BILAGA TILL UTREDNING OCH YTTRANDE ANGÅENDERESERVATIONSANSLAGET TILL FLOTTANS ÖFNINGAR II (Statens offentliga utredningar 1912:2)

BILAGA TILL UTREDNING OCH YTTRANDE ANGÅENDE
RESERVATIONSANSLAGET TILL FLOTTANS ÖFNINGAR II

DEN MARITIMA FÖRVALTNINGENS
ORGANISATION OCH REVISION

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ENLIGT KUNGL. MALTS UPPDRAG

AFG1FVET AF

CHR. L. TEN O W

STOCKHOLM 1912

ISAAC MARCUs’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

I förra delen af mitt yttrande angående reservationsanlaget till
flottans öfningar bär jag under »Allmänna slutsatser» uttalat, att stora
brister vidlåda marinens ekonomiska administration och att en enhetlig
ledning af marinens ekonomi saknas.

Jag har såväl i nämnda del som i den nu alslutade i olika
sammanhang gifvit exempel på dessa organisatoriska brister. Och det
lärer numera icke af någon bestridas, att man för framtiden skulle bäst
och säkrast förebygga uppkomsten och tillväxten af sådana missförhållanden,
som varit föremål för denna undersökning, om man kunde
åstadkomma större enhetlighet och sammanhållning i själfva organisationen.

Genom nådigt bref den 28 april 1911 har också Kungl. Maj:t
uppdragit åt mig att under mitt fortsatta granskningsarbete hafva uppmärksamheten
fästad på de brister, som må vidlåda den maritima förvaltningsorganisationen,
och, sedan material för frågans bedömande blifvit
förebragt, därmed inkomma till Kungl. Maj:t.

För att erhålla vidgade synpunkter har jag ansett det nödigt att
jämväl studera vissa främmande länders motsvarande organisationer. Fn
redogörelse för Danmarks, Tysklands och Frankrikes marinförvaltningar
kommer jag att aflämna med särskild underdånig skrifvelse.

Det yttrande, som den svenska organisationen synes mig i detta
sammanhang påkalla, anhåller jag nu att få afgifva.

Återblick.

Den äldsta motsvarigheten till svenska marinens nuvarande förvaltningsöfverstyrelse
utgjorde amiralitetskollegium. Redan under Gustaf II
Adolfs regeringstid omnämnes ett öfverläggande råd af flottans amiraler
med riksamiralen i spetsen; men med ett tast organiseradt amiralitetskollegium
kan man räkna först från år 1634, hvars regeringsform
stadgar om kollegiets sammansättning och hufvudsakliga funktioner.

Kollegiet utgjordes af riksamiralen såsom ordförande, två riksråd, helst
sådana som tjänat till sjöss, samt fyra viceamiraler eller skeppskaptener.
1 denna kollega sammansättning vidtogs år 1636 den
ändringen, att en lagfaren ledamot, en »kommissarius», däri insattes i
stället för en af de fyra militära ledamöterna. Denna åtgärd föranleddes
däraf, att en undersökning af kollega verksamhet ådagalagt tillvaron af
äfven för dåtida förhållanden svårartade bristfälligheter inom sjöförsvarets
förvaltning.

Kollegiets uppgift var att sörja för dels skeppsflottans vidmakthållande
och utveckling, dels personalens anställande, beväpnande och
utbildning, dels handhafvande! af räkenskapsväsendet inom flottan.

Riksamiralen, i en person föredragande i riksrådet, under konungen
högste befälhafvare öfver flottan och chef för amiralitetskollegium, i
sistnämnda egenskap med samtliga förvaltningens trådar sammanlöpande
i sin hand, utöfvade vid denna tid det vidsträcktaste inflytande öfver
flottans verksamhet. Hans ställning påminte mycket om den, som i
länder med stark och utpräglad ministerstyrelse i våra dagar tillkommer
vederbörande marinminister, ehuru lian naturligtvis utöfvade sin befogenhet
väsentligen obunden af konstitutionella villkor och politiska konjunkturer.
Den inskränkning i hans befogenhet, som amiralitetskollegii
kollegiala arbetsform bort medföra, upphäfdes till god del genom det
honom tillkommande ledamotskapet af riksrådet. Denna starka maktkoncentration
hos den ansvariga ledningen visade, åtminstone i militärt
hänseende och vid regimens begynnelse, de lyckligaste resultat för
marinen. Visserligen brottades amiralitetskollegium länge utan framgång
med svårigheterna att bringa ordning och reda inom ekonomien, men
detta torde till hufvudsaklig del få tillskrifvas den tillsynes alltför svaga
representation, som inom kollegiet inrymts åt den ekonomiska sakkunskapen,
äfvensom den skäligen primitiva ståndpunkt, på hvilken räkenskapstekniken
ännu befann sig. Hela statens ekonomi led för öfrig!
under denna tid af fullständig desorganisation. Regimen infaller dock
i en tid, som kännetecknas af den expansivaste lifskraft hos nationen i
dess helhet, en period af den kraftigaste utveckling och de ärofullaste
minnen för vår marin.

Kollegiets åligganden växlade under tidernas lopp högst väsentligt:
tidvis inrymdes åt detsamma en vidsträckt befogenhet, tidvis och speciellt
närmast före dess slutliga upplösning reducerades dess inflytande till
nära nog intet. En afgörande vändpunkt i kollegiets historia infaller
ungefär samtidigt med att kollegiet år 1776 förlädes till rikets hufvudstad
efter att allt ifrån anläggningen af Karlskrona Örlogsstation hafva

varit med denna förenad. Icke så att denna åtgärd i och för sig
behöfde medföra några omhvälfvande förändringar i kollegiets åligganden,
men på den grund att vid ungefär samma tidpunkt synnerligen vidtgående
reorganisationer beträffande den militära öfverledningen vidtogos,
livilka kommo att djupt ingripa jämväl i den maritima förvaltningen.

Första åtgärden i dylik riktning var inrättandet år 1780 af generalamiralsämbetet,
hvars innehafvare hade att ensam ansvara för örlogsflotta^
tillstånd, ej blott i hvad rörde själfva fartygen med tillhörigheter
samt personalens organisation och utbildning, utan jämväl i allt hvad till
hushållningen hörde. Sidoordnadt med en militär öfverledning med dylikt
ansvar och sådan vidsträckt verkningskrets var det gifvet, att endast ett
minimum af själfständig insats i marinens administrativa verksamhet
skulle kunna af amiralitetskollegium göras.

Ännu fullständigare bröts emellertid dess inflytande år 1789, då genom
Kungl. bref den 8 mars anbefalldes inrättande af ett särskildt generalintendents-ämbete
med tillagd full befogenhet i ombesörjandet af den ekonomiska
förvaltningen vid flottan. Då samtidigt därmed äfven fungerade
vissa s. k. utredningskommissioner med inflytande öfver andra grenar
af förvalIningsväsendet och rätt att i konungens namn befalla, var
amiralitetskollegium vid denna tid de facto försatt ur funktion. Då detsamma
år 1791 upplöstes, anfördes också såsom grund för denna åtgärd
främst, att kollegiets göromål under tidernas lopp till större delen försvunnit,
hvadan detsamma ej kunde anses bereda staten en mot kostnaden
för dess underhåll svarande nytta.

Såväl generalintendentsämbetet som utredningskommissionerna
indrogos med afslutandet af 1788—1790 årens krig. En administrativ
öfverstyrelse kunde emellertid ej undvaras. Den som sedau gammalt
fanns, ehuru på sistone beröfvad hvarje inflytande, hade visserligen visat
sig ur stånd att på ett tillfredsställande sätt fylla sin viktiga och ansvarsfulla
mission inom flottan, hvarför också vid mera kritiska tidpunkter
tillfälliga ersättare för densamma måst utses; men helt afvara en kontinuerlig
och sakkunnig administrativ öfverledning lät sig icke göra.

Genom kungl. cirkulär den 5 maj 1791 anbefalldes därför inrättandat
af ett general-sjömiliskontor i Stockholm, hvilket ämbetsverks
åligganden att börja med voro relativt små, men senare utökades högst väsentligt,
ity att alla ärenden, som dittills tillhört generalamirals-ämbetet,
öfverflyttades på detsamma. Statssekreteraren för sjöärendena, hvilken
med biträde af tvenne amiralitets-öfverkommissarier utöfvade chefskapet

för general-sjömiliskontoret och i egenskap af generaladjutant jämväl
handlade flottans kommandoärenden, kom på så sätt att inom flottans
fredsorganisation intaga en ställning, som i mycket påminde om den
forna riksamiralens.

Ej heller detta sakernas tillstånd varade emellertid länge. Ej långt
efteråt var en ny organisation i kraft med en storamiral som högsta
chef. Hela 1790-talet kännetecknas af ett oupphörligt omgestaltande
af den marinmilitära öfverledningen, än efter en princip, än efter en
annan: ett vittnesbörd visserligen om lifaktighet i verksamheten, men
äfven om planlöshet och oro.

Först år 1803 framträder en institution, som visade sig i besittning
af tillräcklig lifskraft att inom marinens historia lämna mera djupgående
spår efter sig. Det var den då genom kungl. bref den 23 mars
inrättade förvaltu ingen af sjöärendena. Enligt instruktion af samma dagtillkom
densamma »öfverinseende, direktion och kontroll af speciella förvaltningen
vid alla stationer, der Kungl. Maj :ts och rikets flottor, eskadrar
och eskaderdivisioner nu äro, eller framdeles blifva förlagda, omsorgen
för deras tjänstbarhet, vidmakthållande, förseende och bemannande samt
möjligaste förbättring; äfvenledes i afseende på alla dertill erforderliga byggnader,
inrättningar och tillhörigheter af alla slag; — — — och för
öfrigt allt, hvad till sjöförsvarsverket i det hela samt dertill hörande
anstalter hänföras kan». Förvaltningen, i hvars öfverläggningar föredraganden
i kommandomål, generaladjutanten för flottan, jämväl ägde
deltaga, utöfvade sålunda vid denna tid en vidsträckt såväl militär som
administrativ verksamhet. Häri vidtogs dock snart ändring.

Redan år 1805 förklarade Kungl. Maj:t i samband med det generaladjutanten
befriades från deltagande i förvaltningens göromål, att
förvaltningen af sjöärendena blott i ekonomiskt afseende hade att utöfva
öfverstyrelsen öfver örlogsflottan, men befälhafvande amiralen i militärt.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed handhades marinens öfverledning
därpå under en relativt lång period. Först år 1827 omlades
den ånyo i samband med återupplifvandet af det gamla storamiralsämbetet.
Storamiralen utöfvade nu närmast konungen befälet öfver
flottan. Verkställigheten af hans befallningar i dylik egenskap ålåg
trenne honom omedelbart underordnade afdelningar, en militär, eu administrativ
och en teknisk, hvar och en under ledning af en flaggman.

Första afdelningen inneslöt bland annat storamiralens stabsexpedition
och handlade alla frågor om befordringar, afsked, kommenderingar,

instruktioner, exercis, uniformsmodeller in. in., öfver hufvud taget ärenden
af rent militär natur. Andra afdelningen var förvaltningen af sjöärendena.
Denna, som arbetade efter en i några punkter ändrad instruktion af
år 1824, intog en ställning, som gentemot storamiralen var relativt själfständigare
än öfriga afdelningar. Storamiralen deltog icke i något besluts
fattande inom afdelningen. Denna undantagsställning synes hafva beredts
afdelningen för att befria storamiralen, i hvilken befattning dåvarande
kronprinsen fungerade, från hvarje redovisande förhållande till statsmedlen.
Afdelningen arbetade efter den förutvarande instruktionen för
förvaltningen af sjöärendena och var underkastad storamiralens öfverledning
hufvudsakligen i så måtto, att den skulle, när honom syntes
godt, redogöra för, huru Kungl. Maj:ts befallningar inom gränserna för
afdelningens verksamhet utförts, huru arbetsplanen efter statsregleringen
m. m. blifvit verkställd, samt i öfrigt meddela de upplysningar och verkställa
de utredningar angående flottans tillstånd, som begärdes. Tredje
afdelningen handlade alla ärenden, som rörde sjökommunikationerna,
vattenbyggnader, kanaler, strömrensningar, sjökarteverket m. m.

Storamiralens egentliga ämbetsutöfning bestod i de allmänna planernas
grundläggning, i granskning af de årliga statsregleringsförslagen samt
en generell omsorg om vapnets utveckling och hållande vid erforderlig
styrka. Nästan-alla ärenden af större vikt skalle undergå storamiralens
pröfning, innan de hos Kungl. Maj:t anmäldes. Generella betänkanden
och planer undertecknades jämväl af de tre afdelningscheferna med rätt
för enhvar att genom reservation bringa sin afvikande mening till synes.

Ett nytt utvecklingsskede inledes med år 1840. Såsom följd af den
då genomförda förändrade organisationen af statsrådet och införandet af
departementalstyrelse i vårt land, upplöstes storamiralsämbetet. Däremot
bibehölls ämbetets andra afdelning, nämligen förvaltningen af sjöärendena,
för hvilken ny instruktion utfärdades den 18 januari 1841. Uti dennas § 1
stadgades, att förvaltningen »utöfvar den ekonomiska styrelsen och vården
öfver allt hvad som angår rikets försvar till sjöss samt dess vidmakthållande
och förkofran». Det ekonomiska öfvervakandet, den finansiella
ledningen var sålunda förvaltningens hufvuduppgift. Emellertid tillädes
densamma såväl genom följande paragrafer i samma instruktion som
genom senare tillkomna särskilda förordningar en mängd åligganden utom
det ekonomiska området, hvilka kommo att inrikta dess verksamhet vida
därutöfver, bland annat med en del af de rika tekniska uppgifter, som
ännu i dag åligga marinens ekonomiska öfverstyrelse. Dess befogenhet
motsvarade i allt väsentligt den nuvarande marinförvaltningens. Dock

ingrep vid denna tid öfverstyrelsen väsentligt djupare än i våra dagar i förvaltningens
detaljer. Så tillkom densamma exempelvis så godt som alla
upphandlingsärenden. Med flottans utveckling i modern riktning och den
allt mera komplicerade beskaffenheten af dess anskaffning och underhåll,
visade det sig emellertid snart nödvändigt att från centralförvaltningens
handläggning afskilja en mängd ärenden och i motsvarande mån vidga
de lokala myndigheternas förvaltningsbefogenheter. Vid ungefär denna
tidpunkt får därför äfven stationens förvaltningsväsende att uppvisa ett
successivt framväxande af nya förvaltningsorgan och ett rikare administrativt
lif öfver hufvud. Jag skall därtill senare återkomma.

Förvaltningen af sjöärendena i denna form ägde bestånd till och
med år 1877, då den efterträddes af marinförvaltningen. Vissa under
sista åren af dess tillvaro vidtagna organisatoriska förändringar inom
densamma skola längre fram behandlas. Enligt 1841 års instruktion
skulle förvaltningen utgöras af en flaggman, såsom chef, två flottans
officerare af högre grad, förordnade af Kungl. Maj:t på obestämd tid,
ett amiralitetskammarråd samt lotsdirektören. Dessutom tillädes genom
senare kungl. förordningar sekundchefen för konstruktionskåren samt
chefen för sjökar tekontoret säte och stämma i förvaltningen, dock endast
för de ärenden, enhvar af dem föredrog. Förvaltningens verksamhet
bedrefs på fyra olika kontor, nämligen ett kansli, ett konstruktionskontor,
ett lotskontor och ett kammarkontor. Senare tillkom också ett sjökartekontor.
Alla mål skulle gemensamt behandlas och efter flesta
rösterna afgöras med utslagsröst för chefen vid lika röstetal.

Ehuru förvaltningen af sjöärendena såsom flottans ekonomiska (och
tekniska) öfverstyrelse sålunda fick en relativt lång lifslängd, betyder
detta emellertid icke, att man ansåg sig uti dess organisationsform
hafva funnit den, som bäst motsvarade flottans behof af en ekonomisk
centralmyndighet. Tvärtom kännetecknas hela tidsperioden af ständiga
organisationsstnder och oupphörliga reformplaner i fråga om marinens
öfverstyrelse. En genomgående sträfvan i alla dessa var att helt och
hållet upphäfva denna kollegialt arbetande institution och var sålunda
riktad mot själfva ämbetsverkets existens. Att förvaltningen lyckades
genomkämpa alla dessa strider synes mindre hafva berott på den inneboende
lifskraften hos institutionen i och för sig än på det motstånd de
framkomna förslagen rönte till följd af de djupgående konstitutionella
konsekvenser, som af deras genomförande betingades.

Redan få år efter förvaltningens af sjöärendena tillkomst väcktes
det törsta förslaget till dess reorganiserande. Det var i särskilda af
generalamiralen grefve Puke och konteramiralen af Wirsén år 1811

på nådig befallning afgifna yttranden angående sjöförsvarets ordnande.
Dessa båda förslag skilde sig ursprungligen väsentligt från hvarandra,
men Puke anslöt sig senare till det Wirsénska reformförslaget. Detta
förordade en sådan omläggning af marinens öfverledning, att styrelsen
i sin helhet skulle uppdragas åt eu enda person såsom »chef för sjöministerdepartementet».
Detta skulle vara uppdeladt på två byråer, en
militär byrå under en amirals ledning och en civilbyrå under ledning
af en civil ämbetsman, benämnd amiralitetsintendent. Förslaget syftade
sålunda mot införande af ministerstyrelse lör flottans ärenden och ett
särskiljande af militär och administrativ verksamhet inom marinen. Ett
dylikt afvikande från den dittillsvarande delvis kollegiala styrelseformen
inom flottan innebar ett djärft och själfständigt grepp på organisationsfrågan
och kunde i princip stödja sig på ett af 1809—10 års ständer i
fråga om rikskollegierna gjordt uttalande, hvari påyrkades utredning
angående möjligheten att upplösa dessa. Det vidsynta förslaget, hvilket
senare — om ej i ursprunglig form, så dock i väsentliga punkter —
blef realiseradt, föranledde nu emellertid ingen åtgärd. Därtill torde
hufvudsakligen hafva bidragit det motstånd, som bereddes riksdagens
uttalande af en för frågans pröfning särskilt förordnad kommitté, bestående,
under utrikes-statsministerns ordförandeskap af presidenten och
eu ledamot från hvarje kollegium, ett afstyrkande, som med hänsyn till
den åt kommittén gifua sammansättningen emellertid ej verkar i särskild
grad öfverraskande.

De i förslaget häfdade principerna inneslöto emellertid alltför
mycket af inre styrka och berättigande för att af detta första motstånd
nedslås. Vid upprepade tillfällen och i olika kommittéuttalanden återkommo
de, ehuru i från hvarandra något afvikande former. År 1840, i
och med departementalstyrelsens införande, skedde så genombrottet, och
en af det gamla Wirsénska förslagets hufvudpunkter, eller om högsta
ledningens samlande under en chef, genomfördes.

Däremot kvarstod den centrala kollegialstyrelsen oförändrad. Det
nya, det främmande i själfva tanken torde ha skrämt mången, som
vant sig att i de på nationell botten och tvåhundraårig tradition
hvilande kollegierna se det säkraste värnet för en insiktsfull och rättrådig
statsförvaltning. Vid riksdag efter riksdag framkommo emellertid
nya yrkanden på vidtagande af erforderliga åtgärder för kollegiernas
upplösning och det centrala förvaltningsväsendets närmare anslutning
till departementen och departementscheferna.

Redan vid departementalreformens genomförande förefanns en stark
opinion därför, så stark t. o. in. att man ansåg sig böra i samband

med då vidtagna grundlagsändringar hålla vägen öppen äfven för en
dylik reform och därför vid kollegiernas omnämnande i regeringsreformen
§ 35 bifogade orden »eller de i dessas ställe inrättade verk». Efter
den lyckligt genomkämpade striden för departementalreformen slappades
emellertid intresset för någon tid. Frågan var dock åter uppe redan vid
1844—1845 års riksdag i tvenne olika motioner dels i bondeståndet,
dels i borgareståndet, den senare afseende endast förvaltningen af sjöärendena,
men lyckades ej vinna riksdagens gehör. Vid 185G-—1858 års
riksdag hade frågan avancerat så långt, att rikets ständer enade sig om eu
underdånig skrifvelse i ämnet. Däri hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes
förordna en kommitté af sakkunniga personer för att afgifva yttrande
och förslag, huruvida och på hvad sätt en sådan förändring uti styrelseverkens
och förvaltningsmyndigheternas organisation skulle kunna åstadkommas,
som i öfverensstämmelse med de grunder, hvarpå departementalstyrelsen
hvilade, beredde en dylik organisation närmare samband
med statsdepartement^! äfvensom möjligaste enkelhet i ärendenas
behandling i förening med nödig säkerhet, Emellertid uttalade ständerna
sig emot sådana förändringar i den rådande organisationen att
därigenom skulle införas eu uti åtskilliga andra länder bruklig s. k.
ministerstyrelse, hvarigenom förvaltningsärendena blefve afgjorda af
departementscheferna och departementen således organiserades med
byråer endast för ärendenas beredande. En sådan förändring ansågs
nämligen hvarken vara öfverensstämmande med rikets grundlagar eller
i öfrigt förenlig med säkerheten för ärendenas behöriga handläggning,
hvilken man just velat trygga genom att öfverlämna densamma åt
ämbets- och tjänstemän, hvilka, sjelfständigt verkande, vore för sina
åtgärder i laga ordning ansvariga, En dylik organisation ansågs också
möta ett väsentligt hinder uti ärendenas mängd samt i olämpligheten af
att åt departementscheferna öfverlämna eu vidsträckt, med redovisningsoch
ansvarsskyldighet förenad medelsförvaltning. Det af ständerna uttalade
önskemålet borde däremot kunna vinnas därigenom, att de behöfiiga
förvaltningsverken, måhända med ett och annat undantag, såsom
särskilda afdelningar förenades med departementen under departementschefernas
högsta chefskap och inseende, men borde behandlingen af
dithörande ärenden och rättigheten att därutinnan besluta, likväl under
behörig ansvarsskyldighet, tillhöra där anställda ämbets- och tjänstemän,
antingen kollektivt, där ärendenas vikt och beskaffenhet funnes böra
därtill föranleda, eller, då fråga endast vore om verkställighetsåtgärder
eller mindre viktiga ärenden, vederbörande afdelningschefer, allt efter

hvad vid uppgörande af förslag till den nya organisationen kunde finnas

lämpligast. .

Riksdagen uppdrog sålunda med tämlig tydlighet de linjer, efter
hvilka man trodde sig, utan att uppgifva kollegialsystemets fördelar,
kunna frånkomma vissa starkt framträdande olägenheter hos detsamma,
enkannerligen långsamheten i ärendenas beredning samt den sega tröghet
öfver hufvud, hvarmed statsorganismen funktionerade. Riksdagens skiifvelse
föranledde Kungl. Maj:t att förordna en särskild kommitté föi
ändamålet, hvilken föreslog'' ett flertal åtgärder beträffande marinens
styrelseorgau, hl. a. att förvaltningen af sjöärendena såsom rikskollegium
skulle upphöra. Kommitterades förslag väckte emellertid starkt
motstånd från förvaltningens sida och allt förblef, i hvad förvaltningen
angick, hufvudsakligen vid det gamla.

Vid 1867 års riksdag väcktes frågan åter motionsvis och föranledde
eu underdånig skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Redan dessförinnan
hade Kungl. Maj:t emellertid föranstaltat om en utredning, i
hvad flottan rörde, i det af riksdagen uttalade syftet. Genom beslut
den 30 oktober 1866 hade nämligen förordnats eu kommitté pa sju
personer att afgifva betänkande och förslag i ett flertal organisatoriska
förvaltningsfrågor rörande marinen och därvid bl. a. yttra sig angående
erforderliga förändringar i öfverstyrelsens organisation.

Kommitterade framlade den .15 juni 1868 sitt betänkande. Detta
torde vara förtjänt af en utförligare redogörelse såväl på grund af de
praktiska uppslag, som däri lämnades, som därför att det beteckna!
slutpunkten och stilleståndet tillsvidare i den långa strid, som om den
centrala förvaltningsmyndighetens bestånd så länge förts.

Kommitterade ansågo den förvaltningen af sjöärendena tillkommande
ställningen af mellaninstans mellan Kung]. Maj:t såsom sjövapnets
högsta styrelse och stationsbefälhafvarne såsom de verkställande myndigheterna
om ock långt ifrån skadlig, ja, i många tall icke utan nytta,
dock ingalunda medföra så stora fördelar, att därigenom uppvägdes de
olägenheter, hvilka såsom eu naturlig följd-af omgången uppkommo.
Förvaltningskostnaden borde också kunna icke oväsentligt nedsättas, i
händelse ärendenas behandling förenklades i åt kommitterade föreslagen
riktning. Kommitterade hade därför funnit förvaltningen af sjöärendena
kunna upphöra och de ärenden, i hvilka någ''on själfständigt afgöiande
rätt varit samma ämbetsverk tilldelad, öfverlämnas till stationsbefälhafvarne
och endast i ett fåtal fall förbehållas Kungl. Maj.t.

Med hänsyn till den oberäkneliga fördel, som kunde uppkomma
däraf, att chefen för sjöförsvarsdepartementet, såsom högste ledaren näst

Kungl. Maj:t af departementets angelägenheter, till sin disposition utan
all omgång erhölle all den sakkännedom, som det maktpåliggande'' ämbetet
kräfde, ansågo kommitterade, att då förvaltningen af sjöärendena
upphörde, borde i dess ställe inom sjöförsvarsdepartementet inrättas
byråer, hvilka inom sig ägde den nu hos förvaltningen af sjöärenden
befintliga sakkännedomen och kunde, i likhet med hvad nu genom förvaltningen
ägde rum, sammanhålla den inom de olika afdelningarna sig
utvecklande verksamheten, utan att dock, trädande gällande grundlag
för nära, i densamma på annat sätt ingripa än genom att meddela upplysningar
för ärendenas föredragning inför Kungl. Maj:t.

1 fråga om verksamheten inom och sammansättningen af de byråer,
som sålunda ansetts böra inrättas i sjöförsvarsdepartementet, föresloges
följande närmare bestämmelser:

l:o) Byrån för militärärendeu.

Dess chef skulle vara en därtill af Kungl. Maj:t förordrtad officer
af flottan eller skärgårdsartilleriet. Till byråns behandling skulle höra
frågor rörande armering och tackling af fartygen, bestyckning af sjöfästningarna
äfvensom uppgörande af ritningar och förslag i dessa ämnen,
fartygens utrustning i allt hvad som icke rörde det ekonomiska, sjötruppens
beklädnad, beväring och ammunition, utarbetande eller förändring
af militärreglementen samt föreskrifter rörande militärtjänsten
till sjöss och sjöaflöningen, militärundervisningsverken för sjövapnet,
deras ordnande och verksamhet samt slutligen granskning af inkommande
berättelser om utförda sjöexpeditioner.

2:o) Byrån för ingenjörärenden.

Dess chef skulle vara öfverdirektören för mariningenjörstaten. Till.
denna byrås behandling skulle höra frågor rörande ny- och ombyggnad
samt reparation af sjövapnets fartyg och annan flytande materiel, byggnader,
kajer, broar, dockor, verkstäder jämte därtill hörande maskinerier
och viktigare inrättningar af mekanisk natur, äfvensom uppgörande af
ritningar, förslag och tekniska föreskrifter i dessa ämnen m. m.

3:o) Byrån för ekonomi och räkenskapsärenden.

Dess chef skulle af Kungl. Maj:t utnämnas. Under byråns handläggning
skulle falla frågor rörande redovisningen för femte hufvudtitelns
inkomster och utgifter samt anslagsfrågor, båtsmanshållet, äfvensom
aflönings- och pensionsväsendet vid sjövapnet m. in.

Samtliga byråcheferna skulle åligga att antingen hvar för sig eller
gemensamt efter ämnets föranledande, afgifva yttrande uti och till föredragning
bereda de ärenden, hvarom de af chefen för sjöförsvarsdeparte -

mentet erhölle uppdrag med rättighet för dem att af vederbörande
omedelbart infordra i och för detta ändamål behöfliga upplysningar.

Mot detta kommitterades förslag reserverade sig en ledamot med
anförande af principiellt afvikande mening i själfva hufvudpunkten, nämligen
i fråga om förvaltningens af sjöärendena upplösning, samt en minoritet
af tre ledamöter i så måtto, att de ansågo, att under departementschefen
borde inrättas fem olika kontor, ett militärkontor för behandling
af frågor om vapen, tackling, rustning m. in.; ett ingenjörkontor för
handläggning af frågor om fartygscerter, ångmaskiner, fartygs- och
husbyggnad in. in.; ett lotskontor för alla ärenden, som rörde lots- och
fyrinrättnings väsendet; ett sjökartekontor med verksamhet i allt, som
rörde sjömätningar och sjökarteverket, och ett generalintendentskontor för
ekonomiska ärenden.

Kommitterade voro sålunda så godt som eniga, med sex röster
mot en, i hvad gällde förslaget att upplösa marinens dåvarande centrala
förvaltningsmyndighet.

Mot förslaget yttrade sig stationsbefälhafvaren i Karlskrona med
uttalande af den meningen, att, om förvaltningen af sjöärendena icke
alltid motsvarat sitt ändamål, orsaken därtill möjligen snarare kunde
sökas i personalens än uti själfva institutionens beskaffenhet. I öfrigt
gällde hans anmärkningar förekomsten vid departementet af endast en
militärbyrå, hvilken syntes honom böra ersättas med två, eu för flottan
och en för skärgårdsartilleriet, då de skilda vapnens intressen ej skulle
kunna med erforderlig sakkunskap eller opartiskhet, tillvaratagas af en
persou, byråchefen, från ettdera vapnet; sålunda synpunkter, hvilka antingen
för närvarande sakna aktualitet eller af en senare utveckling
jäfvats.

För förslaget uttalade sig stationsbefälhafvaren för skärgårdsartilleriet
(numera flottans station i Stockholm) med anslutning dock till
minoritetens förslag beträffande departementsbyråernas antal samt med
yrkande på inrättande inom kontoret af tvenne afdelningar, den ena
för flottan, den andra för skärgårdsartilleriet.

Förvaltningen af sjöärendena ägnade, såsom naturligt var, förslaget
om ämbetsverkets upplösning eu synnerligen utförlig granskning.

Förvaltningen fann frågan i grunden gälla, huruvida ministerstyrelse
eller kollegialstyrelse skulle tillerkännas företrädet och upptog
därför till behandling i främsta rummet hvartdera styrelsesystemets
fördelar och olägenheter.

Beträffande formen af ministerstyrelse vore då att erinra:

såsom fördelar: att därigenom åt ärendena kunde gifvas eu raskare

gång och mera enhetlig behandling; att den, som stode i spetsen för
en förvaltningsgren, blefve bättre i stånd att gifva impuls och riktning
åt densamma i dess helhet och följaktligen äfven kunde, vid kritiska
tillfällen, verka kraftigare samt att ansvaret icke försvagades genom
dess fördelande på flera, utan kunde träffa den, det borde drabba.

Såsom olägenheter: i främsta rummet svårigheten att finna en
person med tillräckligt omfattande både sakkännedom och statsmannablick
att kunna samt tillika tillräckligt själfförtroende att vilja åtaga
sig ett så stort ansvar; vidare en alltför ensidig behandling af ärendena,
då den komme att hufvudsakligen blifva beroende af en enda persons
individuella uppfattning och förmåga; i följd häraf saknad af kontinuitet
i förvaltningsärendena och svårighet att förekomma misstag, hvarigenom
en ministerstyrelse i själfva verket blefve betydligt kostsammare för det
allmänna än en annorlunda organiserad förvaltning, om än förvaltningskostnaderna
på papperet utvisade ett mindre belopp; slutligen den menliga
inverkan en sådan styrelse utöfvade på ämbetsmannapersonalen,
emedan, i följd af det omfattande ansvar en minister iklädde sig, han
måste vara berättigad att till- och afsätta sina biträden, hvilket åter
lämnade öppet fält åt godtycklighet och favoritsystem å ena sidan och
åt lycksökeri å den andra samt, enligt hvad lika många som bedröfliga
exempel från stater, där en dylik styrelse vore införd, utvisade, framkallade
tillika hos tjänstemännen ett sträfvande att, ju osäkrare de vore
om att bibehålla sina platser, desto mera söka, under den tid, de innehade
dem, rikta sig med alla till buds stående medel.

I fråga om kollegialstyrelsen framstode:

såsom fördelar: att ärendena erhölle en mångsidigare behandling,
då de gemensamt handlades af flera, hvarvid den enes erfarenhet kunde
supplera den andres och af hvilka hvar och en vore ansvarig för sina
åtgärder och yttranden; att följaktligen en sådan styrelse lämnade en
säkrare borgen för att anslagen på ett ändamålsenligt sätt användes
samt att både missbruk och misstag förekommes; att den tillika medförde
en kontinuitet i förvaltningsåtgärderna, som vore af icke ringa
vikt, synnerligast i fråga om tillämpningen af gifna föreskrifter samt
slutligen att en så organiserad styrelse lämnade rikare tillfälle till en
själfständig ämbetsmannaverksamhet och en kraftigare uppmuntran till
redbarhet och fasthet i åsikter samt sålunda äfven vore en bättre skola
för ämbetsmannadugligheten.

Såsom olägenheter: att den icke medgåfve den skyndsamhet i
ärendenas behandling, som i synnerhet vid kritiska tillfällen kunde vara
af vikt; att ansvarets fördelning på flere försvårade dess tillämpning i

verkligheten; att betänksamheten hos detta slags styrelse vanligen röjde
sig starkare än hågen för nya förbättringar samt att kollegialstyrelsen
oftast vore besvärad af öfverflödig formalism och omgång vid ärendenas
handläggning.

Sammanställdes båda systemens ömsesidiga fördelar och olägenheter,
så blefve, enligt förvaltningens öfvertygelse, resultatet, att ministerstyrelsen,
hvad särskildt krigsförvaltningen beträffade, hade företräde
inom stater, som ofta befunne sig i krigstillstånd och där det således
måste vara af synnerlig vikt, att denna gren af förvaltningen kunde
handhafvas med största kraft utan afseende på de uppoffringar, som
fordrades för detta måls vinnande, men att i öfriga stater såväl som
inom öfriga förvaltningsgrenar en i möjligaste mån förenklad kollegialstyrelse
vore att föredraga. Det vore förvaltningen icke obekant, att,
oaktadt de angifna olägenheterna af en ministerstyrelse, eu sådan dock
funnes i de flesta länder införd; men härvid borde likväl anmärkas, att
de politiska förhållandena där vore andra än hos oss. I stater med
enväldig eller med parlamentarisk styrelse måste det vara mindre svårt
att finna kompetenta personer villiga att ikläda sig det omfattande ansvar,
som ålåge eu minister, emedan denne visste, att ansvaret kunde
utkräfvas, i ena fallet, endast af regenten och, i det andra, allenast af
det rådande politiska parti, hvilket lian själf tillhörde. Dessutom vore
i stater med rika tillgångar både på förmågor och på penningar misstagen
och missbruken af en ministerstyrelse mindre kännbara; men i
länder med mindre tillgång till båda delarna och där tillika representationen
icke innehade eu styrande utan en granskande och kontrollerande
ställning måste det blifva väsentligt svårare både att erhålla och att
bibehålla lämpliga ministrar.

Förvaltningen medgaf visserligen, att denna allmänna jämförelse
icke var fullt och i alla delar tillämplig å det framlagda organisationsförslaget,
alldenstund detta icke afsåge en ministerstyrelse utan endast
en med mindre omgång förenad föredragning inför Kungl. Maj:t af de
ärenden, som rörde sjöförsvaret. Men ämbetsverket ansåg, att den
föreslagna organisationen skulle åtföljas af samma olägenheter, hvilka
vidlådde en ministerstyrelse, utan att medföra de väsentligaste af denna
styrelses fördelar. Härefter öfvergick ämbetsverket till eu detaljgranskning
af själfva förslaget.

Efter påpekande af vissa formella brister i den föreslagna organisationen
anförde förvaltningen såsom principiella brister hos densamma,
att, då den skulle göra hela förvaltningsgrenen hufvudsakligen beroende
af en individs åsikter och förmåga, icke åt ärendena skulle kunna gifvas

den mångsidiga och själfständiga behandling, som till förekommande åt
misstag och misshushållning vore af synnerlig vikt inom hvarje förvaltningsgren,
men måste vara det företrädesvis inom den, som omfattade
sjöförsvarsärendena, där elt bland de viktigaste föremålen för
dess omsorger, materialens beskaffenhet, vore underkastad ständiga förändringar,
rörande hvilkas ändamålsenlighet skiljaktiga åsikter yppade
sig, Indika syntes böra få uttalas så fritt och själfständigt samt pröfvas
så mångsidigt som möjligt; att, därest båda statsmakterna skulle hafva
samma säkerhet som hittills, att anslagen blefve vid stationerna samt lotsoch
fyrinrättningsväsendet på det ändamålsenligaste sätt använda och
ej utan nödtvång öfverskridna, så skulle Kungl. Maj:t besväras med
en mängd detaljbestyr, som ej borde tillhöra regeringsärendena; att i
följd af den utvidgade myndighet, som skulle tilläggas stationsbefälhafvarne
i afseende å flera ärenden, rörande Indika förvaltningen nu
ägde besluta, skulle en likformig tillämpning af för dem gemensamma
föreskrifter vid sjövapnets båda afdelningar blifva väsentligen försvårad
samt att, oaktadt den öfvervägande inverkan, som genom denna organisation
skulle inrymmas åt departementschefen, dock ej skulle vinnas
den väsentligaste fördelen af en ministerstyrelse — en förenklad och
skyndsammare behandling af ärendena — emedan, då departementschefen
ej skulle erhålla beslutanderätt, en mängd ärenden, som dittills kunnat
skyndsammare handläggas af förvaltningen, skulle med mera omgång
dragas under Kungl. Maj:ts pröfning samt föredraganden, då han icke
hade att stödja sig vid officiella yttranden, afgifna af ett själfständigt
ämbetsverk, efter föregången gemensam pröfning af ansvarige personer,
utan endast vid upplysningar eller råd lämnade af hans egna, icke ansvariga
biträden, måste gå tillväga med så mycket större betänksamhet
och följaktligen ärendenas behandling sannolikt blifva långsammare och
ej skyndsammare än dittills varit förhållandet.

På de grunder förvaltningen sålunda anfört fann den sig böra
afstyrka allt afseende vid förslaget såsom hvarken i principiellt eller
formellt hänseende antagligt.

Förvaltningen ställde sig emellertid ej helt afvisande mot tanken
att ersätta den kollegiala centralmyndigheten med en organisation af
departementalbyråer, ehuru den icke ansett sig kunna tillstyrka en organisation
af den beskaffenhet, som kommitterade föreslagit. Ämbetsverket
ansåg till och med byråorganisationen, rätt tillämpad, äga åtskilliga
företräden och framlade därför ett själfständigt förslag till dylik
organisation. Förutsättningar för det så uppgjorda förslaget voro: att
departementschefen erhölle samma kontrolleringsrätt i afseende å hus -

hållningen och anslagens användande vid stationerna in. in. äfvensom
samma åliggande att vaka öfver den likformiga tillämpningen af de för
sjövapnets särskilda afdelningar gemensamma föreskrifter, som dittills
tillhört förvaltningen; vidare att departementschefen blefve försedd med
tillräckligt antal biträden, på det han utan svårighet och tidsutdräkt
skulle kunna vinna de upplysningar, han funne sig behöfva; att byråcheferne
gjordes fullt ansvarige för sina officiella yttranden och blefve
pliktiga att afgifva dessa skriftligen, om departementschefen det fordrade;
att det skulle bero icke ensamt af departementschefen utan äfven af
hvarje byråchef att tillvägabringa gemensamma öfverläggningar med
några eller alla de öfriga byråcheferna, vid hvilka sammanträden protokoll
skulle föras, om någon af de däri deltagande så önskade, på det öfverläggningen
måtte fullständigt och ej blott till sitt resultat blifva känd
samt att hvarje byråchef vore berättigad att så väl från räkenskapsbyrån
som från stationerna omedelbart begära och erhålla de upplysningar
och uppgifter, han för något ärendes utredning funne erforderliga.

En på dylika förutsättningar fotad byråorganisation, innefattande
vid sjöförsvarsdepartementet tillvaron af en kansliexpedition, en kommandoexpedition,
en militärbyrå, eu mariningenjörbyrå, en byrå för lotsverkets
ärenden, en sjökartebyrå samt eu räkenskapsbyrå, syntes förvaltningen
erbjuda åtskilliga företräden framför den dittills varande organisationen
af flottans öfverstyrelse och tillstyrktes af densamma.

Förvaltningens förslag innebar sålunda en kompromiss mellan de båda
system, beträffande hvilka meningarna bröto sig. Genom byråorganisationen
hoppades man vinna den större enkelhet och skyndsamhet i ärendenas
beredning, om hvars nödvändiga åvägabringande alla voro ense, äfvensom
kunna förlägga under departementschefens omedelbara ledning ett vidsträcktare
och fruktbarare arbetsfält. Genom bestämmelsen om kollegiala
öfverläggningar mellan byråcheferna skulle bevaras åt den blifvande
öfverledningen, hvad som utgjort den äldre organisationens styrka och
företräde, nämligen en, som man ansåg, rikare mångsidighet och större
sakkunskap vid ärendenas pröfning.

Det af förvaltningen framlagda förslaget till byråorgaoisation framställdes
dock endast som ett alternativ, hvilket borde tagas i öfvervägande,
därest Kung]. Maj:t funne förvaltningens upphörande såsom
fristående ämbetsverk erforderligt och till gagn. För sin del ansåg dock
ämbetsverket, att hvad som kräfdes för att bringa marinens inre ledningur
det förfall, hvaröfver klagades, och undanrödja de anmärkningar, som
riktats mot ämbetsverket, hufvudsakligen kunde inskränkas till vissa
förenklingar i formellt hänseende äfvensom utvidgning af de lokala

myndigheternas själfstäudiga förvaltningsbefogenhet. Det reformprogram,
hvartill förvaltningen i främsta rummet anslöt sig, var sålunda endast
en utveckling på den gamla grunden.

Intet af de afgifna organisationsförslagen hade helt vunnit Kungl.
Maj:ts gillande, då frågan år 1871 förelädes riksdagen.

Mot inrättandet af byråer, som icke ägde meddela beslut, utan
hvilkas uppgift endast vore att lämna erforderliga upplysningar, erinrade
föredragande departementschefen, att en alltför tung arbetsbörda
därigenom skulle åläggas departementschefen. Äfven om denna skulle
kunna i erforderlig grad lättas genom ombildningar och förändringar
af de under departementschefen stående verk och inrättningar, så k v arstod
e dock, alldenstund departementschefen ej ägde rätt att själf meddela
beslut, olägenheten af en väsentlig ökning i det antal ärende!), som
måste inför Kungl. Magt i statsråd föredragas. Med afseende härå hade
väl kommitterade föreslagit, att de ärenden, i hvilka beslutanderätt varit
åt förvaltningen af sjöärendena anförtrodd, skulle öfverlämnas att afgöra^
af stationsbefälhafvarna samt endast i några få fall förbehållas Kungl. Maj:t,
men äfven mot ett dylikt arrangement uppreste sig hinder. Vore Sveriges
sjöförsvar förlagdt å en enda station, belägen vid eller i närmaste grannskap
af hufvudstaden, så skulle en särskild kontrollerande och öfvervakande
mellaninstans måhända kunna undvaras; men så länge så ej
vore förhållandet, så länge den ena af stationerna — i afseende å förvaltningspersonal
den största — vore belägen i en landsort, den
departementschefen endast undantagsvis kunde personligen besöka, ansågs
en myndighet öfver stationen, som kunde i detalj följa dess förvaltning,
nödvändig.

Om departementschefen sålunda ej kunde tillstyrka antagandet åt
byråinrättningen, hvilken för sin tillämpning förutsatte rätt för departementschefen
att i vissa förvaltningsärenden själf fatta beslut, utan funne en
central förvaltningsmyndighet fortfarande vara af behofvet påkallad, så
ansåge departementschefen dock icke den form, under hvilken förvaltningen
af sjöärendena dittills verkat, böra för framtiden bibehållas. Att
ett kollegium, där fyra, stundom fem personer skulle öfverlägga och efter
flertalets åsikt fatta beslut, icke försäkrade om den vid handhafvandet
af ett lands försvarskrafter så nödiga sammanhållning, kraft och skyndsamhet
i handling och ej heller motsvarade den allmänna och berättigade
fordran på personligt ansvar, vore gifvet.

Betänkligheter uppreste sig sålunda mot både den ena och den
andra af nu omnämnda förvaltningsformer. Kungl. Maj:t ansåg sig

sålunda böra gå eu medelväg mellan båda och föreslog eu organisation
efter följande principer:

Då behofvet af en centrälförvaltningsmyndighet framförallt betingades
af nödvändigheten utaf sammanhållning af och- kontrollen å de
ekonomiska och administrativa ärendenas handläggning vid sjövapnets
båda stationer, skalle ej mindre militäriskt tekniska frågor, hvilka lämpligen
kunde af byråer behandlas, utan äfven lots- och fyrväsendet skiljas
från den centrala myndigheten. Chefen för denna skulle i alla förekommande
ärenden, med undantag endast af frågor om vissa befordringar,
hafva beslutanderätt, liksom han ock ensam skulle vara ansvarig såväl för
arbetets gång inom ämbetsverket som för vidtagna åtgärder och fattade
beslut. Utom chefen, som borde vara militär, skulle ämbetsverket utgöras
af tvenne ordinarie ledamöter, nämligen eu militär med hänsyn
till de ekonomiska ärenden, som fordrade militärisk insikt, samt en civil
ledamot för alla rent civila ärendens behandling. Härjämte skulle öfverdirektören
för mariningenjörstaten inträda såsom tillfällig ledamot vid
behandlingen af de ärenden, som tillhörde hans verksamhet.

Militärisk-tekniska frågor skulle direkt från stationsbefälhafvarna
ingå till Kungl. Maj:t och det biträde vid desammas handläggning,
hvaraf departementschefen kunde vara i behof, skulle meddelas af en
militärisk-teknisk byrå, bestående af chefen för den centrala förvaltningsmyndigheten,
militärledamoten däri samt öfverdirektören vid mariningen
jörstaten, biträdda, då så för en eller annan frågas bedömande
kunde erfordras, af tillfälligt tillkallade sakkunniga personer. Särskild
personal för denna byrå skulle sålunda ej erfordras.

Den af Kungl. Maj:t föreslagna organisationen afsåg sålunda att
åt chefen för den centrala förvaltningsmyndigheten uppdraga den makt
och myndighet, som dittills tillhört förvaltningen af sjöärendena i sin
helhet, med undantag för frågor af militärisk-teknisk beskaffenhet, hvilka
skulle beredas inom en särskild departementalbyrå med uppdrag att gå
departementschefen tillhanda med biträde i vården och utvecklingen af
rikets sjöförsvar.

Ett dvlikt försök att afveckla den långa striden i halfhetens och
kompromissens tecken rönte emellertid icke från något håll anslutning.
Riksdagens statsutskott ställde sig bestämdt afvisande till förslaget, då
en styrelse som den föreslagna lätteligen kunde på ärendenas raska och
jämna gång hafva en lika hämmande verkan, som den man tillskrifvit
den dit tillsvarande. Däremot förklarade utskottet, att det icke skolat t veka
att till antagande förorda en byråorganisation, hufvudsakligen så ordnad,
som af förvaltningen af sjöärendena alternativt föreslagits, därest densamma

kunde finnas med konstitutionella former förenlig. Denna organisation
hade nämligen, enligt utskottets tanke, ett obetingadt företräde framför
såväl den af Kungl. Maj:t föreslagna som den dittillsvarande förvaltningen.
På samma gång därigenom kraft, enighet och skyndsamhet i ärendenas
behandling icke vidare af den formella anordningen motverkades, skulle
jämväl förefinnas tillräckliga garantier för de särskilda frågornas noggranna
och på speciell sakkunskap grundade pröfning. Sjövapnet komme
därigenom under direkt ledning af departementschefen, som i de särskilda
byråerna ägde tillgång till all den sakkännedom och erfarenhet i
vapnets och förvaltningens detaljer, hvaraf lian för uppfyllande af sitt
viktiga kall hade behof.

På af statsutskottet anförda skäl afslog riksdagen Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet.

Frågan var sålunda fallen för denna gång. Hela den stort tänkta
organisationsplanen hade råkat i en återvändsgränd, oaktadt från riksdagens
sida, såsom förut påvisats, genom dess statsutskott uttalats de
starkaste sympatier för en organisation i reformens syfte. Ehuru man
ville hafva den konsekvent genomförd till odeladt byråsystem och utan
kombination med någon allt fortfarande kollegialt arbetande mellaninstansmyndighet,
sökte man sig åter fram på kompromissens väg, gjorde
hvad göras kunde inom den gamla ramen, och så kommer det sig,
att man i den följande år för förvaltningen af sjöärendena utfärdade nya
instruktionen den 24 maj 1872 möter en institution behäftad med samma
svagheter och spelande i stort sedt samma roll inom den marinmilitära
organisationen som dess mycket omstridda och ofta klandrade föregångare.
Den egentliga förändringen bestod däri, att lotsdirektören och chefen för
sjökarteverket enligt nådigt beslut den 21 december 1871 upphörde att
vara ledamöter i förvaltningen samt att från ämbetsverkets handläggning
afskildes militärisk-tekniska ärenden för att i stället beredas inom en
af tre officerare bestående militärisk-teknisk byrå, hvilken skulle biträda
departementschefen vid behandling och utredning af do till sjöförsvarets
krigsmateriel hörande eller vid dess användande förekommande militäriska
och tekniska frågor. Därjämte öfverflyttades beslutanderätten i en del
personalangelägenheter äfvensom i de flesta upphandlingsärenden å de
lokala myndigheterna.

Denna organisation utvecklades enligt nådigt bref den 19 november
1875 därhän, att nu skulle inom sjöförsvarsdepartementet finnas tre olika
byråer för handläggning af militäriska och tekniska ärenden, som rörde
flottans stationer och krigsmateriel samt dennas användande, nämligen:
militärbyrån, bestående af chefen för flottans militärpersonal jämte dennes

stab; varf sbyrån under chefskap af chefen för förvaltningen åt sjöärendena
och i öfrig! bestående af två därtill kommenderade officerare samt konstruktionsbyrån,
inom hvilken skulle tjänstgöra öfver direktö) ren för mariuingenjörstaten
jämte ingenjörer. Dessa byråer skulle hvar för sig eller flera
gemensamt afgifva förslag, upplysningar och uppgifter, som infordrades
af chefen för sjöförsvarsdepartementet eller förvaltningen af sjöärendena.

Att en dylik organisation, som åtminstone icke var ägnad att
underlätta ärendenas snabba beredning eller uppamma en på personligt
ansvar fotad kraft i ledningen och som sålunda brast just i de punkter,
Indika utgjort det centrala i de föregående reformyrkandena, ej skulle
bli af mera långvarigt bestånd, säger sig själft.

Redan följande år är frågan åter aktuell genom det betänkande,
som af en kommitté för reglering af de förvaltande ämbetsverkens och
myndigheternas löneförhållanden m. in. afgifvits och däri bland annat
äfven uppdrogs grundlinjerna för eu ny organisation af förvaltningen åt
sjöärendena. Frågan gjordes nu åter till föremål för vidlyftiga och
grundliga utredningar. Någon egentlig erfarenhet om den rådande
organisationen kunde dessa emellertid ej bygga på, då denna ju knappast
varit i bruk ens ett år, men man synes likvisst allmänt hafva betraktat
den såsom misslyckad.

Den nya organisation af öfverstyrelscn, hvarefter man nu strätvade,
skulle vara sådan, att man därigenom kunde vinna, jämte kontinuitet
vid ärendenas handläggning, å ena sidan samband emellan styrelsens
särskilda grenar och å den andra tillfälle för departementschefen att
under enklaste förmer erhålla lättare tillgång till upplysningar och
kraftigare biträde vid omsorgen att hålla flottans personal och materiel
i ändamålsenligt och möjligaste bästa skick, än den förutvarande organisationen
lämnade. Målet för reformerna var sålunda i stort sedt detsamma
som alltjämt förut. Förenkling i formerna och minskning i
omgången, en raskare takt öfver hufvud i arbetet samt ökad möjlighet
för departementschefen att med verklig effekt dirigera verksamheten var
allt fortfarande hvad man eftersträfvade.

Den kollegiala arbetsformen ansåg man alltjämt utgöra det förnämsta
hindret för dessa reformer. Om anledningarna till de oftare i
fråga om organisationen af flottans öfverstyrelse, än inom andra förvaltningsgrenar,
förekommande ändringsförslagen yttrar 1875 års löneregleringskommitté,
att desamma »varit att söka dels uti det i sammanhang
med framträdandet af den nyare sjökrigsmaterielen mera kännbart
blifna behofvet af en lättare tillgång för departementschefen till vetenskapliga
upplysningar jämte kraftigare biträde vid omsorgen att hålla

materielen i ändamålsenligaste och möjligast bästa skick, än den kollegialt
ordnade förvaltningen — — — kunde erbjuda, och dels uti en lätt
förklarlig önskan att vinna enklare former för meddelanden mellan å
ena sidan Kungl. Maj:t — — och å den andra de myndigheter, som i
första hand under personligt ansvar hade sig anförtrodda vården och
användandet af flottans materiel. Hvarje mellanhand i den ständiga
växelverkan mellan den högsta beslutande myndigheten och de i egentligmening
verkställande organerna måste i fråga om militära anordningar
kännas mer eller mindre hinderlig och detta i desto högre grad ju vidsträcktare
den myndighet är, som blifvit den förmedlande länken tilldelad».

Detta kommitterades uttalande rörde ju en oförtydbar tendens till
förmån för byråsystemet. Det vann i viss mån äfven dåvarande chefens
för sjöförsvarsdepartementet anslutning, men man tvekade icke förty att
taga steget fullt ut, då det gällde att draga konsekvenserna af hvad såväl
ett teoretiskt skärskådande som en långvarig-, praktisk erfarenhet af
kollegialsystemet gaf vid handen. Ännu en gång försökte man sig på
en organisation, som skulle bereda rättvisa åt båda hållen och tillförsäkra
ledningen fördelarna af båda systemen. Flottan erhöll fortsättningsvis
en central myndighet, men delvis arbetande efter byråsystemet.

Den nya instruktionen utfärdades den 7 december 1877.

