BETÄNKANDE OCH LA&FÖESLAGr (Statens offentliga utredningar 1891:1)

BETÄNKANDE OCH LA&FÖESLAGr,

AFGIFVA

DEN 22 FEBRUARI 1887

DEN KOMITÉ, ÅT HVILKEN ENLIGT KONGL. MAJ:TS BESLUT
DEN 8 SEPTEMBER 1882 I NÅDER UPPDRAGITS
ATT GRANSKA SJÖLAGEN.

STOCKHOLM, 1887.

KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 8 September 1882 i Nåder
funnit godt att uppdraga åt en komité att granska Sjölagen
samt dervid träda i förbindelse med de komitéer, som kunde

blifva i Norge och Danmark tillsatta för revision af dessa
rikens sjölagar, och med dessa komitéer sammanträda till
gemensamt ;ybete för vinnande, så vidt möjligt, af öfverensstämmelse
i de förslag, som komme att af de särskilda komitéema
afgifvas; har Eders Kongl. Maj:t enligt Nådigt Bref
den 24 November 1882 funnit godt förordna till ordförande
i berörda svenska komité undertecknad Bergström samt till
ledamöter undertecknade Afzelius, Peyron och Appelberg
jemte dispachören Wilhelm d’Aubigné; hvarjemte Eders
Kongl. Maj:t föreskrifvit, att de svenske komiterade skulle
för ofvannämnda ändamål sammanträda med de norske och
danske första gången å tid och ort, som kunde komma att
efter samråd mellan de särskilda komitéernas ordförande bestämmas,
och senare efter öfverenskommelse mellan de tre
rikenas komiterade.

Efter det dispachören d’Aubigné den 7 Januari 1883 aflidit,
har Eders Kongl. Maj:t den 6 Mars samma år förordnat
vice häradshöfdingen Leonard Nyman till ledamot i komitén.

Emellertid hade för enahanda ändamål komitéer blifvit
tillsatta i Norge den 9 December 1882 och i Danmark den
3 Februari 1883 samt till ledamöter förordnats: i den norska
komitén: höjesteretsadvokaten Jacob Thurmann Ihlen, ordförande,
samt skeppsredaren Johannes Vinding Harbitz, konsuln
Thomas Joiiannessen Heftye, byretsassessorn d:r juris
Oscar Ludvig Stoud Platou och konsuln, börskommissarien
Axel Winge; samt i den danska komitén: geheimeetatsrådet,
assessorn i Höjesteret, d:r juris Christian Sophus
Klein, ordförande, samt professorn i rättsvetenskapen vid
Köpenhamns universitet, extra ordinarie assessorn i Höjesteret,
d:r juris Henning Matzen, kommendören i flottan Martin
Andreas Christian Charles Wulff, höjesteretsadvokaten

Anton Hieronymus Fritzsche Ivlubien och grosshandlaren
Harald A. Hansen.

Af den norska komiténs ledamöter har konsuln Heftye
före afslutande af de gemensamma komitéarbetena den 5 sistlidne
Oktober aflidit.

De tre komitéerna hafva hållit gemensamma sammanträden
i Köpenhamn från och med den 15 Oktober till och
med den 13 November 1883, i Stockholm från och med den
17 November till och med den 13 December 1884, i Modum
i Norge från och med den 3 till och med den 29 Augusti
1885 och slutligen åter i Köpenhamn från och med den G
Oktober till och med den 1 November sistlidna år; hvarförutom
den svenska komitén hållit ett särskild! sammanträde
i Stockholm under tre veckor af Mars månad 1885. Under
tiden mellan sammanträdena har arbetet bedrifvits dels genom
enskilde medlemmar af komitéerna, dels ock genom ett, tid efter
annan af olika ledamöter från de särskilda landen bestående
redaktionsutskott. För detta utskotts sammansättning likasom
för gången af komité-arbetet i det hela har undertecknad
Bergström i särskilda, den 15 December 1884 och denna dag
till Herr Statsrådet och Chefen för Eders Kongl. Maj:ts JustitieDepartement
aflåtna skrifvelser lemna! närmare redogörelse.

Såsom resultat af sitt arbete får komitén härmed i underdånighet
framlägga särskilda förslag dels till Sjölag och dels
till Lag angående nya. Sjölagens införande och hvad i afseende
derå skall iakttagas; varande båda lagförslagen åtföljda af motiv.

Med afseende å innehållet i Eders Kongl. Maj:ts ofvan
åberopade Nådiga Bref den 24 November 1882 har komitén antagit,
att, om än yrkanden — såsom vid 1882 års riksdag —
framkommit om revision af 1864 års Sjölag, det komitén lemnade
uppdrag likväl närmast föranledts mindre af behofvet att

afhjelpa förefintliga bristfällig]!eter i gällande sjölagstiftning,
än af önskan att genom fortskridande på den väg, för hvilken
Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse den 9 Maj 187G
uttalat sig, ytterligare utvidga området för den gemensamma
skandinaviska handelslagstiftningen. Komitén har derför ansett
det vara sin förnämsta uppgift att söka vinna öfverensstämmelse
med de norska och danska förslagen; i följd hvaraf
komitén, der sådant varit förenligt med skyldig hänsyn till
de i Sverige bestående institutioner, till gällande svensk
nätt mom områden, som komitén icke haft att bearbeta, och
till svensk lagstiftnings allmänna principer, trött sig kunna
och böra lämpa föreslagna bestämmelser efter de åsigter,
som omfattats af flertalet bland de samlade komitéemas medlemmar,
äfven om det en eller annan gång kunnat inträffa,
att den svenska komitén i sin helhet eller en eller annan af
dess medlemmar skulle hafva föredragit en annan lösning af
ett föreliggande spörsmål. En jemförelse visar lätt, att verklig
öfverensstämmelse med den norsk-danska texten uppnåtts
i den ojemförligt största delen af förslaget. Till lättnad af
jemförelse och öfversigt har man ansett det synnerligen magtp
åliggande att i de elfva första kapitlen, som är o gemensamma
för de tre landen, bibehålla samma paragrafföljd, oaktadt
sträfvandet att vinna detta mål någon gång tvungit komitén
till eu sådan uppställning af ämnet, att stadganden, som helst
bort upptagas i särskilda paragrafer, sammanförts i eu, och
att deremot stadganden, som lämpligen kunnat gifvas i eu
paragraf, fått plats i särskilda sådana. I de återstående två
kapitlen har deremot denna anordning ej kunnat genomföras.
I 12:te kapitlet, som innehåller straffbestämmelserna,
äro de svenska och danska förslagen så till vida öfverensstämmande,
att enahanda slag af förseelser upptagits under samma

VII

paragrafnummer i båda förslagen; men det norska förslaget
har deremot valt en väsentligen afvikande uppställning; likasom
ock bestämmelserna i 13:de kapitlet om laga domstol
och rättegång, derom stadganden icke upptagits i det danska
förslaget, jemväl i de svenska och norska förslagen
oansedt paragrafernas lika antal äro till innehåll och anordning
sins emellan afvikande.

Det hade visserligen ur flere synpunkter varit ömkligt,
att lagförslagen åtföljts af motiv, gemensamma för de tre
landen. Men de skulle i sådant fall hafva kraft mera mödosamt
arbete och svällt ut till ett större omfång, än som påkallades
af eller ens rätt väl stode tillsammans med deras
närmaste uppgift: att motivera de med lagförslaget åsyftade
ändringar i gällande rätt. Man har derför ansett ändamålsenligare
att i motiven i allmänhet inskränka sig till att framhålla
de i det svenska förslaget förekommande afvikelse!'' å
ena sidan från 1864 års Sjölag och å den andra från det
norsk-danska förslaget samt att angifva skälen för dessa
afvikelser.

I förslagets l:a kapitel föreslår komitén dels väsentlig
ändring i hittills gällande bestämmelser om registrering af
fartyg och dels införande af ett i vårt land nytt rättsinstitut
— inteckning i fartyg (det s. k. maritima hypotheket);
och får komitén, som öfverlagt och enats om hufvudgrunderna
för de författningar, förslagets 2 och 5 §§ i sådant afseende
förutsätta och hvilka man icke tänkt sig gemensamma för de
tre landen, härmed i underdånighet öfverlemna särskilda, af
motiv åtföljda förslag dels till Lag angående registrering af
fartyg, utarbetad af undertecknad Bergström, och dels till
Lag angående inteckning i fartyg jemte tillhörande förfatfningsförslag,
som utarbetats af undertecknad Afzelius.

VIII

Till komiténs handläggning hafva öfverlemnats dels, enligt
Eders Kong!. Maj:ts Nådiga beslut den 21 September 1883,.
ej mindre det underdåniga betänkande, som en den 24 Maj
1877 tillsatt komité för utarbetande af förslag till ändringar
och tillägg i Sjölagen, i hufvudsakligt syfte att förekomma
olyckor till sjös, den 14 December 1878 afgifvit, än äfven
Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegii deröfver
den 6 November 1879 afgifoa underdåniga utlåtande jemte
infordrade yttranden från Handels- och Sjöfartsnämndema i
Hernösand, Sundsvall, Gefle, Karlskrona, Malmö, Helsingborg,
Göteborg och Stockholm äfvensom från Nautiska föreningen i
Göteborg och Stockholms Ångfartygsbefälhafvaresällskap, dels
ock, genom Nådig remiss den 3 Mars 1884, en af bestyrelsen
för det år 1883 i Göteborg hallna Sjöfartsmöte den 28 Fe
bruari 1884 till Kongl. Justitie Departementet ingifven underdånig
skrifvelse angående anställande af officiel undersökning
öfver olyckshändelser, timade till sjös m. m.

De särskilda framställningar och förslag, Indika innefattas
i nyssberörda till komitén remitterade handlingar, hafva, i den
mån komitén ansett sig kunna och böra understödja desamma,
upptagits i komiténs förslag till Sjölag, till hvilket äfvensom
till de dertill hörande motiv komitén i ifrågavarande afseende,
utan att derutinnan afgifva vidare yttrande, i underdånighet
hänvisar; och varda berörda handlingar härhos återstälda.

Redan här torde komitén böra fästa Eders Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet derå, att på sätt och af skäl, som närmare
utvecklas i motiven till förslagets 10:de kapitel, en mängd i
gällande Sjölag förekommande bestämmelser rörande sjöförsäkring''
icke upptagits i förslaget utan ansetts böra hänvisas
till en genom samverkan mellan försäkringsgifvare åstadkommen
allmän sjoförsäkringsplan. Då behofvet åt eu dylik

plan, redan under nu gällande lagstiftning erkändt, torde blifva
oafvisligt, derest förslaget med väsentligen oförändradt innehåll
blifver lag, tillåter sig komitén framhålla önskvärdheten af,
att de här i riket bildade försäkringsbolag erinras om nödvändigheten
af att i nu antydda syfte vidtaga åtgärder i så
god tid, att en dylik plan må vara färdig samtidigt med det
att lagen träder i kraft.

Till sist har komitén att anmäla, att vice häradshöfdingen
Nyman af sjukdom hindrats att deltaga i komiteernas
sista sammanträde i Köpenhamn och arbetets utslutning; hvadan
denna underdåniga skrifvelse ej heller af honom undertecknas.

Underdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

Ivar Afzelius. Ludw. Peyron.

Axel Appelberg.

Karl Herlitz.

Stockholm den 22 Februari 1887.

FÖRSLAG

TILL

SJÖLAG

SAMT

LÄS ANGÅENDE HA SJÖLAGENS INFÖRANDE

OCH HVAD I AFSEENDE DERÅ SKALL IAKTTAGAS

JEMTE

MOTIV.

FÖRSLAG

TILL

SJÖLAG.

Svensk text.

Första kapitlet.

Om fartyg.

1 §•

Fartyg skall anses såsom
svenskt, när det antingen till
minst två tredjedelar eges af
svenske undersåtar eller af
svenske ock norske undersåtar
i förening, eller ock, der fartyget
tillhör ett aktiebolag,
bolagets styrelse har sitt säte
här i riket och består af svenske
undersåtar; dock att hufvudredare
alltid skall vara
syensk undersåte och bosatt
här i riket.

2 §■

Öfver alla svenska fartyg,
Indika äro afsedda att nyttjas
till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande och ega en
drägtighet af tjugu register -

Dansk text.

Norsk text.

Förste Kapitel.

Om Skibe.

§ I Et

Skib er dansk, naar
det enten eies udelukkende
af danske, i den danske Stat
bosiddende Undersaatter, som
have Indf0dsret eller i mindst
to Aar have vasret bosatte
i den danske Stat, eller tilh0rer
Aktieselskab, bvis Bestyrelse
har sit Ssede i den
danske Stat og bestaar af Aktieeiere,
der ere danske Undersaatter,
som fyldestgj0re de
nrnvnte Betingelser.

§ 2.

Over alle danske Skibe,
som have en Draegtighed af
20 Registertons eller derover,
f0res offentligt Register. Undtagne
fra Registrering ere

Förste Kapitel.

Om Skibe.

§ l.

Et Skib er norsk, naar
det enten eies udelukkende
af norske Undersaatter eller
tilh0rer Aktieselskab, hvis
Bestyrelse har sit Saede i
Norge og bestaar af norske
Undersaatter, der ere Aktieeiere.

Skibe, der eies af Nordmasnd
og Svensker i Förening,
ansees som norske, naar den
bestyrende Reder er norsk
Undersaat og bosat i Norge.

§ 2.

Over norske Skibe fores
offentligt Register, hvilket for
hvert Skib skal indeholde Alt,
som udfordres til Bestemmelse
af dels Identitet, samt

Svensk text.

ton eller derutöfver, skall
föras register, innehållande
för hvarje sådant fartyg de
uppgifter, som pröfvas nödiga
för fartygets säkra urskiljande,
så ock tillförlitlig upplysning
angående eganderätten till
fartyget; skolande, sedan fartyg
i registret antecknats,
derom utfördas bevis, som bör
åtfölja fartyget.

Huru fartygsregister skall
vara inrättadt och registrering
ske, derom är särskild!
stadgadt.

3 §■

Fartygs egare stånde fritt bestämma, hvilken hamnort
i riket skall såsom fartygets hemort anses.

År fartyget af den i 2 § angifna drägtighet, anmäle egaren
beslutet om hemorten hos den myndighet, som förer
registret för den ort; och läte sagda myndighet anteckna

Dansk text.

Orlogsskibe og andre Staten
tilh0rende Skibe, der ikke benyttes
som Fragt- eller Handelsskibe.

Skibsregistret skal for
bvert Skib indeholde Alt, som
udfordres til Bestemmelse af
dets Identitet, samt fuldstaendige
Oplysninger om dets
Eiendoms- og Rederi-Forhold.
Om Optagelsen i Registret udstedes
et med samme overensstemmende
Dokument (Certifikat),
der f0lger Skibet som
National] tetsbevis.

Om Skibsregistrets Indretning
og Indhold, Fremgangsmaaden
ved Indregistrering,
Forpligtelsen til åt gjore Anmeldelse
til Registret m. v.
gives nsermere Bestemmelser
i sirlig Lov.

Norsk text.

fuldstaendige Oplysninger om
dets Eiendoms- og Rederiforhold.
Som Uddrag heraf
meddeles ethvert Skib ved dets
Optagelse i Registret et Certifikat,
der folger Skibet som
N ationalitetsb e vis.

Ved särskilt Lov fastsaettes
Drsegtighedsgrmndsen for
de Skibe, som skulle indfores
i Registret, og gives naermere
Bestemmelser om dettes Indhold,
Fremgangsmaaden ved
Indregistrering og Forpligtelsen
til åt gj0re Anmeldelse
til Skibsregistret m. V.

Dansk-norsk text.

§ 3.

For Skib, som skal indf0res i Skibsregistret, staar det
Eieren flit for åt bestemme, hvilken Havn der skal ansees
som Skibets Hjemsted. For andet Skib gjaelder Rederens
eller, hvor der er flere Redere, den bestyrende Reders Hjemsted
som Skibets.

Svensk text.

hemorten å den handling, som i nämnda § omförmäles. År
fartyget icke af den drägtighet, som i 2 § sägs, göre egaren,
der stad är till hemort bestämd, hos magistraten i den
stad men, om fartygets, hemort är belägen å landet, hos
kronofogden i orten anmälan angående hemorten; hvaröfver
den myndighet, hos hvilken anmälan skett, har att utfärda
bevis, som skall åtfölja fartyget.

4 §•

Delegare i svenskt fartyg ege ej utan samtycke af öfrige
delegare till någon, som icke är svensk undersåte, öfverlåta
andel i fartyget, der till följd af sådan öfverlåtelse fartyget
skulle upphöra att vara svenskt; sker det ändock,
vare öfverlåtelsen ogild. Försäljes andel i fartyget efter
utmätning eller under konkurs, vare ändock lag, som nyss
är sagd.

Får utländsk man genom arf, testamente eller gifte lott i
svenskt fartyg, eller varder svensk eller norsk delegare i sådant
fartyg främmande magts undersåte, och skulle till följd
af fånget eller den timade förändringen fartyget upphöra att
vara svenskt, åligge sådan delegare att till svensk eller
norsk undersåte öfverlåta så stor del i fartyget, att dess
egenskap af svenskt må kunna bevaras. Har icke inom tre
månader, efter det fånget skedde eller förändringen timade,
sådan öfverlåtelse egt rum, så ock blifvit öfrige delegare
kungjord eller, hvad angår registreradt fartyg, hos vederbörande
myndighet, på sätt särskildt är stadgadt, anmäld;
ege en hvar af öfrige delegare låta genom utmätningsmannen
i fartygets hemort i den ordning, som för försäljning
af utmätt fartyg är föreskrifven, för egarens räkning
försälja den lott i fartyget, som, på sätt ofvan är
nämndt, kommit i utländsk mans eg o.

Dansk-Norsk text.

§ 4.

Naar dansk (norsk) Skib gaar over i Udkendings Eie,
udslettes det strax af Skibsregistret. Gaar Skibspart derved,
åt Eieren bliver udenlandsk Borger, eller ved Arv eller
iEgteskab over i Udlsendings Eie {norsk: saaledes åt Skibet
ophprer åt vivere norsk, jfr. § 1), bliver Skibet derimod fprst
åt udslette, naar der ikke inden Udgangen af 4 Maaneder
er gjort Anmeldelse om, åt der enten med Parten er truffet
saadan Ordning, åt Skibet ikke taber sin Ret til åt före
dansk (norsk) Flag, eller over samme er berammet Auktion
til bestemt Bortsalg inden 1 Maaned derefter. I sidste Tilfsel
de bliver Auktionens Udfald åt afvente.

{Dansk Tilfeielse: Yed Udslettelse af Skibsregistret forfalder
Gjseld, bvorfor der haves Panteret i Skibet, strax til
Betaling).

5 §•

Angående inteckning i fartyg är särskilt stadgadt.

6 §•

Till fartyg räknas såsom tillbehör fartygets båtar samt
öfriga redaren tillhöriga föremål, hvilka äro afsedda till bruk
å fartyget, dock med undantag af proviant, kol, bränsle
och olja.

7 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt,
när genom besigtning, som i 43 § föreskrifves, utröna,
antingen att fartyget icke kan sättas i stånd, eller
att fartyget, der iståndsättning måste ega rum å annan ort,
icke kan föras till den ort, eller ock att fartyget icke är
värdi att iståndsättas.

Andra kapitlet.

Om redande i fartyg.

8 §•

Redare svare, der ej i denna lag annorlunda stadgas,
personligen, det är med allt sitt gods, för de förpligtelser,
han sjelf eller genom annan ikläder sig.

§ 5.

Retshandler om Eiendomsret og Panteret i registreringspligtigt
Skit), eller i Part, i saadant Skib, maa för åt have
Gyldighed som saadanne vsere indtegnede paa Skibets Folium
i Skibsregistret i Overensstemmelse med de Regler,
som derom gives i sajrlig Lov.

Dette gjaelder ikke med Hensyn til Bodmeri, heller
ikke med Hensyn til nogen anden Sopanteret efter Kapitel
11 eller Panteret efter § 18.

§ 6.

Under et Skibs Tilbeh0r indbefattes alle Rederen tilh0rende
Gjenstande, som ere bestemte til Skibets Brug,
navnlig ogsaa dels Bände, dog ikke Proviant, Kul, Bändsel
og Olie.

§ L

Som uistandssetteligt i denne Lovs Betydning ansees et
Skib ikke alene, naar det ved lovlig Besigtigelse skjonnes,
åt dets Istandstettelse enten overhovedet ikke kan udfores
eller ialfald ikke der, kvor Skibet befinder sig, eller paa
noget andet Sted, hvor det kan bringes hen, men ogsaa
naar det paa samme Maade skjonnes, åt Skibet ikke er
Istandssettelse vserd.

Andet Kapitel.

Om Rederi.

§ 8.

En Reder hefter, forsaavidt ei anderledes i denne Lov
bestemmes, personlig, det er med hele sin Formue, for de
Forpligtelser, som han selv eller gjennem Andre paadrager sig.

Allenast med fartyg och frakt häfte redaren:

1. för de förbindelser, fartygets befälhafvare i denna
sin egenskap, men icke på grund af redarens särskilda
fullmagt, ingår;

2. för fordringar, hvilka grunda sig på uteblifvet, ofullständigt
eller felaktigt fullgörande af förbindelser,
som redaren sjelf eller annan på grund af hans
fullmagt ingått, men hvilkas fullgörande ålegat
befälhafvaren i denna hans egenskap.

Har i ty fall redaren utfäst sig att ansvara för förbindelsens
uppfyllande, eller har han vållat, att den icke fullgjordes,
svare han med allt sitt gods.

För besättningens fordringar på grund af hyres- och
tjensteaftal, som befälhafvaren slutit, svare redaren personligen.

10 §.

För skada, som befälhafvare eller någon af besättningen
genom fel eller försummelse i tjensten tillskyndar annan,
häfte redaren med fartyg och frakt; vållas skada af någon,
som, Titan att tillhöra besättningen, förrättar skeppstjenst
eller utför arbete om bord, vare ock lag samma.

Var redaren jemväl sjelf vållande till skadan, svare
han personligen.

11 §.

Åro flere delegare i fartyg, som af dem gemensamt
nyttjas till - sjöfart, svare en hvar allenast i förhållande till
sin lott i fartyget för sådana rederiets förbindelser, för hvilka
redare svarar personligen.

§ 9.

Rederen hefter kun med Skibsformuen, det er med Skib
og Pragt

1. for de Forpligtelser, som Skipperen i denne sin
Egenskab og ikke ifplge sirlig Fuldmagt fra Rederen
paatager sig;

2, for Fordringer, der opstaa ved Misligholdelse af
Kontrakt, som er indgaaet. af Rederen selv eller
if0lge hans Fuldmagt, og hvis Opfyldelse h0rte til
Skipperens Pligter.

Dog hefter Rederen personlig, dersom han sirlig har
indestaaet for Forpligtelsens eller Kontraktens Opfyldelse,
eller han selv er Skyld i Misligholdelsen.

For Mandskabets Fordringer efter Hyre- og Tjenestekontrakter,
som Skipperen har indgaaet, hefter Rederen derhos
altid personlig.

§ io.

For Skade, der er foraarsaget af Skipperen eller nogen
af Mandskabet ved Feil eller Fors0mmelse i Tjenesten, hefter
Rederen med Skib og Fragt. Dette gjselder ogsaa, naar
Skade paa samme Maade er forvoldt af Nogen, som, uden
åt h0re til Skibsmandskabet, udforer Arbeide i Skibets
Tjeneste.

Har Rederen selv nogen Skyld i Skaden, hefter han
personlig.

§ 11.

Har et Skib flere Redere, som hver eier sin Part, svarer
hver Parteier kun i Forhold til sin Andel i Skibet for
saadanne Forpligtelser, hvorfor en Reder hefter personlig.

12 §.

För fartyg, hvari flere äro redare, skola desse utse eu
hufvudredare. År fartyget af sådan drägtighet, som i 2 §
sägs, skall anmälan om valet ske till fartygsregistret, på sätt
särskildt är stadgadt.

I sak, som angår rederiet, må hufvudredaren å dess
vägnar sökas. År hufvudredare ej vald, ege den, som vill
söka rederiet, instämma hvilken han vill af redarne att för
rederiet svara.

13 §.

I förhållande till tredje man ege hufvudredaren i kraft
af sitt uppdrag sluta alla afhandlingar och ingå alla förbindelser,
hvilka rederirörelsen vanligen medför; han ege
sålunda antaga och afsätta befälhafvare samt meddela honom
föreskrifter, uppbära medel, som för rederiets räkning inflyta,
äfvensom företräda rederiet inför rätta. Utan särskildt
bemyndigande ege hufvudredaren icke upplåna penningar i
rederiets namn eller sälja eller förpanta fartyget.

Har rederiet genom särskild föreskrift inskränkt den
befogenhet, som sålunda tillkommer hufvudredaren, vare rederiet
ej berättigadt att åberopa sådan inskränkning mot
tredje man, som i god tro inlåtit sig med hufvudredaren.

14 §.

Skall beslut i rederiets angelägenheter af redarne fattas,
gälle hvad de säga, som tillsammans ega mer än hälften
i fartyget; sammanstämma de, som tillsammans ega
hälften, gälle ock den mening, der den biträdes af hufvudredaren,
äfven om denne icke är delegare i fartyget. Har

§ 12.

For Skib, som eies af Partredere, skal der vaslges en
bestyrende Peder. Er Skibet registreringspligtigt, bliver
der om Valget åt gjore Anmeldelse til Skibsregistret i Overensstemmelse
med Registerlovens Regler.

Den bestyrende Reder kan i Rederiets Anliggender sagsoges
paa dets Vegne. Er ingen bestyrende Reder valgt,
staar det den, som vil s0ge Rederiet, frit for åt spge hvem
ban vil af Partrederne paa Rederiets Vegne. Sagg oger en
har Valget mellem deres personlige og Skibets Vasrnething.

§ 13.

I Forhold til Trediemand er den bestyrende Reder i
Kraft af sin Stilling berettiget til åt afslutte alle de Retshandler,
som Rederiforretningen efter sin Beskaffenhed sedvanlig
forer med sig. Han kan saaledes antage og afskedige
Skipperen og meddele ham Förskrifter, saa og oppebere
Penge, der indkomme for Rederiets Regning. Han kan sagspge
i Rederiets Anliggender og i det Hele repraesentere
det for Retten. Derimod er den bestyrende Reder ikke
uden sirlig Bemyndigelse berettiget til åt optage Pengelaan
i Rederiets Navn eller til åt saelge eller pantsgette Skibet.

Har Rederiet ved sgerlig Förskrift indskraenket den
Myndighed, som efter det Anforte i Almindelighed tilkommer
den bestyrende Reder, er saadan Indskramkning uden Betydning
for Trediemand, som i god Tro har indladt, sig med ham.

§ 14.

Naar Rederiets Anliggender skulle afgj0res ved Partredernes
Stemmegivning, gjgelder som Beslutning, hvad der
vedtages af den eller de Partredere, som eie mere end Halvdelen
af Skibet; hvad de, der eie Halvdelen, forene sig om,
gjgelder dog som Beslutning, naar det tiltrgedes af den be -

vid val af hufvudredare någon af redarne erhållit hälften af
samtlige redarnes röster, är han till hufvudredare utsedd;
hafva två erhållit hvardera hälften af rösterna, skilje lotten
dem emellan.

Ej må någon, som icke eger del i fartyget, utses till
hufvudredare, utan att samtlige redarne äro ense om valet;
ej heller vare beslut, som strider mot det mellan redarne
slutna aftal eller faller utom rederiets ändamål, gällande,
utan att det af samtlige redarne biträdes.

15 §.

I förhållande till medredare gälle om hufvudredarens
befogenhet att å rederiets vägnar handla, hvad allmän lag
stadgar om syssloman. Der ej tvingande omständigheter
hindra, åligge honom att till öfverläggning sammankalla
medredarne eller annorledes inhemta deras föreskrift, när
vigtiga angelägenheter förekomma, såsom när fråga uppstår
om fartygets användande i annan fart, befälhafvares
antagande eller avskedande eller betydligare reparation å
fartyget.

16 §.

Hufvudredaren kan när som helst skiljas från sin befattning
genom beslut af de redare, som ega mer än hälften
i fartyget; eger han sjelf hälften eller derutöfver, må domstol
på medredares käromål skilja honom från befattningen,
om giltiga skäl dertill äro.

17 §•

Hufvudredaren skall föra särskild bok öfver förvaltningen
af rederiets angelägenheter och för denna aflägga
räkenskap inför rederiet. Sådan redovisning skall afgifvas

etyrende Reder, selv om denne ikke har Part i Skibet. Har
ved Valg af bestyrende Reder en Partreder erkoldt Halvdelen
af samtlige Stemmer, er han valgt; have tvende Partredere
erholdt hver Halvdelen, afgjores Sägen ved Lodtraekning.

For åt Nogen, som ikke er Medreder, kan vrnlges til
bestyrende Reder, krseves dog Enstemmighed, o g ligeledes
ere Beslutninger, som ere i Strid med Rederikontraktens
Indhold eller ligge udenfor Rederiets 0iemed, kun gyldige,
naar samtlige Medredere deri er enige.

§ 15.

I Forholdet til Medrederne komme de almindelige Regler
om Fuldmagt til Anvendelse paa den bestyrende Reders
Berettigelse til åt handle paa Rederiets Vegne. Forsaavidt
Omstsendighederne ei ere til Hinder derför, bor han sammenkalde
Medrederne til Overkegning eller paa anden Maade
indhente deres Mening, naar vigtigere Anliggender forefalde,
navnlig naar der er Sporgsmaal om åt sjette Skibet i
en Fart, der er vmsentlig forskjellig fra den tidligere, om
åt ansmtte eller afsastte Skipper eller om åt foretage nogen
betydeligere Reparation^

§ 16.

Den bestyrende Reder kan til enhver Tid afssettes ved
Beslutning af Partredere, der eie mere end Halvparten af
Skibet. Eier han selv Halvparten eller mere, kan den eller
de, som onske ham afsat, rnske Rettens Afgjprelse, om der
er skjellig Grund til hans Afskedigelse.

§ 17.

Den bestyrende Reder har åt före särskilt Bog over sin
förvaltning af Rederiets Anliggender o g for samme åt gjpre
Rede og Rigtighed. Regnskab for Medrederne har han åt

hvarje gång, fartyget efter slutad resa återkommit till hemorten,
så och när resa annorstädes slutat och besättningen
afmönstrats; ej må dock i någon händelse redovisning uppskjutas
öfver ett år, efter det sådan senast afgafs.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning
inom sex månader, efter det redovisningen afgafs och
redaren derom underrättats; försittes den tid, ege vidare
klander ej rum, der icke visas, att hufvudredaren handlat
svikligt eller att räknefel förelupit.

18 §.

Till bestridande af de utgifter, som af rederirörelsen
påkallas, åligge en hvar redare att i mån af behof bidraga
i förhållande till sin andel i fartyget. Försummar
redare att vid anfordran erlägga beslutet bidrag och varder
detta af hufvudredaren eller annan redare förskjutet, vare
den försumlige skyldig att å förskjutna beloppet erlägga
ränta efter åtta procent om året, tills betalning sker, äfvensom
ersätta kostnaden för den försäkring, som förskottsgifvaren
må hafva tagit till sin säkerhet. Borgenären njute för
sin fordran panträtt i den försumliges andel i fartyget och
förmånsrätt till] betalning enligt 17 kap. 7 § Handelsbalken;
ege ock, till dess förskottet guldits, i den försumliges
ställe uppbära den utdelning, som på hans andel belöper.

19 §.

Beslutes ny resa eller reparation af fartyget efter slutad
resa, ege redare, som ej deltagit i beslutet, utan lösen
afstå sin lott i fartyget till öfrige redare och dermed
blifva befriad från gäldande af tillskott för beslutets verkställande.
Den, som vill sålunda afstå sin lott i fartyget,
göre derom skriftlig anmälan hos hufvudredaren inom tre
dagar, efter det beslutet fattades eller, om han då icke var

aflaegge hver Gång Skibet kommer tilbage til Hjemstedet,
saa o g naar Reisen ender andetsteds og Mandskabet afskediges.
I ethvert Tilfaelde maa Regnskabsaflaeggelse ikke
udsgettes over et Aar, efteråt saadan sidst fandt Sted.

Indsigelser mod Regnskabet maa, forsaavidt de ikke
grunde sig paa Regnefeil eller Svig, gjores gjmldende ved
Sogsmaal inden sex Maaneder, efteråt Regnskabet er aflagt
og Underretning derom meddelt.

§ 18.

Til Bestridelse af de Udgifter, som kraeves af Rederiforretningen,
paaligger det enhver Partreder åt yde det forn0dne
Bidrag i Forhold til hans Andel i Skibet. Fors0mmer
nogen Partreder efter Paakrav åt betale sit Bidrag, og
dette forskydes af den bestyrende Reder eller nogen af Medrederne,
har den Forspmmelige åt erstatte Udlaegget med 8
pCt. aar lig Rente, fra det blev gjort, samt derhos ogsaa
Prasmien for den Forsikring, som den Forskudsydende til
sin Sikkerhed maatte have tegnet. For sin Fordring har
Kreditor Panteret i den Forsommeliges Part i Skibet med
Fragt, hvilken Ret. gaar förän heldre kontraktmasssigt Pant i
Parten, men staar tilbage for de i lite Kapitel omhandlede
S0panterettigheder saavelsom for aeldre kontraktmaessigt Pant
i det bele Skib.

§ 19.

Naar Beslutning tages om ny Reise eller om Skibets
Reparation efter fuldendt Reise og Tilskud krteves til Beslntningens
Udfprelse, er enhver Partreder, som ikke har
stemt for Reisen eller Reparationen, berettiget til åt frigj0re
sig for åt tilsvare sin Del af Tilskudet ved uden Vederlag
åt afstaa sin Part i Skibet, forsaavidt denne ikke er särskilt
pantsat. Men vil han gjore Brug af denne Ret, maa

tillstädes, efter det han erhöll del af beslutet. Den afträdda
lotten skall fördelas mellan öfrige redare efter förhållandet
mellan deras andelar i fartyget.

År å den afträdda lotten tagen försäkring, gällande för
tiden efter dess afträdande, vare öfrige redare, en för alla
och alla för en, förbundne att öfvertaga försäkringen och
gälda motsvarande andel af premien.

20 §.

Vinst och förlust, som af rederirörelsen uppkommer, skall
fördelas å redarne i förhållande till en hvars andel i fartyget.

Finnes enligt aflagd redovisning öfverskott, skall detta
till redarne utdelas, i den mån sådant kan ske utan hinder
för nödiga utgifters bestridande.

21 §.

Ej må rederi brytas derför, att lott i fartyget genom arf
eller annorledes öfvergår till annan man, eller att redare
förklaras omyndig eller forsättes i konkurs.

Redare, som vill afhända sig sin lott i fartyget, vare
ej skyldig förut hembjuda den till medredarne, och förköpseller
lösningsrätt ege i ty fall ej rum.

han skriftlig meddele det til den bestyrende Reder saa betimelig,
åt denne bar Underretning derom inden 3 Dage,
efteråt Beslutningen er bleven fattet, eller, hvis han ikke
har vasret tilstede ved Rederim0det, inden 3 Dage efteråt
den er bleven ham meddelt. Den afstaaede Skibspart fördeles
mellem de 0vrige Medredere i Forhold til deres tidligere
Andel i Skibet.

Er der tegnet en endnu gjaeldende Forsikring paa den
afstaaede Part, ere de pvrige Partredere solidarisk forpligtede
til åt overtage Forsikringen og tilsvare Prasmien for den
tilbagestaaende Tid.

§ 20.

Gevinst og Tab ved Rederiforretningen fordeles paa
Partrederne i Forhold til enhvers Andel i Skibet.

Findes der efter aflagt Rederiregnskab Overskud, skal
det nddeles til Partrederne, forsaavidt der ikke haves n0dvendigt
Brug derför i Rederiforretningen.

§ 21.

Rederiet oplpses ikke, fordi en Part i Skibet overgaar
til en anden Eier, eller fordi en Partreder d0r, erklaeres
umyndig eller kommer under Konkurs.

En Partreder, som vil overdrage sin Skibspart eller Del
af denne til Andemnand, beh0ver ikke dertil sine Medrederes
Samtykke, ligesom disse hverken liave nogen Forkj0bsret
eller L0sningsret. Dog udfordres samtlige Medrederes Samtykke,
för åt Overdragelse af Skibspart, selv om den sker
ved Tvangssalg, kan vaere gyldig, naar den vil medf0re, åt
Skibet taber Ret til åt f0re dansk (norsk) Flag.

Gaar en Skibspart derved, åt en Partreder bliver udenlandsk
Borger, eller ved Arv eller riUgteskab over i Udlaendings
Eie (norsk: saaledes åt Skibet oph0rer åt vrnre
norsk, jfr § 1), har enhver Medreder Ret til åt begjsere

22 §.

Ofverlåter redare sin lott i fartyget till annan man, inträder
nye egaren strax i alla en redares rättigheter och förpligtelser
mot medredarne. Hvad rederiet förr, än öfverlåtelsen
skedde, lagligen gjort och beslutit, vare jemväl mot
nye egaren gällande; häftar öfverlåtaren för oguldet tillskott
till rederirörelsen, ege medredare jemväl mot nye egaren
rätt att afräkna sådan fordran å den utdelning, som belöper
på den öfverlåtna skeppslotten. I förhållande till tredje man
svare nye egaren såsom redare för de förbindelser, rederiet
ingår, efter det öfverlåtelsen skett.

Det åligge öfverlåtaren att hos hufvudredaren eller hos
samtlige medredarne göra anmälan om öfverlåtelsen och tilllika
styrka, att denna blifvit af nye egaren godkänd; innan
sådan anmälan skett, ege öfverlåtaren icke mot medredarne
åberopa den skedda öfverlåtelsen till sitt fredande från ansvarighet.
I förhållande till tredje man, som i god tro inlåtit
sig med rederiet, ege öfverlåtaren icke åberopa den
skedda öfverlåtelsen.

23 §.

De redare, som tillsammans ega mer än hälften i fartyget,
må besluta, att rederiet skall upplösas.

En hvar redare ege fordra rederiets upplösning:

1. Om fartyget till följd af förändring i de förhållanden,
som i 1 § omförmälas, utan hans åtgärd eller samtycke
upphört att vara svenskt och på grund deraf blifvit, på
sätt särskild! är stadgadt, affördt ur fartygsregister

Parten solgt ved Auktion, saafremt Eieren ikke inden tre
Maaneder har truffet saadan Ordning, åt Skibet ikke taber
sin Ret til åt f0re dansk (norsk) Flag. Auktionen afholdes
efter samme Regler og med samme Virkning som Tvangsauktioner.

§ 22.

Naar Skibspart afhsendes, indfneder Erhververen overfor
Medrederne umiddelbart ved Overdragelsen i alle en Medreders
Rettigheder og Forpligtelser. Han maa derhos paa
samme Maade som Overdrageren lade gjselde mod sig alle
de af Rederiet fpr Overdragelsen tagne Beslutninger, indgaaede
Forpligtelser eller paabegyndte Foretagender, og
Medrederne kunne bringe i Modregning imod barn Fordringer,
som de if0lge Rederiforholdet bave paa Overdrageren.
Overfor Trediemand bliver han ansvarlig som Partreder for
alle de Rederiforpligtelser, som indgaaes efter Overdragelsen.

Det paaligger Overdrageren åt gjpre Anmeldelse til den
bestyrende Reder eller samtlige Medredere og åt godtgjpre,
åt den opgivne Erhverver vedkjender sig Overdragelsen;
saalaenge dette ikke er skeet, kan Overdrageren ikke overfor
Medrederne paaberaabe sig den stedfundne Overdragelse til
Fritagelse for nogen af Rederiforholdet flydende Förpligtelse.
Overfor Trediemand, der i god Tro har indladt sig med
Rederiet, er han ansvarlig ogsaa for de efter Overdragelsen
stiftede Rederiforpligtelser.

§ 23.

Den eller de Partredere, som eie mere end Halvdelen
af Skibet, kunne beslutte Rederiets Oplosning.

Enhver af Partrederne kan forlange Rederiet oplost:

1. naar Skibet liden hans Skyld eller Samtykke opliorer
åt värre dansk (norsk) og derför udslettes af
Skibsregistret, jfr §§ 1 og 4;

2. om hufvudredaren blifvit genom domstols beslut skild
från befattningen, såsom i 16 § sägs;

3. om redaren tilltror sig visa, att rederiet förvaltas på
sådant sätt, att hans rätt derigenom kränkes; och

4. om, när fartyget efter slutad resa befinner sig å ort
inom riket, rederiets gäld finnes öfverstiga dess
tillgångar.

Kunna i sist omförmälda fall parterne icke enas om det
värde, hvartill fartyget bör beräknas, utrönes värdet genom
besigtning, som i 43 § föreskrifves.

24 §.

Varder rederi upplöst, skall fartyget försäljas genom
offentlig auktion; ej må likväl sådan försäljning ega rum,
medan fartyget befinner sig utom riket. Kunna ej redarne
enas om vilkoren för försäljningen, skola dessa bestämmas
af skiljemän.

25 §.

Hvad här ofvan i 14—24 §§ är stadgadt angående rättsförhållandet
mellan flere redare i fartyg, ege ej tillämpning,
der genom öfverenskommelse mellan redarne annorlunda
bestämmes.

Tredje kapitlet.

Om fartygs befälhafvare.

26 §.

Åro flere delegare i fartyg, som af dem gemensamt
nyttjas till sjöfart, ege den, som har större andel i fartyget
än hälften, öfvertaga dess förande, om han dertill är behörig;

2. naar den bestyrelse Reder er bleven afskediget ved
Rettens Kjendelse i Medf0r af § 16;

3. naar han godtgj0r, åt vsesentlig Misligholdelse af
Rederikontrakten liar fundet Sted, eller åt hans Ret
i0vrigt krsenkes ved den Maade, hvorpaa Rederiets
Anliggender forvaltes;

4. naar det efter endt Reise her i Riget viser sig,
åt Rederiets Forpligtelser overstige Rederiformuen.

Er der i sidste Tilfselde Meningsforskjel om Skibets
Vrnrdi, bestemmes denne ved lovligt Skjpn.

§ 24.

Naar Rederiet oplpses, skal Skibet sselges ved offentlig
Auktion, men Sälg maa ikke Ande Sted, medens Skibet er
i Udlandet. I Tilfeelde af Uenighed bestemmes Konditionerne
af Retten (dansk: af Auktionsretten under Hensyn til
de om Tvangssalg gjseldende Regler).

§ 25.

De ovenfor i §§ 14—24 givne Regler om Retsforlioldet
mellem Partredere kunne ved sirlig Overenskomst n ger mer e
bestemmes eller forandres.

Tredie Kapitel.

Om Skipperen.

§ 26.

Skipperen antages af Rederiet eller paa dets Vegne af
den bestående Reder (§ 13). Den, der eier mere end Halvdelen
af Skibet, er berettiget til åt overtage dets Fprelse,

kan ej öfverenskommelse träffas om lönevilkoren, skola dessa
bestämmas af skiljemän.

27 §.

Befälhafvare!! ege antaga och afskeda besättningen. Han
må icke i tjenst antaga någon, som honom veterligen förut
är af annan förhyrd.

28 §.

Befälhafvare!! skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget
är i sjövärdigt skick för resan, fullständigt utrustadt,
behörigen bemannadt och tillräckligen försedt med proviant,
vatten, läkemedel samt, der fartyget är ångfartyg, med kol
och öfriga för maskinens drift nödiga ämnen, äfvensom att
nödiga signalapparater, bergningsredskap, sjökort och nautiska
instrument finnas om bord. Honom åligge ock tillse, att ej
större last intages, än fartyget kan beqvämligen bära och
rymma, att gods, som inlastas, behörigen stufvas, att fartyget
är försedt med allt, hvad till lastens betryggande erfordras,
såsom garnering, stöttor, underlag och skott, samt att skeppsluckorna
behörigen tillslutas och skalkas. Kan däckslast
lämpligen föras, bör den vara försedd med stöttor och så
anbragt, att den icke väsentligen försvårar fartygets manövrering.
Går fartyget i barlast, har befälhafvaren att tillse,
det barlasten är lämplig och tillräcklig samt så anbragt, att
den icke må förskjuta sig under resan.

29 §.

Befälhafvaren skall hafva om bord å fartyget alla nödiga
skeppshandlingar äfvensom ett exemplar af denna lag och af den
för besättningar å svenska handelsfartyg faststälda spisordning.

hvis han fyldestgj0r Lovens Betingelser; er der Uenighed.
om Lonningsvilkaarene, kan Sägen forelmgges S0retten til
Afgj0relse.

§ 27.

Skipperen antager o g afskediger Skibsmandskabet. Han
maa ikke tage Nogen i Tjeneste, som ham vitterligt allerede
er forhyret af en Anden.

§ 28.

Skipperen har, inden Reisen tiltrsedes, åt paase, åt Skibet
er i spdygtig Stånd, og maa i betimelig Tid sprge for, åt
det er beh0rig udrustet, tilstrmkkelig bemandet og försvarlig
forsynet med Proviant, Vand og Lsegemidler samt med Kul
og andre Maskinfornpdenheder, dersom det er Dampskib.
Han er ligeledes pligtig åt s0rge for, åt reglementerede
Signalapparater og Bjergningsredskaber findes ombord, saavelsom
n0dvendige Spkort og Instrumenter.

Han skal paase, åt Skibet ikke överlästes, åt Ladningen
beh0rig stuves, og åt til dens Betryggelse Skibet er forsynet
med n0dvendig Garnering, Underlag, Skotter, St0tter o. s. v.,
samt åt Lugerne försvarlig lukkes og skalkes. Kan Dtekslast
f0res, b0r den försvarlig sikres og anbringes saaledes, åt
den ikke i vmsentlig Grad vanskeliggj0r Skibets Manpvrering.
Gaar Skibet i Ballast, har Skipperen åt paase, åt den er
tilstrsekkelig og af försvarlig Beskaffenhed, samt åt den sikres
saaledes, åt den ikke kan forskyde sig under Reisen.

Ntermere Förskrifter og Regler for Skibes Udrustning,
Forsyning og Lastning, saa og for Indladning og Medtagelse
af Spramgs totte og ildsfarlige eller mtsende Varer gives af
Kongen, og Skipperen er ansvarlig for deres Overholdelse.

§ 29.

Skipperen skal have ombord alle forn0dne Skibspapirer,
saa og et Exemplar af denne Lov og af Forpleiningsreglement,
som maatte vsere udstedt i Medf0r af § 47.

30 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke inlasta gods
för egen räkning eller i de rum, som ej äro afsedda för last,
medtaga varor för egen eller annans räkning; sker det,
ersätte han all skada och förlust, som derigenom tillskyndas
redaren, hvilken ersättning bestämmes af skiljemän och ej
må sättas lägre än högsta frakt, som för dylikt gods gälde
i afgångsorten för sådan resa, som fartyget företager.

Enahanda ersättningsskyldighet åligge befälhafvaren, der
han olofligen medtager passagerare å fartyget.

31 §.

Befälhafvaren må icke lemna fartyget utan att gifva
styrmannen eller, om denne icke är tillstädes, annan af
besättningen nödig underrättelse och föreskrift. När fartyget
icke ligger förtöjdt i hamn eller eljest å säker ankarplats,
må befälhafvaren icke, utan att sådant är nödvändigt, lemna
fartyget, äfven om lots är om bord; är fara för hand, må
han icke heller i hamn vara borta från fartyget.

32 §.

Nödgas befälhafvaren af sjukdom eller annan tvingande
anledning under resa lemna tjensten, bör redaren derom
ofördröjligen underrättas. Kan redarens föreskrift icke utan
skada afvaktas, åligge befälhafvaren att, å utrikes ort, så
vida ske kan, efter rådplägning med svensk konsul, uppdraga
åt styrmannen eller annan skicklig och pålitlig man att tills
vidare föra fartyget. Ofvergifver befälhafvaren fartyget eller
kan han icke, när han måste lemna befälet, vidtaga anordning
för resans fortsättande, ege å utrikes ort konsul förordna
befälhafvare.

§ 30.

Uden Rederens Samtykke maa Skipperen ikke indlade
Gods for egen Regning, ei heller i sin Kahyt eller andel
Rum for egen eller Andres Regning medtage Yarer. Gjpr
han det, er han pligtig åt erstatte Rederen al derved forvoldt
Skade og i ethvert Fald betale den hpieste Pragt, som til
den Tid gaves for saadant Gods for lignende Reise.

Samme Ansvar paahviler Skipperen, naar han uden
Tilladelse medtager Passagerer.

§ 31.

Skipperen maa ikke forlade Skibet uden åt give Styrmanden
eller, hvis denne ikke er tilstede, en anden af Mandskabet
förnöden Underretning og Ordre. Naar Skibet ikke
er fortpiet i Havn eller tilankers paa sikker Ankerplads,
maa Skipperen, selv om der er Lods ombord, ikke uden
Npdvendighed vane fravserende fra Skibet. Det samme
gjsekter overhovedet under farefulde Omstsendigheder.

§ 32.

Bliver Skipperen ved Sygdom eller anden tvingende
Aarsag forhindret fra åt fpre Skibet, b pr Rederen derom
uopholdelig underrettes. Kan Rederens Bestemmelse ikke
uden Skade afventes, paaligger det Skipperen, i Udlandet
saavidt muligt efter Overlseg med Konsulen, åt trseffe Foranstaltninger,
navnlig ved åt antage Styrmanden eller eu
anden kyndig Mand til midlertidig åt före Skibet. Er Skipperen
ude af Stånd til, eller undlader han åt udfpre, hvad
der saaledes paaligger ham, har Konsulen åt foretage det
Fornpdne.

33 §.

Befälhafvare!! skall tillse, att lastning och lossning behörigen
fortskynda^ och att fartygets afresa, sedan last intagits
eller lossats, icke fördröjes. Under resa må han icke
utan nödtvång afvika från vanlig väg eller göra uppehåll,
der det icke sker för att bispringa menniskor, som äro
stadda i nöd; allenast för bergande af annat fartyg eller af
gods må uppehåll icke göras, der icke bergningen kan utföras
utan äfventyr för fartyget och utan märkligt men för
redare eller annan, hvars rätt och bästa det tillhör befälhafvaren
att bevaka.

34 §.

Befälhafvare!! skall under resa göra hvad i hans magt
står för att hålla fartyget i sjövärdigt skick. Har fartyget
grundstött eller har eljest någon händelse inträffat, deraf skada
kan antagas hafva uppstått, åligge befälhafvaren att, så
snart fartyget anländt till ort, der undersökning kan ega
rum, föranstalta sådan.

35 §.

Befälhafvaren åligge att göra sig noga underrättad om
de skeppsfarten rörande påbud och föreskrifter, som äro
gällande å de orter, hvilka han under resan skall anlöpa.
I händelse af krig bör han söka upplysning om hvad han
till fartygets och lastens säkerhet liar att iakttaga.

36 §.

Befälhafvaren vare pligtig att till sådant antal och mot
den betalning, som af Konungen fastställes, till bestämmelseorten
eller annan hamn, som fartyget under resan skall anlöpa,
medtaga svenskt sjöfolk, hvars hemsändande det åligger
konsulerna att besörja. Samma förbindelse ege ock

§ 33.

Skipperen liar åt sarge for, åt Lastning og Lögning
behprig paaskyndes, og åt Skibets Afreise derefter ikke forhales.
Under Reisen man han ikke liden Nodvendighed afvige
fra rette Vei eller paa anden Maade gjore Ophold,
naar det ikke sker for åt komme Mennesker i Havsn0d til
Hja;lp. For åt bjerge andel Skib eller Gods man intet Ophold
gjores, naar Bjergningen ikke kan Ande Sted liden
Risiko for Skibet og liden vsesentlig Ulempe for Rederen eller
Andre, hvis Interesser det er Skipperens Pligt åt varetage.

§ 34.

Skipperen har under Reisen åt gjpre, hvad der staar i
hans Magt for åt holde Skibet i spdygtig Stånd. Har Skibet
grundstöd!, eller hvis ellers nogen Begivenhed er indtruffet,
hvoraf Skade kan antages åt vmre opstaaet, paaligger det
Skipperen åt foranstalte Undersogelse paa f0rste Sted, hvor
saadan kan foretages.

§ 35.

Det paaligger Skipperen åt gjpre sig noie bekjendt med
de Skibsfarten vedrprende Paabud og Forskrifter, der ere
åt iagttage paa de Steder, som han paa Reisen skal anlebe.
Ligesaa b0r han i Krigstilfselde skaffe sig Underretning om,
hvad der til Skibs og Ladnings Sikkerhed er åt iagttage.

§ 36.

I saadant Antal og mod saadan Betaling, som af Kongen
fastsmttes, er Skipperen pligtig, til Bestemmelsestedet
eller anden Havn, som Skibet under Reisen skal anlpbe, åt
medtage danske (norske) Sofolk, hvis Hjemsendelse det paaligger
Konsulen åt besprge. (norsk: Samme Förpligtelse

rum i afseende å norskt sjöfolk, så länge en motsvarande
bestämmelse är gällande i Norge.

Sjöfolk, som sålunda hemsändes, vare pligtigt att i afseende
å ordning ocli skick om bord iakttaga allt, hvad besättningen
åligger, samt att, der det finnes nödvändigt, biträda
vid skeppsarbetet.

37 §.

Å alla fartyg med undantag af fiskefartyg skall, när de
afgå till andra orter utom riket, än de vid Östersjön belägna
samt orter i Danmark och Norge på denna sidan om
Skagens fyr och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å ångfartyg
skall dessutom, såsom bihang till skeppsdagboken,
föras särskild maskindagbok.

Dagboken, som upprättas efter ett af Konungen faststäldt
formulär, tillhandahålles af sjömanshuset i afgångsorten.

38 §.

Skeppsdagboken föres af befälhafvare!! eller under hans
tillsyn och ansvar af styrmannen; maskindagboken föres,
likaledes under befälhafvarens tillsyn och ansvar, af maskinisten.
Anteckningarne i dagboken skola göras efter tidsföljden,
i hamn för hvarje dygn och till sjös för hvarje vakt;

paahviler ham med Hensyn til svenske S0folk, forsaavidt. en
tilsvarende Regel gjaslder efter svensk S0lov overfor norske
S0folk.)

Saaledes hjemsendte S0folk ere i Henseende til Skik 0g
Orden ombord pligtige åt iagttage, hvad der paaligger Mandskabet,
og derhos, naar N0dvendighed krasver det, efter
Evne åt yde Bistånd ved Skibsarbeidet.

§ 37.

Paa ethvert Skib, der gaar i ndenrigsk Fart (dansk:
i udenrigsk Fart Vest for Linien Texelen—Lindesnees og 0st
for Riigenwalde—Kalmar), skal fores en Skibsdagbog (Journal)
og paa Dampskibe derhos som Tillägg til denne en särskilt
Maskindagbog. Nsermere Regler om disse Bogers Indretning
og Autorisation fastssettes af Kongen. Dagbogen
skal ved Skibets Udklarering fra indenlandsk Havn forevises
Toldopsynet, der nden Betaling giver Bogen Paategning
om Förevisningen.

Dansk text.

Skibsdagbog krasves dog
ikke for Skibe, som kun gaa
paa Fiskefangst, i Nord- og
0sters0en udenfor de nsevnte
Linier, og ei heller for de
paa Fasr0erne hjemmeh0rende
Skibe, der ikkun fare imellem
selve 0erne.

§ 38.

Skibsdagbogen f0res af Skipperen eller under hans Tilsyn
og Medansvar af Styrmanden; Maskindagbogen under
Skipperens Tilsyn og Medansvar af Maskinmesteren. De
fores efter Tidsfolgen, i Havn for hvert. D0gn, i S0en for
hver Vagt. Hvad der passerer paa den enkelte Vagt, kan

livad under en vakt förekommer må tills vidare upptecknas
å en kladd, men det jantecknade skall inom dygnets utgång
införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning och tydlighet; hvad deri
blifvit infördt må icke utplånas, öfverstrykas eller på annat
sätt göras oläsligt, utan bör, i händelse origtig anteckningskett,
rättelse införas å vederbörligt ställe i dagboken.

39 §.

I skeppsdagboken böra noggranna uppgifter införas om
allt, som under resan förefaller och hvarom kännedom kan
vara till nytta för redare, lastegare, försäkringsgifvare eller
annan, hvars rätt kan vara beroende af resans utgång. Deri
bör sålunda antecknas:

1. när besättningen inträder i tjenst och derifrån afgår;
när proviant och vatten tages om bord; när lastning
eller lossning börjar och slutar eller arbetet afbrytes samt
huru mycket för hvarje dag inlastas eller lossas; när barlast
intages, dennas beskaffenhet och vigt samt det sätt, på
hvilket den är anbragt; om och i hvilken utsträckningfrämmande
arbetsbiträde användes; fartygets djupgående för
och akter, då det lemnar hamn, så ock i allmänhet det skick,
hvari fartyget och dess redskap befinnas, samt lastens beskaffenhet
och tillstånd äfvensom, när däcklast intages, dennas
mängd och höjd; kompassernas justering och dervid
befunna devotion; tiden, när fartyget afgår från och ankommer
till eller förflyttas inom hamn; vind och väderlek,
barometerstånd, ström, kurs, fart, segelföring och tillryggalagd
väglängd; lödningar, pejlingar och observationer samt
de för hvarje dygn gjorda ortbestämningar; när och hvar
lots tages om bord och lemnar fartyget; huru ofta pumpning
eger rum, huru länge hvarje gång dermed fortsättes och
hvilken arbetsstyrka dervid användes samt hvilken vattenhöjd
iakttages vid pumparne;

forelpbig optegnes paa en Klädde, men skal indf0res senest
inden Etmaalets Ende.

Bogen bor fores ordentligt og tydelig! Hvad engang
er indfort, maa ikke raderes, overstryges eller paa anden
Maade gjores ulseseligt; bliver Rettelse nodvendig, bor den
tilfoies som Anmärkning.

§ 39.

I Skibsdagbogen b0r noiagtig optegnes enhver under
Reisen indtrmffende Begivenhed og Omstasndighed, bvorom
Kundskab kan vare til Nytte for Redere, Ladningseiere,
Forsikringsgivere eller Andre, der bave Interesse i Reisen.

Der bliver saaledes åt gj0re Bemserkning om, naar
Mandskabets Tjeneste begynder og ender, naar Proviant og
Vand tages ombord, naar Indladning eller Udlosning begynder,
afbrydes og fuldendes, saa og om hvad der hver Dag
indlades eller udlosses, om Indtagelse af Ballast, dens Vrngt,
Beskaffenhed og Maaden, hvorpaa den er sikret, om hvorvidt
fremmed Arbeidshjmlp benyttes, om Skibets Dybgaaende
for og agter og dets Tilstand for0vrigt, naar det forlader
Havn, om Lastens Beskaffenhed og Tilstand samt, hvis
Dmkslast fpres, tillige dennes Mängde og Höide, om Kompassernes
Regulering og Deviationen, om Tiden for Skibets
Afgång fra, Ankomst til og Flytning i Havn, om Vind,
Veir, Barometers tand, Ström, Kurs, Fart, Seilforing, tilbagelagt
Distance, Lodkast, Peilinger og Observationer, om naar
og hvar Lods kom ombord og gik fraborde, om Pumpning,
hvorofte den Under Sted, hvorlaenge hver Gång og med
hvilken Styrke, samt om Vandhoiden i Pumperne.

Bestikket indf0res for hvert Etmaal.

Naar Skibsraad holdes, blive saavel de afgivne Meninger
som Skipperens Beslutning åt indfore i Dagbogen og
Tilfprselen åt underskrive af de Raadslaaende. Fremdeles

2. när skeppsled kalles, de dervid yttrade meningar
och de beslut, befälhafvaren fattar; börande de, livilka med
befälhafvaren deltagit i skeppsrådet, med sin underskrift
bestyrka anteckningens rigtighet;

3. när någon af besättningen insjuknar, dör eller rymmer;
när någon begår brott eller gör sig skyldig till fel
eller försummelse i tjensten, samt hvad vid förhör, som med
anledning deraf hålles, förekommer;

4. när ofall träffar fartyg eller last, under angifvande
tillika af anledningen till olyckan, dermed sammanhängande
omständigheter samt den åtgärd, som vidtages.

I maskindagboken skall uppgifvas fartygets kolförråd
vid afgång från hamn, kolförbrukningen för hvarje dygn
samt i öfrigt allt, som rör maskinens gång och skötsel.

40 §.

Varder dagbok under resa fullskrifven eller af annan
anledning icke användbar, åligge befälhafvaren att, om fartyget
befinner sig i svensk hamn, anmäla sig hos ombudsmannen
vid dervarande eller närmaste sjömanshus till erhållande
af ny dagbok; är fartyget å utrikes ort, skall befälhafvaren
i öfverensstämmelse med det faststälda formuläret
upprätta ny dagbok, hvilken vid fartygets ankomst
till hamn, der svensk konsul finnes, bör för denne företes
och af honom genomdragas samt förses med hans embetssigill
jemte intyg om sidornas antal. När ny dagbok
sålunda utfärdas eller för konsul uppvisas, skall befälhafvaren
tillika förete den förra dagboken; och meddele vederbörande
sjömanshusombudsman eller konsul omedelbart efter
den deri sist införda uppgift intj^g derom, att dagboken
blifvit uppvisad och att ny sådan blifvit för fartyget utfärdad.
Kan befälhafvaren icke förete den förra dagboken,
skall anledningen uppgifvas och anteckning derom ske i den
nya dagboken.

bliver det i Dagbogen åt bemserke, naar Nogen af Mandskabet
bliver syg, flor, ro in in er eller gj0r sig skyldig i Forbrydelse
eller Disciplinserforseelse, jfr. § 49 og § 103.

Säfligt bliver der i Dagbogen åt indfore noiagtig Oplysning
om etbvert Uheld, der maatte tilstode Skib eller Ledning,
med Angivelse af Foranledningen, de nsermere Omstsendigheder
og de trufne Foranstaltninger.

I Maskindagbogen indfores Skibets Kulforraad ved Afgång
fra Havn, Knlforbrnget for bvert D0gn og iovrigt alt,
som vedrorer Maskinen, dens Gång og Pasning.

§ 40.

Naar Skibsdagbogen er udskreven eller af anden Grund
ikke lscngere kan bruges, bar Skipperen åt sorge for ny
Bog og for dennes Autorisation. I den gamle skal da annuerkes,
åt ny Bog er bleven autoriseret og naar dette er
skeet. Kan den seldre Skibsdagbog ikke bringes tilstede, skal
Grunden dertil oplyses og anfores i den nye.

Dansk text.

Naar saaledes en sel dre
Skibsdagbog skal ombyttes
med en ny, bar vedlcommende
Embedsmand åt undersoge,
om den er ordentlig fprt, Dag
for Dag, og i modsat Fald åt
foranledige Skipperen tiltalt.
Ligeledes skal Dagbogen inden
meste Dags Udgang indleveres
til saadan Underspgelse,
bver Gång Skibet faar

41 §.

Dagbok, som icke vidare må för anteckning användas,
skall, så snart ske kan, inlemnas till sjömanshuset i fartygets
hemort att der förvaras och hållas vederbörande sakegare
till hända.

42 §.

Inträffar å lastnings- eller lossningsort eller under
resa någon händelse, som vållar betydligare skada å fartyg

Dansk text.

en ny Forer, naar der tilstoder
Skibet en Ulykke, i Anledning
af hvilken Soforklaring
skal optages (§ 42), og
Skipperen anlober en dansk
Havn eller en fremmed Havn,
hvor dansk Konsul er ansat,
samt naar Mandskabet afmpnstres
eller Skibet kommer
tilbage til en dansk Havn
og der losser sin badning eller
den stprste Del deraf. I
Dagbogen gj eros Bemeerkning
om, hvornaar Indleveringen
er skeet og om den stedfundne
Underspgelse.

For Dampskibe, der gaa i
regelmasssig Fart mellem danske
og fremmede Havne, kan
ved kongelig Anordning fastssettes
Lempelser med Hensyn
til Eftersynet.

§ 41.

Enhver, som paaviser en retlig Interesse, kan forlange
Adgang til åt blive bekjendt med Skibsdagbogens Indhold.
Den bor, naar den er udskreven, opbevares mindst to Aar
efter Reisens Slutning og, hvis der for Retten er reist Sag
vedrorende Reisen, indtii Sägens endelige Udgang.

§ 42.

Iudtrgeffer paa Dåde- eller Lossested eller under Reisen
nogen Begivenhed, som medfprer Tab af Skib eller Badning

eller last eller som skäligen kan antagas kafva sådan skada
till följd, eller har genom olyckshändelse någon om bord
ljutit döden, eller har till följd af sammanstötning med annat
fartyg å detta timat sådan skada eller olycka, som nyss är
sagd, skall befälhafvaren, så snart ske kan, afgifva sjöförklaring
angående händelsen.

Inom riket afgifves sjöförklaring inför sjönämnden; och
åligge befälhafvaren att före utgången af nästa dag, efter
det olyckan inträffade eller skadan upptäcktes, om fartyget
då låg i hamn, der sjöförklaring kunde ega rum, men eljest
efter det fartyget anländt till sådan hamn, hos nämndens ordförande
skriftligen anmäla sig till förklarings afgifvande. När
anmälan sker, ingifve befälhafvaren en fullständig afskrift af
allt, hvad angående händelsen antecknats i dagboken, eller,
der dagbok icke förts å fartyget eller gått förlorad, en
skriftlig framställning af den timade olyckan; uppgifve ock
hela besättningen och de personer, hvilka antagas kunna
lemna upplysning i saken, äfvensom, såvidt ske kan, de personer,
saken kan angå, eller deras ombud.

Å utrikes ort afgifves sjöförklaring inför den myndighet,
som för sådan förklarings upptagande derstädes är behörig,
eller ock inför svensk konsul, der förklaringen kan med laga
verkan inför honom afläggas; åliggande det befälhafvaren
ej mindre att för konsuln uppvisa dagboken och taga hans
intyg om uppvisandet, som i 40 § sägs, än äfven att, der
förklaringen aflägges inför ortens myndighet, om tiden för
dess afläggande förut underrätta konsuln.

eller Skade af st0rre Betjening paa nogen af disse Gjenstande,
eller som med Grund kan formodes åt have saadan
Skade tilf0lge, saa og naar nogen af de Ombordvmrende
ved Ulykkestilfselde er omkommen, eller naar ved Sammenst0d
Skade eller Ulykke af den anforte Beskaffenhed er
tilfoiet andet Skib, skal Skipperen afgive Spforklaring.

Her i Rigel bar lian, inden Udlpbet af meste Dag efteråt
Ulykken fandt Sted eller opdagedes, atgj0re Anmeldelse til Stedets
Dommer, i Kjobenhavn til S0- og Handelsretten (norsk: Anmeldelse
til Rettens Formand); er Begivenheden indtruflfet paa
Spen, regnes Fristen fra Skibets Ankomst til Red eller Havn.
Ved Anmeldelsen skal indleveres en ordret Udskrift af,
hvad der om det Forefaldne er tilfprt Skibsdagbogen, eller,
hvis en saadan ikke er fprt eller den er gaaet tabt, en
skriftlig Fremstilling af Begivenheden og derhos en Fortegnelse
over Skibets Mandskab og andre Personer, der antages
åt kunne give Oplysning i Sägen, samt om muligt en
Angivelse af de i Sägen interesserede Personer eller deres
Befuldmsegtigede. Retten (norsk: Rettens Formand) berammer
derefter Retsmpde til Optagelse af Spforklaring eller Spforhor
og foretager det videre Fornpdne i den Anledning. Skipperen
har til Retsmpdet åt medbringe Skibsdagbogen.

Udenfor Riget har Skipperen snarest muligt åt afgive
Spforklaring for den Ret, 0vrighed, Notarms eller anden
Myndighed, under hvem saadanne Forretninger henhore.

Dansk text.

Norsk text.

Er der paa Stedet dansk
Konsul, skal der gives ham
Underretning, for åt han kan
vsere tilstede i Retten og paase,
åt Spforklaringen bliver saa
fuldstamdig og paalidelig som
muligt. Om det Foretagne indsender
Konsulen Beretning til

Er der paa Stedet norsk
Konsul, som kan modtage edelig
Spforklaring, afgives den
for ham; i ethvert Tilfmlde
skal Konsulen betimelig varsles
til Forretningen, og Skibsdagbogen
skal altid forevises
for ham og af ham paategnes.

43 §.

Har fartyget genom inträffad olyckshändelse under resa
lidit skada, som föranleder betydligare reparation eller längre
uppehåll, åligge befälhafvare!! att anordna besigtning af
fartyget. Besigtningsmännen skola ej mindre uppskatta den
genom olyckshändelsen uppkomna skada och värdet af fartyget
i skadadt skick, än äfven afgifva yttrande angående
de åtgärder, som för skadans botande böra vidtagas, samt
beräkna derför nödig kostnad. Sedan reparation afslutats,
bör genom ny besigtning utrönas, huruvida fartyget är i det
skick, att den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare skada genom
sjö°lycka, bård! väder eller annan orsak, eller förekommer
anledning, att lasten är i sådant tillstånd, att särskild åtgärd
för dess bevarande erfordras, eller är på grund af
skada å fartyget lossning nödvändig, skall befälhafvaren anordna
besigtning. af lasten. Finnes lasten vara skadad, skola
besigtningsmännen utlåta sig angående den orsak, som kan
antagas hafva vållat skadan, samt föreslå de åtgärder, som
böra vidtagas.

Besigtningsmän förordnas af den myndighet, som efter
ortens lag eller sed är behörig; bär i riket meddelas sådant
förordnande af magistrat eller, der fartyget finnes
å ort på landet, af kronofogden. Finnes fartyget å ort,
der enligt gällande sed besigtningsmän icke af offentlig
myndighet förordnas, inhemte befälhafvaren yttrande af sakkunnige
män.

Dansk text.

Justitsministeren, der forsaavidt
dertil findes Anledning
kan forordne yderligere Undersegelse
her i Riget.

§ 43.

Naar Skibet ved Ulykkeshsendelse paa Reisen har lidt
en Skade, som nodvendiggjör betydeligere Reparation eller
lsengere Ophold, paaligger det Skipperen åt lade afholde
lovlig Skj0nsforretning. Skjpnsmsendene skulle besigtige og
vurdere den ved Uheldet forvoldte Skade, afgive Skj en over,
hvad der bor foretages for åt ndbedre den, taxere, hvad
dette vil koste, samt ansastte Skibets Vserdi i beskadiget
Tilstand. Efter endt Reparation bör det ved ny Besigtigelse
afgjeres, om Skibet er i den Tilstand, åt det kan udfore den
forehavende Reise.

Har Ladningen under Reisen lidt betydeligere Skade ved
Soulykke, haardt Veir eller deslige, eller findes der Grund
til åt antage, åt den er i saadan Tilstand, åt Lösning eller
anden Föranstaltning til dens Bevaring er npdvendig, eller
maa Lösning ske for Skibets Skyld, skal Skipperen lade afholde
lovlig Besigtigelse og Skjonsforretning. Findes Lasten
åt vsere beskadiget, skulle Mmndene udtale sig om de Aarsager,
som kunne antages åt have foranlediget Skaden, og
om hvad der rettest bor foretages.

Skjonsmsendene beskikkes efter den paa hvert Sted
gjseldende Lov eller Smdvane; hvor saadan Beskikkelse ssedvansmsessig
ikke bruges, bör Skipperen erhverve Erklgeringer
af Sagkyndige.

44 §.

Förekommer anledning, att gods under resa tagit skada,
bör befälhafvare!!, der det kan antagas, att skadan må förmenas
vara vållad genom felaktig stufning, garnering eller
skalkning af luckorna eller genom annat dylikt fel, tillkalla
besigtningsman att närvara vid luckornas öppnande och
godsets islossning; förr än godset till lastemottagaren utlemnas,
bör befälhafvaren låta detsamma besigtigas af tillkallade
besigtningsmän.

45 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhafvaren pligtig att göra
allt hvad i hans magt står för dess bevarande och må
icke öfvergifva det, så länge hopp om dess räddning
finnes. År räddning omöjlig och faran så hotande, att han
nödgas öfvergifva fartyget, åligge honom att i synnerhet sörja
för dagbokens och skeppshandlingarnes bevarande äfvensom
att draga försorg om bergning af fartyg och gods och dertill
söka anskaffa nödigt biträde.

Eger bergning rum, har befälhafvaren att leda bergningsarbetet,
der icke sådant genom ortens lag är honom
förbjudet eller genom aftal om bergningen förhindras. Öfver
allt, som bergås, så ock öfver antalet af manskap, som vid
bergningen och vid godsets forsling till upplagsställe medverkar,
samt det dervid utförda arbete före befälhafvaren,
sjelf eller genom styrmannen, noggranna anteckningar; vare
ock skyldig granska och genom sin påskrift till rigtigheten
bestyrka alla för bergningen afgifna kostnadsräkningar.

Befälhafvaren läte, så snart ske kan, anordna besigtning,
som i 43 § föreskrifves, af det förolyckade fartyget och af det
bergade godset och sörje för, att detta sättes under lämplig vård.

§ 44.

Hvor der kan opstaa Sp0rgsmaal om, åt Skade er foranlediget
af Mangler ved Stuvningen, Garneringen, Lugernes
Förkalkning eller deslige, bpr Besigtigelsesmamd vrnre
tilstede ved Lugernes Aabning og Lösningen. Findes der
Grund til åt befrygte, åt Gods under Reisen har taget
Skade, bor Skipperen lade afholde Besigtigelsesforretning,
forend Godset udleveres til Modtageren.

§ 45.

Kommer Skibet i Havsnpd, er Skipperen pligtig åt gjore
alt hvad der staar i hans Magt for dets Bevaring og raaa
ikke forlade det, saalsenge der kan vsere Haab om dets Redning.
Er Redning umulig og Faren saa truende, åt han
npdsages til åt forlade Skibet, paaligger det barn i Sserdeleshed
åt sprge for åt bringe Skibsdagbogen og Skibspapirerne
i Sikkerhed; han bor derhos drage Omsorg for Bjergning af
Skib og Gods og dertil s0ge åt skaffe förnöden Bistånd.

Finder Bjergning Sted, har Skipperen åt lede Bjergningsarbeidet,
medmindre Stedets Lovgivning eller sandig
Bjergningskontrakt derför maatte vane til Hinder. O ver
hvad der bjerges, saa og over Antallet af de Personer, som
medvirke til Bjergningen og det Bjergedes Transport til Oplagsstedet,
skal Skipperen selv eller ved Styrmanden gjdre
n0iagtige Optegnelser; ligesaa har han saavidt muligt åt
prpve og med sin Paategning åt bekrtefte Rigtigheden af
de i Anledning af Bjergning, Transport og Bevaring fremkommende
Regninger.

Over det forulykkede Skib saavelsom over det bjergede
Gods, for hvis Bevaring han bpr sorge paa bedste Maade,
har Skipperen saa snart som muligt åt foranstalte lovlig
Besigtigelse.

46 §.

Befälhafvare!! skall behandla sina underordnade så, som
en god husfader anstår, och vid anordnande af det arbete,
som erfordras, såvidt ske kan, taga hänsyn till en hvars ställning
i tjensten; kroppslig aga må han ej tilldela någon, som
fylt aderton år.

Befälhafvaren läte sig angeläget vara, att bön och gudstjenst
om bord icke försummas; å söndagar eller andra här
i riket brukliga helgdagar må han icke ålägga besättningen
annat arbete, än sådant som tarfvas för fartygets vanliga
rengöring, seglens torkning, erforderlig båttjenst, kostens
tillredning och nödiga anstalter för fartygets säkerhet, eller
som eljest icke kan tåla uppskof.

47 §.

Befälhafvaren skall tillse, att besättningen erhåller god
och tillräcklig kost i enlighet med den för besättningar å
svenska handelsfartyg faststälda spisordning. Finner befälhafvaren
under resa nödvändigt att nedsätta kosten, ege han
rätt dertill; dock skall besättningen derför undfå skälig ersättning,
hvilken i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

48 §.

Dör sjöman, under det han är i tjenst, besörje befälhafvaren
om hans begrafning, så ock om uppteckning af
hans å fartyget befintliga qvarlåtenskap. Inträffar dödsfallet
å utrikes ort, bör befälhafvaren, der qvarlåtenskapen icke
utan skada eller olägenhet kan behållas om bord, antingen
öfverlemna den till närmaste svenske konsul eller på lämpligt
sätt låta försälja densamma; för hvilket han efter återkomsten
till svensk hamn har att afgifva redovisning inför
ombudsmannen vid sjömanshuset i fartygets hemort.

§ 46.

Skipperen skal behandle sine Underordnede paa sommelig
Maade og ved Anordning af Arbeidet saavidt muligt
tage Hensyn til enbvers Stilling ombord. Legemlig Revselse
maa han ikke tildele Nogen, der har fyldt 18 Aar.

Skipperen bor lade sig det vaere magtpaaliggende, åt
Bön og Gudstjeneste ombord ikke forsömmes, og åt Arbeide
udover hvad der fordres til Skibets seedvanlige Renholdelse,
Seiltorring, förnöden Baadtjeneste, Kostens Tilberedning og
nodvendige Sikkerhedsforanstaltninger ikke paalsegges Mandskabet
paa Söndage eller andre i Hjemlandet anordnede
Helligdage, forsaavidt saadant Arbeide kan opstettes.

§ 47.

Skipperen skal paase, åt Mandskabet erholder god og
tilstraekkelig Kost, og han har i den Henseende åt underkaste
sig det Reglement, som af Kongen udfmrdiges. Finder
han det under Reisen nödvendigt åt mindske Kosten,
har Mandskabet Krav paa billig Erstatning, der i Tilfselde
af Tvist bestemmes ved Skjon.

§ 48.

Dör nogen af Mandskabet, skal Skipperen drage Omsorg
for hans Begravelse. Han bör derhos vidnesfast lade
optage Fortegnelse over Alt, hvad den Afdöde har efterladt
ombord; dette kan han, naar Dödsfaldet indtraaffer udenfor
Riget, aflevere til Konsulen eller sselge, hvis han ikke uden
Ulempe kan beholde det ombord.

49 §.

Begår någon af besättningen, när fartyget icke befinner
sig i svensk hamn, brott af den art, att svårare straff än
fängelse derå kan följa, skall befälhafvaren, der icke brottet
af ortens myndighet beifras, i närvaro af två de bäste männen
om bord hålla förhör med den brottslige och dervid jemväl
söka erhålla all den upplysning angående brottet, som af besättningen
eller af andra personer kan lemnas. Hvad vid
förhöret förekommer, skall skriftligen upptecknas och det antecknade,
sedan det blifvit för de närvarande uppläst, till
rigtigheten bestyrkas genom deras underskrift. Föres dagbok
om bord, skall anteckningen ske i denna.

Befälhafvaren skall tillse, att den brottslige icke lemnar
fartyget, och ege för sådant ändamål, der det pröfvas nödigt,
hålla honom i fängsligt förvar om bord, till dess han
kan till konsul eller till polismyndighet här i riket öfverlemnas;
befälhafvaren vare dock ansvarig, att den brottslige
ej behandlas strängare, än nödigt är.

50 §.

I förhållande till tredje man ege befälhafvaren i denna
sin egenskap, när fartyget befinner sig utom hemorten, för
redarens räkning sluta aftal och ingå förbindelser angående
allt sådant, som afser resans utförande, såsom fartygets utrustning,
proviantering och underhåll, äfvensom att bortfrakta
fartyget och att å redarens vägnar kära i mål, som angå
fartyget.

§ 49.

Gj er nogen af Skibsmandskabet sig skyldig i en Forbrydelse,
som er Gjenstand for offentlig Paatale (norsk:
for ubetinget offentlig Paatale) og Skibet ikke er i dansk
(norsk) Havn, skal Skipperen snarest muligt optage en forelobig
Förklaring saavel af den Skyldige som af Mandskabet
eller Andre, som derom kunne give Oplysning. Er Forbrydelsen
begaaet paa fremmed Territorium, skal saadan Förklaring
dog kun optages, hvis Forbrydelsen ikke forf0lges af
Stedets Myndigheder. Förklaringen indfores i Dagbogen
eller optegnes skriftlig'', hvis Dagbog ikke föres, under Iagttagelse
af de i § 103 foreskrevne Former.

Skipperen har saavidt muligt åt sikre sig den Skyldiges
Tilstedeblivelse og kan i saadan Hensigt om förnöden! indespserre
barn eller anvende andre Midler, men er ansvarlig
for, åt han ikke behandles stramgere, end 0iemedet krtever.

Hvis Forbrydelsen begaaes i udenlandsk Havn, hvor der
er dansk (norsk) Konsul, eller naar Skibet, efteråt Forbrydelsen
er begaaet, anl0ber saadan Havn, skal Skipperen snarest muligt
gjore Anmeldelse til Konsulen om den begaaede Forbrydelse
og tilstille ham en bekrmftet Gjenpart af den optagne
Förklaring. Konsulen undersoger da Sägen og bestemmerhvad
der videre skal foretages. Naar Henvendelse til Konsul i
udenlandsk Havn ikke har fundet Sted, bor Skipperen snarest
muligt efter Hjemkomsten gjore Anmeldelse for 0vrigheden.

§ 50.

I Forhold til Trediemand er Skipperen i denne sin
Egenskap naar Skibet befinder sig udenfor Hjemstedet, berettiget
til for Rederens Regning åt afslutte alle Retshandler,
der angaa Foranstaltninger, som sigte til Reisens Udfprelse,
saasom Skibets Udrustning, Proviantering og Vedligeholdelse,
saa og til åt bortfragte Skibet samt til paa Rederens Vegne
åt optrtede som Sagsoger i Skibets Anliggender.

Erfordras penningar för ändamål, som nyss är sagdt, ege
befälhafvaren anskaffa nödiga medel genom lån eller genom
försäljning., af redarens gods eller af lasten. Har lån upptagits
eller gods blifvit såldt, oaktadt befälhafvaren icke saknat
nödiga medel, vare det utan verkan till förringande af
långifvares eller köpares rätt, der lånet upptagits eller försäljningen
skett under sådana omständigheter, att långifvaren
eller köparen må antagas hafva handlat i god tro.

I fartygets hemort ege befälhafvaren icke utan särskilt
bemyndigande ingå aftal för redarens räkning, dock med
undantag af besättningens förhyrande.

51 §.

Utan redarens samtycke må befälhafvaren icke försälja
fartyget, der det icke efter vederbörlig besigtning blifvit
förklaradt icke vara iståndsättligt. Försäljningen bör ske genom
offentlig auktion.

52 §.

Har redaren gjort särskild inskränkning i den befogenhet,
som tillkommer befälhafvaren i denna hans egenskap,
må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man, som
i god tro inlåtit sig med befälhafvaren.

53 §.

Befälhafvaren skall under resans fortgång gifva redaren
underrättelse om fartygets tillstånd, resans förlopp, derunder
slutna aftal och ingångna förbindelser, samt angående allt,
hvarom kännedom eljest kan vara till nytta för redaren. När
åtgärder af vigt påkallas, bör han, der omständigheterna det
medgifva, inhemta föreskrift af redaren sjelf eller det ombud,
denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behof
och kan icke redarens föreskrift afvaktas, åligge befälhafvaren
att till medlens anskaffande anlita den utväg, som
för redaren är förenad med minsta uppoffring; ej må han
utan i yttersta nödfall föryttra något af lasten.

Udkreevcs der Penge til noget 0iemed, som her nsevnt,
er Skipperen berettiget til åt optage Laan eller til åt sselge
af Rederens Gods eller endog af Ladningen. Åt han ikke
har manglet de fornodne Midler, har ingen Indflydelse paa
Laangivers eller Kjobers Ret, naar denne efter Örnsten dighederne
maa antages åt have handiet i god Tro.

Paa Skibets Hjemsted kan Skipperen ikke nden sirlig
Bemyndigelse indgaa Retshandler, der forpligte Rederen,
naar undtages, åt han kan hyre Mandskab.

§ 51.

liden Rederens Samtykke kan Skipperen ikke saalge
Skibet, naar det ikke efter lovlig Besigtigelse, jfr. § 43, er
bleven erklseret for uistandssetteligt. Salget bpr ske ved
offentlig Auktion.

§ 52.

Åt Rederen har gjort sirlig Indskraenkning i den Skipperen
ifplge hans Stilling tilkommende almindelige Fuldmagt,
kan ikke paaberaabes mod Trediemand, naar denne har veeret
i god Tro.

§ 53.

Skipperen skal stadig give Rederen Underretning om
Skibets Tilstand, Reisens Fremgang, afsluttede Retshandler
og overhovedet om enhver Begivenhed, som kan vaere af Interesse
for Rederen. I alle vigtige Tilfmlde bor han, forsaavidt
Omstaendighederne tilläde det, indhente Ordre fra Rederen
selv eller den, til hvem denne har henvist ham.
Kraeves der Penge til Skibets Behov, og Rederens Ordre
ikke kan afventes, skal Skipperen spge dem tilveiebragt
paa den for Rederen billigste Maade; kun i yderste Npdsfald
maa han smlge af Ladningseierens Gods.

54 §.

Befälhafvare:!! skall under resan hafva noggrann vård om
lasten samt i öfrigt iakttaga lastegarens rätt och bästa.

Utan särskildt bemyndigande ege befälhafvaren för lastegarens
räkning ingå förbindelser angående allt sådant, som
afser lastens bevarande eller vidare fortskaffande, så ock å
hans vägnar kära i mål, som angå lasten. Uppstår behof
af penningar för ändamål, som nyss är sagdt, ege han anskaffa
nödiga medel genom lån eller genom att sälja af
lasten.

För de förbindelser, befälhafvaren sålunda ingår för lastegarens
räkning, häfte denne allenast med det inlastade godset.

55 §.

Finnes last vid derå jemlikt 43 § anstäld besigtning
vara i det tillstånd, att den icke utan fara för förskämning
kan förvaras, ege befälhafvaren försälja lasten; bar fartyget
förolyckats eller förklarats icke vara iståndsättligt, må, ändock
att godset utan skada kan förvaras, försäljning eg a
rum, der vid besigtning utrönes, att kostnaden för godsets
förvarande skulle blifva alltför hög i förhållande till dess
värde. Försäljning bör, så vida ske kan, ega rum genom
offentlig auktion.

56 §.

Har lastegare gjort särskild inskränkning i den befogenhet,
som tillkommer befälhafvaren i kraft af hans uppdrag,
må sådan inskränkning icke åberopas mot tredje man, som
i god tro inlåtit sig med befälhafvaren.

§ 54.

Skipperen skal under Reisen drage Omsorg for Ladningen
og i det Hele varetage Ladningseierens Interesse.

Han er liden sirlig Fuldmagt berettiget til for Ladningseierens
Regning åt indgaa Forpligtelser angaaende Foranstaltninger,
der sigte til Ladningens Bevaring eller Viderebefordring,
saa og til paa Ladningseierens Vegne åt optrsede
som Sagsoger i S0gsmaal, som angaa Ladningen.
Bliver det til Fremme af nogen saadan Föranstaltning nodvendigt
åt reise Penge, er Skipperen berettiget til for Ladningseierens
Regning åt optage Laan eller endog åt saslge
af Ladningen.

For de Forpligtelser, Skipperen saaledes indgaar for
Ladningseierens Regning, hefter denne alene med det indladede
Gods.

§ 55.

Naar det i Tilfselde, som omhandles i § 43, ved lovligt
Skjon godtgjores, åt Ladningen er i den Tilstand, åt den
ikke kan opbevares uden Fare for Bedmrvelse, er Skipperen
berettiget til åt salge den. Er Skibet forulykket eller erklasret
uistandssetteligt, kan Sälg ogsaa Ande Sted, naar
Skjonnet gaar ud paa, åt Omkostningerne ved Opbevaring
vilde blive for store i Forhold til Ladningens Värdi. Sälg
skal saavidt muligt ske ved offentlig Auktion.

§ 56.

Åt Ladningseieren har gjort sirlig Indskramkning i den
Skipperen iföl ge hans Stilling tilkommende almindelige Fuldmagt,
kan ikke paaberaabes mod Trediemand, naar denne
har vasret i god Tro.

57 §.

Innan befälhafvaren för lastens behof upptager lån eller
försäljer något af godset eller eljest vidtager särskild åtgärd
för lastegarens räkning, bör han, så vida ske kan, inhemta
föreskrift af lastegaren eller det ombud, denne anvisat.

Har fartyget förolyckats eller förklarats icke vara iståndsättligt,
åligge befälhafvaren, der lastegaren icke har ombud
på stället och hans föreskrift icke kan afvaktas, att, efter
omständigheterna, antingen mot den lindrigaste frakt, som kan
betingas, försända godset med annan lägenhet till bestämmelseorten
eller låta det upplägga eller ock försälja det, som i 55 §
sägs.

58 §.

Befälhafvaren svare icke för de förbindelser, han i denna
sin egenskap å redares eller lastegares vägnar ingått, der
han icke särskildt utföst sig att svara för förbindelsens uppfyllande
eller genom någon sin åtgärd eller försummelse
vållat, att den icke blifvit uppfykl.

Har befälhafvaren sjelf något förskjutit för fartygets eller
lastens behof, ege han ej mot redare eller lastegare bättre
rätt, än som skulle hafva tillkommit annan borgenär.

59 §.

Befälhafvaren vare pligtig ersätta all skada, som genom
hans fel eller försummelse tillskyndas redare, lastegare eller
annan, hvars rätt och bästa det åligger honom att bevaka;
har han i ty fall handlat efter redarens föreskrift, ege han dock
icke mot annan åberopa sådan föreskrift till sitt fredande
från ansvar. Har åtgärd vidtagits på grund af beslut, som
i skeppsråd fattats, vare befälhafvaren ändock ensam ansvarig
för åtgärden.

För skada, som någon af besättningen vållar genom fel
eller försummelse i tjensten, svare befälhafvaren, der icke

§ 57.

Forinden Skipperen til Ladningens Behov optager Laan
eller smlger af Godset, eller iovrigt, traeffer nogen smilig Föranstaltning
for Ladningseierens Regning, bor han saavidt
nådigt indhente Ordre af denne eller af den, til hvem han
er hemvist.

Er Slöhet forulykket eller erklseret uistandsastteligt, paaligger
det Skipperen for Ladningseierens Regning, forsaavidt
denne ikke har Fuldmmgtig paa Stedet og hans Ordre
ikke kan afventes, efter Omstmndighederne enten åt forsende
Godset til Bestemmelsesstedet paa billigste Maade eller åt
oplsegge det eller åt saelge det som i § 55 foreskrevet.

§ 58.

Skipperen hefter ikke personlig for de Forpligtelser,
som han i denne sin Egenskab indgaar paa Reders eller
Ladningseiers Vegne, naar han ikke sirlig har paataget
sig åt indestaa for Forpligtelsernes Opfyldelse eller selv er
Skyld i, åt de ikke opfyldes.

Har Skipperen af egne Midler gjort Udlasg til Bedste
for Skib eller Badning, har han ikke mod Reder eller Ladningseier
bedre Ret, end en anden Kreditor vilde have havt.

§ 59.

Skipperen er pligtig åt erstatte al Skade, som paalbres
Reder eller Ladningseier ved Feil eller Forspmmelse i Opfyldelsen
af de Pligter, der paahvile ham overfor dem, og
åt han har handiet efter Ordre fritager ham ikke for Ansvar
undtagen overfor den, som har givet Ordren. Omend
Beslutning er fattet i Skibsraad, er han selv ansvarlig for
de Foranstaltninger, der trseffes.

Ligeledes er han ansvarlig for Skade, som af Mandskabet
forvoldes ved Feil eller Forsommelse i Tjenesten,

antagas må, att han icke brustit i den omsorg och uppsigt,
som vederbort.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten,
så ock eljest, när redaren det äskar, skall befälhafvaren aflägga
redovisning. Vill redaren klandra redovisning, göre
det genom stämning inom sex månader, efter det han mottog
densamma; försittes den tid, ege vidare klander ej rum,
der ej visas, att befälhafvaren handlat sviklig^ eller att räknefel
förelupit.

I redovisning skall befälhafvaren föra redaren till godo
all särskild godtgörelse, som befälhafvaren i denna sin egenskap
erhållit, der han ej fått redarens uttryckliga medgifvande
att den behålla.

61 §.

Befälhafvaren kan när som helst skiljas från sin befattning.
År han sjelf delegare i fartyget till mer än hälften,
ege domstol på medredares käromål skilja honom från befattningen,
om giltiga skäl dertill äro.

Har befälhafvaren utan att öfverskrida sin befogenhet
sjelf iklädt sig förpligtelser för fartygets eller lastens behof,
vare han ej skyldig lemna befälet förr, än säkerhet blifvit
stäld för hvad han på grund af sådan förpligtelse kan komma
att utgifva.

62 §.

Afskeda^ befälhafvare på grund af ådagalagd oduglighet
eller för fel eller försummelse i tjeu sten, ege han åtnjuta
hyra allenast för den tid, han varit i tjenst. Lag samma vare,
der befälhafvare afskedas, derför att resan inställes till
följd af krig, blokad, embargo, ut- eller införselförbud,
ishinder eller skada, som gör fartyget odugligt för resan,

medmindre det maa antages, åt han ikke har ladet det
mangle paa beh0rig Opmserksomhed og Tilsyn.

§ 60.

Naar Skibet efter endt Reise er kommet til Hjemstedet,
og ellers saa ofte Rederen förlänger det, er Skipperen pligtig
åt aflsegge Regnskab. Vil Rederen gjore Indsigelse mod
Regnskabet, maa .lian gjore det ved Stsevning inden 6 Maaneder
efter dets Modtagelse; oversiddes denne Frist, kan
der ikke mere reises Indsigelse, med mindre Svig eller Regnefeil
oplyses.

I Regnskabet skal Skipperen godskrive Rederiet enhver
särskilt Godtgjorelse, han som saadan har modtaget, naar
han ikke har faaet Rederiets udtrykkelige Tilladelse til åt
beholde den.

§ 61.

Skipperen kan til enhver Tid afskediges. Eier han selv
mere end Halvparten af Skibet, kan den eller de Medredere,
som en ske ham afsat, seske Rettens Afgjorelse, om der er
skjellig Grund til hans Afskedigelse.

Har Skipperen uden åt overskride sin Myndighed paataget
sig personlig Förpligtelse til Bedste for Skib eller
Badning, er han ikke pligtig åt frätande Tjenesten, forinden
Rederiet har stillet barn Sikkerhed för1 det deraf flydende
Ansvar.

§ 62.

Afskediges Skipper paa Grund af Uduelighed, Feil eller
Forsommelse i Tjenesten, tilkommer der ham kun Hyre indtil
Afskedigelsen. Det samme gjselder, naar Grunden til hans
Afskedigelse er den, åt Reisen eller dens Fortssettelse opgives
eller for lsengere Tid opsasttes förmedelst Krig, Blokade,
Embargo, Hd- eller Indforselsforbud, Ishindring eller
Skade, som gj er Skibet udygtigt til Reisen.

eller derför att fartyget af sådan anledning för längre tid
uppehälles i afgångshamnen eller under resa.

Förolyckas fartyget, eller varder det efter timad skada
förklaradt icke vara iståndsättligt, eller uppbringas det och
prisdömes, eller tages det af sjöröfvare, upphöre tjensteaftalet
att vara gällande .och befälhafvare! erhålle hyra till
den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge honom
att efter timad sjöolycka mot åtnjutande af skälig godtgörelse
qvarstanna å olycksstället, till dess de fartyget och
lasten rörande angelägenheter blifvit ordnade.

63 §.

Afskedas befälhafvare på grund af skada eller sjukdom,
som gör honom oförmögen att föra fartyget, erhålle han
hyra för tiden intill afskedandet. Hade han utan eget vållande
ådragit sig skadan eller sjukdomen i tjensten, vare
redaren pligtig bekosta hans sjukvård, dock icke för längre
tid efter afskedandet än fyra veckor, om han afskedas här
i riket eller å utländsk ort, der han enligt aftal skulle
lemna tjensten, men eljest åtta veckor.

64 §.

Afskedas befälhafvare utan att sådant skäl, som i 62
eller 63 § omförmäles, dertill föranleda ege han utan afkortning
tillgodonjuta den hyra, som genom tjensteaftalet
tillförsäkrats honom. Var han antagen på obestämd tid,
men hade han, när han afskedades, redan anträdt resa eller
med redarens begifvande vidtagit åtgärd för utförande af eu
sådan, ege han, utöfver hvad af hans hyra redan är förtjent,
undfå sådan för en månad, om han afskedas i hamn här i
riket eller vid Östersjön eller Nordsjön, för två månader, om
afskedandet eger rum i annan europeisk hamn, samt för tre
månader, om det sker i hamn utom Europa; dock att i
sådant hänseende de vid Medelhafvet, Svarta hafvet och

Naar Skibet forulykker, kondemneres, opbringes og prisdpmrnes
eller tages af Sorovere, ophprer Skipperens Tjenesteforhold
og dermed hans Ret til videre Hyre. Dog paaligger
det barn i Ulykkestilffelde åt forblive paa Stedet,
indtil de Skib og Ladning vedrorende Anliggender ere ordnede,
men han har da Krav paa passende Godtgjprelse i den
Tid, som hertil medgaar.

§ 63.

Afskediges Skipperen paa Grund af Sygdom eller Beskadigelse,
som gjpr ham uskikket til Forer, tilkommer der
ham ligeledes Hyre til Afskedigelsen. Er Sygdommen eller
Beskadigelsen uforskyldt paadragen i Tjenesten, er Rederiet
pligtig^ åt bekoste hans Kur og Pleie i 4 Tiger efter Afskedigelsen,
hvis denne Under Sted lier i Riget eller paa
Sted i Udlandet, hvor han i Med for af Kontrakten skulde
fratnede, men ellers i 8 Tiger.

§ 64.

Afskediges Skipperen, uden åt nogen af de i §§ 62—
63 n;evute Grunde er tilstede, har han Krav paa den hele
ham tilsagte Hyre. Var han antagen paa ubestemt Tid og
han paa den Tid, han afskedigedes, havde tiltraadt en Reise
eller med Rederiets Samtykke truffet Foranstaltninger til
Udforelse af en saadan, har han hunden Hyre for den Tid,
han har vseret i Tjenesten, Krav paa Tillasgshyre for 1
Maaned, hvis han afskediges i en Havn her i Riget eller
ved 0sters0en eller Nords0en, for 2 Maaneder, hvis han afskediges
i anden europeisk Havn, og for 3 Maaneder, livis
Afskedigelsen Under Sted i Havn udenfor Europa, dog åt i
denne Henseende de ved Middelhavet, det sorte og det azow -

Azowska sjön utom Europa belägna hamnar räknas lika med
europeiska.

Lag samma vare, der befälhafvare lemnar tjensten på
grund af redarens underlåtenhet att uppfylla de honom åliggande
förpiigtelser emot befälhafvaren eller derför, att fartyget
upphör att vara svenskt.

65 §.

Afskedas befälhafvare eller upphör eljest hans tjenstgöring
å annan ort utom riket, än der han enligt aftal skulle
lemna tjensten, ege han, der han icke genom ådagalagd
oduglighet eller genom fel eller försummelse i tjensten sjelf
föranledt sitt afskedande, undfå godtgörelse för den kostnad,
som beräknas åtgå för resa till förhyrningsorten, om han
antagits här i riket, men eljest till fartygets hemort, äfvensom
för underhåll under resan.

Lag samma vare, der befälhafvare för sjukdom qvarlemnats
å utländsk ort, såvida redaren enligt 63 § var pligtig
att bekosta hans vårdande.

ske Hav udenfor. Europa beliggende Havne regnes lige med
europseiske.

Samme Regel gjselder, naar Skipperen fratrseder sin
Tjeneste paa Grund af vsesentligt Kontraktsbrud fra Rederiets
Side, eller fordi Skibet liar mistel Retten til åt f0re
dansk (norsk) Flag.

§ 65.

Norsk text.

Naar Skib i fremmed Land
forulykker eller efter indtruffen
Spulykke erklseres for
uistandsastteligt, udredes Omkostningerne
ved Skipperens
Hjemreise og hans Ophold
underveis af Statskassen. Det
samme gj sekler, naar Skib opbringes
og prisedpmmes, saafremt
Skipperen ikke kjendte
til Krigens Udbrud, da lian
sidst gik tilsos, og dette da
heller ikke var bekjendt paa
Afseilingsstedet.

Danslc-Norsk text. ''

I allé (norsk: alle andre) Tilfselde, hvor Skipperen afskediges,
uden åt dette er begrundet i Uduelighed, Feil
eller Forspmmelse i Tjenesten, eller denne ipvrigt ophprer i
Udlandet paa andet Sted, end hvor han efter Kontrakten skulde
fratraede, er han berettiget til af Rederen åt forlange Godtgjprelse
for de med Reise til Forhyringsstedet, hvis han
er antagen her i Riget, men ellers til Skibets Hjemsted forbundne
Utgifter, derunder indbefattet Kostpenge. Det samme
gjselder, naar Skipperen lädes tilbage i Udlandet paa
Grund af Sygdom, forsaavidt Rederiet efter § 63 er pligtig!
åt bekoste hans Pleie.

66 §.

Dör befälhafvare i tjensten, utgår hyran till dödsdagen;
förolyckas fartyg med man och allt, utan att upplysning kan
vinnas om tiden då olyckan inträffade, skall vid beräknande
af den hyra, som i ty fall bör utgå, olyckan anses hafva
timat, då hällten af den tid förflutit, som med sådant fartyg
å sådan årstid skäligen bort åtgå för resa från det ställe,
der fartyget sist afhördes, till bestämmelseorten.

67 §.

Har befälhafvare betingat sig att såsom vederlag för sin
tjenst bekomma viss andel af frakt eller annan inkomst, som
af fartygets resa kan uppstå, ege lian, der han lemnar tjensten
före resans slut, af det belopp, som under resan förtjenas,
erhålla så mycket, som i förhållande till resans hela
längd belöper på den tid, han varit i tjenst. År han jemlikt
64 § berättigad att erhålla aflöning för viss tid efter
afskedandet, skall den honom sålunda tillkommande ersättning
utgå med dubbla beloppet af förste styrmans hyra;
dock att, der i tjensteaftalet utöfver här omhandlade vederlag
tillförsäkrats honom viss hyra, ersättningen icke må beräknas
lägre, än hvad enligt 64 § tillkommer honom i hyra
för samma tid.

Uppstår tvist angående beräknande af den ersättning, som,
efter ty nu är sagdt, bör tillkomma befälhafvaren, skall beloppet
bestämmas af skiljemän.

68 §.

År befälhafvare icke antagen för bestämd resa, eller för
bestämd tid och innehåller icke heller tjensteaftalet eljest
någon bestämmelse om hans rätt att lemna tjensten, skall
han qvarstanna i tjenst, till dess fartyget efter slutad
resa ankommit till svensk hamn. Har han varit i tjenst tre
år, efter det fartyget senast anträdde resa från svensk hamn,

§ 66.

Naar Skipperen dpr, beregnes der ham Hyre til Dodsdagen.
Er der i Tilfmlde af Förlis T vivi om denne, antages
Ulykken og Dpden åt have fundet Sted ved Forlöbet
af Halvdelen af den Tid, som i Almindelighed medgaar for
et Skib som det forulykkede til en Reise paa samme A årstid
fra det Sted, hvorfra der sidst havdes Efterretning om
Skibet, til dettes Bestemmelsessted.

§ 67.

Er der i Stedet for eller förliden Hyre tilsagt Skipperen
som Vederlag for hans Tjeneste Procenter af Skibets Fragt
(Kaplak) eller Andel i anden Indtmgt af Reisen, skal han,
naar Tjenesteforholdet ophorer inden Reisens Slutning, deraf
have saa meget, som i Forhold til hele Reisens Lmngde
kan ansees åt falde paa den Tid, han var i Tjenesten. Har han
efter § 64 Krav paa Hyre for lasngere Tid, beregnes denne
efter Tjenestens Ophor i det Hele med dobbelt Styrmandshyre,
men med hans fäste Skipperhyre, hvis denne er hoiere.

§ 68.

Fn Skipper, som ikke er antagen for en bestemt Reise
eller for bestemt Tid, og hvis Kontrakt ikke indeholder nogen
Bestemmelse om Opsigelse eller Fratnedelse, kan opsige
sin Tjeneste, naar Skibet er kommet til indenlandsk
Havn og Reisen der er endt. Fremdeles er han berettiget
til, naar 3 Aar ere forlpbne, siden han senest afgik fra

eller efter det senaste tjensteaftal ingicks, om fartyget icke
derefter slutat någon resa i svensk hamn, ege han lemna
fartyget vid pågående resas slut; uppsäge dock tjensten
förut i så god tid, att redaren erhåller nödigt rådrum för
anskaffande af befälhafvare i hans ställe. Förordnar redaren,
när befälhafvaren sålunda uppsäger tjensten, att fartyget från
den ort, der han egde lemna tjensten, skall återvända till
hemlandet, vare befälhafvaren pligtig föra fartyget dit, äfven
om last förut skall intagas å den ort, der han egde lemna
fartyget, samt derefter utlossas i hamn under resan.

69 §.

Efter det fartyg utklarerats och i öfrigt är segelfärdigt,
må ej befälhafvaren för gäld förbjudas att afresa, ej heller
något af hvad han för tjenstens behof fört om bord tagas i
mät eller beläggas med qvarstad.

Fjerde kapitlet.

Om besättningen.

70 §.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskrifven vid
sjömanshus, den vid inskrifningen honom tilldelade sjöfartsbok
öfverlemnas till befälhafvaren, hvilken eger förvara densamma,
till dess sjömannen lemnar tjensten.

indenlandsk Havn eller, hvis Skibet ikke bar endt nogen
Reise i Hjemlandet, siden han tiltraadte Tj enesten, åt opsige
denne med den lpbende Reises Ende, naar dette sker
saa betimeligt, åt der levnes Rederiet rimelig Tid og Leilighed
til åt skaffe en anden Forer af Skibet. Bestemmer
Rederiet, strax efter åt have modtaget Skipperens Opsigelse,
åt Skibet fra den Havn, hvor Skipperen vil fratrsede, skal
vende tilbage til Hjemlandet, er han forpligtet til åt före
Skibet hjem, efteråt det der paa Stedet har indtaget Badning,
selv om denne paa Veien skal afleveres i anden
Havn.

§ 69.

Naar Skibet er ndklareret for en Reise og iovrigt senfärdigt,
maa Skipperen ikke holdes tilbage for Gljseld, og ei
heller Beslag eller Udlasg gj0res i nogen af hans ombordvrerende
Eiendele, som ndkrasves til Tjenesten ombord.

Fjerde Kapitel.

Om Skibsmandskalbet.

§ 70.

Dansk text.

Norsk text.

Naar en S0mand forhyres,
blive de S0fartsb0ger, hvoraf
han er i Besiddelse, åt overlevere
til Skipperen, som tager
dem i Förvaring, saalasnge
Reisen varer.

Ved Forhyring af Mandskab
til udenrigs Fart skal
den Forhyredes Patent eller
Spfartsbog overleveres til Skipperen.
Derhos skal oprettes
en af begge Parter underskreven
Hyrekontrakt, og en
Afregningsbog (Kontrabog)
skal overleveres den Forhyrede.

71 §•

En hvar af besättningen skall, sedan han biifvit förhyrd,
af befälhafvaren förses med motbok, deri införes uppgift å
den resa, för hvilken sjömannen biifvit förhyrd, hans blifvande
befattning om bord samt den hyra, som betingats; är
hyran bestämd till visst belopp för resan, skall i motboken
anmärkas, huru lång tid antages åtgå till resan, hvilken anteckning
skall lända till efterrättelse vid beräkning af hyra
i de fall, då sådan, jemlikt de här nedan gifna bestämmelser,
skall beräknas för viss tid.

I motboken skola antecknas förskott, som vid förhyrningen
lemnas sjömannen, och de afbetalningar å hyran,
hvilka under resan ega rum.

§ 71.

Dansk text.

Norsk text.

Enhver af Skibsmandskabet
skal ved Forliyringen af
Skipperen forsynes med en
Afregningsbog, hvori Skipperen
under sit Navn förliden den
Forhyredes fulde Navn, Ålder
og Fpdested indfprer en tydelig
o g noiagtig Angivelse af
den Reise, hvortil ban er
antagen, hans Skilling ombord
og de Vilkaar, hvorpaa
han er antagen, derunder
Stprrelsen af den ham tilstaaede
Hyre. Betinges Hyren
med et vist Bel0b for den
bestemte Reise, bliver i Bogen
åt anmasrke, hvor lång TidReisen
forudsasttes åt medtage;
herefter sker i saa Fald Beregningen
i ethvert Tilfaslde,
naar efter Bestemmelser i dette
Kapitel Hyre skal beregnes
efter Tid.

I Afregningsbogen antegnes
hvad der ved Forliyringen er
givet i Forsknd saavelsom hvad
der senere under Reisen udbetales
paa Hyren. Spmanden er
paa Forlangende pligtig i Bogen
åt meddele sin Tilstaaelse
for de modtagne Belpb.

Hyrekontrakten skal indeholde
Angivelse af den Reise,
den Fart eller den Tid, for
hvilken Forhyringen g-j»lider,
den Egenskab eller Skilling,
hvori den Forhyrede er antaget,
den Hyre, der er betinget,
samt de saerlige Vilkaar,
der maatte vasre vedtagne.
Er Hyren betinget for
Reisen, skal derhos ogsaa angives,
hvor lång Tid denne
forudsasttes åt medtage; herefter
sker i saa Fald Beregningen
i ethvert Tilfaslde, naar
efter Bestemmelser i dette
Kapitel Hyre skal beregnes
efter Tid.

Afregningsbogen skal indeholde
bekraeftet Gjenpart af
Hyrekontrakten, og derefter
skal i samme indfpres, hvad
Forskud der er givet, ligesom
hvad der senere efterhaanden
udbetales paa Hyren. Herfor
kan Skipperen derhos forlange
Kvittering paa Hyrekontrakten,
som förbliver i
hans Besiddelse.

72 §.

Angående sjöfolks på- och afmönstring samt hvad dervid
skall iakttagas förordnar Konungen.

Dansk text.

Regjeringen foranstalter, åt
Afregningsboger, indeholdende
Formulär til Overenskomst
mellem Skipper og Mandskab,
kunne faas bos enbver Monstringsbestyrer
mod en bestemt
Betaling.

Dansk text.

De i § 71 nsevnte Oplysninger
om Forhyringen bar
Skipperen tillige åt indf0re i
Skibsbemandingslisten, der bliver
åt forsyne med Mandskabets
Underskrift, livorbos
de med dette indgaaede Overenskomster,
saaledes som de
ere tilf0rte Afregningsbpgerne
og Skibsbemandingslisten,
skulle godkjendes for Monstringsbestyreren,
forindenUdmonstring
finder Sted, saafremt
lieisen gaar lamgere end til
0sters0en eller Nordseen. Yil
Skipperen desforuden bave oprettet
särskilt skriftlig Overenskomst
med sit Mandskab
om Forhyringen, kan ban dertil
forlange Bistånd af M0nstringsbestyreren,
derligeledes,
alt imod den derför af Regj eringen
fastsatte Betaling, er
pligtig paa Skipperens Vegne

72.

Norsk text.

De samme Angivelser, som
ifolge § 71 skulle findes i
Hyrekontrakten, skulle ogsaa
indfpres i Bemandingslisten.

Med Hensyn til Sofolks Paaog
Afmpnstring komme iovrigt
de sirlig derom gjseldende
Bestemmelser til Anvendelse.

73 §.

Har sjöman förhyrt sig till flere och tvista de, som
honom förhyrde, om bättre rätt, ege den företräde, som först
hyrde, der ej den, som senare förhyrde, utan kunskap om
det äldre aftalet fått sjöfartsboken till sig öfverlemnad.

74 §.

Förhyrd sjöman skall inställa sig till tjenstgöring om
bord inom två dygn efter påmönstringen, der ej annan tid
för inställelsen blifvit af befälhafvaren bestämd, och må derefter
icke utan befälhafvare^ tillstånd gå från skeppsbord.

Der ej annorlunda aftalats, löper hyran från den dag,
sjömannen kom om bord.

75 §.

Underlåter sjöman, som blifvit påmönstrad eller som
skriftligen förbundit sig att å viss tid iakttaga inställelse,
att i rätt tid infinna sig om bord, eller går sjöman derifrån

åt udfylde Afregningsb0gerne
ogSkibsbemandingslisten. Findes
der nogen Uoverensstemmelse
mellem denne og Afregningsbogerne
eller den smrskilte
Overenskomst, som ikke
er rettet inden Udmonstringen,
gjselder den for Somanden gunstigste
Bestemmelse, forsaavidt
Yilkaarene ikke paa anden
Maade lade sig bevise.

I Henseende til Sofolks Paaog
Afm0nstring gjaelder, hvad
derom särskilt er foreskrevet..

§ 73.

Har en S0mand forhyret sig til Flere, gaar sel dre Kontrakt
förän yngre; dog har den Skipper Fortrinet, som har
faaet Mandens Spfartsbog (norsk: Mandens Patent eller S0-fartsbog) overleveret, saafremt han ikke havde Kundskab om
den eeldre Kontrakt.

§ 74.

Den Forhyrede er pligtig åt indfinde sig til Tjeneste
ombord til den af Skipperen bestemte Tid og maa derefter
ikke nden Tilladelse gaa fraborde. I Mangel af anden Aftale
Laber Hyren fra den Dag, han kom ombord.

§ 75.

Undlader en Forhyret, som er bleven paampnstret eller
som skriftlig har forpligtet sig til åt m0de til en bestemt
Tid, åt indfinde sig ombord til rette Tid, kan han paa Skip -

utan befälhafvarens tillstånd, ege befälhafvaren rätt att till
hans inställande i tjensten anlita vederbörande polismyndighet.

De kostnader, som uppstå för sjömannens inställande i
tjenst, må af dragas å hans hyra.

76 §.

Hvad i 69 § är i afseende på befälhafvare stadgadt angående
reseförbud, utmätning och qvarstad gälle ock i afseende
på besättningen.

77 §.

En hvar af besättningen skall uppföra sig skickligt,
nyktert och fridsamt, noggrant iakttaga allt, som för bevarande
af ordning och skick om bord föreskrifves, med aktning
bemöta förmän och med uppmärksamhet mottaga deras
befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,
att dessa uppfattats.

78 §.

En hvar af besättningen åligge att i hamn och till sjös,
om bord och i land noggrant åtlyda förmans befallningar angående
tjensten, sorgfälligt vårda fartyg och gods samt i
öfrigt med omsorg och nit fullgöra tjensten, det vare sig
natt eller dag, helg- eller söckendag, allt vid äfventyr att
ersätta den skada, som genom hans fel eller försummelse
kan uppstå.

Råkar fartyget i sjönöd, skall besättningen göra allt hvad
i dess magt står för att rädda fartyget och må ej utan befälhafvarens
tillstånd före honom öfvergifva detsamma.

79 §.

Till styrmannens befattning hör särskildt att gå befälhafvaren
till hända vid seglatsen och dertill hörande ob -

perens Forlangende ved Politiets Bistånd tvinges til åt
opfylde sin Förpligtelse; det samme gjselder, naar nogen af
Skibsmandskabet uden Tilladelse gaar fraborde.

Omkostninger, som den Skyldiges Ombordbringelse medfprer,
knnne indeboldes i hans Hyre.

§ 76.

Hvad der i § 69 er bestemt om Fritagelse for Arrest
og Udlseg for Skipperens Vedkommende, gjadder ligeledes
til Fordel for Skibsmandskabet.

§ 77.

Enbver af Mandskabet skal opfpre sig spmmeligt, sedrueligt
og fredsommeligt samt noie f0lge enbver Förskrift, som
gives for god Skik og Orden ombord. Han skal vise sine
Föresatte AErbpdighed, med Opmserksomhed modtage deres
Befalinger og ved tydelige og passende Svar give tilkjende,
åt de ere forstaaede.

§ 78.

Det paaligger enhver af Mandskabet baade i Havn og
tilsps, ombord og iland, åt adlyde sine Foresattes Befalinger
i Tjenesten ligesom i det Hele åt vise Omsorg for Skib og
Gods og udfore sin Tjeneste med Iver og Agtpaagivenbed,
Nät som Dag, Helligdag som Hverdag. Den Skade, som
ved hans Feil, Ligegyldighed eller Fors0mmelse maatte forvoldes,
er ban pligtig åt erstatte.

Kommer Skibet i Havsnpd er Mandskabet pligtigt åt
gjore Alt, hvad der staar i dets Magt, for åt redde Skibet
og maa ikke uden Skipperens Tilladelse forlade dette
f0r ham.

§ 79.

Det paaligger sserlig Styrmanden åt gaa Skipperen tilhaande
ved Seiladsen og de dertil bprende Observationer

servationer och beräkningar, att biträda vid skeppsdagbokens
förande samt att utöfva uppsigt öfver den öfriga besättningen
och tillsyn å fartyg, skeppsredskap och proviant.
Vid lastning och lossning före lian anteckning öfver godset
och ansvare befälbafvaren för allt, hvad lian mottager, så
ock för godsets stufning. Förer styrmannen skeppsdagboken,
vare lian lika med befälhafvare!! ansvarig för dess
rigtigbet.

Vid befälhafvare^ frånvaro eller förfall ege styrmannen,
der ej befälbafvaren annorlunda förordnat, i hans ställe fatta
beslut, så vida ärendet ej kan tåla uppskof. Aflider befälhafvaren
eller varder han eljest urståndsatt att föra fartyget
eller öfvergifver han tjensten, träde styrmannen i hans ställe,
till dess befälhafvare i den ordning, som i 32 § sägs, blifvit
förordnad.

80 §.

Maskinisten åligge särskilt att föra tillsyn å fartygets ångpannor
och maskiner samt ansvara för deras behöriga drift
och skötsel äfvensom att utöfva uppsigt öfver det för sådant
ändamål anstälda manskap. Han före maskindagboken
under befälhafvarens tillsyn och vare lika med honom ansvarig
för dess rigtighet.

81 §.

Ej må någon af besättningen utan befälhafvarens tillstånd
medtaga varor för egen eller annans räkning; sker
det, vare lag, som i 30 § sägs. Hvad olofligen medtaga,
ege befälhafvaren landsätta eller, om förhållandet uppdagas
först sedan fartyget gått till sjös och godset icke
utan äfventyr kan behållas i fartyget, kasta öfver bord.

Förekommer anledning, att varor olofligen medtagits
eller att något förts om bord, som kan vålla oordning bland

o g Beregninger, åt deltage i Skibsdagb ogens Forelse samt
åt före Tilsyn med det ovrige Mandskab, Provianten, Skibet
og dets Tilbehor. Yed Lastning o g Lösning bär han åt
gj0re Optegnelser over Godset og er Skipperen ansvarig
for alt, hvad han modtager, saavelsom for Godsets Stuvning.
Fprer Styrmanden Skibsdagbogen, er han lige med
Skipperen ansvarlig for dens Rigtighed.

Har Skipperen Forfald, eller er han fravasrende uden åt
have givet Forholdsregler for indtrasffende Tilfelde, fatter
Styrmanden Beslutning, forsaavidt Sägen ikke taaler Opssettelse.
Der Skipperen, eller bliver han ellers ude af
Stånd til åt före Skibet, traeder Styrmanden i hans Sted,
indtil der er taget Bestemmelse paa den i § 32 ommeldte
Maade.

§ 80.

Det paaligger sandig Maskinmesteren åt före Tilsyn
med Dampkjedler og Maskiner; han er ansvarlig for
deres Drift og Pasning, ligesom han har Opsigt med det
derved ansatte Mandskab. Han fprer Maskindagbogen under
Skipperens Tilsyn og er lige med denne ansvarlig for
dens Rigtighed.

§ 81.

Ingen af Skibsmandskabet maa uden Skipperens Tilladelse
medtage Varer for egen eller Andres Regning; sker
det, gjselder derom, hvad i § 30 er bestemt. Varerne kunne
bringes iland eller, hvis de f0rst opdages efteråt Skibet er
gaaet tilsos, kastes overbord, naar de ikke uden Fare eller
Risiko kunne beholdes ombord.

Findes der Grund til Mistanke om, åt Varer ulovlig
ere medtagne eller åt Noget er bragt ombord, som kan

besättningen eller hvars förande kan utsätta fartyg eller last
för äfventyr, ege befälhafvaren låta undersöka besättningens
gömmor.

82 §.

Förhyrd sjöman skall, der ej hyresaftalet annorlunda
bestämmer, qvarstanna i tjenst, till dess fartyget efter slutad
resa ankommit till förhyrningsorten eller, der han förhyrts
i Sverige, till annan svensk hamn. Har han förhyrt sig för
viss tid, skall han, ändock att denna utlöper under resa, åtfölja
fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort. År
han förhyrd för viss resa och ändras denna, innan fartyget
afgått från förhyrningsorten, ege han der begära entledigande;
sker förändringen under resan, skall han åtfölja fartyget
till resans slut, så vida icke till följd af förändringen
fartyget kommer att gå till utländsk hamn i stället för
inländsk eller till hamn utom Europa i stället för europeisk
hamn, i hvilka fall sjömannen eger begära entledigande i första
hamn, som efter förändringen anlöpes; skolande i berörda hänseende
de vid Medelhafvet, Svarta hafvet och Azowska sjön
utom Europa belägna hamnar räknas lika med europeiska.

Sjöman, som på grund af resans förändring afgår ur
tjenst, erhålle hyra för den tid, han tjenstgjort.

83 §.

Utan afseende på hvad i hyresaftalet må vara bestämdt angående
tjenstetidens längd ege sjöman, när han efter sista
påmönstringen å fartyget varit i tjenst två år, begära entledigande
å första ort, som för lossning eller lastning derefter
anlöpes, så vida icke fartyget derifrån skall omedelbart
afgå till ort, der sjömannen jemlikt hyresaftalet eger
erhålla entledigande.

Hyran utgår i ty fall, som i 82 § sägs.

udsaette Skib eller Lackning for Fare eller forvolde Uorden,
kan Skipperen lade Mandskabets Gjemmer undersoge.

§ 82.

Naar ikke Andet er vedtaget, ere Spfolk, som ere forhyrede
for ubestemt Tid, pligtige åt folge Skibet indtil det
er ankommet til Forhyringsstedet eller, hvis de ere forhyrede i
Danmark (Norge), hvilkensomhelst dansk (norsk) Havn og Reisen
der er endt. Ere de forhyrede for bestemt Tid, og denne
udlpber under Reisen, kunne de dog ikke forlange Afsked fprend
paa förste Sted, som Skibet derefter anlpber for Lösning
eller Lastning. Er Forhyringen skeet for bestemt Reise,
og denne forandres for Skibets Afgång fra Forhyringsstedet,
kunne Sofolkene undslaa sig for åt f0lge Skibet; men
sker Förändringen f0rst efter Skibets Afgång, er Forhyringen
bindende, indtil Skibet er ankommet til det nye Bestemmelsessted,
medmindre dette er forandret fra indenlandsk
til udenlandsk eller fra europeisk til ikke-europausk Havn.
I saa Fald har Mandskabet Ret til åt forlange Afsked i den
furste Havn, som Skibet anlpber efter Förändringen, men kan
da kun gjore Krav paa Hyre for den Tid, det har gjort
Tjeneste. Til europeisk e Havne henregnes i denne Henseende
alle Havne ved Middelhavet, det sorte og det azowske
Hav.

§ 83.

Uden Hensyn til, hvad der maatte vasre bestemt i Hyrekontrakten,
kunne Spfolk, der efter sidste Paamonstring have
vseret i Tjeneste paa et Skib i to Aar, forlange Afsked
paa fprste Sted, som det anlpber for Lösning eller Lastning,
medmindre Skibet derfra skal afgaa umiddelbart til Forhyringsstedet
eller til andet Sted, hvor Hyrekontrakten
hjemler Afm0nstring. Der tilkommer dem kun Hyre til
Fratrgedelsen.

84 §.

Sjöman, som på grund af bestämmelse i hyresaftalet
eller jemlikt 82 eller 83 § eger begära entledigande, vare
dock pligtig att, der befälhafvare!! det äskar, lemna nödigt
biträde vid fartygets aflossning, förtöjning, afläggning och
uppläggning; och må förty befälhafvaren låta med afmönstring
anstå, till dess sådant arbete afslutats.

85 §.

Visar sjöman, att han kan få fartyg att föra, ege han
lemna tjensten, om han utan ökad utgift för redaren sätter
annan duglig karl i sitt ställe. Lag samma vare, der anställning
såsom förste styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes
sjöman, som är förhyrd i ringare ställning.

Hyran utgår i ty fall, som i 82 § sägs.

86 §.

Visar sjöman, att befälhafvaren mot honom öfvat grof
misshandel eller underlåtit att mot sådan misshandel, som af
annan om bord föröfvats, gifva honom påkalladt skydd, eller
att befälhafvaren längre tid förhållit honom hans lagliga
kost, ege han rätt att begära entledigande.

Sjöman, som af sådan anledning frånträder tjensten, erhålle
hyra för den tid, han tjenstgjort, och derutöfver för en
månad, så ock, derest han lemnar tjensten annorstädes än
å förhyrningsorten, hyra för den tid, som beräknas åtgå för
resa till afmönstringsorten, om sådan aftalats, men eljest till
förhyrningsorten; dock att, der hyran var bestämd till visst
belopp för resan, ersättningen ej må öfverstiga samma belopp.
Lemnar han tjensten annorstädes än å förhyrningsorten,
njute han ock godtgörelse för den kostnad, som beräknas
åtgå för underhåll och resa till afmönstringsorten,
om sådan aftalats, men eljest till förhyrningsorten.

§ 84.

S0folk, som if0]ge Hyrekontrakten eller Bestemmelserne
i §§ 82—83 ere berettigede til åt fratrsede Tjenesten,
ere dog paa Skipperens Begjmring forpligtede til åt udfore
den Tjeneste, som Omstasndigbederne krseve ved Ladningens
eller Ballastens Lögning, Skibets Fort0ining, Afrigning
eller Oplaeggelse, o g de kunne ikke forlange Afsked, f0rend
saadant Arbeide er färdigt.

§ 85.

Godtgjpr en Somand, åt ban kan faa Skib åt fpre eller,
naar ban er forbyret i ringere Stilling, åt han kan faa Plads
som lste Styrmand eller Maskinmester, er han berettiget
til åt forlange Afsked, naar han uden for0get Udgift for Rederiet
stiller en anden duelig Mand i sit Sted. Hyre kan
han fordre til Fratrsedelsen.

§ 86.

Godtgjor en Som and, åt der er ovet grov Mishan äling
mod barn ombord enten af Skipperen selv eller af Andre,
uden åt Skipperen efter Opfordring har taget ham i Beskyttelse,
eller åt Skipperen vedvarende har forholdt ham
hans lovlige Kost, kan han forlange Afsked. Den, som af
saadan Grund fratrasder, skal have Hyre for den Tid, han
har vseret i Tj enesten, og dertil Hyre for en Maaned samt,
naar han fratrseder paa andet Sted end Forhyringsstedet,
tillige for den Tid, der ndfordres for åt komme til Afmonstringsstedet
eller, hvis saadant ikke er vedtaget, til Forhyringsstedet;
han har derhos Krav paa i Penge åt erholde,
hvad Reisen derhen med Underhold koster. Var Hyren bestemt
for Reisen, skal han dog i intet Tilfselde have mere
end den fulde betingede Hyre og Reiseomkostninger.

87 §.

År fartyget icke i sjövärdigt skick för den resa, som
dermed skall företagas, ock underlåter befälhafvaren vidtaga
den åtgärd, som för dess försättande i sjövärdigt skick erfordras,
ege besättningen begära entledigande. Till utrönande
af fartygets sjövärdighet åligge befälhafvaren att, när
mer än halfva antalet af besättningen derom gör framställning,
låta besigtiga fartyget i den ordning, som i 43 § sägs;
förvägras det, ege besättningen rätt att begära entledigande.
Sjöman, som af sådan anledning lemnar tjensten, erhålle byra
och reseersättning, som i 86 § sägs.

Befinnes vid anstäld besigtning, att skälig anledning
till klagan saknats, skola de, som begärt besigtningen, ersätta
all derigenom orsakad kostnad och förlust.

88 §.

Försälj es fartyget till utländsk man eller upphör det
annorledes att vara svenskt, ege sjöman rätt att genast
blifva entledigad samt erhålla byra och reseersättning, som
i 86 § sägs. Timar annan förändring af eganderätten
till fartyget eller ombytes befälhafvare, vare det ej laga skäl
för besättningen att lemna tjensten.

89 §.

Finnes sjöman vara oduglig till den tjenst, för hvilken
han förhyrt sig, ege befälhafvaren entlediga honom ur tjensten.
Lag samma vare, der sjöman bär våldsam hand på
befälhafvaren eller annan förman eller beträdes med att hafva
om bord undanstuckit tullpligtigt eller till utförsel i afgångsorten
eller till införsel i bestämmelseorten förbjudet gods
eller upprepade gånger blifvit för fel i tjensten eller för brott
mot ordning och skick af befälhafvaren straffad, utan att
han låtit sig deraf rätta. Hyran utgår i ty fall, som i 82
§ sägs.

§ 87.

Er Skibet ikke i sodygtig Stånd til den Reise, som dermed
skal foretages, o g Skipperen undlader åt foretage de
Foranstaltninger, som udfordres til åt saette det i behörig
Stånd, er Mandskabet berettiget til åt forlange Afsked. Naar
Flertallet af Mandskabet fremseetter Begjasring derom, er
Skipperen forpligtet til åt lade foretage lovlig Besigtigelse
af Skibet til Bedömmelse af dets Södygtighed; vsegrer han
sig, har Mandskabet Ret til Afsked. Med Hensyn til Hyre
og Reisegodtgjorelse gjmlde i begge Tilfaelde Reglerne i § 86.

Findes det ved Besigtigelsen, åt de fremfbrte Anker
mod Skibets Södygtighed til den paatsenkte Reise have savnet
rimelig Grund, skulle de, som have förlängt Besigtigelsen,
erstatte al derved foraarsaget Bekostning og Skade.

§ 88.

Överdrages Skibet til Udlmnding, eller fortaber det paa
anden Maade Retten til åt före dansk (norsk) Flag, kan
Mandskabet strax forlange Afsked og har da Krav paa Hyre
og Reisegodtgjorelse efter Reglerne i § 86. Åt der ellers
foregaar Förändring i Rederiet, eller åt Skibet faar en anden
Förer, berettiger ikke Mandskabet til Fratreedelse.

§ 89.

Godtgjöres det, åt en Som and er uduelig tildenTjeneste,
hvortil han har ladet sig forhyre, kan Skipperen give
ham Afsked. Det samme gjsekter, naar en Somand lsegger
voldsom Haand paa Skipperen eller anden Foresat, eller befindes
ombord åt have skjult toldpligtigt Gods eller Gods,
hvis Udförsel fra Afgangsstedet eller Indförsel paa Bestemmelsesstedet
er forbudt, saa og naar en Sömand saa ofte er
bleven straffet for Förseelser i Tjenesten eller for Brud paa
god Skik og Orden, åt Skipperens Straffemyndighed efter §
102 maa blive uvirksom. Den Hyre, som tilkommer den

Afskedas icke sjöman, som är oduglig till tjensten, ege
befälhafvaren för framtiden nedsätta hans hyra, efter omständigheterna
intill hälften; dock med rätt för sjömannen
att öfverklaga beslutet i den ordning, som i 104 § stadgas.

De omständigheter, som föranleda sjömannens entledigande
eller nedsättande af hans hyra, böra skriftligen upptecknas
och det antecknade, sedan det blifvit för sjömannen
och den öfriga besättningen uppläst, till rigtigheten bestyrkas
genom intyg af två de bäste männen om bord; föres dagbok
om bord, skall anteckningen ske i denna. Beslut om hyrans
nedsättande vare utan verkan, der befälhafvaren icke iakttagit,
hvad sålunda är föreskrifvet.

90 §.

Blifver någon ~ af besättningen sjuk eller skadad, skall
befälhafvaren åt honom bereda nödig vård om bord eller i
land; är han till följd af sjukdomen eller skadan för längre
tid satt ur stånd att fullgöra sin tjenst, eller är han behäftad
med venerisk sjukdom, ege befälhafvaren entlediga honom
ur tjensten. Nödgas befälhafvare qvarlemna sjuk sjöman å
utländsk ort, skall han öfverlemna honom till svensk konsul
eller, om sådan der icke finnes, annorledes sörja för, att han
erhåller lämplig vård.

Afskedas sjöman till följd af skada eller sjukdom, som
han genom eget groft vållande ådragit sig, eller derför att
han funnits behäftad med venerisk sjukdom, njute han ej
hyra för längre tid, än han förrättat sin tjenst, och kostnaden
för hans skötsel och vård må afkortas på hans innestående
hyra. Entledigas han icke, njute han dock ej hyra
för den tid, han är ur stånd att förrätta sin tjenst, och ersätte
kostnaden för skötsel och vård.

Afskedigede, ber egnes kun til den Dag, da hans Tjeneste
opherte.

Kan eller vil Skipperen ikke strax afskedige en uduelig
Spmand, har lian Ket til åt nedsmtte hans Hyre for Fremtiden,
efter Omstaendighederne indtil det Halve; det staar
dog Somanden fri! för åt paaklage saadan Besinning af
Skipperen paa den i § 104 foreskrevne Maade.

De Omstanidigheder, som begrunde Somandens Afskedigelse
eller Nedssettelse af hans Hyre, bor indf0res i Skibsdagbogen,
hvis saadan f0res ombord, og ellers skriftlig optegnes,
og deres Rigtighed bekraeftes ved Vidnesbyrd af to
af de bedste Maend ombord, efteråt det Tilf0rte eller Nedskrevne
er bleven oplsest for S0manden og det pvrige Mandskab.
Sker dette ikke, er Beslutning om Hyrenedsaettelse
liden Gyldighed.

§ 90.

Bliver nogen af Mandskabet syg eller''beskadiget, er det
Skipperens Pligt åt skaffe barn förräderi Pleie ombord eller
iland; men er han i den Tilstand, åt lian for lasngere Tid
er uskikket til åt gjpre sin Tjeneste, eller lider ban af venerisk
Sygdom, kan han strax afskediges. Sker dette i
Udlandet, skal Skipperen overgive barn til Konsulen, eller,
b vis der ikke er dansk (norsk) Konsul paa Stedet, paa anden
Maade skaffe ham paalidelig Pleie.

Afskediges en Spmand paa Grund af Skade eller Sygdom,
som han bar paadraget sig ved egen Brpde, eller paa
Grund af venerisk Sygdom, faar han kun Hyre for den Tid,
han bar gjort Tjeneste, og deri kan afkortes Omkostningerne
ved hans Pleie. Afskediges ban ikke, faar han ingen
Hyre for den Tid, han ikke kan gjpre sit Arbeide, og maa
betale Omkostningerne ved sin Pleie.

I alle andre Tilfelde af Skade eller Sygdom nyder den
Syge, naar ban ikke afskediges, sin fulde Hyre under Syg 6 -

Sjöman, som eljest i redarens tjenst varder sjuk eller
skadad, njute full hyra äfvensom sjukvård på redarens bekostnad,
så länge lian är qvar i tjensten; varder lian entledigad,
erbålle han hyra, till dess han afmönstras, eller, om
afmönstring icke eger ruin, till den dag, då fartyget går
vidare, äfvensom sjukvård i land på redarens bekostnad
under fyra veckor, om han qvarlemnas å ort, der han lagligen
kunde begära entledigande, men eljest under åtta
veckor.

Har befälhafvare å ort, der konsul ej finnes, nödgats
för svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt hvad
ofvan är sagdt, icke ålegat redaren, eller förskjuta mer, än
honom ålegat, ege redaren derför undfå ersättning af allmänna
medel.

91 §.

Inställes resa till följd af krig, blokad, embargo, utefter
införselförbud, ishinder eller skada, som gör fartyget
odugligt för resan, eller varder fartyget i afgångshamnen
eller under resan af sådan anledning för längre tid uppehållet,
eller upplägges fartyget å utländsk ort i vinterhamn,
må besättningen entledigas mot åtnjutande af hyra
till afskedandet. Förolyckas fartyget, eller förklaras det efter
timad sjöolycka icke vara iståndsättligt, eller uppbringas det
och prisdömes, eller tages det af sjöröfvare, upphöre hyresaftalet
att vara gällande och besättningen erhålle hyra till
den dag, då tjenstgöringen upphörde; dock åligge besättningen
efter timad olycka att mot skälig ersättning deltaga
i bergningen äfvensom qvarstanna öfver sjöförklaringens afgifvande.

92 §.

Inställes resa af annan orsak, än i 91 § sägs, eller entledigas
sjöman eljest utan laga skäl, njute den entledigade
hyra och reseersättning, som i 86 § sägs.

dommen og n0dvendig Pleie for Rederiets Regning. Men
afskediges han, tilkommer der barn Hyre til Afm0nstringen
eller, hvis saadan ikke Under Sted, til den Dag, da Skibet
afseiler, og derhos Pleie for Rederiets Regning i 4 Uger fra
Afskedigelsen, naar denne foregaar paa et Sted, hvor han
lovlig kunde afm0nstres, men i 8 Uger, hvis Afskedigelsen
sker andetsteds.

Findes der ikke dansk (norsk) Konsul, til hvem den
Sy ge kan overgives, og Skipperen derför n0des til åt gjdre
Udlseg til Sygepleie i Udlandet for dansk (norsk) S0mand,
som Rederiet efter foranstaaende Bestemmelser ikke er forpligtet
til åt afholde, er Rederiet berettiget til åt kraeve Erstatning
af Statskassen.

§ 91.

Opgives Reisen paa Grund af Krig, Blokade, Embargo,
Ud- eller Indfprselsforbud, Ishindring eller Skade, som gj0r
Skibet udygtigt til Reisen, eller maa Skibets Reise eller
dennes Fortsmttelse af saadan Grund opsset-tes for kengere
Tid, eller oplaegges Skibet i Yinterhavn i Udlandet, kan
Mandskabet afskediges mod åt erholde Hyre til Afskeden.

Forulykker Skibet eller erklseres det efter indtruffen
S0ulykke for uistandssetteligt, eller opbringes og prisd0mmes
det eller tages det af S0r0vere, ophprer Mandskabets Tjenesteforhold
og dermed dets Ret til videre Hyre. Naar
Skibet har lidt Skibbrud, paaligger det dog Mandskabet
mod passende Godtgjprelse åt deltage i Bjergningen og åt
blive tilstede» i il S0forklarings Afgivelse.

§ 92.

Opgives Reisen af anden Aarsag end i § 91 nasvnt, har
Mandskabet, naar det afskediges, Krav paa Hyre og Reisegodtgjprelse
efter Reglerne i § 86; det samme gjmlder, naar
S0mand ellers uberettiget afskediges.

93 §.

Afliden sjömans hyra utgår till dödsdagen, der icke lians
rätt till hyra på grund af sjukdom eller af annan anledning
förut upphört. Kostnaden för hans begrafning skall redaren
vidkännas.

Förolyckas fartyg med man och allt, utan att upplysning
kan vinnas om tiden, då olyckan inträffade, vare om
hyrans beräknande lag, som i 66 § sägs.

94 §.

År sjöman förhyrd mot visst belopp för resa och ändras
denna, så att den kommer att vara längre tid, än vid förhyrningen
antogs, ege sjömannen åtnjuta motsvarande tillägg
till hyran; varder tjenstetiden genom resans förändring förkortad,
skall den betingade hyran ändock utgå till fullo.
Tilläggshyra skall ock beräknas icke allenast för uppehåll,
som af redare eller befälhafvare vållas, utan äfven för den
tid, fartyget nödgas ligga stilla för krig, blokad, embargo,
ut- eller införselförbud eller ishinder eller uppehälles i nödhamn,
när fartyget för reparation eller för lastens behof
nödgats anlöpa sådan, så ock för den tid, fartyget för
lastning eller lossning uppehälles utöfver derför bestämda
liggedagar; dock att tilläggshyra icke utgår för uppehåll,
som icke varat åtta dagar å rad.

95 §.

Sätter befälhafvare sjöman, som antagit tjenst i lägre
lönad ställning, att under längre tid utföra skeppstjenst, som
är vigtigare och bättre aflönad, njute sjömannen ock under
tiden lika hyra med den, hvars tjenst han förrättar.

§ 93.

D0r nogen af Skibsmandskabet, beregnes Hyrcn til
Dpdsdagen, forsaavidt hans Ret til Hyre ikke paa Grund
af Sygdom eller af anden Aarsag tidligere er ophgrt. Rederiet
er forpligtet til åt bekoste hans Begravelse.

Bliver Skibet borte, liden åt det kan oplyses, paa hvilket
Tidspunkt Ulykken indtraf, beregnes Mandskabets Hyre efter
Regelen i § 66.

§ 94.

Er Hyre betinget med bestemt Belpb for Reisen, o g
denne forandres saaledes, åt den kommer til åt vare hen ger e
end ved Forhyringen forudsat, have Skibsfolkene Krav paa
forholdsmasssigt Tillaeg; åt Reisen forkortes, har derimod
ingen Indflydelse paa deres Ret til den fulde betingede Hyre.
Derhos tilkommer der dem Tillasgshyre, ikke alene for Ophold,
som er en Fplge af Reders eller Skippers vilkaarlige
Beslutning eller hvori eu af disse paa anden Maade er Skyld,
men ogsaa for den Tid, Skibet npdsages til åt ligge stille
for Krig, Blokade, Embargo, Ud- eller Indf0rselsforbud eller
Ishindring eller opholdes i Npdhavn, som anlpbes for Skibets
Istandsmttelse eller for Ladningens Skyld, saa o g for Lastnings-
eller Losningstid, hvorfor der skal betales Overliggedagspenge;
saadan Tilhegshyre beregnes dog kun for Ophold,
der vaner 8 Dage i Tråk.

§ 95.

Siettes Nogen, der er antagen til Tjeneste i en lavere
1 (innet Stilling, af Skipperen til for lasngere Tid i anden
Mands Sted åt udfpre en vigtigere og bedre l0nnnet Skibstjeneste,
er han berettiget til i den Tid åt nyde samme Hyre
som den, hvis Tjeneste han forretter.

96 §.

Varder besättningen under resa förminskad, men fullgöres
ändock skeppstj ensten af de qvarvarande, skall den
sålunda besparade hyran för den tid, fartyget är till sjös,
fördelas mellan de qvarblifne efter förhållandet mellan deras
hyror.

Sådan fördelning må ej fordras, der besättningen minskats
genom rymning.

97 §.

Finner befälhafvare i trängande fall nödigt ålägga besättningen
att å söndagar eller andra här i riket brukliga
helgdagar utföra arbete för lossning eller lastning, erhålle
en hvar, som deltager i arbetet, särskild ersättning, hvilken
utgår med en half dags hyra för hvarje påbörjad arbetstid
af två timmar.

98 §.

Kommer resa på grund af bestämmelseortens förändring
att sluta å annan ort, än der afmönstring enligt hyres aftalet
skulle ske, eller upphör sjömans tjenstgöring af sådan anledning,
som i 91 § sägs, åligge redaren att bekosta sjömannens
resa till den ort, der afmönstring enligt hyresaftalet
skolat ske, eller, om redaren det hellre vill eller om viss
afmönstringsort icke aftalats, till förhyrningsorten eller ock,
om sjömannen förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn,
så ock hans underhåll under resan. Samma skyldighet
åligge ock redaren, der sjöman under resa blifvit sjuk eller
skadad och till följd deraf icke kunnat medfölja fartyget,
så vida redaren enligt 90 § var pligtig att bekosta hans vårdande.

Kan åt sjöman, som skall sålunda fortskaffas, beredas
tjenst å annat fartyg, som är bestämdt till den ort, dit han

§ 96.

Dersom Mandskabet formindskes under Reisen, men
Skibsarbeidet udf0res af de Tilbageblivende, skal den ved
Formindskelsen besparede Hyre for den Tid, Skibet er i
Spen, fordeles mellem de Tilbageblivende i Forhold til enlivers
Hyre.

Saadan Fordeling kan dog ikke krseves, forsaavidt Formindskelsen
er bevirket ved Rymning.

§ 97.

Finder Skipperen det i paatrsengende Tilfselde npdvendigt
åt paalsegge Mandskabet Arbeide til Lösning eller Lastning
paa Spndage eller Hjemlandets Helligdage, erholder
enbver Mand, som deltager i saadant Arbeide, eu sirlig Godtgjprelse,
der bliver åt beregne med Va Dags Hyre for hvert
paabegyndt Tidsrum af 2 Timer.

§ 98.

