BILAGA TILL 1914 ÅRS KOMMISSIONS BETÄNKANDE ANGÅENDE FASTIGHETSREGISTER M. M (Statens offentliga utredningar 1916:2)

BILAGA TILL 1914 ÅRS KOMMISSIONS BETÄNKANDE ANGÅENDE FASTIGHETSREGISTER M. M.

SAMMANDRAG

INKOMNA YTTRANDEN ÖVER 1911 ÅRS

FÖRSLAG

RÖRANDE

FASTIGHETSREGISTER FÖR STAD

M. M.

TRYCKT HOS

P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1914

INNEHÅLL.

Sid.

Myndigheter, som avgivit utlåtande .............................................................................. 1

Remissen till överintendentsämbetet, lantmäteristyrelsen och tekniska högskolan ..................... 5

Vad kammarkollegium och Konungens befallningshavande hade att vid remissens besvarande

särskilt uppmärksamma .................................................................................... 5

Remissens behandling i svenska stadsförbundet och svenska kommunaltekniska föreningen ...... 6

Instämmanden med svenska stadsförbundet ..................................................................... 7

Remissens behandling i svenska teknologföreningen ......................................................... 7

Anmärkningar mot kommitténs sammansättning och tillkallande av sakkunnige ..................... 7

Myndigheter, som beslutat icke avgiva yttrande ............................................................... 7

Myndigheter, som förklarat att förslaget icke föranledde något yttrande................................. 8

Myndigheter, som förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget................................. 8

Tillstyrkanden............................................................................................................ 9

Avstyrkanden .......................................................................................................... 9

Hemställanden om ytterligare utredning och nytt förslag ................................................. 10

Några omdömen........................................................................................................ 14

Bör lagstiftningen i ämnet uppskjutas i avbidan på ny lag om skifte av jord och till dess erfarenhet
vunnits om jordregisterförordningens verkan ........................................... 20

Förslagets förhållande till en ifrågasatt mätningsförordning............................................... 22

Förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad................................................ 24

§ 1 ................................................................................. 24

Behovet av registret .................................................................................... 24

§ 2 .................................................................................................................. 29

§ 3 .................................................. 34

Arbetet bör icke forceras .............................................................................. 34

Det föreslagna registret blir för dyrt............................................................... 36

Positiva förslag .......................................................................................... 42

§ 4 .................................................................................................................. 49

Kompetensbestämmelsen................................................................................. 49

Bestämmelsen att arbetet skall fortgå efter av lantmäteristyrelsen uppgjord plan...... 82

§ 5 .................................................................................................................. 82

§§ 6 och 7......................................................................................................... 83

Rågångsbestämning....................................................................................... 83

§ 8 .................................................................................................................. 89

Nymätning bör icke ske allenast för erhållande av registerkarta; en fullt användbar

sådan bör kunna åstadkommas med ledning av befintligt kartmaterial ......... 89

§ 9 .................................................................................................................. 97

§ 12 ............................................................................................................... 98

§ 13 ............................................................................................................... 101

§ 14 ........................... 101

§ 22 ............................................................................................................... 102

§ 23 ............................................................................................................... 102

§ 24 ............................................................................................................... 102

§ 25 ............................................................................................................... 103

§ 26 ............................................................................................................... 104

§ 28 .............................................................................................................. 1°4

§ 29 .............................................................................................................. 104

§ 30 ............................................................................................................... 105

§ 31 ............................................................................................................... 105

§ 32 ............................................................................................................... 106

Stadsplanen har icke iakttagits ..................................................................... 106

Rättslig eller administrativ indelning................................ HO

Upplägget i tomtboken................................................................................. 115

Skall längden å tomts särskilda sidor upptagas i tomtboken? .............................. 116

§ 39 .............................................................................................................. H8

§ 40 ............................................................................................................... 118

§ 43 ............................................................................................................... 119

§ 46 ............................................................................................................... H9

§ 49 ............................................................................................................... 119

§ 52 ............................................................................................................... 120

Samfällda undantag böra upptagas i tomt- och jordeboken ................................. 120

§ 53 ............................................................................................................... 120

Skola gator o. d. upptagas i tomtboken............................................................ 120

§ 56 ............................................................................................................... 120

§ 63 ............................................................................................................... 121

§ 66 ............................................................................................................... 121

§ 67 ............................................................................................................... 122

§ 68 ............................................................................................................... 122

§ 69 .......... 123

§ 71 ............................................................................................................... 124

§§ 72 och 73...................................................................................................... 126

Förslaget till kungörelse rörande ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 13 juni 1908

angående jordregister.......................................................................................... 126

Förslaget till förordning med närmare föreskrifter angående särskilt jordregister med tomtbok

eller särskild tomtbok för vissa områden å landsbygden............................................. 126

§ 4 ...................................................................;.............................................. 129

§ 12 .................................... 129

III

§ 10 ........................................;...................................................................... 129

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsregister ................................. 130

1 8.................................................................................................................. 130

2 och 3 §§......................................................................................................... 130

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av § 80 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet .......................................................................................... 130

Förslaget till lag angående ändrad ''lydelse av 2 § 7 mom. i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj:ts regeringsrätt........................................................................................... 137

hörslaget till lag om ändrad lydelse åt 2, 10, 61, 59 och 83 §§ i stadgan den 9 november 1866

om skiftesverket i riket....................................................................................... 13g

83 § ............................................................................................................... 140

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 20 § 1 mom. samt 29 och 30 §§ i lagen den 27

juni 1896 om hemmansklyvnine, ägostyckning och jorda vsöndring .................. 141

20 § .......................................................................................... 141

29 § ................................................ 142

30 § ............................................................................................................... 143

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad
lägenhet................................................................................................ 444

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april 1907 angående avlösning

av avgäld från avsöndrad lägenhet........................................................................ 145

Förslaget till kungörelse angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut

rörande avgälder med mera ................................................................................. 146

Förslaget till lag angående avskiljande av visst område från hemman eller lägenhet i anledning

av förändring i administrativ indelning.................................................................. 146

2 § .................................................................................................................. 147

Förslaget till lag angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning 148

2 § ........................................................................................................ 151

3 § ............................................................................................................ 152

Kompetensen ............................................................................................. 153

Stad bör kunna förhindra planlös avstyckning.......................................... 155

5 §.................................................................................................................. 156

12 § ............................................................................................. 157

Förslaget till lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till stadsplan och

tomtindelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om tomtmätning...... 157

1 § ................................................................................................................. 158

Kompetensen ............................................................................................. 168

Kompetens för tomtmätning........................................................................... 161

Kompetens för upprättande av förslag till stadsplan .......................................... 167

2 § ...........................................-...................................................................... 185

3 § ................................................................................................................. 186

4 §.............................................................................-................................... 186

5 §.................................................................................................................. 186

6 §................................................................................................................ 187

8 §................................................................................................................... 188

I7 § ....................... 189

21 § ............................................................................................................... 190

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4, 5, 10 och 12 §§ i lagen den 26 maj 1899 angående

förändring av tomts område................................................................................. 191

Förslaget till lag innefattande vissa bestämmelser angående tomtbildning å område, varest tomtindelning
förut ej finnes .................................................................................... 191

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 2 § jordabalken.......................................... 192

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning ............................................................................................. 192

Förslaget till kungörelse rörande ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i kungörelsen den 31 augusti

1907 angående bestämmelser i fråga om behandling av förslag till stadsplan och tomtindelning
......................................................... 192

Förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom........................................................................... 192

Förslaget till lag angående upphävande för visst fall av bestämmelser i lagen den 14 juni 1907

om inskrivning av tomträtt samt av fång till sådan rätt .......................................... 193

Förslaget till kungörelse angående ändring af vissa bestämmelser i kungörelsen den 14 september
1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras..................... 193

Förslaget till kungörelse angående ändring av vissa bestämmelser i 3 § i kungörelsen den 29

november 1907 om tomträttsböckers inrättande och förande....................................... 193

Förslaget till kungörelse rörande ändrad lydelse av 1, 17, 36, 38, 40, 42 och 48 §§ i instruktionen
den 22 oktober 1909 för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare..................... 194

x § .................................................................................................................. 194

Centralmyndighet för städernas mätningsväsen................................................... 194

Behovet av ökade arbetskrafter inom lantmäteristyrelsen .................................... 198

40 § .............................................................................................................. 206

Förslaget till kungörelse rörande ändrad lydelse av §§ 1 och 3 i förordningen den 7 december

1883 angående expeditionslösen .......................................................................... 209

Förslaget till kungörelse rörande ändrad lydelse av §§ 1 och 3 i förordningen den 18 september

1908 angående stämpelavgiften.............................................................................. 209

Detta sammandrag omfattar inkomna yttranden från:

Kungl. kammarkollegium (presidenten Munthe, kammarråden Björkman (föredragande)
och von Olter samt adjungerade ledamöterna Bergström och Bovin; särskild mening av
Björkman);

Kungl. överintendentsämbetet;

Kungl. lantmäteristyrelsen (överdirektören Rhodin samt byråcheferna Eriksson och
Hamrin; särskilda meningar av de två senare). Lantmäteristyrelsen har berett rikets
förste lantmätare tillfälle att yttra sig öv.er betänkandet särskilt i avseende å de delar
därav, varigenom skyldigheter blivit förste lantmätaren ålagda. Detta tillfälle har emellertid
icke begagnats av förste lantmätarna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Förste lantmätarna i Uppsala, Gottlands och Blekinge län hava
förklarat sig icke hava något med avseende å förslaget i fråga att erinra. För övriga
förste lantmätare har företrädesvis den ökade arbetsbörda, som av förslagets antagande
komme att för dem bliva en följd, utgjort anledning till erinran.

Kungl. tekniska högskolans styrelse och lärarekollegium;

Svenska stadsförbundet;

Svenska kommunaltekniska föreningen;

Svenska teknolog/-''öreningen;

Överståthållarämbetet;

Stadsingenjörskontoret, stadens ombudsman, byggnadsnämnden, drätselnämndens
första avdelning och stadsfullmäktige i Stockholm.

Stockholms län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i
Södertälje, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Norrtälje (särskild mening
av byggnadsnämndens ordförande C. O. Rydberg), allmän rådstuga, drätselkammaren och
magistraten i Östhammar, stadsfullmäktige och magistraten i Öregrund, stadsfullmäktige
och magistraten i Sigtuna, munieipalstämman i Bromsten, municipalstämman och munieipalnämnden
i Liljeholmen, kommunalfullmäktige i Djursholm, kommunalnämnden och kommunalstämman
i Sundbyberg, kommunalnämnden och kommunalstämman i Lidingö, kommunalnämnden
och kommunalfullmäktige i Saltsjöbaden, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden
i Nynäshamn, municipalnämnden och municipalstämman i Duvbo, municipalnämnden
och municipalstämman i Solliem, municipalnämnden och municipalstämman i
Mariehäll, municipalnämnden och municipalstämman i Nya Huvudsta, municipalnämnden
och municipalstämman i Lilla Alby, municipalfullmäktige och municipalnämnden i Tumba,
municipalnämnden i Örby samt municipalnämnden och municipalstämman i Jänta;

Uppsala lön: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i Uppsala,
stadsfullmäktige och magistraten i Enköping och municipalnämnden och municipal Förslag

rörande Fastighetsregister för stad. i

Myndigheter,
som avgivit utlåtande.

stämman i Tierp samt kronofogden i Örbyhus fögderi och länsmannen i Tierps tingslags
länsmansdistrikt;

Södermanlands län: Konungens befallningshafvande, stadsfullmäktige och magistraten
i Strängnäs, stadsfullmäktige och magistraten i Trosa, kommunalfullmäktige och municipalstyrelsen
i Malmköping, municipalfullmäktige och municipalnämnden i Katrineholm,
municipalnämnden och municipalfullmäktige i Vingåker, municipalnämnden och municipalstämman
i Gnesta samt municipalnämnden och municipalstämman i Oxelösund;

Östergötlands län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden
i Norrköping samt stadsingenjören därstädes John E. Petterson, byggnadsnämnden
och stadsfullmäktige i Motala, stadsfullmäktige i Vadstena, stadsfullmäktige och magistraten
i Skeninge, municipalstämman och municipalnämnden i Kisa, municipalstämman
och municipalnämnden i Mjölby, byggnadsnämnden, municipalfullmäktige och municipalnämnden
i Åtvidaberg, municipalstämman i Borgs villastad, municipalstämman i Norrköpings
norra förstäder samt municipalnämnden och municipalstämman i Boxliolm;

Jönköpings län: Konungens befallningshavande, magistraten i Jönköping, stadsstyrelsen
i Huskvarna samt kommunalnämnden och kommunalstämman i Vetlanda;

Kronobergs län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige i Växjö, kommunalnämnden
och kommunalstämman i Älmhult, municipalstämman i Byd, municipalstämman
i Strömsnäs bruk och municipalfullmäktige i Ljungby köping;

Kalmar län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i

Kalmar, stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Oskarshamn, stadsfullmäktige
och magistraten i Västervik, stadsfullmäktige och magistraten i Virnmerby, stadsfullmäktige
och stadsstvrelsen i Borgholm, kommunalnämnden och köpingsstyrelsen i Figeholm,
köpingsstyrelsen och kommunalstämman i Nybro, köpingsstyrelsen och kommunalstämman
i Mörbyl&nga samt municipalstämman och municipalstyrelsen i Gamleby;

Gottlands län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i
Visby och stadsingenjören därstädes A. Serbom samt municipalnämnden i Hemse:

Blekinge län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, drätselkammaren,

stadens ombudsman och stadsingenjören samt magistraten i Karlskrona, stadsfullmäktige,
drätselkammaren och magistraten i Ronneby, stadsfullmäktige och magistraten i
Karlshamn, stadsfullmäktige och magistraten i Sölvesborg, municipalnämnden och municipalstämman
i Långö samt kommunalnämnden och kommunalstämman i Kristianopel;

Kristianstads lön: Konungens befallningshavande, magistraten och stadsfullmäktige,
drätselkammaren och byggnadsnämnden i Kristianstad, magistraten, stadsfullmäktige, drätselkammaren
och byggnadsnämnden i Ängelholm, municipalnämnden och municipalstämman
i Båstad, municipalnämnden och municipalstämman i Åstorp, municipalnämnden och municipalstämman
i Klippan, municipalstämman i Sösdala, municipalnämnden och municipalstämman
i Hästveda, municipalnämnden och municipalstämman i Osby, municipalnämnden
och municipalstämman i Vinslöv, municipalnämnden och municipalstämman i Vilan,
municipalnämnden och municipalstämman i Brantevik, municipalstämman och municipalnämndens
ordförande i Skillinge, municipalnämnden och municipalstämman i Broby, kommunalnämnden
och kommunalstämman i Torekov, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden
i Hässleholm samt municipalfullmäktige och municipalnämnden i Ahus;

Malmöhus län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, magistraten, drätselkammaren
och byggnadsnämnden i Malmö samt rådmannen Knut Dahlberg, drätselkam -

marens byggnadschef Edw. A. Sjögreen, avdelningschefen för vatten- och kloakverken Ivar
Wendt och stadsingenjören A. Nilsson därstädes, magistraten och stadsfullmäktige i Lund,
stadsfullmäktige, magistraten och drätselkammaren i Landskrona, stadsfullmäktige, magistraten
och drätselkammaren i Hälsingborg, magistraten i Ystad, stadsfullmäktige, magistraten
och byggnadsnämnden i Trälleborg, allmän rådstuga och magistraten i Skanör, stadsstyrelsen
och stadsfullmäktige i Eslöv, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Limhamn,
kommunalfullmäktige och municipalstyrelsen i Hörby, municipalstämman och municipalstyrelsen
i Råå, municipalstyrelsen och municipalstämman i Ram plantering, municipalnämnden
och municipalstämman i Bjuv, municipalstyrelsen i Höganäs, municipalstämman i Malle,
municipalnämnden och municipalstämman i Arlöv, municipalstyrelsen och municipalstämman
i Lomma, municipalstämman och municipalnämnden i Furulund, municipalstyrelsen
och municipalstämman i Löberöd, municipalstyrelsen och municipalfullmäktige i Höör,
municipalstyrelsen och municipalstämman i Sjöbo, municipalstyrelsen och municipalstämman
i Vellinge, municipalstyrelsen och municipalfullmäktige i Svedala samt municipalstyrelsen
och municipalstämman i Skurup;

Hallands län: Konungens befallningshavande, magistraten i Halmstad, magistraten
och stadsfullmäktige i Laholm, magistraten och stadsfullmäktige i Falkenberg, magistraten
och stadsfullmäktige i Varberg, magistraten i Kungsbacka samt municipalnämnden och municipalstämman
i Oskarström;

Göteborgs och Bohus län: Konungens befallningshavande, magistraten, rådstuvurätten
(särskild mening av rådmannen E. V. Molin) och stadsfullmäktige i Göteborg, samt drätselkammaren,
byggnadsnämnden och stadskamreraren A. Cavalli ävensom stadsingenjörerna
Albert Lilienberg och A. Södergren därstädes, magistraten och stadsfullmäktige i Kungälv,
magistraten och stadsfullmäktige i Marstrand, magistraten och stadsfullmäktige i Lysekil,
magistraten och stadsfullmäktige i Uddevalla samt stadsingenjörerna därstädes A. H. Lindeberg
och Oscar A. Kornell, magistraten och stadsfullmäktige i Strömstad samt stadsingenjören
därstädes Aug. (lärling, kommunalstämman och kommunalnämnden i Fiskebäckskil,
kommunalstämman och kommunalnämnden i Grundsund, municipalnämnden och municipalstämman
i Gärda, municipalnämnden och municipalfullmäktige i Lunden, municipalstämman
och municipalnämnden i Fjällbacka, municipalstämman och municipalnämnden i Grebbestad,
municipalstämman och municipalnämnden i Klädesholmen, municipalstämman och municipalnämnden
i Kyrkesund och Björholmen, municipalnämnden och municipalstämman i Mollösund,
municipalnämnden och municipalstämman i Gullholmen, municipalnämnden och municipalstämman
i Smögen, municipalnämnden och municipalstämman i Gravarne och Bäckevik,
municipalstämman i Skärhamn, municipalstämman och municipalnämnden i Hälleviksstrand,
kronofogdarna i Göteborgs, Norrvikens, Orusts och Tjörns samt Sunnervikens fögderier
ävensom häradsskrivarna i Göteborgs, Inlands, Orust och Tjörns, Sunnervikens och
Norrvikens fögderier;

Älvsborgs län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, magistraten, drätselkammaren
och byggnadsnämnden i Borås, kommunalstämman i Mellerud och municipalstämman
i Herrljunga genom sin ordförande Hj. Hulling;

Skaraborgs län: Konungens befallningshavande, magistraten och stadsfullmäktige i Mariestad,
magistraten och stadsfullmäktige i Lidköping, stadsfullmäktige och magistraten i Skara,
stadsfullmäktige och magistraten i Skövde, magistraten och stadsfullmäktige i Hjo, magistraten
och stadsfullmäktige i Falköping, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm, kom -

munalfullmäktige och kommunalnämnden i Töreboda, kommunalstämman och municipalstvrelsen
i Grästorp samt kommunalnämnden, kommunalstämman och byggnadsnämnden i Vara;

Värmlands län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i
Karlstad, stadsfullmäktige och magistraten i Kristinehamn, stadsfullmäktige och magistraten
i Filipstad, stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Arvika, kommunalfullmäktige och
byggnadsnämnden i Säfjte, municipalnämnden i Swnne, municipalnämnden och municipalstämman
i Kil samt kronofogdarna i Mellansysslets, Södersysslets och Fryksdals fögderier;

Örebro län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, drätselkammaren och
magistraten i Örebro samt stadslantmätaren därstädes K. Davidson, stadsfullmäktige i
Askersund, stadsfullmäktige i Kora samt köpingsnämnden och köpingsstämman i Kopparberg;

Västmanlands län: Konungens befallningshavande, magistraten och stadsfullmäktige
i Västerås, stadsfullmäktige och magistraten i Sala, magistraten, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden
i Arboga, municipalstämman i Heby, municipalstämman i Korberg, kommunalfullmäktige
i Kungsör samt kronofogdarna i Bergslags och Salbergs-Väsby fögderier;

Kopparbergs län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i
Falun, stadsfullmäktige och magistraten i Säter, stadsfullmäktige och magistraten i Hedemora,
kommunalstämman och byggnadsnämnden i Borlänge, kommunalstämman och kommunalnämnden
i Avesta, kommunalnämnden och kommunalstämman i Morastrand, municipalstämman
i Ludvika, municipalstämman i Vansbro, municipalstämman och municipalnämnden
i Leksands Koret samt municipalstämman och municipalnämnden i Krylbo;

Gävleborgs län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige, magistraten, byggnadsnämnden
och drätselkammaren i Gävle samt t. f. stadsingenjören därstädes Gunnar
Sjöberg, köpingsstämman och köpingsnämnden i Bollnäs samt municipalstämman och
municipalnämnden i Arbrå;

Västernorrlands län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten
i Härnösand, stadsfullmäktige och magistraten i Sundsvall, magistraten och drätselkammaren
i Örnsköldsvik, municipalstämman och municipalnämnden i Skönsmon, municipalnämnden och
municipalstämman i Skönsberg samt municipalnämnden och municipalstämman i Kramfors;

Jämtlands län: Konungens befallningshavande, byggnadsnämnden, stadsfullmäktige
och magistraten i Östersund, municipalstyrelsen och municipalstämman i Strömsund, municipalstyrelsen
och municipalstämman i Svegmon, municipalstyrelsen och municipalstämman
i Järpen, municipalstämman och municipalstyrelsen i Hornsberg, municipalstyrelsen
och municipalstämman i Odenslund samt municipalstyrelsen och municipalstämman i Bräcke;

Västerbottens län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i
Umeå, stadsfullmäktige, byggnadsnämnden och magistraten i Skellefteå, municipalnämnden
och municipalstämman i Kordmalings kyrkovali, municipalnämnden och municipalstämman
i Vännäs, municipalnämnden och municipalstämman i Djupvik, municipalnämndens ordförande
och municipalstämman i Åsele, municipalnämnden och municipalstämman i Lycksele
samt kronofogdarna i Umeå och Lappmarks fögderier;

Korrbottens län: Konungens befallningshavande, stadsfullmäktige och magistraten i
Luleå, stadsfullmäktige och magistraten i Piteå, municipalstyrelsen och stadsfullmäktige i
Haparanda, municipalstyrelsen och municipalstämman i Kiruna, municipalstyrelsen och
municipalnämnden i Svartöstaden, municipalstämman och municipalstyrelsen i Kalix, mu -

nieipalnämnden och municipalstämman i Boden, municipalstämman och munieipalstyrelsen
i Arvidsjaur samt municipalstämman i Gellivare. 1

Overintendentsämbetet anbefalldes i remissen att avgiva utlåtande över betänkandet .Av"u''fs«‘ ulj

D ov er intendent s i

vad anginge upprättande av förslag till stadsplan och tomtindelning. Lantmäteristyrelsen ämbetet, tant
anbefalldes avgiva yttrande över betänkandet i vad det anginge lantmäteriväsendet. Tek- 0™iteinukahågniska
högskolans styrelse anbefalldes avgiva utlåtande över förslaget i vad anginge frågan skolan.
om kompetens till mätningsmannabefattning i stad. Styrelsen har inhämtat yttrande i ämnet
av högskolans lärarekollegium.

Kammarkollegium anbefalldes att vid besvarande av remissen särskilt uppmärksamma:
A. Förslagen till:

lag angående ändrad lydelse av 20 § 1 mom. samt 29 och 30 §§ i lagen den 27
juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,

lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad
lägenhet,

lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april 1907 angående avlösning
av avgäld från avsöndrad lägenhet,

kungörelse angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut rörande
avgälder m. m.,

lag angående avskiljande av visst område från hemman eller lägenhet i anledning
av förändring i administrativ indelning;

B) Förslagen till följande författningar, i den mån dessa innehölle ändrade bestämmelser
om fastighetsindelning och fastighetsbeteckningar å landsbygden eller eljest berörde
de om jordeboksväsendet å landet meddelade föreskrifter:
förordning angående fastighetsregister för stad,

kungörelse rörande ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 13 juni 1908
angående jordregister,

förordning med närmare föreskrifter angående jordregister med tomtbok eller särskild
tomtbok för vissa områden å landsbygden,

lag angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning,
lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till stadsplan och tomtindelning,
om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om tomtmätning.

I remissen anbefalldes resp. Konungens befallningshavande att dels för varje till länet
hörande stad, köping eller samhälle, varest på grund av föreskrift om tillämpning av byggnadsstadgan
för rikets städer eller särskilt förordnande lagen angående stadsplan och tomtindelning
ägde motsvarande tillämpning, lämna såväl den myndighet, genom vilken stadens
eller samhällets beslutanderätt utövades, som ock magistraten eller, där magistrat ej funnes,
den för staden eller samhället tillsatta styrelse tillfälle att yttra sig över förslaget, dels ock med
inkomna yttranden och eget underdånigt utlåtande över betänkandet till Kungl. Maj:t inkomma.
Vid besvarande av remissen skulle Konungens befallningshavande särskilt uppmärksamma:

Vad, kammarkollegium
och
Konungens befallni
ngsh av ande
hade att vid
remissens besvarande
särskilt
u ppmä rksa urna.

1 Här må anmärkas, att häradshövdingen Axel östergren i en broschyr» Om det föreslagna
fastighetsregistret för stad, en redogörelse för förslagets syfte och huvudsakligaste bestämmelser,
Stockholm 1912», bemött åtskilliga mot förslaget framställda anmärkningar. Uppsatser i ämnet
hava under år 1912 förekommit i »Svenska stadsförbundets tidskrift», »Teknisk tidskrift» och
»Svensk Lantmäteritidskrift».

Femissens behandling
i
svenska stadsförbundet
och
svenska kommunaltekniska
föreningen.

A. Förslagen till:

lag angående ändrad lydelse av § 80 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet,

lag angående ändrad lydelse av 20 § 1 mom. samt 29 och 30 §§ i lagen den 27
juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,

lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad
lägenhet,

lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april 1907 angående avlösning
av avgäld från avsöndrad lägenhet,

kungörelse angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut
rörande avgälder m. m.,

lag angående avskiljande av visst område från hemman eller lägenhet i anledning
av förändring i administrativ indelning;

B) Förslaget till lag angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår
i tomtindelning, i vad detta förslag anginge stad under landsrätt samt landsbygden;

C) Förslaget till lag lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag
till stadsplan och tomtindelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om
tomtmätning, utom i vad förslaget anginge tomtmätning och tomtgränsreglering;

D) Förslagen till följande författningar i vad därigenom vissa skyldigheter ålagts
Konungens befallningshavande eller häradsskrivare och landskontor:

förordning angående fastighetsregister för stad,

kungörelse angående ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 13 juni 1908
angående jordregister,

förordning med närmare föreskrifter angående särskilt jordregister med tomtbok eller
särskild tomtbok för vissa områden å landsbygden,

kungörelse angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ i kungörelsen den 31 augusti 1907
angående bestämmelser i fråga om behandling av förslag till stadsplan och tomtindelning.

Vid Svenska kommunaltekniska föreningens årsmöte i Göteborg år 1911 beslöt föreningen
bland annat att tillsätta en kommitté, bestående av stadsingenjören i Hälsingborg
S. Ewald, vice stadsingenjören i Stockholm O. Myrberg och andre stadsingenjören i Göteborg
A. Södergren, med uppdrag dels att utarbeta förslag till program och bestämmelser
för städernas triangel- och tomtmätningar, dels att noga följa de rörelser inom landet,
som strävade att till lantmäterikåren överföra mätnings-, stadsplane- med flera arbeten inom
städerna, samt att, om så visade sig erforderligt, till föreningens styrelse inkomma med förslag
i ärendet. Till denna kommitté har styrelsen genom beslut den 19 november 1911 föryttrande
överlämnat nu ifrågavarande betänkande för erhållande av dess utlåtande. Ewald,
Myrberg och Södergren hava jämväl av svenska stadsförbundets styrelse varit tillkallade
att jämte rådmannen i Kristianstad, ledamoten av Riksdagens första kammare A. Dahl
såsom sakkunnige avgiva yttrande över samma betänkande och förslag, och hava dessa
fyra personer avgivit utlåtande, som överlämnats till såväl svenska kommunaltekniska
föreningen som svenska stadsförbundet. Vid ett sammanträde har stadslantmätaren i Örebro
K. Davidson på grund av särskild kallelse deltagit i beredningens överläggningar. Vid
förslagets behandling i svenska stadsförbundet hava i dess representationsförsamling närvarit
styrelseledamöterna fil. doktorn Sixten von Friesen, justitierådet A. Borgström, grosshandlaren
Pehr Swartz, direkören Aug. Stålberg, disponenten Hj. Hulting och professorn

tv Phragmén ävensom v. häradshövdingen Emil Kinander, borgmästaren O. Holmdahl,
handlanden Gustaf lloman, revisionssekreteraren E. Ilåkanson, kamreraren Herman Ähström,
professorn C. G. E. Djörling, konsuln Oscar Trapp, grosshandlaren A. L. Apelstam, borgmästaren
V. Schneider, borgmästaren Sixten Neigliek, handlanden Th. Gustafson, kronofogden
C. Almgren, akademisekreteraren Joll. von Bahr, majoren Eric Uggla, ingenjören
Hadar Hallström, rektorn A. Dahlman, hovrättsrådet H. Wrede, direktören lladar Hallström,
konsuln J. Jeansson, apotekaren Er. Afzelius, kaptenen E. Hellgren och redaktören A.
Burman. Såväl svenska stadsförbundet som svenska kommunaltekniska föreningen hava
förklarat sig i huvudsak instämma i det av ovannämnda beredning avgivna utlåtande.
De förena sig således i de anmärkningar, som här nedan upptagas såsom framställda
av svenska stadsförbundets beredning.

Vid förslagets behandling i kammarkollegium har kammarrådet Björkman i sin särskilda
mening förklarat sig instämma i de synpunkter, som framhållits av svenska stadsförbundet.
Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Norrtälje, municipalstämman
i Bromsten, municipalnämnden och municipalstämman i Lilla Alby, municipalnämnden
och municipalstämman i Solhem, magistraten, stadsfullmäktige, drätselkammaren
och byggnadsnämnden i Kristianstad, municipalnämnden och municipalstämman i Åstorp,
magistraten i Trälleborg, magistraten och stadsfullmäktige i Uddevalla, magistraten och
stadsfullmäktige i Kungälv, Konungens befallningsliavande i Värmlands län, köpingsnämnden
och köpingsstämman i Kojjparberg, stadsfullmäktige i Nora, municipalstämman i Ludvika,
köpingsnämnden i Bollnäs, köpingsnämnden och köpingsstämman i Arbrå samt drätselkammaren
i Gävle hava förklarat sig instämma med eller ansluta sig till svenska stadsförbundet.
Hj. Kulting (jämför uppgiften å vid förslagets behandling i svenska stadsförbundets
representationsförsamling närvarande) har för municipalstämman i Herrljunga avgivit
utlåtande, som huvudsakligen är en avskrift av vissa delar av svenska stadsförbundets
yttrande i ämnet.

På anmodan av svenska teknologföreningens styrelse har förslaget upptagits till behandling
inom föreningens avdelningar för väg- och vattenbyggnadskonst samt för husbyggnadskonst,
vilka för ändamålet tillsatt en beredning, bestående av professorn vid
tekniska högskolan Edv. Jäderin, ordförande, kaptenen vid väg- och vattenbyggnadskåren
Helge G. Torulf, civilingenjörerna Nils O. Gellerstedt och Fritz W. Berger samt arkitekterna
P. O. Hallman, Torben A. Grut och Gustaf Linden. Vid gemensamt sammanträde
den 24 februari 1913 hava nämnda avdelningar beslutit att i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av beredningen utarbetat förslag avgiva yttrande i ämnet.

I en del inkomna yttranden göras anmärkningar mot kommitténs sammansättning
och dess anlitande av sakkunnige. Lantmäteriintresset skulle härvid väl mycket tillgodosetts.
Sakkunnige i stadsplane- och övriga kommunala frågor hade icke hörts. Följden hade
blivit, att de för städerna säregna förhållanden icke vunnit tillräckligt beaktande. Förslagets
upphöjande till lag utan omarbetning skulle utöva ett skadligt inflytande för städerna.

Kommunalfullmäktige i Djursholm, kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i
Saltsjöbaden, kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Nynäshamn, municipalnämnden
i Örby, stadsfullmäktige och magistraten i Uppsala, stadsfullmäktige i Norrköping, municipalstämman
i Klippan, municipalstämman i Sösdala, municipalnämnden och municipal -

Instämmanden
med svenska
stadsförbundet.

Remissens behandling
i
svenska teknologföreningen.

Anmärkningar
mot kommitténs
sammansättning
och tillkallande
av sakkunnige.

Myndigheter,
som beslutat
icke avgiva yttrande.

stämman i Osby, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Hässleholm, kommunalnämnden
och kommunalstämman i Torekov, kommunalfullmäktige och kommunalnämnden
i Limhamn, municipalstämman i Malle, municipalstämman och municipalnämnden i Furuluncl,
municipalstyrelsen och municipalstämman i Löberöd, kommunalstämman och kommunalnämnden
i Grundsund, municipalstämman i Gärda, stadsfullmäktige i Kristinehamn, stadsstyrelsen
och stadsfullmäktige i Arvika, municipalnämnden i Sunne, municipalnämnden
och municipalstämman i Kil, stadsfullmäktige och magistraten i Sala, kronofogden i
Bergslags fögderi, kommunalfullmäktige i Kungsör, stadsfullmäktige i Säter, municipalstämman
i Leksands Nord, stadsfullmäktige i Härnösand, stadsfullmäktige i Sundsvall, munieipalstämman
och municipalstyrelsen i Hornsberg, kommunalstämman i Djupvik samt stadsfullmäktige
och magistraten i Luleå hava beslutat att icke avgiva något yttrande i ärendet.

soTförklara t, Municipalnämnden och municipalstämman i Liljeholmen, stadsfullmäktige och magi attföranledde^

s^ra^en * Trosa, municipalnämnden och municipalstämman i Oxelösund, municipalstämman
något yttrande, i Strömsnäs bruk, magistraten i Visby, municipalnämnden i Hemse samt kommunalstämman
i Mellerud hava förklarat att förslaget icke föranledde något yttrande.

Myndigheter,
som förklarat
sig icke hava
något att erinra
mot förslaget.

Konungens befallning shav ande i Stockholms län, stadsfullmäktige i Öregrund, kommunalnämnden
och kommunalstämman i Sundbyberg, municipalnämnden och municipalstämman
i Mariehäll, municipalnämnden i Nya Huvudsta, kommunalfullmäktige i Malmköping,
municipalstämman och municipalnämnden i Kisa, municipalstämman och municipalnämnden
i Mjölby, byggnadsnämnden, municipalfullmäktige och municipalnämnden i Åtvidaberg,
municipalnämnden och municipalstämman i Boxholm, kommunalnämnden och kommunalstämman
i Vetlanda, kommunalstämman och kommunalnämnden i Älmliult, municipalstämman
i Ryd, köpingsstyrelsen och kommunalstämman i Mörbylånga, municipalstämman och
municipalstyrelsen i Gamleby, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Ronneby, stadsfullmäktige
i Sölvesborg, municipalnämnden och municipalstämman i Båstad, municipalnämnden
i Klippan, municipalstämman och municipalnämnden i Brantevik, municipalnämnden
och municipalstämman i Broby, allmänna rådstugan i Skanör, kommunalfullmäktige och
municipalstyrelsen i Hörby, municipalstyrelsen i Höganäs, municipalstyrelsen och municipalstämman
i Lomma, municipalstyrelsen och municipalfullmäktige i Svedala, municipalstyrelsen
och municipalstämman i Skurup, magistraten och stadsfullmäktige i Laholm, magistraten
i Varberg, municipalnämnden och municipalstämman i Grebbestad, municipalnämnden
och municipalstämman i Mollösund, municipalnämnden och municipalstämman i Gullholmen,
municipalstämman i Skärhamn, municipalstämman och municipalnämnden i Hällevilcsstrand,
kronofogdarna i Göteborgs, Norrvikens, Sunnervikens och Mellansysslets fögderier,
häradsskrivarna i Göteborgs, Inlands, Orusts och Tjörns samt Sunnervikens fögderier,
Konungens befallning shav ande i Västmanlands län, municipalstämman i Heby, kronofogden
i Salbergs-Väsby fögderi, municipalstämman i Norberg, magistraten i Hedemora, kommunalnämnden
och kommunalstämman i Avesta, municipalnämnden och municipalstämman i
Kramfors, municipalstyrelsen och municipalstämman i Strömsund, municipalstyrelsen och municipalstämman
i Svegmon, municipalstyrelsen och municipalstämman i Broche, stadsfullmäktige,
byggnadsnämnden och magistraten i Skellefteå, kronofogden i Umeå fögderi, municipalnämnden
och municipalstämman i Vännäs, municipalnämnden i Djupvik, municipalnämndens
ordförande i Asele, magistraten i Piteå samt municipalstämman och municipalstyrelsen
i Arvidsjaur hava förklarat, att de icke hade något att erinra mot förslaget.

Municipalnämnden och municipalstämman i Järna, municipalnämnden och munici- Tillstyrkanden.
palstämman i Tierp samt kronofogden i Orbyhus fögderi och länsmannen i Tierps tingslags
länsmansdistrikt, municipalstämman i Norrköpings norra förstäder, municipalnämnden
och municipalstämman i Långö, kommunalnämnden och kommunalstämman i Kristianopel,
municipalnämnden och municipalstämman i Vinslöv, municipalnämnden och municipalstämman
i Fjällbacka, municipalnämnden och municipalstämman i Klädesholmen, municipalstämman
i Vansbro, municipalnämnden och municipalstämman i Skansberg, municipalstyrelsen
och municipalstämman i Järpen, municipalstvrelsen och municipalstämman i
Odenslund samt kronofogden i Lappmarks fögderi tillstyrka förslaget. Stadsfullmäktige i
Hedernora beslöto att i huvudsak tillstyrka förslaget.

Stockholms stadsingenjörskontor och stadens ombudsman hava i gemensamt yttrande, Afstyrkande^
jämte det de gjort gällande, att förslagets genomförande vore för Stockholm obehövligt,
framställt anmärkningar mot förslaget samt med hänsyn till dessa anmärkningar såsom
sin åsikt uttalat, att förslaget vore fullständigt obehövligt och olämpligt. Häri instämmer
Stockholms städs drätselnämnds första avdelning.

Stockholms stadsfullmäktige, som förmäla, att de mottagit av stadens drätselnämnds
första avdelning och stadens byggnadsnämnd infordrat och åberopat yttrande från stadsingenjörskontoret
och stadens ombudsman och att de dessutom tagit del av den utredning
i ärendet, som verkställts på uppdrag av svenska stadsförbundet och av förbundet
sedermera åberopats emot bifall till förslaget, säga sig i dessa yttranden funnit så tungt
vägande anmärkningar framställda mot förslaget, att de ansåge en lagstiftning på grundvalen
av detsamma icke böra komma till stånd, och hemställa förty, att förslaget icke
måtte läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Stadsfullmäktige och magistraten i Kalmar: Då, så vitt försports, några större olägenheter
icke vidlåda det nuvarande fastighetsboksväsendet i stad, åtminstone icke i Kalmar,
samt upprättandet av det föreslagna registret uppenbarligen komme att medföra högst
betydande utgifter, kunde de ifrågavarande förslagens upphöjande till lag icke tillstyrkas.

Stadsfullmäktige i Vimmerby avstyrka förslaget med hänsyn förnämligast till kostnaderna.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Karlskrona funno med avseende
å av stadens ombudsman Hugo Eneroth och stadsingenjören i staden Hugo Olof Segerberg
mot förslaget anförda betänkligheter, vilka betänkligheter till fullo delades, sig böra
avstyrka förslaget i dess nuvarande skick.

Stadsfullmäktige i Nora: Då de kostnader, som upprättandet av ett register

sådant som det föreslagna med därtill hörande kartor och förteckningar skulle medföra,
komme att bliva alltför betungande för mindre städer, där tomterna hade relativt litet
värde, och då det ej kunde anses, att nuvarande förfaringssättet vid fastighetsböckers
förande visat sig otillfredsställande, avstyrktes förslagets antagande till lag. Komme en
sådan lag till stånd, avstyrktes dess obligatoriska tillämpande beträffande mindre städer
och därmed jämförliga samhällen.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Arboga hemställa på de skäl,
som anförts av den av svenska stadsförbundet tillsatta beredning, att förslaget icke
måtte föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Byggnadsnämnden i Göteborg: Då förslagets upphöjande till lag säkerligen skulle

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. ~

Hemställanden
om ytterligare utredning
och nytt
förslag.

på de grunder, stadsingenjörerna Lilienberg och Södergren anfört, för åtminstone Göteborgs
stad vara utan avsevärt gagn men däremot medföra betydande ekonomiska uppoffringar,
ansåge nämnden sig böra avstyrka förslagets antagande.

Municipalnämnden i Leksands Noret: Ehuru förslaget ägde en viss reda och för tydliganden

genom sina många förslag till register och förordningar, torde det ändå sett
från andra synpunkter medföra så avsevärt stora och betungande omkostnader för Leksands
Noret, att nämnden för sin del beslöt avstyrka förslaget.

Municipalnämnden och municipalstämman i Smögen, municipalnämnden och municipalstämman
i Gravarne och Bäckevik, municipalstämman och municipalstyrelsen i Råå,
municipalstämman och municipalstyrelsen i Ram plantering samt municipalnämnden och
municipalstämman i Bjuf avstyrka förslaget, enär genomförandet av detsamma skulle
medföra alltför stora kostnader.

Stadsfullmäktige och magistraten i Östersund ansågo, att förslagen icke borde
vinna Kungl. Maj:ts godkännande och fastställelse.

Drätselkammaren i Borås, som granskat förslaget endast i den mån det kunde
utöva inflytande på städernas ekonomiska förhållanden och som lämnat åsido dess tekniska
fördelar eller möjligen förekommande olägenheter, uttalade som sin mening, att
förslaget vore behäftat med så väsentliga brister, att det i befintligt skick icke borde till
lag antagas.

Stadsfullmäktige i Gävle hade visserligen funnit, att lagstiftning angående fastighetsregister
för stad vore av behovet väl påkallad, ävensom att det föreliggande förslaget
angåve många beaktansvärda synpunkter i sådant avseende, men med hänsyn till de betydelsefulla
anmärkningar, som mot förslaget framställts av svenska stadsförbundet,
kunde stadsfullmäktige icke tillstyrka bifall till förslaget i dess nuvarande form.

I ett flertal utlåtanden har, efter det en del anmärkningar anförts, hemställts,
att förslaget icke måtte i oförändrat skick godkännas utan efter ytterligare utredning
omarbetas.

Svenska stadsförbundet beslöt att i huvudsaklig anslutning till de av dess beredning
angivna skäl avstyrka förslaget och hos Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning
i ärendet.

Överståthållarämbetet: Mot förslaget hade såväl i ärendet hörda stadsmyndigheter

som svenska stadsförbundet i den på dess uppdrag verkställda utredning framställt anmärkningar
av den betydelse, att förslaget icke utan vidare syntes kunna läggas till grund
för lagstiftning i ämnet. Därförinnan vore ytterligare utredning och förnyad granskning
med ledning av de sålunda framställda anmärkningarna erforderliga. Den av Stockholms
stadsingenjörskontor uttalade uppfattningen, att upprättandet av register- eller översiktskarta
samt fastighetsregister vore vad beträffade Stockholms stads äldre område obehövligt,
likasom även kontorets uttalande i samma riktning beträffande jordregister för Brännkyrka,
syntes vid en sådan granskning förtjänta av särskilt beaktande. Överståthållarämbetet
hemställde därför, att förslaget icke utan förnyad granskning av sakkunniga måtte
godkännas.

Svenska kommunaltekniska föreningen avstyrker förslaget samt anhåller under framhållande
av frågans stora betydelse för såväl städerna som Sveriges ingenjörer om förnyad
utredning i ärendet.

Davidson anser, att det föreliggande förslaget borde i huvudsak omarbetas.

Magistraten i Kristinehamn — som tagit del av Davidsons utlåtande, »i vilket
många beaktansvärda uttalanden göras» — anser sig böra tillstyrka förslagen, möjligen
efter någon revision av desamma efter tagen del av de anmärkningar, som från tekniskt
båll blivit gjorda eller komme att göras.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Såsom Kungl. Maj:t täcktes finna av

de inkomna utlåtandena hade förslaget blivit föremål för en grundlig och sakkunnig
granskning inom Örebro. Davidson, vilken ock av kommitterade inkallats såsom sakkunnig
för att deltaga i behandlingen av vissa frågor, hade uti infordrat tjänsteutlåtande
till Örebro stads drätselkammare emot förslaget framställt kraftiga erinringar, som torde
visa, att kommitterades förslag icke kunde anses innebära den tillfredsställande lösning
av hithörande spörsmål, som vore önsklig. På grund av långvarig sysselsättning med
handläggande av dylika frågor, därunder samlad stor erfarenhet samt framstående skicklighet
måste Davidsons uttalande tilläggas stor betydelse. Davidson hade även framlagt
ett av honom utarbetat förslag till formulär för ett fastighetregister såväl för marken
inom stadsplanen som för marken utanför. Nämnda förslag torde höra tilläggas så
mycket större betydelse, som förslaget vore utarbetat på grund av i Örebro förefintliga
faktiska förhållanden. Davidsons uttalanden i tjänsteutlåtandet och hans utarbetade
formulär hade ock underkastats noggrann prövning inom stadsfullmäktiges i Örebro beredningsavdelningar
och magistraten därstädes, därvid icke någon gensaga gjorts emot
dem, utan hade såväl stadsfullmäktige som magistraten grundat sina uttalanden på nämnda
tjänsteutlåtande. Konungens befallningshavande hade ock tagit del av vad Davidson
anfört och föreslagit samt funne efter omsorgsfull prövning, att det av denne föreslagna
sättet för registrering innebure stora och avsevärda fördelar framför det av kommitterade
föreslagna. På grund av denna uppfattning ansåge sig Konungens, befallningshavande
icke kunna tillstyrka bifall till, att kommitterades förslag till förordning angående fastighetsregister
för stad lades till grund för den blivande lagstiftningen i ämnet, utan hemställde
att nytt förslag till lag om fastighetsregister måtte utarbetas med hänsyntagande
till det förslag, som framlagts av Davidson. Detta förslag till fastighetsregister i stad
borde även kunna stadgas bliva gällande för köpingar, municipalsamhällen och de platser,
där stadsplan upprättats. Stora fördelar vunnes uppenbarligen genom att samma lagstiftning
bleve gällande beträffande alla områden, vilkas förhållanden stadsplanelagen reglerade.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län: Redan vid en flyktig granskning

av förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad hade Konungens befallningshavande
fått den uppfattningen, att saken borde kunna ordnas på ett enklare och
mera praktiskt sätt än det föreslagna och att förslaget för den skull icke i befintligt
skick lämpligen skulle kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Med den ringa
sakkunskap Konungens befallningshavande i förevarande spörsmål besutte hade Konungens
befallningshavande dock icke tilltrott sig att tidigare göra ett uttalande i sådan riktning.
Konungens befallningshavande hade emellertid numera tagit del av de på fackkunskap
och rik erfarenhet stödda utlåtanden i ärendet, som avgivits av Davidson och av styrelsen
för svenska stadsförbundet och därvid blivit kraftigt stärkt i sin berörda uppfattning. I
dessa utlåtanden hade enligt Konungens befallningshavandes förmenande så omfattande
och allvarliga anmärkningar framställts beträffande såväl grundprinciperna i kommitterades
förslag som en del detaljbestämmelser av större vikt, att en förnyad granskning och om -

arbetning av förslaget syntes böra åvägabringas, därvid särskilt Davidsons antydningar
och förslag i avseende å sättet för frågans lösning icke torde böra lämnas utan uppmärksamhet.

Stadsfullmäktige och magistraten i Enköping förklarade, att då kostnaderna för åstadkommande
av de föreslagna kartorna (mätnings- och karteringskostnaden), syntes bliva
stora, Enköping måste för desamma rygga tillbaka. Davidson syntes hava funnit en utväg
för erhållande av kartmaterial för fastighetsregister, varmed behovet kunde vara fyllt för
40 å 50 år fram i tiden utan de kostsamma mätningar, kommitterades förslag innehölle.
Stadsfullmäktige och magistraten åberopade Davidsons yttrande och hemställde, att en
omarbetning av förslaget till förordning om fastighetsregister för stad skedde i av Davidson
antydd riktning.

Magistraten i Örebro avstyrker förslaget sådant det nu föreligger med hemställan
att frågan måtte underkastas förnyad granskning och utredning.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås finner lagförslaget icke böra i sin nuvarande
form antagas utan efter ny allsidig utredning väsentligen omarbetas.

Svenska teknologföreningen: Det syntes föreningen tydligt, att kommitterade vid

upprättandet av sitt förslag icke anlitat den speciella sakkunskap å stadsmätningarnas
och stadsplanekonstens områden, vilken för erhållande av ett i alla avseenden ändamålsenligt
förslag vore nödvändig. Föreningen ansåge på grund därav, att ytterligare utredning
i ärendet och omarbetning av förslaget vore av behovet synnerligen påkallade.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län hemställer, att kommitténs förslag
till förordning angående fastighetsregister för stad icke måtte utan genomgripande ändringar
och förenklingar läggas till grund för lagstiftning. Kommitténs författningsförslag rörande
köpingar, municipalsamhällen och områden å landsbygden, för vilka stadsplan och tomtindelning
jämlikt 37 och 38 §§ stadsplanelagen fastställts, syntes i allt väsentligt vara
väl avvägda, men borde givetvis jämkas efter de ändringar, som kunde bliva vidtagna i
förslaget till förordning om fastighetsregister för stad. Det hade varit önskvärt, om bland
kommitterade även funnits någon ledamot, som genom sin verksamhet, t. ex. såsom
magistratsledamot eller stadsingenjör, samlat praktisk erfarenhet på just det område, för
vilket den ifrågasatta lagstiftningen närmast vore avsedd, nämligen angående fastighetsförhållandena
i städerna.

Magistraten i Lund anser, att förslagen borde bliva föremål för genomgripande omarbetning
under anlitande mera än förut skett av den erfarenhet, som i förevarande hänseende
vunnits av städernas tjänstemän, vilka hade åt sig anförtrott att föra fastighetsböcker
samt företaga tomtmätningar och dylikt.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län: Konungens befallningshavande, som

vore av den mening, att ett fastighetsregister för städerna, tjänande till underlag för
fastighetsböckernas förande, vore av behovet högeligen påkallat, ansåge för sin del, att
det nu föreliggande förslaget med därmed direkt sammanhängande författningsförslag icke
borde i oförändrad form antagas. I anslutning till denna sin uppfattning funne Konungens
befallningshavande det synnerligen önskvärt, om vid uppgörandet av eventuellt nytt
förslag uti föreliggande syfte, i motsats till vad här varit fallet, representanter för den
hos städernas tjänstemän speciella sakkunskapen lämnades tillfälle att medverka, på
det att städernas intressen måtte bliva bättre tillgodosedda än vad nu kunde sägas
hava skett.

Magistraten i Landskrona ansåg, att kommitténs förslag icke oförändrade kunde
läggas till grund för lagstiftning i ämnet, utan i avsevärd mån måste omarbetas. För
granskning av så detaljerade och i städernas förhållande djupt ingripande förslag torde
särskilda former böra anlitas, och vore det i sådant hänseende önskvärt, om representanter
för städerna i närvaro av kommitténs ledamöter och andra sakkunniga bereddes tillfälle
att gemensamt och på ett mera ingående sätt diskutera förslagen och sättet för avhjälpande
av bristerna däri.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg hemställa, att förslaget
icke bifalles samt att vid uppgörande av nytt förslag hänsyn måtte tagas till
de erfarenheter, som inom städernas myndigheter vunnits rörande hithörande angelägenheter.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län anser, att de uppgjorda förslagen i
åtskilliga delar behöva en betydlig omarbetning, varför de borde underkastas förnyad
sakkunnig granskning. Särskilt borde därvid tagas under noggrann omprövning, huruvida
verkligen kunde vara lämpligt, att städernas mätnings- och stadsplaneväsen gjordes beroende
av lantmäteriväsendet, huruvida icke registerkartan skulle kunna givas ett sådant
innehåll, att den kunde bliva till omedelbart gagn även på andra områden, samt huruvida
icke »registerboken» borde erhålla en annan uppdelning, varigenom skulle vinnas
större fullständighet och överskådlighet på samma gång den bleve mera lätthanterlig.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg hemställa, att förslaget icke måtte
vinna bifall samt att vid uppgörandet av nytt förslag de erfarenheter, som funnes samlade
hos städernas myndigheter, mera måtte vinna beaktande och att kommitterade måtte
med sig adjungera i hithörande frågor verkligt sakkunniga personer.

Stadsfullmäktige och magistraten i Skara förklarade, med allt erkännande av kommitterades
förtjänstfulla arbete, sig dock icke kunna förorda deras förslag till antagande
i befintligt skick, utan hemställde, att Kungl. Maj:t måtte förordna om ny utredning i
ärendet.

Magistraten i Göteborg finner förslaget, om ock i vissa huvudgrunder tillfredsställande,
i åtskilliga delar tarva en icke obetydlig omarbetning, varför det torde underkastas
förnyad sakkunnig granskning. Därvid borde de synpunkter, som framginge av
stadsingenjörerna i Göteborg Albert Lilienbergs och A. Södergrens samt stadskamreraren
i samma stad A. Cavallis yttranden förtjäna uppmärksamhet.

Lilienberg och Södergren anse förslaget vara olämpligt för städerna, varför det borde
omarbetas av t. ex. en ny kommitté, där städernas intressen bleve mera allsidigt företrädda
än vad fallet varit vid utarbetandet av föreliggande förslag.

Rådstuvurätten i Göteborg: Då de anmärkningar, som av Lilienberg och Södergren

samt Cavalli framställts mot förslaget, vore av den betydelse att desamma borde föranleda
förslagets omarbetande i huvudsakliga delar, ansåge sig rådstuvurätten, som
instämde i anmärkningarna, kunna underlåta att ingå i granskning av förslagets
detaljer.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anser förslaget icke vara ägnat att i
sitt nuvarande skick upphöjas till lag utan borde frågan undergå förnyad sakkunnig utredning.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län hemställde, att förslaget icke måtte
i oförändrat skick tagas till grund för lagstifning i ämnet utan omarbetning verkställas i
syfte av närmare anslutning till bestående förhållanden och kostnadernas nedbringande

Några om
dö men.

till sådant belopp, att det ifrågasatta registerverket, hur värdefullt det än månde vara,
icke måtte bliva ur ekonomisk synpunkt för samhällena alltför betungande.

Hj. Kulting för municipalstämman i Herrljunga avstyrker förslaget och anhåller om
förnyad utredning i ämnet.

Byråchefen Eriksson kunde icke inse, att förslaget borde vare sig lämnas utan
avseende eller anses tarva ny allsidig utredning, utan hölle fast mera före, att detsamma,
om ock efter någon omarbetning, borde kunna framläggas. Dess antagande vore säkerligen
nyttigare än varje onödigt uppskov, hälst därigenom slutförandet av den pågående
nya och högst viktiga lagstiftning välbehövligen påskyndades, vars syftemål vore ernåendet
av ett tidsenligt och enhetligt system för inskrivningsväsendets ordnande för
hela riket.

Svenska stadsförbundets beredning: Den huvudprincip, som legat till grund för förslaget,
syntes hava varit att så nära som möjligt anknyta denna nya lagstiftning för städerna
till de å landsbygden rådande förhållanden. Landsbygden och städerna företedde
emellertid med avseende på sina jordförhållanden allt för stora olikheter, för att en för
städerna avsedd lagstiftning å hithörande områden skulle kunna utgå från och i huvudsak
ansluta sig till de för landsbygdep givna grunder. Detta torde gälla, även om lagstiftningen
kunde inskränkas till att reglera endast den rena markregistreringen. Så kunde
av naturliga skäl icke ske. En mångfald med registreringen sammanhängande frågor,
avseende markens delning och mätning m. m., måste samtidigt lösas. Att därvid såsom
mönster taga landsbygdens omständliga och obekväma rättsinstitut strede mot hela den
utveckling, som drivit fram stadsbildningen, och vore oförenligt med städernas behov.
Marken inom stadsområdet vore i första hand byggnadsmark. En av de viktigaste förutsättningarna
för byggnadsverksamhetens jämna och ostörda fortgång och därmed också
för stadssamhällets utveckling vore att snabba och bekväma former funnes för markens
utstyckning till tomter och, då så erfordrades, för redan bestående tomters omreglering.
De förslag i sådant hänseende, som kommitterade framlagt, anslöte sig emellertid delvis
till skiftesstadgans föreskrifter rörande annan lantmäteriförrättning än laga skifte, och även
i de fall, då kommitterade frångått dessa föreskrifter, såsom beträffande gränsbestämningar
inom tomtindelat område, hade de föreslagna formerna gjorts så tunga, att deras lämplighet
för städerna måste allvarligt ifrågasättas. Den relativa lätthet och tvångsfrihet, som
hittills utmärkt jorddelningen i städerna, måste, så vitt möjligt, bibehållas, samtidigt som
statens anspråk på ordning och reda i städernas jordförhållanden tillgodosåges. Avgörande
hänsyn måste vidare tagas därtill, att icke den kommunala självstyrelsen onödigtvis
inskränktes. De av städerna själva skapade institutioner — främst stadsingenjörskontoren
•—- vilka hittills under de kommunala och delvis även statliga myndigheternas inseende
i ett flertal städer nedlagt ett betydande samt år efter år allt mera planmässigt arbete
på stadsområdets uppmätning och redovisning, borde sålunda icke utan tvingande skäl
hindras att fullfölja sin verksamhet. Det vore tvärtom till dessa institutioner, som den
nya utvecklingen torde böra knytas, under nära samverkan med städernas övriga myndigheter
samt under statens uppsikt och kontroll.

Kammarkollegium: Emot de huvudsakliga principer, hvarpå de föreliggande förslagen
vore grundade, syntes det att, i den mån det kunde tillhöra kollegium att granska desamma,
någon mera betydande erinran ej vara att framställa; men torde emellertid böra

framhållas önskvärdheten av att registerföringen kunde väsentligt förenklas mot vad skulle
bliva fallet enligt förslaget.

Byråchefen Hamrin: Det system, som kommittén vid utarbetandet av förslaget följt,
förefölle väl vid första påseende något omständligt och därigenom mindre överskådligt, men
vid en närmare granskning av detsamma förtoges detta intryck, och i stället trädde i förgrunden
systemets förmåga att bringa ordning och reda i förhållandena. För övrigt torde
böra erinras, att det läge i sakens natur, att ett register av ifrågavarande slag lika litet
som en ägobeskrivning kunde vara överskådligt. Det vore kartans uppgift att bereda
överskådlighet.

Magistraten i Lund: Kommitterade, som uppgjort författningsförslagen med utgångspunkt
i nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring, hade härav låtit sig förledas
till ett system av invecklade detaljbestämmelser, som verkade avskräckande på dem,
vilka hittills å tjänstens vägnar haft att taga befattning med stadsfastigheter i administrativt
eller juridiskt avseende. Den valda utgångspunkten strede, så vitt det planlagda stadsområdet
anginge, mot den praxis, som hittills i lagskipningen tillämpats. De föreslagna
bestämmelserna uppkonstruerade omständliga och tunga former, vilka syntes oförenliga
med tidens krav. Inskränkningar föresloges i kommunernas självbestämmanderätt utan
att tvingande eller ens giltiga skäl därtill från det allmännas sida kunde påvisas. För
kommunerna skulle onödigtvis uppstå dryga kostnader, så mycket kännbarare som utvecklingen
redan drivit kommunernas utgifter till höjd och upplåning, som påkallat statsmakternas
ingripande å lagstiftningens väg. Rättssäkerheten .syntes ej genom förslagen i tillräcklig
mån tillgodoses.

Davidson: Förslaget utgjorde icke en fullt tillfredsställande lösning av frågan. Betänkligheterna
härutinnan vore av flere slag, och skulle Davidson icke våga framhålla
desamma, om ej en mångårig erfarenhet som lantmätare och nu senast 13-årig trägen
verksamhet i redovisning av Örebro stads jord stödde hans övertygelse. Sålunda ville
Davidson framhålla de vid registerkartornas upprättande enligt skiftesstadgans grunder
krävande och tidsödande göromålen med utredning, utstakning och rösläggning av rågångarne
omkring de olika fastigheterna å stadsägorna; de omfattande göromålen med kartornas
upprättande, grafiskt eller trigonometriskt, med tillhörande uträkningar och ägoförteckningar;
de många enligt Davidsons åsikt delvis icke nödiga iakttaganden och formaliteter
vid registrets och kartornas upprättande; den tilltagna tiden, då översiktskartor och registret
skulle vara färdiga — 7 år — vore för kort (den omnämnda anståndstiden, 30 år,
åsyftade egentligen tiden för trigonometrisk mätning och inverkade ytterligare på registrets
fördröjande); det tidsödande arbete, som åtginge för att undersöka äldre kartor, vilken
undersökning, då den skulle verkställas på sätt författningarna föreskreve, oftast toge
längre tid än nymätning; de många och omständliga formulären gjorde registret alltför
voluminöst och svårhanterligt och medgåve icke den överskådlighet, som med ett register
avsåges; ej heller medgåve formulären anteckning av alla de uppgifter, som enligt Davidsons
förmenande däri borde finnas; vidare bestämmelserna, att kartorna icke behövde
upptaga några detaljer, såsom hus, diken, trädgårdar med mera, vilket gjorde, att städernas
kartverk bleve ofullständigt och i praktiskt och ekonomiskt avseende av inskränkt
betydelse; vidare olämpligheten att, såsom i kommitterades utlåtande sid. 188 del. II
syntes, i sammanhang med den trigonometriska mätningen tomtgränsernas rätta läge icke
behövde utredas, utan finge anstå tills detta efter hand erfordrades; samt till sist, att det

enligt Davidsons övertygelse icke för närvarande funnes tillgång på behöriga och lämpliga
lantmätare, som under den närmast kommande tiden kunde medhinna att ägna sig
åt utförandet av registret och kartverket i fråga. På grund av här anförda skäl vågade
Davidson därför framhålla, att, då det ifrågasatta, vittomfattande kart- och registreringsarbetet
för rikets samtliga städer och köpingar med mera icke i allo motsvarade behovet
eller vore fullt tillämpligt och icke kunde medhinnas inom önskvärd tid, utan sannolikt
komme att dröja många år utöver den beräknade tiden, frågans lösning på annat sätt
borde kunna ifrågasättas.

Konungens befallningshavande i Kalmar län: Det upprättade förslaget syntes lida av
en vidlyftighet, som förefölle onödig och torde komma att försvåra dess tillämpning.

Byggnadsnämnden i Oskarshamn på uppdrag av stadsfullmäktige därstädes med instämmande
av stadens magistrat: Förslaget syntes lida av en vidlyftighet, som väsentligt försvårade
överskådligheten vid tillämpningen. Det syntes, som om en del detaljer i fråga
om förandet av registret, översiktskarta, jordebok med mera kunde tillräckligt klargöras
genom hänvisning till formulär eller finna rum i byggnadsstadgan för rikets städer, vilken
för närvarande vore under omarbetning.

Kommunalnämnden och köpingsstyrelsen i Figeholm: Vad mindre samhällen beträffade
syntes förslaget vara onödigt vidlyftigt och borde för dessa betydligt förenklas. Dess
genomförande bleve ur ekonomisk synpunkt allt för betungande. Förslaget kunde därför
icke förordas i befintligt skick.

Stadsfullmäktige, magistraten och byggnadsnämnden i Falkenberg: Förslaget omfattade
en mångfald rent tekniska bestämmelser, vilka syntes vara av behov av väsentlig omredigering,
innan förslaget kunde godtagas. Men då landets förnämsta auktoritet i detta avseende,
svenska teknologföreningen, hade fått ärendet för granskning och yttrande till sig
avlämnat samt anledning funnes till förmodan, att utlåtandet från nämnda förening komme
att föranleda förslagets omredigering, funnes vidare yttrande i ärendet icke för närvarande
vara erforderligt.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län funne de föreslagna bestämmelserna
mycket komplicerade och att det varit önskvärt om ändamålet hade kunnat vinnas med
någon större enkelhet och överskådlighet samt även med mindre kostnader för vederbörande
samhällen. Något förslag i detta avseende tilltrodde sig dock icke Konungens
Befallningshavande att framställa. En omständighet finge dock framhållas, nämligen lämpligheten
av att mera sammanföra redan givna och nu ytterligare föreslagna lagar och författningar,
som berörde nu ifrågavarande förhållanden, så att man erhölle ett mindre antal
särskilda lagar och författningar rörande tomt i stad och därmed jämförliga samhällen.

Stadsfullmäktige och magistraten i Strömstad: Vidkommande själva registret kunde
icke åt detsamma tillerkännas den betydelse, som syntes hava föresvävat kommitterade
vid upprättande av deras förslag. Kommitterade tycktes förmena, att fastighetsregister
för stad vore i sådant avseende att likställa med det genom Kungl. förordningen den 13
juni 1908 påbjudna jordregister för landet, vilket dock ingalunda vore fallet av det skäl,
att då varje fastighetsenhet såsom hemman med mera på landet oftast vore delad i två
eller flera lotter samt registret vore avsett att utgöra en åskådlig bild av förhållandet
mellan dessa lotter med sedermera uppkomna förändringar, vore varje fastighet i stad,
merendels så kallad tomt, en enhet, som endast undantagsvis underginge förändring genom
styckning eller dylikt, vadan fastighetsregistret, sedan det en gång använts vid upprättan -

det av fastighetsböckerna, i de flesta fall hade intet vidare åt dessa böcker att meddela.
Det syntes fördenskull, som om registret kunde inskränkas till att utgöra en efter förhållandena
lämpad förteckning å stadens fastigheter. För utredning av frågan härom hade
det varit av vikt att vid upprättandet av föreliggande förslag det givits tillfällen för sakkunnige
från städerna att mera än som varit fallet härom sig yttra. Man hade nu endast
att beklaga, att så ej skett.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. Lärling: Det skulle vara orätt att frånkänna
kommitterades arbete många och synnerligen goda och beaktansvärda uppslag; ty nog
torde det vara sant, att våra städers lagfartsböcker behövde ett bättre underlag än vad
nu vore förhållandet för att bättre säkerställa äganderätten. För vinnande av detta ändamål
torde ett fastighetsregister med därtill hörande översiktskarta vara det lämpligaste
under förutsättning att det hela bleve enkelt och lätthanterligt.

Magistraten i Mariestad: Såsom allmänt omdöme om nu ifrågavarande lagförslag
tilläte magistraten sig framhålla, att, ehuru föreskrifter vore nödiga för åstadkommande
av reda och trygghet i städernas jordäganderättsförhållanden, lagförslagen vore i vissa avseenden
för stränga och ej toge tillräcklig hänsyn till de bestående förhållandena i de
olika samsällena, ävensom att de fördelar, som skulle vinnas genom desammas tillämpning,
ej kunde i stort sett anses uppväga de därav förorsakade kostnaderna. Särskilt gällde
detta om stora delar av Mariestads område.

Magistraten i Landskrona: Det av kommitterade föreslagna registret syntes icke vara
så beskaffat, att alla därmed avsedda fördelar kunde vinnas. Åtskilliga nödvändiga uppgifter
rörande tomters gränser vore uteslutna, skillnaden mellan jord innanför och utanför
stadsplanen hade icke upprätthållits så som sig bort, och en del föreskrifter passade
säkerligen icke på alla platser. Fastigheternas registrering med nummer och littera i
stället för, såsom i Landskrona, med namn och nummer vore en försämring. Registreringen
kunde antagligen också på ett tillfredsställande sätt åstadkommas utan anlitande
av så stort utrymme, som föreslagits. I dessa frågor vore det emellertid svårt att fätia
bestämda omdömen utan praktiska försök, men magistraten hade det intryck, att kommittén
icke tagit nödig hänsyn till städernas särskilda förhållanden. Kostnadsfrågans betydelse
hade också enligt magistratens mening underskattats.

Stadsfullmäktige i Lund: Om ock huvudsyftet med förslaget i fråga måste erkännas
vara synnerligen gott, syntes det dock stadsfullmäktige, som om detsamma i några ganska
viktiga avseenden borde omarbetas, innan det upphöjdes till lag. Redan med hänsyn till
den korta tid, varpå det omfattande ärendet remitterats, hade stadsfullmäktige icke kunnat
ingå i någon detaljgranskning, utan företagit förslaget endast i dess huvuddrag. Stadsfullmäktige
hade därvid särskilt fäst sig vid, att städerna enligt förslaget skulle mista en
stor del av sin nuvarande självbestämmanderätt rörande städernas uppmätande och planläggande
med mera. Sålunda skulle registerkarta, ägoförteckningar och dylikt icke kunna
upprättas av annan än lantmätare, stadsplan skulle icke kunna uppgöras av annan än
den, som uppfyllde vissa enligt stadsfullmäktiges mening olämpligt valda kompetensfordringar
eller erhållit Konungens tillstånd därtill, städernas mätningsmän skulle sortera
under lantmäteristyrelsen o. s. v. Dessa och andra liknande inskränkningar i städernas rätt
torde icke vara erforderliga. Nödig kontroll från statens sida torde därförutan mycket
väl kunna ernås.

Stadsingenjören i Visby A. Serbom funne det föreslagna fastighetsregistret för tungt

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

och oöverskådligt och borde sådant register för att erhålla den överskådlighet, man hade
rätt att av detsamma fordra, lämpligen anordnas efter ett modernt kortsystem.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes samt Konungens
befallningshavande i Skaraborgs län: Stadsfullmäktige hade funnit förslaget med stor omsorg
utarbetat, men det ville synas stadsfullmäktige, som om det föreslagna tillvägagåendet
skulle kunna i flera avseenden förenklas.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindeberg och Kornell: Förslaget vore i sin helhet i
stort sett ett försök att utan hänsyn till städernas säregna förhållanden vilja på desamma_
tillämpa jordregister för landet och den för landet gällande skiftesstadgan samt att lägga
städerna under lantmäteristyrelsens välde.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län anser att de åtgärder, vilka
enligt förslaget skulle vidtagas för registrets uppläggande, givits utan motsvarande praktisk
nytta en alltför omständlig form.

Municipalnämnden och municip alst amman i Lycksele finna förslaget onödigt vidlyftigt
och hemställa därför, huruvida icke någon förenkling skulle kunna åstadkommas, ledande
till ett lättare och billigare utförande.

Municip alstämman i Asele finner förslaget väl omfattande och att det i mera sammanträngd
form torde kunna vara av samma nytta och effektivitet.

Konungens befallningshavande i Kopparbergs län: Förslaget syntes väl ägnat att fylla
förefintligt behov av föreskrifter för åstadkommande av ordning och reda i städers och i
förslaget därmed likställda samhällens fastighetsförhållanden.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län anser de delar av författningsförslagen,
som jämlikt den vid remissen fogade promemoria särskilt blivit föremål för Konungens
befallningshavandes granskning, vara så grundligt genomtänkta och väl utarbetade,
att någon väsentlig erinran därvidlag icke vore att göra.

Konungens befallningshavande i Västernorrlands län: Det framlagda förslaget syntes
Konungens befallningshavande synnerligen väl ägnat att bringa ordning och reda i städernas
fastighetsförhållanden, och torde förslaget förvisso i sådant avseende, därest det
upphöjdes till lag, komma att fylla ett i många fall mycket kännbart behov. För ordnandet
av städernas fastighetsväsen enligt föreliggande författningsförslag krävdes visserligen
rätt betydande kostnader, men torde dessa väl uppvägas av de stora fördelar, vilka otvivelaktigt
skulle vinnas i ökad rättssäkerhet och trygghet samt ej minst däri, att mycket
tidsödande och kostsamt utredningsarbete, vartill nuvarande fastighetsförhållanden i särskilda
fall gåve anledning, säkerligen bleve obehövligt, därest fastighetsväsendet en gång
för alla ordnades så noggrant, enhetligt och planmässigt, som i förslaget avsåges.

Stadsfullmäktige i Varberg: På grund av den korta tid, som stått till buds för avgivande
av utlåtande, hade det icke varit möjligt att underkasta det föreliggande förslaget
med därtill hörande vidlyftiga motiv samt formulär med anvisningar och kartbilagor någon
mera ingående granskning. Stadsfullmäktige ansåge sig emellertid böra uttala den uppfattning,
att behovet av en mera tillfredsställande ordning beträffande redovisningen av
de till stadssamhällena hörande fastigheter måste anses synnerligen angeläget. Visserligen
vore det, såsom de sakkunnige även framhållit, tydligt, alt föreslagna registreringen och
särskilt de förberedande mätningsarbeten, vilka för ändamålet erfordrades, komme att
medföra ganska avsevärda kostnader, men ansåge stadsfullmäktige i allt fall, att hänsynen

härtill icke kunde förringa önskvärdheten av förslagets genomförande, i synnerhet som i
förslaget intagits bestämmelser, åsyftande att redan befintliga mätningshandlingar och
kartor skulle, där så ske kunde, vid upprättande av registerkartan komma till användning.
För staden Varbergs vidkommande hade redan tidigare s. k. triangelmätning verkställts
å stadens planlagda område enligt den är 1911 fastställda stadsplanen, och torde
det få antagas, att även eljest befintligt äldre kartmaterial i en del fall vore av beskaffenhet
att få användas vid registerkartans upprättande. I övrigt hade stadsfullmäktige icke
funnit något att erinra beträffande förslaget eller de sakkunniges motivering för detsamma,
och ville stadsfullmäktige särskilt hava uttryckt sitt erkännande i fråga om det för föreslagna
registreringen tillämpade system, vilket syntes på samma gång praktiskt och med
hänsyn till rättssäkerbelens betryggande.

t f. Stadsingenjören i Gävle Gunnar Sjöberg: Med hänsyn till jordförhållandena,
sådana de vore i en så gammal stad som Gävle, där fastighetsindelningen tid efter annan
undergått betydande kamerala förändringar, vilka föranlett nu rådande invecklade jordförhållanden,
komme detta förslag som ett lösenord, till vars snara förverkligande det kraftigaste
stöd borde lämnas. Allmänt sett vore det föreslagna registret väl ägnat att fylla
det synnerligen viktiga ändamål det såsom sin huvuduppgift satt sig före, nämligen att
bilda underlag för nya fastighetsböcker, samtidigt med att detsamma genom tillhörande
förarbeten såsom gränsbestämningar och upprättandet av registerkartor för med sig den
jordrevision, som för rikets flesta städer torde vara högeligen önskvärd. Registret syntes
bliva enkelt, ej belastat med mindervärdiga detaljer. Sambandet mellan den judiciella
och administrativa indelningen av jorden rätt. översiktlig.

Stadsfullmäktige i Falun yttra — efter anförande att stor oreda rådde i stadens
jordförhållanden — att de icke kunde finna annat än att förslaget i dess huvudsakliga
grunddrag vore agnat att på ett lämpligt sätt vinna det därmed åsyftade ändamål och att
därigenom icke endast bringa reda och ordning i fastighetsförhållandena utan även att
inom ifrågavarande rättsområde trygga rättssäkerheten, underlätta utredningar angående
fastigheterna rörande äganderättsförhållanden och redan på förhand undanröja anledningarna
till sådana äganderättstvister, som bristerna i fastighetsbokföringen ofelbart eljest
skulle komma att framkalla. Stadsfullmäktige ville därför såsom sitt yttrande förklara,
att de icke hade något att erinra mot de huvudgrunder, varpå förslaget vore byggt.

Kommunalfullmäktige och municipalstyrelsen i Katrineholm uttala — under påpekande
att inom samhället länge förelegat behov av någon åtgärd, som kunde åstadkomma bättre
ordning i de förhållanden, som i förslagen avsåges — såsom sin mening, att de föreslagna
bestämmelserna skulle- komma att bliva till stor fördel i många fall och att genom dem
ett verkligt behov inom samhället komme att fyllas.

Magistraten i Säter fann förslaget i huvudsakliga delar lyckligt.

Magistraten och stadsfullmäktige i Marstrand hava med bifall till kommitterades förslag
förklarat, att ehuru det föreslagna registret icke vore av så stort behov för mindre
som för större städer, det dock vore önskvärt, att ett sådant register komme till stånd,
då därigenom otvivelaktigt större reda och bättre översikt beträffande varje särskild fastighet
vunnes, varjämte arbetet med expediering av alla handlingar angående fastigheter
kunde lättare och med större tillförlitlighet utföras.

Magistraten och byggnadsnämnden i Gävle: Då en lagstiftning angående fastighetsregister
för städerna vore synnerligen av behovet påkallad samt det framlagda förslaget i

Bär lagstiftningen
i ämnet
uppskjutas i afbidan
på ny lag
om skifte av jord
och till dess erfarenhet
vunnits
om jordregisterförordningens

verkan ?

stort sett vore ägnat att på ett tillfredsställande sätt fylla det föreliggande behovet, ansåge
sig magistraten och byggnadsnämnden böra tillstyrka en lagstiftning i huvudsakligen
den riktning betänkandet angåve.

Municipalnämnden och municipalstämman i Duvbo: Syftemålet med förslaget borde
anses nyttigt, förutsatt att kostnaderna därför ej bleve för betungande för de mindre
samhällena.

Municip alstämman i Nya Huvudsta beslöt att icke göra någon anmärkning mot förslaget,
enär nuvarande fastighetsnoteringar för landsbygden och de stadsliknande samhällena
icke kunde anses tillfredsställande och förslaget syntes innebära en avgjord förbättring.

Kammarkollegium: Ehuru det förelåge ett erkänt behov att erhålla ett ordnat jordregisterväsende
även för stadsfastigheter, syntes det kollegium kunna ifrågasättas, huruvida
icke med denna frågas lösning på lagstiftningens väg .lämpligen borde anstå intill dess
dels erfarenhet vunnits huru den landsbygden avseende, ännu så gott som oprövade
Kungl. förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister komme att i tillämpningen
motsvara de därpå ställda anspråken och dels det visat sig, huruvida den i många avseenden
numera otillfredsställande stadgan den 9 november 1866 om skiftesverket i riket,
vilken stadga bildade utgångspunkten för det föreliggande förslaget, kunde varda ersatt
av nya ändamålsenligare bestämmelser, grundade på de under den 28 juli 1911 avgivna
''förslag till lag om skifte av jord med mera, vilka förslag nu vore föremål för vederbörandes
yttranden. Kollegium ansåge sig därför böra i första hand hemställa, att de nu
föreliggande förslagen icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd för närvarande utan
först efter den förnyade bearbetning, som kunde påkallas av ny lagstiftning angående
skiftesväsendet och därmed sammanhängande frågor, samt av den erfarenhet, som kunde
vinnas genom någon tids tillämpning av förordningen angående jordregister.

Kammarrådet Björkman: Författningsförslagen hade anpassats i nära samband med
nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring, änskönt nämnda lagstiftning numera
syntes vara på god väg att slutgiltigt ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med 1911
års förslag till lag om skifte av jord med mera. Giltig anledning att på sätt nu ägt rum
åt förevarande lagförslag om fastighetsregister för stad med mera giva endast provisorisk
anordning, färdig att tämligen snart avlösas av definitiva bestämmelser i ämnet, förefunnes
uppenbarligen ej.

Lantmäteri styrelsen: Det föreslagna fastighetsregistret vore icke avsett att tillgodose
något städernas behov, ehuru det givetvis i årskilliga avseenden komme att bliva till nytta
för städerna. Dess huvudsakliga uppgift vore att tjäna till underlag för nya och förbättrade
fastighetsböcker, och det ansåges därför erforderligt för den reform av lagfarts- och
inteckningsväsendet, som blivit ifrågasatt. Då denna reform, för vilkens genomförande
jordregister för närvarande upplades för rikets landsbygd, uppenbarligen måste ske på en
gång för hela riket, vore det givetvis angeläget, att det underlag, som erfordrades för
de nya fasighetsböckerna, kunde vara att tillgå ungefär samtidigt för landsbygden och för
städerna. Enligt lantmäteristyrelsens mening torde, under förutsättning av erforderliga
anslag, arbetet med uppläggande av jordregister för landsbygden kunna fullbordas på 5 å
6 år härefter. Ungefär lika lång tid torde behöva beräknas för åstadkommande av fastighetsregister
för städer och stadsliknande samhällen på landet. Vid sådant förhållande
syntes det lantmäteristyrelsen angeläget, att ifrågavarande förslag utan dröjsmål bleve av

Kungl. Maj:t granskat och prövat. Att, såsom av en myndighet blivit hemställt, förslaget
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ls åtgärd förrän efter den förnyade bearbetning,
som kunde påkallas av ny lagstiftning angående skiftesväsendet och därmed sammanhängande
frågor samt av den erfarenhet, som kunde vinnas genom någon tids tillämpning av
Kungl. förordningen den 13 juni 1908 angående jordregister, ansåge lantmäteristyreisen
ingalunda vara av behovet påkallat. Det vore nämligen icke riktigt, såsom till stöd för
sagda hemställan uppgivils, vare sig att stadgan den 9 november 1866 om skiftesverket
i riket bildade utgångspunkten för det föreliggande förslaget eller alt förordningen angående
jordregister ännu vore sä gott som oprövad. Vissa i sammanhang med förslaget
till förordning angående fastighetsregister för stad avgivna förslag till författningar, som
tillhörde området för skifteslagstiftningen, vore visserligen grundade å den nu gällande
skifteslagstiftningen, men de vore icke förutsättningar för förslaget till förordning angående
fastighetsregister, till följd varav det icke vore nödvändigt, att de trädde i kraft samtidigt
med förordningen angående fastighetsregister. Uppgiften att förordningen angående jordregister
skulle vara så gott som oprövad syntes tyda på bristande kännedom om samma
förordnings innehåll. Förordningen hade ju varit tillämpad sedan början av år 1909;
och beträffande en mängd socknar i riket hade stomme till jordregister upplagts på länens
lantmäterikontor samt därefter blivit enligt § 24 granskad av domhavanden och jämlikt
§ 25 kompletterad av förste lantmätaren. Därigenom vore jordregister, även om det
icke enligt § 26 blivit för en socken officiellt förklarat upplagt, dock faktiskt fullbordat.

Byråchefen Hamrin: Då ett förslag till en förändrad skifteslagstiftning förelåge utarbetat,
syntes anledning förefinnas att taga i övervägande den hänsyn, som borde tagas därtill vid
den fortsatta behandlingen av förevarande förslag. Kommitterade hade själva meddelat, att
deras förslag uppgjorts med utgångspunkt i nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring,
samt fäst uppmärksamheten därpå, att, därest sistnämnda lagstiftning framdeles
ordnades i överensstämmelse med det av särskilda kommitterade avgivna förslaget till lag
om skifte av jord med mera, erfordrades väl vissa ändringar i en del av de författningsförslag,
kommitterade framställt, men att någon ändring i de grunder, på vilka registerförfarandet
vore byggt, därav ej komme att föranledas. De båda förslagen hade givetvis
många beröringspunkter, och i anledning därav vore väl vissa fördelar att vinna,
därest desamma samtidigt kunde föreligga till slutligt avgörande. Båda förslagen vore
emellertid av den omfattning, att man redan till följd därav borde räkna med att så icke
kunde ske. Därest det därför bleve fråga om att avgöra, vilketdera av berörda båda
förslag, som vore angelägnare, tvekade Hamrin icke att på grund redan av vad ovan
anförts för sin del giva företräde åt förevarande förslag. Särskilt om hänsyn toges därtill,
att åtskilliga år under alla förhållanden åtginge, innan registreringsverket förelåge
fullbordat, och att dessförinnan någon förbättring i inskrivningsväsendet icke kunde åstadkommas,
torde redan på grund härav lösningen av förevarande ämne böra anses angelägnare
än den bebådade revisionen av skifteslagstiftningen. Under förutsättning att denna
uppfattning gillades, uppstode givetvis fråga om de båda lagstiftningarna stode till varandra
i det inbördes förhållande, att större olägenheter komme att uppstå, därest förevarande
lagstiftningsfråga löstes före genomförandet av förenämnda revision av skifteslagstiftningen.
I denna del ville Hamrin framhålla, att en ingående granskning gåve vid
handen, att de ändringar, som skulle föranledas i förevarande lagstiftning till följd av en
sedermera antagen ändrad skifteslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med skiftes -

Förslagets förhållande
till en
ifrågasatt mätningsförordning -

stadgekommitténs förslag, komme att bliva jämförelsevis obetydliga och icke av vidare
omfattning än vad en ny större lagstiftning i allmänhet föranledde å närliggande områden.
Den omständigheten, att skiftesstadgekommitténs förslag numera förelåge, utgjorde på så
sätt en fördel, att möjlighet därigenom öppnats att vid den slutliga avfattningen av förevarande
lagstiftning taga hänsyn till den väntade revisionen av skifteslagstiftningen och
därigenom under det normala nedbringa det behov av ändring i förevarande lagstiftning,
som den nya skifteslagstiftningen kunde påkalla.

Hamrin har vidare i anledning av innehållet i lantmäteristyrelsens utlåtande anfört:
Kommitterade både själva i den skrivelse, varmed de till Kung!. Maj:t överlämnat förevarande
betänkande och förslag, meddelat, att författningsförslagen uppgjorts med utgångspunkt
i nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring. Att förslaget till förordning
angående fastighetsregister för stad härvid skulle utgöra något undantag, torde icke
kunna vidhållas. För att inse detta torde endast böra erinras om bristen i sådant fall
på föreskrifter om råskillnaders bestämmande för fastigheter, som uppkomme inom område
för stadsägor efter registerkartas upprättande. Lantmäteristyrelsens uttalande att det
icke vore nödvändigt att vissa av kommitténs förslag till författningar, som tillhörde området
för skifteslagstiftningen, trädde i kraft samtidigt med förordningen angående fastighetsregister
syntes — därest däri icke skulle anses ligga den skarpaste kritik, som Hamrin
veterligt från något håll riktats mot förevarande förslag —• innebära, att sistnämnda förordning
skulle kunna utbrytas från förslagets övriga delar och medel för ändamålet begäras
hos Riksdagen, som sedermera finge tillfälle att pröva övriga förslag, med vilkas
föreläggande i sådant fall måhända kunde anstå i avvaktan på en förändrad skifteslagstiftning.
Denna ordning för frågans behandling komme alltså att innebära, att Kung!.
Maj :t av Riksdagen begärde anslag för verkställighet av en ekonomisk lag, som förutsatte
en blivande lagstiftning av civillags natur, utan att slutligt förslag till sistberörda lagstiftning
komme att föreligga. Utom de vanskligheter för frågans framgång i Riksdagen, som
ett dylikt tillvägagångssätt innebure, kunde erinras, att, därest den förutsatta lagstiftningen
utebleve, fastighetsregistret ej komme att fylla sin uppgift, ty den ordning och reda, som
därmed åsyftades, komme i sådant fall icke att sträcka sig till fastigheter, som framdeles
uppkomme.

Byråchefen Eriksson ville påpeka, att såväl svenska stadsförbundet som vissa teknici
och de flesta andra, som yttrat sig mot förslaget, därvid i allmänhet syntes hava förbisett
det viktiga faktum, att förordningen om fastighetsregister med mera skulle i avseende å
allt vad som rörde mätning och kartläggning med mera beträffande det rena lantmäteriförfarandet
lämpas till den blivande mätningsförordningen, vars föreskrifter kommitterade
tänkt sig och även angivit såsom normerande i nyssberörda hänseende. Väl kunde föreliggande
förslag betraktas och bedömas som en sak för sig, men ägde dock med den
blivande mätningsförordningen det samband, att båda huvudförordningarna tillsammans
torde komma att medföra fullständigt kartverk eller katasterverk för städer och liknande
samhällen. Det mesta av vad som mot förslaget anmärkts av den särskilda beredning,
vilken upprättat förslag till svenska stadsförbundets yttrande i ärendet, åtminstone i fråga
om gränsbestämning och registerkartans ofullständighet, förlorade sin betydelse och kunde
ej av anmärkaren vidhållas efter mätningsförordningens tillkomst.

Byråchefen Hamrin: De detaljföreskrifter av teknisk art förslaget upptoge kunde Hamrin

2:5

utan ändring icke godtaga. Berörda föreskrifter borde givetvis anknytas till den förfatlning
om ägomätning med mera, som vore under utarbetning inom lantmäteristyrelsen. Då
något förslag i ämnet ännu icke förelåge och någon förordning ännu mindre utfärdats,
saknades alltså den väsentliga förutsättningen för en fullständig granskning av ifrågavarande
föreskrifter. Hamrin hade därför ansett sig för närvarande böra avstå från en
sådan under antagande att Kungl. Maj:t, innan ifrågavarande förordning utfärdades, skulle
finna angeläget att bereda lantmäteristyrelsen tillfälle att på nytt yttra sig i denna del
av ämnet.

Svenska teknologföreningen. Enligt kommitterades förslag skulle registerkarta upprättas
efter mätningar enligt siffermetoden. Den grafiska metoden skulle härvid bland
annat få förekomma i viss utsträckning enligt vad i särskild författning stadgades. I
motiven hade uttalats, att de allmänna föreskrifterna härutinnan ansetts lämpligen böra
få sin plats i den författning angående kartors upprättande och ägomätningars verkställande
m. m., till vilken lantmäteristyrelsen erhållit Konungens tillstånd att avgiva förslag.
Föreningen ansåge, att det varit riktigare att införa bestämmelserna härom i författningen
angående fastighetsregister.

Behovet av
gistret.

Förslaget

till

Förordning angående fastighetsregister för stad.

KAP. I.

Inledande bestämmelser.

§ 1.

Magistraten i Örnsköldsvik: Lydelsen av denna § vore missvisande, då redan nu

funnes ett fastighetsregister, som fördes av rådstuvurätten.

Här stadgas plikt för varje stad att anskaffa ett fastighetsregister; och anskaffandet
skall ske omedelbart efter förordningens utfärdande; jfr § 3, andrastycket: Anser stad,

att ett omedelbart etc.

I de inkomna utlåtandena har i allmänhet behovet av ett fastighetsregister blivit
erkänt.

Så anför svenska stadsförbundets beredning: Beredningen funne det synnerligen

önskvärt, att för undanrödjande av den oreda med avseende på fastighetsförhållandena,
som för närvarande bestode i många städer, ett nytt och efter enhetliga principer anordnat
underlag för städernas fastighetsbokföring åvägabragtes. Redan med det nuvarande
fastighetsboksystemet hade bristen på enhetliga föreskrifter rörande tomt- och
jordredovisningen i städerna visat sig kunna medföra fara för rättssäkerheten. Skulle,
såsom önskligt syntes vara, fastighetsbokföringen omläggas enligt de av lagberedningen
angivna grunder och fastighetsböckerna sålunda givas karaktär av huvudurkund för fastighetsrätten,
torde därför hänsyn till rättssäkerheten fordra, att anordningarna för den primära
fastighetsredovisningen icke längre, såsom nu, gjordes beroende av växlande lokala
stadganden eller de särskilda städernas fria beslut. Förbises borde visserligen icke, att
ganska många städer av eget initiativ^ och med betydande uppoffringar redan åstadkommit
eller vore i färd med att åstadkomma fullt tillfredsställande underlag för en rationell
fastighetsbokföring samt att även i övrigt den vitt utbredda meningen om städernas
efterblivenhet på förevarande område väl kunde tåla att modifieras, men det kunde icke
förväntas, att ett slutgiltigt ordnande av denna angelägenhet skulle komma till stånd
utan lagstiftningens ingripande.

liehovet liar dock från vissa håll ifrågasatts.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Kommit terade

uppgåve (sid. 129 i motiven), att tomtbok, jordebok eller fastighetsförteckning
endast fördes i några få uppgivna städer, bland vilka Stockholm ej vore nämnd, och
att i övriga städer däremot särskilda tomt- och jordeböcker ej vidare fördes, ehuru i
åtskilliga funnes äldre sådana böcker, vari skeende förändringar dock ej torde antecknas.
Uti Stockholm fördes emellertid fortfarande tomtbok. Efter överståthållarens och borgmästares
och råds befallning upplades tomtböcker:

År 1663 över Norra förstadens västra del av rådmannen Anders Thorstenson,

» 1668 » » » östra » samt ladugårdslandet av samme man,

» 1674 » Södra » » » av stadsingenjören Johan Holm,

» 1679 » » » västra » .

