden
Maade forandre Akcepten og ikke have sandig Hjemmel
i denne Lov, anses som uskrevne. Dog skulle saadanne
Tillseg have Gyldighed, livis den Akcept, i hvilken de
findes gjorte, er paategnet Vexlen under den for manglende
Akcept optagne Protest eller under anden Notarialforretning,
hvortil Hänvisning gjores paa Vexlen;
men Vexeleieren er derved ikke hindret i åt soge Regres,
som om Akcept ganske var megtet. Akcepteres
Vexlen paa den anferte Maade for en Del af Vexelsummen,
men iovrigt liden Vilkaar, er dog Regressen
indskrsenket til den ikke akcepterede Del.

§ 23.

Den, som har akcepteret en Vexel, svarer efter
Vexelret for Betaling paa Forfaldsdagen af det akcepterede
Belob.

Akceptanten er ifolge sin Akcept vexelretlig forpligtet
ogsaa ligeoverfor Trassenten. Derimod har
Akceptanten ikke Vexelret mod Trassenten.

§ 24.

Har utställare af domicilierad vexel icke å densamma
uppgifvit, genom hvem den skall å betalningsorten
infrias, sätte godkännare det å vexeln ut. Gör
lian det icke, antages, att lian sjelf vill infria vexeln
på betalningsorten,

Sjette Kapitlet.

Om atergänystalan för uteblifvet eller icke betryggande
godkännande.

§ 25.

Varder vexel icke godkänd inom den i § 21
stadgade tid, vare vexelegaren, efter det protest blifvit
upptagen, berättigad att med vexelrätt, mot protestens
utlemnande, af hvilken som helst bland öfverlåtarne eller af
vexelgifvaren kräfva säkerhet derför, att vexelsumman
eller det icke godkända beloppet tillika med de genom
det uteblifna godkännandet vållade omkostnader varder
å förfallotiden betald.

§ 26.

Hvarje öfverlåtare hafve likaledes rätt att, mot
protestens utlemnande, kräfva säkerhet af hvilken som
helst bland föregående öfverlåtare eller af vexelgifvaren.

§ 27.

Har vexelgäldenär lemnat någon af sina efterföljare
säkerhet, skall denna också häfta till fördel för
säkerhetsgifvarens öfriga efterföljare, när de fordra
sådant. Ingen af säkerhetsgifvarens efterföljare hafve
rätt att fordra ytterligare säkerhet af någon vexelgäldenär,
med mindre det visas, att den redan stälda
säkerheten är otillräcklig.

§ 28.

Vill vexelbetalare efter protesten meddela fullständigt
godkännande, må uppvisaren icke vägra att
mottaga detsamma, så framt vexeln ännu är i hans
värjo och vexelbetalaren godtgör honom de genom det
uteblifna godkännandet vållade omkostnader. När
sådant godkännande är gifvet, upphöre rätten att
kräfva säkerhet. Var sådan redan stöld, skall den återlemnas.
likaledes skall stöld säkerhet återlemnas,

§ 24.

Har Udstederen af en domicilieret Vexel ikke paa
samme opgivct, ved hvem den paa Betalingsstedet skal
indfries, skal Akceptanten tilfeie det paa Vexlen. Gjer
han det ikke, antages det, åt han selv vil indfri
Vexlen paa Betalingsstedet.

Sjette Kapitel.

Om Regres for inanglende eller ikke betryyyende Akcept.

§ 25.

Bliver en Vexel ikke akcepteret inden den i § 21
bestemte Frist, er Vexeleieren, efteråt Protest er optagen,
berettiget til med Vexelret, mod Protestens (Jdlevering,
åt krseve Sikkerhed af hvilkensomhelstjblandt Endossenterne
eller af Trassenten for, åt Vexelsummen eller det
ikke akcepterede Belob tilligemed de ved den matiglende
Akcept forvoldte Omkostninger bliver betalt til Forfaldstid.

§ 26.

Enhver Endossent bar ligeledes Itet til mod Protestens
Udievering åt krseve Sikkerhed af hvilkensombelst
blandt do foregaaende Endossenter eller af
Trassenten.

§ 27.

Har en Vexelskyldner stillet en af sine Eftermsend
Sikkerhed, skal denne ogsaa hsefte til Fordel for Sikkerhedsstillerens
evrige Eftermsend, naar de fordre saadant.
Ingen af Sikkerhedsstillerens Eftermsend har Ret
til åt forlange yderligere Sikkerhed af nogen Vexelskyldner,
medmindre det paavises, åt den allerede stillede
Sikkerhed er utilstrsekkelig.

§ 28.

Vil Trassaten efter Protesten meddele fuldstsendig
Akcept, maa Prsesentanten ikke vsegre sig ved åt
modtage denne, saafremt Vexlen endnu er i hans Besiddelse
og Trassaten godtgjor ham de ved den manglende
Akcept forvoldte Omkostninger. Naar saadan Akcept
er given, opherer Retten til åt krseve Sikkerhed.
Var saadan allerede stillet, skal den tilbageleveres.
Ligeledes skal en stillet Sikkerhed gives tilbage, naar

derest icke inom ett år efter vexelns förfallodag käromål
om dess inlösen blifvit väckt emot den, som har
stält säkerheten, så ock när vexeln infriats eller när
den vexelrättliga förpligtelse!! på annat sätt har upphört.

§ 29.

Har den, som på grund af protest för uteblifvet
godkännande är berättigad til säkerhet enligt § 25
eller § 26, vexeln med behörig åtkomst i besittning;
ege han straxt i stället för säkerhet kräfva betalning af
vexel summan eller det icke godkända beloppet tillika med
de genom det uteblifna godkännandet vållade omkostnader
och provision enligt §§ 50—52; dock må vexelgäldenär
å vexelsumman afkorta ränta derå, efter fem
för hundrade om året, under den tid, som vid betalningen
kan återstå till vexelns förfallotid.

Krafvel- vexelegare säkerhet, men vill vexelgäldenär
hellre straxt på ofvannämnda sätt infria vexeln, stånde
det honom fritt.

§ 30.

Har den, som godkänt vexel, före förfallotiden
kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning funnits
sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han
är köpman, inställt sina betalningar, kan vexelinnehafvaren
uppfordra godkännaren att ställa säkerhet
i öfverensstämmelse med § 25. Lemnas icke sådan,
vare vexelns egare och öfverlåtare, så vidt tillvaron
af nyss anförda förutsättningar styrkes genom
protest, berättigade att mot protestens utlemnande
kräfva säkerhet i öfverensstämmelse med §§ 25-27 hos
föregående öfverlåtare eller vexelgifvaren.

Om sådan protest skall underrättelse meddelas
i öfverensstämmelse med § 20.

Sjunde Kapitlet.

Om vexels förfallotid och betalning.

§ 31.

Vexel skall å förfallodagen infrias; och ege förty
uppskofsdagar ej rum.

der like inden et A ar efter Vexlens Forfaldsdag er
reist Sag til dens Betaling mod den, som har stiilet
Sikkerheden, saa og naar Yexlen er indfriet eller den
vexelretlige Förpligtelse paa anden Maade er ophorfc.

§ 29.

Har den, som paa Grand af Protest for manglende
Akcept er berettiget til Sikkerhed efter § 25 eller 26,
Yexlen med behörig Adkomst i sin Besiddelse, kan han i
Stedet for Sikkerhed strax krave Betaling af Vexelsummen
eller det ikke akcepterede Belob, tilligemed de
ved Akceptens Nsegtelse forvoldte Omkostninger og Provision
efter §§ 50—52. Dog kan Vexelskyldneren i
Vexelsummen afkorte 5 Procent aarlig Bente af samme
for Vexlens tilbagestaaende Lobetid.

Kravel'' Vexeleieren Sikkerhed, men vil Vexelskyldneren
hellere strax paa ovennsevnte Maade indfri
Yexlen, staar dette ham flit.

§ BO.

Er den, som har akcepteret en Vexel, forinden
Forfaldstid kommen under Konkurs eller ved
Exekution funden åt maugle Midler til åt betale
sin Gjseld, eller har han, hvis han er Han diende,
standset sine Betalinger, kan ihsendehaveren af Vexlen
opfordre Akceptanten til åt stille ''Sikkerhed overensstemmende
med § 25. Ydes den ikke, ere Vexlens
Eier og Endossenter, naar Tilstedevserelsen af de
anforte Betingelser godtgjeres ved Protest, berettigede
til mod Protestens Udlevering åt krave Sikkerhed overensstemmende
med §§ 25—27 hos de foregaaende Endossenter
eller Trassenten.

Om saadan Protest bliver Underretning åt meddele
overensstemmende med § 20.

Syvende Kapitel.

Om Vexlens Forfaldstid og Betaling.

§ 31.

Vexlen skal indfries paa Forfaldsdagen, og Ande
Lebedage saaledes ikke Sted,

§ 32.

Lyder vexel på betalning'' vid sigt, varde den inlöst
vid uppvisandet. Om tiden, inom hvilken sådan vexel
skall uppvisas till betalning, och om påföljden af
uraktlåtenhet deraf galle hvad i § 19 är stadgadt om
uppvisande till godkännande af vexel, den der lyder
å betalning efter sigt.

§ 33.

Är vexels förfallotid bestämd till början af en
månad, skall den infrias å månadens första dag. Med
rnidten af en månad förstås månadens femtonde dag
och med slutet af en månad dess sista dag.

År vexels förfallotid utsatt i visst antal dagar
efter utgifvandet eller efter uppvisandet, vare dagen
för utgifvandet eller uppvisandet ej räknad. Uttrycket
„half månad“ räknas lika med en tidrymd af femton
dagar. Lyder betalningstiden på en eller flere hela
månader jemte en half månad, vare den halfva månaden
räknad sist.

§ 34.

År vexel utgifven å ort, hvarest tidräkning efter
gamla stilen begagnas, varde vexelns tidsbestämmelser
ansedde gifne efter gammal stil, derest icke annat
af vexeln skönjes.

§ 35.

Vexel skall betalas i det myntslag, hvarå den
lyder. År det mynt ej gångbart på hetalningsorten
och har vexelgifvaren icke genom ordet „effektiv“ eller
motsvarande uttryck särskildt föreskrifvit betalning i
det främmande myntslaget; då må vexelsumman erläggas
i inländska penningar efter den vexelkurs, hvartill
på den ort, der betalningen sker, eller på närmaste
inländska vexelplats vexlar, utstälda i det främmande
myntslaget och lydande på betalning vid sigt, kunna
köpas å den tid, inlösen sker.

§ 36.

Infriar godkännare icke vexel, när den å eller efter
förfallodag förevisas honom till betalning; vare han skyldig
att å vexelsumman gälda ränta efter sex för hundrade
om året från uppvisningsdagen, så ock att gifva full
ersättning för de vexelegaren genom dröjsmålet åbragta

§ 32.

Lyder en Vexel paa Betaling ved Sigt, skal den
indfries ved Förevisningen. Om Tiden, inden hvilken
saadan Vexel skal forevises til Betaling, og om Folgerne
af Försummelse heraf gjselder, hvad der i § 19
er hestemt om Förevisning til Akcept af Vexler, der
lyde paa Betaling efter Sigt.

§ 33.

Er Vexlens Forfaldstid hestemt til Begyndeisen
af en Maaned, skal den indfries paa Maanedens förste
Dag. Ved Midten af en Maaned förstaas Maanedens
femtende Dag og ved Slutningen af en Maaned dens
sidste Dag.

Er Vexlens Forfaldstid hestemt til et vist Antal
Dage efter Udstedelsen eller efter Sigt, medregnes ikke
Udstedelses- eller Forevisningsdagen. Udtrykket „en
halv Maaned“ regnes lige med et Tidsrum af 15 Dage;
lyder Vexlen paa en eller flere hele Maaneder og en
halv Maaned, bliver den halve Maaned åt regne sidst.

§ 34.

Er en Vexel udstedt paa et Sted, hvor der benyttes
Tidsregning efter gammel Stil, skulle Vexlens
Tidsbestemmelser anses givne efter gammel Stil, naar
ikke Andet fremgaar af Vexlen.

§ 35.

Vexlen skal betales i den Myntsort, paa hvilken
den lyder. Er denne ikke gångbar paa Betalingsstedet,
og har Trassenten ikke ved Ordet „effektiv“
eller tilsvarende Udtryk sserlig foreskrevet Betaling i
den fremmede Myntsort, kan Vexelsummen erlsegges i
indenlandske Penge efter den Vexelkurs, hvortil paa
det Sted, hvor Betalingen sker, eller paa nsermeste
indenlandske Vexelplads Vexler, udstedte i den fremmede
Myntsort og lydende paa Betaling ved Sigt, kunne
kjobes paa den Tid, Indfrielsen sker.

§ 36.

Indfrier Akceptanten ikke Vexlen, naar den paa eller
efter Forfaldsdagen forevises ham til Betaling, er han
pligtig åt svare 6 Procent aarlig Rente af Vexelsummen
fra Forevisningsdagen samt til åt give fuld Erstatning
for de Vexeleieren ved Forhalingen forvoldto Omkost -

kostnader. Skall betalning ske efter vexelkurs och har
den efter uppvisningen fallit, varde den kurs beräknad,
som gälde vid uppvisningstiden; dock må vexelegaren,
om han dröjt med vexelns uppvisande, icke beräkna högre
kurs än den, som gälde å förfallodagen.

§ 37.

Vexelegaren må ej vägra att mottaga afbetalning
å vexelsumman.

§ 38.

Vexelgäldenären vare ej skyldig betala, der ej vexeln
till honom aflemnas med påtecknadt qvitto. Betalar
han en del af vexelsumman, varde afbetalningen å vexeln
tecknad, så ock, om det äskas, särskildt qvitto honom
meddeladt å en afskrift af vexeln.

§ 39.

Varder vexel icke å förfallo tiden uppvisad till
betalning, vare då godkännare, efter protesttidens utgång,
berättigad att på vexelegarens kostnad och
äfventyr, utan underrättelse till honom, nedsätta vexelsumman
hos en till mottagande af deposita behörig
offentlig myndighet eller i säker bankinrättning.

§ 40.

Innehafvare af vexel vare berättigad att vid förfallotiden
fordra dess inlösen, så framt han visar sin
åtkomst genom vexelns text eller genom en behörig,
till honom fortsatt följd af fullständiga eller blankoindossament.
Den, som då infriar vexeln, vare
ej förbunden pröfva öfverlåtelses äkthet och varde, der
han handlat i god tro och utan grof vårdslöshet, fri
från ansvar.

Infrias vexel före förfallodag och visar sig sedan,
att betalning erlagts till orättmätig innehafvare, svare
då den, som vexeln inlöst, för deraf uppkommande
skada.

Åttonde Kapitlet.

Om återgångstalan för bristande betalning.

§ 41,

Der vexelegare vill emot vexelgifvaren och öfverlåtare
bevara sin rätt. til återgångstalan för bristande
betalning, skall han till betalning uppvisa den forfallne

ninger. Skal Betalingen ske efter Vexelkurs, og
er denne falden efter Förevisningen, beregnes den
Kurs, som gjaldt paa Forevisningstiden; dog kan Vexeleieren,
hvis han har förhålet Vexlens Förevisning, ikke
beregne hoiere Kurs end den, der gjaldt paa Forfaldsdagen.

§ 37.

Vexeleieren maa ikke vsegre sig ved åt modtage
Afdrag paa Vexelsummen.

§ 38.

Vexelskyldneren er ikke pligtig åt betale, medmindre
Vexlen udleveres ham med paategnet Kvittering.
Betaler han en Del af Vexelsummen, skal Afbetalingen
paategnes Vexlen, og, saafremt det forlanges, sserskilt
Kvittering meddeles ham paa en Afskrift af Vexlen.

§ 39.

Bliver Vexlen ikke ved Forfaldstid forevist til
Betaling, er Akceptanten efter Protestfristens Udlob
berettiget til for Vexeleierens Regning og Risiko, og
uden Underretning til ham, åt deponera Vexelsummen
hos en til Modtagelsen af Deposita autoriseret offentlig
Myndighed eller i en sikker Bank.

§ 4^.

Ihamdehaveren af en Vexel er berettiget til ved
Forfaldstid åt fordra dens Indfrielse, naar han godtgjor
sin Adkomst ved Vexlens Text eller ved en behörig,
til ham fortsat Rajkkefolge af fuldstsendige
eller Blanko - Endossementer, Den, som da indfrier
Vexlen, er ikke pligtig åt prove Endossementernes
iEgthed og er fri for Ansvar, naar han bär handiet i
god Tro og uden grov Uagtsomhed.

Indfries en Vexel for Forfaldsdag, og viser det sig
senere, åt Betalingen er erlagt til en uretmaessig
Ihaendehaver, svarer den, der indfriede Vexlen, for deraf
folgende Skade.

Ottende Kapitel.

Om Regres paa Grund af manglande Betaling.

§ 41.

Hvis Vexeleieren vil bevare sin Ret til Regres for
manglende Betaling mod Trassenten og Endossenterne,
skal han före vise den forfaldne Vexel til Betaling for Tråg-''

vexeln för vexelbetalare]! eller godkännaren samt, om
denne icke erlägger full betalning, upptaga protest (de
non solutione) antingen å förfallodagen eller sist å
andra söckendagen efter denna. Dock vare sådan uppvisning
och protest icke af nöden, så framt protest för
uteblifvet godkännande förut upptagits samt derjemte i
öfverensstämmelse med § 29 antingen vexeln är vorden
af någon vexelgäldenär inlöst eller ock käromål om dess
betalning blifvit väckt.

§ 42.

Uppmaning att ej upptaga protest („utan protest",
„utan kostnad", eller dylikt) fritage från skyldighet att
protestera, men icke från skyldighet att i rätt tid uppvisa
vexeln till betalning eller från att iakttaga föreskrifterna
i § 45. Påstår vederbörande vexelgäldenär,
att uppvisande icke egt rum i rätt tid, åligge det
honom att bevisa sådant. Från skyldighet att ersätta
protestkostnad, när oaktadt uppmaningen protest skett,
vare han icke fritagen.

§ 43.

År vexel domicilierad, skall den å betalningsorten
uppvisas för den, genom hvilken betalningen
skall erläggas (domiciliaten), eller, der en sådan ej är
på vexeln nämnd, hos godkännaren sjelf. Erhålles ej
betalning eller kan den, för hvilken vexeln borde uppvisas,
icke träffas å betalningsorten; då skall vexelegaren,
så framt han vill bevara sin rätt till återgångstalan
emot vexelgifvaren och öfverlåtare, på den ort
upptaga protest i öfverensstämmelse med de i § 41
gifna föreskrifter. Skall betalningen erläggas af annan
man än godkännaren, och försummar vexelegaren att hos
den man protestera, förloras vexelrätten äfven emot
godkännaren.

§ 44.

För bevarande af vexelrätt emot godkännaren
erfordras, med undantag af det i § 43 nämnda fall,
hvarken vexelns uppvisande till betalning, ej heller upptagande
af protest.

§ 45.

Innehafvare af en för bristande betalning protesterad
vexel skall inom tvenne söcknedagar efter den dag,
då protesten blef upptagen, gifva skriftlig underrättelse
(notifikation) om protesten till den närmaste af sina föregångare,
vid hvars namn å vexeln ortbestämmelse finnes
utsatt.

saten eller Akceptanten og, hvis denne ikke erlsegger
fuld Betaling, optage Protest (de non solution) enten
paa Porfaldsdagen eller senest paa anden Segnedag
efter denne. Dog er saadan Förevisning og Protest
ufornoden, saafremt Protest for manglende Akcept forud
er optagen samt derhos overensstemmende med § 29
enten Vexlen er indfriet af en Vexelskyldner eller Sag
til dens Betaling reist.

§ 42.

En infordring til ikke åt optage Protest
(„uden Protest11 „uden Omkostninger11 o. dest.) fritager
fra Forpligtelsen til åt protestera, men ikke fra Forpligtelsen
til i ratte Tid åt forevise Yexlen til Betaling
eller fra åt iagttage Forskrifterne i § 45. Paastaar
vedkommende Vexelskyldner, åt Förevisning ikke har
fundet Sted i rette Tid, paahviler det ham åt bevise
saadant. Fra Forpligtelsen til åt erstatte Protestomkostninger,
naar Protest uanset Opfordringen er sket,
er han ikke fritagen,

§ 43.

Er Vexlen domicilieret, skal den forevises paa
Betalingsstedet for den, ved hvem Betalingen
skal erlsegges (Domiciliaten), eller , hvis en saadan
ikke er nsevnt paa Vexlen, for Akceptanten selv. Opnaas
ikke Betaling, eller kan den, for hvem Vexlen
skal forevises, ikke trseffes paa Betalingsstedet, skal
Vexeleieren, saafremt han vil bevare sin Ret til Regres imod
Trassenten ogEndossenterne, dersteds optage Protest overensstemmende
med de i § 41 givne Forskrifter. Skal Betalingen
ske ved en Anden end Akceptanten, og forsommer
Vexeleieren åt optage Protest hos ham, tahes Vexelretten
ogsaa imod Akceptanten,

§ 44-

Til Bevarelse af Vexelret imod Akceptanten udfordres,
med Fritagelse af det i § 43 nsevnte Tilfselde,
hverken Vexlens Förevisning til Betaling eller Optagelse
af Protest.

§ 45.

Ihaendehaveren af en for manglende Betaling protesterat
Vexel skal inden to Sognedage efter den Dag,
da Protesten blev optagen, give skriftlig Underretning
(Notifikation) om Protesten til den nsermeste af sineFormaend,
ved hvisNavn paa Vexlen Stedsbetegnelse findes
anfört.

Denna skyldighet anses uppfyld, när notifikationsbref
inom nämnde tid blifvit inlemnadt å posten eller,
der post ej går, underrättelse * på annat behörigt sätt
blifvit afsänd.

Hvarje om protesten underrättad öfverlåtare vare
pligtig att inom tvenne söcknedagar efter underrättelsens
mottagande på lika sätt underrätta sin närmaste,
med adress å vexeln betecknade föregångare.
Likaledes vare vexelgifvare, som mottagit underrättelse,
att domicilierad vexel blifvit protesterad hos
domiciliaten, pligtig att härom underrätta godkännaren.

§ 46.

Hvar, som försummar att gifva sådan underättelse,
som ofvan är föreskrifven, svare de föregångare, som
till följd deraf blifvit förbigångne, för den genom försummelsen
vållade skada. Han må af dem icke kräfva
godtgörelse för utgifter, utan vare blott berättigad att utbekomma
vexelsumman jemte ränta efter fem för hundrade
från den dag, betalning sökes.

§ 47.

Postattest derom, att den, som var pligtig gifva
underrättelse, låtit i rätt tid å posten inlemna bref
till vederbörande föregångare, gälle såsom bevis om
rätteligen fullgjord notifikation, så framt ej styrkt varder,
attbrefvet haft annat innehåll. Likaså kan dagen
för notitikations mottagande genom postattest styrkas.

§ 48.

Hvarje vexelgäldenär ege, mot erläggande af
vexelsumman jemte ränta och omkostnader, rätt att
fordra, att den protesterade vexeln med påtecknadt
qvitto, tillika med protesten, till honom utlemnas af
vexelegaren.

§ 49.

Återgångstalan för bristande betalning må väckas
på en gång emot flere eller alla vexelgäldenärer
eller särskild! emot hvilken som helst af dem. Vexelegare
vare ej bunden vid öfver!åtelsernas ordning eller
det val, han en gång gjort.

Är någon vexelgäldenärs namn med vexelegarens
samtycke utstruket å vexeln, vare så väl han, som alla
hans efterföljare frie från vexelansvarighet.

Denne Förpligtelse anses fyldestgjort, naar Notifikationsbrev
inden nsevnte Tidsfrist er indleveret til
Posten eller, hvor Post ikke gaar, Underretning paa
anden behörig Maade er bleven afsendt.

Enhver om Protesten underrettet Endossent er pligtig
til inden to Sognedage efter Underretningens Modtagelse
paa samme Maade åt give Underretning til sin nsermeste
med Adresse paa Yexlen betegnede Formand. Ingaledes
er den Trassent, som har modtaget Underretning
om, åt en domicilieret Vexel er protesteret hos Domiciliaten,
forpligtet til beröm åt underrette Akceptanten.

§ 46’

Den, som forsemmer åt give saadan Uuderretning,
som ovenfor er foreskreven, svarer de Formsond, der
som Delge deraf ere forbigaaede, for den ved Forsommelsen
forvoldte Skade. Han kan af dem ikke krseve
Godtgjerelse for Udgifter, men er kun berettiget til
Vexelsummen med 5 pCt. Bente fra den Dag, Sag til
Betaling reises.

§ 47.

Postattest for, åt den, som var forpligtet til åt
give Underretning, i rette Tid har indleveret Brev til
vedkommende Formand, gjajlder som Bevis for betimelig
Underretning, medmindre det godtgjeres, åt Brevet
havde et andet Indhold. Ogsaa Dagen, da Underretning
er modtagen, kan godtgjores ved Postattest.

§ 48-

Enhver Vexelskyldner har imod åt erhegge Vexelsummen
med Renter og Omkostninger Ret til åt fordra,
åt den protesterede Vexel med paategnet Kvittering
tilligemed Protesten udleveres ham af Vexeleieren.

§ 49-

Regressogsmaal for manglande Betaling kan paa
en Gång reises mod flere eller alle Vexelskyldnere eller
särskilt mod hvilkensomhelst af dem. Vexeleieren
er ikke bunden ved Endossementernes Rsekkefolge
eller ved det Valg, han en Gång har gjort.

Er nogen Vexelskyldners Navn med Vexeleierens Samtykke
udstrnget paa Vexlen, ere saavel han som alle
hans Eftermaend frie för Vexelansvarlighed.

§ 50.

Vexelegarens återgångskraf på grund af bristande
betalning vare inskränkt till:

den obetalda vexelsumman jemte ränta efter sex
för hundrade om året från vexelns förfallodag;

ersättning för protestomkostnader, postpenningar
och andra nödiga utgifter; samt
provision af en tredjedel för hundradet af vexelsumman.

§ 51.

Lyder vexeln på utländskt mynt; gånge med betalningen
i inländskt mynt, som i § 35 sagdt är; dock
skall betalningen, i händelse kursen efter vexelns förfallodag
fallit, erläggas efter den kurs, som då var
gällande.

§ 52.

Återgångskraf, som tillkommer öfverlåtare, hvilken
inlöst återgången vexel, vare inskränkt till:

hela det belopp, han varit nödgad att betala (§§ 50
och 51), jemte ränta derå efter sex för hundrade
om året från betalningsdagen ;
ersättning för egna nödiga utgifter; samt
provision af en tredjedel för hundrade af vexelsumman.

Rätten att beräkna provision upphöre, när provisionernas
sammanlagda belopp redan uppgått till två för
hundrade af vexelsumman.

§ 53.

Atergångsfordran må uttagas genom ny vexel, dragen
tillbaka på den, hos hvilken betalningen äskas (recambio-vexel,
återvexel). I ty fall må till fordrans belopp
läggas mäklarearfvode för återvexelns försäljning samt
stämpelafgift, så vidt sådan skall erläggas.

Sådan vexel skall lyda på betalning vid sigt och
dragas omedelbart (a drittura).

§ 54.

Den, mot hvilken återgångskraf framställes, vare ej
pligtig betala, med mindre icke blott vexeln, utan äfven
protesten och qvitterad räkning å hvad som betalas
(returräkning) till honom aflemnas.

§ 55.

Hvarje öfverlåtare, som godtgjort en af sina efterföljare,
ege utstryka sin egen och sina efterföljares öfverlåtelser.

§ 50.

Vexeleierens Regresfordring paa Grund af orang*
lende Betaling er indskraenket til:

den ubetalte Yexelsum med 6 pCt aarlig Rente fra
Yexlens Forfaldsdag;

Erstatning for Protestomkostninger, Porto og
andre nodvendige Udgifter; samt
Provision af Va pCt. af Yexelsummen.

§ 51.

Lyder Yexlen paa udenlandsk Mynt, forholdes med
Hensyn til Betalingen i indenlandsk Mynt, saaledes
som der er sagt i § 35; dog skal Betalingen, hvis
Kursen er falden efter Vexlens Forfaldsdag, erlaegges
efter den Kurs, som da var gjseldende.

§ 52.

Den Regresfordring, der tilkommer en Endossent,
som saaledes bär indiest Vexlen, er indskraenket til:

bele det Bele!), han har vaeret nodt til åt betale

(§§ 50 og 51), samt 6 pCt. aarlig Rente deraf

fra Betalingsdagen;

Erstatning for egne nedvcndige Udgifter; samt

Provision af Va pCt. af Vexelsummen.

Retten til åt beregne Provision ophorer, naar
Provisionernes samlede Sum allerede er naaet op til
2 pCt. af Vexelsummen.

§ 53.

Regresfordringen kan inddrages ved en ny Vexel,
trukken tilbage paa den, hos hvem Betalingen seges
(Rekambiovexel, Modvexel). Isaafald kan der til
Fordringens Beleb laegges Maeglergebyr for Modvexlens
Sälg samt Stempelafgift, forsaavidt saadan skal erlaegges.

Saadan Vexel skal lyde paa Betaling ved Sigt og
trakkes umiddelbart (a drittura).

§ 54.

Den, mod hvem Regresfordring fremsaettes, er ikke
forpligtet til åt betale, medmindre ikke blot Vexlen,
men ogsaa Protesten og en kvitteret Regning over,
hvad der betales (Retourregning), udleveres ham.

§ 55.

Enhver Endossent, som har fyldestgjort en af sine
Eftermsend, kan udstryge sit eget og sine Eftermaends
Endossementer.

Nionde Kapitlet.

Om vexels godkännande eller betalning efter nödfallsadress eller
till heder.

§ 56.

År vexel, som blifvit protesterad för uteblifvet eller
icke betryggande godkännande, försedd med anmodan
till någon å betalningsorten eller, om vexeln är domicilierad,
till någon å uppvisningsorten, att den i nödfall godkänna
(nödfallsadress); då skall, innan återgångstalan på grund
af sådan protest må göras gällande, godkännande kräfvas
hos nödfallsadressaten och, ifall detsamma vägras, protest
också hos honom upptagas. Bland flere nödfallsadressater,
som äro villige att meddela godkännande, njute den företräde,
genom hvilken de fleste vexelgäldenärer befrias.

§ 57.

Yexelegare vare icke pligtig mottaga godkännande,
som till heder för en vexelgäldenär bjudes af någon,
hvilken icke såsom nödfallsadressat är å vexeln nämnd
(intervenient), med mindre det är vexelbetalare^ som
erbjuder sådant godkännande. Bjudes godkännande
emväl af en nödfallsadressat, genom hvilken lika många
vexelgäldenärer befrias, njute han företräde.

§ 58.

Godkännande efter nödfallsadress eller till heder
skall tecknas å sjelfva vexeln; dock må, derest å kopia
finnes egenhändig nödfallsadress eller egenhändig öfverlåtelse,
godkännande efter adressen eller till heder för
öfverlåtaren tecknas å kopian. Der ej af godkännandet
eller af detsamma i förbindelse med nödfallsadress
synes, för hvars räkning det är gifvet, skall det anses
meddeladt för vexelgifvare ns räkning.

§ 59.

Den, som efter nödfallsadress eller till heder godkänner
vexel, vare berättigad att mot godtgörelse af
protestkostnaderne utbekomma protesten för uteblifvet
eller icke betryggande godkännande, försedd med påteckning
om hans eget godkännande och om tiden, då
det meddelades. Senast å andra söcknedagen efter
dagen för godkännandet skall han med posten eller, der
post ej går, på annat behörigt sätt öfversända protesten
till den, för hvars räkning vexeln blef godkänd. Underlåter
han detta, svare till skadan.

Niende Kapitel.

Om Vexlens Akcept eller Betaling efter Nedsadresse eller ved
Intervention.

§ 56.

Er en Vexel, som er bleven protesteret for manglende
eller ikke betryggende Akcept, forsynet med Anmodning
til Nogen paa Betalingsstedet eller, hvis Vexlen
er domicilieret, til Nogen paa Eorevisningsstedet om i
Nodsfald åt akceptere den (Nedsadresse), skal der, för
Eegres paa Grund af saadan Protest kan gjores gjseldende,
krseves Akcept hos Nodsadressaten og, ifald den
nsegtes, optages Protest ogsaa hos ham. Blandt
flere Nodsadressater, som ere villige til åt meddele
Akcept, nyder den Fortrinet, ved hvem de fleste Vexelskyldnere
befries.

§ 57.

Vexeleieren er ikke pligtig åt modtage Akcept,
som til iEre for en Vexelskyldner tilbydes af Nogen,
der ikke er nsevnt som Nedsadressat paa Vexlen (Intervenient),
medmindre det er Trassaten, der tilbyder saadan
Akcept. Tilbydes Akcept tillige af en Nodsadressat,
ved hvem ligesaa mange Vexelskyldnere befries,
nyder han Fortrinet.

§ 58.

Akcept af en Nedsadressat eller en Intervenient
skal tegnes paa sel ve Vexlen; dog kan, hvor egenhändig
Nedsadresse eller egenhändigt Endossement findes paa
en Kopi, Akcept efter Adressen eller til flEre tor Endossenten
tegnes paa Kopien. Hvis det ikke af Akcepten
eller af denne i Förbindelse med en Nedsadresse
fremgaar, for hvis Kegning den er given, skal den
anses meddelt for Trassentens Regning.

§ 59.

Den, som akcepterer ,en Vexel som Nedsadressat
eller Intervenient, er berettigot til mod Godtgjerelse
af Protestomkostningerne åt faa den for manglende
eller ikke betryggende Akcept optagne Protest
udleveret, forsynet med Paategning om hans egen Akcept
og om Tiden, da den meddeltes. Senest den anden
Sognedag efter Akceptdagen skal han med Posten eller,''
hvor Post ikke gaar, paa anden behörig Maade oversende
Protesten til den, for hvis Regning Vexlen blev
akcepteret. Undlader han dette, svarer han til Skaden,

§ 60.

Den, som efter nödfallsadress eller till heder godkänt
vexel, svare såsom annan godkännare för vexelns betalning
till hvarje efterföljare etter den, för hvars räkning
han meddelat sitt godkännande, så framt vexeln,
med förut upptagen protest, förevisas honom till betalning
inom den i § 62 stadgade tid.

§ 61.

Har vexel blifvit godkänd efter nödfallsadress eller
till heder, hafve hvarken vexelegaren, ej heller någon
annan efterföljare efter den, för hvars räkning vexeln blot
godkänd, rätt till återgångstalan för bristande eller
icke betryggande godkännande. Deremot kan sådan
talan göras gällande af den, för hvars räkning godkännandet
gafs, och af dennes föregångare.

§ 62.

År en för bristande betalning protesterad vexel
försedd med nödfallsadress eller är godkännande till heder
å vexeln tecknadt, och lyder adressen eller godkännandet
å betalningsorten, skall vexeln tillika med protesten
sist å andra söcknedagen efter förfallodagen till
betalning uppvisas och, der sådan ej erhålles, protesteras
hos samtlige nödfallsadressater och godkännaren till
heder. Försummas detta, vare vexelegaren förlustig sin
återgångstalan mot hvarje vexelgäldenär, som skulle
blifvit befriad genom betalningen. Lag samma vare,
derest vexelegaren vägrar mottaga betalning, som
honom erbjudes till heder för någon vexelgäldenär.

§ 63.

Hvar som efter nödfallsadress eller till heder
betalar vexelsumman med ränta och ersätter de genom
protesten vållade omkostnader, ege fordra utlemnande af
vexeln och protesten med påteckning om den skedda betalningen
och för hvem den skett, samt inträde i vexelegarens
rätt emot den, för hvars räkning han betalt, emot dennes
föregångare å vexeln samt emot godkännaren.

§ 64.

Erbjuda sig flere att efter protest betala, hafve
den företräde, genom hvilken de fleste vexelgäldenärer
befrias. Den, som med betalning mellankommer,
oaktadt han af vexeln eller protesten kunde skönja, att
annan, som erbjudit betalning, var närmare berättigad till

§ 60.

Den, som i Egenskab af Nadsadressat eller Intervenient
har akcepteret en Vexel, svarer ligesom anden
Akceptant for Vexlens Betaling til enhver af dens
Eftermaend, for hvis Regning han har meddelt sin
Akcept, saafremt Vexlen med forud optagen Protest
forevises barn til Betaling inden den i § 62 fastsatte Frist.

§ 61.

Er en Vexel akcepteret af en Nadsadressat eller
en Jntervenient, have hverken Vexeleieren eller nogen
anden af dens Eftermaend, for hvis Regning Vexlen
er hleven akcepteret, Ret til Regres for manglende eller
ikke betryggende Akcept. Derimod kan saadan Regres
gjares gjaeldende af den, for hvis Regning Akcepten
blev given, samt af dennes Formaend.

§ 62.

Er en for manglende Betaling protesteret Vexel
forsynet med Nadsadresse, eller er Interventionsakcept
tegnet paa Vexlen, og lyder Nadsadressen eller Akcepten
paa Betalingsstedet, skal Vexlen tilligemed Protesten senest
den anden Segnedag efter Forfaldsdagen forevises
til Betaling, og, hvis saadan ei erholdes, protesteres
hos samtlige Nadsadressater og Interventionsakceptanten.
Forsammes dette, taber Vexeleieren sin Regres imod
enhver Vexelskyldner, som vilde vaere bleven befriet ved
Betalingen. Det samme grädde v, hvis Vexeleieren
vaegrer sig ved åt modtage Betaling, der til dEre for
nogen Vexelskyldner tilbydes ham.

§ 63.

Enhver, som i Egenskab af Nadsadressat eller Intervenient
betaler Vexelsummen med Renter og erstatter
de ved Protesten forvoldte Omkostninger, kan fordre
Vexlen og Protesten udleverede med Paategning om
den skete Betaling og for hvem den er sket, samt indtrseder
i Vexeleierens Ret mod den, for hvis Regning
lian har betalt, imod dennes Formaend paa Vexlen og
imod Akceptanten.

§ 64.

Tilbyde Flere sig åt betale efter Protest, nyder
den Fortrinet, ved hvem de fleste Vexelskyldnere befries.
Den, som trseder til med Betaling, uagtet han
af Vexlen eller Protesten kunde skjanne, åt en Anden,
som havde tilbudt Betaling, var naermere berettiget til

vexelns inlösande, hafre icke återgångstalan mot de voxelgäldenärer,
som skulle blifvit befriade, om den andre
betalt.

§ 65.

Den, som efter nödfallsadress eller till heder godkänt
vexel, men hindras från att betala derigenom, att
annan infriar vexeln, vare berättigad att af denne bekomma
provision af en tredjedel för hundrade.

Tionde Kapitlet.

Om vexeldupletter och vexelkopior.

§ 66.

Vexel må utgifvas i flera exemplar (dupletter),
af hvilka hvarje särskildt sådant i sjelfva texten skall
utmärka sin ordning, såsom första, andra, tredje

o. s. v. (prima, secunda, tertia o. s. v.), men som för
öfrigt äro lika lydande. Åro exemplaren icke sålunda
betecknade, galle hvarje af dem såsom sjelfständig,
i ett exemplar utgifven vexel (solavexel).

§ 67.

Såväl vexeltagare som senare vexelegare vare berättigade
fordra dupletter af vexel mot ersättning af
dermed förenade kostnader. Indossatarie kan med
sådan begäran vända sig till sin omedelbare föregångare,
denne till sin man och så vidare, till dess begäran
hinner vexelgifvaren. På duplettexemplar äro öfverlåtare
pligtige att efter ordningsföljden förnya öfverlåtelserne.

§ 68.

Infrias ett vexelexemplar, vare de öfrige kraftlöse.
Dock svare godkännare fortfarande för hvarje efter infriandet
utelöpande exemplar, som finnes försedt med
hans godkännande. Likaledes svare öfverlåtare, som till
olika personer öfverlåtit vexelexemplar, äfvensom senare
öfverlåtare af dessa,, för hvarje efter infriandet utelöpande
exemplar, hvarå deras öfverlåtelse finnes tecknad.

§ 69.

År ett exemplar af vexeln till godkännande afsända
då skall, när annat exemplar öfverlåtes, å detta

Yexlens Indlosning, har ingen Eegres imod de Vexelskyldnere,
som vilde vsere blevne befriede, hvis den
Anden havde betalt.

§ 65.

Den Nodsadressat eller Intervenient, som har akcepteret
en Vexel, men som hindres i åt betale derved,
åt en Anden indfrier Vexlen, er berettiget til af
denne åt erholde en Provision af Vs pCt.

Tiende Kapitel.

Om Vexelduplikater og Vexelkopier.

§ 66.

En Vexel kan udstedes i flere Exemplarer (Duplikater),
af hvilke hvert enkelt i selve Texten skal betegne
sin Orden som förste, anden, tredie o. s. v. (prima, secunda,
tertia o. s. v.), men som forovrigt ere enslydende.
Ere Exemplarerne ikke saaledes betegnede, gjålder ethvert
af dem som en selvstaendig, i et Exemplar udstedt
Vexel (Solavexel).

§ 67.

Saavel Vexeltageren som senere Vexeleiere ere
mod Godtgjerelse af de dermed forbundne Omkostninger
berettigede til åt fordre Duplikater af Vexlen. Eu
Endossatar kan henvende sig med saadan Begjsering
til sin umiddelbare Forgjsenger, denne igjen til sin Eormand
og saa fremdeles, indtil Begjseringen naar Trassenten.
Paa Duplikaterne ere Endossenterne pligtige
til efter Rsekkefolgen åt gjentage Endossementerne.

§ 68.

Indfries et Exemplar af Vexlen, ere de ovrige
uden Kraft. Dog svarer Akceptanten fremdeles för
ethvert efter Indfrielsen lobende Exemplar, som findes
forsynet med hans Akcept. Ligeledes svarer den Endossent,
som til forskjellige Personer har endosseret Vexelexemplarer,
samt senere Endossenter af disse for
ethvert efter Indfrielsen lobende Exemplar, paa hvilket
deres Endossement findes tegnet.

§ 69.

Er et Exemplar af Vexlen sendt til Akcept, skal
der, naar et andet Exemplar endosseres, bemserkes paa

tecknas, kos hvem det till godkännande afsända exemplaret
finnes. Den, som kar detsamma i förvar, vare
pligtig att utlemna det till den, som jemlikt § 40
eller på annat sätt visar sin rätt att det utfå.

§ 70.

Innehafvare af vexelduplett, hvarå antecknadt är,
hos hvem det till godkännande afsända exemplaret
finnes, vare icke berättigad att anställa återgångstalan för
uteblifvet godkännande eller för bristande betalning,
innan han genom protest ådagalagt, att han icke kunnat
få nämnda exemplar utlemnadt och att han ej
heller å dupletten kunnat få godkännande eller betalning.

§ 71.

Tages kopia af vexel i afsigt att derå teckna
öfverlåtelse, då skall den kopia innehålla afskrift äfven
af de å vexeln redan befintliga öfverlåtelser och öfriga
påteckningar. Kopian skall förses med anmärkning,
huru långt afskriften går eller hvar originalöfverlåtelserna
vidtaga samt hos hvem originalvexeln finnes.

§ 72.

Hvar, som har originalvexeln i förvar, vare pligtig
att densamma utlemna till den, som jemlikt § 40 eller
på annat sätt visar sin rätt att den utfå. Innehafvare af
vexelkopia vare, när han icke kan utfå originalvexeln,
berättigad att, efter protest för vägradt utlemnande,
anställa återgångstalan mot de öfverlåtare, livilkas
egenhändiga öfverlåtelser finnas på kopian.

Elfte Kapitlet.

Om förkommen vexel.

§ 73.

Har vexel förkommit, må vexelegaren få den dödad
(mortificerad) på sätt derom särskildt stadgas.

§ 74.

När stämning i sådant mål blifvit kungjord, hafve
vexelegaren rätt hos vexelgifvaren fordra, att nytt
vexelbref utgifves. Yar vexeln godkänd, ege han
ock, när förfallotid inträdt, kräfva betalning af god -

dette, hos hvem det til Akcept sendte Exemplar findes.
Den, som har dette i Förvaring, er pligtig åt udlevere
det til den, der i Medför af § 40 eller paa anden
Maade godtgjor sin Ret til Udlevering.

§ 70.

Ihaendehaveren af et Vexelduplikat, paa hvilket det
er bemserket, hos hvem det til Akcept afsendte Exemplar
findes, er ikke berettiget til åt soge Regres
for manglende Akcept eller for manglende Betaling,
forinden lian ved Protest har godtgjort, åt han ikke
har kunnet faa det nsevnte Exemplar udleveret, og åt
han ikke heller har kunnet faa Akcept paa eller Betaling
efter Duplikatet.

§ 71.

Tages der Kopi af en Vexel i don Hänsigt åt
tegne Endossement paa den, skal Kopien indeholde Afskrift
ogsaa af de allerede paa Vexlen väsende Endossementer
og ovrige Paategninger. Kopien skal forsynes
med Bemserkning om, hvor långt Afskriften gaar, eller
hvor de original Endossementer begynde, samt hos hvem
Originalvexlen findes.

§ 72-

Den, som har Originalvexlen i Förvaring, er pligtig
åt udlevere den til den, der i Medför af § 40 eller
paa anden Maade godtgjor sin Ret til Udlevering.
Ihamdehaveren af Vexelkopien er, naar han ikke kan
faa Originalvexlen udleveret, berettiget til efter Protest
for nsegtet Udlevering åt soge Regres hos de Endossenter,
hvis egenhsendige Endossementer findes paa
Kopien.

Ellevte Kapitel.

Om bortkomne Vexlcr.

§ 73-

Er en Vexel bortkommen, kan Vexeleieren faa
den mortificeret overensstemmende med de om Mortilikation
ellers givne Regler.

§ 74.

Naar Stavning i Mortifikationssagen er kundgjort,
har Vexeleieren Ret til af Trassenten åt fordre nyt
Vexelbrev udstedt. Var Vexlen akcepteret, kan han
ogsaa, naar Forfaldstid er kommen, kneve Betaling af

kännaren. Vare dock vexelegaren pligtig att lemna
vexelgifvaren eller godkännaren antaglig säkerhet, till
dess vexeln blifvit dödad.

§ 75.

År vexelrätt^ beroende deraf, att vexel inom
viss tid varder uppvisad eller protesterad, kan vexelegaren
tillsvidare vidmakthålla sin rätt genom att
före protesttidens utgång upptaga protest i anledning
af vexelns förlust, om han derjemte oförtöfvadt
förskaffar sig duplett eller, om sådant erfordras, söker
få vexeln dödad; om sådan protest bör underrättelse
gifvas enligt föreskrifterna i §§ 45—47. Kommer vexeln
åter till rätta, eller ersättes den genom duplett eller
nytt vexelbref, eller bar den blifvit dödad, skall vexelegaren
utan uppskof fullgöra hvad honom ålåg.

§ 76.

Den, som med sådan åtkomst, som i § 40 omförmäles,
bar vexel i händer, vare icke pligtig utlemna
densamma till den, för hvilken den förkommit, der
ej visadt varder, attinnehafvarenvid dess förvärfvande icke
varit i god tro eller bar förfarit med grof vårdslöshet.

Tolfte Kapitlet.

Om vexels praescription.

§ 77.

Vexelfordran mot godkännare varde föråldrad
(prsescriberad) efter en tidrymd af tre år, räknade
från vexelns förfallodag eller, om vexeln är betalbar
vid sigt, från utgången af den i §32, jemförd med
§19, stadgade tid, derest icke vexeln tidigare blifvit
till betalning uppvisad.

§ 78.

Återgångsfordran, somjemlikt §29 eller §50 tillkommer
vexelegare, varde i förhållande till vexelgifvaren
och öfverlåtare föråldrad sex månader efter förfallodagen,
om vexeln var betalbar å någon ort i Europa
med undantag af Island och Färöarne, samt ett år efter
nämnde dag, om vexeln var betalbar på sistnämnde orter
eller någon ort utom Europa.

§ 79.

Återgångsfordran, som tillkommer öfverlåtare, hvilken
vexel infriat, föråldras i förhållande till vexelgifva -

Akceptanten. Dog er Vexeleieren pligtig åt stille
Trassenten eller Akceptanten antagelig Sikkerlied, indtil
Vexlen er bleven mortificeret.

§ 75.

Er Yexelretten afksengig af, åt Vexlen inden en
vis Tid bliver forevist eller protesteret, kan Vexeleieren
forelobig bevare sin Eet ved inden Protestfristens
Udlob åt optage Protest i Anledning af Vexlens
Tab, naar ban derhos ufortovet erhverver Duplikat eller
i fornodent Pald seger Vexlen mortificeret; om saadan
Protest bor Underretning gives efter Forskrifterne i
§§ 45—47. Kommer Vexlen igjen tilstede, eller erstattes
den ved Duplikat eller nyt Vexelbrev, eller er
den bleven mortificeret, skal Vexeleieren uopholdelig
iagttage, hvad der paalaa ham.

§ 76.

Den, der har en Vexel i Elende med saadan Adkomst,
som § 40 naevner, er ikke pligtig åt udlevere
den til den, fra hvem den er bortkommen, medmindre
det godtgjores, åt han ved Erhvervelsen ikke har vseret
i god Tro eller har handiet med grov Uagtsomhed.

Tolvte Kapitel.

Om Vexlers Preskription.

§ 77.

Vexelfordringen mod en Akceptant prseskriberes
i et Tidsrum af tre Aar, regnede fra Vexlens Forfaldsdag
eller, hvis Vexlen er betalbar ved Sigt, fra
Udlobetaf den i §32, jfr. § 19, fastsatte Frist, forsaavidt
Vexlen ikke tidligere har vseret forevist til Betaling.

§ 78.

Den Regresfordring, der ifolge § 29 eller § 50
tilkommer en Vexeleier, prseskriberes i Forhold til
Trassenten og Endossenterne i sex Maaneder fra Forfaldsdagen,
saafremt Vexlen er betalbar noget Sted i Europa
med Undtagelse af Island og Fseroerne, og i et
Aar fra den nsevnte Dag, saafremt Vexlen er betalbar
paa sidstnsevnte Steder eller noget Sted udenfor Europa.

§ 79.

Den Regresfordring, der tilkommer en Endossent,
som har indfriet en Vexel, prseskriberes i ForhoJd

ren och föregående öfverlåtare, om han bor i Europa
med undantag af Island och Färöarne, efter sex månader,
och, om han hor på sistnämnde orter eller
någon ort utom Europa, efter ett år, räknadt från betalningsdagen,
derest han utan rättegång infriat vexeln,
men i annat fall från den dag, då stämning i vexelmålet
blef honom kungjord eller vexelfordran i hans
bo bevakad.

§ »O.

Yexelprsescription afbrytes genom stämnings delgifvande
eller vexelfordrans bevakning i gäldenär bo,
så ock derigenom, att den, mot hvilken sådan talan
blifvit väckt, underrättar en föregångare härom
(litis denunciatio). Den, som mottagit sådan underrättelse,
ege att afbryta den prsescription, hvarom i
§77 sägs, genom att underrätta godkännaren.

Prsescription afbrytes icke i förhållande till annan
vexelgäldenär, än den, mot hvilken någon af ofvannämnde
åtgärder vidtagits, men dess afbrytande galle till
fördel för alla föregångare till den, som åtgärden vidtagit.

Har afbrott af prsescription egt rum, utan att vexelmålet
bringas till slut, skall ny praescriptionstid begynna
att löpa från den dag, rättegångshandling sist företogs.

Trettonde Kapitlet.

Om protests verkställighet.

§ 81.

Protest skall verkställas af Notarius Publicus eller
annan dertill i lag bemyndigad person. Den skall införas
i protokoll, så att afskrift deraf på begäran
må kunna erhållas.

§ 82.

Protest skall innehålla: afskrift af vexeln eller
vexelkopian med allt hvad derå finnes tecknadt;
den sökandes begäran eller påstående; det svar, som gifves
af den, hos hvilken protesteras, eller anmärkning, att
svar ej kunnat erhållas, eller att han ej kunnat träfias;
uppgift på orten, hvarest och tiden, när protesten sker,
samt slutligen underskrift af den, som protesthandlingen
verkställer.

til Trassenten o g foregaaende Endossenter, hvis han
bor i Europa med Undtagelse af Island og Fseroerne,
i sex Maaneder, og, hvis han bor paa sidstnsevnte Steder
eller noget Sted udenfor Europa, i et Aar, regnet fra
Betalingsdagen, saafremt han uden Eettergang har indfriet
Yexlen, men ellers fra den Dag, da Staevning i
Vexelsegsmaalet blev forkyndt for ham eller Vexelfordringen
blev anmeldt i hans Bo.

§ 80.

Yexelpraeskriptionen afbrydes ved Forkvndelse af
Stapling eller ved Vexelfordringens Anmeldelse i Skyldnerens
Bo, saa og derved, åt den, mod hvem saadant
Sogsmaal er Teist, varsler en Formand herom
(litis denunciatio). Den, som har modtaget saadant
Varsel, kan afbryde den i § 77 omhandlede Preskription
ved åt varsle Akceptanten.

Preskriptionen afbrydes ikke i Forhold til andre
Vexelskyldnere end den, mod hvem nogen af de ovennaevnte
Handlinger rettes; men Afbrydelsen virker til
Fordel for alle dens Formsend, der har företaget Afbrydelsen.

Har Afbrydelse af Preskription fundet Sted, uden
åt Vexelsegsmaalet bringes til Afslutning, begynder en
ny Preskriptionsfrist åt lobe fra den Dag, da den
sidste Kettergangshandling foretoges.

Trettende Kapitel.

Om Företagens af Protest.

§ 81.

Protest skal foretages af Notarius publicus
eller af en anden dertil i Lovgivningen bemyndiget
Person. Den bliver åt indfore i en Protokol, saa åt der
paa Forlangende kan faas Afskrifter af den.

§ 82.

Protesten skal indeholde: Afskrift af Vexlen eller
Vexelkopien med Alt, hvad derpaa findes tegnet,
Bekvirentens Begjsering eller Paastand, det Svar, der
gives af den, hos hvem der protesteres, eller Bemserkning
om, åt intet Svar har vseret åt erholde
eller åt han ikke har kunnet treffes, Angivelse af
Stedet hvor og Tiden naar Protesten sker, og endelig
Underskrift af den, som foretager Protesthandlingen.

Om upplagen protest skall anteckning göras å
vexeln eller vexelkopian.

§ 83.

Varder ett vexelrättligt påstående, hvaröfver protest
skall upptagas, emot flere personer framstäldt, erfordras
blott en protestförrättning.

Fjortonde Kapitlet.

Om förhållandet till utländsk lag.

§ 84.

Utländings behörighet att ingå vexelförbindelse
bedömes efter hans eget lands lag. Är han efter den
oberättigad dertill, och åtager han sig här i riket vexelförpligtelse,
vare han ändå derför ansvarig, så vida
han efter här gällande rätt må vexelförbindelse ingå.

§ &5.

Vexelförbindelses form bedömes efter lagen åden ort
der förbindelsen är ingången. Men fyllesgöra utomlands
tecknade vexelförbindelser förevarande lags fordringar,
vare då de förbindelser, som sedan här i riket å vexeln
tecknas, giltige, ändå att de utomlands ingångna förbindelserna
voro bristfälliga efter utländsk lag. Likaledes
hafve vexelförbindelser, som inländing utomlands
åtager sig till Svensk, Norsk eller Dansk man giltighet,
så vidt de blott fyllesgöra förevarande lags fordringar.

§ 86.

Formen för åtgärder, som å utrikes ort böra vidtagas
till utöfvande eller bevarande af vexelrätt, bedömes
efter den å denna ort gällande rätt.

Femtonde Kapitlet.

Särskilda bestämmelser.

§ 87.

Vexelgäldenärer svare en för alla och alla för en.
Den eller de, som å vexelförbindelse tecknat borgen
(aval), samt den, för hvilken sådan borgen tecknats,
svare ock en för alla och alla för en.

Om den optagne Protest skal der gjores Bemaerkning
paa Vexlen eller Vexelkopien.

§ 83.

Bliver et vexelretligt Paakrav, hvorom Protest
skal optages, rettet til flere Personer, udfordres kun en
Protestforretning.

Fjortende Kapitel.

Om Forlioldet til udenlandsk Lov.

§ 84.

En Udlamdings Evne til åt indgaa Vexelforpligtelser
bedommes efter hans eget Lands Lov. Er han
efter denne uberettiget dertil, og paatager lian sig
Yexelforpligtelse her i Riget, bliver han dog ansvarig
for den, forsaavidt han efter den her gjaeldende
Ret kan indgaa Vexelforpligtelser.

§ 85.

En Vexelforpligtelses Form bedommes efter Loven
paa det Sted, hvor Forpligtelsen er indgaaet. Fyldestgjore
imidlertid de i Udlandet indgaaede Vexelforpligtelser
nservaerende Lovs Fordringer, ere de Erklseringer, som
senere her i Riget paategnes Vexlen, gyldige, uanset
åt de i Udlandet indgaaede Förpligtelse!- vare mangelfulde
efter den udenlandske Lov. Ligeledes have Vexelforpligtelser,
som en Indlamding i Udlandet paatager
sig overfor dansk, norsk eller svensk Mand, Gyldighed,
saafremt de ikkun fyldestgjore mervierende Lovs
Forskrifter.

§ 86.

Formen for de Handlinger, som paa et udenlandsk
Sted skulle foretages til Vexelrettens Udovelse eller
Bevarelse, bedommes efter den paa dette Sted gjaeldende
Ret.

Femtende Kapitel.

Forskjellige Bestemmelser.

§ 87.

Vexelskyldnere svare en for alle og alle for en.
Den eller de, der have tegnet Borgen (aval) paa
en Vexelforpligtelse, og den, for hvem saadan Borgen
er tegnet, svare ogsaa en for alle og alle for en,

§ 88.

Förekomma å vexel underskrifter, som äro falska
eller gifna af personer, de der icke kunna med laga
verkan ingå vexelförpligtelse eller af annan grund icke
förpligtas genom underskriften, medföre sådant icke
någon förändring i öfriga vexelgäldenärers ansvarighet.

§ 89.

Vexels uppvisande till godkännande eller betalning,
upptagande af protest samt alla öfriga vexelrättliga
åtgärder, som hos någon äro att vidtaga,
skola, der annan öfverenskommelse ej träffas, verkställas
mellan kl. 9 f. m. och 7 e.m., i hans affärslokal eller,
om han icke har sådan, i hans hostad. Är hans affärslokal
eller bostad icke att finna, skall genom anteckning
å protesten styrkas, att den, som protesten företager,
förgäfves sökt upplysning derom hos ortens polismyndighet.

§ 90.

Då förfallodag eller annan tid, som i denna lag
är omförmäld, skall räknas efter vecka, månad eller år,
varde den dag för förfallo- eller slutdag ansedd, som
genom sitt namn i veckan eller sitt tal i månaden
motsvarer den, från hvilken tidräkningen börjas. Finnes
ej motsvarande dag i slutmånaden, varde dess sista dag
ansedd för förfallo- eller slutdag.

§ 91.

Inträffar vexels förfallodag å söndag eller annan
allmän helgedag, vare nästa söckendag ansedd såsom
förfallodag. Infaller tid, då vexelrättlig åtgärd sist bör
företagas, på söndag eller annan allmän helgedag, må
den å nästa söckendag företagas. Likaså må utlemnande
af vexelduplett, meddelande af godkännande
samt alla dylika handlingar endast å söcknedag äskas.

§ 92.

Varder det, i följd af antingen lagbud (moratorium
och dylikt) eller ock afbrott i den offentliga samfärdseln
eller liknande utomordentliga tilldragelser (vis major),
omöjligt för någon att företaga en handling, hvaraf
vexelrättens bevarande är beroende, hafve han, utom i de
fall, som i tolfte kapitlet omförmälas, sin rätt förvarad,
derest han oförtöfvadt efter sådant hinders upphörande
företager hvad honom ålåg.

§ 88.

Förekommer der paa en Vexel Underskrifter, som
ere falske eller givne af Personer, der ikke retsgyldig
kunne indgaa Vexelforpligtelser eller af anden Grund
ikke forbindes ved Underskriften, medforer saadant ingen
Förändring i de ovrige Vexelskyldneres Ansvar.

§ 89-

Vexlens Förevisning til Akcept eller Betaling,
Optagelse af Protest samt alle ovrige vexelretlige
Handlinger, der skulle foretages hos Nogen, skulle,
saafremt anden Overenskomst ikke trseffes, ske imellem
Kl. 9 Förmiddag og Kl. 7 Eftermiddag i hans Forretningslokale
eller, hvis han ikke har saadant, i hans
Bolig. Kan hans Forretningslokale eller Bolig ikke
findes, skal det ved Paategning paa Protesten godtgjores,
åt den, der foretager Protesten, forgjseves har
sogt Oplysning derom hos Stedets Politimyndighed.

§ 90.

Skal Forfaldsdag eller anden Tid, som i denne
Lov er omhandlet, regnes efter Uger, Maaneder eller
Aar, anses den Dag som Forfalds- eller Slutningsdag,
der ved sit Navn i Ugen eller sit Tal i Maaneden
svarer til den, fra hvilken Tidsregningen begynder. Findes
ingen tilsvarende Dag i Slutningsmaaneden, anses dennes
sidste Dag som Forfalds- eller Slutningsdag.

§ 91.

Indtrseffer en Vexels Forfaldsdag paa en Sondag
eller anden almindelig Helligdag, anses den nseste
Segnedag som Forfaldsdag. Indtrseffer den Tid, paa
hvilken en vexelretlig Handling senest skal foretages,
paa en Sondag eller anden almindelig Helligdag, kan
den foretages den nseste Sognedag. Ligeledes kan
Udlevering af Vexelduplikater, Meddelelse af Akcept og
alle deslige Handlinger kun forlanges paa en Sognedag.

§ 92.

Bliver det som Folge enten af Lovbud (Moratorier
og deslige) eller af den offentlige Samfserdsels Standsning
eller lignende overordentlige Tildragelser (vis
major) umuligt för Nogen åt foretage en Handling,
hvoraf VexelrettensBevarelse er afhaengig, beholder han,
udenfor de i 12te Kapitel omhandlede Tilfselde, sin Ret,
saafremt han ufortovet efter saadan Hindrings Ophor
foretager, hvad der paalaa ham.

§ »3.

Är vexelfordran prsescriberad, hafve vexelbrefvet
förlorat all kraft emot vederbörande vexelgäldenär.

Lag samma vare, om vexelrätten gått förlorad genom
försummelse att företaga någon för vexelrättens
bevarande föreskrifven handling. Dock behålle i ty fall
vexeln giltighet såsom vanligt skuldebref emot vexelgifvaren
och, uti det i § 43 nämnda fall, jemväl mot
godkännaren, så vidt som icke göres antagligt, att den,
mot hvilken krafvet anställes, lidit förlust till följd af
den förelupna försummelsen.

§ 94.

I fråga om de särskilda regler, som äro att tillämpa
i vexelmål för att främja deras skyndsamma afgörande,
galle hvad derom är eller varder stadgadt i
rättegångsordningen.

Andra Afdelningen.

Om egna vexlar.

§ 95. ''

Hvad i denna lag är stadgadt om dragna vexlar
galle äfven om vexlar, som lyda på att inlösas af vexelgifvaren
sjelf (egna vexlar), dock med de undantag, som
följa deraf, att sådane vexlar icke utgöra föremål för
godkännande, samt att vexelgifvaren häftar såsom vore
han godkännare. Ej heller må dylika vexlar utställas
till egen ordres.

Öfvergående stadgande.

Denna lag träder i kraft den 1. Januari nästkommande
år.

§ 93.

Er Vexelfordringen prseskriberet, har Vexelbrevet
tabt al Kraft overfor vedkommende Vexelskyldnere.

Det samme gjselder, naar Vexelretten er tabt ved
Försummelse af den til dens Bevarelse foreskrevne Omgång.
Dog beholder isaafald Yexlen Gyldigked som
almindeligt Gjselds brev mod Trassenten og, i det i
§ 43 nsevnte Tilfselde, tillige mod Akceptanten, forsaavidt
det ikke gjores antageligt, åt den, mod hvem
Kravet fremssettes, har lidt Tab som Felge af den
stedfundne Försummelse.

§ 94.

Med Hensyn til de sseregne Regler, som blive åt
anvende i Vexelsager, for åt fremme deres hurtige Afgjorelse,
gjselder, hvad derom er eller maatte blive fastsat
i Proceslovene.

Anden Afdeling.

Om egne Vexler.

§ 95.

Hvad der i denne Lov er fastsat om trasserede
Vexler, gjselder ogsaa om Vexler, der lyde paa åt indfries
af Vexeludstederen selv (egne Vexler), dog med
de Undtagelser, som felge deraf, åt saadanne Vexler
ikke ere Gjenstand for Akcept, og åt TJdstederen hsefter,
som om han var Akceptant. Ei heller maa deslige
Vexler udstedes til egen Ordre.

Overgangsbestemmelse.

Denne Lov trseder i Kraft den lste Januar nseste

Aar.

MOTI\

TILL

DET AF DE DANSK-NORSK-SVENSKA KOMITERADE

UTARBETADE

UTKAST TILL VEXELLAG.

STOCKHOLM, 1878.

KOUBL. BOKTRYCKERIET,
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Inledning.

I underdånig skrifvelse af den 9 maj 1876 anhöll
den svenska riksdagen hos Kongl. Maj:t om utarbetande
af en fullständig handelslagbok för Sverige med
iakttagande af behörig hänsyn dertill, att öfverensstämmelse,
så vidt ske kunde, med motsvarande norsk
och dansk lagstiftning dervid åstadkommes. Då Hans
Excellens Statsministern och Chefen för det svenska
justitiedepartementet gjorde saken till föremål för öfvervägande,
kom han emellertid derunder till det resultat,
att, för att närma sig det äfven enligt hans uppfattning
särdeles önskvärda målet, att erhålla öfverensstämmande
handelslagar för de tre rikena, det skulle vara. mest
ändamålsenligt att börja med en mindre del af årbetet
och att söka dermed inom en kortare tid ernå ett praktiskt
resultat, enär detta, om det lyckades, skulle innebära
en kraftig maning att vidare fortgå på den en
gång beträdda vägen. Såsom en sådan del af handelslagstiftningen
ansågs vexelrätten vara mest lämplig,
emedan man kunde antaga, att i Danmark och Norge
måste finnas ett trängande behof af nya vexellagar, och,
om än detta icke var förhållandet med Sverige, det
dock för detta land vore maktpåliggande, att de två
andra landens nya lagar blefve öfverensstämmande med
den svenska vexellagen, eller, om detta icke kunde ske,
att det bereddes Sverige tillfälle att samtidigt taga i
öfvervägande, hvilka förändringar borde i dess vexellag
vidtagas, för att den önskade likformigheten skulle
kunna åstadkommas.

1 öfverensstämmelse härmed bemyndigades genom
svensk kg], resol. af 23 okt. 1876 statsministern såsom
chef för justitiedepartementet att sätta sig i förbindelse
med Danmarks justitieminister och med det norska
justitiedepartementet för att rådslå om möjligheten att
anordna ett samarbete med syfte att åstadkomma vexellagar
af lika innehåll för Sverige, Norge och Danmark,

hvilket kunde blifva början till ett närmande i större
utsträckning mellan de tre rikenas handelslagstiftning.
Den svenske statsministerns framställning rönte fullständigt
tillmötesgående från den danska och norska
regeringens sida. Under de härigenom framkallade
rådplägningarne föreslog Hans Excellens danska justitieministern,
att man för att kunna raskare främja saken
skulle begagna en redan gällande lag såsom förarbete,
och han riktade i detta hänseende uppmärksamheten
särskildt på den tyska vexellagen, dels emedan den
svenska vexellagen utarbetats med afseende i främsta
rummet fästadt på denna, och således stor materiel likhet
funnes mellan dessa två lagar, dels emedan den
tyska lagen till följd af sitt inre värde måste antagas
hafva en särskild betydelse för vexelrättens framtida
utveckling, hvarför den också af ”the Association for
the reform and codification of the law of nations” lagts

till grund för dess förhandlingar om åstadkommande
af en likartad amerikansk-europeisk vexelrätt, och dels
slutligen med hänsyn till de nordiska rikenas lifliga
handelsförbindelser med Tyskland. Denna tanke såväl
som den af den danske justitieministern utkastade planen
för samarbetets gång vann i hufvudsak bifall lros
de två andra rikenas justitieministrar och sedermera
hos samtliga regeringarne. Till följd häraf blef genom
ungefär likalydande kongliga resolutioner, nämligen af
20 januari 1877 för Norge, 26 januari s. å. för Sverige
och 3 februari s. å. för Danmark, tillsatt för hvarje land
en komité af tre personer — två jurister och en köpman
— för att utarbeta på tyska vexelrätten grundadt
förslag till en ny vexellag för vederbörande land, så
vidt möjligt öfverensstämmande med — eller, som det
heter i det danska Kommissorium, ”i nojeste Overensstemmelse
med” — de lagförslag angående samma ämne,
som samtidigt kunde blifva uppgjorda af komitéer i de

III

två andra rikena, för hvilket ändamål ledamöterna bemyndigades
att sammanträda med de två andra landens
komiterade. Till ledamöter i de tre komitéerna utnämdes
genom samma resolutioner: för Danmark följande
tre ledamöter af den genom dansk kgl. resol
9 juli 1870 nedsatta komitén för utarbetande af ny
sjö- och handelslagbok för Danmark, nämligen nämda
komités ordförande, Geheimeetatsrådet, assessorn i
Hojesteret m. m. Christian Sofus Ivlein såsom ordförande,
Höjesteretsadvokat Anton Hieronymus Fritzsche
Klubien och Grosshandlaren in. m. David Baruch
Adler; för Norge: Professor juris Ludvig Maribo
Benjamin Aubert såsom ordförande, Overretsassessorn
(numera Justitiarius i Christiania Stiftsoverret) m. m,
Ole Andreas Bachke och Konsuln m. m. Thomas
Johannessen Heftye ; för Sverige: Landshöfdingen
m. in. Per Axel Bergström såsom ordförande, Grosshandlaren
m. in. Oscar Dickson och Professorn vid
Lunds universitet in. in. grefve Gustaf Knut Hamilton.

I öfverensstämmelse med kommissoriernas innehåll
och den förda brefvexlingen mellan Justitieministrarne
sammanträdde de tre rikenas komiterade den 20 februari
1877 å det svenska riddarhuset i Stockholm för att
börja de gemensamma öfverläggningarna, På förslag
af Geheimeetatsrådet Klein valdes Landshöfding Bergström
till det första gemensamma mötets ordförande;
derjämte vidtogs, att de trenne komitéerna skulle vid
beräkningen af röstpluraliteten under mötets förhandlingar
betraktas som ett enda helt, hvari det skulle
röstas per capita, samt att besluten om det blifvande
utkastets innehåll skulle anses provisoriska. På grand
af den knappa tid, som särskildt de danska komiterade
hade till sitt förfogande, beslöt man att vid detta tillfälle
inskränka sig till ett kursoriskt genomgående af
den tyska lagen. Man genomgick derefter från den
20 februari—5 mars under tolf sammanträden den tyska
vexellagen med städse fästadt afseende på den svenska
lagens afvikelse!'' och beslöt för hvarje lagrum tills vidare,
huru vida det skulle upptagas i utkastet eller icke; på
samma sätt förfors med de §§ i den svenska lagen, som
antingen icke finnas i den tyska lagen, eller hafva ett
afvikande innehåll. I en och annan punkt öfverenskom
man också om stadganden, som icke funnos i någon
af nämda lagar, utan voro antingen hemtade från
andra lagar eller fullkomligt nva.

Sedan denna första gemensamma öfverläggning var
slutad, utsågs vid det sista sammanträdet ett utskott
af en jurist från hvart och ett af de tre landen, nämligen
undertecknade, Bachke, Klubien och Hamilton,

för att med den tyska vexellagen och de fattade besluten
såsom grundlag utarbeta ett förberedande utkast
till vexellag för de nordiska rikena.

På grund häraf utarbetades under loppet af våren
och sommaren 1877 ett utkast till vexellag i dansk—
norsk och svensk text. Detta utkast trycktes såsom
manuskript och kringsändes i slutet af september till
komitéledamöterne, på det att dessa skulle kunna framställa
ändringsförslag före början af nästa samfälda möte,
som enligt aftal mellan de trenne komitéernas ordförande
var beramadt att hållas i Kjöbenhavn från och med den
12 november 1877.

Denna dag sammanträdde de tre komitéerna till
den andra gemensamma öfverläggningen i utrikesministeriets
hotel uti Amalienborgs slott i Kjöbenhavn.
På förslag af Landshöfding Bergström valdes Geheimeetatsrådet
Klein till detta mötes ordförande. Från den
12 november—-8 december, under hvilken tid grosshandlaren
Adler till följd af sjukdom för det mesta
var frånvarande, genomgick man utkastet under 17
plenar-sammanträden, hvarjämte samtidigt höllos eu
mängd sammankomster af ett nyvaldt redaktionsutskott.
Härunder behandlades utkastet tvänne gånger. Vid
den första behandlingen —• som kan betraktas såsom
den andra läsningen — afgjordes alla förut framstälda
ändringsförslag, hvarvid härunder fattade beslut äfven
framkallade många redaktionsförändringar. Det sålunda
reviderade utkastet genomgicks nu ånyo af komitéerna
vid en tredje läsning, hvarunder man dock väsentligen
endast uppehöll sig vid de punkter, som hänskjutits
till ett slutligt afgörande. Derefter antogs utkastet
enhälligt den 8 december 1877, och i detta beslut instämde
äfven den frånvarande ledamoten, grosshandlaren
Adler. Detta antagande var dock icke definitivt, ty
man förbehöll sig dels att ännu en sista gång genomse
utkastets text dels att rätta sådana inkonseqvenser eller
andra fel med afseende på innehållet, som kunde påträffas
under utarbetandet och pröfningen af utkastets
motiv. Att verkställa nämda genomseende bemyndigades
de tre komitéernas ordförande, hvilka af denna
anledning ännu några dagar voro församlade i Kjöbenhavn
och derunder företogo en och annan redaktionsförändring,
hvarefter utkastet i den sålunda tills vidare
antagna form ånyo trycktes såsom manuskript. Författandet
af utkast till de gemensamma motiven uppdrogs
åt undertecknad Aubert. Ett förberedande utkast
till dessa, hvilket till stor del utarbetats med ledning
af komiténs muntliga förhandlingar och delvis
med biträde af andra komitéledamöter, kringsändes

derefter i februari och mars d. å. för att af komiterade
granskas. Med ledning af de anmärkningar, som inkommo
från de flesta af dessa, reviderades sedan detta
förberedande utkast af dess författare. Det reviderade
motivutkastet underkastades en slutlig granskning vid
en i midten af april d. å. af de tre ordförandena i Stockholm
hållen sammankomst. Härvid företogos också
några redaktionsförändringar i lagutkastet, hvilka under
motivens utarbetande och granskning visat sig önskvärda;
hvarjemte man enades om att tillstyrka komiterade
att besluta ett par mindre realitetsändringar.
Sedan man erhållit deras bifall till dessa, var härmed
lagutkastet med motiv definitivt antaget af de tre komitéerna.

Det genom de tre komitéernas samarbete sålunda
åstadkomna utkast framträder såsom till hela sitt innehåll
enhälligt antaget, enär vid slutet af den afgörande
förhandlingen, då man kunde öfverse dennas
resultat, icke någon af komiténs ledamöter fann anledning
att i någon enda punkt fasthålla en afvikande
mening. Utkastet innehåller derför ej heller några olika
stadganden för något af de tre landen. Äfven om man
följt en annan grundsats, skulle emellertid de afvikelser,
som till följd häraf måst göras i utkastet för hvarje
särskildt land, icke hafva blifvit många eller väsentliga.
Ehuru under förhandlingarna många och stora tvifvelsmål
gjort sig gällande, har nämligen meningsskiljaktigheten
sällan varit af den art, att den ena eller andra
komiténs samtlige ledamöter eller, hvad vigtigare fall
angår, ens dess flertal stått på den förlorande sidan.

I alla händelser är det enhälliga antagandet af utkastet
i dess helhet ett uttryck för den öfvertygelsen,
att en fullständig öfverensstämmelse i de trenne landens
vexellagar är särdeles önskvärd. Denna öfvertygelse
har redan funnit sitt uttryck i de tre kommissorierne.
Man har trott sig handla i bästa öfverensstämmelse med
den anda, som besjälat dessa, genom att afstå från afvikande
meningar, så snart de äro af individuel art och
icke framkallats af det särskilda landets civilrätt eller
andra egendomliga förhållanden. Och af sistnämda art
har meningsskiljaktigheten aldrig varit, när en komité
eller dess flertal tillhörde minoriteten. Detta förhållande
har dock endast derigenom blifvit möjligt, att man ur
utkastet uteslutit allt, som rör vexelprocessen, ehuru
denna både i Danmark och Sverige behandlats i sj elfva
vexellagen. Att ernå en likformig processlagstiftning

skulle emellertid vara omöjligt, enär den hänger nära
tillsammans med andra delar af lagstiftningen, som ligga
helt och hållet utanför dessa komitéers uppgift. Man
har dessutom, då man utelemnat detta ämne, följt den
tyska och flera andra lagars föredöme. Äfven utanför
det processuela området har man visserligen vid sträfvande!
efter enhet stundom stött på svårigheter, som
alstrats genom olikheter i landens civilrätt. Men dessa
ha dock nästan alla kunnat öfvervinnas utan att förbigås.
I detta hänseende har det varit en stor lättnad,
att man på grand af Danmarks och Norges vidsträckta
gemensamhet med afseende på civilrättens äldre källor
väsentligen endast haft att göra med två rättsområden.

Man har emellertid icke nöjt sig med att gifva
utkastet samma innehåll för alla tre rikena, utan män
har också sträfvat att uppnå den största möjliga enhet
i rättsreglernas lydelse. Den gemensamhet, som ännu
i denna del af lagspråket eger bestånd mellan Danmark
och Norge, har tillåtit att begagna en text för dessa
två land. Utkastet framträder alltså endast i två texter,
en dansk-norsk och en svensk, och dessa har man sökt
att bringa i så nära öfverensstämmelse, som det har
varit möjligt utan brott mot språkets lagar. Genomförandet
af denna grundsats har visat sig gagneligt för
arbetet. Ty om deraf också må hända blifvit en följd,
att en ock annan vändning torde hafva begagnats, som
vid första ögonkastet kan synas något främmande, så
har deremot den stora fördelen derigenom vunnits, att
en verksam kontroll öfvats öfver uttryckens noggrannhet.
Och om denna grundsats ej skulle hafva noggrann!
följts, skulle sådant lätt hafva ledt derhän, att genom
de afvikande uttrycken afvikelser i innehållet kunde
hafva insmugit sig, och framför allt att större spelrum
skulle hafva lemnats för olika tolkningar. Endast genom
en fullkomlig öfverensstämmelse i texterna har
man trott sig kunna nå det för vetenskapen och den
praktiska tillämpningen önskvärda målet, fullständig
enhet i de tre rikenas vexelrätt.

Vigten af denna enhet är så mycket tydligare, som
vexelrörelsen mellan de tre landen under det sista årtiondet
tagit en utomordentlig fart. Enligt de statistiska
uppgifter, som af undertecknad Heftye inhemtats
från en större del af de skandinaviska bankerna (47
till antalet), kan vexelomsättningen mellan de olika
landen under 1877 i rundt tal antagas vara:

Norge: vexlar	på	Sverige .....	.. kr.	16,000,000
d:o	))	Danmark .	.. ))	10,000,000
Sverige: d:o		Norge........	. »	8,000,000
eko	»	Danmark .	»	25,000,000.

VII

VIII

För Danmark kan någon uppgift ej lemna?, enär
väsentliga upplysningar fattas; men det torde kunna
anses otvifvelaktigt, att för Danmark summorna äro
ännu mycket större än de, som ofvan angifvits för de
öfriga två landen.

Om emellertid utkastet upphöjes till lag, skall det
icke blott frambringa enhet i de skandinaviska landens
vexelrätt utan också till största delen, så väl i innehåll
som form, bringa denna rätt i öfverensstämmelse med
Tysklands och de af detta påverkade landens vexellagar.
Utkastet har nämligen med stöd af kommissorierna utarbetats
på grundvalen af ”Allgemeine Deutsche Wechsel-Ordnung”
af 1848 med dess senare tillägg, i synnerhet
de så kallade ”Niirnbergernoveller”. Härigenom
blir också utkastet en länk i det stora arbete för att
åstadkomma en likartad vexellagstiftning för alla civiliserade
land, som redan sedan 1870 haft en lofvande
framgång. Ty dels åsyftar utkastet att aflägsna två
lagar (den danska och den norska), som ej tillhöra
någondera af de tre stora grupperna af inbördes närbeslägtade
vexellagar (den engelsk-amerikanska, franska
och tyska); dels ock torde just den omständigheten,
att det after att vidga kretsen af de land, hvarest en
med den tyska väsentligen öfverensstämmande vexelrätt
herskar, här hafva sin särskilda betydelse. Efter komiterades
uppfattning äro utsigterna aflägsna, att de vigtigaste
representanterna för de olika vexelrättssystemen
allesammans skola samarbeta på en likartad lag för Europa
och Amerika. Och det bästa sätt, hvarpå man
intill den tiden kan närma sig det stora målet, torde
derför vara, att större eller mindre grupper af land
gemensamt skaffa sig nya vexellagar på grundvalen af
den tyska. Denna är förvisso, i det hela taget, den
lag, som bäst egnar sig härför. Den är den nyaste af
de sjelfständiga vexellagarne, den är sjelf åstadkommen
för att skapa enhet, hvarest förut i källorna herrskade
ett brokigt virrvarr, den är utarbetad med mogen besinning
af många praktiskt och teoretiskt erfarna män,
och dess system har i synnerhet visat sig väl egnadt
att införas i andra land. Utom i det tyska riket gäller
nämligen ”Allgemeine Deutsche Wechsel-Ordnung”
(med ett och annat senare tillägg, som delvis motsvara
Niirnbergernovellerna) i den österrikiska monarkiens
samtliga land, med undantag af det egentliga konungariket
Ullgarn, och i f. d. österrikiska landskapen Mantua
och Venedig i Italien; i dessa land infördes den
redan 1850 på grund af Österrikes dåvarande ställning
i det tyska förbundet och har der sedermera bibehållits;
dessutom har den 1865 införts i det med Österrike

nära förbundna furstendömet Lichtenstein ''*). I det
egentliga Ullgarn, hvarest Allg. Deutsche WechselOrdn.
hade införts på samma tid som i de öfriga österrikiska
landen, blef den 1861 åter utbytt mot den äldre
rätten; men år 1876 har Ungarn fått en ny vexellag** ***)),
som i allt väsentligt öfverensstämmer med den tyska
lagen, hvars allra flesta artiklar oförändrade upptagits
i densamma, under det att å andra sidan i den ungerska
lagens 119 artiklar (mot 100 i den tyska) finnas regler
om kaution, om pant och retentionsrätt vid vexlar m.
in., till hvilka man ej har något motsvarande innehåll
i den tyska lagen. Vidare ligger denna lag, såsom
bekant är, till grund för Sveriges och derigenom också
för Finlands vexellag (1858). Detsamma är händelsen
med det schweiziska konkordatutkastet af 1856, som
har blifvit infördt i 6 kantoner, nämligen Argali, Bern,
Solothurn, Luzern, Schaffhausen och Basel (staden)*’**).
Efter författningens senaste revision, som utvidgat förbundets
lagstiftande makt, har man emellertid utarbetat
ett nytt fullständigt utkast till en schweizisk obligationsrätt
f), hvari äfven vexelrätten innefattats (utkastets
26:te titel eller art. 769—877 utom några artiklar
om andra ordrespapper); häruti har man noga följt
den tyska vexellagen, såsom det tyckes, vida mera
än i konkordatutkastet. Slutligen har den tyska lagen
blifvit starkt anlitad vid utarbetandet af ett utkast till
vexellag för det britiska Indien af 1867 (jfr GoldSCHMIDT
a. st. s. 271). Huru långt det ryska utkastet,
som en längre tid varit under utarbetning, i väsentlig
grad följt den tyska lagen, derom har man ej kunnat
förskaffa sig någon säker kännedom. Det må för öfrigt
medgifvas, att ett ännu större antal land med en vida
större samlad befolkning står under den franska rättens
herradöme, enär äfven detta i särdeles hög grad varit
egnadt för utbredning till främmande land. Borchabdt
har nämligen i inledningen till sin samling af vexellagar
beräknat, att år 1871 stodo c:a 240 millioner
menniskor under fransk, ungefär lika många under
engelsk-amerikansk och blott c:a 75 millioner under
tysk och dermed nära beslägtad vexelrätt. Lägges

*) Se Goldschmidts Handbuch des Handelsrechts (2 Ausg.
1875) I. ss. 190, 191—5 not 26, 196, 247; jfr Thöl das Handelsrecht
II Band. (3 Aufl. 1873) ss. 68 ff.

**) Dess titel i den tyska öfversättningen lyder: XXVII.
Gesetzartikel vom Jahre 1876. Das Wechselgesetz. Amtliche
Ansgabe. Budapest 1876. In Commission bei Samuel Zilahy.
En öfversigt öfver dess afvikelser från den tyska lagen är meddelad
i Goldschmidts Zeitschrift f. Handelsrecht. XXII. 204—17.

***) Goldschmidts Handelsrecht s. 223.

f) Schvveizerisches Obligationenrecbt mit Einschluss des
Handels- und Wechselrechts. Entwurf bearbeitet nach den Beschliissen
einer Kommission. Bern 1877.

till denna siffra Ungarns folkmängd (c:a 11 millioner)
tillika med Danmarks och Norges samt folkmängden
i Schweiz under förutsättning, att föreliggande
utkast i dessa land blifva lag, så når siffran
dock icke högre än till 90 millioner, ja, till och med
om Ryssland skulle förstärka gruppen af till det tyska
systemet hörande land, skulle likväl det franska hafva
en betydlig öfvervigt. Denna omständighet kan dock
icke, på grund af den tyska lagens ofvannämda egenskaper,
förändra komiterades uppfattning, att det är
den, som bland de särskilda stora systemen skall få
största inflytande på vexelrättens framtida internationela
utveckling.

Den tyska vexellagen har alltså med stöd af kommissorierna
lagts till grund för utkastet och detta
så väl med afseende på form som innehåll. Hvad
formen angår, har man i allmänhet följt den tyska
lagens anordning af ämnet, så att man till lättnad
för affärsmannen sökt att beteckna motsvarande las:-rum med samma nummer. Detta har dock blott till
en viss grad varit möjligt utan att uppoffra vigtigare
intressen; sålunda har man särskildt i utkastets sista
del begagnat en temligen afvikande indelning. Detta
står i sammanhang dermed, att man ej öfver allt
trott sig böra följa den tyska lagens innehåll. Det
är alldeles naturligt, att de 30 år, som förflutit sedan
dess utgifvande, härvid ej äro utan sin verkan. Den
pröfning, som på teoretisk och praktisk väg så rikligen
kommit den till del under denna tid, har ländt
utkastet till väsentlig nytta. Åtskilliga brister och
luckor äro bragta i dagen, hvilka utkastet har sökt
att afhjelpa och fylla; många tvifvelsmål om tolkningen
— äfven andra än de, som funnit sin lösning
i Nurnbergernovellerna — hafva blifvit väckta, hvilka
man genom utkastets affattning sökt att aflägsna. I
många fäll gå de afvikelser från den tyska lagen,
som här blifvit gjorda, i samma riktning som tysk
teori eller praxis, i synnerhet sådan denna sedan 1870
utvecklats genom den nya Reichs-Oberhandelsgericht,
i Leipzig, under det att man i andra fall har sökt
att förebygga den efter komiterades uppfattning något
formalistiska tolkning, som ofta gjort sig gällande i
den tyska lagskipningen. Äfven i åtskilliga andra
afseenden har man afvikit från den tyska lagen utan
hänsyn till den i Tyskland herskande mening. I ett
och annat fall har man varit tvungen härtill på grund
af motsvarande olikheter i civilrätten, t. ex. vid DWO.*)

*) På detta sätt kommer den tyska vexellagen att i det följande
för korthets skull betecknas.

16, 82 och 83. I ännu flera fall har man icke kunnat
komma till den öfvertygelse, att den tyska lagens
anordning är bättre än den i de nordiska landen
redan bestående eller den, som följts i andra, nyare
lagar. I tvifvelaktiga fall har man dock för att undgå
onödiga afvikelser slutit sig till den tyska lagen,
t. ex. i fråga om preskriptionsreglerna. — I de fall,
då de rättssatser, som DWO. innehåller, blifvit antagna,
har man i medvetande af de stora fördelar,
som begagnandet af äldre och pröfvade lagtexter
medför, sträfvat att följa den tyska affattningen, derest
det ej fans särskild anledning till afvikelser; eu
sådan har man dock i många fäll funnit vara förhanden,
något som i synnerhet låter förklara sig af den
svenska lagens inflytande.

De vigtigare afvikelser från den tyska lagen, som
i utkastet gjorts med afseende på innehållet, äro följande*):
DWO. 1 och 2 hafva utelemnats; betalningstiden
och betalningsorten äro icke upptagna såsom hörande
till vexelns nödvändiga innehåll; distantia loci fordras
icke vid egna trasserade vexla!*, och dessa äro i alla
hänseenden underkastade reglerna om egna vexlar;
icke bokstafsskriften, utan den minsta summan, är
bestämd såsom afgörande vid skiljaktigheter i vexelsummans
beteckning. — *DWO. 16 är utelemnad. —
Uppvisning till accept har påbjudits för alla domicilierade
vexlar; *uppvisningstiden vid sigtvexlar är
förkortad; notifikation är ålagd såsom en skyldighet
vid protest de non acceptatione och vid säkerhetsprotest.
—- *Trassaten har man gifvit 24 timmars betänketid,
när hos honom kräfves godkännande; * utstrykning
af eu gång tecknadt godkännande är utan
verkan; tillägg till accepten äro i allmänhet att betrakta
såsom icke skrifna, så vida de icke göras vid
notariei förrättning. — *1 händelse af uteblifvet godkännande
gifves tillfälle till betalningsregress. — Acceptanten
skall få underrättelse om uraktlåtet betalande
af en domicilierad vexel; kursdifferenser få icke
cumuleras; provisionernas sammanlagda belopp får ej
öfverstiga 2 %. — *Vexelegaren bör mottaga trassa''
tens accept till heder; *interventionsprotest är icke
nödvändig; *för den händelse, att nödfallsadressatens
betalning ej mottages, förloras icke rätten till regress
mot adressanten. — För att förvärfva duplett kan vexelegaren
vända sig omedelbart till trassenten. —
Äfven icke-accepterade vexlar kunna dödas; är stämning
i mortifikationsmål uttagen, så kan mot ställande

*) Öfver allt, hvarest här nedan en * är utsatt, förefinnes i
hufvudsak samma afvikelser i den svenska lagen.

XII

af säkerhet nytt vexelexemplar fordras hos trassenten;
*af acceptanten kan man i detta fall ej utan att
ställa säkerhet fordra deposition; genom en förberedande
protest kan vexelrätten tills vidare bevaras, i
fall vexeln gått förlorad. — * Preskription af vexelegarens
regresskäromål räknas från förfallodagen;
* preskriptionstiderna äro något olika. — DWO. 82 är
utelemnad; i fall vexelrätten är preskriberad, har man
ej någon särskild rätt gentemot acceptant eller trassent.
— *En viss tid på dagen är bestämd för företagande
af vexelrättliga handlingar. — * DWO. 93—
95 äro uteslutna. — I händelse af vis major suspenderas
verkan af de stränga vexelrättliga föreskrifterna.

Ett vigtigt skäl att afvika från den tyska lagens
innehåll har i åtskilliga fall varit, att afvikelsen redan
finnes i den svenska vexellagen. Denna är nämligen
icke blott den nyaste af de lagar, som gälla i de
nordiska landen, utan den är äfven nyare än den
tyska lagen och sjelf utarbetad på grundvalen af
denna; i de fall, då den icke kunnat tillegna sig den
tyska lagens innehåll, har derför en så mycket större
anledning funnits, att underkasta detta en närmare
pröfning. I många fall, af hvilka dock endast få äro
af någon ingripande betydelse, bar man visserligen
ändock blifvit stående vid den tyska lagens stadganden.
Så har utkastet i likhet med DWO., men i
motsats mot den svenska lagen, icke uteslutit a-vista
vexlar från att kunna uppvisas till godkännande;
blotta namnteckningen på vexelns baksida har förklarats
tillräcklig såsom godkännande; den särskilda
preskriptionen af rätten till säkerhet i händelse af
uteblifvet godkännande har bibehållits; notifikationsskyldighet
har stadgats (i utkastet till och med i
händelse af uteblifvet godkännande): det har tillåtits
att indraga regress fordran genom en motvexel; vindikation
af en vexel kan ske äfven från d.en, som
förvärfvat den genom grof vårdslöshet; vilkoren för
att söka godkännaren, sedan mortifikationsstämning
uttagits, äro i någon mån skiljaktiga; flera mindre
vigtiga lagrum, af hvilka de flesta förmodligen ansågos
öfverflödiga vid den svenska lagens utarbetande,
hafva nu upptagits (DWO. 34, 40, 42, 44, 48, 54, 55,
89); hvarjämte de för öfrigt föga väsentliga bestämmelser,
som hemtats från Nurnbergernovellerna, naturligtvis
äro främmande för den svenska lagen. Deremot
äro flera af dennas särskilda §§ utelemnade,
enär de antagas icke hafva sin rätta plats i vexellagen;
detta är i synnerhet förhållandet med kapitlet
om vexelköp (S. L. §§ 6--10 och för öfrigt med

S. L. §§ 22, 27, 74 sista punkten. Derjämte finnas
föreskrifter om vexelprocessen eller om tillvägagåendet
vid mortifikation lika litet i utkastet, som i den
tyska lagen. Det kan anmärkas, att lagberedningens
förslag i flera af de här nämda punkterna icke afvek
från den tyska lagen, och att alltså äfven utkastet
så till vida står detta närmare, än det står den färdiga
lagen; detta gäller i synnerhet om notifikationsskyldigheten
vid bristande betalning och om utelemnandet
af kapitlet om vexelköp (jfr äfven § 40).

A andra sidan har utkastet emellertid ofta följt
den svenska lagen i dess afvikelse!- från den tyska
lagens innehåll. Den i det föregående meddelade
öfversigten öfver utkastets förhållande till den senare
torde tillika hafva visat, i hvilka punkter denna närmare
anslutning till den svenska lagen egt rum — i
synnerhet må här framhållas betalningsregressen efter
uteblifvet godkännande —• likasom man deraf också
torde finna, i hvilken mån utkastet afvikit från bägge
lagarnes innehåll. Det framgår häraf, att i icke så
få punkter öfverensstämmelse icke råder mellan den
svenska lagen och utkastet, enär det senare slutit sig
något närmare till den tyska lagen. Emellertid äro
dessa skiljaktigheter i de flesta fall mindre väsentliga;
såsom de vigtigaste må framhållas reglerna om
notifikationen, om vilkor och inskränkningar vid godkännandet
och det uttryckliga erkännandet af vis
major. Likasom den svenska lagen näst den tyska
är den ojämförligt vigtigaste källan för utkastets
innehåll, så har den öfvat ett ännu större inflytande
på dess form. Vid anordningen har man i flera
punkter följt dess föredöme; detta är i synnerhet förhållandet
med afseende på de tre sista kapitlen af
utkastets första afdelning, och med afseende på egna
vexlar har man likaledes föredragit den svenska lagens
allmänna hänvisning till de föreskrifter, som
gifvits om trasserade vexlar, framför den tyska lagens
detaljerade uppräkning. Men i synnerhet har man
vid en stor mängd särskilda §§ antingen omedelbart
följt den svenska lydelsen eller åtminstone slutit sig
närmare till denna än till den tyska, i den öfvertygeisen,
att den förra eger många företräden framför
den senare, och att den öfver hufvud förstått att
gifva rättssatserna en lycklig form.

Bland de andra lagar och utkast, som äro bygda
på den tyska vexellagen, har egentligen endast den
finska lagen kommit utkastet till någon nytta. Dennas
afvikelse!'' från dess närmaste källa, den svenska lagen,
äro emellertid mycket få och föga väsentliga, och

XIII

XIY

detta både med hänsyn till form och innehåll; såsom
fall, då man tagit särskild hänsyn till dessa, kunna
nämnas utk. § 21,3 (Finska Lagen § 19), § 34 (F. L.
§ 33,2), § 40 (F. L. § 35), § 35 (F. L. § 36). Flera
af den finska lagens afvikelser från den svenska bestå
''för öfrigt just i upptagande af sådana mindre vigtiga
bestämmelser i den tyska lagen, som ej heller i utkastet
upptagits. — Den ungerska lagen och det nya
schweiziska utkastet hafva slutit sig så nära till sin
källa, att det högst sällan kunnat blifva tal om att
hemta något ifrån dem (se emellertid motiven till
§§ 74, 88, 89).

Af de lagar, som icke påverkats af den tyska
lagen, har i synnerhet den reviderade belgiska vexellagen
af den 20 maj 1872 (titre Vill af don reviderade
Code de commerce) varit till nytta. I många
punkter har den reviderade lagen gjort afvikelser från
sin franska källa och närmat sig den tyska vexelrätten
eller utan vidare upptagit dennes stadganden.
Denna omständighet har då ofta varit en medverkande
orsak att upptaga dessa i utkastet, enär den
bestyrkt den meningen, att deras innehåll skall vinna
allmänt erkännande (jfr motiven till §§ 1, 10, 19, 21,
38, 42, 66). 1 andra punkter har den belgiska lagen
upptagit mera egendomliga föreskrifter; några af dessa
har man icke kunnat följa; men man har ej blott
tagit dem alla i öfvervägande utan äfven efterbildat
en och annan af dem i utkastet. Så förhåller det
sig med utk. § 3 i. fi, att vexeln betraktas som en
sigtvexel (a vista), om någon förfallotid ej är nämd,

§ 4 i. f., att vexeln, då betalningsort alldeles icke
angifvits, skall inlösas å trassatens boningsort (Belg.
L. art. 2) och § 75 om protest i anledning af vexelns
förlust.

Den franska rätten har nästan på intet ställe
omedelbart begagnats som källa för utkastet (jfr dock
§ 80 i. f.); dess grundsatser, såväl de skrifna som de
oskrifna, hafva dock ganska ofta medverkat vid bestämmandet
af reglers upptagande i utkastet; detta
gäller t. ex. om föreskrifterna om betalning före förfallodag
(§ 40), vis major (§ 92), jfr äfven motiven
till utkastets §§ 21, 29, 35, 41, 42, 66, 75, 93. För
öfrigt må man lägga märke dertill, att den franska
vexellagen genom sitt inflytande på den tyska är en
fjermare källa till åtskilliga af utkastets §§.

Den engelsk-amerilcanska rätten, som till största
delen endast hvilar på sedvanan och för visso i det
stora hela för litet följt med tidens utveckling, har
Vexdlcigkomitens betänkande.

ej i någon punkt begagnats såsom källa, om man
också vid öfverläggningarne om upptagandet af en
rättssats jämväl tagit hänsyn till detta för en så stor
del af verlden gällande och särskildt för de nordiska
landen så vigtiga rättssystem (jfr motiven till §§ 21,
22, 6:te kapitlet, § 92).

Äfven stadgandena i några andra lands lagar
hafva stundom medverkat till upptagandet af en eller
annan rättssats; särskildt gäller detta om den holländska
och den ryska vexellagen (jfr motiven till
utkastets §§ 3, 21, 34, 46, 92).

Hvad slutligen angår förhållandet till den danska
och norska vexelrätten, så torde man snart finna, att
utkastet afvikit derifrån i många och stundom väsentliga
punkter. Detta kan icke heller vara annorlunda
till följd af den öfvervunna ståndpunkt, hvarpå Danmarks
och i synnerhet Norges vexellagar befinna sig.
Den vigtigaste källan för norska vexelrätten (Chr. V’s
Norske Lov af 1687, 5:te boken, 13:de kapitlet, art.
6—26) är i det närmaste verldens äldsta nu gällande
vexellag*); den har i senare tider blott erhållit ett
vigtigare tillägg, nämligen lag af den 20 aug. 1842,
som i hufvudsak upptagit de rättsnormer, som innehållas
i den danska vexelförordningen af 1825 §§ 27,
28 jfr 9, 34, 35, 44 och 47, och den har derför måst
undergå mycken förändring och komplettering genom
sedvanan, som dock i många punkter ej lyckats frambringa
något säkert rättstillstånd (jfr Forhandlinger
paa det förste nordiske Juristmode ss. 79—83). Redan
till följd af kongl. resolution af 22 nov. 1831
har också utarbetats ett utkast till en ny vexellag
för Norge, hvilket emellertid aldrig begagnats (jfr
Aubeet: De norske Retskilder I. ss. 381—382).—
Den danska vexelrättens hufvudkälla, Forordningen
om trasserede Vexler af 18 maj 1825, hvilken aflöste
Chr. V’s Danske Lov af 1683, 5:te bokens 14:de kapitel
art. 8—28 (den närmaste källan för ofvan anförda
Chr. V:s N. L. 5. 13. 6—26), tillhör visserligen
en långt senare tidsålder och eger stora företräden
framför de norska rättskällorna, likasom den på sin
tid betecknade ett väsentligt framsteg. Men detta
gäller dock mest i formelt hänseende, enär förordningen
uppstält säkra och skrifna regler i åtskilliga

*) Deri lilla lybeckska vexelförordningen af 1662 har visserligen
ej ännu upphäfts i Estland, men detta synes endast hafva
formel betydelse. Källan för Christian V:s danska och norska
lags vexelstadganden, Fän. 16 april 1681 k. VI, som delvis äfven
infördes i hertigdömena, gäller måhända ännu på Helgoland från
den tid, då denna ö tillhörde Danmark. Se Goldschhidt Handbuch
des Handelsrechts I. ss. 260 not 6, 261 not 4; Borchardts
samling af Vexellagar I. 247.

-l

XYI

fall, då de äldre voro osäkra eller åtminstone oskrifna.
Med afseende på innehållet har den visserligen också
vidtagit liera vigtiga förändringar och i synnerhet i
någon mån påverkats af den vid dess . utfärdande
nyaste och mest ansedda vexellagen, den franska
Code de commerce af 1807 livré I titre \ III. Men
i det hela taget förändrades dock den danska vexelrättens
innehåll icke i någon väsentlig mån genom
denna lag, hvarför också den förutvarande fullständiga
öfverensstämmelsen mellan den danska och den
norska vexelrätten ännu i hufvudsak eger bestånd,
hvilket dock till någon del kan tillskrifvas den ofvannämda
lagen af den 20 aug. 1842. Det har också
för länge sedan inom det danska handelsståndet erkänts,
att Danmarks vexellag är i behof af många
förändringar, något som särskilt funnit sitt uttryck
i en skrifvelse från den Kjöbenhavnska grosshandlare-societetens
komité till det danska inrikesministeriet
af den 29 juni 1861, hvaruti, särskildt med
hänsyn till den utkomna Allg. Deutsche Weehselordnung,
framställning göres om en genomgripande
revision af den danska vexellagstiftningen.

De vigtigaste förändringar i den dansk-norska
rättens för bägge landen gemensamma*) innehåll,
hvilka utkastet, om det upphöjes till lag, kommer att
medföra, äro följande:

Bestämmandet af vexelns omloppstid har öfverlemnats
åt parterna; erkännande om erhållen valuta
och dubbelt angifvande af summan äro icke nödvändiga;
hvarje fordran på distantia loci har eftergifvits; tiden
och orten för utställandet skall angifvas i vexeln;
valet mellan de sätt, hvarpå betalningstiden kan uppgifvas,
har något inskränkts; utfästelse af ränta i en vexel
anses såsom icke skrifven.— Förpliktelsen att uppvisa
till accept har bibehållits blott för domicilierade
och efter-sigt-vexlar. Man har väl bevarat rätten till
partiel accept, men giltigheten af denna så väl som af
andra tillägg till accepten betingas af iakttagandet af
vissa formaliteter. — I händelse af uteblifvet eller icke
betryggande godkännande medgifves rätt till säkerhetsregress;
i senare fallet medgifves icke betalningsregress,
i förra fallet bör vexelegaren tillåta afkortning
af ränta för den återstående omloppstiden. —
Uppskofsdagarne afskaffas. — Det blir i vissa fall nödvändigt
att hos trassaten upptaga protest de non

*) Här har dock äfven medtagits en och annan punkt, i hvilken
den danska och norska rätten visserligen icke hafva inbördes
öfverensstämmande regler, men dessa dock äro lika skiljaktiga
från utkastets innehåll.

solutione, oaktadt vexeln förut har protesterats de
non acceptatione. Åliggandet att gifva underrättelse
har inskränkts till att gälla i förhållande till dem,
hvilkas adress finnes å vexeln, och åligger vexelegaren
blott i afseende på den närmaste af dessa
föregångare; dess försummande har till följd icke
vexelrättens förlust, utan skadeersättning och förlust
af bifordringarne (provision o. d.); vexelräntan är
nedsatt till 6 % årligen; provision kan i fall af regress
beräknas på flera händer, dock ej tillsammans
mera än 2 — En betalande nödfallsadressat har

vexelrätt äfven mot adressanten. — Eu särskild protest
för vägradt utlemnande har införts för det fall,
att duplett eller vexelkopia ej utlemnas af den, hos
hvilken de enligt påteckning å vexeln skulle vara
förvarade. — Har stämning i mortifikationsmål uttagits,
så kan man trots vexelns förlust mot ställande af
säkerhet kräfva af acceptanten betalning å förfallodag
och af trassenten omedelbart utställande af nytt
vexelbref. Om vexeln gått förlorad, kan vexelrätten
tills vidare bevaras genom en förberedande protest.
Vexlar kunna ej vindiceras från sådane, som innehafva
dem i god tro, äfven om de ej förvärfvat dem
genom blankoindossament. — Acceptantens förpliktelse
preskriberas efter tre år och regressrätten mot
särskilda indossanter och trassenten efter 6 månader
(1 år å aflägsnare orter), räknadt, hvad den första
regressfordran angår, från förfällodagen, hvad senare
angår, från den dag, regress-sökanden mottagit stämning
eller infriat vexeln. •— Egna trasserade vexlar
äro likstälda med egna vexlar.

Åf den danska rättens för densamma egendomliga
innehåll finnes det också en och annan sats, som man
afser att genom utkastet förändra; sålunda må det
framhållas, att befogenheten att utställa trasserade
vexlar, lydande på innehafvaren, afskaflas, att nödvändigheten
af erkännande om erhållen valuta för att
ett indossament skall anses fullständigt (dansk Fdn.
§ 12) upphäfves, att den i Fdn. 1825 § 14 liggande
begränsning i en indossants förpliktelse bortfallit, och
att accept kan ske genom trassentens blotta namnteckning.
Af utkastets afvikelse!'' från den norska rättens
för densamma egna innehåll kan märkas: inskränkning
i friheten att upptaga protest på hvilken tid af
dagen som helst, och den omständigheten, att vexeln
efter förloppet af den egendomliga vexelpreskriptionen
ej heller har någon kraft såsom”vanligt skuldebref”.

Å andra sidan torde dock äfven en stor mängd
af den danska och norska vexelrättens nu gällande

XVII

XVIII

satser återfinnas i utkastet, något hvarom man särskildt
kan öfvertyga sig, då man genomläser kapitlen
om indossament, betalning, nödfallsadress och intervention,
dupletter och kopior, protest, utländsk lagstiftning
samt om särskilda bestämmelser. Ja, den
öfvervägande större delen af utkastet skall helt visst
äfven i Danmark och Norge befinnas blott innehålla
välbekanta saker, något som också lätt förklaras af
den stora öfverensstämmelse, som redan nu herskar
mellan de mest olika lands vexellagar, och af det
sakförhållande, att den danska och norska rätten ej
innehåller särdeles många egendomligheter. Vid flera
tillfällen har också den omständigheten, att ifrågavarande
grundsats redan varit gällande enligt Danmarks
och Norges bestående rätt, i hög grad bidragit
dertill, att den upptagits i utkastet. Så t. ex. har

detta varit fallet med utkastets § 6, § 18, § 40 2:dra
mom., § 49 2:dra mom. (jfr dansk Fdn. 1825 § 44),
§ 51, § 92 och i synnerhet vid §§ 22 och 93 2:dra
inom., enär sistnämda vigtiga satser till och med
kunna sägas till en del hafva sina källor i den dansknorska
rätten.

Slutligen kan här göras den anmärkningen, att
de af "the Association för the codifcation and the
reform of the law of nations” på dess möten i Bremen
1876 och Antwerpen 1877 fattade 25 resolutioner
nästan allesammans öfverensstämma med utkastets
innehåll; det är nämligen blott Bremerresolutionen
n:o 9 (jfr DWO. 16 och motiven till utkastets
tredje kapitel) och delvis n:o 11 (utk. § 11) och 17
(utk. § 92), samt Antwerperresolutionen n:o 3 (jfr
utk. § 30), med hvilka detta ej är händelsen.

Följande tabell gifver en öfversigt öfver förhållandet mellan de särskilda §§ i utkastet och de tvänne här
ofvan omhandlade lagarne. Då här nedan finnes en 0, betyder det, att någon motsvarande § icke finnes.

Utk.	D. W. 0.	S. L.		Utk.	D. W. 0.	S. L.
0	1	0		49,2	0	0
0 1	2 4	jfr 86 och 87 1		501 51)	50	46
2	6	2		52	Öl	47
3	4,4	3		0	52	0
4	4,8 jfr 24 init.	1 f. och 2		53	53	80
5	7	1 init.		54	54	48
6	5	4		55	55	0
7	7 i. f. (Novelle)	0		56	56	49
8	8	5		57	57	50 och 55
0	0	6—10		58	59 jfr 62	51 jfr 53
9	9	11 och 16, 1. P.		59	58	52 och 49 jfr 51 och 53
	10	i 0		60	60	56
114		61	61	54
il	11	13		62	62	57, 58 och 60
12	12	12		63	■ 63	61
13	13	12 i. f.		64	64	jfr 59 och 62
14	14	15 .		65	65	63
15 0	15 16	16, 2. P. 0		661 67/	66	64
16	17	17		68	67	65
17	18	18		69	68	66
18	jfr 24,2	0		70	69	67
19	19 och 20	19 och 21, 2. M.		71	70	68
20	0	0		0 (jfr 11)	71	0 (jfr 11)
21	21	20, 21,i		72	72	69
22	22	24—25		731	73	(70
0	0	22		74)	171
23	23	26		75	0	0
24	24,i	23		76	74	42, 2. P.
0	0	27		77	77	76
25	25	28		78	78	77
26	26	29		79	79	78
27	27	32		80	80	jfr 79
28	28	30		81 •	(1. P.	87	72
29	0	33		[2. P.	90	75
30	29	31		82.	1. M.	88	73
31	30 och 33	35		2. 11.	0	0
32	31	37		83	89	0
33	30 och 32	36 jfr 94 i. f.		0	0	74,2
34	34	0		84	84	81
0	35	0		85	85	82
35	37	38		86	86	80
36	0	39		0	0	83—88, 90
37	38	41		0 (jfr 94)	82	89
38	39	40,i och 41 i. f.		87	81	91
39	40	0		88	3, 75 och 76	93
40	jfr 36	42		89	91	74,i jfr 72
41	41	43		90	32,2	94
42	42	0		91	92	95
43	43	44		92	0	0
44	44	0		93	83	96
45	45 jfr 47	0		94	0	0
46	45 i. f.	0		0	93	0
47	46	0		0	94—95	0
48	48	0		95	96-100	92
49,i	49	45

Första Afdelningen.

Om trasserade vexlar.

I likhet med den svenska lagen har utkastet
icke upptagit den första af 3 artiklar bestående afdelningen
af Allgemeine deutsche Wechselordnung
”von der Wechselfähigkeit”. Denna afdelnings första
artikel — att hvar och en, som kan förpliktiga sig
genom kontrakt, också är vexelbehörig — skulle dels
vara öfverflödig, enär de nordiska landens nu gällande
rätt ej känner någon särskild inskränkning i
den personliga vexelbehörigheten, dels vilseledande,
då icke hvar och en, som öfver hufvud är behörig
att sluta aftal, kan öfvertaga giltig vexelförpliktelse,
utan blott den, som kan ingå sådana kontrakt, till
Indika vexelförpliktelsen närmast hör nämligen skuldförbindelser
(jfr dansk Fdn. 18 maj 1825, § 4). Hvad
DWO. art. 2 angår, så har dess egentliga innehåll
jämväl i sjelfva Tyskland förfallit med bysättningstvångets
upphäfvande genom lag för nordtyska förbundet
af den 29 maj 1868 (sedermera utsträckt till
hela tyska riket) och i alla tre nordiska rikena finnas
lagar, som i det närmaste svara mot denna, nämligen
i Danmark lag om konkurs den 25 mars 1872 §§
162—165, i Norge lag af den 3 juni 1874 §§ 1—4
och i Sverige Kgl. Fg den 1 maj 1868 samt Kgl.
Fg den 10 aug. 1877 om nya utsökningslagens införande
m. m. § 8. Och för så vidt personel tvång
ännu undantagsvis är medgifvet, höra enligt komiterades
förmenande stadgandena härom antingen till
den allmänna processlagstiftningen eller åtminstone
till den särskilda lagstiftningen om vexelprocessen,
hvilken ligger utom området för detta utkast (jfr
svenska lagen §§ 86 och 87 sådane de nu lyda till
följd af nyss nämda Kgl. Fg den 10 aug. 1877 § 21).

Vexellaglcommiténs betänkande.

Den tredje och sista artikeln i denna afdelning af
den tyska lagen kunde visserligen förtjena att upptagas
(jfr dansk Fdn. 18 maj 1825), men detta sker
bäst genom att sammansmälta den med den beslägtade
regeln i DWO. 75 och 76, hvilket skett i utkastets
§ 88 (jfr S. L. § 93).

Deremot har utkastet följt den tyska lagen deri,
att det behandlat trasserade vexlar och egna vexlar
i två särskilda hufvudafdelningar. Visserligen varder
härigenom den andra afdelningen, då man ej funnit
nödigt att deri upptaga den tyska lagens detaljerade
stadganden i §§ 96—100, oproportionerligt liten, men
hvarje hänsyn härtill likasom till den svenska lagens
motsatta förfaringssätt (jfr S. L. § 92) har måst vika
för öfvertygelsen, att innehållet genom nämda indelning
vinner i klarhet. Äfven den belgiska lagen
har, likasom i hufvudsak också den franska, begagnat
samma indelningssätt, och dess andra sektion är ej
heller synnerligen mycket större än utkastets.

Första Kapitlet.

Om vexels form.

Kapitlet motsvarar första kapitlet i den svenska
lagen och första kapitlet i den tyska lagens andra
afdelning.

Vid bestämmandet af de för en vexels giltighet
väsentliga egenskaper sluta sig utkastets §§ 1—4
nära till den tyska och den svenska lagen och innehålla
endast några enstaka mindre viktiga afvikelse!
derifrån. Jämför man deremot utkastet med nu
gällande dansk och norsk rätt, finner man, att ut 1 -

kastet har eftergifvit inskränkningarne i parternas
rätt att efter godtycke aftala om vexelns omloppstid
(dansk Fdn. 1825 § 9, norsk lag 20 ang. 1842 §
1), påbudet att införa erkännande om erhållen valuta
(s. k. valuta-klausul) (N. L. 5. 13. 6; dansk Fdn.
§ 5) och att angifva vexelsumman med siffror och
hokstäfver (N. L. 5. 13. 6, dansk Fdn. § 7) samt
ännu qvarvarande spår af fordran på distantia loci
(norsk lag 13 sept. 1830, dansk Fdn. 7 april 1843).
Dessa föreskrifter, hvilkas öfverträdande för öfrigt
icke i hvarje fall medför vexelns ogiltighet*''),
böra nämligen betraktas dels såsom onödiga band
på kontraktsfriheten, dels såsom formela stadganden
utan all faktisk betydelse, dels såsom öfverflödiga
maningar till en försigtighet, som man i alla fall ej
underlåter, när den tarfvas. De motsvarande stadganden,
som delvis kunna påvisas i främmande, i
synnerhet till den franska gruppen hörande, vexellagar,
torde också stå i begrepp att försvinna, och
med hänsyn härtill är det af intresse att jämföra
innehållet i den nya belgiska vexellagens art. 1 med
den franska Coae de commerce art. 110, jfr 112
(Sachs die Revision des Handelsrechts in Belgien
ss. 46—48) likasom också de på den folkrättsliga
kongressen i Bremen 1876 fattade resolutioner n:o 3
och 7 förtjena att uppmärksammas såsom ett vitnesbörd
i samma riktning. Att för öfrigt äfven inom
det danska handelsståndet finnes en stämning för de
nämda föreskrifternas upphäfvande, synes framgå af
den förut omnämda skrifvelsen från Grosshandlaresocietetens
komité till det danska Inrikesministeriet
af den 29 juni 1861 om en revision af den danska
vexellagen (bilagda aftryck ss. 3—5), af den från
herrar Adler och Puggaard såsom medlemmar af Sjöoch
Handelskommissionen aflåtna skrifvelse till Grosshandlare-societetens
komité i februari 1871 (bilagda
aftryck s. 18) och af komiténs svar defå af den 20
april 1871 (bilagda aftryck s. 35 slutet).

Med hänsyn till de särskilda i utkastets §§ 1—4
gifna föreskrifter om vexels nödvändiga innehåll är
följande att märka:

§ 1 ställer såsom första fordran på en vexel, att
den skall sjelf nämna sig såsom sådan. Som bekant
fordras detta ej enligt engelsk och amerikansk
rätt ej heller enligt de flesta till den franska grup *)

Så har valutaklausulen väl knappast efter norsk rätt varit
strängt nödvändig; om vexelsumman se Gram: dansk Formueret
II, 2, 343, Hindenbttrgs Haandbog i den danske Vexelret s. 10,
Hallagers norske Obligationsret I, s. 322.

pen hörande lagar, lika litet som vid den nyligen
företagna rveisionen af den belgiska lagen någon
stämma höjde sig för en förändring i detta afseende
(Sachs a. st. s. 47). Men då vexelklausulen är nödvändig
i Tyskland, Österrike, Ungarn, Ryssland,
Finland och en del schweiziska kantoner (jfr Schweizerischer
Entw. art. 771), likasom man fasthöll dervid
i Bremerresolutionen n:o 2, så finnes intet skäl att
eftergifva denna fordran i Sverige, Norge och Danmark,
hvarest den alltid varit uppstäld. Vexelklausulens
nytta skulle emellertid i väsentlig mån förringas,
om den ej intoges i sjelfva texten, ty det är
sjelfklart, att man eljes med lätthet skulle kunna
tillfoga den efteråt och sålunda på brottsligt sätt
förändra dokumentets väsen. Då nu den svenska
lagen genom sin lydelse gifver anledning till tvekan
(Welin, Handbok i den svenska Vexelrätten s.. 17,
jfr om DWO. art. 4, mom. 1, ThÖl Wechselrecht, 3
Ausg. s. 140, Bobchabdt, Die allg. deutsche Wechselordn.
etc. 6 Aufl. Zusatz 56 och 58), så har utkastets
stadgande så affattats, att det häri ej kan missförstås
.

I likhet med sina förebilder fordrar utkastet
också, att vexel skall innehålla ett angifvande af
vexeltagarens eller remittentens namn. Häri innehålles
en afvikelse från den danska rätten, enär
denna likasom i viss mån den engelska tillåter vexlar,
som lyda på innehafvaren (dansk Fdn. § 6). Vid
egna vexlar är emellertid detta redan med hänsyn
till de regler, som gälla om banksedlars utgifvande,
ingalunda att förorda. Men jämväl med afseende
på trasserade vexlar har spörsmålet om rätten att
utfärda sådane till innehafvaren under den senare
tiden städse besvarats i nekande riktning, t. ex. vid
revisionen af den belgiska vexellagen (Sachs a. st.
s. 47) och vid Bremerkonferensen (Resol. n:o 6).
Så vidt man vet, hafva till innehafvaren stälde
vexlar ej heller kommit i bruk i Danmark, och hos
det danska handelsståndet har till och med en stämning
för nämda lagbuds upphäfvande visat sig (Adlers
och Puggaards skr. af 1871. s, 18 och Grosshandlare-societetens
komités dermed öfverensstämmande
svar s. 31). Och skulle något praktiskt intresse
ligga till grund för önskan om vexlar stälda till
innehafvaren, torde det kunna tillfredsställas genom
den rätt, som utkastets § 2, i likhet med tyska, svenska,
finska och belgiska lagen, gifver att utställa vexlar
lydande på betalning till trassenten'' sjelf, hvilken då
åter kan indossera dem in blanco (se Protokolle der

Leipziger Wechsel-Conferenz utg. af Thöl s. 12, Bobchardt
Allg. DWO. Zusats 221, jfr dock Thöls
Wechselrecht ss. 144 och 636-7). Denna utväg är på
grund af reglerna om vindikation, legitimation och
qvittering icke så betänklig, som en tillåtelse att utfärda
vexlar stälda till innehafvaren.

Då utkastet kräfver, att vexeln skall innehålla uppgift
om tid och ort för dess utställande, så leder detta till
ett skärpande af nu gällande danska och norska regler för
vexelns form. Men den omständigheten, att ej blott de
till den tyska gruppen hörande vexellagar utan också
många andra fordra sådan datering, har synts komiterade
afgörande. Nödvändigheten af att vexeln innehåller uppgift
om tiden för utställandet följer för öfrigt af sig sjelft
med afseende på a-datovexlar, och för de vexlar, som äro
förfallna till betalning vid eller efter sigt framgår samma
nödvändighet af utkastets §§ 19 och 32 och dermed sammanhängande
stadganden. Ehuru nödvändigheten af
att derjämte angifva utställningsorten icke är så ögonskenlig
(jfr Thöl a. st. s. 146), så kan dock här såsom
skäl att fordra detta anföras hänsynen till vexellagens
stadganden om främmande lagstiftnings inflytande, om
förpliktelsen att inom viss tid till godkännande eller
betalning förevisa vissa vexlar, hvilken förpliktelse äfven
beror af utställningsorten (§§ 19 och 32), samt om preskriptionstidens
beräkning (§ 77), likasom utställningsortens
angifvande har särskild betydelse för den egna
vexeln (§ 4, jfr § 95). Den tyska lagens stadgande
(art. 4 mom. 6), att utställningstiden på vexeln skall
vara bestämd genom angifvande af månadsdag och år,
har man ansett vara en onödig formalism (Thöl a. st.
s. 146); utkastet är derför så formuleradt, att det i likhet
med den svenska och den finska lagen icke utesluter
hvarje annat dateringssätt t. ex. midsommardagen
1877.

§ 2 har i likhet med utkastets förebilder och de
flesta andra lagar (se t. ex. N. L. 5. 13. 17, jfr deremot
dansk Pdn 1825 § 2) tillåtit utställande af egna
trasserade vexlar. I de närmare bestämmelserna om
dessa afviker emellertid utkastet något från DWO.
art. 6 och S. L. § 2. För så vidt de lyda på betalning
å någon annan ort än utställningsorten, hafva
dessa lagar behandladt dem lika med vanliga trattor
(jfr Thöl a. st. s. 629), —hvilket uttalas ännu bestämdare
i den ungerska lagen § 5 i. f. —, under det att
egna trasserade vexlar utan distantia loci efter närnda
lagar synas skola behandlas såsom egna vexlar (jfr
Thöl a. st. s. 631). Härvid är först och främst att
märka, att fordran på distantia loci efter samme ansedde

författares tolkning af den tyska lagen tillfredsställes
redan derigenom, att utställnings- och betalningsplatsen
äro olika lokaler inom samma hus (Thöl a. st. s. 630)
och alltså upplöser sig i en ren formalism. Vidare
synes öfver hufvud intet skäl finnas att i något enda
fall hänföra trasserade egna vexlar till de vanliga trattorna,
ty det torde få anses särdeles orimligt, att t, ex.
en vexelgäldenär i egenskap af trassent skulle blifva
fri från hvarje vexelförpliktelse, derför att vexelegaren
ej upptagit protest de non solutione hos honom i egenskap
af trassat (se jämväl Thöl a. st. s. 93). Utkastet,
som också i denna punkt upphäfver hvarje fordran på
distantia loci, har derför stadgat, att egna trasserade
vexlar i hvarje hänseende skola behandlas såsom egna
vexlar.

Att utkastet ej upptagit den svenska lagens uttryckliga
tillåtelse att draga vexlar å en annans vägnar,
har sin grund endast deri, att en sådan tillåtelse anses
öfverflödig, — hvilket här påpekas, emedan utkastet ej
heller upptagit DWO. art. 95.

§ 3. (Jfr DWO. 4,4 och S. L. § 3). Utkastet
har, såsom förr antydts, lemnat full frihet att utställa
vexlar med så lång eller kort omloppstid, som vederbörande
finna för godt. På det att hvarje tvifvel om
rätta meningen skall kunna undanrödjas och förvecklingar
i afseende på de till vexelrättens bevarande föreskrifna
handlingar (vexelumgänget) undvikas, måste
deremot inskränkningar göras i det sätt, hvarpå förfallotiden
kan bestämmas. Utkastets § 3 innehåller derför
först det stadgandet, att betalningstiden skall vara
en och samma för hela vexelsumman. Detta stadgande,
som är nytt såväl i svensk som norsk och dansk rätt,
öfverensstämmer med det tillägg, som den tyska lagen
har erhållit genom Nurnbergernovellen n:r 3, och afser
att utesluta dels vexlar med alternativa betalningstider
(jfr dom af tyska Reichs-Ober-Handels-Gericht i
Hoffmanns Samlung wechselrechtlicher Entscheidungen
I. 158) dels och i synnerhet vexlar som lyda på afbetalningar
eller terminer (Ratenwechsel). Sistnämda
vexlar leda nämligen till förvillande förnyelser af vexelrättliga
formaliteter vid de olika terminerna; dessutom
kunna de med lätthet ersättas af särskilda vexlar för
hvarje termin. Också hafva de af denna orsak ej kommit
i bruk i de nordiska landen. Af utkastets öfriga
hit hörande stadganden följer, att man icke med vexelrättlig
verkan må kunna utställa vexlar, hvilkas betalningstid
är gjord beroende af ett vilkor eller lyda
på en framtida, om ock oundviklig, händelses, t. ex.
ett dödsfalls, inträffande (hvilket är tillåtet i England)

eller öfver hufvud bestämts på annat sätt än något af
de fyra, som uppräknas i § 3*). Detta motsvarar i
hufvudsak hvad redan gäller i Danmark och Norge
och öfverensstämmer dessutom med den svenska, den
finska, den tyska, den franska, den belgiska och andra
lagar, endast med den olikheten, att man utom de nordiska
landen tillåter marknads- och i viss mån också
usancevexlar, som varit okända hos oss och, för den
händelse de på giltigt sätt äro utstälda i utlandet, blott
efter utkastets § 85 skulle erhålla betydelse inom våra
land. Af vexeln måste naturligtvis med tillräcklig tydlighet
framgå, hvilken förfallotid afsetts. Den tyska
och den svenska lagen äro i detta hänseende så affattade,
att vexlar, som ej omtala förfallotiden varda ogiltiga;
men då man i sådant fall till följd af sakens natur
och med väsentligt stöd af en allmän civilrättlig grundsats
har fullt skäl att betrakta vexeln förfallen vid anfordran
eller vid sigt, anse komiterade den svenska
och den tyska lagen**) leda till en onödig formalism.
Detta framhölls också under förarbetena till den belgiska
lagen, hvars art. 2 derför uppställer den regeln,
att vexlar, som icke angifva förfallotiden, äro betalbara
vid sigt (jfr också lagen för Malta af 1857 art. 163,
lör nedre Kanada af 1867 art. 2,283). Komiterade ha
trott, att man borde ansluta sig härtill, och det så
mycket hellre, som det samma redan måste anses gällande
i Danmark (Guam a. st. II. 2 s. 344, Hindenburg
a. st. s. 5) och antagligen äfven i Norge.

§ 4 handlar om vexels betalningsort och återgifver—
om man bortser från 2:dra momentets sista punkt —-den svenska och i synnerhet den tyska lagens stadganden
(S. L. § 1 lit. f. och § 2; DWO. art. 4 mom.
8 jfr art. 24 init.).

Enligt det svenska lagrummets närmare föreskrifter
skall vexeln angifva trassatens ''boningsort, hvilken gäller
såsom betalningsort, om ej någon särskild sådan är
nämd. Den tyska lagen art. 4 mom. 8 fordrar, att
vexeln skall angifva orten, der betalning skall ske, och
tillägger, att så vida ej särskild betalningsort är nämd,
den vid trassatens namn angifna orten (adressorten),

*) När R. O. H. G. i en i Hoffmanxs Sammlung 1: s. 158
intagen dom har förklarat en på uppsägelse lydande vexel ogiltig,
så torde riktigheten af denna tolkning, tagen såsom allmängiltig,
vara tvifvelaktig, enär en sådan vexel i alla händelser måste kunna
behandlas som en sigtvexel.