Dersom Reisen paa Grund af Bestemmelsesstedets Förändring
ender paa andet Sted, end hvor Afmönstring efter
Hyrekontrakten skulde Ande Sted, eller ophprer Spfolkenes
Tjeneste af nogen af de i § 91 nasvnte Grunde, paaligger
det Rederiet åt bekoste deres Reiseffil vedtaget Afmpnstringssted
eller ogsaa, bvis Rederiet foretrmkker det eller intet
Afmpnstringssted er vedtaget, til Forbyringsstedet eller, bvis
de ere forbyrede i Danmark (Norge), til hvilkensombelst
dansk (norsk) Havn, saa og deres Undeivhold paa Reisen.
Samme Förpligtelse paabviler Rederiet overfor syge Sofolk,
der ikke bave kunnet medfplge Skibet, og hvis Pleie efter
§ 90 skal bekostes af Rederiet.

Kan der for en Spmand, som saaledes har Krav paa
Befordring til Afmpnstrings- eller Forbyringsstedet, skaffes
Tjeneste paa et andet Skib, der er bestemt til det Sted,

skall fort skaffas, eller till annan hamn, hvarifrån han beqvämligen
kan befordras vidare, vare han skyldig antaga tjensten,
så framt han anställes i samma egenskap som den,
hvari han förut var förhyrd, och på lika förmånliga vilkor.
Svensk, norsk eller dansk sjöman vare dock icke skyldig
antaga tjenst å annat fartyg än svenskt, norskt eller danskt.

99 §.

Af hyra ege sjöman, i den mån den är förtjent, under
resan utbekomma intill två tredjedelar; när fartyget ligger
i hamn, skall hyran utbetalas i reda penningar, men eljest
ege befälhafvaren för beloppet lemna anvisning å redaren.
En tredjedel af hyran ege befälhafvaren innehålla, till dess
sjömannen entledigas.

Finnes vid afräkning sjöman hafva i förskott uppburit
mer, än rätteligen tillkom honom i hyra, behålle han ändock
hvad han uppburit, der tjenstgöringen upphört af sådan
anledning, som i 86, 87, 88 §, 90 § tredje stycket, 91,
92 eller 93 § omförmäles.

hvortil han skal befordres, eller til anden Havn, livorfra det
faldér bekvemt åt sende ham frem, er han pligtig åt antage
saadan Tjeneste, forsaavidt den ikke er ringere end den,
hvori han fprst var forhyret. Dansk, norsk eller svensk
{norsk: norsk, svensk eller dansk) Spmand er dog ikke pligtig
åt tage saadan Tjeneste paa Skib, som ikke er dansk,
norsk eller svensk {norsk: norsk, svensk eller dansk).

Norsk text.

Hvad Rederiet maa udlasgge
for Mandskabets Befordring
og Underhold i Tilfgelde af åt
Skibet i fremmed Land er
forulykket eller efter indtruffen
Soulykke erklseret for uistandsastteligt,
erstattes af Statskassen.
Det samme gjseid er,
naar Skibet opbringes og prised0mmes,
saafremt Skipperen
ikke kjendte til Krigens Udbrud,
da han sidst gik tilsps
og dette da heller ikke var
bekjendt paa Afseilingsstedet.

§ 99.

Under Reisen kan en S0mand forlange sin fortjente
Hyre ndbetalt efterhaanden, enten i rede Penge, naar Skibet
ligger i Havn, eller ved Anvisning paa Rederiet, dog saaledes,
åt Skipperen i hvert Fald er berettiget til åt tilbageholde
en Trediedel af Hyren indtil Afm0nstringen.

Har en Spmand faaet. udbetalt mere i Forskud end der
ved Afregningen findes åt tilkomme ham i Hyre, kan dog
ingen Del af Forskudet fordres tilbagebetalt, naar Tilfgeldet
gaar ind under §§ 86—88, 90 3die Stykke eller 91—93.

100 §.

Åtnöjes sjöman icke med den afräkning, befälhafvare!!
för afmönstring upprättat, ege han äska mönstringsförrättarens
pröfning af dess rigtighet.

101 §.

Vägrar någon af besättningen hörsamma gifven befallning
eller är eljest motvillig i tjensten, ege befälhafvaren
eller vid hans frånvaro eller förfall den, som i hans ställe
förer befälet, medelst tvång skaffa sig lydnad. När fartyget
är stadt i fara eller myteri visar sig biand besättningen
eller eljest, när nöden kräfver, ege befälhafvaren bruka det
våld, som för framtvingande af lydnad eller återställande af
ordningen är nödvändigt; och åligge enhvar af besättningen
att i ty fall jemväl utan särskild anmaning lemna befälhafvaren
nödigt bistånd.

Får den, som vägrade lydnad, skada, vare det ogildt,
der ej befälhafvaren pröfvas hafva brukat större våld, än
nöden kräfde.

102 §.

Gör någon af besättningen sig skyldig till förseelse af
den art, här nedan sägs, må befälhafvaren ålägga den felande
bestraffning genom mistning af hyra

1) för högst en half månad: om någon öfvergifver sin
post vid rodret eller på utkik eller å sådan post
finnes sofvande eller drucken eller visar oaktsamhet
om elden eller uppför sig oskickligt mot förman
eller visar olydnad i tjensten;

2) för högst eu fjerdedels månad: om någon försummar
sin vakt eller annan honom ålagd tjenst, derunder
finnes sofvande eller drucken eller hemligen skaffar

§ ioo.

Er Nogen af Mandskabet misfornoiet med Skipperens
Afregning, kan han fordre denne prpvet af den Myndighed,
der foretager Afm0n stringen.

§ 101.

Naar Nogen af Skibsmandskabet nsegter åt efterkomme
en Befaling eller viser Gjenstridighed i Tjenesten, kan Skipperen
eller den, som i hans Fravserelse eller Forfald er den
Befalende, ved Tvang skaffe sig Lydighed. Naar Skibet er
stedt i Fare, eller der viser sig Mytteri blandt Mandskabet,
eller naar N0d ipvrigt krrnver det, er det tilladt åt anvende
ethvert til Ordens og Lydigheds Tilveiebringelse nodvendigt
Middel, og enhver af Skibsfolkene er endog uden Opfordring
förpligta til åt yde den Befalende Bistånd.

Faar den, som naegtede Lydighed, derved Skade, skal
derför intet Ansvar kunne gjOres gjasldende, forsaavidt den
Befalende ikke har brugt haardere Midler, end Omstsendighederne
kraevede.

§ 102.

Gjor Nogen af Mandskabet sig skyldig i nedenanlbrte
Tjenesteforseelser eller Brud paa Skik og Orden, kan han
af Skipperen ansees med Sträf, bestaaende i Tab af Hyre:

1) for
ved Roret eller paa Udkig eller paa saadan Post
findes sovende eller beruset, eller som viser Uagtsomhed
med Hd eller Lys, saa og den, som opforer
sig usgmmeligt mod sine Föresatte, eller som viser
Ulydighed. i Tj enesten;

2) for indtil V4 Maaned: den, som fors0mmer sin
Vagt eller ham paalagt Tjeneste eller i samme fin -

bränvin eller andra rusdrycker om bord eller utan
lof förer sina tillhörigbeter från bord;

3) för högst en fjerdedels månad: om någon utan tillstånd
går i land, så vida han återvänder samma dag, men
för högst en half månad, om han kommer senare;

4) för eu eller två dagar: om någon efter erhållet tillstånd
gått i land, men icke återkommer i rätt tid,
så vida han dock kommer å utsatt dag, men för
högst en fjerdedels månad, om han kommer senare;

5) för högst fyra dagar: om någon utan tillstånd lemnar
farkost, hvarmed han blifvit sänd i land, yppar
gräl eller annan ofred om bord eller eljest i tjensten,
utan tillstånd låter obehörig person komma om bord
eller hålla sig dold å fartyget eller annorledes bryter
mot ordning och skick.

År den felande styrman eller maskinist, bote han dubbelt
mot annan sjöman.

Begär någon, efter det bestraffning ålagts honom, ånyo
enahanda förseelse, må bestraffningen skärpas intill dubbla
bötesbeloppet.

Ej må på grund af sålunda ålagd bestraffning innehållas
mer än hälften af det hyresbelopp, som vid skeende afräkning
finnes vara af den felande förtjent under resan.

103 §.

Innan befälhafvare utöfvar den rätt att straffa, som enligt
102 § tillkommer honom, skall han i närvaro af två de
bäste männen om bord anställa förhör med den, som förseelsen
tillvitas, dock icke förr, än tolf timmar förflutit, efter
det förseelsen begicks, der ej särskild anledning förekommer
att tidigare företaga förhöret. Hvad vid förhöret förekommer
skall skriftligen upptecknas, så ock hvilken bestraffning
befälhafvaren ålägger, och det antecknade, sedan det

des sovende eller beruset, eller som temmelig skaffer
Brtendevin eller anden berusende Drik ombord,
eller som uden Tilladelse f0rer sit T0i fraborde; 3)

for indtil V4 Maaned: den, som uden Tilladelse
gaar i Land, hvis han vender filbåge samme Dag,
men for indtil 1/2 Maaned, hvis han kommer senere;

4) for 1 eller 2 Dage: den, som efter erholdt Landlov
ikke kommer filbåge i rette Tid, hvis han dog
kommer samme Dag, men for indtil V4 Maaned,
hvis han kommer senere;

5) for indtil 4 Dage: den, som uden Tilladelse hålåder
Baad, hvormed han er sendt iland, eller som
ypper Klammeri eller anden Ufred ombord eller
i övrigt i Tj enesten, uden Tilladelse lader uvedkommende
Personer komme ombord eller holde sig
skjul! i Skibet, eller paa anden Maade gjpr Brud
paa Slak og Orden.

Er den Skyldige Styrmand eller Maskinmester, beder
han dobbel! mod anden Spmand. Gj0r Nogen, der engang
er straffet, sig paany skyldig i den samme Förseelse, kunne
B0derne forhpies til det Dobbelte.

Ei maa. dog paa Grund af saaledes paalagt Sträf indeholdes
mere ena Halvdelen af det Hyrebelöb, som den Skyldige
ved Afmpnstringen findes åt have förtjent- paa Reisen,

§ 103.

Inden Skipperen udpver den ham efter § 102 tilkommende
Straffemyndighed, skal han i Nmrvmrelse af to af
de bedste Msend ombord optage Forh0r over den, som har
begaaet Förseelsen, dog ikke fbrend 12 Timer ere forl0bne,
siden denne fandt Sted, medmindre der maatte vane smidig
Grund til åt holde Forhpret tidligere. Hvad derved fremkommer,
ligesom ogsaa den Sträf, som Skipperen paalaigger,
bpr indf0res i Dagbogen, hvis saadan fpres ombord, og ellers

blifvit för den brottslige och vittnena uppläst, till rigtigheten
bestyrkas genom de närvarandes underskrift; föres
dagbok å fartyget, skall anteckningen ske i denna.

Har befälhafvaren icke iakttagit, hvad sålunda är föreskrifvet,
vare beslutet utan verkan.

104 §.

Nöjes ej sjöman åt bestraffning, som befälhafvaren jemlik!
102 § ålagt honom, gifve det till känna vid afrnönstringen
eller vare vidare talan qvitt. Anmäles missnöje,
skall mönstringsförrättaren undersöka, huru vida vid bestraffningens
åläggande så förfarits, som i 103 § är föreskrifvet,
så ock, der berörda förfarande iakttagits, huruvida
bestraffningen må anses vara laglig och skälig; och
lände mönstringsförrättarens beslut till efterrättelse vid afräkningen,
dock med öppen rätt för den, som med beslutet
är missnöjd, att inom ett år från afmönstringen vid domstol
här i riket utföra sin talan.

Lemnar sjömannen fartyget utan afmönstring, skall han,
der han vill klaga öfver ålagd bestraffning, taga stämning
å redaren eller befälhafvaren till domstol här i riket inom
ett år, efter det han lemnade tj ensten, eller vare vidare
talan qvitt.

Afskrift af hvad jemlikt 103 § antecknats angående den
ålagda bestraffningen skall på begäran meddelas sjömannen.

105 §.

Hyra, som enligt 102 § på grund af ålagd bestraffning
frångår sjöman, tillfälle sjömanshuset i fartygets hemort,

skriftlig optegnes, det Tilfprte eller Nedskrevne opheses
for den Skyldige og Vidnerne, o g dets Rigtighed bekrseftes
ved de Tilstedevaerendes Underskrift. — Har Skipperen ikke
iagttaget disse Forskrifter, er Beslutningen nden Virkning.

§ 104.

Vil den, hvem Sträf er paalagt af Skipperen, klage over
Straffen, maa lian anbringe sin Klage for Retten inden 3
Dage efter åt Skibet er ankommet til indenlandsk Havn,
hvor det skal losse, lade eller oplsegges, og hvor det bliver
liggende mindst en Tid som naevnt. Skipperen maa ikke
ngegte barn Landlov for åt klage.

Afskediges lian derimod i fremmed Havn, har han Adgang
til åt fremfpre sin Klage for den danske (norske) Konsul
paa Stedet, hvis Afgjprelse forelpbig bliver åt lrngge til
Grund ved Afregningen. Det staar derefter saavel Skipperen
som Spmanden aabent, inden 1 Aars Forlpb åt indbringe
Sägen for Retten paa Skibets Hjemsted, for hvilken Spnianden
ligeledes inden 1 Aar efter Afskedigelsen kan paaklage
Skipperens Kjendelse og Afregning, naar der ikke var dansk
(norsk) Konsul paa det Sted i Udlandet, hvor han er bleven
afskediget. Spmanden er berettiget til åt faa Afskrift af hvad
der i Med for af § 103 er tilfprt Dagbogen, eller paa anden Maade
optegnet, angaaende den ham paalagte Sträf.

Dansk text.

De i denne § omhandlede
Retssager blive åt behandle
som private Politisager, i Kjpbenhavn
ved Sp- og Handelsr
etten, udenfor Kjpbenhavn
ved Spretterne.

§ 105.

Hyre, som indeholdes efter § 102, kan af Skipperen
anvendes til Erstatning for Udgifter og Skade, som den

dock att derå först må afdragas hvad till ersättande af kostnad
och skada, som den felande under resan tillskyndat
redaren, erfordras utöfver sjömannens innestående hyresfordran.
Det sjömanshuset tillkommande belopp skall vid
afmönstringen öfverlemnas till mönstringsförrättaren eller,
der sjömannen utan afmönstring lemnar fartyget, af befälhafvaren
redovisas till sjömanshuset.

106 §.

Rymmer sjöman och vänder han ej frivilligt till baka
före fartygets afgång från den ort, der rymningen skedde,
vare hans innestående hyra äfvensom de tillhörigheter, han
qvarlemnat om bord, förbrutna till redaren. Förslår det ej
till betäckande af den förlust, som genom rymningen tillskyndas
redaren, ege denne hos den brottslige utsöka bristen.

För den tid, sjöman utan lof är borta från fartyget, utgår
ej hyra.

107 §.

Förekommer anledning, att rymning tillämnas, må befäl -kafvaren, så länge faran för rymning fortvarar, hålla besättningens
tillhörigheter under särskild! förvar. Beträdes
sjöman med försök till rymning eller gripes förrymd sjöman,
ege befälhafvaren hålla honom i fängslig! förvar om
bord eller i land, till dess fartyget afseglar.

108 §.

De å fartyget anstälda personer, hvilka ej höra till den
egentliga besättningen, vare skyldige att hörsamma befälhafvare^
föreskrifter med afseende på ordning och skick
om bord, äfvensom att förrätta det arbete, som befälhafvaren
för fartygets säkerhet finner nödigt ålägga dem. Åro de
antagne af redaren eller befälhafvaren, tillkomme dem samma
rättigheter som besättningen.

Skyldige under Reisen har forvoldt Rederiet, forsaavidt S0-mandens tilgodehavende Hyre ikke dertil er tilstrsekkelig.
Hvad derefter maatte vivre i Behold, tilfalder en i S0fartens
eller de S0farendes Interesse indstiftet Indretning efter Kongens
nmrmere Bestemmelse; det udbetales ved Afm0nstringen
til M0nstringsbestyreren, i Udlandet til Konsulen, eller indsendes
af Skipperen til vedkommende Indretning, naar S0-manden fratrmder Tj enesten uden Afmönstring.

§ 106.

Den, som r0mmer uden frivillig åt vende tilbage f0r
Skibets Afgång, forbryder sin tilgodehavende Hyre o g sine
ombord efterladte Eiendele til Rederiet; bliver dette ikke
derved skadeslpst for det ved Rpmningen forvoldte Tab, er
han pligtig åt erstatte det Manglende. For den Tid, en
Spmand uden Tilladelse er borte fra Skibet, tilkommer der
ham ikke Hyre.

§ 107.

Findes der Grund til Mistanke om, åt R0mning tilsigtes,
kan Skipperen tage Skibsfolkenes T0i under Förvaring, saalamge
Forholdene give Leilighed til åt r0mme. Dersom Nogen
af Mandskabet trseffes ifserd med åt r0mme eller paagribes
efter åt vane r0mt, er Skipperen berettiget, til åt holde
ham arresteret ombord eller i Land, indtil Skibet afseiler.

§ 108.

Personer, som ere ansatte paa Skibet uden åt li0re til
det egentlige Skibsmandskab, ere pligtige åt vise Lydighed
mod Skipperens Befalinger med Iiensyn til Skik og Orden
ombord, samt efter Evne åt udf0re det Arbeide, som Skipperen
Under npdvendigt for Skibets Sikkerhed.

Forsaavidt de ere antagne af Skipperen eller Rederiet,
have de samme Rettigheder som Mandskabet.

Femte kapitlet.

Om befraktning.

109 §.

Slutes aftal om befraktning, skall derom upprättas skriftlig
afhandling (certeparti), om endera parten det äskar.

no §.

Befraktning af helt fartyg omfattar icke, utan att särskild!
förbehåll skett, fartygets öppna däck, icke heller kajuta eller
annat rum, som är afsedt för besättningens behof eller till
förvaring af skepp sredskap, proviant, bränsle eller annat,
som för resan erfordras. Ej må likväl å däcket eller i nyss
omförmälda rum utan befraktarens samtycke medtagas varor
för annans räkning; sker det, skall befälhafvare!! ersätta all
skada och förlust, som derigenom tillskyndas befraktare!!,
hvilken ersättning i händelse af tvist skall bestämmas af skiljemän
och ej må sättas lägre än högsta frakt, som för dylikt gods
gälde i afgångsorten för sådan resa, som fartyget företager..

in §.

Har i befraktningsaftal betingats viss tid för lastningens
början, och är ej å utsatt tid fartyget färdigt att intaga last,
ege befraktare!! rätt att håfva fraktslutet; dock åligge honom,
der han vill begagna sig af denna rätt, att derom underrätta
befälhafvaren inom tjugufyra timmar, efter det denne anmält,
att fartyget är tillstädes å lastningsorten; skolande
sådant besked, der befälhafvaren det äskar, skriftligen meddelas.
År ej viss tid för lastningens början aftalad, ege befraktare!!
ej håfva fraktslutet på grund af uppehåll, som icke
vållats af redare, befälhafvare eller besättning.

År redare, befälhafvare eller besättning vållande till dröjsmål,
njute befraktaren, ändock att han ej vill håfva aftalet,

Femte Kapitel.

Om Befraktning.

§ 109.

Ved Befragtning skal der oprettes skriftlig Kontrakt
(Certeparti), naar nogen af Parterne begjmrer det.

§ no.

Befragtning af Skib ansees ikke uden sirlig Aftale åt
omfatte Skibets aabne Dock, heller ikke Kahyt eller andre
Rum, som ere bestemte til Opholdssted for Mandskabet eller
til Opbevaring af Skibsinventar, Proviant, Brasndsel eller
Andet, som udkraeves til Reisen.

I saadanne Rum eller paa Deek maa dog ikke uden
Befragterens Samtykke medtages Varer for Andres Regning;
sker det, skal Skipperen erstatte ham al derved forvoldt
Skade og i ethvert Fald betale den h0ieste Fragt, som til
den Tid gaves for saadant- Gods for lignende Reise.

§ in.

Har Befragteren betinget en bestemt Tid for Indladningens
Begyndelse, og Skibet ikke i rette Tid er fåordigt
til åt indtage Badning, er han berettiget til åt hmve Kontrakten;
vil han gj0re Brug af denne Ret, maa han dog
tilkjendegive det for Skipperen inden 24 Timer, efteråt det
er anmeldt for ham, åt Skibet er tilstede, og saadan Erklaering
skal derhos, naar Skipperen förlänger det, afgives
skriftlig. Har Befragteren ikke bestemt nogen Tid for Indladningens
Begyndelse, maa han Ande sig i Ophold, hvori
Reder, Skipper eller Mandskab ikke har nogen Skyld.

Kan Forsinkelsen tilregnes Reder, Skipper eller Mandskab,
har Befragteren Krav paa Erstatning for al derved

100

ersättning efter pröfning af skiljemän för all skada och
förlust, som genom dröjsmålet honom tillskyndas; uppgifve
dock, innan hans gods till inlastning aflemnas, för befälhafvare^
att ''ersättning äskas, eller vare sitt anspråk qvitt.

112 §.

Befraktare ege till annan öfverlåta de rättigheter, honom
enligt befraktningsaftalet tillkomma, men svare ändock för
de förbindelser, aftalet ålägger honom.

113 §.

Ej må befraktares gods utan hans samtycke försändas
med annat fartyg än det, som befraktats, så vida icke sådant
nödfall, som i 161 eller 162 § omförmäles, dertill föranleder;
sker det ändock, njute befraktaren ersättning efter pröfning
af skiljemän för all derigenom uppkommande skada och
förlust.

114 §.

År ej viss lastningsplats genom aftal bestämd, skall
fartyget för lastens intagande förläggas till vanlig lastningsplats
i hamnen; dock ege befraktare af helt fartyg fordra,
att fartyget förlägges till den plats, han anvisar, så vida
hinder ej möter att dit förlägga fartyget och detta kan ej
mindre under lastningen der ligga flott och säkert än äfven
med intagen last åter derifrån utlöpa; åliggande det befraktaren,
der han vill hafva fartyget så förlagdt, att meddela
befälhafvaren behörig anvisning förr, än förhalning
skett till annan lastningsplats. Hafva flere befraktat fartyget,
hvar för viss del, och förena sig samtlige befraktarne
om viss lastningsplats, ege de enahanda rätt, som, efter tv
nyss är sagdt, tillkommer befraktare af helt fartyg.

Befälhafvaren vare, der fartyget befraktats i sin helhet
eller till viss del, pligtig att på befraktarens begäran från

101

foranlediget Skade, selv om han ikke hasver Kontrakten;
dog fortabes dette Krav, saafremt det ikke forbeholdes, forinden
Befragteren begynder åt levere Ladningen.

§ 112.

Befragteren kan overdrage sin Ret efter Befragtningskontrakten
til en Anden, men vedbliver ikke destomindre
åt vrnre ansvarlig for Opfyldelsen af de Förpligtelse!-, som
Fragtkontrakten modforer for ham.

§ 113.

liden Befragterens Samtykke maa hans Gods ikke forsendes
med andet Skib end det, som Kontrakten angaar,
medmindre Omladning foranlediges ved saadant Npdstilfeelde,
som omhandles i §§ 161 og 162. Handlös derimod, har Befragteren
Krav paa Erstatning for al deraf flydende Skade
og Tab.

§ H4.

Er der ikke vedtaget nogen bestemt Lasteplads i Havnen,
staar det Skipperen flit for åt vaelge, men kun en Plads,
som er sedvanlig Lasteplads. Dog har Befragteren Ret til
åt an vise saadan, naar han gj Or det, forinden Skibet henlsegges
til Plads, som Skipperen har valgt, og denne er
isaafald pligtig åt henlmgge Skibet til den Plads, som anvises,
saafremt Adgangen til samme er aaben, Skibet der
kan ligge Hot og sikkert samt uden Hinder komme ud derfra
med indtagen Last. Er der flere Befragtere, er saadan
Anvisning kun bindende for Skipperen, naar samtlige Befragtere
ere enige.

Den, som har befragtet det hele Skib eller vis Del deraf,
har Ret til åt forlange, åt Skibet forhales til anden bekvem
Lasteplads i Havnen, men Befragteren har åt betale alle
dermed forbundne Omkostninger.

102

den plats, dit fartyget för lastningen förlagts, vidare förhala
det till annan beqväm lastningsplats, men njute derför af
befraktaren ersättning, som i händelse af tvist bestämmes
af skiljemän.

115 §.

Aflastare, som inlastar gods, hvars förande kan medföra
äfventyr för fartyget eller för den öfriga lasten, utan att
angifva denna godsets beskaffenhet eller utan att iakttaga
de föreskrifter, som för försändande af sådant gods må
vara gifna, svare för all kostnad, skada och förlust, som
derigenom annan tillskyndas; skolande ersättningen i händelse
af tvist bestämmas af skiljemän. Lag samma vare,
der någon inlastar gods utan befälhafvarens vetskap eller
origtigt angifver gods, som inlastas; den, som godset inlastat,
vare ock pligtig derför erlägga högsta frakt, som för
dylikt gods gälde i lastningsorten för sådan resa, som fartyget
företager.

Gods, som sålunda inlastats, må på aflastarens bekostnad
åter landsättas eller, om förhållandet uppdagas först sedan
fartyget gått till sjös och godset icke utan äfventyr
kan behållas i fartyget, kastas öfver bord; men den, som
inlastat godset, gälde ändock full frakt.

116 §.

Vid inlastning åligge befraktaren att till fartygets
sida framföra godset, men öfriga lastningskostnaden äfvensom
kostnaden för godsets stufning samt för nödigt underlag
och garnering bestride befälhafvare!!.

År genom aftal viss plats bestämd för lastens intagande,
men är fartyget så djupgående, att det icke kan
förläggas till den plats, som aftalats, skall befälhafvaren
bekosta godsets framförande från land till fartygets sida;
lag samma vare, der icke viss lastningsplats aftalats, men
fartyget af anledning, som nyss är sagd, icke kan förläggas
till vanlig lastningsplats i hamnen.

103

§ 115.

Den, som indlader Gods, hvis Beskaffenhed medfprer
Fare eller Risiko for Skibet eller den 0vrige Ladning, liden
åt angive denne Godsets Beskaffenhed eller liden åt iagttage
de for Forsendelse af saadant Gods foreskrevne Regler,
er allsvåldig for al Skade og alle Omkostninger, som derved
foranlediges. Det samme gjselder, naar Nogen indlader
Gods liden Skipperens Vidende eller urigtigt betegner det
Gods, han indlader, i hvilke Tilfelde Afskiberen derhos er
pligtig åt betale den hpieste paa Afgangsstedet gjmldende
Fragt.

Godset kan bringes iland paa Afladerens Bekostning
eller, hvis det f0rst opdages efteråt Skibet er gaaet tilsps,
endog kastes overbord, naar det iklce liden Fare kan beholdes
ombord, men i ethvert Fald bliver dog fuld Fragt
åt betale.

§ H6.

Ved Indladning har Befragteren åt levere Godset ved
Skibets Side, men derfra bekostes Indladningen af Bortfragteren,
som ogsaa brnrer alle Udgifter ved Stuvningen og til
npdvendigt Underlag og Garnering.

Er Skibet saa dybgaaende, åt det ikke kan komme
ind til vedtagen eller, hvis ingen Vedtagelse har fundet
Sted, til sedvanlig Lasteplads i Havnen, har Skipperen dog
paa egen Bekostning åt besprge Godset fra Land ud til
Skibet.

104

117 §.

Utan befraktarens samtycke må hans gods icke lastas
å fartygets däck eller i dess båt eller hängas på sidan
utom bords.

118 §.

År fartyg befraktadt i dess helhet eller till viss del,
vare befälhafvaren skyldig att utan ersättning en viss tid
afbida, att godset aflemna^; den tid kallas liggedagar. År
ej lastningen inom liggedagarne fullbordad, vare befälhafvaren
skyldig att mot ersättning dertill lemna ytterligare rådrum;
den tid kallas öfverliggedagar, och dessa tillsammans med
liggedagarne utgöra fartygets lastningstid.

Lastningstiden räknas från och med nästa helgfria dag,
efter det fartyget är färdigt att å behörig lastningsplats mottaga
last och befälhafvaren derom underrättat aflastaren;
dock att, der sådan underrättelse meddelas å helgdag eller
senare än klockan fyra eftermiddagen å söckendag, underrättelsen
räknas såsom afgifven först följande söckendag.
År aflastaren icke känd eller icke att träffa, skall underrättelsen
meddelas genom kungörelse i tidning inom orten
eller på annat der brukligt sätt.

119 §.

Åro liggedagarne icke bestämda genom aftal, beräknas
de, olika för segelfartyg och för ångfartyg, sålunda:

För

För fartyg, som icke är öfver 50
för fartyg öfver 50 men ej öfver 100

— — — 100 — 150

— — — 150 — 200

— 200 — 250

— — — 250 — 300

segelfartyg.

4 dagar.

6 “ 1

7 -

8 - |

9 ~

10 — J

För

ångfartyg.

2 dagar.

3 —

105

§ H7.

Skipperen maa ikke uden Befragterens Samtykke laste
hans Gods paa Skibets Dask (jfr § 191) eller i dets Baade,
ei heller htenge det udenbords paa dets Sider.

§ HB.

Befragteren har Krav paa, åt Skipperen holder Skibet
rede til Lastning i en vis Tid (Liggedage) uden Godtgj0-relse og derefter i en yderligere Tid (Overliggedage) mod
sasrlig Godtgjprelse.

Liggedagene begynde åt l0be fra den f0rste S0gnedags
Morgen, efteråt Skibet paa behörig Lasteplads er fserdigt
til åt laste og Skipperen derom har underrettet Afladeren,
dog f0rst fra anden S0gnedags Morgen, hvis Underretningen
er meddelt efter Klokken 4 om Eftermiddagen
eller paa en S0n- eller Helligdag. Er Afladeren ikke kjendt
eller ikke åt trasffe, skal Underretningen gives ved Bekjendtgj0relse
i Stedets Avis eller paa anden der brugelig Maade.

§ 119-

I Mangel af anden Aftale bestemmes Liggedagenes An -

tal efter Nettodrasgtigheden	saaledes:
		Register-	För	För
		Tons :	Seilskib.	Dampskib.
Naar	Skibet ikke er over	50	4 Dage.	2 Dage.
over	50 men ikke over	100	6 — \|
—	100	150	7 —	3 —
—	150 —	200	8 — j
—	200	250	9 - 1	i A
—	250 —	300	10 — \|	f 4 —

106

		Register-	För segel-	För
		ton.	fartyg.	ångfartyg.
för fartyg	öfver 300	men ej öfver 400	11 dagar.	4 dagar.
— —	— 400	— 500	12 - \|	i K
— —	— 500	— 600	13 - ]	f5 “
— —	— 600	— 750	14 - \|	i A
— —	— 750	— 900	15 - )	[ 6 -
— —	— 900	— 1100	16 —	7 —
— —	— 1100	— 1350	17 —	8 —
— —	— 1350	— 1650	18 —	9 —
— —	— 1650	— 2000	19 —	10 —
Har fartyget större drägtighet än	2000 registerton, be-

räknas ytterligare en liggedag för Överskjutande drägtighet
af högst 400 ton och så vidare.

Såsom liggedagar räknas icke sön- och helgdagar, icke
heller de dagar, under hvilka lastning ej kunnat ske till
följd af skeppsarbete eller annat från fartyget härrörande
hinder; dock att, der sådant hinder icke varat längre än en
half arbetsdag, endast en half dag afräknas.

Åro genom öfverenskommelse liggedagarne bestämda
till visst antal löpande dagar, inräknas jemväl sön- och
helgdagar.

År i befraktningsaftalet viss tid bestämd för intagande
af last å olika orter, ege befälhafvare^ sedan last å
en ort intagits, erhålla aflastare^ erkännande om den tid,
som dertill åtgått.

120 §.

Der ej annorlunda aftalats, skall antalet öfverliggedagar
utgöra hälften af liggedagarnes antal; de beräknas
såsom löpande dagar.

Ersättning för öfverliggedagar skall, der ej annat aftal
skett, utgå med trettio öre om dagen för hvarje ton af fartygets

107

		Register	För	För
		Tons.	Seilskib.	Dampskib.
over 300 men	ikke over	400	11 Dage.	4 Dage.
— 400	—	500	12 —	1 *
— 500	—	600	13 —	f5 “
— 600	—	750	14 —	1 6 —
750	—	900	15 —	J
— 900	—	1100	16 —	7 —
— 1100	—	1350	17 —	8 —
— 1350	—	1650	18 —	9 —
— 1650	—	2000	19 —	10 —
Er Skibet	over 2000	Tons,	gives saavel	for Seilskib

som for Dampskib 1 Dags Tilltag for Oversknd indtil 400
Tons o g saa fremdeles.

Som Liggedage medregnes ikke Spn- og Helligdage, ei
heller Dage, paa hvilke Lastning ikke har knnnet Ande Sted
paa Grund af Skibsarbeide eller andre Forhindringer fra
Skibets Side; en Tid, der ikke överskrider en halv Arbetsdag,
regnes dog kun for en halv Dag.

Ere Liggedagene bestemte til et vist Antal lpbende Dage,
medregnes ogsaa Spn- og Helligdage.

Skal Lastningen foregaa paa flere Steder, er Skipperen,
naar Indladningen paa et Sted er färdig, berettiget til åt
forlange Afladerens skriftlige Tilstaaelse for den Tid, som
dertil er medgaaet.

§ 120.

Overliggedagenes Antal er det halve af Liggedagenes,
hvis intet Andet er sirlig vedtaget. De beregnes som 10-bende Dage.

Godtgjprelsen for Overliggedage beregnes i Mangel af
anden Aftale med 30 0re om Dagen for Seilskib og med

108

drägtighet, om fartyget är segelfartyg, och med fyratio öre,
om det är ångfartyg; skolande ersättning för del af en dag
utgå såsom för hel öfverliggedag, der samma del utgör mer
än hälften af dygnets arbetstid, men eljest för en half dag.

Ersättningen är för hvarje dag förfallen till betalning.
Har betalning icke erlagts, när fartyget är färdigt att afgå,
ege befälhafvaren å konnossementet göra anteckning om fordrans
belopp.

121 §.

Hvad här ofvan är stadgadt angående viss lastningstid,
vare ej gällande för fartyg, som gör regelbundna resor
mellan vissa orter efter eu på förhand kungjord plan.

122 §.

Befälhafvaren vare ej pligtig att efter lastningstidens
utgång mottaga gods till inlastning. Allt gods, som före
lastningstidens utgång aflemnats, vare han pligtig medtaga,
ändock att fartyget för godsets intagande och stufning uppehälles
utöfver lastningstiden; njute dock af befraktaren ersättning
för skada och förlust, hvilken ersättning i händelse
af tvist bestämmes af skiljemän och ej må sättas lägre än
för öfverliggedagar.

123 §.

Angår befraktningen st}mkegods, åligge aflastaren att på
befälhafvarens tillsägelse aflemna godset till inlastning; är
aflastaren icke känd eller icke att träffa, sker tillsägelse på
sätt 118 § för sådant fall stadgar. Aflemnas icke, oaktadt
tillsägelse skett, godset så tidigt, att det beqvämligen kan
intagas och stufvas, vare befälhafvaren icke skyldig medtaga
godset, men ege ändock uppbära full frakt.

109

40 0re om Dagen for Dampskib pr. Registerton efter Nettodrsegtighed.
Den beregnes pr. halv Dag, saaledes åt hvad
der ikke överskrider Dagens halve Arbeidstid, regnes for
en halv Dag, o g hvad der er over for en hel.

Overliggedagspenge forfalde til Betaling for hver Dag.
Er Betaling ikke erlagt, naar Skibet er färdigt til åt seile,
er Skipperen berettiget til åt gj0re Paategning paa Konnossementet
om det skyldige Belpb.

§ 121.

De ovenfor givne Regler om bestemte Liggedage og
Overliggedage ere ikke anvendelige paa Skibe, som gjpre
regelmsessige Reiser mellem bestemte Steder efter en forud
offentliggjort Plan.

§ 122.

Efter Overliggedagenes Udlpb er Skipperen ikke pligtig
åt vente lamgere paa åt modtage Badning, men alt Gods,
som er leveret. luden deres Udlpb, man han tage med, selv
om dets Indladning og Stuvning krsever lsengere Ophold;
for dette har han dog Krav paa fuld Erstatning, mindst
som for Overliggedage.

§ 123.

Angaar Befragtningen Stykgods, har Afladeren åt levere
Godset efter Skipperens Tilsigelse; er Afladeren ikke kjendt
eller ikke åt traeffe, sker Tilsigelse paa den Maade, som i
§ 118 er foreskrevet for lignende Tilfmlde. Leveres Godset
derefter ikke saa betimelig, åt det bekvemmelig kan indlades
og stuves, er Skipperen ikke pligtig åt medtage det, men
kan alligevel fordre fuld Fragt, jfr. dog § 130.

Hvad här är sagdt om befälhafvares skyldighet att
tillsäga aflastare, vare ej gällande med afseende å fartyg,
som i 121 § omförmäles.

124 §.

Då inlastning sker, skall befälhafvaren, sjelf eller genom
styrmannen, på aflastarens begäran meddela bevis om godsets
mottagande, allt efter som det aflemnas. Sådant lastqvitto
bör till befälhafvaren återställas, när konnossement af honom
undertecknas; lossas godset, innan konnossement derå utfärdats,
skall beviset återställas, när godset utlemnas.

125 §.

Aflastaren åligge att inom den för lastningen bestämda
tid tillställa befälhafvaren alla nödiga, lasten rörande handlingar;
försummas det och fördröjes till följd deraf fartygets
afgång utöfver lastningstiden, njute befälhafvaren ersättning
för skada och förlust, efter ty i 122 § sägs,

Befälhafvaren vare pligtig sörja för, att fartyget, sedan
lasten intagits och nödiga handlingar aflemnats, kan ofördröjligen
anträda resan; underlåter han det eller fördröjer
eljest utan giltig anledning resans anträdande, njute befraktaren
ersättning efter pröfning af skiljemän för skada och
förlust, som genom dröjsmålet vållas.

126 §.

Vill befraktare af helt fartyg håfva fraktslutet, uppsäge
det hos befälhafvaren, innan fartyget afgått från den ort, der
resan skolat börja, och gälde då allenast half frakt äfvensom
ersättning för öfverliggedagar, der sådane egt rum;
har aflastaren icke inom lastningstiden aflemnat någon last,
anses fraktslutet från befraktarens sida häfdt, ändock att uppsägning
ej skett. Omfattar fraktslutet flere resor, erlägges

För Lavering af Gods til saadanne Skibe, som omhandles
i § 121, kan ingen smidig Tilsigelse krmves.

§ 124.

Naar det af Afladeren begjmres, skal Skipperen selv
eller ved Styrmanden meddele Bevis for Godsets Modtagelse
efterhaanden som det afleveres. Saadanne Beviser blive åt
tilbagelevere til Skipperen, naar Konnossement underskrives,,
eller naar Godset forinden udlosses, jfr § 126.

§ 125.

Afladeren er pligtig åt overlevere Skipperen de til
Godsets Forsendelse fornpdne Papirer inden Udlpbet af den
for Ladningens Levering bestemte Tid. Forspmmer han
dette, og Skibets Afgång derved forsinkes, kan Skipperen
förhänge Erstatning, mindst som for Overliggedage.

Skipperen har åt drage Omsorg for, åt han kan vaere
fasrdig til åt afseile, saasnart Ladningen er indtagen og de
forn0dne Papirer ere overleverede til ham. Viser han hermed
Forspmmelse eller i0vrigt forhaler Afreisen, er Befragteren
berettiget til Erstatning for Skade og Tab, som derved
foranlediges.

§ 126.

Befragter af helt Skib er berettiget til naarsomhelst for
Skibets Afgång fra det Sted, hvor Reisen skal begynde, åt
hasve Kontrakten, men har da åt betale halv Fragt og Godtgj0relse
for Overliggedage, hvis saadanne ere paalpbne. Er
ingen Last leveret inden Udl0bet af Overliggedagene, ansees
Befragteren åt have hrnvet Kontrakten. Omfatter Befragtningen
flere Reiser, erhegges halv Fragt for den f0rste og

112

half frakt för den första resan och fjerdedels frakt för de
öfriga, så vida icke aftalet angår utresa och hemresa, då half
frakt skall för båda gäldas.

Var gods redan inlastadt, när fraktslutet häfdes, skall
betraktaren ersätta alla utgifter för godsets inlastning och
lossning; varder befälhafvaren för lossningen uppehållen utöfver
lastningstiden, njute han ersättning för skada och förlust,
efter ty i 122 § sägs.

127 §.

Har lasten icke till fullo aflemnats, vare befälhafvaren
ej pligtig anträda resan, der icke betraktaren förut erlägger
frakt för det gods, som ej försändes, äfvensom ersätter den
kostnad, som kan uppkomma till följd af aflastarens underlåtenhet
att lemna full last, eller ock för beloppet ställer
säkerhet; har befraktaren icke före lastningstidens utgång
fullgjort hvad sålunda åligger honom, ege befälhafvaren anse
fraktslutet från befraktarens sida häfdt samt njute frakt och
ersättning, efter ty i 126 § sägs.

128 §.

Har, när fraktslut häfves, fartyget afgått från den ort,
der resan börjat, gälde befraktaren full frakt förutom ersättning
för öfverliggedagar, der sådane egt rum; dock att af
frakten endast tre fjerdedelar skola gäldas, der fartyget befraktats
att å annan ort intaga last och aftalet återgår, innan fartyget
lemnat lastningsorten, så ock der befraktning, som afser
både utresa och hemresa, häfves, innan hemresan begynt.

Befraktaren ege ej fordra, att fartyget för godsets utlossning
skall anlöpa hamn under resan; anlöpes af annan
anledning ort, der lossning kan ske, ege befraktaren der utbekomma
godset, men vare pligtig att efter pröfning af
skiljemän ersätta ej mindre den särskilda kostnad, som för
lossning å den ort må uppkomma, än ock den skada och
förlust, som kan genom lossningen vållas.

113

en Fjerdedels Fragt för de Ovrige, men halv Fragt for begge,
hvis det er Udreise o g Hjemreise.

Iheves Kontrakten, efteråt Last allerede er indtaget, er
Befragteren derhos pligtig åt godtgjpre Skipperen alle Omkostninger
ved Indladningen og Udlosningen, samt, hvis
Skibet opholdes udover Overliggedagene, åt betale ham Erstatning,
mindst som for Overliggedage.

§ 127.

Leverer Befragteren ikke den hele betingede Badning,
er Skipperen ikke pligtig åt tiltrsede Reisen, medmindre
Befragteren udbetaler ham fuld Fragt for det Gods, som
ikke forsendes, og derhos Erstatning for de Udgifter, som
foranlediges derved, åt ikke den hele Badning leveres, eller
stiller Sikkerhed for, hvad han saaledes har åt betale. Gjor
Befragteren ikke dette inden Udlobet af Overliggedagene,
er Skipperen berettiget til åt anse Kontrakten som hsevet
af Befragteren med de Folger, som i § 126 er ntevnt.

§ 128.

Er Skibet allerede afgaaet, kan Befragteren ikke hteve
Kontrakten uden åt betale Skipperen fuld Fragt; dog skal
kun tre Fjerdedele af Fragten betales, hvis Skibet er befragtet
til åt afgaa til et andet Sted for der åt indtage Badning,
og Kontrakten b teves inden Skibet afgaar fra Ladestedet,
saa og hvis Fragten er bestemt under Et for Udreise
og Hjemreise og Kontrakten liteves, inden Skibet er
afgaaet paa Hjemreisen. Paalobne Overliggedagspenge blive
derhos i ethvert Tilftelde åt betale.

Befragteren kan ikke efter Skibets Afgång fordre Udlosning
uden paa et Sted, som Skibet af anden Grund anlpber,
og maa foruden Fragt, som nsevnt, godtgjpre Skipperen
de steregne Utgifter og Tab, som foranlediges ved
Lösningen i Mellemhavnen.

8 •

114

129 §.

År fartyg befraktadt till vissa delar och förena sig samtlige
befraktarne om fraktslutets häfvande, vare lag, som
i 126 och 128 §§ sägs. Kunna de icke alla förena sig, gälde
den, som vill för sin del häfva fraktslutet, full frakt äfvensom
ersättning för öfverliggedagar i den mån, han är
derför ansvarig; ersätte ock den kostnad, som till följd
af fraktslutets häfvande kan för redaren uppkomma. Inlastadt
gods ege befraktare lossa, der det kan ske, utan att
skada genom resans fördröjande eller annorledes tillskyndas
öfrige befraktare; men befälhafvaren njute ersättning för
kostnad, skada och förlust, efter ty i 128 § sägs.

130 §.

År befraktare pligtig gälda full frakt för gods, som icke
med fartyget föres fram till bestämmelseorten, ege han åtnjuta
afdrag å frakten för de särskilda utgifter, som af
sådan anledning varda redaren besparade; intager befälhafvaren
i stället annat gods, skall af den frakt, som derför
betingas, hälften räknas befraktaren till godo.

131 §.

Tages inlastadt gods i mät, må det ej lossas under
andra vilkor än befraktaren egt utbekomma detsamma.

132 §.

När gods är inlastadt, skall befälhafvaren eller den, som
i befälhafvarens ställe dertill bemyndigats, på aflastarens
begäran utfärda bevis om mottagandet, innehållande tillika
utfästelse att i bestämmelseorten aflemna godset till lastemottagaren
(konnossement).

115

§ 129.

Er et Skib befragtet delvis, og alle Befragteme ere enige
om åt hseve Kontrakten, gjmlde för enhver af dem Bestemmelserne
i §§ 126 og 128. Ere de ikke alle enige, maa den,
som for sin Del vil hmve Kontrakten, betale fuld Fragt samt
efter Omstasndighederne Overliggedagspenge, og desuden Erstatning
for alle Udgifter, som foranlediges ved hans Tilbagetrmden.
Allerede indladet Gods kan den enkelte Befragter
kun forlange udlosset, naar saadant kan ske liden
Skade for de 0vrige Befragtere ved Forsinkelse af Reisen
eller paa anden Maade, og han er i hvert Fald pligtig åt
erstatte Skipperen Skade, Tab og Udgifter, som foranlediges
ved Udlosningen.

§ 130.

Befragter, som maa betale fuld Fragt for Gods, der ikke
fpres frem med Skibet til Bestemmelsesstedet, kan fordre
Afdrag for de smregne Udgifter, som i den Anledning blive
besparede for Skibet. Medtager Skipperen i Stedet derför
andet Gods, skal Halvdelen af Fragten for dette regnes den
f0rste Befragter tilgode.

§ 131.

Den, som gj0r Udlaeg i indladet Gods, kan ikke fordre
det udleveret under andre Betingelser end dem, hvorunder
Befragteren kunde forlange det udlosset.

§ 132.

Naar Godset er indladet, skal Skipperen eller den, som
i hans Sted dertil er bemyndiget, paa Afladerens Begjsering
udstede Konnossement, der indeholder hans Erkjendelse for
Modtagelsen og hans Förpligtelse åt levere Godset paa Bestemmelsesstedet
til rette Vedkommende.

116

133 §.

Konnossement skall förutom utfärdarens underskrift
innehålla uppgift å fartyget, det inlastade godset, lastemottagaren
och bestämmelseorten; der någon af parterna
det äskar, skall tillika i konnossementet uppgifvas befälhafvaren,
när handlingen icke af denne utfärdats, aflastare^
orten hvarest och dagen när konnossementet utfärdats,
fartygets hemort, huruvida det är ångfartyg eller
segelfartyg, lastens art och beskaffenhet, vigt, mängd och
märken samt den betingade frakten.

Konnossementet utställes i så många exemplar, som
aflastaren finner nödiga; önskar aflastaren särskilda konnossement
å delar af lasten, vare befälhafvaren skyldig att sådana
utfärda. Det åligge aflastaren att förelägga befälhafvaren
utskrifva exemplar af konnossementet till underskrift
äfvensom tillställa honom ett af aflastaren undertecknadt
exemplar deraf. Befälhafvaren må ej underteckna konnossement
förr, än godset inlastats.

Utfärdas konnossementet i flere exemplar, skall hvarje
exemplar utmärka, huru många blifvit utfärdade. Samtliga
exemplar skola vara af lika innehåll; dock må, der aflastaren
det äskar, de särskilda exemplaren i konnossementets
text betecknas med särskilda nummer, såsom första, andra,
tredje och så vidare.

134 §.

Konnossement må utställas till viss man, till viss man
eller order eller till innehafvaren; är handlingen stäld allenast
»till order», anses den stäld till aflastarens order. År
konnossement stäldt till viss man, må det ändock öfverlåtas så,
som vore det stäldt till viss man eller order, der icke genom
orden »icke till order» eller annat uttryckligt förbehåll i konnossementets
text öfverlåtelse blifvit förbjuden.

117

§ 133.

Konnossementet skal förliden Udstederens Underskrift
indeholde Angivelse af Skibets Navn, det indladede Gods,
Modtager og Bestemmelsessted, hvorhos enhver af Parterne
kan forlange anfört Skipperens Navn, i Tilfaelde denne ikke
selv har underskrevet, Afladerens Navn, Stedet, hvor, og
Dagen, naar Konnossementet er ndstedt, Skibets Hjemsted,
om det er Dampskib eller Seilskib, Godsets Art, Beskaffenhed,
Vaegt, Maengde og Mserker, ligesom ogsaa den betingede
Fragt.

Konnossementet bliver åt ndstede i saamange Exemplarer,
som Afladeren anser fornödne; han kan forlange
Konnossement udfterdiget for alt det indladede Gods under
Et eller särskilt for enkelte Bele. Det paaligger Afladeren
åt forelmgge Skipperen de fornödne Exemplarer til Underskrift
inden den i § 125 bestemte Tid, og Skipperen kan
for sig forlange et af Afladeren mednndertegnet Exemplar.
Skipperen maa i intet Tilfaelde udstede Konnossement for
Gods, som endnu ikke er indladet.

Naar Konnossementet udstedes i flere Exemplarer, skal
Antallet anfpres i Texten, og denne skal i alle vane ligelydende.
Dog kan Afladeren forlange, åt de forskjellige Exemplarer
i selve Texten betegnes som förste, andet, tredie o. s. v.

§ 134.

Et Konnossement kan udstedes til bestemt Person, til
bestemt Person eller Ordre eller til Iheendehaveren; er det
ndstedt »til Ordre» alene, forstaaes derved Afladerens Ordre.
Konnossement kan överdrages ved Transport (Endossement)
til bestemt Person eller in blanco, medmindre dets Overdragelse
ved Ordene »ikke til Ordre» eller ved andet udtrykkeligt
Forbehold i Konnossementets Text er forbudt.

118

En hvar, som genom innehållet af konnossementets text
eller genom behörigen sammanhängande och till honom
fortgående följd af öfverlåtelser eller genom öfverlåtelse in
blanco visar sig vara rätt innehafvare af konnossementet,
ege på grund af detsamma fordra godsets utlemnande.

135 §.

År icke viss lossningsplats genom aftal bestämd, skall
fartyget för godsets utlossning förläggas till vanlig lossningsplats
i hamnen; dock ege 1 astemottagare enahanda rätt att
för lossningen anvisa särskild plats, som, efter ty i 114 §
sägs, vid inlastning tillkommer befraktare. Angående lastemottagares
rätt att för lossningen fordra fartygets vidare förhalande
till annan plats i hamnen gälle ock, hvad i 114 §
är med afseende på lastning för befraktare stadgadt.

136 §.

Vid lossning skall befälhafvare! aflemna godset vid fartygets
sida, men öfriga lossningskostnaden bäres af lastemottagaren.

År fartyget så djupgående, att det icke kan förläggas
till vanlig lossningsplats i hamnen eller, der viss lossningsplats
är genom aftal bestämd, icke förläggas till denna,
skall befälliafvaren bekosta godsets framförande till behörig
lossningsplats.

137 §.

När fartyget är helt och hållet eller till viss del befraktadt,
vare befälhafvaren pligtig lemna 1 astemottagaren viss

119

Enhver, som ved Indlioldet af Konnossementets Text
eller ved en behörig sammenhsengende og til barn fortsat
Rsekke af Overdragelser eller ved Overdragelse in blanco
viser sig åt vane ret Indehaver af Konnossementet, kan i
Kraft af samme fordre Godset udleveret,

§ 135.

Er der ikke vedtaget nogen bestemt Losseplads i Havnen,
staar det Skipperen frit for åt vall ge, men kun en Pläds,
som er sedvanlig Losseplads. Dog har Ladningsmodtageren
Ret til åt anvise saadan, naar han gjör det, forinden Skibet
henlasgges til Plads, som Skipperen har valgt, og denne er
isaafald pligtig åt henleegge Skibet til den Plads, som anvises,
saafremt Adgangen til samme er aaben og Skibet der
kan ligge hot og sikkert. Er der flere Ladningsmodtagere,
er saadan Anvisning kun bindende for Skipperen, naar samtlig^
Modtagere ere enige.

Med Hensyn til Skipperens Förpligtelse til videre åt
forhale Skibet gjmlder lignende Regel, som den, der i § 114
er given for Indladning.

§ 136.

Ved Lösning har Skipperen åt aflevere Godset ved Skibets
Side, men de övrige Losningsomkostninger b snes af
Modtageren.

Er Skibet saa dybgaaende, åt det ikke kan komme ind
til vedtagen eller, hvis ingen Yedtagelse har fundet Sted,
til sedvanlig Losseplads i Havnen, har Skipperen dog selv
åt bekoste Godset bragt frem til behörig Losseplads i denne.

§ 137.

Ladningsmodtageren har Krav paa, åt Skibet holdes
rede til Lösning en vis Tid (Liggedage) uden Godtgjörelse

120

tid till godsets mottagande (lossningstid), dels utan ersättning
(liggedagar), dels mot ersättning (öfverliggedagar); dock
vare med afseende å fartyg, som i 121 § omförmäles, lag,
som der sägs. Angående befälhafvarens skyldighet att underrätta
lastemottagaren, när fartyget är färdigt att lossa, äfvensom
angående antalet af liggedagar och öfverliggedagar,
grunden för lossningstidens beräkning och den för öfverliggedagar
utgående ersättning gälle hvad i 118—120 §§ är för
lastning stadgadt.

Eger lossning och lastning rum i ett sammanhang för
samma persons räkning, må öfverliggedagar ej beräknas förr,
än liggedagarne för hvardera gått till ända.

År i befraktningsaftal bestämd viss tid gemensamt för
lastning och lossning, ege befälhafvaren före fartygets afgång
från lastningsorten af befraktaren erhålla bevis om det antal
dagar, som till inlastningen åtgått.

138 §.

Mottagare af styckegods skall genast på befälhafvarens
tillsägelse afhemta godset i den ordning, befälhafvaren bestämmer;
är mottagaren icke känd eller icke att träffa, sker
tillsägelse på sätt 118 § för sådant fall stadgar.

Styckegods, som befordras med fartyg, som i 121 § omförmäles,
ege befälhafvaren utan särskild tillsägelse utlossa.

139 §.

Vägrar lastemottagare mottaga lasten eller är mottagare
icke känd eller icke att träffa, åligge befälhafvaren att derom,
så vida ske kan, genast underrätta aflastaren; har icke någon,
som till lastens mottagande är behörig, anmält sig så tidigt,
att lossningen kan hinna afslutas före lossningstidens utgång
eller, der befraktningen angår styckegods, ega rum å den
af befälhafvaren bestämda tid, läte befälhafvaren lossa godset

121

o g derefter en yderligere Tid (Overliggedage) mod sirlig
Grodtgj0relse, jfr. dog § 121. I Hänseende til Underretning
om, åt Skibet er färdigt til åt losse, Beregning af Liggedage
og Overliggedage, deres Antal o g Godtgj0relse for
Overliggedage gjmlde lignende Regler som de, der i §§ 118—
120 ere givne for Indladning.

Sker Lösning og Lastning i Sammenhaeng for samme
Persons Regning, begynde Overliggedage ikke, f0rend de för
Lösning og Lastning tilsammen bestemte Liggedage ere
forl0bne.

Er der vedtaget eu bestemt samlet Tid for Lastning og
Lösning, kan Skipperen f0r Skibets Afgång fra Ladestedet
forlange Afladerens skriftlige Tilstaaelse for den Tid, som
er medgaaet til Indladningen.

§ 138.

Den, som skal modtage Stykgods, liar paa Skipperens
Tilsigelse åt indfinde sig for åt faa Godset udleveret. Hvis
Modtager ikke er kjendt eller ikke kan trmffes, sker Tilsigelse
paa den Maade, som i § 118 er foreskrevet for lignende
Tilfadde.

Stykgods, som befordres med saadant Skib, som omhandlesi§
121, kan Skipperen liden sirlig Tilsigelse strax losse.

§ 139.

Hvis den, til hvem Ladningen er bestemt, veegrer sig
ved åt modtage den, eller hvis Modtageren ikke er kjendt
eller ikke åt Ande, har Skipperen saavidt muligt strax åt
nnderrette Afladeren derom. Melder behörig Modtager sig
ikke saa betimelig, åt Ladningen kan vane losset inden Overliggedagenes
Udlob, eller Stykgods udleveret til den af
Skipperen i Medf0r af § 138 bestemte Tid, skal Skipperen

122

och upplägga det under säker vård. Uppehåller lastemottagaren
fartyget för lossningen, så att denna ej kan ega
rum i rätt tid, ege befälhafvaren lossa godset och upplägga
det, som nyss är sagdt.

Upplägges godset, underrätte befälhafvaren derom lastemottagaren,
der denne är känd och tillstädes å lossningsorten,
men kungöre det eljest på sätt 118 § för sådant fall
stadgar.

Varder befälhafvaren för godsets uppläggning eller
•eljest för lossningen utan eget vållande uppehållen utöfver
lossningstiden, njute han för skada och förlust, som genom
sådant uppehåll vållas, ersättning, efter ty i 122 § sägs.

140 §.

I bestämmelseorten skall befälhafvaren utlemna lasten till
den, hvilken är innehafvare af sådant exemplar af konnossementet,
som enligt 134 § berättigar honom att fordra
godsets utlemnande. Sedan lasten till lastemottagaren aflemnats,
skall konnossementet med åtecknadt bevis om aflemnande!
till befälhafvaren återställas. Der befälhafvaren
det äskar, åligge lastemottagaren att-, innan lossningen börjar,
sätta konnossementet i taka händer att vid lossningens afsilande
hållas befälhafvaren till hända, så ock att i mån af
lossningens fortgång göra anteckning å konnossementet om
hvad som aflemnats eller derom meddela särskild! bevis.

141 §.

Anmäla sig flere behörige innehafvare af konnossement,
må befälhafvaren icke till någon af dem utlemna godset,
utan åligge honom lemna det i förvar till den gode man,
parterne utse, eller, der de ej kunna om sådan enas, tipp -

123

losse og opleegge Godset under sikker Förvaring. Forlialer
Ladningsmodtageren Lösningen saaledes, åt den ikke kan
vane tilendebragt i rette Tid, har Skipperen Ret til åt losse
og oplsegge Godset som naävnt.

Naar Gods saaledes ophegges, liar Skipperen derom åt
nnderrette den, til hvem det er bestemt, Er Modtager ikke
kjendt eller ikke åt trmffe, gives Underretning paa den
Maade, som i § 118 er foreskrevet for lignende Tilfadde.

For ethvert Ophold ndover Overliggedagene, som foranlediges
ved Ladningens Oplaggelse eller paa anden Maade
tiden Skyld fra Skibets Side, har Skipperen Krav paa fuld
Utslätning, mindst som for Overliggedage.

§ 140.

Paa Bestemmelsesstedet er Skipperen pligtig åt udlevere
Godset til den, som melder sig med et Exemplar af Konnossementet,
efter hvilket han er berettiget til affordra Godset
udleveret (§j 134). Dette Exemplar skal, naar Lösningen er
färdig, udleveres til Skipperen med paategnet Tilstaaelse for
Godsets Modtagelse, og for åt sikre sig dette kan Skipperen,
forinden han paabegynder Lösningen, forlange Konnosementet
deponeret, Efterhaanden som Lösningen skrider frem, kan
Skipperen forlange Afskrivning paa Kcfnnossementet eller
sterskilte Modtagelsesbeviser.

§ 14L

Melder der sig flere Modtagere, som i Henhold til torsk]
ellige Exemplarer af Konnossementet kunne gj0re Krav
paa Godset, maa Skipperen ikke udlevere det til nogen af
dem. Saafremt Parteme enes om Valget af en Modtager,

124

lägga, godset, sgm i 139 § sägs; upplägges godset, åligge
befälhafvare)! att derom ofördröjligen underrätta parterna.

Äro de särskilda exemplaren betecknade med särskilda
nummer, som i 133 § sägs, skall godset utlemna^ till den,
som är innehafvare af det exemplar, hvilket är utmärkt med
lägsta nummer.

142 §.

Annorstädes än i bestämmelseorten må befälhafvare)! icke,
ändock att fraktslutet häfves, innan resan begynt, eller denna
senare afbrytes, utlemna godset, utan att samtliga utfärdade
exemplar af konnossementet till honom återställas. Äro de
särskilda exemplaren af konnossementet betecknade med särskilda
nummer, som i 133 § sägs, ege innehafvare)! af det
exemplar, som betecknats såsom det första, erhålla godset
till sig utlemnadt, ändock att öfriga exemplar icke återställas.

143 §.

Enligt konnossementet skall rättsförhållandet mellan befälhafvare)!
och lastemottagaren bedömas och lasten till
den sistnämnde aflemnas; hvad befraktningsaftalet innehåller
vare förty icke mot lastemottagaren i denna hans egenskap
gällande, der icke konnossementet i något afseende dertill
hänvisar. Hänvisar konnossementet i fråga om frakten
genom orden »frakt enligt certeparti» eller annorledes till
befraktningsaftalet, anses sådan hänvisning icke angå jemväl
lossningstidens längd eller ersättningen för de öfverliggedagar,
som vid lossningen må ega rum.

Befälhafvare)! ege ej för godsets utlemnande till lastemottagaren
kräfva fullgörande af andra vilkor, än konnossementet
föranleder. Betalning för öfverliggedagar, som vid
godsets inlastning egt rum, må icke lastemottagaren affordras,
der ej konnossementet utvisar, att fordringen är ogulden.

125

liar han åt losse og overlevere Godset til denne, i modsat
Fald har han åt oplaegge det, saaledes som i § 139 er sagt,
og derom liden Ophold åt underrette Parterne.

Ere de forskjellige Exemplarer af Konnossementet paa
den i § 133 sidste Stykke angivne Maade betegnede med
Nummere, skal Skipperen dog udlevere Godset til den, som
har det laveste Nummer af dem, der have meldt sia\

§ 142.

Udenfor Bestemmelsesstedet maa Skipperen, selv om
F ragtkontrakten haives eller Reisen af bly des, ikke udlevere
Godset, medmindre samtlige af ham udstedte Exemplarer af
Konnossementet tilbageleveres; jfr. dog § 167. Dette gjselder
imidlertid ikke, naar de forskjellige Exemplarer paa den
i § 133 sidste Stykke angivne Maade ere betegnede med
Nummere, idet rette Ihamdehaver af det som »förste» betegnede
Exemplar kan forlange Godset udleveret, uagtet de
andre Exemplarer ikke ere komne tilstede.

§ 143.

Komiossementet er Grundlaget for Retsforholdet mellem
Skipperen og Ladningsmodtageren, og overensstemmende med
dets Indhold skal Ladningen afleveres til denne. Bestemmelser
i Fragtkontrakten, der ikke ere optagne i Konnossementet,
kunne derför ikke gjöres gjaddende mod Ladningsmodtageren,
liden forsaavidt Konnossementet henviser til dem eller Kontrakten
af anden Grund er bindende for ham. En Henvisning
til Fragtkontrakten med Hensyn til Pragt eu, f. Ex. ved
Ordene »Fragt efter Certeparti», omfatter ikke tillige Kontraktens
Bestemmelser om Liggedage, Overliggedage og
Godtgjörelsen for disse.

Skipperen kan ikke for Godsets Enlevering til Modtageren
stille Betingelser, som ikke ere anförte paa Konnossementet,
Skyldige Overliggedagspenge for Indladningen kan
han ikke forlange betalt af Ladningsmodtageren, medmindre
derom er taget Forbehold paa Konnossementet,

126

144 §.

Befälhafvare]! vare lastemottagaren ansvarig för rigtigheten
af de i konnossementet meddelade uppgifter angående
godset. Inlastas gods, som är slutet i packor, kistor eller
kärl, så att innehållet är befälhafvaren obekant, eller har
gods, som i konnossementet, uppgifves till mått, vigt eller
antal, icke af befälhafvaren mottagits efter mätning, vågning
eller räkning, ege befälhafvaren derom göra anmärkning i
konnossementet; har sådan anmärkning skett, vare befälhafvaren
utan ansvar, der uppgiften angående godsets art och
beskaffenhet eller dess myckenhet finnes origtig, så vida icke
vid inlastningen utrönts eller med användande af skälig omsorg
kunnat utrönas, att uppgiften var origtig.

145 §.

Har, efter det gods blifvit till inlastning mottaget och
innan det aflemnats, godset skadats eller minskats, vare redaren
derför ansvarig, der ej antagas må, att skadan eller
minskningen tillkommit genom sjöolycka, uppbringning eller
annan olyckshändelse, som det ej stått i befälhafvarens eller
besättningens magt att afvärja, eller orsakats af bristfällighet
i godsets inpackning eller af dess egen beskaffenhet att lätt
förderfvas, såsom när spanmål sammanbrinner, flytande varor
minskas genom afdunstning eller vanlig utlakning, eller när
kreatur do.

Har skada uppkommit derigenom, att fartyget vid resans
början varit i bristfälligt skick, vare redaren dock utan ansvar,
der bristen icke kunnat upptäckas, oaktadt all omsorg
blifvit använd.

146 §.

Har vid godsets inlastning icke kunnat säkert utrönas,
om godset var i oskadadt skick och försedt med behörig beklädnad,
ege befälhafvaren i konnossementet genom orden

127

§ 144.

Skipperen er Modtageren ansvarig for Rigtigheden af,,
hvad der i Konnossementet opgives om Godset. Forsendes
dette i likhet Kasse eller Indpakning, saa åt Indholdet er
Skipperen nbekjendt, eller anfores i Konnossementet Mani,
Vsegt eller Tal, liden åt Godset ved Indladningen af Skipperen
er modtaget efter Maaling, Vekling eller T ädling, kan
han derom gjhre Anmärkning paa Konnossementet, og han
er da fri for Ansvar, saafremt han ikke ved Indladningen har
seet, åt Anf0rsleme vare urigtige, eller ved Anvendelse af
almindelig Opmferksomhed havde maattet forstaa det.

§ 145.

Rederiet b ger er Ansvar (jfr. § 9) for al Beskadigelse og
Formindskelse, som Godset lider fira dets Modtagelse til dels
Aflevering, medmindre det maa antages, åt Skaden eller Formindskelsen
alene er bevirket, ved S0ulykke, Opbringelse
eller anden ulykkelig Händelse, som det ikke har staaet i
Skippers eller Mandskabs Magt åt afvairge, eller åt den er en
F0lge af Mangler ved Godsets Indpakning eller af indre Bedeervelse,
Svind, ssedvanlig Udikning, Dyrs D0d eller i0vrigt
af Godsets egen Beskaffenhed.

Er Skade foranlediget derved, åt Skibet ikke har vgeret
i beh0rig Stånd til Reisen, er Rederiet uden Ansvar, naar
Skibets Mangler ikke knnde opdages trods al anvendt Omhu.

§ 146.

Naar Godsets Tilstand eller Indpakningens Forsvarlighed
ikke kan kontrolleres ved Indladningen, kan Skipperen ved
Paategning paa Konnossementet, f. Ex. »fri for Lask, Brsek

128

»fri från läck, bräck eller skada» eller genom annat dylikt
förbehåll fritaga redaren från ansvarighet för skada, som
icke må antagas hafva tillkommit af sådan anledning, att redaren
jemlikt 145 § bör derför ansvara.

147 §.

Inlastas gods, som tydligen kan skönjas vara skadadt
eller illa beklädt, åligge befälhafvare!! att sådant i konnossementet
uttryckligen anmärka. Underlåter han det, vare han
lastemottagaren derför ansvarig, ändock att i konnossementet
tecknats sådant förbehåll, som i 146 § omförmäles.

148 §.

Inlastas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant
för befälhafvaren uppgifvas och å godset tydligen utmärkas;
försummas det, må ersättning ej fordras för skada, som icke
utan sådan omsorg kunnat afvändas.

Penningar, värdepapper eller dyrbarheter ersättas icke,
så vida de icke blifvit till art och värde angifna.

149 §.

Förekommer vid fartygets ankomst till lossningsorten
anledning, att gods skadats eller förlorats, ege ej mindre
befälhafvaren än lastemottagaren anordna besigtning å godset.
Finnes vid besigtningen godset hafva tagit skada, meddele
besigtningsmäimen jemväl yttrande angående den orsak, som
må antagas hafva vållat skadan.

Har gods utan förutgången besigtning blifvit utlemnadt
till lastemottagaren, och vill han göra anmärkning angående
godsets tillstånd, åligge honom att före utgången af nästa

129

eller Skade», forbeholde Fritagelse for Ansvar efter § 145.
Saadant Forbehold fritager dog ikke for Ansvar, livis Beskadigelsen
eller Formindskelsen maa antages åt vsere opstaaet
paa saadan Maade, åt Rederiet er ansvarligt derför i Medfpr
af § 145.

§ 147.

Indlades Gods, som tydelig kan sees åt vane beskadiget
eller uforsvarlig indpakket, paaligger det Skipperen udtrykkelig
åt gj0re Bemmrkning derom i Konnossementet. Undlader
han dette, er han allsvåldig overfor Ladningsmodtageren,
selv om der i Konnossementet er taget saadant Forbehold
som i § 146 naevnt.

§ 148.

Indlades Gods, som udkraiver sirlig Omhu o g Forsigtighed
i Behandlingen, maa dette opgives for Skipperen o g
tydelig anmaerkes paa Godset. Forspmmes det, kan ingen
Erstatning krasves for Skade, som alene kunde vtere undgaaet
ved Anvendelse af saadan Omhu og Forsigtighed.

Penge, Vasrdipapirer eller andre Kostbarheder erstattes
ikke, medmindre de ere blcvne udtrykkelig angivne som saadanne
og deres Vand! opgivet.

§ 149.

Findes der ved Skibets Ankomst til Lossestedet Grund
til åt antage, åt der er skeet Skade paa Ladningen, eller åt
noget af den er gaaet tabt, kan ikke blot Skipperen (jfr.
§§ 43 og 44) men ogsaa Ladningsmodtageren lade afholde
Besigtigelsesforretning, under hvilken der, forsaavidt, Skade
forefindes, tillige bliver åt afgive Slejon angaaende Aarsagen.

Vil en Ladningsmodtager, som uden foregaaende Besigtigelse
har faaet Godset udleveret, senere gjore Indsigelse

130

söckendag efter utfåendet anordna besigtning af godset; försummas
det, ege han ej fordra ersättning för skada, der det ej
visas, att skadan tillkommit genom fel eller försummelse af
redare, befälhafvare eller besättning.

150 §.

Skall jemlikt 145 § ersättning utgifvas för förloradt eller
skadadt gods, bestämmes ersättningen, efter ty i 201 och 202
§§ stadgas om ersättande af gods i gemensamt haveri.

För gods, som under resan blifvit jemlikt 50 § såldt för
fartygets behof, beräknas ersättningen såsom för förloradt gods;
dock att, der den sålunda beräknade ersättningen understiger
hvad för godset verkligen influtit, sistnämnda belopp skall i
stället till egaren utgifvas.

151 §.

Har befälhafvare tagit gods om bord, utan att aftal skett
om fraktens belopp, erlägges frakt, efter hvad vid tiden för
inlastningen var gångbar frakt å lastningsorten. Har af gods,
derom aftal skett, mer inlastats, än aftaladt var, erlägges
derför frakt efter enahanda grund, som för det gods, aftalet
angick.

I brist af öfverenskommelse beräknas frakt, som skall
utgå efter mått, vigt eller mängd, i förhållande till det utlossade,
men ej till det inlastade godset.

152 §.

Skall frakt räknas efter tid, löper den från och med
nästa söckendag, efter det fartyget är färdigt att mottaga last
och befälhafvare!! derom underrättat befraktaren, till och med
den dag, då lossningen afslutas. År fartyget befraktadt att
intaga last å annan ort, räknas frakt från och med nästa
dag, efter det fartyget är färdigt att afgå och anmälan
derom skett.

131

med Hensyn til dets Tilstand, maa han inden Utgången af
nasste S0gnedag efter Godsets Udlevering begjaere Skj0n afholdt
snarest modigt. Fors0mmer han dette, kan han ikke
fordre Erstatning for Beskadigelse eller Formindskelse, medmindre
det godtgj0res, åt saadän er bevirket ved Feil eller
Fors0mmelse fra Reders, Skippers eller Mandskabets Side.

§ 150.

Na ar der skal gives Erstatning for manglende, tabt eller
beskadiget Gods, bliver Erstatningen åt bestemme efter Regleme
i §§ 201 og 202.

Paa samme Maade som for tabt Gods beregnes Erstatningen
for Gods, som under Reisen er solgt til Skibets Behov
i Medlem af § 50; dog kan det altid fordres erstattet med
det Bel0b, som er indvundet ved Salget.

§ 151.

Har Skipperen taget Gods ombord uden åt have truffet
Aftale om Fragtens St0rrelse, erlmgges Fragt efter hvad der
paa Indladningstiden var gångbar Fragt paa Afladestedet.
Er der af Gods, hvorom Aftale har fundet Sted, indladet
mere end aftalt, erleegges derför Fragt i Forhold til den betingede.

I Mangel af anden Overenskomst beregnes Fragt, som
er bestemt efter Mani, Vaegt eller Masngde, efter hvad der
udlosses og ikke efter hvad der er indladet.

§ 152.

Er Fragten bestemt efter Tid, beregnes den fra og med
nasste Spgnedag, efteråt Skibet er fåordigt til åt modtage
Badning og Skipperen har meldt dette til Befragteren, til og
med den Dag, da Lösningen afsluttes. Gaar Kontrakten ud
paa, åt Skibet skal afgaa til andet Sted for der åt indtage
Badning, beregnes Fragten fra og med Dagen efter, åt Skibet
er fter dig t og meldt färdigt til åt afgaa.

132

Fördröjes fartygets afsegling eller uppehälles eljest resan
utan redares, befälhafvare eller besättnings vållande, skall
frakten ändock utan afdrag gäldas; dock att frakt icke beräknas
för den tid, fartyget uppehälles af sådant hinder, som
i 160 § sägs, eller måste ligga stilla i nödhamn för att istånd -sättas efter timad skada.

153 §.

För gods, som icke finnes i behåll vid resans slut, utgår
icke frakt, så vida icke godset förlorats till följd af sin egen
beskaffenhet att lätt förderfvas eller dess bristfälliga inpackning
eller eljest till följd af aflastarens vållande, eller godset
blifvit under resan såldt för egarens räkning.

År frakt på förhand betald för gods, för hvilket befraktaren,
efter t}5" nu är sagdt, icke är pligtig att gälda frakt,
skall förskottet återbäras, der ej annat förbehåll skett.

154 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig att för betingad frakt taga
godset i stället. Kärl med flytande varor må dock egaren
öfverlåta för frakten, der mer än hälften finnes vara utläkt.
Denna rätt, som gäller hvarje särskildt kärl, må icke utöfvas,
efter det kärlet till mottagaren aflemnats, och ege ej rum,
der kärlet vid inlastningen varit bristfälligt eller illa beklädt,
så vida befälhafvare!! derom i konnossementet gjort anmärkning,
på sätt i 147 § sägs.

155 §.

Betraktaren vare ej skyldig ersätta skeppsumgälder, bogserings-,
karantäns- och andra dylika kostnader, som äro förbundna
med resan från lastningsorten till lossningsorten, utan
skall redaren allena vidkännas sådan kostnad.

133

For Forsinkelse eller Ophold, hvori Reder, Skipper eller
Mandskab ikke har nogen Skyld, gjpres intet Fradrag i Tidsfragt;
dog beregnes der ingen Fragt for den Tid, hvori
Skibet maa ligge stille i Havn paa Grund af nogen saadan
Hindring, som nsevnes i § 160, eller for åt istandssettes.

§ 153.

For Gods, som ikke findes i Behold ved Reisens Slutning,
erlasgges ingen Fragt, medmindre det er tabt som
Felge af dets egen naturlige Beskaffenhed (jfr. § 145), eller
af Mangler ved Indpakningen eller af anden Feil eller Forspmmelse
fra Afladerens Side, eller det under Reisen er solgt
for Eierens Regning.

Er Fragt forud betalt for Gods, hvorfor Fragt efter det
Anfprte ikke bliver åt erlasgge, kan den fordres tilbage, naar
ikke andel- er forbeholdt.

§ 154.

Skipperen er ikke pligtig åt tage Godset i Stedet for
den betingede Fragt. Flydende Varer har Modtageren dog
Rot til åt överläde som Betaling for Fragten, naar mere end
Halvdelen findes åt vasre udlaekket. Henne Ret, som gjselder
for hvert enkelt Kar, maa imidlertid gjpres gjasldende forinden
Modtageren har faaet det udleveret, og bortfalder desuden,
naar Varen er kommen ombord i brpstf{eldig eller uforsvarlig
Beholder, og Skipperen derom har gjort sandig Bemgerkning
paa Konnossementet, jfr. § 147.

§ 155.

Befragteren bserer ingen Hel af de Udgifter og Omkostninger,
som ere forbundne med Reisen fra Ladningens Modtagelse
til dens Afleverelse paa Bestemmelsesstedet. Saaledes
vedkomme f. Ex. Skibsafgifter, Karantaeneomkostninger,
Bugserpenge o. 1. ikke Befragteren.

134

156 §.

Mottagande af godset medför för mottagaren förpligtelse
att gälda frakt samt hvad befälhafvare!! eljest eger att fordra
af befraktaren enligt konnossement eller annan handling,
enligt hvilken godset mottages.

157 §.

Befälhafvare!! vare ej pligtig utlemna godset, innan lastemottagaren
guldit de i 156 § omförmälda fordringar äfvensom
ersättning för öfverliggedagar och annat uppehåll vid
lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran, för hvilken
godset må häfta, eller ock i taka händer nedsatt beloppet.
Varda penningar sålunda nedsatta, ege befälhafvare!! dem lyfta
efter godsets aflemnande; vare dock, der tvist emellertid
yppats angående lastemottagarens betalningsskyldighet, pligtig
ställa säkerhet för medlens återbärande i den mån, sådant
kan varda honom ålagdt. För ännu icke faststälda haveribidrag
må gods ej qvarhållas, om lastemottagaren för dem
ställer säkerhet.

Vägrar lastemottagaren att fullgöra hvad honom för godsets
utfående sålunda åligger, ege befälhafvare!! upplägga godset,
som i 139 § sägs.

Hvad här är stadgadt vare ock gällande, der lossning
af gods eger rum i lastningsorten eller under resan.

158 §.

Varder gods upplagd! af sådan anledning, som i 139,
141 eller 157 § omförmäles, ege befälhafvaren låta genom
offentlig auktion sälja så mycket af godset, att utom tull
och öfriga omkostnader de i 157 § omförmälda fordringar
dermed betäckas.

135

§ 156.

Ved åt modtage Godset bliver Ladningsmodtageren forpligtet
til åt betale Fragt og hvad Skipperen i0vrigt maatte
have Krav paa i Medf0r af Koimossementet eller andet
Dokument, i Henhold til livilket Leveringen sker.

§ 157.

Skipperen er ikke pligtig åt ndlevere Godset, f0rend
Modtageren betaler eller deponerer, hvad han efter § 156
har åt udrede, saa og Erstatning for Overliggedage eller
andet Ophold ved Lösningen, Havaribidrag og hvad der
i0vrigt maatte paahvile Godset, jfr § 277. Hvad saaledes
deponens, er Skipperen berettiget til åt hmve, naar Godset
er udleveret, dog kun mod Sikkerhedsstillelse, hvis der er
reist Tvist om Modtagerens Förpligtelse^ Er Belobet af
Havaribidrag endnu ikke bestemt, maa Gods ikke holdes
filbåge derför, naar Modtageren stiller behprig Sikkerhed.

Vmgrer Ladningsmodtageren sig ved åt opfylde sine
Forpligtelser efter det Anfprte, Lomme Reglerne i § 139 om
Godsets Oplseggelse m. v. til Anvendelse.

Bestemmelseme i nservmrende Paragraf gj ad de ogsaa,
naar indladet Gods begjseres udlosset paa Ladested eller i
Mellemhavn.

§ 158.

Naar Gods oplaegges saaledes som i §§ 139, 141og 157
omhandlet, er Skipperen berettiget til ved offentlig Auktion
åt lade sadge saameget deraf, som udfordres til åt daskke de
i § 157 nmvnte Fordringer foruden Told og Omkostninger.

136

159 §.

Utlemnas gods till lastemottagarens förfogande, ege
befälhafvare!! ej vidare talan mot befraktaren för fordran, som
bort af mottagaren gäldas; dock stånde honom öppet att
hos befraktaren utsöka hvad denne till befälhafvare^ skada
skulle vinna, om fordringen förfölle. Har befälhafvaren icke
utlemnat godset, men finnes det vid försäljning icke förslå
till fordringens gäldande, vare befraktaren ansvarig för bristen.

160 §.

Om före fartygets afgång från den hamn, der resan skall
börja,

antingen fartyget eller godset genom utbrott af krig blifver
ofritt;

eller fartyget belägges med embargo;
eller den hamn, der resan skall börja, eller den, dit den är
stäld, genom blokad stänges, eller det gods, befraktningen
angår, förbjudes till utförsel i allastningsorten eller
till införsel i bestämmelseorten;
eller genom annan åtgärd af högre hand fartygets resa
eller godsets försändning hindras;
då ege såväl befälhafvaren som befraktaren rätt att häfva
fraktslutet, och drage hvar sin kostnad och skada,

Angår sådant hinder endast en del af befraktares gods,
ege han ej rätt häfva aftalet utan att betala frakt, efter ty
i 126 och 129 §§ sägs; häfves icke aftalet, må inlastadt
gods, som af hindret träffas, på befraktarens bekostnad åter
lossas. Anmäler befraktaren före lastningstidens utgång sig
vilja i stället inlasta annat gods, som likaså beqvämt kan å
fartyget föras, vare befälhafvaren pligtig medtaga godset,
der det utan uppehåll aflemnas; njute dock af befraktaren
ersättning efter pröfning af skiljemän ej mindre för den ökade

137

§ 159.

Na ar Skipperen har udleveret Godset til Modtageren,
kan han ikke gj0re noget Krav mod Befragteren for de Betel),
som Modtageren var pligtig åt betale; dog har han Ret
til hos Befragteren åt indtale, hvad denne vilde blive beriget
med paa Skipperens Bekostning, hvis ethvert Krav bortfaldt.
Er Godset derimod ikke bleven udleveret, og Skipperens
Fordringer ikke fyldestgjpres ved dets Sälg, er Befragteren
ansvarlig for det manglende Beteb.

§ 160.

Enhver af Parterne kan liden åt give nogen Erstatning
haeve Fragtkontrakten, naar fpr Skibets Afgång fra det Sted,
hvor Reisen skal begynde,

enten Krig udbryder, som gjpr Skib eller Badning ufri,
eller Slöhet bekegges med Embargo,

eller Afgangshavnen eller Bestemmelseshavnen bliver blokeret,
eller Godsets Udfprsel fra hin eller Indfprsel til denne
bliver forbudt,

eller Skibets Reise eller Godsets Forsendelse hindres ved
nogen anden Föranstaltning af offentlig Myndighed.
Angaar saadan Hindring kun en Del af en Befragters
Gods, har denne ikke Ret til åt hteve Kontrakten uden åt
betale Fragt efter Regleme i §§ 126 og 129; hseves Kontrakten
ikke, kan indladet Gods, som trseffes af Hindringen,
igjen udlosses paa Befragterens Bekostning. Ampel der Befragteren
inden Udtebet af Overliggedagene, åt han vil indlade
andet Gods, er Skipperen pligtig åt medtage det, naar
det ligesaa bekvemt kan fpres paa Skibet og det leveres
uden Ophold; samtlige dermed forbundne Omkost,ninger kan
han kraive godtgjort af Befragteren, som derhos ogsaa er
pligtig åt betale Erstatning efter § 122, hvis Overliggedagene
overskrides. Er Skibet befragtet af Flere, maa det ikke i

138

kostnad, som för godsets inlastning må uppkomma, än äfven,
der inlastningen ej afslutas inom lastningstiden, för skada och.
förlust, som genom uppehållet vållas. År fartyget befraktadt
till flere, må det icke af sådan anledning utan samtlige befraktarnes
medgifvande uppehållas utöfver lastningstiden.

År fartyg befraktadt till flere, och varda på grund af
hinder för eu eller flere af befraktarne de med dem slutna
aftal häfda, ege befälhafvaren uppsäga jemväl öfriga fraktsluten,
der den frakt, som för resan skulle komma att utgå,
understiger hälften af hela det betingade fraktbeloppet.

161 §.

Går fartyg under resa förloradt eller förklaras det icke
vara iståndsättligt, upphöre befraktningsaftalet att vara gällande;
dock vare befälhafvaren pligtig att för lastegarens räkning vidtaga
sådan åtgärd med lasten, som i 57 § föreskrifves.

Frakt beräknas i ty fall efter det uppseglade afståndets
förhållande till hela den resa, fraktslutet afsåg, dock med
fäst afseende å den tid, som till resan åtgått, samt de dermed
förbundna särskilda svårigheter och kostnader i förhållande
till den öfriga resans (afståndsfrakt). Kunna parterna
icke enas om den frakt, som bör utgå, skall beloppet bestämmas
af skiljemän.

Vill lastegaren öfverlåta godset för frakten, stånde det
honom öppet.

162 §.

Inträffar sådant hinder, som i 160 § omförmäles, efter
det fartyget lemnat den hamn, der resan börjat, stånde ändock
hvardera parten fritt att häfva fraktslutet, men befraktaren
gälde för den vid aftalets häfvande tillryggalagda delen
af resan afståndsfrakt, beräknad efter ty i 161 § sägs. Häfves
aftalet från befälhafvarens sida, åligge denne att för last -

139

saadan Anledning opholdes udover Overliggedagene liden
samtlige Befragteres Samtykke.

Er der flere Befragtere, og Kontrakten med en eller flere
af dem hmves paa Grund af Hindringer, der ramme Forsendelsen
af deres Gods, er Skipperen berettiget til åt lueve
Kontrakten ogsaa for de 0vriges Vedkommende, naar den
Pragt, han vilde faa for Reisen, er mindre end Halvdelen af
det hele betingede Fragtbelob.

§ 161.

Gaar Skibet tabt paa Reisen, eller erkleeres det for uistandssetteligt,
ophprer Fragtkontrakten åt vane gjeeldende. Skipperen
er dog pligtig for Eierens Regning åt traeffe hensigtsmfessige
Foranstaltninger med Hensyn til Ladningen, saaledes
som foreskrevet i § 57 sidste Stykke.

For Godset svares i saa Fald Afstandsfragt efter Laengden
af den tilbagelagte Del af Reisen i Forhold til den hele
Reise, dog under Hensyn til den Tid, som Reisen har medtaget,
og til de med samme forbundne sseregne Vanskeligheder
og Omkostninger i Forhold til den tilbagestaaende Del
af Reisen. Kunne Parterne ikke enes om den Fragt, som
skal betales, kan enhver af dem forlange den bestemt. ved
lovligt Skjpn.

Yil Eieren överläde Godset for Afstandsfragten, staar
det barn frit for.

§ 162.

Tndtradfer saadan Hindrmg, som omhandles i § 160, efteråt
Skibet er afgaaet fra det Sted, hvor Reisen begynder, er enhver
af Parterne ligeledes berettiget til åt haeve Kontrakten,
men Befragteren skal da betale Afstandsfragt beregnet efter
Regleme i § 161. Iheves Kontrakten fra Rederiets Side og
Ladningen losses, paaligger det Skipperen for Eierens Reg -

140

egarens räkning vidtaga sådan åtgärd med lasten, som i 57 §
föreskrifves.

Varder fartyget af sådant hinder efter lastens intagande
nppehållet i lastningsorten eller i hamn, som under resan anlöpes,
skall kostnaden för nppehållet fördelas å fartyg, frakt
och last, som för gemensamt haveri stadgas; dock att, der
aftalet häfves, sådan fördelning ej eger rum i afseende på
kostnad, som derefter uppkommer.

163 §.

Häfves fraktslut på grund af sådant hinder, som i 160 §
omförmäles, och skall till följd deraf lossning af last ega rum,
vare befraktaren skyldig vidkännas all kostnad, som för lossningen
uppkommer, der hindret angår godset allena; angår
hindret tillika fartyget eller detta allena, eller har befälhafvare!!
gjort bruk af den i nämnda § honom medgifna rätt att uppsäga
fraktslut, vare om lossningskostnadens bestridande lag,
som i 136 § stadgas.

164 §.

Varder fartyg af någon anledning uppehållet i lastningsorten
eller å ort, som under resan anlöpes, och kan det skäligen
antagas, att uppehållet skall blifva af längre varaktighet,
ege befraktaren emellertid utlossa sitt gods, der han ställer
säkerhet för betalning af de fordringar, som i 157 § omförmälas,
för den händelse att godset icke på befälhafvarens tillsägelse
i rätt tid åter inlastas. År fartyget befraktadt till
flere, må lossning af en befraktares gods icke utan öfriges
samtycke ega rum, der skada eller förlust skulle dem genom
lossningen tillskyndas.

Vill befraktare håfva fraktslutet och förfoga öfver
godset, skall frakt gäldas, efter ty här ofvan är sagdt.
Har fartyget för liden skada nödgats anlöpa nödhamn och
befinnes vid anstäld besigtning, som i 43 § sägs, att tillföljd
af uppehållet för fartygets iståndsättning lasten i sin helhet

141

ning åt drage Omsorg for den overensstemmende med § 57
sidste Stykke.

Bliver Skibet ved saadan Hindring opholdt paa Ladestedet
efter der åt liave indtaget Badning, eller i Havn, som
anlpbes under Reisen, blive Omkostningerne ved Opholdet,
indtil Fragtkontrakten er hsevet, åt fordele paa Skib, Fragt
o g Badning efter Reglerne om almindeligt Havari.

§ 163.

Ila;ves Fragtkontrakten af saadan Grund, som i § 160
omliandles, og Gods som F0lge deraf skal udlosses, er Befragteren
pligtig åt bane alle derved foranledigede Omkostninger,
saafremt Hindringen for Kontraktens Fnldf0relse alene
angaar Godset. Angaar den tillige Skibet eller alene dette,
eller bär Skipperen gjort Brug af sin Opsigelsesret efter §
160 sidste Stykke, gjmlder derimod den almindelige Regel i
§ 136.

§ 164.

Bliver Skibet af en eller anden Aarsag opholdt paa
Badestedet eller senere paa Stod, som anl0bos under Reisen,
og der er Grund til åt antage, åt Opholdet vil blive af laengere
Varighed, staar det Befragteren frit for, midt ertidig åt
lade sit Gods udlosse, naar han stiller Sikkerbed for Betalingen
af de i § 157 neevnte Fordringer for det Tilfelde, åt
Godset ikke bliver betimelig indladet igjen efter Skipperens
Tilsigelse. Er der flere Befragtere, kan ingen forlange sit
Gods losset liden de 0vriges Samtykke, naar disse ved saadan
Rösning vilde lide Tab eller Skade.

Vil Befragteren hrnve Kontrakten og disponera over sit
Gods, er han pligtig åt betale Fragt efter de o venfor givne
Regler. Har Skibet paa Grund af Skade maattet s0ge N0dhavn,
og skj0nnes det, åt Kadningen i det Hele eller för dens
vmsentligste Del som F0lge af det Ophold, Istandssettelsen

142

eller till väsentlig del skulle förderfvas, ege betraktaren hafva
aftalet mot afståndsfrakt, beräknad efter ty i 161 § sägs;
dock att, der fartyget är beffaktadt till flere, den rätt, nyss
är sagd, icke eger rum, när någon af öfrige befraktare yrkar
resans fortsättande.

165 §.

Har någon till särskilda personer öfverlåtit särskilda
exemplar af konnossement, och tvista innehafvarne om bättre
rätt, ege innehafvaren af det exemplar, som först öfverlemnats,
bästa rätt, der icke de särskilda exemplaren betecknats med
särskilda nummer, som i 133 § sägs; äro exemplaren sålunda
betecknade, gälle det exemplar, som är utmärkt med lägsta
nummer. Har lossning rätteligen skett till annan innehafvare
af konnossement, vare denne dock icke pligtig utlemna godset,
der det icke visas, att han vid komiossementets förvärfvande
icke varit i god tro eller att han dervid handlat med
grof vårdslöshet.

166 §.

Vägrar köpare af varor, åhvilka konnossement till honom
öfverlemnats, att godkänna eller betala rätteligen dragen vexel
å köpesumman, eller undandrager han sig uppfyllande af de
för öfverlåtelsen eljest stadgade vilkor, ege säljaren rätt inställa
lossning af godset och deröfver annorledes förfoga.
Lag samma vare, der köparen, innan betalning för godset till
fullo erlagts, kommit i konkurstillstånd eller vid utmätning
funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller ock, om han
är köpman, instält sina betalningar; dock med rätt för köparen
eller konkursboet att mot köpeskillingens erläggande utbekomma
godset. Har på grund af öfverlåtelse af köparen
konnossementet kommit i annan mans hand, ege säljaren mot
denne icke den rätt, nyss är sagd, der det ej visas, att innehafvaren
vid konnossementets förvärfvande icke varit i god
tro eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

143

udkrasver, vil blive bedasrvet, er Befragteren berettiget til åt
hseve Kontrakten mod åt betale Afstandsfragt beregnet efter
Regleme i § 161. Er der flere Befragtere, gj tv klor dette
dog ikke, naar nogen af dem förlänger Reisen fortsat.

§ 165.

Er der överdraget sgerskilte Exemplarer af Konnossementet
til forskjellige Personer, har den Indehaver, hvis Exemplar
Overdrageren f0rst har leveret fra sig, bedste Ret, medmindre
Exemplarerne paa den i § 133 sidste Stykke angivne
Maade ere betegnede med Nummere, thi da har den Indehaver
Fortrinet, hyis Exemplar er betegnet med det laveste
Nummer. Er imidlertid Godset rettelig udlosset til en anden
Indehaver, er denne ikke pligtig åt udlevere det igjen, medmindre
det godtgjVres, åt han ved Konnossementets Erhvervelse
ikke har vmret i god Tro eller har handiet med grov
Uagtsomhed.

§ 166.

Naar Kjpber, til hvem et Konnossement er udstedt eller
överdraget, vrngrer sig ved åt acceptere eller betale den for
Kj0besummen rettelig trukne Vexel eller un ddrager sig for
åt opfylde andre for Overdragelsen stillede Vilkaar, har Smlgeren
Ret til åt hindre Udlevering af Godset og til åt raade
over det paa anden Maade. Det samme gjaelder, naar Kj0-beren, inden Betaling for Godset fuldt er erlagt, enten er
kommen under Konkurs eller ved Exekution er fonden åt
mangle Midler til åt betale sin Gjadd, eller ogsaa, hvis han
er Handlende, har standset sine Betalinger, alt medmindre
Kjobesumrnen fuldt betales. Er Konnossementet överdraget
til Trediemand, har Saelgeren ikke mod denne saadan Ret,
medmindre det godtgj0res, åt Indehaveren af Konnossementet
ved dets Erhvervelse ikke har vseret i god Tro eller har
handiet med grov Uagtsomhed.

144

Har i de fall, då köp af varor sålunda återgår, köparen
godkänt vexel å köpeskillingen eller derå gjort afbetalning
eller eljest fått vidkännas utgift för godset, vare säljaren skyldig
återställa vexeln eller det utbetalda beloppet äfvensom ersätta
köparens häfda utgifter.

167 §.

Har konnossement förkommit, ege den, som förlorat
konnossementet, hos rätten i fartygets bestämmelseort göra
ansökan om konnossementets dödande; inlemne då afskrift af
konnossementet eller sådan uppgift om dess innehåll, som må
vara nödig för konnossementets säkra igenkännande. Visar
sökanden sannolik anledning, att konnossementet verkligen
förkommit, läte rätten genom offentlig stämning, som å dess
dörr skall anslås och i allmänna tidningarne tre gånger, fjorton
dagar mellan hvarje gång, införas, kalla konnossementets
innehafvare att inom viss förelagd tid, räknad från den dag,
stämningen sista gången i tidningarne infördes, uppvisa konnossementet
vid rätten; skolande den tid, som förelägges,
icke sättas kortare än tre månader eller längre än ett år.
Varder icke konnossementet inom föreskrifven tid uppvist,
och fullföljes derefter ansökningen, gifve rätten utslag, hvarigenom
konnossementet dödas.

168 §.

Den, som med sådan åtkomst, som i 134 § sägs, har
konnossement i handom, vare ej pligtig utlemna det till den,
för hvilken det må hafva förkommit, der det ej visas, att
han vid konnossementets förvärfvande icke varit i god tro
eller att han dervid handlat med grof vårdslöshet.

145

Har Kj0beren accepteret Vexel for Kjobcsummen, betalt
Noget paa denne eller haft npdvendige Udlmg for Godset, er
Saelgeren, naar han vil gjdre den her omhandlede Ret gjaeldende,
pligtig åt udlevere Vexlen og tilbagebetale, hvad Kj0-beren har afbetalt eller udlagt.

§ 167.

Bortkommet Konnossement kan mortificeres ved Dom
paa det Sted, hvor Varerne skulle afleveres. Den, som attraar
Mortifikation, har derom til Retten åt indgive Andragende,
hvori han maa oplyse sin Adkomst til det bortkomne
Konnossement og under Edstilbud erklsere, åt han ikke har
överdraget det til nogen Anden. Indr0mmes Andragendet,
bestemmer Retten Varslet for Staevningen, hvilket ikke maa
smttes under 12 Uger og ikke over 1 Aar. Staevningen indrjkkes
3 Gånge i de for offentlige Bekjendtgjprelser bestemte
Tidender (norsk: i Kundgjprelsestidenden) med mindst 8 Båge
mellem hver Gång.

Er Konnossement udstedt her i Riget paa Gods, som
skulde leveres i Udlandet, men som bliver udlosset her i
Riget, fordi Fragtkontrakten haeves eller Reisen af bry des, kan
det s0ges mortificeret paa det Sted, hvor Konnossementet er
udstedt, naar Retten i Sägens Omstaendigheder finder Grund
til derför åt give Kjendelse.

Udlevering af de i Konnossementet omhandlede Varer
mod Sikkerhedsstillelse kan forlanges, naar Staevningen er
lovlig kundgjort; forinden dette er skeet, krmves sirlig Kjendelse
af Retten.

§ 168.

Den, som har et Konnossement ihaende med saadan Adkomst
som i § 134 nasvnt, er ikke pligtig åt udlevere det
til den, fra hvem det maatte vaere bortkommet, medmindre
det godtgj0res, åt han ved Erhvervelsen ikke har vaeret i god
Tro eller har handiet med grov Uagtsomhed.

146

169 §.

Den, som betingat sig plats å fartyg såsom passagerare,
vare skyldig att å utsatt tid infinna sig om bord; försummar
han det, och kommer han till följd deraf icke att medfölja
fartyget, vare ändock pligtig erlägga full afgift för
resan.

Angår aftalet befordrande af viss person, och varder denne
före resans anträdande af laga förfall hindrad att medfölja,
skall endast half afgift erläggas; inträffar sådant förfall efter
resans anträdande, skall full afgift utgå.

170 §.

Aftal angående passagerares befordrande vare utan ersättningsskyldighet
å någondera sidan förfallet, der fartyget
går förloradt eller förklaras icke vara iståndsättligt eller sådant
hinder för resan inträffar, som i 160 § sägs; var resan
börjad, när sådant fall inträffade, vare passageraren dock
pligtig att för den tillryggalagda delen af resan erlägga afgift,
beräknad efter ty 161 § bestämmer.

171 §.

Passagerare vare skyldig ställa sig till noggrann efterrättelse
allt, hvad med afseende å ordning och skick om
bord föreskrifves.

172 §.

Gods, som passagerare förer med sig om bord, skall,
när det öfverlemnats till befälhafvaren eller den, som af
honom dertill satt är, i händelse af förlust eller skada ersättas
såsom annat gods, efter ty här ofvan är stadgadt.

147

§ 169.

Den, gom har betinget sig Plads paa Skib som Passager,
er pligtig åt indfinde sig ombord til den bestemte
Tid; forspmmer han det, og kommer han som Fplge deraf
ikke til åt medf0lge Skibet, er han alligevel pligtig åt
betale fuld Fragt for Reisen.

Angaar Kontrakten Befordring af en bestemt Person,
og denne fpr Reisens Tiltrmdelse ved lovligt Forfald bliver
forhindret i åt medfplge, bliver kun halv Fragt åt erlmgge.
Indtrmffer saadant Forfald efter Reisens Tiltrsedelse, betales
fuld Fragt.

§ 170.

Kontrakt om Passagerbefordring bortfalder, uden åt der
fra nogen af Siderne kan gjpres Krav paa Erstatning, naar
Skibet gaar tabt eller erklanes uistandssetteligt, eller naar
nogen saadan Hindring indtrmffer, som omliandles i § 160.
Er Reisen begyndt, er Passageren dog pligtig åt betale
Fragt for den tilbagelagte Del af Reisen beregnet, efter
Reglerne i § 161.

§ 171.

Passagerer ere pligtige noie åt rette sig efter de Forskrifter,
som gives for god Skik og Orden ombord.

§ 172.

Med Hensyn til Ansvar for Gods, som Passagerer fpre
med sig, og som er overleveret til Skipperen eller til den,
som er sat til åt tage mod Godset, gjeelde de samme Regler,
som ovenfor i dette Kapitel ere givne angaaende Erstatning
for tabt eller beskadiget Gods.

148

173 §.

Befälhafvare» vare ej pligtig utlemna passagerares gods,
innan passagerareafgiften guldits och betalning erlagts för
kost under resan; ege ock, der betalning icke erlägges,
upplägga och försälja godset, som i 157 och 158 §§ sägs.

Sjette kapitlet.

Om "bodmeri.

174 §.

Upptager befälhafvare i nöd till resans fortsättande eller
lastens bevarande eller vidare fortskaffande penningelån och
pantförskrifver (förbodmar) derför, på sätt här nedan sägs,
fartyg, frakt eller last, ege borgenären för sin fordrans betalning
hålla sig allenast till de förbodmade föremålen, efter
det resan slutat, men njute för sin fordran förmånsrätt, efter
ty i 11 kapitlet sägs.

175 §.

För bodmerilån må befälhafvare» förpanta fartyg, frakt
eller last, hvar för sig eller gemensamt. Tages lån till bestridande
af utgift, som angår lasten allena, må denna särskildt
förpantas; för annan utgift må lasten icke förpantas utan
gemensamt med fartyg och frakt. Åro fartyg och last gemensamt
pantförskrifna, skall utan särskildt förbehåll jemväl
frakten anses vara under pantsättningen innefattad.

Har föremål förbodmats för utgift, som icke angår samma
föremål, och varder till följd af pantsättningen betalning ur
panten utsökt, ege pantens egare söka sitt åter ur de före -

149

§ 173.

Skipperen er berettiget til åt tilbageholde Passageremes
Gods, indtil Passagerfragten og Betaling for, hvad de have
fortmret paa Reisen ombord, er erlagt. Han har derhos med
Idensyn til dette Gods samme Ret som i §§ 157—158 er
givet Skipperen over andet Gods, hvorfor Fragten ikke betales.

Sjette Kapitel.

Om Bodmeri.

§ 174.

Naar Skipperen i Nodstilfelde til Reisens Fortssettelse
eller Ladningens Bevaring eller Viderebefordring optager Pengelaan
og derför pantsaetter (forbodmer) Skib, Fragt eller Badning
paa den nedenfor angivne Maade, kan Kreditor for sin
Fordring alene holde sig til de forbodmede Yaerdier efter
Reisens Slutning, men i dem har han Söpanteret efter denne
Lovs Kapitel 11.

§ 175.

Bodmeri kan optages paa Skib, Fragt og Badning, eller
paa en eller flere af disse Gjenstande. Optages Laan til Bestridelse
af Udgifter, som alene vedkomme Ladningen, kan
denne särskilt forbodmes; for andre Udgifter maa Ladningen
kun forbodmes i Förbindelse med Skib og Fragt. Ere
Skib og Badning forbodmede under Et, ansees Fragten indbefattet
under Forbodmingen, men ellers kun hvor den särskilt
nsevnes.

Er nogen af de naevnte Vaerdier forbodmet for Udgifter,
som ikke vedkomme Pantet, og Fyldestgjörelse deri spgt af

150

mål, Indika rätteligen bort för lånet förbodmas, med enahanda
rätt, som, der samma föremål för lånet förbodmats, skulle
hafva tillkommit långifvaren.

176 §.

Innan befälhafvaren upptager lån å bodmeri, skall han låta
på tillförlitligt sätt bestyrka behofvets verklighet och omfång
genom besigtning i den ordning, 43 § stadgar, om sådan kan
ega rum, men eljest genom intyg af svensk konsul eller, der
sådan icke finnes, af annan myndighet.

177 §.

Har befälhafvaren utan laga anledning upptagit lån å
bodmeri, njute borgenären ändock sin rätt till godo, der lånet
upptagits under sådana omständigheter, att långifvaren må
anses hafva varit i god tro. Har behofvet blifvit bestyrkt
på sätt i 176 § sägs, vare vidare bevisning i berörda hänseende
icke af nöden.

178 §.

När bodmerilån upptages, skall derom upprättas skriftlig
handling (bodmeribref) med alla de vilkor, som betingats. Sådan
handling skall för att gälla såsom bodmeribref innehålla:

1) benämning af bodmeribref eller annan beteckning,
som angifver, att aftalet är ingånget såsom bodmeri;

2) långifvarens namn;

3) uppgift å det belopp, för hvilket panten häftar (bodmeriskulden); 4)

uppgift å de pantförskrifna föremålen;

5) fartygets namn;

6) uppgift å den resa, för hvilken lånet upptages (bodmeriresan);
och

7) befalhafvarens underskrift.

151

Bodmerikreditor, kan Pantets Eier for det Bel0b, som han
saaledes har maattet tilsvare, s0ge Betaling i de Vaerdier,
hvilke Udgifterne vedkorn, med samme Rot, som om de vare
forbodmede til ham.

§ 176.

Forinden Skipperen optager Laan paa Bodmeri, skal han
noiagtig oplyse de Omstaendigheder, som npdsage ham til åt
optage Laanet, saavidt ske kan ved saadan Forretning, som
omhandles i § 43, men ellers ved Erklaeringer af Konsul
eller, livor saadan ikke findes, af anden Myndighed.

§ 177.

Åt Skipperen har optaget Bodmerilaan uden åt de lovlige
Betingelser derför ere tilstede, har ingen Indflydelse paa
Fordringshaverens Ret, naar Laanet er optaget under saadanne
Omstaendigheder,. åt Laangiveren maa ansees åt have
vaeret i god Tro med Hensyn til dets Npdvendighed. Er
denne bestyrket paa den i § 176 anf0rte Maade, udkraeves
intet videre Bevis.

§ 178.

Naar Bodmerilaan optages, skal der udfaerdiges skriftligt
Dokument. Dette maa for åt gjaelde som Bodmeribrev indeholde: 1)

Benaevnelsen Bodmeribrev eller anden Betegnelse,
som angiver, åt Kontrakten er indgaaet som Bodmeri;

2) Laangiverens Navn;

3) Angivelse af det Bel0b, for hvilket det Forbodmede
hefter (Bodmerigjaelden);

4) Angivelse af de forbodmede Gjenstande;

5) Skibets Navn;

6) Angivelse af den Reise, for hvilken Laanet optages
(Bodmerireisen);

7) Skipperens Underskrift.

152

179 ;§.

Bodmeribref skall, der långifvaren det äskar, utfärdas i
flere exemplar, hvilka dock alla skola vara lika lydande och
utmärka, huru många blifvit utstälda.

År bodmeribref stäldt till viss man, må det ändock öfverlåtas,
såsom vore det stäldt till viss man eller order, der icke
genom orden »icke till order» eller annat dylikt förbehåll i bodmeribrefvets
text öfverlåtelse blifvit förbjuden. Emot den, till
hvilken bodmeribref öfverlåtits, _vare, ändock att handlingen
icke innehåller sådant förbehåll, som nyss är sagdt, invändning
derom, att laga anledning till lånets upptagande saknats,
lika gällande som mot långifvaren.

180 §.

För bidrag, som till gäldande af gemensamt haveri skall
utgå af förbodmadt föremål, sker ej afdrag å bodmeriskulden;
varder panten af sådan anledning otillräcklig till lånets betalande,
vare förlusten borgenärens.

181 §.

Befälhafvaren åligge noggrant sörja för de förpantade
föremålens vård och bevarande. Utan tvingande skäl må han
icke företaga någon handling, hvarigenom pant utsättes för
annan eller större fara, än i bodmeribrefvet förutsattes. Bryter
befälhafvaren häremot, svare han för all skada och förlust,
som deraf kommer.

Har befälhafvaren, utan nödtvång och utan att långifvarens
fördel sådant bjudit, ändrat den resa, som i bodmeribrefvet
finnes bestämd, eller afvikit från vanlig väg, eller har han
efter bodmeriresans slut utsatt panten för ny fara, vare befälhafvaren,
der panten sedan finnes otillräcklig till lånets gäldande,
ansvarig för bristen, så vida icke visas kan, att förlusten
snille hafva uppstått, äfven om befälhafvaren iakttagit
hvad honom ålegat.

153

§ 179.

Bodmeribrevet bliver, naar Laangiveren förlänger det, åt
udfserdige i flere Exemplarer; Texten skal i alle vaere ligelydende
o g angive, hvormange Exemplarer der ndstedes.

Åt Bodmeribrev överdrages til en Anden, afskjaerer ikke
den Indsigelse, åt de lovlige Betingelser for Bodmerilaans
Optagelse ikke have vseret tilstede.

§ 180.

Havaribidrag, som skulle betales af forbodmede Vserdier,
tilsvares af disse uden Afdrag paa Bodmerigjasiden; men
bliva Vserdierne derved utilstraekkelige til åt daskke denne,
baerer Bodmerikreditor Tabet.

§ 181.

Det paaligger Skipperen åt dragé Omsorg for de forbodmede
Gjenstandes Bevaring og Frelse. Uden tvingende Grund
maa han ikke foretage nogen Handling, hvorved de udsöettes
för anden eller stprre Fare, end Laangiveren ifplge Bodmeribrevet
har maattet forudsaette. Forser Skipperen sig herimod,
er han ansvarlig for den Skade, som derved foranlediges.

Har han uden Npdvendighed, og uden åt Laangiverens
Fordel kr te ver saadant, forandret den Reise, der er bestemt
i Bodmeribrevet, eller afveget fra den sa;dvanlige Yei, eller
har han efter Bodmerireisens Tilendebringelse udsat de forbodmede
Gjenstande for ny Fare, bliver han, naar disse senere
findes utilstraekkelige til Bodmerigjaeldens Ilaskning, ansvarlig
for det manglende Belpb, medmindre det godtgj0res,
åt Tabet vilde vane indtraadt, selv om Skipperen havde iagttaget
alt, hvad der paalaa ham.

154

182 §.

Bodmeriskulden skall, der icke annat är aftaladt, betalas
å deri ort, der bodmeriresan enligt aftalet slutar, å sjunde
dagen efter fartygets ankomst.

Slutar resan, innan fartyget hunnit till den i bodmeribrefvet
angifna bestämmelseort, vare lånet till betalning förfallet
å sjunde dagen, efter det resan instäldes, och skall betalning
erläggas å den ort, der resan slutar; åliggande det befälhafvaren
att ofördröjligen underrätta borgenären om resans
inställande. Inställes resan af annan anledning, än i 160 eller
161 § sägs, ege borgenären undfå ersättning för all kostnad,
som till. följd af resans inställande ådrages honom.

183 §.

Uteblifver betalning utöfver förfallo dagen, njute borgenären
laga ränta såväl å hufvudstol som å utfäst premie. Skall
premien räknas efter tid, löper den ej längre än till förfallodagen.

184 §.

Betalning skall erläggas till den, som å förfallodagen
visar sig vara behörig innehafvare af ett exemplar af bodmeribrefvet,
mot dettas återställande med åtecknadt bevis om betalning.
Anmäla sig flere innehafvare af bodmeribref, må icke
till någon af dem betalning erläggas, utan skall befälhafvare!!
i taka händer nedsätta det till betalning förfallna beloppet samt
derom underrätta parterne.

Före förfallodagen må befälhafvaren ej erlägga betalning,
utan att samtliga exemplar af bodmeribrefvet återställas.

185 §.

Så snart fartyget ankommit till den ort, der resan slutar,
ege befälhafvaren, ändock att förfallodag ej är inne, i taka
händer nedsätta det belopp, som å förfallodagen skall betalas,
och derefter förfoga öfver panten. År lasten allena pant -

155

§ 182.

Naar ikke andet er vedtaget, forfalder Bodmerigjgeld til
Betaling paa det Sted, hvor Bodmerireisen efter Kontrakten
ender, Ugedagen efter Skibets Ankomst, uden Lpbedage.

Sluttes Reisen inden Skibet er ankommet til det i Bodmeribrevet
angivne Bestemmelsessted, forfalder Laanet til
Betaling Ugedagen efter Reisens Afsilning, og Betalingen
bliver åt erltegge paa det Sted, hvor Reisen saaledes sluttes.
Det paaligger Skipperen ufort0vet åt meddele Fordringshaveren
Underretning om Förändringen. Sker denne af anden
Grund end i §§ 160 og 161 naiv rit, har Fordringshaveren Krav
paa Erstatning for de Omkostninger, den medforer for ham.

§ 183.

Naar efter Forfaldstid Bodmerigjadd ikke betales ved
Paakrav, er Kreditor berettiget til derefter åt fordre Renter,
6 pCt. om Aaret, saavel af Kapital som af Premie.

Er Prsemien bestemt efter Tid, beregnes den kun ixidtil
F orfaldsdagen.

§ 184.

Naar Forfaldsdagen er kommen, kan Betaling fordres
efter et enkelt Exemplar af Bodmeribrevet, mod åt dette udleveres
med paategnet Kvittering. Melder der sig flere Ihsendehavere
med Fordring paa Betaling, maa den ikke erhegges
til nogen af dem, men Skipperen har åt deponere det förtal
dne Belpb i sikker Förvaring og derom åt underrette Parterne.

För Forfaldstid maa Skipperen ikke erkegge Betaling,
medmindre samtlige Exemplarer af Bodmeribrevet udleveres.

§ 185.

Naar Skibet er ankommet til det Sted, hvor Bodmerigjaslden
skal betales (jfr § 182), er Skipperen berettiget til
åt frigjpre de.t Forbodmede ved i sikker Förvaring åt deponere
det fulde Belob, som han paa Forfaldsdagen er plig -

156

förskrifven, må befälliafvaren afsegla, sedan han låtit upplägga
den under säker vård. Varda sålunda penningar nedsatta
eller förbodmadt gods upplagd!, åligge befälliafvaren
att derom ofördröjligen meddela borgenären underrättelse.

186 §.

När fartyget ankommit till den i bodmeribrefvet angifna
bestämmelseort eller när det blifvit afgjordt, att resan skall
sluta å annan ort, ege borgenären, äfven om förfallodag ej
är inne, erhålla qvarstad å panten, så vida ej säkerhet för
betalningen ställes.

Betalas icke. förfallen bodmeriskuld, ege borgenären hos
vederbörande öfverexekutor äska, att förbodmadt fartyg
eller förbodmad last må säljas i den ordning, som för försäljning
af sådan egendom, den der blifvit utmätt, är stadgad,
äfvensom att förbodmad frakt till honom öfverlemnas.

187 §.

Inställes bodmeriresan, innan den börjat, vare lånet genast
förfallet till betalning i den hamn, der resan skulle börja;
och gälde låntagaren i ty fall i stället för premie ränta å
hufvudstolen efter fem procent om året jemte tre procent
provision. Har fartyget redan afseglat, skall betingad premie
gäldas, äfven om resan senare inställes.

157

tig åt betale. Er Ladningen alene forbodmet, kan Skipperen
afseile, naar han har ladet den oplsegge under sikker Förvaring.
Naar saaledes Penge deponeres eller forbodmet Gods
oplaagges, paaligger det Skipperen ufort0vet derom åt underrette
Fordringshaveren.

§ 186.

Saasnart Skibet er ankommet til det Bestemmelsessted,
som i Bodmeribrevet er nsevnt, eller saasnart Reisens Afsilning
paa andet Sted er bestemt, kan Fordringshaveren gjpre
Arrest i de forbodmede Gjenstande, uden Hensyn til om Gj selden
er forfalden eller ikke. Gjpres Arrest fpr Forfaldstiden,
behpver den ikke åt forfplges, fprend denne er kommen.

Betales forfalden Bodmerigjseld ikke efter Paakrav, er
Kreditor berettiget til strax, uden Lovmaal og Dom, åt lade
gjpre Udlaeg i det Forbodmede for sit Tilgodehavende og til
derefter åt lade det sselge ved offentlig Auktion. Naar der
er Grund til åt befrygte, åt forbodmet Badning vil blive
bedaervet ved åt henligge i bengere Tid, kan Kreditor seske
Fogdens Kjendelse for, åt Auktionen skal afholdes snarest
nådigt; dog b0r der ved Bekjendtgjprelsen i hvert Fald gives
mindst 1 Dags Varsel. Gjores der under Udlsegsforretningen
Indsigelse mod Bodmeribrevets PEgthed eller Fordringens
Gyldighed, eller fremkommer fra anden Mand Paastand om
bedre Ret til det Forbodmede, kan Retten (norsk: kan Administratör)
som Betingelse for Forretningens Fremme forlange,
åt Kreditor stiller Sikkerhed.

§ 187.

Opgives Bodmerireisen, forinden den er begyndt, er Laanet
strax forfaldent til Betaling paa det Sted, hvorfra Reisen skulde
udgaa, og Laantageren svarer i dette Tilfmlde i Stedet for
Proemie Renter af Kapitalen, 5 pCt. om Aaret, og 3 pCt. i
Provision. Er Skibet engang afseilet, bliver den betingede
Premie åt er!feg-ge, selv om Reisen senere opgives.

158

Sjunde kapitlet.

Om haveri.

188 §.

Såsom gemensamt haveri räknas all skada, som till räddning
ur en fartyg och last gemensamt hotande fara med afsigt
tillfogas fartyg eller last, äfvensom all annan uppoffring,
som göres för sådant ändamål, så ock skada och kostnad,
som vållas eller uppkommer till följd af dylik åtgärd. Gemensamt
haveri skall gäldas af fartyg, frakt och last gemensamt.

189 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet:

1. Gods och fartygs tillbehör, som kastas öfver bord
för att lätta fartyget i sjönöd eller för att undkomma
fiende eller sjöröfvare, så ock gods och fartygs tillbehör,
som vid kastningen bortspolas, samt annan
skada, som är en följd af kastningen eller de derför
nödiga åtgärder.

2. Master, segel och annat redskap, som kapas, samt ankare
och ketting, som frånstickas, för att rädda fartyg och
last ur en dem gemensamt hotande fara, såsom för
att förekomma skeppsbrott eller sammanstötning, så
ock skada, som af dylik åtgärd föranledes.

3. Skada, som tillfogas fartyg eller last för att afvärja
eldfara eller släcka utbruten eld eller för att leda
vatten i fartyget till pumparne eller för att bereda
störtsjöar aflopp.

4. Kostnad för biträde, som i nöd anlitas för att rädda
fartyg och last ur en dem gemensamt hotande fara,

159

Syvende Kapitel.

Om Havari.

§ 188.

Til almindeligt Havari (Groshavari, Fselleshavari) henregnes
enhver Skade, som försåtlig tilf0ies Skib eller Ladning
for åt soge Frelse ffa en begge truende Fare, saavelsom
alle andre Opoffelser, der gj0res i det ntevnte 0iemed,
samt Skade og Omkostninger, der bave vasret förbundne med
eller vinref eu nmiddelbar F0lge af saadanne Foranstaltninger.
Almindeligt Havari bseres af Skib, Fragt og Ladning i Faellesskab.

§ 189.

Som almindeligt Havari erstattes saaledes navnlig:

1. Gods og Skibstilbeh0r, som kastes overbord for åt
lette Skibet i Havsn0d eller for åt undgaa Forfplgning
af Fiender eller S0r0vere, saa og Gods og Tilbeh0r,
der skjlles overbord ved Kastningen, ligesom
anden Skade, der f0lger af Kastningen eller af de
Foranstaltninger, den n0dvendiggj0r.

2. Mast, Seil eller andet Tilbeh0r, som kappes, Anker
og Kjetting, som frastikkes, samt Skade, som fplger
af Kapningen eller Frastikningen, naar Opofrelsen
sker for åt frelse Skib og Ladning ffa felles Fare,
saasom for åt hindre Skibbrud eller Sammenst0d.

3. Skade, som tilf0ies Skib eller Ladning for åt afvserge
Ildsfare eller slukke xidbrudt Hd, for åt bringe Vandel
til Pnmperne eller skaffe Styrtesper Aflpb.

4. Omkostninger for i Nod åt opnaa Bistånd til åt bringe
Skib og Ladning nd af en fadles Fare, saa og Skade,

160

så ock skada, som tillfogas fartyg eller last af fartyg,
hvars biträde anlitas.

5. Skada, som tillfogas fartyg eller last derigenom, att
fartyget med afsigt sättes på grund för att undgå
större gemensam fara, dock endast när utväg till
räddning annorledes kunnat beredas.

6. Skada, som tillfogas fartyg eller last, och kostnad,
som sker, för att taga fartyget af grund samt föra det
och lasten i säkerhet. Varder resan ej fortsatt, emedan
fartyget icke kan tagas af grund eller det förklaras
icke vara iståndsättligt, räknas såsom gemensamt
haveri allenast den skada och kostnad, som
skett förr, än det blef uppenbart, att resan icke kunde
komma att fortsättas.

7. Kostnad, som uppkommer derigenom, att fartyget
måste söka nödhamn för räddning af fartyg och last,
såsom då fartyget icke längre är i sjovärdigt skick,
eller resans fortsättande skulle till följd af utbrutet
krig eller uppkommen isgång utsätta fartyg och last
för uppenbar fara.

Till denna kostnad räknas i synnerhet: lotspenningar,
fyr-, båk-, hamn- och andra skeppsumgälder i nödhamnen;
kostnad för lastens lossning, uppläggning,
återinlastning och stufning, när lossning måste ske,
för att fartyget skall kunna inkomma i hamnen, eller
påkallas af samma orsak, som föranledt nödhamnens
anlöpande; befalhafvarens och besättningens aflöning
och underhåll i nödhamnen under den tid, fartyget
der uppehälles af den orsak, som föranledt nödhamnens
anlöpande, så vidt denna kostnad icke kunnat besparas
genom afmönstring. Deremot ersättes icke
befalhafvarens och besättningens underhåll och aflöning
för den tid, uppehållet af annan anledning förlänges,
såsom när resans fortsättande hindras af is
eller annan af väderleksförhållanden beroende orsak,

161

som tihbies Skib eller klädning af Fart0ier, hvis Hjaelp
benyttes.

5. Skade, som tihbies Skib eller Ladning derved, åt
Skibet, försåtlig siettes paa Grund for åt undgaa st0rre
ffelles Fare, dog kun forsaavidt Udvei til Frelse paa
anden Maade var tilstede.

6. Skade, som tihbies Skib eller Ladning, og Omkostninger,
som liaves for åt tage Skibet af Grund og
bringe dette samt Ladningen i Sikkerhed. Bliver
Reisen ikke fortsat, fordi Skibet ikke kan tages af
Grund eller fordi det erkleeres for uistandseetteligt,
henregnes til almindeligt Havari alene den Skade, som
er skeet, og de Omkostninger, som ere paal0bne, inden
det blev aabenbart, åt Reisen ikke vilde kunne lort saktes.

7. Omkostninger, som ere forbundne med åt s0ge N0dbavn
for åt frelse Skib og Ladning, saasom naar
Skibet er blevet us0dygtigt paa Reisen, eller dennes
Fortsaettelse paa Grund af udbrudt Krig eller Isgång
vilde udsfette baade Skib og Ladning for 0iensynlig
Fare.

De Omkostninger, der i Medf0r heraf blive åt
henregne til almindeligt Havari, ere navnlig: Lodspenge,
Fyr-, Mgerke- og Havneafgift samt andre Omkostninger
ved Skibets Ophold i N0dhavnen; Udgifterne
ved Ladningens Lösning, Lagring, Gjenindladning
og Stuvning, naar Lösningen enten er skeet for
åt bringe Skibet ind i Havnen eller n0dvendiggjort
af den samme Aarsag, som har tvunget Skibet til åt
s0ge N0dhavn, samt Kost og Maanedspenge til Skipper
og Mandskab for den Tid, Skibet n0des til åt
henligge i N0dhavnen af den Grund, som har tvunget
til åt s0ge den, dog kun forsaavidt disse Omkostninger
ikke have kunnet spares ved Afm0nstring.
Bliver Opholdet i N0dliavnen forlamgct af anden
Grund, saasom naar Reisens Fortsaettelse hindres ved

162

eller när fartygets iståndsättande onödigt fördröj es.
Slutar resan i nödhamnen, beräknas såsom gemensamt
haveri endast de utgifter, som skett förr, än det
blef afgjordt, att resan der skulle sluta.

Minskas lasten genom afdunstning eller utlakning,,
eller skadas den eljest till följd af uppehållet i nödhamnen,
skall det ej för gemensamt haveri räknas,,
ej heller kostnad, som göres för att förekomma sådan
skada. Skada, som träffar lasten vid lossning eller
inlastning i nödhamnen, hänföres icke till gemensamt
haveri, så vida icke skadan uppkommit derigenom, att
lossning eller inlastning måste ske medelst andra
farkoster eller på annat, icke vanligt sätt.

Särskilda kostnader, som i nödhamnen föranledas
deraf, att lasten är af farlig beskaffenhet, hänföras
icke till gemensamt haveri.

Utgift för tillfälligt afhjelpande i nödhamnen af
skada, som icke uppkommit i gemensamt haveri,
räknas såsom gemensamt haveri, så vidt derigenom
besparas eljest nödvändig utgift, som skolat hänföras
till gemensamt haveri.

8. Skada och förlust, som uppstår derigenom, att i nöd
lasten användes till att bereda utväg för resans fortsättande
eller annorledes till räddning af fartyg och
last, eller derigenom, att fartygs tillbehör begagnas
för ändamål, hvartill det ej varit afsedt,

Såsom gemensamt haveri räknas ock hvad af
ett ångfartygs kolförråd och andra för maskinens
drift afsedda ämnen förbrukas för att taga fartyget af
grund eller för pumpning, när fartyget sprungit läck,
eller för fartygets förflyttning till och från lossningsplats
äfvensom för lastens lossning och inlastning i nödhamn,

163

Is eller Veirforhold, eller bliver Istandssettelsen luddig
förhålet, henregnes ikke Kost og Maanedspenge
for den saaledes forlaengede Tid til almindeligt Havari.
Ender Reisen i Nodliavnen, blive Udgifteme åt henregne
til almindeligt Havari kun indtil den Tid, da
det blev bestemt, åt Reisen skulde ende der.

Tab ved Svind, Tidräkning og Beskadigelse af
Ladningen som Fplge af Opholdet i Nodhavn saavelsom
Omkostninger for åt forhindre saadant Tab henregnes
ikke til almindeligt Havari. Beskadigelse, der
tillöies Ladningen ved Lösning eller Indladning i Npdhavn,
horer kun til almindeligt Havari, naar den hidr0rer
derfra, åt Lösning eller Indladning har maattet
ske ved Hjselp af Lsegtere eller paa anden usasdvanlig
Maade.

De sserlige Omkostninger i Nodhavn, der foranlediges
derved, åt Ladning er af farlig BeskafFenhed,
henregnes ikke til almindeligt Havari.

Hd gifter til midlertidig Istandssettelse i Nodhavn
(Nodreparation) af en Skade, der ikke henregnes til
almindeligt Havari, erstattes dog som saadan, naar
derved er sparet Omkostninger, som ellers havde
vseret nodvendige og som vilde have henhort under
almindeligt Havari.

8. Tab og Beskadigelse, der tilfoies Ladningen ved i
Nod åt benytte indladet Gods til Reisens Fremme
eller paa anden Maade til Frelse for Skib og Ladning,
ligeledes Tab og Beskadigelse af Skibets Tilbehpr
ved i Nod åt benytte saadant i andet 0iemed,
end dets Bestemmelse tilsigter.

Hvad der forbruges af et Dampskibs Kulbeholdning
og MaskinfomOdenheder for åt bringe Skibet
af Grund og til Pumpning, naar det er sprunget lsek,
erstattes som almindeligt Havari, ligeledes hvad der
forbruges til Skibets Flytning samt til Lösning og

164

när kostnaden för sådan åtgärd eljest är att hänföra
till gemensamt haveri. Deremot ersättes icke hvad
som förbrukas för att löpa in i och åter ut ur nödhamn
eller eljest till följd af resans förlängning, äfven
om denna vållats af gemensamt haveri.

9. Skada, som för att underlätta försvar mot fiende eller
sjöröfvare med afsigt tillfogas eller under försvaret
träffaryfartyg eller last, krigsförnödenheter, som derunder
förbrukas, så ock hvad till räddning eller återlösen
af fartyg och last utgifves.

10. Kostnad för läkemedel, skötsel och underhåll åt den,
som under försvaret emot fiende eller sjöröfvare eller
vid verkställande af åtgärd till räddning af fartyg
och last blifvit skadad, kostnad för begrafning af den,
som ljutit döden, samt den ökade kostnad, som redaren
får vidkännas för anskaffande af annat manskap
i de sårades och dödes ställe.

11. Frakt, som förloras till följd af gemensamt haveri.

12. Kostnad och förlust vid anskaffande af medel till bestridande
af utgifter, Indika skola såsom gemensamt
haveri ersättas, såsom: provision, ränta och försäkringspremie
å förskjutna medel, bodmeripremie,
då penningar måste genom bodmerilån anskaffas, och
förlust, som uppkommer genom prisskilnad å gods,
som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas.

13. Arvode till ombud, som antagits för besörjande af de
haveriet rörande angelägenheter.

14. Kostnad för sjöförklaring, besigtning och värdering
samt för anskaffande af annan bevisning, som erfordras
för utredande af haveriet, äfvensom kostnad
för upprättande af haverifördelningen (dispache).

165

Gjenindladning i N0dhavn, naar disse Udgifter ere
almindeligt Havari, derimod ikke hvad der forbruges
ved åt s0ge ind til og ved ätter åt forlade Npdhavnen
eller i0vrigt paa Grund af Reisens Forlsengelse, selv
om denne er foraarsaget ved et almindeligt Havari.

9. Skade, som försåtlig tilfpies Skib eller Ladning for
åt lette Försvar mod Fiender eller S0r0vere, Skade,
som lides under Försvaret, Krigsmidler, der forbruges
ved samme, samt Gods eller Penge, som udgives for
åt frelse eller frigj0re Skib og Ladning.

10. Udgifter til Kur, Pleie og Underhold, medens Sygebehandlingen
varer, for Skibsfolk, som ere komne til
Skade ved Försvar mod Fiender eller S0r0vere eller
ved Udfprelse af Foranstaltninger, der träl Hes til Frelse
for Skib og Ladning, Begravelsesomkostninger för de
Dpde og den for0gede Udgift, som foranlediges derved,
åt andre Folk maa antages istedetfor de Saarede
og de D0de.

11. Fragt, som tabes som Fplge af et almindeligt Havari.

12. Omkostninger og Tab, som have vmret forbundne
med åt tilveiebringe de fom0dne Penge til Dikning
af et almindeligt Havari, navnlig Provision, Renter
og Assuranceprsemie af udlagte Penge, Bodmeriprsemie,
naar Bodmeris Optagelse har veeret npdvendig,
og Tab, der paa Grund af Prisforskjel lides
ved Sälg af Gods i Npdhavn til Havariets Dikning.

13. Salser til den Kommissionär, som har vteret antaget
til åt udfore de Havariet vedr0rende Forretninger.

14. Omkostningeme ved Soforklaring, Besigtigelses-,
Skjpns- og Taxationsforretninger samt ved Tilveiebringelsen
af andre Bevisligheder, der udfordres til Bergning
og Fordeling af et almindeligt Havari, saa
og Omkostningeme herved (Dispacheringen).

166

190 §.

Till gemensamt haveri räknas icke skada, som af olyckshändelse
timar under verkställande af åtgärd till räddning af
fartyg och last, äfven om uppoffring derigenom varder obehöflig,
ej heller skada eller förlust, som står i endast medelbart
eller tillfälligt samband med sådan åtgärd.

Sålunda ersättes icke i gemensamt haveri: stång, som
vinden bräckt, medan arbete med kapning af masten pågick,
äfven om kapningen till följd deraf instäldes; skada, som
åkommit fartyg eller last genom storm, eld, stöld eller annan
händelse under uppehåll i nödhamn; förlust, uppkommen derigenom,
att lasten till följd af gemensamt haveri icke kmmat
aflemnas i rätt tid; den tillökning i försäkringskostnad eller
den förlust af förväntad frakt, hvilken orsakats genom uppehåll,
som haveriet vållat.

191 §.

Såsom gemensamt haveri ersättes icke:

1. Gods, hvilket föres såsom däckslast, när det kastats
eller genom annan dylik åtgärd uppoffrats eller skadats,
så vida icke kastningen skett för att lätta fartyget,
när det kommit på grund.

Till däckslast räknas icke allenast det gods, som
stufvats å fartygets öppna däck eller i dess båtar
eller som varit hängdt vid sidan utom bords, utan
äfven hvad som lastats i sådant täckt rum, som
icke är infogadt i fartygets fasta spantresning eller
eljest lemnar tillräcklig säkerhet mot sjöskada och
bortspelning.

2. Fartygs tillbehör, som kastats eller genom arman
dylik åtgärd uppoffrats eller skadats, när det vid
tillfället var liggande å däcket utan att der hafva
sin rätta plats.

167

§ 190.

Til almindeligt Havari henregnes ikke Skade o g Tab,
der lides ved en ulykkelig Händelse, som indtrmffer under
Udf0relsen af de Foranstaltninger, der foretages til Frelse af
Skib og Ladning, selv om Opofrelsen derved undgaaes, ei
heller Skade og Tab, som kun staar i en tufaldig eller middelbar
Förbindelse med disse Foranstaltninger.

Saaledes godtgj ores ikke under almindeligt Havari Stång,
som brgekkes ved Vindens Magt, medens man er ifaerd med
åt kappe Masten, selv om Mastens Kapning derved afväges,
Skade paa Skib og Ladning ved Storm, Hd, Tyveri eller anden
Händelse under Opholdet i Npdhavn, Tab foraarsaget
ved åt Ladningen paa Grund af et almindeligt Havari ikke
kan leveres i rette Tid, fordyret Assurance af Skibet eller
Tab af forventet Fragt paa Grund af det Ophold, Havariet
har medfört.

§ 191.

Som almindeligt Havari erstattes ikke:

1. Dmkslast, som kastes, eller Skade paa Dmkslast, som
er en Folge af Kastning eller anden Föranstaltning,
der i Havsnpd trseffes til Frelse for Skib og Ladning,
medmindre Kastningen finder Sted for åt lette
Skibet, efteråt det er kommet paa Grund.

Til Daakslast regnes ikke alene Gods, som er
ladet paa Skibets aabne Dalk, i dets Bände eller
udenbords, men ogsaa hvad der er ladet i saadan
Overbygning, som ikke er bygget ind i Skibets fäste
Spantesystem eller paa anden Maade yder tilstraekkelig
Sikkerhed imod Spskade og Overbordskylning.

2. Skade, som ved saadanne Foranstaltninger tilfpies
Skibstilbeh0r, der var henliggende paa Dmkket uden
der åt have sin rette Plads.

168

3. Skada, uppkommen genom pressning med segel, äfven
om denna företagits för att undgå strandning eller undkomma
fiende eller sjöröfvare; annan skada å segel
eller skada å ångfartygs pannor eller maskin, der ej
skadan uppkommit vid försök att taga fartyget af
grund; skada å fartygs pumpar, uppkommen vid pumpning
för att hålla fartyget läns.

4. Mast, rundhult eller annat fartygets tillbehör, som
kapats, när det förut blifvit bräckt, äfven om åtgärden
var nödvändig till förekommande af fara för fartyg
och last.

5. Skada, som genom besprutning med vatten eller
annan släckningsåtgärd tillfogats last, som af sig
sjelf fattat eld eller tagit värme; skada, som vid
släckning af eld, hvilken annorledes uppstått, tillfogats
gods, hvilket redan var af elden angripet.

6. Kostnad, uppkommen derigenom, att fartyget på
grund af otillräcklig proviantering eller eljest bristfällig
utrustning eller till följd af ishinder eller annan
af väderleksförhållanden beroende orsak måst
inlöpa i nödhamn.

192 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må egarum, oaktadt
den fara, som föranledt haveriet, uppstått genom någons
vållande, men den skyldige njute icke ersättning i haveriet för
den skada, han sjelf må hafva lidit. Var faran vållad genom fel
eller försummelse, hvarför redaren jemlikt 10 § bör ansvara,
njuta denne ej ersättning för den skada, honom tillskyndats..

Har befälhafvaren eller den, som egt handla å hans vägnar,
felat vid bedömande af farans beskaffenhet eller vid valet
af medel till dess afvärjande, må skadan ändock fördelas såsom
gemensamt haveri; men redaren vare, der åtgärden icke

169

3. Skade ved Presning med Seil (Prangning), selv om
denne sker for åt nndgaa Strandäng eller undkomme
fra Fiender eller S0r0vere; Skade paa Seil og paa
et Dampskibs Kjedler eller Maskine, medmindre saadan
Skade opstaar ved’ Fors0g paa åt tage Skibet
af Grund, samt Skade paa Skibspumperne foranlediget
ved Pumpning for åt bolde Skibet Isens.

4. Tab, foranlediget ved Bortkapning af Master, Rundbolter
eller andet Inventarium, der forinden er brsekket
ved et sserligt Havari, selv om Bortkapningen
er npdvendig for åt imdgaa en Skib og Badning
truende Fare.

5. Skade, som paaf0res selvanteendt eller varm Badning
ved Overbordkastning, Paasprpitning af Vand eller
anden Slukningsforanstaltning, saa og i ethvert Tilfselde
af Hd ombord Skade, som ved saadan Föranstaltning
tilfoies Dele af Badningen, der allerede
vare antsendte af liden.

6. Omkostninger, der ere en F0lge af, åt Skibet paa
Grund af Mangler ved dets Forsyning med Proviant
eller Udrustningsgjenstande eller som Fplge af
Ishindring eller anden fra Veirforhold hidrprende
Aarsag har maattet s0ge N0dhavn.

§ 192.

Havarifordeling udelukkes ikke derved, åt den Fare, som
gjpr Opoffelsen npdvendig, kan tibegnes Nogen, men den
Skyldige kan ikke fordre Erstatning for den Skade, lian selv
lider ved Havariet. Maa Faren tilregnes Skipperen eller Nogen,
for hvem lian i Medför af § 10 baerer Ansvar, har Rederen
ikke Ret til Erstatning for den Skade, han lider.

Har Skipperen eller Nogen, som ifolgc sin Stilling ombord
bär bandiet paa Skipperens Vegne, feilet ved Bed0mmelsen
af Farens Beskaffenhed eller ved Valget af Midler til
åt af vånge Faren, udelukkes ikke derved Havarifordeling, men

170

på grund af de omständigheter, under hvilka den vidtagits,
må anses ursäktlig, förlustig rätt till ersättning för den
skada, han sjelf lidit.

Den, som sålunda går förlustig rätt till ersättning eller
nödgas utgifva bidrag till haveriet, stånde öppet att söka
sitt åter af den, som lagligen bör ansvara för skadan.

193 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum,
oaktadt det ändamål, som med uppoffringen afsågs, icke genom
densamma uppnåtts.

194 §.

Fördelning af skada i gemensamt haveri må ega rum,
oaktadt fartyget eller lasten för ändamålet fullständigt uppoffrats
eller efter olyckan endast fortyg eller endast last, helt
eller delvis, bergats.

195 §.

Skall uppoffring ske, åligge befälhafvaren tillse, att förlusten
icke blifver större, än för ändamålet är nödvändigt.
Vid kastning af gods och fartygs tillbehör skall, så vidt faran
det medgifver, iakttagas, att det, som är af svårare tyngd
eller mindre värde, först kastas, men det lättare och dyrbarare
godset så länge som möjligt behålles.

Har befälhafvaren genom felaktigt förfarande orsakat
större skada eller förlust, än nödigt var, vare lag, som i
192 § sägs.

196 §.

Förr än befälhafvaren vidtager åtgärd, hvaraf gemensamt
haveri kan följa, kalle lian, der faran det medgifver, de kunnigaste
och mest erforne af besättningen till rådplägning.
Berättelse om rådplägningen skall, så skyndsamt ske kan, af
befälhafvaren i dagboken intagas eller, der sådan icke föres,

171

Rederen kan ikke fordre den Skade, lian liar lidt, erstattet,
medmindre den begaaede Feil efter de forhaandenvmrende
Omstcendigheder niaa ansees som undskyldelig.

Den, som saaledes laber Ret til Erstatning eller har
maattet udrede Havaribidrag paa Grund af eu Andens Feil,
kan krmve Erstatning hos den, hvem Ansvaret paahviler.

§ 193.

Havarifordeling udelukkes ikke derved, åt det med Opofrelsen
tilsigtede 0iemed ikke opnaaes ved denne.

§ 194.

Havarifordeling udelukkes ikke derved, åt Opofrelsen
har omfattet enten hele Skibet eller hele Ladningen, ei heller
derved, åt der efter Ulykken kun bj erges af Skibet alene
eller af Ladningen alene.

§ 195.

Naar en Opofrelse man gj0res, er det Skipperens Pligt
åt paase, åt Tabet ikke bliver större, end 0iemedet udkraiver.
Saaledes bor i Tilfselde af Kastning af Rackling og Skibstilbolipr
de tungeste og mindst kostbare Gjenstande saavidt muligt
först kastes fre mfor de lettere og mere kostbare.

Har Skipperen ved urigtigt Forhold foraarsaget st0rre
Skade eller Tab end nodvendigt, kommer forsaavidt § 192
2det Stykke til Anvendelse.

§ 196.

Hvis Omstsendighederne tilläde det, bor Skipperen forinden
han foretager nogen Handling, der kan medfpre
Havarifordeling, raadfore sig med de Kyndigste og mest
Erfarne af Mandskabet. Beretning herom bor, saasnart ske
kan, af Skipperen indfores i Dagbogen eller, hvis ingen

172

annorledes upptecknas att vid sjöförklaringen framläggas; och
skall i berättelsen upptagas allt, som för haveriets utredning
kan vara af betydelse, dervid särskildt bör redogöras för anledningen
till uppoffringen samt meddelas en, så vidt ske kan,
fullständig uppgift å de uppoffrade föremålen eller annan upplysning
om skadans omfång.

197 §.

Skada å fartyg eller dess tillbehör skall af besigtningsmän,
utsedde på sätt 43 § bestämmer, värderas å den ort,
der reparation verkställes, om sådan sker under resan, men
eljest å den ort, der resan slutar.

Vid värderingen skall särskildt för hvarje skada upptagas
den för dess afhjelpande beräknade kostnad samt, der skadadt
redskap beräknas att med nytt ersättas, så väl kostnaden för
det nya som värdet af det skadade.

Skada, som härrör af fartygets ålder eller redskaps bristfällighet
eller arman dylik orsak, bör vid värderingen skiljas
från den skada, som genom haveri tillkommit.

198 §.

Vid beräkning af skada å fartyg eller dess tillbehör utgöres
skadans belopp af värderingssumman, när reparation ej
verkställes eller värderingssumman understiger det belopp, som
åtgått till verkstäld reparation, men af verkliga reparationskostnaden,
när denna understiger värderingssumman.

199 §.