Dessa tomtböcker innehölle i allmänhet uppgifter om tomternas mått, arealer och
ägare samt tomtörena, varjämte kartor över kvarteren åskådliggjorde tomternas läge. År
1702 upplades nya tomtböcker över Norr- och Södermalm, innehållande uppgifter å kvarteren
samt tomterna med deras nummer, areal, tomtören och ägare, varjämte anteckningar
om friförsäljningar samt designationer över tomterna förekomme i dessa böcker.
År. 1785 upplades på förordnande av överståthållaren och magistraten tomtböcker över
hela staden. Dessa böcker, upprättade av rådmannen Pehr Stenhammar, innehölle uppgifter
om kvarterens namn, tomternas nummer, areal och ägare. År 1786 upplades av
vice stadsingenjören Ludv. Bräsch en tomtbok över Staden inom broarna. Denna tomtbok
innehölle uppgifter om kvarteren, tomternas nummer, areal, tomtören och ägare
samt data för designationer. Vidare antecknades i denna tomtbok alla förändringar i
tomternas nummer och arealer, som ägde rum på grund av vederbörande myndighets
beslut, och fullföljdes dessa anteckningar till år 1902, då en ny tomtbok över Staden
inom broarna upplades, innehållande kvarterens namn, tomternas nummer och arealer
samt redogörelse för de förändringar i avseende å nummer och arealer, som tomterna
undergått. Denna tomtbok fullföljdes fortfarande. År 1796 upplades tomtböcker över
Norrmalm, Ladugårdslandet, Kungsholmen och Södermalm, innehållande likartade uppgifter
och anteckningar som 1786 års tomtbok över Staden inom broarna. 1796 års
tomtböcker fullföljdes till åren 1902 och 1903, då över samma stadsdelar nya tomtböcker
upplades, vilka fortfarande fullföljdes, och innehölle desamma likartade anteckningar
som 1902 års tomtbok över Staden inom broarna. Under den tid rådhusrättens
första avdelning för lagfarts- och inteckningsärenden använde sig av tomtböcker, fördes
desamma av stadsingenjörerna, varför, då de ägde vitsord under denna tid, de också
fortfarande torde kunna anses äga vitsord. Vad tomtkartor beträffade, funnes sådana
över alla tomter i Stockholm, och vore desamma upprättade av stadsingenjörer, vilka
funnits i Stockholm sedan år 1636. Vid upprättandet av dessa tomtkantor hade under
de senare årtiondena förfarits på det sätt, att hela kvarteren med alla däruti belägna
tomter och hus uppmätts i skala av i regel 1:200, och funnes sådana kartor över alla
kvarter i Stockholm. Enligt kontorets åsikt borde det icke råda någon tvekan om att
de från stadsingenjörskontoret i Stockholm utgångna tomtkartor borde kunna anses hava
samma vitsord som av lantmätare efter vederbörligt förordnande upprättade kartor, och
syntes detta även vara kommitterades åsikt, då de erkände, att »i de större städerna
tomtförhållandena ofta'' vore synnerligen väl ordnade». Vad kartor över hela området

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. 4

beträffade, upprättades redan åren 1663, 1668, 1674 och 1679 specialkartor över alla
då befintliga kvarter å Norrmalm, Ladugårdslandet (nuvarande Östermalm), Kungsholmen
och Södermalm. A dessa kvarterskartor vore alla tomter med sina mått och arealer
angivna. Under första hälften av 1800-talet och intill år 1870 användes å stadsingenjörskontoret
kartor över de särskilda församlingarna, och vore dessa kartor upprättade i så
stor skala, att varje tomt med sina gränser och sitt nummer där vore synlig. Under
åren 1862—1867 upprättades på stadens bekostnad av dåvarande kungl. topografiska
corpsen en karta i 37 olika blad över hela Stockholm i skala 1:1000. Denna karta,
som stödde sig på triangelmätning, upptoge yttergränserna å kvarteren, och kompletterades
densamma genom insättning av de särskilda tomternas gränser och nummer från
tomtkartorna. Dessa kartblad kompletterades numera med de verkställda förändringarna och
begagnades dessutom en förminskning av kartan till skalan 1:2000 såsom översiktskarta.
Vidare hade under de senare åren upprättats ett fullständigt triangel- och polygonnät
över Stockholm, till vilket hörnpunkterna å en stor del av kvarteren redan vore anslutna
och de övriga snart bleve det. Då, såsom kommitterade å sid. 188 i motiven framhölle,
det ej vore behöflig! att vid registerkartans upprättande upptaga frågorna om
gränsregleringar emellan tomterna och då hela Stockholm med undantag för den Kungl.
Maj:t och kronan tillhöriga Kungl. Djurgården vore indelat i tomter, kunde således den
över Stockholm upprättade kartan i skalan 1:1000 anses motsvara vad kommitterade
avsåge med en registerkarta. Någon möjlighet att den av kommitterade föreslagna registerkartan
skulle kunna tjänstgöra såsom rågångskarta för det i tomter indelade området
gåves ej heller, då denna registerkarta ej skulle upptaga de å tomterna befintliga byggnaderna,
men gränserna emellan tomterna i regel just angåves av byggnader. Vad beträffade
behövligheten av att upprätta ett fastighetsregister för Stockholm, ville kontoret,
då Stockholms rådhusrätt, till vilken ärendet blivit remitterat, ej torde komma att avgiva
något yttrande över lagförslaget, framhålla, att den år 1876 i rådhusrättens första
avdelning upplagda fastighetsboken innehölle en förteckning över alla tomter i Stockholm
med de få undantag, som funnes angivna i Kungl. kungörelsen huru lagfarts- och inteckningsböcker
skola inrättas och föras den 14 september 1875, deras nummer och areal
samt längden av deras sidor, varjämte funnes antecknat alla de förändringar i avseende
å arealen, som tomterna undergått och underginge. Då detta vore det väsentliga, som
fastighetsregistret skulle komma att innehålla, ville det synas kontoret, som skulle den i
Stockholms rådhusrätt förda fastighetsboken kunna anses motsvara det föreslagra fastighetsregistret.
Det av kommitterade föreslagna upprättandet av register- eller översiktskarta
samt fastighetsregister måste därför enligt kontorets förmenande vad beträffade
Stockholms stads nuvarande område anses fullständigt obehövligt. Med år 1913 skulle
emellertid Brännkyrka socken införlivas med Stockholm, varför det skulle kunna ifrågasättas
huruvida ej kommitterades förslag skulle vara erforderligt för denna del av Stockholm.
Då emellertid ett jordregister, upprättat i enlighet med Kungl. förordningen den 13 juni
1908 om jordregister å landet, ansetts tillräckligt under den tid, Brännkyrka lydde under
landshövdingeämbetet i Stockholms län, torde väl ej det förhållandet, att socknen komme
att lyda under överståthållareämbetet i Stockholm, kunna förringa värdet av detta jordregister.
Något sådant funnes visserligen icke ännu upprättat, men kunde det för en
jämförelsevis obetydlig kostnad upprättas. I mån som stadsplaner bleve fastställda för
områden inom Brännkyrka och tomtindelningar komme att verkställas inom de planlagda

områdena, komme naturligtvis dessa tomter att upptagas i fastighetsböeker, upprättade
på samma sätt som den nu i rådhusrätten förda fastiglietsboken, varför kommitterades
förslag sålunda även vad beträffade Brännkyrka måste anses fullständigt obehövligt.

Byggnadsnämnden i Stockholm anser, att så vitt Stockholm anginge något behov av
den ifrågavarande lagstiftningen icke förefunnes. Av samma mening äio Stockholms stadsfullmäktige
och överståthållareämbetet.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Landskrona förklara, att det, så vitt Landskrona
stad anginge, icke förelåge något direkt behov av upprättande av ett fastighetsregister,
enär äganderättsförhållandena därstädes icke ännu givit anledning till några nämnvärda
tvister, samt att i varje fall kostnaderna för de med ett dylikt registers uppläggande
och förande nödvändiga arbetena, synnerligast som endast vissa delar av staden
ännu vore uppmätta efter siffermetoden eller triangelmätta, måste bliva alltför stora och
betungande i förhållande till det gagn registreringen skulle för staden medföra.

Konungens befallningshavande i Kalmar län drager i tvivelsmål, huruvida något
mera trängande behov av förändring uti fastighetsregistreringen inom städerna yppat sig.

Magistraten i Sölvesborg: Att döma efter vad inom Sölvesborgs stad förvärvad
erfarenhet gåve vid handen syntes det magistraten otvivelaktigt, att det gåves mer än
ett bland särskilt de mindre stadssamhällena, för vilket fastighetsregister funnes vara
så litet av behovet påkallat att de med dylikt registers uppläggande och förande förenade
högst betydande kostnader och besvär skulle komma att te sig såsom oskäligt betungande.
Vid sådant förhållande krävde billighet och rättvisa, att en blivande lagstiftning
i ämnet måtte inrymma åt varje särskild stad befogenhet att själv besluta i fråga om
huruvida register skulle upprättas eller icke eller åtminstone rätt att med registerkartas
upprättande låta anstå intill dess sådant erfordrades och av omständigheterna medgåves.
Mot sättet för registrets uppläggande och förande hade magistraten icke funnit något att
anmärka.

Drätselkammaren i Örnsköldsvik anser, att de föreslagna åtgärderna för fastighetsregisters
uppläggande bleve för de mindre städerna alltför dyrbara och betungande samt
för invecklade. Åtminstone vad Örnsköldsvik vidkomme vore förslagets genomförande
icke av behovet påkallat.

Magistraten i Strängnäs framhåller, att det borde få bero på städerna själva, huruvida
och i vilken utsträckning registren skulle uppläggas, då det läte tänka sig att flera
städer än Strängnäs hade rätt fullständiga kartor och ägoskiftesbandlingar i sin vård, så
att redan befintliga fastighetsböeker torde kunna bliva fullt tillfredsställande och kunna
utan ommätningar av ägorna kompletteras.

Stadsfullmäktige i Mariestad: Därest det icke medgåves städerna att i allmänhet

låta sina stadsingenjörer upprätta kartor med tillhörande ägoförteckningar, borde det icke
åläggas städerna att ovillkorligen upprätta fastighetsregister.

Stadsfullmäktige i Nora hemställa, att, därest förslaget godkännes, dess obligatoriska
tillämpande beträffande mindre städer och därmed jämförliga samhällen icke måtte
föreskrivas.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg beräkna enligt de av kommitterade
angivna siffrorna kostnaden för registerkartan för Trälleborg till 53,320 kronor
samt anföra: Med hänvisning till dessa siffror tycktes det ligga i öppen dag, att städerna
skulle äga rätt bestämma, huruvida de ville påtaga sig kostnaden för ifrågavarande

arbetens utförande. Visserligen ägde samhälle enligt lagförslaget rätt att begära anstånd
för viss tid, dock ej över trettio år, men detta utgjorde ej ett fullt talande skäl för att
städerna skulle uteslutas från självbestämmanderätten i denna fråga.

Konungens b ef ältning sliavande i Södermanlands län vore icke alldeles övertygad om
behovet och lämpligheten att för alla städer och för vissa därmed likställda samhällen
meddela sådana stränga bestämmelser som de i förslaget ifrågasatta. Deras tillämpning
skulle medföra högst betydliga kostnader för staten och samhällena och tillika bereda en
mängd myndigheter och kommunala styrelser eller tjänstemän ett omfattande samt mycket
invecklat och besvärligt arbete. Ivommitterade hade uppenbarligen strävat efter att för
städer och sådana större köpingar och municipalsamhällen, där lagen om stadsplan och
tomtindelning vore gällande, kunna åstadkomma den största tänkbara reda och ordning
i jordförhållatjdena. Enligt Konungens befallningshavandes uppfattning hade emellertid
kommittén därvid gått alldeles för långt. Så vitt Konungens befallningshavande hade sig
bekant funnes ej, åtminstone icke i Södermanlands län, någon avsevärd och för rättssäkerheten
betänklig brist på reda i fastighetsförhållandena och fastighetsböckerna för
städerna. Särskilt för de smärre städerna liksom för köpingar och municipalsamhällen
syntes Konungens befallningshavande de ifrågasatta anordningarna böra och kunna betydligt
förenklas. De större städerna torde, utan att sådant ålades dem genom lag, ej
underlåta att för uppläggande av sina fastighetsregister verkställa noggranna, men kostsamma
mätningar, kartläggningar och undersökningar av ungefär samma slag, som kommittén
föreslagit för alla städer. Att om fastighetsregisters uppläggande och förande
meddela olika stränga bestämmelser med hänsyn till städernas större eller mindre folkmängd
torde ej vara lämpligt.

Magistraten i Sundsvall: Till Sundsvalls stad hörde utom det egentliga stadsområdet
byarna Sidsjö och Böle, vilkas ägor i alla tider använts för jordbruksändamål och
varvid med all sannolikhet komme att städse förbliva, då deras belägenhet vore sådan,
att någon industri eller tätare bebyggande där icke kunde emotses. Enligt förslaget skulle
nu register- eller översiktskartan omfatta jämväl dessa byar. Vare sig nu siffermetoden
eller med nådigt tillstånd den grafiska metoden skulle tillämpas vid nymätning av dessa
byar, skulle staden härför åsamkas mycket stora kostnader, så mycket mer kännbara
som byarnas jord hade jämförelsevis lågt värde och deras skattekraft vore ringa (deras
sammanlagda utskylder till kommunen uppvägde ej ens stadens kostnader för deras skolväsen).
Aven i andra städer torde råda liknande förhållanden. Det måste anses som
en brist i kommitterades förslag, att det icke angåve någon utväg, att sådana med städerna
förenade områden, som icke ingingo i de egentliga stadsområdena, kunde registreras
på samma sätt som angränsande landsbygd o. s. v. med anlitande av redan förefintliga
luntmäterihandlingar.

Stadsfullmäktige och municipalstyrelsen i Haparanda: Till Haparanda stad eller

stadskommun hörde icke annat område än det inom fastställd stadsplan belägna. Visserligen
ägde staden ett par hemman ävensom donationsjord, men dessa fastigheter lydde i
kommunalt hänseende till Nedertorneå socken och vore jämväl upptagna uti jordregistret
för denna socken. Förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad angåve
icke vad med stad eller till stad hörande mark avsåges Väl finge av åtskilliga bestämmelser
eller kanske rättare saknad av bestämmelser i de övriga förslagen kunna synas,
att berörda hemman och jordar, varav en del läge på flera mils avstånd från det plan -

2!)

lagda området, icke avsåges att intagas uti fastighetsregistret, men detta vore så mycket
mera tvivelaktigt beträffande Haparanda stad, som uti den vid motiven fogade tabell I
samma hemman och jordar upptoges under titel »övrigt område». Ett förtydligande av
förslaget vore förty erforderligt uti omhandlade hänseende. Häruti instämmer municipalstyrelsen
i Haparanda med anmärkning tillika att för Haparanda fördes sådan fastighetsbok,
som för stad med egen jurisdiktion vore stadgad, vadan föreslagna fastighetsregistret
jämväl av sådan grund vore obehövligt för en stad med så ringa storlek och så litet
utnyttjade tomter.

Municipalstämman och municipalstyrelsen i Kalix: Kalix municipalsamhälle hade

klara och tydliga gränser och dess kartläggning och tomtindelning vore tämligen ny.
Samhället hade ännu ej nått någon större utveckling och ej heller vore en sådan att
förvänta inom den närmaste framtiden. De bestämmelser, som hittills gällt ifråga om
fastigheternas registrering, vore fullt tillfredsställande. Den ifrågasatta registreringsförändringen
skulle, oavsett eventuellt statsbidrag, åsamka samhället avsevärda kostnader
utan att däremot svarande nytta kunde vara att förvänta. Municipalstämman ansåge
den föreslagna förändringen av fastighetsregistreringen ej vara av behovet påkallad.

Kronofogden i Orusts och Tjärns fögderi: Det torde böra påpekas att den kostnad,

som för förordningens tillämpning komme att drabba ett samhälle beträffande en stor
del av inom fögderiet belägna samhällen, syntes bliva alltför stor i förhållande till den
nytta samhällena kunde hava av förordningens tillämpning, ävensom att en ej ringa del
av samhällena inom fögderiet icke ännu torde hava nått den utveckling, att förordningens
tillämpning kunde anses vara av behovet påkallad.

Municipalnämnden och municipalstämman i Oskarsfröm samt municipalnämnden. i
Gärda anse föreskrifter angående registerföring av fastigheter inom municipalsamhällena
ej vara av behovet påkallade.

Se ock i detta sammanhang yttrandet av häradsskrivaren i Norrvikens fögderi vid
förslaget till lag med vissa bestämmelser angående fastighetsregister (se sid. 136).

§ 2.

(Jfr § 69.)

Att registerföraren även skall upplägga registret framgår av § 28, näst sist a stycket,
sista punkten.

Magistraten i Jönköping: Arbetet med förandet av fastighetsregistret och fullgö randet

av alla de åligganden, som med fastighetsregistret vore förenade, torde svårligen
kunna uppdragas åt någon magistratsperson. Det torde nämligen vara otänkbart, att
städerna, som i allmänhet icke hade flera ledamöter i sina magistrater än som erfordrades
för fullgörandet av nu vanliga göromål, skulle kunna avskilja en av sina ledamöter
för fastighetsregistret, ty utan tvivel skulle för den ledamot, som finge ett sådant åliggande,
ingen tid bliva övrig för deltagande i andra göromål inom magistraten. I allt
fall torde fara föreligga att få magistratsledamöter besutte erforderliga kunskaper att,
även med hjälp av tekniskt biträde, sköta fastighetsregistret och allt vad med detsamma
vore oskiljaktigt. Magistraten ville härvid särskilt fästa sig vid stadgandet i 74 § av
förslaget till fastighetsregisterförordning, att registerföraren skulle hava skyldighet att

tillhandagå allmänheten i till tjänsten hörande ärenden. Att magistraten vid dessa uttalanden
utginge efter förhållandena i Jönköping, vore ju klart, men sannolikt torde vara,
att vad som härvidlag gällde Jönköping även hade sin tillämpning å andra städer av
någon större storlek. Förslagen tilldelade magistraterna en sådan mängd av göromål,
att magistraterna, som år från år fått sina arbeten ökade, icke skulle med sina nuvarande
arbetskrafter kunna fullgöra alla de anspråk och uppdrag, som förslagen nu tilldelat
magistraterna. Magistraten hade med det sagda velat framhålla önskvärdheten av
att uppdraget med handhavandet av fastighetsregistret icke lades å magistratsperson
under annan förutsättning än att städerna tillförbundes att härför giva sina magistrater
ökade arbetskrafter.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län: I smärre städer bleve det helt

visst mången gång svårt att finna för registrets förande lämplig person, helst som enligt
kommitterades motivering meningen vore att fastighetsregistret icke skulle få föras av
samma person som den, vilken förde stadens fastighetsbok. Det förefölle anmärkningsvärdt,
att förste lantmätaren kunde få bliva registerförare för stad, som lydde under
landsrätt, t. ex. Trollhättan, Huskvarna, Eslöv m. fl., men däremot icke för långt mindre
städer med egen jurisdiktion.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län: I motiven till förslaget hade kom mitterade

tänkt sig möjligheten därav, att registerföringen lämpligen skulle kunna uppdragas
åt den tjänsteman, som förrättade mantalsskrivning i staden. Enligt Konungens
befallningshavandes förmenande hade kommitterade underskattat de svårigheter, som
måste vara förenade med registrets upprättande och förande. Kommitterade hölle sålunda
före, att särskild tjänsteman för förande av fastighetsregistret icke skulle bliva
erforderlig, icke ens för de större städerna, och att med avseende å registerföraren icke
skulle behöva uppställas krav på juridisk utbildning. Konungens befallningshavande
kunde icke ansluta sig till en sådan uppfattning. För Konungens befallningshavande
stode det nämligen klart, att registerförarens tjänst, åtminstone i de större städerna, icke
lämpligen kunde förenas med annan befattning. Så som kommitterade tänkt sig registerförarens
tjänst, torde denna bliva en synnerligen krävande syssla, åtminstone i en stor
stad. En sådan tjänst fordrade, förutom synnerlig ordentlighet, omdömesförmåga och praktiskt
ordnande blick, även stor författningskunnighet, förenad med noggrann kännedom
om de juridiska orsakerna till och följderna av de särskilda åtgärderna. Lämpligast
vore väl därför, om ifrågavarande befattning kunde överlämnas till en juridiskt bildad
och prövad person. I all synnerhet torde arbetet med registrets uppläggande bliva så
ansvarsfullt och krävande, att det utan tvivel komme att fordra sin egen man, och om
registerföraren icke skulle vara någon juridiskt bildad, bleve det nog åtminstone nödvändigt,
att hans arbete utfördes under ledning av författningskunnig person.

Magistraten i Malmö: Kommitterade ansåge, att särskild tjänsteman för förande

av fastighetsregistret ej skulle bliva erforderlig ens för de största städerna och att med
avseende å registerföraren ej skulle behöva uppställas krav på juridisk utbildning. Magistraten
hölle för sin del före, att i Malmö registerföringen komme att taga så stor del
av en persons tid i anspråk, att det bleve nödvändigt att registerföraretjänsten därstädes
inrättades ej såsom en bisyssla utan såsom en huvudsyssla för sin innehavare. Vidare
förmenade magistraten det vara i rättssäkerhetens intresse nödvändigt, att registerföraretjänsterna
besattes med lagfarna personer. Att därjämte av registerförarne torde krävas,

oj blott, såsom kommitterade framhålla, ordning och noggrannhet, utan även, isynnerhet
då mera komplicerade förändringar inom fastighetsenheterna skulle registreras och reda
och överskådlighet vore lätt att äventyra, god omdömesförmåga och en praktiskt ordnande
blick, torde även böra framhållas.

Rådmannen Knut Dahlberg i Malmö: Det förefölle i rättssäkerhetens intresse

vara absolut nödvändigt, att registerförarens tjänst, vilken, förutom synnerlig ordentlighet,
omdömesförmåga och praktiskt ordnande blick, krävde mycken författningskunnighet, förenad
med noggrann kännedom om de juridiska orsakerna till och följderna av de särskilda
åtgärderna, överlämnades åt en juridiskt bildad och prövad person. Lika nödvändigt
syntes vara att i en stad av Malmö stads storlek den nya tjänsten ordnades att
vara en huvudsyssla för sin innehavare men icke en bisyssla. Enligt lagförslaget skulle
registret föras av magistratsperson eller annan tjänsteman i stadens tjänst efter ty Konungen
på framställning av staden förordnade. Denna bestämmelse syntes icke fullt tydlig.
Meningen vore emellertid, att Konungen allenast skulle bestämma, huru tjänsten skulle
vara ordnad, men icke utnämna innehavaren.

Edv. A. Sjögreen och Ivar Wendt i Malmö: Kommittén hade föreslagit, att fastig hetsregistret

skulle föras av tjänsteman, som förrättade mantalsskrivning. Saken torde
måhända lämpligare ordnas så, att stadsingenjören bleve registerförare med, om så erfordrades,
biträde av en jurist.

Lilienberg och Södergren anse att, där stadsingenjör finnes, denne bör vara registerförare.

Konungens befallningshavande i Hallands län: Då förandet av jordregistret för

landsbygden i ett län enligt Kungl. förordningen den 13 juni 1908 ansetts icke kunna
uppdragas åt någon annan person än en, som hade teknisk fackutbildning, förste lantmätaren,
ville det synas, som om stads fastighetsregiser, vars förande ju ävenledes krävde
dylik fackutbildning, lämpligare borde föras av stadsingenjören eller, där sådan ej funnes,
av annan utav staden för detta ändamål anställd, i ägomätning kunnig person än av
person utan teknisk fackutbildning.

Stadsingenjören i Malmö A. Nilsson: Av paragrafen framginge att, om fastighets register

fördes av magistratsperson eller annan tjänsteman i stadens tjänst, skulle, därest
denna tjänsteman ej vore kunnig i ägomätning, staden vara skyldig bereda registerföraren
tekniskt biträde. Tjänstemannen ifråga skulle således underkasta sig att vara någon tid
i lära hos en lantmätare. Magistratspersoner vore nog ej hågade att underkasta sig
något dylikt. Äterstode för staden att engagera tekniskt biträde, alltså bekostandet av
en ny befattning. Nilsson trodde för sin del, att registerföraren borde vara en av magistraten
förordnad jurist, därest ej ansåges att stadsingenjören borde föra registret.
Fördes registret av en jurist, torde han böra hava sin tjänstelokal i omedelbar förening
med stadsingenjörskontoret för att hava tillträde till kartverket och bliva i tillfälle få
den tekniska hjälp, han i övrigt behövde. Därigenom ej allenast sparades kostnader
utan vunnes även fördelen av samarbete mellan registerförare och stadsingenjör, vilket
icke kunde vara annat än fördelaktigt för själva saken.

Magistraten i Ystad: Vad anginge den blivande registerförarens tjänst ville det

synas som kommitterade underskattat dess betydelse, då kommitterade tänkt sig densamma
kunna överlåtas som en bisyssla åt den tjänsteman, som förrättade mantalsskrivningen.
I all synnerhet arbetet med registrets uppläggande torde bliva så ansvarsfullt

och krävande, att det utan tvivel komme att fordra sin egen man; och om registerföraren
icke bleve någon juridiskt bildad, bleve det nog nödvändigt, att hans arbete utfördes
under särskild ledning av författningskunnig person.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg: Själva fastighetsregistrets upp rättande

borde lämpligast verkställas av en av samhällets magistratspersoner och stadsingenjören
eller de mätningstekniske tjänstemännen i samråd. Det vore lämpligast, att
samhället ägde självbestämmanderätt om av vilka personer registret skulle upprättas.

Magistraten i Hjo: Vad anginge förslagets bestämmelse om registerföring i stad,
där lantmäterikunnig man för registrets förande icke kunde påräknas samt annan rättskunnig
ledamot i magistraten än dess ordförande saknades, syntes det magistraten mindre
lämpligt att anförtro registerföringen åt mantalsupprättaren med förbigående av ordföranden.
Även . om olägenheter kunde anses härröra från ett eventuellt sammanförande hos
en person av förandet av fastighetsbok och fastighetsregister — om arten av dylika
olägenheter nämndes dock intet i motiven — så syntes dock dessa mer än uppväga det
förhållande, att registerförandet överlämnades åt en mantalsförrättare med dennes fullkomliga
ovana vid förandet av allmänna urkunder av slag, som med fastighetsregistret
kunde jämnställas.

Magistraten i Skövde: Magistraten hölle före att det vore mera lämpligt, att upp draget

rörande registrets förande uteslutande anförtroddes åt lantmäteritjänstemän, vilka
på grund av sin tekniska utbildning måste anses mera kvalificerade än andra personer
att på ett fullt tillfredsställande sätt bedöma och verkställa hithörande frågor. Då i särskilda
fall juridisk insikt kunde erfordras vid arbetet, skulle registerföraren äga rätt påkalla
biträde av lagfaren ledamot i magistraten.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län: Emot 2 § i 1 kap., vilket kapitels
rubrik »inledande bestämmelser» syntes vara mindre lycklig, då ju där förekomme de
principala föreskrifterna om fastighetsregistret — ville Konungens befallningshavande framställa
den anmärkning, att det syntes böra överlåtas åt magistraten att bestämma, vilken
stadens tjänsteman skulle föra fastighetsregistret. Det torde vara fullkomligt överflödigt
att överlämna åt Kungl. Maj:t att förordna därom. Kommitterade hade motiverat sitt
förslag med att därigenom skulle vinnas säkerhet för att registrets förande anförtroddes
åt en tjänsteman, som vore lämplig därför och hade sådan anställning, att täta personombyten
ej skulle ifrågakomma. Å andra sidan sades det, att Kungl. Maj:t icke vid
varje ombyte av tjänstinnehavare skulle pröva registerförarens kompetens, utan att Kungl.
Maj:t blott skulle bestämma, med vilken tjänst registerföringen skulle vara förbunden.
Nu torde det väl vara så, att Kungl. Maj:t så gott som undantagslöst komme att följa
magistratens förslag vid meddelande av förordnande rörande registerförare, ty det finge
knappt förutsättas, att magistraten skulle föreslå annan person än den, som befunnes
för arbetet fullt lämplig, och magistraten med sin kännedom både om de lokala förhållandena
och de personliga egenskaperna hos vederbörande stadstjänstemän ägde förvisso
de största förutsättningarna för att bedöma, åt vilken tjänsteman registerföringen borde
anförtros. Härtill komme, att största vikten syntes böra ligga på att arbetet utfördes av
en för ändamålet fullt kvalificerad person, men å andra sidan antoges ju arbetet icke
vara sådant, att det skulle bliva den ifrågavarande tjänstemannens enda eller ens huvudsakliga
sysselsättning. Vid ombyte av tjänstinnehavare kunde således magistraten, om
den erhöile rätt att bestämma, vilken skulle föra registret, taga tillräcklig hänsyn till,

huruvida den nye tjänstinnehavaren ägde de personliga förutsättningarna speciellt för
registrets förande på ett fullt tillfredsställande sätt och, där så icke vore förhållandet,
borde magistraten kunna få anförtro registerföringen åt annan stadens tjänsteman, som
vore lämpligare. I följd av den ingående befattning, som magistraten enligt förslaget i
övrigt skulle komma att få med fastighetsregistret och vad därtill hörde, borde det vara
magistraten och icke stadsfullmäktige, som ägde förordna registerförare.

Magistraten i Falun: Enligt magistratens mening kunde väl uppdraget att förordna

om vilken stadens tjänsteman skulle vara registerförare lämnas åt vederbörande Konungens
befallningshavande i länen, vilka därvidlag torde äga större person- och lokalkännedom
än Kungl. Maj:t.

Magistraten i Örnsköldsvik: Aven där registret icke fördes direkt av magistrats person,

hade dock magistraten att i en hel del viktiga fall fatta bestämmelser, som bleve
normerande vid registrets förande. Då emellertid magistratens medlemmar jämväl vore
ledamöter av rådstuvurätten, som hade att föra fastighetsboken för stad, så skulle
samma myndighetspersoner lämnas att bestämma såväl om fastighetsboken som angående
det register, efter vilket den förstnämnda skulle uppläggas, vilket finge anses mindre
lämpligt.

Byråchefen Eriksson: Uppläggandet såväl som förandet av fastighetsregister borde

utföras av lantmätare. För utförandet på ett tillfredsställande sätt av de göromål, som
enligt förslaget ålagts lantmätaren, erfordrades emellertid utom grundlig lantmäteriutbildning
i ägomätning och kartläggning med mera lantmäterijuridik och kamerala insikter,
som endast lantmätare kunde besitta. Men nu antydda kunskaper och insikter erfordrades
även för själva registrets tillförlitliga uppläggande; det skulle givetvis varda i hög
grad tidsödande och ändock medföra osäkerhet och många felaktigheter i registret att
söka genom en annan, en icke sakkunnig person så att säga* tillvarataga och i registret
nedlägga allt det värdefulla resultatet av lantmätarens förarbeten för registrets uppläggande.
Vad Eriksson anfört om registrels uppläggande gällde i huvudsak även om dess
förande. Att, såsom kommitterade tänkt sig, till registrets uppläggande och förande sätta
person utan sakkunskap i lantmäteri med skyldighet för staden att bekosta registerföraren
lantmäteribiträde, där sådant vid förandet erfordrades, innebure egentligen att staden
måste bekosta två personer för registerföringen, vilket givetvis bleve alltför kostsamt för
städerna, helst den sakkunnige av dessa två väl skulle åtnjuta ersättning för varje gång.
Registret borde både uppläggas och föras av lantmätare, eller om sådan ej skulle kunna
erhållas, åtminstone under ledning av lantmätare och helst av den, som upprättat översikts-
eller registerkarta över staden.

Byggnadsnämnden i Vara med instämmanden av kommunalstämman och kommunalnämnden
därstädes: Beträffande själva registerföringen torde såsom en olägenhet böra

anmärkas, att densamma beträffande städer under landsrätt samt de samhällen, som icke
vore städer men för vilka skulle föras fastighetsregister såsom för stad, vore avsedd att
handhavas av en person, som bodde utom samhället (förste lantmätaren i länet), men
man torde på samma gång böra konstatera svårigheten att inom de mindre samhällena
för rimlig kostnad erhålla kompetent registerförare. En icke olämplig utväg syntes vara,
att två eller flera närliggande samhällen förenade sig om gemensam registerförare, vilken
vore att träffa viss dag i veckan inom varje samhälle och vilken helst borde avlönas av
statsmedel eller åtminstone med bidrag av staten.

Förslag rörande fastighetsregister för stad.

Magistraterna i Östhammar och Öregrund ville påpeka, att den kontanta avlöningen i
Östhammar och Öregrund till magistrat och rådstuvurätt vore mycket obetydlig och att
vid densammas uppgörande beräknats inkomst av sportler och expeditionslösen, därvid
lagfarter och inteckningar spelat största rollen. Skulle dessa inkomster nu upphöra,
måste staden vara beredd att lämna magistraten ersättning eller också skulle åtminstone
borgmästaren, vilken vore den enda i egentlig mening avlönade magistratspersonen, icke
kunna existera. Enligt förordningen angående fastighetsregister skulle en magistratsperson,
antagligen borgmästaren, dock få till skyldighet att föra fastighetsregistret, men om ersättningen
därför sättes så lågt som till exempel förandet av firmaregistret, vilken ersättning
icke ens betäckte utgifterna, bleve fastighetsregistret en börda för tjänstemannen utan
någon inkomst.

Angående förste lantmätaren såsom registerförare hänvisas till vad av lantmäteristyrelsens
utlåtande återgives vid förslaget till ändrad lydelse av 40 § i instruktionen den
22 oktober 1909 för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare (se sid. 206).

§ 3.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Vad beträffade
kärnan i kommitterades förslag eller behövligheten att för uppläggande av fastighetsregister
upprätta en register- eller översiktskarta, vågade kontoret vara av en annan
mening. Över Stockholm, vars område vore helt och hållet indelat i tomter, hade ej
funnits någon hela staden omfattande karta, som redovisat tomterna, förrän år 1870, och
dock hade, så vitt av i kontoret förvarade handlingar framginge, varken någon tomt
uteglömts eller någon dubbelföring ägt ram. Detta hade kunnat undvikas därigenom, att
redan på 1600-talet upprättades kartor över varje kvarter, upptagande alla befintliga tomter.

Arbetet bör icic Förslaget utgår från att arbetena för registret omedelbart efter förordningens trä urnaaK

j gkola taga sin början och beräknas slutförda på omkring sex år. I åtskil liga

utlåtanden framhålles, att arbetena icke böra forceras. Denna anmärkning sammanhänger
dels med anmärkningar mot kompetensbestämmelsen i § 4, dels med kostnadsfrågan.

Svenska stadsförbundets beredning: Kommitterade hade vid upprättandet av sitt förslag
förutsatt, att samtliga eller i varje fall det övervägande flertalet städer skulle undergå
triangelmätning inom en jämförelsevis kort tidrymd, enligt kommitterades uträkning sex
år efter förordningens trädande i kraft. Även med den stora lantmätarepersonal, som
kommitterade tänkt disponibel för detta ändamål, torde den beräknade tiden vara alltför
knapp. Med hänsyn till den ringa erfarenhet, som de tilltänkta förrättningsmännen besutte
såväl i fråga om triangelmätning — de ojämförligt flesta hittills företagna hade
utförts av andra än lantmätare — som i fråga om städernas jordförhållanden överhuvud,
måste det för övrigt, även om man utginge från kommitterades förutsättningar, anses
föga välbetänkt att på detta sätt driva fram en nymätning av städerna. Innan något
sådant utan våda kunde ske, borde uppenbarligen ett tillräckligt antal för arbetet fullt
rustade och sålunda även praktiskt tränade förrättningsmän stå till förfogande. Det
erforderliga antal verkligt kvalificerade triangelmätare torde emellertid icke nu kunna
erhållas, ens om den krets, varur de finge tagas, vidgades. Härvid borde nämligen icke
förbises, att städernas egna tjänstemän i regel icke vore i tillfälle att under längre tid
uteslutande ägna sig åt sådant arbete. Såväl på grund härav som med hänsyn till kostnadsfrågan
funne beredningen det föreslagna påskyndandet olämpligt, även om det, vilket

på anförda grunder kunde betvivlas, skulle visa sig möjligt att genomföra. Icke heller
för fastighetsregistrets uppläggande syntes detsamma nödigt. Det slutgiltiga registret borde
visserligen grundas på triangelmätning, men innan sådan för samtliga städer hunnit ske,
torde städernas befintliga kartmaterial, sammanfattat i en översiktskarta, väl kunna tjäna
såsom underlag för ett register, som avhjälpte de påtagligaste bristerna i den nuvarande
fastighetsredovisningen. Detta borde desto mindre möta betänkligheter, som kommitterade
ju förutsatte, att i vissa städer registret skulle ända till trettio år framåt kunna grundas
på en översiktskarta. Dylikt förfarande torde ej nämnvärt inverka på registrets användbarhet.
Till stöd härför kunde åberopas kommitterades yttrande (sid. 187, II) att det,
vad ordningen för själva registrets uppläggande och registrets innehåll anginge, vore i
stort sett likgiltigt, om karta av det ena eller andra slaget upprättades. För övrigt finge
i detta sammanhang betonas kommitterades inkonsekvens att å ena sidan vilja framtvinga
slutgiltig mätning och kartläggning av visst stadsområde — det ej tomtindelade — underdel
att annan del av stadsområdet — det tomtindelade — ansetts kunna med tillfyllestgörande
verkan å registerkartan inläggas utan laga gränsbestämning. Registerkartan hade
sålunda av kommitterade på förhand blivit dömd till bristfällighet i vissa delar, vid vilket
förhållande ett osedvanligt påskyndande i andra stycken syntes vara desto mindre påkallat.

Lilienberg och Södergren påpekade, att under vilka former än ett fastighetsregister
för våra städer upprättades, borde det icke vara sådana, att arbetena därför forcerades.
Dyrbara mätningar uteslutande för en registerkarta vore nämligen något så improduktivt, att
ett litet land som vårt icke borde för dem offra mera, än som vore oundgängligen nödvändigt.

Stadsfullmäktige i Hjo: Bestämmelsen om skyldighet för stad att omedelbart låta
upprätta register- och översiktskartor torde böra ändras så, att skyldighet inträdde först
efter ett visst antal år, exempelvis loa 20, utan att ansökan om anstånd behövde ingivas.

Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm finna, att tiden för mätningarnas verkställande
är för kort tilltagen.

Stadsfullmäktige i Visby: Tiden, inom vilken registerkartas upprättande skulle vara
fullbordad, hade i förslaget blivit bestämd till 30 år. Stadsfullmäktige ansåge det kunna
ifrågasättas, huruvida icke denna tid, med hänsyn till de ansenliga kostnader, reformen
komme att pålägga städerna, kunde utsträckas ännu något längre.

Magistraten i Kungsbacka ansåg, att ett fastighetsregister, ägnat att vara underlag
för fastighetsboken, lättare och bättre skulle åskådliggöra de olika fastighetsförhållanden,
vilka nu inskreves i fastighetsboken, men också att kostnaderna för registrets genomförande,
särskilt med hänsyn tagen till erforderliga kartors upprättande, syntes bliva så
pass omfattande, att åtminstone för de mindre stadssamhällena, vars olika områden
redan blivit upplagda i fastighetsboken, en bra rymlig tid framåt borde lämnas, innan
registerskyldigheten genomfördes.

Stadsfullmäktige i Lund: Arbetena för fastighetsregisters uppläggande vore avsedda
att genomföras under några få år. Med hänsyn till de därmed förenade dryga kostnaderna
vore det emellertid önskvärt, om städerna erhölle bättre rådrum härutinnan.

Konungens befallningshavande i Örebro län: På grund av gjorda uttalanden, som
kommit till Konungens befallningshavandes kännedom från sakkunniga och erfarna personer,
föreställde sig Konungens befallningshavande, att kommitterades beräkningar angående
den tid, som skulle förflyta, till dess triangelmätningen till största delen hunnit
utföras, icke skulle visa sig i verkligheten vara riktiga. På grund av den begränsade

Det föreslagna
registret blir för
dyrt.

tillgången av fullt kompetenta personer med beprövad erfarenhet torde dylik mätning för
närvarande icke kunna samtidigt pågå i ett större antal städer. Genom ett påskyndande
av mätningen skulle ock säkerligen anspråken på gottgörelse för mätningen betydligt
höjas, varigenom utgifterna för städerna skulle ökas.

Magistraten i Karlshamn: Det komme särskilt för de mindre städerna att ställa sig
mycket betungande att genast låta upprätta registret, och borde därför städerna lämnas
god tid för arbetets verkställande.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län samt byggnadsnämnden i Malmö med
instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten i samma stad: De åtgärder, som för upprättande
av fastighetsregister behövde vidtagas, torde under alla förhållanden ej böra
forceras. Desto säkrare och tryggare bleve resultatet, och kostnaderna, fördelade på en
längre tid, komme att kännas mindre betungande.

Drätselkammaren i Malmö samt stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv anse att
vid registers upprättande borde tillräcklig tid lämnas för arbetets successiva genomförande,
på det att kostnaderna ej måtte bliva städerna alltför betungande.

I ett flertal utlåtanden framhålles, att åstadkommandet av ett register sådant som
det föreslagna skulle bliva för samhällena särdeles dyrbart, och understrykes i det sammanhanget
bland annat, att kostnaden skulle kunna väsentligt nedbringas, om städerna
för arbetet finge anlita sina ingenjörer. Huvuddelen av kostnaderna komma nämligen
på mätningarna för registerkartan; och anses av åtskilliga, att nyttan av denna icke motsvarar
de dyrbara triangelmätningarna, icke ens om kostnaderna nedbringades genom att
mätningarna finge utföras av städernas ingenjörer. Det anses med andra ord, att med
hänsyn till kostnaderna kartan borde få åstadkommas på enklare sätt (och inom en ej
för knappt tillmätt tid) samt att städernas ingenjörer jämväl skulle vara behöriga att
upprätta densamma samt utföra övriga för registrets uppläggande erforderliga arbeten.
Av somliga framhålles att, även om triangelmätning skulle ske, en karta efter enklare
metod borde få anskaffas för registrets uppläggande och registret sedan kompletteras i
den mån den exaktare mätningen fortskrede (d. v. s. en översiktskarta skulle bliva regeln).
Nymätning allenast för erhållandet av registerkartan borde icke föreskrivas. Arbetena
borde icke forceras. Framtvingandet av gränsbestämningar föranledde ock dryga kostnader,
som kunde undvikas.

Svenska stadsförbundets beredning: Mätningskostnaderna, som helt skulle gäldas av
städerna, beräknade kommitterade komma att uppgå till 2,350,000 kr. Kommitterades
beräkningar i detta hänseende gjorde icke anspråk på annat än approximativ giltighet,
och all sannolikhet talade för att summan i verkligheten skulle visa sig springa upp till
avsevärt högre belopp. I detta hänseende borde erinras, att beräkningsgrund avseende
arvode för triangelmätning icke fastställts i lantmäteritaxan. De grunder, å vilka kommitterade
beräknat kostnaden, syntes vid dylikt förhållande vara alldeles godtyckliga. Hade
monopol å det ifrågavarande arbetet lämnats lantmätarekåren och i själva verket ett
mycket begränsat antal medlemmar därav, funnes ingen trygghet, knappast någon förhoppning,
att gottgörelse skulle varda beräknad efter de pris, som kommitterade antagit.
Huruvida den av kommitterade hävdade principen att städerna i motsats till landsbygden
själva borde vidkännas de huvudsakliga utgifterna för fastighetsregistret, nämligen alla
mätningskostnader, vore med billigheten överensstämmande, lämnades här därhän. Det
skulle i detta sammanhang endast anmärkas, att städernas utgifter för närstående för -

valtningsgrenar — mätnings- och stadsplaneväsen samt den offentliga byggnadsuppsikten
•— redan nu vore så höga, att nya bördor endast med stor försiktighet oeli under iakttagande
av att uppoffringarne komme till vidsträcktast möjliga nytta borde påläggas dem.
Under alla förhållanden måste det därför anses obilligt, att städerna, skulle ikläda sig så
avsevärda kostnader för anskaffandet av ett kartmaterial, som icke ens lämnade en säker
grundval för tryggande av äganderätten samt, praktiskt taget, vore otjänligt för varje
annat ändamål. Att kostnaderna för fastighetsregistret enligt kommitterades förslag bleve
så betungande för städerna berodde delvis på den mätningsmetod, kommitterade förordat
för registerkartans upprättande, men framför allt därpå, att arbetet i fråga mod undanskjutande
av städernas egna mätningsman lagts i händerna på lantmätarekåren samt därjämte
onödigt forcerats.

Svenska teknolog föreningen: Kommitterade hölle före, att summan av samtliga mätningskostnader
i och för upprättandet av fastighetsregister torde uppgå till 2,350,000
kronor. Föreningen hade all anledning antaga, att berörda belopp vore för lågt beräknat.
Erfarenheten hade visat, att kostnadsberäkningarna för upprättande av jordregister för
landsbygden varit för låga, och det vore antagligt, att det samma komme att bliva i
kanske större grad fallet med kommitterades förslag i fråga om beräknande av mätningskostnaderna
för städerna i riket. Det synes därför nödvändigt, att kommitterades kostnadsberäkningar
underkastades en allsidig granskning av kompetenta personer. Kostnanaderna
för upprättandet av fastighetsregister för stad vore och komme i verkligheten
att bliva så stora, att det kunde ifrågasättas, om dessa kostnader komme att uppväga de
fördelar man avsåge att vinna genom fastighetsregistrets upprättande i enlighet med av
kommitterade föreslagna grunder. Man skulle ju även kunna tänka sig möjligheten av
ett provisoriskt upprättande av fastighetsregistret, som i likhet med jordregistret skulle
komma — låt vara relativt ofullkomligt — att avhjälpa de största av de hittillsvarande
bristerna i fråga om fastighetsväsendets ordnande i stad, och att omläggning av fastighetsregistret
sedermera, om denna verkställdes i enlighet med av kommitterade anförda
grunder, inträffade först vid en tidpunkt, då städerna i riket mer allmänt hunnit bliva
föremål för mätning enligt siffermetoden. Skulle emellertid ett förslag i denna riktning
visa sig olämpligt, syntes dock som kommitterades förslag ställde sig för dyrbart i förhållande
till den därmed vunna nyttan. Att det forcerade framtvingandet av mätningar
enligt siffermetoden i detta avseende komme att förorsaka de drygaste kostnaderna torde
vara självklart. Därför syntes möjligen större rum böra beredas för användande av den
grafiska metoden vid mätningar för upprättande av registerkarta än vad kommitterade
tänkt sig. Under sådana förhållanden kunde städernas nuvarande kartmaterial i större
utsträckning än enligt kommitterades förslag komma till användning vid upprättandet av
fastighetsregistret. Framtvingandet av gränsbestämningar skulle föranleda dryga kostnader,
som torde kunna undvikas. Möjligt vore kanske, att kostnaderna även i andra avseenden
kunde nedbringas. Huru många besparingar man än kunde tänka sig, torde kostnaderna
i varje fall bliva betydligt större, än vad kommitterade förmenat.

Överintendentsämbetet: Aven om det i och för eventuella stadsplanebildningar och
jämväl ur andra kommunaltekniska synpunkter kunde anses önskvärt, att varje stad eller
stadsliknande samhälle hade hela sitt område fullständigt kartlagt, beskrivet och fastighetsregistrerat
på sätt kommitterade föreslagit, torde man dock icke allenast av denna anledning
böra tvinga städerna till de betydligt ökade utgifter för en dylik kartläggning och

registrering, som sammanhängde med anspråken på att detta arbete skulle vara utfört
inom viss föreskriven, relativt kort tid i stället för att så småningom få utföras av samhällets
egna tjänstemän.

Byggnadsnämnden i Borås: Enligt kommitterades beräkningar skulle själva registreringen
(avsedd att ersättas av staten) kosta c:a kr. 180,000. Mätningsarbete o. d. (att
bekostas av städerna) 2,700,000 kr. Huvudkostnaderna skulle således drabba städerna,
och då ett gott resultat syntes kunna nås för en obetydlighet av den senare stora summan
måste allenast ur denna synpunkt förslaget vålla den största betänklighet. För Borås
bleve kostnaden enligt kommitterades beräkningar 70- å 80,000 kronor (att utgå under
de närmaste 5 åren) men sannolikt, då lantmätare sluppe konkurrens, betydligt högre,
kanske flera gånger; den angåves också av kommitterade som ytterst approximativ.

Stadsingenjören i Norrköping John E. Petterson med instämmande av byggnadsnämnden
därstädes: Enligt av kommitterade uppgjort kostnadsförslag skulle upprättandet av
registerkartor över landets ännu icke triangelmätla städer draga en kostnad av omkring
2,340,000 kronor. Efter areal räknat skulle för Norrköping mätningskostnaden uppgå
till omkring 34,000 kronor, vilken summa i betraktande av de svårigheter, som inmätandet
av Motala ströms vattenområde komme att medföra, torde avsevärt överskridas.
Härtill komme kostnaderna för en del förberedande arbeten och uppläggandet av själva
fastighetsregistret, utgörande för Norrköping omkring 7,000 kronor, av vilken summa
dock enligt förslaget en del skulle gäldas av staten.

Byggnadsnämnden i Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
i samma stad samt Konungens befallningsliavande i Jämtlands län: Särskild uppmärksamhet
förtjänade kommitterades förslag rörande bestridandet av de med kartorna och fastighetsregistret
förenade kostnaderna. Under det att för landsbygden kostnaderna för jordregistrets
upprättande helt och hållet eller till allra största delen gäldades av staten, föresloge kommitterade,
att de med fastighetsregistrets upprättande förenade kostnader skulle till största delen
bäras av städerna själva och blott till en mindre del gäldas av statsmedel. Skälet därtill
ansåge kommitterade böra sökas däruti, att »den anordning av fastighetsregistreringen förstad,
vartill kommitterade utarbetat förslag, jämförd med motsvarande anordning för landsbygden,
måste anses innefatta ett betydande framsteg», och att »gagnet av fastighetsregistret
ingalunda inskränkte sig till registrets betydelse såsom underlag för fastighetsbokföringen,
utan registret och särskilt de mätningar, som för detsamma skulle äga rum, torde komma
att bliva till synnerlig nytta jämväl i åtskilliga andra avseenden». Enligt av kommitterade
upprättad approximativ beräkning av mätningskostnaderna syntes dessa, i det fall att
fullständig registerkarta genast från början upprättades, för Östersunds stads vidkommande
belöpa sig till omkring 62,000 kronor och i annat fall till omkring 49,000 kronor.
Härtill komme dels kostnaden för bestämmande och utstakande av vissa rågångar och
fastighetsgränser, som av fastighetsägare kunde påyrkas, och vilka kostnader skulle bestridas
av jordägarna själva, dels ock kostnaden för fastighetsregistrets uppläggande, vartill
dock staten skulle bidraga med en kostnad av högst 4 kronor pr hektar, eller omkring
2,000 kronor. I jämförelse därmed kunde nämnas, att staden för några år sedan
av kompetent person erhållit erbjudande om triangelmätning av Östersunds stadsmärk
för en bråkdel av härovan beräknade kostnader. De fördelar, som kommitterade ställde
i utsikt av ett dylikt fastighetsregisters upprättande, kunde helt säkert icke uppväga de
därmed förenade kostnaderna.

Stadsingenjören i Visby A. Serbom: Kostnaderna för det föreslagna registrets uppläggande
bleve för höga; med utgångspunkt från kommitterades beräkningar skulle
kostnaden för Visby bliva 50,560 kronor.

Allmän rådstuga och drätselkammaren i Östhammar: Enär jordvärdet inom Östhammar
vore lågt och uppmätning och kartläggning nyligen verkställts inom staden, ansåges att
värdet av ett fastighetsregister för Östhammar stad ej kunde bliva så stort att det uppvägde
kostnaderna för ytterligare uppmätning och kartläggning av staden.

Magistraten och stadsfullmäktige i Skövde hade icke kunnat undgå att fästa sin
uppmärksamhet vid de dryga kostnader, som skulle drabba städerna genom förslagets
genomförande, och man måste därför ställa sig tveksam, huruvida dessa kostnader motsvarades
av de fördelar, som man förväntade genom arbetets utförande. Då därtill
komme, att något oavvisligt behov av ett så omfattande och dyrbart registreringsarbete, som
det föreslagna, icke syntes föreligga, samt detsamma dessutom icke torde kunna medhinnas
inom önskvärd tid, ifrågasattes, huruvida icke frågans lösning oeh det mål, man eftersträvade,
kunde vinnas på annat billigare sätt och inom kortare tid än förslaget gåve vid handen.

Magistraten i Hjo: De åtgärder, som avsåge åstadkommande av material för registreringsarbetet,
själva kartläggnings- och mätningsarbetena, syntes kunna tåla någon jämkning
mot vad förslaget därom innehölle i avseende å den ungefärliga kostnaden. Även
om statsbidrag kunde påräknas såsom hjälp för blivande kostnader och även under förutsättning
av användning i görligaste mån av billigaste mätningssätt, torde kostnaderna
i allt fall och isynnerhet i avseende å småstäderna med deras förhållandevis stora, utom
det planlagda området belägna jordar bliva synnerligen betungande, därest icke blivande
lag i ämnet därtill toge vederbörlig hänsyn samt upptoge såsom möjliga ansedda förenklingar
i mätnings- och kartläggningsarbetena.

Byggnadsnämnden i Ängelholm med instämmanden av stadsfullmäktige, magistraten och
drätselkammaren därstädes: Nämnden ville uppskatta kostnaden för triangelmätningen av
stadens område och registerkarta till 20 ä 30,000 kronor. För en så stor kostnad skulle
staden knappast få motsvarande valuta, då registerkartan, såsom icke upptagande några
byggnader eller andra fixa föremål, ej finge annat värde än för fastighetsregistrets förande,
sålunda icke för vare sig gränsbestämningar eller återställande av gränsmärken, ej heller
för alla de övriga mångskiftande ändamål, vartill kartor behövdes. Dessutom skulle
staden tillskyndas en betydande kostnad därigenom, att den, utom den tekniskt bildade
tjänsteman, som den behövde för andra ändamål, säkerligen skulle nödgas anställa en
särskild mätningsförättare.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindeberg och Kornell: Vid monopolisering av mätningen
till en viss kår komme kostnaderna att bliva mycket höga i jämförelse med de
kostnader, som kunde beräknas från konkurrerande specialister inom facket och vid
användning av egna kompetenta tjänstemän.

Rådmannen Molin i Göteborg i särskild mening i stadens rådstuvurätt: Molin kunde
icke dela den uppfattningen, att det föreslagna fastighetsregistret med tillhörande karta
skulle för städerna, eller åtminstone för Göteborg, vara av ringa gagn, särskilt i betraktande
av de dryga kostnaderna för dess åstadkommande. Efter Molins mening utgjorde
tvärtom anordningar i sådant syfte, som den nu föreslagna lagstiftningen innebure, en
nödvändig förutsättning för ett tillfredsställande fastighetsbokssvstem i städerna. Utan ett
dylikt register och karta kunde man svårligen vinna full trygghet för att varje bokförd

fastighet skulle kunna lätt och utan fara för misstag individualiseras på marken. Och
först härigenom bleve ägande- och besittningsrätten till stadsfastighet och därpå byggda
kreditförhållanden ordnade på betryggande sätt samt en grund lagd, på vilken ett genomfört
katastersystem kunde byggas. I betraktande därav syntes kostnadsfrågan vara av
underordnad betydelse, och särskilt ansåge Molin det vara oriktigt att, därför att ifrågavarande
förhållanden måhända vore bättre ordnade i Göteborg än på åtskilliga andra
ställen, motsätta sig den föreslagna lagstiftningen, vilken naturligtvis måste vara för alla
städer och med dem likställda områden enhetlig.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Det kunde ifrågasättas, om ej de
kostnader, som blevo förenade med uppläggandet och förandet av fastighetsregistret
enligt de föreslagna bestämmelserna, komme att särskilt för samhällen av smärre omfattning
verka oskäligt betungande, även med beräkning av det statsbidrag, som föreslagits
skola utgå.

Kommunalfullmäktige och kommunalnämnden i Töreboda anse kostnaderna bliva alltför
betungande.

Municip alstyr elsen i Malmköping anser, att kostnaderna för ifrågavarande registers
m. m. upprättande komme att ställa sig för dyrbart, då de flesta municipalsamhällen
redan nu hade höga skatter och i all synnerhet som fortfarande för dessa samhällen
kvarstode den dubbla och mången gång tredubbla vägunderhållningen, vadan berörda
samhällen icke kunde sägas likställda med städerna. Municipalstyrelsen bestrede därför
ifrågavarande förslags upphöjande till lag i vad det berörde köpingar och municipalsamhällen.

Kommunalstämman och byggnadsnämnden i Borlänge funno, att registerföring av fastig
heterna på föreslaget sätt skulle draga så avsevärda kostnader, att bestämmelserna icke
torde kunna tillämpas på mindre köpingar och municipalsamhällen.

Municipalnämnden och municip alstämman i Nordmalings kyrkovali: Förslaget komme
att medföra onödiga kostnader och skulle för övrigt näppeligen kunna tillämpas i municipalsamhället
så länge samtliga gårdsägare icke vore ägare till sina innehavda tomter,
vilka för övrigt vore till sina gränser rätt noga bestämda å den fastställda regleringskartan
jämte till densamma hörande beskrivning.

Köpingsstämman i Bollnäs framhåller, att fastighetsregisterförordningen ej syntes
för köpingen medföra det gagn, som svarade mot de kostnader, köpingen enligt densamma
skulle få vidkännas.

Municipalnämnden i Vingåker ansåg, att bestämmelsernas genomförande skulle medföra
att municipalsamhällen finge ikläda sig alltför störa kostnader, särskilt då förslaget
innehölle, att endast lantmätare skulle vara kompetenta att utföra arbetet, varigenom den
fria konkurrensen omöjliggjordes. Municipalnämnden avstyrkte därför förslaget. Däri
instämde municipalfullmäktige i Vingåker.

Municipalnämnden i Gnesta med instämmande av municipalstämman därstädes framhöll,
med hänsyn till de avsevärda kostnader utan motsvarande nytta för samhället, som
med det föreslagna fastighetsregistret skulle bliva förknippade och vilka till största delen
skulle bäras av samhällena, betänkligheten särskilt för municipalsamhällen att binda sig
för dylika kostnader, då det redan för dem vore kännbart nog att efterkomma lagens
bestämmelser i fråga om stadsplan och vad därmed ägde samband. Skulle emellertid

municipalsamhällen och köpingar liksom städer bliva befriade från vägskatt på den grund
att de hade gator och allmänna platser att underhålla, skulle saken ställa sig annorlunda,
och under sådana förhållanden kunde det bliva möjligt att binda sig vid de kostnader,
som av införande av fastighetsregister med ty åtföljande kartarbeten kunde bliva en följd.

Se oek i detta sammanhang under rubriken »avstyrkanden» anmärkta yttranden.
Kostnadsfrågan finnes vidare behandlad vid förslaget till lag med vissa bestämmelser
angående fastighetsregister.

Magistraten och stadsfullmäktige i Skara: Visserligen gjorde förslaget det medgivandet,
att med registerkartas uppgörande skulle få anstå viss tid, dock ej över trettio
år, därest ett omedelbart verkställande skulle medföra alltför betungande kostnader, och
i dess ställe skulle i detta fall uppgöras s. k. översiktskarta, för vilken fordringarna ej vore
så stränga; bland annat skulle den laga gränsbestämningen ej erfordras. På sådant sätt
skulle lindring i kostnaderna vinnas för närmaste tiden, men de skulle i dess ställe kastas
på framtiden, om vilken man ej visste, om den bättre kunde bära dem, vartill komme,
att staden då skulle få bestrida utgifterna för två kartor under loppet av högst 30 år.
Medgivandet torde därför böra så uttsträckas, att en stad, som funne sådant lämpligt,
måtte få upprätta översiktskarta utan förpliktelse att inom viss tid utbyta den mot registerkarta.
En karta av det förra slaget borde, praktiskt taget, kunna på ett nöjaktigt sätt
tjäna som underlag för ett fastighetsregister. Skara stad hade en av lantmätare efter
vederbörligt förordnande under åren 1876—1879 uppgjord och vederbörligen fastställd
karta över hela sitt ägoområde. Sedan dess hade visserligen många förändringar ägt
rum genom avstyckning och dylikt, varvid endast i få fall lantmätare anlitats. Men om
man införskaffade kartor över de sålunda vidtagna förändringarna och endast då karta
saknades eller befintlig karta befunnes otillfredsställande verkställde ny mätning, syntes
den sålunda kompletterade ägokartan, som kunde erhållas på rimlig tid och med rimliga
kostnader, böra vara fullt användbar såsom grundval för fastighetsregistret.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län har funnit vad av magistraten och
stadsfullmäktige i Skara sålunda anförts värt synnerlig uppmärksamhet.

Stadsfullmäktige och municip alstyr elsen i Haparanda: Haparanda stad hade av Kungl.
Maj:t fastställd stadsplan, därvid även bestämts ej mindre nummer å varje tomt utan
även beteckning å åtskilliga inom stadsplanen befintliga, till gator och andra allmänna
platser icke hörande områden. Tomterna vore kvadratiska eller rektangulära och staden
hade år 1910 genom vederbörligen förordnad lantmätare låtit uppmäta och kartlägga hela
stadsplaneområdet med dess särskilda tomter, brukningsdelar och andra områden enligt
grafisk metod. Enligt andra stycket av 3 § kunde visst anstånd med upprättande av
registerkarta erhållas, dock endast där upprättande av registerkarta skulle medföra alltför
betungande kostnader eller om av annan särskild orsak uppskov kunde finnas erforderligt,
men skulle då upprättas översiktskarta, vilket finge ske enligt grafisk metod. Den av
staden upprättade kartan syntes i betraktande av de förevarande förhållandena så föga
skilja sig från en avsedd översiktskarta, att den senare endast skulle bliva mera summarisk.
Det syntes förty, att en bestämmelse i förenämnda lagrum eller eljest borde
inflyta om att, där nyligen i vederbörlig ordning upprättad karta funnes, registerkarta

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. «

Positiva förslag.

icke behövde upprättas samt att den förefintliga vore tillräcklig samt skulle endast i
möjligen erforderliga hänseenden kompletteras ävensom att det jämväl i sådant fall kunde
lämnas anstånd med registerkartas upprättande.

Svenska stadsförbundets beredning: Enligt beredningens mening borde triangelmätning
av städernas områden komma till stånd, i den mån tillräckliga arbetskrafter och övriga
förhållanden medgåve delta. Staten borde genom något för ändamålet lämpligt organ
övervaka planläggningen och utförandet av detta arbete, som i övrigt syntes böra betraktas
såsom en städernas egen angelägenhet, vilken de med iakttagande av givna föreskrifter
själva skulle äga att ombesörja. Vid utfärdandet av sådana föreskrifter borde
hänsyn tagas till de önskemål i skilda hänseenden, varåt beredningen i av beredningen
framställda anmärkningar givit uttryck. Den tid, inom vilken mätningen för samtliga
städer skulle vara avslutad, torde knappast kunna sättas kortare än 30 å 40 år. I samband
med triangelmätning borde erforderliga gränsregleringar företagas. För den översiktskarta,
som, innan nymätning hunnit verkställas, skulle läggas till grund för registreringen,
torde däremot sådana gränsregleringar icke behöva sättas i fråga. Dels skulle
kartans upprättande därigenom onödigt fördröjas och dels skulle regleringen i de flesta
fall fordra ommätningar, som givetvis endast borde företagas i sammanhang med stadens
nymätning enligt triangelmetoden. Huvudsaken med avseende på översiktskartan syntes
vara att all mark bleve redovisad. Härvid torde det befintliga kartmaterialet, kompletterat
med övriga tillgängliga ägohandlingar, vanligen räcka till. Där så icke vore förhållandet,
syntes erforderlig komplettering utan större kostnader lätt kunna åvägabringas,
om blott kartans karaktär av provisoriskt underlag för registreringen tillbörligt beaktades.
Med ledning av denna översiktskarta, vars upprättande för samtliga städer icke torde
draga längre tid än 4 å 5 år, skulle tillsvidare fastighetsregistret uppläggas.

Byråchefen Eriksson: Med hänsyn till de svenska städernas i allmänhet efterblivna
mätnings- och kartläggningsförhållanden hade de för en rationell ledning av bebyggande
och utveckling behov av en fullständig karta med beskrivning, upprättad medelst numerisk
mätning och således på grund av sammanhängande triangulering och polygonisering
samt upptagande ej allenast ■ alla gränslinjer och gränspunkter utan även mätningsfi.xpunkter
av alla slag, hus och byggnader, gator, vägar, torg och allmänna platser jämte
andra till kommunikationsväsendet hörande föremål, tomter, åker, äng, skogsmark och
betesmark, hamnar, sjöar och vattendrag med byggnader däri eller andra mätningsföremål,
som på en fullständig ägokarta borde upptagas. Om beskrivningen över kartan inrättades
så, att varje tomts eller stadsägas ägare och areal med mera redovisades i överensstämmelse
med vederbörande fastighetshandlingar samt kartan såväl som beskrivningen, såsom
numera med nödvändighet måste fordras, hölles å jour med skeende förändringar i avseende
å alla å kartan upptagna mätningsföremål, vore ett dylikt kartverk att jämställa
med en kataster eller ett katasterverk. Icke någon svensk stad torde över hela sitt område
för närvarande äga en karta med beskrivning så fullständig som nyss sagts, och
för att alla städer och liknande samhällen skulle hinna förskaffa sig dylikt kartverk,
erfordrades säkerligen en tid av ett eller annat årtionde. Emellertid hade städerna för
ordnandet och översikten av jordupplåtelser med mera så stort behov av ett fastighetsregister,
att dess tillgodoseende ej borde uppskjutas så lång tid, som erfordrades för
upprättande av en fullständig stadskarta eller kataster. Därest fastighetsregistret grundades

på en enkel karta, i allmänhet upprättad med tillhjälp av förefintligt kartmaterial, däribland
särskilt fastställda stadsplanekartor jämte tomtkartor med flera, vilka av lantmätare
borde vederbörligen sammansättas till en provisorisk registerkarta över stadens
hela område, torde fastighetsregistret med en dylik karta utan för städerna kännbara
kostnader kunna uppläggas inom en tid av endast 4- å 5 år. Rörande vilka kartor, som
företrädesvis skulle vara grundläggande för första registreringen, då endast översiktskarta
upprättades, likasom om sättet för deras sammansättning, borde föreskrifter av lantmäteristyrelsen
meddelas snarast möjligt efter fastighetsregisterförordningens utfärdande, annars
befarades, alt enhetlighet, reda och tillförlitlighet i registerupplägget ej vunnes. Det vore
ingalunda till städernas nytta att nu genomföra en billighetsmätning, som ej kunde eller
vore värd att hållas å jour, utan deras hela områden borde fullständigt och noggrann!
uppmätas. I anslutning till det anförda bulle Eriksson före, att städerna till egen fromma
ej nu borde åläggas att för uppläggandet av fastighetsregister eller provisorisk kataster
upprätta annat än en karta av enklare beskaffenhet, huvudsakligen grundad på förefintligt
kartmaterial. Den i föreliggande förslag så kallade översiktskartan, vilken benämning
dock vore stridande mot vår kartografis begrepp och syntes böra ersättas med
benämningen provisorisk registerkarta, registerkarta eller dylikt, syntes fullt tillräcklig
såsom ledning vid upprättande av ett fastighetsregister av ifrågavarande beskaffenhet.
Kommitterade hade tänkt sig, att den provisoriska översiktskartan i sinom tid skulle ersättas
genom registerkarta och bland annat i § 29 i förslaget till förevarande förordning
föreslagit vissa föreskrifter rörande tillvägagångssättet vid förrättning för sådant ändamål.
Dessa föreskrifter kunde ju gälla tills vidare, men sedan en stad skaffat sig fullständig
ägokarta med beskrivning, upptagande alla mätningsföremål, vore det väl mer än troligt
att staden ej ville nöja sig med endast ett fastighetsregister och därtill så att säga en
blindkarta, som blott hölles ä jour i avseende å fastigheternas gränser. Enär staden
måste hålla å jour den fullständiga kartan med alla de mätningsföremål, som å en
sådan borde upptagas, såsom mätningsfixpunkter, byggnader, ägoslag och andra mätningsföremål
av alla slag, därest kartans värde ej skulle äventyras, så torde det så snart
sådan fullständig karta upprättats uppstå fråga om och fordran på, att fastighetsregister
och ägokarta med tillhörande beskrivningar skulle sammanställas till ett fullständigt
katasterverk över staden. Huru ett sådant borde vara inrättat och huru därtill hörande
kartor och handlingar borde hållas å jour, borde stadgas i särskild nådig förordning
eller kungörelse med därtill anslutna lantmäteristyrelsens cirkulär med detaljerade verkställighetsföreskrifter.
Dylik förordning eller kungörelse borde givetvis ej utfärdas förr
än nu pågående lagstiftning om fastighetsregistrering och närgränsande områden om ägomätning,
skifte, råskillnaders bestämmande med mera trätt i kraft och lämnat erfarenheter
samt verkligt fullständigt kartmaterial för åtminstone några städer förelåge. Emellertid
syntes såsom beredelse för en fullständig kataster för städerna övergångsstadgände
i förordningen om fastighetsregister i stad böra innehålla förbehåll för Kung!. Maj:t att,
så snart fråga därom eller behov därav uppstode, i särskild förordning meddela föreskrift
om fullständig kataster för stad eller, om man ej ville använda detta främmande
ord, fullständigt stadskartverk, och dess förnyelse eller hållande ä jour med skeende
förändringar. Det vore uppenbarligen ej lämpligt att nu flera årtionden förut fastslå, hur
ett fullständigt stadskartverk skulle vara inrättat. Bland andra nutida fordringar på ett
sådant ville Eriksson här blott antyda den, att även utgöra en värdekataster, d. v. s.

att till motverkande av spekulation med mera upptaga även fastigheters taxerings- eller
försäljningsvärde och dylikt.

Byråchefen Hamrin: Om man utginge ifrån, att för fastighetsregistret användbar karta
måste göras tillgänglig, nödvändiggjordes givetvis därigenom en undersökning av befintligt
kartmaterial. Även om resultatet av denna undersökning bleve sådant, alt detsamma förklarades
brukbart, torde i regel avsevärda kostnader bliva erforderliga för kartornas kopiering
och komplettering med mera. Många städer komme härvid att självmant taga i
övervägande lämpligheten av att omedelbart företaga en fullständig uppmätning av sina
områden. Om därför endast tillsåges, att allmänna normer för mätningsförfarandet utfärdades,
syntes det av kommitterade eftersträvade målet, ett tidsenligt kartverk för rikets
städer, i en nära framtid komma att ernås, utan att fastighetsregistrets tillkomst behövde
göras beroende av viss mätningsmetod. Förenämnda önskemål om allmänna normer för
mätningsförfarandet vore på god väg att förverkligas. Såsom kommitterade upplyst påginge
på grund av Kungl. Maj:ts nådiga befallning arbete inom lantmäteristyrelsen med
upprättande av förslag till särskild författning angående kartors upprättande, verkställande
av beskrivningar samt utstakning av ägoskillnader med mera. I detta sammanhang förtjänade
även uppmärksammas, att de uppgifter om areal med mera, som skulle upptagas
i fastighetsregistret, icke hade någon rättslig giltighet. Med anledning av vad sålunda
anförts ansåge Hamrin det icke påkallat att uppställa fordran, det karta till grund för
fastighetsregistret i regel skulle vara upprättad efter siffermetod. Men då Hamrin å andra
sidan hyste den mening, att kommitterades anspråk på beskaffenheten av översiktskarta
vore alltför små, hade Hamrin funnit sig i denna del böra gå en medelväg, och förordade
därför, att i förordningen angående fastighetsregister för stad endast inrymdes föreskrift,
att registret skulle grundas på karta, som efter undersökning befunnes användbar.
Gången av frågans behandling borde bliva den, att befintligt kartmaterial undersöktes,
varefter förrättningsmannen avgåve utlåtande, vilket, sedan vederbörande inom staden beretts
tillfälle att yttra sig över detsamma, underställdes lantmäteristvrelsens prövning och
beslut. I denna ordning borde även bestämmas, i vilken utsträckning komplettering borde
äga rum, linjenät utstakas och markeras samt fastighetsgränsernas läge bestämmas genom
direkta mått. Förrättningsmannens utlåtande borde även innehålla en ungefärlig beräkning
av kostnaderna, på det staden kunde bliva i tillfälle att bedöma lämpligheten av
frågans lösning på detta sätt eller om nymätning omedelbart borde företagas. Givetvis
borde ett åtagande från staden att inom viss tid hava anskaffat nytt kartmaterial kunna
inverka på utgången av den prövning befintlig karta underkastades, och i anledning därav
uppstode fråga om lämpligheten av att låta sådant få uttryck i författningen. Nära till
hands läge även att ifrågasätta, att steget toges ut därhän, att, i händelse kartmaterialet
vore, otillfredsställande, föreskrift för varje fall skulle meddelas, inom vilken tid nvmätning
skulle vara verkställd. Skillnaden häremellan och den tillämpning, som kommitterades
stadgande i ämnet kunde väntas få, torde vara ytterst ringa. Hamrins förslag även
med sistberörda utsträckning torde emellertid innebära en lämpligare form. Dels gjordes
ej fastighetsregistrets tillkomst i samma mån som enligt kommitterades förslag beroende
av någon viss mätningsmetod, dels öppnades större möjlighet att utan tidsutdräkt åstadkomma
ett fastighetsregister. Den viktigaste förmånen av Hamrins sätt att se saken läge
dock däri, att anledning därvid saknades att belasta fastighetsregistret med kostnaderna
för anskaffande av tillförlitliga kartor, varav städerna under alla förhållanden hade behov.

4f»

Rättvisan härav folie särskilt i ögonen, om man tänkte på samhällen, som redan låtit
utföra triangelmätning av sina områden, samt på beskaffenheten av en efter sitfermetoden
gjord mätning, vilken vad anginge såväl triangel- och polygonnät som i viss mån även
detaljmätning bleve ett bestående verk, som erfordrades för varjehanda ändamål. Isynnerhet
förstnämnda båda arbeten vore av den beskaffenhet, att, sedan de en gång ordentligt
utförts och man börjat använda sig av desamma, man sedermera knappast kunde
föreställa sig möjligheten av ordning, reda och säkerhet utan tillgång därtill. Komme
Hamrins nu intagna ståndpunkt att följas, erfordrades givetvis bestämmelser om vad som
bleve att iakttaga, då nymätning skedde efter det registret upplagts.

Lilienberg och Södergren med instämmande av Gavalli: Städerna, med undantag av
dem, som redan hade på triangelmätning grundade kartor, borde fullständigt nymätas
inom en viss, ej alltför kort tilltagen tidsrymd, t. ex. 50 år. Mätningen borde grundas
på triangelmätning av mer eller mindre fullständig beskaffenhet allt efter städernas storlek
och behov. Att triangelmätning borde fordras som stomme för kartorna vore ingalunda
för städerna ofördelaktigt i ekonomiskt hänseende. Tvärtom torde en rationellt
skött mätning efter triangelmätningsmetoden bliva för det första lika billig i utförande och
för det andra ojämförligt billigare i underhåll än en helt och hållet grafisk mätning. Från
de å marken gjorda mätningsskisserna, som vore de egentliga dokumenten för kartverket,
karterades över städerna fullständiga grundkartor dels i skala 1 : 1,000 (event. 1 : 2,000)
över hela stadsområdet och dels i skalan 1 : 400 över det planlagda området. Mätningsskisserna,
som uppgjordes i ungefärlig skala, skulle upptaga alla å marken förekommande
terrängföremål med mått till fixa linjer och punkter. Alla gränspunkter skulle dessutom
vara så inrättade, att de utan större besvär kunde koordinatbestämmas. För ätt från
stadens sålunda upprättade kartor kunna erhålla en för sitt ändamål lämplig registerkarta
behövde naturligtvis ett utdrag av den fullständiga kartan göras. Detta utdrag, som väl
i allmänhet endast hade värde som översiktsskiss, borde innehålla alla fastigheter med
deras gränser, arealer och beteckningar; de förra endast ungefärligen inlagda, där ej fullt
exakta gränsbestämningar föregått nymätningen. Vid rågångstvister med mera användes
naturligtvis alltid stadens fullständiga grundkartor och ej registerkartan, som väl närmast
hade till ändamål att begagnas av magistraten vid beviljandet av lagfarter och dylikt. I
samband härmed påpekades lämpligheten av att fixera så många gränser som möjligt
före mätningens början och detta särskilt i obebyggd eller glest bebyggd terräng. Att
emellertid föreskriva ett exakt bestämmande av alla gränser, innan mätningen skedde,
vore en synnerligen olämplig åtgärd, ingalunda av behovet påkallad. Staden hade ju sin
ordinarie mätningsman, som, allt eftersom gränsförrättningar skedde, hade att inlägga
gränspunkterna å grundkartan, och, om förändringarna skulle vara alltför stora, se till,
att registerkartans gränser bleve ändrade i överensstämmelse med denna. Allt eftersom
gränserna å marken fixerats och därefter inmätts, skulle koordinaterna.för gränspunkterna
beräknas eller på annat sätt fastslås och införas i en tabell, som upplades vid sidan om
registerkartan. Denna tabell bleve visserligen först så småningom fullständig, men när
så blivit förhållandet, hade man fått ett dokument över städernas fastigheter, vilket komme
att bestå genom tiderna bättre och säkrare än någon som helst karta. Registerkartan
borde ju även finnas för att åskådliggöra fastigheternas lägen med mera. Städernas
grundkartor upprättades genom byggnadsnämndens försorg, liksom samma nämnd handhade
förandet av fastighetsregistret. Tydligt vore, att, där stadsingenjör funnes, denne

borde vara registerförare. Rättighet att inom städerna verkställa mätningar skulle tillkomma
endast stadsingenjören eller sådan person, som på byggnadsnämndens förslag av
Konungens befallningshavande förordnades.

Davidson: Genast borde utfärdas en förordning om städernas och därmed jämförliga
samhällens uppmätning och redovisning enligt det trigonometriska mätningssättet (siffermetoden).
Då detta praktiserats av behöriga fackmän under 30 å 35 år, funnes med
all säkerhet tillförlitliga uppgifter och ett utmärkt kartverk över Sveriges alla städer och
köpingar och dylikt att tillgå. Då, och tidigare på de ställen, där mätningar förr medlmnnits,
vore tiden inne att få till stånd ett fullt tidsenligt katasterverk. Därför behövde
den nya författningen därom icke utfärdas förr än om några år härefter. Under här
ovan nämnda 30 å 35 år kunde i kameralt, administrativt och ekonomiskt avseende
Sveriges städer och köpingar och dylikt icke vara utan ett fastighetsregister. Sådant
borde därför nu omedelbart komma till stund genom utfärdandet av en författning om
fastighetsregister för stad. Denna författning, som komme att fylla behovet under de
närmast kommande 40 å 50 åren eller till dess alla städer och dylikt hunnit trigonometrisk!
redovisas, borde byggas på städernas nu befintliga material, som icke vore obetydligt,
såsom kartor, beskrivningar, lagfartsuppgifter och taxeringslängder med mera,
samt upprättas av lantmätare eller annan lämplig, tekniskt och kameralt erfaren person
utan andra kostnader för kartor och undersökningar än dem, som vore alldeles nödvändiga
för åstadkommandet av översiktskarta, och att all jord komme med i registret. Därigenom
kunde samhällena inom något så när rimlig tid —3 å 5 år — få till stånd ett
enhetligt register, som sannolikt på ett tillfredsställande sätt komme att fylla behovet
under den tid, det avsåge, eller de närmaste 40 å 50 åren. Huvudsaken vore, att ett
ordnat system i avseende å beteckning, hänvisning och uppgifter komme till stånd, samt
att all jord bleve registrerad i ordnade upplägg. Om alla arealuppgifter icke alltid vore
fullt noggrant angivna eller alla rågångar vore riktigt klara, betydde, praktiskt sett, icke
så mycket och finge icke hindra registrets uppläggande. Som stöd för att registret kunde
uppläggas på ett enklare sätt med i vissa avseenden innehållsrikare uppgifter än vad kommitterades
förslag visade hänvisade Davidson till ett av honom på verklighet grundad
registrering upprättat förslag.

Konungens befallningshavande i Örebro län ansåg, att bestämmelser borde utfärdas
med allra snaraste angående upprättande av ett s. k. fastighetsregister. Det i städerna
redan nu befintliga rika materialet av kartor, beskrivningar, lagfartshandlingar, beslut om
tomtförändringar med mera torde erbjuda en ganska säker och betryggande grund för att
ett på grundvalen av nämnda material tillkommet fastighetsregister skulle på ett i de allra
flesta fall tillfredsställande sätt bringa enhet samt reda och ordning i redovisningen av
städernas fastigheter. Samma material torde ock kunna tjäna såsom tillfredsställande
grundval för upprättandet av en översiktskarta, som åskådliggjorde, varest de särskilda
fastigheterna vore belägna, och utvisade, huruvida all mark upptagits i fastighetsregistret.
Med hänsyn till den stora vikten, att fastighetsregistret bleve överskådligt och även lättare
användbart för den blivande fastighetsboken, syntes det Konungens befallningshavande,
som om vid upprättandet av fastighetsregistret största hänsikt borde tagas till huru förhållandena
skulle komma att te sig vid den tid, då fastighetsboken skulle införas.

Magistraten i Halmstad: Magistraten funne det vara i hög grad betänkligt att låta
registerkarta och fastighetsregister tillkomma i den av kommitterade föreslagna ordning.

Det gälide att så vin möjligt förebygga misstag, som, senare upptäckta, skulle förringa
registrets hela värde. Detta mål vunne man ej genom att låta först den ene och sedan

den andre tjänstemannen på egen hand utföra var sin del av arbetet. Bättre syntes vara,

om hela arbetet för registerkartans upprättande till fastighetsregistrets uppläggande utför
des av en kommission, uti vilken såväl det tekniska som det juridiska intresset vore tillgodosett.
Under samråd i en dylik kommission syntes det som om ett tillfredsställande
resultat skulle kunna uppnäs. I varje fall vunne man, att registerföraren i detalj kunde
följa arbetets fortgång och göra de anmärkningar, vartill hans större insikter i gällande
rättsregler kunde föranleda. En dylik kommission syntes lämpligen kunna sammansättas
av den tekniske förrättningsmannen, en av magistraten utsedd lagfaren ledamot, som i
första hand ansvarade för registret, samt ett par av stadsfullmäktige utsedda personer.
En dylik kommission kunde, syntes det magistraten, kraftigt verka för åvägabringande av

reda och ordning även utom sitt egentliga uppdrag, genom att t. ex. söka påskynda tomt indelningar,

föranleda avstående till stad av gatudelar och dylikt, som lämpligen kunde
jämna vägen för registret och bespara framtida svårigheter. Klart vore, att den tekniska
förrättningsmannen icke i detta avseende kunde uträtta tillnärmelsevis så mycket som en
med vidsträckt personalkännedom utrustad lokal kommission. Lämpligen borde i instruktionen
för en dylik kommission framhållas lämpligheten av att kommissionen verkade i
dylik riktning. Magistraten föranleddes till denna sin uppfattning särskilt av hänsyn till
förhållandena i Halmstad. Därigenom att tätt bebyggda vidsträckta områden intagits i
eller vore avsedda att intagas i stadsplanen skulle, om ett fastighetsregister nu utan vidare
förarbeten upplades, detsamma bliva inom kort så omstöpt, att dess överskådlighet och
reda högst väsentligt minskades.

Stadsingenjören i Malmö Ä. Nilsson: Enligt Nilssons förmening vore en översiktskarta,
å vilken inritades en så fullständig bild som möjligt av staden och dess område
och angivande fastigheternas lägen, bebyggda och obebyggda delar, mera ändamålsenlig,
och vilken karta, där den ej redan funnes, kunde för jämförelsevis ringa kostnad upprättas.
Översiktskartan visade varje fastighets läge. Bleve det fråga om närmare upplysningar,
ginge man till specialkartorna, vilka skulle finnas å stadsingenjörskontoret. Av
äldre kartor och handlingar jämte senare efter hand gjorda kartor och förrättningar torde
■ man i allmänhet kunna göra de utredningar och förteckningar, som kunde ifrågakomma
för fastighetsregistret.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg ansågo sig böra
framhålla några synpunkter, som funnes böra läggas till grund för en förbättring av fastighetsböckerna
i städerna. En tillräcklig reform nu — om också som ett övergångsstadium
— vore en sådan anordning, att byggnadsnämnden eller stads-ingenjören, där sådan
funnes, i samråd med vederbörande magistratsledamot upplade ett kort register över
samtliga stadens fastigheter, i vilket register infördes hänvisningar till fastighetsboken.
En karta för registret upprättades av stadsingenjören. Efter hand som noggranna mätningar
skedde, tillställdes fullständiga kartor åt registerföraren. Framdeles kunde då utan
onödiga kostnader detta material läggas till grund för en vidsträcktare reform, åsyftande
ökat bevisvärde åt fastighetsregistret.

Magistraten i Falun: Vid upprättande av kartan över stadsplanen torde i många
fall åtminstone till en början redan befintliga samlingar, av tomtmätningar och tomtkartor,
upprättade av fullt sakkunniga personer, kunna läggas till grund för arbetet, som annars

för många mindre städer bleve dyrare än det kunde vara värt. Att triangelmätning avvåra
städer vore önskvärd, ville magistraten icke bestrida, men detta syntes kunna ske
så småningom; och utom stadsplanen syntes sådan mätning knappast vara erforderlig
annat än å områden, som vore föremål för särskilt bebyggande. För andra områden
utom stadsplanen torde mätning efter den s. k. grafiska metoden för lång tid framåt
vara tillräcklig.

Byggnadsnämnden i Borås: Fastighetsregistret borde uppläggas med ledning av en
översiktskarta och dess uppgifter sedan kompletteras i den mån genom stadens mätningsman
efter triangelmätning upprättade specialkartor tillkomme. Dessa specialkartor, till
vilka hänvisades från översiktskartan, borde då göras så fullständiga som möjligt med
alla terrängföremål och fixpunkter samt å marken tagna mått. Kommitterades tekniska
rådgivare syntes ej vilja fullständigt utnyttja triangelmätningsidén, ity att någon bestämning
av gränspunkterna genom koordinater enligt förslaget ej skulle ifrågakomma, dock
vore det endast därigenom en triangelmätning finge sitt fulla värde; svårighet att bestämma
en otillgänglig gränslinje (motiv sid. 253) förelåge icke heller i verkligheten för modern
stadsmätning. Tydligt vore, att en partiellt skeende nymätning och gränsbestämning, utförd
av stadens mätningsmän, bleve både bättre och framför allt billigare än kommitterades
tvångsnvmätning, varjämte kostnaden, fördelad på flera år, kändes mindre betungande.
Lämpligen kunde föreskrivas viss tid, inom vilken denna mätning borde vara
fullständigt utförd, c:a 20 å 30 år, samt ävenledes att å mark, som administrativt tomtindelades,
gränsbestämning och ny.mätning skulle ske före tomtindelningens fastställande,
detta i och för införande i tomtindelningslängden.

Stadsfullmäktige och, magistraten i Borås: Fastighetsregistret borde som regel anslutas
till en översiktskarta samt nymätning och gränsbestämningar av de särskilda fastigheterna
utföras successivt, dock med iakttagande av alt, innan tomtindelning fastställdes
å något område, detsamma skulle vara nvmätt, gränsbestämt och arealberäknat samt att
nymätning av hela staden emellertid skulle vara verkställd inom en tidrymd av 20 å 30
år från det ny lag i ärendet trätt i kraft. Det borde komma under omprövning, huruvida
icke uppläggning av fastighetsregistret kunde få anstå, till dess dylik nymätning skett.

Magistraten i Umeå: Det ifrågasatta vittomfattande kart- och registreringsarbetet för
rikets samtliga städer och köpingar med mera komme helt visst att kräva många år,
innan det bleve färdigt. I avbidan därå borde snarast möjligt bestämmelser av Kungl.
Maj:t utfärdas om städers och stadsliknande samhällens uppmätning och redovisning enligt
siffermetoden.

Att nymätning icke bör föreskrivas allenast för erhållande av registerkartan samt
att en översiktskarta av många anses tillfredsställande såsom grundval för fastighetsregistret
kommer vidare att framgå av yttranden, för vilka redogöres vid bestämmelserna om
registerkartan.

K AP. II.

Om upprättande av kartor, ägoförteckningar och tomtförändringslängd,
så ock om fastighetsindelning och fastighetsbeteckningar.

Förberedande åtgärder.

% 4.

Bestämmelsen att register- eller översiktskarta skall upprättas av lantmätare, förordnad
av läntmäter istyr elsen.

Här möter en av de väsentligaste av de mot förslaget framställda anmärkningar
gående ut på att kompetensen icke bör förbehållas lantmätare och att städernas mätningsväsende
icke bör sortera under lantmäteristyrelsen. Kompetenta skulle även högskoiebildade
väg- och vattenbyggnadsingenjörer vara och städerna borde fritt få välja mätningsman.
Anmärkningen drabbar jämväl bestämmelsen i 3 § i förslaget till lag angående
avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning, och bestämmelsen i
1 § av förslaget till lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till
stadsplan och tomtindelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om
tomtmätning.

Svenska stadsförbundets beredning: Vad mätningsmetoden beträffade, vore bered ningen

ense med kommitterade därom, att den slutgiltiga registerkartan borde grundas
på triangelmätning. De skäl, som av kommitterade anförts härför, ägde så vitt beredningen
kunnat finna, full giltighet, och det torde icke behöva befaras, att städerna skulle
finna det allt för betungande att underkasta sina områden triangelmätning, om mätningen
blott anordnades så, att egna tillgängliga arbetskrafter därvid komme till användning och
ett jämväl efter förefintliga kommunala och administrativa behov lämpat kartmaterial därigenom
erhölles. Ur nu berörda synpunkter framstode kommitterades förslag att överlämna
mätningen och registerkartans upprättande åt lantmätare såsom särdeles betänkligt.
Det höga värde, kommitterade i sitt förslag genomgående tillmätt lantmätarekompetens,
vore lika påfallande som deras underskattning av städernas tekniska befattningshavares
kvalifikationer. Vad beträffade de tekniska förutsättningarna hos stadsingenjörerna för
verkställande av rågångsförrättning, så torde det väl få antagas för visst, att, om kompetens
för tomtmätning förefunnes, så borde den även räcka för rågångsutstakning å ej
tomtindelat område. Det vöre väl också närmast kravet å ett uttryckligt inordnande
under skiftesstadgans bestämmelser av varje mätningsförrättning utom tomtindelat område
och förrättningsmannens därav följande lydnad under lantmäteristyrelsen, som föranlett
att rågångsförrättningarna anförts såsom skäl för ifrågavarande mätningsarbetes förbehållande
åt lantmäteristaten. Att en lagstadgad eller rättare förtydligad ordning för stadens
mätningsväsen även utom stadsplan vore erforderlig, därom torde ej råda tvivel. Huruvida
detta mätningsväsen borde jämställas med skiftesförfarande å landet torde — trots
det pågående lagsliftningsarbetets tendens — ej vara lika visst. Men även om så skulle

Förslag rörande fastighetsregister för stad. 7

Kompetensbe stämmclsen.

vara fallet, borde väl städernas i sak kompetenta befattningshavare av formella skäl ej
diskvalificeras utan snarare den formella kompetensen varda dem tillerkänd. Ty icke
kunde det antagas, att en högskolebildad och i praktiskt mätningsarbete förfaren stadsingenjör
ej utan särskild utbildning skulle förmå tillämpa de bestämmelser från skiftesstadga
och lantmäteriinstruktion, som kunde ifrågakomma. Antagligen borde sådana
rågångsförrättningar, som avsåge även staden angränsande mark, förbehållas statens tjänstemän.
Att — även om mätningsväsendet å stadens ej planlagda område skulle läggas
under lantmäteristyrelsen, vilket beredningen för sin del funne opåkallat — ställa stadsingenjören
under lantmäteristyrelsens överinseende torde ej heller möta betänkligheter,
då redan nu icke få av städernas övriga befattningshavare vore ställda i lydnadsförhållande
till statsmyndigheterna. Om rågångsförrättningarna och avstyckningsförfarandet i
städerna sålunda icke syntes erfordra lantmäterekompetens, så torde detta än mindre
vara fallet vid själva upprättandet av register- eller översiktskarta. Ett stort antal städer
förfogade över välorganiserade stadsingenjörskontor, vilka i de flesta fall stode under
ledning av ingenjörer med högskole- eller motsvarande utbildning samt teoretiskt och
praktiskt väl förtrogna med triangelmätningsarbeten. Endast undantagsvis hade däremot
lantmätare vunnit anställning i stadstjänst. Högskoleingenjörernas, särskilt väg- och vattenbyggnadsingenjörernas,
teoretiska kompetens för triangelmätning hade icke av kommitterade
bestritts och torde icke av någon kunna bestridas. Att under sådana förhållanden
likväl hindra de städer, vilka redan i sin tjänst ägde dessa ingenjörer, från att använda
dem såsom ledare vid mätningar för fastighetsregistret, vore givetvis i hög grad ägnat
att öka kostnaderna och måste även i övrigt framstå såsom olämpligt och mot ifrågavarande
städer obilligt. Vad kompetensfrågan i allmänhet anginge, ville beredningen vidare
framhålla, att kommitterade icke ådagalagt, att lantmätare genom sin utbildning och praktiska
verksamhet i högre grad än de högskoleingenjörer, som ägnat sina studier och sitt
fortsätta'' arbete åt hithörande grenar av ingenjörsvetenskapen, vore lämpade att handhava
mätningsväsendet för fastighetsregistret, och den erfarenhet, som städerna hittills förvärvat
på förevarande område, torde ej bestyrka dylikt antagande. Även för de städer, som
icke hade egna tjänstemän med kompetens att verkställa triangelmätning, syntes det därför
innebära en fördel att icke genom snäva kompetensföreskrifter hindras från att, där
så funnes förmånligt, till förrättningsman vid triangelmätning få annan än lantmätare.
Ännu mindre rimlig bleve den uteslutande lantmätarekompetensen, då registerkartan
komme att ersättas av översiktskarta, såsom utan tvivel — även vid ett godkännande
av den föreslagna ordningen — komme att äga rum i stor utsträckning. I de flesta fall
skulle väl själva kartarbetet härvid inskränka sig till kopiering och konnektering av befintligt
kartmaterial, upprättat av stadsingenjör. För det grundläggande arbetet hade
alltså hans kompetens godtagits, men för kopiering och eventuell komplettering skulle
fordras lantmätareexamen. Beredningen hölle sålunda före, att, därest kompetensbestämmelser
beträffande triangelmätning över huvud vore nödiga, de av kommitterade föreslagna
bestämmelserna borde ändras i sådan riktning, att icke städernas egna för uppgiften
utbildade tjänstemän utestängdes eller en tjänstemannakår ensidigt gynnades på
bekostnad av lika eller mer kompetenta. Kompetensbestämmelser syntes emellertid knappast
vara av behovet påkallade.