Marin förvaltningen, såsom den nya myndigheten benämndes, skulle
öfvertaga de göromål, som dittills varit uppdragna åt förvaltningen af
sjöärendena samt varfs- och konstruktionsbyråerna, äfvensom handlägga
de ärenden af ekonomisk natur (intendenturärenden), hvilka dittills hört
under militärbyrån. Ämbetsverket skulle vara uppdeladt på tre skilda
afdelningar: militärafdelningen, ingenjörafdelningen och civilafdelningen,
hvar och en under sin chef. Någon gemensam chef för dessa fanns
icke inom ämbetsverket, utan subordinerade afdelningscheferna hvar och
en direkt under Kungl. Maj:t. Arbetsformen skulle vara kollegial utom
beträffande ärenden af militärisk-teknisk natur, där fastställdt kostnadsförslag
ej öfverskredes eller särskild medelsanvisning erfordrades, samt
beträffande rena verkställighetsåtgärder, hvari de olika afdelningscheferna
ägde själfständig beslutanderätt.

I handläggningen af vissa ärenden skulle chefen för flottans
militärpersonal deltaga. I plenum fördes ordet af militärafdelningens
chef, som, därest han vore kommendör, hade rang lika med konteramiral,
så länge lian beklädde berörda chefsämbete.

Gemensamhetsansvaret, den kollegiala arbetsformens oundvikliga
svaghet, kvarstod sålunda i hela sin omfattning för alla frågor af be -

lydelse, d. v. s. öfverallt där ett personligt ansvar verkar i särskild grad
sporrande och en organisation med pointeradt dylikt ansvar därföi
skulle visat sina vackraste sidor. Man fasthöll fortfarande vid tron på
kollegialitetens rikare mångsidighet m. m. och tillgodogjorde sig byrasystemets
fördelar endast i rena expeditionsärenden. Genom att stalla
de olika afdelningarna utan gemensam chef i direkt subordination under
lvungl. Makt erhöll man eu organisation, som ägde byråsystemets yttre
kännemärken; genom att sammanföra afdelningarna till eu kollegialt
beslutande enhet brast man i inre tillämpning däraf, bröt mot det
väsentliga i systemet. Åtgärden betyder gitvetvis eu förskjutning mot
friare och lättare arbetsformer inom öfverstyrelsen, men endast i sa
oväsentliga detaljer, att det hela snarast bör betecknas som en skenreform.
Att vänta sig någon afgörande förbättring i det gamla tillståndet
efter detta var förvisso fåvitskt.

Det kollegiala svstemet hade sålunda gatt segerrikt in striden
samt visste äfven att behålla och utveckla det eu gång erhållna öfvertao-et.
Redan fyra år därefter eller genom nådiga brefvet den 8 december
1881 erhöll ämbetsverket åter egen chef. Samtidigt föreskrefs att äfven
lnilitäriskt-tekniska ärenden skulle kollegialiter afgöras. I den nya instruktion,
som för ämbetsverket utfärdades den 10 juli 1884, biet atergången
till de gamla formerna fullständig, ity att kollegialt beslut da
stadgades för alla ärenden, en föreskrift, som senare bibehölls äfven i
de för förvaltningen under den 13 juni 1896 och den 8 december 1899
fastställda instruktionei^ia.

Att en styrelseform, som af nästan alla ett hälft sekel tidigare
utdömts, och hvars afskaffande så godt som enhälligt förordats redan
vid förvaltningens af sjöärendena ombildning, ännu mindre nu, sedan
flottan och den marinmilitära tekniken undergått en sådan betydande
utveckling, skulle vara sin större och mera kräfvande uppgift vuxen,

var iu knappast att vänta. ■

Utvecklingen hade gått i den riktningen, att saväl_ ekonomiska
som militäriskt-tekniska ärenden samlats hos marinförvaltningen. _ an
hade trott sig finna, att enär de senare oftast inneslöte ekonomiska
moment, måste däraf följa, att de icke kunde afskiljas från det ekonomiska
ämbetsverket. Emellertid kräfde de militäriskt-tekniska ärendena
olika slag af sakkunskap, hvilka icke kunde anses förefintliga pa en
hand. I den ekonomiska öfverstyrelsen inrymdes därför efter hand
särskilda målsmän för nämnda olika slag af sakkunskap. Enligt 188
års instruktion hade den förutvarande »militärafdelnmgen» ersatts e]
blott af en intendentafdelning, till hvilken skulle höra ärenden angående

proviantering, beklädnad och sjukvård äfvensom de så att säga allmänt
militära ärendena, utan äfven eu artilleri- och en minafdelning. År
1900 tillkom en torped- och år 1902, i sammanhang med kustfästningarnas
öfverflyttande till sjöförsvaret, en fortifikationsafdelning. Till
följd af den vid 1902 års riksdag beslutade organisationen af marinläkarekåren,
afskildes år 1903 sjukvårdsärendena från intendentafdelningen
och tillädes den då bildade sanitetsafdelningen. Då nu alla
dessa olika afdelningars ärenden, hvilka dessutom alltmera växte till
antalet, skulle behandlas kollegialt, uppstod allt flere olägenheter.

I riktig känsla af hvad utvecklingen kräfde, grep centralmyndigheten
själf snart itu med reformarbetet och äfven denna gång var det
i ett eftergifvande af de hårdt åtdragna kollegiala banden, man såg lösningen.
I underdånig skrifvelse den 5 april 1904, med förslag till
ändrad instruktion för ämbetsverket, ifrågasatte marinförvaltningen, huruvida
icke en del uteslutande tekniska eller militärtekniska ärenden
lämpligen borde afgöras genom enmansbeslut.

De år 1907 tillkallade sakkunnige för biträde med verkställande
af ytterligare utredning och affattande af slutligt förslag till marinförvaltningens
omorganisation, efter det marinförvaltningen i skrifvelse den
25 september 1907 afgifvit yttrande om principerna därför, upptogo och
utvecklade frågan ytterligare, utan att dock göra den till föremål för någon
grundligare utredning eller framlägga något bestämdt förslag i ämnet.
Att ägna organisationsfrågan i sin helhet en dylik grundlig ompröfning
ansågo sakkunnige nämligen ligga utom det dem gifna uppdraget, hvilket
närmast afsåg den civila tjänstemannapersonalens antal, ställning m. in.
De inskränkte sig därför till att endast framhålla vissa synpunkter med
afseende på de allmänna grunderna för marinförvaltningens organisation.
Det syntes sakkunnige då, som om marinförvaltningens organisation och
arbetssätt icke skulle fullt kunna motsvara de anspråk, hvilka med hänsyn
till förvaltningens viktiga uppgift att utöfva den centrala ledningen af
marinens tekniska och ekonomiska angelägenheter måste ställas på densamma.
Själfva organisationen, sådan denna nu tedde sig efter en af
förvaltningsärendenas naturliga specialisering betingad ökning af antalet
själfständiga afdelningar med motsvarande ökning af antalet ledamöter
i förvaltningen, syntes sakkunnige svårligen kunna tillförsäkra förvaltningen
den enhet och kraft i ledningen, som vore nödvändig för tryggandet
af sjöförsvarsanstalternas ständiga beredskap.

Vid öfvervägande af de åtgärder, hvilka skulle kunna vara ägnade
att tillföra organisationen nödig styrka genom enhetlig ledning af förvaltningen,
riktade sakkunnige af naturliga skäl sin uppmärksamhet på

den punkt i organisationen, där förutsättningarna för ledningens koncentration
företrädesvis borde vara att söka: chefskapet för mannforvaltningen.
De höllo då före, att, om chefen skulle kunna såsom de
ansågo önskvärd!, i sin hand samla förvaltningens ledning, hans befogenhet
borde utsträckas längre än som öfverensstämde med bibehållandet
af den kollegiala behandlingsformen i dess lulla utsträckning. Ledningen
måste naturligen vara förenad med personligt ansvar, hvilket åter bolde

förutsätta själfständig beslutanderätt. .

Sakkunnige förbisågo ingalunda de svårigheter, hviska kunde mota
för ett rätt afvägande af befogenhet och ansvar mellan å ena sidan den
gemensamma chefen och å andra sidan afdelningscheferna hvilka inom
förvaltningen representerade de speciella fackinsikterna. Dessa svårigheter
syntes likväl icke vara större, än att de genom anordnandet åt
eu ändamålsenlig behandlingsform kunde öfvervinnas.

Sakkunnige förenade sig på sålunda anförda skäl om ett förslag
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af marinförvaltningen i dess
förut omförmälda skrifvelse den 5 april 1904 afgifna, eller att ärenden
af militärisk-teknisk eller rent teknisk art skulle afgöras åt marmlorvaltningens
chef på föredragning af vederbörande aldelnmgsche , med
rätt och plikt för den senare att, om beslut fattas mot hans afstyrkande,
däremot inlägga sin reservation. I fråga om öfriga ärenden, eller de
ekonomiska, kamerala och administrativt-juridiska, ansågo sig icke sakkunnige
böra ifrågasätta någon väsentlig förändring i behandlingsformen.

Detta sakkunniges förslag, i och för sig eu genomgripande afvikelse
från det dittills suveräna kollegialsystemet, utökades högst
väsentligt i den senare under den 20 november 1908 för marinförvaltningcn
utfärdade instruktionen. Enligt denna tillkommer nämligen
ämbetsverkets chef ensam beslutanderätt ej blott i militärisk-tekniska
och rent tekniska ärenden utan jämväl i en mängd ekonomiska in. fl.

|U1^ Tämligen oförmärkt och utan egentlig strid har sålunda kollegialsystemet
åter börjat undanträngas. Några röster för dess bibehållande

i gammal omfattning hafva icke höjts. . „

Ännu torde det dock äga många anhängare, som vid minnet åt
dess djupgående, gagnrika insats i svenskt statslil i äldre tider, nied
deras primitivare rättsuppfattning, svaga kontrollsystem och lösliga
organisatoriska anordningar öfver hufvud, tveka att skjuta det åt sidan.
Det torde dock icke lida något tvifvel, att detta system nu till stor del spelat
ut sin roll, så visst som all utveckling går mot specialisering, så visst
som härigenom det område blifver för livar dag mindre, hvilket kan

individuellt behärskas, och enhvar på så sätt blir mer och mer främmande
för frågor utom den egna detaljen. Kollegialsystemet ägde en
stor och värdefull uppgift i tider, då statsinstitutionerna och ämbetsmannaverksamheten
ännu icke kommit under våra dagars skarpa offentliga
ljus. Nu torde fara föreligga, att detsamma under den större mångsidighetens
förklädnad hufvudsakligen kommer att manifestera sig genom
ett ständigt kompromissväsen, en öfverdrifven betänksamhet samt en
afvoghet och räddhåga för ijya och tidsenliga förslag, som kan blifva
ödesdiger nog. Och säkert är, att systemet illa öfverensstämmer med
de kraf på snabbhet och kraft i regimen, som vår tid med för hvarje
dag allt större eftertryck uppställer.

Allmän kritik.

Synnerligen belysande för frågan om den maritima organisationens
brister är hela utvecklingen af frågan om öfverskridandet af anslaget
till flottans öfningar.

Följer man den diskussion, som å olika håll förts därom, fästes
uppmärksamheten omedelbart vid den famlande ovisshet, som öfverallt
trädt i dagen, så snart det gällt att afgöra, hvar ansvaret för det
uppseendeväckande missförhållandet rätteligen hvilade.

Inom riksdagen kunde ju icke ifrågasättas annat än att, om öfverhufvud
från dess sida några särskilda åtgärder skulle vidtågas för ansvarets
utkräfvande, dessa icke kunde rikta sig mot någon annan än
den eller de chefer för sjöförsvarsdepartementet, genom hvilkas rådslag
öfverskridandet kunde visas hafva uppkommit.

Gällde det åter att tränga djupare in och bakom det konstitutionella
ansvaret för att finna den inför Kung!. Maj:t ansvarige, visade
det sig, att såväl inom riksdagen som i öfrigt och ej minst bland marinens
egna myndigheter de mest stridiga meningar kommo till uttryck.

Från militärt håll villo man göra gällande, att ansvaret, helt och
odeladt, ålåg marinens civila ekonomipersonal och framför allt den
afdelning af marinförvaltningen, som fått sig anförtrodt att vaka öfver
ekonomien och medelsförvaltningen, då denna ansågs dels på grund af
otillfredsställande bokföring hafva vilseledt de militära myndigheterna
vid de dispositioner, som närmast föranledt anslagsöfverskridandet, dels
försummat att hålla förvaltningsföreskrifterna i tidsenligt och tillfredsställande
skick.

Från den civila afdelningens sida afvisades dessa påståenden med

största eftertryck. Man gjorde här gällande, att marinförvaltningens
uppgifter om medelstillgången hade varit så nära verkligheten, som
under föreliggande förutsättningar kunde väntas och som för ändamålet
erfordrades. Skulden till öfverbetalningen kunde, menade man här, icke med
något som helst fog vältas på marinförvaltningen och bokföringssystemet.

I det yttrande i frågan, hvilket af mig uppå nådigt uppdrag den
20 april 1911 afgafs, fann jag mig böra intaga en ståndpunkt, som
låg emellan dessa motsatta meningar. Jag kunde ingalunda ansluta mig
till den af militärerna förfäktade åsikten om marinförvaltningens ensamma
ansvarighet, då den verkställda utredningen ju otvetydigt ådagalagt
att jämväl de militära myndigheterna vidtagit åtgärder och framställt
förslag, som haft en menlig inverkan på anslagets ställning. Men
å andra sidan kunde jag icke heller undgå att iakttaga och fästa
uppmärksamheten vid de stora brister, som vidlådde marinens ekonomiska
administration och till hvilkas skadliga återverkningar jag
också måste hänföra det skedda anslagsöfverskridandet. Ja, jag kunde
inför det öfverväldigande bevismaterial, som den verkställda undersökningen
gifvit till resultat, icke tveka att göra den vid marinen ekonomiskt
ledande institutionens ämbetsförvaltning till föremål för en skarp kritik.

Något enhetligt ansvar för de ådagalagda försummelserna kunde
sålunda icke påvisas. Men ej nog härmed. Icke ens till någon framskjuten''
post inom hvar och eu af de båda verksamhetsgrenar, mellan
hvilka ansvaret bort fördelas, kunde detsamma med fog utan väsentliga
inskränkningar förläggas.

Å militärt håll borde — under förutsättning af eu logiskt afvägd
organisation — ansvaret hafva kunnat i första hand fördelas mellan
chefen för marinstaben och inspektören af flottans öfningar till sjöss,
hvilka gemensamt haft att uppgöra de kostnadsberäkningar, som legat
till grund för de anbefallda, såsom det sedan visade sig, med för höga
kostnader löpande öfningarne. Till dessa två myndigheter kunde det
dock icke rättvisligen begränsas. Därifrån hade det nämligen bort förgrenas
på en mångfald militära befälhafvare, hvilka med ekonomisk
myndighet ledt öfningarna, såväl i land som ombord, och hvilkas åtgärder
af större eller mindre omtänksamhet och sparsamhet utöfvat
vidsträckt inflytande å kostnadernas omfattning.

De utfärdade instruktionerna hafva emellertid alltjämt varit så
knapphändiga och kontrollen så svag samt i följd däraf gränserna för
ansvaret så otydliga, att detsamma icke kunde på någon punkt utkräfvas.

Af den ytterligare utredning, som nu afslutats beträffande kolförbrukningen,
framgår vidare, att frågan om detta anslagsöfverskridande

-28

är ett ytterst mveckladt och åt en massa olika faktorer beroende problem.
Expeditionskostnaderna influeras i vidsträcktaste grad jämväl af sådana
omständigheter som eldarepersonalens större eller mindre skicklighet,
uthållighet och omtanka, af kolupplagens skötsel, lossningsanordningar
och växlande transportförhållanden, för att icke tala om kolmarknadens
prislägen — allt omständigheter, som icke ens de mest omsorgsfulla
förutberäkningar kunna behärska. Att under sådana förhållanden binda
ett uteslutande ansvar vid någon eller några bestämda personer vore en
orättfärdighet, till hvilken jag åtminstone icke skulle vilja bidraga.

Det ligger intet förvånansvärdt i att, under en så månghöfdad
ekonomisk regim som marinens, planlöshet, slöseri och brist på ansvarsmedvetande
skall frodas. Det synes mig vara eu af de tyngst vägande
anmärkningar, man mot marinförvaltningen i dess egenskap af ekonomisk
öfverstyrelse måste rikta, att ämbetsverket, ehuru uttryckligen tillagdt
det ekonomiska öfverinseendet vid marinen, låtit dessa missförhållanden
inför sina ögon uppväxa och funnit sig i en ekonomisk organisation
på dessa lösliga och otillfredsställande grunder, att ämbetsverket underlåtit
att intaga eller förskaffa sig den ledande ställning inom marinens
ekonomi, som enligt instruktionen tillkommer detsamma, att det låtit
marinens bokföring och statistik, på sätt jag i flere fall uppvisat, nedsjunka
i ett kaotiskt virrvarr; med ett ord att ämbetsverket icke utöfvat
den ekonomiska ledningen med den kraft, som såväl riksdag som regering
förvisso afsett och förväntat.

Det var med nu påpekade förhållanden för ögonen jag i förra
delen af detta betänkande fann mig böra fästa uppmärksamheten vid
den bristande enhetligheten i marinens ekonomiska administration, vid
frånvaron af samverkan mellan de olika myndigheterna och vid det
stora insteg det s. k. divisionsansvaret vunnit inom organisationen.

Det förnyade och grundligare öfvervägande, jag uppå nådigt
uppdrag nu ägnat frågan, har blott kunnat stärka den öfvertygelsen, att
synnerligen djupgående reformer inom marinens organisation och särskildt
i hvad rörer den ekonomiska verksamheten måste vidtagas, därest
ett återupprepande af de grava anmärkningar, som mot dess förvaltningsväsende
tid efter annan framkommit, skall kunna för framtiden
förebyggas samt drift, reda och enhetlighet åvägabringas.

Det torde vara onödigt att återkalla i minnet alla de s. k. »affärer»,
hvarpå marinens historia i våra dagar varit så relativt rik och hvaribland
den här afhandlade, angående öfningsanslagets öfverskridande, tilldragit
sig den största uppmärksamheten. Dessa tilldragelser synas mig vittna

om ett allmänt sjuklighetstillstånd inom marinens förvaltning, så utbredt
och vidtomfattande, att en förklaring med utgångspunkt endast ur rent
personliga förhållanden icke verkar tillfyllestgörande.

Att olämpliga personval å ledande poster, påtagliga tjänsteförsummelser
m. fl. rent individuella omständigheter spelat in, torde vara
odisputabelt.

Men hufvudanledningen kan icke sökas där.

Den ligger utan tvifvel djupare.

Enligt mitt förmenande är det principiella brister i själfva organisationens
struktur, åt hvilka man i främsta rummet bör ägna sin uppmärksamhet.
Hvad man har att göra med, är ej sporadiska, rent tillfälliga
företeelser af öfvergående natur, utan symptomatiska tilldragelser: de
skadliga, men helt naturliga konsekvenserna af ett otidsenligt och på
felaktiga grunder baseradt system.

Den fundamentala svaghet, man synes mig kunna förebrå den
nuvarande marinorganisationen, är dess brist på logisk arbetsfördelning
och det förflackande inflytande den utöfvar på det personliga tjänsteansvarsmedvetandet.
Den ikläder verksamheten en yttre formell skrud,
som icke tager erforderlig hänsyn till den naturliga förgreningen å
artväsentligt skilda arbetsområden. Den gifver icke ett distinkt uttryck
för det jämväl moraliska ansvar, som åligger de olika funktionärerna.
Den undertrycker och förkväfver den känsla af eget ansvar och lust
till eget initiativ, utan hvilken en liffull och intresserad verksamhet
aldrig kan utveckla sig. Den låter icke de olika verksamhetsområdenas
målsmän och personal i erforderlig utsträckning själfständigt och officiellt
svara för sin ämbetsutöfning.

Den nuvarande organisationen företer anblicken af en mångfald
framskjutna funktionärer, hvaraf dock endast ett fåtal till fullo behärska
samtliga de verksamhetsområden, för hvilkas tillfredsställande drift de
ha att ansvara. De flesta stå mer eller mindre främmande för väsentliga
delar af dem organisatoriskt underordnade myndigheters verksamhet.

Jag blir i det följande i tillfälle att närmare uppehålla mig vid
de speciella förhållanden inom marinen, på hvilka jag här syftar.

Den större eller mindre obekantskapen med göromålen gör ledningen
mången gång vacklande och osäker. Det blir ett ovisst trefvande
i många fall, där kraft och initiativ i stället varit af nöden.
De olika områdenas intressen och behof blifva med olika grad af sakkunskap
bedömda och i följd däraf ofta ej behörigt tillgodosedda.

Öfver det hela kommer att hvila en prägel af ojämnhet och disproportion
— å ett håll kanske högsta förträfflighet, å ett annat brister af fundamental
betydelse. Allt tillsammantaget omöjliggör en kraftutveckling
af samma höga valör, som en kanske icke dyrbarare, men kvalitativt
mera homogen organisation skulle varit i stånd till.

Vid sidan af dessa direkta återverkningar framträda andra mera
indirekta, hvilka emellertid påkalla en icke mindre uppmärksamhet.

Innehafvarna af chefsbefattningarna blifva ofta nödsakade, då de
icke med fack mannainsikt behärska störa delar af dem underordnade
områden, att stödja sina beslut, icke på en å egen, upplefvad erfarenhet
grundad öfvertygelse, utan på af underordnade fackmän gjorda uttalanden.
Detta framkallar hos cheferna, af helt naturliga psykologiska grunder,
lätteligen en föreställning af, att den underordnade fackmannen uppbär det
moraliska ansvaret för de inom hans område fallande åtgärder, hvilka i
enlighet med dennes förord vidtagits, under det den öfverordnade endast
tillsynes och formaliter svarar därför. De underordnade detaljcheferna
åter komma lätt på den tanken, att deras ställning såsom enbart beredande
och rådgifvande, icke beslutande myndigheter fritager dem
från något mera exponeradt ansvar. Det kan inträffa, att de se sina
bästa intentioner af den öfverordnade ledningen missförstådda och
ogillade. Icke sällan stranda kanske deras förslag och initiativ på hos
ledningen förefintlig, af bristande specialinsikt orsakad missuppfattning
o. s. v. Allt samverkar till att äfven hos dem undergräfva en starkt
utpräglad, personlig ansvarighetskänsla.

Härmed vare ingalunda sagd!, att de högre chefsposterna med
nödvändighet och under alla förhållanden måste besättas af utpräglade
fackmän. Om gagnet af att understundom söka en ledande kraft utifrån
och vid sidan af respektive specialområden, inom hvilka ju lätt ensidiga
strömningar göra sig gällande, har erfarenheten lämnat öfvertygande
bevis. Detta gäller särskild! i fråga om sådana mera framskjutna befattningar,
hos hvilka verksamheten inom flera skilda områden måste
som i en slutpunkt sammanlöpa.

Den sakkunskap vid ledningen, som här och i det följande åsyftas,
behöfver ingalunda, annat än inom vissa gränser, vara förvärfvad genom
erhållen utbildning eller föregående verksamhet just inom det område,
som skall dirigeras. Krafvet därpå får icke tilläggas sådan innebörd,
att vederbörande chefsposter med nödvändighet måste besättas från (ten
speciella fackpersonalen. Men chefsbefattningarnas arbetsrayon bör vara
logiskt enhetlig, får icke vara spridd öfver en mångfald heterogena

verksamhetsområden, Indika icke kunna individuellt behärskas. På annat
sätt kan man icke förekomma, att några af dessa verksamhetsområden
varda tillbakasätta och försummade.

Sjöministerns ställning.

Ansvaret för de sjömilitära försvarsmedlens tillstånd och verksamheten
inom marinen öfverhufvud samlar sig som i en slutpunkt hos
chefen för sjöförsvarsdepartementet. Någon ändring i denna af grundlagen
föreskrifna ordning lärer hvarken vara möjlig eller önskvärd.

Denna starkt pointerade och vidsträckta ansvarighet hvilar gifvetvis
på den förutsättningen, att departementschefen i sin hand äger samlade
alla befogenhetens trådar inom marinen och besitter myndighet att inom
konstitutionella gränser leda verksamheten i den riktning, han finner
gagneligt.

Hvarje organisatoriskt förhållande, som är ägnadt att direkt eller
indirekt försvaga sjöministerns ställning och försvåra ett fullföljande
af hans intentioner, torde vara stridande mot grundlagens anda, liksom
hvarje åtgärd till underlättande af hans verksamma ingripanden i driften
torde innebära en utveckling af de grundlagsmässiga afsikterna. Ju
närmare och mera oförmedladt man, utan att förgripa sig på gällande
konstitutionella principer, kan ansluta verksamheten till sjöförsvarsdepartementets
chef, dess bättre. Då han skall inför Konung och Riksdag bära
ansvaret för det hela, måste lian också ha en obestridlig rätt att fordra
en sådan organisation af marinens förvaltning — såväl den ekonomiska
och tekniska som den militära — att lian verkligen blir i stånd att
uppbära detta ansvar.

Betraktar man ur dessa synpunkter marinens nuvarande organisation,
skall man finna, huru illa den är lämpad att motsvara en dylik fordran.

Dock icke så mycket i militärt hänseende.

I militära ärenden råder en intim relation mellan departementschefen,
såsom representant för den högsta ledningen, och de lokalt
verkställande organen.

Men däremot i tekniskt och ekonomiskt afseende.

Omedelbart under Kungl. Maj:t är för beredning af sistnämnda
ärenden inskjuten en central myndighet, marinförvaltningen. Alla Kungl.
Maj:ts direktiv i tekniskt och ekonomiskt hänseende skola genom detta
ämbetsverk förmedlas till de lokala myndigheterna, liksom alla framställ -

ningar i enahanda afseenden från dessa skola genom marinförvaltuingen
fortbringas till Knngl. Maj:t. För alla tekniska och ekonomiska ärendens
behandling erfordras sålunda medverkan från en myndighet mer, än som
ifrågakommer på den militära instansvägen. Häri ligger helt visst en
svaghet. Denna behöfde dock i och för sig icke vara af någon större betydelse
och uppväges under i öfrigt gynnsamma förhållanden måhända
däraf, att Knngl. Maj:t i marinförvaltningen äger en myndighet, till
hvilken det själfständiga ombesörjandet af mindre viktiga tekniska och
ekonomiska ärenden kan anförtros. Men den blir af djupgående betydelse
genom de olägenheter, som måste anses följa af ämbetsverkets nuvarande
organisation, hvilken sträcker sig öfver flera vidsträckta, sinsemellan
heterogena områden.

Ämbetsverket är uppdeladt på afdelningar för beredning af olika
grupper af ärenden. Af dessa grupper äro flere sins emellan af
grundväsentligt skiljaktig beskaffenhet. Afdolningarnas chefer, af hviska
eu på erforderlig specialinsikt grundad omtanke och tillsyn öfver
resp. verksamhetsgren förväntas, stå icke, såsom inom de flesta utländska
mariner, i direkt förbindelse med Knngl. Magt utan först genom
ämbetsverkets chef. Hos denne hvital- afgörandet. af nästan alla ärenden,
som icke äro af ren verkställighetsnatur eller af beskaffenhet att böra
i allmänt plenum behandlas (organisationsfrågor, befordringsärenden
o. s. v.). Emot chefens beslut äga visserligen resp. afdelningschefer
reservera sig, i don händelse detta afviker från åt dem uttalad mening,
men ämbetsverkets chef kommer likväl att intaga en slags mellanställning
mellan Kung]. Maj:t, hvilken i högsta instans beslutar och leder,
och vederbörande afdelningschefer. Ifrågavarande chef inträder härigenom
som ett slags regulator af förhållandet mellan Kungl. Maj:t och
den fackliga detalj verksamheten inom marinen och kan på ett högst
effektivt sätt påverka detta.

Detta synes mig vara en organisatorisk anordning, som icke, med
den utomordentliga omfattning och mångsidighet, som marinförvaltningens
verksamhet i våra dagar äger, låter förena sig med det vidsträckta
konstitutionella ansvar, som påhvilar departementschefen. Inom så godt
som alla andra länder med hos oss i öfrigt jämförbara förhållanden och
särskildt sådana, diir krafvet på en parlamentarisk basis för regeringsutöfningen
mera obetingadt omfattas, saknas också motstycke därtill.
Hedningen af marinen i tekniskt och ekonomiskt afseende har hos oss
förflyttats ett steg längre bort från Kungl. Maj:t än som torde vara
lämpligt och nödvändigt. Apparaten förtynges och departementschefen
blir häraf i hög grad beroende vid förverkligandet af sina syften.

Eu dylik återhållande uppgift torde i vissa äldre tider nog hafva
fullt afsiktligt tillagts de centrala ämbetsverken och däribland äfven den
nuvarande marinförvaltningens föregångare, amiralitetskollegium, förvaltningen
af sjöärendena in. fl. Det dåtida mindre rika parlamentariska
lifvet gjorde en dylik motvikt mot en alltför egenmäktig regeringsutöfning
kanske understundom välbehöflig. I våra dagar saknar den däremot
ej blott berättigande utan torde vara direkt stridande mot de grundsatser
för regeringskontroll, hvarpå vår nuvarande konstitution kommit att hvila.
Marinens nuvarande centralmyndighet borde icke i någon mån äga pn
dylik restriktiv uppgift, utan endast vara en under Kungl. Maj:t ställd
institution för biträde vid sjöförsvarskrafternas förkofran och vård.

Det torde i detta sammanhang måhända böra påvisas, huru i sitt
slag ensamstående den i Sverige tillämpade centralstyrelseorganisationen
i verkligheten är.

Någon motsvarighet till denna fast sammanslutna, af ministern
delvis oberoende myndighet finnes knappast inom någon annan marin.
Som regel gäller nästan undantagslöst, att ministern står i direkt och
oförmedlad förbindelse med de olika tjänstegrenarna genom dessas ansvariga
målsmän utan annan mellanhand än eventuellt en föredragande
understatssekreterare. I enlighet med det i resp. organisationer tillämpade
byråsystemet tillkommer det jämväl centralmyndighetens afdelnings(byrå-)
chefer att själfva fatta beslut, där detta icke jämlikt författningarna
tillkommer regeringen eller ministern ensam eller denne för
särskilt fall förbehållit sig själ!'' detsamma.

Byråstyrelse i dess mest avancerade form uppvisa Förenta staternas
och Frankrikes marinorganisationer. Det amerikanska »Navy Departement))
är uppdeladt på åtta sins emellan själfständiga afdelningar, samtliga
ministern direkt underställda, men i öfrigt utan annan fast sammanslutning
än att byråcheferna i vissa gemensamma mål sammanträda för
öfverläggning. Den franska »Administration centrale du ministre de la
marine» består af tretton skilda afdelningar, arbetande efter ungefär enahanda
principer, som den amerikanska. Frankrike har dessutom att uppvisa
en särskildt rik grupp af vid öfverstyrelsens sida stiillda rådgifvande
kommissioner, understundom äfven inrymmande parlamentarisk representation.
Engelska amiralitetets organisation är dessa snarlik. Under presidium
af marinministern sammanträda de olika cheferna stundom till
öfverläggning angående viktigare spörsmål. Detta »Board of Admiralty»
äger icke någon beslutanderätt, utan tillkommer denna uteshitande dess
chef, d. v. s. marinministern, men denne erhåller genom dylika öfverlägg -

ningar tillfälle till den allsidiga belysning af ärendena, hvaraf han anser
sig i behof. Den tyska i nar inorgani s a ti o n ens centrala myndighet, »das
Reichs-Marine-Amt», uppdelad på elfva olika hufvudafdelningar, arbeta i.
äfven efter byråprinciperna. I Italien samlas centralförvaltningens styrelsechefer
under ordförandeskap af statssekreteraren för marinen till ett
högsta marinråd för afgifvande af utlåtande i vissa, genom lag bestämda,
viktigare ärenden, men cheferna sortera i öfrigt direkt under ministern.
Spanien har äfven inrättat sin maritima centralmyndighet efter grundsatserna
för byråstyrelse. Till sjöministerns disposition står därjämte en
permanent, rådgifvande kommitté, sammansatt, förutom af vissa befattningsinnehafvare
vid marinen, jämväl af representanter för senaten och
cortez. Norge, Portugal och Osterrike-Ungern — i hvilka länder särskild
s j öförsvarsmiri i ster saknas — äga säregna organisationer i så måtto, att
under vederbörande minister där är ställd eu inför honom för marinen
i dess helhet ansvarig souschef med befogenhet i fråga om den inre
styrelsen af nära nog samma omfattning som andra länders marinministrar.

Af det sagda framgår, att den svenske chefen för sjöförsvarsdepartementet
inom sitt verksamhets- och ansvarighetsområde intager
en väsentligen annan ställning än hans utländska kolleger. Det är
visserligen sant, att han jämlikt cirkuläret den 18 maj 1848 äger, då
han finner sådant ;af nöden, personligen deltaga i centralmyndighetens
öfverläggningar, men från denna exspectanta ställning till exempelvis
den engelska First Lords ingripande i amiralitetets verksamhet är ett
jättesteg. Veterligen lärer icke heller någon svensk sjöminister i senare
tid hafva användt sig af denna honom medgifna rättighet. I hvarje
fall torde väl denna form för närmare förening af statsrådet med verksamhetscheferna
få anses endast såsom ett surrogat, af högst tvifvelaktig
nytta, för hvad man dock tydligen ansett eftersträfvansvärdt. Man finner
emellertid i tillvaron af denna föreskrift liksom i de förslag till centralstyrelsens
upplösning och ersättande med byråer inom departementet,
som upprepade gånger framkommit, ett oförtydbart tecken på, att man
redan länge å många håll insett de stora olägenheterna af nu rådande
ordning. De reformer, som inom öfverstyrelsens organisation vidtagits
med anledning af den tid efter annan framkomna kritiken, hafva väl
undanröjt störa brister. Men de vidtagna inskränkningarna i den äldre
kollegiala beslutandeformen inom ämbetsverket hafva icke förmått råda
bot på den svaghet i organisationen, som alltjämt kvarstår. Emellertid
är det just krafvel på detaljverksamheternas mera direkta inordnande

under departementschefen, som likt en röd träd genomgått reformsträfvandena
inom den svenska marinen sedan nu mer än 100 år tillbaka.
Att denna svaghet ännu icke. af hjälpts beror väl mindre på, att den
gamla ordningen ansetts tillfredsställande, än på att man här som så
ofta eljest icke vågat det afgörande steget, utan åtnöjt sig med kompromisser
och halfmesyrer, kvarlämnande bristerna i själfva deras kärna.

En närmare anslutning af verksamheten till departementschefen
skulle gifvetvis komma att stegra krafven å sammanhållande kraft, omdömesgiltighet
och arbetsförmåga hos denne. Mycket beror emellertid
härvid på, hur verksamheten under honom ordnas. Eu alltför stark koncentration
kan komma att skymma hans blick, under det att en alltför
stor splittring kan komma att, ställa alltför stora kraf på hans personliga
sammanhållande förmåga.

Man måste emellertid i hvarje händelse fasthålla vid, att departementschefen
dock officiellt är den för marinens verksamhet i första hand
ansvarige. I öfrigt torde kunna — med gillande i allt väsentligt —
anföras, hvad redan år 1870 dåvarande chefen för förvaltningen af sjöärendena,
A. Adlersparre, i en afgifven reservation till ämbetsverkets
afstyrkande yttrande angående förändrad organisation af marinens öfverstyrelse
i riktning mot byråsystem, uttalade: »1 alla länder utomkring oss
förbättras snart sagdt dagligen försvarsväsendets materiel och institutioner
och i jämbredd därmed måste äfven vi, såvidt våra tillgångar det medgifva,
utveckla våra krafter. Men för att detta stadigt och snabbt skall
kunna ske, synes det vara ett nödvändigt villkor att, inom hvarje krigsdepartement,
verkställande makten nedlägges hos eu enda person, nämligen
departementschefen, som icke i något, hänseende bör vara beroende
eller bunden af underordnade ämbetsmän, men som också ensam bör
uppbära ansvar för hvad i administrativt hänseende uraktlåtes eller felaktigt
anordnas. Den departementschef, som ryggade för ett dylikt ansvar,
vore icke platsen vuxen. Men åter, skall detta ansvar med rättvisa
och billighet kunna tillämpas, bör hvarje ämbetsman, utan hänsyn till
egen uppfattning om det ena eller andra försvarssystemets företräde, i
tjänsten vara nödsakad att arbeta uteslutande i den anda och riktning
departementschefen bestämmer; äfvensom icke någon styrelse- och förvaltningsåtgärd
bör kunna försiggå utan departementschefens vetskap
och vilja; hvarjämte arbetsordningen bör vara så bestämd, att inom
ämbetsverken hvarje beslut har sin man, som för detsamma inför departementschefen
är personligt ansvarig. Detta förutan äger icke departementschefen
alla krafter så i sin hand, att han med rätta kan ställas
till svars för hvad inom departementet sker eller icke sker.r

Mar inför vält ningen.

Om man därefter betraktar den nuvarande marinförvaltningen, så
finner man där — såsom redan är framhållet — den starka koncentration
af beslutanderätten, som företagits genom dess senaste instruktion. Häremot
vore i och för sig föga att invända, om icke gränserna för marinförvaltningens
verksamhet dragits så vida, att den så godt som ensambeslutande
chefen omöjligen kan behärska och kontrollera hela området.
Det låter nämligen knappast tänka sig, att en och samma person, han
må genom föregående utbildning eller verksamhet hafva inhämtat äfven
den största insikt och erfarenhet, skall kunna med full fackmannamässighet
öfverväga och afgöra alla de olikartade ärenden — militära,
tekniska och civila — som nu skola föreläggas honom till afgörande.
Han blir nödsakad att i större eller mindre omfattning lita till föredragandes
råd utan att kunna genom sjbeständigt studium af spörsmålet
— något hvartill hvarken tid eller krafter torde blifva till öfvers
— förskaffa sig en tillräckligt ingående detaljinsikt för att därpå grunda
en fullt personlig uppfattning. Följden är, att ansvaret icke alls kan
utkräfvas, och därmed undermineras äfven grundvalen för ett strängt
personligt ansvarsmedvetande. Man är inne på det fördärfliga köpslåendet
angående formellt och moraliskt ansvar och har att räkna med
de i så många hänseenden olyckliga konsekvenserna däraf. Man ställes
inför yttringarna af ett divisionsansvar, som förnimmes så mycket starkare,
som det icke hvital* på någon formell rättsgrund, utan på det allmänna
rättsmedvetandet. Detta uppreser sig nämligen emot att af en
man utkräfva ansvar för mer än hvad han direkt personligen förskyllt.
Och marinförvaltningens chef kan med ämbetsverkets nuvarande omfattande
arbetsfält icke rimligen göras personligt ansvarig för alla de uttalanden
och åtgärder, hvaråt han i kraft af sitt ämbete nu måste
genom underskrift gifva auktoritativ hallstämpel och giltighet.

Mot organisationen af marinens nuvarande, icke militära öfverstyrelse
synes mig sålunda kunna riktas väsentliga anmärkningar, hvilka
lämpligen kunna samlas i följande fyra hufvudpunkter:

l:o) Den försvårar möjligheten för den konstitutionellt ansvarige
ledaren af marinen, chefen för sjöförsvarsdepartementet, att åt verksamheten
gifva önskad impuls och riktning.

2:o) Den ställer icke sjöministern på hvarje punkt af förvaltningen
i direkt kontakt med den verkliga sakkunskapen.

3:o) Den betryggar icke en i möjligaste mån insiktsfull ledning af
verksamheten, såvidt denna skall af öfverstyrelsen med sjelfständig befogenhet
utöfvas.

4:o) Den låter icke öfverstyrelsens verksamhet komma till yttre
uttryck i former, som rättvist och klart angifva ansvarsgränserna.

Bristernas afknipande.

Upptager man till öfvervägande, hvilka åtgärder skulle kunna lända
till afhjälpande af de brister i organisationen af marinens nuvarande
öfverstyrelse, hvilka jag i det föregående sökt påvisa, framställer sig
nära nog omedelbart som den enda effektiva utvägen att decentralisera
den åt marinförvaltningen anförtrodda verksamheten.

I och med en sådan decentralisation gifver man sig ingalunda in
på några nya och obanade vägar. Att de flesta utländska mariner löst
motsvarande organisationsspörsmål på sådant sätt, oberoende af förefintligt
ministerstyre eller ej, har redan i det föregående framhållits.
Men vår egen statsförvaltning äger ett det mest närliggande exempel.
Arméns tekniska och ekonomiska öfverstyrelse, arméförvaltningen, har
länge arbetat och arbetar allt fortfarande under starkt decentraliserade
former. Någon personifieradt enhetlig ledning af detta ämbetsverk finnes
icke. Direkt under Kungl. Maj:t sortera de skilda departementen och
de lokala myndigheterna i sin ordning direkt under en hvar af dem.
Låter en sådan organisationsform med fördel använda sig inom ett
administrationsområde med så många länkar och så omfångsrik periferi,
lärer den väl äfven, ehuru i måhända modifierad form, låta anpassa
sig på de marinmilitära förhållandena.

Emellertid inställer sig omedelbart förnimmelsen af väsentliga olikheter
i de administrativa uppgifterna vid armén och marinen. Att utan
vidare öfverflytta arméns administrationsformer å marinen låter sig förvisso
icke göra. Arméns administrativa verksamhet har väl större
omfattning, men är på samma gång enklare i krafvel!; marinens rör sig
inom trängre gränser, men är rikare till innehåll och mångfald. Någon
motsvarighet till de vidlyftiga administrativa apparater, som exempelvis
marinens varf kräfva, kan armén icke uppvisa. De tekniska hjälpmed -

lene inom ‘marinen större omfattning, mångsidighet och komplikation
nödvändiggör eu specialisering i öfvfervakande och skötsel, en variation
af de administrativa uppgifterna öfver hufvud, som icke äga sin motsvarighet
inom armén.

Ett yttre, nog så talände vittnesbörd härom äger man i den rika
förgrening af verksamheten å afdelningar, som inom marinförvaltningen
successivt måst äga ram. Marinförvaltningen omfattar för närvarande
icke mindre än nio skilda afdelningar, inom arméförvåltningén motsvarade
af dess fyra departement och arméns sjukvårdsstyrelse. Marinförvaltningen
räknar sålunda inom sig nära nog dubbelt så många grenar.

Att — på sätt någon gång föreslagits — bereda samtliga dessa
afdelningar eu fullt fri ställning under hvar sin chef, direkt underordnad
sjöministern, och sinsemellan utan annat yttre sammanhållande band,
än som åligger de skilda arméförvaltningsorganen, vore tvifvelsutan icke
lyckligt. En förlamande splittring af verksamheten, den där svårligen
någon sjöminister mäktade effektivt motverka, skulle med tämlig visshet
därur framväxa. Ett försök att förtaga en dylik olägenhet genom föreskrift
om öfverläggningar respektive chefer emellan i gemensamma
ärenden skulle åter endast föra tillbaka till det gamla kollegiala olyckstillståndet.

Det återstår då intet annat än att tillse, huruvida icke eu uppdelning
låter tänka sig af den nuvarande marinförvaltningen på färre
enheter än som nu förefinnas. ..... . 7

Marinförvaltningens olika afdelningar handlägga för närvarande:

artilleriaj''delningen ärenden, som angå

fartygens och den öfriga flytande mäterielens samt kustpositionernas
artilleribestyckning;

inventarier, tillhörande artilleriuppbörden för såväl fartygen och den
öfriga flytande materielen som kustpositionerna jämte för nämnda uppbörd
behöflig utredning med hvad därtill hör;

personalens beväpning med hvad därtill hör:

skjutbanor och målmateriel;

torpedafdelningen ärenden, som angå

fartygens och den öfriga flytande mäterielens salut kustposition
ern as torp ed best y< • k n i n g; ..... ■ .,''0 7 ■ ;

inventarier, tillhörande torpeduppbörden för fartygen och den öfriga

flytande materielen samt kustpositionerna jämte för nämnda uppbörd
behöflig utredning med livad därtill hör;

inventarier och utredning för gnisttelegraferingen;
mina/delning en ärenden, som angå

minförsvaret samt minuppbörden tillhörande inventarier och för
denna uppbörd behöflig utredning med hvad därtill hör,
kontraminerings- och tillfällig sprängningsmateriel;
telegraf- och telefonmateriel samt telegraf- och telefonledningars
anläggning, underhåll och betjänande:

kustpositionernas inre och yttre elektriska belysning;

nautiska afdelningen ärenden, som angå
sjöinstrument- och sjökarteförråden;

de för öfvandet och utbildningen af marinens personal erforderliga
anordningar i tekniskt och ekonomiskt hänseende i de delar, som
ej tillhöra annan afdelning;

inventarier, tillhörande skeppare- och styrmansuppbörderna för
fartygen och den öfriga flytande materielen; ....

stationernas och kustpositionernas eldsläcknings väsende, polis, sjötransporter,
körslor och järnvägstrafik;

navigationsskolorna i de delar, som icke tillhöra civilafdelningen,

for tifikationsafdelning en ärenden, som angå

konstruktion och nybyggnad samt underhåll af kustpositioner och
till dem hörande eller eljest för kustartilleriet afsedda kasern- och andra
byggnader;

fortifikationsuppbörden tillhörande inventarier och för denna uppbörd
behöflig utredning med hvad därtill hör;

tekniska frågor, i hvad på afdelningen ankommer, rörande kustpositioners
hamnområden, tomter, vägar och kajer in. m.;

ingenjör afdelning en
, j; dels ärenden, som angå

konstruktion och nybyggnad samt underhåll af fartyg och annan
flytande materiel jämte därtill hörande maskinerier;

inventarier, tillhörande maskin- och timmermansuppbörderna för
såväl fartygen och den öfriga flytande materielen som kustpositionerna
äfvensom elektriska uppbörden för fartygen jämte för nämnda uppbörder
behöflig utredning med hvad därtill hör i de delar, som icke angå
intendentafdelningen; :

flottans mekaniska inrättningar i de delar, som icke tillhöra annan
afdelning;

elektrisk belysning för flottans stationer och fartyg med hvad
därtill hör i de delar, som icke angå minafdelningen;
marinens justeringsväsende;
den rörliga materielen till flottans järnvägar;

kronan tillhöriga ekar samt till master och spiror användbara träd;
dels tekniska frågor rörande flottans stationer tillhörande hamnområden,
tomter, gatudelar, vägar, kajer, hus och andra byggnader, järnvägar
samt gas- och vattenledningar;

dels slutligen ärenden, som angå konstruktion och tillverkning af
lavettage och torpedmatcriel, när handläggningen af sådana ärenden af
marinförvaltningen uppdrages åt chefen för ingenjörafdelningen;

intendentafdelning en ärenden, som angå

den marinen tillhörande personalens provianterande och förseende
med beklädnad och sängservis samt inkvartering;

utredning, tillhörande persedel- och materialuppbörderna i de delar,
som icke tillhöra annan afdelning;

upphandling af dels kol och olja, dels eljest förnödenheter i större
omfattning, såvida upphandlingen icke tillhör annan afdelning, äfvensom
öfvervakandet af sjöförsvarets upphandlingsväsende i allmänhet;
trupptransporter och mönstringar;

sanitetsafdelning en ärenden, som angå

hälso- och sjukvården vid sjöförsvaret äfvensom därför afsedda
inventarier och utredning;

civila/delning en ärenden, som angå

sjöförsvarets fasta egendom i de delar, som ej tillhöra ingenjörafdelningen
;

förklaring, ändring eller upphäfvande af gällande eller förslag till
nya författningar;

allmänna föreskrifter, som bero af marinförvaltningen att utfärda
för verkställighet af gällande författningar eller af Kungl. Maj:t särskildt
gifna nådiga befallningar;

tillsättning af och afsked från civil tjänstebefattning vid marinförvaltningen
samt föreståndare- och lärarebefattning vid navigationsskola,
ledighet från dylik befattning och ansvar för tjänstefel;

balans-, afskrifnings-, anmärknings- och besvärsmål;
uppbörden, förvaltningen, användandet och redovisningen af alla
till marinförvaltningens befattning hörande medel och persedlar; samt
öfriga ärenden af administrativt-juridisk beskaffenhet.

A id ett försök att sammanföra dessa afdelningar efter verksam -

hetens art erbjuder sig osökt redan vid ett första skärskådande följande
gruppering:

a) militär-tekniska göromål (artilleri-, torped-, min- och nautiska
afdelningarna)

b) ingenjörtekniska göromål (ingenjörafdelningen)

c) förvaltningsgöromål (intendent- och civilafdelningarna)

d) fortifikatoriska göromål (fortitikationsafdelningen)

e) sjukvårdsgöromål (sanitetsafdelningen).

Det mycket närliggande sambandet mellan de grupper af ärenden,
som ofvan hvar för sig sammanförts under rubrik militär-tekniska göromål
och förvaltningsgöromål torde ligga i öppen dag. Hvad de förstnämnda
beträffar, framstår ju deras intima samhörighet redan af det
förhållandet, att deras fullgörande, såväl hos öfverstyrelsen som vid
lokalorganen, helt och hållet är lagd i officerskårens händer. Dessa
ärendens handhafvande hvilar på förutsättningen af militär sakkunskap.

Hvad de under rubrik förvaltningsgöromål sammanförda ärendena,
beträffar, så föreligger i fråga om dem ett nära nog analogt förhållande.
Alla de frågor, som inom marinförvaltningens intendent- och civilafdelningar
skola ägnas erforderlig uppmärksamhet och ompröfning, falla vid
lokalorganen inom gränserna för den speciella förval tningstjäu sten och
handläggas där, preliminärt eller definitivt, af resp. förvaltningstjänstemän.
Dessa äro enhetligt utbildade och organisatoriskt sammanförda
till en kår, marinintendenturkåren. Hvad som inom lokalorganen är ett till
form och innehåll, mister icke sin naturgemenskap, sin Samhörighet till
arten därför att det af anledningar, som här kunna lämnas åsido, inom öfverstyrelsen
fördelats på skilda grenar. Marinförvaltningens intendent- och
civilafdelningar representera tillsammans ledningen af den verksamhetsgren
inom marinen, som ingått i allmänna medvetandet under benämning:
dess förvaltningsväsende. En närmare sammanslutning af dessa afdelningar
till en skulle sålunda endast innebära att man läte den yttre formen
återspegla såsom ett slutet helt, hvad i inre mening är ett. Man ställde
sig endast det logiska sambandet mellan olika verksamhetsarter till
organisatorisk efterrättelse.

Till detta spörsmål skall jag anhålla att längre fram få i mera
detaljerad form återkomma.

Redan ett första ögonkast på den nuvarande organisationen visar
sålunda hän på möjligheten af en inskränkning i de nuvarande afdelningarnas
antal. En reduktion af dessa från 9 till 5 bör kunna äga

ruin Titan att män synes ha anledning att med fog befara minskad
sakkunskap i de olika verksamhetsgrenarnas ledande eller företrädande
inför ministern. ■ . , a ; r- , . . ..

Eu officer såsom chef för eu eventuell militärteknisk öfverstyrelse
bör med full sakkunskap och odeladt ansvar kunna förestå samtliga de
fyra afdelningar, som ofvan under dylik benämning sammanförts. Den
längre utmejslade detaljinsikt, hvaraf eventuellt göres behof, bör, kunna
företrädas af honom underordnade byråchefer.

r • *

a På samma sätt synes icke några svårigheter behöfva möta att finna
en person, som med sakkunskap och enhetligt ansvar kan uppbära ledningen
af en eventuell förvaltningsstyrelse.

Från sjukvårdsväsendet och fortifikationsdetaljen, hvilken senare
hittills ej genom särskild personal * varit representerad inom marinen,
kan tillsvidare bortses.

\ -Ji ■ : '' • ’ • *

Af marinförvaltningens nuvarande afdelningar skulle sålunda återstå
tre större enheter.

Med hänsyn till det stora antalet under chefen för sjöförsvarsdepartementet
stående centrala militärmyndigheter synes emellertid vara
fara värdt, att äfven efter en sammanslutning af verksamhetsgrenarne
inom den nuvarande förvaltningen i enlighet med ofvan skisserade förslag
svårighet skulle uppstå att uppehålla en enhetlig aktion. Särskildt
torde detta blifva förhållandet i de fall, då chefen för sjöförsvarsdepartementet
tillkallats från områden utom marinen.

Det gäller därför att tillse, huruvida icke en ytterligare inskränkning
i antalet ansvariga centrala chefsposter inom marinen i dess helhet,
i omedelbar subordination under chefen för sjöförsvarsdepartementet,
skulle kunna vidtagas, utan att därigenom behöfde ofiras något af krafven
på utprägladt personligt ansvar i ledningen. Detta vill med andra ord
såga, huruvida för någon af de ledande chefsbefattningarna en ytterligare
utvidgning af verksamhets- och ansvariglietsrayonen skulle kunna
äga rum, utan att denna därigenom behöfde öfverskrida gränserna för
hvad med insikt kunde individuellt behärskas och därför äfven under
klart förnummet ansvarsmedvetande ledas. Samtidigt uppreser sig äfven
fordran på att ieko den förberedande handläggningen af ärenden, som,
ehuru i någon facklig detalj skiljda, dock organiskt samhöra, i onödan
splittras, utan där de kunna å ett enda håll under något så när betryg -

gande former sakligt bedömas, äfven därifrån blifva i slutbehandlad!
tillstånd Kungl. Magt förelagda.

Kan sålunda eu annan indelning af marinens verksamhet tänkas,
hvilken logiskt förgrenar denna, utan att dock framkalla en så rik representation
af skilda detaljer omedelbart under Kungl. Magt, som eu organisation
efter nyss framkastade förslag skulle medföra?

Vid ett begrundande häraf framtränger i minnet den indelning af
marinens verksamhet, som redan för hundra år sedan föreslogs i det
af konteramiralen af Wirsén afgifna, å annat ställe här omnämnda, märkliga
förslaget till organisation af sjöförsvaret. Jag åsyftar den gruppering,
som redan vid denna tidiga tidpunkt fastslog skillnaden mellan
en militär och eu civil verksamhetsart inom marinen och som ville efter
dessa tvenne linjer särskilja sjöförsvarets ledning och företrädande
inför Kungl. Maj:t.

Att tvenne dylika, till sin natur strängt åtskilda verksamhetsarter
jämväl nu fortlefva inom marinen torde vara ostridigt. Såsom en verksamhet
af mera civil struktur tänker man sig då allt som samhörer med
marinens ekonomi, d. v. s. i första rummet rena räkenskapsgöromål, vidare
kansligöromål, så upphandlings-, förråds-, beklädnads-, förplägnads-, besiktningsgöromål
(de sistnämnda måhända endast delvis) o. dyl. Pin lika
vidsträckt bemärkelse gafs måhända icke ursprungligen åt begreppet.
Men utvecklingen har successivt uppdragit konturerna af en inom
nu angifna gränser afpassad hufvudgren: det civila förvaltningsväsendet.
Belysande i detta hänseende är den historiska utredning angående förvaltningsdirektionernas
vid flottans stationer tillkomst, hvilken återfinnes
i annat sammanhang. Den civila förvaltningsverksamheten inom marinen
har vuxit i omfattning, blifvit rikare till innehåll och mera komplicerad
till form, men är till sin grundnatur densamma som fordom.