**) Ehuru ett indossament efter förfallotidens utgång, hvilket
enligt den tyska teorin uppfattas såsom en tratta med ny förfallodag,
icke kan innehålla något om förfallotiden, erkännes det
likväl i Tyskland som en giltig sigttratta (Thöl a. st. s. 486 och
490 not. 17 och dom af E. O. H. G. i Hoffmanxs Samling I. s.
400 ff.).

galler såsom betalningsort och tillika såsom trassatens
hemvist, jfr DWO. art. 97. Meningen är må hända den
samma i bägge lagarne, men är i utkastet återgifven
väsentligen efter den tyska redaktionen. Som man
finner, hvilar stadgandet på den grundsatsen, att vexel
ej skall anses som domicilvexel, så framt ej detta är
otvetydigt angifvet genom att nämna en annan betalningsort
jämte trassatens adressort, men att i annat fall
den vid trassatens namn anförda orten är att anse både
som betalnings- och boningsort. I konseqvens härmed
skulle vexlar, som af ovarsamhet ej försetts med adresseller
betalningsort, till betalning företes på trassatens
verkliga boningsort. Denna konseqvens är emellertid
ej utdragen i den svenska eller den tyska lagen, enligt
hvilka sådana vexlar deremot anses ogiltiga. Nu måste
det visserligen medgifvas, att vexelegaren, när trassatens
boningsort ej är bestämdt angifven genom en
åtecknad adressort, skulle kunna komma i förlägenhet,
om han ej känner trassaten eller denne under vexelns
omloppstid ombyter hemvist. Men motsvarande svårigheter
kunna också tänkas, i den händelse en stor stad
är nämd såsom adressort, och vexlar utan utsatt adressort
kunna naturligtvis endast omsättas, när de äro dragna
på kända hus, om hvilkas adressorter intet tvifvel finnes,
eller på personer, om hvilkas boningsorter indossatarien
i alla händelser har eller lätt kan få nödig kännedom,
och att förklara sådana vexlar ogiltiga vore ju orimligt.
Under alla omständigheter skulle vexelegarens ställning
icke blifva bättre genom den tyska och den svenska
lagens stränghet. I utkastets § 4 har derför efter den
belgiska lagens exempel tillagts, att vexlar, som jämväl
sakna adressort, skola infrias der trassaten bor.

Utkastets källor omtala, icke det fall, att vexeln
lyder på flera betalningsorter. Sådana vexlar äro icke
okända i Sverige (Welins Handbok s. 66), hvarest, så
vidt man vet, deras giltighet ej varit betviflad. I Tyskland
deremot går rättspraxis nu i den riktningen, att
vexlar med alternativa betalningsorter anses ogiltiga
(se dom af ROHG. i Hoffmanns Samling I. s. 472).

Då man till stöd för detta resultat — om hvars
riktighet meningarne i sjelfva Tyskland äro mycket
delade (sé nyssnämda doms premisser och Thöl a. st.
ss. 190—1) —• har åberopat omöjligheten att i rätt tid
upptaga protest på flera betalningsorter och svårigheten
att bringa sådana vexlar i öfverensstämmelse med reglerna
om nödfallsadress och intervention (DWO. art.
56 och 62, jfr samma §§ i utkastet), så må deremot anmärkas,
att den uppfattningen ligger nära till hands,
att valet mellan betalningsorterna är öfverlemnadt. åt

vexelegaren, och att, i den händelse godkännande erhållits,
valet måste i enlighet med åsigten i England
anses träffadt till fördel för den ort, der godkännandet
meddelades. I sådant fall borde alltså protesten
verkställas och nödfallsadressaten uppsökas på den
ort, der vexeln är uppvisad till accept eller betalning.

§ 5 motsvarar den tyska lagens art. 7. Dess väsentliga
innehåll finnes ock korteligen utsatt i början
af S. L:s § i. §:s sista punkt gör det otvifvelaktigt,
att på en felaktig tratta ej kan med vexelrättlig
verkan tecknas indossament o. d., icke ens om i detta
försök gjorts att rätta felet, jfr § 85, 2:dra punkten.

Att de af utkastet uppstälda fordringarna på en
giltig vexel blott gälla, när denna är dragen inomlands
följer af § 85.

§ 6 öfverensstämmer med nuvarande norsk och
dansk rätt, men afviker från den tyska (art. 5) och
den svenska lagens (§ 4) stadganden, enligt hvilka
bokstafsskriften skall vara den afgörande, Likasom
det väl i sig sjelft är den naturligaste tolkningen, att
vexelförpliktelsen i detta fall blott omfattar det minsta
beloppet, så torde erfarenheten också hafva visat,
att bokstafsskriften ingalunda är den, som i allmänhet
verkställes med största omsorgen. Dessutom
gifva de försigtighetsmått, som nu mycket allmänt
iakttagas vid sifferskriften, t. ex, dess perforation,
dess tryckning, säkerhet mot den befarade större lättheten
att förfalska siffrorna. Derför finnas helt visst
skäl att upphäfva det företräde, som de nämda lagarne
hafva gifvit bokstafsskriften (jfr också Thöl a. st.
s. 187, not 5).

§ 7 har upptagit den 4:de Nurnbergernovellen
med det innehåll, som är återgifvet i DWO. i dess
egenskap af rikslag. Regeln varder ny i den svenska
rätten likasom i den norska och danska, men öfverensstämmer
enligt komiterades förmenande med vexelns
natur. Någon praktisk betydelse torde den
för öfrigt knappast få utom vid dess användande på
egna vexlar enligt § 95 (jfr Thöl a. st. ss. 608—10).

Af §:s uttryck följer, att räntefordran ej heller
kan göras gällande genom vanligt civilt käromål.

Andra Kapitlet.

Om vexelgifvares ansvarighet.

Detta kapitel gifver ej anledning till någon anmärkning;
dess enda §, hvilken motsvarar DWO. art.
8 och S. L. § 5, innehåller endast allmänt gällande
vexelrätt.

Det bör här nämnas, att komiterade ej funnit
något skäl att upptaga S. L.s kap. 2 ”om vexelköp”.
De anse tillräckligt att med afseende härpå hänvisa
till lagberedningens förslag till den svenska vexellagen,
i hvilket detta kapitel också är utelemnadt,
samt till hennes motiv ss. 2—3.

Tredje Kapitlet.

Om öfverlåtelse af vexel (indossament).

Kapitlets innehåll öfverensstämmer helt och hållet
med den svenska lagen och i allt väsentligt med den
nuvarande norska och danska vexelrätten. Det samma
gäller med afseende på förhållandet till den tyska
lagen, i det att utkastets §§ 9—15 helt och hållet
öfverensstämma med motsvarande artiklar i DWO.
och utkastets § 16 likaledes med den senares art. 17.
Deremot har i utkastet likasom i den svenska och
den finska lagen DWO. art. 16 om efterindossament
ej upptagits, enär, såsom man finner, afgörande invändningar
kunna framställas mot denna artikel. Framför
allt synes ringa öfverensstämmelse råda mellan
dess regler för de olika fallen, att den indosserade
vexeln är rätteligen protesterad de non solutione eller
att den redan är prejudicierad. I det senare fallet,
som behandlas först, uppfattar artikeln efterindossarnentet
som en ny tratta med ändrad förfallotid. Vid
de vexlar, som protesterats i rätt tid, behandlar den
deremot indossamentet som en cession, genom hvilken
cessionarien erhåller cedentens rättigheter. Denna
sammanblandning af två system leder till den äfven
af Thöl (a. st. s. 488) påpekade inkonseqvensen, att
acceptanten bindes strängare, om vexeln är prejudicierad,
än om den är protesterad i rätt tid Samma
inkonseqvens framträder vid efterindossantens behandling,
likasom det ej heller är någon synnerlig
följdriktighet deri, att artikelns särskilda regler ej
tillämpats på den vexel, som prejudicierats på grund
af DWO. 19 och 20. I förbindelse härmed står också
svårigheten att afgöra, huru vida det odaterade indossamentet
är ett efterindossament eller ej — en omständighet,
som, i synnerhet då det sista indossamentet
är in blanco, i Tyskland framkallat en mängd
processer (se Borchardt Allg. DWO. s. 112 ff., Thöl
a. st. s. 494 fif.) Dessa och flera andra skäl göra det
förklarligt, att artikeln ej är upptagen i den svenska
lagen. Men härtill kommer vidare från den danska
och den norska rättens ståndpunkt en särskild invändning,
som ensam skulle vara afgörande för Dan -

mark och Norge. Det är nämligen i det föregående
nämdt, att artikeln behandlar efterindossament af en
i rätt tid protesterad vexel som cession. Men denna
cession är helt och hållet olikartad med den danska
och norska transporten af skuldebref enligt Fdn. 9
febr. 1798. Mot detta vigtiga lagbuds principer är
det nämligen alldeles stridande, att egaren af ett så
strängt skuldebref, som en i rätt tid protesterad vexel i
alla händelser är, skulle vara utsatt för alla de invändningar,
som oberoende af vexelns innehåll skulle
kunna mot han hemulsman göras af föregångare eller
acceptant. I alla händelser skulle en sådan regel
enligt norsk och dansk rätt såsom sin första förutsättning
kräfva, att stadgandet i utkastets § 82 efterlefdes
på sådant sätt, att protesten vore anmärkt på
det exemplar af vexeln, som indosserats till vexelegaren.
Men till och med om sådan påteckning
funnes, är det väl tvifvelaktigt, om man skulle kunna
anse detta tillräckligt för att rycka vexelegaren ut ur
den klass af cessionarier i god tro, hvilka Fdn. af
1798 afser att skydda (jfr Gbam a. st. ss. 360—1 och
Hallager a. st. 1, 337, hvarest ingen sådan förändring
i efterindossatariens rättigheter är antagen). Äfven
med afseende på prejudicierade vexlar gör eu liknande
invändning sig gällande; utk. § 93 har nämligen
låtit sådana dokument behålla vanligt skuldebrefs
kraft gent emot trassenten, och denna kraft
måste de också ega, när de innehafvas af efterindossatarier
i god tro, hvilka alltså skulle kunna med
stöd af 1798 års Fdn. afvärja invändningar, hemtade
från förhållandet till tredje man, om också kan hända,
såsom vid motiveringen till § 93 skall förklaras, i
något mindre utsträckning än vid vanliga skuldebref.
Artikeln skulle derför sannolikt frambringa en mycket
betänklig oregelmässighet i den danska och den norska
rätten. De i DWO. 16 gifna regler äro derför icke
upptagna i utkastet af fruktan, att de skulle åstadkomma
mera skada än gagn. Man har ej heller försökt
att uppställa andra grundsatser om efterindossamentet,
då man enligt komiterades förmenande härefter
såsom hittills torde kunna hjelpa sig utan någon
skrifven regel. Med afseende härpå kan anmärkas,
att det spörsmål, som väl egentligen ensamt vållar
svårigheter, nämligen huru vida efterindossanten kan
göra regress gällande utan ny protest, ej heller i den
tyska lagen är löst (se jämväl Belg. L. art. 26, Sachs
a. st. s. 63 ff.)

För öfrigt är följande att anmärka vid de särskilda
§§:

§ 9 (jfr S. L. §§ 11 och 16). Att orderklausulen
icke är nödvändig för att indossament skall kunna
göras, är redan gällande rätt i alla tre landen, äfven
i Norge trots N. L. 5. 13. 16 (jfr Hallager a. st. 1,
s. 327). Att afgöra, hvilken verkan må tillerkännas
indossament af en vexel, hvari det heter ”icke till
ordres” eller dylikt — om indossamentet då skall betraktas
såsom en allmän transport, eller om det enligt
dansk och norsk rätt blott försätter indossatarien
i den ställning, Hallager a. st. omförmäler — ligger
utom vexellagens område; denna måste inskränka sig
till det negativa stadgande, som finnes i utk. § 9,
sista punkten (jfr S. L. § 11); se jämväl Lagberedningens
motiv ss. 4—5 (hos Welin s. 38). Att detta
vigtiga förbud, som betager hvarje indossament vexelrättlig
verkan, bör stå i sjelfva vexelns text, ha
komiterade ansett böra uttryckligen sägas; härigenom
kommer man också i öfverenstämmelse med den
praktiska tolkningen af DWO. art. 9 (se Dom af
ROHG. hos Borchardt Allg. DWO. Zuzatz 201).

§ 10 första punkten finnes ej i S. L. Om denna
punkt också enligt vexelrätten måste anses följa af
sig sjelf, har det dock ansetts nyttigt att upptaga
ifrågavarande stadgande från DWO. Andra punkten
motsvarar S. L. § 14 och kan redan nu anses på
grund af sedvana gälla i Norge och Danmark (Gram
a. st. s. 360, Hallager a. st. 1, s. 336; jfr äfven Belg.
L. art. 28).

§ 11 motsvarar i allo S. L. § 13.

§ 12 (S. L. § 12) bekräftar giltigheten af det
redan för länge sedan i alla tre landen, åtminstone
genom bruket erkända blankoindossamentet (jfr också
Belg. L. art. 27), och att meningen ej är att härifrån
utesluta vexlar till egen ordres är förut omtaladt.
Den dansk-norska texten har här från den svenska
lånat ordet ”navntegning”, som visserligen är nytt i
språket men torde vara ett ord, som tarfvas för detta
fall (jfr äfven § 21).

§ 13 öfverensstämmer med sista mom. i S. L.
§ 12; komiterade ha dock ej ansett nödvändigt uttala,
att den berättigade utfyllningen blott gäller indossatariens
namn, då föregående § just förklarat
”utfyldt indossament” såsom ett sådant, hvari indossatariens
namn är utsatt. Likaledes har det ansetts
öfverflödigt att från DWO. 13 upptaga den uttryckliga
anmärkningen, att vexeln kan indosseras vidare
utan sådant utfyllande, emedan denna befogenhet
framgår redan af § 10, jfr § 12. Utkastet har här
likasom i de flesta liknande förbindelser brukat ”vexel -

egare”, der den tyska och den svenska lagen har
”Inhaber” och ”innehafvare”. Intet af dessa uttryck
är fullt nöjaktigt. Det tyska och det svenska säger
för mycket, enär det ingalunda menas hvarje innehafvare.
af vexel, utan endast en behörig och legitimerad
innehafvare (jfr DWO. 36 och S. L. § 42)
och hvad särskildt angår förevarande fall måste, trots
uttrycket ”jeder Inhaber” i DWO. 13, den innehafvare,
som omhandlas i DWO. 17 och S. L. § 17
(Utk. § 16), likväl undantagas. Ej heller utkastets
uttryck är fullkomligt träffande, då det ju icke menas
den rätte egaren, utan endast den, som en i god tro
varande tredje man, såsom indossatarie och trassat,
har rätt att på grund af en formelt legitim åtkomst
betrakta såsom sådan (se §§ 40 och 76, jfr 69 och
72). Utkastets benämning ”vexelegare” synes emellertid
vara minst vilseledande och i synnerhet förtjena
företrädet uti ifrågavarande fall, der det ju
gäller att undantaga procura-indossatarie, hvilken på
grund af § 16 icke kan indossera vexeln vidare och
alltså ej heller kan få utfylla blankoindossament.
År innehafvaren emellertid egare uti ofvan angifna
betydelse, så är det likgiltigt, om han har blifvit det
genom frdlständigt indossament, blankoindossament
eller vanlig cession (jfr Borchardt Allg. DWO. Zuzatz
235).

§ 11 (se S. L. § 15). Att bestämma, huru vida
indossanten i det fall, som omnämnes i §:s sista
punkt, varder fri från allt ansvar, eller om han i likhet
med den, som har förvärfvat vexeln genom
blankoindossament och säljer den utan att derå teckna
sitt namn (jfr Borchardt Allg. DWO. Zusatz 237 b),
har vanlig hemulsskyldighet, ligger utom vexellagens
uppgift (jfr Lagberedningens motiv § 4 (hos Welin
s. 37); Hallager a. st. 1, s. 339 slutet).

§ 15 (se S. L. § 16, 2:dra punkten). Se härom
anmärkningarne vid § 9, sista punkten samt Lagberedningens
motiv ss. 4—5 och Hallager a. st. I, s.
340 början.

§ 16 visar i förening med § 12, att presumtionen
alltid är för tillvaron af fullkomligt indossament
(jfr Lagberedningens motiv s. 5, hos Welin s. 39,
och Hallager a. st. I, s. 338) och att således tillvaron
af ett prokura-indossament icke kan antagas endast
derför, att en eller annan vändning fattas, som vanligen
förekommer i indossament t. ex. valutaklausul
(jfr dansk vexelförordn. § 12, som härigenom skulle
komma att förändras).

Likasom §:n i det hela är affattad i öfverensstämmelse
med S. L. § 17, så har det äfven ansetts
öfverflödigt att upptaga sista punkten af DWO. 17.
Deremot ha komiterade ansett sig böra gifva rätten
att öfverlåta vexeln genom nytt prokura-indossament
ett sådant uttryck, att den icke gäller mot vexelegarens
förbud, hvilket också helt visst är meningen
i utkastets källor.

Fjerde Kapitlet.

Om vexels uppvisande till godkännande.

Under det att rätten att uppvisa vexeln till godkännande
är bestämdt upprätthållen i detta kapitel,
har utkastet i likhet med den tyska och den svenska
lagen samt de flesta andra nyare lagar afskaffa! uppvisningsskyldigheten,
så vida den icke till följd af
vexelns särskilda natur måste anses nödvändig (jfr
Thöl a. st. ss. 252—-53). En sådan nödvändighet
förefinnes icke vid dag- och a-datovexlar, så vida de
icke äro domicilierade, och utkastet har derför icke
ålagt deras egare att förevisa dem till godkännande.
Så till vida innehåller utkastet här en förändring'' i
den danska (Fdn. 1825, § 27) och den norska (L. 20
aug. 1842, § 2) vexelrätten. Men likasom hvad sistnämda
rätt angår uppvisningsskyldigheten vid dagoch
a-datovexlar mött starka tvifvelsmål (Hallager
a. st. I, s. 346), så torde nu i alla händelser ingen
betänklighet förefinnas mot dess upphäfvande, sedan
den dansk-norska rättens ursprungligen stadgade stränga
förevisningsskyldighet (Fdn. 16 april 1681, kap. VI,
§ 16) länge sedan (jfr Fdn. 26 nov. 1731) har förlorat
fotfäste, enär den måste anses fullgjord genom hvarje
uppvisning före förfallodagen (se också Förhandi.
vid första nordiska juristmötet s. 82).

§ 17 motsvarar DWO. 18 och S. L. § 18. Från
den sistnämda skiljer den sig emellertid deruti, att
uppvisningsrättm i utkastet likasom i den tyska lagen
på dubbelt sätt framträder bestämdare. För det
första har man ej derifrån undantagit a-vistavexlar.
Lagberedningen har i sina motiv s. 5 anfört, att sådana
vexlar icke uppvisas till godkännande utan
omedelbart till betalning. Men om detta också helt
visst i allmänhet eger sin riktighet, så förekommer
dock icke så sällan uppvisning af sådana vexlar till
godkännande, och det finnes intet skäl att utesluta
den, som har en större rätt, från en mindre. Vidare
har man ansett sig böra upptaga den i DWO. 18 inskjutna
Nurnbergernovellen, enligt hvilken en af -

sägelse af uppvisningsrätten varder utan vexelrättlig
verkan och detta till och med på sådant sått, att
vexelegaren ej heller kan genom kontrakt förbindas
att dröja en viss tid med sin uppvisning. En sådan
öfverenskommelse, hvilken alltså skulle hafva till
följd, att återgångstalan för bristande godkännande
ej skulle kunna anställas, om förevisande och protest
företagits före aftalad tid, synes nämligen stå i
strid med förevisningsrättens väsen och trassentens
hufvudförpliktelse enligt § 8. Utkastet har för öfrigt
likasom DWO. 18 endast frånkänt aftalet vexelrättlig
verkan. Dermed är icke dess civilrättliga giltighet
utesluten, och det är således ett öppet spörsmål,
om och på hvad sätt trassenten kan göra talan om
skadeersättning gällande mot den vexelegare, som
trots aftalet har förevisat till godkännande.

Ifrågavarande stadgande skulle genom en indirekt
tolkning kunna framkalla den tanken, att i andra
fall inskränkningar i vexelegäres rättigheter och skyldigheter
skulle i allmänhet kunna med vexelrättlig
verkan göras. En sådan slutsats vore emellertid icke
på sin plats. Detta framgår tillräckligt klart af en
senare § i utkastet, nämligen § 42, i hvilken man
funnit nödigt uttryckligen förklara, att skyldigheten
att protestera de non solutione kan upphäfvas genom
öfverenskommelse. Utkastet har öfver hufvud ej utgått
från någon allmän förutsättning för eller emot
tillåtligheten af sådana ändrande överenskommelser.
Deremot har utkastet i särskilda fall, då spörsmålet
visat sig vara af särdeles praktisk betydelse, afgjort
det i den ena eller den andra riktningen (se sålunda
utom §§ 17 och 42 jämväl §§ 7, 9, 14, 15, 16, 19,
22, 35, 89). Spörsmålet, huru vida andra stadganden
böra anses såsom strängt preceptoriska eller om de
med rättslig verkan kunna frångås genom parternas
aftal, har man trott lämpligast böra öfverlemnas åt
vetenskapens och domstolarnes ompröfning, enär man
antagit, att resultatet deraf torde blifva olika, efter
de olika §§:s innehåll. På samma sätt har man lemnat
oafgjordt, huru vida trassenten rättsgiltigt kan
fastställa någon uppvisnings skyldighet i andra fall, än
i lagen sägs (jfr Thöl a. st., s. 254). Endast så
mycket kan anses afgjordt genom utkastets tystnad,
att försummande af en sålunda föreskrifven skyldighet
icke kan medföra vexelrättens förlust, om den
också kan leda till skadestånd; ty man har utgått
från den allmänna förutsättningen, att en. så
betydande rättsverkan som vexelrättens förlust icke
kan inträda genom försummelse af en skyldig -

het, som endast har sin rättsgrund utom vexellagen
sjelf.

Det torde lätteligen finnas, att enligt såväl utkastet
som DWO. och S. L. (se äfven dansk Fdn.
§ 19) hvarje innehafvare af vexel anses bemyndigad
att fordra godkännande, hvaremot större fordringar
naturligtvis ställas på den, som skall kunna kräfva
betalning (jfr § 40).

Den tyska lagens särskilda bestämmelser om
mess- eller marknadsvexlar (se DWO. 18, mom. 2
samt art. 35) hafva naturligtvis lika litet upptagits i
utkastet som i den svenska lagen, då den faktiska
förutsättningen helt och hållet saknas.

§ 18 stadgar en förevisningsskyldighet, som icke
finnes i DWO. och S. L., men deremot i den nuvarande
norska och danska rätten (Hallagek a. st. I,
345, jfr Gbam a. st. s. 340). Den tyska lagen härmed
afseende på domicilierade vexlar inskränkt sig
till att stadga (art. 24, mom. 2), att trassenten kan
föreskrifva vexels uppvisande till godkännande, och
att åsidosättande af sådan föreskrift medför förlust af
rätt till återgångstalan; den svenska lagens § 23 har
icke ens upptagit denna regel. Skyldigheten att
förevisa de vanliga domicilvexlarne, i hvilka endast
betalningsorten, men ej betalaren är nämd, synes
emellertid i det närmaste falla af sig sjelf. Ty att
vexelegaren berättigas att utan trassatens föregående
uppsökande på adressorten kräfva betalning af honom
på domicilorten, hvarest han enligt all sannolikhet
ej kan anträffas, skulle, såsom man i de flesta fall på
förhand kan veta, endast leda till en protest de non
solutione mot en på platsen icke närvarande person
(s. k. ”protest i vädret”) och deraf följande regress.
Men detta sätt att gå till väga är dock så stridande
mot den naturliga förutsättningen vid en sådan vexels
utställande och mottagande, att trassenten icke bör
nödgas att trygga sig deremot genom ett uttryckligt
förbehåll; lagen bör derför sjelf stadga uppvisningsskyldigheten
(jfr Thöl a. st. ss. 644—5). Så har ock
skett i utkastets § 18, hvari man ej ansett sig böra
från denna skyldighet undantaga de jämförelsevis
sällsynta fall, då domiciliaten redan är angifven af
trassenten, ehuru maningen att fordra förevisning här
ej gör sig gällande med samma styrka. Att stadga
någon viss tid, inom hvilken förevisningen skall ske,
har man ej ansett nödigt. En begränsning af vexelegarens
frihet innehålles emellertid icke blott i denna
§:s påbud, att protest de non acceptatione skall vara
upptagen före förfallodagen, utan äfven i den be -

tänketid, som stadgas i § 21; dessutom hänvisas till
det stadgande, som innehålles i § 43 (jfr §§ 41 och 44),
att den accepterade vexelns uppvisning till betalning
på domicilorten skall ske i så god tid, att i händelse
af behof protest de non solutione kan upptagas på förfallodagen
eller senast andra söckendagen efter denna.
Härpå syftar utkastets erinran, att förevisningen skall
ske ”i god tid’'' före förfallodagen. Att trasgenten skulle
kunna föreskrifva en viss förevisningstid med verkan,
att dess försittande skulle medföra vexelrättens förlust,
har man funnit mindre skäligt.

§ 19 har sammanfört innehållet i 1). W. O. 19 och
20, jfr S. L. § 19 och § 21 inom. 2. Förevisningsskyldigheten
har i afseende på efter-sigt-vexlar sin naturliga
grund i nödvändigheten af en utgångspunkt
för beräknandet af förfallodagen, och protest är derför
påbjuden till och med då trassatens vägran blott gäller
aeceptens i detta detta fall nödvändiga datering. Emellertid
kan berättigad tvekan uppstå, huru vida dessa
vexlars natur krafvel- mera än en uppvisning för erhållande
af daterad påteckning om sigt (visa), se belg.
lagen art. 22 och 51, Sachs a. st. s. 62, jfr Thöl a. st.
ss. 164—5 och 253—4. Man har emellertid icke ansett
tillräckliga skäl förefinnas att så förändra den i
den svenska och tyska lagen uppstälda uppvisningsskyldigheten,
hvilken äfven återfinnes i den nu varande
norska och danska rätten (norsk lag 1842 § 2, dansk
Fdn § 28), så mycket mindre som den förändrade
regeln knappast torde öfverensstämma med den i § 22
antagna ordningen för meddelande af godkännande.
Lika litet som den svenska lagen har utkastet stadgat
en och samma uppvisnitigstid för alla dessa vexlar,
enär den derigenom skulle få en under nutidens samfärdselförhållanden
onödig längd. Samma hänsyn till
samfärdselns raska utveckling efter den tyska och den
svenska lagens utgifvande har också föranledt dertill,
att den längsta terminen mera förkortats än som skett
i S. L., äfven som dertill att blott tvänne uppvisningstider
stadgats. Framför allt har man icke nu ansett
skäligt att medgifva någon kortare uppvisningstid för
vexlar dragna från inländsk ort till annan sådan, enär
det, i synnerhet i Norge, finnes många orter, hvilkas
kommunikation med annan inländsk ort kräfver längre
tid, än kommunikationen mellan samma ort och de
flesta europeiska platser. För öfrigt begränsas de stadgade
uppvisningstiderna genom den trassaten i § 21
lemnade betänketid; för den möjliga • händelse, att trassaten
vill begagna sig af denna och sedermera nekar
accept, måste vexelegaren, så vida han skall före upp Vexellagkomiténs

betänkande.

visningstidens utgång hinna att upptaga protest de non
acceptatione, förevisa vexeln för trassaten senast ett ä
två dygn derförinnan, och i händelse nödfallsadress
är gifven ännu tidigare (jfr § 56; se jämväl rörande
den norska och den danska rätten X. L. 20 aug. 1842
§ 2 och Gram a. st, s. 367 jfr danska Fdn 1824 §
27). Härmed är äfven sagd! — hvilket torde vara
tillräckligt tydligt uttryckt i §:s mom. 1 p. 2 — att
uppvisaren här icke eget att efter förevisningstidens
utgång tillgodonjuta de 48 timmar, som enligt § 41
äro vexelegaren inedgifna för upptagande af protest de
non solutione, — en skilnad i stadganden som lätt förklaras
deraf, att uppvisning till godkännande kan försiggå
när som helst. Deremot förlänges uppvisningstiden,
om den utgår på en helgdag, genom bestämmelsen
i § 91; jfr äfven § 92.

Utkastets § 19 har följt den svenska lagens § 19
deri, att den afser alla efter-sigt-vexlar, så »äl dem,
som äro dragna från utrikes ort på ut- eller inrikes ort,
som dem, hvilka äro dragna från inrikes ort på uteller
inrikes ort. Visserligen gäller DWO. 19, så
framt den skulle tolkas i öfverensstämmelse med Leipzigerkonferensens
beslut (Protokoll s. 47), likasom den
svenska lagberedningens utkast § 14 (jfr Motiven s. 5,
Welin a, st. ss. 41 och 42) endast sistnämda trattor, och
det ser ut, som om denna inskränkning har sin grund
i den uppfattningen, att ett stadgande som ginge längre
skulle göra intrång på främmande lagstiftnings område.
Men härvid kan man med svenska högsta domstolen
göra den anmärkning (Welin a. st. s. 43), att till och
med å vexlar, dragna mellan utrikes orter, ofta kunna
finnas inländska indossanter. Och efter de grundsatser
för bestämmande af gränserna mellan den ut- och inländska
rättens områden, som komiterade ansett riktiea,
hör det just till den senares befogenhet att bestämma,
hvilka mått och steg skola iakttagas för att bevara
vexelrätten mot indossanter inom riket. Derför finnes
från denna sida knappt något hinder att gifva § samm»a
utsträckning som S. L. § 19. Det torde också i alla
händelser vara mycket tvivelaktigt, om Leipzigerkonferensens
beslut har erhållit ett stringent uttryck i den
tyska lagtexten; åtminstone har denna likasom de
dermed sammanhängande bestämmelserna om preskription
blifvit af Thöl (a. st. ss. 84—6 och s. 781 not
13) tolkade i öfverensstämmelse med här försvarade
grundsats, hvilken jämväl i det hela följts af den tyska
rättspraxis vid bedömandet af vexelförpliktelsens omfång
(jfr Borchardt Allg. DWO. vid art. 85 och 86
samt den bekanta domen af ROHG. rörande det franska

vexelmoratoriet i Hoffmanns Samling I ss. 83 ff. och
i norsk Retstidende 1871 s. 329); se äfven belg. L
art. Öl och den franska Code de commerce art. 160,
enligt dess genom lag den 3 maj 1862 förändrade lydelse
(Borchardt Samling I ss. 147—8, Welin ss. 185-—
6), hvilka lagrum också afse vexlar dragna från utlandet
på inrikes ort. Det svenska lagrummet tillägger uttryckligen,
att vexelrättens förlust genom försittande af
förevisningstiden inträder mot indossanter och trassenten
”om de i Sverige bo”. Ett dylikt tillägg har man ej
funnit skäligt att upptaga. Ty detta tillägg fäster, helt
visst med orätt, för stor vigt vid boningsorten, och
torde, äfven om det vore riktigt, kunna antagas vara
onödigt. Enligt riktiga och temligen allmänt erkända
tolkningsregler bör nämligen den inländska lagen, som
föreskrifver en handling såsom nödvändig för bevarande
af regress mot vexelgäldenär, om den också icke sjelf
uttryckligen säger det, gälla till förmån för de vexelgäldenärer
(trassent, acceptant eller indossant), hvilkas
förpliktelser öfver hufvud bedömas efter inländsk rätt
(jfr dels de ofvan nämda tyska skrifterna dels ock
Bär, das internationale Privat- und Strafrecht ss. 307
och 310 noten, Hallager a. st. I s. 388, Scheel, Privatrettens
almindelige del I s. 412, Gram a. st. s, 385,
danske HRD. 10 nov. 1859 och 20 april 1864 i
Höjesteretstidenden för nämda år, norsk HRD. 21
jan. 1859 i norsk Retstid. for s. å. s. 180, Schweiz.
Entwurf. art. 864,2) men också endast till förmån för
sådana. På förutsättningen om denna gräns mellan
in- och utländsk rätt är lagutkastet i sin helhet bygdt •—
hvarför den icke uttryckligen uttalats, skall förklaras
vid kap. 14 — och man har ej ansett det mera nödvändigt
att här uttala den än å andra ställen, der de
för vexelrättens bevarande erforderliga handlingar omförmälas
eller vid preskription. Visserligen har det ej
undgått komiterades uppmärksamhet, att det i belg.
1. art. 51,5 funnits nödigt tillfoga ”en ce qui concerne
les récours ä exercer en Belgique”, och att den belgiska
lagen för öfrigt likasom den franska Code de
com. 160 tolkas så, att de der stadgade uppvisningstiderna
kunna vid återgångstalan åberopas af utländska
vexelgäldenärer (Sachs a. st. ss. 75—77). Men detta
har nog sin grund i den omständigheten, att i den
franska vexelrättens hithörande stadganden den hufvudsakliga
vigten, enligt komiterades åsigt felaktigt, varit
lagd på vexelegarens förpliktelser, enär till och med
Code de commerce 160 enligt sin ursprungliga lydelse
blott stadgade uppvisningsskyldighet för franska vexelegare
med afseende på vexlar dragna på Frankrike

(Bédarride de la lettre: de changé 2 ed. II n:o 469—
472). Då man emellertid håller fast vid, att uppvisningsskyldigheten
är på. det närmaste förbunden med
regressrätten, — i det den fullständiga förlusten af
denna rätt erbjuder den enda säkerheten för iakttagandet
af ifrågavarande för vexelrättens bevarande föreskrifna
handling — så torde helt visst all tvekan försvinna
angående riktigheten af ofvannämda ståndpunkt, enligt
hvilken en lags stadganden om uppvisningsskyldighet
endast kunna åberopas af dem, hvilkas förpliktelse
att i regressväg inlösa vexeln skall bedömas efter
samma lag.

§ 20 stadgar notifikationsskyldighet efter hvarje
protest för uteblifvet godkännande. Angående skälen
härför hänvisas till de anmärkningar, som komma att
göras med afseende på §§ 45—47. Här må blott påpekas,
att under det protest de non acceptatione, —
bortsedt från de i §§ 18 och 19 behandlade fall — icke
gjorts till vexelmässig skyldighet, utan blott till vilkor
för återgångstalan för uteblifvet godkännande, har notifikationsskyldighet
här stadgats öfver allt, der protest
de non acceptatione förut upptagits, oafsedt. om man
ämnar söka regress eller ej. Emellertid anses det följa
af sig sjelf!, att det ej kan blifva tal om notifikationsskyldighet,
då trassaten på grund af § 28 har meddelat
godkännande efter protesten; denna måste nämligen i
detta fall anses såsom ej längre befintlig, hvilket helt
visst framgår med tillräcklig klarhet af bestämmelserna
i nämda §. Likaledes fästes uppmärksamheten derpå,
att § 20 är så affattad, att den icke får tillämpning för
det fall, att protest enligt § 19 endast upptages på
grund af bristande datering.

Femte Kapitlet.

Om vexels godkännande.

§§ 21 och 22, hvilka svara mot D. W. O. 21 och
22 samt S. L. § 20, § 21 mom. 1, samt §§ 24 och 25,
innehålla de vigtiga stadgandena om lemnande af godkännande
och höra helt visst till de vanskligaste ämnen
i vexellagen, hvarför de äfven mer än någon annan
del af utkastet varit föremål för komiterades förnyade
öfvervägande.

§ 21 mom. 1 har medgifvit trassaten en betänketid
af 24 timmar, hvilken icke är honom tillerkänd i
den tyska lagen. Men då den emellertid finnes icke
blott i alla tre nordiska landens lagar (jfr äfven finska
lagen § 18) utan äfven i den franska (Code de com.
art. 125, jfr belg. 1. 16) och den engelska rätten (Borc -

hardt Samling I, s. 189), och helt visst i och för sig
är önsklig, på det att advis-bvefvet må hinna framkomma,
förr än protest de non acceptatione upptages (jfr § 17
mom. 2). så har man icke tvekat att stadga densamma.
Så framt sigt-vexlar (a vista) företes till godkännande,
utgår man emellertid från den förutsättning, att denna
betänketid af 24 timmar icke tillkommer trassaten; ty,
då den icke kan fordras, om vexelegaren begagnar sig
af sin större rätt att strax kräfva betalning (jfr §§ 31
och 32), bör den ej heller kunna fordras, om han låter
sig nöja med den mindre att äska godkännande. Detta
har man emellertid ansett så bestämdt framgå af de
anförda §§, att man icke trott det nödvändigt att här
göra något uttryckligt undantag.

Den föreskrift, som gifvits i § 21, mom. 2 p. 1,
öfverensstämmer med det öfvervägande flertalet af vexelmål*.
Deremot har man hyst någon tvekan angående
detta moments sista punkt, som stadgar, att godkännande
anses meddeladt genom trassatens blotta namnteckning
på vexelns framsida. Detta stämmer öfverens
med DWO. 21 och den praktiska tolkningen af den
norska lagen (jfr Hallager a. st. s. 342) samt med den
belgiska lagen (art. 12), se äfven Bremerkonferensens
resolution n:o 10; deremot fordra den svenska, danska
(Fdn. 1825, § 24) och finska lagen (§ 19) i likhet med
den franska Gode de com. art. 122, hvilken dock blott
med tvifvelaktig rätt kan åberopas (se BÉdaiuuhe a. st.
I n:o 211), tillfogandet af ett ord, som betecknar godkännandet.
Likaledes har nyligen i en engelsk öfverrättsdom
the Mercantile Low Amendment Act af 1856
tolkats så, att blotta namnteckningen tvärs öfver vexels
text icke gör tillfyllest (se the Times för 4:de och 7:de
Mars d. år); då emellertid en sådan acceptförklaring,
som tillförene också efter the common low var giltig,
ännu är mycket allmän i särskilda delar af England,
har redan Parlamentet vidtagit sådan ändring i nämda
act, att den icke må utgöra hinder derför, att trassatens
blotta namnteckning på vexeln må anses såsom
giltig accept (the Economist för 20 april d. år). 1
de flesta nordamerikanska stater är fortfarande, så vidt
man vet, blotta namnteckningen tillräcklig (Story:
Commentaries on the low of bilis of exchange § 243.
Borchardt I s. 190). Likasom emellertid det i utkastet
införda stadgande synes hafva för sig den allmänna
uppfattningen, om också icke de flesta lands lagar, så
företer det säkerligen icke heller i ock för sig sjelf!
någon betänklighet. Det är nämligen svårt att förstå
hvilken betydelse trassatens namnteckning på vexelns
framsida skulle hafva, om den ej skidle innebära ett

godkännande. Stadgandet kan alltså ej anses obilligt
gent emot trassaten; men deremot skulle det vara orimligt
att, sedan meddelande af godkännande genom blotta
namnteckningen blifvit temligen allmänt, genom ett
motsatt stadgande bereda trassaten tillfälle att frångå
en påteckning, hvarmed han i allmänhet torde hafva
åsyftat ett godkännande. Derför har man ej funnit
något skäl att afvika från den tyska lagen.

Vida vanskligare än de två hittills omnämda momenten
af § 21 äro de i § 21 mom. 3 och § 22 gifna
stadgande om verkan af en gång tecknadt godkännande
och betydelsen af dertill fogade vilkor och inskränkningar,
— stadganden, som stå i så nära förbindelse
med hvarandra, att af de bestämmelser, som
antagas i det ena afseendet, de regler, som skola gifvas
i det andra, äro i väsentlig män beroende. Stadgandet
i § 21 mom. 3, att godkännande ej kan utstrykas, ändras
eller återkallas, sedan det en gång blifvit å vexeln
tecknadt, afgör ett hufvudspörsmål i acceptläran på ett
sätt, som icke blott med hänsyn till formen utan må
hända äfven med hänsyn till innehållet skiljer sig från
motsvarande stadgande i DWO. 21 mom. 4 (”die einmal
erfolgte Annahme kann nicht wieder zuriickgenommen
werden”). Den tyska lagens stadgande tolkades
i allmänhet i äldre tider så, att utstrykning af
en gång tecknadt godkännande var utan verkan, men
i senare tider har samma stadgande kommit att tillhöra
lagens mest omtvistade bestämmelser, i det att de flesta
tolkare numera vilja låta den godkända vexelns utlemnande
till presentanten först blifva den slutligt afgörande
vändpunkten, under det att meningarne om
verkan af tidigare företagen utstrykning äro särdeles
afvikande från hvarandra (Grawein, die Perfection des
Acceptes. Graz 1876 s. 3—6). Den svenska lagens
§ 25 har, så vidt man kan finna, följt den äldre tolkningen
af DWO 21 mom. 4, och detta finnes ännu
bestämdare uttryckt i den finska lagens § 19: ”Sålunda
gifven accept må ej sedan återkallas. Einnes den öfverkorsad;
vare likväl gällande”. Härmed öfverensstämma
också tydligen den danska Fdn. 1825 § 26 och den
vanliga tolkningen af N. L. 5. 13. 10, jfr D. L. 5.
14. 12 (se Hallager a. st. I s. 343, Orsteds Haandbog
Y s. 263, jfr Körregaards Forekesninger over den danske
og norske private Ret III s. 156). För öfrigt hör
detta fall till dem, i Indika de särskilda vexellagarne
mest afvika från hvarandra (Grawein a. st. ss. 8, 75 f.,
135 f.). Bland de europeiska land, hvilkas lagar i
denna punkt mest stämma öfverens med de nordiska,
kunna i synnerhet märkas Holland och Ryssland, jfr

Schweiz. Entw. § 788 a. och Bremerkonferensens resolution
n:o 13. Enligt den franska och den engelskamerikanska
rätten antages deremot utlemnandet först
vara afgörande. Den belgiska lagen af 1872 art. 11
har här infört ett nytt, efter komiterades åsigt mindre
lyckligt stadgande, enligt hvilket den trassat, som icke
lemnat vexeln ifrån sig, kan inom den honom förunnade
betänketid af 24 timmar med laga verkan utstryka
godkännandet så framt han tillika inom samma
tid underrättar presentanten om utstrykningen (jfr Sachs
a. st. ss. 56—58. Grawein a, st. s. 79 IF.).

Man har emellertid ausett öfvervägande skäl tala
för att utan afseende på, huru den tyska lagen rätt bör
tolkas, upptaga i utkastet den rättssats, som hittills galt
i de nordiska landen.

Det torde helt visst vara förenadt med åtskilliga
svårigheter att ur de allmänna grundsatserna om den
bindande kraften af en tillkännagifven vilja (viljeförklaring)
härleda regeln, att blotta nedskrifvande af godkännande
förpliktar trassaten. Så länge hans förklaring
icke meddelats den andra parten — och detta sker
vanligen icke förr än vid vexelns utlemnande till
presentanten — synes han enligt dessa grundsatser
sjelf böra fullständigt vara herre öfver vexeln och alltså
fritt kunna göra utstrykningar eller ändringar derå.
En motsvarande grundsats är också allmänt erkänd med
afseende på en annan vigtig vexelförklaring, indossamentet,
ty det råder icke något tvifvel derom, att ju
indossamentets utstrykande hindrar eganderättens öfvergång,
så länge den indosserade vexeln icke är öfverlemnad
till dess nye egare. Och denna nära till hands
liggande analogi har man också följt i de land, der
lagen tiger, i det man der antagit att först vexelns utlemnande
binder godkännaren (Geawein a. st. s. 83).
Det må emellertid framhållas, att godkännande är
af en annan art än de flesta andra vexelförklaringar
och i synnerhet än indossament. Det är vexelegaren
(eller hans ombud), som tecknar detta på sin egen
vexel; utstrykes det, innan någon ny eganderätt är
konstituerad, är det alltså öfver egen tillhörighet, som
han förfogar, och det rör icke andras rätt, om vexelns
vidare omlopp kan lida genom makuleringen. Annorlunda
förhåller det sig med godkännandet. Trassaten
eger ej -— utom i det fall, som i § 10 p. 2 omtalats
och som här kan lemnas å sido — den vexel, hvarpå
han tecknar sitt godkännande. Det är ett främmande
dokument och det är också främmande intressen, som
skulle lida genom följderna af hans utstrykning. Olä -

genheterna häraf äro ingalunda obetydliga. Så t. ex.
skulle det blifva svårare att sälja en vexel, om derå
tecknadt godkännande vore utstruket, än om godkännande
derå icke någonsin meddelats, ja till och med
svårare, än om vexeln vore försedd med anteckning
om verkstäld protest de non acceptatione. Men i synnerhet
märkas olägenheterna vid regressen. Om verkan
af utstrykningen här vore beroende af vexelns utlemnande,
skulle godkännandets utstrykande oupphörligen
framkalla tvister om den tidpunkt, när sådant skett,
och om bevisningen derför, hvilket kan bereda lika
stora svårigheter för den regress-sökande som för de
vid regressen förpliktade (Geawein a. st. ss. 47 — 60).
Den kraft att störande inverka på regressen, hvilken
ett sådant utstrykande af redan nedskrifvet godkännande
eger, visar nogsamt, att detsamma till och med från
rent teoretisk ståndpunkt måste anses innebära en rättskränkning.
Men äfven om man från en sådan ståndpunkt
ej skulle finna fullgiltiga skäl att göra godkännandets
fullbordan beroende af nedskrifvandet, så torde
dock hänsyn till lagstiftningspolitiken tillräckligt tala
för, att påföljden af rättskränkningen bör blifva den,
att utstrykningen betraktas såsom ogjord. Detta är det
enda praktiska sätt för frågans lösning. Och denna
lösnings nödvändighet torde i synnerhet blifva klar,
om man tager hänsyn till de icke så sällan förekommande,
redan af Öested på anfördt ställe påpekade fall,
att trassaten och presentanten spela under täcke med
hvarandra. Det är ingalunda något oerhördt, att trassaten,
när han efter nedskrifvande af sitt godkännande erhåller
kännedom om trassentens konkurs eller underlåtenhet
att sända valuta, förskaffar sig presentantens samtycke
till utstrykningen, såvida vexeln ännu är i dennes ego —
och för sådana kollusioner lemnas ofta ett långvarigt
spelrum, om godkännandet gifvits tidigt under vexelns
omloppstid, i det att i allmänhet ingen förpliktelse finnes
att upptaga protest de non acceptatione. Nu kan i
detta fall, äfven om den här försvarade satsen förkastas,
regressrätten ej göras gällande gent emot föregångarena,
emedan dessa genom godkännandet mot trassaten förvärfvat
en vexelrätt, som icke utan deras samtycke
kan beröfvas dem. Men härvid förutsättes naturligtvis,
att kollusionen och sålunda i första rummet tidpunkten
för utstrykningen bevisas. Och detta bevis torde kunna
räknas till de vanskligaste. Frågan löses således för
visso rättast på det sätt, att man afskär alla sådana
svårigheter genom att betaga utstrykningen hvarje laga
verkan, såsom i utkastet föreslagits. Att jämväl hos
handelsståndet finnes stark trängtan till en sådan regel,

har man allt skäl att antaga; särskildt har den danska
Grosshandlare-societetens komité i sitt svar till hrr
Adler och Puggaaru af den 20 April 1871 uttalat,
att den härmed öfverensstämmande danska rättssatsen
obetingadt bör fasthållas. Öfver ett sådant afgörande
af spörsmålet synes ej heller trassaten med skäl kunna
beklaga sig. Man kan nämligen af honom fordra,
att frågan, huru vida han bör acceptera, af honom
tages i öfvervägande, icke blott innan han utlemnar
den godkända vexeln, utan öfver hufvud innan han
tecknar sitt godkännande på ett dokument, som tillhör
en annan. Denna uppfattning har man så mycket
större skäl att framhålla, som utkastet i öfverensstämmelse
med nu gällande rätt medgifver trassaten
24 timmars betänketid. Den invändning, som man
mot den här föreslagna regeln gjort, att trassaten i
alla händelser har i sin makt att göra sitt godkännande
oläsligt, t. ex. genom radering, har helt visst
föga praktisk betydelse, enär ett så fullständigt utplånande
väl svårligen skulle kunna verkställas, utan
att andra delar af vexeln på samma gång förstördes
med den följd, att denna blefve oanvändbar vid regresskäromål.
En sådan följd skulle åtminstone vid
kollusioner i de flesta fall förebygga sistnämda sätt
att tillvägagå.

I §:en uttryckes regeln sålunda: att godkännande,
sedan det blifvit å vexeln tecknadt, icke kan med
laga verkan utstrykas o. s. v. Härigenom har naturligtvis
icke lagts något hinder för trassatens befogenhet
att med alla vederbörandes samtycke utstryka
sitt godkännande, ty detta samtycke innehåller
ju endast ett efterskänkande af hans förpliktelse,
hvilket måste vara lika giltigt här som i många
andra fall, då alla intresserade deltagit deri. Komiterade
anse deremot ej lämpligt att här uttala
sig rörande frågan, huru vida en sådan tolkning kan
vara berättigad, som man velat göra gällande med afseende
på motsvarande ''danska lagrum (Edn. 1825,
§ 26), och som innebär, att jämväl presentantens samtycke
till utstryckningen befriar trassaten från hans
förpliktelser mot föregångarena, hvilka dock till gengäld
blifva fria från skyldigheten att möta regressen
(jfr Gram a. st., s. 377, Hinbenburg a. st. ss. 90 och
105—6, se jämväl utkastets § 49,2), eller om utstrykningen
då skall vara alldeles utan verkan åtminstone
gent emot andra än presentanten sjelf.
Förhållandet torde nämligen gestalta sig olika, t. ex.
allt efter som föregångarena erhållit valuta för vexeln
eller ej.

Under det att, hvad angår utstrykning ar. utkastets
§ 21 mom. 3 har följt den svenska lagen, må hända
med afvikelse!- från den tyska, har § 22 med afseende
på tillägg till godkännandet afvikit från bägge
lagarne och öfver hufvud stadgat en delvis ny ordning.

Om den betydelse, som skall tilläggas acceptantens
samtidigt med godkännandet till detta fogade
tillägg — på tillägg gjorda efter godkännandet har
den föregående framställningen tillämpning — innehålla
vexellagarne temligen olika bestämmelser. De
öfverensstämma visserligen i allmänhet deri, att présentanten
icke är pliktig att mottaga annat inskränkt
eller modifieradt godkännande än sådant, som åtminstone
är partielt. Men för öfrigt afvika de ifrån
hvarandra. Den franska Code de commerce art. 124
(”1’acceptation ne peut étre conditionelle”, se äfven
belg. 1. art. 15) tolkas så, att tillägget beröfvar hela
godkännandet dess bindande kraft (Bédarride a. st.
n:o 237). Enligt engelsk rätt må ett inskränkt godkännande
icke tecknas å vexeln, förr än icke blott
presentanten utan äfven föregångarena på dennes förfrågan
gifvit sitt samtycke; i motsatt fall befrias de
sistnämda från deras skyldighet att möta regress
(Grawein a. st., ss. 155—6). Enligt DWO. 22 och
de lagar, som hafva anslutit sig till denna, särskildt
S. L. § 24, finsk 1. § 23, ungersk 1. § 22 (jfr Schweiz.
Entw. art. 789) är acceptanten vexelmässigt förpligtigad
i enlighet med det modifierade godkännandets
innehåll; men vexelegaren har rätt att anse godkännandet
som vägradt och att söka regess för hela
vexelsumman med undantag endast för det fall, att
godkännandet är partielt; om han i andra fall ger
sitt samtycke till innehållet, så måste antagligen regressrätten
anses förlorad. Enligt den danska (Fdn.
1825, § 25) och den norska rätten (N. L. 5. 13. 10,
jfr D. L. 5. 14. 12 och Fdn. 16 april 1681, kap. VI,
§ 17) äro deremot vilkor och inskränkningar (hvad
den danska rätten angår dock bortsedt från partiela
godkännanden jfr Hallager a. st. 1, s. 344), att anse
som oskrifna, så framt de ej äro gjorda med presentantens
samtycke; och om detta gifves eller ock
(hvilket anses betyda det samma) protest de non acceptatione
icke upptages, så sker sådant på vex-elegarens
”egen Fare og Eventyr”, som det uttryckes
i Fdn. 16 april 1681, kap. Yl, § 18 (jfr N. L. 5.
13. 18), i det att han i vanligaste fall förlorar sin
regressrätt (dansk Fdn. § 25 i. f.)

Vid val emellan dessa system har utkastet närmast
anslutit sig till det i Danmark och Norge gäl -

lande. Detta synes komiterade bäst öfverensstämma
med den grundsats om godkännandets fullbordan,
som stadgats i § 21 mom. 3. Af denna följer, att
efteråt, vare sig med eller utan presentantens samtycke,
tillfogade vilkor och inskränkningar, t. ex. ett
fullständigt godkännandes förändrande till partiel^
icke ha någon laga verkan. Men i vanliga fall kan
man ej se på vexeln, huru vida tillägget är gjordt
senare än godkännandet, hvilket man deremot, kan i
fråga om en utstrykning. Den trassat, som vill återkalla
sitt godkännande — antingen före vexelns utlemnande
eller sedermera i samråd med presentanten
—■ kan derför trots § 21 mom. 3 uppnå sitt syfte
genom att tillfoga ord, som antingen helt och hållet
tillintetgöra det (t. ex. genom tillägg af ordet ”icke”
efter ”godkännes”) eller åtminstone göra det nästan
betydelselöst (t. ex. genom att på en vexel, lydande
å 1,000 kr., till ordet ”accepteras” foga orden; ”folio
kronor”); ty det torde i allmänhet falla sig svårt
för de vid regress förpliktade att bevisa, att tillägget
icke skett samtidigt med godkännandet; och till och
med om detta skulle kunna genom handelsböckerna
bevisas (Gravek a. st. ss. 147—8), så skulle väl
någon undersökning af dessa i högst få fall förekomma,
då man väl icke en gång kan hysa någon
misstanke om bedrägeriet. Denna omständighet skulle
nu närmast leda derhän, att alla dylika tillägg borde
anses såsom oskrifna — vare sig de äro samtidiga
med accepten eller gjorda efter denna. Så långt
har utkastet dock ej gått. Emot en så vidt gående
och så obetingad regel skulle nämligen från motsatt
sida kunna göras betydande invändningar. Ett
sådant stadgande skulle i väsentlig män endast kunna
grundas på svårigheten att uppdaga, huru vida tillägget
är gjordt senare än godkännandet sjelft. Bortfaller
denna förutsättning eller anskaffas tillfylles.-görande bevis derför, att accepten och tillägget äro
nedskrifna samtidigt, så synes det vara en öfverdrifven
formalism att förbjuda parterna att vid godkännandet
enas om vissa vilkor, så snart dessa ej
skada tredje man, likasom det ju också skulle vara
orimligt, att en påteckning, som enligt sitt uttryckliga
innehåll ginge ut på, att trassaten ej hade accepterat,
icke desto mindre skulle anses vara lika
gällande som en accept. Presentantens rätt blir enligt
komiterades åsigt tillbörligt tryggad, om regeln
uppställes så, att han är berättigad att anse godkännandet
vägradt och att derefter söka regress, så vida
vexeln ej obetingadt (pure) godkännes, och hänsynen

till de öfriga i vexelaffären intresserade personerna
blir helt visst till fylles iakttagen, om tilläggets giltighet
göres beroende deraf, att ett bevis såsom
ofvan omnämts bringas till stånd. Hvad särskildt
det partiela godkännandet angår, så skulle en okontrollerad
befogenhet att meddela ett sådant — såsom
det skarpt framhålles i herrar Adlers och Puggaards
skrifvelser till danska Grosshandlare-societetens komité
(s. 18) — helt visst för trassaten öppna en lätt utväg
att göra det eu gång meddelade godkännandet betydelselöst;
men å andra sidan vitnar den omständigheten,
att de allra flesta vexellagar ålägga presentanten
att mottaga det partiela godkännandet för att
inskränka regressen till det minsta möjliga omfång
(jfr Bremer-resolutionen n:o 11) derom, att det i alla
händelser finnes ett särskildt intresse, som fordrar,
att meddelandet af ett sådant godkännande må tillåtas,
när det lemnas i en betryggande form. På en
sådan betryggande form har utkastet gifvit anvisning,
och derigenom har det blifvit i stånd att öppna tillfälle
för tillägg och inskränkningar i accepten på
samma gång som det gifven trygghet mot, att de-nna
rätt missbrukas så, att grundsatsen om godkännandets
oåterkallelighet kränkes.

Utskottets § 22 är alltså affattad i öfverensstämmelse
med ofvan gjorda framställning. Främst ställes
den i S. L. § 24 uttalade regeln, att vexeln skall
godkännas efter sin lydelse, utan vilkor eller inskränkningar.
Det senare uttrycket har nämligen
befunnits riktigare och framför allt fullständigare än
uttrycket ”förbehåll”.

Till denna allmännare regel fogas såsom en enligt
komiterades mening naturlig följd den allmänna
satsen, att, när trassaten icke vill meddela ett sådant
rent (purt) godkännande, bör han återlemna vexeln
åt presentanten utan någon påteckning, enär tilläggtill
accepten, såsom strax derefter förklaras, blott
under vissa vilkor få någon betydelse. I §:ens andra
moment uppställes först och främst hufvudregeln,
att tillägg i allmänhet betraktas såsom oskrifna, så
vida de icke hafva särskildt stöd i lagen, såsom uppgift
om domiciliaten (§ 24) eller afsägelse af protest
vid domicilierad vexel (§ 42, jfr § 43) eller tillägget
”till heder” (§ 58). Men härtill knytes ofvan
berörda förmedlande bestämmelse, att, när trassaten
först vägrat att obetingadt acceptera och af sådan
anledning protest, vare sig på hans föranstaltande
eller icke, upptages, han väl icke derigenom, att han
vid protesten å vexeln tecknar en accept med ett

inskränkande eller vilkorligt tillägg, kan betaga presentanten
hans rätt att anse godkännandet i allo eller
delvis vägradt, men dock å andra sidan vinner den
förmånen, att tillägget, öfver hufvud taget, får sådan
giltighet, att man icke mot honom kan göra vexelrätt
gällande utöfver hvad han verkligen, med sin
acceptförklaring i dess helhet, har åtagit sig. Då det
i andra punkten af 2:dra momentet heter, att påtecknande
af vilkorligt eller inskränkande godkännande,
kan med laga verkan göras under den för uteblifvet
godkännande upptagna protesten eller under annan
notariei förrättning, så är meningen härmed att antyda,
att, om såsom den vanligaste händelsen förutsättes,
att berörda påteckning göres under verkställandet
af den protest, som bör upptagas i anledning
deraf, att rent godkännande vägras, man dock icke
velat utesluta möjligheten, att en sådan accept äfven
under en annan notariei förrättning kan gifvas med
laga verkan. Dels kan nämligen protesten må hända
allaredan vara upptagen, utan att trassaten för tillfället
fann anledning att göra ett dylikt accepttillägg,
dels kan möjligen också trassaten vilja begagna en
vanlig notariei förrättning för att vara oberoende af
presentantens samtycke till påteckningen. Vilkoret
för att denna i sådant fall kan få betydelse, måste
dock vara det, att hvad angår tredje man vexelns
eget innehåll tydligen gifver vid handen, att accepttillägget
skett på behörigt sätt. Det heter derför i
§:en, att angående sådan notariei förrättning skall
göras hänvisning på vexeln; med afseende på egentliga
protester följer detta redan af den allmänna regeln
i § 82 sista momentet.

Så snart godkännandet med sina tillägg är skrifvet
i ofvan angifna ordning, så behandlas sådant godkännande
af utkastet alldeles på samma sätt, som
dylik accept behandlas af den tyska och den svenska
lagen. Vexelegaren har således, till och med om
han medgifvit trassaten att göra påteckningen, rätt
att behandla vexeln som om godkännandet rentaf
vägrats, och han anses således'' ej hafva bundit sig
genom något samtycke till de gjorda vilkoren; hans
rätt till återgångstalan står honom tvärt om fullkomligt
öppen. Dock har äfven utkastet i fråga om ett
sålunda meddeladt partielt godkännande af skäl, som
i det föregående antydts, gjort samma undantag som
den tyska och svenska lagen, i det att återgångstalan
härvid inskränkts till den icke godkända delen, naturligtvis
under den förutsättningen, att det partiela
godkännandet i öfrigt är obetingadt. Likasom den

tyska och den svenska lagen uttryckligen tillagt, att
ehuru vexeln betraktas, såsom om godkännande vore
helt och hållet vägradt, godkännaren likväl i alla
händelser ansvarar i öfverensstämmelse med sitt godkännandes
innehåll; så följer också det samma enligt
komiterades åsigt af utkastets stadgande, att på ofvan
nämda sätt gjorda tillägg ega giltighet (jfr § 23,
mom. 1), om än vexelegaren har samma rätt att söka
regress, som om godkännandet vore alldeles vägradt.
Påbörjande af ett regresskäromål bör alltså icke gent
emot acceptanten betraktas som ett förkastande af ett
i det vilkorliga eller inskränkta godkännandet liggande
anbud; ty till och med ett sådant godkännande
är ej, enligt den i § 21 mom. 3 innehållna grundsats,
något anbud, utan i hvarje händelse en för acceptanten
sjelf slutligt bindande vexelförklaring, ehvad
nu godkännandet skall anses som obetingadt, enär
ofvan angifna former ej äro iakttagna, eller det skall
gälla efter hela sitt innehåll.

Den afvikelse, som genom utkastets § 22 göres
från den tyska vexellagens § 22, jfr S. L. § 24,
blir alltså i korthet den, att, om vilkorligt eller
på annat sätt genom tillägg inskränkt eller rent af
upphäfdt godkännande icke meddelats under protest
eller annan notariei förrättning, sådant godkännande
enligt utkastets § 22 mom. 2 första punkten betraktas
såsom obetingadt, hvaremot det enligt ofvan
nämda lagar bedömes efter sitt eget innehåll. Denna
afvikelse är helt visst af ganska väsentlig natur. Men
då det ändrade stadgandet i och för sig synes öfverensstämma
med den i S. L. § 24 uppstälda hufvudregeln,
att vexel bör godkännas efter dess lydelse
utan vilkor eller förbehåll, och ej heller förmodas
leda till känbara praktiska olägenheter, så framt,
såsom i § 22 föreslagits, en utväg öppnas att förskaffa
de gjorda tilläggen giltighet, så synes i alla
händelser, såsom förut är förklarad!, denna afvikelse
kräfvas af hänsynen till de andra i vexelaffären intresserade
och är i sig sjelf en naturlig konseqvens
af den regeln, att en gång gjord acceptpåteckning
just till följd af denna samma hänsyn icke efteråt
med laga verkan må kunna utplånas. Denna konsequens
är ju också erkänd i ofvan omtalade skrifvelse
af april 1871 från den danska Grosshandlare-societetens
komité (s. 32) och det torde jämväl ega sitt
intresse att påminna, att betydande röster redan mycket
tidigare hafva höjt sig för att antaga den, nämligen
under Leipzigerkonferensen 1847. Väsentligen
på grund af enahanda skäl, som här ofvan anförts,

blef vid denna konferens af den delegerade ledamoten
från Holstein, till hvilken representanterna för de tre
störa tyska handelsstäderne Hamburg, Lybeck och
Bremen slöto sig, framstäldt förslag om att gifva regeln
om tillägg till godkännande ett innehåll, som icke
mycket skiljer sig från hvad som i utkastets § 22 föreslagits.
Med förstberörda förslag, som väl vid det
nämda tillfället förkastades med 14 röster mot 5, men
som åter upptagits i det nyaste arbetet i detta ämne
(Grawein a. st. ss. 152 ff., 164—7) afsågs, att trassaten
skulle anses hafva accepterat vexeln till hela dess innehåll,
så vida ej de tillägg, som inskränkte eller förändrade
godkännandet, vore gjorda med presentantens
samtycke och efter en af denne upptagen protest (Protokoll
s. 50). Här återfinnes visserligen alldeles samma
princip för ordnande af förhållandet som i utkastet; men
det senare innehåller dock, såsom man ser, en och
annan afvikelse i detaljerna. För det första har man
i utkastet ej gjort vilkorens eller inskränkningarnes
giltighet beroende af presentantens samtycke, dels emedan
ett dylikt stadgande vid sådan anordning, som utkastet
innehåller, skulle sakna tillräcklig grund, dels
och i synnerhet derför, att det åtminstone borde åtföljas
af en varning mot att lemna sådant samtycke
för att icke utsätta sig för regressrättens förlust (jfr
dansk Fdn. § 25) — något, som i sig sjelft ej skulle
ega godt sammanhang. Vidare har man fordrat, att
ett sådant meddelande af accept sker under protest eller
annan notariei handling, hvaremot, enligt det vid konferensen
framstälda förslaget, det skulle vara tillräckligt,
att berörda meddelande gåfves efter protesten;
denna fordran är uppstäld dels emedan man, såsom
ofvan är sagdt, har velat undgå att tala om presentantens
samtycke, dels emedan man endast häri ser en
fullt verksam garanti mot kollusioner.

§ 23 (DWO. 23, S. L. § 26) innehåller blott allmänt
gällande rätt (jfr Lagberedningens motiv ss. 6—
7); hvad särskilclt angår Norge och Danmark märkes,
att jämväl den i mom. 2 punkten 1 uttalade grundsatsen
redan förut der är erkänd (Gbam a. st. s. 377, Hallager
a. st. I, s. 372).

§ 24 svarar alldeles mot S. L. § 23 och DWO.
24,i hvaremot DWO. 24,2 blir öfverflödig på grund
af utkastets § 18. Äfven den andra punkten antages
redan nu vara gällande rätt i Danmark (Fdn. 1825,
§ 24 i. f. Gram a. st. s. 374, Hiedenbiirg a. st. ss.
39—40).

Den svenska lagens §§ 22 och 27, hvilka icke
finnas i DWO, har man icke ansett sig böra upptaga.

Det förra lagrummet hör ej särskildt till vexelrätten
utan till lagstiftningen om bolag och alternativa obligationer.
Det senare angår visserligen specielt vexelrätten,
men dels anser man i likhet med uppfattningen
i de flesta vexellagar, att reglerna om förpliktelsen att
meddela godkännande ligga utom sj elfva Yexeilagens
område, enär den icke är någon vexelförpliktelse, —
dels skulle det i alla händelser ej tjena till något att
blott upptaga en så sjelfklar rättsgrundsats som den,
hvilken S. L. § 27 innehåller. För att stadgandet
skulle vinna någon fast hållning, borde det få en sådan
utsträckning som i dansk Fdn. 1825, § 21 eller
belg. 1. art 8 (jfr Sachs a. st. s. 55); man har emellertid
här så mycket mindre velat gå utöfver den tyska
lagens innehåll, som uppfattningen af detta förhållande
ännu är mycket oklar hos handelsståndet och snarast
synes utveckla sig i riktning mot en så vidsträckt förpliktelse,
som de nämda lagarne stadga (jfr Hallager
a. st. I s. 347, Grosshandlare-societetens komités skrifvelse
till inrikesministeriet 1861 s. 6, jfr Adlers och
Puggaards skr. af 1871 s. 21).

Sjette Kapitlet.

Om återgångstalan för uteblifvet eller icke betryggande
godkännande.

Xu gällande dansk och norsk rätt stadgar, vid påföljd
af vexelrätténs förlust, att, i händelse godkännande
vägras, protest skall upptagas. Detta står i nära
sammanhang med förpliktelsen att uppvisa vexeln till
godkännande, och då denna förpliktelse enligt utkastet
är inskränkt till de i §§ 18 och 19 omnämda fall, så
har i utkastet protest de non acceptatione ej stadgats
såsom en plikt, utan blott såsom vilkor för rättighet
till återgångstalan för uteblifvet godkännande; protest
kan alltså uraktlåtas, om man ej ämnar göra sådan
återgångstalan gällande. Häri öfverensstämmer utkastet
för öfrigt med den tyska och den svenska lagen.

Hvad innehållet af nämda återgångstalan angår,
afvika, såsom bekant är, vexellagarne i hög grad från
hvarandra. Den franska (Code de commerce art. 120,
jfr belg. 1. art. 101 och den tyska lagen (jfr den ungerska
1. art. 25, Schweiz. Entw. art. 792) gifva blott
rättighet att fordra säkerhet för vexelns betalning vid
förfallotid. Den engelska och den amerikanska gifva
deremot likasom den nuvarande danska och norska
rätten vexelegaren befogenhet till samma återgångstalan
som vid bristande betalning, och härmed öfverensstämmer
också väsentligen hvad på den folkrättsliga association

nens konferens i Antwerpen 1877 antogs genom dess
:2:dra Resolution. Den svenska och den finska lagen
intaga skenbart eu medlande ståndpunkt, i det de gifva
vexelegaren fritt val mellan säkerhet och betalning, i
senare fallet dock med afdrag af ränta för den återstående
delen af omloppstiden. Men då man naturligen
i de allra flesta fåll föredrager återgångstalan om
betalning, så står den svensk-finska regeln Danmarks
och Norges nuvarande rätt ganska nära. Komiterade
hafva ej heller varit i tvifvelsmål om, att man ju bör stå
fast härvid. Visserligen är det möjligt, att trassaten
vill betala vid förfallodag trots godkännande af honom
vägrats; ty denna vägran har må hända framkallats af
rent tillfälliga anledningar, t. ex. uteblifvande af advisbref.
Men till sådana fall kan man icke taga synnerlig
hänsyn. Sådant har dock skett, så till vida, som utk.
§ 28 i likhet med motsvarande § 30 i den svenska
lagen ålagt den presentant, som ännu har vexeln i sin
värjo, att med fullt laga verkan mottaga ett senare
meddeladt godkännande. Det vanliga fallet torde vara,
att trassaten icke vill godkänna, emedan han ej heller
vill betala. I alla händelser svarar trassent lika'' som
indossanter icke blott derför, att vexeln betalas å förfallotiden,
utan också derför, att den varder godkänd,
om vexelegaren begagnar sin rätt att fordra sådant
(utk. §§ 8 och 10, jfr § 17). Varder denna förpliktelse
icke behörigen uppfyld, är denna omständighet, i synnerhet
på grund af dess störande inverkan på vexelns
diskontabilitet, af så väsentlig betydelse, att den enligt
de allmänna reglerna för kontrakt bör berättiga den
andra parten att bryta rättsförhållandet d. v. s. att,
oberoende deraf att till äfventyra den kontraktsenliga
förfallotiden ännu icke på länge inträffar, strax utkräfva
vexelsumman (jfr Grosshandlare-societetens komités
skrifvelse af år 1861 s. 11). Då man det oaktadt följt
den svenska lagen i stället för den nuvarande danska
och norska rätten, så har detta skett, dels emedan den
svenska lagen har ett företräde i sitt stadgande om
räntans fråndragande — hvilket äfven är upptaget i
nämda resolution vid Antwerperkonferensen — dels
ock emedan behof af återgångstalan angående säkerhet
jämväl i allmänhet gör sig gällande. Stundom torde
nämligen vexelegaren sjelf sakna den för en mera vidsträckt
återgångstalan väsentliga förutsättning att hafva
vexeln i sin värjo, enär den t. ex. kan vara förkommen;
stundom torde också en af föregångarena vara i den
ställning, att han kan och vill på ifrågavarande sätt
bereda sig provisorisk säkerhet; stundom, t. ex. under
handelskriser, skulle det kunna ligga i vexelegarens

Vexellarjkomiténs betänkande.

eget intresse att gifva anstånd med betalningen, om
han blott kunde erhålla tillräcklig säkerhet (jfr äfven
utk. §§ 59 och 61).

§§ 25 och 26 motsvara DWO. 25—26 och S. L.
§§ 28—29 (jfr den finska lagen § 26). Utkastet sluter
sig emellertid här nästan helt och hållet till de svenska
lagstadgandena, i synnerhet deruti att det i § 25 blott
talar om vexelegarens säkerhetsregress och i § 26 blott
om indossanternas, hvaremot den tyska lagen först talar
om de vid regress förpliktade och derefter om de regressberättigade
— en redaktion, som i afseende på
klarhet och korthet synes underlägsen och jämväl är
öfvergifven i den ungerska lagen (§§ 25—26), som
eljes i allmänhet håller sig så nära som möjligt till
den tyska lagens ordalydelse. § 25 öfverensstämmer
alltså nästan fullkomligt med ordalydelsen i S. L. §
28. En skenbar olikhet ligger deri, att utkastet ej
särskildt nämt vilkorliga och inskränkande tillägg såsom
en omständighet, hvilken berättigar till återgångstalan.
Men denna afvikelse förklaras lätt af § 22. Har
nämligen tillägget gjorts utan iakttagande af den der
föreskrifna formen, så anses godkännandet fullständigt,
i hvilket fall alltså all återgångstalan är utesluten.
Hafva deremot tilläggen giltighet, så är redan i § 22
uttryckligen sagdt. att regress kan sökas, såsom om
godkännande helt och hållet vore vägradt, dock i händelse
af partielt. godkännande blott för det icke godkända
beloppet. En jämförelse mellan § 22 och § 25
skall derjämte visa, att återgångstalan äfven i detta fall
såsom ett nödvändigt vilkor krafvel- en förutgående
protest de non acceptatione, så vida nämligen tillägget
endast vore gjordt under en vanlig notariei förrättning.
— Man har ansett det riktigast att i öfverensstämmelse
med det tyska lagrummet uttryckligen säga,
att säkerhetskrafvet kan med vexelrätt göras gällande.
Att bestämma, i hvilka former detta skall kunna ske,
torde emellertid öfverlåtas åt lagstiftningen om vexelprocessen.
— Af denna såväl som af den följande §:ns
uttryck anser man det framgå lika tydligt som af DWO.
26,2, att här omnämda regress är ”hoppande” eller i
så måtto af samma art som den i § 49 afhandlade (jfr
Lagberedningens motiv s. 8. Welins Handbok s. 52).

§ 26 öfverensstämmer helt och hållet med innehållet
i S. L. § 29.

Utkastet har lika litet som den svenska lagen uttryckligen
upptagit de i den tyska lagens art. 26,3
innehållna stadganden. Likväl torde utkastets likasom
det svenska lagrummets lydelse leda till samma resultat
som DWO. 26,3. Att återgångstalan om erhållande af

säkerhet öfver hufvud ej betingas deraf, att regresssökanden
har vexeln i handom, anses således tillräckligt
tydligt framgå af motsättningen mellan §§
25 och 26 å ena samt § 29 å andra sidan, och att
särskildt betona, att indossants rätt att äska säkerhet
ingalunda är beroende deraf, att han sjelf har lemnat
sådan åt någon af sina efterföljare, har man ej heller
funnit nödvändigt. Denna sats torde nämligen tillräckligt
säkert följa deraf, att rätt till återgångstalan
tillerkännes hvarje indossant utan något annat vilkor
än att han utlemnar protesten, jfr också Lagberedningens
motiv s. 8, 3:dje stycket, som bekräfta komiterades
förutsättning, att den svenska lagen trots utelemnandet
af DWO. 26,3 dock icke i denna punkt
skulle komma att afvika från sin källa. Huru vida
en indossant skall kunna fordra säkerhet, har således
i lagen gjorts beroende endast deraf, att han uppfyller
den uppstälda fordran att utlemna protesten.
I hvilket omfång de indossanter, som sjelfve icke
hafva lemnat säkerhet åt någon af sina efterföljare,
skola kunna anställa återgångstalan om säkerhet,
kommer att i mycket väsentlig män bero derpå, huru
det sålunda uppstälda vilkoret uppfattas. Det är i
Tyskland omtvistadt, huru vida indossant, genom att
sjelf skaffa sig en afskrift af den i notarialprotokollet
upptagna protesten, kan till väga bringa förutsättningen
för befogenhet att anställa säkerhetsregress,
eller om han genom vexelegaren måste anskaffa
det ursprungliga protestdokumentet eller må
hända ett på dennes reqvisition utfärdadt nytt dokument
eller utdrag ur protestprotokollet. Man är helt
visst mest böjd för att vägra andra än den, som reqvirent
protest, rätt att förvärfva utdrag ur protestprotokollet
(Thöl a. st. s. 388, Hart ma vn a. st. s.
338); men å andra sidan synes man ej vilja gorå
rätten till återgångstalan beroende på innehafvandet
af det ursprungligen utfärdade individuel protestdokumentet.
Härigenom har då beredts möjlighet, att
en indossant kan söka säkerhetsregress samtidigt med
att vexelegaren sjelf söker regress, och att flere indossanter
på en gång kunna vidtaga åtgärder för att
utverka ställande af säkerhet. — Utkastet har lika
litet som dess källor försökt att afgöra de här framhållna
spörsmålen, hvilka må hända gestalta sig olika
uti de tre rikena allt efter den skiljaktiga uppfattningen
af det ursprungliga protestdokumentets betydelse.
— Af sammanhanget mellan denna och föregående
§ torde klarligen följa, att äfven detta indossantens
regresskäromål kan göras''gällande med vexelrätt.

§ 27 hvilar på den grundsatsen, att så snart säkerhet
en gång lemnats, ytterligare säkerhet icke skall
kunna fordras af andra än säkerhetsgifvaren sjelf
eller hans möjliga föregångare, i det att nämligen
§:n stadgar å ena sidan, att den af en vexelgäldenär
lemnade säkerheten befriar alla öfriga vexelgäldenärer
från förpliktelsen att lemna hans efterföljare
säkerhet, och å andra sidan att denna säkerhet häftar
till fördel för säkerhetsgifvarens alla öfriga efterföljare,
när de fordra sådant.

Båda stadgandena öfverensstämma, så vidt man
kan finna, i hufvudsak med DWO. 27, som dock icke
gör de öfriga vexelgäldenärernas befrielse lika otvifvelaktig
(se jämväl belg. 1. art. 10, jfr Sachs a st.
s. 56). Detsamma innehålles likaledes i den svenska
lagens kortfattade regel i § 32, som dock så till vida.
är afvikande, att den låter säkerheten utan vidare
häfta till fördel för hvarje efterföljare, men omvändt
deremot må hända ej låter säkerhetsgifvarens
föregångare befrias gent emot hans efterföljare (jfr
Lagberedningens motiv s. 8). — Den senare punkten
i § 27 är grundad på den åsigten, att den mest utsträckta
befrielsen bäst öfverensstämmer med den
hoppande regressen, och att ett vidsträcktare säkerhetsställande
är en onödig börda, om den en gång
lemnade säkerheten är tillräcklig. Och då man i den
första punkten har som vilkor uppstält ett anspråk
från de öfriga efterföljarnes sida, att den lemnade
säkerheten skall häfta äfven till fördel för dem, så.
har detta skett, dels emedan man funnit det vara
orimligt att binda vexelgäldenären och säkerhetsinnehafvaren
med hänsyn till sådana, som hafva stått
alldeles utanför säkerhetsgifvandet, dels emedan de
öfriga efterföljarne väl sällan torde hafva skäl att
fordra säkerhet. I hvilken form ifrågavarande anspråk
skall framställas, afgör ej utkastet; så har det
särskildt icke upptagit den tyska lagens bestämmelse,
att sådant anspråk skall anhängiggöras i form af en
vanlig återgångsfordran.

§ 28 handlar i öfverensstämmelse med DWO.
28 om upphörande af rätten till säkerhet och om förpliktelsen
att återlemna stäld sådan. Ett hufvudvilkor
för anställande af säkerhetsregress är att fullständigt
godkännande icke blifvit meddeladt. Om
detta efteråt meddelas, bör rätten att kräfva säkerhet
bortfalla tillika med sin grund, hvilket också är
stadgadt både i den tyska och den svenska lagen.
Den svenska lagen § SO har emellertid också uttryckligen
ålagt vexelinnehafvaren, med hvilken väl här

torde menas presentanten, att mottaga godkännande
efter protesten, så framt vexeln ännu är i hans värjo
och trassaten ersätter honom de genom protesten
vållade omkostnaderna (jfr dansk Fdn. 1825, § 36,
Hållager a. st. I, 357—8). Och denna regel, som
för öfrigt också tyckes vara antagen i Tyskland (Thöl
a. st. ss. 570—1), har man ansett böra upptagas,
emedan onödiga regresskäromål härmed förebyggas;
dock har man uttryckligen tillagt, att det efter protesten
meddelade godkännande måste vara fullständigt
(jfr äfven DWO. 28,i), då det på detta stadium
icke bör vara någon plikt att låta sig nöja med
ett partielt godkännande; har partielt godkännande
förut meddelats, så finnes emellertid intet skäl för
presentanten att vägra mottaga ett fullständigt. Ett
godkännande af nödfallsadressat eller intervenient
eller trassatens godkännande till heder äro här likstälda
med ett vanligt fullständigt godkännande (utk.
<§ 57). Har det fullständiga godkännandet mottagits
efter protesten under förhållanden, då man ej var
skyldig dertill, måste rätten att kräfva säkerhet ändock
bortfalla, enär dertill finnes samma skäl i detta
som i förstnämda fall; man antar också, att detta
framgår af utkastets redaktion. — Den tyska lagen
stadgar dessutom, att. rätten att kräfva säkerhet upphör,
och att den stälda säkerheten skall återlemnas,
så snart den vexelrättliga förpliktelsen har upphört
genom betalning eller vexelrättens förlust; detta har
utelemnats i den svenska lagen, förmodligen emedan
det ansetts följa af sig sjelft (Lagberedn. motiv s. 8,
Welins Handbok s. 53). Likasom rätten att behålla
säkerheten alltså bortfaller genom sjelfva vexelfordrans
preskription, så har DWO. 28. 2 för denna rätt
stadgat en egen preskriptionstid af 1 år, hvilken får
praktisk betydelse i de fall, då återgångsfordran mot
säkerhetsgifvaren enligt DWO. 78 och 79 (utk. samma
§§) föråldras först efter ett år från förfallodagen
(Protokolle der Leipziger Conferenz s. 203). Man
har ej funnit tillräckliga skäl att utelemna dessa det
tyska lagrummets bestämmelser. Man förutsätter
likaledes, att den indossant, som i kraft af § 26 har
erhållit tillfyllesgörande säkerhet hos en af sina föregångare,
kan återfordra af sina efterföljare den säkerhet,
som han sjelf stält; detta antages med nödvändighet
följa af § 27 och af den grundtanken, att
säkerheten skall ersätta godkännandet.

§ 29. Under det att för återgångstalan till erhållande
af säkerhet endast det vilkor är uppstäldt, att
protestdokumentet är i regress-sökandens besittning,

så måste denne, om han vill anställa återgångstalan
för bristande betalning, naturligtvis hafva sjelfva vexeln
i sin värjo för att kunna lemna giltigt qvitto
(utk. § 53, jfr § 38). Utkastet fordrar dessutom —
hvilket helt visst också är meningen i S. L. § 33 —
uttryckligen, att han skall innehafva den med behörig
åtkomst (jfr § 40). Under denna förutsättningnämner
utkastet efter S. L. såsom berättigad till betalningsregress
hvar och en, som enligt § 25 eller §
26 är berättigad till säkerhet, hvarför också intet
hindrar, att en indossant kan, sedan återgångstalan
för erhållande af säkerhet är inledd, infria vexeln
och anställa återgångstalan för bristande betalning.
Rätten till säkerhetsregress efter nämda §§ inskränkes
emellertid genom § 28, och det är således klart, att
ett senare fullständigt godkännande under nämda vilkor
också måste mottagas, till och med om vexelegaren
kunde önska att begagna sig af § 29. Att i
§ 29 ej hänvisas till § 27, har sin grund deri, att
vexelegaren icke kan uteslutas från att begagna sin
rätt enligt § 29 endast derigenom, att en indossant
kan hafva erhållit säkerhet. Den här afhandlade
återgångstalan bör för öfrigt, likasom redan nu sker
i Danmark och Uorge, behandlas fullkomligt i öfverensstämmelse
med de föreskrifter, som gälla om återgångstalan
för bristande betalning, hvilket dock endast
med afseende på regress-summans beräkning är uttryckt
genom hänvisning till vederbörande lagparagrafer
(§§ 50—52). Att ett undantag göres med afseende
på räntan är förut omnämdt.

§:ns senare moment har man också upptagit efter
S. L., likasom en liknande regel återfinnes i Gode de
commerce art. 120 (belg. 1. art. 10). Till följd af
detta stadgande blir enligt komiterades mening den
i DWO. 25 sista momentet innehållna rätten att deponera
vexelsumman öfverflödig.

§ 30 handlar likasom DWO. 29 och S. L. § 31
om återgångstalan med anledning af icke betryggande
godkännande. 1 det vigtigaste af hithörande fall,
godkännarens konkurs, tillstädja den danska och den
norska rätten nu full betalningsregress (se dansk Fdn.
1825, § 47, jfr § 44 och norsk 1. 1842, § 5), lika väl
som då godkännande är vägradt. Och på samma sätt
förhåller det sig med de flesta till den franska gruppen
hörande vexellagarne, ehuru dessa i händelse af
uteblifvet godkännande endast medgifva säkerhetsregress
(t. ex. Gode de commerce art. 163, belg. 1.
art. 54,2). I motsats härtill har deremot den svenska
lagen, ehuru den tillstädjer betalningsregress

efter protest de non acceptatione, i detta fall likasom
den tyska endast tillåtit säkerhetsregress. Utkastet
har här — ehuru efter mycken tvekan från
komiterades sida, huru vida man icke i likhet med
Antwerperkonfcrensen här borde medgifva en liknande
rätt som i § 29 — följt den tyska och den
svenska lagen, enär först å förfallodagen säkert visar
sig, huru vida förpliktelsen att genom acceptanten
bereda betalning icke varder behörigen uppfyld, samt
under kritiska tider åtskilliga konkurser kunna förebyggas
genom denna inskränkning i vexelegarens rätt.

Med afseende på vilkoren för här afhandlade
återgångstalan har utkastet, då den tyska och den
svenska lagen afvika från hvarandra, följt den första
deri, att en köpmans inställande af sina betalningar
har likstälts med hans konkurs. Detta fall namnes
ej i S. L.; men det möter nu lika ringa betänklighet
att upptaga det i svensk som i dansk och norsk
rätt, sedan den svenska konkurslagen af den 18 sept.
1862, § 4 såväl som den danska af 25 mars 1872, §
43 och den norska af 6 juni 1863, § 4 legaliserat
begreppet. Från den tyska lagen afviker utkastet
deremot i likhet med den svenska deri, att man lika
litet här som i § 25 funnit nödigt uttala, att nödfallsadressater
förut, ehuru förgäfves, skola blifvit uppmanade
att lemna godkännande, enär de nödiga bestämmelserna
härom bäst gifvas i § 56. Ej heller
har man funnit nödigt att särskildt omtala det partiela
godkännandet, emedan den analoga tillämpningen
antages följa af sig sjelf t. Och slutligen har man
icke upptagit Niirnbergernovellens uttryckliga förklaring,
att säkerhetsställande kan äfven hos godkännaren
fordras; ty detta måste i och för sig vara sjelfklart
på samma gång som det dock i det vigtigaste
fallet (''godkännarens konkurs) torde sakna all praktisk
betydelse. Man har derför inskränkt sig till att
bestämma, att en maning till godkännaren (eller hans
bo) att ställa säkerhet skall föregå återgångstalan mot
de öfriga vexelgäldenärerna; och hvarje innehafvare
af vexeln har förklarats berättigad att framställa eu
sådan maning (jfr § 17 och DWO. 29 i f.), då deremot,
utom indossanterna, endast vexelegaren är berättigad
till den egentliga säkerhetsregressen.

Sjunde Kapitlet.

Om vexels förfallotid och betalning-.

Detta kapitel handlar om vexels regelmässiga
betalning genom trassaten (acceptanten) eller domi -

ciliaten, då deremot det 8:de kapitlet (jfr § 29) handlar
om vexels betalning vid återgångstalan och det
9:de om betalning vid intervention. För öfrigt torde
dock ett och annat stadgande i kapitlet, t. ex. om
legitimation äfven hafva betydelse för återgångstalan.

§ 31, som motsvarar DWO. 30 och 33, men som
affattats i öfverensstämmelse med S. L. § 35, medgifver
ej uppskofsdagar, hvilka ännu förekomma så
väl i dansk och norsk som i engelsk och rysk vexelrätt.
Man har emellertid ej hyst tvifvel derom, att
ju utkastet i likhet med nästan alla andra vexellagar
(jfr Kletke Encyclopädie des gesammten europäischen
Wechselrechts II. 308 ff.) bör medgifva rätt att
kräfva betalning å förfallodagen, ty bristande öfverensstämmelse
i denna punkt skulle medföra de mest
känbara olägenheter för vexelomsättningen; och det
strider derjämte mot vexelns väsen att medgifva en
onödig rubbning af dess egen föreskrift om förfallotiden.
Önskan om uppskofsdagarnes afskaffande är
helt visst också allmän inom den danska och norska
handelsverlden (jfr Grosshandlare-societetens komités
skr. af 1861, ss. 13—14).

För öfrigt kommer genom § 91 regeln i utkastet
likasom i den tyska och den svenska lagen att röna
en inskränkning för den händelsen, att förfallodagen
är en helgdag. Deremot har man ej upptagit det
vigtiga uppskof med betalningen, som DWO. 93 medgifver
för sådana platser, som hafva s. k. ”Kassirtage”
(allmänna betalningsdagar), emedan dessa äro okända
i de nordiska landen.

§ 32 (jfr DWO. 31, S. L. § 37) kommer, i öfverensstämmelse
med den i föregående § faststälda
grundsats, att föranleda dertill, att det anstånd af 24
timmar, som enligt dansk (Fdn. 1825, § 55) och må
hända äfven enligt norsk rätt (Hallagek a. st. I, 362)
här tillkommer trassaten, upphör. Det finnes nämligen
uppenbart ännu mindre skäl till något uppskof
med betalningen vid sigtvexlar än vid icke accepterade
a-datovexlar. För att sigtvexlar icke skola
kunna fortfara att löpa i en obestämbar framtid, har
man uppstält samma regel om tiden för deras uppvisning,
som med afseende på efter-sigt-vexlar är
stadgad för sökande af godkännande. Likasom i S. L.
§ 37 har detta här skett genom en enkel hänvisning
till stadgandena i § 19, hvaraf också torde följa -—
hvad som uttryckligen upprepas i DWO. 31 —- att
vexelns egen bestämmelse om uppvisningstiden har
företräde framför lagens stadgande derom, och att en

indossant blir fri, om den af honom särskilt bestämda
uppvisningstid försittes.

År en sigtvexel godkänd, måste naturligtvis godkännaren
vara skyldig att genast betala vid ny sigt,
och denna förpliktelse förblifver oförändrad, till dess
vexelkrafvet mot honom blifvit preskriberad! Med
afseende härpå torde emellertid den i § 32, jfr § 19,
innehållna begränsningen af uppvisningstiden erhålla
betydelse, i det enligt regeln i § 77 preskriptionstiden
räknas senast från dennas utgång; se också
dom af EOHG. i Hoffmanns samling I, 286, jfr Borchardt
Allg. DWO. etc. Zusatz 378.

§ 33 öfverensstämmer i allt väsentligt med den
i de tre landen nu gällande skrifna och oskrifna
rätten. Dess förra moment är hemtadt från DWO.
30, enär detta stadgande antages här hafva sin bästa
plats. Den svenska lagen har endast en af dessa bestämmelser
(§ 94 i f., jfr Grosshandlare-societetens
komités skr. s. 13) och detta helt visst derför, att de
öfriga, som också kunna vara nyttiga, emedan de tillika
afgöra giltigheten af vexlar med sådan betalningstid
(jfr § 3), blifvit gifna först genom en Niirnbergernovell
i öfverensstämmelse med de tyska domstolarnes
tolkningar. Det senare momentets första punkt
är ordagrant återgifvcn efter S. L. § 36, likasom meningen
deri öfverensstämmer med den omständligare
föreskriften i DWO. 32,i. Den förändring af den
danska Fdn. 1825, § 49, som härigenom göres (hvad
den norska rätten angår se deremot Hallager a. st.
I, 358) har önskats af Grosshandlare-societetens komité
(se Adlf.rs och Puggaards skr. s. 20, jfr komiténs
svar s. 35). De öfriga stadgandena, som ej finnas
i den svenska lagen (jfr dansk Fdn. 1825, § 48 i f.)
äro hemtade från DWO. 32. sista mom. Den i DWO.
32, 2 innehållna regeln har utkastet i likhet med den
svenska lagen hänfört till det 15:de kapitlet, emedan
den behöfves äfven för andra fäll än vid beräkning
af vexelns förfallotid.

§ 34 motsvarar DWO. 34 och den finska lagens
§ 33,2, då deremot ej någon liknande § finnes i den
svenska lagen. Denna §:s innehåll afviker emellertid
något från det tyska lagrummet, i det att den,
väsentligen i öfverensstämmelse med den finska §:n,
är så affattad, att icke blott a-datovexlars utan äfven
dagvexlars förfallodag likasom öfver hufvud hvarje
annan tidsbestämmelse i vexeln under angifven förutsättning
antages vara bestämd efter gamla stilen;
härigenom torde man sannolikast träffa utställarens
tanke, och man vinner tillika, så vidt man vet, öfver -

ensstämmelse med den nu gällande praktiska tolkningen
(jfr äfven den ryska lagen art. 604 i f.).

§ 35 motsvarar DWO. 37 och S. L. § 38, och
har slutit sig närmast till den senare af dessa. §:ns
första punkt, som hemtats från S. L. och dess källa
Gode de comm. art. 143 (jfr dansk Fdn. 1825, § 45
i f.) fastställer regeln för det fäll, att på betalningsorten
flera myntslag äro gångbara. Detta fall är afgjordt
i full öfverensstämmelse med förhållandets
natur och vexelns bokstaflig^ innehåll. Regeln måste
derför också, ehuru icke upptagen i DWO, anses
gällande i Tyskland (TnÖL a. st. s. 187, jfr HallaGer
a. st. I, 264). Stadgandet afser i synnerhet att
tillförsäkra den, som innehar en vexel lydande på
klingande mynt, betalning antingen i sådant mynt
eller åtminstone i någon annan gångbar valuta af
samma värde (jfr Bédarride a. st. II, n:o 383); de
svårigheter, som för öfrigt genom en sådan kursskilnad
skulle kunna uppstå, måste lösas enligt den allmänna
civilrätten. I det nämda. fallet kan således
vexelegaren alltid kräfva betalning enligt vexelns
lydelse, men i det fall deremot, att vexelns myntslag
icke är gångbart å betalningsorten, har §:ns följande
del i öfverensstämmelse med sina källor och
allmän vexelrätt medgifvit trassaten (acceptanten)
fritt val mellan att betala i inländska pengar eller i
det främmande myntslaget. Denna regel är dock
gifven endast såsom deklaratorisk för det allmänna
fallet, att trattan ej innehåller någon närmare föreskrift
om betalningssättet. Om deremot en sådan
otvetydig föreskrift finnes, så bör den följas. §:n har
här, likasom DWO. 37, omnämt de tillägg (”effektiv”
o. d.), som förpliktiga trassaten att betala i ett främmande
myntslag, enär sådana fall äro de, som oftast
förekomma. Men här finnes ej någon grund till en
indirekt tolkning, enligt hvilken trassenten ej skulle
kunna förbinda trassaten till betalning i inländska
pengar. Om med afseende på det främmande myntslag,
hvarå vexeln lyder, skilnad finnes mellan det
främmande sedel- och metallvärdet, så bör också
trassaten enligt hufvudregeln kunna tillförsäkra sig
betalning i metall. — Den tyska lagen har ej på detta
ställe uppstält någon regel för kursberäkningen vid
främmande myntslags utbytande mot inländskt, då
deremot en sådan finnes i DWO. 50. Utkastet har
emellertid likasom den svenska lagen gifvit den redan
här, hvarest den första gången blir användbar. Det
har i liket med DWO. 50 ensamt till grund för beräkningen
lagt kursen för a-vista-vexlar, och har

likasom finska lagen § 36 hänvisat till närmaste vexelplats,
endast för den händelse, att denna är inländsk,
enär man fruktat för praktiska svårigheter i andra fall;
i det förra hänseendet afviker §:n från den svenska
lagen, i det senare både från den svenska och den
tyska. Den nämda regeln för kursberäkningen, som i
hufvudsak kan anses öfverensstämma med den sedvana,
som följes i Danmark och Norge (jfr Hallager a. st.
I 373 och Grosshandlare-societetens komités skr. af
1861 ss. 12—13), har man emellertid också tänkt sig
blott såsom deklaratorisk. I §:n torde intet hinder
ligga mot, att kursen bestämmes redan i trattan sjelf
(cours fixé, se belg. 1. art. 33). Om trattan, såsom det
stundom händer, endast innehåller ett förbehåll om rätt
att fixera kursen i ett indossament, och vexeln, innan
sådant förbehåll bragts till användning, är vorden godkänd,
antages godkännaren vara skyddad mot missbruk
af en sådan klausul genom civilrättens stadganden
rörande det fall, att prisets bestämmande är öfverlemnadt
åt medkontrallenten.

§ 36, som handlar om verkan af godkännarens
mora, sammanfaller helt och hållet med S. L. § 39.
Den tyska lagen har deremot ej något motsvarande
lagrum. Likasom §:ns sista del, som handlar om kursberäkningen,
endast är en tillämpning af allmänna,
säkerligen öfver allt gällande grundsatser om mora accipiendi
och solvendi, så afviker ej heller §:ns första
och vigtigaste bestämmelse synnerligen mycket från
i Tyskland gällande praxis. Om nämligen vexeln har
protesterats de non solutione, så deducerar man genom
tolkning af DWO. 18 mom. 2 den rättssatsen, att vexelegaren
kan fordra detsamma af godkännaren, som han
enligt § 50 kan fordra af de öfriga vexelgäldenärerna
(Thöl a. st. 275, jfr ungersk vexellag § 50). I fall
vexeln icke blifvit protesterad, har det väl varit omtvistad
t, huru vida godkännaren är pliktig att från inträdandet
af mora betala vexelränta eller endast vanlig
ränta (Thöl a. st. s. 274); men genom dom af EOHG.
(Hoffmanns Samling I. 66) har den förra meningen
segrat. I denna § har man endast afsett att samla föreskrifterna
om, huru mycket godkännaren i händelse af
mora har att betala, så snart protest de non solutione
ej upptagits; ty endast denna betalning faller inom kapitlets
område. I detta fäll har man lika litet som den
svenska lagen ansett sig böra tillerkänna vexelegaren
provision, enär denna här enligt komiterades mening
skulle bereda honom en oskälig fördel. Om deremot
vexelegaren eller en vexelgäldenär, som infriat vexeln,
efter protest de non solutione skulle vända sig mot

godkännaren, så är krafve helt visst icke strängt taget
något återgångskraf och aller således icke egentligen
under de uttryckliga sta gandena i §§ 50 — 52; men
man anser dock otvifvelak igt, att dessa §§ skola komma
att tillämpas äfven på det fall, då det ju skulle vara
omöjligt att låta hufvud äldenären, som är in mora,
slippa med en lindrigare betalning, än man i samma
fall kan kräfva af hans g anter (jfr också § 23).

§ 37 motsvarar DVO 38, men här likasom i S. L.
§ 41 har man ansett öf rflödigt att uttryckligen tillägga,
att regeln gäller, ä ven om fullständigt godkännande
meddelats. Grundsatsen gäller redan i dansk
rätt (Pdn. 1825 § 58), men tolkningen af motsvarande
norska lagrum är deremot åtminstone tvifvelaktig (N.
L. 5. 13. 18, jfr emellertid Hallager a. st. I. 364).
§:ns stadgande anses i allmänhet såsom ett undantag
från civilrättens regel (Gram a. st. II. 1. 85, Hallager
a. st. I. 118), hvilket undantag är grundadt på önskvärdheten
deraf, att återgångstalan inskränkes så mycket
som möjligt, så snart detta kan ske utan olägenhet för
vexelegaren (Lagberedningens motiv s. 9). Det utsträckes
derför icke till godkännarens betalning efter protest
de non solutione och gäller ännu mindre för betalning
under regressen. Denna begränsning framgår tydligt
af S. L. § 41 och på samma sätt uppfattas DWO. 38
(Thöl a. st. ss. 296—7, Borchardt A 11g. DWO. Zusatz
427) likasom den danska lagen (Gram a. st. ss. 393—4),
Man utgår derifrån, att utkastets ifrågavarande § bl. a.
på grund af sin plats i det kapitel, som handlar om
regelmässig betalning genom godkännaren (trassaten),
skall varda på samma sätt tolkad, utan att dettas betonande
genom särskildt tillägg kan antagas mera nödvändigt
här än i den tyska lagen. I alla händelser
finner man den svenska §:ns lydelse något tvetydig,
då den kan uppfattas, som om partiel betalning ej
kunde vexelegaren påtrugas, derest godkännaren betalar
efter förfallodag, men dock före protest (se äfven
belg. 1. art. 46).

§ 38 öfverensstämmer med DWO. 39 och med S.
L. § 40,i samt § 41 i. f., enär man funnit riktigast
att i likhet med den tyska lagen sammansmälta dessa
tvänne stadganden i en §, likasom man ej heller här
har velat upptaga S. L. § 40,2, emedan den går reglerna
om dupletter i förväg och nödiga upplysningar
torde kunna hemtas ur § 68. §:n kräfver ej i öfrigt

någon förklaring, då den blott innehåller allmänt kända
satser.

§ 39 öfverensstämmer i hufvudsak med DWO. 40,
men har ingen motsvarande § i den svenska lagen.

Ehuru den må hända egentligen icke innehåller något
annat, än man skulle kunna sluta till af den allmänna
civilrätten, har man dock funnit riktigast att upptaga
den. Den gör således otvifvelaktigt, att godkännaren
genom depositionen blir fri (”på vexelegarens risk”,
jfr Thöl a. st. s. 298) utan att gifva vexelegaren underrättelse.
Sådant kan i detta fall alldeles icke fordras,
enär vexelegarens adress ofta torde vara godkännaren
obekant. Likaledes torde det, enligt komiterades åsigt,
af §:n kunna slutas, att godkännaren genom depositionen
blir fri icke blott gent emot den, som vid förfallotiden
tillfälligtvis är vexelegare, utan också gent
emot hvar och en, som efteråt genom indossament eller
betalning blifvit dess egare. Häri ligger intet, som
strider mot vexelns negotiabilitet, alldenstund hvar och
en sådan senare egare kan af den godkända vexeln se,
om den är förfallen eller icke, och i förra fallet, så
vida den ej är protesterad, bör vara beredd derpå, att
godkännaren har begagnat sin rätt enligt denna § (jfr
häremot Hallager a. st. I ss. 131—2). Stadgandet,
att depositionen kan ske hos offentlig myndighet, torde
möjligen icke få så mycket att betyda, då det är beroende
deraf, om den offentliga myndigheten är autoriserad
att mottaga deposita, hvilket i Danmark och
Norge hittills är okändt utom i speciela fall. Att den
kan ske i eu säker bank, torde vara något nytt i Danmark,
hvarest hittills blott i Nationalbanken deposition
kunnat göras med liberatorisk verkan för gäldenären;
i Norge torde det deremot i hufvudsak endast vara ett
uttryck för en redan gällande rättsgrundsats.

§ som handlar om vexelegares legitimation

gent emot trassaten (acceptanten), motsvarar DWO. 36
och S. L. § 42, men är dock till innehållet temligen
afvikande.

§:n skiljer, i motsats till nämda lagar, mellan betalning
före samt å eller efter förfallotid. Trassatens
(acceptantens) ställning är nämligen i dessa båda fall
väsentligen olika. Om förfallodagen inträffat, bör trassaten,
derest han redan godkänt vexeln, utan uppskof
infria den och, om den också ej blifvit godkänd, ändock
strax afgifva sin förklaring, om han vill betala
eller icke; här är alltså ej någon tid till undersökningar,
och trassaten bör derför vara fri, om han betalar till
en person, som har en formelt laglig åtkomst (se §:ns
första moment), om det än sedermera skulle visa sig,
att han betalt till orätt person. Hvad deremot angår
betalning före förfallodag, så är trassaten enligt sakens
natur så långt ifrån förpliktad härtill, att flera äldre
vexellagar till ock med rentaf förbjuda det (se t. ex.

N. L. 5. 13. 19, D. L. 5. 14. 21). Och detta förbud
hvilar helt visst på en riktig tanke. Trassaten handlar,
äfven om han tillika är förpliktigad som godkännare,
egentligen i kraft af ett i trattan liggande mandat, som
är bundet vid en viss tidpunkt. Går man denna tidpunkt
i förväg, så uppstår icke blott ett formelt öfverskridande
af mandatet; utan derigenom läggas hinder
i vägen för vexelns rätta och fulla användande, på
samma gång som missbruk deraf främjas. iSärskilclt
må framhållas, att under omloppstiden lätt kan hafva
uppkommit ett eller annat störande förhållande, t. ex.
genom vexelns förlust eller genom svekfullt begagnande
af en duplett, och att den rätte egaren så val som de
vid regress förpliktade hafva en icke obetydlig säkerhet
emot de skadliga följderna häraf, så länge de kunna
lita på, att vexeln ej blir infriad före förfallodagen,
i det att då gerna någon tid torde lemnas öfrig till att
åtminstone påminna trassaten, att vexeln kan hafva
kommit i orätta händer. Har nu trassaten öfverträdt
den i vexelns natur grundade försigtighetsregeln att
afvakta förfallodagen och onödigtvis betalt före densamma,
så är det ej mer än rättvist, att han får bära
ansvaret, om det visar sig, att vexelsumman utbetalts
till orättmätig innehafvare, om man än icke kan lägga
honom någon särskild vårdslöshet till last. I denna
form har också det gamla förbudet upptagits i nyare
vexellagar, såsom Code de commerce art. 144, belg.
lagen art. 34 och den danska Fdn. 1825 § 51. Under
Leipzigerkonferensen hade man först beslutit att intaga
ett liknande stadgande i den tyska vexellagen (Protokoll
s. 76); men derifrån afstod man sedermera, i det
att man öfverenskom att öfverlemna åt civilrätten att
lösa de uppkommande spörsmålen (Protokoll s. 250).
Teorin tyckes dock vara böjd för användande af här
försvarade regel (Thöl a. st. ss. 291—2, Renaud Wechschrecht
3 Aufl. s. 214 och i synnerhet Hartmann a.
st. s. 349). Äfven i den svenska lagberedningens förslag
hade af ofvan angifna skäl (motiven s. 9) en § med
liknande innehåll upptagits (§ 38); men den uteslöts
ur lagen (se Welins Handbok s. 59). Såsom skäl härför
anfördes bland annat — eu invändning som föröfrigt
redan hördes på Leipzigerkonferensen — att en
sådan regel mindre väl skulle stå tillsammans med den
trassaten medgifna rätten att i egenskap af indossatarie
förvärfva vexeln före förfallotiden (jfr utkastets § 10
i. f., S. L. § 14). Denna invändning kan man ej heller
frånkänna en viss vigt. Från trassat, som före förfallodagen
må hafva köpt vexeln af orättmätig innehafvare,
kan man nämligen icke vindicera densamma, så vida

icke särskilda omständigheter kunna läggas trassaten
till last (utk. § 76, S. L. § 42 andra punkten). Också
kan det synas föga rimligt att, när lian ändå infriar
vexeln före förfallodag, göra hans ställning olika, allt
efter som han väljer indossament eller qvitto. Detta
får emellertid här betydelse endast i det fall, att vexelegaren
ovilkorligen skulle behöfva det af trassaten innehafda
exemplaret för att kunna kräfva betalning. Sä
framt deremot den rätta vexelegaren vid förfallotid inställer
sig hos trassaten med ett annat giltigt vexelexemplar,
torde denne näppeligen kunna vägra betalning,
alldenstund hans egenskap af trassat icke uppslukas
af hans ställning som indossatarie. Och det är
i allmänhet att märka, att, äfven om trassatens befogenhet
att före förfallodagen genom indossament förvärfva
vexeln kan missbrukas i ändamål att undgå den
risk, som är förbunden med betalning i förtid, så ligger
deruti lika litet något skäl att ändra den naturliga följden
af sådan betalning som att stänga den nämda utvägen,
hvilken i allmänhet torde anlitas i helt annat
syfte (jfr Thöl a. st. ss. 292—5). Man finner derför
icke i ofvannämda invändning tillräcklig grund för att
afstå från den försvarade regeln; denna har också fått
sin plats i utkastet i det närmaste i den form, hvari
den återgifvits i Lagberedningens förslag.

När trassaten betalar vid förfallotiden, kan man,
såsom redan är omförmäldt, icke fordra mer af honom,
än att han pröfvar den formela lagligheten af vexelinnehafvarens
åtkomst — en grundsats, som också är
erkänd i den nuvarande danska och norska rätten (dansk
Fdn. 1825 § 65, Gram a. st. s. 389, Schweigaahds
Proces I. § 114 i. f.). De anspråk, som man i detta
hänseende kan ställa på trassaten, äro i utkastet formulerade
i väsentlig öfverensstämmelse med det tyska och
det svenska lagrummet. I sin redogörelse för kännetecknen
på en sådan formelt laglig åtkomst har emellertid
utkastet fattat sig kortare än DWO. 36, som här
innehåller åtskilliga bestämmelser, Indika dels synas
bättre passa i en lärobok än i en lagparagraf, dels förefalla
rentaf oriktiga. Det senare är t. ex. fallet med
det ej heller i den svenska lagen upptagna stadgandet,
att utstrukna indossament vid pröfning af legitimation
skola anses såsom oskrifna. Fastän DWO. 36 i öfrigt
med rätta förbigått de många vanskliga spörsmål, som
kunna uppstå med afseende på utstrykning och radering,
har den dock här afgjort ett enstaka fall på ett sätt,
som visserligen kan passa för några förhållanden, såsom
t. ex. när ett indossament är utstruket, emedan den
påtänkta öfverlåtelsen icke kom till stånd, men som är

alldeles orimligt med hänsyn till andra, såsom när en
indossants namn är utstruket för att fritaga honom från
vexelansvarighet (jfr § 49,2, se äfven Kindenburgs
Vexelret s. 105). Man anser det derför vara fullt befogadt
att åt domstolarne öfverlemna jämväl lösningen
af de mycket olikartade fall, som kunna förekomma
vid indossaments utstrykning. Deremot öfverensstämmer
utkastet i sin förklaring af åtkomstens yttre rättmätighet
tern ligen noga med det svenska och i synnerhet
med det motsvarande finska lagrummet (§ 35); man
har dock uttryckligen tillagt, att legitimationen kan
ske äfven förmedelst vexelns blotta text, då vexeln ju
ingalunda behöfver vara indosserad, och tillika vidtagit
några få andra mindre ändringar, som, enligt korniterades
åsigt, noggrannare uttrycka förhållandet. Till
den från tyska och svenska lagrummet upptagna regeln,
att trassat ej är förbunden att pröfva öfverlåtelsernas
äkthet, har i utkastet ett tillägg fogats, som ställer
utom allt tvifvel — något som också uppenbarligen är
meningen i de andra lagarne ■—, att han är fri från
ansvar blott då, när han vid förekommande fall af förfalskning
eller stördt omlopp af vexeln handlat i god
tro och utan grof vårdslöshet. Hvad de sistnämda uttrycken
angår, så har man icke förbisett, att det juridiska
språkbruket kan använda ”god tro” i så vidsträckt
betydelse, att derigenom äfven den uteslutes, som handlat
med grof vårdslöshet; men för att förebygga all tvekan
har man dock trott sig böra nämna båda delarne. —
Om trassatens förpliktelse att förvissa sig om innehafvarens
identitet med den, som enligt § 40 har rätt att
anses som vexelegare, har utkastet lika litet talat som
den tyska och den svenska lagen, enär detta spörsmål
ej är egendomligt för vexelrätten.

Det svenska lagrummets stadgande om den sålunda
legitimerade innehafvare^ frihet från vindikation
kommer att i hufvudsak återfinnas på annat ställe
i utkastet (§ 76).

Åttonde Kapitlet.

Om återgångstalan för bristande betalning.

§ 41 har i öfverensstämmelse med DWO. 41 och
S. L. § 43, för rättighet att göra återgångstalan för
bristande betalning gällande, uppstält det i all vexelrätt
förekommande vilkoret, att vexeln förgäfves blifvit.
för trassaten uppvisad å förfallotiden, och att bevisning
derför åstadkommes genom en inom viss tid — hvilken
i utkastet äfvensom i ofvannämda lagar är densamma
som i nuvarande dansk och norsk rätt —- upptagen

protest de non solutione. Utkastet gör emellertid
här, i likhet med den svenska lagen, en afvikelse
från den tyska för det fallet, att vexeln förut är
protesterad de non acceptatione. Enligt DITO. 41
skall vexeln i sådant fall icke desto mindre uppvisas
till betalning och, om sådant blir nödigt, protesteras;
hvilket också är helt naturligt efter den tyska lagens
system, som blott tillåter säkerhetsregress för uteblifvet
godkännande. Det samma bör ock gälla enligt
utkastets system, så framt vexelegaren icke begagnat
sin rätt till återgångstalan för bristande betalning,
i det att hans tillvägagående härvid i allmänhet
af dem, som hafva att möta regressen, torde
uppfattas som en afsägelse af denna rätt och som en
tyst förklaring, att han vill afvakta förfallodagen, då
möjligen de skäl, som en gång vållade trassatens
acceptvägran, under mellantiden kunna hafva bortfallit.
Har vexelegaren deremot, såsom förhållandet
vanligen torde vara, redan bestämt sig för återgångstalan
för bristande betalning, skulle det vara hänsynslöst
att påbörda honom förpliktelsen att ånyo
uppvisa och protestera vexeln å förfallotiden (jfr
Lagberedningens motiv s. 9), likasom det ofta — särskildt
när sak är anhängiggjord, hvarunder vexeln är
framlagd — torde vara omöjligt för honom att göra
det. Så uppfattar man äfven den franska Gode de
commerce art. 163 (jfr BÉdarride a. st. II. n:o 482).
Här gäller det emellertid att närmare bestämma kännetecknet
derpå, att vexelegaren har nyttjat sin rätt
enligt § 29, och detta har, enligt komiterades åsigt,
ej gjorts med tillräcklig skärpa i det svenska lagrummet.
Om regress-sökanden skulle anlita rättegång,
så är ju stämning ett naturligt och klart kännetecken.
I händelse af uppgörelse i godo, som helt
visst är det vanliga fallet, är det deremot vanskligt
att taga hänsyn till något annat, än att vexeln på
ett eller annat sätt, kontant eller genom qvittning,
blifvit af någon vid regress förpliktad infriad (jfr
DITO. 51 init.), emedan beviset för ett blott kraf
ofta är opålitligt. I öfverensstämmelse härmed är
§:ns sista punkt affattad. Häraf följer, att, så vida
för vexelns omlopp icke återstår så lång tid, att
rättegång, om sådan blir nödvändig, skulle kunna
väckas före förfallodagen, egaren af en de non acceptatione
protesterad vexel måste för säkerhets skull
på vanligt sätt uppvisa den till betalning och upptaga
protest de non solutione.

§:ns första punkt, som innehåller hufvudregeln,
är i det närmaste en afskrift af det svenska lagrumVexellagJcomiténs
betänkande.

met. Dock är ej i utkastet bestämdt, att vexeln just
skall uppvisas till betalning på förfallodagen (jfr
äfven DWO. 44); enär protesten vanligen alldeles
icke upplyser, på hvilken dag uppvisningen skett.
Således torde det öfver hufvud för att bevara återgångstalan
mot trassent och indossanter vara tillräckligt,
att vexelegaren, sedan vexeln förfallit, uppvisar
den i så god tid, att han, om den ej varder infriad,
kan hinna upptaga protest de non solutione, och att
han också verkligen upptager sådan senast å andra
söckendagen efter förfallodagen.

Utkastet skiljer sig ock något litet från det svenska
lagrummet, likasom från det tyska, deruti, att det ej har
begagnat uttrycket ”betalningsdag”, hvars betydelse,
jämförd med förfallodag”, framgår af stadgandet i S. L.
§ 95 och i synnerhet i DWO. 92,i (utk. § 91). Man
har nämligen funnit detta språkbruk vilseledande (jfr §
52), och har föredragit en annan redaktion af nämda
§ 91, som tillåter att bruka uttrycket ’’förfallodag”
i ifrågavarande § utan att derigenom komma i strid
med den regeln, att uppvisning och liknande handlingar
ej må företagas på helgdag. Af utkastets stadgande,
att protest senast skall upptagas på andra
söckendagen, följer, likasom af motsvarande uttryck
i tyska lagen, att mellankommande helgdagar icke
medtagas i beräkningen af protestdagarne (jfr Borchardt
Zusatz 459); detta framgår deremot icke klart
af den svenska lagen, och i dansk och norsk rätt
gäller motsatsen dertill, något som dock här sammanhänger
med uppskofsdagarne (se dansk Fdn. 1825,
§ 54 och Hallager a. st. I. s. 367, jfr Grosshandlare-societetens
komités skrifvelse af 1861 ss. 13—14).

Af § 37 följer, att här omförmälda protest, derest
partiel betalning eger rum, blott skall gälla den resterande
delen af vexelsumman.

§ 42 fastställer i öfverensstämmelse med DWO.
42, att regeln i § 41 om protest endast är deklaratorisk.
Den svenska lagen har ingen motsvarande §.
Det är väl möjligt, att man äfven utan lagens hjelp
i hufvudsak skulle kunna komma till samma resultat,
såsom det skett i fransk rättspraxis. Men §:n antages
dock i alla händelser blifva till någon nytta,
dels emedan den afskär hvarje tvifvel derom, att regressrätt
kan göras gällande i vexelprocessens former,
äfven då protest till följd af denna § har underlåtits,
dels emedan vidsträcktheten af de i detta fall sedvanliga
och rätt ofta förekommande klausulernas verkan
har varit föremål för olika tolkning (se t. ex.
om den franska ”retour sans frais” Bédarride a. st.

Öl

II. n:o 494 ff. och Belg. 1. art. 59, Sachs a. st. ss.
79—81), Denna §, likasom det motsvarande tyska
lagrummet, tillerkänner uppmaningar af ifrågavarande
art en något mera begränsad verkan, än den, som
tillkommer det franska förbehållet: ”retour sans frais”.
Den uppfattar dem närmast såsom innehållande eu
befrielse för vexelegaren från skyldighet att genom
protest bevisa den bristande betalningen och öfver
hufvud från bevisningsskyldigheten (se 2:dra punkten)
; deremot uppfattar §:n dem icke som ett förbehåll
från de vid regressen förpliktades sida om befrielse
under alla omständigheter från omkostnader, hvilket
visar sig, om vexelegaren oaktadt klausulen har upptagit
protest (se sista punkten). Om vexelegaren
begagnar sig af sin rätt att underlåta protests upptagande,
så slippa naturligtvis de förpliktade ifrån
de egentliga protestomkostnaderna, men deremot icke
ifrån de öfriga i §§ 50 och 52 nämda utgifter och
provision, enär dessa icke stå i något nödvändigt
samband med protestens underlåtande (jfr Borchardt
Allg. DWO. Zusatz 488). Från sjelfva skyldigheten
att uppvisa vexeln till betalning ”i rätt tid” — som
äfven här till följd af utk. § 41 måste vara senast
andra söckendagen efter förfallodagen — har utkastet
lika litet som dess källor fritagit vexelegaren, om än
denne, såsom redan är nämdt, äfven här är fri från
bevisningsskyldigheten. Ej heller finnes något skäl
art fritaga vexelegaren från den i § 45 stadgade notifikationsskyldigheten.
På sådant sätt tolkas äfven
DWO. 42 (Thöl a. st. s. 316, Hartmann a. st. s.
399, Borchardt Allg. DWO. Zusatz 487), enär ett
afstående från protest icke kan antagas innebära afstående
från notifikation; man har emellertid ansett
det vigtigt, att denna tolkning bestämdt uttalas i
lagen. §:n stadgar icke någon viss form för här omnämda
uppmaning; denna kan derför så väl vara
muntlig som skriftlig (jfr dom af BORG. i Hoffmanns
samling, I. 311, Borchardt Zusatz 478). I det
förra fallet likasom i allmänhet, då den ej influtit i
vexeln, binder den naturligtvis endast den, som har
utfärdat den. Har den deremot intagits i trattans
text, så bör den, enligt komiterades åsigt, såsom en
integrerande del af vexeln vara bindande för alla de
vid regress förpliktade, så vida icke någon af dessa
uttryckligen förbehållit sig protest (jfr § 10, lista
punkten), eller, med andra ord, den bör anses hafva
utgått så väl från samtliga indossanterna som från
trassenten (jfr Bédarride a. st. II. n:o 494); donna
tolkning torde också falla sig ganska naturlig genom

utkastets uttryckssätt i 2:dra punkten, jämfördt med
det tyska lagrummets (”vederbörande vexelgäldenär”
— ”der Wechselverpflichtete, von welchem jene Aufforderung
ausgeht"). Ehuru §:n har fått sin plats
framför § 43, så torde dock helt visst intet tvifvel
uppstå om dess användbarhet äfven i det fall, att
klausulen ”utan protest” o. d. har tillfogats af godkännaren
på en domicilierad tratta, lika litet som
derom, att afståendet från protest här blott får verkan
gent emot godkännaren sjelf.

§ 43 gifver de särskilda föreskrifter för domicilierade
vexlars uppvisning till betalning, som äro
nödvändiga, i öfverensstämmelse med DWO. 43 och
S. L. § 44 (jfr finsk 1. § 41 och Lagberedningens
motiv s. 11, Welins handbok ss. 65—66) och helt
visst äfven med den nu gällande danska och norska
rätten. §:n har i det närmaste affattats i enlighet med
det svenska lagrummet, hvars innehåll emellertid icke
afviker från det tyskas. — På grund af den domicilierade
vexelns natur stadgar §:n, att uppvisning till
betalning och protest de non solutione skall, ehvad
någon domiciliat finnes nämd eller icke (§ 24), försiggå,
icke på godkännarens boningsort, utan på betalningsorten
(jfr § 4 och dansk Fdn. § 56). Dess
tillägg, att protest skall upptagas äfven om vederbörande
ej kan träffas å betalningsorten, torde må
hända vara mindre nödvändigt, enär det följer af det
allmänna stadgandet i § 89 (DWO. 91, jfr S. L. §
74); i likhet med den svenska lagen har man dock
ansett nyttigt att upptaga det för att förebygga tvekan
just här, der den förutsatta händelsen lättast kan inträffa.
Uraktlåtande af uppvisning och protest i rätt
tid hos domiciliaten skall icke blott utöfva sin sedvanliga
verkan i förhållande till trassent och indossanter,
utan också medföra vexelrättens förlust gent
emot godkännaren. Detta utgör ett undantag från
den allmänna regeln (§ 44). Men häri ligger ingen
obillighet; ty godkännaren, som har förpliktigat sig att
vid förfallotiden betala på den främmande orten,
måste sörja för, att medel till infriandet der finnas,
och det skulle vara lika orättvist att tillåta vexelegaren
att förbigå domiciliaten och derigenom nödga
godkännaren att hafva dubbla summor i beredskap
för infriandet af en och samma vexel, som om trassenten
genom en vanlig vexel skulle vara förpliktigad
att samtidigt hafva vexelsumman i beredskap
både hos sig och hos trassaten. Det skulle derför
öfver hufvud vara obilligt, om godkännaren icke så
fort som möjligt erhölle underrättelse, huru vida de

medel, som han anvisat domiciliaten, blifvit begagnade
till infriande af hans accept eller ej (jfr § 45).
Godkännaren bör derför icke häfta enligt vexelrätt,
så vida icke på vanligt sätt ledes i bevis, att uppvisning
hos domiciliaten förgäfves egt rum (jfr Lagberedningens
motiv s. 11, Welins Handbok s. 65 samt
Adlers och Pitggaards skr. af 1871, s. 29), förutsatt
nämligen, att godkännaren ej enligt § 42 afstått
från protest. Det bör äfven märkas, att det endast
är vexelrätten mot godkännaren, som förloras, hvaremot
enligt § 93 vexeln ännu kan mot honom göras
gällande såsom ett vanligt skuldebref, så vida han
icke genom försummelsen lidit verklig förlust.

Den uppvisnings- och protestskyldighet, som i
denna § stadgas, har angifvits genom en hänvisning
till § 41. Häraf följer, att uppvisandet äfven i detta
fall skall ske och protest upptagas på förfallodagen
eller senast å andra söckendagen efter denna, hvilket
derför också är ett vilkor för vexelrättens bevarande
mot godkännaren, så framt en särskild domiciliat
finnes. Denna anmärkning göres här, enär man, såsom
§:n i öfrigt blifvit affattad, ej i likhet med det tyska
lagrummet ansett nödigt att i den sista punkten framför
ordet ”protestera” inskjuta orden: ”i rått tid”.
Hänvisningen till § 41 inbegriper också dennas upphäfvande
af skyldigheten att protestera för det fall,
att återgångstalan om vexelns betalning enligt § 29
redan väckts. Om vexelegaren ej begagnat sig af
sin rätt enligt § 29, så finnes i fråga om den domicilierade
vexeln samma skäl att fordra uppvisning å
förfallotiden hos domiciliaten, som i fråga om den
vanliga vexeln hos trassaten. Har deremot ingen
domiciliat nämts på vexeln, torde det i allmänhet
vara alldeles ändamålslöst att vid förfallotiden å betalningsorten
uppsöka den trassat, som vägrat godkännande.
Detta har också fått ett uttryck i utkastet,
ty genom att i detta fall endast påbjuda uppvisning
för ”godkännaren” (jfr § 41: ”vexelbetalaren
eller godkännaren”) har det velat angifva, att regeln
icke skall iakttagas gent emot den trassat, som icke
tillika är acceptant, och man må erinra sig, att på
grund af § 18 i detta fall icke förekommer någon
annan så beskaffad trassat än den, hos hvilken protest
upptagits för uteblifvet godkännande.

§ 44 finnes ej i den svenska eller den finska
lagen, och är helt visst ej heller i och för sig sjelf
nödvändig. Då emellertid från handelsverldens sida
uttalats önskningar, att detta spörsmål, som har mycken
praktisk betydelse, må, om det än i sig sjelft är

otvifvelaktigt, i lagen erhålla en uttrycklig lösning,
så har man trott sig böra upptaga §:n, så mycket hellre
som ett liknande stadgande finnes i den tyska art.
44 och i den danska Fdn. 1825, § 56 i f. (jfr äfven
Hallager a. st, I. ss. 369—70).

§§ 45—47, jfr 20 och 30, handla om notifikationen.
Detta är en punkt, hvari vexellagarne, såsom
bekant, mycket afvika från hvarandra. De äldre
vexellagarne, deribland den danska och den norska
såväl som den engelska och den amerikanska rätten,
göra notifikationen till ett oafvisligt vilkor för återgångstalan,
och detta både i händelse af uteblifvet
godkännande och bristande betalning, emedan regressen
enligt dessa lands rätt i bägge fallen afser betalning.
Det samma synes gälla enligt den ryska
lagen, ehuru denna vid uteblifvet godkännande före
förfallotiden endast medgifver rätt till säkerhet (art,
586, jfr 596, 616, 620, 622). Den franska Code de
commerce stadgar skenbart en notifikationsskyldighet
både efter protest de non acceptatione och efter protest
de non solutione; men skyldigheten i förra fallet
sammanfaller i sjelfva verket med fordran, att säkerhet
bör ställas (art, 120, jfr Belg. L. art. 10), och
skyldigheten i det senare med det allmänna regresskäromålet,
hvilket emellertid är bundet vid mycket
korta respittider, ända ned till 14 dagar (art. 165,
166). Den belgiska lagen art. 56 och 57 öfverensstämmer
i det väsentliga härmed; men art. 59 fogar
dertill det nya stadgandet, att klausulen ”retour sans
frais”, hvilken icke blott befriar från protest utan
också från regresskäromål inom lagstadgad tid, å
andra sidan förpliktigar vexelegaren till en särskild
notifikation, hvars underlåtande dock synes endast
hafva skadeersättning till påföljd (Sachs a. st. ss. 80
—1). Den tyska lagen har förkastat notifikationen
vid protest de non acceptatione, men bibehållit den
vid bristande betalning, ehuru endast i en ganska
mild form, i det hvar och en endast förpliktigats att
underrätta sin föregångare — och detta endast om
adressorten är uppgifven på vexeln —- och skyldighetens
försummande icke medför vexelrättens förlust
utan endast skadeersättning och förlust af rätt till
räntor, omkostnader o. d. Härmed öfverensstämmer
den ungerska lagen (§§ 45—47) och Schweizer-Entwurf
§ 812 ff. Den holländska lagen (§§ 184—5) har
också i hufvudsak samma innehåll, men stadgar tillika
notifikation vid uteblifvet godkännande. Jämväl
Lagberedningens förslag § 42 hade stadgat notifikationsskyldighet
i händelse af bristande betalning,

visserligen endast med skadeersättning såsom påföljd,
men å andra sidan utan att göra adressortens uppgifvande
på vexeln till vilkor. Denna § uteslöts
emellertid ur den svenska lagen, emedan man befarade
allt för många skadeståndsprocesser och icke
ansåg föreskriften öfverensstämma med den hoppande
regressen (Welins Handbok s. 64). Den svenska
och, enligt dess föredöme, den finska lagen äro således,
så vidt man vet, de enda lagar, som helt och
hållet afskaffat notifikationsskyldigheten utan att såsom
den franska sammanbinda den med en påskyndad
regress.