Svenska stadsförbundet: Samtidigt som förbundet i likhet med beredningen bestämt
avstyrkte att såsom i förslaget skett uteslutande åt lantmätarna förbehölles kompetens i

fråga om handhavandet av mätningsväsendet för fastighetsregistreringen i städerna, ansåge
sig förbundet sakna anledning motsätta sig, att viss begränsning i städernas rätt att fritt
utse tjänstemän för sådant ändamål föreskreves genom lämpligt avvägda kompetensbestämmelser
eller eventuetlt på annat sätt, därvid behörig hänsyn givetvis borde tagas till
städernas särskdda förhållanden och behov. Beträffande kompetens för mätningar inom
stadssamhällenas planlagda områden •— tomtmätningar — saknades i lag och författning
alla föreskrifter. Sådana torde dock vara av nöden och syntes böra utfärdas efter väsentligt
enahanda grunder som de, vilka skulle gälla i avseende å mätning för fastighetsregistreringen.

Konungens befallningshavande i Gottlands län förklarade sig dela svenska stadsförbundets
mening i fråga om olämpligheten av att uteslutande åt lantmätare förbehölles
kompetens i fråga om handhavandet av mätningsväsendet för fastighetsregistreringen i
städerna, men ansåge Konungens befallningshavande att viss begränsning borde äga rum
i städernas rätt att fritt utse tjänstemän för ändamålet. Lämpligt avvägda bestämmelser
i sådant hänseende syntes Konungens befallningshavande kunna åvägabringas.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Den föreslagna begränsningen i

avseende å kompetens för erhållande av förordnande att upprätta registerkarta eller översiktskarta
samt ägoförteckningar syntes väl motiverad med hänsyn till den ytterliga noggrannhet,
med vilken dessa arbeten borde utföras. Därvid borde emellertid beaktas, att
flere städer, särskilt de större, i sin tjänst hade personer, vilka vore fullt ut lika skickliga
som lantmätare att utföra dylika arbeten, samt att kostnaden för förrättningen
kunde bliva avsevärt mindre, om i tv fall densamma finge ufföras av en dylik stadens
tjänsteman.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Med hänsyn till de hos städerna

anställda högskolebildade ingenjörerna, vilkas tid säkerligen i en del fall skulle räcka
till för ifrågavarande arbetens utförande, och då användningen av andra personer
skulle medföra särskilda utgifter för städerna, syntes det Konungens befallningshavande
som om i den föreslagna lagen det borde medgivas, att Kungl. Maj:t ägde rätt att lämna
befrielse från det allmänna kompetensvillkoret eller ock lämna ett allmänt tillstånd om
kompetens.

Konungens befallningshavande i Hallands län: Med avseende därå, att i många

städer redan funnes anställda stadsingenjörer eller andra tjänstemän med teknisk fackutbildning,
hos vilka förmåga att upprätta registerkarta eller översiktskarta ävensom
att verkställa avstyckning av sådant område i stad, som ej- inginge i tomtindelning, i
allmänhet borde kunna förutsättas, syntes det, som om för minskande av kostnaden för
städerna för dylika förrättningar, bestyret därmed borde kunna uppdragas även åt sådan
tjänsteman, såvida han därtill antingen av lantmäteristyrelsen efter av Kungl. Maj:t fastställda
grunder förklarats behörig eller ock erhållit Kungl. Maj:t särskilda tillstånd.

Konungens befallningshavande i Kristianstads län: Bestämmelsen om uteslutande

rätt för lantmätare att upprätta såväl register- som översiktskarta skulle medföra onödigt
dryga kostnader för samhällena. Då fullt kompetenta förrättningsmän för utförande av
sådant uppdrag torde finnas utanför lantmäterikåren bland städernas stadsingenjörer och
dem, som utbildat sig för sådan befattning, syntes större frihet böra medgivas i valet av
mätningsförrättare samt kompetensfordringarna å förrättningsmannen fastställas i överens -

stämmelse med vad i förslaget till lag med vissa bestämmelser angående upprättande av
förslag till stadsplan och tomtindelning med mera föreskreves om den, som skulle vara
behörig att verkställa tomtmätning.

Byggnadsnämnden i Malmö med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten i
samma stad: Vare sig registerkarta eller översiktskarta skulle komma till stånd, vore

det nog i sin ordning, att fordran på viss kompetens uppställdes för den, åt vilken arbete
av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna uppdragas, men ett monopoliserande av
arbetet åt lantmätarne kunde under inga omständigheter anses befogat. För kompetens
i nu avsedda fall syntes nämligen enahanda fordran kunna stadgas, som beträffande kompetens
till utförande av tomtmätning ifrågasattes uti förslaget till lag angående upprättandet
av stadsplan med mera, med möjlighet — såsom i förslaget inrymdes — för
dispens från kompetensfordringen och tillika med den modifikation i densamma, att två
års praktik ej skulle krävas ej heller kompetensbevis.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås: För fastighetsregistret erforderliga kartor

och förteckningar borde få upprättas av stadens mätningsman, vilken jämväl skulle vara
befogad att utföra alla inom stadens jurisdiktion förekommande mätningar, gränsbestämningar
och likartade förrättningar. Såsom kompetensfordran för dylik mätningsman borde
uppställas examen från tekniska högskolan eller Chalmers tekniska läroanstalt eller lantmäteriexamen
eller av Konungen meddelad behörighetsförklaring. För av stad antagen
mätningsman utfärdades förordnande av Konungens befallningshavande.

Edv. A. Sjögreen och Ivar Wendt i Malmö: Egendomligt nog fordrades icke samma
villkor för rätt att utföra tomtmätningar som för uppgörandet av registerkartan. Här
kunde även andra personer användas, trots att i båda fallen arbetet avsåge fastställandet
av lagliga ägogränser. Särskilt egendomlig förefölle bestämmelsen att översiktskarta,
vilken åstadkommes genom kopiering av städernas befintliga kartor, ej finge upprättas
av stadsingenjören, som i regel utfört originalen, utan endast av lantmätare.

Byggnadsnämnden i Vara med instämmanden av kommunalstämman och kommunalnämnden
därstädes: Stadgandet, att registerkarta skulle upprättas uteslutande av lant mätare,

finge anses vara synnerligen olämpligt, då den största kompetensen för upprättande
av dylika kartor, vilka skulle uppgöras efter triangelmätning, åtminstone för närvarande
vore att söka utom lantmäterikåren. Något hållbart skäl, varför icke åtminstone
de personer, som enligt kommitterades förslag ansetts behöriga att förrätta tomtmätning,
skulle få upprätta registerkarta, torde icke förefinnas.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län hölle före att endast de rågangsförrättningar,
som måste föregå eller förekomma i samband med upprättandet av registeroch
översiktskartor, nödvändigtvis behövde verkställas av lantmätare, men att mätningarna
för övrigt kunde utföras av jämväl annan person, som Kungl. Maj:t eller lantmäteristyrelsen
prövade vara därtill kompetent.

Stadsingenjören i Malmö A. Nilsson: Inträffa kunde ju att för fastighetsregistrets

uppläggande, isynnerhet under första åren, en lantmätares speciella sakkunskap kunde
behöva anlitas; därför borde möjligen bestämmelser utfärdas därom, att staden på begäran
har rätt att erhålla sådant biträde för kortare eller längre tid.

Kammarkollegium hade ej funnit sig övertygat om det lämpliga i att från kompetens
för verkställande av de i förslaget angivna åtgärder utesluta vissa av städernas nuvarande
funktionärer, såsom stadsingenjörer.

'' Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Då nu mera

från tekniska högskolan i Stockholm och från Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg
utexaminerades ingenjörer, vilka, sedan de praktiserat, kunde bliva fullt dugliga att
upprätta behövliga kartor, syntes det ej erforderligt att uteslutande avse dessa arbeten
för lantmätare. Personalen vid stadsingenjörskontoret i Stockholm hade under en följd
av år huvudsakligen rekryterats från tekniska högskolan.

Magistraten i Göteborg samt. rådmannen Molin i särskild mening i rådstuvurätten:
Mätningarna kunde väl bliva tillfredsställande utförda av lantmätare, men landet ägde
ett stort antal ingenjörer, vilkas utbildning gjorde dem till sådana uppdrag väl så lämpliga
som lantmätarne.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ifrågasatte huruvida, då
inom landet uppkommit en kår av stadingenjörer, det kunde anses lämpligt att i fråga
om uppmätning av städernas jord låta stadsingenjörerna i vissa fall undanträngas avpersoner,
som enbart fått sin utbildning såsom lantmätare.

Stadsfullmäktige och magistraten i Filipstad: Handhavandet av mätningsväsendet

för fastighetsregistreringen borde icke uteslutande förbehållas åt lantmätare, utan städernas
tjänstemän berättigas verkställa mätningsförrättningar för ifrågavarande ändamål.

Stadsfullmägtige och magistraten i Lysekil: Bestyret med upprättande av register karta

borde lämpligen kunna anförtros städernas ingenjörer, därest de utexaminerats från
teknisk högskola och förvärvat sig kännedom om den föreslagna mätningsmetoden.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindeberg och Kornell funno det vara ett missgrepp att
städerna .skulle tvingas att för sina triangelmätningar använda lantmätare, då lantmäteristyrelsen
nog i det närmaste vore i saknad av kompetenta triangelmätare och då de,
som för närvarande utbildades, behövde åtskilliga års praktik för att, om allt ginge väl,
vara färdiga vid den tid, städerna enligt förslaget borde vara uppmätta.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Rättighet att inom
städerna verkställa mätningar borde tillkomma endast stadsingenjören eller sådan person,
som på förslag av byggnadsnämnden av Konungens befallningshavande förordnades.

Stadsfullmäktige i Karlshamn: Alla arbeten för till registrets uppläggande erfor derliga

kartor hade helt och hållet lagts under lantmäteristyrelsen. Även andra mätningar
i städerna skulle i främsta rummet lämnas åt lantmätare. Därigenom hade städerna
fråntagits sin självbestämmelserätt i en del för dem synnerligen viktiga frågor.

Magistraten i Karlshamn: Det vore för städerna olämpligt att för lantmätarekåren

förbehålla arbetet med mätningar för registerkartan, uppgörande av stadsplaner och
annat dylikt. Det överensstämde bättre med städernas intressen att den nuvarande ordningen
därutinnan bibehölles.

Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm finna det olämpligt att registerkarta
eller översiktskarta skall upprättas av lantmätare.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Malmö funno bestämmelsen om monopolisering
av mätningar för registerkartor etc. för lantmäterikåren olämplig.

Stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv ansågo att bestämmelserna om ensamrätt
för lantmäterikåren till mätningar för registerkartor etc. vore olämpliga och de föreslagna
kompetensfordringarna för rätt att uppgöra stadsplan otillfredsställande.

Stadsfullmäktige och magistraten i Strängnäs hemställa att mätningar i stad måtte
få utföras av annan för sådant arbete fullt kompetent person än lantmätare.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län ansåg det böra beredas de städer,
som i sin tjänst hade anställda stadsingenjörer, stadslantmätare eller andra mätningsförrättare
med för ändamålet erforderlig större sakkunskap, möjlighet att låta utföra nu
ifrågavarande förrättningar genom en sådan stadens egen tjänsteman, vilken dessutom förmodligen
i allmänhet hade noggrannare kännedom om jord och tomtförhållandena i staden
än en utomstående lantmätare.

Konungens befallningshavande i Blekinge län: Förslaget att alla åtgärder beträffande

mätningar och kartläggningar skulle utföras av lantmätare vållade givetvis många städer
med avlönade och för ifrågavarande uppdrags utförande kompetenta tjänstemän en onödig
kostnad, så mycket mera kännbar som den föreslagna registerkartan icke finge den fullständighet
att tillräcklig valuta för kostnaden genom densamma ernåddes. De invändningar
mot förslaget härutinnan, som från flera håll framkommit, ansåge Konungens befallningshavande
hava ganska mycket fog för sig.

Karlskrona stads ombudsman Hugo Eneroth: Förslaget, att register- och översiktskarta
samt ägoförtec-kningar ovillkorligen skulle upprättas av lantmätare, torde ej kunna anses
tillfredsställande. De i städernas tjänst anställda ingenjörer torde väl merendels få anses
fullt kompetenta att verkställa sagda arbete. Och -att helt och hållet utestänga dessa
personer, vilka ofta hade mångårig och rik erfarenhet beträffande just mätningar inom
stadsområdena, vilka mätningar i åtskilliga fall vore av helt annat slag än mätningarna
å landet, kunde alldeles ej anses rimligt. Någon jämkning i denna punkt syntes därför
vara erforderlig.

Stadsfullmäktige i Hjo: De beräknade kostnaderna för förslagets genomförande torde
kunna reduceras, om annan kompetent person än lantmätare i allmänhet tillätes tävla om
arbetets utförande.

Magistraten i Ystad samt stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Växjö: Bestämmelsen
om monopolisering av mätningar för registerkartor m. m. för lantmäterikåren vore
olämplig. Städerna borde bibehållas vid sin rätt att själva utse mätningsmän.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västerås: Inom stadens planlagda område hade
mätningar verkställts av stadsingenjören. Emot dessa mätningar hade i regel ej varit
något att anmärka. Det kunde därför icke förefinnas någon risk utan tvärtom avsevärda
fördelar för ett noggrannt fastighetsregisters åstadkommande, om stad tillätes att verkställa
för fastighetsregistret nödiga mätningar genom egna tjänstemän, där dessa prövades hava
därför erforderlig skicklighet, utredd på sätt genom särskilda bestämmelser fastställdes.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärkte, att enligt kommitterades
förslag det huvudsakligaste arbetet eller upprättandet av registerkarta skulle, med förbigående
av den hos städerna anställda mätningspersonalen, helt uppdragas åt lantmätare,

något som givetvis skulle förorsaka städerna en väsentlig kostnadsökning (den av kommitterade
beräknade totalkostnaden 2,350,000 kronor torde med all säkerhet komma att
betydligt överskridas).

Stadsfullmäktige i Vimmerby: Genom att endast lantmätare skulle anses kompetenta
att utföra arbetet omöjliggjordes den fria konkurrensen, varigenom arbetet onödigt för
d yrades.

Stadsstyrelsen i Huskvarna ville framhålla önskvärdheten av att säkerhet vunnes
därför att de för registrets uppgörande erforderliga kartornas utarbetande och därtill nödvändiga
triangelmätningar och andra förberedande stadsplane- och tomtkartearbeten måtte
få utföras av städernas därtill kompetente stadsingenjörer och motsvarande befattningshavare,
så att utöver dessa icke bleve behövligt för staden engagera yrkeslantmätare,
vilkas avlöning måhända skulle icke oväsentligt betunga i synnerhet mindre städers budget,
samt att den tid, inom vilken stad skulle hava alla mätningar och kartor utförda samt
fastighetsregistret upprättat, måtte utsträckas från 5 till 10 år (motiven sid. 243).

Stadsstyrelsen i Borgholm: Även i små stadssamhällen förekomme utom jorddelningsäven
andra bestyr, som byggnadsnämnd och andra stadsmyndigheter eller enskilda hade
att noggrant tillse och ombesörja, i vissa fall även med ansvarsskyldighet. Åt allt, som
hörde till byggnadsverksamhet, borde lantmätare mindre än ingenjörer ägna sig och vore
det från samhällenas och invånarnas sida sett även i besparingsväg förmånligt att kunna
tillita duglig ingenjör.

Byggnadsnämnden i Oskarshamn på uppdrag av stadsfullmäktige därstädes med instämmande
av stadens magistrat: Från praktisk synpunkt torde böra erinras, att förslaget
därom att en del göromål uteslutande skulle utföras av lantmätare kunde komma att medföra
obekvämt dröjsmål i handläggningen av städernas mätnings- och andra förrättningar.
Lantmätarens huvudsakliga arbete vore förlagt till landsbygden och, då lantmätare endast
i mån av tillgång skulle stå till tjänst för städerna, torde det med säkerhet kunna in-,
träffa, att vid tider, då lantmätarekåren vore särskilt betungad av sina huvudsakliga göromål,
städernas anspråk finge stå tillbaka.

Municipalnämnden och municipalstämman i Vilan: Vissa punkter i förslaget behövde
omarbetas för att ej onödiga hinder skulle läggas i vägen för byggnadsverksamheten och
för dryga omkostnader tillskyndas samhällena för kartornas upprättande. Härvid åsyftades
bland annat bestämmelsen om monopolisering av mätningar för registerkartor för lantmäterikåren.
Större frihet i valet av mätningsförrättare borde erhållas.

Magistraten i Mariestad med instämmande av Konungens befallningshavande i Skaraborgs
län: Magistraten funne en översiktskarta tillfyllest. Arbetet torde mycket väl kunna
anförtros åt de i stadens tjänst anställda stadsingenjörerna, åtminstone stadsingenjören i
Mariestad vore fullt lämplig. Kostnaden bleve därigenom betydligt mindre, och arbetet
kunde utföras på den för samhället och jordägarna lämpligaste tiden. Föreskrifterna, att
endast lantmätare finge utföra arbetet borde således utgå.

Stadsfullmäktige och magistraten i Strömstad: I fråga om sättet för kartors upprättande
för stad borde anmärkas, att detta bestyr torde kunna med trygghet överlämnas
såsom hittills åt stadens myndigheter att ombesörja och borde ingalunda på sätt kommitterade
föreslagit anförtros åt lantmätare under lantmäteristyrelsens överinseende.

Magistraten i Landskrona: Kommitterades förslag vore enligt magistratens mening
outförbart på beräknad tid i brist på tillgängliga arbetskrafter och skulle ej heller i fort -

sättningen motsvara städernas behov utav på samma gång sakkunnigt och snabbt utförande
av hithörande göromål, vilka under samarbete med rådstuvurätt och byggnadsnämnd
borde uppdragas åt i städerna fast anställda tjänstemän.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg: Det syntes lämpligast, att samhället
ägde självbestämmanderätt, av vilka personer registerkartan skulle upprättas. Hade
samhället till sitt förfogande en tjänsteman — stadsingenjör eller annan — som deltagit
och hade god erfarenhet uti städernas mätningstekniska frågor och som dessutom genom
avlagd examina och prov samt visad kunnighet i mätningsfrågor — triangelmätningar —
vore lämplig, borde naturligtvis samhället hava oinskränkt rätt att, om det så önskade,
begagna sig av honom eller annan fullt kompetent person. Lantmäteristvrelsens hörande
i denna fråga torde icke vara nödvändigt.

Stadsingenjören i Karlskrona H. O. Segerberg: Enligt förslaget hade alla arbeten,
vilka erfordrades för upprättande av för fastighetsregistret erforderliga kartor lagts under
lantmäteristyrelsen och skulle mätningsmannen i städerna sortera under samma styrelse.
Därigenom hade städerna fråntagits sin självbestämmanderätt i en del för dem synnerligen
viktiga frågor. Lämpligare torde vara, att städerna genom egna myndigheter och tjänstemän
finge vara i tillfälle att verkställa de förrättningar, vilka berörde fastigheter inom
deras områden.

Byggnadsnämnden i Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
i samma stad samt Konungens befallningshavande i Jämtlands län: I samtliga Sveriges
städer hade vederbörande myndigheter själva av ålder utsett de ingenjörer och andra
sakkunniga, som varit erforderliga för alla de arbeten, som stode i samband med städernas
planläggande, uppmätande och reglering av tomtgränser med mera. Denna städernas
självbestämmanderätt i en mängd för dem synnerligen viktiga frågor skulle nu, därest
kommitterades förslag bleve lag, i ett enda slag berövas dem och i stället överflyttas på
lantmäterikåren, varjämte lantmäteristyrelsen skulle övertaga arbetet med att, efter det
erforderliga upplysningar inhämtats från städerna, uppgöra plan för registerkartans och
översiktskartans upprättande. Fördelen av registret kunde icke motsvara det förhållandet,
att städerna skulle nödgas avhända sig sin självbestämmanderätt i frågor av för dem
vital betydelse.

Stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad: Det torde ej kunna bestridas, att de i
städernas tjänst anställda ingenjörer, som besutte högskolebildning eller mångårig praktik
i mätningsarbete, måste anses innehava fullt lika stor reell kompetens för ifrågavarande
förrättningar som lantmätare, och att vid sådant förhållande av formella skäl frånkänna
dessa stadsingenjörer kompetens för handhavandet av mätningsväsendet torde vara lika
olämpligt som det för städernas vidkommande måste anses obilligt, att städerna ej skulle
äga rätt att för ifrågavarande arbetens utförande använda sig av sina egna tjänstemän
och därmed nedbringa kostnaderna för förrättningarna. Det måste fördenskull för städerna
vara av största vikt, att kompetens för förrättningar enligt den nya lagstiftningen
tillerkändes städernas nuvarande för sådana uppdrag kvalificerade befattningshavare samt
att städerna fortfarande bibehölles vid sin rätt att själva utse mätningsmän.

Magistraterna i Östhammar och Öregrund: Östhammar och Öregrund hade för sina
redan skedda tomtmätningar och stadsplaner använt lantmätare, men dessa hade visat sig
olämpliga för ändamålet, vilket haft till följd, att de uppmätningar, som sagda städer
med stora kostnader låtit verkställa, visat sig odugliga och nya mätningar måst företagas.

Om det även medförde mindre svårighet att en lantmätare pa landsbygden gjorde felmätningar
och felräkningar på tiotals kvadratmeter, finge sådanl icke förekomma i siad.
Magistraterna nödgades därför hemställa, att särskilt skolade personer användes vid städernas
uppmätning.

Byggnadsnämnden i Oskarshamn på uppdrag av stadsfullmäktige därstädes med instämmande
av stadens magistrat: Det syntes icke vara tillräckligt motiverat, varför en del
viktigare göromål skulle vara bundna vid en viss kår, lantmätarekåren, då även ingenjörer
och arkitekter ägnade sig åt sådana göromål och hade visat sig därtill särskilt lämpliga.
Om, såsom kommitterade syntes förutsätta, särskild kompetens skulle erfordras för någon
eller några hithörande förrättningar, så torde ingen fackman, som ville ägna sig åt det
slags arbete, som i förslaget avsåges, underlåta att förvärva sig sådan, om den bleve i
lag stadgad. Byggnadsnämnden finge fördenskull för sin del vidhålla, att städerna hven
i fråga om alla förrättningar, som stode i sammanhang med upprättande av fastighetsregister,
måtte få anlita kompetent fackman, lantmätare eller annan, för vilken de hade
förtroende, och därvid i främsta rummet sina egna stadsingenjörer, om de eljest vore
därtill skickade.

Magistraten i Vimmerhy: Egendomligt förefölle det, att i våra dagar, då jämväl
städer av så ringa storlek som Vimmerbv i sin tjänst hade anställda vid tekniska högskolor
utbildade personer, vilkas sysselsättning borde giva dem, åtminstone i vissa avseenden,
bättre kompetens att på fullt tillfredsställande sätt verkställa alla nödiga utredningar,
redovisningar och kartläggningar av jord i städerna än lantmätare, som ofta av
helt förståeliga skäl saknade behövliga kunskaper om förhållandena i städerna, dessa
samhällen skulle nödgas låta sina tekniskt utbildade tjänstemän gå overksamma, under
det städerna finge betala stora summor till statens tjänstemän för arbete, som städerna
säkerligen till stor del kunde utföra genom egna tjänstemän för mycket ringare kostnad.
När kommitterade ginge så långt, att de föresloge, att även rätten att uppgöra förslag till
stadsplaner skulle bliva monopoliserad till lantmätarnos förmån, kunde man ej underlåta
att fråga sig, om ej lantmäterikårens intressen blivit väl mycket tillgodosedda till nackdel
för städerna, som skulle bestå fiolerna.

Magistraten i Halmstad: Förslaget vore byggt på ett mycket stort förtroende till
lantmätarekåren, ity att ej mindre uppläggningen av registerkartor än även förfarandet vid
avstyckning av ej indelat område skulle helt och hållet överlämnas åt lantmätare, liksom
ock åt dessa skulle kunna lämnas uppdrag att verkställa tomtmätningar inom stad. Det
förtroende, som kommitterade sålunda hyst för la.ntmätarnes skicklighet och lämplighet
för dylika uppdrag, torde ej delas av dem, som haft tillfälle iakttaga, huru ovana vid
och olämpliga för precisionsmätning, lantmätare yisat sig vara, då de anlitats inom städernas
områden. Enligt magistratens mening borde städerna ovillkorligen äga rätt att
anställa tjänsteman, som hade uteslutande rätt att verkställa alla inom staden förekommande
mätningar av vad slag de vara månde. Hans kompetens torde lämpligen kunna
fastställas i enlighet med de fordringar, som i kommitterades förslag uppställts å den,
som skulle uppgöra förslag till stadsplan eller tomtindelning, dock gärna något skärpta.
Det lede intet tvivel, att icke ordning och reda skulle vinnas därigenom i vida högre
grad än om än den ene, än den andre lantmätaren skulle admitteras till förrättningar
inom staden. En stadens tjänsteman, som år efter år sysselsattes med hithörande förrättningar,
vunne en sådan kännedom om äganderättsförhållandena och vad därmed sam Förslag

rörande Fastighetsregister för stad. 3

manhängde, att hans skicklighet och kompetens måste förutsättas vara större än utomståendes.

Magistraten i Falun: Vad anginge bestämmelsen i kommitterades förslag, att registerkartor
och därtill hörande förrättningar ovillkorligen skulle upprättas och verkställas avlantmätare,
funne magistraten densamma icke vara motiverad. De stadsingenjörer, som
under många år tjänstgjort i flere av våra städer och där ständigt sysslat med tomtmätningar,
tomtindelningar, avvägningar, stadsplaneförslag och dylikt, syntes magistraten, även
om de icke vore lantmätare, vara fullt kompetenta att enligt de stadganden, som kunde
finnas erforderliga, verkställa de förrättningar och mätningar, som skulle ligga till grund
för registerkartan, tomt- och jordeböckerna. Man kunde till och med antaga, att dessa
ofta vore mera skickliga att handlägga dylika ärenden än en lantmätare, vilkens synpunkter
vid arbetets utförande kunde vara helt andra än deras, vilka på grund av sitt arbete
inom staden ägde en ingående kännedom om stadsplanen och dess olika fastigheter. Då
stad till allra största del finge bära de dryga kostnader, som bleve en följd av fastighetsregistrets
upprättande, hölle magistraten före, att staden själv borde få utse den person,
som skulle utföra detta arbete. Det allmännas intresse kunde härvid icke sträcka
sig längre än att arbetet bleve utfört i laga ordning och på sakkunnigt sätt. Ansåges
därför erforderligt, att särskilt förordnande för förrättningsman skulle utfärdas, ville det
synas magistraten, som om detsamma kunde meddelas av Konungens befallningshävande
i länen, som då finge avgöra, huruvida den av staden föreslagne kunde anses vara
kompetent.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Där sladsingenjör
funnes anställd, borde denne naturligtvis utföra arbetet, stad dock obetaget att påkalla
förordnande för annan person, om så skulle befinnas önskvärt. Den nödiga kontrollen
torde kunna åvägabringas utan att bryta med den utveckling, som ägt rum. Det syntes
uppenbart vara ett steg tillbaka och icke i den av utvecklingen givna riktningen, om
stadsmätningen och uppgörandet av stadsplaner och tomtindelningar skulle, förtäckt eller
oförtäckt, överantvardas åt lantmätarne, vilkas utbildning för jordmätning på landet å sin
sida icke borde splittras med försök att jämväl erhålla färdighet på ett så främmande
gebit som stadsingenjörskonsten. Det borde ej förglömmas, att erfarenheten i Hälsingborg
givit vid handen, att ifrågavarande tjänsteman först efter mångårig praktik vunnit och
kunnat vinna den för tjänstens utövande, på det sätt, varav staden kunde vara bäst betjänt,
nödiga erfarenheten. Till den grad invecklade vore äganderätts- och jord förhållandena
i städerna mången gång, att de krävde sin man, särskilt utbildad därför. Även ur
den synpunkten, att städerna ställt sig till efterrättelse befintliga lagbestämmelser och ordnat
sina förhållanden på grundvalen av dem och speciellt försett sig med stadsingenjörer, som
givetvis utsetts bland de på stadsmätningskonstens område bäst meriterade, syntes det
orätt att nu stryka ett streck över de anspråk, städerna med stöd av gällande lagstiftning
kunde hava, för att i stället införa en ordning, som ej syntes lämna staden nödig trygghet
med avseende å erforderlig sakkunskap.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län; Vare sig det nu vore fråga om upprättande
av registerkarta eller översiktskarta, borde givetvis vissa kompetensfordringar
uppställas för den, åt vilken ett sådant arbete skulle kunna uppdragas. Men enligt Konungens
befallningshavandes förmenande kunde det icke anses befogat att göra ifrågavarande
arbeten till monopol för lantmätarekåren. Det syntes Konungens befallningshavande

olämpligt att i detta avseende frånkänna städerna deras självbestämmanderätt i saken.
Och det torde även kunna ifrågasättas, huruvida det icke skulle vara ett steg tillbaka och
icke i den av utvecklingen givna riktningen, om stadsmätningen och uppgörandet av stadsplaner
ocli tomtindelningar skulle helt överlämnas åt lantmätare, vilkas utbildning för
jordmätning på landet icke borde splittras med försök att erhålla färdighet även i stadsingenjörskonsten.
Erfarenheten hade mångenstädes givit vid handen, att en stadsingenjör
först efter mångårig praktik vunnit och kunnat vinna den för tjänstens skötande på för
samhället mest gagnande sätt nödvändiga erfarenheten. Äganderätts- och jordförhållandena
i städerna vore mången gång av så invecklad och komplicerad beskaffenhet, att de krävde
sin man, särskilt utbildad för sin uppgift. Då det väl med skäl borde kunna antagas,
att åtminstone de större städerna tillsett, att de till stadsingenjörer förskaffat sig personer,
fullt meriterade i stadsmätningskonst, syntes det Konungens befallningshavande orätt, om
man skulle utan vidare stryka ett streck över städernas självbestämmanderätt och de anspråk,
städerna rimligen hade rätt att ställa å sina stadsingenjörer, för att i stället införa
en ny sakernas ordning, som kanske ej skulle lämna vederbörande stad nödig trygghet
med avseende å erforderlig sakkunskap hos stadsingenjören.

Magistraten i Skeninge kunde ej instämma i kommitténs förslag, att kartor och mätningar,
som städerna själva skulle bekosta, blott skulle få upprättas av lantmätare. Gärna
finge uppläggandet av det av staten bekostade registret anförtros åt lantmäterikåren, om
detta ansåges medföra fördelar, fastän denna kår genom sitt hittillsvarande arbete å landet,
sin utbildning och ur arbetet hämtade erfarenhet blott undantagsvis torde besitta erforderlig
kännedom om städernas förhållanden. Att däremot föreskriva, att den stab av stadstjänstemän,
som hittills ombesörjt städernas mätningsväsen, utan vidare skulle utestängas
från vidare arbete härmed, eller blott nådevägen kunna vinna erforderlig kompetensförklaring,
utgjorde ett ingrepp i städernas förvaltningsrätt av betänklig art. Det vore att
märka, att initiativet till införande av moderna stadsmätningsmetoder ej tagits av lantmäteristvrelsen
utan av vissa städer, som funnit de av lantmätarna använda metoderna
odugliga, och att ännu under lång tid framåt i stadsmätning erfarne lantmätare ej funnes
att tillgå i tillräckligt antal. Dessutom borde framhållas, att de tjänstemän det här gällde,
stadsingenjörerna, blott i ett fåtal större städer uteslutande sysslade med mätningsarbete,
varför för deras tillsättande krävdes en mycket viktigare kompetens för den mångfald
andra rena ingenjörsarbeten, det ålåge dem att utföra, än vad färdighet i lantmäteri kunde
anses vara. För att ej utestängas skulle enligt förslaget dessa tjänstemän, vartill ofta
utvaldes ingenjörer med framstående, i annan verksamhet förvärvad duglighet inom byggnadsfacken,
redan under sin utbildningstid nödgas underkasta sig en för denna deras
verksamhet ofruktbar och kanske nödtorftigt eller alls icke avlönad elevtjänstgöring hos
lantmätare eller hos stadsmätare, om dessa kunde bereda plats för det stora antal ingen
jörer det här vore fråga om, säkerligen till ringa gagn för framtida verksamhet som stads
mätare. Eller också skulle städerna bliva nödsakade att uppdela stadsingenjörsbefatt
ningarna i två sysslor, vilket i småstäderna ur ekonomisk synpunkt vore ogörligt. Därfö
syntes det magistraten fullt tillräckligt för ernående av önskad likformighet i mätningar
nas utförande, om det föreslagna kompetensstadgandet utbyttes mot ett effektivt kontrollsystem,
med föreskrifter och noggrannhetsbestämmelser för stadsmätningar, avpassade
efter olika orters behov och med prövning av utförda mätningar. Magistraten hemställde,
att bestämmelserna angående lantmäterikompetens för utförande av stadsmätningar bort -

toges och utbötes mot föreskrifter om nödig kontroll å dylika mätningar, för så vitt de
skulle läggas till grund för fas tighetsregi strering.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
befallningshavande i Skaraborgs lun: Ett genomgående drag i kommitterades förslag vore
det företräde, i vissa fall den uteslutande rätt, som tillerkänts lantmäterikompetensen med
avseende på utförande av mätnings- och kartläggningsarbeten i städerna. Registerkarta
och översiktskarta finge endast upprättas av lantmätare. Enligt förslag till »Lag angående
avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning» skulle dylik avstyckning
endast kunna verkställas av lantmätare. Visserligen vore bestämmelser angående
kompetensen för nämnda arbeten väl behövliga. Men kommitterade hade genom sina
förslag från detta arbetsområde velat alldeles utestänga stadsingenjörerna och däremot
svarande tjänstemän, som nu funnes anställda i de flesta städer och som hittills mestadels
använts för dylika arbeten. Flertalet av dessa torde både teoretiskt och praktiskt
besitta en kompetens, som väl kunde tävla med den, som vore till finnandes hos lantmätare.
Om städerna skulle förmenas att för sagda ändamål använda sina egna tjänstemän,
som vore förtrogna med vederbörande stads säregna förhållanden, skulle utgifterna
för städerna helt visst komma att ansenligt ökas, oeh förmodligen skulle kvaliteten av
det utförda arbetet icke vinna därpå. En sådan monopolisering till förmån för lantmätarne
skulle innebära en stor obillighet mot städerna, varemot en bestämd gensaga måste
resas. Såsom skäl för den uteslutande rätt, som av kommitterade tillerkänts lantmäteristaten,
kunde naturligtvis anföras, att de ovannämnda förrättningarna ofta skulle vara förbundna
med rågångsbestämningar och dylikt, som endast av lantmätare kunde med laga
verkan utföras, men det syntes ej böra stöta på svårigheter att få sådan rätt i fråga om
stads mark tillerkänd stadsingenjörer med viss därför tillräcklig kompetens.

Byggnadsnämnden i Borås: Föreskriften att registerkarta, resp. översiktskarta, ovillkorligen
skulle upprättas av lantmätare syntes byggnadsnämnden förkastlig. Motiven
(sid. 174) läte förstå, att lantmäterikompetens vore den största förefintliga; byggnadsnämnden
förmenade, att tvärtom största kompetensen för stadsmätningar för närvarande
förefunnes utom lantmäterikåren och grundade denna åsikt jämväl på egen kännedom om
de svårigheter, som uppkommit i Borås genom otillförlitligheten hos av lantmätare upprättade
kartor. Förslaget syntes alltså bygga på en kompetens, som lantmätarne ej nu
besutte, utan först i framtiden förmodades få. Inkonsekvent förefölle bestämmelsen, att
tomtmätningar finge utföras av icke lantmätare, men registermaterialet ej, då det vore i
båda fallen fråga om laglig gränsbestämning. Byggnadsnämnden ansåge, att städernas
gamla privilegium att själva tillsätta sina tjänstemän, ansvariga inför stadens myndigheter,
ej borde kringskäras, särskilt som ett monopol för lantmätare på städernas viktigaste
mätningar skulle komma att betydligt fördyra dessa. Till fastighetsregistret hörande kartor
och förteckningar borde därför upprättas av stadens ordinarie mätningsman eller — förvissa
fall — av annan i samma ordning som denne tillsatt extra mätningsman. Ingen
torde heller bättre än stadens mätningsman vara förtrogen med ägoförhållandena, äldre
mätningar och förrättningar inom stadsområdet.

Ordföranden i byggnadsnämnden i Norrtälje C. 0. Rydberg anförde i särskild
mening: Då uppgörandet av ett fastighetsregister, vars huvudsyfte skulle vara att åstadkomma
ett nytt ändamålsenligt underlag för städernas fastighetsbokföring, ordnat efter
enhetliga principer, så att det finge karaktär av huvudurkund för fastighetsrätten samt,

til

för att möjliggöra såväl införandet som vidmakthållandet efter dessa grunder, det vore
nödvändigt att utom huvudförslaget erhålla en mängd bestämmelser rörande städernas
jorddelnings- och mätningsväsen, insages vikten av att de grundläggande och huvudsakliga
delarna av dessa bestämmelser, nämligen upprättande av registerkarta eller översiktskarta
samt. ägoförteckningar, utfördes av därför särskild utbildad personal under tjänstemannaansvar
och under sakkunnig kontroll av sakkunnig myndighet, och då det likaledes syntes
vara nödvändigt att de tomtmätningar, som skulle hava vitsord inför lag samt ligga till
grund för lagfart och inteckning, endast finge utföras av person med viss kompetens och
erfarenhet i sådana arbeten, ansåge Rydberg, att tijl registerkartans uppgörande, avstyckning
av sådant område i stad, som ej ingått i torotindelning, jämte upprättande av ägoförteckningar,
skulle förordnas kompetent lantmätare, därest i stad icke funnes anställd
tjänsteman, som ägde nödig sakkunskap i sådana göromål eller stad gjorde anhållan om
särskild förrättningsman för ändamålet, i vilket fall, ävensom i övrigt rörande föreskrifterna
uti förevarande paragraf, lantmäteristyrelsen måtte besluta samt, därest erinran
däremot gjordes, frågan underställas Konungens prövning.

Stadsingenjören i Norrköping John E. Pettersson med instämmande av byggnadsnämnden
därstädes: Vad som syntes särskilt anmärkningsvärt vore, att registerkarta skulle upprättas
av lantmätare. I triangelmätning kompetenta och med dylika arbeten sysslande
väg- och vattenbyggnadsingenjörer bleve således förhindrade att vidare utöva sådan verksamhet.
Ej heller kunde i stad, där i triangelmätning kompetent sladsingenjör funnes,
denne erhålla i uppdrag att upprätta registerkarta. Givet vore, att i en sådan stad stadsingenjören
vore den lämpligaste att utföra hithörande arbeten. Genom den större lokalkännedom,
han sutte inne med, vore han i stånd att uppgöra ett ändamålsenligare och
i utförandet billigare förslag än en med de lokala förhållandena måhända obekant lantmätare.
Den omständigheten, att det sedermera tillkomme stadsingenjören att vid detaljmätningar
och utstakningar direkt grunda dessa på vid triangelmätningen bestämda punkter,
utgjorde dessutom en garanti för, att denna av honom utfördes med större omsorg och
noggrannhet. Av det 20-tal svenska städer, som vore triangelmätta, hade 3 st. mätts av
utländska ingenjörer. Av de övriga hade 11 å 12 triangelmätts av väg- och vattenbyggnadsingenjörer
och 5 å 6 av lantmätare, vilket tydligt visade, att de förra i betydligt
större utsträckning anlitades av städerna för utförande av dylika arbeten. Lagförslaget
vore i åtskilliga avseenden på ett i ögonen fallande sätt ägnat att gynna landets lantmätare
framför inom ifrågavarande verksamhetsområden arbetande väg- och vattenbyggnadsingenjörer
och arkitekter, ja, giva de förstnämnda monopol å vissa dithörande arbeten.
I de städer, där för utförandet av mätningar och upprättandet av stadsplaner särskild
tjänsteman funnes anställd, borde dennes sakkunskap naturligtvis också utnyttjas
vid handläggandet av sådana arbeten, och för städerna i allmänhet vore det av stor betydelse
att hava fria händer vid val av förrättningsman, då det gällde arbeten, för vilkas
utförande lämplig person i stads tjänst icke funnes.

Lilienberg och Södergren: I detta sammanhang påmindes om, att kommitterade föreslagit
en gränsreglering för stadens ej tomtindelade områden i samband med registerkartan,
under det att för det tomtindelade området någon gränsrevision ej ansetts vara
lämplig, såsom dels varande för dyr och tidsödande och dels medförande alltför många
gränstvister. Det ville alltså synas, som om kommitterade med rätta ansett, att gränsförrättningarna
inom det tomtindelade området vore betydligt mera krävande än utanför

detsamma. Konsekvensen därav måste ju vara,'' att den, som förklarats kompetent att
utföra mätningar inom tomtindelat område, utan vidare borde vara kompetent att utföra
sådana utanför och som följd därav ävenledes skickad att upprätta en registerkarta.
Kommitterade hade emellertid dragit den motsatta slutsatsen. Denna inkonsekvens vore
så mycket egendomligare, som de av städernas mätningsmän uppgjorda kartorna i mån
av förändringar skulle komma till användning vid registrens komplettering. Varthän dessa
brister på konsekvens skulle leda vore icke svårt att förstå. Städerna, vilka för de
långvariga nymätningar, registerkartornas upprättande fordrade, måste anlita lantmätare,
skulle, där deras mätningsmannabefattningar bleve lediga, anse det vara ekonomiskt fördelaktigt
att med sådana lantmätare besätta sina mätningsmannabefattningar. Något annat
motiv för dess inkonsekvenser än att driva städerna att taga lantmätare i sin tjänst torde
det ej heller vara möjligt att finna. Såväl när det gällde tomtmätningar som mätningar
för registerkarta, gällde det i allmänhet huvudsakligen att fixera fastigheternas lagliga
gränser. Varför skulle t. ex. från tekniska högskolan utexaminerade ingenjörer, som
såsom stadsingenjörer i åratal sysslat med gränsbestämningar och kartor i en stad och
som även av kommitterade föresloges skola få verkställa tomtmätningar och lagfartskartor,
varför skulle de icke även få upprätta registerkartor och verkställa därför erforderliga
gränsförrättningar? Måhända skulle den omständigheten, att registerkartan skulle grundas
på triangelmätning, tala för att ingenjörerna borde uteslutas? År det skälet, så visade
det blott bristande kännedom om det faktum, att av Sveriges triangelmätta städer det
ojämförligen största antalet icke mätts av lantmätare, och att de mätande högskoleingenjörernas
vetenskapliga nivå vore betydligt högre än lantmätarens. Överhuvud funnes det
ganska få sakkunniga stads-triangel-mätare i vårt land, av vilka de flesta vore civilingenjörer.
Men nu ville lagstiftarne förhindra detta flertal att utöva sin verksamhet, och
söka monopolisera rätten åt ett fåtal, fastän det torde synas var och en orimligt, att en
lantmätare, även om han genomgått en triangelmätningskurs, skulle hava större kvalifikationer
som triangelmätare än en från någon av våra högskolor utgången ingenjör, som
sysslat med triangel- och andra stadsmätningar. Ty i regel torde de teoretiska förutsättningarne
i högre grad förefinnas hos en högskoleingenjör. Hade han dessutom speciellt
ägnat sig åt stadsmätningar, borde han även i praktiskt hänseende stå över en lantmätare,
som i sin praktik endast varit hänvisad till landsbygden.

Svenska kommunaltekniska föreningen ville beträffande väg- och vattenbvggnadsingenjörernas
och lantmätarnes kompetens till utförande av i ifrågavarande lagförslag omhandlade
förrättningar m. m. framhålla: Ingenjörernas betydligt högre matematiska utbildning,
utgörande ett väsentligt underlag för den geodetiska fackmannautbildningen, ävensom
deras med lantmätarnes fullt lika goda specialutbildning i ämnet geodesi, torde i allmänhet
göra dem minst lika skickade som lantmätarne att utföra de noggranna mätningsarbeten,
som förekomme i en stad, särskilt triangelmätning. Dessutom vore att märka,
att väg- och vattenbyggnadsingenjörerna i de flesta fall under sin praktiktid före, under
och närmast efter studietiden finge sysselsätta sig med mätningsarbeten av allehanda slag,
vilka arbeten genom sitt oftast nära sammanhang med utförande av byggnadsarbeten
måste anses verka lika mycket uppfostrande till utförande av tomtmätningar o. d. i stad
som de praktikarbeten, varmed de unga lantmäteriauskultanterna i allmänhet finge sysselsätta
sig. Den i motiveringen till lagförslaget framhållna större kompetensen hos lantmätarne
i juridiskt hänseende finge ej tillmätas någon betydelse, tv då enligt byggnads -

stadgan för rikets städer stadsingenjören lydde under byggnadsnämnden, som bland annat
granskade och i första hand fastställde alla kartor med mera, som berörde äganderätten,
där stridigheter i fråga om gränser kunde yppas, och dä stadgan föreskreve, att i städer
med magistrat bland byggnadsnämndens ledamöter skulle finnas minst en lagfaren person,
syntes den juridiska kompetensen redan nu vara tillräckligt väl tillgodosedd. Erfarenheten
hade ock visat, att gränstvister, som dragits till högre instans, ytterst sällan förekommit
i våra städer. Det samarbete, som sålunda nu funnes i våra städer mellan ingenjörer
och verkliga jurister, lämnade helt visst större garanti för äganderättens tryggande, än
vad som skulle bliva fallet, om lantmätarne på egen hand skulle söka lösa alla vid mätningsarbeten
uppkommande frågor av rättslig natur. Det vore en stor orättvisa att utestänga
våra högskolebildade ingenjörer från det verksamhetsfält, som hittills med fri konkurrens
så gott som uteslutande varit deras. Att för övrigt våra svenska stadssamhällen
i verkligheten visat sig äga större förtroende för ingenjörerna än för lantmätarna vore
ett faktum, som ej kunde bestridas, och som finge sin bästa belysning genom att övertyga
sig om, vilka som för närvarande bestrede de ordinarie stadsingenjörsbefattningarna
i landet, även där till stadsingenjörstjänsten hörande åligganden endast utgjordes av mätningsarbeten,
stadsplane- och tomtindelningsarbeten. Enligt de upplysningar, som kunnat
erhållas, har föreningen gjort en sammanställning, utvisande att av 77 ordinarie stadsingenjörer
i 68 av rikets städer 34 utgått från tekniska högskolan och 18 från Chalmers
tekniska läroanstalt i Götehorg samt att 7 avlagt lantmäteriexamen, och anför föreningen
härom: Av sammanställningen framginge, att det övervägande antalet ordinarie stadsingenjörer,
även där deras tjänsteåligganden endast utgjordes av stadsplane-, tomtindelningssamt
mätningsarbeten, hade teknisk högskolebildning, varför, om kommitterades förslag
vunne laga kraft, de flesta av dessa skulle sakna formell kompetens att leda triangelmätningar,
alla mätningar inom ej planlagt område samt arbeten för uppgörandet av
fastighetsregistret med åtföljande registerkarta. Huruvida en lagstiftning i denna anda
vore överensstämmande med städernas bästa, torde ej vara svårt att avgöra. Vidare
anför föreningen: Då stadsingenjörerna i våra mindre städer dock i regel handhade såväl
de rena stadsingenjörsgöromålen som förekommande byggnadsarbeten med mera, skulle
det, om mätningarna monopoliserades hos lantmätarne, ofta bliva nödvändigt för städerna
att skaffa sig två tekniska tjänstemän: en ingenjör och en lantmätare, ty man kunde ju
ej förutsätta, att en lantmätare skulle vara skickad att leda även stadens byggnadsarbeten
och tekniska verk med mera. Att vissa kompetensvillkor borde fordras för rättighet att
handhava stadsmätning- och stadsplaneväsen, kunde ej bestridas. Det syntes emellertid,
som om våra högskolebildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer och arkitekter framför
ändra just besutte denna kompetens, ty deras tekniska underbyggnad och vetenskapliga
nivå vore större än t. ex. lantmätarnes.

Byråchefen Eriksson: Under århundraden hade enligt vid varje tid gällande lagstiftning
Sveriges lantmätare verkställt mätningar och kartläggningar även av rikets städer,
så att över de allra flesta städer inom Sveriges nuvarande område likasom över ej få
städer i de förutvarande utomsvenska besittningarna funnes, förutom en mängd skiftesoch
rågångskartor, en å två och ända till fem ä tio under olika tider under 1600-,
1700-, 1800- och 1900-talen upprättade värdefulla kartor med beskrivningar, oftast över städernas
hela områden eller såväl stadsplan som därutom liggande mark. Flertalet av dessa
kartor hade upprättats i skalan 1 : 2000 för städerna och skalorna 1 : 800, 1 : 1000 och

1 : 1600 m. fl. för stadsplanen. Ä åtskilliga av dessa kartor, som förvarades i städernas
och lantmäteristvrelsens arkiv, funnes mått utsatta för tomternas längd och bredd, och
beskrivningarna innehölle uppgifter om arealen av tomter, kvarter och olika ägor med
mera. Omkring år 1900 kunde sägas, att numerisk mätning började användas för uppmätning
av svenska städer. Därefter hade följande 20 städer delvis undergått dylik mätning,
nämligen: Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Halmstad, Falkenberg, Södertälje,
Norrtälje, Jönköping, Växjö, Västervik, Lund, Landskrona, Lysekil, Kristinehamn,
Lidköping, Filipstad, Gävle, Enköping och Skara. Av nu berörda 20 mätningar hade de
i Hälsingborg och Malmö utförts av en tysk lantmätare, den i Gävle av en norsk ingenjör,
den i Göteborg torde utföras eller åtminstone ledas av civilingenjör genom stadsingenjörskontoret
därstädes och de i Landskrona, Lysekil, Lidköping, Kristinehamn och
Filipstad hade utförts av civilingenjörer genom ett par ingenjörsbyråer, medan mätningarna
i de andra 11 städerna utförts av svenska lantmätare. Av det anförda framginge,
att stadsmätningarna i Sverige alltid utförts av svenska lantmätare, om ock en och annan

ofullständig mätning utförts av icke lantmätare, särskilt under det senaste årtiondet, som

utgjort en övergångstid till införande av numerisk mätning även för svenska städer och
liknande samhällen. 1 samband med mätningars utförande av behörig lantmätare skedde
laglig råbestämning av alla gränslinjer såväl omkring mätningsområdet som därinom; i
stad skedde »sålunda gränsbestämning vid och genom mätningen av alla därvid befintliga
råskillnader inom som utom stadsplanen; tvistiga råskillnader behandlades såsom sådana
enligt skiftesstadgan eller särskild lag. Mätning och kartläggning vare sig numerisk eller
grafisk med vad därtill hörde borde utföras enligt samma huvudgrunder, vare sig den
uppmätta jorden lydde under stad eller icke; endast i avseende på skalornas storlek och
stommätningens anordnande torde vissa särskilda föreskrifter för stadsjord erfordras.
Städerna utvecklades nu för tiden så hastigt, att det ställde sig vanskligt att annat än

undantagsvis lämna särskilda föreskrifter för mätning av jord ä landet och i städerna.

Men även jorddelning inom stad inom eller utom stadsplan borde framdeles som hittills
utföras av lantmätare och enligt samma huvudgrunder som jorddelningen å landsbygden,
ehuru för delning av stadsjord erfordrades mera specialförfattningar än för dess uppmätning.
Statsmakterna hade genom 1908 och 1909 års omorganisation av lantmäterikåren
lagt grunden till ett bättre och mera enhetligt lantmäteriväsen i vårt land. För ledning
och utförande på eget ansvar av numerisk och grafisk mätning, jordregister- och fastighetsregisterupplägg
med mera, arealberäkning och delning av jord samt kartreproduktion
i olika skalor med mera erfordrades efter realgymnasiet ej allenast grundlig praktisk utbildning
under tillsammans minst 7 å 10 år utan även treårig teoretisk högskoleutbildning,
bland annat i matematik, geodesi, vissa delar av rättsvetenskap och kamerallagfarenhet
samt kulturteknik. I de förstnämnda ämnena borde specialisering ske i avseende
å astronomisk ortsbestämning, felteori och felfördelning enligt minsta kvadratmetoden
med mera. Dessa utbildningsfordringar hade ock av statsmakterna redan vunnit godkännande
vid lantmäteriundervisningens förbättring under de senaste åren, så att för närvarande
under utbildning varande svenska lantmätare i stort sett meddelades motsvarande
kunskaper. Med nutidens höga och ändock stigande jordvärden torde ej vara rådligt att
minska utan fastmera i ett eller annat behövligt avseende öka nvssangivna fordringar på
utbildning. Ledningen och ansvaret för jords uppmätning, kartläggning och delning borde
i Sverige likasom i andra länder endast utföras av härtill fackutbildade lantmätare. Var -

ken civilingenjörer eller andra teknici erhölle den grundliga praktiska och teoretiska
specialutbildning, som numera måste påfordras av varje på eget ansvar arbetande lantmätare.
Riktigheten av detta Erikssons påstående framginge vad teorien anginge nogsamt
av vad lantmäteristvrelsens nu avgivna yttrande därom innehölle och i fråga om praktiken
av sakens egen natur. Särskilt för det ändamål, varom nu främst vore fråga,
nämligen upprättande av fastighetsregister för stad, erfordrades utom lantmätarnas specialutbildning
i geodesi nästan i än högre grad den grundliga kunskap i lantmäterijuridik
och kamerallagfarenhet, som lantmätarna under sin teoretiska utbildning förvärvade och
sedan under all sin praktiska verksamhet finge mera tillfälle än varje annan tjänsteman
att vidga. 1 dessa viktiga ämnen vore såväl civilingenjörer som arkitekter med flera ej
utbildade. Detta gjorde, att de ej kunde ifrågasättas till utförande av nämnda arbete,
som framför allt gällde ordnandet av de rättsliga och kamerala förhållandena i avseende
å städernas jord. En hjälputbildning genom tillfälliga kurser i geodesi och rättskunskap
med mera vore ej tillräcklig för den som skulle leda dylikt arbete i en stad. — Även vid
stadsmätning måste till någon del grafisk mätning förekomma, och uti dess utförande vore
flertalet lantmätare genom lång praktik mycket rutinerade, och då grafisk kartläggning
vore svårare och erfordrade kanske mera noggrannhet och smak än numerisk, bleve
lantmätare därigenom skickade att snabbare och säkrare än icke-lantmätare sätta sig in
uti teori och praktik av numerisk mätning; lantmäterikompetens vore lika erforderlig för
upprättande av översiktskarta som av registerkarta, ty dpn lantmäterijuridiskt-kamerala
kompetensen vore lika nödvändig för båda och kompletteringen av ett mer eller mindre
heterogent kartmaterial till en duglig översiktskarta erfordrade grundlig sakkunskap likasom
flera andra åtgärder. För övrigt torde det vara sällsynt, att dylikt material upprättats av
stadsingenjör, utom beträffande särskilda tomter, då kartor över staden och stadsdelar i
allmänhet upprättats av lantmätare; hittills utförda numeriska mätningar och karteringar
av svenska städer hade utförts dels planlöst och dels ofullständigt särskilt i avseende å
markering och gränsbestämning, det för mätningarnas framtida användning viktigaste,
och utgjorde bevis för att anordnandet av stadsmätning icke borde överlämnas åt städerna
själva utan åt en sakkunnig statsmyndighet; därav komme städerna att draga
ovärderliga fördelar, framför om de ofullständiga och planlösa mätningarna linge fortsättas.

Lantmäteristyrelsen (Hamrin lika): Bestämmelsen att karta samt ägoförteckningar
skulle upprättas av lantmätare hade enligt vad lantmäteristyrelsen erfarit mött stark
opposition från vissa i stads tjänst anställda teknici. Det hade därvid framhållits, att
lantmätarna icke hade större förutsättningar för berörda uppgift än civilingenjörer eller
de, som genomgått fullständig eller fyraårig kurs vid tekniska högskolans fackskola för
väg- och vattenbyggnadskonst. I anledning häraf tilläte sig lantmäteristyrelsen dels framhålla,
att saken gällde blott en enda förrättning, dels ock företaga en närmare undersökning
av ifrågavarande kompetensfråga. Redan enligt 1827 års lantmäteriinstruktion fordrades
för att vinna inträde såsom elev vid lantmäteristaten antingen att hava avlagt
någon för inträde vid de civila ämbetsverken avsedd akademisk examen eller ock intyg
från lärare vid gymnasium, att den inträdessökande befunnits äga god och försvarlig
kunskap ej allenast i allmänna grammatiken, historien, geografien och i synnerhet i
svenska språkets grammatik, utan även i första grunderna till den rena matematiken
eller Euklides sex första böcker med mera. Från år 1850 till år 1861 fordrades för

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. q

att bliva lantmäterielev studentexamen med betyget godkänd i ämnena historia, geografi,
matematik och naturkunnighet. Genom 1864 års instruktion ändrades bestämmelserna
därhän, att för inträde fordrades avlagd godkänd avgångsexamen vid något av rikets
högre elementarläroverk, krigsskolan vid Karlberg, skogs- eller teknologiskt institut eller
någon av i riket inrättade tekniska elementarskolor. År 1902 gjordes den ändring, att
examen från de tekniska elementarskolorna icke vidare berättigade till inträde, utan hade
från sistnämnda år fordrats bevis om avlagd studentexamen å realgvmnasiet vid något
av rikets högre allmänna läroverk med minst betyget godkänd i matematik och fysik
eller efter studentexamen undergången fyllnadsprövning med enahanda vitsord. Från år
1908 hade desslikes fordrats enahanda betyg i kemi. Efter antagning till elev skulle
denne för att vinna inträde vid kurs för lantmäteriexamens undergående hava tjänstgjort
hos lantmätare under viss tid, för närvarande minst 2 år, .samt med intyg styrka, att
han därunder vunnit färdighet i vanligast förekommande göromål, såsom mätning, upprättande
av kartor och deras kopiering, areal uträkning, delning och utstakning. För inträde
vid tekniska högskolan erfordrades enahanda teoretiska förutsättningar som för antagning
till elev vid lantmäteristaten, varvid dock borde anmärkas, att studentexamen för
inträde vid nämnda högskola kunde ersättas av avgångsexamen från Chalmers tekniska
läroanstalt i Göteborg eller från någon av rikets tekniska elementarskolor, under villkor
att inträdessökande tillika, efter en vid högre allmänt läroverk i vederbörlig ordning anställd
prövning, erhållit vitsord om godkända kunskaper i svenska språket, främmande
levande språk samt historia och geografi, motsvarande dem som fordrades i mogenhetsexamen
på reala linjen. Vad den praktiska utbildningen vidkomme, förelåge däremot
avsevärd skillnad. I denna del gällde att, om större antal anmälde sig till inträde än
vad högskolan kunde mottaga, högskolans styrelse ägde bestämma, vilka som borde mottagas,
varvid bland annat den omständigheten att sökanden kunde förete goda vitsord
om föregående praktisk sysselsättning vid fabrik, byggnadsarbete, bruk, bergverk eller
annat tekniskt företag borde räknas honom till företräde. Dessutom hade stadgats, dels
att sökande, som kunde förete intyg, vilket av styrelsen godkändes, om minst 12 månaders
väl vitsordad praktisk verksamhet, ägde företräde vid inträde i den fackskola, till
vars område denna verksamhet hörde, dels att elev, innan han kunde vinna inträde i
sista årskursen av någon av högskolans fackskolor, skulle styrka, att han haft sammanlagt
minst tre månaders praktisk sysselsättning inom området för sin studieriktning.
Lantmäteristyrelsen hade här icke anledning att inlåta sig på en granskning, huru dessa
bestämmelser om praktisk erfarenhet tillämpades, i vidare mån än att styrelsen trodde
sig kunna påstå, att det icke ens satts ifråga, att desamma skulle kunna uppfyllas genom
sysselsättning vid ägomätning eller andra lantmäterigöromål. Det torde alltså vara klart,
att eleverna vid tekniska högskolan före sitt deltagande i geodesi i allmänhet icke hade
förvärvat någon färdighet i ägomätning eller andra lantmäterigöromål, under det att lantmäterieleverna
kunde uppvisa en tvåårig övning i dylika göromål. Vid kursen till lantmäteriexamen
intoge ämnet matematik en framskjuten plats. För detta ämne hade å
undervisningsplanen beräknats en tid av 350 timmar. Kursen motsvarade med avseende
å både ämnets omfattning enligt läroplanen och den därför beräknade tiden den så kallade
större kursen i matematik vid tekniska högskolan eller den kurs, som fordrades
bland annat vid fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst. Under det att sistberörda
kurs emellertid måste taga hänsyn till det behov av matematisk underbyggnad, som

gjorde sig gällande inom icke mindre än sex särskilda studieriktningar, som var och en
representerades av sin fackskola, behövde matematikundervisningen vid lantmäterikursen
anpassas endast efter den användning, som matematiken hade inom de tillämpade ämnena
geodesi och kulturteknik. Att undervisningen därigenom kunde göras mera fruktbärande
torde vara givet. Undervisningen i lantmäteri vid kursen till lantmäteriexamen vore fördelad
på två ämnen eller geodesi och praktiskt lantmäteri. Geodesin vore delad i fyra
avdelningar eller instrumentlära, mätningslära, högre geodesi samt orts- och meridianbestämning
på astronomisk väg. För ämnet hade beräknats en tid av 685 timmar, av
vilka omkring 400 timmar vore avsedda för övningar inom undervisningslokalen eller i
dess omedelbara närhet. För ämnet praktiskt lantmäteri vore beräknad en tid av dels
280 timmar föreläsningar och övningar å lärorummet och dels uteslutande övningar under
4 månader, därav minst 3 månader helt och hållet upptoges av fältövningar. Så vitt
lantmäteristyrelsen kunnat utröna, bedreves undervisningen i geodesi i tekniska högskolan
enligt följande program. Andra årets kurs, obligatorisk för alla fackskolor utom fackskolan
för kemisk teknologi, omfattade: Allmän inledning eller överblick av geodesiens ändamål
och indelning med mera jämte elementär instrument- och mätningslära, 21 timmar.
Textning och kartritning 38 timmar. Fältövningar under en månad, varunder verkställdes
planmätning med diopter, avvägning, stakning och utsättning för järnväg samt för anläggning
av landsväg erforderliga mätningar. Under tredje årets kurs, enbart avsedd för fackskolan
för väg- och vattenbyggnadskonst, genomginges under 25 timmars föreläsningar de
första grunderna av den sfäriska astronomien, bestämning av latitud, longitud och azimut
samt minsta kvadratmetoden. För samma läsår upptoge undervisningsplanen dessutom
55 timmar övningar å lärorummet. Dessa omfattade räkneövningar, avläsning av nonier
och skruvmikroskop; justering av teodoliter med mera samt komparation av ur. I läroplanen
för samma läsår inginge vidare fältövningar under 17 dagar, omfattande: 1) triangelnät
med 4 å 5 punkter med tre observationsserier i varje punkt; 2) yttre avskärning av
2 punkter från 3 av föregående; 3) trigonometrisk höjdmätning av 2 punkter; 4) latitud,
longitud och azimutbestämning genom solobservationer; 5) precisionsavvägning; 6) höjdmätning
med barometer; 7) mätning med distanstub; samt 8) skissering av en topografisk
karta. Fjärde årets kurs, enbart avsedd även den för fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst,
omfattade 56 timmar å lärorummet, företrädesvis övningar med beräkning
av de observationer, som utförts vid ovan under 1—6 angivna, till tredje årskursen
hörande fältövningar. Vid fjärde årets övningar å lärorummet företoges felutjämning endast
vad anginge observationerna under 1 och 2. Omfattningen av den tid, som vid de
båda undervisningsanstalterna användes för ifrågavarande ämnesgrupp, framginge av följande
sammanställning:

Kursen vid tekniska
högskolan.

Lantmäterikursen.

		Tim.	Dag.	Tim.
	Instrumentlära t Mätningslära (	76	4	185 385
Geodesi.	Högre geodesi Orts- och meridianbestämning på astrono-}			40
■ .	misk väg j	25		75

(18

Praktiskt

lantmäteri.

för ifrågavarande ämnesgrupp vid tekniska högskolan att uppgå till 471 timmar, under
det motsvarande tid vid lantmäterikursen utgjorde 1,559 timmar. Redan med avseende
å tiden syntes alltså lantmäterikursen vara mer än tre gånger så omfattande som motsvarande
undervisning vid tekniska högskolan. En granskning av läroplanerna torde visa,
att skillnaden dem emellan vore minst lika stor, och vad resultatet av undervisningen
anginge, torde redan den större praktiska färdighet, som lantmäterieleverna besutte före
sitt inträde vid kursen, vara en tillräcklig garanti för att proportionen i detta avseende
icke vore mindre. I detta sammanhang kunde erinras om den stora fördel, som lantmäterikursen
i jämförelse med tekniska högskolan ägde genom det till omkring 20 begränsade
antalet deltagare. Vad särskilt abiturienternas förmåga att verkställa mätningar
efter siffermetoden anginge, borde särskilt uppmärksammas, att undervisningen vid lantmäterikursen
omfattade, förutom härför erforderliga teorier, sättet för dylika arbetens
planläggande, samt att eleverna vid hvarje kurs finge fullständigt utföra en sådan mätning,
verkställa därtill hörande beräkningar samt på grundvalen av desamma upprätta
kartor av olika slag. Skillnaden mellan de båda kurserna framträdde måhända tydligast,
om man beträffande vardera undersökte målet för undervisningen. Detta utgjorde vad
lantmäterikursen anginge att utbilda personer, som så gott som uteslutande skulle ägna
sin framtida verksamhet åt lantmäterigöromål. Undervisningen måste givetvis inriktas
härpå. Målet för undervisningen vid faekskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid
tekniska högskolan vore däremot icke att utbilda förrättningsmän vid ägomätningar och
därmed jämförliga arbeten. Vad mätningskunskapen anginge, vore syftet endast att bibringa
eleverna den underbyggnad i grunderna för mätningsarbetens verkställande och
den erfarenhet i dylika göromål, som vore erforderlig vid utförandet av deras framtida
huvuduppgifter, vilka folie inom väg- och vattenbyggnadsområdet. Geodesi vore vid tekniska
högskolan ett biämne; på högskolans läroplan intoge det plats såsom sådant, och
såsom biämne hade detsamma allt hittills allmänt uppfattats av eleverna vid tekniska
högskolan. Det kunde här visserligen medgivas, att endast ett begränsat antal, företrädesvis
yngre lantmätare, innehade de kunskaper ovan omförmälda undervisningsprogram
avsåge att bibringa, men å andra sidan kunde framhållas, att det även vore först på sista
tiden, som undervisningen vid tekniska högskolan i verkligheten nått den utveckling före -

Kursen vid tekniska
högskolan.

Lantmäterikursen.

	Tim.	Dag.	Tim.	Dag.
Kartritning och textning, grafisk fältmät-ning, arealuträkning, stukning, markering, avvägning, karttransportering m. m. Planläggning och utförande av mätnings-	■ 38	30	30	25
företag enligt siffermetoden med tillhörande beskrivningar, arealuträkning efter samma	56	12	250	50
metod samt precisionsavvägning Ägodelningsgöromål och därmed likställda
larbeten				24
Summa i 95 t.	46 d.	96.5 t.	99

varje dag antoges motsvara 6 timmar, komme den totala undervisningstiden

stående redogörelse utvisade, samt att lantmäteristyrelsen under åren 1904 —1910 anord
nät icke mindre än sex särskilda kurser i geodesi för redan examinerade lantmätare.
En jämförelse med avseende å skicklighet i mätningsgöromål och därmed likartade arbeten
till den del sådan kunde bero av inhämtad erfarenhet under föreskriven provtjänstgöring
eller praktisk verksamhet och genomgången lärokurs mellan er. examinerad lantmätare
och en utexaminerad elev från fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid
tekniska högskolan utfölle alltså till lantmätarens förmån. Enligt gällande program för
Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg syntes undervisningen i geodesi inom fackskolan
för väg- och vattenbyggnadskonst vid denna anstalt omfatta högst 150 timmar föreläsningar
och övningar på lärorummet samt fältövningar under tillhopa 20 dagar. Vad lantmäteristyrelsen
ovan framhållit eller här komme att yttra om civilingenjörerna gällde
därför i allmänhet även dem, som utgått från berörda läroanstalts fackskola för väg- och
vattenbyggnadskonst. Såge man härefter på lantmätarens och civilingenjörens verksamhet
efter avlagd examen, så framträdde skillnaden måhända ändå skarpare. I sakens
natur läge, att lantmätaren så gott som uteslutande ägnade sig åt ägomätningar och övriga
lantmäterigöromål. I synnerhet under första åren av sin verksamhet användes han vid
fältarbeten. Det stora flertalet civilingenjörer vunne däremot anställning under sådana
förhållanden, att de icke alls bleve i tillfälle att sysselsätta sig med lantmäterigöromål.
Inför skyldigheten att verkställa dylika göromål ställdes huvudsakligen endast de civilingenjörer,
som anställts i tjänst hos städer. De hade då vanligen att sköta stadens
tekniska angelägenheter i allmänhet. -Deras förnämsta åliggande bestode oftast i planläggande
och tillsyn av gatu- och hamnarbeten samt anstalter för samhällets förseende
med vatten och ljus. Deras befattning med mätningsgöromål betraktades ofta såsom en
bisak. Emot lantmätarnas företräde till uppdrag att upprätta registerkarta eller översiktskarta
samt de för fastighetsregistret erforderliga ägoförteckningar hade anförts, att inom
landet skedda mätningar efter siffermetod endast till ringa grad utförts av lantmätare.
Därvid hade man säkerligen endast tänkt på de städer, som helt eller delvis uppmätts
efter berörda metod, och icke tagit i .betraktande de samhällen på landsbygden, som föranstaltat
om dylik uppmätning. Någon ingående undersökning i detta ämne ansåge lantmäteristyrelsen
här icke vara påkallad. Styrelsen inskränkte sig till att erinra därom, att
trigonometriska uppmätningar endast i mycket ringa utsträckning verkställts av städernas
egna teknici. En undersökning i ämnet torde giva vid handen, att det största antalet
mätningar av sistnämnda slag utförts av enskilda byråer. Vilken mening man än hyste i
fråga om lantmätarnas företräde med avseende å mätningsarbetenas utförande inom städernas
områden, torde emellertid av alla erkännas, att städernas mätningsväsen borde
ställas under offentlig uppsikt, att särskilda kompetensvillkor borde bestämmas för behörighet
att verkställa sådana mätningar inom städernas otnråden, som skulle hava vitsord
i äganderättsavseende, samt att förhållandena helst borde ordnas på sådant sätt, att ifrågavarande
göromål bleve utförda under tjänstemannaansvar. Dessa önskemål liksom fordran
på att planer för mätningar efter siffermetoden skulle underställas en central myndighets
prövning hoppades lantmäteristyrelsen skola vinna sin lösning genom en blivande författning
om ägomätning med mera samt genom de föreskrifter i berörda delar, som komme
att meddelas i anledning av förevarande förslag. Om man bortsåge från kartmaterialets
anskaffande torde vara tydligt, att den största och på samma gång svåraste delen av de
lantmäterigöromål, som förekomme i samband med fastighetsregistrets upprättande, bestode

i de utredningar, som vore erforderliga för bestämmande av gränserna omkring de särskilda
fastigheterna å stadsägorna. Lantmäteristyrelsen tilläte sig erinra om det uttalande
i denna fråga, som kommitterade lämnat å sid. 189 i delen II av sitt betänkande.
Berörda yttrande torde icke kunna jävas. Med hänvisning till vad där och på andra
ställen i betänkandet anförts ansåge sig styrelsen hava skäl framhålla, att resultatet av
det föreslagna registerverket till väsentlig del vore beroende av det sätt, varpå berörda
utredningar bleve verkställda, och att samma utredningar, som hade till uppgift att råda
bot mot följden av den obundenhet av föreskrifter, som gjort sig gällande beträffande
stadsägor, på grund därav och för handen varande ofta ovissa förutsättningar syntes lantmäteristyrelsen
bliva av mycket krävande art. Det vore därför med tillfredsställelse styrelsen
erfarit, att kommittén icke ansett lämpligt, att förordnanden till ifrågavarande förrättningar
skulle följa de för övriga lantmäteriförordnandens meddelanden givna föreskrifter,
utan att styrelsen enligt kommitténs förslag bleve i tillfälle att utse lantmätare, som
besutte nödig sakkunskap och i övrigt ansåges lämpliga för ändamålet.

Byråchefen Hamrin anEörde härutöver: Av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört torde
vara tydligt, att styrelsen icke ansåge, att andra än lantmätare i regel borde anlitas för ifrågavarande
uppdrag. Anledningen därtill vore framför andra den, att lantmäteristyrelsen
funne sig hava anledning utgå ifrån, att i städernas tjänst anställda teknici i allmänhet
saknade för ifrågavarande arbeten erforderliga kamerala och juridiska insikter. Det torde
bliva lantmäteristyrelsen, som i sista hand komme att bära ansvaret för att arbetet med
fastighetsregistrets uppläggande ginge sin gilla gång, och under denna förutsättning funne
sig Hamrin även böra hemställa, att styrelsen icke tvingades att utse andra förrättningsmän
än sådana, som styrelsen hade skäl hoppas skola vara vuxna den ofta vanskliga
uppgiften. Vad Hamrin nu framhållit avsåge emellertid icke att helt och hållet utesluta
undantag. Hamrin trodde emellertid icke, att dessa kunde bliva så många, att förhållandet
påkallade uttryck i författningen, därest icke man kunde tänka sig att saken ordnades
på sådant sätt, att, efter mönster av vad som gällde för officer vid väg- och vattenbyggnadskåren,
som ville förvärva behörighet att verkställa sådan syn, som omförmäldes i
27 § dikningslagen, en särskild kurs anordnades för sådana i städers tjänst anställda
personer, som ville förvärva behörighet att verkställa ifrågavarande arbeten. Anlitande
av denna utväg syntes Hamrin böra tagas i övervägande jämväl i syfte att bereda erforderlig
tillgång på arbetskrafter, helst rikets lantmätare åtminstone med nuvarande taxe-,
bestämmelser, som vore avvägda företrädesvis med hänsyn till förhållandena å landsbygden,
icke kunde antagas komma att eftersträva uppdrag av ifrågavarande slag. Lantmäteristyrelsen
borde emellertid sträva efter att för ifrågavarande uppdrag kunna anlita
lantmätare åtminstone såsom ledare av arbetena. En särskild anledning därtill förefunnes
i det förhållandet, att i städernas tjänst anställda personer, som själva varit med om att
tillämpa de mer eller mindre oriktiga tillvägagångssätt, som följts, icke kunde antagas äga
förmåga att fullt fördomsfritt och objektivt bedöma förhållandena. I detta sammanhang
borde vidare erinras, att även i de städer, som i sin tjänst hade civilingenjörer, vilka
icke kunde frånkännas kompetens att verkställa vissa delar av ifrågavarande arbeten, tillgången
på arbetskrafter vore beräknad med hänsyn till normala förhållanden eller löpande
göromål och icke alls med hänsyn till ett arbete av den omfattning, varom här vore
fråga och som borde bedrivas oavbrutet. Vem helst som än komme att utföra ifrågavarande
arbete, vore det givet, att han behövde tillgång till det kartmaterial, som funnes i staden,

och att i övrigt personer med ortskännedom för honom kunde bliva till särskild nytta
vid arbetet. 1 sakens natur läge därför, att, även om arbetet utfördes av annan än i
stadens tjänst anställd person, detsamma i män av tillfälle borde bedrivas under samarbete
med den eller de personer, som skött lantmäteriförhållandena inom staden. Därest
förrättningsmannen vore lantmätare, funnes genom instruktionens bestämmelser angående
tekniskt biträde möjlighet att förordna i stadens tjänst anställd person såsom biträde hos
lantmätaren. Därigenom uppkomme emellertid behov av att kunna ordna ersättningen
till lantmätaren med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall, och torde därför böra
tagas i övervägande, huruvida icke beträffande ifrågavarande förrättningar möjlighet borde
finnas för lantmätaren att träffa avtal i fråga om arvodet, vilket enligt gällande taxa torde

vara uteslutet. Slutligen tilläte sig Harmun erinra därom, att vid meddelande av be stämmelse

uti ifrågavarande ämne tillbörlig hänsyn toges till behovet i det övervägande
antal mindre städer, som funnes i landet, liksom ock till de orter pa landet, där författningen
vore avsedd att vinna tillämpning.

Svenska teknologföreningen: Hittills hade, enligt vad kommitterade själva uppgivit,
förrättningar, motsvarande hemmansklyvningar, ägostyckningar och ägoutbyten på landsbygden,
i åtskilliga fall i städer verkställts icke av lantmätare utan av ingenjörer. Förrättningar
utom det i tomter indelade området, motsvarande jordavsöndringar på landsbygden,
förrättades allmänt genom vederbörande städers ingenjörer, således icke av lantmätare;
och att märka vore, att dylika styckningar godtoges av vederbörande domstolar,
utan att ens fastställelse av någon myndighet blivit dem meddelad. Föreningen finge i

detta hänseende hänvisa till det av kommitterade anförda rättsfall, se kommittébet. II

sid. 101. I de få fall, då laga skifte förekommit inom stads område, torde visserligen
dylika förrättningar hava verkställts av vederbörande lantmätare. Frågan i vad mån och
i vilken omfattning skifteslagstiftningen ägde tillämplighet inom stads område torde näppeligen
ännu kunna sägas vara fullt utredd. (Föreningen åberopar just. r. Borgströms
votum i mål, refererat i Nytt Juridiskt Arkiv 1909 sid. 156.) Förrättningar motsvarande
rågångsförrättningar på landsbygden hade flerestädes i städer utförts av ingenjörer även
utanför det i tomter indelade, området. I fråga om de egentliga stadsmätningsförrättningarna
kunde nämnas följande: Beträffande mätning och kartläggning av städer och

stadsliknande områden hade mätning enligt siffermetoden (den s. k. triangelmätningsmetoden)
kommit till användning på flera ställen i vårt land. I Sverige hade mätningar
enligt siffermetoden antingen påbörjats eller utförts i följande städer, nämligen Malmö,
Hälsingborg, Jönköping, Uddevalla, Gävle, Lidköping, Vänersborg, Lysekil, Falkenberg,
Landskrona, Halmstad, Strömstad, Filipstad, Kristinehamn, Nyköping, Göteborg, Stockholm,
Lund, Södertälje, Växjö, Västervik, Norrtälje, Skara, Eksjö och Söderköping. Av berörda
mätningar hade de i Hälsingborg och Malmö utförts av tysk ingenjör, i Uddevalla, Jönköping
och Gävle av norsk ingenjör, i Göteborg, Lidköping, Vänersborg, Lysekil, Falkenberg,
Landskrona, Halmstad, Strömstad, Filipstad, Kristinehamn och Nyköping av svenska
ingenjörer samt i återstående städer av lantmätare. Vad Stockholm anginge vore att
märka, att triangelmätningsarbetet därstädes utförts under triangelmätningsnämndens uppsikt;
förste ingenjören vid detta arbete hade varit lantmätare, vilken till sitt biträde vid
mätningsarbetet haft högskolebildade ingenjörer. Beträffande Jönköping kunde anmärkas,
att själva staden blivit uppmätt enligt siffermetoden av en ingenjör, varemot vissa med
staden införlivade så gott som obebyggda områden av lantmätare. Ingenjörer hade vidare

verkställt mätningar enligt siffermetoden i vissa delar av Brännkyrka och Bromma socknar.
Bortsåge man från Stockholm, för vilken stad särskilda förhållanden varit gällande,
hade sålunda i återstående 24 ovan uppräknade städer, i vilka mätningar enligt siffermetoden
i större eller mindre omfattning kommit till utförande, dessa arbeten utförts i
16 städer av ingenjörer och i endast 8 av lantmätare. En närmare undersökning torde
även giva vid handen, att dessa ingenjörernas arbeten icke blott kvantitativt utan även
kvalitativt ej varit lantmätarnas underlägsna. Av det sagda framginge, att det varit
ingenjörer och icke lantmätare, som i fråga om mätningar i stad enligt triangelmätningsmetoden
här j landet utfört den banbrytande verksamheten, under det att lantmätare i
mindre utsträckning visat sig på arbetsfältet. Vad beträffade köpingar och andra orter å
landsbygden med sammanträngd befolkning kunde nämnas, att dylika områden stundom
blivit uppmätta enligt siffermetoden, samt att sådana arbeten förrättats av såväl högskoleutbildade
ingenjörer som lantmätare. Förrättningar för upprättande av tomtkartor
eller för bestämmande av tomtgräns och mätningar i allmänhet inom stads område hade
på senare åren handhafts av särskilda, av vederbörande städer avlönade tjänstemän, vanligen
kallade stadsingenjörer. De större städerna hade i allmänhet en eller flera mätningsingenjörer,
som uteslutande finge ägna sig åt mätningsarbeten. De mindre städerna
däremot hade icke råd att hava anställda flera tekniska tjänstemän, varför stadsingenjörer
i dessa städer måste handhava — förutom mätningsarbeten — övriga förekommande
tekniska arbeten, såsom gatubyggnadsarbeten, arbeten för gas-, vatten- och avloppsledningar,
husbyggnader m. m. Erkännas finge, att i en del mindre städer till stadsingenjörer
blivit utsedda underkvalificerade personer. Men anmärkas borde, att hittills
hinder icke mött för städerna att till innehavare av dylika tjänster utse de mest kompetenta
— vare sig ingenjörer eller lantmätare, f endast sex städer hade emellertid
till stadsingenjörstjänst utsetts personer med uteslutande lantmätarutbildning. Detta hade
nämligen varit fallet med stadsingenjören och förste planmätningsingenjören i Stockholm,
stadsingenjörerna i Gävle (f. d. kapten), Örebro, Falköping, Örnsköldsvik och Skara. 1
cirka 30 av de övriga städerna i riket hade till stadsingenjörer antagits ingenjörer med
högskolebildning eller annan däremot svarande utbildning. Vidare finge framhållas, att i
alla de på senare år inträffade fall, där ingenjörer konkurrerat med lantmätare i fråga
om erhållande av stadsingenjörstjänster, även där till deras tjänsteåliggande endast hört
mätningsarbeten samt arbeten med upprättande av stadsplaner och tomtindelningar, företräde
lämnats ingenjör. Så hade varit fallet i fråga om tillsättande av vice stadsingenjörsbefattningen
i Stockholm, förste oeh andre stadsingenjörsbefattningarna i Göteborg,
stadsingenjörsbefaltningarna i Norrköping, Jönköping och Hälsingborg. Man kunde med
rätta förvåna sig över, att kommitterade på sätt som skett så avgjort gynnat lantmätare
på bekostnad av ingenjörer. Kommitterades förslag i detta avseende innebure,
såsom av det föregående torde framgå, så litet ett fastslående av den praxis, som
hittills utbildat sig på detta område, eller åtminstone en lagstiftningsåtgärd i den
riktning, i vilken denna praxis hittills gått, att deras förslag tvärtom innebure en förändring
i bestående förhållanden till förmån för lantmätare. Till stöd för sina ifrågavarande
förslag torde kommitterade ej kunna åberopa -den omständigheten, att högskoleutbildade
mätningsingenjörer sämre än lantmätare utfört de uppdrag på hithörande
områden, som varit dem anförtrodda, och ville det synas föreningen, som om kommitterade
ej kunnat anföra några verkligt vägande skäl för sina ifrågavarande förslag.

t:5

Föreningen ansåge sig emellertid böra något mera ingående granska de skäl, kommitterade
i detta avseende anfört. 1 fråga om upprättande av registerkarta hade kommitterade
erinrat, att i förrättning för upprättande av dylik karta inginge utstakning av
rågångar, såväl mot angränsande mark som mellan de särskilda stadsägorna; och hade
kommitterade förklarat sig anse, att dylika förrättningar måste anförtros åt förrättningsmän,
som med hänsyn till sin utbildning kunde antagas vara i stånd att på ett tillfredsställande
sätt utföra förrättningarna och tillika vore skyldiga att ansvara för riktigheten
av de särskilda i förrättningarna ingående göromålen samt redovisa förrättningsakterna
till offentligt arkiv. Sådana förrättningsmän vore enligt kommitterades åsikt lantmätare.
Föreningen ställde sig tveksam till om de i förslaget ifrågasatta gränsbestämningar
borde ske i samband med registrets tillkomst. Skulle de företagas, borde tekniskt
högskolebildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer vara kompeienta att handlägga dessa
ärenden (även i fråga om rågång mellan stad och landsbygd). Det syntes föreningen
egendomligt, att ingenjörer, som hittills kunnat inom städerna verkställa förrättningar
'' motsvarande hemmansklyvningar och ägostyckningar på landsbygden, icke skulle anses
för framtiden kompetenta att i städer verkställa förrättningar motsvarande rågångsförrättningar.
Det vore visserligen sant, att kännedom om äldre tiders skifteslagstiftning
någon gång kunde utöva inflytande på gränsfrågor, men även högskoleutbildade
stadsingenjörer kunde inhämta och hade vanligen inhämtat kännedom därom under sitt
arbete i resp. städers tjänst och genom studier i övrigt. För övrigt finge anmärkas, att
en god rågångsbestämning i många fall vore beroende på resp. förrättningsmans vana
att tyda äldre'' kartor. I fråga om städers fastigheter torde denna vana i allmänhet i
högre grad förefinnas hos erfarna stadsingenjörer än hos lantmätare. Att kommitterade,
på sätt som skett, så avgjort gynnat lantmätare, torde emellertid haft sin grund jämväl
i en viss underskattning av ingenjörsutbildningen på hithörande områden i vårt land.
Föreningen ansåge sig i detta avseende böra yttra sig tämligen utförligt, såväl i anledning
av den jämförelse kommitterade gjort mellan ingenjörers och lantmätares utbildning,
som i all synnerhet på grund av vad lantmäteristyrelsen yttrat i sitt över betänkandet
avgivna utlåtande. Kommitterades uppgifter om väg- och vattenbyggnadsingenjörernas
utbildning vore icke fullt riktiga och för övrigt ganska knapphändiga (se kommittébet. II,
sid. 53, 54, 340 ff.). Lantmäteristyrelsen åter hade i sitt utlåtande över kommittébetänkandet
i detta ämne gjort en utförligare jämförelse mellan ingenjörers och lantmätares
utbildning, däri lantmäteristyrelsen sökt göra gällande, att den teoretiska och praktiska
utbildning lantmätare erhölle skulle i åtskilliga avseenden äga företräde framför den, som
ingenjörer förmenades förvärva. Då styrelsen i nämnda utlåtande lämnat en del oriktiga
uppgifter, särskilt i fråga om den vid tekniska högskolan meddelade undervisningen, hade
föreningen ansett sig nödsakad att ingå i bemötande därav. Befogad att vinna inträde
såsom ordinarie elev i tekniska högskolans första årskurs vore den, som avlagt godkänd
studentexamen samt i denna examen eller i sedermera undergången fyllnadsprövning
erhållit minst betyget godkänd i matematik, fysik och kemi efter fordringarna för studentexamen
å realgymnasiet och därjämte företedde vederbörligt intyg om färdighet i
teckning till det mått, som erfordrades för vitsordet godkänd i sistnämnda examen;
vidare den, som. erhållit avgångsbetyg från någon av rikets tekniska elementarskolor
eller annan därmed jämnställd teknisk läroanstalt och därvid erhållit minst betyget
godkänd i matematik, fysik, kemi, teckning, svenska språket samt två främmande

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

levande språk, däribland engelska eller tyska, dock att betyg i svenska och främmande
språk kunde ersättas med av styrelsen godkänt intyg om motsvarande insikter
därutinnan; och slutligen den, som genom intyg om praktisk verksamhet, utövad under
en tid av minst två år, visade sig äga framstående anlag för ingenjörs- eller arkitektyrket
samt genom intyg, som av styrelsen godkändes, styrkte sig äga i matematik, fysik,
kemi och teckning kunskaper och färdighet, motsvarande vad som därutinnan fordrades
på sätt ovan nämnts samt i svenska språket och två främmande levande språk, däribland
engelska eller tyska, kunskaper motsvarande vad som därutinnan fordrades av
sökande, som erhållit avgångsbetyg från någon av rikets tekniska elementarskolor. Med
företeende av intyg om kunskaper i svenska språket och främmande levande språk kunde
högskolans styrelse medgiva anstånd till uppflyttning i andra avdelningen. För att bliva
lantmäterielev vore bevis om undergången studentexamen å realgymnasiet med minst
betyget godkänd i matematik, fysik och kemi eller efter studentexamen undergången fyllnadsprövning
med enahanda vitsord numera obligatorisk. Föreningen ville emellertid i
detta sammanhang framhålla, att den omständigheten, att bevis om undergången mogenhetsexamen
för inträdessökande i tekniska högskolan ej nödvändigtvis erfordrades, icke
sänkt nivån med avseende på fordringarna för inträde. Först och främst måste de inträdessökande,
som icke vore studenter, förete intyg om fullgoda kunskaper icke blott i
matematik, fysik och kemi, utan ock i svenska språket och främmande levande språk.
Vidare ville föreningen framhålla, att just detta tillfälle att vinna inträde i tekniska högskolan
för icke studenter, i de relativt få fall detta ägt rum, möjliggjort för åtskilliga
begåvade inträdessökande att erhålla sin ingenjörsutbildning vid tekniska högskolan. Självklart
vore, att för dessa prövningarna för inträde i högskolan varit i hög grad krävande.
Föreningen kunde sålunda icke anse, att fordringarna skulle vara lättare för inträde i
tekniska högskolan än för tillträde till lantmäterikursen. I själva verket torde på grund av
den starka tillströmningen av inträdessökande till tekniska högskolan kraven på teoretiska
insikter vara större för inträde i högskolan än för tillträde till lantmäterikursen. Sedan
åtskilliga år tillbaka hade nämligen antalet kompetenta sökande till första årsavdelningen
— plats funnes i denna för 125 elever — uppgått till cirka 250. På grund av detta
förhållande och då naturligtvis endast de bäst meriterade antoges, bleve följden, att de
verkligen antagna genomsnittligt vore i icke ringa mån överkvalificerade såväl i fråga om
teoretiska insikter som ock i fråga om föregående praktisk verksamhet. I de sällsynta
fall, då någon sökande icke avlagt studentexamen men det oaktat antagits, hade hans
antagande — vilket borde framgå av det nu sagda — skett på grund av alldeles särskilda
meriter. Lantmäteristyrelsen hade i sitt utlåtande över kommittébetänkandet, i
sammanhang med en framställning av bestämmelserna om elevernas vid tekniska högskolan
praktiska utbildning såväl före som under tiden för vistelsen i tekniska högskolan,
förklarat sig sakna anledning att inlåta sig på en granskning, huru dessa bestämmelser
tillämpades, i vidare mån än att styrelsen trodde sig kunna påstå, att det icke ens satts
i fråga, att desamma skulle kunna uppfyllas genom sysselsättning vid ägomätning eller
andra lantmäterigöromål. Häremot ville föreningen erinra, att det under den senare tiden
visat sig, att ett flertal elever i fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst haft sin
praktiska verksamhet före inträdet i tekniska högskolan och under ferierna under tiden
för vistelsen därstädes förlagd på mätningsverksamhetens område. Det hade visat sig, att
utvecklingen ginge ytterligare i den riktningen. Det vore sålunda oriktigt att antaga, att

eleverna vid tekniska högskolan före sitt deltagande i undervisningen i geodesi i allmänhet
ej skulle hava förvärvat sig någon praktisk färdighet i mätningar, även om de ej
varit sysselsatta med vanliga lantmäterigöromål. Föreningen kunde emellertid i förevarande
avseende ej tillerkänna någon synnerlig betydelse åt praktisk undervisning i lantmäteri
på landsbygden, utan hölle tvärtom före, att den tvååriga lärokurs, lantmätare i
detta avseende finge genomgå, innan de finge begagna sig av undervisningen till lantmäteriexamen,
vore för den rent tekniska utbildningen i stadsmätningskonst av föga värde
och att till och med fara förefunnes för att den på grund av den mindre noggrannhet,
varmed lantmäteriförrättningar på landet av helt naturliga skäl i allmänhet utfördes,
kunde verka mindre fördelaktigt. Den jämförelse av undervisningen vid tekniska högskolans
högre kurs, i vilken eleverna vid fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst
deltoge, och vid lantmäterikursen, som lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande över kommiltébetänkandet
sökt utföra, vore redan till sin utgångspunkt felaktig så tillrida, att det för
framtiden upprättade, hittills knappast tillämpade undervisningsprogrammet för lantmäterikursen
sammanställts med de kurser, som, ehuru icke riktigt av lantmäteristyrelsen
återgivna, blivit genomgångna i tekniska högskolan under lång tid före högskolans omreglering.
Föreningen ville emellertid framhålla, att en allmän jämförelse mellan planerna
över undervisningen vid tekniska högskolans ovannämnda högre kurs och vid
lantmäterikursen, sådana dessa planer för framtiden komme att gälla, gåve vid handen
att undervisningen vid kursen i tekniska högskolan ingalunda stode vare sig kvalitativt
eller kvantitativt efter för undervisningen för lantmäterieleverna. Emellertid borde framhållas,
att under det att undervisningen i tekniska högskolan vore, liksom undervisningen
vid lantmäterikursen, grundad på föreläsningar och övningar, undervisningen vid tekniska
högskolan därjämte vore i hög grad byggd på förutsättningen av elevernas självverksamhet.
Däremot syntes undervisningen för lantmäterieleverna icke åtminstone i avsevärd
omfattning vara grundad på dylik verksamhet, enär det stipulerade antalet timmar, som
programmet för sistnämnda undervisning upptoge för de olika ämnena, kunde antagas i
det närmaste uppfylla hela arbetstiden. Denna omständighet torde jämväl i sin mån bidraga
därtill, att eleverna i tekniska högskolan vore i tillfälle att under sin fleråriga
vistelse vid högskolan bättre tillgodogöra sig undervisningen därstädes än lantmäterieleverna
kunde »smälta» den för dem inom kort tidsperiod meddelade forcerade undervisningen.
Vad undervisningen i de matematiska ämnena beträffade vore denna i tekniska
högskolan fullt ut lika grundlig, och i varje fall mer mångsidig och mer omfattande
än undervisningen för lantmäterieleverna. I fråga om matematikundervisningen
hade lantmäteristyrelsen framhållit, att under det att denna undervisning vid tekniska
högskolan måste taga hänsyn till det behov av matematisk underbyggnad, som gjorde
sig gällande inom icke mindre än sex särskilda studieriktningar, som var och en representerades
av en fackskola, behövde matematikundervisningen vid lantmäterikursen anpassas
endast efter den användning, som matematiken hade inom de tillämpade ämnena
geodesi och kulturteknik, samt att undervisningen härigenom skulle kunna göras mera
fruktbärande. Gent emot detta påstående — vilket vittnade om, att lantmäteristyrelsen
ej tagit närmare kännedom om matematikundervisningen i tekniska högskolan — ville
föreningen framhålla, att matematikundervisningen därstädes ingalunda vore av den beskaffenhet,
att den ena fackskolan inverkade hämmande på den andra. Vad undervisningen
i geodesi beträffade hade lantmäteristyrelsen anfört, att undervisningstiden för