Vid ersättande af skada å jernfartyg godtgöres beloppet
fullt ut för skada å skrof samt master och rundhult af jern,
om fartyget vid den tid, då haveriet inträffade, icke varit fem
år i sjön; timar dylik skada senare, men innan fartyget

173

Dagbog f0res ombord, optegnes paa anden Maade, for åt
kunne fremlsegges ved Spforklaringen. I Beretningen skal
optages alle de Omstendigheder, som kunne have Betydning
for Havariets Beregning og Fordeling, navnlig Grunden til
Opofrelsen, en saavidt mulig n0iagtig Fortegnelse over de
opofrede Gjenstande eller anden Oplysning om Skadens
Omfång.

§ 197.

Skade paa Skib og Tilbeh0r bliver åt taxere af sagkyndige,
efter Regien i § 43 beskikkede Mend paa det
Sted, hvor Istandsettelsen sker, hvis denne foretages underveis,
og ellers paa det Sted, hvor Reisen ender.

For hver enkelt Skade skal angives, hvad dens Afhjelpning
vil koste, og naar nye Gjenstande skulle anskaffes
istedetfor de beskadigede, skal der anf0res saavel, hvad de
nye ville koste, som hvad de beskadigede ere verd.

Al Skade, der hidr0rer fira yElde, BrOstfeldighed eller
deslige, b0r holdes adskilt fra den, der er lidt ved Havari,
og särskilt taxeres.

§ 198.

Ved Beregningen af almindeligt Havari paa Skib med
Tilbeh0r legges Taxationssummen til Grund, naar Skaden
ikke istandsettes, eller naar Taxationssummen er mindre end
det Belob, der er medgaaet til Istandsettelsen, hvorimod de
virkelige Istandsettelsesomkostninger begges til Grund, naar
disse ere mindre.

§ 199.

Ved Erstatning af Skade paa Jernskib godtgjdres Bel0bet
fuldt ud for Skade paa Skrog samt paa Master og
Rundholter af Jern, naar Skibet paa den Tid, Havariet indtraf,
ikke har veret 5 Aar i S0en. Er saadan Skade ind -

174

varit tio år i sjön, afdrages en sjettedel för skilnad af nytt
mot gammalt och, om fartyget varit längre tid i sjön, en
tredjedel. Skada å ångmaskin ersättes fullt ut, om maskinen
icke varit i bruk tre år, när skadan skedde; timar skada senare,
men innan maskinen varit sex år i bruk, afdrages en
sjettedel och, om den varit i bruk längre tid, en tredjedel.
Skada å master och rundhult af trä samt å stående rigg ersättes
fullt ut, om fartyget icke varit ett år i sjön, samt
annan skada ock fullt ut, om fartyget icke varit ett hälft år
i sjön, när haveriet inträffade; timar skada senare, afdrages
en tredjedel, dock med undantag för ankare, som ersättes fullt
ut, och för ankarketting, för hvilken afdrag sker med endast
en sjettedel.

År fartyget af trä, ersättes skada å skrofvet fullt ut, om
fartyget icke varit i sjön två år, när haveriet inträffade;
timar skada senare, afdrages en tredjedel för skilnad af nytt
mot gammalt. Annan skada ersättes såsom för jernfartyg är
stadgadt.

Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet skall derefter
afdrag ske för sådant, som beräknats skola med nytt
ersättas, med det vid värderingen derå utrönta värde eller,
der det å auktion försålts, med behållna försäljningsbeloppet.

Skall fartyget förses med ny metallbeklädnad, skall ersättningen
beräknas sålunda, att, sedan från kostnaden för anbringande
af ny beklädnad af samma ämne som den skadade
och af samma vigt, som denna haft såsom ny, afdragits den
skadade beklädnadens metallvärde, öfriga beloppet godtgöres
med afdrag: för beklädnad af koppar eller gul metall af en
sextiondedel och för beklädnad af annan metall af en trettiondedel
för hvarje hel månad, räknad till trettio dagar, som
förflutit efter det den skadade beklädnaden åsattes fartyget.
Har beklädnad af koppar eller gul metall under mer än fem
år och beklädnad af arman metall under mer än två och ett
hälft år funnits å fartyget, ersättes den icke.

175

traadt senere, men inden Slöhet har vmret 10 Aar i S0en,
afdrages V0 för Forskjellen mellem Gammelt og Nyt, og har
Skibet vmret lsengere Tid i S0en, afdrages Vs- Skade paa
Dampmaskinen erstattes blidt ud, hvis Maskinen ikke har
vmret 3 Aar i Brug, da Skaden indtraf; sker Skaden senere,
men inden Maskinen har vmret 6 Aar i Brug, afdrages Ve?
og har den vaeret i Brug i laengere Tid, afdrages Skade
paa Master og Rundholter af Trm samt paa staaende Rig
erstattes fuldt, hvis Skibet ikke har vmret et Aar, og anden
Skade ligesaa, hvis det ikke har vmret et halvt Aar i Spen;
sker Skaden senere, afdrages V3; dog gjores intet Afdrag for
Ankere, og för Ankerkjettinger afdrages kun 1/,;.

Er Skibet et Trmskib, erstattes Skade paa Skroget fuldt
ud, naar Skibet ikke har vmret 2 Aar i Se en, da Havariet
indtraf; er Skaden skeet senere, afdrages Vs för Forskjellen
mellem Gammelt og Nyt. Anden Skade erstattes saaledes,
som ovenfor er bestemt med Idensyn til Jernskibe.

I den saaledes beregnede Erstatningssum afdrages Vmrdien
af de Gjenstande, der erstattes med nye, saaledes som
denne Vmrdi er fastsat i Taxationsforretningen, eller, hvis Auktionssalg
har fundet Sted, Nettondbyttet af Salget.

Skal Skibet have ny Metalhud, beregnes Erstatningen
saaledes, åt der fra hvad det koster åt underlmgge en ny
Hud af samme Materiale og af samme Vmgt, som den gamle
havde, da den var ny, fradrages Metalvmrdien af den beskadigede
Hud, hvorefter Restbelpbet godfgjores med et Fradrag
for Robber eller Yellowmetal af 1/60 og for Zink eller
andet Metal af Vso för hver hel Maaned, beregnet til 30 Dage,
som er forlobcn efter åt den Hud, som skal erstattes, blev
paasat Skibet. Har en Hud af Robber eller Yellowmetal
ligget mere end 5 Aar under og en Hud af andet Meta! mere
end 2 Vs Aar, gives ingen Erstatning.

176

200 §.

Har fartyg i gemensamt haveri antingen gått helt och
hållet förloradt eller lidit så betydlig skada, att det förklaras
icke vara iståndsättligt, utgår ersättningen med det belopp,
hvartill fartygets värde antages hafva uppgått vid den tid,
då uppoffringen skedde, med afdrag, der något blifvit bergadt,
af dettas behållna värde.

201 §.

Ersättning för gods, som i gemensamt haveri gått förloradt,
beräknas efter gångbart pris å sådant gods i bestämmelseorten,
när fartyget dit anländer, eller, om det öfriga
godset ej dit framkommer, efter priset å den ort, der resan
slutar. Från sagda värde afdragas frakt, tull och öfriga omkostnader,
som till följd deraf, att godset icke föres fram till
bestämmelseorten, varda egaren besparade.

Kan ej gångbart pris å godset bestämmas, utrönes värdet
genom uppskattning af sakkunnige män, utsedde på sätt
43 § bestämmer; kan icke sådan uppskattning ega rum, beräknas
ersättningen efter värdet i afgångsorten med tillägg af
omkostnaderna för afskeppning^.

202 §.

Har gods i gemensamt haveri blifvit skadadt, utgöres ersättningen
med skilnaden mellan värdet å godset i oskadadt
tillstånd, utrönt på sätt 201 § bestämmer, och värdet å godset
i skadadt skick med de i samma § stadgade afdrag. Sistnämnda
värde utgöres af behållna försäljningsbeloppet, der
godset före haveriets utredning blifvit försåldt, men bestämmes
eljest genom besigtning, som i 43 § föreskrifves.

203 §.

Har gods, som gått förloradt eller skadats i gemensamt
haveri, förut minskats i värde till följd af enskildt haveri eller

177

§ 200.

Er Skibet enten helt gaaet tilgrunde som Fplge af almindeligt
Havari, eller har det lidt saa stor Skade ved dette,
åt det erklseres åt veere uistandsastteligt, kommer den Vgerdi,
Skibet i Opoffelses0ieblikket maa antages åt have havt, til
Erstatning med Fradrag af Udbyttet af, hvad der maatte vaere
reddet.

§ 201.

Erstatningen for Yarer, der ere tabte ved et almin deligt
Havari, beregnes efter gångbar Pris for saadant Gods paa
Bestemmelsesstedet ved Skibets Ankomst dertil, eller, dersom
det 0vrige Gods ikke naar ffem til Bestemmelsesstedet, efter
Prisen paa det Sted, hvor Reisen ender. I denne Vgerdi afdrages
Fragt, Bold og andre Omkostninger, som bespares for
Eieren derved, åt Godset ikke naar trem til Bestemmelsesstedet.

Vter dien bliver, naar den ikke paa anden Maade kan bevislig]
0res, åt fastseette ved Skjpn af sagkyndige Msend, men
kan dette ikke Ande Sted, erstattes de tabte Yarer efter Vterdien
paa Afgangsstedet med Tillseg af Omkostninger ved Afskibningen.

§ 202.

Ere Varer beskadigede ved et almindeligt Havari, beregnes
som Erstatning Forskjellen mellem Varernes Veerdi i
ubeskadiget Stånd, bestemt paa den i foregaaende § angivne
Maade, og de beskadigede Varers Vaerdi med det i samme §
bestemte Afdrag. Den sidstnsevnte Vgerdi ansaettes til Nettoudbyt-tet
af de beskadigede Varer, saafremt de ere solgte inden
Havariet opgj0res, men bestemmes ellers ved Skj0n af sagkyndige
Maend.

§ 203.

Have de Varer, der ere tabte eller beskadigede ved et
almindeligt Havari, allerede forinden vseret forringede i Vserdi

178

genom förskämning eller af annan orsak, eller har gods, som
skadats i gemensamt haveri, derefter minskats i värde till
följd af omständigheter, som ej berott af haveriet, skall från
ersättningsbeloppet afdragas ett mot sådan minskning svarande
belopp. Afdragets storlek bestämmes genom uppskattning af
sakkunnige män, utsedde på sätt 43 § bestämmer; skolande
dervid särskild hänsyn tagas till skada, som vid samma tillfälle
eller af samma orsak träffat annat gods af dylikt slag,
hvilket icke i det gemensamma haveriet skadats.

204 §.

I gemensamt haveri ersättes icke gods, som i fartyget
inlastats utan befälhafvare^ vetskap, ej heller gods, derå konnossement
icke utfärdats och om hvars intagande i fartyget
icke genom anteckning å manifest eller i lastbok eller annorledes
tillförlitlig upplysning kan vinnas, icke heller penningar,
värdepapper eller dyrbarheter, hvilka ej blifvit, som i 148 §
sägs, angifna.

205 §.

Frakt för gods, som förlorats i gemensamt haveri eller i
nödhamn föryttrats till anskaffande af medel för gemensamt
behof, ersättes med det belopp, som skolat utgå, derest godset
funnits i behåll, när resan slutar. Från ersättningsbeloppet
afdragas de omkostnader, som varda redaren besparade derigenom,
att godset blifvit uppoffradt eller såld!.

206 §.

Har föremål, som skadats i gemensamt haveri, derefter
gått förloradt eller lidit ytterligare skada i enskild! haveri,
och kan för säkert antagas, att, der det gemensamma haveriet
icke föregått, den derigenom uppkomna förlust i stället skulle

179

som Folge af sirligt Havari, indre Bedanvelse eller paa anden
Maade, eller ere de ved et almindeligt Havari beskadigede
Yarer blevne yderligere forringede i Vaerdi ved Begivenbeder,
der ere det almindelige Havari uvedkommende,
bliver et til saadan Forringelse svarende Bel0b åt afdrage i
Erstatningsbelpbet. Afdragets Styrelse fastsaettes ved Skjpn
af sagkyndige Maend, ved hvilket der tages sirligt Hensyn
til den Skade, som andre Yarer af samme eller lignende Art,
der ikke ere blevne beskadigede ved det almindelige Havari,
have lidt ved samme Leilighed og af samme Aarsag.

§ 204.

For Varer, der ere indtagne i Skibet liden Skipperens
Yidende, ligesom for Varer, paa hvilke Konnossement ikke er
ndstedt, og om hvis Indladning heller ikke fyldestgjprende
(^plysning haves i Manifest, Ladningsbog eller paa anden
Maade, samt for Penge, Vandipapirer eller Pretiosa, som ikke
have vasret beh0rig angivne overensstemmende med § 148,
gives ingen Erstatning i almindeligt Havari.

§ 205.

Fragt for Gods, som er gaaet tabt ved et almindeligt
Havari, eller som er solgt i Nodhavn til Dikning af Havariomkostninger,
godtgj0res i Havariberegningen med det samme
Bel0b, som vilde have vseret åt erhegge af det, hvis det var
forblevet i Skibet indtil Reisens Ende. Fra Belobet af den
tabte Fragt dragés de sserlige Omkostninger, som maatte vane
besparede for Rederen derved, åt Godset er blevet opofret
eller solgt.

§ 206.

Retten til Erstatning bortfalder helt eller delvis, naar en
Gjenstand, efter först åt vane beskadiget ved et almindeligt
Havari, senere odelajgges eller lider Skade ved et sirligt
Havari, dersom det med Sikkerhed kan skjpnnes, åt Gjen -

180

hafva till större eller mindre del vållats genom det senare
haveriet, då ersättes icke skadan i det gemensamma haveriet,
eller ock nedsättes ersättningsbeloppet, efter ty i hvarje
särskildt fall kan finnas skäligt. Lag samma vare, der
föremål, som i gemensamt haveri förlorats, skulle hafva gått
förloradt eller skadats i ett senare inträffadt enskild! haveri,
derest föremålet då ännu funnits om bord.

207 §.

Skada och förlust, som är att hänföra dels till gemensamt
och dels till enskild! haveri, samt kostnader, som äro
för båda haverierna gemensamma, skola mellan dessa efter
billighet fördelas.

208 §.

Fartyget deltager i gäldande af gemensamt haveri efter
det värde, hvartill fartyget vid besigtning, som i 43 § föreskrifves,
uppskattas vid ankomsten till den ort, der resan
slutar, med afdrag af det belopp, hvartill iståndsättning eller förbättring,
som fartyget efter haveriet undergått, kan vid resans
slut i värde uppskattas, men med tillägg af värdet af den skada,
som beräknas till ersättande i gemensamt haveri.

Hafva under samma resa flere gemensamma haverier egt
rum, må vid beräknande af det värde, hvarefter fartyget bör
deltaga i gäldande af ett senare haveri, tillägg ske för det belopp,
som utgår i ersättning för skada i ett tidigare haveri, endast
i den mån reparation af samma skada ej var verkstäld,
när de! senare haveriet inträffade.

209 §.

Lasten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter:

1. värdet af allt det gods, som vid haveritillfället fans
om bord och som vid resans slut finnes i behåll,
hvilket värde för oskadad! gods utrönes på sätt i 201

181

stånden, selv om det almindelige Havari ikke havde fundet
Sted, vilde vane bleven helt eller delvis 0delagt ved det senere
sajrlige Havari.

Paa samme Maade bortfalder eller nedsmttes Havarierstatningen,
naar det med Sikkerhed kan skjpnnes, åt Gjenstande,
der ere tabte ved et almindeligt Havari, vilde vsere blevne
tilintetgjorte eller beskadigede ved et senere sirligt Havari,
saafremt de vare forblevne ombord.

§ 207.

Tab og Skade, der hidr0rer dels fra et almindeligt Havari,
dels fra et sirligt Havari, ligesom Omkostninger, der ere
fgelles for begge, blive efter et billigt Skj0n åt fordele mellem
begge Havarier.

§ 208.

Skibet bidrager til almindeligt Havari efter den Vterdi,
hvortil det taxeres ved Ankomsten til det Sted, hvor Reisen
ender, med Fradrag for den Vserdiforpgelse, som Skibet
skj0nnes åt have faaet ved Istandsmttelser og Forbedringer
efteråt det almindelige Havari fandt Sted, og med Tillägg af
hvad der i Havariberegningen godtgj0res for Skade paa
Skibet.

Ere paa samme Reise flere almindelige Havarier indtrufhe,
kan den Veerdi, hvorefter Skibet bidrager til et senere
Havari, kun forli0ies med det Belob, der godtgj0res for tidligere
indtruffet almindeligt Havari, forsaavidt den ved dette
lidte Skade ikke var istandsat, inden det senere Havari indtraf.

§ 209.

Ladningen bidrager til almindeligt Havari efter:

1. Yasrdien af det Gods, som fandtes ombord, da Havaritilfgeldet
indtraf, og som er i Behold, naar Reisen
ender, hvilken Vrerdi bestemmes overensstemmende

182

§ och för skadadt gods på sätt i 202 § stadgas, med
tillägg för skadadt gods af det belopp, hvilket tillkommer
lastegaren såsom ersättning för skada i gemensamt
haveri under resan;

2. det belopp, hvilket tillkommer lastegaren såsom ersättning
för gods, som förlorats i gemensamt haveri
under resan; och

3. det belopp, redaren är pligtig att till lastegaren utgifva
såsom ersättning för gods, hvilket under resan
förlorats eller skadats eller blifvit af befälhafvare
såldt för fartygets behof.

210 §.

Frakten deltager i gäldande af gemensamt haveri efter
halfva beloppet af:

1. den frakt, som är förtjent, när resan slutar; och

2. den ersättning, som i gemensamt haveri utgöres för
förlorad frakt.

År ej viss frakt aftalad, vare om dess bestämmande lag,
som i 151 § sägs.

211 §.

År fraktförskott lemnadt utan skyldighet för redaren att
det återbära i händelse af olycka, vare redaren ej pligtig
att för samma belopp deltaga i gäldande af gemensamt haveri.

212 §.

Vid belånande af de värden, å hvilka enligt 208—211
§§ gemensamt haveri fördelas, skall afdrag ske ej mindre för
bidrag till senare under resan inträffadt gemensamt haveri än
äfven för de särskilda kostnader, hvilka egt rum för att rädda
eller bevara de föremål, å hvilka haveriet fördelas.

183

med de i §§ 201 og 202 givne Regler; for beskadigede
Varers Vedkommende tillaegges de Belpb, der
beregnes som Erstatning for Skade ved almindeligt
Havari paa Reisen,

2. de Bel0b, der beregnes som Erstatning for Gods,
som er opoffet ved almindeligt Havari paa Reisen,
samt

3. de Erstatningssummer, som tilkomme en Ladningseier
bos Rederen for Gods, der under Reisen er tabt
eller beskadiget eller solgt til Skibets Behov; jfr § 150.

§ 210.

Fragten bidrager til almindeligt Havari efter Halvdelen
af

1. den Fragt, som er förtjent ved Reisens Ende, og

2. den Erstatning, der godtgj0res i Havariberegningen
for tabt Fragt.

Er ingen bestemt Fragt betinget, beregnes saadan efter
Regelen i § 151 förste Punktum.

§ 211.

Er Fragtforskud ydet saaledes, åt det ikke skal tilbagebetales,
hvis paa Grund af Ulykkestilfadde ingen Fragt fortjenes,
paahviler det ikke Rederiet åt bidrage til almindeligt
Havari for sammes Belöb.

§ 212.

1 de efter Reglerne i §§ 208—211 bestemte bidragspligtige
Ymrdier fradrages saavel Havaribidrag til senere
almindeligt Havari paa Reisen som sasrlige Omkostninger, der
maatte vane paalpbne for åt frelse eller bevare de bidragspligtige
Gj enstande.

184

213 §.

I gäldande af gemensamt haveri deltaga icke:

1. proviant, kol och andra för maskinens drift afsedda
ämnen samt krigsförråd;

2. befälhafvarens och besättningens hyra;

3. om bord varande personers kläder och reseförnödenheter
samt hvad de bära på sig.

Har likväl sådant föremål, som under 3) är nämndt, uppoffrats
eller skadats i gemensamt haveri, skall egaren för det
honom tillkommande ersättningsbelopp deltaga i haveriets
gäldande.

214 §.

Utredning och fördelning af gemensamt haveri skall ega
rum å den ort, der fartyg och last skiljas åt, efter der gällande
lag.

Dispache upprättas här i landet af dertill förordnad tjensteman
(dispachör).

215 §.

Befälhafvare!! åligge att utan dröjsmål föranstalta om upprättande
af dispache.

En hvar, som haveriet angår, vare skyldig att till dispachören
aflemna alla handlingar, hvilka denne för utredningen
och fördelningen anser nödiga, och att i öfrigt tillhandagå
honom med upplysningar.

Dispachören åligge att, när dispache begäres, så fort
ske kan, genom kungörelse, som en gång införes i allmänna
tidningarne samt i tidning inom orten, anmana dem, som i
haveriet hafva del, att inom viss förelagd kort tid skriftligen
anföra hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt, äfvensom
ingifva de handlingar, de åberopa; finnas ingifna handlingar
ofullständiga, bör dispachören, så fort ske kan, infordra

185

§ 213.

Fritagne for åt bidrage til almindeligt Havari ere:

1. Levnetsmidler, Kul og andre Maskinfom0denheder
samt Krigsforraad,

2. Skippers og Mandskabs Hyre, og

3. samtlige ombordvasrende Personers Kläder og Reisefornpdenheder,
samt livad de bane hos sig.

Ere saadanne Gjenstande, som henhpre under Nr. 3, imidlertid
opofrede eller beskadigede ved et almindeligt Havari,
deltager Eieren i Tabfordelingen med de Belpb, der godtgjpres
for dem i Havariberegningen.

§ 214.

Beregning og Fordeling af Tabet ved almindeligt Havari
sker paa det Sted, hvor Skib og Badning skilles ad, og efter
der gjaddende Lov.

Havariberegning udfores her i Landet af dertil beskikkede
Dispacliprer. Tvistigheder om en Dispaches Rigtighed
afgj0res af Domstolene.

§ 215.

Skipperen er pligtig til liden ufornpdent Ophold åt foranstalte
det Fompdne for åt faa Havarifordelingen udfprt.

Enhver, som har Del i Havariet, er pligtig til for sit
Vedkommende åt meddele alle Oplysninger og Bevisligheder,
som Dispachpren anser for npdvendige.

186

nödig- upplysning af vederbörande. Sedan den i kungörelsen
förelagda tid gått till ända och fullständiga handlingar inkommit,
åligge dispachören att inom två månader derefter å
dag, som genom anslag å stadens rådstufva samt kungörelse
i allmänna tidningame och i tidning inom orten tillkännagifves,
hafva dispachen upprättad och tvefaldt utskrifven med
derå tecknad underrättelse, inom hvilken tid den missnöjde
bör till sin talans bevarande göra målet anhängig! vid domstol;
utgifve ock det ena exemplaret till den, som dispachen
begärt, och hålle det andra öfrige delegare i haveriet till hända.

216 §.

Kommer föremål, som i dispache upptagits såsom förloradt
i gemensamt haveri, senare till rätta, eller varder
skada, som upptagits till fördelning, senare ersatt af den,
hvilken ersättningsskyldighet ålegat, skall dispachen genom tillläggsberäkning
derefter rättas. Ej må likväl dispachens upprättande
fördröjas allenast af den anledning, att utsigt må
finnas att återfå uppotfradt föremål eller erhålla ersättningför
skada.

217 §.

För haveribidrag, som af föremål bör utgå, häfte egaren
med samma föremål men svare ej personligen.

218 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag, må ej lemna den
ort, der fartyg och last skiljas åt, ej heller gods, som för
sådant bidrag häftar, af egaren tagas i besittning förr, än bidraget
blifvit guldet eller säkerhet derför stäld.

219 §.

All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse
under sjöresa och hvilken ej kan hänföras till ge -

187

§ 216.

Dersom Gjenstande, der i Havarifordelingen ere optagne
som tabte ved almindeligt Havari, senere lomme tilstede,
eller noget af det som almindeligt Havari beregnede Tab
senere erstattes af den, der bär forvoldt Sbaden, bliver den
bele Havarifordeling åt amdre ved en Tillmgsberegning. Derimod
maa Havariets Opgjprelse ikke udsasttes alene af den
Grund, åt der maatte v jure Udsigt til åt faa opofrede Gjenstande
filbåge eller til åt faa Erstatning for Skade.

§ 217.

For Havaribidrag befter Eieren af de bidragspligtige
Gjenstande kun med disse men ikke personlig.

§ 218.

F0rend Havaribidraget er betalt, eller der er stillet Sikkerbed
for samme, maa et Skib, hvorpaa saadant Bidrag
hviler, ikke forlade det Sted, hvor Skib og Badning skilles,
og Gods, som befter for saadant Bidrag, ikke udleveres til
Eieren.

§ 219.

Al Skade eller Omkostning for Skib og Gods, som hidr0rer
fra ulykkelig Händelse paa en Soreise og som ikke

188

mensamt haveri eller jemlikt 162 § skall fördelas efter enahanda
grund, fälle såsom enskildt haveri å det föremål, som
träffats af skadan eller föranledt kostnaden.

Hafva kostnader, som skola hänföras till enskildt haveri,
blifvit gjorda gemensamt för fartyg och last eller viss del af
lasten eller ock för delar af lasten, som tillhöra särskilda egare,
då skola dessa kostnader efter billighet fördelas å de föremål,
till hvilkas nytta de blifvit gjorda, enligt de- för gemensamt
haveri gifna regler. Kostnad för bergning af last
fördelas å dennas värde och den frakt, som för godset utgår.

Der någon, som har del i sådant haveri, det äskar, skall
utredning och fördelning af haveriet verkställas af vederbörande
dispachör.

Åttonde kapitlet.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

220 §.

Hvad å fartyg bör iakttagas till undvikande af sammanstötning,
derom förordnar Konungen.

221 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att deraf uppstår
skada å det ena fartyget eller dess last, och är någon
å det andra fartyget vållande till sammanstötningen, ersätte
han all skada och förlust, som deraf kommer.

År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor,
ege rätten med afseende på beskaffenheten af de å hvardera
sidan begångna fel bestämma, om och i sådant fall till hvil -

189

lienli0rer under almindeligt Havari eller i Medf0r af sirlig
Förskrift, behandles efter de derom givne Regler (jfr. § 162
sidste Stykke), bliver som Sfer ligt (partikulsert) Havari åt
bsere af den eller de (tjenstande, som Skaden rammel- eller
Omkostningen vedkommer.

Ere Omkostninger, der blive åt henfore under sirligt
Havari, anvendte under Et for Skib og Ladning eller for flere
Dele af Ladningen, fordeles de i billigt Forhold over de Vserdier,
til livis Fordel de ere anvendte, idet de for Fordeling
af almindeligt Havari gj udden de Regler saavidt muligt komme
til Anvendelse. Omkostninger, der ere anvendte paa åt
bjerge Ladningen, bseres forholdsvis af denne og af den
Fragt, der udredes af det bjergede Gods.

Naar det forlanges af Nogen, som er interesseret i saadant
Havari, skal dets Beregning og Fordeling foretages af
Dispachpr.

Ottende Kapitel.

Om Skade ved Sammenst0d.

§ 220.

Hvad der paa Skib skal iagttages til Undgaaelse af
Sammenstpd, bestemmes ved Regler, som gives af Kongen.

§ 221.

Naar Skade paa Skib eller Ladning foraarsages ved
Sammenstpd mellem Skibe, og Nogen ombord i det ene af
disse er Skyld i Sammenstpdet, da skal lian erstatte al derved
foranlediget. Skade og Tab.

Er der Skyld paa begge Sider, bär Retten under Hensyn
til Beskaffenbeden af de paa bver Side begaaede Feil
åt bestemme, om og med bvor stort Belob Erstatning bpr

190

ket belopp ersättningsskyldighet bör endera sidan åläggas,
eller om hvardera sidan bör draga sin skada.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning
skall rätten taga i särskilt betraktande, huruvida tiden medgaf
öfverläggning eller icke.

222 §.

Finnes sammanstötning hafva timat af våda, eller kan
det ej utredas, att den orsakats af vållande å endera sidan,
drage hvardera sidan sin skada,

223 §.

För den ersättning, som enligt 221 § skall utgå, häfte
redaren med fartyg och frakt, der sammanstötningen orsakats
genom fel eller försummelse, hvarför han jemlikt 10 §
är ansvarig. Lastegaren vare icke pligtig deltaga i skadans
gäldande.

224 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge en hvar af
befalhafvame att, så vidt det kan ske utan fara för eget fartyg
samt besättningen och passagerarne derå, ej mindre
lemna det andra fartyget, dess besättning och passagerare
all hjelp, som är möjlig och behöflig för räddning ur den
genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas
befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort
samt den ort eller hamn, hvarifrån det kommer och dit
det skall gå.

Underlåter befälhafvare utan giltigt skäl att iakttaga livad
sålunda åligger honom, skall han anses hafva vållat sammanstötningen,
der icke annat förhållande ådagalägges.

191

gives fra en af Sideme, eller om liv er t Skib b0r b före sin
Skade.

Ved Bed0mmelsen af Sp0rgsmaalet om Skyld skal Rutten
tage i sserlig Betragtning, hvorvidt der var Tid til Overlrng
eller ikke.

§ 222.

Er Sammenstpdet Folge af nlykkelig Händelse, eller
kan det ikke oplyses, åt det er foraarsaget ved Skyld paa
nogen af Siderne, brerer hvert Skib sm Skade.

§ 223.

For den Erstatning, som skal tilsvares i Henhold til §
221, hefter Rederen med Skib og Fragt, forsaavidt Sammenstpdet
er foraarsaget af Nogen, for hvem han i Medfpr åt
§ 10 brnrer Ansvar. Ladningseieren hefter ikke for Skaden.

§ 224.

Naar Skibe st0de sammen, paaligger det enhver af Skipperne,
saavidt det kan ske uden Fare for eget Skib, dets
Mandskab og Passagerer, åt yde det andet Skib og dettes
Besättning og Passagerer al Hjaslp, som er mulig og forn0den
til Frelse fra den ved Sammenstpdet opstaaede Fare, saa og
for sammes Skipper åt opgive sit eget Skibs Navn og Hjemsted
saavelsom Sted eller Havn, hvorfra det kommer og
hvortil det er bestemt.

Den Skipper, som uden gyldig Grund undlader åt efterkomme
disse Forskrifter, ansees åt vrere Skyld i Sammenstpdet,
medmindre Andet bevises.

192

Nionde kapitlet.

Om bergarlön.

225 §.

Hvar som bergar förolyckadt eller nödstäldt fartyg eller
dess last eller något, som hört till sådant fartyg eller dess
last, så ock en hvar, som till sådan bergning medverkar, ege
af det, som bergats, undfå bergarelön. Kunna parterna icke
enas om bergarelönens storlek, skall denna bestämmas af
domstol.

226 §.

Vid bestämmande af bergarelönens belopp bär rätten att
i synnerhet fästa afseende å följande omständigheter:

1. om'' det bergade var utsatt för synnerlig fara, om
fartyget var öfvergifvet af besättningen, om besättningen
biträdt vid bergningen eller om denna eljest
underlättats genom användande af fartygets egna
hjelpmedel;

2. den fara, för hvilken bergarne eller deras redskap
varit utsatta, och den skada, bergarne må hafva lidit
till lif, helsa eller gods;

3. den insigt och drift, hvarmed bergningsarbetet. utförts,
samt den tid och möda, som dertill användts;

4. antalet af det manskap, som biträdt vid bergningen,
värdet af dervid använda redskap och de utgifter,
bergarne sjelfve för bergningens utförande må hafva
fått vidkännas; och

5. det bergades värde.

193

Niende Kapitel.

Om Bjergelon.

§ 225.

Enhver, som bjerger Skib, der er forulykket eller stedt
i Npd, eller dets Ladning eller Noget, som har li0rt til saadant
Skib eller dets Ladning, saa og Enhver, som medvirker
til saadan Bjergning, har Ret til åt faa Bjergel0n af hvad
der bjerges. Kunne Parteme ikke enes om Bjergel0nnens
St0rrelse, bliver denne åt bestemme af Retten.

Hvad Bjergere i0vrigt have åt iagttage, navnlig naar
Eier eller Fuldmmgtig for ham ikke er tilstede, bestemmes i
sirlig Strandingslov.

§ 226.

Ved Bestemmelse af Bjergel0n b0r i Saerdeleshed tages i
Betragtning:

1. den Fare, hvorfor det Bjergede var ndsat; om Skibet
var forladt af sin Besättning; om demie har medvirket
til Bjergningen eller om Bjergningen i0vrigt
er bleven lettet ved egne Hjelpemidler;

2. den Fare, hvorfor Bjergerne eller deres Eiendele
have vseret udsatte, og den Skade, de have lidt, paa
Helbred eller Gods;

3. den Kyndighed og Dygtighed, hvormed Bjergernes
Arbeide har vmret ndfprt, og den Tid og Anstrsengelse,
det har kostet;

4. Bjergernes Antal, deres havte Udgifter og Veerdien
af de anvendte Redskaber;

5. det Bjergedes Vaerdi.

194

227 §.

Bergarlön må i allmänhet icke sättas högre än till en
tredjedel af det bergades värde, sedan derifrån afdragits tull
och öfriga afgifter, som böra af det bergade utgå, äfvensom
kostnad för dettas förvarande, värdering och försäljning; är
det bergade af ringa värde eller var bergningen förenad med
särdeles stor möda eller fara, må bergarelönen dock sättas
till högre belopp.

Under bergarelön innefattas jemväl godtgörelse för det
bergades förande i säkerhet och användande för sådant ändamål
af farkoster eller annan redskap.

228 §.

Har, medan nöden ännu varade, aftal träffats om viss
bergarelön, ege ändock den, som skall utgifva bergarelönen,
att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger hvad
skäligt är, vid domstol deri söka jemkning; instämme dock
klander inom två månader efter aftalets ingående eller hafre
förlorat sin talan.

Öfverenskommelse, som, medan nöden ännu varade,
träffats derom, att frågan om bergarelönens belopp ej må
dragas under domstols pröfning, vare ej bindande för den,
som skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar,
efter det öfverenskommelsen slöts, hos bergarne uppsäger
aftalet.

229 §.

Tvista bergare inbördes om bergarelönens fördelning,
bestämmes denna af ratten med ledning af de i 226 § angifna
omständigheter.

Har fartyg under resa något bergat, skall af bergarelönen,
sedan deraf först godtgjorts de särskilda utgifter, redaren
fått vidkännas för bergningen, så ock den skada, som

195

§ 227.

Bjergelpn maa i Almindelighed ikke ssettes hpiere end
til en Trediedel af det Bjergedes Vserdi efter Fradrag af Told
o g andre offentlige Afgifter samt Omkostninger ved dets
Bevaring, Värdering og Sälg. Er Vaardien ringe eller kar
Bjergningen v ter et förbunden med stor [Fare eller ualmindelige
Anstraengelser, kan dog Bjergel0nnen s gettes h0iere.

Under Bjergel0n indbefattes Godtgjprelse for åt bringe
det Bjergede i Sikkerhed og for den dertil gjorte Brug af
Fart0ier eller andre Redskaber.

- § 228.

Er der, medens N0d stod paa, truffet Overenskomst om
Bjergelon, kan dog den, som skal betale samme, inden to
Maaneder efter Overenskomstens Afslutning bringe Sp0rgsmaalet
om Bjergelpnnens Stprrelse for Retten, som kan nedseette
den betingede Godtgjprelse, naar denne betydeligt
överstiger, hvad der skjpnnes åt vsere passende.

Overenskomst om, åt Bj ergelon skal fastssettes ved Voldgift
eller paa anden lignende Maade, er ikke bindende for
den, som skal betale Bjergelpnnen, naar han inden 14 Dage
efter Overenskomstens Afstötning opsiger denne.

§ 229.

Tviste Bjergere indbyrdes om Bjergelpnnens Fordeling,
bestemmes denne af Retten under Hensyn til de i § 226
angivne Omstsendigheder.

Har et Skib paa Reisen bjerget Noget, bliver af Bjergelpnnen
fprst åt godtgjpre den Skade og de sserlige Udgifter,
som Bjergningen maatte have medfört for Skib eller Badning;
derefter faar Rederiet to Trediedele, hvis det bjergende

196

genom bergningen må hafva tillfogats fartyg eller last-, redaren
erhålla två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg, men eljest
hälften, samt återstoden lika fördelas mellan befalhafvaren
och besättningen; hvad besättningen tillfaller, skall fördelas
i förhållande till den hyra, en hvar åtnjuter. Aftal derom,
att af bergarlön, som kan med fartyg förtjenas, ringare
andel, än nu är sagd, skall tillfalla befalhafvaren eller besättningen,
vare ogildt, der ej fartyget är särskildt utrustadt för
bergningsarbete eller avtalet angår utförande af visst bergningsföretag.

230 §.

Utan bergarnes medgifvande må bergadt fartyg icke
lemna det ställe, dit det efter bergningen förts, ej heller
bergad! gods af egaren tagas i besittning, imian bergarelönen
blifvit gulden eller säkerhet derför stäld.

Tionde kapitlet.

Om sjöförsäkring''.

Allmänna bestämmelser.

231 §.

Föremål för försäkring är hvarje lagligt intresse, som
kan uppskattas i penningar och som är beroende deraf, att
fartyg eller last, som utsättes för fara på sjön, icke förloras
eller i värde minskas till följd af sådan fara.

I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt,
fartygs utrustning, last, förmodad vinst och provision å varor,
bodmeripenningar, medel, förskjutna eller upplånta för haveri,
så ock andra fordringar, som skola gäldas ur fartyg, frakt
eller last. Försäkringsgifvare ege sjelf försäkra det föremål,

197

Skib er Dampskib, men Halvdelen, bvis det er Seilskib, og
Resten deles lige niellera Skipper og Mandskab; dettes Part
fordeles i Forbold til enlivers Hyre. Overenskomst, bvorefter
Skipper eller Mandskab skulle npies med mindre Andel
end ber nravnt, er uden Gyldigbed, medmindre Skibet er
sirlig '' udrustet for Bjergning eller Overenskomsten gj raider
Udfprelsen af et bestemt Bjergningsforetagende.

§ 230.

Bjergere bave Ret til åt modsratte sig, åt bjerget Skib
forlader Stedet eller bjerget Gods bortfpres, saalrange de ikke
ere fyldestgjorte for Bjergelonnen eller Sikkerhed er stillet
for samme.

Tiende Kapitel.

Om S0forsikring.

Förste Afsnit.

Almindelige Bestemmelser.

§ 231.

Gjenstand for Forsikring er enbver lovlig Interesse, som
lader sig ansratte i Penge, og som er afbrangig af, åt Skib
eller Badning, der ndsrattes for Fars paa S0en, ikke fortabes
eller forringes som Folge af saadan Fare.

Navnlig kunne forsikres: Skib, Fragt, Skibets Udrustning,
Badning, forventet Handelsfördel og Provision paa Varer, Bodmerifordringer,
Havaripenge og andre Fordringer, som skulle
drakkes af Skib, Fragt eller Badning. Forsikreren kan gjenforsikre
den af barn overtagne Risiko (Reassurance).

198

han åt annan försäkrat, för den fara, han öfvertagit (återförsäkring).

Aftal, som innefattar vad om sjöresas utgång, vare ogildt.

232 §.

Försäkring kan tagas för egen eller för annans räkning
eller ock utan tillkännagifvande, huru vida den tages för egen
eller för annans räkning (»för vederbörandes räkning» eller
dylikt).

Tages försäkring för annans räkning utan uppdrag, skall
den, som tager försäkringen, för försäkringsgifvaren uttryckligen
uppgifva denna omständighet; underlåter han det, vare
försäkringen ogild och den utfästa premien förverkad, ändock
att den, för hvars räkning försäkringen tagits, densamma derefter
godkänner.

233 §.

Försäkringsgifvaren åligge att, der det äskas, utfärda skriftligt
erkännande angående sluten försäkring (polis).

234 §.

Ett försäkradt föremåls verkliga värde är dess försäkringsvärde.

Tager någon försäkring å ett föremål till belopp, som
han vet öfverstiga försäkringsvärdet, vare försäkringsaftalet
eller, der försäkringen slutits genom flere särskilda aftal, samtliga
aftalen ogilda.

235 §.

Har föremål blifvit i god tro för högt försäkradt, vare
försäkringen gällande, dock icke för större belopp, än som
motsvarar försäkringsvärdet.

Är föremålet för samma fara försäkradt hos flere, och hafva
försäkringar ne slutits å samma dag, svare eu hvar af försäk -

199

Kontrakter, der incleliolde Vaeddemaal om en Spreises
Udfald, ere ugyldige.

§ 232.

Forsikring kan tages for egen eller for en Andens Regning
eller uden Angivelse af, om Forsikringen er tegnet for
egen eller for Andens Regning (»for Vedkommendes Regning»
eller lignende).

Tages Forsikring for en Andens Regning nden Ordre, har
den, der slutter Forsikringen, udtry Idkelig åt opgive denne
Omstmndighed. Undlades dette, er Forsikringen ugyIdig, selv
om den senere godkjendes af den, for hvis Regning den er
bcgj ant, og Forsikreren har ikke destomindre Krav paa Forsikringsprmmien.

§ 233.

Forsikreren er paa Forlangende pligtig åt meddele Forsikringstageren
skriftligt Bevis for den afsluttede Forsikring
(Police).

§ 234.

En Gjenstands F or sikrings vandi er dens virkelige Vrnrdi.

Tager Nogen Forsikring paa en Gj enstand med Vidende
om, åt det forsikrede Bel0b överstiger Forsikringsvferdien,
bliver Kontrakten eller, hvis der om Forsikringen er afsluttet
flere saerskilte Kontrakter, da samtlige disse ugyldige.

§ 235.

Er Gjenstanden i god Tro bleven forsikret udover Vandien,
staar Forsikringen ved Magt, men alene for det Bel0b,
som svarer til Forsikringsveerdien.

Er Gjenstanden forsikret hos Flere mod samme Fare, og
ere Forsikringerne afsluttede paa samme Dag, hefter enhver

200

ringsgifvame för så stor del af försäkringsvärdet, som belöper
å den af honom tecknade försäkringssumma i förhållande till
samtliga försäkringssummornas belopp; äro försäkringarne
slutna å särskilda dagar, gälle en senare försäkring endast
för så stor del af försäkringsvärdet, som icke blifvit genom
en tidigare försäkring betäckt.

En senare försäkring vare dock gällande:

1. om vid dess ingående försäkringstagaren till försäkringsgifvaren
afstått de honom på grund af den tidigare
försäkringen tillkommande rättigheter;

2. om vid dess ingående försäkringstagaren förbehållit
sig att göra den gällande endast i den mån, han
ej blifver betäckt genom den tidigare försäkringen
till följd af vare sig dess ogiltighet eller försäkringsgifvarens
obestånd;

3. om den tidigare försäkringen är tagen för annans
räkning utan uppdrag, men den senare af försäkringstagaren
sjelf eller efter hans uppdrag, så vida han
vid den senare försäkringens ingående antingen varit
okunnig om den tidigare försäkringen eller förklarat
sig vilja derifrån afstå.

236 §.

Kommer tecknad försäkring på grund af bristande försäkringsintresse,
öfverförsäkring eller dubbel försäkring att
helt och hållet eller till en del förfalla, ege försäkringsgifvaren
ändock rätt till premien, der han ej vid försäkringens afskalande
egde kunskap om den omständighet, som gjorde försäkringen
ogild.

237 §.

Understiger försäkringssumman försäkringsvärdet, ersätte
försäkringsgifvaren vid timad skada endast så stor del deraf,
som svarar mot försäkringssummans förhållande till försäkringsvärdet.

201

af Forsikrerne for en saa stor Del af Forsikringsvserdien, som
den af ham tegnede For sikrings sum udgjor af det samlede
Belob af samtlige For sikrings glimmer. Ere Forsikringerne
derimod afsluttede paa forskjellige Dage, da gjålder den
yngre Forsikring kun for saa vidt som Forsikringsvardien
ikke er daekket ved den aäldre Forsikring.

Den yngre Forsikring beholder dog Gyldighed:

1. naar ved dens Afstötning Rettighederne ifplge den
aäldre Forsikring överdrages til den senere Forsikrer;

2. naar det ved dens Afstötning vedtages, åt den yngre
Forsikring kun skal kunne gjores gjeeldende, forsaavidt
som den Forsikrede ikke bliver dsekket ved den
äldre Forsikring, enten som Fplge af dennes Ugyldiglied
eller af Forsikrerens Uvederheftighed;

3. naar den aäldre Försilfring er afsluttet for den Forsikredes
Regning liden dennes Ordre, den yngre derimod
paa Beg j äring af den Forsikrede selv, og denne
ved Forsikringens Afstötning enten har vaeret ovidende
om den äl dre Forsikring eller tiar eridare t åt
ville give Afkald paa den.

§ 236.

Naar en Forsikring helt eller delvis bliver ugyldig paa
Grund af manglende Forsikringsinteresse, Overforsikring eller
dobbelt Forsikring, har Forsikreren ikke desto mindre Krav
paa Forsikringspraämien, medmindre han paa den Tid, han
overtog Forsikringen, var vidende om den Omstandighed, som
gjorde samme ugyldig.

§ 237.

Er For sikrings summen mindre end Forsikringsvardien,
erstatter Forsikreren kun en saa stor Del af Skaden, som
Forsikringssummen udgjpr af Forsikringsvardien.

202

238 §.

År föremål vid försäkringens ingående åsatt visst värde
(taxerad eller sluten polis), vare samma värde, ändock att det
öfverstiger det verkliga, mellan parterna gällande, der ej antagas
må, att svek eller misstag förelupit vid värdets bestämmande.

239 §.

Har försäkringsgifvare ersatt skada eller förlust, för hvilken
försäkringstagaren var berättigad att fordra ersättning af
tredje man, då inträde lian i försäkringstagarens rätt mot
denne.

År försäkring tagen å fordran, för hvilken ett för fara
å sjön utsatt föremål häftar, och skadas det föremål eller går
det förloradt, vare försäkringsgifvaren i den mån, han godtgör
försäkringstagaren, berättigad inträda i dennes rätt mot gäldenären.

Försäkringstagaren ege fordra sin ersättning af försäkringsgifvaren,
utan att först hafva gjort sitt anspråk gällande
mot den, som bör ersätta skadan, eller mot gäldenären.

240 §.

Har försäkringsgifvare kommit i konkurstillstånd eller
vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller
ock instält sina betalningar, ege försäkringstagaren rätt att
bäfva försäkringen och återfå premien, der icke försäkringsgifvaren
vid anfordran ställer säkerhet för aftalets fullgörande;
har, när försäkring sålunda återgår, det försäkrade föremålet
redan varit utsatt för fara, ege försäkringsgifvaren behålla
motsvarande andel af premien.

203

§ 238.

Er en Gjenstand ved Forsikringens Afslutning ansat til
en bestemt Vand] (taxeret Police), bliver saadan Ansaettelse
forbindende for Parterne, uagtet den överstiger Gjenstandens
virkelige Vmrdi, medmindre der man antages åt vane Svig
eller Vildfarelse tilstede.

§ 239.

Har Forsikreren betalt en Skade, for hvilken den Forsikrede
kan fordre Erstatning hos Trediemand, indtrseder
han i den Forsikredes Ret mod denne.

Har en Fordringshaver taget Forsikring paa Gjseldsfordring,
for hvilken en for S0fare udsat Gjenstand hefter, og
denne Gjenstand lider Skade eller gaar tabt, indtrseder Forsikreren
i Fordringshaverens Rot mod Skyldneren for saa
stor Del af Fordringen, som han har udbetalt i Erstatning.

Den Forsikrede kan fordre Erstatning af Forsikreren
liden fprst åt have gjort sin Rot gj seid ende mod den Erstatningspligtige
eller mod Skyldneren, jfr. dog § 250.

§ 240.

Er Forsikreren kommen under Konkurs eller ved Exekution
fonden åt mangle Midler til åt betale sin Gjmld, eller
har han standset sine Betalinger, har den Forsikrede Ret til
åt oplueve Forsikringen og foa Prannien tilbage, hvis ikke
Forsikreren paa Anfordring stiller Sikkerhed for Kontraktens
npiagtige Opfyldelse; har i dette Tilfmlde den forsikrede
Gjenstand allerede vaner udsat for Fare, har Forsikreren Ret
til åt beholde en forholdsmaessig Andel af Prsemien.

204

II.

Om försäkringstagarens förbindelser.

241 §.

Försäkringstagaren, den, som för hans räkning försäkringen
sluter, så ock en hvar annan, som med försäkringens afslutande
tager befattning såsom mellanman, vare skyldig att
vid aftalets ingående fullständigt och sannfärdigt uppgifva
alla de omständigheter, hvarom försäkringstagaren sjelf så väl
som de, livilka i afseende på försäkringen handla för hans
räkning, ega kännedom, så vida samma omständigheter kunna
vara af betydelse för bedömande af den fara, försäkringsgifvaren
öfvertager, och af vilkoren för dess öfvertagande.

242 §.

Försummas sådan uppgift, som i 241 § föreskrifves, vare
försäkringen ogild och den utfästa premien förverkad, der
icke den omständighet, som förtegats, vid aftalets ingående
var eller skäligen kunde förutsättas vara försäkringsgifvaren
bekant.

Har försäkringstagaren eller annan, hvilken det ålegat
att lemna uppgift, som i 241 § sägs, så sent erhållit kunskap
om den omständighet, som bort uppgifvas, att han icke utan
vi.dtagande af utomordentliga åtgärder kunnat vid aftalets ingående
derom underrätta försäkringsgifvaren, vare hans underlåtenhet
i berörda hänseende icke till hhider för aftalets giltighet;
ej heller må, när försäkring tagits för annans räkning
utan dennes uppdrag eller vetskap, bristande uppgift af någon
omständighet, som varit försäkringstagaren men ej den, som
tog försäkringen, bekant, verka till försäkringens återgång.

205

Andel Afsnit.

Om den Forsikredes Förpligtelser.

§ 241.

Den Forsikrede saavelsom den, der tager Forsikringen
for hans Regndag, o g enhver Anden, der som Mellemmand
medvirker til Forsikringens Istandbringelse, skal ved dens
Afslutning n0iagtig og sandfferdig opgive allé ham bekjendte
O m s t a: n di gh eder, der kunne vivre af Betydning med Hensyn
til Bed0mmelsen af den Fare, Forsikreren paatager sig, og
af Yilkaarene for Forsikringens Overtagelse.

§ 242.

Sker der Forspmmelse med Hensyn til de i § 241 ombandlede
Angivelser, og den fortiede Omstaendighed ved Kontraktens
Afslutning ikke var bekjendt og heller ikke med
Fpie kunde forudsaettes åt vsere bekjendt for Forsikreren, er
Kontrakten ikke bindende for denne; ban bar desuagtet Krav
paa den fulde Praemie.

Har den Forsikrede eller en Anden, der var forpligtet
til åt gj0re saadan Angivelse, saa sent erholdt Kundskab om
den Omstaendighed, der skulde veeret opgivet, åt han kun
ved åt anvende ganske usaedvanlige Foranstaltninger liavde
kunnet meddele Forsikreren Underretning derom inden Forsikringens
Afslutning, skal hans Undladelse heraf ikke medf0re
Forsikringens Ugyldighed. Er Forsikring taget uden
den Forsikredes Ordre og Yidende, bliver den ikke ugyldig,
fordi der ikke er-givet Forsikreren Meddelelse om en Omstsendigbed,
der vel var bekjendt for den Forsikrede, men
ikke for den, der sluttede Forsikringen.

206

243 §.

Har angående sådan omständighet, som i 241 § omförmäles,
origtig uppgift lemnats, vare, ändock att uppgiften
skett i god tro, försäkringen ogild och premien förverkad,
der icke rätta förhållandet var försäkringsgifvaren bekant, när
aftalet ingicks.

244 §.

Angår den omständighet, som förtegats eller origtigt
uppgifvits, endast en del af de försäkrade föremålen, vare
aftalet i afseende på den öfriga delen gällande, der icke antagas
må, att försäkringsgifvaren, om rätta förhållandet varit
honom bekant, icke skulle hafva tecknat försäkring å denna
del allena på de vilkor, som för det hela aftalats.

245 §.

Vid första underrättelse, försäkringstagaren erhåller om
olycka, som träffat försäkradt föremål och som faller under
försäkringsgifvarens ansvarighet, kungöre han det försäkringsgifvaren
och öfverenskomme med honom om lämpligaste åtgärder
för de försäkrade föremålens bergning och vård äfvensom
för afvärjande af större förlust; besörje ock sjelf, till dess
försäkringsgifvarens föreskrift ankommer, hvad i sådant hänseende
erfordras. Försummar försäkringstagaren något af hvad
sålunda åligger honom, ege han ej fordra ersättning för den
förlust, som deraf må uppkomma.

246 §.

År försäkringstagaren berättigad att för skada å försäkradt
föremål fordra ersättning af tredje man, åligge honom
att, till dess försäkringsgifvaren kommer i tillfälle att bevaka
sin rätt, vidtaga de åtgärder, som i sådant hänseende kunna

207

§ 243.

Er der gjort nrigtig Angivelse med Hensyn til nogen af
de i § 241 omhandlede Omsteendigheder, bliver Forsikringen
ugyldig og Prasmien forbrudt, selv om Angivelsen er ske et i
god Tro, medmindre Forsikreren ved Forsikringens Afsilning
havde Kjendskab til det rette Forhold.

§ 244.

Angaar den Omstaendighed, der ikke er bleven opgivet,
eller hvorom urigtig Angivelse er skeet, kun en Del af de forsikrede
Gjenstande, bliver Kontrakten gjseldende for den 0vrige
Del af disse, medmindre det maa antages, åt Forsikreren
ikke vilde have övertaget Forsikringen for denne Del alene
paa de for det Hele vedtagne Betingelser, hvis han havde
kjendt det rette Forhold.

§ 245.

Saasnart det bliver den Forsikrede bekjendt, åt en forsikret
Gjenstand er rammet af en Ulykke, der falder ind
under Forsikrerens Ansvar, skal han meddele denne Underretning
derom og trseffe Aftale med ham om de Foranstaltninger,
der bor trmffes til åt redde og bevare det Forsikrede
og afvtergc större Skade; han har derhos, indtil han erholder
Forholdsregler fr a Forsikreren, selv åt foretage, hvad der i
denne Henseende udfordres. ForsOmmer den Forsikrede Noget
af, hvad der saaledes paaligger ham, baerer han selv det deraf
folgende Tab.

§ 246.

Har den Forsikrede Ret til åt fordre Erstatning hos
Trediemand for Skade, der er tilfoiet en forsikret Gjenstand,
har han i denne Anledning åt traeffe de efter Omstsendigliederne
nodvendige Foranstaltninger, indtil Forsikreren bliver

208

vara af nöden. Försummas det, ege försäkringstagaren ej af
försäkringsgifvaren fordra ersättning för den förlust, som deraf
må uppkomma.

247 §.

Premien skall, der ej annorlunda är öfverenskommet, mot
polisens utbekommande erläggas genast efter aftalets afslutande.

III.

Om försakringsgifvarens förbindelser.

248 §.

Försäkringsgifvaren vare, der icke särskildt undantag skett,
skyldig vidkännas följden af hvarje fara, för hvilken det försäkrade
föremålet utsättes, medan försäkringen varar, så vida
icke skadan tillkommit genom försäkringstagarens vållande.

Skada, som genom fel eller försummelse af befälhafvare
eller besättning åkommer det försäkrade föremålet, ersättes af
försäkringsgifvaren; deremot ersättes icke förlust, som uppstår
såsom följd deraf, att af det försäkrade föremålet skall utgå
ersättning till tredje man för denne tillfogad skada, dock med
undantag af ersättning för skada, som vållats genom sammanstötning.

249 §.

Försäkringsgifvaren vare ej skyldig ersätta:

1. vid försäkring af fartyg eller af frakt för redarens
räkning — skada, som uppkommer deraf, att fartyget
vid resans början icke var sjövärdigt eller behörigen

209

i Stånd til selv åt varetage sit Tarv. Fors0mmer den Forsikrede
dette, bliver han ansvarig for det Tab, som maa antages
derved åt blive paaf0rt Forsikreren.

§ 247.

Mod Policens Overleverelse er den Forsikrede i Mangel
af anden Aftale pligtig åt erkegge Prasmien strax ved Kontraktens
Afsittning.

Tredie Afsnit.

Om Forsikrerens Forpligtelser.

§ 248.

Forsikreren svarer, saafremt ingen sandig Undtagelse er
gjort, for F0lgerne af enhver Fare, hvorfor den forsikrede
Gjenstand udssettes i Forsikringstiden, medmindre den Forsikrede
selv er Skyld i Skaden.

Skade, som tilfpies den forsikrede Gjenstand ved Skipperens
eller Mandskabets Feil eller Fors0mmelse, erstattes af
Forsikreren. Derimod erstatter Forsikreren ikke Tab, som
fplger af, åt Trediemand for Skade, der paa saadan Maade er
barn tilfpiet, holder sig til den forsikrede Gjenstand, dog med
Undtagelse af Erstatning for Skade ved Sammenstpd.

§ 249.

I fplgende Tilfadde er Skaden Forsikreren uvedkommende: 1.

Ved Forsikring af Skib eller af Fragt for Rederiets
Regning, naar Skaden hidr0rer derfra, åt Skibet ved
Reisens Begyndelse ikke var S0dygtigt eller tilb0rlig

210

utrustadt och bemannadt eller försedt med behöriga
skeppshandlingar eller försvarligt lastadt;

2. vid försäkring af fartyg — skada å fartyget eller dess
tillbehör, hvilken är en följd endast af slitning, ålder,
röta eller åverkan af mask, eller som härleder sig deraf,
att den skadade delen vid resans början icke var i
fullgodt skick;

3. vid försäkring af frakt, last eller förmodad vinst å
gods — skada, som härrör af godsets egen beskaffenhet
att lätt förderfvas, som i 145 § sägs; dock att
försäkringsgifvaren är skyldig ersätta dylik skada, der
resan blifvit genom olyckshändelse, för hvilken han
ansvarar, ovanligt länge fördröjd, så vida icke antagas
må, att skadan icke är en följd af uppehållet;

4. vid försäkring af last eller förmodad vinst å varor
eller af fraktförskott, som ej i händelse af olycka
skall återbäras, — skada, som uppstår genom vållande
af aflastare eller lastemottagare i sådan egenskap.

250 §.

Har utredning af gemensamt haveri egt rum å behörig
ort i öfverensstämmelse med der gällande lag, vare försäkringsgifvaren
pligtig att enligt utredningen ersätta ej mindre de
bidrag, som af försäkradt föremål skola utgå, än äfven de
bidrag, som för skada å samma föremål skola af annan deltagare
i haveriet utgöras, så vida försäkringstagaren visar, att
han ej kunnat samma bidrag utfå. Denna skyldighet åligge
försäkringsgifvaren, äfven om det försäkrade föremålet blifvit
i haveriutredningen åsatt högre värde än försäkringsvärdet.

Har behörig utredning af haveriet icke kunnat ega rum,
ege försäkringstagaren fordra ersättning för hela skadan enligt
försäkringsaftalets innehåll.

211

udrustet og bemandet, forsynet med de forn0dne Skibsdokumenter
eller försvarlig lästet.

2. Ved Forsikring af Skib, naar Skaden paa Skib eller
Tilbehwr alene er en Folge af Slid, Ålder, Raaddenskab
eller Ormestik {norsk: Ålder, Raaddenbed eller
Orm) eller deraf, åt den beskadigede Del ikke ved
Reisens Begyndelse var i försvarlig Stånd.

3. Ved Forsikring af Fragt, Ladning eller Handelsfördel
paa Ladning, naar Skaden bidrprer fra Godsets egen
Beskaffenhed som let bedserveligt (jfr. § 145); dog
tilsvarer Forsikreren ogsaa saadan Skade, dersom
Reisen er bleven förhålet ^sedvanlig ltenge ved
Ulykkeshaandelse, som bprer under Forsikrerens Risiko,
medmindre det maa antages, åt Skaden ikke er
en F0lge af Opholdet.

4. Ved Forsikring af Ladning eller af Handelsfördel paa
Ladning eller af Fragtforskud, som ikke skal filbågebetales
i Ulykke stilfadde, naar Skaden maa tilregnes Aflader
eller Ladningsmodtager i hans Egenskab som
saadan.

§ 250.

Er almindeligt Havari opgjort paa beh0rigt Sted i Overensstemmelse
med der gjseldende Lov, bar Forsikreren i Henhold
til Fordelingen åt tils vare saavel det Havaribidrag, der
falder paa den forsikrede Gjenstand, som de Bidrag til Erstatning
af Skade paa den forsikrede Gjenstand, der paahvile
andre Deltagere i Havariet, men som bevislig ikke have
kunnet erholdes hos de Bidragspligtige.

Forpligtelsen gjaslder uanseet om den forsikrede Gjenstand
i Havarifordelingen er ansat til b0iere Bel0b end Forsikringsvajrdien.

Har tilborlig Fordeling af Havariet ikke kunnet Ande
Sted, kan den Forsikrede fordre bele Skaden erstattet efter
Forsikringskontraktens Indhold.

212

251 §•

År utredning af gemensamt haveri upprättad af behörigperson
å behörig ort, ege försäkringsgifvaren ej mot försäkringstagaren
åberopa, att vid utredningen någon blifvit mot
den å utredningsorten gällande lag på försäkringstagarens
bekostnad gynnad, så vida icke försäkringstagaren sjelf vållat,
att hans rätt icke behörigen iakttagits; men försäkringstagaren
vare pligtig att till försäkringsgifvaren afstå sina
anspråk mot den, som sålunda gynnats.

252 §.

Kostnad och uppoffring, som i god tro blifvit gjorda för
att från försäkradt föremål afvända fara, för hvilken försäkringsgifvaren
svarar, eller för att efter timad skada berga eller
bevara försäkradt föremål eller eljest till förekommande af
ytterligare skada, vare försäkringsgifvaren skyldig ersätta,
ändock att de ej äro att hänföra till gemensamt haveri, så
ock kostnad för bestämmande af försäkringsgifvarens ersättningsskyldighet
i dylikt fall.

253 §.

Har under den tid, försäkringsgifvarens fara varar, haveri
flere gånger inträffat, ersätte försäkringsgifvaren skadan, ändock
att ersättningsbeloppen sammanlagda öfverstiga försäkringssumman.
De i 252 § omförmälda utgifter skola ock
fullt ut godtgöras, ändock att försäkringssumman öfverskrides.

254 §.

Förändras den vid försäkringen uppgifna resa, innan försäkringsgifvarens
fara begynt, då vare vid försäkring af fartyg
eller af frakt för redarens räkning försäkringsgifvaren fri
från sin ansvarighet; vid försäkring af frakt för annans räkning

213

§ 251.

Er Havariet opgjort paa rette Sted og af Nogen, som der
har offentlig Bemyndigelse til åt udfpre saadanne Forretninger,
kan Forsikreren ikke overfor den Forsikrede paaberaabe sig,
åt en Anden ved Dispachen er bleven begnnstiget til Skade
for den Forsikrede i Strid med Loven paa det Sted, hvor
Havariet er opgjort, saaffemt ikke den Forsikrede selv har
vseret Skyld i, åt hans Ref ikke tilborlig er varetaget. Den
Forsikrede er dog pligtig åt overdrage Forsikreren sin Fordring
paa de saaledes Begnnstigede.

§ 252.

Utgifter og Opofrelser, som i god Tro ere gjorte for åt
afvende Fare, hvorfor Forsikreren er ansvarig, eller efter indtruffen
Skade for åt bjerge og bevare forsikret Gjenstand og
afvserge stprre Skade, er Forsikreren forpligtet til åt erstatte,
selv om de ikke kunne lienregnes til almindeligt Havari, og
ligesaa Omkostninger, der medgaa til åt faa Forsikrerens Ansvar
bestemt i Tilfmlde som nsevnt.

§ 253.

Indtrseffe Spskader flere Gånge i den Tid, Forsikrerens
Risiko varer, har han åt erstatte disse, selv om Erstatningssummerne
tilsammen overstige Forsikringssummen. De i §
252 omhandlede Udgifter blive ogsaa fuldt ud åt erstatte, selv
om Forsikringssummen derved overskrides.

§ 254.

Forandres den ved Forsikringens Afstakning opgivne Reise
inden Forsikrerens Risiko er begyndt, bortfalder ved Forsikring
af Skib eller af Fragt for Rederens Regning al Forpligtigelse
for Forsikreren; ved Forsikring af Fragt for Andens

214

eller af annat föremål än fartyg och frakt vare försäkringen
ändock gällande, der resan förändrats utan försäkringstagarens
begifvande.

Utsättes försäkradt gods, innan försäkringsgifvarens fara
börjat, för fara med annat fartyg än det vid försäkringens
afsilande uppgifna, vare försäkringsgifvaren fri från sin ansvarighet.

255 §.

Har, efter det försäkringsgifvarens fara begynt, resan
ändrats eller faran annorledes förändrats eller förökats, vare
försäkringsgifvaren fri från ansvarighet för hvarje efter förändringen
timad olycka, så vida icke farans förändring eller förökande
egt rum utan försäkringstagarens begifvande eller till
följd af nödfall, föranledt af en fara, för hvilken försäkringsgifvaren
svarar, eller ock för att rädda menniskolif.

256 §.

Har, när försäkringsgifvarens fara förändrats eller förökats
utan försäkringstagarens begifvande, denne underlåtit att göra
hvad på honom ankom till förekommande af skada till följd
af farans förändring eller förökande, vare försäkringsgifvaren
fri från den ansvarighet, som eljest skolat åligga honom.

IV.

Om skadan och dess betalning.

257 §.

Inträffar total förlust af försäkradt föremål, gälde försäkringsgifvaren
hela försäkringssumman, dock med afdrag af
dels behållna värdet af det, som bergats, och dels det belopp,
som motsvarar hvad till följd af olyckshändelsen varder försäkringstagaren
besparadt å utgifter, som innefattas under för -

215

Regning eller af andre Gjenstande end Skib og Fragt vedbliver
Forsikringen åt vsere gjseldende, naar Reisen er bleven
forandret uden den Forsikredes Samtykke.

Udsasttes forsikret Gods, forinden Forsikrerens Risiko er
begyndt, for Fare med et andet Skib end det ved Forsikringen
opgivne, bliver Forsikreren fri for sin Förpligtelse.

§ 255.

Forandres Reisen, eller for0ges eller forandres paa anden
Maade den Fare, mod hvilken der er forsikret, efteråt Faren
er begyndt, er Forsikreren fri for Ansvar for enhver Ulykke,
der finder Sted efter Förändringen, medmindre denne er skeet
liden den Forsikredes Samtykke eller i N0dstilfeelde, foranlediget
ved en Fare, for hvilken Forsikreren er ansvarig,
eller den er skeet for åt redde Menneskeliv.

§ 256.

Undlader den Forsikrede åt foretage, hvad der staar til
barn for åt forebygge de skadelige F0lger af, åt Faren uden
hans Samtykke er forandret eller forpget ved Trediemands
Handling, bortfalder det Ansvar, som ellers maatte paahvile
F orsikreren.

Fjerde Afsnit.

Om Skaden og dens Betaling.

§ 257.

I Tilfselde af Totalskade har Forsikreren åt udbetale den
hele Forsikringssum, dog med Afkortning dels af det Bjergedes
beholdne Vserdi, dels af hvad der bespares paa Udgifter,
som ere indbefattede under Forsikringen. Er Gjenstanden
kun forsikret for en Del af sin Vserdi, beregnes Afkortningen

216

säkringen. Var ej hela värdet försäkradt, må sådant afdrag
ske endast för så stor del, som motsvarar försäkringssummans
förhållande till hela värdet.

Kommer skada å försäkradt fartyg och varder fartyget
efter vederbörlig besigtning förklarad! icke vara iståndsättligt,
ege försäkringstagaren mot fartygets afträdande till försäkringsgifvaren
fordra ersättning såsom för total förlust.

258 §.

Har all underrättelse om fartyg uteblifvit under tre gånger
så lång tid, som kan antagas utgöra medellängden för ett
segelfartygs resa från den ort, der fartyget sist afhördes, till
bestämmelseorten, dock under minst tre månader; då må fartyget
anses förloradt och försäkringstagaren ega att mot afstående
af sin rätt till det försäkrade föremålet fordra ersättning
såsom för total förlust.

259 §.

Har fartyg eller gods blifvit lagdt under embargo eller
anhållet genom annan åtgärd af högre hand eller tagits af
sjöröfvare, eller har fartyg öfvergifvits af besättningen; då ege
försäkringstagaren rätt att mot afträdande af det försäkrade föremålet
fordra ersättning såsom för total förlust, så vida fartyget
eller godset icke blifvit frigifvet eller stäldt till försäkringstagarens
förfogande

inom sex månader, om uppbringningen eller öfvergifvandet
skett i europeiskt farvatten eller i en utom Europa belägen
del af Medelhafvet, Svarta hafvet eller Azowska sjön;

mom nio månader, om det skett i annat farvatten, beläget
på denna sidan Goda Hoppsudden eller Kap Horn; och

inom tolf månader, om det skett i farvatten på andra sidan
Goda Hoppsudden eller Kap Horn.

De ofvan angifna tider räknas från den dag, då försäkringstagaren
underrättat försäkringsgifvaren om olyckan.

217

kun med den Del, som Forsikringssummen udgj0r af Forsikringsvserdien.

Naar forsikret Skib lider Skade og ved lovlig Besigtigelse
erklasres for uistandssetteligt, er den Forsikrede berettiget
til åt fordre Erstatning som for Totalskade mod åt afstaa
Skib et til Forsikreren.

§ 258.

Naar der har manglet Efterretning om et Skib i tre
Gånge saa lång Tid, som der gjennemsnitlig medgaar til et
Seilskibs Reise fra det Sted, fra hvilket den sidste Efterretning
havdes om Skibet, til Bestemmelsesstedet, dog mindst 3
Maaneder, ansees Skibet for takt, og den Forsikrede kan mod
åt afstaa sin Ret til den forsikrede Gjenstand fordre Erstatning
for Totalskade.

§ 259.

Naar Skib eller Gods belsegges med Embargo eller paa
anden Maade tilbageholdes ved nogen Föranstaltning af offent.
lig Myndighed eller tages af S0r0vere, eller naar forsikret Skib
förlädes af Beseetningen, kan den Forsikrede fordre Erstatning
som for Totalskade mod åt afstaa sin Ret til den forsikrede
Gjenstand, saafremt Skib eller Badning ikke igjen er
bleven frigivet eller kommet i den Forsikredes Raadighed:

inden 6 Maaneder, hvis den nsevnte Begivenhed har bundet
Sted i europeiske Farvande, derunder indbefattet Middelhavet,
det sorte og det asowske Hav;

inden 9 Maaneder, hvis den har bundet Sted i andre Farvande
paa denne Side af det gode Iiaabs Forbjerg eller Kap
Horn, og

inden 12 Maaneder, hvis den har bundet Sted i Farvande
paa den anden Side af det gode Haabs Forbjerg eller Kap Horn.

De na;väte Tidsrum regnes fra den Dag, da Underretning
om Ulykken er meddelt Forsikreren af den Forsikrede.

218

260 §.

Vill försäkringstagare afträda försäkradt föremål, gifve han
försäkringsgifvaren det till känna, der fartyget förklarats icke
vara iståndsättligt, inom en månad efter erhållen kännedom
af besigtningen och i de fall, som omförmälas i 258 och 259
§§, inom sex månader efter utgången af den der för hvarje
särskildt fall utsatta tid.

261 §.

liar den i föregående § stadgade tid förflutit, utan att
försäkringstagaren begagnat sin rätt att afträda det försäkrade
föremålet, vare han samma rätt förlustig.

Har i det fall, 258 § omförmäler, den för afträdande bestämda
tid gått till ända, ege försäkringstagaren ändock fordra
ersättning såsom för total förlust, men vare, om det försäkrade
föremålet kommer till rätta, skyldig att, derest försäkringsgifvaren
det äskar, återbära försäkringssumman och
derå gälda ränta med en half procent i månaden, mot skyldighet
för försäkringsgifvaren att afstå rätten till det försäkrade
föremålet och ersätta den under försäkringen hörande skada,
föremålet må hafva lidit.

262 §.

Afträdande af försäkradt föremål skall ske utan vilkor
och förbehåll och omfatta hela det försäkrade föremålet eller
hvad deraf å dén tid, då olyckan inträffade, var utsatt för
fara, samt må ej återkallas. Var ej hela värdet försäkradt,
vare försäkringstagaren skyldig afträda endast så stor del åt
det försäkrade föremålet, som motsvarar försäkringssummans
förhållande till hela värdet.

219

§ 260.

Vil den Forsikrede afstaa den forsikrede Gjenstand, skal
lian underrette Forsikreren derom, i det i § 257 sidste Stykke
omhandlede Tilfelde inden 1 Maaned, efteråt lian er bleven
bekjendt med Besigtigelsens Udfald, og i de i §§ 258 og 259
omhandlede Tilfelde inden 6 Maaneder efter Udl0bet af den i
disse Paragrafer for hvert enkelt Tilfelde fastsatte Tidsfrist.

§ 261.

Er den i foregaaende Paragraf nsevnte Frist udl0bet,
liden åt den Forsikrede liar benyttet sin Ret til åt afstaa den
forsikrede Gjenstand, oph0rer hans Berettigelse dertil.

I det i § 258 omhandlede Tilfelde kan han dog, sel v
efter Afstaaelsesfristens Udl0b, fordre Erstatning som for Totalskade,
men livis den forsikrede Gjenstand senere kommer
tilstede, har han paa Forsikrerens Forlangende åt tilbagebetale
Forsikringssummen med 1/2 pCt. maanedlig Rente, mod
åt Forsikreren opgiver Retten til den forsikrede Gjenstand og
erstatter den under Forsikringen hprende Skade, som Gjenstanden
maatte have lidt.

§ 262.

Afstaaelse af forsikret Gjenstand skal vsere ubetinget og
uigjenkaldelig, hvorhos den maa omfatte hele den forsikrede
Gjenstand eller den Del deraf, söm paa den Tid, Ulykken
indtraf, var udsat for Fare.

Er Gjenstanden kun forsikret for en Del af sin Veerdi,
er den Forsikrede kun forpligtet til åt afstaa en saa stor Del
deraf, som Forsikringssummen udgj0r af den hele Forsik -ringsvEerdi.

220

263 §.

När försäkringssumman utbetalas, vare försäkringsgifvaren
berättigad att af försäkringstagaren erhålla skriftlig öfverlåtelse
af de rättigheter, som till följd af afträdandet skola öfvergå
till försäkringsgifvaren, äfvensom alla det afträdda föremålet
rörande handlingar, af hvilka försäkringstagaren må vara i
besittning.

264 §.

Erhåller försäkringstagare, sedan försäkradt föremål blifvit
afträdt, kunskap derom, att det kommit till rätta, åligge
honom ofördröjligen gifva det försäkringsgifvaren till känna.

265 §.

Uppstår tvist angående den ersättningsskyldighet, som
på grund af försäkringsaftal må åligga försäkringsgifvaren,
skall saken hänskjutas till utredande af dispachör. Sådan utredning
verkställes, der ej annorlunda aftalats, å den ort, der
försäkringen slutits eller der dispaclie för den ort vanligen
uppgöres; åliggande det dispachören att iakttaga hvad för
utredning af gemensamt haveri är i 215 § stadgadt.

Anspråk, som grundas på försäkringsaftal, upphöre, om
det ej genom stämning eller lagsökning göres gällande inom
fem år från den dag, anspråket uppkom.

Om återbärande af premie (ristorno).

266 §.

Kommer försäkradt föremål icke att utsättas för sådan
fara, som faller under försäkringsgifvarens ansvarighet, ege

221

§ 263.

Naar Forsikringsgodtgj0relsen udbetales, kan Forsikreren
fordre, åt den Forsikrede skriftlig överdrager ham de Rettigheder,
der som F0lge af Afstaaelsen skulle overf0res paa
Forsikreren, samt åt erholde alle den afstaaede Gjenstand
vedkommende Doknmenter, hvoraf den Forsikrede er i Besiddelse.

§ 264.

Erfarer den Forsikrede efter Afstaaelsen, åt den forsikrede
Gjenstand er kommen tilstede, har lian ufort0vet åt
underrette Forsikreren derom.

§ 265.

Enhver Fordring ifplge Forsikringskontrakt har takt sin
Retskraft, naar den ikke er gjort gjseldende ved Spgsmaal
inden 5 Aar, efter åt den er opstaaet.

Femte Afsnit.

Om Tilbagebetaling af Prcemie (Ristorno).

§ 266.

Naar en forsikret Gjenstand ikke udsaettes for nogen
Fare, der falder under Forsikrerens Ansvar, kan den For -

222

försäkringstagaren fordra, att försäkringen häfves och att premien
återbäres (ristorno); dock med afdrag, der ej annat aftal
skett, af en fjerdedels procent af försäkringssumman eller af
halfva premien, om denna är mindre än en half procent.

267 §.

Varder tecknad försäkring helt eller delvis ogild på grund
af bristande försäkringsintresse, öfverförsäkring, dubbel försäkring,
origtiga eller felande uppgifter eller af annan orsak,
men har den, som tagit försäkringen, vid försäkringens afsilande
och, när försäkringen tagits efter annans uppdrag,
jemväl denne vid den tid, då han lemnade uppdraget, varit i
god tro, må ristorno tillgodonjutas med sådant afdrag, som i
266 § sägs, så vida yrkande derom göres, innan det försäkrade
föremålet utsättes för fara.

Elfte kapitlet.

Om sjöpanträtt och om sjöfordringars preskription.

268 §.

Borgenär, som för sin fordran har panträtt i fartyg, frakt
eller inlastadt gods, efter ty här nedan sägs, njute betalning
ur panten framför de borgenärer, som i 17 kapitlet Handelsbalken
omförmälas.

269 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar: -

223

sikrede fordre, åt I orsikringen haeves, og åt Prsemien helt
eller delvis tilbagebetales (Ristorno); dog er Forsikreren berettiget
til en Godtgj0relse, der i Mangel af anden Overenskomst
saettes til 1/i pCt. af Forsikringssummen, men til det
Halve af den betingede Premie, hvis denne er mindre end.
Va pCt.

§ 267.

Naar en Forsikring paa Grund af manglende Interesse,
Overforsikring, dobbelt Forsikring, urigtige eller manglende
Angivelser eller af anden Aarsag bliver helt eller delvis
ugyldig, men den, der har tegnet Forsikringen, og i Tilfaelde
al Forsikring for fremmed Regndag tillige den Forsikrede
paa den Tid, da han gav Bemyndigelse til Forsikringens Afskafning,
har vaeret i god Tro med Hensyn til den Omstsendighed,
som bevirker Forsikringens Ugyldighed, kan Ristorno
af Prasmien forlanges mod det ovenfor bestemte Afdrag, dog

åt Begjtering herom fremsaettes, forinden Gienstanden udsaettes
for Fare.

Ellevte Kapitel.

Om Sopanteret og Sofordringers Preskription.

§ 268.

Fordringer, for livilke Kreditor efter Bestemmelseme i
nservserende Kapitel har S0panteret, (S0fordringer) ere fortrinsberettigede.
til Fyldestgj0relse af Pantet efter de offentlige
Afgift er, hvorfor Pantet hefter, men fremfor al anden Gjteld.

§ 269.

Sopanteret i Skib og Fragt tilkommer f0lgende Fordringer: -

224

1) lotspenningar, bergarlön ocli ersättning för fartygets
befriande ur fiendes våld;

2) befälhafvarens och besättningens fordran å byra och
annan godtgörelse, hvartill de på grund af sin anställning
å fartyget äro lagligen berättigade;

3) fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri
eller af annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda
grund (162, 219 §§); bodmerifordran, så ock
lastegares fordran för gods, som blifvit under resa
såld! för fartygets behof; och

4) fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka
befälhafvaren i denna sin egenskap ingått, eller på
uteblifvet, felaktigt eller ofullständigt fullgörande af
förbindelser, hvilka redaren sjelf eller annan på grund
af redarens fullmagt ingått och som skolat af befälhafvaren
i denna hans egenskap fullgöras (9 §), så
ock fordringar å ersättning för skada, hvilken vållats
genom fel eller försummelse, som i 10 § omförmäles,
äfven om redaren, efter ty i 9 och 10 §§ sägs,
är personligen ansvarig för sådan fordrans betalning;
befälhafvarens fordran för hvad han sjelf förskjutit
för fartygets behof eller på grund af egen utfästelse
för sådant ändamål nödgats utgifva.

Panträtt i fartyg omfattar jemväl fartygets tillbehör; panträtt
i frakt omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken
fordringen uppkommit. Panträtt för bodmerifordran omfattar
fartyg eller frakt eller beggedera, enligt bodmeribrefvets
innehåll.

270 §.

De i 269 § omförmälda fordringar skola sig emellan ega
rätt till betalning i den nummerordning, i hvilken de der äro
nämnda, om de alla uppstått under samma resa. Hafva

225

1) Lodspenge, Bjergel0n og Udgifter i Anledning af
Skibs Befrielse fira Fienden;

2) Skippcrens og Mandskabets Fordringer paa Hyre og
anden Godtgjprelse, hvorpaa de for Tjeneste paa
Skibet bave lovligt Krav;

3) Fordringer paa Bidrag til almindeligt Havari saavelsom
Omkostninger, der blive åt fordele efter lignende
Regler (§§ 162, 2det Stykke, og 219, 2det Stykke),
Bodmerilaan, saa og Ladningseieres Fordringer for
Gods, der er bleven solgt til Skibets Behov under
Reisen;

4) Fordringer, der grunde sig paa Kontrakter, som
Skipperen i denne sin Egenskab har indgaaet, eller
paa Misligholdelse af Kontrakt, som Rederen selv
eller ved Fuldmaegtig har afsluttet, og hvis Opfyldelse
h0rte til Skipperens Pligter, jfr. § 9, saa og
Fordringer paa Erstatning for Skäfte, som er forvoldt
ved Feil eller Forspmmelse i Tjenesten af Nogen
ombord, jfr. § 10, selv om der efter de nrnvnte Paragrafer
paahviler Rederen personligt Ansvar; Skipperens
Fordring for hvad han selv har udlagt eller
paataget sig åt tilsvare til Bestridelse af Udgifter
for Skibet.

Sppanteret i Skib omfatter ogsaa Skibets Tilbeli0r; Sppanteret
i Fragt omfatter Bruttoffagten for den Reise, hvorfra
Fordringen hidrprer. Sppanteret for Bodmerifordring omfatter
Skib eller Fragt eller begge Dele efter Bodmeribrevets Indhold,
jfr. § 175.

t § 270.

De i § 269 opregnede Spfordringer blive åt fyldestgjpre
i den Nummerfplge, i hvilken de der ere ntevnte, forsaavidt
de alle ere opstaaede under samme Reise. Af Fordringer fra

226

fordringarne uppstått under olika resor, skola de, som härleda
sig från en senare resa, ega företräde framför alla dem,
som uppstått under en tidigare; dock behålle befälhafvare
och besättning den dem tillagda förmånsrätt i fartyget för så
mycket af hvad de på grund af sist ingångna hyresaftal hafva
att fordra, som belöper å senaste tolf månader, ändock att
fartyget under tiden gjort flere resor.

Finnas af de i 269 § under 2) och 4) omförmälda fordringar
flere från samma resa, njute de, som äro upptagna
under samma nummer, lika rätt. Lag samma vare angående
de under 1) och 3) upptagna fordringar, der de härleda sig
från samma nödfall; eljest gånge den yngre till betalning före
den äldre.

271 §.

Har fartyg i gemensamt haveri eller till följd af någons
vållande gått förloradt eller lidit skada, eller har frakt på sådant
sätt helt och hållet eller till någon del förlorats, skola
de borgenärer, som enligt 269 § hafva panträtt i fartyget eller
frakten, ega enahanda rätt till den redaren tillkommande ersättning.

Ersättning, som utgår på grund af tagen försäkring, häfte
icke i pantens ställe.

272 §.

Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs
i den ordning, som för försäljning af utmätt fartyg är
stadgad, upphöre panträtten i fartyget, men borgenären ege
undfå del i köpeskillingen, som i Utsökningslagen sägs.

Har fartyg efter vederbörlig besigtning förklarats icke
vara iståndsättligt och derefter blifvit, försåldt, upphöre panträtten
i fartyget, men borgenären ege i stället enahanda rätt
till köpeskillingen, så vidt den utestår ogulden. Öfvergår eljest
genom frivillig afhandling eganderätten till fartyg, häfte det
fortfarande för de fordringar, som i 269 § nämnas.

227

forskjellige Reiser har den, der hidr0rer fra en senere, Fortrinet
for enhver, der hidr0rer fra en tidligere; dog undtages
Skippers og Mandskabs Hyrefordringer, som liden Hensyn
til Reiser have Sppanteret i Skibet for de sidste 12 Maaneder,
naar Tilgodehavendet grnnder sig paa samme Hyrekontrakt.

Indenfor hvert Nummer i § 269 have Fordringer fra samme
Reise lige Ret, forsaavidt angaar Nr. 2 og 4, men under Nr.
1 og 3 gaar den yngre Fordring förän den ssldre, medmindre
de ere foranledigede ved samme Npdstilfselde.

§ 271.

Er Skib tabt eller beskadiget, eller er Pragt helt eller
delvis tabt, under saadanne Omstaeiidigheder, åt der tilkommer
Rederen Erstatning hos en Skadegjprende eller iföl ge Regleme
om almindeligt Havari, har den Fordringshaver, som
har S0panteret i Skibet eller Fragten, samme Ret i Erstatningsbel0bet.
Derimod 1 lefter den Erstatning, som en Forsikringsgiver
har åt udrede for Skib eller Fragt, ikke i det
forsikrede Pants Sted.

§ 272.

Naar Skibet saslges ved Tvangsauktion, bortfalder Sppanteretten
i Skibet men Fordringshaveren har da i Stedet
derför Panteret i Kj0besummen, saalsenge den ikke er udbetalt.
Det Samme gjselder, naar Skibet sselges efter paa beting
Maade åt vane erklasret for uistandssetteligt. Overgaar
ellers Eiendomsretten over Skibet ved frivillig Af händelse
til en Anden, hefter det ffemdeles for de Fordringer, som
naevnes i § 269.

228

273 §.

Har redare uppburit ersättningsbelopp, köpeskilling eller
frakt, som häftade för fordran, för hvilken han icke personligen
svarade, vare redaren för samma fordrans betalning ansvarig,
så långt det uppburna beloppet förslår. Har redaren
inlastat gods för egen räkning, vare han med det belopp, som,
derest godset inlastats för annans räkning, skolat utgå i frakt,
personligen ansvarig för fordran, som i ty fall skolat ega panträtt
i frakten.

Hafva ersättningsbelopp, köpeskilling eller frakt blifvit
inbetalda, efter det ansökning ingifvits om redarens försättande
i konkurs, då ege, der konkurs följer på den ansökning, borgenär,
för hvars fordran det inbetalda beloppet häftade, så långt
samma belopp förslår, erhålla utdelning i konkursen med den
förmånsrätt, som skulle hafva tillkommit honom, der beloppet
utestått oguldet.

274 §.

Har fartyg genom frivillig afhandling öfvergått till ny
egare, svare förre egaren personligen för fordran, för hvilken
han förut häftade allenast med fartyget och frakten, dock icke
utöfver det värde, fartyget hade vid tiden för öfverlåtelsen,
der samma värde visas icke hafva lemnat tillgång till fordringens
fulla gäldande.

275 §.

Nu har redare till gäldande af sådan fordran, som i 269 §
är nämnd, utbetalt hvad jemlik! 273 och 274 §§ ålåg honom
utgifva; kommer sedan annan borgenär och visar sig ega
bättre rätt än den, som fick betalningen, vare redaren dock
icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, så vida han
icke, när betalningen erlades, egde kunskap om den andres

229

§ 273.

Er Erstatningsbel0b, Kj0besum eller Fragt, som hefter
for S0fordring, bleven indbetalt til Rederen, er denne, forsaavidt
ingen videregaaende Forpligtelse paahviler barn, ansvarig
for Fordringen saalangt det oppebaarne Belpb rmkker. Det
Samme gj ålder med Hensyn til Pragt for Gods, der er afladet
for Rederens Regning.

Indbetales de ovennsevnte Bel0b i Rederens Konkursbo,
have de Fordringshavere, som deri havde Sppanteret, Fortrinsret
til Betaling af et til de gjorte Indbetalinger svarende Belob.

§ 274.

Overgaar Skib ved frivillig Overdragelse til ny Eier,
nden åt de Spfordringer, for hvilke det hefter, forinden ere
blevne fyldestgjorte, bliver den förrige Eier personlig ansvarlig
for deres Betaling, selv om han forinden kun heftede med
Skib og Fragt. Godtgjpr han, åt Skibet paa den Tid, Overdragelsen
fandt Sted, var utilstrsekkeligt til Fordringens Fyldestgjprelse,
gaar hans Ansvar dog ikke udover Skibets Veerdi.

§ 275.

Har Rederen til Däckning af S0fordring udbetalt Alt,
hvad han i F0lge §§ 273 og 274 var skyldig åt erlasgge,
og det senere viser sig, åt anden Fordringshaver var bedre
berettiget, er Rederen ikke pligtig åt betale noget yderligere,
saaffemt han, da Udbetalingen fandt Sted, ikke havde Kundskab
om dennes Krav. Dette gjaelder dog ikke, hvor Ud 16 -

230

fordran; dock att redaren icke eger i sådant afseende räkna
sig [ill godo, hvad lian utgifvit till gäldande af fordran, för
hvilken han svarade personligen.

Borgenär, som sålunda uppburit hvad rätteligen bort tillkomma
annan, svare med hvad lian uppburit för den andres
fordran, der lian om denna egde kunskap, när han erhöll
betalningen.

276 §.

Har fartygs egare till annan öfverlåtit sitt fartyg att föra
eller föra låta, vare det utan verkan till förringande af den
rätt, som, efter ty i denna lag stadgas, tillkommer de i
269 § omförmälda fordringar, hvilka uppstått efter det öfverlåtande
t skedde.

277 §.

Panträtt i inlastadt gods tillkommer nedanstående fordringar
nemligen:

1) bergarelön och ersättning för godsets befriande ur
fiendes våld;

2) fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri
eller af annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda
grund (162, 2L9 §§); bodmerifordran äfvensom
lastegares fordran för gods, som blifvit under resa
såldt för annan lastegares räkning;

3) fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka
befälhafvare!! i denna sin egenskap ingått för lastegarens
räkning; befalhafvarens fordran för hvad han
sjelf förskjutit för lastens behof eller på grund af
egen utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva; och

4) fordran å frakt och ersättning för öfverliggedagar.

De här ofvan omförmälda fordringar skola sig emellan

ega rätt till betalning i den nummerordning, i hvilken de äro
nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer,

231

betalingen er skeet til Dikning af Fordringer, for hvilke
Rederen heftede personlig.

Den Fordringsliaver, som saaledes liar oppebaaret, hvad
der rettelig tilkom en anden, svarer for dennes Fordring med
det oppebaarne Bel0b, forsaavidt ban havde Kundskab om
den, da han modtog Betalingen.

§ 276.

Åt et Skib af Eieren er overladt til en Anden til Brug
i Spfart for egen Regndag, har ingen Indflydelse paa Sppanthaveres
Ret efter dette Kapitel til åt holde sig til Skibet.

§ 277.

Sppanteret i Badning liaves for f0lgende Fordringer:

1) Bjergel0n og Udgifter i Anledning af Ladningens
Befrielse fra Fienden;

2) Fordringer paa Bidrag af Ladningen til almindeligt
Havari eller til Omkostninger, som skulle fordeles
efter lignende Regler (§§ 162, 2det Stykke, og 219,
2det Stykke); Bodmerilaan og Ladningseieres Fordringer
for Gods, der er blevet solgt til Bedste for
andre Ladningseiere;

3) Fordringer, der grunde sig paa Forpligtelser, som
Skipperen i denne sin Egenskab bär indgaaet for
Ladningseierens Regning, og Skipperens Fordringer
for, hvad han selv har udlagt eller paataget sig åt
tilsvare til Bestridelse af Udgifter for Ladningen;

4) Fordringer for Fragt og Overliggedagspenge.

Fordringerne blive åt fyldestgjpre i den Nummerfplge,

i hvilken de ovenfor ere anfprte. Indenfor hvert Nummer
ere de lige berettigede, de under Nr. 1 og 2 dog kun forsaa -

232

njute lika rätt; dock, hvad angår de under 1) och 2) upptagna
fordringar, endast så vida de härleda sig från samma nödfall;
eljest skall den yngre hafva företräde framför den äldre.

278 §.

Lossas gods, som häftar för fordran, till betraktares eller
lastemottagares förfogande, upphöre panträtten i godset.
Lag samma vare, der godset säljes efter utmätning eller under
konkurs i den ordning, som för försäljning af utmätt gods i
fartyg är stadgad, men borgenären ege undfå del i köpeskillingen,
som i Utsökningslagen sägs. Varder gods under resa
såldt för fartygets eller lastens behof, upphöre ock panträtten
i godset, men borgenären ege i stället enahanda rätt till köpeskillingen,
så vidt den utestår ogulden.

279 §.

Har gods gått förloradt eller blifvit skadadt i gemensamt
haveri eller till följd af någons vållande, vare om borgenärens
rätt till ersättningen lag, som i 271 § för fartyg stadgas. Ersättning,
som utgår på grund al tagen försäkring, häfte icke
i pantens ställe.

280 §.

Har lastegare uppburit fordringsbelopp, hvartill borgenär
egde sådan rätt, som i 278 och 279 §§ sägs, vare om lastegarens
ansvarighet för fordrans betalning lag, som i 273 och
275 §§ för redare stadgas.

Har sådant belopp blifvit inbetaldt, efter det ansökning
ingifvits om lastegarens försättande i konkurs, gälle hvad i
273 § sägs.

233

vidt de hidr0re fra samme Nodstilfselde; ellers gaar yngre
Fordring fremfor heldre.

§ 278.

Sppanteret i Ladning bortfalder, naar Godset er ndleveret
til Befragter eller Ladningsmodtager. Det Samme gj sekter,
naar Godset er solgt ved Tvangsanktion eller af Skipperen
under Reisen til Skibets eller Ladningens Behov, men Fordringshaveren
har i Stedet derför Panteret i Kjpbesummen,
saalaenge den ikke er udbetalt.

§ 279.

I Henseende til Sppanthaveres Ret til åt spge Betaling
i Erstatningsbelpb, der skyldes for Skade eller Tab paa Ladningen,
eller som tilkomme Ladningen ifplge Reglerne om
almindeligt Havari, grädde lignende Regler som de, der ere
givne i § 271 med Hensyn til Sppanteret i Skib. Erstatning,
som skal udredes af Forsikringsgiver, hefter heller ikke her
i Pantets Sted.

§ 280.

Har Ladningseieren oppebaaret nogen Del af Kjpbesum
eller Erstatningsbelpb, hvori en Sepanthaver i Medför af §§
278 og 279 var berettiget til åt s0ge Betaling, bliver Ladningseieren
personlig ansvarlig for Spfordringen efter de samme Regler,
som i §§ 273 og 275 ere givne for Rederens Vedkommende.

Ligeledes finder Bestemmelsen i § 273, 2det Stykke, tilsvarende
Anvendelse, naar Belpbene ere indbetalte i Ladningseierens
Konkursbo.

234

281 §.

Utlemnar befälhafvare utan borgenärens tillstånd gods, som
häftar för fordran, till betraktares eller lastemottagares förfogande,
svare befälhafvaren för den fordrans betalning, dock icke
utöfver det värde, godset vid lossningen hade, der samma värde
visas icke hafva lemnat tillgång till fordringens fulla gäldande;
enahanda ansvarighet åligge jemväl mottagaren för fordran,
för hvilken han eljest icke skolat personligen svara, så vida
han egde kunskap om fordringen, när lossningen skedde.

282 §.

Har borgenär panträtt i flere panter, stånde honom fritt
att ur hvilkendera han vill utsöka gäldens hela belopp.

Tillhöra panter, som gemensamt häfta för gäld, särskilde
egare, och varder ur någon af panterna utsökt större del af
gälden, än som på den panten rätteligen belöper, ege pantens
egare för hvad sålunda blifvit för mycket utsökt ur panten
hålla sig till öffiga panterna med samma förmånsrätt, som tillkom
den gemensamme borgenären; enahanda rätt tillkomme
ock borgenär, för hvars fordran panten särskildt häftar, der
panten icke förslår till gäldande jemväl af hans fordran. Tillhöra
panterna samme egare, och varder någon af panterna
utmätningsvis försåld till gäldande af fordran, för hvilken de
gemensamt häfta, ege borgenär, för hvars fordran den försålda
panten särskildt häftar, der köpeskillingen icke förslår till gäldande
jemväl af hans fordran, ur öfriga panterna utsöka hvad
ur hans pant utgått till gäldande af den fordran, för hvilken
de häftade gemensamt; dock, der någon af panterna häftar
jemväl för annan borgenärs fordran, endast i den mån, det
kan ske utan förnärmande af dennes rätt.

283 §.

Borgenär, som har panträtt i fartyg eller frakt, må för
utfående af sin fordran ur panten söka befälhafvaren eller re -

235

§ 281.

Lader Skipperen Gods, hvorpaa der hefter Sofordring,
udlevere uden Fordringshaverens Samtykke, bliver saavel
Skipperen som Modtageren, saafremt denne paa den Tid,
Udleveringen fandt Sted, var vidende om Heftelsen, ansvarig
for Sofordringens Betaling. Godtgjores det, åt Ladningen
ved Udleveringen ikke var tilstraskkelig til Fordringens Fyldestgjorelse,
gaar Ansvaret dog ikke ud over Ladningens Vasrdi.

§ 282.

Har eu Fordringshaver Sopanteret i flere Panter, kan
lian holde sig til ethvert af dem for sin bele Fordring.

Har han s0gt Fyldestgjorelse i et af dem for et st0rre
Bel0b, end der forholdsvis faldt paa samme, kan baade den Eier,
som derved lider Tab, og den S0panthaver, hvis Pant derved
bliver utilstrsekkeligt til hans Fyldestgjorelse, holde sig til de
0vrige Panter med samme Ret, som tilkom den Fordringshaver,
der har s0gt Fyldestgjorelse i det paagjasldende Pant,
for saa stort Bele!), som hans Eiendom eller hans Pant har
maattet udrede formeget.

(Dansk Tilfeielse: Tilli0re Panterne den samme Eier, har
den Fordringshaver, som har sirlig S0panteret, i et Pant,
hvori Fyldestgjorelse er s0gt, fremdeles Ret til åt holde sig
til de andre Panter for hele det Bel0b, hvorfor han ikke kan
opnaa Halkning af sit Pant paa Grund af den deri spgte Fyldestgj0relse;
men, forsaavidt denne ikke gaar ud over hvad der
forholdsvis faldt paa hans Pant, staar han tilbage for dem,
der maatte have Sikkerhedsret i de paagjseldende Vserdier).

§ 283.

Spgsmaal til Fyldestgjorelse af Sofordring, hvorfor der
haves Sopanteret i Skib eller Fragt, kan anlaiggcs saavel mod

236

dåren, hvilkendera han bäst gitter. Vill annan borgenär än
redare eller befälhafvare för fordran, för hvilken gods i fartyg
häftar, söka betalning ur godset, ege han söka befalhafvaren.

284 §.

Fordran, för hvilken borgenär enligt denna lag häftar
allenast med fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om
icke genom stämning eller lagsökning betalning sökes:

för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri
och af kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund,

— inom ett år från dispacliens dag;

för fordran å ersättning för skada, uppkommen vid
sammanstötning mellan fartyg, — inom två år efter
det skadan timade;

för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt
gods — inom ett år från lossningens afsilande, när
lossningen skett i bestämmelseorten;

för fordran å ersättning i andra än ofvan nämnda fall

— inom ett år från den dag, då den, som skadan
lidit, derom fick kunskap;

för öfriga fordringar — inom ett år, efter det fordringen
förföll till betalning.

Den befälhafvare och besättning tillkommande panträtt
i fartyg och frakt upphöre, om icke fordringen utsökes inom
ett år från den dag, tjensten om bord upphörde; är gäldenär
eljest personligen ansvarig för fordran, för hvilken borgenären
enligt denna lag eger panträtt, upphöre panträtten, der icke
betalning sökes inom den här ofvan för hvarje särskildt fall
utsatta tid.

237

Rederen som mod Skipperen. Har anden Kreditor end Reder
eller Skipper S0panteret i Gods, kan Spgsmaal anlsegges
mod Skipperen.

§ 284.

Fordringer, for hvilke Kreditor efter denne Lov alene
kan holde sig til de Gj mistande, hvori han har Sppanteret,
fortabes, naar de ikke gjpres gjseldende ved Spgsmaal inden
eftemsevnte Tidsfrister:

for Erstatningskrav ved Sammenstpd inden to Aar, efteråt
Skaden fandt Sted;

for Bidrag til almindeligt Havari og til Omkostninger,
der skulle fordeles efter lignende Regler (jfr. §§ 162,
2det Stykke, og 219, 2det Stykke), inden et Aar fra
Dispacliens Datum;

for Erstatningskrav for bortkommen eller beskadiget Badning
inden et Aar fra Lösningens Tilendebringelse,
naar den foregaar paa Ladningens Bestemmelsessted;

for Erstatningsfordringer i andre end de mevnte Tilfmlde
inden et Aar fra den Dag, da den Skadelidende fik
Kundskab om Skaden;

for alle andre Spfordringer inden et Aar fra deres Forfaldsdag.

Den Skipper og Mandskab efter § 269 Nr. 2 tilkommende
Sppanteret bortfalder, naar Fordringen ikke gjpres gjceldende
ved Spgsrnaal inden et Aar fra den Dag, da deres Tjeneste opli0rte.
Hefter Skyldneren ellers personlig for nogen Fordring,
hvorfor der haves S0panteret, bortfalder S0panteretten ligeledes
efter de ovenfor bestemte Terminer.

238

Tolfte kapitlet.

Om brott i tjensten af befälhafvare och
besättning.

Svensk text.

285 §.

Antager befälhafvare i redarens tjenst sjöman för tid,
under hvilken denne, befalhafvaren veterligen, är förbunden
tjena å annat fartyg, straffes med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor.

286 §.

Har befälhafvare icke om bord å fartyget ett exemplar
af denna lag och af den i 47 § omförmälda spisordning,
straffes med böter från och med tio till och med etthundra
kronor.

239

Tolvte Kapitel.

Om Förseelser i Tjenesten af Skipper og*
Mandskab m. v.

Dansk text.

§ 285.

Tager en Skipper Nogen i Tjeneste, som barn ytterligt
allerede er forhyret til Tjeneste paa andet Skib, straffes lian
med Boder tfa 10 til 200 Kröner.

§ 286.

Har Skipperen ikke ombord et Exemplar af denne Lov
og af det i § 47 ommeldte Forpleinings-Reglement, straffes
lian med floder tfa 5 til 100 Kröner.

239*

Tolvte Kapitel.

Straffebestemmelser.

Norsk text.

§ 285.

Dersom en Skipper

a) forhyrer Nogen, som ham vitterligt allerede er forliyret
til andet Skib,

b) forsommer, hvad der paaligger ham ifolge § 28,

c) ikke har ombord et Exemplar af naervserende Lov og
af det i § 29 namne Kostreglement,

d) liden gyldig Grund vsegrer sig for åt medtage Sofolk,
naar han etter § 36 dertil er pligtig,

e) nndlader åt gjore saadan Anmeldelse eller Spforklaring,
som i § 42 paabydes eller forsommer hvad der
iovrigt efter denne Paragraf paaligger ham,

f) forholder Mandskabet dels lovlige Ret, behandler det
med nnodig Haardhed eller gjor Vane af åt udskjadde
eller forhaane det,

ansees han med Boder.

§ 286.

Dersom en Skipper forsommer eller forser sig mod, hvad
der paaligger ham med Hensyn til Dagbogens Fprelse, Bevaring
eller Förevisning, straffes lian med Boder, men med
Boder eller Fängsel, om han paany gjor sig skyldig i saadan
Förseelse.

Har han fort falsk Dagbog eller svigagtig enten understukket,
tillintetgjort den, forandret dens Indhold eller gjort dette
nlasseligt, ansees han med Famgsel eller Strafarbeide i 5te Grad.

Med samme Straffe ansees Styrmand og Maskinmester,
som paa samme Maade forgaar sig.

240

287 §.

Försummar befälhafvare hvad honom med afseende på
dagboks förande och uppvisande åligger, eller underlåter han
att öfverlemna dagboken till sjömanshuset, som i 41 § sägs,
straffes med böter från och med tio till och med femhundra
kronor. Har befälhafvare fört, falsk dagbok eller dagboken
svikligen ändrat eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller
oläslig gjort, straffes med fängelse från och med en månad
till och med ett år eller straffarbete från och med två månader
till och med två år.

Samma lag vare, der styrman eller maskinist så förbrutit
sig, som i denna § sägs.

288 §.

Underlåter befälhafvare att, när sjöolycka inträffar af sådan
beskaffenhet, som i 42 § sägs, göra anmälan inom den tid
och i den ordning, som der stadgas, dömes till böter från och
med tio till och med femhundra kronor.

289 §.

Missbrukar befälhafvare den i 101 § honom medgifna rätt
att med tvång bereda sig lydnad, eller tilldelar han sjöman
bestraffning utan laga skäl eller utan iakttagande af den
ordning, som i 103 § är föreskrifven, eller ålägger han
strängare straff, än 102 § föranleder, eller missbrukar han
den rätt att taga sjöman i förvar, som i 49 § omförmäles,
straffes med böter från och med tio till och med femhundra

241

§ 287.

Fors0mmer Skipper, Styrmand eller Maskinmester hvad
der ifolge §§ne 38—41 og 45 jfr. §§ 79 og 80 paaligger
kärn i Henseende til Skibsdagbogens Fprelse, Bevaring og
Förevisning, straffes lian med B0der ffa 10 til 500 Kröner.

Har Skipper, Styrmand eller Maskinmester f0rt falsk
Skibsdagbog, eller med Försåt tilintetgjort, understukket eller
ulseseliggjort den, straffes ban, forsaavidt ikke större Sträf
maatte veere forskyldt, med Fängsel paa Vand og Bröd eller
Forbedringsbusarbeide indtil 2 Aar.

§ 288.

Undlader Skipperen i de i § 42 omhandlede Tilfadde åt
gjpre den der foreskrevne Anmeldelse, bliver han åt anse
med floder tfa 10 til 500 Kröner.

§ 289.

Misbruger Skipperen den barn efter § 49 2det Stykke
eller ifolge § 101 tilkommende Myndighed, eller tildeler han
nogen Somand Sträf uden lovlig Grund eller uden Iagttagelse
af den i § 103 foreskrevne Fremgangsmaade eller straengere
Sträf end i § 102 bj enbet, bliver ban åt anse med Boder
eller Fängsel, forsaavidt Gjerningen ikke efter almindelige
Strafferegler medfprer större Sträf.

241*

§ 287.

Misbruger en Skipper den barn tilkommende Myndigbed
til åt straffe eller arrestere, eller ilägger han Sträf uden Iagttagelse
af de foreskrevne Former eller uden lovlig Grund,
eller straengere Sträf end ved § 102 hjemlet, ansees han med
Bpder eller Fängsel.

§ 288.

Medtager Skipperen uden Rederens Tilladelse Gods, som
kan udsaette Skib eller Badning for Fare eller Ansvar, eller
gjor han sig skjddig i Smuggling eller andet lovstridigt Fördold,
som kan have Skade tilfolge for Nogen, hvis Tarv det
efter denne Lov er hans Pligt åt varetage, ansees ban med
Söder eller Fängsel, men med Boder, Fängsel eller Strafarbeide
i 5te Grad, dersom han ved Gjerningen bar voldt
Skade.

Med samme Straffe ansees den af Mandskabet, der paa
samme Maade maatte forgaa sig.

§ 289.

Förfäder en Skipper uberettiget sin Tjeneste, ansees han
med Fängsel eller Boder. Forlader han Skibet under saadanne
O rastamdighcder, åt det derved udsasttes for oiensynlig
Fare, eller forlader han det i Havsnpd uden åt iagttage, hvad
i § 45 er foreskrevet, eller hvad der ellers paaligger ham
som god Somand, kan Straffen stige til Strafarbeide i 5te
Grad.

242

kronor eller fängelse från och med en månad till och med ett
år, der ej gemingen efter allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

Förhåller befälhafvare besättningen dess lagliga kost eller
behandlar han den med onödig hårdhet, straffes med böter
från och med tio till och med femhundra kronor, der ej gerningen
efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

290 §.

Gör befälhafvare sig skyldig till oredlighet mot redare,
lastegare, försäkringsgifvare eller annan, hvars rätt och bästa
det enligt denna lag åligger honom att bevaka, eller till grof
försummelse af deras rätt och bästa, straffes med böter från
och med tio till och med femhundra kronor eller fängelse från
och med en månad till och med två år, der ej gemingen
efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

Befälhafvare, som utan redarens samtycke om bord medtager
gods, hvars förande utsätter fartyg eller last för äfventyr,
straffes med böter från och med femtio till och med femhundra
kronor eller med fängelse från och med en månad
till och med sex månader.

291 §.

Har befälhafvare öfvergifvit det honom anförtrodda fartyg
och sålunda afvikit ur tjensten, straffes med straffarbete från
och med två månader till och med två år eller fängelse från
och med en månad till och med två år eller, der omständigheterna
äro synnerligen mildrande, med böter från och
med femtio till och med femhundra kronor.

Lemnar befälhafvare fartyget, när det är stadt i fara, utan
att iakttaga hvad i 45 § stadgas eller hvad eljest åligger
honom såsom god sjöman, straffes med böter från och med
etthundra till och med femhundra kronor eller fängelse från
och med en månad till och med två år.

243

Forholder Skipperen Mandskabet dets lovlige Kost, eller
bebandler han det med un0dig Haardhed, straffes han med
B0der fira 10 til 500 Kröner, forsaavidt Gjemingen ikke efter
almindelige Strafferegler medf0rer strängera Sträf.

§ 290.

Paaforer Skipperen Reder, Ladningseier, Forsikringsgiver
eller Andre, for hvis Tarv det efter denne Lov paaligger ham
åt drage Omsorg, Skade ved Smugleri eller andet lovstridigt
Forhold, bliver han åt straffe med B0der eller Fängsel, forsaavidt
Gjerningen ikke efter almindelige Strafferegler medfprer
st0rre Sraf.

Medtager Skipperen uden Reders Samtykke Gods, som
udssetter Skib eller Badning for Fare eller Risiko, ansees han
ligeledes med B0der, tfa 50 til 500 Kröner, eller med Fängsel.

§ 291.

Förfäder Skipperen Skibet uden betimelig og paa rette
Maade åt have opsagt sin Tjeneste, straffes han med Fängsel
eller under formildende Omstsendigheder med B0der. Forlader
han Skibet, naar dette er i Havsn0d, uden åt iagttage
hvad der er foreskrevet i § 45, eller under saadanne Omstsendigheder,
åt det derved udssettes for 0iensynlig Fare,
kan Straffen stige til Forbedringshusarbeide.

243*

§ 290.

Gaar en Skipper, uden åt Omsteendighederne tvinge
ham dertil, tils0s med et Skib, der har saadanne Feil eller
Mangler paa Skrog, Maskine eller Udrustning, eller som er
saa haardt eller utilb0rlig lästet eller saa svagt bemandet,
åt han maatte kunne indse, åt Reisen vilde vane förbunden
med Livsfare, straffes han med Fängsel eller Bpder. Indtraeder
derved S0ulykke, ansees han med Strafarbeide i 5te Grad,
Fängsel eller Beder, men med Strafarbeide i 5te eller 4de
Grad, dersom Nogen derved mister Livet.

§ 291.

Paa samme Maade ansees Reder eller Reders Fuldmsegtig,
som sender Skib tilsps med Vidende om, åt det har saadanne
Feil eller Mangler, som i foregaaende Paragraf nmvnt.

244

292 §.

Har befälhafvare, utan att nödtvång dertill föranledt, gått
till sjös eller varit i begrepp att gå till sjös med fartyg, som
haft sådana brister till skrof, maskin eller utrustning eller
som varit så hårdt eller så olämpligt lastadt eller så illa bemannadt,
att han bort inse, att resan var förbunden med
uppenbar lifsfara för dem, som voro om bord, straffes med
fängelse från och med en till och med sex månader eller böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor, der icke
gemingen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

Åsidosätter befälhafvare annorledes de skyldigheter, som
enligt 28 § åligga honom, straffes med böter från och med
tio till och med femhundra kronor.

Lika med befälhafvare straffes redare eller annan, som å
redares vägnar haft befattning med fartyget, der han uppsåtligen
förledt befälhafvaren till sådan förbrytelse eller med råd
eller dåd densamma främjat.

293 §.

År befälhafvare genom vårdslöshet eller försummelse i
tjensten på annat sätt, än i 292 § sägs, vållande till sjöolycka,
straffes med böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor eller fängelse från och med en månad till och
med ett år.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 224 § åligger
honom att efter sammanstötning iakttaga, straffes med böter
från och med etthundra till och med femhundra kronor eller
fängelse från och med en månad till och med två år.

245

§ 292.

Gaar en Skipper, uden åt sserlige Omsteendigheder nede
ham dertil, tils0s med et Skib, der har saadanne Mangler paa
Skrog, Maskine eller Udrustning eller som er saa haardt eller
utilbprligt lästet eller saa svagt bemandet, åt han maatte
kunne indse, åt Reisen er förbunden med aabenbar Livsfare
for de Ombordvaerende, straffes han med Fängsel eller B0der,
forsaavidt hans Forhold ikke efter almindelige Strafferegler
medf0rer st0rre Sträf.

Tilsidesmtter Skipperen ellers de Pligter, som paahviler
ham i Medf0r af § 28, straffes han med B0der fra 10 til 500
Kröner.

De ovenfor fastsatte Straffe komrne ogsaa til Anvendelse
paa Redere eller Andre, som paa disses Vegne läge Bestemmelse
om Skibets Afgång, naar de gj0re sig medskyldige i
saadan Forbrydelse eller Förseelse.

§ 293.

Har Skipperen ved slet S0mandskab, Drukkenskab eller
anden Pligtfors0mmelse foranlediget S0ulykke, straffes han,
forsaavidt hans Forhold ikke efter sin Beskaffenhed maatte
medf0re större Sträf, med Fängsel eller B0der.

§ 294.

Fors0mmer Skipperen åt gj0re hvad der paaligger ham
efter § 224 i Tilfselde af Sammenst0d, straffes han med Fängsel
eller Bpder, ikke under 100 Kröner.

245*

§ 292.

Har en Skipper ved Skj0desl0shed, slet Spmandskab,
Drukkenskab eller anden Pligtfors0mmelse foranlediget S0-ulykke eller S0skade, ansees han med Heder eller Fängsel.

§ 293.

Undlader en Skipper i Tilfselde af Sammensted åt gjbre,
hvad der paaligger ham ifizdge § 224, ansees han med Boder,
Fängsel eller Strafarbeide i 5te Grad.

§ 294.

Naar en Skipper ikegges Sträf ifelge § 286, 2det Stykke,
§ 289, 2det Punktum, § 290, § 292 eller § 293, kan han
ved Dommen tillige kjendes uvserdig til åt f0re Skib eller
for kortere eller laengere Tid frakjendes sin Ret dertil. Denne
Virkning af Dommen standses ikke ved Paaanke.

246

295 §.

Vägrar befälhafvare utan lagligt binder att i sådant fall,
som i 36 § omförmäles, å sitt fartyg medtaga sjöfolk, straffes
med böter från och med trettio till och med femhundra kronor.

296 §.

I de fall, 287, 291, 292, 293 och 294 §§ omförmäla, samt,
der omständigheterna äro synnerligen försvårande, jemväl i de
fall, som omförmälas i 289 och 290 §§, må befälhafvaren för
viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra
fartyg, för hvars utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

297 §.

Underlåter sjöman att inställa sig i tjenst i vederbörlig
tid, straffes med böter från och med fem till och med femtio
kronor. Förhyr sig någon till tjenst å fartyg för tid, under
hvilken han på grund af äldre hyresaftal är pligtig att tjena
å amiat fartyg, straffes med böter från och med tio till och
med tvåhundra kronor.

298 §.

Gör någon af besättningen sig skyldig till rymning, straffes
med fängelse från och med en till och med tre månader.
Vänder rymmaren frivilligt till baka före fartygets afgång från
den ort, der rymningen skedde, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande, må dömas till böter från och
med tio till och med trehundra kronor.

247

§ 295.

Vaegrer Skipper sig uden lovlig F orion äring ved i de Tilfaffde,
som omhandles i § 36, ombord i Skibet åt medtage
Spfolk, straffes han med Bpder fra 30 til 500 Kröner.

§ 296.

Fn Skipper, der har paadraget sig Ansvar efter §§ 287,
2det Stykke, 289 under serdeles skjaerpende Omstendigheder,
291, 2det Punktum, 292, lste Stykke, eller 293, kan derhos
ved Dommen erkkeres uväldig til åt f0re Skib. Virkningen
af en saadan Dom standses ikke ved dennes Appel, men den
kan, forsaavidt Forholdet henh0rer under § 293, ophasves ved
en ny Dom efter Forl0bet af idetmindste et Aar, naar den
Paagjseldende tilveiebringer Oplysninger, der tale for, atRetten
til åt f0re Skib igjen kan betroes ham.

§ 297.

Undlader Nogen af Mandskabet åt indfinde sig i Tjenesten
til den bestemte Tid, straffes han med B0der fra 5 til
200 Kröner. Med samme Sträf ansees den, som forhyrer sig
til Tjeneste paa et Skib for eu Tid, hvori han paa Grund af
en aeldre Hyrekontrakt er forpligtet til åt gj0re Tjeneste paa
et andet Skib.

§ 298.

lummer nogen af Mandskabet, straffes han med simpelt
Fängsel fra 14 Dage til 3 Maaneder. Vender den Bortrpmte
frivillig tilbage f0r Skibets Afgång fra det Sted, hvor R0mningen
skete, kan Straffen nedssettes til Roder fra 10 til 200
Kröner.

247*

§ 295.

Den, som har vaeret d0mt til Strafarbeide, er uvserdig
til åt fpre Skib.

§ 296.

Straffebestemmelserne i §§ 285—290 og §§ 292—294
komme ogsaa til Anvendelse paa den, som i Skipperens Forfald
er traadt i hans Sted.

§ 297.

Dersom Nogen af Mandskabet undlader åt tiltreede sin
Tjeneste efter Iiyrekontraktens Medfpr eller forhyrer sig for
en Tid, da han staar under aeldre Hyrekontrakt, ansees han
med Bpder eller Fängsel.

§ 298.

Rpmmer Nogen af Mandskabet, straffes han med Fängsel,
men med Faengsel eller Strafarbeide i 5te Grad, dersom
han efter foregaaende Aftale r0mmer sammen med nogen
Anden af Mandskabet.

Vender Rpmningsmand frivillig tilbage til Skibet fpr dets
Afgång fra R0mningsstedet, kan Straffen nedsaettes til Bpder.

248

299 §.

Rymma flere af besättningen i förening eller efter föregående
aftal, dömes till fängelse från och med en till och med
sex månader.

Rymmer hela besättningen eller största delen deraf, eller
sker - rymning under sådana omständigheter, att rymmaren bort
inse, att fartyget till följd af rymningen utsattes för fara, vare
straffet fängelse från och med en månad till och med ett år
eller straffarbete från och med två månader till och med ett år.

Har rymmare frivilligt vändt till baka före fartygets afgång
från den ort, der rymningen skedde, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande, må dömas till böter
från och med tio till och med femhundra kronor.

300 §.

Hvar som förleder sjöman att rymma eller med råd eller
dåd främjar rymningen, straffes med böter från och med tio
till och med femhundra kronor eller fängelse från och med
en till och med tre månader.

301 §.

Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa
sig om bord före fartygets afgång från den ort, der resan
börjar, eller blifver sjöman borta från skeppsbord mer än
tjugufyra timmar utan lof eller utöfver erhållet lof, straffes
såsom rymmare, der ej af omständigheterna pröfvas, att han
icke haft för afsigt att afvika ur tj ensten.

249

§ 299.

[lomme flere af Mandskabet i Förening eder efter foregaaende
Aftale, bliver efter Omstsendighedeme lasngere Tids
simpelt Fängsel end i § 298 foreskrevet eller Fängsel paa
Vand o g Br0d åt anvende.

Hummer hele Mandskabet eller den st0rste Del af samme,
eller sker Rpmning -under saadanne Omstsendigheder, åt R0mningsmmndene
maatte kunne indse, åt Skibet derved udssettes
for Fare, kan Straffen endog stige til de h0iere Grader af
Fängsel paa Vand o g Br0d eller til Forbedringshusarbeide
i 1 Aar.

Vender Nogen af de Bortr0mte frivillig filbåge f0r Skibets
Afgång fra det Sted, bvor R0mningen skete, kan Straffen
for ham under i0vrigt formildende Omstmndigheder nedsmttes
til B0der fra 20 til 400 Kröner.

§ 300.

Den, som r0mmer med Hyre, straffes som for Bedrägeri,
hvad enten han havde tiltraadt sin Tjeneste i Skibet eller
ikke, medmindre det efter Omstsendighedeme maa antages,
åt han ikke har havt til Flensigt åt tilegne sig det oppebaarne
men endnu ikke fort]ente Hyrebelob.

§ 301.

Den S0mand, som er fravserende ved Skibets Afgång,
eller som uden Tilladelse eller udover given Tilladelse udebliver
mere end 24 Timer, ansees som R0mningsmand, naar
det ikke efter Omstsendighedeme maa antages, åt han ikke
har havt, til Hensigt åt unddrage sig sin Tjeneste.

249*

§ 299.

Er R0mning skeet under saadanne Omstsendigheder, åt
R0mningsmanden maatte forstaa, åt Skibet udsattes for Fare
derved, eller have Flere end Halvparten af Mandskabet r0mt
i Förening eller efter Aftale, blive de Skyldige åt anse med
Strafarbeide i 5te Grad eller Fsengsel. Vender Nogen af
dem frivillig filbåge til Skibet fpr dets Afgång lfa R0mningsstedet,
kan Straffen nedssettes til Fsengsel eller B0der.

§ 300.

Den, som forleder S0mand til åt r0mme, eller som
hjselper ham til åt r0mme, ansees med B0der, Fängsel eller
Strafarbeide i 5te Grad.

§ 301.

Er en Paam0nstret ikke efter Ordre ombord, eller er
Nogen af Mandskabet uden Tilladelse iland, naar Skibet skal
afgaa, eller bliver han ellers borte fra Skibet mere end 24
Timer uden Tilladelse eller udover given Tilladelse, ansees
han som R,0mningsmand, medmindre der er Grund til åt
antage, åt lian ikke havde til Hensigt åt unddrage sig sin
Tjeneste.

250

302 §.

Ofvergifver sjöman fartyget, när det är stadt i nöd, utan
att iakttaga, hvad 78 § stadgar eller hvad eljest åligger honom
såsom god sjöman, dömes till böter från och med femtio till
och med trehundra krctoor eller fängelse från och med en
månad till och med ett år.

303 §.

Har sjöman påkallat besigtning af fartyg, på sätt i 87 §
sägs, och finnes vid företagen besigtning, att uppgiften om
fartygets bristande sjövärdighet saknat rimlig grund, dömes
till böter från och med femtio till och med femhundra kronor
eller fängelse från och med en till och med sex månader.

304 §.

Sätter sig sjöman upp och vägrar befalhafvaren lydnad,
straffes med böter från och med tio till och med femhundra
kronor eller fängelse från och med en till och med sex månader
eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande,
med straffarbete från och med två månader till och med
ett år.

305 §.

Ofverfaller någon af besättningen med våld eller hot om
våld befalhafvaren i tjensten eller för att honom till någon
tjensteåtgärd tvinga eller derifrån hindra eller för att å honom
för sådan åtgärd hämnas, dömes till straffarbete från och
med två månader till och med två år eller fängelse från och
med en månad till och med två år. Var brottet föranledt
deraf, att befalhafvaren genom otillbörligt beteende retat gerningsmannen
till gemingen, vare brottet ej svårare ansedt,
än lika gerning mot annan person.

251

§ 302.

Förfäder Nogen af Mandskabet Skibet, naar det er stedt
i Fare, liden åt iagttage livad der er foreskrevet i § 78
2det St. eller hvad der ellers paaligger ham som god S0-mand, straffes lian med Bpder eller simpelt Fängsel.

§ 303.

Have Spfolk i Henhold til § 87 begjsert Besigtigelse af
Skibet, og det ved denne findes, åt Angivelsen om Skibets
Us0dygtigbed savner al rimelig Grund, straffes de med
B0der fra 50 til 500 Kröner eller med Fängsel.

§ 304.

Ssetter en S0mand sig op imod Skipperen eller den,
som i lians Sted fprer Befalingen, eller naagter barn Lydighed,
liden dog åt gj0re sig skyldig i Vold eller Trudsel om
saadan, straffes han med Bpder fra 10 til 500 Kröner, simpelt
Fängsel eller under skjserpende Omstmndigheder Fängsel
paa Vand og Br0d.

§ 305.

Overfalder Nogen af Mandskabet, ombord eller i Land,
Skipperen med Vold eller Trudsel om Vold, straffes ban,
forsaavidt Gjerningen ikke efter sin Beskaffenhed maatte
medfpre st0rre Sträf, med Fängsel eller under formildende
O in stsendigheder, navnlig naar Skipperen ved utilbprligt Förhud
selv har givet Anledning til Overfaldet, med B0der.

Sker saadant Overfald paa Skipperen eller anden Befalingsmand
i Tjenesten, eller for åt tvinge barn til åt foretage
eller hindre ham i Udf0relsen af nogen hans Tjeneste

251*

§ 302.

Förfader Nogen af Mandskabet Skibet, naar det er i
Fare, uden åt iagttage, hvad i § 78 er foreskrevet, eller
hvad der ellers paaligger barn som god S0mand, ansees ban
med Bpder eller Fsengsel.

§ 303.

Har Mandskabet begjsert Besigtigelse af Skibet i Henhold
til § 87, og det ved denne findes, åt de fremfprte
Anker imod Skibets Sodygtighed savne rimelig Grund,
ansees de, som have förlängt Besigtigelsen, med Bpder eller
Fsengsel, men med Fängsel, hvis de have bandiet mod
bedre Vidende.

§ 304.

Dersom Nogen af Mandskabet skjselder eller forbaaner
Skipperen eller paa anden Maade viser barn Ringeagt, ansees
ban med Fsengsel eller Bpder. Forser ban sig paa
saadan Maade mod Styrmanden, ansees ban med B0der eller
Fsengsel.

§ 305.

Dersom Nogen af Mandskabet viser sig opsaetsig mod
Skipperen eller negter barn Lydigbed eller vsegrer sig for
åt udfpre hans Befaling, ansees ban med Fsengsel eller
Strafarbeide i 5te Grad, men med Strafarbeide i 5te eller
4de Grad eller under formildende Omstsendigbeder med
Fsengsel, om saadan Opssetsigbed, Ulydigbed eller Vågring
vises efter Samraad, eller naar Skibet er i Havsn0d, forf0lges
af Fienden eller paa anden Maade er i Fare. Begaaes
nogen saadan Förseelse mod Styrmanden, ansees den

252

306 §.

Sätter sig sjöfolk till samman och lägger det uppsåt å
daga att med förenadt våld bemägtiga sig ledningen af fartyget
eller tvinga befälhafvare!! till någon åtgärd i tj ensten
eller att i förening göra våldsamt motstånd mot åtgärd, som
befälbafvaren anbefalt, men vända deltagame i myteriet af
egen drift eller på befälhafvarens befallning åter till lydnad
och ordning, utan att våld å person eller egendom blifvit
öfvadt; då skola anstiftare eller anförare dömas till fängelse
från och med sex månader till och med två år eller straffarbete
på lika tid och annan deltagare till fängelse från och
med en till och med sex månader.

Vända deltagarne i myteriet ej åter till lydnad och ordning,
utan visa trotsighet mot befälhafvarens befallning,
dömes anstiftare eller anförare till fängelse från och med ett
till och med två år eller straffarbete från och med ett till
och med fyra år och annan deltagare till fängelse från och
med tre månader till och med två år eller straffarbete på
hka tid.

Öfvas våld å person eller egendom, straffes anstiftare
eller anförare med straffarbete från och med två till och
med sex år och öfrige deltagare i myteriet med fängelse
från och med sex månader till och med två år eller straffarbete
från och med sex månader till och med tre år.

För våld eller annan brottslig gerning, som vid myteri
begås, varde ock gerningsmannen straffad, efter ty i 4 kap.
1 § Strafflagen skils.

253

vedkommende Handling, eller i Anledning af en saadan,
ansees den Skyldige, forsaavidt Gjerningen ikke efter sin
Beskaffenhed medf0rer st0rre Sträf, med Strafarbeide indtil
3 Aar eller under formildende Omstmndigheder med Fängsel,
dog ikke under 2 Maaneders simpelt Fängsel.

§ 306.

Gjpr Mandskabet, eller nogen Del deraf, Mytteri for åt
bemsegtige sig Skibets Forelse eller tvinge Skipperen eller
den, som i hans Sted f0rer Befalingen, til åt foretage eller
undlade visse Foranstaltninger eller för i Förening åt gj0re
voldsom Modstand imod nogen af Skipperen eller den, der
i hans Sted fprer Befalingen, i Tjenesten truffen Bestemmelse,
men Deltagerne i saadant Mytteri, af egen Drift eller
efter Opfordring, vende tilbage til Lydighed og Orden uden
åt Vold paa Person eller Gods er bleven for0vet, straffes
Anstifterne eller Anfprerne med Fängsel eller med Forbedringshusarbeide
indtil 1 Aar, hvorimod de 0vrige ikke blive
åt straffe.

Vende Deltagerne i Mytteriet ikke saaledes tilbage til
Lydighed og Orden men vise Trods imod Skipperens eller
den i hans Sted troende Befalingsmands Befalinger, straffes
Anstifterne eller Anf0rerne, naar ingen Vold er forpvet, med
Fängsel, ikke under 3 Maaneders simpelt Fängsel, eller
med Forbedringshusarbeide indtil 2 Aar og de pvrige Deltagere
med Fängsel.

0ves Vold mod Person eller Gods, straffes Anstifterne
eller Anfprerne, forsaavidt Gj erningen efter sin Beskaffenhed
ikke medfprer större Sträf, med Strafarbeide indtil 6 Aar og
de pvrige Deltagere i Mytteriet med Fängsel, ikke under 3
Maaneders simpelt Fängsel, eller med Strafarbeide indtil
3 Aar.

253*

Skyldige med Sträf af den Art, der i Streenghed staar nsestefter
den, som vilde rammet ham, dersom Förseelsen var
begaaet mod Skipperen.

§ 306.

Forgriber Nogen af Mandskabet sig paa Skipperen,
ansees han med Strafarbeide i 4de eller 5te Grad eller
Fängsel. Forgriber han sig paa Styrmanden, ansees han
med Strafarbeide i 5te Grad, Fängsel eller Bpder.

254

307 §.

Har, efter det fartyget inkommit i hamn eller blifvit fortöj
dt å säker ankarplats, sjöman vägrat befalhafvaren lydnad
eller sjöfolk satt sig till samman på sådant sätt, som i 306
§ omförmäles, dock utan att öfva våld å person eller egendom,
och finnes det, att befalhafvaren dertill gifvit anledning
genom att förvägra sjöman lemna fartyget för att bos vederbörlig
myndighet föra klagan öfver befälhafvarens förhållande
mot besättningen eller öfver fartygets tillstånd, må straffet
kunna nedsättas under hvad eljest bort följa å gerningen eller
ock alldeles bortfalla.

308 §.

År sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjensten
vållande till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhafvare
sägs. År den skyldige styrman eller maskinist,
må han tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig
rättigheten att i dylik beställning nyttjas, der för sådan
rättighets utöfvande särskilda vilkor äro stadgade.

309 §.

Medtager någon af besättningen om bord utan befälhafvarens
tillstånd gods, hvars förande kan utsätta fartyg eller
last för äfventyr, straffes med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor eller fängelse från och med eu
till och med sex månader.

310 §.

Har sjöman på annat sätt, än här ofvan är sagdt, gjort
sig skyldig till förseelse i tj ensten eller har han bruitt mot

255

§ 307.

Er det efter åt Skibet er indkommet i Havn eller fort0iet
paa sikter Ankerplads åt en Spmand bar naegtet Skipperen
eller den, der i hans Sted fprer Befalingen, Lydighed,
eller åt Spfolk have rottet sig sammen uden dog åt 0ve Yold
paa Person eller Gods, og det findes, åt Anledningen dertil
har vseret den, åt Skipperen eller den, der i hans Sted forer
Befalingen, har villet, formene Folkene åt forlade Skibet for
hos rette Myndighed åt fpre Klage over Skipp erens Forhold
imod Mandskabet eller over Skibets Tilstand, kunne
Stratfene efter §§ 304—306 nedssettes eller endog aldeles
bortfalde.

§ 308.

S0mand, der ved Skj0desl0shed, Uforsigtighed eller Forspmmelse
i Tjenesten foranlediger Spulykke, straffes som i
§ 293 for Skipperen bestemt. Er den Skyldige Styrmand
eller Maskinmester, kan han tillige ved Dommen, med samme
Virkning som i § 296 foreskrevet, erklmres for nskikket og
uberettiget til åt gjpre Tjeneste som saadan §

309.

Medtager Nogen af Mandskabet uden Skipperens Vidende
Gods, som udsmtter Skib eller Badning for Fare eller
Risiko, straffes han med B0der fra 10 til 200 Kröner eller
med Fängsel.

§ 310.

Har Spmand paa anden Maade end ovenfor anf0rt gjort
sig skyldig i Förseelse i Tjenesten eller forbrudt sig mod

255*

§ 307.

Naar to eller Flere af Mandskabet i Förening gjpr Modstand
mod Skipperens Befalinger eller S0ge åt aftvinge ham
en Beslutning eller åt tiltvinge sig Skibets F0relse, ansees
de, selv om Samraad ikke har fundet Sted, med Strafarbeide
i 5te eller 4de Grad. Men afstaa de frivillig eller efter en
Overordnets Opfordring fra sit Forehavende, uden åt have
pvet Vold eller 0dekeggelse, straffes Anstifter og den, som
har stillet sig som F0rer, med Strafarbeide i 5te Grad eller
Fängsel, men de 0vrige med Fängsel eller B0der.

§ 308.

De i §§ 304—307 bestemte Straffe blive ogsaa åt anvende,
naar de der nmvnte Förseelser begaaes mod Nogen,
som i Skipperens Sted for Tilfseldet har Kommandoen over
Skibet.

§ 309.

Er nogen saadan Förseelse, som i §§ 304, 305, 307
eller 308 nsevnt, foranlediget derved, åt Landlov er negtet i
noget Ti] fad de, som henhprer under § 87 eller § 104, uagtet
Skibet laa i Havn eller paa sikker Ankerplads, kan Straffen
nedsasttes eller bortfalde, hvis der ikke er 0vet Vold eller
Ödeläggelse. Under den samme Betingelse er den S0mand
straffri, der vmgrer sig for åt arbeide, fordi han forgjaeves
har krrnvet Afmpnstring, uagtet han dertil var lovlig berettiget.

§ 310.

Gjpr Nogen af Mandskabet sig skyldig i saadan Förseelse,
som i § 292 omhandles, ansees han med samme Sträf,

256

ordning och skick, straffes med böter från och med fem till
till och med femhundra kronor.

311 §.

Har sjöman, som begått brottslig handling, för samma
handling undergått bestraffning enligt 102 §, skall rätten
vid straffets bestämmande derå fästa skäligt afseende, och
må i ty fall efter omständigheterna straffet nedsättas under
hvad eljest bort följa å gerningen eller ock alldeles bortfalla.

312 §.

Hvad i detta kapitel stadgas angående brott af eller mot
befälhafvare, gälle ock brott af eller mot den, som är satt i
befälhafvares ställe.

313 §.

Brott, som i 285, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 302, 303,
304, 309 eller 310 § omförmäles, må ej åtalas af allmän
åklagare, utan att målsegande angifvit brottet till åtal; dock
att, der brottet skall straffas enligt allmän lag, hvad sådan
lag i fråga om rätt till åtal stadgar, skall lända till efterrättelse.

257

god Orden og* Skik, straffes lian med Boder fra 5 til 200
Kröner.

§ 311.

Er eu Bönland, som liar gjort sig- skyldig i eu Förseelse,
anseet med Sträf derför efter § 102, skal Retteu,
naar derom reises Sag, tage skjelligt Hensyn hertil ved Bestemmelsen
af Strafansvaret, og Straffen kan i saadant Fald
nedssettes under den ellers for Gjerningen foreskrevne Sträf
eller endog aldeles bortfalde.

§ 312.

Bestemmelserne i. §§ 285—296 komma ogsaa til Anvendelse
paa den, der i Skipperens Forfald er traadt i hans
Sted.

§ 3 lo.

De Förseelser, som. omhandles i §§ne 285, 289 lste
Stykke, 290, 291 lste Pkt, 297, 298, 299, 302, 303, 304, 307,
309 og 310, forfolges ikke af det Offentlige, medmindre det
begjaeres af den Forurettede, Skipper eller Reder. Sager,
i hvilke Straffen ikke kan overstige Beder, saaog Sager efter
§§ne 291 lste Pkt., 298, 299 og 303, behandles som offentlige
Politisager, dog åt der, forsaavidt der efter § 299 bliver
Sporgsmaal om Idpmmelse af Forbedringshusarbeide eller af
Fängsel paa Vand og Bröd, bpr beskikkes den Tiltalte en
Forsvarer, naar lian paa Foresp0rgsel desangaande erklaerer,
åt lian ensker en saadan.

1 Kjpbenhavn li0re alle Sager efter dette Kapitel med
Undtagelse af §§ 305—306 under Se- og Handelsretten og
udenfor Kjpbenhavn under Spretterne.

257*

som der för Skipperen bestemt. Gjpr han sig paa anden
Maade skyldig i Förseelse i Tjenesten eller mod god Skik
og Orden ombord, ansees han med Bpder.

§ 311.

Bliver Sag reist iland i Anledning af en Förseelse, hvorfor
Sträf ombord er ilagt efter § 102, skal Retten ved Strafudmaalingen
tage Hensyn dertil og kan endog lade Sträf
bortfalde.

§ 312.

Naar en Styrmand eller Maskinmester il segges Sträf ifplge
§ 286, 2det Stykke, § 302 eller § 310, kan han ved Dommen
tillige kjendes uvrerdig til sin Stilling, eller for kortere
eller laangere Tid frakjendes Ret til åt beklsede den. Denne
Virkning af Dommen standses ikke ved Paaanke.

§ 313.

De i dette Kapitel fastsatte Straffe blive åt anvende
overensstemmende med Forskrifterne i den gjgeldende almindelige
Straffelov. Det Tillägg, som Straffen kan faa i Benböld
til §§ 294 og 312, hindrer ikke dens Preskription. Forovrigt
komme Straffelovens Bestemmelser til Anvendelse i
ethvert Tilfelde, hvor Förseelsen efter disse er belagt med
hpiere Sträf.

258

314 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfälle kronan, och
galle om deras förvandling, hvad allmän lag innehåller.

259

§ 314.

B0der, som idpmmes i Medf0r af Bestemmelserne i dette
Kapitel, tilfalde Statskassen og blive i Mangel af Betaling åt
afsone efter de almindelige Regler om Bodms Afsoning i og
udenfor kriminelle Sager.

Hvor der i dette Kapitel foreskrives Sträf af Fånig,sel.
kommer Bestemmelsen i almindelig borgerlig Straffelovs §
25 til Anvendelse.

259*

§ 314.

De i naervaerende Kapitel omhandlede Förseelser paarales
af det Offentlige med Undtagelse af Förseelser mod §
285 a og f 287, mod §§ 288 og 289, lste Punktum, sammenholdte
med § 296, mod § 297, § 298, 2det Stykke, § 299,
2det Punktum, § 301, § 303, mod §§ 304 og 305, sammenholdte
med § 308, og mod § 310, 2det Punktum, bvilke
Förseelser kun paatales af det Offentlige, naar det forlanges
af Nogen, som ved Förseelsen er fornasrmet.

260

Trettonde kapitlet.

Om laga domstol ocli rättegång i sjörättsmäl.

Svensk text.

315 §.

Rådstufvurätt vare första domstol i mål, som skola bedömas
efter denna lag.

261

Tretteude Kapitel.

Om Rettergangsmaaden.

Norsk Text.

§ 315.

Enhver Retssag, som angaar Gjenstande, der omhandles
i denne Lov, eller som angaar Lodsvaesenet, bliver åt behandle
ved S0ret, under hvilken ogsaa h0rer S0forklaring,
Fpforhor, Thingsvidne til Brug under Domssag, som behandles
ved Soret, samt de Besigtigelser, Skj0n o g Taxtforretninger,
som omhandles i denne Lov.

S0retten bestaar af Stedets Underdommer eller, hvor
Underretten er en kollegial Ret, et Medlem af denne som
Formand og to S0kyndige Meddomsmaend.

Iderer saadan Sag som oven naevnt under Skifteret, skal
denne, efter Forskrifterne i § 316 eller § 317, til dens Behandling
paa Embeds Vegne besorge opnaevnt og tilkalde
to sokyndige Meddomsmaend, som den dog ikke behover åt
tilkalde for Forligsmaeglingen. Hvor Skifteretten er en kollegial
Ret, deltager kun et af dens Medlemmer i Sägens
Behandling.

Har Nogen begaaet Forbrydelser, som henhore dels
under S0ret og dels under almindelig Domstol, blive de
samtlige åt paatale ved S0ret.

Forh0r kan holdes med almindelige Lagrettesmaend,
naar Sägen ikke taaler Opsaettelse i den Tid, som maa
medgaa til de S0kyndige Masnds Tilkaldelse.

262

316 §.

När vid rådstufvurätt till handläggning förekommer mål
angående klander af dispache, som i haveri- eller försäkringsmål
blifvit upprättad, skola utom domfört antal af rättens
ledamöter tre i handel och sjöfart kunnige och erfarne män
hafva säte och stämma i rätten. Desse särskilde ledamöter
skola före utgången af hvarje år utses af stadens fullmägtige
eller, der sådane icke finnas, af allmän rådstuga och ega att
efter afiagd domareed utöfva befattningen under det följande
året. För att i deras ställe tjenstgöra, då jäf eller förfall
inträffar, böra på enahanda sätt lika många suppleanter
tillika utses; uppstår laga hinder jemväl för dem, ege rätten
för hvarje särskildt, fall tillkalla andra.

De särskilde ledamöterne njute ersättning till belopp,
som Konungen bestämmer; skolande denna ersättning åt
endera parten eller af parterne gemensamt gäldas, efter tv
rätten pröfvar skäligt.

263

§ 316.

I hver Kjpbstad ved Kysten skal der vane fast Såret,
hvis Jurisdiktion, efterhaanden som de nu ansatte Embedemasnd
afgaa eller derb] give sit Samtykke, skal udstrmkkes
til det tilgrmndsende Landdistrikt inden de Greendser, som
af Kongen bestemmes. Det samme gjselder for Ladestederne
ved Kysten; dog kan Kongen bestemme, åt et eller flere
Ladesteder henlregges under nasrmeste Kipbstads eller Ladesteds
fäste S0ret.

Til fäste Meddomsmsend skal Over0vrigheden för hvert
S0retsdistrikt beskikke saamange Mmnd, som af Kongen bestemmes,
dog ikke over 8, mindst 4 og saavidt nådigt ikke under
6. For enhver Beskikkelse har Stedets Magistrat og Form mild
samt S0rettens Formand (hvis Underretten er kollegial, dennes
Justitiarius) og derhos Formandene i Ladested eller Landdistrikt,
som er henlagt under Sorettens Jurisdiktion, i Förening
åt foreslaa saavidt nådigt det dobbelte Antal Masnd,
mellem hvilke Over0vrigheden har åt gjpre sit Valg.

Ingen kan beskikkes til fast S0retsmedlem, medmindre
han er over 30 Aar gammel og enten er eller har vseret
S0 officer, eller har bestaaet en Afgangsexamen fra Sokrigsskolen,
eller har faret som Skipper eller som Styrmand. Beskikkelsen
gjmlder for 4 Aar, men kan fornyes; dog kan
Enhver undslaa sig for nyt Valg i saa lång Tid, som han
sidst har fungeret. Indtaedende Vakance udfyldes uden
Ophold ved ny Beskikkelse.