Man har icke hyst något tvifvel derom, att den
nuvarande danska och norska rättens stränga notifikationsskyldighet
bör afskaffa^. Deremot har man
icke vågat att i denna riktning gå så långt som den
svenska lagen, utan man har valt den tyska lagens
system, dock på sådant sätt, att det äfven tillämpats
på de fall, då godkännande uteblifvit. Hvad bristande
betalning angår, så tillåter man sig att anföra
följande ur den svenska Lagberedningens motivering
för denna skyldighet (Motiv ss. 10—11):

”På senare tider har man visserligen börjat yrka,
att den borde försvinna ur vexellagarna. Att helt
och hållet utesluta hvarje föreskrift derom, såsom ett
och annat utländskt lagförslag tillstyrkt, har Beredningen
dock icke ansett vara rådligt, så länge ännu
ingen allmän vexellag finnes, som härutinnan vågat
föregå med exempel; ty deraf kunde mången Svensk,
som har vexelaffärer på sådana utländska orter, hvarest
notifikationen ännu är till och med ett vilkor för
regress, blifva förledd att förbise nödvändigheten af
dess iakttagande och således möjligen utsätta sig för
förluster, om gäldenären ville mot honom begagna
sig af denna invändning. Dessutom kan det onekligen
vara af vigt, att lagen på något sätt bereder
en utsigt för vexelgäldenärerna att snart få inlösa
den protesterade vexeln, och derjämte tvingar innehafvaren
att ofördröjligen vidtaga den åtgärd, som
dertill erfordras. En innehafvare kunde eljes, för
att vinna den merendels höga vexelräntan eller för
att gynna acceptanten, underlåta att anmäla sin fordran
till inemot preskriptionstidens slut, och samma
förfarande kunde sedan en följande innehafvare tillåta
sig, till icke ringa men för sista vexelgäldenären.
Men till förekommande af dylika missbruk, som möjligen
någon gång kunna befaras, och till befrämjande
af vexelgäldenärernas intresse, erfordras dock
icke mera, än att lagen anbefaller eu skyndsam noti -

fikation, vid påföljd att hvar och en, som i sin ordning
uraktlåter eu sådan, skall ersätta den skada,
som af försummelsen kan förorsakas”.

Så långt Lagberedningen. Dess fruktan, att förluster
skulle kunna uppstå, om lagen eftergaf all
notifikationsskyldighet, torde hafva af erfarenheten
besannats. Man må också märka, att den notifikationsskyldighet,
som utkastet efter den tyska lagen
stadgar, är mycket lindrig, enär den endast gäller
gent emot den, som på vexeln uppgifvit adressort;
indossanterna måste således genom att angifva hemvist
förbehålla sig notifikationsrätt. Härigenom förfaller
också en af de invändningar, som gjordes mot
Lagberedningens förslag, enär detta påbjöd notifikation
till närmaste föregångare utan hänsyn till, huru
vida adress fans utsatt eller ej. Visserligen torde
notifikationen i alla händelser komma att medföra
olägenheter, men dessa drabba hufvudsakligen personer,
som hafva stor kontorspersonal, då notifikationen
deremot ofta torde blifva till gagn, för personer,
hvilkas affärsverksamhet är af mindre omfång.
För dessa senare kunde notifikationens underlåtande
medföra en känbar förlust. Man bör också taga i
betraktande, att utkastets regler, på samma gång som
de i Danmark och Norge skola kännas såsom en lättnad
för vexelegaren, antagligen i Sverige så mycket
mindre torde medföra någon stor ny börda, som notifikationen
derstädes ofta frivilligt iakttages till och
med vid inrikes vexlar (se Forhandlinger ved det
förste nordiske Juristmode ss. 92—3).

På samma gång som utkastet genom att stadga
notifikationsskyldighet efter bristande betalning ansluter
sig till den tyska lagen, så afviker det också
derifrån genom att stadga notifikation, äfven för det
fall godkännande uteblifvit (§ 20). Men detta sammanhänger
med den andra redan förut förklarade
skiljaktigheten, att utkastet tillstädj er egaren af en
de non acceptatione protesterad vexel fritt val mellan
säkerhet och betalning, hvaremot han efter tysk rätt
blott kan söka säkerhet. Och då erfarenheten i Sverige
visar, att man nästan alltid väljer betalningsregressen,
så har man i det närmaste samma skäl för
notifikation i detta fall som vid uteblifven betalning.
I § 20 har derför notifikation påbjudits i alla de fall,
då en vexel protesterats de non acceptatione (jfr
dock § 28).

Samma skäl kan deremot icke anföras i det tredje
fallet, då notifikation påbjudits, nämligen efter protest
för erhållande af säkerhet enligt § 30. Emeller -

tid har man ansett de öfriga vexelgäldenärernas och
särskildt trassentens intresse af att erhålla underrättelse
om godkännarens ställning så stort —, t. ex.
för att kunna inställa afsändandet af valuta —, att
äfven här notifikationen torde vara på sin plats.

Det må slutligen erinras derom, att Bremerkonferensen
1876 försvarat notifikationsskyldigheten såväl
efter uteblifvet godkännande som efter bristande
betalning och med här stadgade påföljd för dess försummande.

Hvad nu utkastets §§ 45—47 särskildt angår, så
sluter sig dessa §§:s innehåll i det hela till DWO.
45—47 och afviker således från det nuvarande danska
och norska notifikationssystemet, som icke blott är
strängare med afseende på underrättelsens omfång
utan också må hända framkallar flera svårigheter vid
tolkningen (jfr Hallager a. st. I. ss. 350 fil, Gkah a. st.
ss. 382—4, Adlers och Puggaards skr. s. 23, jfr
dock Grosshandlare-societetens komités svar s. 33).
I några af utkastets enskildheter göres emellertid en
och annan afvikelse från de tyska lagrummen, likasom
flera vigtiga skiljaktigheter i afseende på formen
finnas.

Så har § 45 utom de 2 första satserna af DWO.
45 äfven upptagit den i DWO. 47 stadgade begränsningen
af notifikationsskyldigheten. Härigenom torde
denna begränsning icke blott hafva erhållit en bättre
plats utan också vunnit i klarhet, enär af utkastet,
enligt komiterades mening, torde kunna dragas den
säkra slutsatsen, att vexelegaren är förpliktigad att
underrätta sin närmaste med adress å vexeln betecknade
föregångare, ehvad han tillika underrättar en
annan närmare föregångare utan sådan adress eller
ej, något som i Tyskland åtminstone är omtvistadt
(jfr Thor a. st. s. 392, Hartmann a. st. s. 400, BorChardt
Zusatz 579). Visserligen skulle man må
hända äfven kunna anse denne förpliktigad att sända
underrättelsen vidare (se utk. § 45, sista mom.), och
vexelegaren skulle väl då, åtminstone om den närmaste
med adress betecknade föregångaren härigenom
finge underrättelsen lika tidigt, som om den vore
honom inom lagstadgad tid omedelbart från vexelegaren
meddelad, blifva befriad från ansvar enligt
§ 46; men ■ om nu den sålunda utan nödvändighet
underrättade föregångaren håller sig stilla, torde
vexelegaren icke gent emot den deraf lidande föregångaren
kunna såsom grund för ansvarsfrihet åberopa
den underrättelse, som meddelats i annan ordning,
än lagen stadgar, eller med andra ord öfver -

flytta sin förpliktelse mot honom på en annan. Detta
kan ej heller enligt komiterades mening bemötas
med den anmärkningen, att vexelegarens kännedom
om en föregångares adress bör anses hafva samma
betydelse som vexelns egen upplysning derom, och
att derför en underrättelse till närmare föregångare i
det nämda fallet icke var öfverflödig; ty då rättigheten
att undfå notifikation, för att. denna ej må
varda för mycket betungande, endast är tillerkänd
den person, som derom gjort förbehåll, och utsättande
af adress anses såsom sådant, kan underlåtenhet att
utsätta adressen ej ersättas genom vexelegarens tillfälliga
kännedom deraf (se jämväl dom af ROHG. af
3 sept. 1875 i Entscheid. des Reichs-Oberhandelsgerichts
XVIII. ss. 138—40). Vidare har § 45 stadgat
notifikationsskyldighet gent emot godkännaren,
om vexeln icke har infriats af domiciliaten. En sådan
skyldighet är icke uttryckligen nämd i DWO. 42
eller 45, och genom en dom af ROHG. (i Hoffmanns
samling II. 321) har afgjorts, att man icke på tolkningens
väg kan sluta dertill. Ej heller i Danmark
och Norge har underrättelse i detta fall antagits vara
nödvändig (Gram a. st., s. 397, Hallager a. st. I.
368—9). Man har emellertid trott sig böra gifva
godkännaren rätt till notifikation. Visserligen har
häremot invändts, att domiciliaten är hans ombud
och att godkännaren sjelf är närmast att skaffa sig
underrättelse, huru vida han uppfylt sitt mandat eller
ej. Men detta kan i alla händelser endast gälla, när
domiciliaten uppgifvits af godkännaren sjelf, och för
öfrigt är det väl i det hela riktigare att uppfatta
dennes förhållande till domiciliaten såsom analogt
med trassentens förhållande till trassaten (jfr Tiiöl
a. st. ss. 645—6), och på en sådan uppfattning grunda
sig väl äfven reglerna om vexelrätten gent emot
godkännaren (§ 43). Det finnes derför samma skäl
för att gifva honom underrättelse som för att lemna
trassenten sådan. Och denna underrättelse synes närmast
böra åläggas trassenten, hvars föregångare godkännaren
på visst sätt är (jfr § 23), och som dessutom
alltid torde vara berättigad att erhålla notifikation,
enär hans adress — utgifningsorten —- skall finnas
på hvarje vexel. Att denna notifikation är ålagd
trassenten endast i det fall, att han sjelf mottagit
underrättelse, öfverensstämmer med utkastets hufvudregel.
— Utkastet har slutligen betecknat den tid, inom
hvilken underrättelsen skall meddelas, på ett sätt,
som i någon mån afviker från den tyska lagen; det
förra har nämligen ”tvenne söckendagar” då den

senare deremot liar ”zwei Tage”, och häraf följer, att
respittiden enligt utkastets § 45 förlänges genom mellankommande
helgdagar likasom enligt bägge lagarnes
§ 41; man finner nämligen lätt, att förhållandet är likartad!,
om än skälet framträder med större styrka i det
sist nämda fallet. — Tillägget i 2:dra momentet med afseende
på de orter, der post ej går, förklaras af de
lokala förhållandena i derå nordiska bygder.

Notifikationsskyldigheten åligger enligt utkastet
liksom enligt den tyska lagen först och främst ”innehafvare
af en för bristande betalning protesterad vexel”.
Detta uttryck är ej fullt tillfredsställande; det har användts
för att i korthet betona, att skyldigheten åligger
presentanten, vare sig han sjelf är vexelns egare eller
endast dennes ombud, och att den har någon betydelse
endast för den person, som uppfyller välboren för regressrätten,
och detta är ju i allmänhet endast fallet
med den, hvars vexel protesterats de non solutione.
Men af § 42 följer, att presentanten icke dess mindre
bör notificera, om protest på grund af den i nämde §
omförmälda afsägelsen underlåtits. Man antager nämligen,
att de två dagarne här böra räknas från den
sista dag, på hvilken protesten, om den behöfts, skulle
hafva upptagits (jfr Thöl a. st. ss. 393—4); att underrättelsen
i detta fall gäller vexelns uteblifna betalning
i stället för protestens upptagande, är sjelfklart. Om
deremot protest de non solutione uraktlåtits, emedan
återgångstalan om betalning efter protest de non acceptatione
redan väckts, och underrättelse derom meddelats
(jfr §§ 41, 29 och 20), så finnes naturligtvis intet skäl
att ej fatta förutsättningen i § 45 efter bokstafven.
A andra sidan kan enligt samma uppfattning notifikationsskyldigheten
icke förfalla endast på den grund, att
underrättelse förut meddelats antingen om protest de
non acceptatione i de fall, då betalningsregress enligt
§ 29 icke börjats, eller om den i § 30 omförmälda
säkerhetsprotesten (jfr Borchardt a. st. Zusatz 510).
Då man i §:n påbjudit skriftlig underrättelse, så har man
likasom de tyska tolkarena utgått från den förutsättningen,
att ett öfversändande af protestdokumentet genom
ett bud måste betraktas som sådan (Thöl a. st.
s. 393).

§ 46 motsvarar de två sista punkterna af DWO.
45. Man har nämligen ansett en fördelning af det
tyska lagrummets innehåll på två §§ ändamålsenlig.
§:ns lydelse skall enligt komiterades mening tydligt
ådagalägga, att endast de kunna göra §:n gällande, indika
haft rätt att fordra underrättelse. Försummelsens menliga
följder äro helt och hållet de samma som enligt

den tyska lagen, ty äfven denna bör så förstås, att å
vexelsumman vanlig uppskofsränta kan beräknas, hvilket
i utkastet mera bestämdt förklarats för att förebygga
ovisshet (jfr Thöl a. st. s. 394, Borchardt a. st,
Zusatz 512); likaså förlorar den försumlige regresssökanden
enligt utkastet sin rätt till provision.

Af grundsatsen, att notifikationen ej är något vilkor
för återgångstalan, följer, att invändning om uteblifven
notifikation måste uttryckligen framställas. Af vexelprocesslagstiftningen
kommer då att bero, huruvida
sådan invändning under regresskäromålet kan framställas
med någon annan påföljd än regress-summans
förminskande, eller om särskild talan behöfver för vinnande
af skadeersättning väckas och utföras.

§ 47 öfverensstämmer helt och hållet med DWO.
46 och erfordrar enligt komiterades förmenande ej någon
förklaring, då den ju endast innehåller sådant, som man
väl äfven den förutan skulle kunna anse sig berättigad
att antaga.

§ 48 öfverensstämmer fullkomligt med DWO. 48,
men den finnes icke i den svenska lagen, antagligen
emedan den ansetts öfverflödig (jfr Lagberedningens
ofvan anförda yttrande, hvari en sådan regel förutsättes).

§ 4!) mom. 1 öfverensstämmer med DWO. 49 och
S. L. § 45 likasom ock med den den nuvarande danska
och norska rätten (jfr Hallager a. st. I. 371, dansk
Fdn. § 44). Vid dess affattande har det svenska lagrummet
helt och hållet följts; sålunda har utkastet likasom
den svenska lagen användt uttrycket ”återgångstalan”,
då deremot den tyska talar om vexelkäromål i
allmänhet, och detta emedan här ej är fråga om godkännaren
(om ej vid domicilierade vexlar). Något tvifvel
derom, att godkännaren kan sökas in solidum med de
öfriga, kan i alla fall icke uppstå, icke ens om man ej hade
§ 87. — §:ns andra moment finnes ej i den tyska och
den svenska lagen, om också dess innehåll helt visst
öfver allt torde vara gällande; man har här upptagit
det efter den danska Fdn. 1825 § 44 i. f. (jfr Hallager
a. st. I. s. 371), emedan det kan vara nyttigt att
se regeln uttalad i sj elfva lagen. Oaktadt det allmänna
uttrycket ”vexelgäldenär” torde dock sammanhanget
visa, att här icke tänkes på godkännaren, ty utstrykningen
af hans namn bedömes enligt stadgandet i §
21,3. Se äfven § 55.

§§ 50—52 innehålla reglerna för hvad som vid betalningsregress
kan fordras, och de gälla vare sig återgångstalan
har sin grund i vägradt godkännande (§ 29)
eller i uteblifven betalning. §§ öfverensstämma i det
väsentliga med DWO. 50—51 och S. L. §§ 46—47. Der -

emot medföra de vigtiga afvikelser från den nuvarande
danska och norska rätten. Den mest i ögonen fallande
af dessa ligger må hända i vexelräntans nedsättande
till 6 % (jfr dansk Fdn. 1825 § 45, N. L. 5. 13. 20),
i afseende hvarpå kan anmärkas, att den höga räntan
af 12 / nu helt visst står i begrepp att försvinna (jfr
Adlers och Puööaards skr. ss. 26—27 och Grosshandlare-societetens
komités svar s. 34). Men vid sidan
häraf må framhållas skilnaden med afseende på den
fortsatta regressen (§ 52). Rörande spörsmålet, om provision
och omkostnader kunna upprepade gånger beräknas,
hafva två system i vexellagarne gjort sig gällande.
Efter det direkta eller enkla regress-systemet,
som är det traditionella och ännu följes i Frankrike,
Belgien och andra land med fransk vexelrätt, stannar
man vid den returräkning, som under första regressen
uppgjorts, och som fastställer omkostnadernas storlek
till en oföränderlig summa, i ty att denna räkning
följer vexeln under dess gång tillbaka ända till trassenten.
Det motsatta system, som antagits i den tyska
gruppen af vexellagar, tillåter deremot att beräkna provision
och omkostnader på alla de händer, genom hvilka
vexeln under sin gång tillbaka löper. I Norge och
Danmark följer man en medelväg, i det att lagen medgifvit
omkostnadernas hopläggande — enligt N. L. 5.
13. 20 dock ej till större sammanlagdt belopp än ^ %,
provisionen inberäknad, se HRD. i Retstid. 1872. 534,
jfr 1873. 459 — och i Danmark dessutom är tillåtet
att på en gång (eller flera gånger tillsammans) beräkna
en provision af °/, hvari dock kurtage innefattas. Utkastet
har i allmänhet slutit sig till det tysk-svenska
systemet; men för att förebygga missbruk och en orimlig
tillväxt af provisionerna (| % för hvarje gång) har
det stadgat, att dessa icke må kunna sammanläggas till
större belopp än 2 %; och i sammanhang härmed för
att förenkla beräkningen har det föreskrifvit, att indossanternas
provision enligt § 52 endast skall beräknas å
vexelsumman men ej å regress-summan, såsom sannolikt
menats i de näinda lagarne (se Lagberedningens
motiv s. 12). — Äfven i afseende på reglerna om kursskilnaden
äro vexellagarne från hvarandra mycket afvikande.
Några, och deribland den tyska, tillåta kursdifferensens
hopande, de flesta förbjuda det; dessutom
finnas delvis olika föreskrifter om differensens beräknande.
Dessa svårigheter äro obekanta för den svenska
och den finska lagen. Dessa lagars stadganden härom
hvila nämligen på den grundtanken, att endast vid
vexlar, lydande på utländskt mynt, kurs skall beräknas,
och att alltså, sedan den nödiga reduktionen till in -

ländskt mynt en gång företagits — vare sig nu detta
skett vid vexelegarens återgångskraf eller vid ett följande
sådant —, det ej blifver något ytterligare tal om
kurs. Och detta enkla system, som i hufvudsak helt
visst också öfverensstämmer med den vanliga praxis i
Danmark och Norge, har man ej något skäl att förändra.
Föreskrifterna, huru reduktionen från utländskt
till inländskt mynt skall ske, äro de samma under återgångstalan
som eljes och äro alltså gifna genom en
hänvisning till § 35.

Regress-sökandens rätt har i §§ 50—52 uttryckligen
förklarats vara inskränkt till de i dessa §§ faststälda
fordringsanspråk. Härigenom har man också
velat ådagalägga samma uppfattning, som gjort sig
gällande med afseende på den tyska lagen, nämligen
att han ej heller genom vanligt käromål må kunna
fordra något ytterligare skadestånd (se Thöl a. st. ss.
357—8, Protokolle s. 119 n:o 538, jfr Borchardts samling
af vexellagar I. s. 211, enligt hvilken sådant är
tillåtet i Skotland).

Hvad de särskilda §§ angår, är att märka, att §
50 handlar om det första återgångskrafvet af den vexelegare,
som icke erhållit betalning hos trassaten (domiciliaten),
lika som § 51 i nära anslutning till föregående
§ endast är skrifven för samma fall, hvilket
också visar sig af §:ns slutmening (jfr § 36 sista p.),
som endast passar vid återgångskraf af den, som hade
rätt att fordra betalning å förfallodagen; ex analogia
måste emellertid §:ns hufvudregel kunna användas, om
den förste regress-sökande, som vänder sig mot inländsk
vexelgäldenär, sjelf är en indossant, som har infriat
vexeln under regress. Hans och efterföljande regresssökandes
kraf fäller för öfrigt under § 52.

Den tyska lagens art. 52 har lika litet upptagits
i utkastet som i den finska och den svenska lagen,
emedan den synes mera egnad att framkalla än att undanrödja
ovisshet.

§ 58 öfverensstämmer med DWO. 53, men har
ingen motsvarande § i den svenska lagen. Den behandlar
under namn af motvexlar de i Danmark och
Norge redan förut bekanta vexlar (rekambio-, åter- eller
Hervexlar), som afse uttagande af återgång sfordran (N.
L. 5. 13. 20, Hallager a. st. I. ss. 374—5, Gram a.
st. ss. 415—16). Då §:n har till följd, att den vid regress
förpliktade. bör honorera en sådan motvexel, så
vida han icke vill utsätta sig för att betala de ytterligare
omkostnader, som en vägran skulle framkalla,
så har man i §:ns senare moment för att ej åsamka
den vid regressen förpliktade onödiga omkostnader ålagt

regress-sökanden att göra denna vexel för honom så
billig som möjligt, och att derför draga den på betalning
vid sigt och omedelbart på den regresspliktige
utan att begagna någon mellanhand och utan att domiciliera
den till annan ort (o: a drittura, se Kletkes
Encyclopsedie des Wechselrechts I. s. 336). Om detta ej
iakttagits, måste alltså den vid regress förpliktade kunna
vägra att honorera motvexeln (Thöl a. st. ss. 363—4,
Protokoll der Leipziger-Konf. ss. 120—1). A andra
sidan bör helt visst regress-sökanden, som ju har anspråk
att genom den dragna motvexelns försäljning på
stället undfå godtgörelse för hela regressfordran och
nödvändiga utgifter, hafva rätt att beräkna dessas belopp
på sådant sätt, att ändamålet verkligen uppnås,
och således framför allt så, att man gör afseende på
kursen å a vista vexlar, dragna från utställningsorten
(o: motvexelns) på betalningsorten; jfr Thöl a. st. §§
235 och 236 och s. 461 om den lika lydande DWO. 53.

§ 54 öfverensstämmer med DWO. 54 och S. L. §
48 såväl som med gällande dansk och norsk rätt. Den
vexel, som här omtalas, är naturligtvis först och främst
den nödlidande vexeln. Men om regressfordran uttages
genom en motvexel, så gör också §:ns plats efter § 53
det alldeles otvifvelaktigt, att den vid regressen förpliktade
kan mot betalningen fordra utlemnandet icke
blott af motvexeln utan äfven af den vexel, som framkallat
regresskäromålet (jfr Protokolle der LeipzigerKonf.
s. 121 n:o 553).

§ 55 motsvarar den tyska lagens art. 55 och har,
antagligen på grund deraf, att innehållet ej är tvist
underkastadt, ej intagits i den svenska lagen. Sin betydelse
får §:n egentligen, då den sammanställes med
föregående § 54, enär den tj enär till att visa, att den
vexel, som enligt den senare §:n kan återfordras, icke
får innehålla sådana utstrykningar, som hindra vidare
regress (jfr Bokchardt Allg. DWO. ss. 245—7). Se
äfven § 49,2.

Nionde Kapitlet.

Om vexel» godkännande eller betalning efter nödfallsadress
eller till heder.

Hufvudinnehållet af detta kapitel öfverensstämmer
med de regler om hithörande rättsförhållanden, som
finnas i den danska Fdn. 1825 §§ 37—43 och 57, och
med det, som i Norge med stöd af landssed anses gälla
(Hallagek a. st. I. ss. 354—8 och 370—1). Kapitlet
kommer dock att, på samma gång som det mer ingår
i enskildheter, föranleda åtskilliga förändringar i den

danska och den norska vexelrätten Den vigtigaste ändringen
består deruti, att nödfallsadressater hafva blifvit
mer likstälda med intervenienter, så till vida att de
efter vexelns infriande skola hafva vexelrätt äfven mot
adressanten (§ 63). Då emellertid utkastet, lika litet
som dess källor, har gått så långt i att utplåna skilnaden
mellan nödfallsadressaters och intervenienters
rättsställning som den franska rätten (jfr i synnerhet
§ 57), så har man icke ansett lämpligt att, såsom den
tyska lagen, bruka samma benämning för båda arterna
af godkännande eller betalning (Ehrenaccept—Ehrenzahlung),
utan utkastet har i likhet med svenska lagen
bibehållit den gamla skiljaktigheten i uttrycken. För
öfrigt har man i detta kapitel mer följt den tyska än
den svenska lagens lydelse, emedan den senare härvid
i allmänhet, som det synes utan tillräcklig grund, är
icke så litet utförligare och har en något afvikande
anordning.

§ 56 (S. L. § 49, DWO. 56), som uppställer hufvudregeln
om uppvisning till godkännande hos nödfallsadressaten,
utgår från den naturliga och allmänt
erkända uppfattningen, att den, som mottagit en med
nödfallsadress försedd vexel, derigenom har förpliktigat
sig att söka få vexeln honorerad af nödfallsadressaten,
innan han vänder sig emot sina föregångare på grund
af deras bristande i uppfyllelsen af den i tratta och indossament
liggande garantien för vexelns godkännande
och betalning genom trassaten. Då lagutkastet emellertid
icke i allmänhet stadgar någon skyldighet att uppvisa
till godkännande, lärer icke heller, utom i de i §§
18 och 19 omförmälda fall, någon skyldighet att uppvisa
till godkännande hos den subsidiära trassaten (nödfallstrassaten)
finnas, icke ens om godkännande redan
förgäfves äskats hos hufvudmannen. Men denna utgångspunkt
leder med nödvändighet derhän, att någon
återgångstalan alldeles icke kan med anledning af det
uteblifna godkännandet göras gällande — vare sig efter
§§ 25 och 26 eller § 29 — innan godkännande förgäfves
äskats äfven hos nödfallsadressaten. Detta vilkor
har dock i öfverensstämmelse med källorna inskränkts
till det fall, att nödfallsadressaten finnes å betalningsorten,
emedan det, hvilken åsigt man än har om giltigheten
af en vexel med flera betalningsorter, synes
mindre rimligt att påbörda vexelegaren skyldighet att
äska godkännande på flera olika orter, innan han böljar
sin regress. De ord, i hvilka det tyska lagrummet
stadgar detta (”eine auf den Zahlungsort lautende Nöthadresse”),
hafva framkallat tvekan, huruvida nödfallsadressaten
skall anses vara å betalningsorten, om adressen

icke sjelf nämner detta. Detta tvifvel är emellertid af
de flesta författare likasom af ROHG. (dom af 4 nov.
1873 i Hoffmanns samling II. 105 fl.) löst så, att nödfallsadressaten
presumeras bo å betalningsorten, derest
uppgift om hans hemvist icke är bifogad. Tolkningen
synes också så naturlig, att man icke dragit i betänkande
att använda ett liknande uttryck i utkastets §
62 i förhoppning, att det skall tydas på samma sätt
(jfr § 4). Och detta har man så mycket snarare förmodat,
som i utkastet i nära öfverensstämmelse med
den svenska lagrummet (S L. § 49 jfr § 58) af formela
skal valts en lydelse, som visar, att nödfallsadressen
för att förpliktiga vexelegaren icke i bokstaflig mening
behöfver lyda på betalningsorten.

Den tyska och den svenska lagens regel synes för
öfrigt helt visst vara mindre lämplig med afseende på domicilierade
vexlar, enär den leder derhän, att vexelegaren
ej är pliktig att uppsöka nödfallsadressater å trassatens
boningsort (Hartmann a. st. ss. 418—19). Uppvisning
till godkännande hos nödfallsadressaterna synes dock
företrädesvis böra ske. om de finnas på samma ställe
som trassaten, ty uppvisningsskyldigheten torde i detta
fall alltid vålla vexelegaren minsta möda och kostnad
(jfr § 83). Då man nu ej velat förpliktiga vexelegaren
att kräfva godkännande mera än på ett ställe,
så har man gifvit företrädet åt uppvisningsorten (o: den
ort, der vexeln skall förevisas för trassaten). Och härtill
är enligt utkastets system så mycket större skäl,
som § 18 i motsats mot källorna gjort det nödvändigt
att till godkännande uppvisa alla domicilierade vexlar.
Om derför en nödfallsadress lyder på domicilorten, så
får den betydelse först efter protest för bristande betalning
(§ 62).

Den svenska lagens lydelse, när den tages efter
orden, medför den verkan, att trassaten ej kan användas
såsom nödfallsadressat, åtminstone ej af trassenten
(jfr Welins Handbok s. 76). Men denna inskränkning
i rätten att bruka nödfallsadresser, som för öfrigt
också af en och annan anses ligga i den tyska lagen
(Thor a. st. s. 520), synes särdeles obefogad i ett system,
som gifver nödfallsadressaten efter vexelns infriande
vexelrätt jämväl mot adressanten; ty denna förmån
gör det lätt förklarligt, att en trassent, som kunde
befara, att trassaten icke skulle vilja acceptera, derest
han endast erhölle rätt att i vanlig rättegångs väs? söka
godtgörelse, kan vilja uppmana honom att honorera
vexeln mot att också sjelf erhålla vexelrätt, d. v. s.
göra honom till nödfallsadressat. Utkastet har derför
formulerats så, att det skulle vara eu inskränkande

Vexellagkomiténs betänkande.

tolkning att utesluta trassaten ur nödfallsadressaternas
klass. Det faller af sig sjelf!, att, om trassaten vill
blott i egenskap af nödfallsadressat acceptera, nödvändigheten
att derförinnan hos honom upptaga den vanliga
protesten de non acceptatione inträder lika väl som
i det fäll, att nödfallsadressaten och trassaten äro olika
personer.

Den tyska lagen har såsom vilkor för hvarje säkerhetsregress,
icke blott efter uteblifvet godkännande utan
äfven i det fäll, som omnämnes i DWO. 29 (utk. §
30), fordrat, att man skall hafva vändt sig till nödfallsadressaten
med begäran om godkännande. Den
svenska lagen har tolkats på samma sätt (Welins Handbok
s. 54), men, som det kan tyckas, med tvifvelaktigt
berättigande, då det i S. L. § 31 ej talas något derom
och i S. L. § 49 jfr 54 endast talas om återgångstalan
för uteblifvet godkännande, likasom ej heller i Lagberedningens
motiv finnes någon antydning härom. Man
anser dock i likhet med den tyska lagen samma skäl
finnas för vexelegaren att låta sig nöja med nödfallsadressatens
godkännande efter en säkerhetsprotest, som
efter en vanlig protest de non accept. — eller enligt
utkastets och den svenska lagens system till och med
ett starkare skäl, enär han i detta fall endast röner
hinder i en säker hetsregress. Såsom redan vid § 30
omnamts har man ansett riktigast att upptaga de nödiga
stadgandena i denna §, hvarigenom det också blir klart,
att vexelegaren i detta fall endast är skyldig att uppsöka
nödfallsadressaten under samma vilkor som efter
protest de non acceptatione.

§:ns sista punkt öfverensstämmer i hufvudsak med
DWO. 56 mom. 2, S. L. § 49 mom. 2 och dansk Fdn.
1825 § 37 2:dra punkten, jfr Hallager a. st. I. s.
355. Att utkastet här ej i likhet med S. L. uttryckligen
säger, att vexelegaren ”först gånge till” den nödfallsadressat,
genom hvilken de flesta vexelgäldenärer
befrias, har sin grund deri, att det oftast först under
protestförrättningens gång kommer att visa sig, hvem
som tecknat nödfallsadressen.

Om följderna af, att företrädesrätten ej aktas, härmed
afsigt ej nämts ett ord på detta ställe, ty dessa
följder inträda först vid betalningen, och då kommer
den, som utan att dertill vara berättigad hindrat andra
från att meddela godkännande, att förlora sin återgångstalan
mot de företrädare, som skulle befriats genom
den förbigångne nödfallsadressatens erbjudande af
betalning (§ 64, jfr Thor a. st. s. 565, Protokolle der
Leipziger-konferen/, s. 135 n:o 636).

§ 57 (jfr DWG. 57, S. L. §§ 50 och 55). Derest
någon, som ej är nämd såsom nödfallsadressat,
erbjuder sig att godkänna den de non acceptatione
protesterade vexeln, så finnes det i vanliga fall alls
intet skäl att ålägga vexelegaren att mottaga ett sådant
godkännande, enär han derigenom enligt utkastet
(i motsats mot den franska lagen) skulle hindras
i sin återgångstalan. Undantagsvis har dock utkastet
ålagt honom att mottaga det godkännande till heder,
som af trassaten erbjudes, och det icke blott, i enlighet
med den svenska lagens § 55, när godkännandet
erbjudes till heder för trassenten, utan äfven i
det fall, då erbjudandet sker till heder för en indossant.
I båda fallen vinner nämligen vexelegaren just
det, han sjelf önskat, d. v. s. vexelrätt mot trassaten,
och om också i senare fallet icke all återgångstalan
före bygges (jfr Lagberedningens motiv ss. 12 — 13),
kommer den dock att åtminstone inskränkas. Den
danska Fdn. 1825, § 41 har, i motsats mot den svenska
lagens § 55, endast ålagt vexelegaren att mottaga
trassatens godkännande till heder i det fall, att det
meddelas för en indossant eller för en trassent, som
dragit för en annans räkning. En sådan inskränkning
kunde också tyckas hafva en giltig orsak deruti,
att man eljes kunde befara, det trassaten skulle kunna
vägra vanligt godkännande för att efteråt genom godkännande
till heder vinna vexelrätt mot trassenten.
Likväl skulle föga vara vunnet genom att uppställa
denna inskränkning, enär i sådant fall det skulle
bero ensamt af vexelegaren, om hedersgodkännandet
mottoges och vexelrätt mot trassenten erhölles, samt
vexelegaren i de flesta fall ej skulle hafva något intresse
af att neka sitt samtycke, om trassaten gjorde
hedersgodkännandets mottagande till vilkor för att
meddela något godkännande alls. Trassenten synes
derjämte, huru man än tänker sig saken, bättre betjenad
med att komma i vexelrättlig förpliktelse till
trassaten än med att strax utsättas för återgångstalan
för bristande betalning. Dock har man af den öfverenskommelse,
som ligger i vexelns mottagande, ansett
följa, att en af trassenten uppgifven nödfallsadressats
godkännande bör hafva företräde framför
trassatens godkännande till heder, och en liknande
regel har man uppstält för alla de fall, då nödfallsadressaten
skulle komma att befria lika många som
trassaten genom sitt godkännande till heder. Ty
visserligen har i utkastet trassaten betraktats såsom
ett slags subsidiär hjelptrassat för alla i vexeln in -

tresserade personer — derför kan hans godkännande
till heder i allmänhet icke afvisas—; men i konseqvens
härmed bör han vika för den af vederbörande
uttryckligen nämda nödfallsadressaten. -— Här är ej,
såsom i § 56, det vilkor uppstäldt, att nödfallsadressaten
skall bo på betalningsorten; ty visserligen är
vexelegaren icke skyldig att på andra orter uppsöka
en nödfallsadressat; men om han utan något besvär
genom nödfallsadressatens egen åtgärd kan erhålla
hans godkännande, så öfverensstämmer det bäst med
sakens natur att anse honom såsom den der stillatigande
förbundit sig att mottaga den. Man förutsätter
alltså, att ej heller någon återgångstalan kan
anställas mot de vexelgäldenärer, som befrias genom
nödfallsadressatens godkännande, äfven om denne bor
å annat ställe, än betalningsorten. Sjelfklart är det
dock, att man här blott åsyftar ett godkännande efter
trattans innehåll, d. v. s. ett godkännande, som icke
lyder på någon annan ort än den, å hvilken vexeln
efter sin egen lydelse skall betalas (jfr härnedan vid
§ 62). — För hela §:n ligger också den förutsättningen
till grund, att vexeln lider nöd eller åtminstone blifva
protesterad för icke betryggande godkännande,
och att det ej kan blifva fråga om någon giltig intervention,
innan protest upptagits icke blott hos trassaten
utan äfven —- om man bortser från trassatens
och den till företräde berättigade nödfallsadressatens
godkännande till heder — hos samtliga nödfallsadressater
på betalnings(uppvisnings-)orten. I den svenska
lagen § 50 säges detta mera uttryckligt; men
dess lydelse utesluter nödfallsadressat från att intervenera
genom godkännande, äfven om vexelegaren
sådant tillåter, något som ej synes hafva skäl för sig.
För att trassat eller nödfallsadressat skall kunna meddela
godkännande till heder måste för öfrigt icke
blott protest vara upptagen hos honom sjelf, utan det
bör också uttryckligen tilläggas, att det är ett godkännande
till heder, för att det icke skall förvexlas
med det efter protesten meddelade godkännande, som
i § 28 omförmälts, eller d. s. k. efteraccepten. I S. L.
§ 55 är stadgadt, att vilkoren för sådan accepts mottagande
böra vara uppfylda, för att ett hedersgodkännande
skall kunna vexelegaren påtrugas. Man
anser det falla af sig sjelft, att vexelegaren, hvilkens
intressen ju ingalunda bättre tillgodoses genom ett
hedersgodkännande än en efteraccept, icke skall
komma att intaga en mera ofördelaktig ställning, om
lagen ålägger honom att mottaga det förra, än om

han måste låta sig nöja med den senare. Detta har
emellertid antagits vara så klart, att utkastet ej uttryckligen
hänvisat till § 28.

§ 58 (so DWO. 59, jfr 62, S. L. § 51, jfr § 53).
Angående formen för nödfallsadressaters och intervenienters
godkännande har den svenska lagen stadgat,
att det skall tecknas å sjelfva vexeln, då deremot
DWO. 62 förutsätter, att det kan tecknas på
en kopia (jfr Thöl a. st. ss. 523 och 532, Hartmann
a. st. s. 420). Man finner också, att det kan gifvas
anledningar att tillåta detta; men samma skäl, som
hafva föranledt komiterade att fordra, det trassatens
vanliga godkännande tecknas å sjelfva vexeln (§ 21),
synes följdriktigt leda derhän, att nödfallsadressaters
och intervcnienters å en kopia tecknade godkännande
blott i det fall förklaras giltigt, då det meddelas med
afseende på kopians originela del, eller med andra
ord, om den nödfallsadress, som adressaten godkänner,
eller det indossament, till hvars heder intervenienten
godkänner, finnas egenhändigt å kopian tecknade.
Detta är i den tyska teorin minst sagdt omtvistadt
(se nyss anförda skrifter), och man har derlör
i lagutkastet intagit en uttrycklig, härmed öfverensstämmande
begränsning af befogenhet att teckna
här omförmälda godkännande på en vexelkopia. För
öfrigt uppställes i fråga om formen blott den allmänt
erkända deklaratoriska regeln, att godkännandet i
tvifvelaktiga fall antages vara meddeladt för trassentens
räkning, dock så, att enligt utkastet denna presumtion
i afseende på nödfallsadressatens godkännande
skall gälla endast i de fall, då hvarken godkännandet
ensamt för sig ej heller godkännandet tillsammans
med nödfallsadressen lemnar annan upplysning;
detta öfverensstämmer ungefär med S. L.
§ 53, under det att DWO. 59, så vidt man kan finna,
utan tillräcklig anledning går ännu längre. För öfrigt
måste de regler, som gifvits om vanligt godkännande
(se §§ 21 och 22), vara tillämpliga (jfr GRAtVEiN die
Perfection des Acceptes ss. 104—6). Alltså kan icke
ett partiel interventionsgodkännande, så vida det icke
fullständigar ett af trassaten tidigare gifvet partielt
godkännande, för vexelegaren blifva mera bindande,
än om det efter protest vore meddeladt af trassaten
sjelf (jfr § 28); med ett partielt godkännande af en
nödfallsadressat bör deremot vexelegaren helt visst
enligt § 22 vara skyldig att hålla till godo.

§ 59 öfverensstämmer i hufvudsak med DWO.
58, likasom ock dess innehåll återfinnes i S. L. § 49
och i synnerhet i § 52, jfr §§ 51 och 53. Från det

tyska lagrummet afviker dock utkastet deruti, att det
icke gör den så kallade interventionsprotesten nödvändig;
man kan nämligen icke inse nyttan af ett sådant
stadgande (jfr Thöl a. st. s. 568). §:n har der för

— enligt komiterades åsigt i öfverensstämmelse
med den svenska lagen, som dock också talar om ett
”bihang” till protesten —■ affattats i den form, att den
behöfliga påteckningen å protesten kan af presentanten
meddelas. Af denna olikhet följer också, att
den tid, inom hvilken notifikation skall meddelas,
räknas från dagen för godkännandet, om hvilken enligt
utkastet, men icke enligt S. L., påteckningen skall
innehålla upplysning.

§ 60 motvarar DWO. 60 och S. L. § 56, hvilken
senares lydelse §:n i det närmaste har följt, dock så,
att de, mot hvilka den vexelrättliga förpliktelsen
gäller, angifvits i öfverensstämmelse med det tyska
lagrummet. Den danska Fdn. 1825, § 38 låter interventionsgodkännande
medföra samma förpliktelser,
som vanligt godkännande. Detta är också i hufvudsak
riktigt och har i utkastet — med tillämpning
jämväl på nödfallsadressaters godkännande — blifvit,
likasom i S. L. § 56, uttryckt mera bestämdt än i
DWO. 60; häraf katt man nu äfven sluta, — något
som efter DWO. 60 kunde vara tvifvel underkastadt
— att det härvid endast gäller att svara för vexelsumman,
men ej för regress-summan. Derjämte finnas
emellertid enligt utkastet så väl som enligt dess
källor några andra icke ovigtiga skiljaktigheter mellan
de tvenne arterna af godkännande. Särskildt framgår
det af ifrågavarande §, att så väl interventionsgodkännarens
som den godkännande nödfallsadressatens
vexelrättliga förpliktelse blott gäller i förhållande till
honoratens eller adressantens efterföljare, icke i förhållande
till honom sjelf, samt att vexeln måste hos
dem vara uppvisad till betalning före den vanliga
protesttidens utgång (jfr § 62). Likaså innebär §:n,
något som ju också följer af detta godkännandes
natur, att betalningsskyldigheten blott är subsidiär
eller för nödfall, d. v. s. då först inträder, när vexel
ej blir å förfallotid af trassaten sjelf infriad.

§ är i det närmaste affattad i öfverensstämmelse
med DWO. 61 och i hufvudsak äfven med
S. L. § 54; i hvilken senare §:ns andra punkt saknas
endast af den anledning, att det ansetts öfverflödigt
att uttala den i samma punkt uttryckta grundsats
(jfr Lagberedningens motiv s. 13, Welins Handbok
s. 79); af denna punkt följer också för öfrigt, hvilket
dock äfven skulle kunna slutas af § 59, att interveni -

enten eller nödfallsadressaten ej sjelf liar återgångstalan
för vinnande af säkerhet. Det tyska lagrummets
uttryck innebär, att återgångstalan för icke betryggande
godkännande ej heller kan göras gällande af
der nämda personer; i utkastet måste detta tillägg
särskild! göras på grund af olikheten mellan de tvenne
arterna af nämda återgångstalan. Skulle emellertid
en af de i denna § omförmälda godkännare sjelf
komma under konkurs, är det en naturlig följd, att
§ 30 måste komma att tillämpas. Att trots godkännandet
den, för hvars räkning det är meddeladt, är
berättigad till återgångstalan mot sina föregångare,
förklaras deraf, att de senare enligt föregående § icke
befrias genom godkännandet, och att han sjelf i anledning
af sin nödfallsadress eller af det honom till
heder meddelade godkännandet ofta nödgas vidtaga
åtgärder för vexelns infriande. Då han enligt § 59
vanligen torde vara i besittning af protesten, lärer
han också ganska ofta kunna uppfylla det i § 26
faststälda vilkoret för indossantens säkerhetsregress,
huru man än eljes må uppfatta detta. Den i § 29 afhandlade
återgångstalan för bristande betalning torde
han deremot icke kunna anställa, då han svårligen
torde vara i besittning af vexeln med behörig åtkomst.
Skulle han emellertid trots godkännandet
hafva frivilligt infriat vexeln före förfallotid, så finnes
helt visst icke något skäl att förvägra honom rätt att
välja denna regress mot föregångarne.

§ 62 (jfr DWO. 62 samt S. L. §§ 57, 58 och 60)
innehåller föreskrifterna för betalning genom nödfallsadressater
och intervenienter. För att sådan betalning
med full giltighet skall kunna ske, bör vexeln vid
förfallotid lida nöd. Detta gäller också i de fall,
då vexeln är förut försedd med godkännande af nödfallsadressat
eller intervenient, om detta är meddeladt
blott för nödfall o: så vida trassaten ej sjelf betalar.
Derför måste vexeln i alla händelser hafva blifvit
förgäfves uppvisad för trassaten (godkännaren) å förfallotid,
ehvad den förut blifvit protesterad de non
acceptatione eller icke (jfr § 41, hvars sista punkt
icke någonsin kan finna tillämpning på detta fäll).
Äfvenledes bör vexeln, för att ej en prejudicierad
sådan utan regressrätt (jfr § 63) må till infriande erbjudas,
vara protesterad de non solutione hos trassaten
(godkännaren). Nödvändigheten af att uppvisa
och protestera vid förfallotid hos trassaten förefinnes
likaledes, då denne är heder »acceptant och som sådan
skall betala; ty om han å förfallotiden infriar vexeln
utan föregående protest, är det presumtion för, att

betalningen erlagts efter trattans ursprungliga innehåll
(Lagberedningens motiv s. 14).

Likasom vexelegaren, om han vill göra regress
för uteblifvet godkännande gällande, är förpliktigad
att uppsöka de på uppvisningsorten boende nödfallsadressater,
så måste han af liknande skäl, så vida
han vill hafva sin regress till betalning oförminskad,
uppsöka å vexeln tecknade nödfallsadressater, ehvad
de förut accepterat eller icke, jämte den interventionsacceptant,
som han, ehuru dertill ej förpliktigad,
kan hafva antagit. I bägge fallen gäller dock förpliktelsen
blott så vida, som de kunna anträffas på betalningsorten
eller, som det i finska lagens § 55 heter,
”den i vexeln utsatta betalningsorten”, ett uttryck,
som passar lika väl för domicilierade som för vanliga
trattor. Mottagande af en annorstädes boende mans
interventionsgodkännande medför således ej heller
förpliktelse att å förfallodag uppsöka honom å hans
hemort; och det samma gäller i det fall, då man
måst mottaga en nödfallsadressats godkännande, emedan
det, ehuru han bodde utom uppvisningsorten,
frivilligt erbjöds; i bägge fallen förutsättes det nämligen,
att betalningen skall erbjudas på betalningsorten,
och i sådant fall kan den naturligtvis lika litet
möta afslag, som då den erbjudes af en vanlig intervenient
(§:ns sista punkt). Att vexelegaren sålunda
icke i något fall är förpliktigad att uppsöka nödfallsadressaten
eller hedersacceptantcn utom betalningsorten
står i nära sammanhang med den föreskriften,
att icke blott hufvudprotest de non solutione utan
äfven uppvisning och, der så behöfves, protest hos
nödfallsadressaten o. s. v. böra vara vidtagna inom två
söckendagar efter förfallodag (jfr § 41). Detta är åter
en naturlig följd deraf, att hela trattan med indossament,
nödfallsadresser och godkännande till heder är
oryggligt fästad vid den en gång bestämda förfallotiden.
— Nödvändigheten af protest, då nödfallsadressat
eller interventionsacceptant ej vill betala, följer
af de allmänna principerna. Men lika litet här som
vid accept (se ofvan vid § 59) kan man inse nödvändigheten
af att, såsom det enligt komiterades förmenande
är påbjudet i DWO. 62, ovilkorligen upptaga
interventionsprotest eller anskaffa notariei attest.
Ej heller synes tillräcklig grund förefinnas att öfver
hufvud fordra, att i protesten något förmäles om sådan
betalning, såsom i S. L. § 58 är stadgadt. Ty
det å vexeln skrifna qvittot torde i förening med
adressen eller accepten (jfr utk. § 58) utvisa, genom
och för hvilken betalningen egt rum, och vara till -

räcklig legitimation för betalarens regresskäromål enligt
§ 63. Och skulle det hända, att vexelegaren hade
behållit vcxeln trots betalning och derefter anstälde
regresskäromål, skulle detta mötas af den invändningen,
att han icke upptagit protest de non solutione
hos nödfallsadressat eller hedersaccoptant. Blott
i de fall, då flera nödfallsadresser eller interventionsaccepter
förefinnas, torde det kunna blifva fråga om
cn interventionsprotest i anledning af betalningen och
sådant hufvudsakligen i den betalande intervenientens
intresse (jfr § 64); men detta torde helt visst vederbörande
sjelfva i allmänhet sörja för utan någon uttrycklig
anvisning i lagen.

Om man brustit i det här stadgade tillvägagåendet
mot nödfallsadressaten och interventionsgodkännaren,
så blir, enligt det tyska lagrummet, följden
den, att vexelegaren ”går förlustig sin återgångstalan
mot adressanten eller honoraten och hans efterföljare”,
— men enligt den svenska lagens § 60, jfr § 58,
likasom enligt utkastet den, att rätten till återgångstalan
förloras ''"emot hvarje vexelgäldenår, som skulle
blifvit befriad genom betalningen". Häri förefinnes en
skiljaktighet i stadganden, i det att utkastet, i motsats
mot DWO., i detta fall upprätthåller vexclegarens
rätt till återgångstalan mot honoraten (adressanten),
enär denne icke genom betalningen skulle hafva
befriats från vexelkäromål (jfr § 63, enligt hvilken
den betalande nödfallsadressaten eller intervenienten
”inträder i vexelegarens rätt mot den, för hvars räkning
han betalt”). Denna skilnad i stadganden finnes
deremot ej i fråga om vanlig betalning af en intervenient
(§:ns sista punkt). Ty i detta fall har jämväl
den tyska lagen låtit en vexelegare, som vägrar
att mottaga sådan betalning, behålla sin återgångstalan
mot honoraten sjelf. Man kan emellertid oj
finna något skäl att stadga olika regler för dessa närbeslägtade
fall, och då honoraten (adressanten) i båda
måste vara vexelrättligt förpliktad gent emot betalare^
så synes den svenska lagens och utkastets
regel vara den naturligaste. Enligt utkastet kan således
trassent till följd af en med afseende på nödfallsadressen
förelupen försummelse blifva befriad
endast, så vida denna skulle vara af godkännaren
tecknad på en domicilierad vexel, och godkännaren
kan icke någonsin sig till godo åberopa sådan försummelse,
ehvad han sjelf är adressant (honorat) eller
ej (jfr deremot dom fäld af IMMIG, enligt DWO.
62 i Hoffmanns samling II. 105, Borchardt Zusatz
590).

§:ns sista punkt stadgar den allmänt erkända förpliktelsen
att mottaga interventionsf>eta/r«''wy, om vederbörande
också icke tillhör de ofvan omförmälda
mtcrvc,r[il(msgodkännares eller nödfallsadressaters klass.
Denna förpliktelse har uttryckts på sådant sätt, att
den gäller, oafsedt hvilken intervenienten är, t. ex.
om det är en trassat sopra protesto eller en nödfallsadressat,
hos hvilken också protest redan upptagits,
enär alldeles intet skäl kan uttänkas, hvarför man
skulle utesluta dessa från intervention; man har derför
här gjort en afvikelse från den tyska och den
svenska lagens lydelse, hvilken kunde föranleda tvifvelsmål,
ehuru tolkningen åtminstone åt den tyska
lagen gifver samma innehåll (TjiÖl a. st. ss. 545—6,
Hartmann a. st., s. 438). Att emellertid den, som
är förpliktigad att betala vcxeln å förfallodagen, d.
v. s. godkännaren, icke kan subsumeras under lagens
begrepp om en interventionsbetalare, är sjelfklart.
På en interventionsgodkännare, hvars godkännande
lyder på betalningsorten, varda de för det föregående
fallet gifna bestämmelserna tillämpliga, men om han
bär sitt hem på annan ort och dock tillbjuder betalning,
så måste här senast angifna regler på honom
tillämpas. Att denna regel äfven måste tillämjras på
nödfallsadressater, hvilka tillbjuda betalning i sådana
fall, då vexelegaren ej är förpliktigad att uppsöka
dem, synes alldeles naturligt och har äfven till en
del redan i det föregående antydts. Utkastet har ej
heller satt förfallotiden som gräns för interventionsrätten
(se jämväl § 63 ”räntor”), hvilket för visso ej
heller torde vara meningen i dess källor. — Då nu
hedersgodkännarens och den godkännande nödfallsadressatens
ställning enligt regeln skola bedömas såsom
en vanlig godkännares (§ 60), så blir äfven § 37
tillämplig med afseende på deras betalning; deremot
kan man ej af utkastet sluta till någon förpliktelse
att mottaga partiel betalning af en intervenient (jfr
dansk Fdn. 1825, § 38 och IIikdenrurg a. st. ss. 72—3).

§ 63 stadgar i väsentlig öfverensstämmelse med
DWO. 63 och S. L. § 61 rätt för den, som betalar
vexeln, att söka regress eller godtgörelse, och gör
dervid ej någon skilnad, ehvad han är nödfallsadressat
eller intervenient, ehvad han förut accepterat eller
icke. Denna rättighets innehåll har angifvits i den
närmaste öfverensstämmelse med det tyska lagrummet,
hvilket emellertid i all sin korthet säkerligen
innehåller det samma, som den utförligare svenska
redaktionen. Det förhållande, hvari den, som enligt
§ 63 infriat vexel, står till honoraten eller adressan -

ten, är antingen en negotiorum gestio (oombedt sysslande)
eller ett mandat. Han kan derför icke genom
betalning vinna större rätt, än som tillkommer vexelegaren,
om lian också derigenom ej skulle erhålla,
hvad han enligt vexelns lydelse kunnat vänta. Om
således vexeln redan är prejudicierad eller preskriberad,
så får betalaren ej heller någon vexelrätt; i hvad
mån detsamma skall gälla, om vexelegaren af honoraten
(adressanten) fått en å vexeln icke afskrifven betalning,
torde väl enligt dansk och norsk rätt bero deraf,
om Fdn. 9 febr. 1798 kan anses tillämplig på ifrågavarande
fall. Af nämda grundsats kan man äfvenledes
sluta, att, så vida honoraten eller hans föregångare
enligt § 46 kunna fordra afdrag å regresssumman,
emedan vexelegaren icke underrättat dem
om protesten hos trassat, nödfallsadressat eller godkännare
till heder, samma afkortning enligt § 63 kan
komma i fråga mot betalaren. Oaktadt lagen i fråga
om intervention med betalning icke haft samma skäl
som i fråga om intervention med godkännande påbjuda
underrättelse, så ligger dock i nyssnämda omständighet
eu uppmaning till intervenientcn eller nödfallsadressaten
att för egen säkerhets skull underrätta
honoraten och hans föregångare, förutsatt att dessa
enligt § 45 äro berättigade att erhålla underrättelse
från vexelegaren (jfr Thöl a. st. s. 539). — Det tyska
lagrummet bestämmer närmare gränserna för vexelegarens
rätt (”die Reehte des Inhabers”) genom hänvisning
till art. 50 (om den sista vexelegarens regresskäromål)
och 52 (om större utländska ”Spesen”);
ett dylikt citat anse dock komiterade icke fördelaktigt,
enär det också kan komma i fråga att använda
andra lagrum än utk. § 50, t. ex. § 53 (DWO. 53).

Sin rätt till återgångstalan kan betalaren naturligtvis
icke göra gällande, så vida han ej kommit i
besittning af vexeln och protesten (jfr § 54), och för
att förvärfva denna besittning bör han naturligtvis
betala detsamma, som vexelegaren kunde fordra af
den vid regress förpliktade (§ 50), dock med undantag
af provision; vexelegaren besparas nämligen här
olägenheten af regress, enär sjelfva uppvisningen till
betalning hos en nödfallsadressat icke kan räknas till
regressen (Bokchabdt a. st. Zusatz 591). Utkastet
har, i olikhet med sina källor, uttryckligen nämt,
jämte omkostnader, äfven räntor, enär man, då en
tid förflutit sedan förfallodagen, kan hafva fullt skäl
tillerkänna sådana; analogien med närbeslägtade lagrum
(§§ 36 och 50) skall, enligt komiterades förmenande,
tillräckligt tydligt visa, att här menas vexelräntor.

Utkastet gifver betalaren rätt att fordra utlemnande
af protesten med påteckning ”om den skedda
betalningen och för hvem den skett”. Likasom det
icke är nödvändigt, att denna påteckning sker genom
notarie, så är den ej heller i sig sjelft något vilkor
för regressen. Om interventionsacceptanten och nödfallsadressaten
har för sådan händelse förklaring gifvits
vid § 62. Den intervenient, som belalar utan
föregående godkännande, kan ej heller behöfva en
påteckning, så framt han betalar till heder för den
sista vexelgäldenären (trassent eller vid godkända
vexlar godkännaren, jfr IIindenbtjug a. st. s. 74); vill
han deremot icke behandlas som dennes honorant,
så bör han sörja för, att han får honoraten nämd i
qvittot eller protesten (jfr § 58). Likaledes bör den
trassat, som betalar efter protest som intervenient,
få detta uttryckligen anmärkt, enär han eljes torde
betraktas som hvarje annan trassat, som betalar, och
alltså blott få vanlig talan om godtgörelse mot trassenten.

§ 64 har i öfverensstämmelse med DWO. 64
stadgat, att af flera, som vilja betala, har den företräde,
genom hvilken de fleste vexelgäldenärer befrias,
och stadgat påföljderne för öfverträdelse deraf
(jfr S. L. §§ 59 och 62). Dessa påföljder kunna, för
så vidt de bestå i förlust af regressrätt, icke drabba
vexelegaren; ty när han har fått sin betalning, likgiltigt
af hvem, har han ej längre behof af regress,
och det skulle derför vara ändamålslöst att bestämma,
det denna till någon del skulle vara förlorad. Den
enda säkra garantin för efterlefnad af ofvannämda i
sig sjelf naturliga grundsats är alltså, att den betalare,
som förbigått andra, genom hvilka ännu flera
vexelgäldenärer skulle hafva blifvit befriade, förlorar
sin återgångstalan mot de senare; huru vida det dessutom
möjligen i enstaka fall skulle kunna vara anledning
till ersättningskäromål mot vexelegaren, må
afgöras efter civilrättens grundsatser. Ett vilkor för,
att nämda skadliga påföljd för betalaren skall inträda,
måste det emellertid vara, att han af vexeln eller
protesten kunnat märka, att en annan, som var villig
att betala, också var närmare berättigad dertill. Att
nödfallsadressater eller hedersacceptanter finnas å
vexeln, bör ej kunna undgå hans uppmärksamhet, och
att de äro villige att betala, bör förmodas, derest ej
protest är hos dem upptagen; likaledes torde det
ofta af den de non solutione hos trassaten upptagna
protesten kunna märkas, att en annan intervenient
erbjudit betalning. (Se Lagberedningens motiv s. 14.)

§:n handlar utan närmare begränsning om det
fall, att flera erbjuda sig att betala efter protest:
Regeln gäller alltså lika väl, när anbudet kommer
från trassat eller nödfallsadressat, som från intervenient.
Deremot torde den svårligen finna tillämpning
på den godkännare —■ ehvad han nu är trassat, nödfallsadressat
eller intervenient — som uppmanas att
betala; han bör nämligen, då han ju var förpliktigad
till betalning, icke efter dess fullgörande försättas i
en ofördelaktigare ställning än en annan, äfven om
denne skulle befria flera från återgångstalan, — dock
under den förutsättning, att han icke redan genom
godkännandet har skjutit bättre berättigade å sido
(se ofvan vid § 5(1 sista punkten). Den svenska
lagens § 59 har för den händelse, att flera erbjuda
betalning för samme persons räkning gifvit företrädet
åt trassaten, så framt han efter verkstäld protest vill
betala utan vilkor, och dernäst åt nödfallsadressaten.
Man har emellertid ej ansett sig böra upptaga denna
regel, enär ingen påföljd förbundits med dess öfverträdande.
Man vill dock erinra derom, att så vida
tiassat eller nödfallsadressat också är godkännare,
redan utk. § 48 gifver hvarje vexelgäldenär rätt att äska
betalningens mottagande och vexelns utlemnande m. in.

Det har förut uttalats, att vexelegaren enligt utkastet
är berättigad att mottaga hvilken betalning
som helst. 1 detta sammanhang bör nu framhållas,
att § 62 sista punkten affättats på sådant sätt, att han
år förpliktigad att efter hos trassaten upptagen protest
de non solutione mottaga betalning af hvilken
intervenient som helst, äfven om han ännu ej uppvisat
vexeln för en nödfallsadressat eller hedersgodkännare,
som skulle kunna befria ännu flera vid regress
förpliktade. Då det nämligen ingalunda är
gifvet, att betalning skulle kunna erhållas hos dessa,
så bör man i öfverensstämmelse med den princip,
som ligger till grund för interventionsförhållandet,
för de vid regress förpliktades skull föredraga det
säkia framför det osäkra, och om han afslår en sådan
intervention, så bör han derför göra det på eget
äfventyr, för den händelse att honom ej lyckas erhålla
betalning hos någon, som skulle befria ännu flera.
Garantin för, att denna regel icke skall missbrukas
till otillbörligt intrång i andras rätt, ligger just i här
behandlade §, som är eu borgen för, att icke någon
lätteligen skall kunna uppträda som intervenient, så
vida han ej förvissat sig derom, att annan dertill
närmare berättigad icke är villig att betala. Ett förstärkande
af denna garanti ligger i

§ 65, som i öfverensstämmelse med S. L. § 63
och DWO. 65 gifver hvar och en, som har godkänt
en vexel såsom nödfallsadressat eller intervenient,
rätt till provision af alla andra betalare, emedan han
ju på grund af sitt godkännande har nödgats hålla
medel i beredskap till vexelns infriande. Den tyska
lagen medgifver denna rätt, om ”trassaten eller eu
annan intervenient” förut infriat vexeln; den svenska
lagen i alla fäll, då ”en annan förut har betalt”. Mellan
dessa lydelser synes det vara den skilnad, att
enligt den tyska lagen provision knappast kan fordras
hos trassaten, sa vida han ej är intervenient.
Utkastet har följt den svenska lydelsen, emedan trassaten
enligt regeln i detta fäll ej torde hafva betalt,
så framt protest de non acceptatione ej förut hos honom
upptagits.

Tionde Kapitlet.

Om vexeldupletter och vexelkopior.

Detta kapitel öfverensstämmer nästan fullkomligt
med det 10:de kap. i den tyska lagen och med §§
64—69 af det 9:de kap. i den svenska lagen. Utkastet
har emellertid närmast slutit sig till den senares
lydelse. Innehållet öfverensstämmer också i
det väsentliga med den danska Fdn. 1825 §§ 15—18,
20, 61—63, och med den norska vexelrättens genom
sedvanan på grundvalen af N. L. 5. 13. 7 utbildade
regler (Hai,lager a. st. I. ss. 329—33).

§§ 66—67 motsvarar DWO. 66 och S. L. § 64,
ty man har ansett lämpligast att fördela innehållet
på två §§.

Den förra af dessa, som angifver kännemärket på
en duplett och en solavexel, har i likhet med den
svenska och den finska lagen (§ 61) uttryckligen
sagt, att vcxels egenskap af prima- o. s. v. icke ovilkorligen
måste betecknas med det latinska ordet,
hvarom tvifvel rådt i Tyskland (Haiitmann a. st. s.
193, jfr dock Thöl a. st. ss. 655—6). §:n har också
bestämdare än de andra lagarne framhållit, att särskilda,
icke sålunda betecknade exemplar af en vexel
betraktas, som om hvart och ett af dessa endast utfärdats
i ett exemplar; den danska förordningens
förbehåll med afseende på den, som bevisligen kan
vara skyldig till missbruk (§ 15), förstås enligt komiterades
förmenande af sig sjelft. Enligt §:n är den
vanliga s. k. kassatoriska klausulen (”secunda icke”,
prima icke" o. s. v.) icke nödvändig för dupletter;
detta utgör ej någon förändring i den gäl -

lande danska och norska rätten (jfr Hallager a. st.
I. s. 330) och öfverensstämmer med de allra flesta lagars
nuvarande stadganden (Belg. L. art. 37, jfr Sachs a.
st. s. 70, Bremerkonferensens resolution n:o 18; se dock
angående den franska rätten Bédarride a. st. I. n:o 107).

Den senare af de två §§ handlar om rätten att
fordra dupletter. Denna är i den tyska och den svenska
lagen, men näppeligen i den finska, endast tillerkänd
hvarje indossatarie omedelbart i förhållande till hans
föregångare. Det synes dock bäst öfverensstämma med
indossamentets väsen (jfr § 10), att remittentens rätt
att af trassenten fordra duplett också öfvergår på hvarje
följande indossatarie. Utkastets stadgande är derför
aflattadt på sådant sätt, att äfven indossatarien kan,
om han föredrager det, vända sig direkte till trassenten.
Detta torde helt visst blifva det vanligaste förfaringssättet,
såsom det också är i Tyskland (jfr Tiiöl a. st. s.
666), enär det blott i de fall, då man äfven vill hafva
indossamenten förnyade, finnes någon anledning att
begagna den omedelbare föregångaren såsom mellanhand.
Att denne och de öfrige indossanterna äro förpliktigade
att, om så önskas, förnya sitt indossament å
vexeln, har man funnit riktigast att med det tyska lagrummet
uttryckligen uttala. Att deremot icke godkännande
kan begäras förnyadt, följer af § 68.

Den franska Code de commerce art. 154 och den
belgiska lagens art. 44 tillåta också egaren af en förkommen
vexel att under vanliga vilkor få duplett, och
detsamma antages trots lagens tystnad i Tyskland (ThÖl
a. st. s. 667, Bokciiardt a. st. Z. 604); utställaren kan
nämligen i allmänhet med tillhjelp af handelsböcker
eller anteckningar utan svårighet lemna en duplett af
den förkomna vexeln. Om han är i stånd dertill, —
och åtminstone en svensk köpman kan antagas vara
det på grund af Kgl. Edn. den 12 scpt. 1868 (Welins
Handbok s. 90) — så antager man, att trassenten jämväl
enligt utkastet skall vara förpliktigad att lemna
duplett af en förkommen vexel, utan att man funnit
nödigt att göra något uttalande härom (märk dock förutsättningen
i § 75). Af en solavexel kan man tydligen
ej fordra duplett; men om man återlemna!1 den
en gång emottagna solavexeln, så bör man i stället
kunna fordra en primavexel eller dupletter, lika väl som
man från början kunde fordra utgifvande af sådana,
enär mottagandet af en solovexel icke bör kunna tolkas
som ett afstående af rätten till dupletter. Jämväl detta
antages så naturligt följa af hufvudregeln, hvilken icke
är inskränkt till någon viss tid, att intet härom sagts
i utkastet (jfr äfven Hallager a. st. 1. s. 330). -

§ 67 förpliktigar så väl remittent som indossatarie, hvilken
begagnar sig af sin rätt att erhålla dupletter, att
vidkännas de dermed förbundna omkostnaderna, något
som i synnerhet har betydelse, derest vexel enligt gällande
lagstiftning skall förses med stämpel. Detta öfverensstämmer
också med tyska författares åsigt (ThÖl a.
st. s. 667 not 4).

§ G» öfverensstämmer med afseende på innehållet
fullkomligt med DWO. 67 och S. L. § 65 såväl som
med gällande dansk och norsk rätt. Med hänsyn till
ordalagen sluter den sig närmast till den svenska §:n.
Man har dock gjort en liten afvikelse från denna för
att betona, — hvilket i sig sjelft icke kan vara tvifvelaktigt
— att den, hvilken såsom trassat infriat det
icke accepterade exemplaret, fortfar att häfta för det
accepterade (jfr dansk Edn. 1825 § 61; belg. 1. art.
38), samt att såväl acceptant som indossanter under de
stadgade vilkoren häfta jämväl för de exemplar, som
efter förfallotiden innehafvas af eller blifva indosserade
till andra personer än den, som i kraft af § 40 har
erhållit betalning, — allt naturligtvis under förutsättning
af vexelegarens goda tro.

§ 69 öfverensstämmer nästan helt och hållet med
S. L. § 66 och med lista och 3:dje punkten i DWO.
68 (jfr äfven dansk Fdn. 1825 §§ 16 och 20). Deremot
har man, i likhet med den svenska lagen men
i motsats mot den finska (§ 63 i. f.), utelemnat den
regel, som innehålles i DWO. 68 2:dra p., nämligen
att underlåtande af här påbjudna anteckning icke medför
vexelrättens förlust, — i synnerhet emedan man
med hänsyn till andra stadganden i lagen, vid hvilka
liknande tillägg saknas, finner det betänkligt att uttala
en enligt komiterades förmenande så sjelfklar sats som
denna; hvilken påföljd underlåtandet medför, visar sig
för öfrigt af den följande §. Utkastet har lika litet
som dess källor inlåtit sig på att bestämma, hvilken
rätt tillkommer vexelegaren mot den förvarare af vexelexemplar,
som öfverträdt den förpliktelse, som nämts
i §:ns sista punkt, emedan denna rätt efter omständigheterna
kan blifva af olika innehåll; att den i alla händelser
går ut på en skadeersättning, anses sjelfklart
(jfr dom af ROHG. i Ho fem ANNS Samling II. s. 117
IF., Borchardt a. st. Zusatz 611). Utkastet har ej heller
mera bestämdt än den tyska lagen uttalat, att denna
rätt kan göras gällande genom vexelrättligt käromål
(dom af 1876 i Entscheid. des Reichs-Oberhandelsgerichts
XX. ss. 92—3).

§ 70 öfverensstämmer fullkomligt med DWO. 69
och S. L. § 67, hvaremot §:ns innehåll till en del var -

der nytt i dansk och norsk rätt (jfr dansk Fdn. 1825
§ 25, Gbam a. st. s. 357 och Hallager a. st. I. ss.
331—2). Dess stadgande motiveras på följande sätt af
den svenska Lagberedningen (Motiv s. 16);

”Kan den legitimerade innehafvaren ej utbekomma
acceptexemplaret, ehvad det är godkändt eller icke, så
skulle han utan eget förvållande förlora sin rätt, om
han ej ändå egde att anställa återgångstalan för uteblifvet
godkännande eller bristande betalning. Men på
det de vexelgäldenärer, som äro utsatta för regressen,
må vara förvissade, att innehafvaren ej försummat någon
åtgärd till regressens förekommande, måste han först
genom protest bevisa, icke blott att depositarien verkligen
förhållit honom acceptexemplaret, utan äfven att
trassaten vägrat godkänna eller betala innehafvarens
duplett-exemplar. Det kan visserligen tagas för afgjordt,
att trassaten måste vägra detta, om han redan accepterat
det förhållna exemplaret; men med afseende
derpå, att han må hända icke accepterat det, är det
dock ändamålsenligast, att protest sker äfven hos honom,
emedan det är möjligt, att på dupletten finnas nödfallsadresser,
som saknas på acceptexemplaret”.

§:n har, liksom källorna, vid sina föreskrifter uttryckligen
fästat det vilkor, att duplett-exemplaret innehåller
anteckning, hvarest accept-exemplaret är att erhålla
(jfr Thöl a. st. s. 659). År detta icke händelsen,
så torde vexelegaren ofta vara i okunnighet om, hvarest
det skall sökas, och i alla händelser torde de vid regress
förpliktade, som sjelfva dela ansvaret för duplettens
bristfällighet, icke kunna af sjelfva vexeln erfara, om
han vet det. Det är derför intet skäl att här fordra
upptagande af annan protest än den vanliga hos trassaten.

§§ 71—72, om vexelkopior, öfverensstämma till
innehåll och form nästan helt och hållet med S. L. §§
68 och 69 samt i hufvudsak med DWO. 70 och 72,
hvaremot den i DWO. 71 uttalade satsen här ej är
upptagen, enär den redan innehålles i utk. § 11 (DWO.
11). Om DWO. 70 sista punkten, hvars innehåll liknar
DWO. 68 andra punkten, se ofvan under § 69. — Utkastets
§ 71 andra punkten och § 72 gifva föreskrifter,
som alldeles motsvara de om dupletter i §§ 69 och 70
gifna. Sålunda har man också gifvit innehafvaren af
en vexelkopia, som icke kan utbekomma originalvexeln,
rätt till regress efter protest för vägradt utlemnande,
dock naturligtvis blott mot dem, som hafva tecknat
originalindossament å kopian, men, till ersättning härför,
utan att först behöfva upptaga protest hos trassaten,
emedan denne ändå aldrig kan antagas vilja betala efter
en kopia. Ofvannämda protests nödvändighet är emelVexellagkomiténs
betänkande.

lertid äfven här beroende af, att den i § 71 omtalade
anteckning finnes å kopian. Detta framgår icke så
tydligt af § 72, som händelsen är vid § 70, men torde
ändock äfven här befinnas vara den naturliga följden
af, att indossament meddelas på en så bristfällig kopia.

Elfte Kapitlet.

Om förkommen vexel.

Kapitlet motsvarar DWO. ll:te kap. och S. L. §§
70 och 71, men afviker dock i åtskilligt från motsvarande
tyska och svenska lagrum, hvarjämte största delen
af kapitlets innehåll torde vara något nytt för dansk
och norsk rätt.

§§ 73—74, om dödande afvexlar, motsvara DWO.
73 och S. L. §§ 70—71. Utkastet har emellertid,
häruti olikt den svenska lagen, alldeles icke inlåtit sig
på förfaringssättet vid dödandet (mortifikation), enär
detta står i alltför nära sammanhang med de skiljaktiga
rättegångsformerna för att kunna ordnas likartadt för
alla tre rikena, och häruti har utkastet dessutom exemplet
af den tyska lagen för sig. Man förutsätter alltså, att
särskilda mortifikationsstadganden skola finnas i andra
delar af lagstiftningen (§ 73). Dock har utkastet, likasom
ju DWO. 73 talar om ett andragande hos domstol,
förutsatt, att det egentliga mortifikationsmålet inledes
med en stämning (jfr S. L. § 70, norsk lag af den
6:te mars 1869 § 2, dansk dispenspraxis, jfr Nellemanns
ordinsere Civilproces 2:den Opg. s. 55), emedan man
måste förbinda den i § 74 omformälda rättsverkan med
ett af de steg, som inleda mortifikationsmålet, och stämningen
härvid är det enda, som är gemensamt för alla
rikenas mortifikationsprocess. — Den tyska (se Borchabdt
a. st. Zusatz 628) och den svenska lagen hafva
blott afhandlat mortifikation af accepterade vexlar, förmodligen
under den förutsättning, att man vid andra
vexlar skall kunna hjelpa sig med utfärdande af dupletter
(Lagberedningens motiv s. 16, Welins Handbok

s. 95). Detta torde dock ingalunda alltid hålla streck,

t. ex. då den förkomna vexeln är en solavexel eller
då trassaten är död. Utkastet har derför icke gjort
denna inskränkning i rätten till mortifikation af vexlar,
och det så mycket mindre, som det skulle vara en anmärkningsvärd
oregelmässighet för den danska och
norska rätten (jfr dansk Fdn. 1825 § 62, norsk lag 6
mars 1869 § 2). Äfven det schweiziska utkastet, som
i allmänhet noga följer den tyska lagen, har i detta
fall tillåtit sig samma afvikelse från källan (Entw. art.
841 jfr 848). Man har emellertid på flera sätt antydt,

att lagens hänvisning till mortifikation egentligen blott
då är på sin plats, när nytt exemplar ej kan anskaffas
(se i synnerhet § 75 ”förskaffar sig duplett eller, om
sådant erfordras, söker få vexeln dödad”).

Utkastet har i öfverensstämmelse med sina källor
gifvit den egare af förkommen vexel, som låtit stämningen
i mortifikationsmålet vederbörande delgifvas,
rätt att vid förfallotid kräfva betalning af acceptanten
mot säkerhet, stäld för den händelse, att han ej får
vexeln dödad; enligt komiterades förmenande bör domiciliaten
vara likstäld med acceptanten, och, om acceptanten
sjelf sökes, ehuru en särskild domiciliat finnes
i vexeln uppgifven, förutsattes det såsom sjelfkärt, att
vexelrätten ej prejudicierats med afseende på honom
enligt § 43 (jfr ungersk vexellag § 78 i. f.). Denna
regel är för visso ny i den danska och norska rätten,
som näppeligen tillåter, att betalning kräfves utan mortifikation
(jfr dock Hallager a. st. I. s. 382). Den
danska Edn. 1825 § 65 gifver deremot här rätt att
fordra deposition, och härmed öfverensstämmer sista
punkten af det tyska lagrummet för den händelse, att
säkerhet icke ställes; i likhet med den svenska lagen
har man emellertid icke funnit tillfyllesgörande skäl
att upptaga sistnämda regel. Omvändt, har man liksom
det tyska lagrummet ansett öfverflödigt atc göra
något uttalande om vexelegarens legitimation, såsom
det skett i den svenska lagen, enär dels denna icke
säger mera härom, än man eljes kommer att antaga,
dels frågan kan bero af den pröfning af legitimationen,
som anställes i och för mortifikationsprocessens inledande.
Något dylikt gäller om den svenska §:ns tillägg,
att det åligger acceptanten att betala, endast der han
skulden vidgår eller derom öfverbevisas; allt kan i detta
hänseende, enligt komiterades förmenande, vara tillfyllest
sagdt med ordet ”acceptant”, enär beviset för, att vederbörande
är acceptant, torde komma att pröfvas efter
civilrättens vanliga grundsatser. Blott för den händelse,
att nämda tillägg skulle innebära fordran på en viss
liqviditet i beviset såsom vilkor, för att acceptanten
skulle kunna lagsökas till betalning med vexelrätt, skulle
det hafva en sjelfständig betydelse; men om en sådan
uppfattning finnes ingen antydan. Utkastet har ej
heller öfver hufvud såsom den svenska lagen sagt, att
acceptanten kan sökas under vexelprocessens former,
enär man funnit, att beviset för accepten i sådant fäll
ofta kommer att sakna den visshet, som man har, der
vexeln sjelf är till hands, och som i sig sjelf är en naturlig
förutsättning för användandet af executiv process.
Man har derför i likhet med den tyska lagen helt ocli

hållet öfverlemnat åt processlagstiftningen att afgöra
detta spörsmål, så mycket hellre som det nära sammanhänger
med de legitimationer, som på hvarje särskild
ort fordras för mortifikationens inledande; i Tyskland
har det också blifvit på olika sätt löst af de olika landens
lagstiftning (Bohchardt a. st. Zusatz 622, jfr Thöl
a. st. ss. 716—17).

Den tyska och den svenska lagen hafva icke gifvit
den vexelegare, som inledt mortifikationstalan, rätt att
vidtaga några mått och steg emot andra vexelgäldenärer
än acceptanten. Utkastet deremot tillförsäkrar
honom äfven befogenhet att hos trassenten mot ställande
af liknande säkerhet fordra nytt ”vexelbref”. Med
detta uttryck afses sådana fäll, då man, t. ex. emedan
den utfärdade vexeln var en solavexel, icke kan få
nytt exemplar o: duplett (jfr §§ 66 och 75, på hvilket
senare ställe ”duplett” och ”vexelbref” äro stälda mot
hvarandra), och i sådant fäll torde här öppnade möjlighet
blifva nyttig, utan att trassenten kan beklaga sig
deröfver. Längre har emellertid ej heller utkastet gått.
Det har således lika litet som dess källor gifvit vexelegaren
rätt att blott i kraft af mortifikationsstämningen

O O

hos acceptanten upptaga vanlig protest de non solutione
(se § 82, som förhindrar upptagande af protest,
när vexeln ej är till hands, jfr Thöl a. st. ss. 719—*
20); härtill fäns det också enligt utkastet så mycket
mindre skäl, som dess § 75 tillåter vexelegaren att,
utan att ens inleda mortifikationssak, tills vidare bevara
sin rätt genom särskild förlustprotest. Lika litet har
utkastet i detta fall gifvit vexelegaren någon rätt mot
indossanterna, t. ex. att fordra, det deras indossament
ånyo tecknas å det hos trassaten anskaffade nya vexelbrefvet
(jfr § 67). Och ännu mindre har det öppnat
någon utväg för den vexelegare, som medelst det nyförvärfvade
vexelbrefvet upptagit protest hos acceptanten,
eller som i anledning af vexelns förlust protesterat
den de non acceptatione eller de non solutione,
att söka regress hos dem, som kunde hafva tecknat
indossament å den förkomna vexeln; det för hvar och
en af de regress-sökande nödvändiga lemnandet af säkerhet
kunde nämligen härvid varda olämpligt. Ej
heller har man funnit tillräckliga skäl att mot trassenten
gifva vexelegaren en rätt liknande den mot
acceptanten; han torde alltså icke, efter att hafva med
tillhjelp af det i §:ns första punkt omförmälda nya
vexelexemplaret upptagit protest, kunna söka regress
hos honom mot ställande af säkerhet för det fäll, att
den förkomna solavexelns kulle göras gällande af tredje
man i god tro. Deremot följer det af det 6:te kapitlets

innehåll, att man i kraft af en de non acceptatione
upptagen protest icke dess mindre kan söka regress
för vinnande af säkerhet såväl hos trassent som indossanter,
om också vexeln efter protesten gått förlorad.

— Allt detta gäller dock blott för den händelse, att
det icke kommit längre än till mortifikationsmålets
instämmande. År deremot vexeln redan mortificerad
och vexelrätten emellertid bevarad, så följer af mortifikationens
vanliga verkningar, att betalning kan kräfvas
hos hvar och en vid regress förpliktad alldeles
på samma sätt, som om sjelfva den förkomna vexeln
vore tillgänglig (om protesten se vid § 82).

§ 75 har ingen motsvarande § i den tyska, svenska
eller finska lagen, likasom dess innehåll torde
vara något nytt äfven i dansk och norsk rätt.

De i föregående §§ gifna reglerna om mortifikation
torde i samband med föreskrifterna i 10:de kapitlet
i allmänhet lemna nödig hjelp åt egaren af en
förkommen vexel, så länge det ännu är tid att före
uppvisningstidens utgång få duplett, nytt vexelbref''
eller — hvad som dock ganska sällan torde vara fallet

— mortifikation. Men ofta torde tid saknas att vidtaga
något af ofvannämda mått och steg, och, om då
den förkomna vexeln ej var protesterad de non solutione
eller — i fall, då vexelrättens bevarande heror
af vexelns uppvisning till accept — de non acceptatione,
torde dess egare förlora all sin vexelrätt, om
man stadnar vid hittills omtalade bestämmelser. För
den händelse att vexeln gått förlorad genom vis
major, kommer nu visserligen också utkastets § 92
vexelegaren till godo. Men denna § blifver endast
tillämplig på utomordentliga förhållanden, och just
för de oftast förekommande fallen qvarstår en uppfordran
att på annat sätt bereda vexelegaren hjelp.
Detta har också till en väsentlig grad skett i den
belgiska — delvis också i den franska — vexellagstiftningen.
Enligt det fransk-belgiska systemet, som icke
vet af någon mortifikation, kan nämligen den, som
legitimerar sin eganderätt till en förkommen vexel,
hvaraf duplett icke kan anskaffas, efter ett preliminärt
beslut af handelstribunalet (i Belgien af dess
president allena, jfr Bédaiuude II. n:o 418), fordra
vexelns betalning mot stäld säkerhet, hvilken senare
förfaller efter 3 år, om under tiden intet kraf framkommit
från den förlorade vexelns innehafvare (Gode
de commerce art. 153, belg. 1. art. 42). Så vida som
det emellertid blott gäller att bevara regressrätten
genom en betalningsprotest, tillåter belg. 1. art. 43
vexelegaren att i nämda fall med sedvanlig verkan

upptaga en sådan utan föregående utslag eller ställande
af säkerhet, om det blott sker inom två dagar
efter förfallodag (Sachs a. st. ss. 71—2). Detta föredöme
har utkastet delvis följt i § 75, enär det har
tillåtit vexelegaren att bevara sin rätt genom en protest
i anledning af vexelns förlust. Man har emellertid
icke inskränkt detta till de fall, då betalningsprotest
är nödvändig, utan har öfver hufvud öppnat
för vexelegaren denna utväg i alla fall, då vexelrätten
är beroende af, att vexeln inom en viss tid
uppvisas (jfr § 42) eller protesteras. Härvid afses
då i synnerhet skyldigheten att uppvisa till accept
(§§ 18 och 19); men regeln bör antagligen också
kunna användas, när det gäller att få den särskilda
i §§ 70 och 72 omnämda protesten upptagen. Utkastet
har också tillagt några få närmare bestämmelser,
som dock delvis sammanhänga med mortifikationssystemet.
Det har nämligen stadgat, att vexelegaren
oförtöfvadt skall förskaffa sig duplett eller,
om sådant är af nöden, söka få vexeln mortificerad —
hvari då också ligger en förutsättning, att här omnämda
protest icke med fördel kan begagnas, när
man haft tid att efter upptäckten af vexelns förlust
taga nämda steg. I nära sammanhang härmed står
då §:ns sista punkt, som blott låter den preliminära
protesten verka så länge, som högst nödigt är för att
kunna uppfylla vilkoren för en vanlig protest, eller
med andra ord förpliktigar vexelegaren att, så snart
han fått antingen sjelfva den förlorade vexeln, t. ex.
genom en vindikationsrättegång, eller duplett (§ 67)
eller efter mortifikationsstämningens kungörande nytt
vexelbref (§ 74) eller mortifikation — hvilken sistnämda
dock väl ofta torde komma först efter preskriptionens
slut — oförtöfvadt företaga uppvisningen
eller, hvad som torde vara det vanliga fallet, uppvisning
och protest. Den senare kommer alltså i
detta fall att hafva tillbakaverkande kraft, så vidt
som den skall anses såsom upptagen i rätt tid, när
det blir fråga om vexelrättens bevarande; deremot
torde i händelse af bristande betalning räntor till
följd af § 50 näppeligen kunna tilldömas förr än från
tiden för den vanliga protestens verkliga upptagande,
enär vexelsumman i detta fall icke kunde hafva kräfta
å förfallodag. Notifikation af förlustprotesten bör,
enär alla vederbörande hafva intresse af att så snart
som möjligt få kännedom af förlusten, enligt komiterades
åsigt ega rum inom de vanliga notifikationstiderna.
något som också i utkastet är stadgadt genom
en hänvisning till §§ 45—47; denna uttryckliga före -

skrift torde förebygga hvarje tvifvel om, att underrättelsen
om förlustprotesten icke får något inflytande
på nödvändigheten af att dessutom, som vanligt, notificera
den efteråt upptagna protesten de non acceptatione
eller de non solutione (jfr §:ns slutord). Utkastet
nämner icke, hos hvilken ifrågavarande protest
skall ega rum; det följer väl dock af sig sjelf!, att
detta bör vara hos den, hos hvilken den egentliga
protesten skulle hafva upptagits (trassat, domiciliat,
nödfallsadressat o. s. v.) Likaså anses det sjelfkärt,
att vexelegaren sjelf bör bära omkostnaderna vid den
preliminära protesten.

Mot här föreslagna regel kan invändas, att den
icke passar så väl till utkastets system, hvilket icke
vet af den i belgiska lagen anvisade, lätta och enkla
utvägen att i trots af vexelns förlust skaffa sig betalning
eller anställa återgångstalan, utan deremot
måste låta varaktigheten af den preliminära protestens
kraft bero af så lätt omtvisteliga vilkor, som
tiden för en dupletts förvärfvande. Men om det
också icke kan nekas, att den belgiska regeln, omplanterad
på nordisk grund, kan vålla svårigheter och
framkalla rättstvister, så har detta dock icke kunnat
vara ett afgörande hinder för att söka få den lucka
fyld, som eljes enligt komiterades förmenande skulle
finnas i utkastet, och som i ännu känbarare grad förefinnes
i dess källor.

§ 76, som handlar om vindikationsrätten för den
händelse, att den förlorade vexeln kommit i tredje
mans hand, öfverensstämmer nästan helt och hållet
med DWO. 74, likasom regeln i det väsentligaste
återfinnes i S. L. § 42 1 m. 2 pktn. Deremot innehåller
§:n en vigtig skiljaktighet med afseende på
nuvarande dansk och norsk rätts vindikationsregler,
åtminstone såsom de vanligen varit framstälda. Enligt
dessa är en i god tro varande innehafvare af
lösören icke, såsom enligt många andra lagstiftningar,
skyddad mot rätt egares vindikationstalan, så länge
icke andra omständigheter, såsom häfd, tillkomma,
och härifrån göres det — om än betydande stämmor
hafva höjts för en motsatt mening — efter den gängse
läran icke något undantag för merkantila papper, såsom
vexlar, med mindre de lyda på innehafvaren,
eller det sista indossamentet, som styrker innehafvarens
åtkomst, är in blanco (Brandts Tingsret ss. 546
—8, Gram a. st. ss. 361—2, jfr dock Schweigaards
Proces I § 114). Det kan dock blott vara föga tvifvel
om, att denna vidsträckta vindikationsrätt föga
öfverensstämmer med vexelns natur, och man har

derför icke dragit i betänkande att upptaga den tyska
rättssatsen, såsom ganska nyttig för vexelrörelsen.
Den är också upptagen med samma begränsning, i
det vindikation äfven tillätes mot den tredje man,
som handlat med grof vårdslöshet. Detta tyckes
gifva en något mera vidsträckt vindikationsrätt, än
som är stadgad i den svenska lagens § 42, som skyddar
hvarje tredje man i god tro, likasom det med afseende
på dansk och norsk rätt tyckes hafva dylik
verkan emot den tredje man, hvars åtkomst grundar
sig på ett blanco-indossament. Emellertid torde
denna skiljaktighet vara föga märkbar, enär enligt
komiterades förmenande äfven utan lagens uttryckliga
ordalag den, som förvärfvat vexeln med grof
vårdslöshet, i de flesta fall torde blifva ansedd lika
med den, som icke förvärfvat den i god tro.

Tolfte Kapitlet.

Om vexels preskription.

Kapitlet öfverensstämmer i det väsentliga med
det 13:de kapitlet i den tyska och det ll:te kapitlet
i den svenska lagen.

De olika lagarnes stadganden om vexelpreskription
äro inbördes särdeles afvikande (se Thor a. st.
s. 779 ff. och i synnerhet hans första upplaga § 303).
Den engelska och till största delen äfven den amerikanska
rätten hafva t. ex. ingen särskild vexelpreskription.
Andra lagar stadga en och samma preskriptionstid
för hvarje vexelfordran, vare sig den
skall göras gällande mot godkännaren eller de vid
regress förpliktade, t, ex. den danska Edn. 1825 §
73 fem år (jfr dock Gram a. st. ss. 420—1), den
ryska lagens § 637 två år. De flesta till den franska
gruppen hörande lagar stadga särskilda korta, efter
afstånden mycket vexlande, preskriptionstider för
återgångskäromålet, men låta derjämte hvarje från
vexeln härflytande käromål preskriberas efter fem år
(Code de commerce art. 165 ff. och 189; belg. 1. art.
56 ff., jfr art. 82). Härmed är det tyska systemet så
till vida beslägtadt, att det har olika preskriptionstider
med hänsyn till godkännaren (utställaren af egen
vexel) och de vid regress förpliktade och medgifver
den infriande indossanten ny tid gent emot föregångarena;
men det supplerar ej sina regler med en
allmän längre preskriptionstid; ej heller äro de olika
preskriptionstiderna så koria eller så beroende af
boningsorterna. Den nuvarande norska rätten företer
någon likhet härmed, så till vida som den endast låter

det första regresskäromålet preskriberas efter 6 månader
och gifver en ny ehuru ganska kort tid för
anhängiggörande af ett senare käromål, hvartill de 6
månaderna möjligen ej lemnat rådrum; men å andra
sidan bibehåller den preskriberade vexeln jämväl mot
indossanterna sin kraft som ett vanligt skuldebref till
den vanliga civila preskriptionstidens utgång (se N.
L. 5. 13. 21, Hallager J. 378 ff., HED. i norsk
Betstid 1861 s. 187); i denna sista punkt öfverensstämmer
den norska rätten med den ryska. För
öfrig! innefatta vexel] agarne mycket olika bestämmelser
i fråga om, hvilken rätt linnes qvar efter vexelpreskriptionen;
se härom mera vid § 93.

Utkastet har, såsom redan antydts, äfven på detta
område anslutit sig till det tyska systemet, hvilket
följts såväl i den svenska och den finska som den
ungerska lagen samt i det schweitziska utkastet. Visserligen
har en gemensam termin sina fördelar. Men
likasom denna termin, om den såsom enligt den danska
lagen är den enda, i åtskilliga fall blir för lång
och i synnerhet allt för länge vidmakthåller indossanternas
skyldighet att möta regress (se Grosshandlare-societetens
komités skr. af 1861 s. 15), på samma
sätt torde också en supplerande termin sådan som den
franska — om den ej göres oproportionerligt lång —
blifva obillig mot den vid regress förpliktade, som
nödgats infria vexeln så sent, att all vexelrätt mot
hans föregångare preskriberats. En liknande invändning
kan visserligen också göras mot det tyska systemet,
enär det genom sina stadganden om preskriptionens
afbrytande öppnar en möjlighet, att godkännarens
förpliktelse kan hafva upphört enligt § 77,
utan att det stått i den vid regress förpliktades makt,
som sist infriat vexeln, att häjda preskriptionens
lopp; om nämligen vexelregressen föranleder rättegång
(se för öfrigt § 48), så kan man lätt tänka sig,
att vexelgäldenärens förpliktelse har hållits vid lif
genom en af en efterföljare företagen litis denunciatio,
då han sjelf deremot stämmes först efter de tre
årens förlopp och derför här icke med någon påföljd
kunnat gifva underrättelse till sin man (jfr Lagberedningens
motiv s. 18, Welins Handbok s. 104). Härpå
söker emellertid utkastet att råda bot genom att
låta ett afbrott verka till fördel för alla dens föregångare,
som åstadkommit afbrottet, och i synnerhet
genom att tillåta icke blott den, mot hvilken regresskäromålet
väckts, utan äfven den, som blifvit underrättad
genom litis denunciatio, att afbryta den preskription,
hvarom i § 77 sägs, genom att sjelf under -

rätta godkännaren. Man har haft ett så mycket större
skäl att i utkastet göra detta tillägg, som deri ej
upptagits den i DWO. 83 omförmälda s. k. Bereicherungsklage,
och som preskriptionstiden för de vid
regress förpliktade deri bestämts till 6 månader i
stället för tre, icke blott då betalningsorten ligger i
Europa (jfr DWO. 78), utan äfven då den ligger
inom landet (jfr S. L. § 77). Om skälen till utkastets
val af tider har förut talats vid § 19; i utkastet
har nämligen likasom i den svenska lagen stadgats
samma tidslängder för dessa bägge fall.

Om de särskilde §§ är följande att märka:

§ 77 öfverensstämmer med afseende på sin hufvudregel
med DWO. 77 och S. L. § 76, men §:n skiljer
sig från den senare deri, att hvarje omnämnande af
preskriptionens afbrytande likasom i den tyska lagen
uppskjutits till kapitlets sista §. Preskriptionstiden
börjar enligt utkastet likasom enligt dess källor att
löpa från förfallodagen; lika med den tyska praxis
(Dom af KOHG. i Hoffmanns samling I. 238, Borchardt
a. st. Zusatz 662 a, jfr dock Tiiöl a. st. s.
784) förutsätter man nämligen, att sjelfva förfallodagen
ej medräknas. I afseende på sigtvexlar (a vista),
hvilka så väl enligt utkastet, som enligt DWO., men
ej enligt den svenska lagen, kunna vara föremål för
godkännande, blir den dag, då uppvisning till betalning
sker, förfallodag (jfr § 32); har vexeln emellertid
icke förevisats till betalning inom den i §§ 32,
jfr. 19, stadgade tid, i hvilket fall vexelrätten endast
är prejudicierad i förhållande till de öfriga vexelgäldenärerna,
så synes det naturligast att räkna preskriptionens
början från nämda tids utgång. Visserligen
kunde man också tänka sig en annan utgångspunkt,
nämligen vexelns utställningsdag, emedan förfallodagen
sedermera kan inträffa, när helst vexelegaren
finner för godt. Men då det är Önskligt att
hafva samma utgångspunkt för beräkningen här, som
i följande §, och man i denna omöjligen kan låta
regresskäromålets preskription begynna tidigare än
vid uppvisningen, — så har man föredragit ofvan
nämda stadgande. Härigenom kommer man också i
öfverensstämmelse med den praktiska tolkningen af
den tyska vexellagen (Dom af KOHG. i Hoffmanns
samling I. 286, jfr II. 72, Borchardt a. st. Zusatz
660 b och c). Elänvisningen till § 19 torde för öfrigt
medföra, att, om en särskild uppvisningstid är bestämd
i vexeln, preskriptionen räknas från denna
tid; likaledes varder det här som i andra fäll afgörande,
om godkännaren tillagt en enligt § 22 giltig

förfallotid (jfr Thöl a. st. s. 783). Med afseende på
beräkningen af förfallotiden för en efter-sigt-vexel
med icke dateradt godkännande hänvisas till § 19
sista momentet (jfr Dom af ROHG. i Hoffmanns
samling II. s. 390).

Såsom redan förut antydts, löper den i förevarande
§ omförmälda preskription utan hänsyn dertill,
huru vida regressrätten mot indossanterna är preskriberad
eller icke (jfr Dom af ROHG. i Hoffmanns
samling I. 445, Borchardt a. st. Zusatz 663). Man
förutsätter likaledes i enlighet med den tyska tolkningen
(jfr Thöl a. st. s. 781, Borchardt a. st. Zusatz
661), att §:ns regel blir tillämplig på godkännare
af. alla slag, således jämväl på hedersgodkännare — förutsatt
dock att vexeln ej gent emot dem redan prejudicierats
enligt § 60, jfr § 62, — äfvensom på godkännare
af en domiciltratta.

§ 78 handlar om preskription af den återgångsfordran,
som tillkommer den senaste vexelegaren, och
varder derjämte på grund af § 63 tillämplig på den
nödfallsadressat eller intervenient, som infriar vexeln,
vare sig detta sker å förfallotiden eller sedermera.
§:n afviker från den tyska art. 78 i synnerhet deri,
att den i likhet med det motsvarande svenska lagrummet
(§ 77) räknar preskriptionstidens början från
förfallodagen och ej från protestdagen. Visserligen
kan det tyska beräkningssättet (se äfven dansk Fdn.
1825 § 73), då protest är vilkoret för återgångstalan,
synas mest öfverensstämmande med den kända principen
”actione nondum nata non currit prsescriptio”,
likasom ock protesten till följd af sin offentlighet är
en bättre utgångspunkt än t. ex. uppvisningen, när
fråga är om sigtvexlar. Men om den tyska lagen
här skulle följas, skulle det i alla händelser vara nödvändigt
att uppställa liera undantag. För det första
måste ett sådant göras, då man enligt § 42 afstått
från protest, i hvilket fall den tyska rättspraxis för
öfrigt låter preskriptionen begynna med den dag,
å hvilken protest senast skulle hafva upptagits (Dom
af ROHG. i Hoffmanns samling I. 299, Borchardt
a. st. Zusatz 674). Dernäst skulle det enligt utkastets
system vara nödvändigt att hafva en annan utgångspunkt
i de fall, då till följd deraf, att regresskäromål
om betalning enligt § 29 redan börjats, protest
de non solutione jämlikt § 41 bortfallit, men nämda
käromål före förfallodagen åter instälts; — det synes
nämligen orimligt att här tillämpa § 80 sista mom.,
ty derigenom skulle preskriptionen börja att löpa
före förfallodagen. Och slutligen skulle det i de i

§ 75 omnämda fall icke gå an att låta preskriptionen
taga sin början först från den här må hända lång
tid efter förfallodagen upptagna protest de non solutione.
Man har derför föredragit förfallodagen såsom
en gemensam, för alla fåll passande utgångspunkt,
och detta så mycket hellre, som tidsskilnaden vid en
jämförelse med den tyska lagen varder mycket ringa.
Det må för öfrigt här anmärkas, att utkastets beräkningssätt
ej kommer att fullkomligt sammanfalla med
den svenska lagens. Om nämligen den egentliga förfallodagen
infäller på en helgdag, så blir enligt utkastet
sistnämda dag icke, såsom i svenska lagen
stadgas, utgångspunkten, utan den följande söckendagen
(se utk. § 91), — en skilnad, som sammanhänger
med de olika uttryckssätt (”betalningsdag”
och ”förfallodag”), som i det föregående vid § 41
omförmälts. — Äfven vid ifrågavarande preskriptionstid
förutsätter man, att förfallodagen icke medräknas,
hvilket man sökt uttrycka på ett något tydligare sätt,
än som skett i det tyska lagrummet, hvilket tolkas
på samma sätt, ehuru det lyder: ”mit dem Tage” (se
Dom af ROHG. i Hoffmanns samling I. 202, Borchardt
a. st. Zusatz 678, jfr också utk. § 33 mom. 2).

Skälet, hvarför man icke upptagit den svenska
lagens uttryckliga stadgande derom, att den här bestämda
preskriptionstiden endast löper till fördel för
de föregångare, som i Sverige bo, har ofvan angifvits
vid § 19. Man torde deraf också finna, att de i denna
och följande § stadgade preskriptionstider icke kunna
åberopas af eller emot inländska vexelegare och indossanter,
som anställa återgångstalan i utlandet.

§ 79, som motsvarar DWO. 79 och S. L. § 78,
bestämmer preskriptionstiden i förhållande till hvarje
indossant, som infriat vexel, således ehvad det skett
på grund af den vanliga betalningsregressen (§§ 50
och 52) eller på grund af § 29. I bägge fallen låter
§:n preskriptionen löpa från stämningens delgifvande
eller, om infriandet skett utan rättegång, från betalningsdagen,
emedan vederbörande då har i sin makt
att antingen strax fortsätta regressen eller att åtminstone
afbryta preskriptionen genom litis denunciatio.
Om indossanten på grund af § 29 har betalt
eller stämts redan före förfallodagen, så förutsätter
man dock, att utgångspunkten för preskriptionen
skall komma att räknas från denna, och man har
ansett det så mycket mindre nödvändigt att uttrycka
detta i lagen, som redan analogien af § 78 torde
kunna åberopas för eu sådan tolkning.

§ 80 innehåller de närmare reglerna för preskriptionens
afbrytande, af hvilka de vigtigaste återfinnas i
DWO. 80, då de deremot i den svenska lagen förekomma
spridda i kapitlets olika §§. I öfverensstämmelse
med källorna har man i allmänhet låtit afbrytandet
först försiggå genom stämning (se emellertid nu
äfven den nya tyska civilprocesslagen §§ 190, 254, 461
och 471 jfr promulgation slagens § 13); men man har
derjämte ansett sig böra härmed likställa bevakning i
gäldenärs bo i sådana fall, då vanlig utsökning icke
kan företagas; (jfr dansk konkurslag af 25 mars 1872
§ 12 och dansk boskifteslag af 30 nov. 1874 § 37;
Thöl a. st. ss. 787—8; se nu den nya tyska konkurslagen
af 1877 art. 13, jfr dess promulgationslag § 3).
I likhet med den tyska lagen har man tillika medgifvit
rätt att afbryta preskriptionen genom den s. k. litis
denunciatio, som enligt utkastets lydelse också torde
kunna försiggå med här nämda verkan, om vexelfordran
bevakats i ett bo. Litis denunciatio nämnes icke i den
svenska lagen, ehuru preskriptionen äfven enligt dess
§ 78 löper i förhållande till den, som sjelf är stämd
(jfr Welins Handbok s. 105); men det anses dock
alldeles nödvändigt att anvisa denna utväg till preskriptionens
afbrytande för den, som möjligen invecklas i
en långvarigare rättstvist och alltså sjelf ej är i besittning
af vexeln, utan hvilken någon återgångstalan svårligen
kan väckas. Att man emellertid funnit nödigt
att här gå längre än den tyska lagen, genom att låta
den till fördel för godkännaren löpande preskriptionstiden
af brytas genom en underrättelse, som ej innehåller
någon litis denunciatio, har förut omtalats.

Den första satsen i §:ns 2:dra moment återfinnes
jämväl i utkastets källor (se S. L. § 79, jfr deremot
GliAM a. st. s. 420), hvaremot den andra är en nyhet
i utkastet, enär dess användande i Tyskland synes
hafva förkastats genom en dom af ROHG. (IIoffmanns
samling I. 364, Bokchakdt a. st. Zusatz 688, jfr dock
Thöl a. st. s. 788). Den innehåller dock för visso den
föreskrift, som bäst öfverensstämmer med den hoppande
regressen, och den är nyttig för att mildra de eljes
temligen stränga reglerna om preskriptionens afbrytande.

§:ns sista moment, hvars källa närmast är Godo de
commerce art. 189, innebär, att om vexelpreskription
en gång afbrutits, har den icke för all tid blifvit utestängd
eller aflöst af den civila preskriptionen; utan
så framt afbrytandet skett genom vexelkäromål, som ej
bringas till slut antingen genom dom eller genom betalning,
begynner en ny preskriptionstid att löpa
från den sista rättegångshandlingen. Detta har i Tysk -

land varit omtvistadt, men synes nu af den tyska praxis
hafva afgjorts i liknande riktning (Borchardt a. st.
Zus. 710—11, jfr Thöl a. st. s. 789). Då nu en litis
denunciatio är nära knuten till den rättegång, som den
gäller, så torde enligt komiterades mening den här uttalade
grundsatsen äfven komma att medföra, att en
sådan underrättelse endast afbryter den löpande preskriptionen,
men icke hindrar, att en ny preskriptionstid
begynner att löpa, om det vexelmål, som afsågs,
har upphört utan att bringas till slut (jfr Glam s. 421).

Trettonde Kapitlet.

Om protests verkställighet.

Kapitlet bär upptagit de flesta i DWO. kap. 16
och S. L. kap. 10 meddelade föreskrifter; dess innehåll
är icke heller synnerligen olika de för närvarande
i Danmark enligt Fdn. 1825 §§ 30—32 och i Norge
förnämligast i kraft af sedvana (N. L. 5. 13. 11, Schwliga
akds Proces 1. § 113, jfr Hallager a. st. I. ss. 349
tf.) gällande regler.

§ 81 lista punkten motsvarar DWO. 87 och S. L.
§72. Man har emellertid icke i likhet med sistnämda
lag närmare inlåtit sig på, hvilka personer i notarii
publici ställe kunna verkställa protest, enär det skulle
kräfva olika regler för de tre landen; detta är derför
helt och hållet öfverlemnadt åt andra delar af lagstiftningen,
t. ex. angående vexelprocessen, hvilken sålunda
utan att göra vexellagen afbräck också skall kunna
stadga, att protest i vissa fäll skall kunna verkställas
af två män (dansk Fdn. 1825 § 30, N. L. 5. 13. 11).
Utkastet har derför ej heller, så som S. L. § 72 sista
punkten och N. L. 5. 13. 11, velat göra något uttalande,
huru vida vittnen skola öfvervara förrättningen.
Det svenska lagrummets föreskrifter om tiden för protesters
upptagande återfinnas i § 89.

§:ns andra punkt motsvarar DWO. 90 och S. L.

§ 75; den senares affattning är i det närmaste följd,
emedan det tyska lagrummet synes för mycket gå in
i enskildheter. Lika litet här som i följande § har man
velat gå afgörande! af det spörsmål i förväg, om det
först utfärdade protestdokumentet är det egentliga originalet
och protokollet blott innehåller en afskrift deraf,
eller om tvärtom protestdokumentet skall betraktas som
ett utdrag ur notarialprotokollet; härmed förfares nämligen
för närvarande, så vidt man har sig bekant, på
olika sätt i de skilda landen, ja, åtminstone hvad Danmark
angår, inom samma land, och man har icke här
velat förändra bestående praxis. Ej heller har utkastet

afgjort det i Tyskland mycket omtvistade spörsmålet,
hvilken kan kräfva afskrift af protesten, enär detta
sammanhänger med de vanliga reglerna rörande meddelande
af protokollsutdrag i allmänhet.

§ 82 inom. 1 öfverensstämmer nästan fullkomligt
med S. L. § 73 och i det väsentliga äfven med DWO.
88, som emellertid innehåller flera, enligt komiterades
mening, öfverflödiga detaljer. I fråga om det
tyska lagrummets N:o 5 kan man hänvisa till hvad,
aom förut är sagdt om interventionsprotest vid § 59.
Den svenska och den tyska lagens fordran, att ”afskriften
af vexeln skall vara ordagrann”, har man ej
upptagit för att ej framkalla den tanken, att den
minsta öfverträdelse af här gifna regler skulle hafva
rättslig betydelse, ja må hända till och med verka
protestens ogiltighet, något hvartill den tyska rättspraxis
synes allt för benägen. Hvad särskildt angår
afskriften af vexeln, så torde den icke en gång alltid
kunna lemnas, nämligen i fall, då vexeln är mortifieerad
eller protest enligt § 75 upptagits på grund af
vexelns förlust; det förstås emellertid af sig sjelft,
att. den för sådan händelse bör ersättas af annan upplysning
om vexelns innehåll för att bereda säkerhet
åt beviset för identiteten. Hvilka afvikelser från de
uppstälda reglerna protesten utan skada för dess giltighet
kan tåla, har utkastet, i likhet med dess källor,
på grund af den stora skiljaktighet, som kan föreförefinnas
mellan olika fall, helt och hållet öfverlemnat
åt det praktiska afgörandet.

§:ns andra moment är någonting nytt i utkastet,
men dess innehåll öfverensstämmer helt visst med
hvad sedvanligen iakttages, och man håller åtminstone
före, att det är gagneligt; jfr äfven § 22.

§ 83 öfverensstämmer i hufvudsak med DWO.
89, hvaremot den svenska lagen saknar motsvarande
lagrum; man antager dock, att den är riktig och dess
uttryckliga uttalande gagneligt (se äfven finsk lag §
71,s). Den svenska lagens § 74 första punkten återfinnes
i utkastets § 89; dess sista punkt, hvartill man
för öfrigt också finner ett motsvarande stadgande i
Gode de commerce art. 163 och den belgiska lagen
art. 54, har man deremot ansett för öfverflödig; regeln
är ej heller uttalad i den tyska lagen. Mindre öfverflödig
skulle den vara, om man deri skulle kunna
finna ett afgörande af spörsmålet, hvarest protesten
skall upptagas, så vida trassaten t. ex. är död (jfr
Welins Handbok s. 103). Men detta är knappast
händelsen, likasom det öfver hufvud svårligen härom
kan gifvas någon allmängiltig regel, enär denna t. ex.

skulle vara beroende af, huru vida den aflidnes affärslokal
fortfarande existerar, äfvensom af civilrättens
regler angående behandling af arf.

Fjortonde Kapitlet.

Om förhållandet till utländsk lag-.

Kapitlet öfverensstämmer nästan helt och hållet
med det 15:de kapitlet i den tyska och det 12:te kapitlet
i den svenska lagen. Hvad dess plats angår,
så har man funnit, att det borde vara det sista näst
det 15:de kapitlet, som innehåller särskilda bestämmelser,
och häri har man följt den svenska lagens
föredöme. Utkastet har nämligen icke, såsom man
torde erinra sig, något kapitel om vexelprocessen.
Likasom kapitlet öfver hufvud i det väsentliga blott
återsifver, hvad som nu i de flesta civiliserade land
är godkändt i fråga om förhållandet mellan tillämpningen
af inländsk och utländsk rätt, så öfverensstämmer
också största delen af dess innehåll med de
i Danmark och Norge, dels med stöd af den danska
Fdn. § 9 och N. L. 5. 13. 7, dels och i synnerhet i
följd af rättspraxis gällande föreskrifter. Hvad för
öfrigt kan vara att anmärka om kapitlet i dess helhet,
kommer att framställas, sedan §§ hvar för sig gcnomgåtts.

§ 81- öfverensstämmer med DWO. 84 och S. L.
§ 81. Hufvudregeln, att en persons behörighet att
ingå vexelförbindelse (vexelhabilitet) bedömes efter
hans eget lands lag, öfverensstämmer alldeles med
hvad nu allmänt läres i fråga om civilrätten. Ej
heller det i andra punkten innehållna undantaget till
fördel för kontraktsortens lag är obekant på civilrättens
område, om också ej så allmänt antaget (jfr
Scheel Privatrettens almindelige Del I. ss. 387 fl.
och den på samma ställe s. 388 anförda danska Höjesteretsdom,
Stobbe deutsches Privatrecht I. ss. 186
ffi). Hvad angår vexelrätten, så motiveras nämda
undantag vanligen med vexelrörelsens behof, som
icke kan tillåta, att man, hvarje gång man inom riket
ingår förbindelse med en utländing, för säkerhets
skull skall undersöka äfven hans eget lands lagar om
vexelhabiliteten, oaktadt hemlandets lagar äro tillfredsstälda
(jfr Lagberedningens motiv s. 19). Det kan
dock icke nekas, att detta undantag kan leda till ett
och annat ofördelaktigt resultat. Då nämligen äfven
en inländings vexelhabilitet naturligtvis bör bedömas
efter hemlandets lag, så torde, förutsatt att utkastet
i de trenne landen blir lag, t. ex. en 22-årig dansk

man, som i Sverige eller Norge indosserar en vexel,
anses på giltigt sätt förpliktad, om han lagsökes i
något af sistnämda land, men blifva förklarad fri på
grund af invändning om minderårighet, om saken
skall afdömas i Danmark, så framt icke detta lands
domstolar skulle vilja anse sig förbundna att här låta
den allmänna regeln om inländingar inskränkas af
kontraktsortens lag, något som helt visst är ganska
tvifvelaktigt. Då icke dess mindre nämda undantag
är uppstäldt i de flesta lands vexelrätt (jfr dock
Schweizer. Entw. 862), så har också utkastet härtill
anslutit sig.

§ 85 öfverensstämmer med DWG. 85 och S. L.
§ 82. Hufvudregeln är endast en konseqvens af den
nu allmänt erkända grundsatsen för bedömande af
kontrakts form ”locus regit aetum” och finnes redan
uttalad i N. L. 5. 13. 7, jfr dansk Pdn. 1825 § 9.
Man har lånat dess lydelse från den svenska lagen
och velat derigenom uttrycka detsamma, som ligger
i den tyska lagens mera utförliga rättssats: die wescntlichcn
Erfordernisse eines im
stcllten Wechsels, sowie jeder andern im Auslande
ausgestellten Wechselerklärung” o. s. v. Denna hufvudregel
skulle på grund af utk. § 5 (DWO. 7, jfr

S. L. § 1 init.) leda derhän, att inländska accepter
och indossament skulle vara ogiltiga, när de tecknats
på en i utlandet utfärdad och enligt dess lag ogiltig
tratta, ehuru denna tillfredsställer den inländska lagens
fordringar. För att förebygga denna orimligt stränga
slutsats har utkastet i likhet med sina källor gjort
det i den 2:dra punkten innehållna undantag från regeln.
Ett annat undantag derifrån bildar stadgandet
i den 3:dje eller sista punkten. Att inländingar, som
i utlandet sluta kontrakt med hvarandra, trygt kunna
följa hemlandets lagar om kontraktets form, så framt
de kunna förutsätta, att deras inbördes rättsförhållande
skall hänskjutas till afdömande af deras hemlands
domstolar, är en rättssats, som ej blott finnes
uttalad i åtskilliga vexellagar, utan äfven för öfrigt
ofta erkänts vara riktig (Stobbe deutsches Privatrecht

T. 191; Scheel Privatrettens allm. Del I. 400—1, jfr
norsk arflag af den 31 juli 1854 § 56). Man har
emellertid gifvit detta undantag något större utsträckning
i utkastet än i dess källor. Då nämligen utkastet
är bygdt på den förutsättningen, att det skall
komma att upphöjas till lag'' i do tre landen i en lika
lydande form, så synes det vara ungefär samma skäl
att såsom giltig anse t. ex. en tratta, som en dansk
under en tillfällig vistelse i Frankrike utställer till

Vexel la ykomi tens betänkande.

en dervarande svensk resande utan att intaga valutaklausulen,
som om trattan varder utstäld till en landsman.
Ty om man anser det naturligt, att två landsmän
under en flyktig vistelse i utlandet afsluta ett
kontrakt med hvarandra i hemlandets kända former,
så faller detta sig föga mindre naturligt, om den
andra parten väl ej är eu landsman, men är från ett
grannrike, som i detta fall lyder under fullkomligt
samma lag. Man har derför aflattat ifrågavarande
undantag från hufvudregeln i sådana ordalag, att
vexelförbindelser, som danske, norske och svenske
män utomlands ingått med hvarandra, skola hafva
giltighet, sa vidt de blott fyllesgöra den inländska
lagens fordringar, oafsedt om de afvika från kontraktsortens
lagar. Att de tre nordiska landen af
lagstiftningen hafva likstälts i motsats mot andra
land, derpå saknar man ej heller äldre exempel, so
norsk lag om eganderätt till skrift 8 juni 1876 § 15
och svensk lag rörande samma ämne af den 10 aug.
1877 § 2. — Man torde för öfrigt finna, att §:ns sista
punkt ej sammanfaller med den i dansk Fdn. 1825
§ 9 uttalade regel, enligt hvilken danskar vid inbördes
vexelförbindelser i utlandet skola följa den inländska
lagen, h ör den händelse, att utländingar inom
riket åtaga sig vexelförbindelser till hvarandra, har
utkastet ej gjort något undantag från hufvudregeln.

§ 86 tillämpar, i öfverensstämmelse med sina
källor (DWO. 86, S. L. § 80) och antagligen med
all vexelrätt, en grundsats, som liknar den i föregående
§ erkända, på de åtgärder, som man i utlandet
nödgats vidtaga till utöfvande och bevarande af vexelrätt.
Enligt denna regel skulle alltså de utländska
föreskrifterna om, i hvilken lokal och vid hvilken
tid på dagen uppvisningen för den utländska trassaten
skall ega rum, hvilket innehåll protesten skall
hafva etc. — vara afgörande, om återgångs t al an sedermera
anställes mot inländsk vexelgäldenär, och det
samma torde enligt komiterades förmenande äfven
blifva händelsen med utländska lagars stadganden om
de vanliga respit- eller protestdagarnes antal och
sättet för deras beräkning. Deremot vågar man ej
förutsätta, att en främmande moratorielags utomordentliga
förlängande af protesttiden skall kunna bringas
m under begreppet åtgärdernas form, enär denna
tolkning i alla händelser hör till do mest omtvistade
(so å ena sidan dom af Sveriges högsta domstol i
Welins Handbok s. 120 tf. och å andra sidan den
kända domen af POI IG. af 21 febr. 1871, bägge angående
det franska vexelmoratorium, jfr äfven Tiiöl

100

a. st. ss. 84—5). En annan sak är det, att utkastets
§ 92 kommer att leda till liknande resultat.

Spörsmålet, huru vida man efter in- eller utländsk
lag skall bedöma, hvilka handlingar i utlandet
nödvändigt måste företagas för att upprätthålla
vexelrätten i förhållande till de vid regress förpliktade
inländingar, har deremot utkastet lika litet uttryckligen
afgjort som frågan, efter hvilket lands
lag vexelförbindelsens omfång, varaktighet o. d.
skola bedömas. Det har visserligen i det föregående
på flera ställen anmärkts, att utkastet utgått från den
förutsättningen, att t. ex. nödvändigheten af protest
eller notifikation, preskriptionstidens längd etc. bedömas
efter det lands lag, der den vid regress förpliktade
bor, och i detta hänseende öfverensstämmer
utkastet med Lagberedningens motiv (s. 19) likasom
med nuvarande dansk och norsk rättspraxis (se ofvan
vid § 19 och norsk Eetstid. 1875 s. 81). Att man
likväl icke sökt att gifva vanlig lagform åt denna
förutsättning, har sin grund i den hänsyn, som måst
tagas till de egendomliga svårigheter, som här möta.
Den nämda förutsättningen har nämligen uttalats
endast med afseende på det vigtigaste fallet, nämligen
att vexelgäldenären icke blott vid målets anhängiggörande
bor inom landet, utan äfven der ingått
sin förbindelse och skall uppfylla den der. Men
åtskilliga andra fall kunna inträffa, t. ex. att trassenten
eller indossanten flyttat till inrikes ort från utlandet
efter förbindelsens ingående, att en inländing
har ingått en vexelförbindelse på en resa i utlandet,
att vexeln domicilierats till detta o. d. Sådana fall
kunde lagen icke underlåta att taga i öfvervägande,
om den skulle gifva en regel. Men ännu torde temligen
delade meningar råda derom, huru dessa fall
skola rättast bedömas. Och man har derför i öfverensstämmelse
med utkastets förebilder och de andra
lagar, som hafva följt den tyska lagen*), ansett riktigast
att fortfarande öfverlemna afgörandet af hit
hörande förhållanden åt den teoretiska och praktiska
utvecklingen. Visserligen blir detta kapitel härigenom
temligen fattigt och kommer ej att hålla,
hvad öfverskriften lofvar, enär endast de lättare

*) Det schweiziska utkastet art. 86i, hvars första momentmotsvarar
utk. § 86, innehåller dock i 2:dra momentet följande:
”Ueber die Fråga dagegen, ob tiberhaupt zur Ausiibung oder Erik
altung des Wechselrechts avis einer in der Schweiz gezeichneten
und in Schweitz geltend zu machenden Wechselerklärung an einem
ausländischen Platze irgend eine Handlnng nothiaendig sei, entscheiden
die Bestimmungen dieses Gesetzes”. Som man finner, är
dock endast det vigtigaste fallet här afgjordt.

spörsmålen rörande förhållandet till utländsk lag här
hafva funnit sin lösning. Men man har dock trott,
att det till följd af dessa spörsmåls praktiska vigt i
alla händelser skall försvara sin plats.

Femtonde Kapitlet.

Särskilda bestämmelser.

Detta kapitel motsvarar det sista kapitlet i den
svenska lagen med undantag af dennas § 92 (om egna
vexlar), hvaremot de motsvarande lagrummen i den
tyska lagen finnas spridda i flera särskilda kapitel
(DWO. XII ”Falsche Wechsel”; XIV ”Klagerecht des
Wechselgläubigers”; XVII ”Ort und Zeit fur die Präsentation”
o. s. v.; XVIII ”mangelhafte Unterschriften”).
Man har alltså här gjort en afvikelse från den
tyska lagens ordning och indelning, i det man i likhet
med den svenska lagen ansett sig hellre böra samla dessa
bestämmelser i ett kapitel än fördela dem på flera,
hvilka dels skulle blifva onaturligt små — i synnerhet
som åtskilliga af de tyska lagrummen ej upptagits
i lagutkastet — dels hafva ringa inre sammanhang.

§ 87 öfverensstämmer med S. L. § 91 och i det
väsentliga äfven med DWO. 81. Lika som emellertid
utkastets § i allmänhet erhållit en mera kortfattad lydelse
än det tyska lagrummet och framför allt icke
särskildt nämt ”medundertecknare” af fruktan att framkalla
en mängd svåra spörsmål (se Bokciiakdt Allg.
DWO. under art. 81) — så har man särskildt funnit
2:dra punkten af DWO. 81 öfverflödig till följd af föregående
§§ (jfr §§ 36 och 50 ff.). Det samma torde i
sjelfva verket kunna sägas om den första satsen i utkastets
§ (jfr i synnerhet § 49). Det kan emellertid
hafva sin praktiska nytta att på ett ställe uttala denna
för vexelrätten så betydelsefulla grundsats i hela dess
allmänlighet (se äfven Lagberedningens motiv s. 21,
Welins Handbok s. 139); och derigenom varder då
också oomtvisteligt, att flera, som t. ex. gemensamt
undertecknat, en för alla och alla för en, accept, häfta
solidariskt, hvilket eljes, hvad Sverige angår, ej torde
följa af civilrättens regler (se den dom af Högsta domstolen,
som anförts af Welin ss. 140—1, och Sveriges
Rikes lag U. B. kap. 4 § 12, jfr Kgl. Fgn. den 10
aug. 1877 om nya utsökningslagens införande m. m.
§ 10,8). Vid affattande! af §:ns sista punkt har man
derjämte velat bestämdaré än det svenska lagrummet
uttrycka, att jämväl om flere hafva tecknat aval, dessa
äro solidariskt ansvariga såväl inbördes som till sammans
med den, för hvilken de hafva tecknat sådan

101

102

borgen, hvilket må hända eljes skulle kunna blifva
föremål för tvist i alla tre landen. Man har varit ense
med lagberedningen deri, att utförligare föreskrifter om
detta förhållande ej behöfvas, enär det högst sällan
förekommer, ja kanske till och med är fullkomligt
okändt i ett eller annat af dessa tre land (jfr II allager
a. st. I. s. 340, Guam a. st. s. 416, Thöl a. st.
§ 280 ff.).

§ 88 motsvarar S. L. § 93 och DWO. 3 (se ofvan
s. 2), 75 och 76, likasom regeln redan nu kan anses
gällande i dansk och norsk rätt (jfr dansk Fdn. 1825
§§ 4 och 64, Hallagek a. st. I. s. 383). Lydelsen öfverensstämmer
mycket nära med den svenska §:n, men den
innehåller dock äfven en och annan afvikelse derifrån.
Den ena af dessa, som består i utelemnandet af den
svenska §:ns sista sats, gör visserligen utkastet skenbart
mindre tillfredsställande; men något missförstånd kan
dock icke uppstå, emedan den nämda bestämmelsen
helt visst måste underförstås af sig sjelf (se äfven
DWO. art. 3). Att man uttryckligen omnämt underskrifter
af personer, hvilka icke kunna med laga verkan
ingå vexelförpliktelse, har sin förklaring deri, att icke
hvar och en, som öfver hufvud kan ingå kontrakt,
också kan ingå den art af kontrakt, hvartill vexlar
höra (skuldförbindelser). Genom tillägget ”eller af annan
grund icke förpliktas genom underskriften” har man
velat träffa de fall, då antingen underskriften är alldeles
bristfällig (jfr Christian V. D. L. och N. L. 5. 1. 7),
eller då den gifvits genom ett ombud, en förmyndare
eller någon dylik, som öfverskridit sin myndighet.
Härmed sammanhänger, att man i öfverensstämmelse
med den svenska lagen ej velat i utkastet upptaga den
i DWO. 95 innehållna bestämmelse, att ombudet eller
förmyndaren i det nämda fallet sjelf häftar för den
tecknade vcxelförpliktelsen i mandantens eller myndlingens
ställe. Visserligen skulle en sådan regel vara
ganska nyttig, derest ombudet o. s. v. sjelf kunde hafva
insett, att han öfverskred gränserna för sin befogenhet.
Men då hit hörande fall äro högst olikartade, och det
nämda öfverskridandet ofta kan vara mycket ursäktligt
på grund af ovisshet om bemyndigandets utsträckning,
så torde regeln knappast kunna anses rättvis. I extrema
fall torde för öfrigt ombudets förhållande vara sådant,
att domstolarne må hända äfven utan uttryckligt
stadgande kunna behandla ombudet såsom en vexelmässigt
förpliktad garant för mandanten. I detta
sammanhang må derjämte nämnas, att utkastet lika litet
som den svenska lagen har upptagit den i DWO. 94
gifna regel om underskrift medelst bomärke, enär skäl

ej linnes att särskildt stadga något härom i vexellagen
(se det anförda lagrummet 5. 1. 7. i danska och norska
lagen).

Såväl utkastets som motsvarande svenska § afvika
med afseende på innehållet från DWO. 75 och 76 deri,
att de endast tala om falska underskrifter. Detsamma
är visserligen äfven händelsen med DWO. 75, som
endast talar om falsk (eller, hvad som under nämnda
uttryck måste inbegripas, förfalskad) underskrift af
trassenten; men den följande artikeln talar om falskt
eller förfalskadt indossament och godkännande i allmänhet.
Man har emellertid ansett det riktigast att endast
tala om förfalskning af underskriften, emedan förfalskning
af en vexelförklarings innehåll kan hafva mycket
olika verkan, och den tyska lagens föreskrifter härom
dessutom icke synas innehålla något annat än sådant,
som följer af sig sjelft. Den ungerska lagens art. 81
har också inskränkt sig till att tala om falska underskrifter,
hvaremot art. 82 och 83 för det fall, ätt trattor
förfalskas, gifva några regler, hvilka dock ej synas vara
till synnerlig hjelp.

Man förutsätter, att fingerade namn på vexel ej
skola hafva större inflytande på de öfriga vexelgäldenärernas
ansvar än falska namn (jfr Borchardt a. st.
Zusatz 654), en anmärkning, som framkallats derigenom,
att tecknande af sådana namn, åtminstone i den norska
straffrätten, ej räknas såsom förfalskning.