7 G

denna ämnesgrupp vid tekniska högskolan uppginge till 471 timmar, därav 195 timmar
undervisning och 46 dagar för praktiska övningar, timtalet för varje dag beräknat till sex,
under det att motsvarande tid vid lantmäterikursen uppginge till 965 timmar undervisning
och 99 dagar för praktiska övningar, eller om på var dag för praktiska övningar såsom
förut beräknades sex timmar sammanlagt 1559 timmar. Redan med avseende å tiden syntes
alltså enligt lantmäteristyrelsens mening lantmäterikursen vara mer än tre gånger så
omfattande som motsvarande undervisning vid tekniska högskolan. En granskning av
läroplanerna skulle vidare visa, att skillnaden dem emellan vore minst lika stor, och vad
resultatet av undervisningen anginge, skulle redan den större praktiska färdighet, som
lantmäterieleverna besutte före sitt inträde i kursen, vara en garanti för, att proportionen
i detta avseende icke vore mindre. I detta sammanhang erinrades om den stora fördel,
som lantmäterikursen i jämförelse med tekniska högskolan ägde genom det till omkring
20 begränsade antalet deltagare. Föreningen ville, gent emot vad lantmäteristyrelsen
sålunda anfört, till en början framhålla, att en detaljerad granskning av läroplanen för
kursen till lantmäteriexamen uppenbart gåve vid handen, att undervisningens resultat icke
kunde uppskattas efter antalet av å densamma upptaget antal timmar. Bland det stora
antal timmar enligt berörda läroplan, som kunde anföras till belysning av det sagda,
finge nu endast nämnas de 30 timmar, som anslagits för undervisningen om räknemaskiner
(maskiner och apparater för numerisk räkning). Naturligtvis kunde med berörda uppgift
ej avses direkt undervisning i 30 timmar i maskinernas handhavande. Avsåges däremot
tiden för den övning, som var och en borde förvärva sig i fråga om maskinernas
handhavande, torde denna övning svårligen kunna direkt uppskattas i ett visst antal timmar,
enär övningen torde komma att bestå i att med hjälp av räknemaskin utföra en
god del av de å annat håll i programmet upptagna arbetena. I verkligheten meddelades
för närvarande undervisning i tekniska högskolan i geodesi:

höstterminen: vårterminen:

avdelning timmar i timmar i

veckan veckan

andra........................... — 4

tredje........................... — 5

fjärde........................... 8

i numeriska och grafiska metoder: andra avdelningen vårterminen 4 timmar i veckan. Sålunda
meddelades undervisning i geodesi samt numeriska och grafiska metoder i tekniska
högskolans högre kurs under höstterminen 8 timmar i veckan samt under vårterminen 13
timmar i veckan; sålunda, om antalet veckor för höstterminen uppginge till 15 och för
vårterminen till 20, skulle antalet timmar direkt undervisning å lärorummet i ämnet geodesi
uppgå till 380, ej såsom lantmäteristyrelsen uppgivit 195. Medan de praktiska övningarna
påginge, hölles dessutom föreläsningar på obestämda tider. I fråga om den tid, som vid
tekniska högskolan ägnades åt praktiska övningar i geodesi, finge nämnas, att den hittills
för elever i väg- och vattenbyggnadsfacket utgjort 57 dagar (icke som av lantmäteristyrelsen
uppgivits 46 dagar). Som emellertid tekniska högskolans stadgar medgåve, att under
mellanterminerna erforderlig tid finge användas för de geodetiska mätningsövningarna,
kunde nyss angivna antal dagar ej anses vara för framtiden fixerat, utan givet vore, att

i framtiden dagantalet komme att ökas, när så ansåges erforderligt. Det genomsnittliga
antalet timmar per dag kunde naturligtvis ej fullt preciseras, men det av lantmäteristyrelsen
uppgivna antalet (sex) vore betydligt för lågt och torde kunna sättas till tio. Slutligen
anmärktes, att från och med den nu genomförda omorganisationen av undervisningen
vid tekniska högskolan eleverna i fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst komme att i
geodesi helt och hållet undervisas särskilt för sig, så att elever i övriga fackskolor icke
komme att inverka på något sätt hämmande på de elever, för vilka geodesien vore ett
av huvudämnena. Av det ovan sagda följde, att lantmäteristyrelsens uppgifter om tiden
för undervisningen i ämnet geodesi i tekniska högskolan vore skäligen missvisande. För
övrigt ville föreningen erinra, att lantmäteristyrelsen alltför mycket tillerkände betydelse
åt den för undervisningen anslagna tiden. Jämväl andra omständigheter medverkade till,
att undervisning i vilket ämne som helst medförde gynnsamma resultat, t. ex. elevernas
förmåga att tillgodogöra sig undervisningen och det sätt, varpå undervisningen vore ordnad.
Och i båda dessa avseenden torde undervisningen vid tekniska högskolan vara
ägnad att fylla det med densamma avsedda ändamål. Lika så oriktig vore lantmäteristyrelsens
jämförelse i fråga om omfånget av geodesikursen i tekniska högskolan och vid
lantmäterikursen. Undervisningen i geodesi vore till sin omfattning lika stor vid tekniska
högskolan som vid lantmäterikursen. Och säkert vore, att undervisningen vid tekniska
högskolan i huvudsak omfattade allt, vad som enligt de av lantmäteristyrelsen meddelade
uppgifter inginge i ämnet geodesi vid lantmäterikursen. Eleverna vid tekniska högskolan
inhämtade kännedom om för mätningar efter siffermetoden erforderliga teorier ävensom
om »sättet» för dylika arbetens planläggande. Vidare finge de »fullständigt utföra en
sådan mätning samt verkställa därtill hörande beräkningar». Föreningen hade förut uttalat
sin tanke om betydelsen av den praktiska färdighet lantmäterielever torde besitta
före sitt inträde vid kursen och åberopade å andra sidan av föreningen lämnade uppgifter
angående elevers vid tekniska högskolan praktik före inträdet i och under vistelsen
vid tekniska högskolan. De arbeten, som utgjorde huvuddelen av dessa senare elevers
praktik, vore till stor del mätningar av noggrannare beskaffenhet. Oriktigt syntes då vara,
att såsom lantmäteristyrelsen ansåge intyg om kurser i lantmäterigöromål på landsbygden,
vid vilka precisionsmätningar icke kunde sägas förekomma, innebure en garanti för att
resultatet av undervisningen vid lantmäterikursen skulle bliva bättre än samma undervisning
vid tekniska högskolan. Gent emot vad lantmäteristyrelsen erinrat i fråga om den
fördel, som lantmäterikursen i jämförelse med tekniska högskolan förmenades äga genom
det till omkring 20 begränsade antalet deltagare, finge anmärkas, att antalet elever i 4:de
årskursen i avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst i tekniska högskolan utgjorde
året 1911—1912 30 och 1912—1913 30. Lantmäteristyrelsen hade anfört, att under det
att lantmäterikursen avsåge att utbilda personer, som så gott som uteslutande skulle ägna
sin framtida verksamhet åt lantmäterigöromål, varför undervisningen givetvis måste inriktas
härpå, vore målet för undervisningen vid fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst
vid tekniska högskolan icke att utbilda förrättningsmän vid ägomätningar och därmed
jämförliga arbeten. Vad mätningskunskapen anginge, vore syftet endast att bibringa
elever den underbyggnad i grunderna för mätningsarbetens verkställande och den erfarenhet
i dylika göromål, som vore erforderlig vid utförandet av deras framtida huvuduppgifter,
vilka folie inom väg- och vattenbyggnadsområdet. Geodesi vore vid tekniska högskolan
ett biämne; på högskolans läroplan intoge det plats såsom sådant, och såsom bi -

ämne hade detsamma allt hittills allmänt uppfattats av eleverna vid tekniska högskolan.
•— Vad lantmäteristyrelsen sålunda yttrat, vittnade om huru ytligt styrelsen studerat undervisningen
vid tekniska högskolan. Det vore sant, att i kursen för väg- och vattenbyggnadskonst
icke inginge undervisning i vanliga lantmäterigöromål, som förekomma på landsbygden,
såsom om verkställande av laga skifte o. s. v. Däremot avsåge nämnda kurs
att meddela de blivande ingenjörerna en grundlig utbildning i mätningsteknik — denna
finge sedermera tjäna dem såsom medel för utförande av uppgifter, som folie inom vägoch
vattenbyggnadsfacket, eller själv bleve en huvuduppgift för deras blivande verksamhet,
såsom fallet vore för åtskilliga stadsingenjörer i vårt land. Oriktig och i hög grad
vilseledande vore uppgiften, att ämnet geodesi i tekniska högskolan vore ett biämne.
Det vore tvärtom icke biämne utan ett synnerligen viktigt huvudämne, och kunde på
grund av det sätt, varpå undervisningen i detta ämne numera vore ordnad, icke på annat
sätt av eleverna uppfattas. Föreningen bemärkte riktigheten av lantmäteristyrelsens uppgift,
att »endast ett begränsat antal företrädesvis yngre lantmätare innehade de kunskaper
ovan omförmälda undervisningsprogram avsåge att bibringa». Sammanställdes denna
uppgift med kommitterades förslag, att fastighetsregister för städerna skulle uppläggas
inom en jämförelsevis kort tid, samt att registerkartorna, som skulle läggas till grund för
fastighetsregistret, skulle upprättas av lantmätare, ävensom med det obestridliga faktum,
att lantmätareutbildningen under gångna tider ej varit ägnad att bibringa lantmätarne den
mätningsteknik, som för upprättande av ifrågavarande kartor vore erforderlig, kunde med
skäl frågas: huru hade kommitterade tänkt sig möjligheten av, att registerkartorna i städer
över hela riket skulle kunna inom den av kommitterade föreslagna tiden hinna av
lantmätare upprättas? Hade kommitterade tänkt sig, att ingenjörer borde i nämnda hänseenden
anlitas såsom biträden åt lantmätare, torde kommitterade hava missräknat sig,
då några ingenjörer näppeligen skulle därtill finnas villiga. Oriktig vore åter lantmäteristyrelsens
uppgift, att undervisningen vid tekniska högskolan först på sista tiden nått den
utveckling, lantmäteristyrelsens redogörelse utvisade. I huvudsak i samma omfattning
hade undervisningen i ämnet geodesi därstädes meddelats åtminstone ett trettiotal av år.
Att de av lantmäteristyrelsen under åren 1904—-1910 anordnade sex kurser i geodesi
för redan examinerade lantmätare, som fått sin utbildning under äldre tider, skulle göra
dem kompetenta att verkställa de stadsmätningar, som avsåges i kommittébetänkandet,
måste föreningen bestämt bestrida. Under den jämförelsevis korta lid, en dylik kurs
varat, hade det varit omöjligt att giva deltagarne däri den matematiska och geodetiska
underbyggnad, de förut i de flesta fall saknat, och utan vilken de på intet sätt kunde
anses jämnställda med ingenjörer med den utbildning, som erhölles vid tekniska högskolan.
På grund av det ovan sagda torde sålunda såsom oriktigt betecknas lantmäteristyrelsens
påstående, att en jämförelse med avseende å skicklighet i mätningsgöromål och
därmed likartade arbeten, till den del sådant kunde bero av inhämtad erfarenhet under
föreskriven provtjänstgöring eller praktisk verksamhet och genomgången lärokurs, mellan
en examinerad elev från fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst vid tekniska högskolan
och en examinerad lantmätare, skulle utfalla till lantmätarnes förmån. Föreningen
ville tvärtom framhålla, att, under förutsättning att de av lantmäteristyrelsen om undervisningen
vid lantmäterikursen meddelade uppgifter vore i allo riktiga, undervisningen i
geodesi i tekniska högskolan såväl med hänsyn till omfattning som grundlighet vore lika
god som den, som först på senaste tiden meddelats vid lantmäterikursen. Undervisningen

i geodesi vid lantmiiterikursen liade ursprungligen ordnats efter mönstret av undervisningen
i samma ämne vid tekniska högskolan, och denna senare undervisning hade under
årens lopp ingalunda legat i träde utan följt med sin tid och gjorde så allt fortfarande.
Att undervisningen i matematik vore av sämre beskaffenhet vid tekniska högskolan än
vid lantmäterikursen, hade ej ens av lantmäteristyrelsen ifrågasatts, och vad de praktiska
mätningsövningarne anginge, hade eleverna vid tekniska högskolan i allmänhet förvärvat
vana att utföra åtskilliga precisionsmätningar, som just för stadsmätningar vore av betydelse,
även om de ej sysslat med vanliga lantmäteribestyr på landsbygden. Det läge i
sakens natur, att lantmätare hittills efter avlagd examen så gott som uteslutande ägnat
sig åt ägomätningar och övriga lantmäterigöromål, däremot mera sällan åt egentliga stadsmätningar.
I de flesta fall vore utexaminerade civilingenjörers verksamhet av sådan beskaffenhet,
att däri inginge såsom en väsentlig beståndsdel noggranna mätningsarbeten.
Detta gällde i all synnerhet alla de ingenjörer, som i städernas tjänst eller på uppdrag
av städer ägnat sig åt stadsmätningar. På sätt föreningen påpekat, vore de flesta av
landets stadsingenjörer utexaminerade från tekniska högskolan. Även om flera av dessa
måste, utom åt mätningsarbeten, jämväl ägna sig åt »planläggande och tillsyn av gatuoch
hamnarhetén samt anstalter för samhällets förseende med vatten och ljus», kunde
likväl icke deras befattning med mätningsgöromål betraktas såsom en bisak utan såsom
en verksamhetsgren och en viktig sådan bland de andra. För övrigt funnes det åtskilliga
stadsingenjörer, som uteslutande ägnat sig åt stadsmätningar. Jämväl åtskilliga konsulterande
ingenjörer hade förlagt sin verksamhet åtminstone till en avsevärd del på mätningsteknikens
område. I detta sammanhang ville föreningen erinra om, att såväl ingenjörer
som lantmätare för att förvärva skicklighet i stadsmätningar under en viss tid —
längre eller kortare — måste ägna sig åt dylika arbeten, och att denna skicklighet icke
förvärvades under tjänstgöring på landsbygden. I stort sett vore nämligen mätningsförrättningar
på landet och i stad av synnerligen olikartad natur. Oriktigt vore därför kommitterades
påstående, att övning att verkställa förrättning, varvid tomtgränser skulle bestämmas,
likasom mera mångsidig övning i mätning erhölles i större grad genom att
deltaga i lantmäterigöromål än genom att biträda mätningsman i stad. Vana att verkställa
tomtmätningar förvärvades just genom att biträda vid eller verkställa dylika mätningar;
och om någonstädes vore väl mätningar i stad av mångsidig beskaffenhet, särskilt
i fråga om noggranna mätningar. Föreningen kunde därför icke annat än anse, att
en ingenjör, som ville utbilda sig till mätningsman i stad, synnerligen illa använde sin
tid, om han i två år efter avlagd ingenjörsexamen tjänstgjorde såsom biträde åt lantmätare
på landet. Som ovan vore anmärkt, tycktes kommitterade lägga mycken vikt vid,
att »lantmätarne under två elevår före sin examen varit i tillfälle att övervara sammanträden
vid och annan handläggning av lantmäterifurrättningar», samt att de vid studiet
av det i lantmäteriexamen ingående ämnet rättskunskap, vari inginge för lantmäteriförrättningars
handläggning nödiga delar av offentlig rätt samt allmän och speciell privaträtt,
erhållit övning i att föra protokoll och meddela utlåtande över tvistiga frågor vid lantmäteriförrättningar.
Däremot — menade kommitterade — vore teknici av den andra
kategorien vid avgången från läroanstalten i saknad av denna rättskännedom och alldeles
oerfarna i berörda praktiska kunskap, och behövde de även därutinnan övning, innan de
kunde anses kompetenta att verkställa förrättning, varvid tomtgränser skulle bestämmas.
En sådan övning skulle säkerligen i större grad erhållas genom att deltaga i lantmäteri -

göromål, än genom att biträda mätningsman i stad. Föreningen ville häremot erinra,
att det visserligen vore sant, att åtminstone lantmätare, som numera utexaminerades,
ägde i fråga om kännedom om gällande rätt på hithörande område något företräde framför
ingenjörerna. Denna brist i avseende å ingenjörernas utbildning torde lätt kunna
avhjälpas därigenom, att vid tekniska högskolan anordnades en kurs i ämnet rättskunskap.
Omfattningen eller det närmare anordnandet av en dylik kurs saknade föreningen anledning
att i detta sammanhang närmare beröra. För övrigt måste föreningen bestrida, att
den fördel lantmätare i detta avseende kunde äga framför ingenjör vore av någon betydelse.
Jämväl under nu varande förhållanden måste städernas ingenjörer inhämta kännedom
om en hel del författningar, exempelvis stadsplanelagen, varför de i allmänhet ej
saknade vana att på egen hand förvärva sig författningskännedom. Vidare hade städernas
ingenjörer alltid tillfälle att i tveksamma fall inhämta råd av den lagfarne ledamot, som
enligt gällande byggnadsstadga för rikets städer skulle finnas i byggnadsnämnden. För
övrigt torde man ej heller böra överskatta det mått av rättskunskap, lantmätarne inhämtade
under sin korta vistelse vid lantmäterikursen. Dessutom torde icke i praktiska
värv utbildade ingenjörer kunna frånkännas förmåga att hålla de sammanträden, som de
under utövande av sin verksamhet kunde bliva tvungna att hålla, ävensom att till protokoll
avfatta därunder, uttalade meningar och fattade beslut. För förvärvande av denna
förmåga ansåge sig ingenjörer icke behöva någon särskild utbildning hos lantmätare på
landsbygden, utan ansåge att den förvärvades just under arbete i vederbörande städers
tjänst. Helt olika synpunkter gjorde sig för övrigt ofta gällande i dessa avseenden på
landsbygden och i stad.

Föreningen anförde vidare: Godkändes kommitterades förslag skulle just de, som
i vårt land hittills kraftigast arbetat för införandet av stadsmätningar enligt siffermetoden,
och som i stor omfattning utfört dylika arbeten utan att anmärkningar mot deras arbetsresultat
blivit framställda och som sålunda dokumenterat sig äga skicklighet för utförandet
av dylika arbeten, utan vidare förlora rätten att på egen hand för framtiden verkställa
samma slags arbeten till förmån för en klass mätningsmän, som hittills ej i nämnvärd
grad av städerna anlitats för samma slags arbeten. Kunde det vara kommitterade
obekant, att de från nämnda rätt utan vidare uteslutit en mängd dugliga mätningsmän,
som måste anses kompetenta att utföra ifrågavarande mätningar, av vilka mätningsmän
flera icke blott ägde den teoretiska och praktiska underbyggnaden för utförandet av
nämnda slags mätningar, utan även förvärvat den för ledningen och verkställandet av
samma slags mätningar erforderliga erfarenheten. Hade kommitterade vetat om förekomsten
av dessa mätningsmän, men ansett sig på grund av dessas fåtal ej böra fästa
något avseende vid dem, torde häremot böra erinras, att antalet för ifrågavarande mätningar
kompetenta ingenjörer dock ej vore så litet, att lagstiftningen borde negligera detsamma,
i all synnerhet som deras anlitande för berörda verksamhet skulle synnerligen
påskynda upprättandet av register- och översiktskartor och därigenom fastighetsregistreringen
i städerna, samt antalet för samma slags arbeten kompetenta lantmätare icke
heller torde i närvarande stund vara synnerligen stort. Även om antalet kompetenta
ingenjörer hade varit mindre, hade kommitterade bort taga så mycken hänsyn till deras
hitttillsvarande verksamhet på detta område, att åtminstone högskoleutbildade väg- och
vattenbyggnadsingenjörer bort tillerkännas kompetens att fortfarande få utöva densamma.
Det vore synnerligen nödvändigt, att den vid stadsmätningar vunna erfarenheten bleve

tillgodogjord vid arbetet i fråga, enär såväl en god del av själva mätningsarbetena som
uppgörande av förslag till fastighetsindelning enligt § 24, sista punkten, i förslag till förordning
angående fastighetsregister för stad måste företagas med hänsyn till en hel del
för en stad eller ett stadsliknande samhälle säregna synpunkter. Så måste framför allt
helt andra krav på mätningarnas noggrannhet uppställas i fråga om mätningar i stad
eller stadsliknande samhällen än å landsbygden. 1 avseende å triangelmätningar vore
det av synnerlig vikt, att dessa planlades med avseende fästat å gällande och — i den
mån det läte sig göra — blivande stadsplan; och då såsom bekant vid uppgörandet av
stadsplaner en mängd trafiktekniska, hygieniska, byggnadstekniska, estetiska och ekonomiska
synpunkter måste vinna beaktande, vore det tydligt, att i stadsplanefrågor förtrogna
ingenjörer vore i dessa avseenden bättre kvalificerade för dylika slags mätningar än personer
med enbart lantmätarutbildning. En stadsingenjör i en stad hade i regel grundlig
kännedom om den i staden gällande stadsplanen och bleve därigenom i tillfälle att mer
i detalj utarbeta triangelmätningen på sådana platser, där stadsplanen i första hand
komme att utläggas. Aven om stadsplanen icke i detalj vore bestämd, torde han likväl
på grund av sin vana att handhava stadsplaneärenden i allmänhet vara i stånd att bedöma,
var triangelpunkter åtminstone av högre ordning borde anbringas, så att de å
dessa punkter anbragta märken med den största grad av sannolikhet komme att kvarstå
och icke vid en blivande stadsplans genomförande bleve förstörda. Även i fråga om
andra slag av stadsmätningar gällde, att mätningarna måste förrättas med hänsyn till
särskilda omständigheter, som vore betingade därav, att mätningarna verkställdes i stad;
så t. ex. måste gränsmarkeringarna göras mycket noggrannare i stad än på landsbygden.
I fråga om avstvckningsförfarandet gällde i särskild grad, att förrättningsmannen måste
vara hemmastadd i stadsplanefrågor, enär eljest genom olämpliga avstyckningar upprättandet
av blivande stadsplan kunde försvåras om icke rent utav omöjliggöras. Avstyckningarna
måste nämligen verkställas icke planlöst utan med avseende fästat på en eventuell
stadsplan. Detta förutsatte förtrogenhet hos förrättningsmannen med stadsplarekonst;
även vid avstyckningsförrättningar inom en städ måste hänsyn sålunda tagas till
en mängd trafiktekniska och andra av ovannämnda vid uppgörandet av en stadsplan
betydelsefulla frågor. Hittills hade dylika förrättningar ofta verkställts av städernas egna
ingenjörer. Det vore synnerligen olämpligt att fråntaga dessa ingenjörer, som innehade
en rik fond av erfarenhet och insikter på detta område, rätten att verkställa nämnda
slags förrättningar till förmån för lantmätare. Kommitterades förslag vände sig retroaktivt
mot de förra med en hänsynslöshet, som hittills torde vara okänd på lagstiftningens område.
För den händelse statsmakterna beslöte ett genomförande av städernas uppmätning
i enlighet med kommitterades förslag, skulle detta givetvis medföra ett för tillfället avsevärt
ökat behov av stadsmätare med lantmäteriutbildning. Sedan städerna blivit uppmätta,
skulle en stor del av dessa mätningsmän nödgas söka annan sysselsättning. Deras
utbildning gjorde dem icke lämpliga att fylla städernas behov av ingenjörskrafter utom
det rent mätningstekniska området, och det kunde då möjligen befaras, att på statsmakterna
skulle komma att ställas nya anspråk på monopolisering för lantmätarnes räkning
av även andra ingenjörsbefattningar — inom stat eller kommun — för vilka lantmätare
vid fri konkurrens med ingenjörer endast i undantagsfall skulle kunna ifrågakomma. Vid
beslut om obligatorisk uppmätning av städerna utan monopolställning för lantmätarne
komme säkerligen ett långt större antal högskolebildade ingenjörer än hittills att ägna sig

Förslag rörande Fastighetsregister i stad.

åt stadsmätningar, liksom de i övrigt vid växlande förhållanden och konjunkturer måste
inrikta sin verksamhet åt det håll, där den som bäst behövdes, och vid mätningsperiodens
slut skulle för dessa ingenjörer inga större svårigheter föreligga för att finna sysselsättning
på andra områden inom sitt fack. På grund av vad sålunda framhållits ansåge
föreningen det ur alla synpunkter och icke minst för mätningsväsendets utveckling inom
vårt land vara lyckligast, om stadsmätningarna finge utföras under fri konkurrens mellan
kompetenta mätningsmän, de kunde sedan vara ingenjörer eller lantmätare.

§ 4.

Bestämmelsen att arbetet skall fortgå efter en av lantmäteristyrelsen uppgjord plan.

Enligt denna och andra bestämmelser skall städernas mätningsväsen sortera under
lantmäteristyrelsen. Häremot hava invändningar gjorts. (Se härom — utöver nedanstående
— yttranden, återgivna vid förslag till ändrad lydelse av 1 § i lantmäteriinstruktionen.)

Svenska stadsförbundets beredning; Anordnandet av triangelmätning borde i huvudsak
överlämnas åt städerna själva, och det måste anses ligga i deras eget intresse att icke
anförtro ett så dyrbart och viktigt arbete åt annan person än sådan, som till fullo styrkt
sin duglighet för uppdraget. Däremot syntes det önskvärt, att planerna för triangelmätningen
granskades av särskild sakkunnig myndighet. Beredningen kunde för sin del
icke tillstyrka, att denna granskning anförtroddes åt lantmäteristyrelsen. I och med att
lantmätarekårens föreslagna uteslutanderätt till detta slag av mätningsarbeten komme att
bortfalla, skulle också förutsättningarna för lantmäteristyrelsen såsom central uppsiktsmyndighet
över desamma förlora berättigande. Utan att härutinnan framföra något bestämt
förslag tilläte sig beredningen ifrågasätta, huruvida icke denna uppsiktsmyndighet
lämpligen kunde förläggas till överintendentsämbetet, som nu handhade granskningen av
stadsplaneärenden, och i vars organisation en tjänst för stadsmätningskontroll lätteligen
torde kunna inordnas. Stadsmätningskontrollanten skulle hava till uppgift att granska,
eventuellt också på stads begäran uppgöra planer för triangel- och polygonmätningar
samt sedermera kontrollera och godkänna avslutade mätningar. Härigenom skulle säkerligen
erhållas fullt betryggande garantier för tillfredsställande mätningar.

Stadsingenjören i Malmö A. Nilsson: Att en plan borde till att börja med upprättas
för det föreslagna arbetets genomförande vore, vad själva planen anginge, nog i huvudsak
riktigt, men då det gällde en så viklig och kostbar angelägenhet för städerna, som det
här vore fråga om, torde rättvisan fordra, att vid denna plans bestämmande städerna
finge sina krav, så långt ske kunde, tillgodosedda; och borde således vid planens utarbetande
städernas intressen tillgodoses genom från städerna utsedda representanter.
Visserligen skulle enligt förevarande § städerna sättas i tillfälle att yttra sig om planen,
men det vore ej detsamma som ett definitivt deltagande i utarbetandet av densamma.

§ 5.

Magistraten i Mariestad med instämmande av Konungens befallningshavande i Skaraborgs
län: Bestämmelserna i §:en torde ej kunna anses tillfredsställande. Byggnads nämnden

hade i allmänhet svårt att lämna en fullständig uppgift om tomterna, i all
synnerhet om, såsom i Mariestad vore fallet, en del av dem ej varit föremål för dess

behandling. Don i §:en angivna förteckning över fastigheterna i staden enligt mantalshingden
skulle, åtminstone vad Mariestad anginge, sakna nästan allt värde samt huvud
sakligen åstadkomma besvär och oreda. Fastigheterna vore däri ofta upptagna med beteckningar,
som äsatts dem av ägarna men ej förekomme i några andra handlingar.
Saknades då därjämte arealuppgift, visste man ej bestämt, vad som i verkligheten avsåges.
h lera fastigheter kunde i mantalslängden vara sammanslagna till en, utan att man kunde
leda sig till, vilka som sammanslagits. Den tjänsteman, som förde fastighetsboken, skulle
också få ett oerhört arbete med att söka reda ut alla mantalslängdens oegentligheter.
Det arbete, som enligt nämnda § i övrigt skulle åligga honom, kunde naturligtvis ej
nöjaktigt göras, om ej jämväl lagfarts- och inteckningsprotokollen genomginges. Däri
skulle jämväl i verkligheten ingå ett utfärdande av gravations- och äganderättsbevis för
alla fastigheter, något som väl knappast borde åläggas honom utan ersättning. Riktigare
vore uppenbart, att magistraten eller dess ordförande i första hand mot skälig gottgörelse
och efter infordrande av nödiga handlingar uppgjorde förteckningarne. Kartan komme
nog eljest att med tillhörande handlingar bliva både oriktig och ofullständig.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
befallningsliavande i Skaraborgs län: Kommitterade föresloge, att, då registerkarta eller
översiktskarta skulle upprättas, ägde magistraten infordra dels från byggnadsnämnden
förteckning över tomterna jämte vissa uppgifter, dels ock förteckning över samtliga fastigheter
efter mantalslängden. Härigenom skulle ett mycket drygt arbete påläggas byggnadsnämnden
och den, som förde mantalslängden, och dock torde vara tvivelaktigt, om
förteckningarne skulle kunna bliva fullständiga eller tillräckligt vägledande för den,''som
upprättade kartan. Ändamålsenligare syntes vara, att magistraten, som borde bäst kunna
överblicka alla hithörande förhållanden, besörjde förteckningarnes upprättande på sätt den
funne lämpligt och mot åtnjutande av skälig ersättning, varvid magistraten finge i mån
av behov infordra uppgifter från vederbörande.

Magistraten i Falun: Så vitt magistraten hade sig bekant, ägde icke städernas
byggnadsnämnder i allmänhet några förteckningar över tomterna i staden. Det torde
därför bliva för nämnderna både tidsödande och dyrbart att på rekvisition av magistraten
tillhandahålla dylika längder.

Konungens befallningsliavande i Göteborgs och Bohus lön: Närmare föreskrift än som
skett torde böra meddelas angående sättet för utfärdande av den uti denna paragraf omnämnda
kungörelse.

Om registerkarta.

§§ 6 och 7.

Dessa §§ innehålla bestämmelserna om de rågångsbestämningar, som skola ske i Rågångsbestämsamband
med registerkartas upprättande. Som synes har förslaget icke upptagit rågångsbestämning
inom det i tomtindelning ingående området.

Magistraten i Sundsvall fann det orättvist, att städerna ensamma skulle bekosta
erforderliga rågångsregleringar mot landsbygden.

Svenska tehiologföreningen: Önskligt, om också knappast nödvändigt, vore att gränsen
mellan vederbörande stadsområde och angränsande landsbygd bleve före kartas upprättande
i laga ordning bestämd. Den fördel, som man avsett genom det för fastighetsregister
för stad föreslagna stadgandet, att registret skulle uppläggas med ledning av
karta, torde kunna vinnas, även om ej alla rågränserna mellan stadsområdet och angränsande
landsbygd blivit fullt bestämda och sålunda frågan om dessa områdens belägenhet
eller icke belägenhet i staden tills vidare lämnades öppen. Man måste till och
med ifrågasätta, huruvida de rättegångar, som ofta bleve en följd av rågångsförrättningarna,
icke utgjorde en olägenhet, som uppvägde fördelen av det omedelbara bestämmandet av
stadens gränser. I varje fall syntes, om ett sådant bestämmande skulle äga rum, i
städers tjänst anställda och utbildade, från tekniska högskolor utexaminerade väg- och
vattenbyggnadsingenjörer kunna anförtros dylika förrättningar.

Magistraten i Örnsköldsvik: I §§ 7 och 9 talades om områden, som icke inginge
i »tomtindelning». Härvid vore ej klart vad som avsåges med denna beteckning. Avsåges
endast området utanför stadsplanen eller jämväl kvarter inom denna, som ej ännu
blivit tomtindelade?

Stadsfullmäktige i Umeå med instämmande av Konungens befallningshavande i Västerbottens
län: I många städer vore vidsträckta områden tomtindelade utan att ännu vara

föremål för byggnadsverksamhet. För vinnande av framtida säkerhet för tomtbesittningen
borde det vara av god nytta och icke heller för kostnadsfrågan verka avskräckande, att
gränsbestämning och tomtutstakning ägde rum även för sådana delar av städernas tomtindelade
områden. Funnes sådan partiell gränsreglering mellan tomter icke böra ovillkorligt
föreskrivas, borde dock möjlighet stå öppen att genomföra sådan i de samhällen,
där sådant bleve beslutat.

Cavalli: Även om man bortsåge från den omständigheten, att det måste anses
synnerligen tvivelaktigt, huruvida behov förelåge att i samband med registerkartas uppgörande
bestämma gränserna för vissa fasta egendomar, syntes emellertid endast en
mening böra råda därom, att ett dylikt bestämmande av gränserna emellan fastigheter,
som befunne sig i stadens ägo, icke kunde vara nödigt. I Göteborg funnes ett stort
antal med varandra sammanhängande och ännu ej i tomter indelade fastigheter, vilka
ägdes av staden och vore avsedda att, i den mån byggnadsverksamheten fortskrede, på
sådant sätt indelas för att därefter avyttras. Att få bestämda gränserna emellan dylika
staden ej sällan sedan lång tid tillbaka tillhöriga fastigheter kunde möjligen vara av ett
historiskt men alldeles bestämt icke av något praktiskt intresse, då det från stadens
sida icke kunde ifrågakomma att avhända staden någon av dessa fastigheter i dess helhet
eller till någon del annorledes än efter förutgången stadsplane- och tomtreglering. Vid
sådant förhållande torde den föreslagna gränsregleringen åtminstone böra inskränkas att
avse bestämmande av gränserna för mark, som funnes i enskild ägo, samt för sådana
stadens fasta egendomar, som tillgränsade dylik mark.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Det tvångsforcerande
av gränsutstakningar, som skulle bliva en följd av de föreslagna bestämmelserna,
syntes komma att medföra stora svårigheter och obehag.

Byggnadsnämnden i Ängelholm med instämmande av stadsfullmäktige, magistraten och
byggnadsnämnden därstädes. Att på en gång och under jämförelsevis kort tid få alla
stadsfastigheternas gränser inbördes fastställda vore icke nödvändigt eller av behovet
påkallat.

Svenska stadsförbundets beredning: se dess yttrande å sid. 42.

Svenska teknologföreningen: Det vore tveksamt, huruvida i stad gränserna omkring
de särskilda fastigheterna inom område, som icke inginge i tomtindelningen, borde, därest
de ,ej förut blivit i laga ordning bestämda, fastställas före registerkartas upprättande.
Föreningen hade ingen anledning att betvivla kommitterades uppgift därom, att beträffande
dylika gränser i städerna ofta rådde stor ovisshet. Förmånligt vore därför, icke minst ur
synpunkten av fastighetsväsendets ordnande, att dessa gränser bleve bestämda före kartas
upprättande. Men tvivelaktigt vore, om ett framtvingande av dylika gränsbestämningar
skulle åtföljas av fördelar, som i någon mån uppvägde därmed förenade olägenheter.
I varje händelse borde framhållas, att största delen av de mätningsarbeten, som komme
att verkställas vid nymätningar enligt siffermetoden, borde till tiden föregå tvistiga rågränsers
bestämmande. Det vore nämligen i dessa fall först i sammanhang med och med
ledning av själva detaljmätningarna, som rågränserna borde fastställas, enär genom
detalj mätningarna upplysning i många fall, där ovisshet förut rått, torde kunna vinnas
om rågränsernas rätta sträckning. Skulle härigenom dylik upplysning icke erhållas, torde
kunna ifrågasättas lämpligheten av att mot jordägarnas bestridande frågan om rågränsernas
bestämmande definitivt avgjordes. Ett stadgande, sådant kommitterade föreslagit,
skulle sannolikt i många fall hava till följd långvariga, omfattande och kostsamma processer,
vilka för jordägare kunde medföra stora olägenheter. Även om ett stadgande
skulle givas, att ifrågavarande gränser skulle bestämmas jämväl mot jordägarnes vilja,
måste föreningen i varje fall bestrida riktigheten av principen, att dessa gränsbestämningar
verkställdes i överensstämmelse med gällande eller blivande skifteslagstiftnings
bestämmelser angående rågångsfrågors handläggning. Till stöd för sitt förslag i detta
hänseende hade kommitterade anfört, att en ganska väsentlig del av de ifrågavarande
fastigheterna tillkommit genom de för ägor å landet stadgade delningsinstituten: storskifte,
enskifte och laga skifte samt hemmansklyvning och ägostyckning. I ett flertal städer
verkställdes förrättningar, motsvarande hemmansklyvningar, ägostyckningar, ägoutbyten och
rågångsförrättningar på landsbygden, icke av lantmätare i enlighet med skifteslagstiftningens
bestämmelser utan av vederbörande stadsingenjör.

Stockholms stadsingenjör skontor med instämmande av stadens ombudsman: Kvarterskartorna
i Stockholm utvisade visserligen icke, huru tomterna voro å marken hävdade,
men vore detta en för ett fastighetsregister helt och hållet främmande sak. Om tomterna
vore hävdade i enlighet med de fastställda rågångskartorna eller ej, vore en sak,
som ej hade det ringaste med ett fastighetsregister att göra. Rågångstvister borde avgöras
i den mån sådana uppstode, och utredningen av sådana tvister borde göras med
användande av fullständigare kartor än de av kommitterade ifrågasatta register- och översiktskartorna.
Ingendera slaget av dessa kartor skulle nämligen upptaga vare sig måttuppgifter
å egendomarna eller byggnader, terrängbeteckning m. m., men vore läget av å

marken befintliga föremål oftast de enda utgångspunkterna, som funnes för bestämmandet
av rågångarnas läge. Kontoret vågade därför vara av den bestämda åsikten, att, utom
det att rågångar ej behövde undersökas i sammanhang med fastighetsregistrets upprättande,
kunde ej heller de av kommitterade ifrågasatta register- och översiktskartorna
tjäna till bestämmande av rågångarna. Kommitterade själva hade också ansett rågångarnas
bestämmande inom det tomtindelade området ej erforderligt i sammanhang med
fastighetsregistrets upprättande. Beträffande det ej i tomter indelade området av en stad
kunde det visserligen vara erforderligt att över detsamma upprättades en karta, men vore
en översiktskarta däröver alldeles tillräcklig, då icke ens där rågångsbestämning behövde
göras i sammanhang med upprättande av fastighetsregister.

Magistraten och stadsfullmäktige i Skara: Det vore uppenbart, att upprättandet av
en sådan karta, som förslaget ifrågasatte och vartill endast lantmätare enligt förslaget
finge anlitas, komme att kräva lång tid och medföra synnerligen dryga kostnader, som
måste bliva betungande särskilt för mindre städer med jämförelsevis stort ägoområde,
till vilka Skara hörde. Jorden omkring en stad av denna beskaffenhet vore i allmänhet
icke av så högt värde, att de särskilda fastigheterna, som till stor del utgjordes av små
lägenheter, kunde bära de med laga lantmäteriförrättning förenade kostnaderna. Huru
önskvärt ett fullständigt genomförande av laga gränsbestämningar än kunde synas, torde
dock kunna betvivlas, att gagnet motsvarade kostnaderna. Rättstvister angående ägogränser
hade i Skara mycket sällan förekommit. Det syntes även kunna ifrågasättas,
huruvida dessa i sammanhang med kartas upprättande gjorda gränsbestämningar verkligen
skulle uppfylla det avsedda ändamålet, nämligen rättssäkerhet för framtiden, då
enligt förslaget registerkartan icke skulle få upptaga några bestämda punkter och mått,
terrängföremål med mera, varefter gränserna på marken skulle kunna fullt kontrolleras.

Konungens befallning shav ande i Skaraborgs län finner vad av magistraten och stadsfullmäktige
i Skara anförts förtjäna synnerlig uppmärksamhet.

Byggnadsnämnden i Borås; Författningsförslaget föreskreve en fullständig rågångsbestämning
för stads icke tomtindelade område. Kommitterade hade här sett saken ur
landslantmätaresynpunkt, enligt vilken ingen mätning hade vitsord, såvida den ej utförts
av lantmätare »enligt vederbörligt förordnande». Denna synpunkt förefölle byggnadsnämnden
underlig, enär mätningarne dock skett enligt de för städerna i varje fall genom
byggnadsordningen fastställda bestämmelser och de flesta fastigheter med hjälp av vid
lagfartshandlingarne fogade bevis kunde till sina gränser å marken bestämmas. Fråga
kunde därjämte uppstå om lämpligheten ur rent teknisk synpunkt av fullständig gränsutsättning
före mätningarna, enär vid triangelmätning många gränser studerades bättre å
uppgjord nymätningskarta än å marken och då bleve bestämda genom matematiska bevis
och skäl i stället för genom lantmätarnas dom samt sedermera kunde från polygonnätet
utsättas å marken. Kommitterade syntes i detta stycke utgått från den rena landsbygdens
förhållanden. Förslagets bestämmelser om tvångsbestämmande av gränserna syntes
böra utgå.

Byråchefen Eriksson, som, efter vad vid § 3 anmärkts, anser att en grundlig mätning
med fullständig gränsbestämning i sinom tid bör äga rum, men icke i samband med
registrets uppläggande, kunde för sin del icke anse lämpligt, att registerkartas upprättande
skulle ske genom en mängd särskilda rågångsförrättningar inom stadens icke planlagda
område. I praktiken komme emellertid detta näppeligen till utförande, då kom -

milterades förslag om registerkartas upprättande endast sällan borde komma i tillämpning.
Då råbestämning inom stadens område ej kunde ske med önskvärd grad av noggrannhet
annat än i samband med eller på grund av numerisk mätning, delade Eriksson
fullkomligt förslaget att, då endast översiktskarta upprättades, som hade blott provisorisk
betydelse, i samband med dess upprättande ej annan gränsbestämning erfordrades än
vidkommande samhällets yttergränser mot angränsande kommuner. Det vore en oavvislig
nödvändighet att, innan numeriska mätningar av städer vidare fortginge, särskild och av
båda statsmakterna antagen lag angående råbestämning utfärdades av innehåll i fråga om
städerna, att alla råskillnader omkring som inom stadens område, inom som utom stadsplan,
i och genom själva mätningen under vissa lagstadgade villkor och bestämmelser
om markering och godkännande med mera bleve lagligen bestämda där de ej vore tvistiga,
i vilket fall de borde undergå särskild behandling. Skedde ej så, riskerades att
dylika mätningar kanske inom kort tid gjordes om.

Byråchefen Hamrin: Att gränserna mellan stadsområdets och angränsande mark i mån av
behov borde bestämmas, antoge Hamrin höra till de spörsmål, rörande vilka någon
meningsskiljaktighet icke förefunnes. Sådan torde däremot yppas om och i vad mån
gränsbestämning borde ske inom stadsområdet eller särskilda delar därav. I denna fråga
delade Hamrin kommitterades mening därom, att någon sådan i avseende å tomterna icke
vore nödvändig för förevarande ändamål. Det gällde här i främsta rummet att individualisera
fastigheterna. Givetvis kunde en tomt anses vara individualiserad, även om efter
en framtida tvist en eller annan av dess gränslinjer skulle komma att undergå någon förändring.
Man torde icke heller hava anledning utgå ifrån att mätningsförhållandena inom
städerna varit till den grad underhaltiga, åtminstone å orter, där marken hade ett verkligt
tomtvärde, att i avseende å tomterna någon större skillnad förekomme mellan de
rättsliga och de faktiska gränserna. Det torde härvid ock böra uppmärksammas, att,
även om så vore förhållandet, det ingalunda vore säkert, att den rättsliga gränsen vid
en framtida tvist tillerkändes vitsord framför den faktiska. Den hittillsvarande utvecklingen
liksom kartmaterialets beskaffenhet gjorde att svaret på denna fråga måste bliva
synnerligen svävande. Det borde här ock framhållas, att det syntes vara för mycket
begärt, att man i vårt land med ens från på det hela taget oordnade förhållanden skulle
anse sig kunna uppnå fullständig säkerhet. Hamrin trodde det vore att sätta målet
något för högt. Beträffande stadsägorna ställde sig saken helt annorlunda. Här hade
både beteckningar och ordnade former för jordens delning saknats. A dessa hade även
upplåtelser kunnat ske utan områdets utmärkande å karta. Det sätt, varpå gränsen med
sakägarnas begivande bestämts på marken, överensstämde måhända icke med den beskrivning
därav, som influtit i upplåtelsehandlingen. Förhållandena kunde ofta vara sådana,
att det vore ovisst, huruvida området vore att betrakta såsom en för sig bestående
fastighet eller icke. På grund därav bleve det därför redan för fastigheternas individualisering
nödvändigt att verkställa en undersökning rörande fastigheternas tillkomst, vilken
undersökning måste bliva oskiljaktigt förenad med en undersökning även angående gränserna
för de särskilda fastigheterna. Resultatet av denna undersökning måste givetvis
bliva bestämmande för fastighetsindelningen. Den, som icke åtnöjdes med detta resultat,
hade att i vanlig ordning bringa saken under prövning. Det torde emellertid ofta inträffa,
att den ägoskillnad, varom fråga vore, icke kunde anses fastställd. Då tillämpningen av
bestämmelserna i gällande skiftesstadga för sådant fall icke innebure förord för någon

viss sträcka av gränsen utan endast skyldighet för förrättningsmannen att uppgå de särskilda
pretentionslinjerna, torde dessa bestämmelser icke kunna anses fullt ändamålsenliga
för ifrågavarande rågångsförrättningar, där en viss sträcka under alla förhållandenborde
bestämmas. På grund härav och då de föreskrifter, som i 13 § lämnats för det
fall att tvist om äganderätt yppats, icke under alla förhållanden torde vara tillämpliga
för fall, som här avsäges, syntes det böra tagas i övervägande, huruvida någon ändring
av skiftesstadgans bestämmelser för nu ifrågavarande ändamål borde företagas. Resultatet
av förenämnda undersökning borde givetvis utmärkas å marken. Ett sådant utmärkande
borde ske även i det fall, att gränsen vore ofullständigt eller icke alls utmärkt,
vilket icke under alla förhållanden uteslöte, att gränsen blivit i laga ordning bestämd,
och syntes i anledning av vad sålunda anförts någon omredigering av 7 § önskvärd.
Det torde emellertid kunna erinras, att det under vissa omständigheter kunde möta svårigheter
att i överensstämmelse med gällande författningar bestämma gräns emellan fastigheter,
som skulle upptagas under särskild beteckning för att sedermera bilda registerenheter.
Hamrin syftade härvid på det fall, att anledningen härtill vore den, att viss
ägovidd vore särskilt intecknad eller eljest särskilt häftade för fordran eller annan rättighet.
Ett sådant förhållande torde emellertid knappast vara tänkbart, utan att området
vid någon tidpunkt varit självständig fastighet. Svårigheten torde då inskränka sig till
att områdena å ömse sidor gränsen ägdes av samma person. Det kunde ifrågasättas,
huruvida icke detta förhållande även påkallade någon ändring i skiftesstadgan. Då Hamrin
vore övertygad om angelägenheten av att gränsbestämning beträffande fastigheter inom
stadsägoområdet ägde rum och fattat detta såsom en förutsättning för prövning av frågan
om fastighetsindelningen, kunde Hamrin givetvis icke göra denna fordran beroende av
beskaffenheten av den karta, som användes, utan hölle före, att förhållandet borde ordnas
på sådant sätt, att sådana pretentioner ställdes på kartmaterialet, att bristerna beträffande
detsamma icke gjorde gränsbestämning ändamålslös.

Lilienberg och Södergren med instämmande av Cavalli: Att i samband med mätningar
företaga sådana gränsbestämningar, att alla gränser bleve en gång för alla lagligen
fastslagna, vore ett önskemål, som syntes hava föresvävat kommitterade. Man måste ju
ock giva dem rätt däri, då de säga, att en registerkarta utan fastställda gränser ej vore
av den betydelse, att den kunde »bereda fastighetsägarne trygghet mot intrång i deras
rätt». (Motiv sid. 187. Gränsbestämning.) Oaktat kommitterade således erkände, att
rågångsförrättningar helst borde föregå registerkartas uppgörande, föresloge de emellertid,
att gränserna fastställdes endast för de områden, som ej inginge i tomtindelning. Motivet
för att ej tomtgränserna, d. v. s. de utan tvivel allra viktigaste gränserna, skulle fastlåsas
syntes vara, att detta skulle medföra alltför höga kostnader och orsaka för stor tidsutdräkt
samt att en tomtgränsrevision i samband med fastighetsregistrets upprättande
skulle giva anledning till alldeles för många gränstvister. Det framginge av ovanstående
med full tydlighet, att kommitterade ansåge, att den av dem föreslagna registerkartan,
där gränserna från början endast delvis lagligen fastställts, hade värde uteslutande som
översiktskarta. Under sådana förhållanden vore det emellertid oförklarligt, att kommitterade
ville genom lag fastslå, att registerkartan skulle grundas på triangelmätning, som
väl borde hava till resultat något annat än en översiktskarta. Ense med kommitterade
däri, att registerkartan vore att anse som en ungefärlig bild av fastigheternas lägen,
kunde Lilienberg, Södergren och Cavalli, just på grund härav, ingalunda dela deras

8!)

uppfattning, att ett tvångsforcerande av gränsbestämningarna inom ej tomtindelat område
borde genom lag påbjudas, lika litet som de ansåge, att en triangelmätning borde igångsättas
endast för erhållande av en registerkarta.

§ 8.

Byggnadsnämnden i Borås: Vad anginge frågan om registerkarta syntes det byggnads- Kvmatning bör
nämnden ej vara nödvändigt att sammankoppla denna med fullständig nymätning. Fastig- “öVerhånaiuie
hetsregistret skulle ju avse att redovisa och »individualisera» all stadens jord samt be- “''w**1*1/
stamma viss indelning och beteckning för densamma. Huvudsaken vore enligt motiven bar sådan bär
(sid. 175) att få ett fullständigt och sammanhängande kartverk för undvikande av luckor Små* med
eller dubbelföringar. Härför borde en sammanställd översiktskarta vara fullt tillräcklig, fintligt Mmateoch
att fastighetsregistret kunde uppläggas lika bra med hjälp av en sådan framginge riai.
såväl av betänkandet som av förordningens § 29 angående övergång från översikts- till
registerkarta. För övrigt, vad bleve kommitterades registerkarta i skala 1 : 2000 »eller
något större» (motiven sid. 251) utan byggnader, utan fixpunkter o. d. och utan gränslängder,
annat än en översiktskarta?

Lilienberg och Södergren med instämmande av Cavalli: Vad beträffade registerkartans
lämplighet såsom sådan, torde dess uppgift att tjäna som ett memorandum för vederbörande
att ej glömma bokföra vissa markenheter vara av skäligen underordnad betydelse,
åtminstone vad beträffade de delar av en stad, för vilka tomtindelning fastställts. Tomtindelningskartorna
torde där i regel vara underlag nog. Samt vidare: Då i ett stort
antal städer man redan med en billig komplettering av det befintliga kartmaterialet kunde
åstadkomma goda register, kunde det anses vara ur nationalekonomisk synpunkt felaktigt
att å sådana mätningar utlägga stora summor. Till fullo inseende nyttan av exakta
mätningar för våra städer framhöllo Lilienberg, Södergren och Cavalli, att sådana borde
utföras först i den mån städerna funne dessa önskvärda för utläggandet av nya planer
eller andra administrativa behov och ej igångsättas som motiverade av en register- eller
översiktskartas uppgörande. Säkerligen skulle i åtskilliga ännu icke triangelmätta städer
det nuvarande kartmaterialet lätt och billigt kunna kompletteras till en överskådligare
karta och en äganderätten bättre tryggande urkund, emedan förkomna gränsmärken skulle
med dess hjälp kunna återställas. Dylik av kommitterade kallad »översiktskarta» skulle
också enligt deras förslag kunna för en tid av högst 30 år tillåtas som registerunderlag,
där Kungl. Maj:t givit anstånd med nymätning. Ehuru en del mindre städers kartmaterial
vore ganska underhaltigt, vore det dock högst anmärkningsvärt, att kommitterade
kunnat förorda en så allmän ommätning av Sveriges städer, som de gjort, och under
former, som skulle giva ett så ytterligt klent resultat. Den till minst 2 1/a miljoner kronor
— en alldeles för låg siffra -— uppgående totalutgiften skulle komma att belasta städernas
budgeter, utan att de därav skulle få på långt när den nytta, som varit fallet, om
mätningarne ordnats med speciell sakkunskap om de för städerna speciella förhållanden.

Stadsfullmäktige och magistraten i Strömstad kunde ej gilla förslaget i vad det avsåge
tvånget att för ändamålet upprätta nya kartor, även i det fall att tillförlitliga sådana
funnes. Då kommitterade ginge ut från synpunkten att frånkänna samtliga hittills i stad
upprättade kartverk allt värde, vågade stadsfullmäktige och magistraten hysa motsatt åsikt.

I sådant avseende kunde erinras därom, att för Strömstads vidkommande gällde stadsplaner
med stadsplanekartor och därtill hörande tomtkartor, vilka genom sedermera gjorda

Förslag rörande Fastighetsregister för stad,

kontrollmätningar visat sig i bästa möjliga mån överensstämma med äganderättsförhållandena
å marken. I motsats mot kommitterade hölles fördenskull före, att det kartmaterial,
som sålunda förefunnes, borde kunna läggas till grund för en sådan karta som den ifrågasatta
registerkartan. I juridiskt avseende fylldes ju villkoret för kartans giltighet, om
den utvisade fastighets areal och läge samt storleken av dess gränser. Då befintliga
kartor visat sig uppfylla detta villkor, borde ett sådant kartmateriel godkännas, vadan ny
mätning på sätt kommitterade föreslagit ej torde vara behövlig. Dessutom framhölles, att
för närvarande förelåge ett förslag till upprättande av ny stadsplan för staden, samt att
denna plan, som utfördes med hjälp av de bästa vetenskapliga metoder, vore avsedd att
i möjligaste mån tillvarataga bestående förhållanden. I Strömstad komme således att
inom den närmaste framtiden förefinnas ett kartmateriel, som beträffande det område,
som därav omfattades, vore fullt lämpligt att ligga till grund för en fastighetsbokföring.
Att då ytterligare i avseende å denna del av stadens område betunga staden med dyra
kostnader för en registerkarta kunde icke vara lämpligt eller ens rimligt. En registerkarta
syntes behövlig väsentligast för att förmedla övergången mellan gammal och ny stadsplan
eller tomtindelning, men sedan nya stadsplanen väl vore genomförd å marken, vore stadsplanekartan
den och allenast den, som borde och kunde ligga till grund för stadens fastighetsböcker.
Registerkartan komme då i de delar, varom nu vore fråga, att vara överflödig.
Detta förhållande syntes kommitterade hava förbisett i sin iver att vilja anskaffa
nytt kartmateriel. Ändamålet kunde vinnas med betydligt enklare och framför allt billigare
medel än kommitterade föreslagit, vilket även torde vara förhållandet med kartläggning
av den del av stadens mark, som ej inginge i stadsplanen.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. (lärling: Det syntes vara i hög grad olämpligt, för
att icke säga onödigt, att för städerna i allmänhet och de mindre i synnerhet påtvinga
en triangelmätning, som enbart hade till syfte föreslagna registerkarta, då denna faktiskt
icke bleve någonting annat än en ofullständig översiktskarta. Alldeles säkert funnes i
större delen av våra städer lika gott kartmaterial som ifrågasatta registerkarta, och hos
vederbörande stadsstyrelser funnes en allvarlig strävan att underhålla och förbättra sina
med stora kostnader anskaffade kartor.

Svenska stadsförbundets beredning: Registerkartan torde så anordnad som kommitterade
föreslagit icke med avseende på användbarhet motsvara det betydande arbete och
de stora kostnader, som dess framställande medförde. Den skulle enligt förslaget vara
en slutgiltig laglig karta, så vitt anginge icke tomtindelat område. I vad det rörde kartmaterial,
skulle den här äga vitsord vid äganderättstvister och sålunda tjäna såsom laglig
urkund för återställandet och utstakandet av gränser, i händelse gränsmärkena på marken
skulle bortkomma. Särskilt för sistnämnda syfte måste kartan emellertid anses sakna
egentligt värde. Den upptoge förutom fastigheternas gränser endast vattenområden men
icke topografi och terrängföremål och lämnade alltså i stort sett endast en grafisk bild
av områdets uppdelning i äganderättsenheter. I de fall, då kartan upprättats efter den
grafiska metoden, vore det knappast möjligt att utan ledning av inlagda terrängföremål
återställa ett förkommet gränsmärke, och även där kartan helt. och hållet grundade sig
på triangelmätning, vore den utan egentlig betydelse för bestämmande av gränsernas lägen,
alldenstund varken triangel- och polygonpunkter eller några som helst måttbestämningar
däri upptagits. Det vore nämligen de direkt uppmätta eller efter direkt uppmätning uträknade
måtten, koordinaterna m. m., som fixerade de olika gränsernas verkliga lägen.

Av en karta, som skulle trygga äganderätten, måste man sålunda enligt beredningens
mening fordra, alt den upptoge topografi och terrängföremål, samt, där triaagelmätning
för densamma skett, även fixpunkter och måttbestämningar. Beträffande tomtindelade
områden skulle registerkartan ej föregås av gränsreglering, utan borde sådan enligt kommitterades
åsikt företagas i mån som densamma efter hand kunde erfordras. Jämväl
enligt kommitterades mening bleve alltså registerkartan utan värde såsom rättsgrundande
urkund för det tomtindelade området. Med hänsyn till nu framställda anmärkning tvekade
beredningen ej att påstå, att registerkartan i själva verket ej torde fylla sin närmaste
uppgift såsom underlag för fastighetsregistret väsentligen bättre än en översiktskarta. Ä
andra sidan syntes det icke lida tvivel om, att den på ett föga tillfredsställande sätt fyllde
de övriga behov, som genom dess upprättande borde tillgodoses. Saknaden av terrängföremål,
fixpunkter och måttbestämningar liksom bristen på nivåkurvor gjorde den så gott
som värdelös för stadsplane- och byggnadsväsende!. Dess betydelse för städernas kommunala
och administrativa angelägenheter vore sålunda ringa.

Konungens hefallningshavande i Gottlands län funne de anmärkningar, vilka av svenska
stadsförbundets beredning sålunda framställts, befogade.

Svenska kommunaltekniska föreningen: (Jämför härmed yttrande av Lilienberg, Södergren
och Cavalli å sid. 88 här ovan!) Kommitterade hade föreslagit, att våra städer för
upprättandet av registerkartor inom den närmaste tiden skulle triangelmätas av därtill
förordnade lantmätare. Emellertid torde någon triangelmätning uteslutande för sådant
ändamål icke böra ifrågasättas, då registerkartan måste anses äga värde huvudsakligen
som översiktskarta. Att även kommitterade ansett, att dess värde läge just häri, funne
man tydligt av förslagets motivering. Av densamma framginge nämligen, att kommitterade
funnit det vara önskvärt, att i samband med mätningarna sådana gränsbestämningar företoges,
att alla gränser bleve en gång för alla lagligen fastslagna. Man måste ock giva
dem rätt däri, då de säga, att en registerkarta utan fastställda gränser ej vore av den
betydelse, att den kunde »bereda fastighetsägarne trygghet mot intrång i deras rätt» (motiv
sid. 187. Gränsbestämning). Oaktat kommitterade således framhölle, att rågångsförrättningar
helst borde föregå registerkartans uppgörande, tvekade de ej att föreslå, att gränserna
skulle fastställas endast för de områden, som ej inginge i tomtindelning. Motivet
för att ej tomtgränserna, d. v. s. de utan tvivel allra viktigaste gränserna, skulle fastlåsas,
syntes vara, alt detta skulle medföra allt för höga kostnader och orsaka för stor tidsutdräkt,
samt att en tomtgränsrevision i samband med fastighetsregistrets upprättande skulle
giva anledning till alldeles för många gränstvister. Det framginge således av ovanstående,
att kommitterade ansåge, att den av dem föreslagna registerkartan, där gränserna från
början endast delvis lagligen fastställts, hade värde företrädesvis som översiktskarta. Under
sådana förhållanden finge det emellertid anses mindre motiverat, att kommitterade ville
genom lag fastslå, att registerkartan skulle grundas på triangelmätning. Att kartmaterialet
i en stor del svenska städer vore mycket ofullständigt och ävenledes här och där synnerligen
otillfredsställande i anseende till noggrannhet med mera kunde villigt erkännas,
och föreningen vore den första som önskade, att nya kartverk, grundade på rationella
mätningsmetoder, snarast möjligt måtte upprättas över städerna. Dock ville föreningen
bestämt fasthålla vid den synpunkten, att dyrbara triangelmätningar ej borde igångsättas,
såvida ej verkligt behov i sådant hänseende förelåge. Man måste naturligtvis i första
hand tillse, att de stora summor, som nymätningen av en stad slukade, användes på så

sätt, att staden finge verklig valuta för de nedlagda kostnaderna. Vid upprättandet av en
karta måste man naturligtvis först göra sig noga reda för, vartill kartan vore avsedd att användas,
ty sättet, på vilket en mätning gjordes och en karta upprättades, bleve helt och
hållet beroende på dess blivande uppgift. Stora krav i tekniskt, socialt och estetiskt
hänseende samt det som en följd härav ökade markvärdet hade varit faktorer, som alla
bidragit till att skapa behov av goda, tillförlitliga kartor i varjehanda skalor över städerna.
Sålunda behövdes numera åtminstone i våra större och medelstora städer kartor för en
mångfald olika ändamål. Förutom kartor i större skalor för säkerställande av äganderätten
behövdes översiktskartor, stadsplanekartor, kartor för varjehanda tekniska ändamål,
höjdkartor med mera. Av lätt insedda skäl borde man naturligtvis ej upprätta varje karta
så att säga för sig, utan från början framställa en grundkarta, från vilken sedermera
genom kopiering, förminskning etc. de olika kartorna kunde framställas. Som följd härav
borde den slutliga registerkartan utgöra ett utdrag från stadens grundkarta. Att upprätta
en grundkarta, som fyllde alla nämnda behov, hade visat sig vara hart när omöjligt med
de mätningsmetoder, som sedan gammalt och allt fortfarande i största utsträckning användes
här i landet. Först genom införandet av triangelmätning, där kartan vilade så
att säga på oföränderliga mått, hade man fått möjlighet att genom en enda lämpligt
planerad och utförd mätning skaffa sig ett kartmaterial, användbart för alla rimliga
ändamål.

Edv. A Sjögreen och Ivar Wendt i Malmö: Enligt uppgifter från stadsingenjören
skulle för Malmö kostnaden för nymätningarna uppgå till den avsevärda summan av
150,000 å 200,000 kronor. Om för denna summa ett verkligen gott kartmaterial hade
erhållits, kunde måhända det utlagda beloppet anses vara väl använt. Nu förefölle det
emellertid, som om föga vore vunnet med hela mätningen, såvida ej samtidigt ett helt
annat kartverk upplades, än det som i förslaget angåves. Registerkartans uppgift att för
ögonen fullt utvisa, att all jord bleve registrerad, tycktes kunna fyllas genom en långt
enklare åstadkommen karta, i allmänhet grundad på i städerna redan befintligt material.
På registerkartan borde man emellertid dessutom kunna ställa den fordran, att den skulle
utgöra den lagliga urkunden för bestämmandet av gränser, om gränsmärken förkommit.
Härtill måste man emellertid genom den begränsning, § 12 föreskreve, anse kartan fullständigt
olämplig. För erhållande av en bestående gränsbestämning enligt triangelmätningsmetoden
erfordrades nämligen, att på kartan angåves alla brytpunkters koordinater
i förhållande till triangelnätet. Det föreslagna, dyrbara kartverket kunde sålunda näppeligen
trygga äganderätten, lika litet som det kunde tjäna till underlag för stadsplanearbetet,
enär ingen markbeteckning, inga byggnader och inga nivåkurvor finge på kartorna
inläggas. Om städerna under sådana förhållanden erhölle en mot utgiften svarande valuta,
förefölle minst sagt tvivelaktigt. Likaså vore det svårt utleta, vilka övriga ändamål kommittén
avsåge, då den uppgåve, att mätningarna skulle bliva till synnerlig nytta jämväl
för åtskilliga andra ändamål.

Byggnadsnämnden i Malmö med instämmande av stadsfullmäktige och magistraten i
samma stad: På grunder, som stadsingenjören A. Nilsson i sitt utlåtande närmare framhållit,
ansåge sig byggnadsnämnden kunna ifrågasätta, huruvida en karta av sådan beskaffenhet
som den föreskrivna registerkartan komme att främja det praktiska ändamål,
som därmed avsåges, i sådan grad, att gagnet av en dylik karta tillnärmelsevis motsvarade
de med dennas upprättande förenade dryga kostnader, vilka, så vitt Malmö stad vidkomme,

av stadsingenjören beräknats uppgå till 150,000 å 200,000 kronor. Byggnadsnämnden
förmenade, att talande skäl förelåge för stadsingenjörens uppfattning, att en översiktskarta,
som upptoge en så fullständig bild som möjligt av stadsområdet med angivande av de
särskilda fastigheternas läge samt bebyggda och obebyggda delar av desamma, vilken karta
kunde, i den mån den ej redan funnes, anskaffas för en jämförelsevis ringa kostnad,
skulle bliva tillfyllest. Denna översiktskarta komme alt utvisa varje fastighets läge. För
erhållande av närmare upplysningar om fastigheterna skulle man vara hänvisad till specialkartor.
Över flertalet fastigheter i städerna torde kartor finnas att tillgå; och vad
äldre kartor och urkunder anginge, skulle säkerligen i många fall sådana kunna ställas
till förfogande från vederbörande lantmäterikontor eller lantmäteristyrelsen. Med tillhjälp
av detta redan förefintliga kartmaterial skulle så efter hand göras de utredningar, som
för fastighetsregistrets jämnsides därmed pågående uppläggande erfordrades. I de fall,
där nödigt och tillförlitligt material ej annorledes stode att erhålla, finge man genom
gränsbestämningar och tomtmätningar etc. förskaffa sig sådant. Med det sålunda angivna
tillvägagångssättet för beredande av underlag för fastighetsregistreringen torde detta kunna
i flertalet större städer åstadkommas utan anlitande av särskilt tillkallade förrättningsmän.

Konungens
karta av sådan beskaffenhet som den föreslagna registerkartan skulle komma att främja
det praktiska ändamål, som därmed avsåges, i sådan grad, att gagnet av en dylik karta
tillnärmelsevis motsvarade de kostnader, som vore förenade med densammas upprättande,
åtminstone i de större städerna. Så hade t. ex. stadsingenjören i Malmö uträknat, att
upprättandet av en dylik karta för Malmö stad skulle komma att draga en kostnad av
150,000 ä 200,000 kronor. Konungens befallningshavande delade den av byggnadsnämnden
i Malmö uttalade meningen, att det i Malmö stad och säkerligen även å många andra
orter skulle vara tillfyllest med en översiktskarta, som upptoge en så fullständig bild som
möjligt av stadsområdet med angivande av de särskilda fastigheternas läge samt bebyggda
och obebyggda delar av desamma, vilken karta kunde, i den mån den ej redan funnes,
anskaffas för en jämförelsevis ringa kostnad. För erhållande av närmare upplysningar opi
fastigheterna skulle man vara hänvisad till specialkartor. I de fall, där nödigt och tillförligt
material ej annorledes stode att vinna, finge man genom gränsbestämningar och
tomtmätningar etc. förskaffa sig sådant.

Byggnadsnämnden i Borås: Att en sådan karta skulle vara den lagliga äganderättsurkunden
förefölle märkvärdigt, då den ej medgåve exakt utsättning av ett försvunnet
gränsmärke; och dess betydelse för andra stadens behov, som kommitterade även framhölle,
vore mera än tvivelaktig. Naturligtvis borde det hava en viss betydelse, att fastighetsregistret
lämnade exakt uppgift om fastighetens areal, gränser o. d., men borde väl
sådana lika bra kunna införas efter hand som nymätning skedde i likhet med vad kommitterade
föreslagit för »tomterna», där jorden ju hade ännu större värde. Förslagets
föreskrifter om tvångsnymätning syntes böra utgå.

Magistraten och stadsfullmäktige i Mariestad: År 1794 verkställdes efter vederbörligt
förordnande av lantmätaren M. Tidén avmätning och delning av stadens skog emellan
stadens tomtägare. Därvid erhöll var tomt sin lott i skogsmarken, vilka lotter fingo en
mycket långsträckt form. Sammanlagda arealen utgjorde 993 tunnland, oberäknade en
hel del »ersättningslotter» och »områden för stadens gemensamma nyttjande» ävensom
ett antal »odalägor» och andra ägor, som jämväl uppmättes och kartlades. Enligt proto -

kollet vid förrättningen nedsattes »riktiga skiljestenar i varje lina». Skogslotterna hade
under en lång följd av år gått i köp man och man emellan samt lagfarits under benämningarna
skogsmarken eller skogslotten till den eller den tomten, vanligen med tillägg:
»å skogskartan antecknad under det ena eller andra numret». År 1801 företogs av
lantmätaren Joh. Rådberg efter vederbörligt förordnande avmätning och kartläggning av
ängen Sunnevad »enligt tomtägarnes beslut den 30 augusti 1800». Genom förrättningen
bestämdes gränserna för de särskilda tomternas andelar under benämningarne ängar och
äekror. Hela arealen utgjorde 306 tunnland, och de särskilda ägolotterna växlade i storlek
mellan tolv kappland och något över sex tunnland. Lagfart hade under årens lopp
meddelats å lotterna under benämningarne »ängen eller äckran till den eller den tomten».
Efter vederbörligt förordnande företog förste lantmätaren H. Rosén år 1861 uppmätning
och kartläggning av all stadens jord utom stadens skogar med odalägorna samt jordägan
Sunnevad. Densamma vore upptagen å kartan under 588 ägofigurer. En del av denna
jord tillhörde självständiga lägenheter, men en del var anslagen till tomterna såsom kålgårdar,
åkrar och ängar. De till tomterna hörande ägolotterna hade, även sedan de
skilts från tomterna, lagfarits under benämningarne »kålgård till, åker till eller äng till
den eller den tomten», dock utan angivande av, vilken eller vilka ägofigurer å kartan,
som motsvarade denna beteckning. I mätningsprotokollet funnes ej heller angivet, såsom
vid de båda förra mätningarna, till vilken tomt varje figur hörde, utan endast innehavarne
av ägoområdena voro antecknade. För att få kännedom om, vilka ägoområden, som hördetill
en sålunda lagfaren kålgård, åker eller äng, måste man genomgå lagfartsprotokollen,
tills man hunne tillbaka till den, som vid förrättningen var antecknad som innehavare;
och även då kunde man stundom stanna i ovisshet, enär en person kunde vid förrättningen
vara ägare till flera kålgårdar, åkrar eller ängar. En del av dessa ägoområden hade
under senare åren uppgått i nybildade tomter. Med undantag av de tomter, som funnos
vid tiden för sistnämnda förrättningar, vore all inom stadens gränser befintlig jord upptagen
vid någon av ifrågavarande tre lantmäteriförrättningar. De avsöndringar, som till
mycket stort antal under de senare åren ägt rum, hänvisade alltid till någon av nämnda
förrättningar; och man kunde således med visst fog påstå, att ett fast underlag för fastighetsbokföringen
i Mariestad redan funnes. Med hänsyn till förhållandena i Mariestad uttalade
magistraten den bestämda uppfattningen, att föreskriften om ovillkorligt upprättande,
i varje fall inom trettio år, av registerkarta vore alltför sträng. Det skulle med föranledande
av stadgarna i §§ 7 och 13 i lagförslaget föranleda, att gränserna icke blott för
största delen av de ägoområden, som funnes utlagda i ovannämnda tre lantmäteriförrättningar,
utan jämväl för de under senare åren i mycket stort antal gjorda avsöndringarna
skulle i laga ordning bestämmas. Kostnaderna härför, som komme att till stor del drabba
jordägarna, skulle bliva rätt betungande för de många, som endast innehade små lotter.
Nyttan skulle i de flesta fall bliva ringa. Jorden, särskilt de stora skogslotterna, hade
ej sådant värde, att en sådan allmän gränsreglering vore motiverad. Rådhusrätten fordrade
för lagfart, att nya avsöndringar skulle vara lagda å karta, vilken i regel upprättades
av stadsingenjören. Därest behov av gränsernas uppgående förefunnes, begärdes förordnande
av lantmätare, och för en del av stadens jordområden hade nyligen gränserna i
laga ordning bestämts. Magistraten ansåge således det vara tillfyllest, om det föreskreves,
att översiktskarta med därtill hörande handlingar skulle upprättas.

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län finner vad magisiraten i Mariestad
sålunda anfört förtjäna synnerlig uppmärksamhet.

Stadsingenjören i Karlskrona H. 0. Segerberg: Kartan skulle i stort sett endast
utgöra en grafisk framställning av fastigheternas gränser. Kostnaderna för åstadkommande
av denna karta bleve dock för städerna mycket betungande. Enligt uppgifter från t. ex.
Malmö skulle kostnaderna för denna stad komma på cirka 150,000 å 200,000 kr. För
Karlskrona skulle enligt kommitterades beräkningsgrunder kostnaden bliva cirka kr. 15,000,
vilken siffra finge anses som ytterst approximativ, och funnes ej någon garanti i betraktande
av de lokala förhållandena, att kostnaden ej skulle bliva många gånger om denna
summa. Då dessutom registerkartans uppgift att utvisa, att all jord bleve registrerad,
torde kunna åstadkommas genom en på enklare sätt åstadkommen karta, grundad på i
städerna redan befintligt material, samt då den ej kunde utgöra den lagliga urkunden för
bestämmande av gränser, om gränsmärken förkommit — för erhållande av en bestående
gränsbestämning enligt triangelmätningsmetoden erfordrades nämligen, att på kartan angåves
alla brytpunkters koordinater i förhållande till triangelnätet, och finge dylika koordinater
enligt kommitterades förslag ej å kartan förekomma — samt då vidare bland annat
kartan ej torde kunna tjäna till underlag för ett stadsplanearbete, enär ingen beteckning
av mark, inga byggnader och inga höjdsiffror eller nivåkurvor finge inläggas på densamma,
så förefölle det tvivelaktigt, huruvida städerna erhölle tillräcklig valuta för kostnaderna.

Byggnadsnämnden i Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
i samma stad samt Konungens befallningshavande i Jämtlands län: Den nytta städerna finge
av en registerkarta, utförd på det sätt kommitterade föreslagit, torde bliva mycket ringa.
Värdet av en dylik karta, vilken endast komme att lämna en grafisk bild av fastigheternas
gränser, ansåge kommitterade bestå dels i att den, såsom underlag för upprättande
av jordregistret, skulle tydligt uppvisa, att all den jord, som lydde under städerna, blivit
registrerad, dels ock i, att — såvida icke alla fastigheter redan blivit genom lagliga rågångsförrättningar
till sina gränser bestämda — sådana rågångsförrättningar i samband
med kartans upprättande skulle äga rum, innan registret upplades. Dessutom syntes
framgå av kommitterades motivering, att registerkartan skulle komma att tjäna som laglig
urkund för återställande av. fastigheters gränser, därest gränsmärkena av en eller annan
anledning blivit utplånade. Men för att en karta skulle för sistnämnda ändamål vara användbar
en lång tid framåt fordrades ovillkorligen, att en fastighets gränser eller åtminstone
dess gränspunkter skulle vara angivna medelst noggrant uppmätta koordinater till i närheten
av fastigheten befintliga, å kartan angivna, orubbliga fixpunkter. Då emellertid registerkartan
icke finge upptaga sådana fixpunkter och mått, torde dess betydelse uti ifrågavarande
hänseende bliva synnerligen problematiskt; och då tillika registerkartan icke heller
finge vara en topografisk karta, som på något sätt angåve landskapets höjdförhållanden,
torde den bliva lika oduglig såsom underlag för uppgörande av en eventuell utvidgning
av stadsplanen över området.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västervik: Kartan skulle endast upptaga olika
fastigheters gränser och alltså inga byggnader, inga terrängbeteckningar, inga höjdkurvor
samt vidare inga triangel- eller polygonpunkter eller måttbestämningar av något slag.
Denna karta ansåge kommitterade skulle utgöra en slutgiltig laglig karta, vilken skulle
tjäna som underlag för fastighetsregistret. Av kommitterades förslag framginge, att
kartan skulle tjäna som laglig urkund för återställandet och utstakandet av gränser i

händelse att gränsmärkena på marken skulle försvinna. Huru återställandet av ett förkommet
gränsmärke på dess ursprungliga plats skulle kunna försiggå med stöd av en
dylik karta, läte sig svårligen tänkas, då såväl en fast utgångspunkt som även alla måttbestämningar
saknades. Registerkartan, i den form den föreslagits, måste för tryggandet
av äganderätten inom städerna anses nästan värdelös. Något praktiskt värde såsom underlag
eller grund för upprättandet av stadsplan saknade den även, då ju ingen terrängbeteckning,
inga höjdkurvor eller dylikt funnes angivna. Då upprättandet av en dylik karta
skulle komma att kräva högst betydande kostnader, men dess nytta skulle bliva ringa
eller ingen, torde med tydlighet framgå, att bestämmelserna angående registerkarta behövdp
i väsentlig mån omarbetas.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindéberg och Kornell: Att triangulering med detaljmätning
av städerna vore önskvärd, därom torde de flesta vara ense, men att med lagen
till hjälp tvinga städerna därtill inom en mycket kort tid funno Lindeberg och Kornell
olämpligt och orätt.

Murile ep al nämnden och municip alstämman i Arlöv: Det syntes, om om sättet för registerkartors
upprättande ej funnit sin rätta lösning, då det angivna förfaringssättet med
all sannolikhet skulle komma att ställa sig för dyrt i utförandet och ändock besitta den
bristen att ej samtidigt utgöra ett lagligt underlag för bestämmande av ägogräns, därest
på marken utsatta gränsmärken på ett eller annat sätt förkommit. Ej heller kunde registerkartan
läggas till grund för upprättandet av stadsplan, då inga byggnader, markbeteckningar
eller nivåkurvor finge på densamma inläggas.

Byggnadsnämnden i Ängelholm med instämmanden av stadsfullmäktige, magistraten
och drätselkammaren därstädes: Den föreslagna registerkartan, som icke skulle upptaga
annat än fastighetens yttergränser och ej ens med siffror angiva de särskilda sidornas
längder, komme icke att på ett betryggande sätt säkerställa äganderättsförhållandena.

Konungens befallningshavande i Örebro län ansåg, att de föreslagna bestämmelserna
rörande registerkartan borde undergå förnyad prövning, så att den dyrbara kartan bleve
i stånd att uppfylla en del framställda anspråk, varjämte sättet för dess upprättande i
viss mån borde förenklas.

Magistraten i Karlshamn: Förslagets bestämmelser angående registerkartor behövde
i åtskilliga avseenden omarbetas för att bättre betrygga den enskilda äganderätten och
göra kartornas anskaffande billigare.

Jämför i detta sammanhang innehållet i vid § 3 anmärkta utlåtanden.

Stadsingenjören i Norrköping John E. Pettersson med instämmande av byggnadsnämnden
därstädes: Att granskning av uppgjorda förslag till triangelmätningar borde äga rum
vore synnerligen önskvärt, men borde dock sådan ej utföras av lantmäteristyrelsen utan
av en på lämpligt sätt sammansatt granskningsnämnd.

Drätselkammaren i Borås: Här föreskreves, att även om triangelmätningskartor funnes
att tillgå, det ankomme på lantmäteristyrelsen, huruvida den verkställda triangelmätningen
finge läggas till grund för registerkartan eller nymätning skulle ske. Ehuruväl sannolikhet
förefunnes, att styrelsen, vad Borås beträffade, skulle godtaga en redan gjord triangelmätning,
ansåge drätselkammaren likväl olämpligt, att lantmäteristyrelsen skulle vara befogad
fatta ett motsatt beslut. En nymätning skulle enligt uträkning, grundad på kommit -

terades egen beräkning, draga en kostnad av ej mindre än omkring 50,000 kronor, och
alltså förelåge åtminstone möjligheten att, om nu berörda bestämmelse bleve lag, Borås
kunde tillskyndas en utgift på sistnämnda höga belopp utan någon som helst nytta.

§ 9.

Stadsfullmäktige och magistraten i Falköping: Medgivandet i § 9 om användning av
den grafiska metoden grundades därpå, att den ansåges medföra en mindre kostnad än
siffermetoden. Kostnadsfrågan torde emellertid, i synnerhet när fråga vore om mindre
samhällen, vilkas områden blivit genom stora byggnadstomter jämförelsevis vidsträckta,
förtjäna större avseende vid valet av mätningsmetod, än kommitterade syntes vilja tillerkänna
den. Ett sådant samhälle med i förhållande till folkmängden stor jordyta vore
Falköping. Dess byggnadsnämnd föreslog år 19Ö4, att stadens reglerade område skulle
uppmätas efter triangelmetoden; men förslaget föll på grund av de med mätningen förenade
betydande utgifterna. Enligt den sedan några årtionden gällande byggnadsstadgan
för rikets städer skulle stadsplan vara noggrannt utlagd på karta och hos byggnadsnämnden
förvaras stadskarta, på vilken jämväl de särskilda tomterna vore utlagda. Visserligen
funnes städer, där stadsplanekartorna icke uppgjorts av lantmätare eller där icke någon
fastställd tomtindelning funnes; men i många fall vore förhållandena i dessa avseenden
fullt tillfredsställande och hade, särskilt under senare tider, mätningarna verkställts avmän
med tillräcklig kompetens, så att de redan befintliga kartorna borde kunna läggas
till grund för registerkartan. Stadsfullmäktige finge därföre, ehuru erkännande siffermetodens
stora förtjänster, föreslå, att redan förefintliga kartor finge, där de upprättats avkompetenta
personer, i högre grad, än kommitterades förslag syntes medgiva, läggas till
grund vid uppgörandet av registerkartan.

Stadsfullmäktige och magistraten i Sigtuna anförde, att förslaget, därest det bleve
lag, skulle för städer av Sigtunas ringa folkmängd medföra särdeles betungande kostnader
utan motsvarande nytta för staden eller dess invånare. Av motiveringen till förslaget
(sid. 241) framginge, att de kommitterade tänkt sig, att köpingar och municipalsamhällen
med mindre än 800 invånare under inga omständigheter skulle beröras av lagen, och
att av sådana samhällen med mer än 800 invånare endast omkring hälften skulle beröras
av densamma. 1 Sigtuna med dess 658 invånare liksom i en del andra smärre städer
med under eller obetydligt över 1,000 invånare torde på grund av avskilt läge, dåliga
kommunikationer och andra förhållanden en väsentligt mindre byggnadsverksamhet nu vara
och under en längre framtid förbliva rådande än i flertalet köpingar och municipalsamhällen,
vilka i regel befunne sig i raskt uppsving. Nu syntes det visserligen för stadsfullmäktige
och magistraten vara uppenbart, att Sigtuna och andra smärre städer väl icke
kunde helt befrias från upprättande av fastighetsregister och därmed förbunden registerkarta,
på sniken senare största delen av kostnaderna enligt förslaget folie. Däremot ville
stadsfullmäktige och magistraten sätta i fråga, om icke de betungande kostnaderna för de
smärre städerna skulle kunna nedbringas antingen genom större bidrag från statens sida eller
— vilket syntes stadsfullmäktige och magistraten lämpligast och lättast att genomföra —
genom sådan ändring av förslaget, att smärre städer skulle äga rätt att vid registerkartans
upprättande använda den billigare grafiska metoden för hela den del av stadens område,
vilken icke inginge i tomtindelning. Därest sådan ändring icke kunde vidtagas, uttalades
som ett bestämt önskemål, att i alla händelser, på ett eller annat sätt, små och

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

fattiga städer måtte bliva befriade från en väsentlig del av de orimligt betungande kostnader,
varmed förslaget vore förenat och vilka för sådana städer omöjligen kunde sägas
medföra någon större nytta.

Konungens befallningshavande i Örebro län: I likhet med kommitterade ansåge Konungens
befallningshavande, att ifrågavarande karta skulle i regel grundas på mätning efter
siffermetoden, för att kartan skulle bliva så tillförlitlig den kunde bliva. De av kommitterade
medgivna möjligheterna, att mätning i vissa fall skulle kunna ske på gamla sättet
och karta, upprättas efter grafisk mätning, syntes icke böra få så vidsträckt tillämpning
som föreslagits, enär stora olägenheter måste uppstå genom användande av de två olika
metoderna. De undantag, som enligt Konungens befallningshavandes förmenande allenast
borde medgivas, avsåge de fall, där den trigonometriska mätningen skulle på grund av
husbyggnader och dylikt föranleda vidlyftiga och dyrbara anstalter för mätningens verkställande,
vilket skulle inträffa, om man fordrade, att tomterna inom byggda kvarter skulle
trigonometriskt mätas. I detta fall torde en trigonometrisk mätning av kvarteren vara
tillräckligt betryggande, i synnerhet som största hänsyn inom kvarteren måste tagas till
vad som av en tomtägare innehafts och hävdats.

§ 12.

Jämför utlåtanden vid §§ 3 och 8.

Magistraten i Göteborg samt rådmannen Molin i särskild mening i rådstuvurätten
ifrågasätta, om icke registerkartan kunde givas ett sådant fullständigare och fylligare innehåll,
att densamma även kunde såsom sådan bliva t ill omedelbart gagn på de många
andra områden, där en karta över stadsområdet eller del därav utgjorde underlag för
arbetet. Det förefölle, som om detta skulle vara mera ekonomiskt och även mera betryggande
än om nya mätningar, undersökningar och kartläggningar skulle bliva behövliga,
då fråga uppkomme t. ex. om stadsplan, tomtindelning eller annat dylikt. På motsvarande
sätt torde även fastighetsregistret böra fullständigas.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lysekil: Åtminstone triangel- och polygonpunkter
borde få utsättas å kartan, enär sådant icke kunde vålla något hinder i fråga om kartans
komplettering, utan tvärtom borde underlätta sådan komplettering.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att enligt kommitterades förslag
å registerkartan triangel- och polygonpunkter icke skola inläggas, vilket emellertid torde
vara nödvändigt för kartans hållande ä jour med timade förändringar.

Stadsingenjörerna i Uddevalla Lindeberg och Kornell: Den som underlag för registret
föreslagna registerkartan saknade allt värde som laglig urkund för säkerställandet av ägogränser,
då det vore förbjudet att å densamma upptaga fixpunkter, mätlinjer och andra
topografiska föremål. Såsom underlag för uppgörande av stadsplan och andra konimunaltekniska
arbeten hade den om möjligt ännu mindre värde.

Stadsingenjören i Norrköping John E Pettersson •'' Då ingå - byggnader och andra
terrängföremål skulle utmärkas å kartan, bleve det erhållna kartmaterialet av synnerligen
ofullständig natur.

Byråchefen Hamrin funne sig böra erinra därom, att, med hänsyn bland annat till att förut
befintlig karta under vissa fall även enligt kommitterades förslag skulle få användas, föreskriften,
att byggnader och vid tillämpning av siffermetod bestämda punkter och mått ej
finge upptagas å registerkartan borde såsom mindre lycklig och ägnad att försvåra insättande
å kartan av timade förändringar utgå. A andra sidan finge framhållas, att hinder

givetvis icke mötte att, där sådant till besparing av kostnader ansåges lämpligt, samtidigt
med att mätning verkställdes för upprättandet av registerkarta, uppmäta jämväl sådana
föremål och skiljaktigheter, som man hade behov av att känna för andra ändamål, men
som för registerverket saknade betydelse och som därför icke heller utan urskillning borde
utmärkas å det exemplar av kartan, vilket skulle användas för registret. Hamrin anmärkte
tillika, att förste lantmätaren i Södermanlands län i anledning av 12 § erinrat, att förrättningsmannen
borde äga att bestämma, huruvida större och viktigare byggnader borde
såsom fasta märken och för vinnande av större åskådlighet utsättas å kartan.

Svenska teknolog föreningen ville framhålla vikten av att, för den händelse städerna
måste underkasta sig kostnaderna för de föreslagna mätningsarbetena, resultatet av samma
arbeten, kartorna, bleve för städerna till verklig nytta icke blott ur mätnings- och registrerings-
utan även ur andra synpunkter. Detta bleve icke fallet, om registerkartorna upprättades
på sätt kommitterade föreslagit. I rent administrativa frågor torde en dylik karta
sakna något större värde, om principiellt från densamma uteslötes varje beteckning å naturföremål
eller byggnader. Och sin egentliga uppgift torde kartan likaledes komma att i
väsentlig grad förfela, om å densamma ej finge utsättas vid mätning efter siffermetoden
bestämda punkter och mått. En karta, som upprättats efter mätningar enligt siffermetoden,
men å vilken alla siffror och måttbestämningar uteslutits, vore och bleve likvärdig
med en efter grafisk mätning upprättad karta. Det företräde den hade framför en på
grafisk väg åstadkommen karta vore tämligen illusoriskt, om den icke upptoge några fixpunkter
eller terrängföremål. Missvisande vore det under sådana förhållanden att påstå,
att en sådan karta hade något avsevärt större värde än en på grafisk väg åstadkommen
karta. Det vore oriktigt att, då kostnaderna i varje fall bleve så störa, låta kostnadsfrågan
spela en så avgörande roll, som kommitterade gjort. Skillnaden medan kostnaderna
för upprättande av en karta med eller utan terrängföremål, byggnader och måttuppgifter
vore dock ej så stor, att icke kartorna borde upprättas på ett sätt, som gjorde dem först
och främst dugliga för sitt egenlliga ändamål och vidare användbara för åtskilliga andra
uppgifter. Medgivas måste visserligen, att kartorna härigenom komme att belastas mer
än vad enligt förslaget vore fallet; viktigast syntes dock vara, att städerna för sina dryga
omkostnader erhölle en i alla avseenden duglig karta. Föreningen ansåge, att en registerkarta,
som vore grundad på mätningar efter siffermetoden, skulle upptaga icke blott fasta
terrängföremål, som kunde tjäna till ledning för en noggrann orientering, utan även alla
triangel-, polygon- och andra fixpunkter jämte erforderliga måttbestämningar; och kunde
denna karta för att även tillgodose andra än registreringsändamål i de flesta fall jämväl
vara försedd med nivåkurvor. Vore registerkarta icke grundad på triangelmätning, vore
behovet av fasta terrängföremåls angivande å densamma så mycket större, som det med
ledning av densamma eljest i många fall vore omöjligt att med tillräcklig noggrannhet
bestämma en tomts eller annan ägofigurs gränser på marken.

Konungens befallningshavande i Örebro län kunde icke dela kommitterades uppfattning
om förbud att å kartan upptaga beteckningar av byggnader eller topografiska föremål.
Kartans betydelse för samhället syntes i ekonomiskt och praktiskt hänseende genom ett
dylikt förbud bliva alltför inskränkt.

Byggnadsnämnden i Vara med instämmande av kommunalstämman och kommunalnämnden
därstädes: Registerkartan skulle erhålla ett betydligt större värde, därest å densamma
inlades byggnader och övriga fasta märken.

100

Drätselkammaren i Borås trodde ej, att dessa bestämmelser i tillämpningen skulle
visa sig fullt lyckliga. Väl vore sant, att registerkartan borde vara så överskådlig som
möjligt, och ingen torde vilja bestrida önskvärdheten av att prisfrågan beaktades, men
näppeligen äventyrades överskådligheten, om de mått, som genom mätningen framkommit,
utsattes på kartan, och kostnaden finge ej så träda i förgrunden, att man för att inskränka
utgifterna underläte att göra kartan så fullständig, som erfordrades. Drätselkammaren
ansåge att, om registerkartan skulle kunna fylla sin uppgift, å den borde utsättas triangelmätningens
resultat, ehuru kostnaderna därigenom ökades.

Stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad: Med den anordning, som för registerkartan
föreskrivits, torde denna karta icke, såsom i förslaget avsetts, kunna äga vitsord
vid äganderättstvister eller för återställandet och utstakandet av gränser, d& kartan varken
upptoge terrängföremål eller, där kartan grundade sig på triangelmätning, några fixpunkter
och måttbestämningar. Registerkartan syntes sålunda icke, så anordnad som kommitterade
föreslagit, trygga den enskilda äganderätten i erforderlig grad och ej heller i avseende
å dess användbarhet för de övriga behov, den avsett att tillgodose, motsvara det
betydande arbete och de stora kostnader, som nedlagts å densamma.

Magistraten och stadsfullmäktige i Filipstad ifrågasätter, huruvida registerkartan med
sitt ofullständiga innehåll komme att fylla sin uppgift att utgöra säker grundval för tryggande
av äganderätten och lämna valuta för de ytterst dryga kostnader, som för dess
upprättande torde komma att betingas.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Växjö: Lagförslaget kunde icke genom sina
föreskrifter angående registerkartor trygga den enskilda äganderätten i nämnvärd grad.