Den militära verksamheten däremot har genomlefvat djupgående
omdaningar. Visserligen ej af den anledningen, att de strategiska och
taktiska uppgifter, som möta i ett modernt sjökrig, äro andra än forna
tiders. \ sin egenskap af rent militära mål äro de dock till sin egenart
desamma.

Men det har vid sidan af dessa gamla militära uppgifter inom
den nutida sjöförsvarsverksamheten tillkommit nya, som uppställa kraf
på en helt annan art af militära kvalifikationer än de gamlä, framvisa
perspektivet af ett helt nytt arbetsfält. Det har tillkommit ett nytt
moment i den marinmilitära yrkesutöfningen: det tekniska. Väl fanns
ett sådant äfven förut i den dåtida segel- och artilleritekniken med det

arbete, som motsvarande försvarsmedels bestånd och utveckling kräfde,
men detta arbetsfält är ingalunda jämförbart med den nuvarande tidsperiodens:
ångfartygets, pansarets, torpedernas, minornas, undervattensbåtarnas,
den trådlösa telegrafens o. s. v.

Inom marinen hafva sålunda börjat allt skarpare afteckna sig
konturerna till en ny vidsträckt och dominerande teknisk verksamhetsgren.
Ett yttre uttryck för dennas vidtgående betydelse inom det
nutida sjöförsvaret äger man i marinens nuvarande stora varfsetablissement
med deras rikt förgrenade och dyrbara verksamhet, hvilka i äldre
tid visserligen haft sin motsvarighet, men icke ägde den mångfald af
specialbranscher och medförde de uppdrifva kostnader, som i våra dagar.
Den tekniska grenens uppgift är att sörja för allt, hvad till fartygens
och de rent militära tekniska hjälpmedlens vidmakthållande och modernisering
hörer.

Inom denna gren kan man åter räkna med underdetaljer, hvilka
hvar i sin ordning vunnit uttryck i marinförvaltningens nuvarande organisation
genom därvarande tekniska afdelningar, nämligen artilleri-,
torped-, min-, nautiska- och ingen]örafdelningarna. Bland dessa intager
ingenjörafdelningen en säregen ställning såtillvida som dess verksamhetsutofning
icke gjorts till föremål för militärt fackstudium i likhet med de
öfriga, icke blifvit en art militärtjänst, utan lagts i händerna på eu
särskilt utbildad och rekryterad kår, mariningenjörkåren. Hvad som
framtvungit en dylik längre gående specialutbildning af denna detaljpersonal
är dels de konstruktiva uppgifter, som tillagts densamma, dels
det i konsekvens därmed åt ifrågavarande personal anförtrodda ledandet
af marinens mekaniska varfsverksamhet. Kunskapen om dessa områden
har icke ansetts kunna genom enbart militära fackstudier nöjaktigt inhämtas.
Öfriga mariningenjörkårens uppgifter, enkannerligen tjänsten
ombord, äro af mera militär än ingenjör-teknisk natur och handhafvas
äfven i stor utsträckning af militärutbildad personal. Jämväl de konstruktiva
uppgifterna sammanhänga synnerligen nära med yttringar af militär
verksamhet, då de ju endast innebära en praktisk omsättning — inom
tekniskt möjliga gränser — af de militära försvarskraf, som utvecklingen
successivt uppställer med afseende å marinens fartyg och materiel.
Fixerandet af dessa kraf blir föremål för hufvudsakligen militärt öfvervägande,
därvid detta dock är nödsakadt ställa sig rådande tekniska lagar
till lydnad. Ett färdigt fartyg framstår således såsom utbyte af ett
synnerligen intimt militärtekniskt och ingen]örtekniskt samarbete, ett
resultat af ömsesidiga fackinsikters tillgodogörande. Ingendera partens
kan undvaras. Båda utgöra därför endast detaljer af ett gemensamt fack -

område, den marinmilitära teknikens. De nuvarande militärtekniska
(artilleri-, min-, torped- och nautiska) afdelningarne synas därför böra och
kunna sammanföras till en med ingenjörafdelningen gemensam grupp.

Linier för omorganisationen.

Enligt ett dylikt betraktelsesätt skulle marinens verksamhet i sin
helhet fördela sig på tre skilda hufvudgrenar nämligen: en militär, en
teknisk och en ekonomisk; och en hvar af dessa skulle erhålla sin öfverstyrelse.

Utanför dessa hufvudgrenar falla, såsom redan framhållits, tvenne
mindre, till omfattning icke med dessa jämförbara detaljer, nämligen
dels marinens sjukvårdsväsende, dels den hittills ej genom särskild
personal vid marinen representerade fortifikationsdetaljen. Från dessa
två, mindre väsentliga detaljer synes man vid organisationsfrågans
diskuterande kunna tillsvidare bortse. Deras inpassande i organisationen
synes icke möta större svårigheter och är för öfrigt en helt och hållet
sekundär fråga.

Det vill förefalla som om man genom en organisation af marinen,
genomförd efter nu angifna tre hufvudlinjer, en hvar inför Kungl. Maj:t
representerad af en ansvarig chef, skulle erhålla en klar och efter verksamhetens
olika natur logiskt afpassad arbetsfördelning.

Ansvaret för de skilda verksamhetsområdenas nöjaktiga tillstånd
och funktion skulle härigenom få ett enhetligt och distinkt uttryck inom
organisationen.

Verksamheten komme under en mera specialiserad ledning än
hittills och blefve inför Kungl. Maj:t sakkunnigare företrädd, speciellt
i förvaltningsärenden, utan att dock splittras i en för driftens sammanhållande
skadlig omfattning.

En dylik organisation skulle således innesluta möjligheten att undkomma
de olägenheter, Indika, enligt hvad jag i det föregående sökt
påvisa, vidlåda den nuvarande organisationen af marinens öfverstyrelse.

Jag anhåller nu att få öfvergå till frågan, hur en sådan organisation
skall kunna praktiskt genomföras.

Den militära öfver styrelsen.

Hvad då först beträffar förslaget att under en militär öfverstyrelse
koncentrera den rent militära verksamheten, så synes en dylik organisationsåtgärd
i fred vara en naturlig motsvarighet till den enhetliga marinmilitära
öfverledning, som väl i hvarje händelse måste i krigstid etableras.
År eu dylik enhetlighet nödvändig och låter den sig realiseras under
de mera kräfvande förhållanden, ett krigstillstånd framkallar, lärer den
icke sakna sitt berättigande eller erbjuda allvarligare svårigheter vid
genomförandet i fred.

Jag tillåter mig icke ingå på några organisatoriska detalj förslag,
huru en dylik militär öfverstyrelse skall uppbyggas. Den frågan torde,
därest själfva principen vinner beaktande, böra blifva föremål för militärt
sakkunnig pröfning. Men jag har velat prononcera behofvet af .ett
enhetligt militärt ansvar, uttryckt genom organisationen, liksom jag
anser, att en motsvarighet därtill bör genomföras också på det tekniska
och det ekonomiska området. Detta behof framträder tydligt, om man
erinrar sig, att vissa anslag — speciellt öfningsanslaget — alltjämt varit
och val för framtiden måste blifva i stor utsträckning beroende af den
rent militära öfverstyrelsen.

Det synes dock icke vara alldeles ur vägen, att jag, under tillbörlig
reservation för hvad ur militär facksynpunkt kan brista, upptager
till behandling frågan, huru denna militära öfverstyrelse skulle kunna
tänkas i stora drag organiserad.

Den nuvarande militära fredsorgauisationens högsta myndighet är
Konungen. Närmast honom råder, i egenskap af föredragande i militära
ärenden eller kommandomål, chefen för sjöförsvarsdepartementet. Omedelbart
under denne förgrenar sig den militära verksamheten på en mångfald
skilj da linjer. Man observerar däribland:

Chefen för marinstaben,

Chefen för kustartilleriet,

Inspektören af flottans öfningar till sjöss,

Stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona,
Stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm,

Chefen för sjökrigshögskolan,

„ „ sjökrigsskolan,

Befälhafvare för diverse sjöstyrkor m. fl.

Bland denna mångfald olika myndigheter urskiljer man lätt tvänne
olika grupper: en, som omfattar det rörliga kustförsvarets eller flottans

47-

militära organ, ocli en, som innesluter det lasta kustförsvarets eller
kustartilleriets motsvarande myndigheter. (Ifver dessa båda grupper och
utan att kunna inrangeras inom någondera står chefen för marinstaben.
Marinstabens uppgift är enligt § 2 i gällande instruktion:
att uppgöra planer för marinens mobilisering samt behandla frågor,
som röra dess sättande i stånd att fylla sin uppgift;

att med uppmärksamhet följa den flottan tillhörande personalens
utbildning, öfningar och tjänstbarhet samt uppgöra förslag till förbättringar
i dessa hänseenden;

att noggrant följa sjökrigsväsendets utveckling såväl inom som
utom riket samt verkställa sjökrigshistoriska forskningar;

att efter erhållet uppdrag utarbeta för tjänsten erforderliga författningar,
reglementen, instruktioner och föreskrifter;

att verkställa utredningar och afgifva utlåtanden i sjömilitära frågor,
som till staben hänskjutas, samt att samla alla härför erforderliga uppgifter
rörande såväl marinens personal och materiel som ock sjökommunikationerna
samt sådana anstalter inom landet, hvilka äro afsedda för
allmänna sjöfartens befrämjande.

Marinstaben fyller sålunda redan nu eu i viss mån samlande
funktion inom marinen.

Emellertid äger marinstaben i förhållande till den rent praktiska
verksamheten inom marinen en endast förmedlad och mera utomstående
ställning. Visserligen tillkommer densamma enligt mom. 2 af ofvanstående
§ i instruktionen att med uppmärksamhet följa den flottan tillhörande
personalens utbildning, öfningar och tjänstbarhet, men om något
direkt ingripande eller uttrycklig ledning i berörda hänseende är icke
tal. Detta tillkommer andra myndigheter, nämligen, beträffande öfningarna
till sjöss, inspektören däröfver och i fråga om öfningarna i land vederbörande
stationsbefälhafvare. På kustartilleriets öfningar äger marinstaben
icke något afsevärdt inflytande. De funktioner därvidlag, som, i hvad
flottan angår, tillkommer marinstaben jämte öfriga ofvan nämnda myndigheter,
hafva för kustartilleriets vidkommande tillagts dess chef.

Det synes mig, som om en dylik stark splittring af ledningen i
eu för marinens krigsberedskap så utomordentligt viktig fråga som den
om personalens lämpliga och tillräckliga utbildning icke vore ändamålsenlig
och rationell. Lika visst som dessa båda systervapen torde komma
att i krig vara i icke ringa mån beroende af hvarandras stöd och det
enas förmåga att fylla sin uppgift i vissa strategiska hänseenden blir
afhängigt af det andras insats i det gemensamma försvarsarbetet,
lika naturligt synes det, att de i alla militära angelägenheter under -

ordnas en fullt enhetlig ledning. Trygghet därför har man väl hittills
ansett sig- äga, så länge till chefer för sjöförsvarsdepartementet utsetts
aktiva militärer, så godt som alltid hämtade ur sjövapnet. Sedan
emellertid principen om civila chefer för de båda försvarsdepartementen
numera vunnit tillämpning, lärer icke samma förutsättning kunna anses
vara för handen. Det torde vara hardt när omöjligt för en civil sjöminister
att, utan föregående insikt på området och pålagd en redan
förut enorm arbetsbörda, åt den rent praktiska militärverksamheten ägna
så mycken uppmärksamhet och kraft, att genom hans ingripande och
initiativ full enhetlighet i principer och arbetslinjer, med ett ord samverkan,
skall kunna åvägabringas. Det är nämligen att märka, att, om
man bortser från chefen för sjöförsvarsdepartementet, någon annan förbindelseled
mellan flottans och kustartilleriets hvar för sig bedrifna
öfningar af åtminstone den lägre personalen ej nu förefinnes. Att
undanrödja en dylik brist inom den nuvarande organisationen synes mig
vara en angelägenhet af ingalunda underordnad betj^delse.

Personalens öfvande i de tekniska hjälpmedlens användning, i
uthärdandet af ett krigstillstånds strapatser, till disciplinär instinkt och
samhörighet med sitt verksamhetsfält, i sistnämnda hänseende exempelvis
till sjöduglighet, o. s. v. lärer vara det väsentliga af den militära fredsverksamheten.
En enhetlig öfverledning för all dylik militär verksamhet
skulle sålunda i det närmaste motsvara hvad i hufvudsak torde inneslutas
i begreppet: en maritim militäröfverstyrelse. Därtill komme sedan
ett annat till sin omfattning mindre, men till sin natur utprägladt militärt
arbete, nämligen de förberedande åtgärderna för marinens mobilisering
samt strategiska och taktiska planers uppgörande. Detta arbete hörde
ovillkorligen logiskt samman med eu eventuel militär öfverstyrelses verksamhet.
Den uppgift, som lämpligen borde tilldelas eu dylik myndighet,
torde sålunda kunna allmänt uttryckas vara: att sörja för marinens uppbringande
till högsta möjliga rent militära krigsberedskap. Därmed
afsåges då tillsyn öfver, att personalen befunne sig vid högsta tjänstbarhet
och att erforderliga försvarsplaner vore nöjaktigt utarbetade. Eu
hel del andra dessa närliggande göromål samhörde tvifvelsutan äfven
med en dylik öfverstyrelses uppgift, men torde kunna lämnas åsido i
den endast hastigt skisserade och i helt allmänna drag frammanade
bild af densamma, som jag har velat åstadkomma.

De organ inom marinen, som nu fylla dessa uppgifter äro:

marinstaben för mobiliseringsplaners uppgörande och öfverinsikt,
dock tillsynes endast formel, öfver flottans personals öfvande;

inspektören af flottans öfningar till sjöss för inspicierande ledning

af flottans öfningar och för uppgörande af strategiska och taktiska
detaljplaner för kustflottans användning under krigstid;

stationsbefälhafvarna vid flottans stationer i Karlskrona och Stockholm
för ledning af personalens öfningar i land vid respektive stationer,
stationsbefälhafvaren i Karlskrona, i egenskap af befälhafvande amiral
därstädes, därjämte tillagd vissa åligganden för förberedande af stationens
försvar i händelse af krig;

chefen för kustartilleriet för militär öfverledning af kustartilleriets
verksamhet i fred;

chefen för sjökrigshögskolan;
chefen för sjökrigsskolan.

En sammanslutning af samtliga dessa inom ett ämbetsverk låter
sig naturligen icke göra. Något sådant erfordras icke heller för vinnande
af det angifna syftet. De båda sjökrigsskole- och sjökrigshögskolecheferna
synas sålunda böra ställas under en dylik styrelses öfverinseende, men
naturligtvis icke däri ingå. Däremot torde cheferna för marinstaben
och för kustartilleriet med tillhörande expeditioner vara själfskrifna ledamöter
däraf. Af nuvarande myndigheter återstår sedan inspektören af
flottans öfningar till sjöss och de båda stationsbefälhafvarna för öfverinsikt
öfver flottans öfningar resp. till sjöss och till lands. En dylik
dualism i ledningen af något så i och för sig samhörigt och enhetligt
som flottans öfuingar lärer väl icke vara önskvärd. Genom att iitvidga
inspektörens af flottans öfningar till sjöss verksamhetsområde att omfatta
jämväl öfningarna i land, utan att dock naturligtvis undandraga dessa
stationsbefälhafvarnas fortsatta, mera direkta tillsyn, genom att sålunda
förvandla inspektören af flottans öfningar till sjöss till eu inspektör af
flottans öfningar öfver hufvud taget och införlifva en dylik myndighet
med den ifrågasatta militära öfverstyrelsen, erhölle man sålunda inom
denna ett enhetligt uttryck för ansvaret beträffande flottans öfningar
liksom man förut genom chefen för kustartilleriet vunnit det i fråga
om kustartilleriet.

Såsom ledamöter af den militära öfverstyrelsen skulle sålunda i
egenskap af chefer för hvar sin afdelning komma att ingå: chefen för
marinstaben, chefen för kustartilleriet och en inspektör af flottans öfningar.
Öfver dessa, representerande den sammanhållande kraften och det enhetliga
ansvaret inför Kung]. Maj: t för marinens mili tär verksam het,
skulle fungera en chef för ämbetsverket, chefen för marinens militära
öfverstyrelse.

s 0

De» tekniska öfverstyrelsen.

Jag tillåter mig så öfvergå till frågan om en teknisk öfverstyrelse
inom marinen. En dylik kan naturligtvis icke skapas annat än i anslutning
under en eller annan form till nu befintliga tekniska detaljstyrelseorgan.
Såsom sådana får man räkna, enligt hvad jag förut framhållit,
marinförvaltuingens nuvarande artilleri-, torped-, min-, nautiska
och ingenjörafdelningar. Dessa sammanslutna till en myndighet synas
mig gifva ett sannt och träffande uttryck för den tekniska ledningen
inom marinen i dess helhet, liksom varfschefen gifver det å stationerna.

En i spetsen för en dylik myndighet, med ensam beslutanderätt
utrustad chef torde äga resurser till sitt förfogande och hafva erhållit
ett verksamhet sgebit, så homogent och till sina mindre enheter logiskt
samhörigt, att han må kunna utan känsla af allt för stor tyngd uppbära
ansvaret för marinens tekniska befinnande och verksamhet.

Denne befattningsinnehafvare må sålunda äga tillse och vara Kungl.
Maj:t direkt ansvarig för att marinens tekniska hjälpmedel stå på höjden af
samtida anspråk äfvensom däröfver, att driften vid marinens tekniska
anläggningar icke gifver anledning till klagomål. Häri skulle sålunda
äfven ingå ansvaret för, att marinens fartyg och öfriga egendom befunne
sig vid väl underhållet och användbart tillstånd. Han skulle äga skyldighet
att genom inspektioner, antingen personliga eller genom underordnade
afdelningschefer, förskaffa sig visshet härom.

Under denna stjn-else skulle lyda alla marinens myndigheter, för
så vidt de äga tekniska uppgifter. Det blefve dock naturligtvis hufvudsakligen
på reglering af varfvens verksamhet dess arbete komme att
inriktas. Äfven den tekniska driften ombord skulle emellertid vara föremål
för dess uppmärksamhet. Ordnande af en sådan angelägenhet som,
exempelvis, ■ kolekonomien å fartygen skulle sålunda naturligtvis fälla
inom gränserna för denna styrelses verksamhet. Alla angelägenheter
af utprägladt teknisk natur, militärt eller ingenjörmässigt, skulle vara
föremål för dess omtanke.

Bland åligganden, som i dylikt syfte skulle tillkomma styrelsen,
bordo äfven ingå att med särskild uppmärksamhet handhafva den sakliga
kontroll och inspicierande verksamhet, som innefattas i den s. k.
tekniska revisionen, så begränsad, som jag vid behandlingen af frågan
om revisionsväsendets ordnande inom marinen kommer att närmare utveckla.

De olika afdelningarnas af den tekniska öfverstyrelsen verksamhet
i öfrigt torde icke behöfva vidare utvecklas, då för densamma finnes
utförligt redogjordt i gällande instruktion för den nuvarande marinförvaltningen,
hvilken ju innesluter däremot svarande organ, och någon
förändring i nu gällande arbetsfördelning dem emellan torde icke vara
erforderlig. I hvarje fall lärer ett öfvervägande däraf ligga utom ramen
för hvad af mig förväntas.

Den ekonomiska öfverstyrelsen.

Sedan jag sålunda behandlat de militära och tekniska öfverstyrelserna,
återstår det mig att uppdraga linjerna för den ekonomiska öfverstyrelsen
samt att än ytterligare motivera mitt förslag att till en sådan
sammanföra intendent- och civilafdelningarne inom den nuvarande marinförvaltningen.

Redan i första delen af detta betänkande har jag framhållit de
stora vådor och olägenheter, som följt och helt naturligt måste följa
däraf, att en enhetlig ledning af marinens ekonomi saknas.

Här ofvan har jag återkommit till denna fråga och ytterligare
utvecklat hvad jag med mitt åberopade yttrande åsyftat. På intet område
af marinens verksamhet synas mig de allmänna anmärkningar,
hvartill marinens nuvarande organisation gifver anledning, träffa så
hårdt som på det ekonomiska. Det synes knappast ligga någon öfverdrift
i det påståendet, att ledningen af ekonomien hittills i största utsträckning
hvilat i oförfarna händer, och att detta förhållande, om icke
betingats så dock gynnats af det sätt, hvarpå själfva organisationen är
uppbyggd.

Därest man alltså vill vinna en effektiv ekonomisk ledning inom
marinen, måste man förskaffa sig organ — såväl i centrum som i periferien
—, hvilka icke blott förmå, utan äfven tillåtas att arbeta under
sådana former, att den byråkratiska slentrianen får vika för sakförstånd,
initiativlust och tidsenlighet. Det blir nödvändigt att resolut och utan
kompromisser mellan sinsemellan oförenliga organisationsprinciper bryta
med den nuvarande sammanblandningen af militärt, militärtekniskt och
ekonomiskt.

Man måste skapa en själfständig, från de öfriga grenarne af den
maritima verksamheten fristående ekonomisk öfverstyrelse.

Det förslag härtill, som jag i det föregående antydt, grundar sig
på den uppfattningen, att de intendenturella och de civilt administrativa

ärendena inom marinen i grund och botten äro af samma natur och
hänhöra under en och samma enhet, nämligen den civila förvaltningsverks
am heten.

Denna uppfattning är ingalunda ny och om densamma står jag
icke ensam.

Det är denna tanke, som alltjämt legat bakom den bestående
organisationen af lokalorganen.

Då den nuvarande marinintendenturkåren organiserades på grundvalen
af den äldre personalsammanslutning, som benämndes flottans civilstat,
sammanfördes till dess handläggning alla göromål vid stationerna.
Indika voro att hänföra till ej blott egentlig intendenturtjänst utan äfven
kameral- och kanslitjänst. Någon ny organisationsprincip etablerades
ej därmed, ity att jämväl civilstatens verksamhetsområde omfattade
motsvarande arbetsgrenar. Man byggde endast på en organisatorisk
anordning, som utvecklingen själfmant framfödt och hvars ändamålsenlighet
och nödvändighet ansågs vara genom sekelgammal erfarenhet
ådagalagd. Man utdrog endast konsekvenserna af eller, kanske rättare,
lät förblifva vid hvad praktiken själf angifvit såsom den lämpligaste
formen för lokalförvaltningens organisation.

Häremot har man visserligen någon gång uppställt en del teoretiska
invändningar, hvilka gått ut på att intendenturväsende och ekonomi
vore två skilda saker. Intendenturen hade till uppgift, har man sagt,
att tillhandahålla åt trupperna hvad till lifvets uppehälle erfordras, föda,
kläder, logi o. s. v. samt förse fartygen med erforderliga uppehållelsemedel,
s. k. material utredning. Ekonomien skall bokiöra och likvidera
kostnaderna, handhafva penningemedlen, ombestyra de mera formella
konsekvenserna af militär-, ingenjör- och intendcnturväsendets praktiska
åtgärder. Uppdragandet af en dylik gränslinje är och förblir emellertid
ingenting annat än teoretisk abstraktion utan motsvarighet i verkligheten.

Med ingenjör- och sjukvårdsverksamheten äga intendentur och
ekonomi det gemensamt, att alla äro bakomliggande, i viss mån underordnade
förutsättningar för den rent militära verksamheten: enhvar
skall efter sitt mått understödja och supplera denna med hvad som
erfordras af, i strängare bemärkelse, icke militära prestationer. Bland
dessa fyra supplementgrenar till den militära verksamheteu urskiljer
man en särskild grupp bestående af intendeuturen och ekonomien.
Hvad som oupplösligt länkar dessa två tillsammans är bådas gemensamma
uppgift att ombesörja anskaffningen af hvad för materielens och
personalens underhåll erfordras. Betingandet, som fullgöres af den ena,

likviderandet, som sker genom den andra, äro endast skilda faser af
ett enhetligt åliggande: anskaffningen. Skillnaden är hufvudsakligen
temporär, intendenturverksamheten är det primära, ekonomien det sekundära.
Intendenturen och sanitetsväsendet stå hvarandra nära såtillvida
som båda hafva till uppgift — intendenturen till stor del, sjukvården
helt och hållet — att tjäna personalens intressen, en uppgiftsfrändskap,
som inom några mariuer äfven föranledt sjukvårdsväsendets inorganiserande
under intendenturen. Intendentur, ekonomi och sjukvård hafva
det samfäldt, att ingendera grenen bereder den militära kraftutvecklingen
vid fronten någon aktiv insats i samma metning som militär- och ingenjörtekniken.
Alla tre äro verksamhetsarter af öfvervägande civil natur.
Intendentur och ekonomi inom marinen lyda därvidlag, i hufvudsak,
samma lagar. Inbördes äro båda endast skilda sidor af ett och detsamma.
Den högre enhet, hvari båda förenas, är förvaltningsväsendet.
Den ena tillkommer anskaffning, uppbörd och redovisning af förnödenheter,
proviant, beklädnad och materialier, den andra enahanda åligganden
beträffande penningemedel. Verksamheten är i grunden densamma.
Den formella sidan är ensartad och kongruent. Endast med hänsyn
till de omhänderhafda föremålens beskaffenhet skiljer den sig, och
däruti att intendenturens verksamhetsrayon jämväl sträcker sig in öfver
vidsträckta praktiska områden. Intendentur och ekonomi äro samhöriga
på ungefär enahanda sätt som inom militär verksamheten artilleri-, torped-,
minör- och nautisk tjänst. Liksom dessa sistnämnda endast äro olika
yttringar af hvad allmännare rubriceras militärverksamhet, äro intendentur
och ekonomi endast skilda sidor af förvaltningstjänst.

Det synes mig därför vara en fullt naturlig och riktig organisatorisk
åtgärd, då vid stationerna all förvaltningsverksamhet, såväl sådan
af intendenturell som af ekonomisk innebörd, sammanförts till beredning
af en efter enhetliga linjer utbildad och organiserad kår. De civila
(ekonomiska, kamerala och administrativa) samt intendenturella förrättningarna
vid flottans stationer och ombord gripa så in i hvarandra, äro
af hvarandra sinsemellan så beroende, att eu organisatorisk sammanfattning
af de olika grenarnas funktionärer gifvit sig som en naturlig, nödvändig
och hittills äfven obestridd konsekvens. Inom ingendera grenen
hafva föreliggande göromål ansetts kunna nöjaktigt bestridas utan att hos
vederbörande funktionär förfunnes en ingående kännedom om öfriga förvaltningsgrenars
verksamhet. Föreligger en dylik nära släktskap mellan
de civila (ekonomiskt-kameralt-administrativa) göromålen och de intendenturella
vid marinens stationer, kustartilleriregementena och ombord,,
förefinnes den naturligtvis i samma mån mellan motsvarande grenar af

öfverstyrelsen, hvilkas verksamhet ju endast är en reflex, lat vara i samlad
styrka, af lokalorganens.

Om man alltså sammanför ekonomi och intendentur inom öfverstyrelsen,
ställer man sig endast till efterrättelse den obestridligen
riktiga organisationsprincip, som bjuder, att de högre styrelseorganen
skola till sin struktur så nära som möjligt anpassas efter de lägres.

Sträfvanden till en närmare sammanslutning af intendentur och
ekonomi äfven inom öfverstyrelsen hafva icke heller saknats. Eu sådan
utveckling synes jämväl så naturlig, ja nödvändig, att man endast kan
förvåna sig öfver, att frågan dihorn först i våra dagar blifvit aktuell. Hvad
som vid lokalorganen förenar och binder de båda verksamhetsarterna vid
hvarandra, gör så naturligtvis äfven inom öfverstyrelsen. År det lämpligt
och fördelaktigt, att de enhetligt handhafvas vid underinstanserna,
gäller samma regel naturligtvis äfven öfverorganens verksamhet. När
nu ingen bestridt deras intima samhörighet hos lokalmyndigheterna,
något som ju påverkar dessas förvaltningsorganisatiou så vid armén
som marinen — bådas intendenturer handlägga ju vid alla instanser,
utom öfverstyrelsen, såväl de intendenturella som ekonomiska ärendena
— måste man förundra sig öfver, huru en mot all konsekvens gående
sönderdelning af ledningen kunnat få inom öfverstyrelsen så länge fortlefva.
Ännu mer egendomligt synes det, att, sedan en gång en enhetlig
sammanslutning af de båda verksamhetsgrenarna inom öfverstyrelsen
kommit till stånd, såsom fallet var inom marinförvaltningen under år
1908, denna organisation nästan omedelbart öfvergafs på, efter hvad det
vill synas, icke synnerligen vägande skäl och innan densamma ännu
hunnit antaga fullt sammangjutna former, än mindre ådagalägga, i hvad
mån den vore den föregående och återupplifvade organisationen vare
sig öfver- eller underlägsen.

En dylik sammanslagning af intendentur- och ekonomiledningen
ifrågasattes redan år 1902 af chefen för flottans stab i ett afgifvet
yttrande angående det af särskilda kommitterade utarbetade förslag till
omorganisation af flottans civilstat.

Nämnda kommitterade hade framhållit såsom ett obestridligt faktum,
att emellan båda dessa slag af göromål råder en nära frändskap.
»Bådas föremål är», yttrade kommitterade, »flottans civila administration
d. v. s. omhänderhafvandet, fördelningen, användningen och redovisningen
af den materiel samt de penningemedel och persedlar, som äro
afsedda för rikets försvarsväsende till sjöss, kustfästningarna numera
däruti inbegripna. Mellan båda förefinnes dock äfven en skillnad. Medan
de flottans civilstat åliggande bestyren kunna sägas afse fördelningen

och användningen i detalj af penningar eller förrådsartiklar, det noggranna
antecknandet åt hvad som utdelas och användes samt utlämnande
af redogörelse därför till marinförvaltningen, bestå dennas åligganden,
försåvidt de förmedlas af nu ifrågavarande personal, uti att dels
sammanföra alla utgifter så, att de i ämbetsverkets hufvudbok komma
att belasta vederbörliga anslag å 5:te hufvudtiteln, dels granska inkomna
redogörelser i och för tillsyn därå, att vidtagna åtgärder såväl äro i och
för sig ändamålsenliga som öfverensstämma med gällande bestämmelser,
dels slutligen i afseende å dessas tillämpning eller eljest i mån af behot
utverka eller meddela nya eller vägledande föreskrifter. Det kan alltså
sägas, att civilstatens uppgift är att uppsamla materialet, ifrågavarande
civilpersonals inom marinförvaltningen att ordna det uppsamlade, eller
att den förra uppgiften tillhör den mera reella, den senare den mera
formella sidan af flottans civila administration.

Dessa förhållanden torde vid första påseende synas mana till den
slutsats, att förutsättningarna för den ena och för den andra uppgiftens
fyllande icke lämpligen kunna vara enahanda. Men vid en närmare
undersökning torde en sådan slutsats likväl icke befinnas riktig.

De båda uppgifter, om Indika nyss talats, afse visserligen olika
sidor af den civila administrationen vid flottan, men olikheten kan icke?
sägas vara väsentlig, den är endast åtskillnaden mellan olika moment
i bearbetningen af ett och samma material. Det torde vara naturligt,
att de, som varit med om att uppsamla ifrågavarande administrativa
material, äfven böra bäst förstå att ordna detsamma, likasom det torde
vara oemotsägligt, att den, som känner och förstår innehållet, är bäst
skickad att däråt gifva en tjänlig form. Man kan därför icke med fog
påstå, att för de göromål i marinförvaltningen, hvarom nu är fråga,
akademisk eller juridisk bildning skulle vara viktigare än praktisk förfarenhet
i civiltjänsten vdd flottan. Och är påståendets riktighet redan
under nuvarande förhållanden tvifvelaktig, lärer samma påstående få
helt och hållet förfalla, därest för nyssnämnda tjänst skulle komma att,
såsom kommittén föreslagit, hädanefter knifvas eu omfattande teoretisk
och praktisk utbildning. Den formella eller juridiska behandling, som
kan vara erforderlig för de ärenden, hvilka skola beredas inom marinförvaltningens
civil afdelning, tillhör för öfrigt den, som därstädes föredrager
dessa ärenden nämligen amiralitetsrådet, eller advokat fiskalen,
eller den afdelning, som har att affatta protokoll och beslut, nämligen
kansliet. Civilafdelningens beredning däremot måste hufvudsakligen
afse hvarje ämnes sakliga sida. Enligt hvad som meddelats kommittén,
lärer icke heller saknas exempel på, att vid arbeten inom denna afdel -

ning, liksom äfven vid öfriga arbeten, livilka skolat utföras af mariniorvaltningens
civila tjänstemän, låtit sig förnimmas bristen på eu å
egen erfarenhet grundad kännedom om de förhållanden, hvilka utgjort
arbetets föremål, eu brist, som på intet sätt kan fyllas ens af den
högsta juridiska examen. Eu undersökning af beskaffenheten af de
civila göromålen vid flottan och i marinförvaltningen synes fördenskull
gifva det svar på föreliggande spörsmål, att den kompetens för nu
ifrågavarande tjänster i marinförvaltningen, hvilken skulle vinnas genom
eu under civil tjänstgöring vid flottan förvärfvad erfarenhet, mer än
uppväger de akademiska examina, som i nådiga kungörelsen den 12
maj 1865 stadgats såsom villkor för vinnande af anställning i marinförvaltningen
liksom i öfriga centrala ämbetsverk.»

De synpunkter, som af kommitterade sålunda häfdats, vunno alla
de myndigheters fulla anslutning, som häröfver yttrade sig, jämväl
marinförvaltningens. 1 eu den 9 september 1904 daterad skrifvelse till
marinförvaltningen yttrade dåvarande marinöfverintendenten, samtidigt
chef för ämbetsverkets civilafdelning, att han för sin del funne de
grunder, hvarpå kommitterade stödt sitt ofvan relaterade uttalande, fullgiltiga.
I vissa hänseenden ansåg han sig t. o. m. kunna gå längre
än dessa.

Senare har frågan ännu en gång varit uppe till behandling, nämligen
af de genom nådigt beslut den 15 maj 1908 tillkallade sakkunnige
för utredning af vissa frågor rörande marinintendenturkårens organisation.
Jämväl dessa anslöto sig helt till hvad ofvannämnda kommitterade i
ärendet yttrat. Sakkunnige utvecklade ytterligare, huru nära de inom
marinförvaltningen förefallande kamerala göromålen till sin beskaffenhet
öfverensstämma med dem, som vid stationer och kustartilleriregementen
fullgöras af personal ur marinintendenturkåren, och funno sig på anförda
grunder böra bestämdt förorda, att den kamerala tjänsten å marinförvaltningens
civilafdelning tillgodogjordes den högre grad af praktisk utbildning
och erfarenhet, hvaraf marinintendenturkårens personal ansågs
hafva kommit i åtnjutande. Uttalande i samma riktning har jämväl
gjorts af de sakkunnige, som på grund af nådigt bref den 29 juli 1910
af chefen för sjöförsvarsdepartementet tillkallades för att inom departementet
biträda vid utredning af vissa frågor rörande marinintendenturkårens
organisation in. m.

Om sålunda nog så starka skäl kunnat anföras för de nuvarande
intendent- och civilafdelningarnas sammanslagning till en afdelning
inom den nuvarande marinförvaltningen, synes mig ännu mindre in -

vändningar kunna göras mot dessa båda afdelningars sammanförande
sida vid sida inom en ekonomisk öfverstyrelse.

Såsom chef för denna öfverstyrelse borde fungera eu generaldirektör
och såsom ledamöter tvenne byråchefer, den ena för de ärenden,
som nu tillhöra intendentafdelningen och den andra för de ärenden, som
nu tillhöra den civila afdelningen, med undantag af revisionen, beträffande
hvilken jag i det följande framställer särskilt förslag och
till hvilket jag hänvisar.

En uppdelning af den nuvarande marinförvaltningen på tvenne
skilda ämbetsverk synes vid ett första flyktigt begrundande som konsekvens
medföra äfven en motsvarande uppdelning af medelsförvaltningen
och sålunda lägga hinder i vägen för uppnåendet af det enhetliga ekonomiska
ansvar, hvars införande i organisationen jag vid skilda tillfällen
ansett mig böra tillmäta sådan betydelse. Så tillvida blir naturligtvis eu
uppdelning nödvändig, som förvaltningen af medlen, i hvad den afser
deras praktiska användning för skilda tekniska behof eller för förvaltningsändamål,
måste mellan båda skiftas. För den ändamålsenliga användningen
efter af Kungl. Magt och Riksdagen meddelade beslut må
de sålunda hvar för sig ansvara.

Men i det hänseendet bör eu enhetlig ekonomisk ledning med
åtföljande ansvar likafullt kunna vinnas, att den ekonomiska öfverstyrelsen
ensam bör omhänderhafva penningmedlen och därå meddela utbetalningsbeslut,
öfvervaka fastställda staters efterlefnad, handhafva
marinens centrala bokföring o. s. v. I och med tilläggandet ensamt åt
denna öfverstyrelse af befogenheten att utanordna de anslagna medlen,
samlar man nämligen hos densamma och dess ensamt beslutande chef
ansvaret jämväl därför, att inga utbetalningar äga rum, sedan för ändamålet
disponibla medel förbrukats. Det bör sålunda ankomma på densamma
att noggrant följa medelsåtgången å de olika anslagen samt
att i god tid hos chefen för sjöförsvarsdepartementet, som alltid innehar
den samlade ledningen af ekonomien, göra anmälan, därest anledning
att befara öfverskridande skulle visa sig vara för handen. I ekonomiens
bevakande ur denna och andra synpunkter, exempelvis i fråga
om anslagens rätta belastning, skulle ligga en af dess hufvuduppgifter.
Chefen för den ekonomiska öfverstyrelsen skulle framträda som ekonomiens
målsman inom marinen och i dylik egenskap exponent för det
ekonomiska ansvaret näst chefen för sjöförsvarsdepartementet.

. 8

Ett särskiljande af ekonomien och den tekniska ledningen inom
marinen äfvensom fördelningen af stationsverksamheten — på sätt jag
i det följande skall utveckla — på tre skilda, af hvarandra relativt oberoende
linjer nödvändiggör emellertid en genomgripande förändring af
de nuvarande formerna jämväl för medlens redovisning, räkenskapernas
uppställning m. m. Det påkallar därjämte vidtagandet af en äfven ur
andra synpunkter behöflig åtgärd, nämligen att detaljerade utgiftsstater
för marinens myndigheter, äfven de lägre, af Kungl. Maj:t fastställas.
Utarbetandet af förslag till dessa bör gifvetvis — sedan de olika myndigheterna
framställt sina petita — tillkomma den ekonomiska öfverstyrelsen.

Denna styrelsens ställning inom marinen skulle i mycket påminna
om statskontorets ställning inom statsverket i trängre bemärkelse; och
typen för ordnande af förhållandet mellan den ekonomiska öfverstyrelsen,
å ena sidan, samt den militära och den tekniska öfverstyrelsen, å den
andra sidan, kan hämtas från förhållandet mellan statskontoret och de
öfriga civila centrala ämbetsverken.

På den helt och hållet sekundära frågan, huru detta skall i detalj
ordnas,, är icke erforderligt att jag i detta sammanhang ingår. Det
lärer icke erbjuda några som helst svårigheter.

Stationernas organisation.

Den ekonomiska förvaltningen vid stationerna är fördelad mellan
de båda i detta hänseende sidoordnade myndigheterna: stationsbefälhafvaren
och varfschefen.

Eu i mycket obestämd ställning intager förvaltningsdirektionen,
som visserligen i några hänseenden har en ganska själfständig funktion,
men som, åtminstone formellt, i allt väsentligt är bunden af stationsbefälhafvaren
och är denne underordnad.

Räkenskapskontoret intager en mellanställning, i det att detsamma
skall betjäna både stationsbefälhafvaren och varfschefen, men sorterar,
liksom förvaltningsdirektionen, under den förre.

Varfschefen är det ekonomiska öfverhufvudet för varfsdriften samt
svarar för stationen tillhörande byggnader och fartyg samt inventarie-,
material- och artilleriförråden äfvensom sjöinstrument- och sjökarteförrådet.
Hans organ äro de särskilda varfsdepartementen, inventarie-,
material- och artilleriförrådens intendenter samt räkenskapskontoret,
under hvilket nämnda förråd sortera i räkenskapshänseende. Sjöinstru -

merit- och sjökarteförrådet handhafves af äldste officeren vid förrådet.
Till varfsekonomien skall jag senare återkomma.

För all den hushållning däremot, som icke är särskildt underlagd
varfschefen, är stationsbefälhafvaren stationens ekonomiska öfverhufvud.

Stationsbefälhafvarens åligganden i detta hänseende återfinnas i
§ 199, reglemente för marinen, del. I, hvartill jag hänvisar.

Under honom sorterar räkenskapskontoret. Direkt under räkenskapskontoret
i dess egenskap af organ för stationsbefälhafvarens ekonomiska
förvaltning, stå i redovisningshänseende vid hvardera stationen:
kassan, beklädnadsförrådet, sängpersedelförrådet, sjukvårdsförrådet och
matinrättningarna äfvensom vid Karlskrona station spannmåls- och proviantförråden
samt ångkvarns- och bageriinrättningarna.

Räkenskapskontorets chef är en kamrerare och för hvarje förråd
ansvarar en förrådsintendent. Matinrättningarna handhafvas af särskilda
uppbördsmän och stå under tillsyn af respektive militära chefer med undantag
af sjöreservens matinrättning, som stål’ under varfschefen, och som
närmast kan förliknas vid ett fartygs utspisningsanordning.

Förvaltningsdirektionens ställning.

Att klart och distinkt angifva förvaltningsdirektionens ställning vid
stationen, är så godt som omöjligt. Bestämmelserna därom bära öfverallt
prägeln af, att denna direktion blifvit, så att säga, utifrån insprängd i
den förut befintliga organisationen. Man har icke lyckats logiskt anpassa
den i byggnaden.

Förvaltningsdirektionens ställning torde klarast framstå om man
betecknar densamma såsom ett, vid sidan af organisationen i öfrigt
stående, biträde åt stationsbefälhafvaren vid tillsynen och skötseln af
stationens provianterings- och beklädnadsekonomi, hvilket fått, åt sig
uppdraget att handla i stationsbefälhafvarens ställe, dels i några fall sjanständigt,
dels ock efter medgifvande och order af denne.

Denna förvaltningsdirektionens ställning, mera såsom en fullmäktig
än som en administrativ myndighet i vanlig mening, skall framgå af
följande redogörelse för dess åligganden.

Direktionen utgöres af dess ordförande, två militära ledamöter, som
af stationsbefälhafvaren bland tjänstgörande officerare därtill beordras,
och en intendent, kallad stationsintendent, samt vid behandling af frågor
rörande manskapets förplägnadsstat eller hälso- och sjukvården, jämväl
af förste läkaren vid stationen.

Den allmänna bestämmelsen om direktionens åligganden återfinnes i
§ 223, del I, af reglementet för marinen, och angifves vara, att »såvidt
på densamma ankommer utöfva tillsyn öfver personalens underhåll, beklädnad
och sängservis i land jämte allt som hör till utredning af proviant
och beklädnad samt säng- och sjukvård spersedlar för stationens
fartyg, äfvensom däröfver att personalen vid månads- och daglönarestaterna
för beklädnadsverkstaden och matinrättningen samt, hvad Karlskrona
station angår, för såväl spannmåls- och proviantförråden som äfven
ångkvarns- och bageriinrättningarna hålles vid behöfiigt antal samt fullgör
de skyldigheter och åtnjuter de rättigheter, som en hvar tillkomma.»

Direktionen skall före oktober månads utgång hvarje år uppgöra
kontrakt om leverans af de proviantartiklar, som beräknas blifva för personalens
underhåll å stationen behöfliga under nästföljande år (§ 224: i).
Detta uppdrag är emellertid icke oinskränkt, enär »förvaltningsdirektionens
beslut i frågor af mera vikt, såsom om större upphandlingar
eller försäljningar, skola underställas stationsbefälhafvarens pröfning och
godkännande, innan de få gå i verkställighet, så framt de icke grunda
sig på en af honom redan meddelad verkställighet sorder eller gilladt
förslag.» (§ 225: ö).

Det lärer knappast kunna bestridas, att, jämväl bortsedt från den
synnerligen sväfvande bestämningen »frågor af mera vikt», nu omförmälda
inskränkning i förvaltningsdirektionens befogenhet endast leder till
onödig omgång. Det lärer heller icke annat än i sällsjmta fall förekomma,
att stationsbefälhafvaren i underställda frågor sätter sig emot
förslag af förvaltningsdirektionen. Detta är ju ock ganska rimligt, då
ju stationsbefälhafvaren väl icke i allmänhet torde i dylika frågor äga
så stora förutsättningar som förvaltningsdirektionen — äfven om man
frånser den föga tillfredsställande sammansättning denna nu äger — att
afgöra, om ett beslut om upphandling af proviant är nyttigt eller icke.

Uppfattningen torde också bland alla dem, som haft tillfälle att
närmare sätta sig in i dessa förhållanden, hafva alltmera stadgat sig
därhän, att upphandlingsfrågor, äfven då de äro af stort omfång, utan
olägenhet kunna anförtros åt förvaltningsdirektionens själfständiga afgörande.

Vidare äger förvaltningsdirektionen att, därest utbyte af vissa i spisordningen
för den tjänstgörande personalen upptagna proviantartiklar
mot andra af lika närande egenskap tinnes vara af omständigheterna
påkalladt och ifall därigenom icke det fastställda portionsmedelspriset
öfverskrides, anbefalla sådant utbyte. Detta dock endast »med stationsbefälhafvarens
begifvande».

Sådana frågor föranleda en icke ringa omgång och skriftväxling.

Förslag till ändring i gällande spisordning nppgöres nämligen först
af den kasernbefälhafvare, som har tillsynen öfver matinrättningen. lian
inlämnar förslaget till chefen för underofficers- och sjömanskårerna (resp.
skeppsgossekåren). Denne öfversänder ärendet till stationsbefälhafvaren,
som i sin ordning öfverlämnar detsamma till förvaltningsdirektionen.

Inom direktionen undersökes först, om den föreslagna nya ordningen
ej förorsakar ökade kostnader, hvarefter chefläkaren höres i fråga
om de föreslagna artiklarnas näringsvärde.

Finner förvaltningsdirektionen, att utbyte bör ske, anhålles hos
stationsbefälhafvaren om dennes begifvande att anbefalla utbytet. Sedan
skrifvelse härom ankommit från stationsbefälhafvaren till förvaltningsdirektionen,
förklarar denna att utbyte må ske.

Att i sådana fall som det nu omnämnda begära stationsbefälhafvarens
tillstånd till åtgärdens vidtagande synes endast vara ägnadt
att medföra tidsutdrägt och ökad expedition. Stationsbefälhafvaren torde
i dylika frågor ej hafva några särskilda intressen att bevaka, hvarför
fastställandet af utbytet synes kunna ske omedelbart af förvaltningsdirektionen,
sedan kasernbefälhafvaren direkt framställt begäran därom.

Med nuvarande militär skriftväxlingsordning — som i många af
mig undersökta fall gifvit exempel på ett mångskrifveri utöfver alla
rimliga gränser — kan kasernbefälhafvare eller karchef ej direkt sätta sig
i förbindelse med förvaltningsdirektionen, utan detta sker genom stationsbefälhafvaren.

»I mån af behof och för ändamålet tillgängliga medel har direktionen
att för beklädnads-, sängpersedel- och sjukvårdsförråden samt, hvad
Karlskrona station angår, jämväl för spannmåls- och proviantförråden
samt sjukhusets inventarie- och beklädnad suppbörder verkställa upphandling
af dithörande artiklar och att ombesörja tillverkning af beklädnadspersedlar.
»

Uttrycket »i mån af för ändamålet tillgängliga medel» torde under
närvarande förhållanden ej äga någon egentlig betydelse. Förvaltningsdirektionen
förvaltar nämligen icke själf medel och lärer — enligt hvad
man vid båda stationerna upplyst — ej heller annat än i enstaka fall
kunna taga hänsyn till andra omständigheter än det förefintliga behofvet.

Här framträder en af olägenheterna däraf, att förvaltningsdirektionen
icke ingår bland stationernas organ såsom en verklig förvaltande
myndighet, utan mera såsom eu vid sidan af organisationen i öfrigt
handlande kommission. Den i förevarande fall stationsbefälhafvaren
tillagda pröfningsrätten i fråga om direktionens beslut sträcker sig endast

till större upphandlingar, hvadan endast vid dylika hänsyn kommer att
tagas till det tillgängliga medelsbeloppet.

Vore den upphandlande myndigheten — förvaltningsdirektionen —
också ansvarig förvaltare af och redogörande för de medel, med hvilka
de upphandlade varorna skalle betalas, hvilket borde vara det naturligaste,
skulle en sådan bestämmelse, som den förevarande, kunna efterlefvas
och en verklig enhetlighet i förvaltningen vinnas.

Belysande för förvaltningsdirektionens ställning är, att, ehuru den
ju har att öfva det vidsträcktaste inflytande på ekonomien, den dock i
vissa fall är bunden på ett sätt, som måste väcka undran. I skrifvelse till
stationsbefälhafvaren den 23 mars 1910 anhöll, exempelvis, förvaltningsdirektionen
i Karlskrona om bemyndigande att prenumerera å tidskriften
»Affärsvärlden», under motivering, att densamma innehölle »uppgifter å
en hel del saker, som äro af vikt för förvaltningsdirektionen att känna».

I detta sammanhang torde böra lämnas några antydningar om de
olika förrådens ställning till förvaltningsdirektionen och till stationsbefälhafvaren
och räkenskapskontoret, Jag har redan såsom allmän regel
angifvit, att stationsbefälhafvaren är ekonomisk förvaltningschef för all
hushållning, som icke är direkt underlagd varfschefen, att under stationsbefälhafvaren
sorterar räkenskapskontoret samt att under detta kontor
vid hvardera stationen stå i redovisningshänseende: beklädnadsförrådet,
sängpersedelförrådet, sju k vårdsförrådet och matinrättningarne äfvensom
vid Karlskrona station spannmåls- och proviantförråden samt ångkvarnsoch
bageriinrättningarne.

Det antal färdiga beklädnader samt säng- och sjukvårdspersedlar,
som bör finnas i förråden, bestämmes af marinförvaltningen efter förslag
af stationsbefälhafvaren.

Beklädnads- och sängpersedelförråden omhänderhafvas vid hvardera
stationen af beklädnadsintendenten. Sjukvårdsförrådets skötsel ombesörjes
vid Karlskrona station af en sjukhusintendent. Vid Stockholms
station handhafves motsvarande förråd af beklädnadsintendenten. Intendenterna
stå, heter det i reglementet, i allt, som rör förrådens handhafvande,
närmast under förvaltningsdirektionen och i afseende å redovisningen
närmast under räkenskapskontoret.

Man ser här, hur förvaltningsdirektionen blifvit i organisationen
insprängd mellan stationsbefälhafvaren och räkenskapskontoret. Ehuru
det senare skall mottaga redovisningen, som ju skall afspegla förvaltningens
förlopp och resultat, uppvisa huru förrådet af intendenten
handhafts, är hans förvaltning af förrådet underkastad tvenne olika
öfverordnade myndigheter: förvaltningsdirektionen, hvad angår hand -

hafvande! af förråden, och räkenskapskontoret, hvad beträffar redovisningen.
Denna och liknande oegentligheter i organisationen kunna
endast förklaras af att förvaltningsdirektionen ursprungligen blott varit
afsedd att vara en ställföreträdare för stationsbefälhafvaren i sådana fall
då han, exempelvis i afseende å upphandlingsväsendet, behöfde till sin
hjälp ett sakkunnigt stöd. Så småningom har emellertid direktionens
befogenhet och uppgifter vidgats till att allt mera blifva en förvaltande
myndighet i vanlig mening med själfständig verksamhet ; och i samma
mån som detta blifvit fallet har dess ställning väseutligen blifvit eu
annan utan att, såsom jag förut framhållit, hafva kunnat logiskt inpassas
i organisationen.

För tillverkningen af beklädnadspersedlar finnes vid båda stationerna
en särskild, under förvaltningsdirektionen stående beklädnadsverkstad
(skrädderi i Karlskrona och Stockholm och skomakeri i Karlskrona.
Skomakeriet besörjes för Stockholms station åt fångvården.) Dessa verkstäder
ledas af förvaltningsdirektionerna direkt (§ 224: 9). Direktionernas
åligganden härutinnan hafva åt dem helt och hållet förlänat ställningen
af verkställande och själfständigt verkande myndigheter.

Storleken af de lager af spannmål och proviant, som böra finnas,
bestämmes af marinförvaltningen efter förslag af stationsbefälhafvaren.
Sådana förråd förekomma med undantag af ett mindre brödförråd i
Stockholm, endast vid Karlskrona station och skötas där af en proviantintendent.
För tillsynen af dessa förråd m. in. finnes till förvaltningsdirektionens
biträde anställd en magasinskontrollant. Äfven beträffande
dessa förråd gäller, att intendenten står i allt, som rör förrådens förvaltning,
närmast under förvaltningsdirektionen och i afseende å redovisningen
närmast under räkenskapskontoret (§ 228: 1).

Dä erforderlig tillgång saknas på någon spannmåls- eller proviantförrådet
tillhörande artikel, gör förvaltningsdirektionen därom anmälan
hos stationsbefälhafvaren (§ 224: 5). Enär den ekonomiska öfverstyrelsen
bestämt spannmåls- och proviantlagrens storlek, synes det icke vara
erforderligt, att sådan anmälan, som här foreskrifves, skall ske. Stationsbefälhafvaren
torde nämligen icke kunna tänkas öfva något inflytande
på denna omständighet. Den erforderliga tillgången måste fyllas, och
det åligger förvaltningsdirektionen att tillse att så sker, genom uppgörande
af leveranskontrakt.

I öfverensstämmelse med sin allmänna skyldighet (§ 223: 2), att
öfva tillsyn öfver allt, som hör till utredning af proviant och beklädnad
samt säng- och sjukvårdspersedlar för stationens fartyg, åligger det
direktionen att i föreskrifven ordning ombesörja anskaffning af sådana

för fartygen erforderliga proviantartiklar, som icke finnas i stationens
förråd eller icke lämpligen kunna därifrån utlämnas (§ 224: 4).

Det tillkommer direktionen att försälja vissa oanvändbara förrådsartiklar
m. m. (§ 224: 6). Skulle försäljningen få större omfattning, träder
äfven här stationsbefälhafvarens allmänna pröfningsrätt i tillämpning,
hvilket gifvetvis kan förorsaka tidsutdräkt utan motsvarande fördel.