§ 89 lista punkten motsvarar DWO. 91 lista
punkten, men deri har dock tillagts en tidsbestämmelse,
som hemtats från S. L. § 72 men i utkastet så utvidgats,
att den gäller äfven andra vexelrättliga handlingar
än protesten. Liknande föreskrifter finnas föröfrigt,
åtminstone hvad protesten angår, i flera af de
tyska ”Eirifuhrungsgesetze”, t. ex. i den preussiska af
15 febr. 1850 § 4, jfr också dansk Fdn. 1825 § 32,
och den ungerska lagen § 102 bestämmer kl. 9 — 12 f.
m. och 2—5 e. m. såsom tiden för alla vexelrättlisja
handlingar. Då man af nära liggande praktiska skäl
ansett sig böra begränsa protests upptagande till en
rimlig tid på dagen, så har man för öfrigt icke haft
för afsigt att dermed bestämma, att hvarje protest, som
å annan tid utan vederbörandes samtycke upptagits,
skulle vara ogiltig. Sådana fall torde gestalta sig olika
efter olika omständigheter; om t. ex. trassaten träffas i
sitt kontor efter kl. 7 e. in. och vägrar betalning, så
kommer för visso den protest, som då trots lagens stadganden
upptages, att ändå erhålla laga verkan, åtminstone
om trassaten ej genast på stället gjort invändning
deremot, enär den i alla händelser synes uppfylla sitt

103

104

ändamål. Om deremot trassaten ej träffas i kontoret
vid sådan tid och protest ändock upptages, så torde
den knappast kunna innehålla det nödvändiga beviset
för, att trassaten vägrar betalning, såsom det skulle hafva
varit händelsen, om trassaten ej hade varit till städes
under den lagbestämda tiden.

Det har för öfrigt i §:n uttryckligen uttalats, att
dess stadgande såväl om tid som om lokal endast är
deklaratoriskt. — §:ns sista punkt öfverensstämmer med
sista punkten i det nämda tyska lagrummet samt med
S. L. § 74,i. Regeln gäller redan i det väsentliga i
Danmark och Norge (jfr Hallager 1. 354, dansk
Pdn. 1825 § 32 i. £).

§ 90 öfverensstämmer med S. L. § 94, om man
undantar dennas sista sats, som redan uttalats i § 33
med hänsyn till de fall, i hvilka den egentligen blir
praktiskt tillämplig. Deremot finnes ej något fullt motsvarande
lagrum i den tyska lagen. Samma föreskrift
om beräkningssättet finnes dock i DWO. 32,2 med
hänsyn till förfallodagcn; såsom förut antydts, har den
i utkastet erhållit eu allmännare lydelse, emedan den
äfven behöfves för andra fall, åtminstone för preskriptionstidens
beräknande. Det här föreskrifna beräkningssättet
gäller redan nu i Danmark och Norge (so dansk
Fdn. 1825 § 48; IIallager a. st. I. 358 —9).

§ 91 öfverensstämmer med afseende på innehållet
nästan fullkomligt med DWO. 92 och med S. L. § 95.
Redan förut vid §§ 41 och 77 har en liten skiljaktighet
omtalats, som består deri, att utkastet uppskjutit
förfallodagen till följande söckendag i stället för att beteckna
denna såsom ”betalningsdag”. Genom denna
resrel införes en liten ändring i den danska rätten, enär
Fdn: af 1825 § 53 bestämmer den föregående söckendagen
till betalningsdag, jfr äfven Fdn:s § 54. Likaså
medför regeln, att endast allmänna (o: stats-eller folkkyrkans)
helgdagar utesluta uppvisning till godkännande,
en förändring i den danska Fdn. 1825 § 29 i. £, hvilken
s önskvärdhet dock redan framhållits i Grosshandlare-socictctens
komités skrifvelse af 18G1 s. 9.

§ 92, som tillerkänner den s. k. vis major (force
majeure) eu suspensiv inverkan på de flesta i vexelrätten
stadgade frister, har intet motsvarande lagrum
i den tyska eller svenska lagen. Tvärt om har den
tyska rättspraxis, i öfverensstämmelse med de fleste
teoretikers åsigt, genom den bekanta domen af ROHG.
21 febr. 1871 (Hoefmanns Samling I. 93 fl’., norsk
Retstid. 1871. 329) med anledning af det franska vexelmoratoriet
förvägrat giltighet åt den här uttalade principen.
Deremot synes det vara erkändt i den danska

och delvis äfven i den norka rättspraxis, att sådana
utomordentliga tilldragelser må tjena till ursäkt för den
vexelegare, som derigenom hindras från att upptaga
protest eller sända underrättelse i lagstadgad tid, ja,
teorin har på grund af ordalydelsen i vederbörande
lagbud (dansk Fdn. 1825 § 35 jfr § 56 ”tagel- Prcesentanten
nogen Fors0mmelse” etc., norsk 1. 20 aug. 1842
§ 40 ”tages nogen Forsömmelse”) till och med velat
tillägga en rent privat olyckshändelse samma verkan
(se Gram a. st. s. 385 och der anförda domar; Öesteds
Formularbog 4 Opl. s. 375; Hallager a. st. 1. 353;
norsk Retstidende 1875. 81 och 244—5). Äfven i de
flesta andra lands vexelrätt böjer man sig antingen på
grund af uttryckligt lagbud eller till följd af sedvänja
för vis major, t. ex. i Frankrike (Bédarride a. st. II.
n:o 486 f£), England (Bokchardts samling I. s. 197),
Holland (lagbok art. 202), Ryssland (vexellag art. 574),
Italien (se Golrschmidts Zeitschrift XVIII. 629 ff),
se också Bretnerkonferensens resolution n:o 17, jfr deremot
Schweizer. Entwurf art. 861. Huru spörsmålet
skulle uppfattas i Sverige, är ovisst, enär man, såsom
vid § 86 anmärkts, på en annan väg ledde sig till erkännandet
af det franska vexelmoratoriets bindande
kraft för svenska indossanter.

Utkastet har anslutit sig till denna i de flesta land,
deribland måhända äfven de nordiska, redan gällande
rättssats. Visserligen har man mot ett sådant erkännande
af force majeure invändt, att det strider mot
vexelns natur, som påstås kräfva ett mot alla händelser
betryggadt iakttagande af den öfverenskomna förfallotiden,
och icke skulle fördraga en förlängning på obestämd
tid af de vid regress förpliktades ansvar. Emot
detta påstående vågar man dock ställa den, så vidt man
vet, bland köpmännen allmänt gängse mening, som bestämdt
lutar åt denna afvikelse från den stränga vexelrätten
(se härom Hrr Adeers och Puggaakds skr. af
1871 s. 22, jfr Grosshandlare-societetens komités svar
s. 32). Ej heller torde erfarenheten, som dock nu bör
vara ganska rik, hafva bekräftat den fruktan, man hyst,
att vexelrörelsen skulle förlamas genom denna princip.
Snarare synes benägenheten derför hafva blifvit starkare
efter de erfarenhetsrön, man gjort i fråga om det franska
moratorium. Och detta är lätt förklarligt. De flesta
lands rätt fritager icke, såsom ofvan nämdt är, de vexelgäldenärer,
som stå under dess herradöme, från
deras ansvar, om också vis major hindrat t. ex. uppvisning
och protests upptagande i rättan tid. Men
det måste då kännas som en stor orättvisa, att en sådan
vexelgäldenär, när han söker göra sin regressrätt

105

106

gällande mot en föregångare i ett annat land, afvisas
med det svaret, att det landets lag låter all vexelrätt
gå förlorad vid den inträffade oregelbundenheten utan
afseende å anledningen dertill. Det finnes derför —
och det så mycket mera, som detta fall under vissa
förhållanden utomordentligt ofta förekommer — få punkter,
i hvilka längtan efter en likartad lagstiftning i alla
civiliserade land har blifvit mera liflig än häruti—ja,
det är just det olika bedömandet af det franska vexelmoratoriets
verkningar i andra land, som i synnerhet
framkallat de senare årens arbete för en internationel
vexelrätt (jfr Norsk Iletstid. 1877 s. 1114). Då det nu
helt visst är föga tänkbart, att de land, som redan äro
förtrogna med denna mildring i vexelrättens stränghet,
skulle skärpa sin lagstiftning, så kan enheten näppeligen
åvägabringas på annat sätt än derigenom, att nya
vexellugar erkänna inlinda princip. Hvad de nordiska
landen angår, så torde det äfven i deras naturförhållanden
ligga en särskild maning att i någon mån mildra
vexelrättens stränghet för fäll af här omförmälda art.
Särskilt bör det. framhållas, att den offentliga samfärdseln
här är utsatt för oftare förekommande, oberäkneliga
afbrott, och att verkan deraf nu sträcker sig
vida längre, sedan allt affärslif blifvit så beroende af
de vigtigaste samfärdsmedlens. ångbåtarnes och jernbanornas,
ostörda gåug.

Utkastet har alltså i § 92 uppstält ifrågavarande
vigtiga undantag från dess förut gifna regler om försummande
af någon till vexelrättens bevarande föreskrifven
handling. Medelst §:ns affattning bär man
bjudit till att utesluta icke blott de fäll, då vexelegarens
egen försumlighet har varit medverkande orsak till det
inträffade missödet, utan äfven vanlig kasus, enär man
inser, att, huru hård sådan än kan vara för en och
annan, det skulle leda till allt för stor osäkerhet och
allt för många rättstvister, om man derför skulle göra
något annat undantag från reglerna om vexelrättens
upphörande, än som blir en följd af § 75. §:n fram håller

derför med eftertryck, att afbrottet bör hafva en
allmän karakter, dels emedan allenast i det fall så stora
intressen sättas på spel, att undantaget blir berättigad!,
dels äfven derför att veterligheten af sådana tilldragelser
som oftast torde förekomma tvist om beviset för den
inträffade omöjligheten. Derför har man också främst
stält lagbud, såsom moratorier, och afbrott i den offentliga
samfärdseln. Om det senare fallet är redan taladt,
och att det förstnämda borde här upptagas, kunde efter
den erfarenhet, som vunnits under senaste tiden, näppeligen
vara tvifvelaktigt, i synnerhet som man ej vå -

gade förutsätta, att reglerna om utsträckningen af främmande
lagstiftnings välde skulle leda till ett dylikt
resultat (se vid § 86); §:n har också i synnerhet haft
i sigte de utländska lagbuden af detta slag, enär det
aldrig varit tvifvel underkastadt, att sådana lagar, så
vidt som de öfverhufvud kunna gifvas inomlands (jfr
den norska grundlagens §§ 95 och 97), upprätthålla
vexelregressen emot inländska vexelgäldenärer. Man
har för öfrigt naturligtvis icke kunnat tänka på något
uppräknande af alla hithörande fall, och man har derför
måst nöja sig med att nämna ”liknande utomordentliga
tilldragelser”, i den tanke, att den nära anslutningen
till ofvannämnda särskilda fall och tilläggandet
af det bekanta uttrycket ”vis major” tydligt nog
skola beteckna, att man blott afser allmänt verkande
och notoriska tilldragelser.

Med anledning af det franska vexelmoratoriet har
man för att förebygga en dylik orimlig förlängning af
skyldigheten att möta regress, som uppkommit genom
ett främmande lands ensidiga och egna undersåter alltför
mycket gynnande lagstiftniug, uttalat den önskan,
att man skulle erkänna verkan af vis major blott för
eu kort termin, som kunde vara tillräcklig för vanligare
fåll (jfr Bremerresolution n:o 17). Riktigheten häraf
kan måhända medgifvas; men då en sådan termin skulle
vara alldeles godtycklig, så synes förverkligandet af
nämda tanke, för att ej framkalla nya olikheter mellan
de särskilda landen, i alla händelser böra öfverlemnas
åt en blifvande internationel lag.

För öfrigt har utkastet på visst sätt satt en gräns
för fortvaron af den förlängning af skyldigheten att
möta regress, som vis major förorsakar, i det man nämligen
från donna §:s inflytande undantagit de i 12:te
kapitlet omförmälda preskriptionstiderna. Visserligen
har fransk rättspraxis låtit preskriptionens lopp börja
först med upphörandet af force majeure (Bédarride a.
st. 11. n:o 738); men då det lemnats så god tid att
vidtaga erforderliga mått och steg, som i detta fåll blir
det regelmässiga förhållandet, tyckes ej tillräcklig anledning
finnas att mildra vexelrättens stränghet blott i
och för alldeles utomordentliga förhållanden. Man torde
lägga märke dertill, att, då utkastet låter preskriptionen
löpa från förfallodagen, ett framskjutande af protesttiden
icke skall förlänga preskriptionstiden.

§ 93 behandlar spörsmålet, huru vida den, som
genom preskription eller vexelns prejudicierande förlorat
sin vexelrätt, kan göra något annat kraf gällande
mot vexelgäldenären, och motsvarar i detta hänseende
DWO. 83 och S. L. § 96, hvilken sistnämda § näm -

107

108

ligen också bör antagas afse preskriberade vexlar
(Lagberedningens motiv s. 22, Welins Handbok s.
145). Af dessa tvänne lagrum går det svenska längst
till fördel för den preskriberade eller prejudicierade
vexelns egare, enär det — utom i fall af mala fides
— gifver honom rätt att genom vanlig skuldfordran
söka hvarje vexelgäldenär, ”som, der fordringen förfölle,
skulle göra en vinst till fordringsegarens skada”
(jfr härmed Gode de commerce art. 171 och belg. 1.
art. 62, som hafva i någon mån liknande bestämmelser).
Det tyska lagrummet tillstädjer en sådan
”Bereicherungsklage” blott emot trassent och acceptant,
i det det uttryckligen tillägger, att ”mot indossanterna
eger sådant anspråk icke rum”. I nu
gällande dansk och norsk rätt måste man skilja
mellan preskriberad och prejudicierad vexel. År
vexeln prejudicierad, så har enligt dansk Fdn. 1825
§§ 35 och 56 och norsk 1. 1842 § 4 vexelegaren förlorat
”al sin Tiltale” (norsk 1. ”al Ret”) emot indossanterna
^—hvad som dock, t. ex. i fall af mala fides,
ej kan tydas strängt bokstafiigt ■—■, hvaremot vexeln
behåller sin giltighet mot trassenten (men icke mot
acceptanten af en domicilierad vexel) som ”simpelt
Gjseldsbrev”, enligt dansk rätt, så framt det (af vexelegaren)
kan styrkas, att trassenten icke genom
den begångna försummelsen lidit någon förlust i sitt
”mellanvarande” med trassaten, — efter norsk rätt
deremot omvändt, så framt trassenten icke gör sannolikt,
att han lidit en sådan förlust (jfr också rysk
vexellag art. 617 och Gode de commerce 170). Den
preskriberade vexelfordran är enligt dansk Fdn. 1825
§ 73 ”uden al Kraft og Gyldighed”, så att vexeln ej
heller kan tilläggas egenskapen af vanligt skuldebref
emot någon enda vexelgäldenär; deremot anses
icke vexelegaren förhindrad att väcka skuldfordringsmål
t. ex. mot trassenten, i fall han, oberoende
af vexeln, kan bevisa, att vexeln är dragen
för trassentens räkning, och att denne fått betalning
för densamma (Gkam a. st. s. 418, Hindenburg a. st.
s. 91). I Norge är det blott vexelrätten, som förloras
genom den i N. L. 5. 13. 21 stadgade särskilda
preskriptionen, hvaremot dokumentet bibehåller sin
kraft som vanligt skuldebref, så länge icke äfven
den civila 20-åriga preskriptionstiden (N. L. 5. 13. 2)
gått till ända (likaså efter den ryska vexellagen art.
637 och en stor del äldre tyska vexellagar, se ThÖl,
lista uppi. s. 549).

Utkastet har närmast slutit sig till den danska
rätten. Detta gäller i synnerhet det fall, då vexel -

fordran är preskriberad. Det låter härvid, likasom
den danska Fdn. 1825 § 73, om också i andra ordalag,
sj elfva vexel bref vet förlora all kraft, hvarigenom
man velat uttrycka, att dokumentet ej heller kan
användas såsom vanligt skuldebref eller öfver hufvud
ensamt för sig tjena som grundval för ett skuldfordringsmål.
Dock har man icke velat härmed beröfva
vexelegaren befogenhet att trots preskriptionen göra
fordringar gällande, hvilkas tillvaro på annat sätt
kan bevisas än genom vexelbrefvet, och som, emedan
de äro grundade på särskilda af vexeln oberoende
omständigheter, följa utaf civilrättens allmänna grundsatser.
För att icke tala om något så sjelfklart, som
att vexelgäldenären måste varda ersättningsskyldig,
om preskriptionen främjats genom hans svek, kan
man sålunda nämna, att vexelegaren må hända i
vanlig civil rättegång skall kunna lagsöka trassenten,
der denne ännu har inne vexelns köpeskilling utan
att hafva sändt valuta. Äfvenledes torde man vilja
tillstädja vexelegaren att, då vexeln är falsk, göra
det ansvar, som åligger en vanlig öfverlåtare (cedens),
gällande mot indossanten, på samma sätt som han
otvifvelaktigt skulle kunna göra det mot den, som
efter att sjelf hafva förvärfvat vexeln genom blancoindossament
transporterat den utan att teckna sitt
namn derå. Möjligtvis skulle man också stundom,
då vexeln utstälts med anledning af äldre skuldfordran,
kunna tillåta vexelegaren att åberopa detta s. k.
”underliggande förhållande” och på grund deraf lagsöka
trassenten (se Gram a. st. ss. 354 och 418, Hindenberg
a. st. § 45, dansk dom i Repholtz Realregister
till Domssamlingerne i civile Sager 1867—71 s.
654, jfr dock Hallager a. st. I. s. 169). Och så
framt vexelfordran var betryggad, t. ex. genom handfången
pant, skall denna säkerhet väl oftast vara i
behåll trots fordringens preskription.

Hvad angår den prejudicierade vexeln, har man
deremot något mera närmat sig den tyska lagen.
Man har visserligen ej velat gifva egare af preskriberad
vexel någon viss talan mot någon särskild
vexelgäldenär, enär man tror, att de särskilda omständigheter,
som skulle utgöra skäl derför, här mera
sällan torde förekomma, men deremot har man i
fråga om prejudicierade vexlar i likhet med den
tyska lagen trott sig böra ställa trassent och vid
domicilvexlar acceptant i en egen klass.

På grund af den korta tid, som i detta fall
vanligen torde hafva förflutit efter vexelns utställande,
kommer presumtionen att vara för, att trassenten

109

skall rikta sig, om lian befrias från hvarje fordringsanspråk.
Man har derför här till och med gått längre
än den tyska lagen och den danska Fdn. § 35 (om
det svenska lagrummets praktiska tolkning se den i
Welins Handbok ss. 146 tf. anförda dom), i det man
i likhet med den norska lagen af 1842 § 4 (so äfvenledes
Code do commerce art. 170) ålagt trassenten,
om han vill vara fri från vanligt skuldkraf, en, om
också icke sträng, skyldighet att bevisa, att han
genom försummelsen lidit åtminstone någon förlust;
å andra sidan har man dock icke i likhet med den
danska och den norska lagen fordrat, att förlusten
skall hafva gjorts just i förhållande till trassaten,
t. ex. genom afsändning af valuta, som . emellertid
ingått i dennes konkursbo, enär det äfven på annat
sätt, t. ex. då vexeln är dragen för annans räkning,
kan uppstå förlust genom försummelsen. Eättssatsen
är uttryckt på samma sätt som i den danska och
norska lagen derigenom, att vexeln skall behålla sin
giltighet mot trassenten såsom vanligt skuldebref,
hvaraf ju också följer, att lagstiftningen om skuldebref
blir derpå tillämplig, alltså i den danska och
norska rätten äfven Fdn. 9 februari 1798. Det blifver
dock klart, att denna förordning blott till en viss
grad kan användas, enär §:n sjelf förbereder innehafvaren
på invändningar, hemtade icke från sjelfva
dokumentet, utan annorstädes ifrån; det torde derför
också inträffa, att man ej heller vill tillerkänna
den prejudicierade vexeln någon kraft mot den trassent,
som bevisar, att trattan är utstäld för annans
räkning, äfven om detta ej är antydt å vexeln, (jfr
Hindenburg a. st. ss. 135—6). Ej heller kan dokumentet
i den mening inbegripas under den allmänna
lagstiftningen om skuldebref, att det nu skulle behålla
sin kraft i 20, eller enligt svensk rätt i 10 år.
Man torde helt visst anse det för en naturlig tolkning,
— i synnerhet med hänsyn till den allmänna
sats, som står främst i §:ns första moment — att vexelbrefvet,
nedsjunket till skuldebref, icke kan behålla
sin kraft längre än till det ögonblick, då det
enligt 12:te kapitlet skulle vara preskriberadt; ty det
skulle dock vara alldeles orimligt, om den vexelegare,
som både låtit vexeln prejudicieras och försutit
preskriptionstiderna, skulle mot trassenten hafva
bättre rätt, än den, hvars vexel blott är preskriberad;
på sådant sätt har också den danska Fdn. 1825 § 35
jfr § 73 tolkats (Gram a. st. s. 418, Repholtz Eealregister
til Domssamlingerne i civile Sager 1862—
66 s. 530),

Det har allaredan antydts, att acceptanten, då
vexeln i förhållande till honom blifvit prejudicierad,
d. v. s. i det fall, som i § 43 sista p. omförmäles,
är vorden i utkastet likstäld med trassenten. Deruti
ligger en afvikelse från nu gällande dansk och norsk
rätt. Men acceptanten är vid den domicilierade
vexeln med särskild! angifven domiciliat — och blott
i det fallet kan vexeln prejudicieras äfven i förhållande
till acceptanten — i sjelfva verket ett slags
trassent; och derför bör det vara samma presumtion
för, att han innehar vexelns valuta. Deremot
har ej utkastet särskildt nämt det fall, att vexelrätten
på grund af § 60 jfr § 62 gått förlorad mot en nödfallsadressat
eller interventionsacceptant, enär förhållandet
i det fallet är ett helt annat.

Hvad indossanternas förhållande till en prejudicierad
vexel angår, så har utkastet hvarken i likhet
med den dansk-norska lagstiftningen sagt, att vexelegaren
har förlorat all rätt mot dem, icke heller med
det tyska lagrummet förklarat, ”att ett sådant kraf
(som mot acceptant och trassent) icke här eger
rum”. Deremot innehåller utkastet den regel, att
vexelbrefvet förlorat all kraft gentemot indossanterna.
Angående betydelsen häraf hänvisas till, hvad ofvan
är sagdt om preskriberade vexlar. Utkastet har derför
ingalunda uteslutit möjligheten af ett vanligt
skuldfordringskäromål mot en indossant, t. ex., då
vexeln i sjelfva verket utstälts för remittentens räkning,
då indossamentet tecknats i anledning af en
äldre skuld till vexelegaren, då vexeln visar sig vara
falsk o. d. (jfr HED. i norsk Eetst. 1867 s. 231).

Det torde af ofvanstående framgå, att utkastets
§ 93 helt visst i hufvudsak skall leda till liknande
resultat med det motsvarande tyska och svenska
lagrummet. Om man det oaktadt vid §:ns affattning
ej närmare slutit sig till sistnämda lagar, så har det
skett, dels emedan bevisningsskyldigheten näppeligen
i någondera blifvit riktigt ordnad för det vigtigaste
fallet — i förhållande till trassenten vid den
prejudicierade vexeln —, dels emedan i den tyska
lagen indossanternas behandling synes mindre tillfredsställande,
dels och framför allt derför, att den
s. k. Bereicherungsklage för den dansk-norska lagtillämpningen
skulle vara ett temligen främmande
begrepp, som, enligt komiterades förmenande, komme
att vålla svårigheter, hvaremot nuvarande bepröfvade
lagtexter tyckas dana en bättre grundval för
en blifvande lag. Och öfver hufvud äro de förhållanden,
som härvidlag måste tagas i betraktande,

ill

112

af så olikartad! slag, att man befarat att göra mer
skada än gagn genom att inlåta sig derpå vidare, än
i utkastet skett.

§ 94. Komiterade hafva redan i inledningen förklarat,
att lagutkastet icke innehåller reglerna om
vexelprocessen. Alltså komma ej att deruti finnas
några §§, som motsvara den danska Fdn. 1825 §§
67—72, den svenska lagens kapitel 13 och N. L. 5.
13. 24 (jfr norsk 1. 12:te sept. 1818). Detta gäller
också om den § i svenska lagens 13 kap., som är
upptagen efter DWO. art. 82 (S. L. § 89). För så
vidt som denna § skall afgöra, hvilka invändningar
svaranden under TOtffifoaken kan framställa mot vexel*-egaren, är den alldeles otillfredsställande, enär dertill
kräfvas mera utförliga processuela stadganden (jfr
dansk Fdn. 1825 § 69). För så vidt som den å
andra sidan afser att för gäldenären afskira möjligheten
att — vare sig under vexel- eller under vanligt
civilt käromål — begagna invändningar, som äro hämtade
från förhållandet till vexelegarens hemulsman,

så är detta ganska dunkelt uttryckt och, hvad den
danska och norska rätten angår, alldeles öfverflödigt
på grund af den vida längre gående och genom en
rik utläggning belysta Fdn. 9 febr. 1798. §:n har

också i sin helhet från en ansedd tysk författares
sida blifvit föremål för en skarp förkastelsedom
(ThÖl a. st. § 317). Man har derför i utkastet icke
upptagit dess innehåll. Detta torde emellertid icke
utgöra något hinder för, att motsvarande svenska §,
der den skulle vara till nytta, äfven härefter kan
brukas i Sverige. Den står nämligen, som antydt
är, i det svenska kapitlet om rättegång i vexelmål,
och utkastet afser ju ej att göra någon förändring i
hithörande bestämmelser, som komma att förblifva
gällande, tills de aflösas af en ny processrätt. Man
har funnit riktigast att uttryckligen säga detta i närvarande
§, som också framhåller såsom vexelprocesslagstiftningens
uppgift att åstadkomma ett skyndsamt
afgörande af målen och att derigenom afskära
invändningar, som vålla tidsutdrägt.

Andra Af delningen.

Om egna vexlar.

Denna afdelnings enda paragraf

§ 95 motsvarar den tyska lagens tredje afdelning
eller DWÖ. art. 96—100 och S. L. § 92. Man har i
öfverensstämmelse med det svenska lagrummet (jfr
äfven finsk lag § 90, Christian Y:s N. L. 5. 13. 17
och D. L. 5. 14. 19 och dansk Fdn. 7 april 1843
§ 4) ansett tillräckligt att stadga, att de om trasserade
vexlar gifna föreskrifter äfven skola gälla om
egna vexlar, dock med de undantag, som följa deraf,
att här icke finnes någon trassat, och att vexelgifvaren
häftar på samma sätt som en godkännare, hvarjämte
man tillagt den bestämmelsen, att sådana vexlar
ej må utställas till egen ordres. Och man tror sig
derigenom vinna samma ändamål, som den tyska lagen
genom dess utförliga uppräkning af de föregående artiklar,
hvilka kunna tillämpas på egna vexlar, och angifvande
af de ändringar, som dessa i sådan händelse
måste undergå, ty i den nuvarande rätten har ej
heller visat sig någon svårighet vid tillämpningen af
den vanliga vexellagstiftningen, ehuru denna med
afseende härpå lemnar lagskiparen nästan ingen hjelp.

Detta torde visa sig tydligare vid ett noggrannare
genomgående af ifrågavarande tyska lagrum.

Det vigtigaste lagrummet i den tyska lagens
tredje afdelning är art. 98, som uppräknar de föregående
artiklar, hvilka, oförändrade eller med en ändring,
som faller af sig sjelf, blifva tillämpliga äfven
på egna vexlar, hvaraf åter kan slutas, att de förbigångna
artiklar ne ej skulle kunna på egna vexlar
tillämpas, så vida de ej upptagas i samma tredje afdelnings
öfriga artiklar. Härvid stöter man först på
DWO. 5 och 7, o: utk. §§ 5 och 6; utkastets § 95
lemnar emellertid intet rum för tvekan med afseende

VexellagJcomiténs betänkande.

på dessas tillämplighet. DWO. 4 (utkastets §§1,3
och 4) har med tystnad förbigåtts, men i stället har
man stadgandena i DWO. 96 och 97. DWO. 96 uppräknar
nämligen en egen vexels väsentliga egenskaper,
hvilka endast deri afvika från de för trattor uppgifna,
att trassatens namn icke skall nämnas; detta undantag
är helt naturligt. DWO. 97 stadgar, att för den
egna vexeln utställning sörten gäller såsom betalningsort,
så vida ej särskild betalningsort angifvits, och
derjämte såsom utställarens hemort. Det är alltså
den i utk. § 4,2 innehållna föreskrift, som här tillämpats
med den förändring, att den vid vexelgifvarens
i stället för den vid trassatens namn anförda
orten skall antagas vara betalningsort. Nu har visserligen
utk. § 95 sammanstält vexelgifvaren med
godkännaren och icke med trassaten. Men den praktiska
tolkningen torde likväl enligt komiterades åsigt
så mycket mindre tveka att tillämpa § 4 med här
nämda modifikation, som § 1 betecknar trassaten eller
vexelbetalaren som den person, hvilken skall infria
vexeln, och § 95 definierar en egen vexel såsom en
sådan, som lyder på att inlösas af vexelgifvaren sjelf
(jfr äfven § 2 mom. 2). DWO. 6 (utk. § 2) har deremot
helt och hållet förbigåtts; häraf måste alltså
slutas, att egna vexlar till egen ordres icke äro tilllåtna
enligt den tyska lagen, och detta fattas i den
tyska rättspraxis så strängt, att en sådan vexel icke
ens kan upprätthållas derigenom, att derå tecknas ett
fullständigt indossament (se Borchakdt Allg. DWO.
Zusatz 907, Dom af EOHG. i Horjaianns samling I.
475 ff.). Förbudet mot egna vexlar till egen ordres
återfinnes också i den danska Fdn. 7 april 1843 § 2,
och ehuru det ej finnes i den svenska lagen, så har

115

116

man dock ansett sig böra undantaga utk. § 2, i från
de stadganden, som gälla äfven egna vexlar, tv i
annat fall skulle lagstiftningen om banksedlars utfärdande
kunna kringgås genom sådana vexlars indossament
in blanco. Detta undantag har derför fått
sin plats i §:ns sista punkt. Äfven DWO. 8 (utk.
samma §) bär förbigåtts i DWO. 98; att detta lagrum
ej skall tillämpas på egna vexlar, torde också
följa deraf, att utk. § 95 betecknar vexelgifvarens
ansvar såsom jämlikt godkännarens. — Att kapitlet
om indossament, som derefter nämnes i DWO. 98,2,
helt och hållet skall vinna tillämpning, följer äfven
af utkastet. Likaså lärer af dettas förklaring, att egna
vexlar icke utgöra föremål för godkännande, tydligen
följa, att utkastets § 17 och 18 (jfr DW’0. 18, som
icke är omnämd i DWO. 98) ej heller på dessa vexlar
kunna tillämpas. Under n:o 3 förklarar derpå
den tyska art. 98, att DWO. 19 och 20 (utk. § 19)
gälla äfven för egna vexlar, d. v. s. att uppvisningen
skall ske för vexelgifvare!!; detta synes emellertid
icke vara nöjaktigt, enär uppvisning till godkännande
här är ändamålslöst; när nu en sådan uttrycklig hänvisning
ej göres, så torde det helt visst af utk. § 95
i förening med vexelns eget innehåll (”efter sigt”)
visa sig så mycket tydligare, att den i utk. § 19 påbjudna
uppvisningen icke behöfver ske annat än till
sigt, och att något mera än en daterad påteckning
om visa här ej torde vara nödvändigt (jfr Thöl a. st.
s. 165 not 3). — DWO. 21—28, som motsvara samma
§§ i utkastet, äro ock med tystnad förbigångna. Att
utk. §§ 21-22, 24 p. 1 och §§ 25—28 jfr § 29, ej
här kunna erhålla någon tillämpning, följer af utkastets
stadgande, att en egen vexel ej utgör föremål
för godkännande; ej heller kan det blifva någon
fråga om att använda § 23,2, enär här ej finnes någon
trassent i motsats mot acceptant. Deremot torde tillämpandet
af § 23,i och § 24 p. 2, hvilkas motsvarande
stadganden i tyska lagen också vid dennas
ifrågavarande uppräkning förbigåtts, följa deraf, att §
95 gifver samma ställning åt vexelgifvaren som åt
godkännare; den sistnämda regeln gör det otvifvelaktigt
— hvilket för öfrigt också följer af vexelns
eget innehåll —, att utställaren af egen domicilierad
vexel antages sjelf vilja inlösa vexeln å betalningsorten,
om han ej har nämt en domiciliat (DWO. 99).
— Att utk. § 30, pom motsvarar den i det tyska lagrummet
under n:o 4 omnämda DWO. 29, är tillämplig,
då utställaren kommit i konkurs o. d., följer
också deraf, att § 95 ställer honom i samma kategori

som en acceptant. — Det sjunde kapitlet, som det
tyska lagrummet derpå nämner, torde också uti § 95
hafva tillräcklig garanti för sin användning, och det
utan att det behöfves någon särskild förklaring, att
den i § 39 omnämda deposition kan ske genom vexelgifvaren.
— Under n:o 6 nämner den tyska art. 98
såsom tillämpliga på egna vexeln DWO. 41 och 42
samt 45—55 (samma §§ i utkastet), så vida det är
fråga om förhållandet till indossanterna; ej heller
detta kan blifva tvifvelaktigt efter § 95, som har
sammanstält vexelgifvaren med acceptant och, såsom
följd deraf, måste fordra protest hos denne såsom
vilkor för regress. Samma omständighet gör det
alldeles öfverflödigt att särskild! nämna §§ 43 och 44,
såsom det skett i DWO. 99, hvars föreskrifter tolkningen
helt visst kommer att finna sjelfklara utan
lagens tillhjelp. Detta gäller också om den till lagrummet
fogade Nurnbergernovellen; ty den uttryckliga
hänvisningen i utk. § 95 till reglerna om acceptantens
ansvarighet leder till en direkt tillämpning
af § 44 och utesluter den orimliga mening, att utställaren
i egenskap af trassent skulle vara fri från
vexelförpliktelse, emedan protest ej är upptagen hos
honom i egenskap af acceptant. — DWO. 56—61 hafva
förbigåtts i det tyska lagrummet, och af utkastets
föreskrift i § 95, att egna vexlar icke utgöra föremål
för accept, följer också, att här ej kan blifva fråga
om motsvarande §§ i utkastet. — DWO. 62—65 (samma
§§ i utkastet) nämnas dernäst i DWO. 98, och, med
undantag af de stadganden, som förutsätta nödfallsadress
eller accept, derunder inbegripen hela § 65,
skall deras tillämpande äfven efter utkastet fälla af
sig sjelf!. — DWO. 66—69 äro förbigångna i DWO.
98, och utk. §§ 66—70 torde ej heller blifva användbara
enligt utkastet, enär man alldeles ingen rätt har
att fordra accepts tecknande på mera än ett exemplar,
och man alltså ej heller af den egna vexelns
utställare kån fordra duplett, enär denne i utkastet
är likstäld med godkännare, då fråga är om trasserad
vexel. Deremot torde man äfven efter utkastets §
95 vara berättigad att tillämpa de om kopior gällande
regler, som uttryckligen under n:o 8 nämts i DWO.
98. — Detta lagrum förklarar vidare (n:o 9), att
ll:te kapitlet, om förkomna vexlar, gäller äfven
för egna vexlar, dock sålunda, att den i DWO. 73
(utk. § 74) omförmälda betalning sker genom vexelgifvaren;
så väl regeln som dess begränsning följer
af sig sjelf enligt utk. § 95. — DWO. 75—76 (om
falska vexlar) hafva under n:o 9 förklarats omedelbart

117

118

tillämpliga, och deraf, att DWO. 3 har sin plats i
den för alla vexlar gemensamma första afdelningen,
följer äfven dess giltighet för egna vexlar; den mot
dessa lagrum svarande § 88 i utkastet bör ännu lättare
kunna omedelbart tillämpas på egna vexlar, då den
ej nämner accept. — DWO. 77, om preskription i förhållande
till acceptanten, har med tystnad förbigåtts
i det tyska lagrummet; men i dess ställe har DWO.
100 föreskrifvit samma preskriptionstid med samma
utgångspunkt i förhållande till utställaren af den egna
vexeln; till samma resultat skall man också komma
på grund af oftanämda stadgande i utk. § 95, att
vexelgifvaren häftar såsom vore han godkännare, enär
utk. § 77 här blifver omedelbart tillämplig, och det
äfven på egna sigtvexlar; visserligen kunde det här
i ännu högre grad än vid sigttrattor vara tal om att
taga vexelgifvandet till utgångspunkt, men frågan är
för litet vigtig för att nödvändigt påkalla egen regel;
förhållandet är helt visst detsamma äfven efter den
tyska lagen. — Öfriga stadganden om preskription,
föreskrifter om protest, om utländsk lagstiftning samt
DWO. 81, 83, 91 och 92, som motsvara de återstående
§§ i utkastets första afdelning (med undantag af
§§ 92 och 94, som icke finnas i den tyska lagen), har
slutligen DWO. 98 n:o 10 förklarat gällande för egna
vexlar, och att detsamma bör vara händelsen med
motsvarande §§ i utkastet, torde väl också vara klart
med ledning af dess § 95.

I april 1878.

Här företagna granskning af den tyska lagens
tredje afdelning, jämförd med utk. § 95, torde nu
klart hafva visat, att man är lika väl hulpen med
denna enda korta § som med nämda lags detaljerade
bestämmelser derom, Indika af föregående afdelnings
föreskrifter skola gälla också för egna vexlar, och
Indika icke.

Hvad angår §:ns förhållande till dess källa, S.
L. § 92, så bör det anmärkas, att en och annan afvikelse
derifrån gjorts. Den ena af dessa, som består
deri, att utk. § 95 icke särskilt omtalar egna
vexlar sine distantia loci, förklaras derigenom, att
anspråket derpå i utkastet också har eftergifvits
med afseende på egna trasserade vexlar. Den andra
afvikelsen är den, att § 95 har så angifvit vexelgifvarens
ansvar, att han häftar, ”såsom vore han
godkännare”, då deremot den svenska lagens § 92
säger, att ”utgifvaren af sådan vexel tillika ansvarar
såsom godkännare”. Och denna lilla förändring från
den svenska lagformen har företagits, emedan man
anser utställaren närmast motsvara godkännaren, och
emedan man vill förebygga tolkningen, att han skall
behandlas än i den ena än i den andra egenskapen
(t. ex. vid § 41); derjämte hänvisar man också till
de skäl, som hafva gifvit anledning att i utkastets §
2 stadga, att trasserade egna vexlar skola behandlas
såsom egna vexlar.

D. B. ADLER.

AXEL BERGSTRÖM.
TH. HEFTYE.

L. M. B. AUBERT.
OSCAR DICKSON.
C. S. KLEIN.

O. A. BACHKE.

G. K. HAMILTON.
A. KLUBIEN.

MOTIVER

TIL

DET AF DE DANSK-NORSK-SVENSKE KOMMITTEREDE

UDARBEIDEDE

UDKAST TIL VEXELLOV.

CHRISTIANIA.

Trykt i de mallingske og steenske bogtrykkerier.

.1878.

•’'' i ■

Indledning.

Under 9 Mai 1876 androg den svenske Rigsdag
Kongen om Udarbejdelse åt'' en fuldstaendig Handelslovbog
for Sverige under behörig Hensyntagen til, åt Overensstemmelse
saavidt muligt kunde tilvejebringes med
tilsvarende dansk og norsk Lovgivning. Under, de Overvejelser,
hvorfor Hans Excellence Statsministeren og Chefen
for det svenske Justitsdepartement gjorde Sägen til Gjenstand,
kom Statsministeren imidlertid til det Resultat, åt det
for åt iiterit) e sig det ogsaa efter hans Opfatning smidig
emskelige Maal, åt opnaa overensstemmende Handelslove
for de tre Riger, vilde vaere hensigtsmsessigst åt begynde
med en mindre Del af Arbejdet og soge inden en kortere
Tid dermed åt komme til et praktisk Resultat, idet
dette, om det lykkedes, vilde indeholde en kraftig (^fordring
til åt gaa videre paa den engang betraadte Yej.
Som en saadan Del af Handelslovgivningen ansaaes Vexelretten
bedst skikket, da der i Danmark og Norge antoges
åt vsere stserk Trång til nye Vexellove, og om end dette
ikke var Tilfseldet med Sverige, det dog for dette Land var
magtpaaliggende, åt de to andre Ländes nye Love bleve
overensstemmende med den svenske Vexellov, eller, forsaavidt
dette ikke kunde ske, åt der gaves Sverige Anledning
til samtidig åt overveje, hvilke Forandringer
der maatte foretages i dets Vexellov, for åt den onskede
Lighed kunde tilvejebringes.

I Overensstemmelse hermed blev ved kgl. svensk
Resol. 23 Oktbr. 1876 Statsministeren som Chef for
Justitsdepartementet bemyndiget til åt ssette sig i Förbindelse
med Danmarks Justitsminister og med det norske
Justitsdepartement for åt raadslaa om Muligheden af åt
anordne et Samarbejde i Hensigt åt tilvejebringe Vexellove
af lige •Indhold for Sverige, Norge og Danmark
som Begyndeisen til en Tilnsermelse i större Udstrsekning
mellem de tre Rigers Handelslovgivning. Den svenske
Statsministers Henvendelse blev modt med fuld Tilslutning
fra den danske og norske Regjering. Under de
herved fremkaldte Raadslagninger blev det af Hans Excel -

lence den danske Justitsminister foreslaaet til Sägens
hurtigere Fremme åt benytte en allerede bestaaende Lov
som Forarbejde, og Ministeren henledede i denne Hensefende
Opmserksomheden sirlig paa den tydske Vexellov,
dels fordi den svenske Vexellov var udarbejdet under
starkt Hensyn til den, og der derför var stor materiel
Lighed mellem disse to Love, dels fordi den tydske Lov
paa Grand af sit indre Vserd maatte antages åt have en
sseregen Betydning for den fremtidige Udvikling af Vexelretten,
hvorfor den ogsaa af «the Association for the
reform and codiiication of the law of nations» var lagt
til Grund for dens Forhandlinger om åt tilvejebringe en
ensartet amerikansk-europaeisk Vexelret, og dels endelig
af Hensyn til de nordiske Rigers levende Handelsförbindelser
med Tydskland. Denne Tanke saavelsom den af
den danske Justitsminister udkastede Plan for Samarbejdets
Gång vandt i det vsesentlige Tilslutning hos de to
andre Ländes Justitsministre og senere hos samtlige
Regjeringer. Som Folge heraf blev der ved omtrent
enslydende kongelige Resolutioner af 20 Januar 1877
for Norge,'' 26 Januar s. A. for Sverige og 3 Februar
s. A. for Danmark for hvert Land nedsat en Kommission
af tre Msend — to Jurister og en Handelsmand —
for paa Grundlag af den tydske Vexelret åt udarbejde
Förslag til eu ny Vexellov for vedkommende Land, saavidt
muligt i Overensstemmelse med —eller, som det i det
danske Kommissorium hedder, »i nojeste Overensstemmelse
med» — de Lovforslag angaaende samme Emne, der samtidig
maatte blive udarbejdede af Kommissioner i de to
andre Lande, i hvilket 0jemed Medlemmerne bemyndigedes
til åt sammentrsede med de to andre Ländes Kommitterede.
Til Medlemmer af de tre Kommissioner bleve
ved de samme Resolutioner udnaevnte: for Danmark
folgeiule tre Medlemmer af den ved kgl. dansk Resol.
9 Juli 1870 nedsatte Kommission til Udarbejdelsen af
en ny So- og Handelslovbog for Danmark, nemlig den
nsevnte Kommissions Formand, Gehejme-Etatsraad, Asses -

YII

Vill

sor i Hojesteret in. M. Christian Sottis Klein som Formand,
Hojesteretsad vokal Anton Hjeronymus Fritzsche
Klubien og Grosserer m. M. David Baruch A dl er;
for Norge: Professor juris Ludvig Maribo Benjamin A ubert
som Formand, Overretsassessor (nu Justitiarius i
Christiania Stiftsoverret) m. M. Ole Andreas Bachke
og Konsul m. M. Thomas JohannessenHef ty e; for Sverige:
Landshövding m. M. Per Axel Bergström som Formand,
Grosserer in. M. Oscar Dick sou og Professor
ved Lunds Universitet m. M. Greve Gustaf Knut Hamn
ton.

Overeusstemmende med Kommissoriernes Indhold og
den stedfundne Brevvexling mellem Justitsministrene sammentraadte
de tre Ländes Kommitterede den 20 Februar
1877 paa det svenske Riddarhus i Stockholm for
åt paabegynde den Pelles Förhandling. Efter Förslag af
Gehejme-Etatsraad Klein valgtes Landshövding Bergström
til det förste Fsellesmodes Dirigent; det vedtoges derhos,
åt de tre Kommissioner ved Beregningen af Flertallet
under Modets Forhandlinger skulde ansees som en Helhed,
hvori der afstemtes per capita, samt åt Beslutningerne
om det vordende Udkasts Indhold skulde ansees som forelobige.
Paa Grund af den knäppe Tid, som navnlig de
danske Kommitterede havde til Raadighed, besluttede
man ved denne Lejlighed åt indskrsenke sig til en
kursorisk Gjennemgaaelse af den tydske Lov. Man gjennemgik
derefter fra 20 Februar—5 Marts i 12 Moder
den tydske Yexellov under stadig Hensyntagen til den
svenske Lovs Afvigelser og fattede for hver Lovartikel
forelobig Beslutning om, hvorvidt den skulde blive åt
optage i Udkastet eller ikke; det samme var Tilfseldet
med de Artikler i den svenske Lov, der enten ikke findes
i den tydske Lov eller ere af afvigende Indhold. Paa
enkelte Punkter vedtog man ogsaa Bestemmelser, som ikke
fandtes i nogen af de naevnte Love, men som enten
vare hentede fra andre Love eller vare ganske nye.

Efter åt denne förste Fsellesforhandling var tilendebragt,
nedsattes i det sidste Mode et Udvalg af eu Jurist
fra hvert af de 3 Lande, nemlig undertegnede Bachke,
Klubien og Hamilton, for paa Grundlag af den tydske
Yexellov og de fattede Beslutninger åt udarbejde et forelobigt
Udkast til Vexellov for de nordiske Riger.

I Henhold hertil blev der i Lobet af Foraaret og Sommeren
1877 udarbejdet et Udkast til Yexellov i dansk-norsk
og svensk Text. Dette Udkast tryktes som Manuskript og
omsendtes i Slutningen af September til de Kommitterede,
for åt disse kunde afgive iEndringsforslag for Begyndeisen
af det folgende Fsellesmode, der ved Aftale mellem de tre

Kommissioners Formsand var berammet til Afholdelse i
Kjobenhavn fra 12 November 1877.

Paa denne Dag sammentraadte de 3 Kommissioner
til den anden Fsellesforhandling i Udenrigsministeriets Hotel
paa Ämalienborg Slot i Kjobenhavn. Efter Förslag af
Landshövding Bergström valgtes Gehejme-Etatsraad Klein
til dette Fsellesmodes Dirigent. Fra 12 November—8 December,
under hvilken Tid Grosserer Adler for storste
Delen paa Grund af Sygdom var fravserende, gjennemgik
man i 17 Plenarmoder Udkastet, hvorhos der samtidig
afholdtes en Msengde Moder af et nedsat nyt Redaktionsudvalg.
Herunder blev Udkastet behandlet tvende Gånge.
Ved den förste Behandling — der kan betragtes som
den anden Lassning — afgjordes samtlige de forud fremsatte
ändringsförslag, idet de herunder fattede Beslutninger
ogsaa fremkaldte mange Redaktionsforandringer.
Det saaledes reviderede Udkast blev nu paany
gjennemgaaet af Kommissionerna ved eu tredje Lysning,
hvorunder man dog vsesentlig kun opholdt sig
ved de Punkter, som vare blevne henskudte til en sidste
Afgjorelse. Efter dette vedtoges Udkastet enstammig den
8 December 1877, hvilken Beslutning ogsaa tiltraadtes af
det fravserende Medlem, Grosserer Adler. Denne Yedtagelse
var dog ikke andelig, idet man forbeholdt dels et sidste
Gjennemsyn af Udkastets Text dels Rettelse af saadanne
Uoverenstemmelser eller andre Fejl i Indholdet, som maatte
blive fundne under Udarbej delsen og Droftelsen af . Udkastets
Motiver. Til åt foretage det nsevnte Gjennemsyn
bemyndigedes de trende Kommissioners Formsand,
der i denne Anledning vare forsamlede endnu nogle Dage
i Kjobenhavn og herunder foretoge enkelte Redaktionsforandringer,
hvorefter Udkastet i den saaledes forelobig
vedtagne Skikkelse paany blev trykt som Manuskript.
Forfattelsen af Udkast til de fselles Motiver overdroges til
undertegnede Aubert. Et forelobigt Udkast til disse, for
eu stor Del udarbejdet paa Grundlag af Kommissionens
mundtlige Forhandlinger og tildels med Bistånd af andre
Kommissionsmedlemmer, blev derefter i Februar og Marts
d. A. omsendt til de Kommitteredes Gjennemgaaelse. Paa
Grundlag af de fra de fleste af disse indkomne Bemserkninger
blev dette forelobige Udkast revideret af sammes
Forfatter. Det reviderede Motivudkast blev under eu i
Midten af April d. A. af de trende Formsend afholdt
Sammenkomst i Stockholm endeligen gjennemgaaet. Herved
foretoges der ogsaa nogle Redaktionsforandringer i
Lovudkastet, som havde vist sig onskelige under Motivernes
Udarbeidelse og Gjennemgaaelse, ligesom man
enedes om åt anbefale et Par mindre Realitetssendringer

til de Kommitteredes Vedtagelse. Efteråt denne Var
erlivervet, var hermed Lovudkastet med Motiver endelig
vedtaget af de tre Kommissioner.

Det ved de tre Kommissioners Fallesarbejde saaledes
istandbragte Udkast frem trader som i sin Helhed
enstemmig vedtaget, idet ved Slutningen af den endelige
Förhandling, da man kunde överse dennes Resultater,
intet af Kommissionens Medlemmer fandt Anledning til
åt fastholde Dissents paa noget Punkt. Udkastet indeliolder
derför heller ingen Forskjelligheder for noget af de
tre Lande. Om en anden Grundsatning skulde vare fulgt,
vilde imidlertid ikke de Afvigelser, der som Felge heraf
vilde vare gjorte i Udkastet for hvert af Landene, vare
blevne mango eller vasentlige. Skjont der under Forhandlingerne
har gjort sig adskillige og store Tvivlsmaal gjaldende,
har nemlig Dissentsen sjelden varet af den Art, åt
den enkelte Kommissions samtlige Medlemmer eller, forsaavidt
angaar vigtigere Tilfalde, endog kun dens Flertal
under Afstemningen har staaet paa den tabende Side.

I hvert Fald er den enstemmige Vedtagelse af Udkastet
i dets Helhed et Udtryk for den Overbevisning,
åt en fuldkommen Overensstemmelse i de tionde Ländes
Vexellove er särdeles önskelig. Denne Overbevisning har
allerede fundet sit Udtryk i de tre Kommissorier. Man
har troet bedst åt handle i den Aand, hvoraf disse ere
udgangne, ved åt tilsidesatte Dissentser, saalange de
ere af individuel Art og ikke ere fremkaldte af det enkelte
Lands Civilret eller andre saregne Forholde. Og
af den sidstnavnte Art har Dissentsen, hvor en Kommission
eller dens Flerhed stod i Mindretallet, aldrig
varet. Dette Forhold er dog kun blevet muligt derved, åt
man af Udkastet har udeladt alt, hvad der vedkommer
Vexelprocessen, skjont denne baade i Danmark og Sverige
er behandlet i selve Vexelloven. Eu ensartet Vexelproceslovgivning
vilde det imidlertid vare umuligt åt faa, da
den hångel’ nöje sammen med andre Dele af Lovgivningen,
som ligga ganske udenfor narvarende Kommissioners
Opgave. Man har desuden ved denne Udeladelse fulgt
den tydske og flere andre Loves Exempel. Udenfor det
processuelle Omraade, har man vistnok i sin Straben efter
Enhed stundom stodt paa Vanskeligheder, som ere frembragte
af Uligheder i Landenes Civilret. Men de have
dog saagodtsom alle kunnet overvindes uden åt forbigaaes.
En stor Lettelse har det i denne Henseende varet, åt

man paa Grund af Danmarks og Norges udstrakte Fallesskab
i Civilrettens aldre Kilder i det vasentlige kun
har havt med to Retsomraader åt gjore.

Man har imidlertid ikke nojet sig med åt give Udkastet
samme Indhold for alle tre Lande, men man har ogsaa
bestrabt sig for åt opnaa den storst mulige Enhed
i Retsreglernes Affattelse. Det Fallesskab, der endnu
i denne Del af Lovsproget bestaar imellem Danmark
og Norge, har tilladt åt benytte eu Text for disse
to Lande. Udkastet fremtrader altsaa kun i tvende
Texter, .en dansk-norsk og en svensk, og disse har man
sogt åt bringe i saa nar Overensstemmelse, som det har
varet muligt uden Brud paa Sprogets Love. Gjennemforelsen
af denne Grundsatning har vist sig gavnlig for
Arbejdet. Har den end kanske medfört, åt en enkelt
Ordvending turde vare benyttet, som ved förste Gjekast kali
synes noget fremmed, har den omvendt havt den store
Fordel åt ove en virksom Kontrol over Udtrykkenes
Nojagtighed. Og om denne Grundsatning ej nöje skulde
vare fulgt, vilde dette let have ledet til, åt der igjennem de
afvigende Udtryk kunde indsneget sig Afvigelser i Indhold,
og åt der navnlig vilde vare levnet större Rum
for ulige Fortolkninger. Alene gjennem fuldkommen
Overensstemmelse i Texterne har man troet åt kunne
naa det for Videnskaben og den praktiske Anvendelse
lige onskelige Maal, en fuldstandig Enhed i de tre Ländes
Yexelret.

Yigtigheden af denne Enhed er saameget klarere,
som Yexelrorelsen niellera de tre Lande i det sidste
Aarti har taget et overordentligt Opsving. Efter de
statistiske Opgaver, som af medundertegnede Heftye ere
indhentede fra en större Del af de skandinaviske Banker
(47 i Tallet), kan Vexelomsatningen niellera de forskjellige
Lande i 1877 i rundt Tal antages åt vare:

Norge:	Yexler paa Sverige	Kr.	16,000,000
	do. » Danmark	»	10,000,000
Sverige:	do. » Norge	»	8,000,000
	do. » Danmark	»	25,000,000

Danmark kan ikke opgives, da vasentlige Oplysninger
mangle; men det tor ansees utvivlsomt, åt der liandles
om endnu meget större Sumnier end ovenfor er angivet
for de to ovrige Ländes Yedkommende.

Udkastet vil imidlertid ikke blot, om det ophojes til
Lov, frembringe Enhed i de skandinaviske Ländes Yexelret,
men ogsaa gjore denne for den storste Del, saavel i
Indhold som Form, overensstemmende med Tydsklands og
de af det paavirkede Ländes Vexellove. Udkastet er
nemlig i Henhold til Kommissorierne udärbejdet paa

XII

Grundlag af »Allgemeine Deutsche Wechsel-Ordnung* * af
1848 med dens senere Tilltog, na villig de saakaldte «Niirnbergernoveller«.
Herved bliver Udkastet ogsaa et Led i
det store Arbejde for åt tilvejebringe eu ensartet Vexellovgivning
for alle civiliserede Lande, som siden 1870 allerede
har havt en lovende Framgång. Thi ikke blot seger
Udkastet åt fjerne to Love (den danske og norske), som
staa udenfor de tre store Grupper af indbyrdes nserbeslsegtede
Vexellove (den engelsk-amerikanske, franske og
tydske). Men netop den Omstsendiglied, åt det sigter
til åt foroge Kredsen af de Lande, livor eu med den
tydske vsesentlig overensstemmende Yexelret hersker, tor
her have sin somlige Betyduing. Efter de Kommitteredes
Opfattelse er der fjerne Udsigter til, åt alle de vigtigste
Beprsesentanter for de forskjellige Vexelretssystemer ville
samarbejde til en ensartet Lov for Europa og Amerika.
Og den Maade, hvorpaa man for Tiden bedst kan naerme
sig det store Maal, turde derför vsere den, åt större eller
mindre Grupper af Lande i Fsellesskab skäfte sig nye Vexellove
paa Grundlag af den tydske. Denne er vistnok i det
store taget den Lov, som er bedst skikket derför. Den er
den nyeste af de selvstasndige Vexellove, den er selv
istandbragt for åt skäfte Enhed, hvor der fonden herskede
eu broget Förvirring i Kilderne, den er udarbejdet under
moden Overvejelse af mange praktisk og theoretisk kyndige
Maend, og dens System har navnlig vist sig vel egnet
til åt indfores i andre Lande. Förliden i det tydske Kige
gjmlder nemlig »Allgemeine Deutsche ''Wechsel-Ordnung«
(med enkelte senere Tillaeg, der tildels svara til Niirnbergernovellerne)
i det Osterrigske Monarkies samtlig^
Lande, undtagen det egentlige Kongerige .Ullgarn, og i de
forhénvserende osterrigske Landskaber Mantua og Vener
dig i Italien; i disse Lande indfortes den allerede i 1850
paa Grund af Osterriges dåvarande Stilling i det tydske
Förbund og er der senere bibeholdt; desuden er den i
1865 indfort i det med Gsterrige nser forbundne Fyrstendomme
Lichtenstein *). I det egentlige Ullgarn, hvor
Allg. Deutsche Wechsel-Ordn. var indfort paa samme
Tid som i de andre osterrigske Lande, blev den i 1861
utter omby tf et med den Heldre Bet; men i Aaret 1876
har nu Ullgarn faaet en ny Vexellov**), der i alt vsesent -

*) Se Goldschmidts Handbuch des Handelsrechts (2 Ausg.
1875) I. p. 190, 194—5 Note 26, 196, 247; jfr. Tliöl das
Handelsrecht II Band. (3 Aufl. 1873) p. 68 tf.

**)Dens Titel i den tydske Overssettelse lyder: XXVII.
Gesetzartikel vom Jalire 1876. Das Wechselgesetz. Amtliche
Ausgabe. Budapest 1876. In Commission bei Samuel
Zilahy. Eu Oversigt o ver dens Afvigelser fra den tydske

ligt stemmer med den tydske Lov, hvis allerfleste Artikler
ere uforandrede optagne i den, medens der paa den
anden Side i den ungarske Lovs 119 Artikler (mod 100
i den tydske) findes Eegler om Kaution, om Pant og
Betentionsret ved Vexler in. in., hvortil intet tilsvarende
Indhold liaves i den tydske Lov. Endvidere ligger denne,
som bekjendt, til Grund for Sveriges og derigjennem
ogsaa for Finlands Vexellov (1858). Det samme er
Tilfseldet med det schweizerske Konkordatudkast af 1856,
der er blevet indfort i de 6 Kantoner Aargau, Bern,
Solothurn, Luzern, Schaffhausen og Baselstadt*). Efter
Forfatningens seneste Eevision, der har udvidet Förbundets
Lovgivningsmagt, er der medlertid udarbejdet et nyt
fuldstsendigt Udkast til en schweizersk Obligationsret**),
hvori ogsaa Vexelretten er indbefattet (Udkastets 2 6 de
Titel eller art. 769—877 förliden nogle Artikler om andre
Ordrepapirer); den tydske Vexellov er hell nöje fulgt,,
som det synes meget mere end i Konkordatudkastet.
Endelig skal den tydske Lov vtere starkt benyttet i et
Udkast til Vexellov for kritisk Indien af 1867 (jfr. Goldschmidt
p. 271). Hvorvidt det russiskeUdkast, der i
lsengere Tid har vseret under Udarbejdelse, i vsesentlig
Grad har fulgt den tydske Lov, har man ikke kunnet
erhverve sig sikker Kundskab om. Det man forovrigt
indrommes, åt et eudnu större Antal Lande med en
långt större sanitet Befolkning staar under den franske
Vexelrets Herredomme, idet ogsaa dette har vseret
serdeles velskikket for Udbredelse til fremmede Lande.
Borchardt har Hemlig i Indledningen til sin Samling af
Vexellove beregnet, åt i 1871 stode ca. 240 Millioner
Mennesker under fransk, omtrent ligesaa mange under
engelsk-amerikansk og kun ca. 75 Millioner under tydsk
og dermed usel’ beslsegtet Vexelret. Lsegges til dette
Tal Ullgarns Folkemsengde (ca. 11 Millioner) tilligemed
Danmarks og Norges samt Schweiz’s Folkemsengde under
Foradssetning af, åt de foreliggende Udkast i disse Lande
blive til Lov, naar Tallet dog ikke hojere end til 90
Millioner, og selv om Kusland skulde foroge Gruppen af
de til det tydske System hörande Lande, vilde alligevel
det franske have en betydelig Overvsegt. Denne Omstsendiglied
kan dog paa Grund af den tydske Vexellovs
ovennsevnte Egenskaber ikke forandre de Kommitteredes

Lov er given i Goldsehmidts Zeitschrift f. Handelsrecht.
XXII. 204—17.

*) Goldsclimidt Handelsrecht p. 223.

**) Schweizerisches Obligationenrecht mit Einschlusz des Handels-
lind Weschelrechts. Entwurf bearheitet nach den Beschliissen
einer Kommission. Bern 1877.

XIII

XIV

Opfattelse af, åt det er den, som blandt de forskjelligé
store Systemer vil faa storst Indflydelse paa Vexelrettens
fremtidige internationale Udvikling.

Den tydske Vexellov er altsaa overensstemmende
med Kommissorierne lagt til Grund for Udkastet og det
saavel i Henseende til Form som Indhold. Hvad den
förste angaar, har man i Almindelighed fulgt den tydske
Lovs Anordning af Stoffet, saaledes åt man for åt lette
Forretningsmanden ogsaa har strsebt efter åt betegne de
tilsvarende Artikler med samme Nummer. Dette har
dog blot til en vis Grad vaeret muligt uden Tilsidesaettelse
af vigtigere Hensyn; navnlig er der saaledes i Udkastets
sidste Del brugt en temmelig afvigende Inddeling.
Dette haenger sammen dermed, åt man ikke överalt
har troet åt burde folge den tydske Lovs Indhold.
Det er ganske naturligt, åt de 30 Aar, som ere hengaaede
siden dens IJdgivelse, her ikke ere uden Virkning.
Den Provelse, som theoretisk og praktisk er bleven den
saa rigelig til Del i denne Tid, er her kommen Udkastet
til vaesentlig Nytte. Adskillige Mangler eller Huller ere
bragte for Dagen, som man i Udkastet har sogt åt udbedre
eller udfylde; mange Tvivlsmaal om Fortolkningen
— ogsaa udenfor dem, der ere afgjorte ved Niirnbergernovellerne
— ere vakte, som Udkastets Affattelse har
sogt åt udelukke. I mange Tilfaelde gaa de Afvigelser
fra den tydske Lov, som af denne Grund ere gjorte, i
Retning af den tydske Theori eller Praxis, navnlig’ saadan
som denne siden 1870 er udviklet gjennem den ny.e
Reiclis-Oberhandelsgericlit, i Leipzig, medens man i andre
liar sogt åt forebygge den efter de Kommitteredes Opfattelse
noget strängt formalistiske Fortolkning, der ofte har
gjort sig gjaeldende i den tydske Lovanvendelse. Ogsaa i
adskillige andre Henseender har man afveget fra den tydske
Lov uden Hensyn til den i Tydskland herskende Mening.
I enkelte Tilfaelde har man vseret nodt hertil paa
Grund af sammenhsengende Forskjelligheder i Civilretten,
f. Ex. ved DWO.*) 16, 82 og 83. I endnu flere har
man ikke kunnet overbevise sig om, åt den tydske Lovs
Ordning er bedre end den, i de nordiske Lande allerede
bestaaende eller den, som er fulgt i andre, nyere Love.
I Tvivlstilfselde har man dog for åt undgaa unodige Afvigelser
sluttet sig til den tydske Lov, f. Ex. ved Prseskriptionsreglerne,
— Hvor de i D¥0. indeholdte Retsssetninger
ere optagne, har man i Erkjendelsen af de
store Fordele, som Benyttelsen af seldre og provede Lov -

*) Saaledes vil den tydske Vexellov som oftest i det folgende
för Kortheds Skyld findes betegnet.

texter medforer, bestraebt sig for åt folge den tydske
Affattelse, hvor der ej var en sirlig Grund til Afvigelser
; en saadan har man dog i mange Tilfaelde fundet
åt vaere tilstede, hvad der navnlig forklares af den svenske
Lovs Indflydelse.

De vigtigere Afvigelser fra den tydske Lov, der i
Henseende til Indhold ere gjorte i Udkastet, ere folgende*):
DWO. 1 og 2 ere udeladte; Betalingens Tid og Sted
ere ikke optagne blandt Vexlens nodvendige Indhold;
distantia lock fordres ikke ved egne trasserede Vexler,
og disse ere i alle Henseender undergivne Reglerne om
egne Vexler; ikke Bogstavskriften, men den mindste
Sum, er sat som afgjorende ved Afvigelser i Vexelsummens
Betegnelse. — *D¥0. 16 er ikke optagen. — Förevisning
til Accept er paabudt ved alle domicilierede Vexler;
*Forevisningsfristen ved Sigtvexler er forkortet; Notifikationspligt
er opstillet yed Protest de non acceptatione
og ved Sekuritetsprotest. — *Trassatus er der givet 24
Timers Betsenkningsfrist, naar han afkraeves Accept; *en
engang nedtegnet Accepts Udstrygning er virkningslos;
Tillaeg til Accepten ere i Almindelighed åt anse som
uskrevne, medmindre de gjores ved en Notarialforretning. •—
* I Tilfaelde af manglende Accept gives der Adgang til
Betalingsregres. — Acceptant*!! skal have Underretning
om en domicilieret Vexels Ikke-Betaling; Kursdifferentser
blive ikke åt kumulere; Provisionernes samlede Storrelse
maa ej overstige 2 %; — *Vexelejeren maa modtage
Trassatens B3i’esaccept; *Interventionsprotest er ikke nodvendig;
*i Tilfaelde af, åt Nodsadressatens Betaling ej
modtages, tabes ikke Regresret mod Adressanten. — För
åt opnaa Duplikat kan Vexelejeren henvende sigumiddelbart
til Trassenten. — Ogsaa uaccepterede Vexler kunne
mortificeres; er Mortifikationsstevning udtagen, kan der
mod Sikkerhedsstillelse kraeves nyt Vexelexemplar hos
Trassenten; *af Acceptanten kan der i dette Tilfaelde ikke
uden Sikkerhedsstillelse kraeves Deposition; ved en forelobig
Protest kan Vexelretten midlertidig bevares, naar
Vexlen er tabt. — * Preskription af Vexelejerens Regressogsmaal
regnes fra Forfaldsdägen; * Praeskriptionsfristerne
ere noget forskjellige. — § 82 er udeladt; naar
Vexelretten er praeskriberet, haves ingen saerlig Ret ligeoverfor
Acceptant eller Trassent. — *En vis Dagstid er fastsat
for Foretagelse af de vexelretlige Handlinger. — *D¥0.
93—95 ere udeladte. — I Tilfaelde af vis major suspenderes
Virkningen af de strenge vexelretlige Forskrifter.

*) Hvor der nedenfor er sat en *, er den samme Afvigelse i
det vaesentlige tilstede i den svenske Lov.

XVI

En vigtig Grund for åt afvige fra den tydske Lovs
Indhold har det i forskjellige Tilfselde vseret, åt Afvigelsen
allerede findes i den svenske Vexellov. Ikke
blot er denne den nyeste af de i de nordiske Lande gjseldende
Love; men den er ogsaa nyere end den tydske
Lov og selv udarbejdet paa Grundlag af denne; livor den
ikke har kunnet tilegne sig den tydske Lovs Indhold,
har der derför vseret eu saameget staerkere Infordring
til åt underkasta dette en nsermere Pravelse. I mange
Tilfselde, hvoraf dog kun faa ere af nogen indgrihende
Betydning, er man vistnok alligevel bleven staaende ved
den tydske Lovs Bestemmelser. Saaledes har Udkastet
med D¥0., men mod den svenske Lov, ikke udelukket
a vista Vexler fra åt kunne forevises til Accept; den
blötte Navntegning paa Vexlens Porside er erklseret tilstrsekkelig
til Accept; den sserskilte Prseskription af Sikkerhedsretten
i Tilfselde af manglende Accept er bibeholdt;
Underretningspligt er fastsat (i Udkastet endog i
Tilfselde af manglende Accept); det er tilladt åt inddrage
Regresfordringen ved en Modvexel; Yindikation af en
Vexel kan ske ogsaa fra den, der har erhvervet den ved
grov Uagtsomhed; Vilkaarene for åt sege Acceptanten,
naar Mortiflkationsstevning er udtagen, ere noget forskjellige;
flere mindre vigtige Artikler, hvoraf de fleste förmodentlig
bleve ansete överflödige ved den svenske Lovs
Udarbejdelse, ere optagne (D¥0. 34, 40, 42, 44, 48,
54, 55, SO), ligesom de forovrigt lidet vsesentlige Bestemmelser,
der ere hentede fra Nurnbergernovellerne,
selvfolgelig ere fremmede for den svenske Lov. Omvendt
ere flere af dennes sseregne Artikler udeladte, fordi de
antages ikke åt hare hjemme i Vexelloven; dette er navnlig
Tilfseldet med Kapitlet om Vexel kjab (S. L. 6—10)
og forovrigt med S. L. 22, 27, 74 sidste P. Derhos
findes der ligesaalidt i Udkastet som i den tydske Lov
Förskrifter om Vexelprocessen eller om Fremgangsmaaden
ved Mortifikation. Det kan bemserkes, åt Lagberedningens
Förslag i flere af de her nsevnte Punkter ikke afveg
fra den tydske Lov, og åt altsaa ogsaa Udkastet forsaavidt
staar det nsermere, end det staar den fserdige Lov;
dette gjselder isser om Notiflkationspligt ved manglende
Betaling og Udeladelsen af Kapitlet om Vexelkjab (jfr.
ogsaa § 40).

Paa den anden Side har Udkastet dog ofta filigt
den svenske Lov i dens Afvigelser fra den tydske Lovs
Indhold. Den förän givne Oversigt over Udkastets Forhold
til denne vil tillige liave vist, hvor dette isser har
vseret Tilfseldet — isaer maa lier fremhseves Betalingsregressen
efter manglende Accept — ligesom man deraf

ogsaa vil se, livorvidt Udkastet har afveget fra de tvende
Loves fselles Indhold. Det fremgaar heraf, åt der vistnok
ikke er saa faa Uoverensstemmelser imellem den
svenske Lov og Udkastet, idet dette har sluttet sig noget
nsermere til den tydske Lov. Imidlertid ere dog disse
Uoverensstemmelser for det meste mindre vsesentlige; som
de vigtigste maa man fremhseve Reglerne om Notifikationen,
om Betingelsei'' og Indskrseukninger ved Accepten
og den udtrykkelige Anerkjendelse af vis major.
Ligesom den svenske Lov nsest den tydske liden Sammenligning
er den vigtigste Kilde for Udkastets Indhold,
har den ovet en endnu större Indflydelse paa dets
Form. Ved Anordningen har man paa flere Punkter
fulgt dens Forbillede; dette er isser Tilfseldet ved de 3
sidste Kapitler af Udkastets förste Afdeling, ligesom man
ved egne Vexler har foretrukket den svenske Lovs almindelige
Henvisning til de om trasserede Vexler givne
Forskrifter for den tydske Lovs detaillerede Opregning.
Men isser har man ved en stor Msengde enkelte Lovartikler
eliten ligefrem fulgt den svenske Affattelse eller ialfald sluttet
sig nsermere til den end til den tydske, i Erkjendelsen
af, åt den besidder mange Fortrin fremfor denne, og åt
den overhovedet har forstaaet åt give Retsssetningerne
en heldig Form.

Af de andre Love og Udkast, som ere byggede paa
den tydske Vexellov, er det egentlig kun den fins k e
Lov, som er kommen Udkastet til nogen Nytte. Dens
Afvigelser fra dens nsermeste Kilde, den svenske Lov, ere
imidlertid moget faa og mindre vsesentlige, og det saavel
i Hänseende til Form som Indhold; som Tilfselde, hvor
der er taget sirligt Hensyn til dem, kan nsevnes Udk.
§ 21, 3 (Finske Lov art. 19), § 34 (F. L. 33, 2), § 40
(F. L. 35), § 35 (F. L. 36). Flere af den finske Lovs
Afvigelser fra den svenske bestaa foravrigt just i Optagelse
af saadanne mindre vigtige Bestemmelser i den
tydske Lov, som heller ikke ere optagne i Udkastet. —
Den ungarske Lov og det nye schweizerske Udkast
have sluttet sig saa nser til sin Kilde, åt der hajst sjelden
har kunnet vsere Tale om åt hente noget derfra; (se
dog Motiverne til §§ 74, 88, 89).

Af Love, der ikke ere paavirkede af den tydske
Lov, er det den reviderede belgiske Vexellov af 20
Maj 1872 (titre VIII af den reviderede Code de commerce),
som isser har vseret til Nytte. I mange Punkter
har den reviderede Lov fraveget sin franske Kilde og
nsermet sig den tydske Vexelret eller liden videre optaget
dennes Bestemmelser; denne Omstsendighed har da
ofte vseret en medvirkende Grund til åt optage disse i

XVII

XVIII

Udkastet, idet den liar bestyrket den Mening, åt deres
Indhold vil blive almindelig erkjendt (jfr. Motiverne til
§§ 1, 10, 19, 21, 38, 42, 06). I andre Punkter
har den belgiske Lov optaget inere ejendommelige Porskrifter;
nogle af disse har man ikke kunnet folge; men
ligesom de överalt have vseret tagne under Overvejelse,
ere de ogsaa stundom blevne efterlignede i Udkastet.
Dette er saaledes Tilfaeldet ved Udk. § 3 i. f.. åt Vexlen
ansees som Sigtvexel (a vista), hvor ingen Forfaldstid
er nsevnt, § 4 i f., åt Vexlen, naar Betalingssted slet
ikke er anfört, skal indfries, hvor Trassatus bor (Belg.

L. art. 2) og ved g 75 om Protest i Anledning af
Vexlens Tab.

Den franske Ret har saagodtsom ikke nogetsteds
ligefrem vseret benyttet som Kilde for Udkastet (jfr. dog
§ 80 i. f.); dens Saetninger, saavel de skrevne som de
uskrevne, have dog oftere vseret medbestemmende for
Optagelsen af Udkastets Regler; dette gjselder saaledes
om Forskrifterne angaaende Betaling for Forfaldsdag
(§ 40), vis major (g 92), jfr. ogsaa Motiverne til Udkastets
gg 21, 29, 35, 41, 42, 66, 75, 93. Forovrigt
maa det bemserkes, åt den franske Vexellov gjennem
sin Indflydelse paa den tydske er fjernere Kilde til adskillige
af Udkastets Artikler.

Den en gelsk-amerikanske Ret, der for storste
Delen kun hviler paa Ssedvanen og vistnok i det hele
har fulgt for lidet med Tidens Udvikling, har intetsteds
vseret benyttet som Kilde, om der end ved Overvejelserne
om en Retsssetnings Optagelse ogsaa har j
vseret taget Hensyn til dette for saa stor en Verdensdel j
gjseldende og saerlig for de nordiske Lande saa vigtige I
Retssystem (jfr. Motiverne til gg 21, 22, 6te Kapitel, g 92). ;

Ogsaa Forskrifterne i enkelte andre Ländes Love j
have stundom vseret medvirkende til Optagelsen af |
en eller anden Retsssetning; navnlig gjselder dette om
den holländske og russiske Vexellov (jfr. Motiverne til
Udkastets gg 3, 21, 34, 46, 92).

Hvad endelig Forholdet til den danske og norske
Vexelret angaar, da vil det snart sees, åt Udkastet har
fraveget den i mange og tildels vsesentlige Punkter. Dette
kan heller ikke vsere anderledes paa Grund af det tilbagelagte
Ståndpunkt, hvorpaa Danmarks og isser Norges Vexellove
befinde sig. Den vigtigste Kilde for den norske Vexelret
(Chr. V’s Norske Lov af 1687, 5te Bogs 13de Kapitel,
Art. 6—26), er nogetnser Verd,ens seldste gjseldende
Vexellov*); den har senere kun faaet et vigtigere Til -

*) Den lille Liibeckske Vexelfoordning af 1662 er vistnok

Motiver til Udkast til Vexellov.

Iseg, nemlig Lov af 20 Aug. 1842, der i det vsesentlige
har optaget de i den danske Vexelforordning af 1825 gg
27, 28 jfr. 9, 34, 35, 44 og 47 indeholdte Retsssetninger,
og den har derför maattet undergaa megen Förändring
og Udfyldning gjennem Ssedvanen, som dog paa
mange Punkter ikke har frembragt nogen sikker Retstilstand
(jfr. Forhandlinger paa det förste nordiske Juristmode
p. 79—83). Allerede ifolge kgl. Resol. 22

Novbr. 1831 har der ogsaa vseret udarbeidet Udkast
til en ny Vexellov for Norge, livilket imidlertid aldrig
er benyttet (jfr. Aubert de norske Retskilder I. p.
381—2). Den danske Vexelrets Hovedkilde, For ordningen

om trasserede Vexler. af 18de Maj 1825,
der afloste Chr. V’s Danske Lov af 1683, 5te Bogs
14de Kapitel Art. 8—28 (den nsermeste Kilde for de
ovenanforte Chr. V’s N. L. 5. 13. 6—26), tilhorer

vistnok en långt nyere Tidsålder og har store Fortrin

fremfor de norske Retskilder, ligesom den i sin Tid be tegnede

et vsesentligt Fremskridt. Dette gjselder dog
mest i ydre Henseende, forsaavidt som Forordningen har
givet sikre og skrevne Regler der, hvor de tidligere vare
usikre eller ialfald uskrevne. I Henseende til Indholdet
har den vistnok ogsaa företaget flere vigtige Forandringer
og navnlig vseret noget paavirket af den ved dens
Udgivelse nyeste og mest ansete Vexellov, den franske
Code de commerce af 1807 livré I. titre Vill. Men i det
hele taget blev dog den danske Vexelrets Indhold ikke
vsesentlig forandret gjennem denne Löv, hvorfor ogsaa
den tidligere fuldstsendige Overensstemmelse mellem den
danske og norske Vexelret endnu i Hovedsagen bestaar,
hvad der dog for nogen Del skyldes den ovennsevnte Lov
20 Aug. 1842. Det er ogsaa forlsengst anerkjendt i den
danske Handelsstand, åt Danmarks Vexellov t.rsenger til
mange Forandringer, hvad der navnlig har fundet sit Udtryk
i en Skrivelse fra det Kjobenhavnske Grosserer-Societets
Komité til det danske Indenrigsministerium af 29
Juni 1861, hvori der, med sirligt Hensyn til den mellemkommende
Allg. Deutsche Wechselordnung, andrages
om en gjennemgribende Revision af den danske Vexel -lovgivning.

endnu uopinevet i Esthland, men dette synes kun åt vsere i
Formen. Kilden for Christian V’s Danske og Norske Lovs
Vexelartikler, Forordn. 16 April 1681 C. VI, der tildels blev
indfort ogsaa i Hertugdommerne, gjselder maaske endnu paa
Helgoland fra den Tid, denne 0 var dansk Besiddelse. Se
Groldschmidt Handbueh des Handelsrechts 1. 260 Note
6, 261 Note 4; Borchardts Samling af Vexellove I.
247.

XIX

De vigtigste Forandringer i den dansk-norske Hets
fselles*) Indhold, som Udkastet, om det ophojes til Lov,
vil medfore, ere folgende:

Fastssettelsen af Vexlens Lobetid er overladt Parterne;
Valutaerklsering og dobbel t Betegnelse af Summen
er ikke nodvendig: enliver Fordring om distantia loci er
opgiven; Udstedelsens Tid og Sted skal anfores i Vexlen;
Yalget niellera de Maader, hvorpaa Betalingstiden kan
angives, er noget indskrsenket; Renteforpligtelse i en Vexel
ansees som uskreven. — Förpligtelse til Förevisning til
Accept er kun opretholdt for domicilierede og Efter-SigtYexler.
Der er vel bevaret Adgang til partiel Accept;
men Gyldigheden af denne saavelsom af andre Tilfojelser
ved Accepten betinges af Iagttagelsen af visse Former.
— Der gives Adgang til Sikkerhedsregres i Tilfselde
af manglende eller ubetryggende Accept; i sidste Tilfselde
er Betalingsregres udelukket, i det förste maa Yexelgiveren
taale Afkortning af Rente for den resterende Lobetid. —
Lobedage afskaffes. — Det bliver i visse Tilfselde nodvendigt
åt optage Protest de non solutione lios Trassatus, uagtet
Yexlen forhen er protesteret de non acceptatione. Uiiderretningspligten
er indskrsenket til åt gjselde ligeoverfor

dem, livis Adresse findes paa Yexlen, og paaliviler Yexelejeren
kun i Forhold til den nsermeste af saadanne
Formsend; dens Försummelse bär ikke Vexelrettens Tab,
men Skadeserstatning og Tab af Bifordringerne (Provision
o. desl.) til Felge; Yexelrenten er nedsat til 6 %
aarlig; Provision kan i Tilfselde af Regres beregnes paa
flere Hinder, dog ej tilsammen mere end 2 %. — En
betalende Nodsadressat bär Yexelret ogsaa mod Adressanten.
— En sserlig Protest for Nsegtelse af ITdlevering
er indfort, livor Duplikat eller Vexelkopi ej udleveres af

den, hos hvem de ifelge Paategning paa Yexlen skulde
vsere forvarede. — Er Mortiflkationsstevning udtagen, kan
man trods Yexlens Tab mod Sikkerhedsstillelse krseve
Betaling af Acceptanten ved Forfaldsdag og af Trassenten
strax Udstedelse af nyt Vexelbrev. Naar Vexlen er
tabt, kan Vexelretten midlertidig bevares ved eu forelebig
Protest. Yexler kunne ej vindiceres fra godtroende
Besidder, selv om lian ikke bar erhvervet den gjennem
Blankoendossement. — Acceptantens Förpligtelse prseskriberes
i 3 Aar, og Regresretten mod de forskjellige Endossenter
og Trassenten 6 Maaneder (1 Aar paa fjernere
Steder), for den förste Regresfordrings Vedkommende

*) Her er dog ogsaa medtaget enkelte Punkter, bror den
danske og norske Ret vistnok ikke har indbyrdes overensstemmende
Regler, men dog disse ere lige forskjellige fra
Udkastets Indhold.

regnet fra Forfaldsdag, for de senere regnet fra den Dag,
Regressogeren er stevnt eller har indfriet Vexlen. —•
Egne trasserede Vexler ere ligestillede med egne Vexler.

Af den danske Rets sserlige Indhold er der ogsaa
enkelte Ssetninger, som tilsigtes forandrede gjennem
Udkastet; saaledes maa det fremhseves, åt Adgangen til
åt udstede trasserede Vexler lydende paa Ihsendehaveren
udelukkes, åt Nodvendigheden af Valutaerklsering, för
åt et Endossement skal ansees fuldkoimnent (dansk Fdn.
§ 12), ophseves, åt den i Fdn. 1825 g 14 liggende
Begränsning i en Endossents Förpligtelse er bortfalden,
og åt Accept kan ske ved Trassatens blötte Navntegning.
Af Udkastets Afvigelser fra den norske Rets
sserlige Indhold kan mserkes: Indskrsenkuing i Friheden til
åt optage Protest paa en hvilkensomhelst Dagstid, og åt
Vexlen efter Udlobet af den ejendommelige Vexelprseskription
ikke heller har nogen Kraft som »simpelt Gjseldsbrev».

Paa den anden Side vil dog ogsaa eu stor Msengde
af den danske og norske Vexelrets nuvarande Ssetninger
gjenfindes i Udkastet, hvad man navnlig kan overbevise
sig om ved åt gjennemlsese Kapitlerne om Endossement,
Betaling, Nodsadresse og Intervention, Duplikater og Kopier,
Protest, udenlandsk Lovgivning, samt om forskjellige
Bestemmelser. Ja, den overvejende större Del af Udkastet
vil vistnok ogsaa i Danmark og Norge findes kun åt
indeholde velkjendte Ting, noget som ogsaa let forklares
af den store Overensstemmelse, der allerede nu hersker
mellem de forskjelligste Ländes Vexellove, og af den
Kjendsgjerning, åt den danske og norske Ret ikke indeholder
sserdeles mange Ejendommeligheder. I flere Tilfselde
har ogsaa den Omstsendighed, åt vedkommende Ssetning
allerede gjaldt ifolge Danmarks og Norges bestaaende
Ret, vser et en smilig medvirkende Grund til åt optage
den i Udkastet. Dette har saaledes vseret Tilfseldet ved
Udkastets § 6, § 18, § 40 2det Stykke, g 49 2det
Stykke (jfr. dansk Fdn. 1825 g 44), g 51, § 92 og
navnlig ved gg 22 og 93 2det Stykke, idet de sidstnsevnte
vigtige Ssetninger tildels endog kunne siges åt
have den nsermeste Kilde i den dansk-norske Ret.

Til Slutning kan det bemserkes, åt de af »tlie Association
for the codification and the reform
of the law of nations^ paa dens Moder i Bremen
1876 og Antwerpen 1877 fattede 25 Resolutioner nsesten
alle stemme med Udkastets Indhold 5 det er nemlig kun
Bremerresolutionen No. 9 (jfr. D¥0. 16 og Motiverne
til Udkastets 3dje Kapitel), og tildels No. 11 (Udk. g
22) og 17 (Udk. g 92), samt Antwerperresolutionen
No. 3 (jfr. Udk. g 30), hvormed dette ikke er Tilfseldet.

Folgende Tabel vil give en Oversigt over Forholdet mellem Udkastets og de tvende o venfor omhandlede Loves
enkelte Artikler, idet det bemserkes, åt hvor der nedenfor findes et 0, betyder det, åt der ikke er nogen tilsvarende Artikel.

Udk.	D. W. 0.	S. L.	tråk.	D. W. 0.	S. L.
0	1	0	49,2	0	0
0 1	2 4	jfr. 86 og 87 1	501 511	50	46
2	6	2	52	51	47
3	“M	3	0	52	0
4	4,8 jfr. 24 init.	1 f. og 2	53	53	80
5	7	1 init.	54	54	48
6	5	4	5*5	55	0
7	7 i. f. (Novelle)	0	56	56	49
8	8	5	57	57	50 og 55
0	0	6—10	58	59 jfr. 62	51 jfr. 53
9	9''	11 og 16, 1. P.	59	58	52 og 49 jfr. 51 og 53
10 \| 1'' p \|	10	1 ?	60	60	56
1 2. P. )	114	61	61	54
1 1	11	1 3	62	62	57, 58 og 60
12	12	12	63	63	61
13	13	12 i. f.	64	64	jfr. 59 og 62
14	14	15	65	65	63
15	15	16, 2. P.	66 \|
0	'' 16	0	671	66	64
16	17	17	68	67	65
17	18	18	69	68	66
18	jfr. 24,2	0	7o	69	67
19	19 og 20	19 og 21, 2. P.	71	70	68
20	0	0	0 (jfr. 11)	71	0 (jfr. 11)
21	21	20. 21,i	72	72	69
22	22	24—25	73.	73	- ( 70
0	0	22	74 J	1 71
23	23	26	75	0	0
24	24,i	23	76	74	42, 2. P
0	0	27	77	77	76
25	25	28	78	78	77
26	26	29	79	79	78
27	27	32	80	80	cfr. 7 9
28	28	30	«I i ?:	87	72
29	0	33	90	75
- 30	29	31	82! å: It	88	73
31	30 Og 33	35	0	0
321''	31	37	83	89	0
33	30 Og 32	36 jfr. 94 i. f.	0	0	74,2
34	34	0	84	84	81
0	35	0	85	85	82
35	37	38	86	86	80
36	0	39	0	0	83—88, 90
37	38	41	0 (jfr. 94)	82	89
38	39	40,i og 41 i, f.	87	81	91
• 39	40	0	88	3, 75 og 76	93
40	cfr. 36	42	89	91	74,i jfr. 72
41	41	43	90	32,2	94
• 42	42	0	91	92	95
43	43	44	92	0	0
44	44	0	93	83	96
45	45 jfr. 47	0	94	0	0
46	45 i. f.	0	0	93	0
47	46	0	0	94—95	0
48	48	0	95	96—100	92
49,1	49	45

1S ettelse.

I Indledningen S. XVI L. 8 f. n. staar: paavirkede af, lses: byggede paa.

furste Afdeling.

Om trassel’

I Lighed med den svenske Lov liar Udkastet ikke
optaget det förste, af 3 Artikler bestaaende Afsnit
af Allgemeine deutsclie Wechselordnung «von der
Wechselfäliigkeit». Den förste af dette Afsnits Artikler —
åt Enhver, som kan förpligta sig ved Kontrakt, ogsaa
er vexeldygtig — vilde vsere dels överflödig, fordi
de nordiske Ländes nugjmldende Ret ikke kjender
nogen smidig Indskrsenkning i den personlige Yexelhabilitet,
og dels misvisende, da ikke enhver, som overliovedet
kan kontrahera, kan overtage gyldig Yexelforpligtelse,
men kun den, der kan indgaa den Art Kontrakter,
livorunder Yexelforpligtelsen nsermest horer, Mullig
(rjseldskontrakter (jfr. Dansk Edil. 18 Maj 1825 g 4).
Hvad D¥0. art. 2 angaar, er dens egentlige Indliold ogsaa
i Tydskland selv bortfaldt gjennem Personalarrestens Ophsevelse
ved Lov 29 Mai 1868 for det nordtydske Förbund
(senere udstrakt til bele det tydske Rige), og liertil
findes der nogetnser tilsvarende Love i alle tre nordiske
Lande, -nemlig for Danmark Lov om Konkurs 25 Marts
1872 gg 162—165, for Norge Lov 3 Juni 1874 gg
1—4, og for Sverige Fdn. 1 Mai 1868 samt Fdn. 10
Aug. 1877 om Indforelsen af den nye Utsokningslag m.
v. g 8. Og forsaavidt Personaltvang endnu undtagelsesvis
er tilladt, formenes Bestemmelserne beröm åt lienhore
enten til den almindelige Proceslovgivning eller
ialfald til den sserlige Yexelproceslovgivning, der ligger
udenfor nmrvserende Udkasts Ramme (jfr. Svenske Lovs
gg 86 og 87, saaledes som de nu lyde ifolge den nysnrnvnte
Fdn. 10 Aug. 1877 g 21). Den tredje og
sidste Artikel i dette Afsnit af den tydske Lov fortjener
vistnok åt optages (jfr. ogsaa Dansk Fdn. 18 Maj 1825
g 4); men dette sker bedst ved åt sammensmelte den
med den beslsegtede Regel i DJVO. 75 og 76, hvilket er
skeet i Udkastets g 88 (jfr. S. L. g 93).

Motiv er til Udkast til Yexellov,

ede Vester.

Derimod har Udkastet fulgt den tydske Lov deri, åt
det har behandlet trasserede og egne Vexler i to sterskilte
Hovedafdelinger. Yistnok bliver lierved den anden
Afdeling, da man ikke har fundet det fornodent deri åt
optage den tydske Lovs detaillerede Bestemmelser i
gg 96—100, uforholdsmaessig liden; men Hensynet liertil
saavelsom til den svenske Lovs modsatte Fremgangsmaade
(jfr. S. L. g 92) har maattet vige for den Betragtniug,
åt Indholdet ved den nsevnte Inddeling vinder
i Klarhed. Ogsaa den belgiske Lov har, ligesom i det
vsesentlige tillige den franske, benyttet samme Inddelingsmaade,
og dens anden Sektion er heller ikke synderlig
större end Udkastets.

Förste Kapitel.

Om Vexelformen.

Kapitlet svarer til den svenske Lovs förste Kapitel
og den tydske Lovs andet Afsnits förste Kapitel.

Yed Fastssettelsen af de for Yexlens Gyldiglied
vaesentlige Egenskaber slutter Udkastets gg 1—4 signal’
til den tydske og svenske Lov, hvorfra de kun indeliolde
enkelte mindre vigtige Afvigelser. Sammenligner
man det med den nuvarande danske og norske Ret, vil
det derimod sees, åt Udkastet har opgivet Indskrsenkningerne
i Parternes Adgang til efter Godttykke åt aftale
Yexlens Lobetid (dansk Fdn. 1825 g 9, norsk Lov
20 Aug. 1842 g 1), Budet om åt indfore en Valutaerklsering
(N. L. 5. 13. 6, Dansk Fdn. g 5) og om
åt angive Yexelsnmmen med Tal og Bogstaver (Dansk
Fdn. g 7, N. L. 5. 13. 6) samt de endnu gjenvserende

Spol- af Fordringen om distantia loci (norsk L. 13 Septbr.
1830, dansk Fdn. 7 April 1843). Thi de lierlien liorende
Forskrifter, livis Överträdelse dog ikke i hvert Tilfalde har
Vexlens Ugyldighed til Folge*), maa betragtes dels som
unodige Baand paa Kontraktsfriheden, dels som formelle
Bestemmelser liden al Yirkelighed, dels som överflödige
Anvisninger til den Forsigtiglied, man i fornodent
Fald alligevel ikke undlader. De tilsvarende
Regler, som tildels kunne paavises i fremmede, navnlig
i de til den franske Grnppe liorende, Vexellove, turde
ogsaa v®re i Begreb med åt forsvinde, i hvilken
Hänseende det er af Interesse åt sammenligne Indholdet
af den nye belgiske Vexellovs art. 1 med den
franske Code de Commerce art. 110 jfr. 112 (Sachs die
Revision des Handelsrechts in Belgien p. 46—48), ligesom
ogsaa de paa den folkeretslige Kongres i Bremen
1876 fattede Resolutioner No. 3 og 7 fortjene
åt märkes som et Yidnesbyrd i samme Retning. Åt
der ialfald ogsaa inden den danske Handel sstand er
Stemning for de nsevnte Forskrifters Opliavelse, synes
åt fremgaa af den o venfor omhandlede Skrivelse fra
Grosserer- Societetets Komité til det danske Indenrigsministerium
af 29 Juni 1861 om en Revision af den danske
Vexellov (vedlagte Aftryk p. 3—5), af DHrr. Medlemmer
af den danske So- og Handels-Kommission
Adlers og Puggaards Skrivelse til Grosserer-Societetets
Komité af Febrnar 1871 (Aftryk p. 18) og af Korniteens
Svarskrivelse af 20 April 1871 (Aftryk p. 35 i
Slutningen).

Med Hensyn til de enkelte i IJdkastets §§ 1—4
givne Forskrifter om Yexlens nodvendige Indliold er
folgende åt bemserke:

§ i stiller som den förste Betingelse for en Vexel,
åt den selv nsevner sig som saadan. Som bekjendt kr®-ves dette ikke i den engelske og amerikanske Ret eller
i de fleste til den franske Gruppe liorende Love, ligesaalidt
som der ved den nys stedfundne Revision af den
belgiske Lov hsevede sig nogen Stemme for en Förändring
i denne Henseende (Sachs p. 47). Men da Vexelklausulen
er nodvendig i Tydskland, Gsterrige, TJngarn,
Rusland, Finland og en Del scliweizerske Kantoner (jfr.

*) Saaledes har neppe engang efter norsk Ret Valutaerklseringenvseretstreugt
nodvendig; om Vexelsummen se Grams
dansk Formueret II. 2 . 343, Hindenburgs Haandbog
i den danske Vexelret, p. 10, Hallagers norske Obliga»
tionsret I. 322.

ogsaa Schweizerischer Eutw. art. 771), ligesom den fastholdtes
i Bremerresolutionen No. 2, er der ingen Foie til
åt opgive denne Fordring i Danmark, Norge og Sverige,
hvor den altid har vseret opstillet. Vexelklausulens Nytte
vilde imidlertid väsentlig forringes, om den ikke indtoges
i selve Texten; thi det siger sig selv, åt man ellers med
Lethed kunde tilfoje den bagefter og saaledes paa forbrydersk
Maade forandre Dokumentets Vsesen. Da den
svenske Lov ved sin Affattelse ialfald giver Anledning
til Tvivl (Velins Handbok i den svenska Yexelrätten,
p. 17, jfr. om DWO. art. 4 No. 1 T hÖl Wechselreclit,
3 Ausg. p. 140, Bor char dt Die Allg. Deutsche
Wechsel-Ordn. etc. 6 Aufl. Zusatz 56 og 58), er TJdkastets
Sotning affattet saaledes, åt den heri ikke kan
misforstaaes.

I Lighed med sine Forbilleder kr®ver ogsaa Udkastet,
åt Vexlen skal indeholde en Angivelse af Vexeltagerens
eller Remittentens Navn. Heri indelioldes der
en Afvigelse fra den danske Ret, idet denne ligesom tildels
den engelske, tillader Vexler lydende paa Ihandeliaveren
(dansk Fdn. 6). Ved egne Vexler er imidlertid
dette allerede af Hensyn til de om Banknoters Udstedelse
gj®ldende Regler utilraadeligt. Men ogsaa ved
de trasserede Vexler er Sporgsmaalet om Adgangen til
åt udstede Ih®ndeliaverpapir i den senere Tid stedse besväret
i nffigtende Retning, saaledes ved Revisionen af
den belgiske Vexellov (Sachs p. 47) og ved Bremerkonferentsen
(Resol. No. 6). Saavidt vides, ere Ih®ndehavervexler
heller ikke i Danmark komne i Brug, og
inden den danske Handelsstand har der endog vist sig
Stemning for den n®vnte Lovregels Oplimvelse (se DHrr.
Adlers og Puggaards Skr. af 1871 p. 18 og GrossererSocietetets
Komites dermed stemmende Svar p. 31). Og
skulde der ligge nogen praktisk Interesse til Grund for
0nsket om Ih®ndehavervexler, vil den kunne fyldestgjores
ved den Adgang, IJdkastets § 2 i Lighed med
den tydske, svenske, finske og belgiske Lov giver til åt
udstede Vexler, lydende paa Betaling til Trassenten selv,
der da igjen kan endossere dem in blanco, se Protokolle
der Leipziger Wechsel-Conferenz udg. ved Thöl p. 12,
B or char dt Allg. D. W. O. Zusatz 221, jfr. dog
Tli öls Wechselreclit p. 144 og 636—7). Denne ITdvei
er paa Grund af Reglerne om Vindikation, Legitimation
og Kvittering ikke saa bet®nkelig som en Tilladelse
til åt udstede Ihmndehavervexler.

Forsaavidt Udkastet kravel'', åt ITdgivelsens Tid
og Sted skal indelioldes i Vexlen, vil dette lede til en

Skjaerpelse i de nu gjaeldende danske og norske Regler
för Vexelformen. Men Hensynet til, åt ikke blot de til
den tydske Gruppe hörande, men ogsaa mange andre
Vexellove fordre saadan Datering, er fundet afgjorende.
Nodvendigheden af, åt Yexlen indeholder Oplysning om
Udstedelsens Tid, er forovrigt ogsaa selvfolgelig ved
Datovexler og fremgaar for de Yexler, der ere forfaldne
til Betaling ved eller efter Sigt, af Udkastets §§ 19 og
32 og andre dermed sammenhaengende Bestemmelser.
Skjont Nodvendigheden af tillige åt angive Udgivelsens
St ed ikke er saaindlysende (jfr. Thöl p. 146), kan dog
lier som Grund til åt fordra det naevnes Hensynet til
Vexellovens Bestemmelser om fremmed Lovgivnings Indtlydelse,
om den ogsaa af Udgivelsesstedet afhaengige Förpligtelse
til inden eu vis Tid åt förevisa visse Vexler
til Accept eller Betaling (§§ 19 og 32), samt om Praeskriptionsfristernes
Beregning (§ 77), ligesom det faar
sin ssei-lige Betydiiing for den egne Vexel (g 4, jfr. §
95). Forsaavidt den tydske Lov (art. 4, No. 6J fastsaetter,
åt Udstedelsestiden skal vare bestemt paa Yexlen
ved Angivelse af Maanedsdag og Aar, da liar man
fundet dette åt veere en ugrundet Formalisme (jfr. ogsaa
T kol p. 146); Udkastet er derför formet saaledes,
åt det i Lighed med den svenske og buske Lov ikke
udelukker enhver anden Art af Datering f. Ex. St.
Hansdag 1877.

§ 2 har i Lighed med Udkastets Forbilleder og de
fleste andra Love, (se saaledes N. L. 5. 13. 17, jfr.
derimod dansk Edil. 1825 g 2), tilladt Udstedelsen af egne
trasserede Vexler. I de naermere Bestemmelser om disse
afviger imidlertid Udkastet noget fra DWO. art. 6 og
S. L. g 2. Forsaavidt de lyde paa Betaling paa et andet
Sted end Udgivelsesstedet, liave disse Love behandlet
demlige med almindelige Tratter (jfr. Thöl p. 629), —
hvilket er endnu skarpere sagt i den ungarske Lov g 5
i. f. —, medens egne trasserede Yexler liden distantia
loci efter de naevnte Love synes åt skulle beliandles som
egne Yexler (jfr. Thöl p. 631). Herved er imidlertid
for det förste åt beimerke, åt Fordringen til distantia
loci efter den samme ansete Forfatters Fortolkning af
den tydske Lov fyldestgjores endog derved, åt Udgivelsesog
Betalingssted ere forskjellige Lokaler inden samme
Hus (Thöl p. 630), og altsaa oploser sig i en ren Formalisme.
Men dernsest indsees der overliovedet ingen
Fojé til i noget Tilfselde åt lienfore trasserede egne
Vexler til de almindelige Tratter, idet det meget mera
synes urimeligt, åt f. Ex. en Vexelskyldner i Egenskab

af Trassent skulde blive fri for enhver Vexelforpligtelse,
fordi Vexelejeren ikke har optaget Protest de noll solutione
hos ham i Egenskab af Trassatus (se ogsaa Thöl
p. 93). Udkastet, der ogsaa paa dette Punkt ophsever
enhver Fordring om distantia loci, har derför bestemt,
åt egne trasserede Vexler i enhver Henseende skulle
beliandles som egne Yexler.

Naar Udkastet ikke har optaget den svenske Lovs
udtrykkelige Tilladelse til åt trrnkke Yexler för fremmed
Regning (S. L. g 2), da er dette alene skeet, fordi saadan
Tilladelse ansees överflödig, — noget som her bemaerkes,
fordi Udkastet heller ikke har optaget DWO.
art. 95.

§ 3 (jfr. DWO. 4,4 og S. L. g 3). Udkastet har,
som for antydet, levnet fuld Frihed til åt udstede Vexler
med saa lång eller kort Lobetid, som Vedkommende
for godt befinde. Derimod maa der, for åt fjerne Tvivl om
Meningen og imdgaa Forviklinger i Vexelomgangen, gjores
Indskrtenkninger i den Maade, hvorpaa Forfaldstiden kali
bestemmes. Udkastets g 3 indeholder derför först den
Förskrift, åt Betalingstiden skal vaera een og den samme
for den hele Vexelsum; dette, der vil vaera nyt saavel i
svensk som dansk og norsk Ret, er overensstemmende
med det Tillaeg, den tydske Lov har faaet ved Niirnbergernovellen
No. 3, og sigter til åt udelukke dels Yexler
med alteraative Betalingstider (jfr. Dom af den tydske
Reichs- Ober -Handels -Gericht i Hoffmanus Sammlung
wechselrechtlicher Entscheidungen I. 158), dels og isaer
Yexler, der lyde paa Afdrag eller Terminer (Ratenwechsel);
de sidstnaevnte Yexler lede Hemlig til forvildende
Gjentagelser af Vexelomgangen ved de forskjellige
Terminer, livorhos de med Lethed kunne erstattes ved
saerskilte Vexler for hver Termin og af den Grund
heller ikke ere komne i Brug i de nordiske Lande. Af
Udkastets ovrige lierhen hörande Bestemmelser folger, åt
man ikke med vexelretlig Virkning vil kunne udstede
Vexler, hvis Betalingstid er gjort afhaengig af en Betingelse
eller lyder paa en fremtidig, selv nodvendig Begivenheds,
f. Ex. et Dodsfalds, Indtraeden (hvilket er
tilladt i England) eller overliovedet er fastsat anderledes
end paa eu af de lire i § 3 opregnede Maader.*) Dette

*) Naar R. O, H. G. i eu i Hoflinanns Samling I. 158 indtagen
Dom har erklaeret en paa Opsigelse lydende Vexel
ugyldig, turde vel Rigtigheden af denne Fortolkning i dens
Almindelighed vaere tvivlsom, da en saadan Vexel ialfald
ofte maa kunne beliandles som en Sigtvexel.

vil i Hovedsagen svare til, hvad der allerede nu er gjseldende
i Danmark og Norge, og stemmer desuden med
den svenske, finske, tydske, franske, belgiske og andre
Love, kun åt man udenfor de nordiske Lande tillader
Markeds- og tildels ogsaa TJsancevexler, der have vseret
ukjendte hos os og, forsaavidt de gyldigen ere udstedte i
Udlandet, kun efter Udkastets $ 85 ville faa Betydning
inden Landet. — Af Vexlen maa det selvfelgelig med tilstrsekkelig
Tydelighed fremgaa, hvilken Forfaldstid der
har vseret tilsigtet. Den tydske og svenske Lov er i
denne Henseende saaledes affattede, åt Vexler, som lade
Forfaldstiden uomtalt, hlive ugyldige; men, da man i et
saadant Tilfselde ifolge Sägens Natur og med vsesentlig
Stötte i en almindelig civilretlig Ssetning har fuld Fojé
til åt anse Vexlen forfalden ved Anfordring eller ved
Sigt, formeues den svenske og tydske Lovx) åt lede
til en unodig Formalisine. Dette blev ogsaa fremhsevet
under Forarhejderne til den belgiske Lov, hvis art. 2
derför opstiller den Regel, åt Vexler, der ikke nsevne
Forfaldstiden, ere betalbare ved Sigt (jfr. ogsaa Loven
for Malta af 1857 art. 163, for nedre Kanada af 1867
art. 2283). Hertil har man troet åt burde slutte sig
og det saameget hellere, som det samme allerede nu
maa ansees gjseldende i Danmark (Gram II. 2. 344 , Hi liden
burg p. 5) og formentlig ogsaa i Norge.

§ 4 omhandler Vexlens Betalingssted og gjeugiver
— bortseet fra 2det Stykkes sidste Punktum — den
svenske og navnlig den tydske Lovs Bestemmelser (S.
L. § 1 f. og § 2;DWO. 4, No. 8 jfr. 24 init.).

Ifolge den svenske Lovartikels nsermere Forskrifter
skal Vexlen angive Trassatens Bosted, der gjselder som
Betalingssted, livis ikke et sserskilt saadant er nfevnt.
Den tydske Lov art. 4 No. 8 krsever, åt Vexlen skal
angive det Sted, kvor Betalingen skal ske, og tilfojer,
åt det ved Trassatens Navn anforte Sted (Adressestedet),
hvis ikke sserligt Betalingssted er nsevnt, gjselder
som Betalingssted og tillige som Trassatens Bopsel
jfr. DVO. art. 97. Meningen er maaske den samme i
begge Love, men er i Udkastet gjengiven vsesentlig efter
den tydske Redaktion. Som det sees, liviler Regelen paa
den Grundssetning, åt Vexlen ikke skal ansees som Do- *)

*) Skjont et Endossement efter Forfaldstid, der i den tydske
Theori opfattes som en Tratte med ny Porfaldsdag, ikke
kan indeholde noget om Forfaldstiden, anerkjendes det
alligevel i Tydskland som en gyldig Sigttratte (Thöl p.
486 og 490 Note 17 og Dom af ROHG. i Hoffmanns Samling
I. 400 ff).

micilvexel, medmindre saadant er utvetydig angivet ved foruden
Trassatens Adressested åt nsevne et andet Betalingssted,
men åt ellers det ved Trassatens Navn anforte Sted baade
er åt anse som Betalingssted og Bosted. I Konsekventse
hermed skulde Vexler, der af Uagtsomhed ikke ere forsynede
med Adresse- eller Betalingssted, soges betalte
paa Trassatens virkelige Bosted. Denne Konsekventse
er imidlertid ikke dragen i den svenske eller tydske Lov,
ifolge hvilke saadanne Vexler derimod ere ugyldige. Nu
maa detvistnok indrommes, åt Vexelejeren, naar Trassatens
Bosted ikke er fastslaaet ved et paategnet Adressested,
vil kunne komme i Forlegenhed, hvis han ikke
kjender Trassaten, eller denne under Vexlens Lobetid
skifter Bopsel. Men ligesom tilsvarende Vanskeligheder
kunne tsenkes, naar der som Adressested er nsevnt en
stor By, saaledes ville naturligvis Vexler liden Adressested
alene kunne omssettes, naar de ere trukne paa bekjendte
Huse, om hvis Adressested der ingen Tvivl er,
eller paa Personer, om livis Bosted Endossataren alligevel
har eller let kan faa den fornodne Kundskab, og saadanne
Vexler er det dog urimeligt åt erklsere ugyldige.
Under enhver Omstsendighed vilde Vexelejerens Stilling
ikke blive bedre ved den tydske og svenske Lovs Strenghed.
I Udkastets § 4 er der derför efter den belgiske Lovs
Exempel tilfojet, åt Vexler, som ogsaa mangle Adressested,
skulle indfries, hvor Trassaten bor.

Udkastets Kilder omtale ikke det Tilfselde, åt
Vexlen lyder paa flere Betalingssteder. Saadanne Vexler
ere ikke ukjendte i Sverige (Velins Handbok
p. 66), hvor, saavidt vides, deres Gyldiglied ikke
har vseret betvivlet. I Tydskland derimod gaar Retspraxis
nu i den Retning, åt Vexler med alternative
Betalingssteder ere ugyldige (se Dom. af ROHG. i
Hoffmanns Samling I. 472). Naar man for dette Resultat—
om livis Rigtiglied der i Tydskland selv er meget
delte Meninger (se Dommens Prsemisser og Thöl
p. 190—1) — har paaberaabt Umuligheden af i rette
Tid åt optage Protest paa flere Betalingssteder og Vanskeligheden
ved åt bringe saadanne Vexler i Overensstemmelse
med Reglerne om Nodsadresse og Intervention
(DVO. art. 56og62, jfr. sammeArtikleri Udkastet),maa det
imidlertid bemserkes, åt den Forstaaelse ligger nser, åt
Valget mellem Betalingsstederne er overladt Vexelejeren
og i Tilfselde af Accept, saaledes som det lseres i England,
maa ansees afgjort til Fordel for det Sted, hvor
Accepten meddeltes. Isaafald vilde altsaa Protest vsere

åt optage og Nedsadresser åt opsege paa det Sted, hvor
Vexlen er före vist til Accept eller Betaling.

§ 5 svarer til den tydske Lovs § 7, ligesom dens
vsesentlige Indliold ogsaa kortelig er udtalt i Begyndeisen
af S. L. g 1. Artiklens sidste Stykke gjor det
utvivlsomt, åt der paa en mangelfuld Tratte ikke med
vexelretlig Virkning kan tegnes Endossement o. desl.,
selv om der i dette er gjort Forsog paa åt rette Man''
gelen, jfr. g 85 2det P.

Åt de afUdkastet opstillede Fordringer til engyldig
Vexel kun gjselde, naar denne er trukken inden Landet,
falger af g 85.

§ 6 stemmer med den nuvaerende danske og norske Bet,
men afviger tfa den tydske (art. 5) og svenske Lovs (g 4)
Bestämmelse, hvorefter Bogstavskriften skal vsere den afgjarende.
Ligesom det vel i sig selv er den naturligste
Fortolkning, åt Vexelforpligtelsen i dette Tilfselde kun
omfatter det mindste Belab, saaledes tar paa den ene
Side Erfaringen liave vist, åt Bogstavskriften ingenlunde
er den, som almindelig udfares med stor st Omhu,
og paa den anden Side sikre de Forsigtigliedsregler,
som nu meget almindelig anvendes ved Zifferskriften,
f. Ex. dens Perforation, dens Trykning, mod den frygtede
lettere Förfalskning af Tallene. Der er derför vistnok
Grund til åt opgive det Fortrin, som hine Love liave
skjoenket Bogstavskriften (jfr. ogsaa T li Öl p. 187 Note 5).

§ 7 har optaget den 4de Niirnbergernovelie med det
Indliold, som er gjengivet i DWO. i dens Egenskab af
Rigslov. Regelen vil vsere ny i den svenske Bet saavelsom
i den danske og norske, men formenes åt vsere
stemmende med Vexlens Natur. Nogen praktisk Betydning
vil den forevrigt neppe faa liden i sin Anvendelse
paa egne Vexler ifolge g 95 (jfr. T höl p. 608—10).
— Af Artiklens Udtryk felger, åt Rentefordringen heller
ikke kan gjeres gjseldende gjennem sedvanligt civilt
Segsmaal.

Andet Kapitel.

Om Trassentens Ansvar.

Dette Kapitel giver ikke Anledning til nogen Bemserkning;
dets eneste Artikel, der svarer til DWO. art. 8
og S. L. 5, indeholder kun alment gjseldende Vexelret.

Det ber her nsevnes, åt man ingen Grund har fundet
til åt optage S. L.s 2det Kapitel «om Vexelkep»,

idet man anser det tilstrsekkeligt herom åt henvise til Lagberedningens
Förslag til deri svenske Vexellov, hvor dette
Kapitel ogsaa er udeladt, samt dens Motiver p. 2—3.

Tredje Kapitel.

Om Overdragelse af Vexlen (Endossement).

Kapitlets Indliold stemmer ganske med den svenske
Lov og i alt vsesentligt med den nuvserep. de danske og
norske Vexelret. Det samme gjselder om Forholdet til
den tydske Lov, idet Udkastets g§ 9—15 ganske stemme
med de tilsvarende Artikler i DWO. og g 16 ligeledes
med dennes art. 17. Derimod har man i Lighed
med den svenske og finske Lov ikke optaget DWO. art.
16 om Efterendosseinent, idet man finder, åt der mod
denne Artikel kan fremssettes afgjerende Indvendinger.
Navnlig synes der åt vsere liden Sammenliseng mellem
dens Regler, eftersom den endosserede Vexel er rigtigen
protesteret de non solutione eller den allerede er prsejudiceret.
I sidste Tilfselde, der behandles först, opfatter
den Efterendossementet som en ny Tratte med forandret
Forfaldstid. Men ved de i rette Tid protesterede Vexler
behandler den Endossementet som en Cession, hvorved
Cessionaren kun erholder Cedentens Rettigheder. Denne
Sämmehblanding af to Systemer leder til den ogsaa af
Thöl (p. 488) paapegede Inkonsekventse, åt Acceptanten
bindes strengere, om Vexlen er prejudicera, end om
den er protesteret i rette Tid. Den samme Inkonsekventse
er der ved Efterendossentens Behandling, ligesom
der heller ikke er nogen god Sammenhseng deri,
åt Artiklens sseregne Regler ikke ere anvendte paa den
ifolge DWO. 19 og 20 prsejudicerede Vexel. I Förbindelse
hermed staar ogsaa Vanskeligheden ved åt afgjore,
om det ikke-daterede Endossement er Efterendosseinent
eller ikke — eu Omstsendighed der, navnlig naar det
sidste Endossement er in blanco, i Tydskland har
fremkaldt en Maengde Processer (se Bore hardt Die
Allgemeine Deutsche Wechselordnung etc. p. 112 tf., T h ö 1
p. 494 ff.). Disse og flere Grunde gjore det förklarligt,
åt Artiklen ikke er optagen i den svenske Lov.
Men hertil kommer endnu fra den danske og norske
Bets Ståndpunkt en sserlig Indvending, der klene vilde
vsere afgjorende for Danmark og Norge. Det er ovenfor
nsevnt, åt Artiklen behandler Efterendosseinent af en i
rette Tid protesteret Vexel som Cession. Men denne

Cession er ganska forskjellig fra (len danske og norske
Transport af Gjaeldsbreve efter Fdn. 9 Febr. 1798. Med
dette vigtige Lovbuds Grundssetning er det nemlig gauske
stridende, åt Ejeren af et saa strengt Gj(eldsbrev, som en
i rette Tid protesteret Vexel dog fremdeles er, skulde
taale alle de Indsigelser, som udenfor Vexlens Indhold
af Formsendene eller Acceptanten maatte kunne fremdrages
mod lians Hjemmelsmand. lalfald vilde en saadan Regel
efter dansk og norsk Ret som sin förste Forudssetning
krseve, åt Budet i Udk. § 82 var efterkommet saaledes,
åt Protesten var bemaerket paa det til Vexel ejeren
endosserede Exemplar af Vexlen. Men selv om saadan
Paategning fandtes, er det vel tvivlsomt, om man vilde
anse dette tilstraekkeligt til åt rykke Vexelejeren ud af
de godtroende Cessionarers Klasse, hvem Fdn. af 1798
kommer til Gode (jfr. Gram p. 360—1 og Hallager
I. 337, livor ingen saadan Förändring i Efterendossatarens
Rettigheder er antagen). Ogsaa ved
de preejudicerede Vexler gjor eu lignende Indvending
sig gjseldende; lldk. § 93 har nemlig ladet saadanne
Dokumenter beholde Kraft som almindeligt Gjseldsbrev
ligeoverfor Trassenten, og denne Kraft maa de
ogsaa have hos den godtroende Efterendossatar, der altsaa
vil kunne afvise Indsigelser, hentede fra Forholdet
til Tredjemand, ved Hjselp af Fdn. af 1798,
om end maaske, som ved Omtalen af $ 93 skal forklares,
i noget mindre Udstrsekning end ved almindelige
Gjseldsbreve. Artiklen vilde derför sandsynligvis
ogsaa frembringe en i dansk og norsk Ret meget
betoenkelig Uregelmaessighed. — De i DVO. 16
indeholdte Regler ere altsaa ikke optagne i Udkastet
af Frygt for, åt de vilde gjore mere Skade end Gavn.
Man har heller ikke forsogt åt opstille andre Smtninger
om Efterendossementet, da man formentlig herefter
som hidtil vil kunne hjselpe sig liden nogen
skreven Regel. I denne Henseende bemserkes, åt det
Sporgsmaal, som vel alene egentlig volder Vanskeligheder,
nemlig om Efterendossenten kan gjore Regres
gjseldende liden ny Protest, heller ikke er lost i den
tydske Lov (se ellers Belg. L. art. 26, Sachs p. 63 tf.)

Iovrigt skal ved de sserlige §§’er bemserkes folgende:

§ 9 (jfr S. L. 11 og 16). Åt Ordreklausulen ikke
er nodvendig for, åt Endossement kan foretages, er allerede
nu alle tre Ländes Ret, ogsaa i Norge trods N. L.
5. 13. 16 (jfr. Hallagers Obligationsret I. p. 327).
Hvilken Virkning der maa tillsegges Endossement af en
Vexel, hvori det liedder «ikke til Ordre» eller desl. — om det

da skal stilles lige med eu almindelig Transport, eller om det
i dansk og norsk Ret kun bringer Endossataren i den af
Hallager 1. c. forklarede Stilling, — ligger det udenfor
Vexellovens Omraade åt afgjore; denne maa indskrsenke
sig til den negative Bestemmelse, som tindes i
Udk. § 9 sidste P. (jfr. S. L. 11); se ogsaa Lagberedningens
Motiver p. 4—5 (hos Welin p. 38). Åt
dette vigtige Förbud, der unddrager ethvert Endossement
vexelretlig Virkning, bor staa i selve Vexlens Text, har
man fundet udtrykkelig åt burde sige; herved kommer
man ogsaa i Overensstemmelse med den praktiske Fortolkning
af DWG. art. 9 (se Dom af ROHG. hos B orc
har dt Allg. D. W. O. Zusatz 201).

§ 10 förste P. tindes ikke i S. L. Om den end ogsaa
efter Vexelretten maa ansees selvfolgelig, har man dog
anseet det nyttigt åt optage denne Bestemmelse fra DVO.
Andet P. svarer til S. L. 14 og maa allerede nu ansees
ifolge Ssedvanen gjseldende i Danmark og Norge (Gram
p. 360, Hallager I. p. 336; jfr. ogsaa Belg. L. art. 28).

§ It svarer ganske til S. L. 13.

§ 12 (S. L. 12) hjemler Gyldigheden af det
allerede forlseugst i alle 3 Lande, ialfald ssedvansmsessig,
anerkjendte Blankoendossement (jfr. ogsaa Belg. L. art. 27),
og åt det ikke er Meningen lierfra åt udelukke Vexler til
egen Ordre, er forhen omtalt. Den dansk-norske Text har
lier fra den svenske laant Ordet »Navntegning», der
vistnok er nyt i Sproget, men formenes åt vsere et Ord,
hvoi-tilder trsenges for dette Tilfselde (jfr. ogsaa § 21).

§ 13 stemmer med den sidste Sotning i S. L.
12, uden åt man dog har anseet det nodvendigt åt udtale,
åt den berettigede Udfyldning kun gjselder Endossatarens
Navn, da den foregaaende Artikel just har förråret
»udfyldt Endossement» som et saadant, hvori Endossatarens
Navn er indsat. Ligeledes har man anseet
det överflödigt åt optage fra DVO. 13 den udtrykkelige
Bemserkning om, åt Vexlen kan endosseres videre uden saadan
Udfyldning, da denne Befrielse allerede fremgaar af § 10
jfr. § 12. Udkastet har her som i de fleste lignende
Förbindelser brugt »Vexelejer«, hvor den tydske og
svenske Lov har »Inhaber» og »innehafvare». Intet
af disse Udtryk er ganske nojagtigt. Det tydske
og svenske siger for meget, eftersom der ingenlunde menes
enhver Ilisendehaver af en Vexel, men kun en behörig
legitimeret Indehaver (jfr. DVO. 36 og S. L. 42), ja
i dette Tilfselde maa, trods Udtrykket »jeder Inhaber« i
DVO. 13, endog undtages den i DVO. 17 og S. L.
17 (Udk. 16) omliandlede Indehaver. Heller ikke Udka -

stets Udtryk er ganske traeffende, da der ikke menes den
sande Ejer, men kun den, hvem godtroende Tredjemand,
saasom Endossatar og Trassatus, paa Grund af eu
i Pormen legitim Adkomst har Ret til åt betragte som
saadan (se §§ 40 og 76, jfr. 69 og 72). Udkastets Bensevnelse
»Vexel ej er* synes imidlertid åt vsere det mindst
vildledende og navnlig åt fortjene Fortrinet i nservaerende
Tilfselde, livor det jo gjselder åt undtage ProkuraEndossataren,
som ifolge § 16 ikke kan endossere Vexlen
videre og altsaa heller ikke maa udfylde Blankoendossement.
Er Indehaveren imidlertid i den oven forklarede
Betydning Ejer, er det ligegyldigt, om han er bleven
det ved fuldstsendigt Endossement, Blankoendossement
eller almindelig Cession (jfr. Borchardt Allg.
D. W. O. Zusatz 235).

§ 14 (se S. L. 15). Hvorvidt Endossenten i
det i sidste P nsevnte Tilfselde bliver fri for alt Ansvar,
eller om han i Liglied med den, der har erhvervet Vexlen
ved Blankoendossement og saelger den liden åt tegne
sit Navn paa Vexlen (jfr. Borchardt Allg. i). \\r. O.
Zusatz 237 b), har simpelt Hjeminelsansvar, ligger det
udenfor Vexelloven åt fastssette. Jfr. Lagberedningens
Motiver p. 4 (hos Welin p. 37); Hallagers Obligationsret
I. p. 339 nederst.

§ 15 (se S. L. 16 2det Stykke). Se beröm Bern
cerkningerne ved g 9 sidste P. samt Lagb er edningens
Motiver p. 4—5 og Hallager I. 340 överst.

§ 16 viser samman med g 12, åt Formodningen
altid er for Tilstedevcerelsen af et fuldkomment Endossement
(jfr. Lagberedningens Motiver p. 5, hos Welin
p. 39,og Hallager I. p. 338), og åt man altsaa
ikke kan antage et Prokura-Endossement givet blot, fordi
eu eller anden i Endossementer ssedvanlig forekommende
Vending f. Ex. Valutaerklieriiig mangler (jfr. dansk
Vexelforordn. § 12, som lierigjennem vil blive forandret).
— Ligesom Artiklen i det hele er affattet overensstemmende
med S. L. 17, har man med denne fundet,
det överflödigt åt optage sidste P. af DWO. 17. Derimod
har man fundet åt burde give Retten til åt overdrage
Vexlen videre ved nyt Prokura-Endossement et
saadant TTdtryk, åt den ikke gjselder mod Vexelejerens
Förbud, — noget som vistnok ogsaa er Meningen i Udkastets
Kilder.

Fjerde Kapitel.

Om Vexlens Förevisning til Accept.

Medens Retten til åt forevise Vexlen til Accept
er skarpt opretholdt i dette Kapitel, harTJdkastet i Liglied
med den svenske og tydske som med de fleste andre
nyere Love afskaffet Forevisningspligten, livor
den ikke efter Vexlens sserlige Natur maa ansees nodvendig
(jfr. Thöls Wechselrecht p. 252—53). En saadan
Nodvendighed er ikke tilstede ved Lag- og Datovexler,
medmindre de ere domicilierede, og Udkastet har
derför ikke paalagt deres Ejer åt forevise dem til Accept.
Forsaavidt indeholder det lier eu Förändring i den danske
(Fdn. 1825 g 27) og norske (L. 20 Aug. 1842 g 2)
Vexelret. Men ligesom for den sidstn ;evnte Rets Vedkommende
Forevisningspligtens Gyldighed ved Dag- og Datovexler
har värnet starkt betvivlet (Hallagers Obligationsret
I. 346), saaledes turde det ialfald ingen Betcenkelighed
have lier athceve den, efteråt den dansk-norske Hets
oprindelige strenge Forevisningspligt (Fdn. 16 April
1681 Kap. VI. g 16) forhengst (jfr. Fdn. 26 Novbr.
1731) har takt sin Holdning, idet den maa ansees fyldestgjort
ved enliver Förevisning inden Forfaldsdag (se
ogsaa Forhandl. ved det förste nordiske Juristmode p. 82).

§ 17 svarer til DWO. 18 og S. L. 18. Fra den
sidste er den imidlertid forskjellig derved, åt Forevisningsretten
i Udkastet som i den tydske Lov paa en
dobbelt Maade trader staerkere frem. For det förste har
man ikke fra denne unddraget a vista Vexler. Lagberedningen
har i sine Motiver p. 5 anfört, åt saadanne
Vexler ikke forevises til Accept, men umiddelbart til Betaling.
Men om end dette vistnok i Almindelighed har
sin Rigtiglied, förekommer dog ikke saa ganske sjelden
Förevisning til Accept af saadanne Vexler, og der sees
ingen Grund til lier åt udelukke den, som har den större
Ret, fra den mindre. Dernäst liar man ogsaa fundet åt
burde optage den i DWO. 18 indskudte Niirnbergernovelle,
hvorefter en Fraskrivelse af Forevisningsretten
bliver liden vexelretlig Virkning, og det endog saaledes,
åt Vexelejeren ikke heller kan kontraktnuessig bindes til åt
vente eu vis Tid med sin Förevisning. Eu saadan Overenskomst,
der altsaa vilde have den Folge, åt Regres for
manglende Accept ikke kunde anstilles, naar Förevisning
og Protest er foretagen inden uttalt Tid, synes Hemlig
åt Vivre i Strid med Foreyisningsrettens Vsesen og
med Trassentens Hovedforpligtelse efter § 8. Udkastet
har forovrigt ligesom DWO. 18 kun frakjendt Aftalen

l.j

vexelretlig A7irkning. Dermed er ikke dens civilretlige
Gyldighed udelukket, og det vil saaledes vaere et aabent
Sporgsmaal, om og hvorledes Trassenten kan gjore Skadeserstatning
gjaeldende mod den Vexelejer, som har forevist
til Accept trods Aftale.

Den her omhandlede Saetning kunde gjennem en indirekte
Fortolkning fremkalde den Tanke, åt Indskrsenkninger
i Vexelejerens Rettigheder og Förpligtelse!’ ellers i
Almindelighed kunne vedtages med vexelretlig Virkning.
En saadan Slutning vilde medlertid vsere paa urette Sted.
Dette fremgaar noksom af en senere Artikel i TJdkastet,
§ 42, hvor det er fundet fornodent udtrykkelig åt sige,
åt Forpligtelsen til åt protestere de non solutione kan
hseves ved Overenskomst. ITdkastet har overhovedet ikke
gaaet ud fra nogen almengjaeldende Forudsaetning for eller
mod Tilladeligheden af saadanne afsendrende Overenskomster.
Derimod har TJdkastet i enkelte Tilfaelde, hvor
Sporgsmaalet har vist sig saerlig praktisk, afgjort det i
den ene eller anden Retning (se saaledes foruden §§17
og 42 ogsaa §§ 7, 9, 14, 15, 16, 19, 22, 35, 89). Hvorvidt
andre Regler bor ansees som strengt preeceptoriske, eller
hvorvidt de med Retsvirkning kunne fraviges gjennem
Parterne s Aftaler, har man rettest troet åt burde överläde
til Videnskabens og Domstolenes Provelse, idet man
antager, åt Resultatet heraf vil vsere et forskjelligt efter
vedkommende Artiklers Indhold. Saaledes har man heller
ikke afgjort, hvorvidt Trassenten gyldigen kan opstille
nogen Förevisnings pligt udenfor Lovens Tilfaelde (jfr.
TliÖl p. 254). Kun saameget maa ansees afgjort ved
Udkastets Taushed, åt Försummelse af eu saaledes foreskreven
Pligt ikke kan have Vexelrettens Tab til Folge,
om den end kan lede til Erstatning; thi fra den almindelige
Forudsaetning er man gaaet ud, åt en saa betydelig
Retsvirkning som Vexelrettens Tab ikke kan indtraede
ved Försummelse af en Pligt, der alene har sin Retsgrund
udenfor Vexelloven selv.