Lilienberg och Södergren med instämmande av Cavalli: Registerkartan, sådan den
föreslagits, skulle, änskönt den grundades på triangelmätning, bliva ett synnerligen magert
resultat av de dyrbara mätningarne, då den varken skulle upptaga topografi och terrängföremål
eller några som helst mått vare sig på gränser eller till triangel- och andra fixpunkter,
och skulle således vara fullkomligt oduglig för t. ex. stadsplane-, tomtindelningsoch
andra arbeten, för vilka kartmaterial fordrades. Men därtill gjorde ofullständigheten
kartan hart när oduglig även som registerkarta. Då den saknade såväl mått som konnekteringsmöjligheter
till befintliga föremål, hade den ju icke någon nämnvärd betydelse för
bestämmandet eller återställandet av ett förkommet gränsmärke och vore således utan
värde såsom norm för tryggandet av jordäganderätten inom städerna. Ej heller skulle
en dylik ofullständig karta vara ägnad att giva åt registret den åskådlighet, som lagberedningen
i sin skrivelse framhållit som ett viktigt önskemål, emedan man för att göra sig
en klar föreställning om en fastighets läge och karaktäristiska egenskaper måste se dess
gränser i förhållande till terrängföremål och byggnader.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Värdet av registerkartan
syntes ingalunda motsvara de därför erforderliga stora kostnaderna.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Malmö samt magistraten i Ystad framhöllo,
att lagförslaget genom vissa bestämmelser angående registerkartor ej tryggade den enskilda
äganderätten i erforderlig grad; ej heller tycktes dessa kartor lämna ett mot anskaffningskostnaden
i värde svarande material.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. Garling: Registerkartans uppgift att vara översiktskarta
för att registerföraren icke skulle tappa bort ett jordstycke vore av underordnad
betydelse, och dess andra uppgift, att framtvinga ännu icke verkställda rågångsförrättningar,

101

måste anses olämplig, ty äldre fastigheter hade i regel sina gränser fixerade, och genom
avstyckningar nybildade gränsbestämdes undan för undan för lagfarts- och byggnadsändamål
med mera. Kartans viktigaste uppgift att vara laglig urkund för återställande av
bortkomna gränsmärken bleve illusorisk; ty vore den upprättad efter grafisk metod, kunde
den icke bliva bättre än redan befintliga grafiska kartor, och vore kartan helt grundad på
triangelmätning och i övrigt sådan kommitterade föreslagit, vore den ändå en mycket
underhaltig karta, ty det värdefullaste saknades, nämligen triangelpunkternas lägen och
måttbestämningar i övrigt. Det vore de direkt uppmätta och efter mätningar beräknade
måtten (s. k. koordinaterna), som angåve gränspunkternas verkliga läge. Då kartan saknade
topografi och befintliga byggnader, skulle man hava svårt att orientera sig. Byggnader
vore ju i allmänhet att betrakta såsom fixa punkter, och det vore av stort värde,
att dessa vore noggrant inmätta.

Att Davidson anser, att kartverket blir ofullständigt samt i praktiskt och ekonomiskt
avseende av inskränkt betydelse därigenom, att kartorna icke skulle upptaga några detaljer,
såsom hus, diken, trädgårdar m. m., framgår av dennes å sid. 15 här ovan återgivna
anförande.

§ 13.

Byråchefen Hamrin: I anledning av bestämmelsen i 13 § i fråga om områden, som hörde
till järnväg, hade förste lantmätaren i Malmöhus län framhållit önskvärdheten av att antalet
å de områden, som där avsåges, skulle uppgivas, därest icke hans erinran beträffande
22 § vunne beaktande. I avseende å sistberörda stadgande, som föreskreve upprättande
av fem särskilda förteckningar, hade förste lantmätaren framhållit behovet av
en grundläggande beskrivning över hela området för kartan å arealer och dylikt. De särskilda
ägoförteckningarna borde betraktas såsom utdrag av den sålunda ifrågasatta beskrivningen.
För ändamålet borde registerkartan förses med en genomlöpande numrering.
Detta vore av betydelse för identifiering av tomter och stadsägor och i ännu högre
grad för återfinnandet av vägar och dylikt. En sådan numrering borde ej föranleda
misstag, då registerbeteckningen mycket väl kunde och borde anbringas med större stilsort.
Numret å ägofigurerna borde emellertid även återfinnas i tomt- och jordebok eller
åtminstone i ägoförteckningarna. En undersökning av kartbilagan å sid. 337 i avdelning
III av kommitterades betänkande torde särskilt beträffande vägar och dylikt visa svårigheten
att utan en dylik orienterande numrering av ägofigurerna återfinna varje särskilt
område. Förestående båda erinringar saknade enligt Hamrins mening icke helt och hållet
fog för sig. Vad den första anginge torde emellertid förrättningsmannen utan föreskrift
i förordningen vara oförhindrad att göra den av förste lantmätaren åsyftade anteckningen.
Den senare erinringen om en fortlöpande numrering för hela området vore enligt Hamrins
mening gagnelig. Faran för förväxlingar mellan nummer, som åsatts för olika ändamål,
läge dock nära till hands. I saknad av erfarenhet på området ansåge sig Hamrin därför
böra avstå från något bestämt uttalande.

§ 14.

Magistraten i Örnsköldsvik: I denna § stadgades, att tomt, som bildats genom åtgärd,
vartill rättens medgivande skulle sökas, skulle, intill dess att medgivandet lämnats,
utmärkas å registerkartan. Då tomtbildningen måste anses äga rum först genom rättens

102

medgivande, torde stadgandet få anses mindre välbetänkt, liksom upptagandet av en
ännu icke befintlig fastighetsenhet å registerkartan icke kunde verka redighet och
klarhet.

Om översiktskarta.
Här är intet särskilt att anteckna.

Om upprättande av ägoförteckningar och tomtförändringslängd.

§ 22.

Se vid § 13.

§ 23.

Svenska stadsförbundets beredning anser, att tomtförändringslängden lämpligen kunde
utbytas mot anteckningar i själva tomtboken. Häri instämmer Konungens befallningsliavande
i Gottlands län.

Davidson: Längden avsåge att utmärka skiljaktigheten emellan den fastställda in delningen

och bestående äldre förhållanden. Så som den enligt formuläret vore uppställd,
fyllde den endast i viss mån vad den avsåge. Så t. ex. kunde av densamma
icke åskådligt inhämtas huru ett äldre område i sin helhet styckats eller uppgått i olika
tomter, gator o. d. Därjämte föranledde längden en rätt omständlig omföring och anteckning
i såväl längden som i tomtboken. Den utgjorde enligt förslaget ett bihang,
och som sådant borde den, så vitt möjligt, undvikas. Den kunde ersättas genom anteckningar
i tomtboken.

Om fastighetsindelning och fastighetsbeteckningar.

§ 24.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
befallningshavande i Skaraborgs lön: Kommitterade hade föreslagit mycket detaljerade

bestämmelser angående vad som i registret borde upptagas såsom en fastighetsenhet.
Det torde dock vara mycket svårt att på detta område uppställa regler, som passade
lika väl överallt. Möjlighet borde finnas för städerna att — naturligtvis med vederbörligt
tillstånd — inom vissa gränser få följa de regler, som bäst passade för deras särskilda
förhållanden och ej alltför mycket strede mot deras tidigare bruk. Detta gällde
också'' systemet för beteckningarna för de särskilda fastighetsenheterna.

Stadsfullmäktige i Umeå med instämmande av Konungens befallningshavande i Västerbottens
län: Enligt förslaget skulle såsom enheter upptagas jämväl delar av fastigheter,

därest delarne vore särskilt intecknade eller eljest särskilt häftade för fordran eller
annan rättighet. Sådana ofta snart övergående gravationer borde icke lämpligen föranleda
en särskild fastighetsindelning och genomförandet av en sådan syntes möta svårighet,
då, såsom ofta hände, delar av en fastighet besvärades av olika gravationer, av vilka
vissa avsåge hela fastigheten och vissa en eller flera delar därav eller som eljest delvis

berörde samma område. Det borde vara tillfyllest, om vid fastighetsregistrets uppläggande
en utredning förebragtes om sådana förhållanden, som här åsyftades.

Magistraten i Mariestad med instämmande au Konungens befallningshavande i Skaraborgs
län: Magistraten tilläte sig framhålla, att, vad Mariestad ankomme, de lantmäteri förrättningar,

som redan övergått staden, borde fortfarande ligga till grund för fastighetsregistret
och fastighetsboken. Det torde vara mindre riktigt att, sedan t. ex. lagfart
beviljats å åkern till den eller den tomten, meddela vid en ny övergång av äganderätten
lagfart å den eller den ägofiguren enligt nya kartan. Förutsättningen skulle i varje fall
vara, att gränserna för varje ägolott vore alldeles ostridiga och identiteten i övrigt klar.
För övrigt torde det ej lämpligen, såsom skett i §§ 7 och 13 av lagförslaget, kunna
generellt bestämmas, vad som skulle anses och vad som skulle i fastighetsregistret upptagas
såsom en enhet. Bestämmelserna skulle i Mariestad bliva mycket svårtillämpliga,
och deras bokstavliga tillämpning medföra en hel del olägenheter. Magistraten hölle
före, att det i stället borde föreskrivas, att magistraten i varje stad skulle avgiva förslag,
om vad som vid registrets uppläggande borde anses som en enhet ävensom till beteckningar
och vad därmed stode i sammanhang.

Magistraten i Mariestad med instämmande av Konungens befallningshavande i Skaraborgs
län: Förslaget till fastighetsindelning skulle enligt förevarande paragraf uppgöras

av lantmätaren. Detta torde endas stadens administrativa myndighet kunna göra så, att
det ej sedermera till stor del behövde göras om. Åtminstone borde det göras efter de
anvisningar, som magistraten förut lämnat.

Se ock yttranden vid § 32 beträffande frågan om den rättsliga eller administrativa
indelningen skall iakttagas i registret.

'' § 25.

Cavalli: I Göteborg förekomma understundom, att tomterna inom de särskilda

kvarteren betecknades med bokstäver. Då härav ingen olägenhet försports och då
ändringen i beteckningen å fast egendom, som under viss benämning lagfarits och intecknats,
endast i nödfall borde ske, ansåge Cavalli tillräckliga skäl ej föreligga för meddelande
av den här föreslagna föreskriften. Därest en dylik tomt styckades, funnes ju
intet hinder att särskilja de olika områdena genom tillägg av en siffra eller av ytterligare
en bokstav till beteckningen för den ursprungliga tomten.

Byggnadsnämnden i Vara med instämmanden av kommunalstämman och kommunalnämnden
därstädes. Bestämmelsen, att tomterna i ett kvarter skulle betecknas med nummer,
syntes böra modifieras. I Vara köping vore kvarteren inom det med stadsplan försedda
området betecknade med romerska siffror samt, beträffande huvuddelen av nämnda
område, tomterna inom kvarteren betecknade med bokstäver. Endast inom några få
kvarter, för vilka tomtindelning fastställts å annan tid, vore tomterna betecknade med
arabiska siffror. Inom många samhällen torde samtliga kvarter vara så små, att tomternas
antal inom varje understege antalet bokstäver i alfabetet, och det torde i sådana
fall vara en fördel att få använda det i Vara huvudsakligen tillämpade förfaringssättet,
enär, om tomterna inom kvarteren betecknades med siffror, en förväxling lätt kunde
uppstå mellan tomtens nummer inom kvarteret och tomtens gatunummer, vilket ju i regel
vore ett annat.

104

§ 26.

Av vid § 25 anfört skäl ansåge Cavalli sig böra avstyrka stadgandet därom, att
för icke reglerad fast egendom i stad (stadsäga) registerbeteckningen skulle vara nummer
med tillägg av littera. Särskilt för den med Göteborgs stad år 1906 införlivade Lundby
församling, för vilken ett dylikt beteckningssätt hittills icke varit använt, torde dess införande
bliva förenat med ej ringa praktiska olägenheter. Åtminstone beträffande all fast
egendom i Lundby, som vore i mantal satt, syntes det enda riktiga vara att för sådan
egendom begagna det hemmansnamn och det mantal, som vore egendomen åsätta med
tillägg av den särskilda beteckning, som vid skiftes- eller delningsförrättning kunde hava
blivit tillagd fastighet till åtskillnad från annan egendom. Ytterligare stöd för en sådan
anordning torde kunna hämtas från den omständigheten, att i § 43 av lagförslaget vore
föreskrivet, att i överskrift till upplägg i den av kommitterade föreslagna jordeboken
skulle för fastighet, som efter överflyttning från landet bibehållit sin kamerala natur,
även införas anteckning om mantal och jordnatur. Att för fastigheter av dylik beskaffenhet
begagna icke blott det mantal, under vilket de blivit lagfarna och intecknade, utan
även nummer och littera, syntes så mycket mindre böra ifrågakomma, som, då dessa
fastigheter erhölle stadsplan och bleve tomtindelade, de särskilda tomter, av vilka de bestode,
skulle åsättas nummer och littera, med påföljd att en förväxling lätteligen kunde
uppstå emellan beteckningen för den oreglerade fastigheten och den reglerade tomt, som
därav utgjorde del.

Magistraten i Landskrona: Fastigheternas registrering med nummer och littera i

stället för såsom i Landskrona med namn och nummer vore en försämring.

§ 28.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ansåge, att kungörelsen borde
jämväl innehålla uppgift å tid på dagen, då handlingar och karta hölles tillgängliga.

Särskilda bestämmelser för det fall, att registerkarta upprättas över område, för vilket
fastighetsregister upplagts med ledning av översiktskarta.

§ 29.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Enligt motiven till §-en

skulle magistraten efter mottagande av registerkartan med tillhörande handlingar under
visst uti motiven angivet förhållande utfärda sådan kungörelse, som avsåges i § 28, eller,
därest den omständliga proceduren, som inleddes med utfärdande av kungörelse, i särskilt
fall icke skulle vara erforderlig, dock lämna vederbörande ägare tillfälle att yttra
sig i ärendet. För undvikande av tvekan hos lagtillämparen syntes ett stadgande härutinnan
bort hava i lagrummet intagits.

105

kap. in.

Om fastighetsregistret^ uppläggande och förande.

Om fastighetsregistrets särskilda delar.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bolius län anser, att registret uppdelats
i onödigt många avdelningar.

§ 30.

Kammarkollegium ansåg sig böra hemställa, huruvida icke åt stadsregistrets båda
huvuddelar lämpligen kunde givas andra benämningar, såsom förslagsvis »tomtliggare»
och »jordliggare». Därigenom undvekes all förväxling med de av lagstiftningen för helt
andra ändamål upptagna benämningarna »tomträttsbok» och »jordebok», det senare en
speciell benämning för kronans av kollegium fastställda jordebok för rikets landsbygd.

Se ock yttrandet av Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län vid
förslaget till ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad
lägenhet.

Byråchefen Hamrin: Förste lantmätaren i Malmöhus län hade föreslagit benämningen
parcellbok i stället för tomtbok samt framhållit önskvärdheten därav, att servitut, som tillkommit
vid skifte, måtte i fastighetsregistret antecknas, och hade förste lantmätaren till
stöd härför erinrat, att frånvaron av dylika anteckningar vad anginge jordregistret för
rikets landsbygd måste anses vara en brist, för vars avhjälpande man i framtiden säkerligen
måste göra stora uppoffringar. Dessa båda erinringar föranledde icke något Hamrins
uttalande i vidare mån än att det skäl kommitterade anfört för utelämnande av anteckning
om servitut eller att anteckningar om dessa hade sin rätta plats i fastighetsboken
icke syntes tillräckligt, då man knappast syntes hava anledning antaga, att någon
anteckning i fastighetsboken komme att ske om de servitut, varom här främst vore fråga,
eller om sådana servitut, vilka ägde giltighet mot ny ägare utan inteckning.

Drätselkammaren i Örebro med instämmande av stadsfullmäktige och magistraten
därstädes: För den händelse stadsplanen bleve normerande för registerindelningen, borde

kommitterades benämningar tomtbok och jordebok utbytas mot av Davidson (se sid. 107)
föreslagna stadsplaneregister eller stadsplanebok för jord inom samt stadsägoregister eller
stadsägobok för jord utom stadsplanen såsom tydligt angivande den jord, som i vartdera
av dem upptoges.

§ 31.

Magistraten i Falun: Enligt magistratens förmenande vore hela den föreslagna re gisterföringen

för inkrånglad och besvärlig. Det syntes magistraten, som om förande av
både s. k. tomtförändringslängd och ägoförteckning såsom bihang till fastighetsregistret
skulle bliva ett alltför vidlyftigt arbete, utan att man därmed alltid skulle vinna den
nödiga reda och överskådlighet, som med förslaget avsåges. Tomtboken, lämpligt upprättad,
borde jämte tillhörande karta vara för ändamålet tillräcklig.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. 1 .

106

Stadsplanen
har icke iaktta
gits.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att kommitterades system för
registers uppläggande och förande syntes onödigt komplicerat samt lida av bristande
överskådlighet, delvis beroende på den av kommitterade föreslagna tomtförändringslängden,
som lämpligen torde kunna ersättas med direkta anteckningar i registret angående de
förhållanden, varom samma längd skulle lämna upplysningar.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmande av magistaten därstädes och Konungens
befallningshavande i Skaraborgs län: Det ville förekomma, som om kommitterades tomtbok
skulle bliva ganska obekväm och svårhanterlig. Icke nog med att själva tomtboken
skulle bliva på ett besvärligt sätt voluminös genom sina många upplägg, vilkas antal
tycktes kunna utan skada väsentligt inskränkas. Dessutom skulle till densamma höra
tomtförändringslängd, register för tomtboken och tomtförändringslängden med flera bilagor.
Det torde icke vara omöjligt, att åtminstone tomtförändringslängden kunde inbesparas
genom lämpliga anteckningar i själva tomtboken till lättnad såväl för registerföraren som
för dem som använde boken.

Se ock yttranden vid § 23.

Om tomtboken.

§ 32.

Konungens befallningshavande i Hallands län: För den, som önskade tillhandla sig

sådan jord inom stad, vilken ej vore i tomter indelad, kunde i och för det ändmål, vartill
han ville använda jorden, givetvis stundom vara av stor vikt att veta, om och till
huru stor del jorden vore belägen inom eller utom det område av staden, för vilket
stadsplan funnes fastställd. Upplysning härom borde kunna inhämtas av den del av
stadens fastighetsregister, där ifrågavarande jord vore avsedd att redovisas, eller jordeboken,
men formuläret för denna utvisade icke, att sådan upplysning där stode att vinna.

Svenska stadsförbundets beredning: Då det icke befunnits möjligt att sammanföra

olika slag av mark i ett enda register och tre särskilda register ansetts obehövliga, hade
kommitterade bestämt sig för att uppdela registret i två böcker, tomtboken, som redovisade
stadens tomtindelade område, samt jordeboken, som upptoge området därutanför, sålunda
all icke tomtindelad mark eller de s. k. stadsägorna. Denna uppdelning syntes föga
ägnad att bringa åsyftad reda i städernas markförhållanden, samtidigt som den i hög grad
minskade registrets användbarhet för administrativa ändamål. Den i rättsligt hänseende
ojämförligt betydelsefullaste skillnaden mellan i stadsområdet ingående mark vore tvivelsutan
den, som uppdroges av stadsplanen. Såväl genom eivillagstiftning — stadsplanelagen
— som genom de viktigaste i administrativ väg för städerna särskilt givna författningar
vore denna skillnad till sin innebörd bestämd. 1 nästan allt, som rörde stadsplane-,
byggnads-, brand-, ordnings- och hälsovårdsväsen, hade den också på ett avgörande
sätt gjort sig gällande i städerna. Det kunde under sådana förhållanden icke anses lämpligt
att utan tvingande skäl i fråga om ett viktigt rättsområde frångå denna indelning
och i stället införa en ny, som hittills saknat egentlig betydelse. Sådana skäl hade
emellertid icke av kommitterade anförts till stöd för den föreslagna anordningen. Några
svårigheter att i tomtboken upptaga jämväl den i fastställda kvarter belägna men oindelade
tomtmarken under bestående äganderättsenheter torde icke möta. Tvärtom skulle registreringen
härigenom icke obetydligt underlättas, alldenstund med en dylik anordning det
enligt kommitterades förslag erforderliga omständliga omföringsarbetet väsentligt syntes

107

kunna inskränkas. Beredningen hölle alltså före, att uppdelningen borde följa stadsplanen,
så att det planlagda området i dess helhet upptoges i tomtboken, medan det icke plan
lagda registrerades i jordeboken.

Davidson: Efter motivering, som, enligt Davidsons förmenande, ej vore fullt riktig,

bestämde kommitterade sig för att registrera och upplägga jorden i endast två slag, nämligen:
dels det i tomter indelade området och dels området därutanför. Det förstnämnda
redovisades i tomtboken och det senare i jordeboken. Genom denna uppdelning komme
icke stadsplanegränsen att respekteras, ty, såsom av författningsförslaget närmare syntes,
registrerades den i fastställda kvarter belägna, men oindelade tomtjorden i jordeboken
och hänfördes således till stadsägorna, varemot endast fastställda och i rättsligt avseende
reglerade tomter registrerades i tomtboken och hänfördes till stadsplanen. Oavsett att
denna registrering vid överföring av nybildade tomter från jordeboken till tomtboken föranledde
rätt omständliga förändringar, vore det dock, från ordnings- och stadsplanesynpunkt,
bestämt olämpligt, att så olika jord som stadsplanejord och stadsägojord delvis
sammanfördes. För jorden inom stadsplanen gällde, förutom stadens särskilda byggnadsordning,
en hel del administrativa stadganden, såsom brand- och byggnadsstadga, särskilda
hälsovårdsbestämmelser samt därjämte lag om stadsplan, då däremot för stadsägojorden
i allmänhet inga dylika bestämmelser funnes. Stadsplanen med sina bestämda gränser,
sådan den av stadsmyndigheterna blivit antagen och av Ivungl. Maj:t fastställd, borde med,
all sin jord registreras i tomtboken och i analogi därmed stadsägorna i jordeboken/
Någon ovisshet om jordens hänförande till stadsplanen eller till städsägorna finge ej förefinnas,
ty gränsen mellan nämnda jord vore antingen av ålder eller i behörig ordning bestämd.
Skulle i något undantagsfall ovisshet råda, vore det lätt att härutinnan antingen få ett
förtydligande eller en rättelse till stånd. Med anledning härav och då oindelad tomtjord
med lätthet kunde redovisas i tomtboken, vågade Davidson som en huvudsak framhålla,
att all jord inom stadsplanen borde redovisas i tomtboken, kanske lämpligare benämnd
stadsplaneregister eller stadsplanebok, och all annan jord, eller stadsägorna, i jordeboken,
kanske lämpligare benämnd stadsägoregister eller stadsägobok. Det vore mångårig erfarenhet,
som stadgat detta Davidsons omdöme, och vågade Davidson därför bestämt påstå, att det
vore ett misstag, om jorden vid registrering skulle så uppdelas som kommitterade föreslagit.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västerås finna vad Davidson anfört beträffande
att i förslaget stadsplanen ej blivit vid registreringen iakttagen beaktansvärt.

Drätselkammaren i Örebro med instämmande av stadsfullmäktige och magistraten
därstädes: Drätselkammaren hade i likhet med Davidson funnit det vara mera ända målsenligt,

att jordens upptagande uti den ena eller andra avdelningen av registret gjordes
beroende av dess belägenhet inom och utom stadsplanen sålunda, alt i det ena re-''
gistret fördes all jord inom stadsplanen, av vad slag den än kunde vara, samt i det
andra registret all övrig jord. Stadsplanen bestämdes ju av Kungl. Maj:t och någon
ovisshet om dess utsträckning kunde icke finnas, vartill komme, att för jord inom densamma
skulle tillämpas särskilda uti stadsplanelagen, byggnadsstadgan för rikets städer
m. fl författningar upptagna föreskrifter, vilket föranledde helt olika disposition av denna
jord, mot vad som gällde för jord utom stadsplanen. Någon svårighet för jordens registrering
på detta sätt torde icke heller förefinnas.

Konungens befallningshavanie i Örebro län: Det torde icke kunna anses lämpligt

och ändamålsenligt att, såsom kommitterade föreslaget, vid ett fastighetsregisters upp -

108

läggande nästan fullständigt bortse från det inflytande gällande bestämmelser om stadsplan
måste medföra beträffande förhållandena i framtiden. Ifrågavarande bestämmelser om
stadsplan torde med största sannolikhet verka därhän, att ägare av ett område, som icke
reglerats i enlighet med stadsplanen, skulle inom icke allt för lång tid söka tillse, att
förhållandena bleve överensstämmande med stadsplanen.

Magistraten i Malmö: Kommitterade föresloge, att fastighetsregistret uppdelades i

två avdelningar, en kallad tomtbok, för den del av området inom stadsplanen, som inginge
i vare sig fastställd eller av ålder bestående tomtindelning, och den andra, kallad
jordebok, för stadsområdet i övrigt. Mången gång torde det emellertid bliva omöjligt att
med bestämdhet avgöra, om ett område skulle anses ingå i av ålder bestående tomtindelning
eller ej vara tomtindelat. Gränsen mellan stadsplaneområdet och området utom
stadsplanen vore däremot alltid bestämd eller finge åtminstone ej vara oviss. Och skulle
om denna gräns i något enstaka fall råda ovisshet, vore lätt att få denna hävd. Med
hänsyn till bestämdheten hos stadsplanegränsen och obestämdheten hos gränserna för de
tomtindelade områdena ävensom därtill, att stadsplanegränsen ej så ofta vore underkastad
förändring som de tomtindelade områdenas gränser och att så olika rättsregler i flerfaldiga
avseenden gällde för området inom och området utom stadsplanen, ansåge magistraten
det vara lämpligare, att fastighetsregistret uppdelades i en avdelning för området
inom stadsplanen och en avdelning för området utom densamma. Benämningarna
tomtbok och jordebok kunde då lämpligen utbytas mot benämningarna stadsplaneregister
och stadsägoregister.

Magistraten i Östersund med instämmande av Konungens befallningshavande i Jämtlands
län: Kommitterade syntes hava velat sammanställa dessa lagförslag med å lands bygden

rådande förhållanden; men landsbygden och städerna företedde dock i fråga om
sina markförhållanden så stora skiljaktigheter, att en för städerna avsedd lagstiftning i
nu ifrågakomna avseende icke lämpligen kunde anknytas till för landsbygden givna grunder.
Enligt magistratens förmenande hade kommitterade följaktligen vid förslagets utarbetande
utgått från en oriktig grundprincip. I fråga om själva fastighetsregistret funne
magistraten den av kommitterade föreslagna uppdelningen av registret uti tomtbok, vari
skulle upptagas all tomtindelad jord, och jordebok, som skulle redovisa all icke tomtindelad
mark, olämplig och ingalunda ägnad att åstadkomma reda uti städernas jordförhållanden.
Vida ändamålsenligare syntes vara att uppdela jorden uti mark, som inginge
i fastställd stadsplan, å ena sidan, samt, å andra sidan, alla stadens övriga ägor. I
tomtboken skulle då redovisas den i stadsplan ingående marken ävensom däri ingående
gator, torg och allmänna platser och dylikt, samt övriga ägor upptagas i jordeboken.
Denna ägoskillnad funnes också bestämd icke blott uti stadsplanelagen, utan jämväl i
de särskilda författningar, som vore gällande för städernas byggnads-, ordnings-, brandoch
hälsovårdsförhållanden. Något skäl att frångå denna indelning och införa en ny
förelåge helt viss icke. Genom den av magistraten föreslagna indelningen torde därjämte
det i förslaget föreskrivna omföringsarbetet kunna i avsevärd mån förminskas.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att enligt kommitterades förslag
städernas jord skulle registreras och uppläggas i två skilda grupper, nämligen dels
det i tomter indelade området i tomtboken och dels området därutanför i jordeboken,
utan att tillräcklig motivering anförts härför. Innan en dylik registrering fastsloges, torde
en fullständig utredning böra förebringas därom huruvida ej, med hänsyn till stadspla -

] 09

nens betydelse för städerna, i tomtboken borde redovisas all jord inom stadsplanen och
i jordeboken all jord därutom, eller huruvida eventuellt ej all stadsjord skulle kunna
redovisas i samma bok.

Magistraten i Umeå: Kommitterade hade föreslagit, att jorden skulle registreras

och uppläggas i endast två slag, nämligen dels det i tomter indelade området och dels
området därutanför. Den inom fastställt kvarter belägna, men oindelade tomtjorden skulle
sålunda redovisas i jordeboken och hänföras till stadsägorna, under det att fastställda
och i rättsligt avseende reglerade tomter skulle registreras i tomtboken och hänföras till
stadsplanen. Stadsplanegränsen komme genom en sådan åtgärd att icke respekteras.
För övrigt måste det anses olämpligt, att så olika jord som stadsplanejord och stadsägojord
delvis sammanfördes. För jorden inom stadsplanen gällde byggnads- och brandordningar,
hälsovårds- och byggnadsstadga samt därjämte lag om stadsplan, då däremot
för stadsägojorden inga dylika bestämmelser funnes. Magistraten ansåge, att stadsplanen
med sina bestämda gränser borde med all sin jord registreras i tomtboken och stadsägorna
i jordeboken.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har förklarat sig för sin del icke
kunna biträda magistratens i Umeå förslag, då de av kommitterade anförda motiv syntes
vara mera vägande än vad magistraten mot desamma anfört.

Magistraten i Ronneby: Kommitterade föresloge en tomtbok, avsedd för den del

av stadens område, som hunnit indelas i tomter, och en jordebok, avsedd för all övrig
inom stadens område belägen jord. Enligt magistratens förmenande vore denna princip
icke fullt tillfredsställande utan borde tomtboken, som då naturligtvis även borde erhålla
ett annat namn, omfatta all inom stadens planlagda område befintlig jord. Kvarteren
hade blivit av Kung!. Maj:t fastställda och finge icke ändras utan nådigt tillstånd.

Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm finna det olämpligt, att enligt förslaget
stadsjorden skulle registreras i endast två slag, nämligen det i tomter indelade
området och området därutanför, i stället för i tre, nämligen det i tomter indelade,
det inom stadsplanen liggande men ej i tomter indelade området samt området utanför
stadsplanen.

Magistraten i Falköping: All planlagd jord med gator och dylikt borde redovisas

i tomtboken.

Magistraten i Filipstad: I tomtboken borde icke blott tomterna utan även den i

fastställda kvarter belägna men oindelade tomtmarken samt de i stadsplanen ingående
gator, torg och övriga allmänna platser upptagas.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lidköping: Önskvärt vore, att i registret upp delningen

av stadens mark följde stadsplanen, så att det planlagda området i sin helhet
upptoges i tomtboken och det icke planlagda området i jordeboken. Även i stadsplanen
ingående gator, torg och andra allmänna platser torde lämpligen redovisas i tomtboken,
och skulle sålunda all planlagd mark komma att återfinnas i en urkund.

Magistraten i Kalmar finner förslaget ''mindre tillfredsställande däruti, att detsamma
icke toge hänsyn till skillnaden mellan mark, som läge inom planlagt område, och mark
utanför detsamma.

Magistraten i Falun: Då stadsplanegränsen i så många avseenden vore bestäm mande

för rättsförhållandena i en stad och markvärdet inom stadsplanen oftast vore
vida högre än utanför densamma, ansåge magistraten lämpligast, att det blivande fastig -

Rättslig eller
administrativ
indelning.

hetsregistret för stad uppdelades, icke såsom kommitterade föreslagit, utan så, att all jord,
som vore belägen inom stadsplanen, sammanfördes i tomtboken, under det att den övriga
stadsjorden redovisades i den s. k. jordeboken.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
befallningsliavande i Skaraborgs län: Mellan den planlagda och icke planlagda delen av

stadens mark rådde så väsentliga skiljaktigheter såväl i rättsligt som i administrativt hänseende,
att ett åtskiljande av det likartade och sammanförande av det olikartade måste
i väsentlig mån minska registrets användbarhet för åtskilliga av de ändamål, som det
borde tillgodose. Tomtboken torde därföre böra upptaga hela det planlagda området.

Byråchefen Eriksson: I avseende å’sättet för registreringen syntes mest praktiskt
och redigt, att den i fastställd stadsplan liggande jorden registrerades för sig i ett stadsplaneregister
och jorden utom stadsplanen för sig i ett stadsägoregister, vilka tillsammans
utgjorde stadens fastighetsregister.

Lilienberg och Stklergren: Vad beträffade huvudindelningen: tomtjord och icke

tomtjord, vore dess lämplighet tvivelaktig. Visserligen vore stommen för den blivande
ägoindelningen inom stadsplaneområdet fullt klar först sedan tomtindelning fastställts,
men ur alla andra synpunkter vore indelningen stadsplanejord och därutanför liggande
att föredraga — om nu någon uppdelning av registret överhuvud borde göras med hänsyn
till de tidsödande överföringsåtgärderna för var gång ett nytt område tomtindelats eller
lagts under stadsplan. Överföring behövde mindre ofta förekomma, om stadsplan vore
gräns för de båda böckerna, men framför allt torde denna gräns vara att föredraga,
emedan stadsplanelag, byggnadsstadga, byggnadsordning med mera gällde inom stadsplaneområdet
och därför gåve fastigheterna där en från övriga bestämt skild karaktär. Ej
heller torde det förefinnas några större svårigheter att i tomtboken jämväl upptaga den
inom fastställd plan belägna, men ej tomtindelade marken. Säkerligen torde den mark,
som enligt stadsplanen inginge i gator och allmänna platser, även lätteligen kunna redovisas i
»tomtbok», liksom den utanför stadsplanen belägna, för allmänt ändamål avsatta marken
redovisas i »jordeboken». Genom att sålunda sammanföra all mark i tvenne huvudregister
vunnes reda och överskådlighet, vilket i ännu högre grad bleve fallet, om
man utginge från den administrativa indelningen i stället för den rättsliga, som kommitterade
gjort.

Svenska stadsförbundets beredning: Kommitterade hade bestämt sig för att icke

lägga den administrativa utan den rättsliga indelningen till grund för registerföringen.
Kommitterade befunne sig i denna sin uppfattning i anslutning till den mening, som
gjorts gällande av lagberedningen i dess förslag till jordabalk (jfr förslag till lag om inskrivning
av rätt till fast egendom jämte motiv). Utan tvivel vore frågan om fastighetsredovisningen
vansklig och svårlöst, såvida behörig hänsyn skulle tagas till båda de syften,
vilkas tillgodoseende man borde fordra av registret: å ena sidan det statliga kravet, att
registret skulle utgöra en så tillförlitlig och överskådlig grundval för fastighetsboken, att
denna kunde fullgöra sin uppgift att trygga fastighetsomsättningen och förvärv av särskild
rätt till fast egendom; å andra sidan kommunens anspråk, att registret tillsammans med
kartan lämnade en fullständig och lättfattlig redovisning för stadens ägovälde enligt administrativ
indelning. Att kommitterade företrädesvis haft det förra av nämnda syften
till ögonmärke vore förklarligt med hänsyn till det nära samband kommitterades uppdrag

haft med fastighetslagstiftningen i övrigt. Desto mera maktpåliggande torde det vara för
stadsintressets målsmän att tillse, huruvida ej sådana former kunde utfinnas, som tillgodosåge
stadsintresset utan att lämna stadssamhällets berättigade önskemål å sido. Även
beredningen funne det nödvändigt, att registret med hänsyn till dess huvudsakliga uppgift
erhölle en sådan uppställning, att ur detsamma oförtydbart framginge alla de vid
bestående äganderättsenheter fästade rättsförhållanden, som ägde vikt för en omorganiserad
fastighetsbokföring, men hölle i olikhet med kommitterade före, att detta syfte
kunde uppnås utan uppgivande av den i så många andra avseenden betydelsefulla administrativa
indelningen såsom registerenhet. Då realiserandet av önskemålet, att registret
komme till nytta även för andra än rent rättsliga ändamål, i väsentlig mån vore beroende
just därav att den administrativa tomtindelningen vid dess uppläggande följdes, syntes för
varje fall en förnyad utredning i sådant hänseende böra verkställas. Härvid skulle det,
så vitt beredningen kunnat finna, tvivelsutan visa sig, att den rättsliga indelningen genom
vissa jämförelsevis lätt verkställda anteckningar och ett smidigt verkande hänvisningssystem
i registret kunde inordnas under den administrativa så, att registrets användbarhet
såsom underlag för fastighetsboken ej torde behöva äventyras. Den mark, som icke
undergått administrativ indelning, skulle givetvis, tills detta skett, fortfarande redovisas
efter den rättsliga indelningen. Förbises borde icke, att det här i själva verket vore
fråga om undantagsfall. Regeln vore, att den administrativa och rättsliga indelningen
sammanfölle, och där detta icke vore förhållandet, torde det efter sfadsplanelagens tillkomst
oftast vara en jämförelsevis kort tidsfråga, när de båda indelningarna bringades i
överensstämmelse med varandra.

Konungens befallningshavande i Gottlands län delar den mening, svenska stadsförbundets
beredning sålunda uttalat.

Davidson: Enligt stadsplanelagen, § 1, bestode jorden inom planen av byggnads kvarter,

gator, torg och allmänna platser (planteringar och dylikt). Härtill komme vanligen
område för järnväg, hamn, kanal, vatten och dylikt. I avseende å jorden inom bvggnadskvarteren
vore att skilja mellan tomter (som antingen vore av ålder bestående eller
särskilt fastställda) samt områden i övrigt (i tomter ej indelad jord). Kommitterade toge
i sitt förslag icke tillräcklig hänsyn till denna indelning, därest den icke sammanfölle
med bestående äganderättsförhållanden eller den rättsliga indelningen. I stället byggde
de hela jordredovisningen på den rättsliga indelningen såsom registerenhet, varigenom
fullständig klarhet om områdets styckning genom stadsplanen och tomtindelning icke
vunnes. Som skäl för sin uppfattning anförde kommitterade omständligt å sid. 165 och
194, att den rättsliga och administrativa indelningen icke läte förena sig, samt förklarade
såsom helt naturligt, att någon annan grund för registersystemet än den rättsliga indelningen
icke kunde komma i fråga. Dessa påståenden vore för den praktiskt erfarne icke
i allt riktiga. För det första läte den administrativa och rättsliga indelningen mycket
väl förena sig, om vid registreringen vissa anteckningar iakttoges i tomtboken. För det
andra vore det numera, efter stadsplanelagens tillkomst, oriktigt att inom stadsplanen
göra allt för stor skillnad emellan administrativ och rättslig indelning. Det vore nämligen
en tidssak och jämförelsevis kort sådan, då dessa indelningar måste sammansmälta,
ty genom tillkomsten av nyssnämnda lag ställde sig förhållandet i praktiken så, att en
tomtägare icke i ekonomiskt avseende hade någon egentlig nytta av sitt område, därest det
icke överensstämde med stadsplanen och fastställd tomtindelning. Ägaren finge nämligen

112

icke bebygga oreglerad tomt; finge icke byggnadslov med mindre han gjort upp angående
gatujordslösen med staden eller därför satt borgen; svårighet med beviljandet av lån
och inteckningar hade också visat sig; för taxering och mantalsskrivning vore det lämpligast,
att områdena redovisades i enlighet med stadsplanen; rättighet att få gata utlagd
och ordnad vore ävenledes beroende på om det gällde fastställd tomt. Erfarenheten
hade också visat, att, i följd av nyssnämnda förhållande, det s. k. tomfjobberiet inom
stadsplanen delvis upphört, och att det för ägare till oindelade områden och oreglerade
tomter blivit angeläget att få dessa ordnade på sätt stadsplanelagen avsåge. Dock dröjde
det vanligen någon tid, ofta åratal, innan fastställd tomt bleve i avseende å olika äganderättsdelar
kompletterad eller oindelat område tomtindelat. Det skulle därför komma att
ännu mera fördröja stadsplanens utförande, om, såsom kommitterade föreslagit, hänsyn
till stadsplanen vid registreringen icke skulle fullständigt iakttagas.

Drätselkammaren i Örebro med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
därstädes: Drätselkammaren ansåge, att Davidson anfört övertygande skäl för den admi nistrativa

indelningens företräde, och ville endast betona vikten av att begreppet tomt i blivande
förordning om fastighetsregister tydligt bestämdes; för sin del ansåge drätselkammaren,
att den definition, Davidson däråt givit, »antingen av ålder bestämd eller särskilt
fastställd», vore fullt tillfredsställande.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Då kommitterade uttalade den upp fattningen,

att den rättsliga indelningen eller hänsyn till bestående äganderättsförhållanden
borde utgöra grundvalen eller rättesnöret för fastighetsregistret inom stadsplanen, syntes
detta vara olämpligt och obekvämt samt att allt för mycket underskatta den administrativa
indelningens betydelse. Något bindande skäl för denna uppfattnings riktighet och
nödvändighet syntes icke heller vara anfört.

Magistraten i Ronneby: Kommitterade syntes icke hava anfört tillfyllestgörande

skäl för sin mening, att den rättsliga indelningen skulle ligga till grund för tomtregistret.
Då innehavarne av områden, vilkas rättsliga indelning icke överensstämde med den administrativa,
vore förhindrade att för byggnadsverksamhet använda sina områden, torde
skillnaden mellan den rättsliga och administrativa indelningen vara av övergående natur,
och säkert vore, att indelningen grundad på det rättsliga innehavet komme att medföra
eu mängd förändringar och omföringar som bleve överflödiga, om den administrativa indelningen
från början lades till grund för registret. En kolumn borde då finnas, i vilken
redogjordes för tomtens tillkomst och bildning från särskilda rättsliga innehav. För att
kunna redovisa all jord borde då uppgöras en förteckning över alla områden, vilka icke
överensstämde med gällande indelning, och genom en sådan förteckning vore det lätt att
redovisa all inom staden befintlig jord.

Magistraten i Umeå: Kommitterade byggde jordregistreringen på den rättsliga
indelningen. En sådan uppfattning kunde magistraten icke dela. Det vore oriktigt
att inom stadsplanen göra alltför stor skillnad mellan administrativ och rättslig indelning.
Förr eller senare måste dessa indelningar sammansmälta, ty genom tillkomsten
av stadsplanelagen ställde sig saken så i praktiken, att en tomtägare icke i ekonomiskt
avseende hade någon vidare nytta av sitt jordområde, om det icke överensstämde
med stadsplanen och tomtindelningen. Ägaren hade ju icke rättighet att bebygga
oreglerad tomt och finge icke byggnadslov, förrän han uppgjort med staden angående

lösen av gatajorden, Givetvis komma också oreda och obehag att uppstå vid ansökningar
om inteckning och beviljande av lån.

Konungens befullningshavande i Västerbottens län har förklarat sig för sin del icke
kunnat biträda magistratens i Umeå förslag, då de av kommitterade anförda motiv syntes
vara mera vägande än vad magistraten mot desamma anfört.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
befallningshavande i Skaraborgs län: Kommitterade hade bestämt sig för att den rättsliga
och icke den administrativa indelningen skulle läggas till grund för tomternas upptagande
i tomtboken. Härför talade visserligen åtskilliga skäl med avseende å tomtbokens karaktär
av rättslig urkund. Men å andra sidan medförde detta icke obetydliga olägenheter
med avseende på registrets användbarhet för administrativa ändamål. Det torde förtjäna
undersökas, huruvida icke den administrativa indelningen skulle kunna följas i tomtboken,
men det ändå genom lämpligt anteckningssystem skulle kunna sörjas därför, att dess
lämplighet för rättsliga'' ändamål fullt bevarades.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att enligt kommitterades förslag
under en mångårig övergångstid av bristande överensstämmelse mellan rättsliga och
administrativa förhållanden i städernas fastighetsindelningar markredovisningen skulle grundas
uteslutande å de rättsliga förhållandena, vilket från städernas synpunkt måste anses
synnerligen olämpligt, då ju därigenom under samma övergångstid dessa till stor del skulle
gå förlustiga fördelen av fastighetsregistret.

Lilienberg och Södergren: Att registret omfattade de enheter, som rättsligt sett hörde
tillsammans, vore ju ett statsintresse, och det kunde således knappast förvåna, att kommitterade
föreslagit dessa enheter som utgångspunkter för registreringen. Men då de
rättsliga enheterna mycket väl kunde redovisas i ett register, där indelningsgrunden vore
den administrativa uppdelningen av jorden, torde det få anses som ett städernas intresse,
att registreringen skedde efter den sistnämnda grunden.

Cavalli: Emot det nya fastighetsregistret hade av Lilienberg och Södergren annjärkts,
att det enligt deras uppfattning borde utgå från den administrativa och ej, på sätt av
kommittén föreslagits, från den rättsliga indelningen. Huru önskvärt det under andra förhållanden
kunde vara, om denna anmärkning vunne beaktande, ville det dock synas, som
om kommitterades förslag i denna del vore fullt obefogat, så länge registrets egentliga
uppgift vore att tjäna till underlag för de fastighetsböcker, i vilka rättsliga förhållanden
rörande fast egendom inskreves.

Magistraten i Östersund med instämmande av Konungens befallningshavande i Jämtlands
län: I förslaget vore den rättsliga och icke den administrativa indelningen lagd till
grund för registerföringen. Då emellertid önskvärt vore, att registret komme till nytta
även för andra än rent rättsliga ändamål, syntes det magistraten böra göras till föremål
för utredning, huruvida icke genom anteckningar och hänvisningar i registret detsamma
skulle kunna omfatta såväl den rättsliga som den administrativa indelningen av mark,
varå den sistnämnda vore gällande.

Magistraten och byggnadsnämnden i Gävle: Då fastighetsregistrets huvudsakliga uppgift
skulle vara att tjäna såsom underlag för fastighetsboken, måste registret, såsom föreslagits,
uppläggas i enlighet med den rättsliga fastighetsindelningen och ej efter den administrativa.
I detta sammanhang anföres vidare: I Gävle hade mycken oreda i fastighetsförhållandena
orsakats just därav, att vederbörande ej haft klart för sig skillnaden mellan

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

114

rättslig och administrativ fastighetsindelning utan exempelvis använt beteckning enligt
senaste fastställda tomtindelning på äldre fastigheter, vilka ej ännu blivit och antagligen
aldrig komme att bliva reglerade enligt samma tomtindelning. Vidare hade exempelvis
under 1880-talet av dåvarande stadsingenjören upprättats en på nymätning grundad karta
över Sörby, där vretar och vretandelar, utan hänsyn till den bestående rättsliga indelningen,
allenast efter dåvarande innehavet sammanförts under nya nummer, varenligt
jämväl en ny jordebok upplagts. Varken kartan eller jordeboken både varit föremål för
prövning eller fastställelse, varav följden blivit, att fastigheterna å Sörby hade dels en
rättslig beteckning, den så kallade gamla nummerordningen, efter vilken fastighetsboken
vore upplagd, och dels en ej fastställd men i det dagliga livet ofta brukad annan beteckning,
den så kallade nya nummerordningen. Att härigenom oreda och fara för rättssäkerheten
uppkommit och fortfarande kunde uppkomma torde vara uppenbart. Härjämte
skulle genom en hel del andra exempel kunna visas, hurusom stadsingenjörerna i Gävle
ej förstått betydelsen av den rättsliga fastighetsbeteckningen utan .exempelvis sammanfört
i samma ägares hand befintliga delar av olika fastigheter till en fastighet, utan att vederbörande
myndigheters'' beslut härom påkallats. Dylika manipulationer kunde få de mest
ödesdigra följder för rättssäkerheten och fastighetskrediten.

T. f. stadsingenjören i Gävle Gunnar Sjöberg: Att såsom skett giva den judiciella
indelningen avgjort vitsord såsom grund för registret syntes riktigt. Denna indelning vore
det, varpå de ekonomiska värdena, fastighetskredit m. m. byggde, varförutom registrets
huvuduppgift nödvändigt krävde sådan anordning. Sammansmältningen de olika indelningarna
emellan torde med tiden så småningom ernås.

Byråchefen Hamna: Då fastighetsregistrets ändamål vore att bilda underlag för inskrivningar
rörande sakrätter till fast egendom, vore det givetvis nödvändigt, att detsamma först och
främst upptoge de fastigheter, till vilka de rättigheter hänförde sig, som vore föremål för
inskrivning, eller med andra ord redovisade den rättsliga indelningen. Att uti samma
register söka redovisa fastigheterna både efter den rättsliga och administrativa indelningen
befarade Hamrin lätt kunna leda till misstag och bliva synnerligen olämpligt på orter,
där den administrativa indelningen så att säga svävade i luften. Kommitterade hade i
denna del upplyst, att de administrativa indelningarna ofta uppgjorts på sådant sätt, att
de ej kunnat genomföras oförändrade utan måst jämkas, därest de ej helt och hållet
upphävts, och att deras genomförande, där sådant överhuvud kunnat ifrågakomma, mången
gång varit förenat med avsevärd tidsutdräkt. Hamrin hölle före, att dessa förhållanden
vore synnerligen vanliga. Anledningen till desamma borde givetvis sökas däri, att genomförandet
av stadplanerna befunnits förenat med alltför stora kostnader, men ofta torde det
även visat sig, att förutsättningen för den fastställda planen befunnits otillfredsställande
eller med andra ord att det kartmaterial, som begagnats, visat sig bristfälligt. De ändringar,
som av dessa förhållanden påkallades i själva planerna, måste givetvis följas av
motsvarande ändringar i registret. Erfordrades sådana i någon större utsträckning, måste
otydlighet bliva följden. Kommitterades förslag till registersystem innebure dessutom den
fördel som läge däri, att detsamma återgåve utvecklingen, varigenom tillfälle bereddes att
vid förekommande behov lätt kunna åstadkomma erforderliga utredningar.

llf,

Svenska stadsförbundets beredning: Överhuvud kunde mot kommitterades förslag till
tomtbok anmärkas, att det icke fyllde de anspråk på överskådlighet, som måste stiillas
på ett register av denna arl. Med sina olika bihang samt sak- och namnregister torde
det komma att erbjuda betydande svårigheter såväl för registerföraren som för de utomstående,
vilka för upplysningar behövde anlita detsamma, utan att dock innehålla alla de
uppgifter, som kunde vara av betydelse för fullständig kännedom om eu viss fastighet.

Konungens befallningsliavande i Gottlands län funne de anmärkningar mot tomtboken,
som svenska stadsförbundet framställt, befogade.

Konungens befallningsliavande i Örebro län: Kommitterades förslag att särskilt upplägg
skulle finnas för varje rättsligt innehav föranledde, att fastighetsregistret bleve onödigt
vidlyftigt, bruste i överskådlighet och åstadkomme stort besvär vid användandet.

Magistraten i Falun: Magistraten ville påpeka det olämpliga i bestämmelsen, att
högst fyra inom samma kvarter belägna tomter skulle kunna upptagas å ett upplägg samt
att dessa tomter då skulle hava nummer i följd var efter annan. I Falun funnes fastigheter
i samma persons ägo, som utgjordes av flera än fyra tomter och där tomtnumren
icke vore i fortlöpande följd.

Svenska stadsförbundets beredning: Kommitterade hade föreslagit, att varje registerenhet
i allmänhet skulle uppföras på särskilt upplägg i tomtboken. Då boken härigenom
utan motsvarande nytta nödvändigtvis bleve synnerligen omfattande och svårhanterlig,
hade det synts beredningen önskvärt, att de särskilda enheterna måtte grupperas efter
någon gemensam indelningsgrund. Kvarteret torde härför vara synnerligen lämpligt. Det
vore till läge och omfattning fastställt och finge icke ändras i annan ordning än stadsplanelagen
föreskreve. I allmänhet torde tomterna inom ett vanligt kvarter få rum på
två öppningar i tomtboken. Avsattes för varje kvarter ytterligare två reservöppningar,
vunnes tillräckligt utrymme för erforderliga ändringar och omföringar. Tomtbokens omfattning
kunde genom en sådan uppställning utan olägenhet högst väsentligt inskränkas.

Konungens befallningsliavande i Gottlands län delar denna mening.

Davidson: Kvarteret som upplägg vore synnerligen lämpligt. Det vore av Kungl.
Maj:t fastställt och finge icke ändras utan i behörig ordning. Om tomterna därinom vore
många eller få inverkade icke på registreringen. Tomternas antal inom kvarteret finge i
allmänhet med lätthet plats på tvenne öppningar i tomtboken, som, jämte en eller högst
två reservöppningar, icke komme att bliva voluminös och ohanterlig.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västerås finna vad Davidson anfört om att kvarteret
vore synnerligen lämpligt såsom upplägg beaktansvärt.

Magistraten i Östersund med instämmande av Konungens befallningsliavande i Jämtlands
län: Föreskriften att varje registerenhet i allmänhet skulle uppföras på särskilt
uPPlägg i tomtboken komme att utan motsvarande förmån medföra den olägenheten, att
boken bleve synnerligen omfattande och besvärlig att handhava. Registerenheterna syntes
därför böra sammanföras till kvarter, som ju enligt stadsplanelagen vore till läge'' och

Upplägget.

gränser bestämt. Ett lämpligt antal upplägg, förslagsvis fyra, torde vara fullt tillräckligt
för vart kvarter. Tomtboken saknade i vart fall den överskådlighet, som man haft skäl
fordra av densamma. Den komme ock att erbjuda stora svårigheter vid inhämtande av
upplysningar ur densamma.

Magistraten i Ronneby (som anser att all i stadsplanen ingående mark bör upptagas
i tomtboken): Kvarteren skulle utgöra synnerligen lämpliga upplägg. Aven beträffande de
kvarter, som blivit indelade i tomter, borde sådana upplägg vara tillfredsställande, då
tomterna i kvarteren sällan vore flera än att de kunde få rum på ett par upplägg. Härigenom
skulle registret bliva mindre stort och mera lätthandterligt än om varje tomt erhölle
sitt särskilda upplägg.

Magistraten i Falköping: Kvarteren och gatorna och dylikt enligt den fastställda «
stadsplanen borde utgöra stomme och upplägg för registerenheterna.

Magistraten i Umeå ville rörande upplägget för registerenheterna framhålla, att
kvarteret som upplägg vore synnerligen lämpligt. Detsamma vore av Kungl. Maj:t fastställt
och finge icke ändras. Om tomterna därinom vore flera eller färre inverkade naturligtvis
icke på registreringen.

Lilienberg och Södergren: För att ej få registret allt för stort och ohanterligt, vore
det lämpligt att sammanföra vissa grupper av fastigheter. Sålunda borde »i tomtboken»
ett kvarter och ej varje tomt ha sitt särskilda upplägg. Genom att ävenledes upplägga
»jordeboken» på motsvarande sätt skulle man vinna en välbehövlig förenkling i det föreslagna
registret.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lidköping: Tomtboken bleve alltför stor och svårhanterlig
därigenom att varje registerenhet uppfördes å särskilt upplägg, vilken olägenhet
i väsentlig mån torde utjämnas genom att kvarteret, som vore en fastställd enhet och ej
utan särskilt tillstånd kunde ändras, toges till indelningsgrund.

Byråchefen Eriksson fann det mest praktiskt och redigt, att kvarteren inom stadsplanen
och eventuellt vissa fastigheter utom stadsplanen sammanslagna efter äldre nummer,
namn, ägare eller annorledes finge utgöra registerupplägg, medan varje tomt eller
annan nu befintlig fastighet finge i upplägget upptagas under särskilt registernummer.
Därigenom och genom iakttagande av att all i stadsplanen ingående jord upptoges i en
avdelning, vunnes avsevärd förenkling i registrets uppställning, uppläggande och förande,
vissa tabeller eller blanketter kunde troligen undvaras och därigenom arbete och kostnader
inbesparas. Hela registret bleve, därest de nu untvdda förenklingarna genomfördes,
på det hela mera lättfattligt och överskådligt samt därigenom mera tillfredsställande för
den stora allmänhet, som huvudsakligen skulle bekosta och använda detsamma.

skall längden å Svenska stadsförbundets beredning: Tomtboken borde innehålla uppgifter angående

Sr upptaga*1 längden av de däri registrerade områdenas olika sidor. Denna sistnämnda fordran måste
tomtboken? fasthållas särskilt ur synpunkten av att tomtboken skulle kunna göras användbar för enskilda
personer, som önskade inlåta sig i rättsförhållanden med avseende på stadsfastigheter.
Vad som vid köp bl. a. bestämde en tomts värde vore exempelvis fasadlängden
och djupet. Det måste under sådana förhållanden anses synnerligen önskvärt, att fullt
tillförlitliga uppgifter härom stode att hämta ur den offentliga urkund, dit de enskilde i

117

övrigt vore hänvisade för erhållande av upplysningar i sådana angelägenheter. Det borde
för övrigt anmärkas, att lagberedningen förutsatt, att fastighetsboken skulle upptaga
längden av tomts särskilda sidor (se förslag till kungörelse med närmare föreskrifter
om fastighetsbok), därav givetvis skulle nödiggöras en föregående anteckning i
registret.

Davidson anmärkte, att i formulärförslaget icke funnes inrymt plats för uppgift om
längden å tomtens eller områdets olika sidor. Från tjänstemannasynpunkt vore det bekvämt
att slippa dessa mången gång rätt besvärliga och ansvarsfulla uppgifter, men från
allmänhetens sida skulle saknaden av uppgifterna förringa betydelsen av registret. Uppgifterna
bidroge avsevärt till tomtens individualisering och praktiskt och ekonomiskt vore
längduppgifterna det, som vanligen först efterfrågades. ''Fasadens längd utgjorde delvis
tomtens värde och djupet dess möjlighet för mer eller mindre bebyggande. Svårighet
för den erfarne tjänstemannen att angiva måtten i olika väderstreck förefunnes icke.

Drätselkammaren i Örebro med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
därstädes: Drätselkammaren fann sig böra i anslutning till Davidsons påpekande, att i de av
kommitterade upprättade registerformulären icke funnes inrymd plats för uppgift om längden
av tomtens eller områdets olika sidor, särskilt framhålla betydelsen av att dylika
uppgifter infördes i blivande fastighetsregister. De bestämmelser härom, som nu återfunnes
dels i §§ 9 och 11 av förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång
till fast egendom och i § 4 lagen den 1-1 juni 1907 angående inskrivning av tomträtt
med mera, syntes för den skull icke böra, såsom kommitterade föreslagit, borttagas.

Magistraten i Härnösand: De många och omständliga formulären gjorde registret
alltför voluminöst och svårhanterligt och medgåve icke den överskådlighet, som med ett
register avsåges. A andra sidan inrymde ej formulären plats för vissa anteckningar, som
däri borde förekomma. Detta gällde särskilt formuläret till tomtbok, vilket icke hade
någon kolumn, avsedd för uppgift om tomtens olika sidor. Enligt kommitterades förslag
till kungörelse om ändring av vissa bestämmelser i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom, skulle skyldigheten för den, som sökte lagfart å gård eller tomt i stad,
att visa längden av tomtens särskilda sidor upphöra. Om kommitterades förslag till tomtbok
och berörda ändring i lagfartsförordningen komme att godkännas, skulle således uppgift
om en tomts särskilda sidor förekomma varken i tomtboken eller fastighetsboken för
staden. Sådan ofullständighet borde undvikas. Tomtboken, som enligt kommitterades
förslag skulle i viss kolumn innehålla uppgift om den inskrivna tomtens areal, borde i
samma kolumn lämna upplysning om tomtens sidolängder. Saknaden därav skulle betydligt
förringa registrets betydelse.

Magistraten i Östersund med instämmande av Konungens befallningshavande i Jämtlands
län: Tomtboken borde ock innehålla uppgifter om längden av de registrerade områdenas
särskilda sidor. Dessa upplysningar läge ju till grund för jordvärdets bestämmande,
och det syntes vid sådant förhållande vara en billig fordran, att tillförlitliga uppgifter
i berörda avseende stode att hämta ur den offentliga handling, från vilken allmänheten
vore hänvisad att i andra avseenden inhämta upplysningar rörande sådana förhållanden.

Konungens befallningshavande i Hallands län: Enligt formuläret för tomtboken skulle
denna icke komma att angiva längden av en tomts olika sidor. Uppgift härutinnan torde
dock icke för en spekulant å tomt vara utan praktiskt värde, även om enligt kommitténs

118

förslag 9 § i förordning angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875
skulle komma att undergå den förändring, att dylik uppgift icke vidare behövde lämnas,
då lagfart å tomt söktes.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Emot kommitterades förslag till formulär
för fastighetsregister hade med fog anmärkts, att i det föreslagna formuläret saknades en
del uppgifter, som vore av stor betydelse, då upplysningar söktes i detsamma, t. ex. uppgifter
om tomtens längd vid gata m. m.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lidköping: Det skulle nog vara till stor fördel,
om i tomtboken förutom arealen även lämnades uppgift om tomtens fasadlängd, djup och
i allmänhet måttet på alla rätlinigt sidor.

Magistraten i Skövde: Mot formulärförslaget anmärktes, att i detsamma icke funnes
inrymd plats för uppgift om längden å tomtens eller områdets olika sidor. Detta innebure
en ofullständighet i förslaget. Dessa uppgifter bidroge i avsevärd grad till tomtens
individualisering, och från praktisk synpunkt hade dessa längduppgifter sin stora
betydelse.

Lilienberg och Södergren: Registret borde innehålla uppgifter om egendomarnas
rättsliga förhållanden i alla avseenden. Sålunda icke blott fastigheternas arealer utan
även deras gränslängder och i samband med stadsplanerna fastställda gatuhöjder och
särskilda bestämmelser med avseende å sättet för byggnadstomternas användande och
andra tekniska bestämmelser, vilka rättsligt sett för tomten hade stor betydelse.

§ 39.

Davidson: Ett idealiskt mål vore naturligtvis, om registret kunde så uppläggas, att

detsamma icke erfordrade särskilt sakregister. Kommitterade hade i detta avseende med

sina olika sak- och namnregister icke lyckats. Om, såsom Davidson tänkt, uppläggen
för såväl tomt- som jordeboken finge en löpande nummerföljd inom lämpligt område,
t. ex. stadsdel, ägotrakt eller församling, bleve det för den något invande registerföraren

icke svårt att direkt finna den fastighet som söktes. För att bekvämt kunna betjäna

allmänheten, borde dock ett adressregister finnas, vars uppställning möjligen kunde överlämnas
till registeruppläggaren för varje särskilt samhälle.

Drätselkammaren i Örebro med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
därstädes: Davidson hade framhållit, att det skulle vara ett idealiskt mål, om fastighetsregistren
kunde så uppläggas, att särskilda sakregister bleve obehövliga. Drätselkammaren
ville naturligtvis instämma uti detta stadsingenjörens uttalande, men funne
sig tillika böra framhålla, att om också det torde gå för sig beträffande jorden inom
stadsplanen med uppläggens ordnande i nummerföljd på sätt Davidson föreslagit, det
dock beträffande den övriga jorden syntes vara erforderligt dels att de särskilda jordägorna
av vederbörlig myndighet åsattes namn och dels att till fastighetsregistret för dem
utarbetades sakregister.

Om jordeboken.

§ 40.

Magistraten i Östa-sund med instämmande av Konungens befallningshavande i Jämtlands
län anmärker, att jordeboken borde kunna göras enklare och mera överskådlig på
sätt i fråga om tomtboken blivit av magistraten anmärkt.

Svenska stadsförbundets beredning: Jordebokon torde kunna göras väsentligt enklare
och mera överskådligt än kommitterade föreslagit. I regeln torde större enheter än
registerenheten böra väljas såsom upplägg. Bland annat sådana genom styckning av
äldre ägoområden bildade fastigheter, som fortfarande i det allmänna medvetandet ansåges
äga en viss samhörighet, torde sålunda kunna uppföras på gemensamt upplägg. Då förhållandena
i olika städer uti detta hänseende företedde stora olikheter, syntes det emellertid
knappast möjligt att författningsmässigt angiva, när sådant sammanförande skulle
tillåtas, utan borde detta bliva beroende av magistratens prövning i varje fall.

Konungens befallningshavande i Gottlands län funne de anmärkningar mot jordeboken,
som svenska stadsförbundet framställt, befogade.

Davidson: Uppgifterna i jordeboken borde göras mera sammandragna och överskådliga
än vad kommitterades förslag visade. Detta vunnes, om vissa härför lämpliga enheter
sammanfördes i ett upplägg. I varje stad funnes sådana lämpliga fastighetsenheter,
nämligen styckade delar av äldre jordägor, som mycket väl kunde registreras i ett upplägg-
Dylikt upplägg komme att fullt systemmässigt motsvara hemmansnumret i jordregistret
för landet och kvarteret i tomtboken. Som av såväl kommitterades tomtbok
som jordebok syntes, utgjorde registerenheten i allmänhet ett upplägg. Härigenom, jämte
nödiga reservblad och särskilda sakregister, komme registret att svälla ut till otrolig
storlek. Det bleve därigenom ohanterligt och försvårade efterforskningar. I en fastighetsbok
kunde anordningen med en enhet som upplägg vara förklarlig, tv i dylik bok
antecknades alla förändringar om äganderätten, inteckningar m. m., men i ett jordregister,
varest egentligen inga andra tillägg gjordes än de, som avsåge ändring av själva fastighetens
område, borde icke större utrymme tilltagas än som för ändamålet vore lämpligt och behövligt.

Drätselkammaren i Örebro med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
därstädes: Drätselkammaren ansåg, att vissa sammanföringar å ett upplägg lämpligen borde
kunna ske i de fall, där jordeboken upplades av fullt sakkunnig person och av denne
framställt förslag om viss sammanföring vunne magistratens godkännande, men att eljes,
såsom kommitterade föreslagit, varje registerenhet borde erhålla särskilt upplägg.

§ 43.

Svenska stadsförbundets beredning anmärker, att det vore av vikt, att längduppgifter
för de olika områdena finge inflyta i jordeboken, åtminstone för fall, då område hade
rätlinjiga sidor.

Stadsmyndigheterna i Örebro synas dela denna uppfattning; jämför dessas varande
i fråga om längden av tomts sidor.

§ 46.

Byråchefen Hamrin ifrågasätter, huruvida icke stadgandet borde förtydligas därhän,
att under detsamma med visshet även komme att falla rågångsförrättringar i allmänhet
och även sådana, som hölles i sammanhang med registerkartas upprättande.

§ 49.

Se yttrande vid § 39.

Om förandet av tomtförändringslängden.

Att denna längd i en del yttranden anses böra kunna ersättas med anteckningar i
registret är tidigare anmärkt (se yttranden vid § 23).

Samfällda undantag
böra
upptagas i tomtoch,
jordebokcn.

''Skola gator o. d.
upptagas i tomt
boken?

120

Om förandet av ägoförteckningarna enligt formulären 6 och 7.

§ 52.

Här må erinras därom, att i de utlåtanden, vari förordats, att planlagd jord skulle
upptagas i en avdelning av registret och övrig mark i en annan, tillika framhållits, att
vägar m. m. skulle upptagas i endera av dessa avdelningar, efter deras belägenhet (se
yttranden vid § 32).

Svenska stadsförbundets beredning: En betydelsefull förenkling i registerföringen vore,
om de å det icke planlagda stadsområdet befintliga samfällda undantag av jord samt
vägar o. d. kunde uppföras i jordeboken såsom särskilda enheter. Härigenom undvekes
de vidlyftiga och med en dylik anordning till synes obehövliga förteckningar över sådan
jord, vilka i kommitterades förslag förutsattes. Enligt beredningens mening behövde
upptagandet av berörda jord i jordeboken icke vålla avsevärda svårigheter.

Konungens befallningshavande i Gottlands län delar denna mening.

Davidson: Å stadsägorna befintliga samfällda undantag av jord och dylikt, som
förorsakat kommitterade flere omständliga förteckningar, ''borde helt enkelt i vanlig ordning
registreras som särskilda enheter i jordeboken med den anteckning om äganderätten med
mera, som funnes att tillgå.

§ 53.

Svenska stadsförbundets beredning: De i st-adsplanen ingående gator, torg, allmänna
platser o. d. borde lämpligen redovisas i tomtboken. Härigenom vunnes dels det syftet,
att all planlagd mark funnes redovisad i en urkund, dels undvekes de invecklade och
svåröverskådliga förteckningar över sådan mark, som av kommitterade föreslagits. Beredningen
hade för sin del övertygat sig om, att registrering. av gatumark på sätt nu an■tytts
icke behövde bereda särskilda svårigheter utan väl läte sig genomföras. Gator,
torg, allmänna platser o. d. kunde lätteligen ordnas såsom huvudgrupper för sig i slutet
av tomtboken.

Davidson: Jord i gator, torg och allmänna platser o. d., enligt stadsplanen, borde
helt hänföras till tomtboken. På samma gång man härigenom finge all jord inom stadsplanen
i en bok, undvekes de föreslagna och omständliga förteckningarna om gator, torg
och dylikt.

Gemensamma bestämmelser.

§ 56.

Kammarkollegium: Med anledning av vad i bland andra förevarande § föreslagits i
fråga om ägoutbyte mellan stadsäga och jord å landet samt med hänsyn till den osäkerhet,
som rådde huruvida, i händelse av utbyte av ägor tillhörande skilda förvaltningsområden,
därmed följde förändring i administrativa indelningen för de utbytta ägorna, ansåge sig
kollegium, under erinran om vad i § 86 i 1911 års förslag till lag om skifte av jord
föreslagits, böra framhålla behovet av att fastighetsregisterkommitténs förslag måtte fullständigas
med ett stadgande i huvudsaklig överensstämmelse med innehållet i sagda § 86.

121

8 63.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Kontoret
ville anmärka, att, om alla förändringar .skulle införas å registerkartan, det nog ofta
komme att visa sig, att densamma därigenom bleve så otydlig, att den nästan kunde
anses oduglig för sitt ändamål.

8 66.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: De skyldigheter, som lagts å Konungens
befallningshavande samt magistrater och stadsstvrelser, syntes i en del fall onödigt
betungande och torde i varje fall komma att kräva ett väsentligt tillskott i arbetskraft
hos vederbörande myndigheter, varjämte tvivel kunde råda, huruvida nämnda skyldigheter
på ett tillfredsställande sätt ens kunde av vederbörande fullgöras.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Genom denna bestämmelse
skulle på länsstyrelserna överflyttats åligganden, som i övriga städer tillhörde den lokala
myndigheten. Då behöriga fullgörandet av vissa av dessa åligganden nog förutsatte
rättslig utbildning samt sådan i allmänhet icke förefunnes hos styrelserna för de samhällen,
varom nu vore fråga, torde vidkommande åligganden av sådan beskaffenhet bliva
nödigt, att desamma handhades under länsstyrelsernas överinseende. Däremot saknades
anledning att på länsstyrelserna överflytta de enligt §§ 11, 20 och 29, punkt 1, magistraten
tillkommande bestyr, då dessa endast bleve rena handräckningsåtgärder.

Konungens befallningshavande i Älvsborgs län: Genom de ifrågavarande författningsförslagen
öppnades ett nytt vidsträckt område för Konungens befallningshavandes verksamhet.
Flere av de ärenden, som sålunda ålades Konungens befallningshavande, vore
väl av beskaffenhet att icke för sin handläggning kräva tidsödande arbete utan endast
medföra en ökning i de löpande expeditionsgöromålen. Hit hörde exempelvis de talrika
fall, i vilka Konungens befallningshavande hade att efter rekvisition av lantmätare infordra
för fastighetsregister eller därtill hörande kartor erforderliga urkunder, eller eljest
tillhandagå med anskaffande av utredning. Någon betänklighet mot att i författningarna
ålägga Konungens befallningshavande dessa ärenden kunde således ej finnas, om det
över huvud taget vore nödigt att anlita en sådan omväg. Eljest ville det synas, som
den i Kungl. förordningen den 4 december 1908 angående sättet för skriftväxling mellan
domstolar med flera myndigheter i tjänsten rörande ärenden stadgade ordning skulle
kunna tillämpas även där fråga vore om myndigheter i städer under landsrätt eller
köpingar och liknande samhällen, och Konungens befallningshavandes ingripande påkallas
först i fall av tredska eller försumlighet från sistnämnda myndigheters sida. Annorlunda
ställde sig saken i fråga om förslagen att för stad under landsrätt samt köpingar och
andra samhällen å landet, där byggnadsstadgan för rikets släder eller lagen om stadsplan
och tomtindelning ägde tillämpning, åt Konungens befallningshavande överlåta allt vad
i fråga om fastighetsregisters upprättande med mera ålåge magistrat. Här erfordrades i
många fall ej endast en djupgående förfarenhet i hithörande vidlyftiga lagstiftning och ett
arbete, som krävde mycken tid och oavlåtlig uppmärksamhet, utan ock en så grundlig kännedom,
om samhällets tomter, gator och stadsägor med mera, som svårligen kunde förvärvas
och i fortsättningen bibehållas av andra än på platsen boende. För mindre samhällen,
vilkas ekonomiska bärkraft icke kunde medgiva anställande inom deras styrelse av avlönad

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

122

juridiskt bildad medlem, torde den ifrågaställda anordningen möjligen kunna tillrådas, då
någon annan utväg knappast torde kunna utfinnas, och arbetet med deras fastighetsregister
måhända ej bleve mera omfattande, än att de kunde läggas till den mångskiftande
mängden av Konungens befallningshavandes övriga göromål. Men för städer och
större köpingar och municipalsamhällen, av vilka senare funnes flera med invånarantal
överstigande många av de mindre städernas, kunde enligt Konungens befallningshavandes
mening det ifrågavarande åliggandet icke utan våda för dess noggranna fullgörande uppdragas
åt Konungens befallningshavande.

§ 67.

Byråchefen Hamrin: I anledning av stadgandet i denna paragraf hade förste lantmätaren
i Malmöhus län ifrågasatt, dels att underrättelse om timad förändring borde meddelas
på sådant sätt, att kartan av vederbörande förrättningsman redovisades till länets lantmäterikontor
i två exemplar, därav det ena, föisett med de ändrade registerbeteckningarna
samt åtföljt av utdrag av fastighetsregistret, av förste lantmätaren skulle översändas till
stadsstyrelsen, dels huruvida det dubbla förandet av fastighetsregistret, som här avsåges,
komme att uppväga därmed förenade kostnader. I anledning av vad förste lantmätaren
anfört beträffande skyldighet för förrättningsmannen att redovisa karta i två exemplar till
lantmäterikontoret ville Hamrin erinra, att förändring kunde ske även utan föregående
lantmäteriförrättning samt att förste lantmätarens förslag i denna del därför ej kunde
anses lämpligt. Beträffande förste lantmätarens erinran i fråga om kostnaderna för registrets
förande på två håll torde, vid det förhållande att tillgång till ett exemplar av
registret även i orten vore erforderligt, någon annan utväg till förhållandenas ordnande
knappast finnas. Vad emellertid anginge städer under landsrätt föreställde sig Hamrin,
att de knappast komme att begagna sig av den i förslaget öppnade utvägen att få
registret fört av förste lantmätaren, och komme i sådan händelse i avseende å dessa
något förande av registret på två orter icke i fråga.

Se ock yttrande vid § 63.

§ 68.

Byråchefen Hamrin delade kommitterades uppfattning därom, att någon skyldighet för
domhavanden att för införing å registerkartan av skedda förändringar anlita tekniskt biträde
särskilt med hänsyn till kostnadsfrågan icke borde stadgas. Men då skeende förändringar
torde kunna få den omfattning, att domhavandens kartbehov på ett tillfredsställande sätt
icke bleve löst genom den föreslagna anordningen, funne sig Hamrin böra ifrågasätta,
huruvida icke föreskrift borde meddelas om periodvis komplettering av domhavandens
exemplar av kartan, och huruvida kostnaderna härför icke skulle kunna åläggas vederbörande
samhälle. Till ytterligare stöd för denna mening ville Hamrin erinra därom, att
det i motsatt fall kunde bliva rätt betungande för domhavandena att ansvara för en
mängd små kartor, att hos alla knappast kunde förutsättas intresse för kartornas ordnande
på lämpligt sätt samt att en eller annan karta lätt kunde förkomma.

Se ock yttrande av Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län vid

§ 66.

12:5

§ 69.

Av en del förut återgivna yttranden framgår, att man funnit det önskvärt, att regist.
reringen kunde ske på ett enklare sätt än föreslagits, och tiar därvid framhållits, att ett
sådant enklare register kunde föreskrivas för alla stadsliknande samhällen samt att det
vore en fördel, om lika bestämmelser kunde meddelas för alla dylika samhällen.

Svenska stadsförbundets beredning: Någon anledning att för ifrågavarande samhällens
fastighetsregistrering tillämpa två olika förfaringssätt förelåge enligt beredningens åsikt icke
annat än möjligen beträffande de områden som, utan att bilda munieipalsamhällen, hade
tomtindelning såsom i stad. De skäl, som av kommitterade anförts för ordnande av
vissa stadsliknande samhällens registrering efter andra grunder än de för stad gällande,
syntes nämligen i och för sig föga vägande och torde helt bortfalla, därest nödiga och
möjliga förenklingar i städernas registrering iakttoges.

Davidson: Register för här ifrågavarande samhällen borde upprättas i likhet med
vad för stad stadgades.

Municipal/''ullmäktige i Ljungby köping: Enligt kommitténs förslag skulle vissa stadsliknande
samhällens registrering verkställas efter andra grunder än de för stad gällande.
Någon anledning att i berörda avseende meddela olika bestämmelser för städer och
stadsliknande samhällen förefunnes knappast.

Se ock yttrande av Hamrin å sid. 127 ff.

Municipalstämman i Borgs villastad framhåller, att municipalsamhället ansåge sig
under de närmaste tio åren icke vara i behov av något fastighetsregister, enär den areal,
som utgjorde samhällets område, efter skedd avsöndring från stamhemmanet vore fullständigt
indelad i byggnadstomter och gator enligt av Kungl. Maj:t fastställd stadsplan.

Municip alstämman och municipalnämnden i Kyrkesund och Björholmen: För samhällets
vitt åtskilda fem fisklägen ansågs förslaget i dess helhet oantagligt.

Munidpalstämman oeh municipalnämndens ordförande i Skillinge: Då samhället läge
i underhandling om utvidgning och reglering av dess plan, så ansåges att för tillfället det
föreslagna registret ej måtte komma till tillämpning.

Konungens befallning shav ande i Väster norr lands län tilläte sig framhålla, att det synnerligast
för ett municipalsamhälle med större utvecklingsmöjligheter torde vara av stor
betydelse att så tidigt som möjligt över dess område upprättades en register- eller översiktskarta
med därå grundat fastighetsregister, vari icke blott noggranna uppgifter om
samhällets gränser och tomtindelning funnes införda utan även inträffande ändringar i
rättsförhållandena rörande jorden inregistrerades.

Munidpalstämman och municipalnämnden i Skönsmon: Med hänsyn till dels den dubbelbeskattning,
munieipalsamhällen, som icke utgjorde egna kommuner, vore underkastade,
vilken beskattning redan i många fall vore rätt betungande och som skulle bliva det i
ännu högre grad, om samhället nödgades, kanske vid en ogynnsam tid, åtaga sig kostnader
för registerkarta över dess område och därför behövliga mätningar, dels ock övriga
kostnader, som vore förenade med förslagets genomförande, hemställdes, att municipalsamhälle
måtte få rätt att själva besluta, när registrering av dess fastigheter skulle ske
enligt för stad gällande grunder och ej mot eget avstyrkande kunna åläggas densamma.

124

Municip alnämnden och municipalstämman i Hästveda: Med hänsyn därtill att Hästveda
såväl som flera andra samhällen icke hade sin tomtindelning så anordnad med
kartor och beskrivningar som för fastighetsregistrets förande skulle anses erforderliga, på
samma gång som inom samhället ifråga troligen ingen person funnes äga kompetens för
registrets förande, skulle detta bliva alltför betungande Och vad det i övrigt vidkomme
Hästveda samhälle, så vore detsamma huvudsakligen beläget å ofri grund, nämligen å
klockareboställe, varå äganderätten till jorden för närvarande icke kunde förvärvas.
Skyldighet att föra fastighetsregister borde därför icke äga tillämpning förr än äganderätten
till jorden skulle kunna förvärvas. Därest förordningen skulle vinna tillämpning
å dylika samhällen, förordades sådana bestämmelser, att municipal- och därmed jämförliga
samhällen komme i åtnjutande av allmänna medel till bestridande av det huvudsakligaste
av dessa kostnader.

Kommunalnämnden och kommunalstämman i Lidingön; Förordningen angående fastighetsregister
för stad skulle äga tillämpning på köping endast i det fall, att Konungen
därom förordnade. För att ett sådant förordnande skulle givas, ansåge emellertid kommitterade,
att med hänsyn jämväl till den kostnad, som med registerkartas upprättande
vore förbunden, den förutsättningen borde gälla, att samhällets bebyggande mera väsentligt
fortskridit och att stadsplan och tomtindelning för samhället i dess helhet fastställts.
Vad Lidingö köping beträffade med dess egendomliga sammansättning av delvis spridda
villasamhällen och däromkring liggande stora sträckor av ren landsbygd, så torde det
säkerligen komma att dröja ganska länge, innan den nyssnämnda förutsättningen inträffade;
och hemställdes därför, att förordningen om fastighetsregister för stad, därest
en sådan komme att bliva utfärdad, tills vidare icke måtte få tillämpning på Lidingö
köping.

Kommunalfullmäktige i Töreboda: Registerföringen borde icke lämpligen överlåtas

åt förste lantmätaren, alldenstund tidsutdräkt och besvär ofta nog kunde bliva följden
för de från denne tjänstemans bostadsort längre avlägsna samhällena och registerföringen
i övrigt icke torde vara av mera invecklad art, än den borde kunna anförtros t. ex.
byggnadsnämndens ordförande i respektive samhällen.

Se ock yttranden vid § 3, bland dem särskilt yttrandet av ortsmyndigheterna i
Vara köping.

Byråchefen Eriksson ansåg, att det. sätt förslaget upptoge för upprättande av översiktskartan
över stad skulle och borde tillämpas även i fråga om köpingar, municipalsamhällen
och andra områden å landsbygden, för vilka enligt detta förslag särskilt jordregister
skulle uppläggas. Förste lantmätaren torde endast i få undantagsfall medhinna
upprättandet av karta och register för nyssnämnda områden, utan bleve det nödvändigt
att uppdraga även sådant arbete åt särskilt förordnad lantmätare.

§ 71.

Stadsfullmäktige i Karlshamn synas icke gilla, att lantmäteristyrelsens beslut i en
del frågor ej få överklagas.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
hefallningshavande i Skaraborgs län: Enligt kommitterades förslag vore det överlämnat åt
lanlmäteristyrelsen att utan möjlighet till appell bestämma, huruvida en verkställd mätning
skulle godkännas i och för fastighetsregistret eller om nymätning genom lantmätare
skulle äga rum, vilket svårligen kunde anses för städerna tillfredsställande.

Bgggnadsnämnden i Vara med instämmanden av kommunalstämman och kommunalnämnden
därstädes: Om stadssamhällenas mätningsväsen skulle anses böra lyda under
lantmäteristyrelsen, torde rätt att överklaga lantmäteristyrelsens beslut böra stadgas jämväl
beträffande de frågor, som omförmäldes i 8, 9 och 11 §§ och av vilka särskilt den
i 8 § 2 mom. omförmälda, om nymätning för de områden, över vilka karta enligt siffermetoden
redan funnes upprättad, vore av stor betydelse för samhällena, därest kostnaden
för registerkartans uppgörande skulle huvudsakligen åligga dem.

§§ 72 och 73.

Byråchefen Hamrin: Förste lantmätaren i Södermanlands län hade beträffande de häri
föreslagna föreskrifterna om redovisning framhållit, att koneeptkartor och handlingar borde
redovisas till länens lantmäterikontor i likhet med andra förrättningsakter. Intet avgörande
skäl syntes honom tala för motsatsen, och i lantmäterikontorens arkiv funne akterna en säkrare
förvaringsplats än hos städernas myndigheter. Inom respektive samhällen borde
däremot finnas bestyrkta kopior av kartorna och avskrifter av handlingarna. Förste
lantmätaren i Malmöhus län hade erinrat, att alla förrättningar inom stadsägorna fortfarande
skulle redovisas till lantmäterikontoret. Dessa förrättningar, särskilt de, som
skulle fastställas, vore, i likhet med vad som gällde om lantmäteriförrättningar i allmänhet,
underkastade kontroll av förste lantmätaren. Därest den grundläggande registerkartan
ej på något sätt bleve redovisad till lantmäterikontoret, vore förste lantmätaren ej i tillfälle
att utöva denna kontroll. För detta ändamål syntes därför ett exemplar av kartan
böra ställas till lantmäterikontorets förfogande, och syntes det honom av stor betydelse
att så komme att ske. Enligt Hamrins mening bjöde rättssäkerheten, att exemplar av
registerkarta med tillhörande handlingar förvarades på olika orter. För redovisning av
ett exemplar därav till förvaring i länens lantmäterikontor utgjorde det av förste lantmätaren
i Malmöhus län påpekade förhållandet ett kraftigt skäl. För dylik redovisning
till lantmäteristyrelsens arkiv talade mest den kontroll, som därigenom och i samband
därmed föreslagen anordning komme att vinnas från det allmännas sida över fastighetsregistreringen.
I båda fallen tillkomme emellertid arbetet med införing av timade förändringar.
Då man särskilt med hänsyn härtill under nuvarande förhållanden knappast
torde kunna ifrågasätta, att ifrågavarande kartor och handlingar gjordes tillgängliga både
i styrelsens arkiv och å, lantmäterikontoren i länen, syntes i valet häremellan företräde
böra givas åt lantmäterikontoren. Önskvärd kontroll och likformighet torde kunna vinnas
genom inspektioner, och hoppades Hamrin, att lantmäteristyrelsen bleve satt i tillfälle att
anordna sådana i erforderlig utsträckning. Ordnande av förhållandena på sätt Hamrin
nu föreslagit stode även bäst i överensstämmelse med föreskrifterna rörande redovisning
av övriga lantmäteriförrättningar. Beträffande dessa gällde, att i regel endast laga skiften
skulle redovisas både till lantmäterikontoren i länen och till lantmäteristyrelsens arkiv.
Sekundära förrättningar skulle däremot endast redovisas till lantmäterikontoren i länen.
Otvivelaktigt vore inom städerna skeende jorddelningsförrättningar närmast att likställa

126

med sekundära förrättningar. Därest framdeles i anslutning till införande i landet av
fotografisk kartreproduktion beslut fattades om redovisning även till styrelsens arkiv
av sekundära förrättningar, syntes en sådan bestämmelse även böra omfatta förrättningar
av förevarande slag.

Byråchefen Eriksson: Med nutidens sätt för kartors fotografiska reproduktion syntes

ej hinder möta för att ett exemplar av varje nykarterat exemplar av översikts- eller registerkarta
insändes till såväl länets lantmäterikontor som till lantmäteristvrelsens arkiv.
A-jourhållningsritningarna skulle ske i varje stad på ett fotograferat exemplar av den
först karterade kartan och fotografier av den å-jourhållna kartan eller de blad därav,
för vilka sådant tarvades, insändas till länets lantmäterikontor t. ex. årligen och till lantmäteristyrelsen
t. ex. vart tredje år. Kostnaderna härför bleve jämförelsevis obetydliga.

Förslaget

till

Kungörelse

rörande ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 13 juni 1908

angående jordregister.

Konungens befallningshavande i Kronobergs lön: Förslaget föranledde icke någon

erinran, därvid dock förutsattes, att ersättning bereddes nödigblivande arbetsbiträden på
sätt och i den ordning, varom stadgades i cirkuläret den 9 juni 1911.

Förslaget

till

Förordning

med närmare föreskrifter angående särskilt jordregister med tomtbok eller
särskild tomtbok för vissa områden å landsbygden.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Anledning till någon erinran före låg

icke, därvid dock förutsattes, att ersättning bereddes nödigblivande arbetsbiträden på
sätt och i den ordning, varom stadgades i cirkuläret den 9 juni 1911.

127

Byråchefen Hamrin: Otvivelaktigt vore anordnande av ett fastighetsregister, som kunde
'' anpassas efter de olika utvecklingsstadier, varuti köpingar och municipalsamhällen samt
därmed jämförliga orter befunne sig, en svårlöst uppgift. Enligt kommitténs förslag
komme fastighetsregistret för dessa samhällen och orter att bliva av tre olika tvper.
Kommitterade hade upplyst, att det skäl, som i främsta rummet legat till grund för deras
mening, att fastighetsregistreringen icke borde för alla köpingar och municipalsamhällen
äga rum enligt de för stad föreslagna regler, vore önskemålet att för de i ekonomiskt
avseende mindre utvecklade av dessa samhällen om möjligt kunna åstadkomma ett fastighetsregister,
som föranledde mindre kostnader än vad fallet bleve i städerna. På sätt i
annat sammanhang framhållits hade Hamrin emellertid funnit sig böra avstå från ovillkorlig
fordran på att registerkarta skulle upprättas efter siffermetod. Och då, under förutsättning
av att denna Hamrins uppfattning vunne beaktande, kostnaderna för fastighetsregistret
därigenom komme att väsentligt nedbringas, förringades härigenom ock i motsvarande
grad kommitténs motiv för särskilda regler rörande registreringen av köpingar
och municipalsamhällen. I avseende å beskaffenheten av den karta, som skulle användas
för registrering av sistnämnda samhällen, hade kommittreade framhållit, att, då densamma
ej såsom registerkarta i stad skulle ligga till grund för registreringen utan huvudsakligen
hade till syfte att förebygga, det fastigheter utelämnades eller dubbelfördes, att utmärka
skiljaktigheten mellan å ena sidan tomtindelningen och å den andra den indelning i fastigheter,
som uppkommit genom lantmäteriförrättningar och avsöndringar, samt att vara till
ledning beträffande vägar, gator och dylikt, hade det ej ansetts nödvändigt, att kartan
upprättades med den grad av noggrannhet som registerkarta för stad. Hamrin befarade,
att kommitterade här underskattat behovet och betydelsen av en så vitt möjligt god karta
för köpingar och municipalsamhällen. Dess uppgift att visa skiljaktigheten mellan tomtindelningen
och den indelning i fastigheter, som uppkommit genom lantmäteriförrättningar,
ställde densamma på ett mycket svårt prov. Hamrin hölle på grund härav före, att man
i förevarande fall hade lika stort behov ''av en god karta som beträffande städerna. I
anledning härav funne sig Hamrin även böra framhålla, att Hamrin icke kunde förorda
det sätt kommitterade i förevarande författning föreslagit för åstadkommande av erforderlig
karta till jordregister för köpingar och municipalsamhällen. En liknande uppfattning
hade även uttalats av förste lantmätaren i Malmöhus län, som framhållit, att registerkarta
i likhet med vad som föreslagits för sådan karta i stad i regeln borde grundas på
nymätning. Huruvida däremot denna borde ske efter siffermetod eller grafisk metod
borde enligt förste lantmätarens mening bero på beslut i varje särskilt fall. Han hade
emellertid framhållit, att den mark, varom här vore fråga, vore av den värdefulla beskaffenhet,
att det åtminstone beträffande Malmöhus län ej syntes böra sättas i fråga
annat än nymätning, där ej sådan av beskaffenhet att kunna utgöra grundval för registrering
redan blivit verkställd. I anslutning härtill hade han upplyst, att Raus planterings
municipalsamhälle och Svedala municipalsamhälle redan vore uppmätta efter siffermetod
och att avtal träffats angående uppmätning efter sistnämnda metod av Teckomatorps
stationssamhälle. Även om gamla kartor skulle användas, erfordrades enligt Hamrins
mening jämförelse mellan karta och mark och verkställande i anslutning därtill av erforderlig
komplettering av kartor. Härvid borde särskilt uppmärksammas, att det oftast torde
bliva erforderligt att i likhet med vad som kunde antagas bliva fallet inom städerna
uppgå ett mer eller mindre utgrenat staknät samt att verkställa markering. Under sådana

128

förhållanden vore det givet, att även kostnaderna för kartmaterialets anskaffande komme
att bliva väsentligt större än vad kommitterade beräknat. Kommitterade syntes icke
hava tänkt sig någon undersökning av gränserna mellan de särskilda fastigheterna annat
än sådan, som kunde bliva följden av tillämpningen av bestämmelserna i 24 §. En felaktighet
med avseende å gränserna för de fastigheter, som utbrutits genom lantmäteriförrättningar,
kunde dock givetvis för en efterföljande fastighetsbildning genom tomtindelning
bliva ödesdiger. Hamrin ansåge därför, att undersökning av ägogränser borde företagas
inom ifrågavarande samhällen i samma utsträckning, som föreslagits för städerna. Gillades
den uppfattning Hamrin i nu berörda två delar uttalat, vore det ock givet, att skillnaden
i koslnadsavseende mellan upprättande av register enligt bestämmelserna för stad eller
enligt förevarande förslag bleve jämförelsevis obetydliga, och härigenom torde ock det
viktigaste skälet för det föreslagna särskilda förfarandet för registrering av köpingar och
municipalsamhällen förfalla. Hamrin ansåge emellertid i likhet med kommitterade icke
erforderligt, att alla köpingar och municipalsamhällen skulle i avseende å registrering likställas
med städer, om än Hamrin på grund av vad ovan anförts hölle före, att gränsen

borde dragas på ett väsentligt annat sätt, än som skulle bliva följden av antagande av

kommitterades förslag. Om registrering av de samhällen på landsbygden, för vilka registrering
i likhet med vad som gällde för stad icke ansåges böra ske, liksom av områden,
som avses i 37 och 38 §§ i stadsplanelagen, ordnades på sätt kommitterade föreslagit
för sistnämnda områden, förelåge ej vidare något behov av den form för registrering,
som förslaget om särskilt jordregister med tomtbok innebure. Det ville även synas,
som om det åtminstone borde tagas i noggrannt övervägande, huruvida icke sistberörda
anordning för registrering kunde undvaras. Enligt den enklare formen borde i sådant

fall registreras förutom områden, som avses i 37 och 38 §§ stadsplanelagen, sådana

köpingar och municipalsamhällen, med avseende å vilka någon större utveckling icke
kunde vara att förvänta eller inom vilka någon större skillnad icke funnes mellan den
rättsliga och den administrativa indelningen. Anlitande av den nu angivna ordningen för
registrering torde kunna bliva rätt vidsträckt, därest kommitterades förslag till lag, innefattande
vissa bestämmelser angående tomtbildning å område, varest tomtindelning förut
ej finnes, komme att antagas. Enligt Hamrins mening borde åtskilliga fördelar kunna
ernås genom ordnandet efter nu omförmälda båda linjer av registreringen av tätare byggda
platser på landsbygden. Ifrågavarande lagstifning bleve i allt fall så vidlyftig, att alla
förenklingar, som visade sig möjliga, borde vidtagas. Därest så kunde ske, kunde man
givetvis även vänta ett säkrare resultat av författningarnas tillämpning, och vad som i
syfte av förenkling kunde ske syntes desto angelägnare, som det vore fråga om en på
det hela taget ny lagstiftning, vilken för övrigt medförde omfattande åligganden för kategorier
personer, av vilka icke alla kunde antagas hava någon tjänstemannarutin. Med
hänvisning till vad Hamrin anfört med avseende å §§ 72 och 73 i förslaget till förordning
angående fastighetsregister för stad ansåge Hamrin, att det även borde anstå med
meddelande av föreskrift angående insändande till lantmäteristyrelsen av kopia av karta,
som i förevarande författning avsåges. Även om förste lantmätaren i regel bleve registerförare
för orter, varom här vore fråga, komme i allt fall två exemplar av kartan att
finnas, det ena å lantmäterikontoret och det andra hos domhavanden. Därjämte torde
det icke vara uteslutet, att även under förenämnda förutsättning ett exemplar även komme
att hållas tillgängligt i orten. Den något förenklade anordning, som Hamrin nu föreslagit

129

för registrering av tiitare bebyggda platser å landsbygden, medförde även önskvärd förenkling
i avseende å bestridande av kostnaderna för arbetet i fråga. Kommitterade hade
visserligen antagit, att det anslag, som lämnats för uppläggande av jordregister för rikets
landsbygd, även varit avsett att bestrida kostnaderna för uppläggande av jordregister för
köpingar och dylika orter. Ordalydelsen i 37 § förordningen angående jordregister torde
emellertid giva lika mycket stöd för som emot en dylik uppfattning. Härmed finge emellertid
förhålla sig huru som helst. Kungl. Maj:t torde hava sig bekant, att berörda anslag
visat sig otillräckligt, och torde det därför vara önskvärt, att anspråken från samma
anslag så vitt möjligt begränsades. Detta torde i någon mån bliva fallet, därest Hamrins
nu intagna ståndpunkt i avseende å registreringar av ifrågavarande orter gillades. I
övrigt hade Hamrin icke ansett sig äga anledning att i detta sammanhang ingå på kostnadsfrågan
i vidare mån än att Hamrin ville fästa uppmärksamheten dels därpå, att bestämmelse
åtminstone i denna författning syntes saknas om vem, som skulle gälda ersättning
för sådan karta, som omförmäldes i 7 §, dels ock därpå, att det kunde ifrågasättas
huruvida icke under bestämmelserna i 34 § även borde falla införande av förändringar
enligt 27 § såsom likställt med sådan kopia eller utdrag, som omförmäldes
i 28 §.