Det åligger vidare förvaltningsdirektionen att granska kompanichefernas
rekvisitioner å beklädnad för manskapet samt å de belopp,
som för tillgodohafvande å beklädnadskonto skola i postsparbanken
insättas (§ 224: 7). Sedan rekvisition godkänts af direktionen, skall den
öfverlämnas till stationsbefälhafvaren, som har att utfärda order om
persedlarnas utlämnande och penningmedlens ^anordnande. Denna direktionen
ålagda granskningsskyldighet är i och för sig en egendomlighet,
då direktionen såsom sådan naturligen icke kan utöfva densamma. Det
sker i själfva verket genom stationsintendenten, hvarefter ordföranden
i direktionen tecknar godkännandet å direktionens vägnar, utan att ens
föredragning sker i direktionen. Sedan stationsbefälhafvaren tecknat
utlämningsorder å rekvisitionen öfverlämnas densamma till förrådsintendenten,
som vid hvarje månads slut aflämnar samtliga rekvisitioner till
räkenska pskontor et.

Den stationsbefälhafvaren i detta moment ålagda skyldigheten att
meddela utlämningsorder synes endast medföra omgång och kan utan
olägenhet utgå. Direktionen borde äfven i dessa frågor tilläggas rätt att
slutligen bestämma. Sedan en dylik rekvisition blifvit hos direktionen
granskad utan anmärkning, lärer det icke kunna ifrågakomma, att stationsbefälhafvaren
skulle fatta ett mot direktionens uppfattning stridande
beslut. Befogenheten att låta utlämna den erforderliga beklädnaden från
förrådet lärer därför kunna definitivt öfverlämnas åt förvaltningsdirektionen,
som äfven borde äga rätt att utanordna erforderliga penningmedel,
helst anordningsfrågan i detta fall står i direkt samband med
utlämningsfrågan. Jag kommer emellertid i det följande att framställa
ett förslag om förvaltningsdirektionens inordnande i organisationen såsom
en verklig styrelse för stationens hela ekonomi, och om detta genomföres
kommer denna fråga att lösas i ett sammanhang härmed och det nuvarande
mångskrifveriet att begränsas till ett minimum.

Direktionen har vidare att efter godkända rekvisitioner ombesörja
tillverkning af sådana beklädnadspersedlar, som böra förfärdigas efter
måttagning .(§ 224: s).

Denna bestämmelse torde knappast vara erforderlig, då den här -

igenom direktionen ålagda uppgiften helt och hållet sammanfaller med
dess myndighet i afseende å beklädnadsverkstaden.

I § 224 mom. 10 återfinnes bestämmelsen i afseende å de förslag
af olika art, som direktionen på olika tider skall afgifva till stationsbefälhafvaren.
Dessa bestämmelser äro en nödvändig följd af förvaltningsdirektionens
beroende ställning i förhållande till stationsbefälhafvaren.
Jag har redan i flere sammanhang antydt såsom min mening,
att detta beroende, utan fördelar i sakligt hänseende, endast medför omgång
och tidsspillan. På denna omgång har jag sett ett stort antal
belysande exempel. Kvantiteten af den spannmål och de proviantartiklar,
som för stationens förråd behöfva under året upphandlas, äfvensom
levereringstiderna för de behöfliga varorna kan endast förvaltningsdirektionen
bedöma, och stationsbefälhafvarens medverkan i detta hänseende
synes vara fullkomligt obehöflig. I hvad mån inventering af de
direktionen underlydande förråden behöfver under året äga rum är jämväl
en fråga, som direktionen bör kunna själfständigt bedöma, under
det att det kan vara tvifvel underkastadt, om stationsbefälhafvaren kan
därutinnan hafva någon grundad mening.

I § 224 mom. 11 förekomma föreskrifter för direktionen att till
räkenskapskontoret aflämna vissa uppgifter. Dessa föreskrifter äro med
hänsyn till den nuvarande organisationen af stationernas redovisningsväsende
erforderliga, men det torde böra öfvervägas, om icke flere af
dessa uppgifter kunde till minskad omgång afgifvas utan direktionen
som mellanhand.

1 § 224 mom. 12 stadgas, att direktionen äger att i stationens kassa
uppbära den daglönarne vid beklädnadsverkstaden och matinrättningen
tillkommande aflöning och ombesörja densammas utbetalande.

Det torde kunna ifrågasättas om ett sådant åliggande för en direktion,
d. v. s. för en af flere personer bestående myndighet, är fullt
praktiskt. Att daglönarne icke lämpligen skola hänvisas att själfva uppbära
sin aflöning i kassan lärer vara förestafvadt af praktiska hänsyn.
Men den, som skall äga bemyndigande att utkvittera och utdela aflöningen,
bör tydligen vara en enda person och icke ett kollegium. 1
praxis har ock*å ett helt annat tillvägagångssätt utvecklat sig, hvilket
emellertid icke heller synes tillfredsställande. Vid Stockholms station
tager direktionen ingen befattning härmed, utan vederbörande uppbördsman
i beklädnadsverkstaden uppbär aflöningsbeloppen direkt i stationens
kassa och utdelar dem till arbetarne.

§ 225 innehåller bestämmelser om direktionens sammanträden,
sättet för fattande af beslut m. in.

Enligt inom. 4 skall, då icke minst två af direktionens medlemmar
äro ense om samma mening, frågan underställas stationsbefälhafvarens
afgörande. Detta stadgande afhänger utan tvifvel af uppfattningen om
förvaltaingsdirektionen såsom en representant för stationsbefälhafvarens
befogenhet, men synes vara ganska obehöfligt och oegentligt.

1 mom. 5 innehålles det förut citerade stadgandet om stationsbefälhafvarens
rätt att pröfva och godkänna alla beslut i frågor af mera
vikt, hvarom jag förut principiellt yttrat mig. Enligt mig vid Stockholms
station lämnad uppgift har praxis gått i den riktningen, att allt
färre frågor ansetts vara af sådan vikt, att de behöfva underställas
stationsbefälb afvaren.

§ 226 angifver de åligganden, som tillkomma den i direktionen
tjänstgörande stationsintendenten.

Beträffande de i fråga om hushållning och redogörelse stationsbefälhafvaren
tillkommande åligganden har förvaltningsdirektionen att
företaga vissa förberedande åtgärder.

Enligt § 199 mom. 1 f), andra stycket, bär stationsbefälhafvaren
att senast den 1 juli till marinförvaltningen insända förrådsredogörelserna
för det föregående året.

Om man anser, att förvaltningsdirektionen bör intaga en mera
själfständig ställning och fullt och helt bära ansvaret för sin del af
ekonomien vid stationen, synas dessa förrådsredogörelser, upprättade
af vederbörande förrådsintendenter och granskade hos förvaltningsdirektionen,
böra härifrån direkt öfversändas till den ekonomiska öfverstyrelsen.

Det åligger enligt sistnämnda paragraf, mom. 1 m), stationsbefälhafvaren
att bl. a. fastställa medelpris å beklädnad.

I fråga om de på beklädnadsverkstaden tillverkade persedlarna
afgifver förvaltningsdirektionen ett förslag till medelpris. Detta förslag
upprättas sålunda, att man först på grund af upphandlingspriseu (enligt
kontrakt) uträknar värdet af använda materialier. Därtill lägges tillverkningskostnaden,
hvilken utgöres af betinget och driftutgifterna och
hvarå uppgift erhålles från räkenskapskontoret. — Tillverkningskostnaden
uträknas i procent af värdet på använda inaterhjier för hela tillverkningen.

Direktionens sålunda erhållna medelprisförslag öfversändes till
räkenskapskontoret med särskild missivskrifvelse.

Beträffande upphandlade klädespersedlar uppgör däremot räkenskapskontoret
förslag till medelpris. — Härvid är att märka, att kontoret

erhåller sina medelpris nr de upphandlingskontrakt, som förvaltningsdirektionen
uppgjort med vederbörande leverantörer.

Räkenskapskontoret sammanställer sina och förvaltningsdirektionens
medelprisförslag och öfverlämnar därpå förslagen till stationsbefälhafvarens
fastställande.

Förvaltnibgsdirektionen har icke befattning med matinrättningarne
i annan män än att direktionen afslutar leveranskontrakt och uppgör
vissa förslag, som af stationsbefalhafvaren fastställas.

Kasernbefälhafvaren skall öfvervaka, att de af stationsbefälhafvaren
utfärdade föreskrifter för stationens matinrättning af honom underlydande
noga iakttagas. Det är ock kasernbefälhafvaren, som i själfva verket
är den, som leder matinrättningen, liksom han ordnar marketenterirörelsen
och, i Karlskrona, stationens tvättinrättning. På dessa viktiga
områden af stationens ekonomi har förvaltningsdirektionen endast ett
ringa inflytande.

Förvaltningsdirektionens nuvarande verksamhetsområde är härmed
i stora drag angifvet.

Häraf framgår den i många hänseenden egendomliga mellanställning,
som förvaltningsdirektionerna intaga. För att rätt förstå densamma
torde en återblick på dessa direktioners uppkomst och utveckling
icke sakna sitt intresse.

Förvaltningsdirektionens uppkomst och utveckling.

Anskaffning af för marinen1) erforderliga förnödenheter, med undantag
för sådana, som kräfdes för på expedition utevarande fartyg, ålåg vid
begynnelsen af förra århundradet uteslutande förvaltningen af sjöärendena,
marinens dåvarande ekonomiska öfverstyrelse.

Stationernas delaktighet i marinens upphandlingsverksamhet inskränkte
sig hufvudsakligen till att dels insända uppgift å förefintliga
upphandlingsbehof, dels förrätta besiktning af leveranserna i de fall, då
öfverstyrelse!! ej förbehållit sig äfven dess verkställande.

Upphandlingsbehofven anmäldes i samband med do förslag till
stater för följande år, som det tillkom stationsbefälhafvarne att hvarje
höst ingifva till förvaltningen af sjöärendena. Dessa statförslag eller,
såsom de officiellt benämndes, statsprojekter eller statsrekvisitioner, åt ])

“Örlogs- och Arméens flottor" eller, såsom de samlade sjömilitära stridskrafterna
benämndes efter skedd sammanslagning af dessa flottor år 1823, “Kongl.
Maj:ts Flotta". *

följdes af‘ arbetsplan in. m. för följande år, men inneburo ej såsom motsvarande
nutida förslag ett framläggande af stationens behof utan begränsning
af utgifternas omfattning, utan skulle lämpas efter de tillgångar,
som för det kommande året af förvaltningen uppgifvits tillgängliga,
samt efter de hufvudsakliga arbeten, som af öfver styrelsen
ansetts böra utföras under året. I samband med dessa statförslags utarbetande
upptogs till beräknande, i hvad mån upphandlingar borde
äga rum, dels för verkställandet af föreslagna arbeten, dels för komplettering
af stationens förråd. De olika myndigheternas — varfsdepartementschefernas,
förråds förvaltarnas, sjömiliskontorets o. s. v. — förslag
i berörda hänseenden samarbetades å sjömiliskontoret till specifika uppgifter
per förråd å de kvantiteter af olika varor, som borde upphandlas.
Dessa upphandlingsuppgifter insändes med statförslagen till förvaltningen
af sjöärendena.

Med ledning häraf och sedan eventuella ändringar i stationernas
förslag vidtagits, utfärdade förvaltningen af sjöärendena, på amiralitetskammarrådets
föredragning, kungörelse om upphandlingsauktion. På
utsatt, eu och samma dag, ägde auktion sedan rum inför såväl förvaltningen
af sjöärendena som inför stationsbefälhafvaren (eventuellt
varfschef en) vid den flottans station, för hvars räkning auktion skedde.
Stationernas auktionsprotokoll insändes till förvaltningen, som beslöt
angående antagning af leverantörer och trädde i författning om leveranskontrakters
upprättande. Den vidare handläggningen af upphandlingsärendena
tillkom stationerna, som dock icke ägde bevilja uppskof med
leveranserna eller fatta beslut vid uppkomna tvister angående leveransbestämmelsernas
tillämpning, utan måste hänskjuta dylika frågor till
öfverstyrelsens afgörande.

Besiktningsförrättningens sammansättning varierade något efter
platsen för besiktningens verkställande. I Karlskrona utgjordes den af
en kommendörkapten, en premierlöjtnant och två sekundlöjtnanter. Vid
besiktningen skulle äfven närvara advokatfiskal, vederbörande emottagande
uppbördsman samt ombud för leverantören. Därjämte kunde,
då med hänsyn till varornas beskaffenhet så ansågs ensidigt, till deltagande
i förrättningen förordnas en officer af konstruktions- eller
mekaniska korpserna.

Auktion angående upphandling af sådana artiklar, som endast i
mycket liten omfattning, för ett enstaka tillfälle eller på grund af hastigt
påkommande behof behöfde anskaffas, kunde få äga rum enbart genom
vederbörande stationsmyndigheters föranstaltande. Tillstånd skulle dock
i hvarje sådant fall från förvaltningen införskaffas utom beträffande

hastigt påkommande behof, då endast anmälan om verkställd upphandling
behöfde ingifvas.

1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med nu skildrade tillvägagångssätt,
h vil ket bär prägeln af stark centralisation, handlades marinens
upphandlingsärenden under större delen åt 1800-talet. Definitivt bröts
därmed först år 1872 i och med fastställelse!! och den försöksvisa tillämpningen
af nytt reglemente för styrelsen och förvaltningen vid flottans
stationer.

Den principiella omläggning af marinens upphandlings väsende,
som då vidtogs, hade emellertid förebådats af några äldre förvaltningsreformer,
Indika visserligen i mycket ringa grad påverkade förvaltningsorganisationen
i dess helhet, men som äga intresse och få betydelse
därigenom, att de beteckna första steget i riktning mot det nya system
för upphandlingsväsendets ordnande, som sedan blef helt förhärskande
och hvari tillvaron å stationerna af en »förvaltningsdirektion» utgör
ett led.

Först bland dessa förvaltningsreformer kommer inrättandet år
1838 vid de båda stationerna af en särskild direktion för förvaltningen
af matroskorpsens kontanta beklädnadsanslag samt för beklädnadens anskaffning,
underhåll och vård.

Före denna direktions inrättande ålåg det matroser och jungman
att själfva mot erhållande af kontant s. k. beklädnadshjälp förse sig
med erforderlig släpbeklädnad. Kompanicheferna ansvarade för att de
i berörda hänseende voro »såsom sjömän beklädda». Paradmunderingen
däremot bestods af kronan. Förfärdigandet af denna tillkom det kompanicheferna
att mot erhållande af fastställd sömmarclön besörja.

Detta tillvägagångssätt för manskapets hållande med erforderlig
beklädnad fungerade emellertid icke till belåtenhet. I afgifven underdånig
berättelse öfver år 1837 verkställd generalmönstring med vissa
manskapskårer i Karlskrona påpekade generalmönsterherren förhållandet
och framhöll, att »det nuvarande beklädnadssättet för matroskorpsen
icke i något afseende uppfyllde ändamålet».

Med anledning däraf utfärdade Kungl. Maj:t genom Kung!, bref
den 13 juli 1838 föreskrift om förut omnämnda beklädnadsdirektions
organiserande och fastställde under den 19 februari 1839 den första
instruktionen angående dess verksamhet.

I samband därmed ordnades också äganderättsförhållandet till
matrosmanskapets beklädnad för första gången efter de grunder, som
allt sedan dess i stort sedt oförändrade rådt inom marinen. Den till
karlar ne utlämnade beklädnaden skulle icke vidare ägas af dessa med

full dispositionsrätt, utan tillhörde kronan. Viss slitningstid beräknades
för hvarje persedel. För den brukningstid, som öfversköt denna, tillgodofördes
hvarje man en motsvarande ersättning efter anskaffningskostnaden.
För reglerande af hvarje mans beklädnadsekonomi skulle
särskildt beklädnadskonto med enhvar föras.

Direktionen skulle bestå af kommendanten'') såsom ordförande
samt alla kompanicheferna och sjömiliskommissarien -) såsom ledamöter.
Fn af manskapet vald matroskorpral från hvarje kompani skulle dessutom
deltaga i direktionens öfverläggningar och beslut i frågor, som rörde
fastställande af prof och pris å beklädnadsmaterialier och persedlar.

Direktionen ålåg att bestämma finheten å kläde, som skulle upphandlas;
ätt förordna om de kvantiteter, som skulle anskaffas; att utlysa
auktion till materialiernas och persedlarnas upphandling, direktionen
dock obetaget att, om anskaffning af lika goda materialier och persedlar
till lika eller bättre pris kunde äga rum utan auktion, begagna
sig af dylikt anskaffningssätt; att efter utlyst entreprenad och afskräde
beting fastställa sömmarelön för olika persedlars tillverkning samt att
för öfrigt besluta i alla frågor, som med matroskårens beklädnad in
natura kunde äga gemenskap.

Det tillkom därjämte direktionen att öfver paradbeklädnadens in. in.
förvaring i kompaniernas rustkamrar utöfva noggrann tillsyn. Direktionen
var ansvarig för vården af där förvarad beklädnad.

Det var sålunda eu tämligen begränsad verksamhet, som ursprungligen
tillkom denna direktion. Dess åligganden blefvo visserligen väsentligt
utsträckta, utöfver hvad som förut tillkom den enskilde kompanichefen,
men nådde icke tillnärmelsevis den omfattning som de senare
inrättade förvaltningsdirektionernas. Dess verksamhetsområde sträckte
sig således icke öfver något af de stora stationsförråden, exempelvis
k ommiss förrådet, som innehöll all beklädnad för fartygen, för sjöbeväringsoch
extra roteringsmanskapet, sängpersedlar in. in., utan inskränkte sig
endast till förvaltningen af matrosmanskapets kontanta bekädnadsanslag.
Den hade ej heller att taga någon befattning med öfriga manskapskårers
beklädnadsärenden. Beträffande dessa bibehöllos förutvarande
bestämmelser. Ett flertal olika anskaffningssätt komino härigenom att

'') Motsvarar numera närmast chefen för underofficers- och sjömanskårerna. .

-) Var chef för ett af stationens tre ekonomikontor, det s. k. sjömiliskontoret,
till livilket hörde beräknandet och redovisandet af kontanta medel och proviant för
sjöexpeditioner, aflöningen, brödfödan och beklädnaden för gemenskapen samt kontrollen
öfver magasin, bageri och sjukhus. Under honom lydde kompaniskrifvarna, Indika
handhade båtsmanskompaniernas ekonomi.

samtidigt praktiseras. Så tillämpades ännu så sent som i början af 1870-talet ej mindre än fyra olika metoder för manskapets vid stationerna
förseende med erforderlig beklädnad. Man försökte i det längsta fasthålla
vid och bygga på det vid hvarje kår förut tillämpade tillvägagångssättet,
utan hänsyn till den splittring, som häraf uppkom i en
förvaltning, som till sill natur var enhetlig och därför bort så behandlas;
resultatet blef äfven, att beklädnadsväsendet aldrig fungerade till full
belåtenhet och beklädnadsmedlens användning utgjorde länge ett af de
svåraste ekonomiska spörsmålen.

Hvad man velat vinna med beklädnadsdirektionens inrättande synes
emellertid hafva varit eu institution, som med större enhetlighet och
insikt, än som kunde förväntas hos de enskilda kompanicheferna, kunde
handhafva de väsentligt mera kräfvande förvaltningsåtgärder, som nu
blefve förenade med handläggningen af matroskårens beklädnadsärenden.
Det var gifvet, att en mångsidigare pröfning af dithörande spörsmål
skulle kunna väntas under eu direktions ledning. En mängd ekonomiska
ärenden hade nu också tillkommit med kraf på eu sakkunnig beredning.
Genom anskaffningarnas samlande till större poster borde äfven billigare
leveranspris kunna erhållas. Skapandet af denna direktion betydde också
eu auktoritativ förstärkning af kronans representation vid leveransbehofvets
fyllande. Reformen innebar sålunda en förskjutning mot sakkunnigare,
förvaltningstekniskt kompetentare handläggning af dessa
leveransärenden.

I och med denna reform kan man också räkna begynnelsen till
upphandlingsväsendets decentralisering inom marinen. För matroskårens
förseende med beklädnad måste nu årligen afsevärda ej blott tdlverkningsentreprenader
utan äfven materialupphandlingar företagas, hvilka,
i synnerhet de sistnämnda, i enlighet med eljest rådande praxis skulle
anmälas till och verkställas genom öfverstyrelsens föranstaltande. I dess
ställe trädde nu eu särskild stationsmy tidighet, hvilken inom gränserna för
tillgängliga medel, men i öfrigt oberoende, skulle ombesörja dessa ärenden.

Såsom betecknande för den systemlöshet och bristande enhetlighet,
som i många hänseenden synes hafva karakteriserat det dåtida förvaltningsväsendet
vid marinen, torde kunna nämnas, att både före och eftei
ofvan omförmälda beklädnadsdirektions inrättande förefanns vid stationerna
eu annan, canonier-corpsens direktion, hvars åligganden emellertid
organiserats efter andra principer och väsentligt afveko från den här
omförmäldas. Denna direktion handhade först ingen som helst upphandlingsverksamhet,
utan ombestyrdes hvad därtill hörde af förvaltningen
af sjöärendena. Dock tillädes den längre fram äfven upphandlingsskyl -

dighet. Ej heller tillkom densamma någon anslagsförvaltning i analogi
med hvad fallet var med den förut omhandlade beklädnadsdirektionen.
Tillverkningen af canonier-corpsens beklädnad stod däremot under inseende
af denna direktion, som afskräde kontrakt med vederbörande
handtverkare, sedan annons om entreprenaden först blifvit införd i allmänna
tidningarna. Vården och redovisningen af canonier-corpsens beklädnad
tillkom också direktionen. Direktionen bestod ursprungligen af
varfschefen och cheferna för de båda canonierkompanierna. Sedermera
1848) ingick kommendanten däri som ordförande i stället för varfschefen.
Längre fram inträdde som ledamöter äfven en af stationens kamrerare
samt 2 båtsmanskompanichefer. Direktionen upplöstes i samband med
canonierkårens införlifvande med sjöartilleriregementena.

År 1858 tillkom å stationerna ännu en myndighet, som hos sig
förenade eu del af de åligganden, som sedermera blefvo tillagda fö£
valtningsdirektionerna, nämligen den s. k. provianteringsdirektionen.
Det var i samband med då vidtagna åtgärder för bespisande in natura
af det i land vid stationerna förlagda manskapet.

I äldre tider ingick bland manskapets förmåner i land åtnjutandet
m natura af vissa proviantartiklar. År 1690 upphörde detta emellertid
och stadgades, att därefter, utom vissa kvantiteter bröd, endast kontant
aflöning skulle till manskapet utgå. Ett nytt skede ingick med år 1775,
då ett s. k. skaffhus inrättades, hvarest årstjänarebåtsmännen erhöllo,
jämte inkvartering, proviantportion. Denna'' proviantering in natura
blef emellertid icke långvarig. Redan år 1785 indrogs den. Sedan
rikets ständer beviljat särskilda anslag för förhöjning i portionspriset
såväl för det å stationerna uppfordrade båtsmanshållet som för j ungmännen,
fastställdes emellertid genom kung!, bref den 22 december 1851
spisordning, som från och med år 1852 skulle tjäna till efterrättelse för
uppfordrade båtsmän samt, i den mån sådant lät sig göra, för flottans
öfriga truppers utspisning i land, skeppsgossekåren dock undantagen.
I samband därmed förordnades, att erforderliga proviantartiklar skulle
anskaffas genom stationsbefälhafvarnes föranstaltande medelst vid hvarje
station infordrade anbud eller utlyst auktion, som skulle hållas å den
tid, som för befrämjande af god hushållning fanns lämpligast. Denna
nytillkomna del af stationernas upphandlingsbehof fick sålunda tillgodoses
genom stationsmyndigheternas själfständiga åtgörande.

Utspisningsväsendet arbetade emellertid icke tillfredsställande. Den
fastställda spisordningen utmärkte sig för möjligast primitiva sammansättning.
Utbyte af proviantartiklar var visserligen medgifvet, försåvidt
portionspriset därigenom icke blefve högre, än det med bibehållande

af den fastställda spisordningen skulle varit, men det saknades vid
stationerna särskildt organ för dylika frågors sakkunniga öfvervägande
och afgörande.

Sedan rikets ständer år 1858 beviljat ett förslagsanslag till gemenskapens
vid flottans corpser naturaunderhåll, beslöts emellertid tillsättande
af särskilda provianteriugsdirektioner, hvilka skulle tillse, att manskapet
kom i åtnjutande af det bästa möjliga underhåll, som med tillämpning
af 1851 års utspisningsstat kunde åstadkommas. Dessa direktioners
åligganden finnas inrymda i en särskild stadga för naturaportions tilldelande
åt gemenskapen vid flottans kårer, som af Kung!. Maj:t den
22 juli 1858 utfärdades.

Pro vian teringsdirektionen bestod af kommendanten såsom ordförande,
en tjänsteman vid sjömiliskontoret samt en kompanichef från
hvardera af de kårer, som bespisades vid matinrättningen.

Direktionen skulle ägna tillsyn åt stationens matinrättningar samt
hos stationsbefälhafvaren föreslå de åtgärder, som kunde finnas erforderliga
för matinrättningarnas ändamålsenliga ordnande. Närmaste tillsynen
öfver hvarje matinrättning utöfvades af en proviantofficer, hvartill
beordrades någon officer vid den eller de trupper, för hvilka matinrättningen
var anordnad.

Efter kungörelse, som genom provianteringsdirektionens försorg
utfärdades, skulle inför direktionen inom september månads utgång
hvarje år förrättas auktion för upphandling af de proviantartiklar, som
beräknades blifva vid stationen behöfliga under olika tider följande utspisningsår
(november—oktober). Bland inkomna anbud utvalde direktionen
dem, som syntes direktionen kunna antagas, och insände därom
uppgift till stationsbefälhafvaren, som efter pröfning af anbuden förordnade
om utfärdande af leveranskontrakt. Fann stationsbefälhafvaren
något anbudspris för högt, ägde han föranstalta om varans anskaffning
på annat sätt.

Befanns utbyte af några proviantartiklar emot andra af lika närande
egenskap af omständigheterna påkalladt, kunde sådant på direktionens
förslag få äga rum, därest portionsmedelpriset därigenom icke öfverskredes
och försåvidt öfverenskommelse därom kunde trätfas mellan de
båda leveranskontrahenterna, stationsbefälhafvaren och leverantören. Det
ankom sedan på kommendanten att bestämma, när utbyte i hvarje
särskildt fall skulle äga rum.

Efter dessa bestämmelser arbetade stationernas provianteringsdirektioner
allt intill dess desamma, samtidigt med beklädnadsdirektionerna,
fingo sina åligganden öfverflyttade på vid stationerna inrättade förvalt 10 -

ningsdirektioner och i samband därmed upplöstes. Förvaltningsdirektioner
vid flottans stationer trädde första gängen i verksamhet vid ingången
af år 1875. Deras inrättande ingick som ett led i den mängd af
organisatoriska förändringar, som vid denna tidpunkt vidtogos inom marinen.

År 1866 hade Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att utreda
vissa spörsmål rörande marinens organisation in. in. och därvid bland
annat taga under öfvervägande, dels hvilka inskränkningar kunde uti
stationernas förvaltnings-, arbets- och bevakningspersonal äga ruin, dels
huru uppbörden, bokföringen och redovisningen af de stationerna till
förvaltning anförtrodda förrådseffekter och medel skulle kunna så inrättas
och ordnas, att, utan eftersättande af erforderlig kontroll, arbetet måtte
förenklas.

Denna kommitté, som efter två års arbete afgaf sitt betänkande den
15 juni 1868, föreslog synnerligen vidtgående förändringar i marinens
styrelse och förvaltning så i fråga om öfverstyrelsen som stationerna,
men vidrörde ej den dittillsvarande organisationen för beklädnads- och
provianteringsärendenas beredning å stationerna. Detta förbigående från
kommitterades sida af en så pass viktig förvaltningsdetalj är egendomligt,
men synes hafva berott därpå, att kommitterade, hvad beträffar stationernas
förvaltningsväsende, tydligen fattat sin uppgift framförallt vara
att åstadkomma besparingar och därför blott inriktat sin uppmärksamhet
på sådana förvaltningsorgan, som drogo särskild kostnad och genom
hvilkas reformering nedsättning af organisationskostnaderna kunde åvägabringas.
Ej heller någon af alla de olika marinmyndigheter, som ägde
yttra sig öfver berörda kommittébetänkande, upptog till dryftande denna
sida af förvaltningsväsendet. Sedan så förvaltningen af sjöärendena fått
sig ålagdt att efter från Kungl. Maj:t meddelade direktiv — i väsentliga
punkter afvikande från hvad berörda kommitterade föreslagit — utarbeta
förslag till nytt reglemente för den ekonomiska förvaltningen vid flottans
stationer och till Kungl. Maj:t inkommit därmed, fastställdes den 24 maj
1872 dylikt reglemente att från och med ingången af år 1873 tills vidare
försöksvis tillämpas. Med detta reglemente bröts definitivt det dittills
rådande upphandlingssystemet. Så godt som alla upphandlingar för
stationernas behof ägde vederbörande stationsmyndigheter själfva därefter
ombesörja. Endast anskaffning af skjutvapen, projektiler, ankaren, kettingar
och utländskt virke skulle fortsättningsvis ske genom förvaltningen
af sjöärendena. Upphandlingsväsendets decentralisation blcf nu sålunda
genomförd. Eu dylik åtgärd hade också ingått som en viktig förutsättning
för de förändringar af marinens öfverstyrelse, som af förut omförmälda
kommitterade föreslagits, men i vissa delar ej af Kungl. Maj:t

godtagits, och däri bland andra ingått förslag om upplösning af den dittills
varande centrala öfverstyrelsen, förvaltningen af sjöärendena, och öfverflyttande
af dess funktioner på byråer inom sjöförsvarsdepartementet.
Organisationen af stationernas beklädnads- och provianteringsväsende
lämnades emellertid orörd och förblef vid det gamla.

Under den försöksvisa tillämpningen af 1872 års reglemente hade
emellertid ett nytt moment tillkommit, som framkallade genomgripande
förändringar i den civila administrationen vid stationerna. Det var ikraftträdandet
af den af 1873 års riksdag beslutade förändrade organisationen
af vapnets militärpersonal, hvilken innebar sammanslagning af de två
dittillsvarande marinmilitära försvarsgrenarna, kungl. flottan och kungl.
skärgårdsartilleriet. I syfte att bringa den militära organisationen och
den civilt administrativa till öfverensstämmelse, utarbetade chefen för
sjöförsvarsdepartementet ett förslag till ordnande af stationernas förvaltning,
hvilket i en särskild promemoria meddelades förvaltningen af
sjöärendena för pröfning och erforderlig utarbetning i detalj.

Sagda promemoria ujjptog bland de å stationerna under kommendanten
lydande administrativa myndigheterna

dels en ekonomi-expedition, hvartill skulle höra intendent (regementsskrifvare),
proviantförvaltare, beklädnads- och krutförvaltare med
förrådsunderofficerare samt sjukhusförvaltare och kammarskrifvare, förutom
nödigt skrifvarebiträde af ekonomistaten;

dels en beklädnads- och ekonomiförvaltningsdirektion under öfverinseende
af förvaltningen af sjöärendena och bestående af en ordförande
(regementsofficer), 2:ne officerare (hvaraf den ene magasinskontrollant)
och intendenten (föredragande och under hvilken i öfrigt skulle lyda
beklädnadsförvaltaren såsom intendentens biträde). Denna direktion
skulle ombesörja depötens ekonomiska angelägenheter såsom proviantering,
inkvartering och kasernering, beklädnads-, utrednings-, sängservisoch
sjukvårdspersedlars anskaffning och vård m. m. äfvensom aflöningen.

Här gjordes sålunda ett försök till skapande af en verklig intendenturledning
vid stationerna.

Förslaget blef sedermera — i samband med utfärdande af 1875
års reglemente — genomfördt, ehuru ej i oförändrad form. Genom
nådigt beslut den 14 november 1873 beslöts inrättande af beklädnadsoch
ekonomidirektioner vid stationerna och i eu till följande års riksdag
afgifven proposition äskades medel, dels för särskilda arvoden till
de militära ledamöterna däri, dels, i samband med framlagdt förslag
till omorganisation af civilstaten, till aflöning vid hvardera stationen af
en intendent. Hvarken för den föreslagna sammansättningen af direk -

tionerna eller för förslaget att bereda särskilda arfvoden åt de militära
ledamöterna däri förekommer i statsrådsprotokollet till propositionen
någon motivering.

Förslaget vann emellertid riksdagens bifall och föreskrefs med
anledning däraf genom kungl. bref den 11 december 1874, i samband
med genomförandet af vissa andra beslutade förändringar i afseende å
styrelsen och förvaltningen af flottans stationer, tillsättandet vid hvardera
stationen af en »förvaltningsdirektion», som skulle bestå dels af en
regementsofficer såsom ordförande och två andra militärledamöter, dels
af intendenten vid stationen, dels ock vid behandling af frågor rörande
manskapets förplägnadsstat* eller sjukvården jämväl af förste läkaren
därstädes. De militära ledamöterna skulle kommandovägen tillsvidare
utses.

Förvaltningsdirektionen skulle öfvertaga de åligganden, hvilka,
enligt gällande föreskrifter för förvaltningen af matroscorpsens kontanta
beklädnadsanslag samt för beklädnadens anskaffning och vård in. m.,
för naturaportions tilldelande åt gemenskapen vid flottans kårer samt
för sjukvården vid stationerna, tillkommo dittills varande beklädnadsdirektioner
och provianteriugsdirektioner, hvilka samtidigt därmed skulle
upphöra.

Vidare bestämdes, att, i afvaktan på de närmare bestämmelser rörande
de civila tjänstebefattningarne vid stationen, som framdeles skulle meddelas,
förutbemälde intendent skulle, förutom sina åligganden såsom
ledamot af förvaltningsdirektionen, biträda militärchefen å stationerna
med utredningar och utlåtanden i alla till dennes handläggning hörande
ekonomiska frågor, uppsätta auktionskungörelser för militärdepoten samt
föra ena protokollet vid auktionerna.

Den första instruktionen för förvaltningsdirektionerna utfärdades
af Kungl. Magt den 12 mars 1875. De däri intagna bestämmelserna
äro af enahanda affattning som de, hvilka inflöto i det den 25 augusti
samma år fastställda reglementet för flottan.

Några väsentliga ändringar i direktionens åligganden hafva ej
sedan dess vidtagits, utan äro dess funktioner i hufvudsak desamma nu
som vid dess inrättande.

Dess sammansättning har dock ändrats i så måtto, att som dess
ordförande nu fungerar eu af Kungl. Magt i kommandoväg utsedd
regementsofficer vid stationen i stället för, såsom de ursprungliga bestämmelserna
obligatoriskt föreskrefvo, chefen för underofficerspersonalen.

.Enligt nu gällande bestämmelser tillkommer, såsom redan är omförmäldt,
förvaltningsdirektionen att närmast under stationsbefälhafvaren

utöfva tillsyn öfver personalens underhåll, beklädnad och sängservis i
land jämte allt, som hör till utredning af proviant och beklädnad samt
sång- och sjukvårdspersedlar för stationens fartyg, äfvensom däröfver,
att personalen vid månads- och daglönarestaterna för beklädnadsverkstaden
och matinrättningen samt, hvad Karlskrona station angår, för
såväl spanmåls- och proviantförråden som äfven ångkvarns- och bageriinrättningarna
hålles vid behöfligt antal samt fullgör de skyldigheter
och åtnjuter de rättigheter, som en hvar tillkomma.

Betraktar man den utveckling, stationernas beklädnads- och provianteringsväsende
d. v. s. de förvaltningsområden, hvaröfver förvaltningsdirektionen
nu har att vaka, under tidernas lopp undergått, skall
man finna, hvilken allt viktigare roll, som med åren blifvit denna gren
af förvaltningsväsendet successivt tilldelad. Ju längre fram i tiden man
kommer, desto större blir den uppmärksamhet, som ägnas däråt, desto
bättre kvalificerade de organ, som få sig dess omvårdnad anförtrodd.
Denna utveckling samhör intimt med den specialisering af verksamheten,
som i öfrigt inträdt, framtvingad af de tekniska hjälpmedlens allt vidsträcktare
användning inom marinen samt allt mera komplicerade och
ömtåliga beskaffenhet.

Ett nöjaktigt, sörjande för truppernas beklädande och födande har
i alla tider utgjort en af de viktigaste förutsättningarna för möjligheten
af en lycklig krigföring. Försummelser i det hänseendet hafva alltid
medfört de ödesdigraste''följder. Beklädnads- och provianteringsärendena
hafva i så måtto alltid intagit samma framskjutna plats bland försvarsangelägenheterna.

De kraf, som omsorgen om dessa behof, de egentliga intendenturbchofven,
ställt på sin utöfvare, de kvalitativa fordringarna på ett väl
ordnadt intendenturväsende hafva dock ingalunda alltid varit desamma.
Intendenturen, som alla andra försvarsväsendets tjänstegrenar, har genomgått
många utvecklingsstadier och från de primitivaste former vuxit sig
ut till den komplicerade apparat, den i våra dagar är.

Beskaffenheten af och anspråken å intendenturorganen hafva skiftat
därefter.

1 allra äldsta tider tillkom det, när krigsoroligheter utbröto, de
olika landsändarna att utrusta samt med nödig proviant och besättning
förse enhvar visst antal fartyg. Kronan var således då befriad från
alla förplägnads- och underhåll somsorger. Senare kommo dessa ekonomibestyr
att fördelas mellan den högsta ledningen och vissa lägre myndig -

heter. Bland dessa senare var det i all synnerhet kompanicheferna och
fartygscheferna, som däråt hngo ägna sin omsorg. Man torde i detta
sammanhang endast behöfva erinra om båtsmanshåll och de åligganden,
som i nu ifrågavarande hänseende tillkommo en båtsmanskompanichef.

De former för intendenturbehofvens tillgodoseende, som vid dessa
kompanier rådde, var den grund, på hvilken man sedan byggde. Äfven
sedan annan personal än båtmanstrupper börjat i betydligt vidsträcktare
omfattning än tillförene användas, bibehöll man sålunda de för omsorgen
om manskapets ekonomi i mångt och'' mycket patriarkaliska former, som
vid dessa kompanier rådt. Ännu så sent som ett godt stycke in på
1800-talet ålåg det, såsom i det föregående påvisats, kompanichefen att,
efter i mänga hänseenden eget godtfinnande, sörja för sitt kompanis
beklädande.

Provianteringsfrågan i land var länge af underordnad betydelse
på grund af det ytterst ringa antal man, som låg vid stationerna inkaserneradt.
Emellertid framgår af det föregående, att då vid stationerna
utspisning definitivt begynte, tillsyn äfven däråt skulle ägnas af kompanichefen,
ehuru därvidlag representerad af eu af sina underlydande, en
officer vid kompaniet.

Handhafvande! af flottans intendentur hvilade sålunda ända in i
ganska sena tider i officerskåreus händer.

Detta var också naturligt och förklarligt under eu tid, då den
krigsmässiga yrkesskickligheten ej behöfde vara så högt uppdrifven och
då därför öfningar och utbildning icke intogo en tillnärmelsevis så
framskjuten plats inom försvarsverksamheten som i våra dagar. De
enklare och primitivare former, hvarunder krigsverksamheten, jämförd
med nutidens, då bedrefs, och de små kraf, som af detta skäl såväl som
andra då behöfde ställas å intendenturen, inbjöd ju också osökt till en
dylik anordning.

Ju mer flottans verksamhet närmar sig de nutida formerna för
krigsberedskap och krigföring, desto nödvändigare visar det sig emel1
er tid att vidtaga ett frånskiljande från officerens tjänsteåligganden af
förvaltningsgöromålen. Dessa såväl som alla andra ställa allt större och
större kraf på sin utöfvare och det kan icke vara till förmån för militärtjänsten,
att dess innehafvare dragas bort flarn sina hufvuduppgifter.
Intendenturväscndet visar sig för att nöjaktigt fungera i likhet med
öfriga tjänstegrenar kräfva eu allt bättre kvalificerad, för dess speciella
uppgifter särskildt rustad ledning. Så inrättades för tillgodoseende af
detta behof de förut omförmälda beklädnadsdirektionerna och provianteringsdirektionerna.
I dessa insattes, såsom naturligt var, hufvudsakligen

representanter för den dittillsvarande sakkunskapen på området d. v. s.
resp. kompanichefer. Direktionerna hade dock fått sig tillagda en del
åligganden, Indika förut ej handlagts af kompanicheferna, och hvilka
lcräfde speciell insikt på det ekonomiska området. Som representant för
detta tjänsteområde insattes i direktionerna en civil tjänsteman vid
stationerna. Sammansättningen för öfrigt blef dock uteslutande militär.

Snart visade sig emellertid ej heller dessa organ vuxna de allt
mer kräfvande uppgifter, som förvaltningsväsendet uppställde. Det blef
nödvändigt att skapa en institution, som mera odeladt, med större
kontinuitet och därmed, så småningom, med större sakkunskap kunde
handhafva intendenturärendena. Förvaltningsdirektionernas inrättande
innebar ett stort steg framåt mot mera yrkesmässig handläggning af
förvaltningsärendena. En särskild tjänst, stationernas intendentsbefattning,
inrättades i samband därmed för den förberedande, kontinuerliga
handläggningen af direktionens göromål.

Samtidigt härmed vidtogs inom stationernas organisation en annan
åtgärd, som tvifvelsutan legat bakom och i viss mån motiverat inrättandet
af förvaltningsdirektionerna. Vid samma tidpunkt stadgades
nämligen, att officerare därefter ej skulle, såsom förut, kommenderas i
befattning af kompanichefer på obestämd tid, utan endast för en tidrymd
af 3 år. Med hänsyn till de förändrade tjänsteförhållanden, som framväxandet
af ett på nya grunder baseradt maritimt försvar medförde,
ansågs det nödvändigt att föranstalta om ett lifligare ombyte af befattningsinnehafvare
de olika militära verksamhetsgrenarne emellan och på
så sätt bereda flottans befäl tillfälle att samla den mångsidigare erfarenhet,
skötseln af en modern marin kräfde.

I och med detta försvann emellertid en god del af de förutsättningar,
hvarpå det starka militära inflytandet öfver beklädnads- och
provianteringsäreodenas handläggning å stationerna tidigare hvilat.
Kompanicheferna kunde efter detta ej förväntas komma att besitta samma
insikt och erfarenhet på området som förut. Den militära kompanitjänsten
ställde nu också större kraf på deras uppmärksamhet och intresse
än tillförene. Detta allt under det förvaltningsbestyren blefvo
allt mera mångsidiga och fordrande.

Mot bakgrunden af eu dylik sakernas utveckling framträder inrättandet
af förvaltningsdirektionerna ej blott som en klok, utan som en
nödvändig åtgärd.

Ställd vid sidan af de äldre förvaltningsinstitutionerna innebär
förvaltningsdirektionen ett högst afsevärdt framskjutande af det civila
förvaltningselementet till inflytande. Ej blott numeriskt vid besluts fat -

tande framträder representanten för den civila tjänsteverksamheten, utan
i ännu högre grad genom den föredragningsskyldighet och förberedande
behandling af så godt som alla direktionens ärenden, hvilken blifver
honom ensam tillagd. Genom den större rutin, erfarenhet och insikt på
det speciella förvaltningsområdet, söm han genom en mera kontinuerlig
verksamhet blifver i tillfälle att samla, får han för visso äfven ett afsevärdt
större inflytande vid öfverläggningarna och därmed besluten, än någon
annan direktionsledamot. Att de militära ledamöternas antal sattes så
relativt stort förefaller naturligt nog mot den historiska bakgrunden af
intendenturväsendets äldre organisation, som i det föregående utvecklats.
En sådan organisation ägde äfven ett visst sakligt berättigande vid en
tid, då marinen ännu icke ägde någon för den speciella intendenturverksamheten
utbildad personal.

Ju mera den militära verksamheten splittras och specialiseras genom
den våldsamma nutida utvecklingen af de tekniska försvarsresurserna,
ju mera öfvergående och sporadiskt samt i samma män mindre inträngande
det militära deltagandet'' i förvaltningsomsorgerna därigenom
tvingas blifva, desto ohållbarare blifver emellertid ett fasthållande i fortsättningen
af en dylik organisation af förvaltningsdiröktionerna. Den
rent militära tjänsten kräfver för hvarje dag allt mera koncentration af
militär personalens krafter på de militära uppgifterna. Det synes därför
blifva allt mera af utvecklingen betingadt att icke binda denna personals
intresse, erfarenhet och insikter vid det speciella förvaltningsområdet i
vidsträcktare mån än som är absolut nödvändigt för ett riktigt tillgodoseende
af de militära kr äfven å intendenturen.

Den nuvarande ordningen innebär, enligt mitt förmenande, ett
orätt förbrukande af kvalificerad kraft, som på annat håll skulle finna
lämpligare användning.

Så länge marinen icke ägde en för intendenturverksamheten
speciellt utbildad personal — och detta har varit fallet intill en ganska
sen tid — har det varit helt naturligt, att till denna verksamhet måst
användas de militära krafter, som stått till buds och som dock ägt vissa
förutsättningar. Men så snart, genom särskild utbildning af en intendenturpersonal,
dennas genomsnittliga kvalifikationer för förvaltningsverksamhet
uppbringas, så kvarstå icke längre några skäl för att använda
militärpersonalen på ett område, där den icke är särskilt skolad.

Detta utesluter emellertid ingalunda, att man vid sammansättningen
af förvaltningsorganen (resp. förvaltningsdirektionerna) bör städse tillse,
att de militära synpunkterna och den militära sakkunskapen varder
representerad, samt att militärer med speciell läggning, framstående

skicklighet och träning i ekonomisk förvaltning kunna och böra öfverflyttas
från militärtjänsten till intendenturgöromålen.

Marinens förvaltningsdirektioner med sin nuvarande sammansättningtorde
emellertid icke kunna anses kvalitativt vuxna den ansvarsfulla
uppgift inom stationernas förvaltningsväsende, som tillkommer dem och
som för hvarje dag ökas, ju mera marinen växer i omfattning och det
kommersiella lifvet blifver rikare samt antager mera komplicerade former.

I det stora hela har denna viktiga förvaltningsmyndighet lämnats
oberörd under de många förändringar, som under årens lopp vidtagits
inom marinens administrationsväsende i öfrigt. Den har dock icke undgått
anmärkningar. Senast har en utförlig kritik ägnats densamma af
de enligt nådigt bref den 6 september 1907 tillkallade sakkunnige för
verkställande af utredning i fråga om flottans och kustartilleriets upphandlings-
och entreprenadväsende (grefve C. Taube, E. A. Nilsson och
H. Lamm).

Dessa sakkunnige hade funnit anmärkningsvärd!, att förvaltningsdirektionen
hade en i öfvervägande grad militär sammansättning, under
det att dess åligganden i hufvudsak vore rena intendenturgöromål.

Hvad de militära ledamöterna beträffade, hade dessa vidare, enligt
hvad sakkunnige inhämtat, ofta ombytts till följd af andra mellankommande
kommenderingar. Enligt en de sakkunnige tillhandakommen uppgift
rörande Karlskrona station hade de militära befattningarne i direktionen
vid nämnda station t. o. m. växlat i en sådan utsträckning, att
under fyra år ordförandeplatsen beklädts af 9 personer, allt under det
att 26 ombyten ägt rum bland de två militära ledamöterna.

Att dylika täta växlingar bland direktionens ledamöter icke kunde
vara annat än till skada för direktionens verksamhet, ansågo de sakkunnige
själffallet. Arbetet måste därigenom blifva tyngre och mera tidsödande
och, hvad värre vore, detsamma komme att i mer eller mindre mån sakna
den kontinuitet, som inom eu sådan institution som förvaltningsdirektionen
måste vara till finnandes för ett planmässigt och framgångsrikt
arbete.

Vore sålunda förvaltningsdirektionen redan genom nu åberopade
omständigheter i viss mån diskvalificerad, så blefve förhållandet ej heller
bättre däraf, att direktionens sammansättning äfven ur andra synpunkter
ej kunde anses vara den med hänsyn till dess viktiga uppgift lämpligaste.

Såsom ordförande i förvaltningsdirektionen fungerade vanligen en
äldre kommendörkapten. Hans ålder i tjänsten och skicklighet inom
det rent militära området torde dock i och för sig icke vara en borgen för,
att han besutte det speciella intresse och den erfarenhet inom till tjänsten

i fråga hörande områden, som kräfdes för att han skulle blifva i tillfälle
att kunna inom direktionen taga en kraftig- och initiativrik ledning.
Sjöofficerens utbildning vore afsedd att göra honom duglig till helt andra
uppgifter. Dessa toge hans tid och intresse i anspråk under större
delen af hans bana, och de tillfällen han finge att ägna sig åt sådana
frågor, som hufvudsakligast tillkomme förvaltningsdirektionens handläggning,
vore relativt få. Understundom torde väl till följd häraf
kännedomen och erfarenheten på hithörande områden blifva ganska ytlig.

Hvad som blifvit sagdt om ordföranden, gällde i än högre grad
om de två i tjänsten yngre militära ledamöterna, hvilka enligt de sakkunniges
mening endast i rent militära frågor kunde förväntas tillföra
direktionen någon särskild för densamma behöflig sakkunskap.

Visserligen ansågo de sakkunnige det vara för vissa ärenden erforderligt,
att den militära sakkunskapen vore i förvaltningsdirektionen
representerad. Men då direktionens åligganden i hufvudsak vore intendenturgöromål,
torde dess sammansättning också böra bestämmas med
hänsyn härtill.

Sedan marinen nu fått en särskild intendenturkår, borde denna
kår, såsom de sakkunnige jämväl förut framhållit, i större utsträckning än
dittills påläggas ansvaret för marinens intendenturväsende.

Förvaltningsdirektionen vore det viktigaste organ vid stationerna
för intendenturgöromålens handhafvande; och därför torde det också
enligt de sakkunniges mening böra ordnas så, att den för dylikt ändamål
särskildt utbildade intendenturpersonalen blefve inom direktionen starkare
företrädd än dittills.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt föreslogo de sakkunnige eu
ändrad sammansättning af stationernas förvaltningsdirektioner.

Förvaltningsdirektionens ledamöter kunde, enligt de sakkunniges
mening, begränsas till tre, däraf en ordförande, med rätt eller skyldighet
för dessa att vid vissa ärendens handläggning, som kräfde biträde af
ingenjör, läkare eller annan tjänsteman vid stationen, hos vederbörande
befälhafvare begära dennes beordrande att inträda såsom adjungerad
ledamot i direktionen.

Såsom ordförande torde böra fungera en förste marinintendent,
hvilken genom föregående verksamhet vunuit den erfarenhet, som platsen
kräfde, och äfven i öfrigt besutte för densamma lämpliga egenskaper. Af
de öfriga ordinarie ledamöterna syntes den ena böra vara officer af kaptens
grad samt. den andra marinintendent af l:a graden. Samtliga ledamöterna
skulle uteslutande hafva sin verksamhet inom direktionen, sålunda
icke innehafva annan tjänstebefattning. Till tjänstgöring bos

direktionen borde allt efter behof beordras en eller flera marinintendenter
af lägre grad.

Med en sådan sammansättning, borde förvaltningsdirektionen kunna
få en verksamhet, mera omfattande än dittills.

Enligt hvad de sakkunnige vid behandling af frågan om matinrättningarna
anfört, syntes dessa böra ställas under respektive förvaltningsdirektioners
inseende i allt, hvad som rörde ekonomiens handhafvande.

Den dagliga öfversikten af dessa inrättningar vid stationerna borde
å direktionens vägnar kunna utöfvas antingen genom den intendent,
som skulle i direktionen vara ledamot, eller, om hinder härför mötte,
af någon till tjänstgöring hos direktionen kommenderad intendent.

Det syntes också kunna ifrågasättas, huruvida det icke skulle vara
fördelaktigt, om en del upphandlingar för varfvens behof öfverlämnades
att verkställas af förvaltningsdirektionen.

Större delen af upphandlingen för leverans i mån af behof under
löpande år till materialförrådet äfvensom den stora årliga kompletteringen
af nämnda förråd torde med undantag för vissa större artiklar,
som, om de sakkunniges i annat sammanhang framställda förslag vunne
beaktande, skulle anskaffas af marinförvaltningen, med fördel kunna
öfverlåtas åt förvaltningsdirektionen, i hvilken vid sådana tillfällen eu
varfvets representant borde inträda som adjungerad ledamot.

Då förvaltningsdirektionen med den sålunda förordade sammansättningen
kunde förväntas komma att besitta särskild sakkunskap för
handläggning af ärenden rörande upphandlingar, syntes garanti därigenom
förefinnas, att dessa komme att ske på ett för kronan förmånligt
sätt. Härjämte befriades varfseheferna, hvilkas arbetsbörda vore särdeles
tyngande, från ett dem dittills åliggande, tidsödande arbete och bereddes
tillfälle att ägna större tid åt öfvervakandet af varfsdriften.

Upphandlingarna för varfvets räkning borde naturligtvis icke omfatta
artiklar af rent teknisk natur, hvilkas anskaffning fortfarande enligt
de sakkunniges åsikt måste handläggas af varfsehefen eller genom vederbörande
varfsdepartementschef.

Detta förslag har af vederbörande myndigheter i däröfver afgifna
utlåtanden mötts med gillande så tillvida, att plats för den större sakkunskap,
som kunde representeras af intendenturen, borde i direktionen
inrymmas. Man har nämligen i allmänhet enats därom, att en af de
militära ledamöterna borde utbytas mot eu marinintendent. Däremot
har förslaget om ordförandeplatsens beklädande med en intendent mötts
af motstånd såväl af stationsbefälhafvarne och varfseheferna som af marin -

förvaltningen. De motiv, som underligga dessa afstyrkanden, hafva i allmänhet
icke med full klarhet uttalats, men torde vara att hämta från den
grundåskådning, som kommit till uttryck i förvaltningsdirektionens i
Karlskrona yttrande den 5 mars 1909, där det heter: »Möjligen torde
under fredstid platsen i fråga kunna så beklädas, men anser förvaltningsdirektionen
att under krigstid och vid mobilisering, då ordföranden i förvaltningsdirektionen
inträder som chef för fästningens hela intendenturpersonal,
det vara för denna tjänsts behöriga skötande mindre fördelaktigt,
om vid detta kräfvande tillfälle, då alla olika vapenslags intendenturtjänstemän
skola sortera under fästningsintendenturen, denna plats
beklädes af en civilmilitär person, som ej kan begäras innehafva den
erfarenhet i disciplinär rutin att sköta den vidtomfattande personalen,
som vid ett sådant tillfälle måste göra sig gällande, och hvilket enligt
förvaltningsdirektionens förmenande lättare fullgöres af en på disciplin
fordrande, mera invand äldre officer, hvilken dessutom under en lång
tjänstetid fått mera vana att handleda arbetare och folk. Härmed vill
förvaltningsdirektionen ej i något hänseende förringa den civilmilitära
stationsintendentens skicklighet och duglighet inom sitt fack, utan är
det blott på grund af de åtgärder, som vid mobilisering ligga under
fästningsintendentens åtgörande, som förvaltningsdirektionen anser, att
å denna plats kräfves en person, som, förutom kännedom om de vidtomfattande
intendenturgöromfden, äfven. besitter de för dettas behöriga
skötande nödiga militära egenskaperna.»