Det vil bemserkes, åt ifolge TJdkastet saavelsom
efter D¥0, og S. L. (se ogsaa dansk Fdn. § 19) ansees
enhver Ihaendehaver af Vexlen bemyndiget til åt
kraeve Accept, medens der selvfolgelig stilles större
Fordringer til den, der skal kunne kraeve Betaling
(jfr. § 40).

Den tydske Lovs saerlige Regler om Messe- eller Markedsvexler
(se foruden DATO. 18 2 P. ogsaa art. 35)
ere selvfolgelig ligesaalidt optagne i TJdkastet som i den
svenske Lov, da den faktiske Forudsaetning ganske mangler.

§ 18 opstiller en Forevisningspligt, som ikke fin -

des i DAVO. og S. L., men derimod i den nuvserende
danske og norske Ret (Hallager I. 345, jfr. Gram
p. 340). — Den tydske Lov har ved de domicilierede
Vexler indskraenket sig til åt fastsaette (§ 24 s. P.), åt
Trassenten kan foreskrive Vexlens Förevisning til Accept
under Tab af Vexelretten; den svenske Lovs § 23 har
ikke engang optaget denne Regel. A7ed de saedvanlige
Domicilvexler, hvor kun Betalingsstedet, men ikke Betaleren
er naevnt, synes imidlertid Forevisningspligten
noget naer selvfolgelig. Thi åt Vexelejeren skal vaere
berettiget til uden först åt opsoge Trassaten paa hans
Adressested åt kraeve Betaling af barn paa Domicilstedet,
hvor han efter al Sandsynlighed ikke er åt Ande,
kan jo i de fleste Tilfaelde paa Forhaand vides blot åt
ville lede til en Protest de non solutione mod en paa
Stedet ikke tilvaerende Person (den saakaldte »VindprotesL)
og deråt folgende Regres. Men denne Fremgangsmaade
er dog saa stridende mod den naturlige Forudsaetning
ved eu saadan Vexels Udstedelse og Modtagelse,
åt Trassenten ikke hor nodes til åt sikre sig derimod
ved et udtrykkeligt Forbehold; Loven bor derför
selv fastsaette Forevisningspligten (jfr. Thöl p. 644—5).
Dette er ogsaa gjort i Udkastets § 18, som heller ikke
har fundet åt burde undtage lierfra de forholdsvis sjeldne
Tilfaelde, hvor Domiciliatus allerede er naevnt af Trassenten,
skjont Opfordringen til åt kraeve Förevisning
ikke her har den samme Styrke. Nogen vis Tid, inden
hvilken Förevisningen skal ske, har man ikke anseet det förnöden!
åt fastsaette. En Begraensning for Vexelejerens
Frihed indelioldes imidlertid ikke blot i denne §s Paalaeg,
åt Protest de non acceptatione skal vaere optagen for
Forfaldsdag, men ogsaa i den i § 21 opstillede Betaenkningsfrist;
se desuden den i § 43 jfr. §§41 og 44 indeholdte
Regel, åt den accepterede Vexels Förevisning til
Betaling paa Domicilstedet maa ske saa betimeligt, åt
i fornodent Fald Protest de non solutione kan optages
paa Forfaldsdagen eller senest paa anden Sognedag efter
denne. Hertil sigter Udkastets Advarsel om, åt Förevisningen
maa ske i betimeligTid for Forfaldsdag.
Åt Trassenten skulde kunne opstille en vis Forevisningsfrist
med den ATirknmg, åt Forsommelse havde Yexelrettens
Tab til Folge, har man fundet mindre befojet.

§ 19 bär sammensmeltet Indholdet af DAVO. 19 og
20, jfr. S. L. 19 og 21 2det Afsnit. Forevisningspligten
har ved Efter-Sigt-Vexler sin naturlige Grund i Nodvendiglieden
af et Udgangspunkt for Forfaldsdagéns Bereg -

ning. og Protest er derför paabudt selv, livor Trassatens
Vågring blot gjalder Acceptens i dette Tilfalde nodvendige
Datering. Der kan imidlertid rejses berettigede Tvivl
om, hvorvidt disse Yexlers Natur kravel’ mere end en Förevisning
til dateret Paategning om Sigt (Visa)-, se den
belgiske Lov art. 22 og 51, Saclis Revision des Handelsreclits
in Belgien p. 62, jfr. Thöl p. 164—5 og
253—4. Man har imidlertid ikke fundet tilstrakkelig Fojé
til saaledes åt forandre den i den svenske og tydske Lov opstillede
Forevisningspligt, der ogsaa gjenfindes i den nuvarende
danske og norske Itet (dansk Fdn. g 28, norsk
L. 1842 § 2), saameget mindre som den forandrede Regel
neppe vilde stemme godt med den i g 22 antagne
Grundsatning for Meddelelse af Accept. Ligesaalidt
som den svenske Lov har TTdkastet fastsat samme Forevisningsfrist
for alle disse Yexler, da den derved vilde faa
en under Nutidens Samfardselsforholde unodig Langde.
Det samme Hensyn til Samfardselens raske IJdvikling
siden den tydske og svenske Lovs Ildgivelse har ogsaa
ledet til åt forkorte den langste Termin mere, end det
er gjort i S. L., ligesom til kun åt opstille tvende Frister.
Navnlig har man ikke nu fundet det befojet åt
give en saameget kortere Frist for Vexler trukne fra
et indenlandsk Sted til et andet, da der isar i Norge
er mange Steder, som naaes långt senere end de fleste
europaiske Pladse. De opstillede Frister begranses forovrigt
ved den i § 21 Trassatus givne Betänkningstid;
for det mulige Tilfselde, åt Trassatus vil benytte denne
og derefter nsegter Accept, maa Yexelejeren, for åt sikre
sig Optagelse af Protest de non acc. inden Forevisningsfristens
IJdlob, forevise Yexlen for Trassatus senest
1—2 Doga inden denne, og i Tilfselde af Nodsadresse,
endnu tidligere (jfr. § 56); se ogsaa nu for den danske og
norske Rets Vedkommende Gram p. 367 jfr. dansk
Fdn. 1824 g 27 og norsk Ii. 20 Aug. 1842 g 2. Hermed
er ogsaa sagt — hvad der formentlig klart er udtrykt
i gens lste Stykkes 2det Punktum — åt der her ikke tilkommer
Prsesentanten efter Forevisningsfristens Udlob de 48
Timer, som i g 41 ere indrommede Yexelejeren til åt optage
Protest de non solutione, — en Forskjel i Regler, åer let
forklares derved, åt Förevisning til Accept kan foregaa
naarsomhelst. — Omvendt forlsenges Forevisningsfristen
ved Bestemmelsen i g 91, forsaavidt den udlober paa en
Helligdag. Se ogsaa g 92.

Udkastets g 19 har fulgt den svenske Lovs g 19
deri, åt den angaar ligesaavel Efter-Sigt-''Yexler, der ere
trukne fra TJdlandet paa Indlandet. eller niellera uden Motiver

til Udkast til Vexellov,

rigske Steder, som dem, der ere trukne fra Indlandet paa Indeller
Udland. Vistnok angaar D AV0.19, saafremt den skulde
fortolkes overensstemmende med Leipzigerkonferentsens Beslutning
(Protokolle p. 47), ligesom den svenske Lagberednings
Udkast g 14 (jfr. Motiverne p. 5, AV el in
p. 41—2) kun de sidstnsevnte Tratter, og det synes, som om
denne Begränsning har sin Grund i den Opfattelse, åt
en videre gaaende Regel vilde trange ind paa fremmed
Lovgivnings Omraade. Men hertil maa det med den
svenske Hojesteret (AVelin p. 43) bemserkes, åt selv
ved Yexler, der ere trukne mellem udenrigske Steder, vil
der ofte vare indenrigske Endossenter. Og efter de formentlig
rigtige Grundssetninger for Granserne mellem
den uden- og indenlandske Rets Herredomme, horer det
netop under den sidstes Omraade åt fastsatte, livilke
Skridt der skal iagttages for åt bevare Yexelretten imod
Endossenter inden Riget. Der er derför fra denne Side
neppe noget til Hinder for åt give Artiklen den samme
Udstreekning som S. L. 19. Det turde ogsaa ialfald
vare meget tvivlsomt, om Leipzigerkonferentsens Beslutning
har fundet et bindende Udtryk i den tydske Lovtext;
ialfald er den ligesom de tilsvarende Bestemmelser
om Preskription af Thöl (p. 84—6 og p. 781 Note
13) fortolket overensstemmende med den her forsvarede
Grundssetning, og denne er ogsaa af den tydske Retsbrug i
det hele fulgt ved Bedommelsen af Yexelforpligtelsens
Omfång (jfr. Bor char dt Allg. D. AV. O. til art. 85 og
86, den bekjendte Dom af ROHG. vedkommende det franske
Yexel moratorium i Hoffmanns Samling I. 83 ff. og i Norsk
Retstidende 1871. 329); se ogsaa Belg. L. art. 51 og
den franske Code de commerce art. 160, saaledes som
den er forandret ved L. 3 Mai 1862 (Bo roll ar dt Samling
I. p. 147—8, AVelin p. 185—6), hvilke ogsaa behåll
dle Vexler trukne fra IT dlandet paa Indlandet. Den
svenske Lovartikel tilfojer udtrykkelig, åt Yexelrettens
Tab ved Fristens Oversiddelse kun indtrader ligeoverfor
Trassenten og Endossenterne, »om de i Sverige bo«.
Et saadant Tillag har man ikke fundet åt burde optage.
Thi förliden åt dette Tillag, vistnok urigtigen,
lägger formegen Yagt paa Bostedet, antages det, forsaavidt
det er rigtigt, åt vare unedigt. Efter de formentlig
rigtige og nu temmelig alment erkjendte Fortolkningsregler
maa Hemlig den indenlandske Lov, der
föreskriver eu Handling som nödvändig for åt opretholde
Regres mod Yexeldebitor, om den end ikke selv udtrykkelig
siger det, gjalde til Fordel för de A7exelskyldnere
(Trassent, Acceptant eller Endossent), livis Forpligtel 2 -

ser overhovedet bedommes efter indenlandsk Ret (jfr.
foruden de ovennaevnte tydske Skrifter Bar, das internationale
Privat- und Strafrecht p. 307 og 310 i
Noten, Hallagers Obligationsret I. p. 388, Scheel
Privatrettens almindelige Del I. 412, Gram p. 385,
danske HRD. 10 Novbr. 1859 og 20 April 1864 i
Hojesteretstidenden for de naevnte Aar, norsk HRD.
21 Januar 1859 i Norsk Retstid. for s. A. p. 180,
Schweiz. Entwurf art. 864, 2), men ogsaa kull til
Fördel for saadanne. Paa Forudssetningen om denne
Grsense mellem inden- og udenlandsk Ret er Lovudkastet
i det bele bygget — hvorfor den ikke udtrykkelig
er udtalt, vil blive forklaret ved det 14de Kapitel — og
det anta ges ikke mere fornedent åt udfale den her end
ved de ovrige Led i Yexelomgangen eller ved Prseskription.
Yistnok har man ikke vseret uopnuerksom paa, åt
det i Belg. L. art. 51, 5 er fundet nodvendigt åt
tilfoje »en ce qui concerne les recours å exercer en Belgique«,
og åt den belgiske Lov forovrigt ligesom den franske
Code de com. 160 fortolkes saaledes, åt de
der fastsatte Forevisningsfrister knnne paaberaabes af
udenlandske Regrespligtige (Sachs 1. c. p. 76—77).
Men dette har vistnok sin Grund i den Omstaendighed,
åt Hovedvaegten i den franske Yexelrets herhen hörande
Bestemmelser formentlig fejlagtigen har vaeret lagt paa
Yexelejerens Förpligtelse!'', idet endog Code de commerce
160 i sin oprindelige Affattelse kun opstillede Forevisningspligt
for fransk e Yexelejere vedVexler trukne paa
Frankrige (Bédarride de la lettre de changé 2 ed. II.
No. 469—472). Naar det imidlertid fastholdes, åt Forevisningpligten
er paa det najeste knyttet til Regresretten,
— idet dennes fuldstaendige Tab afgiver den eneste Sikkerhed
for Iagttagelsen af det naevnte Led i Yexelomgangen
— turde vistnok Rigtiglieden af det ovennsevnte
Ståndpunkt, hvorefter en Lovs Bestemmelser om Forevisningspligten
alene kunne paaberaabes af dem, hvis Regrespligt
overhovedet falder under samme Lovs Omraade,
blive indlysende.

§ 20 opstiller Notifikationspligt efter enhver Protest
for manglande Accept. Om Begrundelsen heraf
henvises til, hvad der ved £§ 45—7 vil findes bemserket.
Her skal kun paapeges, åt, medens Protest de
non acceptatione, bortseet fra de i §§ 18 og 19 omhandlede
Tilfselde, ikke er gjort til vexelmsessig Pligt, men
kun til Yilkaar for den sserlige Regres for manglende
Accept, er Notifikationspligt her opstillet överalt, hvor
först Protest de non acceptatione er optagen, uanseet

om Regres agtes sogt eller ikke. Imidlertid ansees det
som en Selvfolge, åt der ej kan blive Påle om Notifikationspligten,
hvor Trassatus ifolge § 28 har meddelt
Accept efter Protesten; denne maa nemlig i dette Tilfselde
ansees som ikke lsengere tilvserende, hvad der vistnok med
tilstrsekkelig Klarhed fremgaar af Bestemmelserne i den
naevnte Artikel. Ligeledes gjores der opmserksom paa,
åt § 20 er saaledes affattet, åt det Tilfselde, hvori Protest
ifolge § 19 blot sker paa Grund af manglende Datering,
ikke rammes af dens Förskrift.

Femte Kapitel.

Om Vexlens Accept.

§§ 21 og 22, der svare til D\VO. 21 og 22
samt S. L. 20, 21, 1, 24 og 25, indeholde de vigtige
Regler om Acceptens Meddelelse og bore vistnok til de
vanskeligste Materier i Vexelloven, hvorfor de ogsaa mere
end nogen anden Del af Udkastet have vseret Gjenstand
for de Kommitteredes fornyede Overvejelse.

§ 21, 1 har tilstaaet Trassatus en Betsenkningsfrist
af 24 Timer, som ikke er indrommet barn i den
tydske Lov. Da den imidlertid ikke blot findes i alle de
tre nordiske Ländes Love (jfr. ogsaa Finsk L. 18), men
ogsaa i den franske (Code de com. art. 125 jfr. Belg.
L. 16) og engelske Ret (Borehardt Samling I. p. 189),
og vistnok i sig selv er önskelig for åt levne nogen Tid
til Advisbrevets Framkomst, for der optages Protest de
non acceptatione (jfr. § 17, 2), har man ingen Tvivl havt
ved åt opstille den. Saafremt Sigtvexler (a vista) forevises til
Accept, gaar man imidlertid ud fra den Forudsaetning,
åt disse 24 Timer ikke tilkomme Trassatus; thi da de
ikke kunde fordres, om Vexelejeren benyttede sig af sin
större Ret til strax åt kraeve Betaling (jfr. §§ 31 og 32),
bor saadant heller ikke kunne ske, om han lader sig nöje
med den mindre, åt kraeve Accept. Dette har man
imidlertid fundet saa sikkert åt hyde af de citerede Artikler,
åt man ikke har troet det nodvendigt her åt gjore
nogen udtrykkelig Undtagelse.

Den Förskrift, der er given i lste Punktum af § 21
2det Stykke, er i Overensstemmelse med Yexellovenes overvejende
Flertal. Derimod bär man havt nogen Tvivl angaaende
dette Stykkes sidste Punktum, der bestemmer, åt
Accept ansees given ved Trassatens blötte Navntegning
paa Yexlens Forside. Dette er overensstemmende med

DWO. 21 og den praktiske Forstaaelse af den norske
Lov (jfr. Hallager p. 342) samt med den belgiske
Lov (art. 12), se ogsaa Bremerkonferentsens Resolution
No. 10; derimod fordra den svenske, danske (Fdn.
1825 g 24) og finske Lov (g 19) med den franske Oode
art. 122, der dog kun med tvivlsom Ret lier kan paaberaabes
(se B é darr i de I. No. 211), Tilfojelse af et
Ord, der betegner Godkjendelsen. Ligeledes bär nylig en
engelsk Overretsdom fortolket tbe Mercantile Law Amendment
Act af 1856 saaledes, åt den blötte Navntegning
tvers over Yexlens Text er utilstraekkelig (se the
Times for 4de og 7de Marts d. A.); da imidlertid en
saadan Accepterklaering, der tidligere ogsaa var gyldig
efter the common law, eudnu er meget almindelig i
enkelte Dole af Råget, er der allerede företaget saadan
Förändring i den naevnte Lov, åt den ikke skal vaere
til Hinder for, åt Trassatens blötte Navnetegning paa
Vexlen kan ansees som gyldig Accept (the Economist
for 6te April d. A.); i de fleste nordamerikanske
Stater er saavidt vides fremdeles den blötte Navnetegning
tilstraekkelig (Story coniinentaries on the law
of bilis of exchange § 243, Borcliardt I. pag. 190).
Ligesom imidlertid den i Udkastet antagne Regel synes
åt have den almindelige Opfattelse for sig, om end
ikke de fleste Ländes Love, er den vistnok ogsaa
i sig selv ubetaenkelig. Det er nemlig vanskeligt åt
forstaa, hvilken Betydning Trassatens Navntegning paa
Vexlens Forside skulde have, naar det ikke skuldevaere
Accept. Medens Regelen altsaa ikke kan kaldes ubillig
ligeoverfor Trassatus, vilde det derimod vaere urimeligt,
efteråt den blötte Navntegning ved Accept vistnok
er bleven temmelig udbredt, ved en modsat Regel åt
aabne Trassatus Adgang til åt fragaa en Paategning, som
han dog i Almindelighed vil have ment som Accept.
Man har derför ikke fundet Grund til her åt fravige
den tydske Lov.

Ulige vanskeligere end de to hidtil omtalte Dele af
g 21 ere de i 3dje Stykke af g 21 og i g 22 givne
Bestemmelser om Virkningen af en engang tegnet Accept
og Betydligen af de samme tilfojede Betingelser og Indskraenkninger,
—Bestemmelser, der staa i saa nöje Förbindelse
med hinanden, åt, hvad der antages i den ene
Henseende, for en vaesentlig Del betinger de Regler, der
gives i den anden. Den i 3dje Stykke af g 21 givne
Regel, åt Accept ikke kan udstryges, forandres eller
tilbagekaldes, efter åt den engang er tegnet paa Vexlen,
afgjor et Hovedsporgsmaal i Acceptmaterien paa eu Maade,

der ikke blot i Form, men maaske ogsaa i Indhold er
forskjellig fra den tilsvarende DWO. 21,4 (»die einmal
erfolgte Annahme kann nicht wieder zuruckgenommen
werden«). Den tydske Lovs Regel blev tidligere almindelig
fortolket saaledes, åt TJdstrygning af den engang
tegnede Accept var virkningslos, men horer i senere Tid
til Lovens mest omstridte Saetninger, idet de fleste Fortolkere
nu först ville lade den accepterede Vexels Udleverelse
til Praesentanten vaere det endelig afgjorende
Vendepunkt, medens Meningerne om en tidligere foretagen
Udstrygnings Virkning ere serdeles afvigende (Grawein,
diePerfection des Acceptes. Graz. 1876. p. 3—6).
Den svenske Lovs g 25 har, saavidt skjonnes, fulgt den
aldra Fortolkning af DWO. 21,4, og dette er endnu
skarpere udtrykt i den finske Lovs g 19: »Sålunda gifven
accept må ej sedan återkallas; finnes den öfverkorsad:
vare likväl gällande*. Hermed stemmer ogsaa ganske
utvetydig den danske Fdn. 1825 g 26 og den gjaengse
Fortolkning af Norske Lovs 5. 13. 10, jfr. D. L. 5. 14.
12 (se Hallagers OM. I. 343, Grsteds Haandbog
V. 263 jfr. allerede Norr eg a ar ds Forelaesninger over
den danske og norske private Ret III. 156). Forovrigt
horer dette til de Tilfaelde, livor de forskjellige Vexellove
ere mest delte (Grawein p. 8, 75 f., 135 f.). Af
de europaeiske Lande, livis Love her overensstemme
med de nordiske, kan isaer maerkes Holland og Rusland,
jfr. Schweiz. Entw. g 788 a og Bremerkonferentsens
Resolution No. 13. Efter den franske og engelskamerikanske
Ret antages derimod först Udleverelscn åt vaera
afgjorende. Den belgiske Lov af 1872 art. 11 har her
indfort en ny, formenlig mindre heldig Bestemmelse,
hvorefter den Trassat, som ikke forinden har givet Vexlen
fra sig, kan gyldigen udstryge Accepten i de 24
Timer, naar han inden denne Frist tillige underretter Praesentanten
om Udstrygningen (jfr. Sachs p. 56—58;
Grawein p. 79 ff.).

Man har imidlertid fundet overvejende Grund for,
uanseet den tydske Lovs rette Fortolkningsmaade, åt optage
i Udkastet den i de nordiske Lande hidtil gjaeldende
Retssaetning.

Det turde vistnok vaere forenet med Vanskeligheder ud
fra de almindelige Grundsaetninger om Viljeserklaeringers
forbindende Kraft åt förklara den Regel, åt allerede Acceptens
Nedskrivning förhinder Trassatus. Saalaenge hans
Erklaering endnu ikke er den anden Part meddelt, —
og dette sker gjerne först ved Vexlens Udleverelse til
Praesentanten — synes han efter disse Grundsaetninger

selv åt maatte vaere fuldkommen Herre over den, og altsaa
flit åt kunne udstryge eller forandre den. Den tilsvarende
Saltning er ogsaa alraindelig anerkjendt ved eu
anden vigtig Vexelerklaering, Endossementet, idet det her
ingen Tvivl er underkastet, åt dettes Utstingning liindrer
Ejendomsrettens Övergång, saalsenge ikke den endosserede
Vexel er sin nye Ejer overleveret. Og denne nserliggende
Analogi liar man ogsaa fulgt i de Lande, hvor
Loven tier, idet man der först lader Yexlens Udleverelse
binde Acceptanten (Grawein p. 83). Det maa imidlertid
fremhaeves, åt Accepten er af en anden Art
end de fleste andre Vexelerklaeringer, og navnlig end
Endossementet. Det er Vexel ej er en (eller hans
Fuldmaegtig), som nedtegner dette paa sin egen Vexel;
naar det udstryges, inden nogen ny Ejendomsret er
stiftet, er det altsaa sin egen Ting, lian raader over,
og det er saerlig Andre uvedkommende, om Vexlens
senere Gång kan lide ved Makuleringen. Anderledes ved
Accepten. Trassatus ejer ikke — bortseet fra det i
l 10 2det P. omtalte Tilfselde, der her kan lades ude
af Betragtning — den Vexel, hvorpaa lian tegner sin
Accept. Det er et fremmed Dokument, og det er ogsaa
fremmede Interesse^ der ville lide under Folgerne af
hans Udstrygning. Ulemperne heraf ere ingenlunde smaa.
Saaledes vil en Vexel med udstrogen Accept vanskeligere
kunne afssettes, end om denne aldrig liavde vaeret meddelt,
selv om Vexlen i Stedet var forsynet med en Protest
de non acceptatione. Men isser komme Ulemperne til
Syne ved Regressen. Hvis Udstrygningens Virkning her
skal vaere afhängig af Udleverelsen, vil Acceptens Udstrygning
idelig fremkalde Tvist om Beviset för dens
Tidspunkt, hvad der kan vaere lige slemt for Regressogeren
som for de Regrespligtige (jfr. Grawein p.
47-—60). DenEvne, som en saadan Udstrygning af den
engang nedtegnede Accept bär til åt förstyre Regressen,
viser, åt den altsaa selv fra et rent tlieoretisk Ståndpunkt
maa indrommes åt indeholde en Retskraenkelse.
Og selv om der ikke fra et saadant Ståndpunkt maatte
vaere fuld Grund til åt saette Acceptens Perfektion ved
Nedtegningen, turde dog tilstraekkelige lovgivningspolitiske
Hensyn tale for åt lade liin Retskraenkelses Virkning
vaere den, åt Udstrygningen ansees som uskeet.
Dette er den eneste praktiske Afgjorelse. Navnlig turde
dennes Nodvendighed blive indlysende, naar man bensel’
til de ikke saa sjeldne, allerede af 0rsted paa det anforte
Sted paapegede, Kollusioner mellem Trassatus og
Prsesentanten. Har Trassatus efter Nedtegningen af sin

Accept erfaret Trassentens Konkurs eller Undladelse af
åt sende Diskning, er det langtfra ukjendt, åt han erhverver
Pnesentantens Samtykke til Udslettelsen, saafremt
Vexlen endnu er i dennes Besiddelse —- og for
saadaune Kollusioner levnes der ofte et långt Spillerum,
naar Accepten er given tidlig i Vexlens Lobetid, idet der
i Almindelighed ingen Förpligtelse er til åt optage Protest
de non acceptatione. Nu kan i dette Tilfselde, selv
om den her forsvarede Sotning forkastes, Regresretten
ikke gjores gjaeldende ligeoverfor Formsendene, da disse
ved Accepten havde erhvervet en Vexelret mod Trassatus,
som ikke uden deres Samtykke kan beroves dem. Men
herved er naturligvis forudsat, åt Kollusionen og altsaa först
og fremst Tidspunktet for Udstrygningen bevises. Og
dette Bevis vil hore til de vanskeligste. Den rette Lösning
er det da vistnok åt afskjsere alle saadanne Vanskeligheder
ved åt betage Udstrygningen enliver Retsvirkning,
saaledes som i Udkastet foreslaaet. Åt der
ogsaa i Handelsstanden er felt en stuerk Trång til eu
saadan Regel, er der al Grund til åt tro; navnlig har
det danske Grosserer-Societets Komité i sin Svarskrivelse
til DHrr. Adler og Puggaard af 20 April 1871
udtalt, åt den hermed stemmende danske Retssaetning ubetinget
bor fastholdes. Over denne Afgjorelse synes heller
ikke Trassatus med Rette åt kunne beklage sig. Det
kan krseves af ham, åt han overvejer, livorvidt han bor
acceptere, ikke blot inden han udleverer den accepterede
Vexel, men overhovedet inden han nedtegner sin Accept
paa det en anden tilhorende Dokument. Denne Betragtning
er der saameget större Grund til åt fremheeve,
hvor der som i Udkastet overensstemménde med den bestaaende
Ret gives Trassatus 24 Timers Betsenkningsfrist.
Naar der mod den her foreslaaede Regel har vseret
fremsat den Indvending, åt Trassatus i livert Fald paa
anden Maade, saasom ved Rasur, har det i sin Magt åt
gjore sin Accept ulaeselig, da har dette vistnok liden praktisk
Betydning, eftersom en saa fuldstaendig Udslettelse vel
vanskelig vilde kunne ske, uden åt ogsaa andre Dele af
Vexlen odelagdes, og denne saaledes blev uskikket til
Regressogsmaal, — noget, som ialfald oftest vilde forebygge
denne Fremgangsmaade ved Kollusioner.

Artiklen udtrykker sin Regel saaledes, åt Accept,
efteråt den er tegnet paa Vexlen, ikke med Retsvirkning
kan udstryges o. s. v. Herved er der naturligvis
ikke lagt nogen Hindring for, åt Trassatus med alle
Vedkommendes Samtykke udstryger sin Accept, da dette
kun indeholder en Eftergivelse af hans Förpligtelse, der

maa vaere ligesaa gyldig her som överalt, livor alle Interesserede
have deltaget i deri. Hvorvidt der derimod
skal vaere Plads for den För tolkning, der har vaeret gjort
gjaeldende ligeoverfor den tilsvarende danske Lovartikel
(Fdn. 1825 \ 26), åt ogsaa P reesentantens Samtykke
til TJdstrygningen befrier Trassatus ligeoverfor Formaendene,
der dog til Gjengjseld blive frie for Regrespligt
(jfr. Gram p. 377, Hindenburg p. 90 og 105—6,
se ogsaa Udkastets jj 49, 2), eller om TJdstrygningen da
skal vaere lige virkningslos ialfald overfor andre end
Praesentanten selv, — herom anser man det ubetimeligt
åt udtale sig, da Forholdet turde stille sig forskjelligt,
f. Ex. eftersom Formaendene have faaet Valuta
for Vexlen eller ikke.

Medens § 21, 3 med Hensyn til ITdstrygninger
har fulgt den svenske Lov, om den end maa ske afviger
fra den tydske, har Udkastets g 22 med Hensyn til
Tiltajelser til Accepten afveget fra dem begge og
overhovedet opstillet en tildels ny Ordning.

Vexellovene ere ogsaa ved Afgjorelsen af den Betydlig,
der skal tillaegges Acceptantens med Accepten
samtidige Tilfojelser til denne — de efterfolgende
gaa ind under det förrige Tilfaelde — af temmelig forskjelligt
Indhold. I Almindelighed stemme de vistnok
deri, åt Praesentanten ikke er pligtig til åt
modtage anden indskraenket eller modificeret Accept
end ialfald den partielle. Men forovrigt afvige de
fra hinanden. Den franske Code de commerce art. 124
(»l’acceptation ne peut étre conditionelle«, se ogsaa Belg. L.
art. 15) fortolkes saaledes, åt Tilfojelsen gjor bele Accepten
uforbindende (Bédarride I. No. 237). Ifolge
den engelske Ret maa en indskraenket Accept ikke tegnes
paa Vexlen, forend ikke blot Praesentanten, men ogsaa
Formaendene paa dennes Foresporgsel have givet
Samtykke; i modsat Fald hefries de sidstnaevnte for
Regrespligt (Grawein 155—6). Efter DWO, 22 og
de Love, der have sluttet sig til den, navnlig S. L. 24,
Finsk L. 23, Ungarsk L. 22 jfr. Scliweizer. Entwurf
art. 789, er Acceptanten vexelmaessig forpligtet
efter den modificerende Accepts Indhold; men Vexel ejeren
har Ret til åt anse den som naegtet og sege Regres for
den bele Vexelsum lind tagen i Tilfaelde af partiel Accept;
samtykker han i andre Tilfaelde i Tndholdet, maa sandsynligvis
Regresretten ansees tabt. Efter den danske (Fdn.
1825 g 25) og norske Ret (N. L. 5. 13. 10. jfr. D. L.
5. 14. 12 og Fdn. 16 April 1681 c. VI g 17) ere derimod
Vilkaar og Indskraenkninger (for den danske Rets

Vedkommende dog bortseet fra den partielle Accept, jfr.
Hallager I. 344) åt anse som uskrevne, medmindre
de ere gjor te med Praesentantens Samtykke, og om dette
gives eller, hvad der ansees som det samme, Protest de
non acceptatione ikke optages, sker det paa Vexelejerens
»egen Fare og Eventyr«, som det udtrykkes i
Fdn. 16 April 1681 VI. g 18 (jfr. N. L. 5. 13. 18),
idet han i Regelen vil gaa glip af sin .Regresret (dansk
Fdn. g 25 i. f.).

Af disse Systemer har Udkastet naermest sluttet sig
til det i Danmark og Norge bestaaende. Dette förekommer
de Kommitterede åt stemme bedst med den i
21, 3 opstillede Grundsaetning for Acceptens Perfektion.
Af denne selv folger det, åt senere tilfojede
Indskraenkninger og Vilkaar, f. Ex. eu fuldstaendig Accepts
Förändring til partiel, ingen Retsvirkning have,
hvad enten de ere skete med eller uden Praesentantens
Samtykke. Men om Tilfojelsen er gjort senere eud
Nedtegningen, kan i Regelen ikke sees paa Vexlen, saaledes
som Tilfaeldet er med en Udstrygning. Den Trassat,
der — hvad enten for Vexlens Udleverelse eller
efter denne i Kollusion med Praesentanten — vil tilbagekalde
sin Accept, kan derför trods g 21,3opnaa sin
Hensigt ved åt tilfoje Ord, der enten helt tilintetgjore
den (f. Ex. ved Tilfojelsen af Ordet »ikke® efter »antaget®)
eller ialfald gjore den naesten betydningslos (f.
Ex. ved paa en 1000 Kröner stor Vexel til ®accepteret* åt
fojé »for 100 Kröner,®); thi det vil i Almindelighedfalde de
Regrespligtige vanslceligt åt bevise, åt Tilfojelsen ikke er
samtidig med Accepten, og selv om dette vilde kunne bevises
af Handelsbogerne (Grawein p. 147—8), vil det vel
i de sjeldneste Tilfaelde komme til nogen Undersogelse
af disse, da der vel ikke engang vil vaere Mistanke
tilstede om Bedrägeriet. Dette Forhold skulde nu
naermest lede til åt anse alle deslige Tilfojelser, hvad
enten de ere samtidige med Accepten eller senere eud
denne, som uskrevne. Saa långt har dog Udkastet ikke
gaaet. Imod en saa vidtstrakt og ubetinget Regel vilde
der nemlig paa den anden Side kunne gjores vaegtige
Indvendinger. Den vilde vaesentlig blot kunne
bygges paa Vanskeligheden ved åt opdage, om Tilfojelsen
er senere end Accepten selv. Falder denne Forudsaetning
bort, eller skaffes der altsaa fyldestgjorende
Bevis for, åt den er gjort samtidig med denne, synes
det en overdreven Formalisme åt forbyde Parterne åt
blive enige om visse Vilkaar ved Accepten, saalaenge de
ikke komme Tredjemand til Skade, ligesom det da og -

saa vilde vaere urimeligt, åt en Paategning, der efter sit
udtrykkelige Indhold gik ud paa, åt Trassatus ikke
havde accepteret, ikke destomindre skulde ansees lige
med en Accept. Praesentantens Ret vil formentlig vaere
tilborlig haevdet, naar Regelen gives saaledes, åt han er
berettiget til åt anse Accept naegtet og derefter sege
Regres, om Vexlen ikke accepteres pure, og Hensynet
til de evrige i Yexelforholdet interesserede Personer sker
formentlig tilstraekkelig Fyldest, naar Tilfejelsens Gyldighed
gjeres afhaengig af, åt et Bevis som oveu naevnt
skaffes tilveje. Hvad sirlig den partielle Accept angaar,
da vilde vistnok en ukontrolleret Adgang til åt
give eu saadan — som det starkt er fremhaevet i DHrr.
Adlers og Puggaards Skrivelse til det danske GrossererSocietets
Komité (p. 18) — aabue Trassatus en let Udvej
til åt gjere den engang meddelte Accept betydningslos;
men paa den anden Side vidner den Omstsendighed,
åt de allerfleste Vexellove paalaegge Praesentanten åt
modtage den partielle Accept for åt indskraenke Regressen
til det mindst mulige (jfr. ogsaa Bremerresolutionen
No. 11), om åt der er en saerlig Interesse ved ialfald
åt tilläde Meddelelse af saadan Accept under en
betryggende Form. Bil saadan betryggende Form har
Udkastet givet Anvisning paa, og derved er det
blevet i Stånd til åt aabne Adgang for Tillaeg og Indskraenkninger
i Accepten, paa samme Tid som det sikrer
mod, åt denne Adgang misbruges til åt kraenke Grundsaetningen
om Acceptens Ugjenkaldelighed.

Udkastets § 22 er altsaa affattet overensstemmende
med denne ovenfor fremsatte Betragtning. Der stilles i
Spidsen den i S. L. 24 udtalte Regel, åt Vexlen skal
accepteres efter sit Lydende liden Vilkaar eller Indskraenkninger,
— idet det sidste Ord er fundet rigtigere og
navnlig fyldigere end Ordet »Forbehold«. Til denne almindelige
Regel er, som en formentlig naturlig Folge
heraf, fojet den almindelige Saetning, åt, naar Trassatus
ikke vil meddele eu saadan pur Accept, bor han tilbagegive
Praesentanten Vexlen liden nogen Paategning, idet
Tilfojelser til Accepten, som strax derefter er förråret,
kun under visse Betingelser faa nogen Betydning. I det
andet Stykke af §en fremsaettes da först Hovedregelen
om, åt Tilfojelser i Almindelighed betragtes som uskrevne,
medmindre de have saerlig Hjemmel i Loven, saasom Opgivelse
af Domiciliaten (§ 24) eller Frafaldelse af Protest
ved en domicilieret Vexel (§ 42 jfr. 43), Tilfojelsen
»til iEre för» (§ 58). Men hertil knyttes den ovenfor
berorte lempende Saetning, åt naar Trassatus först liar

vaegret sig ved åt acceptere pure, og der i den Anledning,
efter eller liden Foranledning fra hans Side, optages
Protest, kan lian ved under denne åt paategne Vexlen
en Accept med en indskraenkende eller, betingende
Tilfojelse vel ikke betage Praesentanten hans Ret til åt
anse Accepten for i det hele eller delvis naegtet, men
dog paa den anden Side opium, åt Tilfojelsen overliovedet
faar Gyldighed, saaat der ikke mod ham kan gjores
Vexelret gjaeldende udover, hvad han virkelig ved sin
Accepterklaering i dens Helhed har paataget sig. Naar
der i det 2det Punktum i 2det Stykke siges, åt den betingede
eller indskraenkende Acceptpaategning kan med
Virkning blive gjort under den for manglende Accept
optagne Protest eller under anden No tarialforretniu
g, er det imidlertid hermed Meningen åt antyde, åt
om det end forudsaettes som det almindelige, åt den gjores
under den Protestforretning, som maatte blive optagen i
Anledning af den naegtede pure Accept, er det dog ikke
udelukket, åt en saadan Accept med Virkning ogsaa kali
gives under en anden Notarialforretning. Dels kan
nemlig maaske Protesten allerede vaere optagen, liden åt
Trassatus da fandt Anledning til åt give en slig Acceptpaategning,
dels kan muligvis ogsaa Trassatus ville benytte
en almindelig Notarialforretning for åt vsere uafhsengig
af Praesentantens Samtykke til Paategningen.
Betingelsen for, åt denne i saa Fald kan faa Betydning,
maa dog vaere, åt det ligeoverfor Tredjemand af Vexlens
eget Indhold fremgaar, åt Tilfojelsen af Acceptpaategningen
er skeet paa behörig Maade. Det liedder derför
i §en, åt der om saadan anden Notarialforretning skal
gjores Henvisning paa Vexlen; med Hensyn til de egentlige
Protester folger dette allerede af den almindelige
Regel i § 82 sidste Stykke.

Naar först Accepten med sine Tillaeg er bleven
nedskreven paa den her anforte Maade, beliandler Udkastet
en saadan Accept ganske som den tydske og svenske
Lov. Vexelejeren har, selv om han har tilladt Trassatus
åt foretage Paategningen, Ret til åt behandle Vexlen,
som om Accept ligefrem var naegtet, og han ansees
altsaa ikke som den, der har bundet sig ved noget Samtykke
til Betingelserne; hans Regresret staar ham derimod
helt aaben. Dog har ogsaa Udkastet med Hensyn
til en saaledes meddelt partiel Accept af den tidligere
antydede Grund gjort den samme Undtagelse som
den tydske og svenske Lov, idet Regressen her er indskraenket
til den ikke accepterede Del, naturligvis under Forudsaetning
af, åt den partielle Accept forovrigt er pur.

3()

Ligesom den tydske og svenske Lov udtrykkelig liar tilfojet,
åt Acceptanten, skjont Vexlen betragtes, som om
Accept ganske var nsegtet, i hvert Fald hefter overensstemmende
med Indlioldet af sin Accept, folger det samme
formentlig af Udkastets Bestemmelse om, åt de paa den
foreskrevne Maade gjorte Tillseg have Gyldighed (jfr.
§ 23, l), om end Vexelejeren kan soge Regres, som
om Accept ganske var nsegtet. Paabegyndelsen af
Regressogsmaal er altsaa ikke ligeoverfor Acceptanten
åt betragte som Förkastelse af et i den betingede eller indskrsenkede
Accept liggende Tilbud; thi selv en saadan
Accept er efter den i §21, 3 indeholdte Grundssetning intet
Tilbud, men i hvert Tilfselde en for Acceptanten selv
endelig bindende Vexelerklsering, hvad enten den nu skal
ansees som pur, fordi de foreskrevne Former ikke ere
iagttagne, eller den skal gjselde efter sit bele Indhold.

Den Afvigelse, der ved Udkastets § 22 gjores fra
den tydske Vexellovs g 22, jfr. S. L. 24, bliver altsaa
i Korthed den, åt naar den betingede eller paa anden
Maade ved Tilfojelser indskrsenkede eller endog ophsevede
Accept ikke er given under Protest- eller anden
Notarialforretning, ansees den efter Udkastets § 22 2det
Stykke lste Punkt som pur, medens den efter de nsevnteLove
bedom mes efter sit eget Indhold. Denne Afvigelse er ganske
vist af meget vsesentlig Natur. Men ligesom den i og for sig
synes åt stemme med den i S. L. 24 opstillede Hovedregel,
åt Vexel bor godkjendes efter sit Lydende liden
Vilkaar eller Forbehold, og ej heller skjonnes åt kunne
före til folelige praktiske Ulemper, naar der, som foreslaaet,
i § 22, aabnes en Adgang til åt faa de gjorte
Tilfojelser tillagt Gyldighed, saaledes synes den i hvert Fald,
som forhen forklaret, åt udkrseves af Hensynet til de andre
i Vexelforholdet Interesserede og er i sig selv en
naturlig Konsekventse af Regelen om, åt engang given
Acceptpaategning, netop af dette samme Hensyn, ikke
senere med Retsvirkning skal kunne udslettes. Denne
Konsekventse er da ogsaa erkjendt i den ovenfor omtalte
Skrivelse af April 1871 fra det danske GrossererSocietets
Komité (p. 32), og det turde ligeledes have sin
Interesse åt minde om, åt vsegtige Stemmer have rejst
sig for åt vedkjende sig den allerede meget tidligere,
nemlig under Leipzigerkonferentsen i 1847. Her blev
det af den Delegerede fra Holsten med Tilslutning af
Reprsesentanterne for de 3 store tydske Handelsstseder,
Hamburg, Liibeck og Bremen, vsesentlig ifolge de ovenfor
angivne Betragtninger, foreslaaet åt give Regelen om
Tilfojelser til Accepten et Indhold, der ikke er meget

forskjelligt fra, hvad der er foreslaaet i Udkastets § 22,
et Förslag, som vel dengang blev forkastet med 14 Stemmer
mod 5, men som er blevet gjenoptaget i det nyeste
Skrift om denne Gjenstand (Grawein p. 152 tf. p.
164—7). Dette Förslag gik ud paa, åt Trassaten skulde
ansees for åt have accepteret Vexlen efter sit hele Indhold,
medmindre de Tillseg, der indskrsenkede eller afsendrede
Accepten, vare givne med Prsesentantens Samtykke
og efter en af denne optagen Protest (Protokolle
p. 50). Idet man her gjenfinder ganske det samme
Princip for Sägens Ordning som i Udkastet, vil det imidlertid
sees, åt dette indeholder nogle Afvigelser i Enkelthederne.
For det förste har man ikke gjort Vilkaarenes
eller Indskrsenkningernes Gyldighed afhängig
af Prsesentantens Samtykke, dels fordi en saadan Bestemmelse
vilde savne tilstrsekkelig Grund efter Udkastets
Ordning, dels og isser fordi den ialfald maatte
ledsages af en Advarsel mod åt give dette Samtykke
for ikke åt udssette sig for Regresrettens Tab (jfr. dansk
Fdn. § 25), hvilket dog i sig selv ingen god Sammenhfeng
vilde have. Dernäst har man kraevet en saadan
Accept-Meddelelse under Protesten eller eu anden notarie!
Handling, istedetfor åt det ifolge hint Förslag vilde
vsere nok, åt den er given efter Protesten; denne Fordring
er opstillet, dels fordi man som nsevnt har onsket
åt kunne nndgaa åt tale om Prsesentantens Samtykke,
dels fordi man alene heri ser en fuldt virksom Garanti
mod Kollusioner.

§ 23 (DWO. 23, S. L. 26) indeholder kun almindelig
gjseldende Ret (jfr. Lagb eredn ingens Motiver
p. 6—7); navnligkan det for Norges og Danmarks Vedkommende
bemserkes, åt ogsaa den i 2det Stykke udtalte
Ssetning der aller*ede forhen er anerkjendt (Gram
p. 377, Hallager I. 372).

§ 24 svarer ganske til S. L. 23 og DWO. 24, l,
idet DWO. 24, 2 bliver överflödig paa Grund af Udkastets
§ 18. Ogsaa det andet Punktum antages allerede
nu åt vsere dansk Ret (Fdn. 1825 § 24 i. f., Gram p.
374, Hinde n b ur g p. 39—40).

Den svenske Lovs §§ 22 og 27, hvilke ikke findes i
DWO., har man ikke fundet åt burde optage. Den forstnsevnte
Artikel henhorer ikke smilig til Vexelretten, men
til Lovgivningen om Interessentskab og alternative Obligationer.
Den sidstnaevnte Artikel er vistnok Vexelretten
sirligt vedkommende. Men dels anser man med
de fleste Vexellove Reglerne om Forpligtelsen til åt
meddele Accept som liggende udenfor selve Vexellovens

Omraade, eftersom den ikke er nogen Yexelforpligtelse,
— dels vilde der i livert Fald ingen Hjaelp v;ere i kun åt
optage en saa selvfolgelig Retssaetning som den, der
indeholdes i den naevnte S. L. 27. Sknlde Bestemmelsen faa
nogen Holdning, maatte den gives en lignende Udstraekning
som den danske Fdn. 1825 $ 21 eller Belg.
L. art. 8 (jfr. Saclis p. 55); men man har her saameget
mindre villet gaa udenfor den tydske Lovs Indliold, som
Opfattelsen af dette Fördold inden Handelsstanden endnu
er meget usikker og snarest synes åt gaa imod en saa
vidtstrakt Förpligtelse som i håle Love opstillet (jfr.
Hallagers Obligation sret I. 347, Grosserer-Societetets
Komites Skrivelse til Indenrigsministeriet af 1861
p. 6, jfr. DHrr. Adlers og Puggaards Skr. af 1871 p. 21).

Sjette Kapitel.

Om Regres for manglende eller ikke betryggende Accept.

I Tilfaelde af Acceptens Naegtelse paahyder den nuvaerende
danske og norske Ret under Vexelrettens Fortahelse
åt optage Protest. Dette hBengel- imidlertid nöje
sammen med Forpligtelsen til åt forevise Yexlen til Accept,
og da denne i Udkastet er indskraenket til de i §£
18 og 19 omhandlede Tilfselde, er Protest de non aeceptatione
i Udkastet, forovrigt overensstemmende med den
tydske og svenske Lov, ikke gjort til Pligt, men kun
til Betingelse for den sserlige Regres for manglende
Accept; den kan altsaa undlades, om denne ikke agtes
gjort gjseldende.

Hvad Indholdet af denne Regres angaar, afvige
som bekjendt Yexellovene i hoj Grad. Den franske
(Code de commerce art. 120, jfr. Belg. L. art. 10) og
tydske Lov (jfr. den ungarslce L. art. 25, Schweiz. Entw.
art. 792) give kun Ret til åt kraeve Sikkerhed forVexlens
Betaling til Forfaldstid. Den engelske og amerikanske
give derimod ligesom den nuvaerende danske og
norske Ret Vexelejeren Adgang til samme Regres som
i Tilfaelde af manglende Betaling, og hermed stemmer ogsaa
i det vaesentlige den anden Resolution paa den
folkeretslige Associations Konferentse i Antwerpen 1877.
Den svenske og finske Lov indtage tilsyneladende et
maeglende Ståndpunkt, idet de give Vexel ej eren Valget
medlem Sikkerhed og Betaling, i sidste Tilfaelde dog
med Fradrag af Rente for den tilbagéstaaende Del af
Lobetiden. Men da der i de allerfleste Tilfaelde selv -

folgelig vaelges Regres til Betaling, staar den svenskfinske
Regel Danmarks og Norges nuvaerende Ret meget
naer. De Kommitterede have heller ikke vaeret i Tvivl
om, åt man bor blive staaende lierved. Vistnok er det
muligt, åt Trass atus vil hetale til Forfaldsdag trods Acceptnaegtelsen,
da denne maaske er fremkaldt af rent
midlertidige Grunde, f. Bx. Mangel paa Advisbrev. Men
til saadanne Tilfaelde kan der ikke tages synderligt Hensyn,
uden forsaavidt som Udk. § 28 i Lighed med den
tilsvarende § 30 i den svenske Lov har paa lagt

den Praesentant, der endnu har Yexlen i sin Besiddelse,
åt modtage efterfolgende Accept med fuld Retsvirkning.
Det almindelige Forhold vil vaere, åt Trassatus
ikke vil acceptere, fordi han heller ikke vil hetale.
I hvert Fald svarer Trassent som Endossenter for, åt
Yexlen ikke blot bliver betalt til Forfaldstid, men ogsaa
for, åt den bliver accepteret, om Vexelejeren benytter
sin Ret til åt kraeve dette (Udk. §£ 8 og 10, jfr. 17).
Og en Misligholdelse af denne Förpligtelse er, navnlig
paa Grand af dens forstyrrende Indvirkning paa
Vexlens Diskontabilitet, saa vaesentlig, åt den ifolge de
almindelige Kontraktsregler maa berettige den anden
Part til åt haeve Forholdet eller til, uanseet den kontraktmaessige
Forfaldstids mulige Fjernhed, strax åt kraeve
Vexelsummen (jfr. Grosserer-Societetets Komites Skrivelse
af 1861 p. 11). Naar man alligevel folger den
svenske Lov istedetfor den nuvaerende danske og norske
Ret, da er dette skeet, dels fordi den svenske Lov har
et Fortrin ved sin Bestemmelse om Rentens Fradrag,
— hvilken ogsaa er optagen i den naevnte Resolution
paa Antwerperkonferentsen, — dels fordi der overhovedet
ogsaa er Trång til en Sikkerliedsregres. Stundom vil
Hemlig Vexelejeren selv savne den vaesentlige Betingelse
for den videregaaende Regres, åt han skal have Yexlen
i Haende, idet den f. Ex. kan vaere tabt; stundom turde
ogsaa en af Formaendene vaere i det Tilfaelde åt kunne og
ville sikre sig forelebig paa denne Maade; stundom f.
Ex. i Kriser vil det kunne vaere i Yexelejerens egen Interesse
åt give Henstand med Betalingen, naar han kun
kan faa tilstrsekkelig Sikkerhed (jfr. ogsaa Udk. ££ 59
og 61).

§§25 og 26 svare til DWO. 25—26 og S. L.
28—29 (jfr. den finske Lov § 26). Udkastet siutter
sig imidlertid her naesten ganske til de svenske Lovbestemmelser,
navnlig derved åt det i § 25 alene taler
om Yexelejerens Sikkerliedsregres og i § 26 alene om Endossenternes,
medens den tydske Lov först taler om de

Reg-respligtige og dernäst om de Regresberettigede — en
Affattelse, der synes åt staa tilbage i Klarhed og Korthed
og ligeledes er forladt i den ungarske Lov (gg 25—26),
der ellers i Almindelighed holder sig saa n;er som mnligt
til den tydske Lovs Ordlyd.

§ 25 stemmer altsaa nsesten ganske med Ordlyden
af S. L. 28. Eu tilsyueladende Forskjel ligger deri, åt
[Jdkastet ikke sirligt har naevnt betingende og indskrsenkende
Tilfojelser som en Omstsendighed, der berettiger
til Regres. Men denne Afvigelse forklares let
af g 22. Er Hemlig Tilfojelsen gjort ude n Iagttagelse af
den der foreskrevne Form, ansees Accepten som fuldstaendig,
og isaafald er altsaa al Regres udelukket. Have
Tilfojelserne derimod Gyldighed, er det allerede udtrykkelig
sagt i g 22, åt Regres kan soges, som om Accept
ganske var nsegtet, dog i Tilfelde af partiel Accept kun
for det ikke accepterede Belob. En Jevnforelse af g 22
med g 25 vil tillige vise, åt Regressen ogsaa i dette Tiltaelde
som nodvendig Betingelse krsever eu forudgaaende
Protest de non acceptatione, forsaavidt Tilfojelsen alene
skulde vaere given under en almindelig Notarialforretning.
— Med den tydske Lovartikel har man fundet det
rigtigt udtrykkelig åt sige, åt Sikkerhedsfordringen kan
gjeres gjaeldende med Vexelret. T hvilke Former dette
skal kunne ske, maa det överlädes til Lovgivningen om
Vexelprocessen åt fastssette. — Af denne saavelsom den
folgende g’s Udtryk formenes det åt fremgaa ligesaa sikkert
som af DWO. 26, 2, åt den her omhandlede Regres
er »springende» eller forsaavidt af samme Art som
den i g 49 omhandlede (jfr. Lagberedningens Motiver
p. 8, Welins Handbok p. 52).

g 26 stemmer ganske med Indholdet af S. L. 29.

Hdkastet har lige saa tidt som den svenske Lov udtrykkeli
g optaget de i den tydske Lovs art. 26, 3 indelioldte
Bestemmelser. Alligevel turde TJdkastets som den
svenske Lovartikels Affattelse lede til de samme Resultater
som fen nsevnte DWO. 26, 3. Åt Sikkerhedsrtgres
overhovedet ikke er betinget af, åt Regressogeren har
Vexlen i Haende, formenes saaledes åt fremgaa tilstrsekkelig
klart af Modssetningen mellem gg 25, 26 og g 29, ögat
det ikke er en Betingelse for en Endossents Ret til
åt fordne Sikkerhed, åt han selv har stillet en Eftermand
saadan, har man heller ikke fundet nödvändigt åt udtale.
Denne Sotning turde nemlig med tilstrmkkelig
Sikkerhed hyde deraf, åt Regresretten tilltegges
enhver Endossent uden anden Betingelse end
den, åt han udleverer Protesten, jfr. ogsaa Lag Motiver

til TJdkast lil Vexellov.

beredningens Motiver p. 8, 3dje Stykke, der vise, åt
man er gaaet ud fra, åt den svenske Lov trods TJdeladelsen
af DWO. 26, 3 dog ikke i saa Henseende vilde
komme til åt afvige fra sin Kilde. Hvorvidt en Endossent
skal kunne krseve Sikkerhed, er saaledes i Loven ene
gjort afhängig af, åt han kan fyldestgjore den opstillede
Fordring, åt udlevere Protesten. I hvilket Omfång de
Endossenter, der ikke selv have givet en Eftermand Sikkerhed,
ville have Adgang til åt gjore Sikkerhedsregres gjaeldende,
vil meget vaesentlig bero paa, hvorledes den saaledes
stillede Betingelse opfattes. Det er i Tydskland omtvistet,
hvorvidt Endossenten kan skaffe sig Betingelsen for
Sikkerhedsregres ved selv åt erhverve en Tidskrift af den i
Notarialprotokollen optagne Protest, eller om han gjennem
Vexelejeren maa tilvejebringe det oprindelige Protestdokument
eller maaske en af denne rekvireret ny TJdfaerdigelse
eller Tidskrift af Protestprotokollen. Maner vistnok mest
tilbojelig til åt nsegte andre end Protestrekvirenten Ret
til åt erhverve Tidskrift af Protestprotokollen (Thöl p. 388,
Hart mana p. 338); men det synes paa den anden Side
ikke, åt man vil knytte Adgangen til Regres til Besiddelsen
af det oprindelig udstedte individuella Protestdokument.
Herved er der da aabnet Mulighed for, åt en
Endossent kan soge Sikkerhedsregres samtidig med, åt
Vexelejeren selv seger Regres, og åt flere Endossenter
paa engang kunne vsere virksomme for åt erhverve Sikkerhedsstillelse.
— Tidkastet har saalidt som Kilderne forsogt
åt afgjore de her fremhsevede Sporgsmaal, der maaske
tor stille sig forskjelligt inden Landene efter den forskjellige
Opfattelse af det oprindelige Protestdokuments
Betydning. — Af Sammenliaengen mellem denne og den
foregaaende Artikel formenes det klart åt folge, åt ogsaa
denne Endossentens Regresfordi-ing kan gjores gjaeldende
med Vexelret.

§ 27 er bygget paa den Grundsanning, åt, naar
Sikkerhed en Gång er given, skal ikke yderligere Sikkerhed
kunne fordres af andre end Sikkerhedsstilleren
selv eller mulige Formsend, idet gen nemlig paa den ene
Side fastssetter, åt den af en Vexelskyldner givne Sikkerhed
befrier alle ovrige Vexelskyldnere fra Sikkerhedsstillelse
til hans Eftermsend, og paa den anden, åt den hefter
til Fordel for alle Sikkerhedsstillerens ovrige Eftermsend,
naar de fordre saadant. Begge Dele stemme, saavidt
skjonnes, i Hovedsagen med DWO. 27, der dog
ikke gjor de ovrige Vexelskyldneres Befrielse saa utvivlsom
(se ogsaa Belg. L. art. 10 jfr. Sachs p. 56). Ligeledes
ligger det samme i den svenske Lovs kortfattede

Regel i $ 32, der dog forsaavidt er afvigende, som den
lader Sikkerheden liefte liden videre til Fordel for enhver
Eftermand, men derimod omvendt maaske ikke lader
Sikkerhedsstillerens For inse nd befries ligeoverfor hans
Eftermsend (jfr. Lagberedningens Motiver p. 8). —
Den sidste Ssetning af § 27 er grundet paa den Betragtning,
åt den mest udstrakte Befrielse er bedst stemmende med den
springende Regres, og åt en videregaaende Sikkerhedsstillelse
er en unodig Byrde, hvor den engang givne
Sikkerhed er tilstrsekkelig. Og naar man i den förste
Ssetning som Yilkaar har saf en Begjsering fra de ovrige
Eftermsend om, åt den stillede Sikkerhed skal hette ogsaa
til Fordel for dem, da er dette skeet, dels fordi det er
fundet urimeligt åt bände Yexelskyldneren og Sikkerhedshaveren
ligeoverfor saadanne, der liave staaet aldeles
udenfor Sikkerhedsstillelsen, dels fordi de ovrige Eftermsend
vel sjelden ville liave Grund til åt krseve Sikkerhed.
I hvilken Form Kravet skal fremssettes, afgjor Udkastet
ikke: saaledes förlänger det navnlig ikke med den
tydske Lov, åt det skal vsere stillet i Skikkelse af en
almindelig Regresfordring.

§ 28 handier i Overensstemmelse med DYO. 28
om Sikkerhedsrettens Oplior og Forpligt elsen til åt give
stillet Sikkerhed tilbage. En Hovedbetingelse for åt anvende
Sikkerliedsregres er, åt fuldstsendig Accept ikke er
meddelt. Hvis denne bagefter gives, bor Sikkerhedsretten
bortfalde med sin Grund, hvilket ogsaa er fastsat baade
i den tydske og svenske Lov. Den svenske Lovs § 30
har imidlertid ogsaa udtrykkelig paalagt Indehaveren,
hvormed her vel maa menes Praesentanten, åt modtage
Accept efter Protesten, saafremt Yexlen endnu er i hans
Besiddelse, og Trassatus erstatter barn de ved Protesten
tilkomne Omkostninger (jfr. dansk Fdn. 1825 § 36,
Ballager I. 357—8). Og denne Regel, der forovrigt
ogsaa synes antagen i Tydskland (Tliöl p. 570—1), har
man fundet åt burde optage, da unodige Regressogsmaal
herved forebygges; man har dog udtrykkelig tilfojet,
åt den efter Protesten meddelte Accept maa vsere
fuldstsendig (jfr. ogsaa DYO. 28, 1), da der paa dette
Trin ikke bor vsere nogen Pligt til åt lade sig nöje med en
partiel Accept; er der for meddelt partiel Accept, er der
imidlertid ingen Grund for Praesentanten til åt vaegre sig
for nu åt modtage en fuldstsendig. Lige med ssedvanlig
fuldstsendig Accept staar her en Accept af Nodsadressat eller
Intervenient eller JEresaccept af Trassatus. (Udk. § 57).
Er den fuldstsendige Accept modtagen efter Protesten i
Tilfselde, hvor saadant ej var Pligt, maa Sikkerhedsretten

imidlertid ligefuldt bortfalde, da der er den samme
Grund lierfor som i det forstnsevnte Tilfselde; dette antages
ogsaa åt fremgaa af Udkastets Redaktion. — Den
tydske Lov fastssetter desuden, åt Sikkerhedsretten ophorer,
og åt den stillede Sikkerhed skal tilbagegives, hvor
den vexelretlige Förpligtelse er ophort ved Betaling eller
ved Yexelrettens Tab; dette er i den svenske Lov ude
ladt, formentlig fordi det ansees selvfolgeligt (Lagberedn.
Motiver p. 8, W e 1 i n s Handbok p. 53). Ligesom Retten
til åt beholde Sikkerheden altsaa bortfalder ved
selve Yexelfordringens Prseskription, har DYO. 28, 2
opstillet eu egen Prseskriptionsfrist af 1 Aar for denne
Rot, hvilken Frist bliver praktisk i de Tilfselde, hvori
Regresfordringen mod Sikkerhedsstilleren efter DYO.
78 og 79 (Udk. samme §§’er) prseskriberes först efter
1 Aar fra Forfaldsdag (Protokoll der Leipziger Conferenz
p. 203). Man har ikke fundet tilstrsekkelig Grund
til åt udelade disse den tydske Lovartikels Bestämmelse!’.
Man gaar ligeledes ud fra, åt den Endossent,
som i Medför af § 26 har faaet fyldestgjärende

Sikkerhed hos en Formand, kan krseve den af barn selv
stillede Sikkerhed tilbage . af sine Eftermsend; dette antages
med Nodvendighed åt fly de af § 27 og af den
Grundtanke, åt Sikkerheden skal erstatte Accepten.

§ 29. Medens Sikkerhedsregressen kun har som
Vilkaar, åt Protestdokumentet er i Regressogerens Besiddelse,
maa denne, om han vil anstille Betalingsregres,
naturligvis have selve Yexien i Hyende for åt kunne
give gyldig Kvittering (Udk. § 53 jfr. 38); Udkastet
fordrer desuden — hvad der vistnok ogsaa er Meningen
i S. L. 33 — udtrykkelig, åt han skal liave den med
behörig Adkomst (jfr. § 40). Som berettiget til Betalingsregres
nsevner Udkastet efter S. L. under denne
Forudssetning enhver, der er berettiget til Sikkerhed
efter § 25 eller 26, idet der altsaa intet skal vsere til
Hinder for, åt eu Endossent, efteråt Sikkerliedsregres
er begyndt, kan indfri Vexlen og gjore Betalingsregres
gjseldende. Retten til Sikkerliedsregres efter de nsevnte
Artikler indskraenkes imidlertid ved § 28, og det er saaledes
klart, åt en senere fuldstsendig Accept under de
der nsevnte Betingelser ogsaa maa modtages, selv om
Vexelejeren kunde onske åt benytte sig af § 29.
Naar der i § 29 ikke henvises til § 27, da er dette
begrundet deri, åt Vexelejeren ikke kan vsere

udelukket fra åt benytte sin Ret efter § 29 alene derved,
åt en Endossent maatte have opnaaet Sikkerhed.
Den her omhandlede Regres maa iovrigt, saaledes

som allerede nu er Tilfseldet i Danmark eg- Norge, gall ske
blive åt beliandle overensstemmeude med de om Degres
efter manglende Betaling gjseldende Förskrifter, livad der
dog alene i Henseende til Eegressummens Beregning er
udtrykt gjennem Henvisning til vedkommende Lovartikler
(§§ 50—52). Åt der gjares en Undtagelse för
Rentens Vedkommende, er ovenfor nsevnt.

Det sidste Stykke i §en har man ogsaa optaget efter
S. L., ligesom der findes en lignende Regel i Code de commerce
art. 120 (Belg. L. art 10). Som Falge af
denne Bestemmelse bliver der formentlig ingen Brug
for den i DWO. 25 sidste Stykke indeholdte Ret til åt
deponera Vexelsummen.

§ 30 handier ligesom DWO. 29 og S. L. 31 om
Regres i Anledning af »ubetryggende Accept». I det
vigtigste af de herunder liggende Tilfaelde, Acceptantens
Konkurs, hjemler den danske og norske Ret nu fuld
Betalingsregres (se dansk Fdn. 1825 g 47, jfr. 44 og
norsk L. 1842 § 5) ligesaavel, som hvor Accept er megtet.
Og det samme er Tilfteldet med de fleste til den
franske G rappe henliarende Yexellove, skjant disse i Tilfaelde
af manglende Accept kun hjemle Sikkerhedsregres
(f. Ex. Oode de commerce art. 163, Belg. L. art. 54, 2).
Omvendt har derimod den svenske Lov, skjant den aabner
Adgang til Betalingsregres efter Protest de non
acceptatione, i dette Tilfaelde kun, ligesom den tydske,
tilstaaet Sikkerhedsregres. Udkastet har her — skjant
efter megen Tvivl fra de Kommitteredes Side, om man
ikke med Antwerperkonferentsen ogsaa her skulde give
en lignende Ret som i § 29 — fulgt den tydske og
svenske Lov i Erkjendelsen af, åt det först ved Forfaldsdag
sikkert vil vise sig, om Förpligtelse!! til åt
skäfte Betaling ved Acceptanten er misligholdt, og åt
der ved denne Indskrsenkning af Vexel ejerens Ret i kritiske
Tider kan forebygges adskillige Konkurser.

Med Hensyn til Betingelserne for den lier omliandlede
Regres har Udkastet, forsaavidt den tydske og svenske
Lov afvige fra flinande!), fulgt den förste deri, åt en
Handelsmands Stansning af Betalinger er stillet ved Siden
af hans Konkurs. Dette Tilfaelde er ikke naevnt i S. L.;
men dets Optagelse findes nu ligesaa ubetsenkelig i
svensk som i dansk og norsk Ret, efteråt den svenske
Konkurslov af 18 Septbr. 1862 g 4 saavelsom den danske
af 25 Marts 1872 g 43 og den norske af 6 Juni 1863
g 4 har legaliseret Begrebet. Fra den tydske Lov afviger
Udkastet derimod med den svenske deri, åt det ligesaalidt
fler som i g 25 er fundet nodvendigt åt omtale,

åt Nodsadresserne först forgjaeves skulle vsere sogte, da
det fornodne beröm bedst siges i g 56. Heller ikke har
man fundet det nodvendigt saerlig åt omtale den
partielle Accept, da den analoge Anvendelse antages åt
folge af sig selv. Og endelig har man ikke optaget Nurnbergernovellens
udtrykkelige Udtalelse om, åt ogsaa
Acceptanten kan soges til Sikkerhedsstillelse, da saadant
i og for sig man vaere selvfolgeligt, medens det dog i Hovedtilfaeldet
(Acceptantens Konkurs) vil vsere uden praktisk
Betydning. Man har derför indskrsenket sig til åt bestemme,
åt eu Opfordring til Acceptanten (eller hans Bo) om
åt give Sikkerhed skal gaa forud for Regressen mod de ovrige
Vexelskyldnere, og denne Opfordring er enliver Ihsendehaver
af Vexlen erklseret berettiget til åt stille (jfr.
g 17 og DWO. 29 i. f.), medens förliden Endossenterne
kun Vexelejeren er berettiget til den egentlige
Sikkerhedsregres.

Syvende Kapitel.

Om Vexlens Forfaldstid og Betaling.

Dette Kapitel omhandler Vexlens regelmsessige
Betaling ved Trassatus (Acceptanten) eller Domiciliatus,
medens der i det 8de Kapitel (jfr. g 29) handles
om Vexlens Betaling under Regressen og i let 9de
om Betaling ved Intervention. Forovrigt ville dog enkelte
af Kapitlets Bestemmelser, saasom om Legitimationen,
have Betydning ogsaa for Regressen.

§ 31, der svarer til DWO. 30 og 33, men er affattet
overensstemmende med S. L. 35, udelukker Lobedage,
der endnu gjmlde i dansk og norsk Vexelret saavelsom
i den engelske og russiske. Man har imidlertid ikke
vseret i Tvivl om, åt Udkastet i Liglied med nsesten alle
andre Vexellove (jfr. Kletke Encyclopädie des gesammten
europäischen Wechselrechts II. 308 tf.) ber give
Ret til åt krseve Betaling paa Forfaldsdagen, da eu
Uoverensstemmelse paa dette Punkt medforer de feleligste
Ulemper for Vexelomssetningen, og det tillige strider mod
Vexlens Vsesen åt indremme eu unodig Forrykkelse af dens
egen Förskrift om Forfaldstiden. Onsket om Lobedagenes
Afskaffelse er formentlig ogsaa alniindeligt inden den
danske, og norske Handelsstand (jfr. Grosserer-Societetets
Komites Skr. af 1861 p. 13—14).

Forovrigt vil Regelen ligesom i den tydske og svenske
Lov Ande eu liden Begränsning ved § 91 för
det Tilfeelde, åt Forfaldsdag er en Helligdag. Derimod
har man ikke optaget den vigtige Udseettelse med Be 3

talingen, som DWO. 93 giver for de Steder, der liave
de saakaldte »Kassirtage* (almindelige Betaliugsdage), da
disse ere ukjendte i de nordiske Lande.

§ 32 (jfr. DWO. 31, S. L. 37) vil, overensstemmende
med den i foregaaende § nedlagte Grundssetning,
medfore, åt de 24 Timer bortfalde, som efter dansk
(Fdn. 1825 § 55) og maaske ogsaa efter norsk Ret
(Hallagers Oblig. I. 362) her tilkomme Trassatus,
idet der selvfolgelig er endnu mindre Grund til nogen
Udsaettelse med Betalingen ved Sigtvexler end ved uaccepterede
Datovexler. For åt ikke saadanne Arexler skulle
kunne lobe i en ubestemmelig Fremtid, liar man givet
den samme Regel om deres Forevisningstid, som ved
Efter-Sigt-Vexler er fastsat for Acceptens Yedkommende.
I Liglied med S. L. 37 er dette skeet ved en simpel
Hänvisning til Forskrifterne i § 19, hvoraf ogsaa vil
folge — hvad der er udtrykkelig gjentaget i DWO. 31
— åt Yexlens egen Bestemmelse om Forevisningstiden
gaar förän Lovens Frister, og åt en Endossent bliver
fri, om den af ham satte sserlige Frist oversiddes.

Er en Sigtvexel accepteret, maa selvfelgelig Acceptanteu
vaere pligtig til åt betale strax ved ny Sigt, og
denne Förpligtelse vedbliver uforandret, indtil Vexelkravet
mod ham er praeskriberet. I denne Henseende vil imidlertid
den i § 32 jfr. I 19 liggende Begränsning af Forevisningstiden
faa sin Betydning, idet efter Regelen i § 77
Preskriptionstiden regnes senest fra dennes Udlob; se ogsaa
Dom af ROHG. i Hoffmanns Samling I. 286, jfr. Bor
chardt Allg. D. W. O. etc. Zusatz 378.

§33 stemmer i alt vaesentligt med den i de 3 Lande nu
bestaaende skrevne eller uskrevne Ret. Dens förste Stykke
er optagen fra DWO. 30, idet den antages åt passe bedre
paa dette Sted; den svenske Lov har kun en af disse
Bestemmelser (§ 94 i. f., jfr. Grosserer-Societetets Komites
Skr. p. 13), vistnok fordi de ovrige, der dog ogsaa kunne
vaere til Nytte, da de tillige afgjore Gyldigheden af Vexler
med saadan Betalingstid (jfr. g 3), först ere givne
ved en Niirnbergerno velie overensstemm ende med tydske
Domstoles Fortolkninger. Af det sidste Stykke er det
förste Punktum optaget ligefrem efter S. L. 36, ligesom det
i sin Mening stemmer med den omstaendeligere Förskrift i
DWO. 32, l; den hell indeholdte Förändring af den
danske Fdn. 1825 § 49 (for den norske Ret se derimod
Hallager I. 358) er onsket af Grosserer-Societetets
Komité (se DHrr. Adlers og Puggaards Skr. p. 20 jfr.
Komiteens Svar p. 35). De ovrige Forskrifter, der ikke
findes i den svenske Lov (jfr dansk Fdn. 1825 § 48

i. f.), ere optagne efter DWO. 32 sidste Stykke. Den
i DWO. 32, 2 indeholdte Regel har Udkastet ligesom den
svenske Lov henfort til det 15de Kapitel, da den behoves
ogsaa for andre Tilfaelde end ved Beregningen af
Vexlens Forfaldstid.

§ 34 svarer til DWO. 34 og den finske Lovs
33, 2, medens der ingen lignende Artikel findes i den
svenske Lov. Indholdet af uaervaerende g afviger imidlertid
noget fra den tydske Lovartikel, idet den, väsentlig
i Samklang med den finske, er formet saaledes, åt
ikke alene Datovexlers, men ogsaa Dagvexlers Forfaldsdag
som overhovedet enliver anden Tidsbestemmelse i
Vexlen under den angivne Forudsaetning formodes
fastsat efter gammel Stil; benved rammel’ man
formentlig snarest Udstederens Tanke og bliver, saavidt
vides, tillige i Overeusstemmelse med den nu
praktisk gjaeldende Fortolkning (jfr. ogsaa den russiske
Lov art. 604 i. f.).

§ 35 svarer til DWO. 37 og S. L. 38, til hvilken
sidste den nsermest har sluttet sig. Artiklens förste
Saetning, der gjennem S. L. kan lieufores til Gode de
coniin, art. 143 (jfr. dansk Fdn. 1825 g 45 i. f.), afgiver
Regelen for det Tilfaelde, åt der paa Betalingsstedet er
flere gangbare Myntsorter, og afgjor det ganske overenssteinmende
med Forholdets Natur og Yexlens bogstavelige
Indhold, hvorfor den skjont ikke optagen i
DWO. ogsaa maa ansees gjseldende i Tydskland (Thöl
p. 187, jfr. Hallager I. 364); dens Hensigter isser åt
sikre den, der har en Vexel lydende paa Metal, Betaling enten
i Metal eller dog i anden gångbar Valuta af samme
Vserd (jfr. Bé darr ide II. No. 383), idet de Vanskeligheder,
som forovrigt ved eu saadan Kursforskjel
maatte opstaa, maa loses efter den almindelige Civilist.
Medens for det nsevnte Tilfaelde Vexelejeren altid kan
fordne Betaling efter Yexlens Lydende, har derimod den
folgende Del af Ardklen overensstemmeude med sine
Kilder som med almindelig Vexelret for det Tilfaelde, åt
Vexlens Myntsort, ikke er gångbar paa Betalingsstedet,
givet Trassatus (Acceptanten) Valget mellan åt betale
i indenlandske Penge eller i den frenunede Mynt. Denne
Regel er dog kun given som deklaratorisk for det almindelige
Tilfaelde, åt Tratten ingen naermere Förskrift indeholder
om Betalingsmaaden. Findes der derimod en saadan
tvetydig Förskrift, maa denne folges. Artiklen
har her ligesom DWO. 37 udtrykkelig omtalt de Tillägg
(»effektiv* o. dest.), der forpligte Trassatus til åt
betale i den frenunede Myntsort, idet saadanne Tilfaelde

ere de hyppigst forekommende. Men der er her ingen
Grund til nogen indirekte Fortolkning, saaledes åt Trassenten
ikke skulde kunne binde Trassatus til Betaling i
indenlandske Penge. Er der ved den fremmede Myntsort,
livorpaa Vexlen lyder, Forskjel imellem den fremmede
Seddel- og Metalvserdi, maa ogsaa Trassenten efter
Hovedregelen kunne sikre sig Betaling i Metal. —
Den tydske Lov har ikke paa dette Sted opstillet
nogen Regel for Kursberegningen ved fremmed Myntsorts
Omssetning til indenlandsk, medens en saadan
vil findes i DWO. 50. TJdkastet har imidlertid ligesom
den svenske Lov givet den allerede her, hvor
der förste Gång er Brug for den. Det har med
DWO. 50 kun lagt Kursen for a vista Yexler til Grund,
og har ligesom Finske Lov 36 ikkun henvist til den
nsermeste Yexelplads, forsaavidt denne er inden Landet,
da man har frygtet for praktiske Vanskeligheder i andre
Tilfselde; i den förste Henseende afviger Artiklen fra den
svenske Lov, i den sidste baade fra den svenske og tydske.
Den nsevnte Regel for Kursberegningen, som i det v;esentlige
ogsaa antages åt stemme med den i Danmark og
Norge fulgte Ssedvane (jfr. Hallager I. 373 og Grosserer-Societetets
Komites Skr. af 1861 p. 12—13), er
imidlertid ogsaa kun tsenkt som deklaratorisk. Der vil
efter Artiklen intet vsere til Hinder for, åt Kursen
fastssettes allerede i Tratten selv (cours flxé, se Belg. L.
art. 33). Forsaavidt Tratten, som det stundom hinder,
kun indeholder et Forbehold om åt flxere Kursen i et
Endossement, og Vexlen er accepteret, forinden dette Forbehold
hringes i Anvendelse, antages Acceptanten åt vsere beskyttet
mod Misbrug af en saadan Klausul ved Civilrettens
Regler for det Tilfselde, åt Prisens Bestemmelse er overladt
til Medkontrahenten.

§ 36, der omhandler Virkningen af Acceptantens
Mora, stemmer ganske med S. L. 39. Den tydske
Lov har derimod ingen tilsvarende Artikel. Ligesom
imidlertid den sidste Del om Kursberegningen kun er eu
Anvendelse af almindelige, formentlig överalt gjseldende
Ssetninger om mora accipiendi og solvendi, saaledes er
heller ikke Artiklens förste og vigtigste Regel synderlig
forskjellig fra, hvad der er praktisk gjseldende i Tydskland.
Saafremt nemlig Vexlen er protesteret de non
solutione, udleder man ved Fortoikning af DWO. 81
2det P., åt Vexelejeren kan krseve det samme af Acceptanten,
som han ifolge g 50 kan krseve af de ovrige
Vexelskyldnere (Tliöl p. 275, jfr. Ungarsk Vexellov 50).
Er Vexlen ikke protesteret, har det vel vseret omtvistet,

livorvidt Acceptanten er pligtig åt give Vexelrente fra Tudtrsedelsen
af mora eller kun almindelig Forlialingsrente
(Thöl p. 274): men ved Dom af ROHG. (Hoffmanns
Samling I. 66) er det förste antaget. I nservserende Artikel
har man kun tsenkt åt samle Forskrifterne om, hvad
Acceptanten i Tilfselde af mora har åt betale, saalsenge
Protest de non solutione ikke er optagen; thi kun denne
Betaling gaar ind under Kapitlets Rainme. For dette
Tilfselde har man ligesaalidt som den svenske Lov fundet
åt burde tilstaa Vexelejeren Provision, som her formentlig
i Almindelighed vilde bringe ham en ugrundet
Fordel. Saafremt derimod Vexelejeren eller en Vexelskyldner,
der har indfriet Vexlen, efter Protest de non
solutione skulde vende sig mod Acceptanten, er Fordringen
vistnok ikke strengt taget nogen Regresfordring og
gaar saaledes ikke egentlig ind under Ordene i §§
50—52; men man anser det dog ikke tvivlsomt, åt disse
Lovartikler ville blive anvendte ogsaa paa dette Tilfselde,
da det jo vilde vsere umuligt åt lade Hovedskyldneren,
der er in mora, slippe med mindre, end livad der
i samme Tilfselde kan krseves af hans Garanter (jfr. ogsaa
§ 23).

§ 37 svarer til DWO. 38, men ligesom i S. L.
41 er det anseet overfledigt udtrykkelig åt tillsegge,
åt samme Regel gjselder, hvor fullständig Accept
er given. Ssetningen er allerede nu gjseldende i dansk
Ret (Fdn. 1825 § 58), medens Fortolkningen af vedkommende
norske Lovartikel ialfald er tvivlsoin (5.
13. 18 jfr. dog Hal lager 1. 364). Ssetningen ansees
i Almindelighed som en Undtagelse fra Civilrettens Regel
(Gram II. 1. 85, Hallager I. 118), grundet paa
0''nskeliglieden af, åt Regressen indskrseukes saameget
som muligt, saalsenge det kan ske liden Ulejliglied for
Vexelejeren (Lagberedningens Motiver p. 9). Den
udstrsekkes derför ikke til Acceptantens Betaling efter
Protest de non solutione og gjselder endnu mindre for
Betaling under Regressen. Denne Begränsning fremgaar
klart af S. L. 41 og paa samme Maade forstaaes DWO.
38 (Tliöl p. 296—7, Borchardt Allg. D. W. O.
Zusatz 427) saavelsom den danske Lov (Gram p.
393—4). Man gaar ud fra, åt Udkastets Artikel, bl. a.
paa Grund af sin Plads i det Kapitel, som handier om
den regelmsessige Betaling gjennem Acceptanten (Trassatus),
vil blive givet den samme Fortolkning, liden åt
det antages mere nodvendigt end i den tydske Lov åt
betegne dette ved nogen Tilfejelse. I hvert Fald Under
man den svenske Artikels Aifattelse noget tvetydig, da

den kan forstaaes, som om delvis Betalin g1 ikke kan paanodes
Yexelejeren, livis Acceptanten betaler efter Forfaldsdag,
men dog för Protest. Se ogsaa Belg. L. art. 46.

§ 38 stemmer med D¥0. 39 og med S. L. 40, 1
samt 41 i. f., idet man liar fundet det rigtigst med den
tydske Lov åt smelte disse to Bestemmelser sammen i
en Artikel, ligesom man heller ikke her har villet optage
S. L. 40, 2, da den foregriber Reglerne om Duplikater
og det fornodne vil fremgaa af \ 68. Artiklen finger
ellers ikke til nogen förklaring, da den kun indeholder
almenkjendte Smtninger.

§ 39 stemmer i det vmsentlige med DWO. 40, men
har ingen tilsvarende Artikel i den svenske Lov. Skjont
den maaske ikke indeliolder synderlig andet, end man
vilde kunne udlede af den almindelige Oivilret, har man
dog fundet det rigtigst åt optage den. Den gjor det
saaledes utvivlsomt, åt Acceptanten gjennem Depositionen
bliver fri (»paa Vexelejerens Risiko», jfr. T höl p. 298)
liden åt give Yexelejeren Underretning, hvilket i dette Forliold
aldeles ikke kan forlanges, da Vexelejerens Adresse ofte
vil vmre ham ubekjendt. Ligeledes vil det fonnentlig folge
af gen, åt Acceptanten gjennem Depositionen bliver fri
ikke blot ligeoverfor den, der tilfmldigvis er Vexelejer
ved Forfaldstid, men ogsaa ligeoverfor enhver, der gjen.
nem Endossement eller Betaling senere maatte vmre bleven
dens Ejer. Hell ligger intet, som strider mod
Vexlens Negotiabilitet, da enhver saadan senere Ejer kan
se af den accepterede Vexel, om den er forfalden eller
ikke, og i förste Tilfmlde, naar den ikke er piotesteret,
maa vmre forberedt paa, åt Acceptanten har benyttet sin
Ret efter denne g (jfr. herimod Hallager Obl. I. 131—2).
Den Bestemmelse, åt Depositionen kan ske hos en offentlig
Myndighed, vil muligvis ikke faa saameget åt betyde,
da den er afhmngig af, om den offentlige Myndighed er
autoriseret til åt modtage Deposita, hvilket i Danmark
og Norge hidtil er ukjendt udenfor specielle Tilfselde. Åt
den kan ske i «en sikker Bank», vil vmre nyt i Danmark,
hvor der hidtil kun i Nationalbanken har kunnet
ske Deposition med liberatorisk Virkning for Skyldneren j
i Norge vil det derimod i det vsesentlige kun vsere et
Udtryk for en allerede bestaaende Retsssetning.

§ 40, der handier om Vexelejerens Legitimation
ligeoverfor Trassatus (Acceptanten), svarer til DWO. 36
og S. L. 42, men er dog temmelig afvigende i Indhold.

Artiklen sondrer, i Modssetning til de nsevnteLove,
mellem Betaling for og paa eller efter Forfaldstid. Trassatens
(Acceptantens) Stilling er nemlig i begge Tilfselde

vsesentlig forskjellig. Er Forfaldsdagen kommen, maa
Trassatus, om lian allerede har accepteret Vexlen, liden
Henstand indfri den, og, selv om den er uaccepteret,
ialfald strax afgive sin Erklsering, om han vil betale
eller ikke; lier er altsaa ingen Tid til Undersegelser,
og Trassatus maa derför vsere fri, naar lian betaler
til en, der har en udvortes lovlig Adkomst (se gens
förste Passus), om det end senere maatte vise sig, åt
han har betalt til den urette. Hvad derimod angaar
Betaling for Forfaldsdag, er Trassatus efter Forlioldets
Natur saa långt fra forpligtet hertil, åt flere seldre
Vexellove endog ligefrem forbyde det (se f. Ex. N. L.
5. 13. 19, D. L. 5. 14. 21). Og dette Förbild hviler
vistnok paa en rigtig Tanke. Trassatus handier, selv
om han tillige er forpligtet som Acceptant, egentlig i Kraft
af et i Tratten indeholdt Mandat, der er knyttet til et
vist Tidspunkt. Foregribes dette, sker der ikke blot
en formel Overskridelse af Mandatet; men derved hindres
Vexlens rette og fulde Brug paa samme Tid, som dens
Misbrug fremmes. Navnlig maa det freinlimves, åt der
i Lobetiden let kan vmre indtraadt en eller anden Forstyrrelse
f. Ex. ved Vexlens Tab eller ved svigagtig Benyttelse
af et Duplikat, og åt den rette Ejer saavelsom
de Regrespligtige liave en ikke liden Sikkerhed imod de
| skadelige Folger liera!’, saahenge de kunne stole paa, åt
Vexlen ikke bliver indfriet for Forfaldsdag, idet der da
gjerne vil vmre levnet nogen Tid ialfald til åt advare
Trassatus om, åt Vexlen kan vmre kommen paa urette
Haand. Har nu Trassatus overtraadt den i Vexlens
Natur grundede Forsigtighedsregel åt afvente Forfaldsdagen
og unodigen betalt for denne, er det kun retfrnrdigt,
åt han faar bmre Ansvaret, naar Vexelsummen
viser sig åt vmre udbetalt til en uretmmssig Ihmndehaver,
om der end ikke kan lrngges ham nogen smrlig
Uagtsomhed til Last. I denne Form er ogsaa det gamle
Förbud optaget i nyere Vexellove, saasom Code de commerce
art. 144, Belg. Lov art. 34 og den danske Fdu.
1825 § 51. Under Leipzigerkonferentsen var det först
besluttet åt indtage en lignende Regel i den tydske
Vexellov (Protokolle p. 76); men dette blev senere opgivet,
idet man vedtog åt överläde de opstaaende Sporgsmaals
Lösning til den almindelige Civilist (Protokolle
p. 250). Theorien synes dog åt vmre for Anvendelsen af
den her forsvarede Regel (Thöl p. 291—2, Renaud
Wecliselrecht 3 Aufl. p. 214 og ister Hartmann p. 349).
Ogsaa i den svenske Lagberednings Förslag varder af
de ovenfor angivne Grunde (Motiverne p. 9) optaget en

Artikel af lignende Indliold (§ 38); men den udgik af
Loven (se Welins Handbok p. 59). Som Grund lierfor
anfortes bl. a. — hvad der forovrigt allerede var indvendt
paa Leipzigerkonferentsen — åt en saadan Segel
vilde stemme mindre vel med den Trassatus tilstaaede
Ret til åt erhverve Yexlen for Forfaldstid i Egenskab
af Endossatar (jfr. ITdkastets § 10 i. f., S. L. 14).
Denne Indvending kan heller ikke frakjendes Vsegt. Den
Trassatus, der for Porfaldsdag maatte liave kjobt Yexlen
af en uretmsessig Besidder, kan Hemlig ikke fravindes den,
medmindre sserlige Omstsendigheder kunne laegges barn til
Last (Udk. g 76, S. L. 42 2det Punktum). Og det
kan synes lidet rimeligt åt gjore hans Stilling, naar lian
indfrier Vexlen for Porfaldsdag, forskjellig, eftersom han
tager Endossement eller Kvittering. Dette faar imidlertid
her kun Betalning, forsaavidt Vexelejeren maatte behove
det af Trassatus indehavte Exemplar för åt krseve Betaling.
Saafremt derimod den rette Yexelejer ved Forfaldstid
fremstiller sig hos Trassatus med et andet gyldigt Vexelexemplar.
vil denne neppe kunne nsegte Betaling, aldenstund
hans Egenskab af Trassatus ikke opsluges af lians
Stilling som Endossatar. Og det maa overhovedet bemserkes,
åt selv om Trassatens Adgang til åt erhverve
Yexlen ved Endossement for Forfaldsdag kan misbruges
til åt undgaa Risikoen ved en utidig Betaling, er dette
dog ligesaalidt en Grund til åt forandre den naturlige
Polge af denne som til åt lukke hin Adgang, der i Regelen
vil bruges i ganske andet Ojemed (jfr. Thöl p.
292—5). Man floder derför ikke i den berorte Indvending
tilstrsekkelig Grund til åt opgive den forsvarede Regel;
denne har ogsaa faaet sin Plads i Udkastet paa det nsermeste
i den Form, hvori den er gjengiven i Lagberedningens
Förslag.

Naar Trassatus betaler ved Forfaldstid, kan der,
som allerede berört, ikke krseves rnere af ham, end åt
han paaser den udvortes Lovlighed af Yexelhaverens Adkomst,
—■ en Grundsanning, der ogsaa er anerkjendt i
den nuvserende danske og norske Ret (dansk Fdn. 1825
§ 65, Gram p. 389, Schweigaards Proces I. g 114
i. f.). De Fordringer, der i denne Henseende maa
stilles til Trassatus, ere i Udkastet formede i vaesentlig
Overensstemmelse med den tydske og svenske Lovartikel.
I sin Förklaring af Kjendetegnene paa en saadan udvortes
lovlig Adkomst har Udkastet imidlertid vaeret mete
kortfattet end DWO. 36, som her indeliolder forskjellige
Sann i rigel'', der dels synes bedre åt passe i en Lserebog
end i en Lovartikel, dels forekomme ligefrem urigtige.
Det sidste er saaledes Tilfseldet med den heller ikke i

I den svenske Lov optagne Bestemmelse, åt udstrogne Endossementer
ved Legitimationens Provelse skulle ansees
som ikke slcrevne. Medens DWO. 36 forovrigt med
Rette aldeles ikke bär indladt sig paa de mange vanskeI
lige Sporgsmaal, der kunne opstaa ved Udstrygninger
og Rasur, har den her afgjort et enkeltstaaende Tilfselde
paa en Maade, der vistnok kan passe for nogle Forliolde,
f. Ex. naar et Endossement er udstroget, fordi den paatsenkte
Overdragelse ikke kom i Stånd, men som er
ganske urimelig for andre, saasom naar en Endossents
Navn er- udstroget for åt fri barn for Ansvar (jfr. g 49, 2,
se ogsaa Hindenburgs Vexelret p. 105). Der formenes
derför åt vsere ligesaa god Fojé til ogsaa åt överläde
Lösningen af de meget forskjelligartede Tilfeelde,
som kunne forekomme ved Endossementers Udstrygning,
til Domstolene. Derimod stemmer Udkastet i sin Förklaring
af Adkomstens ydre Retmsessighed temmelig
nser overens med den svenske og isaer med den tilsvarende
finske Lovartikel (g 35), idet man dog har udtrykkelig
tilfojet, åt Legitimationen kan ske ogsaa ved
Vexlens blötte Text, da Yexlen jo ingenlunde behover åt
veere endossent, og har företaget enkelte andre mindre Forandringer,
som formentlig udtrykke Forholdet nojagtigere.

I Til den fra den tydske og svenske Lovartikel optagne
Regel, åt Trassatus er fri for åt prove Endossementernes
AUgthed, er i Udkastet fojet et Tillseg, som gjor det
utvivlsomt, — hvad der selvfolgelig ogsaa er Meningen
i de andre Love — åt han kun er fri for Ansvar, hvor
han ligeoverfor Förfalskning og Forstyrrelser i Yexlens
Lob er i god Tro og oden grov Uagtsomhed. Hvad de
sidste Udtryk angaar, er man sig vel bevidst, åt den
juridiske Sprogbrug kan anvende »god Tro- i saa vid
Betydning, åt derved ogsaa udelukkes den, der har handiet
i grov Uagtsomhed; men for åt undgaa al Tvivl har
man dog troet åt burde nsevne begge Dele. — Om Trassatens
Förpligtelse til åt forvisse sig om Ihsendehaverens
Identitet med den, der efter § 40 bär Ret til åt
ansees som Vexelejer, har Udk. ligesaalidt som den tydske
og svenske Lov tält, da dette Sporgsmaal ikke er
sirligt for Yexelretten.

Den svenske Lovartikels Regel om den saaledes
legitimerede Indehavers Frihed for Vindikation, vil i det
veesentlige gjenfindes paa et andei Sted af Udkastet (§ 76).

Ottende Kapitel.

Om Regres paa Grund af manglande Betaling.

§ 41 opstiller overensstemmende med DWO. 41 og
S. L. 43 den i al Vexelret kjendte Betingelse for åt

gjore Regres for manglende Betaling gjseldende, åt Vexlen
forgjseves er forevist Trassatus til Forfaldstid, og åt
Beviset herfor föres ved en inden den dertil givne Frist
— der i lidkastet som i de naevnte Love er den samme
som i den nuvserende danske og norske Ret — optagen
Protest de non solutione. TJdkastet afviger imidlertid her
med den svenske Lov fra den tydske for det Tilfselde,
åt Vexlen for er protesteret de non acceptatione. Efter
DWO. 41 skal Vexlen isaafald ligefuldt forevises til Betaling
og i Tilfselde protesteres; dette er ogsaa ganske
naturligt efter den tydske Lovs System, der efter manglende
Accept kun tillader Sikkerliedsregres. Og det
samme bor ogsaa gjselde efter Udkastets System, saafremt
Yexelejeren ikke har benyttet sig af sin Adgang
til Betalingsregres, idet hans Forhold lier vel i Almindelighed
af de Regrespligtige man opfattes som eu stiltiende
Erklsering om åt ville afvente Forfaldsdag, da de Grunde,
der i sin Tid voldte Trassatens Acceptnsegtelse, i Mellemtiden
muligvis ville vsere hsevede. Har Yexelejeren d''erimod,
som det sedvanlig vil vsere Tilfseldet, allerede
valgt Betalingsregressen, vil det vsere hensigtslost åt
paabyrde barn Forpligtelsen til paany åt forevise og protestera
Yexlen til Forfaldstid (jfr. Lagberedni n gens Motiver
p. 9), ligesom det ofte — navnlig naar Sag er lejst,
hvorunder Vexlen er fremlagt — vil vsere nmuligt for
barn åt gjoredet. Saaledes forstaaes ogsaa den franske Code
de commerce art. 163 (jfr. Bédarride II. No. 482).
Let gjselder imidlertid nsermere åt fastssette Kjendetegnet
paa, åt Vexelejeren har benyttet sin Ret efter g 29,
og dette er formentlig ikke gjort med Alstra,kkelig
Skarphed i den svenske Lovartikel. Hvis Regressogeren
urna brage Rettergang, er jo Sagsanlseg et naturligt og
klart Kjendemserke. I Tilfselde af mindelig Afgjorelse,
som vistnok er det ssedvanlige, er det derimod vanskeligt
åt tage Hensyn til noget andet, end åt Vexlen paa eu
eller anden Maade, f. Ex. kontant eller gjennem Mellemregnskab
(jfr. DWO. 51 init.) er indfriet af en Regrespligtig,
da Beviset for det blötte Paakrav ofte er upaalideligt.
Overensstemmende hermed er Artiklens sidste
Punktum affattet. Heraf folger, åt, hvis der
ikke er saameget af Vexlens Lobetid tilbage, åt
Sogsmaal i fornodent Fald vil kunne rejses for Forfaldsdag,
maa Ejeren af en de non acc. protesteret Vexel
for Sikkerheds Skyld forevise den til Betaling og optage
Protest de non solutione paa almindelig Maade.

Artiklens förste Punktum, der indeliolder Hovedregelen,
er paa det nsermeste udskrevet af den svenske
Lovartikel, Dog er det ikke i Udkastet fastsat, åt Vex -

len netop skal forevises til Betaling paa Forfaldsdagen,
(jfr. ogsaa DWO. 44); ligesom Protesten i Regelen
intet oplyser om, paa hvilken Dag Förevisningen er
skeet, saaledes maa det overhovedet for åt bevare Regressen
mod Trassent og Endossenter vsere tilstrsekkeligt, åt
Vexelejeren foreviser Vexlen til Betaling, efteråt den er
förfaren, saa betimeligt, åt han faar Tid til, om den ikke
betales, åt optage og virkelig ogsaa optager Protest de
non solutione senest paa anden Sognedag efter Forfaldsdagen.
Udkastet har ogsaa en liden Forskjel
fra den svenske Lovartikel ligesom fra den tydske
deri, åt det ikke har brugt Hdtrykket »Betalingsdag«,
livis Betydning, sammenlignet med »Forfaldsdag*,
fremgaar af Regelen i S. L. 95 og isser DWO.
92, l (Hdk. § 91). Man har Hemlig fundet denne
Sprogbrug forvirrende (jfr. g 52) og har foretrukket en
anden Affattelse af den nsevnte § 91, der tillader åt
brage »Forfaldsdag* i närvarande § liden åt komme i
Strid med Regelen om, åt Förevisning og lignende Handlinger
ikke maa foretages paa eu Helligdag. Af Ildkastets
Bestemmelse, åt Protest senest skal foretages paa
anden Sognedag, folger, ligesom af det dåvarande Udtryk
i den tydske Lov, åt mellemkommende Helligdage
ikke medtages i Beregningen af Protestdagene (jfr. Borchärd
t Zusatz 459); dette fremgaar derimod ikke klart
af den svenske Lov, ligesom det modsatte gjålder i
dansk og norsk Ret, hvad der dog lier hunger sammen
med Lobedagene (se dansk Fdn. 1825 § 54 og Hallager
I. 367, jfr. Grosserer-Societetets Komites Skrivelse
af 1861 p. 13—14).

Det folger af g 37, åt den lier omhandlede Protest
kun skal gjselde den resterande Del af Vexelsmnmen,
livis partiel Betaling finder Sted.

§ 42 afgjor overensstemmende med DWO. 42, åt
Regelen om Protest i § 41 kun er deklaratorisk. Den
svenske Lov har ingen tilsvarende Artikel. Det er muligt,
åt man ogsaa liden Lovens Hjalp i Hovedsagen
vilde komme til et lignende Resultat, saaledes som det
er skeet i den franske Retsbrug. Artiklen antages dog
i hvert Fald åt have sin Nytte, dels fordi den vil afskjsere
enhver Tvivl om, åt Vexelret kan gjores gjseldende
i Vexelprocessens Former, ogsaa naar Protest i Medför
af denne g er undladt, dels fordi Udstrsekningen af de
her sadvanlige og ganske hyppigt forekommende Klausulers
Virkning har vseret Gjenstand for forskjellig Fortolkning
(se saaledes om det franske »retour sans frais«
Bédarride II. No. 494 ff. og Belg. L. art. 59, Sachs
p. 79—81). Närvarande g tillagger ligesom den tilsvarende

tydske Artikel deslige Opfordringer en noget snevrere Virkning,
end Tilfseldet er ved det franske »retour sans
frais*. Den opfatter dem nsermest som indeholdende en
Fritagelse for Vexelejeren fra åt före Bevis for den
manglende Betaling gjennem Protest og overhovedet fra
Bevisbyrden (se 2det Punktum), — ikke derimod som et
Forbehold fra de Regrespligtiges Side om i hvert Fald
åt blive fri for Omkostninger, hvad der viser sig, naar
Vexelejeren trods Klausulen har optaget Protest (se sidste
Punktum). Benytter Vexelejeren sig af sin Bet til åt
undlade Protest, slippe selvfolgelig de Regrespligtige
for de egentlige Protestomkostninger, men ikke for de
ovrige i gg 50 og 52 nsevnte Udgifter og Provision, da
disse ikke staa i nogen nodvendig Förbindelse med Protestens
Undladelse (jfr. Borchardt Allg. D. W. O.
Zusatz 488). Fra sel ve Pligten til åt före vise Vexlen
til Betaling «i rette Tid« — som da ogsaa lier ifolge
Udk-, g 41 maa vsere senest anden Sognedag efter Forfaldstid
— har TTdkastet Tigesaalidt som sin Kilde fritaget
Vexelejeren, omeml denne som nsevnt ogsaa her er
fri for Bevisbyrden. Heller ikke er der nogen Grund til
åt fritage Vexelejeren for den i § 45 opstillede Notifikationspligt.
Saaledes fors.taaes ogsaa D¥0. 42 (Thöl
p. 316, Hartmann p. 399, Borchardt Zuzatz 487),
idet Frafaldelse af Protest ikke antages åt indeliolde
Frafaldelse af Notifikation; man har imidlertid fundet det
rigtigst, åt denne Fortolkning fastslaaes i Loven. —
Artiklen fastssetter ikke nogen vis Form for den her
omtalte Opfordring; den kan derför ligesaavel v;ere
mundtlig som skriftlig (jfr. Dom af ROHG. i Hoffmanns
Samling I. 311, Borchardt Zusatz 478). I
förste Tilfselde saavelsom overhovedet, hvor den ligger
udenfor Vexlen, binder den selvfolgelig kun den, som
har udstedt den. Er den derimod indtagen i Trattens
Text, bor den som eu integrerende Del af Vexlen formentlig
vsere bindende för alle de Regrespligtige, medmindre
nogen af dem udtrykkelig har forbeholdt Protest
(jfr. g 10, lste P.), eller den bor med andre Ord
ansees udgaaet ligesaavel fra samtlige Endossenter som fra
Trassenten (jfr. Bédarride II. No. 494); denne Fortolkning
vil ogsaa falde naturligere ved Udkastets Udtryksmaade
i 2det P. i Modssetning til den tydske Lovartikels
(«vedkommende Vexelskyldner* — «der Weclisel-’
verpfliclitete, von welchem jene Aufforderung ausgeht*). —
Skjont Artiklen er sat förän g 43, vil der formentlig
ingen Tvivl vsere om dens Anvendelighed ogsaa i det
Tilfselde, åt Klausulen »liden Protest* o. desl. er tilfojet
af A.cceptanten paa en domicilieret Tratte, ligesaa Motiver

til Udkaet til Vexellov.

lidt som om, åt Frafaldelsen af Protest her kun faar
Virkning ligeoverfor Acceptant en selv.

§ 43 giver de for domicilierede Vexlers Förevisning
til Betaling og Protest nodvendige sserlige Forskrifter,
i Overensstemmelse med D¥0. 43 og S. L. 44
(jfr. Finsk L. 41 og Lagberedningens Motiver p. 11,
Welins Handbok p. 65—6), og formentlig ogsaa med
den nuvserende danske og norske Ret. Artiklen er paa
det nsermeste affattet efter den svenske Lovartikel, hvis
Indhold dog vistnok ikke er forskjelligt fra den tydskes.
Artiklen besteminer ifolge den domicilierede Vexel s Natur,
åt Förevisning til Betaling og Protest de non solutione
skal foregaa paa Betalingsstedet (jfr. g 4 og dansk
Fdn. § 56) og ikke paa Acceptantens Bosted, og det
hvad enten nogen Domiciliatus findes nsevnt eller ikke
(g 24). Dens Tillägg om, åt Protest skal optages ogsaa,
naar Vedkommende ikke kan findes paa Betalingsstedet,
turde maaske vsere mindre nodvendigt som Folge af den
almindelige Bestemmelse i § 89 (D¥0. 91, jfr. S. L. 74);
med den svenske Lov har man dog fundet det nyttigt åt
optage det for åt, forebygge Tvivl netop her, hvor Tilfseldet
lettest kan indtrsede. Hndladelse af Förevisning
og Protest i rette Tid hos Domiciliatus skal ikke blot
have den ssedvanlige Virkning i Forhold til Trassent og
Endossenter, men ogsaa medfore Vexelrettens Tab ligeoverfor
Acceptanten. Dette er en Hndtagelse fra den
almindelige Regel (g 44). Men lieri ligger intet ubilligt;
thi Acceptanten, som har forpligtet sig til åt betale
ved Forfaldstid paa det fremmede Sted, maa sarge
for, åt Midler til Indfrielsen der ere tilstede, og det vilde
vsere ligesaa uretfserdigt åt tilläde Vexelejeren åt gaa
Domiciliatus förbi og derved node Acceptanten til åt
have dobbelte Summer i Beredskab til Indfrielse af den
samme Vexel, som om Trassenten ved en sedvanlig Vexel
skulde vsere forpligtet til samtidigt åt have Vexel sunimen
paa rede Haand baade hos sig og Trassatus. Det vilde
derhos overhovedet vsere ubilligt, om Acceptanten ikke
saa snart som muligt skulde have ITnderretning om, hvorvidt
de Domiciliatus af ham anviste Midler ere blevne
benyttede til Indfrielse af hans Accept eller ikke (jfr. g 45).
Acceptanten bor derför ikke hefte vexelmsessig, medmindre
Bevis, for åt Förevisning hos Domiciliatus forgjseves har fundet
Sted, paa ssedvanlig Maade bliver fort (jfr. Lagberedningens
Motiver p. 11, IVelins Handbok p. 65 samt
DHrr. Adlers og Puggaards Skr. af 1871 p. 29),fomdsat,
åt ikke Acceptanten har frafaldt Protest efter g 42.
Det maa ogsaa mserkes, åt det kun er Vexelretten,
som tabes med Acceptanten, hvorimod Vexlen ifolge g 93

framdeles kan brages mod barn som et almindeligt Gjseldsbrev,
hvis lian ikke gjennem Forsommelsen bar Helt
virkeligt Tab.

Den i närvarande Artikel fastsatte Forevisningsog
Protestpligt er ndtrykt ved en Henvisning til § 41.
Heraf folger, åt Förevisning ogsaa ber skal ske og Protest
optages paa Forfaldsdag eller senest anden Sognedag
derefter, hvad der altsaa ogsaa, saafremt der er en egen
Domiciliatus, er en Betingelse for åt bevare Vexelretten
mod Acceptanten, — noget, der ber bemserkes, fordi det
efter Affattelsen forovrigt ikke er fundet nodvendigt med
den tydske Artikel i sidste Punktum udtrykkelig åt til.
foje »betimelig« förän »Protest». Henvisningen til §
41 indbefatter ogsaa dennes Undtagelse fra Protestpligtens
Nodvendiglied för det Tilfselde, åt Begres
til Betaling efter § 29 allerede er paabegyndt. Saafremt
Yexelejeren ikke har benyttet sig af sin Bet
efter § 29, er der ved den domicilierede Vexel den samme
Grund til åt krseve Förevisning ved Forfaldstid hos Domiciliatus
som ved den ssedvanlige Vexel hos Trassatus.
Er derimod ingen Domiciliatus nsevnt paa Vexlen, vil
det i Almindelighed vara aldeles hensigtslost ved Forfaldstid
åt opsoge paa Betalingsstedet den Trassatus, delbar
nagtet Accept. Dette er ogsaa udtrykt i Udkastet,
der ved for dette Tilfalde kun åt paabyde Förevisning
for »Acceptanten« (jfr. § 41: »Trassaten eller Acceptanten»)
har villet betegne, åt Begelen ikke skal iagttages
ligeoverfor den Trassat, der ikke tillige er Acceptant,
idet det maa erindres, åt der paa Grund af § 18
her ikke förekommer nogen anden saadan Trassat end
den, bos hvem der er protesterat for manglende Accept.

§ 44 findes ikke i den svenske og finske Lov og
er vistnok i sig selv heller ikke nodvendig; da der imidlertid
fra merkantil Side er udtalt Dnske om, åt dette
meget praktiske Sporgsmaal skal, om end i sig selv utvivlsomt,
Ande en udtrykkelig Lösning i Loven, bär man
troet åt burde optage den, saameget. mere som en 1ignende
Bestemmelse ogsaa findes i den tydske art. 44 og
i den danske Fdn. 1825 § 56 i. f. (jfr. ogsaa Hallager
I. 369—70).

§§ 45—47 jfr. 20 og 30 handle om Notifi
k åt io nen. Dette er et Punkt, livori Vexellovene som
bekjendt ere meget afvigende. De aldra Vexellove, og
heriblandt den danske og norske saavelsom den engelske
og amerikanske Bet, gjore Notifikationen til et uafviseligt
Vilkaar for Begressen, og det saavel i Tilfalde af
manglende Accept som af manglende Betaling, da Begressen
efter disse Ländes Bet i begge Tilfselde gaar ud

paa Betaling. Det samme synes åt gjalde efter
den russiske Lov, skjont denne ved manglende Accept
for Forfaldstid kun giver Bet til Sikkerhed (art. 586
jfr. 596, 616, 620, 622). Den franske Code de commerce
har tilsyneladende en Notifikationspligt baade efter
Protest de non acc. og efter Protest de non sol.; men
den falder i Virkeliglieden sammen i förste Tilfselde med
Fordringen om Sikkerhedsstillelse (art. 120 jfr. Belg. L.
art. 10) og i det andet med den almindelige Begresklage,
hvilken sidste imidlertid er knyttet til meget korte Frister
lige ned til 14 Dage (art. 165, 166). Den belgiske
Lov art. 56 og 57 ere i det vsesentlige stemmende
hermed; men art. 59 fojer dertil den nye Segel, åt Klausulen
»retour sans frais*, der ikke blot befrierfra Protest,
men ogsaa fra Begresklagens Anvendelse i lovbefalet Tid,
paa den anden Side forpligter Vexelejeren til eu särskilt
Notifikation, hvis Undladelse dog kun synes åt
åt have Skadeserstatning til Folge (Sachs p. 80—1).
Den tydske Lov har bortkastet Notifikationen ved Protest
de non accept, men bibelioldt den ved manglende Betaling,
dog kun i en mild Form, idet enliver blot er
forpligtet til åt varsle sin Formand — og det alene,
forsaavidt Adressested er opgivet paa Vexlen — og
Pligtens Försummelse ikke har Vexelrettens Tab, men
alene Skadeserstatning og Tabet af Bet til Benter og Omkostninger
o. desl. til Folge. Hermed stemmer den ungarske
Lov (§§ 45—47) og Schweizer. Entwurf § 812 ff. Den
holländske Lov (££ 184—5) er i det vsesentlige af samme
Indliold, men har tillige Notifikationspligt ved manglende
Accept. Ogsaa Lagberedningens IJdkast g 42 havde i
Tilfselde af manglende Betaling opstillet Notifikationspligten
dog kun med Skadeserstatning som Folge, men
paa den anden Side uden åt gjore Adressestedets Opgivelse
paa Vexlen til Vilkaar. Denne Artikel blev
imidlertid udeladt af den svenske Lov, da man frygtede
for mange Skadeserstatningsprocesser og ikke fandt Forskriften
stemmende med den springende Begres (W e lins
Handbok p. 64). Den svenske og efter dens Exempel
den finske Lov ere saaledes, saavidt vides, de eneste
Love, som ganske have afskaffet Notifikationspligten uden
som den franske åt sammensmelte den med en paaskyndet
Begres.

Man har ikke vseret i Tvivl om, åt den nuvarande
danske og norske Bets strenge Notifikationspligt bor opgives.
Derimod har man ikke dristet sig til paa den
anden Side åt gaa saa långt som den svenske Lov, men har
valgt den tydske Lovs System, dog saaledes åt det er blevet
anvendt ogsaa paa TilMde af manglende Accept. For -

saavidt angaar man gående B e tal i ng, skal man lier tilläde
sig åt anfore talgande af den svenske Lagberednings
Begrundelse af denne Pligt (Motiver p. 10—11):

»I senere Tider har man visselig begyndt åt paastaa,
åt den burde forsvinde af Vexellovene. Helt og
holdent åt udelukke enhver Förskrift derom, som et og
andet udenlandsk Lovforslag tilstyrker, har Beredningen
dog ikke fundet raadeligt, saalsenge der endnu ikke findes
nogen almindelig Yexellov, som heri har vovet åt foregaa
med Exemplet; thi derved kunde mången Svensk,
som har Vexelaffaerer paa saadanne udenlandske Steder,
hvor Notifikationen endnu endog er Yilkaar for Regres,
blive forledet til åt överse Nodvendiglieden af dens lagttagelse
og saaledes muligvis udssette sig for betydelige
Tab, om Skyldneren mod barn vilde benytte sig af
denne Indvending. Desuden kan det unaegtelig vsere
af Yigtighed, åt Loven paa en eller anden Maade
aabner en Udvej for Vexelskyldneren til snart åt
faa indiost den protesterede Vexel og ved Siden deraf
tvinger Vexelejeren til uopholdelig åt iagttage den Forholdsregel,
som dertil fordres. Yexelejeren kunde ellers,
for åt vinde den fordetmeste hoje Vexelrente, eller for
åt beguustige Acceptanten, undlade åt anmelde sin Fordring
til henimod Preskriptionstidens Udlob, og samme
Handlemaade kunde siden en folgende Indehaver tilläde
sig til ikke ringe Skade for den sidste Yexelskyldner.
Men til Forebyggelse af saadanne Misbrug, som muligvis
eu og anden Gång kunde befrygtes, og til Fremme
af Vexelskyldnernes Interesse, udfordres dog ikke mere,
end åt Loven anbefaler en hurtig Notifikation, med den
Folge, åt hven og en, som undlader en saadan, skal erstatte
den Skade, som kan forvoldes ved Forsommelseu.«

Saavidt Lagberedningen. Dens Frygt for, åt der
kunde opstaa Tab, om Loven opgav enhver Notifikationspligt,
turde vsere sandet af Erfaringen. Det maa ogsaa
bemerkes, åt den Notifikationspligt, som Udkastet efter
den tydske Lov opstiller, er saare lempelig, idet den kun
gjselder ligeoverfor den, som har opgivet Adressested
paa Vexlen; Endossenterne maa altsaa forbeholde
sig Notifikationsret ved åt tilfoje Hjemsted. Herved
bortfalder ogsaa en af de Indvendinger, som bleve gjorte
mod Lagberedningens Förslag, idet dette paabod Notifikationen
til naermeste Formand uden Hensyn til, om Stedsbetegnelse
fandtes. Vistnok vil Notifikationen alligevel
medfore Ulejliglied; men denne rammel'' i Regelen Personer,
der have et större Kontorhold, medens den ofte
vil koinme Smaafolk til Gode, for hvem dens Undladelse
kunde medfore foleligt Tab. Det maa ogsaa tages i Be -

tragtning, åt, medens Udkastets Regler i Danmark og
Norge ville foles som en Lettelse for Yexelejeren, ville
de formenlig i Sverige saameget mindre medfore nogen
stor ny Byrde, som Notifikationen der ofte frivillig iagttages
selv ved indenrigske Yexler (se Forhandlinger ved
det förste nordiske Juristmode p. 92—3).

Medens Udkastet ved åt opstille Notifikationspligt
efter manglende Betaling slutter sig til den tydske Lov,
afviger det fra den ved åt opstille den ogsaa for Til
fselde af manglende Accept (§ 20). Men dette hsenger
sammen med den anden, tidligere forklarede Forskjel, åt
Udkastet giver Ejeren af en de non acc. protesteret
Vexel Valget mellem Sikkerhed og Betaling, medens han
efter tydsk Ret kun kan soge Sikkerhed. O g da Erfaringen
fra Sverige viser, åt Betalingsregressen nsesten
altid bliver valgt, er der nogetnser den samme Opfordring
til Notifikation her som i Tilfselde af manglende Betaling.
Der er derför i § 20 paabudt Notifikation överalt,
hvor en Vexel er protesteret de non acceptatione (jfr.
dog § 28).

Den samme Grund kan derimod ikke anfores i det
tredje Tilfelde, hvor Notifikation er paabudt, nemlig efter
Sikkerhedsprotest ifolge § 30. Imidlertid har man
dog fundet de ovrige Vexelskyldneres og navnlig Trassentens
Interesse af åt faa Underretning om Aeeeptantens
Tilstand saa stor — f. Ex. for åt kunne indstille Afsendelse
af Dikning — åt ogsaa her Notifikationen tor
vaere paa sit rette Sted.

Det skal endelig bringes i Erindring, åt Bremerkonferentsen
i 1876 har opretholdt Notifikationspligt saavel
efter manglende Accept som efter manglende Betaling
og med den her fastsatte Virkning af Forsommelsen.

Hvad nu sirligt Udkastets gg 45—47 angaar, slutter
disse Artiklers Indhold sig i det bele til DWO.
45—47 og afviger saaledes fra det nuvserende danske og
norske Underretningssystem, der ikke blot er strengere
i Underretningens Omfång, men inaaske ogsaa fremkalder
flere Vanskeligheder for Fortolkningen (jfr. Hallager
I. 350 ff., Gram 382—4, DHrr. Adlers og Puggaards
Skr. p. 23 jfr. dog Grosserer-Societetets Komites Svar
p. 33). Dog er der i nogle af Udkastets Enkeltheder
en Afvigelse fra de tydske Lovartikler, ligesom der er
flere vigtige Forskjelligheder i Henseende til Formen.

g 45 har saaledes förliden de 2 förste Ssetninger af
DWO. 45 tillige optaget den i DWO. 47 liggende Begränsning
af Notifikationspligten. Herved turde denne
Begränsning ikke blot have faaet en bedre Plads, men ogsaa
vundet i Klarhed, idet det efter Udkastet formenlig vil

blive antaget som sikkert, livad der i Tydskland ialfald er
omtvistet, åt Yexelejeren er forpligtet til åt underrette
den mera)este med Adresse paa Vexlen betegnede Formand,
livad enten lian tillige underretter en anden nsermere
Formand liden saadan Adresse eller ikke (jfr. TI10I
p. 392, Hartmann p. 400, Borchardt Zusatz 579).
Thi vistnok vil man maaske ogsaa anse denne forpligtet
til åt sende TJnderretningen videre (se Udk. § 45 sidste
Stykke), og, ialfald saafremt den nsermeste med Adresse
betegnede Formand herved faar Underretningen ligesaa
Edligt, som om den inden Lovens Frist var meddelsam
umiddelbart fra Yexelejeren, vil vel denne da vaere befriet fra
Ansvar efter § 46; men livis den saaledes liden Nodvendiglied
underrettede Formand holder sig rolig, vil
Vexelejeren ikke ligeoverfor den skadelidende Formand
kunne paaberaabe den udenfor Lovens Orden meddelte
Underretning som Grund for Ansvarsfrihed, eller med
andre Ord överföre sin Förpligtelse mod barn paa en
anden. Dette kan formentlig ikke heller imodegaaes
med den Bemserkning, åt Vexelejerens Kundskab om en
Formands Adresse man stilles ved Siden afVexlens egen
©plysning derom, og åt altsaa Underretningen til den
nsermere Formand i det mevnte Tilfselde ikke var överflödig;
thi da Notifikationsretten for ikke åt blive for byrdefuld
kun er tilstaaet den, som bär forbeholdt sig den, og
Tilfojelse af Adresse ansees som saadant Forbeliold, kan
Undladelse deraf ikke erstattes ved Vexelejerens tilfseldige
Kundskab (se ogsaa Dom af 1(041 G. af 3 Septbr.
1875 i Entscheid. des Reichs-Oberhandelsgerichts XVIII.
138—40). — Endvidere har § 45 opstilletNotifikationspligt
ligeoverfor Acceptanten, hvor Vexlen ikke er betalt af Domiciliatus.
Eu saadan Pligt er ikke udtrykkelig nsevnt i
DWO. 42 eller 45, og en Dom af ROHG. (i Hoffnianns
Samling II. 321) har afgjort, åt den ikke kan udledes
ad Fortolkningens Vej. Heller ikke i Danmark og
Norge er det antaget, åt Underretning i dette Tilfselde
er nodvendig (Gram 397, Hallager I. 368—9).
Man har dog troet åt burde give Acceptanten Het
til Notifikation. Vistnok har det vseret indvendt herimod,
åt Domiciliatus er hans Fuldmsegtig, og åt Acceptanten
selv er nsermest til åt skaffe sig Underretning om,
hvorvidt lian har opfyldt sit Mandat. Men förliden åt
dette ialfald kuu kan gjselde, hvor Domiciliatus er opgiven
af Acceptanten selv, saaledes er det vel i det
bele rigtigere åt opfatte dennes Forhold til Domiciliatus
som analogt med Trassentens Forhold til Trassatus
(jfr. T h ö 1 p. 645—6), og paa en saadan Opfattelse
hvile vel ogsaa Reglerne om Vexelretten ligeoverfor

Acceptanten (§ 43). Der er derför eu lignend e Grund til åt
give ham Underretning, som der er i Forhold til Trassenten.
Og denne Underretning synes nsermest åt burde paalsegges
Trassenten, livis Formand Acceptanten paa en
vis Maade er (jfr. § 23), og som desuden altid
vil vsere berettiget til åt faa Notifikation, da hans
Adresse — Udgivelsesstedet -— skal findes paa enhver Vexel.
Åt denne Underretning kun er paalagt Trassenten, hvor
han selv har modtaget Underretning, er overensstemmende
med Udkastets Hovedregel. — Udkastet har endelig en noget
forskjellig Betegnelse af Underretningsfristen, Hemlig
»to Sognedage*, medens dentydskeLov har „zwei Tage“,
og heraf folger, åt Fristen efter Udkastets § 45 forlsenges
ved mellemkommende Helligdage ligesom efter begge
Loves § 41; man finder nemlig, åt Forholdet er et 1ignende,
om end Grunden er stserkere i det sidstnsevnte
Tilfselde. — Tillsegget i det andet Stykke med Hensyn til
de Steder, hvor Post ikke gaar, forklares af Stedforholdene
i flere nordiske Egne.

Ligesom ifolge den tydske Lov paahviler ifolge Udkastet
Notifikationspligten först og fremst »Ihsendehaveren
af en for manglande Betaling protesteret Vexel*. Dette
Udtryk er ikke ganske nojagtigt. Det er brugt for i
Korthed åt betegue, åt Pligten paahviler Prsesentanten,
hvad enten han selv er Vexlens Ejer eller kun dennes
Fuldmsegtig, og åt den alene har nogen Betydning for
den, der tilfredsstiller Vilkaarene for Regresretten, og
dette er jo i Almindelighed kun Tilfseldet med den, hvis
Vexel er protesteret de noll solutione. Men af § 42
folger det, åt Prsesentanten lige fuldt maa notificera,
hvor Protest paa Grund af den i nsevnte Paragraf omliandlede
Frafaldelse er undladt, idet man antager, åt de
to Dage her maa regnes fra den sidste Dag, da Protest,
om den havde vseret förnöden, skulde vsere optagen (jfr.
ogsaa T höl p. 393—4); åt Underretningen i dette Tilfselde
gjailder Vexlens Ikke-Betaling istedetfor Protestens
Optagelse, forstaar sig af sig selv. Er Protest de non
solutione derimod undladt, fordi der allerede for er paabegyndt
Betalingsregres efter Protest de non acceptatione,
og Underretning derom er given (jfr. §§ 41, 29 og 20),
er der selvfolgelig ingen Grund til ikke åt forstaa
Forudssetningen i § 45 bogstavelig. Omvendt bortfalder
efter den samme Forstaaelse ikke Notifikationspligten blot
af den Grund, åt der forhen er givet Underretning enten
om Protest de non acceptatione i Tilfselde, hvor Betalingsregres
efter § 29 ikke er paabegyndt, eller om
den i § 30 omliandlede Sekuritetsprotest (jfr. Borchardt
Zusatz 510). Naar der i Artiklen er paabudt skriftligt

Varsel, gaar man med tydske Fortolkere ud fra, åt Oversendelse
af Protestdokumentet gjennem et Bud maa ansees
som saadant (T h ö 1 p. 393).

g 46 svarer til de to sidste Punkter af D¥0. 45, idet
en Fordeling af den tydske Artikels Stof paa to gg er
funden hensigtsmaessig. Dens Affattelse vil formentlig
stille det klart, åt alene de, der liavde Krav paa
Underretning, kunne gjore Artiklen gjseldende. Försummelsens
skadelige Folger ere ganske de samme
som i den tydske Lov, idet ogsaa denne er saaledes åt
forstaa, åt der af Vexelsummen kan beregnes almindelig
Forhalingsrente, hvilket for åt forebygge Tvivl er nsermere
förråret i Udkastet (jfr. T hö 1 p. 394, Borcliardt
Zusatz 512), ligesom Ket til Provision ogsaa efter Udkastet
vil bortfalde for den forsommelige Regressoger.

Det folger af den Grundsaetning, åt Notifikation intet
Vilkaar er for Regressen, åt Paastand om ikke åt liave
faaet Notifikation udtrykkelig maa fremssettes. Hvorvidt
denne med anden Virkning end Regressummens Formindskelse
kan fremsaettes under Regressogsmaalet, eller
om der til Skadeserstatning udkraeves en ny Sag, vil
vaere afhaengigt af Vexelproceslovgivningen.

g 47 stemmer ganske med DWO. 46 og trienger formentlig
ikke til nogen Förklaring, da den kun omtrent
indeholder, hvad man vel ogsaa ellers vilde anse sig
berettiget til åt antage.

§ 48 stemmer ganske med DWO. 48, men findes
ikke i den svenske Lov, formodentlig fordi den er anseet
överflödig (jfr. Lagberedningens ovenfor anforte
Ytringer, hvor en saadan Regel forudsaettes).

§ 49 förste Stykke stemmer med DWO. 49 og
med S. L. 45 saavelsom med den nuvaerende danske og
norske Ret (jfr. Hallager I. 371, dansk Fdn. § 44).
Affattelsen er ganske efter den svenske Lovartikel; saaledes
er der, medens den tydske Lov taler om Vexelsogsmaal
i Almindelighed, ligesom i den svenske brugt
Udtrykket »RegressogsmaaL, eftersom der paa dette Sted
ikke handles om Acceptanten (undtagen ved domicilierede
Vexler); nogen Tvivl om, åt Acceptanten kan soges in
solidum med de ovrige, kan der alligevel ikke opstaa,
selv om man ikke havde g 87. —- Artiklens andet
Stykke findes ikke i den tydske og svenske Lov, om end
vistnok dets Indhold överalt maa vaere gjaeldende; man
har her optaget det efter den danske Fdn. 1825 g 44
i. f. (jfr. Hallager I. 371), da det kan have sin Nytte
åt se Saetningen udtalt i selve Loven. Trods det almindelige
Udtryk »Vexelskyldner» vil dog Sammenliaengen
vise, åt der ikke her taenkes paa Acceptanten, idet

Udstrygningen af hans Navn bedommes efter Regeleu i
g 21,3. Se ogsaa g 55.