Af de saaledes Beskikkede opnsevner og tilkalder Underdommeren
(hvis Underretten er kollegial, dennes Justitiarius)
to Maend for åt bitande Soretten i hvert forekommende Tilfselde.
Opnasvnelsen sker efter Tur, naar der ikke föreligger
smrlige Grunde til Fravigelse.

Den, som furste Gång tiltraeder Retten som fast Spretsmedlem,
skal ved Tiltrmdelsen for Dommeren afgive edeligt
Lpfte om, åt han vil domme overensstemmende med Loven

264

317 §.

I de städer, Konungen bestämmer, skall för upptagande
af sjöförklaringar och verkställande af undersökning angående
inträffade olyckor till sjös finnas en nämnd, bestående
af en ledamot af rådstufvurätten såsom ordförande
samt två i sjöväsendet kunnige och erfarne män såsom
ledamöter; den nämnd kallas sjönämnd.

Ordförande i nämnden vare stadens borgmästare eller
den hans tjenst förestår, der ej Konungen annorlunda förordnat.
Ledamöterne skola tillika med två suppleanter utses
för tid, som i 316 § är sagd, af stadens fullmägtige eller, der
sådane icke finnas, af allmän rådstuga. Uppstår laga hinder
för så väl ledamot som suppleanter, ege ordföranden för hvarje
särs kild t fall tillkalla annan lämplig person.

Hvad inför nämnden förekommer, skall skriftligen upptecknas;
och vare ordföranden ansvarig för protokollets rigtighet.

Ledamöter i sjönämnd njute ersättning af allmänna
medel till belopp, som Konungen bestämmer.

318 §.

Tvistemål, som skall bedömas efter denna lag, skall, der
ej här nedan annorlunda stadgas, instämmas till rådstufvurätten
i den stad, der svaranden har sitt bo och hemvist,
eller der fartyget finnes; har svaranden icke sitt hemvist i
stad med rådstufvurätt, eller finnes fartyget å ort, der rådstufvurätt
icke är, gånge tvisten till den rådstufvurätt, som
är närmast.

Åro flere delegare i fartyg, som af dem gemensamt nyttjas
till sjöfart, skall fartygets hemort anses såsom rederiets hemvist.

265

og handle og skj0nne saaledes, som lian för Gud og sin
Samvittighed kan försvara, og åt han hverken af Had eller
Venskab, hverken for Gunst eller Gave vil vige fr a Lov
og Ret.

§ 317.

I Thinglag, hvor der ikke er fast S0ret, blive sokyndige
Hämd åt opnaevne for hvert Tilfselde, naar der förekommer
nogen Forretning eller Retssag, som horer under
S0ret. Opnasvnelsen sker paa den Maade, som med Hensyn
til Opnasvnelse af Masnd med smregen Fagkyndighed er
foreskrevet. Den bortfalder ikke, selv om Parterne ere enige
om, hvilke Masnd de enske, ligesom vedkommende Myndighed
ikke er bunden ved Parternes Förslag, selv om det
er enstemmigt.

§ 318.

Soretten holdes ikke til bestemte Tider, men sammentrasder,
naar der forefalder nogen under samme h0rende
Forretning eller Retssag. Rekvirenten har åt henvende sig
til Rettens Formand med sin Stafning eller med et skriftligt
Andragende om S0ret, i hvilket Sägens Gjenstand og
Retshandlingens Hensigt kortelig anf0res og de Personer
opgives, som 0nskes indkaldte, eller han kan mundtlig andrage
Sägen for Formanden. Denne berammer da Staevningen
eller paategner Andragendet Berammelse og Ind -

266

319 §.

Hafva parter öfverenskommit, att tvist må instämmas
till annan rådstufvurätt än den, som enligt 318 § är behörig,
då må ock den rätt sökas.

320 §.

Vill någon för anspråk, som grundar sig på befälhalvarens
görande eller låtande, på en gång söka honom och
redaren, ege instämma båda till den domstol, der endera är
skyldig svara.

267

kallelse, eller lian ud her diger efter det mundtlige Begjser
selv en Indkaldelse. Andragendet skrives paa stemplet Papir
som for Strevning foreskrevet, ligesaa den Indkaldelse, som
Formanden selv udfaerdiger.

Hvor der er fast Spret, besprger Formanden Rettens
pvrige Medlemmer tilsagte, men paa Rekvirentens Bekostning;
ellers har denne selv åt sprge for deres Opnmvnelse
og Tilsigelse, ligesom han altid selv har åt besorge Förbindelse
for alle Indstsevnte eller Indkaldte.

§ 319.

Varsel til Spret er saavel for Parter som for Vidner
det samme som i Gjsesteretssager; ligesaa gjaslder i Henseende
til Forligsmsegling, Sägens videre Behandling samt
Doms Afsigelse og Exekution de samme Regler, som for de
mevnte Sager ere givne.

Naar en Part ikke moder ved Sagforer, har Retten åt
veilede barn saavel med Hänsyn til de Oplysninger, der bpr
tilveiebringes, som ved åt före hans Procedure og Paastand
til Protokols.

Er Sägens Gjenstand (ved Gjmldsford ringer dens Hovedstol)
ikke over 120 Kröner, kommer § 14 i Lov af 8 Mai
1869 om smaa Gjseldssagers Behandling til Anvendelse.

I Sager niellera Skipper og Mandskab maa en Part ikke
mode ved Sagforer, medmindre Rettens Tilladelse dertil er
erhvervet.

Alle Forretninger, der udfpres af Spretten, bestyres af
Formanden, som tillige fprer Protokollen, hvor ikke särskilt
Retsskriver er ansat.

§ 320.

Soforklaringer, Besigtigelser, Skjon og Taxtforretninger
over Skib og Gods saavelsom andre Forretninger, der af
Retten skjpnnes ikke åt taale Opssettelse, kunne foretages,
uagtet Eier, Forsikrer eller Andre, hvem Forretningen ved -

268

321 §.

Den, som icke åtnöjes med dispache, som i haveri- eller
försäkringsmål blifvit upprättad, skall göra sin klandertalan
anhängig vid rådstufvurätten i den stad, der dispachen
är utgifven.

269

kommer, ikke ere varslede til samme; dog bor Indkaldelsen
ikke undlades, naar det er Rekvirenten eller Retten bekjendt,
åt den Vedkommende selv eller hans Kommissionär- opholder
sig paa Stedet eller saa nser ved samme, åt Varsel bekvemmelig
kan gives. Retten bor stadig liave sin Opmaerksomhed
henvendt paa, åt i deslige Tilfaelde Fravaerende ikke
forurettes.

§ 321.

Ved Spforklaring skal Skibsdagbogen haves tilstede o g
af Retten sammenholdes med den tidskrift, som Skipperen
i Henhold til § 42 har åt indlevere. Först modtages Skipperens
mundtlige Förklaring, og derefter fores de Vidner,
som af Skipperen fremstilles eller af Retten ere indkaldte;
for Alles Vedkommende iagttages, åt Ingen paahorer en
Andens Förklaring.

Vidnerne have åt afgive en saavidt mulig sammenhaängende
Beretning om vedkommende Begivenhed; er den
ufuldstsendig, utydelig eller ubestemt, bor Retten ved sserskilte
SpOrgsmaal sOge åt erholde sikker Oplysning om,
hvad Enhver selv har erfaret. Forinden Examinationen begynder,
skal Retten alvorlig formane Vidnerne til åt forklare
Sandhed og fuld Sandhed samt foreholde dem Edens
Betydning og den borgerlige Sträf, som de paadrage sig
ved i nogen Hänseende åt afvige fra Sandheden. Edfmstelse
maa som Regel först Ande Stod, efteråt samtlige Vidner ei-e
afhorte.

Kunne Vidnerne ikke forklare sig i det norske Sping,
bliver en sprogkyndig Mand åt tilkalde som Tolk, hvis ingen
af Rettens Medlemmer kan eller vil forrette som saadan.
Tolken tages i Ed paa, åt han efter Samvittighed og bedste
Evne vil opfylde sin Pligt; han tilkjendes af Retten en passende
Betaling, som erlaegges af Rekvirenten.

270

322 §.

Har i tvistemål, som skall bedömas efter denna lag,
rätten ogillat invändning angående domstols behörighet eller
flere parters inkallande, må ej öfver det utslag klagas annorledes
än i sammanhang med liufvudsaken.

323 §.

Den, som vill klandra dispache, göre det genom tvefald
skriftlig inlaga, som skall jemte den klandrade utredningen
och de handlingar, käranden åberopar, ingifvas till rådstufvurätten
innan klockan tolf å trettionde dagen från den, då
dispachen utgafs, den dagen likväl oräknad, eller, om trettionde
dagen infaller å helgdag, å nästa söckendag. A inställelsedagen
vare ock svaranden tillstädes att mottaga vederpartens
inlaga, och utsatte rättens ordförande tid, inom

271

§ 322.

Er Skib forulykket eller forladt i Spen, eller liar det
st0dt paa Grund og ikke kunnet komme af liden fremmed
lljadp eller Kastning eller Kapning, eller tiar det tidt Skade
ved Ildsvaade eller havt Sammenstpd med andet Skib, eller
er det bleven ramrnet af nogen Ulykke, hvorved Menneskeliv
er gaaet takt, da har Retten i Sammenhamg med Spforklaringen
åt skride til Forli0r for åt S0ge fuld (^plysning om
Ulykkens Aarsager. Navnlig bliver det åt underspge, om
Ulykken er eu Felge af:

1. Feil eller Mangel ved Skibet, dets Udrustning eller
Bemanding;

2. Aarsager, der hidrpre fra Ladningen, saasom åt
Skibet har vand overlastet, eller åt Ladningen har
vyeret af farlig Beskaffenhet, eller vane! feilagtig
fordelt, eller ikke försvarlig stuet og sikret, eller åt
Ballasten har vane t utilstrmkkelig, utj enlig, feilagtig
fordelt eller ikke försvarlig sikret;

3. Foi-seelse eller Forspmmelse af Skipper eller Mandskab
eller af andet Skibs Skipper eller Mandskab;

4. Förseelse eller Forspmmelse af Lods eller Kjendtmand,
Mangler ved Kartel- eller ved Syre, S pin ankeleller
andre til Sikkerhed for Spfarten anbragte Indretninger.

§ 323.

Enhver, som indkaldes til åt afgive Förklaring under
Spforklaring eller Soforhpr, har åt mode og afgive sin Förklaring
under saadan Tvang, som i Lov om Förändring i
Behandling af Strafsager af 17de Marts 1866 § 52 erbestemt.

272

hvilken lian har att den besvara, ej öfver fjorton dagar
från delfående! Svaranden gifve sitt svar tvefaldt in och
bifoge de handlingar, han åberopar, der de ej redan äro
ingifna.

Uteblifver någon af parterne å den tid, som först är sagd,
hafve förlorat sin talan, der han ej antingen inom samma
tid visar laga förfall, som då hindrar hans inställelse, eller
ock inom åtta dagar efter inställelsedagen styrker, att
han haft förfall och ej kunnat rätten det tillkännagifva;
visar han laga förfall, som nu är nämndt, förelägge rättens
ordförande ny tid, högst åtta dagar, att inkomma med
käromål eller afgifva svar. Har käranden uteblifvit och ej
heller inom den tid, som sagd är, visat förfall, tage då svaranden
bevis af rättens ordförande, att dispachen ej inom
laga tid öfverklagats; och laude den sedan till efterrättelse.

324 §.

Ej må i de mål, 323 § omförmäler, med mer än en skrift
å hvardera sidan käras eller svaras. Sedan skriftvexlingen
är slutad, utsätte rättens ordförande, der ej målet blifvit
öfverlemnadt till slutlig pröfning, viss kort tid, inom hvilken
part, som vill blifva muntligen hörd eller få vittnen i saken
afbörda, har att sådant anmäla; göres sådan anmälan,
bestämma rättens ordförande genast tid för förhöret, som
ofördröjligen skall inför rätten hållas. Har ej anmälan skett
inom förelagd tid, må förhör icke ega rum, så vida icke
rätten pröfvar nödigt höra parterne.

325 §.

Har dispachör i sitt utlåtande förbigått något ersättningsanspråk
eller är hans yttrande i annat afseende ofullständigt,
ege rätten infordra nytt utlåtande. Sedan ny ut -

273

§ 324.

Naar ^förklaring i fremmed Land i Medför af § 42
sidste Stykke afgives for Konsulen, har denne i saadanne
Tilfadde, som omhandles i § 322, åt anstille de der nsevnte
IJndersogelser. Konsulen bor saavidt muligt tilkalde to Skippere
eller andre sokyndige Msend, helst norske, svenske eller
danske, til med ham åt deltage i Soforhpret; for detta gjadder
de samme Regler, som i §§ 321 og 322 ere givne, ligesom
Skipper og Mandskab ere pligtige åt mode og forklare sig
under samme Tvang, som er nasvnt i § 323. Udskrift af
Forretningen og den fremlagte Afskrift af Skibsdagbogen
skal af Konsulen indsendes til vedkommende Regjeringsdepartement.

§ 325.

Naar Skipper paa svensk eller dansk Skib lader Spforklaring
optage i Norge, har Soretten i saadanne Tilfadde,
som omhandles i § 322, åt anstille de der nsevnte Under -

274

redning inkommit, skall tillfälle lemnas parterne att deröfver
yttra sig.

326 §.

När anmälan skett om inträffad sjöolycka, på sätt i 42
§ är stadgadt, sammanträde sjönämnden, så snart ske kan,
till sjöförklaringens upptagande. Till sammanträdet inkalle
ordföranden befälhafvare!! med förständigande att medhafva
alla de personer, som antagas kunna lemna upplysning i
saken, äfvensom att förete dagboken i hufvudskrift, der den
finnes i behåll; underrätte ock, senast dagen förut, genom
kungörelse i ortens tidning och, der så ske kan, genom sär
skildt meddelande de personer, hvilka saken kan angå, eller
deras ombud om tiden för sammanträdet, äfvensom hvar och
när den om händelsen ingifna anmälan med dertill hörande
handlingar finnes tillgänglig.

327 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola, sedan befälhafvare
n muntligen afgifvit sin förklaring, de till upplysning i
saken inkallade personer afgifva en så vidt möjligt sammanhängande
berättelse angående händelsen; der förklaring
eller berättelse är ofullständig, otydlig eller obestämd,
bör nämnden genom lämpliga frågor söka erhålla
säker upplysning om hvad en hvar verkligen erfarit.
Vittnena skola höras åtskils och må ej åhöra befälhafvarens
förklaring. Sedan samtliga berättelser afgifvits,
böra, der ej laga hinder finnes möta, ej mindre befälhafvare!!
med ed fästa rigtigheten af sin förklaring än ock öfriga

275

s0gelser, og saasnart Forretningen er sluttet, åt indsende
tidskrift af samme til vedkommende Regjeringsdepartement.

Denne Bestemmelse gj ålder for svensk Skit», saalsenge
der i Sverige, og for dansk Skib, saalaenge der i Danmark
gjjelder tilsvarende Bestemmelse med Hensyn til S0förklaring,
som der afkegges af Skipper og Mandskab paa norsk

Skib.

§ 326.

Er i saadanne Tilfselde, som omhandles i § 322, Anmeldelse
og S0forklaring fors0mt, skal Undersogelse i Sägens
Anledning foranstaltes af S0retten eller af Konsulen, saasnart
denne eller Bettens Formand er kommen til Kundskab om
det Indtrufne; det samme gjaelder, naar Unders0gelse ikke
er begjaert, fordi Ingen, som pligtede åt anmelde Ulykken,
har overlevet samme, eller naar Skib er forsvundet. I sidste
Tilfaelde er det Spretten paa Skibets Hjemsted, hvem det
paaligger åt foranstalte det Fornodne, og ellers Spretten eller
Konsulen paa det Sted, hvor Skibet efter Ulykken er indkommet,
eller hvor forlist Mandskab, Skib eller Vrag er
kommet iland.

§ 327.

Auktion, som afholdes i Medfpr af nogen Bestemmelse
i denne Lov, udenfor Lovens § 21, er hverken med Hensyn
til Bekjendtgjorelse, Varsel eller Betalingsvilkaar bunden
ved de for Tvangsauktion gjaddende Forskrifter. Naar ikke
anderledes i sirligt Tilfaelde er foreskrevet, skal Bekjendtgjprelse
ske i Stedets Avis eller paa anden der brugelig
Maade med mindst tre Dages Varsel i Jurisdiktioner, som
ligge under de i § 316 omhandlede fäste Spretter, men i
andre Thinglag med mindst sex Dages Varsel. Forudgaaende
Forligsmaegling er i intet Tilfselde nodvendig.

276

afbörda personer sina berättelser, sedan de blifvit ur protokollet
upplästa, med vittnesed bekräfta.

Det åligge nämnden att vid sjöförklarings upptagande
bevaka frånvarande sakegares rätt; och ege nämnden förekalla
jemväl andre af besättningen än dem, befälhafvare!!
medtagit.

328 §.

Har fartyg förolyckats, af besättningen öfvergifvits i
sjön, råkat på grund, så att det icke utan ovanliga åtgärder,
såsom kapning af mast eller kastning af last, kunnat åter
blifva flott, eller har skada uppstått derigenom, att fartyget
stött tillsammans med annat fartyg, eller har fartyget drabbats
af olycka, hvarmed förlust af menniskolif varit förenad;
åligge nämnden att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande
söka åstadkomma fullständig utredning angående
orsakerna till olyckan. Särskildt bör dervid undersökas,
huru vida olyckan härledt sig af

1. fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2. orsaker härrörande från lastningen, såsom att fartyget
varit öfverlastadt eller att lasten varit af farlig
beskaffenhet eller att den varit felaktigt fördelad eller
stufvad eller icke behörigen försedd, eller att barlasten
varit otillräcklig, otjenlig eller icke behörigen
försedd;

3. förseelse eller försummelse under resan af befälhafvaren
eller någon af besättningen å fartyget, eller af
befälhafvare eller någon af besättningen å annat fartyg;

4. förseelse af lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort
eller å fyrar, sjömärken eller andra inrättningar
till sjöfartens säkerhet eller förseelse eller försummelse
af den, åt hvilken dylika inrättningars skötsel
och vård är anförtrodd.

Finner nämnden för upplysnings vinnande nödigt höra
jemväl personer, som icke tillhöra besättningen, må de till

277

§ 328.

Den, som finder sig misforn0iet med et af S0retten afgivet
Skjon, kan paaanke samme til Overskjon, der bestyres
af S0rettens Formand o g afgives af fem sokyndige Hämd;
.disse blive for Tilfgeldet åt opnmvne overensstemmende med
§ 317 og blandt de i Medför af § 316 beskikkede fäste Meddomsmaend,
om dertil er Anledning. Herfra undtages Skj0n
til Bestemmelse af Bjergel0n eller dens Fordeling og af Lodsbetaling
efter Lov om Lodsvsesenet af 17de Juni 1869 § 37,
hvilke Skj0n kunne indankes til Overskjpn af H0iesteret.

278

vittnesförhör inkallas; och njute de, som sålunda inkallats,
ersättning af allmänna medel till belopp, som Konungen
bestämmer.

329 §.

Blifver någon förfallolöst borta, när han till afhörande
inför sjönämnd inkallats, eller drager någon sig undan vittnesmål,
ege nämnden genom vite tillhålla den tredskande
att inställa sig eller att aflägga vittnesmål.

330 §.

När anmälan skett om sådan sjöolycka, som i 328 § sägs,
åligge sjönämndens ordförande att. om tiden för den deraf
föranledda undersökning underrätta vederbörande åklagare.
Underlåter befälhafvare att om sådan olycka göra anmälan,
när fartyget anländer till ort, der undersökning kan ega rum,
ege allmän åklagare att hos sjönämnden påkalla undersökning.

279

§ 329.

Den, som Under sig misforn0iet med en S0rets Dom,
kan paaanke den til Hpiesteret, naar Sägen angaar en appellabel
Gjenstand. Sägen indstasvnes uden Hensyn til
H0iesterets Sessioner og foretages udenfor Ordenen, efter
Varslets Udl0b. Det lsengste Varsel er for Finmarkens Amf,
3 Maaneder og for det 0vrige Rige 2 Maaneder. Paaankningsfristen
er sex Maaneder uden Adgang til Opreisning,
men naar Sägen er paad0mt af Skifteretten (jfr. § 315), den
samme som for Skifterettens Decisioner.

Forsaavidt en Dom gaar ud paa andel end Betaling af
Penge, kan S0retten, naar smidig Paastand derom nedlsegges,
i sin Dom bestemme, åt den bliver åt fuldbyrde uden Hensyn
til Appel, dog kun naar Retten Under, åt Opssettelse
kan medfpre betydeligt Tab for nogen Vedkommende, og
naar der, forinden Sägen optages til Doms, stilles en for
Retten tilfredsstillende Sikkerhed for F0lgerne, om Dommen
ved H0iesteret skulde blive forandret. Sikkerhed, som i
saadant Tilfaslde er stillet, skal tilbageleveres, naar Paaankningsfristen
er udlpben, uden åt Appelstsevning er forkyndt
for Spretten.

§ 330.

S0retssager til Paatale af de i tolvte Kapitel omhandlede
Förseelser behandles som Justitssager, medmindre de
angaa Förseelser mod § 285, § 286 lste Stykke (jfr. 3die
Stykke), § 289 fprste Punktum (jfr. § 296), § 297 og § 310
2det Punktum, i hvilke Tilfselde de behandles som offentlige
Politisager.

280

331 §.

Deri i 328 § föreskrifna undersökning skall, när sjöförklaringen
afgifves utom de förenade rikena, verkställas
af vederbörande konsul; och åligga befälhafvare^ som har
att för sådant ändamål anmäla sig hos konsuln, att till
undersökningen medhafva dagboken äfvensom de personer,
som antagas kunna gifva upplysning angående olyckshändelsen.
Der ''det kan ske utan större kostnad och olägenhet,
bör konsuln tillkalla två ojäfvige, i sjöväsendet kunnige,
helst svenske, norske eller danske män att med honom deltaga
i undersökningen, och njute de ersättning af allmänna
medel till belopp, som Konungen bestämmer.

Har i här omförmälda fall undersökning angående den
inträffade olyckan hållits af dertill behörig utländsk myndighet,
och finner konsuln förty ytterligare undersökning icke
erfordras, insände konsuln till kommerskollegium afskrift af
det vid undersökningen förda protokoll.

332 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra
anmälan om olyckan, blifvit räddad, eller har eljest undersökning
med anledning af sådan olyckshändelse, som i 328 §
omförmäles, icke egt rum; ege kommerskollegium förordna
om undersöknings anställande å ort, der sådan lämpligen
kan företagas.

281

§ 331.

Na ar der indteber Anmeldelse om Rymning, og der efter
Omstmndighederne ikke er Adgang til Retsforfplgning mod
Angjseldende, skal S0rettens Formand saette Ret til Preskriptionens
Afbrydelse samt underrette vedkommende Indrulleringsbetjent.
Denne har senere åt paase det Fornodne
för åt hindre Preskription, ligesom åt varsle Sprettens Formand,
naar Angjeldende indfinder sig.

§ 332.

For privat Retssag, som behandles ved Spret, betales
de samme Retsgebyrer som for en almindelig Thingsag.
Dette gjelder for enhver under Sägen forekominende Retshandling,
hvorfor der ikke i nerverende Lov er bestemt
serligt Gebyr, og tillige for enhver under Retsskriveren hprende
Forretning. För Sägens Berammelse erlegges 5 Kröner
og for Mendsopnevnelse 2 Kröner.

Naar Paastanden i Sägen ikke överstiger 120 Kröner,
betales Intet for Berammelse og Mmndsopnasvnelse, og för
Inkamination og Protokollation kun halvt Gebyr.

For den furste Udsmttelse, en Part erholder, betaler
han intet, men for den anden betaler han 5 Kröner og for
hver af de fplgende 10 Kröner.

282

333 §.

Sedan undersökning afslutats, skall sjönämnden eller
konsuln, som den förrättat, ofördröjligen insända protokoll
öfver undersökningen till kommerskollegium. Har fartyget
förolyckats eller kan eljest dagboken från fartyget undvaras,
skall denna jemte protokollet insändas men eljest eu fullständig
afskrift af dagboken i de delar, som angå undersökningen.

Finnes undersökning i något afseende ofullständig, ego
kommerskollegium förordna om ny undersöknings anställande
å ort, der sådan lämpligen kan ega rum.

334 §.

Anmäler sig befälhafvare å norskt fartyg till afläggande
af sjöförklaring här i riket, åligge sjönämnden att, der sådant
fall inträffat, som i 328 § omförmäles, anställa undersökning
angående orsakerna till olyckan och insända protokollet
till kommerskollegium.

Detta stadgande skall eg a tillämpning, så länge i Norge
motsvarande bestämmelse är gällande i afseende på sjöförklaringar,
som der afläggas af befälhafvare å svenska
fartyg.

335 §.

Den, som vill söka ändring i rådstufvurätts utslag i mål,
som i 321 § omförmäles, skall vid talans förlust innan klockan
tolf å trettionde dagen från utslagets dag, den dagen dock
oräknad, eller, om trettionde dagen infaller å helgdag, å
nästa söckendag derefter till rådstufvurätten tvefaldt ingifva

283

§ 333.

For Besigtigelses-, Skj0ns- o g Taxtforretninger erlsegges
for Berammelse 5 Kröner, for Maendsopnaevnelse 2 Kröner
og forpvrigt almindelige Extraretsgebyrer; naar Forretningens
Gjenstand i Vgerdi ikke överstiger 120 Kröner, nedssettes
alt til det Halve.

Naar et Förlis eller Havari foranlediger en Flerhed af
saadanne Forretninger, betales for alle, som afboldes inden
samme Spretsj urisdiktion, kun Gebyrer som for een Forretning,
uanseet om de gjselde baade Skib og Badning, om
de afboldes efter forskjellige Rekvisitioner, til forskjellige
Tider, paa forskjellige Steder eller med forskjellige Spretsmedlemmer.
Er der forskjellige Rekvirenter, bserer enbver
af dem ligestor Del af Omkostningerne.

§ 334.

For Spforklaring betales samme Gebyrer som ifplge §
332 for privat Retssag, naar den forlanges modtaget inden
Gramdserne af den By, hvor Rettens Formand bor, eller paa
Landet paa hans Kontor eller i Retslokalet i det Thinglag,
hvor han bor. I andre Tilfaelde betales Extraretsgebyrer
overensstemmende med § 333.

§ 335.

Til Retsskriveren betales aldrig Dagssalarium.

Naar Byfoged eller Byskriver udfprer Forretning i Landdistrikt,
beregnes Gebyrerne saaledes, som for Byerne fastsat.

I Sager mellem Skipper og Mandskab betales ikke Retsgebyrer
og bruges ikke stemplet Papir.

284

sina till Konungen stälda underdåniga besvär; bifoge ock
rättens protokoll och utslag i målet jemte de till saken
hörande handlingar, klaganden kan anse nödigt förete.

Klagandens vederpart har att vid rådstufvurätten sjelf
efterhöra, huru vida inom besvärstidens utgång besvär inkommit,
och, der besvär anförts, uttaga ena exemplaret
af besvärsskriften; ege derefter tid af eu månad från besvärstidens
utgång att till rådstufvurätten ingifva underdånig
förklaring jemte de handlingar, han vill åberopa; försittes
den tid, ege han ej vidare varda i saken hörd. Sedan
förklaring inkommit, eller tid för förklarings afgifvande gått
till ända, utan att sådan afgifvits, skola de vexlade skrifterna
jemte samtliga till målet hörande handlingar ofördröjligen
af rådstufvurätten insändas till Konungens justitierevisions
expedition.

336 §.

De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt denna
lag skall i vissa fall hänskjuta^, skola vara tre och utses af
rätten. Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt
någondera parten vill söka domaren, gå i verkställighet, der
ej domaren eller öfverexekutor annorlunda förordnar.

285

§ 336.

S0retsmedlemmer, som deltage i Behandlingen af en
privat Retssag eller tiltrasde Retten ved S0retsthingsvidne
eller ved S0forklaring, saavelsom de i § 324 nmvute Msend,
oppebmre for hver Session, hvortil de have m0dt, hver 5
Kröner, som udredes af Statskassen. For hver Dag deres
Tjeneste benyttes ved Besigtigelses-, Sk jons- og Taxtforretninger,
oppebeere de hver 10 Kröner, som betales af den,
der har rekvireret Forretningen. Samme Betaling har Rekvirenten
åt erbeggc til hver Overskj0nsmand.

Til Besigtigelsesmmnd, som opnmvnes for i Henhold til
§ 44 åt vgere tilstede ved Lngernes Aabning og ved Lösning,
har Rekvirenten til hver åt betale 5 Kröner for hver
Dag, hans Tjeneste benyttes, hvilken Betaling han ogsaa
har åt erlaegge, naar han faar opnmvnt Mrnnd for åt afgive
Bevidnelse om Ladnings Indladning, Opbevaring eller lignende.

Ved Förhör saavelsom i Strafsager og offentlige Politisager
nedsaettes Soretsmedlemmernes Dagssalarium til det
Halve.

286

337 §.

De besigtningsman, som enligt denna lag böra af magistrat
eller kronofogde förordnas, skola vara tre. I de
städer, der handels- och sjöfartsnämnd finnes, åligge magistraten
att för hvarje år från nämnden infordra uppgift å
personer, som till sådant uppdrags fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besigtning, ege part derom anmoda
den eller dem, för hvilka han har förtroende; åliggande det
magistraten i de städer, der handels- och sjöfartsnämnd finnes,
att efter förslag af nämnden för hvarje år utse lämpligt
antal personer att med dylik besigtnings verkställande
gå parter till hända, äfvensom att kungöra förteckning å de
sålunda utsedde.

338 §.

Brottmål, som efter denna lag åtalas, skall, der brottet
föröfvats i stad med rådstufvurätt, upptagas vid den stadens
rådstufvurätt, men om brottet föröfvats å ort, der rådstufvurätt
icke är, vid den rådstufvurätt, som är närmast. Har
brott skett under resa, gånge målet till rådstufvurätten i den
stad, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller
der han eljest träffas; ligger den ort icke inom rådstufvurätts
domvärjo, gånge målet till den rådstufvurätt, som är närmast.

287

§ 337.

Naar Sprettens Medlemmer foretage Reiser som saadanne,
tilkommer der enhver af dem Skvds og Diaet som
for Underdommere bestemt.

§ 338.

I Jurisdiktioner, hvor Retsgebyrerne endnu oppebmres
af vedkommende Embedsmasnd, trrnde de ovenfor givne Bestemmelser
om Retsgebyrer ved S0ret ikke i Kraft, f0r de
nu ansatte Embedsmsend afgaa; imidlertid f0lges Bestemmelserne
i Spfartsloven af 24de Marts 1860.

288

Förslag

till

Lag angående Nya Sjölagens införande och. hvad
i afseende derå skall iakttagas.

1 §•

Den sjölag, som nu är gillad och antagen, så ock hvad
här nedan i 2, 3, 5 och 6 §§ stadgas skall lända till efterrättelse
från och med den 1 Januari 18 ; dock skola mål,

som vid nämnda tid äro anhängig^ vid domstol, behandlas
efter äldre lag.

2 §•

Glenom 115m lagen upphäfvas Sjölagen den 23 Februari
1864 tillika med alla de särskilda stadganden, hvilka utgöra
förklaring eller ändring af hvad sagda lag innehåller eller
tillägg deri.

3 §•

1 stället för hvad 3, 184 och 185 §§ Sjölagen den 23
Februari 1864 innehålla förordnas som följer:

1. Har den, för hvars räkning fartyg bygges, för byggnadens
verkställande gifvit varfsegaren eller byggmästaren
förskott af penningar eller byggnadsämnen, ege han, när afhandling
derom upprättats, att densamma inteckna hos magistraten
i den stad eller närmaste staden till den ort å landet,
der byggnaden verkställes; och njute sedan förmånsrätt, som

289

i 17 kap. Handelsbalken sägs, i de lemnade byggnadsämnena
och det, som med förskottet tillverkas.

2. Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid
svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler
bergar öfvergifvet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg
hörande redskap eller gods, ehvad sådant upptages från
botten eller anträffas flytande på vattnet eller drifvet å strand,
vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste krono- eller tullbetjent,
som har att derom ofördröjligen meddela distriktets
tullkammare underrättelse. Underlåter den, som funnit, att
göra sådan anmälan, eller undandöljer eller förskingrar han
någor af det, som bergats, hafve förverkat bergarlön och
straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något berga t, aflemne befälhafvaren
det bergade till tullstation å den svenska ort, dit han
först anländer. Anlöpes ej svensk hamn, gifve han å deri
utländska ort, som han först anlöper, hos svensk konsul eller,
der sådan ej finnes, hos annan behörig myndighet bergningen
till känna och läte det bergade å offentlig auktion försäljas;
kungöre ock redaren om forloppet och redovise honom
försäljningssumman. Sedan vare å redarens omsorg och ansvar
att de insända medlen aflemna till Konungens Befallningshafvande
i orten, hvilken derefter har att förfara enligt
hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är
föreskrifvet, tillkännagifva hvad bergad!; blifvit eller att aflemna
derför influtna medel eller förskingrar eller undandöljer något
deraf, ansvare såsom förut är sagd!.

3. Om angifvet fynd åligge tullkammaren att göra anmälan
hos Konungens Befallningshafvande i länet, som skall
låta kungörelse om bergningen tre gånger införas i allmänna
tidningarne. Kommer egare inom år och dag, sedan sist
kungjord! var, och visar sin rätt, tage han sitt åter, mot det
att han till den, som berga!, utbetalar kostnaden för godsets
kungörande och vård, samt den bergarlön, som domstol kan

290

pröfva skäligt att bestämma. Kommer lian ej, tillfälle bottenfynd
och gods, som anträffats i öppen sjö, den, som bergat,
men strandvrak tillfälle Kronan efter afdrag af bergarelön
och kostnad, som nyss är nämnd. Kan hvad bergadt och angifvet,
är ej vårdas utan fara för försämring, skall det försäljas
å offentlig auktion och de influtna medlen nedsättas
i länets ränteri.

4 §•

1 17 kap. Handelsbalken af 1734 års lag erhålla nedan
nämnda paragrafer följande ändrade lydelse:

2 § Hvad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till,
det skall först uttagas, såsom: inlagsfä; eller det, som satt
är under bolag, eller till salu; stulet, röfvadt, lånt eller
legdt gods; pantsatt gods, då lösen derföre gifves; faddergåfva;
hemgift och annat dylikt. År detta förvandladt och
ej i behåll; gånge dermed som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning af boet, efter ty, som
nu sägs; dock att angående vissa fordringars företräde till
betalning ur fartyg, frakt och inlastadt gods gäller hvad t
Sjölagen stadgas.

5 § Dernäst ege husvärd rätt till huslega för sista året,
och för sista tre månaders kost, af det gods, som i huset
är. Häfver husvärd ej något af det gods inne; njute ej bättre
rätt än andre borgenärer, derom i 16 § sägs.

Har den, för hvars räkning fartyg bygges, gifvit varfsegaren
eller byggmästaren förskott i ''penningar eller byggnadsämnen
och liar förskottet blifvit intecknad t, på sätt särskilt
är stadgadt, njute förskottsgifvaren sedan förmånsrätt i de
lemnade byggnadsämnena och det, som med förskottet är tillverkadt.

7 §. Gtifver man annan förlag till idkande al bergsbruk
eller grufvedrift, äfven der denna ej är att till bergsbruk
hänföra, eller till drifvande af fabrik, mjöl- eller sågqvarn,
boktryckeri, bryggeri, bränvins- eller kruttillverkning, och

291

varder förlaget intecknadt, på sätt särskilt är stadgadt,
njute förlagsman sedan förmånsrätt för sin fordran i det, som
tillverkadt är, i de för tillverkningen afsedda råämnen, i all
den lösegendom, vare sig maskiner, redskap, dragare eller
annat, som till bergsbrukets, grufvans, fabrikens eller inrättningens
drift hörer, samt i gäldenärens fordringar för sådana
förskott i penningar eller varor, som för rörelsen lemnade
äro; så ock, vid förlag till bearbetande af andra grafkor än
jerngrufvor, i sjelfva grufvan; dock galle ej förmånsrätt för
ränta, som före början af konkurs upplupen är, för längre
tid än tre år. År förlagsinteckning beviljad för fleres fordringar,
hafve den företräde, som inteckning först sökt;
hafva flere sökt inteckning å en dag, ege lika rätt. Börjar
konkurs inom eu. månad efter det förlagsinteckning blifvit
sökt, vare inteckningen utan verkan. Ej heller gälle förlagsinteckning,
som blifvit sökt samma dag, då konkurs
börjats, eller derefter.

Hvad nu är stadgadt skall icke ega tillämpning i förmånsrättstvister,
hvilka göras anhängiga före utgången af
December månad 18 .

5 §•

I Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 erhålla nedan
nämnda paragrafer följande ändrade lydelse:

71 §. Har någon panträtt i gäldenär lösa gods eller
rätt att sådant gods till säkerhet för sin fordran qvarhålla,
må hinder deraf ej möta för godsets utmätande och försäljande
för annan gäldenärens skuld; och njute sådan borgenär rätt
till betalning ur köpeskillingen, såsom i 6 Kap. sägs. Den,
som har lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt
i handom, vare dock, der egendomen icke utgör en af fartyg
eller gods i fartyg, ej pligtig att lemna panten från sig, med

292

mindre full lösen derför gifves, eller panthafvaren nöjes med
att för sin betalning hålla sig till köpeskillingen; ej ege panthafvaren
vägra att taga lösen, då den, i fall som nu är sagd!,
honom bjudes, ändå att hans fordran ej är till betalningförfallen.

78 §. Lös egendom, som utmätes, skall af utmätningsmannen
upptecknas och värderas; och ege han, der så
finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen
biträda.

Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, ajfordre utmätningsmannen
befälhafvaren de handlingar, som tjena till upplysning
angående eg and er ätten till fartyget eller godset, sä oek
■uppgift å de fordringar, för hvilka fartyget eller godset jemlikt
11 kap. Sjölagen häftar. Ute står frakt ogulden eller är fartygets
eller godsets eg are berättigad till sådan ersättning, som

1 271 eller 279 § Sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning,
der borgenären det yrkar, uppbäras af utmätningsmannen eller
af syssloman, som af honom dertill förordnas. Utmätningsmannen
kungöre utan dröjsmål den, hvilken betalningsskyldigheten
åligger, förbild att utgifva något till annan än utmätningsmannen
eller sysslomannen.

89 §. Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst
åtta dagar innan auktionen hålles, der ej i fall, som i 88 §

2 mom. sägs, kortare tid för kungörandet nödig finnes; auktion
å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton dagar
förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras mera
än en gång, vare det gild!, om första kungörandet skett
inom tid, som nu är sagd. Auktion å fordran eller rättighet
må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke utlysas förr
än förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, värde kungörelsen
om försäljningen jemväl införd i allmänna tidningarna
tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före
auktionen: och skall kungörelsen tillika innehålla, att de
borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning, ega rätt

293

till betalning ur det utmätta, hafva att sådant, på sätt i 118
§ sägs, före auktionen hos utmätningsmannen anmäla. De
borgenärer, hvilka jemlikt 11 kap. Sjölagen ega rätt till betalning
ur det utmätta, skola derjemte, der de äro kände och
inom riket boende, underrättas om auktionen genom särskilda
kallelsebref, hvilka böra a,/sändas med posten så tidigt, att de
må kunna komma vederbörande tillhanda minst fjorton dagar
före auktionen.

117 §. Har, då någon vunnit utmätning å lös egendom,
som annan hade under panträtt i handom, panthafvaren, såsom
i 71 § sägs, förklarat sig nöjas med att för sin betalning
hålla sig till köpeskilligen, njute han sin rätt till godo inom
den tid, som i 116 § stadgas; dock att, der i fråga om utmätningsvis
säldt fartyg eller gods i fartyg annan borgenär
påstår betalning för fordran, som skall utgå med förmånsrätt
framför panthafvarens, denne ej egen njuta betalning i annan
ordning, än i 119 § sägs.

118 §. Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran
utmättes, hade panträtt i egendomen, utan att hafva
den under panträtt i handom, eller ock egde rätt att till
säkerhet för sin fordran hålla egendomen qvar, vare ock
berättigad att ur köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå
betalning, så vida han derom hos utmätningsmannen före
auktionen framstält yrkande. Skall under konkurs fartyg eller
gods i fartyg utmätningsvis försäljas, ege jemväl borgenär, som
för sin fordran har förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17 köp.
Handelsbalken, den rätt, nu är sagd.

119 §. Nu har, då lös egendom blifvit för en borgenärs
fordran utmätt, annan borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning,
påstått bättre förmånsrätt, än utmätningen medför,
eller bär sådant yrkande, som i 118 § sägs, blifvit af borgenär
inom föreskrifven tid framstäldt: finnes ej full tillgång för
borgenärerne och kunna de ej åsämjas, huru medlen skola
fördelas; bestämme utmätningsmannen viss tid för medlens
fördelning och kalle borgenärerne, så ock, då fråga är om

294

fordran, hvarför ej utmätning skett och för hvilken ej heller
borgenären haft det utmätta i handom såsom pant, gäldenären
att med utmätningsmannen å uppgifvet ställe sammanträda
för att sin rätt i afseende å fördelningen iakttaga och bevaka.
Sådan kallelse skall tre gånger, första gången minst tio dagar
före sammanträdet, i allmänna tidningarna införas, der ej alla
rättegande annorledes så tidigt underrättas om sammanträdet,
att de sjelfva eller genom ombud kunna sig der infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras,
men utmätningsförr ättar en ej är behörig att sådant sammanträde
hålla, insände han genast de medel, som fördelas skola,
samt protokollet öfver utmätningen och öfriga till ärendet
hörande handlingar till fogden, som derefter vidare förfar på
sätt ofvan är stadgadt,

6 §•

I Konkurslagen den 18 September 1862 erhålla nedan
nämnda paragrafer följande ändrade lydelse:

13 §. Hvad, efter konkursens början, i utsökningsmål
mot gäldenären göres, vare utan all verkan i konkurssaken,
der ej intecknings- eller panthafvare yrkar försäljning af
egendom, hvari han förmånsrätt till betalning eger. År lös
egendom före konkursens början utmätt, men ej försåld;
upphöre Konungens Befallningshafvandes eller utmätningsmans
befattning dermed; dock att angående utmätt fartyg och
gods i fartyg gäller hvad här nedan i 54 § stadgas.

51 §. Fast egendom må ej annorledes än å offentlig
auktion säljas, der ej alla vid sammankomsten närvarande
borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka. År sådan
egendom för gäld intecknad, då må försäljning utom offentlig
auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare, hvilkas rätt
må vara deraf beroende, bifall dertill lemna!; sker försäljningen
å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände
äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas
under inteckningarnes värde, sammanlagdt med det belopp,

295

som med förmånsrätt framför desamma enligt lag- bör ur
egendomen utgå, der ej borgenärerne i den ordning 59 och

00 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är
deraf beroende, till den försäljning bifall lemna, Kan försäljning
sålunda ej ske, ega borgenärerne hos vederbörande
myndighet äska försäljning i den ordning, som om fast egendom,
den der utmätt blifvit, särskild! är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion,
den der blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne

1 den ordning, som i 59 och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen
eller någon del deraf må säljas under hand, samt
rättens ombudsman efter gäldenärens hörande dertill lemnar
bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller annan
förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något
fall utan hans samtycke säljas utom auktion. Skall helt fartyg
eller gods i fartyg säljas, ega borgenärerne, der fartyget
finnes ä ort inom riket, hos vederbörande utmätningsman äska
försäljning i den ordning, som om dylik egendom, den der blifvit
utmätt, särskildt är stadgadt.

54 §. Har borgenär lös egendom i pant eller eljest
under panträtt i handom, eller har fartyg eller gods i fartyg
tagits i mät för fordran, för hvilken borgenären hav sådan rätt
till fartyget eller godset, som i 11 kap. Sjölagen sägs, eller har
eljest för fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid och
på det sätt, att, enligt hvad särskildt är stadgadt, förmånsrätt
i den egendom för samma fordran uppkommit; ege borgenären
besörja, att den pant eller egendom å offentlig auktion
såld varder, der ej gode männen eller sysslomännen vilja
den lösa, skolande försäljningen, der egendomen utgöres af
fartyg eller gods i fartyg, ske i den ordning, som om dylik
egendom, den der blifvit utmätt, särskildt är stagad. Der ej
egendomen utmätningsvis försäljes, läte borgenären gode männen
eller sysslomännen minst en månad förut veta, när försäljningen
skall ske, och vise för dem reda för hvad som influtit.

296

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu
sagdt är; ege sysslomannen derom besörja.

90 §. Borgenär, som för sin fordran bär lös pant i
handom eller inteckning i gäldenärens fasta gods eller rätt
till betalning ur fartyg, frakt eller gods i fartyg, som i It kap.
sjölagen sägs, njute, der han fordringen i konkursen icke bevakat,
ej rätt till betalning ur annan konkursboets egendom,
än den som för fordringen sålunda häftar. Sådan borgenär
vare ock pligtig, der det äskas, att innan han betalning ur
egendomen njuta må, sin fordran med den i 82 § föreskriina
borgenärsed fästa. Åskas sådan ed; förelägge Rätten eller
domaren, såsom i 86 § sägs, borgenären viss tid, från det
han af föreläggandet erhållit del, att till Rätten eller domaren
ingifva bevis, att han föreskrifven ed aflagt: utsätte ock viss
tid af högst en månad, inom hvilken den, som edgången
yrkat, har att delgifvandet ombesörja och med bevis derom
inkomma, vid den påföljd för underlåtenhet deraf, som i sistnämnda
§ stadgas. Ej må i detta fall föreläggandets införande
i tidning såsom delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden
med edgångsbevis inkomma eller laga förfall derför visa; då
må egendomen, såsom annan konkursboets tillhörighet, af
gode männen eller sysslomännen om händer tagas, och utdelning
derutur ske till andra borgenärer, som sina fordringar
lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning
ekett ; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen bibehållen.

M O T I y.

Första kapitlet.

I detta kapitel äro sammanförda åtskilliga bestämmelser, som
angå svenska fartyg i allmänhet. Kapitlet motsvarar sålunda en
del af de föreskrifter, Sjöl. innehåller i afdelningen »om fartyg och
redande deri», hvaremot förslaget egnat ett särskildt kapitel åt
rederiförhållandet.

1 §•

Under det att 4 § Sjöl. hänvisar bestämmandet af vilkoren
för fartygs svenska nationalitet till särskild lagstiftning, har komitén
ansett dessa bestämmelser vara af den vigt, att de bort i sjelfva
lagen intagas.

I fråga om vilkoren för fartygs svenska nationalitet har komitén
trott sig icke böra afvika från den i gällande rätt (K. Förordn.
den 18 Juni 1864, angående utvidgad näringsfrihet, 25§) antagna grundsats,
att utländsk undersåte må till en tredjedel reda i svenskt
fartyg. Då emellertid gällande norsk och dansk lagstiftning icke
inrymmer utländing dylik rätt och man icke ansett sig böra från
norsk eller dansk sida ifrågasätta någon ändring i detta förhållande,
afvika förslagen i detta hänseende från hvarandra. Hvad beträffar
den, enligt K. Förordn. den 4 Juni 1868, ang. utsträckt frihet för
norske undersåtar att här i riket drifva näring m. m., samt K.
körordn. af samma dag, ang. pass- och nationalitetshandlingar,
norrmän tillkommande undantagsställning i afseende på rätten att
reda i svenska fartyg, har komitén trott sig deri böra föreslå någon
förändring. Enligt nämnda författningar är ett fartyg svenskt,
oaktadt fartyget eges uteslutande af norske undersåtar, blott desse
utse en svensk man till hufvudredare, likasom äfven fartyg, som
tillhör aktiebolag, är svenskt, såvida styrelsen har sitt säte i Sverige
och består af svenske eller norske undersåtar. De i Norge gällande
motsvarande bestämmelser (Lov om S0farten den 24 Mars
1860 § 1 och Lov, indeholdende Tillmg til § 1 af Lov om S0farten,

den 6 Mars 1869) innefatta deremot binder för svensk man att
annorledes än i förening med norske undersåtar reda i norskt fartyg,
likasom deri ock såsom vilkor för, att ett fartyg, som tillbör
aktiebolag, må åtnjuta norsk nationalitet, stadgas, att bolagets
styrelse skall bestå af norske undersåtar. Då en dylik begränsning
synts komitén fullt berättigad, bar förslaget derefter affattats
och sålunda vunnits den öfverensstämmelse mellan de båda ländernas
lagstiftningar på detta område, hvilken hittills saknats.

Att förslaget icke såsom vilkor för nationalitetsrättens åtnjutande
upptagit, att befälbafvaren skall vara svensk eller norrman,
bar sin grund deri, att en sådan bestämmelse ansetts rigtigare böra
uppfattas som en inskränkning i rätten att föra svenskt fartyg,
hvadan den icke bort bär upptagas.

2 §•

Behöfliglieten af ett register öfver fartyg, som nyttjas till
bandelssjöfart, bar länge varit erkändt. Ett sådant register bar
till uppgift dels att vara grundval för det nationalitetsbevis, som
fartyg måste föra med sig till styrkande af sin nationalitet (nationalitetscertifikat),
dels att på ett lätt tillgängligt sätt lemna upplysning
om sådana, fartyget rörande, förhållanden, hvilka äro
af intresse för enskilde vid afhandlingar, som angå fartyget, eller
för det allmänna. Utom dessa ändamål kan ifrågasättas att åt
registret gifva karakteren dels af en realrättsbok öfver fartyg, så
att giltigheten af rättigheter, som hafva sj elfva fartyget till föremål,
i större eller mindre mån göras beroende af inskrifning i registret,
dels och af ett s. k. »firmaregister» för sjöfartnäringens idkare,
bvilkets innehåll alltså skulle vara bindande för näringens
idkare gent emot tredje man, som i god tro med honom inläte sig.
Att den registrering, som för närvarande på grund af sjömanshusreglementet
den 4 Mars 1870 eger rum, icke är tillfredsställande,
torde vara allmänt erkändt, och komitén bär derför ansett det
oundgängligt att söka på ett lämpligare sätt ordna denna angelägenhet.
Då det emellertid under komiterades gemensamma öfverläggningar
visat sig omöjligt att i afseende å den betydelse och anordning,
man borde gifva registret, uppnå någon större öfverensstämmelse
mellan de tre ländernas lagstiftning, bar det synts komitén
lämpligast att hänvisa ordnandet af registreringsväsendet till en
särskild författning, helst en sådan lagstiftning måste blifva temligen
omfattande. I sjölagen skulle derför endast fastställas, att

ett register skall föras öfver alla till handelssjöfart eller till resandes
fortskaffande bestämda fartyg — hvarunder sålunda icke
innefattas kustfartyg, pråmar eller fartyg, som uteslutande äro afstäda
för fiske — af en viss, ej alltför obetydlig drägtighet; att registret
skall innehålla de uppgifter, som äro nödiga för att fastställa
fartygets identitet, äfvensom upplysning angående eganderätten till
fartyget; och att om registreringen skall utfärdas ett bevis, som
bör åtfölja fartyget, till upplysning om de i registret införda uppgifter.
— Med drägtighet förstås här, såsom öfverallt i förslaget,
fartygets netto- eller afgiftspligtiga drägtighet, utrönt i öfverensstämmelse
med gällande förordning om skeppsmätning.

3 §•

I likhet med 4 § Sjöl. öfverlåter förslaget åt fartygs egare att
sjelf bestämma fartygets hemort. Då, på sätt i 3 kap. närmare
angifves, befälhafvarens] befogenhet att för redaren handla är väsentligen
inskränkt i fartygets hemort, bör en hvar, som med befälbafvaren
inlåter sig, vara i tillfälle att erhålla säker upplysning
angående hemorten. Är fartyget registreradt, bör lämpligen
anteckning om hemorten ske å den handling, som på grund af
registreringen utfärdas och åtföljer fartyget. För fartyg, som
ej är underkastadt registrering, måste deremot ett särskildt bevis
utfärdas på grund af anmälan, hvilken, likasom enligt Sjöl., bör
göras hos magistraten eller kronofogden i orten.

4 §•

Då ett fartygs nationalitet är af så väsentlig betydelse med
afseende på möjligheten att använda det till sjöfart, är det naturligt,
att staten bör söka skydda delegare i inländskt fartyg mot
de i flere hänseenden menliga följderna af nationalitetsrättens förlust
på grund af omständigheter, hvilka han sjelf icke framkallat.

I de flesta främmande lagstiftningar gifvas derför bestämmelser,
afsedda att förhindra, det fartygs nationalitet förändras utan
samtlige delegares begifvande. Sjöl. innehåller i sådant hänseende
ingen annan föreskrift, än den i 9 och 10 §§ stadgade förköps- och
lösningsrätt, hvilken vid hvarje försäljning under hand af lott
i fartyg tillkommer medredare. Denna ur rederibolagets natur
härledda rätt kan emellertid icke anses vara för ifrågavarande
ändamål tillräcklig; äfven om den skulle få anses tillämplig i hvarje

fall, då fartyg tillhör flere gemensamt, utan att ett rederibolag
kan sägas dem emellan ega rum, kan den dock icke göra tjenst i
de fall, då del i fartyg på annat sätt än genom försäljning under
hand öfvergår till utländing. Då komitén icke funnit skäl bibehålla
berörda förköps- och lösningsrätt för medredare, har det
för öfrigt varit nödvändigt att ersätta denna rätt, hvad angår
rederibolaget, med ett stadgande till delegarnes tryggande. Och
då komitén velat gifva stadgandet tillämpning å all sameganderätt
i fartyg, har det synts komitén nödvändigt upptaga detsamma
i detta kapitel.

Förslaget, hvilket. sålunda afser allenast de fall, då så stor
del af fartyget kommer i utländsk ego, att förutsättningen för fartygets
svenska nationalitet icke längre förefinnes, behandlar först
det fall, att sådan förändring egen rum på grund af fartygslotts
öfverlåtande till utländing, och förklarar sådan öfverlåtelse — vare
sig den är onerös eller benefik — ogiltig utan samtlige öfrige delegares
samtycke. Det kunde ifrågasättas, huru vida denna bestämmelse
borde gälla jemväl föryttring å offentlig auktion, då i sådan
händelse delegarne äro i tillfälle att vid auktionen sjelfve bevaka
sin rätt. Det har emellertid synts komitén, som borde lagstiftaren
vid omsoi’gen om delegarnes rätt icke å dem ställa ett dylikt anspråk
utan gifva dem o vilkorligt skydd mot hvarje öfverlåtelse,
som så väsentligt inverkar på deras rätt. Till följd deraf har stadgandets
tillämpning utsträckts jemväl till tvungen försäljning af
fartygslott. Att auktionsförrättaren i detta fall må ega tillförlitlig
upplysning angående fartygets eganderättsförhållanden och
sålunda vid auktionen kunna bedöma, huru vida den utbjudna lotten
må till utländing föryttras eller icke, derför har man sökt sörja
genom ett föreslaget tillägg till 73 § Utsökningslagen.

Öfvergår eganderätten till utländing genom arf, testamente
eller gifte, eller uppkommer förändringen af nationalitetsvilkoren
derigenom, att en inländsk delegare blifvit främmande magts undersåte,
måste någon annan utväg finnas till skyddande af delegarnes
intresse. För sådant fall har det ansetts skäligt ålägga den utländske
delegaren att inom viss tid vidtaga sådan anordning med
fartygslotten, att fartyget må kunna bibehållas såsom svensk egendom,
vid äfventyr, om det försummas, att en hvar delegare må låta
försälja hela den lott i fartyget, hvilken på detta sätt kommit i
utländings eg o. Det kunde ifrågasättas att för detta fall införa
en lösningsrätt för öfrige delegare; men då utöfvandet af en sådan
rätt gent emot utländsk man skulle vara förenad med betydande

svårigheter, har komitén trott sig i stället böra föreslå såsom en
yttersta utväg en tvångsförsäljning af fartygslotten under former,
som lemnade erforderlig trygghet mot egarens förorättande. Förutsättning
för tillämpningen af detta förfarande är, att utländingen
icke inom föreskrifven tid — hvilken ansetts kunna lämpligen bestämmas
till 3 månader, efter det förändringen inträffade — anmält
och styrkt, att han sjelf vidtagit sådan anordning, att förändringen
icke kommer att inverka på fartygets nationalitet. Denna anmälan
sker i fråga om registreradt fartyg lämpligast hos den myndighet,
som förer registret för den ort, der fartyget är registreradt; är fartyget
icke registreradt, måste anmälan göras hos samtlige öfrige
delegare. Det kan sålunda icke undvikas, att i sistnämnda fall
vid tiden för auktionen säker upplysning icke kan vinnas, huruvida
.auktionsåtgärden är behörig eller icke, och huru vida alltså den,
som inropar fartygslotten, kan trygga sig vid förvärfvet eller icke;
men komitén har icke trott det vara nödigt att för detta fall, såsom
säkerligen ganska sällsynt, söka åstadkomma ett i högre grad
betryggande förfarande.

På grund af här stadgade rätt för delegare i fartyg är det
gifvet, att, der eganderätt till så stor del i fartyget öfvergått till
utländing, att fartyget icke längre är att anse som svenskt, det
dock under någon tid bör anstå med fartygets afförande ur registret;
de i sådant hänseende nödiga bestämmelser böra meddelas i
registreringslagen.

Det bör slutligen anmärkas, att ett fartyg, som eges af flere,
kan äfven på annat sätt än här omförmäles, genom åtgärder af
flertalet delegare komma att förlora sin nationalitet, t. ex. genom
en utländings antagande till hufvudredare eller genom en mot förutsättningen
i 1 § stridande förändring i ett aktiebolags styrelse.
För dessa fall har det dock icke ansetts nödigt att bereda de delegare,
som icke medverkat till förändringen, särskilt skydd utöfver
hvad de om rederibolag och aktiebolag gällande regler kunna
tillförsäkra dem.

De i denna § i förslaget upptagna bestämmelser återfinnas i
det norsk-danska förslagets § 21, — en olikhet i uppställning, som
icke bör tilläggas betydelsen af en åtskilnad i sak. Hvad det
norsk-danska förslagets § 4 innehåller, kommer, såsom ofvan är
antydt, att upptagas i registreringslagen.

5 §■

Enligt livad denna § gifver vid handen, skulle genom förslaget
i vår rätt införas ett hittills för. densamma främmande institut —
inteckning i fartyg. Till sin natur är fartyg lösöre och kan sålunda
endast under de för lösöre gällande former pantsättas. Enligt
vår rätt skulle sådant kunna ske endast genom fartygets
öfverlemnande till handpant. I sjelfva verket är detta detsamma,
som att utestänga egaren från att begagna fartyget såsom särskild!
underlag för kredit; genom att lemna fartyget till pant skulle han
beröfva sig sjelf möjligheten att af fartyget draga afkomst genom
sjöfart. Någon kredit kan alltså på detta sätt icke beredas sjöfartsnäringen.
Detta är nu visserligen en olägenhet, som icke träffar
allenast egare af fartyg och idkare af sjöfart; men det kan dock icke
nekas, att fartyg i vissa afseenden framför annat lösöre lämpa sig
till kreditobjekt, och behofvet att dertill kunna använda dem. har
lifligare gjort sig gällande, likasom sträfvandena i sådant syfte vunnit
berättigande, i den mån fartygens värde under senare tid ökats.

Äfven i länder, der man icke i allmänhet velat erkänna underpant
i lösöre, har man dock ansett sig böra medgifva det i fråga
om fartyg. Sä äro i Norge genom lag af 1857 fartyg särskild!
undantagna från förbudet mot underpant i lösöre. England, Holland,
Belgien, Frankrike, Italien likasom flere tyska stater ega en
särskild lagstiftning om det s. k. »maritima hypoteket»; i andra tyska
stater föreligga förslag till en sådan lagstiftning och äfven i
Finland har under senaste tid ett dylikt förslag framlagts. För
vår äldre rätt var ett sådant hypotek icke främmande. I 1667 års
Sjölag (Bodmeri B. IX) stadgades: »Lånar man penningar åt någon
att dermed bygga eller upplaga skepp eller betala eller underhålla
skeppsfolket, eller ock att befria sig från gäld, som för berörda
orsakers skuld tillförene kan vara gjord, tage der bref å med tvenne
af Rätten eller ock Stadsskrifvarens vittne och underskrift, så att
det utan flärd är; de bref kallas bilbref och böra hafva företräde
för all annan gäld, ja för sjelfva bodmeribrefven, antingen de äldre
eller yngre äro än dessa». Bilbrefvet var sålunda en förskrifning
å medel, som för fartygets behof förskjutits, och synes hafva medfört
verklig panträtt i fartyget. Gällande lag stadgar i 17 kap.
7 § Handelsbalken förmånsrätt för den, som »häfver sådant bilbref,
som i Sjölagen beskrifvet är»; men då 1864 års Sjölag icke omnämner
bilbref i denna betydelse, saknar detta stadgande numera tillämpning.

Genom införande af fartygsregister öppnas en enkel utväg att
bereda fartygshypoteket den offentlighet, utan hvilken det icke
kan undgå att menligt inverka på den allmänna krediten, och den
nyare lagstiftningen har också öfverallt satt hypoteket i förbindelse
med registreringen, i det man för panträttens giltighet fordrat
inskrifning i registret. Ett ordnadt registreringsväsen är af
andra skäl ett oafvisligt behof; men genom registret beredes möjlighet
att på ett tillfredsställande sätt sörja för pantsättningens
offentliggörande. Registret skapas icke för fartygshypotekets skull,
detta, är snarare en biprodukt af det förra, ehuru det är naturligt,
att registrets användande såsom inteckningsbok föranleder vissa
särskilda bestämmelser angående registrets inrättning och sättet
för dess förande.

Inom vårt land har under senare tid från åtskilliga håll yttrats
önskan om införande af fartygshypoteket i den form, hvarunder
det i utlandet funnit användning. Det i Göteborg år 1883
samlade skandinaviska sjöfartsmötet uttalade sålunda som sin mening,
»att det vore för sjöfarten i hög grad önskligt och i allmänhet
lämpligt, att inteckningsrätt i fartyg medgåfves». Komitén,
som angående denna fråga inhemtat upplysningar från flere främmande
länder, kan för sin del icke till fullo instämma i de förhoppningar,
många af sjöfartsnäringens målsmän synas fästa vid
införandet af detta institut. Om än fartyg bättre än de flesta andra
lösören lämpa sig för hypotisering, kan det å andra sidan icke
förnekas, att fartyg i allmänhet måste blifva ett ganska osäkert
hypotek. Skall icke befälhafvaren gå förlustig möjligheten att å
främmande ort i trängande fall erhålla behöflig kredit; vill man
icke ställa den, som genom befälhafvares eller besättnings vållande
lider skada eller som för räddning af fartyget i nöd vågar lif och
gods, i fara att gå förlustig den ersättning, honom tillkommer
— och en sådan anordning vore visserligen icke i sjöfartsnäringens
eget intresse —; då måste man gifva vissa fordringar — t. ex. för
bodmerilån, för skada genom sammanstötning, för bergarelön —
företräde framför hvarje lån, för hvilket fartyget på grund af inteckning
häftar. En enda olycka kan ådraga fartyget förbindelser,
som motsvara hela dess värde, och sålunda gorå hypoteket värdelöst.
Det är gifvet att fartygshypoteket derför icke egnar sig att
blifva hvad man kallar ett »bankpapper». Den säkerhet, det gifver,
kan aldrig blifva något mer än en förstärkning af den personliga
kredit, fartygets egare åtnjuter, det kan aldrig blifva ett sjelfständigt
underlag för kredit. Borgenären måste ega visshet, att rederi -

xörelsen väl och försigtigt bedrifves; att befälhafvare!! icke lemnas
utan nödiga medel på främmande ort, så att han nödgas upptaga
lån mot säkerhet i fartyget; att ej genom kontraktsbrott eller
.skadegörelse en ersättningsskyldighet ådrages rederiet, hvilken i
väsentlig mån uppslukar fartygets fvärde; slutligen att fartyget
ständigt hålles försäkradt och att] försäkringsvilkoren icke öfverträdas.
Endast under förutsättning, att kreditinstitut finnas, hvilka
äro i tillfälle utöfva erforderlig kontroll i berörda hänseenden, kan
en nämnvärd användning af fartygshypoteket såsom kreditmedel
för rederinäringen såsom sådan förväntas. Den risk, borgenären
löper, föranleder emellertid städse, enligt hvad erfarenheten från
andra länder gifven vid handen, att räntan å dylika lån betydligt
öfverstiger den vanliga bankräntan.

Yid sådant förhållande har komitén tvekat, huru vida tillräckliga
skäl förefunnes att i vår rätt upptaga ifrågavarande institut.
Efter hvad erfarenheten från främmande länder gifvit vid handen,
kan den härigenom öppnade möjligheten att upptaga lån å fartyg
lätteligen under tider af höjda fraktsatser gifva anledning till användande
af nog dyrt kapital för byggande af fartyg och till en
osund öfverproduktion af skeppsrum, likasom under dåliga konjunkturer
derigenom kan beredas utväg till ett ruinerande fortsättande
af rörelsen. I de länder, der fartygshypoteket funnit sin största
användning — England och Frankrike —, har under senaste tid
denna användning i väsentlig grad gått tillbaka. Och då fartygshypoteket
för rederinäringen såsom sådan har betydelse endast så
vidt angår fartyg af större drägtighet och betydligare värde,
kan det väl ifrågasättas, huru vida icke aktiebolaget erbjuder både
den lämpligaste och en fullt tillräcklig form för kapitalets intresserande
i rederinäringen. Trots dessa betänkligheter har komitén
trött lagstiftningen böra gå till mötes de önskningar, rederinäringens
målsmän i detta afseende uttalat, och bereda denna närings
idkare i vårt land samma möjlighet att erhålla kredit, som genom
de förslag, hvilka från norsk och dansk sida i samband med sjölagsförslagen
komma att framläggas, i dessa länder skulle öppnas
redaren och som i Europas största sjöfartidkande länder redan sedan
länge medgifvits. Emellertid har komiténs uppfattning af inteckningsinstitutets
betydelse för rederinäringen varit bestämmande
för det sätt, på hvilket komitén trott institutet böra anordnas, i
det man ansett sig böra söka vinna ändamålet utan att åstadkomma
väsentligare rubbning af bestående rätt.

Äfven hithörande lagstiftning har komitén af samma skäl, som
i fråga om registreringsväsendet anförts, funnit lämpligast böra
upptagas i en särskild författning.

Hvad angår den i 3 § Sjöl. omförmälda inteckning för förskott
till fartygs byggande, har föreskrift härom, då de norska och danska
förslagen icke upptaga någon motsvarande bestämmelse, icke
influtit i förslaget utan fått platsd promulgationslagen.

6 §•

afser att gifva en i Sjöl. icke förefintlig lösning af ett spörsmål, i
fråga om hvilket tvekan lärer förekommit i praxis, och torde ej
kräfva någon motivering.

- §■

Då förslaget i många fall gör rättigheter och förpligtelse!’ beroende
deraf, att ett fartyg förklarats icke vara iståndsättligt, har
det ansetts lämpligt att redan här angifva, när ett fartyg må anses
vara i sådant tillstånd. Sjöl. förutsätter visserligen att ett
fartyg förklarats »odugligt» (47 §), »ef värdi att iståndsättas» (59 §)
eller »ovärdigt att iståndsättas» (258 §); enligt 47 § skall förklaringen
meddelas »genom offentlig myndighets beslut», enligt 258 §
åter »på sätt i 151 § sägs» d. v. s. genom värdering af sakkunnige,
af »behörig myndighet» utsedde män. Men någon allmän regel i
nu ifrågavarande hänseende innehåller Sjöl. icke. Att fartyget
är att anse såsom icke iståndsättligt, såväl när reparationen är faktiskt
omöjlig, som när den ej kan verkställas å den ort, der fartyget
befinner sig, och detta ej kan föras till ort, der reparation
kan ske, är sjelfklart, och §:n har för dessa fall ej annan betydelse,
än att den bestämmer den ordning, i hvilken detta förhållande skall
konstateras. Men derutöfver måste det erkännas, att ett fartyg
bör betraktas såsom icke varande iståndsättligt, när reparation,
ehuru faktiskt möjlig, vore ur ekonomisk synpunkt orimlig. När
detta skall anses vara fallet, torde ej kunna genom någon allmän
regel på ett för alla fall lämpligt och rättvist sätt bestämmas.
Man måste låta besigtningsmännen fritt bedöma frågan efter
samvetsgrann pröfning af alla på saken inverkande omständigheter
och den utredning, som intresserad part är i tillfälle att förete;
i hvilken mån en obehörig kondemnationsåtgärd kan af den, hvars
intresse den berör, angripas, är en fråga, hvarom komitén i annat
sammanhang får tillfälle yttra sig.

Det bör slutligen anmärkas att af stadganden i Sjöl., Indika
kunde bit hänföras, komiten icke funnit skäl upptaga hvad 1 och
2 §§ innehålla om besigtning å fartyg under byggnad samt angående
hvad med bil- och bolfärdigt fartyg bör förstås, likasom ej
heller stadgandet i 5 § angående fördelning af vinst och förlust
vid försäljning af fartyg under resa. Samtliga dessa stadganden
kunna betraktas såsom betydelselösa, de begge förstnämnda på
grund af förändrade förhållanden och det sistnämnda — hvars
vigtighet för öfrigt väl kan dragas i tvifvel — emedan i köpeaftalet
bestämmelse i angifna hänseende alltid lärer intagas.

Andra kapitlet.

Om redande i fartyg1.

8 §•

De bestämmelser, som i detta kapitel gifvas angående redare,
afse närmast den, som idkar sjöfart med eget fartyg; i hvilken
mån de äro tillämpliga på personer, som för egen räkning drifva
sjöfart med dem icke tillhöriga fartyg, har man trott böra öfverlemnas
åt rättstillämpningen att afgöra. Dock framgår af 276 §,
att i de fall, då borgenär för sin fordran har en privilegierad rätt
till fartyg och frakt, denna rätt icke lider någon inskränkning
deraf, att fartygets egare vid den tidpunkt, då fordringen uppkom,
icke sjelf utöfvade rederirörelsen, utan hade upplåtit fartyget åt
annan att dermed idka sjöfart.

Då förslaget i spetsen för hithörande bestämmelser satt stadgandet
om redarens personliga ansvarighet för de förpligtelser, han,
sjelf eller genom annan, sig ikläder, har denna bestämmelse, hvilken,
så vidt angår rederibolag, äfven förekommer i 12 § Sjöl., sin egentliga
betydelse såsom lagbud deri, att de fall, der redarens ansvar
är begränsad! till fartyg och frakt, sålunda betecknats såsom
undantag, så att den vidsträcktare ansvarigheten eger tillämpning,
så ofta icke någon i lagen stadgad grund för inskränkningen kan
påvisas.

9 §.

Undantagen från regeln om redarens personliga ansvarighet
äro i 12 § Sjöl. angifna genom hänvisning till de lagrum, som behandla
de särskilda rättsförhållanden, der en sådan inskränkning
eger rum. Förslaget har i stället sökt att här angifva de generela
regler, under hvilka de speciela fallen låta hänföra sig. Enligt
förslaget svarar redaren allenast med fartyg och frakt dels för de

förbindelser, befälhafvaren ingått i sin lagbestämda egenskap af
redarens syssloman men icke på grund af redarens särskilda fullmagt,
dels ock för fordringar, uppkomna derigenom, att aftal, som
redaren eller annan å hans vägnar slutit, men som skolat af befälhafvaren
fullgöras, icke blifvit behörigen fullgjordt. Dessa båda
undantag från allmän lag leda sitt ursprung redan från medeltidens
sjölagar. Den, som bedrifver eu med så stor risk förenad
näring, som sjöfarten är, bör sättas i tillfälle att åtminstone i någon
mån beräkna, hvad han vedervågar; och man har ansett sig desto
hellre kunna i här angifna fall till fartyg och frakt (den s. k. sjöförmögenheten,
fortune de mer) inskränka hans ansvarighet, som
redarens person i dylika förhållanden är af ringa betydelse såsom
underlag för kredit, och det för tredje man är af långt större värde
att med visshet kunna påräkna betalning ur bestämda förmögenhetsobjekt,
som han känner; mot inskränkningen i fråga om exekutionsobjekt
svarar derför en pant- och förmånsrätt, som i 11 kap.
närmare bestämmes.

Angående borgenärens rätt till betalning ur fartyg och frakt
hänvisas till de närmare bestämmelserna i 11 kap. Här torde till
undvikande af missförstånd böra anmärkas, att, då förslaget likasom
Sjöl. talar om, att redaren häftar med fartyget, detta uttryckssätt
icke betecknar ett redarens personliga ansvar, allenast inskränkt
till fartygets genom besigtning eller annorledes utrönta
värde. Det är, så att säga, fartyget, ej redaren sjelf, som häftar
för borgenärens fordran; betalas ej skulden, kan betalning sökas
allenast ur fartyg och frakt, men ej af redarens öfriga förmögenhet.
Förslaget omfattar sålunda, i likhet med nu gällande lag, det s. k.
exekutionsystemet, hvilket är gällande jemväl i Tyskland och som
från det i Frankrike och andra länder med fransk rätt antagna
abundonsystemet skiljer sig derutinnan, att enligt det senare redaren
väl svarar personligen, men eger frigöra sig från fordringsanspråket
genom att till borgenären öfverlemna sjöförmögenheten. En dylik
ansvarighet är för vissa fall äfven i förslaget stadgad (såsom i
fråga om lastegares rätt att öfverlåta godset för frakten enligt
154 och 161 §§). För öfrigt bör märkas, att redaren under vissa
förutsättningar kan ådraga sig personlig ansvarighet för en fordran,,
för hvilken eljest endast sjöförmögenheten häftar.

Har befälhafvaren handlat »på grund af redarens särskilda fullmagt»,
blifver den senare personligen ansvarig. Orden »på grund
af» få icke så förstås, som skulle den omständigheten, att befälhafvaren
innehaft en fullmagt af redaren, ådraga den senare per -

sonlig ansvarighet; endast så vida befälhafvare)! kan anses hafva,
åberopat eller hänvisat till fullmagten, inträder redarens personliga
förpligtelse.

Att redaren personligen svarar för förbindelsen i sistberörda
fall, såväl som när han dertill ntfäst sig, eller när han genom någon
sin åtgärd vållat, att aftal ej fullgjorts, är icke något undantag"
från §:ns allmänna regel. Hans ansvarighet beror nemligen i dessa
fall på hans eget personliga ingripande, ej på hans lagbestämda
förhållande till befälhafvare)!. Ett verkligt undantag innebär deremot
§:ns sista stycke, som uttalar redarens äfven i Sjöl. (jfr dess
59 §) erkända personliga ansvarighet för besättningens fordringar
på grund af hyres- och tjensteaftal, som befälhafvaren slutit. Att
redaren personligen svarar för befälhafvarens lönefordran, följer i
allmänhet af 8 §; att detsamma bör gälla äfven för det undantagsfall,
att befälhafvaren blifvit jemlikt 32 § antagen af annan än
redaren, har man ansett ej'' behöfva särskildt sägas, då det analogivis
följer af regeln i 9 §:ns sista stycke.

En omtvistad fråga är den, hvilket inflytande bör tilläggas
den omständighet, att befälhafvaren sjelf är redare. Det härinom
komitén varit ifrågasatt att i förslaget intaga ett stadgande härom
då man emellertid afstått derifrån, har man utgått från den uppfattningen,
att frågan om hans ansvarighet bör vara beroende af,
huruvida han i hvarje särskildt fall handlat såsom redare eller
såsom befälhafvare. Detta torde böra afgöras efter samma synpunkt,
som komitén ofvan antydt såsom bestämmande, huru vida
befälhafvaren skall anses hafva handlat på grund af redarens särskilda
fullmagt eller icke. Endast om befälhafvaren uttryckligen
åberopat eller hänvisat till sin ställning såsom redare eller öfver
hufvud gifvit tredje man skälig anledning att vid aftalets ingående
taga hänsyn dertill, får denna hans ställning något inflytande på
hans ansvarighet. Allt efter som nu detta faktiska spörsmål i hvarje
föreliggande fall besvaras, komma 8 §:ns eller 9 §:ns bestämmelser
till användning.

Det bör fasthållas, att 9 § icke angår andra fall af redarens
inskränkta ansvarighet än dem, som utgöra undantag från regeln i
8 §. Att redaren icke i allmänhet personligen svarar för bodmeri,,
äfven om det upptagits efter hans särskilda uppdrag, för haveribidrag
eller för bergarelön, hvarom aftal ej träffats, inhemtas af
174, 217 och 225 §§.

Till jemförelse med 12 § Sjöl. bör här anmärkas, att af der
uppräknade lagrum endast hithörande bestämmelser i 43, 74 och

126 §§ Sjöl. hafva sin motsvarighet i förslagets 9 §. Stadgandena
i 49, 145, 172 och 181 §§ Sjöl. äro deremot i 12 § Sjöl. origtigt
angifna såsom undantag från denna §:s regel och återfinnas på
andra ställen i förslaget, nemligen 49 och 172 §§ Sjöl. i 10 §, 145
§ Sjöl. i 217 § samt 181 § Sjöl. i 225 §.

10 §.

Den här uttalade grundsatsen om redarens ansvarighet för
skada, som genom befälhafvares eller någons af besättningen fel
eller försummelse i tjensten tillskyndas tredje man, är urgammal i
sjörätten. Då svensk rätt i allmänhet icke ålägger husbonde
ansvarighet för skada, som hans tjenare tillskyndar annan, ter sig
§:ns med 49 § Sjöl. öfverensstämmande regel såsom en specielt sjörättslig
—■ visserligen till fartyg och frakt begränsad — utvidgning
af ansvarsskyldigheten. Den, som bedrifver en för andra så farlig
näring, bör ock stå i ansvar för den skada, som af den personal,
han använder, kän tillfogas andra, ehuru detta ansvar icke ansetts
böra sträcka sig utöfver sjöförmögenheten.

Såsom andra punkten angifver, är redarens ansvarighet icke
inskränkt till de personer, hvilka kunna sägas vara i redarens
tjenst anstälde (befälhafvare och besättning), utan gäller jemväl
sådana, som tillfälligtvis användas, för att utföra ett eller annat
göromål för fartygets räkning (t. ex. lotsar, stufvare o. d.). Skall
nemligen den garanti, man ansett sig kunna af redaren fordra, icke
blifva betydelselös, måste den gälla en hvar, som förrättar skeppstjenst
och deri felar.

Endast för fel eller försummelse i tjensten är redaren ansvarig,
och således t. ex. icke för den skada, som en matros under
den tid, han är i land, vid ett slagsmål tillfogar annan. Deremot
är det likgiltigt, om den handling, som orsakat skadan, är enligt
allmän lag eller sjölag straffbar eller icke, likasom ock huru vida
skadan träffat person eller egendom. Regeln innebär, att redaren
är, så långt fartyg och frakt räcker, skyldig utgifva hvarje slags
skadestånd, som för en i tjenstens utöfning begången handling åligger
en person, för hvars åtgärder redaren är enligt denna § ansvarig.
För öfrigt är att märka, att hvad den, som påkallar tillämpning af
10 §, måste bevisa är, att skadan vållats genom ett å fartyget begånget
fel, t. ex. att detsamma genom en felaktig manöver blifvit satt
på grund; deremot behöfver han icke ådagalägga, att felet blifvet
begånget i tjensten af befälhafvare eller besättning eller af annan, för

hvilken redaren är ansvarig, utan tillhör det redaren att till sitt
fredande ådagalägga, att skadan uppstått af någon anledning, som
icke föranleder tillämpning af hans ersättningsskyldighet.

Äfven denna ansvarighet hvilar å sjöförmögenheten; denna är
omedelbart exekutionsobjekt, utan att det förutsättes, att den till
ersättning berättigade skulle behöfva först söka utfå ersättning af
den, som vallat skadan. — Såsom af 11 kap. synes, har borgenären
för sin fordran pant- och förmånsrätt.

11 §•

Med denna §, hvilken fullständigt öfverensstämmer med 12 § Sjöl.,
begynna de stadgande^ som särskild! angå s. k. partrederi eller förening
af flere delegare i fartyg till gemensamt bedrifvande af rederi
rörelse. I förhållande till tredje man är dessa redares ansvarighet
den i 8, 9 och 10 §§ angifna — dels personlig, dels opersonlig, begränsad
till sjöföripögenheten. I senare fallet eger borgenären panträtt
i den egendom, som häftar för gälden, och denna panträtt är
till sin natur odelbar, således icke fördelad på de särskilde delegarnes
andelar i panten. I förra fallet är deremot ansvarigheten delad —
en hvar delegare svarar blott i förhållande till sin lott i fartyget.
Rederibolaget är icke ett särskildt rättssubjekt, dess borgenärer ega
såsom sådana ingen annan rätt till rederiets förmögenhet än andra
redarnes borgenärer; ansvarigheten är från början delad pro rata
parte, den ene delegarens egendom kan icke tagas i anspråk för den
andres andel i rederiets gäld, lika litet som hans andel i rederiets tillgångar
kan anlitas till betalning af rederigäld, som uppkommit förr, än
han blef delegare i fartyget, och för hvilken förre delegaren är personligen
ansvarig. Under förslagets utarbetande har väl varit ifrågasatt
att häri göra den ändring, att rederiets förmögenhet skulle anses företrädesvis
vara underlag för de förbindelser, som hvila på rederiet
som sådant; hvarje partredare skulle, så långt hans andel i rederiets
gemensamma tillgångar försloge, svara äfven för sådan rederiets gäld,
som uppkommit före hans inträde i rederiet; oberoende af vexlingen
af personer inom rederiet skulle rederiförmögenheten kunna för rederiets
gäld utmätas och rederiets borgenärer hafva företräde framför
delegarnes enskilde borgenärer till betalning ur rederiets tillgångar.
Man har emellertid afstätt frän försöket att genomföra denna tanke.
Enheten i rederiförhållandet är gent emot tredje man ej annan än den
samfälda egendomen (fartyget), som af egarne brukas enligt en viss
lagstadgad eller aftalad ordning; att söka göra rederiet till något

Motiv. 2

annat än livad det nu är, skulle kräfva lagbestämmelser, som gåfve
det en annan sammanhållande enhet än blott sagda samäganderätt,
och skulle leda till konseqvenser, hvilka skulle upphäfva sjelfva förutsättningen
— att ansvaret jemväl i fråga om rederiförmögenheten
är från början deladt. Ville man deremot, med bibehållande åt fartyget
såsom den enda nödvändiga enheten i rederiförhållandet gent
emot tredje man, antaga ifrågasatta nya grundsats, skulle man icke
kunna undgå att gifva denna den utsträckning, att hvarje skuld, som
fartygets laglige disponent — ehvad b an vore ensam egare eller
handlade å flere samegares vägnar — i denna sin egenskap ådragit
sig, skulle kunna utsökas ur fartyget, trots vexlingar i eganderätten.
Om den, som förvärfvar 9/,0 i ett rederi, skall med dessa 9/10 svara
för förre egarens andel i rederiskulden, bör rättvisligen den, som
förvärfvat ett helt fartyg, med detta svara för gäld, som dess förre
egare i och för rederidriften åsamkat sig. Man skulle sålunda upprätta
ett slags panträtt till förmån för alla fordringar, som hade något
att göra med rederidriften. Men en så djupt ingripande förändiing
skulle, äfven om den eljest kunde anses rättvis, snart sagdt omöjliggöra
omsättningen af fartyg. Komitén har derför stannat vid att
låta de fordringar, hvilka icke från början häfta å den s. k. sjöförmögenheten,
förblifva hvad de äro — personliga.

Att för öfrigt redarnes ansvarighet kan på grund af särskilda
förhållanden vara annorlunda beskaffad, så att de t. ex. genom gemensamt
fel eller särskildt åtagande kunna häfta solidariskt, är uppenbart,
likasom att här gifna regler icke äro tillämpliga på aktiebolag
eller handelsbolag, hvilka bedrifva rederirörelse.

12 §.

13 § Sjöl. ålägger ett rederi, som består af flere delegare, att
utse en hufvudredare; men då Sjöl. ej stadgat någon påföljd för
underlåtenhet deraf, kan lagens bud förblifva och lär ofta hafva
förblifvit en död bokstaf utom i fråga om sådana fartyg, somjemlikt.
K. Förordn. den 4 Juni 1868, ang. pass- och nationalitetshandlingar,
måste vara försedda med fribref och derför, enligt 2 § af samma förordning,
måste hafva hufvudredare. Lagens stadgande har sålunda,
hvad den inrikes sjöfarten och mindre fartyg angår, hufvudsakligen
karakteren af ett råd till rederiet. Det synes ej heller förefinnas
skäl att härutinnan mer än i andra afseenden betaga rederiet rätt
att fritt ordna sina rättsförhållanden, så vidt nemligen denna frihet
icke kommer i strid med andras berättigade intressen. För ett ända -

malsenligt bedrifvande af rederirörelsen är utan tvifvel enhet i ledningen
nödig, men att framtvinga den bör icke sättas i fråga. Visserligen
kan det för tredje man vara af vigt, att det finnes en person,
som lagligen eger å rederiets vägnar bandia; men det står ju honom
fritt att icke träda i förbindelse med ett rederi, som saknar sådan
representant. Annorlunda ställer sig saken, då tredje man behöfver
medelst rättegång göra gällande en rätt mot rederiet; det skulle i
sådant fall vara förenadt med alltför stor olägenhet, om han vore
nödsakad att rigta sitt käromål mot samtlige redarne och icke kunde
vända sig mot eu, som lagligen egde representera dem alla. Eu
sådan processuel representant är hufvudredaren. Saknas en sådan,
bör tredje man icke lida deraf, och den lämpligaste påföljden för
underlåtenhet att välja hufvudredare synes derför vara, att käromål
mot rederiet kan anhängiggöras genom stämning å hvilken delegare
som helst. Hvad förslaget härom innehåller är för öfrigt en utveckling
af det åskådningssätt, som ligger till grund för 11 kap. 8 §
R.^ B. och den genom K. Resolutionen den 29 Nov. 1756 § 37 medgift
tillämpning deraf å bruksintressenter. Ett analogt stadgande
återfinnes äfven i 61 § af Gtrufvestadgan den 16 Maj 1884.

Af §:ns stadgande följer å ena sidan att för dom, som erhålles
uti en mot hufvudredaren anhängiggjord rättegång angående
fordran,. för hvilken redarne personligen svara, verkställighet kan
sökas ej blott i hvarje delegares andel i rederiförmögenheten utan
äfven i hans öfriga tillgångar, samt å andra sidan att de delegare,
som äro ansvarige för sådan fordran, kunna sökas genom stämning ä
hufvudredaren, utan hinder deraf, att en eller flere delegare, som jemväl
svara för andel i gälden, afhändt sig sina lotter och alltså, såsom
icke längre tillhörande rederiet, icke kunna, der talan endast förts
mot hufvudredaren, ådömas betalningsskyldighet.

Genom registreringslagen bör sörjas för, att tredje man må kunna
erhålla kännedom om den, mot hvilken han bör rigta sin talan.

13 §.

1 likhet med 14 § Sjöl. angifver förslaget här den befogenhet, som
i förhållande Ull tredje man tillkommer hufvudredaren såsom representant
för rederiet. Stadgandet innebär sålunda, att tredje man, sä
länge han tillser, att hans afhandlingar med hufvudredaren hålla sig
inom de i §:n bestämda råmärken, är berättigad att, utan afseende å
möjligen af rederiet vidtagna men honom obekanta inskränkningar i
hufvudredarens befogenhet, betrakta honom såsom med laga rätt

handlande å rederiets vägnar. Hvad hufvudredaren ä rederiets
vägnar inom de i §:n bestämda gränser gör och sluter, är gent
emot tredje man lika gildt, som om det blifvit af rederiet gjordt eller
slutet, och för rederiets genom dessa hans åtgärder uppkomna förbindelser
ansvara redarne pro rata parte med allt sitt gods. Detta
har synts komitén framgå såsom en omedelbar följd af denna §, utan
att något uttalande derom i lagen, sådant 15 § Sjöl. innehåller, ansetts
erforderligt.

I hufvudsak öfverensstämma §:ns stadganden med 12 och 14 §
Sjöl. Att förslaget angifver färre exempel på hvad rederirörelsen
anses vanligen medföra, åsyftar icke någon förändring. Deremot har
det i 14 g Sjöl. stadgade förbud för hufvudredaren att utan särskild
fullmagt taga försäkring å fartyget eller andelar deri ur förslaget uteslutits0
I förhållande till försäkringsgifvaren blifver alltså rederiet
bundet genom ett af hufvudredaren slutet försäkringsaftal. Dä fall utan
tvifvel kunna förekomma, i hvilka assurans för gemensam räkning äi
lämpligast, bör försäkringsgifvåre kunna inlåta sig på aftal derom,
utan att kräfva något speciel bemyndigande för hufvudredaren.
Härmed är emellertid naturligtvis ingalunda afgjordt, huru vida dylik
befogenhet alltid tillkommer honom gent emot medredare. Då förslaget
likväl ej heller i 15 § upptagit något stadgande härom, beror
detta derpå, att hufvudredarens rätt och pligt härutinnan måste
under olika omständigheter olika bedömas. 1 ena sidan kan det
sägas, att han — i synnerhet när han sjelf är befälhafvare bättre
än ofrige redare kan bedöma, när assurans är behöflig med hänsyn
till den resa, som företages, den last, fartyget innehar o. s. v. A
andra sidan kan det understundom vara af intresse för delegaren att
sjelf få taga försäkringen och komma i besittning af försäkringsbrefvet.
I allmänhet torde frågans lösning kunna öfverlemnas åt
rederiaftalet. Är emellertid deri ingenting härom bestämdt, blifver det
domstolens sak att efter omständigheterna pröfva, huru vida hufvudredarens
ställning såsom rederiets syssloman kan anses hafva för
honom i det särskilda fallet medfört rätt och pligt att ombesörja
assurans eller icke.

14 §•

Enligt 6 § Sjöl. gäller såsom beslut i angelägenheter, som angå
fartyget, hvad de säga, hvilkas lotter tillsammantagna äro de största;
och om detta stadgande får så förstås, att för ett giltigt rederibeslut
fordras, att mer än hälften af afgifna röster förenat sig om samma

mening, öfverensstämmer förslaget så till vida med gällande lag.
Men då 6 § Sjöl. icke fordrar, att de, som omfattat den segrande
meningen, också skola ega mer än hälften i fartyget och således
representera mer än hälften af rederiets hela röstetal, utan tvärtom
tillägger, att, om någon uteblifver, när delegarne efter kallelse skolat
i rederiets angelägenheter sammankomma, han får nöja sig med hvad
de närvarande besluta, har komitén ansett en ändring erforderlig.
En dylik regel, enligt hvilken för besluts fattande pluralitet af tillstääeslcomne
delegare är tillräcklig, förutsätter för att ej leda till
orättvisa, att samtlige delegare, på sätt Sjöl. också antyder, genom
kallelser lemnats tillfälle att bevaka sin rätt. Den förutsätter alltså
detaljerade bestämmelser ej mindre om sätt och tid för kallelsens
delgifning, än äfven om de former, under hvilka rederiet bör utöfva
sin beslutanderätt. Men att gifva bestämmelser i detta hänseende,
hvilka skulle vara fullt betryggande, har komitén, som icke funnit
hvad Sjöl. härom innehåller tillfredsställande, ansett vara omöjligt.
Vid sådant förhållande har komitén måst stanna vid att för ett giltigt
rederibeslut fordra, att det omfattas af delegare, som ega mer än
hälften af fartyget, men deremot lemna det obestämdt, på hvilket
sätt delegarnes meningar böra inhemtas. Det är nu visserligen sant,
att minoriteten, äfven om den ej mägtar göra sin mening gällande, i
allt fall har rätt att blifva hörd; och komitén har också, på sätt 15
§ utvisar, förutsatt såsom regel, att tillfälle bör lemnas alla delegare
att yttra sig om hvarje förekommande rederiärende, som påkallar ett
beslut. Men det har synts betänkligt att uppställa detta såsom eu
oeftergiflig fordran, så att ett af vederbörlig majoritet fattadt beslut
ovilkorligen skulle blifva ogildt blott derför, att eu eller annan redare
ej fått tillfälle att derom uttala sin mening. I vissa fall, såsom
om ärendet ej tål uppskof eller en delegare för tillfället vistas ä
okänd ort, vore det orimligt att fordra, att alla delegare skulle
underrättas.

Erån regeln, att för fattande af ett rederibeslut kräfves, att det omfattas
af delegare, som tillsammans ega mer än hälften i fartyget,
stadgar emellertid §:n några undantag. Man har visserligen ej ansett
det med nödig stadga i rederiets förvaltning förenligt att såsom rederibeslut
erkänna en mening, som, ehuru den lyckats samla omkring sig
ett större röstetal än någon annan, dock endast omfattas af en minoritet
och derför när som helst kan af de öfriga, derest de förena
sig, kullkastas; men då denna olägenhet icke kan ifrågakomma, när
beslutet fattats af delegare, som ega hälften i fartyget, har man, i
öfverensstämmelse med 6 § Sjöl., tillerkänt ett dylikt beslut giltighet,

om det biträdes af hufvudredaren. Att en bufvudredare, som icke
är delegare, tillerkänts dylik bestämningsrätt, ehuru han naturligtvis
icke har rösträtt, torde desto mindre väcka betänklighet, som hans
på samtlige öfrige redares förtroende grundade ställning otvifvelaktigt
är egnad att gifva honom den bästa öfversigt öfver rederiets
förhållanden.

Nu angifna sätt att genom hufvudredarens utslagsröst åstadkomma
ett rederibeslut kan emellertid icke användas vid val afhufvudredare
man har derför, då det är för rederiet af så stor betydelse,
att hufvudredare blir vald, för detta fall föreskrifvit, att den,
som fått röster för halfva fartyget, skall anses vald, utom när två
uppnått dylikt röstetal, då lotten skiljer dem emellan. Då förslaget
sålunda äfven i fråga om val af hufvudredare med nyss angifna
modifikation fordrar absolut pluralitet, innebär detta en väsentlig afvikelse
från 13 § Själ., som synes nöjas med allenast relativ röstöfvervigt
och i öfverensstämmelse dermed föreskrifver lottning, då
två eller flere erhållit lika röstetal. Det kan synas olämpligt att
komitén, på samma gång den sökt skärpa tvånget för rederiet att
utse hufvudredare, likväl uppstält strängare fordringar för val af en
sådan. Men man har ansett å ena sidan, att en hufvudredare, som
blifvit tillsatt genom en minoritet af hela rederiets röstetal och derför
när som helst kunde emotse sitt entledigande, föga skulle motsvara
rederiets behof af en kraftig ledning, och å andra sidan, att de menliga
följder, som för rederiet kunna uppkomma genom underlätet val
af hufvudredare, just måste innebära en tillräckligt kraftig uppfordran
för delegarne att söka komma till något resultat på frivillig
väg. Skulle detta ej lyckas, torde sådant jemlikt 23 § 3 mom. innebära
laga skäl för hvilken delegare som helst att påyrka rederiets
upplösning.

Enligt §:ns första stycke eger majoriteten beslutanderätt i fråga om
»rederiets angelägenheter». För att närmare bestämma hvad dermed
skall förstås tillägges i andra stycket, att beslut, som strider mot rederiaftalet
eller fäller utom rederiets ändamål, ej är gällande, utan att det
af samtlige redarne biträdes. Majoriteten kan således icke med laga
verkan fatta ett beslut, som kränker en delegares berättigade anspråk,
att rederiets förvaltning bedrifves på det sätt och i det syfte,
som från början varit aftaladt eller förutsatt. Deremot får det anförda
stadgandet ej så förstås, som skulle hvarje ändring af rederikontraktet
genom majoritetsbeslut vara utesluten. En ändring, som
icke förnärmar någon delegares rätt, kan utan tvifvel beslutas i den
ordning, §:ns första punkt angifver. Så t. ex. finnes det ej något

skal, hvarför en delegares protest skulle förhindra giltigheten af ett
beslut, hvarigenom hufvudredaren förpligtas redovisa oftare än rederikontraktet
föreskrifver. — Ett specielt fall har man ansett sig böra
uttryckligen beteckna såsom fallande utom majoritetens beslutanderätt:
fråga om en icke-delegares anställande såsom hufvudredare.
Man torde nemligen böra betrakta såsom en förutsättning för rederiförhållandet,
hvilken icke behöfver i rederiaftalet uttryckligen nämnas,
att rederiets ledning skall uppdragas åt en person, hvilken är såsom
delegare direkt intresserad i företagets framgång.

Att hufvudredaren icke har utslagsröst vid beslut i fråga om
hans skiljande från befattningen och om rederiets upplösning samt
att majoritetens beslutanderätt är inskränkt i fråga om sättet och
vilkoren för fartygets försäljning, inhemtas af 16, 23 och 24 §§. En
annan dylik inskränkning förekommer i 26 §.

Då protokollsföring vid rederisammanträden icke kan anses nödig
för mindre rederier, men, der den verkligen erfordras, torde iakttagas,
utan att något derom stadgas i lagen, hafva bestämmelserna derom i
11 § Sjöl. uteslutits ur förslaget.

15 §•

Denna § innehåller i sak inga väsentliga afvikelser från bestämmelserna
i 17 och 18 §§ Sjöl. Då delegarnes mening ofta torde
kunna inhemtas under enklare former än genom deras sammankallande
till öfverläggning, har §:ns affattning blifvit derefter lämpad.
Den ovilkorliga rätt att begära rederiets sammankallande, som 18 §
tillerkänner hvarje delegare, har förslaget icke bibehållit. Såsom
exempel på vigtigare ärenden, i fråga om hvilka hufvudredaren bör,
der ej omständigheterna hindra, höra rederiet, nämner förslaget utom
betydligare reparation äfven befälhafvares antagande och afskedande
samt »fartygets användande i annan fart», hvarmed man velat beteckna
en väsentligare förändring af skeppets trade.

Hvad 19 § Sjöl. innehåller följer utan särskildt lagbud af hufvudredarens
ställning såsom medredarnes syssloman och har derför
ansetts ersatt genom hänvisningen till hvad allmän lag härom stadgar.

16 §•

I denna § föreslås åtskilliga förändringar i hvad hittills enligt
13 § Sjöl. varit gällande. Att förslaget lika litet i fråga om kufvudredares
skiljande från befattningen som i andra rederiärenden kan

anse relativ pluralitet af afgifna röster tillräcklig, är sjelfkärt.
Beslut om hufvudredares entledigande måste derför omfattas af delegare,
som ega mer än hälften i fartyget, då det naturligtvis, såsom
förut är anmärkt, icke kan ifrågasättas att gifva honom sjelf
utslagsröst.

Till skydd för minoriteten har förslaget bibehållit den redan i
13 § Sjöl. medgifna rätt att få en hufvudredare, som sjelf eger hälften
i fartyget eller derutöfver, genom domstols beslut skild från befattningen;
och komitén har ej funnit skäl inskränka denna rätt till det
fall, att hela minoriteten (»öfrige delegare») enas om att anlita domstol,
utan medgifvit hvarje medredare rätt att anhängiggöra dylikt
yrkande, af hvilket, derest det är obefogadt, han sjelf har största
skadan. Deremot har man ej funnit lämpligt medgifva denna rätt
för det fall, att hufvudredaren eger mindre än hälften och rösterna
falla lika mot lika, emedan i sådant fall hufvudredaren dock är beroende
af andra delegares understöd och icke genom sin egen röstöfvervigt
dikterar besluten. Det kan visserligen invändas, att den,
som eger hälften i fartyget, genom en skentransport kan göra sig
oberoende af stadgandet, men mot dylikt förfarande torde äfven med
bibehållande af Sjölms regel icke fullständig hjelp kunna beredas.

Den för ett kraftigt bedrifvande af rörelsen menliga ställning,
hvari rederiet kommer, då hufvudredaren entledigas och öfriga medredare
ej kunna mot hans vilja tillsätta en annan, medför såsom nödvändig
konseqvens, att en hvar delegare måste ega rätt att påyrka
rederiets upplösning, derom stadgande intagits i 23 §.

17 §.

Här uttalas till en början hufvudredarens i 20 § Sjöl. endast
förutsatta pligt mot rederiet att hålla särskild bokföring öfver
dess förvaltning. Då enligt svensk rättsuppfattning hvarje delegare
i ett för gemensam räkning bedrifvet företag torde, utan att sådant
blifvit honom uttryckligen förbehållet, vara berättigad att taga kännedom
om de öfver den gemensamma rörelsen förda räkenskaper, men
å andra sidan denna rätt lider en naturlig inskränkning så till vida,
som dess utöfvande ej får blifva till hinder för förvaltningens jemna
gång, har komitén ansett lämpligast att icke i förslaget upptaga stadgandet
i andra stycket af 20 § Sjöl. om medredares rätt att när som
helst taga kännedom af rederiets räkenskaper.

Att i lagen meddela för alla förhållanden passande bestämmelser
om tiden för redovisnings afläggande torde vara i det närmaste

omöjligt. Allt efter som fartyget i allmänhet gör längre eller kortare
resor, lägges upp vid seglationstidens slut hvarje år eller utsträcker
sina resor öfver längre tid, gör regelbundna turer eller söker sina
frakter, der marknaden för tillfället är gynsammast, måste lämpligaste
tiden för redovisnings afläggande olika bestämmas. Komitén
har å andra sidan icke kunnat förbise, att till följd af det sammanhang,
som enligt 20 § finnes mellan redovisnings afläggande och
medredares rätt att erhålla utdelning, några bestämmelser i detta
hänseende måste i lagen upptagas till skyddande af hvarje delegares
rätt, och komitén har derför stadgat en redovisningsskyldighet,
som för många fäll kan vara nog sträng, men som derför
ock kan genom aftal mellan redarne inskränkas. 1 likhet med 21 §
Sjöl. tänker sig förslaget hvarje afslutad resa såsom en lämplig
period för redovisning; men da denna regel bör, i olikhet med hvad
Sjöl. stadgar, gälla jemväl den inrikes farten, der en snar redovisning
ofta är ännu mer behöflig och lämplig än vid utrikes fart, har
såsom slutpunkt angifvits antingen fartygets återkomst till hemorten
eller besättningens afmönstring annorstädes efter slutad resa.
Att deremot bestämma någon viss tid efter resans slut för redovisningens
afläggande, har icke ansetts behöfligt. Sker ej redovisning,
har domstol på medredares käromål att förelägga den tid, som efter
omständigheterna finnes lämplig. Då emellertid nu angifna regler,
enligt hvilka understundom en längre tid skulle kunna förflyta, utan
att bufvudredaren behöfde redovisa, icke kunna anses tillfredsställa
delegarnes skäliga anspråk på utdelning, så ofta sådan lämpligen
kan ske, har man på det sätt bibehållit stadgandet i 21 § Sjöl. om
årlig redovisning, att man, utan att binda redovisningen vid kalenderår,
föreskrift, att den ej i någon händelse må uppskjutas öfver
ett år, efter det sådan senast afgafs.

Då den i 21 § Sjöl. medgifna tid till klander å hufvudredares
redovisning ansetts vara väl kort, har den utsträckts till sex månader,
efter det redovisningen afgafs och redaren derom underrättats.
Att den sålunda bestämda klandertidens slut förklarats icke hindra
medredaren att föra talan om rättelse af fel, som bero på svikligt
förfärande eller missräkning, torde ej innebära någon lagförändring,
utan endast ett förtydligande.

Ett af rederiet fattadt beslut, hvarigenom hufvudredares redovisning
blifvit uttryckligen godkänd, betager naturligtvis icke eu delegare,
som icke biträdt detta beslut, rätt att klandra sådana hufvudredarens
åtgärder, hvilkas vidtagande majoriteten icke, mot stadgandet
i 14 §, egt besluta.

18 §•

I den mån rederiets gemensamma tillgångar, såsom besparingar
från föregående resor m. m., icke förslå till bestridande af rederiets
utgifter, skola delegarne i förhållande till sina andelar i fartyget
tillskjuta nödiga medel. På det en delegares tredska eller oförmåga
att fullgöra denna skyldighet ej må genom deraf vålladt afbrott i
rörelsen medföra skada för de öfriga, medgifver förslaget, liksom
7 § Sjöl., en hvar af dem rätt att sjelf förskjuta de medel, som bort
af den försumlige erläggas. 7 § Sjöl. talar äfven om rätt för dem
att mot säkerhet i hans lott i fartyget upplåna medel. Då emellertid
alltid en af medredarne måste, för att den i §:n stadgade företrädesrätt
till betalning skall ega rum, uppträda såsom den, hvilken
anskaffar medlen, har komitén ansett det likgiltigt, huru vida medlen
äro hans egna eller annans och huru vida han vill behålla eller på
annan öfverlåta den rätt, han genom medlens förskjutande erhållit.
Förskottsgifvaren är berättigad att utom sjelfva det förskjutna kapitalet
af den försumlige undfå ej blott ränta, som bestämts till 8 procent
och är afsedd att innefatta ersättning jemväl för den i 7 § Sjöl.
medgifna provision, utan äfven godtgörelse för kostnaden för den
försäkring, förskottsgifvaren må hafva tagit till sin säkerhet.

Föl’ förskott med ränta och assuranspremie har förskottsgifvaren
en personlig fordran hos den försumlige redaren. För denna fordran
njuter han enligt 275 § Sjöl. förmånsrätt i fartyg och frakt, hvilken
rätt i nämnda lagrum satts i samband med den förmånsrätt, som tillkommer
s. k. sjöfordringar. Ett sådant samband är emellertid onaturligt
och låter icke förena sig med förslagets stadganden i 11 kap.
Sjöförmögenheten utgör en odelad enhet, deri endast frakten för den
resa, under hvilken fordringen uppkommit, ingår; hvaremot å ena
sidan den här afsedda förmånsrätten icke kan omfatta mer än en del
af fartyget, och å andra sidan borgenärens rätt till frakt måste vara
långt vidsträcktare, än i 275 § Sjöl. är sagdt. Hvad frakten angår,
synes det nemligen oegentligt att här tala om förmånsrätt. En delegare
i rederiet,'' såsom i hvarje gemensamt företag, har mot medintressenterna
ej något anspråk på utdelning förr, än de utgifter hlifvit
betäckta, Indika möjliggjort inkomsten; han eger rätt till redovisning
men icke omedelbart till frakt eller annan inkomst, som tillfaller
rederiet. En delegare, som häftar i skuld till rederiet, kan
alltså icke vara berättigad till någon utdelning förr, än denna skuld
är betald; och om en af delegarne i hans ställe fullgjort hans skyldighet,
ligger det i sakens natur, att denne skall få sina utlagda

medel tillbaka, innan den försumlige kan erhålla någon utdelning.
Förskottsgifvaren går sålunda i detta hänseende före hvarje den försumlige
bolagsmannens enskilda borgenär; hans rätt kan icke rubbas
derigenom, att den försumlige partredaren å annan öfverlåter sin
fartygslott och dermed sin andel i företaget, men står deremot helt
naturligt tillbaka för de borgenärer, hvilkas rätt omfattar sjöförmögenheten
såsom en enhet. — Hvad deremot angår den försumliges
andel i fartyget, har rederiet derå intet anspråk på grund af rederiförhållandet,
och en ny egare står derför icke med fartygslotten i
något ansvar för företrädarens skuld till rederiet; vill man derför
bereda förskottsgifvaren nödig säkerhet, måste man gifva honom panträtt
i fartygslotten äfvensom förmånsrätt mot egarens enskilda borgenärer,
hvilken förmånsrätt, såsom enligt 275 § 4 mom. Sjöl., lämpligen
synts böra i förmånsrättsordningen få plats i 17 kap. 7 §
Handelsbalken. I fråga åter om frakten har föreslagits, att den försumlige
redaren icke skulle ega erhålla utdelning förr, än förskottsgifvaren
blifvit godtgjord. — Då komitén icke i lagförslaget bestämmer
den förmånsrätt, som tillkommer inteckning, och för öfrigt ansett
inteckning i fartygsdel icke böra medgifvas, har det icke varit
möjligt att bringa förslaget ens i yttre öfverensstämmelse med det
norsk-danska förslaget.

19 §.

Enl. 7 § Sjöl. egen delegare, som icke deltagit i beslut om utgift,
att inom åtta dagar, efter det han fått kunskap om beslutet, utan
lösen afstå sin lott i fartyget till öfrige delegare och dermed blifva
från gäldande af nämnda utgift fri. Hvarje delegare är således berättigad
att afstå sin andel i fartyget utan allt afseende derå, huru
vida beslutet afser utgifter under pågående resa eller alldeles nya
företag, under det enligt tyska lagen, från hvars 468 art. motiven
till Sjöl. angifva stadgandet vara hemtadt, denna rätt icke eger rum,
när den utgift, som beslutes, endast är en nödvändig följd af förut
fattadt beslut eller vidtagen åtgärd. Mot Sjölrns stadgande kan först
och främst anmärkas, att det icke bör vara någon redare medgifvet
att på sina medredare kasta hela den risk, han varit med om att
framkalla; rätt att genom abandon befria sig från följderna af ett
beslut bör tillkomma endast den, som icke deri deltagit. Men icke
heller denne synes böra ega rätt att efter beslutets fattande hålla
sig passiv och afvakta, huru företaget utfaller, för att i händelse af
en lycklig utgång deraf skörda vinsten, men i annat fall frigöra sig
från ansvaret genom abandon; tiden för abandonsrättens utöfvande

synes derför böra räknas från beslutet om den åtgärd, som föranleder
utgiften, icke från beslutet om utgiften. Ehuru rätten att träda tillbaka
är bunden vid det stränga vilkoret om fartygslottens abandonnerande,
har komitén trott den höra begränsas och derför icke medgifvit
den för andra fall, än då ny resa eller reparation af fartyget
efter slutad resa beslutes. Att tiden för abandonsrättens utöfvande
förkortats från åtta till tre dagar, finner sin förklaring deri, att
majoriteten, innan vidare åtgärder vidtagas, behöfver ega visshet,
huruvida den till företagets utförande kan påräkna minoritetens
understöd. — Tiden räknas, der delegaren ej varit närvarande vid
beslutets fattande, från det han deraf undfått del; kunskap derom,
som han erhållit annorledes än genom direkt meddelande från
medredarne, gör det således icke, såsom enligt 7 § Sjö,l., nödvändigt
för honom att besluta sig.

Att delegare, som afstår sin skeppslott, icke derigenom ovilkorligen
befrias från sin skyldighet att pro rata parte fullgöra de förbindelser,
rederiet i anledning af beslutet ikläder sig gent emot tredje
man, framgår otvetydigt af 22 § 2 st. Eör hvad han på grund
deraf nödgas utgifva har lian regressrätt emot medredarne.

Stadgandena om den afträdda lottens fördelning å öfrige delegare
och om dessas skyldighet att öfvertaga derå tagen försäkring
öfverensstämma med motsvarande bestämmelser i 7 och 8 §§ Sjöl.

20 §.

Stadgandet i 20 § Sjöl. om skyldighet för hufvudredaren att,
oberoende af tiderna för redovisnings afläggande, verkställa utdelning
åt delegarne, så snart medel influtit och utdelning kan ske utan
hinder för nödiga utgifters bestridande, har uteslutits såsom icke
lämpligt för alla förhållanden. Då såsom regel i 17 § uppstälts, att
redovisning skall ske vid hvarje resas slut och dessutom minst en
gång om året, synes det obehöfligt att föreskrifva utdelning annat än
i sammanhang och öfverensstämmelse med aflagd redvisning. Om
tiderna för redovisnings afläggande bestämmas annorlunda i rederikontraktet
eller om af annan anledning, såsom beskaffenheten af den
fart, hvari fartyget användes, utdelning ä andra tider anses lämpligen
böra ega rum, står det rederiet fritt att derom träffa nödiga
bestämmelser genom aftal.

21 §.

Innehållet i §:ns första stycke innebär icke någon afvikelse från
gällande rätt och torde ej tarfva någon särskild belysning. Då all -

män lags stadganden om bolag i allmänhet ej äro direkt tillämpliga
å rederi, bär det ansetts lämpligt att bär uttryckligen tillerkänna
ifrågavarande regel, som öfverensstämmer med 15 kap. H.B., giltighet
jemväl i fråga om rederiförhållandet.

Deremot innehåller §:ns andra stycke den vigtiga förändring i
Sjölins stadganden, att den i 9 och 10 §§ Sjöl. medredare tillerkända
förköps- och lösningsrätt blifvit upphäfd. Härtill har komitén föranledts
af följande skäl. Vid bildande af partrederier, som bestå af
ett större antal delegare, torde i allmänhet föga afseende fästas vid
redarnes personer, och i fråga om sådana rederier synes derför hembudsskyldighet
och lösningsrätt, hvars ändamål ju skulle vara att
skydda rederiet från att påtvingas främmande delegare, sakna allt
berättigande. Ett annat kan nu visserligen förhållandet vara med
rederier, som utgöras af blott några få delegare. Det kan vara
häråt för den, som insatt sina penningar i en rederiaffär på grund
af sitt förtroende till meddelegares heder och duglighet, att sedan se
sig stäld i förhållande till medintressenter, hvilka icke förtjena samma,
tillit. Men dels gifver lagen honom ej något fullt betryggande skydd
häremot, då andel i rederiet kan öfvergå å främmande personer äfven
genom arf, gåfva och testamente, å hvilka fång lösningsrätten ej kan
tillämpas, och dels, står det ju i hvarje fåll rederiintressenterne fritt
att i rederiaftalet intaga nödiga bestämmelser till sitt betryggande.
Komitén har derför föreslagit, att delegare, som vill afhända sig
skeppslott, ej må vara skyldig att först hembjuda den åt medredare
och att följaktligen förköps- eller lösningsrätt i ty fåll ej må ega
ram. Att denna regel icke obetingadt gäller i fråga om öfverlåtelse
af lott i fartyg å utländsk man, följer af regeln i förslagets 4 §,
som gäller hvarje delegare i svenskt fartyg och således jemväl
delegare i partrederi samt upptager stadganden, motsvarande föreskrifterna
i 2:a stycket 2:a punkten samt 8:dje och 4:de styckena af
det norsk-danska förslagets § 21.

I förslaget har icke bibehållits det i 10 § Sjö], upptagna stadgande,
att, om befälhafvare, som mot sin vilja entledigas, eger del i
fartyget, medredarne äro skyldige att utlösa honom, om han det
yrkar. Bestämmelsen är berättigad endast i det fall, att befälhafvaren
ingått i rederiet under förutsättning, att han skulle få föra
fartyget, men när detta är fallet, bör han ock genom uttryckligt aftal
betinga sig rätt till utlösen, om han mot sin vilja entledigas.

22 §.

Denna §:s innehåll är ej annat än en följdrigtig utveckling af
det åskådningssätt i fråga om rederiets karakter, som komitén sökt
i förslaget genomföra och vid 11 § utförligare motiverat.

Första stycket behandlar förvärfvarens förhållande dels till medredare
och dels till tredje man: hans rättigheter och förpligtelse!’
inträda i och med öfverlåtelsen, men af rederiförhållandet följer,
att, då han inträder i sin fångesmans stad och ställe, medredare
kunna emot honom göra gällande samma rättsanspråk som mot
hans fångesman, så vidt dessa rättsanspråk uppkommit i och genom
rederirörelsen. Så ega de att å honom tillkommande utdelning
afräkna fordringar för af dem jemlikt 18 § lemnade förskott o. s. v.
I fråga härom hänvisar komitén i öfrigt till hvad i motiven till sist
nämnda § är anfördt.

Andra stycket åter angifver öfverlåtelsens inverkan å öfverlåtarens
ställning såväl till medredare som till tredje man; förslagets
grundsats är den, att han icke eger till sin förmån åberopa
öfverlåtelsen mot någon, som icke egt eller bort eg a kunskap
om densamma. Men dessutom stadgar §:n, att en anmälan derom till
hufvudredaren skall medföra samma verkan, som vore den meddelad
samtlige medredarne.

Då den omständighet, att partredare, som utträdt ur rederiet,
är ansvarig för en förbindelse, som senare tillkommit, icke betager
borgenären rätt att vända sig jemväl mot nye egaren, komma sålunda
i detta fäll både öfverlåtaren och förvärfvaren att svara för
fordringen i dess helhet utan rätt för någondera att först i andra
hand erlägga betalning, men naturligtvis med rätt för den, som får
betala mer, än hvad enligt vilkoren för öfverlåtelsen honom ålegat,
att söka sitt åter af den andre.

23 och 24 §§.

Sjöl. medgifver icke majoriteten inom rederiet rätt att besluta
fartygets försäljning och rederiets upplösning; »en sådan flertalets
rätt att förfoga öfver minoritetens egendom har man», heter det i
motiven till det kongl. förslaget, »ansett betänklig och i dess ställe
(§ 22) upptagit norska lagens stadgande för detta fall (§ 8).» Komitén
har emellertid ansett det vara af praktiskt behof påkalladt att
äfven härutinnan gifva majoriteten beslutanderätt. Den utväg, Sjöl.
anvisar, är förenad med alltför stor tidsutdrägt; då domstolens beslut

icke torde kunna tillämpas, innan det vunnit laga kraft, skulle sålunda
en egare af en obetydlig fartygslott kunna länge nog hålla
sina medredares tillgångar bundna i en affär, som visat sig icke kunna
föra till åsyftadt ekonomiskt resultat. Förslaget tillerkänner derför
de delegare, som ega mer än hälften i fartyget, rätt att besluta rederiets
upplösning. Deremot har man ansett utslagsröst i denna
fråga icke böra tillkomma hufvudredaren. Grenom bestämmelserna i
24 §, att fartygets försäljning skall ske å offentlig auktion och ej
må ega rum, med mindre fartyget ligger i svensk hamn, samt att
försäljningsvilkoren, der ej delegarne enas derom, skola bestämmas
af skiljemän, har man sökt förekomma ett sådant bruk af majoritetens
beslutanderätt, att minoriteten faktiskt sättes ur stånd att skydda
sina intressen.

Då förslaget tillerkänt majoriteten rätt att besluta rederiets upplösning,
följer deraf, att beslut omedelbart om fartygets försäljning
också faller inom majoritetens kompetens. A andra sidan är det lika
klart, att majoriteten icke kan besluta affärens fortsättande på det
sätt, att köpeskillingen för fartyget användes till inköp af ett nytt
fartyg.

Skulle emellertid upplösning af rederiet icke kunna ega rum, utom
när majoriteten sådant beslöte, vore den enskilde deiegarens ställning
alltför prekär. Förhållandena inom rederiet kunna arta sig så,
att minoriteten till skydd för sina berättigade intressen bör ega befogenhet
att påyrka rederiets upplösning. Ett dylikt fall är redan
i det föregående angifvet: när domstol enligt 16 § på delegares käromål
skiljer hufvudredaren från hans befattning. Detsamma torde
böra gälla, när förändring i fartygets eganderättsförhållanden eller
beslut att antaga en utländing till hufvudredare föranledt, att fartyget
blifvit affördt ur svenskt fartygsregister och rederiaffären sålunda
ej längre kan fortsättas under skydd af svensk lag. Uppenbart
är vidare, att samma utväg bör stå minoriteten öppen, när
dess rätt kränkts genom beslut och åtgärder, som majoriteten vidtagit
i strid med lagen eller rederiaftalet. Men ej ens härvid kan
man stanna. Att, såsom 22 § Sjöl. synes föranleda, medgifva minoriteten
dylik rätt redan af den anledning, att rederiets verksamhet
till följd af ogynsamma konjunkturer eller tillfälliga motgångar fört
till ett dåligt resultat, synes visserligen vara att gå för långt. Men
majoriteten kan tilläfventyrs af oskicklighet eller vårdslöshet eller
rent af i egennyttiga syften och för ändamål, som äro främmande
för rederiet, missbruka sin beslutanderätt på ett så oförsvarligt sätt,
att det innebär en kränkning af den enskilde deiegarens rätt, och i

sådant fall är utan allt tvifvel den honom i förslaget tillerkända befogenhet
att begära rederiets upplösning med rättvisa öfverensstämmande.
I ett särskildt fall har man emellertid ansett den missnöjde
delegaren ej ens behöfva till stöd för sin talan åberopa något annat
än just affärens resultat. Om det visar sig, att rederiets gäld öfverstiger
dess tillgångar, vore det en uppenbar obillighet att tvinga
den enskilde att mot sin vilja qvarstå i en affär, fotad på så dålig
ekonomisk grundval, att dess fortsättande icke ur någon synpunkt
vore försvarligt. Då man emellertid vid minoritetens rätt att i nu
antydda fall begära rederiets upplösning fäst det vilkor, att fartyget
efter slutad resa återkommit till riket, har man utgått från det antagande,
att rederiets ställning i allmänhet icke torde kunna med
tillförlitlighet öfverskådas under pågående resa.

Om majoriteten motsätter sig delegares yrkande om upplösning,
måste tvisten naturligtvis slitas af domstol. Emellertid har man
trott lämpligt, att, om i det under N:r 4 -i 23 § omförmälda fall
olika meningar råda om det värde, hvartill fartyget bör beräknas,
detta utrönes genom besigtning, hvars resultat oftast torde göra vidare
rättegång obehöflig.

Till sist bör påpekas, att, under det förslaget i 24 § uppdrager
åt skiljemän att bestämma vilkoren för försäljning af fartyget, deremot
enligt norska och danska förslagen försäljnings vilkor en fastställas
af Rätten (Sjörätten i Norge, Auktionsrätten i Danmark).

25 §.

Af denna § får icke dragas den slutsats, att sjölagens stadganden
i allmänhet skulle vara preceptor iska. Tvärt om är regeln den,
att dess stadganden tillämpas endast i den mån, parterna icke annorledes
aftalat. Men det har ansetts lämpligt att här uttryckligen
framhålla, att 14—24 §§, så vidt de blott angå delegarnes inbördes
förhållande, endast komma till användning, när intet formligt rederiaftal
eller endast ett ofullständigt sådant upprättats. Att parterna
icke genom aftal kunna inskränka den rätt, som tillkommer tredje
man, torde knappt behöfva påpekas.

Tredje kapitlet.

Om fartygs befälhafvare.

26 §

öfverensstämmer med 24 § Sjöl. 2 st. Samma § i Själ. föreskrifver,
att vid befälhafvares antagande skriftligt aftal skall upprättas
om lönevilkoren, hvilket stadgande dock icke afsett att göra
den skriftliga formen till vilkor för aftalets giltighet. Vid sådant
förhållande och då det ej kan anses här mer än i många andra fall
vara nödigt att erinra om lämpligheten af att skriftligen affatta aftal,
har stadgandet icke bibehållits i förslaget.

Af enahanda anledning har ock ur förslaget uteslutits hvad 28
§ Sjöl. innehåller derom, att vid befälhafvarens inträde i tjenst inventering
af fartygets redskap bör ega rum.

27 §

öfverensstämmer med 29 § Sjöl.

28 §.

Denna § hör till de stadgande^ som föranledts af de från England
utgångna sträfvandena att förekomma sjöolyckor och dermed
förenade förluster af lif och egendom. Denna rörelse — den s. k.
Plimsollsha —, som i England gifvit upphof till en omfattande lagstiftning,
har äfven sträckt sig till vårt land. Den af Kongl. Maj:t
den 24 Maj 1877 tillsatta komité »för utarbetande af förslag till
ändringar och tillägg i Sjölagen, egnade att i möjligaste mån förekomma
och inskränka olyckor till sjös», har i sitt den 14 December
1878 afgifna betänkande utförligt redogjort för den i sådant hänseende
gällande utländska lagstiftning, hvilken sedermera icke undergått
väsentlig förändring, äfvensom för de i vårt land framstälda

Motiv. g

förslag i ämnet, hvadan komitén, som i hufvudsak delar den af nyssnämnda
komité uttalade uppfattning, tillåter sig att hänvisa till dess
berörda betänkande.

Det verksammaste skyddet mot olyckor till följd af fartygs
bristande sjövärdighet måste otvifvelaktigt sökas i befälhafvarens
fulla medvetenhet om den ansvarighet, som i detta hänseende enligt
sakens natur måste åligga honom. Det har derför synts nödigt att
åt lagens stadgande härom gifva en klarare och fullständigare affattning,
än som skett i 40 § Sjöl. Förslaget uppräknar sålunda åtskilliga
särskild! vigtiga förutsättningar för fartygets sjövärdighet och
ålägger befälhafvaren såsom en tjenstepligt, hvars åsidosättande
ådrager honom straff (292 §) och ersättningsskyldighet (59 §), att
öfvervaka, det allt hvad här omnämnes iakttages, när fartyget skall
anträda resa.

Fartygets sjövärdighet beror ej blott af dess egen beskaffenhet
och utrustning, utan äfven och ej minst af dess lastning. Det är
icke närmast i lastegarens intresse och för att förekomma skada å
lasten genom olämplig stufning, som §:n ålägger befälhafvaren att
utöfva tillsyn å fartygets lastning; denna tillsyn kräfves lika mycket
af omsorgen för fartyg och menniskolif. Det är derför gifvet, att
befälhafvarens skyldigheter i detta afseende icke upphäfvas eller inskränkas
derigenom, att stufningen verkställes af särskilda, a lastningsorten
anstälda stufvare eller af aflastarens eget folk. Ej heller
befrias han från ansvar derigenom, att han åt styrmannen anförtror
uppsigten öfver lastningen; sådant sker på hans egen risk. Å andra
sidan är det klart, att icke hvarje fel, som i något af här berörda
afseenden kan hafva förelupit, bör föranleda ansvar för befälhafvaren;
han skall endast utöfva tillsyn; har han icke eftersatt hvad i sådant
hänseende skäligen kan af honom fordras, har han fullgjort sin pligt.
Förslaget afviker således icke från 40 § Sjöl., som gör befälhafvaren
ansvarig endast för istån dsättande af sådan skada å fartyg, »som
med vanlig omsorg kan upptäckas».

Komitén har icke förbisett, att redaren kan gifva befälhafvaren
föreskrifter, som hindra honom att iakttaga, hvad denna § bjuder, eller
som rent af stå i strid med dess stadganden. Sådant kan väl ådraga
redaren straff enligt 292 §, men befriar icke befälhafvaren från ansvar
(59 §); och det kan derför ej nekas, att befälhafvaren i sådant fall
befinner sig i en svär ställning. En officiel besigtning till kontrollerande
af fartygets sjövärdighet har komitén, lika litet som 1877
års komité, ansett kunna eller böra hos oss införas, sa vidt angår
andra fartyg än passagerareångfartyg. 1877 års komité hade, i öfver -

ensstämmelse med 11 § N. Söfartsl., föreslagit, att, der redare eller
befraktare fordrade, att mer last skulle intagas, än befälhafvaren
funne försvarligt, tvisten skulle afgöras genom särskild! utsedde besigtningsman.
Enär likväl en sådan befälhafvarens rättighet icke synts
vara af praktisk betydelse, dä redaren eger befogenhet att när som
helst afskeda honom, och det från norsk sida vitsordats, att berörda
stadgande icke vunnit någon nämnvärd tillämpning, har någon sådan
föreskrift icke upptagits i förslaget. Vill redaren icke gifva vika,
har befälhafvaren icke någon annan utväg än att lemna tj ensten, i
livilken händelse han enligt 64 § 2 st. är berättigad att åtnjuta
samma förmåner, som om han godtyckligt afskedats af redaren.

Förutom här gifna stadgande innehåller förslaget flere föreskrifter,
af sedda att förekomma användande af sjöodugliga fartyg. I
sådant hänseende vill komitén framhålla de i 292 § gifna straffbestämmelser
för redare, som medverkar till utsändande af dylikt fartyg,
samt den i 87 § besättningen medgifna rätt att lemna fartyg, som
icke är i sjövärdigt skick. Men den verksammaste kontrollen i
nu i fråga varande hänseende är enligt komiténs uppfattning att förvänta
af den noggranna och sakkunniga undersökning, som enligt
förslagets 13 kap. skall efter inträffad sjöolycka ega rum och hvarigenom
en tillförlitlig utredning af orsakerna till olyckan bör vinnas.

Då Konungens rätt att på detta område i administrativ väg
gifva närmare föreskrifter är otvifvelaktig, har det svenska förslaget
icke såsom det norsk-danska haft nödigt upptaga något stadgande i
sådant hänseende.

29 §.

I sammanhang med stadgandet om befälhafvarens pligt att förse
sig med nödiga skeppshandlingar, hvilken förpligtelse omförmäles i
40 § Sjöl., ålägger förslaget honom att hafva om bord ej mindre ett
exemplar af sjölagen till nödig upplysning vid möjligen uppkommande
stridigheter om sjörättsliga förhållanden, än äfven den i 47 §
omförmälda spisordning, efter hvilken besättningens rättigheter i
fråga om kosthållet skola bedömas. Försummelse härutinnan belägges
med straff i 286 §.

30 §.

Denna § har icke någon motsvarighet i Sjöl. Att befälhafvaren
ej må redaren till förfång hemligen medtaga gods i skeppsrum, som

är afsedt för fraktgods, behöfver ej särskildt sägas, då sådant hemfaller
under den allmänna strafflagen; och att befälhafvaren ej ma
genom medtagande af varor kränka befraktarens rätt, stadgas i 110
§ och behöfver således ej stadgas äfven här. Hvad man här velat
uttrycka är, dels att befälhafvaren ej ens med befraktarens begifvande
må i de rum, som ej äro för fraktgods afsedda, medtaga varor, och
dels att han ej får begagna sin ställning till att drifva affärer för
egen räkning, uppköpa varor och medtaga dem i fartygets för fraktgods
afsedda rum, äfven om han till redaren redovisar frakt derför.
Dylika privataffärer kunde lätt komma i strid med rederiets intresse,
likasom ock befälhafvaren genom dem kan frestas till tullförseelser,
som kunna medföra våda för fartyg och last. Skada, som redaren
lider genom befälhafvarens förseelse härutinnan, är denne naturligtvis
skyldig att ersätta. Men med hänsyn dertill, att redaren i allmänhet
torde få svårt att bevisa, att och till hvilket omfång han lidit skada,
har man ålagt befälhafvaren att, utan afseende a hvad röi ande skadan
kan styrkas, utgifva högsta frakt, som å afgångsorten gälde för dylika
varor å sådan resa, som den fartyget företager.

Genom att använda beteckningen varor har man trott sig förebygga,
en alltför småaktig tillämpning; det är befälhafvaren förbjudet att i
kajutan medtaga handelsvaror, fraktgods, som egnar sig för spekulation,
men icke att taga med sig en eller annan småsak för egen
räkning.

De skäl, på grund af hvilka befälhafvaren förbjudits att i kajutan
medtaga fraktgods, gälla icke omedelbart medtagande af passagerare
utan redarens lof. Men då god ordning synes fordra, att ingen utan
redarens begifvande inhyses om bord, och redaren dessutom kan för
den sålunda medtagnes kosthåll under resan få obehörigen vidkännas
utgift, har ett förbud jemväl mot passagerares olofliga medtagande
ansetts böra inflyta i förslaget. Den ersättning,. som i ty fall bör
utgå, är den högsta passagerareafgift, som för dylik resa beräknas.

31 §•

De här gifna bestämmelser hafva icke någon motsvarighet i Sjöl.
De öfverensstämma emellertid helt och hållet med sakens natur och
kräfva ingen vidare motivering.

32 §.

Enligt 26 § Sjöl. eger, om befälhafvare under resa nödgas å utrikes
ort lemna sin tjenst och rederiets föreskrift ej utan skada kan

afvaktas, svensk konsul efter samråd med den afgående och andre
svenske befälhafvare förordna om fartygets förande. Då svenske
konsuler ej finnas öfverallt, och då det för öfrigt torde kunna förutsättas,
att den afgående befälhafvaren är bättre än konsuln i stånd
att bedöma de personers lämplighet, som kunna ifrågakomma, har
förslaget uppdragit åt befälhafvaren att utse sin efterträdare och
allenast ålagt honom att, så vida ske kan, rådgöra med konsuln, när
tillsättningen sker i utländsk hamn. Har befälhafvaren aflidit, blifvit
vansinnig eller annorledes satts ur stånd att vidtaga nödig åtgärd,
eller har han öfvergifvit tjensten, tillhör det konsuln, såsom ock
K. Förordn. angående konsulatväsendet den 4 Nov. 1886 § 89 föreskrifver,
att tills vidare förordna befälhafvare. Det är klart, att
den, som tillsätter ny befälhafvare, ehvad han är afgående befälhafvare
eller konsul, måste, så vidt möjligt, ställa sig gällande
föreskrifter om behörighet att föra befäl å svenskt handelsfartyg till
efterrättelse, och att han följaktligen helst bör utse någon, som enligt
berörda regler är kompetent, samt endast i nödfall får välja en utländing;
*och det har derför ej ansetts nödigt att bibehålla de närmare
föreskrifterna härom i 26 § Sjöl. Likaledes har det ansetts
obehöfligt att bibehålla något stadgande, motsvarande sista stycket
af nämnda lagrum, då ombudets rätt att handla å rederiets vägnar icke
lärer behöfva i lag stadgas, samt förslagets 53 § innehåller ett allmänt
stadgande om befälhafvarens pligt att inhemta föreskrift af rederiets
ombud. Slutligen har komitén af skäl, som anförts vid 26 §, uteslutit
stadgandet i 26 § Sjöl., att skriftligt aftal om lönevilkoren
skall upprättas med den nye befälhafvaren.

Att styrmannen förer befälet, intill dess befälhafvare kan utses i
den här stadgade ordning, inhemtas af 79 §.

33 §.

Sjöl. innehåller inga närmare föreskrifter angående de omständigheter,
under hvilka befälhafvare må anses berättigad att afvika
från vanlig väg eller göra uppehåll i resan; i 137 § Sjöl. säges allenast,
att han ådrager sig ersättningsskyldighet gent emot bodmerilångifvare
genom att »godtyckligt» afvika från vanlig väg. Det är
också förenadt med svårighet att gifva fullt uttömmande stadganden
härom. Uttryckligen behöfver ej nämnas, att befälhafvaren eger deviera
eller göra uppehåll, så vidt sådant påkallas af omsorg för eget
fartyg eller egen last. Vidare måste man erkänna befälhafvarens
obetingade rätt och pligt att efter förmåga bispringa menniskor, som

äro stadda i nöd, äfven om resan derigenom fördröjes. Deremot är
det tvifvelaktigt, om devotion är berättigad, när den sker för att
berga främmande fartyg eller gods. Om man än erkänner äfven ett
allmänt intresse af att, så vidt möjligt, från undergång rädda de betydliga
värden, som föras öfver hafven, måste dock för befälhafvaren
omsorgen om eget fartyg ock eget gods anses vara den vigtigaste;
ock kaus redares ock lastegares intressen sättas på spel ej blott
genom den risk och den tidsutdrägt, sj elfva bergningsarbetet medför,
utan äfven genom de ytterligare faror, som för fartyget uppstå, när
det, såsom vanligen är fallet, måste åt det främmande fartyget afstå
någon del af sin besättning. Lemnar man befälhafvaren alltför fria
händer, kan den honom i 229 § tillagda andel i bergarelönen lätt
fresta honom att åsidosätta skyldig omtanke om de intressen, kan i
första kand har att se till godo. Förslaget tillåter derför uppehåll
för bergande af annat fartyg eller gods, endast så vida bergningen
kan utföras utan äfventyr för eget fartyg ock utan märklig skada
för redare eller '' annan, hvars rätt ock bästa befälhafvaren kar att
bevaka. I öfverensstämmelse med denna regel, för hvilken någon
bestämdare formulering näppeligen står att finna, är stadgandet i
181 § att förstå.

Det kar varit ifrågasatt att här stadga en ovilkorlig förpligtelse
för befälhafvaren att taga lots i lotsmans farvatten; men det torde
äfven utan dylikt stadgande vara klart, att befälhafvaren genom
underlåtenhet i sådant hänseende ådrager sig skyldighet att ersätta
all skada, som deraf sker. Anser sig befälhafvaren nöjaktigt känna
dylikt farvatten och underlåter han derför att taga lots, bör han
veta, att han sjelf står risken, om utgången ej rättfärdigar hans
sjelftillit.

34 §.

Äfven under resa åligger det befälhafvaren att omsorgsfullt vaka
öfver fartygets sjövärdighet och vidtaga alla de i sådant hänseende
erforderliga åtgärder, utan afseende å de kostnader, som deraf kunna
föranledas. Särskildt har det ansetts nödigt inskärpa, att, så snart
något under resan inträffat, som kan antagas hafva förorsakat skada,
befälhafvaren, äfven om ingen skada förmärkes, skall så fort ske kan
låta anställa undersökning. Såsom ett exempel på dylik tilldragelse
namnes grundstötning, då hvarje allvarsam sådan måste antagas
kunna hafva förorsakat skada och sålunda påkalla undersökning.
Meningen är deremot icke att föreskrifva besigtning hvarje gång ett

fartyg berört bottnen, utan att minsta anledning förefinnes att befara
någon skada. Då ändamålet med undersökningen allenast är att förvissa
befälhafvaren om fartygets sjövärdighet, behöfver han naturligtvis
ej anlita främmande biträde, derest den kan verkställas af
honom sjelf eller besättningen.

35 §.

Att befälhafvaren skall ställa sig till efterrättelse alla skeppsfarten
rörande påbud, är sjelfklart; men det har ansetts lämpligt
inskärpa nödvändigheten af, att han på förhand förskaffar sig kännedom
om de föreskrifter, som äro gällande å de särskilda orter, han
under resan skall anlöpa.

Sjöl. innehåller i 45 och 46 §§ åtskilliga stadganden om hvad
befälhafvaren har att iakttaga vid krigstillfälle. Dessa bestämmelser
kunna ej alla sägas vara fullt lämpliga. Hvarför skulle t. ex. ett
fartyg med engelsk last om bord, om England råkade i krig, icke fä
inlöpa i engelsk hamn för inhemtande af order, utan i stället åläggas
söka svensk eller neutral hamn? Hvad åter angår de i samma §§
föreskrifna åtgärder, mot hvilkas ändamålsenlighet ingenting är att
erinra, lära de af befälhafvaren iakttagas utan särskildt lagbud, och
det synes obehöfligt att binda hans handlingsfrihet genom alltför detaljerade
föreskrifter. Komitén har derför utbytt dessa stadganden
mot en erinran om hans pligt att vid utbrott af krig skaffa sig upplysning
om hvad han till fartygets och lastens säkerhet har att
iakttaga.

36 §

öfverensstämmer med 60 § 2 st. Sjöl. Det har varit inom komitén
ifrågasatt att i lagen stadga en i förhållande till fartygets egen besättning
bestämd begränsning af det antal sjöfolk, befälhafvaren vore
pligtig medtaga; men då de bestämmelser, som under olika tidsomständigheter
kunna härutinnan anses erforderliga och lämpliga, synts
böra hädanefter såsom hittills meddelas af Konungen, har komitén —
ehuru de genom K. Förordn. den 6 Aug. 1864 och K. Kung. den 16
Mars 1877 härom gifna stadganden allmänneligen lära anses både
ofullständiga och olämpliga — icke ansett sig kunna i detta ämne
framställa något förslag.

Stadgandet i §:ns sista stycke har påkallats af ett praktiskt
behof och lärer icke kunna finnas betänkligt.

37 §.

Enligt 33 § Sjöl., sådan den lyder i K. Eörordn. den 19 April
1875, skall skeppsdagbok (loggbok, journal) föras endast å fartyg,
som är öfver 50 ton samt destineradt till utländsk hamn utanför en
viss, i lagen angifven rayon. Fartyg om 50 ton och derunder äro
således fria från skyldighet att föra dagbok; likaså fartyg öfver 50
ton, som äro destinerade till hamnar inom riket eller med dem likstälda,
utländska hamnar. Häri gör nu förslaget den förändring, att
alla fartyg, utan afseende å deras drägtighet, skola hafva dagbok,
när de afgå till utländsk hamn utanför den (på samma sätt som i
Sjöl.) bestämda rayonen. Denna utsträckning af skyldigheten att
föra dagbok är närmast föranledd af önskan att härutinnan åstadkomma,
så vidt möjligt, likformiga bestämmelser för de tre länderna;
och man har trott sig desto hellre kunna vidtaga en sådan förändring,
som det sällan torde inträffa, att fartyg af 50 tons drägtighet eller
derunder användes i aflägsnare utrikes fart, men, der sådant undantagsvis
eger rum, behofvet af dagbok betingas af alldeles samma skäl,
som gälla i fråga om större fartyg. Att befälhafvaren i sådant fall
skulle sakna de för dagboks förande nödiga insigter, torde med hänsyn
till de behörighetsvilkor, som stadgats genom § 4 i K. Förordn.
den 22 Nov. 1878, angående befälet å svenska handelsfartyg, sådan
samma § lyder i K. Förordn. den 6 Aug. 1880, numera icke behöfva
befaras.

Med fartyg, som äro afsedda allenast för fiske, är dock ett särskildt
förhållande. Då enligt 2 § i nyss åberopade K. Förordn. för
rättigheten att föra befäl å dessa fartyg ej erfordras särskilda kunskapsprof,
torde man ej heller lämpligen kunna ålägga deras befälhafvare
att föra dagbok; och en dylik förpligtelse är för öfrigt här
icke påkallad af hänsyn till de mångahanda intressen, som vid handelssjöfart
framträda.

Den nya föreskriften, att å ångfartyg skall såsom bihang till
skeppsdagboken föras en maskindagbok, är föranledd deraf, att erforderliga
anteckningar angående maskinen ansetts lämpligen böra
verkställas af maskinisten. Maskinens stora betydelse för ångfartyget
gör det nödvändigt att bereda särskildt tillfälle till kontroll å
dess skötsel.

På grund af olika geografiska förhållanden har pligten att föra
dagbok i de särskilda lagförslagen blifvit olika bestämd; enligt det
norska förslaget skall för öfrigt sådan pligt åligga jemväl fiskefartyg.

I olikhet med de danska och norska förslagen har komitén ansett
sig icke böra föreskrifva, att dagboken skall vid utklarering företes
för vederbörande tullbetjent; denna bestämmelse, som endast afser
att kontrollera, att dagbok finnes om bord, skulle med hänsyn till
sättet för utklareringens verkställande hos oss leda till praktiska
svårigheter och har för öfrigt ansetts mindre behöflig i Sverige, der
tillräcklig kontroll i detta afseende torde utöfvas af vederbörande
sjömanshus.

38 §.

Enligt 33 § Sjöl. skall dagboken föras af befälhafvare!! eller
under hans tillsyn och ansvar af någon bland besättningen. Då
komitén ej ansett med god ordning och det ändamål, som med dagboken
afses, förenligt, att befälhafvare!! anförtror dess förande åt någon annan
än styrmannen eller, hvad maskindagboken angår, åt maskinisten, har
stadgandet derefter affattats. §:ns öfriga föreskrifter öfverensstämma
i hufvudsak med Sjölms 33 § sista stycket. För att hindra ett missbruk,
som lärer förekomma i praxis, har det föreslagits, att, om anteckningarne
än till en början göras å en kladd, de dock innan hvarje
dygns slut — dygnet enligt vanligt sjömansbruk räknadt från middag
till middag — skola införas i dagboken.

39 §.

Hvad dagboken bör innehålla, följer af dess uppgift att lemna
en noggrann och fullständig redogörelse för allt, som under resan
inträffar och är af beskaffenhet att kunna utöfva inflytande på resans
utgång eller öfver hufvud inverka på deras rätt, som i densamma äro
intresserade, samt att bereda rättsegare tillfälle att kontrollera det
sätt, hvarpå befälhafvaren och andra vederbörande fullgjort sina åligganden
emot dem. Så vidt jemväl det allmännas intresse är beroende
af det sätt, hvarpå man om skeppsbord har omsorg om lif,
fartyg och gods, måste dagboken äfven lemna offentlig myndighet
material för kontroll. Härtill har man i synnerhet tagit hänsyn, då
man något omständligare, än i 33 § Sjöl. skett, angifvit de vigtigaste
ämnen, om hvilka anteckning skall ske, i det man särskildt lagt vigt
på, att allt, som rör fartygets sjövärdighet i ordets allmännaste betydelse,
bör i dagboken anmärkas; särskildt har med hänsyn till
däckslasts farlighet ansetts nödigt, att uppgift ■ om dennas mängd och
höjd intages. Deremot har man ej ansett lämpligt ålägga befälhaf -

varen såsom en tjenst edligt att föra anteckningar, som endast afse
»allmänt gagn»; befälhafvaren lärer i allt fall ej underlåta att göra
anteckningar om »upptäckt af obekanta länder, grund, strömdrag,
observerade naturfenomener» o. d.