På denna tvistefråga har jag så mycket mindre anledning att i
detta sammanhang inlåta mig som det förslag'' till förvaltningsdirektionernas
ombildning, hvilket jag har för afsikt att i det följande framställa,
kommer att förvandla den nuvarande ordföranden i förvaltningsdirektionen
till en förvaltningschef för stationens hela ekonomi, och
förty också kommer att på denne funktionär ställa helt andra och större
fordringar.

Yarfven.

Varfschefens åligganden i afseende å hushållning och redogörelse
finnas angifna i § 260, reglemente för marinen del I, hvartill jag får
hänvisa.

Dennes ämbetsställning företer samma egendomliga dualism, som
är ett utmärkande drag för så många andra funktionärer inom marinen

och som bidrager till att göra hela den organisatoriska byggnadens
linjer så oklara. I § 252 af nyssnämnda reglementsdel heter det: »Under
Konungen samt i ekonomiskt hänseende jämväl under marin förvaltningen
och i militäriskt hänseende under stationsbefälhafvaren utöfvar varfschefen
styrelsen vid varfvet.»

Själfva kärnan af varfvets uppgift torde vara den industriella
varfsdriften samt tillsynen å den till stationen hörande flytande materielen.

Men till varfvets uppgifter ha också lagts åtskilliga andra, som
icke ovillkorligen därmed sammanhänga. Detta gäller i främsta rummet
tillsynen utom varfvet öfver alla arbeten för stationens hamnområde,
tomter, gatudelar, andra öppna platser, hus och byggnader samt telegraf-
och telefonledningar och (ifver trafiken å stationens järnvägar;
allt uppgifter, som af lämplighetsskäl, men knappast af inre organisatoriska
skäl tillagts varfschefen. Detta har också dragit med sig, att —
ehuru varfschefen i ekonomiska ting är ställd vid sidan och icke under
stationsbefälhafvaren — han likväl i alla nu nämnda frågor, afseende
förhållanden utom varfvet, skall iakttaga, att hvarje viktigare åtgärd i
afseende härå, som beror på varfscliefens åtgörande, underställes stationsbefälhafvarens
godkännande före verkställigheten. Denna inskränkning
i varfscliefens befogenhet gäller också byggnad inom varfvet, om den
disponeras af stationsbefälhafvaren.

Att anledningar till befogen hetst v ister härigenom uppkommit är väl
kändt, äfvensom att det jämväl medfört andra olägenheter och omgång.

Man har ifrågasatt, huruvida icke stationsbefälhafvaren borde
tilläggas befogenhet att själf sörja för de hus och byggnader, som af
honom disponeras, samt för skötseln af alla de områden, som icke äro
upplåtna åt varfsdriften.

Emellertid har jag vid närmare undersökning af denna fråga
kommit till den öfvertygelsen, att det icke vore ensidigt att genomföra
en förändring i varfscliefens ställning i detta hänseende. Den tekniska
styrelsen vid stationen innehar utan tvifvel den största kompetensen att
omhänderliafva hus och byggnader, gator och ledningar etc.; och likasom,
exempelvis, icke hvarje särskilda ämbetsverk i hufvudstaden bär
att svara för underhållet af den eller de byggnader, där det är inrymdt,
utan detta åligger öfverintendentsämbetet, synes varfschefen kunna och
böra inom stationsområdet i dess helhet öfva tillsynen uti nu förevarande
hänseende. Därest administrationen i öfrigt såväl inom varfvet som
hos stationens andra myndigheter befrias från de många tyngande
former, som vidlåda densamma, lärer den omgång, som nu förorsakas

däraf, att varfschefen har befogenheter jämväl i afseende å de hus och
byggnader, som ligga utanför varfsområdet, icke medföra allt för stora
olägenheter.

Varfvets inre organisation och arbetsordning lider emellertid i
många hänseenden af den mest i ögonen fallande otidsenlighet och tyngd.

Den kommitté, som den 20 april 1911 afgifvit betänkande angående
bokföring och kontroll vid flottans varf jämte därtill hörande
frågor, har framlagt förslag till afhjälpande af en dei af dessa olägenheter.

För min del skall jag endast uppehålla mig vid den ställning varfschefen
och departementscheferna intaga till hvarandra och hvilken nämnda
kommitterade icke haft att vidröra.

Varfvet är afsedt att vara eu enbet under varfschefens ledning.
Departementscheferna borde icke vara annat än verkställare af varfschefens
vilja.

Organisationen har emellertid gifvit ett mången gång ganska
oklart uttryck häråt. Departementscheferna hafva hvar och en sin särskilda
expedition. De meddela sig med sin chef skriftligen och jämväl
han gifver dem sina order skriftligen, allt under de mest omständliga
och byråkratiska former. Varfvet, som borde vara ett i anda och kraft,
sönderfaller i fem särskilda ämbetsverk. Följden har blifvit, att det
personliga lif, som varfvets chef borde ingjuta i driften, förtages af
yttre former och cheferna bli hvar och eu i sitt ämbetsrum bundna vid
skri!bordet i en utsträckning, som icke kan vara n}7ttig för den industriella
driften.

Det synes mig uppenbart, att en omläggning af arbetet bör ske
i den riktningen, att muntlig öfverläggning mellan varfschefen och
departementscheferna införes och att därvid varfschefen fattar beslut
efter föredragning af vedei-börande departementschef. Beslutet bör åt
föredraganden antecknas och denne därefter ansvara för att det blir
genomfördt. Härigenom skulle skrifverierna nedbringas, varfschefen få
en direkt personlig ledning på samma gång som specialchefen kunde
erhålla tillfälle att i mindre tvungen form och därför verkningsfullare
influera på besluten, än genom den nu brukliga skriftväxlingen. Mycken
tid skulle sparas, som nu måste förnötas vid skrifbordet, och mycken
arbetskraft, som nu tillspillogifves genom formaliteter mellan de olika
småämbetsverken inom varfvet, bättre tillgodogöras.

Bedan år 1890 skildrade då nyss afgångne chefen för ingenjördepartementet,
marindirektören .T. L. Frykholm i en broschyr, »Sjöförsvarets
förfall och några af anledningarne därtill», hvilken väckte

stor uppmärksamhet, hur det då gick till vid Stockholms \aif, och
illustrerade sin framställning med exempel.

Af ett bland dessa exempel, hänförande sig till år 1888, framgick,
att icke mindre än 24 namnunderskrifter erfordrades för att 2 st. knifvar
och 2 st. gafflar, livilka tillhört timmermansuppbördeu å ett fartyg,

skulle blifva kasserade och ersatta med nya.

Jag liar ansett det vara af intresse att undersöka, i n\ ad man
formaliteterna i dag, som är, i ett liknande fall kunna sägas vara mindre.

Jag har därvid tagit ett exempel från samma varf och från allra

senaste tid. ...

Detta exempel, som här nedan följer och som uttagits såsom stockprof,
illustrerar på ett förträffligt sätt, hur formaliteterna alltjämt lida
af en otrolig tyngd. Därest meddelandet om, att ett sadant maugskiifveri
verkligen ännu existerar, icke belystes med direkta och utförliga exempel,
skulle detsamma måhända bestridas såsom sanningslöst.

Sedan vederbörande inventarieuppbördsman å Vedettbåten N:o 8
till inventarieintendenten anmält, att skeppare- och timmermansuppbörderna
å fartyget, efter afslutad expedition, skulle inventeras, förordnade
inventarieintendenten, att dylik inventering skulle äga rum den 7 september
1911. Vid inventeringen upprättades följande:

»Förteckning öfver de anmärkningar, som förekommit vid inventering
af Vedettbåtens N:o 8 skeppare- och timmermansuppbörd den 7
september 1911:

Vikter af järn--

D:o af d:o å 1 hg — (Järn, gammalt, gjutet, 75 gram).

Stockholm den 8 september 1911.

10 Matros 78 Värnben/.

Fartygsuppbördsman.

Carl Ohlsson. E. F. Jonsson.

Dept:s ombud. Dept:s ombud.

E. Jäderén.

Inventarieintendent.

h. A. Bohman.

Dept:s ombud.»

Med ledning häraf afgafs:

»Uppgift å kasserade persedlar vid inventering den 7 september
1911 af Vedettbåtens N:o 8 allmänna timmermansinventarieuppbörd.

\ ikt af järn a 1 hg — st. 1 — En (Järn, gammalt, gjutet).

Det kasserade utgjorde:

-Järn, gammalt, gjutet, obrukbart — kg 0,0 7 5 — Sjuttiofem gram.
Stockholm den 8 september 1911.

F. A. Bohman. E. Jäderén.y>

Denna uppgift försågs med följande påskrift af inventarieintendenten:

»Tillgång för ersättning finnes i inventarieförrådet å---

E. Jäderén.»

hvarefter densamma öfverlämnades till chefen för ingenjördepartementet,
som lät i departementets diarium införa:

»2198. '' Inventarieintendenten. Vedettbåten N:o 8. Timmermansufpb
orden. Kasserade (Allmänna) — — — 1 st. vikt af järn å 1 hg.
--»

samt under stjärna, hänvisande till omhandlade vikt, påtecknade handlingen: »Upphandlas.

(Ifrigt kompletteras från inventarieförrådet, den 13. 9. 1911.

Ivar Engström.»

Därifrån befordrades handlingen till Varfschefen, som efter vederbörlig
anteckning i diariet resolverade:

»D:ii. N:r. 16: 306.---.

Afföres ur räkenskapen.

Inventarieintendenten äger hit inkomma med kompletteringsdokument
enligt departementschefens förslag. Det odugliga förstöres i besiktningsförrättningens
närvaro. Det kasserade inlevereras och påföres
materialuppbörden mot kvitto härå. Titel 40 godtgöres.
Varfschefskansliet d. 15. 9. 1911.

På befallning
C. Strandberg.»

Ärendet gick så åter till inventarieintendenten, hvilken afförde vikt
af järn å 1 hg i räkenskapen samt påtecknade handlingen:

»Allmänna Inventarieuppbörden Credit Nio 177.

Affördt den 21. 9. 1911.

E. Jäderén.»

livilket kontrollerades i räkenskapskontoret, där moträkning med förrådsintendenterna
föres, hvarom bevis meddelades genom följande anteckning:

»Annot.

K G. F.»

För den kasserade viktens inleverering till materialförrådet erfordrades
så upprättande af följande reversal:

»Till materialförrådets materialuppbörd aflevereras, enligt varfscbefens
order den 15. 9. 1911 Dii. N:r 16:306, ifrån Vedettbåtens
N:o 8 allmänna tnnmermansuppbörd:

Kasserade artiklar:

Järn, gammalt, gjutet, obrändt kg. 0,0 7 5 Sjuttiofem gram.

Stockholm den 27 september 1911.

E. Jäderén.D

hvarå materialintendenten, sedan vederbörande förrådsunderofficer anmält,
att den till järn, gammalt etc. kasserade vikten mottagits, och påföring
i räkenskapen skett, tecknade följande:

»Materialuppbörden Debet N:o 485.
d. 9. 10. 1911.

Kvitteras.

A. Renström.» •

livilket kvitto i sin ordning kontrollbokfördes i räkenskapskontoret:

»Annot.

K. G. F.t>

Häruppå följde beräkning af den ersättning, som skulle beredas
inventarieförrådet för den kasserade vikten med därmed sammanhängande
bokföringsåtgärder, hvilket allt här emellertid förbigås.

Den gamla hektogram svikten var sålunda nu förvandlad till laga
beståndsdel i någon af varfvets skrothögar.

Men en ny vikt måste anskaffas i ersättning.

För nämnda ändamål aflät inventarieintendenten till varfschefen
följande skrifvelse:

»På grund af varfschefens resolution den 15 sept. 1911 D.-N:o
16:306 1911 begäres för komplettering af kasserade persedlar vid inventering
den 7 september 1911 af Vedettbåtens N:r 8 allmänna timmermansinventarieuppbörd,
upphandling af:

Vikt af järn å 1 lig ........................ st. 1. — Fn.

Stockholm den 21 September 1911.

E. .fäderén.''>)

hvilken skrifvelse efter vederbörlig diarieföring föranledde varfschefen
till följande resolution:

»l):ii-N:r 16:306. — — —

Verkställes genom chefens för ingenjördepartementet försorg,
tit. 40.

Varfschefens kansli den 22 sept. 1911.

På befallning
C. Strandberg.»

Ärendet gick så till ingenjördepartementet, där efter vederbörlig
diariiföring följande skrifvelse afläts:

»Till Firman C. J. Bergman it C:o

Här.

Härmed får jag äran beställa att levereras på flottans varf här.
städes med snaraste och enligt gällande pris samt omkostnadsfritt:
för Vedettbåten N:o 8

Vikt af järn å 1 hg ....................................... st. 1

Tiar Engström.

.................................................(perforeradt)............................................................

Ofvan specificerade varor få införas: Skeppsholmsvarfvet.

Denna del frånskiljes af vaktbefälhafvaren, då godset aflämnas.
Stockholm den 29 sept. 1911.

Ivar Engström.»

Varan levererades den 5 Oktober 1911 och upplades i besiktningsboden.
Samtidigt afgafs räkning å 25 öre till ingenjördepartementet,
där den diariifördes och försågs med följande påskrift:

»Pris enligt öfverenskommelse.

Besiktigas af: Verkmästare Hallingström.

Ivar Engströms

Sedan vikten besiktigats, försågs räkningen med följande intyg
härom:

»Levereradt, besiktigadt och godkändt
Stockholm den 16 Oktober 1911.

C. Hallingström.''»

hvarjämte upprättades följande:

»Reversal

Enligt räkning af den 5 Oktober 1911 har C. J. Bergman & C:o
till Kungl. Flottans härvarande inventarieförråds allmänna timmermans -

uppbörd för Vedettbåten N:o 8 levererat följande, som vid besiktningbefanns
godt nämligen:

Vikt af järn ä 1 hg.......... st. 1 ........ Ett stycke

Stockholm den 16 Oktober 1911.

C. Hulling ström»

hvilket, sedan anteckning skett i ingenjördepartementets diarium om besiktningen,
öfverlämnades till inventarieintendenten, som påförde vikten
i räkenskaperna och å räkningen samt å reversalet tecknade:

»Allmänna inventarieuppbörden debet N:r 190
Kvitteras(dt) den 2G/i0 1911

E. Jäderén».

Handlingarna öfverlämnades till Varfschefen, som lät diariiföra
ärendet och meddelade följande resolution:

»D.N:r 16:306 --- —

Ofverlämnas till lläkenskapskontoret för åtgärdande. Tit. 40.
Stockholm, K. Flottans Varfschefsexpedition den 2%o 1911.

På befallning
C. Strandberg.»

Räkenskapskontoret mottog nu handlingarna, antecknade inventarieintendentens
förutbemälda kvitto:

»Annot

Färre»

granskade räkningen:

»Granskad; säger: tjugofem öre.

Karl Gust. Färre»

sammanfogade den med tvenne andra fakturor från samma firma samt
upprättade följande:

»Anordning N:o 3456.

Å närlagda räkningar upptagna Kr. 311: 0 6 utbetalas af Flottans
härvarande stations kassa till C. J. Bergman & C:o och afföras å nedanstående
titlar.

Stockholm den 11 November 1911.

C. A. Ehrensvärd.

Emil Eldning.

Titel N:o 40 i. Allmänna underhållet af fartyg och båtar Kr. —: 25

» » 73 i. 2:o klass torpedbåtar................................ » —: 95

» » 375 A. Materialförrådet i Stockholm ................... » 309:86

Summa Kr. 311: 0 6.»

Härå tecknade leverantören efter i stationens kassa erhållen likvid:

»Qvitter as

C. J. Bergman é C:o.d

Man finner häraf, att under de 21 år, som förlupit sedan marindirektören
Frykholm fäste uppmärksamheten på det mångskrifveri och
den formalism, som den tiden var rådande vid varfven, de förändringar,
som möjligen vidtagits, icke ledt till större verklig förenkling än att
de 24 underskrifterna år 1888 blifvit 28 år 1911. —

Det är uppenbart för en hvar, som något sysslat med administration
och ekonomi, att den senare är i hög grad beroende af hur den
förra är ordnad. Att en tung administration, brist på snabbhet i utöfvandet
och omgång i förvaltningsåtgärderna leder till merkostnader,
som eljest skulle undvikas, torde af alla erkännas. Det är icke nog
med, att mångskrifveri och onödiga formaliteter sysselsätta flera arbetskrafter
än nödigt är och därigenom öka aflöningskostnaderna. Detta
är ett relativt mindre ondt än det divisionsansvar, som födes af att de
minsta och obetydligaste ärenden skola handläggas af flere än nödigt
är och ansvaret för äfven de enklaste förvaltningsgrepp fördelas på
flere. Uppmärksamheten slappas, personalen gripes af leda och formalismen
föder ringaktning för uppgiften, som emellertid i hvarje detalj
är viktig för ett lyckligt utfall af ekonomien i stort. Ty det är här
som allestädes de många små bäckarne, som göra den stora ån.

Jag har under mitt granskningsarbete mångenstädes haft tillfälle
att iakttaga den söndersplittring af uppgifterna, som förekommer inom
marinens förvaltning och som utan tvifvel är en af anledningarna till
de stora kostnader den sammanlagdt medför.

Jag har ansett mig böra härpå fästa uppmärksamheten, under
yrkande på förenkling af arbetsformerna. Några ytterligare exempel,
valda bland mångfalden, skola bäst belysa hvaråt jag syftar.

Vid Karlskrona station förekom nyligen, att kasernbefälhafvaren

ann, att en mellanvägg (i själfva verket en träskärm), åt'' viss anledning,
behöfde nppföras i en af lokalerna. Han kunde låta utföra detta
arbete med manskapet under slöjdtimmarne och beräknade, att det
skulle draga en kostnad af 60 kronor. Han måste emellertid aflåta en
skrifvelse därom till chefen för underofficers- och sjömansk&rerna. Denne
resolverade, att ärendet öfverlämnades till stationsbefälhafvaren med
hemställan, att den i skrifvelsen omnämnda inredningen måtte få utföras.
Stationsbefälhafvaren resolverade: »Öfverlämnas till varfschefen,

som torde förordna om arbetets utförande, därest det genom varfvets
försorg kan verkställas för sextio kronor. Tit. 289.» Kostnaden skulle
alltså afföras från anslaget till sjöbeväringens vapenöfningar. Ärendet
föredrogs därefter hos varfschefen. Han resolverade, att framställningen
skulle delgifvas chefen för ingenjördepartementet till yttrande. Denne
afgaf skriftligt yttrande och anförde, att ingenjördepartementet gifvetvis
ej kunde, hvad beträffar kostnaden för arbetets utförande, konkurrera med
slöjdpersonalen vid sjömanskårens kasern, men ansåg tvifvel ej kunna
råda om olämpligheten af att arbeten af ifrågavarande beskaffenhet af
sagda personal utfördes, då ingenjördepartementets titlar sedan komme
att bestrida kostnaderna för det säkerligen, efter sådant ej fullt yrkesmässigt
utförande, ökade underhållet.

(Byggnader utom varfvet stå, liksom byggnaderna därinom, under
varfsehefens öfverinseende, och vård. Kostnaderna för deras underhåll
skola bestridas af det allmänna underhållsanslaget. Det synes vara
härpå ingenjördepartementets chef syftar, ehuru afbalkningen nu skulle,
enligt förslaget, uppföras på bekostnad af beväringsanslaget.)

Ånyo föredraget för varfschefen blef ärendet återremitteradt till
ingenjördepartementet, som anmodades afgifva kostnadsförslag. Ingenjördepartementet
remitterade handlingen till stationsingenjören, som uppgjorde
ett detaljeradt kostnadsförslag, slutande å 75 kronor, hvartill
kom »för oförutsedda utgifter, omkostnadsprocent in. in.», beräknadt
till 20 procent eller 15 kronor. Arbetet betingade alltså från varfvet
90 kronor. Sedan handlingen så återkommit till ingenjördepartementet,
försågs den med påskrift af chefen, som därvid åberopade sitt förra
yttrande och hänvisade till stationsingenjörens kostnadsförslag.

Ärendet gick därefter till stationsbefälhafvaren. Denne resolverade,
att det skulle öfverlämnas till varfsehefens benägna förordnande och
ersättas af tit. 298, nämligen riksstatstiteln: »Diverse behof».

Varfschefen resolverade, att det skulle öfverlämnas till chefen för
ingenjördepartementet för behörig åtgärd. Denne hänvisade arbetet
till utförande af vederbörlig arbetspost.

Sedan det blifvit ntfördt, anmäldes det af ingenjördepartementet
hos räkenskapskontoret för bokföringsåtgärd.

Jag anhåller att få redogöra för ett annat fall.

I regeln skall kasernbefälhafvaren i april hvarje år upprätta eu
förteckning å alla inventarier, som behöfva repareras. Besiktning verkställes
och varfvet anmodas att ombesörja reparationen. Proceduren är
ganska omständlig. Under årets lopp förekommer emellertid ofta mera
tillfälliga reparationer af större eller mindre omfattning. För hvarje
gång upprepas samma procedur. Så, exempelvis, anmälde kasernuppbördsmannen
i Karlskrona skriftligen, att vissa bord och pallar behöfde
repareras. Skriften attesterades af kasernbefälhafvaren, inkom därefter
till chefen för underofficers- och sjömanskårerna, där den diariefördes
och påskrefs, att den passerat. Ankommen till stationsbefälhafvaren och
där diarieförd, resolverade denne, att besiktningsförrättning skulle äga
rum. Besiktningsmannen och eu löjtnant verkställde besiktning och
attesterade i särskild handling, att effekterna voro reparabla. Sedan
ärendet återkommit till stationsbefälhafvaren, resolverade denne, att detsamma
öfverlämnades till varfschefens benägna förordnande att ersättas
åt titel 138: »Inventarier i kaserner, vakter och arrester». Efter att ha
diarieförts och föredragits för varfschefen, öfverlämnades ärendet 1 ill
chefen för ingenjördepartementet för åtgärd. Sedan ärendet jämväl
här diarieförts, beordrades vederbörande arbetspost att utföra arbetet.
Sedan det slutförts, delgafs akten räkenskapskontoret för bokföring.

Dessa båda fall äro behandlade i full öfverensstämmelse med
gällande reglemente och synnerligen typiska.

Emellertid lärer i vissa fall, då mindre reparationer förekomma,
ett mindre omständligt förfarande, vid sidan af reglementet, praktiseras
vid Stockholms station. En rekvisition uppsättes af vederbörande uppbördsman
med angifvande af den arbetspost vid varfvet, som kan verkställa
reparationen. Rekvisitionen attestera^ af kasernbefälhafvaren och
ingifves till stationsbefälhafvarens kansli, där titel för kostnaden anvisas,
allt utan vare sig särskild diarieföring eller föredragning. Därefter
befordrar den rekvirerande uppbördsmannen själf handlingen till arbetsposten
samt attestera!'', sedan arbetet utförts, att persedeln återbekommits,
hvarefter varfsdepartementet återställer rekvisitionen till stationsbefälhafvarens
civilexpedition, som samlar alla dylika rekvisitioner för att
tid efter annan aflämnas till räkenskapskontoret för bokföring.

Detta innebär utan tvifvel en hög-st afsevärd förenkling-.

o o

Stationsorganisationens ombyggnad.

De brister, som vidlåda stationsverksamhetens organisation och
som resulterat i ojämnhet och mångskrifvcri, synas icke kunna häfvas
annorledes än genom en ombyggnad af hela organisationen med skarpt
särskiljande från hvarandra af de tre hufvudmoment, hvari den maritima
verksamheten, enligt hvad jag i det föregående framhållit, måste anses
sönderfalla.

Jag menar den militära, den tekniska och den ekonomiska verksamheten.

Fördelar man stationernas uppgifter i dessa tre grupper och bildar
tre särskilda styrelser (den militära stationsstyrelsen, den tekniska stationsstyrelsen
och den ekonomiska stationsstyrelsen) samt organiserar
dessa styrelser med hvar sin ansvarige chef, och med afdelningschofer
med föredragningsskyldighet inför denne, vill det synas som om man
skulle ernå en betryggande ordning.

Uppåt skulle dessa styrelser anslutas till motsvarande centrala
styrelser: den militära öfverstyrelsen, den tekniska öfverstyrelsen och
den ekonomiska öfverstyrelsen. Nedåt skulle de verka sålunda, att don
ekonomiska styrelsen skulle tillhandahålla den militära verksamheten de
nödiga penning- och uppehållsmedlen (beklädnad, proviant och utredning)
samt den tekniska styrelsen förse densamma med den flytande materielen
(fartygen och hvad därtill hörde) och den tekniska utrustningen (skeppare-,
styrmans- och timmerman sinventarier, bestyckning, vapen, torpeder,
minor etc.). Den militära styrelsen skulle leda verksamheten, sedan den
blifvit sålunda möjliggjord genom de ekonomiska och tekniska styrelserna.

Len tekniska stationsstyrelsen skulle utgöras af varfschefen såsom
ensam beslutande chef och de olika departementscheferna såsom föredragande
ledamöter med reservationsrätt och skyldighet att verkställa
besluten.

Den tekniska stationsstyrelsens verksamhetsområde skulle inskränkas
till hufvudsakligen varfsdriften och den flytande materielens
vidmakthållande. Den tekniska personalens kunskaper och krafter skulle
reserveras för teknisk yrkesutöfning, för den praktiska varfsdriften, men
icke, såsom nu, öfver höfvan tyngas af eller tagas i anspråk för uppgifter,
som ligga utanför dess egentliga arbetsfält. En utveckling
sålunda mot specialisering, analog med den, som inom öfriga tjänstegrenar
förordas.

De uppgifter af intendenturell natur, som nu tillhöra varfvet, men
som icke naturenlig! samhöra med den tekniska verksamheten, utan för
sin handläggning kräfva större förvaltaingsmässig insikt och vana än
teknisk kunskap, skulle därifrån afskiljas och tilläggas den ekonomiska
styrelsen.

Sålunda skulle materialförrådet, i hvad det innesluter allmänna
förbrukningsartiklar, hvilka antingen ingå i gällande utredningsreglemente
och till sina kvalitativa egenskaper äro genom utfärdade bestämmelser
fastställda eller vid varfven förbrukas något så när konstant och
till ansenligare kvantiteter utan att erfordras för fartygen på expedition,
lyda under och kompletteras genom den ekonomiska stju-elsen.

Varfsledningen synes böra befrias från alla tyngande, rent formella
åligganden. Och såsom uteslutande sådana måste erforderliga åtgärder
för vidmakthållandet af materialförrådet, i angifvet hänseende begränsad!,
anses. Den ekonomiska stj^relsen — organiserad i syfte att
kunna öfvertaga allt upphandlingsväsende vid stationen — måste betraktas
som fullt kompetent för denna uppgift.

Däremot böra alla upphandlingar af specifika varfsartiklar — inventarier
samt sådana materialier för varfsdriften, som endast erfordras
vid något enstaka tillfälle — allt fortfararande upphandlas genom varfschefens,
d. v. s. den tekniska stationsstyrelsens försorg på vederbörande
departementschefs föredragning. Dylika förbrukningsartiklar
tillhöra nu rent formellt materialförrådet och passera materialintendentens
bokföring, ehuru de väl knappast någonsin realiter ingå i förrådet
eller därifrån utlämnas. Intet bestående förhållande synes motivera
dylika artiklars samhörighet med materialförrådet. I den mån de uppköpas
torde de kunna utan olägenhet direkt tillföras vederbörlig arbetspost
och upptagas i dess konsumtionsliggare.

Efter eu förändring i angifven riktning skulle materialförrådet
blifva en arsenal för allmänna förbrukningsartiklar, under det att ax-betsposternas
små förråd blefve upplag af specifika undantagsartiklar.

I allmänhet torde fartygens utredningsreglementen upptaga de allra
flesta af de förbrukningsartiklar, hvilka enligt nu skisserade plan, skulle
ingå i materialförrådet och underläggas den ekonomiska styrelsens upphandlingsväsende
och ansvar.

I afseende å allmänna förbrukningsartiklar, som falla utanför utredningsreglementenas
ram, men som dock äro af beskaffenhet att lämpligen
kunna och böra ingå i materialförrådet, skulle möjligen kunna bestämmas,
att varfschefen skulle äga att efter eget skön afgöra, om han
önskar själf upphandla dem och låta dem ingå i arbetsposternas upplag

eller öfverlåta åt den ekonomiska styrelsen att upphandla dem och låta
dem ingå i materialförrådet för att af materialintendenten utlämnas till
varfsdriften uppå rekvisition i mån af behof.

Af denna, nu föreslagna omläggning skulle naturligen följa, att
ansvaret för förrådstitelns ställning skulle, samtidigt med förrådet, öfverflyttas
på den ekonomiska styrelsen. Inköpen af däri ingående artiklar
skulle bekostas af förrådstiteln och ersättning för till varfvet, på rekvisition,
utlämnade artiklar skulle beredas förrådstiteln af vederbörande
varfstitel, liksom till fartygen utlämnade artiklar ersättas förrådstiteln
af anslaget till flottans öfningar.

Därest man skulle anse, att den ekonomiska styrelsen behöfver
tillgodogöras varfspersonalens tekniska erfarenhet för att kunna rätt
handhafva upphandlingarna och förvarandet af de i materialförrådet ingående
artiklarna, så torde detta kunna tillfredsställande ordnas sålunda,
att vid föredragningen i den ekonomiska styrelsen af frågor, som afse
materialförrådet, vederbörande departementschefer skola adjungeras. Om
behof däraf föreligger, kunna de ju också tilläggas skyldigheten, att
i sin egenskap af ledamöter i den ekonomiska stationsstyrelsen inspektera
förråden, och, i händelse därvid något förekommer, som påkallar
rättelse, därom göra anmälan för förvaltningschefen. Det är emellertid
möjligt, att den sammansättning och det arbetssätt, som jag i det
följande föreslår för den ekonomiska styrelsen, komme att onödiggöra
en sådan anordning som den nyss omförmälda.

Genom nu ifrågasatta omläggning blir varfschefen befriad från det
öfvervägande antalet af de, utan tvifvel, tids- och kraltödande upphandlingsärendena,
utan att materialförrådet ändock ställes utom den tekniska
insikt, som måste*anses gagnelig.

Varfvets förråd komme att begränsas till de rent tekniska förråden:
inventarieförrådet (som ju i själfva verket utgör delar af den flytande
materielen, Indika knappast kunna betecknas som förbrukningseftekter),
artilleri- torped- och minförråden samt de små upplagen vid arbetsposterna.

Hvad de sistnämnda beträffar, skulle de, såsom nu är fallet, alltjämt
kunna ställas såsom filialer af materialförrådet, om detta ur ren
redovisningssynpunkt skulle visa sig önskvärd!.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att därest mitt förslag
i fråga om utredningsroglementets förändring till en naturastat
vinner godkännande, hela proceduren för utlämnandet från förråden
kan förenklas. Rekvisitionerna kunna nämligen ingå direkt till förrådsintendenten,
som endast har att hålla utlämuingen inom utrednings 13 -

reglementets bestämmelser i hvarje fall. Detta förfaringssätt blir ytterligare
motiveradt af den förändrade ställning såsom mera själfständigt
funktionerande förvaltningar, som enligt redovisningssakkunnigas förslag
af oktober 1911 och Kungl. Maj:ts beslut den 8 december samma år
skall tillkomma fartygsförvaltningarna.

Jag har redan angifvit, hur jag tänkt mig den tekniska stationsstyrelsens
sammansättning: varfschefen såsom ensam beslutande och
departementscheferna såsom föredragande ledamöter med reservationsrätt
och skyldighet att verkställa besluten.

Det mångskrifveri och den däraf föranledda tyngd, som enligt nuvarande
procedur hvilar öfver varfsdriften, skulle genom denna organisation
kunna försvinna. All skriftväxling mellan varfschefen och departementscheferna
skulle sålunda upphöra. Det llerdubbla och tidsödande
diarieförfarandet och remitterandet af äfven de obetydligaste
ärenden skulle inskränkas till några enkla grepp.

Då ärendena inkomme, skulle varfschefen, som själffallet skulle
öppna all den tekniska styrelsens post, fördela dem till handläggning
efter deras beskaffenhet på de olika departementen med angifvande tilllika
i korthet å akten, om ärendet öfverlämnades till departementet för
själfständigt slutförande och verkställighet af departementschefen eller
om det borde efter beredning föredragas för varfschefen för besluts
lättande. Hvarje departement skulle ha sin rotel, i hvilken ärendena
skulle å varfschefens kansli införas. De ärenden, som varfschefen med
hänsyn till deras allmänna natur, såsom icke tillhörande något visst
departement, förbehölle sig att själf handlägga, skulle han undantaga
för införande i sin rotel. Till ärenden af sistnämnda beskaffenhet torde
böra hänföras, exempelvis, allmänna organisationsfrågor, arbetsplaners
uppgörande, arbetsberättelser, statförslag, generella föreskrifter rörande
varfsdriften, polisärenden, ärenden, som erfordra åtgärd af flere departement
och hvilkas gång varfschefen önskar särskilt följa, bokföringsföreskrifter
etc.

Kansliet torde kunna organiseras gemensamt för varfschefen och
alla departementen med en sekreterare och nödiga biträden.

Så snart en departementschef från kansliet mottagit de hans rotel
för dagen tillfallande ärenden, skulle han skilja från hvarandra dem,
som endast erfordrade omedelbar verkställighetsåtgärd, och dem, som
skulle beredas till föredragning och därvid afgöras af varfschefen. När
föredragning ägt rum — antingen i gemensamt sammanträde med en
eller flera af de ölriga departementscheferna eller inför varfschefen

ensam, allt efter ärendets beskaffenhet och varfschefens bestämmande
— skulle föredraganden teckna varfschefens beslut å akten samtidigt
därmed, att varfschefen tecknade beslutet i roteln, hvilken sålunda
komrae att tjäna såsom på en gång diarium, föredragningslista och
protokoll. Om beslutet föranledde skrifvelse, skulle akten antingen
öfverlämnas till varfvets sekreterare för skrifvelses uppsättande eller
behållas af departementschefen, som själ!'' eller med biträde af hos honom
tjänstgörande personal hade att ombesörja skrifvelsens uppsättande.

Bland de ärenden, som varfschefen öfverlämnade till vederbörande
departementschef för att af departementet utan vidare sjbeständigt handläggas,
kunde departementschefen i sin ordning öfverlämna de mindre
omfattande och kräfvande till underlydande personal, allt efter ärendets
beskaffenhet, för att själfständigt och å varfvets vägnar på eget ansvar
slutföras.

Härigenom skulle mångskrifveriet komma att försvinna, ärendena
behandlas efter sin större eller mindre vikt samt de kvalificerade arbetskrafterna
icke tyngas af okvaliticeradt arbete. Hvarje tjänsteman skulle
få ansvaret fullt och helt för hvad han haft att utföra. En sådan cirkelgång
mellan högre och lägre funktionärer, som det ofvan relaterade
fallet med hektogramsvikten lämnat prof på, skulle icke vidare förekomma.
En lägre tjänsteman finge sig uppdraget att å eget ansvar
ordna hela donna lilla angelägenhet.

Det torde icke vara erforderligt, att jag i detta sammanhang i
vidare mån än som redan skett inlåter mig på detaljerna i fråga om
arbetsorganisationen, då detta, därest principerna i mitt förslag varda
godkända, torde få bli föremål för särskild utredning.

Hvad därefter angår den ekonomiska stationsstyrelsen, har jag redan
i någon mån vidrört densamma i samband med frågan om den tekniska
styrelsen.

Inom den ekonomiska styrelsen skulle den intendenturella verksamheten,
tagen i vidsträcktaste bemärkelse, och räkenskapsväsendet
vid stationen vara i hufvudsak samlad. Denna styrelse skulle bestå af
en förvaltningschef såsom ensam beslutande i alla frågor och afdelningschefer
såsom föredragande ledamöter med reservationsrätt och skyldighet
att verkställa besluten.

Under denna styrelse skulle lyda:
räkenskapsväsendet,
kassaväsendet,
upphandlingsväsendet,

100

utspisningsväsendet och

förråds verksamheten, denna senare med undantag- af förut omförmälda,
under den tekniska styrelsen lydande förråd, nämligen inventarieförrådet
och artilleri-, torped- och minförråden samt, eventuellt, de
upplag, som borde finnas vid hvarje arbetspost.

Upphandlings- och utspisningsärendena skulle beredas och handläggas
inom en inten den turbyrå. Chefen för denna byrå skulle vara
en förste marinintendent. Det skulle åligga byrån att, efter framställning
från respektive förråd sförvaltare vidtaga erforderliga åtgärder för
nödiga upphandlingars förberedande (annonsering, infordrande af anbud,
upprättande af förslagskontrakt o. s. v.) samt att efter föredragninginför
och enligt beslut af förvaltningschefen verkställa upphandlingen.
Inom byrån borde tjänstgöra, utom chefen, ännu en intendent (eventuellt
tillika kasernintendent) samt en officer, förordnad för ett år i sänder
af den militära styrelsens chef. Därjämte borde tillkallas vid behandling
af frågor rörande manskapets förplägnadsstat eller hälso- och sjukvården
förste läkaren vid stationen samt vid behandling af frågor rörande
materialförrådet en ingenjör, förordnad för ett år i sänder af den tekniska
stationsstyrelsens chef. Vid föredragning inför förvaltningschefen
af byråns ärenden skulle med reservationsrätt närvara: vid behandlingen
af alla byråns ärenden den inom byrån tjänstgörande officeren; vid behandlingen
af utspisnings-, hälso- och sjukvårdsärenden förste läkaren
vid stationen och vid behandlingen af materialupphandlingsärenden den
af varfschefen förordnade ingenjören.

Därest det skulle anses erforderligt för tryggande af en fullt fackmässig
behandling af materialupphandlingarne, torde det också kunna
föreskrifvas, att alla ärenden rörande komplettering af materialförrådet
skulle föredragas i närvaro af den eller de departementschefer vid varfvet,
för hvilkas verksamhet ifrågakommande artiklar erfordrades.

Det bör måhända i detta sammanhang erinras därom, att för
samtliga artiklar, hvilka enligt föreliggande förslag skulle komma att
ingå i materialförrådet, noggranna kvalitetsbestämmelser antingen redan
finnas utfärdade eller ock kunna ytterligare utfärdas. Handläggningen
af upphandlingsärendena torde därför på detta stadium icke i allmänhet
kräfva synnerligen stora rent tekniska kunskaper. Den tekniska specialinsikten
kommer däremot till sin rätt vid besiktningen. Här torde det
framför allt gälla att tillse, huruvida de i leveran saftal et uppställda
kvalitets betingelserna blifvit i verkligheten fyllda.

Jag vill äfven framhålla, att inom den centrala ekonomiska öfverstyrelsen
skulle kunna inrättas en särskild upphandlingsafdelning med

101

uppgift att trygga eu rationell handläggning af marinens upphandlingsärenden,
vare sig de förekomma inom den centrala styrelsen, hos stationerna
eller ombord å fartygen. Denna afdelnings uppgift skulle vara
att med särskild omsorg oafbrutet studera och följa affärskutymer och
produktionsförhållanden samt prislägen m. in. samt reglerande ingripa
i de underordnade myndigheternas upphandlingsverksamhet, så att denna
kunde troget anpassa sig efter den kommersiella utvecklingen. Det vore
min mening, att denna afdelning skulle, för att ständigt kunna fylla
sin uppgift, från andra statsinstitutioner, enskilda affärsmän och industriidkare,
producenter, handelskamrar o. s. v. inhämta upplysningar och yttranden
i så stor utsträckning som möjligt samt i alla sina åtgärder stödja
sig på kommersiella konsulenter. Denna afdelning inom den ekonomiska
öfverstyrelsen skulle upprätta prisstatistik, meddela de underordnade
myndigheterna lämpligaste tiden för upphandling af olika artiklar, redigera
kvalitetsbestämmelserna, som behöfde ständigt öfverses och jämkas
efter den tekniska och kommersiella utvecklingen, granska lokalmyndigheternas
upphandlingskontrakt efter insända afskrifter däraf, på begäran
meddela dem upplysningar och råd etc.

Den upphandlingsverksamhet, som skall utöfvas af stationernas
intendentur, blefve härigenom ofvanifrån starkt reglerad och i än högre
grad än nu formell. Alla mera strängt tekniska upphandlingar skulle
ju äfven i fortsättningen tillhöra varfschefen. Någon som helst risk att
materialförrådets kompletteringar efter detta ej skulle kunna ske med
samma omsikt som hittills lärer sålunda icke behöfva uppstå.

A andra sidan får man icke förbise den organisatoriska fördelen
af att samla all upphandlingsverksamhet hos en och samma myndighet.

Den kvalitativa sakkunskapen skulle inför den beslutande förvaltningschefen
äga såsom speciella representanter:

för proviantartiklar: intendenturledamöterna och förste läkaren;

för beklädnadsartiklar: intendenturledamöterna och den militära
ledamoten;

för utredningsartiklar: den militära och den tekniska ledamoten.

Den formella insikten och kontinuiteten skulle representeras af
intendenturledamöterna.

1 nder intendenturbyrån torde också böra förläggas stationens beklädnadsverkstäder
och, i ekonomiskt hänseende, dess matinrättningar.

Byrån borde i öfrigt fylla samma åligganden beträffande beklädnadsverkstaden,
manskapsbeklädnaden och bageriet som nu förvaltningsdirektionen.

102

Byråns chef borde hafva sig ålagd tillsynen öfver förråden och
vara förvaltningschefen ansvarig för att de väl vårdas och praktiskt
ordnas.

Under förvaltningschefen borde jämväl tyda stationens besiktnings- •
män: en officer och en intendent, eller eventuellt för särskilda fall en
annorlunda kvalificerad person, exempelvis en kemist, med verksamheten
mellan sig fördelad efter den olika sakkunskap, hvaraf behofvet
vid skilda besiktningar träder i förgrunden. Besiktningsmannainstitutionen
synes efter verksamhetens i grunden civila natur böra inrangeras
under den ekonomiska styrelsen, men bör naturligtvis stå till jämväl
de båda öfriga stationsstyrelsernas disposition. Vid större och dyrbarare
leveranser bör sakkunnigt biträde åt besiktningsmannen förordnas af
den styrelsechef, hvars område beröres af leveransen.

Hvad här ofvan blifvit sagdt om den ifrågasatta tekniska styrelsens
arbetssätt och inre organisation torde jämväl vara tillämpligt på
en ekonomisk styrelse, ordnad på sätt nu i hufvudsak angifvits.

Hvad slutligen angår den militära stationsstyrelsen, skulle densamma
bestå af stationsbefälhafvaren såsom ensam beslutande i alla
den militära stationsstyrelsen underlagda frågor. Den militära ordningen
torde icke medgifva vare sig reservationsrätt för föredragande eller en
organisation baserad på kollegialt samarbete. Jag skall icke heller inlåta
mig på frågan om den militära styrelsens organisation i vidare mån än
att stationsbefälhafvarens befogenhet i ekonomiska frågor bör begränsas
till förvaltningen af vissa anslag eller delar af anslag, afsedda för den
del af stationsverksamheten, som skulle direkt underligga honom.

Beträffande anslagsfördelningen de olika stationsstyrelserna emellan,
medelsförvaltningen och räkenskapsorganisationens detaljer blir jag, på
grund af särskildt meddeladt nådigt uppdrag, i tillfälle att senare, jämte
för ändamålet redan tillkallade sakkunnige, afgifva förslag.

103

Deri maritima förvaltningens revision.

l)å det ålegat mig att ägna uppmärksamhet åt de brister, som må
vidlåda deri maritima förvaltningsorganisationen, bär jag icke kunnat
lämna å sido frågan om revisionen, helst densamma, sådan den nu är
ordnad, innefattar moment, som äro af ren förvaltningsnatur, och i stor
utsträckning utöfvas af samma personal, som har den positiva förvaltningen
sig anförtrodd.

Sedan jag sökt teoretiskt klarlägga revisionens förhållande till förvaltningen
särskilt genom att uppdraga gränserna mellan teknisk och
kameral revision, har jag undersökt tillkomsten af marinförvaltningens
nuvarande revision, de gällande bestämmelserna därom, samt hur den
funktionerar. I detta senare syfte har jag genomgått de af marinförvaltningens
revision under åren 1909—1910 utställda och intill 1912
års ingång afgjorda anmärkningar, samt ställt vissa af dem i belysningen
af revisionsverksamhetens uppgift.

Den brist på klarhet, som på detta område i många hänseenden
råder, har tvungit mig till en utförlighet, som ämnets utomordentliga
vikt förbjudit mig att beskära.

Genom den under år 1908 beslutade och från och med 1909 års
ingång genomförda omorganisationen af marinförvaltningen har ämbetsverket
bland annat fått till åliggande att utföra teknisk och kameral
revision af all marinens ekonomiska förvaltning.

Då skillnaden mellan teknisk och kameral revision är af största
betydelse för en riktig uppfattning af det föreliggande problemet och
då uttrycket teknisk revision i vår administrativa författningsterminologi
endast förekommer i instruktionerna för de båda försvarsdepartementens
tekniska och ekonomiska öfverstyrelse!’, arméförvaltningen och marinförvaltningen,
är det nödvändigt att till en början fastslå, hvad med
uttrycket ifråga bör afses, samt att undersöka förhållandet mellan den
tekniska och den kamerala revisionen.

104

Den tekniska revisionen är en ren förvaltningsfunktion. Det ligger
fördenskull i dess natur, att den i sista hand skall utföras af den förvaltningsmyndighet
eller den gren af denna, som närmast under Kungl.
Maj:t har att taga initiativ till eller att själ!’ utfärda bestämmelser för och
leda den lägre förvaltningen. Dess utöfvare måste stå i ständig kontakt
med den förvaltningsutöfning, som det gäller att kontrollera och leda.
För ernående häraf kan centralmyndigheten icke inskränka sig till revision,
d. v. s. granskning af inkommande räkenskaper öfver och redogörelser
för förvaltningens utförande. Utan där så är möjligt bör kontrollorganet
följa förvaltningen under dess utförande. Detta sker genom inspektion,
till hvilken den tekniska revisionen är ett komplement. Den tekniska
revisionen är en inspektion, företagen på insända handlingar.

Den tekniska revisionen har visserligen till uppgift att kontrollera,
att förvaltningen utöfvats enligt de af den högre myndighet, inom hvilken
revisionen utöfvas, eller af Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser och
de förvaltningsgrundsatser, som ligga till grund för dessa. Men detta
är icke den tekniska revisionens hufvuduppgift. Ty denna är att undersöka
behofvet af och taga initiativ till förbättrade förvaltningsbestämmelser.
Hvilka nya eller förändrade dylika föreskrifter som erfordras
framgår endast genom undersökning af de gällande bestämmelsernas
tillämpning, vare sig detta sker genom inspektion under förvaltningens
utförande eller genom granskning af de förvaltningsresultat, som framgå
af räkenskaper och andra redogörelser.

Den kontroll, som genom den tekniska revisionen utöfvas, är sålunda
ej mål utan medel för utforskande af behofvet af direktiv för de lägre
myndigheternas verksamhet. Det är tydligt, att detta dirigerande icke nödvändigt
behöfver ske genom att nya förvaltningsbestämmelser utfärdas
eller förut gällande ändras. I många fall kan åsyftad verkan nås genom
att den centrala förvaltningsmyndigheten eller, på grund af hemställan
från denna, Kungl. Maj:t lämnar anvisningar om rätta sättet för tolkande
af gällande bestämmelser.

Den tekniska revisionens uppgift är sålunda af direkt positiv art.
I motsats härtill är den kamerala revisionens ändamål af direkt negativ
karaktär.

Den kamerala revisionen har till uppgift att granska, att inga
afvikelse!- ägt rum från gällande förvaltningsföreskrifter; den är eu
granskning i såväl formellt som sakligt hänseende. För den kamerala
revisionen är kontrollen hufvud uppgiften. Denna revision bör i sista
hand utöfvas af ett utanför förvaltningen stående, för hela statsverket
gemensamt finanskontrollorgan.

105

Gifvetvis böra de bestämmelser, hvilkas tillämpning deri kamerala
revisionen skall pröfva, vara tydliga och icke stå i strid mot hvarandra
eller mot allmänna förvaltningsgrundsatser. I den mån olika tolkningar
af förvaltningsföreskrifterna kunna förekomma, bör fördenskull den
kamerala revisionen hos den beslutande myndigheten gorå påpekanden
till rättelses vinnande. För dessa föreskrifters materiella innehåll i och
för sig kan revisionen såsom sådan icke vara direkt intresserad. Men
i statens eget intresse kan det vara den kamerala revisionen ålagdt att
afgifva redogörelser för de erfarenheter om behof af materiell ändring
i gällande förvaltningsföreskrifter, som gjorts under revisionens utförande.
Dylik bestämmelse finnes exempelvis i lagen om den preussiska räkenskapskammarens
(Ober-Rechnungskammer) inrättande och befogenheter af den
27 mars 1872 (§ 20). Motsvarande stadgande!! äro härifrån öfverförda
icke blott på det tyska rikets räkenskapsrätt (Rechnungshof des Deutschen
Reiches) utan äfven på flera tyska staters finanskontrollmyndigheter. Och
i § 15 af den österrikiska kejserliga förordningen af den 21 november
1806, angående regleringen af statsräkenskaps- och kontrolltjänsten,
ålägges räkenskapsrätten (Oberster Rechnungshof), att för kejsaren årligen
framlägga förslag till de ändringar i de administrativa inrättningarna eller
till andra förfoganden, hvilka vid utöfningen af förvaltningskontrollen
framställt sig såsom nödvändiga. Någon dylik bestämmelse finues
visserligen icke för vår kammarrätt. Intet torde emellertid hindra, att
kammarrätten i sin årsberättelse eller eljest fäster Kungl. Majt:s uppmärksamhet
å enligt ämbetsverkets förmenande erforderliga ändringar
inom förvaltningen. Likaså böra de centrala myndigheternas kamerala
revisioner kunna meddela sina erfarenheter om förvaltningsföreskrifternas
ändamålsenlighet till den afdelning af respektive ämbetsverk, som har
att ta<ra initiativ till nya bestämmelsers utfärdande.

Den kamerala revisionens medverkan till positiva förvaltningsföreskrifters
utfärdande är emellertid aldrig en hufvuduppgift för revisionen.
Ty denna är, såsom nämndt, kontrollen af gällande föreskrifters
rätta tillämpande.

Den tekniska revisionen har däremot kontrollen endast såsom
medel och förvaltningens dirigerande såsom mål. Emellertid bör den
tekniska revisionen, om den förmärker, att den kamerala revisionen på
grand af bristande teknisk sakkunskap förbigått rena författningsöfverträdelser,
härå fästa den kamerala revisionens uppmärksamhet, så framt
öfverträdelse!! ifråga anses vara af beskaffenhet att böra föranleda
formell anmärkning.

106

Den tekniska revisionen har äfven blifvit kallad saklig revision
och den kamerala har å sin sida äfven benämnts formell. Dessa respektive
benämningar äro emellertid icke adekvata. Ty äfven den kamerala revisionen
måste befatta sig med saklig kontroll, exempelvis då författningsföreskrifter
ej uttryckligen angifva, om förekomna utgifter äro berättigade
eller ej. I dylikt fall gäller det att tillse, i hvad mån de till grund
för de olika föreskrifterna liggande förvaltningsgrundsatserna blifvit
följda. Och händd måste man oftast ingå på en rent saklig värdering
af de ändamål, som tillgodosetts med de olika utgifterna. Men äfven
i andra fall måste den kamerala revisionen inlåta sig på saklig pröfning
af förhållanden, som föranledt utgifter. Om t. ex. vid eu upphandlingsanordning
skall vara fogadt bevis att den effekt, som skall ersättas
genom upphandlingen, är obrukbar, gäller det för den kamerala revisionen
icke blott att tillse, att det föreskrifna beviset formellt är riktigt,
utan äfven att dess materiella innehåll verkligen motiverar nyanskaffningen.
— Till den formella revisionen hör hvarje undersökning,, som
alser att konstatera, huruvida föreskrifna former i ett eller annat hänseende
blifvit iakttagna. Enligt den förvaltningsrättsliga terminologien
plägar icke hit räknas den kalkulatoriska, d. v. s. siffermässiga kontrollen.
Att denna granskning emellertid, liksom den formella kontrollen, faller
inom den kamerala revisionens uppgift, är otvifvelaktigt.

Att termen saklig revision utbytts mot teknisk revision är motiveradt
däraf, att utöfvandet af den verksamhet, som härmed afsetts,
fordrar teknisk sakkunskap.

Det måste sålunda anses vara fullt riktigt, att i instruktionerna för
armé- och marinförvaltningarna termerna teknisk och kameral revision
kommit att användas i stället för uttrycken saklig och formell revision,
hvilka förekomma i de utlåtanden, som legat till grund för de båda
ämbetsverkens nuvarande organisationer. En annan sak är, om termen
»revision» i fråga om teknisk granskning varit fullt lycklig. Såsom
framdeles kommer att påvisas torde nämligen uttrycket revision i stället
för granskning, kontroll eller något annat liktydande ord hafva bidragit
till, att den tekniska revisionen åtminstone i marinförvaltningen kommit
att erhålla ett negativt, formellt-kameralt moment, hvithet icke hör till
den tekniska förvaltningskontrollen, utan till den kamerala revisionen.

Ehuru sålunda uttrycket »teknisk revision» icke ur alla synpunkter
är träffande, har detsamma likväl i det följande användts, i den betydelse
som ofvan utvecklats.

107

Revisionen inom marinförvaltningen.

I det förslag till omorganisation af marin förvaltningen, som ämbetsverket
på nådig befallning i september 1907 framlade, redogjordes bland
annat i korthet för omfattningen af den revision, som marinens räkenskaper
voro underkastade, äfvensom för de reformer, hvilka enligt ämbetsverkets
åsikt borde genomföras, för att en verkligen effektiv revision
af marinens ekonomiska förvaltning skulle ernås.