§§ 50-52 indeliolde Reglerne for, hvad der kan
fordres ved en Betalingsregres, og de gjselde, hvad
enten Regressen har sin Grund i Naegtelse af Accept (g 29)
eller i Udeblivelse af Betaling. Artiklerne stemme i det
vaesentlige med DWO. 50—51 og S. L. 46—47. Derimod
medfore de vigtige Afvigelser fra den nuvaerende
danske og norske Ret. Den mest iojnefaldende Forskjel
fra denne ligger maaske i Vexelrentens Nedsaettelse til
6 °/o (jfr. dansk Fdn. 1825 g 45, N. L. 5. 13. 20), i hvilken
Henseende det bemaerkes, åt den hoje Rente af 12 °/o nu
vistnok er i Begreb med åt forsvinde (jfr. DHrr. Adlers og
Puggaards Skr. p. 26—27 og Grosserer-Societetets Komites
Svar p. 34). Men ved Siden heraf maa fremhaeves Forskjellen
ved den fortsatte Regres (g 52). Yed Sporgsmaalet,
om der paany kan beregnes Provision og Omkostninger,
have i Vexellovene to Systemer gjort sig gjseldende.
Efter det direkte eller enkelte Regressystem, der
er det nedarvede og fremdeles folges i Frankrige, Belgien og
andre Lande med fransk Vexelret, bliver man staaende
ved den i förste Regres opgjorte Returregning, der
fastslaar Omkostningernes Storrelse til en uforanderlig
Sum, idet den folger Yexlen under dens Tilbagegang
lige til Trassenten. Det modsatte System, der er optaget
i den tydske Gruppe afVexellove, tillader derimod
åt beregne Omkostninger og Provision paa alle de Hinder,
gjennem hvilke Vexlen under sin Tilbagegang lober.
I Danmark og Norge folges der en Middelvej, idet det
er lovhjemlet åt kumulere Omkostninger — efter N. L.
5. 13. 20 dog ikke i alt over x/2 %, iberegnet Provision,
se HRD. i Retst. 1872. 534 jfr. 1873. 459 —
og i Danmark desuden er tilladt åt beregne en Gång
(eller flere Gånge tilsammen) en Provision af V2 %,
livori dog er indbefattet Kurtage. Udkastet har i det
bele sluttet sig til det tydsk-svenske System; men for
åt forebygge Misbrug og en urimelig Oploben af Provisionerne
(x/3 °/o for hver Gång) har det fastsat, åt disse
ikke maa kumuleres hojere end til 2 °/°i °S i Sammenhseng
hermed for åt simplificere Beregningen foreskrevet,
åt Endossentens Provision efter g 52 kun skal
beregnes af Vexelsummen og ikke af Regressummen,
saaledes som det sandsyuligvis er ment i liine Love (se
Lagberedningens Motiver p. 12). — Ogsaaved Reglerne
om Kursdiffereutsen ere Vexellovene indbyrdes meget,
afvigende. Nogle, og deribland! den tydske Lov, tilläde
Kumulation af Kursdiffereutsen, de fleste naegte den;
der er derhos tildels forskjellige Forskrifter om Diffe -

rentsens Beredning. Disse Vanskeliglieder ere fremmede
for den svenske og flnske Lov. Den Grundtanke,
hvorpaa disse Loves Bestemmelser heroin hvile, er, åt
der kun skal beregnes Kurs ved Vexler, lydende paa
udenlandsk Mynt, og åt der altsaa, naar den fornodne
Overforelse til indenlandsk Mynt engang — hvad enten
dette nu er ved Vexelejerens Regresfordring eller
ved en folgende — er foretagen, ikke bliver yderligere j
Tale om Kurs. Og dette ligefremme System, der i
Hovedsagen vistnok ogsaa stemmer med den almindelige
Praxis i Danmark og Norge, findes der ingen Fojé til
åt forandre. Reglerne om, hvorledes Overforelsen fra
fremmed til indenlandsk Mynt skal ske, ere de samme
under Regressen som ellers og ere altsaa givne ved eu
Hänvisning til g 35.

Den Regressogendes Ret er i §§ 50—52 udtrykkelig
erklseret åt vsere indskraenket til de i disse Artikler
fastsatte Fordringer. Herved har man ogsaa villet ltegge
den samme Opfattelse for Dagen, som har gjort sig gjseldende
ved den tydske Lov, åt han ikke heller gjennem
almindeligt Sogsmaal skal kunne indtale nogen yderligere''
Skadeserstatning (se Thöl p. 357—8, Protokoll
p. 119 No. 538 jfr. Bor.chardts Samling af
Yexellove I. 211, livorefter saadant er tilladt i Skotland).

Hvad de enkelte §§er angaar, vil det bemaerkes, åt
§ 50 omhandler den förste Regresfordring fra den Vexelejer,
som ikke faar Betaling hos Trassatus (Domiciliatus),
ligesom § 51 i n;er Tilslutning til den foregaaende §
kun er skreveu for det samme Tilfselde, livad der ogsaa
viser sig af gens Slutning (jfr. g 36 sidste P.), der kun
passer ved Regresfordring fra den, der havde Ret til Betaling
paa Forfaldsdag; analogisk maa imidlertid g’ens
Hovedregel blive anvendelig, hvor den förste Regressogende,
der vender sig mod en indenlandsk Regrespligtig,
selv er en Endossent, som har indfriet Vexleu
under Regres. Hans og senere Regressogeres Fordring
gaar iovrigt ind under g 52.

Den tydske Lovs art. 52 er ligesaalidt optagen i
TJdkastet som i den finske og svenske Lov, da den synes
mere skikket til åt fremkalde end til åt fjerne Tvivl.

§ 53 stemmer med D¥0. 53, men har ingen tilsvarende
g i den svenske Lov. Den omhandler under Navn
af Modvexler de ogsaa i Danmark og Norge tidligere
kjendte Vexler (Rekambio-, Räck- eller Hervexler) til
Inddragelse af Regresfordringen (N. L. 5. 13. 20,
Hallager I. 374—5, Gram p. 415—16). Da

Artiklen medforer, åt den Regrespligtige maa liono- !

nere en saadan Modvexel, medmindre han vil udsjette
sig for åt betale de yderligere Omkostninger, som
en Naegtelse vilde fremkalde, er det i dens sidste
Stykke paalagt Regressogeren, for ikke åt paafore den
Regrespligtige unodige Omkostninger, åt gjore denne
Vexel saa billig for barn som muligt og derför trick ke
den paa Sigt og umiddelbart paa den Regrespligtige liden
åt brage nogen Mellemmand og liden åt domiciliera den til
et andet Sted (o: a drittura, se Kletkes Encyclopsedie
des Wechselrechts I. 336). Hvis dette ikke er iagttaget,
maa altsaa den Regrespligtige kunne nsegte åt honorera
Modvexlen (Thöl p. 363—4, Protokoll der LeipzigerKonf.
p. 120—1). Paa den anden Side maa vistnok
Regressogeren, der jo har Krav paa ved Omselning paa
Stedet af den trukiie Modvexel åt faa Dikning for den
bele Regresfordring og de nodvendige Udgifter, liave Ret
til åt beregne dens Belob saaledes, åt dette verkelig opnaaes,
Hemlig altsaa ogsaa saaledes, åt der tages Hensyn
til Kursen paa a vista Vexler fra Udstedelsesstedet (o:
Modvexlen) til Betalingsstedet; jfr. Thöl §§ 235 og
236 jfr. p. 461 om den ligelydende DWO. 53.

§ 54 stemmer med DWO. 54 og S. L. 48 saavelsom
med den nuvarande danske og norske Ret. Den
Vexel, som her omtales, er selvfolgelig först og fremst
den nodlidende Vexel; forsaavidt Regresfordringen inddrages
igjennem eu Modvexel, gjor ogsaa Artiklens Plads
efter § 53 det utvivlsomt, åt ikke blot Modvexlen, men
ogsaa den Vexel, som har fremkaldt Regresfordringen,
kan kraeves udleveret af den Regrespligtige mod Betalingen
(jfr. Protokolle der Leipziger Konf. p. 121 No. 553).

§ 55 svarer til den tydske Lovs art. 55, og er formentlig
paa Grund af sin Utvivlsomlied ikke optagen i den svenske
Lov. Sin Betydning faar Artiklen egentlig ved åt sammenholdes
med den foregaaende § 54, idet den tjener til
åt vise, åt den Vexel, der ifolge denne § kan fordres
tilbageleveret, ikke maa liave saadanne Udstrygninger,
som hindra den videre Regres (jfr. Borchardt Allg.
D. W. O. p. 245—7). Se ogsaa § 49, 2.

Niende Kapitel.

Om Vexlens Aocept eller Betaling efter Nadsadresse eller
ved Intervention.

Hoveiindlioldet af dette Kapitel stemmer med de
Regler om vedkommende Retsforhold, som findes i den
danske Fdn. 1825 §§ 37—43 og 57 og med, hvad der i

Norge saedvansmsessigen er antaget (HaHäger I. p.
354—8 og p. 370—1). Kapitlet vil dog, förliden åt
det gaar meget mere ind i Enkelthederne, medföra flere
Forandringer i den danske og norske Yexelret. Den
vigtigste af disse bestaar deri, åt Nodsadressater ere blevne
mere ligestillede med lntervenienter, forsaavidt som de
efter Vexlens Indfrielse skulle liave Yexelret ogsaa mod
Adressanten (§ 63). Da Udkastet imidlertid ligesaalidt
som sine Kilder har gaaet saavidt i åt udslette Forskjellen
mellem Nodsadressaters og Intervenienters Retsstilling
som den franske Ret (jfr. ister g 57), har man
ikke med den tydske Lov fundet det heldigt åt brage
den samme Beneevnelse for begge Slags Accept eller Betaling
(Ehrenaccept — Ehrenzahlung), men har med den
svenske Lov bibeholdt den gamle Söndring i Udtrykkene.
Forevrigt har man i dette Kapitel mere fulgt den tydske
end den svenske Lovs Affattelse, idet den sidste her
i Almindeliglied, som det synes liden tilstrsekkelig Grund,
er adskilligt udforligere og har en noget afvigende Orden.

§ 56 (S. L. 49, D¥0. 56), der opstiller Hovedregelen
om Förevisning til Accept for Nodsadressaten,
gaar ud fra den naturlige og almindelig anerkjendte
Opfattelse, åt den, som har modtaget en med Nodsadresse
forsynet Vexel, derved har forpligtet sig til åt soge
Yexlen honoreret af Nodsadressaten, forinden han vender
sig mod sine Formsand paa Grand af deras Misligholdelse
af den i Tratte og Endossement liggende Garanti
for Yexlens Accept og Betaling ved Trassatus.
Da Lovudkastet imidlertid ikke i Almindeliglied opstiller
nogen Pligt til åt forevise til Accept, vil der ikke heller,
udenfor de i gg 18 og 19 omhandlede Tilfselde, vsere
nogen Pligt til åt forevise til Accept for den subsidisere
Trassat (Nodsadressaten), selv om der allerede forgjseves
er sogt Accept hos Hovedmanden. Men hint Udgangspunkt
leder nodvendigvis til, åt ingensomlielst Regres i
Anledning af den manglende Accept kan gjores gjseldende
— hvad enten efter gg 25 og 26 eller § 29
—- forinden Accept forgjseves er sogt ogsaa hos Nodsadressaten.
Dette Vilkaar er dog overensstemmende med
Kilderne begrsenset til det Tilfselde, åt Nodsadressaten
findes paa Betalingsstedet, da det, hvilken Mening
man end har om Gyldigheden af en Vexel med flere Betalingssteder,
synes mindre rimeligt åt paabyrde Vexelejeren
åt soge Accept paa flere forskjellige Steder, forinden
han begynder sin Regres. De Udtryk, hvori den
tydske Lovartikel bestemmer dette (»eine auf den Zahlungsort
lautende Nothadresse«), har fremkaldt Tvivl
om, livorvidt Nodsadressaten skal ansees som varande

paa Betalingsstedet, naar Adressen ikke selv nmvner
dette. Denne Tvivl er imidlertid af de fleste Forfattere
saavelsom af ROHG. (Dom af 4 November 1873 i Hoffmanns
Samling II. 105 tf.) lost derhen, åt der gjadder
en Formodning for, åt Nodsadressaten bor paa Betalingsstedet,
hvor intet Bosted er tilfojet. Fortolkningen synes
ogsaa saa naturlig, åt man ikke har taget i Betänkning
åt brage et lignende Udtryk i Udkastets g 62 i Tillid
til, åt det vil blive tydet paa samme Maade (jfr. g 4).
Og dette har man saameget liellere troet, som der i Udkastet
i nser Overensstemmelse med den svenske Artikel
(S. L. 49 jfr. 58) af ydre Grunde er valgt en Affattelse,
som viser, åt Nodsadressen for åt forpligte Vexelejeren
ikke i bogstavelig Förstånd behover åt lyde paa
Betalingsstedet.

Den tydske og svenske Lovs Regel synes forevrigt
vistnok mindre passende ved domicilierede Vexler, idet
den forer til, åt Vexelejeren ikke er pligtig til åt opsoge
Nodsadressater paa Trassatens Bosted (Hartmann p.
418—19). Förevisning til Accept for Nodsadressaterne
synes dog fortrinsvis åt burde ske, naar de Andes
sammesteds som Trassatus, da Forevisningspligten
isaafald vil forvolde Vexelejeren ringest Moje og Omkostning
(jfr. g 83). Da man nu ikke har villet
tilpligte Vexelejeren åt soge Accept paa mere end et Sted,
har man givet Forevisningsstedet (o: det Sted, hvor Vexlen
forevises for Trassatus) Fortrinet, og er der efter Udkastets
System saameget större Grund, som g 18, forskjelligt
fra Kilderne, har gjort det nodvendigt åt
forevise alle domicilierede Vexler til Accept. Lyder
altsaa en Nodsadresse paa Domicilstedet, faar den först
Betydning efter Protest for manglende Betaling (g 62).

Den svenske Affattelse medforer, naar den tages efter
Ordene, den Virkning, åt Trassatus ikke kan bruges som
Nodsadressat, ialfald ikke af Trassenten (jfr. Welins
Handbok p. 76). Men denne Indskrsenkning i Adgangen
til åt brage Nodsadresser, som forevrigt, af enkelte ogsaa
lsegges ind i den tydske Lov (Thöl p. 520), synes
isaer ugrundet i et System, der giver Nodsadressaten
efter Vexlens Indfrielse Vexelret ogsaa mod
Adressanten; thi denne Begunstigelse gjor det let förklarligt,
åt endog Trassenten, som frygter for, åt Trassatus
ikke vil acceptera mod kun åt faa det srndvanlige
civile Dsekningssogsmaal, kan ville opfordre
ham til åt honorera Vexlen mod ogsaa selv åt faa
Vexelret, d. v. s. gjor ham til Nodsadressat. Udkastet
er derför saaledes formet, åt det vil vsere en
indskrsenkende Fortolkning åt, udelukke Trassatus af

Nodsadressaternes Klasse. Selvfolgeligt bliver det, saafremt
Trassatus kun vil acceptere i Egenskab af Nodsadressat,
ligesaa nodvendigt, som hvor Nedsadressaten er en
anden Person, först åt optage den almindelige Protest
hos ham de non acceptatione.

Den tydske Lov har sat Henvendelse til Nodsadressaten
som Yilkaar for enhver Sikkerhedsregres, ikke
blot efter manglende Accept, men ogsaa i det iDWO.
29 (Udk. § 30) omhandlede Tilfelde. Den svenske Lov
har vseret fortolket paa samme Maade (Welins Handbok
p. 54), men, som det synes, med tvivlsom Hjemmel,
da der ikke tales derom i S. L. 31, og der i S. L.
49 jfr. 54 kun tales om Regres for udebleven Accept,
ligesom der heller ikke i Lagberedningens Motiver Andes
nogen Antydning hertil. Man Andel- dog med den
tydske Lov, åt der er samme Grund for Vexel ej eren til
åt lade sig nöje med Nodsadressatens Accept efter en Sikkerhedsprotest
som efter eu almindelig Protest de non
accept., — eller efter IT dkastets og den svenske Lovs System
endog en stserkere Grund, da han i dette Tilfeelde
kun opholdes i en Sikkerhedsregres. Som allerede
omtalt ved g 30 har man fnndet det rigtigere åt optage
den fornodne Bestemmelse herom i indevserende g,
hvorved det ogsaa bliver klart, åt Vexelejeren her kun
er pligtig til åt opsoge Nedsadressaten under samme
Vilkaar som efter Protest de non acceptatione.

Artiklens sidste Punktum stemmer i det vsesentlige
med DAVO. 56 sidste P., S. L. 49 2det Stykke og
dansk Fdn. 1825 g 37 2det Punkt., jfr. Hallager I.
355. Naar Udkastet ikke her med S. L. ndtrykkelig
siger, åt Vexelejeren »först skal gaa til« den Nodsadressat,
som befrier de fleste, da er dette skeet, fordi
det ofte först under Protestforretningens Lob vil vise sig,
hvem der har paategnet Nodsadressen. Om Folgerne af,
åt Fortrinsretten ikke agtes, er der med Flid ikke
tält paa dette Sted; thi Virkningen indtreeder först ved
Betalingen, og da vil den, der uberettiget har hindret
andre i åt give Accept, tabe sin Regres mod de Formsend,
som vilde befries ved den tilsidesatte Nedsadressats
Betalingstilbud (g 64, jfr. T höl p. 565, Protokolle
der Leipzigerkonferenz p. 135 No. 636).

§ 57 (jfr. DWO. 57, S. L. 50 og 55). Hvor
nogen, der ikke er nsevnt som Nodsadressat, tilbyder åt
acceptere den de non acceptatione protesterede A''rexel, er
der i Almindelighed ingensomlielst Grund til åt paalsegge
Vexelejeren åt modtage saadan Accept, da han
derved efter Udkastet (modsat den franske Lov) vilde
liindres i sin Regres. Undtagelsesvis har Udkastet

dog paalagt ham åt modtage den af Trassatus tilbudne
iEresaccept, og det ikke blot med den svenske
Lovs g 55, hvor den tilbydes til Al re for Trassenten, men
ogsaa, hvor dette sker for eu Endossent. I begge Tilfaelde
opnaar nemlig Vexelejeren netop den Vexelret mod Trassatus,
han selv har onsket, og om end i det sidste Tilfaelde
ikke enhver Regres vil blive förebygget (jfr. Lagberedningens
Motiver p. 12—13), vil den dog ialfald
blive iudskraenket. Den danske Fdn. 1825 g 41
har i Modssetning til den svenske Lovs g 55 kun paalagt
Vexelejeren åt modtage Trassatens Alresaccept, hvor
den gives for en Endossent eller for en Trassent, delbar
tr likhet for IT-em med Reg ning. Eu saadan Indskraenkning
kunde ogsaa synes åt liave en gyldig Grund
deri, åt Trassatus ellers kunde befrygtes åt ville nsegte
almindelig Accept for bagefter gjennem iEresaccept
åt vinde Vexelret, mod Trassenten. Der vilde alligevel
vaere lidet vnndet ved åt opstille dén, aldenstund det jo
isaafald dog alene vilde vaere afliden gi g t af Vexelejeren,
om iEresaccepten skulde modtages og Vexelret vindes
mod Trassenten, og Vexelejeren i Regelen ikke vilde
liave nogen Interessse i åt nsegte sit Samtykke, naar Trassatus
gjorde JEresaccepts Modtagelse til Vilkaar for
overhovedet åt give nogen Accept. Trassenten synes
derhos i hvert Fald bedre tjent med åt blive vexelforpligtet
til Trassatus end med strax åt blive udsat for Betalingsregres.
Dog har man fundet det åt felge af den
i Vexelmodtagelsen liggende Overenskomst, åt en af
Trassenten opstillet Nodsadressats Accept skal liave Fortrinet
for Trassatens Alresaccept, og en lignende Regel
har man givet överalt, hvor Nedsadressaten vilde befri
ligesaamange som Trassaten gjennem sin TEresaccept. Thi
vistnok er i Udkastet Trassaten opfattet som et Slags
subsidimr Hjselpetrassat for alle i Vexlen interesserede
Personer — derför kan hans iEresaccept ikke i Almindelighed
afvises —; men i Konsekventse hermed bor han
staa tilbage for den af Vedkommende udtrykkelig naevnte
Nodsadressat. -— Det er ikke her som i g 56 sat som
Vilkaar, åt Nedsadressaten bor paa Betalingsstedet; tlii
vistnok er ikke Vexelejeren forpligtet til åt opsoge en
Nodsadressat paa andre Steder; men hvis han liden nogen
Ulejlighed gjennem Nodsadressatens egen Henvendelse
kan faa hans Accept, stemmer det bedst med Forholdets
Natur åt anse ham som den, der stiltiende har forpligtet
sig til åt modtage den. Man forudssetter altsaa, åt
heller ingen Regres kan anstilles mod de Vexelskyldnere,
der befries ved Nodsadressatens Accept, selv om denne
bor udenfor Betalingsstedet. Det er dog en Selvfolge,

åt der her kun sigtes til en Accept efter Trattens Individ,
d. v. s. en Accept, der ikke lyder paa noget andet
Sted end det, livor Vexlen efter sit eget Lydende skal
betales (jfr. ogsaa nedenfor ved § 62). — Ved

den hele Artikel ligger ogsaa den Forudssetning til
Grund, åt Vexlen er nödlidande eller ialfald protesteret
for ubetryggende Accept, og åt der ikke kan vsere Tale
om gyldig Intervention, forinden Protest er optagen ikke
blot hos Trassatus, men ogsaa — naar bortsees fra Trassatens
eller den fortrinsberettigede Nodsadressats iEresaecept
— hos samtlige Nodsadressater paa Betalings- (Forevisnings-)stedet.
I den svenske Lovs § 50 siges dette rnere
udtrykkelig; men dens Affattelse udelukker Nodsadressaten
fra, selv med Vexelejerens Tilladelse, åt intervenere
ved Accept, hvad der synes ugrundet. Vil Trassat eller
Nodsadressat meddele JEresaccept, maa föröfrigt ikke blot
Protest vsere optagen hos dem selv; men det maa ogsaa
udtrykkelig tilfojes, åt det er iEresaccept, for åt den
ikke skal forvexles med den i § 28 omhandlede Efteraccept.
I S. L. 55 er det fastsat, åt Vilkaarene
for dennes Modtagelse maa vsere tilstede, hvor en vEresaccept
skal kunne paanades Vexelejeren. Man anser det
ogsaa selvfalgeligt, åt Vexelejeren, der jo ingenlunde er
hedra tjent med en iEresaccept end med en Efteraccept, ikke
skal blive ugunstigere stillet, naar Loven tilpligter ham åt
modtage hin, end naar han maa lade sig nöje med denne.
Gette antages imidlertid åt vsere saa klart, åt Edkastet
ikke udtrykkelig har lienvist til § 28.

§ 58 (se DWO. 59 jfr. 62, S. L. 51 jfr. 53).
Angaaende Formen for Nadsadressaters og Intervenienters
Accept har den svenske Lov fastsat, åt den
skal tegnes paa sel ve Vexlen, medens DWO. 62 forudssetter,
åt den kan tegnes paa en Kopi (jfr. Thöl
p. 523 og 532, Hartmann p. 420). Man Under
ogsaa, åt der kan vsere Fojé til åt tilläde dette; men de
samme Grunde, der have ledet til åt fordre Trassatens
almindelige Accept tegnet paa selve Vexlen (§ 21), synes
konsekvent åt maatte före til kun åt erklsere Nodsadressatens
eller Intervenientens paa en Kopi tegnede Accept
gyldig, forsaavidt som den gives i Henhold til Kopiens
originale Del, eller med andre Ord, livis den Nedsadresse,
som Advissaten godkjender, eller det Endossement, i livis
Honor Intervenienteu accepterer, flndes egenhsendigt paa
Kopien. Dette er i den tydske Tlieori ialfald omtvistet
(se de anf0rte Steder), og man har derför i Lovudkastet
optaget en udtrykkelig hermed stemmende Begrsensning
af Adgangen til åt tegne den her omhandlede Accept paa
en Vexelkopi. —Ellers opstilles der om Formen kun den al Motiver

til Udkast til Vexel!ov.

mindelig anerkjendte deklaratoriske Regel, åt Accepten i
Tvivlstilfselde formodes given for Trassentens Regning, idet
denne Prsesumtion dog efter Edkastet ved Nodsadressatens
Accept kun skal gjselde, hvor hverken Accepten alene
eller Accepten sammen med Nodsadressen oplyser noget
andet; dette stemmer omtrent med S. L. 53, medens
DWO. 59, som det synes liden tilstrsekkelig Grund, er
videregaaende. Forovrigt maa de om den almindelige
Accept givne Regler (se §§ 21 og 22) komme til Anvendelse
(jfr. Grawein die Perfection des Acceptes
p. 104—6). Derför kan ikke en partiel Interventionsaccept,
medmindre den udfylder en tidligere partiel
Accept af Trassaten, binde Vexelejeren mere, end om
den efter Protest var given af selve Trassatus (jfr. §
28); en partiel Accept af en Nodsadressat maa derimod
vistnok Vexelejeren vsere pligtig til åt tage for god
efter $ 22.

§ 59 stemmer i det vsesentlige med DWO. 58,
ligesom dens Indhold gjenfindes i S. L. 49 og isser i 52
jfr. 51 og 53. Fra den tydske Lovartikel afviger Edkastet
her dog deri, åt det ikke gjor den saakaldte Interventionsprotest
nödvändig, da Nytten heraf ikke kan indsees
(jfr. ogsaa Thöl p. 568). Artiklen er derför — formentlig
i Overensstemmelse med den svenske Lov, der dog
ogsaa taler om et »Bihang» til Protesten — affattet
saaledes, åt den fornodne Paategning paa Protesten kan
gives af Prsesentanten. Af denne Forskjel folger det
ogsaa, åt Enderretningsfristen regnes fra Acceptdagen,
hvorom Paategningen ifolge Edkastet (derimod ikke efter
S. L.) skal indeliolde Oplysning.

§ 60 svarer til DWO. 60 og til S. L. 56, livis Affattelse
;Sen paa det naermeste har optaget, idet dog de,
ligeoverfor hvem den vexelretlige Förpligtelse gjselder,
ere betegnede overensstemmende med den tydske Lovartikel.
Den danske Fdn. 1825 § 38 lader Interventionsaccepten
medfore de samme Förpligtelse!'' som den
almindelige Accept. Dette er ogsaa i Hovedsagen rigtigt
og er i Edkastet — og da tillige med
Nadsadressaters Accept — ligesom i S. L. 56 udtrykt
skarpere end i DWO. 60, hvoraf det da ogsaa fremgaar,
— hvad der efter DWO. 60 kunde vsere tvivlsomt —
åt der lier kun svares for Vexelsummen og ikke for Regressummen.
Der er dog tillige efter Edkastet som efter
dets Kilder ikke uvigtige Forskjelligheder mellem de to
Slags Accepter. Navnlig fremgaar det af nservserende
Artikel, åt saavel Interventionsacceptantens som den accepterende
Nodsadressats Vexelforpligtelse kun gjselder
ligeoverfor Honoratens eller Adressantens Eftermsend, ikke

ligeoverfor barn selv, samt åt Vexlen maa vaere forevist
(lem til Betaling inden den sedvanlig''*: Protestfrists ITdlob
(jfr. § 62). Ligesaa ligger det i Artiklen, hvad
der ogsaa falger af denne Accepts Vsesen, åt Betalingspligten
kun er subsidiser eller for Nodsfald, d. v. s. först
indtrseder, naar Vexlen paa Forfaldstid ikke bliver indfriet
af Trassatus selv.

§ 61 er paa lidet mer affattet overensstemmende
med DWO. 61 og i det vsesentlige ogsaa med S. L. 54,
idet §ens 2det Punktum kun derför ikke findes i denne,
fordi det er anseet överflödigt åt udtale den deri indeholdte
SBetning (jfr. L a gb e re d n ingens Motiver p. 13,
Welins Handbok p. 79); af dette Punktum folger
forovrigt tillige, hvad der dog ogsaa vilde kunne udledes
af § 59, åt Intervenienten eller Nodsadressaten
selv ingen Sikkerhedsregres liar. Den tydske Lovartikels
TJdtryk medforer, åt heller ikke nogen Regres
for ubetryggende Accept kan gjores gjseldende af de
der nsevnte Personer; i TJdkastet maatte dette smidig tilfojes
paa Grund af Forskjellen mellem de to Arter af
denne Regres. Skulde imidlertid en af de i denne § omhandlede
Acceptanter selv komme under Konkurs, er det
en Selvfolge, åt § 30 maatte komme til Anvendelse. Åt
der trods Accepten tilkommer den, for hvis Regning den
er meddelt, Regres mod hans Formsand, forklares af, åt
disse efter den foregaaende Artikel ikke befries gjennem Accepten,
og åt han selv paa Grund af sill Nodsadresse
eller af den i hans Honor givne Accept ofte maa trseffe
Foranstaltninger til Vexlens Indfrielse. Da han som
Folge af § 59 i Almindelighed vil vsere i Besiddelse af
Protesten, vil han som oftest ogsaa kunne opfylde det i
§ 26 fastsatte Vilkaar for Endossentens Sikkerhedsregres,
livorledes man end ellers vil opfatte dette. Den i § 29 omliandlede
Betalingsregres vil lian derimod ikke kunne
anstille, da han ikke lettelig vil vsere i Besiddelse af
Vexlen med behörig Adkomst. Skulde lian frivillig trods
Accepten have indfriet Vexlen for Forfaldstid, vil der
dog vistnok ingen Grund findes til åt nsegte ham åt
vselge denne Regres mod Formsendene.

§ 62 (jfr. DWO. 62 samt S. L. 57, 58 og 60)
indeliolder Forskrifterne for Betaling ved Nodsadressater
og Intervenienter, For åt saadan Betaling med fuld
Gyldighed skal kunne ske, maa Vexlen vsere nodlidende
ved Forfaldstid. Dette gjselder ogsaa, hvor Vexlen for
er forsynet med Accept af Nodsadressat eller Intervenient,
da denne kun er meddelt for Nödstall, o: forsaavidt
Trassatus ikke selv betaler. Vexlen maa derför i livert
Fald vsere forgjseves forevist Trassatus (Acceptanten) til

Forfaldstid, og det hvad enten den for er protesteret de
noll acceptatione eller ikke (jfr. § 41, för hvis sidste
Punktum der aldrig kan vsere Anvendelse i dette Tilfselde).
Ligeledes maa den, for åt der ikke skal bydes
en prsejudiceret Vexel liden Regresret ( jfr. § 63) til Indfrielse,
vsere protesteret de non solutione hos Trassatus
(Acceptanten). Nodvendigheden af Förevisning og Protest
ved Forfaldstid hos Trassatus er ligefuldt tilstede, hvor denne
er M r e s a c c e p t a n t og som saadan vil betale ; thi om han
ved Forfaldstid indfrier Vexlen liden foregaaende Protest,
vil Formodniiigen vsere for, åt Betalingen er erlagt
efter Trattens oprindelige Indhold (Lagberedningens
Motiver p. 14).

Ligesom Vexelejeren, hvis han vil gjore Regres for
manglende Accept gjseldende, er forpligtet til åt opsoge
de paa Forevisningsstedet boende Nodsadressater, saaledes
maa han af lignende Grunde, om han vil have sin Regres
til Betaling ubeskaaren, opsoge de paa Vexlen tegnedes
Nodsadressater, hvad enten de förut! have accepteret eller
ikke, og den Interventionsacceptant, som han, skjont dertil
ikke forpligtet, kan have modtaget. I begge Tilfselde gjselder
Förpligtelse!! dog kun, forsaavidt de skulle vaere åt Ande
paa Betalingsstedet eller, som det i den finske Lovs § ''55
hedder, «det i Vexlen opgivne Betalingssted,» hvad der
da passer ligesaavel paa domicilierede som paa almindelige
Tratter. Modtagelse af en andetsteds boende Mands
Interventionsaccept indeliolder derför heller ikke Förpligtelse
til ved Forfaldsdag åt opsoge ham paa hans Hjemsted,
og det samme gjselder, hvor eu Nodsadressats Accept
har maattet modtages, fordi den, skjont han boede udenfor
Forevisningsstedet, frivilligen blev tilbudt; i begge Tilfselde
er det Hemlig Forudssetningen, åt Betalingen skal blive
tilbudt paa Betalingsstedet, og isaafald kan den selvfolgelig
ikke mere afslaaes, end hvor den bydes af en almindelig
Intervenient (§ens sidste Punktum). Åt Vexelejeren
saaledes ikke i noget Fald er forpligtet til åt
opsoge Nodsadressaten eller iEresacceptanten udenfor Betalingsstedet,
hsenger nöje sammen med den Förskrift, åt
ikke blot Hovedprotest de non solutione, men ogsaa Förevisning
og i Tilfselde Protest hos Nodsadressaten o. s. v.
man vsere foretagen inden to Sognedage efter Forfaldsdag
(jfr. § 41). Og dette er igjen en nodvendig Folge af, åt
den bele Tratte med Endossementer, Nodsadresser og H3resaccept
er ufravigelig knyttet til den engang fastsatte
Forfaldstid. —Nodvendigheden af Protest, hvor Nodsadressat
eller Interventionsacceptant ikke vil betale, folger af de
almindelige Grundssetninger. Men det indsees ikke mere
end ved Accept (se ovenfor ved § 59), åt der, som det

i DWO. 62 fortnentlig er paabudt, for Tilfselde af Betaling
ubetinget skal optages Interventionsprotest eller
erhverves Notarialattest. Heller ikke synes der åt vsere
tilstrsekkelig Grund til overliovedet åt krseve anfört
noget om eu saadan Betaling i Protesten, saaledes
som i S. L. 58 er fastsat. Thi den paa Vexlen skrevne
Kvittering vil i Förbindelse med Adressen eller Accepten
(jfr. Udk. g 58) udvise, ved og for hvem Betalingen
har fundet Sted, og vsere Gista*kkelig Legitimation for
Betalerens Regressogsmaal efter § 63. Og skulde det
hsende, åt Vexelejeren havde beholdt Vexlen trods Betalingen
og derefter anstillede Regressogsmaal, vilde dette
modes af den Indsigelse, åt han ikke har optaget Protest
de noll solutione hos Nodsadressat eller iEresacceptant.
Kun hvor der er flere Nodsadresser eller Interventionsaccepter,
vil der kunne blive Sporgsmaal om en Interventionsprotest
i Anledning af Betalingen og da vsesentlig
i den betalende Intervenients Interesse (jfr. g 64);
men dette vil vistnok Vedkommende i Almindelighed sarge
för liden nogen udtrykkelig Anvisning i Loven.

Folgen af, åt der er taget Försummelse i den her
fastsatte Fremgangsmaade ligeoverfor Nodsadressaten og
Interventionsacceptanten, er efter den tydske Lovartikel
den, åt Vexelejeren stabel- sin Regres mod Adressanten
eller Honoraten og hans Eftermsend,« — efter den svenske
Lovs g 60 jfr. 58 saavelsom efter Udkastet, åt
* Regressen tabes imod enliver Vexelskyldner, som vilde
vsere bleven befriet ved Betalingen.» Hell ligger der en
For skj el udtrykt, idet Hdkastet, men ikke DWO., for dette
Tilfselde opretholder Vexelejerens Regresret mod Honoraten
(Adressanten), eftersom denne ikke gjennem Betalingen
vilde vsere bleven fri for Vexelsogsmaal (jfr. g 63, hvorefter
den betalende Nodsadressat eller Intervenient «indtrsederi
Vexelejerens Ret mod den, for hvis Regning lian har
betalt»). Denne Förskjul i Regler er derimod ikke tilstede,
hvor det gjselder almindelig Betaling af en Intervenient
(gens sidst* P.). Thi lier har ogsaa den tydske
Lov ladet Vexelejeren, der vsegrer sig for åt modtage
saadan Betaling, beholde sin Regres mod Honoraten
selv. Der indsees imidlertid ingen Grund til åt opstille
eu forskjellig Regel for disse beslsegtede Tilfselde, og da
Honoraten (Adressanten) i begge vilde vsere vexelforpligtet
ligeoverfor Betaleren, synes den svenske Lovs
og Udkastets Regel den naturligste. Efter Udkastet vil
altsaa Trassenten alene kunne blive fri ved eu Forsemmelse
i Henseende til Nodsadressen, saafremt den
skulde vsere paategnet en domicilieret Vexel af Acceptanten,
og denne vil aldrig kunne paaberaabe sig För -

summelsen, hvad enten han selv er Adressant (Honorat)
eller ikke (jfr. derimod efter DWO. 62 Dom af ROHG. i
Hoffmanns Samling II. 105, B or char dt Zusatz 590).

Artiklens sidste Punktum opstiller den almenerkjendte
Förpligtelse til åt modtage Interventions b e t a 1 i n g, om
end Vedkommende ikke liorer til de oven omtalte Interveutionsacceptanters
eller Nodsadressaters Klasse. Denne
Förpligtelse er udtrykt saaledes, åt den gjselder, uanseet
hvem Intervenienten er, f. Ex. om det er Trassatus sopra protesto
eller en Nodsadressat, hos hvem ogsaa Protest allerede
er optagen, idet der ingensomhelst Grund sees til åt udelukke
disse foa Intervention; man har derför her afveget
fra den tydske og svenske Lovs Affattelse, der kunde
lede til Tvivl, om end ialfald den tydske Artikel af Fortolkningen
gives samme Indhold (Thöl p. 545—6,
Hartmann p. 438). Åt dog den, der er forpligtet til åt
betale Vexlen paa Forfaldsdag, altsaa Acceptanten, ikke
kan komme ind under Lovens Begreb af eu Intervenientbetaler,
forstaar sig vel af sig selv. En Interventionsacceptant,
hvis Accept lyder paa Betalingsstedet, gaar
ind under det foregaaende Tilfselde. Horer han andetsteds
hjemme og tilbyder Betaling, gaar han derimod
ligefrem ind under nservserende Regel. Åt denne ogsaa
maa blive anvendt paa Nodsadressater, der tilbyde
Betaling i Tilfselde, hvor Vexelejeren ej er forpligtet til
åt opsoge dem, synes selvfolgeligt og er tildels allerede
ovenfor antydet. Udkastet har heller ikke indskrsenket
Interventionsretten til Forfaldstid (so ogsaa g 63 »Renter«),
hvad der dog vistnok neppe heller er Meningen
i dets Kilder. — Da .ZEresacceptantens og den accepterande
Nodsadressats Shilling i Regelen er åt beddmme
som en almindelig Acceptants (g 60), vil ogsaa g 37 Ande
sin Anvendelse paa deres Betaling; derimod kan der ikke
af Udkastet udledes nogen Förpligtelse til åt modtage
partiel Betaling af en Intervenient (jfr. dansk Fdn. 1825
g 38 og Hindenburgs Vexelret p. 72—3).

§ 63 fastseetter i vaesentlig Overcnsstemmelse med
DWO. 63 og S. L. 61 Betalerens Regres- eller Dsekningsret,
og det paa samme Maade, hvad enten han er
Nodsadressat eller Intervenient, og hvad enten Betaleren
forud har accepteret eller ikke. Denne Rettigheds Indhold
er betegnet paa det nmrmeste overensstemmende med
den tydske Lovartikel, der i sin Korthed dog formentlig
indeholder det samme som den udferligere svenske Redaktion.
DetForhold, hvori Betaleren staar til Honoraten eller
Adressanten, er enten uanmodet Forretningsfprelse eller
et Mandat. Han kan derför ikke ved Betalingen vinde
större Ret end den, der tilkommer Vexelejeren, selv om

han derved ikke opnaar, hvad han kunde ventet efter
Vexlens Lydende. Er Vexlen saaledes allerede praejudiceret
eller praeskriberet, faar Betaleren heller ingen Vexelret;
hvorvidt det samme skal gjselde, livis Yexelejeren af
Honoraten (Adressanten) har faaet en paa Yexlen ikke
afskreven Betaling, vil vel i dansk og norsk Ret vaere afhaengigt
af, om Fdn. 9 Febr. 1798 findes anvendelig paa
Tilfaeldet. Den naevnte Grundssetning leder ligeledos til, åt,
saafremt Honoraten eller Formaend ifhlge g 46 kunde fordre
Afslag i Regressummen, fordi Yexelejeren ikke har underrettet
dem om Protesten hos Trassat, Npdsadressat eller
iEresacceptant, kan den samme Afkortning ifhlge § 63
Ande Sted ligeoverfor Betaleren. Uagtet Loven ikke
har havt Grund til åt paabyde Underretning om Intervention
ved Betaling saaledes som ved Accept, kan dog Invenienten
eller Npdsadressaten i den naevnte Omstaendighed
have en Opfordring til for Sikkerheds Skyld åt underrede
Honoraten og hans Formaend, forudsat åt disse efter
i 45 ere berettigede til åt erholde Underretning fra Vexelejeren
(jfr. Thöl p. 539). — Den tydske Artikel begraenser
naermere Vexelejerens Ret (»dic Rechte des Inhabers*)
ved en Hänvisning til § 50 (om den sidste Vexelejers
Regresshgsmaal) og § 52 (om större udenlandske
»Spesen«); et lignende Citat ansees dog ikke heldigt, da
der ogsaa kan vaere Tale om Anvendelse af andre Artikler
end Udk. g 50, f. Ex. § 53 (DWO. 53).

Sin Regresret kan Betaleren selvfhlgelig ikke gjhre
gjaildende, medmindre han er kommen i Besiddelse af Vexlen
og Protesten (jfr. § 54), og for åt opnaa denne maa
han naturligen betale det samme, som Vexelejeren kunde
fordre af den Regrespligtige (§ 50), dog med Undtagelse
af Provision, da Vexelejeren her spares for Regressens
Ulejlighed, idet selve Förevisningen til Betaling hos en
Nhdsadressat ikke kan regnes til Regressen (Borc
har dt Zusatz 591). Udkastet har, forskjelligt fra
sine Kilder, udtrykkelig naevnt Renter ved Siden af Omkostninger,
da der, naar en Tid erforlhben siden Forfaldsdag,
maa vaere fuld Grund til åt tilstaa disse; Analogien
fra beslaegtede Artikler (36 og 50) vil formentlig vaere
tilstraekkelig til åt vise, åt der er ment Vexelrenter.

Udkastet giver Betaleren Ret til åt fordre Protesten
udleveret med Paategning »om den skete Betaling og for
hvem den er skeet.« Ligesom det ikke er nhdvendigt, åt
denne Paategning sker ved Notarius, saaledes er den heller
ikke i sig selv nogen Betingelse for Regressen. Om Interventionsacceptanten
og Nodsadressaten er der i saa Henseende
givet Förklaring ved § 62. Den Intervenient,
der betaler uden foregaaende Accept, vil heller ikke
behhve en Paategning, saafremt han betaler i Honhr af

den sidste Vexelskyldner (Trassent eller ved accepterede
Vexler Acceptanten jfr. Hindenburg p. 74); hvis han
derimod ikke vil behandles som dennes Honorant, maa
han s0rge for åt faa Honoraten naevnt i Kvitteringen eller
Protesten (jfr. § 58). Ligeledes maa den Trassat, der betaler
efter Protest som Intervenient, faa dette udtrykkelig
anmaerket, da han ellers vil bli ve anseet som enhver
anden Trassat, der betaler, og altsaa kun faa sedvanligt
D®kningss0gsmaal mod Trassenten.

§ 64 har overensstemmende med DWO. 64 bestemt,
åt af flere, som ville betale, har den Fortrinet, som frier
de fleste Vexelskyldnere, og fastsat Fplgerne for Overtraedelse
häraf (jfr. S. L. 59 og 62). Disse Fhlger kunne,
forsaavidt de bestaa i Tab af Regresret, ikke gaa ud over
Vexelejeren; thi naar han har faaet sin Betaling, ligegyldigt
af hvem, har han ikke laengere Brug for Regres,
og det vilde derför vaere hensigtslhst åt bestemmo, åt
denne for nogen Del skulde vasre tabt. Den eneste sikre
Garanti for Efterlevelsen af hiii i sig selv natuilige Grundsaetning
er altsaa, åt den Betaler, som har tilsidesat andre,
der vilde have befriet endnu flere Vexelskyldnere,
mister sin Regres mod de sidste; hvorvidt der desuden
maaske i enkelte Tilfselde vil vaere Anledning for Erstatningss0gsmaal
mod Vexelejeren, maa afgjdres efter Civilrettens
Grundsaetninger. EtVilkaar for, åt den naevnte skadelige
F0lge skal indtraede for Betaleren, maa det imidlertid
vaere, åt han har kunnet se af Vexlen eller Protesten, åt
en anden, som var villig til åt betale, ogsaa var naermere
berettiget dertil. Åt der er N0dsadressater eller iEresacceptanter
paa Vexlen, b0r ikke kunne undgaa hans Opmaerksomhed,
og åt de ere villige til åt betale, b0r formodes,
hvor ej Protest er optagen hos dem; ligeledes vil
det ofte af den de non solutione hos Trassateu optagne Protest
kunne sees, åt en anden Intervenient har tilbudt Betaling
(jfr. Lagberedningens Motiver p. 14).

Artiklen handier uden naermere Begraensning om det
Tilfaelde, åt flere tilbyde sig åt betale efter Protest. Regelen
gjaelder altsaa ligefuldt, hvor Tilbudet kommer fra
Trassat eller Nhdsadressat som fra Intervenient. Derimod
vil den neppe blive anvendt paa den Acceptant —
hvad enten han nu er Trassat, Nddsadressat eller Intervenient—
som opfordres til Betaling; da han var forpligtet
til denne, b0r han nemlig efter dens Ydelse ikke
stilles ugunstigere end en anden, selv om denne vilde
befri flere fra Regres, — dog under Forudsaetning af, åt
han ikke allerede ved Accepten har skudt bedre berettigede
til Side (se ovenfor ved g 56 sidste P.). Den
svenske Lovs § 59 har for det Tilfaelde, åt flere tilbyde
Betaling for den sammes Regning, givet Trassaten

Fortrinet, saafremt han efter Protest vil give ren Betaling,
dernäst Nhdsadressaten. Denne Regel har man ikke
fundet åt burde optage, da der ingen Virkning er knyttet
til dens Overtrsedelse. Man skal dog hringe i Klandring,
åt, forsaavidt Trassat eller N0dsadressat tillige er Acceptant,
giver allcrcde Udk. § 48 enhver Vexelskyldner
Ret til åt fordre Modtagelse af Betaling og Udleverelse
af Vexlen m. v.

Det er oveufor sagt, åt Vexelejeren if0lge Udkastet
er b erett ig et til åt modtage hvilkensomhelst Betaling.
Det b0r i denne Förbindelse fremhaeves, åt § 62 sidste Punktum
er saaledes affattet, åt han er förpligta! til efter den
hos Trassatus de non solutione optagne Protest åt modtage
hvilkensomhelst Intervenients Betaling, selv om han ondnu
ikke har forevist Vexlen for en Nödsadressat eller iEresacceptant,
der vilde kunne befri endnu flere Regrespligtige.
Da det Hemlig ingenlunde er givet, åt Betaling vilde
opnaaes hos disso, b0r han overensstemmende med det til
Grund for Interventionsforholdet liggande Princip for de
Regrespligtiges Skyld foretnekke det sikre for det usikre,
og, naar han afslaar en saadan Intervention, b0r han derför
gj0re det paa egen Risiko for det Tilfselde, åt han
ikke opnaar Betaling hos nogen, der vilde befri endnu flere.
Garantien for, åt denne Regel ikke misbruges til utilbprlig
Indtrsengen, ligger netop i nmrvserende Artikel, der borger
for, åt ingen lettelig vil optreede som Intervenient, medmindre
lian har forvisset sig om, åt ikke nogen dertil nsermere
berettiget er villig til åt betale. Fn Forstserkelse
af denne Garanti ligger i den fplgcnde

§ 65, der overensstemmende med S. L. 63ogDWO.
65 giver enhver, der som N0dsadressat eller som Intervonient
har accepteret en Vexel, Ret til Provision af alle
andre Betalere, da han jo paa Grund af sin Accept
har maattet bolde Midler rede til Indfrielsen. Den tydske
Lov giver denne Ret, livor »Trassatus eller en anden
Intervenient* forud har indfriet Vexlen; den svenske Lov,
överalt, livor »en anden forud har betalt.* Der synes
mellem disse Affattelser åt vsere den Forskjel, åt efter
den tydske Lov kan Provision neppe fordres hos Trassatus,
medmindre han er Intervenient. Udkastet har fulgt den
svenske Affattelse, da Trassatus i Regelen ikke vil have
betalt i dette Tilfselde, medmindre der tidligere har vseret
optaget Protest hos ham de non acceptatione.

Tiende Kapitel.

Om Vexelduplikater og Vexelkopier.

Dette Kapitel stemmer nsesten ganska med det lOde
Kap. i den tydske Lov og §§ 64 — 69 af 9de Kapi -

tel i den svenske Lov, idet Udkastet nsermest har sluttet
sig til dennes Affattelse. Indholdet stemmer ogsaa i alt
vseseutligt med den danske Fdn. 1825 §? 15-18, 20,
61 — 63, og med den norske Vexelrets saedvansmsessige paa
Grundlag af N. L. 5. 13. 7. uddannede Regler (Hallager
I. 329—33).

§§ 66 -67 svare til DWO. 66 og S. L. 64, idet
man har fundet det heldigst åt fordele Indholdet paa 2 Artikler.

Den förste af disse, der opstiller Kjendemserket paa
et Duplikat og en Solavexel, har med den svenske og finske
Lov (§ 61) udtrykkelig sagt, åt Vexlens Egonskab af
Prima- osv. ikke n0dvendigvis skal forklares med det latinsko
Ord, hvad der har vseret betvivlet i Tydskland,
(Hartmann p. 193, jfr. dog Thöl p. 655- 6). Artiklen
har ogsaa skarpere end de andre Love fremkaevet,
åt forskjellige, ikke saaledes betegnede Exemplarer af en
Vexel, ansees, som om hvert af dem kun var udstedt i et
Exemplar; den danske Forordnings Forbehold ligeoverfor
den, som bevislig maatte vmre skyldig i Misbrug (g 15),
forstaaes formentlig af sig selv. Efter Artiklen er den
smdvanlige saakaldte kassatoriske Klausul («secunda ikke»,
— «prima ikke . osv.) ikke nödvendig for Duplika terne;

dette er ingen Förändring i den nuvserende
danske og norske Ret (jfr. Hallager I. 330) og
stemmer med, hvad der nu i de allcrflestc Love er anordnet
(Belg. L. art. 37, jfr. Sachs, p. 70, Bremerkonferentsens
Resolution No. 18; se dog for fransk Ret
Bédarride I. No. 107).

Den anden af de to Artikler handier om Retten til
åt forlange Duplikater. Denne er i den tydske og svenske
Lov, men neppe i den finske, kun tilstaaet liver Endossatar
umiddelbart i Forhold til hans Formand. Det synes
dog bedst stemmende med Endossementets Vsescn (jfr. §
10), åt ogsaa Rernittentens Ret til af Trassenten åt fordre
Duplikat gaar over paa enhver f0lgendo Endossatar. Udkastet
er derför affattet saaledes, åt ogsaa Endossataron
kan, om han foretrsekker det, henvende sig ligefrem til
Trassenten. Dette vil vistnok blive den ssedvanligste Fremgangsmaade,
hvad deu endog er i Tydskland (jfr. Thöl
p. 666), idet der kun, hvor man ogsaa vil have Endossementerne
gjentagne, er Infordring til åt gaa gjennem den
umiddelbare Formand. Åt denne og de 0vrige Endossenter
ere forpligtede til, om det forlanges, åt gjentage sit
Endossement paa Vexlen, har man fundet det rigtigst med
den tydske Lovartikel udtrykkeligt åt sige. Åt derimod
ikke Accept kan fordres gjentagen, fölger af § 68.

Den franske Code de commerce art. 154 og den belgiske
Lov art. 44 tilläde ogsaa Ejeren af en forkom -

m en Vexel under de stedvanlige Vilkaar åt faa Duplikat,
og del samme autages trods Lovens Taushed i Tydskland
(Thöl p. 667, Borchardt Z. 604); Udstederen
kan Hemlig i Almindelighed ved Hjaelp af Ilandelsböger
eller Optegnelser liden Vanskelighed give ct Duplikat af den
bortkomne Vexel. Forsaavidthau dertil er i Stånd - og ialfald
eu svensk Kjöbmand kan formodes åt vaere dette paa Grund af
Fdn. 12te Septbr. 1868(Welins Handbok p. 90) - antager
man, åt Trassenten ogsaa efter Udkastet vil viere forpligtet
til åt give Duplikat af en forkommen Vexel, liden
åt det er fundet nödvendigt åt udtale noget beröm (rnaerk dog
Forudsaetningen i g 75). Af en Solavexel kan der selvfdlgelig
ikke fordres Duplikat; men hvis man tilbageleverer
den engang modtague Solavexel, bör man ligesaafuldt i
Stedet kunnc fordre eu Primavexel eller Duplikater, som
man fra först af kunde fordre saadanne udstedt, idet Modtagelsen
af en Solavexel ikke bör kunne fortolkes som
braskrivelse af Retten til Duplikater. Ogsaa dette antages
saa naturligt åt flyde af Hovedregelen, der ikke er indskraenket
til nogen vis Tid, åt intet beröm er sagt i Udkastet
(jfr. ogsaa Ha 11ager I. 330). — g 67 tilplig ter

saavel Remittent som Endossatar, der benytter sig
af sin Ret til åt faa Duplikater, åt udrede de dermed forbundne
Omkostninger, noget, som isaer har Betydning, kvor
der er Stempelpligt. Dette stemmer ogsaa med, hvad der
er antaget af tydske Forfattere (Thöl p. 667 Note 4).

§ 68 stemmer i Indholdet ganske med DWO. 67 og

S. L. 65 ligesaavel som med den nuvaerende danske og
norske Ret. I Affattelsen har den naermest sluttet sig til
den svenske Artikel. Man har dog fraveget denne noget
for åt udtrykke — hvad der ikke i sig selv kan vaere
tvivlsomt — åt den, der som Trassat har indfriet det
uaccepterede Exemplar, vedbliver åt hefte for det accepterede
(jfr. dansk Fdn. 1825 § 61; Belg. L. art. 38),
samt åt saavel Acceptant som Endossenter under de givne
Betingelser hefte ogsaa for de Exemplarer, der efter Forfaldstid
indehaves af eller blive endosserede til andre Personer
end den, der med Hjemmel af g 40 har faact Betalingen,
— alt naturligvis under Forudsaetning af Vexelejerens
gode Tro.

§ 69 stemmer limsten ganske med S. L. 66 og med
lstc og 3dje Punktum af DWO. 68 (jfr. ogsaa dansk
Fdn. 1825 16 og 20). Derimod har man med den svenske

Lov (modsat Finsk Lov 63 i. f.) udeladt den i
DWO. 68 2det Punktum indeholdte Regel, åt Udeladelsen
af den her paabudte Bemaerkning ikke har Vexelrettens
Tab til Fölge, — navnlig fordi det ligeoverfor andre
Bestemmelser i Loven, livor et lignende Tillaeg savnes, findes
betaenkeligt åt udtale en formentlig saa selvfölgelig

Sotning som denne; Udeladelsens Virkning viser sig forövrigt
af den fölgende Artikel. Hvilken Ret der tilkommer
Vexelejeren ligeoverfor den Forvarer, som har overtraadt
den i Artiklens sidste Punktum naevnte Förpligtelse,
har Udkastet ligesaalidt som sine Kilder indladt sig paa åt
bestemme, da den efter Omstaendighederne kan blive af
forskjelligt Indhold; åt den ialfald gaar ud paa en Skadeserstatuing,
ansees.selvfölgcligt (jfr. Dom afROHG. i Koff -manns Samling II. 117 ff., Borchardt Zusatz 611).
Heller ikke er det mere ond i den tydske Lov afgjort, åt
den kan gjöres gjaeldende ved Vexelsögsmaal (Dom af 1876
i Entscheid. des Reichs-Oberhandelsgerichts XX. 92—3).

§ 70 stemmer ganske med DWO. 69 og S. L. 67,
medens Artiklens Indhold tildels vil vaere nyt i dansk og
norsk Ret (jfr. dansk Fdn. 1825 § 20, Gram p. 357, og
Hallager I. 331—2). Dens Förskrift begrundes saaledes
af den svenske Lagberedning (Motiverpag. 16):
„Kan den legitimerede Indehaver ikke faa Acceptexemplaret
udleveret, hvad enten det er godkjendt eller ikke,
vilde han uden egen Skyld tabe sin Ret, om han ikke alligevel
skulde kunne anstille Regres for manglende Accept
eller Betaling. Men paa det åt de Vexelskyldnere, som
ere udsatte for Regressen, kunne vaere forvissede om, åt
Vexelejeren ikke har forsömt nogen Forholdsregel til Regressens
Forobyggelse, maa han först gjennem Protest bevise,
ikke blot åt Forvareren virkelig har forholdt barn
Acceptexemplaret, men ogsaa åt Trassaten har vaegret
sig for åt acceptera eller betale Vexelejerens Duplikat. Det
kan visselig ansees for afgjort, åt Trassaten maa vaegre
sig herfor, om han allerede har accepteret det forholdte
Exemplar; men i Betragtning af, åt han kanske ikke har
accepteret det, er det dog hensigtsmaessigt, åt Protest sker
ogsaa hos barn, ligesom det er muligt, åt der paa Duplikatet
findes Nödsadresser, som savnes paa Acceptexemplaret.
» Artiklen har ligesom Kilderne udtrykkelig
knyttet sine Regler til det Vilkaar, åt Duplikatet indeholder
Bemaerkning om, hvor Acceptexemplaret er åt finde
(jfr. Thöl p. 659). Er dette ikke Tilfaeldet, vil Vexelejeren
ofte vaere uvidende om, hvor det skal söges, og
ialfald ville de Regrespligtige, som selv ere medskyldige
i Duplikatets Mangelagtighed, ikke af Vexlen selv kunne
se, åt han ved det. Der er derför ingen Grund til her
åt fordre anden Protest optagen end den saedvanlige hos
Trassatus.

§§ 71—72, om Vexelkopier, stemme i Indhold og
Form saagodtsom ganske med S. L. 68 og 69, samt i det vaesentlige
med DWO. 70 og 72, medens den i DWO. 71 udtalte
Saetning ikke her er optagen som allerede indeholdt
i Udk. § 11 (DWO. 11). Om DWO. 70 sidste Punktum, der

er af et liguende Indliold som DWO. 68 2det Punktum,
se ovenfor under g 69. — Udkastets g 71 2det Punktum,
og g 72 give Forskrifter, der ganske svare til de om
Duplikater i §§ 69 og 70 indeholdte. Der er saaledes ogsaa
givet den Indekaver af en Vexelkopi, der ikke kan faa
Originalvexlen udleveret, Adgang til Regres efter Protest
for manglende Udlevering, dog selvfplgelig kun mod dem,
der have tegnet Originalendossement paa Kopien, men til
Gjengjseld uden åt lian fprst behöver åt optage Protest hos
Trassatus, da denne alligevel aldrig kan forudssettes åt
ville betale efter en Kopi. Den nsevnte Protests Nodvendighed
er imidlertid ogsaa her afhängig af, åt den i § 71
omhandlede Bemaerkning findes paa Kopien. Dette fremgaar
ikke saa tydeligt af § 72, som Tilfseldet er ved §
70, men vil dog vel ogsaa her findes åt vsere den naturlige
Folge af, åt der gives Endossementer paa en saa mangelfuld
Kopi.

Ellevte Kapitel.

Om bortkomne Vexler.

Kapitlet svarer til DWO. lite Kap. og til S. L. 70
og 71, men afviger dog adskilligt fra de tilsvarende tydske
og svenske Lovsteder, ligesom den storste Del af Kapitlets
Indhold vil vsere ny for den danske og norske Ret

§§ 73—74, om Modifikation af Vexler, svare til
DWO. 73 og S. L. 70—71. Udkastet har imidlertid, forskjelligt,
fra den svenske Lov, aldeles ikke indladt sig paa
Fremgangsmaaden ved Modifikation, da denne hunger formeget
sammen med de ulige Rettergangsformer til åt
kunne ordnes ensartet for alle tre Riger, og heri har det
desuden den tydske Lovs Forbilledc for sig. Man gaar
altsaa ud fra, åt de naermere Mortifikationsreglcr ville findes
i andre Dele af Lovgivningen (§ 73). Kun har Udkastet,
ligesom DWO. 73 taler om et Andragende til en
Domstol, forudsat, åt den egentlige Mortifikationssag indledes
ved en Stening (jfr. S. L. 70, norsk Lov 6te Marts
1869 g 2, dansk Bevillingspraxis,jfr. Nellemanns ordinaere
Civilproces 2den Udg. p. 55), da man maa knytte
den i g 74 omhandlede Retsvirkning til et afMortifikationssagens
indledende Skridt, og Stevningen her er det eneste,
som er fselles for alle Rigers Mortifikationsproces. — Den
tydske (se Borchardt Zusatz 628) og svenske Lov
har kun omhandlet Mortifikation af accepterede Vexler,
formodentlig i den Forudssetning, åt man ved andre
Vexler vil kunne hjselpe sig med Udfserdigelse af Duplikater
(Lagberedningens Motiver p. 16, Welins Hand -

bok p. 95). Dette vil dog ingenlunde altid bolde Stik,
f. Ex. livor den forkomne Vexel er en Solavexel, eller
hvor Trassenten er död. Udkastet har derför her ikke
gjort denne Indskraenkning i Adgangen til Mortifikation
af Vexler, saameget mindre som den vilde vaire en paafaldende
Uregelmsessighed for den danske og norske Ret
(jfr. dansk Fdn. 1825 g 62, norsk Lov 6 Marts 1869 g
2). Ogsaa det schvveizerske Udkast, som i Almindelighed
nöje fplger den tydske Lov, har i dette Stykke gjort den
samme Afvigelse fra Kilden (Entw. art. 841 jfr. 848).
Det er imidlertid paa flere Maader betegnet, åt Lovens
Anvisning paa Mortifikation egentlig kun er paa sin Plads,
hvor der ikke kan skaffes nyt Exemplar (se isser g 75
«erhverver Duplikat el''er i förnöden Fald spger Vexlen
mortificeret»).

Udkastet har overensstemmende med sine Kilder givet
den Ejer af forkommen Vexel, som har faaet forkyndt
Stevningen i Mortifikationssagen, Ret til ved Forfaldstid åt
krseve Betaling af Aoceptanten mod Sikkerhedsstillelse for
det Tilfselde, åt Mortifikation ikke opnaaes; läge med Aceeptanten
maa formentlig Domiciliatus stilles, og, hvis
Acceptanten selv spges, naar en särskilt Domiciliatus er
opgiven i Vexlen, forudssettes det selvfplgeligt, åt Vexelretten
ikke er prsejudiceret ligeoverfor barn efter g 43 (jfr. Ungarsk
Vexellov g 78 i. f.). Denne Regel ervistnok ny i den
danske og norske Ret, der neppe tilläde åt krseve
Betaling uden Mortifikation (jfr. dog Hal läge r I. 382).
Den danske Fdn. 1825 g 65 giver derimod her Ret til åt
krseve Deposition, og hermed stemmer sidste Punktum af
den tydske Lovartikel for det Tilfselde, åt Sikkerhed ikke
stilles; med den svenske Lov har man imidlertid ikke fundet
tilstrsekkelig Grund til åt optage den sidstnsevnte Regel.
Omvendt har man med den tydske Lovartikel fundet det
overflpdigt åt udtale noget om Vexelejerens Legitimation,
saaledes som det er gjort i den svenske Lov, idet dels
denne her°m ikke siger mere, end man ellers vil antage,
dels Spprgsmaalet kan vsere afhsengigt af den Prpvelse af
Legitimationen, som anstilles fpr Modifikation sprocessens
Utledning. Noget lignende gjselder om den svenske Artikels
Tillseg, åt Acceptanten kun er pligtig til åt betale,
hvis han vedgaar Gjoelden eller overbevises derom; alt tilstrsekkeligt
er i denne Henseende formentlig sagt gjennem
Oi det «Acceptant,« idet Beviset for, åt Vedkoinmende er
Acceptant, maa blive åt prpve efter Civilrettens almindelige
Gruudssetninger. Kun hvis det nsevnte Tillseg skulde
indeholde Fordringen om en vis Likviditet i Beviset som
Vilkaar for, åt Acceptanten kunde s0ges til Betaling med
Vexel re t, vilde det have en selvstsendig Betjening; men
til en saadan Forstaaelse findes ingen Antydning. Ud -

kastet har overhovedet heller ikke saaledes som den
svenske Lov sagt, åt Acceptanten kan spges i Vexelprocessens
Former, idet man har fundet, åt Beviset for Accepten
i dette Tilfselde ofte vil manglc den Sikkerhed,
som derhaves, hvor Yexlen selv er tilstede, og som i sig
selv er en naturlig Forudssetning for Anvendelsen af den
exekutive Proces. Man har derför med den tydske Lov
ganske overladt Proceslovgivningen åt afgjdre dette Spdrgsmaal,
saameget mere som det hsenger n0je sammen med
de Legitimationer, der paa ethvert Sted krseves för Mortifikationsprocessens
Indledning; i Tydskland har det ogsaa
vseret forskjellig 10st af de forskjellige Ländes Lovgivning
(Borchardt Zusatz 622, jfr. Thöl p. 716—17).

Den tydske og svenske Lov har ikke givet den Vexelejer,
som har indledet Mortifikationssag, Bet til åt foretage
noget Skridt ligeoverfor andre Vexelskyldnere end
Acceptanten. Udkastet hjemler barn derimod ogsaa Adgang
til hos Trassenten mod lignende Sikkerliedsstillelse
åt fordre et nyt »Vexelbrev.» Yed dette Udtryk sigtes
der til saadanne Tilfselde, hvor der, f. Ex. fordi den udstedte
Vexel var en Solavexel, ikke kan faaes nyt Exemplar
o: Duplikat (jfr. 66 og 75, paa hvilket sidste
Sted »Duplikat» og «Vexelbrov» ere stillede mod hinanden),
og isaafald vil den her aabnede Adgang kunne vsere nyttig,
uden åt Trassenten kan beklage sigderover. Videre er Udkastet
imidlertid heller ikke gaaet. Det har saaledes ikke
mere end sine Kilder gi vet Vexelejeren blot i Kraft af Mortifikationsstevningen
Ket til åt optage sedvanlig Protest
de non solutione hos Acceptanten (se \ 82, som er til
Hinder for åt optage Protest, naar Vexlen ej liaves tilstede,
jfr. Thöl p. 719-20); hertil var der ogsaa efter
Udkastet saameget mindre Grund, som dets § 75 tillader
Vexelejeren, selv uden åt indlede Mortifikationssag,
forelpbig åt bevare sin Ket ved en sseregen Tabsprotest.
Ligesaalidt bar Udkastet i dette Tilfselde givet
Vexelejeren nogen Ret mod Endossenterne, f. Ex. til åt fordre
deres Endossementer paany tegnede paa det hos Trassenten
erhvervede nye Vexelbrev (jfr. § 67). Og endnu mindre
har det aabnet nogensomhelst Adgang for den Vexelejer,
som ved Hjselp af det nyerhvervede Vexelbrev har optaget
Protest hos Acceptanten, eller som för Vexlens Bortkomst
har protesteret den de non acceptatione eller de
non solutione, til åt spge Regres hos dem, der maatte
liave tegnet Endossement paa den tabte Vexel; den for enhver
af de Regresspgende npdvendigo Sikkerliedsstillelse kunde
Hemlig her fremkalde Ulemper. Heller ikke ligeoverfor Trassenten
har man fundet tilstrsekkelig Grund til åt give
Vexelejeren en lignende Ret som mod Acceptanten; han
vil altsaa ikke efter åt liave optaget Protest ved Hjselp

af det i Artiklens fprste P. omtalte nye Vexelexemplar,
kunne spge Regres hos ham mod Sikkerliedsstillelse for det
Tilfselde, åt den tabte Solavexel skulde blive gjort gjseldende
af godtroende Tredjeroand. Derimod fplger det af det
6te Kapitels Indhold, åt der i Kraft af en de non acceptatione
optagen Protest ligefuldt kan s0ges Sikkerhedsregres saavel
hos Trassent som Endossenter, om end Vexlen efter
Protesten er tabt. — Alt dette gjselder dog kun for det
Tilfselde, åt det ikke er kommet lsengere end til Mortifikationssagens
Paastevning. Er derimod Vexlen allerede mortificeret
og Vexelretten imidlertid er bevaret, fplger det af
Mortifikationens ssedvanlige Virkninger, åt Betaling kan
krseves hos enhver Regrespligtig ganske paa samme Maade,
som om den tabte Vexel selv havdes tilstede (om Protesten
se ved § 82).

§ 75 har ingen tilsvarende Artikel i den tydske,
svenske eller finske Lov, ligesom dens Indhold vil vsere
nyt ogsaa i dansk og norsk Ret.

De i de foregaaende Artikler givne Regler om Mortifikationen
ville i Förbindelse med Forskrifterne i det
lOde Kapitel i Almindelighed hjselpe Ejeren af den forkomne
Vexel, saalsenge der endnu er Tid til inden Forevisningsfristens
Udlpb åt faa Duplikat, nyt Vexelbrev eller
hvad der dog meget sjelden vil vsere Tilfseldet — Modifikation.
Men ofte vilde der ikke vsere Tid til åt foretage
noget af de nsevnte Skridt, og hvis da den forkomne Vexel
ikke var protesteret de non solutione eller — hvor \ exelrettens
Bevarelse er afhsengig af Vexlens Förevisning til
Accept — de non acceptatione, vil dens Ejer tabe al sin
Vexelret, om man bliver staaende ved de liidtil omhandlede
Bestemmelser. Forsaavidt Vexlen er tabt gjennem
vis major, kommer nu vistnok ogsaa Udkastets § 92
Vexelejeren til Gode. Men denne Artikel rammer kun
overordentlige Forholde, og der bliver alligevel for de mest
praktiske Tilfselde en Opfordring til paa anden Maade
åt skaffe Vexelejeren Hjselp. Dette er ogsaa i vsesentlig
Grad gjort i den belgiske — tildels ogsaa i den
franske'' — Vexellovgivning. Ifplge det fransk-belgiske
System, der ikke kjender Mortifikation, kan Hemlig den,
der legitimerer sin Ejendomsret til en tabt Vexel, hvoraf
Duplikat ikke kan erhverves, efter en forelpbig Kjendelse
af Handelstribunalet (i Belgien af dets Formand alene, jfr.
Bédarride II. No. 418), krasve Vexlen betalt mod Sikkerhedsstillelse,
der bortfalder efter 3 Aar, om der imidlertid
intet Krav er fremkommet fra den tabte Vexels
Indehaver (Code de commerce art. 153, Belg. L. art. 42).
Forsaavidt det imidlertid kun gjselder åt bevare Regresretten
ved en Betalingsprotest, tillader Belg. L. art. 43
Vexelejeren i det nsevnte Tilfselde med ssedvanlig Virkning

åt optage en saadan liden foregaaende Kjendelse eller
Sikkerliedsstillelse, naar det kun sker inden to Dage efter
Forfaldsdag (Sachs p. 71—2). Dette Exempel har tildels
Udkastet fulgt i § 75, forsaavidt som det har tilladt
Yexelejeren åt bevare sin Eet ved en Protest i Anledning
af Vexlens Tab. Man har imidlertid ikke indskraenket
dette til de Tilfaelde, hvor Betalingsprotest er npdvendig,
men har overhovedet aabnet Yexelejeren denneAdgang,
hvor Yexelretten er afhsengig af, åt Yexlen inden en vis
Tid bliver forevist (jfr. g 42) eller protestcret. Herved
sigtes da navnlig til Pligten åt forevise til Accept (§§ 18
og 19); men Eegelen maa formentlig ogsaa kunne anvendes,
hvor det gjaelder åt faa optaget den sseregne i
ll 70 og 72 omtalte Protest. Udkastet har ogsaa tilfpjet
enkelte naermere Bestemmelser, som dog tildels haenge
sammen med Mortilikationssystemet. Det har nemlig fastsat,
åt Yexelejeren ufortpvet skal erhverve Duplikat eller,
om det fornpdiges, spge åt faa Yexlen mortificeret,
— hvori der da ogsaa ligger en Forudsaetning om, åt den
her omtalte Protest ikke med Nytte kan bruges, hvor
der havde vaeret Tid til efter Opdagelsen af Vexlens Tab
åt foretage de naevnte Skridt. I naer Sammenhaeng hermed
staar da Artiklens sidste Punktum, der kun lader
den forelpbige Protest virke saalaenge som hpjst fornpdent
for åt kunne tilfredsstille Betingelserne for en sedvanlig
Protest, eller med andre Ord forpligter barn til, saasnart
han har faaet enten selve den tabte Vexel, f. Ex. gjennem
et Vindikationsspgsmaal eller Duplikat (g 67) eller efter
Mortifikationsstevningens Kundgj0relse nyt Vexelbrev (g 74)
eller Modifikation — hvilken sidste dog vel ofte fprst
vil komme efter Praeskriptionens Fuldendelse—, uopholdelig
åt foretage Förevisningen eller, hvad der vil vaere det
saedvanlige, Förevisning og Protest. Denne sidste vil altsaa
i dette Tilfaelde have tilbagevirkende Kraft, forsaavidt
som den skal ansees som optagen i rette Tid, naar der
spprges om Vexelrettens Bevarelse; derimod vil i Tilfaelde
af manglende Betaling Eenter ifplge g 50 neppe
kunne tilkjendes fprend fra den saedvanlige Protests virkelige
Optagelse, da Vexelsummen her ikke kunde vaere
kraevet ved Forfaldsdag. Notifikation af Tabsprotesten
bpr, da alle Vedkommende have Interesse af snarest muligt
åt faa Kundskab om Tabet, formentlig Ande Sted
inden de almindelige Frister, hvad der ogsaa i Udkastet |
erfastsat gjennem en Henvisning til gg 45—47; denne
udtrykkelige Förskrift vil forebygge enliver Tvivl om, åt
Underretning om Tabsprotesten ingen Indflydelse faar
paa Npdvendigheden af desuden som sedvanligt åt notifi- J
cere den senere optagne Protest de non acceptatione eller I
de non solutione (jfr. gens Slutningsord). Udkastet naevner \

Motiver til Udkaet til Vexellov.

ikke, hos hvem den her omhandlede Protest skal Ande
Sted; det fplger dog vel af sig selv, åt dette maa vaere
hos den, hos hvem den egentlige Protest skulde vaere optagen
(Trassat, Domiciliat, N0dsadressat o. s. v.). Ligeledes
ansees det selvfplgeligt, åt Vexelejeren selv maa
baere Omkostningerne ved den forelpbige Protest.

Mod den her foreslaaede Degel kan det indvendes,
åt den ikke passer saa godt med Udkastets System, der
ikke kjender den i den belgiske Lov hjemlede, simple og
Jette Udvej til trods Vexlens Tab åt skaffe sig Betaling
eller anstille Begres, men derimod maa lado Yarigheden
af den forelpbige Protests Kraft vaere afhängig af saa omtvistelige
Betingelser som Tiden for et Duplikats Erhvervelse.
Men om det end ikke kan nsegtes, åt den belgiske
Kegel, omplantet paa nordisk Grund, kan volde Vanskeligheder
og fremkalde Eetstvist, har dette dog ikke kunnet
vaere eu afgjprende Hindring mod åt s0ge det Hul udfyldt,
som der ellers formentlig vilde vaere i Udkastet og som i
end fpleligere Grad er tilstede i dets Kilder.

§ 76, der handier om Yindikationsretten i det Tilfaelde,
åt den tabte Vexel er kommen i en Tredjemands
Besiddelse, stemmer limsten ganske med DWO. 74, ligesom
Eegelen i det vaesentlige gjenfindes i S. L. 42 2det
Punktum. Derimod indeholder Årtiklen en vigtig Forskjel
fra den nuvaerende danske og norske Eets Vindikationsregler,
ialfald saaledes som de almindelig have vaeret fremstillede.
Ifplge disse er den godtroende Besidder af Lpspregjenstande
ikke, saaledes som ifplge mange andre Lovgivninger, beskyttet
mod Ejermandens Vindikationsspgsmaal, saalaenge ikke andre
Omstaendigheder, saasom Haevd, komme til, og lierfra gj0-res der — omend vaegtige Stemmer have haevet sig for en
modsat Mening — efter den almindelige Laere ikke nogen
Undtagelse for de merkantile Papirer saasom Vexler,
medmindre de lyde paa Ihaendehaveren, eller det sidste
Endossement, der indeholder Besidderens Hjemmel, er in
blanco (Brandts Tingsret p. 546—8, Gram p. 361—2,
jfr. dog Schweigaards Proces I. g 114). Der kan dog
kun vaere vinge Tvivl om, åt denne vidtstrakte Vindikationsret
er lidet overensstemmende med Vexlens Natur, og
man har derför ikke draget i Betaenkning åt optage den
tydske Ketssaetning som meget nyttig for Vexelrprelsen.
Den er ogsaa optagen med den samme Begraensning, idet
Vindikation ogsaa tillädes mod den Tredjemand, der ved
Erhvervelsen har handiet i grov Uagtsomhed. Dette synes
åt give en noget mere udstrakt Vindikationsret, end
der er hjemlet i den svenske Lovs g 42, som beskytter
enkver godtroende Tredjemand, ligesom det for den danske
og norske Ket synes åt have en lignende Virkning ligeoverfor
den Tredjemand, hvis Adkomst er et Blankoendos o -

sement. Imedlertid vil denne Förspel vistnok vare lidet
kjendelig, idet formodentlig selv liden Lovens udtrykkelige
Ord den, som har erhvervet Yexlen ved grov Uagtsomhed,
i de fleste Tilfalde vilde blive anseet lige med den, som
ikke har erhvervet den i god Tro.

Tolvte Kapitel.

Om Vexlers Preskription.

Kapitlet stemmer i det vasentlige med det 13de Kapitel
i den tydske og det lite Kapitel i den svenske Lov.

De forskjellige Loves Forskrifter om Vexelpraskription
ere indbyrdes serdeles afvigende (se Thöl p. 779 ff.
og isaer hans förste Ddgave § 303). Saaledes har den
engelske og for storste Delen ogsaa den amerikanske Ket
ingen säregen Vexelpraskription. Andre Love have en og
samme Praskriptionsfrist for enhver Vexelfordring, hvad
enten ligeoverfor Acceptanten eller de Regrespligtige f. Ex.
den danske Fdn. 1825 g 73 fem Aar (jfr. dog Gram p.
420—1), den russiske Lovs § 637 to Aar. De fleste til
den franske Gruppe horende Love have saregne korte,
efter Afstandene meget vexlende, Praskriptionsfrister for Regressogsmaalet,
men lade derhos enhver af Yexlen udspringende
Klage praskriberes efter 5 Aar (Code de commerce
art. 165 tf. og 189; Belg. Lov art. 56 ff. jfr. art. 82).
Beslagtet hermed er det tydske System, forsaavidt som
det har forskjellige Praskriptionsfrister ligeoverfor Acceptanten
(Udstederen af egen Vexel) og de Regrespligtige
og giver den indfriende Endossent ny Frist ligeoverfor
Formandene; men det udfylder ikke sine Regler med en
almindelig, tangera Frist; heller ikke ere Fristerne saa
korte eller saa afhangige af Bostederne. Den nuvarande
norske Ret har nogen Lighed hermed, forsaavidt den kun
lader det furste Regresspgsmaal praskriberes efter 6 Maaneder
og giver en ny, men dog ganske kort Frist til Anlaggelse
af senere Spgsmaal, hvortil der ikke maatte vare
levnet Tid i de 6 Maaneder; men paa den anden Side
beholder den praskriberede Vexel ogsaa mod Endossenterne
sin Kraft som almindeligt Gjaldsbrev indtil den sadvanlige
civile Praskriptionsfrists Udlpb (se N. L. 5. 13.
21, Hallager I. 378 ff., HRD. i norsk Retstid. 1861
p. 187); i dette sidste Punkt stemmer den norske Ret
overens med den russiske. Forpvrigt ere ogsaa Yexellovenes
Bestemmelser om, hvilken Ret Vexelpraskriptionen
levner, saare forskjellige; beröm mera ved § 93.

Udkastet har som antydet ogsaa paa dette Omraade

sluttet sig til det tydske System, der er fulgt saavel i
den svenske og finske som i den ungarske Lov og i det
schweizersko Udkast. Vistnok har en falles Termin sine
Fordele. Men ligesom den, hvis den som i den danske
Lov er eneste Termin, i adskillige Tilfalde bliver for
lång og navnlig for länge opretholder Endossenternes Regrespligt
(se Grosserer-Societet.ets Komites Skr. af 1861
p. 15), saaledes turde ogsaa en udfyldende Termin som
den franske — om den ikke gjpres uforholdsmassig lång
— blive uretfardig mod den Regrespligtige, som kar
maattet indfri Vexlen saa sent, åt al Vexelret mod hans
Formand er praskriberet. En lignende Indvending kan
vistnok gjpres mod det tydske System, idet det ved sine
Regler om Praskriptions Afbrydelse aabner en Mulighed
för, åt Acceptantens Förpligtelse er ophprt efter g 77
liden åt det har staaet i den sidst indfriende Regrespligtiges
Magt åt stanse Praskriptionens Lpb; hvis nemlig
Vexelregressen fremkalder Spgsmaal (ellers se § 48), kan
det let tankes, åt Vexelskyldnerens Förpligtelse er holdt
i Live ved eu af en Eftermand foretagen litis denunciatio,
medens han selv fprst stevnes efter de 3 Aars Forlpb og
derför her ikke med Virkning har kunnet give noget
Varsel (jfr. Lagberedningens Motiver p. 18, Welins
Handbok p. 104). Herpaa spger imidlertid Udkastet åt raade
Bod ved åt lade en Afbrydelse virke til Fordel for alle
dens Formand, som har företaget Afbrydelsen, og navnlig
ved åt tilläde ikke blot den, mod hvem Regresspgsmaal
er rejst, men ogsaa den, som er bleven varslet ved
litis denunciatio, åt afbryde den i § 77 omhandlede Praskription
ved selv åt varsle Acceptanten (§ 80). Der har
varet en saameget större Opfordring til i Udkastet åt gjpre
dette Tillag, som det ikke har optaget den i DWO. 83
omhandlede Berigelsesklage, og det har sat Praskriptions|
fristen for de Regrespligtige til 6 istedetfor 3 Maaneder,
ikke blot hvor Betalingsstedet findes i Europa (jfr. DWO.
78), men ogsaa, hvor det falder inden Landet (jfr. S. L. 77).
i Om Grundene for Udkastets Valg af Frister er der tält
| ovenfor ved § 19, idet der ligesom i den svenske Lov er
fastsat samme Tidslangde for begge disse Tilfalde.

Om de enkelte Artikler bemarkes fplgende:

§ 77 stemmer i sin Hovedregel med DWO. 77 og
S. L. 76, idet gen fra den sidste er forskjellig deri, åt
enhver Omtale af Praskriptionens Afbrydelse ligesom i den
tydske Lov er henskudt til Kapitlets sidste Artikel. Fristen
begynder efter Udksstet ligesom efter dets Kilder åt lpbe
fra Forfaldsdag, idet man med den tydske Praxis
(Dom åt ROHG. i Hoffmanns Samling I. 238, B orchardt
Zusatz 662 a, jfr. dog Thöl p. 784) forudsatter, åt denne
selv ikke medregnes. Ved Sigtvexler (a vista), der efter

Udkastet som efter DWO. modsat den svenske Lov, kunne
vaere Gjenstand for Accept, vil den Dag, da Förevisning
til Betaling sker, vsere Forfaldsdag (jfr. § 32); er Yexlen
imidlertid ikke bleven forevist til Betaling inden den i §
32 jfr. 19 fastsatte Frist, i hvilket Tilfselde Yexelretten
kun er prsejudiceret ligeoverfor de pvrige Vexelskyldnere,
synes det naturligst åt regne Preskriptionens Begyndelse
fra den nsevnte Frists Udlpb. Vistnok kunde ogsaa et andet
Udgangspunkt tsenkes, nemlig Yexlens Udstedelsesdag,
eftersom Forfaldsdag senere kan indtrsede naarsomhelst efter
Vexelejerens Forgodtbefindende. Men da det er önskelig!
åt have samme Udgangspunkt for Beregningen ker som
i den fölgcnde Artikel, og man i denne umuligt kan lade
Regressögsmaalets Preskription löbe förend fra Förevisningen,
— har man foretrukket den ovennsevnte Afgjörelse.
Herved kommer man ogsaa i Overensstemmelse med
den praktiske Fortolkning af den tydske Vexellov (Dom
af ROHG. i Hoffmanns Samling I. 286, jfr. II. 72,
Bore hardt Zusatz 660 b. og c.). Henvisningen til §
19 vil forövrigt nedföre, åt hvis en särskilt Förevisningsfrist
er fastsat i Vexlen, regnes Preskriptionen fra denne;
ligesaa bliver det her som ellers afgjörende, om Acceptanten
har tilfejet eu efter § 22 gyldig Forfaldstid (jfr.
T höl p. 783). Med Hensyn til Beregningen af Forfaldstid
for en Efter-Sigt-Vexel med ikke dateret Accept
erindres § 19 sidste Stykke (jfr. Dom af ROIIG. i Iloffmanns
Samling II. p. 390).

Som allerede ovenfor antydet, Iöber den i nserverende
Artikel omhandlede Preskription uden Hensyn til, om Regresretten
mod Endossenterne er prseskriberet eller ikke
(jfr. Dom af ROHG. i Hoffmanns Samling I. 445, Borchardt
Zusatz 663). Man forudssetter ligeledes med
den tydske Fortolkning (jfr. Thöl p. 781, Borchardt
Zusatz 661), åt ethvert Slags Acceptanter, altsaa ogsaa
ZEresacceptanter — forudsat åt ikke allerede Yexlen
ligeoverfor dem er prejudicera! efter § 60, jfr. 62 — og
Acceptanten af en Domiciltratte, indgaar under Artiklens
Regel.

§ 7 8 omhandler Preskriptionen af den Regresfordring,
der tilkommer den sidste Vexelejer, hvorhos den paa Grund
af § 63 vil blive anvendelig paa den Nödsadressat eller
Intervenient, som indfrier Yexlen, hvad enten det sker
ved Forfaldstid eller senere. Artiklen afviger fra den
tydske art. 78 iser deri, åt den med deD tilsvarende
svenske Lovartikel (77) regner Preskriptionens Begyndelse
fra Forfaldsdag og ikke fra Protestdagen. Vistnok kan
den tydske Beregningsmaade (se ogsaa dansk Fdn. 1825
§ 73), da Protest er Vilkaaret for Ilegres, synes mest
stemmende med det bekjendte Princip «actione nondum

nata non currit prescriptio,» ligesom Protesten paa Grund
af sin Offentlighed er et bedre Udgangspunkt end f. Ex.
Förevisningen ved Sigtvexler. Men om den tydske Lov
her skulde fölges, vilde det ialfald vsere nödvändigt åt opstille
flere Undtagelser. Ifor det förste maatte der gjöres
en saadan, hvor Protest er frafaldt efter §42, i hvilket
Tilfselde den tydske Retspraxis forövrigt lader Prseskriptionen
begynde sit L0b med den Dag, Protest senest skulde
vsere optagen (Dom af ROHG. i Hoffmanns Samling I. 299,
Borchardt Zus. 674). Dernäst vilde det efterUdkastets
System vsere nödvändigt åt have et andet Udgangspunkt,
hvor Protest de non solutione er bortfaldt efter § 41,
fordi Regresspgsmaal til Betaling allerede er paabegyndt
efter § 29, men hvor dette Sögsmaal atter för Forfaldsdag
er indstillet; — det synes nemlig ikke rimeligt her
åt anvende § 80 sidste Stykke, da derved Prseskriptionen
vilde begynde åt lpbe f0r Forfaldsdag. Og endelig vilde
det i de i § 75 omhandlede Tilfselde ikke gaa an åt lade
Prseskriptionen f0rst tage sin Begyndelse fra den her maaske
lsenge efter Forfaldstid optagno Protest de non solutione.
Man har derför foretrukket Forfaldsdagen som et fselles,
paa alle Tilfselde passande Udgangspunkt, saameget mere
som Tidsforskjellen ved en Sammenligning med den tydske
Lov bliver meget Unge. Det maa forövrigt her bemserkes,
åt Udkastets Beregningsmaade ikke kommer til åt
falde ganske sammen med den svenske Lovs, idet Udgangspunktet,
naar den egentlige Forfaldsdag falder paa eu
Helligdag, ikke som i den svenske Lov bliver denne, men
den paafölgende Sögnedag (se Udk. §91), — enForskjel,
der hsenger sammen med den ovenfor ved § 41 omhandlede
forskjellige Udtryksmaade (»Betalingsdag» og »Forfaldsdag»).

Ogsaa ved denne Prseskriptionsfrist forudssetter man,
åt Forfaldsdagen ikke medregnes, hvilket man har s0gt
åt udtrykke noget tydeligere, end det er skeet i den tydske
Artikel, som fortolkes paa samme Maade, skjönt det
hedder: »mit dem Tage» (se Dom af ROHG. i Hoffmanns
Samling I. 202, Borchardt Zusatz 668, jfr.
ogsaa Udk. § 33 2det Stykke).

Grunden til, åt man ikke har optaget den svenske
Lovs udtrykkelige Bestemmelse om, åt den her fastsatte
Prseskriptionsfrist ikkun lpber ligeoverfor de Formsand, som
bo i Sverige, er forklaret ovenfor ved § 19. Det vii deraf
ogsaa sees, åt de i denne og fplgende Artikel fastsatte
Frister ikke kunne gjöres gjmldende af eller mod indenlandske
Vexelejere og Endossenter, som anstille Regres i
Udlandet.

g 79 svarer til DWO. 79 og S. L. 78, men fastsmtter
Preskription sfristen mod enhver Endossent, som

bar indfriet en Vexel, altsaa hvad enten det er skeet i
Medför af den ssedvanlige Betalingsregres (§ 50 eller 52)
eller i Medför af § 29. I begge Tilfnelde lader Artiklen
Prseskriptionen löbe fra Stevningens Forkyndelse eller, om
Indfrielsen er skeet uden Rettergang, fra Betalingsdagen,
eftersom Vedkommende da har det i sin Magt enten strax åt
fortssette Regressen eller ialfald åt afbryde Prceskriptio- |
nen gjenuem litis denunciatio. Hvor Endossenten i Med- j
f0r af § 29 har betalt eller er bleven stevnet allerede
fpr Forfaldsdag, forudsmtter man dog, åt Udgangspunktet
for Prseskriptionen vil blive regnet fra denne, idet
man saameget mindre har fundet det fornpdent åt udtrykke
dette i Loven, som allerede Analogien af £ 78
vil kunne paaberaabes for en saadan Fortolkning.

§ 80 indeholder de nermere Regler om Preskriptionens
Afbrydelse, hvoraf de vigtigste ville gjenfindes i DWO.
80, medens de i den svenske Lov ere spredte omkring i Kapitlets
forskjellige Artikler. I Lighed med Kilderne har man
i Almindelighed ladet Afbrydelsen först foregaa ved Stevning
(se dog nu ogsaa den nye tydske Civilproceslov §§ 190,254,
461 og 471 jfr. Indförelseslovens g 13), idet man derhos har
fundet udtrykkelig åt burde stille Anmeldelse i Bo lige
henned for saadanne Tilfelde, hvor sedvanlig Gjeldsforfölguing
er udelukket (jfr. dansk Konkurslov af 25 Marts
1872 g 12 og dansk Skiftelov af 30 Novbr. 1874 g 37 ;
Thöl p. 787—8; se nu den nye tydske Konkurslov af 1877
art. 13, jfr, dens Indfprelseslov g 3). Ligesom den tydske
Lov har man tillige givet Adgang til åt afbryde Preskriptionen
gjennem den saakaldte litis denunciatio, der efter
Udkastets Affattelse ogsaa vil kunne foregaa med den her
nevnte Virkning, hvor Vexelfordringen er anmeldt i et
Bo. Den er ikke nevnt i den svenske Lov, skjönt Preskriptionen
ogsaa efter dens g 78 leber mod den, der
selv er stevnt (jfr. Welins Handbok p. 105); men det
ansees dog ganske nödvändigt åt anvise dette Middel til
Preskriptionens Afbrydelse for den, der muligen bliver
indviklet i en lengere Retstvist og altsaa selv ikke er i
Besiddelse af Vexlen, uden hvilken vanskelig noget Regressdgsmaal
kan anstilles. Åt man endog har fundet det
förnöden her åt gaa videre end den tydske Lov ved åt
lade den ligeoverfor Acceptanten lpbende Preskriptionsfrist
afbrydes gjennem et Varsel, der ikke indeholder nogen
litis denunciatio, er ovenfor omtalt.

Den förste Sotning i Artiklens 2det Stykke gjenfindes
ogsaa i Udkastets Kilder (se S. L. 79, jfr. derimod
Gram p. 420), medens den anden er ny i Udkastet, idet
dens Anvendelse i Tydskland synes forkastet ved eu Dom
af ROHG. (Hoffmanns Samling I. 364, B or char dt Zusatz
688, jfr. dog Thöl p. 788). Den indeholder dog

vistnok den med den springande Regres bedst stemmende
Förskrift og er nyttig for åt lempe paa de ellers temmelig
strenge Regler om Praeskriptionens Afbrydelse.

Artiklens sidste Stykke, hvis Kilde nsermest er Code
de commerce art. 189, medförer, åt naar Vexelprseskription
engang er afbrudt, er den ikke altid udelukket
eller åthäst af den civile Preskription; men saafremt Afbrydelsen
er skeet ved Vexelsdgsmaal, der ej föres til Ende
enten ved Dom eller ved Betaling, begynder en ny Frist
åt lpbe fra den sidste Rettergangshandling. Dette har i
Tydskland veret omtvistet, men synes nu afgjort i lignende
Retning i den tydske Praxis (Borchardt Zus. 710—11,
jfr. Thöl p. 789). Da en litis denunciatio er nöje knyttet
til den Rettergang, som den gjaelder, vil den her udtalte
Sotning formentlig ogsaa medföre, åt et saadan t
Varsel kun stanser den löbende Preskription, men ikke
hindrer en ny Frists Löb fra åt tage sin Begyndelse, naar
det Vexelsdgsmaal, som det gjaldt, er ophprt uden åt
bringes til Afslutning (jfr. Gram p. 421).

Trettonde Kapitel.

Om Foretagelse af Protest.

Kapitlet har optaget de fleste i DWO. Kap. 16 og
S. L. Kap. 10 givne Förskrifter, ligesom dets Indhold
ikke er synderlig forskjelligt fra de nuvserende i Danmark,
ifölge Fdn. 1825 30—32, og i Norge, iser i Kraft af

Ssedvanen (N. L. 5. 13. 11. Schweigaards Proces I. g
113, jfr. Hallager I. 349 ff.), gjseldende Regler.

§ 81 lste Punktum svarer til DWO. 87 og S. L.
72. Man har imidlertid ikke med den sidstnsevnte Lov
nsermere indladt sig paa, hvilke Personer der i Notarii
publici Sted kan foretage Protest, da det vilde krseve forskjellige
Regler for de tre Lande; dette er derför ganske
overladt til andre Dele af Lovgivningen, f. Ex. angaaendo
Vexelprocessen, hvilken altsaa ogsaa, uden åt gjöre Skaar
i Vexelloven, vil kunne fastssette, åt Protest i visse Tilfaelde
kan foretages af tvende Msend (dansk Fdn. 1825 §
30, N. L. 5. 13. 11). Udkastet har derför heller ikke,
saaledes som S. L. 72 sidste Punktum og N. L. 5. 13.
11, villet udtale noget om, hvorvidt Vidner skulle overvrere
Forretningen. Den svenske Lovartikels Förskrifter
om Tiden for Protesters Optagelse ville gjenfindes i § 89.

Artiklens 2det Punktum svarer til DWO. 90 og S. L.
75; den sidstes Affattelse er paa det nsermeste fulgt, da den
tydske Artikel synes åt gaa for meget i Enkeltheder.
Saavel her som i den fplgende Artikel har man ikke villet

foregribe Afgj0relsen af det Spprgsmaal, om det f0rst udstedte
Protestdokument er den egentlige Original, og Protokollen
kun indeholder en Afskrift deraf, eller om omvendt
Protestdokumentet skal fremtraede som en Tidskrift
af Notarialprotokollen; liermed forboldes det nemlig nu,
saavidt vides, paa ulige Maade i de forskjellige Lande, ja
ialfald for Danmarks Vedkommende inden samme Land,
og man har ikke her villet forandre den bestaaende Praxis.
Heller ikke har Udkastet afgjort det i Tydskland meget
omtvistede Spprgsmaal, hvem der kan krseve Afskrift af
Protesten, da dette hunger sammen med de almindelige
Regler for Tidskrifter af Protokoller overhovedet.

§ 82 lste Stykke er saagodtsom ganske stemmende
med S. L. 73 og i det vsesentlige ogsaa med DWO. 88,
der imidlertid indeholder flere formentlig overflpdige Enkeltheder.
Yed den tydske Artikels No. 5 kan der henvises
til, hvad der förän er bemserket om Interventionsprotest
ved § 59. Den svenske og tydske Lovs Fordring
om, åt «Afskriften af Yexlen skal vsere ordlydende,» har
man ikke optaget for ej åt fremkalde den Tanke, åt de
mindste Brud paa de her givne Regler skulde have retslig
Betydning, ja maaske endog bevirke Protestens Ugyldighed,
noget, hvortil den tydske Retsbrug synes for tilbpjelig.
Hvad sirlig Afskriften af Yexlen angaar, da vil
den ikke engang altid kunne gives, nemlig hvor Yexlen er
mortificeret, eller hvor Protest ifplge § 75 optages paa
Grund af Yexlens Tab; det forstaar sig imidlertid af sig
selv, åt den isaafald maa erstattes af anden (plysning om
Vexlens Indhold for åt sikre Beviset for Identiteten.
Hvilke Afvigelser fra de opstillede Regler Protesten kan
taale uden Skade for sin Gyldighed, har Udkastet paa
Grund af Tilfaeldenes store Forskjellighed ligesom dets
Kilder ganske overladt til den praktiske Anvendelse.

Artiklens andet Stykke er nyt i UdkasteL men dets
Indhold stemmer vistnok med, hvad der sedvanlig
iagttages, og det formenes ialfald åt vsere nyttigt; jfr. ogsaa
g 22.

§ 83 stemmer i det vsesentlige med DWO. 89, medens
den svenske Lov ingen tilsvarende Artikel har; den
antages dog åt vsere rigtig og dens udtrykkelige Udtalelse
nyttig (se ogsaa finsk Lov 71, 2). Den svenske Lovs 74
lste Punktum vil gjenfindes i Udkastets § 89; dens sidste
Punktum, der forpvrigt ogsaa har en tilsvarende Bestemmelse
i Oode de commerce art. 163 og den belgiske Lov
art. 54, har man derimod fundet overflpdigt, ligesom Regelen
heller ikke er udtalt i den tydske Lov. Mindre overflpdigt
vilde det vsere, hvis man deri skulde kunne se en Afgjprelse
af Sp0rgsmaalet om, hvor Protesten skal optages, hvis Trassatus
f. Ex. er d0d (jfr. Welins Handbok p. 103). Men

dette er neppe Tilfseldet, ligesom der overhovedet herom
vanskelig kan gives nogen almengyldig Regel, idet denne
f. Ex. vilde vsere afhängig af, om den Afdpdes Forretningslokale
fremdeles existerer, saavelsom af Civilrettens
Regler for Arvebehandling.

Fjortende Kapitel.

Om Forholdet til udenlandsk Lov.

Kapitlet stemmer saagodtsom ganske med det 15de
Kapitel i den tydske og det 12te Kapitel i den svenske
Lov. Hvad dets Plads angaar, har man fundet, åt det
burde vsere det sidste, uaest det forskjellige Bestemmelser
indeholdende 15de Kapitel, og heri har man fulgt den
svenske Lovs Exempel, idet det maa erindres, åt Udkastet
ikke har noget Kapitel om Vexelprocessen. Ligesom
Kapitlet overhovedet i det vsesentlige kun gjengiver,
hvad der nu i de fleste civiliserede Lande er anerkjendt
om Forholdet mellem indenlaudsk og udenlandsk Rets
Anvendelse, saaledos stemmer st0rstc Delen af dets Indhold
ogsaa med de i Danmark og Norge dels med Hjemmel af den
danske Fdn. § 9 og N. L. 5. 13. 7, dels og isser if0lge
Retsbrug gjseldende Forskrifter. Hvad der forpvrigt kan
vsere åt bemserke om Kapitlet i dets Almindelighed, vil
blive sagt efter Gjennemgaaelsen af . de enkelte Artikler.

§ 84 stemmer med DWO. 84 og S. L. 81. Hovedregelen,
åt en Persons Yexelhabilitet bed0mmes efter hans
Hjemsteds Lov, stemmer ganske med, hvad der nu almindelig
lseres for Civilrettens Vedkommende. Heller ikke den
i 2det Punktum indeholdte Undtagelse til Fordel for Kontraktsstedets
Lov er ukjendt paa Civilrettens Omraade,
om end ej saa almindelig antagen (jfr. Scheel Privatrettens
almindelige Del I. p. 387 ff. og den sammesteds p.
388 anfprte danske Hpjesteretsdom, Stobbe deutsches
Privatrecht I. 186 tf.). For Yexelrettens Vedkommende
begrundes den gjerne ved Vexelrprelsens Behov, som ikke
tillader, åt man hver Gång, man inden Landet kontraherer
med en Udlsending, for Sikkerheds Skyld skal underspge
ogsaa hans Hjemsteds Love om Vexelhabiliteten, uagtet
de indenlandske Love ere fyldestgjorte (jfr. Lagberedningens
Motiver p. 19). Det kan dog ikke nsegtes, åt
denne Undtagelse kan lede til enkelte uheldige Resultater.
Da nemlig ogsaa en Indlsendings Vexelhabilitet selvfplgelig
maa bedpmmes efter Indlandets Lov, vil, under Forudssetning
af åt Udkastet i de tre Lande bliver Lov,
f. Ex. en 22aarig dansk Mand, der i Sverige eller Norge endossera
en Vexel, ansees gyldigen forpligtet, om han sag -

söges i noget af de nsevnte Lande, men blive frifunden
efter Mindreaarighedsindsigelse, om Sägen skal paad0mmes
i Danmark, saafremt ikke dette Lands Domstole skulde
ville anse sig forbundne til her åt lade den almindelige
Regel om Indlsendinger begreenses af Kontraktsstedets
Lov, hvad der vistnok er meget tvivlsomt. Da alligevel
den naevnte Undtagelse er opstillet i de fleste Ländes
Vexelret (jfr. dog Schweizer. Entw. 862), har ogsaa Udkastet
sluttet sig hertil.

§ 85 stemmer med DWO. 85 og S. L. 82. Hovedregelen
er kun en Konsekventse af den nu almenerkjendte
Grundssetning for Kontrakstformens Bedömmelse «loeus regit
actum« og findes allerede udtalt i N. L. 5. 13. 7, jfr.
dansk Fdn. 1825 § 9. Dens Affattelse har man laant
fra den svenske Lov, hvorved man har villet udtrykke
det samme, som ligger i den tydske Lovs udförligere
Sotning: «die wesentlichen Erfordernisse eines im Auslande
ausgestellten Wechsels, sowie jeder anderen im Auslande
ausgestellten Wechselerklärung» osv. Denne Hovedregel vilde
paa Grund af Udk. g 5 (DWO. 7, jfr. S. L. g 1 init.) lede til,
åt indenlandsk Accept og Endossement vare ugyldige, naarde
vare tegnede paa en i Udlandet udstedt og efter sit Hjemsteds
Lov ugyldig Tratte, skjönt denne tilfredsstiller den
indenlandske Lovs Fordringer. For åt forebygge denne
urimelig strenge Slutning har Udkastct med sine Kilder
gjort den i 2det Punktum indeholdte Undtagelse fra Regelen.
En anden Undtagelse har denne faaet i det 3dje eller
sidste Punktum. Åt Indlsendinger, der i Udlandet indgaa Kontrakt
med hiuanden, trygt t0r fölge Hjemmets Love om
Kontraktsformen, naar de kunne forudssette, åt deres Forhold
vil blive undergivet de hjemlige Domstoles Paakjendelse,
er en Smetning, som ikke blot findes i adskillige
Vexellove, men som ogsaa ellers ofto er anerkjendt
(Stobbe deutsches Privatrecht I. 191; Scheel Privatrettens
alm. Del I. 400 — 1, jfr. norsk Arvelov 31 te Juli
1854 § 56). Man bar imidlertid givet denne Undtagelse en
noget större Udstrsekning end i Kilderne. Da Udkastet
er bygget paa Forudsaatningen om, åt det vil blive
ophojet til Lov i de tre Lande i en lige lydende Form,
synes der åt veere en lignende Grund til åt opretholde
f. Ex. en Tratte, en Dansk har udstedt under et Ophold
i Frankrige til en dervserende svensk Rejsende uden
åt optage Valutaerklseringen, som om den var udstedt til en
Landsmand. Thi ansees det naturligt, åt to Landsmsend under
et flygtig! Ophold i Udlandet afslutte en Kontrakt niellera sig
i Hjemmets kjendte Former, bliver dette ikke synderlig mindre
naturligt, naar den anden Fart vel ikke er en Landsmand men
fra et Naboland, som i dette Stykke beherskes af ganske den
samme Lov, Man har derför givet den her omhandlede

Undtagelse fra Hovedregelen saadan Affattelse, åt Vexelforpligtelser,
indgaaede i Udlandet ligeoverfor dansk, norsk
eller svensk Mand, skalle have Gyldighed, saafremt de
ikkun fyldestgj0re den indenlandske Lovs Forskrifter, uanseet
om de afvige fra Kontraktsstedets Love. Åt de tre
nordiske Lande af Lovgivningen ere blevne ligestillede i
Modssetning til andre Lande, er heller ikke uden tidligere
Exempel, se norsk Lov om Skriftejendomsret af 8 Juni
1876 § 15 og svensk Lov om samme Gjenstand af 10 August
1877 §2. —Det vil for0vrigt bemserkes, atArtiklens
sidste Punktum ikke falder sammen med den i dansk Fdn.
1825 § 9 udtalte Regel, hvorefter Danske ved indbyrdes
Vexelforpligtelser i Udlandet skulle f0lge den indenlandske
Lov. For det Tilfaelde, åt Udlsendinger inden Riget paatage
sig Vexelforpligtelser ligeoverfor hinanden, har Udkastet
ingen Undtagelse gjort fra Hovedregelen.

§ 86 anvender, overensstemmende med sine Kilder
(DWO. 86, S. L. 80) og formentlig med al anden Vexelret,
eu lignende Grundsaetning som den i foregaaende Artikel
anerkjendte ligeoverfor de i Udlandet foretagne til
Vexelrettens Bevarelse eller Ud0velse forn0dne Handlinger.
Efter denne Regel ville altsaa de udenlandske Forskrifter
om, i hvilket Lokale og til hvilken Dagstid Förevisning
skal Ande Sted for den udenlandske Trassat, hvilket Indhold
Protesten skal have etc. — vsere afgjörende, naar Regres
senere anstilles mod indenlandsk Yexelskyldner, og det
samme vil formentlig ogsaa blive Tilfseldet med udenlandske
Loves Bestemmelser om de saedvanlige Respit- eller
Protestdages Antal og deres Beregningsmaade. Derimod
t0r man ikke forudsaatte, åt en fremmed Moratorielovs
overordentlige Forlmngelse af Protestfristen skal kunne
bringes ind under Begrebet af Handlingernes Form, idet
denne Fortolkning ialfald körer til de mest omstridte (se
paa den ene Side den svenske H0jesteretsdom i Welins
Handbok p. 120 ff. og paa den anden den bekjendte Dom
af ROHG. af 21 Februar 1871, begge angaaende det
franske Vexelmoratorium, jfr. ogsaa T höl p. 84—5).
En anden Sag er det, åt Udkastets \ 92 vil lede til et
lignende Resultat.

Hvorvidt det skal bedömmes efter inden- eller udenlandsk
Lov, hvilke Handlinger det er nödvendigt åt foretage
i Udlandet for åt opretholde Yexelretten ligeoverfor indenlandske
Regrespligtige, er derimod noget, Udkastet ligesaalidt
udtrykkelig har afgjort, som Sp0rgsmaalet om, efter
hvilket Lands Lov Vexelforpligtelsens Omfång, Yarighed
o. desl. skal bedömmes. Det er vistnok ovenfor paa flere
Steder bemserket, åt Udkastet er gaaet ud fra den Forudssetning,
åt f. Ex. Nödvendigheden af Protest eller Notifikation,
Proeskriptionsfristens Lsengde etc. bedömmes efter

det Lands Lov, hvor den Regrespligtige bor, i hvilken Henseende
man ogsaa er i Overensstemmelse med Lagberedningens
Motiver (p. 19) ligesom med den nuvrerende
danske og norske Retsbrug (se ovenfor ved § 19 og
norsk Retst. 1875 p. 81). Naar man alligevel ikke
har spgt åt give denne Forudsretning sedvanlig Lovform,
da er dette skeet af Hensyn til de her mpdende sreregne
Yanskeligheder. Den nsevnte Forudsretning er nomlig kun
udtalt for Hovedtilfreldet, åt Vexelskyldneren ikke blot ved
Sagsanlregget bor inden Landet, men ogsaa har indgaaet
sin Förpligtelse og skal opfylde den her. Men der kan
indtrreffe forskjellige andre Tilfselde, saasom, åt Trassenten
eller Fmdossenten er flyttet til Indlandet fra Udlandet
efter Förpligtelse^ Indgaaen, åt en Indlrending har indgaaet
Yexelforpligtelsen paa en Rejse i Udlandet, åt Yexlen
er domicilieret til dette o. desl. Saadanne Tilfselde
kunde Loven ikke undlade åt tage i Betragtning, om den
skulde give en Regel. Men der turde endnu vsere temmelig
delte Meninger om, hvorledes de helst skulle bedpmmes.
Og man har derför med Udkastets Forbilleder
og de andre Love, der have fulgt den tydske Lov*), anseet
det rettest fremdeles åt överläde de herhen hprende Forhold
til den theoretiske og praktiske Udvikling. Yistnok bliver
lierved nservserende Kapitel temmelig fattigt og kommer
ikke til åt holde, hvad Överskriften lover, eftersom
det kun er de lettere Spprgsmaal vedkommende Forholdet
til udenlandsk Lov, som her have fundet en Lpsning.
Men man har dog troet, åt det alligevel paa Grund af
disse Spprgsmaals praktiske Betydning vil forsvare sin
Plads.

Femtonde Kapitel.

Forskjellige Bestemmelser.

Dette Kapitel svarer til det sidste Kapitel i den
svenske Lov med Undtagelse af dennes g 92 (om egne
Vexler), hvorimod de tilsvarende Artikler i den tydske
Lov findes rundt om i flere spredte Kapitler (DWO.
XII «Falsche Wechsel« ; XIV «Klagerecht des Wech *)

Det schweizerske TJdkast art. 864, hvis förste Stykke svarer
til Udk. § 86, indeholder dog i 2det Stykke folgende: «Feber
die Frage dagegen, ob iiberhaupt zur Ausiibung oder Frhaltung
des Wechselrechts aus einer in der Schweiz gezeichneten
und in der Schweiz geltend zu machenden
Wechselerklärung an einem ausländischen Platze irgend
eine Handlung nothwendig sei, entscheiden die Bestimmungen
dieses Gesetzes* . Som man ser, er dogkun Hovedtilfseldet
her afgjort.

selgläubigers. XYII Ort und Zeit fur die Presentation o.
s. v. XVIII Mangelhafte Unterschriften»). Man har altsaa
her fraveget den tydske Lovs Orden og Inddeling, idet
man med den svenske Lov har fundet åt burde samle
disse Bestemmelser i et Kapitel hellere end åt fordele dem
paa flere, der dels vilde vsere onaturlig smaa — saameget
mere som adskillige af de tydske Artikler ikke ere blevne
optagne i Lovudkastet — dels vilde have liden indre Sammenhseng.

§ 87 stemmer med S. L. 91 og i det vsesentlige ogsaa
med DWO. 81. Ligesom imidlertid Udkastets Artikel
i det hele er kortere affattet end den tydske Lovs og
navnlig ikke sserlig har nsevnt «Medundertegnere» af
Frygt tor åt fremkalde mange vanskelige Spprgsmaal
(se Borchardt Allg. D. W. O. under Artikel 81) —
har man fundet det andet Punktum af DWO. 81 överflödigt
paa Grund af tidligere Artikler (jfr. §§ 36 og 50 ff).
Det samme turde i Grunden ogsaa kunno siges om den
förste Sretning i Udkastets Artikel (jfr. isrer g 49). Det
kan imidlertid have sin praktiske Nytte paa et Sted åt
udtale denne for Vexelretten saa betydningsfulde Sotning
i sin fulde Almindelighed (se ogsaa Lagberedningens
Motiver p. 21, Welins Handbok p. 139), livorved det
da ogsaa bliver uomtvisteligt, hvad der ellers for Sveriges
Vedkommende ikke vilde fplge af Cdvilrettens Regler, åt
flere, der f. Ex. i Frelledsskab have undertegnet Accept,
hefte solidarisk (se den hos Welin p. 140—1 anfprte
Hpjesteretsdom og Sveriges Rikes Lag Utsökningsbalk Kap.
4 § 12 jfr. Fdn. lOde Aug. 1877 om Indf. af den nye
Utsökningslag § 10,8). Ved Affattelsen af Artiklens sidste
Punktum har man tillige skarpere end den svenske Lovartikel
villet udtrykke, åt ogsaa, hvor flere have tegnet
Aval, ere de solidarisk ansvarlige saavel indbyrdes som
sammen med den, for hvem de have tegnet, hvilket maaske
ellers i alle tre Lande kunde blive omtvistet. Med Lagberedningen
har man vreret enig i, åt der ikke trrenges
til udferligere Forskrifter om dette Forhold, da det saare
sjeldent förekommer, ja maaske endog i enkelte af Landene
er ganske ukjendt (jfr. Hallager I. 340, Gram
p. 416, Thöl § 280 ff.).

§ 88 svarer til S. L. 93 og DWO. 3 (se förän
p. 1), 75 og 76, ligesom Regelen allerede nu maa ansees
gjreldende i den danske og norske Ret (jfr. dansk Fdn.
1825 §§ 4 og 64, Ilallager I. 383). Affattelsen er
paa det nrermcste stemmende med den svenske Lovartikels,
men indeholder dog ogsaa enkelte Afvigelser derfra.
Den ene af disse, som bestaar i Udeladelsen af den
svenske Artikels sidste Sretning, gjpr vistnok tilsyneladende
Udkastet mindre npjagtigt; men nogen Misfor -

staaelse kan dog ikke Ande Sted, da den nsevnte Scetnmg
formentlig maa underforstaaes af sig selv (se ogsaa
D¥0. art. 3). Åt man udtrykkelig liar tält om Underskrift
af Personer, der ikke retsgyldig knnne indgaa
Yexelforpligtelse, forklares der ved, åt ikke enhver, som
overhovedet kan indgaa Kontrakter, ogsaa kan indgaa
den Art Kontrakter, hvorunder Yexler bore (Gjseldsforpligtelser).
Yed Tillsegget »eller af anden Grund ikke
forbindes ved Underskriften« bär man villet rarnme saadanne
Tilfselde, hvor enten Underskriften er ganske
mangelagtig (jfr. Christian Y. D. L. og N. L. 5. 1. 7),
eller hvor den er given gjennem en Puldmsegtig, Yserge

o. desl., som har overskredet sin Myndighed. Hermed
sammenhsengende er det, åt man med den svenske Lov
ikke bär villet optage i Udkastet den i DVO. 95
indeholdte Ssetning, åt Puldmsegtigen eller Vsergen i dette
Tilfselde selv hefter i Mandantens eller den Umyndiges
Sted for den tegnede Yexelforpligtelse. Vistnok vilde en
saadan Regel vsere ganske nyttig, bvor Puldmsegtigen

o. s. v. selv kunde hare indseet, åt lian överskred sin
Myndigbeds Gränser. Men da de herhen b ärende Tilfselde
ere af hojst forskjellig Art, og den nsevnte Overskridelse
ofte kan vsere meget undskyldelig paa Grund
af Tvivl om Bemyndigelsens Udstrsekning, vilde Regelen
neppe vsere retfserdig. I yderlige Tilfselde turde forovrigt
Fuldmsegtigens Porhold vsere saadant, åt Domstolene
maaske ogsaa oden udtrykkelig Förskrift ville behandle
barn som en vexelmsessig forpligtet Garant for Mandanten.
I denne Förbindelse skal det derhos nsevnes, åt Udkastet
ligesaalidt som den svenske Lov har optaget den i
D¥0. 94 indeholdte Regel om Underskrift gjennem Mserke,
da der ikke findes nogen Grund til sserlig åt bestemme
noget herran i Vexelloven (se den anforte 5. 1. 7. i
Danske og Norske Lov).

Fra DWO. 75 og 76 er Indholdet af Udkastets
saavelsom af den tilsvarende svenske Artikel afvigende
deri, åt den, kun taler om falske Underskrifter. Det
samme er vistnok ogsaa Tilfseldet med DWO. 75,
der kun taler om falsk (eller forfalsket, hvad der dog
maa indgaa under det förste Udtryk) Underskrift af
Trassenten; men den folgende Artikel taler om falsk eller
forfalsket Endossement og Accept i Almindelighed. Man
bar imidlertid fundet det rigtigst kun åt tale om Förfalskning
af Underskriften, da Förfalskning af en
Vexelerkkerings Indhold kan vsere af meget forskjellig
Virkning, og den tydske Lovs Forskrifter herran desuden
ikke synes åt indeholde andet, end hvad der folger af
sig selv. Den ungarske Lovs Artikel 81 har ogsaa indskrsenket
sig til åt tale om falske Underskrifter, medens

art. 82 og 83 give nogle Regler for Tilfselde af Trattens
Förfalskning, der dog ikke synes åt vsere til synderlig
Hjselp.

Man forudssetter, åt fingerede Navne paa Yexlen
ikke ville liave större Indflydelse paa de ovrige Vexelskyldneres
Ansvar end falske Navne (jfr. B or c har dt
Zusatz 654), en Bemserkning, der er fremkaldt derved,
åt Anbringelse af saadanne Navne, ialfald i den norske
S träff eret, ikke regnes som Falsk.

§ 89 Iste Punktum svarer til DWO. 91 lste P.,
men har dog liertil fojet en Tidsbestemmelse, som er
hentet fra S. L. 72, dog saaledes, åt den i Udkastet udvides
til åt gjselde ogsaa andre vexelretlige Handlinger
end Protesten. Lignende Forskrifter findes forovrigt,
ialfald for Protestens Vedkommende, i flere af de tydske
»Einfiihrungsgesetze», f. Ex. i den preussiske af 15 Februar
1850 g 4 jfr. ogsaa dansk Fdn. 1825 g 32, ligesom
denungarske Lov art. 102 ssetter Kl. 9—12 Form.
og 2—5 Eftm. som Tiden for alle de vexelretlige Handlinger.
Naar man af nserliggende praktiske Grunde har
fundet åt burde begrsense Protests Optagelse til en rimelig
Dagstid, da har det forovrigt ikke vseret Tanken
dermed åt afgjore, åt enhver til anden Tid liden Vedkornmendes
Samtykke optagen Protest skulde vsere ugyldig.
Et saadant Tilfselde turde stille sig forskjelligt efter
Omstsendigliederne; om saaledes Trassatus trseffes i sit,
Kontor efter Kl. 7 om Eftermiddagen og nsegter Betaling,
vil vistnok den Protest, som da trods Loven optages,
alligevel blive tillagt sin Virkning, ialfald hvor Trassatus
ej paa Stedet har gjort Indsigelse derimod, da den ligefuldt
synes åt opfylde sit Gjemed. Hvis derimod Trassatus
til saadan Tid ikke trseffes i Kontoret, og Protest
dog optages, vil den neppe knnne indeholde det nodvendige
Bevis for, åt Trassatus nsegter Betaling, saaledes
som Tilfseldet vilde vseret, om Trassatus ej havde vseret
tilstede i den lovlige Tid.

Det er forovrigt i Artiklen udtrykkelig sagt, åt
dens Bestemmelse saavel om Tid som Sted kun er deklaratorisk.

Artiklens sidste Punktum stemmer med sidste Punktum
i den nsevnte tydske Lovartikel samt med S. L. 74, 1.
Regelen gjselder allerede i det vsesentlige i Danmark og
Norge (jfr. Hallager T. 354, dansk Fdn. 1825 g 32

i. f.).

§ 90 stemmer med S. L. 94, naar undtages dennes
sidste Ssetning, som allerede i sin egentlige praktiske
Anvendelse er udtalt i g 33. Derimod er der ingen
ganske tilsvarende Artikel i den tydske Lov. Den
samme Förskrift om Beregningsmaaden findes dog i

DWO. 32, 2 med Hensyn til Forfaldsdag; som tidligere
antydet har den i Udkastet faaet en almin deligere Affattelse,
da den ogsaa behoves for andre Tilfselde, ialfald
for Prseskriptionsfristen. Den her foreskrevne Beregningsmaade
er allerede nu den gjaeldende i Danmark og Norge
(se dansk Fdn. 1825 § 48: Hallager I. 358—9).

§ 91 stemmer i Indholdet saagodtsom ganske med
DWO. 92 og med S. L. 95. Den lille Förspel, som
bestaar deri, åt Udkastet har udsat Forfaldsdagen til felgende
Sognedag istedetfor åt betegne denne som »Betalingsdag»,
er omtalt ovenfor ved §§ 41 og 77. Ved
denne Regel gjores der en liden Förändring i den danske
Ret, da Fdn. af 1825 § 53 gjor den foregaaende
Sognedag til Betalingsdag, jfr. ogsaa Fdns. § 54.

Ligesaa medföra’ Regelen om, åt kun almindelige
(o: Stats- eller Folkekirkens) Helligdage udelukke Förevisning
til Accept, en Förändring i den danske Fdn.
1825 § 29 i. f., hvilken dog har vseret betegnet som
önskelig allerede i Grosserer-Societetets Komites Skrivelse
af 1861 p. 9.

§ 92, der tilltegger den saakaldte vis major (force
majeure) en udsaettende Virkning paa de fleste af Vexelrettens
Frister, har ingen tilsvarende Artikel i den tydske
eller svenske Lov. Meget mere har den tydske Retspraxis,
overensstemménde med de fleste Theoretikeres Mening,
gjennem den bekjendte Dom af ROHG-. 21 Febr. 1871
(Hoffmanns Samling I. 93 ff., Norsk Retstid. 1 871. 329)
i Anledning af det franske Vexelmoratorium naegtet det
her udtalte Princips Gyldighed. Derimod synes det i den
danske og tildels ogsaa i den norske. Retspraxis erkjendt,
åt saadanne overordentlige Begivenheder maa tjene til
Undskyldning for Vexelejeren, som derved hindres fra åt
optage Protest eller sende Underretning i lovlig Tid,
ja, Theorien har paa Grund af Ordlyden i vedkommende
Lovbud (dansk Fdn. 1825 § 35 jfr. £ 56 Häger Pnesentanten
nogen Fors o mm el se» etc.; norske L. 20 Aug.
1 842 § 40 Hages nogen Forsommelse») endog villet tillsegge
et rent privat Uheld den samme Virkning (se Gram p.
385 og de der anforte Domme, 0rsteds Formularbog
4 Opl. p. 375, Hallager I. 353, Norsk Retstidende
1875. 81 og 244—5). Ogsaa i de fleste andre Ländes
Vexelret bojer man sig enten i Kraft af udtrykkelige
Lovbud eller ifolge Ssedvanen for vis major, saaledes
i Frankrige (Bédarride II. No. 486 ff.), England
(Borchardts Samling I. p. 197), Holland (Lovbog art.
202), Rusland (Vexellov art. 574), Italien (se Goldschmidts
Zeitschrift XVIII. 629 ff.), se ogsaa Bremerkonferentsens
Resolution No. 17, jfr. derimod

Motiver til Udkast til Vexellov.

Schweizer. Entwurf art. 861. Hvorledes Sporgsmaalet
vilde opfattes i Sverige, er uvist, da som bemserket ved
art. 86 Anerkjendelsen af det franske Vexelmoratoriums
forbindende Kraft for svenske Endossenter udlededes ad
anden Vei.

Udkastet har sluttet sig til denne i de fleste Lande,
og deribland! maaske ogsaa i de nordiske, allerede bestaaende
Retsssetning. Vistnok har det vseret indvendt,
mod en saadan Anerkjendelse af force majeure, åt den
strider imod Vexlens Natur, der siges åt krasve en mod
alle Tilfselde sikret Overholdelse af den aftalte Forfaldstid
og ikke taaler en ubestemt Forlaengelse af de Regrespligtiges
Ansvar. Ligeoverfor denne Paastand tor man
dog stille den, saavidt vides, almindelige Mening blandt
Handelsstanden, der bestemt synes åt vsere for denne
Afvigelse fra den strenge Vexelret (se saaledes D''Hrr.
Adlers og Puggaards Skr. af 1871 p. 22, jfr. GrossererSocietetets
Komites Svar p. 32). Heller ikke turde Erfaringen,
der dog nu maa vsere ganske rig, have stadfsestet
Frygten for, åt Vexelrorelsen skal lammes gjennem
dette Princip. Meget mere synes Stemningen for det åt
vsere bleven stserkere efter Erfaringerne fra det franske
Moratorium. Og saadant er let förklarligt. De fleste Ländes
Ret fritager, som oven oplyst, ikke de under
dens Herredomme staaende Vexelskyldnere for derej
Ansvar, naar vis major har hindret f. Ex. Förevisning
og Protest.» Optagelse i rette Tid. Men det maa da
foles som en stor Uretfserdighed, åt en saadan Vexelskyldner,
naar han vender sig med sin Regresret mod en
Formand i et andet Land, bliver afvist dermed, åt dette
Lands Lov lader al Vexelret tabes ved den indtraadte Uregelmsessighed
uanseet dens Grund. Der er derför — og
det saameget mere fordi Tilfseldet under visse Forholde
er overordentlig hyppigt forekommende —• faa Punkter,
hvor Onsket om en ensartet Lovgivning i alle civiliserede
Lande er blevet mere levende end her; — ja, det er
netop den ulige Bedommelse af det franske Vexelmoratoriums
Virkninger i andre Lande, som isser har fremkaldt
de sidste Aars Arbeide for en International Vexelret
(jfr. Norsk Retstid. 1877 p. 194). Da det nu vistnok
er lidet tsenkeligt, åt de Lande, hvor denne Formildelse
af Vexelrettens Strenghed allerede er tilvant, skulde
skjserpe sin Lovgivning, kan Enheden neppe tilvejebringes
paa anden Maade end derved, åt. nye Vexellove anerkjende
det nsevnte Princip. Hvad de nordiske Lande
angaar, tor der ogsaa i deres N aturforliolde vsere en
sirlig Opfordring til åt lempe Vexel»trenglieden for Tilfselde
af den her omhandlede Art. Navnlig maa det

100

fremhasves, åt den offentliga Samfsersel her er udsat
for en hyppigere, nberegnelig Stansning, og åt Virkningen
af denne, er bleven meget mere vidtrsekkende, efteråt
alt Forretningsliv er blevet saa afhsengigt af de
vigtigste Samfserselsmidlers, Dampskibes og Jernbaners,
uforstyrrede G-ang.

Udkastet har altsaa i § 92 opstillet den omhandlede
vigtige TJndtagelse fra sine tidligere Regler om Forsom -melse af Vexelomgangen. Gjennem gens Affattelse har
man bestrsebt sig for åt udelukke ikke blot Tilfselde, hvor
Vexelejerens egen Försummelse har vseret inedvirkende
Aarsag til det indtraadte Uheld, men ogsaa den almindelige
Kasus, i Erkjendelsen af, åt, hvor haard denne end
kan vsere for den enkelte, vilde det lede til for stor
Usikkerhed og til for mango. Retstvister for dens Skyld
åt gjore nogen anden TJndtagelse fra Reglerne om Vexelrettens
Ophur end den, der flyder af g 75. Artiklen
fremhsever derför starkt, åt Forstyrrelsen urna have eu
almen Karakter, dels fordi alene derved saa store Interesser
ssettes paa Spil, åt Undtagelsen retfserdiggjores,
dels ogsaa fordi saadanne Begivenheders Vitterlighed som
oftest vil hindra Tvist om Beviset for den indtrufne
Umulighed. Derför har man ogsaa sat i Spidsen Lovbud,
saasom Moratorier, og den offentlige Samfsersel s Stansning.
Dm den sidste er allerede tält, og åt de förste maatte medtages
herunder, kunde efter de nyeste Erfaringer neppe
vsere tvivlsomt, naar man ikke turde forudssette, åt Reglerne
om Udstrsekningen af den udenlandske Lovgivnings
Herredumme vilde lede til et lignende Resultat (se ved
g 86); Artiklen har ogsaa isser havt de udenlandske
Lovbud af denne Art for 0je, da det aldrig har vseret
Tvivl underkastet, åt saadanne Love, forsaavidt de overhovedet
kunne gives inden Landet (jfr. den norske Grundlovs
gg 95 og 97), opretholde Vexelregressen ligeoverfor
indenlandske Vexelskyldnere. Man har foruvrigt naturligvis
ikke kunnet tsenke paa nogen Opregning af alle
lierhen harendé Tilfselde, og man har derför maattet nöje
sig med åt nsevne «lignende overordentlige Tildragelser»
i den Tanke, åt den nsere Tilslutning til de ovennsevnte
sserlige Tilfselde og Tilfujelsen af det bekjendte Udtryk
«vis major» formentlig tydelig nok vil betegne, åt der
kun sigtes til alment virkende og vitterlige Begivenheder.

I Anledning af det franske Vexelmoratorium har
der, for åt forebygge en lignende urimelig Forlsengelse
af Regrespligten gjennem et fremmed Lands ensidige og
egne Undersaatter altför begunstigende Lovgivning, vseret
udtalt 0''nsket om, åt man kun skulde anerkjende

Virkningen af vis major i en kort Tid, der vilde vsere
tilstraekkelig for de almindeligere Tilfselde (jfr. Bremerresolution
No. 17). Rigtigheden heraf kan maaske indremmes;
men da en saadan Frist vilde vsere ganske vilkaarlig,
synes denne Tankes Virkeliggjurelse, om den ikke
skulde fremkalde nye Uligheder mellem Landene, ialfald
åt maatte överlädes en vordende international Lov.