Om ansvar för fel och försummelser i afseende å dagboks förande
stadgas i 287 §.

40 §.

Denna § öfverensstämmer i hufvudsak med 34 § Sjöl. Ändamålet
med päteckningen å den gamla dagboken är naturligtvis att
beteckna densamma såsom ej längre lagligen användbar. Såsom en
ytterligare garanti mot missbruk har tillagts det stadgande, att, om
den förra dagboken ej kan upptes, anledningen dertill skall uppgifvas
och anteckning derom ske i den nya dagboken.

Efter 36 § Sjöl. har förslaget — i 42 § — upptagit föreskriften
om dagbokens uppvisande inför konsul, då sjöolycka timat. Stadgandet
i samma § om dagbokens uppvisande vid fartygets försäljning
å utrikes ort har deremot uteslutits såsom obehöflig^

Underlåtenhet att uppvisa dagbok, när sådant är föreskrifvet, är
belagdt med straff i 287 §.

Skiljaktigheten mellan denna §:s affattning i det svenska och de
norsk-danska lagförslagen beror först och främst på den för Sverige
egendomliga anordning, att blankett till dagbok i regeln skall befälhafvaren
tillhandahållas genom sjömanshusen. Särskildt det danska
lagförslaget innefattar en väsentlig afvikelse i de deri upptagna
föreskrifter om dagbokens granskning genom offentlig myndighets
försorg, ej blott när någon tilldragelse inträffat, som föranleder
sjöförklarings afgifvande, utan äfven när befälhafvare ombytes
och i allmänhet när resa slutar. Denna anordning, som redan nu
förefinnes i Danmark, har komitén, i likhet med den norska komitén,
ansett icke böra upptagas. Skulle denna granskning blifva rätt verksam,
torde det ej kunna undvikas, att den för befälhafvaren blefve
eller åtminstone af honom ansåges temligen besvärlig. Då hvarje
sakegare är berättigad att taga kännedom om dagbokens innehåll;
då den, så snart någon olycka timat, skall företes vid sjöförklarings
afläggande; och då försumlighet vid dess förande är belagd med
straff, har komitén trott några ytterligare garantier i detta hänseende
ej erfordras.

41 §.

Då dagboks förande är föreskrifvet i ändamål att bereda alla
dem, bvilkas intressen beialhafvaren har att bevaka, tillfälle att
kontrollera det sätt, hvarpå han fullgjort sin pligt, tarfvar deras rätt
att taga kännedom om dagboken ej särskild hemul i sjölagen. Andra
personers behof af kunskap om dess innehåll torde vara tillgodosedt
genom föreskriften om dess företeende vid sjöförklaring; huru vida de
derutöfver ega fordra, att den hålles för dem tillgänglig, är helt och
hållet att bedöma efter de allmänna reglerna om pligten att utlemna
skriftliga bevismedel (editio documentorum). På grund häraf och då
skäl ej heller förefinnes att i fråga om den beviskraft, som bör tillkomma
afskrifter af dagbok, tillämpa andra regler än de enligt
allmän lag gällande, hafva bestämmelserna i 35 § Sjöl. icke upptagits
i förslaget.

Då i vårt land finnes en sådan institution som sjömanshusen, har
man i öfverensstämmelse med finska sjölagen och derom vid Sjöl:ns
tillkomst uttalade önskningar ansett ändamålsenligt att åt dem
anförtro dagbokens förvarande, när den ej längre användes om
bord. Det har derför ej varit nödigt att, såsom i det norsk-danska
förslaget, bestämma den tid, under hvilken dagboken skall förvaras;
de i sådant hänseende erforderliga stadganden hafva ansetts böra införas
i sjömanshusreglementet.

Befälhafvare, som eftersätter hvad denna § ålägger honom, gör
sig skyldig till ansvar enligt 287 §.

42 g.

När sjöolycka tima!, kräfva de många och vigtiga intressen, som
deraf beröras, att allt göres för att åstadkomma utredning och bevisning
om anledningarne till olyckshändelsen. Det är också i sjörätten
allmänt vedertaget att ålägga befälhafvaren såsom en synnerligen
magtpåliggande pligt att så fort som möjligt afgifva sjöförklaring,
hvars ändamål alltså är att, medan ännu minnet af det
timade är friskt hos alla vederbörande, försäkra såväl befälhafvaren
sjelf som alla dem, hvilkas rätt han har att bevaka, om en i möjligaste
måtto fullständig bevisning vare sig till bestyrkande af deras
anspråk på ersättning för dem genom olyckshändelsen tillfogad skada
eller till bemötande af rättsanspråk, som af samma anledning kunna
emot dem rigtas. Dagboken gör nemligen ej tillfyllest; äfven om

dagbok blifvit å fartyget förd och finnes i behåll, kan mycket, hvarom
upplysning behöfves, der vara uteglömdt eller utelemnadt. Det sätt,
hvarpå Sjöl. anordnat sjöförklaringen, och ännu mer det sätt, hvarpå
Sjöl:ns föreskrifter merendels tillämpats i praxis, lemnar rum för
vigtiga anmärkningar, och komitén har derför ansett väsentliga förändringar
erforderliga. Det har ansetts nödigt att hänvisa sjöförklaringars
upptagande till en särskild myndighet — sjönämnden. De
närmare bestämmelserna om denna myndighets organisation äfvensom
om förfaringssättet vid sjöförklarings afgifvande hafva emellertid
synts komitén böra erhålla sin plats i 13 kap. Här har allenast
upptagits föreskrifter om den åtgärd, befälhafvaren närmast har att
med anledning af den timade olyckan vidtaga.

Enligt 37 § Sjöl. åligger det befälhafvaren att före sjöförklaringen
afgifva en s. k. protest med anledning af den timade tilldragelsen.
Då befälhafvaren behöfver någon tid för den fullständiga sjöförklaringens
afgifvande, har man ansett lämpligt, att han likväl ofördröjligen
lemnar en uppgift rörande omständigheterna vid sjöolyckan, »på
det», heter det i motiven till Sjöl., »han ej måtte få tillfälle att rådföra
sig med personer, hvilka vore beredvillige att åt dessa omständigheter
gifva den för honom fördelaktigaste färg». Protesten har
emellertid ej blifvit annat än en tom form; kortfattad som den är,
kan den ej sägas gifva någon färg åt omständigheterna; den ger
ingen hållpunkt för deras bedömande, ingen kontroll å den efterföljande
sjöförklaringen. För att verksammare befrämja det syfte, man
med protesten velat vinna, har här föreslagits, att befälhafvaren skall
inom samma koi’ta tid, som 37 § Sjöl. föreskrifver för afgifvande af
protest, hos sjönämndens ordförande skriftligen anmäla sig till sjöförklarings
afgifvande.

Dagboken utgör, så vida sådan förts å fartyget och finnes i behåll,
det naturliga underlaget för den muntliga förhandlingen inför
sjönämnden och den lämpligaste kontrollen å de dervid afgifna utsagor;
det är derför i 326 § föreskrifvet, att den skall vid sjöförklaringen
uppvisas. Men för att gifva nämnden tillfälle att förbereda
sig på förhandlingen, stadgas här, att befälhafvaren vid sin anmälan
skall foga ett utdrag af dagboken, upptagande allt, hvad deri
är infördt angående tilldragelsen. Dermed har man tillika åsyftat
att i någon mån vinna garanti för, att dagboken blifvit, såsom lagen
bjuder, förd dag från dag, hvilket just är ett vilkor för dess värde
såsom kontroll å befälhafvarens och besättningens uppgifter vid sjöförklaringen.
Einnes åter ej dagbok, kan det ej undvikas, att befälhafvaren
måste, när han anmäler sig till sjöförklaring, lemna en kort -

fattad skriftlig framställning af den timade olyckan. På denna framställning
får man med hänsyn till den knappt tillmätta tiden för
dess författande naturligtvis ej ställa andra anspråk, än att den bör
kunna tjena till ledning och grundval för förhandlingen inför nämnden.
Mot otillbörliga, afsigtliga färgläggningar förefinnes efter komiténs
förmenande tillräcklig garanti i nödvändigheten att författa den
så att säga på stående fot.

Såsom ofvan är antydt och af 327 § närmare inhemtas, skall •
sjelfva sjöförklaringen muntligen afgifvas. Dermed skulle vinnas, dels
att man icke behöfde för befälhafvarens skull eller i hans intresse
medgifva något anstånd utöfver hvad som tarfvas för nämndens sammankallande,
och dels att främmande inflytande å berättelsernas innehåll
kunde i möjligaste måtto förekommas.

Stadgandet om befälhafvarens skyldighet att i sin anmälan uppgifva
de personer, som anses kunna lemna upplysning i saken, äfvensom
af honom kända sakegare sammanhänger med föreskrifterna i
326 och 327 §§, till hvilka här hänvisas.

Enligt 37 § Sjöl. skall sjöförklaring ega rum, så snart skada
timat eller nödhamn för inträffad olycka anlöpes. Detta är å ena
sidan ofullständigt så till vida, som det kan vara synnerligen vigtigt,
att sjöförklaring afgifves, äfven om man ännu ej fått visshet om, att
en inträffad olycka verkligen förorsakat någon skada; å andra sidan
kan det ej anses behöflig! att använda denna besvärliga och stundom
rätt kostsamma apparat för hvarje obetydligt missöde. Eörslaget
fordrar derför sjöförklaring, när någon händelse inträffat, som vållat
eller skäligen lian antagas hafva till följd betydligare skada å fartyg
eller last, eller när genom sammanstötning med annat fartyg å detta
vållats sådan skada, äfvensom när någon om bord genom olyckshändelse
ljutit döden eller någon å annat fartyg vid sammanstötning omkommit.
Gränsen är sväfvande, men i tvifvelaktiga fall har befälhafvare!!
naturligtvis att hellre göra för mycket än för litet.

Af 288 § inhemtas, att underlåtenhet att aflägga sjöförklaring
medför straff för befälhafvaren. Att styrmannen, om befälhafvaren
aflidit eller eljest är urståndsatt att ombesörja sjöförklarings afläggande,
har att i hans ställe draga försorg derom, följer af 79 §.

A utrikes ort må sjöförklaring afgifvas inför svensk konsul, der
den »kan med laga verkan inför honom afläggas». Enligt K. Eörordn.
angående konsulatväsendet den 4 Nov. 1886 § 84 mom. 1 eger konsul
att rörande skada eller olyckshändelse, som drabbat svenskt fartyg
eller dess last, upptaga förklaringar af besättningen, så framt han
derom anmodas; och skall jemväl dessa förklaringars beedigande

vara tillåtet. Der en dylik förklaring kan anses lemna befälhafvaren
det stöd i fråga om bevisning, kvilket erfordras, kan lian alltså aflägga
förklaringen inför konsuln; men är detta icke händelsen —
behöfver han sjelf eller annan sakegare, hvars rätt han har att bevaka,
åberopa förklaringen i ett land, hvars lag icke tillerkänner
vitsord åt en inför konsul afgifven sjöförklaring, — måste förklaringen
afgifvas inför den myndighet och i den ordning, som den främmande
lagen fordrar. Skall förklaringen icke åberopas vid utländsk domstol,
måste han deremot anses hafva fullgjort sin skyldighet genom
att aflägga den inför konsuln. Att för det fall, att förklaring
aflägges inför utländsk myndighet, bibehålla föreskriften i 39 § Sjöl.,
att sjöförklaringen skall inför konsul erkännas, har icke ansetts behöfiigt.
Stadgandet i samma lagrum, att förklaringen bör författas
på svenska språket, har naturligtvis bortfallit, då förslaget icke föreskrifver
skriftlig sjöförklaring.

Från 36 och 37 §§ Sjöl. har förslaget bibehållit föreskriften, att,
ehvad sjöförklaringen afgifves inför konsul eller icke, dagboken skall
för honom uppvisas, hvarjemte komitén ansett nödigt föreskrifva, att,
när förklaringen aflägges inför utländsk myndighet, konsuln bör underrättas
för att beredas tillfälle att vid förklaringen närvara.

I fråga om sjöförklaring inrikes förete de särskilda lagförslagen
inga andra olikheter än dem, som följa af den olika organisationen
af de förklaringen upptagande myndigheterna. Deremot förekommer
den afvikelse i fråga om sjöförklaringar utrikes, att det danska förslaget
icke förutsätter, att sjöförklaring kan afgifvas inför konsul.

43 §.

Den besigtning, som här föreskrifves, har icke samma uppgift
som den undersökning, hvilken befälhafvaren enligt 34 § har att anställa
för att förvissa sig om fartygets sjöduglighet. Besigtningen
eger rum för att konstatera skadans omfång och afgöra hvad som
bör vidtagas med fartyg eller last. Den är på samma gång ett bevismedel
och ett yttrande af sakkunnig auktoritet, som befälhafvaren
bör rådfråga.

Att besigtning af skada kan erfordras med hänsyn till dess ersättande
i gemensamt haveri, behöfver ej stadgas här, då sådant föreskrifves
i 197 §; ej heller har man här haft för ögonen de fall, då
besigtnings anställande åligger befälhafvaren på grund af ingånget
försäkringsaftal. Äfven om sådana förhållanden icke föreligga, kan
besigtning vara af behofvet påkallad. Likasom det för alla sakegare

är af vigt, att man genom sjöförklaring tillvägabringar bevisning angående
anledningen till olyckan, är det äfven nödigt att sörja för
utredning angående skadans omfång genom en strax efter olyckshändelsen
företagen besigtning. Då likväl en besigtning vållar både
kostnad och uppehåll, bör den ej ovilkorligt kräfvas i annat fall, än
då någon särskild, vigtigare åtgärd kan komma i fråga att vidtagas
och befälhafvaren derför kan anses behöfva stödet af ett sakkunnigt
yttrande. Såsom anledningar till besigtning angifver §:n derför, att
fartyg lidit skada, som påkallar en betydligare reparation eller gör
ett längre uppehåll nödvändigt, äfvensom att lasten lidit betydligare
skada eller att anledning finnes att antaga, det den är i sådant skick,
att särskild åtgärd för dess bevarande erfordras, eller att skada ä
fartyget gör lastens lossning nödvändig. Emellertid är det klart, att,
då besigtningen hufvudsakligen åsyftar att möjliggöra kontroll å
befälhafvarens åtgärder samt att gifva redare och andra intresserade
ledning för deras omdöme om hvad göras bör, besigtning ej bör hållas,
när de, hvilkas rätt är i fråga, annorlunda förordna.

Den här omförmälda besigtning bör, om det dermed afsedda ändamål
skall vinnas, förrättas af personer, hvilkas sakkunskap och redbarhet
på tillförlitligt sätt vitsordats; och gifves derför här den föreskrift,
som i en mängd likartade särskildt angifna fall kommer till
användning, att besigtningsmännen skola, der icke ortens lag eller
sed derför utgör hinder, förordnas af offentlig myndighet. Äfven
Sjöl. förutsätter, att besigtningsmän skola i vissa fall förordnas af
offentlig myndighet (151, 155, 258, 259 §§), men nämner icke, hvilken
myndighet här i riket i sådant hänseende är behörig, hvadan
någon osäkerhet derom i praxis gjort sig gällande. I öfverensstämmelse
med hvad hittills i allmänhet varit brukligt har komitén föreslagit,
att sådant förordnande skall meddelas af magistrat; men då
behof af besigtning kan inträda å ort, som är allt för aflägsen från
stad, för att besigtningsmän från denna skulle kunna förrätta besigtningen,
har för det fäll, att fartyget finnes å ort på landet, dylik
behörighet tillerkänts jemväl kronofogden. — Angående betydelsen
af här afsedda besigtning och dess förhållande till den besigtning,
som af part sjelf anordnas, hänvisar komitén till motiven till 13 kap.,
der denna fråga upptages till närmare utveckling.

I öfverensstämmelse med hvad redan nu är brukligt, har det
föreslagits, att efter slutad reparation en ny besigtning — som således
ej behöfver förrättas af samma personer som den första —
skall i enahanda ordning anställas för att utröna, om reparationen
åter försatt fartyget i det skick, att resan kan fortsättas. Eörsum -

mar befälhavaren att anordna besigtning, när sådant enligt denna
lag ålegat honom, kan han efter omständigheterna straffas enligt 290 §.

44 §.

Den här omtalade besigtning har icke samma karakter, som den
i 43 § omhandlade; det är här fråga om en säkerhetsåtgärd, som befälhafvaren
till sitt och redarens betryggande bör företaga för att
undgå senare efterräkning från lastegarens sida; något officielt förordnande
af besigtningsman eger derför i detta fäll icke rum — det
ankommer på befälhafvaren att förse sig med en bevisning, som i
händelse af tvist kan förtjena tilltro. (Jfr 337 § 2 st.)

45 §

innehåller stadganden, hufvudsakligen hemtade från 176—178 §§ Sjöl.
I fråga om dessa lagrum bör dock anmärkas, att 176 § 2 st. upptagits
i förslagets 224 § samt att 177 § 1 p., såsom icke hafvande
sin rätta plats i sjölagen, uteslutits ur förslaget.

Med hänsyn till dagbokens och öfriga skeppshandlingars betydelse
för alla sakegares rätt har man ansett sig böra i synnerhet inskärpa
nödvändigheten af, att de så vidt möjligt räddas.

Att, när fartyg förolyckats, besigtning bör ega rum, äfven om
sådant ej följer af stadgandena i 43 och 197 §§ eller af ingånget
försäkringsaftal, har man ansett sig böra, i öfverensstämmelse med
hvad i praxis iakttages, uttryckligen stadga.

46 §

utgår från samma uppfattning af förhållandet mellan befälhafvare
och besättning som 30 § Sjöl. och åsyftar ej någon förändring i der
gifna föreskrifter Från 68 § Sjöl. har bibehållits befälhafvarens rätt
att tilldela den, som ej fylt aderton år, kroppslig aga. Det torde knappt
behöfva erinras, att den i 97 § besättningen medgifna rätt till ersättning
för söndagsarbete, som befälhafvaren finner nödigt ålägga,
icke innefattar rätt för befälhafvaren att mot dylik ersättning ålägga
arbete, som tål uppskof.

47 §

öfverensstämmer helt och hållet med 31 § Sjöl. Att, om befälhafvaren
obehörigen nedsatt kosten, han hemfaller till straff, visar 289 §; och

att jemväl i sådant fäll ersättningen till besättningen bör bestämmas
i bär stadgad ordning, bar synts uppenbart.

48 §

motsvarar 32 § Sjöl. Detta lagrums affattning synes angifva, att
man åtminstone bufvudsakligen haft för ögonen den händelse, att
dödsfallet inträffat efter resans början. Den något förändrade redaktionen
afser att tydliggöra, det befälbafvarens pligt att ombesörja
sjömans begrafning och taga hans om bord befintliga qvarlåtenskap
om hand inträder, så snart sjömannen dör, under det han är i tjenst,
— oafsedt om fartyget lemnat hemlandet eller icke. Endast när
dödsfallet inträffar å utländsk ort, har det synts komitén böra åligga
befälhafvaren att ombesörja försäljning af qvarlåtenskapen, der sådan
anses böra ega rum; och har det i öfverensstämmelse med K.
Förordn. angående konsulatväsendet den 4 Nov. 1888 § 57 lemnats
befälhafvaren öppet att, om qvarlåtenskapen ej utan skada eller
olägenhet kan behållas om bord, öfverlemna den till konsuln för hemsändning.
Att såsom Sjöl. föreskrifva, att försäljningen ovilkorligen
skall ske »å auktion», har synts mindre lämpligt.

Att rederiet är skyldigt bekosta den aflidnes begrafning, inhemtas
af 93 §.

Då sjömanshus icke finnas i Norge och Danmark, har full öfverensstämmelse
emellan de särskilda lagförslagen icke kunnat i denna
punkt uppnås.

49 §.

Enligt K. Förordn. angående konsulatväsendet den 4 Nov. 1886
§ 86 skall, der om bord å svenskt fartyg förefaller brott, hvarå straffarbete
enligt lag kan följa, konsul anställa undersökning om saken
samt ombesörja den brottsliges hemsändning. Då det emellertid kan
förgå längre tid, innan befälhafvaren kommer i tillfälle att inställa
sjömannen till förhör inför konsuln, men det är af vigt, att åtgärder
skyndsamt vidtagas för tillgänglig bevisnings förvarande, ålägger förslaget
befälhafvaren att anställa dylik undersökning, när brott, hvarå
svårare straff än fängelse kan följa, begås af någon bland besättningen,
medan fartyget befinner sig annorstädes än i svensk hamn, samt
att skriftligen uppteckna resultatet af undersökningen.

I öfverensstämmelse med stadgandet i 300 § Sjöl. ålägger förslaget
befälhafvaren vidare att tillse, att den, hvilken begått brottet,
icke lemnar fartyget, och gifver befälhafvaren rätt att för sådant
Motiv. 4

ändamål, der det pröfvas nödigt, Hålla honom i fängsligt förvar om
bord, till dess han kan öfverlemnas till svensk konsul eller polismyndighet
här i landet. Missbrukar befälhafvaren denna sin rätt —
hvilket särskild! torde få anses ega rum, om han, utan att den brottsliges
uppförande ger särskild anledning dertill, håller honom fängslad,
medan fartyget är ute på hafvet —, straffas han enligt 289 §.

Ifrån det norsk-danska förslaget afviker det svenska deruti, att
det nu omförmälda förfarande icke ansetts böra vara obligatoriskt
i andra fall, än der en gröfre. förbrytelse egt rum, till följd hvaraf
den i samband härmed stälda skyldigheten för befälhafvaren att göra
anmälan om begångna förbrytelser enligt det svenska förslaget icke
är så vidsträckt som enligt det norsk-danska.

50—52 §§

motsvara i fråga om förhållandet mellan befälhafvare och redare 13
§:ns stadganden om hufvudredarens befogenhet att företräda rederiet.
Förslaget har bibehållit samma ståndpunkt, som fått sitt uttryck i
41, 42, 44 och 47 §§ Själ. Uppgiften har hufvudsakligen varit att
ordna och närmare utveckla hvad redan nu är gällande.

Åt befälhafvaren måste enligt sakens natur medgifvas rätt att
inom vissa gränser handla å redarens vägnar; denna hans befogenhet
kan visserligen af redaren inskränkas med den verkan, att befälhafvaren
i sitt görande och låtande måste ställa sig eu dylik inskränkning
till efterrättelse, så vida icke andra intressen, som det
åligger honom att värna, derigenom sättas på spel. Men emot tredje
man, som utan kunskap om dylik inskränkning inlåtit sig med honom,
blir densamma utan all verkan (52 §).

I fartygets hemort, hvarest redaren måste förutsättas vara till
hands för att sjelf öfvervaka sina intressen, kan en dylik befogenhet
icke i allmänhet tillkomma befälhafvaren; der eger han ej ingå andra
aftal för redarens räkning än hyresaftal med besättningen. Det har
blifvit ifrågasatt, att detsamma borde gälla om den ort, der hufvudredaren
har sitt hemvist; men denna tanke har öfvergifvits af hänsyn
till nödvändigheten att välja en för tredje man lätt tillgänglig
norm, hvarefter gränserna för befälhafvarens kompetens må bedömas:
om fartygets hemort kan tredje man alltid vinna säker kunskap genom
det bevis, som enligt 3 § skall åtfölja fartyget. Att för öfrigt
den angifna regeln icke innebär, att hvarje åtgärd, som befälhafvaren
i fartygets hemort vidtager för redarens räkning, skulle vara ogild,
torde vara uppenbart. Så är det enligt 132 § befälhafvaren, som

skall underteckna konnossement, och vilkor, som deri intagas i strid
med t. ex. det af redaren afslutade fraktaftal, blifva utan tvifvel det
oaktadt för redaren bindande gent emot den, som i god tro fått konnossementet
i handom. Men äfven i andra fall kan befälhafvaren utan
särskild fullmagt komma att uppträda såsom redarens ställföreträdare,
såsom »negotiorum gestor». Någon allmän befogenhet i sådant hänseende
tillkommer honom dock icke; hans befogenhet måste i hvarje
särskildt fall bedömas med hänsyn till hvad i allmänhet eller i särskilda
förhållanden är vanligt och rimligt.

Befinner sig åter fartyget utom hemorten, eger befälhafvaren för
redarens räkning sluta aftal om allt sådant, som afser resans utförande,
äfvensom bortfrakta fartyget och å redarens vägnar kära i
mål, som fartyget angå. Sistnämnda befogenhet finnes väl ej omförmäld
i Sjöl., men har i praxis ansetts följa af lagens grund i
41 § Sjöl. Af 283 § synes, att befälhafvarens behörighet att svara
för rederiet å ena sidan är inskränkt till mål, der borgenären vill
göra gällande panträtt i fartyg eller frakt, men å andra sidan i ty
fäll tillkommer honom jemväl i fartygets hemort.

Aftal angående fartygets utrustning, proviantering och underhåll
innebära i sig sj elfva kriteriet på, att de afse resans utförande;
men då penningar enligt sin natur kunna användas för hvilket ändamål
som helst, måste man för befälhafvarens befogenhet att på redarens
kredit anskaffa sådana fordra, att ett fall föreligger, der
penningar otvifvelaktigt erfordras för fartygets behof. Föreligger
ett sådant fall, då är tredje man i sin goda rätt, om han försträcker
de medel, som erfordras, eller köper gods, som befälhafvaren för
medels anskaffande föryttrar. Från samma uppfattning utgår 42 §
Sjöl., då den stadgar, att långifvarens rätt, der han varit i god tro,
icke förringas deraf, att befälhafvaren annorledes haft penningar till
sitt förfogande eller att medlen icke blifvit för det afsedda ändamålet
använda, hvilket senare stadgande icke ansetts nödigt att i
förslaget upptaga. I 42 § Sjöl. föreskrifves, att befälhafvaren skall
låta behofvet bestyrkas genom besigtning eller konsuls eller annan
myndighets intyg. Detta stadgande har förslaget i 176 § upptagit
i fråga om bodmerilån; men i öfrigt har uttrycklig föreskrift derom ej
ansetts behöflig. Äfven om besigtnings nödvändighet i det speciela
fallet ej följer af 43 §, lärer nödig försigtighet bjuda, att långifvaren
gör en dylik bevisnings anskaffande till vilkor för lånets beviljande.

Af motsättningen mellan 50 §:ns l:a och 3:e stycken torde tillräckligt
klart framgå, att, äfven när fartyget befinner sig utom hemorten,
befälhafvaren likväl icke kan i hemorten ingå rederiet förbindande aftal.

Då fartygets försäljning icke är ett aftal, som afser resans utförande,
följer af det ofvan sagda, att en dylik åtgärd icke kan af
befälhafvaren vidtagas utan särskild fullmagt af redaren. I ett fall
kar man likväl (51 §) ansett dylik befogenhet böra tillkomma honom,
nemligen när fartyget vid behörig besigtning befunnits icke vara
iståndsättligt. 47 § Sjöl. gifver befälhafvaren samma rätt, när fartyget
genom offentlig myndighets beslut förklarats odugligt. Detta
uttryck torde val fä anses Obetydande med, att fartyget »förklarats
ej värdt att iståndsättas» (59 § Sjöl.) eller att det »ej kan sättas i
sjövärdigt skick» (114 § Sjöl.). Någon närmare bestämmelse om, när
ett fartyg skall anses odugligt eller icke värdt att iståndsättas, innehåller
icke Sjöl., hvaremot förslaget i 7 § gifver en sådan bestämmelse.

Den inverkan, fartygets försäljning i detta fall utöfvar på sjöpanthafvares
rätt (272 §), gör det nödvändigt, att försäljningen ej
må ske annorledes än å offentlig auktion.

53 §.

Deraf, att en åtgärd, som befälhafvaren i kraft af 50 § vidtagit,
är giltig mot tredje man, följer icke, att den också i och för sig varit
behörig. Af befälhafvarens ställning såsom redarens syssloman följer
en pligt att åtlyda dennes föreskrifter, att genom ständiga meddelanden
om hvad under resan timar sätta redaren i tillfälle att
gifva dylika föreskrifter samt att i vigtiga fall, såsom t. ex. när
fråga uppstår om att afbryta eller förändra resan, verkställa större
reparationer, bortfrakta fartyget eller ådraga rederiet gäld in. in.,
om möjligt inhemta förhållningsorder från rederiet. Det bör likväl
märkas, att, då befälhafvaren jemväl har att iakttaga andra personers,
t. ex. lastegares, rätt, hans pligt att ställa sig rederiets föreskrifter till
efterrättelse icke är ovilkorlig utan beroende af, att icke andra rättsegares
intressen derigenom förnärmas (jfr 59 §).

54-56 §§

innehålla stadganden angående befälhafvarens rätt att å lastegarens
vägnar handla inom ett visst område och motsvara hvad i 50—52 §§
stadgats angående hans befogenhet såsom redarens syssloman. Att
en dylik befogenhet jemväl för lastegaren bör tillkomma honom, lärer
icke kunna betviflas, ehuru den icke i Sjöl. blifvit klart uttryckt.

Likasom redaren endast med fartyg och frakt häftar för de af
befälhafvaren ingångna förbindelser, är äfven lastegarens ansvar i
sådant hänseende begränsadt till det inlastade godset.

57 §.

bestämmer befälhafvarens förhållande till lastegaren och de skyldigheter,
som i sådant hänseende åligga honom; den motsvarar alltså
53 § på samma sätt, som 54—56 §§ svara mot 50—52 §§. I 114 §
2 st. Sjöl. förekommer ett med denna §:s andra st. öfverensstämmande
stadgande.

58 §.

Hvad första stycket innehåller följer strängt taget utan något
lagbud af befälhafvarens ställning såsom redarens och lastegarens
syssloman; men då likväl olika åsigter härom gjort sig gällande,
hvartill särskild! bidragit den ännu å många orter brukliga formen
för konnossement, enligt hvilken befälhafvare!! förpligta!’ »sig och"
sitt fartyg», har det ansetts nyttigt erinra, huru som befälhafvaren
endast genom uttrycklig utfästelse eller annan särskild åtgärd
ådrager sig personligt ansvar för de förbindelser, han i denna sill
egenskap ingår. Likaledes har det ansetts lämpligt påpeka, att, om
befälhafvare!! för anskaffande af medel anlitar sina egna tillgångar
eller sin personliga kredit, han ej njuter bättre rätt än annan borgenär,
och att således redaren endast med fartyg och frakt och lastegaren
endast med det inlastade godset stå i ansvar för befälhafvarens
fordran.

59 §.

Enligt 49 § Sjöl. är befälhafvare!! skyldig att ersätta den skada,
som äkommer genom hans försummelse vid bevakande af redares eller
godsegares rätt och bästa. Åt detta stadgande har förslaget, utan
tvifvel i öfverensstämmelse med Sjökns mening (jfr 136 § Sjöl.), gifvit,
den allmännare affattning, att befälhafvaren skall ersätta all skada,
som genom hans fel eller försummelse tillskyndas redare, lastegare
eller annan, hvars rätt och lästa del åligger honom att bevaka. Grenom
sitt omedelbara tjenstefel’hållande till redaren kunde befälhafvaren
lätteligen föranledas att obetingadt följa dennes föreskrifter;
för att klart framhålla, att befälhafvaren äfven mot öfriga intressenter
i resan har förpligtelser, från hvilkas behöriga fullgörande redarens
deremot stridande bud icke kan fritaga honom, har det ansetts nödigt
stadga, att ansvaret i hvarje fall åligger befälhafvaren, ehuru
visserligen tillika redaren, der han icke handlat i god tro, kan blifva
ansvarig jemlikt 10 §. Att befälhafvaren icke kan till sitt fredande

åberopa föreskrift af någon annan än redaren, har icke ansetts nödigt
uttala, då endast redaren står i det förhållande till befälhafvaren,
att en obetingad lydnadspligt kunde ifrågasättas. Att befälhafvaren
ensam är ansvarig för åtgärd, hvarom beslut i skeppsråd fattas, följer
deraf, att det är han, som fattar beslutet, under det de öfrige, som
tillkallas, endast äro rådgifvare.

Sjöl. innehåller ej något uttryckligt allmänt stadgande om befäl -hafvarens ansvarighet för skada, som uppkommer genom besättningens
fel i tjensten. 103 § Sjöl., som närmast motsvaras af föl-slagets
145 §, angår nemligen endast hans ansvar för gods, hvarå konnossement
tecknats. Då det emellertid hör till befälhafvarens tjenstepligter
att använda behörig omsorg vid besättningens antagande och
att utöfva nödig tillsyn öfver densamma, så föranleder ofvan anförda
stadgande i 49 § Sjöl., att han är ansvarig för all skada, som visas
hafva uppkomit derigenom, att han brustit i djdik omsorg eller tillsyn.
Men rätten till ersättning blefve lätt illusorisk genom svårigheten
att ådagalägga, att befälhafvaren gjort sig skyldig till någon
försummelse. Komitén har derför ansett det vara af praktiskt behof
påkalladt att lägga bevisbördan å befälhafvaren, hvilken otvifvelaktigt
har lättare att förse sig med nödig bevisning. Det ligger
emellertid i sakens natur, att man ej får ställa allt för stränga fordringar
på en dylik bevisnings fullständighet; man måste nöja sig
med, att befälhafvaren visar sannolika skäl, att han fullgjort hvad
med afseende på erforderlig omsorg och tillsyn ålegat honom.

60 §.

De bestämmelser, som i första stycket meddelas om befälhafvarens
pligt att redovisa och rederiets rätt att klandra redovisningen, öfverensstämma
i hufvudsak med 48 § Sjöl. Afvikelserna, af hvilka klander''
tidens utsträckning är den vigtigaste, sammanhänga med motsvarande
stadganden i 17 § rörande hufvudredares redovisningspligt; hvadan
komitén tillåter sig här hänvisa till motiven till nämnda §.

Stadgandet i §:ns andra stycke åsyftar naturligtvis icke de fall,
då befälhafvaren af personer, med hvilka han för fartygets räkningkommer
i beröring, betingar sig eller eljest erhåller fördelar i gengäld,
för det han i ett eller annat afseende skall åsidosätta redares
eller lastegares intressen. Sådant är bedrägeri och deremot behöfves
ej här något särskildt förbud. Men dels lär det ofta nog hända, att
dylik godtgörelse erbjudes befälhafvaren under sådan form och på
sådant sätt, att transaktionens rättsstridiga beskaffenhet ej tydligt

framstår för honom, och dels måste det erkännas, att i alla händelser
en rätt för befälhafvaren att utan redarens tillstånd mottaga belöningar
af andra lätt kan fresta honom att omedvetet åsidosätta sin redares
fördel. Komitén har derför trott det vara lämpligast ålägga befälhafvaren
att till redaren redovisa allt, hvad han under namn af kaplake,
provision, gratifikation eller hvad det vara må af befraktare, leverantörer
eller andra, med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare har
något att skaffa, mottager såsom godtgörelse eller belöning.

61 §•

I likhet med 25 § Sjöl. erkänfier förslaget redarens rätt att utan
afseende å de mellan honom och befälhafvaren träffade aftal när som
helst entlediga den senare från hans befattning; under det att Sjöl.
i nämnda § för det fall, att någon eger hälften i fartyget eller derutöfver,
medgifver »öfrige delegare» rätt att genom domstols mellankomst
söka få en sådan delegare. aflägsnad från befälet å fartyget,
inrymmer förslaget en sådan rätt endast för det fall, att någon eger
mer än hälften och således enligt förslagets bestämmelser i 14 § icke
kan genom ett rederibeslut aflägsnas, hvaremot å andra sidan enligt
förslaget sådan rätt tillkommer hvarje delegare, icke endast samtlige
medredarne. På tjensteaftalet kan befälhafvaren grunda anspråk å de
honom tillförsäkrade löneförmåner, och dessa anspråk kunna ej genom
rederiets godtyckliga åtgärder förringas; men någon rätt att qvarstå
vid befälet längre, än redaren finner lämpligt, kan icke tillerkännas
honom. Alldeles obetingadt gäller detta dock icke. Befälhafvarens
ställning kan göra det för honom så godt som nödvändigt att för fartygets
eller lastens behof ikläda sig personliga förpligtelse!’, hvilka han
emellertid anser icke för sig medföra någon väsentlig risk, så vida
han får fortfarande föra fartyget och sålunda kan sjelf tillse, att hvad
under resan inflyter användes till att hålla honom skadeslös. Har
befälhafvaren t. ex. i stället för att sälja andelar af lasten anskaffat
penningar på sin personliga kredit, vore det i hög grad obilligt, om
redaren skulle kunna utan vidare aflägsna honom från befälet och
sålunda betaga honom möjligheten att sjelf öfvervaka, såväl att resan,
sä vidt på befälhafvaren ankomme, blefve väl utförd, som ock att
frakten blefve använd till hans betäckning. Komitén har derför föreslagit,
att befälhafvaren i ty fall utan afseende å skälet till eller
sättet för hans entledigande — om det sker genom beslut af rederiet
eller af domstol — må anses icke vara skyldig lemna befälet förr,
än säkerhet blifvit stäld för det belopp, han på grund af sådan för -

pligtelse kan nödgas utgifva. Det förutsättes emellertid, att befälhafvaren
icke genom förpligtelse^ ingående öfverskridit sin befogenhet.
Stadgandet blir således tillämpligt allenast, om det kan anses hafva
varit med befälhafvarens pligt förenligt att pa sådant sätt anskaffa
penningar eller om han handlat efter vederbörandes uppdrag eller
åtminstone med deras uttryckliga eller förutsatta samtycke.

62-65 §§.

De rättsförhållanden, som mellan redare och befälhafvare uppkomma,
när den senare under olika förhållanden afskedas förr, än
hans tjenst enligt aftalet dem emellan skulle upphöra, skola enligt
25 och 50 §§ Sjöl. bedömas efter samma grunder, som gälla i fråga
om besättningen. Ehuruväl förslagets bestämmelser i detta ämne i
hufvudsak hvila på samma grunder som motsvarande stadganden i 4
kap., hafva dock de icke oväsentliga afvikelserna föranledt komitén
att här gifva särskilda, fullständiga stadganden; hvaremot komitén i
fråga om motiveringen torde få i hufvudsak hänföra sig till 4 kap:s
motiv.

62 § öfverensstämmer i allo med motsvarande bestämmelser i
förslagets 89 och 91 §§. I motiven till dessa §§ skall närmare redogöras
för afvikelserna från Sjölins hithörande bestämmelser i 56, 58
och 59 §§. Sista punkten i 25 § Sjöl. innehåller en regel, som är
fullt öfverensstämmande med förslagets. Befälhafvarens skyldighet
att qvarstanna å olycksstället, hvarom i denna § stadgas, finnes omförmäld
i 180 § Sjöl.

63 § innehåller inga andra afvikelse!’ från reglerna i 90 §, än
som föranledts af befälhafvarens säregna ställning. Enligt sistnämnda
§ kan sjöman, som är angripen af venerisk sjukdom, alltid af denna
anledning afskedas; då grunden till detta stadgande är hänsyn till
den öfriga besättningen, men denna hänsyn icke med samma styrka
gör sig gällande, när det är befälhafvare!!, som är af sådaii sjukdom
angripen, har ett ovilkorligt stadgande här icke ansetts påkalladt.

I hvilken mån stadgandet afviker från 64 och 65 §§ Sjöl., skall,
likasom skälen för dessa afvikelser, angifvas vid redogörelsen för
90 §.

Enligt 92 §, jernhård med 86 §, eger sjöman, som utan laga skäl
afskedas, rätt till hyra allenast för en månad utöfver den tid, han
varit i tjenst, samt för den tid, som åtgår för resa till resp. afmönstringsorten
eller förhyrningsorten. Då det i allmänhet är lätt

nog för besättningen att erhålla ny tjenst, har man ansett sig kunna
gifva rederiet denna friare ställning i förhållande till besättningen;
i synnerhet när afskedandet sker utrikes, der hyra lätt erhålles, kan
sjömannen göra en god vinst genom den kontanta reseersättningen,
som han oftast ej behöfver anlita, samt hyran för den beräknade resetiden,
för hvilken tid han sålunda merendels torde kunna skaffa sig
dubbel hyra. Annat är förhållandet med befälhafvaren. Anställning
i sådan egenskap står honom i allmänhet öppen endast å svenska
fartyg; blir han helt opåräknadt afskedad utomlands, måste han vanligen
återvända hem; och inträffar det midt under seglationsåret, när
så godt som alla befälhafvareplatser äro tillsatta, kan han gå miste
om arbetsförtjenst för en stor del afåret. Med ett ord: befälhafvaren
skulle, i olikhet med besättningen, oftast blifva lidande, om ej redarens
rätt att när som helst afskeda honom vore förknippad med
skyldighet att ändock låta honom njuta till godo den aflöning, han
betingat sig. Denna uppfattning ligger till grund för stadgandet i
64 §. Har han antagits för viss resa, för viss tid eller på uppsägning,
bör han undfå hyra för hela den tid, under hvilken han, om
kontraktet tillämpats, bort qvarstå i tjensten. Strängt taget borde
han äfven åtnjuta underhåll under samma tid, men man har ansett
hans frihet att söka annan tjenst utgöra skäligt vederlag för, att han
sjelf måste bekosta sitt underhåll. År befälhafvaren antagen på obestämd
tid, skulle det kunna synas, som borde redaren ega när som
helst utan ersättning afskeda honom, ehuru befälhafvaren å sin sida
enligt 68 § icke eger rätt att när som helst lemna tjensten. Detta
är ock förslagets grundsats. Men har befälhafvaren med rederiets
begifvande anträdt en resa, bör sådant skäligen anses för honom
medföra rätt att icke utan vidare behöfva lemna tjensten; och samma
rätt bör ock tillkomma honom, der han redan fått vidtaga förberedande
åtgärder för resan, t, ex. afsluta befraktning för en sådan.
Den ersättning, som i sådant fall bör till honom utgå, har förslaget
i öfverensstämmelse med Sjöl., men i olikhet med hvad i fråga om
besättningen stadgats, bestämt olika med hänsyn till aflägsenheten
från hemlandet af den ort, der afskedandet eger rum. Enligt 65 §
skall nemligen befälhafvaren fortskaffas till Sverige och hans ersättning
måste derför blifva beroende af den tid, som kan beräknas förlöpa,
innan han dit anländer, under det att deremot besättningen icke
har samma intresse af att återkomma till Sverige och derför enligt
förslaget icke heller ovilkorligen skall dit fortskaffas.

Sista stycket i 64 § motsvarar bestämmelserna i 86—88 §§ rörande
besättningen. Sjöl. innehåller icke något motsvarande stadgande.

Af skäl, som ofvan antydts, bär komitén trott det ligga vida
mer i befälhafvare^ än i besättningens intresse att, när resan slutat,
återkomma till hemlandet. I fråga om befälhafvare!! har derför förslaget
(65 §) bibehållit hemförskaffningspligten i väsentligen samma
betjMelse som i Sjöl., men i minskad omfattning. Under det Sjöl.
i 50 §, jemförd med 60 §, medgifver befälhafvare rätt att blifva hemförskaffad,
så snart resan slutar å annan ort än den svenska hamn,
der förhyrningen skett, har komitén deremot icke trott dylik rätt kunna
medgifvas, när resan går sin gilla gång och enligt aftalet slutar å
annan ort än förhyrningsorten. Om deremot tjenstgöringen, utan att
befälhafvaren sjelf bär skuld derför, upphör å annan utrikes ort än
den, der han enligt aftalet skulle lemna tjensten, tillerkänner förslaget
honom rätt att fortskaffa^ till förhyrningsorten, så vida förhyrningen
skett i Sverige — således lika med Sjöl. —, men till fartygets
hemort — ej, såsom enligt 60 § Sjöl., till närmaste svenska
hamn —, om han antagits utrikes.

En jemförelse med bestämmelserna i 4 kap. visar, att likasom
befälhafvaren ej får hemförskaffning, så får ej heller sjömannen reseersättning,
när han sjelf gifvit anledning till tjenstens upphörande.
Men under det man i 4 kap. vidare skilt mellan å ena sidan de fall,
då tjensten upphör på grund af kontraktsbrott å rederiets sida
(86—88 samt 92 §§), i hvilka fall besättningen egen rätt att få vid
afmönstringen till sig kontant utbetaldt hvad resan jemte underhåll
beräknas kosta, och å andra sidan de fall, då anledningen hvarken kan
läggas rederiet eller besättningen till last, i hvilka fall rederiet egen
fullgöra sitt åliggande, så att säga, in natura, har det deremot ansetts
lämpligare att i alla de fall, der befälhafvaren egen rätt till hemförskaffning,
låta den till honom utgå i reda penningar. Eördelen för
rederiet af att ej behöfva kontant betala den beräknade reseersättningen
framträder dels deri, att, om sjömannen i sjelfva verket ej
önskar komma till den ort, dit han är berättigad att varda fortskaffad,
rederiet ofta kan med en ringa uppoffring friköpa sig från
skyldigheten att ombesörja hans fortskaffande, dels ock deri, att sjömannen
är skyldig att taga tjenst å främmande fartyg. I afseende
på befälhafvaren är en sådan åtskilnad utan praktisk betydelse. De
fall torde vara sällsynta, då befälhafvaren icke skulle begagna sig
af sin rätt att komma hem; och om det än kunde ifrågasättas att
tvinga befälhafvaren att öfvertaga ett annat fartygs förande, skulle
väl i allt fall sällan tillfälle yppa sig för rederiet att begagna en
dylik tvångsrätt.

66 §.

Att afliden befälhafvares hyra upphör att löpa med dödsdagen,
torde få anses följa af 66 § Sjöl., till hvilken 50 § Sjöl. hänvisar;
och förslaget öfverensstämmer derutinnan med Sjöl.; deremot har förslaget
icke ansett rederiet böra åläggas att bekosta befälhafvarens
begrafning.

§:ns öfriga innehåll är nytt; det afser att fylla en lucka i nu
gällande lag och torde ej kräfva någon motivering. Den här föreslagna
lösningen har synts enklare än att lata hyran beräknas till
någon viss tidpunkt efter den, då fartyget sist afhördes, i hvilket
fall man hade måst lemna olika bestämmelser för ån g- och segelfartyg
samt vederbörlig hänsyn ej kunnat tagas till farvattnets och
årstidens beskaffenhet.

67 §

gifver bestämmelser angående beräknandet af den godtgörelse, som
bör tillkomma en afskedad befälhafvare, för den händelse att han jemte
eller i stället för hyra betingat sig vissa till beloppet obestämda löneförmåner,
af hvilka s. k. kaplake eller procent å intjenad frakt är den
vanligaste. Det är utan tvifvel med hänsyn till detta aflöningssätt,
som 25 § Sjöl. bestämmer, att, när befälhafvare vid tjenstens frånträdande
skall erhålla hyra för viss tid, > ersättning för hyran icke
må beräknas lägre än förste styrmans hyra med femtio procent förhöjning».
Från Sjöl:s regel, att ersättningen alltid skall så att säga
omsättas i hyra, afviker förslaget så till vida, som det icke ansetts
nödvändigt att verkställa eu sådan omsättning hvad angår den del
af resan, som vid afskedandet är fullbordad; det är utan tvifvel rättvisare
att för den tid, befälhafvare!! ledt företaget, låta honom med
rederiet dela vinst och förlust, såsom aftaladt var. Deremot vore
det mindre lämpligt att låta beloppet af den skadeersättning, som
under vissa förutsättningar enligt 64 § tillkommer en afskedad befälhafvare,
blifva beroende af, hvilken behållning kan uppstå af resor,
med hvilkas utförande befälhafvaren icke tagit någon befattning; så
vidt angår berörda skadeersättning,'' har förslaget derför följt den i
Sjöl. gifna regeln endast med den af förändrade förhållanden betingade
afvikelse, att ersättningen skall utgå med dubbel styrmanshyra,
ej endast med samma hyra, förhöjd med femtio procent.

68 §.

Första punkten öfverensstämmer med 27 § Sjöl. Deremot skiljer
stadgandet sig från förslagets bestämmelser i 82 § om besättningens
pligt att åtfölja fartyget. Att befälhafvare!! icke i likhet med besättningen
tillåtits lemna fartyget annorstädes än i svensk hamn, beror
af de grunder, komitén här ofvan (62—65 §§) angifvit. År befälhafvaren
antagen för bestämd resa,-är han icke skyldig qvarstanna
i tjenst, om resan förändras; hvar helst sådan förändring sker, är
han berättigad att lemna fartyget. Då resans mål är för befälhafvaren
af större vigt än för besättningen, med afseende å så väl möjligheten
att draga fördel af resan, derest han är lönad med kaplake
eller på annat dylikt sätt, som äfven hans större eller mindre kännedom
om olika orter och farvatten, har man trott sig icke kunna gifva
rederiet mot befälhafvaren samma rätt, som det enligt 82 § har mot
besättningen. Då resans förändring sålunda i förhållande till befälhafvaren
måste betraktas såsom ett kontraktsbrott, följer deraf, att,
om han lemnar tjensten, han får hyra och ersättning enligt 64 §
samt hemförskaifning enligt 65 §, under det sjöman, som begagnar
den honom i 82 § undantagsvis gima tillåtelse att lemna tjensten,
icke erhåller något bidrag till resekostnaden.

Hvad §:ns andra punkt innehåller är ett helt och hållet nytt
stadgande. Det vore obilligt, om rederiet, genom att låta fartyget
under åratal gå i utländsk fraktfart, skulle kunna för obegränsad
tid hindra befälhafvaren från att blifva fri från sin tjenst; är
ej tjenstetiden genom aftal bestämd, bör den genom lagen begränsas.
Förutsättningen för stadgandets tillämplighet är här, likasom
i första punkten, att befälhafvaren är antagen på obestämd tid;
bestämmelsen är således icke, såsom 83 §, ovilkorlig. Genom de
närmare angifna vilkoren för rättighetens utöfning har man sökt
hindra, att den hlefve i väsentlig mån oläglig för rederiet. Särskilt
åsyftar sista punkten att lemna rederiet öppet att bespara sig utgift
för befälhafvare^ hemförskaffning, hvartill han eljest enligt 65 §
vore berättigad; någon synnerlig tunga för befälhafvaren kan deraf
icke vållas, då rederiet enligt stadgandets lydelse icke eger föreskrifva
någon afvikelse under vägen hem för att intaga lasten eller
lossa den.

Att befälhafvare, som enligt denna §:s andra punkt lemnar
tjensten, får hyra till tjenstens slut men ej längre, torde fä anses
sjelf klart.

69 §

gifver med något utvidgadt innehåll ett stadgande, motsvarande 62
§ Sjöl., som jemlikt 50 § Sjöl. jemväl gäller för befälhafvaren. Då
syftet är att förekomma, det en befälhafvarens borgenär skulle genom
att dröja till sista stunden kunna antingen tilltvinga sig betalning
af rederiet eller ock hindra fartygets afgång, men qvarstad å egendom,
som erfordras för tjensten, samt reseförbud lika mycket eller
ännu mer än utmätning hindra befälhafvaren att fullfölja resan, har
förslaget i enlighet härmed affattats. Att icke, såsom i 62 § Sjöl.,
sådant detta lagrum lyder enligt K. Förorda om nya Utsökningslagens
införande, särskilt förbud meddelats mot utmätning af hvad »till
beklädnad» förts om bord, beror deraf, att 65 § Utsökningslagen, så
vidt angår sådan beklädnad, som ej erfordras för tjenstens behof,
synts innehålla nödigt förbehåll i samma syfte.

Fjerde kapitlet.

Om besättningen.

70—72 §§.

Såsom 72 § angifver, kar man icke afsett att i förslaget upptaga
alla de för på- ock afmönstring gällande bestämmelser; kvad
derom innekålles i K. Förordn. den 4 Juni 1868, angående sättet
ock ordningen för sjöfolks på- ock afmönstring m. m., samt K. Reglementet
för sjömanskusen i riket den 4 Mars 1870 m. fl. författningar,
skulle således fortfarande behållas vid gällande kraft, ehuru,
derest förslaget blifver lag, sagda författningar torde erfordra någon
jemkning. Hithörande förhållanden beröras derför i förslaget
endast, så vidt de kunna sägas vara af privaträttslig natur. — Då
i 70 §, likasom i 19 § af Sjömanshusreglementet, stadgas, att den
sjöfartsbok, hvarmed sjöman vid inskrifning i sjömanshus jemlikt
11 § af sagda reglemente skall förses, bör vid påmönstringen till
befälhafvaren öfverlemnas, har sådant skett med hänsyn till det i
73 § gifna stadgande, enligt hvilket underlåtenhet att taga sjöfartsboken
i förvar kan inverka på hyresaftalets bestånd. Likaså har
det ansetts nödigt att från 1868 års förordning upptaga stadgande
om motbok, då ett sådant bevismedel angående besättningens tillgodohafvande
måste anses lika nödvändigt, vare sig påmönstring
skall ega rum eller icke. Den föreslagna, anteckningen angående
en resas antagliga längd har synts komitén utgöra en lämplig
grund för beräknande af hyra i de fall, då denna enligt aftalet
skall utgå med visst belopp för resa, men enligt här gifna bestämmelser
af någon anledning skall beräknas för viss tid.

Då sålunda förslaget förutsätter bibehållande i hufvudsak af
hittills gällande föreskrifter om på- och afmönstring samt särskildt
medverkan dervid af sjömanshusen, men de härom i Norge och
Danmark gällande bestämmelser äro väsentligen afvikande från de

lios oss gällande, är det naturligt, att större öfverensstämmelse på
detta område mellan de olika förslagen icke kunnat vinnas.

73 §

har ingen motsvarighet i Sjöl. Från den naturliga regeln, att,
när sjöman förhyrts af flere, det först slutna aftalet är gällande,
göres här det undantag, att den, som genom sin underlåtenhet att
taga sjöfartsboken om hand föranledt, att annan i god tro förhyrt
sjömannen, icke må mot denne andre åberopa det tidigare aftalet, så
vida den senare å sin sida icke gjort sig skyldig till dylik underlåtenhet.

74 §

innebär icke någon afvikelse från de bestämmelser, 51 och 52 §§
Sjöl. (jfr 293 § Sjöl.)- innehålla om besättningens skyldighet att inställa
sig till tjenstgöring och att sedan qvarstanna om bord samt
om tiden, från hvilken hyran löper. Öfverträdelse af de förpligtelser,
denna § ålägger sjöman, belägges med straff i 102 § 3:o och
4:o samt 297—299 och 301 §§.

75 §.

52 § Sjöl. bemyndigar befälhafvare att, der någon af besättningen
icke infinner sig om bord eller går derifrån utan lof, till
hans inställande i tjensten anlita »vederbörlig myndighet». Hvilken
myndighet befälhafvaren i sådant hänseende eger anlita, omförmäler
Sjöl. icke; hvaremot förslaget i öfverenstämmelse med 45 §
Legostadgan härom gifvit bestämmelse. Då sålunda förslaget innehåller
en föreskrift, som tillika skall lända polismyndigheten till
efterrättelse, har det ansetts nödigt angifva de förutsättningar,
under hvilka dylik handräckning må meddelas; och har i sådant
hänseende funnits nödvändigt, att befälhafvarens rätt styrkes genom
påmönstring eller sjömannens skriftliga erkännande, så vida icke
sjömannen redan inträdt i tjenst och derur afvikit, i hvilket fall
dylik bevisning icke kan anses erforderlig.

Att för öfrigt befälhafvare å utrikes ort eger för nu ifrågavarande
ändamål begära biträde af konsul, inhemtas af K. Förordn..
ang. konsulatväsendet den 4 Nov. 1886 § 82.

76 §.

I fråga om denna § hänvisas till motiven till 69 §.

77 och 78 §§

gifva, i något fylligare affattning, stadganden motsvarande 53 §
Sjöl. I 77 § gifves föreskrift om besättningens pligt i afseende på
ordning och skick om bord, i 78 § angående dess allmänna tjensteåligganden.

Förslaget ålägger, likasom Sjöl., besättningen obetingad lydnadspligt;
att befälhafvaren till äfventyrs åsidosatt en eller annan af
föreskrifterna i 46 §, berättigar således ej den underordnade att
vägra lydnad.

Bestämmelsen i 78 §:ns sista stycke är hemtad från 176 § Sjöl.,
allenast med den olikhet, att besättningens rätt att öfvergifva förolyckadt
fartyg gjorts beroende af befälhafvarens tillåtelse, hvilket
torde finnas öfverensstämma med god ordning.

Öfverträdelse af dessa §§:rs föreskrifter medför, efter omständigheterna,
straff enligt 102, 302, 304—308 och 310 §§.

79 §

öfverensstämmer med 54 § Sjöl. För tydlighets skull har det ansetts
lämpligt erinra, att befälhafvarens ansvarighet för dagbokens
rigtiga förande (jfr 38 §) icke utesluter enahanda ansvar för styrmannen.

Finnas å fartyget flere styrmän, kommer det att bero af aftal,
befälhafvarens anordningar eller sedvänja, hvilka af de i §:n angifna
förpligtelser åligga den ene eller den andre.

BO §.

Med afseende på vigten och betydelsen af maskinistens befattning
har det ansetts nödigt i lagen angifva hans skyldigheter. Då
i §:n talas om »ångpannor och maskiner», har man dermed velat utmärka,
att vården om allt maskineri om bord — således äfven s. k.
»donkeypanna», wincher, elektricitetsmaskiner o. s. v. •— åligger
maskinisten.

Hvilken ställning i befälet maskinisten intager i förhållande
till styrmannen, afgöres icke i förslaget, då förhållandet i detta
hänseende måste vara olika å olika fartyg och derför bör bestämmas
genom aftal eller befälhafvarens anordning.

Med maskinist menas öfver allt i förslaget förste maskinist eller
s. k. ansvarsmaskinist.

81 §.

Första stycket innehåller ej annan afvikelse från 63 § Sjöl.,
än att redaren, såsom billigheten fordrar, uttryckligen förklarats
berättigad att, derest den förlust, han lider, är större, än att den
varder. godtgjord genom erhållande af högsta frakt, derför undfå
ersättning. Angående befälhafvarens rätt att landsätta godset
eller kasta det öfver bord innehåller §:n enahanda stadgande, som
i allmännare form gifves i 115 §.

Sjöl. gifver icke befälhafvare!! tillräckligt verksamma medel
att på förhand undanrödja den fara eller olägenhet, som kan för
fartyget uppkomma derigenom, att besättningen olofligen medtager
varor. Äfven om föreskrifterna i dess 82 och 83 §§ äro på detta fall
tillämpliga, saknar han dock rätt att förvissa sig om, huru vida
dylik förseelse blifvit begången; och utan en sådan rätt kan förseelsen
ofta nog komma att upptäckas först, när det är för sent
att förekomma dess menliga följder. Denna ofullständighet har förslaget
sökt afhjelpa, i det man tillagt befälhafvaren rätt att anställa
visitation i besättningens gömmor, så snart han har skälig
anledning misstänka, att varor olofligen medtagits eller att något
förts om bord, som — om än ej hänförligt till handelsvaror — kan
utsätta fartyget för äfventyr eller vålla oordning bland besättningen
(hvarmed man särskildt åsyftat rusdrycker).

Ytterligare påföljder för förseelser mot denna § stadgas i 89 8,
102 § 2:o och 309 §.

82—88 §§.

I dessa §§ meddelas bestämmelser om den tid, under hvilken
besättningen är förbunden att qvarstanna i tjensten, och om besättningens
anspråk på ersättning af rederiet, när tjensteförhållandet
af någon anledning i förtid afbrytes.

Tjenstetidens varaktighet bestämmes naturligtvis i första hand
genom tjensteaftalet. Lagens uppgift inskränker sig derför till att
dds gifva regler för det fall, att tjenstetidens längd icke är bestämd
i hyresaftalet, dels bestämma betydelsen af några oftare förekommande
vilkor i tjensteaftalet och verkan af vissa under tjenstetiden
inträffande omständigheter och dels slutligen, der sådant finnes
nödigt, i vissa afseenden inskränka aftalsfriheten.

Är tjensteaftalet ingånget för viss resa, kan enligt 55 § Sjöl.
sjömannen icke lemna tjensten vid den aftalade resans slut, om

Motiv. r

fartyget kommer att gå vidare till utländska hamnar. Denna rederiets
rätt att tvinga sjömannen att efter aftalets fullgörande
qvarblifva i tjenst har i förslaget icke bibehållits, såsom hvarken
öfverensstämmande med rättvisa eller förestafvad af praktisk nödvändighet.
Äfven till sjömannens fördel bör en dylik bestämmelse
i aftalet få gälla. Är åter hyresaftalet ej ingånget för viss tid
eller viss resa utan på obestämd tid (t. ex. »för resa från Stockholm
till London och vidare»), skall sjömannen, enligt förslagets
82 §, qvarstanna i tjensten, till dess fartyget efter slutad resa
ankommit till förhyrningsorten eller, om denna är inrikes ort, till
annan svensk hamn. Äfven här möter en afvikelse från Sjöl., hvars
55 § förpligtar sjömannen att följa fartyget till den svenska hamn,
der lossning slutar. En granskning af Sjöl:ns hithörande bestämmelser
gifver otvifvelaktigt vid handen, att lagstiftaren i allmänhet
närmast haft för ögonen det fall, att resan börjar och slutar i svensk
hamn; och man har hufvudsakligen tänkt på svenskt sjöfolk, som ansetts
både berättigadt och förpligtadt att återvända till hemlandet.
Komitén har deremot ansett lagen böra afse all förhyrning af besättning
å svenska fartyg, ehvad den sker in- eller utrikes, ehvad
den angår svenske eller utländske sjömän. Utgår man från denna
synpunkt, finnes ej något skäl, hvarför just ankomsten till svensk
hamn skall vara ett oeftergiflig! vilkor för en utrikes förhyrd sjömans
rätt till afmönstring. Förslaget har derför främst betecknat
återkomst till förhyrningsorten såsom gifvande sjömannen rätt till
afmönstring, men för att tillgodose särskild! de i Sverige förhyrde
sjömäns intresse såsom alternativ upptagit ankomst till svensk
hamn. — Då Sjölins uttryck: »den svenska hamn, der lossning slutar»,
ej passar för det fall, att fartyget i barlast ankommer till den
hamn, der tjensteaftalet skall upphöra, har förslaget valt en något
ändrad affattning, som torde bättre uttrycka sjelfva tanken: att
sjömannen ej eger lemna fartyget i nöd- eller mellankamn.

Är tjensteaftalet ingånget för viss tid, kan det dock ej antagas
hafva varit kontrahenternas mening, att sjömannen skulle
vid den sålunda aftalade tidens slut kunna upphöra med tjensten,
medan fartyget befunne sig till sjös eller i nödhamn. Förslaget
ålägger honom derför att åtfölja fartyget till närmaste ort, som
för lossning eller lastning anlöpes. Detta stadgande är föranledt
af § 29 i 1S1. Söfartsl. och har ej någon motsvarighet i Sjöl.

I öfverensstämmelse med 70 § 2:o Sjöl. tillerkänner förslagets
82 § sjöman, som är förhyrd för viss resa, rätt att lemna tjensten,
om bestämmelseorten ändras, innan fartyget afgått från den hamn,

från hvilken resan enligt förhyrningsaftalet skulle utgå. Deremot
har komitén icke ansett sig kunna följa Sjöl., då denna (jfr 55 §),
åtminstone så vida fartyget från början varit destineradt till utrikes
ort, frånkänner hvarje efter resans början vidtagen förändring
all betydelse med afseende å besättningens pligt att följa fartyget.
Visserligen är det sant, att icke hvarje förändring af uppgifven
destinationsort är af så väsentlig betydelse för sjömannen, att på
grund deraf redaren bör förhindras att begagna sig af det tillfälle,
konjunkturerna kunna erbjuda till en för honom fördelaktig ändring
af fartygets resa. Men der destinationsortens förändring verkligen
kan sägas medföra en ändring i sjömannens ställning, der får

icke hans intresse offras för redarens. Det vore utan tvifvel

obilligt, om en sjöman, som förhyrt sig för resa från Stockholm till

Abo och åter, skulle, med mindre han genom särskild! förbehåll

tryggat sig deremot, nödgas följa fartyget, om detta i Åbo Unge
order att gå till Australien i stället för att återvända till Stockholm.
Han blefve genom en sådan förändring bunden för ett år i
stället för en månad, såsom han beräknat; han finge göra tjenst
under förhållanden, väsentligen olika dem, han vid aftalets ingående
förutsatt. Komité!! har trott sig gå eu lämplig medelväg,
då man lemnat rederiet öppet att utbyta inländsk bestämmelseort
mot annan svensk hamn, europeisk bestämmelseort
mot annan hamn inom Europa samt utom-europeisk bestämmelseort
mot hvilken hamn som helst. Att en viss godtycklighet vidlåder
den skilnad, som sålunda uppdrages mellan olika hamnar,
ligger i sakens natur och kan ej undvikas; föreskriften, att alla
hamnar vid Medelhafvet, Svarta hafvet och Azowska sjön räknas
lika med europeiska, åsyftar att i någon man råda bot derför.

Huru hyran i händelse af resans förändring skall beräknas,
bestämmes i 94 § för det fall, att hyran är bestämd för resa; någon
motsvarande föreskrift om beräkning af månadshyra, sådan 55 §
Sjöl. innehåller, har icke ansetts erforderlig, i det man antagit,
att inom det område, till hvilket rederiets bestämningsrätt i förslaget
blifvit inskränkt, månadshyran är väsentligen densamma.

Är hyresaftalet ingånget på obestämd tid, skulle regeln i 82
§ lemna redaren tillfälle att efter behag utsträcka tjenstetiden
genom ett sådant ordnande af fartygets resor, att detta icke återkomme
till förhyrningsorten eller slutade någon resa i svensk hamn.
Lika med Sjöl. (70 § 5:o) har förslaget (83 §) förekommit detta
genom att medgifva besättningen rätt att lemna tjensten efter förloppet
af viss tid, som förslaget utan afseende å de farvatten, far -

tyget besöker, bestämt till två år efter sista påmönstringen, dock
med den modifikation, att sjömannen ej egen lemna fartyget i nödhamn
och att han ej ens å lastnings- eller lossningsort eger uppsäga
tjensten, så vida fartyget skall derifrån afgå direkt till en
ort, som antingen i hyresaftalet är bestämd till afmönstringsort
eller der sjömannen jemlikt bestämmelsen i 82 § 1 p. är berättigad
att lemna tjensten. Men härvid har förslaget icke kunnat
stanna. Det oafvisliga behofvet af arbetsförtjenst kan alltför lätt
locka sjömannen att för obegränsad tid binda sig vid fartyget samt
afsåga sig tillfälle att draga nytta af den ökade insigt och duglighet,
han under tiden kan förvärfva. Då sjömannen icke i samma
mån som redaren är i stånd att sjelf bestämma sin rätt genom förbehåll
i tjensteaftalet, måste lagen bereda honom erforderligt skydd;
83 § bestämmer derför, i olikhet med 70 § 5:o Sjöl., att hvarje hyresaftal
upphör att vara mot sjömannen gällande, så snart han på
grund af detsamma varit i tjenst å fartyget under två år efter
sista påmönstringen, allenast med ofvan angifna modifikation.

Det kan anmärkas, att, under det sjömannens rätt att efter
viss tid lemna tjensten således är ovilkorlig, den genom 68 § befälliafvaren
i sådant hänseende tillagda rätt gäller endast för det fall,
att ej annorlunda aftalats. Grunden till denna olikhet är den, att dels
befälhafvare! otvifvelaktigt intager eu friare ställning i fråga om
aftalsvilkoren än sjömannen, dels ock redaren svårligen kan önska
såsom befälhafvare bibehålla en person, som vill lemna tjensten
och derför icke kan förväntas med fullt intresse sköta den.

84 § meddelar de föreskrifter, som i saknad af bestämmelser
i förhyrningsaftalet skola gälla i fråga om besättningens pligt att
qvarstanna i tjensten någon tid, efter det fartyget ankommit till
den ort, der tjenstetiden slutar. Någon rätt att efter ankomsten
vara qvar i tjensten tillkommer icke besättningen. Deremot tillerkännes
befälhafvaren rätt att påkalla dess biträde vid vissa arbeten
och att alltså qvarhålla folket så lång tid, som för sådant
ändamål erfordras. Förslaget afviker således härutinnan från
Sjölins nog godtyckliga regel i 71 §, att besättningen är skyldig
qvarstanna fjorton dagar efter ankomsten. Något stadgande om
skyldighet för besättningen att qvarstanna, till dess sjöförklaring
afgifvits, der sådan erfordras, har man ej ansett behöfligt, då sjöförklaring
kan och bör medhinnas, innan de i §:n angifna arbeten
afslutats. För de fall, då sådana arbeten ej ifrågakomma, innehåller
91 § erforderlig föreskrift.

Den i 70 § 3:o Sjöl. sjöman medgifva rätt att uppsäga tjensten,
om lian kan få fartyg att föra eller erhålla plats som (förste) styrman,
har förslaget i 85 § bibehållit med den utvidgning, att detsamma
gäller, om han kan få plats som ansvarsmaskinist; hvarjemte
man till undvikande af möjligt missförstånd tillagt, att han
måste utan öltad utgift för rederiet sätta annan duglig karl i sitt
ställe. Deremot har stadgandet i 70 § 3:o Sjöl. om rätt för sjöman
att uppsäga tjensten, när han träder i gifte, uteslutits, då det har
sin historiska grund i förhållanden, som numera fullständigt förändrats,
och lätteligen skulle kunna gifva anledning till missbruk.
Nyss åberopade § i Sjöl. tillåter vidare uppsägning, när krig uppstår,
hvarigenom till följd af fartygets eller lastens beskaffenhet
uppbringning kan befaras. Detta medgifvande synes emellertid
temligen obehöfligt, då redaren, som eger rätt (91 §) att af dylik anledning
afskeda besättningen, har vida större risk af resans företagande
oaktadt krigets utbrott och således måste antagas, om
verklig fara förefinnes, sjelfmant afbryta resan. Skulle han, oaktadt
sådan fara verkligen vore för handen, fordra aftalets fullgörande,
lärer sjömannen äfven utan uttryckligt lagbud vara berättigad att
undandraga sig dess uppfyllande.

86—88 §§ angifva särskilda fall, i hvilka sjömannen eger lemna
tjensten af det skäl, att aftalet i sjelfva verket blifvit å redarens
sida brutet.

86 § motsvarar 70 § 4:o Sjöl. Då det åligger befälhafvaren ej
blott att sjelf afhålla sig från misshandel å sjöman, utan äfven att
värna honom mot sådan, der den af annan föröfvas, har jemväl försummelse
å befälhafvarens sida i sistberörda afseende förklarats
utgöra skäl till uppsägning. A andra sidan har man sökt affatta
§:n så, att icke hvarje, äfven obetydlig, anledning till klagan öfver
obehörig behandling skulle kunna åberopas såsom skäl för tjensteförhållandets
brytande.

87 § inför ett för vår rätt nytt stadgande, som har sitt ursprung
från de förut omförmälda, från England utgångna sträfvandena
att bereda skydd mot vådorna af fartygens bristande sjövärdighet
och har förebilder i flere främmande lagstiftningar. Det
lider visserligen intet tvifvel, att äfven efter nu gällande rätt sjömannen
med fog kan vägra åtfölja ett fartyg, som bevisligen icke
är sjövärdigt; och §:ns första stycke torde derför ej kunna anses
uttala annat, än hvad som utan lagbud följer af allmänna rättsgrundsatser.
Då de fordringar, som böra ställas å fartygets sjöduglighet,
måste vara olika allt efter den tilltänkta resans längd samt be -

skaffenheten af de farvatten, fartyget skall besöka, och den last,
det skall föra, samt sjömannens anspråk icke rimligtvis kunna
sträckas längre, än att fartyget skall vara sjövärdigt för den resa,
som tillämnas, har stadgandet blifvit derefter affättadt.

Men svårigheten för sjömannen att åstadkomma bevisning om
fartygets bristande sjövärdighet skulle göra det skydd, §:ns första
stycke åsyftar att gifva, helt och hållet illusoriskt, om icke detta
stadgande erhölle ett komplement i ett åläggande för befälhafvaren
att på besättningens yrkande anordna behörig besigtning, vid äfventyr
att hans vägran berättigar besättningen att lemna tjensten.
Det stadgande, §:ns andra stycke i sådant syfte innehåller, är visserligen
ej utan betänklighet. Det kan utan tvifvel af besättningen
missbrukas i syfte att tilltvinga sig befrielse från hyresaftalet eller
endast i afsigt att åsamka rederiet olägenhet och skada; och särskilt
kan en begäran om besigtning vålla stora utgifter och förluster,
om den framställes först, efter det fartyget börjat intaga
last. Men om man måste erkänna, att nödiga garantier mot bruket
af odugliga fartyg näppeligen stå att vinna, utan att i besättningens
hand lägges en dylik rätt så att säga till sjelf hjelp, får
man ej rygga till baka för de visserligen i och för sig högst afsevärda
ekonomiska förluster, som en dylik rättighet i händelse af
missbruk kan förorsaka.

Om sålunda de ofvan antydda betänkligheterna icke kunnat
afhålla komitén från att tillerkänna besättningen ifrågavarande
rätt, har det å andra sidan varit nödigt att söka tillvägabringa så
starka garantier som möjligt mot rättens missbrukande. Dessa har
komitén trott sig finna mindre i den ersättningspligt, som ålagts besättningen,
i händelse dess klagan finnes hafva saknat skälig anledning,
än i det straff, som obefogad klagan enligt 303 § kan medföra,
och särskildt deri, att befälhafvaren ej behöfver fästa afseende å en
framställning, om hvilken icke mer än hälften af besättningen förenat
sig. Denna inskränkning synes fullt befogad, då det väl svårligen
kan antagas, att halfva besättningen skulle vilja riskera lifvet å ett
fartyg, som med skäl kunde antagas icke vara sjövärdigt.

I likhet med 70 § 6:o Sjöl. förklarar förslaget i 88 g fartygets
försäljning till utländsk man utgöra laga skäl för besättningen att
lemna tjensten. Men då sjöman ej heller bör kunna mot sin vilja
qvarhållas å fartyg, som af annan anledning upphört att vara
svenskt, har förslaget tillagt ett stadgande derom.

Den genom 70 § 2:o Sjöl. sjöman medgifna rätt att uppsäga
tjensten, när befälhafvare ombytes före fartygets afgång från för -

hyrningsorten, har ansetts kunna medföra allt för stora olägenheter
för rederiet och derför icke bibehållits i förslaget. Till undanrödjande
af missförstånd har ett uttryckligt stadgande derom intagits
i 88 §, dervid för fullständighetens skull tillagts, att ej heller en
sådan förändring af rederiet, som icke inverkar på fartygets nationalitet,
utgör laga skäl för besättningen att lemna tjensten.

Af nu anförda §§:rs bestämmelser får ej dragas den slutsats,
att sjömannen i intet annat fall än de här angifna skulle vara berättigad
att lemna tjensten före den tid, tjenste aftal et föranleder.
Här har man hufvudsakligen upptagit de specielt sjörättsliga omständigheter,
som föranleda aftalets häfvande, men afsigten har
ingalunda varit att i öfrigt utesluta tillämpningen af allmänna rättsgrundsatser.
Så är det t. ex. klart, att sjömannen eger lemna fartyget,
om han inkallas i krigstjenst eller om fartyget användes till
sjöröfveri, slafhandel e. d.

Hvad angår den hyra, som bör utgå till sjöman, hvilken begagnar
den honom enligt 82 och 83 samt 85—88 §§ tillkommande rätt
att lemna tjensten, skiljer förslaget emellan å ena sidan de fall, då
denna rätt närmast är att betrakta såsom ett i sjömannens intresse
medgifvet undantag från hvad som skulle följa af en sträng tillämpning
af aftalet (83 och 85 §§) eller åtminstone såsom en inskränkning
i den fria bestämningsrätt öfver fartygets användning, som
ansetts böra tillkomma rederiet (82 §), samt å andra sidan de fall,
då sjömannens rätt att lemna tjensten beror derpå, att de honom
enligt tjensteaftalet tillkommande rättigheter blifvit från rederiets
sida kränkta eller åtminstone ej tillbörligen tillgodosedda (86
—88 §§). I de tre först omförmälda fallen (82, 83 och 85 §§) utgår
hyra endast för den tid, sjömannen varit i tjenst. Detta öfverensstämmer
med Sjöl:ns regel i 70 § sista stycket. I de tre senare
fallen (86—88 §§) åter kan sjömannen ej nöjas med att erhålla
allenast hyra för den tid, han tjenat; han måste erkännas vara berättigad
jemväl till ersättning för brutet kontrakt.
rigtiga vore visserligen, att man tillerkände honom hvarken mer
eller mindre än full ersättning för den skada, han lider genom
kontraktsbrottet. Men med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten
att uppskatta skadan, särskildt med de former, under hvilka
tvister härom åtminstone i första hand skola pröfvas, måste man
välja en i viss mån mer godtycklig utväg, ehuru förslaget dock
icke dervid gått så långt som 57 § Sjöl. Om sjöman, hvars hyra
är bestämd för månad, frånträder tjensten, innan fartyget lemnat
förhyrningsorten, erhåller han, såväl enligt förslagets 86—88 §§

som enligt 70 § Sjöl., jemförd med 57 § Sjöl., hyra för tjenstetiden
samt för en månad derutöfver. För det fall åter, att tjensten upphör
å annan ort än förhyrningsorten, löser Sjöl. ersättningsfrågan på
det sätt, att sjömannen till erkännes utöfver den hyra, som är förtjent,
såsom skadeersättning hyra för 1—4 månader, allt efter.den
orts aflägsenhet från hemlandet, der tj ensten frånträdes. Detta
stadgande hvilar uppenbarligen på samma åskådningssätt, som
genomgående karakteriserar Sjölins regler i detta ämne: att svenskt
sjöfolk, som utrikes lemnar tjensten, bör skaffas till baka till hemlandet.
Derför ålägger 60 § Sjöl. redaren att Ämförskaffa sjömannen;
derför är skadeersättningens belopp satt i visst förhållande
till afståndet mellan den ort, der tjensten upphör, och hemlandet.
Såsom ofvan är antydt och af skäl, för hvilka längre fram
kommer att vidare redogöras, har komitén öfvergifvit denna ståndpunkt.
Grenom hyreskontraktet har besättningen blifvit berättigad
att förblifva i tjenst och njuta sin aflöning, till dess tjensten enligt
aftalet skulle upphöra, — der viss afmönstringsort är i aftalet
bestämd, till dess fartyget ankommit dit; och om denna rätt bör
han ej gå miste derför, att befälhafvarens eller rederiets förfarande
föranleder, att han tidigare lemnar sin anställning. Angifver icke
hyresaftalet, när eller hvar tjensteförhållandet skall upphöra, bör
han ega rätt att qvarblifva i tjensten, till dess fartyget återkommit
till förhyrningsorten. Vid bestämmande af den sjömannen tillkommande
hyresersättning har man således att taga hänsyn till den
tid, som beräknas åtgå för resa från den ort, der sjömannen lemnar
tjensten, till afmönstringsorten eller, der sådan ej aftalats, förhyrningsorten.
Genom att tillerkänna sjömannen såsom skadestånd
för brutet kontrakt dels hyra under den tid, som erfordras för resa
till angifna ort, och dels en månads hyra derutöfver, torde förslaget
gifva en rättvisare lösning af detta spörsmål, än Sjöl:s allt
för godtyckliga bestämmelse innebär.

Af sist antydda skäl har förslaget ej heller följt Sjölins föredöme
i fråga om ersättning åt sjöman, som är »förhyrd för resa»,
hvarmed torde menas, att hyran är bestämd till visst belopp för
resan. Enligt 57 § Sjöl. erhåller han i ett för allt en tredjedel af
eller hela hyran, allt efter som tjensten frånträdes före eller efter
det fartyget afgått från förhyrningsorten. Det har synts rättvisare
att behandla detta fall på alldeles samma sätt, som när hyran icke
var bestämd till visst belopp för resan, och således med ledning
af 71 § omsätta den aftalade hyran i månadshyra. På det likväl
detta beräkningssätt icke må föra derhän, att sjömannen finge upp -

"bära större hyra, än om han qvarstannade i tjensten till resans
slut, har den begränsning tillagts, att sammanlagda beloppet af
hvad sjömannen sålunda skulle erhålla i hyresersättning ej må
öfverstiga den aftalade hyran för resan.

Att sjöman, som af någon bland de i 86—88 §§ angifna grunder
lemnar tjensten, i visst fall kan få behålla ett större hyresbelopp,
än de bestämmelser, för hvilka nu redogjorts, föranleda, följer af
99 §.

Slutligen skall här, under hänvisning till motiven till 98 §,
anmärkas, att den ofvan påpekade olikheten mellan de särskilda
fallen, å ena sidan i 82, 83 och 85 §§ samt å andra sidan i 86, 87
och 88 §§, gör sig gällande ej blott vid bestämmande af hyrans belopp
utan äfven deruti, att sjöman, som lemnar tjensten med stöd af
någon bland sistnämnda §§, är berättigad att utom hyra, såsom ofvan
angifvits, erhålla penningar till bestridande af kostnaden för resa till
afmönstringsorten eller förhyrningsorten jemte underhåll under resan;
hvaremot någon dylik rätt icke tillkommer den, som afgår från
fartyget på grund af 82, 83 eller 85 §.

89—92 §§

innehålla bestämmelser om befälhafvarens rätt att afskeda besättningen,
hvarjemte 90 § i sammanhang med befälhafvarens rätt att
afskeda sjöman på grund af iråkad sjukdom bestämmer besättningens
rätt till sjukvård m. m.

I likhet med Sjöl. (jfr 57 och 69 §§) utgår förslaget från den
förutsättning, att besättningen, utan afseende å hvad hyresaftalet
må innehålla, kan när som helst afskedas, men gör den ersättning,
som i hvarje fall bör tillkomma sjömannen, beroende af beskaffenheten
af de skäl, som föranleda afskedandet. Föranledes detta af
fel å sjömannens sida (89 §) eller eljest af omständigheter, för
hvilka rederiet icke kan göras ansvarigt (90 och 91 §§), kan sjömannen
ej mot rederiet ega anspråk på högre godtgörelse, än när
han begagnar sig af den honom i 82, 83 och 85 §§ medgilna förmån
att före tjenstetidens sint lemna tjensten. Men i öfriga fall (92 §)
böra samma rättigheter tillkomma honom, som om han sjelf lemnat
sin tjenst på grund deraf, att rederiet brutit kontraktet (86—88 §§).

89 §.

Enligt 68 § Sjöl. kan sjöman, som upprepade gånger gjort sig*
skyldig till fel i tjensten och ej låtit sig rätta genom disciplinära

bestraffningar, ur tjensten entlediga mot erhållande af förtjent
hyra. Denna regel har förslaget bibehållit, dock med den modifikation,
att två slag af förseelser, som ansetts vara af en för fartyget
och disciplinen om bord synnerligen vådlig beskaffenhet, nemligen
misshandel å förman samt olofligt medtagande af tullpligtigt
eller till utförsel i afgångsorten eller till införsel i bestämmelseorten
förbjudet gods, förklarats äfven utan iteration eller förutgånget
disciplinstraff utgöra laga skäl till afskedande. 68 § Sjöl.
nämner bland skäl till entledigande, att sjömannen visat sig »i
tjensten oskicklig». Komitén har ansett det böra tydliggöras, att
sjömannen kan entledigas, äfven om hans egentliga fel bestått deri,
att han åtagit sig en tjenst, som han saknar förmåga att sköta,
utan att likväl hans visade oskicklighet varit af den beskaffenhet,
att den kunnat bestraffas. Detta är syftet med §:ns första punkt.

68 § Sjöl. gifver befälhafvare rätt att genom nedsättning af
sjömans hyra söka »verka till hans förbättring»; häremot svarande
stadgande återfinnes i förslagets 102 §. Den nedsättning af hyran,
hvarom 89 §:ns andra stycke handlar, har ett annat syfte, nemligen
att befria rederiet från utgifvande af högre hyra, än sjömannen
verkligen är värd. För att förebygga godtycklighet har
man förklarat beslut om hyrans nedsättning endast gälla »för framtiden»
och således icke kunna tillämpas å tiden före beslutets fattande;
hvarjemte man i enahanda syfte bestämt en viss gräns för
nedsättningen.

§:ns sista stycke innehåller ingen annan afvikelse från 68 § 2
st. Sjöl., än som föranledts af det nya stadgandet om befälhafvarens
rätt att afskeda en för tjensten oduglig sjöman; hvarjemte
man ansett nödigt föreskrifva, att, äfven om dagbok ej föres å fartyget,
de omständigheter, som föranledt den vidtagna åtgärden,
skola skriftligen upptecknas.

Lika litet som Sjöl. tillerkänner förslaget sjöman, som afskedas
med stöd af denna §, någon rätt att genom rederiets försorg eller
på dess kostnad fortskaffas till annan ort.

90 §

motsvarar 64 och 65 §§ Sjöl.

I fråga om befälhafvarens rätt att på grund af sjukdom afskeda
sjöman afviker förslaget endast så till vida från 64 § Sjöl.,
att förslaget tydligen utmärker, att sjukdomen, för att utgöra laga
anledning till entledigande, skall för längre tid göra sjömannen

©tjenstbar, så vida den icke är af venerisk art, då hänsyn till den
fara, sådan sjukdom kan medföra för den öfriga besättningen, ansetts
böra föranleda en vidsträcktare rätt. I hvilken mån sjukdomen
inverkar på sjömannens rätt till hyra, är i Sjöl. ytterst
knapphändigt angifvet; det säges endast, att »så länge den sjuke
är om bord å fartyget, åtnjuter han full hyra». Att i detta hänseende
likställa sjöman, som sjelf vållat sin sjukdom, med den, som
af annan anledning insjuknat, har synts komitén föga rättvist och
förslaget gör derför här en åtskilnad. Har sjöman ådragit sig sjukdomen
genom eget groft vållande, upphör hans rätt till hyra, när
han icke längre kan tjenstgöra; äfven om han icke entledigas, njuter
han icke hyra för den tid, han är otjenstbar. Han är i sådant fall
sjelf utan all rätt på grund af tjensteaftalet och skyldig ersätta
den skada, han vållat rederiet. År deremot sjukdomen att betrakta
som en ren olyckshändelse, bör sjömannen ställas väsentligt gynsammare;
förslaget låter honom derför njuta hyran oafkortad, så
länge han är qvar i tjenst; qvarlemnas han, njuter han hyra ända
till afmönstringen eller, om sådan icke kan ega rum, till dess fartyget
går vidare.

Likasom Sjöl. ålägger förslaget rederiet i vissa fall att bekosta
sjuk sjömans vård. I hvilket omfång en dylik skyldighet bör rederierna
åläggas, måste bedömas enligt billighetshänsyn; någon
sträng rättsgrund kan derför icke åberopas, åtminstone icke för
annat fall, än när sjömannen ådragit sig sjukdomen i och för tjensten.
Att sådan skyldighet icke bör åläggas redaren, när sjömannen
genom eget groft vållande orsakat sjukdomen, är uppenbart; och
häri öfverensstämmer förslaget med Sjöl. I 65 § Sjöl. uppställes
samma regel för det fall, att sjukdomen vållats, »derigenom att
sjömannen utan tillstånd lemnat fartyget», men detta fall har synts
komitén icke behöfva särskildt omnämnas, då det uppenbarligen
lärer böra hänföras under det förra. Samma billighetshänsyn föranleder
vidare, att rederiets förbindelse icke bör gälla för obegränsad
tid. I detta hänseende innefattar äfven Sjöl. en begränsning,
ehuru icke fullt klar. Stadgandet i dess 64 § synes, med fäst afseende
å de derför anförda motiv, böra så förstås, att berörda begränsning
gäller, om sjöman qvarlemnas här i riket, men ej när
han qvarlemnas å utrikes ort; i förra fallet är rederiet skyldigt
bekosta den sjukes underhåll och vård under fyra veckor, i senare
fallet till dess han tillfrisknat och kan hemsändas. Förslaget skiljer
mellan de fall, då sjömannen qvarlemnas å ort, der han egde lemna
tjensten, och de fall, när han lemnas å annan ort. I förra hän -

delsen, då tjensteförhållandet, äfven om sjukdom icke inträffat,
skulle hafva upphört, har rederiets förpligtelse ansetts böra begränsas
till en tid af fyra veckor. Äfven i senare fallet har en
begränsning ansetts nödvändig, och har man trott åtta veckor i sådant
hänseende vara en lämplig gräns. Det torde för (ifrigt böra
framhållas, att genom dessa bestämmelser fastställes en gräns för
redarens förpligtelse mindre i förhållande till sjömannen än till staten;
i de flesta fall lärer sjukvårdskostnaden komma att af konsuln bestridas
med allmänna medel för att derefter af rederiet ersättas, i
den män dylik ersättningsskyldighet åligger detsamma.

Lika litet som Sjöl. (jfr 65 § sista punkten) tillerkänner förslaget
sjöman, som för sjelfförvållad sjukdom afskedas, någon rätt
att genom rederiets försorg befordras från den ort, der han qvarlemnas.
Om rederiets pligt att till afmönstrings- eller förhyrningsort
fortskaffa sjöman, som eljest insjuknar i tjensten, stadgas i 98 §.

Då §:ns första stycke kan göra det nödvändigt för befälhafvaren
att förskjuta åtskilliga utgifter, hvilka enligt §:ns öfriga bestämmelser
ej böra slutligen drabba rederiet, tillerkänner förslaget
rederiet rätt att få dessa ersatta af allmänna medel i den ordning,
som i administrativ väg kan komma att bestämmas.

91 §.

Första punkten öfverensstämmer i hufvudsak med 56 § 1 p.
och 58 § Sjöl.; såsom ett med här omhandlade hinder för resans
fortsättande likstäldt fall har förslaget upptagit, att fartyget i utlandet
upplägges i vinterhamn. Då det kan dröja någon tid, innan
befälhafvaren fattar sitt beslut om resans inställande, men besättningen
i afbidan derå är pligtig att qvarstanna å fartyget, har det
ansetts billigt, att hyran löper intill afskedandet, äfven om den
verkliga tjenstgöringen dessförinnan upphört.

58 § Sjöl. gör ingen inskränkning i befälhafvarens rätt att afskeda
besättningen med anledning af de i §:n angifna hinder för
resans omedelbara fortsättande, hvaremot förslaget, då en eller
annan dags dröjsmål ej synts böra medföra dylik verkan, fordrar
längre tids uppehåll. Stadgandet i 58 § Sjöl. om skyldighet att
samråda med rederiets ombud eller svensk konsul har, såsom gifvet
i rederiets intresse och icke behöflig! vid sidan af förslagets 58 §,
uteslutits ur förslaget. — Huru hyra skall beräknas i det fall, 56
§ 2 p. Sjöl. förutsätter, framgår af förslagets 71 §.

§:ns andra punkt angår samma fall som 59 § Sjöl., hvars regel
utan tvifvel måste analogivis tillämpas å den här uttryckligen

nämnda händelse, att fartyget tages af sjöröfvare. Dessa fall
skilja sig från dem, om h vilka första punkten handlar, deruti, att
hyresaftalet af sig sjelft förfaller, utan att uppsägning af tj ensten
från någondera sidan erfordras, då ju hvardera parten vet, att den
timade tilldragelsen gör resans fortsättande omöjligt. På grund
häraf och då det kan dröja länge, innan afmönstring kan ega rum,
stadgar förslaget, att hyran upphör med tjenstgöringen. Detta
öfverensstämmer med 59 § Sjöl., så vida hyran är bestämd för månad.
I fråga om skälen, hvarför förslaget deremot icke bibehållit
Sjölins regel om hyrans beräkning i detta fall, när den vid förhyrningen
är bestämd till visst belopp för resa, hänvisas till hvad
ofvan s. 72 anförts.

Det ligger i sakens natur, att besättningen, oaktadt hyresaftalet
upphört att vara gällande, måste vara pligtig att, der så
påfordras, biträda med bergning samt närvara vid sjöförklarings
afgifvande; men om man än vid bestämmande af godtgörelse derför
bör taga hänsyn till den hyra, som utgått under tjenstetiden,
vore det dock utan tvifvel obehörigt att bestämma godtgörelsen
just till hyrans belopp, hvilket under olika omständigheter kan
vara både för högt och för lågt. Förslaget stadgar derför, att besättningen
bör hafva skälig ersättning.

Af 98 § inhemtas, att sjöman, hvars tjenst upphör på grund af
bestämmelserna i denna §, är berättigad att genom rederiets försorg
befordras till den genom hyresaftalet bestämda afmönstringsorten
eller till förhyrningsorten eller, om denna är inrikes ort, till
annan svensk hamn.

92 §.

I fråga om de afvikelser, denna § innehåller från stadgandena
för motsvarande fall i 57 § Sjöl., hänvisas till motiven till
86 §. Då det här heter: »eller entledigas eljest sjöman utan laga
skäl», har man dermed velat antyda, att sjömannens afskedande
mot erhållande allenast af förtjent hyra kan vara berättigadt äfven
i andra fall än de, som angifvas i 89, 90 och 91 §§, och att således
92 § kommer till användning, om anledningen till afskedandet
hvarken finnes upptagen i någon af de tre nästföregående §§:na
eller eljest är enligt allmänna kontraktsregler att betrakta såsom
laga skäl.

Då befälhafvares skyldighet att hålla rederiet skadeslöst för
den ersättning, som enligt denna § tillkommer sjöman, hvilken be -

fälhafvaren utan giltig anledning afskeda!, följer af 59 §, liar förslaget
icke upptagit något stadgande motsvarande 69 § Sjöl.

93 §.

Enligt 66 § Sjöl. eger rederiet att till bestridande af kostnaden
för afliden sjömans begrafning använda hans innestående hyra;
inträffar dödsfallet bär i riket, bar rederiet ej skyldighet att i
något fall vidkännas begrafningskostnaden. Att sålunda göra rederiets
förpligtelse beroende deraf, huru vida dödsfallet inträffat å
inrikes eller utrikes ort, har synts komitén likaså godtyckligt, som
att utsträcka eller inskränka omfånget af samma förpligtelse, allt
efter som sjömannens innestående hyra lemnar tillgång till kostnadens
bestridande eller icke. Förslaget ålägger derför rederiet att,
ehvad sjöman aflider in- eller utrikes, uteslutande af egna medel
bekosta hans begrafning.

I fråga om §:ns andra stycke hänvisas till 66 §.

94 §.

Bestämmelserna i §:ns första punkt äro afsedda att ersätta
reglerna i 55 § 2 st. Sjöl., så vidt dessa angå beräkning af hyra,
som är bestämd till visst belopp för resa, samt innehålla ej annan
afvikelse från dessa regler, än att förslaget icke låter hyran för
hela tiden omsättas i månadshyra, utan endast bestämmer ett tilllägg
för den öfver skjutande tiden, hvilket beräknas med ledning af
den enligt 71 § i motboken gjorda anteckning om den ursprungligen
afsedda resans längd. Att förslaget deremot, der hyran är bestämd
för månad, icke såsom Sjöl. föreskrifver någon förändring i månadshyrans
belopp, är förut (sid. 67) anmärkt.

Andra punkten innehåller ett för vår rätt nytt, af billighetshänsyn
påkalladt stadgande. Förutsättningen är naturligtvis här
såsom i första punkten, att'' hyran vid förhyrningsaftalet är bestämd
för resa.

95 §

innehåller ett stadgande, som saknas i Sjöl. Det vore utan tvifvel
obilligt, om rederiet skulle kunna, när t. ex. styrmannen dör, låta
en dertill duglig matros under längre tid förrätta styrmanstjenst
utan att erhålla deremot svarande tillökning i hyran. Att sjömannen
skulle kunna kräfva ersättning, för det han vid ett eller
annat tillfälle utför arbete, som under vanliga förhållanden åligger
annan, torde vara förebygdt genom §:ns affattning.

96 §.

Till undanrödjande af tvister, som lära förekommit vid tilllämpningen
af 67 § Sjöl., har föreskrifvits, att den besparade hyran
skall fördelas mellan de qvarblifne, således å hela den öfriga besättningen.
Det har nemligen ansetts i de flesta fall omöjligt att utröna,
hvilka af besättningen fått ökadt arbete. Sjölins något obestämda
uttryck: »för den tid en sådan trägnare tjenstgöring fortfar»
har utbytts mot den fastare regeln, att hyran endast för den tid,
fartyget är till sjös, skall fördelas. — Föreskriften, att fördelning icke
eger rum, när besättningen minskats genom rymning, kan synas
hård, men afser att göra sjömannen intresserad i att hindra kamraters
tilltänkta rymningsförsök, hvilka i de flesta fall svårligen
kunna utföras utan den öfriga besättningens vetskap och medverkan.

Det lärer stundom hafva inträffat, att befälhafvare mot tilllämpning
af 67 § Sjöl. invändt, att besättningen, oaktadt den under
resan förminskats, varit fullt tillräcklig för skeppstjensten. Då det
emellertid ej ansetts böra ifrågasättas att meddela stadganden om
hvad som fordras, för att fartyg skall anses vara behörigen bemannad!,
har någon inskränkning af §:ns tillämpning i nyss antydda syfte ej
heller kunnat stadgas. Befälhafvare, som påmönstrar större besättning,
än fartyget kräfver, har att vid förhyrningsaftalet förbehålla
sig, att §:n ej må tillämpas, med mindre besättningens antal
nedgår under ett visst minimum.

97 §.

Att i särdeles trängande fall det kan blifva nödvändigt att
ålägga besättningen söndagsarbete för annat ändamål än de i 46 §
särskild! uppräknade sysslor, är i nämnda § förutsatt; erfordras
sådant arbete för lastning eller lossning, har det synts billigt, att besättningen
erhölle godtgörelse, som bestämts att utgå med en half dags
hyra för hvarje börjad arbetstid af två timmar. Det är ofvan (sid. 48)
anmärkt, att härigenom icke lemnats befälhafvaren rätt att mot stadgandet
i 46 § anordna dylikt arbete, om det kan uppskjutas; skyldigheten
att gifva särskild ersättning torde för öfrigt innefatta en verksam
garanti mot missbruk af ifrågavarande rättighet. — Om besättningen
utrikes å dag, som derstädes heligkålles, ålägges arbete, i den
mån sådant icke förhindras af der gällande lag, utgår ej någon ersättning.
Ej heller kan ersättning fordras för annat extra arbete än
lossning och lastning, när befälhafvaren enligt 46 § må vara berättigad
att ålägga sådant.

98 §.

Såsom komitén redan förut haft anledning påvisa, hvila Sjölins
bestämmelser om rättsförhållandet mellan rederi och besättning i
allmänhet på den förutsättning, att hvarje sjöresa börjar och slutar
i svensk hamn. Med denna uppfattning öfverensstämmer också den
grundsats, som fått sitt uttryck i 60 § Sjöl.: att svensk sjöman,
som oförskyldt kommer att lemna tjensten å annan ort än den
svenska hamn, der han tagit hyra, bör dit äter för skaffas. Har
undantagsvis förhyrningen skett utrikes, åligger det i allmänhet
rederiet att bekosta sjömannens resa till närmaste svenska hamn.
Grundsatsen kan i korthet uttryckas så: svensk sjöman har rätt
att blifva hemförskaffad till Sverige.

Denna grundsats bär komitén funnit sig icke böra i förslaget
upptaga. Visserligen kan det sägas, att det allmännas intresse
bjuder, att svenske sjömän återkomma till Sverige; råkar sjömannen
i nöd utrikes, kommer han att genom det allmännas försorg hemsändas.
Men att ålägga rederierna ovilkorlig pligt att draga försorg
härom och att å andra sidan tvinga den afskedade sjömannen
att vända till baka till hemlandet, synes icke öfverensstämma med
rättvisa och billighet; och sjelfva förutsättningen är origtig, då
numera många svenska fartyg för lång tid gå i ständig utländsk
fraktfart och endast tillfälligtvis anlöpa hemlandet. Rederiets pligt
och sjömannens rätt böra i första hand efter tjensteaftalet bedömas;
till den ort, der tjensteförhållandet enligt aftalet skulle upphöra,
bär sjömannen försändas.

Från Sjölins ståndpunkt har det varit omöjligt att tillägga utländsk
sjöman, som förhyrts å svenskt fartyg, någon som helst
rätt i detta afseende, oaktadt ej blott 3 § i mönstringsförordningen
förutsätter, att svenskt sjöfolk, som förhyres å främmande fartyg,
skall hemförskaffas till Sverige, utan äfven staten genom traktater
uttryckligen förbundit sig att taga vård om utländskt sjöfolk,
som afmönstrats från svenska fartyg, likasom ock, enligt Kong!
skrifvelsen den 25 .Tan. 1826 och Ivommerskollegii Kung. den 20
Februari samma år, vissa skyldigheter åligga svenska rederier i
afseende på utländske sjömän, som här i riket afmönstras. Förslagets
grunduppfattning kan deremot lika naturligt tillämpas äfven
å utländske sjömän och leder äfven med afseende å dem till ett
fullt rättvist resultat.

Olikheten mellan Sjölins och förslagets ståndpunkt föranleder
jemväl i fråga om bestämmandet af de fall, då nu ifrågavarande

pligt för rederiet eger rum, en väsentlig åtskilnad. 60 § Sjöl.
ålägger rederiet denna pligt i hvarje fall, då resan slutar å annan
ort än förhyrningsorten, således från Sjölms ståndpunkt i hvarje
fall, då resa, som börjat i Sverige, slutar utomlands. Från förslagets
ståndpunkt åter måste man i främsta rummet taga hänsyn
till aftalet; slutar resan å den ort, der tjensteförhållandet enligt
aftalet skulle upphöra, kan rederiet icke åläggas att fortskaffa sjömannen
vidare.

Em sträng tillämpning af förslagets grundåskådning sknlle föranleda
en ytterligare inskränkning af rederiets förpligtelse; endast
när kontraktet från rederiets eller befälhafvarens sida brutits, skulle
här ifrågavarande pligt kunna åläggas rederiet; der tjensteaftalet
af annan anledning upphörde, borde hvardera parten draga sin
skada. Komitén har emellertid icke ansett sig böra med sådan
stränghet fasthålla kontraktståndpunkten: så snart sjömannen utan
eget vållande försättes ur tjenst, bör rederiet träda hjelpande emellan.
Men med samma mått böra dock icke dessa olika fall mätas:
der kontraktsbrott föreligger, skall sjömannen hafva sin fulla rätt,
eljest blott en passande nödhjelp. I öfverensstämmelse härmed
stadgar förslaget i 86 §, till hvilken 87, 88 och 92 §§ hänvisa, att
sjömannen eger undfå godtgörelse för den kostnad, som beräknas
åtgå för underhåll, och resa till afmönstringsorten eller, om sådan
ej aftalats, till förhyrningsorten. 98 § deremot ålägger rederiet
allenast skyldighet att bekosta sjömannens resa; han kan således
ej fordra, att den beräknade kostnaden skall till honom kontant
utbetalas. Vidare lemnas det åt redarens fria val, om han vill bekosta
resa till afmönstringsorten eller till förhyrningsorten, och, om
denna är belägen i Sverige, eger han sända sjömannen till hvilken
svensk hamn som helst. Och slutligen eger rederiet fordra, att
sjömannen mottager tjenst å annat fartyg, som är bestämdt till
ort, dit han skall fortskaffas, eller till närbelägen hamn, hvarifrån
han kan befordras vidare.

§:ns andra stycke motsvaras af liknande bestämmelser i 60 §
Sjöl., hvilka allenast undergått den modifikation, som påkallats
deraf, att resan ej alltid gäller svensk hamn. Sista punkten innebär,
att svensk, norsk och dansk sjöman är skyldig att mottaga
tjenst äfven på norskt eller danskt fartyg, samt att sjöman af annan
nationalitet är skyldig att mottaga tjenst å fartyg af hvilken
nationalitet som helst.

Motiv.

99 §.

Föreskriften i 61 § Sjöl. om sjömannens rätt till förskott liar icke
upptagits i förslaget, då sjöman, som önskar sådant, får göra dess
erhållande till vilkor för förhyrningen, och det ingalunda kan anses
lämpligt att i lagen uppställa såsom regel, att ett kontant förskott
skall ställas till sjömannens disposition. — Enligt nämnda lagrum
kan sjöman blifva berättigad att i hamn, der lossning sker, utbekomma
hela sin förtjenta hyra. Då en synnerligen kraftig garanti
mot rymning ligger deri, att sjömannen vet sig alltid komma att
förlora något genom att rymma, har förslaget berättigat befälhafvaren
att till afmönstringen innehålla en tredjedel af hyran. Detta
stadgande, som jemväl är nödigt, om ej befälhafvarens rätt att
straffa genom mistning af hyra enligt 102 § skall blifva illusorisk,
måste för öfrigt anses jemväl lända till sjömannens verkliga nytta.
På det icke befälhafvare!! må tvingas att medföra större belopp i
reda penningar, medgifver förslaget honom rätt att, när fartyget ej
ligger i hamn, verkställa liqviden medelst anvisning å rederiet.

§:ns andra stycke utsträcker Sjölins regel i 56 § 2 st. att gälla
ej blott i de fall, om Indika 57 § samt 70 § 4:o och 6:o Sjöl. handla,
utan äfven till förmån för oförskyldt insjuknad sjöman samt afliden
sjömans efterlefvande.

100 §.

Komitén har tänkt sig, att, när sjöman afgår ur tjensten, afmönstring,
så vida bestämdt hinder ej möter, bör ega rum. Om
sjömannen påyrkar att få lemna tjensten eller befälhafvare!! vill
afskeda honom, men den ifrågasatta åtgärdens befogenhet bestrides
å andra sidan, bör hvarken den ene eller den andre ega att sjelf
taga sig rätt, utan tvisten bör pröfvas af behörig mönstringsförrättare.
(Jfr Sjömanshusreglementet § 11 f. och K. Förordn. ang.
konsulatväsendet den 4 Nov. 1886 § 87).

Utgående från denna förutsättning stadgar §:n, att, om sjöman
ej åtnöjes med den af befälhafvaren uppgjorda afräkning, han eger
påkalla dess pröfning af behörig mönstringsförrättare; hvardera
parten naturligtvis obetaget att sedermera vid domstol yrka den
rättelse, hvartill fog må finnas.

101 §.

Detta stadgande torde, ehuru för vår rätt nytt, böra betraktas
allenast såsom bekräftelse å en, säkerligen förut af befälhafvare

ntöfvad, oumbärlig nödvärnsrätt. §:ns sista stycke hvilar för öfrigt
på samma grund som 299 § 2 st. Sjöl.

Missbruk af den här medgifna rätt är belagdt med straff i
289 §.

102-105 §§.

Bestämmelserna i 68 § Sjöl. äro icke affattade med den tydlighet,
som i ett så grannlaga ämne är angelägen, och hafva derför
visat sig icke lemna befälhafvaren ett fullt verksamt medel att
upprätthålla disciplinen om bord. Det kan anmärkas, att befälhafvarens
straffmyndighet är allt för obestämd, då lagen visserligen
bestämt straffarterna men icke straffmåttet. Komitén har
derför skilt mellan olika slag af förseelser, samt för hvartdera bestämt
en viss mindre latitud, inom hvilken befälhafvaren eger välja
bestraffningens mått. Det har dervid ländt till förenkling af bestämmelserna,
att komitén af de i 68 § Sjöl. angifna straffarter
bibehållit endast mistning af hyra — jemte kroppsaga, så vidt
angår minderårig (46 §). Subordinationsförhållandet är om bord ej
så strängt bestämdt, att man lämpligen kan tala om degradering;
mot dem, som obestridligen hafva en sådan ställning, att en dylik
bestraffning blefve känbar, blefve den oftast faktiskt omöjlig till
följd deraf, att ingen funnes, som kunde sättas i stället för den
bestraffade. Arrest åter har den olägenhet, att detta bestraffningssätt
minskar antalet af den tjenstdugliga besättningen och sålunda
drabbar jemväl de öfrige genom förökadt arbete; under vissa omständigheter
kan arrest, såsom medförande frihet från arbete, till
och med vara en fördel i stället för ett straff. Komitén har derför
trott dessa båda straffarter kunna utan olägenhet undvaras. —
Huru straffmättet skall beräknas, när hyran är bestämd för resa,
följer af 71 §.

De i 68 § 2 st. Sjöl. gifna garantier mot obefogade och öfverilade
bestraffningar har förslaget i 103 § sökt skärpa dels genom
föreskrift, att formligt förhör skall hållas, i allmänhet först tolf
timmar, efter det förseelsen begicks, och dels genom att göra beslutets
tillämplighet å den vid afmönstring skeende afräkning beroende
af, att befälhafvaren iakttagit de föreskrifna formerna.

Det torde för öfrigt böra framhållas, att bestraffning kan enligt
102 § åläggas, innan ännu så mycket af hyran är förtjent, som
på grund af bestraffningen skall frångå sjömannen, ehuru enligt
§:ns sista stycke endast en viss del af hyran må af sådan grund
vid afmönstringen innehållas.

68 § Sjöl. anvisar icke sjömannen någon utväg att vinna rättelse
i det beslut, hvarigenom disciplinstraff ådömts. Denna brist är afhjelpt
genom föreskrifterna i förslagets 104 §. Dessa afvika väsentligen
från det norsk-danska förslaget, hvilket endast för det fall,
att sjöman afskedas i utlandet, gifver mönstringsförrättare magt
att provisoriskt afdöma tvisten, med rätt för parterna att sedan
inom ett år anhängiggöra tvist i hemlandet, men deremot, om sjömannen
åtföljer fartyget till hemlandet, ålägger honom att inom
viss mycket kort tid göra saken anhängig vid domstol — föreskrifter,
för hvilkas upptagande i det svenska förslaget vår rättegångsordning
utgör bestämdt hinder.

Slutligen har komitén ansett det vara mindre välbetänkt att,
såsom 68 § Sjöl., låta den hyra, som kan frånkännas sjömannen,
komma rederiet till godo, då denna anordning; naturligtvis lätt kan
fresta till öfverdrifvet stränga straff och i alla händelser gifva anledning
till misstankar om bristande oveld. Komitén har derför i
105 § föreslagit, att den sålunda innehållna hyran skall tillfalla
vederbörande sjömanshus; dock att redaren, på det han ej må göra
en direkt förlust genom bestraffningen, förklarats berättigad att
först anlita den förbrutna hyran till betäckande af kostnad och
skada, som den felande under resan tillskyndat honom och till
hvars betäckande sjömannens öfriga innestående hyra ej förslår.
Hvad rederiet sålunda utbetalar till sjömanshuset, skall naturligtvis
återbäras, om domstol förklarar bestraffningen böra återgå.

106 och 107 §§.

Den benägenhet för rymning, hvaröfver länge och allt starkare
klagats, har föranledt komitén att å flere ställen i förslaget upptaga
stadganden, afsedda att motverka detta onda.

Det verksammaste medlet i sådant syfte torde vara den förmögenhetsförlust,
rymningen orsakar sjömannen. 294 § Sjöl. stadgar
ock, att rymmare går förlustig sin innestående hyra, och denna
föreskrift, som i förslaget bibehållits, har komitén genom bestämmelsen
i 99 § sökt göra ytterligare verksam. Då emellertid genom
rymningen i allmänhet ådragas rederiet kostnader, hvilka icke med
den innestående hyran kunna betäckas, och då den rätt till skadeersättning,
hvilken otvifvelaktigt i sådant fall står rederiet öppen,
är af föga betydelse, der den genom rättegång mot den förlupne
sjömannen skall göras gällande, har man trott det böra stadgas, att
ej blott rymmarens innestående hyra utan äfven hans om bord
qvarlemnade tillhörigheter skola tillfalla rederiet, som alltså, utan

att lagföring måste föregå, kan öfver dem förfoga. För att icke
afskräcka rymmare från att frivilligt vända tillbaka, är påföljdens
inträdande inskränkt till de fall, då rymmaren ej sjelf återgår i
tjenst.—Att hyra ej utgår för den tid, sjöman utan lof är borta från
fartyget, torde, ehuru ej i Sjöl. sagdt, öfverensstämma med gällande
rätt.

Hvad i 107 § föreslås, torde ej böra möta någon betänklighet.
Befälhafvarens rätt att i fängslig^ förvar hålla sjöman, som blifvit
beträdd med rymning eller rymningsförsök, kan icke sägas innefatta
annat ingrepp i den personliga friheten, än som af likartad
anledning medgifves i 153 § Utsökningslagen och 22 § Konkurslagen.

108 §.

Likasom Sjöl. har förslaget undvikit att medelst någon definition
bestämma, hvilka personer skola räknas till den egentliga besättningen;
af det föregående framgår emellertid, att dit böra hänföras
de å fartyget anstälda personer, hvilka skola förrätta skeppsläst.
Om de öfriga stadgar 72 § Sjöl., att, der de antagits af
befälkafvaren eller rederiet, de hafva samma rättigheter och skyldigheter
som besättningen, så vida ej annat blifvit aftaladt. Lika
med Sjöl. låter nu förslaget de af befälhafvare eller redare anstälda
personers rättigheter sammanfalla med den egentliga besättningens.
Hvad deremot angår skyldigheterna, är det visserligen
klart, att dessa personer — likasom för öfrigt alla om bord varande
utan undantag — hafva att hörsamma befälhafvarens föreskrifter
med afseende å ordning och skick om bord; vidare måste alla i
tjenst å fartyget anstälda personer anses pligtig^ att efter förmåga
uträtta de arbeten, som, när det är oundgängligt för fartygets säkerhet,
dem åläggas, och detta äfven om de ej äro antagne af redare
eller befälhafvare, utan t. ex. af restauratrisen om bord. Men
längre synes man ej kunna gå; deras skyldigheter i öfrigt måste, der
ej aftalet är fullt tydligt, bedömas efter hvad som är skick och bruk.

Femte kapitlet.

Om befraktning*.

I likhet med Sjöl. behandlar förslaget i detta kapitel ej blott
aftal om fraktande af gods utan ock aftal om passagerares fortskaffande.
Äfven derutinnan följer förslaget Sjöl., att de här uppstälda
reglerna angående godsbefraktning uteslutande afse det fall,
att befraktningen angår visst fartyg och visst gods; i hvilken mån afvikelser
från samma regler betingas deraf, att icke ett bestämdt fartyg
utan endast visst skeppsrum stälts till befraktarens förfogande,
eller att aftalet icke angår fraktande af visst gods utan upplåtande
af fartyg till disposition för viss tid eller för en viss resa, bar man
trott kunna fortfarande som hittills öfverlåtas åt rättstillämpningen
att afgöra.

109 §

öfverensstämmer med 73 § Sjöl. Så vidt den der förekommande bestämmelsen,
att »aftal om frakt må slutas på sätt kontrahenterna
tjenligast finna», åsyftar att antyda, det aftalsfriheten i bär omhandlade
afseende icke är inskränkt genom de föreskrifter, Sjöl. innehåller,
bar komitén trott ett sådant stadgande icke vara mer nödigt
bär än på andra ställen i Sjöl., der dispositiva bestämmelser gifvas.

no §.

§:ns första punkt lemnar en med 75 § Sjöl. öfverensstämmande
regel om, hvad befraktningen i saknad af särskild bestämmelse i aftalet
skall anses omfatta. Uttrycket »fartygets öppna däck» är användt
för att utmärka, att de delar af fartyget, som äro skyddade
genom de numera så vanliga öfverbyggnaderna, icke i förevarande
afseende räknas till däcket, utan genom certepartiet ställas till befraktarens
disposition.

På det att betraktaren icke må utsättas för en menlig konkurrens
derigenom, att de rum, öfver Indika han icke genom certepartiet erhållit
dispositionsrätt, användas till fraktande af varor — möjligen
af samma slag som hans egna ■— för andra personers räkning, innehåller
§:n ett förbud mot dylikt tillvägagående. Öfverträdelse häraf
medför naturligtvis ersättningsskyldighet. Men då det i de flesta
fall skulle vara omöjligt för betraktaren att till beloppet styrka den
förlust, han lidit, har det ansetts nödigt fastställa ett visst minimum
af ersättning, hvartill han i hvarje fall är berättigad •— betraktaren
obetaget att fordra högre ersättning, der större förlust tillskyndats
honom.

Enligt denna § har befraktaren ej rätt att få gods lastadt å fartygets
öppna däck. Att ej heller befälhafvaren eger utan befraktarens
samtycke lasta gods på däcket, inhemtas af 117 §. Äro de deremot
ense, får naturligtvis däckslast föras, så vidt det står tillsammans
med föreskrifterna i 28 §.

in §•

Enligt 93 § Sjöl. eger befraktare, som i fraktaftal betingat viss
tid för lastningens början, bäfva fraktslutet, om fartyget ej vid den
öfverenskomna tiden är färdigt att mottaga last. För det fall, att
ingen viss tid för lastningens början är uttalad, innehåller Sjöl. ej
något uttryckligt stadgande; och torde man derför böra antaga (jfr.
Rambro, Den privata sjörätten, Stockholm 1881, sid. 130; Dahlström,
Den svenska privata sjörätten, Stockholm 1882, sid. 155), att i
sådant fall befraktaren icke kan hafva fraktslutet, så vida icke
redaren eller någon, för hvilkens fel han är skyldig ansvara,
är skuld till dröjsmålet. Denna ståndpunkt har förslaget bibehållit:
endast om viss tid för lastningens början är i fraktaftalet bestämd,
eger befraktaren, der denna tid öfverskrides, häfva aftalet, äfven om
dröjsmålet berott på omständigheter, som det icke stått i bortfraktarens
magt att undanrödja; är deremot icke viss tid aftalad, utgör
endast sådant dröjsmål, som kan bortfraktaren tillräknas, laga skäl till
fraktaftalets häfvande. Regeln i §:ns forsta stycke får emellertid icke
fattas så, som skulle den vara tillämplig allenast när certepartiet med
uttryckliga ord angifver en viss dag såsom terminus ultimus; det är tillräckligt,
om af aftalet otvetydigt framgår, att kontrahenterne haft en
dylik tidpunkt för ögonen. Under förarbetena till lagförslaget har det
också varit ifrågasatt, att äfven för det fall, att viss tid ej vore bestämd,
införa ett stadgande om rätt att bryta aftalet på grund af oförvållade

hinder från fartygets sida; men det har funnits omöjligt att för denna
händelse gifva ett stadgande, som gåfve någon annan ledning än den,
som ligger i en förnuftig tolkning af aftalet i hvarje särskildt fall.

Befraktarens rätt att håfva fraktslutet, när den bestämda tiden
försummats, bör ej få begagnas till att onödigtvis hålla bortfraktaren
i ovisshet om, huru vida fraktslutet kommer att häfvas eller icke.
Bortfraktaren bör ega rätt att i god tid få veta, om befraktaren
ämnar göra bruk af sin rätt, på det fartyget i sådant fall må kunna
annorledes engageras. Å andra sidan kan icke ett bestämdt svar
skäligen från befraktaren begäras förr, än han har någon visshet om,
när fartyget verkligen kan antagas blifva färdigt för lastningen.
Förslaget låter derför hans skyldighet att gifva bortfraktaren besked
inträda först 24 timmar efter det anmälan skett, att fartyget är tillstädes
å lastningsorten; en framställning, som göres förr, än fartyget
anländt, behöfver befraktaren således icke besvara. Förutsättningen
för denna befraktarens skyldighet är vidare, såsom ordalagen utvisa,
att fartyget ej å utsatt tid är färdigt; före den utsatta tiden behöfver
befraktaren således ej bestämma sig; har befälhafvaren anmält sig
tidigare än 24 timmar före den utsatta tiden, är befraktaren dock
icke förpligtad att afgifva sitt svar förr, än nämda tid är inne. Befälhafvaren
skall anmäla, »att fartyget är tillstädes ä lastningsorten»;
en anmälan, att fartyget å uppgifven tid kommer att anlända till
lastningsorten, har således icke laga verkan. Deremot kan anmälan
naturligtvis ske, äfven om fartyget af en eller annan anledning ännu
ej är färdigt att intaga last; den sammanfaller således icke med den
underrättelse, hvarom talas i 118 §.

Att befraktaren har rätt till ersättning, när anledningen till
dröjsmålet är att tillskrifva redaren sjelf eller någon, för hvilken
denne ansvarar, ligger i sakens natur; och denna rätt bör tillkomma
honom, ehvad han häfver fraktaftalet eller icke. Någon anledning
att tillerkänna honom ersättning allenast för »uppehåll», såsom 93 §
Sjöl. stadgar, synes ej förefinnas; förslaget gifver honom ersättning
för all skada och förlust, som genom dröjsmålet honom tillskyndas.
Vidblifver han fraktaftalet och aflemnar last, utan att framställa
några anspråk på ersättning, kan emellertid bortfraktaren deraf hemta
skälig anledning antaga, att befraktaren ej lidit någon skada, för
hvilken han påkallar ersättning, och derför underlåta att förse sig
med den bevisning, han eljest kunnat till sitt fredande anskaffa. Det
föreslås derför, att befraktaren skall vara sitt anspråk qvitt, om han
icke, innan hans gods till aflastning aflemnas, för befälhafvaren
uppgifver, att ersättning äskas. Begagnar deremot befraktaren sin

rätt att hafva aftalet, har bortfraktaren tillräcklig grund att antaga,
det befraktare!! äfven ämnar göra ersättningsanspråk gällande, utan
att något särskild! tillkännagifvande derom synts behöfva föreskrifvas.

Till sist torde den anmärkning vara på sin plats, att, ehuru här,
såsom i allmänhet i förslaget, endast talas om befraktare!! såsom
bortfraktarens medkontrahent, detta ej hindrar, att andra personer ■—
här aflastare •— kunna hafva inträdt i befraktarens rätt, samt att de
af eller mot dem vidtagna rättshandlingar kunna hafva samma verkan,
som om de företagits af eller mot befraktaren.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, hvarför komitén icke
ansett lämpligt i förslaget upptaga något stadgande motsvarande
76 § Sjöl. I och för sig torde det vara klart, att, om bortfraktaren
lemnat en origtig uppgift om fartygets lastningsförmåga, befraktare!!,
i allmänhet bör ega rätt till ersättning för den förlust, en sådan
missledande uppgift tillskyndar honom, och under vissa omständigheter
vara berättigad att bryta aftalet. Dä emellertid lastningsförmågan
är i hög grad olika vid olika slag af varor och äfven för
samma varuslag kan vexla allt efter varans tillfälliga beskaffenhet,
vore det obilligt att göra bortfraktaren ansvarig, så snart det
visade sig, att fartyget icke intoge just den lastmängd, som uppgifvits.
I allmänhet lider väl befraktaren endast i det fall, att fartygets
lastningsförmåga understiger den uppgifna; men äfven om fartyget
finnes kunna intaga större last, än uppgifvits, kan sådant vålla
olägenhet dels för stufning och lastens behöriga anordning, dels ock
för det icke ovanliga fall, att befraktaren förbundit sig att lemna en
»full last» mot viss, efter lastmängden beräknad frakt. Sjöl. tager
emellertid icke hänsyn till detta senare fall och hänför sig endast
till den — så vidt angår befraktning af ett bestämdt fartyg •—
knappt ursäktliga oläglighet, att fartyget uppgifvits till högre tontal,
än mätbrefvet innehåller. Det har inom komitén varit ifrågasatt
att utbyta detta stadgande mot ett annat, som skulle afse uppgift
om fartygets lastningsförmåga, och medgifva bortfraktaren frihet från
ansvar för eu viss ringare oläglighet, vare sig uppgiften vore för
hög eller för låg. Komitén har emellertid ansett sig böra afstå från
att reglera detta förhållande, då samma måttstock icke i de olika
fallen är tillämplig, utan i det ena, fallet en större afvikelse måste
anses tillåtlig än i det andra. I allmänhet torde dylika uppgifter
aldrig meddelas utan med tillägg af ett »ungefär» eller »omkring»,
hvarigenom ett visst utrymme för afvikelse i ena eller andra rigtningen
medgifves; och äfven om det någon gång skulle inträffa, att
uppgiften icke betecknats såsom approximativ, lära de i dylika för -

hållanden allmänt antagna kutymer föranleda en tolkning deraf,
som leder till det för hvarje fall rigtiga resultat.

112 §.

har icke någon motsvarighet i Sjöl., men uttalar en grundsats, hvars
giltighet jemväl efter bestående rätt icke lärer kunna dragas i tvifvel.

113 §.

öfverensstämmer med 85 § Sjöl.; att §:n förklarar befraktaren berättigad
till ersättning för skada och förlust torde ej innebära någon
verklig afvikelse från samma §.

I likhet med nämnda § gör förslaget bortfraktaren icke ansvarig
för annan skada än den, som föranledes deraf, att godset försändes
med annat fartyg än det befraktade, — således icke för skada, som
skulle hafva inträffat, äfven om det befraktade fartyget blifvit användt.

114 §.

År i befraktningsaftalet viss plats bestämd för lastens intagande,
åligger det befälhafvaren att dit förlägga fartyget. Omständigheter,
som hindra honom att komma dit, är det hans sak att undanrödja;
den kostnad, sådant föranleder, träffar honom, det uppehåll, som
deraf uppstår, blifver hans skada.

Innehåller deremot befraktningsaftalet icke uppgift å viss lastningsplats,
bör befälhafvaren vara skyldig att förlägga fartyget till
eu plats i hamnen, som för lastning i allmänhet eller särskildt för
det i certepartiet uppgifna godset vanligen brukas. Då det emellertid
för befraktaren är af väsentlig vigt att få bestämma den särskilda
plats, dit fartyget bör förläggas, är det billigt, att en sådan
rätt inrymmes honom, så vida icke derigenom ådragas befälhafvaren
särskilda kostnader eller vållas särskilda svårigheter; och förslaget
har derför i likhet med 77 § Sjöl. tillagt befraktare af helt fartygrätt
att anvisa lastningsplats, ehuru han vid valet är inskränkt
genom vissa i befålhafvarens intresse bär gifna bestämmelser. Enligt
77 § Sjöl. synes det vara nog, om sådan anvisning af befraktaren
lemnas, när befälhafvaren anmäler fartyget vara färdigt att intaga
last; någon skyldighet att tidigare lemna anvisningen förutsattes
icke, utan har befälhafvaren att under den tid, som förflyter
mellan nämnda anmälan och liggetidens början, verkställa fartygets
förflyttning. Då komitén emellertid, såsom 118 § utvisar, trott det
böra fordras, att fartyget, när befälhafvaren hos befraktaren anmäler

det vara färdigt att mottaga last, redan skall befinna sig å behörig lastningsplats,
har Sjölins ordning i detta hänseende icke kunnat följas,
och då man icke ansett befälhafvaren böra åläggas göra någon särskild
anmälan för erhållande af anvisning å lastningsplats, har komitén
trott sig böra välja den utväg att ålägga befraktaren anvisa
plats, innan befälhafvare!! hunnit förlägga fartyget till någon lastningsplats.
Komitén har dervid utgått från det antagande, att befraktaren
utan uppehåll erhåller kunskap om fartygets ankomst och
sålunda utan någon särskild anmälan kommer i tillfälle vidtaga nödiga
anordningar; är åter befraktaren eller hans. representant icke
tillstädes ä lastningsorten, kan befälhafvare!! utan vidare verkställa
förhalning och göra den i 118 § föreskrifna anmälan. Sjöl.
gifver ingen bestämmelse för det fall, att fartyget befraktats till flere;
att i sådant fall rätt att anvisa icke tillkommer hvar befraktare för
sig utan alla gemensamt, torde emellertid vara Sjölins mening och
är i förslaget uttryckligen sagdt.

Lika med 80 § Sjöl. gifver förslaget befraktaren rätt att mot
ersättning fordra fartygets vidare förhalande till annan lastningsplats,
så vida den är »beqväm» d. v. s. af den i första stycket angifna
beskaffenhet; att, på sätt samma § stadgar, de uppehåll, som genom
sådan förhalning vållas, skola inräknas i liggetiden, torde med tillräcklig
tydlighet framgå af förslagets 118 §.

Det bör slutligen anmärkas, att här gifna bestämmelser, likasom
motsvarande i Sjöl., icke äro tillämpliga vid styckegodsbefraktning;
att detta icke är uttryckligen sagdt i det norsk-danska förslagets första
stycke, får icke uppfattas såsom innebärande någon olikhet i sak.

115 §.

Lör alla de fall, §:n upptager, gäller samma regel angående aflastarens
ersättningsskyldighet: han ansvarar för all skada och förlust,
som genom hans förfarande tillskyndas redare, öfrige lastegare,
försäkringsgifvare, panthafvare, besättning o. s. v. I fråga om hans
skyldighet att betala frakt ställer sig saken olika i de särskilda
fallen. Den, som på grund af ett fraktaftal aflasta!’ gods, hvars förande
kan vara förenadt med äfventyr, utan att dervid iakttaga nödiga försigtighetsmått,
är redan genom fraktaftalet förbunden att betala frakt, och
för detta fall behöfver intet annat stadgas, än att han, äfven om godset
landsättes eller kastas öfver bord, likväl skall betala full frakt, såsom
om godset blifvit till bestämmelseorten framfördt. Detta stadgande motiveras
deraf, att bortfraktaren ej bör blifva lidande genom befraktarens
obehöriga förfarande.

I det fall åter, hvarom andra punkten i §:ns första stycke handlar,
är icke någon frakt utfäst; och det måste derför här stadgas, huru
frakten i ty fall hör beräknas. Det föreslagna beräkningssättet öfver -ensstämmer med hvad i liknande fall på andra ställen (t. ex. 30 §)
föreslagits. För gods, som origtigt betecknats, kommer aflastaren naturligtvis
endast att utgifva skilnaden mellan den frakt, han må hafva
erlagt, och den, som med afseende på varans verkliga art bör utgå.

Från 82 och 83 §§ Sjöl., livilka denna § är afsedd att ersätta,
afviker förslaget i vissa hänseenden. Utom det att 82 § endast angår
aflastare, som utan bortfraktarens vetskap inlastar till in- eller utförsel
förbjudet gods eller eljest vid lastning eller lossning öfverträder
ortens lag, under det förslagets motsvarande stadgande i förevarande
§:s första punkt äro allmännare affattade, medgifver Sjöl. icke befäl -hafvaren någon rätt att kasta gods öfver bord; och den i 83 § medgifna
rätten att landsätta gods angår efter orden endast sådant, som
inlastats utan befälhafvarens vetskap. Förändringen innebär erkännande
af en naturlig nödvärnsrätt och torde ej erfordra någon motivering;
att såsom 82 § Sjöl. stadgar, full frakt skall betalas äfven
för gods, som konfiskeras, följer af förslagets allmännare stadgande.
83 § Sjöl. tillåter ej, att gods landsättes annorstädes än i aflastningsorten;
då likväl behofvet af denna utväg i synnerhet torde framträda,
när underslefvet upptäckes efter resans början, har denna begränsning
icke upptagits i förslaget. Vidare gifver 83 § Sjöl. icke, såsom förslaget,
bortfraktaren rätt till frakt för varor, som landsättas, hvilket väl torde
sammanhänga dermed, att, såsom nyss anmärkts, godset ej må landsättas
annorstädes än i aflastningsorten, men ej ens under denna förutsättning
synes fullt rättvist.

no §.

Första stycket innehåller i afseende på fördelningen af lastningskostnaden
samma regel som 81 § Sjöl. Att Sjöl. bestämmer, att betraktaren
bär kostnaden, »intill dess godset blifvit af befälhafvare!!
vid fartygets sida mottaget,» sammanhänger dermed, att 81 § Sjöl.
innehåller jemväl de regler angående »äfventyret» vid lastningen,
som hafva sin motsvarighet i förslagets 145 §, och torde ej innebära
någon afsevärd olikhet. A vissa orter lär det vara brukligt, att
kostnad för stufning, underlag och garnering delvis bestrides af befraktaren,
och det har ifrågasatts att här uttryckligen tillerkänna
giltighet åt dylik sedvänja. Men då sådana bruk ej böra gälla emot
uttrycklig lag, med mindre parterna upptagit eller kunna anses hafva
åsyftat att såsom underförstådda vilkor upptaga dem i aftalet, och

då det ej synts lämpligt att företrädesvis här bestämma sedvanans
betydelse för tolkning af kontrakt, har den ifrågasatta bestämmelsen
icke upptagits i förslaget.

Stadgandet i §:ns andra stycke, hvilket icke bar någon motsvarighet
i Sjöl., är allenast en konseqvens af de i 114 § gifna bestämmelser.

117 §

innehåller ej annan afvikelse från 86 § Sjöl., än att förslaget icke
bibehållit det uttryckliga medgifvandet att å däcket lasta, hvad som
»efter hvarje orts bruk anses såsom däckslast». Tillvaron af en dylik
kutym bar enligt komiténs uppfattning betydelse allenast för det
fall, att den kan anses åberopad i beffaktningsaftalet.

Att för öfrigt befraktarens samtycke icke obetingadt gifver befälhafvaren
rätt att lasta gods å fartygets däck eller i dess båtar,
följer af 28 §. Att med »däck» i detta sammanhang icke förstås endast
det öppna däcket, framgår af 191 § 1 mom.

118 §

öfverensstämmer i hufvudsak med motsvarande stadganden i 77 §
Sjöl., ehuru uttrycket» liggetid», såsom gemensam beteckning för liggeoch
öfverliggedagar, utbytts mot »lastningstid», då förstnämnda uttryck
lätteligen föranleder förvexling med »liggedagar». Skall det
med den föreskrifna anmälan till aflastaren afsedda ändamål — att
bereda denne tid att ställa lasten i ordning till inlastning — verkligen
vinnas, måste det tillses, att icke anmälan sker så sent på
dagen, att nödiga anordningar icke kunna medhinnas; och bestämmer
derför förslaget, att om underrättelse meddelas senare på dagen än
klockan fyra eftermiddagen, den räknas såsom gjord först följande
söckendag; lastningstiden börjar alltså i sådant fall med andra sockendagen
efter den dag, då anmälan skedde. Samma beräkning bör
naturligtvis iakttagas, derest underrättelsen skulle meddelas å helgdag.

Enligt 77 § Sjöl. skall liggetiden visserligen ej börja förr, än fartyget
förhalats till anvisad lastningsplats, men detta lagrum lägger
ej hinder i vägen för befälhafvaren att gifva den ifrågavarande
underrättelsen förr, än förhalningen är verkstäld. Detta kan emellertid
leda till förvecklingar, i händelse, när lastningstiden skulle enligt
underrättelsen börja och aflastaren är redo att lemna last, det
visar sig, att förhalningen ej medhunnits. I öfverensstämmelse med
hvad i praxis lär iakttagas stadgar förslaget, att aflastaren ej be -

höfver fasta afseende vid en underrättelse, som meddelas förr, än
fartyget befinner sig å lastningsplatsen.

Den i §:ns början förefintliga olikhet mellan det svenska och det
norsk-danska förslagets affattning, har sin grund i komiténs önskan
att utmärka, att här gifna bestämmelser icke gälla styckegodsbefraktning,
och beteckna ingen åtskilnad i sak.

119 §.

Då den i 78 § Sjöl. stadgade skala för bestämmande af liggedagarnes
antal nu mera, med den sedan Sjölins tillkomst väsentligen
ökade snabbhet i samfärdseln och förbättrade redskap för lastningsarbetets
underlättande, ej ansetts kunna bibehållas, har man funnit
nödigt underkasta den en revision i syfte att minska det lagbestämda
antalet liggedagar; och har antalet sådana, i likhet med hvad som
skett i K. Förorda, den 19 April 1875, blifvit satt betydligt
mindre för ångfartyg än för segelfartyg. På sätt ofvan s. 5 anmärkts,
afses här den s. k. nettodrägtigheten. Att förslaget icke i
likhet med 78 § Sjöl. från skalans tillämpning utesluter clet fall, att
antalet är bestämdt genom »annat gällande förbehåll», hvarmed torde
åsyftas sedvana å lastningsorten, har föranledts af förut angifna uppfattning
af kutymers betydelse i kontraktsförhållanden.

Stadgandena om liggedagarnes beräkning öfverensstämma i hufvudsak
med hvad 78 § Sjöl. derom bestämmer. Då det synts obilligt,
att en omständighet, som kanske endast en kort stund hindrat fartyget
att mottaga last, skall bereda afiastaren rätt att förfoga öfver
hela den öfriga delen af dagen, utan att denna inräknas i liggedagarne,
har det stadgats, att, der hinder ej varat mer än en half
arbetsdag, endast eu half dag afräkna^. Åt den i certepartiet vanliga
bestämmelse, att liggedagarne skola beräknas såsom löpande
dagar, har man ansett lämpligt gifva den tolkning, att, när dylikt
förbehåll gjorts, väl sön- och helgdagar men ej sådana dagar, då
skeppsarbete o. d. hindrar lastningen, inräknas i liggedagarne.

Stadgandet i §:ns sista stycke har påkallats af ett praktiskt
behof och torde ej erfordra någon motivering.

120 §

öfverensstämmer med 79 § Sjöl. utom deri, att dels öfverliggedagsersättningen,
hvad segelfartyg angår, blifvit nedsatt till 30 öre för
dag och ton, dels och förslaget upptagit en i Sjöl. saknad regel för

beräknande af bråkdelar af öfverliggedagar. Att, såsom 79 § Sjöl.
stadgar, befälhafvare ej må af lastemottagare utsöka fordran för
öfverliggedagar, som vid inlastning uppkommit, så vida icke anteckning
derom skett å konnossementet, följer af förslagets 143 §; här
har endast bort stadgas rätt för befälhafvaren att göra dylik anteckning.

121 §.

Enligt Sjölrns lydelse skulle bestämmelserna om liggetid vara tilllämpliga
å all befraktning utom den, som angår styckegods. Det är likväl
uppenbart, att, om betraktaren befraktat ett fartyg, om hvithet
han vet, att det användes i regulier fart, befraktningen måste anses
hafva skett under det vilkor, att lastningstid ej skall ega rum. Detta
har komitén funnit lämpligt uttryckligen uttala.

122 §.

Då den i lag eller genom aftal bestämda lastningstiden gått till
ända, skulle strängt taget befälhafvaren ega rätt att afsegla med den
last, han hunnit intaga. Denna i 77 § Sjöl. såsom ovilkorlig stadgade
regel har förslaget ansett böra något förmildras. Det har synts
vara alltför häråt, om befälhafvaren skulle vara berättigad å lastningsorten
qvarlemna gods, som inom lastningstiden aflemnats, ehuru
det icke kunnat inom samma tid i fartyget intagas. Allt gods, som
sålunda afiemnats, har man ansett böra åläggas befälhafvaren att medtaga.
Då han emellertid i detta fall mot aftalet tvingas att qvarstanna,
bör ersättningen för uppehållet icke vara inskränkt till den
för öfverliggetid bestämda, utan all skada och förlust, som uppehållet
kan vålla, af befraktare!! godtgöras.

123 §.

Stadgande^ i första stycket om befraktarens skyldighet att
på tillsägelse aflasta styckegods och om påföljden af hans underlåtenhet
derutinnan öfverensstämma med 90 § Sjöl. Om det afdrag,
som bör komma befraktare!! till godo för frakt, som befälhafvaren
erhåller i stället, innehåller förslaget bestämmelser i 130 §. Då enligt
sistnämnda § endast hälften af denna frakt •— ej hela, såsom
enligt 90 g Sjöl. — afräknas å hvad betraktaren bör betala, och
denne således, så snart hans gods ej medtagits, måste känna, att
befälhafvaren har någon fordran för frakt, har det ej ansetts nödigt

att i likhet med Sjöl. såsom vilkor för befälhafvarens rätt till ersättning
stadga, att han före fartygets afgång skall för befraktaren
bevisligen uppgifva eller ock utsöka det belopp, han fordrar.

Stadgandet i §:ns sista stycke hvilar på samma grunder som 121 §.

124 §.

öfverensstämmer med 95 § 1 st. Sjöl.

125 §.

Första stycket innehåller ingen annan afvikelse från 94 § Sjöl.,
än att förslaget uttryckligen angifver påföljden af aflastarens försumlighet;
bortfraktaren erhåller för skada och förlust ersättning, som i
händelse af tvist bestämmes af skiljemän och ej må sättas lägre än
för öfverliggedagar.

Andra stycket motsvarar 93 § 2 st. Sjöl. Att befraktaren eger
rätt hafva fraktaftalet och att hans ersättningsanspråk icke är beroende
af, huru vida han begagnar nämnda rätt eller ej, har man
ansett utan särskildt lagbud följa af allmänna rättsgrundsatser och
grunderna för 111 §.

126 §.

Stadgandet om befraktarens rätt att uppsäga fraktslutet mot
erläggande af s. k. »faute-frakt» har erhållit en affattning, något
olika 87 § 1 st. 2 p. Sjöl., i syfte att tydliggöra, att den afgörande
tidpunkten är fartygets afgång, så att, om af en eller annan anledning
lastningen fortgått eller fartyget qvarlegat efter lastningstidens
slut, befraktaren icke förlorar sin uppsägningsrätt förr än med fartygets
afgång.

Att enligt förslaget befraktaren har att betala full ersättning
för öfverliggedagar, torde ej innebära någon ändring af hvad nu
gäller. Att aflastarens underlåtenhet att inom lastningstiden lemna
någon last förklarats medföra samma rättsverkan, som om fraktslutet
blifvit inom samma tid å betraktarens sida uppsagdt, öfverensstämmer,
på sätt förarbetena till Sjöl. gifva vid handen, med 87 §:ns i
nämnda lag syfte och innehåll. Detta stadgande innebär naturligtvis
icke, att befraktaren skulle vara förhindrad att låta fartyget för sin
räkning anträda resan utan last, hvilket möjligen kan ligga i hans
intresse, då fartyget kan vara befraktadt för flere resor.

I likhet med 87 § Sjöl. har förslaget bestämt »faute-frakten», när
fraktslutet afser flere resor, till fjerdedels frakt för hvarje resa utom

den första, År emellertid fartyget befraktadt för både ut- och hemresa,
är den senare oftast att betrakta såsom den egentliga fraktresan,
hvars högre frakt skall göra resan i det hela lönande. Och
för detta fall vore det derför obilligt att beräkna »faute-frakten» för
denna till blott en fjerdedel af fraktbeloppet.

Stadgandet i Sjölins 87 § 1 st. 4 p. har såsom afseende ett föga
praktiskt fall icke upptagits i förslaget.

I likhet med 88 § Sjöl. har förslaget icke gjort befraktarens rätt
att före resans början hafva fraktslutet mot erläggande af half frakt
beroende deraf, huru vida lasten till större eller mindre del redan
intagits eller icke. Hvarken i 87 eller i 88 § Sjöl. tillerkännes bortfrakta1’611
uttryckligen utom faute-frakten annan ersättning än för öfverliggedagar
samt för lastnings- och lossningsutgifter; men då lossningen
kan qvarhålla fartyget utöfver lastningstiden och då bortfraktaren
uppenbarligen bör godtgöras såväl för sjelfva uppehållet
som äfven för de förluster, som deraf kunna uppstå — när t. ex. befäl -hafvaren derigenom hindras fullgöra ett annat fraktaftal och till följd
deraf nödgas utgifva skadestånd —, har uttryckligt stadgande i sådant
syfte intagits i förslaget.

Hvad 88 § 2 st. Sjöl. innehåller motsvaras af förslagets stadganden
i 142 och 157 §§; att, om endast lastqvitto men icke konnossement
å godset utfärdats, sådant qvitto skall återställas, när godset
utlemnas, är föreskrifvet i 124 §.

127 §.

Utgående från den i 87 § 1 st. Sjöl. uttalade grundsats, att det
står befraktare af helt fartyg fritt att lasta det fullt eller icke, men
att han icke eger fordra afdrag å betingade frakten för hvad i fulla
lasten brister, förklarar förslaget, i öfverensstämmelse med 87 § 2 st.
Sjöl., befraktarens underlåtenhet att lemna full last endast i det fall
innebära iraktslutets häfvande, att befraktaren jemväl underlåter att
betala eller .ställa säkerhet för den befraktaren tillkommande godtgörelse.
I annat afseende afviker deremot förslaget väsentligen från
Sjöl.ns uppfattning. Enligt 87 § 2 st. Sjöl. är befälhafvaren skyldig
afgå med det inlastade godset, så vida detta finnes i värde motsvara
fulla frakten jemte kaplake. Sjöl. betraktar sålunda det inlastade
godset såsom säkerhet för hela frakten; betalningen för det gods,
som icke medsändes, hvilar såsom en förökad frakt å det afskeppade
godset, skulle detta under resan gå förloradt, går också bortfraktaren
miste om hela frakten — så väl betalningen för det gods, som icke

Motiv.

medsändes, som frakten för det inlastade godset. Detta har synts
komitén hvarken lämpligt eller rättvist. Obilligheten af att låta
det afskeppade godset häfta för hela frakten visar sig i synnerhet,
om lasten sändes till flere olika lastemottagare, af hvilka den ene
naturligtvis icke är skyldig att betala frakt för den andre. Äi konnossement
utfärdadt å det intagna godset, lan befälhafvare!! icke mot
lastemottagare göra gällande sin fordran på fante-frakt af betraktaren.
Det måste för öfrigt anses oegentligt att göra den ifrågavarande
ersättningen beroende af resans risker, så att, om det inlastade
godset går förloradt, det icke medsända genom en fiktion antages
skola hafva delat det afslieppades öde. Det är omöjligt att
beräkna, hvilket inflytande på resans förlopp det uteblifva godsets
medsändande skulle hafva utöfvat. Komitén har derföi ansett betraktaren
obetingadt — utan afseende på fartygets och den öfriga
lastens öde — pligtig att erlägga frakt för det gods, som ej medsändes.
Vid sådant förhållande kan icke den omständigheten allena,
att det inlastade godset i värde motsvarar fulla frakten, föi befälhafvaren
innebära tillräcklig säkerhet för hans fordran, vill befraktaren
icke genast erlägga beloppet, måste han ställa säkerhet derför
eller ock finna sig i, att befälhafvare!! betraktar fraktslutet såsom häfdt.