Marinförvaltningen yttrade ifråga om de göromål, som vid tiden
för förslagets afgifvande ålågo ämbetsverkets civila afdelning, följande:

»Dessa hafva hittills omfattat, förutom afgifvande af erforderliga utredningar
och uppgifter, det uträknings- och granskningsarbete, som bör
föregå marinförvaltningens egna medelsanordningar, formell granskning
af de från flottans stationer inkommande medelsredogörelserna, dock
endast såvidt sådan granskning erfordras för tillsyn därå, att inkomster
och utgifter på- och afföras å rätt titel, d. v. s. komma att drabba
börande riksstatens anslag, reell och formell granskning åt räkenskaperna
för kustartilleriet, fortifikationsbefälhafvarna, sjökrigs- och sjökrigshögskolorna,
navigationsskolorna, sjökarteverket och sjömätningsexpeditionerna
samt slutligen all räkenskapens sammanförande i marinförvaltningens
hufvudbok. Härutöfver har uti eivilafdelningens arbete hittills
icke ingått eller med tillgängliga arbetskrafter kunnat ingå någon
granskning af sjöförsvarets räkenskaper.»

Marinförvaltningen anförde vidare:

»Flottans stationers räkenskaper och därifrån inkommande förrådsredogörelser
undergå således icke för närvarande någon egentlig revision
i marinförvaltningen. I kammarrätten är icke tänkbart, att med den
begränsade tid, som för ändamålet lärer finnas att disponera, skall kunna
utföras en ingående granskning af sjöförsvarets till omfånget högst
betydliga räkenskaper. — — — Granskningen förutsätter för ötrigt
en ingående kännedom om det vidlyftiga systemet af föreskrifter för
flottans förvaltning. Af nu antydda orsaker existerar således beträffande
flottans stationers räkenskaper för närvarande icke någon fullständig
revision. Såsom verklig revision kan nämligen icke anses den granskning
af föreliggande handlingar, hvilken vid stationerna föregai h\ arje
utbetalnings-, på- eller afföringsåtgärd. Den är den undersökning i
första hand, hufvudsakligen eller uteslutande af formell beskaffenhet,
hvilken inom hvarje ekonomisk förvaltning måste föregå dylika åtgärder,

108

medan revision är en hos annan myndighet och således under fullständigt
oberoende ai dem, som statt i något förhållande till den första granskningen,
verkställd granskning i andra hand ej blott af åtgärdernas
formella riktighet och öfverensstämmelse med gifna föreskrifter, utan
äfven af deras lämplighet och ändamålsenlighet i och för sig.

Då omorganisation af marinförvaltningen nu är i fråga, anser
ämbetsverket fördenskull nödvändigt, att därvid jämväl träffas anordningar
för åstadkommande inom verket af en verklig revision af flottans
räkenskaper. Sadant lärer vara så mycket angelägnare, som ty förutan
ämbetsverket näppeligen kan, för såvidt angår förvaltning och redogörelse,
med någon effekt utöfva sin inspicierande verksamhet.

Hvad de sakkunniga, som åt chefen för landtförsvarsdepartementet
tillkallades för biträde med utredningen rörande arméförvaltningens
därefter åt senaste riksdag beslutade omorganisation, yttrat beträffande
revisionens betydelse, vikten af dess sammanförande hos den centrala förvaltningsmyndigheten,
de olika arterna åt revision och revisionsarbetets
ordnande, hvilket allt linnes återgifvet i det Kung!. Maj:ts nådiga proposition
nr 141 till Riksdagen åtföljande utdrag af statsrådsprotokollet,
sid. 33 o. ff., gäller i tillämpliga delar äfven sjöförsvaret. 1 öfverensstämmelse
med de af dessa sakkunniga uttalade grundsatser anser marinförvaltningen,
att all till ämbetsverket från flottans stationer inkommande
redogörelse bör först undergå saklig revision af å intendentafdelningen
tjänstgörande intendenturpersonal. Eu förfaren och i öfrigt skicklig
maiinintendent jämte en å denna afdelning äfven för andra ändamål
anställd underofficer, hvarom närmare här nedan, torde kunna ensam
utföra detta successivt under året förekommande arbete. Behöfves därtill
förstärkning, lärer sådan få disponeras ur marinintendenturkåren eller
genom ytterligare anställning af underofficerare. Sedan de månatligen
inkommande . medelsredogörelserna undergått saklig granskning, bör
foimell revision vidtagas, hvilken bör utföras af marinförvaltningens

Revisionens ordnande i marinförvaltningen, på sätt nu angifvits,
gör ingalunda det granskningsarbete, som äger rum vid stationerna,
öfverflödigt, enär detta arbete i allt fall med nödvändighet måste föregå
hvarje disposition i första hand af medel eller persedlar. Endast den
granskning, som i stationernas räkenskapskontor ägnas de den 15 mars
hvarje år till stationsbefälhafvare och varfsehefer ingående och därefter
till läkenskapskontoren öfverlämnade förrådsredogörelserna, bör lämpligen
öfverlifttas till marinförvaltningen. Den hithörande sakliga granskningen
af utgifter och inkomster för förråden är redan verkställd i sammanhang -

109

med öfrig- saklig granskning af all medelsredogörelse, och den formella
granskningen af redogörelserna för själfva förråden bör lämpligen ske
i marinförvaltningens civila revision. Dessa redogörelser böra därför
ingå direkt till marinförvaltningen. — — — Där kommer den formella
granskningen af de vidlyftiga förrådsredogörelserna hufvudsakligen att
bestå uti kollationering af siffrorna i själfva redogörelsen mot de därtill
hörande verifikationerna — — — —.»

Då såsom af det anförda framgått grunderna för förslaget till
revisionens ordnande inom marinförvaltningen hämtats från arméförvaltningens
år 1907 beslutade och från och med 1908 genomförda omorganisation,
är det nödigt att till en början taga kännedom om de
förslag, som vid denna omorganisation framlades i fråga om revisionsväsendct
inom armén.

För framläggande af förslag till .de ändringar i organisationen
af arméns centrala förvaltningsmyndighet, hvilka af den nya härordningen
kunde vara påkallade, tillsattes i februari 1905 en kommitté
(arméförvaltningskommittén), hvilken i maj 1906 afgaf underdånigt
betänkande.

Rörande revisionens ordnande inom arméförvaltningen yttrade sig
visserligen kommittén mindre utförligt och från principiell synpunkt
mindre tydligt än de sakkunnige, som i december 1906 af chefen för
landtförsvarsdepartementet tillkallades för att biträda med utredningen
och affattande af slutligt förslag rörande arméförvaltningens omorganisation
och till hvilkas yttrande marinförvaltningen i sitt förslag 1907
hänvisade. Men arméförvaltningskommittén har likväl på liera ställen
i sitt betänkande berört revisionsväsendet. Då kommitténs yttranden
härutinnan synas innehålla de första antydningarna till revisionens uppdelande
i teknisk och kameral revision, har jag ansett mig här böra
redogöra för dessa uttalanden.

Till en början förklarade sig kommittén icke kunna upptaga det
reformförslag, som 1898 af Kungl. Magt framställdes för riksdagen och
som åsyftade att till de olika arméfördelningarna förlägga den revision,
hvilken förut förrättades af arméförvaltningen. De skäl, som vid detta
förslags framläggande anfördes mot revisionens decentralisering, hade
varit så många och kraftiga, att ett återupptagande af förslaget i denna
del vid 1899 års Riksdag — såsom skedde med förslaget i öfriga delar
— ansågs olämpligt. Kommittén fann därför, med uttalande af sin
åsikt att en dylik organisation af revisionsväsendet lätt skulle kunna

hos utomstående föranleda eu uppfattning om bristande oväld vid tjänsteutöfningen,
något vidare yttrande i frågan icke erforderligt.

I sammanhang med Uimnadt nådigt uppdrag att afgifva yttrande
angående förändrad uppställning af riksstatens fjärde hufvudtitel hade
år 1895 af ledamöter af riksdagens båda kamrar gjorts det uttalande,
att man trott sig finna, att förvaltningen af de under fjärde hufvudtiteln
hörande medel borde jämte dithörande räkenskaps-, redovisningsoch
revisionsväsende förläggas å endast ett departement i arméförvaltningen.

Med anledning al detta uttalande yttrade kommittén såsom sin
åsikt, att hvarje departement borde hafva sin revision och sin bokföringsamt
för ändamålet erforderliga organ, enär det från förvaltningssynpunkt
skulle vara olämpligt att fråntaga något departement ärenden
eller göromål, som berörde dess förvaltningsområde. Kassan borde dock
bibehållas gemensam för hela ämbetsverket samt de särskilda departementens
räkenskaper såsom förut sammanföras uti ett gemensamt
bokslut.

Någon principiell skillnad mellan teknisk och kameral revision
bär arméförvaltningskommittén icke uppdragit. Men vid framställningen
af artilleridepartementets organisation och den revision, som inom detta
departement borde företagas, har kommittén gjort ett uttalande, hvilket i
tillämpliga delar kunnat gälla äfven för fortifikations- och intendentsdepartementen,
om den revision, som är af rent formell beskaffenhet
och om den granskning, som fordrar teknisk sakkunskap.

Kommittén yttrade, bland annat, om artilleridepartementet:

v Artilleridepartementets förvaltning är af säreget slag. Genom
den befattning, departementet har dels med tre stora fabriker och ej
mindre än nio verkstäder, dels ock med beställningar af materiel från
annat håll såväl inom som utom landet, blifver artilleridepartementets
verksamhet i dessa delar mer än de öfriga departementens eu ren affärsverksamhet,
jämförlig med en större enskild sådan. Resultaten af denna
verksamhet, fabrikaten och den tillverkade eller upphandlade materielen
af olika slag, äro af den beskaffenhet, att saklig kännedom om desamma
icke kan förvärfvas annorledes än genom speciell teknisk undervisning
och praktisk öfning, som icke kommit de civila revisionstjänstemännen
till del. De kunskaper i berörda afseenden, som kunna förvärfvas
vid revisionsbordet, äro icke tillräckliga för ett sakligt bedömande af
förekommande förhållanden eller ens för kännedom om betydelsen af de
för förekommande materiel använda tekniska benämningar med mera

sådant. Därför måste revisionen, utförd af eu för den civila tjänstemannabanan
bildad personal, i vanliga å detta departement förekommande
fall blifva af rent formell beskaffenhet. Den bristande tekniska
sakkunskapen gör sig märkbar hufvudsakligen vid granskning af persedelredogörelser
af särskilda slag, hvarför ock kommittén anser, att granskningen
af dylika redogörelser bör öfverlämnas från civil- till militärbyrån
och att endast revisionen af medelsredogörelser och räkningar må
å den civila byrån förekomma. — — — — — — — — — —--

1 dervid är dock att beakta, — — — att de militärpersoner, som
enligt kommitténs åsikt böra öfvertaga persedelgranskningen, icke lära
kunna utrustas med den åklagaremyndighet, som bör tillkomma en revisor
och för hvars utöfvande åter torde fordras de kompetensvillkor, som gälla
för civila tjänstemän och som icke kunna förutsättas hos de militärer,
åt hvilka själfva granskningsarbetet skulle anförtros.»

Efter att hafva redogjort för den arbetsfördelning, som inom departementet
borde äga rum mellan den civila byråns revisor och registrator,
tillika revisor, yttrade kommittén vidare:

»Då de anmärkningsmål, till hvilka det till militärbyrån förlagda
revisionsarbetet kan föranleda, icke kunna, såsom kommittén erinrat, af
därvarande granskningsmän utföras, har kommittén tänkt sig denna
angelägenhet kunna ordnas sålunda, att, då skäl föreligger till anmärkning
rörande felaktigheter, som icke kunna under hand rättas, vederbörande
granskningsman, med angifvande af dessa skäl, öfverlämnar
revisionsmålet till revisorn å civilbyrån, hvilken efter pröfning af föreliggande
omständigheter må äga att i författningsenlig ordning anhängiggöra
anmärkningsmål och däri utföra talan.»

I fråga om förtid kationsdepartementet ansåg kommittén, med hänsyn
till det öfverinseende, som ägde rum från fortifikationsstabens hufvudstation,
att bristen på tekniskt bildad personal för revision af vissa
redogörelser från fortifikationen icke kunde tillmätas någon större betydelse.
Enligt kommitténs åsikt kunde nämligen bristen förminskas genom
de kompetensvillkor kommittén föreslagit för erhållande af ordinarie
revisorsbeställning hos arméförvaltningen. — Dessa villkor komma att
nedan beröras. — Kommittén hade härvid föreställt sig förhållandena
kunna så ordnas, att revisor, som erhållit sin praktiska utbildning under
tjänstgöring hos förtidkationsförvaltning, skulle företrädesvis anställas
hos arméförvaltningen å fortidkationsdepartementet.

Kommittén ansåg dock tydligen, att eu på detta sätt ordnad
granskning icke vore fullt tillfredsställande. Tv kommittén tilläde:

»Därjämte finner kommittén anställandet af ytterligare en officer

112

å departementets militärbyrå vara ägnadt att afhjälpa antydda brist,
enär denne må kunna antingen själf granska redogörelserna i tekniskt
hänseende eller ock tillhandagå vederbörande revisor med erforderliga
upplysningar.»

I fråga om den revision, som borde äga rum å intendentsdepartementet,
Afträde sig kommittén hufvudsakligen om revisorernas antal.

Beträffande de åligganden, som borde tillkomma de å departementets
militärbyrå föreslagna tvenne assistenter (intendenter), anförde
emellertid kommittén:

»De båda assistenternas uppgift skulle vara att bereda till militärbyrån
inkommande ärenden samt afgifva de yttranden angående anskaffningar,
hvartill förvaltningsgöromålens handläggning, särskildt räkenskapsundersökningar,
kunde gifva anledning. Kommittén afser nämligen,
att ifrågavarande assistenter skola vara målsmän för den sakliga
granskning, som, enligt hvad ofta framhållits, är af så stor betydelse
för förvaltningens ändamålsenliga handhafvande och som särskildt inom!
detta departements förvaltningsområde kan vara af utomordentlig ekonomisk
vikt och isynnerhet ägnad att åstadkomma likformighet i de olika
förvaltningsgrenarna hos truppförbanden.»

För att ytterligare styrka, att arméförvaltningskommittén stått
främmande inför eu principiell skillnad mellan saklig (teknisk) och
formell (kameral) revision i den mening, som de sakkunnige för arméförvaltningens
omorganisation sedermera fattade denna skillnad, må slutligen
anföras följande uttalande af kommittén om kompetensvillkor för
erhållande af ordinarie tjänst å första graden inom arméförvaltningen:

»Lika nödvändig som kunskap i bokföring är för den, som på
egen hand skall utföra dylikt arbete, är sådan kunskap för den, som
har att granska af andra uppgjorda räkenskaper. Men revisionsarbetet
omfattar icke allenast en formell granskning af räkenskaper och redogörelser,
utan äfven ett sakligt bedömande af författningstillämpning,
hvarförutom pröfning af ändamålsenligheten utaf sådana vidtagna åt-,
gärder, som kräft utgifter, icke heller bör vara från revisionens tjänster
uppgift utesluten, ehuru denna pröfning i första hand må tillkomma
vederbörande chefer eller andra öfverordnade tjänstemän och faller inom
områdena för deras initiativa befogenhet och inspektionsskyldighet. För''
att kunna motsvara de fordringar, som rimligen kunna ställas på revisionsarbetet
i sist omförmälda afseenden, måste revisorn vara förtrogen
ej allenast med de författningar och andra urkunder, efter hvilka utgifterna
under fjärde hufvudtiteln regleras, utan äfven med de mångahanda
anslag, hvilka å ordinarie eller extra ordinarie stat under samma

113

hufvudtitel förefinnas, och deras användning för de med dem afsedda
ändamål. En sådan förtrogenhet kan svårligen vinnas uteslutande på
teoretisk väg eller inom arméförvaltningens murar, utan måste förvärfvas
genom erfarenhet om förvaltningen i dess praktiska utöfning.

På grund af hvad sålunda anförts, anser kommittén, att såsom
kompetensvillkor för erhållande af ordinarie tjänst i första lönegraden
inom arméförvaltningen måste uppställas, att den sökande skall ej mindre,
på sätt arméförvaltningen må äga bestämma, hafva aflagt godkändt prof
i bokföring än äfven hafva tjänstgjort hos regements- eller likartad förvaltning
eller hos fördelningsintendentur under så lång tid, som arméförvaltningen
kan finna erforderlig.))

De sakkunnige, livilka år lt)06 af chefen för landtförsvarsdepartementet
tillkallades för att biträda med det slutliga utarbetandet af förslaget
till arméförvaltningens omorganisation, ansågo, i motsats till arméförvaltningskommittén,
att kassa- och redovisningsväsendet inom arméförvaltningen
borde sammanhållas å ett enda departement, det civila,
där största sakkunskapen inom ämbetsverket uti sådana ärendens behandling
torde stå att finna. Genom att bokföringen och redovisningsväsendet
sålunda sammanfördes bildades, enligt sakkunniges uppfattning,
en i samtliga departements intressen verkande institution, där resultaten
af den ekonomiska förvaltningen inom arméns olika grenar skulle samlas
och bearbetas, och hvarifrån gemensamma föreskrifter beträffande denna
förvaltning kunde utgå eller uppslag gifvas till speciella reformer inom
de särskilda förvaltningsgrenarna.

Denna senare fördel vunnes, enligt sakkunnige, emellertid i ännu
högre grad genom sammanförandet af all formell revision hos arméförvaltningen
å civila departementet.

Sakkunnige yttrade vidare i detta ämne följande:

»För att närmare klargöra de grunder, som enligt vår mening
måste göra sig gällande vid ordnandet af revisionsväsendet vid armén,
torde vi till en början något få uppehålla oss vid revisionens olika
arter och ändamål.

En nödvändig förutsättning'' för, att själfhushållningsprincipen vid
truppförvaltningarna skall kunna i möjligaste mån förverkligas, är eu
fullt effektiv kontroll öfver de olika förvaltningsmyndigheterna och deras
förvaltningsåtgärder. Därför erfordras, bland annat, en revision som
så i formellt som i sakligt afseende fyller sin uppgift. Af synnerlig
betydelse är det gifvetvis, att revisionen noga kontrollerar räkenskapernas
riktighet och förvaltningsföreskrifternas efterlefnad. Denna kon 15 -

114

trollerande uppgift tillkommer revisionen i vanlig bemärkelse. Uti
vidsträcktare mening bör revisionen verka för en god och ändamålsenlig
hushållning med såväl anslagsmedel som materiel och persedlar.
För vinnande af öfverskådlighet öfver hushållningen inom olika förvaltningsgrenar
höra alla till vederbörande departement hörande medel
och anslag göras till föremål för statistisk sammanställning och bearbetning
å departementet, hvarefter det statistiska materielet för hela fjärde
hufvudtiteln bör sammanfattas å civila departementet. Det säger sig
själft, att detta statistiska arbete väsentligen underlättas genom ett
enkelt och öfversiktligt räkenskaps- och bokföringsväsende.

Revisionen bör alltså vara af tvåfaldig art: formell och saklig.
Den formella revisionen har, såsom nyss är antydt, till uppgift att kontrollera
utgifternas författningsenlighet samt deras behöriga bokförande
och verificerande och bör utföras af personer, hvilka äro i besittning af
författningskunskap ej blott inom militärförvaltningens område utan
jämväl beträffande statsförvaltningen i allmänhet. Resultatet af denna
revision bör vara anmärkningar, framställda mot begångna fel och försummelser
i dylika äfseenden samt därigenom vunnen rättelse, och den
bör, för att vara fullt effektiv, verka oberoende af de myndigheter, hvilka
den äger att kontrollera.

Den sakliga revisionen har åter till uppgift att granska lämpligheten
af gjorda utbetalningar och erlagda priser, kontrollera persedelvård
samt handhafvande!, af materiel och förnödenheter, jämföra de
särskilda förvaltningsmyndigheternas hushållning i olika detaljer samt
föreslå åtgärder, som kunna leda till besparingar och till afhjälpande af
befintliga missförhållanden. Denna revision bör utföras af personer,
som äga sakkunskap inom de områden, den omfattar, alltså af militär
eller civilmilitär personal, och den bör hafva till resultat ej mindre
anmärkningar mot begångna fel och försummelser i nu ifrågavarande
äfseenden än äfven framställandet af förslag till åstadkommande af planmässighet,
omtanke och sparsamhet för framtiden. Därför bör den ock
äga rum i närmaste anslutning till de myndigheter, hvilka hafva befogenhet
att meddela förvaltningsföreskrifter, påvisa missförhållanden samt
verka för besparingars åstadkommande. I anslutning till denna sakliga
revision bör det militär statistiska arbetet äga rum.

Den sakliga revisionen åligger redan nu till en början vederbörande
fördelningsintendenter, hvilka enligt den för dem gällande instruktionen
äga ’att förskaffa sig noggrann kännedom om hushållningen,
förplägnaden, persedelvården och materielen vid fördelningens truppförband,
skolor, fästningar, verk och inrättningar samt att hos fördel -

ningschefen till utförande anmäla sädana åtgärder, som i dessa afseenden
anses leda till besparingar, till materielens fullständigande samt till enhet
och förenkling uti hushållningen och redovisningen’. Jämlikt reglementet
för arméns kassaväsende i fred den 19 oktober 1906 skola de
jämväl fullgöra en viss formell revisionsskyldighet, i det de skola granska
från kassaförvaltningarna inkommande räkenskaper och redogörelser med
hänsyn till deras uppställning och affattning i enlighet med fastställda
formulär eller gifna bestämmelser samt till de särskilda utgifternas afförande
under vederbörliga anslag.

Deri sakliga revisionen hos arméns centrala förvaltningsmyndighet
torde i regeln böra äga rum före den formella. Sedan räkenskaper och
redogörelser från underlydande myndigheter inkommit och bokförts,
böra de öfverlämnas till den personal, som ombesörjer ifrågavarande
sakliga revision och därstädes under viss bestämd tid kvarblifva. Skulle
därvid anledning förekomma till anmärkningar af sådan beskaffenhet,
att de böra handläggas i den ordning, som för behandlingen af anmärkningsmål
är eller blifver stadgadt, bör anteckning därom göras och
åtfölja redogörelsen eller räkenskapen till den formella revisionen för
vidare behandling. De framställningar från den sakliga revisionens
sida, Indika åter äro af beskaffenhet att föranleda förvaltningsföreskrifter,
påminnelser eller andra åtgärder, afseende rättelse för framtiden, böra
öfverlämnas direkt till vederbörande departement, som äger utfärda
dylika föreskrifter m. m.

Den formella revisionen komme utan tvifvel att verka säkrast och
mest oberoende, om den sammanfördes till eu gemensam afdelning inom
arméförvaltningen: ett revisionskontor under civila departementet, och
vi hafva därför ansett oss böra föreslå en dylik anordning. Utom den
nyss antydda fördelen af ett dylikt revisionskontors upprättande, nämligen
vinnande af större oberoende för revisionen, torde däraf ock följa,
att likformighet i författnirigstolkning och tillämpning af gemensamma
principer vid granskningen komma att göra sig gällande i högre grad
än för närvarande, då revisionstjänstemännen arbeta oberoende af hvarandra
på skilda departement.»

Den endast antydningsvis af arméförvaltningskommittén angifna
skillnaden mellan formell och saklig granskning äfvensom mellan sådan
granskning, som endast fordrar civil utbildning, och den, hvilken förutsätter
teknisk sakkunskap, har af de sakkunnige utvecklats till större
klarhet. I motsats till arméförvaltningskommittén hafva sålunda sakkunniga
sökt uppdraga en principiell gräns mellan formell och saklig

revision äfvensom föreslagit ett reglerande af samverkan mellan dessa
båda olika slag af revision.

Kommittén ansåg, att äfven ändamålsenligheten åt vidtagna utbetalningsåtgärder
borde pröfvas af den civila revisionen. Sakkunnige däremot
holk» före, att denna revision endast borde omfatta kontrollen af
utgifternas författningsenlighet samt deras behöriga bokförande och verificerande.
Den sakliga revisionen — som skulle utföras åt inom arméforvaltningen
tjänstgörande militär och civilmilitär personal — borde
åter, enligt sakkunnige, hafva till föremål granskningen af ändamålsenligheten
af gjorda utbetalningar, erlagda priser etc.

De af de sakkunnige framförda åsikterna om revisionens ordnande
vunno anslutning af chefen för landtförsvarsdepartementet, och sedan
Kungl. Maj:ts i enlighet med departementschefens hemställan till riksdagen
i frågan aflåtna proposition blifvit bifallen, blef äfven armeförvaltningens
instruktion i förevarande del utfärdad i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med sakkunniges yttrande. Då marinförvaltningens instruktion
af den 20 november 1908 i fråga om revisionen innehåller
motsvarande bestämmelser, som förefinnas i armeförvaltningens instruktion,
och då dessa komma att i det följande verbotim reciteras, är här ej
nödigt att anföra ordalydelsen i den senare.

I fråga om ordnandet af revisionen inom marinförvaltningen anslöto
sig de sakkunnige, hvilka af chefen för sjöförsvarsdepartementet
år 1907 tillkallades för att - sedan marinförvaltningens ofvan berörda
förslag afgifvits — biträda med ytterligare utredning och affattande af
slutligt förslag i fråga om marinförvaltningens omorganisation, i princip
till det af marinförvaltningen åberopade och ofvan anförda uttalandet
af sakkunnige för arméförvaltningens omorganisation.

I sitt i mars månad 1908 afgifna utlåtande yttrade sakkunnige,
efter att hafva relaterat marinförvaltningens uttalande om dess civila
afdelnings göromål och ämbetsverkets åsikt, att det vid dess förestående
omorganisation vore nödvändigt, att anordningar träffades för åstadkommande
af en verklig revision af flottans räkenskaper:

»I denna marinförvaltningens uppfattning kunna vi till fullo instämma,
så mycket hellre som efter vår mening marinförvaltningens
uppgift att handhafva den centrala ledningen af marinens tekniska och
ekonomiska angelägenheter torde löpa fara att fullständigt förfelas,
därest icke inom marinförvaltningen eu effektiv kontroll utöfvas öfver
användningen af de till sjöförsvaret anvisade och af underordnade myn -

117

digheter disponerade anslagen. Däremot anse vi oss icke kunna helt
ansluta oss till marinförvaltningens förslag rörande sättet lör anordnande
af eu sådan kontroll.

Marinförvaltningens nu omförmälda förslag är i hufvudsak totadt
på hvad som uti det af oss förut åberopade sakkunnigutlåtandet den 22
mars 1907 angående arméförvaltningens omorganisation tinnes anfördt
beträffande revisionens betydelse, de olika arterna af revision och dessas
särskilda ändamål. Lika med marinförvaltningen anse vi, att dessa uttalanden
böra betraktas såsom grundläggande lör anordnandet åt den
kontroll öfver medelsförvaltningen, som måste inom marinförvaltningen
utöfvas. Det torde därför befinnas lämpligt, att bär i korthet erinras
om det väsentliga af innebörden i nämnda uttalanden.

För åstadkommande af en fullt effektiv kontroll öfver de olika förvaltningsmyndigheterna
och deras förvaltningsåtgärder erfordras en revision,
som så i formellt som i sakligt utseende fyller sin uppgift: i
förra hänseendet genom att noga kontrollera räkenskapernas riktighet
och förvaltningsföreskrifternas efterletnad; i senare hänseendet genom
att verka för en god och ändamålsenlig hushållning med såväl anslagsmedel
som materiel och persedlar. Revisionen bör alltså vara åt tvåfaldig
art: formell eller kameral och saklig eller teknisk.

Den kamerala revisionens uppgift är att kontrollera utgifternas törfåttaingsenlighet
samt deras behöriga bokförande och verificerande och
bör utföras af personer med författningskunskap ej blott inom militärförvaltningens
område utan älven beträffande statsförvaltningen i allmänhet,
Resultatet af den kamerala revisionen bör vara anmärkningar,
framställda mot begångna fel och försummelser, samt därigenom vunnen
rättelse, och för att blifva fullt effektiv bör revisionen verka oberoende
af de myndigheter, hvilka den äger att kontrollera.

Den tekniska revisionen har till uppgift att granska lämpligheten
af gjorda utbetalningar och erlagda priser, kontrollera persedelvård samt
handhafvandet af materiel och förnödenheter, jämföra de särskilda förvaltningsmyndigheternas
hushållning i olika detaljer och föreslå åtgärder,
ledande till besparingar och till afhjälpande af missförhållanden.
Den tekniska revisionens resultat bör vara ej blott anmärkningar mot
begångna fel och försummelser, utan äfven förslag till åstadkommande
af planmässighet, omtanke och sparsamhet; och denna revision bör utföras
af personer med sakkunskap inom de områden, den omfattar, alltså
af militär eller civilmilitär personal.

För vinnande af öfverskådlighet öfver hushållningen inom olika
förvaltningsgrenar böra alla medel och anslag göras till föremål för sta -

118

tistisk sammanställning och bearbetning. Detta militärstatistiska arbete
bör äga rum i anslutning till den tekniska revisionen, hvilken i regel
bör föregå den kamerala revisionen. Det statistiska materialet för hela
hufvudtiteln bör sammanfattas å civilafdelningen.

I sitt förslag till anordnande af revisionsarbetet har marinförvaltningen
med afseende på den tekniska revisionen ansett, att denna revision,
omfattande all från flottans stationer inkommande redogörelse, borde
utföras å intendentafdelningen af där tjänstgörande intendenturpersonal.
Denna uppfattning finna vi oss icke kunna biträda. Den tekniska
revisionen förutsätter, såsom här ofvan angifvits, sakkunskap inom
det område, den skall omfatta. Af revisionens uppgift torde äfven vara
tydligt, att den bör äga rum i närmaste anslutning till den myndighet,
från hvilken det må kunna påräknas initiativ till meddelande af förvaltningsföreskrifter,
påvisande af missförhållanden och verkande för besparingar.
Hos intendenturpersonal lär, efter vårt förmenande, icke kunna
förutsättas sakkunskap utanför det åt intendenturtjänsten anvisade området.
Ej heller synes initiativ i nyss omförmälda hänseende kunna
från intendenturafdelningen förväntas i vidare män, än som rör denna
afdelnings egen verksamhetsgren. I full öfverensstämmelse med förut
angifva grunder för ordnandet af en effektiv kontroll böra därför efter
vår mening den tekniska revisionen och i sammanhang därmed den statistiska
sammanställningen och bearbetningen af de till hvarje afdelning
inom marinförvaltningen hörande medel och anslag äga rum å vederbörande
afdelning och utföras af där tjänstgörande militär eller civilmilitär
personal. Samtliga räkenskaper och redogörelser ej blott från
flottans stationer utan från alla under marinförvaltningen lydande lokala
myndigheter torde alltså, sedan de inkommit till marinförvaltningen och
bokförts, höra öfverlämnas till vederbörande afdelning för att därstädes
undergå teknisk revision, hvartill viss bestämd tid synes böra anslås,
kppas under denna revision anledning till anmärkning mot begångna
fel och försummelser eller eljest af beskaffenhet att böra handläggas
såsom anmärkningsmål, bör anteckning därom göras och åtfölja räkenskaper
eller redogörelser till den kamerala revisionen för vidare behandling.
Förekommer åter vid den tekniska revisionen anledning till framställningar
af beskaffenhet att föranleda förvaltningsföreskrifter, påminnelser
eller andra åtgärder, afseende rättelse för framtiden, bör ärendet
på föredragning af vederbörande afdelningschef afgöras af marinförvaltningen.

Beträffande anordnandet af den kamerala revisionen äro vi med
marinförvaltningen ense därom, att denna revision bör ä civilafdelningen

119

utföras af därstädes anställda revisorer, af Indika eu bör vara förste

revisor. — —---— — . “

Den nu omhandlade tekniska och kamerala revisionen ar, såsom

redan blifvit antydt, afsedd att inom marinförvaltningen åvägabringa
en effektiv kontroll öfver de till sjöförsvaret anvisade och af underordnade
myndigheter disponerade anslagen. Vi kunna emellertid icke underlåta
att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på behofvet och
lämpligheten af att marinförvaltningens egen ganska betydande medelsförvaltning
och redovisning blefve föremål för en granskning, som särskilt
i sakligt afseende vore ägnad att fylla sin uppgift pa ett mera
effektivt sätt, än som torde kunna förväntas af den ie\ ision, som äger
rum i kammarrätten. Huru en sådan granskning skulle kunna på lämpligaste
sätt anordnas, därom tilltro vi oss likväl icke att afgifva bestämdt
förslag. Vi hafva allenast funnit oss höra till öfvervägande framhålla
vår uppfattning i detta hänseende under erinran tillika, att betiäffande
ett annat betydande statens ämbetsverk, kungl. järnvägsstyrelsen, behofvet
af sådan särskild saklig granskning blifvit af statsmakterna erkandt
och tillgodosedt.»

Enligt det Kungl. Maj:ts proposition nr 170 till 1908 års riksdag
b ilagda utdraget af protokollet öfver sjöförsvarsärenden af den 9 apiil
1908 yttrade departementschefen om sakkunniges förslag till revisionens
. ordnande:

»Mot de sakkunniges förslag angående sättet för ordnandet åt rev isionen
inom marinförvaltningen har jag icke något att erinra. Hvad
angår en af de sakkunnige ifrågasatt särskild saklig revision af marmförvaltningens
egen medelsförvaltning, synes det mig tveksamt, huruvida
en sådan verkligen skall vara af behofvet påkallad, för arméförvaltningens
vidkommande har eu dylik icke varit ifrågasatt, och, hvad
järnvägsstyrelsen angår, torde dess verksamhet vara af sådan beskaften
het, att för densamma egenartade anordningar i fråga om kontrollen
kunna anses vara lämpliga. Genom anlitande af konsulenter vid handläggning
af frågor om afsilande af leveransaftal eller andra kontrakt
rörande materialie r och förnödenheter i större omfattning lärer en ytterligare
garanti vinnas för, att dessa frågor komma att behandlas med
nödig klokhet och omtanke; och har jag, särskild^ med fästadt afseende
härå, funnit mig icke böra tillstyrka, att en särskild saklig rev ision af
marin förvaltningens medelsförvaltning anordnas.»

Kungl. Maj:ts förslag till marinförvaltningens omorganisation blef
af riksdagen bifallet.

120

Marin förvaltningens instruktion § 24 behandlar den ämbetsverket
åliggande uppgiften att revidera marinens räkenskaper och att i öfrigt
kontrollera dess medelsförvaltning. Stadgandet, hvilket, såsom nämndt,
är i tillämpliga delar lika lydande med motsvarande stadgande i arméförvaltningens
instruktion, är af följande lydelse:

»1- Marin förvaltningens revision är dels teknisk dels kameral.

2. Deri tekniska revisionen iiger rum å en hvar af artilleri-, torped-,
min-, nautiska, fortifikations-, ingenjör-, intendent- och sanitetsafdelningarna
samt verkställes af därstädes tjänstgörande militär eller civilmilitär
personal. Denna revision har tili uppgift att granska, huruvida
penningemedlen blifvit med omtanke och på ett med hänsyn till statens
intresse ändamålsenligt sätt använda, samt huruvida gjord utgift står i
rätt förhållande till varans eller arbetets värde och gällande marknadsläge,
kontrollera persedelvården samt handhafvande! af materiel och förnödenheter,
öfvervaka att upphandlad eller försåld materiel in. in. blifvit
vederbörligen uppdebiterad eller åtbörd i materiel- (persedel-) redogörelse,
jämföra de särskilda förvaltningsmyndigheternas hushållning i olika
detaljer samt föreslå åtgärder, som kunna leda till besparingar eller till
afh j kipande af befintliga missförhållanden.

3. Den kamerala revisionen äger ruin å revisionskontoret och verkställes
åt förste revisorn och revisorer med biträde af amanuenser och
andra extra ordinarie tjänstemän. Denna revision har till uppgift att
kontrollera, att utgifterna stå i öfverensstämmelse med gällande författ- ''
ningar och föreskrifter samt äro behörigen bokförda och veriricerade,
äfvensom tillse, att inflytande medel blifva uppdebiterade eller inlevererade
och att gifna förvaltningsföreskrifter i hvad de angå femte
hufvudtitelns medel iakttagas.»

1 § 25 stadgas, att därest under den tekniska revisionen anledning
förekommer till anmärkning af sådan beskaffenhet, att den bör
handläggas i den ordning, som för anmärkningsmål i allmänhet är
stadgad, skall vederbörande afdelningschefs beslut därom lämnas till
revisionskontoret, som vidare utför anmärkningsmålet. Att här närmare
ingå på de i paragrafen förefintliga bestämmelser i öfrigt om förfaringssättet
vid anmärknings framställande och afgörande torde vara öfverflödigt.

I § <S af instruktionen, hvari lämnas bestämmelser om ärendenas
fördelning mellan de olika afdelningarna al marinförvaltningen, stadgas
för samtliga afdelningar utom civilafdelningen, att vederbörande afdelningschef
bär att bereda och föredraga ärenden, som angå »granskning

121

i tekniskt hänseende af inkommande medelsredogörelser, i .hvad avdelningen
angår, och utarbetande af statistik däröfver».

Beträffande artilleri-, torped-, min-, nautiska och ingenjörafdelningarna
stadgas i samma paragraf, att till afdelningschefens beredande
och föredragning höra ärenden rörande »granskning, i hvad afdelningen
angår, af inkommande årsredogörelser beträffande allmänna inventarier
och materialförrådens uppbörder».

Motsvarande bestämmelse i fråga om fortifikationsafdelningen gäller
»granskning af redogörelser för fortifikationsförråden», medan för intendentafdelningen
stadgandet formulerats att gälla »granskning, i hvad
afdelningen angår, af inkommande årsredogörelser beträffande materialförrådens
persedel- och materialuppbörder». Chefen för sanitetsatdelningen
har att bereda och föredraga ärenden, som angå »granskning
af inkommande persedelredogörelser angående sjukvårdsmaterielen».

Genom nådigt bref den 29 oktober 1909 har Kungl. Maj:t på
förekommen anledning föreskrifvit, att granskning af årsredogörelserna
beträffande beklädnads-, sängpersedel- samt spannmåls- och proviantförråden
skall, i den mån denna granskning är af teknisk art, äga rum
å marinförvaltningens intendentafdelning samt i öfrig! å dess revisionskontor.

De till grund för utfärdandet af detta kungliga bref liggande
omständigheter komma att framdeles åt handlas.

Revisionen vid stationerna.

Inom räkenskapskontoren vid flottans stationer skola, enligt reglementet
för marinen (del. I § 315 mom. t), alla medelsredogörelser med
hänseende till kontrollen öfver och redovisningen åt stationernas kontanta
medel undergå granskning. Genom det ofvan nämnda nådiga
brefvet den 29 oktober 1909 har förordnats, att den räkenskapskontoren
enligt anförda stadgande äfvenledes åliggande granskning af förrådsredogörelser
skall upphöra. Med hänsyn till kontrollen öfver och redovisningen
af kontanta medel, proviant, beklädnad och utredning för
stationernas fartyg, minpositioner och fästningar åligger det räkenskapskontoren
att granska alla redogörelser för såväl kontanta medel som
proviant-, beklädnads- och utredningsuppbörderna (regi. del I § 316
mom. e).

Den räkenskapskontoren enligt anförda båda stadgande^ åliggande
granskningsskyldigheten har uppfattats såsom eu verklig revision sverk 16 -

samhet. Härför talar dels den omständigheten, att ett särskild! kapitel i
reglementet för marinen (del 1 kap. 40) behandlar »anmärkningsmål» och
proceduren för dessas behandling, dels att det på olika ställen i reglementet
talas om »revision» under hänsyftning på den räkenskapskontoren
genom stadgandet i §§ 315 och 316 tillagda granskningsverksamheten.

I sträng mening kan emellertid icke denna verksamhet betraktas
såsom revision. Den är uteslutande en granskning inom förvaltningen,
ehuru företeende drag, som äfven utmärka den verkliga revisionen.
Mest tydligt synes detta måhända ifråga om sådana redogörelser, som
enligt det till ingången af år 1912 gällande räkenskapssystem afgifvits
af exempelvis fartygsförvaltningarne.

Räkenskapskontorens granskning- af dessa redogörelser har omfattat
icke blott den kontanta medelsredovisningen utan äfven proviant-,
beklädnads- och utredningsliggare. Vid denna granskning har skolat
tillses, såväl att nödiga verifikationer varit redogörelserna bifogade
som att på- och afföringar skett i enlighet med fartygschefens order.
Men vid granskningen har äfven skolat efterses, att fartygschefens
utbetalnings- samt på- och afföringsorder skett i enlighet med gällande
föreskrifter.

Dessa uppgifter för stationernas granskningsverksamhet tillkomma
äfven den verkliga revisionen, för utförande af räkenskaps- och förvaltningskontroll.
Men att stationernas granskning ej varit revision i egentligmening
framgår dels af syftet med granskningen, dels af beskaffenheten
af det material, som undergått behandling.

Granskningen af fartygsräkenskapernä inom räkenskapskontoren
har haft till ändamål att möjliggöra afförande! af de till fartygscheferna
utlämnade förskotten å vederbörande räkenskapstitlar. Härvidlag har det
emellertid icke blott gällt att fördela de förekomna utgifterna å respektive
anslag utan äfven att — såsom ofvan antydts — tillse, att ingå andrå
utgifter förekommit än sådana, som varit enligt gällande föreskrifter
tillåtna. Den granskning, som å räkenskapskontoren skett af fartygsredogörelserna,
har sålunda till arten varit af samma slag som den, hvilken
föregår hvarje omedelbar utbetalningsåtgärd. Den har skett i förvaltningssyfte
och för den egentliga förvaltningsmyndighetens räkning. Ty
fartygschefen har hittills icke — såsom räkenskapsafläggande — varit
en själfständig förvaltningsmyndighet utan en integrerande del af stationen.

I motsats till den nu berörda granskningen har den verkliga
revisionen till syfte att kontrollera förvaltningsverksamheten genom en
öfver eller utom det ifrågavarande förvaltningsorganet stående myndighet.
Häraf följer, att den egentliga revisionen måste hänföra sig till

123

räkenskapsmässigt afskräde fakta. Innan förvaltningens resultat från
den ansvariga förvaltningsmyndighetens egen synpunkt blifvit definitivt
fastställda, kan naturligen den utanför stående kontrollmyndigheten ej
inlåta sig på någon kritik.

Samma förhållande, som gällt för fartygsräkenskaperna, gäller fortfarande
för vissa andra redogörelser, såsom de Indika afgifvas af beväringsbefälhafvarne,
skeppsgossekåren i Marstrand, chefen för underofficersoch
sjömanskårerna för uppburna medel i och för värfning, samt personer,
Indika uppburit förskott för utförande af olika tjänsteuppdrag.

Beträffande alla dessa redogörelser och redovisningar måste en
granskning företagas, innan definitiv afföring af utgifterna kan äga rum.
Tv ingenstädes äro utgifterna tillrättalagda med hänsyn till riksstatsanslag
och räkenskapstitlar. Och beträffande samtliga dessa redogörelser
måste stationsbefälhafvaren (resp. varfschefen) förskaffa sig största möjliga
säkerhet för, att inga oberättigade utgifter afföras.

Minst likhet med revision erbjuder den granskning, som sker af
enkla redovisningar af t. ex. reseförskott. Här gäller det ej att uppdela
utgifter på olika titlar. Och redovisningen kan ej betraktas annorlunda
än eu räkning, hvars riktighet det gäller att kontrollera. Att
före reseförskottets utlämnande en preliminär granskning ägt rum med
hänsyn till lämpligt afvägande af'' förskottets storlek förändrar ej den
efterföljande granskningen till revision.

Enligt nu gällande uppfattning af den räkenskapskontoren åliggande
granskningen af utgifter, som ägt rum men ännu ej blifvit afbörda,
tillämpas emellertid anmärkningsförfarand et äfven i fråga om enkla reseräkningar,
för Indika förskott uppburits. Beträffande dessa redovisningar
utfärdar sålunda räkenskap skontoret formell anmärkning, såvida icke den
person, hvilken uppburit förskott, omedelbart återbär hela det belopp,
som kontoret vid granskningen af reseräkningen funnit böra återlämnas.
Formellt anordnas, oafsedt anmärkningen, hela det i reseräkningen upptagna
beloppet af stationsbefälhafvaren (resp. varfschefen). Först sedan
den af räkenskapskontoret framställda anmärkningen utställts till förklaring
och påminnelse afgifvits samt anmärkningen blifvit fastställd (af
stationsbefälhafvaren resp. varfschefen eller, efter besvär, af kammarrätten),
blir det för mycket utanordnade beloppet färdigt att lagligen
återkräfvas.

Det enklaste och med granskningens natur af förvaltningsgranskning
mest öfverensstämmande förfaringssättet för att i dylika fall tillgodose
kronans rätt vore gifvetvis, att räkenskapskontoret hos vederbörande
myndighet anhölle om innehållning af förskottstagarens aflönings -

124

förmåner, motsvarande det belopp, som för mycket uppburits. Om
förskottstagaren ansåge sig hafva orättmätigt fått vidkännas återbäringsskyldighet
genom aflöningsminskning, hade han rätt att anföra klagan.

Anmärkningsvärdt är att, ehuru inom marinförvaltningen företages
revision af marinens räkenskaper och redogörelser, besvär öfver åt
stationsmyndigheterna fattade beslut i anmärkningsmål anföras direkt i
kammarrätten.

Det hufvudsakliga »revisionsarbetet)) vid stationerna åligger inom
båda räkenskapskontoren den s. k. sjörevisorn, hvilken har att företaga
och leda granskningen af fartygsredogörelserna, såväl hvad kontanta
medel som proviant-, beklädnads- och utredningsuppbörderna angår. Dock
har denne tjänsteman äfven åtskilliga andra betydelsefulla uppgifter åt
vidt skild natur, hvilka icke äga något sammanhang med granskningen
af fartygens redogörelser. Hvad flottans station i Stockholm angår, har
sjörevisorn att af göromål, som hittills hänförts till revisorn, ombesörja
granskningen af beväringsbefälhafvarens synnerligen omfattande redogörelse
för alla de utgifter för beväringen, som genom honom bestridas,
äfvensom att utföra kontroll öfver de konsumtionsjournaler, som föras
af uppbördsmännen vid kaserner, skolor, vakter, salutbatterier samt å
fartyg i beredskap. Redogörelser för sjöreserven — äfven för dess
matinrättning — granskas äfvenledes af sjörevisorn.

Den redogörelse, som afgifves af chefen för skeppsgossekåren i
Marstrand, granskas af den s. k. aflöningsrevisionen, d. v. s. den afdelning
af räkenskapskontoret, hvilken har att gorå aflöningsuträkningarna.
Å denna afdelning granskas äfven matinrättningens vidlyftiga redogörelser.
Granskningen af dessa redogörelser skall regelmässigt föregå utanordningen
af betalningen för till matinrättningen levererade artiklar.
Dock användes förskottsbetalning i stor utsträckning. Vid granskningen
af redogörelserna utställas emellertid anmärkningar å matinrättningens
uppbördsman, därest oriktigheter i redovisningen förekomma.

De redovisningar, hvilka af chefen för underofficers- och sjömanskårerna
afgifvas för uppburna värfningsmedel, granskas af den
tjänsteman å räkenskapskontoret, hvilken till hufvuduppgift har att
granska inkommande räkningar a leveranser och arbeten. Samma tjänsteman
har att granska de förskottsredovisningar af olika slag, hvilka icke
enligt gällande föreskrifter åligga andra räkenskapskontorets tjänstemän.

Vid Karlskrona station är fördelningen åt revisionsarbetet inom
räkenskapskontoret i vissa afseenden olika den nu beskrifna. Det torde

125

emellertid ej här vara nödigt att närmare ingå härpå. Det arbete, som
betraktats som revision, har emellertid liksom vid stationen i Stockholm
varit splittradt på flera händer.

Det torde här böra påpekas, att under de senaste åren den för
revisionsarbete vid stationerna disponibla marinintendenturpersonalen
varit alldeles otillräcklig. Ett stort antal extra biträden har därför
måst anställas. Bland dessa biträden har endast undantagsvis verkligkompetens
för det ifrågavarande arbetet företunnits. Häraf har naturligen
granskningens effektivitet i hög grad blitvit lidande.

Vid stationerna har icke förekommit någon teknisk revision. Någon
o-ranskning utöfver den, som redovisningen underkastats å räkeuskapskontoren,
har icke ägt rum. Visserligen har här funnits den för utöfvande
af teknisk granskning från intendentursynpunkt erforderliga
sakkunskapen. Men revisionen å stationerna har skett uteslutande från
kameral synpunkt.

Gränsen mellan kameral och teknisk revision.

Den gräns mellan teknisk och kameral revision, som i § 24 af
marinförvaltningens instruktion uppdrages, kan vid ett första betraktande
synas vara skarp och tydlig. I mom. 2 angifves detaljerad! Indika
uppgifter, som tillkomma den tekniska revisionen, medan i inom. 3 mera
allmänt gdfvas bestämmelser om föremålen för den kamerala revisionens
verksamhet.

Ett närmare betraktande af såväl den nämnda paragrafen som
öfriga revisionen rörande stadganden i instruktionen visar emellertid,
att åtskiljandet af de båda arterna af revision icke skett med nödig
tydlighet.

Att så är fallet framgår otvetydigt af det ärende, hvilket föranledde
det i det föregående nämnda nådiga brefvet den 29 oktober 1909.
Då detta ärende är synnerligen belysande för de skiftande åsikterna
beträffande den tekniska revisionens uppgift, har jag ansett nödigt att
närmare redogöra för vissa i samband med detsamma stående omständigheter.

I skrifvelse af den 20 mars 1909 till stationsbefälhafvaren vid
flottans station i Stockholm anmälde kamreraren vid stationens räkenskapskontor,
att jämlikt gällande föreskrift i reglementet för marinen
till räkenskapskontoret för granskning inkommit »redogörelse för år 1908

126

för beklädnads- och beväringsförråden, för beklädnadsförrådets persedlar
för allmänna sjukvården, för sängpersedelförrådet samt för sjukvårdsförrådet».
Kamreraren anförde i hufvudsak vidare: 1 den för marinförvaltningen
den 20 november 1908 utfärdade instruktionen vore beträffande
ämbetsverkets revision i § 24 föreskrifvet, att den kamerala
revisionen skulle äga rum å revisionskontoret. Härvid vore dock att
märka, att enligt ordalydelsen denna föreskrift endast syntes omfatta
den kontanta medelsredovisningen. Däremot syntes, enligt bestämmelserna
i § 8 af samma instruktion, till marinförvaltningens öfriga särskilda
afdelningar hafva blifvit förlagd, förutom den tekniska revisionen, äfven
granskning — utan angifvande om därmed borde förstås teknisk eller
formell — af, i hvad hvarje afdelning anginge, inkommande årsredogörelser
beträffande allmänna inventarier, materialförrådens uppbörder
samt persedelredogörelser angående sjukvård sm åter ialen. Under antagande
att med denna sistnämnda granskning afsåges den formella granskningen,
syntes således bestämmelser saknas, hvarest såväl beklädnadsoeh
sängpersedelförrådens som ock proviantförrådens redogörelser skulle
undergå formell granskning. På grund af hvad sålunda anförts hemställdes
om föreskrift, huruvida förenämnda redogörelser äfvensom öfriga
törrådsredogörelser borde undergå granskning vid stationen eller inom
marinförvaltningen.

Stationsbefälhafvaren öfverlämnade skrifvelsen till marinförvaltningen,
med anhållan att föreskrift måtte i ämnet meddelas.

Marin förvaltningen ansåg sig böra hänskjuta ärendet till Ivungl.
Maj:ts afgörande, hvilket skedde i skrifvelse den 8 juni 1909.

Ämbetsverket anförde för egen del hufvudsakligen följande: Jämlikt
gällande bestämmelser i reglementet för marinen ålåge det vederbörande
förrådsintendenter att senast den 15 mars hvarje år afgifva årsredogörelser
beträffande respektive förråd. Granskningen af dessa redogörelser
hade förut ålegat räkenskapskontoren vid flottans stationer.
Senast den 1 juli hade redogörelserna skolat vara insända till marinförvaltnmgen,
hvilken öfverlämnat dem till kammarrätten. På grund af
bestämmelserna i § 24 mom. 2 i gällande instruktion för marinförvaltningen
torde det emellertid dåmera åligga ämbetsverket att granska
ifrågavarande redogörelser, af hvilken anledning räkenskapskontorens
skyldighet härutinnan torde böra upphöra. Efter att hafva berört särskild
t 1908 års redogörelser, anförde marinförvaltningen vidare, att den
granskningsskyldighet, som i afseende å beklädnads-, sängpersedel- samt
spannmåls- och proviantförrådens redogörelser ålåge marinförvaltningen,
kunde liksom beträffande öfriga förrådsredogörelser endast vara teknisk

och torde förty jämlikt bestämmelserna i §§ 8 och 24 i ämbetsverkets
instruktion icke kunna utföras å det till civilafdelningen hörande revisionskontoret
utan böra ske å ämbetsverkets vederbörande civilmilitära
afdelning, nämligen intendentafdelningen. Uttrycklig bestämmelse saknades
emellertid om, af hvilken afdelningschef ärenden angående granskning
af berörda redogörelser skulle beredas och föredragas. Med hänsyn
till dessa ärendens beskaffenhet, vore dock uppenbart, att desamma borde
handläggas å intendentafdelningen.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde marinförvaltningen
i underdånighet, att Kungl. Magt täcktes dels föreskrifva, att den räkenskapskontoren
åliggande granskningsskyldigheten beträffande förrådsredogörelser
skulle upphöra och för framtiden åligga marinförvaltningen
— dock att granskningen af nämnda redogörelser för 1908 skulle utföras
å stationernas räkenskapskontor — dels ock förklara, att granskningaf
årsredogörelser beträffande beklädnads-, sängpersedel- samt spannmålsoch
proviantförråden skulle äga rum å marinförvaltningens intendentafdelning.

Mot den af marinförvaltningens flertal uttalade uppfattningen, att
granskningen af förrådsredogörelserna endast kunde vara teknisk, inlade
chefen för intendentafdelningen i särskild! yttrande sin gensaga. Eu
dylik uppfattning, tillämpad på det blifvande revisionsarbetet, skulle
nämligen betydligt nedsätta revisionens effektivitet. De närmare skälen
för denna mening utvecklades i en yttrandet bilag-d promemoria. I öfverensstämmelse
med i denna promemoria uttalade åsikter om behofvet af
en sammanfattande kameral granskning af förrådsredogörelserna ansåg
marinöfverintendenten, att marinförvaltningen bort göra underdånig
hemställan om sådant tillägg till ämbetsverkets instruktion, som betingades
af nödvändigheten af att civilafdelningen toge befattning med
kameral granskning af till marinförvaltningen inkommande förrådsredogörelser.
I konsekvens härmed borde den i § 8 af instruktionen de
olika militära och civilmilitära afdelningarna ålagda »granskning» beträffande
förrådsredogörelser af olika slag uttryckligen angifvas afse
teknisk granskning.