Foruvrigt har Udkastet paa en Maade saten Grsense
for Vai''igheden af den Forlsengelse af Regrespligten, som
vis major fremkalder, idet det Hemlig har undtaget de i
12te Kapitel omhandlede Prseskriptionsfrister fra denne
Artikels Ilerredomme. Vistnok har den franske Retsbrug
ladet Prseskriptionens Lub först begynde med Ophuret af
force majeure (Bédarride II. No. 738); men hvor der
er levnet saa god Tid til Foretagelsen af de fornodne
Skridt, som der i Regelen er i dette Tilfselde, synes der
ikke åt vsere tilstrsekkelig Grund til åt lempe paa Vexelstrengheden
blot for ganske overordentlige Forholdes Skyld.
Det vil bemserkes. åt, da Udkastet lader Prseskriptionen
lake fra Forfaldsdagen, vil ikke en Udssettelse af Protesttiden
forlsenge Prseskriptionsfristen.

§ 93 omhandler, hvorvidt den, der ved Preskription
eller Prsejudice har tabt sin Vexelret, kan gjare
nogen anden Fordring gjaeldende mod Vexelskyldneren,
og svarer i saa Hänseende til DWO. 83 og S. L. 96,
hvilken sidste Artikel nemlig ogsaa maa antages åt indbefatte
preskriberade Vexler (Lagberedningens Motiver
p. 22, i Welins Handbok p. 145). Af disse to
Lovartikler gaar den svenske videst til Fordel for den
preskriberade eller prejudicerede Vexels Ejer, idet den
— foruden i Tilfelde af mala fides — giver ham Ret
til gjennem almindeligt Gjeldssagsmaal åt bolde sig til
enhver Vexelskyldner, «som gjennem Fordringens Bortfalden
vilde gjare eu Vinding til hans Skade» (jfr. hermed
Gode de commerce art. 171 og Belg. L. art. 62, der have
noget lignende Bestemmelser). Den tydske Lovartikel
tilstaar kun denne «Bereicherungsklage» ligeoverfor Trassent
og Acceptant, idet den udtrykkelig tilfajer, åt
«ligeoverfor Endossenterne funder en saadan Fordring
ikke Sted». I den nuvarande danske og norske Ret maa
der sondres mellem den prseskriberede og den prsejudicerede
Vexel. Er Vexlen prejudicera!, har ifalge dansk
Fdn. 1825 §§ 35 og 56 og norsk L. 1842 § 4 Vexelejeren
tabt «al sin Tiltale» (norsk L. «al Ret») imod Endossenterne
— hvad der dog, f. Ex. i Tilfselde af mala
iides, ikke kan forstaaes högsta velig —, medens Vexlen
beholder sin Gyldighed mod Trassenten (men ikke
mod Acceptanten af en domicilieret Vexel), som «sim -

101

102

pelt Gjseldsbrev», i den danske Ret, saafremt det (af
Vexelejeren) kan oplyses, åt Trassenten ikke ved den
begaaede Forsommelse har lidt noget Tab i sit Mellemvserende
med Trassatus, — efter norsk Ret derimod omvendt,
saafremt Trassenten ikke gjor det sandsynligt åt
liave havt saadant Tab (jfr. ogsaa russisk Vexellov art.
617 eg Code de commerce 170). Den prseskriberede Vexelfordring
er ifolge den danske Fdn. 1825 g 73 »liden al
Kraft og Gyldighed», saaledes åt Vexlen heller ikke kan
tillsegges Egenskaben af almindeligt Gjseldsbrev ligeoverfor
nogensomhelst Vexelskyldner; derimod ansees ikke
Vexelejeren udelukket fra åt anstille Gjseldssogsmaal f. Ex.
mod Trassenten, naar han, uafhsengig af Vexlen kan bevise,
åt Vexlen er trukken for Trassentens Regning, ögat
denne har faaet Betaling for den (Gram p. 418,
Hindenburg p. 91). I Norge er det kun Vexelretten,
som tabes ved den i N. L. 5. 13. 21 hjemlede sseregne
Preskription, inedens Dokumentet beholder sin Kraft som
almindeligt Gjseldsbrev, saalaenge ikke ogsaa den civile
20aarige Prseskriptionsfrist (N. L. 5. 13. 2) er udloben
(ligesaa efter den russiske Vexellov art. 637 og eu stor Del
heldre tyske Vexellove, se Thöl, Iste Udg. p. 549).

Udkastet har nsermest sluttet. sig til den danske Ret.
Dette gjselder ister, livor Vexelfordringen er prseskriberet.
Det lader her, ligesom den danske Fdn. 1825 §
73, omend i noget andre Udtryk, selve Vexelbrevet tabe
al Kraft, hvorved man mener åt betegne, åt Dokumentet
ikke heller kan bruges som almindeligt Gjseldsbrev eller
overhovedet for sig alene tjene som Grundlag for Gjseldssogsmaal.
Derimod har man ikke herved tsenkt åt udelukke
Vexelejeren fra trods Prseskriptionen åt gjore gjseldende
Fordringer, hvis Til varelse paa anden Maade end
ved Vexelbrevet kan bevises, og som, fordi de hvile paa
sserlige af Vexlen uafhsengige Omstsendigheder, flyde af
Civilrettens almindelige Grundssetninger. For ikke åt tale
om noget saa selvfolgeligt, som åt Vexelskyldneren maa
blive erstatningspligtig, hvor Prseskriptionen er lettet ved
hans Svig, skal det saaledes nsevnes, åt Vexelejeren maaske
ved et almindeligt civilt Sogsmaal vil kunne soge Trassenten,
hvor denne endnu sidder inde med Vexlens Kjobesum,
liden åt hare sendt Dsekning. Ligesaa turde man ville
indromme ham, hvor Vexlen er falsk, åt g jure simpelt
Cessionsansvar gjseldende mod Endossenten, saaledes som
han utvivlsomt vilde kunne gjore dette mod den, der efter
selv åt have erhvervet Vexlen gjennem Blankoendossement
har transporteret den liden åt tegne sit Navn derpaa.
Muligvis vilde man stundom ogsaa, hvor Vexlen er udstedt
i Anledning af en seldre Gjseldsfordring, tilläde Vexel -

ejeren åt vende filbåge til dette «underliggende Forliold»
og paa Grundlag deraf soge Trassenten (se Gram p.
354 og 418, Hindenburg g 45, dansk Dom i Repli
o It z Realregister til Domssamlingerne i civile Säger
1 867—71 p. 654, jfr. dog Hallager 1. 169). Og saafremt
Vexelf ordringen var sikret, f. Ex. ved Haandpant, vil
dette vel som oftest vsere i Behold trods Fordringens
Preskription.

Hvad angå av den prsejudicerede Vexel, tiar man
derimod nsermet sig noget mere til den tydske Lov.
Medens man ikke har villet give den praeskriberede
Vexels Ejer nogen smidig Sogsmaalsret mod nogen enkelt
af Vexelskyldnerne, fordi man tror, åt de saerlige Omstsendigheder,
der skulde begrunde den, her sjeldnere
ville forekomme, har man ved de prsejudicerede Vexlér
troet med den tydske Lov åt burde stille Trassent og
ved Domicilvexler Acceptant i en egen Klasse.

Paa Grund af den korte Tid, som her gjerne vil
vsere forloben siden Vexlens ITdstedelse, vil Formodningen
vsere för, åt Trassenten vilde beriges ved Frigjorelse
for enhver Fordring. Man er derför her endog
gaaet vidare end den tydske Lov og den danske Fdn. §
35 (om den svenske Lovartikels praktiske Fortolkning
se den i Welins Handbok p. 146 tf. anforte Dom),
idet man med den norske Lov a.f 1 842 § 4 (se ogsaa
Code de Commerce art. 170) har paalagt Trassenten,
om lian vil vsere fri for almindeligt Gjseldskrav, eu dog
ikke stretig Bevisbyrde for, åt han ved Försämra elsen
har lidt Tab; paa den anden Side har man dog ikke
med den norske og danske Lov förlängt, åt Tabet
netop skal vsere lidt i Forhold til Trassatus, f. Ex.
ved åt have afsendt Dsekning, der imidlertid er indgaaet
i dennes Konkursbo, idet der ogsaa ellers, f. Ex. hvor
Vexlen er trukken for fremmed Regning. kan opstaa Tab
ved Forsemmelsen. Retsssetningen er udtrykt paa samme
Maade som i den danske og norske Lov derved, åt Vexlen
skal beholde sin Gyldighed mod Trassenten som almindeligt
Gjseldsbrev, hvoraf da ogsaa folger, åt Lovgivningen om
Gjseldsbreve bliver åt anvende derpaa, altsaa i den danske
og norske Ret ogsaa Fdn. 9 Februar 1 798. Det bliver
dog klart, åt denne Förordning kun kan
vis Grad, idet Artiklen selv förbereder lndehaveren paa
Indsigelser, hentede udenfor Brevet selv; det turde derför
ogsaa vsere, åt man heller ikke vil tillsegge den prsejudicerede
Vexel nogen Kraft mod den Trassent, som beviser,
åt Tratten er udstedt for fremmed Regning, selv
om dette ikke er antydet paa Vexlen, (jfr. Hindenburg
Vexelret p. 135—6). Heller ikke kan Dokumen 7* -

103

104

tet i den Förstånd falde ind under den almindelige Lovgivning
om Gjseldsbreve, åt det nu skulde beliolde sin
Kraft i 20, eller i svensk Ret 10, Aar. Man vil
vistnok anse det som en selvMgelig Fortolkning, —
navnlig naar hensees til den almindelige Sotning, der er
stillet i Spidseu i gens förste Stykke — åt Vexelbrevet,
sunket ned til Gjseldsbrev, ikke kan beliolde
sin Kraft lsengere end til det Gjeblik, fra hvilket det
ifolge det 12te Kapitel vilde vseret prseskriberet; thi
det vilde dog vsere ganske urimeligt, om den Vexelejer,
der baade bär ladet Vexlen prsejudiceres eg bär oversiddet
Prseskriptionsfristerne, skulde have större Ret ligeoverfor
Trassenten, end den, hvis Vexel kun er prseskriberet;
saaledes har ogsaa den danske Fdn. 1 825 § 35 jfr. 73
vseret fortolket (Gram p. 418, Repholtz Realregister
til Domssamjingeme i civile Sägen 1862—66 p. 530).

Det er allerede antydet, åt A ccep t anten, livor Vexlen
er prsejudiceret ligeoverfor lian), nemlig i det i g 43 sidste
P. nsevnte Tilfselde, af TTdkastet er bleven ligestillet med
Trassenten. Dette er afvigende fra den nuvserende danske
og norske Ret. Men Acceptanten er ved den domicilierede
Vexel med sserskilt Domiciliat — og kun i dette
Tilfselde kan Vexlen prsejudiceres ogsaa i Forhold til
Acceptanten — i Virkeligheden selv et Slags Trassent,
og der vil derför vsere den samme Formodning for, åt han
sidder inde med Vexlens Valuta. Derimod har Udkastet ikke
sserlig naevnt det Tilfselde, åt Vexelretten paa Grund af g
60 jfr. 62 er tabt ligeoverfor en Nodsadressat eller Inter- j
ventionsacceptant, da Forholdet her er et ganske andet.

Hvad Endossenterne ved den praejudicerede Vexel
angaar, har Udkastet hverken med den dansk-norske
Lovgivning sagt, åt Vexelejeren har tabt al Ret mod
dem, eller med den tydske Lovartikel, «at et saadant
Krav (som mod Acceptant og Trassent) ikke her Andel’
Sted». Derimod indeholder Udkastet den Regel, åt Vexel -brevet har tabt al Kraft ligeoverfor Endossenterne. Om ]
Betydningen heraf henvises til, hvad der ovenfor er sagt
angaaende prseskriberede Vexler. Udkastet har derför ingenlunde
udelukket Muligheden af et almindeligt Gjseldssogsmaal
mod en Endossent, f. Ex. hvor Vexlen i Grunden
er udstedt for Remittentens Regning, hyor Endossementet
er tegnet i Anledning af en heldre Gjseld til Vexelejeren,
hvor Vexlen viser sig åt vsere falsk o. desl.
(jfr. HRD. i norsk Retst. 1867 p. 231).

Det vil af ovenstaaende fremgaa, åt Udkastets
g 93 vistnok i det vsesentlige vil lede til lignende
Resultater som den tilsvarende tydske og svenske Lovartikel.
Naar man alligevel ikke i Affattelsen har slut -

tet. sig naermere til disse Love, da er det, dels fordi Be!
visbyrden i dem begge neppe er rigtig ordnet for det
| vigtigste Tilfselde — ligeoverfor Trassenten ved den prsej
judicerede Vexel — dels fordi i den tydske Lov Endossensenternes
Behandling synes mindre heldig (jfr. Thöl p.
380 fl.), dels og isser fordi «Berigelsessogsmaalet» for
| den dansk-norske Lovanvendelse vilde vsere et temmelig
fremmed Begreb, der formentlig vilde volde Vanskelig|
heder, medens de nuvserende provede Lovtexter synes åt
hanne et bedre Grundlag for den vordende Lov. Og
| overhovedet ere de Forholde, som her maatte komme i
I Betragtning, af saa forskjellig Art, åt man har frygtet
for åt g,jure mere Skade end Gavn ved åt indlade sig
videre derpaa, end i Udkastet skeet.

§ 94 Det er allerede i Indledningen forkiaret, åt
Lovudkastet ikke indeholder Reglerne om Vexelprocessen.
Dei'' vil altsaa ingen Artikler dei-i Andes, som svare til
den danske Fdn. 1825 gg 67—72, den svenske Lovs
Kapitel 13 og N. L. 5. 13. 24 (jfr. norsk L. 12te Septbr.
1818). Dette gjselder ogsaa om den Artikel i det nsevnte
svenske Lovkapitel, som er optagen efter DAVO. art. 82
(S. L. 89). Forsaavidt denne Artikel skal afgjore, hvilke
Indsigelser Indstevnte under Vexel sägen kan fremssette
mod Vexelejeren, er den aldeles utilfredsstillende, da dertil
krseves mere indgaaende processuelle Regler (jfr.
dansk Fdn. 1825 g 69). Forsaavidt den paa den
anden Side vil afskjsere Skyldneren fra — det vsere
under Vexel- eller under sedvanligt civilt Sogsmaal —
åt benytte Indsigelser, som ere hentede fra Forholdet
til Vexelejernes Hjemmelsmsend, da er dette meget dunkelt
udtrykt og er for den danske og norske Rets
Vedkommende ogsaa ganske överflödigt paa Grund af
den meget videre gaaende og gjennem en rig Fortolkning
belyste Fdn. 9 Febr. 1798. Artiklen er ogsaa i sin
Helhed af en anseet tydsk Forfatter bleven Gjenstand for
en skarp Forkastelsesdom (Thöl. g 317). Man har
derför ikke optaget dens Indhold i Udkastet. Dette vil
imidlertid ikke vsere til Hinder för, åt den tilsvarende
svenske Artikel, hvor den skulde vsere af Nytte, framdeles
kan bruges i Sverige. Den staar nemlig som antydet
i det svenske Kapitel om Rettergangen i Vexelsager,
og Udkastet vil jo ikke gjord nogen Förändring
i de herhen hörande Bestämmelse!'', der ville blive
gjseldeude, indtil de afloses af en ny Proceslov. Dette
har man fundet det rigtigst ndtrykkelig åt sige i nservserende
g, der ogsaa fremhsever den hurtige Afgjorelse
og derigjennem Afskjserelse af forlialende Indsigelser som
Vexelproceslovgivningens Opgave.

Anden Afdeling.

Om egne Vexler.

Denne Afdelings eneste Artikel

§ 95 svarer til den tydske Lovs tredje Afsnit eller
D¥0. §§ 96—100 og til S. L. 92. Man har med
den svenske Lovartikel (jfr. ogsaa Finsk Lov art. 90,
Christian V''s N. L. 5. 13. 17 og D. L. 5. 14. 19 og
dansk Fdn. 7 April 1843 § 4) anseet det tilstraekkeligt
åt bestemme, åt de om trasserede Vexler givne Forskrifter
ogsaa skulle gjselde om egne Vexler, dog med de Undtagelser,
som Hyde af, åt der her ikke er nogen Trassat,
og åt Udstederen hefter paa samme Maade som en Acceptant,
hvorlios man har tilfojet en Bestemmelse om, åt
saadanne Vexler ikke maa udstedes til egen Ordre.
Og man tror derved åt opnaa det samme som den
tydske Lov med dens udforlige Opregning af, livilke
af de foregaaende Artikler der blive åt anvende paa egne
Vexler, og hvilke Afaendringer de isaafald maa undergives,
idet der heller ikke i den nuvserende Ret har vist
sig nogen Vanskelighed ved Tillempningen af den almindelige
Vexellovgivning, skjont denne saagodtsom ingen
Hjselp her yder Lovanvenderen.

Dette turde vise sig klarere ved en nsermere G-jennemgaaelse
af vedkommende tydske Lovartikler.

Hovedartiklen i det tydske Lovafsnit er art. 9 8,
som opregner de af de foregaaende Artikler, der ligefrem
eller med en selvforstaaelig Afeendring blive åt anvende
ogsaa paa egne Vexler, hvoraf da sluttes, åt de forbigaaede
Artikler ikke derpaa skulle anvendes, forsaavidt de
ikke opfanges af de evige §§ i samme Afsnit. Her stöder
man först paa DWO. 5 og 7, o: Udk. £§ 5 og 6: ingen
Tvivl levner heller TJdkastets § 95 om disses Anvendelighed.
DWO. 4 (Udkastets §§ 1,3 og 4) er forbigaaet;
men i Stedet har man Bestemmelserne i DWO. 96 og 97.
DWO. 96 opregner nemlig en egen Vexels vsesentlige
Egenskaber, der kun afvige fra Forskrifterne om Tratter
deri, åt Trassatens Navn ikke skal naevnes; denne Und -

tagelse er selvfolgelig. DWO. 9 7 fastssetter, åt ved
den egne Vexel gjselder TJdgivelsens Sted som Betalingssted,
forsaavidt ikke särskilt Betalingssted er inevnt, og
ligeledes som Udstederens Bosted. Det er altsaa den i IJdk.
§ 4, 2 indeholdte Förskrift, der her er anvendt med den
Afeendring, åt det ved Udstederens istedetfor det ved
Trassatens Navn anforte Sted, skal formodes åt veere
Betalingssted. Nu har vistnok Udk. § 95 sammenstillet
Udstederen med Acceptanten og ikke med Trässatus. Men
Fortolkningen vil formentlig alligevel ingen Tvivl någre
ved åt anvende § 4 med den her nsevnte Afaendring,
saameget mindre som § 1 betegner Trassatus eller Vexelbetaleren
som den Person, der skal indfri Vexlen, og § 95
deflnerer en egen Vexel som en saadan, der lyder paa åt
indfries af Vexeludstederen selv (jfr. ogsaa § 2 2det
Stykke). — DWO. 6 (Udk. § 2) er derimod ganske forbigaaet;
heraf maa altsaa sluttes, åt egne Vexler til
egen Ordre ikke ere tilladte efter den tydske Lov, og
dette forstaaes i den tydske Retspraxis saa strengt,
åt en saadan Vexel ikke engang kan opretholdes ved
åt paategnes et udfyldt Endossement (se Borchardt
Allg. DWO. Zusatz 907, Dom af ROHG. i Hoffmanns
Samling I. 475 ff.). Forbudet mod egne Vexler
til egen Ordre gjenfindes ogsaa i den danske Fdn. 7
April 1843 § 2, ög uagtet det ikke er optaget i den
svenske Lov, har man dog fundet åt burde undtage
Udk. § 2, 1 fra åt gjselde ogsaa egne Vexler, idet Lovgivningen
om Pengesedlers Udstedelse ellers let kunde
blive omgaaet ved saadanne Vexlers Endossement in blanco;
denne Undtagelse er det da, der, som ovenfor anfört,
har faaet sin Plads i §ens sidste Sotning. — Ogsaa
DWO. 8 (Udk. samme §) er forbigaaet i DWO. 98;
åt denne Artikel ikke skal anvendes paa egne Vexler,
vil ogsaa folge af, åt Udk. § 95 betegner Udstederens
Ansvar som ligt med Acceptantens. — Åt

Kl 7

108

Kapitlet om Endossement, som derpaa er nsevnt i DWO.
98 No. 2, helt vil blive åt anvende, folger ogsaa af
Udkastet. Ligesaa folger det af dettes Förklaring om, åt
egne Yexler ikke ere Gjenstand for Accept, åt der ikke
bliver Plads for Udkastets gg IT og 18 (jfr. DWO. 18,
der er oversprunget i DWO. 98).— Under No. 3 erklserer
derpaa den tydske art. 98 DWO. 19 og 20 (Udk. g 19) åt
vaere gjseldende ogsaa for egne Yexler, saaledes åt Förevisningen
skal ske for Udstederen; dette synes imidlertid
unojagtigt, da eu Förevisning til Accept her er hensigtslos:
naar der ikke sker en saadan udtrykkelig Henvisning,
vil det vistnok af Udk. g 95 i Förbindelse med
Vexlens eget Indhold (»efter Sigt») vsere saameget tydeligere,
åt den i Udk. g 19 paabudne Förevisning ikke
behover åt ske uden til Sigt, og åt alene en dateret
Paategning om Visa her vil vaere nodvendig (jfr. Thöl
p. 165 Note 3). — DWO. 21—28, der svare til de
samme Artikler i Udkastet, ere oversprungne. Åt der ikke
bliver Anvendelse for Udk. gg 21—22, 24 lste Punktum
og 25—28 jfr. 29, folger af Udkastets Bestemmelse
om, åt en egen Vexel ikke er Gjenstand for Accept;
heller ikke kan der blive Tale om åt anvende g 23, 2,
da der her ingen Trassent er i Modssetning til Acceptant.
Derimod vil Anvendelsen af gg 23, i og 24 2det
Punktum, hvis tilsvarende Bestemmelser ogsaa ere forbigaaede
i den tydske Lovs Opregning, folge af, åt § 95
sammenstiller Udstederen med Acceptanten; den sidstnsevnte
Kegel vil gjore det utvivlsomt — hvad der vel
forovrigt ogsaa folger af Vexlens eget Indhold — åt
Udstederen af egen domicilieret Vexel antages selv åt
ville indfri Vexlen paa Betalingsstedet, naar han ikke
har nsevnt en Domiciliat (DWO. 99). — Åt Udk. § 30, der
svarer til den i den tydske. Lovartikel under No. 4 omhandlede
DWO. 29, kan anvendes, hvor Udstederen er kommen
under Konkurs o. desl., folger ogsaa af, åt § 95 stiller
ham i Klasse med Acceptanten. •— Det syvende Kapitel,
som den tydske Artikel derpaa nsevner, vil ogsaa i § 95
have tilstrsekkelig Hjemmel for sin Anvendelse, og det
liden åt der behoves nogen sserlig Förklaring om, åt den
i § 39 omtalte Deposition kan ske ved Udstederen. — Under
Nr. (i nsevner den tydske art. 98 som anvendelige paa
den egne Vexel DWO. 41 og 42 samt 45—55 (de
samme gg i Udkastet), forsaavidt angaar Forholdet til
Endossenterne; heller ikke dette kan blive tvivlsomt
efter g 95, som har sammenstillet Udstederen med Acceptanten
og selvfolgelig da maa krseve Protest hos denne
■som Vilkaar for Regres. Den samme Omstsendighed gjor
det ganske överflödigt sserligt åt ointale gg 43 og 44,

saaledes som skeet i DWO. 99, hvis Forskrifter Fortolkningen
vistnok vil Ande selvfolgelige liden Lovens Hjselp.
Dette gjselder ogsaa om den Artiklen tilfojede Ntirnbergernovelle;
thi den udtrykkelige Hänvisning i Udk. g 95 til
Reglerne om Acceptantens Ansvar leder til en ligefrem
Anvendelse af g 44 og udelukker den urimelige Mening,
åt Udstederen i Eggnskab af Trassent skulde vsere fri
for Vexelforpligtelse. fordi der ikke er optaget Protest
hos ham i Egenskab af Acceptant. — DWO. 56 til 6i
ere forbigaaede i den tydske Lovartikel, og af Udkastets
Förskrift i g 95, åt egne Vexler ikke ere Gjenstand for
Accept, flyder ogsaa, åt der ikke her bliver Sporgsmaal
om de tilsvarende gg i Udkastet. — DWO.
62—65 (samme gger i Udkastet) nsevnes dernäst i
DWO. 98, og naar undtages, hvad der forudssetter
Nodsadresse eller Accept, derunder hele g 65, vil
deres Anvendelse ogsaa efter Udkastet falde af sig
selv. — DWO. 66—69 ere forbigaaede i DWO. 98,
og Udk. gg 66—70 ville heller ikke blive anvendelige
efter Udkastet, da der ikke haves nogen Ret
til åt krseve Accept tegnet paa mere end et Vexelexemplar,
og der altsaa heller ikke kan krseves Duplikat af
den egne Vexel s Udsteder, der af Udkastet er ligestillet
med Acceptanten ved den trasserede Vexel. Derimod
vil der ogsaa efter Udkastets g 95 vsere Adgang til åt
anvende de om Kopier gjseldende Regler, som under No.
8 ere udtrykkelig nsevnte i DWO. 98. — Denne erklserer
derpaa (No. 9) det lite Kapitel om bortkomne Vexler
som gjseldende ogsaa for egne Vexler, kun saaledes, åt
den i DWO. 73 (Udk. g 74) omtalte Betaling sker ved
Udstederen; saavel Regelen som dens Begrsensning: folger
af sig selv efter Udk. g 95. — DWO. 75—76 (om falske
Vexler) ere under samme No. erklserede ligefrem anvendelige,
og af, åt DWO. 3 staar i det for alle Vexler
fselles förste Afsnit, folger ogsaa dens Gyldighed for
egne Vexler; den til disse Artikler svarande g 88 i Udkastet
vil endnu lettere kunne ligefrem anvendes paa
egne Vexler, da den ej nsevner Accept. —DWO. 77 om
Preskription ligeoverfor Acceptanten er forbigaaet af den
tydske Lovartikel; men i Stedet har DWO. 100 opstillet
den samme Prseskriptionsfrist med samme Udgangspunkt
ligeoverfor Udstederen af den egne Vexel; til dette Resultat
vil man ogsaa komme paa Grund af den oftnsevnte
Bestemmelse i Udk. g 95, åt Udstederen hefter som Acceptant,
idet Udk. g 77 her bliver ligefrem anvendelig og
det ogsaa paa egne Sigtvexler; vistnok kunde der her
endnu mere end ved aceepterede Sigttratter vsere Tale
om åt ssette Udstedelsen som Udgangspunkt, men Sporgs -

109

maalet er for uvigtigt til åt burde fremkalde en egen
Regel; Sägen staar vistnok ogsaa ligedan efter den tydske
Lov. —- De ovrige Regler om Preskription, Forskrifterne
om Protest, om den udenlandske Lovgivning samt
DWO. 81, 83, 91 og 92, der svare til de tilbagevaerende
Artikler i Udkastets förste Afdeling (undtagen
§3 92 og 94, der ikke findes i den tydske Lov), har
endelig DWO. 98 No. 10 erklaeret gjseldende for egne Vexler,
og åt det samme maa vaere Tilfaäldet med de tilsvarende
Artikler i Udkastet, vil vistnok ogsaa vaere klart
efter dettes § 95.

Den her foretagne Grjennemgaaelse af den tydske
Lovs tredje Afsnit, sammeulignet med TJdk. § 95, turde
da have gjort det klart, åt man er ligesaavel hjulpen
med denne ene korte Artikel som med den nsevnte
Lovs detaillerede Bestemmelser om, hvilke af det foregaaende
Afsnits Forskrifter der skulle gjaelde ogsaa
for egne Vexler, og hvilke der ikke skulle gjaelde.

I April 1878.

Hvad angaar Artiklens Forhold til- dens Kil de,
S. L. 92, vil det bemaerkes, åt enkelte Afvigelser
fra denne ere gjorte. Den ene af disse, åt ITdk.
§ 95 ikke saerlig omtaler egne Vexler liden distantia
loci, forklares deraf, åt Fordringen om denne i Udkastet
ogsaa er opgiven ved egne trasserede Vexler.
Den anden Afvigelse er den, åt § 95 har betegnet
Udstedeiens Ansvar saaledes, åt han hefter, »som om
han var Acceptant®, inedens den svenske Lovs § 92
siger, åt »utgifvare af sådan vexel tillika ansvarar
såsom godkännare®. Og denne lille Afaendring fra den
svenske Lovform er foretagen, fordi man anser Udstederen
nsermest svarende til Acceptanten, og fordi man vil
udelukke den Fortolkning, åt han skal behandles snart
i den ene, snart i den anden Egenskab (f. Ex. ved §
41), idet man derhos henviser til de Grunde, som have
ledet til i Udkastets § 2 åt fastsaette, åt trasserede egne
Vexler skulle behandles som egne Vexler.

I). B. Adler. L. M. B. Aubert. 0. A. Bachke.
Oscar Dickson. G. K. Hamilton. Tli.

C. S. Klein. A. Klubien.

Axel Bergström.
Joll. Heftye.

Bilaga A till motiven till rexellagutlcast.

DEN SVENSKA LAGBEREDNINGENS

ÅE 1851 AFGIFNA

FÖRSLAG

LAG FÖR INRIKES OCH UTRIKES VEXLAR.

STOCKHOLM, 1878.

KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

STORMÄKTIGSTE ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

-LAet förslag till vexellag, som efter Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning blifvit af Lagberedningen
utarbetadt, får Beredningen härjemte i underdånighet öfverlemna, åtföljdt af motiver och protokoll

Med djupaste undersåtliga vördnad, nit och trohet framhärda,

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste och. tropligtigste
tjenare och undersåter

J. G. RICHERT. I. A. C. QVENSEL.

Stockholm den 16 Januari 1851.

CARL HENR. PFEFFER.

J. LUNDELL.

J. S. Jacobson.

Förslag

till

Lag för inrikes och utrikes vexlar.

1 It a p.

Om vexels form och om vexelgifvares ansvarighet.

1 §. Vexel skall, för att kunna såsom grund för vexelrätt blifva gällande, innehålla:

a) uppgift på orten hvarest och tiden när den utfärdas;

b) uttrycklig benämning af vexel;

c) dens namn, till hvilken eller hvars order vexeln skall betalas, kallad vexeltagare (remittent);

d) den penningesumma, som skall betalas;

e) dens namn, som skall inlösa vexeln, kallad godkännare (trassat, acceptant);

f) orten, hvarest godkännaren bor: den ort gälle som vexelns betalningsort, der ej särskild betala
ningsort utsatt är;

g) tiden, då vexeln skall betalas;

h) dens underskrift, som vexeln utställer, kallad vexelgifvare (trassent).

2 §. Vexel kan vara dragen på en person att betalas å annan ort, än der han bor (domicilierad
vexel); den kan vara ställd att betalas till vexelgifvaren sjelf (vexel till egen order); den kan vara dragen
att inlösas af vexelgifvaren sjelf på annan ort (trasserad egen vexel, trasserad solavexel); den kan
vara utfärdad å annans vägnar efter fullmakt (procura).

3 §. Vexel kan vara ställd att betalas å viss dag, eller vid uppvisandet (vid sigt, a vista), eller
viss tid efter uppvisandet (efter sigt), eller viss tid efter utgifvandet (a dato).

4 §. År den penningesumma, som skall betalas, utsatt med både bokstäfver och siffror, men till
olika belopp; gälle det, som med bokstäfver utsatt är. Finnas flera olika belopp utsatta, vare sig med
bokstäfver, eller endast med siffror; gälle det som minst är.

5 §. Vexelgifvare stånde för vexelns godkännande och betalning i ansvarighet efter vexelrätt,
till alla dem, som af vexeln blifva innehafvare.

2 Kap.

Om öfverlåtelse af vexel.

6 §. Vexel må öfverlåtas, ändå att rättighet dertill ej blifvit i vexeln, eller i öfverlåtelse deraf,
uttryckligen medgifven genom orden ”till order”, eller annorledes.

III

7 §. Öfverlåtelse (indossament) skall innehålla:

dens namn, till hvilken vexeln öfverlåtes (indossat);

namnteckning af den, som vexeln öfverlåter (indossant).

Vexel må ock öfverlåtas genom öfverlåtarens blotta namnteckning på vexelns baksida (indossament
in blanco); och stånde innehafvare fritt att blanco-indossament fylla, genom insättande af indossats namn.

8 §. Öfverlåtelse skall tecknas å sjelfva vexeln, eller å en afskrift deraf (copia), eller å ett vid
vexeln eller afskriften häftadt blad (alonge).

9 §. Vexel kan öfverlåtas äfven till vexelgifvaren, till godkännaren eller till föregående öfverlåtare,
och af dessa åter till andra.

10 §. Hvar, som vexel öfverlåter, stånde för dess godkännande och betalning i ansvarighet efter
vexelrätt till alla dem, som efter honom blifva deraf innehafvare, så framt han ej i öfverlåtelsen uttryckligen
förbehållit sig att vara från ansvarighet fri.

11 §. Har vexelgifvare i sjelfva vexeln uttryckligen förbudit öfverlåtelse deraf; gifve öfverlåtelse,
som ändå sker, ingen vexelrätt. Innehåller en öfverlåtelse uttryckligt förbud att vexeln vidare öfverlåta,
och öfverlåtes den ändå af den, som vexeln med det förbud erhöll; häfven efter honom följande
innehafvare mot den öfverlåtare, som förbudet gaf, ej vexelrätt.

12 §. Öfverlåtelse, som innehåller blott en fullmakt eller ett uppdrag ”till inkassering” eller
dylikt (procura-indossament), medföre ej eganderätt till vexeln, utan vare sysslomannen endast behörig att
vidtaga erforderliga åtgerder till vexelrättens bevarande och vexelsummans utsökande, och att den samma
uppbära, så ock att öfverlåta vexeln genom nytt procura-indossament.

3 K a p.

Om vexels godkännande.

13 §. År vexel ställd att betalas å viss dag, eller viss tid efter utgifvandet; äge hvar, som vexeln i
händer häfver, rätt att när som helst före förfallotiden den samma till godkännande förete, och att, der
vexeln ej godkännes inom den i 16 § stadgade tid, derföre protestera.

14 §. År vexel ställd att betalas viss tid efter uppvisandet; då vare innehafvaren, vid förlust af
sin vexelrätt mot öfverlåtare och vexelgifvaren, skyldig att vexeln till godkännande förevisa inom tid,
som dertill i vexeln föreskrifven är, eller, der särskild föreskrift derom saknas, inom tre månader från
utgifningsdagen om vexeln är dragen å inrikes ort, inom sex månader om den är dragen å annan ort
inom Europa, inom ett år om den är dragen å någon ort utom Europa, med undantag af de å andra
sidan Goda Hopps Udden eller Kap Horn belägna orter, och inom aderton månader om vexeln är dragen
å någon af sistnämnda orter.

Öfverlåtare, som i sin öfverlåtelse af sådan vexel viss förevisningstid föreskrifvit, vare från vexelansvarighet
fri, der den tid af innehafvare försummas.

15 §. Varder någon anmodad att å vexel godkännande söka; då skall han, så fort ske kan, vexeln
uppvisa för den, å hvilken den är dragen, och äska hans uttryckliga förklaring, om han den godkänna
vill, eller ej. Dock vare ingen skyldig sådant uppdrag sig åtaga, der han ej förut dertill samtyckt. Vill
han det uppdrag ej emottaga, skall han vexeln med första post återsända. Sker det ej; anses han hafva
åtagit sig uppdraget, och stånde derföre i ansvarighet, såsom syssloman.

16 §. När vexel blifvit till godkännande förevisa skall bestämdt svar, jakande eller nekande, afgifvas
inom tjugofyra timmar derefter. Lemnas ej svar inom den tid; anses godkännande hafva blifvit
vägradt. A helgedag må godkännande ej äskas.

17 §. Godkännande af vexel skall skrifvas på vexeln och förses med godkännarens namntekning.

År vexel ställd att betalas viss tid efter uppvisandet; då skall ock dagen utsättas, å hvilken godkännandet
sker: sätter ej godkännaren dagen ut, eller vägrar han att vexeln godkänna; vare innehafvaren,
vid förlust af sin vexelrätt mot öfverlåtare och vexelgifvaren, förpligtad att protestera inom den
förevisningstid, som i 14 § sägs; och varde då vexelns förfallotid från protestdagen beräknad: sker ej
protest; då skall förfallotiden mot godkännare, som sitt godkännande ej daterat, räknas från sista dagen
af den i 14 § stadgade förevisningstid.

18 §. Dragés vexel på bolagsfirma; då skall godkännandet ske medelst firmans tekning: uraktlåtes
det; vare innehafvaren, till bevarande af sin återgångstalan efter 4 Kap., skyldig att protestera, ändå att
vexeln godkånnes af en eller flera bolagsmän i eget eller egna namn. År eljest vexel på två eller flera
personer dragen, att betalas af antingen den ena eller den andra; då är enderas godkännande lika gildt,
som hade vexeln på honom ensam varit ställd.

19 §. År vexel ställd att betalas å annan ort, än der godkännaren bor, och har ej vexelgifvaren
i vexeln utsatt, af hvem betalningen å den andra orten skall erläggas, sätte då godkännaren det ut i det
godkännande han å vexeln teknar: gör han det icke; varde det så ansedt som hade han å sig sjelf gifvit
anvisning till vexelns inlösen å betalningsorten.

20 §. Vexel bör godkännas efter dess lydelse utan vilkor eller förbehåll. Sker det icke; anses
godkännande vägradt, svare dock godkännaren för hvad hans afgifna godkännande innebär. Bj vare honom
förment att inskränka sitt godkännande till en del af den i vexeln utsatta penningesumma.

21 §. Godkännande må ej, sedan det å vexeln tecknadt är, återkallas.

22 §. Hvar, som vexel godkänt, ansvare efter vexelrätt för dess betalning till innehafvaren å
förfallotiden.

Godkännaren vare, till följd af sitt godkännande, äfven vexelgifvaren ansvarig efter vexelrätt.
Deremot hafve godkännaren ej vexelrätt mot vexelgifvaren.

23 §. Vägrar den, å hvilken vexel dragen är, att den godkänna, ändå att han gifvit lof till vexelns
utställande eller, när godkännandet äskas, innehafver tillgång, den vexelgifvaren är berättigad att å vexelns
förfallotid utfordra; vare då skyldig till ersättning för den kostnad och skada, vexelgifvaren genom sådant
vägrande tillskyndas.

4 Kap.

Om återgångstalan för uteblifvet eller osäkert godkännande.

24 §. Varder vexel icke inom den i 16 § bestämda tid godkänd eller sker godkännandet med
vilkor eller förbehåll, eller inskränkes det till en del af vexelns belopp; vare innehafvaren, sedan han
derföre protesterat, berättigad att, emot protestens aflemnande, af vexelgifvaren eller hvilken som helst
bland öfverlåtarna, fordra antaglig säkerhet för betalning å förfallotiden icke allena af den i vexeln utsatta
penningesumma, eller af dess återstod i fall vexeln för en del deraf blifvit godkänd, utan ock af
de genom uteblifna eller ofullständiga godkännandet förorsakade kostnader.

25 §. Öfverlåtare hafve, på grund af protesten för uteblifvet godkännande, likaledes rätt att äska
antaglig säkerhet af hvilken som helst bland föregående öfverlåtare eller af vexelgifvaren.

26 §. Vill den, å hvilken vexel dragen är. den samma efter protest godkänna; då må innehafvaren
ej vägra att godkännandet antaga, der vexeln ännu i hans värjo är och godkännaren ersätter honom
de genom protesten tillkomna kostnader. Sedan godkännandet skett efter ty nu är sagdt, upphöre den
rätt till säkerhet, som i 24 och 25 §§ stadgas.

27 §. Har, innan vexel till betalning förfallen är, den, som vexeln godkänt, kommit i konkurstillstånd
eller vid utmätning befunnits sakna tillgång till gälds betalning, och har han ej heller, när
vexel-innehafvaren af sådan anledning det äskat, ställt antaglig säkerhet för vexelns inlösen å förfallotiden;
varen ock då, sedan förhållandet blifvit genom protest bestyrkt, innehafvare och öfverlåtare af
vexeln berättigade att, emot aflemnande af protesten, äska säkerhet af föregående öfverlåtare eller vexelgifvaren,
såsom i 24 och 25 §§ sägs.

28 §. Ej må man fordra säkerhet af öfverlåtare sedan den af vexelgifvaren ställd blifvit, ej heller
af senare öfverlåtare då den af föregående öfverlåtare ställd är, så framt det ej visas, att den redan
ställda säkerheten ej är antaglig eller ock den, efter hvars påstående säkerheten ställd blifvit, låtit den
förfalla eller eljest begagnandet deraf frånträda

29 §. Finnes vexeln i dens hand, som på grund af protest för uteblifvet godkännande är berättigad
till säkerhet efter 24 eller 25 §, och vill han ej med sådan säkerhet åtnöjas; stånde honom fritt
att af den eller dem, som skolat säkerheten ställa, fordra betalning för vexeln ut, såsom hade protest
för bristande betalning skett.

30 §. Askar vexelns innehafvare säkerhet, och vill den, som är skyldig att säkerheten ställa, heldre
genast inlösa vexeln, såsom hade protest för bristande betalning skett; stånde ock det honom fritt.

5 Kap.

Om vexels förfallotid och betalning’.

31 §. Vexel skall å den tid inlösas, hvarå den till betalning förfallen är; och ägen förty uppskofsdagar
ej rum.

32 §. År tiden för betalning af vexel utsatt i visst antal dagar efter utgifvandet eller efter uppvisandet;
vare den dag oräknad, då utgifvandet eller uppvisandet skedde. År betalningstiden bestämd i
vecka, månad eller år efter utgifvandet eller efter uppvisandet; lände till efterrättelse hvad om sådan
tids beräkning i 93 § sägs.

33 §. Vexel, som lyder å betalning vid uppvisandet (sigt), varde vid uppvisandet inlöst. Om
tiden, inom hvilken sådan vexel skall till betalning uppvisas, och om påföljden för uraktlåtenhet deraf,
vare lag som om förevisning till godkännande af vexel, den der lyder å viss tid efter sigt, i 14 § sagdt är.

34 §. Vexel skall betalas i det myntslag, hvarå den lyder. År det mynt inom landet ej gångbart;
då må vexelsumman gäldas uti inländskt mynt efter den vid förfallotiden å betalningsorten gällande
vexelkurs å det utländska myntet, med tillägg af ränta efter fem för hundrade om året till förfallotiden,
då kursen beräknas efter vexlar, som ej lyda å betalning vid uppvisandet. Saknar betalningsorten egen
vexelkurs; gånge betalningen ut efter den kurs, som vid förfallotiden gällande var å den vexelplats,
som är betalningsorten närmast.

35 §. År förfallotid inne, och varder godkänd vexel ej af godkännaren inlöst, då den honom till
betalning förevises; vare han skyldig att för hvad han enligt 34 § betala skall gälda ränta efter sex för
hundrade om året från den dag vexeln till betalning honom förevistes, så ock att för de genom dröjs -

målet innehafvare!! åbragta kostnader gifva full ersättning. Skall betalning ske efter vexelkurs, och har
den stigit sedan vexeln godkännaren till betalning förevistes; varde den kurs beräknad, som gäller när
betalning sker. Har innehafvaren dröjt med vexelns förevisande och kursen derunder stigit; njute han
ej högre kurs till godo, än den, som gällde vid förfallotiden: har kursen fallit; gånge betalningen ut
efter den kurs, som gäller när vexeln godkännaren förevises.

36 §. Vexelgäldenär vare ej skyldig betala, der ej vexeln till honom aflemnas och qvitteras. År
vexel utfärdad i flera exemplar; vare godkännaren ej skyldig erlägga betalning, med mindre det exemplar
till honom aflemnas, hvarå godkännandet finnes teknadt.

37 §. Betalar ej godkännaren hela vexelsumman å förfallotiden; tage innehafvaren emot hvad han
får; och varde afbetalningen å vexeln teknad, så ock särskildt qvitto meddeladt, om det äskas.

38 §. Betalar godkännaren vexeln förr, än förfallotid inne är; svare sjelf för skada, som deraf
komma kan, om det sedan finnes, att den, som betalningen fick, var oberättigad att den uppbära.

39 §. Viser innehafvare af vexel, genom öfverlåtelse in blanco, eller genom en behörigen sammanhängande
och till honom fortgående följd af öfverlåtelser, sig vara vexelns ägare; då må godkännaren
ej vägra att vexeln till honom betala. Innehafvare, som sålunda styrker sin rätt till vexeln, vike ej för
annan, som påstår sig hafva bättre rätt dertill, så framt ej denna kan visa, att innehafvaren ej förvärfvat
vexeln i god tro.

Ej vare den, som skall vexel betala, förbunden att pröfva om öfverlåtelserna äro äkta.

6 K a i>.

Om återgångstalan för bristande betalning.

40 §. Der vexelinnehafvare vill mot öfverlåtare eller vexelgifvaren bevara sin rätt till återgångstalan
för bristande betalning, skall han å förfallotiden, ehvad vexeln förut blifvit godkänd eller ej, den
samma till inlösen uppvisa för den, å hvilken den är dragen, och om denna då ej erlägger full betalning,
derföre protestera sist å andra dagen efter rätta betalningsdagen; utan så är, att protest för uteblifvet
godkännande förut skett och vexelinnehafvaren hos öfverlåtare eller vexelgifvaren sökt betalning efter
29 §: i ty fäll vare ej nödigt att å nyo vexeln uppvisa och protestera, såsom nu är sagdt.

41 §. År vexel ställd att betalas å annan ort, än der godkännaren bor; åligge då innehafvaren att
vexeln till inlösen uppvisa hos den, som å vexeln anvist blifvit att betalningen fullgöra, eller, der sådan
person ej å vexeln nämnd är, hos godkännaren sjelf å den utsatta betalningsorten: får innehafvaren ej
betalning, eller kan han ej å uppgifna orten träffa den, för hvilken vexeln der borde uppvisas ; då skall
han å den ort protestera, vid äfventyr som i 40 § sägs: är den, som efter anvisningen skall betala
vexeln, annan man än godkännaren sjelf, och uraktlåter innehafvaren att mot den man protestera; vare
sin vexelrätt äfven mot godkännaren förlustig.

42 §. Innehafvare af en för bristande betalning protesterad vexel skall med första post, som afgår
efter den dag protesten skedde, eller, der post ej går, annorledes utan dröjsmål, skriftligen underrätta den,
som vexeln till honom öfverlåtit, att betalning ej blifvit erlagd. Hvarje sålunda underrättad öfverlåtare
vare ock skyldig att likaledes, efter det han underrättelsen emottagit, om förhållandet skriftligen underrätta
den honom närmast föregående vexelgäldenär. Hvar, som uraktlåter att i sin ordning sådan underrättelse
lemna, svare till den skada, som dymedelst kan tillskyndas den eller dem, som ej underrättade
blifvit.

VII

43 §. Återgångstalan för bristande betalning må anstållas på en gång mot liera eller alla vexelgäldenärer,
eller särskildt mot hvilken som helst af dem; och vare förty innehafvaren ej bunden vid
öfverlåtelsernas ordning eller det val han en gång gjort.

44 §. Innehafvare af en för bristande betalning protesterad vexel vare berättigad till ersättning
för den obetalda vexelsumman jemte ränta derå efter sex för hundrade om året från vexelns förfallotid,
protestkostnaden, postpenningar, mäklarearfvode och hvad han i öfrigt varit nödgad att å saken kosta, så
ock provision till en tredjedel för hundrade.

År vexeln ställd att betalas i utländskt mynt; då skall betalningen, om kursen stigit sedan vexeln
utgafs, erläggas efter den kurs för vexlar på enahanda förfallotid med den förra vexeln, som är gällande
när liqvid sker, men om kursen emellertid fallit, utgå efter den kurs, som varit beräknad vid vexelns
utgifvande, eller som, i händelse kursberäkning då ej skett eller ej kan till beskaffenheten visas, var vid
utgifvandet i allmänhet gällande; allt med förhöjning, motsvarande ränta efter fem för hundrade om året
under sagda förfallotid, dock med afräkning af den tid, som för den protesterade vexeln ännu kan återstå,
om den inlöses efter 29 eller 30 §.

45 §. öfverlåtare, som återgången vexel inlöst, äge rätt att af föregående öfverlåtare eller af
vexelgifvaren i ersättning bekomma hela det belopp, han enligt 44 § betalt, jemte ränta derå efter sex
för hundrade om året från betalningsdagen och bevisliga omkostnader, så ock provision till en tredjedel
för hundrade.

46 §. Den, mot hvilken återgångstalan väckes, vare ej skyldig vexeln inlösa, der den ej till
honom aflemnas, jemte protesten och en qvitterad räkning öfver sökandens omkostnader i följd af vexelns
återgång.

47 §. Genom protesterad vexels betalning blifva de öfverlåtare, som följa efter den betalande,
från all ansvarighet befriade.

7 Kap.

Om vexels godkännande eller betalning af annan man, än den,
på hvilken den egentligen är dragen.

48 §. Finnes å vexel teknad särskild anvisning til annan man att vexeln å betalningsorten i nödfall
godkänna (nödfalls-adress), der den ej godkännes af den, på hvilken den i första rummet ställd är;
vare innehafvaren skyldig att, efter protest för den senares uteblifna godkännande, jemväl äska godkännande
af den, å hvilken sådan anvisning lyder, och att låta svaret antecknas i förra protesten eller i ett
bihang dertill. Uraktlåter han det; hafve ej rätt att söka säkerhet för uteblifvet godkännande.

Åro nödfalls-adresser gifna å flera; gånge innehafvaren först till den, genom hvilken de flesta
vexelgäldenärer befrias.

49 §. Varder vexel ej godkänd af någon bland dem, på hvilka den är ställd, såsom i 48 § sägs;
stånde annan man fritt, sedan protest skett, att vexeln godkänna till heder för vexelgifvaren eller någon
af öfverlåtarna. Dock vare vexelinnehafvaren ej förbunden att sådant godkännande antaga.

50 §. Den, till hvars heder vexel godkännes, skall i godkännandet å sjelfva vexeln uttryckligen
nämnas: i annat fall skall sådant godkännande anses hafva skett till heder för vexelgifvaren: godkännaren
skall ock i ett bihang till protesten låta sitt godkännande anteknas.

51 §. Hvar, som annan till heder vexel godkänner, godtgöre innehafvaren de genom protesten
tillkomna kostnader, och öfversände protesten, jemte bihanget om godkännandet, med första post, som

vin

afgår efter den dag godkännandet skedde, eller, der post ej går, annorledes utan dröjsmål, till den, för
hvars heder vexeln godkändes. Uraktlåter han att sålunda derom underrätta; svare till skadan.

52 §. Pinnes ej i nödfalls-adress utmärkt, af hvem den gifven är; galle för den, som på grund
deraf vexeln godkänner, hvad om godkännare till heder i 50 och 51 §§ sägs.

53 §. Godkännes vexel efter nödfalls-adress eller till heder; hafven då innehafvaren och de öfverlåtare,
som följa efter den, som adressen lemnat eller till hvars heder godkännandet skett, e; rätt till
återgångstalan för uteblifvet godkännande.

54 §. Vill den, som vägrat godkänna vexel, som å honom dragen är, den samma godkänna till
heder för vexelgifvaren; vare lag som i 26 § sägs.

55 §. Hvar, som vexel godkänt efter ty i detta kapitel sägs, stånde i lika ansvarighet som annan
godkännare efter vexelrätt, för vexelns betalning till innehafvaren och alla öfverlåtare, som följa efter
den, på hvars anvisning eller till hvars heder han vexéln godkänt, så framt vexeln med förut upptagen
protest honom till betalning företes inom tid, som i 57 § bestämmes.

56 §. Har vexel blifvit i laga tid protesterad, derföre att den, å hvilken vexeln är dragen, ej
betalt; stånde annan man fritt att, till heder för vexelgifvaren eller någon öfverlåtare, betalningen erlägga,
der han tillika ersätter de genom protesten tillkomna kostnader; och varde den, till hvars heder betalningen
sker, nämnd i det qvitto, som å vexeln teknas.

57 §. Finnes nödfalls-adress å en för bristande betalning protesterad vexel, eller är godkännande
till heder å vexeln teknadt, och lyder adressen eller godkännandet å betalningsorten; vare innehafvaren
förbunden att sist å andra dagen efter förfallodagen vexeln, jemte den för bristande betalning förut upptagna
protest, till betalning uppvisa för den, å hvilken nödfalls-adressen gifven är eller som godkännande
till heder teknat, och att låta i protesten eller i ett bihang dertill intagas hvad vid sådant, uppvisande
svaras eller eljest förekommer.

58 §. Erbjuda sig flera att vexel efter protest betala; vare den närmast, som till heder för vexelgifvaren,
och dernäst den, som till heder för äldre öfverlåtare betalning erlägga vill: erbjuda sig flera
att betala för samma person; hafve innehafvaren valet dem emellan; dock om någon å vexeln anvist
blifvit att den i nödfall betala, vare han dertill berättigad framför andra, som sig erbjuda att till heder
för samma man vexeln inlösa. Skulle emedlertid den, på hvilken vexeln är dragen och mot hvilken protest
för bristande betalning skett, erbjuda sig att vexeln inlösa; vare han dertill berättigad framför alla andra.

59 §. Uraktlåter innehafvare af vexel att den till betalning förete hos någon af dem, som i 57 §
omtalas, eller vägrar han emottaga betalning, som af annan, till heder, erbjudes; vare han förlustig sin
återgångstalan mot den eller de vexelgäldenärer, som genom betalningen skulle blifvit från ansvarighet
befriade.

60 §. Hvar, som betalt efter nödfalls-adress eller till heder, såsom i detta kapitel sägs, och som
ersätter de genom protesten tillkomna kostnader, äge att fordra vexelns och protestens utlemnande och
att sedan, med innehafvarens rätt, söka sin ersättning af vexelgifvaren och, der betalningen skett för
öfverlåtare, af honom och dem, som vexeln förut öfverlåtit; hafve ock mot den, på hvilken vexeln varit
dragen, lika rätt med förra innehafvaren.

61 §. Den, som med betalning mellankommit, ändå att af vexeln eller protesten tydligen skönjas
kunnat, att annan, som betalning erbudit, ägt bättre rätt till vexelns inlösande, hafve ingen återgångstalan
mot den eller de vexelgäldenärer, som hade blifvit befriade, om den andra fått sitt betalningsanbud
uppfylla.

62 §. Den, som efter nödfalls-adress eller till heder vexel godkänt, men från betalning hindras
deraf, att annan förut betalt, vare berättigad att af den, som betalt, erhålla provision till en tredjedel
för hundrade.

8 K a p.

Om duplett och. afskrift af vexel, så ock huru förfaras må när vexel förkommer.

63 §. Utgifvare af dragen vexel vare skyldig att, när vexeltagaren det äskar, till honom öfverlemna
vexeln i flera exemplar (dupletter), hvartdera utmärkande vexelns ordning, såsom första, andra,
tredje (prima, secunda, tertia) och så vidare, men för öfrigt lika lydande. Pinnes ej i vexel utmärkt, att
flera exemplar deraf utfärdade äro; gälle hvarje exemplar som sjelfständig vexel.

Ästundar senare innehafvare duplett-exemplar af vexeln; äge han det begära af den, som vexeln
till honom öfverlåtit, hvarefter denna har att gå tillbaka till sin man, och så vidare, till dess sådan begäran
hinner till vexelgifvaren, hvilken då är skyldig att äskadt duplett-exemplar utgifva.

64 §. Aro flera exemplar af en vexel utgifna, och inlöses ettdera; varen de öfriga kraftlösa.
Vare dock den, som godkänt flera exemplar af samma vexel, skyldig att inlösa alla med hans godkännande
försedda exemplar, som vid förfallotiden af särskilda personer innehafvas. Den, som till särskilda personer
öfverlåtit flera exemplar af samma vexel, och alla senare öfverlåtare af dupletter, som vid betalningen
icke återlemnade blifvit, svaren ock efter vexelrätt för sin öfverlåtelse af hvarje sådant exemplar.

65 §. År ett exemplar till godkännande afsändt; då skall, vid öfverlåtelse af de andra exemplaren,
å dem teknas i hvars hand det till godkännande afsända exemplaret finnes. Den, som det samma förvarar,
vare förpligtad att det utlemna till den, som visar sig vara berättigad att det utfå.

66 §. Innehafvare af vexelduplett, hvarå anteknadt är i hvars hand det till godkännande afsända
exemplaret linnes, hafve ej rätt att anställa återgångstalan för uteblifvet godkännande eller för bristande
betalning, innan han genom protest ådagalagt, åt han ej kunnat utfå det till godkännande afsända exemplaret
af den, som det samma förvarar, och att han ej heller å dupletten kunnat erhålla godkännande
eller betalning.

67 §. Tages afskrift af vexel, i ändamål att vexeln öfverlåta; då skall den afskrift innefatta äfven
de å vexeln redan befintliga öfverlåtelser och antekningar, och varde i afskriften anmärkt, huru långt den
är afskrift, eller hvar originalöfverlåtelserna vidtaga, och hos hvem den afskrifna originalvexeln finnes.

68 §. Hvar, som originalvexeln förvarar, vare förpligtad att den samma utlemna till den, som
viser sig vara rättmätig innehafvare af en med öfverlåtelse försedd afskrift. Förhålles hufvudskriften;
då vare afskriftens innehafvare berättigad att, sedan han protesterat för vägradt utlemnande, anställa
återgångstalan mot de öfverlåtare, hvilkas originalöfverlåtelser finnas på afskriften.

69 §. Pörkommer godkänd vexel; äge den, som vexeln förlorat, hos Eätten i betalningsorten göra
ansökan om vexelns dödande, och inlemne då afskrift af samma vexel, eller sådan uppgift om dess innehåll,
som Rätten pröfvar nödig för vexelns säkra igenkännande. Viser sökanden sannolik anledning, att
vexeln verkligen förkommit; varde offentlig stämning af Rätten utfärdad och å dess dörr anslagen, så ock
tre gånger, minst fjorton dagar emellan hvarje gång, i allmänna tidningarna införd, hvarigenom innehafvare
af vexeln kallas att den vid Rätten uppvisa, inom år och dag sedan stämningen i tidningarna
sist infördes, om vexeln då var förfallen, men eljest inom år och dag från förfallotiden. Varder ej vexeln

inom föreskrifven tid uppvist, och fullföljes derefter ansökningen; gifve Rätten utslag, hvarigenom vexeln
dödas.

70 §. Då stämning, som i 69 § sägs, blifvit i tidningarna tredje gången införd, åligge det godkännaren
af den förkomna vexeln, der han skulden vidgår eller derom öfverbevises, att den, sedan förfallotiden
inne är, efter vexelrätt betala till den, som med duplett eller på annat sätt styrker sin rätt att
betalningen uppbära, så framt denna ställer antaglig säkerhet för återbetalningen, om vexeln ej varder
genom Rättens utslag dödad.

9 Ii a p.

Om protest.

71 §. Protest skall verkställas mellan klockan nio förmiddagen och klockan sju eftermiddagen, i
stad genom Notarius Publicus eller Magistratsperson, och å landet antingen genom Kronofogde eller
Länsman i orten, eller genom Notarius Publicus eller Magistratsperson från närmaste stad. Vid protest
skall ojäfvigt och skrifkunnigt vitne närvara.

72 §. Öfver protest skall skriftlig handling upprättas, innehållande: ordagrann afskrift af vexeln
med allt hvad derå finnes teknadt; den sökandes anhållan eller påstående; det svar derå gifves af den,
mot hvilken protesteras, eller anmärkning att svar af honom ej erhållits, eller att han ej kunnat träffas;
uppgift på orten hvarest och tiden när protesten sker, så ock förrättningsmannens och vitnets egenhändiga
underskrifter.

73 §. Anträffas ej den, mot hvilken protesteras skall; varde protesten verkställd vid hans bostad:
kan underrättelse derom ej erhållas genom efterfrågan hos ortens polismyndighet; varde förhållandet i
protesten anmärkt. Vexelinnehafvaren vare ej befriad från skyldigheten att protestera, fastän den, mot
hvilken protesteras skall, afiidit eller kommit i konkurstillstånd.

74 §. För rättnings man åligge att öfver verkställd protest förvara protokoll, så att den, som den
åstundar, må kunna del deraf få.

10 Kap.

Om vexels preskription.

75 §. Vexelfordran skall mot godkännare bevakas genom stämning, som honom kungöres inom tre
år från vexelns förfallodag. Försummas det; hafre fordringsägaren sin vexelrätt mot godkännnaren förlorat.

76 §. Innehafvare af en för bristande betalning i laga ordning protesterad vexel hafre mot öfverlåtare
och vexelgifvaren, om de i Sverige bo, förlorat sin återgångstalan, så framt han icke den talan bevakar
genom stämning, som kungöres inom följande tid, räknad från vexelns förfallodag, nämligen: inom
tre månader om vexeln var ställd att betalas inrikes, inom sex månader om den var ställd att betalas i
något annat Europeiskt land, inom ett år om den skulle betalas å någon ort utom Europa, med undantag
af de å andra sidan Goda Hopps Udden eller Kap Horn belägna orter, och inom aderton månader om
den skulle betalas å någon af sistnämnda orter.

77 §. Öfverlåtare, som inlöst en för bristande betalning, i laga ordning protesterad vexel, eller för
sådan vexel blifvit sökt, hafve mot äldre öfverlåtare och vexelgifvaren, om de i Sverige bo, förlorat sin
återgångstalan, så framt han icke den talan bevakar genom stämning, som kungöres inom följande tid,
räknad från den dag han betalt, om han utan att vara stämd erlagt betalning, men i annat fall räknad

från den dag lian fått del af stämning, nämligen: inom tre månader om den, som äger återgångstalan anställa,
bor inrikes, inom sex månader om lian bor i annat Europeiskt land, inom ett år om lian bor å
någon ort utom Europa, med undantag af de å andra sidan Goda Hopps Udden eller Kap Horn belägna
orter, och inom aderton månader om han bor å någon af sistnämnda orter.

78 §. Aro vexelgäldenärerna flera, och försummar fordringsägaren att sin fordran hos någondera
bevaka efter ty nu är sagdt; vare förlustig sin vexeltalan mot den, hos hvilken han fordringen ej bevakat.

11 Kap.

Om förhållandet till utländsk lag’.

79 §. I fråga om åtgerder, som å utrikes ort med vexel vidtagas höra till utöfvande eller bevarande
af vexelrätt, lände till efterrättelse hvad genom lag eller sedvana å den ort vedertaget är.

80 §. Utländings rätt att ingå vexelförbindelse varde pröfvad efter hans eget lands lag: är han
efter den oberättigad dertill, och åtager han sig sådan förbindelse i Sverige; vare han dock derföre ansvarig,
så vida han efter svensk lag ägt bindande aftal ingå.

81 §. Giltigheten af hvarje vexelförbindelses form varde pröfvad efter lagen å den ort, der den
teknad är; men öfverensstämma utrikes teknade vexelförbindelser med svenska lagens fordringar; då varen
de förbindelser, som sedan här i riket å vexeln teknas, giltiga, ändå att de utländska voro bristfälliga
efter utländsk lag.

Träder svensk man i vexelförbindelse med annan svensk man å utrikes ort, och iakttages dervid
hvad svensk lag föreskrifver; vare förbindelsen giltig, ändå att den ej öfverensstämmer med lagen å den
ort, der förbindelsen teknades.

12 Kap.

Om laga domstol och rättegång i vexelmål.

82 §. Domstol i mål, hvari talan grundas på vexelrätt, vare Rådstufvurätt i den stad, der vexeln
är ställd att betalas, eller der svaranden bor eller anträffas, men om vexeln är ställd att å landet betalas,
eller svaranden å landet bor eller anträffas, Rådstufvurätten i närmaste stad derintill.

83 §. Yexelinnehafvare må för hela sin fordran stämma en af vexelgäldenärerna; och stånde det
i hans fria val, hvilken af dem han först stämma vill. Till Rätten å vexelns betalningsort må han ock
gemensamt instämma alla vexelgäldenärerna, som här i Riket vistas; men till Rätt utom betalningsorten
må han ej gemensamt instämma flera vexelgäldenärer, der de ej vistas i samma län. Den, som å vexelförbindelse
teknat borgen, såsom i 90 § sägs, må ock instämmas gemensamt med den eller dem, för
hvilka han borgat, till den Rätt, der de svara böra.

84 §. Stämning i vexelmål skall, der sökanden det äskar, meddelas till samma dag som den sökes,
om Rätten då sitter och svaranden är så till hands, att han kan före rättegångstimmans slut sig infinna.
Skola flera gemensamt i målet svara; då skall stämning meddelas till sådan tid, att äfven den svarande,
som fjermast är, må kunna sjelf eller genom ombud sig inställa; och varde, i ty fall, ett exemplar af
stämningen hvarje svarande tillstäldt.

85 §. Pröfvar Rätten sökandens påstående vara af den beskaffenhet, att det genast bifallas må;
döme då till betalning, och förordne tillika att, i brist deraf, utmätning och bysättning strax ske må;
dock skall för inrikes vexel, som blifvit för bristande betalning protesterad, utmätning eller bysättning

XII

mot vexelgifvaren eller öfverlåtare ej verkställas förr, än tre dagar förflutit från det han bevisligen
blifvit krafd.

86 §. År målet af den beskaffenhet, att det ej kan å första rättegångsdagen afgöras; då må Katten,
der käranden det äskar och omständigheterna pröfvas dertill föranleda, ålägga svaranden att nedsätta penningar
i allmänt ränteri eller ställa antaglig pant eller borgen, eller att, der detta ej fullgöres, undergå
bysättning till sakens slut.

87 §. Underrätts dom gånge i verkställighet, ändå att deremot vädjas; vare dock den, som vunnit,
skyldig att ställa borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, der han det lyfta vill.

88 §. Vexelgäldenär äge begagna endast sådana jäf eller invändningar, som- äro grundade på
vexelns beskaffenhet och i sjelfva vexelrätten, eller till hvilka han kan vara befogad på grund af sitt
omedelbara förhållande till käranden.

89 §. Beropar sig någon på utländsk lag eller sedvana, och vill han, att afseende derå fästas skall;

vare han skyldig att sin uppgift styrka, der den ej af vederparten medgifves.

13 Kap.

Allmänna bestämmelser.

90 §. Vexelgäldenärer svaren, en för alla och alla för en, för sina förbindelser. Har någon å
vexelförbindelse tecknat borgen (aval); stånde ock han och den eller de, för hvilka han sådan förbindelse
teknat, i ansvarighet en för alla och alla för eu.

91 §. Hvad i denna lag om dragen vexel stadgadt är, galle äfven om vexel, som är ställd att af

vexelgifvaren sjelf betalas å utgifningsorten eller å annan ort (egen vexel, egen domicilierad vexel), dock

med de undantag, som följa deraf, att utgifvare af sådan vexel tillika ansvarar såsom godkännare, och
att särskildt godkännande af sådan vexel ej erfordras.

92 §. Förekomma på vexel falska underskrifter eller underskrifter af personer, de der icke äga
bindande aftal ingå; lände sådant ej till förändring i öfriga vexelgäldenärers ansvarighet, hvilkas underskrifter
äro riktiga och hvilka äro berättigade att sådana aftal ingå.

93 §. Då förfallodag eller annan tid, som i denna lag bestämmes, skall räknas efter vecka, månad
eller år, varde den dag för förfallo- eller slutdag ansedd, som genom sitt namn i veckan eller sin nummer
i månaden motsvarar den, från hvilken tidräkningen börjas: börjas den på dag, mot hvilken ej någon
svarar i den månad, hvarunder räkningen slutas; varde sista dagen i den månad för förfallo- eller slutdag
ansedd: skall något ske midt i en månad; vare femtonde dagen i månaden laga tid dertill.

94 §. Infaller tid, då något efter denna lag fullgöras bör, å helgedag; varde det nästa söcknedag
derefter fullgjordt.

95 §. Har vexelinnehafvare förlorat talan efter vexelrätt, förty att han uraktlåtit något, som i
denna lag vid sådant äfventyr föreskrifvet finnes; stånde honom dock öppet att fordran, såsom i vanligt
skuldfordringsmål, utsöka hos den vexelgäldenär, som ej handlat i god tro, eller som, der fordringen förfölle,
skulle rikta sig på fordringsägarens bekostnad.

96 §. När vexelgifvare aflemnar vexel, vare vexeltagaren skyldig att tingad betalning derföre erlägga,
så framt ej annorlunda aftaladt är. Lemnas vexeln utan betalning; söke vexelgifvaren sin fordran
ut, såsom i vanligt skuldfordringsmål.

M o t i v e r.

vJC enom nådig skrifvelse af den 17 Juli 1850, som till Lagberedningen ankom den 17 October samma
år, har Kongl. Majt anbefallt Beredningen att, med ledning af så väl Rikets Ständers den 5 October 1848
a flatna förslag till lag för utrikes vexlar samt den redan gällande lagen för inrikes vexlar, som äfven
främmande lagstiftningar, särdeles de länders, med hvilka Sverige har största vexelhandel, upprätta och,
så fort medhinnas kunde, inom loppet af år 1850 afgifva underdånigt förslag till allmän vexelordning.

Då lagberedningen nu afgifver förslag till en gemensam lag för in- och utrikes vexlar, torde en
kort redogörelse böra lemnas för det förfärande, Beredningen vid detta förslags utarbetande iakttagit.

Af den inhemska vexellagstiftningen har Beredningen bibehållit allt, som i Beredningens tanke
lämpligen kunnat bibehållas, då afseende måste fästas på de stora förändringar, denna gren af lagstiftningen
i nyare tider hos andra nationer undergått. Enär vexelrörelsens allmännelighet och likformighet
anses påkalla en, så vidt möjligt, för alla länder gemensam vexellagstiftning, vore det väl icke en förtjenst,
utan tvärom ett fel, om den Svenska lagstiftningen försmådde att tillegna sig förbättringar, som
utrikes vunnit bifall, för att söka vara ensidigt nationel i en rätts-institution, hvilken ursprungligen
Olif vit från främmande land införd. Också har Beredningen rådfrågat utländska vexellagar med all
den uppmärksamhet, som den korta tid, inom hvilket detta förslag skolat utarbetas, medgifvit. Och i
denna omständighet torde den skiljaktighet, som i flera punkter förefinnes mellan Rikets Ständers förslag
och Beredningens, äga en naturlig och giltig förklaringsgrund. Sedan det förra förslaget upprättades,
har en ny vexelstadga blifvit till efterlefnad kungjord i hela Tyskland och äfven i de icke
Tyska länderna af Österrikiska Monarkien. Då fäderneslandet har sin betydligaste vexelrörelse med
Tyskland, måste den allmänna Tyska vexelstadgan, som nu är gällande inom ett af 70 millioner befolkadt
område, redan af denna anledning hos oss ådraga sig en synnerlig uppmärksamhet. Men nämnda vexelstadga,
som tilllkommit genom ett under loppet af flera år utaf åtskilliga Kommittéer, på Preussiska
Regeringens befallning, utarbetadt och granskadt förslag, hvilket undergått ytterligare granskning af
jurister och sakkunniga köpmän från alla delar af Tyskland, förtjenar tvifvelsutan äfven genom sina
inre egenskaper företrädet för äldre vexellagar, enär den i allmänhet tillfredsställer så väl den närvarande
tidens vetenskapliga fordringar, som en alltmer utvidgad vexelrörelses praktiska behof. Af denna
orsak har Beredningen, bland utländska vexellagar, fästat afseende i främsta rummet på den Tyska; men
derjemte har den Engelska, Skottska och Nord-Amerikanska vexelrätten, som på senare tider blifvit i
hög grad utbildad genom domstolarnes handläggning af talrika vexelmål, föranledda af dessa länders
storartade vexelrörelse, befunnits synnerligen lärorik, hvadan ock den Tyska vexelstadgan derifrån hemtat

Motiver. i

flera grundsatser af vigt. Uti innevarande århundrade har eljest den Franska vexellagen alltjemt tjenat
till mönster för en mängd nya vexellagar, som ännu äga bestånd. Ehuru det nu mera erkännes, äfven
i Frankrike, att denna lags formella företräden icke förmå öfverskyla spåren af en i vissa delar föråldrad
theori, har Beredningen likväl ej kunnat förbise en vexellag, som ännu täflar med den Engelska
och Tyska om herraväldet. Och af de vexellagar, som blifvit mer eller mindre troget bildade efter den
Franska, hvaribland Spaniens, Portugals, Greklands och åtskilliga Italienska staters må nämnas, har Beredningen
lemnat uppmärksamhet företrädesvis åt den Holländska, emedan denna företer många väsendtliga
förbättringar af den Franska förebilden. För öfrigt hafva äfven Norska, Danska och Ryska vexellagarna,
såsom i våra grannriken gällande, tagits i betraktande.

Slutligen och sedan första utkastet till lagförslaget varit gjordt, har Beredningen låtit det genomses
af flera aktade män bland de handlande i Stockholm och Göteborg, som drifva vexelrörelse, och vid
derefter hållna sammanträden med dem inhemtat deras tankar i ämnet, hvaraf ändringar blifvit föranledda
i vissa delar af hvad som förut varit föreslaget.

Vid redovisande för de väsendtligare skiljaktigheterna mellan detta förslag och våra gällande vexellagar,
anser Beredningen sig först böra antyda de skäl, hvaraf den funnit sig föranlåten att här utesluta
de bestämmelser angående vexelköp eller vexelslut, hvilka finnas intagna ej mindre i 1748 års vexelstadga
och 1835 års vexellag, än i Ständernas förslag.

Dylika bestämmelser förekommo tillförene ganska allmänt, synnerligast i Tyska vexellagar, i
sammanhang med föreskriften, att hvarje vexel skulle innehålla huru betalningen derföre blifvit erlagd;
men sedan de Tyska staternas särskilda vexellagar blifvit afskaffade och ersatta genom den allmänna
Tyska vexelstadga^ som om nämnda förhållande ej innehåller ett ord, finnas numera blott några få
vexellagar, hvari dessa bestämmelser äro bibehållna. Icke ens Franska lagen, som ovillkorligen fordrar,
att en vexel skall angifva huru valuta blifvit betald, har aktat nödigt att upptaga något om det föregående
vexelslutet. Också ligga de förhållanden, som kunna grundlägga skyldigheten att betala valuta för
en vexel, helt och hållet utom sjefva vexelaflaren, och det är icke en gång nödvändigt, att ett egentligt
vexelslut skall föregå densamma, eftersom det ofta händer, t. ex. då vexelgifvaren drager en vexel på
egen order, att vexeltagare!! ännu ej är känd, när vexeln utställes. Det vanliga fallet, att man köper
och betalar en vexel, är långt ifrån att vara det enda möjliga. Vexla!* kunna nemligen utgifvas och
förvärfvas af otaliga andra anledningar, som äro hänförliga till alla slags laga fång, utan att man ens
hehöfver undantaga gåfva. Det oaktadt äro föreskrifterna i våra likasom i andra äldre vexellagar, att vexeltagaren
vid eller efter vexelns mottagande skall betala vexelgifvaren valuta, så ovillkorliga, att om än
vexelgifvaren med vexeln betalt en skuld, så skulle han, efter dessa lagars ordalydelse, anses befogad
att strax stämma sin borgenär, för det denne ej betalt valuta för vexeln. Meningen är naturligtvis den,
att valuta skall betalas, så vida vexeltagaren är skyldig att erlägga den. Men då det i sjelfva verket
aldrig kan på förhand bestämmas, om vexelgifvaren äger fördra kontant valuta eller icke, bör den tvist,
som derom kan uppstå, bedömas efter allmän lag. De svenska vexellagarna gå dock härutinnan vida
längre, enär de tillägga vexelgifvaren vexelrätt mot vexeltagaren för obetald valuta, och föreskrifva, att
den förre skall, till bevarande af denna sin rätt, inom viss tid protestera mot den senare och stämma
honom till domstol i vexelmål. Detta stadgande är så mycket olämpligare, som det alldeles omvänder

det rätta förhållandet mellan vexelgifvare och vexeltagare samt bibringar en oriktig föreställning om
vexelrättens sanna betydelse; ty som vexelrätten alltid är oskiljaktigt förenad med sjelfva vexeln,
har väl vexeltagare^ likasom hvarje annan innehafvare, vexelrätt mot vexelgifvaren, så snart denne aflemnat
vexeln, inen ingalunda tvärtom. Den vexelrätt, som i våra lagar tillerkännes trassenten för obetald
valuta, kan derföre icke innefatta annat, än en mer än vanligt sträng utsökningsrätt; men dermed
bör sjelfva vexelrätten icke förblandas, eftersom dennas egentliga väsende ej består i en summarisk
process, förenad med utmätnings- och bysättningstvång, såsom man visserligen ofta antagit. Det kan
icke heller anses nödigt, att lagen på ett så utomordentligt sätt skall skydda vexelgifvaren; ty denne
behöfver ej lemna vexeln ifrån sig utan mot kontant betalning, och om han vill bevilja kredit, så står
det ju honom fritt att, i utbyte mot vexeln, taga en löpande skuldsedel, 30m gifver honom en tillräckligt
sträng utsökningsrätt mot remittenten.

Kap. 1. I afseende på vexlars form, eller de egenskaper, som väsendtligen erfordras så framt
en skrift skall vara giltig såsom vexel, öfverensstämmer närvarande förslag med Rikets Ständers,
dock med den skilnad i redaktionen, att hvad sistnämnda förslag, likasom 1835 års vexellag, i lista och
äfven i 2:dra kap. innehåller, om en vexels utgifvande i flera exemplar och deras beteckning, af Beredningen
upptagits i ett nytt kapitel (det 8:de), om vexelduplett och vexelcopia. En annan afvikelse från
vexellagen af år 1835 förekommer äfven här. Denna lag stadgade nämligen, att inrikes vexlar ej må
lyda å mindre belopp, än 25 R:dr Silfver Specie; men då erfarenheten ej ådagalagt nyttan eller behofvet
af en sådan inskränkning, har Beredningen ej ansett lämpligt eller nödigt att i detta fall uppställa olika
fordringar för in- och utrikes vexlar uti ett förslag, som för dem båda är gemensamt. Bestämmelsen i våra
gällande vexellagar, att vexelsumman skall utsättas med både bokstäfver och siffror, återfinnes icke i detta
förslag, alldenstund det ej kan anses rådligt, att en uraktlåtenhet härutinnan, som väl ändå sällan torde
vara att befara, skall göra en vexel ogiltig, till verklig våda för en främling, hvars egen lag ej innehåller
samma föreskrift. Men om beloppet, såsom nästan alltid sker, i vexeln utsättes åtminstone en
gång med bokstäfver och en gång med siffror, bör den summa, som är med bokstäfver tecknad, tillerkännas
företräde, vid en möjligen förekommande skiljaktighet, emedan ett misstag eller en förfalskning
ej kan förmodas äga rum så lätt med dem, som med siffror. Så är ock föreslaget i 4 §, likasom
i Ständernas förslag, och af detta skäl har Beredningen i samma § äfven uttryckt den grundsats, att
bokstäfverna skola äga vitsord, ändå att summan är blott eu gång med dem utsatt, men derjemte flera
gånger med siffror.

Uti närvarande förslags 2 § omnämnas samma arter af trasserade vexlar, som i 1835 års vexellag
och i Ständernas förslag,

Sker det senare, så säger det sig sjelft, att sysslomannen blir fri från ansvarighet, eller ock ansvarig
efter vexelrätt, allteftersom han låter ställa vexeln omedelbart på sin hufvudman, eller först på sig sjelf
och sedan öfverlåter den. Hvad våra vexellagar härom innnehålla, har Beredningen derföre ansett sig
kunna utesluta.

Att vexelgifvaren skall ansvara efter vexelrätt för vexelns behöriga godkännande och betalning,
kan visserligen anses följa af flera spridda föreskrifter i förslaget; men Beredningen har dock trott,

att ett särskildt stadgande bör deri finnas likasåväl om vexelgifvares, som om öfverlåtares och godkännares
ansvarighet, hvarföre man ock i 1 kapitlet intagit ett sådant och antydt det i kapitlets

öfverskrift.

Kap. 2. Rättigheten att öfverlåta vexla!’ genom indossament, som väsendtligen skiljer sig från
vanlig öfverlåtelse (cession) i civil-lagens mening, är en af deras mest utmärkande egenskaper, hvarigenom
de kunna sättas i omlopp och tjena till betalningsmedel, ungefär som en banks sedlar. Och då
det ligger i vexelns egentliga bestämmelse, att den skall vara löpande, har Beredningen afvikit från
Ständernas förslag, som gör öfverlåtelsen beroende af ett uttryckligt medgifvande, och i stället antagit
såsom regel, att vexlar må öfverlåtas äfven om de äro ställda till viss man utan tilllägg af order, i enlighet
med hvad t. ex. den Skottska vexelrätten och Tyska vexelstadgan föreskrifva.

Vexelstadgan af år 1748 tyckes ogerna vilja medgifva blanco-indossament; men då lagen för inrikes
vexlar bestämdt tillstädjer sådana öfverlåtelse!'', har Beredningen ej tvekat att, i strid med Ständernas
förslag, men likväl i öfvereiisstämmelse med hvad utrikes är allmännast vedertaget, och här äfven lärer''
vara brukligt, erkänna deras fulla giltighet, helst erfarenheten visat, att lagskipningen, med afseende på
vexelrörelsens behof, nödgas erkänna dem äfven i länder, der lagen ej tillägger dem full kraft och
verkan, såsom förhållandet t. ex. är i Frankrike. Föreskriften, att blanco-öfverlåtelser skola teknas på
vexelns baksida, har sin naturliga grund deri, att de på detta sätt måste skiljas från en vexelborgen,
som vanligen teknas med blotta namnet på vexelns framsida. Lagen måste tillåta hvarje innehafvare af
vexel, hvarå blanco-indossament finnas, att förvandla dessa till fullständiga öfverlåtelser, medelst inskrifvande
af sitt eget eller andra indossaters namn, dels emedan sådant , ändå omöjligen kan hindras
och dels emedan hans egen säkerhet kan fordra en sådan åtgerd. Af blotta namnteckningens giltighet
såsom full öfverlåtelse följer, att ett egentligt eller fullständigt indossament ej behöfver, till skilnad
från ett blanco-indossament, innehålla mer, än öfverlåtarens och indossatens namn. Det behöfver således
icke dateras, och än mindre erfordras att det skall angifva huru valuta blifvit erlagd, helst sjelfva vexeltexten
kan utelemna uppgiften derom, såsom en oväsendtlig formalitet.

På det någon tvekan ej må uppstå om innehafvare^ befogenhet, att öfverlåta en vexel äfven till
personer, som redan förut äro för densammn ansvariga, såsom vexelgifvaren, trassaten, acceptanten och
föregående öfverlåtare, har Beredningen, i enlighet med Tyska vexelstadgan och bruket i de flesta länder,
föreslagit ett uttryckligt stadgande härom.

Det bör ej vara en öfverlåtare förment att genom ett uttryckligt förbehåll, t. ex. genom orden
”utan obligo”, i sjelfva öfverlåtelsen fritaga sig, för sin del, från den ansvarighet, han enligt regien är
underkastad för vexelns godkännande och betalning, helst lagen i och med blanco-indossamentet redan
erkänt, att en öfverlåtare må utträda ur vexelgäldenärernas antal. Om den, som genom ett sådant
indossament förvärfvat en vexel, sedan helt enkelt traderar den, eller om han i indossamentet insätter
dens namn till hvilken han öfverlåter vexeln, så blir han nämligen fri från all regress. Men eu sådan
ansvarsfrihet hör han lika väl kunna bereda sig genom ett uttryckligt förbehåll, alldenstund föregående och
efterföljande vexelinteressenters rättigheter och skyldigheter ej deraf förändras.

I 11 § tillätes jemväl uttryckligt förbud mot vexels öfverlåtelse, hvilket plägar meddelas genom
orden ”ej till order”, och påföljden deraf blir olika, allteftersom det utgått från vexelgifvaren i sjelfva
vexeln, eller från en öfverlåtare i dennes indossament. I förra fallet är nämligen hvarje vidare öfverlåtelse
kraftlös, och förpligta!- icke ens den, som handlar emot förbudet; men i senare fallet blir endast
den, som gifvit förbudet, fri från återgångstalan af de indossater, hvilka följa efter den, till hvilken
förbudet meddelades. Plvarken i det ena eller andra fallet kan den förbjudande sjelf vara regressfri,

i förhållande till sin omedelbara indossat, och denne kunde egentligen sägas böra stå i full ansvarighet
till dem, som erhållit vexeln i följd af en öfverlåtelse, den han gjort emot förbudet. Ett undantag
från denna regel rättfärdigas dock af sakens natur, så framt förbudet härleder sig från vexelgifvaren.
Denne kan nämligen hafva vigtiga och giltiga skäl att från början betaga vexeln all löpande egenskap;
men hans afsigt, att vexelaffaren skall förblifva en hemlighet eller endast angå honom, vexeltagaren och
acceptanten, skulle helt och hållet förfelas, om något indossament finge gälla emot hans uttryckliga förbud.
En indossant åter, som mottagit en redan löpande vexel, kan ej förändra denna dess egenskap;
men om han för sin del ej vill träda i förhållande till tredje man, utan endast hafva att göra med sin
indossat. är det för honom nog, att förbudet, som han till den ändan meddelar, äger giltighet i förhållande
till hans person.

Åtskilliga vexellagar uppställa flera fordringar för ett fullständigt indossament, och förordna,

att om något brister i den lagliga formen, öfverlåtelsen skall gälla endast som ett procura-indossament;
men då närvarande förslag blott fordrar, att en öfverlåtelse skall innehålla hvad som är verkligen väsendtligt,
var det nödigt att föreskrifva, det en öfverlåtare, som vill gifva allenast ett uppdrag, uttryckligen
skall tillkännagifva inskränkningen uti sin öfverlåtelse, för att denna skall anses såsom endast ett
procura-indossament, hvars egenskaper, enligt förslaget, icke torde behöfva särskildt förklaras.

Kap. 3. Detta kapitels innehåll företer ganska få väsendtliga skiljaktigheter från våra nu gällande
vexellagar och Ständernas förslag.

0 c

1 likhet med nämnda förslag och 1835 års vexellag har man antagit, att det är innehafvarens

rättighet, men ej hans skyldighet, att å vexel söka godkännande, och att han kan äska detsamma när

som helst före förfallodagen. Det säger sig sjelft, att han likväl dermed bör dröja så länge, att

trassaten kan hinna få advis från vexelgifvaren. Om dennes skyldighet att afsända advisbref, har man
ingenting föreskrifvit, emedan hans eget interesse måste förmå honom dertill, om han vill undgå regress,
och emedan bestämmelsen derom i 1748 års stadga och Ständernas förslag egentligen ej innehåller och
ej gerna kan innehålla mera än ett råd. Innehafvaren är likaledes berättigad att protestera för vägradt
godkännande; men man har ej ålagt honom någon sådan skyldighet, om han ej vill anställa återgångstalan
för vägrandet.

Från regien, att innehafvaren kan underlåta att presentera vexel till godkännande, äger ett undantag
rum, i fall vexeln är ställd att betalas å viss tid efter sigt, emedan förfallodagen då måste bestämmas
genom presentationen. Vexlar, som äro ställda att betalas vid sigtj förevisas deremot icke till
godkännande, utan omedelbart till betalning, och derföre omtalas de ej i detta kapitel. Utom det att
man, i öfverensstämmelse med Ständernas förslag och 1835 års vexellag, för vexlar som lyda å viss tid
efter sigt och som dragas från Sverige till inrikes eller utrikes ort, antagit en efter betalningsortens
afstånd lämpad förevisningstid, har man föreslagit, att vexelgifvaren eller en öfverlåtare må kunna förlänga
eller förkorta denna laga tid genom särskild föreskrift, som blir förbindande för alla vexel-interessenterna,
om den härleder sig från vexelgifvaren, men endast inverkar på öfverlåtarens ansvarighet, om
den bifogas af honom.

Enligt regien behöfver ett godkännande ej dateras; men i fråga om vexlar, som lyda å viss
tid efter sigt, är sådant nödigt, emedan förfallotiden skall beräknas efter uppvisningsdagen. I händelse
acceptanten likväl uraktlåter att utsätta dagen, måste förfallotiden på annat sätt bestämmas,
och 1835 års vexellag samt Ständernas förslag antaga, att den då bör beräknas från vexelns utgifnings -

dag, såsom äfven Franska, Holländska in. fl. vexellagar stadga. Detta beräkningssätt är dock förenadt
med den olägenhet, att efter det samma lätteligen kunde hända, det förfallodagen vore förfluten då
vexeln skulle utkräfva^ eller protesteras. Om t. ex. en vexel, som utgifves den 1 Januari, att betalas
10 dagar efter sigt, uppvisas till godkännande den 1 Februari och accepteras utan att datum dervid
utsattes, så skulle förfallodagen inträffa redan den 11 Januari och således på en dag, å hvilken innehafvaren
omöjligen kunde fordra betalning eller protestera. Lagen bör derföre uti det ifrågavarande
fall tillse, att förfallotiden varder sålunda bestämd, att dess utgång åtminstone icke kan inträffa före
uppvisningsdagen. Detta ändamål vinnes, om man, såsom Beredningen, i enlighet med Tyska vexelstadgan,
här föreslagit, ålägger innehafvaren att medelst protest, som skall ske inom den i 14 § för
detta slags vexlar bestämda förevisningstid, styrka att vexeln blifvit i rätt tid företedd. Protestdagen
antages då, till förekommande af möjliga invändningar, hafva varit den verkliga förevisningsdagen,
änskönt vexeln förut vore uppvist. Dymedelst undanrödjes ock all tvekan om den tid, hvarifrån preskriptionen
skall räknas. Som det emellertid kan hända, att innehafvaren underlåter att protestera för
det godkännandet ej blifvit dateradt, helst han ändå har sin talan öppen mot acceptanten, är det föreslaget,
att förfallodagen i sådant fall skall beräknas från den sista lagliga uppvisningsdagen. En uraktlåten
protest i detta fall har deremot i hänseende till öfverlåtarne och vexelgifvaren den påföljd, att
innehafvaren helt och hållet förlorar sina anspråk efter vexelrätt: en bestämmelse, som rättfärdigas
deraf, att innehafvaren eljest kunde anställa återgångstalan för en i sjelfva verket prejudicierad vexel,
om han t. ex. strax i början af uppvisningstiden erhölle en odaterad accept och sedan egenvilligt fördröjde
vexelns företeende till betalning. Uti den §, som handlar härom, afses äfven det fall, att trassaten
vägrar godkänna eu vexel, som lyder å viss tid efter sigt. Förevisnings- och följaktligen äfven förfällodagen
måste ock då fastställas genom protest, som således i denna händelse skall ej blott tjena till att
grundlägga rätt till återgångstalan för uteblifvet godkännande, utan utgöra ett oeftergiflig! villkor för
vexelanspråkets bevarande öfverhufvud.

I afseende på domicilierade vexlar har man icke blott omnämnt det vanliga förhållande, att trassaten,
då vexeln, såsom iakttagas bör, hos honom företes till godkännande, å vexeln tecknar, genom hvem
han vill betala å den andra orten, utan tillagt det fall, som stundom förekommer, att redan trassenten å
vexeln utsätter af hvem en sådan vexel skall betalas.

Att acceptanten äger inskränka sitt godkännande till en del af vexelsumman, derom har man, i
öfverensstämmelse med de flesta vexellagar, föreslagit ett bestämdare stadgande, än vår gällande lagstiftning
innehåller.

Likaledes har man intagit det ovilkorliga förklarande, att en accept, som en gång blifvit tecknad å
vexeln, ej må återkallas, hvaraf följer, att detta ej får ske, äfven om innehafvaren skulle dertill samtycka,
emedan sådant vore ett intrång i öfriga vexel-interessenters rätt.

Man har dessutom uttryckligen förklarat, att godkännaren skall, på grund af sin accept, vara äfven
vexelgifvaren ansvarig efter vexelrätt. Denna omtvistade fråga är icke bestämdt besvarad i våra vexellagar;
men 1748 års vexelstadga tyckes likväl förutsätta grundsatsens giltighet. Det heter nämligen i
dess 2 Art. 2 §, att om vexelgifvaren försummar att kungöra sin man, uppå hvilken vexeln är ställd,
om vexelns utgifvande, skall han sjelf ansvara för deraf förorsakadt hinder i vexelns godkännande och
ej hafva ”vexeltalan till den, som vexeln är ställd uppå, änskönt denne vore hans gäldenär.” Den Engelska,
Skottska och Nord-Amerikanska vexelrätten har längesedan tillerkänt trassenten vexelrätt mot
acceptanten, och Danska vexellagen af den 18 Maj 1825 bekänner sig bestämdt till samma åsigt,

h\ fiken i senare tider äfven uttalats i flera Tyska lagar och förslag, tills den nu, genom upptagandet i
den allmänna Tyska vexelstadga^ kan sägas vara i lagstiftningen allmännast rådande. Vexelrättens
theon gör visserligen ännu många invändningar mot grundsatsens riktighet; men handelsverldens praktiska
behof och önskningar aflägsna mer och mer alla betänkligheter. Också kan det med skäl sägas,
att då det för acceptanten är en tillfällighet, om han undgår att blifva för vexeln sökt af innehafvaren
eller en öfverlåtare, derföre att dessa i stället vända sig mot vexelgifvaren, så har han ej anledning att
beklaga sig öfver att äfven denne sedan kan tvinga honom att efter vexelrätt ansvara för accepten.
Det vore ock obilligt, om trassenten, som sjelf oförmodadt nödgats inlösa vexeln, ej hade rätt att genast
få full ersättning af acceptanten, helst det måste förutsättas såsom regel, att denne icke skulle godkänt
\ exeln, om han ej på ett eller annat sätt bekommit medel af vexelgifvaren till vexelns betalning. Och
om det än vore fallet, att trassaten ej innehar några tillgångar för trassentens räkning, så äger den
förre i godkännandet till heder en lätt tillgänglig utväg att freda sig mot den senares obehöriga anspråk.
Att godkännaren å sin sida ej äger vexelrätt, utan endast ett civilt anspråk på skadeersättning
mot tiassenten, är en allmänt erkänd grundsats, som äfven i förslaget uttalas.

Itap. i. Beredningen har ansett, att föreskrifterna om återgångstalan för uteblifvet eller osäkert
godkännande, och om återgångstalan för bristande betalning, ej böra intagas i ett och samma kapitel, utan
att de, till vinnande af större reda och bestämdhet, böra hvar för sig behandlas.

Den i närvarande förslag godkända åsigt, att uppvisning af vexlar, som ej lyda å viss tid efter
sigt, kan uppskjutas ända till förfallotiden, leder till en betydlig förenkling af de erforderliga bestämmelserna
angående protest och regress för uteblifvet godkännande. Protesten blir vid sådant förhållande
endast ett medel att bevisa, det trassaten vägrat godkänna den företedda vexeln: den behöfver ej heller
verkställas inom viss tid efter vexelns uppvisande, och dess fullkomliga uteblifvande inverkar ej på den
legiess för bristande betalning, som efter förfallotiden kan komma i fråga.

Åtskilliga lagar, och deribland äfven de Svenska, berättiga innehafvaren att för uteblifven accept
genast i återgångstalans väg fordra vexelns betalning. Flera lagar deremot, såsom Tysklands, Frankrikes
och åtskilliga andra länders, gifva honom endast rätt att äska säkerhet för vexelns betalning cl
förfallotiden, emedan man anser utgifvaren och öfverlåtarne, som garanterat att vexeln då först skall
inlösas, ej böra underkastas hårdare villkor, än de från början sig åtagit, Det kan visserligen synas
enklare, att låta innehafvaren genast taga regress till erhållande af betalning, enär dymedelst ny protest
och regress vid förfallotiden ej erfordras. Och mot eu sådan bestämmelse vore ingenting att invända,
om man finge förutsätta, att den, som vägrat godkänna, ej heller skall finnas benägen att betala. Men
man ma ej förbise, att en trassat, som i början vägrat accept, t. ex. blott af den orsak att han då ej
eihållit advis, möjligtvis kan vara villig att sedan inlösa vexeln.

Beredningen har antagit, att säkerhet skall ställas

1) då återgångstalan grundas endast på protest för uteblifvet godkännande, utan att protester
åtföljes af sjelfva vexeln, emedan betalningsrätt ej kan göras gällande, så framt vexeln ej företes;

2) då vexeln väl återkommit, men den, som söker regress, åtnöjes med blotta säkerheten, emedan
han derigenom sjelf antyder, att han vid förfallotiden vill söka betalning hos trassaten; och

3) då vexeln blifvit godkänd, men protest sedermera skett i anledning af omständigheter, som
göra godkännarens förmåga att inlösa vexeln tvifvelaktig, emedan den ansvarighet" vexelgifvare och
öfverlåtare iklädt sig för vexelns godkännande här redan blifvit uppfylld, och det först vid förfallotiden
visar sig, om godkännaren verkligen brister i betalning, hvarförinnan de förres skyldighet att träda i
hans ställe ej rätteligen inträffar.

Deremot har man ansett den, som har både protest och vexel i handom, och tillika förklarar sig
ej åtnöjas med blotta säkerheten, vara berättigad att fordra vexelns inlösen, på enahanda sätt, som om
protest hade skett för bristande betalning, emedan det ej med skäl kan åläggas honom att, sedan han en
gång förgäfves, efter den i vexeln gifna anvisning, vändt sig till trassaten, ytterligare afvakta dennes
förklarande, huruvida han vill betala eller ej.

Nu kan det äfven hända, att vexelinnehafvaren nöjer sig med säkerhet allena och fordrar den,
men att den, som skall ställa säkerheten, heldre genast inlöser vexeln. Detta har Beredningen trott
böra vara honom tillåtet, emedan betalning alltid är den bästa säkerheten, och emedan man å ena sidan
bör hafva rätt att gifva hvad man å andra sidan har rätt att fordra. Också finnes en sådan betalningsrätt
i Frankrike och på flera andra ställen medgifven.

Öfverlåtarne ega samma rätt som innehafvaren att äska säkerhet, emedan den ej, såsom regressen
för bristande betalning, förutsätter att vexeln skall företes, eller att den, som anställer återgångstalan,
förut skall hafva förnöjt en annan. Ingen bör dock vara skyldig att mer än en gång ställa säkerhet,
och så snart en föregående vexelgarant fullgjort denna skyldighet, äro de efterföljande derifrån befriade,
och kunna ej heller fordra ny säkerhet, om den, som är ställd, befinnes antaglig, och så länge den, som
fordrat säkerheten, ej låter den förfalla eller frånträder begagnandet deraf. Likasom betalning kan
fordras af hvilken vexelgäldenär som helst, så bör äfven säkerhet kunna äskas utan afseende på ordningen
garanterna emellan. Att ställd säkerhet måste gå åter när grunden för densamma upphör,
såsom då vexeln efteråt godkännes eller betalas eller om vexeln blir prejudicierad, förstås af sig sjelft.

Enär detta förslag utgår från den åsigt, att vexelinnehafvaren ej är förbunden att Bevaka de
föregående vexelinteressenternes fördel, såsom vore han deras syssloman, och derföre ej ålägger honom
som en pligt att skyndsamt uppvisa vexeln till godkännande och meddela underrättelse om resultatet,
har man ej heller ansett sig böra förpligta honom att protestera, så snart han fått kunskap om godkännarens
obestånd. När denna kännedom erhölls, och när det följaktligen skulle protesteras, kunde ofta
blifva svårt att bevisa. Man har derföre gifvit honom frihet att efter eget godtfinnande bestämma när
han, i sådant fall, vill låta verkställa säkerhetsprotest för att på grund deraf taga regress, sedan han
nämligen förut förgäfves äskat säkerhet af godkännaren sjelf.

Kap. 5. Detta kapitel torde knappast behöfva motiveras, emedan de om vexels förfallotid och
betalning här föreslagna bestämmelser obetydligt afvika från hvad som för närvarande är stadgadt och
brukligt.

Bespitdagar äro redan utdömda af lagen för inrikes vexlar, och den mening är numera nästan
allmänt rådande, att de ej heller böra ega rum för utrikes vexlar. Befogenhet att längre eller kortare
tid fördröja betalning af en förfallen skuld bör väl aldraminst erkännas i vexelaffärer, der ovisshet om
betalningsdagen kan förorsaka de största olägenheter. Också hafva de flesta vexellagar i nyare tider

afskaffat de tillförene så allmänna respitdagarna, och Beredningen har ej tvekat att följa exemplet, helst
Ständerna i sitt förslag ej heller ansett dem böra bibehållas.

Det är redan anmärkt, att sigtvexlar ej förevisas till godkännande, emedan de förfalla till betalning
vid sjelfva uppvisandet. Innehafvaren kan likväl ej efter behag uppskjuta deras presenterande till
betalning, utan måste, i afseende på dem, iakttaga den tid, som är föreskrifven för uppvisandet till
godkännande af vexlar, de der lyda å viss tid efter sigt, ehvad det är laga tid, eller någon å sjelfva
vexeln föreskrifven tid, som skall räknas.

Såsom en motsvarighet till bestämmelsen, att acceptanten må inskränka sitt godkännande till en
del af vexelsumman, har man här sagt, att innehafvaren skall vara skyldig mottaga en partiel betalning,
äfven om vexeln är godkänd för hela summan, enär detta ej för honom kan vara menligare än att
ingen betalning erhålla, hvaremot det för öfverlåtarne och vexelgifvaren måste vara önskvärdt, att deras
ansvarighet sålunda till en del minskas. Också hafva nyare vexellagar merendels ålagt innehafvaren,
såsom .en skyldighet, att mottaga en del af summan, i stället för att sådant fordom gemenligen ansågs
böra få bero af honom sjelf.

I fråga om vexlar bör godkännaren, som blott är en af gäldenärerna, ej äga rätt att betala före
förfailodagen, om än innehafvaren dessförinnan önskar erhålla betalning; ty för de öfriga vexelinteressenterna
kan det vara angeläget, att vexelaffären må fortsätta sin gång till slut, och att den från
början af trassenten och remittenten bestämda förfallotid noga iakttages. Om vexeln t. ex. förkommit,
eller ett missbruk föröfvats med en duplett deraf, så bör acceptanten, genom en i förtid verkställd
betalning till orättmätig innehafvare, ej vara fri från sin ansvarighet till de verkliga fordringsägarna.
Denna grundsats, att förfallotiden bör afbidas, är redan fastställd vid 1748 års vexelstadga, och den
återfinnes äfven i nyare vexellagar, t. ex. i Frankrikes, Hollands och Danmarks.

Så snart förfallotiden inträdt, är acceptanten icke blott berättigad, utan ovilkorligt förbunden att
betala den, som visar sig vara behörigen legitimerad innehafvare af vexeln. Det åligger honom då icke
ens att pröfva, huruvida de öfverlåtelser, hvarigenom innehafvaren legitimerar sig, äro äkta eller ej.
Derföre kan han tryggt betala utan att derom bekymra sig, emedan han genom betalningen blir fri från
sin ansvarighet, äfven om falska öfverlåtelser eller öfverlåtelser af obehöriga personer skulle förekomma
på vexeln, så framt han handlar i god tro och ej sjelf har kännedom om förfalskningen. Har vexeln
blifvit rätta ägaren olofligen frånhänd, så är det dennes sak att tvista med innehafvaren om bättre rätt
dertill. För öfrigt kan lagen icke närmare föreskrifva de försigtighetsmått, godkännaren efter omständigheterna
har att iakttaga vid undersökningen af innehafvare^ legitimering eller dennes personliga
identitet med sista indossaten.

Kap, 6. Såsom oundgängliga vilkor för regress mot vexelutgifvaren och öfverlåtarne i följd af
bristande betalning erfordras, att innehafvaren skall förete vexeln till betalning hos trassaten, ehvad
denne accepterat eller icke, och genom protest anskaffa bevis om uppvisandet och betalningens uteblifvande.
Ett undantag härifrån måste dock äga rum för det fall, då vexelinnehafvaren, efter upptagen
protest för uteblifvet godkännande, redan sökt betalning af öfverlåtare eller vexelgifvaren efter förslagets
29 §. I detta fall kan han naturligtvis icke, för att bevara en redan börjad återgångstalan,
vara pligtig att med vexeln å nyo vända sig till trassaten, hvilket ock ofvanföre vid 4 Kap. är
anmärkt.

Beträffande tiden för den här ifrågavarande protest, föreskrifver 1835 års vexellag, att i stad
skall protesteras senast å första dagen och på landet senast å andra dagen efter rätta betalningsdagen.

Motiv er. 9

Den protesttid, soin sålunda redan gäller för landet, har Beredningen ansett höra utsträckas äfven till
städerna, och förslaget öfverensstämmer i denna punkt fullkomligt med Tyska vexelstadgans föreskrift.
Det kan icke med skäl häremot anmärkas, att respitdagar, dem man ansett höra försvinna,
dymedelst under en annan form återkomma, emedan det likafullt står innehafvaren fritt att verkställa
protesten redan å sjelfva förfallodagen, om det kan medhinnas. Men man måste betänka, att om respitdagar,
som nu anses vara medgifna för acceptantens skull, helt och hållet afskaffas, kunde det för innehafvaren,
till hvars säkerhet de sannolikt aldraförst infördes, blifva ganska vådligt om lagen utsatte en
allt för kort protesttid, isynnerhet uti vårt land, som på några orter är glest befolkadt och der kommunikationerna
en stor del af året förete stora hinder. Dessutom kunna olyckshändelser inträffa, utan
innehafvarens vållande, dem han ej skyndsamt förmår öfvervinna, och derföre hafva åtskilliga lagar, som
stadgat eu kortare protesttid, ansett det vara behöfligt att för sådana fall gifva särskilda föreskrifter.

Utom de begge nämnda vilkoren för återgångstalan, föreskrifva ännu många vexellagar ett .tredje,
nämligen protestens behöriga kungörande, eller den så kallade notifikationen. Ständernas förslag upptager
det äfvenledes, i öfverensstämmelse med 1748 års vexelstadga; men det förekommer deremot icke i lagen
för inrikes vexlar. Det är obestridligt, att denna notifikation är nyttig för vexelgifvaren och öfverlåtarne,
som derigenom skyndsamt erhålla underrättelse om vexelns öde; |men lika obestridligt är, att
det för innehafvaren är svårt, om ej omöjligt, att bevisa dess ordentliga fullgörande, och att han således
lätt kan blifva sin rätt förlustig, om notifikationen göres till ett oeftergifligt vilkor för återgångstalan.
Nyare lagstiftningar hafva på åtskilliga sätt sökt förmedla dessa stridiga interesse!!, och dervid kommit
till det resultat, att det stränga notifikationssystemet numera måste af flera skäl öfvergifvas. Fordom
och så länge återgångstalan borde anställas i en bestämd ordning nedifrån och uppåt, var det verkställbart;
men det är omöjligt att på ett lämpligt sätt förena det med den fria regressen, som nu för
tiden är allmänt erkänd. Och som närvarande förslag, med öfvergifvande af den bestämdare ordningsföljd,
som i 1748 års stadga föreskrifves, antagit den i 1835 års vexellag och äfven i Ständernas förslag
erkända fria eller ( hoppande regressen, såsom en oafvislig följd af vexelgäldenärernas solidariska
ansvarighet, har Beredningen ej kunnat bibehålla notifikationen i dess ursprungliga och stränga betydelse.
På senare tider har man visserligen börjat yrka, att den borde försvinna ur vexellagarna. Att helt och
hållet utesluta hvarje föreskrift derom, såsom ett och annat utländskt lagförslag tillstyrkt, har Beredningen
dock icke ansett vara rådligt, så länge ännu ingen allmän vexellag finnes, som härutinnan vågat
föregå med exempel; ty deraf kunde mången Svensk, som har vexelaffärer på sådana utländska orter,
hvarest notifikationen ännu är till och med ett vilkor för regress, blifva förledd att förbise nödvändigheten
af dess iakttagande och således möjligen utsätta sig för betydliga förluster, om gäldenären ville mot
honom begagna sig af denna invändning. Dessutom kan det onekligen vara af vigt, att lagen på något sätt
bereder en utväg för vexelgäldenärerna att snart få inlösa den protesterade vexeln, och derjemte tvingar
innnehafvaren att ofördröjligen vidtaga deri åtgerd, som dertill erfordras. En innehafvare kunde eljest,
för att vinna den merendels höga vexelräntan eller för att gynna acceptanten, underlåta att anmäla sin
fordran till inemot preskriptionstidens slut, och samma förfarande kunde sedan en följande innehafvare
tillåta sig, till icke ringa men för sista vexelgäldenären. Men till förekommande af dylika missbruk,
som möjligen någon gång kunna befaras, och till befrämjande af vexelgäldenärernas interesse, erfordras
dock icke mera än att lagen anbefaller en skyndsam notifikation, vid påföljd att hvar och en, som i sin
ordning uraktlåter en sådan, skall ersätta den skada, som af försummelsen kan förorsakas. Så stadgar

Holländska lagen, hvilken Beredningen ansett sig helst böra i denna fråga följa, och den Tyska vexelstadgan
afviker obetydligt derifrån.

Likasom domicilierade vexlar skola uppvisas i trassatens boningsort till godkännande, så måste
de åter föreläggas domiciliaten på den utsatta betalningsorten till betalning. Om domiciliaten
hvarken i vexeln eller i accepten blifvit nämnd, antages det att trassaten sjelf måste vara att träffa
på betalningsorten, hvarföre han der måste uppsökas, och om han är frånvarande, skall protest mot
honom ändå på den orten verkställas. Försummas vexelns företeende till betalning och protesterande
hos domiciliaten, ehvad denna är sjelfva godkännaren eller en annan, så förlorar innehafvaren sin regress
mot trassaten och indossanterna, och det med lika mycket skäl som då han försummar presentation och
protest hos den som godkänt eller är anmodad att betala eu icke domicilierad vexel. Men innehafvaren
förlorar, genom en sådan försummelse, sin vexelrätt äfven mot acceptanten, om ej denne sjelf tillika
är domiciliat. Detta undantag från den allmänna regien, att godkännarens ansvarighet fortfar under hela
preskriptionstiden, änskönt vexeln icke presenteras och protesteras vid förfallotiden, rättfärdigas deraf att
acceptanten uti det ifrågavarande fall, likasom trassenten och indossanterna, garanterat vexelns betalning
å annan ort eller hos domiciliaten. Derföre måste han föranstalta, att medel till vexelns infriande må
vara att tillgå å betalningsorten vid förfallotiden, hvilket eljest vanligen åligger trassenten. Om innehafvaren,
det oaktadt, finge saklöst gå förbi domiciliaten och vända sig mot acceptanten, blefve denne
nödsakad att å förfallodagen hafva dubbla summor i beredskap till inlösen af en och samma vexel,
nämligen både i sin egen bostad och hos domiciliaten, hvilket vore lika obilligt som om trassenten förpligtades
att samtidigt hafva medel tillgängliga både hos sig sjelf och hos trassaten. Men dessa skäl
till acceptantens befrielse genom innehafvarens försummelse kunna endast åberopas när en annan skall
betala å den utsatta orten; ty om godkännaren sjelf har att fullgöra denna skyldighet, äger den allmänna
regien full giltighet, och en försumlighet å innehafvarens sida vid förfallotiden verkar följaktligen ingen
befrielse för acceptanten.

I fråga om föremålet för ''regress till följd af bristande betalning har Beredningen antagit, att
innehafvaren bör få en ersättning som motsvarar hvad han skulle erhållit om vexeln blifvit ordentligt
betald, det vill med andra ord säga, att han har att fordra så mycket, som det kostar honom
att genast sätta sig i besittning af den summa, han påräknat, men icke bekommit. I enlighet härmed
blifva innehafvarens anspråk sådana, som de bestämmas i lagen för inrikes vexlar. Räntan bör, såsom
varande en uppskofsränta. icke betalas från utgifningsdagen, utan endast från vexelns förfallodag,
hvilket äfven öfverensstämmer med nästan alla gällande vexellagar, och det finnes ej heller, om kursen
beräknas såsom här föreslås, något skäl att bibehålla en så hög ränta som efter tolf för hundrade,
enär innehafvaren derjemte skall hafva ersättning för alla bevisliga omkostnader. I afseende på provisionens
belopp afviker förslaget från 1835 års vexellag och 1748 års stadga, som fastställa den till
2 pc.; ty beredningen har trott att 1 pc. bör anses vara en tillräcklig provision, så väl här som i Tyskland
och flera andra länder, helst returräkningarna ändå till slut blifva ganska höga. Yäl lärer provisionen
på eu och annan större handelsplats utrikes beräknas till ^ pc.; men härom ansåg man ingen särskild
bestämmelse erfordras, emedan det säger sig sjelft, att denna högre provision måste ersättas om
innehafvaren erlagt den.

Då flera vexelgäldenärer efter hvarandra anställa återgångstalan, uppkomma vid vexelsummans
betalning flera särskilda omkostnader, och fråga uppstår alltså, om hvarje öfverlåtare, som ytterligare
tager regress, sjelf skall vidkännas de omkostnader, han förut nödgats ersätta, eller om han bör ega rätt

att å- sin sida upptaga dem i returräkningen då han söker sin man. Beredningen har ansett det vara mest
förenligt med vexelafiarens natur, att den öfverlåtare, som betalt, må äga att i sin ordning fordra icke
blott det utgifna beloppet åter med ränta derå, utan äfven bevisliga omkostnader, jemte provision för
hela detta belopp. Härigenom vexer summan efterhand, hvadan trassenten, om han tilläfventyrs sist sökes,
måste utgifva en betydligare summa, den han likväl på samma sätt kan fordra, jemte vexelsumman,
af acceptanten, och denne senare blir äfven en öfverlåtare sålunda ansvarig, om en sådan vill vända sig
mot honom, emedan det är han, som förorsakat alla dessa omkostnader genom sin uraktlåtenhet att i rätt
tid infria vexeln.

Kap. 7. Yexellagarna i särskilda länder innehålla ganska skiljaktiga bestämmelser angående
vexlars godkännande och betalning medelst intervention. Hvad som härutinnan är för närvarande
hos oss stadgadt har beredningen hufvudsakligen bibehållit; inen några afvikelse!- och tillägg hafva
synts Beredningen nödiga, till genomförande af den nu mera erkända grundsats, att interventionens
egentliga ändamål är att förekomma, eller åtminstone så mycket som möjligt förkorta en med olägenheter
och kostnader förenad regress: en grundsats, som synnerligast i Tyska och Engelska vexelrätten
linnes tillämpad.

Hvad först intervention till godkännande beträffar, så har Beredningen ålagt innehafvaren af en
vexel, den trassaten icke godkänt, att efter i anledning deraf verkställd protest söka godkännande äfven
af en å vexeln möjligen tecknad nödfallsadressat, vid äfventyr att eljest ej få fordra säkerhet för uteblifvet
godkännande. Då det förut är sagdt, att innehafvaren alls icke behöfver förete vexeln till
godkännande, kunde det väl tyckas, att han ej heller borde åläggas att söka godkännande efter''
nödfallsadress. Också står dét innehafvaren fritt att underlåta det, om han öfverhufvud ej vill söka
godkännande och således ej heller säkerhet. Men har han en gång valt denna utväg, så måste det
anses lämpligt, att nödfallsadressatens tillfrågande göres till ett vilkor för fullföljandet af den samma,
emedan ändamålet skulle förfelas om innehafvaren godtyckligt finge tillintetgöra de af andra intressenter
vidtagna anstalter till vexelns honorerande. Med godkännande af en nödfallsadressat måste han åtnöja
sig, likasom med trassatens godkännande, emedan han genom vexelns emottagande dertill gifvit sitt
samtycke.

Ett annat förhållande inträder, om eu tredje person, som éj å vexeln är anvisad, erbjuder sig att
godkänna den, som det kallas, till heder, ty ett sådant godkännande behöfver innehafvaren icke tillåta.
Väl förpligtas han af Franska, vexelrätten att antaga äfven detta slags godkännande; men också bibehåller
han då likafullt sin regressrätt. Interventionens ändamål att förekomma regress skulle dock på detta
sätt endast ofullkomligt vinnas, och derföre är det utan tvifvel bättre att innehafvaren efter behag får
antaga eller förkasta dylika anbud. Genom att antaga ett sådant, förklarar han, att denna garanti är för
honom tillräcklig, och han bör följaktligen då ej äga rätt att söka ytterligare säkerhet, på grund af
trassatens vägran att godkänna.

Likasom man i 26 § ålagt innehafvaren att, äfven sedan protest skett, antaga trassatens ovilkorliga
godkännande, har man här ansett sig böra förpligta honom att, så länge han ännu har vexeln i sin
värjo, åtnöja sig med ett godkännande, som af trassaten erbjudes till heder för vexelgifvaren. Tyska
vexelstadgan deremot tillägger trassaten i detta fall allsingen företrädesrätt, utan betraktar honom, sedan
han vägrat egentlig accept, såsom hvarje annan för vexeln främmande intervenient. Andra lagar åter
gå härutinnan längre än förevarande förslag, i det de ålägga innehafvaren att åtnöjas med trassatens
hedersgodkännande, äfven då det erbjudes blott för en öfverlåtare. Vill trassaten acceptera till heder för

sjelfva vexelgifvare!!, så är det obestridligt, att ett sådant godkännande bör icke blott anses nöjaktigt för
innehafvare^ som derigenom erhåller just den säkerhet han påräknat, utan äfven medföra den förmån
för öfriga vexelinteressenter, att all regress för uteblifvet godkännande förekommes. Derföre har Beredningen
trott, att denna accept bör emottagas när den bjudes.

Om deremot en vexel godkännes efter nödfallsadress eller till heder, icke för vexelgifvaren, utan
blott för en öfverlåtare, så afskäres ej derigenom all regress för trassatens vägran att godkänna. Innehafvaren
har visserligen sedan ingen rätt att äska säkerhet, emedan han förklarat sig nöjd med hedersaccepten
eller med den å vexeln teknade nödfallsadressen, och de öfverlåtare, som följa efter honoraten,
kunna ej heller anställa sådan återgångstalan, emedan intervenienten befriat honoraten från deras anspråk,
och både dem och honoraten från skyldigheten att ställa säkerhet. Men den rätt, som före interventionen
tillkom innehafvaren, kan likväl sedan på grund af protesten göras gällande af honoraten mot
vexelgifvaren och äldre öfverlåtare, emedan han af dem bör hafva säkerhet för det han, såsom följd
antingen af en nödfallsadress, eller af en accept som skett till heder för honom, måste träffa anstalter
till vexelns honorerande.

På det man alltid med säkerhet må kunna veta, för hvars heder en vexel godkännes, skall hedersacceptanten
uttryckligen angifva det i sitt godkännande å vexeln, och om han underlåter det, inträder
den förutsättning, att han velat befria de flesta vexelinteressenterna. När det åter af en nödfallsadress
tydligen kan märkas, hvem som anvisat den, behöfver adressaten icke angifva sin honorat, emedan denne
sjelf redan betecknat sig såsom sådan; men i annat fall har nödfalladressaten samma åliggande som
hedersacceptanten, och det vid samma påföljd för uraktlåtenhet.

Ett godkännande efter nödfallsadress eller till heder medförer ej alldeles lika ansvarighet som
ett vanligt godkännande. Den, som accepterar en vexel för heders skull eller i nödfall, vill nämligen
genom vexelns betalning förvärfva regressrätt mot honoraten, och han bör följaktligen ej ansvara för
sitt godkännande, om innehafvaren låter vexeln prejudicieras eller ej förelägger honom vexeln och protesten
för bristande betalning, så tidigt att han kan taga regress, d. v. s. senast å andra dagen efter
förfallodagen. Ej heller har han iklädt sig någon ansvarighet till de vexelinteressenter, som stå öfver
honoraten, emedan han blott haft för afsigt att befria denne från efterföljande öfverlåtares och innnehafvarens
anspråk.

Beträffande intervention till betalning, så är det eu i vexelrätten allmänt antagen grundsats, att en
innehafvare, som ej fått betalning af trassaten, ej äger afslå en intervenients betalningsanbud. Derföre
måste han, efter att först hafva protesterat mot trassaten, äfven vända sig, före protesttidens utgång,
till de nödfallsadressater och hedersacceptanter, som redan kunna finnas å vexeln, och han får ej heller
tillbakavisa någon annan, å vexeln ej förekommande, intervenient, om en sådan i tid uppsöker innehafvaren
för att erbjuda betalning. Äfven om trassaten icke accepterat, men en intervenient i stället
redan tecknat sitt godkännande å vexeln, får innehafvaren ej underlåta att först presentera vexeln till betalning
hos trassaten; ty en intervention till betalning kan ej inträda förr, än det är afgjordt, att trassaten
icke betalar, och af dennes vägran att acceptera är man ännu icke berättigad till den slutsats, att han
äfven skall vägra att betala.

Om innehafvaren uraktlåter att fordra eller tillstädja betalning af intervenienter, sedan trassatens
vägran att betala blifvit genom protest ådagalagd, så förlorar han sin rätt till återgångstalan mot de
vexelgäldenärer, som genom interventionen skulle blifvit befriade, d. v. s. mot honoraten och dem, som

följa efter honom, men ej mot dem, som föregå honom; ty då dessa senare ej skulle blifvit fria från
sin ansvarighet genom interventionen, saknar denna för dem all verkan och betydelse.

För den händelse att flera intervenienter erbjuda sig att betala samma vexel, måste lagen bestämma
deras inbördes ordning och företräde. Som interventionen mindre har till ändamål att befria
någon viss vexelgäldenär, än att förkorta regressen, bör företrädet tillerkännas den intervenient, genom
hvars betalning de flesta vexelinteressenterna befrias. Följaktligen har trassaten i första rummet rätt
att betala, om han ännu efter verkställd protest vill göra det ovilkorligt och ej blott till heder; ty derigenom
blir all intervention öfverflödig. Men om trassaten godkänt vexeln till heder och sedan vid
förfallotiden inlöser den utan förutgången protest, så är det klart, att denna betalning ej får hänföras
till hans hedersaccept, utan måste anses vara erlagd ovilkorligt och i enlighet med vexelns ursprungliga
innehåll. Dernäst har den intervenient företrädet, som vill betala för vexelgifvare!!, och af de öfriga
går alltid den förut, som vill betala för en äldre öfverlåtare, utan afseende på interventionens beskaffenhet.
Men då flera vilja intervenera för samma man, är det i sin ordning, att nödfallsadressaten föredrages,
och att då förhållandet är lika, innehafvaren får välja.

På det den af lagen bestämda ordning ej må vara en betydelselös föreskrift, som saklöst kan öfverträdas,
bör en påföljd tillika stadgas för en sådan öfverträdelse. Innehafvare^ befogenhet att mottaga betalning
af hvilken som helst kan väl icke rimligen inskränkas; men en intervenient, som egenvilligt förbigår
dem, hvilka framför honom äro berättigade att erlägga betalningen, förlorar med rätta sin regress
mot de vexelgäldenärer, som hade blifvit befriade om ordningen behörigen iakttagits. Billigheten fordrar
dock, att denna påföljd endast må inträda, när den betalande tydligen kunnat märka af vexeln och protesten,
att han bort vika för andras bättre rätt. Huruvida nödfallsadressater eller hedersacceptanter
finnas å vexeln bör icke kunna undfalla honom, och af den för bristande betalning hos trassaten verkställda
protest kan han lätt finna, om någon tredje intervenient vid detta tillfälle frivilligt erbjudit betalning.
Han behöfver alltså icke göra afseende på andra intervenienter, som möjligen anmält sig hos
innehafvaren före protesttiden, men sedan icke förvarat sin rätt i protesten.

Hvad detta förslag innehåller om intervenientens rätt att söka ersättning och om hans rätt till provision,
då lian godkänt vexeln, men sedan genom en annans mellankomst hindras från att betala den, öfverensstämmer
med nu gällande föreskrifter.

Kap. 8. En vexel plägar utfärdas i flera exemplar, antingen för beqvämlighets eller för säkerhets
skull. I förra fallet vill man bereda sig utväg att samtidigt indossera vexeln och få den godkänd,
på det den ena åtgerden ej må uppehållas af den andra: till den ändan afsändes ett exemplar
till godkännande, medan ett annat gireras, sedan man å det senare tecknat hvar det förra finnes, med
den vanliga formeln: ”prima (eller secunda) till accept hos N. N.” I senare fallet vill man, genom
att afsända flera exemplar med särskilda lägenheter, försäkra sig mot vådan att förlora vexeln. Man
betjenar sig i dessa fall gemenligen af formeln: ”mot denna secunda-vexel — prima ej, tertia ej” för
att uttrycka afsigten, att betalningen af ett exemplar skall upphäfva all verkan af de öfriga. Som
det vid vexelns utfärdande ofta kan vara ovisst, till hvillcet af nämnda ändamål dupletterna skola
begagnas, bör lagen ej lägga hinder i vägen för det ena eller andra användningssättet, genom att föreskrifva
iakttagandet af en viss formel. Olämplig vore t. ex. den föreskrift, att antalet af alla utfärdade

exemplar ovillkorligen skulle angifvas i hvart och ett af dem, emedan vexelrörelsens behof fodrar, att
andra exemplar, utom de först utgifna, efteråt må kunna begäras och lemnas.

Nästan alla vexellagar ålägga trassenten att hålla remittenten tillhanda flera exemplar af vexeln;
men denna skyldighet kan ej lämpligen inskränkas till tiden för vexelns utgifvande. Det är just rättigheten
att äfven efteråt bekomma ett eller annat exemplar, som under vissa omständigheter, t. ex. då eu
ännu icke accepterad vexel förkommit, för innehafvaren kan vara af synnerlig vigt; och att trassenten
bör efterkomma en sådan begäran, erkännes derför äfven i länder, hvarest, såsom i Frankrike, lagen ej
uttryckligen stadgar något derom. Skyldigheten att efteråt lemna dupletter kan ej heller medföra någon
våda för trassenten, så framt de särskilda exemplaren af samma vexel tydligt utmärkas såsom sådana.
Dertill erfordras blott, att de skola betecknas såsom prima, secunda, tertia o. s. v.; men uraktlåtes sådant,
måste hvarje exemplar för sig anses som en sjelfständig vexel. Just för att underlätta ett senare
utgifvande af dupletter, betecknas en trasserad vexel nästan aldrig såsom solavexel, hvadan också egna
vexlar företrädesvis kallas solavexel-.

Då flera exemplar af en vexel äro utgifna, föreställer hvarje exemplar hela vexeln, d. v. s. ett
exemplar gäller för alla, och alla exemplaren tillsamman gälla blott som eu enda vexel. Följaktligen
måste godkännande, öfverlåtelse eller betalning af ett enda exemplar ansetts hafva skett för alla
exemplaren. Häraf följer dock ej, att flera exemplar särskildt kunna öfverlåtas eller godkännas, utan
annan verkan, än då dessa åtgerder företagas med blott ett exemplar. Egentligen borde väl trassaten
saklöst kunna teckna sitt godkännande å flera exemplar af en vexel, när de föreläggas honom af samma
person, emedan en sådan åtgerd snarast vore att anse såsom ett flera gånger förnyadt löfte å hans sida
att betala en och samma förbindelse. Blott i händelse olika personer, till hvilka särskilda exemplar
blifvit indosserade, företedde dem till accept, måste trassaten ovilkorligen vägra att godkänna mer än ett
exemplar; ty godkänner han flera, oaktadt han kan förutse, att särskilda innehafvare skola anmäla sig att
få betalning för dem å förfallodagen, bör han ock med rätta inlösa hvarje godkändt exemplar. Förslaget
är dock ännu strängare, eftersom det ålägger trassaten, om han godkänt flera exemplar, att inlösa dem
alla, så snart de vid förfallotiden innehafvas af olika personer, ehvad en eller flera personer förevist
exemplaren till accept. Följaktligen bör trassaten aldrig godkänna mer än ett exemplar af samma vexel.
En innehafvare kunde eljest, utan hans vetskap, indossera flera godkända exemplar till olika personer,
och i sådant fall måste acceptanten, enligt förslaget, betala dem alla. Denna stränghet påkallas af vexelrörelsens
behof; ty om den, som godkänt flera exemplar, blött behöfde inlösa ett, måste hvarje innehafvare
af ett godkändt exemplar befara att å förfallodagen förekommas af en annan person, som äfvenledes
innehade ett accepteradt exemplar af vexeln. Om en innehafvare öfverlåter flera exemplar af
samma vexel till särskilda personer, så förändras väl icke derigenom föregående öfverlåtares eller
trassentens ansvarighet; men han sjelf måste ansvara de särskilda indossaterna för vexelns betalning
till hvar och en af dem, emedan han antages hafva erhållit valuta för hvarje indosseradt exemplar. Af
samma orsak måste indossaterna, om de ytterligare öfverlåta de särskilda exemplaren, ansvara efterföljande
indossater för åtgerden.