I olikhet med Själ. ålägger förslaget vidare befraktare!! att ersätta
eller ställa säkerhet för den kostnad, som kan för rederiet uppkomma
genom befraktarens underlåtenhet att lemna full last, såsom
t. ex. för anskaffande af barlast, förstöttning, omstufning o. s. v.

Denna §, som angår de vilkor, under hvilka befraktare!! må
bäfva fraktslutet, efter det fartyget afgått från den ort, der resan
börjat, motsvaras af 87 § 3 st. Sjöl., som likväl hänför sig allenast
till ett särskildt fall — att fraktslut, hvarigenom fartyg befraktats att
a annan ort intaga last, häfves derigenom, att betraktaren å lastningsorten
hvarken lemnar full last eller ställer säkerhet derför. Då
emellertid 88 § Sjöl. utan inskränkning tillerkänner befraktare af
helt fartyg rätt att åter lossa inlastadt gods samt sistnämnda §:s
förutsättning, att godset kan häfta för bodmerilan och haveribidrag,
synes bestyrka, att ifrågavarande rättighet icke är inskränkt till
lastningsorten, torde förslagets här gifna stadgande ej afvika från
Sjöl.; att jemväl efter Sjöl. i detta fall full frakt skall utgå, synes
af dess 87 §.

128

De två från §:ns regel undantagna fall, i Indika endast tre fjerdedel
frakt skall erläggas, innebära en af billiglietsskäl vidtagen afvikelse
från den i 87 § 3 st. Själ. gifna bestämmelse. Genom att
använda det allmännare ordet »återgår» har man velat göra stadgandet
tillämpligt äfven på det fall, att i den ort, der fartyget skulle
intaga sinj last, sådant fall inträffar, som i 127 § sägs. Då man ej
här såsom i 126 § omtalat det fall, att fraktslutet omfattar ett flertal
resor, hvilka icke till hvarandra stå i förhållande af ut- och
hemresa, har man utgått derifrån, att 126 §:ns regel om Ijerdedels
trakt är tillämplig å hvarje resa, som ej börjat, innan fraktslutet häfdes.

Betraktaren kan naturligtvis icke hafva rätt att påyrka, att farty&öf
skall afvika från sin rätta väg för att lossa godset; men om
fartyget af annan anledning, t. ex. för att kola eller proviantera,
inlöper i en mellanliamn, der lossning kan ske, finnes ej skäl att förvägra
sådan. Men för de ökade kostnader, som lossningen i en sådan
hamn kan medföra, äfvensom för de förluster, som deraf kunna
föranledas — t. ex. derigenom att fartyget hindras fullgöra ett annat
certeparti eller nödgas i barlast afgå till destinationsorten, dit ett
annat certeparti tvingar detsamma •—, bör befraktaren hålla bortfraktaren
skadeslös.

129 §.

De i 126—128 §§ gifna regler kunna ej obetingadt tillämpas å
fraktslut, som angår endast viss del af ett fartyg. I likhet med
91 § 2 st. Själ. förklarar förslaget de angående befraktning af helt
fartyg gifna regler tillämpliga äfven vid befraktning af fartyg till
viss del, så framt samtlige befraktare enas om att hafva fraktslutet
vare sig genom formlig uppsägning eller genom underlåtenhet
att lemna någon last. Detsamma gäller naturligtvis, när
fartyget är befraktadt endast af eu person, ehuru han befraktat
allenast en del af fartyget. Kan deremot enighet icke uppnås, bär
visserligen en hvar befraktare för sig, i den mån de öfriges intressen
ej derigenom förnärmas, vara berättigad att frångå fraktslutet;
men då befälhafvaren ej derigenom befrias från sin förbindelse mot
öfrige befraktare, utan är pligtig att fullborda resan, kan han ej
nöjas med att såsom godtgörelse för aftalets brytande undfå half
frakt. Förslaget, hvilket jemväl härutinnan bibehållit samma grundsats,
som fått sitt uttryck i 89 § och 91 § 1 st. Sjöl., ålägger derför
den befraktare, som vill för sin del bäfva fraktslutet eller som
ej lemnar någon last eller som, der han ej lemnar full last, underlåter
att betala eller ställa säkerhet enligt bestämmelserna i 127 §,

100

att, ehvad fraktslutet sålunda häfves före eller efter den tidpunkt,
som vid befraktning af helt fartyg enligt 126 och 128 §§ är bestämmande
med afseende på beloppet af den frakt, som bör utgå, utgifva
full frakt äfvensom ersättning för öfverliggedagar, i den mån han
derför är ansvarig, och för den kostnad, som till följd af fraktslutets
häfvande kan för rederiet uppkomma.

Ordalagen i 91 § Sjöl. göra befraktarens rätt att lossa redan
inlasta,dt, gods beroende af befälhafvarens medgifvande. Då emellertid
bortfraktaren är skyddad genom rätten till ersättning, torde befälhafvaren
ej kunna vägra dylikt medgifvande i annat fall, än der det
komme i strid med befälhafvarens pligt att tillvarataga jemväl öfrige
befraktares intressen. Komitén har derför ansett det rigtigare att
göra rätten till lossning beroende deraf, att icke skada derigenom
tillskyndas öfrige befraktare. Att pröfningen häraf i första hand
tillkommer befälhafvaren, ligger i sakens natur. Lemna samtlige befraktare
sitt samtycke till lossningen, kan den ej af befälhafvaren
förvägras.

130 §.

Enligt 89 § Sjöl. eger den, som befraktat viss del eller vissa
ton af ett fartyg men icke lemnar last, och som förty är skyldig
gälda full frakt, att åtnjuta afdrag för »den frakt, som i stället erhålles»;
och enahanda förmån tillkommer enligt 90 § Sjöl. styckegodsbefraktare.
Förslaget har i öfverensstämmelse med N. Söfartsl.
§ 47 ansett en dylik lindring böra medgifvas jemväl befraktare af
helt fartyg, om han icke gjort bruk af sin rätt att hafva fraktslutet
mot att betala half frakt. Att med 89 § Sjöl. tillerkänna betraktaren
hela fördelen af den nya frakten har emellertid synts komitén
dels obehörigt, dä befälhafvarens besvär och omtanke för denna frakts
erhållande skäligen bör ersättas, dels ock för befraktare!! ofördelaktigt,
då vid sådant förhållande befälhafvarens intresse att söka näfrätt
skulle förringas, och betraktaren icke kan tvinga honom att
taga annat gods i stället för det uppgifna. Komitén har derför ansett
billigt, att fördelen af den nya frakten i lika mån komme betraktaren
och bortfraktaren till godo.

Sjökns uttryck i 89 §: »den frakt, som i stället erhalles» bär utbytts
mot »den frakt, som derför betingats», i syfte att utmärka, att
den förste befraktarens rätt till afdrag icke förringas derigenom, att
den nya frakten af en eller annan anledning icke inflyter.

Hvad §:n för öfrigt innehåller, är för vår rätt nytt. Det har
synts billigt, att om genom fraktslutets häfvande särskilda kost -

101

nåder, såsom t. ex. offentliga afgifter, bogseringskostnad o. d., besparats
fartyget, dessa böra afräknas å hvad betraktaren har att betala;
de måste nemligen anses inberäknade i den frakt, som skall
erläggas. Om annan frakt erhålles i stället och det gods, som sålunda
inlastas, föranleder enahanda utgifter, kommer naturligtvis ej
något afdrag i fråga.

131 §

öfverensstämmer med 92 § Själ.

132—134 §§.

Den åtgärd, hvarmed lastningen afslutas, är utfärdande af konnossement;
och på detta ställe hafva derför de bestämmelser, som angå
konnossementets form och innehåll samt sättet för dess utfärdande,
fått plats, under det att konnossementets rättsverkan i förhållandet
mellan befälhafvare och lastemottagare omtalas i sammanhang med
reglerna om lastens aflemnande, hvarefter slutligen i 165—168 §§
sammanförts stadgande!!, som afse att lösa uppkommande tvister om
rätten till konnossement eller till de varor, som genom konnossement
öfverlåtits, och hvilka stadgande!! sålunda stå i endast medelbart
samband med befraktningsförhällandet. Komiténs sträfvan har helt
naturligt gått ut på att åvägabringa en för de tre nordiska länderna
fullt öfverensstämmande konnossementslagstiftning; det gifves knappt
någon punkt inom sjörätten, der en ensartad lagstiftning är mer önskvärd
än denna. Till grund för de bestämmelser, förslaget innehåller,
har komitén väsentligen lagt de synpunkter, som framhöllos vid det
femte Nordiska Juristmötet, till hvars förhandlingar komitén hänvisar1).

Konnossementet är en utfästelse af befälhafvare^ och det är derför
naturligt, att de särskilda länderna på denna utfästelse tillämpa
den gällande obligationsrättens allmänna grundsatser. I ett väsentligt
afseende afviker här den svenska rätten från den norsk-danska;
enligt den i Norge och Danmark gällande Förordningen af den 9
Febr. 1798 är det i viss mån likgiltigt, huru vida ett skuldebref är
stäldt till viss man eller till viss man eller order, i det att jemväl
i förra fallet den, som genom transport blifvit innehafvare af förbindelsen,
icke behöfver låta gälla emot sig andra invändningar än
sådana, som grunda sig på sj elfva handlingen, under det att den
svenska rätten i detta fall låter hvarje senare innehafvares rätt vara
underkastad samma inskränkningar som öfverlåtarens.

'') Jmfr. Mötets Förhandlingar s. 167 tf. samt Bil. II s. 1 ff.

102

Då denna olikhet redan med afseende på en art af utfästelser
— vexeln — kunnat i den gemensamma lagstiftningen utjemnas, har
komitén trott sig böra beträda samma väg i afseende på konnossementet.
Detta är till sin natur ett omsättningspapper och bör derför
likasom vexeln gifva innehafvaren säkerhet mot inskränkningar i
fordringsrätten, så vidt handlingen icke derom gifver någon antydan.
Men ett oeftergifligt vilkor för, att detta undantagsstadgande i svensk
rätt skall kunna upptagas, är, att det låter sig noga bestämma, på
hvilka papper det skall ega tillämpning. Det är nödvändigt att göra
konnossementet, likasom vexeln, till eu formel utfästelse, att bestämma
hvad konnossementet skall innehålla för att gälla såsom konnossement.
96 § Sjöl. torde, oaktadt §:ns lydelse synes innebära motsatsen, icke
afse att formelt bestämma konnossementets innehåll; deri ingå bestämmelser,
hvilkas frånvaro helt visst icke kan betaga handlingen
dess giltighet såsom konnossement. I 132 §, hvilken närmare bestämmes
genom första punkten af 133 §, har deremot komitén sökt
angifva de konstitutiva bestämmelserna i ett konnossement, och i
134 § är på konnossementet tillämpad den i 9 § Vexellagen gifna
regeln om öfverlåtelse, hvarigenom konnossementet sålunda gjorts
till ett »orderpapper», utan att en orderklausul är behöflig. En handling,
som icke är af den i 132 § angifna art, eller som saknar någon af de
uppgifter, hvilka enligt 133 § äro för konnossementet väsentliga, är
sålunda icke underkastad den i 134 § gifna regeln, ehuru eljest de
för konnossement gällande grundsatser kunna komma att derå tilllämpas.

Hvad särskild! angår de i 105 § Sjöl. omförmälda fraktsedlar,
har komitén ansett den i samma § medgifna rätt att mot fraktsedelns
innehåll föra bevisning icke vara grundad på tillräckliga skäl och
derför icke böra genom lagbud befästas, till följd hvaraf komitén
saknat anledning att åt fraktsedeln, i motsats mot konnossementet,
egna något särskildt stadgande.

I 132 § angifves till en början konnossementets allmänna uppgift
att vara ett bevis om mottagande af en vara och en utfästelse
att aflemna den. Detta bevis skall enligt sakens natur rrtställas af
befälhafvare!!, såsom den, hvilken skall besörja transporten; vid de
större ångbåtslinierna utfärdas emellertid konnossementet icke af
befälhafvaren utan af en hos rederiet anstäld person, hvilken då
måste betraktas såsom befälhafvarens ställföreträdare. Hvad angår
de uppgifter, som enligt 133 § äro för konnossementet nödvändiga,
bör anmärkas, att uppgift å bestämmelseort och å lastemottagare
icke behöfver vara fullt bestämd, i det att godset kan vara destine -

103

xadt till en hamn »för vidare order» och lastemottagare kan angifvas
i temligen obestämd form, såsom 134 § gifver vid handen. Utöfver
det för konnossementet konstitutiva innehållet kan part begära få
deri upptagna vissa närmare bestämmelser, som i 133 § antydas.

Då konnossement utfärdas för att bereda aflastaren tillfälle
att disponera öfver det inlastade godset, är det naturligt, att det är
han, som med hänsyn till sitt behof i sådant hänseende har att bestämma,
om konnossementet skall utfärdas i mer än ett exemplar,
likasom huru vida särskilda konnossement skola utställas å särskilda
delar af lasten. Enligt öfligt bruk bör aflastaren förelägga befälhafvaren
utskrifna exemplar af konnossementet, — en skyldighet, som
naturligtvis icke innefattar någon rätt för aflastaren att ensidigt bestämma
öfver konnossementets innehåll; inom hvilken tid detta skall
fullgöras och vid hvilket äfventyr, synes af 125 §, likasom å andra sidan
samma § utmärker, att befälhafvare!! icke får otillbörligt uppskjuta
med handlingens undertecknande. Till sin säkerhet eger befälhafvare!!
erhålla ett af aflastaren undertecknadt exemplar af konnossementet.
I sammanhang med föreskrifterna om sättet för konnossementets utfärdande
innehåller förslaget slutligen eu till befälhafvare!! stöld varning
att ej underteckna konnossementet förr, än varan verkligen är
inlastad; genom att utfärda konnossement ådrager han sig ovilkorlig!;
ansvar för den gjorda utfästelsens uppfyllande i förhållande till
konnossementsinnehafvare i god tro — hvilket 100 Sjöl. § uttryckligen
anmärker •—, och det är derför af vigt, att han icke utfärdar
en sådan förbindelse, innan han har lasten i sina händer. Slutligen
medgifver §:n, att de särskilda exemplaren må förses med särskilda
nummer. Hvilken betydelse en sådan beteckning eger, kan först i
annat sammanhang redovisas.

134 § 1 st. innehåller utöfver ett stadgande om sättet för
lastemottagarens betecknande, motsvarande 96 § Sjöl., samt den ofvan
angifna regeln om konnossementets egenskap af orderpapper, endast
en i praxis allmänt antagen interpretationsregel för formen: »till
order». I §:ns andra stycke gifves en mot 97 § Sjöl. svarande regel
angående hvem i förhållande till befälhafvare!! är att anse såsom
legitimerad konnossementsinnehafvare; af anförda regel, hvilken öfverensstämmer
med den i 39 § Vexellagen gifna, inhemtas, att förslaget
icke med afseende på konnossement velat tillämpa den, genom 10 §
i K. Förordn. om nya Utsökningslagens införande sanktionerade
praxis i fråga om skuldebref, att transport å handling, som är stäld
till order, icke erfordras för att legitimera innehafvaren.

104

135—138 §§

innehålla bestämmelser för lossning, svarande mot de i det föregående
gifna reglerna för lastning.

Hvad 137 §:ns andra stycke innehåller motsvarar 78 § 3 st.
Själ. Att i det fall, då eu gemensam tid för lastning och lossning
blifvit bestämd, befälhafvaren måste anses berättigad att erhålla bevis
om, huru mycket af tiden åtgått till lastningen, för att kunna
göra gällande sin rätt till ersättning för öfverliggetid vid lossningen,
ligger i sakens natur, men har ansetts höra''uttryckligen sägas.

139 §

bestämmer, huru befälhafvaren bör förfara, när af ett eller annat,
skäl hinder möter att i vanlig ordning aflemna lasten till lastemottagaren;
§:n öfverensstämmer i det hela med motsvarande stadgande
i 115 § Sjöl. Den åtgärd, befälhafvaren har att vidtaga, är att för
lastegarens räkning upplägga godset under säker vård. Innan han
skrider till denna åtgärd, bör lian dock om det inträffade hindret
underrätta aflastare!], på det-att denne må blifva i tillfälle att ordna
saken eller bevaka sin rätt; att lastemottagaren skall anmanas att
mottaga lasten, synes af 137 §, jemförd med 118 §.

Från Sjöl. afviker förslaget derutinnan, att befälhafvaren icke
ålagts i något fall afvakta lossningstidens utgång ,utan berättigats att
på angifvet sätt förfara, så snart eljest hinder skulle uppstå för lossningens
afslutande i behörig tid; det kan nemligen icke anses rättvist
att under något förhållande tvinga honom att qvarstanna utöfver
lossningstiden. A andra sidan är han icke berättigad att, såsom Sjöl.
synes gifva vid handen, när lastemottagaren vägrar mottaga lasten
eller icke är känd, genast skrida till lastens lossning; han bör under
nämnda förutsättning lemna aflastare!! tid att meddela nödig föreskrift.
Att för öfrigt aflastare!! icke i denna egenskap, derest konnossement
utfärdats, är behörig att utbekomma lasten, inhemtas
af 140 §.

Skulle befälhafvaren, oaktadt han icke underlåtit något af livad
på honom ankommit till lossningens fortskyndande, ändock deraf
uppehållas utöfver lossningstiden, bör han njuta ersättning för all
derigenom orsakad skada och förlust.

140 §.

Genom utfärdande af konnossement har befälhafvaren iklädt sig
förpligtelse att i bestämmelseorten aflemna lasten till den i konnosse -

105

mentet angifna lastemottagaren. I intet fall må aflemnande! ske
till annan än innehafvare af konnossement; men å andra sidan är
befälhafvaren pligtig att utlemna godset till en hvar, som formelt är
legitimerad, utan rätt eller skyldighet att pröfva möjligen befintliga
öfverlåtelsers materiela giltighet. Endast för det fall, att konnossementet,
som enligt uttryckligt förbehåll är stäldt till viss man, företes
af någon annan än denne, åligger det befälhafvaren att pröfva
giltigheten af innehafvarens åtkomst. I det hela öfverensstämmer
förslaget härutinnan med 97 § Själ.

Har lasten aflemnats till behörig konnossementsinnehafvare, är befälhafvaren
fri från sin förbindelse. För att befälhafvaren må kunna styrka
detta, måste ett exemplar af konnossementet återställas med åtecknadt
qvitto af den enligt konnossementet behörige lastemottagaren; och
förslaget innehåller härom ett med 99 § 1 st. Sjöl öfverensstämmande
stadgande. För att emellertid försäkra befälhafvaren om, att han, när
lasten behörigen lossats, må komma i besittning af konnossementet,
har förslaget tillerkänt honom rätt att fordra deposition af handlingen,
innan lossningen börjar, likasom ock, till förekommande af tvist
om huru mycket aflemnats, han berättigats att successivt undfå qvitto
eller erhålla afskrifning å konnossementet.

141 §

öfverensstämmer väsentligen med 98 § Sjöl. Så snart flere innehafvare
af konnossement anmäla sig, föreligger tvist om rätten till
lasten, och denna tvist får icke befälhafvaren slita; han skall lossa
lasten efter parternas gemensamma anvisning eller, om sådan icke
lemnas, sätta den under säker vård för att derefter låta dem tvista
om bättre rätt. Att, i händelse parterne icke sjelfve anvisat depositär^,
befälhafvaren bör underrätta dem, öfverensstämmer med 115 § Sjöl.

I här omhandlade fall varder konnossementets beteckning med
särskilda nummer af betydelse; den, som är innehafvare af ett med
lägre nummer betecknadt exemplar, går alltid före den, hvars exemplar
är utmärkt med ett högre; n:o 1 går före n:o 2 och detta före
n:o 3. Man liar sålunda med denna anordning velat lösa konflikten
mellan innehafvare af olika exemplar af konnossement; intet exemplar
är i och för sig odugligt såsom åtkomsthandling till lasten, men,
när flere pretendenter samtidigt uppträda, afgör nummerordningen på
ett enkelt sätt företrädet dem emellan. Betydelsen af denna anordning
kan först i sammanhang med reglerna om bestämmande af företrädet
mellan flere konnossementsinnehafvare (165 §) fullt framträda.

106

Det bör för öfrigt anmärkas, att denna regel kan komma till användning
äfven i andra fall, än när tvist är om varan — t. ex. när
lossningsplats skall anvisas eller den slutliga destinationsorten skall
i orderhamn uppgifvas.

142 §

motsvarar 99 § 2 st. Sjöl. Att regeln icke, såsom enligt Sjöl.
bör gälla endast för det fall, att konnossementet är stäldt till innehafvaren
eller till order, följer af förslagets i 134 § gifna stadgande,
enligt hvilket konnossementet äfven utan orderklausul bör behandlas
såsom orderpapper; men äfven om handlingen skulle innehålla sådant
förbehåll, som i samma § omförmäles, har detta icke ansetts
innefatta tillräckligt skäl att afvika från den bär till tredje mans
säkerhet gifna föreskrift.

Af den i föregående § antydda betydelsen af konnossementets
numrering följer, att, när det såsom första betecknade exemplar
uppvisas, godset må till detta exemplars innehafvare ntlemnas, då
denne, äfven om öfriga exemplar skulle finnas å andra händer, är
berättigad att framför hvarje annan utbekomma varan.

143 §

uppställer i likhet med 100 § Sjöl. den regel, att konnossementet är
afgörande för rättsförhållandet mellan lastemottagare och befälhafvare;
genom konnossementet ikläder sig befälhafvare!! en förpligtelse i förhållande
till last emottag ar en, konnossementet allöser befraktningsaftalet
såsom grundval för detta rättsförhållande, ehuru det är klart, att
om lastemottagaren är samma person som betraktaren eller med
honom lika förbunden, befraktningsaftalet kan komma att mot honom
göras gällande, likasom att befälhafvare!! öfver hufvud kan mot lastemottagaren,
oberoende af konnossementet, åberopa sitt omedelbara
rättsförhållande till denne. Att, såsom Sjöl. synes antyda, konnossementet
äfven i detta fall skulle ega ovilkorlig! vitsord framför certepartiet,
liar icke synts komitén billigt eller rättvist; det är visserligen
i allmänhet antagligt, att, när konnossement och certeparti
strida mot hvarandra, detta innebär, att befraktare och befälhafvare
också velat modifiera sitt inbördes rättsförhållande på det sätt,
konnossementet utvisar. Men härom har komitén icke ansett sig
böra gifva en ovilkorlig regel; endast i förhållande till lastemottagaren
såsom sådan är konnossementet bestämmande, certepartiet
icke, så vida ej dertill hänvisats i konnossementet. För en sådan,

107

ganska vanlig hänvisning •— i afseende på frakten •— har förslaget
till förekommande af missförstånd ansett lämpligt gifva en filter -pretationsregel.

Hvad §:ns andra stycke innehåller utgör endast en tillämpning
af den angifna regeln med afseende å befälhafvarens rättigheter
mot lastemottagaren. Att befälhafvare!-!, när betalning för öfverliggedagar,
som vid inlastningen egt rum, icke af aflastare!! erlagts, eger
derom göra anteckning å konnossementet, inhemtas af 120 §.

144 §

utgör en vidare tillämpning af den i 143 § gifna regeln och motsvarar
till en del 102 § Sjöl. — Uppgiften angående lasten är för
befälhafvaren bindande; lastemottagaren eger få hvad konnossementet
utlofva!’. Det vore emellertid obilligt, om befälhafvaren skulle kunna
tvingas att sålunda ikläda sig en förpligtelse, utan att han sjelf vore i
tillfälle försäkra sig om, att uppgiften vore rigtig; der varan aflemnas
i sådant skick, att en dylik kontroll icke är möjlig, der måste
det vara honom tillåtet att frånsåga sig sjelf ansvarighet för uppgiften
och låta den stå för aflastare^ räkning. Obetingadt bör befälhafvaren
icke befrias från ansvarighet derför, att han i konnossementet
intagit en dylik »befrielseklausul»; det måste anses vara hans
pligt att icke låna sin medverkan till något, som icke kan undgå att
lända lastemottagaren till skada. Han är visserligen icke skyldig att
anställa särskild undersökning för att utröna, huru vida uppgiften är
rigtig eller icke; men finner han, att den är origtig, eller är uppgiftens
origtighet så påtaglig, att han icke utan en oursäktlig försumlighet
kunnat undgå att märka den, måste han blifva ansvarig, emedan han
icke förhindrat, att lastemottagaren genom konnossementet missleddes.
Det tillhör emellertid i sådant fall denne att bevisa, det befälhafvaren
åsidosatt sin skyldighet. Komitén utgår från den uppfattning, att
befälhafvaren icke är berättigad att mot aflastare^ bestridande göra
här omförmälda förbehåll i konnossementet i annat fall, än då han icke
är i tillfälle att säkert utröna, huru vida uppgiften är rigtig eller ej.
Då här särskild! nämnes, att varan försändes i slutet skick eller att
mät- och vägbara varor icke blifvit till befälhafvaren uppmätta eller
vägda, bör detta alltså förstås såsom exempel å de vanligast förekommande
fall; äfven i andra fall, der eu meddelad uppgifts rigtighet
är svår att kontrollera, bör befälhafvaren njuta samma rätt; ty kostnad
eller uppehåll behöfver han icke underkasta sig för att gå aflastaren
till hända med bestyrkande af dennes uppgifter om lasten.

108

145 §,

hvilken motsvarar 103 § Sjöl., angifver den ansvarighet för det inlastade
godset, som i allmänhet på grand af befraktningsaftalet åligger
bortfraktaren. Det är bortfraktarens skyldighet att aflemna det
gods, han mottagit, i samma skick, hvari det vid mottagandet befars;
kan han det icke, är det hans sak att ådagalägga, att bristande
fullgörande af fraktaftalet beror af någon omständighet, som befriar
honom från ansvarighet. Med fraktaftalet har man sedan äldsta tid
förbundit en ansvarighet, som går utöfver den, som eljest i obligatoriska
förhållanden är den vanliga; bortfraktaren ansvarar ej endast
för fel eller försummelse från sin egen eller sitt folks sida utan äfven
för skada, hvars orsak under andra förhållanden skulle uppfattas såsom
olyckshändelse. Sjöl. betecknar såsom befriande från ansvarighet
endast sådan olyckshändelse, »som det ej stått i befälhafvarens eller
besättningens magt att afvärja», d. v. s. »vis major», »force majeure»,
»unwiderstehliche G-ewalt» eller, såsom 1667 års Sjölag (jmfr t. ex.
Skiplego Balken IX) betecknade den, »händelse af högre hand»;
och förslaget ställer sig på samma ståndpunkt. Med dylika yttre
orsaker likställer förslaget, likasom Sjöl., sådana orsaker, hvilka bero
af godsets egen beskaffenhet eller dess bristfälliga omklädnad; särskildt
befrias bortfraktaren från vanlig ansvarighet för kreatur, som
fraktas — hvilket naturligtvis icke hindrar, att, der det ådagalägges,
att kreaturets död orsakats genom fel eller försummelse af befälhafvare
eller besättning, rederiet af sådan grund varder skyldigt
gälda skadan. — Enligt vissa främmande sjölagar anses bortfraktaren
vara underkastad ovilkorlig ansvarighet för fartygets sjövärdighet
vid resans anträdande; förslaget har emellertid ansett en sådan
ovilkorlig garanti från bortfraktarens sida icke böra fordras, utan
fritagit honom från ersättningsskyldighet, så vida fartygets bristande
sjövärdighet, trots en med all omsorg verkstäld undersökning, icke
stått att upptäcka. I detta hänseende lärer förslaget icke innefatta
någon ändring af hvad mi enligt 40 § Sjöl. är gällande rätt.

Slutligen bör såsom en olikhet mellan 103 § Sjöl. och förslaget
anmärkas, att det senare bestämmer jemväl ansvarighetens utsträckning
i tiden — från mottagandet till aflemnandet •—, hvilken bestämmelse
i Sjölins berörda § saknas. Emellertid innehåller 81 § Sjöl.,
att vid lastning befraktare!! bär »kostnaden och äfventyret», till dess
godset blifvit vid fartygets sida emottaget, likasom att vid lossning
lastemottagaren bär »kostnaden och äfventyret», sedan godset aflemnats.
Denna bestämmelse motsvaras af förslagets stadgande i denna §;

109

•då 81 § Sjöl. tillägger, att »befälhafvare!! ej ansvarar för den skada,
som kan uppstå» (vid lastning), »om godset i sådan mängd framföres
till fartygets sida, att det ej ordentligen hinner emottagas, så vida
ej godsets framförande skett på hans egen tillsägelse», har komitén
ansett en dylik bestämmelse, hvars rigtighet icke kan dragas i tvifvel,
icke i detta sammanhang vara erforderlig.

I olikhet med Sjöl. hänför förslaget den här stadgade ansvarighet
till redaren, i egenskap af bortfraktare, icke omedelbart till
befälhafvare!!, ehuru denne i allmänhet eljest betecknats såsom bortfraktarens
representant. Det har nemligen i detta sammanhang ansetts
vara af vigt att skilja mellan ansvarigheten på grund af befraktningsaftalet
och den ansvarighet, som åligger befälhafvare!! i
denna hans egenskap. Befälhafvarens ansvarighet kommer således
att bedömas efter de i 3 kap. gifna regler men icke efter denna §;
särskildt bör uppmärksammas, att befälhafvare!! ej ansvarar för skada,
som vållats af besättningen, under annan förutsättning än den i
59 § angifna.

146 §

bestämmer befälhafvarens rätt att genom förbehåll inskränka den
ansvarighet för godset, hvilken 145 § ålägger bortfraktaren; en antydan
i samma liggning innehålles i 102 § Sjöl.

Då ansvarigheten är bestämd i befraktarens intresse, har det i
allmänhet ansetts gifvet, att denne också kunde i större eller mindre
mån afstå från sin rätt i detta hänseende; med afseende på
konnossementets betydelse att vara enda grundval för rättsförhållandet
mellan befälhafvare!! och lastemottagaren är det emellertid, derest
betraktaren gjort ett dylikt medgifvande, nödvändigt, att sadant för
att blifva gällande mot lastemottagaren i konnossementet utmärkes.
Detta sker derigenom, att af befälhafvare!! i konnossementet intagas
vissa klausuler, af hvilka flere äro vanliga och ega en fast betydelse.
Det är nu i allmänhet gifvet, att befälhafvare!! icke kan utan befraJctarens
begifvande göra förbehåll om andra vilkor för transporten, än
befraktningsaftalet föranleder, och att således, der detta icke angifver
någon inskränkning i den i lag bestämda ansvarigheten för fraktgodset,
befälhafvare!! icke eger teckna konnossement med förbehåll
om sådan inskränkning. Billigheten kräfver emellertid härifrån
det undantag, att, om befälhafvare!! icke kan vid mottagandet försäkra
sig om, att godset lemnas i oskadadt tillstånd, lian ock bör
ega betinga redaren frihet från den ersättningsskyldighet, som

enligt 145 § åligger denne för den händelse han icke lyckas
ådagalägga, att skadan vållats genom någon af de i samma § omförmälda
omständigheter, hvilka utgöra grund till befrielse. Rätten
att göra dylikt förbehåll är grundad på samma skäl, som vid 144 §
anförts.

Utöfver hvad nu är sagdt eger sålunda befälhafvare!! icke mot
befraktarens vilja genom förbehåll i konnossementet inskränka lastegarens
rätt till ersättning; deremot skulle, såsom ofvan antydts,
hinder icke möta, att befraktaren afstode från den rätt, lagen tillerkänner
honom, och medgåfve befrielse i större eller mindre mån
från den lagbestämda ansvarigheten. De under senare tid, synnerligast
å de transatlantiska ångbåtslinierna, upptagna och derifrån vidare
utbredda konnossementsklausulerna hafva ock gjort en vidsträckt
användning af en dylik begränsning; genom klausuler hafva rederierna
betingat sig rätt att underlåta iakttagande af vissa vanliga försigtighetsåtgärder
— t. ex. begagnande af lots — eller fritagit sig från
ansvarighet jemväl för fel af befälhafvare och besättning och sålunda
i sjelfva verket gjort lastegarens rätt till ersättning skäligen illusorisk.
Mot detta bruk hafva under senare tid starka gensagor såväl i
Europa som i Amerika höjt sig, synnerligast från befraktarnes sida,
och man har fordrat en inskränkning af aftalsfriheten på detta område.
Såsom skäl har man anfört, att, då på många större trader
konkurrens knappt kunde ega rum och i hvarje fall redarnes gemensamma
intresse lätt föranledde en sammanslutning dem emellan i
detta hänseende, befraktarne nödgades underkasta sig dessa vilkor,
och sålunda den frihet, som skulle gifva dylika aftal deras berättigande,
i sjelfva verket saknades. För öfrigt kunde en begränsning
af aftalsfriheten i detta stycke anses påkallad jemväl af ett allmänt
intresse; i samma mån rederierna befriades från ansvarighet för
det gods, de mottoge till transport, minskades ock deras intresse att
med omsorg välja sin personal och öfver hufvud att bedrifva sjöfarten
med den försigtighet, som för bevarande af lif och egendom
är nödvändig.

De mägtiga intressen, som sålunda stält sig mot hvarandra,
hafva föranledt flere offentliga uttalanden i den ena och andra rigtningen.
Striden har hufvudsakligen förts vid de kongresser, som
sammanträdt på initiativ af det för sjörättens internationela utveckling
så verksamma sällskapet »Association for the Reform and Codification
of the Law of Nations». Denna förening sökte åvägabringa
en internationel frakträtt genom uppställande af omfattande formulär
för konnossement, hvilka formulär skulle komma till användning

i den stora fraktfarten och sålunda göra afvikelserna i de olika ländernas
sjölagar betydelselösa; bland de klausuler, som föreslogos till
upptagande, voro äfven flere, som högst väsentligt begränsade redarnes
ansvarighet. På ett möte i Liverpool 1882 voro redarne i flertal,
och det formulär, som vid mötet antogs, var ock för redareintresset
högst gynsamt; detta formulär har derefter vunnit vidsträckt
användning, i synnerhet i England. Emellertid fann man
snart nödvändigt att ånyo upptaga frågan till behandling, och på
det i Augusti månad 1885 i Hamburg hållna mötet segrade den
motsatta meningen. Mötet ansåg det icke böra vara redare tillåtet
att fritaga sig från ansvarighet för befälhafvares eller besättnings
fel vid fartygets navigering, men Ami att förbehålla sig ansvarsfrihet
för deras bristande omdöme (»error in judgement»), äfvensom att betinga
sig rätt att underlåta begagna lots samt att deviera icke endast
för att rädda lif utan också för att berga egendom. Äfven utom
nyss nämnda sällskap har frågan varit uppmärksammad. Så antog det
sjuttonde tyska juristmötet 1884 med stort flertal en resolution af innehåll,
att »det borde i lag förbjudas bortfraktare att utesluta eller inskränka
den honom lagligen åliggande ansvarighet vid förlust af
eller skada å fraktgods, så vidt förlusten eller skadan uppstått genom
befälhafvares eller besättnings dolus eller culpa, likasom också
att förändra den bevisbörda, honom i detta förhållande ålåge». I
Nordamerikas Förenta Stater framlades 1885 för kongressen ett lagförslag
i ämnet, hvilket förslag visserligen då förföll men följande år
framlades å nyo; deri förbjudas alla förbehåll, hvarigenom redarens
förpligtelse att behörigen utrusta, bemanna och vidmagthålla fartyget
och att sörja för lastens stufning, bevarande och rigtiga aflemnande i
någon mån inskränkes, samt förklaras det icke böra vara tillåtet att
genom förbehåll begränsa den i lag stadgade ansvarighet, som åligger
bortfraktaren. Slutligen har frågan behandlats å den år 1885 i
Antwerpen samlade kongressen för handelsrätt; äfven här segrade
den mot aftalsfrihetens fulla tillämpning i detta afseende fiendtligt
rigtningen, och man beslöt, att det borde vara redare förbjudet att genom
klausul i certeparti eller konnossement eller genom annan öfverenskommelse
på förhand fritaga sig från ansvarighet för åtgärder af
befälhafvare eller besättning, hvilka inskränkte fartygets sjövärdighet
eller kunde orsaka skada å fraktgodset genom felaktig stufning,
eller för någon »culpa lata» från dessa personers sida.

Komitén har egnat denna fråga ett noggrant öfvervägande, och,
då komitén icke i förslaget upptagit någon bestämmelse i angifna
syfte, har detta ingalunda berott deraf, att komitén ansett ett in -

112

gripande från lagstiftningens sida vara på detta område obehörigt.
Men då ännu icke någon af de större sjöfartsidkande staterna vidtagit
någon lagstiftningsåtgärd i sådant syfte, har komitén trott
det så mycket mindre böra ifrågasättas att upptaga någon sådan
lagbestämmelse i de nordiska ländernas sjölagar, som dessa länder
endast i ringare grad beröras af de olägenheter, som genom denna
lagstiftning skulle förekommas. Och komitén har för öfrigt trott föga
vara vunnet genom lagbestämmelser, sådana som de vid kongresserna
i Hamburg och Antwerpen föreslagna; så länge det skall åligga den
ersättningssökande godsegaren att bevisa, att den skada, för hvilken
han äskar ersättning, tillkommit genom en eller annan orsak —
»culpa lata» af befälhafvare eller besättning —, torde godsegarens
rätt till ersättning och redarens ansvarighet blifva skäligen illusoriska.

147 §

ålägger befälhafvare^ såsom en skyldighet mot lastemottagaren, att
i konnossementet anmärka, att gods är skadadt eller illa beklädt, så
vida sådant kunnat vid inlastningen upptäckas. Grunden till detta
stadgande är densamma som den vid 144 § angifna; befälhafvaren
får icke låna sin medverkan till att bedraga lastemottagaren.

148 §

modifierar den i 145 § bestämda ansvarigheten för fraktgodset. Likasom
enligt 103 § 2 st. Själ., fritages bortfraktaren från all ansvarighet
på grund af fraktaftalet för penningar och dyrbarheter, så vida
icke befälhafvaren erhållit tillräcklig upplysning angående det försända
godsets värdefulla beskaffenhet; i olikhet med Själ. har förslaget
ansett nödigt att i detta hänseende fordra uppgift jemväl
om värdet.

Hvad §:ns första stycke innehåller, återfinnes icke i Sjöl.; men
torde finnas vara grundad! i sakens natur. Erfordrar gods särskild
vård, är befälhafvaren ursäktad, om sådan vård underlåtits, när han
saknat tillräcklig upplysning om dess behöflighet. Det har icke ansetts
nog att uppgift härom vid inlastningen meddelas, utan bör derjemte
å godset utmärkas, att sådan vård erfordras; utan ett sådant yttre
kännemärke kunde förblandning af olika kolly lätteligen ega rum,
och det kan icke anses tillhöra befälhafvaren att genom anbringande
.af märke förekomma sådan förblandning.

113

149 §

motsvarar 106 och 107 §§ Sjöl.

Hvad första stycket innehåller skiljer sig derutinnan från stadgandet
i 106 § Sjöl., att dels icke någon föreskrift meddelats angående
sättet för besigtningsmännens väljande — hvarom hänvisas till
337 § 2 st. —, dels ock besigtningsmännen anvisats att i allmänhet yttra
sig om skadans orsak, ej endast huru vida den »må anses hafva tillkommit
genom befälhafvarens och besättningens vållande». §:ns andra
stycke fastställer, i likhet med hvad måste anses vara lagstiftarens
syfte i 107 § Sjöl., eu preskriptionstid för anmärkningar från lastemottagarens
sida. Om denne utan anmärkning mottagit godset,
har befälhafvare!! skäl att antaga, det godset ock befunnits i behörigt
skick; dä emellertid det skulle vara allt för hinderligt, om lastemottagaren
vid mottagandet skulle verkställa undersökning af godset
— hvilket icke skäligen skulle, kunna förmenas honom, om anmärkning
derefter icke linge framställas, — har förslaget medgifvit honom
ytterligare rådrum. Under det att Sjöl. för sådant fall fordrar, att
besigtning å godset skall inom fyratioåtta timmar hållas, bestämmer
förslaget, att besigtning skall inom nästa söclcendags utgång anordnas;
det har nemligen ansetts å ena sidan obeliöfligt att medgifva lastemottagaren
längre rådrum för vidtagande af erforderliga åtgärder,
men å andra sidan alltför strängt att fordra, det den föreskrifna besigtningen
inom den bestämda tiden skall vara afslutad. Då förslaget
endast bestämmer en preskriptionstid för ersättningsanspråk,
men icke angifver hvad lastemottagaren bör bevisa för att göra sitt
anspråk gällande, har det icke varit på sin plats att med 107 § Sjöl.
framhålla, hvad för öfrigt ligger i sakens natur, att en ersättningstalan
icke kan bifallas, så vida tvifvel förefinnes, huru vida »godset
varit i fartyget inlastadt» eller »skadan efter lossningen varan åkommit».

Slutligen betonar förslaget, hvad 107 § Sjöl. icke antyder, att
den stadgade preskriptionstiden icke har tillämpning å annan ersättningstalan,
än den, som grundas endast på fraktaftalet; kan det ådagaläggas,
att skadan härleder sig från fel eller försummelse af redaren
sjelf eller hans folk, må den här stadgade preskriptionstid icke åberopas.

150 §

motsvarar, hvad angår förloradt eller skadadt gods, 108 § Sjöl., ehuru
förslaget genom hänvisning till bestämmelserna i 201 och 202 §§ gifver
närmare föreskrifter i åtskilliga hänseenden, der sådana i Sjöl. saknas.

Motiv. o

114

Endast derutinnan torde förslaget innefatta en bestämd afvikelse från
Sjöl., att, om resan afbrytes förr, än fartyget anländt till bestämmelseorten,
det icke är bestämmelseortens pris, som lägges till grund för
uppgörelsen, utan priset i den ort, der resan slutar; det synes nemligen
icke finnas något skäl, hvarför icke äfven den del af lasten,
som skall ersättas, bör i detta hänseende dela samma öde, som träffat
den öfriga. — Det torde för öfrigt böra erinras, att den här gifna
bestämmelse afser endast sådana fall, der ersättning skall utgå på
grund af fraktförhållandet; hvilar ersättningsskyldigheten på en
grund, som är oberoende af detta förhållande, bestämmes ersättningsbeloppet
efter de för skadestånd i allmänhet gällande grunder.

Hvad angår gods, som blifvit under resan såldt för fartygets behof,
öfverensstämmer förslaget hufvudsakligen med 42 § 2 st. Sjöl.
Likasom i fråga om förloradt eller skadadt gods afviker förslaget
från Sjöl. i afseende på det pris, som bör läggas till grund för uppgörelsen,
men derjemte skiljer sig förslaget från Sjöl. deri, att det ansetts
lämpligt uttryckligen nämna, att, om nettobehållningen af försäljningen
skulle öfverstiga den sålunda beräknade ersättningen, den
behållna köpeskillingen bör komma lastegaren till godo.

151 §.

Första stycket motsvarar 84 § Sjöl., andra stycket 109 § 3 st. Sjöl.

152 §,

hvilken icke har någon motsvarighet i Sjöl., afser ej att reglera
den art befraktning, hvarigenom ett fartyg ställes till befraktarens
disposition för en viss tid eller viss resa, utan att aftalet angar
fraktande af viss vara (befraktning »en rouche»); man har här närmast
haft för ögonen det fall, att befraktningen angår viss vara, men
att frakten skall beräknas efter tid, d. v. s. att betraktaren i viss
mån skall bära äfventyret af de omständigheter, hvilka kunna inverka
hinderligt på resans fortgång, — ehuru visserligen här gifna
bestämmelser böra analogivis tillämpas jemväl på nämnda art befraktning.
Då olika sjölagar innehålla skiljaktiga bestämmelser med
afseende på tidsfraktens beräkning, har det ansetts lämpligt att i
förslaget upptaga bestämmelse härom.

När frakten skall beräknas efter tid, förutsätter aftalet, att någon
särskild lastnings- eller lossningstid icke skall ega rum; och det är
derför naturligt, att här uppställes samma utgångspunkt för beräknande
af den tid, för hvilken frakt skall utgå, som för beräknande af lastnings -

115

tid, likasom att frakten fortfar att löpa ända till dess lossningen afslutats
— naturligtvis med afdrag för den tid, som genom bortfraktarens
eller hans folks vållande förspilles. Är fartyget befraktadt
att intaga last å annan ort, bör betraktaren underrättas om
tiden, då fartyget är redo att afgå, på det att han må komma i tillfälle
att vidtaga nödiga dispositioner. I afseende på den anmälan, som i
dessa fall skall ega rum, länder 118 § till efterrättelse för det fall, att
befraktaren icke är att träffa, äfvensom i fråga om anmälan, som skett
efter klockan fyra eftermiddagen.

153 och 154 §§.

Hvad dessa §§ innehålla motsvaras af 110 och 111 §§ Själ. Såsom
hufvudregel uppställer förslaget — hvad val ock får antagas
vara Sjölms grundsats ■—, att för gods, som icke behörigen allemnas,
icke heller skall betalas frakt. Härifrån göras dock vissa undantag;
utom det jemväl i Sjöl. omförmälda fall, att godset förlorats till
följd af dess egen beskaffenhet att lätt förderfvas — under hvilken
beteckning förslaget, såsom 145 § utvisar, innefattar jemväl
den händelse, att kreatur do under transporten —, tillerkännes
bortfraktaren frakt för gods, som förlorats till följd af aflastarens
vållande eller som blifvit såldt för egarens räkning. Att
befraktaren men icke bortfraktaren får vidkännas följden af aflastare^
vållande, lärer lika litet finnas orättvist, som att egaren
får erlägga frakt för det gods, som för hans räkning under resan
förvandlats i penningar. 112 § Sjöl. föreskrifver, att full frakt skall
beräknas för gods, som ersättes i gemensamt haveri, och för gods,
som under resa blifvit såldt för fartygets behof. Förslaget har icke
kunnat ansluta sig härtill. Hvad angår frakt för gods, som förlorats
i gemensamt haveri, ersättes väl denna, ej mindre enligt 143 § 8
mom. Sjöl. än enligt förslagets 189 § 11 mom.; men då denna ersättning
icke utgår på grund af fraktaftalet och betalningsskyldighet
således icke åligger befraktaren, har det synts mindre rigtigt att i
detta sammanhang upptaga bestämmelse härom. Beträffande åter
gods, som blifvit såldt för fartygets behof under resan, har det synts
komitén naturligare att låta fraktbeloppet afräknas å den ersättning,
som redaren jemlikt 150 § skall för godset utgifva, än att låta befraktaren
betala frakt för godset, men i stället icke å ersättningsbeloppet
göra afdrag för frakten.

Har gods gått förloradt genom annans än befraktarens eller aflastarens
vållande, är befraktaren icke skyldig derför gälda frakt;

116

det är redaren, som i mån af befogenhet eger att af den, som vållat förlusten,
söka ersättning för den förlorade frakten. På enahanda sätt
måste äfven det fall bedömas, då en lastegares gods blifvit under
resa såldt för annan lastegares räkning. I ingen händelse tillhör det
hefraktaren eller godsets egare att utgifva en frakt, hvilken han
sedan skulle söka ersatt af vederbörande.

154 § bestämmer den traditionela abandonrätten i afseende på
flytande varor i full öfverensstämmelse med 110 § 2 st. Själ.

155 §

återfinnes i 170 § Sjöl. Dessa kostnader hafva sedan gammalt (Försäkrings-
och Haveristadgan den 2 Okt. 1750) benämnts »mindre eller
ordinarie haveri», och Sjöl. har derför upptagit stadgandet härom i sin
afdelning »om haveri*, oaktadt motiven ei’känna, att det icke har något
med haveri att skaffa. Från Sjöl. skiljer sig förslaget egentligen
endast deri, att bland hithörande utgifter särskildt framhålles bogseringskostnad,
hvilken dock torde innefattas jemväl under Sjöl:ns
»andra kostnader». Hvad angår karantänskostnad, torde det kunna
ifrågasättas, huru vida kostnaden för en åtgärd, som vidtages i det
allmännas intresse, bör drabba den enskilde och om icke denna kostnad
bör af staten ersättas; då det emellertid i ingen händelse tillhört
komitén att i sådant hänseende framställa förslag, har äfven
denna kostnad upptagits bland dem, bortfraktaren men icke betraktaren
bör bära.

156 §

återgifver innehållet i 109 § 1 st. Sjöl., ehuru här endast fastställes
den grundsats, att lastemottagaren genom mottagande af godset ikläder
sig de skyldigheter, som åligga hefraktaren, så vidt dessa förpligtelse!’
angifvas i den handling, enligt hvilken utlemnandet sker.
Att mottagaren derutöfver kan blifva personligen ansvarig för andra
fordringar, som hvila å godset, upplyses af 281 §, men beror af andra
hänsyn. Att efterkraf, så vida anteckning derom skett å handlingen,
hänföres under här afsedda fordringar, är redan efter gällande lag
erkändt. (K. Maj:ts dom den 6 Mars 1884, i N. J. Arkiv s. 85).

157 §

bestämmer närmare befälhafvares och lastemottagares ställning till
hvarandra vid godsets lossning. Förslaget ställer sig i detta hän -

117

seende på den ståndpunkt, som val äfven får antagas ligga till grund
för 115 § Sjöl., eller att hvarken befälhafvaren kan åläggas utlemna
godset förr, än han erhållit betalning för de fordringar, som derå
häfta, eller betraktaren förpligtas att betala samma fordringar, innan
han fått godset i sin hand; den enes prestation skall, så att säga,
utbytas mot den andres. Vill derför ingendera lemna den andre kredit,
måste en utväg finnas att bereda begge säkerhet utan att hindra
lossningen. Detta sker enligt förslaget så, att fordringsbeloppet sättes
i taka händer för att komma befälhafvaren till hända, när lasten lossats;
dock med skyldighet för honom att ställa säkerhet för återbetalning,
i händelse lastemottagaren funnit sig befogad framställa ersättningsanspråk
t. ex. på grund af skada å godset. Kan eller vill lastemottagaren
icke nedsätta hela fordringsbeloppet, kan han icke heller
fordra lossning af större del af lasten, än som motsvarar den nedsatta
andelen af traktbeloppet.

Vill lastemottagaren icke underkasta sig den här stadgade ordning,
måste detta betraktas så, som hade han vägrat mottaga lasten, och
befälhafvaren har derefter att förfära i öfverensstämmelse med
reglerna i 139 §. Den rätt, som enligt här gifna stadgande tillkommer
befälhafvaren, bör naturligtvis icke gå förlorad derför, att gods,
som skall förtullas, upplägges i tullverkets förvar; utan befäl -hafvarens begifvande bör det upplagda godset icke kunna utlemnas
till emottagaren. För att försäkra sig härom har befälhafvaren hittills
på grund af bestämmelsen i 115 § Sjöl. nödgats anmäla protest,
hvilket orsakat kostnad och omgång; komitén, som icke funnit en
dylik protest behöflig, har trott det böra ankomma på administrativ
anordning att i detta hänseende bereda befälhafvaren erforderlig
säkerhet, utan att tullverket derför betungades med kontrolleringsbestyr,
som för detsamma vore främmande.

Hvad §:ns tredje stycke innehåller torde finnas med rättvisa
öfverensstämmande. Enligt 127 § eger befälhafvare, när resa skall
anträdas, oaktadt ej full last aflemnats, fordra betalning af frakten
för det icke försända godset eller säkerhet derför; på grund af här
gifna stadgande kommer han sålunda i en bättre ställning, om lasten
skall till en del lossas i afgångshamnen, i det han då kan fordra betalning
eller deposition. Men denna bättre rätt torde ock finnas fullt
befogad.

158 §.

Motsvarande stadgande innehålles i 115 § Sjöl.

118

159 §

uttala!’ en grundsats, som torde få anses innefattad i 115 § Sjöl.,
jern förd med dess 109 §, — den nemligen, att befälhafvare!! är icke blott
berättigad men också i befraktarens intresse förpligtad att söka betalning
af lastemottagaren, och att derför, om han icke gör det, ban
förlorar sin rätt mot befraktare!!. Befälhafvaren är befraktarens
naturlige representant i förhållande till lastemottagaren och bör se
till, att den senare icke kommer i besittning af godset utan att betala
de fordringar, för hvilka det häftar. Att emellertid denna befälhafvarens
förpligtelse icke bör föranleda, att betraktaren gör en vinst
på bortfraktarens bekostnad, öfverensstämmer med rättvisa och är i
förslaget uttryckligen stadgadt.

160 §.

I denna § och de närmast följande behandlas det inflytande, vissa
för sjöresans anträdande eller behöriga slutförande hinderliga omständigheter
utöfva på befraktningsförhållandet.

Det i denna § omförmälda fall behandlas i 118 § Sjöl. Påföljden
är enligt förslaget densamma som enligt Sjöl.; båda kontrahenterne
ega rätt att håfva fraktslutet, och hvar drager sin kostnad och skada.
Denna regel gäller, vare sig fartyget är befraktadt i dess helhet eller
till viss del, eller befraktningen angår styckegods. Utom denna allmänna
regel innehåller förslaget några bestämmelser, hvartill motsvarighet
i Sjöl. saknas. Så behandlas i andra stycket det fall,
att hindret angår endast en del af befraktarens gods. Då i detta
fall aftalets uppfyllande är endast delvis omöjligt eller otillåtet, kan
det icke medgifvas befälhafvare!! att undandraga sig aftalets fullgörande,
så vidt angår det gods, som icke af hindret träffats; och
då rättigheter och skyldigheter måste svara mot hvarandra, kan derför
å andra sidan befraktaren icke ega rätt att håfva aftalet på andra
vilkor, än 126 och 129 §§ bestämma. Som emellertid befraktaren i
detta fall kommer att ensam bära följden af det inträffade hindret,
har billigheten ansetts kräfva, att man medgåfve honom rätt att i
stället sända annat gods, dock under förutsättning, att hvarken fartygets
eller andre befraktares intresse derigenom trädes för nära.

I sista stycket* uppställes till befälhafvarens förmån den af
billighet förestafvade regel, att, om fartyg är befraktadt till flere och
på grund af sådant hinder, som här är i fråga, ett eller flera fraktaftal
utan ersättning återgå, befälhafvaren eger uppsäga de öfriga

119

fraktsluten, så vida resans utförande under sådana omständigheter
skulle blifva alltför förlustbringande.

Lika litet som Sjöl. har förslaget ansett nödigt föreskrifva, att,
om fartyget före resans anträdande går förloradt eller förklaras icke
vara iståndsättligt, fraktaftalet dermed är förfallet. Huru vida samma
påföljd bör inträda, derest det till inlastning bestämda godset förloras,
innan det öfverlemnats till befälhafvare!)., har inom komitén
varit föremål för olika meningar; och ehuru man i allmänhet hyst
den uppfattning, att detta fall icke ens, när aftalet angår individuel
bestämdt gods, borde behandlas på samma sätt, som när någon inträffad
omständighet gjorde godsets försändning otillåten, har man
likväl icke velat genom ett uttryckligt lagbud fastställa en sådan
grundsats. Icke heller Sjöl. innehåller härom någon bestämmelse.

161 g

innehåller hufvudregeln angående s. k. distansfrakt, i nära öfverensstämmelse
med 113 och 114 §§ Sjöl.; afbrytes resa på grund af fartygets
förolyckande, upphör befraktningsaftalet att gälla, men bortfraktaren
erhåller frakt för den tillryggalagda delen af resan. Huru vida
Sjöl. afse!’, att befraktningsaftalet skall ovilkorlig! förfalla, är icke
alldeles klart, då 113 § synes medgifva befälhafvaren att för
bortfralctarens räkning fortskaffa lasten till bestämmelseorten, men
114 § ålägger honom att »mot den lindrigaste frakt, som kan erhållas»,
sådant besörja; komitén har i allt fall ansett en bestämd
regel böra gifvas och icke funnit skäl medgifva befälhafvaren rätt
att välja det alternativ, som för bortfraktaren efter omständigheterna
ställer sig förmånligast.

Som bekant har frågan om distansfraktens berättigande under
senare tid varit föremål för lifligt meningsbyte. Sjöfartslagstiftningen
är i detta hänseende delad i två motsatta rigtningar; den ena
representeras af den engelsk-amerikanska rätten, som principielt frånkänner
bortfraktaren all ersättning, när den aftalade transporten
icke fullgöres, den andra af kontinentens fleste sjölagar, hvilka i
vidsträckt mån medgifva distansfrakt; särskildt uppställer den tyska
sjölagen distansfrakt såsom obetingad regel, och till den tyska rätten
har den svenska, norska, danska och finska sjörätten sedan gammalt
slutit sig, under det att den belgiska sjölagen af 1879 närmat sig den
engelska regeln. Hen engelska grundsatsen har för öfrigt upptagits i
det internationela konnossementsformulär, om hvilket ofvan (s. 110,111)
är taladt, och förordades från flere håll vid senaste Nordiska sjöfarts -

120

möte. Ehuru komitén icke kunnat undgå att finna distansfrakten
såsom obetingad regel sakna berättigande, vare sig man ser frågan
från den stränga rättens synpunkt eller från billighetens, har man
å andra sidan ansett den motsatta uppfattningen icke böra obetingadt
godkännas; och det har i alla händelser ansetts alltför betänkligt att
under nuvarande'' tryckta förhållanden för rederinäringens utöfvare
vidtaga en genomgripande förändring i bestående ordning. Komitén
har derför inskränkt sig till vissa modifikationer af gällande rätt.

Såsom regel gäller alltså, att frakt skall utgå för den del af
resan, som verkligen tillryggalagts; man tager hänsyn, icke till den
större eller mindre fördel, befraktare]! har af den delvis fullförda
transporten, titan till bortfraktarens verksamhet för aftalets fullgörande.
Men häraf följer, att en fördelning af fraktbeloppet uteslutande
efter förhållandet mellan det tillryggalagda afståndet och
hela resans längd icke är behörig, utan att, på sätt jemväl 5 § Sjöl.
gifven vid handen, afseende bör fästas vid de särskilda omständigheter,
som kunna försvåra eller underlätta den ena delen af resan i
jemförelse med den andra. Då eu dylik uppskattning kan vara förenad
med svårigheter, har komitén, på det att den uppstälda grundsatsen
icke, såsom fallet lärer hafva blifvit med motsvarande bestämmelse
i Sjöl., må blifva endast en regel på papperet, trott tvist om
distansfraktens belopp böra hänskjutas till skiljemän.

I §:ns sista stycke medgifver förslaget befraktare!! en rätt, som
eljest i allmänhet icke tillkommer honom, — att »abandonnera» godset
för frakten. Härmed har man — i öfverensstämmelse med tysk
och finsk lag — velat mildra den alltför obilliga tunga, som distansfrakts
utgörande kan för befraktare)! innebära i det fall, att godset
bergats i sådant skick, att det icke är värdt så mycket, som egaren
har att derför utgifva i omkostnader.

162 §

motsvarar 119 § Sjöl. Reglerna om fraktens beräkning äro desamma
som i 161 §; deremot har det icke funnits skäligt att i detta fall
medgifva befraktaren att abandonnera godset för frakten, då den anledning,
som föranleder resans inställande, icke i och för sig verkar
någon minskning i godsets värde. För den händelse, att fartyget
till följd af det inträffade hindret nödgas vända tillbaka till afgångsorten,
kan fråga uppstå, huru vida distansfrakt bör utgå eller icke;
då vid distansfraktens bestämmande man icke tager hänsyn till den
nytta, den ofullbordade transporten kan hafva medfört för befrak -

121

tåren, och då det i många fall kan vara af intresse för denne, att
godset återfores till afgångsorten, liar man ansett distansfrakt böra
äfven i detta fall utgå, på grund hvaraf stadgandet fått en från
Sjöl. något afvikande affattning. Sjöl. innehåller icke för detta
fall någon bestämmelse om skyldighet för befälhafvaren att sörja för
lasten, när fraktslutet häfves; så vida betraktaren är den, som uppsäger
affcalet, lärer han ock kunna antagas vara i tillfälle vidtaga
nödiga åtgärder, men är det befälhafvaren, som häfver aftalet, synes det
böra åligga honom att bevaka lastegarens bästa, till dess denne hinner
meddela erforderlig föreskrift.

Hvad §:ns andra stycke innehåller, eger icke någon motsvarighet
i Sjöl. Så vidt faran är gemensam och inlöpandet i nödhamn
för att undgå densamma sker frivilligt, ega de i 7 kap. gifna bestämmelser
omedelbar tillämpning. Men äfven der detta icke är
fallet, synes billigheten fordra, att en fördelning eger rum, så vidt
angår den tid, fartyget kan sägas ligga stilla för gemensam räkning;
har fraktslutet häfts, upphör gemensamheten och dermed all grund
för kostnadens gemensamma utgörande.

163 §.

Denna §, som bestämmer hvem som skall vidkännas kostnad för
lossning, när sådan föranledes af de i 160 § omförmälda händelser,
har icke någon motsvarighet i Sjöl. Under det att sålunda enligt
Sjöl. lossningskostnaden alltid fördelas enligt den allmänna regeln i
81 §, låter förslaget samma kostnad träffa betraktaren ensam, när
hindret för aftalets fullgörande angår godset allena, — ett undantag
från hufvudregeln, hvars billighet torde vara uppenbar.

164 §.

I §:ns första stycke medgifves betraktaren rökt att vid hvarje
uppehåll, som kan antagas blifva af längre varaktighet, lossa lasten
för att sålunda bättre bevara den. Då emellertid befälhafvaren härigenom
äfventyrar den säkerhet, lasten lemnar för betalning af de
fordringar, för hvilka godset häftar, eger han att af betraktaren, innan
godset lossas, fordra annan säkerhet. Stadgandet förutsätter, att
befraktaren är skyldig att på befälhafvarens tillsägelse åter inlasta godset;
underlåtes det, är befälhafvaren således berättigad att afsegla och
eger i hvarje fall erhålla ersättning för uppehåll, som obehörigen vållas.
Angående här afhandlade förhållande finnes i Sjöl. intet stadgande.

122

Hvad §:ns andra stycke innehåller afviker från 114 § Sjöl. derutinnan,
att, om uppehållet härleder sig från skada å fartyget, som
skall botas, betraktaren berättigats att hafva aftalet mot afståndsfrakt,
så vida fartygets iståndsättning icke skulle kunna afvaktas,
utan att lasten till följd af uppehållet blefve förderfvad. En sådan
lättnad i betraktarens vilkor har synts fullt behörig, då han genom
lastens nödtvungna försäljning i nödhamn i allmänhet kommer att
lida en känbar förlust, hvartill anledningen uteslutande är att söka
i den olyckshändelse, som träffat fartyget. Skall resan ändock fortsättas
— vare sig att endast en mindre del af lasten är underkastad
fara för förskämning eller att befraktarne äro flere och någon af
dem fordrar fraktresans utförande —, kan intet afdrag å frakten fordras.

120 och 121 §§ Sjöl. innehålla stadganden, som med här omhandlade
förhållande ega sammanhang, men som icke i förslaget upptagits.
Hen förra §:n stadgar, att, om endera af kontrahenterna
vållat uppehåll i resan, den andra eger bryta aftalet och erhålla
skadeersättning, den senare §:n uttalar, att, om fartyget uppehälles
af hinder, som befraktaren icke vållat, den betingade frakten icke derför
må ökas. Komitén bär icke funnit beköfligt att i förslaget upptaga
motsvarande bestämmelser, då något tvifvel icke lärer kunna
uppstå om de angifna reglernas giltighet, äfven om de ej äro i sjölagen
särskildt uttryckta.

165 §.

Under det att Sjöl. inskränker sig till att angifva konnossementets
rättsliga betydelse för förhållandet mellan befälhafvaren och
lastemottagaren, men icke lemnar någon ledning för afgörande af
tvist mellan flere innehafvare af konnossement, har förslaget upptagit
bestämmelser äfven i detta hänseende. Konnossementet är ett
uteslutande af sjöfarten framkalladt omsättningspapper, och det måste
derför tillhöra sjörätten att fullständigt reglera detsamma; särskildt
är sådant nödvändigt i en lagstiftning, som är afsedd att i
sina hufvuddrag vara gemensam för länder, hvilkas allmänna rätt
på detta område är skiljaktig; det är af vigt, att varuomsättningen
genom konnossement eger rum under, så vidt möjligt är, samma
rättsliga förutsättningar. Den i §:n uppstälda hufvudregel torde
öfverensstämma med gällande rätt; företrädet mellan pretendenter,
som grunda sina anspråk på olika exemplar af konnossement, bestämmes
af den tidpunkt, då den gemensamme fångesmannen till den
ene eller andre öfverlemnat exemplar af konnossementet, så att det
exemplar gifver bästa rätt, som först öfverlemnats. Konnossementet

123

innefattar otvifvelaktigt magten att disponera öfver varan, och den,
som lenmat ifrån sig denna magt till en, kan icke derefter lemna
den till en annan. Från denna regel gör emellertid förslaget undantag
för det fall, att den, som i god tro — d. v. s. utan att lian egt
eller bort ega kunskap om annans bättre rätt — blifvit innehafvare af
exemplar, som blifvit senare öfverlemnadt än ett annat, derefter i behörig
ordning — d. v. s. i den ordning, som för varors lossning i det föregående
angifvits — kommit i besittning af sjelfva varan. Äfven
detta undantag torde öfverensstämma med den allmänna rättsuppfattningen
i vårt land, likasom i de flesta andra länder; huru från
principiel synpunkt dess berättigande må kunna förklaras, är en fråga,
på hvilken komitén vid sådant förhållande icke finner nödigt inlåta sig.

Om de sålunda angifna reglerna nära ansluta sig till bestående
rätt, innefattar deremot förslagets bestämmelse om verkan af konnossementsexemplarens
numrering en nyhöt, ej blott för vår gällande rätt,
utan för sjörätten öfver hufvud.

Då företrädet mellan flere exemplar af konnossement, såsom
ofvan angifvits, är beroende af tidpunkten för deras öfverlemnande,
kan innehafvare af ett konnossement icke ega annan visshet om varans
utfående än den, som grundar sig på det personliga förtroendet
till öfverlåtaren, att denne icke redan förut öfverlemnat ett exemplar
till annan man; men det ligger i sakens natur, att vid omsättning
af konnossement en dylik rent personlig hänsyn icke alltid kan
tagas, och att derför en viss osäkerhet lätt nog kan göra sig gällande.
Ville man fullständigt förekomma sådan, måste man förbjuda konnossementets
utfärdande i flere exemplar; men denna utväg skulle i flere
hänseenden vara för omsättningen hinderlig, särskildt emedan, derest
konnossementet förkomme, svårigheter skulle uppstå för varans utbekommande.
Komitén har derför trott sig böra gå en medelväg
genom ifrågavarande anordning; intet exemplar är i och för sig
odugligt såsom legitimation till lastens utfående, och den, som
på grund af ett exemplar — hvilket som helst — på sätt ofvan är
sagdt, kommit i besittning af lasten, är tryggad i sin rätt. Men om
flere exemplar samtidigt företes, skall tvisten mellan konnossementsinnehafvarne
afgöras så, att det exemplar, som betecknats med lägsta
nummer, obetingadt gifver bättre rätt än de andra. Den, som erhållit
det såsom »första» betecknade exemplar, kan således vara viss
att också erhålla den angifna varan, så vida han i rätt tid anmäler
sig till dess utbekommande; en hvar innehafvare af ett såsom andra,
tredje o. s. v. betecknadt exemplar måste deremot veta, att hans utsigt
att bekomma varan är beroende deraf, att icke »priman» af an -

124

nan innehafvare presenteras, och han kan med hänsyn dertill vidtaga
sina försigtighetsmått. — Betydelsen af konnossements-exemplarens
numrering är sålunda dels att, såsom förut angifvits, befria
befälhafvaren från skyldigheten att upplägga lasten, när flere innehafvare
af konnossement anmäla sig, dels ock att bereda den, som
köper eller belånar konnossement, ledning för bedömande af konnossementets
verkliga betydelse såsom åtkomsthandling till varan. Af
den sålunda framstälda betydelsen af numreringen visar sig ock
grunden till det i 142 § medgifna undantaget från förbudet att
annorstädes än å bestämmelseorten utlemna lasten, utan att samtliga
konnossementsexemplar återställas; den, som är innehafvare af »priman»,
har i bestämmelseorten ovilkorligt företräde framför alla andra,
och ingen förorättas derför, om han tidigare kommer i besittning af
godset.

166 §.

Att den, som till annan föryttrat varor, icke kan vara skyldig
att till köparen öfverlemna varorna, utan att de för öfverlåtelsen aftalade
vilkor uppfyllas från medkontrahentens sida, är en rättssats af
allmän giltighet, hvilken ej såsom sådan behöfver i Sjöl. åberopas;
lika litet behöfver deri upptagas, hvad 38 § Konkurslagen stadgar,
att, om någon sålt varor, men derför ej njutit betalning, och varorna
ej till köparen aflemnats, innan denne råkat i konkurstillstånd, säljaren
icke är skyldig utgifva varorna, der borgenärerne dem ej betala.
Egde icke konnossementet en alldeles särskild betydelse för
omsättningen af den vara, å hvilken det lyder, skulle alltså något
särskildt stadgande icke erfordras för att i det fall, då konnossement
å den sålda varan öfverlemnats, bevara säljarens ofvan angifna rätt
mot köparen; så länge lossning icke skett, skulle han ega den oförkränkt.
Så är emellertid icke fallet. Konnossementet är något mer
än en utfästelse af befälhafvaren; dervid fästas i alla lagstiftningar
rättsverkningar, hvilka visserligen kunna olika förklaras, men som
alla innebära, att konnossementet i viss mån »representerar varan»,
att innehaf af konnossement i viss mån är likstäldt med innehaf af
vara. Så eger enligt vår rätt, på grund af K. Förordn. den 6 Okt. 1848,
försäljningskommissionär, som har konnossement i handom, för lemnade
förskott samma förmånsrätt i varan som panthafvare, oaktadt
sjelfva varan icke kommit honom till hända; och, såsom strax skall
visas, är den rätt, som vid köpares konkurs enligt gällande lag tillägges
säljaren, ingalunda så vidsträckt, som en enkel tillämpning af Konkurslagens
38 § skulle föranleda. Då sålunda öfverlemnande afkonnosse -

ment otvifvelaktigt ställer förhållandet mellan köpare och säljare på en
väsentligt annan grund, än köpeaftalet innefattar, måste det ock, derest
man anser rätt höra medgifvas säljare att, oaktadt han till köparen
öfverlemnat konnossement å varan, under angifna förutsättningar
deröfver förfoga, anses nödvändigt att derom stadga i sammanhang
med regleringen af konnossementets rättsverkan.

Men bör säljaren i detta fall ega en sådan befogenhet? Om
man uppfattar konnossementsinnehafvarens ställning så, som vore
han besittare af varan, kan det synas mindre följdrigtigt att i
något hänseende ställa honom annorlunda än besittare i allmänhet
— att mot honom medgifva säljaren en rätt, hvilken han icke eger
mot köpare, som fått sjelfva varan i handom. Det kan icke tillhöra
komitén att söka afgöra, huru vida nämnda uppfattning är rigtig; i
allt fall lärer det få medgifvas, att konnossementsinnehafvaren
faktiskt icke besitter på samma sätt som den, hvilken har varan
sjelf i handom, och det kan derför icke anses onaturligt att vid den
ena arten af besittning fästa en rättsverkan, som man icke vill tilllägga
den andra. Och i nästan alla handelsidkande länders rätt är
en sådan olikhet erkänd; genom öfverlemnande af konnossement beröfvar
sig icke säljaren rätt att under vissa förutsättningar liindra
varans utlemnande till köparen — han eger det oaktadt »stoppningsrätt».
Den allmänna förutsättningen för stoppningsrätten är, att
köparen råkat i konkurs eller på obestånd, innan en för hans räkning
afsänd vara ännu kommit i köparens händer — medan den ännu
är under transport, vin transitiv»] och att köparen är innehafvare af ett
konnossement, utesluter icke stoppningsrättens användning. Äfven
enligt vår rätt har denna stoppningsrätt mot konnossementsinnehafvare
i praxis erkänts (jmfr K. Maj:ts Domar 2s,j 1853, ref. i Jur.
Arkiv XXVI. s. 65, 31/12 1870, ref. i Naumanns Tidskr. för lagskipning
m. in. Vill s. 464, 17 12 1874, ref. i Nytt Jur. Arkiv s. 563,
samt 28/i2 1877, ref. i Nytt Jur. Arkiv s. 513 — jmfr dock K. Maj:ts
Dom 29/n 1871, ref. i Naumanns Tidskr. IX s. 250), ehuru visserligen
samma rätts förenlighet med 38 § Konkurslagen ingalunda är obestridd.
Emellertid torde denna säljarens befogenhet efter gällande
rätt lida den inskränkning, att, om konnossementet af köparen öfver -låtits till tredje man, som i god tro blifvit innehafvare deraf, stoppningsrätten
icke mot denne kan utöfvas; en sådan inskränkning, som
i Lagberedningens förslag till Handelsbalk, kap. 1, 13 §, under en
allmännare form var upptagen och vid granskningen af förslaget till
gällande konkurslag iHögstaDomstolen ansågs böra i lagen införas, eger
visserligen icke något stöd af uttrycklig lag, men torde icke desto mindre

126

hvila på en redan nu gällande rättsuppfattning. I ungefär samma
omfång är stoppningsrätten erkänd i Norge. Deremot har i Danmark
hittills icke medgifvits säljare rätt att vid köparens konkurs
inställa lossning, när konnossement å lasten öfverlemnats. Äfven af
denna anledning påkallas derför i en sjölag, som har till uppgift att stifta
för de tre nordiska länderna likartad rätt, stadganden i detta ämne.

I öfverensstämmelse med N. Söfartsl. § 64 b) medgifves säljare
rätt att qvarhålla godset, när köparen underlåter att fullgöra något för
öfverlåtelsen stadgadt vilkor; under det att en sådan underlåtenhet,
derest varan öfverlemnats till köparen, icke berättigar säljaren att
återtaga densamma, kan han alltså hindra besittningstagandet, när
han öfverlemna! endast konnossement derå. Af större praktisk betydelse
är det fall, som derefter omförmäles: köparens inträffade
obestånd. Förslaget afser här väsentligen endast att tillämpa den i
38 § Konkurslagen uppstälda grundsats jemväl mot konnossementsinnehafvare,
ehuru det med afseende på de särskilda omständigheter,
under hvilka stoppningsrätten kommer till användning, funnits nödvändigt
medgifva samma rätt i något större omfång, än 38 § i allmänhet
medgifver säljare att innehålla såld! gods. Genom konkursen
eller det inträdda obeståndet häfves icke aftalet; köparen
likasom konkursborgenärerne ega mot erläggande af betalning komma
i besittning af varan. — Den inskränkning, stoppningsrätten är underkastad
i det fall, att konnossementet kommit i tredje mans hand, är
ofvan omförmäld.

Att köparen, derest han icke kommer i besittning af varan, å sin
sida måste vara berättigad att återfå hvad han till säljaren utgifvit
i afbetalning å köpeskillingen och åter komma i besittning af de
betalningsutfästelser, han lemnat honom, torde öfverensstämma med
enkel rättvisa; och det har synts komitén billigt, att säljaren hölle
honom skadeslös jemväl för de utgifter, han redan fått under en eller
annan form vidkännas för godset.

Det här gifna stadgande afser närmast förhållandet mellan innehafvare
af konnossement och dennes fångesman, men angår icke omedelbart
befålhafvarens ställning till lastemottagaren. Befälhafvaren är enligt
134 § förpligtad att utlemna godset till innehafvare af konnossementet
och ådrager sig ansvarighet, om han underlåter det. Först när
flere innehafvare af konnossement — som icke äro betecknade med
särskilda nummer — uppträda, är han pligtig upplägga godset för
vederbörandes räkning. Den naturligaste och säkraste vägen för
stoppningsrättens utöfning är derför den, att säljaren låter ett af
exemplaren uppvisas af ett sitt ombud och derigenom framtvingar

127

det i 141 § angifna förfarande. Då emellertid innehaf af ett konnossementsexemplar
icke är förutsättning för stoppningsåtgärdens befogenhet,
kan det icke förmenas befälhafvaren att på grund af säljarens
order förhindra köparen att utbekomma lasten; men någon skyldighet
att efterkomma en dylik föreskrift eller att utan sådan bevaka
säljarens rätt med äfventyr att ådraga sig sjelf och redaren
ersättningsskyldighet kan icke skäligen åläggas befalhafvaren.

167 §.

Äfven denna § innehåller ett för vår rätt nytt stadgande.

Då rätten att utbekomma gods, derå konnossement utfärdats, är bunden
vid innehaf af konnossementet, kan förlust deraf föranleda hinder
för lastens utbekommande. Vid sådant förhållande har det ansetts
nödigt att i förslaget upptaga föreskrifter, som bereda möjlighet för
konnossements dödande; och äro dessa föreskrifter i det svenska förslaget
affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i K. Förordningen om uya Vexellagens införande.

Från de norsk-danska förslagen skiljer sig det svenska deri, att
dels det icke ansetts tillhöra svensk domstols kompetens att besluta
dödande af konnossement å varor, som skola aflemnas å ort utom riket,
dels och skyldighet för befalhafvaren att mot säkerhet utlemna godset
icke ansetts böra i detta fall mer än i andra, der samma praktiska
behof förefinnes, uttryckligen stadgas.

168 §

innefattar en tillämpning på konnossementet af den i 76 § Yexellagen
i afseende å vexlar uttalade grundsats. Att konnossementets
egenskap af omsättningspapper påkallar en dylik analogisk behandling,
lärer icke kunna ifrågasättas, och sådant öfverensstämmer ock
med vår rätts allmänna uppfattning.

169—173 §§

innehålla några stadganden om passagerarebefraktning, i väsentlig öfverensstämmelse
med hvad Sjöl. härom stadgar i 1.22—125 §§. Bortsedt
från några mindre väsentliga olikheter i affattning skiljer sig förslaget
från Sjöl. endast derutinnan, att dels ett stadgande om passagerarens
pligt att underkasta sig de för ordning och skick om bord gifna
föreskrifter ansetts böra i förslaget upptagas, dels och den i 125 §
Sjöl. medgifna retentionsrätt till passagerares gods ansetts böra ega
rum jemväl till säkerhet för ogulden kosthållsersättning.

128

Sjette kapitlet.

Om bodmeri.

174 §.

Ehuru förslaget icke, likasom 126 § Sjöl. och flere främmande
sjölagar, inleder hithörande bestämmelser med en definition af bodmeri,
har det dock varit komiténs afsigt att i denna § angifva de förutsättningar,
under hvilka ett lån skall anses för bodmeri och borgenären
erhålla den särskildt privilegierade rätt till betalning, som i
It kap. närmare bestämmes. Denna borgenärens privilegierade ställning
är numera egentligen den enda egendomliga rättsverkan af
lånets bodmeriegenskap; den högre ränta, bodmeristen vanligen, under
namn af premie, erhåller, har med den förändrade räntelagstiftningen
i väsentlig mån upphört att vara något för bodmeriet karakteristiskt
och af särskilda förutsättningar betingadt. Det kunde derför
ifrågasättas att ur lagstiftningen utmönstra bodmeriet såsom en
särskild aftalsform och medgifva företrädesrätt till betalning åt
hvarje försträckning, som gifvits för fartyg eller last i verklig nöd;
ty detta är i sjelfva verket bodmeriets innersta kännemärke och
grunden till dess företräde. Komitén har emellertid ansett sig icke
böra rubba ett institut, som historiskt utvecklat sig till fasta, internationelt
likartade former, helst dessa former äro egnade att gifva
garanti för verkligheten af den nöd, som skall gifva förmånsrätten
dess berättigande, och i öfrigt äro väl afpassade efter förhållandets
natur. Förslaget inskränker sig derför till en revision af Sjölins
särskilda bestämmelser.

Hvad angår förutsättningarne för lånets egenskap af bodmeri,
kräfver §:n i främsta rummet, att det är upptaget i nöd för resans
fortsättande eller för lastens bevarande eller fortskaffande med annan
sjölägenhet; lån, som icke föranledts af sådan nöd, är icke bodmeri.
Lånet måste vidare upptagas af befälhafvaren. Denne är närmast
den, hvilken har att skaffa hjelp i sådant nödfall, som §:n förutsätter,

129

och det är derför oundgängligt att medgifva honom att anlita denna
utväg. Men en sådan befogenhet kan enligt sakens natur icke tillkomma
flere hvar för sig; den, som lemnade lån åt den ene, kunde
eljest befara, att samtidigt den andre upptoge ett dylikt lån på
annat håll, och att sålunda den säkerhet, långifvaren påräknade,
kunde göras om intet. Redare och lastegare måste rätten att upptaga
bodmerilån frånkännas, om befälhafvare!! skall kunna med
framgång begagna den. Vidare skall till säkerhet för lånet förpantas
(förbodmas) egendom, som befälhafvaren såsom sådan liar
under sin vård (sjöförmögenheten). Slutligen måste borgenären finna
sig i att för sin betalning vara hänvisad allenast till de förpantade
föremålen, sådana dessa befinnas, när »bodmeriresan», d. v. s. den
resa, för hvilkens utförande lånet upptagits, är afslutad; han måste
afstå från hvarje personligt fordringsanspråk och underkasta sig
äfventyret att förlora sina penningar, om panten förloras eller minskas
i värde. Denna fordringsrättens begränsning vid bodmerilånet
är urgammal och naturlig; endast om borgenären vill löpa denna
risk, har han skäligt anspråk på sä väsentliga fördelar framför andra
borgenärer, som på grund af den i 9 § gifna regel måste underkasta
sig en likartad begränsning. Det är för öfrigt af 9 och 54 §§ klart,
att befälhafvaren i allmänhet icke kan förpligta redare eller lastegare
personligen; men äfven om han i ett särskildt fall vore dertill
befogad — på grund af särskildt bemyndigande eller i sin dubbla
egenskap af befälhafvare och redare eller lastegare —, får han icke
gorå bruk af denna befogenhet, om rättshandlingen skall gälla såsom
bodmeri. Det är emellertid gifvet, att äfven i sådant fall för bodmeriets
giltighet icke erfordras ett uttryckligt förbehåll om ifrågavarande
begränsning; är avtalet af parterna betecknadt såsom bodmeri,
måste det anses vara å borgenärens sida medgifvet, att han
underkastar sig ett sådant vilkor.

I motsats mot den grunduppfattning af bodmeriet, hvilken förslaget
sålunda antagit, står en annan, som återfinnes i fransk rätt
och dermed beslägtade sjölagar, och som betraktar bodmeriet såsom
en art försäkring mot sjöfara. Under det att förslaget inskränker
gäldenärens ansvarighet i hvarje fall till de förbodmade föremålen,
men å andra sidan låter honom använda dessa föremål, så långt de
förslå, till skuldens betalning, antager den franska rätten, att, om
panten förringas i värde genom annan orsak än sjöfara (t. ex. »vice
propre»), gäldenären är på vanligt sätt personligen ansvarig för
skulden, likasom att, när sjöfara varit orsak till värdeminskning,
borgenären alltid måste vidkännas en proportionel nedsättning af

Motiv. o

130

fordringsbeloppet. Denna uppfattning öfverensstämmer icke med
gällande lag, lika litet som med tysk och engelsk sjörätt, och hai
icke synts komitén förtjena vidare beaktande.

Vid jemförelse mellan bodmeriets karakteristik i denna § och
motsvarande bestämmelser i Sjöl., visar sig en väsentlig olikhet: förslaget
erkänner icke det s. k. oegentliga bodmeriet, under dess olika
former, såsom bodmeri, utan fordrar, att lånet skall vara upptaget i
nöd af befälhafvaren, under det att Sjöl., när den i 126 § definierar
bodmeri, synes göra den begränsade ansvarigheten — äfven om den
inträder på grund af särskildt aftal mellan redare eller lastegare och
långifvaren — till det enda väsentliga och medgifva såväl redare som
lastegare att äfven utan nöd upptaga bodmerilån. Härvid är dock att
märka, att icke heller Sjöl. vill tillägga ett bodmerilån, upptaget af
redare eller lastegare, samma rättsverkan som det, befälhafvaren
upptagit. I motiven till 126 § heter det nemligen, att, »då Sjölagen
endast omförmäler bodmerilån, som befälhafvaren upptagit, och allmänna
lagen ännu mindre känner andra sådana lån, så kan någon
förmånsrätt icke tillkomma andra lån än dem befälhafvaren upptagit,
och det praktiska resultatet blir sålunda i det närmaste enahanda,
som om. ett uttryckligt förbud för redare och godsegare att afsluta
dylika afhandlingar vore i lagen infördt». Huru vida denna tanke
funnit ett fullt klart uttryck i lagens stadgande]! om förmånsrätt
(275 och 281 §§), torde skäligen kunna ifrågasättas; i allt fall
har komitén ansett nödigt begränsa begreppet bodmeri i sjölagens
mening till sådana afhandlingar, som skola medföra den för bodmeriet
egendomliga företrädesrätt till betalning. Då sålunda äfven enligt
Sjöl. endast befälhafvaren kan upptaga bodmeri med full rättsverkan,
och då dess 42 §, som handlar om befälhafvare^ rätt att upptaga bodmerilån,
begränsar denna rätt till fall af verklig nöd, är denna förutsättning
för ett fullgiltigt bodmeri för Sjöl. och förslaget gemensam.
Då enligt 42 § Sjöl. betydelsen af denna förutsättning synes
hänföras endast till rederiets betalningsskyldighet, måste emellertid
detta stadgande utsträckas; bodmeriet berör äfven andras intresse än
redarens — lastegarens, så vida lasten är förbodmad, och de borgenärers,
hvilkas rätt till betalning är begränsad till de förbodmade
föremålen; äfven om befälhafvaren handlat med redarens begifvande,
kan sådant icke inverka till förringande af de andres rätt. Komitén
har derför ansett nödvändigt att upptaga denna förutsättning bland
de konstitutiva bestämmelserna för bodmeri.

Slutligen bör anmärkas, att det i 127 § Sjöl. gifna förbud för
befälhafvare att upptaga bodmerilån ä fartyg och frakt i fartygets.

131

hemort eller å last i den hamn, der lastegaren är närvarande, i försläget
icke bibehållits. Att befälhafvare icke utan särskildt bemyndigande
kan i fartygets hemort upptaga bodmeri å fartyg eller frakt,
följer omedelbart af 50 §; men får han ett sådant bemyndigande!
■synes han icke böra vara utesluten från anlitande af denna utväg!
när verkligen sådan nöd, som i §:n förutsattes, dertill föranleder!
Den omständigheten, att fartyget under resa nödgas söka sig in till
hemorten för reparation af lidna skador, synes icke böra omöjliggöra
fartygets eller fraktens förbodmande till resans fortsättande. Hvad
angår upptagande af bodmeri å lasten i hamn, der lastegaren är tillstädes,
synes ett ©vilkorligt förbud deremot vara ännu mindre lämpden
tillfälligheten, att lastegaren är tillstädes å den ort, der
behof af penningar uppstår, lian lätteligen vara obekant för den, som
försträcker befälhafvare!! penningarne, och synes i allt fall ej höra
utgöra hinder för befälhafvare!! att med lastegarens begifvande förbodma
lasten; att det är befälhafvarens pligt att inhemta lastegarens
samtycke, visar 57 §.

angifver närmare föremålet för bodmeri i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 126 och 128 §§ Själ. Att förslaget icke såsom
Sjöl. uttryckligen medgifver att endast till en del förbodma något af
de uppräknade föremålen, bör icke fattas såsom förbud mot en sådan
pantsättning; den vidsträcktare befogenheten har ansetts innefatta
den inskränktare. Lika litet innebär det någon olikhet i sak, att
förslaget icke här angifver, hvad till fartyget hörer, eller nämner, att
viss ersättning träder i pantens ställe, eller att ej uttryckligen förbjudes
att upptaga bodmeri på befalhafvares och besättnings hyra; i
de begge först nämnda afseenden innehåller förslaget allmänna stadgande^
i 11 kap., och i sistnämnda hänseende har numera ett uttryckligt
stadgande ansetts fullkomligt öfverflödigt.

Af större betydelse är en viss olikhet i fråga om befälhafvarens
rätt att forbodina egendom, som tillhör särskilda egare. Regeln i
detta hänseende synes visserligen böra vara den, att endast dens
egendom må pantsättas, som skall vidkännas den utgift, för hvars
bestridande lån är nödvändigt. En sådan regel skulle emellertid
vara till ringa gagn för öfriga intressenter i resan; kunde befälhafvaren
icke mot den sålunda begränsade säkerheten erhålla lån,
skulle deraf föranledas uppehåll i den resa, af hvars obehindrad©
fortgång alla äro intresserade. Befälhafvaren måste derför hafva

175

132

friare händer; särskild! är detta nödigt för långifvarens säkerhet, då
denne svårligen skulle kunna ingå i pröfning af, hvem, t. ex. bland
flere lastegare, skall träffas af en viss utgift, och tillse, att den egendom,
som förbodmas, också är rätte vederbörandes. Det måste derför
vara tillåtet att förbodma den enes egendom för den andres behof.
Men eu viss begränsning är dock möjlig och återfinnes såväl i
Själ. som i förslaget, ehuru något olika affattad. Denna begränsninggäller
befälhafVarens rätt att förbodma lasten; Sjöl. förbjuder att blott
för fartygets behof förbodma lasten allena, förslaget förbjuder det jemväl
för det fall, att behofvet är för fartyg och last gemensamt. Att
hvarken Sjöl. eller förslaget förbjuder befälhafvare!! att förbodma fartyg
eller frakt ensamt för lastens behof, har sin naturliga grund deri,
att befälhafvare!!, såsom närmast redarens förtroendeman, måste antagas
vara benägen att mindre se på lastegarens än på redårens
bästa och att derför, om befälhafvare!! skulle för lastens behof förbodma
blott fartyg eller frakt, en sådan åtgärd måste antagas vara
af förhållandena rättfärdigad. För (ifrigt öfverensstämma Sjöl. och
förslaget ej mindre deri, att lastegaren aldrig eger fordra mer, än att
hans egendom icke må ensam förbodmas för omförmälda utgifter, utan
måste finna sig i, att den för hvarje slags behof förbodmas tillika med
redarens hela tillgängliga förmögenhet — fartyg och frakt —, än
äfven deri, att ingen skilnad göres mellan olika lastegare, så att den
enes gods utan inskränkning kan pantsättas för den andres räkning
— eu solidaritet mellan dessa, som knappt kan anses obillig och i
allt fall är nödvändig för långifvarens trygghet.

Till följd af här gifna stadgande!! kan det sålunda inträffa, att
egendom pantsattes för eu skuld, med hvilken pantens egare icke
omedelbart har något att skaffa. Så vidt jemväl rätte vederbörandes
egendom förbodmats, lemna!- den i 282 § med afseende på sjöpanträtt i
allmänhet stadgade regressrätt erforderligt skydd. Men om den enes
egendom häftar i stället för den andres, så att denna ej besväras af
panträtten — hvithet fall endast vid bodmeri kan ega rum —, är
nämnda § icke tillämplig, och för detta fall har derför i 175 §:ns
andra stycke nödig bestämmelse upptagits.

Den här gifna föreskrift är af beskaffenhet, att dess iakttagande
betingar bodmeriets giltighet. Då emellertid parter i allmänhet
måste antagas åsyfta att bereda giltighet åt sina afhandlingar, innehåller
förslaget, likasom 128 § Sjöl., en interpretationsregel för det
fäll, att fartyg och last äro förbodmade, utan att frakten uttryckligen
nämnts; i sådant fall skulle bodmeriet, derest det icke afsåge
allenast lastens behof, vara ogiltigt, och den angifna regeln tjenar

133

alltså att äfven för sådan händelse bereda affcalet giltighet, hvithet
må antagas öfverensstämma med parternas afsigt. Att deremot frakten
icke innefattas under pantsättning endast af fartyget, är af
sammanhanget uppenbart.

176 och 177 §§.

Hvad befälhafvare med hänsyn till redares och lastegares bästa
har att iakttaga vid penningars anskaffande genom bodmeri afhandlas
icke i detta kapitel utan i det tredje, hvilket i allmänhet
bestämmer befälhafvarens rättsförhållande till rederiet och till lastegarne
och der särskildt i 53 och 57 §§ frami]alle,s hans pligt att så
vidt möjligt inhemta vederbörandes föreskrift. I detta kapitel gifvas
inga dylika regler, annat än så vidt de jemväl beröra tredje mans
rätt, d. v. s. betinga bodmeriets giltighet. Af sådan anledning föreskrifver
176 §, att befälhafvare]] bör söka anskaffa en fullt tillförlitlig
grundval för bedömande af lånets nödvändighet, och anvisar
särskildt visst sätt att i sådant hänseende förfara. Denna föreskrift
afser väl närmast befälhafvarens pligt mot redare och lastegare, men
inverkar jemväl på bodmeristens rätt. Icke så, att, såsom i vissa
sjölagar föreskrifves, en offentlig auktorisation ovilkorligen erfordras
för bodmeriets giltighet; men så, att, om det i 176 § angifna förfarande
iakttagits, bodmeristen bibehålies vid sin rätt, äfven om det
sedermera befinnes, att sådan nöd icke förelegat, som berättigat befälhafvare]]
att upptaga bodmerilån. Det kan icke ifrågasättas att
låta befälhafvarens pligtförsummelse gent emot redare eller lastegare
(»vilkorligt lända bodmeristen till förfång; har han icke haft anledning
antaga annat, än att allt var, som det borde, bör han ock tillgodonjuta
sin rätt. Då nu i händelse af tvist om bodmeriets giltighet,
särskildt med hänsyn till andra borgenärer med sämre rätt,
det måste åligga bodmeristen att uppvisa, det han handlat under omständigheter,
som rättfärdiga hans förtroende till befälhafvaren, kunde
hans ställning blifva alltför osäker, derest icke lagen anvisade honom
eu utväg att vinna full trygghet. Att bereda honom eu sådan afser
177 §; har på något af de i 176 § omförmälda sätt behofvet blifvit
vitsordadt, kan han dervid trygga sig. Äfven i sådant fall kan
visserligen hans rätt angripas; men det åligger då angriparen att
visa, det långifvaren likväl icke handlat i god tro.

Hvad sålunda är föreslaget öfverensstämmer väsentligen med
innehållet af 42 § Själ., som emellertid synes tillerkänna borgenären
ovilkorlig betalningsrätt mot rederiet, när det här omförmälda förfaringssätt
iakttagits. Att, på sätt Sjöl. i samma § förskrifver, borge -

134

närens rätt icke beröres deraf, att befälhafvare!! annorledes egt penningar
till sitt förfogande, eller att han icke användt de upplånta
medlen till det uppgifha ändamålet, är i det föregående anmärkt
(jfr 50 §).

178 §.

Att långifvaren förskaffar sig ett fordringsbevis af låntagaren,
är intet för bodmeriet egendomligt; »bodmeribrefvet» är enligt Själ.
intet annat än ett skuldebref. Komitén har emellertid ansett denna
handling böra erhålla jemväl en annan uppgift. Bodmeriet är af
betydelse för inånga andra personer än de ursprungliga kontrahenterne,
särskild! för de borgenärer, hvilkas betalningsrätt är begränsad
till de förbodmade föremålen. Till samtlige intresserades säkerhet
har man derför ansett sig böra här, såsom eljest i likartade fall,
kräfva, att rättsförhållandet fastställes på ett sätt, som icke lemnar
rum för tvifvel om hvad aftalet innehållit och huru det tillkommit;
afhandlingen måste klädas i skriftlig form. Då sålunda skriftlig affattning
är nödvändig för bodmeriaftalets giltighet, lärer deraf omedelbart
följa, att alla de vilkor, som betingats, skola för att gälla
i bodmeribrefvet upptagas; hvad i bodmeribrefvet icke finnes har
aldrig fått laglig existens och kan icke af bodmeristen åberopas.

Hvad förslaget upptager såsom bodmeribrefvets nödvändiga innehåll
torde finnas vara endast en tillämpning af nyss angifna grundsats.
Att handlingen måste beteckna det ingångna aftalet såsom,
bodmeri, ligger i sakens natur, då derigenom vinnes en fast utgångspunkt
för bedömande af parternas ursprungliga afsigt; deremot har
ett angifvande af de omständigheter, som föranledt lånets upptagande,
icke ansetts nödigt, då lånets betecknande såsom bodmeri innefattar,
att det upptagits af sådan anledning och för sådant ändamål, som 174 §
angifver. Att långifvarens namn bör utsättas, beror deraf, att det
är dennes förhållande, som är afgörande för bodmeriets giltighet; till
hvem betalning skall erläggas, är dermed icke afgjordt, utan kunna
parterne derom träffa den bestämmelse, de finna lämpligast. Af öfriga
bestämmelser om de uppgifter, som böra i bodmeribrefvet inflyta, torde
de flesta vara af beskaffenhet att ej erfordra något förtydligande. Att
brefvet bör af befälhafvare!! undertecknas, samt att uppgift bör meddelas
om fartyget och om den resa, för hvilken lånet upptagits, är påtagligt,
då befälhafvaren genom bodmeriaftalets ingående träder i rättsförhållande
till bodmeristen, och detta rättsförhållande erhåller sin närmare
bestämning genom angifvande af fartyget och resan. ■— Att
förslaget icke fordrar, att bodmeribrefvet skall innehålla uppgift å

135

betingad premie, har sin grund deri, att premies utfästande enligt
förslaget icke är vilkor för aftalets bodmeriegenskap; endast det
skuldbelopp, som ur de fbrbodmade föremålen skall gäldas, måste i
bodmeribrefvet angifvas.

Saknas någon af de uppgifter, som här uppräknas, kan borgenären
icke göra gällande någon bodmerirätt, ehuru han visserligen
på grund af den gifna försträckningen eger anspråk på betalning och
kan använda bodmeribrefvet såsom ett vanligt fordringsbevis. Utöfver
här angifna uppgifter kunna parterne naturligtvis öfverenskomma
att intaga äfven andra. Hafva de aftalat viss förfallotid
eller viss betalningsort, bör sålunda derom inflyta bestämmelse i
bodmeribrefvet, då eljest de i sådant hänseende i 182 § gifna stadganden
komma till användning.

179 §.

Första stycket öfverensstämmer med 130 § 1 st. Sjöl. Deremot
afviker §:ns andra stycke från Sjökns nämnda §, i det att förslaget gör
bodmeribrefvet, likasom vexeln och konnossementet, till ett »orderpapper»
enligt sin natur, så att handlingen, äfven om den icke är
stäld till order, rättsligen behandlas så, som vore den det. Denna
föreskrift, hvilken afser att äfven på detta område åstadkomma ett
närmande mellan de nordiska ländernas rätt, finner sitt berättigande
deri, att bodmeribrefvet, om än icke afsedt att vara ett omsättningspapper,
likväl i allmänhet kommer att till betalning uppvisas af
annan än den ursprunglige långifvaren; till stöd för den vidtagna
förändringen kunna för öfrigt åberopas samma skäl, som för den motsvarande
i fråga om konnossementen anförts (134 §). I likhet med
Sjöl. innehåller förslaget det för upprätthållande af regeln om bodmeriets
ogiltighet, när förutsättningarne för dess upptagande saknats,
nödvändiga stadgandet, att invändning i sådant hänseende må göras
jemväl mot senare innehafvare, och detta icke allenast af »den betalningsskyldige»
utan af en hvar, som har ett lagligt intresse af bodmeriets
häfvande.

180 §

innehåller egentligen endast ett bemötande af den ofvan (sid. 129)
omförmälda uppfattningen (Code de Com. art. 330), att bodmeristen,
såsom en försäkringsgifvare, skulle svara för de haveribidrag, som
till följd af sjöolycka under resan skola utgöras af det förbodmade

136

föremålet. Ehuru §:n sålunda från förslagets ståndpunkt icke är
nödvändig, har den dock ansetts böra här upptagas, helst 134 § Sjöl.
innehåller enahanda stadgande.

181 §

bestämmer de förpligtelse^ befälhafvaren genom bodmeriaftalet ikläder
sig, och den ersättningsskyldighet, deras åsidosättande ådrager honom.
De här gifna stadganden öfverensstämma med hvad Sjöl. i 136 och

137 §§ föreskrifver och torde icke erfordra någon belysning. Hvad

138 § Sjöl. innehåller derom, att, när befälhafvaren handlat rättsstridigt
på grund af redarens föreskrift, denne personligen ansvarar
för skadan, har med hänsyn till förslagets allmänna stadgande i 10
§ icke här upptagits.

182 §

innehåller stadganden om förfallotid och betalningsort, i nära öfverensstämmelse
med 131 § och 141 § 2 st. Sjöl. Endast derutinnan
afviker förslaget från Sjöl., att, i händelse viss förfallodag ej är
aftalad, lånet skall betalas å sjunde dagen, ej inom fjorton dagar,
efter fartygets ankomst till resans slutpunkt. Då förslaget sålunda
bestämmer en viss dag för betalnings erläggande, ej en viss
tid, inom hvilken den skall ske, har denna afvikelse från Sjöl. sin
grund deri, att det icke ansetts kunna medgifvas befälhafvaren ovilkorlig
rätt att före en viss dag erlägga betalning; är bodmeribrefvet
utstäldt i flere exemplar, skulle eljest den i 184 § gifna regel icke
medföra åsyftad verkan. Hvad åter angår respittidens längd, har
komitén trott denna numera kunna utan olägenhet förkortas.

Att, när resa slutar annorstädes än i bestämmelseorten, borgenären
bör derom skyndsamligen underrättas, ligger i sakens natur;
i allmänhet lärer denna underrättelse böra meddelas långifvaren,
men liar befälhafvaren sig bekant, till hvem brefvet öfverlåtits, bör
denne erhålla meddelandet.

Kommer resa att sluta å annan ort än den, bodmeribrefvet angifver
såsom betalningsort, kan borgenären få vidkännas kostnader för
att der söka sin betalning; är förändringen icke föranledd af en tvingande
nödvändighet, bör borgenären hållas skadeslös för de härigenom
honom åbragta kostnader, hvarom stadgande i förslaget intagits.

183 §

motsvaras af 131 § 2 st. Sjöl. Då befälhafvaren i allmänhet — så
vida icke bodmeribrefvet är stäldt till viss man med uttryckligt

137

förbehåll, att det icke må öfverlåtas, — icke är pligtig erlägga betalning
, förr, än bodmeribrefvets innehafvare hos honom anmäler sig,
kan hans skyldighet att erlägga ränta icke heller begynna förr, än
kraf i behörig ordning skett; och förslaget afviker derför icke väsentligen
från det norsk-danska förslaget, ehuru kraf icke upptagits
såsom en ovilkorlig förutsättning för skyldigheten att utgifva uppskofsränta.
För att likställa den gäldenär, som utfäst premie efter
tid, med den, som har att utgifva premie till visst belopp, har
man trott sig böra stadga, att tidspremie löper endast till förfallodagen,
så att uppskofsränta derefter, i händelse betalning uteblir,
erlägges å hela det till betalning förfallna beloppet.

184 §

öfverensstämmer väsentligen med 132 och 133 §§ Sjöl. Fordringarne
på innehafvarens legitimation måste, då bodmeribrefvet är ett orderpapper,
vara desamma, som för konnossement äro angifna i 134 §.
Att befälhafvaren, när flere innehafvare af bodmeribref anmäla sig,
genom att deponera beloppet kan bereda sig tillfälle att disponera
öfver de förbodmade föremålen, följer af den allmännare föreskriften
i 185 §. För att förhindra, att, när bodmeribref utfärdats i flere
exemplar, en innehafvare beredde sig utväg att till förfång för annan
innehafvare åtkomma fordringsbeloppet, innehåller §:n uttryckligt
förbud att före förfallodagen erlägga betalning, utan att samtliga
exemplar återställas; är brefvet utstäldt i endast ett exemplar, behöfver
befälhafvaren naturligtvis icke afvakta förfallodagen.

Lika litet som Sjöl. angifver förslaget, huru eu konflikt mellan
flere innehafvare af bodmeribref skall lösas. Denna fråga tillhör det
den allmänna rätten att besvara efter de för öfverlåtelse af fordringar
i allmänhet gällande regler.

185 §

har icke någon motsvarighet i gällande lag. I)å befälhafvaren icke
i någon händelse kan erlägga betalning förr, än bodmeribrefvet återställes,
och han i visst fall kan vara nödgad att invänta förfallodagen,
ja till och med då kan vara lagligen förhindrad att betala, så kan
det lätteligen inträffa, att efter fartygets ankomst till betalningsorten
längre tid förflyter, innan betalning må erläggas. Under denna
tid är befälhafvaren inskränkt i dispositionsrätten öfver den förbod -

138

made egendomen; han kan icke afsegla med förbodmadt fartyg, utan
att utsätta sig för äfventyret af den ansvarighet, 181 § utmärker,
icke lossa förbodmad last till dess emottagare, utan att jemlikt 281
§ ådraga sig sjelf ansvarighet för skulden. Det har synts komitén
vara alltför hardt att sålunda faktiskt döma honom till overksamhet,
och förslaget anvisar honom derför en utväg att undgå denna olägenhet.
Är lasten ensam förbodmad, sker borgenären till fyllest, om
lasten upplägges under säker vård, då borgenären sedan sjelf får
sörja för att derur uttaga sin fordran. Äro åter fartyg eller frakt
förbodmade, måste befälhafvaren deponera det belopp, som å förfallodagen
skall erläggas, hvilket belopp, i händelse premien utgår efter
tid, måste beräknas. Verkställas dessa åtgärder med behörig försigtighet,
kan borgenärens rätt derigenom icke anses lida något intrång;
låter befälhafvaren någon försummelse komma sig till last, kan sådant
naturligtvis icke verka till förringande af borgenärens rätt.

186 §

motsvarar 135 § 2 st. samt 139 § Sjöl.

Här gifves först stadgande om de åtgärder, borgenären eger vidtaga
till betryggande af sin rätt. Likasom Sjöl. gifver förslaget
honom ovilkorlig rätt att genom qvarstad försäkra sig om panten,
innan han ännu kan utsöka fordringen. Då de i Utsökningslagen
gifna bestämmelser icke ega tillämpning å här omförmälda qvarstad,
skulle rätten till qvarstad ega rum, oaktadt säkerhet stäldes för
skuldens betalning; då emellertid borgenärens intresse synes vara
fullt tillgodosedt, om han erhåller sådan säkerhet, har qvarstadens
meddelande gjorts beroende deraf, att säkerhet icke ställes.

§:ns andra stycke är hemtadt från 139 § Sjöl., sådan den lyder
enligt 20 § i K. Förordn. om nya Utsökningslagens införande. Redan
1667 års Sjölag gaf bodmeristen rätt att erhålla utmätning »utan allt
rättegångsbesvär», och komitén har icke funnit skäl förändra denna bodmeribrefvets
egenskap af »exekutorisk urkund»; endast derutinnan afviker
förslaget från gällande rätt, att domstols befattning med exekutionen
borttagits. De särskilda stadganden, de norska och danska
förslagen i sammanhang härmed innehålla, hafva ansetts icke kunna
eller icke böra i det svenska förslaget upptagas; att för detta fall afvika
från det i 89 § Utsökningslagen gifna stadgande har icke ansetts
skäligt, och åt forrättningsmannen har man trott kunna, såsom
hittills, öfverlemnas att pröfva betydelsen af möjligen gjord invändning
mot exekutionen.

139

187 §

öfverensstämmer väsentligen med 141 § SjÖl.; då i detta fall borgenären
icke åtnjuter premie, bar det emellertid ansetts obehörigt att
låta honom någon tid löpa risken af pantens förringande i värde, på
grund hvaraf lånet ansetts böra genast till betalning förfalla.

Hvad Sjöl. i 135 § 1 st., 139 § 2 st. samt 140 § innehåller, har
tillämpning äfven å andra fordringar än bodmerilån, och återfinnas
derför motsvarande bestämmelser i förslagets 11 kap.

140

Sjunde kapitlet.

Om haveri.

188 §

öfverensstämmer med 142 § Sjöl. Den något ändrade definitionen
å gemensamt haveri (grosshaveri) afser att tydliggöra, att ej blott
skada å fartyg eller last utan äfven annan uppoffring, som åsyftar
räddning af fartyg och last, t. ex. kastning af proviant eller kol,
som jemlikt 6 § ej räknas till fartygets tillbehör, skall i gemensamt
haveri ersättas.

Från 158 § Sjöl. har här upptagits stadgandet, att gemensamt
haveri gäldas af fartyg, frakt och last gemensamt.

189 §.

I likhet med 143 § Sjöl. angifver förslaget de vanligaste fall,
i hvilka gemensamt haveri anses föreligga. Fördelen af att genom
ett dylikt uppräknande förebygga en vacklande rättstillämpning
har föranledt komitén att här upptaga åtskilliga exempel på gemensamt
haveri, hvilka icke uttryckligen angifvits i 143 § Sjöl., men
som äro så ofta förekommande, att hvarje tvifvel om deras rätta
behandling ansetts böra undanrödjas.

Hvad 1 mom. innehåller afviker icke i sak från 1 mom. af 143
§ Sjöl., ehuru komitén dels ansett lämpligt uttala, att gods, som vid
kastning bortspolas, bör ersättas lika med det afsigtligt kastade,
dels funnit hvad andra stycket af nämnda mom. i Sjöl. innehåller
om ersättande af gods, som för här afsedda ändamål lossas i andra
fartyg och derigenom förloras eller skadas, icke behöfva uttryckligen
sägas. Att kostnad för begagnande af annat fartyg till lossningen
ersättes, är uttaladt i förslagets 4 mom.

I 2 mom., som motsvarar 2 mom. i 143 § Sjöl., har man ansett
sig böra nämna, att ej blott det uppoffrade redskapet utan ock

141

den skada, som eljest är en följd af åtgärden — såsom t. ex. den
skada, hvilken den kapade masten i fallet åstadkommer —, skall ersättas
i gemensamt haveri.

3 mom. upptager — utom hvad som omförmäles i 143 § 5 mom.
Sjöl. — några andra, lika vanliga, fall af hit hänförlig uppoffring,
nemligen åtgärder, som åsyfta att förekomma utbrott af eldfara,
att leda vatten i fartyget till pumparne och att bereda störtsjöar
aflopp. Detta moment bör för öfrigt jemföras med 191 § 5 mom.

De kostnader och den skada, som enligt å mom. skola såsom
gemensamt haveri ersättas, äro de, som kanske oftast förekomma.
143 § Sjöl. har emellertid — il och 4 mom:n — beaktat endast
ett speciel fall deraf, nemligen kostnad för främmande fartygs
begagnande till att deri lossa last samt utgifter för främmande
biträde till fartygets förande till och från nödhamn.

5 och 6 mom:n motsvara 3 mom. af 143 § Sjöl.

Sjöl:ns regel, att i gemensamt haveri skall ersättas all den
skada, som är en följd deraf, att fartyget ej kan hålla sjön utan
sättes på grund, innebär efter komiténs tanke en otillbörlig utvidgning
af grosshaveribegreppet. Äro fartyg och last stadda i
sådan nöd, att fullständig undergång är oundviklig, om ej fartyget
sättes på land, innebär denna åtgärd ej någon uppoffring — endast
försök att rädda hvad räddas kan. Då föreligger en strandning,
ej en frivillig landsättning och således ej heller ett gemensamt
haveri. Å andra sidan går man för långt, om man, såsom de af
»Association for the Reform and Codification of the Law of Nations»
antagna haveribestämmelser — de s. k. York & Antwerp rules —, obetingadt
förbjuder haverifördelning, när fartyget sättes på stranden,
derför att det är nära att sjunka eller drifver mot stranden eller
mot klippor. Fall kunna förekomma, då befälhafvaren möjligen
genom att kasta last och pumpa kunde hålla fartyget flytande till
hamn, men det oaktadt, för att spara den dyrbarare lasten, väljer
att offra fartyget. Komitén har derför trott sig finna en lämplig
medelväg genom stadgandet i 5 inom., som hvital’ på den tanke,
att landsättningen kan betraktas såsom en uppoffring endast i den
mån, man derigenom undgår nödvändigheten att tillgripa en annan,
kostsammare åtgärd till räddning.

Enligt Sjöl. skall all kostnad och skada, som sker för att
bringa ett — med eller utan afsigt — strandadt fartyg af grund,
ersättas såsom gemensamt haveri. Denna regel har komitén ansett
icke kunna oförändrad bibehållas. Så länge ännu räddning rimligen
kan väntas såsom resultat af uppoffringarne, hafva dessa

142

tvifvelsutan karakteren af gemensamt haveri, och de böra derför
såsom sådant ersättas, äfven om fartyget sedermera finnes icke
kunna fortsätta resan. Men om uppoffringar göras för bergning af
fartyg och gods, efter det omöjligheten af resans fortsättande blifvit
insedd eller bort kunna inses, vore det eu uppenbar obillighet att
låta den ene rättsegaren betala för den andre — en obillighet, som
enligt förutsättningen, att fartyget icke kan tagas af grund eller
förklaras icke vara iståndsättligt, komme att väsentligen drabba
lasten. Förslaget stadgar derför i 6 mom., att, om resan af sådan
anledning ej kan fortsättas, endast den kostnad och skada, som
skett förr, än det blef uppenbart, att resan icke kunde komma att
fortsättas, godtgöres såsom gemensamt haveri.

7 mom. Det ligger i sakens natur, att redaren skall söka få
hvarje mer eller mindre nödtvunget anlöpande af hamn under resa
betraktadt såsom föranledt af eu fartyg och last gemensamt hotande
fara och i följd deraf få det ersatt såsom gemensamt haveri;
befälhafvarens uppgifter angående farans omfång äro, i synnerhet
när någon skada drabbat fartyget, lätt nog missledande och fordra
derför noggrann kontroll. För sådant ändamål kan den i 143 § 4
mom. Sjöl. helt allmänt angifna karakteren af ett till gemensamt
haveri hänförligt anlöpande af nödhamn icke anses tillfredsställande.
Förslaget har derför genom anförande af åtskilliga vanligare
fall sökt förtydliga, hvad med gemensam fara här bör förstås,
likasom förslaget i 191 § 0 mom. angifvit några orsaker till nödhamns
anlöpande, hvilka icke böra föranleda kostnadens fördelande
såsom gemensamt haveri.

Såsom gemensam fara skall enligt förslaget anses:

a) »att fartyget icke längre är i sjövärdigt skick», hvarmed
man åsyftat att beteckna, att fartyget erhållit en så allvarsam
skada, att den medför uppenbar fara;

b) krigsutbrott; och

c) »isgång, som skulle utsätta fartyg och last för uppenbar
fara», då deremot ishinder —• hvarmed man velat beteckna en med
naturförhållandena å den årstid, då resan företages, sammanhängande
omständighet, hvilken föranleder, att resan fördröjes eller afbrytes,
— enligt 191 § 6 mom. icke berättigar till haverifördelning.

Beträffande de utgifter i nödhamn, som skola i gemensamt
haveri ersättas, öfverensstämmer förslaget i hufvudsak med Sjökns
143 § 4 mom. 2 st. Att »utgifter för främmande biträde till fartygets
förande till och från hamnen» skola ersättas såsom gemensamt
haveri, stadgar förslaget i 4 mom. Förslaget upptager ej

143

här »skada, tillfogad fartyget för lossningens verkställande», då
dylik uppoffring näppeligen torde förekomma i nödhamn och i
allt fall tvifvel ej gerna kan uppstå derom, att dylik skada skall
såsom gemensamt haveri ersättas. Enligt Sjöl. skall bland annat
ersättas kostnad för lossning o. s. v., när denna är nödvändig för
verkställande af reparation å fartyget; förslaget har här valt den
allmännare affattning, att lossningskostnaderna skola ersättas, närde
varit nödvändiga för aflägsnande af den orsak, som föranledt
nödhamns anlöpande. Att förslaget jemte befälhafvarens och besättningens
underhåll äfven nämner aflöning, innebär väl ej någon
ändring i sak; deremot har det ansetts billigt, att, om vid ett
långvarigare uppehåll besättningen kunnat utan olägenhet afmönstras
(jfr 91 §), de drygare kostnader, som uppstått genom dess
qvarhållande i tjensten, ej böra i någon mån drabba lasten.

För det fall åter, att resan slutar i nödhamn, afviker förslaget
väsentligen från Sjöl. Enligt denna beräknas då såsom gemensamt
haveri endast kostnaden för fartygets förande i hamn och besättningens
underhåll, till dess beslut blifvit fattadt, att resan skall i
nödhamn sluta. Komitén har icke kunnat finna det hvarken billigt
eller följdrigtigt att gifva beslutet om resans inställande en dylik
retroaktiv verkan. Af begreppet gemensamt haveri, sådant det
blifvit i förslaget fattadt, följer, att uppoffringar, som ske i ändamål
att rädda fartyg och last ur gemensam fara, skola ersättas,
äfven om ändamålet i större eller mindre grad förfelas. Det synes
också temligen godtyckligt att låta lasten deltaga i kostnaden för
besättningens underhåll men ensam bära kostnaden för lossning,
magasinering o. s. v., under det å andra sidan skeppsumgälder o. d.
drabba fartyget ensamt. Förslaget stadgar derför, att alla utgifter,
som skett, innan det blef afgjordt, att resan skulle sluta i nödhamn,
skola ersättas såsom gemensamt haveri.

Då förslaget i öfverensstämmelse med Sjöl. och allmänt vedertagen
rättsgrundsats icke låter kostnaden för lastens vård i nödhamn
beräknas såsom gemensamt haveri, följerock deraf, att skada
å lasten till följd af uppehållet i nödhamnen drabbar lasten ensam
—- en regel, som man ansett böra i förslaget uttryckligen uttalas
(tredje stycket af ifrågavarande moment). Den egen naturligtvis
tillämplighet äfven å skada, som åkommer lasten genom lossning
eller inlastning i nödhamnen, så vida icke dessa åtgärder på grund
af särskilda förhållanden derstädes måste företagas på ett sätt,
som icke i allmänhet är brukligt och som medför särskild fara, då
derigenom uppkommande skada billigtvis bör ersättas.

144

Stadgandet i förevarande moments fjerde stycke är påkalladt af
hänsyn till andre lastegare, hvilkas gods icke är af farlig beskaffenhet;
det afgör således icke den frågan, huru vida ifrågavarande
särskilda kostnader skola bäras af det farliga godsets egare
eller till större eller mindre del drabba redaren enligt den i 219 §
uttalade grundsats.

Man har ansett det obehöfligt att, såsom i Sjöl. skett, uttala,
att kostnader för fartygets reparation i nödhamn beräknas såsom gemensamt
haveri, endast så vida sjelfva skadan är gemensamt haveri.
Regeln är för öfrigt rigtig endast under den förutsättning, att
man icke under »kostnader för fartygets iståndsättande» innefattar
äfven utgifter för en provisorisk reparation i nödhamn. Om genom
en dylik reparation besparas eu eljest nödvändig utgift, som skolat
hänföras till gemensamt haveri, bör kostnaden derför intressenterne
emellan fördelas; hvilket man ansett sig böra i sista stycket af
förevarande moment uttryckligen stadga.

8 mom. har icke någon motsvarighet i 143 § Sjöl. Att hvad i
första stycket omtalas är att räkna till gemensamt haveri, lärer
näppeligen kunna blifva föremål för tvekan; ingen lärer betvifla, att
en del af en trälast, som användes till nödroder, en del af en kolläst,
som användes för fartygets ångmaskin, ett segel, som användes
till tätande af uppkommen läcka, skall ersättas såsom gemensamt
haveri. Större svårighet erbjuder lösningen af spörsmålet, i hvilka
fall ett ångfartygs ^eget förråd af kol och öfriga för maskinens drift
erforderliga ämnen skall anses vara uppoffradt i gemensamt haveri;
och spörsmålets afgörande i lagen är desto mer magtpåliggande,
som det synnerligen ofta uppstår fråga om ersättande af dylik
uppoffring. Förslaget har upptagit hvad i praxis, särskildt inom
de skandinaviska länderna, allmännast tillämpats. Att förbrukning
af sådana ämnen för fartygets tagande af grund o. s. v., men deremot
icke förbrukning för inlöpande i eller utlöpande ur nödhamnen
eller eljest till följd af resans förlängning, beräknas till ersättande
i gemensamt haveri, har sin grund deri, att föx-brukningen i
förra fallet innefattar en för dessa föremåls bestämmelse fullkomligt
främmande användning, då deremot i senare fallet föremålen användas
för det ändamål, hvartill de varit afsedda, om än förbrukningen
till följd af särskilda omständigheter ökas.

9 och 10 mom:n. innehålla hufvudsakligen samma stadganden
som 6 mom. af 143 § Sjöl. Då återlösen af en såsom gisslan tagen
person i sjelfva verket är återlösen af fartyg och last, har det ansetts
obehöfligt att här särskildt upptaga hvad i förstberörda af -

rf*

145

seende utgifvits. Förslaget har icke, såsom Sjal., till dessa utgifter
hänfört belöning åt sårad och gåfva åt enka och barn efter
den, som omkommit, emedan sådan utgift är helt och hållet friviHig
samt således ej kan betraktas såsom en till räddning ur
faran gjord uppoffring. Gör omsorgen om fartygets och lastens
trygghet under resans fortsättning nödvändigt att i stället för dem
af besättningen, som sårats eller dödats, anskaffa andra, har komitén
ansett redaren billigtvis böra undfå ersättning för deraf föranledd
ökad kostnad.

11 mom. har erhållit en något allmännare affattning än 8 mom.
af 143 § Sjöl. Förlust af frakt till följd af gemensamt haveri torde
nemligen kunna uppkomma äfven på annat sätt, än der omförmäles,
t. ex. derigenom, att fartyget till följd af skada i gemensamt haveri
måste nöja sig med distansfrakt.

Stadgandet i andra stycket af ifrågavarande moment i Sjöl.
har uteslutits, såsom icke behöfligt vid sidan af förslagets 205 §.

12 mom. innehåller samma bestämmelser, som 11 mom. af 143
§ Sjöl. Det händer ofta, att en del af de för haveriet erforderliga
medel förskjutes af en af haveriintressenterne, under det att hvad
derutöfver åtgår anskaffas på något af de sätt, detta moment angifver.
Förskottsgifvaren måste naturligtvis pro rata parte deltaga
i den drygare kostnaden för anskaffande af det icke förskjutna
beloppet. Att i sådant fall vid haveriets fördelning för det förskjutna
beloppet bör beräknas enahanda godtgörelse, som upptages
för öfriga till haveriets gäldande anskaffade medel, har man trott
vara sjelfklart, utan att något uttryckligt stadgande derom behöft
inflyta i lagen.

13 mom. upptager en i 143 § Sjöl. icke omförmäld men mycket
ofta förekommande och rätt betydlig utgiftspost.

14 mom. innehåller stadganden motsvarande 10 och 12 monrn
af 143 § Sjöl.

Stadgandena i 7 och 9 morna af 143 § Sjöl. hafva ansetts
obehöfliga, da en rätt tillämpning af reglerna i 1 och 7 morna
af förevarande § förer till samma resultat som Sjölins berörda bestämmelser.

190 och 191 §§

åsyfta att på negativ väg närmare bestämma begreppet gemensamt
haveri; under det 191 § motsvarar 150 § Sjöl., har deremot 190 § icke
någon motsvarighet i nämnda lag.

Motiv. JO

146

190 §. Att till gemensamt haveri icke räknas skada och förlust,
som af olyckshändelse sker under verkställande af åtgärd till
räddning af fartyg och last, äfven om ytterligare uppoffring genom
dylik händelse göres öfverflödig, tarfvar knappast särskild hemul i
lagen. Deremot kunde ur Sjökns definition i 142 § lätt dragas den
slutsats, att äfven skada och förlust, som endast stode i medelbart
eller tillfälligt samband med åtgärd, som vidtagits för räddning af
fartyg och last, skulle ersättas såsom gemensamt haveri. Ehuru i
praxis redan nu dylik indirekt skada icke upptages i haverifördelning,
har komitén trott sig böra i förslaget intaga en bestämmelse
härom.

§:ns andra stycke belyser genom några exempel betydelsen af
den i första stycket gifna regeln.

191 § upptager sådana fall, som enligt definitionen i 188 §
borde räknas till gemensamt haveri men af olika anledningar derifrån
undantagits. Hufvudsynpunkten är härvid den svårighet, som
möter att, om det öfver hufvud erkännes, att gemensamt haveri kan

1 dessa fall föreligga, verksamt förebygga, att helt vanliga enskilda
skador, ja till och med vanlig slitning af redskap och maskiner
behandlas såsom gemensamt haveri och således delvis påföras annan
än den, de i första hand drabbat.

1—4 mom:n motsvara respektive 2, 1, 5 och 6 morna af 150 §
Sjöl. Affattningen af 1 monr.s första stycke torde tydligare än 2
mom. af 150 § Sjöl. utmärka, att däckslast är från ersättning i
gemensamt haveri utesluten endast i det fall, att den kastats eller
genom annan dylik åtgärd uppoffrats, och således bör ersättas, när
den t. ex. blifvit såld i nödhamn för gemensamt behof eller använd
på sådant sätt, som 189 § 8 mom. omförmäler.

Då det numera rätt ofta inträffar, att, i synnerhet å större
fartyg, ofvanför det egentliga däcket finnes ett annat af sådan
konstruktion, att det lemnar tillräckligt skydd mot sjöskada och
bortspelning, har man ansett gods, lastadt under dylikt däck
hvarmed således ingalunda förstås hvarje slags öfverbyggnad —,
icke böra betraktas såsom däckslast. Så vida stadgandet i 150 §

2 mom. Sjöl. bör så förstås, att kastadt gods, hvithet varit fastsurradt
vid fartygets sidor eller lastadt i dess båt, ej ersättes, äfven
om kastningen skett för att lätta fartyg, som kommit på grund,
innebär förslaget en ändring, mot hvilken ej något lärer vara att erinra,
då det ej synes billigt att i detta hänseende behandla så anbragt
gods annorlunda än annan däckslast. Slutligen har förslaget
i 3 mom. af samma skäl, som anförts för de öfriga undantagen, ute -

147

slutit skada å segel eller å fartygs pannor och maskin, der den ej
uppkommit vid försök att taga fartyget af grund.

Under det bestämmelserna i 3 och 4 mom:n af 150 § Sjöl.
upptagits i annat sammanhang (204 §), hafva deremot bär tillagts
två nya moment, af hvilka 5 mom. afser att begränsa tillämpningen
af regeln i 189 § 3 mom. Har lasten af sig sjelf fattat eld eller
tagit värme, måste den i och med detsamma anses vara i sådant
skick, att den skada, som för släckning af elden skenbart tillfogas
densamma, icke innebär någon uppoffring för egaren. Detsamma
gäller om ett stycke gods — en särskild bal eller kolly —, som utifrån
angripits af eld och för dennas släckande begjutes med vatten.
I intetdera fallet kan egaren sägas lida något som helst men genom
släckningsåtgärden.

6 mom. är infördt såsom ett supplement till 189 § 7 mom. (jfr
motiven till samma §).

Något stadgande motsvarande 147 § Sjöl. har icke upptagits i
detta kapitel, då 2 och 3 kapitlen innehålla de i detta afseende
nödiga stadganden.

192 §

innehåller samma stadganden som 144 § Sjöl., allenast med det förtydligande
tillägg, att hvarje fel eller vållande, hvarför redaren jemlikt
10 § är ansvarig, faller honom till last och betager honom rätt
till ersättning af öfrige haveriintressenter för den skada, han lidit.

193 och 194 §§.

Hvad dessa §§ innehålla finnes väl ej uttaladt i Sjöl., men
torde få anses följa af dess definition å gemensamt haveri i 142 §.
Då emellertid i utländsk lagstiftning (t. ex. tyska lagen art. 705)
en motsatt åsigt gjort sig gällande, har komitén ansett det böra
uttryckligen sägas, att gemensamt haveri föreligger, äfven om uppoffringen
icke medfört det dermed åsyftade resultat, eller om densamma
från början omfattat hela fartyget eller hela lasten och
således afsett, ej fysisk räddning af både fartyg och last, utan
endast fysisk räddning af fartyget och räddning af lastens värde
eller tvärt om, eller slutligen om uppoffringen icke kunnat förebygga
hela fartygets eller hela lastens undergång. Rigtigheten af
denna grundsats rubbas icke deraf, att på grund af stadgandet i
217 § någon fördelning af skada icke eger rum, när alla de föremål,
af hvilka ersättning skulle gäldas, gå förlorade vare sig till

148

följd af den fara, för hvars undgående uppoffringen gjordes, eller
i sedermera inträffadt haveri. Om således fartyget till räddning
af fartyg och last sättes på grund och dervid totalt förstöres, måste
lastegarne pro rata parte ersätta förlusten; men om jemväl
lasten går förlorad, kan naturligtvis någon haverifördelning faktiskt
ej ifrågakomma, icke derför att något gemensamt haveri ej föreligger,
utan derför, att det ej förefinnes något värde, af hvithet ersättningen
kan uttagas.

195 §

innehåller, med något fullständigare affattning, samma stadganden
som 148 § Sjöl. §:ns andra stycke, enligt hvilket följderna af befälhafvarens
felaktiga förfarande komma att drabba redaren, står i
öfverensstämmelse med den i 192 § uttalade allmänna grundsats.

196 §

upptager stadganden, afsedda att ersätta 146 och 149 §§ Sjöl.
Åläggandet att till skeppsråd kalla redare och godsegare eller deras
ombud har borttagits, då dessa personer numera endast i sällsynta
undantagsfall finnas om hord. Att befälhafvarens rätt och
pligt att ensam besluta icke upphör derför, att han sammmankallar
skeppsråd, stadgas i 59 §.

197 §.

Till motsvarande stadganden i 151 § Sjöl. har här fogats den
föreskrift, att, när skadadt redskap beräknas skola ersättas med
nytt, ej blott kostnaden för det nya utan, såsom redan förut i praxis
iakttagits, äfven värdet af det gamla skall utsättas.

198 §

är alldeles öfverensstämmande med 152 § 1 st. Sjöl.

199 §

innehåller bestämmelser, motsvarande de i andra och tredje styckena
af 152 § Sjöl. gifna, men delvis väsentligen afvikande från dessa.

Hvad först angår ersättande af skada å fartygs skrof, har det
ansetts nödigt att beakta skilnaden mellan trä- och jernfartyg, då
nu gällande bestämmelser vid tillämpning å jernfartyg leda till
uppenbar obillighet. Förslaget icke blott medgifver frihet från af -

149

drag för skilnad mellan nytt ock gammalt under fem i stället för,
såsom nu är stadgadt, under två år, utan bestämmer derjemte afdraget
till allenast en sjettedel, när fartyget varit mer än fem
men mindre än tio år i sjön.

Enligt Sjöl. skall vid ersättande af skada å fartygs inventarier
ock tillbekör afdrag för skilnad mellan nytt ock gammalt alltid,
utan afseende å den tid fartyget varit i sjön, ske med en tredjedel,
utom i fråga om ankare, som ersättes fullt ut, ock ankarketting,
för kvilken af dr aget utgör endast en sjettedel. I fråga om ankare
ock ankarketting följer förslaget Sjöl., men dess öfriga bestämmelser
har man icke funnit öfverensstämmande med hvad under
nuvarande förhållanden kan anses billigt. Först ock främst har
skada å master och rundhult af jern ansetts böra ersättas efter
samma grunder som skada å jernfartygs skrof. För skada å master
ock rundhult af trä samt å stående rigg kar medgifvits afdragsfrihet
under ett år. Vidare hafva särskilda bestämmelser
meddelats om skada å ångmsakin, som föreslagits skola ersättas
fullt ut, med fem sjettedelar eller med två tredjedelar, allt efter
som maskinen varit i bruk mindre än tre år, mer än tre men mindre
än sex år eller mer än sex år. Slutligen kar all skada å inventarier
ock tillbekör, som inträffar, innan fartyget varit i sjön ett
hälft år, förklarats böra ersättas fullt.

Vid bestämmande af de olika afdragen kar komitén jemförande
granskat de af försäkringsgifvare i de nordiska länderna tillämpade
försäkringsvilkor samt med ledning deraf sökt träffa hvad som
kunnat anses skäligt ock billigt.

I likhet med 152 § 3 st. Sjöl. stadgar förslaget i förevarande
§:s tredje stycke, att från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet
skall afdragas värdet af sådant, som beräknats skola
med nytt ersättas.

Afsigten med de i §:n gifna bestämmelser är att gifva redaren
ersättning för den verkliga skada, haveriet orsakat honom. Då nu
hvarje beståndsdel af fartyget efter vissa år måste omsättas, kan
icke hela kostnaden för reparationen godtgöras — afdrag måste ske
med en viss procent af kostnaden, som får antagas hafva under den
tid, fartyget varit i bruk, blifvit amorterad. Från det sålunda funna
beloppet — hvilket utgör den verkliga skada, haveriet orsakat, — bör
derefter afdragas värdet af det gamla materialet, hvilket redaren
får till sin fördel använda.

Detta beräkningssätt hvilar emellertid på det antagande, att,
när under vanliga förhållanden en eller annan del af fartyget må -

150

ste omsättas med eu ny, värdet af det gamla materialet är intet
eller så godt som intet, att således hela reparationskostnaden då
skulle drabba redaren, utan att han kunde påräkna att genom försäljning
af det odugliga materialet erhålla något nämnvärdt bidrag
till kostnadens bestridande. I allmänhet är detta ock fallet. Men
i fråga om fartygs metallbeklädnad är förhållandet ett annat; äfven
när denna beklädnad är så att säga otjenstbar, har den ett betydligt
metallvärde, och den verkliga kostnaden för anbringande af en
ny är ingalunda densamma som kostnaden för anbringande af den
första. Det är alltså ingalunda hela denna kostnad, redaren behöfver
beräkna till amortering under vissa år, utan endast samma
kostnad, minskad med den odugliga beklädnadens metallvärde; det
är detta belopp, som skall sålunda årligen afskrifvas. Men häraf
följer, att det är obilligt, om man vid beräknande af den ersättning,
som bör utgå i gemensamt haveri för en i förtid påkallad omsättning
åt beklädnaden, beräknar afdraget för »skilnad mellan nytt
och gammalt» — hvithet just motsvarar sagda afskrifningsprocent —
å hela utgiften för ny beklädnads anbringande; äfven här bör först
metallvärdet, sådant det kan beräknas vid den normala tidens utgång,
afräknas. Och då metallvärdet icke under den tid, beklädnaden
beräknas göra tjenst, väsentligen förändras, har det ansetts
kunna vid beräkningen upptagas till det belopp, hvartill beklädnaden
efter haveriet kali föryttras, oaktadt detta belopp är i någon
mån för högt. För öfrigt har det ansetts nödvändigt att med hänsyn
till den olika varaktigheten af olika slag af beklädnad uppställa
särskilda grunder för beräknande af afdragen för skilnaden
af nytt mot gammalt.

200 §

innehåller ett stadgande, hvilket, ehuru icke i Sjöl. upptaget, ej
torde få anses innefatta någon afvikelse från gällande rätt.

201—203 §§

gifva, ehuru med förändrad affattning, hufvudsakligen samma stadganden
som 153—156 §§ Sjöl. För den händelse att det ej låter sig
göra att på något af de i 201 § föreskrifna sätt utröna, hvilket värde
godset bör anses ega å den ort, der värderingen skulle ske, har
föreslagits, att ersättningen skall utgå efter godsets värde i afgångsorten
med tillägg af omkostnader vid afskeppningen. I 203

151

§ har tillagts en med vanlig praxis öfverensstämmande föreskrift
om sättet för bestämmande af det afdrag, som bör ske för enskild
skada.

204 §.

Under det att grunden för stadgandena i 191 § är svårigheten
att uppdraga gränsen mellan gemensamt och enskildt haveri —
att afgöra, om den skada, som skett, inneburit en uppoffring eller
icke äro deremot bestämmelserna i förevarande § framkallade
af nödvändigheten att kontrollera, att öfver hufvud någon skada
egt rum, att de varor, som uppgifvas hafva blifvit offrade, verkligen
funnits om bord. Det är af denna anledning, som dessa bestämmelser,
hvilka Sjöl. upptager i 150 §, i förslaget erhållit sin
plats här och icke i 191 §. Det har ej ansetts nödigt att särskild!
omförmäla befälhafvares, besättnings och passagerares tillhörigheter,
då förslaget i allmänhet medgifver ersättning för gods, om
hvars intagande i fartyget tillförlitlig upplysning kan vinnas annorledes
än af konnossement, manifest eller lastbok; och att i fråga
om dylikt gods icke alltför stora anspråk böra ställas på beviset
derom, att de verkligen funnits om bord, har synts komitén så grundad!
i sakens natur, att något stadgande i sådant hänseende ej
ansetts erforderligt.

205 §.

Första punkten öfverensstämmer i sak med 157 § Sjöl. Deremot
innebär stadgandet i andra punkten en lagförändring, hvars
öfverensstämmelse med billighet och rättvisa emellertid torde ligga
i öppen dag. Redaren bör erhålla ersättning för sin verkliga förlust
men ej mer; och om han, derest lasten aflemnats i bestämmelseorten,
skulle hafva fått för densamma vidkännas omkostnader,
som nu besparas — t. ex. högre lossningskostnad, hamn- eller kanalutgifter
—, utgör hans verkliga fraktförlust ej bruttofraktens
belopp utan bruttofrakten med afdrag af besparade kostnader.

200 §

innehåller en regel, som icke förekommer i Sjöl., men det oaktadt
tillämpats i praxis; den uttalar den naturliga grundsats, att hvad
som varit föremål för uppoffringen ej derigenom bör blifva bättre

152

stäldt än det, som uppoffringen åsyftat att rädda; man måste antaga,
att, det som uppoffrats, i annat tall skulle hafva delat samma
öde som det icke uppoffrade. Skada, som åkommit lasten derigenom,
att vid sjökast vatten inkommit i lastrummet, ersättes icke,
om fartyget sedermera springer läck och fylles med vatten eller
om lasten i ett senare haveri går förlorad. Har en del af lasten
kastats öfver bord, och inträffar sedermera olycka, hvarigenom
den öfriga lasten förlorar t. ex. en fjerdedel af sitt värde, under
sådana omständigheter, att samma öde skulle hafva drabbat det
kastade godset, om detta förblifvit om bord, utgör förlusten i det
gemensamma haveriet blott tre fjerdedelar af det värde, som eljest
enligt 201 § skolat ersättas. Kapas en mast och strandar derefter
fartyget och blir vrak, ersättes endast det värde, masten å strandningsstället
skolat hafva såsom en del af vraket o. s. v.

Af §.ns affattning följer, att den icke är tillämplig å kostnader,
som det skadade föremålets egare, innan det enskilda haveriet
inträffade, fatt vidkännas för skadans botande. Om en mast kapats
och derefter en ny af befälhafvaren anskaffats, samt fartyget sedermera
förolyckas, är utgiften för den nya masten otvifvelaktigt
framkallad uteslutande af det första haveriet, om än det senare
haveriet gör den onyttig.

207 g

innehåller en regel, som visserligen icke finnes uttalad i Sjöl., men
som icke dess mindre i praxis tillämpats samt för öfrigt öfverensstämmer
med stadgandet i 169 § Sjöl. och förslagets 219 §.

208 och 209 §§.

För beräknande af de värden, å hvilka ersättningen för det
i gemensamt haveri skadade eller förlorade skall fördelas — det
s. k. dragande kapitalet — skulle det ögonblick, då uppoffringen
skedde, vara den teoretiskt rigtigaste utgångspunkten. Då emellertid
haveriuppgörelsen ej kan ske omedelbart efter uppoffringen,
maste man, för att komma till värdet i uppoffringens ögonblick,
utgå från de faktiska förhållandena vid någon tidpunkt, antingen
före eller efter uppoffringen. I likhet med Sjöl. har förslaget valt
en tidpunkt efter det gemensamma haveriet. Sjöl. (159 och 160 §§)
har ansett sig komma det principielt rätta närmast genom att till
grund för beräkningen lägga värdena i nödhamn, om sådan anlöpes,
men eljest värdena vid resans slut, under det deremot förslaget
alltid låter värdena vid resans slut blifva bestämmande. Frånsedt

153

den i nödhamn ofta mötande svårigheten att erhålla en pålitlig
värdering, är det obilligt att låta värdena å en ort, som kanske är
en synnerligen dålig marknad för fartyg och last och der försäljning
i allt fall icke egen ram, blifva afgörande. Då fraktens bidrag
beräknas efter det vid resans slut intjenta belopp, bör följdriktigt
samma tidpunkt väljas för bestämmande af de belopp, efter
hvilka fartyg och last skola deltaga i betalningen. Det måste för
öfrigt anses olämpligt att, såsom Sjöl. föranleder, skadans och dragande
kapitalets belopp kunna komma att beräknas efter olika
grunder. Om vid gemensamt haveri halfva lasten kastats och fartyget
derefter anlupit nödhamn, der lastens värde är 50 % lägre än
i bestämmelseorten, kommer enligt 153 och 160 §§ Sjöl. den bergade
delen af lasten att till det gemensamma haveriet bidraga med endast
hälften så stort belopp som den kastade och till ersättning beräknade
delen. Denna obillighet undgår man genom den i förslaget
upptagna grundsats, att värdet vid resans slut är bestämmande.
För öfrigt måste det erkännas, att, om man än rätteligen bör till
utgångspunkt taga förhållandena i det ögonblick, då uppoffringen
sker, man dock, likasom man vid skadans värdering tager hänsyn
till sedermera
inflytande jemväl vid beräkningen af de värden, öfver hvilka skadan
skall fördelas. Om ett fartyg, som i gemensamt haveri förlorat
en mast och anlöper nödhamn för att anskaffa en ny, sedermera
före resans slut i enskildt haveri förlorar hälften af sitt värde,
skulle detsamma likväl enligt 159 § Sjöl. få bidraga till det gemensamma
haveriet efter sitt värde i nödhamnen, ehuru i sjelfva verket
genom uppoffringen endast fartygets värde vid resans slut räddats
åt rederiet.

Af den anförda grundsatsen följer å andra sidan, att, om fartyget
efter haveriet undergått förbättring eller iståndsättning, detta
ej får utöfva inflytande på uppskattningen af fartygets värde och
att följaktligen det belopp, hvarmed fartygets värde vid tidpunkten
för värderingen kan anses vara genom dylik åtgärd förhöjdt, bör
från värderingssumman afdragas.

Befogenheten af det nya stadgandet i 208 §:ns andra stycke
torde vara uppenbar. Om den skada, fartyget i det första haveriet
lidit, blifvit före det senare haveriet reparerad — om t. ex. den
kapade masten blifvit ersatt med en ny —, har den ersättning, som
derför utgår, redan blifvit använd till förhöjande af fartygets värde
och får ej vid uppgörelsen af det senare haveriet ytterligare tagas
i beräkning.

154

Stadgandet i 209 § 3 mom., enligt hvilket lastegaren skall till
det gemensamma haveriet bidraga jemväl för beloppet af den ersättning,
som tillkommer honom för förloradt eller skadadt gods
eller för gods, som under resan föryttrats för fartygets behof, hvilar
på den grund, att denna ersättning representerar gods, som, om
det ej försålts, skulle hafva delat öde med den öfriga lasten, och
att lastegarens fordran, såsom Infilande endast på fartyg och frakt,
måste anses hafva blifvit genom uppoffringen räddad. Af enahanda
grund bör såsom bidragande värde i haverifördelningen upptagas
jemväl den ersättning, som tillkommer lastegare för gods,
hvilket blifvit såldt för bestridande af utgift, som ålegat annan
lastegare.

210 §.

Svårigheten att i hvarje fall med full noggrannhet bestämma
beloppet af de omkostnader, som till följd af resans afbrytande
besparas redaren, och den frakt, han alltså genom uppoffringen får
i behåll, har föranledt komitén att i likhet med Sjöl. bestämma
fraktens anpart i dragande kapitalet till hälften af bruttofrakten.