§ 4-

Konungens befallningsliavande i Göteborgs och Bohus län: I paragrafen torde när mare

bestämmelse böra meddelas angående sättet för utfärdandet av kungörelse.

§ 12.

Konungens befallning shav ande i Göteborgs och Bohus län: Då åtgärderna utan någon
olägenhet kunde vidtagas av förste lantmätaren, syntes paragrafens innehåll böra ändras
i överensstämmelse därmed.

§ 19.

Konungens befallningsliavande i Göteborgs och Bohus län: Vid det förhållande, att

länsstyrelse, i de fall den så aktade nödigt, vore behörig att påkalla kronobetjäningens
biträde, borde uttrycket »genom kronobetjäningen» utgå.

Kommunalstämman och byggnadsnämnden i Borlänge ansågo att även de kostnader,
som samhällena enligt förevarande förslag skulle bestrida, borde gälldas i samma ordning
som för landskommuner i allmänhet, då samhällena redan på flera sätt genom
stadsstadgarnas tillämpning vore mera betungade än landskommunerna.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

130

Förslaget

till

Lag

med vissa bestämmelser angående fastighetsregister.

i §•

Se detta sammandrag sid. 27 och följande samt en del anföranden vid § 69 i
förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad.

2 och 3 §§.

Mot innehållet i dessa paragrafer har huvudsakligen anmärkts, att det föreslagna
statsbidraget vore för knappt.

Vid § 3 i förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad har anmärkts
yttranden, gående ut på att ett upprättande av fastighetsregister på sätt förslaget innehåller,
komme att draga för stora kostnader.

Stadsfullmäktige i Askersund kunde tillstyrka förslaget endast under förutsättning
att alla kostnader för fastighetsregistret bestredes av statsmedel.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lysekil ville framhålla rimligheten av att något
större statsbidrag i och för genomförande av registerväsendet än som föreslagits, isynnerhet
i fråga om städer, vilkas område sträckte sig obetydligt utöver de bebyggda stadsdelarna.
För Lysekils stad skulle detta bidrag enligt förslaget uppå till allenast 600
kronor, ett alltför obetydligt belopp i förhållande till de stora kostnader, registerväsendet
kunde väntas medföra. Magistraten upplyste tillika, att Lysekil nyligen undergått triangelmätning
och att kostnaden belöpt sig till det avsevärda beloppet av 9,000 kronor.

Byggnadsnämnden i Motala: Kostnaderna för fastighetsregistrets upprättande borde

i likhet med vad som vore förhållandet med jordregistret betalas av statsmedel.

Stadsfullmäktige i Motala: Kostnaderna för fastighetsregistret torde bestridas av

allmänna medel, enär om nyttan av registret möjligen icke komme att svara mot de
okända omkostnaderna, städerna i verkligheten icke skulle hava gagn av fastighetsregisterförordningen.

Magistraten i Örnsköldsvik: Kostnaderna borde icke påläggas städerna, utan helst falla
å statsverket likasom även billigtvis ersättning borde beredas städernas vederbörande
ämbets- och tjänstemän för det på dem genom införande av en sådan lagstiftning som den
ifrågavarande fallande ökade arbeté.

Magistraten i Ystad: Då det här gällde att avhjälpa brister och oegentligheter,

som förefunnits under sekler, och då registrets upprättande vore en statsangelägenhet,

borde den gottgörelse, som städerna skulle åtnjuta av statsmedel, bliva vida rikligare iin
som föreslagits.

Stadsfullmäktige i Wimmerby anse, att förslagets antagande skulle medföra eu
kostnad för Wimmerby stad med dess vidsträckta områden, som staden icke utan svårighet
kunde ikläda sig.

Magistraten i Wimmerby: Det synes ganska anmärkningsvärt, att städerna, vilka

komme att hava en mycket tvivelaktig nytta av registerkartorna, sådana, som desamma
skulle enligt förslaget upprättas, ansåges böra bära den huvudsakliga delen av den oerhört
dryga kostnaden för det föreslagna karteringsarbetet.

Stadsfullmäktige i Skeninge: Det ifrågasatta fastighetsregistret vore nog fördelaktigt

och i vissa fall nödvändigt, men kostnaderna för detsammas upprättande bleve alltför
betungande för de mindre städerna. Kostnaderna borde, om ej helt och hållet så åtminstone
till större delen bestridas av staten, ty, då man fråntagit städerna det ena
efter det andra av deras inkomstbringande privilegier och strävan tycktes gå ut på att
ännu mera kringskära desamma, syntes det också vara i sin ordning om man även fråntoge
dem sådana som medförde utgifter, exempelvis det att bekosta vissa mätningar
inom stadsområdena.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västerås: Kostnaden för Västerås för erhållandet

av ett fastighetsregister beräknades till 70,000 kronor. Kostnaderna uppginge till så
stort belopp, att det borde ifrågasättas, huruvida icke staten på grund av det intresse,
densamma givetvis måste hava av ett fullt tillförlitligt fastighetsregister komme till stånd,
borde deltaga i kostnaderna därför eller åtminstone bereda städerna lättnader i sättet att
utgöra samma kostnader.

Magistraterna i Östhammar och Öregrund: Sedan städernas inkomster numera, sedan
brännvinsmedlen komme att indragas och sådan indragning delvis redan försiggått, uteslutande
berodde på kommunalutskylderna, och städerna därmed hade att avlöna sina
tjänstemän, juridiska, administrativa och ecklesiastika, samt dessutom genom gällande
byggnadsstadga ålagts att bekosta uppmätningar av städernas planlagda områden, vilka
uppmätningar varit mycket betungande, saknade åtminstone småstäderna medel till nu
föreskrivna ytterligare uppmätningar. Kostnaden för uppmätningen borde bestridas av
allmänna medel.

Stadsfullmäktige i Umeå med instämmande av Konungens befallning shav ande i Västerbottens
län funno sig föranlåtna understryka nödvändigheten och billigheten av att de
dryga kostnader, som bleve förenade med ett sådant katasterverk, som förslaget ställde i
utsikt, icke borde ensamt åligga städerna. Tillskapande av ett solidt underlag för fastighetsbokföringen
vore även vad städerna beträffade ett stadsintresse av största vikt och
städerna borde därför med fog kunna göra anspråk på ett icke alltför knappt tillmätt
statsbidrag. Även om detta skulle sättas högre än vad föreslagits eller, enligt vad stadsfullmäktige
ansåge skäligt, till halva kostnaden, skulle städerna förvisso icke bliva obehörigen
gynnade. Vid bedömande av denna fråga borde märkas, att det dryga anslag,
som ginge till uppläggandet av jordregister för fastigheter å landet, fördelades å alla
skatteobjekt, således även å stadsbefolkningen, och att så även torde komma att ske, när
förr eller senare en fullständig kataster för landsbygden, liknande den för städerna nu
föreslagna, tvingade sig fram.

132

Magistraten i Ystad med instämmande av Konungens befallningshavande i Malmöhus
län: Kommitterade hade alltför lågt beräknat den kostnad, de föreslagna anordningarne

komme att medföra. Av dessa kostnader syntes det vara avsett, att endast upprättande
av de ägoförteckningar, som förberedde registrets uppläggade, skulle bestridas av staten,
medan Övriga utgifter skulle drabba städerna själva. Förstnämnda arbete skulle ersattas
efter beräkning av -i kronor på hektar, som skulle i registret upptagas. Uppenbart skulle
vara att de sålunda för städerna återstående kostnaderna bleve högst betydliga. Först
den''betydande mätningskostnaden. Vidare aflöning åt registerföraren och kostnaden for
beredande av tjänstelokal med brandfritt förvaringsrum för de värdefulla handlingarna och
slutligen gottgörelse åt vederbörande inom byggnadsnämnd och magistrat för ökat arbete,
vilken sistnämnda gottgörelse man ju tänkt sig icke skola i någon man av enskilde
gäldas. Att då, såsom förslaget gåve vid handen, Ystads stad icke skulle av statsmede
undfå mer än inemot 4,000 kronor, syntes orimligt, så mycket mer som det här gällde
att avhjälpa brister och oegentligheter, som förefunnits under sekler och, såsom kommitterade
själva yttrade, den ifrågasatta fastighetsregistreringen för städerna utgjorde en
lika viktig statsangelägenhet som uppläggandet av jordregistret för landsbygden, vilket
senare ju skedde uteslutande på statens bekostnad. Magistraten ansåge därför, att den
gottgörelse för den blivande registerföringens anordnande, som städerna skulle äga att åtnjuta
av staten, borde bliva vida rikligare än föreslaget blivit.

Stadsfullmäktige i Vadstena hava funnit kostnaderna för fastighetsregistrets uppläggande
alltför betungande för särskilt de mindre städerna. Vad kommitterade yttrade om
städernas skyldighet att själva bestrida utgifterna för sitt rättegångsväsen och om att
»städernas invånare av ålder varit skyldiga att bekosta vissa mätningar inom stadsomradena»
innebure icke tillräckligt skäl för att pålägga städerna en så betydande kostnad,
som ett fastighetsregisters uppläggande efter den föreslagna metoden skulle förorsaka
dem, då väl dessa skyldigheter, liksom städernas ännu kvarvarande skyldighet att erlägga
grundskatt för sin jord, vore kvardröjda åligganden för städerna från den tid, da deras
privilegier inneburit betydande ekonomiska fördelar genom rätt till ensamt utövande avhantverk
och handel samt till att upptaga accis m. m., fördelar, vilka städerna mistat
utan att hava fått lindring i pålagor eller motsvarande vederlag, vartill komme, att det
snart torde ifrågasättas, att städerna fråntages en avsevärd del av deras nuvarande inkomster.
Då härtill komme, att inrättandet av det ifrågasatta fastighetsregistret utgjorde
en lika viktig statsangelägenhet som uppläggandet av jordregistret, vilket helt och hållet
bekostades av staten, funne stadsfullmäktige det förslagna maximibeloppet för det till staderna
''utgående statsbidraget, 4 kronor för hektar, alltför lågt.

Karlskrona stads ombudsman Hugo Eneroth: De kostnader, som komme att föror sakas

stadssamhällena genom fastighetsregistrets förande, torde väl i allmänhet ej bliva
alltför avsevärda. Däremot vore tydligt, att själva uppläggandet av fastighetsregistret och
därvid särskilt samlandet och bearbetandet av det material, som skulle läggas till grund
för registret, komme att medföra högst betydande kostnader. De approximativa kostnadsberäkningar,
kommitterade i sådant avseende uppgjort, syntes Eneroth, att döma av
kostnaderna för ett i Karlskrona i och för gatuvärdering nyligen upprattat kartverk,
emellertid vara alltför sangviniska, och ställde Eneroth sig tveksam, huruvida nyttan för
stadssamhällena av fastighetsregistrets upprättande kunde vara så stor, att den motsvarade
kostnaderna därför, särskilt från den synpunkten sett, att det torde kunna sattas i

13:-*

fråga, om de ovanberörda kartorna kunde anses bliva så fullständiga, att städerna för
gatubyggnader eller dylikt kunde av den hava något större gagn. På landet upplades
och fördes jordregistret uteslutande på statens bekostnad och även om vid det förhållandet,
att städerna vore skyldiga att själva bekosta utgifterna för sitt rättsväsen, det ej
torde kunna påräknas, att staten iklädde sig samma skyldigheter i fråga om fastighetsregistret,
så syntes dock statens föreslagna bidrag för sistnämnda registers upprättande
böra betydligt ökas.

Magistraten i Skeninge: Beträffande sättet för upprättande av de register- och

översiktskartor, som skulle utgöra grundvalen för fastighetsregistret, måste magistraten
ställa sig tveksam, så mycket mer som kostnaden härför enbart skulle drabba städerna.
Upprättade enligt de normer, kommittén förordat, och omfattande endast vattendrag och
ägogränser, skulle registerkartorna komma att få ett jämförelsevis ringa värde. I synnerhet
i förhållande till de betydande kostnader städerna åsamkades för registerkartornas
upprättande, för vilka triangel- och polygonmätning erfordrades, syntes det magistraten
som om den på dessa förarbeten fotade magra detaljmätningen av endast vattendrag och
ägogränser bleve otillräcklig och blott i ytterst ringa grad till nytta för lösande av den
mångfald andra uppgifter än registreringen, som förelåge i städerna t. ex. upprättande
av stadsplaner, planer för kloak- och vattenledningsväsen etc., samt att dessa kartor
även ur synpunkten av deras lämplighet såsom underlag för gränspunkters bevarande
och återställande bleve av problematiskt gagn. Visserligen kunde härvid de vid kartans
upprättande använda detaljmätningskoncepten tillgodogöras och andra för övriga ändamål
avsedda fullständiga mätningar och kartor genom städernas försorg utföras med anknytning
till trianguleringen, men då städerna redan nu vore hjälpligt utrustade med kartor,
torde dyrbara mätningar, utöver vad som erfordrades för de lagstadgade registerkartorna,
blott undantagsvis komma till stånd. De med registerkartornas upprättande förenade
kostnader måste således till allra största delen betraktas såsom en utgift blott för registreringen.
På grund härav förefölle det önskvärt att även till mätningskostnadernas täckande
bidrag av statsmedel måtte utgå. Samtidigt borde medgivas, att även andra mätningsobjekt
än ägogränser skulle vid detaljmätningen medtagas, samt, om deras upptagande
å registerkartorna till äventyrs skulle befinnas överflödigt, desamma i stället borde
inritas å andra så vitt möjligt fullständiga kartexemplar, vilka i så fall skulle bliva till
stor nytta även för andra städernas behov. Det syntes nämligen magistraten som om
kravet på statsanslag för dylika fullständiga kartor över städerna även ur annan synpunkt
vore synnerligen berättigat. Jämförda med mätningar å landet vore stadsmätningar till
vida större allmännytta, och dock erhölle de förra i realiteten redan understöd av staten
till betydliga årliga belopp genom den taxenedsättning av en tredjedel, som av riksdagen
ställdes såsom villkor för lantmäteriväsendets senaste omorganisation med åtföljande
inrättande av avlönade distriktslantmätarebefattningar och avsevärda löneförhöjningar i
övrigt, medan däremot städerna själva och de enskilda tomtägarna fortfarande finge ensamma
bekosta de dyrbara stadsmätningarna. För de å landsbygden upprättade kartor,
som sålunda erhölle ett statsbidrag av en tredjedel av värdet, hade icke föreskrivits
någon inskränkning av mätningsobjekten till vattendrag och ägogränser eller av därmed
jämförlig art, utan skulle å dessa, fullt berättigat för övrigt, alla enskildheter i odling
och terrängbeskaffenhet noggrant återgivas. Magistraten hemställde, att kostnaderna för
upprättande av de för fastighetsregistreringen i städerna erforderliga kartverk måtte till

134

viss del bestridas av statsverket samt att sådant bidrag även måtte utgå till utförande
av mätningsarbeten av fullständigare art än vad som enligt kommitténs förslag vore för
registreringen erforderligt.

Se ock i detta sammanhang yttrande av magistraten och stadsfullmäktige i Sigtuna,
återgivet vid § 9 i förslaget till förordning angående fastighetsregister för stad (sid. 97).

Konungens befallningshavande i Skaraborgs län ifrågasatte, om det icke vore med
billighet överensstämmande, att staten trädde emellan med större bidrag, än som förslaget
innehölle, till bestridande av de med fastigheternas registrering i köpingar och andra
stadsliknande samhällen å landsorten förenade kostnaderna, då dessa samhällen redan
vore för andra ändamål hårt skattetyngda och ofta föga bärkraftiga. Därtill gåve ock
förhållandena å landsbygden, där utgifterna för jordregistret helt bekostades av staten, i
viss mån anledning.

Konungens befallningshavande i Västernorrlands län: Anmärkning hade framkommit,
att tillämpande för vissa samhällen å landsbygden av de för ordnandet av städernas
fastighetsväsen föreslagna grunder i många fall skulle bliva i hög grad betungande för
vederbörande samhällen, särskilt för municipalsamhällen, som icke utgjorde egna kommuner.
Anmärkningen, som i allt fall ur billighetssynpunkt syntes Konungens befallningshavande
förtjäna beaktande, borde föranleda att kostnaderna för fastighetsregistreringens
ordnande på föreslaget sätt i avsedda samhällen på landsbygden till en större del finge
gäldas av statsmedel, helst om de föreslagna åtgärderna i lika hög grad torde krävas av
det allmänna statsintresset.

Svenska stadsförbundets beredning: De stadsliknande samhällenas registrering borde

uteslutande eller i varje fall till huvudsaklig del bekostas av staten. Dessa ofta hårt
skattetyngda och föga bärkraftiga samhällen intoge beträffande rättsväsendet alldeles samma
ställning som den rena landsbygden. Att under sådana förhållanden pålägga dem särskilda
kostnader för fastighetsregistret, medan utgifterna för landsbygdens jordregister bestredes
av statsmedel, kunde icke anses med billigheten överensstämmande. Skulle det
oaktat dessa samhällen särskilt bidraga till ifrågavarande ändamål, borde bidragen uppenbarligen
bestämma allenast med hänsyn till den nytta för samhället såsom sådant, som
registrets och kartans upprättande kunde prövas medföra.

Davidson hemställer, att ifrågavarande samhällen måtte för bestridande av kostnader
tillerkännas proportionsvis större bidrag från det allmänna, än vad i sådant avseende
kunde komma stad tillgodo.

Municip alstämman och municipalnämnden i Boden: Då kostnaderna för förslagets

genomförande torde bliva synnerligen stora särskilt för nybildade municipalsamhällen och
dylika orter på landet, syntes det billigt och rättvist att staten, åtminstone beträffande
dylika samhällen, bidroge till kostnaderna för fastighetsregistrets uppläggande i avsevärt
högre grad än kommitterade föreslagit.

Municip utstyr elsen och municipalnämnden i Svartöstaden anse, att i ett samhälle med
så små resurser som Svartöstaden tillämpningen av fastighetsregisterförordningen skulle
medföra allt för stora kostnader, och att därest förslaget bleve lag, kostnaderna borde
gäldas av statsmedel.

Municipalnämnden och municip al fullmäktige i Ahus: Som tillämpningen av den nya

stadsplanelagen komme att för små samhällen med ringa ekonomisk bärkraft medföra
dryga utgifter, syntes det rättvist att sådana samhällen bleve befriade frän de kostnader,
som de enligt förslaget skulle få vidkännas, vilka kostnader syntes kunna bliva ganska
betungande.

Hj. Kulting för municipalstämman i Herrljunga ansåg, att registreringen i de stadsliknande
samhällena uteslutande eller i varje fall till huvudsaklig del borde bekostas
av staten.

Kommunalstämman och kommunalnämnden i Fiskébäckskil framhålla önskvärdheten
av att små samhällen helt fritagas från kostnaderna för reformens genomförande.

Kommunalstämman i Gärda samt municipalnämnden och municipalfullmäktige i Lunden:
Kostnaderna borde gäldas av statsverket.

Köpingsstyrelsen och kommunalstämman i Nybro uttala önskvärdheten, att vid bestämmande
av bidrag från staten hänsyn måtte tagas även till det förhållande, att i
mindre samhällen arealen vanligen vore mycket stor i förhållande till folkmängden och
att kostnaden för uppmätning och dylikt sålunda torde ställa sig i en helt annan proportion
till resp. skatteobjekt i ett mindre befolkat samhälle än i ett tätt befolkat.

Municipalstyrelsen och municipalstämman i Sjöbo anse med registerföringen och dithörande
arbeten uppkommande kostnader böra i väsentlig grad bestridas av allmänna
medel.

Municipalstämman i Gellivare: Med hänsyn till municipalsamhällenas dubbla skatte börda

borde kostnaderna för registrets uppläggande och förande för municipalsamhällen
i sin helhet utgå av stadsmedel.

Municipalfullmäktige i Ljungby köping: Då utgifterna för landsbygdens ^ordregister

bestredes av statsmedel, syntes det obilligt, att de mindre stadsliknande samhällena, vilka
i de flesta fall, särskilt på grund av de dryga vägskatterna, vore synnerligen hårt skattetyngda,
själva skulle bekosta fastighetsregistret.

Municipalstyrelsen och municipalfullmäktige i Höör uttala sitt gillande av grundprincipen
i förslaget under förutsättning att förslagets genomförande ej bleve för samhällena
i ekononomiskt avseende alltför betungande.

Municipalstyrelsen och municipalstämman i Vellinge hade intet att erinra mot förslaget,
för så vitt det icke komme att medföra någon större kostnad för municipalsamhället
eller enskilda inom detsamma.

Kommunalnämnden, kommunalstämman och byggnadsnämnden i Vara: Det syntes,

som om i varje fall kostnaden för uppläggande av registret med föreskrivna förarbeten
borde i sin helhet bekostas av statsmedel, på sätt gällde i fråga om uppläggandet av
jordregister för landsbygden. Den omständigheten, att jordägarne på landet fått bekosta
de under årens lopp hållna lantmäteriförrättningar, som läge till grund för fastigheternas
uppdelning i enheter för jordregistret, torde icke föranleda därtill, att städer och med
städer likställda samhällen skulle utgöra största delen av kostnaden för uppläggande av
sina fastighetsregister, da ju invånarne i städer och övriga nyssnämnda samhällen fått
vidkännas kostnader för upprättande av tomtkartor för den i tomter indelade jorden
samt för de mätningar, som skett av den icke tomtindelade jorden. Det torde vara
tillräckligt, att tomtägarne i stadssamhällena Ange bekosta de tomtkartor, som kommitterade
föreslagit skola företes vid ansökning om lagfart å tomt.

136

Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi: När ett municipalsamhälle eller en köping, i
regeln alltid större än de mindre bland våra småstäder, numera erhölle stadsrättigheter,
skedde detta vanligen under medgivande att den nya staden finge fortfarande lyda under
landsrätt. Vad denna omständighet, betraktad ur synpunkten av här föreliggande lagförslag,
innebure av ökad arbetsbörda för en häradsskrivare, i vilkens fögderi en dylik
stad vore belägen, torde lätteligen inses. På landsbygden, där jordenheten fortfaiande
beräknades efter mantal eller delar därav med vissa hektars areal, bleve uppgifterna för
och arbetet med jordregistret jämförelsevis lätt, medan arbetet med uppgifterna för fastighetsregistret
för staden, där jordenheten beräknades i tomter med visst antal kvadratmeters
areal torde bliva synnerligen betungande, om man tänkte sig att ett dylikt stadssamhälle
(av t. ex. Trollhättans storlek) skulle, därest ifrågavarande förslag vunne laga
kraft, vara frikalla! från kostnader som en stad av låt oss säga Kungälvs storlek och
utvecklingsresurser till allra största delen själv .skulle fa vidkännas. Förutsatt att man
måste utgå från det antagandet, att häradsskrivarne med flere tjänstemän skulle av statsmedel
beredas ersättning i proportion till ökat arbete med ifrågavarande fastighetsregister,
bleve det sålunda staten som finge betala alla kostnaderna för genomförandet av fastighetsregister
i det stora ekonomiskt sett synnerligen bärkraftiga stadssamhället Trollhättan,
medan det lilla, ekonomiskt mycket mindre bärkraftiga Kungälv för sagda ändamål skulle
få åtnjuta ett statsbidrag av endast några få kronor, vilken omständighet förefölle innebära
ett icke av behov påkallat gynnande av stadssamhällen, lydande under landsrätt.
Svårigheten läge naturligtvis däri att åstadkomma en fullt rättvis klassificering av olika
städer i vårt land, men nog förefölle det som om det icke skulle vara nödvändigt att
inrangera alla våra stadssamhällen allt från Stockholm eller Göteborg ned till Falsterbo
eller Sigtuna under samma kategori, när det gällde att få till stånd en lag angående mätning
med mera av tomtområden, som i värde beroende på olika städer kunde i så oändligt
hög grad variera.

Se ock yttrande av byråchefen Hamrin å sid. 204 ff.

Förslaget

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 80 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet.

Konungens befallningshavande i Uppsala län: Då, enligt nuvarande lydelse av 4 mom.,
Kungl. Maj:t ägde förordna om undantag från de i föregående tre moment givna bestämmelser,
kunde beslutanderätten enligt sådant förordnande tillkomma myndigheten i den
kommun, dit municipalsamhället hörde. På grund härav och då positiv bestämmelse

syntes alltid böra meddelas, avstyrktes förslaget. Dettas avfattning skulle för övrigt kunna
giva anledning till det missförstånd, att, om man utan stöd i nådigt förordnande underläte
att tillsätta municipalmyndigheter, denna underlåtenhet skulle medföra rättigheter och
skyldigheter för kommunens myndigheter. Uttrycket »särskilda kommunala myndigheter»
vore dessutom oegentligt, i den mån det syftade på municipalsamhällets myndigheter.

Municipalstyrelsen och municipalstämman i Kiruna: Då municipalsamhälle komme
till stånd, skulle de inom detsamma boende vara berättigade att själva sköta sina angelägenheter
genom municipalstämma, municipalfullmäktige och municipalnämnd. Förhållanden
kunde inträda, då municipalsamhällets och kommunens intressen ej fullt överensstämde.
För ett municipalsamhälle, som utgjorde mindre delen av en kommun, skulle
det kunna vara till verklig olägenhet om kommunalstämman skulle äga befogenhet att
besluta i dess angelägenheter och att en, kanske utom municipalsamhället på annan ort
boende kommunalnämnd skulle omhänderhava dem. Då det icke kunde möta några svårigheter
att inom ett municipalsamhälle utse funktionärer, så syntes den föreslagna lagändringen
icke vara erforderlig, och ville municipalstyrelsen och municipalstämman för
sin del icke tillstyrka densamma.

Byggnadsnämnden, kommunalstämman och kommunalnämnden i Vara funne det föreslagna
tillägget onödigt, då redan åt paragrafen i dess nuvarande lydelse syntes böra
givas en sådan tolkning, som ändringen vore avsedd att tydligare framhålla.

Förslaget

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 7 mom. i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Något yttrande är här icke att anmärka.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

138

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 2, 10, 51, 59 och 83 §§ i stadgan den 9 november

1866 om skiftesverket i riket.

Svenska stadsförbundet ansåg sig böra framhålla önskvärdheten av att stadsområdet
— även den del därav, som icke undergått tomtindelning — vid en blivande lagstiftning
rörande städernas mätningsväsen uttryckligen undantoges från tillämpningen av skiftesstadgan.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås: Hela stadsområdet borde undantagas från
tillämpningen av skiftesstadgan.

Stadsfullmäktige i Vimmerby funne det synnerligen olämpligt, att skiftesstadgan och
lagen om hemmansklyvning m. m. skulle gälla för städerna, då dessa helt visst behövde
andra stadganden för sina fastighetsförhållanden.

Svenska teknologföreningen: För framtiden borde skifteslagstiftningen och förordningen
angående hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring ej vidare tillämpas i städerna.
I stället borde för dessa stadgas ett särskilt jorddelningsinstitut, som mer lämpade sig
efter städernas säregna förhållanden. än vad som vore fallet med den huvudsakligen för
landsbygden avsedda jorddelningslagstiftningen. Särskilt finge framhållas, att i stad krävdes
en större snabbhet vid dylika förrättningar än på landsbygden.

Svenska kommunaltekniska föreningen: Kommitterade hade i sitt förslag till fastighetsregister
för stad utgått från, att skiftesstadgan skulle gälla även för stadsjord, såvida ej
särskilda föreskrifter lämnats i fråga om dylik jord. Denna uppfattning kunde emellertid
ej av föreningen delas.

Stadsingevjörern.a i TJddevalla Lindeberg och Kornell: Att såsom förslaget bestämde
tillämpa skiftesstadgan för städerna, även med den nyansering kommittén föreslagit, vore
högst olämpligt, och vore det Lindebergs och Kornells åsikt, att många av de allmänt
förekommande klagomålen över lantmätarnas framfart i städerna just hade sin orsak i att
vederbörande lantmätare försökt att tillämpa skiftesstadgan där rätteligen byggnadsstadga
och byggnadsordning bort tillämpas.

Lilienberg och Söder gren: Den nu gällande skiftesstadgan innehölle ej några bestämmelser
för städerna angående skifte av jord, och man finge väl därför anse, att den ej
varit avsedd att tillämpas inom städernas områden. Att ej heller lagen angående hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring ägde tillämplighet på städernas mark, hade
fastställts t. ex. genom Kungl. Maj:ts utslag av den 30 mars 1909 i fråga om fastställelse
av avsöndring från egendomen Bergiilund vid Stockholm. I det av särskilda kommitterade
den 28 juli 1911 avgivna »Betänkande med förslag till lag om skifte av jord
m. m.» funnes inga tydliga stadganden för städerna, men det syntes, som om kommitterade
tänkt sig, att den föreslagna skiftesstadgan med mera skulle gälla även för städerna.

Ett sådant stadgande skulle emellertid för dessa innebära farliga konsekvenser, då man
nämligen vid skiften och bildandet av nya fastighetsenheter måste tänka sig helt olika
förfaringssätt för stad och landsbygd. Man borde således fordra att varken skiftesstadgan
eller lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring finge tillämpas på städerna.
Att något slags skiftesförfarande för städerna dock borde medgivas, läge i öppen
dag. Särskilt torde ett sådant förfarande vara synnerligen lämpligt vid fastställandet avstadsplan
över områden, som vore uppdelade i en mängd smärre fastigheter. Ett förfarande
i överensstämmelse med det, som tillämpades i t. ex. konungariket Sachsen,
skulle helt säkert betydligt underlätta upprättandet av ekonomiska planer över ännu ej
planlagda stadsområden. Att även särskilda stadganden borde finnas för städernas utom
stadsplanen belägna områden, vore naturligt, men man måste bestämt vidhålla den principen,
att städerna genom sina egna myndigheter och tjänstemän skulle uppgöra alla kartor
och verkställa alla förrättningar, som berörde fastigheterna inom dessa områden. Därför
borde t. ex. en lantmätare ej vara berättigad att utan vidare syssla med mätningsförhållanden
och dylikt inom städerna.

Byråchefen Hamrin : En bland de frågor, som vid lösning av ifrågavarande uppgift främst
borde tagas under övervägande, vore jorddelningsväsendets inom landet i övrigt ställning i
förhållande till den lagstiftning på samma område, som gällde för städerna. Det saknades
icke röster, som yrkade på att jorddelningsförhållandena inom städerna borde ordnas utan
hänsyn till den för landsbygden i ämnet gällande lagstiftning. Vid denna frågas bedömande
folie tanken givetvis främst på det i tomter indelade området. Såsom kommitterade
påvisat, förefunnes redan för närvarande beträffande detta område icke något annat
sätt för delning än vad byggnadsstadgan, lagen om stadsplan och tomtindelning samt
lagen angående förändring av tomts område anvisade. Det vore alltså redan nu uteslutet
att för berörda område tillämpa skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar.

I denna del hade kommitterade icke heller föreslagit någon ändring. Såsom allmän regel
torde få anses gälla, att det ändamål, vartill marken skulle användas, borde i främsta
rummet vara bestämmande för de regler, som för densammas delning skulle fastställas.
När behov av byggnadsverksamhetens utsträckning till nya områden till den grad gjorde sig
gällande, att marken borde tagas i anspråk uteslutande för byggnadsändamål, anvisade lagstiftningen
utväg att få förenämnda författningar tillämpade på det område, som i varje
fall vore i fråga, och genom beslut därom undantoges då samma område från den för
landsbygden gällande lagstiftning. Vad städernas områden i övrigt vidkomma, torde väl
även dessa i stor utsträckning användas till platser för bostäder, men i stort sett torde
dock markens användning för andra ändamål företrädesvis jordbruk och andra näringsgrenar
böra anses vara av större betydelse. En ägas belägenhet på den ena eller andra
sidan om ett stadsområdes gräns torde lika litet som dess hänförande till den ena eller
andra landskommunen kunna öva något inflytande på betingelserna för ägans användning
för det ena eller andra ändamålet. Och då det aldrig torde kunna ifrågasättas, att enbart
en ägas belägenhet inom olika landskommuner påkallade olika lagstiftning i avseende
å formerna för dess delning, borde detsamma få gälla även om den ena kommunen vore
ett stadssamhälle. Denna uppfattning, på vilken lagstiftningen intill närvarande tid varit
byggd, hade även hävdats av den kommitté, som på nådigt uppdrag avgivit förslag till
en förändrad skifteslagstiftning. Skulle en motsatt åskådning tillämpas och väsentligt
olika lagstiftning i avseende å jordens delning komma till stånd beträffande stadsägor,

140

bleve detta förhållande givetvis en faktor att räkna med vid prövning av inkorporeringsfrågor
och förhållandet komme måhända ofta att utgöra hinder för dylika frågors lösning
och därigenom försvåra möjligheten för städerna att föra en förutseende jordpohtik.

I detta sammanhang borde emellertid tagas i betraktande, att frågan för städernas del
icke kunde helt och hållat friställas utan att vid dess lösning hänsyn måste tagas även
till köpingar och municipalsamhällen. En särställning i fråga om jorddelning för stadsägornas
del vore icke mer påkallad än vad anginge till bebyggande icke indelade områden
inom köpingar och municipalsamhällen, och att undantaga sistberörda områden lian
den allmänna skifteslagstiftningen torde knappast kunna ifrågasättas och kunde i allt fall
av skilda anledningar icke tillstyrkas. Det kunde emellertid erinras, att stadsområdena
icke läte fördela sig i sådana, vilka så gott som uteslutande brukades till bvggnadsplatser
för bostäder, och sådana, som användes för andra ändamål, utan att det även funnes
områden, i avseende å vilka det vore svårt att avgöra, huruvida bostadsändamålet eller
annat ändamål vore förhärskande. Men därvid borde ihågkommas, att det även i denna
del ingalunda vore gränsen för stadsområdet, som vore bestämmande. Det torde till och
med kunna påvisas fall, då denna gräns utgjorde skillnad på så sätt, att markens användning
företrädesvis för bostäder framträdde i större grad utanför än inom densamma.
Otvivelaktigt hade man redan nu inom rikets landsbygd att räkna med ett stort antal
platser, där byggnadsverksamheten för beredande av bostäder vore eller varit omfattande,
utan att likväl tillämpning ifrågasatts av de för stadsliknande samhällens uppkomst avsedda
författningar. Det särskilda behov i jordstyckningsavseende, som för dylika orter
förefunnes, måste givetvis den allmänna skifteslagstiftningen taga hänsyn^ till, men då
berörda behov torde vara detsamma vare sig området läge inom kommun å landet ellei
inom stadssamhälle, torde den lagstiftning, som passade i förra fallet, även vara ändamålsenlig
i det senare. Därmed vore emellertid icke sagt, att någon skillnad på ifrågavarande
del av lagstiftningen icke alls borde förekomma, men i stort sett hölle Hamrin
före'', att den jorddelningslagstiftning, som gällde för landsbygden, även borde tillämpas
inom städernas till bebyggande icke indelade områden, och att det särskilda behov, som
byggnadsverksamheten skapade antingen det gällde stadsägor eller områden å landsbygden,
till "den del detsamma ej kunde tillgodoses genom den allmänna jorddelningslagstiftnmgen,
torde i allt väsentligt på ett tillfredsställande sätt kunna regleras genom den därför avsedda
särskilda lagstiftning eller byggnadsstadgan, lagen om stadsplan och tomtindelning samt
lagen angående förändring av tomts område m. fl. författningar.

83 §.

Kammarkollegium: De skäl, som föranlett det föreslagna tillägget, ansåge kollegium
i huvudsak tala även för att från hemman upplåten lägenhet, som överflyttats från ett
förvaltningsområde till annat, ej finge i skifte ingå, evad lägenheten utgjordes av sådan
tomt, som i tillägget avsåges, eller icke.

141

Förslaget

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § I mom. samt 29 och 30 §§ i lagen den
27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Se yttranden vid här närmast föregående förslag.

20 §.

Stadsfullmäktige i Piteå: §:n syntes i den lydelse, den ursprungligen ägde, vara
lyckligare avfattad än ändringsförslaget.

Konungens befallningshavande i Kronobergs lön: Ändringen av denna § innebure förbud
mot avsöndring av område annorledes än såsom ett sammanhängande område.
Något annat motiv för detta ändringsförslag hade icke av kommitterade åberopats än att
därigenom skulle vinnas likhet med vad som av kommitterade upptagits i samtidigt avgivet
förslag till lag angående avstyckning i stad eller viss ort å landet, varjämte uttalats
den uppfattningen, att bestämmelsen i fråga icke innefattade någon nyhet utan blott
vore ett lagfästande av hittills allmänt iakttagna rättstillämpning. Väl vore det sant, att
de lägenheter, som avsöndrats med stöd av 1896 års lag likasom ock enligt förut gällande
avsöndringsförfattningar, i största allmänhet omfattat allenast ett enda sammanhängande
område, men å andra sidan hade man många exempel på avsöndringar, där
föremålet för desamma utgjorts av flera med varandra icke sammanhängande områden.
Här bortsåges dock från de ganska ofta förekommande fall, då allmänna eller enskilda
vägar på flerahanda sätt fullständigt åtskillde delar av ett såsom avsöndring upplåtet och
därtill även i alla avseenden tjänligt jordområde, vilket sålunda faktiskt utgjordes av flera
icke sammanhängande områden. Helt visst ävsåge förslaget icke förbud mot dylik lägenhets
fastställande såsom avsöndring, men begreppet om sammanhängande ägovidd passade
i varje fall icke väl in på en lägenhet av antydd beskaffenhet. Särskilt ifråga om de
ledigblivna eller framdeles ledigblivande knektetorpen, vilka på sina tider utlagts i två
eller flera skiften, förekomme icke sällan att sådana utbjödes och upplätes i befintligt
skick till försäljning, och skulle det vara både obilligt och ur flera synpunkter olämpligt
om för fastställelse av en dylik lägenhetsupplåtelse såsom avsöndring skulle av lagstiftningen
påfordras två eller ännu flera fastställelseåtgärder och därav följande motsvarande
antal lagfarter. Då författningsändringen icke heller syntes påkallad av det åberopade
lagförslaget om avstyckning, torde av anförda skäl detsamma icke böra till lag
upphöjas.

Byråchefen Hamrin: Med avseende å det föreslagna tillägget till 20 § i 1896 års lag hade
förste lantmätaren i Södermanlands län framhållit, att det ofantligt ofta förekomme och

142

vore av de lokala förhållandena mången gång påkallat, att såsom en lägenhet upplätes
två eller tre särskilda områden. Bleve sådant icke vidare tillåtet, komme helt säkert
många olägenheter och ökade kostnader att bliva följden för allmänheten. Förste lantmätaren
hade därför förklarat sig icke anse tillägget i fråga lyckligt. Förste lantmätaren
i Västernorrlands län hade upplyst, att inom länet icke sällan förekomme avsöndringar,
som icke var för sig utgjorde en sammanhängande ägovidd utan omfattade två eller till
och med tre skiften. Någon olägenhet av förhållandet hade ur administrativ synpunkt
icke försports. Och då, under förutsättning av att det föreslagna tillägget bleve lag, den
fördel onekligen vunnes, att kostnader för eventuell avsöndring i framtiden av ett eller
annat skifte inbesparades, syntes detsamma honom önskvärt. Förste lantmätaren i Gävleborgs
län hade i anledning av ifrågavarande tillägg framhållit, att det ofta inträffade, alt
gränserna för en skedd avsöndring behövde utflyttas, emedan det först förvärvade området
antingen befunnits för litet för det ändamål, vartill det skulle användas, eller ock
för oregelbundet. I anledning härav hade han föreslagit, att ordalydelsen ändrades därhän,
att en sådan tillökning kunde tillika med det förut avsöndrade området betraktas
såsom en avsöndring. Då Hamrin i likhet med kommitterade hölle före, att den ifrågasatta
bestämmelsen i själva verket ej torde innefatta någon nyhet utan blott vara ett lagfästande
av vad i rättstillämpningen hittills allmänt iakttagits, hade Hamrin för sin del
icke något att i ämnet erinra. Det av förste lantmätaren i Gävleborgs län väckta spörsmålet
avsåge givetvis ett fall av sammanläggning av fastigheter, och torde det behov,
som i den delen kunde förefinnas, bliva tillgogosett genom det förslag skiftesstadgekommitlén
avgivit till sammanläggning av skilda fastigheter, som vore i en ägares hand.

29 § 3 mom.

Stadsfullmäktige i Piteå: §:n syntes i den lydelse, den ursprungligen ägde, vara
lyckligare avfattad än ändringsförslaget.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län uttalar såsom ett önskemål att, där
avsöndring medgåves utan hinder därav att avhandling rörande områdets upplåtande icke
upprättats eller ingivits, karta över området skulle ingivas i två exemplar, av vilka det
ena, försett med påskrift om avsöndringen, skulle överlämnas till lantmäterikontoret att
där förvaras.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida
ej ur synpunkten av enhetlighet i delningsförfarandet tillämpligheten av bestämmelserna
i 1896 års lag borde vara helt utesluten jämväl för det ej i tomter indelade området
å sådana orter, för vilka fastighetsregister skulle föras enligt de för stad meddelade
bestämmelser, vadan för delning av sådant område det av kommitterade föreslagna avstyckningsinstitutet
skulle ensamt vinna tillämpning.

Konungens befallningshavande i Blekinge län ifrågasätter om stadgandet i §:ns fjärde
stycke icke möjligen borde föranleda kompletterande stadganden om vad vid utfärdande
av gravationsbevis skall iakttagas.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län ansåg bestämmelserna såsom berörande
det ansvar, som avsöndrad lägenhet hade för viss utskyld eller besvär, som vilade å
stamfastigheten, böra intagas i förordningen angående inteckning i fast egendom, där de
syntes hava sin rätta plats, eller ock i sammanhang med de övriga lagstadganden, som
vore givna beträffande förmånsrätt i fast egendom.

Byråchefen Hamrin: Föreliggande förslag till lydelse av 2!) § 3 mom. i 189(i års lag om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring undantoge stadsägor och därmed likställda
ägor inom köpingar och municipalsamhällen från inskränkningarna i fråga om avsöndrings
storlek samt från det förbud i vissa fall mot avsöndring, som eljest gällde. Härigenom
genomfördes för dessa ägor en på det hela fullständigt fri jordstyckning med undantag
av den inskränkning, som stadgats av hänsyn till gällande tomtindelning. Det ville emellertid
synas, som om här förelåge ett behov av inskränkning i friheten till styckning fast
av annat slag än som gällde för den rena landsbygden. Hamrin syftade härvid därpå,
att det kunde visa sig erforderligt för städer och stadsliknande samhällen att i tid söka
leda bebyggandet av en trakt i lämplig riktning, men att förhållandena emellertid icke
kunde vara sådana, att upprättande av stadsplan med tomtindelning kunde anses såsom
den lämpligaste utvägen för ändamålet. Att emellertid kunna meddela några för alla fall
lämpliga bestämmelser i detta ämne torde icke vara tänkbart, utan torde ändamålet säkrast
vinnas därigenom att befogenhet inrymdes för Kungl. Maj:t, att på framställning förklara,
att för delning inom vissa områden skulle fordras tillstånd av magistrat eller
Konungens befallningshavande. Ett sådant stadgande vore för övrigt endast att betrakta
såsom ett supplement till bestämmelsen i 41 §, andra stycket, i lagen angående stadsplan
och tomtindelning.

30 §.

Stadsfullmäktige i Piteå: §:n syntes i den lydelse, den ursprungligen ägde, vara
lyckligare avfattad än ändringsförslaget.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Emot vad här föreslagits
hade Konungens befallningshavande icke funnit något att invända. Dock fästes uppmärksamheten
därå, att enligt ett av särskilda kommitterade avgivet betänkande med förslag
till lag om skifte av jord med mera, avsöndringsinstitutet på ett synnerligen genomgripande
sätt omgestaltats. Även om emellertid vad dessa kommitterade föreslagit beträffande
upphävande av 1896 års lag och bestämmelsernas om jordavsöndring upptagande i
skifteslagen samt upphörande av länsstyrelses befattning med jordavsöndringsärenden icke
komme att bifallas, innehölle i allt fall förslaget bestämmelser avseende jordavsöndringsförfarandet,
vilka syntes vara av beskaffenhet att vid en förändring av 1896 års lag med
hänsyn till fastighetsregistrering för stad med mera vinna beaktande. I detta hänseende
framhölles de föreslagna bestämmelserna om bestämmandet av ägovärde i stället för ägovidd
såsom jämförelsegrund emellan stamfastighet och avsöndring, och rätt för ägare att
vinna fastställelse å avsöndring utan att upplåtelse av mark förut ägt rum ävensom rörande
kartas upprättande över avsöndringsområdet. Likaledes torde böra föreskrivas, att
samtliga till ansökan hörande handlingar, såsom köpeavhandling, lantmäteribevis och karta,
borde till länsstyrelsen ingivas i två exemplar, huvudskrift och styrkt avskrift eller kartkopia.

144

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från

avsöndrad lägenhet.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Uttrycket »i jordeboken»
kunde föranleda missförstånd. Enligt § 30 i förordningen om fastighetsregister i stad
skulle nämligen fastighetsregistret bestå av tomtbok och jordebok. Om denna benämning
»jordebok» sålunda skulle komma till användning, syntes det till undvikande av missförstånd
vara nödvändigt att uti alla de registreringen angående författningar, där kronans
jordebok avsåges, detta uttryckligen nämndes. Vad förevarande lagparagraf beträffade,
syntes det så mycket lämpligare, som detta uttryck »kronans jordebok» återfunnes uti
paragrafen i dess nuvarande lydelse samt denna beteckning av kommitterade använts uti
dess förslag till lag om förändrad lydelse av 3 § i lagen den 19 april 1907 angående avlösning
av avgäld från avsöndrad lägenhet. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida den
uti § 30 av registerförordningen föreslagna benämningen »jordebok» överhuvud vore
lämplig. Enligt kommitterades eget uttalande i motiven (sid. 211) vore det med tvekan,
som denna benämning valts. Om författningen enbart skulle gällt för stad, kunde benämningen
utan vidare godtagits, men då författningen vore avsedd att vinna tillämpning
även å vissa orter på landet, syntes denna benämning synnerligen olämplig, enär förväxling
mellan denna och kronans jordebok alltjämt syntes skola uppkomma. Såsom lämplig
beteckning å denna del av fastighetsregistret föresloges, särskilt med hänsyn till vad den
avsåge att omfatta, »stadsägobok». Därest denna benämning vad orter å landet beträffade
skulle synas mindre riktig (ehuru en liknande överförd användning kunde påvisas beträffande
uttrycket »stadsplan»), skulle ju för orter å landet denna del av fastighetsregistret
kunna benämnas jordägobok, vartill en anledning funnes i kommitterades förslag uti § 69
i registerförordningen, att fastighet, som i denna bok upptoges, skulle benämnas jordäga.

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ i lagen den 19 april 1907 angående
avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet.

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Enligt gällande föreskrift i § 3 skulle
anteckning göras i jordeboken, så snart lägenhetsägare i behörig ordning styrkt, att avlösningsersättning
utgivits till vederbörande hemmansägare, under det att ändringsförslaget i
motsvarande del gjorde sådan antecknings införande beroende av den omständigheten,
huruvida beslut, varigenom avgäld fastställts, blivit i jordeboken anmärkt eller icke. Fall
hade emellertid hos Konungens befallningshavande förekommit, då väl avlösningsersättning
utgivits, men fastställelsebeslut icke meddelats och sålunda icke kunnat i jordeboken anmärkas.
Konungens befallningshavande åberopade såsom ett exempel ett sitt utslag den
16 februari 1910, varigenom Konungens befallningshavande på ansökan om avlösning av
en från en lägenhet under 5/ss mantal Lycke n:r 1 utgående avgäld å 20 kronor, vilken
avgäld icke vunnit fastställelse, jämlikt grunderna för lagen den 19 april 1907 angående
avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet förklarat, att lägenheten skulle vara från
avgäld till stamhemmanet fri och att anteckning om beslutet skulle ske i jordeboken samt
meddelande därom intagas i Konungens befallningshavandes allmänna kungörelser. Konungens
befallningshavande anförde vidare: Ehuru i sådana fall en avlösningen föregående
fastställelse av avgälden syntes hava varit en fullkomligt onödig omgång, måste det däremot
vara av betydelse för vederbörande rättsintressenter, att jordeboken i varje fall
innehölle anteckning till upplysning, huruvida avgäld blivit avlöst eller icke. Det skulle
ju annars lätt kunna inträffa, att framdeles inom den 1 januari 1917 och efter det t. ex.
fastigheterna växlat ägare, fråga uppkomme och anhängiggjordes om den vid tiden för
första upplåtelsen avtalade avgäldens utgörande från den 1 januari 1907 samt att i saknad
av anteckning i jordeboken om avgäldens upphörande, ny sådan bleve fastställd. Ur synpunkten
av rättssäkerhet och reda och då den föreslagna ändringen icke syntes påkallad
för genomförande av övriga med betänkandet framlagda författningsförslag, torde förslaget
i denna del icke böra godkännas.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

146

Förslaget

till

Kungörelse

angående uppgifter för anteckning i fastighetsregister av vissa beslut
rörande avgäider med mera.

Jfr. yttranden vid de två närmast här föregående lagförslagen.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län: Det torde möjligen kunna
ifrågasättas, huruvida det icke vore onödigt, att särskild förteckning över dylika ärenden
fördes, då sedan ikraftträdandet av 1905 års lag tillämpning av densamma i länet endast
förekommit en gång. Det kunde därför synas tillräckligt, om föreskrift meddelades därom,
att vid fastighetsregisters uppläggande underrättelser meddelades registerförare om de
beslut av ifrågavarande beskaffenhet, som redan meddelats, samt stadgades enahanda
skyldighet beträffande kommande beslut, i den mån sådana meddelades.

Förslaget

till

Lag

angående avskiljande av visst område från hemman eller lägenhet i anledning
av förändring i administrativ indelning.

Konungens befallningshavande i Kalmar län ansåge förslaget vara lämpligt och behövligt,
och granskningen av detsamma hade icke givit anledning till någon anmärkning.

Davidson ansåg, att lagen verkligen vore av behovet påkallad. Det vore lämpligt,
att, då mantal funnes eller å till stad eller köping avskilt område sådant åsattes, bestämmelse
måtte komma till stånd, att mantalet skulle avföras och icke få förekomma.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ansåg sig icke böra underlåta
att framhålla vikten och betydelsen av bestämmelsen om skyldighet för jordägare
eller innehavare att tåla avskiljandet av det område, som skulle administrativt överflyttas.
Erfarenheten hade visat, huru genomförandet av en köpings bildande strandat på att jordägare
emotsatt sig dylikt avskiljande. Härpå kunde såsom exempel anföras fiskläget
Grebbestad, som genom nådigt brev den 23 februari 1906 erhållit köpingsrättigheter,
vilkas genomförande emellertid hittills icke kunnat äga rum på ovan anförda grund.

J 47

2 §.

Kammarkollegium: Genom denna föreslagna lag skulle sanktion beredas åt det stundom
begagnade förfarandet, att för områdes överflyttande från ett förvaltningsområde till annat
medgiva områdets avskiljande från stamfastiglieten genom jordavsöndring. Då det, ur
(lera synpunkter, måste anses vara med reda och god ordning förenligt, att områdes''avskiljande
från stamfastigheten medelst jordavsöndring ej finge godkännas såsom förutsättning
för områdets överflyttning på sätt nyss sagts, vore det enligt kollegii mening avsynnerlig
vikt att i lagstiftningen intoges bestämmelser, på grund varav dylikt områdes
avskiljande genom sådan förrättning, att stamhemmanets mantal bleve fördelat mellan
området och återstående delen av fastigheten, skulle kunna äga rum beträffande såväl
redan överflyttade områden som ock områden, vilka framdeles ifrågakomme till överflyttning,
i vilket avseende torde få erinras om dels den numera endast undantagsvis gällande § 13
i Kung!, förordningen angående hemmansklyvning och jordavsöndring den 6 augusti 1881
och dels 296 § i 1911 års förslag till lag om skifte av jord.

Kammarrådet Björkman: Det syntes vara med reda och god ordning förenligt, att
jordavsöndring för åstadkommande av reglering av nu ifrågavarande slag icke vidare tilllätes.
I stället torde införas något stadgande, analogt med bestämmelsen i den numera
upphävda § 13 i Kungl. förordningen angående hemmansklyvning och jordavsöndring den 6
augusti 1881. I händelse av bifall härtill skulle erfordras åtskillig ändring i förevarande
förslag. I samband därmed skulle ock senare stycket av § 30 i förslaget till lag angående
ändrad lydelse av bland annat sistnämnda § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring alldeles bortfalla.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: Det syntes som om en annan och
lämpligare form för avskiljandet vore erforderlig, helst då avsöndringsförfarandet, som
enligt nu gällande bestämmelser kunde ske utan medverkan av lantmätare och utan att
karta över det avsöndrade området upprättades, erbjöde alltför litet betryggande former
för ett sådant avskiljande. Åtminstone syntes resultatet av den pågående omarbetningen
av avsöndringsinstitutet böra avvaktas, därest ej annat och lämpligare delningsförfarande
ansåges av nöden.

Konungens befallningshavande i Kristianstads lätt: Genom flera av de nya författningsförslagen
komme avsöndringsinstitutet att i ganska väsentlig grad utvidgas. Det kunde
ifrågasättas, huruvida icke avsöndringsärendena, vilkas handläggning enligt förslagen fortfarande
skulle tillkomma Konungens befallningshavande, numera efter jordregistrets uppläggande
lämpligen borde överflyttas till en annan myndighet. Så länge avgäld enligt
äldre författningar fastställdes för avsöndringarna eller namn och nummer åsattes desamma,
vore det naturligt, att dessa ärenden handlades av Konungens befallningshavande, men
sedan jordregistret upplagts, syntes avsöndringsförfarandet vara att hänföra till lantmäterigöromål,
vilket jämväl torde framgå av dessa ärendens behandling. Innan ett dylikt ärende
av Konungens befallningshavande avgjordes, måste det nästan utan undantag remitteras
till förste lantmätaren för yttrande. Sedan ärendet återkommit från denne och fastställelse
av Konungens befallningshavande meddelats å avsöndringen, skulle beslutet därom med
tillhörande handlingar överlämnas till förste lantmätaren för åsättande av avsöndringens
och stamfastighetens registernummer. Detta behandlingssätt av ärenden, som ofta vore

148

av brådskande natur, syntes icke vara tids- och arbetsbesparande, då ärendena på mycket
kortare tid och, så vitt Konungens befallningshavande kunde bedöma, på fullt betryggande
sätt kunnat avgöras av förste lantmätaren ensam.

Byråchefen Hamrin: Detta förslag syntes vara avfattat under antagandet, att den återstående
delen av hemmanet efter avskiljandet av område, som i 1 § av förslaget avsåges, alltid
borde betraktas såsom stamhemman eller huvuddel av lägenhet. Då emellertid ett motsatt
förhållande givetvis ofta även inträffade, syntes någon omredigering erforderlig. Kommitterade
syntes icke hava behandlat frågan huruvida, i det fall, att ägaren underläte att efterkomma
framställning av vederbörande kommun eller samhälle att vidtaga för områdets
avskiljande erforderlig åtgärd och sådan åtgärd i anledning därav ankomme på kommunen
eller samhället eller i visst fall på Konungens befallningshavande, något egentligt hinder
förefunnes mot bruk av ägostyckningsinstitut, där anledning därtill eljest kunde vara för
handen. Då Hamrin hölle före, att något sådant hinder knappast förelåge, och då Hamrin
vore övertygad om, att förutsättning såväl i övrigt i formellt som även i materiellt avseende
för ägostyckning ofta komme att finnas, syntes detta spörsmål böra tagas under
prövning. Hamrin funne sig även hava anledning uttala, att ägostyckningsinstitutet i regel
borde tillämpas vid sådant avskiljande, varom här vore fråga, då därigenom mantalet
bleve fördelat och i allmänhet en bättre förutsättning vunnes för att betrakta de särskilda
delarna såsom var för sig bestående fastigheter liksom även för avgörande av deras rättigheter
och skyldigheter.

Konungens befallningshavande i Blekinge län: Den här omförmälda, av vederbörande
lantmätare upprättade karta torde i vissa fall kunna ersättas av exempelvis sådan regleringsplan
rörande området, som blivit av Kung!. Maj:t godkänd, ändock att regleringsplanen
icke upprättats av lantmätare.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län uttalar såsom ett önskemål att,
där avsöndring medgåves utan hinder därav, att avhandling rörande områdets upplåtande
icke upprättats eller ingivits, karta över området skulle ingivas i två exemplar, av vilka
det ena, försett med påskrift om avsöndringen, skulle överlämnas till lantmäterikontoret
att där förvaras.

Förslaget

till

Lag

angående avstyckning av sådant område i stad, som ej ingår i tomtindelning.

Nödvändigheten av sådana lagbestämmelser, som här avses, har i ett flertal yttranden
framhållits.

Magistraten i Härnösand har särskilt framhållit behovet av denna lag, vilken vore

1411

särdeles behövlig för en stad sådan som Härnösand, inom vars område funnes vidsträckta
donationsjordar utom stadsplanen och genom Härnö sockens införlivande med staden en
mängd andra jordbruksfastigheter, från vilka avsöndringar ej sällan upplätes.

Magistraten i Umeå: Förslaget syntes magistraten vara välbetänkt och av behovet
påkallat. Ordet »avstyckning» kunde hellre ersättas med styckning, då saken i själva
verket gällde endast en delning av en stadsäga och högst sällan en mindre avstyckning.

Davidson finner denna lag synnerligen behövlig och efterlängtad. Såsom det nu
försigginge, att ägare mången gång själv, utan hänsyn till grannar eller samhälle, ordnade
med utstyckningar, föranledde detta ofta olägenheter såväl i rättsligt som i ordningsavseende.
Ordet »avstyckning» skulle sannolikt lämpligare kunna ersättas med endast ordet
styckning eller delning. Faktiskt gällde frågan styckning av en stadsäga och mera sällan
endast en mindre avstyckning. Avstyckning vore ett ord, som speciellt förekomme i lagen
om förändring av tomts område och borde därför icke sammanblandas med en åtgärd,
som avsåge stadsägorna. Därför endast det allmänna ordet styckning. Uttrycket »sådant
område i stad, som ej ingår i tomtindelning,» borde lämpligen ersättas med »område å
stadsägorna». Gränsen emellan stadsägorna och stadsplanen vore av Kung], Maj:t fastställd,
och om den finge ingen ovisshet råda, ej heller om området till stadsägorna.
Begreppet »som ej ingår i tomtindelning» kunde giva anledning till förväxling med jord
i stadsplanen.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
befältning shav ande i Skaraborgs län: Förevarande förslag liksom även förslaget till »Lag
med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till stadsplan och tomtindelning,
om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om tomtmätning» skulle bliva av
mycket stor betydelse för städerna. Behovet av enhetliga bestämmelser angående de förrättningar,
varom lagförslagen handlade, syntes obestridligt. Bristen på sådana bestämmelrer
hade mångenstädes vållat oreda och rättsosäkerhet, varför måste rådas bot. Men det
borde även tillses, att icke städerna genom alltför tunga former Ange en black om foten
till hinder för sin utveckling. Stadsfullmäktige ansåge det kunna betvivlas, huruvida
skiftesstadgans föreskrifter angående annan lantmäteriförrättning än laga skifte, vilka av
kommitterade i allmänhet upptagits i deras förslag, verkligen vore lämpliga för förhållandena
i städerna.

Byråchefen Hamrin: A sid. 318 del II av förevarande betänkande upplystes, att hemmansklyvning
och ägostyckning fortfarande skulle komma att kunna tillämpas i fråga om det
i tomter ej indelade området i stad, men att efter förevarande förslag avstyckning komme
att bliva det huvudsakligaste delningssättet för sådant område och att vid sidan därom
icke funnes något utrymme för jordavsöndringsinstitutet. Sistnämnda institut bleve alltså
avlyst vad stadsägorna vidkomme, och den egentliga anledningen härtill upplystes å sid. 335
i betänkandet vara, att vid avstyckning av jord från stadsäga måste uppställas såsom en
oavvislig fordran, att det avstyckade området bleve av kompetent person avfattat å karta,
och att detta ägde rum under sådana betryggande former, att kartan erhölle laga vitsord,
vilket icke vore fallet beträffande avsöndring enligt gällande bestämmelser, beträffande
vilket institut kommitterade ej ansett sig böra föreslå någon ändring, då frågan om dess
reformering upptagits av kommitterade för ändrad skifteslagstiftning. Jämfördes emellertid
fastighetsregisterkommitterades förslag beträffande avstyckning av sådant område i stad,
som ej inginge i tomtindelning, med avsöndringsinstitutet enligt skiftesstadgekommitténs

numera föreliggande förslag, funne man, att dessa båda institut i allt väsentligt överensstämde.
Ett antagande av kommitterades förslag till särskild avstvckningslag för stadsägor
skulle därför med all sannolikhet leda antingen till att man i framtiden finge två
väsentligen lika jorddelningsinstitut för samma ändamål, eller ock därtill, att lagen angående
avstyckning av sådant område i stad, som ej inginge i tomtindelning, komme att
upphävas vid genomförande av en förändrad skifteslagstiftning. Valdes det första alternativet,
komme i allt fall antagandet av den nya skifteslagstiftningen att nödvändiggöra
ändringar i avstyckningslagen, och kommitterade hade själva beträffande förslaget till sistnämnda
lag i vad detsamma anginge processordning framhållit dess egenskap av ett provisorium.
Hamrin hölle före, att tillräckliga skål icke blivit förebragta för införande av
ett särskilt avstyckningsinstitut för stadsägorna, vilket vore så mycket mera betänkligt,
som institutet i fråga även komme att tillämpas inom köpingar'' och municipalsamhällen
och där gjorts beroende av ett på administrativt gottfinnande så beroende förhållande som
det, huruvida fastighetsregister skulle föras enligt för stad meddelade bestämmelser eller
icke. Härjämte borde erinras, att lagen om hemmansklyvning, ägostvckning och jordavsöndring
i avseende å de båda förstnämnda instituten fortfarande skulle komma att kunna
tillämpas rörande i tomter ej indelat område i såväl stad som köpingar och municipalsamhällen.
Slutligen tilläte sig Hamrin fästa uppmärksamheten å den förväxling, som
lätt kunde tänkas uppstå mellan ifrågavarande slag av avstyckning och sådan avstyckning,
som omförmäldes i lagen angående förändring av tomts område. Att för områden, varom
här vore fråga, föreskriva, att karta skulle upprättas rörande avsöndring, torde icke möta
några betänkligheter. Yppades sådana, kunde detta icke antagas vara beroende därpå,
huruvida bestämmelsen infördes såsom ändring eller tillägg till gällande lag eller såsom
särskild lag. Behovet av att kunna meddela fastställelse å avsöndring utan avseende
därå om upplåtelsehandling förelåge eller icke torde även på nu angiven väg kunna tillgodoses
liksom att det i samma ordning torde kunna träffas sådana bestämmelser, att de
kartor, som upprättades, erhölle vitsord och bleve redovisade i första hand till registerföraren.
Genom förhållandets ordnande på detta sätt borde frågan om vem, som skulle
äga att verkställa förrättning, som här avsåges, vara tämligen lätt att lösa.

Stadsfullmäktige i Umeå med instämmande av Konungens befallningshavande i Västerbottens
län: Det föreslagna jorddelningsinstitutet vore i väsentligt avseende så likformigt
med jordavsöndringsinstitutet, att det väl kunde sättas i fråga, huruvida icke en erforderlig
tillbyggnad till jordavsöndringsbestämmelserna för att göra dessa lämpliga även i fråga om
delning av stadsjord varit att föredraga. Att till de många nu gällande delningsformerna
— laga skifte, hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring — lägga ytterligare en,
avstyckning, torde för den stora allmänheten verka i viss mån förvirrande.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Förslaget
syntes kunna avse sådant område, där stadsplan visserligen blivit fastställd, men tomtindelning
ännu ej ägt rum. Detta måste anses vara i allra högsta grad olämpligt, ty om
stadsplan blivit för området fastställd, kunde tomtindelning när som helst på grund av
4 § stadsplanelagen äga rum, och skulle sådan ske med tillämpning av byggnadsstadgan
för rikets städer. Det kunde ju ej anses lämpligt, att två olika författningar, som stode
i strid mot varandra, skulle tillämpas på samma område.

Svenska stadsförbundets beredning ville ingalunda bestrida nödvändigheten av mätningsoch
avstyckningsväsendets omläggning i vissa hänseenden, såväl vad anginge det tomt -

indelade som det icke tomtindelade stadsområdet, men ansäge sig icke kunna tillstyrka,
att denna omläggning skedde enligt de principer, som av kommitterade blivit följda.
Enligt den avfattning, kommitterade givit förslaget till avstyckningslag, skulle lagen äga
tillämpning icke endast å stadsägorna i egentlig mening utan jämväl å område, som blivit
intaget i stadsplan men ej undergått tomtindelning. Så vitt beredningen kunde finna, syntes
det sålunda föreslagna förfarandet, i vad det rörde kvarters indelande i fastigheter, strida
emot den i stadsplanelagen stadgade ordning. Jämväl syntes det beredningen uppenbart,
att ett styckningsförfarande inom stadsplan, vilket i likhet med det föreslagna bleve
obundet av alla hänsyn till det ur administrativ och byggnadsteknisk synpunkt lämpliga,
måste vara stridande mot stadsplanelagens mening.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att enligt kommitterades förslag
införts ett lantmäteriförfarande för styckning av icke tomtindelad jord vare sig denna
läge inom eller utom stadsplanen; varemot torde kunna anmärkas, att styckning å området
inom stadsplanen icke borde få förekomma annat än i form av tomtindelning, samt att
det föreslagna styckningsförfarandet i det hela torde kunna göras väsentligt mera lätthanterligt
och avpassat efter förhållandena i stad.

2 §•

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Uti motiven
sid. 15 hade kommitterade framhållit, att i de gamla landskapslagarna redan funnes
stadgat, att i byarna varje tomt skulle ligga vid gata och att enligt 1734 års lag samma
förhållande måste anses hava varit åsyftat i städerna. Det måste även fortfarande anses
behövligt, att varje tomt läge vid allmän väg eller gata, men saknades sådant stadgande
i lagförslaget. Av förevarande § såväl som av motiven syntes det hava varit kommitterades
mening, att lägenhet borde hava tillträde till allmän väg, men hade detsamma ej
blivit tydligt uttalat i författningsförslaget.

Cavalli: Föreskriften därom, att vid avstyckning finge bestämmas, att avstyckad
lägenhet skulle äga delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts till gemensamt
behov, måste anses synnerligen olämplig. Före införlivningen av Lundby kommun
med Göteborgs stad verkställdes därstädes av vederbörligen förordnad lantmätare
i synnerligen stor utsträckning ur stadsplanesynpunkt olämpliga uppdelningar av fast
egendom och undantogs därvid mark till trafikleder för delägarnes samfällda räkning.
Denna mark ägdes nu av ett mycket stort antal delägare, ej sällan uppgående till ett
eller annat hundratal, med påföljd, att det funnes synnerligen ringa utsikter att genom
godvilliga överenskommelser få denna mark på rimliga villkor överlåten på staden.

Svenska stadsförbundets beredning : Beredningen ansåge sig böra påpeka vanskligheten
därav att vid nybildning av fastigheter å stadsägor delaktighet i väg inrymdes åt ett flertal
ägare och att därigenom — åtminstone vid nuvarande lagstiftning — skapades framtida
svårigheter för stadssamhället att vid dess övertagande av trafikleden ordna äganderättsfrågan.
Belysande exempel för den bestående olägenhet, som vållades av olämpigt
styckningsförfarande, erbjödes i Lundby socken — numera inkorporerad med Göteborg.
Här mötte en oerhörd svårighet, att ej säga omöjlighet, för att uppgöra en samman -

hängande och enhetlig stadsplan utan utomordentliga kostnader, just på grund därav att
lantmätarne före denna kommuns inkorporering verkställt en mångfald planlösa avstyckningar.

3 §•

Konungens befallning skavande i Kalmar län, som anser lagförslaget fylla ett erkänt
behov, ifrågasätter, huruvida man icke utan olägenhet skulle kunna avstå från kravet,
att förordnande för förrättningen nödvändigt skall erfordras.

Davidson: Särskilt förordnande för lantmätare att verkställa åtgärden syntes icke
nödigt. Det ökade såväl kostnaden för en dylik, ofta obetydlig förrättning, som ock
föranledde onödig tidsutdräkt. Då en avsöndring å landet Ange och kunde göras utan
särskilt förordnande, borde också här ifrågasatta åtgärd kunna göras utan annat uppdrag
än på anmodan av sakägare.

Byggnadsnämnden i Ängelholm med instämmanden av stadsfullmäktige, magistraten och
drätselkammaren därstädes: Bestämmelsen om tillvägagångssättet vid avstyckning skulle
innebära att för fastighetsväsendet i stad tillämpa samma bestämmelser, som vore gällande
för landsbygden, och skulle helt säkert medföra betydande svårigheter för ett rationellt
bedrivande av byggnadsverksamhet.

Magistraten i Mariestad med instämmande av Konungens befallningshavande i Skaraborgs
län: Så vitt avsöndring av sådant område lagligen ej finge äga rum annat än enligt
denna lag, och lagfart eljest ej meddelas, bleve lagen alldeles för sträng och medförde
onödiga kostnader för köpare och säljare. Det syntes magistraten vara tillräckligt, om
det föreskreves, att karta över området skulle uppgöras för att förvaras hos magistraten,
och att avhandlingen så noggrannt avfattades, att någon tvekan ej kunde uppstå om det
avsöndrade jordområdets storlek, läge och gränser. Magistraten borde verkställa granskning
härav och åsätta avsöndringen namn.

Stadsingenjören i Norrköping John E. Pettersson med instämmande av byggnadsnämnden
därstädes: I en del städer tillämpades måhända vid förrättningar av detta slag ett
synnerligen fritt förfaringssätt. I Norrköping utfördes emellertid sådan avstyckning på
enahanda sätt som tomtstyckning, i det att karta med beskrivning upprättades, varefter
ärendet prövades av byggnadsnämnden. Om än en förändrad lagstiftning föresloges att
införas på området ifråga, så läge väl däri ingen anledning att i samband därmed förordna,
att avstyckning, varom här vore fråga, skulle verkställas av lantmätare, utan borde
sådan förrättning liksom hittills utföras av stadsingenjör.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg: I Trälleborg utfördes de förrättningar,
varom här vore fråga, på enahanda sätt som tomtreglering inom stadsplan, i det
att samtliga sakägare lagligen kallades, protokoll över förrättningen (sammanslagning,
styckning eller reglering) uppsattes, karta med beskrivningar upprättades, varefter förrättningen
i sin helhet underställdes magistratens granskning och godkännande, innan densamma
i fastighetsböckerna infördes. Stadsingenjören förrättade således dessa förrättningar
direkt under magistratens kontroll och hade mot förfaringssättet i fråga hittills
ingenting varit att anmärka, tvärtom förefölle detta hava varit synnerligen lämpligt och
till allmänhetens stora belåtenhet. Om sålunda en förändrad lagstiftning skulle föreslås
att införas på detta område, torde förenämnda synpunkter vara värda beaktande och

förelåge näppeligen några skäl att komplicera förfaringssättet vid dylika förrättningars
utförande genom olika lantmätares tillkallande.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Svaret vore lätt
att giva på den frågan, huruvida städernas mätningsförhållanden, som av den hittillsvarande
rättsuppfattningen inom landet hållits fria från de former, som utmärkte lantmäteriväsendet,
nu borde insnöras i dessa allmänt kända omständliga formaliteter, som
vore förklarliga på landet, där skiftesstadgan spelat och fortfarande spelade en så stor
roll. En dylik »reform» strede mot stadsförhållandenas''väsen. Redan utgångspunkten för
hela förslaget, nu gällande lagstiftning om skifte och jordavsöndring, strede mot den
mening, som tagit sig uttryck i av högsta domstolen givna utslag, nämligen att nämnda
lagbestämmelser icke avsåge mark inom städernas planlagda områden. Månne icke
bakom detta förhållande den sanning vore att söka, att städerna hade behov av mera
enkla och snabba åtgärder än dem, som för landsbygden kunde erfordras. Då det därför
gällde att förbättra städernas fastighetsböcker, borde bestämmelserna därför ej vara av
beskaffenhet att åtstrama den rätt till lätthet och frihet från byräkratiska former, som
redan såsom en frukt av utvecklingen inom städerna vunnit hävd. Att lantmätarne —
d. v. s. de på landet använda mätningsmannen — i en tidigare tid hade kunnat mera
allmänt användas även för städernas hehov, kunde vara sant, men förklarades av det
ringa antal för kallet utbildade personer, som då funnes, ävensom av städernas obetydlighet.
Emellertid visade det sig redan mycket långt tillbaka i tiden, att städernas säregna
förhållanden krävde andra åtgärder än de på landsbygden bruktiga.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län: Konungens befallningshavande måste
för sin del instämma däruti, att städernas mätningsförhållanden om möjligt borde hållas
fria från de tunga former, som nu vidlådde lantmäteriförrättningar. Det torde vara obestridligt,
att städerna vore i behov av mera enkla och snabba mätningsåtgärder än dem,
som för landsbygden kunde erfordras. Riktigt framhölle enligt Konungens befallningshavandes
förmenande därför drätselkammaren i Hälsingborg, att när det gällde att förbättra
städernas fastighetsböcker, borde bestämmelserna därför ej vara av beskaffenhet att
åtstrama den rätt till lätthet och frihet Rån byråkratiska former, som redan såsom en
frukt av utvecklingen inom städerna vunnit hävd.

Karlskrona stads ombudsman Hugo Eneroth; Naturligare och riktigare torde vara, att Kompetensen.
städerna berättigades att genom sina egna tjänstemän uppgöra alla de kartor och verkställa
alla de förrättningar, som berörde fastigheterna inom deras resp. områden.

Stadsfullmäktige och magistraten i Lidköping saknade anledning att för sin del
yttra sig om mätningsprincipen såsom grund för registerkartan, enär Lidköpings stad
nyligen triangelmätts och fått sin stadsplan upprättad och fastställd på grund därav, men
ville ändå framhålla önskvärdheten av att fortsatta mätningar och avstyckningar måtte
bestämmas att utföras efter samma mätningssätt och ej efter grafisk mätning samt att
anordningen därav måtte överlåtas åt staden själv i stället för att enligt förslaget vara
ett monopol för lantmäterikåren med undanskjutande av städernas egna, speciellt därför
utbildade ingenjörer.

Magistraten i Landskrona: Osökt framställde sig den frågan, om det icke vore

bäst att försöka skapa en ny kår stadsingenjörer med en betryggande utbildning såsom
stadsmätare, utan att de nödvändigtvis behövde vara lantmätare med kompetens

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. of)

154

att förrätta laga skiften. Inom större och medelstora städer kunde åt en sådan stadsingenjör
beredas full sysselsättning och mindre städer kunde ju träffa avtal med lantmätare
eller stadsingenjör i någon grannstad om utförande av hithörande arbeten.

Magistraten i Landskrona: Det torde nog vara lämpligt, att kontrollen i sista hand
utövades av en central myndighet, lantmäteristyrelsen, men det torde därför icke vara
nödvändigt att, såsom kommittén föreslagit, med ens sätta nära nog varenda tjänsteman,
som sysslat med mätningar och kartgöromål inom städerna, ur spelet och uppdraga dessa
göromål åt unga lantmätare. De nuvarande tjänstemännen, i regel stadsingenjörer, hade
merendels till full belåtenhet uträttat dessa göromål.

Magistraten i Skanör: Å områden, som icke inginge i stadsplan, borde icke i något
fall personer, som icke hade lantmätarekompetens, tillåtas utföra förrättningar. A områden,
som inginge i stadsplan, borde förrättningarna få utföras av vederbörande stadsingenjörer,
även om de saknade lantmätarekompetens, men borde inga personer, som
saknade kunskap i lag om stadsplan och tomtindelning, lag om förändring av tomts
område samt annan ämnet rörande lag, tillåtas att utföra förrättningar å dylikt område,
såsom nu på sina håll vore fallet.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman; Där
särskild mätningsman för stad funnes antagen, skulle det utan tvivel leda till mera
reda och mera säkerhet för jordägarne, om denne tjänsteman, som hade tillgång till
alla över staden och dess särskilda delar upprättade kartor, finge verkställa avstyckningarna,
än om lantmätare, som icke hade i sin vård kartor över områdena, utförde
förrättningarna.

Svenska stadsförbundets beredning: Det måste från stadssamhällenas sida med bestämdhet
hävdas, att kompetens för förrättningar jämlikt den nya lagstiftningen borde
tillerkännas städernas nuvarande för sådana uppdrag kvalificerade befattningshavare, samt
att städerna i fortsättningen borde bibehållas vid sin rätt att själva antaga mätningsmän,
eventuellt efter inhämtande av utlåtande i kompetensfrågan från den statsmyndighet, som
kunde bliva satt att i övrigt kontrollera deras mätningsväsen.

Drätselkammaren i Borås: Även om en del smärre städer av ekonomiska skäl för sina
mätningar betjänade sig av för dessa göromål ej fullt kvalificerade personer, torde dock
stadsingenjörerna för närvarande på grund av sin större erfarenhet besitta vida högre
kompetens att förrätta mätningar inom stad än lantmätarne hade. Det måste innebära
en orättvisa, att tjänstemän, som i regeln på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden,
genom en förordning plötsligt förklarades inkompetenta utöva sitt yrke och följaktligen
tvingades lämna sina tjänster. Skulle något sådant kunna ske, torde i varje

fall den sålunda utan eget förvållande ur tjänstgöring satte, som i regeln varit fast anställd,
allt framgent kunna göra anspråk på oavkortad avlöning. Städerna skulle alltså
tvingas avlöna personer, av vars arbete de ej alls, eller åtminstone i ringa grad, kunde
betjäna sig.

Byggnadsnämnden i Borås: Denna apparat torde bli tung och hinderlig för stadsutvecklingen;
vidare vore det olämpligt att fråntaga stadens mätningsman dessa arbeten,
då jorden i stad vore av stadsplanenatur och ingen bättre än stadens mätningsman
vore i stånd att vaka över att styckningen ej skedde i strid mot gällande stadsplan

och principerna för kommande tomtindelning eller i tid avvärja sådan styckning. Vissa
städer hade efter föredöme från Borås antagit byggnadsbestämmelser för sina områden
utom stadsplanen, enligt vilka dessa borde styckas så, att stadsplanens utvidgning lätt

läte sig göra; då stadens mätningsman, men ej distriktslantmätaren följde arbetet hos
byggnadsnämnden och därför torde mera hava blick för stadsplanens fordringar, samt
styckningens förrättare ofta bleve rådgivare beträffande avstyckningens storlek och läge,
borde givetvis stadens mätningsman vara bäst skickad att utföra dessa förrättningar.

Vidare bleve väl i allmänhet mätningsmannen den tekniske rådgivaren för registerföraren,
varigenom onödig omgång med utdrag och anmälningar undvekes. — För övrigt förefölle
det underligt om stadens mätningsman, som vore kompetent till förrättningar inom tomtindelningsområdet,
där jordvärdet vore högst, ej vore kompetent utom detsamma. Det
hade talats om bristande författningskunskap hos stadsingenjörerna, men ville byggnadsnämnden
av egen erfarenhet bestrida att sådan kunskap beträffande städernas författning
vore större hos lantmätare än nuvarande stadsingenjörer, varjämte för övrigt lagfaren
ledamot funnes i byggnadsnämnden. Att överflytta stadens mätningar helt eller delvis
på lantmätarekåren skulle bliva ett frångående av den sunda principen att i lag fastslå,
vad hittills varit vanligt. Kommittén för ny byggnadsstadga för riket hade även tänkt
sig bibehållandet av stads rätt att själv gå i författning om ordnande av sin mätning.

För övrigt, varför skulle högskoleingenjörer, som under år sysslat med gränsbestämning
och kartor, ej få upprätta registerkarta, eller någon av de många i triangelmätning kompetenta
ingenjörerna ej få utföra några triangelmätningar.

Se ock yttranden här ovan sid. 49 och följande.

Cavalli: Enligt den avfattning, kommitterade givit förslaget till avstyckningslag, skulle stad bär kunna
den vara tillämplig icke blott å fast egendom utom stadsplan utan även å område, som Ryckning.
blivit intaget i stadsplan, men ännu ej undergått tomtindelning. Det sålunda föreslagna
förfarandet torde, i vad det rörde kvarters uppdelning i fastigheter, stå i strid emot bestämmelserna
i stadsplanelagen, som utginge därifrån, att den enda uppdelning av fast
egendom inom ett kvarter, som kunde ifrågakomma, vore dess indelning i byggnadstomter.

Då avstyckningsförfarandet vore obundet av alla de hänsyn, särskilt ur byggnadsteknisk
synpunkt, som för tomtiudelningen vore bestämmande, måste ett medgivande till ett dylikt
förfarande i fråga om den i stadtplan ingående marken betraktas såsom en för
städerna synnerligen skadlig bestämmelse. Enahanda omdöme torde nog böra fällas även
om den av kommitterade föreslagna obehindrade uppdelningen av i stadsplan icke ingående
mark i enlighet med föreskrifterna i skiftesstadgan och den föreslagna lagen. Därest
en lagstiftning i nu ifrågasatt riktning över huvud taget komme till stånd, torde till undvikande
av ett planlöst bildande av ett mycket stort antal mindre fastigheter det bliva
oundgängligen nödigt att åt städerna . giva en vidsträckt befogenhet att i dylika frågor
inskrida, utan att, på sätt nu vore fallet, behöva för ändamålet tillgripa en så tidskrävande,
kostsam och i skilda avseenden betydelsefull åtgärd som uppgörande av stadsplan
med tomtindelning.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten’ därstädes och Kommgens
hefallningshavande i Skaraborgs län: Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke, om en
lagstiftning komme till stånd angående avstyckning å icke tomtindelat område i stad,
bestämmelser vore erforderliga, som gåve staden någon möjlighet att göra sina intressen
gällande i nämnda avseende. Enligt förslaget skulle på detta sätt ny fastighetsindelning
i alla laga former kunna komma till stånd inom byggnadskvarter, som ej vore tomtindelat;
det syntes ej rätt klart, huru sådan fastighetsindelning skulle förhålla sig till
stadsplanelagens föreskrifter om indelning av byggnadskvarter.

156

Svenska stadsförbundets beredning: Vad anginge stadsägorna i egentlig mening skulle
enligt avstyckningslagen å dessa ägor sönderdelning av jorden i nya fastigheter efter
skiftesstadgans eller den föreslagna lagens föreskrifter obehindrat kunna äga rum. Staden
skulle sålunda ej ha något annat maktmedel för att reglerande kunna ingripa än att uppgöra
stadsplan med tomtindelning. Då det ej under alla förhållanden borde ifrågasättas
att för detta ändamål tillgripa en så tidskrävande, kostsam och i skilda hänseenden betydelsefull
åtgärd som ordnande av stadsplan, torde stadens intresse därav att dess lämpliga
utveckling ej hindrades av ett planlöst bildande av småfastigheter böra åt staden
inrymma utvägen av ett mera gent ingripande till förebyggande av antydda olägenhet.
Det kunde ifrågasättas, om ej därför fastighetsbildning genom avstyckning borde ur administrativ
lämplighetssynpunkt vara underkastad stadsmyndighets prövning. Jämväl torde
beträffande utläggning av vägar å stadsägorna få framhållas önskvärdheten därav, att
dylika ärenden bleve underkastade behandling i antydd ordning.

Överintendentsämbetet ansåge sig böra starkt betona vikten av att man vid all lagstiftning
rörande handläggning av frågor vidkommande ändring av rättsförhållanden och gränser
för stadsfastigheter, belägna utanför planlagt område, gåve stadsmyndigheterna tillfälle
att taga del av ändringsförslaget innan frågan slutligen avgjordes och i så god tid, att
behöriga framställningar kunde hinna beaktas. Jämlikt stadsplanelagens § 41 kunde
Kungl. Maj:t, på hemställan av stad, förordna, att särskilda föreskrifter skulle tillämpas
med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande å område utanför stadsplanen. För
stadsplanens följdriktiga och sunda utveckling vore det lika viktigt för en stad att kunna
kontrollera exempelvis dylika områdens utstyckning till byggnadstomter för det ena eller
andra ändamålet.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Det

vore av vikt, att kommunalstyrelsen finge tillfälle följa utvecklingen av avstyckningarna
inom det icke planlagda området, över vilket stadsplan förr eller senare antagligen komme
att fastställas.

Stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad: Det kunde ej anses lämpligt att i fråga
om stadsägorna i egentlig mening sönderdelning av jorden i nya fastigheter efter skiftesstadgans
eller den föreslagna lagens föreskrifter obehindrat skulle kunna äga rum utan
att staden på annat sätt kunde förebygga de olägenheter, som föranleddes av ett planlöst
bildande av småfastigheter än genom uppgörande av stadsplan med tomtindelning för området
i fråga. Ett mera direkt och mindre kostsamt ingripande till förhindrande av dylika
olägenheter torde därför rimligen böra stå till buds, vadan det syntes kunna ifrågasättas,
om ej fastighetsbildning genom avstyckning borde vara underkastad stadsmyndighets prövning
i fråga om avstyckningens lämplighet med hänsyn till stadens utveckling, vilket särskilt
för Karlstad vore av stor betydelse.

Se ock byråchefen Jlamrins yttrande i fråga om ändrad betydelse av 29 § hemmanskly
vningsförordningen.

5 §•

Magistraten i Mariestad: Paragrafen borde innehålla, att de, vilkas rätt berördes
av förrättringen, alltid skulle kallas till densamma bevisligen och medelst skriftlig kallelse.

Byggnadsnämnden, kommunalstämman och kommunalnämnden i Vara ifrågasatte, om
ej paragrafen borde ändras så, att avstyckningsförrättning kunde företagas, därest de,

IT) 7

vilkas rätt berördes av förrättningen, utebleve men blivit bevisligen kallade, även då
fråga vore om bestämmandet av förut icke fastställd gränslinje.

12 §.

Konungens befallning shav ande i Blekinge län ifrågasatte, om stadgandet icke möjligen
i vad det anginge stad under landsrätt och landsbygden borde föranleda kompletterande
stadganden om vad vid utfärdande av gravationsbevis skulle iakttagas.

Konungens befallningshavande i Gävleborgs län ansåge bestämmelserna såsom berörande
det ansvar, som avstyckad del av fastighet hade för viss utskyld eller besvär, som
vilade å stamfastigheten, böra intagas i förordningen angående inteckning i fast egendom,
där de syntes hava sin rätta plats, eller ock i sammanhang med de övriga lagstadganden,
som vore givna beträffande förmånsrätt i fast egendom.

Förslaget

till

Lag

med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till stadsplan och
tomtindelning, om avstyckning av mark genom tomtindelning samt om

tomtmätning.

Behovet av lagbestämmelser i de avseenden, varom detta förslag handlar, har från
flera håll skarpt framhållits.

Så t. ex. Davidson, som om förslaget säger, att detsamma vore för samhällenas
bästa synnerligen behövligt och efterlängtat, varjämte Davidson anmärker, att i förslaget
borde inrymmas bestämmelse om, att fastställd stadsplan och tomtindelning skulle av behörig
tjänsteman genast-utstakas och på ett varaktigt sätt å marken angivas.

Magistraten i Umeå finner förslaget vara välbetänkt.

Municipalstämman i Krylbo : Förevarande förslag kunde ej utan stora kostnader tilllämpas
på municipalsamhällen, helst som den byggnadsverksamhet, som i dylika samhällen
bedreves, måste intimt följa behovet, och byggnaderna oftast uppfördes så enkelt som
möjligt av hänsyn till kostnadsfrågan och därjämte ofta måste bringas i verkställande
under en mycket knappt tillmätt tid för att snarast bliva ekonomiskt bärkraftiga. Tidsutdräkt
för erhållande av konstituerad mätningsmans hjälp inverkade därför i hög grad
hämmande. Förslaget befordrade ej jordförsäljningen med samtidig avsöndring, utan
understödde i stället försäljning av kvotdelar eller efter skattetal. Samtidigt påpekades
den svårighet och kostnad, som redan nu åsamkats därigenom, alt mindre samhällen

158

Kompetensen.

tvingats in under former, passande för städerna, utan hänsyn till de stora territoriella
expansionsmöjligheter mindre samhällen på grund av låga tomtpris ägde.

Municipalstyrelsen och kommunalstämman i Grästorp kunde ej biträda förslaget i vad
det avsåge tomtmätning oah tomtgränsreglering.

Öllerintendentsämbetet. Ämbetet ville framhålla vikten av att det förefunnes en fullständig
förteckning över fastigheterna å sådant område av stad, för vilket ny eller ändrad
stadsplan eller tomtindelning skulle uppgöras, samt att en dylik förteckning måste, för
att den skulle giva en fullständig bild av de förtecknade föremålen, icke blott åskådliggöra
de rättsförhållanden, som vore fästade vid föremålet — fastigheten — i fråga, utan
även var densamma befunne sig och hur den såge ut, d. v. s. dess läge, gränser, areal
i olika ägoslag, höjdförhållanden, åbyggnader m. m. I den mån som nya delar av städernas
områden behövt planläggas, hade ock i allmänhet dylikt underlag för stadsplanen
måst åstadkommas. Ämbetet satte i fråga, huruvida icke §§ 1, 2, 3, 9, 10, 11, 12, 13,
14, 15, 16, 17, 18, 19 och 20 snarare hade karaktär av stadga än lag.

1 §•

Se detta sammandrag sid. 49 och följande samt sid. 153 och följande.