Kungl. Maj:t förklarade i nådigt bref den 29 oktober 1909, dels
att, med hänsyn till den marinförvaltningen åliggande skyldighet att
granska redogörelserna beträffande förråden vid flottans stationer, de i
reglementet för marinen förefintliga bestämmelser angående räkenskapskontoren
vid stationerna åliggande granskning af dessa redogörelser
skulle upphöra att gälla, dock att 1908 års redogörelser skulle granskas

128

å kontoren, dels ock att jämlikt grunderna för gällande instruktion för
marinförvaltningen granskning af redogörelserna beträdande beklädnads-,
sängpersedel- samt spannmåls- och proviantförråden skulle, i den män
denna granskning vore af teknisk art, äga rum å marinförvaltningens
intendentafdelning samt i öfrigt å ämbetsverkets revisionskontor.

Detta ärendes utveckling ger vid handen, att marinförvaltningens
instruktion i här förevarande delar, § 8 jämförd med § 24, lämnat rum
för mycket skiljaktiga tydningar.

Medan sålunda kamreraren vid Stockholms station antagit, att den
granskning af förekommande årsredogörelser beträffande allmänna inventarier,
material förrådens uppbörder och persedelredogörelser för sjukvårdsmaterielen,
som genom stadgandet i § 8 ålagts marinförvaltningen,
afsetts att vara af kameral (»formell);) natur, så har marinförvaltningen
själf uttalat, att den granskningsskyldighet, som ålåge ämbetsverket
beträffande alla slag af förrådsredogörelser, endast kunde vara teknisk.
Marinöfverintendenten åter har hållit före, att förrådsredogörelserna
borde underkastas såväl teknisk granskning å vederbörande militära
och civilmilitära afdelning som ock kameral granskning å civilafdelningens
revisionskontor.

Kungl. Maj:ts beslut har fattats i öfverensstämmelse med den af
marinöfverintendenten uttalade meningen. Något förklarande tillägg till
marinförvaltningens instruktion har Kungl. Magt dock icke ansett erforderligt.
Att granskningen af ifrågavarande redogörelser — liksom af
öfriga till marinförvaltningen inkommande förrådsredogörelser — måste
vara af såväl teknisk som kameral natur har ansetts följa af instruktionens
ursprungliga lydelse. Då emellertid instruktionens stadganden
i förevarande delar äro mindre tydliga, torde det vara nödigt att undersöka,
i hvad mån belysning af nu föreliggande fråga kan vara att hämta
af de marinförvaltningens senaste omorganisation föregående förslag och
uttalanden.

Enligt hvad ofvan är refereradt, hade marinförvaltniugen i sitt 1907
afgifna förslag till omorganisation af ämbetsverket i fråga om förrådsredogörelsernas
granskning bl. a. yttrat: »Den hithörande sakliga granskningen
af utgifter och inkomster för förråden är redan verkställd i sammanhang
med öfrig saklig granskning af all medelsredogörelse, och den
formella granskningen af redogörelserna för själfva förråden bör lämpligen
ske i marinförvaltningens civila revision.»

Sakkunnige för afgifvande af slutligt förslag till marinförvaltningens
omorganisation gjorde beträffande ärendenas antal inom civilafdel -

12!)

ningen ett uttalande, som visar, att deras ståndpunkt i förevarande fråga
var densamma, som marinförvaltningen i sitt förslag intog. Sakkunnige
yttrade nämligen: »Genom anordnande, på sätt vi nu angifvit, inom

marinförvaltningen af en revision, hvilken må antagas kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla sin viktiga uppgift, torde utan tvifvel marinförvaltningens
civilafdelning erhålla en ej ringa ökning i arbetsmängd,
särskildt med hänsyn till det betydande granskningsmaterial, som flottans
stationers räkenskaper och förrådsredogörelser erbjuda.»

I sitt öfver de sakkunnigas betänkande i mars 1908 afgifna utlåtande
hade marinförvaltningen icke något att invända i fråga om
revisionens ordnande.

Såsom äfven här ofvan anförts, hade chefen för sjöförsvarsdepartementet
icke någon annan erinran att göra mot de sakkunnigas förslag
till revisionens ordnande än beträffande den ifrågasatta sakliga revisionen
af marinförvaltningens egen medelsförvaltning.

Det torde af det nu anförda framgå såsom otvetydigt, att de förslag
och yttranden, som föregingo utfärdandet af marinförvaltningens nu
gällande instruktion, åsyftade, att de till marin förvaltningen ingående
förrådsredogörelserna skulle undergå kameral granskning å ämbetsverkets
civilafdelning. Samtliga dessa uttalanden voro i den nådiga propositionen
angående marinförvaltningens omorganisation anförda.

Det föreligger ej heller några som helst omständigheter, som tala
för, att med instruktionens stadganden afsetts att gifva någon annan
omfattning åt den kamerala revisionen, än de sakkunnige för marinförvaltningens
omorganisation åsyftat. I det nådiga bref af den 17 juni
1908, hvarigenom marinförvaltningen anbefalldes afgifva förslag till ny
instruktion för ämbetsverket, yttrades intet om afvikelse från de grunder
för revisionens ordnande, på hvilka propositionen angående omorganisationen
af marinförvaltningen hvilade. Då riksdagens beslut i här förevarande
del fattades i öfverensstämmelse med propositionen — oafsedt
att riksdagen ansåg förslaget om särskild revision af marin förvaltningens
egen medelsredovisning böra ägnas beaktande — hade gifvetvis förslaget
till instruktion bort afgifvas i sträng anslutning till propositionen. Så
har emellertid ej skett. Och instruktionen har i här ifrågavarande delar
utfärdats i enlighet med marinförvaltningens förslag.

En pröfning af samtliga revisionen rörande bestämmelser i marinförvaltningens
instruktion gifver nämligen vid handen, att ett visst
stöd finnes för den af ämbetsverket år 1909 uttalade åsikten.

130

I § 24 mom. 2 föreskrifves, att den tekniska revisionen har till
uppgift att bl. a, öfvervaka, att upphandlad eller försåld materiel
m. m. blifvit vederbörligen uppdebiterad eller »Hord i inateriel-(persedel-)
redogörelse.

Syftet med detta stadgande kan ej gärna vara annat än åstadkommande
af kontroll å att anskaffade effekter verkligen blifva uppdebiterade
och att kasserad och såld materiel verkligen afföres, naturligen
under iakttagande af i allmänna föreskrifter eller eljest gima
bestämmelser.

För så vidt detta afsetts med nämnda bestämmelse, måste emellertid
kontrollen bli inskränkt till att granska förrådsredogörelserna mot de dem
bifogade verifikationerna äfvensom att tillse, att gällande formella föreskrifter
iakttagits och att inga kalkulatoriska oriktigheter förefinnas i
redogörelserna.

Under dylika omständigheter hade denna kontroll gifvetvis bort
åläggas den kamerala revisionen, då det anförda stadgandet ju hänför
sig till ett typiskt kameralt arbete och icke har någon frändskap med
teknisk revision.

Å andra sidan kunna likväl förrådsredogörelserna ej fullständigt
undandragas teknisk granskning.

Den tekniska revisionen af utgifter och inkomster för förråden
sker visserligen vid granskningen af de till marinförvaltningen ingående
kontanta medelsredogörelserna. Men äfven inleverering af annan orsak
än upphandling till och utleverering af annan orsak än försäljning från
förråden böra underkastas teknisk kontroll. Om således ej förrådsredogörelserna
helt kunna undantagas från den tekniska revisionens handläggning,
är likväl den hufvudsakliga kontroll, som de böra underkastas,
af kameral natur.

Det förevarande stadgandet i instruktionens § 24 mom. 2 måste
tydligen anses stå i strid med de ofvan citerade uttalandena i denna
fråga, hvilka lågo till grund för marinförvaltningens omorganisation.
Enligt dessa uttalanden skulle ju förrådsredogörelserna undergå kameral
granskning inom ämbetsverkets civilafdelning.

Stöd för marinförvaltningens 1909 uttalade åsikt om förrådsredogörelsernas
granskning skulle möjligen kunna sökas uti den under § 8
mom. a)—h) förekommande bestämmelsen, att de olika militära och
civilmilitära afdelningarna hafva att verkställa »granskning» af inkommande
förrådsredogörelser. På grund af sin otydliga affattning lämnar
emellertid stadgandet i fråga ej någon som helst ledning för bedömandet,
om därmed afsetts kameral eller teknisk revision eller möjligen båda

131

delarna. Uttrycket möter första gången i det af marinförvaltningen
1908 afgifna förslaget till instruktion för ämbetsverket. Någon motivering
förefinnes emellertid lika litet beträffande detta stadgande som
i fråga om de andra i instruktionen föreslagna bestämmelserna. Det
är möjligt, att med stadgandet afsetts icke blott teknisk utan äfven
kameral granskning. 1 så fall har emellertid äfven bär ett fullkomligt
omotiveradt afsteg gjorts från de principiella uttalanden, på grund af
Indika marinförvaltningens omorganisation företogs.

Af den nu lämnade redogörelsen för tillkomsten af 1909 års
nådiga bref och de faktorez-, som legat till grund för detsamma, torde
tydligt hafva framgått, att skillnaden mellan teknisk och kameral revision
icke blifvit med erforderlig klarhet uppdragen i marinförvaltningens
instruktion.

En af orsakerna härtill torde vara att söka däri, att gränslinjen
aldrig från början inom marinförvaltningen varit tydligt insedd. Att
man inom ämbetsverket icke var klart medveten om skillnaden mellan
teknisk och kameral revision, då man 1907 framlade förslaget till införande
af teknisk revision inom ämbetsverket, är uppenbart.

Marinförvaltningen förklarade sig nämligen, i öfverensstämmelse
med de af de sakkunnige för arméförvaltningens omorganisation uttalade
grundsatser anse, att all till ämbetsverket från flottans stationer inkommande
redogörelse borde undergå saklig revision af å intendentafdelningen
tjänstgörande marinintendenter och underofficerare. Detta
yttrande visar, att marinförvaltningen missförstått ifrågavarande sakkunniges
uttalande i denna fråga.

Ifrågavarande sakkunnige hade ju yttrat, att den sakliga (tekniska)
revisionen skulle hafva till uppgift att granska lämpligheten af gjorda
utbetalningar och erlagda priser, kontrollera persedelvård samt handhafvandet
af material och förnödenheter, jämföra de särskilda förvaltningsmyndigheternas
hushållning i olika detaljer samt föreslå åtgärder,
som kunde leda till besparingar och till afhjälpande af befintliga missförhållanden.

De sakkunnige hade vidare yttrat, att den sakliga revisionen
borde utföras af personer; som ägde sakkunskap inom de områden den
omfattade, alltså af militär eller civilmilitär personal, äfvensom att den
borde äga rum i närmaste anslutning till de myndigheter, livilka hade
befogenhet att meddela förvaltningsföreskrifter, påvisa missförhållanden
samt verka för besparingars åstadkommande.

Det är tydligt, att de sakkunnige med detta uttalande afsågo, att

den tekniska revisionen skulle utföras å de särskilda militära och civilmilitära
departementen inom arméförvaltningen, äfvensom hos den inom
ämbetsverket förefintliga sjukvårdsstyrelsen för armén.

Att för den tekniska revisionen inom marinförvaltningen afse
endast intendenturpersonal, i fall af behof förstärkt med underofficerare,
var sålunda ett förslag, som icke stod i öfverensstämmelse med de af
arméförvaltningssakkunnige uttalade grundsatserna. Tv marinintendenter
och underofficerare, huru framstående som helst, kunna ej innehafva
den speciella sakkunskap, som erfordras för att en teknisk revision af
marinens förvaltning skall bli effektiv. Att ens ifrågasätta, att marinintendenter
och underofficerare skulle kunna utöfva den tekniska granskningen
t. ex. för varfsdriftens vidkommande, visar, att man ej riktigt
tänkt sig in i den tekniska revisionens uppgift.

Sakkunnige för marinförvaltningens omorganisation vände sig äfven
mot ämbetsverkets förslag i denna del och yttrade bl. a., att hos
intendent,urpersonalen icke torde efter sakkunniges förmenande kunna
förutsättas någon sakkunskap utanför det åt intendenturtjänsten anvisade
området. Ej heller syntes initiativ i af de sakkunniga omförmälda hänseenden
— meddelande af förvaltningsföreskrifter, påvisande af missförhållanden
och verkande för besparingar — kunna från intendenturafdelningen
förväntas i vidare mån, än som rörde denna afdelnings egen verksamhetsgren.
Därför borde den tekniska revisionen äga rum å vederbörande
afdelning och utföras af där tjänstgörande militär eller civilmilitär
personal.

Skillnaden mellan teknisk och kameral revision har emellertid äfven
i de delar, där man i marinförvaltningens instruktion följt de af sakkunnige
angifna grunderna, visat sig vara principiellt mindre riktigt
an gifven och i praktiken omöjlig att strängt tillämpa.

Såsom af ordalydelsen af § 24 mom. 2 framgår, skall den tekniska
revisionen i stort sedt vara en granskning af lämpligheten af vidtagna
åtgärder beträffande medelsförvaltningen. Den kamerala revisionen har
däremot fått till uppgift att kontrollera, att gällande förvaltningsföreskrifter
beträffande femte hufvudtitelns medel iakttagas.

Lämplighetssynpunkten har sålunda gjorts till pröfvostenen för den
tekniska revisionen, författningsenligheten för den'' kamerala.

Denna skillnad kan icke anses principiellt l-iktig. Det finnes nämligen
en stor del utgifter, såsom exempelvis för kostnader under förrättningar,
då resereglementet ej tillämpas, för skrifmaterialier och expenser och
för diverse behof, hvilkas lämplighet, med afseende å utgifternas

133

syfte, det erlagda priset etc., ej kommer att undergå teknisk pröfning
å någon af marinförvaltningens militära eller civilmilitära afdelningar.
Följden häraf blir, att — om instruktionens ordalydelse skulle följas —
dessa utgifters ändamålsenlighet i angifna hänseenden icke alls kommer
att pröfvas. Detta är gifvetvis eu olägenhet, i all synnerhet som så
detaljerade föreskrifter icke äro tänkbara, att bestämdt kan afgöras, om
hvarje utgift är författningsenlig eller icke. I dylika fall måste den
kamerala revisionen ingå på ett bedömande af utgifternas lämplighet.

Att det icke är stridande mot grundsatserna för den kamerala
revisionen att till denna förlägga äfven granskning af vidtagna åtgärders
ändamålsenlighet framgår vid ett allmänt betraktande af finanskontrollens
uppgift.

Frånsedt den konstitutionella kontrollen, hvilken här ej kommer i
betraktande, sönderfaller finanskontrollen i räkenskapskontroll och förvaltningskontroll.

Räkenskapskontrollen afser räkenskapernas och redogörelsernas
formella beskaffenhet, deras kalkulatoriska (siffermässiga) riktighet, inkomsters
och utgifters öfverensstämmelse med uppbördsorder och utbetalningsanvisningar
äfvensom verifikationernas fullständighet.

Förvaltningskontrollen riktar sig emot de anordnande myndigheterna
och har att tillse, att dessa iakttagit för dem gällande föreskrifter.
Denna kontroll kan emellertid icke inskränka sig till att pröfva vidtagna
åtgärder endast emot ifrågakommande föreskrifters bokstafliga lydelse,
utan den måste äfven vidga sig till en pröfning af åtgärdernas öfverensstämmelse
med de allmänna grundsatserna för ifrågavarande förvaltningsgrens
verksamhet eller till deras ändamålsenlighet.

Såväl den rcua räkenskapskontrollen som ock förvaltningskontrollen
i den här angifna omfattningen tillägges den allmänna (kamerala) revisionsmyndigheten,
icke blott i den vetenskapliga litteraturen, utan äfven
genom för utländska revision smyndigheter gällande instruktioner och
författningar. Så bestämmer bland annat arbetsordningen för den österrikiska
»Oberster Rechnungshof» af den 27 november 18GG, att verket
har att beträffande de af myndigheterna för statens räkning afslutade
kontrakt pröfva, icke blott om gällande föreskrifter följts utan äfven om
ovanliga, för statsintresset menliga betingelser träffats eller vid inköp,
leveranser och prestationer för höga priser aftalats.

För det preussiska räkenskapsverket och äfven för andra tyska
finanskontrollverk är stadgadt, att revisionen har att tillse, om de normerande
förvaltningsgrundsatserna iakttagits samt om och huru, af

134

räkenskapsgranskningen att döma, ändringar inom förvaltningen synas
nödiga eller tillrådliga. Dessa båda åtgöranden fordra ett tillämpande af
ändamålsenliglietssynpnnkter på granskningsarbetet.

Och den franska räkenskapsrätten har, exempelvis, fäst vederbörande
ministrars uppmärksamhet å att vid byggande af krigsfartyg
genom dröjsmål från marinens sida med aflämnande af ritningar och
presterande af betalning prisstegring å arbetet uppstått äfvensom å att
vid uppgörande af kontrakt för marinens räkning alltför otillräckliga
garantier fordrats af vederbörande leverantörer och att dessa beviljats
alltför stora lättnader (se Rapport de la commission des comptes définitifs;
Chambre des députés 1909 nr 2,359).

Den uppgift för den kamerala revisionen i ixtlandet, som här
antydts, äger äfven motsvarighet inom vårt land. Det åligger nämligen
kammarrätten att beträffande de räkenskaper, som undergått detalj -granskning inom den respektive centralmyndigheten, verkställa ytterligare
revision, »mindre i afseende å redogörelsernas sifferuppgifter än
till kontrollerande af vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder».
I instruktionen utsäges visserligen ej, att denna granskning äfven omfattar
ändamålsenligheten af vidtagna åtgärder. Men intet begränsar heller
granskningen till pröfning endast af åtgärdernas författningsenlighet.
.Den vidare tolkningen af stadgandet torde därför vara den rätta.

Att den kamerala revisionen inom marinförvaltningen, oaktadt
bestämmelser därom i ämbetsverkets instruktion saknats, äfven inlåtit
sig på granskning från ändamålsenlighetssynpunkt af vissa utgifters
berättigande framgår af exempel hämtade från ämbetsverkets anmärkningsakter
för åren 1909 och 1910.

Vid granskningen af Vaxholms kustartilleriregementes räkenskaper
för januari—mars månader 1908 anmärktes, att inköp hade gjorts af
två exemplar af årets statsverksproposition. Revisionen höll före, att
endast ett exemplar varit erforderligt för regementsexpeditionens behof.

I den inkomna förklaringen upplystes, att det ena exemplaret af
statsverkspropositionen afsetts för kommendanten å Vaxholm och OscarFredriksborgs
fästning, medan det andra afsetts för regementschefens
och regementsintendentens expedition gemensamt.

Vid den afgifna förklaringen fick bero.

Vid samma regemente hade under 1908 inköpts 36 stycken pulpetalmanackor.
Då denna anskaffning syntes revisionen anmärkningsvärd,

infordrades redogörarens förklaring. I denna anfördes, att anskaffningen
af pulpet alman aekorna verkställts af regementsintendenten på regementschefens
order för regementets, artilleribefälhafvarens och försvarsanstalternas
expeditioner enligt vid räkningen fogad kvitterad förteckning,
och förklarade redogöraren, att det icke tillkomme honom att undersöka,
huruvida anskaffningen vore befogad eller ej. I den af anmärkaren
afgifna påminnelsen hemställdes, att vid den afgifna förklaringen för
denna gång måtte få bero, ehuru revisionen måste fasthålla vid den
uppfattningen, att den gjorda anskaffningen varit såväl onödigt stor
som ock att det betingade priset varit onödigt dyrt.

Vid ärendets föredragning fattades verbotim följande beslut: »Vid

erinran om nödvändigheten däraf att jämväl beträffande det i anmärkningen
ifrågakomna förhållande sparsamhet iakttages — s. k. pulpetalmanackor
bestås inom kungl. marinförvaltningen endast afdelningscheferna
— får bero.»

I eu liknande anmärkning beträffande Karlskrona kustartilleriregemente
fattades samma beslut.

Vid granskning af föreståndarens för Giifle navigationsskola redogörelse
för allmänna medel för år 1909 hade revisionen gjort anmärkning
å, att stadsbud anlitats för budskickning mellan skolan och dess
direktion. Sedan förklaring inkommit, yrkade vederbörande revisor i
afgifven påminnelse, att då det icke borde förekomma, att kostnader för
budskickningar mellan skolans direktion och dess föreståndare, särskild!
i så stor utsträckning som i förevarande tall ägt rum, bestredes af
skolans medel och då för öfrigt några skäl icke angifvits för att budskickningarna
ej kunnat undvikas, den budskickning^!! upptagande räkningens
sammanlagda belopp måtte i nästafgifvande redogörelse uppdebiteras.

I afgifvet yttrande hemställde f örste revisorn å revision skontorets
vägnar, att sedan en i räkningen upptagen post för verkställd omflyttning
af möbler fråndragits det anmärkta beloppet, det i påminnelsen framställda
yrkandet måtte bifallas. Beslutet i ärendet affattades äfven i
enlighet härmed.

Af de anförda exemplen framgår, att äfven marinförvaltningens
kamerala revision måst anlägga ändamålsenlighetssynpunkter för bedömande
af vissa utgifters berättigande.

I det först anförda fallet — beträffande anskaffningen af statsverkspropositionen
— har visserligen från revisionens sida icke gjorts

något direkt uttalande i denna riktning. Men det är uppenbart, att det
varit lämpligheten af den vidtagna åtgärden och ej dess författningsenlighet,
som lagts till grund för såväl anmärkningen som beslutet.
I de tre senare fallen har i de afgifna påminnelserna tydligt utsagts,
att lämpligheten af de anmärkta åtgärderna icke kunnat af revisionen
godkännas. Särskildt af beslutet angående den berörda anskaffningen
af pulpetalmanackorna framgår otvetydigt — genom jämförelse med
motsvarande förhållande i marinförvaltningen — att det ej varit uttryckliga
bestämmelser, som legat till grund för beslutet.

Det är sålunda tydligt, att det icke låtit sig gorå att strängt i
piaktiken upprätthålla deri gräns mellan ändamalsenhghetsgransknin°’
och författningsrevision, som i marinförvaltningens instruktion uppdragits.

Den tekniska granskningens uppgift är icke att i administrativt
procession ordning framställa anmärkningar mot vidtagna åtgärder,
utan att såsom i inledningen utvecklats — föranleda erinringar och
påpekanden till framtida efterrättelse samt i fall af behof påvisa erforderlmheten
af nya föreskrifter för åstadkommande af planmässighet och sparsamhet
i förvaltningen af statens medel och egendom.

Den tekniska revisionen är sålunda närmast eu förvaltningsakt.
Den utgör väl äfven kontroll å förvaltningen, men genom att dess hufvudsyfte
är att framkalla nya administrativa föreskrifter blir den själt'' i
främsta rummet en förvaltningsfunktion. Dess verksamhet är eu efterföljande
motsvarighet till den granskning, som bör föregå all medelsanordning.
Den är vidare att likställa med inspektion, nämligen en
förvaltningen efterföljande inspektion å för förvaltningsåtgärderna redogörande
handlingar.

Den kamerala revisionen bör hafva till hufvudsyfte att kontrollera
tillämpningen af gällande författningar och författningsgrundsatser och
att framställa anmärkningar mot förekomna afvikelser från dessa. Men
den kamerala revisionen bör äfven, om den uppdagar förhållanden, som
ehuru författningsenliga strida mot statens bästa, göra erforderliga påpekanden
hos vederbörande beslutande myndigheter till rättelses vinnande.

Den tekniska revisionen skall sålunda föranleda direktiv för förvaltningens
framtida utförande, hvilket är en direkt positiv uppgift, den
kamerala revisionen afser i forsta hand att rätta redan begångna felaktigheter,
hvilket är eu direkt negativ funktion. Endast i andra hand
har den kamerala revisionsmyndigheten att påkalla vederbörande förvaltande
organs uppmärksamhet å behofvet af ändring i gällande författningar.
På egen hand kan den kamerala revisionen aldrig utfärda
positiva bestämmelser.

137

Det är på grund häraf tydligt, att den tekniska revisionen bör
förläggas till vederbörande tekniska förvaltningsafdelning. Ty endast
denna har förmåga att bedöma, Indika förvaltningsåtgärder, som erfordras
till förebyggande af uppdagade felaktigheters upprepande.

Åt den tekniska revisionen bör naturligen endast öfverlämnas
granskningsgöromål, som fordra specialutbildning, vare sig militär,
ingenjörteknisk, intendentur- eller läkareutbildning. Äfven från denna
sistnämnda synpunkt är det sålunda oriktigt, att, såsom i marinförvaltningens
instruktion skett, till den tekniska revisionen förlägga öfvervakande
af att upphandlad eller försåld materiel m. m. blifvit vederbörligen
uppdebiterad eller afförd i materiel-(persedel-) redogörelse, då
nämligen med detta stadgande tydligen afsetts öfvervakande, att gifna
på- och afföringsorder etc. blifvit iakttagna. Ty detta är, såsom redan
påpekats, en kameral uppgift, för hvilkens fyllande specialutbildning icke
erfordras.

Här bör äfven något beröras, huru den tekniska revisionen inom
marinförvaltningen hittills verkat.

De anmärkningar, som af den kamerala revisionen under åren 1909
och 1910 utställts på grund af föregående teknisk granskning af ifrågakommande
redogörelser, hafva i de flesta fall föranledts af promemorior
från intendentafdelningen. Med vissa undantag synes det — af
anmärkningarna att döma — som om dessa promemorior affattats i helt
allmän form och ej utmynnat i något beslut om framställande af anmärkning,
såsom marinförvaltningens instruktion § 25 synes förutsätta
skola ske. Icke desto mindre hafva promemoriornas innehåll såsom
anmärkningar af den kamerala revisionen utan vidare utställts till förklaring.

Såsom exempel på affattningen af dylika anmärkningar skola här
in extenso intagas-de anmärkningar, som under diarienummer 73/1910
§§ 2—5 gjorts mot Karlskrona kustartilleriregementes räkenskaper för •
mars månad 1909, jämte förklaringar, påminnelser och beslut.

Den kamerala revisionen yttrade till en början:

»Med ledning af en vid teknisk granskning inom kung], marinförvaltningens
intendentafdelning upprättad promemoria anser sig revisionen
böra göra följande erinringar.»

138

Anmärkningar.

§ 2.

Då det enligt instruktionen för kungl.
marinförvaltningen åligger ämbetsverket,
bland annat, att öfvervaka sjöförsvarets
upphandlingsväsende i allmänhet, vore det
önskligt, att medelsredogörelserna, i högre
grad än nu kan anses vara fallet, vore
verificerade med hänsyn härtill. För den
kamerala revisionen torde det ock vara
erforderligt att de priser, som finnas å
räkningar upptagna, blefve, äfven i de fall
då utgift icke grundar sig på upphandlingskontrakt
— sådana böra alltid vara
räkningen eller ännu hellre medelsredogörelsen
bilagda — på mera genomfördt
sätt styrkta, än i förevarande månadsredogörelse
ägt rum. I många fall har
anskaffning skett utan att man kan af
verifikationerna finna, att vederbörligt tillstånd
därtill erhållits, så vida icke utbetalningsordern
skall tillmätas en sådan
betydelse, oaktadt densamma innefattar
en anskaffningen till tiden efterföljande
åtgärd. Det är ock mera sällan som anskaffningarna
verificerats med besiktningsoch
mottagningsbevis. Den redovisande
myndigheten synes hafva ansett tillfyllest
att räkningen blifvit attesterad. Under
sådana förhållanden lärer väl den granskande
myndigheten sakna möjlighet att
närmare skärskåda det upphandlingsärende,
hvartill utgiften hänför sig.

Exempelvis fol. 1619—1622 omfatta
utgifter, som ingå i fortbefälhafvarens å
Kungsholmen redovisning. Då dessa verifikationer
äro attesterade af fortbefälhafvaren,
hvilken ägt besluta om de anskaffningar,
utgifterna afse, lärer dennes
attest få anses innefatta ett bestyrkande
af räkningarnas belopp. Däremot lärer

Förklaringar.

8 2.

Att upprätta kontrakt för hvarje upphandling
kan näppeligen låta sig göra,
likasom för öfrigt ofta i brådskande fäll
icke heller infordrande af anbud kan äga
rum. I hvarje fall göres ingen upphandling
utan vederbörligt medgifvande. För
sådana underhandsupphandlingar användas
särskilda rekvisitionsblanketter, som, när
varan är levererad och för att ej onödigtvis
belasta redogörelsen med en del obehöfliga
verifikationer, utbytas mot attest
å räkningen. Att verkställa officiell besiktning
å hvarje levererad sak torde
vara öfverflödigt. Det torde väl nämligen
knappast behöfva ifrågasättas att en upphandlad
vara emottages, om den ej är
besiktningsgill.

§ 3.

Denna paragraf torde ej tarfva någon
särskild förklaring med anledning af hvad
vid § 2 anförts. I sista hand betalas
fortbefälhafvarens utgifter af regementets
kassa, och betyder det naturligtvis ingenting,
att fortbefälhafvaren af tillgängliga
medel förskotterat beloppet Skulle någon
räkning befinnas oriktigt betald af fort -

139

Påminnelser.

§§ 2-4.

Med anledning af hvad förklarande
anfört får revisionen anföra följande.

Att kontrakt skulle behöfva upprättas
för hvarje upphandling har revisionen
aldrig ifrågasatt, ej heller lärer anbud
behöfva infordras, då det gäller obetydliga
upphandlingar.

Revisionens hufvudanmärkning riktar
sig mot det stundom alltför vidsträckta
användandet af attester.

Alldenstund attesten icke lärer kunna
innefatta ett medgifvande, att en upphandling
får ske, då ju denna redan ägt
rum, när attesten tillkommer, händer det
understundom, att intet finnes, som bestyrker,
att upphandlingen medgifvits af
vederbörande regementschef.

För att verificera ett sådant medgifvande
begagnar man sig, såsom förklaranden
framhållit, utaf s. k. rekvisitionshlanketter.
Dessa pläga dock utbytas
mot attester »för att ej redogörelsen
skall onödigtvis belastas». För att revisionen
skall kunna granska de gjorda
utbetalningarnas behörighet ur alla synpunkter,
torde det dock vara nödvändigt
att, såsom sker å stationerna, de s. k.
rekvisitionsblanketterna bifogas, hvadan
revisionen får hemställa, att vederbörande
måtte anmodas för framtiden tillse, att
dylika verifikationer blifva räkenskaperna
bifogade.

För att bestyrka att ett upphandladt
föremål mottagits af vederbörande, torde
vara tillfyllest, att, beträffande föremål,
som ej behöfver tagas till uppbörd, vederbörande
räkning är försedd med attest
och, hvad angår föremål, som skall tagas
till uppbörd, såväl attest som påskrift om
uppbördstagandet finnas räkningen påtecknade.

Beslut.

§§ 2, 3, 4 och 5.

Anmärkningarna föranleda ej annan
åtgärd än erinran om nödvändigheten däraf
att gjorda anskaffningars och utbetalningars
behörighet vederbörligen styrkes.

140

A n in ä r k n i n g a r.

val vara synnerligen tvifvelaktigt, huruvida
en sådan attest kan anses bestyrka,
att alla med afseende å anskaffningen,
besiktningen och uppbörden af ifrågavarande
effekter sammanhängande åtgärder
verkligen blifvit iakttagna.

§ 4.

Ehuru visserligen de räkningar, som
Iföl. .2357—2432) tillhöra befälhafvarens
för Alfsborgs kustartilleridetachement redovisning,
försetts med anteckning därom
att de blifvit af detachementsbefälhafvaren
granskade, lärer dock beträffande innebörden
af en dylik anteckning kunna uppställas
samma tvifvelsmål, som i fråga om
fortbefälhafvarenså Kungsholmen attester
i föregående anmärkningspunkt omförmälts.

§ 5.

I vissa fall hafva räkningar å kostnad
för trupptransporter med järnväg icke
varit åtföljda af rekvisitionerna å truppbiljetter.

(Fol. 2425—2428).

Revisionen finner sig böra erinra om
nödvändigheten däraf att de i §§ 2—5
omhandlade bristfälligheterna beträffande
verificerandet af räkenskaperna för framtiden
undvikas.

För kla r i ng ar.

befälhafvare^ utbetalas helt enkelt beloppet
icke af regementskassan.

§ 4.

Granskningsskyldigheten tillkommer
ju detachementsbefälhafvaren på grund af
föreskrift i reglementet för marinen del
III, och bör naturligtvis denna granskning
tillmätas samma värde, som om granskningen
verkställts af regementsintendenten
eller biträdande intendenten.

8 5-

Vid granskningen af dylika räkningar
hafva verifikationer, så vidt jag har mig
bekant, alltid funnits. Om verifikationer
saknats vid granskningen i kungl. marinförvaltningen,
torde desamma förkommit
på ett eller annat sätt, efter det min
granskning ägt rum.

Ifrågavarande folk lära för öfrigt tillhöra
räkningar, hvilka blifvit granskade
af befälhafvaren för Alfsborgs detachement;
och synes mig denne alltså kunna
nöjaktigare förklara anledningen till att
desamma saknats.

141

Påminnelser.

Beslut.

§ 5.

Anmärkningen torde ej föranleda vidare
åtgärd, än att vederbörande anmodas för
framtiden tillse, att rekvisitionerna ifråga
biläggas räkenskapen.

142

Det väcker uppmärksamhet, att kameralbyråns chef låtit utställa
anmärkningar sådana som de under §§ 2-4 ofvan anförda. Intendentafdelningens
promemorievis gjorda uttalanden, Indika upptagits som
anmärkningar, äro tämligen obestämda och röra sig i allmänhet om
åtgärder, som synts afdelningen lämpliga och önskliga, men som icke
varit föreskrift^.

En anmärkning bör rikta sig mot ett bestämdt oriktigt förhållande.
Den lår ej endast utgöra mer eller mindre lösa resonemang, om hur eu
sak lämpligen borde vara. Anmärkningen skall konstatera en begången
felaktighet mot gällande föreskrifter eller förvaltningsgrundsatser. Upptäckes
vid revisionen att gällande föreskrifter äro otydliga eller otillräckliga,
så att en effektiv revision försvåras, måste man söka få erforderliga
bestämmelser till stånd.

1 de här omhandlade fallen, med undantag af anmärkningen i ^ 5,
hade sålunda intendentafdelningens promemorior, om tillräckliga skäransetts
föreligga, bort medföra beslut af marinförvaltningen i antydd riktning.

Det har vid den företagna undersökningen af anmärkningsakterna
konstaterats, att de tekniska afdelningarna inom marinförvaltningen ofta
anlitat anmärkningsvägen i stället för att direkt söka vinna rättelse i
eller inhämta upplysningar rörande oegentligheter inom administrationen.
Häraf har blifvit en följd, att en sammanblandning uppstått mellan förvaltningsledning
och revision.

Jag har under granskningen antecknat ett stort antal sådana fall, som
visa, att man icke klart uppdragit gränsen mellan förvaltning och revision
i egentlig mening.

Detta torde i viss mån kunna tillskrifvas den omständigheten, att
utöfver instruktionens knapphändiga och delvis otillfredsställande föreskrifter
inga bestämmelser gifvits om den tekniska granskningens uppgitt
och sättet för fyllandet af denna, dels därpå att genom den begagnade
termen »teknisk revision» eu b egr ep pa för växling uppstått ifråga om den
tekniska granskningens karaktär.

Såsom förut berörts är den s. k. tekniska revisionens uppgift
väsentligen densamma som respektive förvaltningsafdelningars göromål
i öfrig!. Denna »revision» åsyftar ju ej det negativa framställandet
åt anmärkningar utan direkt positiva förvaltningsföreskrifter. Detta
bör dock icke lägga, hinder i vägen för att den tekniska granskaren för
den kamerala revisionen påpekar uppdagade afvikelser från gällande
författningar, hvilka den kamerala revisionen i saknad af teknisk sakkunskap
icke har möjlighet att upptäcka och som synas den tekniska
revisionen vara af beskaffenhet att böra framkalla formell anmärkning -

Att den tekniska revisionen hänför sig till räkenskaper och andra
handlingar beror endast därpå, att det icke på annat sätt är möjligt
att bilda sig en föreställning om hela förvaltningens gång och de positiva
åtgärder, som böra vidtagas för ernående af bästa möjliga förvaltningsresultat
för framtiden. Den tekniska revisionen åt räkenskaper
och redogörelser skiljer sig ej till arten utan endast till materialet från
den granskning, som bör ske af inkommande rapporter af olika slag.

Ett inflytande af den i instruktionen använda terminologien torde
nog äfven vara att spåra däri, att de tekniska revisionsorganen i flera
fall till den kamerala revisionen öfverlämnat promemorior, hvari redogjorts
för förhållanden, hvilkas oriktighet den kamerala revisionen själf
bort kunna upptäcka. Detta förhållande torde emellertid äfven vara
en följd däraf, att f. n. den tekniska revisionen föregår den kamerala.
Exempel å ett dylikt fall är marinförvaltningens ofvan citerade anmärkning
nummer 73 § 5.

Af den föregående framställningen torde tydligt framgå, att den
kamerala revisionen och hvad som nu benämnes den tekniska revisionen
inom marinförvaltningen icke hänga oupplösligt samman.

Då det framdeles föreslås, att den kamerala revisionen skiljes från
marinens tekniska och ekonomiska öfverstyrelse, möter detta fördenskull
ej något hinder däraf, att inom öfverstyrelsen utföres teknisk granskning.
Nödig samverkan mellan de tekniska revisionsorganen och den kamerala
revisionen bör lätteligen kunna ordnas, äfven om denna senare tillägges
för ändamålet vid flottans båda stationer förlagda afdelningar af ett
från marinen fristående revisionsverk.

Organisationsförslag.

Huru revisionen vid marinen enligt mitt förmenande bör ordnas
framgår i vissa delar af hvad som förut anförts angående den nuvarande
revisionens gestaltning. I andra delar åter fordras särskild motivering
för det förslag jag ämnar framlägga.

Detta förslag ansluter sig till det nya räkenskapssystem, som af
mig jämte kommendörkaptenen J. Schneidler och marinintendenten
R. Näsman såsom särskildt tillkallade sakkunnige för förenkling af
marinens redovisningsväsende m. m. föreslagits beträffande redovisningen
ombord och som kommer att åtföljas af efter samma principer utarbetade
förslag beträffande redovisningen vid flottans stationer och kustartilleri -

144

regementena. Detta system är af Kungl. Maj:t godkändt genom nådigt
beslut den 8 december 1911.

Eu omedelbar följd häraf blir, att den s. k. sjörevisionen vid
stationerna kan upphöra. Då nämligen fr. o. m. år 1912 fartygen
skola utgöra själfständiga förvaltningar, kommer stationsbefälhafvaren
icke att behöfva taga befattning med utgifternas formella afförande.
Någon saklig granskning å stationen af gjorda utgifters berättigande
m. m. blir i motsats till under förut gällande system, icke erforderlig.
För att en samlad öfversikt skall kunna erhållas öfver utgifterna å
stationerna och de till dessa hörande fartygen, hvilka befinna sig på
expedition, böra de enligt det förevarande systemet månatligen till
stationerna ingående kassarapporterna från fartygen, innan de — jämte
stationernas egna kassarapporter — från räkenskapskontoren insändas
till den ekonomiska öfverstyrelsen för marinen, undergå viss granskning.
Denna granskning bör vara dels formell, till förebyggande af
oformligheter i redovisningen, dels kalkulatorisk, till kontroll af att fartygsredogörelserna
ej stå i strid med de kassarapporter, hvilka afgifvits
åt högste befälhafvare, resp. afdelnings-, flottilj- eller divisionschef äfvensom
af stationen. Förut nämnda sakkunniga hafva i denna fråga yttrat:

»Hvad behandlingen vid stationerna af de inkomna kassarapporterna
beträffar, bör det åligga räkenskapskoutoret att, så snart kassarapport
inkommer, underkasta densamma en granskning med hänsyn till uppställning
och affattning i enlighet med fastställda formulär in. in., som
är hänförligt till den formella delen af ifrågavarande redovisningar.
Sådana kassarapporter, som inkomma från befälhafvare, hos hvilken
stabsintendent är kommenderad, hafva visserligen af denne intendent
underkastats granskning i ifrågavarande afseende. Detta underlättar ju
i betydlig mån kontorets arbete härutinnan, men ej heller nämnda kassarapporter
böra vara undandragna den öfversyn i räkenskapskoutoret,
som med nödvändighet kräfves af dem, som inkomma från fartygschefer,
hvilka icke stå under befäl.

I sammanhang med denna granskning bör räkenskapskoutoret förvissa
sig om, att i kassarapport upptagna belopp äro grundade på och
öfverensstämma med de belopp, som enligt utdragen ur inkomst- och
utgiftsböckerna blifvit under månaden i dessa böcker på- och afbörda.
Om kassarapportens riktighet i berörda afseende bör af vederbörande
tjänsteman i räkenskapskontoret tecknas bestyrkande å samma rapport.

dill räkenskapskontorets granskningsplikt bör äfven höra att tillse,
att, hvad titeln ''leverering’ beträffar, levereringar från stationen till
fartyget och motsatt blifvit i fartygets böcker rätt förda, och att sålunda

145

öfverensstämmelse stationen och fartyget emellan råder i afseende härå.
Visserligen skall den egentliga granskningen af den kassarörelse, som
enligt det nya räkenskapssystemet kommer att etableras och erhålla ett
signifikativt uttryck å titeln ''leverering’, ske hos marinförvaltningen,
där alla kassarapporter slutligen samlas, men en förberedande granskning
i denna del redan vid stationerna har synts de sakkunnige önskvärd,
på det att misstag eller felaktigheter i denna viktiga del må så
tidigt som möjligt kunna påvisas och rättas. — — —

Sedan inom räkenskapskontoren undangjorts den granskning, hvarom
nu afhandlats och hvilken, för att fortast möjligt medhinnas, måste verkställas
successivt i den mån kassarapporterna inlöpa, skall det åligga
räkenskapskontoren att till marinförvaltningen befordra samtliga dessa,
hvilket bör ske i sammanhang med att kassarapport för stationens egen
kassarörelse dit öfversändes.»

De sakkunnige hafva äfven föreslagit, att vid stationerna skola
göras sammandrag af fartygens kassarapporter. Äfven härför är naturligen
den berörda granskningen af betydelse.

Denna granskningsverksamhet är ju i viss mån af samma art
som den förut vid stationen skeende »revisionen» af fartygens räkenskaper.
Men såsom verklig revision kan den föreslagna granskningen dock lika
litet som den hittills å räkenskapskontoren verkställda granskningen af
fartygsredogörelserna rubriceras, på grund af dess syfte af en inom förvaltningen
skeende åtgärd, hvilken endast har till ändamål att bringa
den lägre myndighetens redovisning i öfverensstämmelse med mellanorganets
egen.

Inom den centrala myndigheten, den ekonomiska öfverstyrelsen,
måste en motsvarande granskning utföras. Här skall nämligen en
sammanställning af de underlydande förvaltningarnas månatliga kassarapporter
med marinförvaltningens egna utföras. Äfven den granskning,
som måste föregå denna sammanställning, är en för förvaltningens egen
räkning skeende kontroll till förebyggande af mot hvarandra stridande
uppgifter i de olika rapporterna.

Att granskning i enlighet med hvad nu framhållits bör ske å
stationerna är ett förhållande, hvilket icke motsäger det gjorda påståendet
att den s. k. sjörevisionen vid stationerna kan upphöra. Ty dess
hufvudgöromål är att granska fartygsräkenskaperna i detalj, såväl formellt
och kalkulatoriskt som framför allt sakligt, d. v. s. med hänsyn
till förvaltningsåtgärdernas författningsenlighet och ändamålsenlighet.
Någon direkt motsvarighet till den föreslagna granskningen af de från
fartygen ingående summariska kassarapportema med tillhörande lika 19 -

146

ledes summariska bilagor finnes för närvarande ej för sjörevisionen.
Själfva fartygsräkenskaperna, inkomst- och utgiftsböcker, proviant- och
beklädnadsliggare m. m. måste naturligen äfven framdeles undergå såväl
formell och kalkulatorisk som saklig revision. Men på grund af att
fartygsförvaltningarna gjorts till själfständigt beslutande och redovisande
myndigheter, erfordras såsom förut påpekats ej någon för stationsbefälhafvarens
räkning skeende granskning af fartygsräkenskaperna.

I hvad män äfven andra medelsredogörelser från under stationsbefälhafvaren
stående medelsförvaltande organ behöfva underkastas granskning
af det slag, som nu utöfvas af sjörevisionen, beror helt och hållet
på, om dessa lägre organ kunna göras själfständigt beslutande och
redovisande. Kunna de endast tilldelas förskott, för hvilkas anordnande
stationsbefälhafvaren har att svara, så måste denne genom granskning
i sakligt hänseende öfvertyga sig om, att medlens användning ej skett
i strid med gällande författningar eller de till grund för dem liggande
grundsatser. Om däremot dessa periferiska organ tilldelas själfständig
anvisningsrätt, böra deras månatliga kassarapporter visserligen på samma
sätt som fartygens undergå formell och kalkulatorisk granskning å
stationerna. Men själfva räkenskaperna kunna direkt öfverlämnas till
en utanför stationsförvaltningen stående revisionsmyndighet.

Att närmare angifva, Indika af de periferiska organen inom stationernas
förvaltning kunna gifvas dylik själfständig befogenhet, är här
icke möjligt. Detta måste öfverlämnas åt sakkunnige för redovisningsväsendets
ordnande, Indika för närvarande hafva denna fråga under öfvervägande
i samband med utarbetande af förslag i fråga om stationernas
räkenskapsväsen.

Anledning förefinnes emellertid att antaga, att dessa periferiska
organ i allmänhet kunna göras själfständigt redovisande. Då fartygsredogörelserna
utgjort det lmfvudsakliga materialet för sjörevisionens
verksamhet, torde i hvarje fall särskild intendenturpersonal framdeles
icke erfordras för den granskning, som beträffande andra redogörelser än
fartygsräkenskaperna hittills utförts inom sjörevisionen.

Det är emellertid icke blott den egentliga sjörevisionen vid stationerna,
som kan försvinna. Äfven en af de högre kamerala revisionsinstanserna
för marinens redovisning kan utan olägenhet borttagas.

Jag har i första delen af mitt betänkande angående öfverskridandet
af reservationsanslaget till flottans öfningar i fråga om den kamerala
revisionen af marinens räkenskaper framhållit, att revisionen vid flottans
stationer visserligen är sakkunnig men icke oberoende, medan å andra

147

sidan revisionen inom marinförvaltningen är oberoende men icke sakkunnig.

Att deri nuvarande kamerala revisionen inom marinförvaltningen
icke verkat med tillräcklig effektivitet, torde jag i mitt betänkande angående
anslaget till flottans öfningar hafva tillfyllest uppvisat. Särskildt
påvisas i andra delen af betänkandet, hurusom 1909 års redogörelser
jämväl efter undergången revision inom marinförvaltningen äro bemängda
med felaktigheter. Detta beror gifvetvis på att erforderlig sakkunskap
hos revisorerna saknats.

Då framdeles revisionen vid stationerna kommer att försvinna och
därmed äfven sakkunskapen inom marinens kamerala revision, måste
gifvetvis åtgärder vidtagas, hvarigenom den kvarvarande kamerala revisionen
erhåller nödig sakkunskap.

Om emellertid denna revision göres verkligen sakkunnig, samtidigt
som den bibehåller sin oberoende ställning, synas de nu förefintliga
tvenne permanenta revisionsorganen kunna ersättas med en myndighet.
Med hänsyn fägen därtill, att riksdagens revisorer ju fortfarande komma
att utföra sin låt vara punktuella men dock moraliskt betydelsefulla revision,
samt därtill att inom kammarrätten marinens räkenskaper för närvarande
endast undergå en högst summarisk, till ett minimum af tid inskränkt
granskning, bör det icke vara förenadt med några betänkligheter att
till en myndighet, som är i tillfälle att i detalj och med sakkunskap utföra
sitt arbete, förlägga all permanent kameral revision af marinens
förvaltning.

Det gäller då närmast att undersöka, hvilken af de båda kamerala
revisionsinstanserna: marinförvaltningen eller kammarrätten, som med
minsta olägenhet kan borttagas. Härvid bör emellertid erinras, att den
tekniska revisionen ej — i enlighet med hvad förut framhållits — beröres
af denna fråga. Ty den tekniska revisionen är ej omedelbart
beroende af den kamerala och denna senare ej heller af den förra. Att
den tekniska revisionen måste bibehållas torde äfven hafva framgått af
den föregående framställningen: den har en synnerligen viktig uppgift
för förvaltningens ledning. Såsom strax nedan kommer att närmare
utvecklas är likväl den tekniska revisionens befintlighet af betydelse för
frågan om minskning i antalet kamerala revisionsorgan.

Det har vid öfvervägande af det nu förevarande spörsmålet synts
otvifvelaktigt, att det är den kamerala revisionen inom marinförvaltningen,
som lämpligast kan upphöra.

Kammarrätten är den centrala revisionsmyndigheten inom statsförvaltningen.
Intet område häraf bör fördenskull vara från dess ämbets -

148

befattning uteslutet. Hos den centrala revisionsmyndigheten bör all
kontroll öfver förvaltningen af statens medel och egendom koncentreras.
Här bör enhet i finansförvaltningen förberedas, genom påpekanden för
Kungl. Maj:t af de anmärkningsvärda förhållanden inom administrationen,
hvilka på grund af de erfarenheter, som revisionen lämnat, synts
kammarrätten böra undergå ändring. Det är visserligen tydligt, att
kammarrätten för att kunna fylla denna viktiga uppgift tarfva!'' en omgestaltning
— en fråga, som jag vid annat tillfälle torde få utreda, —
men äfven med sin nuvarande organisation är kammarrätten genom
den negativa revisionsverksamheten i stånd att verka för enhetlighet i
finansredovisningen.

Det skall måhända häremot invändas, att fördelen af enhetlig kontroll
icke får köpas på bekostnad af kontrollens effektivitet. Marinförvaltningen
skulle gifvetvis, enligt en dylik uppfattning, vara den
myndighet, hvilken — såsom varande i besittning af den större erfarenheten
ifråga om marinens förvaltning — borde vara mest skickad
att utföra en effektiv kontroll af medelsförvaltningen inom marinen.
Med den organisation, som nu förefinnes beträffande revisionen inom
kammarrätten, är en dylik invändning fullt berättigad. Men enligt den
ordning af marinens revision, som framdeles kommer att föreslås, skola
de brister, som nu vidlåda kammarrättens revision ifråga om sakkunskap,
blifva afhjälpta. Och från denna synpunkt kan således icke marinförvaltningen
gifvas företräde framför kammarrätten.

Eu invändning mot borttagande af marinförvaltningens revision,
som är af väsentligt större betydelse, är den, att genom en dylik ordning
marinens tekniska och ekonomiska öfverstyrelse skulle mista
känningen med den lägre förvaltningen och ej kunna utöfva sin
inspicierande och ledande verksamhet med tillbörlig effektivitet. Såsom
redan antydts, måste emellertid den tekniska revisionen inom öfverstyrelsen
bibehållas. Utöfvas denna tekniska revision verkligen rationellt,
så är erforderlig kontakt med den lägre förvaltningen fullkomligt tillfredsställande
garanterad. Genom den tekniska revisionen, liksom genom
okulär inspektion, kan öfverstyrelsen i detalj följa förvaltningens gång.
Och genom denna verksamhet kan öfverstyrelsen öfvertyga sig om de
af densamma gifna förvaltningsföreskrifterna verkat på afsedt sätt och
om de sålunda äro tillfyllest eller kräfva ändring eller förklaringar.

Genom att den kamerala revisionen ställes fri från centralförvaltningen
ernås äfven eu icke oväsentlig fördel. Då den öfverordnade
förvaltningsmyndigheten har att afgöra anmärkningsmål, inledes den lätt
i frestelse att i anmärkningsväg utfärda förvaltningsföreskrifter. Att så

149

skett inom marinförvaltningen har jag vid undersökningen åt de under
1909 och 1910 af ämbetsverkets revision utställda anmärkningar och de
med anledning häraf fattade beslut kunnat konstatera.

Exempelvis må anföras, att anmärkning har utfärdats, hvarigenom
vederbörande redogörare erinrats om att, sedan vissa för medel från
femte hufvudtitelns besparingar anskaffade instrument begagnats, desamma
skulle till marinförvaltningen öfverlämnas, äfvensom att beslut fattats i
anledning af anmärkningar rörande kostnader för vissa reparationsarbeten,
hvarigenom erinrats om nödvändigheten af att för kostnader
af ifrågakomna art söka betinga förmånligare betalningsvillkor än de i
anmärkningarna angifna.

Åtskilliga andra fall skulle ur de under 1909 och 1910 af marinförvaltningen
utfärdade anmärkningsakter kunna utletas, hvaruti genom
anmärkning och beslut i anmärkningsväg tillkommit förvaltningsdirektiv,
hvilka ej bort utfärdas på dylikt sätt. Det hade varit revisionens uppgift,
att i dylika fall delgifva civilafdelningen de erfarenheter om erforderliga
förvaltningsföreskrifter, som räkenskapsgranskningen gifvit anledning
till.

Det kan måhända häremot invändas, att det endast är ett trångsynt
och byråkratiskt betraktelsesätt, som förbjuder att i anmärkningsväg
utfärda, framför allt mindre viktiga, förvaltningsföreskrifter. Det är
emellertid ej kompetensen, som är det viktigaste vid förevarande frågas
bedömande. Hufvndsynpunkten är, att direktiv som de nämnda ej träffa
rätta vederbörande.

En anmärkning eller resolution å dylik vänder sig endast mot den
tjänsteman, som gjort sig skyldig till det anmärkta felaktiga förfarandet.
Eu förvaltningsföreskrift träffar däremot alla, som skola taga befattning
med i densamma berörda förhållanden. Det är fördenskull ej heller
ändamålsenligt, att i anmärkningsväg utfärda förvaltningsdirektiv, enär
hvarje ny befattningshafvare kan stå främmande för den genom anmärkning
tillkomna föreskriften.

Andra synpunkter af mera principiell innebörd äro, att anmärkning
ej bör utställas annat än å ett verkligt felaktigt tillvägagångssätt, d. v. s.
vid afvikelse från gällande bestämmelser eller tydliga förvaltningsgrundsatser,
äfvensom att någon skyldighet att efterkomma i anmärkningsväg
tillkomna förvaltningsföreskrifter icke kan anses föreligga.

Medelsförvaltningen inom marinen är, med bortseende från smärre
organisatoriska afvikelser, fördelad på följande enheter:

a) periferiska förvaltningsorgan: fartygsförvaltningarna och därmed

150

jämförliga förvaltningar (sjöreserven, skeppsgossekåren i Marstrand, kustpositionerna
m. fl.);

b) mellanorgan: flottans stationer och kustartilleriregementena; samt

c) centralorgan: marinförvaltningen.