Då förslaget uttalar, att bidragsskyldigheten bestämmes efter
det belopp, som är förtjent, när resan slutar, torde detta få anses
innefatta allenast ett förtydligande af Sjöl:ns stadgande i 161 §.
För det fall, att viss frakt icke är öfverenskommen, hänvisar Sjöl.
till bestämmelserna i dess 5 § om distansfrakt, hvilka bestämmelser
emellertid ej gifva någon verklig ledning; hvaremot sådan lemnas
i förslagets 151 §, som behandlar ifrågavarande fall.

211 §.

För fraktbelopp, som redaren uppburit under det förbehåll, att
det icke skall, om än godset under resan går förloradt, återbäras,
såsom eljest i 153 § stadgas, står redaren ej vidare någon risk;
han förlorar ej något, om gods, hvarför frakten sålunda är betald,
går förloradt; den uppoffring, som vidtages, länder, så vidt frakten
angår, icke till hans fördel. Man har derför här ansett sig böra
uttryckligen stadga, att redaren icke skall för dylikt fraktförskott
deltaga i haveriets gäldande. Ifrågavarande fraktbelopp kommer
i allt fall att ingå i dragande kapitalet. Enligt 209 §, jemförd
med 201 §, skall nemligen vid beräkning af godsets bidragspligtiga
värde afdragas endast den frakt, som skulle hafva för lastegaren
besparats, om godset gått förloradt; för sådant fraktförskott, som

155

här är i fråga, sker alltså intet afdrag; det blir lastegaren, som i
redarens ställe får för fraktförskottet deltaga i haveriets gäldande.
Att sålunda fraktförskottet kommer att bidraga efter hela sitt belopp,
är fullt rättvist, då deraf ej skall utgå några sådana omkostnader,
som föranleda, att fraktens bidragspligtiga värde i 210 §
bestämts allenast till hälften. Att för öfrigt samma regel gäller,
derest frakten icke tillkommer redaren, lärer vara uppenbart.

212 §.

Att här omförmälda bidrag och kostnader böra afdragas från
det belopp, som beräknas såsom bidragande värde i det gemensamma
haveriet, är naturligt, då dessa utgifter å ena sidan minskat
egarens fördel af uppoffringen och å andra sidan ländt öfrige haveriintressenter
till fördel; hade icke den senare uppoffringen eller
utgiften skett, skulle föremålet antingen icke alls eller åtminstone
i sämre skick nått bestämmelseorten, hvarigenom dragande kapitalet
i det hela skulle hafva minskats och större andel af kostnaden
drabbat öfrige haveriintressenter.

213 §.

§:ns första del öfverensstämmer med de fyra första momenten
af 163 § Sjöl. »Kol och andra för maskinens drift afsedda ämnen»
kunna, lika litet som proviant och ammunition, räknas till vare
sig fartyg eller last och skulle derför redan på grund af definitionen
i 188 §, jemförd med 6 §, vara fritagna från deltagande i det gemensamma
haveriets gäldande.

Sjölrns stadgande i 163 § 5:o har uteslutits såsom fullkomligt
öfverflödigt, då af förslagets 209 § följer, att gods, som icke ersättes
i gemensamt haveri, ej kan komma att bidraga till gemensamt haveri
i annat fall, än då det räddas.

214 §

innebär ej någon afvikelse i sak från 164 § Sjöl.

215 §.

Stadgandena i 165 och 166 §§ Sjöl. lida enligt komiténs tanke
af åtskilliga brister. Då dispachen innefattar ett beslut, som, om
det ej öfverklagas, vinner laga kraft, är det angeläget att bereda
alla dem, hvilkas rätt är i fråga, tillfälle att ej mindre redan hos

156

dispachören- utföra sin talan ocli styrka sin rätt, än äfven i rätt
tid, i män af befogenhet, söka ändring i dispachen. Sjöl. föranleder
emellertid icke, att någon annan än den, som begärt dispachen,
derom erhåller kunskap förr, än utredningen redan är verkstäld;
och när dispachen \itfärdas, skall underrättelse derom meddelas
allenast genom anslag å stadens rådstufva. Om än, då haveriintressenterne
kunna vara spridda öfver hela verlden, man nödgas
afstå från att låta en hvar af dem erhålla särskild underrättelse,
måste man dock sörja för dennas offentliggörande på ett så betryggande
sätt, som efter omständigheterna är möjligt. Och detta kungörande
bör ega rum, innan utredningen företages, på det alla
de omständigheter, som kunna inverka på saken, må kunna anföras
och tagas i betraktande af dispachören. Komitén har derför föreslagit,
att dispachören, när dispache blifvit begärd, ofördröjligen
skall genom kungörelse, som bör införas så väl i allmänna tidningarne
som i tidning inom orten, anmana alla rättsegare att anföra
och styrka, hvad de akta nödigt, samt ingifva de handlingar,
som åberopas. Derjemte har man ansett dagen, då dispachen utgifves,
böra tillkännagifvas ej blott genom anslag å rådstufvan
utan äfven genom kungörelse i tidningarna.

I öfrigt stämmer §:ns innehåll öfverens med 165 och 166 §§

Sjöl.

216 §

utsträcker den i 162 § Sjöl. uttalade grundsats till det fall, att
skada, som skall fördelas i gemensamt haveri, sedermera ersättes
af den, som dertill varit vållande. För att emellertid förebygga
försök att af sådan anledning obehörigen fördröja haveriutredningen
har stadgandet i sista punkten blifvit tillagdt.

217 §

öfverensstämmer med 145 § Sjöl.

218 §.

Huru fartyg, frakt och last häfta för haveribidrag, bestämmer
förslaget i 11 kaj)., hvarjemte 157—159 §§ i fråga om lastemottagares
skyldighet att gälda eller ställa säkerhet för dylika bidrag
innehålla föreskrifter, afsedda att ersätta motsvarande stadganden
i 167 § Sjöl. Af sistnämnda lagrum har här endast bibehållits
bestämmelser, som motsvara dess sista punkt, hvarjemte i

157

fråga om godset tillagts ett stadgande, öfverensstämmande med
livad förslaget i fråga om bergarlön stadgar i 230 §.

219 §

motsvarar 168 och 169 §§ Sjöl. När ett haveri skall anses vara
s. k. enskildt eller partikulärt, kan endast negatift bestämmas:
haveri, som icke är gemensamt, är enskildt haveri. Att, såsom
168 § Sjöl., anföra några exempel på dylikt haveri, har komitén
trott icke vara af någon synnerlig praktisk nytta.

Sådan kostnad och skada åter, som omförmäles i 170 § Sjöl.,
är öfver hufvud icke att hänföra till haveri, då den icke betingas
af olyckshändelse. Att den faller fartyget ensamt till last, stadgar
förslaget i 155 §.

Bland de kostnader, hvilka böra blifva föremål för fördelning,
har man ansett sig hora uttryckligen nämna kostnad för bergning
af last, då i svensk praxis förekommit tvekan, huru vida någon del
deraf bör drabba frakten eller icke.

158

Åttonde kapitlet.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

220 §,

De stadgande!!, hvilka för närvarande äro i här ifrågavarande
hänseende gällande, återfinnas i K. Förordn. den 20 Febr. 1885,
angående hvad å fartyg iakttagas bör till undvikande af ombordläggning.

221 och 222 §§.

De här gifna bestämmelser angående skyldigheten att ersätta
skada, som orsakats genom fartygs ombordläggning, afse icke att
reglera lastegares rätt till ersättning af det befraktade fartygets
redare eller befälhafvare; dem emellan uppkommande rättsförhållanden
bedömas efter bestämmelserna i 5 kap. och allmänna rättsgrundsatser.
De stadganden, som här meddelas, angå allenast det
ena fartygets pligt att ersätta skada, som det andra fartyget eller
dess last genom ombordläggning lidit, och deras behöflighet beror
hufvudsakligen af historiska skäl. För fartygens ömsesidiga ersättningsanspråk
hafva nemligen af gammalt i de olika sjörätterna varit
antagna grundsatser, som i större eller mindre grad afvikit från
den allmänna rättens regler.

De grundsatser, förslaget uppställer, äro följande:

1. År någon å det ena fartyget vållande till sammanstötningen,
skall han ersätta all skada och förlust, som deraf orsakas
å det andra fartyget eller dess last (221 § 1 st.).

2. Har sammanstötning timat af våda eller

3. kan det ej utredas, att den timat af vållande å endera
sidan, drager hvardera sidan sin skada (222 §).

Att den ådrager sig ersättningsskyldighet, som vållar sammanstötning,
är i och för sig något, som icke behöft stadgas i sjölagen,
derest man icke velat framhålla motsättningen mellan detta
fall och det, som omförmäles i 221 §:ns andra stycke.

159

De hittills angifna reglerna öfverensstämma i allo med hvad
förut hos oSs är gällande lag. Att i 221 § talas om skada och
förlust, under det 172 § Själ. endast ålägger skyldighet att ersätta
skada, innebär icke någon nyhet i sak, då vår domstolspraxis redan
förut erkänt rätt till ersättning för lucrum cessans. (Se t. ex.
Kongl. Maj:ts dom den 21 April 1874, ref. i N. T. L. XII s. 53
och X. J. A. 1874 s. 248).

4. Om slutligen sammanstötningen är orsakad genom vållande
å båda sidor, eger rätten med afseende å beskaffenheten af de å
ömse sidor begångna fel bestämma, om och, i sådant fall, till hvilket
belopp ersättningsskyldighet bör någondera sidan åläggas, eller om
hvardera sidan bör bära sin skada.

Detta stadgande återgifver den tanke, som ligger till grund
för 172 § Sjöl. och N. Söfartsl. § 80, att nemligen i detta fall ersättningsfrågan
bör afgöras med hänsyn till hvardera sidans större
eller mindre skuld till olyckan. Uppställningen i 172 § Sjöl., enligt
hvilken det kunde synas vara regel, att hvar får bära sin skada,
så att fördelning endast undantagsvis skulle ega rum, har man
likväl icke bibehållit, på det icke lagens affattning må blifva en
anledning för domstolarne att undandraga sig den för hvarje fall
nödiga pröfning. Man har derför närmare anslutit sig till X. Söfartsl.
Då man likväl anvisat domstolen att fästa afseende allenast vid beskaffenheten
af de å hvardera sidan begångna fel, men icke, såsom
enligt X. Söfartsl., vid »Sägens övrige Omsttendigheder», så har detta
skett, på det icke en hänsyn till fartygens olika värden, hvilken man
ansett obehörig och derför velat utesluta, måtte så att säga komma
in på en omväg. Det är således endast till felens beskaffenhet,
domstolen har att taga hänsyn; men å andra sidan måste domstolen
naturligtvis lika väl här, som när det gäller att bedöma, om öfver
hufvud något vållande å endera eller båda sidorna föreligger, taga
hänsyn till alla de subjektiva och objektiva omständigheter, som äro
afgörande för frågan, om skuld finnes eller ej: om närheten till land
eller till andra fartyg försvårat manövreringen, om den tjenstdugliga
besättningens antal varit genom sjukdom förminskadt, så att en
ovan man måst ställas vid rodret o. s. v. Till domstolens ledning
har förslaget från 173 § Sjöl. upptagit det stadgandet, att domstolen
vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning särskildt
skall taga i betraktande, huru vida tiden medgaf öfverläggning eller
icke; vidare har i 224 § af skäl, för hvilka vid denna § redogöres,
stadgats, att befälhafvare, som icke iakttager reglerna i samma §:s
första stycke, skall presumeras hafva vållat sammanstötningen,

160

men för öfrigt bär man icke velat genom några som helst föreskrifter
binda domstolen, utan helt och hållet åt rättsanvändningen öfverlåtit
att afgöra, huru vida och i hvilken grad vållande kan anses
föreligga.

Enligt allmän svensk rätt (jfr 6 kap. 5 § Strafflagen) skola
två eller flere, som gemensamt förorsakat tredje man skada, en för
alla och alla för en svara för skadestånd. I öfverensstämmelse
härmed borde egare till last, som skadats vid en genom lika vållande
å ömse sidor orsakad sammanstötning, ega rätt att för skadeståndets
utbekommande hålla sig till båda fartygen, äfven om intetdera
fartyget egen rätt till skadeersättning af det andra. Af 175
§ Sjöl. framgår emellertid, att, när det ena fartyget ej kan förpligtas
att ersätta någon del af det andra fartygets skada, ej heller ersättning
för skada å det andra fartygets last eger rum. Häri gör
förslaget icke någon ändring, hvilket ansetts tillräckligt tydligt
framgå deraf, att 221 §:ns andra stycke hänför sig till första stycket,
som omfattar skada ej blott å fartyg utan äfven å last. Fartyg
och last betraktas i förhållande till tredje man såsom en enhet;
lastegaren måste finna sig i, att fel, begångna af den befälhafvare,
åt hvilken han anförtrott sitt gods, inskränka den rätt till ersättning,
som eljest skolat tillkomma honom mot det främmande fartyg,
som vållat skada å hans egendom. Att den ersättningsskyldighet,
som, i händelse större fel blifvit begångna å det främmande fartygets
sida, kan detta åläggas, icke utgör hinder för lastegare att
för sin skada hålla sig till det fartyg, deri hans gods funnits, är
emellertid uppenbart, likasom det ock vid sådan händelse torde
öfverensstämma med svensk rättsuppfattning, att, derest lastegaren
utkräfver ersättning af det befraktade fartygets rederi, detta har
regressrätt mot det främmande fartyget.

Förslaget gifver inga regler för de invecklade förhållanden, som
uppkomma, när ett fartyg sammanstöter med ett annat, som antingen
bogserar eller bogseras af ett tredje. I allmänhet torde väl
det bogserade fartyget vara att betrakta såsom hufvudfartyget, till
hvilket det främmande fartyget i första hand har att hålla sig.
Besättningen å bogserångaren är att anse såsom för tillfället hörande
till det bogserade fartyget, hvilket emellertid har regressrätt
till det bogserande. Härvid kunna emellertid så många olika kombinationer
uppstå, att de ej låta hänföra sig under en allmän regel;
de måste efter de i detta kapitel gifna grunder bedömas med hänsyn
till omständigheterna i hvarje sär skil dt fall.

161

223 §.

Att redaren under här angifna förutsättning med fartyg och
frakt svarar för den ersättning, som enligt 221 § skall utgå, följer
af 10 §. Stadgandet, att lastegaren icke deltager i skadans gäldande,
har, ehuru i och för sig obehöfligt, likväl till undvikande af
missförstånd, som dess uteslutande till äfventyra kunde vålla, bibehållits
från 174 § Sjöl.

Vid en jemförelse med 10 § finner man, att förslaget ålägger
rederiet ersättningsskyldighet jemväl i det fall, att sammanstötning
vållats genom fel af lots, som fört fartyget. Huru vida detta må
anses billigt, har varit föremål för olika meningar, särskildt vid
det fall, att lotsen varit s. k. »tvångslots» d. v. s. en sådan, som
det icke berott af befälhafvarens fria val att antaga eller icke,
utan åt hvilken han vid bötesansvar varit pligtig anförtro fartygets
förande. Tyska lagen art. 740 stadgar, att, om fartyget stått under
befäl af tvångslots och de å fartyget anstälda personer gjort sin pligt,
redaren ej är ansvarig för skada till följd af sammanstötning, som
vållats genom fel af tvångslotsen. Enligt Merchant Shipping Act af
1854 sect. 388 är redaren icke ansvarig för skada, förorsakad genom fel
af en offentlig lots, som i ett farvatten, hvarest befälhafvaren enligt
lag varit pligtig att anlita lots, fått fartygets förande sig anförtrodt;
och härvid är att märka, att i England äfven den anses för
»compulsory pilot», som befälhafvaren visserligen kan underlåta att
anlita, men som han i allt fall får betala. Den omständigheten,
att lots varit om bord eller öfvertagit fartygets förande, kan
naturligtvis ej i och för sig fritaga rederiet från ersättningsskyldighet,
då befälhafvaren ju det oaktadt ej blott bör sjelf göra
sin pligt och tillse, att besättningen fullgör sina åligganden, utan
äfven måste öfvervaka, att lotsen icke vidtager åtgärder, hvilkas
olämplighet det tillhör en god sjöman att inse; och K. Förordn.
angående lotsverket den 25 Febr. 1881 § 15 ålägger befälhafvaren
att sjelf ansvara för fartygets manövrering i öfverensstämmelse
med den af lotsen angående kursen och farvattnets beskatfenhet
gifna anvisning. Men äfven när sammanstötningen bevisligen vållats
genom fel af en af staten antagen lots, har komitén funnit sig böra
fasthålla den i 10 § gifna regeln om rederiets ansvarighet. Denna
ansvarighet beror, såsom vid nyss nämnda § anförts, egentligen på
hänsyn till tredje man; den bör uppfattas såsom en redaren åliggande
pligt att garantera en behörig utöfning af den rörelse, af

Motiv.

162

hvilken han drager fördelen. Yid sådant förhållande måste det
vara af underordnad betydelse, huru vida den, som felat, haft offentlig
anställning eller icke, huru vida befälhafvaren frivilligt antagit
honom eller varit pligtig anlita hans tjenst. Och ålägger man
redaren ansvarighet för personer, som befälhafvaren ofta på måfå
och utan tillfälle till föregående pröfning tager i tjenst å fartyget,
torde det ej kunna sägas vara någon obillig hårdhet, om man låter
honom ansvara äfven för lotsen, hvilken staten så att säga i befälhafvarens
ställe utväljer och för hvars duglighet man har garanti
såväl i de prof, staten af lotsen fordrar, innan han antages, som
ock i det ansvar, hvarmed staten belägger vårdslöshet eller oskicklighet
i tj ensten. Frågan om lotspligt är en sak emellan staten
och rederiet, som icke bör utöfva inflytande på tredje mans rätttill
ersättning af rederiet; detta får i sin ordning hålla sig till den
felande lotsen eller till staten, om denne öfver hufvud erkänner
någon skyldighet för sig att ersätta skada, som dess tjenare under
tjensteutöfning vållat. Om en af tvångslots vållad sammanstötning
i förhållande till det lotsade fartyget betraktas såsom timad af
våda, skulle konsekvensen blifva den, att, om sammanstötningen
vållats af tvångslots å det ena och befälhafvaren å det andra fartyget,
det förra icke blott undginge all ersättningspligt utan äfven,
oansedt graden af vållande å ena och andra sidan, blefve berättigadt
till ersättning af det andra fartyget. Men ett sådant resultat
vore föga tilltalande för rättskänslan.

224 §.

Bestämmelserna i §:ns första stycke äro hemtade från 176 §
Sjöl., sådan den lyder i K. Förordn. den 25 Sept. 1874, och äro af
internationel natur. För att mot öfverträdelser af dessa stadganden
åstadkomma ett kraftigare och säkrare korrektiv än de i 289
§ Sjöl. med dess genom samma Förordning förändrade lydelse gifna
straffbestämmelser, hvilkas tillämpning den skyldige, om han är utländing,
lätt kan undandraga sig, har man i öfverensstämmelse med
engelsk rätt (Merch. Sh. Act 1873, sect. 16) föreslagit, att den, som
utan giltigt skäl underlåtit att ställa sig §:ns föreskrifter till efterrättelse,
skall, der ej annat förhållande ådagalägges, anses hafva
vållat sammanstötningen. Stadgandet har visserligen tillkommit
hufvudsakligen af lämplighetshänsyn, men måste dock erkännas
innefatta en naturlig presumtion så till vida, som åsidosättandet
af den naturliga pligten att under dylika omständigheter lemna

163

hjelp sällan torde hafva annat motiv än önskan att undandraga sig
följderna af en förseelse. Kan den, som efter en ombordläggning
utan vidare lemnat olycksstället, ådagalägga, att för hans beteende
funnits giltigt skäl, såsom att qvarstannandet omöjliggjorts af omsorg
om eget fartyg, lif eller gods, är han fredad från den i §:n
stadgade presumtion.

164

Nionde kapitlet.

Om bergarlön.

Såsom af kapitlets öfverskrift framgår, är meningen icke att här
sammanföra alla bestämmelser om bergning och behandling af förolyckad!
gods. Kapitlet motsvarar således icke den afdelning af
Sjöl. (176''—185 §§), som bär öfverskriffcen »om strandning och skeppsbrott,
så ock om skeppsfynd och strandvrak». Så vidt nemligen
bestämmelserna i 176—180 samt 184 och 185 §§ Sjöl. icke hafva sin
motsvarighet i förslagets 3, 4 och 8 kapitel (45, 55, 78 och 224 §§),
äro de icke af beskaffenhet att böra i sjölagen upptagas; och hafva
de derför fått plats i promulgationslagen.

225 §.

Berättigad till bergarlön är den, som bergar forolyckadt eller
nödstäldt fartyg eller (less last eller något, som dertill hört, äfvensom
den, hvilken till sådan bergning medverkar. Att det bergades
egenskap af hittegods icke utesluter tillämpning af regler nä om
bergarlön, torde vara uppenbart. Deremot kan till bergning icke
räknas all slags hjelp åt ett fartyg, som är bragt i förlägenhet. Sä
är det icke bergning, när ett fartyg, som hindras af is, bogseras
fram till bestämmelseorten, så vida det kunnat utan hjelp vända om
eller utan fara ligga qvar, eller när en ångbåt, hvars maskin lidit
skada, förhjelpes ur en belägenhet, i hvilken den kunnat reda sig
sjelf med tillhjelp af sina segel. Huru vida nöd varit å färde eller
icke, tillhör det domstolen att för hvarje särskildt fall afgöra efter
pröfning af alla på frågan inverkande omständigheter.

Vidare kunna till bergning icke räknas besättningens åtgärder
för det nödstälda fartygets räddning. Att biträda dervid åligger
enligt 78 och Öl §§ sjömannen såsom tjenstepligt, och den godtgörelse,
hvarom sistnämnda § talar, bör ej, såsom i 181 § Sjöl., uppfattas
såsom bergarelön; sådan tillkommer endast personer, som icke
genom sitt särskilda förhållande till fartyget äro förpligtade att hjelpa

165

Att ett försök till bergning, som misslyckats, icke berättigar
till bergarlön, följer af §:ns ordalag, att »hvar som berguf ■— •— eger

--undfå bergarlön». Detta utesluter emellertid icke giltigheten

af ett aftal, hvarigenom den, som åtager sig att söka berga, betingar
sig godtgörelse, äfven om försöket misslyckas.

Den i tyska lagen art. 742 uppdragna skilnad mellan »Bergelohn»
och »Hulfslohn», af hvilka den förra skall gifvas, när fartyget
»der Verfugung der Schiffsbesatzung entzogen oder von derselben verlassen
war», har man i förslaget ej tillagt annan betydelse, än att
bland de omständigheter, till hvilka domstolen har att vid bergarelönens
bestämmande taga särskild hänsyn, i 226 § likasom i 181 §
Själ. omnämnts, att fartyget var öfvergifvet af besättningen.

Enligt engelsk rätt är den, som räddat menniskolif, berättigad
till ersättning af det fartygs redare, hvarå den räddade befunnit sig;
men att särskildt för detta fall utsträcka redarens ansvarighet utöfver
hvad i 8—10 §§ är bestämdt, har icke synts komitén böra
ifrågasättas. Ej heller har man trott sig böra i förslaget upptaga
bestämmelsen i tyska lagen art. 750, att den, som räddat menniskolif,
är lika berättigad till andel i bergarelönen som den, hvilken
under samma fara bergat gods. En dylik fördelning måste nemligen
anses helt och hållet godtycklig, då bergning af egendom och räddning
af menniskolif undandraga sig all inbördes jemförelse.

Den i §:ns andra stycke i de norska och danska förslagen förekommande
hänvisning till en strandningslag har ingen motsvarighet
i det svenska förslaget, då komitén icke ansett en sådan lag här behöflig;
hvad 177 § Sjöl. innehåller om vissa tjenstemäns pligt att vid
inträffad sjöolycka tillhandagå med biträde, lärer lämpligast böra i
administrativ väg föreskrifvas.

226 §.

När parterne icke kunna enas om bergarelönens storlek, skall
denna enligt 225 § bestämmas af domstol. Till dennas ledning
angifver §:n i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 181 § Sjöl. åtskilliga
omständigheter, hvilka domstolen har att företrädesvis beakta.
I fråga härom torde böra anmärkas den olikhet med gällande
lag, att, under det 181 § Sjöl. skiljer mellan bergarlön och
»de af bergarne för deras biträde uppgifna kostnader», enligt förslaget
åter de utgifter, bergarne fått vidkännas, skola tagas i beräkning
vid bestämmande af bergarelönen, hvilken alltså innefattar godtgörelse
äfven för dessa.

166

227 §.

Att bergarlön lika litet enligt förslaget som enligt 181 § Sjöl.
får öfverstiga det bergades värde följer deraf, att, såsom 225 § stadgar,
bergarlön skall utgå af det, som bergats. Komitén bar emellertid
ansett sig böra tillägga en ytterligare begränsning och såsom
allmän regel uttala, att bergarlön ej må sättas högre än till en
tredjedel af det bergades värde. Förslaget öfverensstämmer härutinnan
med tyska lagen art. 748, från hvilken det deremot afviker
så till vida, som det icke stadgar något absolut maximum för bergarelönens
belopp. Det kan nemligen inträffa, att till följd af vare sig
det bergades ringa värde eller de särskilda svårigheter, med hvilka
bergningen varit förenad, hvarken en tredjedel eller hälften af värdet
skulle förslå ens till betäckande af bergarnes direkta utgifter och
förluster, än mindre till ersättning för deras arbete; och det synes
då ej förefinnas något skäl, hvarför redare eller lastegare skulle befrias
från att lemna bergarne full godtgörelse, om än det bergades
hela värde skulle dertill åtgå. Förslaget stadgar derför, att, om det
bergade är af ringa värde eller om bergningen varit förenad med
särdeles stor möda eller fara, bergarelönen må sättas till högre belopp
än en tredjedel.

Med det bergades värde bör förstås dess behållna eller nettovärde,
och afdrag bör sålunda ske för tull och andra allmänna afgifter,
som böra af det bergade utgå, samt kostnad för dettas förvarande,
värdering och försäljning.

Stadgandet i §:ns sista stycke, att bergarelön innefattar godtgörelse
äfven för det bergades bringande i säkerhet, torde ej innehålla
något för vår rätt nytt, ehuruväl det ej förut funnits uttryckligen
uttalad! •

228 §.

Den inskränkning i aftalsfriheten, som 181 § Sjöl. innefattar,
har förslaget bibehållit och närmare bestämt. Förslaget utgår dervid,
likasom Sjöl., från det antagande, att ett aftal, ingånget under
trycket af de med en olyckshändelse å sjön förknippade omständigheter,
måste anses sakna den karakter af frivillighet, som är ett
vilkor för hvarje affcals giltighet, och förklarar derför en, medan nöden
ännu varade, ingången öfverenskommelse vare sig om bergarelönens
belopp eller om dess bestämmande i annan ordning än af
domstol icke vara ovilkorlig! bindande för den, som skall betala

167

densamma. 181 § Sjöl. talar visserligen blott om aftal angående
bergarelönens belopp; men följdrigtigheten synes fordra, att ett aftal,
hvarigenom den nödstälde afsäger sig rätt att påkalla domstols
pröfning angående bergarelönens rätta belopp, icke må vara för honom
bindande.

181 § Sjöl. talar endast om bergarelön, hvarom godsegare, redare
eller befälhafvare öfverenskommit; men då det synes vara lika skäligt,
att ett under enahanda omständigheter af t. ex. assuradörers
ombud slutet aftal bör kunna dragas under domstols pröfning, har
förslaget valt en allmännare affattning.

181 § Sjöl. lemnar godsegare, redare eller befälhafvare öppet att
när som helst påkalla den i §:n medgifna jemkning. Komitén har
deremot trott det lända till befordrande af rättssäkerheten att inskränka
det ifrågavarande undantagsstadgandets tillämplighet till eu
viss kortare tid och har derför föreslagit, att klander å aftalet skulle
vid talans förlust instämmas inom två månader efter dess afsilande.
Att särskild stämning ej erfordras, när saken blifvit inom sagda tid
af bergaren anhängiggjord hos domstol, lärer vara sjelfklart.

Af nyss antydt skäl har föreslagits, att aftal om bergarelönens
bestämmande i annan ordning än af domstol skall gälla, om det ej
uppsäges inom fjorton dagar efter dess ingående.

Det är ofvan anmärkt, att, ehuru ett bergningsförsök, som misslyckas,
icke i och för sig medför rätt till bergarelön, som ju enligt
225 § skall utgå »af det, som bergats», detta dock icke hindrar bergaren
att genom aftal tillförsäkra sig ersättning för dylikt försök.
På samma sätt kan naturligtvis bergaren genom aftal betinga sig en
bergarelön, som öfverstiger ej blott en tredjedel af det bergades
värde utan äfven hela värdet. Det vore ingalunda i rederiernas intresse
att utesluta möjligheten af ett dylikt aftal, hvarförutan ett
bergningsföretag ofta ej skulle komma till stånd.

Att emellertid rederiet endast med fartyg och frakt och lastegaren
endast med det inlastade godset häfta för en af befälhafvaren
utföst bergarelön, följer af 9 och 54 §§.

229 §.

Jemväl tvist mellan bergare inbördes om fördelning af bergarelön
skall enligt denna § likasom enligt 183 § Sjöl. afgöras af domstol
med ledning af de i 226 § angifna omständigheter. Endast för
den händelse, att fartyg under resa något bergat, angifver förslaget
det förhållande, efter hvilket fördelningen skall ske. 183 § Sjöl.

168

stadgar för detta fall, att rederiet erhåller hälften, befälhafvare!! en
ijerdede i och besättningen återstoden af bergarelönen. Under det
att sålunda enligt 183 § Sjöl. rederiets andel af bergarelönen är den
enda godtgörelse, det erhåller, skall deremot enligt förslaget af bergarelönen
först godtgöras de särskilda utgifter, befälhafvaren för bergningen
fått vidkännas, så ock den skada, som genom bergningen må
hafva tillfogats fartyg eller last. Med skada förstås här den direkta
skadegörelse, som bergningen medfört, men deremot icke förlust genom
uppehåll i resan, försenad framkomst o. s. v. Den förlust, som
på sådant sätt uppkommer för rederiet, anses ersatt genom dess andel
i bergarelönen. Hvad åter angår den förlust, som bergningen
genom lastens försenade ankomst medför för lastegaren, så är denne
berättigad att derför undfå ersättning af redaren, då jemlikt 33 §
uppehåll i resan allenast för bergande af annat fartyg eller af gods
ej må ega rum, med mindre det kan ske utan märklig skada för
lastegaren. Och om redaren på grund häraf nödgas utgifva ersättning
till lastegaren, är denna att räkna till de särskilda utgifter,
som befälhafvaren för bergningen fått vidkännas. Såsom sådana få
deremot icke betraktas vanliga seglationskostnader, äfven om de till
följd af bergningen förökats, t. ex. för kol, olja o. s. v.

Af bergarelönens återstående belopp skall, när fartyget är ångfartyg,
rederiet enligt förslaget erhålla två tredjedelar i stället för
hälften såsom enligt Sjöl. Såsom skäl härför torde få anföras: att
det med bergningen förknippade uppehåll i resan i regeln är en vida
större olägenhet för ångfartyget än för seglaren; att bergningsarbetet
i allmänhet torde genom ökad kolåtgång o. s. v. öka ångfartygets
omkostnader i vida väsentligare grad än segelfartygets; samt att å
andra sidan besättningens medverkan vid bergningen i allmänhet
torde vara af vida större betydelse å segelfartyget än å ångaren,
hvars maskinkraft vid bergningen lemnar den afgörande hjelpen i
synnerhet i de fall, då bergningen består i det nödstälda fartygets
bogserande till hamn.

Besättningens andel fördelas mellan hela besättningen — således
ej blott mellan de personer, som direkt deltagit i bergningsarbetet, —
i förhållande till den aflöning, en hvar åtnjuter. Besättningen omfattar
här alla de å fartyget anstälda personer, hvilka afses i 108 §.

På det att intresset för att berga fartyg i nöd icke må förringas
derigenom, att befälhafvarens och besättningens andel i bergarelönen
genom förbehåll af rederierna nedsättes, föreskrifves i §:ns
sista punkt, att §:ns regler om bergarelönens fördelning icke kunna
genom aftal förändras så, att mindre andel förbehålles befälhafvare

169

eller besättning. Att detta stadgande icke eger tillämpning å det
fall, att fartyget är särskildt afsedt för bergning eller förbehållet
afser ett bestämdt bergningsföretag, synes visserligen framgå deraf,
att stadgandet angår endast tillfällig bergning — »under resa» —, men
har dock till undvikande af missförstånd bort uttryckligen sägas.
Att för öfrigt förbudet afser endast sådant, aftal, som ingås före
bergningen, och således ej betager aftal om fördelning af redan förtjent
bergarelön gällande kraft, torde tydligt framgå af stadgandets
affattning.

230 §.

Enligt hittills gällande lag har bergaren för utbekommande af
sin bergarelön ej haft annan säkerhet än den retentionsrätt, som
tillerkänts honom genom stadgandet i 182 § Själ., att bergadt gods
ej må af egaren tagas i besittning, innan bergarelön betalad eller
borgen eller annan säkerhet derför stäld blifvit. Då det emellertid
icke synts billigt att göra bergarens rätt beroende af den omständigheten,
huru vida det bergade kommit ur egarens besittning eller icke,
har förslaget (269 och 277 §§) i likhet med främmande sjölagar stadgat
panträtt för bergarelön; hvarjemte förslaget, med bibehållande
af Sjöl:ns stadgande, att det, som bergats, ej må af egaren tagas i
besittning förr, än bergarelön blifvit gulden eller säkerhet derför
stäld, tillika stadgat, att bergadt fartyg ej må, innan bergarens anspråk
blifvit tillfredsstälda eller tryggade, lemna det ställe, dit det
efter bergningen förts. Af den tillfälliga omständigheten, huru vida
bergaren befinner sig i faktisk besittning af fartyget eller icke, bör
icke hans rätt att erhålla säkerhet vara beroende.

170

Tionde kapitlet.

Om försäkring.

Sjöl:ns afdelning »Om försäkring» är, såsom inneliållet visar och
motiven uttryckligen angifva, till största delen hemtad från tyska
lagen (XI Titeln i 1). H. Gr. B.). Såsom skäl, hvarför man, änskönt
denna titel syntes utmärka sig för »mycken fullständighet, ja till och
med vidlyftighet», likväl icke bemödat sig om att synnerligt förkorta
densamma, anföres i motiven (sid. 102), att i ett land, der försäkringsrätten
vore så litet känd som i Sverige, och der dess utbildning
genom en utförlig jurisprudens icke vore sannolik, lagen ansåges
böra i viss mån fylla denna brist, och att den fördel, som derigenom
vunnes, uppvägde olägenheten af lagens måhända väl stora
vidlyftighet. Lagstiftarens syfte har således varit att söka i lagen
lemna en så vidt möjligt fullständig grundval för rättsförhållandet
mellan försäkringsgifvare och försäkringstagare, så''ätt desse vid aftalets
ingående kunde väsentligen endast hänvisa till lagens bestämmelser.
Erfarenheten visar emellertid, att detta syfte icke blifvit
uppnådt hvarken hos oss eller, än mindre, i Tyskland. En blick på
en något utförligare kommentar till tyska lagens afdelning om försäkring
visar, att en stor del, ja den ojemförligt största delen af
dess bestämmelser blifvit ersatt eller ändrad genom de af försäkringsgifvare
för större eller mindre områden antagna »Seeversicherungsbedingungen»,
i hvilka man derjemte sett sig nödsakad att reglera
en mängd olika, i lagen icke förutsatta fall; och en granskning
af de här i landet arbetande sjöförsäkringsbolagens ordningar och
tryckta poliser ådagalägger, att äfven en stor del af Sjöl:ns bestämmelser
blifvit genom det fria aftalet satta ur bruk. Lagen gifver
således numera ingalunda en sann bild af den gällande försäkringsrätten.

Enligt komiténs åsigt är detta resultat af den sedan Sjöl:ns
tillkomst försiggångna utvecklingen icke beroende af de deri gifna

stadgandenas olämplighet eller bristfällighet i sig sj elfva-, och den
rätta vägen till det anmärkta missförhållandets afhjelpande är derför
ej heller att söka ändra och komplettera Sjöl:ns stadgande!! till
öfverensstämmelse med hvad nu är skick och bruk. Det, hör till
sjöförsäkringsväsendets natur, att det måste på det allra närmaste
lämpas efter samfärdselns år från år vexlande former; och lagen kan
med den tunga apparat, dess stiftande krafvel’, icke följa den snabba
utvecklingen på detta område. Om i densamma inrymmes plats för
alltför många detalj bestämmelser af den natur, att, de äro och höra
vara underkastade det fria aftalets sjelfbestämningsrätt, måste följden
blifva, att lagen knappt hunnit träda i kraft, innan åtskilliga åt
dess stadganden blifvit föråldrade; och det kan ej vara lämpligt
att inrätta lagen så, att den för att bevara sin tillämplighet tarfvade
ändring och jemkning efter hvarje skiftning i det praktiska lifvets
förhållanden. Med den stora utveckling, försäkringsväsendet bär i
landet uppnått, gäller det ej nu mera, att försäkringsrätten är hos
oss föga känd. Att någon utförligare jurisprudens icke utbildat sig
på detta område, är eu beklaglig sanning, men beror, enligt komiténs
tanke, på det egendomliga sätt, hvarpå rättegången i tvister angående
försäkring hittills varit ordnad; och komitéu vägar hoppas,
att om de förändringar vinna bifall, hvilka komitén i detta ämne
föreslår och i fråga om hvilka hänvisas till motiven till 13 kap.,
denna brist skall varda afhulpen.

Naturligtvis är det förenadt med svårighet att afgöra, hvilka
bestämmelser enligt nu angifna åskådningssätt böra ur lagen utmönstras;
det blir i många fall i viss mån eu smaksak. Komitén
bär emellertid sökt i sitt förslag fasthålla, att lagen bör upptaga
först och främst alla sådana bestämmelser, som icke kunna af kontrahenterna.
genom aftal ändras (t. ex. förbud mot vad om sjöresa» utgång,
mot dubbelförsäkring); vidare stadganden, afsedda att reglera
sådana förhållanden, som lätteligen af parterna lenmas obestämda
vid aftalets ingående (t. ex. om försäkringstagarens rätt att hafva
aftalet, när försäkringsgifvaren kommit på obestånd); och slutligen
de enligt sakens natur mer konstanta hufvuddragen af den allmänna
sjöförsäkringsrätten.

Komitén har icke förbisett, att, om dess förslag antages, det
knappt låter sig göra att afskeda eu sjöförsäkring med hänvisning
allenast till lagens stadganden. Förslaget förutsätter tvärtom med
nödvändighet, att dess bestämmelser fullständigas genom kontrahenternas
aftal; och enligt komiténs tanke bör detta ske genom antagande
af en allmän sjoför säkring splan enligt våra grannländers före -

172

döme. Att genom förslaget en dylik plan göres oundgänglig, bör,
efter komiténs tanke, betraktas såsom en bestämd vinst för sjöförsäkringsväsendets
utveckling, ej blott så till vida, som på dylikt sätt
tillkomna bestämmelser utan svårighet kunna år från år eller åtminstone
med korta mellantider underkastas revision och förändring,
allt efter som tidsomständigheter och växande erfarenhet föranleda,
utan äfven i det afseendet, att derigenom samverkan jemväl i andra
frågor försäkringsgifvare emellan otvifvelaktigt skulle till försäkringsväsendets
fromma kraftigt befrämjas. Önskvärdheten af att vid
försäkringsplanens affattning eftersträfva den största möjliga öfverensstämmelse
med hvad i Norge och Danmark är eller varder
rörande detta ämne vedertaget, lärer komitén knappt behöfva
framhålla.

Allmänna bestämmelser.

231 §

motsvarar och öfverensstämmer i sak med 186 och 187 §§ Sjöl. Bland
exempel på »lagliga intressen», som kunna försäkras, nämner förslaget
»fordringar, som skola gäldas ur fartyg, frakt eller last». A ena
sidan kan den omständighet, att en person har en fordran hos fartygsegaren,
ej berättiga honom att taga försäkring å fartyget; å
andra sidan är det ej nog att medgifva försäkring allenast af s. k.
sjöfordringar •— sådana, för hvilka redaren häftar endast med fartyg
och frakt. Det bör vara nog, att redarens (eller lastegarens) sjöförmögenhet
är på ett eller annat sätt så att säga särskildt anvisad
till exekutionsobjekt. Så är t. ex. förhållandet med den panträtt,
som enligt 18 § tillkommer redare, som gjort förskott för annan,
och detsamma skulle, derest fartygs intecknande för gäld medgifves,
gälla äfven i afseende på intecknad fordran. — Stadgandet i sista
stycket af 187 § Sjöl., att försäkring af ett bland de i §:n angifna föremål
icke inbegriper försäkring af de öfriga, har såsom sjelfkärt uteslutits.
•— Likaså har man — ehuru delvis af annat skäl — underlåtit
att, såsom i 188 § Sjö]., angifva vissa intressen, som icke kunna försäkras.
Förbudet mot försäkring af befälhafvares och besättnings
aflöning har ansetts obehörigt. Då man numera ej såsom förr anser
sig böra, genom att låta rederiet allenast med fartyg och frakt svara

173

för dessa fordringar, söka förknippa sjöfolkets intresse med rederiets,
synes man ock böra uppgifva en bestämmelse, som bar samma syfte
och som synes ej mindre hård. Lika litet som det ansetts behöflig!
att uttryckligen förklara aftal om fartygs befraktning för att tillföra
rikets fiende krigsförnödenheter ogildt, lika litet kan det vara nödigt
att förbjuda försäkring å »krigsförnödenheter och lifsmedel, bestämda
att föras till rikets fiender»: vid deras lyckliga framkomst är ej
något lagligt intresse fäst. Ej heller har den, hvars egendom redan
är »till fulla värdet förbodmad», något ytterligare intresse deri att
försäkra.

I likhet med 187 § Sjöl. omnämner förslaget här återförsäkring
(reassurans). De stadganden, Sjöl. i öfrig! innehåller om återförsäkringsaftalet
(205 §), hafva deremot uteslutits ur förslaget. Deras
upptagande kunde lätt framkalla den origtiga föreställning, att lagens
öfriga stadganden vore direkt tillämpliga å reassuransförhållandet.
Att åter försöka i lagen gifva uttömmande regler om detta jemförelsevis
nya rättsinstitut kunde lätt genom att gå rättsutvecklingen i förväg
leda densamma på afvägar och torde dessutom vara desto mindre
behöflig!, som på detta område mer än inom andra delar af försäkringsväsendet
rättsförhållandena noggrant normeras genom fullständiga
aftal.

232 §

öfverensstämmer med 189 och 190 §§ Sjöl.

233 §.

Den rätt, som här, i öfverensstämmelse med hvad 109 § i afseende
på befraktningsaftal stadgar, tillerkännes försäkringstagaren,
är i Sjöl. icke omnämnd men förutsättes i dess 222 §.

234 och 235 §§.

191 § 2 st. Sjöl. stadgar, att, om försäkringssumman öfverstiger
försäkringsvärdet, försäkringen af öfverskottet är ogiltig; der skiljes
således ej emellan afsigtlig öfverförsäkring och öfverförsäkring i god
tro; hvaremot 192 § Sjöl., som uttryckligen angifves afse allenast i
god tro sluten öfverförsäkring af visst slag, synes antyda, att åt -

174

minstone i der behandlade fall afsigtlig öfverförsäkring medför någon
strängare påföljd än den, att »försäkringen af öfverskottet» är ogild. I
öfverensstämmelse med hvad som torde få anses vara allmänt gällande
assuransrätt, förklarar förslaget afsigtlig öfverförsäkring vara helt
och hållet ogild, under det deremot för det fall, att försäkringstagaren
varit i god tro, regeln i 191 § Sjöl. bibehållits.

I afseende på denna regels tillämplighet å flere i god tro tagna
försäkringar, hvilka sammanlagda innefatta öfverförsäkring, innehåller
förslaget i 235 § hufvudsakligen samma bestämmelser som 192,
193 och 194 §§ Sjöl.; dock har stadgandet i 192 §, att försäkringar,
innehållna i en och samma polis, skola behandlas såsom samtidiga,
ansetts sakna giltig rättsgrund och derför uteslutits.

Bestämmelsen i 195 § Sjöl. har man icke funnit nödigt upptaga
i förslaget.

236 §.

Sjöl. innehåller icke något stadgande rörande försäkringsgifvarens
rätt till premien, när försäkringen till följd af bristande försäkringsintresse,
öfverförsäkring eller dubbelförsäkring kommer att förfalla.
Men då 273 § Sjöl. stadgar, att försäkringstagaren, om han varit i
god tro, är berättigad att återbekomma premien, ehuru med visst
afdrag, torde deraf kunna slutas, att, om han icke varit i god tro,
försäkringsgifvaren får behålla hela premien. Komitén har ansett
det böra direkt uttalas, att försäkringens ogiltighet icke betager försäkringsgifvaren
rätt till premien, ehuruväl han enligt 267 §, när
den ogiltig vordna'' försäkringen tagits i god tro, under vissa vilkor
måste återbära en del deraf. Så till vida öfverensstämmer emellertid
förslaget i sak med Sjöl. Men enligt 273 § Sjöl. är försäkringsgifvaren
ovilkorligen berättigad att behålla åtminstone en del
af premien. Detta har synts komitén origtigt, när försäkringsgifvaren
sjelf icke varit i god tro; har han vid försäkringens afslutande
egt kunskap om den omständighet, som gjort försäkringen ogild, bör
han ej kunna förtjena på medkontrahentens okunnighet derom. Ja,
ej ens om den senare haft kännedom om samma omständighet, bör
försäkringsgifvaren, som sjelf varit i ond tro, kunna grunda någon
rätt på aftalet. Såsom vilkor för försäkringsgifvarens rätt till premien
fordrar derför förslaget •— härutinnan afvikande från Sjöl. —,
att han saknat kunskap om den omständighet, på grund af hvilken
försäkringen helt och hållet eller delvis förfallit.

175

237 §

är lika lydande med 191 § 3 st. Sjöl.

238 §.

196 § Sjöl. låter väl kontrahenternas fria aftal i första hand
bestämma det försäkrade föremålets försäkringsvärde, men medgifver
likväl försäkringsgifvaren rätt att få det genom aftal bestämda
värdet nedsatt, der han gitter visa, att detta vid aftalets ingående
betydligt öfverstigit det verkliga värdet. En dylik inskränkning i
aftalsfriheten har komitén ej funnit behörig. Någon anledning att
här skärpa de allmänna vilkoren för aftals giltighet synes ej förelinnas.
Förslaget förklarar alltså det öfverenskomna värdet, äfven om det
öfver stiger det verkliga, böra vara mellan parterna gällande, så vida
ej af omständigheterna framgår, att försäkringsgifvaren blifvit missledd.
Härvid bör likväl märkas, att aftalsfriheten lider en ovilkorlig
begränsning genom stadgandet i 231 §, som för en försäkrings
giltighet fordrar ett lagligt intresse. Är det aftalade värdet så
öfverdrifvet, att det uppenbarligen icke motsvaras af något rimligt
intresse å försäkringstagarens sida, kan aftalet, såsom i sjelfva verket
innefattande vad om resans utgång, af sådan anledning blifva
ogild!

239 §

öfverensstämmer med 206 § Sjöl.

240 §.

Hå i de fall, §:n förutsätter, den trygghet, försäkringstagaren
åsyftar att vinna, väsentligen rubbats, måste han vara berättigad
att, der icke säkerhet för aftalets fullgörande af försäkringsgifvaren
ställes, anse sig löst frän aftalet och ä annat håll söka försäkring.
I de fall, då det öfver hufvud är försäkringsgifvaren möjligt att anskaffa
antaglig säkerhet, bör denne, som ju måste antagas icke vara
oförberedd på hvad som inträffat, omedelbart vidtaga nödiga åtgärder,
t. ex. genom att påkalla reassuradörers mellankomst; något
ytterligare rådrum för sådant ändamål kan lika litet här som i det
i 30 § Vexellagen omhandlade, analoga fall medgifvas, då hvarje
ögonblicks dröjsmål kan blifva ödesdigert för försäkringstagaren.

176

Om försäkringstagarens förbindelser.

241 §

är i sak öfverensstämmande med första punkten i 209 § Sjöl. Ordet
»mellanman» är användt för att beteckna eu person, som tager en i
någon mån sjelfständig andel i försäkringens afsittande; om ett bud,
som sändts till assuradören med ett bref, innehållande begäran om
assurans å ett fartyg, underlåter att omtala, att han under vägen
fått höra, att fartyget förlist, kan detta icke förringa aftalets giltighet.
— Försäkringstagaren är skyldig att uppgifva alla relevanta
omständigheter, för hvithet begrepp förslaget gifver ett annat uttryck
än det i 209 § Sjöl. använda. Att med omständigheter, som äro
försäkringstagaren bekanta, böra likställas sådana, om hvilka han
icke utan grof vårdslöshet kali vara okunnig, har man ansett sjelfkärt,
utan att det behöft, såsom i andra punkten af 209 § Sjöl., uttryckligen
sägas.

242 §.

I första stycket bestämmes, i öfverensstämmelse med andra punkten
i 209 § Sjöl., aftalets ogiltighet såsom allmän påföljd af försäkringstagarens
underlåtenhet att behörigen fullgöra sin angifningspligt.
Härifrån gör dock förslaget likasom Sjöl. ett undantag; men under
det Sjöl., åtminstone enligt ordalagen, fordrar, att det utredes eller
göres sannolikt att, den förtegade omständigheten verkligen varit
försäkringsgifvaren bekant, är det deremot enligt förslaget tillräckligt,
att försäkringstagaren hade skälig anledning antaga, att försäkringsgifvaren
kände densamma.

Andra stycket öfverensstämmer med 209 § 2 st. Sjöl.

243 §.

Har försäkringstagaren lemnat ovigtig uppgift om någon relevant
omständighet, blir aftalet ogildt. Denna påföljd är ovilkorlig,
när den origtiga uppgiften lemnats mot bättre vetande. Men har den
gjorts i god tro, t. ex. emedan försäkringstagaren sjelf varit illa

177

underrättad, och kan det visas, att försäkringsgifvaren verkligen
känt och således kunnat taga hänsyn till rätta förhållandet, synes
det ej finnas något skäl att förklara försäkringen ogild. Något sådant
förbehåll finnes icke uttalad! i 210 § Sjöl., med hvilken denna
§ eljest öfverensstämmer.

Att det jemväl i annat afseende är af betydelse, om försäkringstagaren
varit i god tro eller icke, inhemtas af 267 §.

244 §

innehåller en i -sakens natur grundad modifikation af den stränga grundsatsen
i 242 och 243 §§. Om t. ex. vid försäkring af ett tusen tunnor
spanmål det icke uppgifvits, att hundra tunnor lastats å däck,
är försäkringen dock giltig hvad angår de nio hundra, så vida det
icke kan anses vara kutym att icke eller åtminstone endast mot
högre premie försäkra spanmål i fartyg, som förer däckslast.

245 §

innebär icke någon afvikelse i sak från 221 § Sjöl.

246 §

innehåller samma stadgande som sista punkten af 225 § Sjöl., der
dock påföljden af försäkringstagarens underlåtenhet icke uttryckligen
angifves.

247 §

öfverensstämmer med första stycket af 222 § Sjöl. Hvad samma §
vidare innehåller har icke i förslaget upptagits, då skyldigheten för
den, som afslutar en försäkring för annans räkning, att, der han ej
handlat på grund af fullmagt, ansvara för premien, icke lärer kunna
dragas i tvifvel, samt frågan, huru vida jemväl den, för hvars räkning
försäkringen tagits, under vissa förutsättningar kan blifva skyldig
betala försäkringsgifvaren premien, icke ansetts kunna eller böra
lösas i sjölagen.

Motiv.

178

in.

Om försäkringsgifvarens förbindelser.

248 §.

Första stycket öfverensstämmer med 223 § 1 st. samt 224 § 5
mom. Sjöl.; hvad andra stycket innehåller återfinnes i 223 § 6 mom.
och 7 mom. samt 224 § 1 inom. Sjöl. Deremot har det ej ansetts
nödigt att, efter föredömet af 223 § Sjöl., i öfrigt angifva några
exempel på de olika slag af fara, hvarför försäkringsgifvaren svarar.

249 §.

Första momentet är i hufvudsak öfverensstämmande med motsvarande
stadganden i 224 § 1 mom. Sjöl. Orden »för redarens räkning»,
hvilka hänföra sig endast till »frakt», afse att tydliggöra, att
bestämmelserna ej äro tillämpliga å försäkring af fraktförskott. Att
fel vid fartygets lastning bör bedömas lika med bristande sjövärdighet,
torde ej behöfva någon närmare motivering. Då man utbytt
Sjöl:ns uttryck »vid den tid faran började» mot orden »vid resans
början», har man åsyftat att träffa jemväl det fall, då ett för
viss tid eller flere resor försäkradt fartyg väl är sjövärdigt, när
faran börjar, men upphör att vara det, medan risken löper, och i sådant
skick anträder ny resa. Hvad samma moment af 224 § Sjöl. för
öfrigt innehåller lärer icke för att gälla behöfva i sjölagen upptagas.

§:ns andra mom. har fått en från motsvarande moment i 224 §
Sjöl. något afvikande affattning i syfte att utmärka, att här är
fråga endast om den skada, som är eu omedelbar följd af eller, så
att säga, består i slitning, röta o. s. v. Huru vida åter följderna af
en dylik skada — om t. ex. fartyget till följd af röta springer läck
och sjunker — skola drabba försäkringsgifvaren eller icke, bedömes
efter reglerna i §:ns första moment samt 248 §. Vidare har man ansett
sig böra här upptaga ett i Sjöl. ej särskildt omnämndt fall: att den
del af fartyget, som skadan träffat, var behäftad med någon bristfällighet,
som, ehuru den icke uteslöt fartygets sjövärdighet, likväl
gifvit anledning till olyckshändelsen. Äfven här är det endast skadan
å det bristfälliga redskapet, försäkringsgifvaren undgår att ersätta,
men icke de medelbara följderna deraf.

179

Tredje mom. innefattar ej annan ändring af föreskriften i 224 §
3 mom. Sjöl., än att denna enligt sakens natur utsträckts att gälla
äfven försäkring af förmodad vinst, samt att exemplifikationen ersatts
med en hänvisning till 145 §; hvarjemte affattningen ändrats
i syfte att tydliggöra, att, när resan blifvit genom olyckshändelse,
för hvilken försäkringsgifvaren svarar, ovanligt länge fördröjd och
skada af det slag, momentet angår, uppstått, denna skada skall af
försäkringsgifvaren ersättas, så vida han ej gitter göra antagligt, att
skadan ej framkallats af dröjsmålet.

Fjerde mom. motsvarar samma moment i 224 § Sjöl. med det
tillägg, att bestämmelsen förklarats gälla jemväl försäkring af frakt -förskott, som ej i händelse af olycka skall återbäras.

Bestämmelsen i 224 § 5 mom. Sjöl. har, såsom ofvan påpekats
blifvit obehöflig genom det sätt, hvarpå regeln i 248 § affattats.

250 §

innehåller med något förändrad affattning samma regler som 226
och 228 §§ Sjöl.

251 §

uttrycker samma grundsats, som innefattas i 227 § Sjöl., jemförd med
dess 226 §. Att förslaget såsom vilkor för dispachens giltighet till
förmån för försäkringstagaren uttryckligen kr öfver, att denne fullgjort
den förpligtelse, som enligt 245 och 246 §§ åligger honom, att bevaka
försäkringsgifvarens rätt, intilldess denne kommer i tillfälle att sjelf
iakttaga sina intressen, öfverensstämmer med innehållet af 225 § Sjöl.

252 §

föreskrifter uttryckligen hvad i andra stycket af 232 § Sjöl. finnes
förutsatt.

253 §

innehåller med något ändrad affattning samma stadganden, som
andra stycket i 232 § Sjöl. Deremot har det icke ansetts nödigt
uttala den sjelfklara satsen, att försäkringsgifvarens ansvarighet i
alla andra fall är begränsad af försäkringssummans belopp.

254 §.

Hvad i §:ns första stycke stadgas afviker från 218 § Sjöl. allenast
deruti, att vid försäkring af frakt för annans räkning än för

180

redarens en utan försäkringstagarens begifvande företagen förändring
af resan, enligt sakens natur och i öfverensstämmelse med 249 §,
förklarats icke inverka på försäkringsaftalets bestånd. Till grund
för dessa bestämmelser ligger den uppfattning, att en förändring,
som eger rum före farans början och som icke föranledes af försäkringstagaren,
ej bör förringa försäkringens giltighet, ehuru man ansett
redaren böra bära ansvaret för befälbafvarens åtgärder i detta afseende.
Denna af billighetshänsyn förestafvade utsträckning af försäkringsgifvarens
förpligtelse!'' bör emellertid icke gå så långt, att
han ålägges svara för eu risk af helt annat slag, än han vid aftalet
åtagit sig; har gods inlastats i annat fartyg än det vid försäkringens
ingående uppgifna, är försäkringen förfallen, oaktadt åtgärden
vidtagits utan befraktarens samtycke, och befraktare!! bär alltså, om
olycka inträffar, att i man af befogenhet söka ersättning af befälhafvare!!
och redaren.

255 §.

Denna § motsvarar 219 § Själ., dock med två afvikelse!’. Förändring,
som med försäkringstagarens begifvande och utan att vara
föranledd af olycka, hvarför försäkringsgifvaren svarar, vidtagits i
ändamål att rädda menniskolif, har med anslutning till 33 § förklarats
icke medföra försäkringens upphäfvande. Vidare har svårigheten att
i praxis afgöra, om en vidtagen förändring utöfvat inflytande på en
senare inträffad olyckshändelse eller ej, föranledt komitén att icke
upptaga Sjölins stadgande, att i senare fallet försäkringen förblifver
giltig. För öfrigt bör bär till jemförelse med 254 § erinras, att
farans förändring kan ske bland annat genom omlastning af försäkradt
gods i annat fartyg, och att följaktligen en dylik åtgärd,
vidtagen efter det försäkringsgifvarens fara börjat, icke nödvändigt
föranleder försäkringens ogiltighet.

Under hvilka vilkor ristorno eger rum, stadgas i 266 §.

256 §.

Hvad här stadgas finnes ej uttryckligen föreskrifvet i Sjöl., men
är en naturlig följd af försäkringstagarens ställning till forsäkringsgifvaren,
sådan denna blifvit i kapitlets andra afdelning bestämd,
då det för den förre är gjordt till pligt att underrätta den senare
om allt, som kan inverka på vidden af hans risk, och att sjelf göra
hvad i hans magt står för att, förekomma skada och förlust.

181

IY.

Om skadan ock dess betalning.

257 §.

Af skäl, som anförts i inledningen till motiven till detta kapitel,
liar förslaget icke upptagit de i 244—247 §§ Sjöl. förekommande
definitioner af total förlust. Det ligger emellertid i sakens natur, att
detta begrepp ej kan inskränkas till det fall, att .det försäkrade föremålet
fysiskt gått helt och hållet förloradt. Att vid total förlust
försäkringstagaren är berättigad till hela försäkringssumman, är sjelfklart;
men har något bergats, bör detta komma försäkringsgifvaren
till godo, då ju försäkringen eljest skulle bereda försäkringstagaren
en vinst i stället för att blott hålla honom skadeslös för en förlust.
I sådant hänseende stadgar 248 § Sjöl., att försäkringsgifvaren skall
betala hela försäkringssumman mot rättighet att öfvertaga hvad räddadt
blifvit eller dess behållna värde. Förslaget låter det bergades
värde komma försäkringsgifvaren till godo genom afdrag å hvad han
har att betala; hvilket naturligtvis leder till samma praktiska resultat.
Men derjemte tillerkänner förslaget af enahanda skäl försäkringsgifvaren
rätt att göra afdrag för sådana under försäkringen
innefattade utgifter, som till följd af olyckshändelsen besparas försäkringstagaren.
Detta stadgande motsvarar 202 § Sjöl., som dock
icke är omedelbart tillämplig å försäkring af frakt för redarens
räkning.

259 § Sjöl. medgifver försäkringstagare rätt att afträda försäkradt
fartyg, när skada derå finnes uppgå till tre fjerdedelar af försäkringsvärdet.
Att sålunda jemföra kostnaden för reparationen,
hvilken tilläfventyrs skall försiggå i en nödhamn, med försäkringsvärdet,
som bestämmes efter förhållandena vid farans början, har
synts komitén mindre rigtigt. Och då förslaget i 7 § gifvit en — i
Sjöl. saknad — bestämmelse om, när ett fartyg, som lidit skada,
skall anses icke vara iståndsättligt, har det synts naturligt att här
förklara fartygets på det i 7 § föreskrifna sätt konstaterade oiståndsättlighet
medföra samma rättsverkan, som om total förlust i egentlig
mening inträffat. Härmed vinnes för öfrigt den afsevärda förenkling,
att för bedömande af rättsförhållandet i detta afseende

182

mellan försäkringsgifvare och försäkringstagare samma omständigheter
blifva afgörande, som enligt 62, 91 och 161 §§ inverka upplösande
på rederiets förhållande till befälhafvare, besättning och
befraktare.

258 §.

I likhet med 260 § Sjöl. tillerkänner förslaget här försäkringstagaren
rätt till abandon, när all underrättelse om fartyget under
viss tid uteblifvit. Deremot har man icke ansett sig behöfva bibehålla
Sjölins för vissa fall onödigt godtyckliga bestämmelser om tidens
beräkning. Här likasom på andra ställen (t. ex. 66 och 86 §§)
förutsätter förslaget möjligheten att beräkna, huru lång tid under
vanliga omständigheter kan anses åtgå för fartygs resa mellan två
orter. Enligt förevarande § skall dylik beräkning i alla händelser
— ej, såsom enligt 260 § Sjöl., blott i fråga om resor, som ej beröra
Europa, — läggas till grund för bestämmande af den tid, efter hvars
förlopp abandonrätten inträder. Förslaget utgår dervid från den
beräknade medellängden af ett segelfartygs resa mellan den ort, der
fartyget sist afhördes, och bestämmelseorten samt bestämmer den
tid, efter hvars förlopp försäkringstagaren är berättigad att fordra
betalning mot abandon, till tre gånger den sålunda beräknade medellängden;
dock att alltid minst tre månader måste hafva förflutit,
innan abandonrätten må utöfvas. Att abandontidens längd sålunda
i olikhet med 260 § Sjöl. blifvit bestämd lika för segelfartyg och för
ångfartyg, har föranledts deraf, att ett ångfartyg på längre resor —
och den stadgade minimigränsen föranleder, att frågan är utan betydelse
vid kortare resor, ■— kan genom ett i och för sig jemförelsevis
obetydligt missöde blifva fullt så hjelplöst som ett segelfartyg.

259 §

utsträcker de i 261 § Sjöl. gifna bestämmelser att gälla äfven för
det fall, att fartyg öfvergifvits af besättningen, men öfverensstämmer
i öfrigt med samma §.

260 §

innefattar ej annan ändring af 262 § Sjöl., än att vid abandon enligt
258 och 259 §§ (resp. 260 och 261 §§ Sjöl.) abandonfristen, utan afseende
å beskaffenheten af fartygets resa eller stället, der olyckshändelsen
inträffat, bestämts till sex månader, räknade från utgången
af de i samma §§ angifna tider.

183

261 §

öfverensstämmer med 263 § Sjöl.; att försäkringstagare, som låtit
abandonfristen blifva obegagnad, icke dermed gått förlustig all rätt
till ersättning, är utan uttryckligt stadgande sjelfklart.

262 §

innehåller samma bestämmelser som första och tredje styckena af
264 § Sjöl. Hvad samma §:s andra stycke innehåller har synts komitén
icke för att ega giltighet erfordra uttrycklig hemul i lag.

263 och 264 §§.

De här gifna föreskrifter återfinnas icke i Sjöl. Det bör erinras,
att 263 § ingalunda afser att föreskrifva någon form för abandonrättens
utöfvande, utan allenast att bereda försäkringsgivaren tillfälle
att göra sin rätt till de afträdda föremålen lagligen gällande.
— Grenom försäkringssummans erläggande samt det försäkrade föremålets
afträdande är rättsförhållandet mellan försäkringsgifvare och
försäkringstagare icke fullständigt upplöst; man kan ej alldeles fritaga
den senare från skyldighet att medverka till begränsande af
den förlust, olyckan vållar den förre. Att, såsom tyska lagen art.
874, ålägga försäkringstagaren att jemväl efter afträdandet i samma
mån som förut sörja för det försäkrade föremålets räddning och söka
afvärja större skada, vore visserligen efter komiténs mening att gå
för långt; men då det kan förutsättas, att försäkringstagaren lättare
än försäkringsgifvaren erhåller kunskap om, att afträdt föremal kommit
till rätta, har man ansett sig böra ålägga honom att i sådant
fall ofördröjligen underrätta försäkringsgifvaren (264 §).

265 §

motsvarar 268 § Sjöl., ehuru, på sätt i motiven till 13 kap. skall
närmare redovisas, förslaget icke, såsom Sjöl., inskränker dispachörens
befattning med försäkringstvister till endast vissa sådana. För öfrig!
afviker förslaget äfven derutinnan från Sjöl., att bestämmelse meddelats
angående hvilken dispachör är behörig att upptaga sådan
tvist, hvaremot stadgandet om skyldighet att efter viss tid utgifva
ränta å det till betalning godkända eller faststälda belopp ansetts
kunna utan olägenhet utgå.

I §:ns andra stycke har inrymts ett stadgande, motsvarande 285
§ 1 st. Sjöl.

184

Stadgandet i 271 § Sjöl. lian, såsom icke tillhörande sjölagen,
uteslutits ur förslaget.

Om återbärande af premie (ristorno).

266 §.

Enligt allmänna rättsgrundsatser borde ett en gång slutet försäkringsaftal
icke kunna af någondera parten ensidigt häfvas. Från
denna stränga regel har försäkringsrätten emellertid af gammalt medgifvit
undantag till försäkringstagarens förmån, i det man tillerkänt
honom rätt att i vissa fall hafva aftalet och återfordra en del af
premien. Huru vidsträckt denna rätt bör vara, i hvilka fall den bör
medgifvas, är visserligen omtvistadt; förslaget står i detta hänseende
hufvudsakligen på samma ståndpunkt som 272 § 1 st. Sjöl., ehuru
förslaget i stället för Sjökns kasuistiska uppställning gifver en allmän
regel •— att ristorno egen rum, när föremål icke kommer att
utsättas för den fara, mot hvilken försäkringen tagits. Om således,
innan försäkringsgifvarens fara börjat, resan inställes eller förändras
eller om det försäkrade godset icke skiljes från land — ehvad sådant
beror på försäkringstagarens åtgörande eller icke ■— eller om den
fara (t. ex. krig), mot hvilken försäkring tagits, upphör (fred slutes),
innan det försäkrade blifvit utsatt för samma fara, eger ristorno rum.
A andra sidan har man ansett sig böra strängt fasthålla vilkoret,
att det försäkrade föremålet icke varit utsatt för sådan fara, som
fäller under försäkringen; och man har derför uteslutit de i andra
stycket af 272 § Sjöl. förekommande bestämmelser. Med afseende å
dessa bestämmelser skall här allenast erinras, att, om lastning börjat,
sådant likväl icke utesluter rätten att hafva försäkringen hvad angår
den del af godset, som ännu icke skilts från land.

I fråga om det försäkringsgifvaren tillkommande afdragsbelopp
öfverensstämmer förslaget med Sjöl.

267 §.

Under det föregående § handlar om återgång af giltigt sluten
försäkring, reglerar deremot denna § försäkringstagarens rätt att i
vissa fall återbekomma en del af premien, när aftalet från början

185

varit behäftadt med något fel, som medför dess ogiltighet. 273 §
Sjöl. är härutinnan ofullständig. Der medgifves ristorno allenast vid
dubbelförsäkring och när försäkrade utgifter besparas (202 § Sjöl.),
men icke när annat slags öfverförsäkring eller bristande försäkringsintresse
eller ovigtighet eller felaktighet i uppgifter medför försäkringens
totala eller partiela ogiltighet. Förslaget deremot medgifver
ristorno utan afseende å anledningen till aftalets ogiltighet. Deremot
uppställer förslaget två vilkor för sådan rätt, af hvilka det
ena •— att försäkringstagaren varit i god tro — torde få anses vara,
ehuru ej uttaladt, dock förutsatt i Sjöl., då deremot det andra — att
yrkande om ristorno skall göras, innan det försäkrade föremålet utsattes
för fara, — icke enligt Sjöl. behöfver vara för handen.

186

Elfte Kapitlet.

Om sjöpanträtt ocli om sjöfordringars
preskription.

Så väl vår gällande lag som öfriga länders sjölagar tillägga
vissa fordringar, som härleda sig från sjöfarten, en privilegierad rätt
till betalning ur den s. k. sjöförmögenheten — fartyg, frakt och last.
Det gemensamma kännetecknet å dessa s. k. sjöfordringar är deras
alldeles särskilda förhållande till sjöförmögenheten: denna är deras
enda eller åtminstone hufvudsakliga föremål. Yid de transaktioner,
en befälhafvare under resa ingår å främmande ort, der hans hufvudman,
redaren eller lastegaren, är okänd, är den egendom, öfver hvilken
han för deras räkning förfogar, det enda verkliga underlaget för
den kredit, han måste taga i anspråk; äfven der lagen icke, såsom
ju enligt 9 och 54 §§ i allmänhet är fallet, ovilkorligt inskränker
borgenärens rätt till sjöförmögenheten, är det dock denna, som för
honom är af väsentlig betydelse; den personliga ansvarighet, som
under en eller annan form kan tillkomma, spelar en högst underordnad
rol. Om det derför, såsom erfarenheten nogsamt bestyrkt,
ligger i sjöfartens sanna intresse att bereda befälhafvaren en sådan
kredit, är det å andra sidan för att förmå borgenären att lemna den
nödvändigt att tillägga denne en särskild förmånsrätt till betalning
ur denna förmögenhet. En annan klass af sjöfordringar bilda de i
10 § omförmälda ersättningskrafven; äfven här svarar redaren i allmänhet
endast med fartyg och frakt — det är i hvarje fall denna
lätt tillgängliga förmögenhet, ur hvilken den oförskyldt lidande påräknar
att blifva ersatt, icke af den, som vållat skadan eller af redaren
personligen, äfven der den senare undantagsvis har en sådan

L87

ansvarighet. Men denna legala eller faktiska begränsning af exekutionsobjektet
påkallar också här, såsom en nödvändig kompensation,
ett företräde till betalning framför borgenärer, bvilka i ena eller
andra hänseendet intaga en annan ställning. Slutligen böra till sjöfordringarnes
klass hänföras alla de kraf, som grunda sig på lemnadt
biträde under en eller annan form till sjöförmögenhetens bevarande;
äfven desse borgenärer äro i allmänhet begränsade till sjöförmögenheten,
men böra i allt fall icke stå tillbaka för de borgenärer, hvilka
utan det leinnade biträdet sannolikt skulle kommit att sakna betalning.

Dessa äro de allmänna synpunkter, som berättiga sjöfordringar
till en privilegierad ställning — till »sjöpanträtt». Det är således
icke tillräckligt för att konstituera en sjöfordran, att den tillkommit
med anledning af en sjöresa, så vida borgenären från början icke
varit i annan ställning till gäldenären än de personer, bvilka eljest
lemnat honom kredit, t. ex. när någon i hemorten levererat proviant
till fartyget; det vore bär ingalunda berättigadt att medgifva borgenären
något företräde till betalning, hvilket redarens öfrige fordringsegare
icke kunde förskaffa sig.

Om än sjelfva principen — att sjöfordringar böra åtnjuta ett
visst företräde till betalning — är enkel och i lagstiftningen allmänt
erkänd, är det icke lika lätt att afgöra, bvilka särskilda fordringar
böra ega en sådan rätt, huru detta företräde bör bestämmas i förhållande
till öfrige fordringsägare, och hvilken inbördes ordning sjöfordringarne
i anseende till förmånsrätten böra intaga.

268 §

ställer sjöfordringarna med afseende på förmånsrätten i en klass för
sig, framför alla de i 17 kap. Handelsbalken nämnda fordringar, och
afviker således från 275 och 281 §§ Sj öl., hvilka inordna dem i den
allmänna förmånsrättsordningen. Grunden till sjöfordringarnes undantagsställning
synes fullständigt rättfärdiga, att de erhålla just denna
— att de förmögenhetsobjekt, till hvilka de äro uteslutande hänvisade,
också företrädesvis användas till deras betäckande. Lika väl som en
lös sak i allmänhet, när den lemnats en borgenär såsom pant, undandrages
öfrige borgenärer och tjenar innehafvare!! såsom säkerhet, lika
väl kan sjöförmögenheten, såsom en enhet, undantagas från gäldenärens
allmänna förmögenhetssfer och förbehållas vissa borgenärer.
Väl är i detta fall den förmögenhet, som tjenar såsom säkerhet, icke
på samma sätt skild från gäldenärens besittning, men så mycken lik -

188

het finnes dock jemväl i detta hänseende, att eu likartad lagstiftning
i fråga om förmånsrätten väl kan sägas vara på sin plats.

Den nu gällande formånsrättsordningen är också, oafsedt formela
egendomligheter, behäftad med väsentliga praktiska olämpor. Så gifver
hvarken 275 eller 281 § bergare någon särskild förmånsrätt, antagligen
af det skäl, att sådan ansetts i de vanligaste fallen ega rum på grund
af 17 kap. 3 § Handelsbalken; der emellertid detta icke inträffar,
kan bergaren icke åtnjuta annan förmånsrätt än på grund af 275 §
3 mom., till följd hvaraf den tillfälliga och i detta förhållande betydelselösa
omständigheten, huru vida bergaren är i faktisk besittning af det
bergade föremålet eller icke, utöfvar ett afgörande inflytande på hans
rätt. Befälhafvare och besättning få för sin hyra förmånsrätt först
efter vanliga tjenstehjons lön, oaktadt de förre, hvilka ju i öfrigt äro
fullt jemförlige med tjenstehjon, otvifvelaktigt äro närmare att få
sin betalning ur den egendom, de bevarat och gjort inkomstbringande.
Slutligen kan sjöfordringsegares rätt att hålla sig till det föremål, som
allena häftar för hans anspråk, fullständigt göras om intet derigenom,
att egaren lemnar samma föremål såsom handpant till en annan
borgenär, hvilken sålunda får företräde framför alla andra.

Vid sådant förhållande har komitén icke tvekat att i öfverensstämmelse
med de flesta europeiska sjölagar, såsom Tysklands, Hollands,
Frankrikes, Italiens, Belgiens, Finlands och Norges, och med
det förslag, som låg till grund för nu gällande sjölag, uppställa en
alldeles särskild förmånsrättsordning för sjöförmögenheten och deri
gifva sjöfordringarne förmånsrätt framför andra fordringar.

Då den allmänna formånsrättsordningen icke tillägger allmänna
afgifter förmånsrätt framför annan fordran, har i det svenska förslaget
icke heller någon sådan föreskrift intagits med afseende på
sjöfordringarne, utan har det ansetts äfven för detta område böra
öfverlåtas åt speciallagstiftningen att bestämma sättet för dylika afgifters
uttagande och sålunda bereda säkerhet för deras utfående.

269 §

uppräknar de sjöfordringar, hvilka ega företrädesrätt till den slags
sjöförmögenhet, som utgöres af fartyg och frakt — redarens egendom
—, emedan de med afseende på sin uppkomst hänföra sig särskildt
till denna. Denna rätt innefattar enligt förslaget likasom
enligt 275 § Sjöl. en verklig panträtt, icke endast en förmånsrätt i
egarens konkurs. A andra sidan är, såsom 284 § utvisar, denna rätt
af en temligen begränsad varaktighet.

189

Vid en jemförelse med nu gällande rätt finner man, att förslaget
uteslutit några af de enligt nu gällande lag privilegierade fordringar,
under det att förslaget deremot tillerkänner andra, nu uteslutna,
fordringar förmånsrätt. Innan komitén ingår i en redogörelse för
grunden till förmånsrättens utsträckande i vissa fall, torde böra angifvas,
hvarför vissa fordringar här frånkänts sådan rätt. Hvad då
först angår bilhrefslånet, hvilket omförmäles i 17 kap. 7 § 1 mom.
Handelsbalken, har detta institut, såsom i motiven till 5 § anförts, numera
förlorat all praktisk betydelse och har derför icke i förmånsrättsordningen
omnämnts. Deremot innehåller förslaget i 18 § ett .stadgande,
som i likhet med 7 § Sjöl. tillägger medredare panträtt i
skeppslott till säkerhet för de förskott, han till rederiutgifters bestridande
lemnat för skeppslottens egare, och det kunde derför sättas
i fråga att, såsom i 275 § Sjöl. skett, sätta denna rätt i förbindelse
med sjöfordringarnes förmånsrätt. Detta har emellertid, på sätt i
motiven till 18 § framhållits, synts komitén olämpligt, då grunden
till denna förmånsrätt är en helt annan, och föremålet för densamma
ock måste vara ett annat.

Bland sjöfordringarne nämnas först lotspenningar, bergarlön
i egentlig mening samt ersättning för fartygs befriande ur fiendes
våld. Såsom ofvan är nämndt, upptager 275 § Sjöl. icke dessa
fordringar såsom särskild! förmånsberättigade; hvilket, såsom ock
visats, medför vissa olämpor. Samtliga dessa fordringar grunda sig
på lemnadt biträde till bevarande af de föremål, ur hvilka öfriga
sjöfordringar ega rätt till betalning, och det bistånd, som gifvits,
har sålunda kommit dessa fordringsägare till godo; de böra derför
icke i någon händelse kunna taga sin betalning förr, än hjelparen fått
sin lön. Att lotspenningar här upptagits, oaktadt förslaget eljest icke
befattar sig med afgifter af offentlig natur, har sin grund deri, att lotsning
kan verkställas af annan än statens lotsar, till följd hvaraf ett
allmänt stadgande till ersättningens tryggande ansetts böra här intagas.

Den befälhafvare och besättning tillförsäkrade förmånsrätt är
icke, såsom 275 § Sjöl. synes föranleda, inskränkt till hyra i egentlig mening,
utan omfattar all godtgörelse, som på grund af tjensteaftalet
tillkommer dem, t. ex. provision å frakt eller inkomst, resekostnadsersättning
m. m. En sådan utsträckning synes fullt berättigad med
afseende på förmånsrättens grund.

De under 3) upptagna fordringar återfinnas i 275 § 2 mom. Sjöl.

Hvad de i 4) omförmälda fordringar angår, afviker förslaget derutinnan
från 275 § 3 mom. Sjöl., att förslaget icke, såsom af ordalagen i
nämnda lagrum val får antagas vara lagstiftarens mening, gör förmåns -

190

rätten beroende deraf, att rederiet för fordringen häftar allenast med
fartyg och frakt. Det är visserligen den begränsade ansvarigheten,
som utgör den väsentliga grunden till dessa fordringars företräde;
men att konseqvent fasthålla denna synpunkt så, att förmånsrätt
skulle nekas, der redaren i ett särskild! fall vore personligen ansvarig,
vore helt visst obilligt. I all synnerhet visar sig detta vara
fallet, när ersättning skall utgå för skada, som befälhafvare eller
besättning vållat; säkerheten för ersättningens utfående skulle i väsentlig
män blifva beroende deraf, huru vida redaren sjelf hade skuld eller
icke, och sålunda skulle särskildt den omständigheten, att befälhafvaren
tillika vore redare, komma att menligt inverka på borgenärens
rätt. Den ersättning, man i den personliga ansvarigheten bjöde
honom för den förlorade förmånsrätten, skulle icke vara synnerligen
värdefull. Större skäl kunde synas tala för, att, när borgenären —
såsom vid alla aftal •— sjelf har valet mellan att betinga sig en
personlig fordringsrätt eller att afstå från en sådan och i stället få en
privilegierad sakrätt, upprätthålla grundsatsen, att förmånsrätten betingas
af den begränsade ansvarigheten. Men äfven i detta fall är
sjöförmögenheten faktiskt det egentliga föremålet för fordringsrätten;
den personliga betalningsskyldigheten är icke heller här det väsentliga,
lika litet som befälhafvarens personliga ansvarighet är det i de
fall, som omförmälas i 10 §; lika litet som denna utesluter förmånsrätten
der, lika litet bör redarens ansvarighet göra det här. Och der
denna ansvarighet är af något verkligt värde — der redaren är fullt
solvent —, der utöfvar förmånsrätten icke någon skadlig inverkan
på öfriga borgenärers ställning.

Hvad angår föremålet för panträtten, står förslaget i detta hänseende
på samma ståndpunkt som 275 § Sjöl.

270 §

bestämmer det inbördes företrädet mellan sjöfordringarne. Härvid
utgår förslaget likasom 276 § Sjöl. från den synpunkten, att det
bör åligga borgenär att, så snart ske kan, utsöka sin rätt, och att
derför, om han försummar tillfälle dertill, sådant icke bör lända den
till men, hvilken senare fått dylikt anspråk å panten. Sjöfartens
säkerhet fordrar att, likasom sjöfordringsegare icke böra äfventyra
att få stå tillbaka för andra borgenärer, de icke heller må utsättas
för faran att undanträngas af eller konkurrera med äldre sjöfordringar,
hvilka förut kunnat blifva betäckta. Såsom en lämplig tidpunkt för
uppgörelse kan anses fullbordandet af den resa, under hvilken fordran

191

uppstått. I fråga om frakten är fordringsrätten redan från början
begränsad till frakten för den resa, under hvilken fordran uppstått;
men deremot är fartyget gemensam pant för alla hit hörande fordringar,
och i fråga om fartyget måste den angifna synpunkten alltså
föranleda, att alla fordringar, som uppstått efter en resas afslutande,
gå före dem, som härleda sig från denna. Med afseende på hyresfordran
har man dock i likhet med 276 § Själ. ansett sig böra medgifva
ett undantag från denna regel; då det enligt 99 § icke står
sjöman öppet att vid resas afslutande utfå hela sin tillgodohafvande
hyra och då det i allt fall icke kan komma i fråga, att befälhafvare
och besättning på samma sätt som andre borgenärer skulle
göra sin rätt gällande, vore en dylik begränsning mot dem obillig.
De behålla derför sin företrädesrätt äfven gent emot borgenärer från
senare resor för den i §:n angifna längre tid ■— hvilken dock ansetts
böra lida någon inskränkning mot hvad i Sjöl. är bestämdt — under
förutsättning, att icke ett nytt tjenstekontrakt under tiden in gåtts,
då fullständig uppgörelse bort ega rum.

Fordringar från samma resa ega sig emellan förmånsrätt i den
nummerordning, i hvilken de i 269 § äro nämnda, så att en fordran,
som upptagits under ett lägre nummer, alltid går före en, som faller
under ett högre. Främst komma sålunda de kraf, som grunda sig
på bergning eller dermed jemförlig åtgärd. På sätt ofvan är anmärkt,
utgår, åtminstone i flertalet fall, denna fordran jemväl efter
gällande rätt före öfriga sjöfordringar. Dernäst kommer, äfven i
öfverensstämmelse med gällande rätt, fordran å aflöning för tjenst
om bord. Äfven de under 3) upptagna fordringar ega efter gällande
rätt samma förmånsrätt. Såsom i motiven till 6 kap. blifvit anmärkt,
grundar sig bodmeriets privilegierade ställning egentligen
derpå, att det är gifvet i nöd, och det kunde derför ifrågasättas att
beträffande förmånsrätten med bodmeri et likställa alla lån, som lemnats
för fartygets behof i dylik nöd. Men då iakttagandet af de
för bodmeriet stadgade former ansetts innefatta särskilda garantier
för lånets egenskap af nödlån, liar det ock ansetts vara i sin ordning
att låta bodmerilånet behålla den privilegierade ställning, det af
ålder intagit. Hvad slutligen de under 4) upptagna fordringar angår,
komma de äfven enligt 275 § Sjöl. sist bland sjöfordringarne.

För det fall, att flere under samma nummer upptagna fordringar
tillkommit under samma resa, gifver förslaget, till lösande af den
derigenom uppkomna konkurrens, samma regel som 276 § Sjöl.; i
vissa fall går en yngre fordran före en äldre, i andra ega samtliga
fordringar lika rätt. Den förra regeln kommer till användning å de

192

under 1) och 3) upptagna fordringar; den senare bergningen likasom
det senare bodmerilånet och den senare uppoffringen måste anses
hafva bevarat det föremål, ur hvilket den äldre fordringen skall utgå,
och bör derför ega företräde framför denna. Vid alla öfriga fordringar
föreligger deremot icke någon anledning, hvarför den ena
skulle ställas bättre än en annan inom samma klass.

Det har inom komitén varit ifrågasatt att i afseende på förmånsrätten
ställa kraf på ersättning för skada lika med bodmeri och sålunda
dels låta sådan fordran gå före öfriga under 4) upptagna,
dels låta ersättningsfordran få företräde framför ett förut upptaget
bodmerilån — en anordning, som, hvad beträffar ersättning för skada
vid sammanstötning, i viss mån har en förebild i N. Söfartsl. § 79. Man
har till stöd för en sådan uppfattning anfört, att bodmerilångifvare
borde i förhållande till tredje man stå samma ansvarighet för den
skada, fartyget vållade, som dettas egare. Härvid bör dock erinras,
att redaren är underkastad sådan ansvarighet i sin egenskap af
garant för företaget, och att icke en hvar, hvars egendom är anförtrodd
åt fartyget, med denna egendom häftar för den skada, fartyget
kan åstadkomma. Lika litet synes det finnas någon antaglig
grund att tillägga den, som lidit skada vid en senare tidpunkt än
en annan, företräde till betalning framför denne.

271 §

återgifver 279 § Själ.; likasom enligt Sjöl. bör samma regel anses gälla
äfven annan ersättning, som af likartad grund tillkommer redaren,
såsom enligt 162 och 219 §§. Den i förslaget tillagda bestämmelsen,
att försäkringssumman ej häftar i pantens ställe, är öfverensstämmande
med gällande rätt; det har ansetts lämpligt upptaga densamma,
emedan ett annat förhållande gäller enligt N. Söfartsl. §§ 37
och 106 likasom enligt åtskilliga främmande sjölagar.

272 §

innehåller bestämmelser angående panträttens giltighet mot ny egare
af fartyget. Likasom 278 § Sjöl. låter förslaget panträtten i allmänhet
vara oberörd af förändring i eganderätten till fartyget; endast
för den händelse, att fartyget blifvit försåldt utmätningsvis eller
sedan det kondemnerats, bör af lätt insedda skäl ett annat förhållande
inträda, och förslaget har derför i likhet med 277 § Sjöl. för
dessa fall medgifvit undantag, dock med den olikhet, att förslaget
låter försäljning af kondemneradt fartyg alltid upphäfva panträtten,

193

under det Sjöl. inskränker stadgandet till det fall, att befälhafvaren
å auktion försålt det. Enligt 71 § Utsökningslagen eger borgenär,
som har sådan panträtt i fartyget, som här omformäles, rätt att, när
fartyget säljes utmätningsvis, erhålla utdelning ur köpeskillingen, och
en hänvisning till denna rättighet har derför ansetts höra ersätta stadgandet
i 277 § Sjöl. om panträtt i köpeskillingen. Genom föreslagna
tillägg till Utsökningslagen, för hvilka i annat sammanhang redogöres,
har komitén sökt gifva denna rätt ökad betydelse.

Att panträtt och dermed förenad förmånsrätt upphöra, när frakt
eller annan fordran, som häftar för gäld, inbetalas till redaren, har
ansetts så uppenbart, att något stadgande, motsvarande 280 § 1 inom.
Sjöl., icke i förslaget upptagits. Nämnda stadgande kan för öfrigt,
vid jemförelse med dess förebild, tyska lagen art. 774, gifva anledning
till det antagande, att panträtten skulle ega bestånd, när fraktbeloppet
uppburits af befälhafvaren, — en grundsats, som komitén trott icke
kunna godkännas.

273 §

uttalar direkt hvad i 280 § 2 mom. Sjöl. förutsättes. Då, såsom i
motiven till 9 § närmare utvecklats, redare i allmänhet icke har
någon personlig ansvarighet för sjöfordringar, har det synts lämpligt
uttala, att sådan ansvarighet, ehuru begränsad, för honom uppkommer
derigenom, att han uppburit det belopp, hvilket häftar såsom
pant. Att samma regel måste gälla med afseende på det fraktbelopp,
som bör beräknas för gods, som redaren sjelf inlastat, är påtagligt.

Den fordran, som på grund af här gifna stadgande kan rigtas
mot redaren, är icke längre eu »sjöfordran», det är icke längre sjöförmögenheten,
som är dess särskilda föremal, och borgenären har
derför icke längre för sin fordran någon förmånsrätt framför öfrige
borgenärer. Om deremot denna förvandling egt ruin först efter det
konkurs öppnats, lärer det vara gifvet, att konkursboet icke kan ega
bättre rätt till de inbetalda medlen, än det egde till panten; de i
panten förmånsberättigade borgenärerne ega fortfarande sådan rätt,
så vida de i behörig ordning bevaka sina fordringar i konkursen.

274 §

eger ingen motsvarighet i Sjöl. Ehuru panträtten i fartyget, såsom
i 272 § är sagdt, eger bestånd, oaktadt fartyget öfvergår till ny

Motiv. -jo

194

egare på grund af frivillig öfverlåtelse, kan det dock icke bestridas,
att en sådan förändring faktiskt är af väsentlig betydelse för borgenärens
utsigt att göra sin rätt gällande; föremålet för hans rätt
undandrages honom derigenom kanske fullständigt. Det bör utan
tvifvel åligga fartygets egare att, innan han afhänder sig fartyget,
betala de fordringar, för hvilka det häftar; underlåter han det, bör
han också sjelf få svara för gälden, äfven om personlig betalningsskyldighet
icke förut ålåg honom. Hans ansvarighet är icke begränsad
inom det belopp, han för fartyget bekommit; den åligger
honom, äfven om han icke erhållit något vederlag derför. Då emellertid
borgenärens rätt var begränsad till fartyget, kan å andra
sidan redarens ansvarighet icke sträcka sig utöfver dettas värde vid
den tidpunkt, då öfverlåtelsen skedde; det är detta värde, som bort
komma borgenärerna till godo, men intet mer. Det ligger i sakens
natur, att redaren är den ende, som i detta hänseende kan åstadkomma
full utredning; och bevisbördan bör derför åligga honom. Men
styrker han mot en borgenärs kraf, att fartygets värde vid tiden
för öfverlåtelsen icke uppgick till så stort belopp, att dennes fordran
— med fäst afseende å dess plats i förmånsrättsordningen i förhållande
till andra befintliga sjöfordringar — skulle hafva blifvit betäckt,
bör han ock vara fri från ansvarighet.

Oaktadt redaren sålunda blir ansvarig för betalningen, består
panträtten i fartyget, så att borgenären, om han föredrager det, kan
söka sin betalning ur detta. Huru vida den nye egaren, om beloppet
uttages ur fartyget, har regressrätt mot sin fångesman, och
om denne, derest han får utgifva beloppet, har sådan rätt mot nye
egaren, är naturligtvis beroende af vilkoren för öfverlåtelsen.

275 §

uttalar samma grundsats, som innefattas i 280 § 2 och 3 morna Sjöl.
Räcker ej det belopp, hvartill redarens personliga ansvarighet är inskränkt,
till alla sjöfordringars betalning, är det gifvet, att han vid
beloppets utbetalande bör iakttaga den ordning mellan fordringarne,
269 och 270 §§ utstaka. Då han emellertid lätteligen kan vara
okunnig om sjöfordringars tillvaro, skulle det leda till obillighet, om
hans förpligtelse vore ovilkorlig; och förslaget likasom Sjöl. fritager
honom derför från ansvarighet i sådant hänseende, der han icke medvetet
gynnat en borgenär på en annans bekostnad. Att bevisbördan
i detta hänseende bör åligga den förorättade borgenären, torde finnas
naturligt, likasom ock att fordringar, för hvilka redaren utan in -

195

skränkning häftar och hvilka han sålunda i hvarje fall måste gälda,
icke må komma till afräkning mot borgenär, som egde bättre förmånsrätt
än sådan fordran. Hvad §:ns andra stycke innehåller torde
icke erfordra någon förklaring.

276 §.

Det här gifna stadgande afser det fall, att fartygets egare till
annan öfverlåtit sitt fartyg att af denne såsom redare brukas. Det
kunde i sådan händelse synas tvifvelaktigt, huru vida fartyget borde
häfta såsom pant för de sjöfordringar, hvilka efter öfverlåtelsen uppkomma;
ty det är ju derefter icke fartygets egare, som är ansvarig
för rederidriftens utöfning. Att emellertid äfven under sådan förutsättning
fartyget måste häfta för sjöfordringar, torde vara öfverensstämmande
med rättvisa, då tredje man icke bör blifva lidande derigenom,
att ett fartygs egare finner med sin fördel förenligt att icke
sjelf dermed drifva sjöfart; fartyget måste i hvarje fall bilda den
reela garantien för näringens utöfvande. Deremot torde det icke
finnas något skäl att med 117 § Sjöl. låta fartyget häfta för de
förbindelser, den faktiske redaren sjelf ingår med tredje man, då det
är lätt att af registret och skeppshandlingarne inhemta, hvem egaren
är, och tredje man således må skylla sig sjelf, om han skänker
den, som blott är redare men ej egare, obehörigt förtroende.

277 §

innehåller en mot 269 och 270 §§ svarande bestämmelse angående
den andra arten af sjöförmögenhet — lasten. Att sådana fordringar,
som uteslutande angå redaren, t. ex. lotspenningar, här icke återfinnas,
ligger i sakens natur. Särskildt bör anmärkas, att förslaget
icke såsom nu gällande lag i 17 kap. 5 § Handelsbalken tillägger
sjöfolket förmånsrätt i godset — ett stadgande, som synes sakna
allt berättigande. Utöfver de fordringar, som enligt 281 § Sjöl. ega
förmånsrätt i godset, nämner förslaget bergarlön, fordran för gods,
som blifvit för annan lastegares behof försåldt, samt fordringar,
hvilka grunda sig å befälhafvarens utfästelser i hans egenskap af lastegarens
syssloman (t. ex. lån utan bodmeri) äfvensom befälhafvarens
förskott — allt fordringar, hvilkas befogenhet att åt njuta förmånsrätt
icke torde kunna bestridas.

196

Hvad angår de olika fordringarnes inbördes företräde, gifven
281 § 2 mom. Sjöl. bodmerilånet icke företräde framför fraktfordran,
när lånet upptagits endast för lastens behof, under det att förslaget
medgifver sådant företräde i hvarje fall. Berörda stadgande, hvilket,
att döma af hvad vid granskningen i Högsta Domstolen anfördes,
torde vara framkalladt af bemödandet att i Sjöl. bibehålla den i 17 kap.
Handelsbalken stadgade förmånsrättsordning — som upptager fraktfordran
i 5 § men bodmerifordran först i 7 § •—, har synts komitén
sakna giltig grund, då bodmerilånet ju i hvarje fall bereder möjlighet
för redaren att komma i åtnjutande af en frakt, som, i händelse
godset ginge förloradt eller måste lossas i nödhamn, blefve ingen eller
inskränkt till distansfrakt. I afseende på ordningen mellan fordringarne
har komitén i öfrigt följt de i 270 § gifna grunder.

278 §

begränsar i likhet med 283 § Sjöl. förmånsrättens fortvaro till lossningen.
Det företräde, som tillagts dessa fordringsegare, kan icke sägas
vara berättigadt längre, än föremålet för deras särskilda anspråk är
»sjöförmögenhet», skild från den öfriga; och från vår allmänna rätts
ståndpunkt skulle det innefatta en alltför stark anomali, om i detta fall
panträtt skulle ega rum, äfven sedan mottagaren fått godset i besittning.
I sjelfva verket skulle en sådan förmånsrätt icke heller faktiskt
lända befälhafvaren, i hvars intresse den skulle stadgas, till båtnad,
då den skulle göra det för honom svårt att upprätthålla den retentionsrätt,
som enligt 157 § tillkommer honom. 283 § Sjöl., jemförd
med 139 § 2 mom., synes antyda, att bodmeri}) or genärs förmånsrätt
icke, på samma sätt som öfrige fordringsegares, upphör med lossningen,
utan att, der lossning skett utan borgenärens begifvande, förmånsrätten
fortfarande skulle ega rum, samt att panträtten skulle kunna
göras gällande äfven mot tredje man, som egt kunskap om, att godset
häftade för bodmerifordran. En sådan afvikelse från den allmänna
grundsatsen har emellertid synts komitén icke vara befogad. Det
tillhör befälhafvaren att bevaka äfven bodmeristens rätt; försummar
han det, ådrager han sig ansvarighet gent emot denne, men panträtten
och förmånsrätten böra icke derför till förfång för den allmänna
rättssäkerheten för en obestämd framtid utsträckas.

Att panträtten upphör, när godset utmätningsvis försäljes, beror
af samma skäl, som i afseende på fartyg anförts vid 272 §. Att
vid försäljning af gods till afhjelpande af ett under resan uppkommet
behof panträtten måste upphöra, ligger i sakens natur; ehuru

197

det vid sådant förhållande sällan torde inträffa, att köpeskillingen
ens till någon del lemnas utestående, kar det dock ansetts lämpligt
stadga, att den, om så skett, häftar i pantens ställe. Att panträtten
i allt fall öfverflyttas å den ersättning, redaren eller, der godset
sålts för annan lastegares räkning, denne lastegare är skyldig utgifva,
framgår af grunderna för 279 §.

279 och 280 §§

innefatta endast en tillämpning å dessa fordringar af de grundsatser,
som i 271, 273 och 275 §§ uttalats beträffande fartyg och frakt.

281 §

hvilar på väsentligen samma grund som 274 §. Då förmånsrätt i
gods genom dettas lossning kommer att upphöra, är det gifvet, att
befälhafvare, som utan borgenärens begifvande utlemnar godset, bör
vara borgenären ansvarig för fordringens betalning, likasom ock att
den, som med vetskap om fordringen mottager godset, bör vara underkastad
samma ansvarighet. Å andra sidan bör icke den obehöriga
åtgärden föranleda, att borgenären kommer i en bättre ställning, än
om godset icke blifvit lossadt; ansvarigheten bör vara begränsad''till
godsets värde i det ögonblick, då lossningen skedde, men den, som
vill göra gällande en sådan begränsning, bör ock vara skyldig bevisa,
att värdet då var otillräckligt till. fordrans betalning.

282 §

saknar motsvarighet i Sjöl.

Att när flere panter gemensamt häfta för samma fordran, borgenären
eger ur hvilken af panterna han vill uttaga gäldens hela belopp,
är en grundsats, hvars upptagande i lagen icke kan anses i sjelfva verket
införa någon nyhet. Då emellertid denna borgenärens rätt icke bör
lända dem, hvilkas rätt omfattar ett eller flere af pantföremålen,
till förfång, erfordras ett lagstadgande till förekommande af denna
återverkan. Om panterna tillhöra särskilde egare eller någon af dem
särskildt häftar såsom pant för fordran med ringare förmånsrätt, än
som tillkommer den gemensamme borgenären, är det gifvet, att denne
särskilde rättsegares intresse väsentligen beröres af det sätt, på
hvilket den gemensamme borgenären gör sin fordran gällande; det är
lagstiftarens uppgift att tillse, det den tillfälliga omständigheten,

198

att den gemensamme borgenären vändt sig mot en af panterna med
förbigående af de öfriga eller tagit en af dem fullständigt i anspråk
och ur en annan utsökt endast ett ringa belopp, icke må medföra förlust
för den ene, vinst för den andre af de särskilda rättsegarne. För
detta ändamål måste den gemensamma fordringen fördelas å de särskilda
panterna, och den särskilde rättsegare, som blifver lidande
derigenom, att ur den pant, som är föremål för hans rätt, uttagits
mer, än som bort falla derpå, tillerkännas regressrätt mot öfriga panter.

Hvad först angår fördelningen af skulden, gifver förslaget icke
någon regel angående sättet att verkställa en sådan. Hafva panternas
egare genom aftal sig emellan bestämt, i hvilket förhållande de skola
ansvara för gälden — hvilket ju kan ega rum vid upptagande af
ett bodmerilån å fartyg, frakt och last — måste naturligtvis aftalet
egarne emellan lända till efterrättelse, Der icke sådant aftal träffats,
bestämmes ansvarighetsförhållandet i allmänhet genom dispache; skulle
undantagsvis sådan utredning icke ega rum, måste förhållandet på
annat sätt fastställas, t. ex. genom besigtning och värdering af panterna.

Hvad angår regressrätten, behandlar förslaget först det fall, att
panterna tillhöra särskilde egare. Att den egare, hvars egendom i
obehörig grad tages i anspråk för den gemensamma skuldens betalning,
bör ega regressrätt mot den, som derigenom åtminstone delvis
befrias från den honom åliggande betalningsskyldighet, lärer vara
uppenbart; och då han fått betala en del af den senares skuld till
den gemensamme borgenären, är det i sin ordning, att han i
samma mån inträder i dennes rätt och erhåller samma förmånsrätt
i förhållande till de borgenärer, för hvilkas fordringar den pant, mot
hvilken han vänder sig, kan häfta. Samma rätt, som sålunda tillkommer
egare, bör ock tillkomma borgenär, som kommer att gå miste
om betalning derför, att den gemensamme borgenären ur panten uttagit
mer, än derå rätteligen belöpte; och detta måste gälla, vare
sig panterna tillhöra särskilde egare eller densamme.

Tillhöra panterna samme egare, måste emellertid regressrätten
vidare utsträckas; den bör omfatta lida det belopp, som för den
gemensamma skuldens betalning tagits ur den pant, hvilken särskild!
häftar för fordran. Borgenären bör icke blifva lidande derför,
att den del af gäldenärens egendom, som häftade för hans fordran,
tagits i anspråk af en borgenär, hvilken kunnat hålla sig till annan
gäldenärens egendom, — gäldenären kan icke mot sina borgenärer
påyrka en fördelning af gälden, hvarigenom han skulle delvis derifrån
befrias; så långt den egendom, som häftar såsom gemensam
eller särskild pant, räcker till betalning af de fordringar, för hvilka

199

den häftar, måste han låta den dertill användas. Denna regressrättens
utsträckning •— hvilken endast derför måste i lagen stadgas,
att här omhandlade fordringar i allmänhet icke äro personliga, —-hvilar på samma grunder, som 17 kap. 13 § Handelsbalken. Emellertid
hör härvid bemärkas, att den regressberättigade borgenären
icke har förmånsrätt mot andre egarens borgenärer för större del af
sitt kraf, än som motsvarar hvad ur panten uttagits för mycket;
återstoden är eu vanlig fordran, icke någon »sjöfordran», ehuru den
är begränsad till de föremål, hvilka bilda »sjöförmögenheten». Kommer
derför den regressökande borgenären att konkurrera med annan
borgenär, som i de föremål, mot hvilka han vänder sig, har förmånsrätt
— af hvilken beskaffenhet än denna må vara •—, måste lian, så
vidt angår den del af fordringen, som icke kan. betraktas som en
»sjöfordran», stå tillbaka för samme borgenär. Det är detta förhållande,
komitén velat utmärka med §:ns slutord, ehuru i detta sammanhang
hänsyn icke kunnat tagas till andra fordringar än »sjöfordringar».

Ehuru komitén nogsamt insett, att här gifna stadganden icke
uttömma ämnet, har man trott det kunna utan olägenhet åt rättstillämpningen
öfverlåtas att enligt här gifna grunder lösa uppkommande
spörsmål.

283 §.

Hvad 302 § 4 stycket Själ. innehåller angående rätt att »i mål,
der fråga är om anspråk på fartyg eller frakt, till följd af befälhafvarens
görande eller låtande» söka honom i redarens ställe, har
förslaget här upptagit i så utvidgad form, att sådan rätt eger rum
i hvarje fall, der borgenär, som har panträtt i fartyg eller frakt, vill
göra endast denna rätt gällande. Af enahanda hänsyn till borgenärens
intresse att kunna utan tidsutdrägt göra sin rätt gällande
har dylik rätt medgifvits borgenär, som eger förmånsrätt i godset.

284 §.

I likhet med 284 § Själ. har förslaget ansett nödvändigt att
underkasta sjöfordringarne en kortare preskriptionstid än den vanliga.
Den omständigheten, att den, som skall svara för en sådan
fordrans betalning, i allmänhet icke medverkat till dess uppkomst,
gör det i hög grad billigt, att han efter en kortare tid än den vanliga
må kunna påräkna att vara befriad från kraf. En obegränsad
personlig fordringsrätt kan deremot icke lagligen uppkomma, utan att

200

gäldenären om fordringen eger eller bör ega kunskap, och det finnes
derför i sådant fall ingen anledning att uppställa en särskild preskriptionstid.
Detta gäller visserligen icke om besättningens hyresfordran,
då ju redaren i allmänhet icke har någon befattning med besättningens
antagande eller med utbetalande af dess aflöning; men komitén
har dock af hänsyn till svårigheten för sjöfolket att inom kortare
tid göra sin rätt gällande trott något undantag från den allmänna
preskriptionstiden icke för detta fall böra ega rum. Men i
hvarje fall, der sjöförmögenheten af ena eller andra slaget är enda
exekutionsobjekt, der finnes grund till eu särskild preskriptionstid.
Huru denna preskriptionstid bör bestämmas, från hvilken tidpunkt
den bör beräknas och huru lång den bör sättas — derom kunna
naturligtvis olika meningar framställas. 284 § Sjöl. — hvilken angår
endast sådana fordringar, för hvilka gäldenären häftar med fartyg''
och frakt, — uppställer för alla dessa fordringar samma preskriptionstid.
af två år, räknade »från fartygets ankomst till den svenska
hamn, der, efter fullbordan af den resa, under hvilken fordran uppstått,
slutlig lossning verkställes». Komitén, som icke kunnat finna
berörda utgångspunkt böra i allmänhet tillmätas en sä afgörande betydelse,
har i stället sökt för olika fall angifva olika utgångspunkter
för beräkningen, afpassade efter de olika fallens egendomliga beskaffenhet.
A andra sidan har preskriptionstidens längd ansetts
kunna i regeln förkortas från två till ett år, och till följd af denna
preskriptionstidens förkortning i fråga om fordringsrätten har det
ansetts i. allmänhet obehöfligt att, såsom skett i 275 § Sjöl., uppställa
eu särskild preskriptionstid för panträtten. Endast för de fall,
der borgenären har eu personlig fordran, som är förenad med panträtt,
och der fordringsrätten alltså icke är underkastad den här stadgade
preskriptionen, har det varit nödigt föreskrifva eu särskild
preskriptionstid för panträtten.

Att, der genom dom, godkännande af räkning eller utfärdande af
skuldebref eu ny grund för fordringsrätten tillkommer, preskriptionstiden
derefter måste räknas efter allmänna lagen men ej efter sjölagen,
har komitén ansett så uppenbart, att något stadgande, motsvarande
286 § Sjöl., icke i förslaget upptagits.

Det torde slutligen böra anmärkas, att den här stadgade preskriptionstiden
är tillämplig jemväl a den begränsade personliga
fordringsrätt, som under vissa förutsättningar träder i stället för en
till fartyg, frakt eller last begränsad fordran.

201

Tolfte kapitlet.

Vid den revision, komitén underkastat lagstiftningen angående
sjörättsliga förbrytelser, har komitén icke lemnat ur sigte betydelsen
af öfverensstämmelse jemväl i detta hänseende mellan de
tre länderna. Då emellertid denna lagstiftning måste hänföra sig
till den allmänna strafflagen såsom grundval, och då straff!agarne
i de tre länderna förete väsentliga olikheter, är det naturligt, att
skiljaktigheterna mellan förslagen i detta kapitel icke äro få eller
oväsentliga; under det att uppställningen i de svenska och danska
förslagen är väsentligen densamma, så att samma slags brott afhandlas
i motsvarande paragrafer, har en sådan öfverensstämmelse
med det norska förslaget icke kunnat uppnås. Att redovisa för
skiljaktigheterna mellan förslagen har vid anförda förhållande icke
synts erbjuda något intresse.

285 §

motsvarar 287 § Sjöl.; att straffet något förhöjts, beror deraf att,
af anledning som vid 297 § skall nämnas, »dubbelförhyrning» för
sjömannen synts böra medföra strängare straff än enligt Sjöl., vid
hvilket förhållande här ifrågavarande brott, enligt grunderna för
3 kap. Strafflagen, icke kunnat mildare anses.

286 §

öranledes af den förpligtelse i här afsedda hänseende, hvilken
blifvit i förslaget införd.

287 §

upptager först samma stadgande, som finnes i 291 § Sjöl., med tilllägg,
som föranledes af förslagets stadgande i 41 §, och med förhöjning
af det i Sjöl. stadgade straffmaximum, hvilket synts väl
ringa för de fall, då förbrytelsen framträder under försvårande
omständigheter, t. ex. vid iteration. Men deimtöfver har komitén

202

funnit nödigt i förslaget intaga stadgande om ansvar för förande af
falsk dagbok eller sviklig! rubbande af dagbokens integritet eller
förstörande af sådan, enär 12 kap. Strafflagen icke mot dylika åtgärder
lemnar erforderligt straffskydd.

288 §.

Då sjöförklaringens afgifvande i allmänhet är den väg, på
hvilken den i 328 § omförmälda undersökning angående sjöolyckor
inledes, och då sådan undersökning påkallas af ett allmänt intresse,
har det funnits nödvändigt att med straff belägga underlåtenhet
eller försummelse att aflägga sjöförklaring. Ehuru visserligen dylik
undersökning icke är påkallad i hvarje fall, der sjöförklaring enligt
42 § skall ega rum, har komitén icke trott det böra åt befälhafvaren
öfverlemnas att afgöra, huru vida ett fall, som kräfver undersökning,
föreligger eller icke, utan ansett pligten att aflägga förklaring
böra vara ovilkorlig.

289 §

motsvarar 290 § Sjöl., som likväl icke innehåller någon särskild
straffbestämmelse för dessa förbrytelser utan låter dem i hvarje
fall straffas, såsom uppsåtlig misshandel, efter allmän lag. Då
emellertid en så allmän hänvisning icke kan anses lemna tillräcklig
ledning för hvarje fall, har komitén funnit lämpligare att i förslaget
upptaga bestämda straffsatser och hänvisa till allmän lag endast
för de fall, då brottet blifvit begånget under sådana omständigheter,
att det förskylt strängare straff, än här sägs.

290 §

bär endast såtillvida motsvarighet i Sjöl., som dess 288 § med böter
från och med tio till och med femhundra kronor eller med fängelse
från och med en månad till och med två år belägger »grof försummelse
af redares, godsegares eller försäkringsgifvares rätt och
bästa». Komitén bär emellertid ansett denna bestämmelse icke nog
omfattande, då dels befälhafvarens förpligtelser gälla icke endast
de i Sjöl. nämnda personer, utan jemväl andra t. ex. bodmerilångifvare,
dels ock under §:n icke innefattas direkt oredlighet", hvilken
förbrytelse icke heller i alla här omförmälda fall träffas af allmänna
strafflagen; och har på grund häraf stadgandet ansetts böra
fullständigas, på sätt förslaget utvisar.

203

I §:ns andra stycke har förslaget egnat en särskild straffbestämmelse
åt olofligt medtagande af gods, »hvars förande utsätter
fartyg eller last för äfventyr» vare sig till följd af godsets
naturliga beskaffenhet eller emedan dess förande innefattar öfverträdelse
af lag.

291 §

behandlar samma slags förbrytelser, som omförmälas i 289 § Sjöl.,
ehuru det der upptagna stadgandet angående sammanstötning i
förslaget förflyttats till en särskild § — 294 §. Det i Sjöl. stadgade
straff för öfvergifvande af tjensten har synts komitén vara
i allmänhet nog strängt.

292 §.

288 § Sjöl. belägger med böter från och med tio till och med
femhundra kronor eller fängelse från och med en månad till och
med två år befälhafvare, som gör sig skyldig till bristande omsorgvid
fartygets utrustning och proviantering; ehuru visserligen Sjöl.
icke hänvisar till allmän lag, är det gifvet, att, der skada å lif,
kropp eller egendom genom befälhafvarens tillvägagående uppstår,
Strafflagens, bestämmelser i 14 och 19 kapitlen i allmänhet komma
till användning. Komitén har emellertid, i likhet med 1877 års
komité, ansett i sjölagen böra upptagas en särskild straffbestämmelse
för svårare fäll af pligtförsummelse från befälhafvarens sida,
utan afseende å de skadegörande följderna af försummelsen.

Ehuru ansvarigheten för fartygets sjövärdighet i första hand
åligger befälhafvaren, såsom den. der är satt att vårda samtliga
de intressen, som äro fästa vid en lycklig utgång af resan, har
man likväl — då det i allmänhet torde kunna antagas, att, om
befälhafvaren eftersätter denna sin pligt, sådant sker på tillskyndelse
af redaren och för att befordra dennes fördel, — ansett
nödigt att här upptaga en straffbestämmelse, afsedd att träffa
redaren. *

293 §

har sin motsvarighet i 288 § Sjöl.

294 §

återfinnes i 289 § 2 st. Sjöl.

204

295 §

motsvarar 291 § 2 st. Sjöl.

296 §

stadgar för vissa brott påföljd af förlust af rätten att föra fartyg.
De fäll, der sådan straffpåföljd kan ifrågakomma, äro väsentligen
desamma som de i 292 § Sjöl. upptagna; utöfver der omförmälda
förbrytelser har förslaget upptagit det i 287 § omhandlade brott,
hvilket, på sätt ofvan anförts, icke till fullo innefattas under 288
§ Sjöl.

297 §

skiljer sig från 293 § Sjöl. egentligen endast derutinnan, att straffet
för dubbelförhyrning blifvit något förhöjdt för att bringas i större
öfverensstämmelse med 22 kap. 13 § Strafflagen. Af öfriga bestämmelser
i 293 § Sjöl. motsvaras den, som med böter belägger olofligt
aflägsnande från bord eller underlåtenhet att å utsatt tid åter inställa
sig om bord, af förslagets 310 §, der icke 301 § är tillämplig,
stadgandet om förlust af hyra till större eller mindre del, när
sjöman visar motvilja eller försumlighet vid bergning, likaledes af
förslagets 310 § samt stadgandet om öfvergifvande af fartyget, när
det är i fara, af förslagets 302 §.

298 och 299 §§

motsvaras af 294 § Sjöl., hvarifrån förslaget egentligen endast derutinnan
afviker, att det ansetts lämpligt att utsätta särskilda
straffsatser för olika fall af rymningsbrott, samt att för rymning
under särskildt försvårande omständigheter fastställa ett strängare
straffmaximum, än Sjöl. bestämmer.

300 §.

Utom straffbestämmelse för rymning har förslaget, efter föredömet
af 8 kap. 26 § Strafflagen, upptagit en sådan bestämmelse
jemväl för delaktighet i dylik förbrytelse. Komitén utgår nemligen
från den uppfattning, att enligt gällande lag sådan delaktighet —•
hvilken ofta nog är den verkande orsaken till rymning — icke kan
straffas, och har derför ansett det vara så mycket angelägnare att
i lagen för densamma stadga straff, som det visat sig möta svårighet
att i utlandet för svenska fartyg erhålla myndigheternas skydd

205

mot dylika ingrepp, så länge svensk lag icke tillförsäkrar utländska
fartyg motsvarande skydd i Sverige.

301 §

karakteriserar såsom rymning underlåtenhet att i rätt tid inställa
sig om bord, så vida icke af omständigheterna kan anses framgå,
att rymning icke tillämnats. Behörigheten af eu dylik presumtion
lärer icke kunna ifrågasättas; den har för öfrigt en motsvarighet
i 09 § Strafflagen för krigsmagten.

302 §

innefattas i 293 § 3 st. Själ.

303 §

har icke någon motsvarighet i Sjöl., som icke tillerkänner besättningen
den rätt, mot hvars missbrukande här gifna straffbestämmelse
är afsedd att utgöra ett korrektiv.

304 §

motsvarar 297 § 1 st. Sjöl. Hvad samma §:s andra stycke innehåller
har det icke ansetts nödigt att här upptaga, då olydnad som visas
styrman, när han icke förer befälet, föranleder tillämpning af förslagets
310 §, hvars straffbestämmelse synts vara för detta fall
tillfyllestgörande.

305 §.

Under det att komitén ansett det brott, som omförmäles i 299
§ Sjöl. — att någon af besättningen »med våld eller hot, som innebär
trängande fara, öfverfaller befälhafvaren eller någon annan för att
bemägtiga sig fartyget eller något af dess tillhörigheter eller lasten
eller delar deraf» — icke vara af beskaffenhet att erfordra någon
särskild straffbestämmelse i sjölagen, har det med afseende å befälhafvarens
ställning och för upprätthållande af disciplinen om bord
synts nödigt att stadga särskildt straff för förgripelse af svårare art
å befälhafvare i eller för tjensten. Hvad §:ns andra punkt innehåller
eger motsvarighet i 89 § Strafflagen för krigsmagten och
torde äfven för här ifrågavarande förhållande finnas grundadt å
rättvisa.

206

Något stadgande motsvarande 296 § Sjöl. har det icke funnits
nödigt att i förslaget upptaga, då der omförmälda förbrytelser särskildt,
afses i 14 kap. 35—37 §§ och 16 kap. 12 § Strafflagen.

306 och 307 §§.

306 § motsvarar 298 § Sjöl., ehuru komitén, efter mönstret af
motsvarande bestämmelser i Strafflagen för krigsmagten, ansett
lämpligt att föreslå särskilda straffsatser för olika fall. I 307 § har
beaktats ett förhållande, hvilket icke saknar praktisk betydelse
såsom orsak till här omhandlade lagstridiga förfarande, och som
synts komitén kunna och böra framhållas såsom straffminskningseller
till och med straffrihetsgrund.

308 §

har icke någon motsvarighet i Sjöl., men påkallas af samma hänsyn,
som föranledt stadgandet i 293 §. För detta fall har det ansetts
skäligt att äfven å styrman och maskinist använda den i vidsträcktare
mån å befälhafvare tillämpliga straffpåföljden af förlust
af befälsrätten.

309 §

innehåller för besättningen straffbestämmelse för den förbrytelse,
som i fråga om befälhafvare omhandlas i 290 § 2 st.

310 och 311 §§.

310 § innehåller en straffbestämmelse, som afser att supplera
den i 102 § befälhafvaren medgifna disciplinära straffmyndighet; då
nemligen denna rätt att bestraffa enligt samma § är begränsad
derhän, att allenast halfva hyran af sådan anledning må afhändas
sjömannen, skulle förseelser, begångna sedan denna gräns uppnåtts,
utan här gifna straffbestämmelse blifva onäpsta. Det kan alltså
inträffa, att en förseelse bestraffas så väl efter 102 § som efter denna
§; men att sådant skulle föranleda obehörig stränghet, torde vara
tillräckligen förebygdt genom 311 §, som bestämmer förhållandet
mellan den disciplinära straffmyndigheten och de i detta kap. gifna
straffbestämmelser. Enligt hvad nyss anföids, har det varit omöjligt,
likasom det öfver hufvud icke funnits lämpligt, att anvisa den
disciplinära straffmagten och de materiela straffbestämmelserna
skarpt åtskilda områden för hvarderas tillämpande; utan har det

207

synts komitén rigtigast att vid tillämpning af här gifna straffbestämmelser
tillägga redan undergången disciplinär bestraffning
för brottet behörigt afseende vid straffets bestämmande.

812 §

innehåller icke något från Sjöl. afvikande, ehuru det der icke uttryckligen
sägs, utan endast antydes (297 § 2 st.).

313 §.

I afseende på gränsen mellan allmän åklagares och målsegandes
åtalsrätt står förslaget väsentligen på samma ståndpunkt som 301

§ Sjöl.

Såsom skiljaktighet bör dock anmärkas, dels att Sjöl. icke
underkastar förseelser i fråga om dagboks förande eller uppvisande
allmänt åtal, under det att enligt förslaget sådan förseelse, såsom
väsentligen berörande ett allmänt intresse, också kan af det allmänna
beifras, dels ock att å andra sidan åsidosättande af de förpligtelse!’,
hvilka åligga befälhafvare mot redare eller annan, som af sjöresans
utgång är intresserad, enligt förslaget icke, såsom enligt Sjöl., hemfaller
under allmänt åtal.

ätergifver 301 § 2 st. Sjöl.

314 §

208

Trettonde kapitlet.

Om laga domstol ocli rättegång i sjörättsmål.

315, 316, 317 §§.

Den i vårt land för närvarande gällande ordning för sjörättsmåls
behandling har länge ansetts mindre tillfredsställande. Som
bekant handläggas sjörättsmålen i allmänhet i den för vanliga
tvistemål gällande ordning; endast de s. k. dispachemålen, d. v. s.
tvister angående haveriers fördelning äfvensom vissa tvister mellan
försäkringsgifvare och försäkringstagare, behandlas på ett särskildt
sätt, i det att de, sedan dispachör verkstält utredning och afgifvit
yttrande, afgöras af en vald nämnd, och sålunda äro alldeles undandragna
domstols pröfning. Hvad angår de vanliga sjörättsmålen,
klagar man öfver bristande skyndsamhet och sakkunskap vid målens
behandling och afgörande. Beträffande dispachemålen är redan det
förhållandet, att staten tvingar rättsökande parter att, med förbigående
af dess egen rättskipning, underkasta sig en kompromissnämnds
afgörande, någonting så egendomligt, att det torde sakna
motstycke ej blott i vårt land utan. äfven annorstädes och böra
betraktas endast som en nödfallsutväg. I tillämpningen har ock
detta förfarande, efter hvad numera torde vara erkändt, visat sig
föga tillfredsställande; då enligt lagen icke alla tvister, som innefatta
klander af dispachörs afgöranden, skola på angifna sätt behandlas,
har osäkerhet uppstått angående hvad rätteligen hör under
domstols och hvad under nämnds kompetens, likasom saknaden af
en enhetlig pröfning af de mål, som af nämnd afgöras, hindrat
uppkomsten af en fast rättspraxis på hithörande område. Dessa
sedan länge kända och erkända olägenheter af det närvarande tillståndet,
hafva föranledt olika förslag till deras afhjelpande. I
främsta rummet förtjenar härvid att beaktas förslaget att inrätta

209

specialdomstolar, i livilka skalle inrymmas plats för ett särskildt
sakkunnigt element vid sidan af den rättsbildade domaren och till
livilka samtliga sjörättsmål borde förläggas. Frågan om specialdomstolars
behöflighet och lämplighet i allmänhet är här icke stället
att söka utreda och besvara, helst denna fråga i hela sin vidd
för närvarande är under pröfning. Komitén kan emellertid icke
underlåta att anmärka, det komitén icke kan finna dylika domstolar
ovilkorlig! förkastliga. Väl är det sant, att för intet måls
afgörande någon speciel »sakkunskap» erfordras, så vida nemligen
alla på saken inverkande omständigheter äro upplysta och till sin
rätta betydelse och verkan faststälda; är, såsom lagkomité!! uttrycker
det, »bevisningen å ömse sidor bragt till fullständighet»,
då är visserligen sakens afgörande en vanlig lagskipningsåtgärd,
som bäst af yrkesdomaren utföres. Men »bevisningens bringande
till fullständighet» är ock, enligt komiténs mening, en domarefunktion,
hvilken aldrig kan af »sakkunnige män», använde såsom bevismedel,
fullgöras. Hvad dem tillhör är att afgifva ett på
sakkunskap grundadt omdöme angående de faktiska förhållanden,
som i målet äro upplysta; men de kunna aldrig göra tjenst för att
tillvägabringa de upplysningar, som tarfvas. Och om parterne icke
kunna antagas vara understödde af fullt sakkunniga biträden, göres
det särskildt behof af en verkligt sakkunnig ledning från domstolens
sida, om icke upplysningarne i målet skola blifva ofullständiga och
missledande. Det är således den s. k. processinstruktionen, icke
den slutliga domarepröfningen, som erfordrar speciel sakkunskap.
Der det icke kan förutsättas, att domaren besitter eller lätteligen
kan förskaffa sig erforderlig sakkunskap för en behörig processledning,
der måste det utan tvifvel anses vara i rättskipningens
sanna intresse, om särskildt sakkunniga personer erhålla plats i rätten
vid yrkesdomarens sida; och kan för en helklass af rättsförhållanden
ett dylikt likartad! behof uppvisas, kan för dessa mål inrättandet
af en speciel domstol ifrågasättas. Derigenom beredes då ock den
väsentliga fördel, att domstolen inom sig sjelf besitter förutsättningarne
för den pröfning, som ankommer mer på ett erfarenhetsskön
än på allmän subsumtionsförmåga, och derför icke behöfver
i dylika fall anlita personer utom rätten. Komitén skulle således,
derest i vårt land sjörättsmålen varit hänvisade till särskilda domstolar,
visserligen icke af principiela skäl föreslagit dessas afskaffande.
Annorlunda ställer sig deremot frågan, när det gäller att
införa något fullkomligt nytt; redan de kostnader, med Indika en
helt ny domstolsorganisation skulle vara förenad, måste mana att

Motiv.

210

begränsa reformen till hvad som kan anses oundgängligen nödigt.
Bet är icke alla sjörättsmål, för hvilka det ofvan antydda behofvet
af en sakkunnig processinstruktion är i lika hög grad känbart. Att
för sjörättsmålen i allmänhet anordna särskilda domstolar möter
för öfrigt i vårt land yttre svårigheter. Koncentreras denna rättskipning
till ett par större specialdomstolar, skulle sådant för de
rättsökande vara förenadt med känbar olägenhet; upprättas enligt
norskt föredöme sjörätter i sjöstäderna, skulle dessa domstolar dels
icke få full sysselsättning, dels ock gifva anledning till klagomål
öfver partiskhet, då främlingars rätt, såsom ofta i hithörande fall,
komme i konflikt med lokala intressen. Komme i vårt land särskilda
handelsdomstolar att upprättas, borde visserligen, efter komiténs
mening, sjörättsmålens särskilda handläggning dermed sättas
i samband; men särskilda domstolar blott för sjörättsmålens behandling
har komitén ansett icke böra ifrågasättas.

Ehuru komitén alltså icke trott .sjörättsmålen såsom sådana
böra fullständigt skiljas från de allmänna domstolarne, har komitén
likväl ansett sig böra föreslå åtskilliga förändringar i sättet för
dessa måls processuela behandling. Dessa förändringar äro väsentligen
följande:

att sjörättsmål alltid skola handläggas vid rådstufvurätt;

att de s. k. dispachemålen underkastas judiciel behandling,
ehuru något afvikande från den vanliga;

att särskilda anordningar träffas för upptagande af bevisning
i de fall, der behofvet af särskild sakkunskap är för sådant ändamål
företrädesvis känbart (upptagande af sjöförklaringar och verkställande
af undersökningar angående inträffade sjöolyckor.)

Hvad först angår sjörättsmålens förläggande till rådstufvurätt,
är detta förslag icke nytt. I det förslag, som låg till grund för
den k. propositionen till nu gällande sjölag, var föreslaget, att
sjörättsmålen, endast med undantag för visst fall, skulle höra under
rådstufvurätt. På grund af de anmärkningar, hvilka mot förslaget
i denna del vid granskningen i Högsta Domstolen framstäldes, ändrades
denna bestämmelse derhän, att häradsrätt skulle jemväl i
dessa mål vara lika behörig som rådstufvurätt. Vid förslagets behandling
i riksdagen mötte denna förändring bestämdt motstånd
och ansågs en återgång till det ursprungliga förslaget önskvärd.
På grund af de betänkligheter, Högsta Domstolen framstält, fann
man emellertid skäligt stanna vid den medelväg, nu gällande lag
innehåller, nemligen att häradsrätt är lika behörig som rådstufvurätt
att handlägga sjörättsmål, men att käranden har rätt att instämma

211

sin talan till närmaste rådstufvurätt, om målet skulle köra under
landsrätt. 1877 års sjölagskomité föreslog åter, att sjörättsmålen
skulle förläggas under rådstufvurätt.

De skäl, som tala för en dylik förändring, äro påtagliga. Sjörättsmålen
erfordra framför vanliga tvistemål en skyndsam behandling,
ett snabbt afgörande. Uppstår tvist, inträder dermed en
stockning i förhållanden, hvilka icke tåla en sådan; skall ett fartyg
längre tid ligga stilla eller en last uppläggas i afvaktan på tvistens
utgång, kan sådant medföra oberäknelig förlust. Det tillhör derför
lagstiftningen att söka bereda dessa mål all den skyndsamhet i
handläggning, som med bevarande af rättskipningens säkerhet kan
åstadkommas. Sådan har ock städse varit den svenske lagstiftarens
sträfvan. I fastställelse!! å 1667 års sjölag*) förordnades
sålunda, dels att sjörättsmålen med förbigående af kämnersrätt
skulle omedelbart upptagas vid rådstufvurätt, dels ock att vad från
sistnämnda rätt skulle fullföljas icke till hofrätt, utan till kommerskollegium,
»som sitter hela året», hvilket sistnämnda stadgande
väl upphäfdes 1679, men åter infördes 1711 och var gällande till
1723. Genom K. Stadgan den 4 Juli 1695 föreskrefs, att i sjörättsmål
vanlig stämningstid ej behöfde iakttagas. Och 1734 års lag
innehåller i samma syfte särskilda stadganden om sjörättsmål
(22 kap. 1 §, 25 kap. 9 § och 30 kap. 9 § Rättegångsbalken). Då i
berörda stadfästelse å 1667 års sjölag endast omförmäles rådstufvurätt,
såsom egande befattning med sjörättsmål, och då det i 6 kap.
1 § Rättegångs-balken, enligt detta lagrums ursprungliga lydelse,
heter att »der (i rådstufvurätt) skall både ransakas och dömas
öfver alla vexel- och sjörättssaker, ehvad domstol de eljest höra
under, som tvista», får detta visserligen icke så förs.tås, som skulle
häradsrätterna varit utestängde från sjörättsmåls behandling; ty
såväl sjölagen (1 kap. Skipm. B.) som 1734 års lag (25 kap. 9 §
Rättegångsbalken) förutsätta, att dylika mål kunde »å landet uppkomma»
och vid häradsrätterna handläggas. Men med den då gällande
näringslagstiftning, som med oväsentliga undantag koncentrerade
sjöfartsnäringen i städerna, var ett sådant fall så sällsynt,
att det icke syntes förtjena särskildt beaktande i lagstiftningen.
Då emellertid näringslagstiftningen numera härutinnan förändrats,
har behofvet att genom processuela stadganden koncentrera sjörättsmålen
vid stadsdomstolarne gjort sig märkbart.

*) Ett under sjölagens utarbetande väckt förslag om inrättande af en särskild
domstol för sjörättsmål förföll. Se Posse, Bidrag till svenska lagstiftningens historia
s. 176 ff.

212

Att rådstufvurätterna på grund af sin permanens erbjuda tillfälle
till en snabbare rättskipning än häradsrätterna är uppenbart;
äfven der K. Förordn. den IT Maj 1872 vunnit tillämpning, livilar
rättskipningen eu god del af den årstid, då sjöfarten lifligast pågår.
Och hvarken genom den käranden förunnade rätt att välja mellan
land- och stadsdomstol eller genom medgifvande!, att käranden i
hvarje fall må stämma till domstolen i den ort, der fartyget finnes,
kan erforderlig hjelp anses vara vunnen; i många fall kan målets
skyndsamma handläggande ligga särskild! i svarandens intresse, och
käranden har sålunda just genom tillåtelsen att stämma till rätten
i den ort på landet, der fartyget fins, lemnats utväg att afsigtlig!
bereda svaranden olägenhet.

Sjörättsmålens förläggande till stadsrätt är för öfrig! äfven ur
andra synpunkter önskvärd!. Fn landtdomare, som endast undantagsvis
får befattning med sjörättssaker, måste i allmänhet antagas
vara för dylika förhållanden fullkomligt främmande. Endast i städerna
kan man påräkna tillgång å sakkunnige män, som för åtskilliga
fall skola, enligt hvad 336 § utvisar, af domstolen utses för
pröfning af tvistiga frågor, och hvilkas biträde i sjörättsmal i allmänhet
ofta nog behöfver anlitas. Slutligen kunna de särskilda
anordningar, komitén för upptagande af sjöförklaringar ansett nödvändiga,
endast i städerna tillvägabringas, och det är derför synnerligen
önskvärdt, att de rättegångar, der den sålunda samlade
bevisningen skall användas, så vidt ske kan, utföras i de städer,
der bevisförfarandet egt rum.

Mot eu dylik föreskrift, som gjorde rådstufvurätt uteslutande
behörig i sjörättsmål, har hufvudsakligen anmärkts, att man »icke
torde kunna uppdraga någon lämplig gräns emellan större fartyg,
som egentligen afses, och t, ex. små roddbåtar, som ingalunda påkalla
någon undantagslag.» Om än denna anmärkning icke kan frånkännas
berättigande från prineipiel synpunkt, lärer den deremot
i praktiskt afseende icke kunna tillmätas synnerlig betydelse, då
dylika farkoster ytterst sällan kunna gifva upphof till egentliga
»sjörättsmål.» Och för öfrigt lärer det icke kunna förnekas, att
redan den valrätt, Sjöl. medgifver käranden, innefattar en från
berörda synpunkt i lika hög grad oberättigad »undantagslag.»
Komitén har derför vid öfvervägande af skälen för och emot icke
tvekat att nu taga steget fullt ut samt utbyta den käranden medgifna
rätt att alltid vända sig till stadsdomstol mot ett stadgande
om dessa domstolars uteslutande behörighet i dylika tvistemål.
Genom att sålunda förlägga sjörättsmålen till rådstufvurätterna,

213

anser komitén vara i allmänhet tillräckligen sörj dt för en skyndsam
och sakkunnig behandling af sjörättsmålen. För vissa fall har det
emellertid ansetts nödvändigt att i det ena eller andra syftet träffa
särskilda anordningar. Detta gäller dels dispachemålen, dels upptagande
af sjöförklaringar och verkställande af undersökningar om
sjöolyckor.

Hvad angår dispachemålen, har komitén ofvan antydt, att dessas
undandragande från domstolsbehandling måste anses vara ett missförhållande,
som krafvel’ rättelse. Denna egendomliga behandling
infördes genom nu gällande sjölag, ehuru visserligen äfven förut
dessa mål intogo en undantagsställning. Grenom K. Försäkringsoch
Haveristadgan den 2 Okt. 1750 hade nemligen för »alla inom
Sverige och dess underliggande provinser slutne försäkrings- och
haverimål» upprättats en specialdomstol — den s. k. sjöförsäkringsöfverrätten
— och anordnats ett särskildt rättegångsförfarande.
1 alla dylika mål skulle först dispachör, derest sådan funnes i
orten, verkställa utredning och upprätta en dispacheberäkning, »på
det skadeståndet deraf egentligen pröfvas må.» Funnes ej dispachör
att tillgå, eller nöjdes ej parterne åt hans uträkning, borde
tvisten hänskjutas till gode män, af hvilka parterne egde utse två
å hvardera sidan. Kunde icke åtminstone tre af desse förena sig
om ett gemensamt slut, eller nöjdes icke part åt deras beslut, skulle
saken hänskjutas till försäkringsöfverrätten. Denna domstol hade
sitt säte i Stockholm och bestod af 13 ledamöter: 2 af Svea hofrätt,
3 af kommerskollegium, 2 amiralitetsofficerare, 2 magistratspersoner,
som varit handlande, samt 4 i utrikes handel och sjöfart
förfarne köpmän. Hätten afgjorde saken »summario processa», och
mot dess dom tilläts intet vad eller revisionssökande.

Såsom skäl för försäkringsöfverrättens afskalfande angifva motiven
till Sjöl., »att dels den nyare lagstiftningen i Sverige i
allmänhet sökt att föra alla mål under de vanliga domstolarne,
dels i synnerhet denna rätt, genom det ringa antal mål som dragas
under dess pröfning, visat sig i det närmaste öfverflödig.» Att den
nya lagen icke återförde dessa mål »under de vanliga domstolarne»,
är förut framhållet, likasom att komitén ansett en verklig rättskipning
äfven i dessa mål böra beredas. Att emellertid utan vidare
förlägga dessa mål till de vanliga domstolarne och låta dem behandlas
i den för sjörättsmål i allmänhet stadgade ordning, torde
icke finnas lämpligt. 1877 års sjölagskomité hade, på sätt dess
betänkande utvisar, föreslagit en sådan åtgärd; men i en vid samma
betänkande fogad reservation uttalades häremot betänkligheter,.

214

hvilka delats af flertalet af de sakkunniga myndigheter, som öfver
bemälda komités förslag afgifvit yttranden, och hvilka komiterade
för sin del finna afgörande. För de i dessa mål intresserade är
behofvet af ett skyndsamt slutligt afgörande otvifvelaktigt det
främsta; de ofta betydliga belopp, som omtvistas, äro afsedda för
nya företag, hvilka icke utan olägenhet länge kunna anstå; de
summor, som skola af försäkringsgifvarne gäldas — äfven haveriutredningarne
äro oftast endast uppgörelser mellan de särskilde
försäkringsgifvarne —, ega de i sin ordning fordra ersatta af reassuradörer,
eller ock skola beloppen, såsom vid ömsesidiga assuransföreningar,
på flere intressenter fördelas — allt förhållanden, som
kräfva ett snart definitivt afgörande. Hänvisade man dispachemålen
till den vanliga domstolsvägen, skulle sådant säkerligen föranleda,
att i försäkringsaftalen komme att regelbundet intagas förbehåll
om uppkommande tvisters ovilkorliga hänskjutande till skiljemän
— en utväg, hvilken lagstiftaren lika litet bör framtvinga som
föreskrifva.

Vill man derför bereda dessa mål judiciel behandling, måste
särskilda anordningar vidtagas för att befordra dennas skyndsamhet.
I öfverensstämmelse med den äldre rätten har komitén ansett
nödvändigt att för dessa mål inskränka instansernas antal. Redan
föreskriften, att målen skola undergå utredning af dispachör, som
har att meddela yttrande, synes skäligen kunna föranleda ett inskränkande
af domstolspröfningen i dessa fall. Val är för närvarande
behörighet att utöfva domareembete icke kompetensvilkor
för beklädande af dispachörsbefattning; men med afseende på beskaffenheten
af den pröfning, som åligger dispachören, måste komitén
beteckna detta såsom ett missförhållande, hvars afhjelpande
det väl icke tillkommer komitén att föreslå, men som genom föreskrift
i administrativ väg lätt nog lärer kunna undanröjas. Under
sådan förutsättning kan dispachörens handläggning med skäl fullt
likställas med vanliga måls pröfning i första instans; och således,
enligt grunderna för vår gällande rättegångsordning, något behof af
mer än tvä verkliga domstolsinstanser icke sägas vara för handen.
Hvilken af de vanliga instanserna uteslutes från dessa måls handläggning,
kan visserligen synas vara af mindre betydelse; men då
dels med afseende på de vigtiga rättsgrundsatser, hvilka här ofta
nog komma till användning, den högsta instansens pröfning icke
torde böra saknas, dels också med hänsyn till parternes beqvämlighet
målets handläggning vid rådstufvurätt erbjuder ett väsentligt
företräde framför dess omedelbara upptagande i öfverrätt, har

215

komitén trott instanserne böra blifva rådstufvurätt och Kongl.
Maj:t. För att emellertid åt rådstufvurätts pröfning gifva största
möjliga säkerhet och sålunda i viss mån äfven bereda en ersättning
för det minskade antalet instanser har det ansetts lämpligt,
att rätten, när dylika mål förekomma till handläggning, förstärkes
med ett specielt sakkunnigt element. Den sakkunskap, som för
dessa mål afses, är icke den rent tekniska insigten i navigation
och sjöväsende i allmänhet, och komitén har derför ansett denna
anordning böra vara oberoende af de åtgärder, som för beredande
af dylik sakkunnig medverkan i andra fall kunna erfordras. Den
föreslagna anordningen har för öfrigt synts så lätt verkställbar,
att från denna synpunkt betänklighet deremot icke lärer kunna
möta, och den har i sådant hänseende företräde framför upprättande
af en speciel öfverrätt enligt den äldre lagstiftningens mönster.
Att något tillkallande af sakkunnige vid målens behandling
i Högsta Domstolen icke ifrågasatts, lärer hvarken från principiel
eller rent praktisk synpunkt böra möta betänklighet.

Hvad angår proceduren i här ifrågavarande mål, skulle denna
i öfverensstämmelse med gällande rätt och i enlighet med dessa
måls särskilda beskaffenhet vara skriftlig, så att endast på grund
af särskild begäran eller rättens beslut muntlig förhandling skulle
ega rum. Till undvikande af onödig omgång och kostnad har det
ansetts kunna öfverlåtas åt rådstufvurättens ordförande att ledaskriftvexlingen
och meddela de förberedande beslut, som dervid
kunna påkallas.

Äfven i ett annat hänseende afviker förslaget från nu gällande
lag i detta ämne. Såsom ofvan anmärkts, är det enligt Sjöl. icke alla
försäkringstvister, som skola i särskild ordning handläggas. »Angår
tvisten», heter det i motiven till Sjöl., »icke ersättningens belopp,
utan om den bestämda summan skall gäldas eller icke, då
upptages och handlägges målet som ett vanligt tvistemål. Är åter
icke utredt, huru mycket som skall gäldas, blir målet först hänvisadt
till dispachörs utredning». Såsom redan 1877 års komité
anmärkt, är denna åtskilnad mellan frågan huru vida och frågan
huru mycket i praxis fullkomligt ohållbar; med den senare frågan
kombineras i allmänhet äfven den förra — det är icke möjligt att
hålla dem åtskils och hänvisa dem till olika slags pröfning. Huru
omöjligt ett sådant särskiljande är och huru olika meningar om
gränsens rätta uppdragande gifvas, framgår klart af Kongl. Maj:ts
dom den 22 Maj 1883 (ref. i Nytt Jurid. Arkiv, s. 176). Komitén har
derför ansett nödvändigt, att dylik tvist i dess helhet, utan hänsyn

216

till deri ingående frågors olika beskaffenhet, underkastas enahanda
förfarande. Och då komitén ansett det vara olämpligt, att samma
fråga, allt efter som den förekomme i sammanhang med en tvist
om beloppet eller icke, skulle komma att olika behandlas i processuelt
hänseende, har komitén med återgående äfven härutinnan
till den äldre lagstiftningen föreslagit eu alldeles likartad behandling
af alla försäkringstvister och alltså, på sätt 265 § utvisar, för
hvarje sådant fall föreskrifvit, att dispachörs utlåtande skall inhemtas.
Genom sistnämnda anordning, som i praktiskt afseende
icke torde vara af synnerlig betydelse, framstår emellertid ännu
tydligare behofvet att för beklädande af dispachörstjenst fordra
domareqvalifikationer.