Här anmärkas följande yttranden:

Överintendentsämbetet kunde icke för sin del biträda kommitterades åsikt om nödvändigheten
för den, som skulle uppgöra förslag till stadsplan, att vara behörig tomtmätare.
Denna egenskap vore för stadsplanekomposition fullkomligt betydelselös i jämförelse
med de tekniska och estetiska kvalifikationer samt de kunskaper i rent sociala
frågor, som han borde besitta. Något stadgande om kompetensvillkor för befogenhet att
uppgöra förslag till stadsplan, som skulle kunna vinna stadfästelse, funne ämbetet
icke för närvarande behövligt eller lämpligt. I viss mån annorlunda ställde sig frågan
rörande kompetens för uppgörande av förslag till tomtindelning, vilket skulle kunna av
Kungl. Maj:t eller Konungens befallningshavande fastställas. Visserligen sammanhängde
tomtindelningen av byggnadskvarter intimt med utformningen av själva stadsplanen och
med det byggnadssätt, för vilket kvarteret vore avsett, stundom även med de rent arkitektoniska
anordningar — den stadsbild — som man med stadsplanen ämnat att förverkliga;
därför återfunnes på de flesta moderna stadsplaneförslag också förslag till tomtindelningen
av kvarteren inritat: denna tomtindelning vore dock i allmänhet icke avsedd att
vinna fastställelse. Den på stadsplanekarta medgivna skala av 1 : 2000 vore alltför liten
för att kunna åskådliggöra samtliga de förhållanden och lämna alla de uppgifter, som för
en laga tomtindelning vore nödvändiga. Innebörden av stadsplanelagens begrepp »tomtindelning»
karaktäriserades bäst därigenom, att nämnda lag i vissa fall förbjöde nybyggnad
inom kvarter, innan tomtindelning blivit fastställd. Givetvis åsyftades härmed en.
tomtindelning, vilken utförts med den precision och fullständighet samt åskådliggjorts i
den skala, som för upprättande av laga tomtkarta vore erforderlig. Den måste i själva
verket vara en sammanställning av laga tomtkartor för de i delningen ingående tomterna,
vilka enligt deri fastställda tomtindelningskartan skulle kunna, i och för bebyggande,
hävdas på marken. Samma villkor, som kunde finnas lämpliga att stadga för behörighet

att upprätta laga tomtkartor, torde alltså böra gälla även för upprättande av förslag till
tomtindelning, som skulle stadfästas. De bestämmelser såväl rörande tomtindelning som
tomtmätning och upprättande av laga tomtkarta, vilka ämbetet funnit önskvärda utöver
vad i stadsplanelagen föreskreves, hade ämbetet haft tillfälle giva tillkänna i sitt underdåniga
yttrande rörande förslag till ny byggnadsstadga för riket. Ämbetet hade icke funnit
sig föranlåtet att i detta stadgeförslag påyrka införandet av någon bestämmelse angående
viss kompetens för tomtmätare, emedan det nu rådande systemet med högskolebildade
civilingenjörer eller lantmätare såsom mätningsmän för städerna icke visat någon olägenhet,
men berett städerna tillfälle att välja den för varje fall lämpligaste mannen inom
den ena eller andra kåren. Ämbetet ville emellertid ej förneka, att det kunde finnas
fog för det anspråket, att den, som skulle upprätta laga tomtkarta inom stadsplanelagt
område eller som inom icke stadsplanelagt område skulle utföra med lantmäteriförrättningar
å landet likartade mätningar, ägodelningar och rågångsbestämningar, borde kunna
förete intyg icke blott om fullgoda kunskaper i konsten att höjdmäta och planmäta enligt
de grafiska och triangelmätningsmetoderna, utan ock i hithörande författningar, ävensom
intyg om förvärvad erfarenhet i tillämpandet av såväl de olika mätningsmetoderna som
författningarna; och funne ämbetet i så fall de av kommitterade i 1 §, andra stycket,
av ifrågavarande lagförslag formulerade villkoren för befogenhet att förrätta tomtmätning
lämpliga. Beträffande sättet för utförande av tomtmätning, bestämmande av tomtgräns
eller uppgörandet av laga tomtkarta, vilket enligt ämbetets mening sammanfölle med uppgörande
av förslag till tomtindelning och som i det underställda lagförslaget återfunnes under
It—20 §§, hade det synts ämbetet lämpligare att införa dylika bestämmelser i byggnadsstadgan.
Ämbetet hade därför i sitt förslag till omredigering av denna stadga infört de bestämmelser
härutinnan, som förefunnes i byggnadsordningen för Stockholm och som, efter
mångårig erfarenhet, visat sig fullt tillfredsställande. Skulle viss kompetens för mätningsman
erfordras, torde bestämmelse härom även böra införas i denna stadga, liksom de
bestämmelser, vilka stode i samband med eventuell lag och förordning angående fastighetsregister
för stad.

Tekniska högskolans lärarekollegium: Såsom generella anmärkningar emot bestämmelserna
i denna § ville kollegiet framhålla dels det utan tvivel mycket oegentliga uti att
lantmäteristyrelsen gjordes till den centralmyndighet, under vilken arbetena i fråga skulle
sortera, då man nämligen med ganska stor bestämdhet kunde påstå, att den nödiga kompetensen
för bedömandet av alla hithörande frågor väl i allmänhet icke torde vara att
finna inom nämnda styrelse, dels det lika oegentliga uti att med varandra sammankoppla
de båda kompetensfrågorna om tomtmätning och om upprättande av förslag till stadsplan,
då det nämligen för kollegiet syntes vara uppenbart, att utbildningen till dessa två specialiteter
ginge väsentligt olika vägar, så att en person kunde besitta en oomtvistlig skicklighet
uti stadsplanekonsten, utan att kunna förrätta ett fullgott mätningsarbete, och
tvärtom. Kompetensen • uti det ena av dessa slags arbeten förutsatte icke ingående insikter
eller färdighet i det andra slaget. Sammanställde man bestämmelserna i §:ens 2:dra
stycke med en del andra i lagförslaget förekommande, vilka anginge förrättningar för
städerna, som enligt kommitterades egen uppgift hittills till väsentlig del utförts icke av
lantmätare, utan av ingenjörer (förrättningar i städerna utanför stadsplanegränsen, motsvarande
jordavsöndringar på landsbygden m. m.), funne man, att kommitterade nu föresloge,
att en del av dessa arbeten skulle utföras uteslutande av lantmätare. Förslaget gåve

160

över huvud taget lantmätarne överallt företräde, där det ej helt och hållet gåve dem monopol
på arbeten för städernas räkning, vilka hittills till det mesta utförts av ingenjörer.
Med avseende på bestämmelsen för kompetens till mätningsmannabefattning och stadgandet
om eventuellt tvåårig tjänstgöring för högskoleingenjörer som biträde åt lantmätare ville
kollegiet framhålla, att sådan tjänstgöring i allmänhet skulle bliva utan gagn för den blivande
tomtmätningsmannens utbildning, i det flertalet lantmätare icke erhållit någon utbildning
i fråga om tomtmätning enligt den moderna siffer- eller s. k. triangelmätningsmetoden,
och då de göromål, som vid förrättningar å landsbygen allmännast förekomme,
icke vore till direkt gagn för utbildning till mätningsman i stad. Ifrågavarande bestämmelse
om tvåårig tjänstgöring efter examens avläggande hos antingen lantmätare eller
stadsmätare skulle naturligtvis komma att så efterlevas, att lantmätarne efter sin examens
avläggande framgent som hittills tjänstgjorde vid lantmäteriet, varemot det ej torde komma
att inträffa, att högskoleingenjör efter sin examens avläggande skulle komma att söka
tjänst hos lantmätare, däremot i stället hos stadsmätare. Därvid inträffade det fall, att
lantmätarens ifrågavarande tvååriga praktik på landet, som i regel vore att anse som
värdelös för mätning i stad, det oaktat skulle anses jämngod med två års praktik vid
mätningar i stad. De krav man ställde på den ene eller andre av dem bleve sålunda
icke likställda. Då förslaget avsåge att giva lantmätarne väsentligt företräde att vara förrättningsmän
för tomtmätning i städerna, borde icke förglömmas, att mätningar av ifrågavarande
slag (enligt siffermetoden) inom landet i de flesta fall hittills utförts av ingenjörer,
icke av lantmätare, nämligen i 16 av Sveriges städer av ingenjörer, i 9 av lantmätare
och i en (Stockholm) av lantmätare och ingenjörer. Ytterligare anmärktes, att de i städerna
för utförande av mätningsarbeten anställda personer, vanligen kallade stadsingenjörer,
i så gott som varje fall varit ingenjörer, icke lantmätare, ett förhållande, som hittills
varit lämpligt och härefter även borde fortfara, alldenstund i flertalet städer stadsingenjören
icke kunde sysselsättas uteslutande med mätningsarbeten, utan därjämte med varjehanda
andra ingenjörsarbeten för gatubyggnad, för gas-, vatten- och avloppsledningar m. m.,
till vilka arbetens utförande lantmätarens utbildning icke försloge. Endast i sex av Sveriges
städer hade till stadsingenjörsbefattningen utsetts personer med uteslutande lantmätareutbildning.
De bestämmelser kommitterade föreslagit angående kompetensen till mätningsmannabefattning
i stad syntes sålunda kollegiet olämpliga både med hänsyn till möjligheten
att till befattningarna förvärva de mest kompetenta och med hänsyn till ett onödigt
favoriserande av viss tjänstemannaklass.

Styrelsen för tekniska högskolan: Styrelsen anslöte sig i huvudsak till vad högskolans
lärarekollegium yttrat i fråga om de föreslagna bestämmelserna för kompetens till mätningsmannabefattning
i stad. Emellertid torde det vara rimligt, att den, som skulle förrätta
rättsgiltig mätning av land, vare sig detta läge utom eller inom stads gräns, vore icke
blott mätningskunnig utan ock fullt förtrogen med de lagar och författningar, som rörde
dylik mätning och därmed sammanhängande rättsförhållanden, samt att han hade tillräcklig
övning i dessa lagars och författningars tillämpning. Då styrelsen liksom kollegiet
vore av den åsikten, att det på grund av faktiska förhållanden i de flesta av våra städer
måste anses lämpligt, att stadens'' mätningsman hade civilingenjörsutbildning, eller att
»stadsingenjören» även vore dess mätningsman, ansåge styrelsen, att tillfälle borde beredas
för högskolans elever i fackskolan för väg- och vattenbyggnadskonst att vid högskolan
eller möjligen vid för lantmäterielever anordnad kurs inhämta den kunskap i rättslära,

161

som kunde anses för en mätningsman i stad erforderlig. Skulle stadsingenjören, såsom
icke utan goda skäl framhållits, förrätta allt lantmäteri även & inom stads gräns belägna,
icke planlagda områden, torde någon tids praktik hos lantmätare icke vara alldeles utan
betydelse. Ä andra sidan ville styrelsen betona vikten av tillräcklig praktik bos stadsmätare
som villkor för vinnande av kompetens som stadsmätare.

Rådmannen Knut Dahlberg i Malmö: Särskilt med hänsyn till de smärre städerna
med deras ofta föga utbildade tjänstepersonal och med hänsyn till de ökade krav på noggrannhet,
som fastighetsregistrets införande komme att medföra, syntes förslaget, att alla
mätningsmän skulle vara av enhetlig prövad kompetens, vara tilltalande.

Magistraten i Marknad: Bestämmelserna om vad som erfordrades för att godkännas
som förrättningsman syntes något väl stränga. Magistraten antoge emellertid, att
det ej skulle möta större svårigheter för städerna att få Konungens tillstånd för deras
stadsingenjörer att verkställa ifrågavarande slags förrättningar.

Byggnadsnämnden i Borås: Att viss kompetens för mätningsman i stad borde vara
lagstadgad syntes lämpligt, särskilt om samme mätningsmän även finge upprätta fastighetsregistrets
karta och förteckningar. Lämpligt torde vara att som kompetens uppställa fullständig
examen från tekniska högskolan eller Chalmers tekniska läroanstalt eller lantmäteriexamen
eller dispens av Konungen, men borde tävlan mellan sålunda meriterade personer
stå fullt öppen; åt stadens myndigheter kunde överlämnas att efter ansökan välja den,
som på grund av praktik och övriga meriter befunnes lämpligast, varefter förordnande
som mätningsman utfärdades av Konungens befallningshavande, som granskade den teoretiska
kompetensen. Eventuellt torde en under civildepartementet lydande stadsmätningskontrollant
vara önskvärd, vilken då borde till stadsmyndigheterna få avge yttrande över
de sökandes lämplighet.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. Carling: Det vore svårt att förstå, varför städerna
skulle få använda andra kompetenta personer till tomtmätning än lantmätare, då samma
kompetenta personer icke finge utföra mätningar till registerkartorna. I båda fallen gällde
det att bestämma en tomts gränser, och att det vid registerkartans upprättande jämväl
skulle förekomma triangelmätningar borde mera tala för de högskolebildade ingenjörernas
företräde. Man kunde här icke värja sig för tanken att förslagsställarna sökte monopolisera
vissa arbeten till en viss kårs fördel.

Stadsingenjören i Malmö A. Nilsson: I Malmö gjordes nästan dagligen gränsbestämningar
av stadsingenjören. Där grannarna angående gränserna haft olika mening, hade
det alltid blivit utrett till parternas tillfredsställelse utan biträde av lantmätare. I intet enda
fall hade man behövt gå till domstol. Det hade i Malmö under senare åren inträffat,
att rättegång blivit väckt angående äganderätten till ett betydligt antal jordar och tomter.
Som kompetensvillkor för stadsingenjörstjänst åtminstone i medelstora och större städer
torde numera komma att böra fordras examen från tekniska högskolans eller Chalmerska
institutets fackskola för väg- och vattenbyggnadskonst. Tack vare den skarpa konkurrens,
som rådde om elevplatserna vid tekniska högskolan, fordrades högre begåvning för att
där vinna inträde, varjämte de vidlyftiga, vetenskapliga kurser i särskilt de matematiska
ämnena, som genomginges, vore i hög grad ägnade att utveckla tankeskärpan och förmågan
att systematisera. De utexaminerade ingenjörerna kunde därför med lätthet sätta sig
in i och vidare utbilda sig i de olika grenar av det fack, varåt de sedermera ägnade sig,
och vari helt naturligt undervisningen vid högskolan varken kunde eller borde vara helt

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. 21

Kompetens för
tomtmätning.

162

uttömmande. Ej minst gällde detta ett sådant ämne som geodesi, men tack vare oVan
anförda omständigheter kunde en väg- och vattenbyggnadsingenjör som regel på jämförelsevis
kort tid skaffa sig såväl teoretisk som praktisk färdighet, som satte honom i stånd att
med full kompetens omhänderhava alla de mätningar av högre eller lägre grad, som kunde
förekomma inom ett stadsområde. Att sålunda föreskriva lika lång praktisk tjänstgöring
för en väg- och vattenbyggnadsingenjör som för en lantmätare för vinnande av kompetens
för mätningars utförande på eget ansvar kunde sålunda icke vara rimligt. I fråga om
sådana förrättningar, där protokollsföring vore av särskild vikt, torde en väg- och vattenbyggnadsingenjör,
på grund av sin i allmänhet större och mångsidigare bildning och högre
insikter samt likaledes sin praktiska verksamhet, ingalunda behöva stå en lantmätare efter.
Även torde en sådan ingenjör genom självstudier kunna i tillräcklig grad sätta sig in i de
författningar etc., vari undervisning meddelades vid lantmäteriinstitutet. Möjligen kunde
det dock i samband med tillkomsten av föreslagna förordningar om jordregister etc. visa
sig lämpligt att, för vinnande av officiell kompetensgrad, en kurs för blivande stadsingenjörer
i författningar inrättades vid tekniska högskolan.

Byggnadsnämnden i Malmö med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten i
samma stad: Kravet på, att jämväl den, som tillhörde .ingenjörs- eller arkitektkategorierna,
skulle för behörighet att verkställa tomtmätning vara beroende av lantmäteristyrelsens
godkännande, vore enligt byggnadsnämndens förmenande överflödigt. Även om en person
i och med avlagd examen ej i allmänhet kunde anses tillräckligt skickad att omedelbart
taga befattning på eget ansvar med ifrågavarande mätningsarbeten, syntes det dock — på
grund av de förutsättningar härutinnan, som genom den erhållna utbildningen finge anses
för honom föreligga — ej vara behövligt, att ett vidare kontrollerande av hans fallenhet
härför fastsloges i lag. Vad han kunde visa sig hava uträttat i praktiken finge i detta
avseende tala för honom; och givet vore, att detta förhållande i allmänhet bleve bestämmande
vid städernas val av förrättningsmän. Med avseende därå, att hithörande arbeten
kunde åtminstone i de större städerna med full tillit anförtros åt där anställda stadsingenjörer,
även om dessa i fråga om avlagda examina ej uppfyllde de fordringar, som kunde
anses befogade för kommande tillsättningar av sådana tjänstemän, torde bestämmelsen om
tillfälle till erhållande av dispens vara rimlig och välbetänkt. Byggnadsnämnden ville
alltså föreslå, att såsom fordran för behörighet att verkställa tomtmätning och således
jämväl tomtindelning och bestämmandet av tomtgräns samt att upprätta laga tomtkarta
stadgades endast, att vederbörande skulle hava avlagt någon av ovan omförmälda examina,
med tillägg, att dispens från denna fordran kunde av Konungen meddelas. I sammanhang
härmed och i anslutning till vad byggnadsnämnden anfört beträffande frågan om upprättande
av registerkarta och översiktskarta samt ägoförteckningar uttalade byggnadsnämnden
såsom sin åsikt, att för behörighet härutinnan borde fastställas samma kompetensvillkor,
inkl. möjligheten till dispens, som byggnadsnämnden för rättigheten att verkställa tomtmätning
föreslagit.

Byggnadsnämnden, kommunalstämman och kommunalnämnden i Vara: Det borde icke,
. såsom i förslaget skett, stadgas samma fordringar för rätt att verkställa tomtmätning och
enklare tomtindelning som för rätt att uppgöra förslag till stadsplan. En helt annan kompetens
erfordrades för det senare uppdraget. Fordringarna för rätt att uppgöra förslag
till tomtindelning torde böra väsentligt nedsättas, om t. ex. det gällde uppgörande av tomtindelning
inom ett kvarter av rektangulär form, vilket kvarter ägdes i sin helhet av en

person och ej hörde till olika fastigheter. Åt den myndighet, som hade att fastställa
tomtindelning, torde kunna inrymmas rätt att pröva vederbörandes kompetens att uppgöra
tomtindelning i dylika enklare fall.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
hefallningshavande i Skaraborgs län: Här inskränktes icke behörigheten till lantmätare, men
bestämmelserna vore dock icke rätt tillfredsställande. Behörighet skulle tillkomma'' den,
som av lantmäteristyrelsen godkänts såsom förrättningsman på grund av avlagd lantmäteriexamen
eller vissa andra examina jämte viss tids praktik, varjämte Konungen skulle äga
att genom särskilt beslut giva tillstånd att vara sådan förrättningsman. Man finge kunna
hoppas, att Konungen skulle så utöva sistnämnda rätt, att städernas nuvarande anställda
mätningsmän icke måtte fråntagas sin befogenhet och i allmänhet en tillförlitligt betygad
praktisk verksamhet matte gälla som grund för tillståndets meddelande. Men det vore
önskvärt, att en bestämmelse i sådant syfte inrycktes i lagen. Efter det att en lag, sådan
som den föreslagna, trätt i kraft, torde ingen stad kunna t. ex. som stadsingenjör anställa
en person, som icke ägde behörighet till tomtmätning med mera. Det vore därför angeläget,
att icke städerna genom snäva kompetensbestämmelser alltför mycket inskränktes i
sin rätt att anställa i sin tjänst personer, som de själva funne lämpliga. Som en egendomlighet,
vilken dock möjligen berodde på en brist i paragrafens redigering, kunde anmärkas,
att för att av lantmäteristyrelsen godkännas som förrättningsman för tomtmätning
med mera fordrades, att minst två år antingen hava deltagit i lantmäterigöromål eller ock
vid mätning biträtt i stads tjänst för verkställande av mätningar anställd tjänsteman, den
där avlagt sådan examen, som fordrades för behörigheten. Alltså skulle icke den kunna
godkännas, som två år biträtt en i stads tjänst anställd tjänsteman, som erhållit Konungens
särskilda tillstånd att vara mätningsman, vilket svårligen kunde vara meningen.

Byråchefen Eriksson: I fråga om kompetens till tomtmätning hade stadsförbundets beredning
(se sid. 50) och vissa teknic-i motsatt sig lantmätarnas kompetens, men förbundet
självt (se sid. 51) hade medgivit, att föreskrifter om tomtmätning vore av nöden och syntes
böra utfärdas efter väsentligt enahanda grunder som de, vilka skulle gälla i avseende å
fastighetsregistreringen. Denna uppfattning delade Eriksson fullkomligt, men på de av
kommitterade anförda motiv för lantmätares kompetens i första rummet till tomtmätning och
på grund av allt vad Eriksson anfört om lantmätares kompetens till stadsmätning i allmänhet
(se sid. 63 ff.), måste Eriksson vidhålla, att även till tomtmätning endast lantmätare
borde förklaras kompetenta. Det hade numera visat sig allt mer och mer nödvändigt att
för utförande av avsöndringsmätningar å landsbygden fordra kompetenta lantmätare, och då
städernas tomter vore. av mångfaldigt högre värde än jorden å landsbygden, torde även
häri ligga ett bevis för riktigheten av Erikssons ståndpunkt. Dennas giltighet måste Eriksson
dock utsträcka att gälla även i fråga om tomtindelning och avstyckning av mark genom
tomtindelning. Dessa åtgärders utförande erfordrade nämligen kompeténs förutom till ägomätning
och kartläggning till jorddelning av jord å landet jämte ägolotters utstakning,
vartill allt erfordrades lantmäterikompetens.

Byråchefen Hamrin: För avgångsexamen från fackskolan för arkitektur vid tekniska högskolan
fordrades i matematik endast den så kallade mindre kursen, omfattande endast analytisk
geometri samt elementerna av differential- och integralräkning tillika med några av deras
viktigaste geometriska tillämpningar. Kursen genomginges under omkring 100 timmar.
Inom förenämnda fackskola inginge icke mer geodesi än som tidigare angivits såsom andra

164

årets kurs, vilken, på sätt därvid meddelats (se sid. 67), vore obligatorisk för alla faekskolor
utom för kemisk teknologi. Den begränsade matematiska underbyggnad och den
knapphändiga insikt i geodesi, som på sådant sätt bereddes eleverna inom fackskolan för
arkitektur, kunde enligt Hamrins bestämda mening icke godtagas såsom tillräcklig teoretisk
förutsättning för kompetens såsom mätningsförrättare i stad. Vad sålunda anförts gällde
även beträffande Chalmers tekniska läroanstalt i fråga om andra fackskolor än fackskolan
för väg- och vattenbyggnadskonst.

Konungens befallningshavande i Örebro län: Beträffande frågan om vad för kompetens,
som borde rätteligen fordras för tomtmätning, sammanhängde den i viss mån med frågan
om kompetensen för upprättande av de kartor, som skulle mätas efter den s. k. siffermetoden.
I vissa fall torde tomtmätningarna vara av synnerligt enkel beskaffenhet, så att
några större kompetensfordringar icke skulle behöva uppställas. Även torde i många fall
personer, som icke sysselsatt sig med lantmäterigöromål eller varit anställda vid mätningar
inom en stad, vara fullt lämpliga och skickliga för tomtmätningar och upprättande av
kartor, grundade på triangelmätningsmetoden. Det syntes dock Konungens befallningshavande
som om de övervägande skälen talade för att med hänsyn till kartornas vikt
och tomtmätningens betydelse särskilda rätt stränga kompetensvillkor borde uppställas.

Byggnadsnämnden i Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
i samma stad samt Konungens befallningshavande i Jämtlands län: De tid efter annan för
stad och därmed jämförliga samhällen av lantmätare upprättade kartorna hade visat sig i
flera avseenden mycket otillförlitliga och överensstämde icke med varandra, ehuru de i flera
samhällen, exempelvis i Östersund, upprättats av förste lantmätare. Det vore icke tänkbart,
att en för tomtmätningar anställd lantmätare, vilken i synnerhet i mindre städer väl
även finge tänkas sysselsatt med andra, egentliga lantmäterigöromål och därför icke kunde
erhålla fast anställning, utan komme att utföra dylika arbeten efter tillfälligt förordnande,
skulle på en gång vara fullt förtrogen med alla de understundom rätt kinkiga förhållanden
och tvistigheter, som .kunde uppstå vid en gränsreglering mellan två eller flera tomter.

Stadsfullmäktige i Borgholm: Borgholms stad kunde svårligen för de göromål, som
detta lagförslag omfattade, avlöna särskilt fast anställd ingenjör med den kompetens, som
föreskreves, vadan staden skulle nödgas anlita lantmätare därför, men hade staden, innan
stadsingenjör där anställdes, gjort den erfarenheten, att sådana lantmäteriförrättningar
blivit både dyrbara och mött svårigheter att få utförda. Som staden antagit stadsingenjör
ej blott för verkställandet av tomtmätningar utan även och huvudsakligen för att utöva
ledning av stadens arbeten och hava tillsyn över dess kommunaltekniska verk och
inrättningar samt lämna tekniskt biträde åt stadens förvaltande myndigheter, vore det en
stor olägenhet med åtföljande dryga extra omkostnader både för staden och dess tomtägare,
om ej denne ingenjör med den kompetens han innehade finge med laga kraftverkan verkställa
ifrågavarande mätningar och förrättningar.

Stadsingenjören i Norrköping John E. Pettersson med instämmande av byggnadsnämnden
därstädes: Fordran att för att kunna godkännas som förrättningsman för tomtmätningar
hava biträtt viss tid vid mätningsarbeten vore synnerligen önskvärd. Kommitterade
hade emellertid därvidlag åsatt deltagande i lantmäterigöromål större värde än att
hava biträtt vid stadsmätyiingar. Mätningar på landsbygden utfördes nästan utan undantag
enligt grafisk metod, under det att i städerna, åtminstone i sådana med mera ordnade
mätningsförhållanden, den trigonometriska nfietoden numera användes. Att det för

en mätningsman i stad vore av långt större betydelse att liava biträtt vid stadsmätningar
än att vid lantmäterigöromål hava övat en mätningsmetod, som i städerna i allmänhet
ieke användes, läge i öppen dag. För att godkännas som mätningsman i stad borde den
fordran uppställas för alla att hava viss tid biträtt vid stadsmätningar.

Davidson: Beträffande kompetens för tomtmätning, upprättandet av officiella kartor,
kartmateriel till grund för förslag till stadsplaner, rättighet och skyldighet att officiellt
redovisa städernas och enskildes jord, så måste denna fråga betraktas på samma sätt,
som i de flesta andra kulturländer, nämligen som en statens angelägenhet att häröver
hålla kontroll; detta till trygghet och säkerhet för äganderätten, beskattning, landets kartverk
m. m. Den tjänsteman, som därför hade att utföra dylika grannlaga uppdrag, måste
nödvändigt besitta sådana kunskaper, att han, med hänsyn till gällande författningar, på
ett fullt tillfredsställande sätt kunde verkställa alla nödiga utredningar, redovisningar och
kartläggningar av jord. Ville man från dessa synpunkter opartiskt bedöma kompetensfrågan,
rådde för den erfarne intet tvivel om annat än att den nyare tidens lantmätare
vore den kompetentaste och mest behörige tjänstemannen. Under sin femåriga speciella
utbildning måste han, i rätt stor omfattning, jämväl avlägga examen i lag- och kameralerfarenheter,
administrativa författningar m. m., vilket allt, jämte de praktiska proven,
faktiskt ställde honom, i avseende å jordredovisning, utan berättigade medtävlare. Härvid
vore dock att anmärka, att lantmätaren inte heller borde komma i åtanke till andra
ingenjörsuppdrag än de, som tillhörde hans utbildning. Det oordnade sätt, varpå jordredovisningen
för närvarande bedreves i Sveriges städer, vore ohållbart. Var och en stad
hade i detta avseende ofta sitt egna sätt och sina bestämmelser; kvalifikationen på biträdande
tjänstemän vore likaledes mycket olika. Ingen överstyrelse och inga fullständiga
och enhetliga författningar funnes. I detta avseende förutsatte kommitterades förslag
välbetänkta åtgärder. Magistraten i de olika städerna skulle vara den kommunala och
lantmäteristyrelsen den överordnade, inför Konungen ansvariga centralmyndigheten. Lantmäteristyrelsen
vore numera så organiserad, att den icke allenast juridiskt och tekniskt
behärskade jordredovisningsfrågor för land och stad, utan även, enligt statsanslag, vore i
tillfälle lämna aspiranter fullständig utbildning. För att få system, ordning och likformighet
i tillämpning av författningar, formulär, kartarbeten med mera, måste en överstyrelse
finnas. Ville man därför se frågan opartiskt och till stadssamhällenas verkliga
fromma, vore ingen annan styrelse mera lämplig och kompetent att taga hand om städernas
jordredovisning än lantmäteristyrelsen. Däremot borde, såsom förut påpekats,
stadsplanefrågor behandlas såsom hittills. Kompetensen för tomtmätning, upprättandet av
officiella kartor, kartmateriel för stadsplaner och städernas jordredovisning med mera,
måste därför i första hand bestämmas med hänsyn till dem, som avlagt lantmäteriexamen.
Ville man därjämte, med hänsyn till vad förhållandet vore i vissa städer, att en del tekniska
ingenjörsgöromål vore sammankopplade med tomtmätningsarbeten, bestämma kompetensen
så, som kommitterade föreslagit, eller för vissa uppräknade tekniska ingenjörer,
syntes det, enligt Davidsons förmenande, .icke förefinnas något verkligt fog till anmärkningar
i avseende å själva kompetensfrågan. Det vore ju helt naturligt, att en styrelse,
som i viss mån bleve ansvarig för hur underordnade utförde sina åligganden, behövde
garantier för, att tjänsteuppdragen skulle kunna utföras på behörigt sätt. Därför hade
kommitterade föreslagit två praktiska år, utöver examina, såsom villkor för rätt att på
eget ansvar verkställa officiell jordredovisning. Även om två år syntes något drygt till -

taget, vore det dock givet, att endast en examen icke vore tillfyllest för utförandet av mätningsarbeten.
För de ingenjörer, som innehade här åsyftade befattningar i stads tjänst,
toge Davidson för givet, att fordran på två praktiska år bortfölle. På grund av vad
Davidson sålunda anfört, syntes det lämpligt, att, med undantag för stadsplanefrågor,
kompetensen för tomtmätning och officiel! jordredovisning inom stadsplanen, bestämdes
på sätt kommitterade föreslagit.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västervik: Följden av ett dylikt stadgande skulle
bliva, att lantmätarne skulle komma i vida gynnsammare ställning än den nuvarande
kåren av stadsingenjörer. Fn högskolebildad civilingenjör med en betydligt grundligare
teoretisk utbildning än lantmätarnes, och vilken under många år utövat praktisk verksamhet
som stadsingenjör, men som icke kunde prestera intyg om den här förut bestämda
praktiska tjänstgöringen under två år, skulle vara hänvisad till kunglig nåd för
att kunna få utöva mätningsarbeten, under det att en lantmätare endast hade att i två
år efter examen utöva sin vanliga verksamhet för att bliva kompetent till förrättningsman,
ett förhållande, som icke kunde vara fullt rättvist, då den högskolebildade ingenjören,
för att bliva kompetent, måste avhålla sig från sin praktiska utbildning i övrigt och i
två år ägna sig åt lantmäterigöromål för att å sin sida bliva kompetent. Såsom en
tämligen given följd av en dylik lag skulle helt säkert bliva, att alla de mindre städer,
som hittills kunnat nöja sig med en teknisk tjänsteman, hädanefter måste anställa två,
nämligen en byggnadschef för gatu-, väg-, kajarbeten och dylikt och en lantmätare för
tomtmätningar. Att sättet för erhållande av den av kommittén i lagförslaget uppställda
kompetensen, vad beträffade den praktiska utbildningen, skulle vara det enda rätta, bestredes
bestämt. Bestämmelsen syntes snarare vara tillkommen för att i högsta möjliga
grad monopolisera mätningsarbetet även i städerna för herrar lantmätare.

Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige i Tidaholm finna det olämpligt att förslag till
stadsplan eller till tomtindelning ej må, där förslaget skall kunna fastställas, vara upprättat
av annan än den, som av lantmäteristvrelsen på grund av fullgjorda prov förklarats
behörig att verkställa tomtmätning eller ock därtill erhållit Konungens tillstånd.

Stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv anse, att även för stad under landsrätt
borde principen gälla, att städerna genom sina egna myndigheter och tjänstemän skulle
uppgöra alla kartor och verkställa förrättningar, som berörde fastigheter inom deras områden,
ävensom föra fastighetsregister.

Municipalnämnden och municipal fullmäktige i Tumla: Då det funnes en del personer
med lägre teknisk utbildning från fackskola, vilka även borde, efter inför lantmäteristyrelsen
avlagda prov, äga rätt att upprätta förslag till stadsplan och tomtindelning i och
för fastställelse samt verkställa tomtmätning, finge municipalnämnden och municipalfullmäktige
för sin del erinra om, att sista delen av paragrafen bordé utgå, enär det, för
att ej lämnas såsom monopol åt högre tjänstemän, skulle vara överlämnat åt lantmäteristyrelsen,
att för varje särskilt fall, oavsett en lägre eller högre examen tagits vid
fackskola, avgöra den personliga kompetensen.

Kommunalstämman och byggnadsnämnden i Borlänge samt kommunalnämnden och
kommunalstämman i Morastrand: Kompetensbestämmelsen förefölle onödigt sträng och
skulle i samhällen, där kompetent person icke funnes att tillgå, förorsaka betydliga kostnader
och tidsutdräkt för dem, som ville bygga och därför behövde tomtkartor upprättade.
I mindre samhällen, där triangelmätning av ekonomiska skäl ej kunde ifrågakomma,

torde kompetensvillkoren för förrättningsman vid tomtindelning, tomtmätning och upprättande
av tomtkarta vara alldeles för stora, då dessa förrättningar tillförlitligt kunde utföras
av personer med lägre teknisk utbildning och sådana personer icke torde saknas i
något samhälle. Härigenom skulle dessa förrättningar kunna utföras raskare och billigare
än om en lantmätare skulle anlitas.

Rådmannen Knut Dahlberg i Malmö: Närmaste följden av förslagets upphöjande
till lag torde bliva, att en avsevärd del av rikets sladsingenjörer, av vilka de flesta
åtminstone härutinnan torde brista i de föreslagna kompetensfordringarna, att de icke
under minst två år varit lantmätarbiträden, nödsakades att hos Konungen söka dispens.

Om Konungen vägrade sådan, vore de, som därav drabbades, lagligen hindrade att vidare
förrätta sin tjänst. De hade av vederbörande myndighet i överensstämmelse med behörigen
fastställda stadganden antagits för sin livstid till viss tjänst, men försattes nu
utan eget och utan samhällets hörande ur tjänstgöring. Här inträdde en kollision av
ganska svår beskaffenhet. Vore den avskedade berättigad till ersättning? Svaret måste
bliva jakande. Vem skulle betala denna ersättning? Staden, som icke avskedat honom,
eller kronan, som utan stadens hörande avskedat honom? Härom vågade Dahlberg för
närvarande icke uttala sig. Klart syntes vara, att dessa svårigheter icke vederbörligen
beaktats.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Redan sedan länge
hade frågor rörande stadsplan och tomtindelning i städerna tillhört överintendentsämbetet.

Denna olika ordning mot behandlingen av lantmäterifrågor berodde på den högst olika
karaktären hos stadsmätningen. Dessa senare frågor vore nära förknippade med ordet
bvggnadsväsen, måste ses i samband med anläggning av väg- och vattenbyggnader, gatuväsen,
arkitekturspörsmål, estetiska synpunkter, s. k. stadsanläggningskonst, allt delar av
vår tids så långt avancerade specialkunskap, som naturligtvis fordrade träning inom städerna
och mångårig utbildning i facket.

Stadsfullmäktige i Mariestad: Det vore synnerligen önskvärt, att åt överintendentsämbetet
gåves medbestämmanderätt i fråga om godkännande av förrättningsman för tomtmätning.

Stockholms byggnadsnämnd: Så vitt anginge Stockholm, där tomtmätningar och därmed
sammanhängande förhållanden vore sedan lång tid tillbaka på fullt tillfredsställande
sätt ordnade, förefunnes icke något behov av den ifrågavarande lagstiftningen. Särskilt
ville byggnadsnämnden betona, att redan år 1636 magistraten i Stockholm tillerkänts rätt
att tillsätta stadsingenjör i Stockholm, vilken rätt sedermera vid stadsfullmäktigeinstitutionens
tillkomst överflyttats å annan kommunal myndighet, och att något vägande skäl,
varför kommunen skulle berövas denna rätt, enligt nämndens uppfattning ej av kommitterade
anförts; samt att härförutan den omständighet, att en person avlagt lantmäteriexamen,
icke torde utan vidare kvalificera honom såsom lämplig att uppgöra förslag till
stadsplaner och tomtindelningar, ett arbete som, enligt vad erfarenheten inom Stockholm
gåve vid handen, krävde särskild begåvning och omfattande studier, varför giltig grund
ej kunde anses hava anförts för kommitterades förslag att med uteslutande av andra
sakkunniga personer allenast lantmätare finge syssla med dylikt arbete.

Lilienberg och Södergren: Ehuru fastställda stadsplaner och tomtindelningar icke i Kompetens för

. .. , , .. , _ . . r ■ , ° upprättande av

och ror sig omandrade aganderatten, vore de dock att betrakta som normer för de förslag till städs blivande

äganderättsförhållandena. Denna omständighe gåve kommitterade anledning att plan"

utarbeta lagbestämmelser om- upprättande av stadsplan och tomtindelning samt om kompetensvillkor
för dem, som ägde att upprätta förslag till sådana planer. Varje oförvillad
iakttagare torde det emellertid förefalla. högst anmärkningsvärt, att kommitterade kunnat
från en så ensidig utgångspunkt som äganderättsförhållandena föreslå bestämmelser för
något i städernas såväl ekonomiska som sociala och tekniska liv och utveckling så kraftigt
ingripande, som stadsplanerna. Att de i samband med de moderna stadsplanerna i regel
fastställda byggnadsbestämmelserna, vilka ofta på ett i ekonomiskt hänseende ännu betydelsefullare
sätt än stadsplanerna och tomtindelningarne inverkade på den privata äganderätten,
därvid blivit bortglömda, gjorde emellertid kommitterades förslag i dessa delar
fullkomligt oanvändbart. Att kompetensvillkor för mätningsmän i städerna allmänt ansåges
såsom nödvändiga framginge av att städerna i allmänhet intagit sådana i sina byggnadsordningar.
Och skulle man nu övergå till att stadga för alla städer gällande mätningsföreskrifter,
borde givetvis även kompetensvillkoren för mätningsmännen göras så
likformiga som möjligt. Men utan ett ord till motivering föresloge kommitterade att samma
kompetensvillkor skulle gälla även upprättandet av förslag till stadsplan; de trodde nämligen
stadsplane- och mätningsteknik vara så gott som identisk. Det kunde icke underlåtas
att påpeka, att den djupa okunnighet i hithörande fiågor, som en dylik uppfattning
röjde, borde vara en maning till dem, som skulle pröva kommitterades förslag, att icke
godtaga det förr än det underkastats fullt sakkunnig prövning. Vore således tanken
på kompetensvillkor icke ny, vore däremot förslaget att lantmäteristyielsen skulle utfärda
kompetensförklaring för rätt att utföra mätningar och upprätta förslag till stadsplaner
och tomtindelningar något nytt. Det syntes vara det tydligaste utslaget, av vad,
som mer än själva fastighetsregistret, vore kommittéförslagets bärande tanke, nämligen
städernas mätnings- och stadsplaneförhållandens överföring på lantmätenkåren och dess
överstyrelse. Hur olycklig en sådan anordning skulle gestalta sig vore lätt insett, vad
gällde stadsplanerna, emedan lantmäteristyrelsen med sin nuvarande sammansättning
saknade alla förutsättningar för att. kunna bedöma en stadsplanerares kompetens ur
annan än mätningssynpunkt, vilken visserligen av kommitterade ansetts vara av allenarådande
betydelse, men som varje i facket kunnig visste vara av sekundär art. .Men
även om kommitterade föreslagit en sådan omorganisation av lantmäteristyrelsen, att den
blivit kompetent även till sitt nya åliggande, hade emot förslaget varit att andraga, att
statens för närvarande högsta tekniska stadsplanemyndighet, överintendentsämbetet, på
ett så utmärkt och för städerna välgörande sätt handhaft stadsplaneangelägenheterna,
att ingen som helst anledning funnes att fråntaga det dess hittillsvarande myndighet.
Skulle någon utfärda kompetensförklaringar för stadsplaner borde det därför vara just
detta ämbete. Stadsplanen vore till sin karaktär en stadsorganisatorisk fråga, nämligen
frågan om ordnandet av stadens byggnadsutveckling i tekniskt, arkitektoniskt, ekonomiskt,
hygieniskt och socialt hänseende. För detta ordnande vore mätningarne med
därav följande kartverk blott ett medel, så att när ett tillförlitligt kartverk vore färdigt,
kunde stadsplanen uppgöras oberoende av huru detta medel tillkommit eller av vem som
gjort det. Detta förklarade också, att ett stort antal stadsplaner uppgjorts av t. ex. arkitekter,
vilka aldrig sysslat med mätningar, -utan blott fått sig förelagd en karta över
trakten ifråga. Förhållandet emellan stadsplaner och karta vore också ungefär detsamma
som mellan byggnadsritningar och tomtkartor, i det att arkitekten för byggnadsritningarnes
uppgörande behövde en exakt bild av tomten liksom stadsplaneraren för sitt planarbete

behövde en exakt topografisk och rättslig bild av den mark han skulle planera. Det vore
därför lika ologiskt och meningslöst att föreslå mätningskompetens till villkor för att
utföra stadsplanearbete som det skulle vara att föreslå, att ingen fick uppgöra husritningar,
som icke kunde göra upp tomtkartor. Det var eu tid, dä stadsanläggningskonsten
lag nere, syntes nästan bortglömd, och då städerna icke hade några särskilda organ för
sina stadsplaners uppgörande eller konsulterande stadsplanerare icke funnes. Vid behov
inlade da städernas mätningsmyndigheter vissa markindelningar ä stadens kontor, vilka
fastställdes såsom stadsplaner, men som var och en nu torde hava sig bekant, med högst
bedrövliga resultat i ekonomiskt, socialt och arkitektekoniskt hänseende. Till denna tid
skulle eu lag enligt kommitterades förslag tendera att föra städerna åter, en tendens
som med den bittra erfarenhet, de haft av det förra systemet, de säkerligen komme att
allmänt reagera emot, synnerligast som åtskilliga av dem även på senare tider haft
mindre behaglig erfarenhet av lantmätare såsom stadsplanerare. Därom hade Lilienberg
och Södergren även själva i så måtto erfarenhet, att större delen av de stadsplaner, de
uPPgJort för svenska städer, utgjort omarbetningar av även på senare tider av lantmätare
uPPgj°rcia planer, vilka antingen icke vunnit fastställelse eller ock av städerna själva
befunnits olämpliga eller alltför dyrbara att genomföra. Emellertid syntes kommitterade
hoppas på, att den sedan en tid tillbaka förbättrade utbildningen av lantmätare skulle
göra dem mera skickade än förr att utföra stadsplanearbeten och sade därom bland
annat att lantmätarne numera erhölle en synnerligen omsorgsfull utbildning, till vilken
först och främst hörde eu grundlig och omfattande teoretisk och praktisk undervisning i
geodesi och mätningsteknik, och i vilken inginge även föreläsningar i läran om stadsplaneanordningar.
Att utbildning i geodesi och mätningsteknik icke hörde hit torde
framgå av det föregående. Att några teoretiska föredrag i stadsplaneanordningar skulle
skapa en duglig stadsplanerare förstode varje fackman vara otänkbart. Därtifl tarvades
icke blott ingående studier av organisatorisk, ekonomisk, teknisk, estetisk, hygienisk och
social art, utan även praktik i stadsplanerande icke i mätningar, ehuru även sådan
vore önskvärd, om ock icke nödvändig. Man kunde därför tryggt påstå, att om man
genom lagbestämmelser skulle giva lantmätarne ett dominerande inflytande ä vårt lands
stadsplaneväsen, skulle det representera en avgjord tillbakagång såd^n lantmätarekåren
nu vore och en tid framåt måste förbliva, emedan stadsanläggningens konst vore mångsidig
och svår. Men så illa tryggad vore icke äganderätten till marken i Sveriges städer,
att den vore i behov av ett sådant uppoffrande av städernas ändamålsenliga planerande,
som en hel del okunnigas intvingande å detta verksamhetsområde skulle vara. Men ej
nog med att lantmätarnes inflytande å stadsplanerna skulle åstadkomma en tillbakagång.
De skulle säkerligen ej kunna framdeles nå den ståndpunkt, de stadsplanerande ingenjörerna
och arkitekterna nu intoge, än mindre höja och utveckla den, såvida icke hela
lantmäteriundervisningen omlades till att omfatta alla de kunskaper uti väg- och vattenbyggnader
samt husbyggnads- och hygieniska ämnen, som vore för en stadsplanerare
oundgängligen nödvändiga och som nu delgåves ingenjörer och arkitekter å högskolorna.
En sådan flerårig utvidgning av lantmäteriundervisningen vore emellertid icke blott olämplig,
emedan den icke skulle vara alla å landsbygden verksamma lantniätare till någon
nytta, utan även skadlig, då man nämligen finge anse, att ett så litet land som Sverige
icke borde, då sakskäl därtill ej funnes, utbilda två kategorier yrkesmän inom ett så
pass begränsat verksamhetsområde, som stadsplanerarens vore. Bland de omständigheter,

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

170

som hade vilselett kommitterade vid deras val av kompetensvillkor för stadsplaneförslags
upprättande torde höra, att så gott som alla rikets städer hade för stadsplaner ocli mätningar
gemensamma kontor. Detta berodde emellertid icke på ett sadant samband emellan
mätnings- och stadsplanearbeten, som kommitterade trott förefinnas, utan på ekonomiska
och förvaltningsskäl. Om staden vore liten hade den nämligen icke råd att anställa mer
än en teknisk tjänsteman för alla sina tekniska verk och inrättningar; om staden vore
större och nödgades uppdela de tekniska göromålen på flere tjänstemän och giva dem
var sina verksamhetsgrupper, vore det ju tydligt, att stadsplane- och mätningsarbetena
vore lämpliga att sammankoppla, emedan stadens kartmaterial och noggrann kännedom
om detta behövdes för stadsplanernas upprättande; av samma skäl torde för de största
städerna den organisation, som i Göteborg tillämpades, vara den lämpligaste, därvid stadsplaneingenjören
vore chef å stadsingenjörskontoret, medan stadens mätningsman under
honom, men å eget tjänsteansvar utförde mätningarna. Slutligen syntes det även ha
föresvävat kommitterade, fastän de icke tydligen uttryckt det, att det ur rättslig synpunkt
behövdes garanti för att stadsplanernas förhållande till äganderättsgränserna vore riktigt
angivet å stadsplaneförslag. Detta vore dock intet som helst skäl för att just den, som
så att säga hade de rätta äganderättsgränsernas vård sig anförtrodd, även skulle av lagen
särskilt gynnas när det gällde stadsplaneförslags uppgörande. Vad som i detta hänseende
behövdes vore blott att, där stadsplaneförslaget icke vore uppgjort av stadens mätningsman,
denne tillsåge, att de å stadsplanekarta angivna äganderättsgränser vore riktiga och
därom gåve intyg. Men något sådant stadgande saknades i kommitterades författningsförslag.
För upprättande av stadsplaner borde städerna äga att vända sig till vem de
funne för gott. Fortfarande som hittills borde granskningen av städernas planer tillkomma
överintendentsämbetet och ej, som syntes framgå av kommitterades förslag, lantmäteristvrelsen,
vilken myndighet ej torde vara synnerligen lämpad för dylikt arbete.

Svenska stadsförbundets beredning; Här gjordes kompetensen för stadsplanearbetet
lieroende av mätningsmannakompetensen, något som i betraktande av den förra uppgiftens
långt betydelsefullare, mera omfattande samt i väsentliga stycken egenartade beskaffenhet
måste anses föga motiverat. Och synnerligen anmärkningsvärt vore, att alltså kompetens
för stadsplanearbéten i främsta rummet tillerkänts lantmätare; vilka — oavsett den i
deras utbildning numera ingående kurs i stadsplanekonst — näppeligen kunde anses
vara förtrogna med ett ändamålsenligt stadsplanearbetes mångskiftande tekniska och estetiska
förutsättningar tillnärmelsevis i den grad, som torde utmärka många delvis i
städernas tjänst anställda — nu i stadsplaneväsendet arbetande fackmän, vilka av de
föreslagna bestämmelserna diskvalificerades. Sålunda skulle, då övergångsbestämmelser
saknades, flera av våra erkänt främste stadsplanemän, bland andra den, som nu handhade
lantmätarnas teoretiska utbildning i stadsplanekonst, genom förslagets upphöjande
till lag hindras från att vidare ägna sig åt sin verksamhet, såvida icke Konungen på
särskild ansökan förklarade dem berättigade att verkställa tomtmätning eller de underkastade
sig två års mätningstjänstgöring, helst på landsbygden, och lyckades erhålla denna
tjänstgöring så vitsordad, att lantmäteristvrelsen därefter kunde betro dem upprättandet
av stadsplaner. Beredningen ansåge, att, därest över huvud vissa kvalifikationer för
stadsplanearbetet funnes nödiga, dessa kvalifikationer borde fastställas med hänsyn till
det ändamål, som avsåges att varda tryggat: städernas lämpliga, prydliga och sunda
bebyggande. Detta ändamål torde ej vinnas på den väg kommitterade anvisat.

171

Svenska stadsförbundet: Vad anginge förslagets bestämmelser angående kompetens
för uppgörande av förslag till stadsplaner, delade förbundet till fullo de av beredningen
framförda invändningarna och ansåge sig böra ytterligare understryka det synnerligen
olämpliga i att kompetens för dylika arbeten gjorts beroende av mätningsmannakompetens
och att lantmäteristyrelsen satts såsom kompetensprövande myndighet. Kompetensföreskrifter
å ifrågavarande område läte, med hänsvn till de mångskiftande krav, som
måste tillgodoses vid uppgörande av ett tillfredsställande stadsplaneförslag, knappast
sig uppställas, och behov därav torde icke föreligga, då stadsplaneförslag redan vore''
underkastade prövning av sakkunnig myndighet. I detta sammanhang kunde förbundet
icke underlåta att påpeka det oformliga i att, såsom i förslaget skett, upptaga bestämmelser
av civillags natur rörande stadsplan och tomtindelning i skilda lagar. Funnes
föreskrifter i sådant hänseende nödiga utöver vad lagen angående stadsplan och tomtindelnmg
den ill augusti 1907 innehölle, syntes det, jämväl med hänsyn till stadgandet
i 41 g nämnda lag, uppenbart, att dessa föreskrifter borde erhålla plats ''i stadsplamdagen.

Konungens befallningshavande i Gottlands län funne svenska stadsförbundets anmärkningar
mot kompetensbestämmelsen befogade. Det kunde ej gärna anses lämpligt att
gäla kompetensen för stadsplanearbetet beroende på mätningsmannakompetensen. Den
förra uppgiften vore nämligen vida mer betydelsefull och omfattande samt uppställde på
den, vdken skulle utföra densamma, helt andra kraf på förtrogenhet med ett stadsplanearbetes
mångskiftande tekniska och estetiska förutsättningar.

Svenska teknolog för eningen: Mot slutet av förra århundradet uppgjordes stadsplaner
■manligen utan hänsyn till terrängens beskaffenhet eller till ägogränser, byggnader och
vägar och ännu mindre under beaktande av estetiska krav eller fordringar på hemtrevnad.
Stadsplanerna utgjorde endast schematiska linjenät, som, vare sig de kunnat genomfuras
eller icke, lågo till grund för städernas bebyggande. På de sista årtiondena hade
en ändring inträda i detta förhållande. Arbetet med uppgörandet av stadsplaner hade
utvecklats till en på vetenskapliga och ekonomiska grunder vilande konst. Denna måste,
såsom känt vore, taga hänsyn till alla de olikartade och viktiga faktorer, som tillsammans
borde bestämma, huru en stad skulle planeras och uppbyggas. De gamla metoderna
för upprättandet av stadsplaner vore nästan allestädes övergivna, och i de flesta
städer hade stadsplaner enligt moderna åsikter upprättats eller vore under utarbetande.
Förtjänsten av denna omvälvning tillkomme arkitekter och ingenjörer, däremot icke lantmätare.
Först på sista tiden erhölle lantmätarne under sin utbildning en krtrs i stadsplaneanordningar,
vilken kurs emellertid enbart för sig vore otillräcklig för de krav,
som måste uppställas på en duglig stadsplaneman. Att lantmätare hittills icke i
nämnvärd grad gjort sig gällande på stadsplaneområdet, framginge därav, att bland
samtliga 23 prisbelönade och inköpta förslag vid stadsplanetävlingar inom Sverige
intet^ enda upprättats av lantmätare utan av arkitekter eller ingenjörer. Detta vore
också av lätt begripliga skäl en naturlig följd av beskaffenheten hos de olika uppgifter,
som vid upprättandet av en stadsplan skulle behandlas. I vissa fall vore stadsplanearbetet
a\ sådan natur, att det måste betraktas såsom en övervägande arkitektonisk
fråga i sammanhang med själva bebyggandet. Vid andra tillfällen åter vore uppgiften
av sådan art, att dess lyckliga lösning vore i huvudsak beroende av stadsplanerarens
grundliga insikter i fråga om vägbyggnad, vatten- och avloppsförhållanden med
flera rent ingenjörsmässiga frågor. Det vanliga vore dock, att båda de anförda fallen

172

vore förenade, och att ett rätt ordnat stadsplanearbete fordrade samarbete mellan arkitekter
och väg- och vattenbyggnadsingenjörer. Den modärna stadsplanerörelsen vore ännu
så pass ny i vårt land, att den knappast hunnit ingå i det allmänna medvetandet, och
det kunde därför tjäna till belysning att anföra, vad en av dess grundläggare — Camillo
Sitte — på sin tid i ett liknande sammanhang yttrat: »De viktigaste uppgifterna inom

det moderna kulturarbetet falla inom stadsanläggningskonstens område. Denna konst är
ett högre slag av allmän byggnadskonst och visar den grundläggande vägen för de mänskliga
samfundens formgivning ur trafiktekniska, byggnadstekniska, estetiska och hygieniska
synpunkter. Stadsplanearbetet omfattar icke blott uppförandet av hus, utan även byggandet
av såväl gator och vatten- och avloppsledningar som järnvägar inom städernas områden.
Dess uppgifter höra till de största och svåraste, som förekomma inom den moderna
tekniken, och dessa uppgifters lösning är av den allra största vikt för de mänskliga
samhällena och inverka på dess medlemmars väl och ve. Stadsplanearbetet är på
grund härav av stor betydelse, och dess verkningar sträcka sig utöver decennier, ja århundraden.
» I sitt förslag gjorde kommitterade kompetens för verkställande av stadsplanearbeten
beroende av mätningsmannakompetens. Kommitterade ville nämligen tillerkänna
lantmätare i främsta rummet kompetens i fråga om upprättandet av stadsplaner.
Föreningen måste, på grund av vad ovan beträffande stadsplanerandets natur anförts, beteckna
detta kommitterades förslag såsom högst egendomligt. Lantmätarne saknade helt
och hållet de förutsättningar för stadsplanearbete, som arkitekterna innehade, och i fråga
om den för samma slags arbete nödvändiga ingenjörsutbildningen i väg- och vattenbvggnadsfacket
vore bristen nära nog total, ty näppeligen kunde den lilla kurs i kultuiteknik,
som lantmäterieleverna finge genomgå, göra dem så kvalificerade, att de kunde jämföras
med högskolebildade ingenjörer. Den ovan nämnda, i lantmäteriutbildningen ingående
kursen i stadsanläggningskonst finge icke tillmätas alltför stor betydelse. Den kunde icke
göras så omfattande och grundlig, att lantmätarne därigenom bleve förtrogna med ett
ändamålsenligt stadsplanearbetes mångskiftande tekniska och estetiska förutsättningar, och
det resultat, som med en generell kurs kunde ernås, och den tydliga avsikten med densamma
vore att hos en och annan av eleverna väcka intresse för ämnet, vilket intresse
kunde leda till fortsatta teoretiska och praktiska studier, som, då de nödvändiga förutsättningarna
funnes, utgjorde det enda medlet för vinnande av kompetens i stadsplanefrågan.
Flere av landets främste stadsplanemän — bland andra den, som nu handhade
lantmätarne.s teoretiska utbildning i stadsplanekonst — skulle genom förslagets upphöjande
till lag hindras från att vidare ägna sig åt sin verksamhet, såvida icke Konungen på
särskild ansökan gåve dem dispens från de lagbestämda kompetensvillkoren. Vore öveihuvudtaget
vissa kvalifikationer av nöden för stadsplanearbete, borde dessa fiamställas
med hänsyn till just de uppgifter, som förelåge en stadsplaneman och icke en mätningsman.

Svenska kommunaltekniska föreningen: Lantmätarnas förutsättningar att handlägga
stadsplaneärenden torde ej få överskattas. Stadsplanen vore nämligen en till sin kaiaktäi
stadsorganisatorisk fråga, nämligen frågan om ordnandet av stadens byggnadsutveckling i
tekniskt, arkitektoniskt, ekonomiskt och socialt hänseende. Kommitterade framhölle visserligen
att lantmätarne numera erhölle en synnerligen omsorgsfull utbildning, till vilken
först och främst hörde en grundlig och omfattande teoretisk och praktisk undervisning i
geodosi och mätningsteknik, och i vilken inginge även föreläsningar i läran om stadsplaneanordningar,
men det torde vara mindre sannolikt, att några teoretiska föiedrag i

stadsplaneanordningen skulle ha förmågan att skapa en duglig stadsplanerare. Härtill
fordrades icke blott ingående studier av teknisk, estetisk och social art utan även praktik
i stadsplanerande. Härmed vore ingalunda sagt, att den teoretiska sidan av stadsplanestudiet
vore mindre viktig än den praktiska. Det kunde till och med sättas i fråga, om
man ej borde ägna ämnet stadsplanekonst å tekniska högskolan och Chalmers tekniska
läroanstalt något mera uppmärksamhet, än som hittills varit fallet. Enligt föreningens
förmenande skulle inrättandet vid högskolorna av professurer i stadsplanekonst vara av
synnerligen stor betydelse för höjandet av den vetenskapliga nivån hos våra stadsplanerare.
— Onskligt vore även, att i högskoleutbildningen inginge en kurs i sådana författningar,
som berörde kommunalteknikerns arbetsfält.

Davidson: I sammanhang med frågan om vissa bestämmelser vid upprättandet av
förslag till stadsplaner, hade kommitterade bestämt kompetensvillkor för dem, som skulle
upprätta sadana. Rörande stadsplaner syntes kommitterades förslag såsom allt för ensidigt,
icke vara lyckat. Upprättandet av dylika planer vore ett studie och en konst,
som fritt borde lämnas åt varje härför intresserad ingenjör eller arkitekt. Härigenom
möjl''ggj°rcles fri tävlan, som bidroge till att samhällena finge lyckade stadsplaner. Risken,
att i saknad av kompetensvillkor, någon stad därigenom skulle få en eller annan underhaltig
plan, behövde inte befaras, tv numera, sedan överintendentsämbetet med kraft
tagit stadsplanefrågor om hand, kontrollerades alla dylika ärenden av sakkunniga, vilket
förhållande utgjorde en borgen för lyckade och tidsenliga planer.

Stockholms stadsingenjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Vad beträffade
upprättande av förslag till stadsplan, kunde det enligt kontorets förmenande alldeles
icke anses nödvändigt, att de personer, som upprättade sådant, .skulle vara hemma
i tomtmätning. Erfarenheten såväl från utlandet som från Sverige visade, att förslag till
stadsplaner med fördel upprättades av arkitekter, och dessa kunde ju icke anses vara
hemma i tomtmätning. Även andra personer kunde vara i stånd att upprätta förslag till
stadsplaner och finge kontoret i sådant hänseende påminna om de förslag till stadsplaner
över Stockholm, som upprättades under senare hälften av förra århundradet och av
vilka en stor del hade till upphovsman framlidne juslitierådet Lindhagen.

Konungens befallningshavande i Kalmar län: Till undvikande av ökade kostnader
för städerna och då det sätt, varpå stadsingenjörerna hittills löst sina ifrågavarande uppgifter,
i allmänhet varit tillfredsställande, torde dessa tjänstemän fortfarande böra bliva
bibehållna vid kompetensen att utföra ifrågavarande arbeten.

Byggnadsnämnden i Borås: Restämmelsen att stadsplan ej finge uppgöras av annan
än för mätning behörig person vore icke lämplig, enär mätningskompetens ej med nödvändighet
innebure stadsplanekompetens. Byggnadsnämnden ansåge det på detta område
frihet borde finnas för stad att anlita vilken person som helst, och att nödvändig garanti
läge i granskningen av överintendentsämbetet. Denna granskning borde ej — vilket kommitterades
förslag fordrade som konsekvens — överflyttas till lantmäteristyrelsen, utan
fortfarande ske hos överintendentsämbetet, varest den största sakkunskapen alltfort torde
komma att finnas.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås: Förslag till stadsplan borde få upprättas
av på detta område sakkunnig person, även om han icke innehade kompetens såsom
mätningsman. Granskningen av stadsplaneförslag borde såsom hittills åligga överintendentsämbetet
och icke överflyttas på lantmäteristyrelsen.

174

Magistraten i Ystad ansåg, att de föreslagna kompetensfordringarna för rätt att
uppgöra stadsplan vore särdeles olämpligt valda samt att det för städernas intressen ej
vore önskvärt, att mätningsmännen i städerna sorterade under lantmäteristyrelsen utan
att städerna borde fortfarande få bibehålla sin rätt att vända sig till den person de
ansåge mest lämpad att uppgöra stadsplan.

Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län hölle visserligen för sin
del före, att upprättandet av stadsplaner borde vara överlåten åt den fria konkurrensen,
men, därest vissa kvalifikationer likväl ansåges erforderliga för vinnande av kompetens
för stadsplanearbeten, kunde Konungens befallningshavande icke förneka, att Konungens
befallningshavande med stöd av erfarenheten från länet funne dessa kvalifikationer icke
böra fastställas på sätt, kommitterade föreslagit.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg: Att som en nödvändig kompe tensfordran

för upprättandet av stadsplaner bestämma minst två års praktik i mätning
förefölle egendomligt. Den frågan kunde i ty fall här framställas, huru många av våla
framstående stadsplanearkitekter då skulle kunna godkännas av lantmäteristyrelsen som
kompetenta. De kunskaper, som erfordrades för att i våra tider upprätta en ändamålsenlig
och modern stadsplan, torde vara en noggrann kännedom om byggnadsstadgan och
byggnadsordningar samt även hälsovårdsstadgan, bedömande av kartor ej blott i plan
utan även i profil, sinne för estetiska krav samt kunskap i gatubyggnader och större
samfärdsleders utförande. Kunskap i mätning vore naturligtvis nödvändig, men finge
icke utgöra det huvudsakligaste kompetensvillkoret. Dessutom torde här framhållas, att
de stadsplaner, som under de senaste åren blivit utförda och vunnit fastställelse, i de
flesta fall upprättats av väg- och vattenbyggnadsingenjörer och arkitekter. Sålunda syntes
det vara i yttersta grad olämpligt att överflytta stadsplanefrågor från de kompetenta ingenjörerna,
överintendentsämbetet och civildepartementet till lantmätarno, lantmäteristvrelsen
och jordbruksdepartementet.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Förslaget avsåge
att avhända dessa fackfrågor från dom, som särskilt vore ägnade att lösa dem och som
hittills sysslat därmed, och lägga dem under lantmätarne, som ej ägde den nödiga utbildningen
inom väg- och vattenbyggnads- eller arkitekturfacken. Man kunde med skäl
spörja, vilken av de stadsplaner, som under det sista årtiondet upprättats inom landet,
uppgjorts av lantmätare.

Byggnadsnämnden i Malmö med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten i
samma stad: Att sätta kompetens i mätningsfrågor såsom villkor i behörighet till uppgörande
av stadsplaneförslag, förefölle egendomligt. Med kunskapen om tomtmätning
stod förmågan att uppgöra förslag till stadsplan i mycket ringa samband. De kvalifikationer,
som erfordrades för en så krävande uppgift som upprättandet av en'' för ett samhälle
väl avpassad stadsplan, vore nämligen helt andra. En stadsplan borde, om den
skulle rätt fylla sitt ändamål, vara uppgjord med säker blick för såväl ekonomiska som
estetiska och tekniska förhållanden. MenMeke bleve denna förutsättning garanterad genom
den föreslagna kompetensförklaringen från lantmäteristyrelsen. Fastmera torde man kunna
befara, att en dylik behörighetsfordran komme att stå hindrande i vägen för ett rationellt
stadsplanearbete." Konsekvensen av föreslagna lagstiftningen i denna del bleve högst
märkvärdig. En lantmätare skulle anses kompetent för ordnandet av stadsplanefrågor i
en stad, även om hans tidigare verksamhet uteslutande omfattat lantmäterigöromål på

landet, under det att en person, som vore kvalificerad i fråga om examen och under
många ar haft befattning med handläggning av stadsplanefrågor samt därunder visat beprövad
skicklighet, skulle i saknad av tillfälle alt prestera bevis om deltagande i lantmaterigöromål
eller viss tjänst hos stadstjänsteman vara utesluten från att vidare ägna
sig åt stadsplanearbete, med mindre han därtill kunde i nådeväg erhålla tillstånd. Ett
lagstiftande om behörigheten i förevarande avseende syntes byggnadsnämnden vara ett
(modigt ingrepp ^ i städernas självbestämningsrätt. Enligt byggnadsnämndens åsikt vore
det ej av forhållandena påkallat att frånkänna städerna rätten att för arbete av ifrågavarande
art anlita vilka som helst personer, för vilka de hade förtroende, synnerligast

som härigenom ej något kunde äventyras i fråga om resultatet av arbetet. Då bety delsen

av ett stadsplanearbete numera vore allmänt känd och uppskattad, finge det väl
anses självfallet, att en stad, då fråga vore om utförandet av något mera omfattande

sådant, komme att anlita person, som visat sig härtill besitta erforderliga egenskaper.

iedan häri syntes ligga en förutsättning för ernåendet av goda resultat. Men härtill
komme, att stadsplaneförslag skulle såsom hittills vara underkastade laga myndighets
provning och kontrollerande. Innan förslag till stadsplan bleve av Kung!. Maj:t fastställt
hade detsamma undergått en omsorgsfull och sakkunnig granskning av överintendentsarnbetet;
och att denna myndighet fortfarande skulle äga granskningsbefogenhet, vore
val att förvänta. Under sådana förhållanden ansåge byggnadsnämnden, att något verkligt
behov ej forefunnes för ett lagstadgande beträffande behörigheten att taga befattning med
stadsplanearbete.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län: I denna paragraf hade kommitte rade

visat s.g vara främmande för de förhallanden, till vilka man hade att taga hänsyn
vid en stadsplans tillkomst. Upprättandet av förslag till stadsplan och till tomtindelnin"
samt uppgörande av laga tomtkarta och bestämmande av tomtgräns behandlades såsom
likvärdiga förrättningar i samma paragraf, och såsom kompetens fordrades i alla fallen
att vederbörande utav lantmäteristyrelsen på grund av fullgjorda prov skulle hava förklarats
behörig att verkställa tomtmätning eller ock därtill av Kungl. Maj:t erhållit tillstånd.
Konungens befallningshavande anhölle att i detta sammanhang få såsom sin
egen åsikt åberopa vad magistraten i Landskrona uti denna punkt anfört i sitt yttrande
'' arendet- De två sidorna av stadsingenjörernas arbete, stadsplanearbetet och mätningsbestyren,
hade enligt Konungens befallningshavandes uppfattning så föga sammanhang
med varandra, att det torde få anses vara huvudsakligen ekonomiska hänsyn, som fogat
sa, att desamma i allmänhet vore i en tjänst förenade. Allra lämpligast skulle det enligt
Konungens befallningshavandes underdåniga mening vara, om i riket bleve skapad
en kar av speciellt utbildade stadsplaneingenjörer, som, befriade från de vanliga hantverksmässiga
mätningsarbetena, kunde tillhandagå städerna.

Magistraten i Landskrona: För uppgörande av ett tillfredsställande förslag till
stadsplan fordrades — frånsett från enkla och självklara fall — ett hänsynstagande i
vidsträcktaste mån till praktiska, ekonomiska, estetiska, hygieniska, sociala och juridiska
krav, växlande efter olika orters natur, befolkning, utvecklingsmöjligheter etc. Uppgiften
vore icke ett hantverk utan en konst, som hos dess utövare förutsatte en hög grad av
allmänt mänsklig kultur. Tomtmätaren med sina precisionsinstrument vore i det sammanhanget
att anse såsom en hantlangare. Hans verksamhet komme före och ginge efter
stadsplanebvggarens arbete och hade med själva planens utformning föga att skaffa.

ITC»

Att kommittén kunnat ställa sig främmande för dessa synpunkter, som man trodde vara
allmänt erkända bland dem, som sysslat med hithörande frågor, pekade hän på en allmän
benägenhet att vilja gynna lantmätare, som även i andra hänseenden kommit till
svnes Det svntes magistraten vara tydligt, att en i och för sig önskvärd kontroll över, att
inkompetenta personer icke befattade sig med uppgörande av stadsplaner, borde anordnas
efter helt andra grunder (befogenhet för överintendentsämbetet att förordna om en stadsplans
omarbetande genom kompetent person) än kommittén ifrågasatt.

Rådmannen Knut Dahlberg i Malmö: Såsom bekant vore mätningsgöromålen alle nast

den ena sidan av stadsingenjörernas ämbetsåligganden. Den andra sidan av deras
göromål vore deras befattning med stadsplanen, dennas ändrande och utsträckande. För
Dahlberg stode det tydligt, att det vore denna sistnämnda, i lagförslaget och dess motiver
allenast i förbigående berörda del, som vore den mest krävande. Mätningsarbetet
vore den lägre, mera hantverksmässiga sidan av tjänsten, stadsplanearbetet stode på ett
högre plan, fordrade särskilda egenskaper, estetisk blick samt kunskap om ekonomiska
och sociala förhållanden av mångahanda slag. I själva verket hade de två sidorna av
stadsingenjörernas arbete så föga sammanhang med varandra, att det finge anses vara
huvudsakligen ekonomiska hänsyn som gjorde, att desamma i allmänhet vore i en tjänst
förenade. Visserligen kunde det vara i hög grad viktigt, att för dem, som hade om
hand stadsplanernas upprättande, bleve föreskriven kompetens, man icke borde val denna
fråga lösas på sätt här vore föreslaget. Det riktiga syntes vara, att i riket bleve skapac
en ”kår av speciellt utbildade stadsplaneingenjörer, som, befriade från de hantverkmässiga
mätningsbestyren, kunde tillhandagå städerna. Att, på sätt i lagförslaget skett, jämställa
stadsplanearbetet med mätningsbestyren och förlägga det hela under kontroll av lantmäteristvrelsen,
torde innebära en missaktning för de viktiga intressen, som med det
förstnämnda arbetet vore förknippade. Om lagförslaget i denna del skulle vinna godkännande,
fruktade Dahlberg, att stadsplanearbetet skulle komma att bliva lidande darpa
till skada för våra framåtskridande städer.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Malmö funno de föreslagna kompetensfordringama
för rätt att uppgöra stadsplan särdeles olämpligt valda.

Municipalnämnden och muninpalstämman i Arlöv: Det syntes ej vara en lycklig

lösning att upprättandet av registerkartor och utförandet av stadsmätningar etc. monopoliserades
för lantmälerikåren. Med den kännedom myndigheterna ägde om stadsplans
uppgörande, kunde denna åtgärd ej tillstyrkas, utan borde härvidlag fri konkurrens vara
tillåten mellan därtill kvalificerade personer såsom civilingenjörer med flera samt låntmätare Konungens

befallangshavande i Örebro län uttalade tvivel huruvida kompetensen att
upprätta stadsplaner borde vara bunden uteslutande till avlagda vissa kunskapsprov och
viss tjänstgöring. Uppgörande av lämpliga stadsplaner, vilka måste taga hänsyn till
markens olikartade beskaffenhet och andra hänsyn, som ej kunde uppraknas, vore icke
likställt med vanliga lantmäterigöromål eller beroende på skicklighet och erfarenhet i
mätning, ulan torde förmågan av dylika planers utarbetande böra hänföras till utövande
av fri konst. Någon risk för att de stadsplaner, som komme att utarbetas, om kompetensvillkoren
skulle uppgivas, bleve underhaltiga och skadliga för ett samhälles vidare
utveckling torde icke behöva befaras, då stadsplaneförslagen skulle understallas ovenntendentsämbetets
granskning.

Byggnadsnämnden , Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
<-samma stad samt Konungens

jarl, att — vid upprättande av förslag till stadsplan t. ex. — lantmäteristyrelsen, som
ln.de
mångfald av frågor, som darmed stode i samband, eller att vilken som helst av låntma
eristyrelsen forordnad lantmätare, vilken »på grund av fullgjorda prov förklarats behörig
att verkställa tomtmätning», skulle äga fackkunskap nog att upprätta ett förslag
ill stadsplan. Härtill fordrades förvisso helt andra egenskaper. Saväl för att upprätta
orslag till, som aven för att granska ett upprättat stadsplaneförslag fordrades nämligen
ei aienhet och kunskap i stadsbyggande, alltså både teknisk och arkitektonisk utbildmng.
Att nu överflytta det förra arbetet ifrån därtill skolade och erfarna ingenjörer till
ant matare som mahanda endast åhört några föredrag i stadsplanekonst, samt det senare
arbetet från tekniskt och arkitektoniskt utbildade och genom mångårig praktik uppövade
man i overintendentsambetet till for helt andra uppgifter företrädesvis utbildade personer
i lantmäteristyrelsen, det kunde icke anses välbetänkt. Minst sagt egendomligt förefölle
det också å t till tö jd av bestämmelserna uti det nya lagförslaget just Sveriges förnafrista
stadsplanearkitekter, och särskilt den, som uti lantmäteriinst,tutet föreläste i stadsplanekonst,
bleve inkompetenta och endast genom Kungl. Maj:ts dispens kunde förklaras
behonga att fortfarande utova ett konstnärsarbete, uti vilket icke ens den i sitt yrke
mest kompetente lantmätare kunde inlåta sig i tävlan. Den erfarenhet, som vunnits från
den hd stadernas planläggning och mätningsarbeten utfördes av lantmätare, torde icke
heller mana till ytterligare försök i den vägen. De upplinjerade stadsplaneförslagen, i
vdka icke den nngaste hänsyn tagits till lutningsförhållandena och markens naturliga
beskaffenhet i ovngt, hade vid genomförandet förorsakat stadssamhällena en hel del
onodiga kostnader.

Stadsingenjören i Karlskrona JK O. Segerberg: Härigenom och på grund av andra

bestämmelser monopoliserades stadsmätnings- och i viss mån stadsplanearbetet för lantmaterikaren.
\ad särskilt stadsplanearbetet beträffade måste härvid andra svnpunkter
komma med i betraktande och ej endast sådana, som endast grundade sig på kunskap
, matmngar. »En klokt utarbetad stadsplan måste tillgodose dels sociala och ekonomiska

nn™Li h m f.0rdringar»'' ^lederna måste inläggas med hänsyn till

plcinenngskos nåder, hänsyn maste tagas till aflopp-, vatten- och andra ledningar, hänsyn
maste tagas till framdragande av spårvägs- och järnvägslinjer m. m. och syntes det som
ETTnl for.tr°gna med Jokala förhållanden, och ingenjörer, vilka specialiserat sig
just för dylika arbeten vore mera lämpliga än lantmätare, vilka i allmänhet väl ej gjort
någon större insats i det moderna stadsplanearbetet. Segerberg funne det lämpligare att
den granskning av stadsplaneförslag, som enligt förslaget skulle utföras av iLmäteristyrelsen,
utfördes av överintendentsämbetet.

Magistraten i Göteborg samt rådmannen Molin i särskild mening i Rådstuvurätten :
i stadsplanefrågor saknade saväl lantmäteristyrelsen som lantmätarekåren nödig kompetens.

Stadsfullmäktige och magistraten i Södertälje anmärka, att de av kommitterade företagna
kompetensfordringar för upprättande av förslag till stadsplan och tomtindelning

t°^e/a ,anSeS alltfor stran«a samtidigt som därigenom städernas anspråk på
speciell stadsplanekompetens ej torde vederbörligen tillgodoses P P

Stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad: Vad anginge upprättandet av städs Förslag

rörande Fastighetsregister för stad

178

planeförslag torde lantmätare näppeligen kunna anses vara förtrogna med ett ändamålsenligt
stadsplanearbetes mångskiftande tekniska och estetiska förutsättningar i den grad,
som många i städernas tjänst anställda ingenjörer, vilka enligt kommitterades förslag
ej skulle innehava den i förslaget föreskrivna kompetensen för dessa arbeten. Städerna
borde bibehållas vid sin rätt att efter eget val för upprättande av stadsplaneförslag Invända
sig till den person, de härtill ansåge mest lämpad.

Stadsfullmäktige i Filipstad: För upprättande av förslag till stadsplaner borde de

få anlitas, som syntes vederbörande lämpligast.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Växjö: Fordringarna för kompetens för

rätt att uppgöra stadsplan vore olämpligt valda. Städerna borde bibehållas vid sin rätt,
att efter eget gottfmnande för upprättande av stadsplan vända sig till den person, som

de ansåge därför bäst lämpad.

Stadsingenjören i Visby A. Serbom: Bestämmelsen skulle innebära bland annat,
att arkitekter, som vore stadsplanespecialister, icke skulle äga rättighet att uppgöra
förslag till stadsplaner utan kunglig nåd eller utan alt minst två ar med göda vitsord
tjänstgöra såsom lantmäterielever. Detta förslag innebure ett oberättigat inskränkande
av städernas självbestämmanderätt att för sina egna stadsplaner anlita verkliga

^^Magistraten i Ronneby: Väl ansåge magistraten lantmätarekompetens erforderlig

för all tomtmätning och kartläggning av jord inom stads område, men funne det däremot
icke lyckligt att fordra sådan kompetens för stadsplaners uppgörande, varför förslå get

borde ändras. x ,

Karlskrona stads ombudsman Hugo Eneroth: Naturligare och riktigare torde vara,

att städerna berättigades att genom sina egna tjänstemän uppgöra alla de kartor och
verkställa alla de förrättningar, som berörde fastigheterna inom deras resp. områden.

Konungens befallningshavande i Södermanlands län betvivlar behovet av särskilda
staduanden om behörighet till upprättande av stadsplaneförslag. Sådana bestämmelser
skulle egentligen hava betydelse genom att städer eller andra samhallen eller enskdda
på så sätt hindrades att för upprättande av stadsplaner anlita personer med alldeles
otillräcklig kompetens. Om emellertid en bestämmelse angående behörighet att upprätta
förslag till stadsplan skulle anses behövlig, borde det anförtros den myndighet, som
hade att granska stadsplaneförslag, nämligen överintendentsämbetet, att meddela sådan
kompetensförklaring. Enligt förslaget skulle lantmätare lättare än andra i matmngsarbeten
kunniga personer kunna förvärva behörighet att upprätta stadsplaneförslag, ror
upprättande av goda förslag till stadsplaner vore dock kunnighet i mätningsarbeten ej
den förnämsta förutsättningen, utan erfordrades därjämte förutom smak och speciell begåvning,
sakkunskap och erfarenhet i de många frågor av skiftande slag, som vid upprättande
av stadsplaneförslag borde beaktas.

Konungens befallningshavande i Östergötlands län ansåg, att bestämmelsen om skyldighet
för den, som av lantmäteristyrelsen kunde godkännas såsom kompetent att upprätta
förslag till stadsplan eller till tomtindelning, att minst två år hava deltagit i
lantmäterigöromål eller i mätning inom stad, såsom överflödig och mindre lämplig matte

h°M^Stad singenjör en i Norrköping John E. Pettersson med instämmande av byggnadsnämnden
därstädes: Huruvida färdighet i tomtmätning vore en för en stadsplanetekmker

17''.)

nödvändig egenskap måste starkt ifrågasättas. Av våra mera framstående inom städsp
etekmken arbetande väg- och vattenbyggnadsingenjörer och arkitekter skulle nämligen
. gt de fordringar, denna lag uppställde, mgen av lantmäteristyrelsen kunna godkännas
sista lSr ani2e T ^ •S,1adSj)lan- Vid de stadsplanetävlingar, som under de

sista 10 ,i 12 åren agt rum i landet, hade samtliga pris tilldelats väg- och vattenbyggnadsingenjörer
och arkitekter, och vid den internationella stadsplanetävlingen i
h" ITu erövrades alla prisen av svenska väg- och vattenbyjgnadsingenjörer
varande område/ tll,räckllgt visad«- vilken framskjuten plats dessa intoge på ifråga Kommunalfullmäktige

och byggnadsnämnden i Säffe och vederbörande kronofogdeKompetensbestammelsen
förefölle mindre tilltalande, då väl i allmänhet lantmätare vilkas

arbeten" af de a kd ''l lhorde landf ^den, torde besitta mindre erfarenhet i stadsplanearbeten
an de arkitekter och civilingenjörer med hög teknisk bildning, vilka ägnat sin
mesta hd åt konstruktioner av stadsplaner, triangelmätningar och dylikt De?t borde
vara ett samhälle tillåtet att för arbetet engagera\em det behagade" med för arbetet
Hpfjp" e7lgf.."tblIdn‘ng °ch kompetens. Det presterade arbetet skulle ju i alla händelser
understallas vederbörande högre myndighets prövning för fastställelse hittills
overintendentsambetet, vilket väl torde vara lämpligare än. lantmäteristyrelsen.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. Curling: Det vore mycket egendomligt om lant materistyrelsen,

vilken icke hade någon befattning med stadsplaner, skulle utfärda kommäkhSrPPer
°h tVara-, stadsPlaneteknlke''-- Då stadsplan för stad antoges av städsel rSj-

u SJh S n1Vet’, aU de f°rtfarand(! borde ha''a rätt att för upprättandet
av förslag fa anlita den eller de personer, vilka befunnes vara lämpliga för dylikt unp lämna

dvlTa fö Saväl ,s°m må"ga andra s‘äder hade en ledsam erfarenhet av att
. dyhka f01 ,en ftad sa Vlktlga frag°r i händerna på lantmätare, tv in«en vågade

1906Perhö„ St ?at*U“kaP t.V°r.e komPetens för upprättande av en god ''stadsplan. År
06 erhöll Stiomstad fastställelse a en dyrbar, av lantmätare upprättad stadsplan vilken

nif" 1 befunnits ,Vara tlU. den grad olämplig, att stadsfullmäktige 1911 beslutat’att på
i orlithgare matningar i sin helhet omarbeta planen för en kostnad av cirka 10 000
kronor. Strömstad vore dessvärre icke ensamt i besittning av dylika erfarenheter. ''

att fJr^SS» haVa in''agt M bes,ämd gensaga mot kommitténs fordran

att för upprättande av förslag till stadsplan och tomtindelning lantmäterikompetens skulle

forefinnas. Magistraten finge härtill anföra, att vid uppgörande av stadsplaneförslag
krrävdesaThä^>elt annan natur och vikt skulle hehandlas än de rent mätningstekniska. Det
krävdes har insikt i bedömandet av arkitektoniska, trafiktekniska, jordpolitiska byg«-

utvecklfr''Satat de eSte.tiSkatfrag°laV fdan ingnpande betydelse för fädernas framlida
utveckling,, alt den matningstekmska sidan av saken försvunne där bredvid För stads

arkitekterUPoPchttande -.anl,tadeS fdrdenskul1 vomera i de flesta fall speciellt utbildade
aik teater och ingenjörer, som besutte mångsidig erfarenhet i sitt fack. Dessa torde ej

underkasta sig av kommittén föreslagen elevtjänstgöring hos lantmätare. Först vid stadsplanens
överflyttande på marken krävdes mätningsteknisk kompetens, men detta arbete
borde anförtros åt stadsingenjörerna, då. det sammanhörde med övriga stadsmätningar
or övrigt framginge redan av den omständigheten, att statsmakterna hittills ansett

sterefref/tt/fn3 / b"6" ^ b‘/andIaS av överintendentsämbetet och ej av lantmäteristyrelsen,
att den tankegang, vari kommittén sökt överordna den lantmäteritekniska delen

180

av stadsplaneförslagen över den arkitektoniska, vore dem främmande. Magistraten hemställde,
att bestämmelserna angående lantmäterikompetens för upprättande av förslag till
stadsplan och tomtindelning såsom överflödiga och skadliga helt borttoges.

Konungens lefallningshavande i Blekinge län fann någon fördel icke vinnas genom
att överflytta granskningen av stadsplaneförslag från överintendensämbetet till lantmäteristvrelsen Stadsfullmäktige

i Karlshamn anse det vara lämpligare att granskningen av stadsplaneförslag
utföras av överintendentsämbetet.

Stadsfullmäktige och magistraten i Västervik: Då uppgörandet av en stadsplan
innebure en ganska dryg utgift för ett samhälle, syntes det vara av behovet påkallan
att den person, som anlitades för uppdraget, ägde de nödiga kvalifikationerna
därför. För att allmänheten måtte erhålla trygghet i detta avseende borde darfor de
personer, som finge utföra stadsplaneförslag och dylikt vara underkastade vissa kompetensvillkor.
Utfärdandet av kompetensförklaringen borde emellertid ej läggas i handerna
på lantmäteristyrelsen. Då överintendentsämbetet vore den myndighet, som hade att
granska inkomna förslag till stadsplan, syntes det ligga nära till hands, att denna myndighet
även finge befogenhet att meddela kompetensförklaring åt personer, som sysslade
med dithörande arbeten.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län: För behörighet till upprättande av

stadsplan eller tomtindelning borde uttryckligen fordras genomgången kurs i geodesi och
mätningsteknik samt att, där ej i vederbörande samhälles tjänst funnes anstånd för
sådana förrättningar kvalificerad tjänsteman, distriktslantmätare torde, i tall av behorighe ,
äga företräde till erhållande av sådana förrättningsuppdrag.

Magistraten och byggnadsnämnden i Gävle erinrade om, att för närvarande förslag
till stadsplan, varå Kungl. Maj:ts fastställelse begärdes, ej underkastades annan teknisk
granskning än av överintendentsämbetet. Denna myndighet torde emellertid ej gräns a
förslaget ur annat än rent stadsplaneteknisk synpunkt o. s. v. i fråga om forslagets
lämplighet ur byggnadsteknisk synpunkt, och dess estetiska förtjänster. Däremot torde
förslagen för närvarande ej underkastas någon som helst granskning ur kartografis c
svnpunkt d. v. s. vuruvida den stomkarta, som läge till grund för förslaget, verkligen
överensstämde med bestående förhållanden. Det torde emellertid vara av största vik ,
att det kartmaterial, som vid stadsplaneförslags uppgörande anvandes, vore sa tillför iligt
som möjligt; och syntes det därför önskvärt att själva kartmaterialet underkastades
sakkunnig granskning, innan därå grundat stadsplaneförslag fastställdes. Olagenhe en
av att kartmaterialet ej underkastades någon granskning i samband med stadsplaneförslagets
prövning hade i Gävle gjort sig synnerligen kännbar, enär det visat sig, a den
till grund för senaste fastställda stadsplan använda stomkarta vore sa bristfällig, att (ten
nva stadsplanen faktiskt ej kunde utstakas i full överensstämmelse med planen utan
stundom måste undergå högst betydande justeringar. Det bleve emellertid ofta ytterst
svårt att avgöra, huruvida en dylik justering skulle betraktas allenast såsom en utstakningsfråga
eller om den måste behandlas såsom en stadsplaneändrmg. Enligt magistratens
och byggnadsnämndens uppfattning borde stadsplaneförslag underkastas dels en
lantmäteriteknisk granskning i avseende å stomkartan och dels nuvarande granskning a\
överintendentsämbetet i avseende å plananordningarna, innan förslaget foretoges till slu -lig prövning.

Byråchefen Eriksson: I fråga om kompetens till upprättande av förslag till stads plan

eller till stadsplaneanordning innebure kommitterades förslag faktiskt endast att
lantmäteriexamen jämställdes med examen från tekniska högskolan eller Chalmers tekniska
läroanstalt. Som kompetensfrågan för slutligt avgörande av vederbörande tarvade
vidare utredning än vad kommitterades förslag innehölle och som eljest förekommit,
ansåge sig Eriksson för frågans klargörande böra framhålla följande synpunkter. Av
gammalt ända till senaste tider hade stadsplaner i andra likasom i vårt land anordnats
efter det så kallade schackbräde-systemet, det vill säga med kvadratiska eller rektangulära
kvarter och smala samt i allmänhet utan avseende å terrängförhållandena rakt
löpande gator. I Sverige hade dylika stadsplaner upprättats av stadsbyggmästare, arkitekter,
ingenjörer och lantmätare, och ingen viss tjänstemannaklass kunde rättvisligen
fördömas för att hava framfört berörda system, emedan städernas byggnadsordningar
oftast innehölle uttrycklig föreskrift att tomt i stad skulle så vitt möjligt göras rätvinklig
och begränsas av räta linjer. Först under senare hälften av nittonde århundradet och
särskilt efter de tyska städernas väldiga uppsving efter 1870 och den därefter inträdande
»grunder»-tiden hade de moderna idéerna i fråga om städernas bebyggande trängt fram
och föranlett en särskild teknisk vetenskap under benämningen »Städtebau»; skaparne
av denna vetenskap och konst vore arkitekterna It. Baumeister i Karlsruhe och Camillo
Sitte i Wien och åtskilliga dem efterföljande arkitekter och ingenjörer, men markens
ofantligt stigande värde tvang snart formligen stadsplaneanordnarna att mera korrekt
hålla sig till å marken förekommande föremål och förhållanden, ådagalagda genom ytterst
noggranna kartor eller planer. Erfarenheten visade att stadsplanen ovillkorligen måste
överensstämma med förut av lantmätare upprättade, det vill säga officiella kartor. Lantmätarens
medverkan vid stadsplaneanordningen vore därför oundgängligen nödig åtminstone
både för åstadkommande av dugligt kartmaterial och för de fastställda stadsplanernas
noggranna utmärkande å marken i överensstämmelse med de fastställda kartorna. Lantmätaren
Alfred Abenroth, numera lantmäteridirigent vid »Landesaufnahme» i Berlin,
hade sedan genom sina utgivna storartade verk (»Der Landmesser im Städtebau» 1901
och 1909 samt »die Aufstellung und Durchfiirung vom amtlichen Bebaungsplänen» 1903
och 1905) såväl teoretiskt som praktiskt grundligt ådagalagt innebörden av och sättet
för lantmätarens verksamhet vid stadsplaneanordning med flera arbeten inom städerna.
Första villkoret för att kunna på ett någorlunda tillfredsställande sätt upprätta en stadsplan
vore tillgång till en av fackman och således av lantmätare å tjänstens vägnar upprättad
karta, som således noggrann! upptoge alla gränskillnader, hus och andra byggnader,
höjdförhållanden m. m. inom det område, varöver stadsplan skulle upprättas. Funnes
ej dylik karta, upprättades väl stadsplan ändock med ledning av sämre kartmaterial,
och stadsplanen utstakades sedan med ledning därav, varefter ny och noggrann karta
av lantmätare upprättades. Detta tillvägagångssätt hade dock visat sig i längden allt
för kostsamt särskilt emedan å marken förekommande gränsskillnader, byggnader m. m.
ej varit till sitt rätta läge å kartan utmärkta, varigenom den enligt kartan fastställda
nya stadsplanen vid utstakning å marken kommit att t. ex. beröra andra fastigheter än
som kartan utvisade o. s. v. Den i byggnadsstadgan för karta över stadsplan föreskrivna
skala av 1 : 2000 kunde anses tillräckligt stor endast för utkast eller förslag till stadsplan
men en verklig karta över stadsplan efter dess utmärkande å marken måste nu för
tiden vara upprättad i minst dubbelt så stor skala eller minst 1:1000. Städerna borde

182

numera även hålla en översiktskarta i skalorna 1:20,000 eller 1: 10,000 efter samhällets
areal, upptagande efter förhållandena å marken en tid efter annan och minst vart 5 år reviderad
karta över stadens hela område, utvisande speciellt stadens gamla och nya stadsplan
jämte huvudkommunikationslederna samt en mera provisionellt upprättad stadsutvidgnings-
och bebyggnadsplan. Definitiv stadsplan kunde då efter hand fastställas å de
mindre områdena här och där efter behov. De huvudgrundsatser, som under de senaste
årtiondena ansetts böra följas vid upprättande av stadsplan vore följande: Stadsplaner

måste under alla omständigheter överensstämma med officiella kartor. Största möjliga
hänsyn borde tagas till belägenheten och terrängförhållandena i avseende å vatten och
vattendrag, dalar och höjder m. m. Marken borde på lämpligaste sätt och omfattning
utnyttjas med undvikande så vitt möjligt av förändringar i befintliga ägogränser och
dylikt. Konstnärlig gestaltning av förutvarande eller nya gator och allmänna platser
borde eftersträvas. På kommunikationernas likasom surTdhetsförhållandenas bästa möjliga
grundläggning, utveckling och förbättring borde sättas så höga anspråk som möjligt utan
åsidosättande av andra fordringar och undvikande av onödiga samhälleliga motsättningar
genom t. ex. indelning av olika trakter för bebyggande av viss samhällsklass o. s. v.
För att kunna följa var och en av dessa satser funnes numera många regler särskilt
för de två sist angivna grundsatserna, vid vilkas fullföljande arkitekters, byggnads- och
kommunikationsingenjörers med fleras samverkan vore nyttig att ej säga nödig. Under
allra sista tiden hade emellertid i Tyskland delvis motsatta grundsatser börjat proklameras
(Prof. Eberstadt) av innehåll, att den av arkitekter och konstnärer under några årtionden
framhävda riktningen i stadsplaners anordnande blott avsett den yttre formen för konstnärliga
och tekniska uppgifter men icke städernas inre och viktiga krav i förvaltningsoch
näringssynpunkter, till följd varav i landet ej funnes något egentligt stadsbebyggande
utan blott ett schablonmässigt och alltför kostsamt
betraktande av den grundläggande stadsplaneanordningen såsom en jordparcelleringsfråga
i främsta rummet. Städernas utvidgningsbehov och bebvggarnas hälsa och trevnad
krävde en omläggning av principen, så att huvudstycket vid stadsplaneanordning bleve
åstadkommande av boningshus och gator, avsedda enbart för sådana och avskilda från
kommunikationsgatorna med enfamiljs- eller tvåfamiljshus, ej enformiga hyreskaserner
vid dyrbara och olämpliga stengator. Dessa synpunkter torde redan i någon mån gjort
sig gällande och delvis beaktats i Sverige. Eriksson delade fullständigt nyssberörda
åsikt att stadsplaneanordning egentligen vore en jordparcellerings-, skiftes- eller skiftesläggningsfråga,
som enligt sakens natur bäst löstes av härtill fackutbildade lantmätare.
Detta gällde isynnerhet vid de oftast förekommande stadsplaneanordningarna över endast
viss del av stadsområde eller för stadsutvidgning. Upprättande av stadsplan över helt
stadsområde förekomme mera sällan för bys eller annat mindre samhälles förvandling
till köping eller municipalsamhälle eller då stad härjats av brand. Vid utfärdande av
ny stadsplanelag borde ock skiljas mellan ovan av Eriksson föreslagna stadsutvidgningsoch
huvudkommunikationsplan, fullständig stadsplan och stadsplan över viss stadsdel.
I Tyskland hade i denna kompetensfråga någon strid under senare åren förekommit
emellan arkitekter och lantmätare. De senare syntes därvid hava gått segrande framåt,
ty vid senare tävlingar i stadsplaneanordningar hade de ofta hemfört lika många pris
som arkitekter eller ingenjörer och understundom flera, och faktiskt upprättades numera
flera stadsplaner i Tyskland av lantmätare än av arkitekter eller ingenjörer. Det vore

också lätt förklarligt att åtminstone mindre samhällen, såsom erfarenheten oek visat, låta
upprätta sin stadsplan genom den läntmätare, som däröver förut upprättat karta och
härigenom kände bättre än någon annan stadens markförhållanden och, så att säga, varje vrå
eller tum av dess yta. Den svenska lantmätaren behövde emellertid ännu både teoretiskt
och praktiskt mera utbildning och förkovran i stadsplaneanordning, och om oek en och
annan lantmätare för närvarande skulle kunna upprätta lämplig stadsplan för mindre
samhällen eller delar därav, så borde givetvis med bortseende av all småaktig yrkesavund
medgivas, alt för åstadkommande av det bästa möjliga borde verklig sakkunskap
i stadsplaneanordning komma till sin rätt, samt åtminstone föreliggande större stadsplaneuppgifter
lösas genom samverkan av flera sakkunniga krafter. En rik erfarenhet hade i
sådant hänseende visat, att det bästa resultatet ernåddes om lantmätare, arkitekter, vägoch
vattenbyggnadsingenjörer hand i hand under ovan angivna och andra tidsenliga fordringar
utarbetade planer men även beredde representanter för stadens sundhets- och
trädgårdsväsen tillfälle att framhålla sina synpunkter. Gjorde även stadens verk och
myndigheter sina inlägg, så torde på sådant sätt det bästa möjliga åstadkommas och
den enda riktiga vägen, för viktigare stadsplaners upprättande vara vald. Lantmätarens
ovedersägliga överlägsenhet i avseende å noggrann kännedom om markens förhållanden,
d. v. s. hans egenskap såsom specialist på mätnings- och kartväsendets område jämte
hans lantmäteri-, juridiska och kamerala utbildning gjorde honom emellertid skickad att
taga ledningen av ett dylikt arbete i en kommitté sammansatt på sätt nyss sagts eller
annorledes, och säkerligen finge han såsom ledare i varje fall utarbeta det väsentligaste
av förslaget utom de arkitektoniska samt väg- och vattenbyggnadslinjerna. Mindre förslag
finge han säkerligen handlägga ensam. I Sverige torde hittills varit vanligast att
blott en eller ett par personer anordnat eller uppgjort förslag till stadsplan, och hade
denna givetvis sökt genom samråd med stadens tjänstemän och myndigheter göra sitt
bästa. Samma förfarande torde antagligen tills vidare oftast förekomma åtminstone i
fråga om jämförelsevis mindre planer. I fråga om större planer torde det stå samhälle
fritt att låta upprätta förslag till stadsplan genom kommitté eller kommission på
sätt Eriksson antytt. Ansåges formella hinder härför möta kunde ju kommitténs arbete
betraktas såsom blott förberedande och det definitiva förslaget upprättas av en viss
person. På grund av vad sålunda anförts rörande kompetens till stadsplaneanordning
kunde Eriksson ej finna kommitterades förslag annat än överensstämmande med tidens
och förhållandenas krav. Lantmätare, arkitekter, civilingenjörer och vissa teknici bleve
enligt förslaget såsom sig borde jämställda, så att de kunde efter förvärvad kompetens
och skicklighet utan eller i tävlan upprätta förslag till stadsplaner. Att för dem alla för
framtiden borde fastslås viss mätningskompetens måste väl anses oeftergivligt på grund
av markens höga värde i städerna och stadsplanernas, isynnerhet de partiellas, allt starkare
tendens att varda mera en jorduppdelningsplan eller skiftesplan än enbart en gatubyggnadsplan.
Den mest vägande anmärkning, som kunnat framställas mot kommitterades
förslag, ansåges från oppositionens sida vara den, att genom förslaget i denna del
framstående arkitekter eller ingenjörer, även om de ansåges såsom våra skickligaste stadsplaneanordnare,
bleve utestängda från detta fält, då de kunde tänkas ej hava avlagt någon
av nämnda examina eller vara hågade undergå mätningspraktik för kompetensförklaring.
Uppenbart syntes denna anmärkning ej heller kunna tillmätas avgörande vikt, då dylika
i stadsplaneanordning framstående personer väl finge antagas för hela frågans tillfreds -

184

ställande ordnande för framtiden lojalt gå den anvisade vägen att söka dispens, som
givetvis i fråga om här avsedda personer ej torde nekas. Detta medförde i fråga om
deras fortsatta verksamhet med stadsplaneanordning, som man säger, blott att undangöra
en »liten formalitet». I detta sammanhang syntes anmärkningsvärt, att oppositionen i
kompetensfrågan huvudsakligen syntes hava kommit från civilingenjörs- men icke från arkitekthåll.