Hvad den kamerala revisionen af de periferiska och mellanorganens
ekonomiska förvaltning angår, synes densamma höra öfverlämnas åt vid
flottans stationer förlagda afdelningar af den för hela statsverket gemensamma
revisionsmyndigheten, sammansatta på sätt nedan kommer att
utvecklas.

För att revisionen af de lägre organens medelsförvaltning förlägges
till flottans stationer tala flera skäl. Hvad särskildt fartygsräkenskapernas
kamerala granskning angår må här anföras, hvad oftanämnda
sakkunnige yttrat itråga om dessa räkenskapers granskning under
öfvergångsåret 1912 genom stationernas s. k. sjörevisioner:

»Det torde nämligen icke kunna bestridas, att det med hänsyn till
dessa räkenskapers säregna karaktär är synnerligen önskvärd! för revisionen,
att, därest den skall verka snabbt och sålunda kunna utan tidsutdräkt
och omgång erhålla upplysningar i frågor, hvilka från revisionens
synpunkt måste utredas, men hvilka ofta förklaras enbart med eu
muntlig upplysning, vara förlagd till den station, som fartygen tillhöra,
och där vederbörande redogörare efter slutad expedition äro att anträffa.
Har detta redan förut varit ett kändt och erkändt behof, torde det ännu
mera komma att framträda nu, när af särskilda skäl vederbörande inventarieuppbördsmän
komma att öfvertaga redogörarskapet för ammunitionsutredningen.
»

Hvad som här yttrats såsom motiv för, att under 1912 fartygsräkenskaperna
böra granskas genom sjörevisionerna, äger äfven tillämpning
ifråga om förläggandet af revisionen af samma räkenskaper för
framtiden till vid stationerna befintliga afdelningar af det centrala revisionsverket.
Det är gifvetvis i minst lika hög grad som beträffande
fartygsredogörelserna ifråga om stationernas egna räkenskaper af betydelse,
att upplysningar om förhållanden i räkenskaper och andra redogörelser,
hvilka synts revisionen anmärkningsvärda, kunna erhållas muntligen
och omedelbart. Endast genom muntliga, till redogörelserna sig
direkt hänförande, förklaringar kunna understundom tveksamheter angående
redovisnings riktighet undanrödjas.

Det är tydligen icke möjligt att konsekvent förlägga revisionsafdelningar
till hvarje plats för den lokala förvaltningens utförande.
Fördelarna häraf skulle icke stå i rimligt förhållande till kostnaderna.
Följden häraf blir icke blott, att de periferiska organens förvaltning

måste undergå kameral granskning inom den revisionsafdelning, som
har att granska respektive mellanorgans förvaltning, utan äfven att den
kamerala revisionen för olika mellanorgan måste utföras af samma revisionsafdelning.
På grund af mellanorgancns lokala fördelning medför
emellertid detta sammanförande ej någon större olägenhet. Till Karlskrona
bör sålunda förläggas den kamerala revisionen af dåvarande
flottstations och kustartilleriregementes jämte respektive periferiska
organs förvaltning. Och vid flottans station i Stockholm bör icke blott
stationens utan äfven Vaxholms kustartilleriregementes jämte underlydande
förvaltningsorgans redovisning undergå kameral revision.

Ett förläggande af revisionsorganen till stationerna skulle gifvetvis
i ett stort antal fall förebygga onödigt utfärdande åt anmärkning.
Anmärkningsproceduren bör, såsom redan har nämnts, tillgripas endast då
så är alldeles nödvändigt. Hvarje anmärkning får lätt — äfven om
så ej af revisionen afsetts — karaktär af en presumerad felaktighet i redovisningen.
En alltför ofta återkommande användning af anmärkningsförfarandet
i fall, där verklig anmärkning ej bort förekomma, framkallar
gifvetvis inom förvaltningen en aversion mot revisionsorganet, hvilken
icke är tjänlig att befordra den samverkan, som måste finnas mellan
det reviderade och den reviderande myndigheten. Såsom förut framhållits
bör en af den kamerala revisionens uppgifter vara att bidraga
till framkallandet af ändamålsenliga förvaltningsföreskrifter. Det är
gifvet, att det icke utan samverkan med förvaltningsorganen är möjligt
för revisionsmyndigheten att bilda sig eu riktig föreställning om de
gällande författningarnas brister och om behofvet af nya bestämmelser.
I statens intresse ligger gifvetvis äfven, att de anmärkningar
som göras blifva så uttömmande förklarade som möjligt är: endast
härigenom beredes revisionsmyndigheten tillfälle att till fullo sätta sig
in i föreliggande frågor. Användes anmärkningsförfarandet i onödan,
riskerar revisionsmyndigheten att äfven å berättigade anmärkningar
endast få de förklaringar, som vederbörande ansett absolut nödvändiga
för att uppvisa ohållbarheten af de gjorda anmärkningarna.

De af marinförvaltningen under åren 1909 och 1910 utfärdade
anmärkningsakter uppvisa ett flertal fall, där anmärkning användts men
diir, om revisionen varit förlagd till stationerna, användande af anmärkningsförfarande
varit alldeles obehöfligt. Detta gäller helt naturligt
i stor omfattning fall, där rent lokal kännedom om förhållandena kunnat
förebygga anmärkning.

I fråga om lämpligheten af att förlägga den utanför administrationen
stående kamerala revisionen till lokalförvaltningen må framhållas,

152

att den engelska finanskontrollmyndigheten har revisionsafdelningar vid
de olika liufvndstationerna för marinen.

Hvad beträffar sammansättningen af de föreslagna revisionskontoren
vid stationerna, bör såsom chef för hvartdera sättas eu juridiskt utbildad,
revisionstekniskt skolad, förste revisor. För öfrigt bör kontorens
personal bestå af nödigt antal revisorer, hvilka erhållit marinintendentsutbildning
och förvärfvat sig praktisk erfarenhet under tjänstgöring
som intendenter i olika befattningar, men hvilka tagit definitivt
afsked ur marinintendenturkåren och sålunda afsagt sig möjligheten att
inom densamma nå ATidare befordran.

Behofvet af juridiskt-kameralt utbildade chefer för revisionskontoren
torde ej behöfva motiveras närmare, i all synnerhet som åt dessa
bör lämnas befogenhet att besluta om anmärkningars utställande till
förklaring.

Syftet med att såsom kompetensvillkor för att blifva tjänsteman
vid revisionskontoren uppställa fordran på marinintendenturutbildning
torde däremot behöfva utvecklas och förslaget i denna del närmare
motiveras.

Ett nödvändigt villkor för att revisionsinstansernas antal skall
kunna undergå minskning utan att äfventyra den effektivitet i revisionen,
på hvilken man äfven i händelse af den nuvarande organisationens bibehållande
måste betydligt stegra krafven, har framhållits vara, att
den instans, som bibehålies, göres verkligen sakkunnig inom det förvaltningsområde,
som skall kontrolleras.

Särskild! om den kamerala revisionen skall kunna fylla den viktiga
biuppgiften att påpeka under revisionens gång upptäckta brister
i gällande författningar, är gifvetvis äfven verklig sakkunskap inom det
förevarande förvaltningsområdet af stor betydelse.

Det Bör till en början påpekas, att uppmärksamheten redan blifvit
läst å otillräckligheten af enbart kameral utbildning för de civila
tjänstemännen inom försvarsdepartementens ekonomiska öfverstyrelse!-.

Såsom vid framställningen af tillkomsten af marinförvaltningens
nuvarande revision anförts, yttrade 1905 års arméförvaltningskommitté,
att det sakliga bedömande af författningstillämpning och den granskning
af ändamålsenligheten af företagna utbetalningsåtgärder, som borde äga
rum inom arméförvaltningens civila revision, fordrade en utbildning,
hvilken icke kunde vinnas inom ämbetsverket utan måste förvärfvas
genom erfarenhet om förvaltningen i dess praktiska utöfning.

153

Fördenskull ansåg kommittén, att såsom villkor för erhållande af
ordinarie tjänst å första graden inom arméförvaltningen borde uppställas,
att vederbörande sökande tjänstgjort viss tid vid arméfördelningsintendentur
eller vid regements- eller motsvarande förvaltning.

IDOG års sakkunnige för omorganisation af arméförvaltningen intogo
visserligen en från kommittén afvikande ställning ifråga om granskningen
af ändamålsenligheten af vidtagna, utgifter föranledande, åtgärder.
Denna revision borde utföras af den å arméförvaltningens olika departement
samt å sjukvårdsstyrelsen tjänstgörande militära och civilmilitära
personalen. Den kamerala revisionen, hvilken skulle utföras af civila
revisorer, borde däremot inskränkas till att kontrollera utgifternas författningsenlighet
samt deras behöriga bokförande och verificerande.

Trots denna inskränkning af den civila revisionens uppgift förordade
sakkunnige, att sedan extra ordinarie tjänsteman i arméförvaltningen
fullgjort föreskrifven proftjänstgöring inom ämbetsverket, borde
han någon tid tjänstgöra hos regementsförvaltning eller arméfördelningsintendentur
för att erhålla insikt i förvaltningsärendenas behandling hos
lokalmyndigheterna.

1 enlighet med sakkunniges förslag upptogs i arméförvaltningens
instruktion den bestämmelse, att extra ordinarie tjänsteman, som blifvit
definitivt antagen, skall, därest han icke genomgått reservintendentskurs,
beredas tillfälle att under en tid af omkring sex månader — mot
ersättning af tre kronor om dagen — tjänstgöra i regementsintendents
eller fördclningsintendents expedition »för att erhålla insikt i förvaltningsärendenas
behandling hos lokalmyndigheterna)).

I det förslag till omorganisation af ämbetsverket, som marinförvaltningen
1907 afgaf, fanns ej något uttalande om tjänstgöring inom
lokalförvaltningen såsom villkor för erhållande af befattning inom
ämbetsverket, liksom ej heller om att tillfälle borde beredas de extra
ordinarie tjänstemännen inom verket att erhålla utbildning vid lokalförvaltningen
motsvarande den, hvilken i arméförvaltningens instruktion
tillförsäkrats detta ämbetsverks extra ordinarie tjänstemän.

De sakkunnige, som af chefen för sjöförsvarsdepartementet tillkallades
för att biträda med ytterligare utredning och affattande af
slutligt förslag beträffande marin förvalt ningens omorganisation, anslöto
sig emellertid till den af arméförvaltningskommittén ursprungligen
framkastade tanken om tjänstgöring vid lokalmyndigheterna af de extra
ordinarie tjänstemännen.

Desse sakkunnige yttrade nämligen:

»I nu gällande instruktion för arméförvaltningen är föreskrift,

154

att extra ordinarie tjänsteman, som blifvit definitivt antagen, skall, därest
lian icke genomgått reservintendentsknrs, beredas tillfälle att under eu
tid af omkring sex månader mot viss ersättning tjänstgöra i regementsintendents
eller fördelningsintendents expedition för att erhålla insikt i
förvaltningsärendenas behandling hos lokalmyndigheterna. Med hänsyn
till det nära samband, som måste äga rum mellan förvaltningsformerna
hos centralmyndigheten och de lokala myndigheterna, ligger det utan
tvifvel stor vikt uppå, att eu blifvande tjänsteman hos den centrala
myndigheten, bland hvars uppgifter tillsynen öfver den lokala förvaltningen
^och granskningen af dess resultat intaga ett framstående rum,
sättes i tillfälle att vinna åtminstone en allmän inblick i förvaltningsärendenas
behandling hos de lokala myndigheterna och ett genom åskådning
bildadt begrepp om föremålen för dessa myndigheters redogörelser.
Efter vår mening torde därför eu mot ofvan nämnda föreskrift i instruktionen
för arméförvaltningen svarande bestämmelse böra träffas med afseende
på extra ordinarie tjänstemän i marinförvaltningen, och synes
den ifrågavarande tjänstgöringen lämpligen kunna förläggas till räkenskapskontoren
vid flottans stationer och kustartilleriregementenas intendentsexpeditioner.
»

Marin förvaltningen förmälde sig i sitt utlåtande öfver sakkunniges
betänkande icke hafva något att erinra mot sakkunniges uttalanden angående
kompetensvillkor för anställning i civil tjänstemannabefattning
samt angående extra ordinarie tjänstemän.

Marinförvaltningens instruktion erhöll äfven i § 33 mom. 4 följande
stadgande:

»Extra ordinarie tjänsteman, som blifvit definitivt antagen, skall
beredas tillfälle att under en tid af omkring sex månader mot ersättning
af tre kronor om dagen tjänstgöra vid flottans station eller varf
eller å kustartilleriregementes intendentsexpedition för att erhålla insikt
i förvaltningsärendenas behandling hos lokalmyndigheterna.» b

Det är endast den ena af de båda synpunkter, från hvilka sakkunnige
för marin förvaltningens omorganisation ansett tjänstgöring vid
lokalförvaltningen nödig för tjänstemännen inom den centrala myndigheten,
som blifvit beaktad i marinförvaltningens instruktion. Sakkunnige

b Enligt inhämtad upplysning hafva tre extra ordinarie tjänstemän inom inarinförvaltningen
under en tid af omkring två månader deltagit i arbetet å räkenskapskontoret
vid flottans station i Stockholm. Denna tjänstgöring var emellertid föranledd
af en framställning från räkenskapskontorets chef om tillgodoseende af behofvet af ökad
arbetskraft.

hade ju afsett, att denua tjänstgöring skulle lämna tillfälle att vinna
icke blott en allmän inblick i förvaltningsärendenas behandling hos de
lokala myndigheterna utan äfven ett genom åskådning bildadt begrepp
om föremålen för dessa myndigheters redogörelser.

Det senare af dessa båda syftemål liar icke omnämnts i ifrågavarande
stadgande i marinförvaltningens instruktion. Och dock synes
just detta vara det mest beaktansvärda. Med själfva behandlingen af
förvaltningsärendena vid lokalmyndigheterna torde det nämligen äfven
utan tjänstgöring vid dessa vara möjligt att blifva så förtrogen, som
erfordras för centralmyndighetens handläggning af de ärenden, som röra
lokalförvaltningen. Eu viss tids tjänstgöring vid lokalorganen är emellertid
alldeles nödvändig för att tjänstemannen vid den centrala myndigheten
skall erhålla ett riktigt begrepp om föremålen för de underordnade
organens verksamhet. Detta gäller naturligen med så mycket större
giltighet, ju mera invecklad den ifrågavarande förvaltningsverksamheten
är.

I synnerhet inom marinen med dess allt mera förgrenade verksamhet
måste det möta stora svårigheter för den civile tjänstemannen
inom centralmyndigheten att blifva så bevandrad, att han utan större
eller mindre misstag kan fullgöra sina åligganden. Flottans stationer
och varf samt krigsfartygen äfvensom kustartilleriregementena och kustpositionerna
erbjuda så många speciella, för den civile, enbart akademiskt
utbildade, förvaltningstjänstemannen fullkomligt främmande förhållanden,
att endast en längre tids tjänstgöring vid de olika lokalorganisationerna
kan bibringa den förtrogenhet därmed, som bör lordras
af den tjänsteman, hvilken i centralmyndigheten har att bedöma de
lägre organens verksamhet och utfärda direktiv för denna.

På grund af hvad förut anförts om den kamerala revisionens uppgift
torde lätt inses, att hvad som nu sagts om tjänstemännen i marinens
öfverstyrelse äfven gäller om tjänstemännen i den myndighet eller
afdelning däraf, som har att ombesörja den kamerala revisionen af marinens
medelsförvaltning.

För den, som mera ingående sysslat med marinens förvaltningsförhållanden
torde det stå klart, att den tid af omkring sex månader,
som i marinförvaltningens instruktion ifrågasatts för inhämtande af »insikt
i förvaltningsärendenas behandling hos lokalmyndigheterna», val kan
vara tillräcklig för vinnande af kännedom om ärendenas formella handläggning
hos dessa myndigheter, men att den icke på långt när förslår
till att förskaffa erforderlig kunskap om föremålen för dessa myndigheters
verksamhet och för de af dem afgifna redogörelser. För erhål -

156

lande af denna reella erfarenhet ifråga om lokalförvaltningen torde det
för en tjänsteman med genomsnittsbegåfning och endast allmänt förval
tningsrättsliga insikter erfordras vida mer än årslångt intresseradt och
ihärdigt arbete.

Under dylika omständigheter synes det oi vifvel aktigt vara till
största fördel för staten, att tjänstemännen inom de kamerala revisionsorganen
— själfva centralmyndigheten för marinens förvaltningsväsen
kommer ej här ifråga — tages ur den tjänstemannakår, som genom
hela sin utbildning, teoretiskt och praktiskt, är i stånd att förskaffa
revisionen den sakkunskap beträffande den lägre förvaltningen inom
marinen, såväl i det hela som i detalj, hvilken är absolut nödvändig
för att den kamerala revisionen skall verka med erforderlig effektivitet
och erhålla tillräcklig auktoritet. Härmed afser jag marinintendenturkåten.

Gifvetvis skola emellertid invändningar framställas mot, att marinintendenter
erhålla rätt till anställning i en afdelning af den centrala
revisionsmyndigheten (kammarrätten) och att dessa skulle komma att
utöfva kontroll öfver förutvarande kårkamraters ämbetsutöfning.

Såsom villkor för anställande såsom tjänsteman i kammarrätten
fordras för närvarande att vederbörande aflagt examen till rikets rättegångsverk,
juris kandidat- eller kansliexamen. För de centrala förvaltningsmyndigheter,
hvilka hafva att utföra revision af dem underlydande
organs förvaltning, äro däremot icke dessa examina såsom regel fastslagna
såsom kompetensvillkor. Det är gifvet, att äfven hvad kammarrätten
beträffar de nämnda examina icke få utgöra något oöfverstigligt
hinder för användande inom kontrollmyndigheten af personer med
kvalifikationer, hvilka kunna garantera största möjliga sakkunskap i
kontrollens utöfvande. — Det förtjänar här påpekas, att för den ungerska
räkenskapsrätten, med dess höga kvalifikationer för anställning inom
verket, är föreskrifvet, att i den mån fackkunskap är nödig för revisionens
utförande, undantag kan göras från de allmänna kvalifikationsbestämmelserna
och anställning vinnas af tjänstemän med den för respektive
fackområde föreskrifna utbildningen.

Hvad den reella kompetensfrågan angår, torde man i första rummet
vilja påstå, att en person med enbart marinintendenturutbildning saknar
nödiga förvaltningsrättsliga insikter. Det gäller då att tillse, huruvida
den allmänna kunskap i förvaltningsrätt, hvilken erhålles genom de
nämnda universitetsexamina, är af så mycket högre kvalitet än den
speciella, som meddelas i marinintendenturskolan.

Vid universiteten afläggas numera inom de j uridiska fakulteterna

157

— äfvensom vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga afdelning
— endast juris kandidat och kansliexamina. I båda ingår ämnet
•förvaltningsrätt. 1 juris kandidatexamen är detta ämne det, som af alla
i denna examen ingående synes tillmätas minst tid. I kansliexamen
har ämnet fått en proportionsvis större betydelse, på grund af att de
rent juridiska ämnena i denna examen fått minskadt utrymme. Kursen
är för kansliexamen i hufvudsak densamma som för kandidatexamen,
dock äro fordringarna å detaljkunskap mindre i kansliexamen. En
väsentlig: del af förvaltningsrätten torde den rena kommunalrätten intaga.
Frånräknas vidare den tid, som tages i anspråk för studium af
kyrkorätten samt af till mantalsskrifnings-, fattigvårds- och lösdrifvarlagstiftningen
hörande författningar, hvilka äro af jämförelsevis speciell betydelse,
torde det vara tydligt, att af den tid af högst en half termin,
hvilken anslagits åt ämnet förvaltningsrätt, icke stor del kan komma att
ägnas åt den mera allmänna statsförvaltningsrätten. I förbigående må
nämnas, att enligt fastställd studieplan vid en af de juridiska fakulteterna
ämnena förvaltningsrätt och rättshistoria — hvilket senare af de båda
ämnena torde vara det större — äro afsedda att i juris kandidatexamen
helt inläras och tenteras under en vårtermin, som tillika är beräknad
att användas för genomgående af föreskrifven praktisk kurs och
att medgifva inställelse till tjänstgöring vid beväringsrekrytskola vid
infanteriet, hvilken numera i regel börjar i midten åt april månad.
Den undervisning i statsförvaltningsrätten, som, utöfver det redan anförda,
vid universiteten bibringas, blir i hufvudsak inskränkt till en
kortfattad framställning af förvaltningens allmänna organisation samt
till eu summarisk redogörelse för de högre och lägre förvaltningsorganens
hufvuduppgifter och verksamhetsformer i enlighet med gällande
instruktioner. Någon egentlig författningskunskap utöfver de ofvan berörda
förordningarna erfordras icke.

Den administrativa författningskunskap, som i de ifrågavarande
examina meddelas i andra ämnen än förvaltningsrätt, hufvudsakligen
i finansrätt, är af den natur, att den ej gärna kan hafva någon som
helst betydelse för utförande af kameral revision af marinens förvaltning.

Vid marinintendentskolan förekommer visserligen icke förvaltningsrätt
såsom särskildt undervisningsämne. Men dels meddelas vid
undervisningen i statskunskap såväl allmän kännedom om den högre
statsförvaltningsorganisationen som ock kunskap om kommunallagarna,
dels ägnas i marinintendentskolan ett ingående studium icke blott åt
reglementet för marinen utan äfven åt öfriga för marinens förvaltning
gällande förordningar och författningar. Den mycket detaljerade och

158

omfångsrika kännedom, som härigenom bibringas ifråga om ett stort
och viktigt område af statsförvaltningen, torde om icke fullständigt så
dock till stor del uppväga den allmänna insikt i ett flertal statens verks.
och inrättningars organisationer, som vid universiteten erhålles genom
ett studium för ämbetsexamina af ämnet förvaltningsrätt. Äfven om
marinintendentens fullständiga kännedom om marinens förvaltning icke
anses kunna ersätta den juridiskt utbildade tjänstemannens kunskap om
statsförvaltningen i allmänhet, torde detta ej vara skäl för att utestänga
marinintendenterna från de tjänster inom statens centrala revisionsmyndighet,
som här äro i fråga. Tv om det måste anses vara af stor
nytta för finanskontrollorganet att tillgodogöra sig den sakkunskap, som
endast är att finna inom marinintendenturkåren, så torde det framstå
såsom klart att staten skulle vara verkligen betjänt med att träffa anstalter,
hvarigenom åt marinintendenterna kunde bibringas den allmänna
förvaltningsrättsliga kunskap, hvilken skulle göra dem skickade att till
alla delar fylla de ifrågavarande revisorsplatserna. Af hvad som anförts
torde nämligen hafva tydligt framgått, att det måste draga flera
gånger längre tid för en akademiskt utbildad tjänsteman att förskaffa
sig en ytlig kunskap om marinens förvaltning och föremålen för densamma
än den tid, som skulle erfordras, för att den inom marinens
förvaltning verkligen sakkunnige intendenten skulle kunna förvärfva
erforderlig allmän förvaltningsrättslig kunskap. Att träffa nödiga
anstalter för bibringande af denna kunskap torde låta sig göra utan
nämnvärda svårigheter, hvilka flerfaldigt skulle uppvägas genom de vunna
fördelarna. Antingen skulle man kunna utvidga undervisningen inom
marinintendentskolan i ämnet statskunskap till att omfatta äfven allmän
statsförvaltningslära. Detta torde låta sig göra utan att utsträcka undervisningstiden
i intendentskolan. Ifrågasättas kan för öfrigt om icke
hufvudvikten vid undervisningen snarare borde läggas på förvaltningsläran
än på den rena statskunskapen. Det andra alternativet vore att
låta marinintendentseleverna under deras utbildningstid i Stockholm
begagna sig af den undervisning, som vid härvarande högskola meddelas
uti ämnet förvaltningsrätt. — Att härutinnan framställa något
bestämdt förslag kan jag naturligen icke inlåta mig på, helst som ju
frågan rörande utbildningen för anställning vid marinintendenturkåren
för närvarande ligger under utredning. I detta sammanhang må erinras
om att de sakkunnige, som i juni månad innevarande år afgåfvo betänkande
angående marinintendentutbildningens ordnande, särskilt tagit
hänsyn till nödvändigheten af att utbildningen »jämte de för den speciella
intendenturtjänsten afsedda kunskaperna äfven bibringar de allmänna

159

författningskunskaper, som göra intendenturtjänstemannen fullt kompetent
för kamerala sysslor». I enlighet med detta uttalande hafva de sakkunnige
afgifvit sitt förslag i fråga om marinintendeutselevernas utbildning
i författnings- och förvaltningskunskap.

Den andra hufvudinvändningen, som kan göras mot marinintendenters
anställande inom finanskontrollmyndigheten, torde vara, att
svårigheter skulle uppstå för dessa revisorer att fullt opartiskt bedöma
förutvarande kårkamraters ämbetsförvaltning. Vid ett närmare skärskådande
af denna invändning måste man emellertid medgifva, att densamma
ej kan tillmätas någon verklig betydelse. Utdragas konsekvenserna
af det betraktelsesätt, som ligger till grund för en d)dik invändning,
kommer man därtill, att finanskontrollmyndighetens tjänstemän aldrig finge
hafva tjänstgjort i de förvaltningsmyndigheter, som det gäller att kontrollera.
Utgående från en alldeles motsatt princip har man inom kammarrätten
sökt att försäkra sig om framstående arbetskrafter från andra ämbetsverk,
genom att åt kammarrättens revisorer utverkats högre aflöning än den,
som inom andra centralämbetsverk tillkommer tjänstemän i motsvarande
lönegrad. Om det för öfrigt vore tänkbart — hvilket naturligen ej
kan komma ifråga — att de från marinintendenturkåren utgående revisorerna
skulle visa någon benägenhet att ej med tillräcklig effektivitet
utföra sitt granskningsarbete, må blott erinras om, att chefen för revisionskontoret
bör hafva i sin hand att genom stockprof granska kontrollutöfningen
af de honom underställda revisorerna. För öfrigt torde
befintligheten af anmärkningsarfvode utgöra en sporre att förebygga
slapphet i kontrollen.

Fin annan konsekvens af det antydda åskådningssättet ifråga om
revisionens partiskhet är, att man bör frånkänna den revision, hvilken
sker inom vissa centrala myndigheter, allt värde, enär den utföres af
personal ur samma tjänsteman na stab som den hvilken skall kontrolleras.
Så är ju exempelvis fallet inom generalpoststyrelsen. Inför dylika
konsekvenser torde ingen vilja urgera den anförda åsikten om olämpligheten
af att för revision af marinens förvaltning använda personer med
marinintendentutbildning, hvilka upphört att tillhöra marinen och som
ej kunna erhålla vidare befordran inom marinintendenturkåren.

Det bör vid behandlingen af denna fråga påpekas, att man i
Frankrike och Danmark icke dragit i betänkande att för kontroll af
försvarsväsendet använda militär och civilmilitär personal.

I Frankrike har sålunda sjöförsvarsministern till sitt förfogande
en s. k. kontrollkår (De corps du contröle de 1’administration de la

160

marine), hvilken har att utöfva en synnerligen vidsträckt förvaltningskontroll,
såväl föregående förvaltningsåtgärderna som efterföljande dem.
Denna kontrollkår rekryteras bland marinens officerare, ingenjörer och
och intendenter i kaptens eller motsvarande grad.

1 Danmark har man — så sent som år 1908 — flyttat revisionen
af arméns förvaltning från finansministeriet, hvarunder revisionen i personellt
hänseende förut lydde, till krigsministeriet, hvilket nu liksom
förut har att afgöra uppkomna anmärkningar. Samtidigt med nämnda
förflyttning hafva anstalter träffats för att i mån af afgång ersätta den
förutvarande civila revisionspersonalen med officerare och civilmilitärer
(»embedsmamd af Havren»). Detta har nämligen ansetts nödvändigt för
att förebygga, att ej revisionen skall nedsjunka till enbart ren räkenskapskontroll.
För att bevara en ständig känning med armén och de
förhållanden, hvarunder dess förvaltning föregår, har man för den från
armén kommande revisionspersonalen beredt möjlighet att återgå till
respektive befattningar inom armén efter tjänstgöring inom krigsministeriets
revision.

Genom den tekniska revision som, enligt hvad närmare nedan utvecklas,
bör äga rum af marinens förvaltning, vinnes den kontakt med
förvaltningsmyndigheternas verksamhet, hvilken man i Danmark — på
bekostnad af revisionens oberoende — vunnit genom revisionspersonalens
bibehållande vid respektive militära befattningar. Inom de af mig föreslagna
marinrevisionskontoren kommer för öfrigt en ganska stark
omsättning att äga rum bland personalen, enär i regel ifrågavarande
revisorstjänster torde komma att besättas med jämförelsevis äldre marinintendenter
med praktisk erfarenhet från skilda områden. Detta blir
nämligen en följd af att aflöningen såsom revisor inom den centrala
revisionsmyndigheten är högre än för motsvarande grad inom marinintendenturkåren.
En annan icke mindre viktig följd häraf blir gifvetvis,
att ifrågavarande revisorsplatser komma att rekryteras ur eliten af
marinintendenturkåren. — I detta sammanhang torde äfven böra påpekas,
att det ej synes lämpligt, att marinintendent omedelbart vinner anställning
inom den centrala revisionsmyndigheten. En tids proftjänstgöring
torde böra föreskrifvas, innan definitiv anställning som revisor kan
vinnas. Under denna tid bör naturligen intendenten bibehållas vid sin
tur inom marinintendenturkåren.

Af hvad som nu anförts ifråga om revisionskontoren vid flottans
stationer torde tydligt hafva framgått, att här förevarande förslag icke
äger någon gemenskap med det i nådig proposition till 1898 års

161

riksdag framlagda förslaget att till de olika arméfördelningarna förlägga
revisionen af underlydande regementens och kårers förvaltning. Enligt
•1898 års förslag skulle revisionen utföras inom arméfördelningsintendenturerna.
Nu framlagda förslag beträffande revisionen af marinens
förvaltning hvilar på en helt annan grund, hvarför de betänkligheter
Som mötte det 1898 framlagda förslaget på grund af armérevisorernas
osjälfständiga ställning och därmed sammanhängande förhållanden icke
finna tillämpning på det här föreliggande förslaget.

Hittills har endast behandlats den kamerala revisionen af de
periferiska och mellanorganens förvaltning. Hvad angår revisionen af
de centrala marinmyndigheternas redovisning, tala alla skäl försatt
denna förlägges till marinrevisionskontoret i Stockholm.

Rörande anmärkningsmålens behandling inom marinrevisionskontoren
må här blott anföras, att anmärkning torde kunna af vederbörande
förste revisor utställas till förklaring, medan beslutanderätten, efter det
ärendet fullständigt beredts inom revisionskontoret, förbehålles kammarrätten.

Behofvet af tjänstemän vid revisionskontoren torde böra blifva
föremål för särskild utredning. Här synes endast behöfva framhållas,
att genom den föreslagna ordningen en besparing i det nu befintliga
antalet af personalen för revision af marinens redovisning kan äga rum,
dels genom att sjörevisionen vid stationerna indrages, dels genom att
den centrala revisionen förlägges till eu instans, medan den för närvarande
är fördelad på två myndigheter.

Skulle emellertid, mot förmodan, afgörande betänkligheter af en
eller annan art kunna resas mot ett utförande af revisionen af marinens
förvaltning hos kammarrättsafdelningar, Indika lokalt förläggas till eller
rättare invid stationerna, så synes detta icke i någon mån rubba det
grundväsentliga i mitt förslag, som är, att den kamerala revisionen
resolut frånskiljes den positiva förvaltningen och ålägges ett utanför
stående revisionsverk, hvilket för fullgörande af denna uppgift utrustas
med verklig sakkunskap. Kan det esentiella i mitt förslag vinnas genom
marinrevisionens lokala förläggande till kammarrätten i bufvudstaden,
har jag däremot intet annat att erinra än att en sådan anordning synes
mig vara mindre praktisk.

Det har i det föregående framhållits, att en af förutsättningarna
för, att den kamerala revisionen af marinens förvaltning skall kunna

162

undandragas centralförvaltningen, är, att den tekniska kontrollen bibehålies
hos centralmyndigheten och att denna kontroll göres i högsta möjliga
grad effektiv.

Såsom förut påpekats förefinnes icke mellan teknisk och kameral
revision sådant samband, att det nödvändiggör, att båda slagen af revision
utföras inom samma myndighet. Det kan fördenskull icke möta några
hinder, att medan den kamerala revisionen af redovisningen för marinens
förvaltning förlägges till den centrala revisionsmyndigheten, den tekniska
revisionen bibehålies hos de centrala förvaltningsorganen.

Teknisk revision skulle sålunda enligt den af mig i annat sammanhang
föreslagna omorganisationen af marinens centralförvaltning komma
att utöfvas inom såväl marinens tekniska som dess ekonomiska öfverstyrelse.

Ett nödvändigt villkor för att den tekniska revisionen skall leda
till åsyftadt resultat är att den utföres af personal med verklig sakkunskap.
Det bör sålunda ej få förekomma att, såsom inom marinförvaltningens
intendentafdelning under en längre tid varit förhållandet,
den tekniska revisionen inom de icke militära afdelningarna af centralstyrelserna
utföras genom officerare. Det säger sig själft, att den
■tekniska revision, som utföres af personal med annan utbildning än den,
som erfordras för utförande af öfrig verksamhet inom den ifrågavarande
förvaltningsgrenen, blir af föga värde.

För att syftet med den tekniska revisionen — framkallandet af
erforderliga förvaltningsdirektiv — skall nås, fordras äfven, att denna
revision utföres af personal, som har att deltaga i den positiva förvaltningsverksamheten
i öfrigt. Endast härigenom erhålles garanti för att den
granskande tjänstemannen utför sitt arbete i enlighet med de intentioner,
som ligga till grund för centralmyndighetens verksamhet. Om ej granskningen
står i ständig växelverkan med öfrigt arbete inom det ifrågavarande
centralorganet, löper den tekniska revisionen fara att koncentrera
sig på att söka upptäcka gjorda felaktigheter i stället för att rikta sin
sträfvan på att sätta den verksamhet, hvars oriktiga utöfvande konstaterats,
i samklang med centralleduingens afsikter. Det är här icke i
främsta rummet fråga om syftet med de förvaltningsföreskrifter, som
gällt vid tidpunkten för den granskade förvaltnings verksam hetens utöfvande,
utan syftet med de vid tiden för redogörelsernas granskning
gällande bestämmelserna, da t. o. in. om nya föreskrifter äro under
utarbetande kan den tekniske granskaren taga hänsyn till dessa.

På denna punkt visar sig en af de principiella skiljaktigheterna

163

mellan kameral och teknisk revision. \id den iörra skall nämligen endast
tagas hänsyn till de vid tiden för den reviderade förvaltningens utförande
gällande bestämmelser. Om afvikelse från dessa förekommit, skall formell
anmärkning göras. Har ett belopp utbetalts för mycket, en utgift
verificerats på ofullständigt sätt eller debitering a orätt titel ägt rum,
så måste anmärkning framställas, äfven om senare nya föreskrifter utfärdats,
enligt livilka förfarandet varit i sin ordning. Den tekniska
revisionen däremot bar endast att tillse, att för framtiden ingå förvaltningsåtgärder
vidtagas, hvilka strida emot ledningens afsikter.

Den kamerala revisionen ser sålunda tillbaka, den tekniska bör
se framåt.

En följd af hvad som anförts om, att den tekniske granskaren bör
taga del i öfrigt positivt förvaltningsarbete, är att man inom förevarande
förvaltningsorgan, i stället för att öfverlämna den tekniska revisionen
åt en särskildt för detta arbete afsedd tjänsteman, bör fördela arbetet
ifråga på de olika tjänstemännen inom afdelningen eller byrån. Härvidlag
bör naturligen granskningen fördelas i enlighet med samma grund, som
gäller för arbetsfördelningen i öfrigt.

Ett synnerligen viktigt hjälpmedel för ett rätt utförande af granskningen
från teknisk synpunk är statistik. Ur en rationellt och tillförlitligt
uppgjord statistik framgår nämligen ofta omedelbart, hvar felaktigheter
äro att Unna och hvar ingripande bör ske. k ramför allt för
bedömande af erforderligheten af nya bestämmelser för hushållningens
reglerande är statistiken af ovärderlig nytta.

Exempel på statistikens värde, kunna hämtas ur den af mig förebragta
utredningen angående reservationsanslaget till flottans öfningar.
De stafistiska sammanställningar af olika art, som i båda^ delarna af
det häröfver afgifna betänkandet äro intagna, hafva varit åt en grundläggande
betydelse för bedömande af åtskilliga spörsmål. Särskildt må
erinras om frågan om kolkonsumtionen, hvilken varit omöjlig att utreda
utan statistisk bearbetning af det föreliggande räkenskapsmaterialet.

Äfven för den kamerala revisionen kali statistiken vara af nytta.
I den berörda utredningen påvisas detta särskildt ifråga om marinförvaltningens,
ur de reviderade räkenskaperna sammanbragta, s. k.
likvidsammandrag, hvilka äro rent statistiska handlingar. Om det
exempelvis, såsom fallet varit, visat sig, att för samma slags öfningar
och under liknande förhållanden i öfrigt enligt likvidsammandragen
konsumerats ammunitionsutredning till mångfaldigt större värde å ett
fartyg än å ett annat af samma slag, föreligger uppenbarligen anled -

164

ning till förnyad kameral granskning af det till grund för statistiken
liggande räkenskapsmaterialet.

1 detta sammanhang torde böra påpekas vikten af att skilja mellan
räkenskap och statistik. \ isserligen kunna räkenskaper så uppgöras, att
statistik omedelbart framgår däraf. Men statistiken bör ej vid räkenskapernas
uppgörande tillgodoses på räkenskapsmässighetens bekostnad.

Att räkenskap och statistik sammanblandats med hvarandra har
otvifvelaktigt varit orsak till, att så ofta de svenska statsräkenskaperna
varit invecklade och svårförståeliga.

Medan räkenskaperna och till dem hörande räkenskapsmässigt affattade
redogörelser för förrådseffekter in. m. ensamt utgöra material för
den kamerala revisionen, erfordras för den tekniska revisionen äfven annat
material, särskildt för statistikens framställande. Rapporter af olika slag,
t. ex. om kolförbrukning å fartyg under olika förhållanden, kunna äfven
med stor fördel användas för statistiskt ändamål.

1 enlighet med hvad i det föregående framhållits bör sålunda i
den tekniska revisionens uppgift ingå att, efter ett så vidt möjligt för
hela marinen gemensamt system, uppgöra statistik öfver sådana förhållanden,
som till fördel för förvaltningens utförande och ledande kunna
göras till föremål för statistisk sammanställning.

Af den tekniska revisionens natur framgår slutligen, att densamma
ej nödvändigt behöfver sträcka sig till alla detaljer i resp. räkenskaper
och redogörelser. Den detaljerade kontrollen åligger den kamerala revisionen,
som har att göra anmärkning å alla under förvaltningen förekomna
oegentligheter. Den tekniska revisionen kan i nödfall inskränkas
till att genom s. k. stickprof kontrollera olika grenars verksamhet. En
viss sannolikhet förefinnes nämligen för, att liknande förvaltningsfrågor
af samma myndighet behandlas på samma eller liknande sätt. Dock
bör i regel äfven den tekniska revisionen utsträckas till alla kontrollerbara
förvaltningsåtgärder.

Af vikt för revisionens effektiva utförande är att samverkan äger
rum mellan teknisk och kameral kontroll.

Det för uppnående af denna samverkan ändamålsenligaste tillvägagångssättet
torde vara, att sedan den kamerala revisionen fullgjort på
densamma ankommande granskning, räkenskaperna öfverlämnas till de
olika tekniska revisionsorganen. Samtidigt med granskningsmaterialet
bör meddelas uppgift på de fall, där den kamerala revisionen framställt

anmärkningar. Framgår häraf att anmärkning icke framställts å förhållanden,
som enligt den tekniska revisionens uppfattning kräft formell
anmärkning, bör redogörelse för dessa fall upprättas och meddelas
kameralrevisionen, som ensam beslutar, om anmärkning skall utställas.

Det torde icke vara lämpligt, att i de instruktionsbestämmelser,
som skola ersätta det i § 24 mom. 2 af marinförvaltningens nuvarande
instruktion förefintliga stadgandet om den tekniska revisionens uppgift,
använda termen teknisk revision. Terminologien har gifvetvis ett visst
suggererande inflytande. Och såsom upprepade gånger framhållits gäller
det att förekomma, att den verksamhet, som i det föregående generellt
betecknats med termen teknisk revision, ej blir inskränkt till negativ
revision utan får form af positivt förvaltningsarbete.

För marinens tekniska och ekonomiska öfverstyrelser bör sålunda
i förevarande ämne stadgas att genom granskning af de till
ämbetsverkens verksamhet sig hänförande räkenskaper, förråds redogörelser
och rapporter, de olika byråerna skola följa den lägre förvaltningens
gång, i ändamål att tillse, huruvida gällande författningar tarfva förklaringar
eller ändringar eller ock särskilda direktiv erfordras för vinnande
af planmässighet och sparsamhet i förvaltningens utförande.
Upptäckes vid denna granskning sådana afvikelser från gällande bestämmelser,
som synas vara af beskaffenhet att böra föranleda formell
anmärkning, ehuru dylik ej af kammarrättens marinrevisionskontor framställts,
bör redogörelse för de anmärkningsvärda förhållandena lämnas
vederbörande revisionskontor.

öfverreyisorer för kommersiell och industriell kontroll.

1 motsats till hvad som i allmänhet gäller om statens ämbetsverk
— de affärsdrifvande verken undantagna — måste på en stor del af
marinmyndigheternas verksamhet rent kommersiella och industriella synpunkter
anläggas. Här må blott erinras om de betydande upphandlingar
af kol, proviant- och beklädnadsartiklar m. in., som genom marinmyndigheterna
måste ombesörjas, samt om den mycket omfattande
industriella driften å flottans varf. För att rätt kunna bedöma utförandet
af dessa uppgifter, från allmän statsfinanssynpunkt, erfordras
större erfarenhet inom det kommersiella och industriella området än
den, som kan finnas inom marinrevisionskontoren äfvensom inom marinens
tekniska öfverstyrelse, resp. den af mig föreslagna intendenturbyrån
i förvaltningsöfverstyrelsen. Särskild! är en dylik öfverrevision erfor -

166

derlig ifråga om den ekonomiska verksamhet, som utöfvas af centralförvaltningen
och som sålunda endast är underkastad permanent kontroll
af den centrala finanskontrollmyndigheten.

Såsom i afdelningen om tillkomsten af marinförvaltningens nuvarande
revision anförts ansågo sig 1907 års sakkunnige för afgifvande af slutligt
förslag till omorganisation af marinförvaltningen böra fästa uppmärksamheten
på behofvet och lämpligheten af att marinförvaltningens
egen ganska betydande medelsförvaltning och redovisning blefve föremål
för en granskning, som särskild! i sakligt afseende vore ägnad att
fylla sin uppgift på ett mera effektivt sätt, än som torde kunna förväntas
af revisionen inom kammarrätten. Utan att vilja framställa
något bestämdt förslag erinrade sakkunnige om, att beträffande järnvägsstyrelsen
behofvet af såd^ti särskild granskning blifvit tillgodosedt.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet stiillde sig emellertid tveksam
till de sakkunniges förslag i denna del. Departementschefen hänvisade
till att för arméförvaltningens vidkommande någon dylik öfverrevision
icke varit ifrågasatt, samt framhöll, att järnvägsstyrelsens verksamhet
torde vara af sådan beskaffenhet, att för densamma egenartade anordningar
i fråga om kontrollen kunde anses lämpliga. Genom anlitande
af konsulenter vid handläggning af frågor om afslutande af leveransaftal
eller andra kontrakt rörande materialier och förnödenheter i större
omfattning torde eu ytterligare garanti vinnas för, att dessa frågor
komme att behandlas med nödig klokhet och omtanke. Särskild! med
fästadt afseende härå ansåg sig departementschefen icke böra tillstyrka,
att en särskild revision af marinförvaltningens medelsförvaltning anordnades.

I motsats härtill förmälde sig 1908 års riksdag i skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående marinförvaltningens omorganisation hålla före, att
förslaget om en saklig revision af ämbetsverkets egen medelsförvaltning
vore synnerligen beaktansvärdt. Då emellertid någon framställning om
anordnande af eu sådan revision icke förelåge, ville riksdagen endast
framhålla önskvärdheten af att denna fråga vunne vederbörligt beaktande.

Då marinförvaltningen på nådig befallning i oktober 1908 afgaf förslag
till ny instruktion för ämbetsverket, yttrade marinförvaltningen
följande om den af riksdagen ifrågasatta revisionen af ämbetsverkets
egen medelsförvaltning:

»Såvidt marinförvaltningen har sig bekant, har något behof af
att ämbetsverkets medelsförvaltning och redovisning blefve föremål för
någon granskning utöfver den revision, som äger rum i kammarrätten,
hitintills icke i något afseende påvisats eller eljest gjort sig gällande.

167

Vid sådant förhållande, och då en dylik ytterligare granskning af medelsförvaltningen
gifvetvis komme att verka hindrande för arbetets gång i
öfrigt i marinförvaltningen, kan ämbetsverket icke vitsorda lämpligheten
af anordnandet af sådan särskild revision. Skulle emellertid det oaktadt
sådan finnas böra komma ifråga, torde den böra anordnas efter enahanda
grunder som den i gällande nådiga instruktion för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar föreskrifna revision af järnvägsstyrelsens
förvaltning.))

Såsom af redogörelsen för bestämmelserna angående revisionen af
marinens förvaltning framgått, bär emellertid någon särskild granskning
af marinförvaltningens egen medelsförvaltning icke blifvit införd.

Vid ett närmare betraktande af de skäl, som af chefen för sjöförsvarsdepartementet
anfördes mot saklig dylik granskning, synas dessa
icke vara tillräckligt vägande.

Förhållandena inom arméförvaltningen äro i viss mån olika dem
inom marinförvaltningen. Inom det förra ämbetsverkets verksamhet
saknas exempelvis motsvarighet till den senare myndighetens befattning
med varfsdriften samt med upphandlingar af kol m. in. I dessa hänseenden
står marinförvaltningens verksamhet järnvägsstyrelsens nära.
För öfrigt är ej osannolikt att en sådan särskild revision, som föreslagits
beträffande marinförvaltningens egen redovisning, äfven kan vara
önskvärd ifråga om arméförvaltningens synnerligen omfattande medelsförvaltning.

I afseende på den af departementschefen anförda åsikten, att tillkomsten
af merkantila konsulenter skulle göra den särskilda revisionen af
marinförvaltningens egen medelsförvaltning öfverflödig, må med instämmande
citeras, hvad sakkunnige för afgifvande af förslag angående
flottans och kustartilleriets upphandlings- och entreprenad väsen de i sitt
under mars månad 1909 afgifna betänkande, efter anförande af 1908
års statsutskotts med riksdagens skrifvelse likalydande yttrande, i denna
fråga uttalat:

»Konsulenterna böra visserligen såsom rådgifvare blifva ett godt
stöd för myndigheterna vid besluts fattande i upphandlingsärenden och
kunna sålunda förväntas komma att väsentligt bidraga till att dessa
ärenden komma att behandlas med nödig klokhet och omtanke, men
dels är myndigheten naturligtvis icke bunden af konsulentens mening,
dels torde en afsevärd del af marinförvaltningens medelsförvaltning vara
af den natur, att densamma står alldeles utom det område, inom hvilket
konsulenterna kunna komma att utöfva inflytande. Den sakliga revisio -

168

nen torde sålunda enligt sakkunniges åsikt icke böra anses ersatt genom
konsulenterna, utan behofvet af densamma lärer få anses förefinnas
oberoende af deras tillkomst.»

Rörande de af marinförvaltningen åberopade skälen mot införandet,
af den föreslagna revisionen må dels erinras, att fullt bindande
bevis för förslagets nödvändighet lika litet bär som ifråga om andra
reformer torde vara möjliga att prestera, dels att det alls icke är nödvändigt,
att en granskning som den föreslagna skulle »verka hindrande
för arbetets gång i öfrigt i marinförvaltningen». Denna revision skulle
gifvetvis efterfölja förvaltningsverksamheten i ämbetsverket. Erforderligt
tillhandagående med nödiga upplysningar eller eventuellt bemötande af
yttranden i revisorernas berättelser öfver granskningen, lärer ej kunna
komma att utgöra något verkligt hinder för arbetets gång i marinförvaltningen.
För öfrigt får naturligen ej en sådan omständighet, som
att arbetet inom en myndighet skulle försvåras genom införande af
kontroll å densamma, verka hindrande för kontrollens genomförande.

I'' infordradt yttrande öfver det ofvan nämnda betänkandet af sakkunnige
för marinens upphandlings- och entreprenadväsende, dateradt
den 10 april 1911, har marinförvaltningen i förevarande fråga anfört,
att hvad anginge den af de sakkunnige ifrågasatta särskilda sakliga
revisionen af marinförvaltningens egen medelsförvaltning, ämbetsverket
hyste de högsta betänkligheter mot att ytterligare öka serien af revisioner
inom marinens förvaltning, helst svårigheter komme att uppstå att för
ett sådant ändamål finna kompetenta fristående personer. Ämbetsverket
erinrade om, att Kung!. Magt år 1908 icke fann skäl föreslå riksdagen
anordnande af dylik, då af de sakkunnige för utredning angående ämbetsverkets
omorganisation ifrågasatt revision, samt förmälde tillika, att
riksdagen icke haft något att i anledning häraf erinra.

Såsom af den föregående framställningen framgår, är detta sista
meddelande ej fullt riktigt. Riksdagen har tvärtom uttryckligen uttalat
sin anslutning till tanken om särskild revision af marinförvaltningens
egen medelsförvaltning, och marinförvaltningen har själ!'' yttrat sig med
anledning häraf redan 1908.

Hvad angår de af marinförvaltningen år 1911 anförda skälen
mot den föreslagna öfverrevisioDen må framhållas, att enligt det förut
af mig framlagda förslaget den nu befintliga serien af revisioner inom
marinens förvaltning kommer att nedbringas till enbart den tekniska
revisionen inom marinens öfverstyrelse samt att, om öfverrevisionens
uppgift inskränkes till kommersiell och industriell kontroll, någon större

169

svårighet att finna kompetenta revisorer utanför marinens förvaltning
ej torde förefinnas.

Enligt mitt förmenande bör en speciell öfverrevision för marinens
ekonomiska förvaltning få delvis mera vidgad delvis mera inskränkt
befogenhet än den riksdagen och de nämnda sakkunniga ifrågasatt.

A ena sidan bör nämligen öfverrevisionen icke inskränka sin
granskning till öfverstyrelsens verksamhet, å andra sidan bör dess
granskning ej omfatta all den medelsförvaltning, som utöfvas af öfverstyre!sou.

Såsom till en början framhållits, är det enligt mitt förmenande
kontroll af de maritima myndigheternas verksamhet från kommersiell
oeh industriell synpunkt, som kommer att blifva erforderlig, äfven om
den af mig föreslagna organisationen af marinens revisionsväsende blir
genomförd. Kommersiella och industriella synpunkter måste emellertid
anläggas icke blott på öfverstyrelsens utan äfven på do lägre organens,
framför allt varfvens, verksamhet. Därför bör eu öfverrevision icke
inskränka sin granskning till marinförvaltningens egen ekonomiska verksamhet
utan äfven utsträcka densamma till de lägre marinmyndigheternas
fullgörande af dem åliggande uppgifter af förevarande art.

Hvad den inom marinens öfverstyrelse utöfvade medelsförvaltningen
i allmänhet angår, bör denna-underkastas äfven rent saklig kontroll inom
kammarrätten. Öfverrevisorernas verksamhet bör därför endast utsträckas
till de delar af denna förvaltning, där ekonomisk eller industriell
sakkunskap erfordras för bedömande af förvaltningens utförande. —
Inom marinrevisionskontoren bör äfven utöfvas all kalkulatorisk och
formell kontroll, hvadan öfverrevisionen ej behöfver taga befattninghär
med.

För att denna öfverrevision skall bli till verklig nytta, bör densamma
gifvetvis sammansättas af personer med stor erfarenhet inom de
kommersiella och industriella områdena. Något större antal öfverrevisorer
lär ej behöfvas. Det torde vara tillräckligt med två eller tre
personer.

Lämpligast synes det vara, att dessa revisorer utses af chefen för
sjöförsvarsdepartementet samt att de inom departementet utföra sin
granskningsverksamhet. Direktiv för granskningen bör kunna gifvas af
statsrådet, men bör likväl Kung!. Maj:t fastställa instruktion angifvande
de allmänna riktlinjerna för öfverrevisorernas verksamhet.

Revisorerna böra kunna utföra sin verksamhet under jämförelsevis
kort tid. Det för revisionens effektivitet lämpligaste tillvägagångssättet

170

torde emellertid vara, att revisorerna sammanträda på bestämda mellantider,
exempelvis en gång i kvartalet eller ännu hellre månatligen.
Sammanträdenas varaktighet finge gifvetvis anpassas efter arbetsmaterialet.
Genom periodiskt återkommande sammanträden skulle revisorerna
nära kunna följa förvaltningens gång, hvilket vore af stor betydelse
för kontrollens utförande.

Till slut torde en sammanfattning böra göras af de förslag jag i
det föregående framställt.

Den kamerala revisionen af de maritima lokalorganens förvaltningbör
utföras af vid flottans båda stationer förlagda afdelningar af statens
centrala revisionsmyndighet. Dessa marinrevisionskontor böra erhålla
kameralt-juridiskt utbildade chefer, medan personalen i öfrigt rekryteras
bland marinintendenter, hvilka definitivt lämna marinen, då anställning
inom revisionsverket vinnes.

Den tekniska revisionen af lokalorganens förvaltning bör utföras
inom marinens tekniska och ekonomiska öfverstyrelser. Hvad denna
revision angår, bör den mera än hittills varit fallet syfta mot framkallandet
af positiva förvaltningsdirektiv, hvadan sålunda själfva granskningen
af räkenskaper och redogörelser m. m. ej bör göras till mål
utan till medel för konstaterande af behofvet af nya föreskrifter.

Den kamerala revisionen af såväl de tekniska och ekonomiska
öfverstyrelsernas förvaltning som af de centrala militära myndigheternas
medelsredovisning bör äga rum inom marinrevisionskontoret vid flottans
station i Stockholm.

Eu motsvarighet till den tekniska revisionen af lokalorganens
förvaltning bör för de tekniska och ekonomiska öfverstyrelsernas vidkommande
inrättas genom tillkallande inom sjöförsvarsdepartementet
af särskilda öfverrevisorer, hvilka från kommersiell och industriell synpunkt
granska den af öfverstyrelsen förda förvaltningen. Åt dessa
revisorer bör emellertid äfven uppdragas att ur samma synpunkt granska
de lägre förvaltningsmyndigheternas, framför allt varfvens och förvaltningsdirektionernas,
verksamhet.