Bemödandet att åstadkomma en tillförlitlig utredning af
orsakerna till sjöolyckor har närmast framkallats af den s. k.
Plimsollska rörelsen; det är väsentligen i detta afseende denna
rörelse ledt till en lagstiftning, hvars nytta blifvit allmännare erkänd.
Huru man i andra länder sökt vinna detta önskningsmål,
är i 1877 års komitébetänkande närmare angifvet, hvarför kqmitén
här kan inskränka sig till en hänvisning till berörda betänkande.
Det ligger i öppen dag, att en sådan utredning är af synnerlig
vigt ej blott för den enskilde, som af olyckan i ett eller annat
hänseende berörts, utan ock för det allmänna; staten måste betrakta
det såsom en sin angelägenhet, att den, som vållat olyckan,
befordras till straff, och att i hvarje fall anledningen till olyckshändelsen
må upptäckas och faran för dess upprepande derigenom
möjligen kunna förebyggas; den enskilde sakegaren skall
beredas utväg att verksamt göra gällande sin rätt till skadestånd.
Snart sagdt den enda källa, ur hvilken upplysning angående timad
sjöolycka nu hemtas, är den af befälhafvaren afgifna sjöförklaring.
Denna utgör för närvarande ingenting annat än en af
befälhafvaren uppsatt skriftlig berättelse om händelsen, hvilken
berättelse derefter af honom sjelf jemte några af besättningen —
utsedde af befälhafvaren — inför domstol edligen bekräftas. Domstolens
befattning med sjöförklaringen har i allmänhet nedsjunkit
till ett passivt protokollerande af hvad som bjudes den. Att detta
icke är öfverensstämmande med Sjöl:ns mening, framgår af föreskriften
i dess dB §, »att domstolen eger ock, i händelse så skäligt
pröfvas, till hörande inkalla öfriga besättningen och andra personer,
som må kunna i saken meddela upplysning». Den antydan, lagen
sålunda innefattar, om domstolens rätt och pligt att genom förhör
kontrollera de uppgifter, förklaringen innehåller, har emellertid

217

förblifvit en död bokstaf; och detta förhållande har sin helt naturliga
grund deri, att domstolen icke kan begagna det initiativ, lagen
lagt i dess hand. Skall ett förhör leda till något resultat, måste det
verkställas af en person, som vet hvad han skall fråga — som förstår
att bedöma de lemnade uppgifternas tillförlitlighet i och för sig
och i deras inbördes sammanhang och som klart inser, hvilka
upplysningar böra i hvarje särskildt fall ytterligare eftersökas. Det
måste vara ett sällsynt undantag, om våra domstolar— rådstufvurätter
ej mindre än häradsrätter — besitta de alldeles särskilda insigter, som
i detta hänseende erfordras. Då komitén haft till uppgift att söka
åt sjöförklaringen återgifva betydelsen af en verklig bevisning och
att åt den noggrannare undersökning, hvartill, på sätt nedan skall
visas, sjöförklaringen kan föranleda, bereda erforderlig auktoritet,
har det framför allt synts angeläget att försäkra sig om nödig
sakkunskap hos den myndighet, åt hvilken initiativet för bevisningens
upptagande och utredningens verkställande skulle anförtros.
I ofta berörd^ betänkande föreslog 1877 års komité, att, när
sjöförklaringar upptoges i rådstufvurätt — hvilken domstol, såsom
ofvan anmärkts, skulle ensam vara behörig i sjörättsmål — så väl
som när sjörättsmål i allmänhet der handlades, två i sjöväsendet
kunnige och praktiskt erfarne män skulle närvara och efter afl agd
domareed tillhandagå rätten med upplysningar samt under domareansvar
till protokollet afgifva yttrande i de frågor, der sådant af
rätten äskades. Komitén har icke kunnat ansluta sig till detta
förslag. Oafsedt den egendomliga och efter komiténs mening
mindre tillfredsställande form, under hvilken det sakkunniga ele O mentet

skulle i domstolen upptagas, har det synts komitén olämpligt
att för här förefintliga behof omskapa rättskipningen i alla
sjörättsmål, helst den sakkunskap, som i detta särskilda fall erfordras,
också är af alldeles särskild art — rent tekniskt-nautisk.
Lika litet som komitén ansett sig böra förorda införande af
allmänna sjörätter, lika litet bär den ansett denna blandade domstolsform
kunna tillstyrkas. Enligt hvad komitén ofvan framhållit,
är det i allmänhet mindre för sjelfva dömandet än för den föregående
utredningen sakkunskapen är oundgänglig; och det är särskildt
i detta fall, nämnda behof framträder. Komitén har derför
trott, att äfven i detta fall domstolens organisation kunde lemnas
orubbad. Komitén har alltså — efter tyskt och engelskt mönster
och i öfverensstämmelse med hvad från sakkunnigt håll jemväl i
vårt land varit i frågasatt,1 ehuru med väsentliga olikheter —

1 .Temför: Utlåtanden af Styrelsen för Nautiska föreningen i Göteborg angående
vidtagande af åtgärder, egnade att förekomma olyckshändelser till sjös. Gbg 1879.

218

föreslagit inrättande af särskilda myndigheter — »sjönämnder» —,
hvilka icke skulle hafva till uppgift att döma, utan endast att
genom åstadkommande af en fullständig faktisk utredning lägga
en tillförlitlig grundval för domarens pröfning. Mot den föreslagna
anordningen kan visserligen anmärkas, att den på detta sätt tillvägabragta
bevisningen icke kommer att omedelbart inverka på
domslutet, och att den i händelse af rättegång kan komma att kompletteras
genom annan bevisning, hvilken då skall förebringas vid
den dömande rätten. Otvifvelaktigt vore det en fördel, om bevisförfarandet
alltid kunde ega rum inför den rätt, som skulle döma;
men då det är nödvändigt, att sjöförklaringen afgifves vid första
lägliga tillfälle, utan all hänsyn till hvar en möjligen uppstående
rättegång kommer att handläggas, skulle den åsyftade fördelen
icke i väsentligt högre grad vinnas, om förfarandet förlädes till
domstol — det skulle allt för ofta inträffa, att rättegången komme
att utföras vid en annan domstol, än den som upptagit beviset.
Enligt tysk lag har undersökningsmyndigheten — »das Seeamt» —
att vid slutet af förhandlingen gifva ett omdöme om orsakerna till
olyckan, likasom den eger förklara befälhafvare eller styrman, som
funnits dertill vållande, oberättigad att vidare utöfva sådan befattning.
Icke heller en dylik befogenhet har komitén trott böra
tillkomma sjönämnden. Hvad angår förlusten af rätt att fara som
befälhafvare eller styrman, bör denna påföljd, enligt komiténs mening,
betraktas som ett straff och derför i vanlig ordning ådömas; och
uttalande af ett omdöme om bevisförfarandets resultat har komitén
trott vara dels öfverflödigt, då undersökningen ändock, om den
är uttömmande, icke lärer förfela sin behöriga verkan å rättegången,
dels äfven olämpligt, då det skulle förhindra sjönämndens
ordförande från deltagande i den af undersökningen möjligen föranledda
rättegångs afdömande. Ty just derigenom, att ordföranden
i sjönämnden tillika är bisittare i rådstufvurätten, är, så vidt ske
kan, sambandet mellan bevisförfarandet och rättegången bevaradt.
Att för öfrigt rätten har tillfälle att, der så anses nödigt, infordra
yttrande af de sjökunnige bisittare i sjönämnden, lärer knapt behöfva
erinras.

Sjönämnden är således icke en domstol, utan snarare jemförlig
med en polismyndighet. Undersökning angående orsakerna till sjöolyckor,
deraf i ett eller annat hänseende ett allmänt intresse beröres,
är dess hufvudsakliga uppgift; men då dels behöfligheten af dylik
undersökning i allmänhet framträder vid sjöförklaringen, dels ock äfven
i sådana fall, der endast enskilde äro intresserade af utred -

219

ningen, denna icke kan behörigen verkställas utan en sakkunnig
ledning af förhöret, har nämnden till uppgift att upptaga sjöförklaringar
i allmänhet. Att nämnden måste erhålla befogenhet att
på ed afhöra de personer, af hvilka upplysning kan förväntas,
torde i och för sig icke kunna anses betänkligt, då en sådan befogenhet
enligt gällande rätt icke är uteslutande förbehållen domstol.

Hvad angår sjönämndens organisation, har denna gjorts så enkel,
som med det afsedda ändamålet varit förenligt. Såsom ordförande
i nämnden fungerar i regeln rådstufvurättens ordförande, borgmästaren;
i de städer, der rådstufvurätten är fördelad på afdelningar, kan
en sådan anordning vara olämplig och derför tillfälle till annan ordning
böra medgifvas. De två bisittarne, hvilka skola ega såväl teknisk
insigt som praktisk erfarenhet, väljas af stadens representation.
Då den uppgift, som tillhör sjönämnden, kan sägas väsentligen afse
allmänt väl, har den ersättning, som bör tillkomma de särskilde
ledamöterne, ansetts böra utgå af allmänna medel. Deremot har
ordföranden, såsom eu af det allmänna aflönad tjensteman, icke
ansetts böra undfå särskild godtgörelse för sin tjenstgöring i nämnden.
I hvilka städer sjönämnder skola inrättas, har komitén ansett
böra af konungen bestämmas med hänsyn dels till sjöfartens
behof och dels till möjligheten att erhålla verkligt sakkunnige bisittare
i nämnden. Att icke i hvarje sjöstad dylik nämnd bör inrättas,
synes komitén så väl från den ena som den andra synpunkten
vara uppenbart.

innehålla stadganden om laga domstol i sjörättsmål, i väsentlig
öfverensstämmelse med gällande rätt, naturligtvis med den modifikation,
som föranledes af föreskriften om rådstufvurätts uteslutande
behörighet i sjörättsmål. Såsom hufvudregel gäller alltså, att domstolen
i den ort, der svaranden är hemma eller fartyget finnes, är
behörig, hvilken regel förslaget dock gifvit ett allmännare uttryck
än Sjöl., som här försökt en uppräkning. Tvistemål, som icke
grundas på sjölagen, skall således, äfven om det afser »rätt till
fartyg eller till gods som i fartyget är», handläggas efter de i 10
kap. Rätteg.-balken gifna bestämmelser. Det kan visserligen anses
tvifvelaktigt, huru vida rätten att anhängiggöra tvist i den ort,
der fartyget finnes, bör vara så vidsträckt, som förslaget i likhet
med Sjöl. bestämmer; men för att ej göra hithörande stadganden
allt för komplicerade har komitén icke föreslagit någon förändring.
— Genom förslaget om fartygs registrering (2 §) har ut -

318-321

220

väg beredts att för de s. k. partrederierna bestämma ett lämpligare
forum person® än det i Sjöl. 302 § 2 st. angifva; äfven der registreringspligt
ej eger rum, skall enligt 3 § hemort väljas och
upplysning derom vara lätt tillgänglig. Hvem i detta fall kan å
rederiets vägnar instämmas, utvisar 12 §. Från den sålunda uppstäda
hufvudregeln gifves ett ovilkorligt undantag, nemligen för
dispachemålen, hvilka enligt förslaget fått en omfattning, som gör
Sjöl. 303 § öfverflödig; hvarjemte den i Sjöl. 302 § 3 st. medgifna
rätt för parterna att alternativt bestämma annat forum i
319 § bibehållits. Hvad 320 § innehåller torde, ehuru i ändrad
formulering, uttrycka lagstiftarens tanke i Sjöl. 302 § sista stycket.
Afsigten med berörda stadgande har antagligen varit den
att möjliggöra förening af anspråk mot redare och befälhafvare i
samma rättegång, när anspråken hafva samma faktiska grund. Att
befälhafvare i här afsedda fall kan stämmas i redarens ställe, så
vidt angår anspråk på fartyg och frakt, stadgas i 283 §, och att
borgenär kan söka både redare och befälhafvare, lärer icke behöfva
stadgas; deremot synes regeln om det gemensamma forum böra gälla
jemväl för det fall, att borgenären påstår personlig betalningsskyldighet
för endera eller begge.

322 §

innehåller samma stadgande som 304 § Sjöl.

323 §

öfverenstämmer med 305 § Sjöl.

324 §

motsvarar 306 § Sjöl.; dock har komitén, i likhet med 1877 års
komité, ansett billigt, att den, som söker ändring, må få tillfälle
att med anledning af svarandens inlaga begära muntligt förhör
eller vittnen afbörda. Genom stadgandets affattning torde vara
förebygdt, att denna rätt begagnas såsom medel att obehörigt utdraga
målet.

325 §

återgifver stadgandet i 314 § Sjöl.. endast med obetydligt förändrad
affattning.

320 § Sjöl. stadgar, att om »redare eller godsegare afstått
sina tillgångar till borgenärers förnöjande; då skall hvad lag i
sådant fall stadgar gälla i afseende å upptagande af tvist om

221

förmånsrätt enligt denna lag». Så vida härigenom skall anses
vara föreskrifvet, att de i sjölagen omförmälda fordringar skola
i händelse af redares eller godsegares konkurs utsökas i samma
ordning, som för fordringar i allmänhet är i Konkurslagen stadgad,
har komitén funnit en sådan föreskrift mindre lämplig.
Det utmärkande för dessa fordringar är, att de såsom sådana icke
hvila å gäldenären personligen, utan endast å vissa förmögenhetsobjekt;
och det synes derför icke finnas skäl att ålägga dylik borgenär
skyldighet att i konkursen bevaka sin rätt, så vida han icke
tillika egen fordringsrätt mot redare eller godsegare personligen
och vill i konkursen göra denna gällande; att han i sistnämnda
fall är underkastad samma vilkor som öfrige borgenärer, lärer vara
sjelf klart. Komitén har derför i förslaget icke upptagit något
stadgande, motsvarande 820 § Sjöl. Deremot har det ansetts
nödigt att genom tillägg till 90 § Konkurslagen uttryckligen stadga,
att borgenär, som har »sjöfordran», eger njuta betalning ur det föremål,
som häftar för fordringen, utan att i konkursen bevaka denna.
Försäljes fartyg eller gods i den ordning, Utsökningslagen stadgar,
upphör borgenärens rätt till samma föremål, enligt hvad förslaget
i 272 och 278 §§ innehåller.

Äfven ett annat hithörande stadgande i gällande lag — 815 § Sjöl.

— har icke ur förslaget uteslutits. De stadgande!!, berörda § innehåller
angående »mellankom man de part», äro ä ena sidan icke uttömmande,
men gifva å andra sidan tillfälle för part, som icke iakttagit
föreskrifven tid för klander af dispache, att, när annan part
anhängiggjort sådan talan, anmäla sig såsom mellankommande part

— en frihet, som icke öfverensstämmer med vår gällande rättegångsordning.
Komitén har derför ansett rigtigare att ur förslaget
utesluta berörda stadgande.

326—334 §§

innehålla föreskrifter rörande sjöförklaringars upptagande och verkställande
af undersökning angående inträffade sjöolyckor. Hufvudsyftet
med dessa stadganden har, såsom ofvan är nämndt, varit
att i dessa fäll åstadkomma en uttömmande och fullt tillförlitlig
utredning — icke endast ett protokoll.

I allmänhet afvaktas befälhafvarens begäran om att få aflägga
sjöförklaring, innan sjönämnden träder i verksamhet; dock medgifves
för de fäll, då sådan anmälan icke skett eller icke kunnat
ske, offentlig myndighet att begära undersökning. I 326 § gifvas

222

föreskrifter angående förberedelserna för sjöförklaringens upptagande.
Genom de uppgifter, som vid anmälan om olyckan enligt
42 § skola af befälbafvaren meddelas, erhåller ordföranden erforderlig
ledning för anordnandet af förhöret. I 327 § bestämmes
närmare huru förhöret skall försiggå. Förklaringen skall icke af
befälhafvaren »skriftligen affattas» utan muntligen inför nämnden
afgifvas, likasom alla vittnesberättelse!’. Nämnden får icke inskränka
sig till ett passivt mottagande af förklaringen, utan bör
söka i allt kontrollera uppgifterna och genom frågor vinna fullständig
upplysning. År enskild sakegare tillstädes, är det gifvet,
att honom tillkommer rätt att få frågor genom ordföranden framstälda
till de personer, som höras; är icke sakegare närvarande,
synes hans intresse böra af sjönämnden bevakas och upplysning
sökas angående sådant, som kan på hans rätt inverka, men hvarom
all utredning kanske komme att saknas, derest den icke vid
detta tillfälle erhölles. Af detta skäl har förslaget ock bibehållit
den i Sjöl. domstol medgifna rätt att till förhör inkalla jemväl
den öfriga besättningen, hvaremot det ansetts obehörigt att i
detta fall medgifva inkallande äfven af andra personer. Hvad
§:n i öfrigt innehåller torde finnas väsentligen öfverensstämma
med 38 § Sjöl.; såsom eu afvikelse, hvars behörighet icke lärer
ifrågasättas, anmärkes föreskriften i förslaget, att vittnena böra
åtskils höras och ej må vara tillstädes, när befälhafvaren aflägger
sin förklaring.

Under det sjöförklaring sålunda egentligen blott är ett »vittnesförhör
till framtida säkerhet», verkstäldt med särskild omsorg,
gifves det fall, då statens intresse fordrar, att en grundligare undersökning
verkställes för att vinna full klarhet angående den
timade händelsens sammanhang. Detta måste sägas vara fallet
vid olyckor af svårare art eller särskild! misstänkt beskaffenhet;
i dessa fall öfvergår förklaringen till ett polisförhör. Gränsen är
visserligen endast relativ, men lagen har dock bort särskild! utmärka
de fall, der ett sådant inqvisitorisk! förhör i samhällets intresse
bör ega rum, och angifva de hufvudpunkter, på hvilka undersökningen
bör rigtas. Detta har skett i 328 §. Denna §:s innehåll
öfverensstämmer i hufvudsak med hvad 1877 års komité i
detta afseende föreslagit, likasom med motsvarande bestämmelser
i det norska förslagets § 322. Då den definition på strandning, nu
gällande Sjöl. i 234 § innehåller, icke i förslaget upptagits, har här
en sådan beskrifning fått plats. 329 § innehåller föreskrift om
tvångsmedel mot den, som tredskas att infinna sig eller att af -

223

lägga vittnesmål. Komitén har i sådant hänseende icke ansett det
kunna medgifvas nämnden annat medel än föreläggande af vite.
För att bereda allmän åklagare tillfälle att, der fog förefinnes,
anhängiggöra åtal, är i 330 § föreskrifvet, att han om sammanträdet
skall underrättas. Äfven har till underlättande af åklagarens
verksamhet för dylika brotts beifrande lemnats honom rätt
att i de i 328 § omförmälda fall hos sjönämndens ordförande påkalla
undersökning, när befälhafvaren underlåtit göra föreskrifven
anmälan.

Så väl 1877 års komité som Nautiska Föreningen i Göteborg 1
hafva lifligt betonat behofvet af särskilde åklagare för utöfvande af
verksam uppsigt å efterlefnaden af sjölagens föreskrifter. Komitén
delar till fullo denna uppfattning, men har icke ansett nödigt att
i sådant hänsende framställa något förslag; skulle under en eller
annan form en dylik institution komma till stånd, påkallas deraf
ingen ändring i sjölagen.

I 331 § har föreskrift lemnats för det fall, att sjöförklaring
icke aflägges i Sverige. Då förslag om en med det af komitén i 328
§ föreslagna undersökningsförfarandet alldeles öfverensstämmande
anordning blifvit af den norska komitén framstäldt, och sålunda,
derest detta förslag antages, trygghet för en uttömmande undersökning
vinnes, så vidt sjöförklaring aflägges i Norge, har särskild
föreskrift erfordrats endast för de fall, då sjöförklaring aflägges
utom de förenade rikena. Skyldigheten att verkställa undersökningen
åligger i sådant fall konsuln, som dervid har att förfara i
öfverensstämmelse med föreskrifterna i 328 §. Då i vissa länder,
såsom England och Tyskland, äfven sjöolyckor, som träffat främmande
fartyg, blifva föremål för undersökning, har för sådant fall
konsuln icke ansetts skyldig att, der undersökningen finnes tillfredsställande,
sjelf förrätta sådan, utan endast att insända afskrift
af undersökningsprotokollet. Skulle en med här föreslagna
undersökningsförfarande öfverensstämmande anordning införas jemväl
i Danmark, — hvarom från dansk sida icke nu något förslag
kunnat framläggas —, torde den föreslagna ömsesidigheten i detta
afseende'' mellan Sverige och Norge böra titsträckas äfven till
Danmark.

Har undersökning icke kunnat ega rum, emedan de personer, som
skolat afgifva sjöförklaring, varit dertill ur stånd eller befälhafvaren
utan skäl underlåtit att anmäla olyckshändelsen, och allmän
åklagare icke heller påkallat undersökning, ankommer det på kom 1

Jemför ofvan anförda utlåtanden..

224

merskollegium, såsom den myndighet, hvilken har högsta uppsigten
öfver sjöfarten, att förordna om undersöknings anställande å lämplig
ort. Grenom registreringsmyndigheten i fartygets hemort bör
kommerskollegium erhålla underrättelse om fartygs försvinnande
och sålunda äfven i detta fall, der en undersökning är af största
vigt, blifva satt i tillfälle att vidtaga nödigaåtgä rder. Likaså eger
kommerskollegium, der undersökning befinnes ofullständig eller
eljest bristfällig, förordna om ny undersöknings anställande; särskilt
lärer sådant kunna erfordras, när undersökningen verkstälts
af konsul i utlandet. Härom gifvas stadganden i 332 och 333 §§.

Komitén har icke ansett det i allmänhet böra tillhöra svensk
myndighet att verkställa undersökning rörande olyckor, som träffat
främmande fartyg, utan bör detta åligga vederbörande lands konsul;
de i det föregående gifna regler gälla alltså endast svenska fartyg.
Med afseende på norska fartyg bär emellertid af skäl, som nyss
anförts, undantag skett, och skulle under förutsättning af reciprositet
samma förhållande komma att ega rum med afseende på danska
fartyg. När undersökning angående norskt fartyg hållits,
bör protokollet till kommerskollegium insändas för att tillställas
vederbörande norsk myndighet.

355 §.

Det förfarande, som i denna § föreslagits för ändrings sökande
i rådstufvurättens utslag i dispachemål, är anordnad! efter mönstret
af det för egodelningsrättsärenden i Skiftesstadgan bestämda.
Glenom att förlägga den förberedande förhandlingen, hvilken är
endast skriftlig, till rådstufvurätten, befrias parterne från tvånget
att anskaffa nytt ombud för talans bevakande, och genom föreskriften,
att part sjelf bör efterhöra, huru vida domen öfverklagats,
samt till rådstufvurätten ingifva sitt bemötande, undgår man nödvändigheten
af kommunikation, som i dessa mål, der motparten
ofta är bosatt å aflägsen ort, skulle vara förenad med synnerliga
svårigheter.

336 g.

I likhet med gällande lag har komitén bestämt, att för åtskilliga
fall tvistefrågor skola af skiljemän pröfvas. Det gemensamma
för dessa fall är, att här mindre ifrågakommer en juridisk subsumtion,
än ett omdöme, som förutsätter vissa särskilda insigtcr eller

225

särskild praktisk erfarenhet. Man har velat på detta sätt bereda en
ersättning för den bristande särskilda sakkunskapen hos domstolen.
I olikhet med gällande lag har komitén ansett skiljemännen höra
utses af rätten. Enligt nu gällande ordning betrakta sig de af
parterne utsedda personer såsom dessas ombud, icke som skiljedomare,
och utgången bestämmes derför oftast af den tredje person,
parternes kompromissarie!- tillkalla. Detta missförhållande undvikes
genom att öfverlemna valet åt rätten, på samma gång derigenom
antagligen större enhet i dylika frågors afgörande vinnes,
då rätten i allmänhet lärer till sådant uppdrag använda samma
personer. Deremot har rätten att klandra skiljemännens beslut
blifvit från gällande rätt bibehållen.

Några särskilda stadgande^ angående jäf, klandertid m. in.
hafva icke i förslaget upptagits, då förslag till allmän lag angående
skiljemän för närvarande är under pröfning och i samma lagförslag
finnas intagna bestämmelser i sådant afseende, hvilka äfven i
förevarande fall skulle vinna tillämpning.

337 §.

Besigtningar, som i förslaget på olika ställen omförmälas, hafva
en något olika karakter.

Hvarje besigtning afser i främsta rummet att konstatera ett
visst förhållande, hvilket kan blifva föremål för tvist — den är
sålunda ett bevismedel. Der en part uteslutande i sitt eget intresse,
för att framdeles göra ett anspråk gällande eller för att
värja sig mot ett sådant, låter upptaga en besigtning, har lagstiftaren
icke något skäl att bestämma, i hvilken ordning en sådan
förrättning bör ega rum. Lika väl som parten har frihet att helt
och hållet underlåta att försäkra sig om beviset, lika väl bör det
stå honom öppet att sjelf bestämma den form, under hvilken besigtningen
upptages, de personer, hvilka han för ändamålet vill
anlita. Upptages besigtningen i en mindre tillfredsställande form
eller af icke tillförlitliga besigtningsmän, försvagas helt naturligt
bevismedlets verkan, men skadan är då endast partens egen. Detta
är förhållandet med den besigtning, som omförmäles i 10G § Sjöl.
Ehvad befälhafvare!! eller lastemottagaren påkallar besigtning,
gäller det, att denna företages i partens eget intresse; befälhafvaren
begär besigtning för att skydda sig mot den ansvarighet,
honom och hans hufvudman, redaren, åligger, derest godset befinnes
skadadt, lastemottagaren för att försäkra sig om bevis angående
Motiv. , -

226

skada, för hvilken han derefter vill fordra ersättning. Annorlunda
ställer sig saken, när besigtningen företages för att motivera åtgärder,
som kunna inverka på tredje mans rätt eller för att utgöra
en grundval för uppgörelser med andra personer än dem, som vid
besigtningen kunna vara tillstädes. I dessa fall kan besigtningen
icke behandlas endast såsom ett bevismedel i den parts intresse,
som föranledt den; skall en åtgärd på grund af besigtningen vidtagas
— t. ex. reparation af fartyget, lossning af last, upptagande
af lån, försäljning af fartyget —, ligger det magt uppå, att åtgärden
icke är förhastad och oklok; skall besigtningen tjena till grundval
för bestämmande af rättsförhållandet mellan flere personer, af
hvilka några antagligen, såsom icke tillstädes å den ort, der besigtningen
eger rum, äro ur stånd att till förvarande af sin rätt
sörja för bevisnings upptagande — bvilket i allmänhet är fallet
vid s. k. baveribesigtningar å fartyg eller gods —, måste man se
till, att den bevisning, som åvägabringas, icke varder missledande.
I dessa fall måste lagen söka bereda garantier för besigtningens
tillförlitlighet. Af dessa skäl har komitén meddelat särskilda stadganden
för de här angifna olika arter af besigtning. Der en offentlig
garanti ansetts erforderlig, är part skyldig att bos vederbörlig
myndighet begära förordnande för besigtningsman.

Äfven nu gällande lag förutsätter, såsom ofvan sid. 47 är anmärkt,
att vid s. k. baveribesigtningar besigtningsmännen skola af
A-ederbörlig myndighet förordnas, men nämner ej, hvilken myndighet
sådan befogenhet tillkommer. Härom innehåller förslaget stadgande
i 43 §. För de städer, der handels- och sjöfartsnämnd finnes,
har det ansetts böra stadgas, att nämnden skall meddela uppgift å
lämpliga personer till ledning för magistratens val. I öfrigt har det
icke ansetts möjligt att gifva några föreskrifter om valet; att den
myndighet, som meddelar förordnandet, dervid bör handla sjelfständigt
och icke låta sig bestämmas af partens anvisning, ligger
i sakens natur, likasom det icke behöfver sägas, att magistrat kan
förordna någon sin ledamot att såsom besigtningsman deltaga i
förrättningen. I alla andra fall än de särskild! utmärkta ankommer
det på parten sjelf att tillkalla besigtningsman, utan att begära
myndighets förordnande. Emellertid har det ansetts lämpligt,
särskild! för de större handelsplatserna, att det funnes tillgångtill
särskildt auktoriserade besigtningsman, i likhet med hvad i allmänhet
å dylika orter i utlandet är brukligt. Desse officiele besigtningsmän
skulle utses af magistraten efter förslag af handelsoch
sjöfartsnämnden. Då en hvar vet, hvilka personer böra för

227

ändamålet anlitas, kommer mindre ofta, än nu är fallet, besigtning
att underlåtas; och den offentiga auktoritet, hvarmed de af
magistraten utsedde besigtningsmännen beklädas, kommer enligt
sakens natur att tillförsäkra deras utlåtande en alldeles särskild
betydelse, hvarför part i allmänhet torde komma att företrädesvis
söka deras biträde. Att för dessa besigtningsman en taxa lärer
böra i administrativ väg fastställas, vill komitén slutligen anmärka.

En fråga, som i detta sammanhang torde böra med några ord
beröras, är den: hvilken verkan tillkommer besigtningsmännens yttrande?
År besigtningen allenast en vanlig bevisningsakt, lärer det
icke kunna ifrågasättas att tillägga yttrandet annan verkan, än
det i sin egenskap af bevismedel förtjenar, — dess verkan kan
genom annan bevisning försvagas eller häfvas. Dess beviskraft
faller obetingadt under domstolens pröfning. Mer tvifvelaktig
kan den frågan synas, huru vida mot en besigtning, som egt rum
på grund af myndighets förordnande, motbevisning bör obegränsadt
tillåtas. Härvid torde dock böra erinras, att, äfven om motbevisning
tillätes och verkligen förebringas, deraf ingalunda följer, att
den åtgärd, som vidtagits, måste anses obehörig. Om t. ex. befä.1-hafvaren enligt besigtningsmännens tillstyrkan vidtagit en åtgärd
med fartyg eller last, måste han derigenom vara skyddad mot
efterräkning, så vida det icke kan visas, att han svikligen föranledt
ett så beskaffadt yttrande eller att det var så uppenbarligen origtigt,
att han bort underlåta att följa det. Likaså är det gifvet, att
om befälhafvaren försålt ett fartyg, som i vederbörlig ordning kondemnerats,
köparens rätt icke kan angripas derför, att kondemnationen
grundats på origtiga förutsättningar. Men der yttrandet
endast skall tjena till grundval för en kommande uppgörelse mellan
haveriintressenter eller försäkringsgifvare och försäkringstagare,
der kan fråga uppstå, huru vida denna grundval må kunna rubbas
derigenom, att den visas vara i ett eller annat afseende origtig.
Det är visserligen sant, att utsigten att kunna förebringa verksam
motbevisning här är synnerligt ringa, och att tillåtelsen att göra
det i sjelfva verket är temligen ofarlig; men redan möjligheten att
i dylika fall kunna underkasta hvarje i uppgörelsen ingående post
en tidsödande tvist är en känbar olägenhet, och det bör för öfrigt
erinras, att hvarje uppskattning — och om en sådan är här väsentligen
fråga — är subjektiv och således underkastad olika meningar.
Vår gällande rätt innehåller intet stadgande, som bestämdt afgör
denna fråga, och meningarne derom lära i praxis vara delade; men
då det synes ligga i sakens natur, att, der lagen icke förbjuder det,

228

part skall ega att försvara sig mot obehörig rättsförlust, har komitén
antagit, att efter gällande rätt hinder ej möter att motbevisa
en dylik besigtnings utlåtande. Samma ståndpunkt intager också
förslaget. Komitén har visserligen funnit de skäl, som tala för att
låta besigtningens resultat blifva orubbligt, vara i hög grad behjertansvärda,
men bär å andra sidan icke kunnat förbise, att det
ock gifves fall, då det vore i hög grad obilligt att göra utlåtandet
bindande. Att i ingen händelse den, som genom obehöriga medel
föranledt ett origtigt b e s i g tn i n g s u tl åt ande, bör på andras bekostnad
deraf skörda frukten, är uppenbart, likasom att i de fall, då
utlåtandet är stridande mot lag — när t. ex. besigtningsmännen
vid en haveribesigtning icke iakttagit de för skadas taxering i 197,.
199 och 201 §§ gifna regler —, det vore i hög grad stötande, om värderingen
ändock skulle lända till ovilkorlig efterrättelse. Men att
föra den särskilda bevisning, som för dessa fall skulle vara nödvändig,
möter oöfvervinneliga svårigheter. Komitén har derför, då
den icke kunnat lemna besigtningsmännen en fullkomligt okontrollerad
myndighet, föredragit att icke meddela någon bestämmelse,
som inskränkte rätten att genom motbevisning hafva betydelsen af
besigtningsmännens utlåtande. Det torde egentligen vara i förhållandet
mellan försäkringsgifvare och försäkringstagare, som en
dylik rättighet kan medföra olägenhet; men konkurrensen inom
försäkringsverksamheten torde innebära en tillräcklig garanti mot
missbruk af denna rätt från försäkringsgifvarens sida till obehöriga
trakasserier, och det står i alla händelser kontrahenterna öppet att
genom särskildt förbehåll gorå ersättningsskyldigheten oberoende
af de föreskrifter, sjölagen i detta afseende innehåller.

338 §

motsvarar Sjöl. 322 § endast med den förändring, att äfven i
detta fall rådstufvurätt ansetts böra vara uteslutande behörig.
Då nemligen förbrytelser mot sjölagen ofta nog lära komma att
åtalas på grund af den undersökning, som inför sjönämnd egt rum,
torde äfven sjelfva brottmålet böra, så vidt ske kan, i sammanhang
dermed vid rådstufvurätten handläggas. Äfven der detta icke är
fallet, lära de skäl, som tala för sjörättsmålens förläggande till
rådstufvurätterna, icke sakna giltighet i fråga om brottmål.

229

Förslag till lag angående Nya Sjölagens införande
och hvad i afseende dera iakttagas skall.

I likhet med hvad hos oss vid utfärdande af större lagar i allmänhet
varit hrnkligt, har komitén i en författning sammanfört de
bestämmelser, hvilka, ehuru sins emellan skäligen olikartade, hafva
det gemensamt, att de alla föranledts af den nya sjölagen och stå i
samband med denna.

Hvad i 1 och 2 §§ stadgas öfver en sstämmer med hvad i författningar,
sådana som den förevarande, plägar föreskrifvas; om de materiela
laghudens betydelse för redan bestående rättsförhållanden eller
för bedömande af brott, som föröfvats förr än lagen träder i kraft,
bär någon bestämmelse i lagen ej upptagits, då de härom gällande
allmänna grundsatser höra komma till användning.

Från gällande sjölag hafva i 3 § upptagits dels stadgandet i dess
B § angående inteckning och förmånsrätt för förskott till fartygs
byggande, dels de i 184 och 185 §§ innefattade bestämmelser om sjöfynd.
Det förra stadgandet, hvilket i vårt land visat sig vara af
praktisk vigt och som icke kan ersättas genom det ifrågasatta
införandet af fartygshypoteket, har icke lämpligen kunnat upptagas
i sjölagsförslaget, då det norsk-danska förslaget icke innehåller någon
motsvarande bestämmelse; hvad angår föreskrifterna om behandlingen
af sjöfynd, hafva dessa synts komitén icke rätteligen hafva sin plats
i sjölagen. Stadgandena hafva i förslaget undergått endast mindre
väsentliga förändringar.

De i 4 § föreslagna förändringar i 17 kap. Handelsbalken äro
väsentligen föranledda af komiténs förslag angående de s. k. sjöfordringarnes
förmånsrätt och finna sitt berättigande i de i motiven
till 11 kap. anförda grunder. Hvad angår den enligt 3 § själ. förskottsgifvare
tillkommande förmånsrätt, har förslaget inrymt denna
i 17 kap. 5 §, under det att Sjöl. hänvisar den till 7 §. Denna af -

230

vikelse beror derpå, att komitén velat vid konkurrens mellan förskottsgifvare
och innehafvare af förlagsinteckning tillförsäkra den förre
ovilkorligt företräde framför den senare — ett företräde, som med
afseende på förmånsrättens grund torde finnas rättvist.

De i 5 § föreslagna tillägg till 73 och 89 §§ Nya Utsökningslagen
afse dels att i högre grad, än nu är fallet, betrygga sjöfor -dringsegares rätt, dels ock att utsträcka utmätningsåtgärdens verkan
till sådana fordringsbelopp, hvilka stå i det nära samband med det
utmätta föremålet, ptt de kunna betraktas såsom ett tillbehör till
detta. Då enligt förslagets 272 §, likasom enligt 277 § Sjöl., sjöpanträtt
i fartyg upphör vid exekutiv försäljning, och samma förhållande
enligt förslaget (278 §) eger rum i afseende på gods i fartyg, synes
det önskligt att, i den mån det kan ske, söka bereda vederbörande
tillfälle att bevaka sin rätt; och då sjöpanträtt i fartyg i allmänhet
också omfattar utestående frakt samt all sjöpanträtt sträcker sig till
vissa ersättningsbelopp (271 och 279 §§), har det synts lämpligt stadga,
att utmätningsåtgärden må på derom af borgenär framstäld begäran
utsträckas jemväl till dylika fordringsbelopp, hvilka sålunda komma
att ingå i det belopp, som skall vid liqviden mellan borgenärerne
fördelas. Då enligt förslaget handpant kommer att vika för sjöfordran,
har stadgandet i 71 § Utsökningslagen, att panthafvare icke
är pligtig att lemna från sig panten och taga betalning ur köpeskillingen,
icke kunnat bibehållas i fråga om sådan egendom, som
häftar för sjöfordran; och har det derför synts lämpligast att alltid
undantaga sjöförmögenheten från sagda regels tillämpning. Med hänsyn
till handpantens förändrade ställning har jemväl 117 § i nämnda
lag måst underkastas någon jemkning, hvilket åter föranledt en förändring
också i dess 119 §. Det föreslagna tillägget till lagens
118 § sammanhänger med förslaget till ändring af Konkurslagen;
då nemligen derigenom skulle beredas tillfälle att äfven under konkurs
exekutivt försälja »sjöförmögenheten», och dervid borgenär, som
på grund af utmätning eger förmånsrätt i egendomen, skulle ega rätt
till betalning ur köpeskillingen, har sådan rätt bort medgifvas jemväl
borgenär, som har förmånsrätt enligt 4 eller 7 § Handelsbalken.

I 6 § äro sammanförda de förslag till förändring af Konkurslagen,
hvartill komiténs förslag till sjölag ansetts böra föranleda.

På sätt i motiven till 13 kap. (s. 220) är anmärkt, har det synts
komitén öfverensstämma med de s. k. sjöfordringarnes rent reala natur
att i fråga om dem icke fordra bevakning såsom vilkor för betalning
i konkurs; så vida den rätt, som tillkommer egare af ifrågavarande
fordringar, måste betraktas såsom en verklig panträtt, kan konkursen

231

icke verka någon rubbning i borgenärens rätt att hålla sig till panten.
Genom ett tillägg till 90 § Konkurslagen har detta blifvit utmärkt.
Det kunde ifrågasättas, huru vida icke sjöpanträtt, i likhet med
handpant i lösöre, borde medföra obetingad rätt att oaktadt konkursen
erhålla exekutiv försäljning af panten; men då sådan försäljning
icke skulle kunna ega rum utan föregående utmätning, och det skulle
vara förenadt med väsentliga olämpor att efter konkursens början
mot gäldenär en inleda ett exekutivt förfarande, har någon sådan rätt
icke medgifvits ifrågavarande borgenärer i vidsträcktare mån, än att
i 54 § medgifvits borgenär, som för sjöfordran fått utmätning å
fartyg eller gods i fartyg, att utan hinder af konkursen låta försälja
det utmätta. Ehuru konkursen i och för sig icke rubbar panträtten,
synes det vara gifvet, att konkursrealisationen bör kunna ega ruin på
sådant sätt, att samma rätt upphör. För att detta skall blifva fallet,
måste emellertid panten realiseras på ett sätt, som lemnar största
möjliga garanti för, att panträttsegarnes rätt och bästa behörigen tillgodoses.
På sätt 271 och 279 §§ i sjölagsförslaget utvisa, har komitén
ansett preklusiv verkan icke kunna gifvas något annat försäljningssätt,
än det i Utsökningslagen föreskrifna. Då det emellertid så mycket
mindre kunnat ifrågasättas att göra detta försälj ningssätt obligatoriskt
för denna slags egendom, som i sådant fall försäljning icke
skulle kunna ega rum, medan fartyget befunne sig å utrikes ort, har
det i 51 § blott lemnats borgenärerna öppet att välja detta sätt för
försäljningen. Hvad deremot angår de i 54 § omförmälda fall, dä
enskild borgenär eger sjelf besörja försäljning af egendom, deri han
har panträtt, har det icke funnits förenadt med betänklighet att fordra,
det försäljningen skall ega rum i den för exekutiv försäljning
stadgade ordning.

FÖRSLAG

TILL

LAGAR

ANGÅENDE

REGISTRERA AF OCH IIIECKIING I FARTYG

SÅ OCK DERAF FÖRANLEDDA LAGÄNDRINGAR

JEMTE

MOTIV.

Förslag

till

Lag angående registrering af fartyg.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Jemlikt lagbudet i 2 § Sjölagen skola alla svenska fartyg,
som äro afsedda att nyttjas till händelse]öfart eller resandes fortN
skaffande och som hafva en drägtighet af tjugu registerton eller
deröfver, antecknas i register. Hit räknas icke fartyg, hvilka äro
afsedda för fiske och för sådant ändamål uteslutande användas.

Med fartyg förstås i denna lag registreringspligtigt fartyg.

2 §•

För det i 1 § omförmälda ändamål skall hela riket indelas
i särskilda områden, efter ty Konungen förordnar, och
ett fartygsregister upprättas för hvarje sådant område. Rådstufvurätten
i den stad inom hvarje särskildt område, hvilken
Konungen bestämmer, åligge att föra och handhafva områdets
fartygsregister.

I full öfverensstämmelse med de särskilda områdenas
fartygsregister skall, efter ty Konungen förordnar, föras ett för
hela riket gemensamt register.

3 §•

Registreringsärende må af Rådstufvurätten upptagas endast
å Måndag eller, om helgdag då inträffar, å nästa söckendag
derefter.

Fartygsregister skall å vissa tider hvarje vecka vara för
en hvar tillgängligt. Utdrag derur skall till den, som sådant
begär, mot stadgad afgift utfärdas.

4 §•

Fartyg skall antecknas i registret för det område, inom
hvilket fartygets hemort är belägen.

Huru fartygs hemort bestämmes, sägs i 3 § Sjölagen.

5 §•

De till hvarje särskildt registreringsområde hörande fartyg
skola i områdets register införas i tidsföljd efter fortlöpande
nummer.

I registret skola vid fartygs registrering upptagas:

1) fartygets namn samt tacklings- och byggnadsart, så
ock om det är segel- eller ångfartyg;

2) dess igenkänningsmått (längd, bredd och djuplek) och
drägtighet, så ock uppgift om den regel, enligt hvilken drägtigheten
blifvit beräknad;

3) när, hvar och af hvem fartyget är bygdt, men, hvad
angår naturaliseradt fartyg, när det blifvit svensk egendom
samt, om möjligt, äfven byggnadstid och -ort;

4) fartygets hemort;

5) egarens eller, der fartyget tillhör flere, samtlige egarnes
jemte hufvudredarens namn, yrke, hemvist och nationalitet,
äfvensom, der egarne äro flere, en hvars andel i fartyget;
skolande, om fartyget eges af aktiebolag eller handelsbolag,
antecknas ej mindre, för aktiebolag dess benämning, den ort,
hvarest styrelsen har sitt säte, samt styrelseledamöternas
namn, yrke, hemvist och nationalitet, och för handelsbolag
dess benämning, orten, hvarest det drifver sin rörelse, samt
hvarje bolagsmans namn, yrke, hemvist, nationalitet och andel
i bolaget, än äfven, derest för fartyget särskild hufvudredare
blifvit utsedd, dennes namn, yrke, hemvist och nationalitet;

6) det fång, hvarigenom fartyget eller fartygslott af egaren
åtkommits;

7) de ige n kännings-(sign al-)b o k stäfv er, som må hafva tilldelats
fartyget; och

8) år och dag, då registreringen sker.

När befälhafvare å fartyget antagits, skola, på anmälan
af redaren eller den honom företräder, i registret antecknas
befälhafvarens namn och hemvist, äfvensom, i den mån de
angående rättighet att föra befäl å svenska handelsfartyg
särskildt gifna föreskrifter dertill föranleda, upplysning om
den handling, som ådagalägger den antagne befälhafvarens
behörighet att föra fartyget.

Timar förändring i de förhållanden, hvarom här ofvan
förmäles, skall den förändring, på sätt här efteråt är stadgadt,
anmälas till anteckning i registret.

6 §.

Anmälan af fartyg till registrering skall ske skriftligen
och undertecknas af redaren. Tillhör fartyget ett rederibolag,
skola hufvudredaren och, så vidt ske kan, samtlige delegare
i bolaget underskrifva anmälan. Eges fartyget af ett handelseller
aktiebolag, skall anmälan undertecknas ej mindre af
hufvudredaren, der särskild sådan är antagen, än äfven i
förra fallet af alla bolagsmännen och i det senare af samtlige
ledamöter i bolagets styrelse. Skulle för eu eller annan bolagsman
eller styrelseledamot möta hinder att lemna underskrift,
må hufvudredare å hans vägnar underteckna anmälan.

Underskrifterna å anmälan skola, der de ej inför Rådstufvurätten
vidgås, vara besannade af notarius publicus,
kronofogde eller länsman eller ock af kända och trovärdiga
vittnen.

i §•

Anmälan, hvarom i 6 § sägs, skall innehålla ej mindre
uppgift om alla de förhållanden, hvilka enligt 5 § böra i
registret antecknas, än äfven en af dem, som underteckna

samma anmälan, under edlig- förpligtelse afgifven försäkran
och utfästelse, att uppgifna eganderätts- och andra förhållanden,
så vidt de betinga, att fartyget enligt 1 § Sjölagen må
anses som svenskt, i den mån en hvar af dem är veterligt,
äro sådana, som anmälan utvisar; samt att de icke skola till
bruk å annat fartyg utlåna, förpanta, förhyra eller på annat
sätt öfverlåta det bevis (certifikat), som kan komma att angående
fartygets nationalitet och registrering utfärdas, eller
annan fartyget tillhörande nationalitetshandling; äfvensom att
de skola hvar i sin mån sörja för, att, derest i eganderättseller
andra förhållanden timar förändring, till följd hvaraf
fartyget upphör att vara svenskt, sådan förändring varder hos
vederbörande registreringsmyndighet inom föreskrifven tid
anmäld.

Vid anmälan skola fogas:

1) bevis angående fartygets byggnad eller förbyggnad,
utfärdadt af vederbörande föreståndare eller byggmästare å
det skeppsvarf, hvarest byggnaden eller förbyggnaden egt
rum (bilattest), eller ock, der fartyget enligt hittills gällande
bestämmelser är med bilbref försedt, sådant bref;

2) angående fartyget utfärdadt svenskt mätbref;

3) åtkomst- och andra handlingar, som styrka rigtigheten
af de i anmälan i öfrigt meddelade uppgifter; skolande,
der fartyget är med fribref försedt, detsamma jemväl bifogas,
äfvensom, der så ske kan, senast utfärdade bevis om aflagd
redareed.

När till registrering anmäles fartyg, som från att vara
utländskt öfvergått i svensk ego, skall vid anmälan fogas
köpebref eller annan handling, hvarigenom sådan öfvergång
ådagalägges. Handlingen skall vara af svensk konsul eller
annan svensk tjensteman bekräftad (legaliserad). Kan i fall,
som nu är sagdt, bilattest eller bilbref icke företes, må sådant
icke utgöra hinder för registreringen.

Finnes anmälan till registrering vara ofullständig eller
deri uppgifna förhållanden vara obestyrkta, så att registre -

ringen icke må beviljas, ege Rådstufvurätten att förelägga vederbörande
sakegare viss lämplig tid att fullgöra hvad som brister.
Försittes den tid, vare anmälan förfallen.

Der något brister i utredningen af de eganderätts- eller
andra förhållanden, af hvilka fartygs egenskap af svenskt är
beroende, ege Rådstufvurätten, om så nödigt pröfvas, förordna,
att rigtigheten af gjorda uppgifter skall af den, som lemnat
desamma, med ed besannas.

År något hithörande förhållande allmänt eller eljest med
full visshet för Rådstufvurätten kunnigt, erfordras icke vidare
bestyrkande deraf.

8 §•

Fartyg, som bygges här i riket, så ock fartyg, som från
att vara utländskt öfvergår i svensk ego och å den tid finnes
här i riket, må icke nyttjas till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande förr, än det blifvit registreradt.

Har sådan förändring i eganderätten till utländskt fartyg,
som ofvan sägs, inträffat å tid, då fartyget fanns å utrikes
ort, eller har fartyg blifvit i främmande land för svenskt rederis
räkning nybygdt, vare, sedan fartyget i svensk hamn inklarerat,
lag som nyss är sagd. De vilkor, under hvilka dylikt
fartyg må under tiden, till dess det i svensk hamn inklarerar,
anses som svenskt och åtnjuta de svenska fartyg tillkommande
rättigheter och förmåner, bestämmas af Konungen.

Fartyg, som före den dag, då denna lag träder i kraft,
redan nyttjats till handelssjöfart eller resandes fortskaffande,
skall anmälas till registrering inom tre år från sagda dag
eller, om fartyget under denna tid befunnit sig på resa och
derunder icke anlupit svensk hamn, inom en månad efter dess
ankomst till riket.

9 §.

Efter verkstäld registrering har Rådstufvurätten att utfärda
ett med fartygsregistret öfverensstämmande bevis (na -

tionalitets- och registreringscertifikat), innehållande jemväl
uttryckligt vitsord, att fartyget är svenskt och förty berättigadt
att öfverallt åtnjuta det skydd samt de rättigheter och
förmåner, som tillkomma svenska fartyg.

Vid utfärdande af certifikat angående fartyg, som enligt
hittills gällande bestämmelser är med fribref försedt, skall
registreringsmyndigheten hos sig behålla fribrefvet såsom derefter
icke vidare gällande.

Certifikatet skall åtfölja fartyget, på sätt i 2 § Sjölagen
är stadgadt, och uppvisas så väl vid ut- och inklarering som
eljest, när sådant af svensk civil- eller militärmyndighet eller
svensk konsulattjensteman påfordras. Hvarje anteckning derå
af redare, befälhafvare eller annan enskild person vare förbjuden.

10 §.

År fartyg icke försedt med certifikat eller med gällande
fribref eller finnes befälhafvarens namn icke antecknadt å
certifikat eller fribref; må fartyget icke från svensk hamn
utklareras.

11 §■

Det namn, hvarunder fartyg blifvit registreradt, må sedermera
icke förändras, med mindre Kommerskollegium till namnförändringen
samtycker. När sådan förändring till anteckning
i registret anmäles, skall certifikatet återställas och nytt sådant
utfärdas.

Jemte det antagna nya namnet skall fartygets förra benämning
upptagas så väl i registret som å certifikatet. Ej må,
innan nytt certifikat utfärdats, fartyget betecknas med sitt
nya namn.

12 §.

Der registreradt fartyg öfvergår till annan egare, utan
att till följd af den förändring i eganderätten upphöra att
vara svenskt, skall förändringen inom en månad derefter på

sätt och i den ordning, 6 och 7 §§ bestämma, af nye egaren
anmälas till anteckning i vederbörande register; dock att bilattest
eller bilbref samt mätbref i detta fall icke behöfva företes.

Eges fartyg af flere och öfvergår del deri till ny egare,
skall hufvudredaren till registrering anmäla förändringen i
eganderätt inom en månad, efter det den blef honom kunnig.

Tillhör fartyget ett aktiebolag eller handelsbolag och ombytas
ledamöterne i det förras styrelse eller delegarne i handelsbolaget
eller förlägges sätet för aktiebolags styrelse eller
handelsbolags rörelse till annan ort, utan att fartyget upphör
att vara svenskt; skall förändringen inom tid, som i första
stycket sägs, för'' vederbörande Rådstufvurätt till anteckning i
registret anmälas af samtliga styrelseledamöter eller bolagsmän
jemte hufvudredare, der särskild sådan är antagen.

Sker ombyte af hufvudredare, skall den nye hufvudredaren
inom en månad derefter anmäla ombytet.

13 §.

Vill registreradt fartygs redare ändra fartygets hemort,
och är den nya hemorten belägen inom samma registreringsområde
som den förra; skall förändringen, på anmälan af
redaren eller den honom företräder, införas i registret; dock
endast så framt certifikatet samtidigt företes och förses med
anteckning om förändringen.

År den nya hemorten belägen inom annat registreringsområde,
skall, med anmälan derom, certifikatet återställas till
registreringsmyndigheten, som har att hos registreringsmyndigheten
inom det andra området till registrering anmäla och
derefter ur sitt register afföra fartyget. Nytt certifikat skall
af registreringsmyndigheten i det andra området utfärdas.

14 §.

Ombytes befälhafvare å registreradt fartyg, medan det
finnes här i riket, vare redaren eller den honom företräder

skyldig att ofördröjligen och senast inom en vecka efter ombytet
för registreringsmyndigheten inom det område, i hvars
register fartyget är infördt, med företeende af certifikatet
anmäla den nye befälhafvarens namn och hemvist samt att,
i den mån sådant, enligt hvad särskildt är stadgadt, erfordras,
styrka hans behörighet att föra fartyget, hvarom registreringsmyndigheten
har att göra anteckning i registret och å certifikatet;
dock* att, i händelse fartyget, då ombyte af befälhafvare
sker, är liggande i hamn inom annat registreringsområde
än det, hvarest fartyget är registreradt, redaren eller
den honom företräder, om han så godt finner, må inom nyss
stadgade tid hos den Rådstufvurätt som har att föra det
förra områdets fartygsregister, med företeende af certifikatet,
anmäla ombytet och, der så erfordras, styrka den nye befälhafvarens
behörighet att föra fartyget; åliggande det Rådstufvurätten
att göra anteckning derom å certifikatet samt
med först afgående post derom underrätta registreringsmyndigheten
för verkställande af anteckning i registret.

Ombytes befälhafvare, under det fartyget är utom riket,
skall den nye befälhafvare!! hos svensk konsul i den ort, der
ombytet sker, senast inom en vecka derefter anmäla ombytet
och i fall, der sådant erfordras, styrka sin behörighet att föra
fartyget äfvensom låta konsuln förse certifikatet med erforderliga
anteckningar. Finnes ej svensk konsul å den ort,
der ombyte af befälhafvare sker, och besöker fartyget, innan
det till riket återkommer, annan utländsk hamn, hvarest sådan
tjensteman är anstäld; skall befälhafvaren der iakttaga hvad
nyss är föreskrifvet. Redare eller den honom företräder vare
ock skyldig att senast inom en månad, efter det ombytets
verkställande blef honom kunnigt, anmäla förhållandet för
vederbörande registreringsmyndighet.

15 §.

Inträffar i de förhållanden, hvilka enligt 5 § blifvit i
registret antecknade, annan ändring, än hvarom här ofvan i

11, 12, 13 och 14 §§ sägs, skall sådan ändring af redaren
eller den honom företräder till anteckning i registret anmälas
inom en månad, efter det ändringen blef honom kunnig.

16 §.

Förändringar, som varda i fartygsregister införda, skola,
på sätt i 13 § 1 stycket beträffande förändring af fartygs
hemort och i 14 § beträffande ombyte af befälhafvare redan
är sagdt, antecknas jemväl å certifikatet; skolande dock, då
genom omtackling fartygs egenskap af skepp, brigg, skonert
och så vidare (fartygets cert) undergår förändring eller till
följd af fartygs förbyggnad eller af annan anledning nytt mätbref
varder utfardadt, det äldre certifikatet återställas och i
stället derför nytt sådant utfärdas.

17 §■

På det att förändringar, som hos vederbörande registreringsmyndighet
anmälas, må kunna af denna antecknas å
certifikatet; skall detta hos myndigheten företes, så vidt möjligt
är, vid förändrings anmälande och i hvarje fall en gång om året.

Kan sådant ej fullgöras derför, att fartyget är stadt på
utrikes resa, skall certifikatet företes inom en månad efter
fartygets återkomst till riket.

18 §.

Utom i de fall, som omförmälas i 11 §, 13 § 2 stycket
och 16 §, må nytt certifikat utfärdas, när det äldre, till följd
af derå verkstälda anteckningar om anmälda förändringar,
icke lemnar utrymme för ytterligare anteckningar, eller när
redare begär att utfå nytt certifikat; dock endast under vilkor,
att det äldre certifikatet återställes.

Har certifikat förkommit, skall redare eller den honom
företräder hos vederbörande registreringsmyndighet göra anmälan
derom samt dervid uppgifva och, i den mån det kan

ske, styrka de närmare omständigheter, hvarunder certifikatet
förlorats. Visas sannolik anledning, att certifikatet verkligen
förkommit, har registreringsmyndigheten att utfärda nytt certifikat,
innefattande tillika uppgift, att detsamma utstälts i
stället för förkommet certifikat.

19 §.

Registreradt fartyg, som icke är med inteckning besväradt,
skall afföras ur fartygsregistret:

1) när det förolyckats, upphuggits eller annorledes förstörts,
genom laga kraft egande beslut prisdömts eller ock
i den ordning, sjölagen utstakar, förklarats icke vara iståndsättligt; 2)

när eganderätten till fartyget eller hufvudredares nationalitet
eller bosättning eller, der fartyget tillhör ett aktiebolag,
styrelsens sammansättning eller säte undergått sådan förändring,
att derigenom fartyget upphört att vara svenskt;

3) när redaren eller den honom företräder hos vederbörande
registreringsmyndighet anmäler, att fartyget icke
vidare skall nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande.

I alla de fall, hvarom i denna § sägs, skall, innan fartyget
ur registret afföres, det angående fartyget utfärdade
certifikat till registreringsmyndigheten återställas, så framt
icke sannolik anledning visas, att certifikatet förkommit och
icke kan tillrättaskaffas.

20 §.

De förhållanden, hvarom i nästföregående § 1) och 2)
punkterna sägs, skola för registreringsmyndigheten anmälas
inom en månad, efter det den eller de, livilka anmälningsskyldigheten
åligger, derom fått kunskap; skolande anmälan vara
åtföljd af de för bestyrkande af anmälda förhållanden erforderliga
handlingar, såsom sjöförklaring, laga kraft egande
beslut, hvarigenom fartyg prisdömts, besigtningsinstrument,

utvisande, att fartyg förklarats icke vara iståndsättligt, bouppteckning,
arfskifte med mera.

I det fall, som i 19 § 1) punkten omtalas, skall, der
fartyget tillhör bolag, anmälningsskyldigheten fullgöras af
hufvudredare. Finnes ej sådan utsedd, vare samtlige bolagsmän
eller styrelseledamöter för fullgörandet ansvarige.

Har afl underrättelse om fartyg uteblifvit så lång tid,
som enligt 258 § Sjölagen bör i ty fall förflyta, innan fartyg,

1 händelse det varit försäkradt, må anses förloradt; skall den
här ofvan för fullgörande af föreskrifven anmälan stadgade
tid af en månad beräknas från den dag, förstnämnda tid utgick,
den dagen dock oräknad.

Skyldighet att sörja för, att förhållande, hvarom i 19 §

2 punkten sägs, varder inom föreskrifven tid för vederbörande
registreringsmyndighet anmäldt, skall åligga en hvar, som underskrifvit
sådan försäkran, som i 7 § omförmäles, och ännu,
när förhållandet varder honom kunnigt, har del i fartyget.

21 §.

Finnes registreradt fartyg, hvilket, om det vore fritt från
inteckning, borde jemlikt bestämmelse i 19 § afföras ur registret,
vara besväradt med inteckning; skall registreringsmyndigheten
i registret anteckna den anledning, hvaraf fartygets
afförande påkallas, men med sjelfva åtgärden, så framt
icke inteckningshafvarne dertill samtyckt, låta anstå, till dess
inteckningen upphört att gälla och till följd deraf jemväl
kan lagligen varda utstruken ur registret. Sådan anteckning
i registret, som nyss är sagd, medföre dock samma verkan,
som om fartyget blifvit ur registret affördt; skolande förty
det angående fartyget utfärdade certifikat till registreringsmyndigheten
återställas.

22 §.

Varder andel i registreradt fartyg frivilligt öfverlåten
eller efter utmätning eller under konkurs såld till någon,

som icke är svensk undersåte, ock skulle till följd deraf
fartygets egenskap af svenskt gå förlorad, må fartyget, om
än fritt från inteckning, icke på grund af sådan öfverlåtelse
eller försäljning, hvilken enligt 4 § 1 stycket ''Sjölagen, der
den skett utan samtycke af öfrige delegare, är ogild, afföras
ur registret, med mindre för registreringsmyndigheten anmäles
och styrkes, att samtlige öfrige delegare till öfverlåtelsen
eller försäljningen samtyckt.

23 §.

Inträffar det i 4 § 2 stycket Sjölagen omförmälda fall,
att utländsk man genom arf, testamente eller gifte får lott i
registreradt fartyg, eller svensk eller norsk delegare i sådant
fartyg blifver främmande magts undersåte, och att fartyget
till följd af fånget eller den timade förändringen skulle upphöra
att vara svenskt; må ändock icke fartyget, äfven om det
är fritt från inteckning, ur registret afföras förr, än sig visat
så väl att registreringsmyndigheten icke inom tre månader
efter det fånget skedde eller förändringen timade fått mottaga
behörig anmälan, att den utländske delegaren till svensk
eller norsk undersåte öfverlåtit så stor andel i fartyget, att
dess egenskap af svenskt blifvit bevarad, som ock att icke
någon af öfrige delegare i fartyget inom en månad efter utgången
af förutnämnda tid för registreringsmyndigheten anmält
sig vilja begagna den enligt åberopade lagrum i förevarande
fall medgifna rätt att låta genom utmätningsmannen
i fartygets hemort i den ordning, som för försäljning af utmätt
fartyg är föreskrifven, för egarens räkning försälja hela
den lott i fartyget, som, på sätt ofvan är sagdt, kommit i
utländsk mans ego. Har deremot inom nyss stadgade tid
någon delegare gjort anmälan om tillämnad försäljning i
om förmälda ordning af fartygslotten; skall registreringsmyndigheten
förelägga honom att inom viss lämplig tid styrka,
att försäljningen försiggått och att genom densamma farty -

gets egenskap af svenskt blifvit bevarad. Fnllgöres icke
föreläggandet, värde fartyget ur registret affördt.

24 §.

Varder i fall, då enligt denna lag anteckning i registret
af hithörande förhållande bör ske, anmälan derom ej gjord
inom den för sådan anmälan i hvarje särskildt fall stadgade
tid; ege registreringsmyndigheten, på framställning af allmänna
åklagaren eller af den, hvars rätt är beroende derpå,
att registrering sker, genom vite tillhålla den försumlige att
fullgöra sitt åliggande.

25 §.

I registreringsärende skall särskildt för hvarje fartyg
föras protokoll, upptagande dagen, då sådant ärende handlägges,
hvem som ingifvit ansökning om registrering samt
en kort framställning af hvad i ärendet förelupit och registreringsmyndigheten
åtgjort.

Protokollsutdrag må ej till sökånden utfärdas, der han
icke sådant begärt.

26 §.

Vid ansökning om registrering fogade bilbref, bilattester,
mätbref, fånges- och åtkomst- samt andra handlingar, hvilka
icke äro afsedda att hos registreringsmyndigheten qvarstanna,
utan höra till vederbörande sakegare återställas, skola företes
i hufvudskrift och afskrift; och värde ansökningshandlingarne,
de ingifna afskrifterna, hvilkas öfverensstämmelse med hufvudskrifterna
registreringsmyndigheten har att besanna, äfvensom
protokollet förvarade, särskildt för hvarje fartyg, under
dess nummer i registret.

Inlemnas ej afskrift, läte registreringsmyndigheten utskrifva
sådan mot lösen.

Innan hufvud skrifterna af de i första stycket omförmälda
handlingar, på grund hvaraf registrering skett, till sakegare
återlemnas, skall anteckning derå om registreringen göras.

27 §.

Den, som ej nöjes åt Rådstufvurättens beslut i registreriugsärende,
ege deröfver besvära sig i Hofrätt inom den i 16
Kap. 1 § Rättegångsbalken stadgade tid. Öfver Hofrättens
utslag må klagan genom besvär hos Konungen fullföljas inom
den tid och i den ordning, som i 30 Kap. 18 § nämnda balk
föreskrifvas.

28 §.

Har beslut, hvarigenom Underrätt afslagit registrering
af eganderätt till fartyg eller andel deri, blifvit till följd af
besvär ändradt af högre Rätt, skall registreringen anses hafva
skett den dag, då den söktes, så framt utslaget om ändringen
inom tre månader, från det samma utslag vunnit laga kraft,
hos registreringsmyndigheten företes. I annat fall gälle registreringen
såsom vore den sökt först å den dag, utslaget
företes för registreringsmyndigheten.

29 §.

Varder fartyg, som bygges här i riket, eller fartyg, som
från att vara utländskt öfvergå!'' i svensk ego och å den tid
finnes här i riket, nyttjadt till handelssjöfart eller resandes
fortskaffande förr, än det blifvit registreradt och försedt med
certifikat; straffes befälhafvare!! och, der sådant skett med
redares begifvande, jemväl redaren med böter från och med
femtio till och med trehundra kronor.

Lag samma vare, der utländskt fartyg, som å tid, då
det öfvergår i svensk ego, finnes å utrikes ort, eller för
svenskt rederis räkning i främmande land nybygdt fartyg,
sedan det inklarerat i svensk hamn, vidare nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande utan att dessförinnan
hafva blifvit registreradt och försedt med certifikat.

Har fartyg, hvarom i nästföregående stycke sägs, före
^klarering i svensk hamn blifvit utan iakttagande af de i
8 § 2 stycket omförmälda vilkor som svenskt nyttjadt till
handelssjöfart eller resandes fortskaffande; straffes befälhafvare
och redare, som här ofvan är sagd!..

30 §.

Varder fartyg, som före den dag, då denna lag träder i
kraft, redan nyttjats till handelssjöfart eller resandes fortskaffande,
icke anmäldt till registrering inom tid, som i 8 §
3 stycket är bestämd, eller varder eljest i fall, då enligt
denna lag anteckning i registret af hithörande förhållande
är föreskrifven, anmälan derom ej gjord inom den derför i
hvarje särskildt fall stadgade tid, böte den eller de, hvilka
sådan anmälan ålegat, från och med femtio till och med
trehundra kronor.

Lag samma vare, der certifikat icke för registreringsmyndigheten
upptes på sätt i 17 § är sagdt eller icke till
samma myndighet återlemnas i fall, der sådant i denna lag
är påbjudet.

31 §.

Utlånas, förhyres, förpantas eller öfverlåtes annorledes
certifikat till bruk å annat fartyg, än det, för hvilket det är
utfärdadt, skall ej mindre den, som obehörigen öfverlåtit, än
äfven den, som mottagit och hegagnat certifikatet, straffas
med böter från och med tvåhundra till och med femhundra
kronor, der icke högre ansvar enligt allmän lag bör följa.

Till ansvar, som nyss är sagd!, vare ock den förfallen,
som, efter att hafva för något fartyg utfått certifikat, begagnar
det för annat, honom till en del eller helt och hållet tillhörigt,
fartyg, än det, för hvilket certifikatet utfärdats.

32 §.

För sådana förseelser mot denna lags bestämmelser, för
Indika särskild! straff icke blindt i lagen utsatt, vare straffet
böter från och med fem till och med femtio kronor.

33 §.

Öfverträdelser och försummelser, hvarom i 29, 30, 31
och 32 §§ sägs, skola, der fartyget är registreradt, åtalas vid
den Rådstufvurätt, som har att föra registret, i hvilket fartyget
är infördt.

År fartyget icke registreradt, skall åtalet upptagas, om
öfverträdelsen eller försummelsen egt rum i stad med Rådstufvurätt,
vid den stadens Rådstufvurätt, men om den egt
rum å ort, der Rådstufvurätt icke är, vid den Rådstufvurätt,
som är närmast. Har öfverträdelsen eller försummelsen skett
under resa, gånge målet till Rådstufvurätten i den stad, dit
den brottslige först ankommer eller der han eljest träffas;
ligger den ort icke inom Rådstufvurätts domvärjo, gånge
målet till den Rådstufvurätt, som är närmast.

Tilltalas någon vid domstol för försummelse att inom
stadgad tid återställa certifikat, hvarmed fartyg blifvit försedt,
ege domstolen vid vite förelägga den försumlige att inom viss
tid återställa certifikatet.

34 §.

Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, skola till
lika belopp fördelas mellan åkagaren och sjömanshusen i riket.

35 §.

Saknas tillgång till fulla gäldandet af böter och viten,
som enligt denna lag ådömas, skola de förvandlas enligt
allmän lag.

36 §.

Allmän åklagare vake deröfver, att öfverträdelser och
förseelser, för hvilka ansvar i denna lag finnes bestämdt,
varda behörigen beifrade; skolande registreringsmyndigheten
hålla honom till hända alla för ändamålet nödiga upplysningar.

Visar det sig, att certifikat, som registreringsmyndighet
angående något fartyg utfärdat, brukas å annat fartyg eller
att certifikat, som är i behåll, men enligt denna lag skall
återställas, icke varder återstäldt; har registreringsmyndigheten
att genom allmän kungörelse förklara certifikatet ogiltigt,

37 §.

Om utfärdande af instruktion för registreringsmyndigheterna
och af andra för införande af denna lag nödiga föreskrifter
eger Konungen förordna.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med
den 1 Januari.....

I öfverensstämmelse med Kongl. Maj ds Förordning den
4 Juni 1868 angående pass- och nationalitetshandlingar för
svenska, till orter utom Sverige gående fartyg, sådan
samma förordning lyder genom Nådiga Kungörelserna den
16 Mars 1877 och den 4 November 1886, eger Kommerskollegium,
utan hinder af bestämmelserna i denna lag, att
uppå ansökningar, som före lagens trädande i kraft till Kollegium
inkomma, för fartyg, för hvilka fribref erfordras,
utfärda sådana. Beträffande fartyg, för hvilka Kommerskollegium
utfärdat fribref, skola bestämmelserna i åberopade
förordning tillsvidare och intill dess nämnda fartyg hunnit
registreras eller ock den i 8 § 3 stycket för deras anmälande
till registrering stadgade tid lupit till ända, ega till

Tampning; men i den män samma fartyg varda registrerade
samt med nationalitets- och registrerings-certifikat försedda,
komma de i förordningen angående bilbref, redareed, fribref
med hvad mera dertill hörer gifna föreskrifter att icke vidare
tillämpas. Deremot skall hvad nämnda förordning i (ifrigt
innehåller angående sjömansrulla, interimsfribref, tullpass med
mera fortfarande, till dess Konungen rörande dessa ämnen
annorlunda förordnat, lända till efterrättelse.

Motiv.

1-4 §§.

Som bekant utgör den engelska navigationsakten af år 1651 deri
gemensamma förebilden för den nyare lagstiftningen i skilda länder
angående de vilkor, under livilka ett fartygs nationalitet och deraf
beroende rätt att föra den nationella flaggan erkännes och skyddas.
Glenom nämnda akt föreskrefs införande i England af ett skeppsregister
i syfte att förekomma, att andra fartyg än engelska måtte komma
i åtnjutande af de särskilda rättigheter och förmåner, som samma
akt tillerkände engelska fartyg. Derefter har skeppsregistret upptagits
i de flesta andra länders lagstiftning. Nu mera är Sverige eu
af de få stater, hvilka sakna lagstiftning angående en systematiskt
ordnad registrering af fartyg.

På sätt. i komiterades motiv till 2 § Sjölagen (sidan 4) yttras,
torde det vara allmänt erkändt, att den registrering, som för närvarande
på grund af reglementet för sjömanshusen i riket den 4 Mars
1870 hos dessa eger rum, icke är tillfredsställande. Eullt tillförlitliga
torde deremot de anteckningar böra anses vara, hvilka i Kommers -kollegium föras till följd af föreskriften i K. Förordn. den 4 juni 1868,
att svenskt fartyg af 20 tons eller större drägtighet skall vid fart
till ort utom Sverige för bestyrkande af sin nationalitet medhafva
pass- och nationalitetshandlingar och att Kommerskollegium har att
utfärda den ena af dessa handlingar, nemligen helfrihetsbrefvet eller,
som det i åberopade författning benämnes, fribrefvet. Angående beskaffenheten
af ofvanherörda anteckningar hafva de komiterade, hvilka
af Kongl. Maj:t den 5 Juni 1874 förordnades att afgifva betänkande
och förslag i fråga om Kommerskollegii indragning eller förändrade
organisation, i sitt den 13 januari påföljande år afgifna betänkande
meddelat följande:

»I och för Kollegii befattning med fribrefven och hvad dertill
hörer, äfvensom för att ej mindre tillhandahålla Kollegii advokatfiskal
erforderliga upplysningar rörande rederier för beredande af ersättning
för kostnader, som blifvit af konsulerne förskjutna till underhåll och

vård af sjuka sjömän, än ock bereda tillgång till likartade upplysningar
för utsökande af ersättning för svenskt sjöfolks liemförskaffande
samt meddela enskilda personer af dem äskade upplysningar,
föras i Kollegium dels ett i kronologisk ordning upprättadt fribrefsdiarium,
upptagande fartygens namn, lästetal, hufvudredare, befälhafvare
m. m., dels ock en i alfabetisk ordning upprättad fribrefsliggare,
fortlöpande sedan år 1841 och upptagande fartygens namn,
tackling, lästetal och samtliga nummer å de fribref, hvarmed hvarje
fartyg varit försedt, samt en alfabetisk förteckning'' å fartygsbefälhafvare.
Sedan anmälan från konsul ingått, att svenskt fartyg å
främmande ort ombytt nationalitet eller förolyckats, eller att ny
befälhafvare antagits, låter Kollegium härom göra anteckning i fribrefsdiariet.
Från magistrater och domare inkommande uppgifter om
förändring af eganderätten till fartyg, om befälhafvareombyte eller
om förändradt lästetal, antecknas likaledes i berörda diarium.

Enligt nådigt bref den 3 Maj 1867 åligger det Kollegium att
upprätta och till trycket befordra den s. k. Code List, innefattande
de signalbokstäfver, hvarmed fartyg af viss drägtighet vid fribrefs
utfärdande förses, samt fartygens hemort, lästetal m. in.»

Om än nyss omförmälda diarium och liggare, ehuru icke till formen
öfverensstämmande med de i andra länder torda skeppsregister,
likväl må anses, såsom förut är antydt, tillsammans med de angående
vilkoren för fribrefs utfärdande gifna föreskrifter, innebära all
den garanti, som med skeppsregister åsyftas och kan vinnas, derför,
att icke andra fartyg än svenska må i fart utom riket åtnjuta de
rättigheter och förmåner, som tillkomma fartyg af svensk nationalitet;
så är det dock uppenbart, att i fråga om fartyg, som uteslutande
användas i inrikes fart, sådan garanti, som nyss är nämnd,
icke kan med den nuvarande lagstiftningen i ämnet vinnas, likasom
den icke heller varit åsyftad. Just denna omständighet innefattar
talande skäl för införande äfven i vårt land af register öfver alla
svenska fartyg af en viss drägtighet, ehvad de användas i utrikes
eller inrikes sjöfart.

Det första spörsmål, som härvid möter, är, huru vida fartygsregistret
skall föras gemensamt för hela riket, hvilket i sådan händelse
komme att utgöra ett enda registreringsområde, eller om riket
i registreringsafseende bör indelas i särskilda områden och register
för hvarje af dessa föras öfver alla till området hörande fartyg. Med
afseende å vårt lands stora utsträckning hafva komiterade beslutit
sig för det senare alternativet, i öfverensstämmelse hvarmed 2 § 1
st. ock blifvit affattadt, Fartygsregistreringen skulle alltså en -

ligt lagförslaget blifva icke central utan lokal i. analogi med hvad
som i fråga om handelsregister förande bestämmes i 1 § af det af
Kong! Maj:t vid pågående riksdag genom nådig proposition framlagda
förslag till lag angående handelsregister, firma och prokura.
Men samma förhållande, som krafvel- rikets indelning i särskilda registreringsområden,
bjuder ock, att allt, som varder angående fartyg
inför dt i de särskilda ortregistren, sammanföres i ett för hela
riket gemensamt register, hvilket skulle komma att innehålla afskrifter
af ortregistrens innehåll och naturligtvis bör föras i rikets hufvudstad.
Enligt 2 § 2 st. är det öfverlemnadt åt Konungen att meddela
de närmare föreskrifter angående förande af det gemensamma
registret, Indika blifva erforderliga. Förhållandet mellan de särskilda
områdenas fartygsregister och det för riket gemensamma registret är
att fatta så, att de lokala registreringsmyndigheterna, hvar inom sitt
område, med bindande och laga verkan i registret anteckna alla till
registrering föreskrifna och anmälda förhållanden angående fartyg,
och att den myndighet, som får Konungens uppdrag att föra det för
hela riket gemensamma registret, i full öfverensstämmelse med de
utdrag af ortregistren, som komma densamma tillhanda, verkställer
de i det gemensamma erforderliga anteckningar.

Enligt lagförslaget (2 *§ 1 st.) skulle Konungen ega bestämma,
i huru många och hvilka registreringsområden riket bör indelas. Det
torde dervid finnas lämpligt icke allenast att nämnda områden finge
sammanfalla med distrikten för de särskilda sjömanshusen i riket, utan
ock att den stad inom hvarje område, i hvilken områdets fartygsregister
skulle föras och förvaras, blefve densamma som den, hvarest
sjömanshuset är inrättadt.

Beträffande derefter frågan, åt hvilken myndighet i registeringsområdenas
hufvudorter förande och handhafvande af fartygsregistret
lämpligen må uppdragas, så enär nämnda register utgör den nödvändiga
förutsättningen för möjlighet att i vårt land införa det ifrågasatta
nya rättsinstitutet, inteckning i fartyg, samt stora, snart sagdt
oöfvervinneliga svårigheter och olägenheter skulle uppstå, om handhafvandet
af fartygsregistret anförtroddes åt en myndighet, men förande
af protokoll och bok eller register öfver de i fartyg beviljade
inteckningar åt en annan, torde det finnas nödigt, att åt samma myndighet,
som kommer att handlägga inteekningsärendena, jemväl uppdrages
förande af fartygsregistret. Enligt svensk rättsuppfattning
torde det höra tillkomma domstol att handlägga ärenden angående
det s. k. maritima hypoteket, hvadan också 2 § af förslaget till Lag
angående inteckning i fartyg innehåller, att sådan inteckning skall

2 4

sökas hos Rådstufvurätten i den stad, der fartyget är registrerad!
Således, om än förande af fartygsregister skulle kunna betraktas soin
ett åliggande, hvilket Magistraten i egenskap af förvaltande myndighet
borde framför Rådstufvurätten få sig uppdraget, torde det
dock anses vara mot de i vårt land omfattade och tillämpade grundsatser
mindre stridande att bekläda domstol med en administrativ
befogenhet, än förvaltande myndighet med en judiciel. Härtill kommer
ock, att fartygsregister i viss mån är ett analogon med lagfartsboken,
hvilken det åligger domstol att föra. I Tyskland har ock
förande af fartygsregister uppdragits åt domstolarne. På dessa skäl
föreslås i 2 § 1 stycket, att Rådstufvurätt i den stad inom hvarje
särskildt område, hvilken Konungen bestämmer, skall föra och handhafva
områdets fartygsregister.

Af svenska fartyg, hvilka användas i utrikes sjöfart, skola, på
sätt förut är nämn dt, de, hvilkas drägtighet uppgår till tjugu ton
eller derutöfver, jemlikt K. Förordn. den 4 Juni 1868 vara försedda
med fribref för bestyrkande af sin nationalitet. I analogi härmed
hafva komiterade, när det gälde att bestämma, hvilka handelsfartyg
borde vara underkastade registrering och hvilka icke, i 2 § Sjölagen
föreslagit, att till de förra skulle hänföras de fartyg, hvilka egde en
drägtighet af tjugu registerton eller derutöfver. Lagförslagets 1 §
är affattad i öfverensstämmelse dermed, dock med det förtydligande
tillägg, att fartyg, hvilka äro afsedda för fiske och för sådant ändamål
uteslutande användas, icke äro registreringspligtiga. Dessa hafva
nemligen enligt K. Förordn. angående skeppsmätning den 12 November
1880 § 3 lit. b) blifvit undantagna från fartyg, hvilka ovilkorligen
äro underkastade mätning; vid hvilket förhållande det icke
kunnat komma i fråga att till registreringspligtiga fartyg hänföra
s. k. fiskefartyg.

På sätt i motiven till 2 § Sjölagsförslaget (sidan 5) yttras, förstås
öfverallt i samma förslag med drägtighet fartygets netto- eller
afgiftspligtiga drägtighet, utrönt i öfverensstämmelse med gällande
förordning om skeppsmätning. Äfven i detta afseende hafva således
komiterade anslutit sig till den gällande lagstiftningen, hvilken otvifvelaktigt,
när helst den nämner ton, dermed förstår icke brutto- utan
nettoton.

Det torde emellertid förtjena att allvarligt öfvervägas, om icke
gränsen för registreringspligten borde uttryckas i bruttoton. På
grund af de stora afdrag för maskinrum m. m., hvilka vid mätning af
ångfartyg lagligen böra göras (man har t. ex. ångfartyg, hvilkas
brutto-tonnage utgör 46, 36 eller 28 ton, men hvilkas netto-tonnage

uppgår allenast till respective 17, 14 eller 11 ton), komma ångfartyg
med en nettotonnage under tjugu ton, oansedt de äro både större och
värdefullare än segelfartyg med nettotonnage af tjugu ton och derutöfver,
att hänföras till icke-registreringspligtiga fartyg.

I förbigående torde få anmärkas, att ordet »drägtighet», som förekommer
så väl i gällande Sjölag och dithörande författningar, som
ock i förslaget till ny Sjölag och förevarande lagförslag, numera, sedan
det nya systemet för skeppsmätning infördes, icke är ett korrekt
uttryck för betecknande af fartygs storlek. Med det äldre mätningssystemet
alsågs att utröna, huru stor tyngd, uttryckt i läster, ett
fartyg kunde bära eller draga. Med nu gällande system vill man
utröna, huru mycket ett fartyg rymmer, huru rymligt det är, för uttryckande
hvaraf man begagnar som enhet registerton, som är lika
med hundra engelska kubikfot. Det främmande ordet »tonnage» eller
det svenska »rymlighet» skulle bättre öfverensstämma med de antagna
nya grunderna för skeppsmätning.

Till följd af de rättskollisioner, som kunna uppstå mellan å ena
sidan den, som på grund af öfverlåtelse blifvit egare af fartyg och
till antecknande i fartygsregistret anmäler sitt fång, och å andra
sidan förre egarens borgenärer, de der på grund af hans utfästelse
söka inteckning i fartyget, och för hvilka kollisioners lösning 15 § i
förslaget till Lag angående inteckning i fartyg innehåller erforderliga
bestämmelser, lärer det finnas nödigt att, på sätt ock i 3 § af förevarande
lagförslag skett, stadga, att registreringsärende icke må af
Kådstufvurätten upptagas a andra dagar än dem, å hvilka samma rätt
jemlikt 19 § i lagförslaget angående inteckning i fartyg eger upptaga
ansökningar om beviljande af inteckning. Visserligen kan det
förekomma registreringsärende, hvari fråga icke är om anteckning i
registret af eganderätt; och det skulle kunna ifrågasättas, att sådant
ärende borde få upptagas jemväl å annan veckodag än den, å hvilken
Rådstufvurätt må upptaga inteckningsärende; men det torde finnas
ledande till reda och enkelhet, om ifrågavarande stadgande gifves så
allmänt, som i 3 § skett.

I 3 § 2 st. är föreslaget, att fartygsregistret skall för eu
hvar hållas tillgängligt å vissa tider hvarje vecka. I den blifvande
instruktionen för registreringsmyndigheterna, hvarom i lagförslagets
37 § förmärs, torde dessa tider höra bestämmas.

Åberopade andra stycke af 3 § innehåller bestämmelse, att utdrag
ur fartygsregistret skall till den, som sådant begär, mot afgift utfärdas.
Enär de särskilda i lagförslaget meddelade bestämmelser af
syftning att förebygga, att det i 9 § omförmälda nationalitets- och

registreringscertifikat, hvilket i fråga om det fartyg, för hvilket det
utfärdas, bör fullständigt återgifva hvad angående samma fartyg
blifvit i registret antecknadt, må förekomma i flera än ett exemplar,
möjligen skulle kunna föranleda till antagande, att registrerings -myndigheten icke heller egde att efter certifikatets utfärdande meddela
dess innehåll genom utdrag ur registret; har det ansetts nödigt
att, på sätt i 3 § 2 st. skett, uttryckligen tillåta sådant.

4 § bestämmer, i hvilket områdes fartygsregister ett registreringspligtigt
fartyg skall antecknas.

5 §

innehåller de närmare föreskrifterna om hvad som vid fartygsregistreririg
skall i registret upptagas. Dessa föreskrifter äro nära öfverensstämmande
med motsvarande stadgandén i åtskilliga främmande
länders, särskildt Danmarks, lagstiftning i ämnet. Till motivering af
desamma må följande anföras:

I fråga om fartygets i punkten 2). omförmälda igenkänningsmått
hänvisas till stadgandena i 81 § af gällande instruktion för skeppsmätare
den 12 November 1880. Föreskriften i samma punkt, att registret
skall innehålla uppgift om den regel, enligt hvilken drägtig -heten blifvit beräknad, betingas icke allenast af det förhållande, att
enligt 4 § i K. Förordn. angående skeppsmätning den 12 November
1880 mätning verkställes antingen efter en mera fullständig metod,
benämnd regeln I, eller, när omständigheterna icke tillåta användande
af den metoden, efter en provisionel mätningsmetod, benämnd regeln
II, utan ock, hvad angår ångfartyg, deraf, att, enligt 21 § i nyss
åberopade förordning, skeppsmätaren, i händelse sådant fartygs redare
eller befälhafvare anhåller att få fartygets afgiftspligtiga drägtighet
i mätbrefvet utsått jemväl efter den brittiska regeln och den af europeiska
Donaukommissionen antagna rörande afdraget för maskinrum,
är pligtig att upptaga de för ändamålet särskildt erforderliga mått
och verkställa en på den gjorda mätningen grundad beräkning af fartygets
nettodrägtighet efter nämnda regler.

Enligt gällande formulär för bevis om aflagd redareed med hvad
dertill hörer skall den af delegarne i ett rederibolag antagna hufvudredare
skriftligen uppgifva de personer, hvilka tillsammans ega fartyget,
äfvensom deras nationalitet. I nära öfverensstämmelse dermed
innehåller punkten 5) i förevarande §, att fartygsegarens eller, der
fartyget tillhör flera, samtlige egarnes jemte hufvudredarens namn,
yrke, hemvist och nationalitet äfvensom, der egarne äro flere, en

hvars andel i fartyget skola i registret antecknas. Om delegarne i
rederibolag äro få till antalet, tillskyndas dem och hufvudredaren
icke synnerligt besvär och omgång genom anmälan till anteckning i
registret af nyssomförmälda förhållanden i den utsträckning, som
föreslagits. Annorlunda ställer sig saken, om rederibolag omfattar
en stor mängd delegare. I östra delarne af riket finnas flera rederibolag
af nämnda omfång, hvilka i afseende å organisation och förvaltning
likna aktiebolag och skilja sig från dessa endast hvad angår
den personliga ansvarighet för rederiskulden, som hvilar å hvarje bolagsman
i förhållande till hans andel i det eller de fartyg, som tillhöra
bolaget. Sådana bolag, hvilka ofta hafva särskild benämning, äro
försedda med reglementen, som af samtlige lottegare antagits; deras
angelägenheter ombesörjas af en utaf lottegarne vid allmänt sammanträde
vald styrelse, af hvars ledamöter en är hufvudredare, och samtlige
lottegarnes namn och andelar i fartyget äro antecknade i eu
matrikel eller registerbok, i hvilken in träffande förändringar i eganderätten
vid anmälan antecknas. Det låter icke förneka sig, att föreskriften
i 5 § 5 punkten om anteckning af samtlige lottegares namn,
yrke, hemvist och nationalitet jemte en hvars andel i fartyget skulle
komma att förorsaka såväl registreringsmyndigheterna som vederbörande
anmälningsskyldige mycket besvär. Men af sådan anledning
torde lagstiftningen icke kunna eller böra, hvad angår ifrågavarande
rederibolag, eftergifva den fordran på fullständighet i anteckningar
om eganderättsförhållandena beträffande fartyg, som hon i allmänhet
finner sig böra i afseende å rederibolag uppställa. Genom en sådan
eftergift skulle åt omförmälda rederibolag beredas en undantagsställning,
hvilken de, på sätt ofvan är antydt, icke enligt gällande
lagstiftning ega, och hvilken de således, om den vid något tillfälle
kommit dem till del, endast genom åsidosättande af lag fått åtnjuta.
Finna dessa bolag de vilkor och förutsättningar, under hvilka de
utöfva sin verksamhet, vara för sig allt för betungande, står det dem
ju öppet att öfvergå till aktiebolag. De lättnader i hithörande afseende,
hvilka man tilltrott sig att, utan kränkning af sjelfva hufvudgrundsatsen,
för dem föreslå, förekommer i ti § 2 punkten och 12 §
2 stycket.

Hvad i öfrigt angår bestämmelserna i 5 § 5) punkten, finna de
sitt berättigande i hvad 1 § Sjölagsförslaget stadgar angående de
vilkor, under hvilka ett fartyg må anses som svenskt.

Föreskriften i 7) punkten, att de fartyg tilldelade igenkänningseller
signalbokstäfver skola antecknas i fartygsregistret, åsyftar naturligvis
icke att från Kommerskollegium till registreringsmyndig -

heterna öfverflytta befattningen med utdelning af sådana bokstäfver,
utan skulle densamma fortfarande såsom hittills tillkomma Kommerskollegium
jemlikt ofvanomförmälda Nådiga Bref den 3 Maj 1867.

Anteckning i registret''af antagen befälhafvares namn och hemvist
in. m. står icke i det nödvändiga sammanhang med registrering
af sjelfva fartyget med hvad dertill hörer, att densamma behöfver
ske samtidigt med registreringen; men nämnda anteckning i register
och å certifikat måste ske, innan det registrerade fartyget får utklareras
från svensk hamn (10 §).

6 och 7 §§.

Sedan i 6 § gifvits den allmänna föreskriften, att det är redaren,
som har skyldighet att i föreskrifven ordning till registrering anmäla
sitt fartyg, meddelas i detta hänseende närmare bestämmelser för de
tre olika fallen, att fartyget tillhör ett rederibolag eller ett handelsbolag,
hvarmed naturligtvis förstås sådant bolag, som omförmäles i
15 kap. Handelsbalken, eller ock ett aktiebolag.

Lov om danske Skibes Registrering af den 13 Mars 1867 uppställer
den undantagslösa regeln, att samtlige egare till fartyg eller,
der fartyget tillhör ett aktiebolag, samtlige ledamöter i dess styrelse
skola underteckna föreskrifven anmälan af fartyg till registrering.
I 16 § af ofvan omförmälda kong! lagförslag angående handelsregister
m. m. föreskrifves, att anmälan om firma skall vara underskrifven
af alla anmälningsskyldige. Så långt har man icke trott sig
i förevarande lagförslag böra gå, enär ju fall kunna förekomma, då
för delegare i rederi- eller handelsbolag eller för ledamot af aktiebolags
styrelse möter giltigt hinder att underteckna registreringsanmälan.
Hvad särskildt angår rederibolag, hvilka enligt 12 § i
Sjölagsför slaget är o lagligen förpligtade att utse hufvudredare och
att om valet göra anmälan till fartygsregistret, så är denne i förevarande
lagförslags 6 § nämnd såsom den i främsta rummet anmälningsskyldige,
hvaremot åläggandet för öfriga delegare att underskrifva
anmälan icke är ovilkorligt, utan gjorts beroende af vilkoret:
»så vidt ske kan». Denna affattning har valts med särskildt afseende
å förut omförmälda rederibolag med stort antal delegare och innebär
för dem en verklig lättnad.

Den i nu gällande lagstiftning påbjudna ed, hvilken redare eller
hufvudredare för utfående af fribref för fartyg är skyldig aflägga,
har icke bibehållits i lagförslaget. Nämnda ed, hvilken en och samme
man ofta får upprepade gånger aflägga, torde utan fara för motsä -

gelse kunna räknas till de inånga eder i oträngdt mål, hvilka förekomma
i den svenska lagstiftningen. I stället för denna ed har man
föreslagit en under edlig förpligtelse afgifven försäkran och utfästelse
af det innehåll, 7 § utvisar. Endast i det fall, som denna §:s femte
stycke omförmäler, eger domstol ålägga vederbörande anmälningsskyldig
att gå ed enligt bestämdt thema.

Otvifvelaktigt kunna fall förekomma, då begärd registrering bör
genast afslås, t. ex. om ett fartyg, hvars netto-tonnage icke uppgår
till tjugu ton, skulle anmälas till registrering. Det har dock icke
ansetts erforderligt att i lagförslaget uttryckligen tillerkänna registreringsmyndigheten
den befogenhet att vägra registrering, som
naturligtvis hör tillkomma henne, än mindre att, såsom i lagfartsförordningen,
hvad angår sökt lagfart, måst ske, angifva de särskilda
fall, då begärd registrering bör genast afslås, och dem, då registreringsärendet,
såsom det heter i nämnda förordning, må göras filande.
Man har inskränkt sig till att i likhet med hvad som är
stadgadt i 5 § af K. Förordn. angående patent den 16 Maj 1884,
föreskrifva (7 § 4 st.), att, om anmälan till registrering finnes
vara ofullständig eller deri uppgifna förhållanden vara obestyrkta,
så att registreringen icke må beviljas, Rådstufvurätten skall ega
förelägga vederbörande sakegare viss lämplig tid att fullgöra hvad
som brister, och att, om den tid försittes, anmälan skall vara förfallen.

Öfriga i 6 och 7 §§ förekommande, här icke berörda stadgande!!
lära icke tarfva särskild motivering.

Slutligen torde det böra framhållas, att tryckta blanketter till
anmälningssedlar i registreringsärenden, att af vederbörande anmälningsskyldige
ifyllas, lämpligen kunna och böra här, såsom i Danmark
sker, hållas dem till banda.

8 §

bestämmer de tider, inom hvilka fartyg böra till registrering anmälas.

Enär anmälan till registrering af fartyg jemlikt andra punkten i
förslagets 7 § bör vara åtföljd af ett angående fartyget utfärdadt svenskt
mätbref, samt de i förevarande 8 §:s 2 st. omförmälda fartyg icke
kunna underkastas mätning förr, än de ankommit till svensk hamn;
följer deraf, att registreringsmyndighet icke eger att förse dessa fartyg
med nationalitets- och registreringscertifikat under den tid, de

ännu befinnas utom riket. Så vida de under den tiden skola kunna
anses som svenska och komma i åtnjutande af de svenska fartyg
tillkommande rättigheter och förmåner, erfordras derför, att någon
centralmyndighet eger för dem utfärda ett tillsvidare gällande nationalitetsbevis,
hvilken handling i gällande lagstiftning benämnes interimsfribref.
Enligt andra stycket i förevarande § skulle Konungen
fortfarande såsom hittills ega bestämma, af hvilken centralmyndighet
och under hvilka vilkor dylika interimistiska nationalitetscertifikat
må utfärdas.

Det rådrum af tre år (räknade från den dag, den föreslagna
registreringslagen kan komma att träda i kraft), hvilket enligt §:ns
tredje stycke egare af fartyg, som före sagda dag redan nyttjats till
handelssjöfart eller resandes fortskaffande, skulle ega åtnjuta för fartygs
anmälande till registrering, kan förefalla väl långt; men den i
Danmark vid införande derstädes af skeppsregistreringslagen vunna
erfarenhet bjuder, att den nya lagstiftningen i vårt land med hänsyn
icke allenast till de anmälningsskyldige redarne, utan äfven till de
myndigheter, som skola verkställa registreringen, icke bestämmer
ifrågavarande tid kortare, än föreslagits.

9 §•

Det nationalitets- och registreringscertifikat, hvilket Rådstufvurätt,
efter det fartyg blifvit i registret infördt, har att utfärda, är
afsedt att i allo ersätta det nu varande fribrefvet; hvadan ock, när
ett med fribref försedt fartyg inregistreras och förses med certifikat,
det företedda fribrefvet jemlikt §:ns andra stycke icke får till redaren
återställas, utan skall qvarstanna hos registreringsmyndigheten. Så
väl fribref som certifikat är nemligen en nationalitetshandling, och
ett fartyg får ej vara försedt med dubbla nationalitetshandlingar.
Certifikatet, i förening med de enligt utfärdade författningar angående
skeppsmätning fartyget åsätta märken och å detsamma upptagna,
i mätbrefvet införda igenkänningsmått, skall, så länge dess
giltighet varar, såsom det heter i danska skeppsregistreringslagen,
»gorå tillfyllest för att bestyrka fartygets nationalitet och identitet
i alla de fall, då fråga derom uppstår».

Certifikatets vigt och betydelse såsom offentlig handling betinga
det i 9 § 3 st. gifna förbud för redare, befälhafvare eller annan enskild
person att derå göra någon slags anteckning. Öfverträdelse af
detta förbud är straffbart enligt 32 §.

10 §.

Det här förekommande .stadgande, hvilket, lika med gällande
bestämmelse i 1 § 2 st. af K. Förorda den 4 juni 1868, åsyftar
att förekomma åsidosättande och kringgående af gifna föreskrifter i
hithörande afseende, torde icke tarfva vidare motivering.

11—18 §§.

.Redan i 5 § sista stycket är föreskrifvet, att, om förändring timar
i de förhållanden, hvilka vid fartygs registrering blifvit. i registret
antecknade, denna förändring skall anmälas till anteckning i
registret. I nu ifrågavarande 11—18 §§ gifvas de närmare föreskrifter,
som med anledning af dylika förändringar funnits erforderliga.

Af lätt insedda skäl möta alltid betänkligheter mot förändring
af det namn, som blifvit gifvet åt ett fartyg och hvarunder det registrerats.
De föreskrifter, lagförslagets 11 § innehålla i syftning
att förebygga, att namnförändring, der den med vederbörligt tillstånd
får ega rum, må medföra för tredje man skadliga verkningar, motsvara
hvad i samma syfte stadgas i 6 § och 7 § lit. a) af K. Förordn.
den 4 juni 1868, men äro utförligare och strängare än samma
stadgande.

I 12 § gifvas föreskrifter, huru anmälan till registret bör ske i
anledning af inträffande förändringar vare sig i eganderätten till
fartyg eller fartygslott eller i sådana förhållanden, hvaraf ett fartygs
egenskap af svenskt jemlikt 1 § Sjölagen betingas. Med hänsyn
till förut omförmälda rederibolag, som omfatta många delegare, och
då de särskilda andelarne eller lotterna i dessa bolags fartyg lära
gå ur hand i hand lika ofta som aktier i rederidrifvande aktiebolag,
har man endast å hufvudredaren, men icke, såsom grundsatsen skulle
bjuda, å fartygslotts nye egare lagt skyldigheten att till registret
anmäla förändringen.

Det måste anses i hög grad önskligt, att, så vidt möjligt är,
lull öfverensstämmelse städse förefinnes mellan det angående ett visst
fartyg utfärdade certifikat och hvad i registret angående samma fartyg
finnes antecknadt. Derpå syftar ock den i 17 § 1 st. gifna
föreskrift. Emellertid kan det naturligtvis icke undvikas å ena sidan,
att anteckningar om timade förändringar, hvilka på grund af skedda
anmälanden måste göras i registret, icke kunna samtidigt, utan man -

gen gång först efter ganska lång tids förlopp verkställas å certifikatet,
och å andra sidan, att dylika förändringar måste antecknas å
certifikatet, innan de införts i registret, såsom kan inträffa vid ombyte
af befälhafvare (se 14 §). Föreskrifter, åsyftande att så mycket
som möjligt förkorta den tid, under hvilken full öfverensstämmelse
icke råder mellan register och certifikat, förekomma i 14 och 17 §§.

I fråga om fartygs hemort får dock register och certifikat icke
någonsin innehålla skiljaktiga uppgifter; och omsorgen att förekomma
sådan skiljaktighet motiverar bestämmelsen i 13 § 1 st.

De närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för supplerande
af bestämmelsen i 13 § 2 st. för det fall, att ett fartygs
nya hemort är belägen inom annat registreringsområde än det, hvarest
fartyg är registreradt, torde böra meddelas i den blifvande instruktionen
för registreringsmyndigheterna.

Det sätt och den ordning för anmälan af ombyte af befälhafvare
å registreradt fartyg, som i 14 § utstakats, öfverensstämma ganska
nära med hvad för enahanda händelse finnes stadgadt i 8 § af K.
Förorda, den 4 juni 1868 och lära icke tarfva någon motivering.

Andra förändringar än de, hvilka omförmälas i 11, 12, 13 och
14 §§, äro af mindre betydelse än dessa och behöfva derför enligt 15 §
icke, der fartyget tillhör ett rederi-, handels- eller aktiebolag, anmälas
af flere än den, som företräder redaren, det vill säga hufvudredaren.

1 lagförslagets 16 och 18 §§ bestämmas de särskilda fall, i hvilka
nytt certifikat skall eller må, mot det äldres återställande, utfärdas
af vederbörande registreringsmyndighet; hvarjemte sistnämnda §
lemnar anvisning för bedömande af uppkommande fråga, huru vida
utfärdadt certifikat skall antagas verkligen hafva förkommit.

19—23 §§

bestämma, när och under hvilka förutsättningar registreradt fartyg,
vare sig detsamma är besväradt med eller fritt från inteckning, skall
ur fartygsregistret afiöras.

Sedan i 19 § under punkterna 1), 2) och 3) angifvits alla de särskilda
fall, i hvilka fartygs afförande skall ega rum, mot det vederbörande
till registreringsmyndigheten återställer det för fartyget
utfärdade certifikat eller ock visar sannolik anledning, att detsamma
förkommit ocli icke kan tillrättaskaffas, stadgas i nästföljande 20 §,
dels hvilka personer anmälningsskyldighet för ifrågavarande ändamål
åligger och dels inom hvilka tider anmälan i hvarje särskildt fall
skall ske; hvarefter bestämmes i 21 §, under hvilka vilkor intecknadt,

och. i 22 och 23 §§, under hvilka vilkor från inteckning fritt fartygmå
ur registret alföras.

Af de i förevarande fem paragrafer gifna bestämmelser torde
endast de, hvilka förekomma i 21 §, kräfva särskild motivering.

Enär det i förevarande lagförslag påbjudna fartygsregister, hvithet
väsendtligen är af offentligrättslig natur, utgör det faktiska
underlaget för inskrifning, med privaträttslig verkan, af utfäst underpant
i fartyg; så måste ett intecknadt fartygs afförande ur registret
medföra den följd, att i fartyget faststälda inteckningar, hvilka ju
följa fartyget åt, med'' detsamma utginge ur registret. Till förekommande
af sådan för inteckningshafvare menlig följd har det ansetts
nödigt att i 21 § meddela stadgande i syftning, att, om än
anledning förekommer af beskaffenhet, att deraf fartygs afförande ur
registret till åtlydnad af förut i lagförslaget gifna bestämmelser påkallas,
vare sig sådan anledning blifvit för registreringsmyndigheten
behörigen anmäld eller annorledes kommit till dess kunskap, registreringsmyndigheten
likväl icke skall ega att omedelbart afföra fartyget
ur registret, utan bör tillsvidare inskränka sig till att om den
förekomna anledningen göra anteckning i registret samt låta med
sjelfva afföringsåtgärden, så framt icke inteckningshafvare dertill
samtyckt, anstå, »till dess inteckningen upphört att gälla och till
följd deraf jemväl kan lagligen varda utstruken ur registret». Men
å andra sidan får den omständighet, att fartyget, oansedt, för att
tala i bild, de offentligrättsliga band, hvilka förut förenat fartyget
med registret, blifvit slitna eller af sig sj elfva brustit, fortfarande
är genom privaträttsligt band knutet till registret, ingalunda verka
derhän, att de förra bandens slitande eller bristande skulle blifva
utan någon påföljd samt alldeles förbises. Af ett sådant betraktelsesätt
härflyter det föreslagna stadgandet i 21 §, att den anteckning
i registret, som här ofvan förmälts, skall medföra samma verkan, som
om fartyget verkligen blifvit ur registret affördt, hvadan ock det
angående fartyget utfärdade certifikat skall till registreringsmyndigheten
återställas.

Inteckning i fartyg upphör i allmänhet att gälla af samma anledningar,
som inteckning i fast egendom. En särskild anledning
dertill, att inteckning i fartyg upphör att gälla, omförmäles i 10 §
af lagförslaget angående inteckning i fartyg, som stadgar, att, om
fartyg i den ordning, 7 § i Sjölagsförslaget bestämmer, förklarats icke
vara iståndsättligt och derefter blifvit försåldt, inteckningshafvarens
rätt till fartyget skall vara förfallen, men han i stället ega enahanda
rätt till köpeskillingen, så länge den utestår ogulden. Det ligger i

öppen dag, att, i och med detsamma fartygets under nämnda omständigheter
skedda försäljning varder för registreringsmyndigheten konstaterad,
är jemväl ådagalagdt, att inteckningen upphört att gälla.

24 §

innehåller ett med bestämmelsen i 8 § af K. Förordn. angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 analogt stadgande af
likartad syftning som nämnda bestämmelse.

25 och 26 §§.

I dessa två paragrafer meddelas närmare föreskrifter rörande
ordning och sätt att föra protokoll i registreringsärenden. Till grund
för dessa föreskrifter ligger åsigten, att den så kallade aktbildningen
har ett afgjordt företräde framför den i ett sammanhang fortlöpande
protokollsföringen öfver ärenden af samma slag.

Med det i 26 § 3 st. gifna stadgande åsyftas att förekomma
möjligheten för redare att inom flera områden låta registrera ett och
samma fartyg.

27 §

innehåller, hvad angår missnöjd parts fullföljd af talan mot Rådstufvurätts
beslut i registreringsärende, likartade bestämmelser med
dem, hvilka beträffande talan mot Rättens beslut i inteckningsärende
äro gifna i 20 § af lagförslaget angående inteckning i fartyg.

28 §.

Det i denna § förekommande stadgande har föreslagits med anledning
af den rättskollision mellan begärd registrering af eganderätt
till fartyg och ansökning om inteckning deri, som enligt 15 §
i lagförslaget angående inteckning i fartyg kan uppkomma och om
hvilken rättskollision förut förmälts. Ett motsvarande stadgande
finnes i 21 § af sistberörda lagförslag. Båda dessa stadganden hafva
sin förebild i 65 § af K. Förordn. angående inteckning i fast egendom
den 16 juni 1875.

29—36 §§''

innehålla straffbestämmelser för öfverträdelser af de i lagförslaget
gifna föreskrifter, äfvensom stadganden ej mindre om laga domstol i

mål angående sådana öfverträdelser, än äfven om'' fördelning och förvandling
af de i dylika mål ådömda böter och viten in. m.

Ansvaret för de öfverträdelser, om hvilka talas i 29 och 30 §§,
är föreslaget till likhet med det, hvilket finnes stadgadt i 11 § 7
mom. af K. Förordn. den 4 juni 1868.

Den i lagförslagets 31 § omförmälda förbrytelse är belagd med
samma straff, som i 12 § af nyss åberopade Förordn. är stadgadt för
enahanda missbrukande af fribref.

På det att icke någon förseelse mot den blifvande nya lagen
må, i saknad af uttrycklig straffbestämmelse, komma att lemnas
onäpst, har man i 32 § föreslagit, att för sådana förseelser mot lagens
bestämmelser, för hvilka särskildt straff icke blifvit i lagen utsatt
straffet skall vara böter från och med fem till och med femtio kronor

I 33 § 1 stycket föreslås den undantagslösa bestämmelsen, att,
om fartyget är registreradt, öfverträdelser och försummelser af hvad
lagen bjuder skola åtalas vid den Rådstufvurätt, som har att föra
registret, i hvilket fartyget är infördt.

De i 33 § 2 st. förekommande stadganden om laga forum i
brottmål för den händelse, att fartyget icke är registreradt, öfverensstämma
med hvad 338 § i förslaget till Sjölag i allmänhet bjuder i
fråga om laga domstol i brottmål.

Hvad som i 33 § 3 st. och 36 § 2 st. föreslagits motiveras
af omsorgen att, så vidt möjligt är, förebygga missbruk af certifikat.

Lagförslaget, hvars 34 § stadgar, att böter och viten, som enligt
den blifvande lagen komma att ådömas, skola till lika belopp
fördelas mellan åklagaren och sjömanshusen i riket, innehåller deremot
icke någon bestämmelse, huru den sjömanshusen tillfallande hälft
bör emellan dem skiftas. Beträffande samma hälft torde höra stadgas
detsamma, som i fråga om den sjömanshusen jemväl tillkommande
hälft af böter och viten, hvilka enligt .K. Förordn. den 4 juni 1868
ådömas, är i författningens 13 § förordnadt, eller att samma hälft #

skall ingå till Kommerskollegium, som eger att mellan sjömanshusen
fördela beloppet efter samma grunder, som för utdelning af de sjömanshusen
till hjelp för nödstälda sjömän tillfallande kollektmedel
äro faststälda. Ett sådant stadgande lärer emellertid lämpligare få
sin plats i en förordning, utfärdad i administrativ väg, än i förevarande
lagförslag. I sådan väg torde ock, för nödig kontroll å bötesoch
vitesmedels ingående, böra föreskrifvas, att domstol, som ålägger
ifrågavarande böter och viten, bör derom i hvarje fall underrätta
Kommerskollegium.

37 §,

som handlar om utfärdande af instruktion för registreringsmyndigheterna
och af andra för införande af den föreslagna lagen nödiga
föreskrifter, är så affattad, att Konungen är oförhindrad att öfverlemna
utfärdandet åt vederbörande departementschef eller annan
myndighet, t. ex. Kommerskollegium.

Det i slutet af lagförslaget förekommande öfvergångstadgande
lärer icke tarfva motivering.

Förslag

till

Lag angående inteckning i fartyg.

1 §•

Utfäster egare af fartyg, som jemlik! 2 § Sjölagen skall
införas i fartygsregister, skriftligen, att fartyget skall utgöra
underpant för fordran, ocli varder handlingen intecknad i den
ordning, här nedan stadgas; njute borgenären för sin fordran
panträtt i fartyget och förmånsrätt till betalning, som i 17
kap. Handelsbalken sägs.

2 §•

Inteckning i fartyg sökes hos Rådstufvurätten i den
stad, der fartyget är registreradt.

3 §•

Vid ansökan om inteckning skall i hufvudskrift ingifvas
den handling, på grund hvaraf inteckning sökes; skolande
egarens utfästelse, att fartyget skall utgöra underpant för
fordringen, vara af vittnen bestyrkt.

Finnes annan än den, som gjort utfästelsen, i registret
antecknad såsom fartygets egare, eller ingifves icke vid ansökningen
sådan handling, som nyss är sagd, varde ansökningen
genast afslagen.

4 §•

Rådstufvurätten läte deri handling, derå ansökningen
grundas, offentligen uppläsas och i särskildt protokoll öfver
inteckningar i fartyg intagas.

5 §•

Ej må inteckning meddelas utan för visst belopp i penningar,
ej heller i del af fartyg eller gemensamt i flere fartyg.

6 §•

Då inteckning meddelats, teckne Rådstufvurätten bevis
derom å fordringshandlingen.

7 §• ,

Inteckning skall för att fortfarande gälla förnyas inom tio
år, sedan den meddelades, och derefter inom tio år efter det
den senast förnyades. Sker det ej, vare inteckningen förfallen.

8 §•

Vill någon låta förnya inteckning, uppvise hos Rådstufvurätten
i den stad, der fartyget är registreradt, inteckningshandlingen
i hufvudskrift, och teckne Rådstufvurätten derå
bevis om inteckningsförnyelsen. Stånde ock sökanden fritt att
inför Rådstufvurätt i annan stad, der fartygsregister föres,
uppvisa inteckningshandlingen; den Rådstufvurätt läte, då
sådant sker, i sitt protokoll öfver inteckningar i fartyg korteligen
intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal,
då den utgafs, af hvilken Rådstufvurätt inteckningen är beviljad,
när och under hvilken § i protokollet det skedde, så
ock när inteckningen förnyades, om det skett; teckne ock
bevis å handlingen, att den varit företedd till vinnande af
inteckningsförnyelse; sedan ingifve sökanden inom den tid,
som i 7 § sägs, protokollet till Rådstufvurätten i den stad,

der fartyget är registreradt; och vare detta så gildt, som om
handlingen der blifvit företedd.

9 §.

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss
del dödas, uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för Rådstufvurätten
i den stad, der fartyget är registreradt, och teckne
Rådstufvurätten å handlingen bevis om inteckningens dödande.

Vill någon låta inteckning till förmånsrätten nedsättas
nnder annan inteckning, skall så förfaras, som här ofvan angående
intecknings dödande är sagdt.

10 §.

Har fartyg i den ordning, 7 § Sjölagen bestämmer, förklarats
icke vara iståndsättligt, och derefter blifvit försåldt,
vare inteckningsinnehafvarens rätt till fartyget förfallen, men
han ege i stället enahanda rätt till köpeskillingen, så länge
den utestår ogulden.

11 §■

År fartyg såldt efter utmätning eller under- konkurs i
den ordning, konkurslagen bestämmer, och vill nye egaren få
fartyget frigjordt från inteckning, som antingen alldeles icke
eller endast till någon del kunnat gäldas af köpeskillingen,
vare han, sedan han blifvit i fartygsregistret antecknad såsom
egare, dertill berättigad, ändock att han ej kan förete inteckningshandlingen
i hufvudskrift. Vill lian begagna sig af sådan
rätt, ingifve till Rådstufvurätten i den stad, der fartyget är
registreradt, bevis om de inteckningar, som i fartyget vid
dess försäljning furmos, så ock handling, som visar köpeskillingens
fördelning borgenärerna emellan samt intyg, att denna
fördelning blifvit af dem godkänd eller vunnit laga kraft.
Rådstufvurätten skall derefter medelst kallelse, hvilken genom
sökandens försorg bör införas tre gånger i allmänna tidningarne,
fjorton dagar mellan hvarje gång, förelägga inteck -

ningshafvare, hvilkens fordran antingen alldeles icke eller
endast till någon del blifvit ur köpeskillingen gulden, att, om
lian bär något att påminna mot inteckningens dödande, sådant
hos Rådstufvurätten anmäla inom två månader från sista kungörelsedagen.
Göres ej påminnelse inom den utsatta tiden
eller ogillar Rätten gjord påminnelse, varde inteckningen dödad.

12 §.

Har inteckning genom domstols beslut, som vunnit laga
kraft, förklarats vara utan verkan, må inteckningen på ansökan
af eg are, hvilken blifvit såsom sådan antecknad i registret,
dödas utan hinder deraf, att den intecknade handlingen
icke kan företes i hufvudskrift. Dock skall kallelse å inteckningshafvaren
utfärdas och med ärendet jemväl i öfrigt
så förfaras, som i nästföregående § stadgas.

13 §■

Varder intecknadt fartyg efter utmätning såldt för en
borgenärs fordran; njute då alla öfriga borgenärer, som hafva
inteckning i fartyget, genast derur betalning, hvar efter sin rätt,
ändock att deras fordringar eljest ej äro förfallna till betalning.

14 §.

Går eganderätt till intecknadt fartyg öfver till utländsk
man, eller timar eljest sådan förändring i afseende på de
omständigheter, hvilka i 1 § Sjölagen omförmälas, att fartyget
till följd af förändringen upphör att vara svenskt, då
ege inteckningshafvare utsöka sin fordran, ändock att denna
eljest icke är förfallen till betalning.

15 §.

Ofverlåter någon sitt fartyg till annan, och har, innan
nye egaren anmält sitt fång till antecknande i fartygsregistret,
på sätt särskildt är stadgadt, inteckning blifvit sökt nå

grund af förre egarens utfästelse, vare öfverlåtelse!! utan
verkan till förringande af inteckningssökandens rätt. Sökes
inteckning samma dag, nye egaren anmäler sitt fång till antecknande
i registret, vike inteckningssökanden för den, som
förvärfvat eganderätten.

16 §.

Sker sådan förändring af fartygets hemort, att på grund
deraf fartyget skall registreras å annan ort, åligge Rådstufvurätten
i den stad, der fartyget är registreradt, att på egarens
bekostnad tillställa Rådstufvurätten i den stad, der fartyget
derefter skall registreras, afskrift af inteckningsprotokollet i
de delar, som angå fartyget, att i dess protokoll öfver inteckningar
i fartyg intagas; innehåller protokollet icke någon
fartyget rörande anteckning, skall bevis derom meddelas
Rådstufvurätten i den stad, dit fartyget öfverflyttas.

17 §•

I fartygsregistret skall i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet
antecknas, i hvilket fartyg inteckning blifvit
sökt, tiden då det skedde, sökandens namn, fordringens belopp,
äfvensom, der inteckningen blifvit beviljad eller utslagen,
förnyad, till förmånsrätten nedsatt eller annorledes
förändrad eller dödad, då sådant skedde.

Närmare föreskrifter huru sådan anteckning skall ske
meddelas af Konungen.

18 §.

A protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende,
skall meddelas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt i
registret.

19 §.

Ärende angående inteckning i fartyg må af Rådstufvurätten
upptagas endast å Måndag eller, om helgdag då in -

träffar, nästa söckendag- derefter; dock att fråga om inteckningsförnyelse
må: handläggas jemväl å annan rättegångsdag.

20 §.

Den som ej nöjes åt Rådstufvurättens beslut i inteckningsärende,
ege deröfver besvära sig inom den i 16 kap. 1 §
Rättegångsbalken stadgade tid. Öfver Hofrättens utslag må
klagan hos Konungen genom besvär fullföljas inom den tid
och i den ordning, 30 kap. 18 § nämnda balk föreskrifver.

21 §.

Har beslut, hvarigenom Rådstufvurätt helt och hållet
eller till någon del afslagit ansökan om intecknings beviljande,
blifvit efter besvär ■ ändradt af högre Rätt, vare sökanden
pligtig att inom tre månader från det ändringen om utslaget
vunnit laga kraft detsamma hos Rådstufvurätten förete, vid
äfventyr att i annat fall den inteckning, som på grund af
utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag,
utslaget vid Rådstufvurätten företes.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 18 .

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 och.
8 §§ Handelsbalken.

3 §.

Häfver någon lös pant i händer, njute lian derutur betalning
framför alla andra. Samma rätt hafve ock handtverkare
för arfvode å det gods, som hos honom qvar är.

Hvad här är stadgadt angående rätt för den, som har lös
pant i händer, att derutur njuta betalning framför alla andra
vid icke lända till minskning i den rätt, som tillkommer borgenär,
hvilken för sin fordran hav förmånsrätt enligt 8 § 2 mom.
här nedan.

8 §■

1 mom. Sedan ege borgenär, för hvars fordran lös egendom
blifvit i laga ordning i mät tagen, förmånsrätt till betalning
ur den utmätta egendomen. År densamma utmätt
för fleras fordringar; hafve den, för hvars fordran utmätning
först verkstäldes, företräde: har utmätningen skett på eu
gång; ege hvar lika rätt. År utmätning verkstäld inom en
månad före den dag, gäldenärs konkurs börjades; ege den
förmånsrätt, nu sagd är, ej rum, ej heller då utmätning skett
efter gäldenärs död, innan en månad förflutit från den dag,
då. uppteckningen af den dödes bo slutades, der konkurs
inom sagda tid börjas.

2 mom. Har någon på grund af egarens utfästelse erhållit
inteckning i fartyg, på sätt särskild t är stadgadt, njute
han sedan förmånsrätt i fartyget från den dag, inteckningen
söktes; dock gälle ej förmånsrätt för ränta, som före utmätning
eller början _ af konkurs upplupen är, för längre tid än
tre år. Är fartyget intecknadt för fleras fordringar, ege den
företräde, som först sökt inteckning; hafva flera sökt inteckning
å samma dag, ege lika rätt. Börjar konkurs inom en
månad, efter det inteckning blifvit sökt, vare inteckningen utan
verkan.

3 mom. Tages fartyg i mät för fordran, som ej är intecknad,
och har innan utmätningen verkstäldes, inteckning i
fartyget blifvit sökt, ege inteckningen företräde till betalning;
sökes inteckning samma dag, utmätningen verkställes, eller derefter,
har utmätningen företräde, der den leder till fartygets
försäljning.

Denna lag skall ej ega tillämpning i förmånsrättstvister,
hvilka göras anhängiga före December månads utgång 18 .

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 88, 89,118,119,
120, 123, 130, 133 och 137 §§ Utsökningslagen
den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer af
Utsökningslagen den 10 Augusti 1877 skola erhålla följande
förändrade lydelse:

88 §. Skall lös egendom säljas, läte utmätningsmannen
tid och ställe för auktionen kungöras i kyrkan för den församling,
der försäljningen sker, så ock, om gäldenär eller
borgenär det äskar, eller eljest sådant finnes lämpligt, i kyrkorna
för de församlingar, som närmast derintill äro. Finnes
för viss stad förordnadt, att auktion skall kungöras på annat
sätt än nu är sagdt, lände det till efterrättelse.

År egendom, som säljas skall, af beskaffenhet att den
ej, utan att förstöras eller väsentligen försämras, kan förvaras
under den tid, som för auktionens kungörande i ofvan
stadgad ordning erfordras, ege utmätningsmannen låta kungöra
försäljningen på annat sätt, som lämpligt finnes.

Skall försäljning ske af helt fartyg, hvilket efter ty i 2 §
Sjölagen sägs skall vara infördt i fartygsregister, anskaffe utmätningsmannen
utdrag af fartyg sregistret till upplysning om
den i fartyget intecknade gäld; dock vare borgenären pligtig
att, der det äskas, förskjuta den för handlingens utlösande nödiga
kostnad.

89 §. Kungörelse om auktion å lösören skall ske minst
åtta dagar innan auktionen kalles, der ej i fall, som i 88 §
2 mom. sägs, kortare tid för kungörandet nödig finnes;
auktion å fordran eller rättighet skall kungöras minst fjorton
dagar förut. Skall i stad auktion å lös egendom kungöras
mera än en gång; vare det gildt, om första kungörandet
skett inom tid, , som nu är sagd. Auktion å fordran eller
rättighet må, der förbud enligt 75 § meddelas skall, icke
utlysas förr än förbudet skett.

Skall helt fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen
om försäljningen jemväl införd i allmänna tidningarna
tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före auktionen;
och skall kungörelsen tillika innehålla, att de borgenärer,
som, ändå att de ej vunnit utmätning, ega rätt till
betalning ur det utmätta, ega att vid auktionen bevaka sin
rätt. De borgenärer, hvilka jemlikt 11 kap. Sjölagen ega
rätt till betalning ur det utmätta, skola derjemte, der de äro
kände och inom riket boende, underrättas om auktionen genom
särskilda kallelsebref, hvilka böra afsändas med posten så
tidigt, att de må kunna komma vederbörande tillhanda minst
fjorton dagar före auktionen. Hästar utmätt fartyg för intecknad
gäld, skall underrättelse, på sätt nyss är sa g dt, ineddelas
inteckning skaf v ar ne, der de äro kände och inom riket boende.

118 §. Borgenär, som, då lös egendom för annans fordran
utmättes, hade panträtt i egendomen, utan att hafva
den under panträtt i handom eller, hvad angår fartyg, inteckning
i fartyget, eller ock egde rätt att, till säkerhet för sin
fordran hålla egendomen qvar, vare ock berättigad att ur
köpeskillingen, efter ty nedan sägs, undfå betalning, så vida
han derom hos utmätningsmannen före auktionen framstält,
yrkande. Skall under konkurs fartyg eller gods i fartyg
utmätningsvis försäljas, ege jemväl borgenär, som för sin
fordran har förmånsrätt enligt 4 eller 7 § i 17 kap. Handelsbalken,
den rätt, nu är sagd.

110 §. Häftar fartyg för intecknad gäld och är o ej de
borgenärer, hvilka ega rätt till betalning ur köpeskillingen,
ense, huru medlen skola fördelas, bestämme utmätningsmannen
viss tid för medlens fördelning- och kalle borgenärerne, så
ock, då fråga är om fordran, hvarför ej utmätning skett och
för hvilken ej heller borgenären haft det utmätta i handom
såsom pant, gäldenären att med utmätningsmannen å uppgift!
ställe sammanträda för att sin rätt i afseende å fördelningen
iakttaga och bevaka. Har i annat fall, då lös
egendom blifvit för en borgenärs fordran utmätt, annan
borgenär, som derå jemväl vunnit utmätning, påstått bättre
förmånsrätt, än utmätningen medför, eller har sådant yrkande,
som i 118 § sägs, blifvit af borgenär inom föreskrifven tid
framstäldt: finnes ej full tillgång för borgenärerne och kunna
de ej åsämjas, huru medlen skola fördelas; då skall ock
sammanträde för fördelningen hållas, som nyss är sagdt.
Kallelse till sammanträde skall tre gånger, första gången
minst tio dagar före sammanträdet, i allmänna tidningarna
införas, der ej alla rättegande annorledes så tidigt underrätta^
om sammanträdet, att de sjelfva eller genom »ombud kunna
sig der infinna.

Då sammanträde för köpeskillingens fördelning erfordras,
men utmätningsförrättaren ej är behörig att sådant sammanträde
hålla, insände han genast de medel, som fördelas skola,
samt protokollet öfver utmätningen och öfriga till ärendet
hörande handlingar till fogden, som derefter vidare förfar på

sätt ofvan är stade-adt.

° .. .

120 §. Åsämjas i fall, som. i 119 § nämnes, borgenärerne
om fördelningen eller finnes i annat fall, än der fråga
är om intecknadt fartyg, full tillgång till alla fordringarnes
gäldande, men gitter ej borgenär, som vill njuta betalning,
utan att han fatt utmätning eller haft det utmätta såsom pant
i handom, visa, att gäldenären medgifvit honom betalning ur
köpeskillingen; hålle utmätningsmannen inne hvad å sådan
borgenärs fordran belöper och kalle, såsom ofvan sägs, honom

och gäldenären till sammanträde för att sin rätt bevaka.
Ej må deraf öfrige borgenärer uppehållas i sin rätt till utdelning.

År utmätningsförrättaren ej behörig att sammanträdet
hålla, gälle hvad för ty fall i 119 § sägs.

123 §. Vid sammanträde, hvarom förut är sagdt, afgifve
förrättningsmannen redogörelse dels för den tillgång, som
skall fördelas, dels ock för de fordringar, för hvilka anspråk
på betalning ur köpeskillingen blilvit anmäldt eller egendomen
på grund af utmätning eller, der fråga är om fartyg
eller om fast egendom, enligt de i 88, 97 och 98 §§ nämnda
handlingar finnes häfta; och ege derefter tillstädesvarande
borgenärer samt gäldenären, der han när är, att andraga
hvad de till bevakande af sin rätt akta nödigt.

Vid fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis såld t
fartyg skall för fordran, som är intecknad i fartyget, den å fordringen
enligt för månsrättsordning en belöpande utdelning beräknas,
ändå att fordringen ej blifvit anmäld; och varde, om
fordring sbeviset ej företes, utdelningen beräknad efter ty utdraget
af fartyg sregistret utvisar. År ränta utfäst, skall den beräknas
för ett år, der ej visas, att den för annan tid innestår.

130 §. Då enligt 123 eller 127 § utdelning för fordran
beräknas, utan att fordringsbeviset blifvit företedt, så ock
då medel enligt 129 § afsättas, varde bestämmelse tillika
meddelad, huru beloppet fördelas skall, för det fall att detsamma
eller någon del deraf sedermera finnes ej hora tillkomma
den borgenär, för hvars fordran det blifvit beräknadt
eller afsatt.

133 §. Vill borgenär, innan utmätningsmannens fördelningsförslag
eller öfverexekutors beslut om fördelningen
vunnit laga kraft, lyfta hvad honom derigenom tillagdt blifvit,
ege dertill rätt; ställe dock pant eller borgen för hvad han
lyfter, der ej öfverexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning
må utan sådan säkerhet ske.

Har full betalning blifvit borgenär tillagd, efter ty han
yrkat eller, om hans fordran ej varit anmäld, enligt de i
123, 127 och 128 §§ stadgade grunder; då må, utan hinder
af hans uteblifvande från sammanträdet, de borgenärer, som
äro tillstädes, öfverenskomma, att lyftning må ske utan pant
eller borgen; och vare det gildt, der ej gäldenären det bestrider,
eller enligt 134 eller 135 § säkerhet ställas bör.

137 §. Medel, som vid köpeskillings fördelning å landskansli
blifvit borgenär tillagda, men icke af honom lyftas,
skola i länets ränteri nedsättas. Lag samma vare, der fördelning
skett annorstädes än å landskansli, och borgenären
ej inom fyra veckor derefter medlen lyfter.

År enligt 123 eller 127 § utdelning beräknad, utan att
fordringsbeviset blifvit företedt, och" anmäler sig ej fordringsegaren
inom natt och år efter det fördelningen vunnit laga
kraft, må medlen, mot pant eller borgen, lyftas af annan,
som de enligt 130 § kunna tillfalla.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 18 .

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 13,61,54 och 90
§§ konknrslagen den 18 September 1862.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda paragrafer i
Konkurslagen den 18 September 1862 skola erhålla följande
förändrade lydelse:

13 §. Hvad, efter konkursens början, i utsökningsmål
mot gäldenären göres, vare utan all verkan i konkurssaken,
der ej någon, som har inteckning i gäldenärens fasta gods
eller lös pant i handom, yrkar försäljning af egendom, hvari
han förmånsrätt till betalning eger. År lös egendom före
konkursens början utmätt, men ej försåld; upphöre Konungens
Befallningshafvandes eller utmätningsmans befattning dermed;
dock att angående utmätt fartyg och gods i fartyg gäller
hvad här nedan i 54 § stagas.

51 §. Fast egendom må ej annorledes än å offentlig
auktion säljas, der ej alla vid sammankomsten närvarande
borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka, År sådan
egendom för gäld intecknad, då må försäljning utom offentlig
auktion ej ske, der ej de inteckningshafvare, hvilkas rätt
må vara deraf beroende, bifall dertill lemnat; sker försäljningen
å auktion, varde de inteckningshafvare, som kände
äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendom säljas
under inteckningarnes värde, sammanlagdt med det belopp,
som med förmånsrätt framför desamma enligt lag bör ur
egendomen utgå, der ej borgenärerne i den ordning 59 och
60 §§ stadga, så ock de inteckningshafvare, hvilkas rätt är

deraf beroende, till den försäljning bifall lemna. Kan försäljning
sålunda ej ske, ega borgenärerne bos vederbörande
myndighet äska försäljning i den ordning, som om fast egendom,
den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt.

Lös egendom må ej heller säljas annorledes än å auktion,
den der blifvit lagligen kungjord, der ej borgenärerne i
den ordning, som i 59 och 60 §§ stadgas, besluta, att egendomen
eller någon del deraf må säljas under hand, samt rättens
ombudsman efter gäldenärens hörande dertill lemnar
bifall. Lös egendom, deri borgenär har panträtt eller annan
förmånsrätt, som endast i viss egendom gäller, må ej i något
fall utan hans samtycke säljas utom auktion; försäljes fartyg,
som är intecknadt för gäld, å auktion, varde de inteckningshafvare,
som kände äro, dertill kallade. Skall helt fartyg
eller gods i fartyg säljas, ege borgenärerne, der fartyget
finnes å ort inom riket, hos vederbörande utmätningsman
äska försäljning i den ordning, som om dylik egendom, den
der blifvit utmätt, särskildt är stadgadt.

54 §. Har borgenär lös egendom i pant eller eljest
under panträtt i handom, eller hav fartyg blifvit utmätt för deri
intecknad fordran eller har fartyg eller gods i fartyg tagits i
mät för fordran, för hvilken borgenären har sådan rätt till
fartyget eller godset, som i 11 kap. Sjölagen sägs, eller har
eljest för fordran lös egendom blifvit utmätt inom den tid och
på det sätt, att, enligt hvad särskildt är stadgadt, förmånsrätt
i den egendom för samma fordran uppkommit; ege borgenären
besörja, att den pant eller egendom å offentlig auktion
såld varder, der ej gode männen eller sysslomännen vilja
den lösa; skolande försäljningen, der egendomen utgöres af
fartyg eller gods i fartyg, ske i den ordning, som om dylik
egendom, den der blifvit utmätt, särskildt är stadgadt. Der
ej egendomen utmätningsvis försäljes, läte borgenären gode
männen eller sysslomännen minst en månad förut veta, när
försäljningen skall ske, och vise för dem reda för hvad som
influtit.

Vill ej borgenären om försäljningen föranstalta, som nu
sagdt är; ege sysslomännen derom besörja.

90 §. Borgenär, som för sin fordran bär lös pant i
handom eller inteckning i gäldenärens fasta egendom eller i
gäldenär en tillhörigt fartyg eller rätt till betalning ur fartyg,
frakt eller gods i fartyg, som i 11 kap. Sjölagen sägs, njute, der
han fordringen i konkursen icke bevakat, ej rätt till betalning
ur annan konkursboets egendom än den, som för fordringen
sålunda häftar. Sådan borgenär vare ock pligtig,
der det äskas, att innan han betalning ur egendomen njuta
må, sin fordran med den i 82 § föreskrifna borgenärsed fästa.
Askas sådan ed; förelägge Rätten eller domaren, såsom i
86 § sägs, borgenären viss tid, från det han af föreläggandet
erhållit del, att till Rätten eller domaren ingifva bevis, att
han föreskrifven ed afiagt: utsätte ock viss tid af högst en
månad, inom hvilken den, som edgången yrkat, har att delgifvandet
ombesörja och med bevis derom inkomma, vid den
påföljd för underlåtenhet deraf, som i sistnämnda § stadgas.
Ej må i detta fall föreläggandets införande i tidning såsom
delgifning godkännas.

Försummar borgenären att inom den föreskrifna tiden
med edgångsbevis inkomma eller laga förfall derför visa; då
må egendomen, såsom annan konkursboets tillhörighet, af
gode männen eller syslomännen om händer tagas, och utdelning
derutur ske till andra borgenärer, som sina fordringar
lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning
skett; vare vid sin rätt till betalning ur egendomen
bibehållen.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 18 .

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 1 § i förordningen
angående särskilda protokoll öfver
lagfarter, inteckningar ocli andra
ärenden den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra
ärenden den 16 Juni 1875 skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Öfver följande ärenden skola vid Underrätt föras särskilda
protokoll, nemligen: ett öfver lagfarter med fång af

last egendom; ett öfver inteckningar i sådan egendom; ett
öfver äktenskapsförord; ett öfver förmyndares tillsättande
och entledigande; ett öfver bouppteckningar, morgongåfvobref
och af handlingar om lösöreköp; så ock vid Rådstufvurätt
i de städer, Konungen bestämmer, ett öfver inteckningar i
t artyg. I lagfarts- och inteckuingsprotokollen angående fastighet
skall för hvarje ärende å brädden tecknas namnet på den
egendom, som lagfares eller intecknas, i protokollet öfver inteckningar
i fartyg namnet d det fartyg, som intecknas, och uti
öfriga protokollen för hvarje ärende med undantag af bouppteckningarne
namnet å den person, ärendet rörer. Vid
Rådstufvurätt skall ock föras särskildt protokoll öfver förlagsinteckningar.
1 det protokoll skall för hvarje ärende å

brädden tecknas förlagstagarens namn jemte uppgift om rörelsens
beskaffenhet, och orten, hvarest den drifves. Har någotdera
af de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i
protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 18 .

Motiv.

I motiven till förslaget till ny sjölag, 5 §, äro angifna de grunder,
som föranledt komitén att föreslå införande i vår rätt af inteckning
i fartyg. Genom upprättande af ett ordnadt registrerings -väsen skulle tillfälle beredas att ordna äfven denna angelägenhet så,
att den icke komme att utöfva någon menlig inverkan på den allmänna
rättssäkerheten. Hvad i förevarande förslag till inteckningslag
föreskrifves, innefattar väsentligen endast en tillämpning å fartygshypoteket
af gällande rätt om inteckning i fastighet och af förlag;
med afseende på komiténs uppfattning af skeppshypotekets praktiska
betydelse, har det synts önskvärdt att i möjligaste män förenkla de
former, i hvilka det skall klädas.

Till grund för inteckningen bör ligga en skriftlig utfästelse om
pantsäkerhet i fartyget, utgifven af egaren; någon rätt till tvångsinteckning
bör i fråga om fartyg icke ega rum, då denna form af
säkerhet bör betraktas endast såsom ett medel att för sjöfartsnäringen
bereda erforderligt rörelsekapital. Behörig myndighet för intecknings
meddelande är Rådstufvur ätten i den stad, der fartyget är registrerad!
Den pröfning, Rätten bör med afseende å ansökningen företaga,
torde kunna inskränkas till dess formela rigtighet; registrets
uppgifter angående eganderätten till fartyget synas i fråga om inteckningen
böra vara afgörande. Förekommer någon bristfällighet i
formen eller är någon annan än pantgifvaren antecknad såsom egare,
bör till undvikande af omgång ansökningen genast afslås.

5 § innehåller utöfver den jemväl för förlagsinteckning gällande
inskränkning, att inteckning ej må meddelas utan för visst belopp i
penningar, den begränsning, att inteckning ej må fastställas i flere
fartyg gemensamt eller i del af fartyg. Båda dessa stadganden äro
framkallade af bemödandet att åstadkomma enkelhet och reda i de
genom inteckning uppkommande rättsförhållanden; hvad särskildt
angår inteckning i del af fartyg, har det så mycket mindre funnits
skäl att medgifva sådan, som denna undantagslagstiftning framkallats
af rederinäringens behof af rörelsekapital, men icke
reda egare af andel i fartyg möjlighet att för sina enskilda behof

pantsätta sin lott. För att ett fartyg, som tillhör ett rederibolag,
skall kunna intecknas, måste alltså samtliga delegare dertill lemna
sitt samtycke.

6, 7, 8 och 9 §§ innehålla allenast tillämpning å far tygsinteckning
af grundsatser, som förut tillhöra vår inteckningsrätt. Hvad
särskild! angår förnyelse af inteckning, kan sådan visserligen synas
i fråga om fartygsinteckning vara mindre nödig, då fartyget har en
skäligen begränsad tillvaro och det till följd deraf knapt är att befara,
att inteckningsregistret skall på grund af hopade inteckningar
blifva svårt att öfverskåda. Saknaden af ett allmänt stadgande om
mortifikation af fordringsbevis föranleder emellertid, att en dylik
preskriptionsbestämmelse svårligen kan umbäras.

10 § innehåller ett för fartygsinteckning egendomligt stadgande,
hvars behörighet emellertid torde ligga för öppen dag. Någon särskild
föreskrift angående dödning af inteckning i detta fall torde icke
erfordras, då fartyget bör afföras ur registret och dermed sjelfva inteckningen
försvinner.

11, 12 och 13 §§ innehålla stadgande!!, motsvarande de för fastighetsinteckning
gällande enligt 23, 24 och 30 §§ Inteckningslagen,
endast med den afvikelse, att hvad sistnämnda förordnings 24 §
innehåller i förslagets 12 § återgifvits i en allmännare affattning.
Att i hvarje fall, då fartyg blifvit såldt under konkurs i den för
sådan försäljning stadgade ordning, medgifva dödning af inteckning
utan fordringshandlingens uppvisande, är otvifvelaktigt förenadtmed
vissa olägenheter; men så länge lagstiftningen icke i fråga om fas tighetsinteckning
uppstält någon inskränkning i sådant hänseende, torde
skäl saknas att i fråga om förevarande art af inteckning intaga en
annan ståndpunkt.

Då genom fartygs öfvergång i utländsk ego den säkerhet, inteckningen
gifver, väsentligen förringas, har det ansetts nödigt att,
pa sätt i 14 § skett, bereda inteckningshafvaren utväg att kunna
skyndsamt vidtaga åtgärd för att komma till sin rätt.

I 15 § uttalas en för inteckningsinstitutet synnerligt vigtig
grundsats. Det föreslagna fartygsregistret är icke afsedt, att, såsom
efter det norsk-danska förslaget till sjölag § 5 skulle blifva fallet, utgöra
en realrättsbok för faidyg; den registrering af eganderättsförvärf, hvilken
äfven efter förslaget skulle ega rum, är icke af betydelse för
eganderättens betryggande, utan skulle detta fortfarande ske på samma
sätt som hittills, d. v. s. genom besittningstagande under en eller annan
form.. En sådan möjlighet att försäkra sig om sin rätt står emellertid
icke den öppen, hvilken erhåller underpant i fartyget; och det synes

derför vara nödvändigt att skydda honom mot rättsförlust på grund
af hvarje öfverlåtelse af eganderätt, som ej är genom registret publicerad.
I detta hänseende synes den om kollision mellan eganderättsöfverlåtelse
och inteckningsansökan med afseende å fastighet antagna
grundsats böra tillämpas. Har den, som genom öfverlåtelse blifvit
egare af fartyg eller del i fartyg, underlåtit att registrera sitt fång,
måste han gent emot den, som på grund af öfverlåtarens utfästelse
fått inteckning i fartyget, blifva skyddslös af alldeles samma skäl,
som han, när han icke tagit fartyget i besittning, blir det gent emot
senare förvärfvare, som fått fartyget i besittning. Skulle ansökan
om registrering af eganderätt och af underpant samtidigt sökas —
och såsom samtidiga böra, enligt grunderna för vår lagstiftning i
detta ämne, behandlas ansökningar, som göras samma dag -— bör
dock eganderätten, såsom den starkare, ega företräde.

Hvad 16, 17, 18, 19, 20 och 21 §§ innehålla utgör endast tilllämpning
af redan förut i vår inteckningsrätt antagna grundsatser.
Att stadgande upptagits derom, huru bör förfaras vid fartygs öfverflyttande
från ett registreringsområde till ett annat, torde finnas påkalladt
af behörig hänsyn till inteckningsprotokollets och inteckningsregistrets
tillförlitlighet.

Hvad angår de af inteckningslagens införande föranledda ändringar
i den allmänna lagstiftningen -— hvartill förslag affattats
under förutsättning, att de ifrågavarande lagrummen erhålla den lydelse,
förslaget till lag om nya Sjölagens införande utvisar — torde
några antydningar om grunderna för dessa förslag jemväl böra lemnas.

Förslaget till ändrad lydelse af 17 kap. Handelsbalken afser först
och främst att bestämma den förmånsrätt, som skulle tillkomma inteckning
i fartyg; och har denna förmånsrätt synts lämpligast kunna
inrymmas i 8 §, som förut omhandlar förmånsrätt för utmätning,
hvarmed inteckning närmast skulle likställas. Det föreslagna tilllägget
till 3 § är föranledt af nödvändigheten att förekomma, det inteckning
i fartyg göres värdelös genom fartygets öfverlemnande till
handpant. Att uppnå detta syfte utan brytning med den bestående rätten
torde icke vara möjligt; och af de flere utvägar, som i sådant afseende
kunde väljas, synes den här föreslagna vara förenad med minsta
betänklighet. Att på sätt här föreslagits lata en fordran stå tillbaka
för en annan, på samma gång denna får vika för en tredje, för hvilken
den första har företräde, är en anordning, som icke är främmande

A''

för vår gällande rätt. Så stadgar K. Förordn. den 6 Okt. 1848, att
den, som gifvit förskott å konnossenient, skall ega förmånsrätt i varorna
enligt 17 kap. 3 § Handelsbalken, men icke får inkräkta på
den rätt, som tillkommer vissa fordringar, Indika äro upptagna i
samma kapitels 5 ocli 7 §§. Att för öfrigt med afseende på fartyg
handpant i egentlig mening är en föga brukbar form för dess användande
såsom säkerhet är uppenbart, och den inskränkning, som göres i
panthafvares rätt genom ifrågavarande bestämmelse, är derför af ringa
praktisk betydelse. Enligt den föreslagna bestämmelsen skulle alltså,
der intecknadt fartyg innehades såsom handpant, handpanten, så vidt
det inverkade på inteckningshafvarens rätt, betraktas såsom icke
existerande, utan att förmånsrättsordningen i öfrigt rubbades. Om
t. ex. köpeskillingen för ett fartyg utgjorde 10,000 kronor, och ur
denna söktes betalning afen panthafvare för 6,000 kr., af en borgenär
med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § för 1,000 kronor och af en inteckningshafvare
för 5,000 kronor, skulle pantliafvaren erhålla allenast
4,000 kronor, men de båda andra borgenärerne få full betalning.

Förändringarne i Utsökning slag en hafva till syfte att vid försäljning
af fartyg, som är intecknadt, bereda inteckningshafvare ungefär
samma ställning som vid försäljning af fastighet tillkommer borgenär,
som deri har inteckning. Från det med afseende på fastighet
föreskrifna förfarande afviker här föreslagna anordning egentligen
endast derutinnan, att särskildt sammanträde för köpeskillingens fördelning
ansetts icke böra vara obligatoriskt, då det lätteligen lärer
kunna inträffa, att något behof deraf icke förefinnes.

Hvad angår de föreslagna ändringarne i Konkurslagen, har den
något ändrade affattningen af 13 § endast till uppgift att förekomma
missuppfattning af de i lagen förut nyttjade uttryck; förändringen
i 51 § afser att vid försäljning af fartyg betrygga inteckningshafvarnes
rätt och kompletteras i sådant hänseende af den genom förslaget
till lag om nya Sjölagens införande ifrågasatta förändringen i 54 §,
hvartill här fogats ett tillägg, som berättigar inteckningshafvare,
hvilken fått utmätning, att låta exekutivt försälja fartyget; det till 90
§ gjorda tillägg åsyftar att i fråga om skyldighet att bevaka i
konkurs likställa inteckning i fartyg med fastighetsinteckning.

Att genom införande af inteckning i fartyg en förändring påkallas
af förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden, lärer vara uppenbart.