Deraf att alla exemplaren blott gälla för en vexel följer äfven, att hvar och en, som förvärfvat
en i flera exemplar utgifven vexel, har ett rättmätigt anspråk att få samtliga exemplaren till sig
utlemnade. År ett af dem afsändt till accept, så bör följaktligen ingen mottaga det exemplar, som är
bestämdt att indosseras, förr än derå antecknats hos hvem det förra exemplaret kan erhållas. Den,
som förvarar detta, är skyldig att utlemna det till innehafvaren af det girerade exemplaret, när denne

legitimerar sig. Kan den legitimerade innehafvaren ej utbekomma acceptexemplaret, ehvad det är
godkändt eller icke, så skulle han utan eget förvållande förlora sin rätt, om han ej ändå ägde att
anställa återgångstalan för uteblifvet godkännande eller bristande betalning. Men på det de vexelgäldenärer,
som äro utsatta för regressen, må vara förvissade att innehafvaren ej försummat någon åtgerd
till regressens förekommande, måste han först genom protest bevisa, icke blott att depositarien verkligen
förhållit honom accept-exemplaret, utan äfven att trassaten vägrat godkänna eller betala innehafvarens
duplett-exemplar. Det kan visserligen tagas för afgjordt, att trassaten måste vägra detta, om han redan
accepterat det förhållna exemplaret; men med afseende derpå, att han måhända icke accepterat det, är
det dock ändamålsenligast, att protest sker äfven hos honom, emedan det är möjligt att på dupletten
finnas nödfallsadresser, som saknas på accept-exemplaret.

Bruket af dupletter kan till en del ersättas af vexel-copior. När det skulle vara förenadt med
för stor omgång att anskaffa en duplett från utgifvaren af en vexel, som redan kommit i fjerde eller
femte mans hand, kan innehafvaren nämligen i stället taga en afskrift deraf och använda den till
girering, medan originalet är ute till accept. I afskriften måste då, genom de vanliga orden ”hittills
copia”, utmärkas hvar origiDalöfverlåtelserna begynna, och vid öfverlåtelse af copian måste, på samma
sätt som å en duplett, angifvas hvar originalet kan erhållas. Då det blott är fråga om indossering, gör
copian samma tjenst som en duplett; men innan originalöfverlåtelserna vidtaga är den endast en obestyrkt
afskrift, och kan alltså icke användas vid accept, såsom dupletten likväl kan, i dess egenskap af
original. Hvad som förut är sagdt om dupletter gäller för öfrigt äfven om copior, med de undantag,
som naturligen följa af de senares skiljaktiga beskaffenhet. Vägrar den, som förvarar originalet, att
utlemna det, så kan afskriftens innehafvare, på samma sätt som innehafvaren af ett original-exemplar
taga regress. Men i detta fall kan afskriftens uppvisande hos trassaten ej göras till vilkor för återgångstalan,
emedan trassaten omöjligen kan förutsättas vilja godkänna eller betala blotta afskriften; och
dessutom kan återgångstalan endast anställas mot dem, som tecknat sina original-indossament på copian.

För det fall, att en godkänd vexel förkommit, säger 1748 års vexelstadga, att godkännaren ändå
skall betala den, emot det att innehafvaren ställer honom ”nöjaktig borgen att inom en viss föreskrifven
tid förskaffa honom af vexelgifvaren och öfverlåtarne ett laggiltigt bevis, som dödar det bortkomna och
godkända vexelbrefvet, samt att han dessutom blifver honom ansvarig för all vidare fordran, kostnad
och skada för det bortkomna vexelbrefvet”. Denna föreskrift har synts Beredningen olämplig och
otillräcklig, emedan det afsedda ändamålet, att få vexeln dödad, svårligen på detta sätt kan vinnas.
Om det än kunde förutsättas, att vexelgifvaren och öfverlåtarne kunna meddela ett lagligt bevis, som
dödar vexeln, ehuru det redan är svårt att inse, huru dermed skulle tillgå, så lärer väl i alla fäll ingen
kunna gå i borgen för, att de skola göra det inom viss föreskrifven tid, hvilken lagen dessutom icke
fastställt. Beredningen har derföre funnit sig föranlåten att föreslå ett bestämdare amortisationsförfarande,
öfverensstämmande med våra rättegångsformer i allmänhet och med de i andra länder gällande grund
satser. Man har inskränkt det till accepterade vexlar, som förkomma; ty om en ännu icke accepterad
vexel förkommer, kan den, som förlorat en sådan vexel, förskaffa sig en duplett och på grund deraf
fordra betalning af trassaten samt äfven taga regress, utan att vexeln behöfver dödas. En godkänd
vexel måste betalas till den innehafvare, som behörigen legitimerar sig, och den, som förlorat en sådan
vexel, kan derföre ej hindra betalning till en orättmätig innehafvare genom ett enskildt förbud. Han
bör icke en gång kunna hindra acceptanten, ehuru denne vidgår sin skuld, att betala den förkomna

vexeln emot borgen; tv så länge det är oafgjordt, om ej en innehafvare af det accepterade exemplaret
framdeles infinner sig, betryggar cautionen för ingen del godkännaren mot faran att ännu en gångnödgas
betala eller mot obehaget att råka ut för en vexelprocess, hvarpå han i sådant, fall måste vara
beredd till preskriptionstidens utgång. Innan godkännaren betalar, kan han med rätta fordra, att en
åtgerd skall vara inledd, hvarigenom alla efterräkningar förekommas och förhållandet bestämdt ordnas;
men detta kan endast ske derigenom, att den förkomna vexeln formligen dödas till all kraft och verkan.
Ansökan derom göres lämpligast bos Rätten å vexelns betalningsort, emedan det kan antagas att vexeln,
om den ännu är i behåll, der skall komma i dagen vid förfallotiden. Den okända innehafvaren kallas
genom offentlig stämning, som anslås och kungöres, att uppvisa vexeln vid Rätten inom viss tid. Man
har antagit, att denna ej skall börja löpa förr än vexeln förfallit till betalning, emedan vexeln är
bestämd att ''cirkulera till förfallodagen. Företes ej vexeln inom föreskrifven tid, så dödas den, på
förnyad anmälan derom, genom Rättens utslag. Om acceptanten dessförinnan betalt emot säkerhet
bör han genast efter vexelns dödande återlemna säkerheten, emedan han numera är tryggad mot innehafvarens
anspråk. Skulle en innehafvare till följd af den offentliga stämningen anmäla sig och uppvisa
vexeln, så kan naturligtvis den, som påstår sig hafva förlorat densamma, tvista med den förre om bättre
rätt till betalning, hvarvid stadgandet i 39 § får sin tillämpning.

Kap. 9. Förslagets bestämmelser angående protest äro nästan desamma, som återfinnas i våra
gällande lagar.

Då det ofta kunde blifva svårt att få protest verkställd å landet inom föreskrifven tid, om blott
Kronofogde finge anlitas, såsom Ständernas förslag innehåller, har Beredningen ansett föreskriften i 1835
års vexellag böra i så motto bibehållas, att äfven Länsman må verkställa sådan förrättning. Men icke
ens denna föreskrift kan antagas vara tillräckligt betryggande för innehafvarens rätt. Kronobetjeningen
måste nämligen, till följd af dess mångfaldiga tjensteåligganden, ofta vara borta från hemmet längre
tider, och för protestsökanden kan det följaktligen blifva svårt, om ej omöjligt, att anträffa dylika
förrättningsmän inom stadgad tid. På det innehafvaren ej sålunda må vara utsatt för vådan att, utan
eget förvållande, förlora sin rätt, har Beredningen funnit nödigt föreslå, att protest å landet äfven må
verkställas af behörig förrättningsmän från närmaste stad. Ehuru åtskilliga nyare vexellagar ej fordra,
att förrättningsmannen vid protest-tillfället skall tillkalla vitne, har Beredningen ej ansett sig böra föreslå
afskaffandet af detta hos oss vedertagna bruk, helst det utan svårighet kan iakttagas.

Deremot har Beredningen uteslutit, såsom en oväsentlig formalitet, den föreskrift att protesten
äfven skall innehålla ”det laga förbehåll som på sökandens vägnar af förrättningsmannen göres.” Protesten
har visserligen sitt mindre egentliga namn af en gammal formel, som förrättningsmännén ännu
pläga införa i handlingen med de orden, att de högtidligen protesterat af den eller den anledningen;
men vid sjelfva protest-tillfället uttalas nästan aldrig denna högtidliga protest, och åtgerden, hvars
egentliga betydelse ligger i anskaffandet af ett lagligt bevis öfver reqvirentens noggranna iakttagande af
föreskrifter, som äro vilkor för bevarandet af hans vexelrätt, är fullkomligt giltig, om än nämnda formel
saknas i dokumentet.

Lagen för inrikes vexlar stadgar, att i händelse ingen underrättelse kan erhållas om dens bostad,
emot hvilken protest skall verkställas, ”hafve sökanden ändock förvarat sin talan, derest han, så fort ske
kan och senast inom fjorton dagar, förhållandet anmäler hos Konungens Befallningshafvande eller

Motiver. 3

närmaste Rådstufvu-Rätt”. En sådan utsträckning af protesttiden, hvilken i alla länder på det noggrannaste
måste iakttagas till förekommande af vexels prejudicierande eller till bevarande af vexelrätten,
har Beredningen ej vågat föreslå, och den kan icke heller anses mera behöflig uti ifrågavarande fall, än
i många andra; ty det ligger ej synnerlig vigt derpå, om den, mot hvilken protest skall ske, kan
anträffas. Hufvudsaken är, att sökanden kan bevisa sig hafva, före protesttidens utgång, låtit söka
honom, eller åtminstone efterfrågat hans bostad. Om gäldenären håller sig undan eller saknar kändt
hemvist, kan man ej begära, att förrättningsmannen skall anställa mödosamma efterspaningar, utan det
måste anses tillräckligt för ändamålet, om han, sedan någon underrättelse hos ortens polismyndighet ej
kunnat fås, anmärker detta förhållande i protesten.

På det hvar och en må ega tillfalla att taga kännedom om verkställd protest och, om han

åstundar det, kunna erhålla del af protokollet deröfver, har man föreslagit, att sådant protokoll skall

hos förrättningsmannen förvaras.

Kap. 10. I fråga om vexelpreskription råder stor olikhet mellan de särskilda vexellagarna, i det

några föreskrifva för alla fäll en enda preskriptionstid, som löper från förfallodagen, medan andra stadga

en från förfallodagen löpande tid för talan mot godkännaren, och låta återgångstalan för bristande
betalning mot de öfriga vexelgäldenärerna preskriberas inom kortare, efter afståndet bestämda, tider
som successivt begynna löpa.

Beredningen har ansett det senare systemet, som finnes tillämpadt i Franska, Holländska och
Tyska vexelrätten vara lämpligast, helst 1835 års vexellag och Ständernas förslag äfven hvila på detsamma.
Sistnämnda lag stadgar, att godkännaren skall, vid vexelrättens förlust, sökas inom ett år från
förfallodagen. Denna preskriptionstid vore dock uppenbarligen för kort i en lag, som skall vara
gemensam för in- och utrikes vexlar, och Beredningen har derföre, med afseende på de för öfriga vexelgäldenärer
här föreslagna preskriptionstider, för ifrågavarande preskription antagit en tid af tre år. Det
är nämligen af vigt, att vexeltalan mot acceptanten må kunna anställas så länge, att vexelgifvaren eller
öfverlåtarne, om regress mot dem skett, kunna få ersättning af honom. - I allmänhet kan man antaga,
att samtliga regresskäromålen skola hinna utredas under tre års förlopp, och om ett annat förhållande
någon gång skulle inträffa, kan den vexelgäldenär, som nödgats betala, söka ersättning af acceptanten,
såsom i vanligt skuldfordringsmål, på grund af 95 §. Den preskriptionstid, Beredningen föreslagit för
innehafvarens återgångstalan mot inhemska vexelinteressenter, — ty för andra kan Svensk lag i detta
fall ej tilläggas gällande kraft, — öfverensstämmer med hvad äfven Ständernas förslag antagit på grund
af afståndet och kommunikationen, samt med föreskriften i 1835 års vexellag för det fall, att vexeln är
ställd att betalas inrikes. Denna tid är lika med den, som i 14 och 33 §§ är föreslagen för uppvisandet
af sigtvexlar, emedan grunden för tidsbestämmelsen i alla dessa fall är densamma.

Preskriptionstiden för en öfverlåtares återgångstalan bestämmes här, med afseende på orternas
afstånd, lika med den tid, inom hvilken innehafvaren skall taga regress; men beräkningssättet för
afståndet kan, enligt sakens natur, ej blifva lika i ena och i andra fallet. Sista innehafvaren bor ej
alltid å den ort, hvarest vexeln skall betalas. Om han t. ex. bor i Sverige och genom ett procuraindossament
låter till betalning presentera en vexel, som är ställd att betalas t. ex. å någon ort på andra
sidan Kap Horn, så kan den tid, inom hvilken han skall taga regress för bristande betalning mot i
Sverige boende vexelgäldenärer, ej fastställas till tre månader blott, utan man måste medgifva honom

aderton månader. Då deremot en öfverlåtare, som betalt eller blifvit sökt, vill anställa återgångstalan
mot i Sverige boende äldre vexelinteressenter, bör tiden naturligen beräknas med hänseende till afståndet
mellan hans egen boningsort och den här boende svarandens hemvist. Den ändamålsenliga och i flera
länder gällande grundsats, att preskriptionstiden för öfverlåtarne skall börja löpa successivt från den dag
hvar och en af dem i sin ordning frivilligt betalt eller fått del af stämningen är, såsom redan antagen
i 1835 års vexellag, här bibehållen.

På grund af vexelgäldenärernas solidariska ansvarighet har man någon gång yrkat, att preskriptionen
skall afbrytas med hänseende till dem alla, derigenom att talan anställes mot blott en af dem; men
som vexelpreskriptionens egentliga ändamål är att påskynda regressen och befria vexelinteressenterna
från deras ansvarighet inom en tid, som ej är alltför lång eller oviss, har Beredningen, i öfverensstämmelse
med de flesta vexellagar, antagit den motsatta grundsats, att preskriptionen afbrytes endast med
hänseende till den vexelgäldenär, mot hvilken talan anställes.

Kap. 11. Då samma vexlar ofta ''cirkulera i olika länder med egna, sins emellan skiljaktiga,
vexellagar, är det naturligt, att de särskilda lagarna kunna råka i kollision med hvarandra, och Beredningen
har derföre ansett det vara nödigt att här intaga några allmänna bestämmelser om förhållandet
till utländsk lag. De flesta vexellagar säga ingenting omen sådan kollision; men den Tyska vexelstadgan
har för den internationella privaträtten i denna fråga uppställt några grundsatser, dem Beredningen funnit
så mycket mera ändamålsenliga, som de äfven af andra länders lagskipning, förnämligast Englands och
Frankrikes, i allmänhet tillämpas.

Att de åtgerder, som utomlands böra vidtagas till vexelrättens utöfvande eller bevarande, skola,
i hänseende så väl till tiden och sättet, som till yttre formen, behandlas efter utländsk lag, har äfven
Ständernas förslag antagit. Alltså måste den, som utomlands skall presentera eller låta protestera eu
vexel, i afseende på tiden för uppvisandet och protestens form rätta sig efter lagen å den ort, hvarest
dessa åtgerder skola ske, och i allmänhet bedömes allt, som afser vexelns betalning och utsökning,
såsom respitdagar, bysättningstvång och gäldenärens ansvarighet m. in., efter betalningsortens lag. På
samma sätt bedömas vilkoren för regress efter lagen å den ort, der de böra uppfyllas, och frågan om
regressens omfång och behörighet, äfvensom vexelpreskriptionen, afgöres likaledes efter det lands lag
der talan anställes.

Det gäller såsom allmän regel, att en utlännings vexelbehörighet, t. ex. frågan om han var myndig
eller omyndig, då han ingick en vexelförbindelse, skall pröfvas efter hans eget lands lag; men i de flesta
länder har man dock funnit sig föranlåten att fastställa ett undantag från denna regel, enligt hvilket en
utlänning, som ej är vexelbehörig efter sitt fäderneslands lag, likväl skall vara ansvarig då han ingår
vexelförbindelse inomlands, så framt han blott är vexelbehörig efter inhemsk lag. Vexelrörelsens behof
fordrar, att hvart och ett land genom ett sådant undantag skyddar sina egna medborgare i deras transaktioner
med utlänningar; ty den enskilde affärsmannen, som står i begrepp att öfvertaga en vexel, hvilken
cirkulerat i många länder, kan ej anställa undersökningar om indossanternas eller trassentens vexelbehörighet
efter deras egna länders lagar.

Det är en annan allmän regel, att giltigheten af vexlare och vexelförklaringars form eller de för
dem väsentliga egenskaperna, skall pröfvas efter lagen å den ort, der vexeln eller förklaringen utställdes:
— en regel, som vanligen uttryckes med den korta formeln: locus regit actum. Detta antages all -

mänt i England och Tyskland. I Frankrike, der man en tid sökte upprätthålla grundsatsen, att lagen å
betalningsorten skulle tjena till norm, har man öfvergifvit denna åsigt, och det erkännes nu mera äfven
der, att lex lod contractus bör vara den afgörande i fråga om vexlars form. Följaktligen bedömes trassentens
åtgerd vid vexelns utfärdande efter lagens fordringar å utgifningsorten, indossantens efter hvad
som är lag å indosseringsorten, och acceptantens efter lagen å den ort, der vexeln godkännes. Erkännandet
af denna regel är ett väsendtligt villkor för en ostörd utveckling af nationernas inbördes handelsgemenskap.
Likväl fordrar vexelrörelsens behof tvenne undantag från regien, med afseende på ett lands
egna medborgares säkerhet. För det första bör nämligen utomlands ingångna vexelförbindelsers bristfälliga
form efter utländsk lag ej kunna försvaga verkan af senare inomlands å vexeln tecknade förbindelser,
om de förra blott motsvara den inhemska lagens fordringar, och för det andra böra inhemska
män få sins emellan ingå vexelförbindelser utrikes, utan annat vilkor, än att de skola ställa sig sitt eget
lands lag till efterrättelse.

Kap. 12. Beträffande forum för egentliga vexelmål, eller sådana, hvari talan grundas på vexelrätt
och ej på hvarjehanda civila anspråk, som kunna blifva en följd af vexelförbindelser, har Beredningen
trott det vara behöfligt och ändamålsenligt att något utvidga nu gällande bestämmelser, enligt hvilka
svaranden blott får sökas vid Rådhusrätten i den stad der han bor eller anträffas, samt vid närmaste
stads Rådhusrätt om han bor eller anträffas å landet. Beredningen har nämligen föreslagit, att såsom
behörigt forum äfven må anses rådhusrätten i den stad, der vexeln är ställd att betalas, men om den är
ställd att betalas å landet, Rådhusrätten i närmaste stad. Detta öfverensstämmer med hvad som allmänt

gäller i Tyskland, Frankrike och flera andra länder, och en sådan bestämmelse måste äfven anses vara

grundad i vexelaffärens natur; ty då vexelgäldenären förbundit sig att betala vexeln å en viss ort och
alltså på förhand måste träffa nödiga anstalter dertill å den orten, bör han ock utan svårighet vara i tillfälle
att der värja sig mot de påståenden, som mot honom kunna göras. När dertill kommer, att betalningsorten
vanligen är vexelplats, hvarest en domstol är att tillgå, som har mer än vanlig erfarenhet i vexelmål
handläggning, är det äfven af detta skäl ändamålsenligt, att dylika mål kunna instämmas till betal ningsorten,

då käranden det önskar.

Genom införandet af ett sådant stadgande kan äfven en annan väsendtlig fördel i vexel processen

vinnas. Af vexelgäldenärernas solidariska ansvarighet följer, att innehafvaren äger för hela
fordringen stämma hvilken som helst af dem, den ena efter den andra, tills han får betalning, såsom
här uttryckligen bestämmes. Men då domstolen å betalningsorten gäller för behörigt forum,

låter det sig äfven göra att ålägga alla vexelgäldenärerna, som i riket vistas, att gemensamt svara å

den orten, och det af samma skäl som en vexelgäldenär der skall svara, ty som alla vexelgäldenärerna,

det må nu vara acceptanten, trassenten eller indossanterna, hafva i förväg förbundit sig att ansvara för
vexelns infriande å betalningsorten, böra de ock vara beredda att der gemensamt ingå i svaromål.
Dymedelst förekommas många särskilda rättegångar rörande samma vexelaffär vid olika domstolar,
hvilket ofta måste vara önskvärdt ej mindre för svaranderna, än för käranden. Betänker man den korta
preskriptionstiden, hvilken i vexelmål ej kan förlängas utan största olägenhet, så kunde innehafvaren,
om han vore nödsakad att väcka talan endast mot en vexelgäldenär i sender, se sig uppehållen
af en process med denne så länge, att hans anspråk mot de öfriga preskriberades, derest han ej skulle
hålla detta anspråk under tiden öppet genom en reservationsstämning; och på samma sätt kunde den
vexelgäldenär, som först blefve dömd att betala, genom preskription lätt förlora sin återgångstalan mot

aldre öfverlåtare och vexelgifvaren. I Preussen, likasom i Frankrike, har lagstiftaren till och med gått
så långt, att han förordnat att ”om flera vexelgäldenärer på en och samma gång lagsökas, så är, utom
domstolen i betalningsorten, hvarje domstol behörig, under hvilken en af svaranderna lyder. Vid den
domstol, hos hvilken till följd häraf ett vexelkäromål blifvit anhängiggjordt, måste derföre äfven sig infinna
alla vexelinterressenter, hvilka af en part instämmas att svara.” Ett så genomgripande stadgande
har Beredningen ej ansett sig böra föreslå; men deremot har man ej tvekat att till vexelprocessernas
minskande, medgifva käranden rättighet att äfven till domstol utom betalningsorten gemensamt instämma
flera vexelgäldenärer, sa framt dessa vistas i samma län. Att för öfrigt den, som å vexel tecknat borgen
(aval), må kunna instämmas gemensamt med hufvudgäldenären och till samma domstol, bör väl icke betvifla,
enär de båda stå i solidarisk ansvarighet.

I sammanhang med bestämmelsen, att flera vexelgäldenärer kunna åläggas att gemensamt svara i
samma vexelmål, var det nödigt att antyda, det stämningstiden och kungörandet af stämningen i sådant
fall böra lämpas derefter.

Af vexelaffarers natur och den skyndsamhet, hvarmed vexelmål böra utredas, följer, att rättigheten
till jäf och invändningar måste i vexelprocessen mera begränsas än i vanliga utsökningsmål.
Invändningar som grundas på vexelns form och beskaffenhet samt i sjelfva vexelrätten, måste dock
naturligtvis vara tillåtna för hvarje vexelgäklenär. Så måste t. ex. sådana invändningar pröfvas, som
söka ådagalägga, att en vexel eller vexelförklaring till sina väsendtliga egenskaper ej öfverensstämmer
med lagens fordringar, att vexeln är prejudicerad eller preskriberad o. m. d. Andra slags invändningar
äro deremot obehöriga, om de ej grunda sig på svarandens omedelbara förhållande till käranden,
utan på svarandens förhållande till en annan vexelinteressant; ty innehafvaren är, genom vexeln
allena, fullt berättigad, och hans rätt härledes ingalunda, från dens ratt, som till honom öfverlåtit vexeln.
Att käranden redan fått sin betalning, att svaranden har mot honom qvittningsrätt för en lika klar
och förfallen fordran, eller att något annat omedelbart förhållande dem emellan upphäfver fordringsratten,
äro invändningar, som naturligtvis måste vara tillåtna, och hvilka derföre, såsom sådana, i förslaget
antydas.

Enär det i vexelprocessen ofta kan förekomma, att parterna finna sig föranlåtna att beropa sig på
utländsk lag eller sedvana, har man ansett nödigt ålägga den, som inför Svensk domstol vill begagna sig
af en sådan rättighet, att styrka sin uppgift, vid äfventyr att afseende derpå eljest ej kan fästas, så framt
ej hans vederpart ty förutan vidgår uppgiftens riktighet.

Kap. 13. Ehuru af åtskilliga spridda stadganaen i detta förslag kan dragas den slutsats, att
trassenten, indossanterna och acceptanten skola ansvara, en för alla och alla för en, för sina förbindelser,
har man dock trott sig böra i ett särskildt stadgande bestämdt uttrycka detta för vexelrätten
väsendtliga och allmänt gällande förhållande. Detsamma gäller äfven om vexelborgen (aval).
Utförligare föreskrifter derom hafva synts Beredningen öfverflödiga, helst sådan borgen sällan lärer
förekomma, emedan den väcker misstroende mot vexeln, och emedan ändamålet, att få borgesmannens
garanti för vexeln, på åtskilliga andra sätt lämpligare kan vinnas, t. ex. derigenom att han
låter till sig indossera vexeln och sedan ytterligare indosserar den. Sådan borgen skall tecknas å
sjelfva vexeln jemte en eller flera andra vexelgäldenärers ''förklaringar, och den, som tecknat sig i

egenskap af aval, står alltid i solidarisk ansvarighet med den eller de vexelinteressenter, för Indika
han borgat.

Utom dragna vexlar, som förut omtalas, förekomma andra af en enklare form, nämligen så
kallade egna vexlar (sola-vexlar), de der utmärka sig derigenom, att trassenten .och trassaten äro en och
samma person, eller att trassenten förbinder sig att betala sjelf och icke genom annan man. Sådana
vexlar kunna ställas att betalas antingen å utgifningsorten eller å annan ort. Egna domicilierade
vexlar skilja sig i sjelfva verket endast genom sin form från trasserade solavexlar, som i 2 § omtalas
; men det är dock lämpligast att låta båda slagen bestå jemte hvarandra, emedan de i vexelrörelsen
tillfredsställa olika behof. Alldenstund egna vexlar hos oss sällan förekomma, emedan man
i stället vanligen betjenar sig af löpande skuldsedlar, har Beredningen trott det vara tillräckligt
att i förslaget angifva den väsendtliga skilnaden mellan sådana vexlar och de trasserade. Och denna
skilnad består deri, att förslagets bestämmelser angående vexels godkännande ej äga. tillämplighet
på egna vexlar, och att utgifvaren af sådana ansvarar på samma sätt som godkännaren af trasserade
vexlar.

Hvad här säges derom, att falska underskrifter, eller till bindande aftal oberättigade personers
underskrifter på eu vexel ej försvaga verkan af behöriga vexelinteressenters riktiga underskrifter
på samma vexel, följer af den nästan allmänt erkända grundsats, att vexelgifvarens underskrift,
accepten och indossamenterna äro hvar för sig sjelfständiga och af hvarandra oberoende förbindelser.

Bestämmelserna huru tid skall beräknas, förekomma vanligen och äfven i 1835 års vexellag, i
sammanhang med föreskrifterna om vexels betalning; men som samma beräkningssätt i vexelrätten skall
tillämpas äfven på andra fall, t. ex. i fråga om vexels prejudicierande och preskription, har Beredningen
ansett det vara lämpligare att till allmänna bestämmelser hänföra detta ämne och i kapitlet om vexels
betalning gifva en hänvisning till det stadgande, som här meddelas.

Vexelrätten förloras så väl genom försummad presentation och protest för bristande betalning,
som genom preskription. Likväl följer deraf icke, att en sålunda prejudicierad eller preskriberad vexel
under alla omständigheter bör anses hafva helt och hållet mistat sin betydelse, äfven såsom vanlig skuldförbindelse
betraktad; ty genom att tillägga de formella föreskrifterna en så genomgripande verkan kunde
ofta en materiel orättvisa befrämjas. Vexelrörelsen grundar sig framför allt på ett oinskränkt förtroende
interessenterna emellan. Om innehafvaren af en vexel kan visa, att någon af dem, med hvilka
han i vexelaffären haft att göra, ej handlat i god tro och genom ett sådant handlingssätt förnärmat honom,
eller att någon af dem skulle rikta sig på hans bekostnad, t. ex. om trassenten, efter att hafva tagit
valuta för vexeln, begagnade sig af dess prejudicierande eller vexelrättens preskription, för att vinna
denna valuta i och med detsamma den för vexelinnehafvaren ginge förlorad, eller om godkännaren fått
valuta af trassenten till vexelns inlösande, men ville, till egen vinning och vexelinnehafvarens förlust,
slå under sig den; så måste det, efter allmänt gällande rättsgrunder, stå vexelinnehafvaren öppet att,
genom vanligt käromål, fordra skadestånd för ett sådant beteende, med iakttagande naturligtvis af den
för fordringars utsökande i allmänhet stadgade preskriptionstid. Detta har Beredningen trott böra antydas
bland bestämmelserna i förevarande kapitel.

Sedan man, såsom i början af dessa motiver är anmärkt, ur förslaget uteslutit hvad som för närvarande
är stadgadt om vexelaftal före vexels utgifvande, och om vexelrätt, på grund af sådant aftal, för
den betalning vexelgifvaren kan hafva att fordra af vexeltagaren, har man ansett sig här böra slutligen
förklara, att den senare ej har giltigt anspråk på kredit för sådan betalning, utan är skyldig erlägga;
den i samma stund vexeln aflemnas, så vida han ej uttryckligen betingat sig anstånd, i hvilket fall vexelgifvaren
ställt sig i enahanda förhållande med fordringsägare i allmänhet.

Protokoll, hållet hos Lagberedningen den
16 Januari 1851.

Närvarande:

Herr Expeditions-Sekreteraren Richert.

• Herr Revisions-Sekreteraren Qvensel.

Herr Hofrätts-Rådet Pfeffer.

Herr Professoren Lxjndell.

Vid det af Beredningen utarbetade förslag till vexellag, hvilket nu kommer att till Kongl. Maj:t
i underdånighet öfverlemnas, afgaf Revisions-Sekreteraren Qvensel följande reservation:

”11 §. Här stadgas, att öfverlåtelse, som sker emot förbud af vexelgifvaren, ej gifver någon
vexelrätt, således icke ens emot öfverlåtaren. Af §:ns senare moment följer åter, att öfverlåtelse emot
förbud i föregående öfverlåtelse medför full vexelförpligtelse för öfverlåtaren. Grunden till denna olikhet
kan jag ej inse. Ett ovillkorligt indossament på eu vexel bör, efter min tanke, alltid ställa indossanten
i sådan vexelobligo som i, 10 § sägs. Annat är förhållandet med indossatens rätt emot öfriga
vexelgäldenärer. Emot dem tyckes mig den, som mottager vexeln med derå synligt förbud mot vidare
öfverlåtelse, ej kunnat göra anspråk på bättre rätt, än indossanten ägde. Så betraktar ock Engelska
lagen frågan om öfverlåtelse af vexlar som ej äro löpande; och i öfverensstämmelse dermed skulle jag
vilja föreslå, att i slutet af 10 § gjordes följande tillägg:

”Sker öfverlåtelse af vexel emot uttryckligt förbud i sjelfva vexeln eller förgående öfverlåtelse
deraf; stånde ändock öfverlåtaren i ansvarighet, som nu är sagd, men den, till hvilken öfverlåtelsen
göres, hafve i sådant fall emot öfriga vexelgäldenärer ej bättre rätt, än öfverlåtaren.”
och skulle i följd häraf 11 § försvinna.

28 §. Innehåller ett från Tyska vexelstadgans 27 § hemtadt, men derifrån i viss mån afvikande,
stadgande i afseende på rättigheten att fordra säkerhet, sedan den en gång ställd blifvit. Detta stadgande
tror jag lätt kunna föranleda oförtjent lidande om ej de allmänna grunder, enligt hvilka den, som mottagit
säkerhet för en fordran, bör vårda den till fördel jemväl för öfriga interesserade, finge tillämpas
äfven här, och jag kan förty ej instämma i den

vid slutet af 28 § förekommande föreskrift, som börjar med orden ”eller ock den, efter hvars
påstående — —”.

38 §. Sedan man i 9 § tillåtit, att godkännaren må genom öfverlåtelse förvärfva vexeln, medan
den är löpande, kan jag ej inse skälet, hvarför han ej under omloppstiden skulle få inlösa den; och som

godkännaren ej lärer vara fri från äfventyr afbetalning till oberättigad person äfven på förfallodagen, tror jag
att 38 § kan utgå.

42 §. Då den här förordnade notifikation ej utgör villkor för regressrättigheternas tillgodonjutande,
och, så framt den så kallade hoppande regressen antages, i många fäll tjenar till ingenting, samt jagvida
mindre befarar att notifikation, der den är af nytta, skall underlåtas, än att stadgandet kan föranleda
chikanösa och invecklade skadeståndsprocesser, tillstyrker jag
att 42 § äfven må utgå.

47 §. Hvad i donna § säges följer klart af 5 och 10 §§, hvadan
47 § bör uteslutas.

75, 76, 77 och 78 §§. Enligt dessa §§ fordras för afbrott af preskriptionstiden, att stämning skall
vara kungjord och att fordringen måste särskildt bevakas hos hvarje gäldenär. Då i allmänhet preskriptionstiderna
äro tilltagna så korta, som, med afseende på afstånden, kunnat ske, blifver följden af
nämnda bestämmelser den, att en vexelfordringsägare måste, för att betrygga sin rätt, nästan samtidigt
stämma och tvista med alla gäldenärer, till hvilka han vill hålla sig. Till förmedlande af häraf uppkommande
olägenheter innehåller Tyska stadgan i 80 §, väl såsom allmän regel, att preskriptionstiden
afbrytes endast genom kungjord stämning, men jemväl, att en särskild akt, kallad ”Streitverkundieune”
kan företräda lagsökningens ställe. Mig synes, att något dylikt borde inflyta i förevarande lag och att
ändamålet kunde vinnas genom en inom preskriptionstiden upptagen protest och megifvande för den,
hos hvilken bevakning genom sådan protest skett, att provocera till rättegångens fullföljd. Häraf skulle
följande redaktionsförändringar föranledas:

I 75, 76 och 77 §§ försvinna orden ”genom stämning, som kungöres

Vid 78 § göres i. slutet detta tillägg ”Bevakning skall ske genom kungjord stämning; dock må,
då rättegång redan är anhängig och parterna i den rättegång ej vilja på samma tid anställa
rättegång mot den eller dem, mot hvilka do äga talan, sådan talan hålles öppen genom en, inom
den för hvarje fall stadgade preskriptionstid, upptagen protest; i ty fall kåfve den, hos hvilken
bevakning genom protest skett, rätt att, efter det dom fallit i den rättegång, som föranledt protesten,
genom stämning äska sakens fullföljd.

82 och 83 §§. Jag kan ej förena mig i den åsigt, som här följes, i afseende på forum för vexelmål.
Att den, som i Haparanda utfärdat en vexel att betalas i Ystad, skall svara derför å sistnämnda

ort, synes mig i flera afseenden olämpligt, och innefattar en, efter mitt omdöme, utöfver behofvet sträckt
afvikelse från hvad i allmänna rättegångsordningen och nu gällande vexellagar är antaget. 1 allt fall
kan emot den nya läran anmärkas, att den ej är lämplig på de vexelmål, som kunna uppstå i anledning
af vexlar, ställda att betalas på utrikes ort. Jag anser nu gällande stadganden i ämnet tillräckliga och
föreslår således denna lydelse

för 82 §: ”Domstol för vexelmål vare Rådstufvu-Rätt i den stad, der svaranden bor eller antraffas,
men, om han å landet bor eller anträffas, Rådstufvu-Rätten i närmaste stad dertill.”
för 83 § - Vexelinnehafvare må för hela sin fordran stämma en af vexelgäldenärerna, och stånde
det i hans fria val, hvilken af dem, han först stämma vill.”

81 § Den i föista momentet af denna § grina föreskrift, att i vexelmål laga stämningstid ej be höfver

iakttagas, innefattar, efter mitt omdöme, allt hvad som i detta ämne behöfver i vexellag särskildt

stadgas, hvarföre jag tillstyrker

att §.ns senare moment från och med orden ”skola flera gemensamt svara” må uto-å

Motiver.

96 §. Utesluter från vcxcllagen den öfverenskommelse om vexels utfärdande, hvarmed hval jo
vexelaffär börjar, och hänvisar frågan om verkan af samma öfverenskommelse till allmänna lagen. Väl
öfverensstämmer förslaget härutinnan med Tyska vexelstadga^ och jag tviflar ej, att den åsigt, som
ligger till grund derför, att nämligen det omedelbara förhållandet emellan gifvare och tagare af en vexel
ej är af annan beskaffenhet än det, som äger ruin emellan andra kontrahenter, kan forsvaras från strängt
teoretisk synpunkt samt vid utarbetandet af Tyska stadgan fått ökad vigt deraf, att den skulle gälla för
flora stater med olika civillagar; men jag tror det likväl vara af praktisk nytta, att i en vexellag for
Sverige upptaga frågan om vexelkontraktet och valutan. Nuvarande vexellagstiftning har gjort det. Man
är följaktligen vand att i vexellagen söka lagbestämmelserna i dessa ämnen. Vid tillämpning endast af
allmänna grunderna för kontraktsförhållanden skulle ojemnhet i lagskipningen kunna uppkomma. Af
vexellagen, sådan förslaget visar den, kan nämligen ej slutas annat, än att en vexelaffär ar en af vissa
formaliteter och vcxclns utfärdande strängt beroende formalakt. Ett vanligt vexelslnt kunde följaktligen
anses endast såsom förberedande underhandling och förklaras oj bindande. Äfven är bär i landet rådande
det. bruk, som efter sakkunnigas yttrande ej kan afskaffa.?, att priman af vexeln lemnas innan valutan
erlägges. Vexelgifvaren är då i obligo till vexeltagaren, men denne skulle endast genom rättegång i den
allmänna mera långsamma och mindre verksamma ordningen kunna förpligtas till fullgörande af sin motsvarande
skyldighet.

På grund häraf tillstyrker jag, att på lämpligt ställe i förevarande lag må införas de med nuvarande
lagen öfverensstämmande föreskrifter, som här följa.

a) Vexelgifvaren vare skyldig att, samma dag vexelslnt skott, hålla den betingade vexeln, i flera
exemplar, när så fordras, vexeltagaren tillhanda, så framt denne till afhemtande deraf sig anmäler
och den öfverenskomna betalningen derför erlägger.

b) År vexel aflemnad, utan att vexeltagare derför erlagt betalning, på sätt aftaladt varit, eller
underlåter vexeltagaren att vexeln afhemta; då bör vexelgifvaren, senast å andra dagen efter

■ den, då vexclslutet skedde, emot vexeltagaren protestera och inom åtta dagar, räknade från
samma tid, å honom taga stämning till den domstol, som i 82 § sägs; försummas det, hafre då
vexelgifvaren ej bättre rätt, än i annat skuldfordringsinål.

c) Då två eller flera exemplar af samma vexel utfärdas, vare det andra i ordningen, äfvensom
hvart och ett af de följande, uti vexeltagare^ hand gällande såsom qvitto å crlagd betalning
till vexelgifvaren. Å betalning för vexel, som i ett exemplar utfärdas, erfordras särskilt qvitto.

Eu följd häraf blefve att 96 § i förslaget skulle utgå.”

In fidem

J. S. Jacobson.

Stockholm, 1S7S. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Bilag B. til Motiver til Vexellovudkastet.

Skrivelse

fra

Grosserer Societetets Komitee til Indenrigsministeriet,

af 29de Juni 1861.

Ihvorvel Vexellovgivningen her i Landet ved Forordn.
af 18de Mai 1825 modtog saa store og
vsesentlige Forbedringer, åt den vistnok paa den Tid
kunne anses ordnet paa en tilfredsstillende Maade,
er man dog i Praxis efterhaanden bleven opmserksom
paa adskillige Bestemmelser i samme, der ikke synes
hensigtsmaessige; og ved flere Leiligheder, men isser
under den i 1857 indtraadte Handels- og Pengekrisis
har man ved den Fremgangsmäade i Brugen
af Vexler, som Loven föreskriver, stodt paa Mangler
og Vanskeligheder, som have fremkaldt flere 0nsker
om Förän dringer i Vexellovgivningen.

Da hertil kom, åt Indbringelsen i Rigsdagen
af et Lovforslag om åt tilstede en Udvidelse af Lobetiden
foranledigede Ministeriet til åt afaeske os vor
Betsenkning om en saadan Förändring, fandt vi, åt
der var Grunde nok til åt underkaste hele Forordn.
af 18de Mai 1825 en noie Provelse. Vi opfordredes
saameget mere hertil, som Vexellovgivningen
i den nyere Tid har fundet en grundig Omordning
i flere Lande, og i Saerdeleshed i Tydskland, hvor
der under 26de Novbr. 1848 udkom en Rigslov, betitlet
„Allgemeine Deutsche Wechsel-Ordnung"; denne
Lov var et Produkt af Forhandlinger blandt sagkyndige
Masnd, dels Jurister, dels Handlende,
sammenkaldte til en Kongres fra de vigtigste Steder
i Tydskland; den maatte saaledes have stor Betydning
for Vexelret i Almindelighed; og ved den
Omstsendighed, åt den ogsaa er bleven indfort i
Holsteen, Hemlig ved Forordningen af 2 3 de Februar
1854, maatte den tildrage sig vor saerdeles Op -

maerksomhed. Idet vi derför have gjennemgaaet
Forordn. af 18de Mai 1825, have vi gjort det
med stadigt Hensyn til den ommeldte tydske „Wechsel
Ordnung“, og ville saaledes oftere have Anledning
åt henvise til samme ved de Bemserkninger til den
danske Vexellov, som vi herved tilläde os åt förelägga
det hoie Ministerium. Ved disse Bemserkninger
folge vi, med Undtagelse af et Par forudgaaende
almindelige Bemserkninger, Forordningen af
18de Mai 1825 paragraphvis, forbigaaende de Paragrapher,
som ikke have givet Anledning til nogen
Anmserkning, og vi behove forovrigt ikke åt erindre
om, åt de Forandringer i Loven, som vi derved
have for 0ie, ere sete vsesentligen fra det praktiskmerkantile
Ståndpunkt.

Almindelige Bemserkninger.

Med Hensyn til Formen af en Vexellov er det
vistnok åt anbefale, åt den er affattet, ikke som den
danske Förordning i fortlobende Paragrapher, men
i Afsnit, Kapitler og Paragrapher, som den Tydske,
saaledes åt hver enkelt Bestemmelse kan findes med
Lethed. Den burde ogsaa vsere forsynet med et kort
Register, i Lighed med hvad der er Tilfseldet med
den ny Stempellov.

Vexelloven burde omfatte i een Lov saavel
trasserede som de saakaldte indenbyes eller egne
Vexler, hvilke sidste vsesentlig kun adskille sig fra de
förste deri, åt Udsteder og Akceptant falde sammen
i een Person. — Ved en eventuel Omarbeidelse af
Vexelloven vilde det kun vsere nodvendigt, åt de enkelte
afvigende Bestemmelser, der udfordres med Hensyn
til indenbyes Vexler, omhandles i nogle sserskilte
Paragrapher af den almindelige Vexellov, saaledes
som det er sket i den tydske „Weehsel Ordnung“
Art. 96 —100. Vexellovgivningen vilde ved
denne Sammensmeltning vinde i Korthed og Tydelighed,
og saameget mere Grund er der til åt fore -

tage den, som den ny Stempellov har hsevet Afgivtsforskjellen
mellem trasserede og indenbyes Vext er.

Beinferkninger ved de enkelte Paragrapher.

En Legaldefinition som den, der findes i § 1
af D. E. (danske Förordning), synes snarere åt
henhore i det juridiske System end åt burde have
Plads i selve Vexelloven, nden forsaavidt som Loven
bor foreskrive det Vsesentlige ved Yexlens Form,
saaledes som i T. W. O. (tydske Wechsel Ordnung),
Art. 4. I den D. F. findes Bestemmelserne om
Formen spredte i §§ 1, 5, 7, 8, 9, men det maa
anses for rigtigere, åt de ere samlede paa eet Sted.

Til § 2.

Der er ingen Grund til åt gjore en saadan
Indskrsenkning, som denne § indeholder, da det maa
vsere ligegyldigt, om en Vexel gjores betalbar paa
et Sted i Riget eller paa et andet, isser efteråt
Forskjellen i Stempelafgivten mellem trasserede og
indenbyes Vexler er ophsevet.

Til § 3.

Ifolge den nysnsevnte Ophsevelse synes det, åt
Begyndeisen af denne § burde fide en Förändring.
Forbudet mod proforma-Vexler burde vel vedblive,
men Begyndeisen af §en maatte forandres saaledes:

„ Udstedes en Vexel i eller paa et fingeret
Navn er det en proforma - Vexel, og Enhver
o. s. v. “ indtil Enden.

Til § 4.

Denne §s Bestemmelser om Berettigelsen til
åt udstede Vexler o. s. v., burde danne Indgangen
til Vexelloven; i Lighed med T. W. O., Art. 1.

Til § 5.

Det forste Punktum i denne § horer til Vexelformen.
Alt det Gvrige er unodvendigt. — Vel er
det en gammel Skik åt anfore i Vexlen, om der er
modtaget Valuta, og det maa staa Vexeludstederen
frit for åt folge denne, men det er ikke vsesentligt,
åt Vexlen indeholder Bevis herfor; det er en Omstsendighed,
som maa kunne anferes eller udelades
efter Behag. T. W. O. kjender Intet til en saadan
Bestemmelse.

Til § 7.

Naar der er en Uoverensstemmelse mellem

Tal og Bogstaver i en Sura, der er udtrykt ved
begge, pleier man i Almindelighed åt anse den
Sum, der er skrevet med Bogstaver, for den gjseldende.
Paragraphens Regel, åt den mindre Sum
altid skal gjselde, har derför Opinionen mod sig, og
strider mod det i andre Ländes Vexellove Antagne,
se T. W. O., Art. 5. Vi holde for åt Bogstavsummen
bor anses for den rette.

Til § 9.

Indskrsenkning i Hänseende til den Lobetid, en
Vexel tor lyde paa, er rimeligvis optaget i Frdn.
af 18de Mai 1825 af Hensyn til Pengevsesenet,
der dengang neppe havde opnaaet fuldkommen Fasthed.
Man har derför troet, åt Forsigtighed i Brugen
af länge Vexler var nodvendig, og åt deres
Lobetid burde vsere lovmsessig begrsendset; det er
ogsaa uden Tvivl af samme Hensyn, åt der er gjort
Forskjel mellem Vexler paa Udlandet, der tor trsekkes
paa 6 Maaneder, og Vexler paa Indlandet, der
kun tor trsekkes paa 3 Maaneder. Men nu, da
Pengevsesenet er fast, er der ingen Grund til åt
gjore saadanne Indskrsenkninger, der altid ere et
Baand paa den nyttige Frihed i Penge- og KreditForholdene.
— Lange Vexler ere i Almindelighed kun
anvendelige ved åt diskonteres; den retteste og brugeligste
Lobetid for länge Vexler vil derför vsere den,
der gjor dem lettest diskontable, et Forhold, der
bedst ordner sig af sig selv. Her ville Vexler paa
lsengere Lobetid end 3 Maaneder rimeligvis ikke
hyppig forekomme, da der ikke vil findes Mange,
som ville diskontere dem. Det paa Rigsdagen indbragte
Förslag om åt tilstede Udstedelsen af Vexler
paa en Lobetid af indtil 12 Maaneder, turde derför
ikke vsere af stor praktisk Betydning, og den foreslaaede
Frist af 12 Maaneder er ogsaa, som det
let skjonnes, eu aldeles vilkaarlig.

Vi anse det for principielt rigtigt og i dets
Folger ubetsenkeligt åt lade enhver Indskrsenkning i
den Tid, hvorpaa en Vexel tor trasseres, bortfalde;
fremmede Vexellovgivninger, saasom T. W. O.,
Code de Commerce, den holländske Vexellov og
fl. kjende Intet til en saadan Indskrsenkning. Naar
den falder bort hos os, vil selvfolgelig det i Rigsdagen
indbragte Förslag blive överflödigt. Men
med Hensyn til Stempelintraderne, og for åt be -

vare et retfaerdigt Fördold i Stempelafgivten paa
Vexler, turde det da befindes rigtigt åt bestemme en
påseende Forskjel i Stempelafgivten i Forbold til
Vexlernes Lobetid, f. E. åt Vexler, der lyde paa
over 3 Maaneder indtil 6 Maaneder, betale dobbel!,
paa 6 indtil 9 Maaneder tredobbelt o. s. v.

Endnu maa vi ved denne § bemaerke, åt det
er en Inkonseqvents i vore Vexellove, naar det forbydes
åt trassere Vexler ber i Riget paa laengere
end en vis lovbestemt Tid, men derimod ingen saadan
Indskraenkning gjores i Henseende til åt akceptere
Vexler, naar de ere trukne fra Udlandet; Betalingsfristen
for disse retter sig nemlig kun efter
de paa Trasseringsstedet gjaeldende Regler, og er
derför i Almindelighed uindskraenket. Folgen beraf
er, åt Udlandets Handlende kunne give laengere
Vexel-Kredit ber i Landet end Indlandets; en
Kjobmand i Hamborg, Elberfeld etc., der forsyner
de Handlende i vore Provindser med Varor, kan
trassere Belobet paa dem paa 6, 9, 12 Maaneder,
eller paa saa lång Tid, ban vil, og derför erholde
deres Vexel-Akcept; men en Kjobmand i Kjobenbavn,
der konkurrerer i den samme Forretning, kan
ei trassere mod Varemes Belob paa laengere Tid
end 3 Maaneder, altsaa ei indromme den samme
Vexel Kredit. Dette er en Besvaering af den indre
Handelsrörelse, som vil haeves, naar Indskraenkning
i Lobetiden overhovedet bortfalder.

Slutningen af § 9, betraeffende Vexler, som

ere trukne i Udlandet, turde indskraenke sig til i
Almindelighed åt bestemme, åt disse kun behove åt
vaere indrettede i Overensstemmelse med de paa
Trasseringsstedet gjaeldende Regler; danske Undersaatter,
som kontrabere Vexelforpligtelser i Udlandet
med andre danske Undersaatter, kunne vel neppe
unddrage sig fra åt felge de Vexellove, som
gjaelde der.

Til § 10 og § 11.

Disse 2 de §§ turde ved senere Lovgivning vaere
blevne överflödige.

Til § 12.

Af denne § formene vi bor udgaa Alt hvad
der foreskrives åt skulle naevnes i Vexlen om Valutas
Modtagelse, begyndende med 2det Punktum:
,,naar Vexlen o, s. v.“, og afsluttende med ,,saa

formodes det förste. “ Motiverne hertil ere de
samme som ere anforte under vore Bemaerkninger
til § 5.

Til §§ 12 og 13.

Til Bestemmelserne i disse §§, vedkommende
Vexlens Overdragelse, bor som en i Vexelbrug
meget nyttig Praxis tilfoies den: åt en Vexel kan endosseres
„uden Obligo, uden Ansvar11 — eller med
bvilke andre Ord Endossenten ellers vil udtrykke, åt
ban holder sig fritaget for Ansvarligbed, bvilket ikke
bor vaere barn förment.

Til § 20.

Det andet Stykke af denne §, begyndende:
„affordres Vexlen o. s. v. “, paalaegger den blötte
Ihaendebaver af en Vexel, der er sendt barn til
Akceptbesorgelse, men ved hvilken han forovrigt ikke
bar den mindste Interesse, en Förpligtelse, der ikke
er begrundet ved det Forbold, hvori ban staar til
Vexlen eller dennes Eier, og som ikke med nogen
Billigbed kan paalaegges ham; han bar nemlig ikke
paataget sig videre end åt holde prima-Vexlen,
naar den akcepteres, til Disposition af den girerede
Secunda; i modsat Fald åt besorge den protesteret;
men melder Eieren af Vexlen sig ikke med samme inden
rette Forfaldstid, bor Eieren selv baere Folgen deraf.

Til § 21.

Denne §, formene vi, bor rent udgaa; Vexelloven
bor ikke tvinge en Debitor til for hans Gjaeld
åt akceptere en Vexel, naar han ikke efter Overenskomst
er forpligtet dertil. Udtrykket „sidde inde
med Penge“ er brugt paa en aldeles vag Maade,
idet der umiddelbart derefter tales om, åt Belobet,
som Debitor skylder, maa vaere forfalden til Betaling
inden Vexlens Forfaldstid; men det kan dog
ikke siges, åt Nogen „sidder inde med Penge“ , der
ikke ere indgaaede, men först skulle indgaa. En
Bestemmelse som den, der indeholdes i denne §,
horer i al Fald ikke hjemme i en Vexelforordning.

Til § 22.

Denne § synes aldeles unodvendig.

Til § 23.

Denne § synes åt forudsaette, åt Trassenten er
berettiget til åt paalaegge Remittenten åt besorge
Advisbrevet fremsendt, men dette kan og bor ikke
vsere Tilfaeldet; det maa afhsenge af Remittentens

Forgodtbefindende, om lian vil paatage sig åt sarge
for Advisbrevets Afsendelse, og sirligt Ansvar derför
bar ikke paalsegges barn; Paragraphen bar derför
udgaa.

. Til § 29.

Ifalge denne § maa det anses for givet, åt
Ihsendehaveren af en Vexel a dato, naar han har
prsesenteret Vexlen til Akcept og denne nsegtes, dog
ikke behaver åt lade Vexlen protestere forinden den
i §§ 2 7 og 28 nsevnte Tid, d. e. dens rette senere
Forfaldstid. Vi anse dette vel for rigtigt, men

ände det ikke tilstrsekkeligt tydeligt udtalt i §en,
hvilken derför kunde anskes affattet paa en bestemtere
Maade, og åt det navnlig maatte udtales, åt
Ihsendehaveren i et saadant Tilfselde vel ikke er

forpligtet til åt lade protestere forinden nsevnte Tid,
men åt han dog er berettiget dertil, og dette saavel
strax, naar Akcepten nsegtes, som til enhver Tid i

det Mellemrum, som forlaber, indtil han er forpligtet
til åt lade protestere.

Naar Frdn. i denne § og paa andre Steder

fastssetter Undtagelser i Henseende til den Tid, en
Vexel skal prsesenteres, betales o. s. v. paa Grund
af indtraeffende San- eller Helligdage, da bar dette
altid alene vsere åt forstaa om de San- eller
Helligdage, der officielt overholdes heri Landet efter
almindelig Landsbrug, men der bar ikke derved tages
Hensyn til Dage, som Bekjendere af den mosaiske
Tro eller Medlemmer af noget andet Religionssamfund
holde hellige. De Bestemmelser i denne
§ eller paa andre Steder i Vexelforordn., hvorved
der er taget et saadant speeielt Hensyn, bar bortfalde,
da det aabenbart er umuligt ved deslige Bestemmelser
åt tage lige Hensyn til alle forskjellige
Trosbekjenderes hellige Dage, og enhver Afsägelse
fra almindelige Bestemmelser, som man i saadan
Hensigt vilde sanktionere, ikke kan andet end medfare
stor Usikkerhed og Ulempe i Omgangsmaaden
med Vexler, ligesaameget til Besvser for Individerne
af de forskjellige Trosbekjendelser, som for Publikum
i Almindelighed. T. W. O. tager intet Hensyn
i saa Henseende til mosaiske eller andre deslige
Helligdage.

Til § 30.

T. W. 0., Art. 87, bestemmer udtrykkelig, åt

det ikke er nödvändigt åt Notarius foretager Protesten
med Vidner, og vi formene, åt dette ikke,
som det nu er Tilfseldet, bar vsere nadvendigt hos
os, da det meget forhindrer Forretningemes Udfarelse.
Vi skulle her gjare den Bemserkning, åt
der bar dragés Omsorg for, åt der i Kjebenhavn
altid findes et tilstrsekkeligt Antal Embedsmsend
autoriserede til åt optage Vexelprotest, da det har
vist sig, åt Notarius publicus alene ikke altid kan
overkomme denne Forretning.

Til § 32.

Det vilde lette Protestens Optagelse, åt en
Trassatus eller Akceptant, naar han er villig dertil,
og naar iavrigt hans Identitet er bevist, kunde afgive
sit Svar paa Notariat-Kontoret med samme
Gyldighed som paa sin Bopael.

Åt Vedkommendes Forretningslokale eller Bopsel
ikke har vseret åt udfinde, bar först tages som
behörig konstateret, naar Notarius forgjseves har
sogt Oplysning derom hos Politi-Gvrigheden paa
Stedet, hvithet da bliver åt anmserke i Protesten.

Til denne § burde endvidere tilfoies den Bestemmelse,
åt en af Notarius begaaet Feil eller
Forsommelse ikke kan prsejudicere Nogens Vexelret.
Om der imod Notarius haves Tiltale til Ansvar
for ved saadan Feil opstaaet Tab og Skade maa
afgjores efter Lovens almindelige Grundssetninger.

Til § 34.

T. W. 0. har ingen Bestemmelse, der paakegger
Ihsendehaveren åt give Underretning om
Protest de non acceptatione, derimod handle
Art. 45, 46, 47 om en saadan Förpligtelse i Tilfselde
af Protest de non solutione; men derefter
skal Ihsendehaveren kun underrette sin umiddelbare
Formand skriftlig om Protesten, og dette inden
2 Dage efter Protestens Optagelse.

Med Hensyn til alle Vedkommendes tilborlige
Underretning förekommer det os dog rigtigt åt beholde
den hos os gjseldende Bestemmelse, hvorefber
der ogsaa skal gives Underretning om Protest de
non acceptatione. Men de lovbestemte Forskrifter
om Underretnings Meddelelse (§ 34 og 56) synes
mindre tydeligt, og have givet Anledning til megen
Vidtloftighed. Naar det Hemlig siges: „at Prsesen tanten

skal give Underretning til Enhver hos hvem

lian vil soge sin Betaling“, saa maa deraf folge,
åt Underretning maa gives til alle Vexel-Giranter
uden Undtagelse, thi sk] ont Ihandehaveren kan foretrakke
åt holde sig til en vis af dem, er der dog

ingen Grund hvorfor lian skulde opgive sin Ret til

nogen af dem. Vi have derför troet, åt der om
Protestens Forkyndelse kunde fastsattes folgende
Regler:

Vexelprasentanten eller Ihandehaveren skal give
enhver heri Landet Boende, der som Trassent eller
Endossent liar Ansvar for samme, Underretning
om Protesten inden 24 Timer, kvis de bo paa

Stedet, og ellers med förste Post som afgaar efter
24 Timer til det Sted, hvor de bo, denne Tid
regnet fra Protestaktens Udfardigelse. Saadan Förpligtelse
udstrakker sig derimod med Hensyn til

udenlands boende Giranter kun til den af dem, der
senest har endosseret Vexlen til en heri Landet Boende;
ogsaa bortfalder den imod de Giranter, som
ikke ved deres Underskrift paa Vexlen have iagttaget
åt vedfoie deres Domioil; men ogsaa til de Giranter,
hvem Underretning ifolge foranforte Regler
ikke behover åt gives, beholder Vexeleieren ligesaa
fuldt sin Regres.

Underretningen kan gives enten af Notarius
eller af Ihsendeliaveren. Notarius skal udtrykkelig
udsporge denne, om han förlänger det, og besorger
Notarius herefter Underretningen, har han åt bomärke
i Protesten, åt det er sket. Omkostningerne
derved indlemmes i Protestomkostningerne.

Besorger Ihsendehaveren selv Forkyndelsen, er
det hans Sag åt skaffe sig Bevis for, åt den behörig
har fundet Sted; besorger Notarius Forkyndelsen
, er hans Erklsering i Protestakten om
Maaden, hvorpaa han har företaget samme, tilstrsekkeligt
Bevis for, åt det Fornodne er iagttaget.

Da paa foranforte Maade den tilborlige Underretning
om Protesten kan antages åt blive givet, er
det ikke fornodent, åt den Vexel-Girant, der modtager
Underretning, giver Underretningen videre til
sin Formand eller til nogen Anden. Förpligtelse
til åt give Underretning paahviler alene den der
lader protestere.

Til § 35.

Hvad der i denne § er sagt om Prsesentanten

bor formentlig förstaas om Vexeleieren, da Prsesentanten
offce ikkun er dennes Fuldmagtig. Istedetfor de
Ord, hvormed §en begynder: „ tager Prsesentanten

nogen Forsommelse “, bor derför sattes „ tager Vexeleieren11
o. s. v.

For åt tydeliggjore Forskjellen og Forholdet
imellem den egentlige Vexeleier og den som kun
handier som dennes Fuldmagtig, turde det vare
tjenligt ved denne § åt tilfoie folgende:

„Er Vexel - Ihandehaveren ikkun Fuldmagtig
for den egentlige Vexeleier, har han paa dennes
Vegne åt iagttage den lovlig foreskrevne Omgangsmaade
og om det Passerede snarest åt give sin
Mandant Underretning, Alt under Ansvar til denne
for sit Forhold som Fuldmagtig; men Ansvaret
mod de ved Vexlen Interesserede paahviler alene
Vexeleieren. “

Til § 38.

Den sidste Del af denne §, begyndende med
Ordene „i det Tilfalde“ o. s. v., formene vi bor
aldeles udgaa. Den indeholder for det förste den
Bestemmelse, åt det ikke skulde vare tilladt åt antage
Intervention paa Trassentens Vegne, naar
denne til Trassatus har kontramanderet Akoept;
Grunden hertil synes kun åt vare en Forudsatning
om Misligheder enten i Remittentens Forhold til
Trassenten, eller i andre Trassenten berörande Forhold;
men da saadant ikke bor eller kan svakke
Ihandehaverens Ret til Betaling mod Trassenten,
ses det ikke, hvorfor det skulde vare Ihandehaveren
förment åt antage den Intervention, der tilbydes paa
Trassentens Vegne, og saaledes paa bekvemmeste
Maade åt komma til sin Ret. Det er saavel Kusligt
som unyttigt ved en Bestemmelse som denne åt
foreskrive Afvigelse fra den almindelige Fremgangsmaade.

Den Bestemmelse, som indeholdes i det Folgende
af §en, åt en Anden kan akceptere tilligemed Trassatus,
kjendes ikke i Praxis og er derför formentlig
överflödig, men det er forovrigt Noget som vel
folger af sig selv.

Til § 42.

Den sidste Passus i denne §, begyndende med
Ordene „medmindre der o. s. v. “, formenes åt

burde udgaa som indeholdende en unodvendig Indskrsenkning,
der kan give Anledning til Misforstaaelse.

Til § 44.

T. W. O. giver ikke Ihsendehaveren Ret til
Betaling for Protest de non acceptatione, men
kun til „geniigende Sicherheit“ indtil Vexlens Förr
faldstid (Art. 25, 26). Ret til Betaling som
danske Vexelforordning indrommer, synes dog vel befoiet,
thi ved Protest de non acceptatione taber
Ihsendehaveren Leilighed til åt kunne faa Vexlen
diskonteret, og det er da billigt, åt han strax kan
forlange Belobet af de ved Vexlen Forpligtede. Men
allerede den blötte Besiddelse af den for non Akcept
optagne Protest, uden åt selve Vexlen produceres,
giver efter T. W. O. (Art. 26) Vexeleieren Ret til
åt fordre Sikkerhed, hvilket er en Bestemmelse, som
vore Vexellove ikke kjende til. Under Komiteens
Forhandlinger er det Sporgsmaal blevet opkastet,
om det ikke vilde vsere billigt og rigtigt, åt denne
Bestemmelse blev indfort hos os; de, der ere af
denne Formening, stötte samme paa, åt det ikke altid
er Vexelremittenten muligt, naar Vexlen er
trasseret paa Udlandet og der bliver protesteret for
non Akcept, åt erholde Vexlen tilbage paa samme
Tid som Protestakten, idet Vexlen kan blive akceptteret
af en Intervenient, hvilket Ihaendehaveren er
forpligtet til åt gaa ind paa, og hvoraf Folgen
bliver, åt den saaledes per onore akcepterede Vexel
förbliver i Udlandet til dens Forfaldstid, medens
kun Protesten tilsendes Remittenten; denne har da
ikke erholdt den Sikkerhed ved Vexlens Akcept af
Trassatus, som han var berettiget til, og Intervenientens
Akcept, saafremt den ikke er sket for
Trassentens Regning, yder ham (Remittenten) ingen
Sikkerhed. Billigheden taler derför vistnok for, åt
han maa kunne fordre Sikkerhed af Trassenten.
Men fra den anden Side anfores, åt det maa veere
hans Sag åt skaffe selve det protesterede Dokument
tilveie, naar han efter samme vil gjore Krav paa
Betaling eller paa Sikkerhed gjseldende mod Trassenten;
åt han forud maa kjende den Inkonvenients,
der som ovenanfort kan folge for ham som Remittent
deraf, åt Vexlen bliver protesteret og interveneret
i Udlandet, og åt han kan sikkre sig imod denne
Inkonvenients ved, naar han kjober eller modtager

Vexlen, åt betinge sig, åt den ei maa indeholde
nogen Nodsadresse, og ved tillige selv åt sende
Vexlen til Akcept, og i Protesttilfselde forlange den
tilbagesendt. Det anfores endvidere paa den samme
Side, åt en Ret til Sikkerhedsstillelse som den omhandlede
maa give Anledning til meget indviklede
Forhold, da Sikkerhed vil kunne forlanges af enhver
Girant hos hans Formand, og altsaa for en og
samme Vexel mange Gånge, nemlig naar Vexlen
har flere Giranter; og endelig åt det er vanskeligt
åt bestemme, hvorledes Sikkerhed paa fyldestgjorende
Maade skal stilles. Ved Sporgsmaalets Vigtighed
for VexelomsEetningen have vi ikke villet tilbageholde
de her gjorte Bemserkninger, uagtet Komiteen, efter
Anskuelserne hos dens Flertal, antager åt det ikke
er tilraaadeligt åt indfore de fremmede Vexellovgivningers
Bestemmelser i Hänseende til saadan Sikkerhedsstillelse.

Til § 45.

I Slutningen af denne § hedder det: „ åt

Vexlen al tid bor indfries med den Pengesort, hvorpaa
samme lyder. “ Men dersom den protesterede
Vexel lyder paa en fremmed Pengesort, vil denne
ikke altid her vsere åt erholde, og det er ogsaa indlysende,
åt Ihsendehaveren af en saadan Vexel ikke
er tjent med her åt erholde en Pengesort, som skulde
betales ham i Udlandet. Den citerede Regel i §en
er derför befundet uanvendelig, hvorimod Kutumen
for det omhandlede Tilflelde har etableret en anden,
nemlig „at Belobet betales efter den Kurs, hvortil
den Valuta, som Vexlen lyder paa, her kan anskaffes,
— hvilken Kurs om fornodent ved

Maegler-Attest bliver åt konstatere. “ Denne Regel
bor i Vexelloven trsede istedetfor den af denne §
citerede.

Med Hensyn til Vexler, trukne i fremmede
Penge til Betaling her, savnes Bestemmelser om,
hvorledes disse skulle betales. Saadanne Vexler
hore ikke til samme Kathegori som de nysnsevnte,
og deres Belob bor ikke afgjores efter samme Regler;
de ere ligefrem kun Vexler, hvis paalydende
Belob er betalbar her i Landets Penge efter en vis
Kurs; Kutume har fastsat folgende Regler for
deres Afgjorelse, og det er onskeligt, åt disse maatte
optages som gjseldende Bestemmelser i Vexelloven,

a. Lyder en her betalbar Vexel paa en fremmed
Pengesort, hvorpaa her noteres Kurs, bliver den
åt indfri med danske Penge efter den sidste
forinden Forfaldstiden noterede korte Kurs.
Porfalder Vexlen netop paa den Dag, da Kursen
noteres, kan den, naar Parterne ere enige
derom, betales forinden Noteringen efter den
sidste noterede Kurs, men kunne de ikke enes
herom, skal Betaling Ande Sted efter Noteringen
til den paa Dagen noterede Kurs.
Benyttes Vexlens Respitdage, gjor dette ingen
Förändring beri, men Belobet afgjores som det
skulde have vaeret afgjort paa Forfaldsdagen.

b. Lyder en Vexel paa en fremmed Pengesort,
hvorpaa ber ikke noteres Kurs, da bliver den
åt indfri efter den sidst bekjendte Kurs i
Hamborg paa saadan Pengesort, idet Belobet
efter denne Kurs beregnes til Hamborger
Banko, der da betales efter den foranstaaende
Regel a.

c. Er der i selve Vexlen fastsat en Kurs for den
fremmede Pengesort, hvorefter denne skal beregnes
til danske Penge, da bliver derimod
Vexlen åt indfri efter saadan fastsat Kurs.

d. Er der endelig i Vexlen til den fremmede
Pengesort foiet Ordet „ effektiv11, kan Ihaendehaveren
paastaa Betaling i den Mynt, Vexlen
lyder paa. “

Til § 46.

Det antages, åt denne § ikke lasngere er efterrettelig.

Til § 47.

Der ber tilfoies, åt Vexlen bliver åt prsesentere
for Skifteforvalteren i Fallentens Bo, en Fremgangsmaade,
der er vel begrundet i Forboldene og hsevdet
ved nyere Praxis.

Til § 48.

Der ber tilfeies: Udtrykket „medio“ af en

Maaned er altid den 15 de, ogsaa i Februar.

Til § 52.

Vi anse det for rigtigt, åt Lebedage aldeles
afskaffes. Med Undtagelse af Norge, hvor deres
Brug udentvivl hidrerer fra Brugen lier, vide vi
ikke, åt de i noget andet Land ere brugelige, og de
synes kun åt bave deres Grund i en seldre, nu ikke

passende Skik. Derimod tormene vi, åt de i denne
§ omhandlede 2 Dage, der i Almindelighed kaldes
Vexel-Respektdage eller Respitdage, bor forandres til
3 Dage, da det har vist sig, åt mellemkommende
Helligdage kunne afstedkomme Ophold i Benyttelsen
af Respitdagene, som gjor 2 Dage utilstrsekkeligt.
Men forovrigt vedbliver saadan Frist åt vaere ikke
en Ret eller Gunst for Akceptanten, men for VexelIbsendehaveren.

Til § 53.

Slutningen af §en, begyndende med Ordene
„ horer Akceptanten o. s. v. “, maatte bortfalde i
Henhold til den under § 29 gjorte Bemserkning.

Til § 54.

Ordene „Naar den anden11, forandres til
„naar den sidste11 og Slutningspassussen „og det
uagtet o. s. v.11 bortfalder i Henhold til de i § 52
gjorte Bemserkninger.

Til § 56.

Da det i den nyere Tid undertiden haendes, åt
Akceptanter af Vexler ved selve Akceptpaategningen
gjore Belobet betalbar hos en Bank heri Kjobenhavn,
f. Ex. hos Privatbanken etc., burde det for Tydeligheds
Skyld i denne § bestemmes, åt Vexler, med
hvilke dette er Tilfaeldet, skulle protesteres de non
solutione ikke mod den Bank, de ere anviste til
Betaling hos, men mod Akceptanten selv. Det bor
ikke vaere nok åt protestere alene mod Bankerne,
som ellers i Tilfaelde af domicilierede Akcepter, da
det dog kan haendes, åt Akceptanten kan have forglemt
åt traeffe Föranstaltning til Betaling hos
Banken, men paa Henvendelse til barn selv er villig
til åt betale; det er ogsaa denne Regel som folges
i England, hvor saagodtsom alle Vexelbetalinger anvises
paa Bankerne.

Til §§ 68 — 71.

Åt der med Hensyn til Procesformen i Vexelsager
trsenges til Reformer, der kunde bidrage til
en större Hurtighed i Afgjorelsen, er en i Handelsstanden
meget udbredt Mening, og som vi ikke kunne
andet end Biträde. Blandt saadanne Reformer
skulle vi f. Ex. kun naevne, åt Vexelsager burde
kunne paastsevnes med Aftens Varsel til förste ordinsere
eller extraordinaere Retsdag, åt den Frist, der
gives den Indstaevnte til åt fremme sit Tilsvar i

Sägen ber forkortes, åt Sägen liden Ophold bor
optages til Doms, og Dommen efterkommes inden
trende Solemserker.

Til § 73.

Skjondt det vel ikke kan antages, åt de Ord
„uden al Kraft og Gyldighed“ medfore, åt Fordringen
er aldeles prseskriberet, da i saa Fald enliver
anden Gjseldsfor skri vrång vilde have en varigere
Ret end en protesteret Vexel, var det dog onskeligt
åt denne Passus blev tydeliggjort. Ifolge T. W. O.
Art. 77 og 100 er det ikke Vexelgjaelden, men kun
Kreditors Vexelret for Gjselden som prseskriberes,
og denne Distinktion burde udtrykkelig gjores, naar
der ved Vexelloven fastssettes en Prseskriptionstid
for Vexelgjseld, som er forskjellig fra den almindelige
lovbestemte. T. W. 0. gjor endvidere Forskjel paa
Prseskription imod Akceptanten, der efter Art. 77
bestemmes til 3 Aar, regnet fra Vexlens Forfaldsdag,
og paa Prseskription af den Regres, som
Vexeleieren har imod Vexlens Udsteder og ovrige
Giranter, der efter Art. 78 bestemmes til 3, 6 eller
18 Maaneder, respektive efter Stedet, hvor Vexlen
er betalbar. Denne Distinktion er ligesaa rigtig
som den er retfserdig; det er vigtigt for Enbver,
som har gireret en Vexel, åt vaere sikker paa, åt
den Garanti, han har paataget sig, laber til Ende,
naar den ikke paatales imod ham i en bestemt ikke
altför lång Frist; og det er retferdigt, åt Fristen
gjores meget kortere end den almindelige Prseskriptionsfrist,
da det dog kun er en Garanti han har
paataget sig, men ikke en Gjseld, han har indgaaet.
Bestemmelserne i T. W. O. synes os derför åt förtjena
åt indfores hos os.

Vi henstille saaledes disse Bemserkninger til
det hoie Ministeriums behagelige Overveielse. Endel
af de Forandringer, vi have foreslaaet, ville, om
de maatte finde Bifald, kunne ivserkssettes ved
Modifikationer og Tilfoielser til den gjseldende
Lovgivning. Men for det Tilfelde, åt Bemserkningerne
i det Hele skulde findes vigtige nok til åt gjore
en Omarbeidelse af Vexellovgivningen, navnlig af
Forordn. 18de Mai 1825, önskelig, ville vi tilläde
os åt yttre, åt der til dette Maals Opnaaelse maaske
burde nedssettes en Kommission, i hvilken Med -

lemmer af Bankemes Bestyrelse, nogle Handlende,
og foruden det fornodne Antal Lovkyndige endvidere
Notarius publicus, som förtrolig med den i Vexelsager
brugelige Fremgangsmaade, burde have Ssede.

Hvad i Sserdeleshed angaar den Betänkning,
som Ministeriet har förlängt af os om det i
Rigsdagen indbragte Lovforslag om Lobetidens Udvidelse
for Vexler, henvise vi sluttelig til de af os
foroven til § 9 fremsatte Bemserkninger.

Skrivelse

fra

Dllrr. D. B. Aillcr og B. Pnggaard til Grosserer
Societetets Komitee,

af Februar 1871.

Undertegnede Medlemmer af den til Udarbeidelse
af en ny S0- og Handels-Lovgivning nedsatte
Kommission, have, blandt An det, erholdt det Hverv,
åt behandle Vexellov-Sporgsmaalet, hvorfor vi tilläde
os åt fremsende nedenstaaende Bemserkninger,
som Grundlag for den Diskussion, der er stillet os
i Udsigt.

Vi knytte vore Bemserkninger til selve Vexelloven
af 18de Mai 1825 samt til en Skrivelse
fra Grosserer Societetets Komitee til Indenrigsministeriet
af 29de Juni 1861, hvoraf en Gjenpart
velvillig er os leveret af Komiteens serede Formand.

Vi forudskikke den Bemserkning, åt Hedaktionen
af den eventuelle nye Lov, efter vor Mening, vil
blive . fastslaaet af Kommissionens juridiske Medlemmer,
saa. åt vore Förslag kun have til Hensigt
åt betegne vört Ståndpunkt, uden åt skulle gjselde
som Redaktions-Forslag; vi tilfoie endvidere, åt den
nedsatte Kommissions Formand og ovrige Medlemmer
ikke kjende vore Bemserkninger, idet de selv
havp fundet det rigtigt, åt en forelobig Behandling
först foretoges med Grosserer Societetets serede
Komitee.

De i den omtalte Skrivelse af 2 9 de Juni
fremsatte almindelige Bemserkninger tiltrsede vi;
men Ande, åt der ikke er Grund til, som den
tydske Lov gjor det, i specielle Paragrapher åt behandle
nogle Sporgsmaal om indenbyes Yexler, idet
vi ikke se nogen Förskjul i Forpligtelsen, som paadrages
ved disse Vexler og tidligere saakaldte trasserede
Vexler.

Det er ganske sikkert rigtig åt alle Bestemmelser,
der betegne Betingelseme, for åt et Dokument

ny der Vexelret, samles paa eet Sted og åt Bibestemmelserne
til Hovedbetingelserne indordnes paa
samme Sted, hvorfor vi först behandle de herhen
hörande Bestemmelser i den nugjseldende Vexellov,
der indeholdes i §§ 1 til 9 og tildels i §§ 45, 48
og 49.

§ 4 bliver, som af Komiteen foreslaaet, rettest
§ 1.

ad § 1. Der er vistnok ingen Grund til åt
fordra, åt Trassent og Trassatus skulle bo paa
forskjellige Steder; man maa ligesaa godt, som man
kan udstede en Sola-Vexel, kunne trassere paa en
anden Mand, boende i samme By.

§ 2 bor udgaa.

§ 3 ligeledes; ikke engang den af Komiteen
foreslaaede Bestemmelse bor bibeholdes, da Falsum
ved Vexler maa straffes i Henhold til Landets almindelige
Straffelov.

§ 5. Komiteens Bemserkninger tiltrsedes.

§ 6. Komiteen har ingen Bemserkninger knyttet
til denne Paragraph, som vi foreslaa åt udgaa,
da en Vexel ikke bor kunne udstedes til Ihsendehaver,
det er tilstrsekkeligt, åt den kan udstedes til
egen Ordre og endorseres in blanco.

§ 7. Med Hensyn til den sidste Passus ere vi
ikke enige med Komiteen; den nugjaeldende Vexellovs
Bestemmelse i de Tilfselde, hvor der er Uoverensstemmelse
imellem Belobets Angivelse i Tal og
Bogstaver, er vistnok rigtigere end det af Komiteen
foreslaaede.

§ 8 giver ikke Anledning til Bemserkning.

§ 9. Vi ere enige i hvad der af Komiteen
udtales om denne Paragraph; men mene ikke, åt
der ved denne Leilighed er Anledning til åt gjore
Förslag om hvad der berorer Stempelloven og skulle
dog bemserke, åt det Förslag, som Komiteen omtaler,
er til Skade for den indenlandske Handlende, dersom
det vedtages, åt der skal erlsegges hoiere StempelAfgift
af de Vexler, der lobe over 3 Maaneder,
medmindre der sker en Förändring med udenlandske
Vexler, idet Stempelloven bestemmer, åt lovlig udstedte
Vexler skulle stemples med 16 sk. pr. 1000 Hd.

Efter hvad vi have omtalt, Ande vi det rigtigt
allerede her åt omhandle Komiteens Bemserkninger
til § 45, forsaavidt de angaa Vexler, betalbare her
i Landet, forbeholdende os, ved Behandlingen af

Rekambio - Sporgsmaalet, åt komme tiibäge paa

hvad der angaar Vexler, betalare i Utlandet.

Medens vi i Lighed med Komiteen foreslaa,
åt Vexler, lydende paa en Pengesort, for hvilken
der her noteres Kurs, betales efter her noteret kort
Kurs, tilläde vi os åt bemserke, åt Komiteen ikke
i sine Bemserkninger har taget Hensyn til Vexler,
betalbare i Byer udenfor Kjobenhavn. Porslaget
om Kursberegningen for Vexler, der forfalde paa
en Kursnoteringsdag, kunne vi ikke tiltreede, idet

vi mene åt saa Lidet som muligt ber överlädes til
Underhandlinger, en fast Regel er, selv med enkelte
Ulemper, åt foretrsekke.

Ihsendehaveren af en Vexel, der i 0vrigt har
alle Betingelser for åt dens Betaling kan ventes
prompt, ber ogsaa kunne regne paa Belebets Betaling
i rette Porretningstid; vi formene derför, åt den
ber betales til den sidst för Porfaldsdagen noterede
Kurs; bliver Vexlen ikke betalt i rette Tid, ber
Ihsendehaveren have Valget imellem Kursen paa

Porfalds- o g Betalingsdagen.

Et Spergsmaal, der traenger til Diskussion,
er, hvorledes der skal forholdes, naar her baade
noteres Kjeber- og Saelger-Kurs (f. Ex. Norsk
og Svensk Ment) og hvad der skal gjaelde som

bekjendt Kurs, enten Meddelelser pr. Post eller
pr. Telegraph o. s. v. Vi kunne ikke tiltraede
Komiteens Porslag med Hensyn til Valuta, paa
hvilke Kurs ikke noteres her, vört Porslag om dette
Punkt gaar ud paa Pelgende:

Lyder en Vexel betalbar her i Landet paa
fremmed Valuta, felges efterstaaende Regler:

Noteres der officielt Kurs paa Betalingsstedet,
skal Vexlen betales efter den sidst noterede Kurs
for kort Sigt; noteres Kjeber og Saelger Kurs, er
Ihsendehaveren berettiget til åt forlange Betaling
efter Sselger Kurs; noteres der ikke Kurs paa
selve Betalingsstedet^ men dog i Kjobenhavn, gjaelder
den fra denne Plads sidste bekjendte officielle
Kurs. Porfalder Vexlen paa en Kurs-Noteringsdag,
betales ogsaa efter den Kurs, der var noteret den
foregaaende Noteringsdag; betales Vexlen ikke i
rette Tid, har Ihsendehaveren Valget imellem Kursen
paa Porfalds- og Betalingsdagen.

Noteres der ikke officielt Kurs paa den Valuta,
hvorpaa Vexlen lyder og Trassatus ikke vil
betale til den af Ihsendehaveren beregnede Kurs, skal
Trassatus betale i prseget Ment, af de Storrelser,
der i det Land, paa hvis Ment Vexlen lyder, er
tvunget Betalings-Middel.

Er der i selve Vexlen fastsat en Kurs for
den fremmede Pengesort, hvorefter denne skal beregnes
til danske Penge, da anses Vexlen, som udstedt
i Rigsment for det Beleb, som fremkommer
ved Udregningen.

Vi behandle ogsaa her § 48 og 49.

Idet vi tiltrsede Komiteens Förslag til

§ 48, bemserke vi blot, åt der bor tilfoies:
Egen regnes 7 Dage. Denne Bestemmelse findes
hverken i den danske, tydske eller franske Vexellov;
men det bor dog bestemt udtales, fordi der oftere
har vseret Tvivl om Beregningen af 4 og 6 Uger.

Hvad § 49 angaar, mene vi åt den, efter
vor nugjseldende Vexellov, fastsatte Regel bor forandres
— det er. urimeligt, åt en Vexel, udstedt
eller antaget 7 Dage fra Dato eller Sigt fra den
lste i Maaneden, forfalder den 7de i Maaneden;
den bor forfalde den 8de.

§§ 10 og 11 bor udgaa.

I § 12 bor i Henhold til Komiteens Förslag

2 det Punktum i förste Stykke og lste Punktum
i andet Stykke udgaa, i Slutningen af
Paragraphen bor folgende Bestemmelse tilfoies:
findes Blanko Endorsementer paa en . Vexel, er
Ihsendehaveren berettiget til åt udfylde disse, som
om de vare endorserede til den lige efter BlankoEndorsementer
folgende Endorsent. Naar dette ikke
tilstedes, kan der nemlig ske betydelige Misbrug,
da man jo er berettiget til åt stryge sin Endorso og
vi tro ikke, man har denne Ret, medmindre en
slig Bestemmelse udtrykkelig udtales. — En 1ignende
findes ogsaa i den tydske Vexellov, § 13.

Idet vi ere enige i Komiteens Bemaerkninger
til §§ 12 og 13, foreslaa vi, åt give denne Bestemmelse
en noget udvidet Retning i Overensstemmelse
med tydsk Lov.

§ 14 bor efter vor Mening aldeles udgaa af
vor Vexellov — en slig Bestemmelse have vi ikke

fundet i andre Ländes Vexellove. Den er vildledende
og ikke stemmende med Vexeltransaktioners
Natur; vil Kommissionseren i denne Henseende
fritages for Endorsement - Förpligtelse, maa lian
gjore det ved anden speciel Aftale med sin Mandant.
Vi foreslaa derför åt § 14 udgaar og åt der

derimod, paa rette Sted, tilfoies folgende Bestemmelse: Man

kan begrsendse sit Ansvar ved den udtrykkelige
Tilfoielse: f. Ex. „liden Obligo11, eller:
„uden Obligo, naar Vexlen ikke er akcepteret inden
en vis Tid. “

Man bor ogsaa kunne tilfoie til sit Endorsement:
„ikke til Ordre“, livorved Eftermanden bliver
åt betragte som Fuldmsegtig, saaledes åt Vexlen ikke
kan transporteres videre og den, der af en saadan
Xhaendehaver lader sig en Vexel overdrage, gjor det
med fuld Ansvar mod alle Vedkommende,

§ 15. Det er vistnok rigtigt åt tilfoie:

Udstederen af en Vexel er forpligtet til åt
levere flere Exemplarer „Secunda, tertia “ ; men den,
der förlänger det, maa bsere de ved Bdstedelsen forogede
Stempel-Udgifter.

§§ 16 til 19 give ikke Anledning til Bemserkninger.

§ 20. Med Hensyn til denne Paragrapli ere
vi ikke fuldstsendig enige med Komiteen om den af
denne foreslaaede Förändring. Der er i 2 den Passus
noget meget betryggende, som efter vor Mening
ikke let bor opgives, naar en slig Bestemmelse en
Gång er givet, vi forbeholde os ved mundtlig Förhandling
nsermere åt komme ind paa dette Punkt.

§ 21 bor vistnok helt udgaa.

§ 22 mene vi dog bor bibeholdes, da den givne
Bestemmelse vistnok er rigtig.

§ 23 maa vistnok, i Henhold til Komiteens

Bemserkninger, undergaa en Omredaktion, saaledes
åt det kommer til åt hedde „Har Remittenten övertaget
Besorgelsen af Advisbrevet o. s. v. “

§ 24. Det bor vistnok betegnes noget skarpere,
åt det först er Navnets Underskrift, der fuldbyrder
Akcepten.

§§ 25 og 29. Förste Bestemmelse i § 25

findes baade i den tydske og franske Vexellov, åt
nemlig Vexlen ogsaa liden erhvervet Samtykke kan

akcepteres for et mindre Belob, og det har noget
Betsenkeligt ved sig, åt afskaffe en slig Bestemmelse,
der vistnok er gaaet over i den almindelige Bevidsthed;
men vi kunne dog ikke undlade åt henlede
Opmserksomheden paa åt § 26 derved bliver temmelig
illusorisk. Har nemlig Trassatus, efter åt have
antaget, men endnu ikke udleveret Vexlen, faaet
Grunde til åt onske Akcepten hsevet, da er han
ifolge Bestemmelsen i § 26 ikke berettiget dertil,
hvorimod han dog kan skäfte sig denne Ret ved åt
antaga for et rent nominelt Belob f. Ex. ved paa
en Vexel lydende paa Rdl. 20000, åt skrive »Antaget
for 1 Skilling “.

Det Retteste vilde derför vistnok vsere, åt fastsaette,
åt Akcept for et mindre Belob ikke kan tilstedes;
vil man bibeholde Bestemmelsen, bor Slutningen
af § 25 gjores mindre streng og redigeres
som den tydske Vexellov, der fastssetter, åt naar
Trassatus tilfoier Vilkaar, betragtes Vexlen som
ikke antaget, medens Trassatus dog bliver forpligtet
ved hvad han har tilbudt. Det vilde vistnok vsere
rigtigst, åt traeffe denne Bestemmelse ogsaa med
Hensyn til åt antage Vexler for et mindre Belob.

En Frist for Protesttiden bor i denne Paragraph
paalsegges Ihsendehaveren, vel rettest inden 2
Gånge 24 Timer.

§ 27. Der bor her tilfoies en Bestemmelse,

hvis Nodvendighed de nuvserende Forhold have godtgjort,
af omtrent folgende Indhold :

„Dog skal det vsere tilstrsekkeligt, naar Ihsende»haveren
i denne Henseende har anvendt rimelig
»Forsigtighed, og han skal navnlig ikke kunne dragés til
»Ansvar, eller fortabe noget af sin Vexelret, naar
»Naturbegivenheder eller politiske Begivenheder (force
»majeure) forhindre Vexlens Fremkomst i rette Tid,
„ eller fremmede Ländes Love forhindre Protest i
»rette Tid. “

§ 28. Tidsfristerne förekomma for länge, baade
for Steder i og udenfor Danmark.

§ 29 er nu vildledende redigeret; vi tiltrasde
hvad Komiteen udtaler med Hensyn til Helligdage;
derimod ere vi af den Formening, åt Ihsendehaveren
af en Vexel, udstedt til Akceptering paa samme
Sted, hvor Ihsendehaveren bor, ikke bor kunne vente
til Forfaldstid med åt prsesentere og eventuelt prote -

stere Vexlen „de non acceptatione“ , medens han
bor have Ret til åt protestere efter 24 Timer eller
endog uden åt give Trassatus nogensomhelst Frist,
naar Vexlen först fremkom ved Forfaldsdagen.
Ihsendehaveren ber, naar Vexlen kommer barn i
Hsende fer Forfaldsdagen, lade den prsesentere
og eventuelt protestere inden 8 eller 14 Dage, efter
åt han bar modtaget den. Man paalsegger derved
ikke nogen urimelig Byrde, og vil en saadan Bestemmelse,
der vel ikke findes i fransk eller tydsk
Lov, vsere et meget stort og vsesentlig Gode.

§ 30. Vi ere enige i Komiteens Bemserkninger.

§ 31 ber blive staaende,

§ 32. Komiteens Bemaerkninger tiltrsedes, dog
ber det vistnok i denne Paragraph fastsmttes, hvor
Protest skal optages mod en Fallent, nemlig i Skifteretten
eller eventnelt hos private Skifte-Kommissserer.

§ 33 giver ikke Anledning til nogen Bemserkning.

§ 34. Vi kunne ikke vsere enige med Komiteen
i åt paalsegge Ihsendehaveren af en protesteret
Vexel saa store Besvserligheder, som den vil paabyrde
barn ligeoverfor alle Vedkommende.

Vi tro, åt den tydske Vexellovs § 45 til § 55
i denne Hänseende er retfserdigere og anse det til
strsekkeligt, åt give sin umiddelbare Formand Underretning
; i nedenstaaende Forslag have vi vsesentlig
boldt os til den tydske Vexellovs Forskrifter, idet vi
dog have tilfoiet en Bestemmelse om den, der ikke
ved Endorsement bar tilfoiet sit Opholdssted; vi
mene altsaa åt Bestemmelserne bor gaa ud paa
Folgende:

Om Protesten bor Prsesentanten give sin
umiddelbare Formand skriftlig Underretning inden 2
Gånge 24 Timer efter åt Protesten er optaget og
er det tilstrrokkeligt, naar Underretningen inden
nsevnte Tidsfrist er afleveret paa Posthuset. Den
der modtager nsevnte Underretning, bor atter underrette
sin umiddelbare Formand derom paa samme
Maade og med samme Frist, som ovenfor bestemt.
Den Ihsendehaver eller Endorsent, der bar forsomt
åt give sin umiddelbare Formand Underretning,
maa bsere al den Skade, der kan opstaa paa Grund
af Forsommelsen og har intet Krav hos sine For -

msand paa Ren ter og Omkostninger. Kommer det
an paa åt bevise, åt Underretning er givet betimeligt,
er det tilstrsekkeligt, åt skaffe Postattest for
Brevets Afsendelse fra og til Vedkommende i rette
Tid, naar det ikke kan bevises åt dette Brev havde
et andet Indhold.

Har en Endorsent ikke ved sit Endorso tilfoiet
Opholdssted, maa hans Eftermand give Underretning
til Ovennsevntes umiddelbare Formand, den som
saaledes har forsomt åt tilfoie sit Opholdssted, maa
saaledes selv bsere Folgerne af sin Forsommelse og
betragtes altsaa, som om han havde faaet Underretning,

§ 35. Vi kunne ikke vsere enige i de Förslag,
der af Komiteen ere fremsatte med Hensyn til

Forholdet imellem Prsesentanten og Vexeleieren; det
burde maaske blot tydeligere betegnes, åt man ved
Prsesentant mener den, til hvem Vexlen tillige er
endorseret, hvorimod man ikke mener, den der blot
har Primaen i Hsende. Det vil imidlertid afhsenge
af hvad der bestemmes in. H. til § 20, Forholdet
imellem Mandant og Fuldmsegtig maa vsere et

Sporgsmaal, som ad anden Vei afgjores. Den i
Vexlen Interesserede maa kunne holde sig til Prsesentanten
for eventuel Forsommelse, uden åt tabe nogen
Ret til denne paa Grund af åt han blot var
Fuldmsegtig.

§§ 36 og 3 7. Det bor vistnok fremhseves, åt
blandt de ovrige Udgifter, der omtales, tillige er

Provision; er Protest bleven optaget, bor herfor
kunne regnes Provision, er Intervention sket, ligeledes,
selv i de Tilfselde, hvor Intervenienten senere
kommer til åt stryge sin Akcept. Provisionens
Storrelse er selvfolgelig en Skjons Sag; ig , der
ogsaa bestemmes i den tydske Lov i lignende Tilfselde,
er vistnok passende.

§ 38 förekommer os åt vsere rigtig affattet, vi
mene altsaa, åt Intervention ikke bor kunne ske paa
Trassentens Vegne, naar denne udtrykkelig har
kontramanderet Akcept; en slig Kontramanderen maa
altid have en sseregen Grund, hvorfor Trassenten
maa antages ligesaa lidt åt onske Akcept af nogen
Anden som af Trassatus. Vi se ikke heller, åt
sidste Punktums Bibeholdelse paa nogen Maade kan
skade og i enkelte Tilfselde kan det gavne. Trassenten

kan nemlig have överset åt tilfoie Nodsadresse paa
Yexlen og vil dog vsere sikkret imod åt Vexlen ved
Forfald gaaer tilbage med alle de af Rekambio og
Protest folgende Ubehageligheder, hvorfor lian allmoder
en Anden om åt akceptere tilligemed Trassatus,
det bliver altsaa kun en anden Form af NodsAdresse.

§ 39 bor vistnok udgaa, dersom § 51 bibeholdes;
skal det i Paragraphen fastsatte Ansvar gjselde
for Akceptanten, hvorom der kan vsere Tvivl (dette
Punkt trsenger i hvert Pald til Diskussion) da bor
det i § 51 fastsatte Ansvar ligeledes paahvile Intervenienten.

§§ 40 og 41 give ikke Anledning til Bemserkninger,
i § 40 bor dog muligvis tilioies Inter venientens

Ret til Provision.

§ 42 bor neppe undergaa den af Komiteen
foreslaaede Förändring, det bor altid tillädes Trassatus
åt akceptere; men det bor ikke tilstedes Akceptanten
„per onore“ åt udslette sin Akcept, naar denne er
meddelt. De Endossenter, som folge efter dem, for
hvem Akceptation „per onore“ er prsesteret, og som
altsaa vide åt have en bestemt Akceptant, bor ei
miste denne Fordel.

§ 43 bliver uforandret.

§§44 og 47. Det Sporgsmaal, som behandles
i Komiteens Bemserkninger til § 44 med Hänsyn
til, om det er rigtigt, åt der for en Vexel, pro testeret

de non acceptatione, strax kan forlanges

Betaling, eller om der kun skal stilles Sikkerhed og
om da denne skal stilles ved Protestens eller först
ved Vexlens Fremkomst, gjsekter ogsaa § 47, naar
Vexlen ved Akceptantens Fallit eller Opbud protesteres
for rette Forfaldstid. Dette er et Sporgs maal

af stor Vigtighed; vi ere dog ved moden
Overveielse komne til aldeles det samme Resultat,
som den serede Komitee, selv med de Vanskeligheder
for 0ie, som fra sidste Handels-Krisis endnu ere i
levende Erindring, åt det nemlig under slige Forhold
indvirker forstyrrende, åt store Pengebelob skulle
skaffes tilveie for de egentlig ere forfaldne. Vi Biträde
ogsaa de Argumenter, som anfores af Komiteen,
idet vi dog forbeholde os Diskussion om et
Par mindre Punkter, blandt andre om der ikke,
ligesom Vexelloven nu endog gjor det for Sigt -

Vexlers Vedkommende, bor indrommes en BetalingsFrist
af 24 Timer, dersom Vedkommende ikke havde
havt Underretning om Protesten saa rneget tidligere
i Hsende, man kan nemlig hverken vente eller fordre,
åt enhver Endorsent altid skal have Penge i Kasse
til åt mode Förpligtelse!-, hvis Forfaldstid han ikke
har kunnet ane, långt mindre vide. Ligeledes vilde
det vistnok vsere billigt, åt Rente godtgjores, naar
Vexlen bliver betalt for dens Forfaldstid.

Det ved § 47 om Protesten ved Falitter af
Komiteen Foreslaaede have vi omtalt paa et andet
Sted under § 32.

§ 45. Sporgsmaalet om Betaling af Vexler,
lydende paa fremmed Mont, have vi, forsaavidt der
handledes om Vexler, betalbare her i Landet, udtalt
os om under § 9.

Paragraphen indeholder imidlertid ogsaa det
overordentlig vigtige Rekambio Sporgsmaal, som
vistnok er rneget utilfredsstillende ordnet her, hvor
det let kan hsende, åt Ihsendehaveren af en protesteret
Vexel, navnlig naar denne har vseret betalbar
i Udlandet, kan komme til åt lide betydelige Tab, i
det Mindste, hvis den almindelige Mening er rigtig,
åt Ordet „ Protestomkostninger “ ikke tillige omfatter
de Kurstab, man har lidt, samt de Provisioner,
som, i Henhold til andre Ländes Love, berettiget
ere beregnede åt Formsand — Enhver Endorsent
, der paa Grund af Protest kommer til åt
betale en Vexel, selv om den kun har cirkuleret
her i Landet, bor kunne beregne Provision.

Der kan naturligvis nseres en begrundet Frygt
for åt en Rekambioregning kan skrues aldeles
urimeligt op; hertil tro vi imidlertid åt have taget
Hensyn i vore Förslag, enhver Endorsent kan desuden
ogsaa ved Nods-Adresse sikkre sig imod slige
urimelige Beregninger.

Den tydske Vexellovs § 50 til § 54 have dannet
Grundlaget til vore nedenstaaende Förslag, dog med
enkelte Forandringer. Naar vi foreslaa åt sikkre
Ihsendehaveren af en protesteret Vexel imod sandsynlige
Tab, have vi ikke fundet det rigtigt, åt bibeholde
den strenge Bestemmelse i vor Vexellov om
1 § maanedlig Rente i de förste 6 Maaneder.
Ihsendehaveren af en protesteret Vexel er berettiget
til åt fordre;

Den ikke betalte Vexelsum med Tillseg af 65
pro Anno Renter fira Vexlens Eorfaldsdag samt
Provision, desuden alle Udlseg, der bevislig ere
gjorte, deribland! Provision til tidligere Ihsendebavere.
Her i Landet, tilkommer der liver af
Endorsenterne, som har betalt Vexlen, Provision.

Med Hensyn til i Udlandet beregnede Provi sioner

gjselde vedkommende Lands Love, dog kan
Attest forlanges for åt Beregningen er lovlig.

Er den protesterede Vexel udstedt, betalbar i
Udlandet, maa der betales skadeslös Kurs, altsaa
i Regien den Kurs, Ihsendeha veren maa betale for
Vexler paa den Plads, hvor den protesterede Vexel
var betalbar, samt forfaldne samme Dag, som den
protesterede Vexel -forfaldt: er den protesterede Vexel
förfaren for Betalingsdagen, da Kursen for avista
Vexler med Tillseg af Rente å 65 aarlig.

Renterne regnes fra Eorfaldsdagen til den
Dag, paa hvilken Sigt Vexlen kan regnes åt gaa
-ind; er der Vexelstempel åt betale paa Eorfaldsstedet,
godtgjores dette til Ihsendehaveren af den protesterede
Vexel.

Naar der paa det Sted i Udlandet, hvor
den protesterede Vexel var betalbar, noteres Kurs
paa Danmark og den udenlandske Ihsendehaver, for
Belobet af den protesterede Vexel med Tilheg af
lovligt beregnede Omkostninger, har trasseret Vexel
paa Ihsendehaveren her, er denne berettiget til åt
fordre Betaling i Henhold hertil. Eor de beregnede
Kursers Rigtighed kan forlanges Msegler-Attest.

Gjor den, der skal betale, Indsigelse imod de
beregnede Udgifter, maa han dog strax betale Vexlens
Paalydende, Omkostninger ved selve Protestens Optagelse
(Notariat - Omkostninger) og Provision

för hver Endorsent, der har betalt den protesterede
Vexel — det omtvistede Belob maa han da deponere.
Gjsekter Indsigelsen den beregnede Kurs, maa denne
dog strax betales ; men Betaleren kan da forlange,
åt Ihsendehaveren skal deponere den omtvistede Eorskjel.

NB. Ved denne Parapraph eller jaaa et andet
passende Sted bor tilfoies eu Bestemmelse, omtrent
saalydende:

Har en Endorsent ved sit Endorsement tilfoiet
en Opfordring om ikke åt optage Protest, da
er en slig Opfordring ikke bindende for hans Efter -

mand og den fritager ikke den Opfordrende
tor åt betale Protest med ovrige Omkostninger,

. Den, der efterkommer Opfordringen, er dog ikke
fritaget for åt forevise Vexlen i rette Tid; paastaas
det, åt Vexlen ikke er forevist i rette Tid, paahviler
Bevisbyrden den, som gjor en slig Paastand.

NB. Ved denne Paragraph er der endnu et
Sporgsmaal, som trsenger til åt. klares ved mundtlig
Diskussion, nemlig:

Hvorledes der skal forholdes med Kursberegning,
naar eu Vexel, udstedt herfra f. Ex.
paa London, först sendes f. Ex. til Wien, derfra
til Paris jc., og, efter åt vsere protesteret paa Betalingsstedet,
returneres til de forskjellige Endossenter,
som hver isser kunne vsere nodsagede til åt
brage en forskjellig Kursberegning.

§ 46 er der neppe Grund til åt bibeholde.

§§ 47, 48 49 ere tidligere, under §§ 44 og
9, blevne behandlede.

§ 50 behoves neppe, da den folger af sig selv.

§ 51. Der har vseret Tvivl tilstede hos os,

om der er Grund til åt paabyrde Akceptanten,
naar han betaler Vexlen for Eorfaldsdag, et Ansvar,
som Vexellovens § 64 med Rette fritager

ham for, naar han betaler til eller efter rette
Eorfaldstid; der er dog ganske sikkert Grunde, som
tale for åt bibeholde denne Paragraphs Bestemmelse,
af hvilken Aarsag Komiteen vel heller ikke har
gjort Bemserkninger herom.

§ 52. Vi ere enige med Komiteen i, åt

Lobedage bor afskaffes. Dog bemasrkes, åt foruden
som af Komiteen anfört: i Norge, benyttes Lobedage
paa samme Maade som hos os endnu i

England. Da Lobedage en Gång ere slaaede fast

i i den almindelige Bevidsthed, mene vi, åt deres
Afskaffelse ikke bor ske ved blot åt udelade den
herhen hörande Bestemmelse i en ny Lov: men åt

Afskaffelsen udtrykkelig bor udtales (Tydske Lov
§ 33, Code de Commerce § 135). Vi ere og saa

enige i Komiteens Eorslag om Respitdage.

§ 53. Vi ''ere enige i Komiteens Bemserkninger.

§ 54 maa selvfolgelig omredigeras i Henhold
til Eoranstaaende.

§ 55. Ved förste Betragtning havde vi i
Sinde åt foreslaa, åt ep a vista Vexel skulde be -

tales den Dag, da den blev forevist, inden Aften
KL 8 (da Kl. 8 i Henhold til § 32 er Slutningsfristen
for Protest- Optagelse); men det er dog
formentlig rigtigst åt beholde den nugjseldende
Bestemmelse (se vore Bemserkninger til §§ 44

og 47).

§ 56. I denne Paragraph forbeboldes Retten
imod Akceptanten ubetinget, selv naar Protest ikke
er optaget; dette er dog neppe rigtigt i det Tilfselde,
hvor Vexlen bär vaeret gjort betalbar hos
en Anden end Akceptanten, og navnlig i en anden
By end den, hvor Akceptanten bor; det kan let
tsenkes, åt Akceptanten havde sendt Dsekning til
Domiciliaten og kunde komme til åt lide Tab,
dersom Protest ikke var optaget og i rette Tid
meldt. Ved den tydske Lovs § 43 fritages Akceptanten
i det omhandlede Tilfselde ubetinget for enhver
Porpligtelse, naar Protast ikke er optaget; vi
Ande det dog rigtigere mod Akceptanten, i et saadant
Tilfselde, åt folge de Regler, vor Vexellovs
§ 35 föreskriver om Porholdet til Trassenten.

Med Hensyn til hvad Komiteen udtaler om Vexler,
betalbare hos en anden end Akceptanten, dog i
samme By, hvor Akceptanten bor, formene vi det
rigtigst, åt Protest optages bände hos Domiciliaten
og hos Akceptanten. Por åt tydeliggjore vore
egne Porslag, foreslaa vi derför, åt i sidste Linie
Ordet „Ret“ forandres til „Vexelret“ , med den
Tilfoielse:

»saafremt Vexlen skulde betales paa Akcep„
tantens egen Bopsel eller i hans eget Forretnings„
lokale. Var Vexlen domicilieret , da beholder
„Vexeleieren, naar der er sket Porsemmelse med
„Protest samt Underretning derom, kun Ret mod
„ Akceptanten som for simpelt Gjseldsbevis, og da
„kun, naar han kan oplyse, åt Akceptanten ikke
„har lidt noget Tab ved den begaaede Forsom„
ruelse. “

§§5 7 og 58 give ikke Anledning til nogen
Bemserkning.

§ 59. En Redaktionsforandring er vistnok

nodvendig i denne Paragraph for tydelig åt betegne,
hvorledes Protest skal optages ved Avista-Vexler,
den bor formentlig optages „de non solutione*1;
men i saa Pald passe ikke alle Udtrykkene i Paragraphen.

§§ 60 og 61 give os ikke Anledning til Bemserkning.

§ 62. Det er överset i denne Paragraph åt
tilfoie, åt Betalingen selvfolgelig först skal deponeres
ved Porfaldstid, samt åt Deponeringen kan ske i
Nationalbankens Pilialer, hvor saadanne findes.

§§ 63 og 6 4 foranlediger os ikke til nogen
Bemserkning.

§ 65. Ordene- »efter rette Porfaldstid" bor

vistnok rettes til: „til rette Porfaldstid eller senere".

§§ 66, 67, 68, 69, 70, 71 og 72 foranledige
os ikke til andre Bemserkninger, end af Komiteen
udtalte. Ved den nye Lovs Affattelse vil der selvfolgelig
blive taget det nodvendige Hensyn til, hvad
der iovrigt bestemmes om personlig Arrest.

§ 73. Komiteens Yttringer tiltrsedes.

Sluttelig Ande vi det hensigtsmsessigt, åt der
i selve Vexelloven indeholdes Bestemmelser om
Vexel-Eierens Ret til Dividende i forskjellige Boer,
naar han har Tiltale imod flere Fallenter; vi Ande
dette saameget mere nodvendigt, som der af forskjellige
Skifte-Bestyrelser (Skifteretter og private
Skiftekommissserer) er anvendt forskjellig Fremgangsmaade.
Hvad Code de Commerce föreskriver herom i
§§ 542 til 545 er vistnok rigtigt. Disse Parapraphers
Bestemmelser gaa ud paa, åt VexelEieren
har Ret til Dividende af sin fulde Fordrings
Belob i alle vedkommende Boer, indtil han
er skadeslös betalt.

De nsevnte Paragrapher omtale tillige Boernes
gjensidige Porhold, hvorimod vi i disse savne Bestemmelser
om, til hvem Vexlen skal udleveres.

Om disse Punkter have vi ikke villet formulere
bestemte Förslag, fordi vi tro, åt disse kun kunne
Ande en fyldestgjorende Droftelse i Förening med
den nedsatte Kommissions juridiske Medlemmer.

Vi tilläde os åt fremssette det Förslag, åt den
serede Grosserer-Soeietetets Komitee, efter mundtlig
Diskussion med os, vil fremssette sine yderligere
Bemserkninger skriftligt, til Afbenyttelse i Kommissionens
Forhandlinger.

Kjebenhavn, i Februar 1871.

D. B. Adler. Rudolph Puggaard,

Skrivelse

fra

Grosserer Socieletets Komité til D Hit. Adler
og Pligg,lärd,

af 20. April 1871.

Efteråt vi i Förening med D’Hrr. have
gjennemgaaet de af Dem fremsatte Bemserkninger
ved Vexelloven af 18. Mai 1825 og ved Komiteens
Förslag af 29. Juni 1861 betrseffende denne Lov,
Ande vi Anledning til folgende yderligere Bemserkninger,
hvilke vi, ligesom det er sket med alle
forudgaaende, skulle knytte til Paragrapherne i Vexelloven.

Deres Yttringer i Anledning af vore „almindelige
Bemserkninger “ tiltrsede vi.

Ligeledes tiltrsede vi Deres Bemserkninger til
Vexellovens §§ 1, 2, 3, 6.

ad § 7. Om denne § ere Meningerne i
Komiteen deelte; nogle fastholde Komiteens tidligere
Bemserkning, hvorefter den med Bogstaver skrevne
Sum skal vsere den gjseldende; andre foretrsekke
Vexellovens Bestemmelse, som giver Fortrin altid
til den mindre Sum.

Vi tiltrsede Deres Bemserkninger til §§ 9, 12,
13, 14; dog åt til § 14 endvidere bor tilfoies:
naar der ikke udtrykkelig er sagt „ikke til Ordre“,
maa altid underforstaas Ordene „ eller Ordre“, selv
om disse ikke findes anforte ved Navnet af den, til
tvem Vexlen er udstedt eller transporter et.

ad § 15. Det kan vsere rigtigt, åt den,
der förlänger flere Exemplarer af en Vexel, maa
bsere Stempeludgifteme derved; men vi tage denne
Leilighed til åt bemserke, åt det er en ubillig
Bestemmelse, åt der skal betales Stempel af Secunda,
Tertia o. s. v., d. e. flere Gånge Stempel
af een og den samme Vexel. Maaske tor man
kaabe, åt Lovgivningskommissionen vil Ande Anled -

ning til åt bevirke en Förändring heri. Vexler
horende til eet Sset, d. e. Prima, Seounda, Tertia
o. s. v. af den samme Vexel, bor kun betala een
Gång Stempel,ysaaledes som det erl Tilfseldet” i
England.

ad § 20. Det förekommer Komiteenv^rettest,
åt den i anden Passus omhandlede Fremgangsmaade
opstilles som en Re t for Vexlens Ihsendehaver,
hvoraf lian altsaa lian benytte sig om han vil, men
det bor ikke, saaledes som Loven nu fordrer det,
vsere en Förpligtelse for ham åt lade den ham
iovrigt uvedkommende Vexel protestere, Belobet af
samme deponere o. s. v.

ad §§ 22 og 23 tiltrsedes ligeledes Deres

Bemserkninger.

ad §§ 25 og 2 6; Bestemmelsen i § 26, åt den
engang tegnede Akcept ikke bor udstryges og åt dens
Udstrygning derför ikke loser Akceptanten, bor ubetinget
fastholdes. Vil man forhindre, åt Forbudef
mod Udstrygning kan omgaas ved Tilfoielser, maa
det bestemmes, åt alle Tilfoielser ved en Akcept
betragtes som ttskrevne, saafremt ikke alle de i
Vexlen Interesserede have givet Samtykke dertil; og
dette maatte da ogsaa gjselde, naar Vexlen akeepteres
for et mindre Belob, saa åt Vexlen i saa Tilfselde
ligefuldt betragtes som akcepteret for dens fulde
Paalydende. Anderledes stiller Sägen sig selvfolgelig,
naar Samtykke haves til Tilfoielsen; men dette
maa da udtrykkelig bemserkes ved Akceptpaategningen
paa Vexlen.

ad § 27. Vi ere enige med Dem i den Bestemmelse
De Ande, der bor tilfoies, men foreslaa
åt den affattes som folger:

„Dog skal det vsere tilstrsekkeligt, naar Ihsendehaveren
i saa Henseende har anvendt mulig Omsorg;
og han kan gjore sin fulde Vexelret mod Trassenten
gjseldende, naar han uopholdelig,,,, naar Forhindringerne
for den rette^ Fremgangsmaade indtrsede,
tilstiller Trassenten Vexlen og istedetfor en Protestakt
tilveiebringer uforkasteligt Bevis for, åt det,
vsere sig paa Grund af Naturbegivenheder, politiske
Forhold, eller deslige (force majeure), har vseret
umuligt åt ivserkssette det Fornodne i rette Tid.“

Deres Bemserkninger til §§ 28 og 29 til trsedes.

ad § 34. Komiteen kan ikke anse det för åt
vsere nogen stor Besvaerlighed for den, der lader
Vexlen protestere, åt give den Underretning, som vi
i vor tidligere Bemserkning til denne § har foreslaaet,
og isser ikke, naar Forholdet ordnes saaledes,
åt det kan paalsegges Notarius åt besorge dette. Paa
denne Maade vil Underretningen om- Protesten
komme let og hurtig til alle Paagjseldende, medens
den af D’Hrr. foreslaaede Fremgangsmaade er vidtloftig
og langsom. Folges vört Förslag, kan der
ikke opstaa nogen Forsommelse i Underretningens
Meddelelse, hvilket let kan ske, naar Meddelelsen
skal gaa igjennem mange Hsender.

ad § 38. Medens nogle af Komiteens Medlemmer
kunne tiltrsede D’Hrr’s Bemserkninger, fastholde
derimod Andre Komiteens tidligere Yttringer
som berettigede i sig selv og stemmende med hvad
der nu er almindeligt.

ad § 39. Den Akceptant, som betaler for

Forfaldstid, bor vistnok vsere ansvar lig, hvis . han
betaler til uretmsessig Besidder (jevnfor § 51), og
den samme Bestemmelse bor gjselde for. den Intervenient,
der betaler for Forfaldstid.

ad § 40. Yi anse det'' tvivlsomt, om der

bor indrommes Intervenienten Ret til Provision hos
Andre end hos den, han har akcepteret for.

ad § 44. Vi tiltrsede her D’Hrr’s Förslag

om åt en Betalingsfrist af 24 Timer bor indrommes

den, paa hvem Vexlen kommer filbåge, og åt Rente
bor godtgjores, forsaavidt Vexlens Belob betales for
dens Forfaldstid.

ad § 45. Om Vexler, lydende paa fremmede
Pengesorter, som skulle betales her:

Vi tiltrsede D’Hrr’s Förslag ved Deres Bemserkninger
til denne § (udtalt af Dem ved § 9)
for det Tilfselde, hvor Kurs noteres heri Landet
paa Vexlens paalydende Pengesort, og bemserke kun,
åt naar det i Deres Förslag hedder, „betales Vexlen
ikke i rette Tid o. s. v.,“ bor det vistnok forandres
til pinden Kursnotering finder Sted paa
Forfaldsdagen. “

Derimod kunne vi ikke ubetinget gaa ind
paa Deres Förslag åt Trassatus, naar Vexlen lyder
paa en Pengesort, hvorpaa der ikke her noteres
Kurs, skal betale enten til den af Ihsendehaveren

beregnede arbitrsere Kurs eller i prseget Mont

o. s. v. Der bor tilfoies: åt naar Trassatus betaler
efter den beregnede Kurs eller deponerer den
Del af Belobet, hvorom der er Differents, betalende
Belobet forovrigt, beholder han dog Ret imod Ihsendehaveren
for Feilagtigheder i Kursen, saafremt han
paataler og beviser dem paa behörig Maade, saasom
ved Mseglerattester, Oplysninger fira Nabopladser
eller deslige.

ad samme §: Om Rekambiosporgs m

a al et ere Meningerne delte.

Enkelte af Komiteens Medlemmer ere af den
Mening, åt Ihsendehaveren af en protesteret Vexel
er berettiget til åt fordre af Trassenten alle Udlseg,
der bevislig ere gjorte, og deriblandt Provision til
tidligere Ihsendehavere. Som Grund anfores, åt
da Trassenten ikke har opfyldt de af ham ved Vexlen
indgaaede Forpligtelser, maa han give fuld Erstatning
for alle deraf ifolge Vexlens Egenskaber flydende
Omkostninger. De, der ere af denne Mening,
kunne altsaa tiltrsede de af D’Hrr. angaaende
Rekambio gjorte Förslag.

Andre ere af den Anskuelse, åt da den
Förpligtelse, Trassenten har paataget sig, kun
er: åt betale Vexlens paalydende Belob paa

et vist Sted, bor han, naar Vexlen protesteres,
foruden Vexlens Belob kun betale de af
Protesten flydende Omkostninger i det Land, hvor
Vexlen skulde betales og i det Land, hvor den er
trukket, men åt det er en Ubillighed åt bebyrde ham
med Provision og Omkostninger til allé de Endossenter
i andre Lande, gjennem hvis Hsender Ihsendehaveren
i egen'' Interesse har foranlediget Vexlen
åt gaa.

Denne Anskuelse ligger vistnok til Grund for
den lemfseldige Beregning, som Vexellovens § 45

föreskriver; til denne bor man i Prinoipet holde sig,
dog med folgende Modifikationer:

1) Renten beregnes i alle Tilfselde kun med
6 pOt. p. a.

2) Provision beregnes med 1/3 § — : a) til den, der
lader Vexlen protestere; b) til den, der krsever
Belobet af Trassenten; c) til enhver Endossent
i det Land, paa hvilket Vexlen er trukket, og
til enhver Endossent i det Land, hvor Vexlen

er udstedt, der ifolge sin Förpligtelse som
Endossent har vseret i den Nodvendighed åt
maatte udrede Betalingen for Vexlen til sin
Eftermand.

3) Protestens Omkostninger, og hvad der i Kurtage,
Porto og andre Udlseg er betalt paa
Udstedelsesstedet og Betalingsstedet bliver selvfolgelig
åt betale.

Hvad Remboursement og Kursberegning af
den protesterede Vexels Belob angaar, maatte Regien
vsere den, åt Belobet maa godtgjores med den
Sum, det vil koste åt anskaffe et lignende Belob,
betalbar paa samme Sted og til samme Eorfaldstid
eller under Beregning af Renter fra Forfaldstiden.

Efter saaledes i det Foregaaende åt have fremsat
de forskjellige Anskuelser, som have gjort sig
gjmldende om Rekambiosporgsmaalet, henstille vi
dets Afgjorelse til Kommissionen.

ad §§ 48 og 49. Yi kunne tiltrsede D’Hrrs
Bemserkninger ved disse Paragrapher.

ad § 52. Naar Lobedagene bortfalde, hvilket
vi ere enige i bor udtales udtrykkelig, vil det vistnok
vsere i sin Orden, åt de Respitdage, som
man er enig om åt foreslaa, bestemmes som 3
Sognedage.

ad § 56. Vi finde det rigtigt åt, for åt bevare
sin Ret mod Akceptanten, efter en domicilieret Vexel
maa man ubetinget lade den protestere for Domiciliaten.

ad §§ 59, 62, 65. D’Hrrs Bemserkpinger

tiltrmdes.

D’Hrr’s Slutnings - Bemserkning om Vexeleierens
Ret i flere forskjellige Boer, som hefte for
Vexlen, tiltrgede vi.

I alt Övrigt henholde vi os til vore tidligeré
Bemserkninger af 29. Juni 1861.

Bilag C. til Motiver til Vexellovudkastet.

Gesellschaft fur Reform und
Codification des Völkerrechts.

G-rundztlge

eines

gemeinsamen internationalen Wechselrechts

aufgestellt von der unterfertigten im Haag im Jahre
1875 ernannten Commission der Association fiir die
Reform lind Codification des internationalen Reciits,
lind angenommen von der Conferenz zn Bremen im
Jahre 1876.

Association for the Reform
and Codification of the Law of Nations.

Principles

for an International Law

to govern Bills of Exchange, agreed upoii hy the
Commission of the Association for the Reform and
Codification of the law of Nations appointed åt the
Hagne in 1875, and approved hy the Conferencc
åt Bremen in 1876.

1. - Die Wechselfähigkeit ist bedingt durch die
Eäbigkeit, sioh durch Verträge zu verpflichten.

2. Der Wechsel muss die Bezeichnung als
„ Wechsel" in der Urkunde enthalten.

3. Das Valutenbekenntniss ist kein Erforderniss
des Wechsels oder des Indossaments.

4. Usowechsel sind unzulässig.

5. Die TJebertragbarkeit an Ordre kann nur
durch ein ausdruckliches Verbot im Wechsel oder
im Indossament ausgeschlossen werden

6. Wechsel auf Ueberbringer sind unzulässig.

7. Die distantia loci ist kein Erforderniss
des Wechsels.

8. Das Blanco-Indossament ist gultig.

1. That the capacity of a party to contract
under a Bill of Exchange shall be governed by the
capacity of the party to enter into an obligation
generally.

2. That to constitute a Bill of Exchange it shall
be necessary to insert on the face of the instrument
the words Bill of Exchange.

3. That it shall not be obligatory to insert on
the face of the instrument or on any indorsement
to the words Value received, nor to State the
consideration.

4. That the employment of usances shall be
abolished.

5. A Bill of Exchange shall be deemed negotiable,
unless restricted in express words on. the face
of the instrument or on an indorsement.

6. That the making of a Bill of Exchange or
promissory note to bearer shall not be allowed.

7. That the rule of law of distantia loci
shall not apply to Bills of Exchange.

8. That a Bill of Exchange be negotiable by
blank indorsement,

9. Durch das Indossament eines verfallenen
und nicht Mangels Zahlung protestirten Wechsels erlangt
der Indossatar die Rechte gegen den Acceptanten
und Regressrechte gegen die Nachindossanten. Ist
die Protesterhebung erfolgt, so hat der Indossatar nur
die Rechte seines Indossanten gegen den Acceptanten,
den Aussteller und die Vorindossanten.

10. Die Annahme hat schriftlich auf der Urkunde
zu geschehen. Es geniigt för dieselbe, wenn
der Bezogene seinen Namen oder seine Pinna auf die
Vorderseite der Urkunde schreibt.

11. Der Bezogene kann die Annahme auf einen
Theil der Wechselsumme beschränken.

12. Die Streichung der einmal geschriebenen
Annahme ist wirkungslos.

13. Respecttage sind unzulässig.

14. Der Wechselinhaber ist bei der Regressnahrae
an die Reihenfolge der Indossamente und an
die einmal getroffene Wahl nicht gebunden.

15. Protesterhebung oder Notkung des Protestes
ist zur Wahrung des Regresses unerlässlich.

16. Die unterlassene Notification Mangels Annahme
oder Mangels Zahlung hat nicht den Verlust
der Wechselsumme, wohl aber die Verpflichtung zum
Schadenersatz zur Polge.

17. Die Protestfrist soll wegen höherer Gewalt
fur die Dauer der Stening, aber niemals fiber eine
kurze ein fur alle Mal durch das Wechselgesetz zu
bestimmende Prist hinaus erstreckt werden.

18. Die cassatorische Olausel ist bei Wechselduplicaten
nicht erforderlich.

19. Die Wechselklage kann gleichzeitig gegen
alle, einige oder einen Wechselverpflichteten angestrengt
werden.

9. The indorsement of an overdue Bill of Exchange
which has not been duly protested tor dishonour
for non-payment shall convey to the holder
a right of recourse only against the acceptor and
indorsers subsequent to the dato of protest. Where
due protest has been made, the holder shall only
possess the rights of the last indorser against prior
parties, subject to equities.

10. That the acceptance of a Bill of Exchange
must be in writing on the face of the Bill itself.
The signature of the party or parties upon whom
it is drawn (without additional words) shall constitute
acceptance, if written on the face pf the Bill.

11. The party upon whom a Bill of Exchange
is drawn shall be permitted to accept for a less sura
than is expressed on the Bill of Exchange itself,

12. The cancellation of a written acceptance
shall not be valid.

13. That no days of grace shall be allowed.

14. The party seeking recourse shall not be

limited to the order of succession of indorsements,

and he shall be entitled to his election åt any time
against all or any of the parties to the Bill.

15. That protest or noting for protest shall be
necessary to preserve the right of recourse upon a
Bill of Exchange dishonoured for non-acceptance or
for non-payment.

16. That default of notice of dishonour for non acceptance

or non-payment shall not entail upon

the holder or other parties to a Bill of Exchange

the loss of their right of recourse for the amount
stated on the face of the Bill, but the defaulting
party shall nevertheles be liable for any damages
consequent upon such default.

17. The legal time required for protest shall
be extended in the case of vis major during the
time of the cause of interruption, but shall not in
any event exceed a short period of time to be fixed
by the Code.

18. That the annulling clause on the face of
a Bill of Exchange shall not be necessary in the
case of duplicates.

19. That the right of action on a Bill of Exchange
shall be allowed against all or any one or
more of the parties to a Bill of Exchange.

20. Der in den vorstehenden englischen Bestimmungen
enthaltene Ausdruck „ Promissory n o t e “
(eigener Wechsel) ist nicht auch auf Coupons, BankOhecks
und andere ähnliche Urkunden in denjenigen
Ländern auszudehnen, in welchen solohe Urkunden
den Wechseln gleich hehandelt werden.

Zugleich spricht die Versammlung die Ueberzeugung
aus, dass im Palle des Inslebentretens eines
gemeinsamen Wechselrechts der Autonomie der Parteien,
sowie dem G-ewohnheitsrecht neben dem G-esetze
oder gegen dasselbe keine Wirksamkeit gewährt
werden solk

20. That inthe foregoing Artides the expression
Promissory Note shall not apply to Coupons, Bankers’
Cheques and other similar Instruments in those
countries where such Instruments are classed as
Promissory Notes.

The Conference desires to express an opinion
that, in the event of a universal Code for Bills of Exchange
coming into operation, no special agreement
between the parties to a Bill of Exchange, or any
custom shall exclude er limit the operation of the
Code.

De af Selskabet för Folkerettens Reform og Kodiflkation paa dets Mode i Antwerpen i 1877
vedtagne Tillsegsbestemmelser til foranstaaende Resolutioner ere saalydende:

1. Die Griiltigkeit des Wechsels kann nicht von
der Verwendung des Stempels abhängig gemacht
werden.

2. Im Palle der verweigerten Annahme oder
einer bedingten Annahme, hat der Wechselinhaber
sofort den Regress gegen den Aussteller und die
Indossanten auf Zahlung der verschriebenen Summe
und der Auslagen, abzuglich des Diskontos.

3. Im Palle einer Zahlungseinstellung des Acceptanten
vor dem Verfalltage des Wechsels, hat der
Wechselinhaber sofort den Regress gegen den Aussteller
und die Indossanten auf Zahlung der verschriebenen
Summe und der Kosten, abzuglich des
Diskontos.

4. Der Burge (per av al) häftet wechselmässig
und solidarisch mit derjeningen Person, fur welche er
sicli verburgt hat,

1. The validity of a Bill of Exchange shall
not be alfected by the absence or insufficiency of a
stamp.

2. In case of dishonour for non-acceptance or
for conditional acceptance, the holder shall have an
immediate right of action against the drawer and the
indorsers for payment of tbe amount of the bill and
expenses, less discount.

3. Where the acceptor shall have eommitted an
act of bankruptcy before due date, the holder shall
have an immediate right of action against the drawer
and indorsers for payment of the amount of the bill
and expenses, less discount.

4. The surety upon the bill (donneur d’aval)
shall be primarily liable with the person whose surety
he is,

5. Der wechselmässige Anspruch gegen den
Acceptanten verjährt in drei Jahren, vom Verfalltage
des Wechsels an gerechnet. Der wechselmässige
Anspruch gegen den Aussteller und die Indossanten
verjährt in achtzehn Monaten, vom Verfalltage des
Wechsels. an gerechnet. Dieselben Vorschriften der
Verjährung finden ant den Burgen Anwendung. Jede
im Wechsel enthaltene entgegengesetzte Bestimmung
ist nichtig.

6. Die Eähigkeit eines Ausländers, wechselmässige
Verbindlichkeiten zu tibernehmen, wird nach
den Gesetzen des Staates beurtheilt, welchem derselbe
angehört. Jedoch wird ein nach den Gesetzen seines
Vaterlandes nicht wechselfähiger Ausländer durch
Uebernahme von Wechsel verbindlichkeiten im Inlande
verpflichtet, insofern er nach den Gesetzen des Inlandes
wechselfähig ist.

5. The period for the Imitation of actions upon
a Bill of Exchange shall be three years from due dato
as against the acceptor and eighteen months from due
date as against the drawer and indorsers, any
agreement to the contrary upon the bill itself notwithstanding;
and the same rules shall apply to their
respective sureties upon the bill (donneurs d’aval).

6. The capacity of a foreigner to contract by
means of a Bill of Exchange shall be governed by
the law of his country; but a foreigner who enters
into a contract of exchange, being incapable of buding
himself by such a contract in his own country,
shall be bound, if he is capable of binding himself
by such a contract under the law of the country in
wliich he contracts.