Byråchefen Hamrin: Betydelsen av att den karta, varpå ett förslag till stadsplan uppgjorts,
vore överensstämmande med marken samt därav, att man genom säkra märken hade
tillfredsställande utgångspunkter såväl för en jämförelse mellan karta och mark som fölen
i framtiden erforderlig utmärkning av planen i terrängen, hade icke uppmärksammats.
Detta vore så mycket betänkligare, som lång tid ofta förflöte mellan en stadsplanekartas
upprättande och stadsplanens bringande i verkställighet. Stadsplanekartans fastighetsbildande
uppgift såsom utvisande, vilka och huru stora delar av de gamla fastigheterna,
som inginge uti gator, kvarter och tomter, hade förbisetts, och följden hade mången gång
blivit rättsförlust samt oreda och ovisshet. Det vore säkerligen den utbredda erfarenheten
om dessa missförhållanden, som föranlett kommitterade att uti nu förevarande
förslag till lag med vissa bestämmelser angående upprättande av förslag till stadsplan
m. m. giva mätningskompetensen en så framskjuten plats. Vid upprättande av förslag
till stadsplaner erfordrades dock kunskaper och erfarenhet av helt annat slag än dem,
som konstituerade en skicklig mätningsman. Det kunde därför inträffa, att, därest
kompetens att upprätta förslag till stadsplan bundes vid skicklighet i mätning, därigenom
allt för mycket inskränktes möjligheten att för stadsplanefrågor anlita de personer, som
för lösningen av sådana ägde de största förutsättningarna. För undanröjande av ovan
omförmälda missförhållanden syntes sådant icke heller vara oundgängligen erforderligt,
utan torde förenämnda syfte kunna vinnas genom meddelande av erforderliga föreskrifter
angående beskaffenheten av den karta, som lades till grund för förslag till stadsplan.
Dessa föreskrifter torde lämpligen kunna inrymmas i förevarande lag i likhet med vad
som skett beträffande karta över tomtindelning, eller ock borde föreskrifterna såväl angående
stadsplanekarta som karta över tomtindelning beredas plats i byggnadsstadgan
eller i kungörelsen den 31 augusti 1907 angående bestämmelser i fråga om behandling
av förslag till stadsplan och tomtindelning. Varhelst de än infördes, borde de givetvis ansluta
sig till de normerande bestämmelserna i ämnet, vilka givetvis skulle bliva tillfinnandes
i den författning angående ägomätning och kartors upprättande, vartill lantmäteristyrelsen
erhållit nådigt uppdrag att inkomma med förslag. I ett avseende syntes emellertid
särskilda bestämmelser erforderliga. Såväl karta över stadsplan som karta över
tomtindelning borde på ett säkert sätt visa den nya planens förhållande till förut befintliga
ägoskillnader. För att förhållandena skulle bliva fullt betryggande i denna del fordrades
emellertid icke blott att kartorna rätt återgäve ägogränserna sådana de funnes
utmärkta å marken utan även att dessa gränser på marken hade sitt rätta läge. I anledning
härav kunde med fog ifrågasättas, huruvida icke varje förslag till stadsplan
borde föregås av en undersökning i berörda del. I anledning av vad ovan anförts hölle
Hamrin före, att allt vad ifrågavarande förslag innehölle i fråga om kompetens för upprättande
av förslag till stadsplan borde utgå. Därigenom komme självfallet lantmäteristvrelsen
även att fritagas från all befattning med utfärdande av diplom i fråga om dylik
kompetens, vilket syntes så mycket mer önskvärt, som styrelsen, varken med nuvarande

185

organisation och sammansättning, eller efter den förändring i avseende å organisation,
som Hamrin ansåge nödvändig, kunde antagas komma att representera någon större sakkunskap
rörande stadsplanefrågor. Genom gillande av denna Hamrins uppfattning komme
uppgörande av stadsplaneförslag fortfarande liksom hittills att vara ett fritt fält för tävlan,
som alltså även komme att stå öppet för rikets lantmätare. Flertalet av de nuvarande
lantmätarna besutte dock icke någon vidare erfarenhet i ämnet, och vad anginge den
undervisning i stadsplaneanordningar, som numera meddelades, borde framhållas, att
densamma endast avsagc att bibringa eleverna möjlighet att utföra mindre uppdrag på
ifrågavarande område.

Byråchefen Eriksson: Ett gillande av de utav Eriksson hävdade åsikter (se sid.

6r i detta sammandrag) att i allmänhet all officiell mätning och kartläggning av stadsjord
borde utföras av lantmätare, nödvändiggjorde ökning av lantmäteripersonalen. Till
följd härav erfordrades anställandet av särskild stadslantmätare av varje stad åtminstone
av något större areal; två eller flera småstäder kunde ju tänkas åtminstone tillsvidare
förena sig om en gemensam stadslantmätare. Stadslantmätaren borde åligga ledningen
och ansvaret för stadens hela mätnings- och kartväsen m. m. En fullständig numerisk
nymätning av en stad med det material, som därav framginge såsom resultat, vore, om
det skulle underhållas, av den omfattning och betydelse, att det ej kunde ifrågasättas
att, såsom från vissa håll framhållits, i stadens tjänst anställda och en hel del andra
uppdrag åliggande teknici eller andra personer, skulle, även om de därtill ägde kompetens,
medhinna att sköta det ansvarsfulla arbete, som en modern stadskatasters vidmakthållande
erfordrade. Eriksson vore därför övertygad om, att flertalet städer, åtminstone
av någon betydenhet, komme att inom en ej aflägsen framtid följa exemplet av bland
andra staden Örebro och förskaffa sig egen stadslantmätare. Uti stadslantmätares avlöning
syntes eventuellt staten för att i kartverks, jordbruksstatistiskt m. fl. ändamål
kunna rättvisligen tillgodogöra sig kartmaterialet m. m. böra deltaga med t. ex. högst
Vs. Stadslantmätaren finge givetvis behov av biträden. I första rummet borde härtill
förordnas lantmäteriauskultanter. Eriksson vore dock övertygad om, att deras antal ej
på långt när komme att förslå, då de i stort antal torde komma att behövas för lantmäteriet
å landsbygden. Det bleve därför nödigt att tillskapa ett nytt slag av lantmäteritjänstemän.
Dessa skulle vid mätningar såväl i stad som på landsbygden ej behöva
befatta sig med planläggningen och ledningen av eller ansvaret för mätningens utförande
utan huvudsakligen verkställa helt enkla mätningsåtgärder och biträda vid stakningar
och markering m. m. För dessa biträden borde kompetensfordringarna för framtiden
uppenbarligen ej ställas högre än eventuellt till realskoleexamen, praktik i enkla
mätningar under 3 å 5 år och därefter en teoretisk kurs under 6 å 8 månader. Det
syntes nämligen uppenbart att det ej kunde vara varken till landets eller lantmäteriets
verkliga nytta att fordra högskolebildning för verkställande även av d^ allra enklaste
mätningsarbeten.

2 §■

Magistraten i Mariestacl: Lagen borde innehålla föreskrift därom, att jämväl vid
upprättandet av förslag till stadsplan beskrivningen skulle utvisa, huru stora områden,
som av särskilda fastigheter skulle ingå i gator, torg och andra allmänna platser.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad. n<

a §•

Stockholms stadsingevjörskontor med instämmande av stadens ombudsman: Beträf fande

upprättande av förslag till tomtindelning ville kontoret framhålla, att enligt kontorets
åsikt dessa kunde anses vara av två olika slag, nämligen de, som fastställdes
i sammanhang med stadsplaner, och övriga tomtindelningar. Likasom en stadsplan,
som skulle vara inlagd på en karta i skala 1 : 2,000, icke kunde anses i detalj
bestämd i och genom" fastställelsen, utan måste genom utstakning å marken och genom
detaljmätningar noggrannare bestämmas och utarbetas efter fastställelse^ likaså vore det
ej behövligt eller ens möjligt, att en i sammanhang med stadsplanen fastställd tomtindelning,
inlagd å stadsplanekartan, som ju vore upprättad i skalan 1 : 2000, kunde vara så
utarbetad, att, såsom här föresloges, tomtens ytinnehåll och längden av dess särskilda
sidor, så ock arealerna av de särskilda delar, varav tomten vore avsedd att bildas, därav
kunde framgå. Den tomtindelning, som fastställdes i sammanhang med stadsplanen, behövde
naturligtvis ej vara noggrannare bestämd än själva stadsplanen, och då det ej
kunde sättas i fråga, att själva stadsplanen skulle vara i detalj utarbetad före fustställelsen,
borde det ej heller kunna sättas i fråga, att tomtindelningen skulle vara upprättad
med större noggrannhet än själva stadsplanen, av vilken den utgjorde en del. Det skulle
också leda till betydlig tidsutdräkt, om i sammanhang med stadsplaner föreslagna tomtindelningar
skulle i detalj utarbetas före stadsplanens fastställande, och då vid stadsplaners
antagande det vore av vikt, att sådana skyndsamt beslutades, emedan tomtägarna
annars bleve onödigtvis uppehållna, kunde kommitterades förslag ej anses lämpligt. Då
utarbetande i detalj av tomtindelning medförde mycket arbete och kostnader, kunde det
ej heller anses lämpligt att underkasta sig sådant för ett förslag, som Kung!. Maj:t kanhända
icke komme att fastställa. Inlades återigen sådana tomtindelningsförslag, som
vore avsedda att av Kungl. Maj:t fastställas, å stadsplanekartan, medförde detta icke avsevärt
arbete eller kostnad. Sedan Kungl. Maj:t fastställt tomtindelningen, utarbetades
densamma på ansökning av någon tomtägare och återgaves å kartor i skala av minst
1 : 400, och tillämpades då de av kommitterade här upptagna bestämmelser. Så hade
förfarits vid i Stockholm i sammanhang med stadsplanerna föreslagna tomtindelningar,
och hade detta förfaringssätt visat sig praktiskt.

4 §.

Stockholms stadsingenjör skontor med instämmande av stadens ombudsman: God kändes

kontorets vid 3 § uttalade åsikt, borde första punkten i förevarande §
ändras, då mark icke kunde anses frånstyckad från fastighet enbart genom att å
stadsplanekartan angiven tomtindelning blivit i sammanhang med stadsplanen fastställd,
utan först genom ett av byggnadsnämnden efter vederbörande tomtägares hörande
fattat beslut. ''

5 §•

Konungens befallningshavande i Blekinge län ifrågasätter om stadgandet i §:ns andra
stycke icke möjligen borde föranleda kompletterande stadganden om vad vid utfärdande
av gravationsbevis skall iakttagas.

1K7

Konungens befallningshavande i Gävleborgs lätt ansa},'', att bestämmelserna såsom berörande
det ansvar, som avstyckad del av fastighet hade för viss utskyld eller besvär,
som vilade å stamfastigheten, bordo intagas i förordningen angående inteckning i fast
egendom, där de syntes hava sin rätta plats, eller ock i sammanhang med de övriga
lagstadganden, som vore givna beträffande förmånsrätt i fast egendom.

Kronofogden i Frykdals fögderi: Något förslag syntes icke hava framställts mod
bestämmelser om huru det borde förfaras, då i mantal satt jord genom att övergå till
tomter i kameralt avseende försvunne, ett förhållande, som redan nu i viss mån kunde
inträffa därigenom att jordbruksfastighet enligt bevillningsstadgans föreskrift i visst fall
skulle upptagas och taxeras såsom annan fastighet. I sammanhang härmed syntes bestämmelser
hava bort föreslås, som på ett praktiskt sätt löst frågan, huru skulle förfaras
med de onera och utskylder, särskilt väghållningsskyldigheten, de där ålåge en jordbruksfastighet,
som uppdelades i tomter. Att utskifta ansvaret på de olika tomterna såsom
på avsöndrade lägenheter syntes ur flere synpunkter mindre tilltalande, helst då det gällde
naturaprestationer, varför tomterna borde för all framtid befrias från dvlika bördor genom
något slags avlösning efter bördornas kapitalisering.

6 §•

Magistraten i Mariestad: Paragrafen borde innehålla föreskrift därom, att de, vilkas
rätt berördes av förrättningen, skulle erhålla särskilda kallelsebrev.

Byggnadsnämnden i Östersund med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten
i samma stad samt Konungens befallningshavande i Jämtlands län: En bestämmelse uti
det nya lagförslaget, som mer än något annat visade, att detta förslag blivit uppgjort
utan närmare kännedom om förhållandena i ett stadssamhälle, där någon livligare byggnadsverksamhet
vore eller kunde bliva rådande, vore den detaljerade bestämmelsen om
förfarandet vid en tomtgränsutstakning. Det sade sig själft, att en dylik vidlyftig och
tidsödande procedur för en förrättning, som hittills utan något men för någondera parten
kunnat utföras under en tid av högst två dagar, komme att verka hämmande på företagsamheten
och byggnadsverksamheten. Särskilt i de norrländska städerna, där byggnadsverksamheten
mera vore att betrakta som säsongarbete, kunde under vissa omständigheter
inträffa, att ett planerat byggnadsföretag måste till följd av en sådan förordning
uppskjutas ett helt år till icke ringa förlust för den byggande.

Stockholms stadsingenjörskonior med instämmande av stadens ombudsman: Vad lag ful

slaget innehölle rörande laga tomtkartas upprättande och gränsernas bestämmande
syntes mera hänföra sig till förhållandena å landet och skiftesstadgans för detta ändamål
givna bestämmelser än till förhållandena i städerna. Skulle de föreslagna bestämmelserna
bliva lag, skulle förfarandet vid dessa slags förrättningar komma att betydligt
fördröjas. Ej heller syntes tomtägarnes rätt vara så väl tillgodosedd som uti
byggnadsordningen för Stockholms stad. Enligt lagförslaget skulle nämligen förrättningsmannen
ensam hava att giva beslut i fråga om gränsbestämning, då enligt Stockholms
stads byggnadsordning förhandling och föreningar om gränsbestämningar skulle äga rum
inför byggnadsnämnden.

188

Byggnadsnämnden i Ängelholm med instämmanden av stadsfullmäktige, magistraten och
drätselkammaren därstädes: Bestämmelsen om tillvägagångssättet vid gränsreglering skulle
innebära att för fastighetsväsendet i stad tillämpa samma bestämmelser, som vore gällande
för landsbygden, och skulle helt säkert medföra betydande svårigheter för ett rationellt
bedrivande av byggnadsverksamhet.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälléborg: Beträffande förfaringssättet vid
tomtmätnings utförande torde städernas mätningsförhållanden böra hållas fullständigt fria
från de tunga former som vidlåda lantmäteriförrättningar. Föreskrifterna i byggnadsstadgan
och städernas byggnadsordningar torde i regel vara tillläckliga för tomtmätningars
behöriga utförande.

Stadsfullmäktige i Umeå med instämmande av Konungens befallningshavande i Västerbottens
län: I många fall torde tomtinnehavet å marken icke fullt exakt sammanfalla
med mätningsuppgifterna å de äldre tomtkartor, vilka legat till grund för lagfart. Lagbestämmelse
borde finnas om det faktiska tomtinnehavets vitsord gent emot äldre tomturkunder
i de fall, då skillnaderna icke överstege vissa lämpligt avvägda maximigränser

Byråchefen Hamrin: Kommitterade hade uttalat den mening, att, då skiftesstadgans i 5
kap. införda bestämmelser om rågångar enligt numera gängse uppfattning ej vore tillämpliga
på tomtgränser, erfordrades uppenbarligen civilrättsligt giltiga bestämmelser angående sådana
gränsers bestämmande och proceduren därvid. Denna otvivelaktigt riktiga uppfattning
tillika med det förhållandet, att det enda delningsinstitut, som numera kunde ifrågakomma
för bildande av tomt i stad, vore det i lagen om stadsplan och tomtindelning
föreskrivna, samt att ändring av tomts område icke kunde ske i annan ordning än 189.*
års lag i ämnet angåve, läte det framstå såsom det naturligaste, att förevarande lag avfattades
såsom helt och hållet fristående från den allmänna skifteslagstiftningen. En
granskning av föreliggande förslag torde ock giva vid handen, att beröringen med skifteslagstiftningen
vore jämförelsevis obetydlig. Då man kunde antaga, att lagens bestämmelse!
komme att i stor utsträckning tillämpas även av dem, som icke hade någon mer ingående
kännedom om den för riket i övrigt gällande skifteslagstiftningen, syntes ledan
härutinnan förefinnas ett skäl för lagens avfattning såsom en från övriga skifteslagai
fristående författning. Därigenom öppnades även tillfälle att i alla delar utan hindei a\
annan lagstiftning främst taga hänsyn till de särskilda behov i olika avseenden, som förefunnes
inom de områden, där lagen skulle gälla.

8 §■

Konungens befallningshavande i Kronobergs län: Den uti förevarande § föreslagna
rättigheten för förrättningsman att utan särskilt lov erhålla tillträde till tomter och byggnader
samt övergå ägor i vad det funnes erforderligt för förrättningen, syntes i någon
mån böra modifieras i vad anginge tillträde till byggnader.

Svenska stadsförbundets beredning: Det kunde icke anses tillfredsställande och vore,
enligt vad erfarenheten hittills givit vid handen, icke heller ur rättssäkerhetens synpunkt
nödvändigt, att tomtägare för att få gränsbestämning giltig, skulle nödgas vänta två månader
efter förrättningens avslutning. På lantbruksjord, som även under väntetiden
komme till användning för sitt ändamål, kunde sådana bestämmelser utan skada tillämpas;
för stadsmark, som oftast hade värde endast såsom byggnadsgrund, vore däremot väntetiden
en död tid, som utan motsvarande nytta kunde förorsaka markens ägare och andra
svårigheter och ekonomiska förluster.

Lilienberg och Södergren med instämmande av Cavalli: Bestämmelsen om två månaders
klagotid passade icke för stadssamhällen, där ett snabbt förfaringssätt vid dylika
arbeten i regel vore av behovet påkallat för ett rationellt bedrivande av byggnadsverksamheten
med mera. Det vore väl ej rimligt att t. ex. en byggmästare, som köpt en
tomt för att bebygga den, skulle bliva nödsakad att låta sitt tilltänkta bygge ligga nere
och flerfaldiga arbetare kanske tvingas att gå utan arbete under en så lång tid endast
därför att en olämplig byråkratisk form vore gällande. Skulle nya lagar stiftas för städerna,
borde man helt naturligt söka anpassa dessa efter de för städerna säregna förhållandena
och göra dem sådana, att resultaten visserligen bleve så säkra, men formerna
så enkla som möjligt.

Byggnadsnämnden i Malmö med instämmanden av stadsfullmäktige och magistraten i
samma stad: Denna föreskrift, enligt vilken en gränsbestämning vunne laga kraft först
efter två månader, lämpade sig ej för ett stadssamhälle, varest ett snabbt förfaringssätt
vid sådana arbeten vore av behovet påkallat; och den skulle i tillämpningen föranleda
onödigt dröjsmål och därmed förenade olägenheter av varjehanda slag för byggnadsverksamhetens
bedrivande. Föreskrivandet av så lång väntetid som den föreslagna syntes så
mycket mindre behövligt som gränstvister i städerna visat sig mera sällan förekomma.
I Malmö, varest gränsutstakningar ofta verkställts, hade under en tidrymd av många år
endast ett fall dragits under domstols prövning. För erhållande av visshet, huvuvida
verkställd förrättning bleve beståndande, vore dock önskligt, att någon tid, efters vars
förlopp laga kraft åkomme förrättningen, bestämdes, men härför torde kortare tid, högst
en månad, vara tillräcklig.

Konungens befallningshavande i Malmöhus län har avgivit yttrande av enahanda
innehåll, som byggnadsnämnden i Malmö.

Edv. A. Sjögreen och Ivar Wendt i Malmö: Denna bestämmelse om så lång väntetid
förefölle kunna vålla svårigheter vid dess tillämpning, enär den ofta skulle föranleda
ett dyrbart dröjsmål vid tomters bebyggande.

Stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv anse, att bestämmelsen om två månaders
klagotid, innan tomtmätning bleve laglig, kunde lägga onödig hämsko på byggnadsverksamheten
och stadens utveckling.

Stadsingenjören i Karlskrona H. O. Segerberg funne bestämmelsen att förrättningen
vunne laga kraft först efter två månader mycket olämplig för stadssamhällen, där ett
snabbt förfaringssätt vid dylika arbeten vore av behovet påkallat för att ej lägga hinder
i vägen för ett rationellt bedrivande av byggnadsverksamhet med mera. Om t. ex. en
byggmästare hade köpt en tomt för att omedelbart bebygga den, måste han på grund av
denna bestämmelse låta sitt tilltänkta bygge ligga nere en tid av två månader.

190

Konungens befallningshavande i Kristianstads teln: Tiden för klagomåls anförande
syntes för lång och torde utan någon olägenhet ur rättssäkerhetens synpunkt kunna betydligt
inskränkas. Det måste nämligen ligga stor vikt uppå, att gränstvister mellan tomtägare
bleve avgjorda så fort som möjligt.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Malmö, stadsfullmäktige och byggnadsnämnden
i Växjö samt magistraten i Ystad: Bestämmelsen om två månaders klagotid, innan tomtmätning
vunne laga kraft, skulle säkerligen ofta lägga hinder i vägen för byggnadsverksamheten.

Magistraten i Karlshamn och drätselkammaren i Borås ansågo, att bestämmelsen
om två månaders klagotid, innan verkställd tomtmätning vunne laga kraft, vore olämplig.

Stadsfullmäktige och magistraten i Skara, magistraten i Mariestad samt Konungens
befallningshavande i Skaraborgs län funne besvärstiden vara för lång.

Stadsfullmäktige och magistraten i Karlstad anmärkte, att den föreslagna bestämmelsen
om två månaders klagotid, innan tomtmätning bleve laglig, i många fall skulle
lägga onödiga hinder i vägen för tomters bebyggande.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg: I städer med dyrbara byggnadstomter
torde besvärstiden två månader för den enskilde tomtägaren, som till viss inflvttningstid
ville hava en byggnad uppförd, kunna medföra väsentliga ekonomiska förluster.

Stadsingenjören i Malmö A. Nilsson; Ej kunde det vara lämpligt att i dessa oroliga
arbetstider onödigt förhala tiden för exempelvis den, som önskade bygga. Den byggnadssökande
måste passa på att bygga under tid, det vore arbetsro. Följden av denna
tidsutdräkt komme att bliva förluster och olägenheter av många slag.

Stadsingenjören i Strömstad Aug. Karling: Bestämmelsen vore uppenbart olämplig
för städerna, där det framför allt gällde att skyndsamt behandla dylika frågor, vilka ofta
stode i intimt samband med nvbyggnadsfrågor med mera. För övrigt torde missnöje
med gränsbestämningar vara mycket sällsynta; vad Strömstad vidkomme hade klagan
icke förekommit under de senaste fem åren, och Carling kände icke någon av tidigare
datum.

Magistraten i Landskrona: Erfarenheten visade, att på landet man finge vänta månader
på att en lantmäteriförrättning skulle bliva färdig. Inom städerna vore man van
vid och hade inrättat sig efter att en tomtmätning skulle vara klar inom 8—14 dagar.
Däri finge ändring icke ske.

Municipalnämnden och municipalstämman i Vilan: Tiden för klagomåls anförande

borde betydligt inskränkas.

Municipalnämnden och municipalstämman i Arlöv: Det syntes som om denna bestämmelse
skulle vid tomts bebyggande kunna åstadkomma ekonomisk förlust för respektive
tomtägare, varför denna punkt borde kunna finna en bättre lösning.

21 §.

Magistraten i Mariestad: Mariestads stad ägde i sin byggnadsordning fullt betryggande
bestämmelser rörande tomtmätning, och hade tomtkartor till stort antal upprättats
i enlighet därmed. Föreskriften i förevarande paragraf syntes därför med hänsyn till
förhållandena i Mariestad böra mildras därhän, att densamma skulle gälla först sedan
tio år förflutit efter det lagen trätt i kraft. Visserligen vore det sant, att den av byggnadsnämnden
meddelade fastställelse icke kunde från rättslig synpunkt åt tomtkartan

191

»iva samma vitsord som tillkomme en efter vederbörligt förordnande upprättad lantmäterikarta,
men då åtminstone under de sista tjugu åren någon tvist vid rådstuvurätten i
Mariestad ej förts i anledning av stridighet i fråga om tomtgränser, torde det ej brådska
med tillämpningen av nu nämnda lagparagraf.

Byggnadsnämnden, kommunalstämman och kommunalnämnden i Vara; Stadgandet att
sedan lagen trädt i kraft, lagfart å tomt ej finge beviljas, med mindre efter nämnda tid
laga tomtkarta över tomten blivit upprättad och vid rätten företedd, så vitt ej Konungen
för visst samhälle annorlunda förordnade, kunde vara till avsevärd olägenhet, enär en
person, som köpt en tomt ''kort innan lagen trädt i kraft men ej dessförinnan hunnit
söka lagfart, kunde hava stort intresse av att med första erhålla lagfart men hava svårt
att inom närmaste tid få upprättad sådan karta, som lagen avsåge.

Stadsfullmäktige i Skara med instämmanden av magistraten därstädes och Konungens
befallningsliavande i Skaraborgs län: Av billighetsskäl torde en övergångstid av vissa år
böra bestämmas för vilken stad som helst, under vilken tid lagfart finge beviljas på
grund av tomtkarta, som upprättats före nämnda tid i enlighet med vad då var laga
ordning i staden.

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 4, 5, 10 och 12 §§ i lagen den 26 maj 1899 angående
förändring av tomts område.

Här är ej något yttrande att anmärka.

Förslaget

till

Lag

innefattande vissa bestämmelser angående tomtbildning å område, varest

tomtindelning förut ej finnes.

Något yttrande är icke här att anmärka.

192

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 Kap. 2 § jordaboken.

Någon anmärkning häremot är icke framställd.

Förslaget

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning.

Här är icke något yttrande att anmärka.

Förslaget

till

Kungörelse

rörande ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i kungörelsen den 31 augusti 1907
angående bestämmelser i fråga om behandling av förslag till stadsplan

och tomtindelning.

Någon anmärkning är icke här att återgiva.

Förslaget

till

Lag

om ändring av vissa bestämmelser i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom.

Förslaget

till

Lag

angående upphävande för visst fall av bestämmelser i lagen den 14 juni
1907 om inskrivning av tomträtt samt av fång till sådan rätt.

Förslaget

till

Kungörelse

angående ändring av vissa bestämmelser i kungörelsen den 14 september
1875 huru lagfarts- och intekcningsböcker skola inrättas och föras.

Förslaget

till

Kungörelse

angående ändring av vissa bestämmelser i 3 § av kungörelsen den 29
november 1907 om tomträttsböckers inrättande och förande.

Beträffande dessa fyra förslag hänvisas till detta sammandrag sid. 116 och följande.
Här anmärkas följande yttranden:

Magistraten i Skövde: Den nu gällande bestämmelsen om anmärkande i lagfartsbevis
av tomts läge och storlek syntes fortfarande böra bibehållas.

Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi: Kontrollmätning av tomter bleve fortfarande
behövligt före varje ny-, om- eller tillbyggnadsföretag å en stadsfastighet, ty hur skarpt
gränserna till en tomt än kunde vara fixerade i en beskrivning i förhållande till vissa
givna fasta punkter, måste säkerligen lekmannen-tomtägaren påkalla fackmannens hjälp
före varje byggnadsföretag, som kunde tänkas beröra tomternas yttergränser, särskilt för
det fall att de områden, som befunne sig närmast utanför dessa gränser, vore obebyggda.

I tidningspressen under de senare åren synliga uppgifter angående tomtgränstvister i
Stockholm, där trots verkställda kontrollmätningar differenser på en decimeter eller mera
kunnat uppstå, bestyrkte bestridandet av kontrollmätningarnas borttagande såsom villkor
för lagfart.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.

194

Förslaget

till

Kungörelse

rörande ändrad lydelse av I, 17, 36, 38, 40, 42 och 48 §§ i instruktionen
den 22 oktober 1909 för lantmäteristyrelsen och rikets lantmätare.

i §•

Centraimyndig- Konungens b ej ältning shav ande i Blekinge län fann det icke erforderligt att betunga

lantmäteristyrelsen med allt övervakande arbete. Särskilt torde någon fördel icke vinnas
genom att överflytta granskningen av stadsplaneförslag från överintendentsambetet till
lantmäteristyrelsen.

Byggnadsnämnden i Bönås: Mätningsman i stad borde ej lyda under lantmäteri styrelsen

dels på grund av samband med stadens övriga, till civildepartementet börande
frågor, dels på grund av den stora motsatsen mellan stad och land med därav följande
olikhet i fordringar på mätningsmetoder, noggrannhet och snabbhet i förrättningsförfarandet,
som borde göra den för landets mätningar organiserade och utbildade lantmäteristyrelsen
mindre lämplig att handlägga städernas mätningsärenden. För städerna funnes
ju i alla andra avseenden särskilda bestämmelser, varför då på detta område sammanföra
stad och landsbygd? I staden berodde jordvärdet av läget, på landet av jordmånen,
kommitterade påpekade själva de oerhörda skillnaderna i jordpriserna (motiven sid. 176).

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Malmö framhöllo, att det för städernas intressen
ej vore önskvärt, att mätningsmännen i städerna sorterade under lantmäteristyrelsen,
utan borde fortfarande städerna få bibehålla sin rätt att själva utse mätningsman
likasom rätt att efter eget val vända sig till den person, de ansåge mest lämpad uppgöra
stadsplan. .

£dv. A. Sjögreen och Ivar Wendt i Malmö: En ganska genomgripande princ-ipforändring
innehölle förslaget, i det att mätningsmännen i städerna skulle sortera under
lantmäteristyrelsen. Det syntes emellertid ej av förslaget framgå, att en sådan förändring
vore varken nödvändig eller nyttig. Det vore för städerna synnerligen önskvärt att genom
egna myndigheter och tjänstemän få uppgöra alla kartor och verkställa alla förrättningar,
som berörde fastigheter inom deras områden. Nödig kontroll å mätningarna, synnerligen
om dessa utfördes efter siffermetoden, vore både önskvärd och lätt att åstadkomma.

Magistraten i Filmstöd ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna anordningen att
lantmäteristyrelsen skall utgöra uppsikts- och granskningsmvndighet beträffande städernas
mätningsfrågor.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Växjö: För städerna kunde det icke synas
önskvärt, att deras mätningsmän sorterade under lantmäteristyrelsen.

Magistraten i Göteborg samt rådmannen Molin i särskild mening i rådstuvurätten:
Det borde tagas under omprövning, huruvida icke städernas mätnings- och stadsplaneväsen
borde i dess helhet förläggas under överintendentsämbetet, eller i allt fall göras
oberoende av lantmäteriväsendet.

Stadsfullmäktige och stadsstyrelsen i Eslöv anse, att bestämmelsen, att mätningsmannen
i städerna sortera under lantmäteristyrelsen vore onödig, det borde vara städerna
obetaget att själva välja mätningsmän och vända sig till lämplig person att uppgöra stadsplan.

Svenska stadsförbundets beredning: Se dess yttrande sid. 49.

Byggnadsnämnden i Oskarshamn på uppdrag av stadsfullmäktige därstädes med instämmande
av stadens magistrat: Förslaget att under lantmäteristyrelsen såsom högsta
myndighet förlägga hithörande ärenden torde icke vara av behovet påkallat, utan borde
de kunna i samma ordning, som hittills, handläggas och prövas. Ett stadssamhälles organisation
och administration berodde av förhållanden, som stadsstvrelserna hade att i mån
av olika tiders krav, penningetillgång med mera tillgodose; och vore det därför för städernas
utveckling av stor vikt, att deras verksamhet icke för strängt begränsades, vilket
torde bliva fallet, därest ovannämnda omläggning av ifrågavarande ärendens behandling
skulle bliva lag.

Magistraten, stadsfullmäktige och drätselkammaren i Hälsingborg: Önsklig kontroll å
städernas mätningsförhållanden kunde åvägabringas genom inrättande av en lämplig befattning
inom överintendentsämbetet. Att skilja mellan de olika ärenden, som skulle behandlas
enligt byggnadsstadgan och stadsplanelagen, och hänföra en del till jordbruksdepartementet,
syntes högst olämpligt. Nyssnämnda befattningshavande hos överintendentsämbetet
kunde för frågor rörande tomtindelning eller mätning inom städerna vara städerna
till motsvarande gagn, som för närvarande bereddes städerna genom rådfrågning hos ämbetet
rörande stadsplanefrågor, och fördelen att vara hänvisad till samma myndighet beträffande
samtliga stadsbyggnadsfrågor vore uppenbar.

Stadsfullmäktige och byggnadsnämnden i Trälleborg. Kontrollen över de av städerna
utförda triangelmätningar, på vilka registerkartan skulle upprättas, torde bäst läggas
under civildepartementet sålunda, att i departementet fast anställdes en fullt kunnig mätningsteknisk
person, som hade att granska de i städerna företagna mätningsarbetena.

Stadsfullmäktige och magistraten i Borås: Städernas mätningsväsende syntes icke
böra sortera under lantmäteristyrelsen utan hellre under en för städerna gemensam mätningsinspektör
eller kontrollant, lydande under vederbörligt statsdepartement.

Svenska teknologföreningen kunde icke biträda kommitterades förslag, att lantmäteristyrelsen
skulle bliva den centralmyndighet, som skulle sörja för och övervaka upprättandet
av städernas fastighetsregister. Lantmäteristyrelsen torde för närvarande icke sitta
inne med den erfarenhet på hithörande område, varav den överstyrelse, som skulle övervaka
dylika arbeten, måste vara i besittning, och tilläte sig föreningen att i detta avseende
åberopa följande av Hamrin gjorda uttalande i hans avgivna reservation: »För klargörande
av min ståndpunkt nödgas jag nu erinra, att det för närvarande är allt annat
än väl beställt inom lantmäteristyrelsen i fråga om kunskaper och erfarenhet inom det
modernare mätningsväsendet. Det förhåller sig nämligen så, att, enligt min mening, ingen
av styrelsens ordinarie ämbets- och tjänstemän har någon djupare insikt i geodesi i allmänhet
eller siffermetoden, och alt bristen är total i fråga om praktisk erfarenhet vid
metodens tillämpning, liksom även i allmänhet beträffande städernas fastighetsförhållanden
och jordredovisningsväsen». Det syntes föreningen olämpligt även för framtiden, att uppsikten
över dylika arbeten lämnades lantmäteristyrelsen. Vid utförandet av dessa arbeten
måste nämligen anläggas en del för städer alldeles specifika synpunkter, som svårligen
kunde tänkas bliva representerade i lantmäteristyrelsen. Utan att i detta avseende vilja

196

avgiva något bestämt förslag syntes det föreningen, som åt en särskild kommission borde
uppdragas övervakandet av hithörande arbeten. Föreningen liölle före, att i denna kommission
borde såväl högskolutbildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer som stadsplanemän
bliva representerade.

Lilienberg och Södergren: Beträffande stadsmätningarna saknade lantmäteristyrelsen
hittills praktisk erfarenhet, och den vore icke organiserad för att handhava även dem
eller för att bedöma stadsmätares kompetens. Kommitterades brist på känsla för städernas
säregna förhållanden hade emellertid orsakat, att deras förslag icke fullständigats med
även ett förslag till styrelsens komplettering med en i städernas egenartade mätningskrav
fullt kunnig kraft. Då således den av kommitterade ifrågasatta städernas högsta mätningsmyndighet
icke kunde åstadkommas annat än genom nytillsättning av ämbetsmän, borde
det tagas under omprövning, om det icke vore lämpligt, att denna myndighet organiserades
fullt självständigt eller genom en utvidgning av överintendentsämbetet. Till förmån
för något av dessa senare alternativ talade den omständigheten, att lantmäteristyrelsen
sorterade under jordbruksdepartementet, medan städernas stadsplaneärenden behandlades
av civildepartementet, och det kunde icke anses lämpligt, att städerna för sina jordars
ordnande till olika delar skulle bero av olika myndigheter. En kontroll behövdes till triangelmätningars
såväl planläggning som till kontrollering av själva mätningsresultaten, men
att man härför skulle nödgas tillgripa sådana lagbestämmelser, som föreslagits, det kunde
man ej kalla att göra lagen smidig eller att uppgöra den med hänsyn till förhållandenas
verkliga läge. Enligt förslaget skulle i verkligheten endast en lantmätare få rättighet
att uppgöra förslag till triangelnät samt vara ledare av mätningar med mera. Nödvändighet
av kontroll vid dylika mätningar hade tydligen föresvävat kommittén, men denna
kontroll borde väl då i motsats till kommitterades anvisningar ske på så sätt, att mätningens
egen godhet skulle undersökas och givas sitt rätta värde, oberoende av vilken
som utfört densamma. Vore mätningen god borde den godkännas, vem som än gjort
den. I fråga om triangel- och polygonnäts upprättande så kunde kontroll å dessa mätningar
lätteligen ur mätnings- och räkningshandlingarna verkställas av personer, som befunne
sig utanför mätningsområdet. Förslagsvis vore väl en lämplig form för en dylik
kontroll att överintendentsämbetet hölle sig med en stadsmätningskontrollant, som ägde
att granska och eventuellt uppgöra planer för de olika städernas triangel- och polygonmätningar,
samt sedermera kontrollera och godkänna avslutade mätningsarbeten av detta
slag. Byggnadsnämnden, på vars förslag mätningsman i stad tillsattes, finge ej till erhållande
av sådan befattning föreslå någon person utan att hava inhämtat stadsmätningskontrollantens
yttrande över hans kompetens för platsen.

Magistraten i Landskrona ansåg lämpligt, att kontroll utövades av lantmäteristyrelsen.

Rådmannen Knut Dahlberg i Malmö: Det syntes från vissa synpunkter icke vara
alldeles olämpligt, att mätningsmännen i stad liksom på landsbygden förlädes under lantmäteristyrelsen.
Sålunda skulle för alla mätningar, på landet och i stad, enhetlighet
vinnas. Alla mätningsman skulle prövas av och sortera under lantmäteristyrelsen.

T. f. stadsingenjören i Gävle Gunnar Sjöberg: Att såsom i förslaget skett lämna
möjlighet att inrangera städernas jordförvaltning under ett centralt ämbetsverk syntes
mycket beaktansvärt. Bristen på enhetlighet och förstående ledning hade varit den orsak,
som gjort städernas jordfrågor svårlösta. Under det att rikets landsbygd sedan århundraden
tillbaka haft dylik ledning, som initierat lagar och författningar, varefter jordomsätt -

ningsärenden kunnat vederbörligen behandlas, hade städerna lämnats att var för sig på
bästa görliga sätt lösa sina mycket ömtåligare och mera värdefulla jordfrågor. Så t. ex.
både landsbygden sin skiftesstadga, varefter byten och gränsregleringar slutgiltigt kunde
lösas, under det att städerna hänvisats att exprimentera sig till det praktiska resultat
givna lagar eljest förde med sig. Så mycket mera tilltalande syntes denna underförstådda
möjlighet för städerna att få sina jordfrågor i likhet med vad nu fallet vore på landsbygden
under ett centralt ämbetsverk, som städernas hastiga tillväxt och stegrade jordvärden
manade fram detaljerade lagar, som bestämt och säkert normerade gränsbestämningar och
ägoutbyten vid tomtindelningar, som gåve laga krafts natur åt en vederbörligen behandlad
utstakning m. m., lagar, vilkas praktiska tillämpning krävde en styrelse.

Byråchefen Eriksson: Lantmäteristvrelsens lämplighet att ej säga befogenhet såsom
kompetensprövande myndighet i fråga om mätning och kartläggning torde få anses oemotsäglig
åtminstone av den, som ville och kunde något sätta sig in uti lantmäteriets innebörd
och betydelse. Stadsförbundet och andra opponenter mot kommitterades förslag hade medgivit
och framhållit, att utförliga enhetliga föreskrifter vore nödvändiga snarast möjligt för
fullständig numerisk nymätning av städerna, d. v. s. för deras triangulering, polygonisering
och, vad som viktigast och kostsammast vore, deras detaljmätning med allt vad till
dessa åtgärder hörde ävensom för tomtmätning i städerna som särskild åtgärd, då
den ej utfördes i samband med den första fullständiga detaljmätningen, men de syntes ej
förstå eller vilja förstå, att det, till följd av mätningsväsendets gång och ställning i vårt
land med mera vore endast lantmäteristyrelsen, som kunde utarbeta dylika föreskrifter.
Nu vore ock sådana på nådig befallning under utarbetning av nämnda styrelse och måste
ungefär samtidigt med föreliggande eller annat förslag till fastighetsregister, varuti de såsom
normerande för mätningar åberopats, utfärdas och träda i kraft. Hur mycken reson läge
då uti att sätta annan myndighet än lantmäteristyrelsen såsom kompetensprövande i fråga
om städernas mätningsväsen? Men även kompetensen till stadsplaneanordning borde med
hänsyn till av Eriksson påvisade oeftergivligt nödiga överensstämmelsen mellan stadsplan
och officiel! stadskarta samt stadsplanernas första utläggning och definitiva utstakning å
marken enligt noggrann lantmäterikarta samt stadsplanernas, i synnerhet de partiella planerna,
alltmer framträdande egenskap av jorddelningsplaner gjorde lantmäteristyrelsen mera
lämplig även till denna kompetensbedömning än varje annan nu fungerande statsmyndighet.
Overintendentsämbetet, vars verksamhet vore mest inriktad på själva byggnaderna
och deras beskaffenhet och uppförande, torde ej göra anspråk på ifrågavarande kompetens.
Skulle emellertid den slutligen beslutande myndigheten i denna sak finna skäl till någon
ändring i kommitterades förslag i fråga om kompetens till stadsplaneanordningen, vore
detta en ganska enkel sak, om blott föreskrifterna om stadsplaneanordning särskildes från
dem rörande tomtmätning.

Byråchefen Hamrin: Jämlikt gällande instruktion ålåge det lantmäteristyrelsen att utöva
tillsyn över skiftes- och avvittringsverken samt övriga grenar av rikets lantmäteriväsen. Härvid
hade något undantag icke skett beträffande städerna. Nödvändigheten av en gemensam
uppsikt över arbetena med fastighetsregistret för rikets städer torde allmänt erkännas. Då
lantmäteristyrelsen hade till uppgift att utöva tillsyn över arbetena med uppläggande och
förande av det jordregister, som hölle på att uppläggas för landsbygden, och det torde
få anses ligga i sakens natur, att en enhetlig tillsyn borde komma de olika fastighetsregistren
till del, vilket med någon grad av visshet givetvis icke kunde ske, om de skulle

198

Behovet av
ökade arbetskrafter
inom
lantmäteristyrelsen.

stå under uppsikt av olika centrala myndigheter, torde det få anses ligga i sakens natur,
att även fastighetsregistret för rikets städer borde ställas under överinseende av lantmäteristyrelsen.
Det ofrånkomliga härutinnan framträdde än mer, om man besinnade, atl
fastighetsregister i enlighet med de föreskrifter, som gällde för stad, säkerligen komme
att upprättas beträffande många köpingar och municipalsamhällen, under det återstående
delar av de socknar, vartill dessa hörde, skulle registreras enligt förordningen angående
jordregister. Oavsett instruktionens föreskrifter torde det få anses ligga i sakens natur,
att det borde tillkomma lantmäteristyrelsen att även inom städerna utöva tillsyn över
mätningsförfarandet och övriga under lantmäteriväsendet fallande göromål. Aven i denna
del kunde för övrigt sägas, att någon skillnad mellan stad och land hittills icke förefunnits.
Om enighet rådde därutinnan, att lantmäteristyrelsen borde öva uppsikt över det
fastighetsregister, som kunde komma att uppläggas för rikets städer, torde det efter vad
nu anförts stå klart, att styrelsen icke kunde på ett nöjaktigt sätt utöva detta åliggande,
utan att även äga befogenhet att hålla uppsikt över de arbeten, som skulle ligga till
grund för fastighetsregistret.

Lantmäteristyrelsen: Förevarande förslag ålade lantmäteristyrelsen en mångfald

olika göromål. En erinran om de huvudsakligaste av desamma vore här på sin
plats. I förordningen angående fastighetsregister för stad omnämndes följande. Enligt
§ 4 skulle lantmäteristyrelsen uppgöra plan för arbetet i dess helhet inom samtliga städer
samt förordna förrättningsmän och, därest anledning därtill förekomme, fördela göromålen
mellan dessa, ifall de vore flera. § 5 ålade styrelsen att meddela uppgift om de uti
dess arkiv samt i länens lantmäterikontor förvarade ''kartor och handlingar, som anginge
vederbörande städer. Jämlikt § 8 skulle lantmäteristyrelsen, efter det genom styrelsens
försorg erforderlig undersökning skett på platsen, besluta beträffande användningen av förut
befintliga enligt siffermetoden upprättade mätningshandlingar samt pröva av förrättningsmannen
uppgjord plan för mätning efter sistnämnda metod. Enligt § 9 tillkomme det
styrelsen att meddela beslut rörande användbarheten av äldre grafisk karta samt enligt
§ 11 och § 20, andra stycket, att besluta i fråga om skala. § 44 ålade lantmäteristyrelsen
att besluta i fråga om sättet för upptagande i registret av område, som jämlikt
§ 76 skiftesstadgan utbrutits för servitut. Jämlikt § 70 ankomme på lantmäteristyrelsen
dels att bestämma om utbyte av föreskrivna gräns- och fastighetsbeteckningar mot andra,
dels att meddela närmare föreskrifter om uppläggande och förande av fastighetsregister i
enlighet med grunderna i förordningen jämte därvid fogade anvisningar, så ock om tilllämpning
därav i särskilda fall, där ej behandling av uppkommen fråga annan ordning
vore stadgad, dels ock att, därest eljest ytterligare föreskrifter om uppläggande eller förande
av fastighetsregister prövades nödiga, därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t. Enligt
§ 73 skulle timade förändringar i fastighetsindelningen införas å de hos lantmäteristyrelsen
förvarade exemplar av registerkartorna. Och slutligen ålåge det enligt § 75 lantmäteristyrelsen
att tillhandahålla blanketter. I den mån förordningen om fastighetsregister
bleve tillämplig beträffande samhällen på landsbygden, bleve lantmäteristyrelsens göromål
i anledning av förenämnda bestämmelser givetvis i motsvarande grad ökade. I övrigt
torde i detta sammanhang böra erinras om det styrelsen åliggande arbete, som komme
att bestå i avgivande av underdåniga utlåtanden i sådana ämnen, som enligt givna bestämmelser
ankomme på Kungl. Maj:ts prövning eller som genom ansökning eller besvär
bringades till avgörande av Kungl. Maj:t. Härförutom ville styrelsen erinra om de rågångs -

tvister, vartill fastighetsregistrets uppläggande komme att giva anledning och som säkerligen
komtne att uppgå till ett väsentligt antal. I dessa komme lantmäteristyrelsen att
tagas i anspråk för utredningar och utlåtanden åtminstone i åtskilliga mål, som bringades
under prövning av Kungl. Maj:t. Av vad sålunda anförts angående de åligganden, som
enligt förevarande förslag komme att anförtros åt lantmäteristyrelsen, torde otvetydigt
framgå, att dessa åligganden krävde ökade arbetskrafter inom styrelsen. Angående låntmiiteristyrelsens
behov av särskilda arbetskrafter för arbetet med fastighetsregistret hade
kommitterade icke uttalat annat än vad de yttrade å sid. 185 i delen II av betänkandet,
eller att en nödvändig förutsättning för siffermetodens, tillämpning vid upprättande av
registerkarta vore, utom en allmän mätningsförfattning, tillgång för lantmäteristyrelsen till
en särskild i geodesi och mätningsteknik vetenskapligt och praktiskt bildad tjänsteman,
som borde hava till åliggande bland annat att övervaka och kontrollera, att föreskrifterna
i berörda mätningsförfattning bleve behörigen iakttagna, att utreda de många vittomfattande
och maktpåliggande frågor, som vid förrättningar för registerkartas upprättande enligt
kommitterades mening måste hänskjutas till lantmäteristyrelsens utlåtande eller definitiva
avgörande, samt att åtminstone beträffande de större städerna tillhandagå förrättningsmännen
med upprättande av plan för mätningsarbetet i dess helhet och särskilt för triangeloch
polygonnätens anordnande. Utan möjlighet att åstadkomma sådana kontroller, utredningar
och planer äventyrade man uppenbarligen, enligt kommitterades mening, att tid
och kostnader onödigt offrades och att ett omfattande arbete kunde befinnas vara avmindre
värde än det eljest kunnat erhålla. Någon formlig framställning i dessa ämnen
ansåge sig dock kommittén ej böra gorå, då en sådan antoges vara att förvänta från lantmäteristyrelsen.
Styrelsen såge sig naturligtvis icke i stånd att med någon större grad
av noggrannhet i förväg beräkna omfattningen av det arbete, som komme att åligga styrelsen
såsom en direkt följd av föreliggande förslags godkännande. Arbetet kunde fördelas
i tre huvudsakliga grupper, nämligen ärenden, som anginge administrativa frågor, vidare
utredningar, beräkningar, utlåtanden och andra arbeten av teknisk natur och slutligen
ärenden angående själva registreringen. Ehuru göromålen inom alla dessa grupper bleve
ganska omfattande, komme dock de tekniska ärendena uppenbarligen att bliva de mest
omfattande. Ensamt dessa komme med säkerhet att redan från början av det år, då
arbetena för fastighetsregistrets åstadkommande skulle börjas, kräva en tjänsteman med
de kvalifikationer kommitterade angivit jämte erforderligt biträde åt honom. En dylik
tjänsteman torde icke vara villig att ställa sig till förfogande mot lägre avlöning än som
i allmänhet tillkomme tjänsteman i tredje lönegraden. Och en duglig amanuens åt honom
kunde ej påräknas för mindre årsarvode än 3,000 kronor. Sedan registerkarta upprättats
för någon väsentlig del av rikets städer, erfordrades en tjänsteman med avlöning såsom
i första lönegraden för att å de exemplar av registerkartorna, som skulle förvaras hos
lantmäteristyrelsen, införa skeende förändringar i fastighetsindelningen. För de ökade
göromålen av administrativ natur, vilka till stor del måste verkställas före de tekniska
arbetenas igångsättande, torde knappast erfordras någon särskild tjänsteman. Och de
arbeten, som bleve att hänföra till ärenden rörande själva registreringen, fordrade icke
någon särskild arbetskraft inom styrelsen förrän det egentliga registreringsarbetet mera
allmänt börjats, sålunda antagligen ej förrän ett eller två år av den för fastighetsregistrens
upprättande beräknade tid gått till ända. Då enligt § 3 i förslaget till förordning angående
fastighetsregister för stad anstånd med registerkartas upprättande kunde medgivas

200

stad intill trettio år från förordningens ikraftträdande, bleve ovannämnda arbetskrafter
erforderliga för lantmäteristyrelsen under minst trettio år. Vid sådant förhållande skulle
naturligtvis kunna ifrågasättas, att avlöning till de behövliga tjänstemännen från början
uppfördes på ordinarie stat. Då emellertid, på sätt ovan framhållits, det vore synnerligen
vanskligt att med noggrannhet på förhand beräkna storleken av de blivande göromålen,
hölle lantmäteristyrelsen före, att någon ändring i styrelsens avlöningsstat icke av föreliggande
anledning borde omedelbart göras utan att erforderligt belopp tills vidare, intill
dess erfarenhet vunnits om det stadigvarande behovet av ökade arbetskrafter, borde beviljas
såsom extra anslag.

Byråchefen Hamrin: För att bliva i tillfälle att på ett nöjaktigt sätt utföra de åliggan den,

som efter antagande av förevarande förslag komme att vila på lantmäteristyrelsen, ansåge
Hamrin det föreligga ett oundgängligt behov att en ny byrå för speciellt tekniska uppgifter
inrättades i styrelsen. Redan härigenom komme åtskilliga ändringar i instruktionen att påkallas.
Beskaffenheten av de ärenden, som ledningen av fastighetsregistret medförde för styrelsen,
torde även kräva någon ändring i instruktionen. Det torde nämligen visa sig erforderligt
att införa bestämmelse om gemensam beredning av vissa av berörda ärenden
inom den administrativa och den ifrågaställa nya byrån. Byråernas ökning jämte andra
förhållanden, som i detta sammanhang icke kunde behöva utvecklas, torde även göra
en ändring av instruktionen erforderlig i fråga om ärendenas handläggning vid tillfällen,
då verkets chef vore förhindrad att sköta sitt ämbete, samt i fråga om ärendenas fördelning
mellan byråerna. Det torde alltså vara påtagligt, att vid den tidpunkt, då arbetet
med fastighetsregistret skulle börja inom styrelsen, man hade att räkna med att åtskilliga
ändringar bleve erforderliga i instruktionen utöver dem, som förevarande förslag upptoge.
Det torde ankomma på styrelsen att efter nådig befallning framdeles inkomma
med förslag härom, och hade Hamrin på grund härav trott sig hava anledning antaga, att
granskning av föreliggande förslag lämpligen borde anstå och företagas i samband med
ovanberörda förslag till ytterligare ändringar av instruktionen. Uti skrivelse av den 14
mars 1907, däri styrelsen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om beredande av medel
för en effektivare kontroll över det sätt, på vilket lantmätarna fullgjorde sina åligganden,
hade styrelsen anfört bland annat: På sista åren hade ett särskilt behov i denna del

gjort sig gällande. Styrelsen syftade härvid på de mätningar efter trigonometrisk metod,
som allt mer och mer kommit till utförande inom landet, sedan man numera allmänt
tycktes hava kommit till insikt om denna metods företräde, i synnerhet då det gällde
städer eller stadsliknande områden. Deltagarna i en uti huvudstaden anordnad undervisningskurs
i mätningar efter berörda metod hade hos styrelsen gjort framställning om
åtgärders vidtagande för kontroll över utförandet av triangelmätningar, under uppgift att
förfrågningar och underhandlingar om verkställande av arbeten av ifrågavarande slag
bleve allt talrikare. Att föreslå inrättandet av någon stadigvarande tjänst för tillgodoseende
av det föreliggande behovet av kontroll å mätningar hade styrelsen icke för avsikt.
Häremot talade ännu åtskilliga omständigheter. Däremot ansåge styrelsen alldeles oavvisligt,
att medel ställdes till dess förfogande, så att den bleve i tillfälle att på ett verksamt sätt handhava
tillsynen över lantmäteri- samt skiftes- och avvittringsverken, vilket enligt gällande instruktion
ålåge styrelsen. Hamrin anförde vidare: Någon omläggning av lantmäteristyrelsens
verksamhet med avseende å tillsynen över rikets lantmäteriväsen hade ännu icke
skett. Denna verksamhet vore alltså fortfarande av företrädesvis negativ art och inriktad

201

på tillsyn, att missbruk bleve stävjade och uppenbara förseelser beivrade. Någon verklig
ledning av lantmäteri^ utövades alltså icke heller nu av styrelsen, och det oaktat hade
styrelsens arbetsbörda ökats till den grad, att ärendena icke kunnat handläggas inom skälig
tid. Det vore en angelägen sak, att lantmäteriverksamheten inom landet i vad anginge
det tekniska förfaringssättet upprycktes ur den lägervall, där den för närvarande befunne
sig. För att sådant skulle kunna ske erfordrades, förutom lämpliga bestämmelser, att
efterlevnaden av dessa bestämmelser övervakades. Till följd därav syntes det vara på
tiden, att Iantmäteristyrelsens verksamhet förändrades, så att densamma erhölle ett posifivt
innehåll och komme att gå ut på ej allenast en fullständigare uppsikt över arbetena
utan ock direkt ledning av desamma. Då emellertid lantmäteristyrelsen redan med nuvarande
anordning -av arbetet icke kunnat, utan att oskäligt dröjsmål skett, medhinna
förekommande arbeten, vore det givet, att styrelsens uppgift icke kunde utsträckas, utan
att styl elsen bereddes ett väsentligt tillskott av arbetskrafter. Fnligt Hamriris mening
erfordrades en ny byrå inom lantmäteristyrelsen för övertagande av ledningen av och
uppsikten över den tekniska delen av lantmäteriverksamheten inom landet. I sakens
natur torde ligga, att till denna byrå borde förvärvas de bästa krafter, som för närvarande
stode att få, och att på byrån i fråga icke borde anställas någon, som icke vore i besittning
av såväl teoretiska insikter som praktisk erfarenhet i siffermetoden och dess användning.
För att denna byrå skulle kunna fylla sin synnerligen maktpåliggande uppgift,
vore det nödigt, att densamma organiserades på något annat sätt än styrelsens båda andra
byråer och att vid byrån därför anställdes, förutom byråchef, byråingenjör och amanuens,
en inspektör, vilken befattning, för att till densamma måtte kunna förvärvas en lämplig
person, borde uppföras såsom tjänst av andra graden. Det vore emellertid givet, att en
utvidgning av styrelsen på nu angivet sätt påkallade ökning även av styrelsens anslag
till extra tjänstemän och Inträden samt vikariatsersättning. En synnerligen maktpåliggande
uppgift for lantmäteristyrelsen med avseende å fastighetsregistret komme givetvis att bliva
den, som grundade sig på bestämmelserna i § 70, andra stycket, av fastighetsregisterförordningen
och som innehölle skyldighet för styrelsen att meddela närmare föreskrifter
om registrets uppläggande och förande och som givetvis förde med sig skyldighet för styrelsen
att ansvara för arbetets jämna gång liksom att detsamma inom ramen av därför
meddelade bestämmelser komme att fylla sitt ändamål. I sakens natur torde ligga, att
denna ledning måste bliva av helt annan art än den, som kommit arbetet med jordregistrets
uppläggande till del, och att det för fyllande av denna uppgift vore nödvändigt,
att styrelsens arbetssätt i stort sett förändrades på sätt ovan angivits. Vad sålunda anförts
torde icke blott ytterligare styrka behovet av en tredje byrå inom lantmäteristyrelsen
utan även vara ägnat visa, att någon som helst anledning icke förefunnes att denna byrå
uppfördes annorlunda än på ordinarie stat. Hamrin hölle före, att det av kommilterade
(sid. 185 i motiven) framhållna behovet av tillgång för lånt mät cristvrel.sen till en särskild
i geodesi och mätningsteknik vetenskapligt och praktiskt bildad tjänsteman förelåge oavsett
den metod, som för kartas upprättande kunde komma till användning i det särskilda
fallet. I anslutning härtill och under ovan angivna förutsättning om inrättande av en
lantmäteriteknisk byrå m. m. ansåge sig Hamrin i huvudsak kunna godtaga kommitferades
förslag angående tillgodoseende av Iantmäteristyrelsens behov av särskilda arbetskrafter
för arbetet med fastighetsregistrets uppläggande. Någon befattning på ordinarie
stat ville Hamrin av olika anledningar emellertid icke ifrågasätta. I kostnadsberäkningarna

Förslag rörande Fastighetsregister i stad.

202

för fastighetsregistret borde beräknas ett skäligt belopp till förstärkning av styrelsens
arbetskrafter. Ått detta belopp i främsta rummet komme att användas för att tillföra
styrelsen speciell sakkunskap, måhända icke så mycket beträffande städernas mätningsförhållanden
som fast mer i avseende & andra för städerna eller stadsliknande samhällen
egenartade förhållanden, ansåge Hamrin ligga i sakens natur. För ifrågavarande ändamål
hide Hamrin funnit, att ett belopp av 40,000 kronor borde beräknas. Skulle emellertid
föreskrifter meddelas om redovisning på sätt föreslagits av kartverket m. m. för städer
och för stadsliknande samhällen till lantmäteristyrelsen och om skyldighet att å i styrelsen
förvarat exemplar av kartan införa skeende förändringar ansåge Hamrin, att för detta
ändamål erfordrades dels en ordinarie befattning av första graden tillika med arvode till
en amanuens dels däremot svarande ökning för vikariatsersättning.

1 anledning av innehållet i lantmäteristyrelsens utlåtande har Hamrin vidare
yttrat: Hamrin hade påvisat behovet av en lanlmäteriteknisk byrå inom lantmäteri styrelsen

och endast under den bestämda förutsättning, att en sådan byrå inrättades
och att därvid icke anställdes andra än sådana personer, som vore i besittning av
såväl teoretiska insikter som praktisk erfarenhet i siffermetoden och dess användning,
förklarat sig kunna i huvudsak godkänna kommitterades förslag angående tillgodoseende
av lantmäteristyrelsens behov av särskilda arbetskrafter för arbetet med fastighetsregistret
uppläggande, vilket förslag ginge ut på anställande i styrelsen a\ en
i geodesi och mätningsteknik vetenskapligt och praktiskt bildad tjänsteman, hnligt kommitténs
förslag skulle denna tjänsteman hava till åliggande bland annat att övervaka och
kontrollera, att föreskrifterna i den väntade nya mätningsförfattningen bleve behöiigen
iakttagna, att utreda de många vittomfattande och maktpåliggande frågor, som vid förrättningar
för registerkartas upprättande måste hänskjutas till lantmäteristyrelsens utlåtande
eller definitiva avgörande, samt att åtminstone beträffande de större städerna tillhandagå
förrättningsmännen med upprättande av plan för mätningsarbetet. För var och
en, som hade någon insikt i beskaffenheten av de arbeten, varom här vore fråga, torde
det stå klart, att det icke läge inom möjlighetens gränser för en person att medhinna
dessa åligganden. Det torde för övrigt vara tillräckligt att erinra, att det inom riket
funnes 95 städer, 45 köpingar och 157 municipalsamhällen. Ovanberörda åligganden
bestode dels i arbeten å respektive orter, företrädesvis fältarbeten, dels i arbeten inom
styrelsen. Med bestämdhet tilläte sig Hamrin påstå, att den ifrågasatta tjänstemannen
ensam icke ens kunde medhinna fältarbetena, och måste alltså till besvarande upptagas
frågan om vilken avdelning inom styrelsen, som skulle handlägga övriga tekniska, administrativa
och utredningsärenden. Vad först anginge de administrativa göromål, som
föranleddes av fastighetsregistret, vore de av långt större omfattning än som styrelsens
uttalande i ämnet gåve vid handen. Hamrin tilläte sig i denna del, särskilt \ad anginge
samhällen på landsbygden och städer under landsrätt, erinra om frågor rörande sättet
för registreringens ordnande, vem som skulle vara registerförare och samhällets bidrag
därtill. Dessa frågor tillika med den allmänna administrativa ledningen av ifrågavarande
arbeten vore, under förutsättning alt ordning och reda skulle kunna uppehållas, av den
omfattning, att, därest berörda ärenden, såsom Hamrin antoge för givet, skulle handläggas
inom administrativa byrån, denna måste helt och hållet befrias från all befattning
med utredningsmål. Men om alla utredningsmål skulle förläggas till lantmäteribyrån,
kunde denna byrå, särskilt om hänsyn toges till den ökning av dessa mål, som fastig -

hetsregistret måste förorsaka, icke medhinna alla och ännu mindre några tekniska ärenden.
Det borde uppmärksammas, att de tekniska ärendena icke utgjordes enbart av
sådana, som stode i samband med fastighetsregistret, utan att andra ärenden av teknisk
art även förekomme. Genom tillkomsten av en ny mätningsförfattning komme särskilt
under första tiden efter författningens tillkomst antalet av dylika ärenden att bliva både
många och krävande. Att dessa ärenden kunde giva full sysselsättning åt en byrå därom
torde icke vara något tvivel. Vad däremot anginge ärenden rörande själva registreringen
komme dessa i anledning av fastighetsregistret att bliva få, då de flesta frågor i denna
del torde bliva lösta i samband med de rent tekniska spörsmålen. Lantmäteristyrelsen
hade uti sitt utlåtande redogjort för de göromål, som förevarande förslag ålade lantmäteristyrelsen,
samt framhållit, att dessa åligganden otvetydigt krävde ökade arbetskrafter
inom styrelsen. Av vad styrelsen därefter anfört angående behovet av särskilda arbetskrafter
för arbetet med fastighetsregistret syntes framgå, att styrelsen tänkt sig i första
hand en extra föredragande och en amanuens till hans biträde samt dels, efter loppet
av några år, en första gradens tjänsteman inom samma avdelning dels, efter ett eller
två år efter registerarbetets början, särskild arbetskraft för handläggning av ärenden
rörande registreringen. Givetvis vore det styrelsens mening, att denna särskilda arbetskraft
skulle anställas inom avdelningen för jordregister, om vars uppförande på ordinarie
stat framställning samtidigt komme att föreligga. Sedan styrelsen därefter erinrat om
den föreslagna bestämmelsen om anstånd intill trettio år med registerkartas upprättande
och att ovannämnda arbetskrafter till följd därav bleve erforderliga under minst lika
lång tid, avvisade styrelsen emellertid tanken på befattningarnas uppförande på ordinarie
stat, alldenstund det vore vanskligt att med noggrannhet på förhand beräkna storleken
av de blivande göromålen. På grund härav uttalade styrelsen den mening, att någon
ändring i styrelsens avlöningsstat icke omedelbart borde påkallas av antagandet av förevarande
förslag, utan att erforderligt belopp borde beviljas såsom extra anslag, intill dess
erfarenhet vunnits om det stadigvarande behovet av ökade arbetskrafter. Ehuru ledamot
av lantmäteristyrelsen vore Hamrin ej viss om vad styrelsen menade med förestående
uttalanden. Hamrins ovisshet bleve ännu större i betraktande därav, att lantmäteristyrelsen
på Hamrins föredragning i skrivelse den 14 maj 1912 till första försvarsberedningen,
vilken skrivelse visserligen beslutats efter men i allt fall expedierats före detta
ärende, beräknat anslag för inrättande från och med år 1914 av en lantmäteriteknisk
byrå, bestående av en byråchef, en inspektör, en byråingenjör och en amanuens, varvid
styrelsen hänvisat till den fullständiga motivering för inrättande av en dylik byrå, som
funnes i styrelsens underdåniga utlåtande angående inrättande av ett fastighetsregister.
Uti ovanberörda skrivelse hade styrelsen även beräknat anslag från och med år 1918
till ytterligare en byrå av vanlig typ, d. v. s. med en byråchef och en byråingenjör
jämte en amanuens, under förutsättning att de extra anslagen för jordregister och fastighetsregister
vid samma tid komme att upphöra. Med anledning av vad sålunda blivit
upplyst, torde Hamrin hava anledning antaga, att någon meningsskiljaktighet icke förefunnes
mellan lantmäteristyrelsen och Hamrin i fråga om behovet under de närmaste
åren av två nya byråer i lantmäteristyrelsen, men olikhet i uppfattning torde däremot
föreligga i fråga om den ordning, vari dessa byråer borde uppföras på ordinarie stat.
För klargörande av sin ståndpunkt nödgades Hamrin erinra, att det för närvarande vore
allt annat än väl beställt inom lantmäteristyrelsen i fråga om kunskaper och erfarenhet

204

inom det modernare mätningsväsendet. Det förhölle sig nämligen så, att ingen av styrelsens
ordinarie ämbets- och tjänstemän hade någon djupare insikt i geodesi i allmänhet
eller siffermetoden och att bristen vore total i fråga om praktisk erfarenhet vid metodens
tillämpning liksom även i allmänhet beträffande städernas fastighetsförhållanden och jordredovisningsväsen.
Att fylla ovanberörda brist på sakkunskap inom lantmäteristyrelsen
genom extra arbetskrafter funne llamrin icke tillrådligt liksom icke heller, att ärendena
angående fastighetsregister skulle komma att handläggas av extra föredragande. Om, och
måhända icke helt och hållet utan fog, erinringar framställts med anledning därav, att
ärendena angående jordregister, som emellertid i allmänhet vore av enkel beskaffenhet
och som för övrigt kunde sägas vara av företrädesvis formell art, icke föredragits av ordinarie
ledamot, ansåge Hamrin, att en dylik erinran i fråga om ärenden angående fastighetsregister,
som ofta komme alt innebära svåra tekniska spörsmål, icke kunde avvisas
eller med framgång bemötas. Man torde även böra taga i betraktande, att lantmäteristyrelsens
befattning med fastighetsregistret ostridigt innebure utsträckning av dess myndighet
till områden, som styrelsen förut icke haft något egentligt att skaffa med. Styrelsen
saknade därför stöd av någon förutvarande praxis eller tradition, vare sig det
gällde arbeten inom styrelsen eller efterlevnaden av styrelsens föreskrifter och anvisningar.
Röster hade höjts mot lämpligheten av styrelsens ledning av ifrågavarande arbeten,
och en särskild stark opposition hade blivit rest i fråga om lantmätarnas företräde till
de arbeten, som skulle föregå fastighetsregistrets upprättande. Det torde även på grund
av dessa förhållanden vara synnerligen angeläget att lantmäteristyrelsen tillfördes erforderlig
sakkunskap och därigenom sattes i tillfälle att med auktoritet leda arbetena. Anledningen
till den ståndpunkt lantmäteristyrelsen intagit uti ifrågavarande ämne torde vara
den, att styrelsen tagit övervägande hänsyn till befordringsmöjligheterna för styrelsens
nuvarande tjänstemän. Hamrin hölle däremot före, att denna hänsyn borde sättas i andra
ordningen, och i främsta rummet ses till, att intet, som kunde göras för arbetenas ändamålsenliga
bedrivande, eftersattes, så mycket mindre som det här gällde att hävda kårens
berättigande till ifrågavarande verksamhetsområde och styrelsens förmåga att åstadkomma
en lycklig lösning av förevarande uppgift. Med anledning av vad sålunda anförts tilläte
Hamrin sig uttala, att inrättandet av en lantmäteriteknisk byrå i lantmäteristyrelsen vore
en bestämd förutsättning för Hamrins tillstyrkan att åt lantmäteristyrelsen anförtro ledningen
av arbetet med fastighetsregistret och nödvändigt för att styrelsen med hopp om
framgång skulle kunna åtaga sig uppdraget i fråga.

Byråchefen Hamrin: Vad anginge det av kommitterade ifrågasatta bidraget av stats medel

ansåge Hamrin, att för städernas del tillräckliga skäl knappast vore förebragta, och
vore det Hamrins mening, att staten kunde undandraga sig att bidraga med annat
än blanketter och kostnaden för tillsyn över och ledning av ifrågavarande arbete.
Vad anginge vissa städer syntes det Hamrin tydligt, att de icke vore i behov av
något bidrag för ifrågavarande ändamål, såsom exempelvis Stockholm och Göteborg.

Det torde å andra sidan finnas städer, där förhållandena vore sådana, att bidrag av

statsmedel borde ifrågakomma. Det syntes därför lämpligare, om man vid avgörande

av denna fråga företrädesvis toge hänsyn till behovet för vederbörande samhälle, och

hölle Hamrin före, att med ett belopp av 200,000 kronor kunde tillgodoses det

verkliga behov av bidrag som kunde förefinnas. Vad däremot anginge de köpingar
och municipalsamhällen, för vilka fastighetsregister skulle uppläggas i likhet med
stad och varom här alltså vore fråga, hölle Harmun före, att beträffande dessa andra
motiv kunde anföras för statsbidrag än för städerna. Sistberörda samhällen vore ofta
betungade av stora utgifter för samhältets bildning och fortgående utveckling. Deras
tillkomst berodde ofta på omständigheter inom näringslivet eller kommunikationsväsendet,
allt förhållanden som på ett helt annat sätt än som gällde för städerna tvingade den
därav beroende samhällsmedlemmen att ordna sina bostadsförhållanden därefter. Det
vore emellertid givet, att även med avseende å dessa samhällen stor skillnad gjorde sig
gällande. För att detta skulle inses torde endast böra erinras om Kiruna och Malmberget
eller med dem likartade samhällen å ena sidan samt Djursholm och Saltsjöbaden
å den andra. Till följd därav att Hamrin ifrågasatt, att den form för registrering, som
enligt förslaget bestode i särskilt jordregister och tomtbok, borde utgå, föranleddes därigenom
en annan uppdelning av ifrågavarande samhällen i avseende å sättet för deras
registerföring än vad kommitterade tänkt sig. Hamrin hänvisade till ett förslag i ämnet,
som han med den tillgång på primäruppgifter, vilka han kunnat anskaffa, låtit upprätta.
Detta upptager 34 köpingar och 88 municipalsamhällen att registreras efter de för stad
avsedda föreskrifterna samt 11 köpingar och 69 municipalsamhällen att registreras enligt
bestämmelserna för landsbygden. Sammanlagda antalet samhällen utgör alltså efter denna
beräkning 45 köpingar och 157 municipalsamhällen. Såsom köpingar hava även upptagits
Tomelilla, Svedala, Skurup, Gräbbestad, Smedjebacken och Ljusdal, som erhållit
köpingsrättigheter men ännu ej inträtt i utövning av desamma. Enligt berörda förslag
skulle alltså 122 köpingar och municipalsamhällen komma att registreras i likhet med
stad. Hamrin vore emellertid förvissad om att det skulle visa sig möjligt att väsentligt
inskränka detta antal. Arealen av 27 köpingar uppginge till 10,135,07 har. och arealen
av 49 municipalsamhällen till 7,224,35 har. Arealen för sistberörda 76 samhällen utgjorde
alltså 17,260,02 har. eller 227 har. i medeltal för varje samhälle. Om man med
ledning härav beräknade arealen av återstående 46 samhällen efter en storlek av 150
har. för varje, vilket säkerligen vore för högt beräknat, utgjorde deras sammanlagda
areal 6,900 har. och totalarealen för samtliga ifrågavarande 122 samhällen att registreras
efter de för stad avsedda föreskrifter alltså 24,160 har. Denna areal tilläte sig Hamrin
endast med hänsyn därtill, att Djursholm, Lidingö och Saltsjöbaden inginge däri med en
summa av tillhopa 4,679 har., reducera till 20,090 har. Om härför beräknades ett statsbidrag
av 10 kronor för varje hektar, ginge utgifterna härför till 200,000 kronor. Av
detta belopp ansåge Hamrin emellertid även kunna bestridas kostnaderna för de uppgifter,
vilka för registret skulle lämnas av den, som förde fastighetsboken, eller av vederbörande
häradsskrivare eller landskontor. Om ifrågavarande samhällen desslikes, såsom
av Hamrin ifrågasatts, bereddes den lättnad, att förste lantmätaren utan kostnad för samhället
bleve registerförare, torde fastighetsregistret för dessa samhällen knappast komma
att medföra någon avsevärd utgift, som ej bleve ersatt av statsmedel, och i allt fall icke
kunde bliva betungande för samhällena i fråga. I avseende å kostnaderna för registreringen
bleve de härigenom i allt väsentligt likställda med de samhällen, som komma att
registreras i huvudsaklig överensstämmelse med förordningen angående jordregister. Till förestående
belopp 200,000 kronor borde läggas 40,000 kronor (se sid. 202) till förstärkning av
lantmäteristyrelsens arbetskrafter, varigenom erhölles en summa av 240,000 kronor, som

206

ovillkorligen borde bestridas av statsverket. Denna summa borde givetvis ökas med det
belopp, som ansloges till statsbidrag åt rikets städer. Beräknades detta belopp till
200,000 kronor, komme kravet på särskilt anslag för ifrågavarande ändamål att kunna
begränsas till 440,000 kronor. Därest Hamrins synpunkter i kostnadsfrågan beaktades,
syntes någon anledning icke förefinnas att uppföra för ändamålet erforderligt anslag under
annan form än såsom reservationsanslag. Att ersättning för dombavandenas befattning
med fastighetsregister för en del köpingar och municipalsamhällen, på sätt kommitterade
ifrågasatt, skulle bestridas av anslaget till ^ordregister funne Hamrin icke lämpligt. I
ordningens intresse syntes bäst, att en bestämd åtskillnad uppehölles mellan anslaget
till upprättande av jordregister och det anslag, som kunde bliva anvisat till fastighetsregister.
I anledning härav borde berörda ersättning, såsom Hamrin ovan beräknat, bestridas
av det anslag, som kunde komma att anvisas för fastighetsregistret. Förestående
kostnadsberäkningar vore byggda på den förutsättning ej mindre att kostnader för blanketter
under fastighetsregistrets uppläggande i likhet med vad som torde komma att ske
beträffande de blanketter, vilka erfordrades efter uppläggandet, finge bestridas av vederbörande
huvudtitels expensmedelsanslag än även att hinder ej mötte att bestrida kostnaderna
för inspektionsresor från det under samma huvudtitel uppförda anslag till reseoch
traktamentspenningar. Slutligen tilläte sig Hamrin framhålla önskvärdheten av att
medel till lämpligt belopp gjordes tillgängliga förskottsvis för det år, varunder besluten
i ifrågavarande ämne komme att fattas.

40 §.

Lantmäleristyrelsen (Hamrin lika): En fråga, som borde av lantmäteristyrelsen upptagas
till behandling, vore givetvis frågan huruvida och i vilken utsträckning de nya göromål,
som enligt förslaget lades å rikets lantmätare, krävde ökade arbetskrafter. Åtskilliga
förste lantmätare hade gjort erinringar i anledning av den ökade arbetsbörda, som av
förslagets antagande komme att bliva en följd. I denna del hade nedannämnda förste
lantmätare anfört huvudsakligen följande. Förste lantmätaren i Kronobergs län: Förste
lantmätarnas åliggande med avseende å särskilt jordregister med tomtbok eller särskild
tomtbok bleve av stor omfattning, och då deras tid redan nu icke räckte till för utförande
av den mängd göromål, som förekomme i kontoren, kunde de till följd därav icke
utan biträden åtaga sig ytterligare ökning i arbetsbördan. I anledning härav hemställde
förste lantmätaren, att kvalificerade av staten avlönade biträden måtte anställas å lantmäterikontoren.
, Förste lantmätaren i Kalmar län: Förste lantmätarnas göromål, i händelse
förslaget antoges, komme åtminstone inom vissa län att så avsevärt ökas, att fara för
tjänsternas skötande på ett någorlunda tillfredsställande sätt därigenom kunde uppstå.
Förslaget kunde måhända genom den ökning detsamma medförde i förste .lantmätarnas
arbete bibringa vederbörande insikt om förste lantmätarnas synnerliga behov av biträden.
Förste lantmätaren i Kristianstads län: Den arbetsbörda, som genom förslaget pålades
förste lantmätarna, bleve alltför betungande. Redan nu hade förste lantmätarna ett synnerligen
omfattande arbete dels såsom lantmäterikontorens föreståndare, dels med uppläggande
och förande av jordregister. På grund härav och då genom det nyligen avgivna
förslaget till lag om skifte av jord förste lantmätarnas arbete än ytterligare komme att
ökas, syntes det med fog kunna ifrågasättas, huruvida därutöver ytterligare arbete kunde

påläggas dem. Enligt sistberörda förslag komme arbetet att ökas bland annat därigenom,
att lantmäteriteknisk granskning före fastställelsen bleve obligatorisk beträffande alla förrättningar,
att förste lantmätaren .skulle utfärda förordnande till lantmäteriförrättningar
samt vara självskriven ledamot av ägodelningsrätten. Då den lantmäteritekniska granskningen
för Kristianstads län i allmänhet komme att omfatta 200 förrättningar för år samt
ett minst lika stort antal förordnanden komme att utfärdas i dubbla exemplar och då
därtill komme arbetet med jordregistrets uppläggande och förande, utlämnande av utdrag
av detsamma samt övriga bevis med mera, förutom alla andra till tjänsten börande göromål,
så borde därav framgå, att förste lantmätarnas arbetsbörda redan med dessa och
därtill börande arbeten vore mer än tillräcklig, även om fasta biträden, vilket vore oundgängligt,
anställdes å kontoren. Man kunde nämligen ej förutsätta, att dessa biträden
komme att äga sådan kompetens samt praktisk och teoretisk erfarenhet, att icke förste
lantmätaren i de flesta fall själv måste i väsentlig del handlägga förekommande ärenden
samt, då ansvaret ålåge honom, i övrigt öva uppsikt över arbetena, av vilka en hel del
vore av sådan beskaffenhet, att de ej kunde handläggas av någon annan än förste lantmätaren
själv. Fördelen för köpingar och municipalsamhällen därav, att fastighetsregister
skulle utan kostnad för samhället föras av förste lantmätare, torde ej ens närmelsevis
uppväga de olägenheter, som uppstode genom hopandet av göromål på förste lantmätaren,
vilkens arbetsförmåga ej kunde nå utöver en viss maximigräns och vilkens övriga skyldigheter
omöjligen kunde tillgodoses, därest denna gräns överskredes. Det syntes förste
lantmätaren bäst, om i varje av ifrågavarande samhällen i likhet med stad en lämplig
person anförtroddes ifrågavarande arbete, vilket för envar av dessa personer icke komme
att bliva särdeles betungande, isynnerhet vad anginge municipalsamhällen. Därest ifrågavarande
arbete däremot för samtliga köpingar, municipalsamhällen och städer, lydande
under landsrätt, skulle åläggas förste lantmätaren, komme detta att för honom bliva mycket
betungande. På grund härav funne förste lantmätaren olämpligt, att förste lantmätarna
skulle taga befattning med uppläggande och förande av ifrågavarande fastighetsregister.
Förste lantmätaren, i Malmöhus län: Lantmäteristyrelsen torde under de år, som förflutit,
sedan den nya organisationen beträffande förste lantmätartjänsterna blev genomförd, kommit
till en närmare insikt om den arbetsmängd, som kommit att falla på innehavarna av dessa
befattningar. Det torde redan nu hava visat sig, att förste lantmätarna ej på långt när
medhunne alla dessa arbeten. Följden hade blivit den, att de i endast ringa mån fått
ägna tid åt jordregisterarbetet. Den tid torde snart vara inne, då förste lantmätarna ej
alls finge tillfälle att syssla med sistnämnda arbete. Under sådana förhållanden vore det
ej tillrådligt att ens ifrågasätta, att förste lantmätarna skulle kunna medhinna de arbeten,
som i föreliggande förslag avsåges. Man borde fastmera göra sig förtrogen med nödvändigheten
av en reformering av förste lantmätartjänsterna. En sådan torde för övrigt framtvingas
genom den ändrade ställning, som förste lantmätarna jämlikt skiftesstadgekomitténs
betänkande komme att intaga till ägodelningsrätten. Det ökade arbete, de härigenom
komme att få, måste i ännu högre grad framtvinga en omgestaltning av förste lantmätarnas
ställning. Med hänsyn till vad sålunda anförts, syntes det påtagligt, att, innan förevarande
förslag bragtes till verkställighet, en fullständig utredning borde verkställas dels
angående förste lantmätartjänsternas omorganisation, dels ock angående behovet av ökad
personal vid lantmäterikontoren. Förste lantmätaren i Skaraborgs län: Under förutsättning
att å kontoret fast anställdes en amanuens vore icke något mot förslaget att erinra. I

208

motsatt fall ansåge sig förste lantmätaren böra befrias från arbetet med uppläggande och
förande av fastighetsregister för stad, som läge under landsrätt, ävensom för köpingar
och municipalsamhällen. I sådant fall borde arbetet härmed, i likhet med vad för städer
med egen jurisdiktion vore föreslaget, överflyttas på någon av respektive stad eller samhälle
utsedd, av Konungens befallningshavande godkänd person. Som skäl härför tilläte
sig förste lantmätaren påpeka, att de många olikartade och delvis rätt omfattande göromål,
som så småningom tillkomme förste lantmätaren, gjorde det till slut omöjligt för honom
att ensam på ett tillfredsställande sätt fullgöra alla dessa arbeten, även om tillfälliga
anslag för extra arbetskrafter vore tillgängliga. I sista hand bleve det nämligen alltid
förste lantmätaren, som måste övervaka och sköta det hela. Förste lantmätaren i Värmlands
län, varest amanuens finnes anställd å kontoret, hade funnit sig böra framhålla
betänkligheten härutinnan, huruvida, därest förslaget antoges, förste lantmätarens tid skulle
kunna räcka till även för hans därigenom betydligt ökade arbete. Förste lantmätaren i
Örebro län hade ansett sig böra meddela, att han ej kunde finna, huru det skulle bliva
möjligt för honom, som förut vore överbetungad med arbete, att utan biträde medhinna
de göromål, som genom förslagets antagande komme att åligga honom. Förste lantmätaren
i Västernorrlands län, å vilkens kontor amanuens även är anställd, hade funnit sig
böra fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av ökning i arbetskrafterna å kontoret
åtminstone under den tid första uppläggandet av särskilt jordregister komme att pågå.
Efter att sålunda hava redogjort för en del yttranden av förste lantmätare, anför lantmäteristyrelsen
(och Hamrin): Vad först anginge frågan varest och av vem registrering
skulle ske av de köpingar och municipalsamhällen, rörande vilka register skulle uppläggas
och föras i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser, som gällde för landsbygden
i övrigt, torde utan vidare motivering vara tydligt, att detta icke kunde ske annorlunda
än i samband med jordregisterarbetet för de socknar, varav berörda samhällen utgjorde
delar. Då jordregistret för sådana socknar skulle uppläggas och föras å lantmäterikontoren
i länen av rikets förste lantmätare, borde alltså registrering i enahanda ordning
ske av nu ifrågavarande samhällen. Och vad anginge därför erforderliga biträden
torde frågan därom vara eller bliva löst i samband med vad som därutinnan vore eller
kunde bliva bestämt beträffande jordregistrets uppläggande och förande. Såsom lantmäteristyrelsen
vid olika tillfällen framhållit, hade det visat sig omöjligt för flertalet förste lantmätare
att medhinna de åligganden, som redan tillhörde deras befattningar. Detta förhållande
berodde till allra största delen på arbetets omfattning. Det kunde emellertid
icke förnekas, att icke även andra samverkande orsaker funnes. Lantmäteristyrelsen
syftade härvid främst på bristfälliga registratur och det mindre goda skick, vari arkivalierna
i en del kontor befunne sig, samt otillräckliga lokaler. Redan på grund av nu
berörda förhållanden kunde behovet för framtiden av arbetskrafter å lantmäterikontoren
för närvarande icke med ‘säkerhet bedömas. Härtill komme, att, såsom en del förste
lantmätare även erinrat, skiftesstadgekommitténs förslag, om det antoges, komma att medföra
väsentlig ökning av förste lantmätarnas åligganden. Behovet av arbetskrafter å
lantmäterikontoren bleve alltså även beroende av den förändrade skifteslagstiftningen.
Kommitterade hade uttalat lämpligheten av att fastighetsregistret i köpingar och municipalsamhällen,
varest registerföring skulle ske enligt reglerna för stad, måtte få föras av
förste lantmätaren utan kostnad för samhället, där detsamma ej önskade att för ändamålet
anlita i dess tjänst anställd person. Lantmäteristyrelsen delade denna mening. Det

209

voro emellertid klart, att behovet av biträden å lantmäterikontoren även vore beroende
av det sätt, varpå denna fråga löstes. Styrelsen ville i detta sammanhang även erinra
därom, att ifrågavarande samhällen fördelade sig synnerligen ojämnt på de särskilda länen.
Vad härefter anginge arbetet med fastighetsregistrets uppläggande inom samhällen, varom
nu vore fråga, syntes kostnadsfrågan härför, till den del lantmäterikontorens personal
därav berördes, lämpligen kunna ordnas på grundvalen av de bestämmelser förevarande
förslag innehölle. Vad nu sagts om köpingar och municipalsamhällen gällde i tillämpliga
delar även om städer under landsrätt. På grund av vad sålunda anförts ansåge lantmäteristyrelsen,
att frågan om biträden å lantmäterikontoren icke borde i detta sammanhang
upptagas till prövning.

Förslaget

till

Kungörelse

rörande ändrad lydelse av §§ I och 3 i förordningen den 7 december 1883

angående expeditionslösen.

Här är icke något yttrande att anmärka.

Förslaget

till

Kungörelse

rörande ändrad lydelse av §§ I och 3 i förordningen den 18 september 1908

angående stämpelavgiften.

Mot detta förslag har icke förekommit någon anmärkning.

Förslag rörande Fastighetsregister för stad.