BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1921:4)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

KÖRANDE

LÖNEREGLERING FÖR ARMÉNS OCH MARINENS PERSONAL

DEL I.

ALLMÄNNA GRUNDER FÖR LÖNEREGLERING FÖR ARMÉNS
OCH MARINENS PERSONAL

FÖRSLAG TILL LÖNEREGLERING FÖR DET FAST ANSTÄLLDA MANSKAPET

VID ARMÉN OCH MARINEN

STOCKHOLM 1921
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet................................. V

Allmänna grunder för lönereglering för arméns och marinens personal.

Inledning ...................................................................................................... 3

Allmänna grunder för löneregleringen......................................................... 8

Behovet av en lönereglering och dess karaktär ......................................... 8

Löneregleringens omfattning .................................................................... 10

Av chefen för lantförsvarsdepartementet framhållna synpunkter .................. 11

Grunder för löneregleringen ..................................................................... 12

Grunder för avlöningsbeloppens bestämmande ........................................ 20

Dyrtidstillägg i samband med löneregleringen............................................. 23

Jämförelse mellan militär och civil personal ............................................. 23

Avlöningsreglementen .............................................................................. 26

Pensionsförhållanden ............................................................................ 26

Förslag till lönereglering för det fast anställda manskapet vid armén och
marinen.

I. Historisk översikt över gällande avlöningsförhållanden för arméns och

marinens manskap.................................................................................... 31

A. Armén.

Indelt manskap ....................................................................................... 31

Värvat manskap....................................................................................... 32

B. Marinen.

Båtsmän .................. 38

Organisationen av marinens manskap (utom båtsmän)................................ 39

Sjömanskårens manskap.......................................................................... 40

Flottans skeppsgossekår .......................................................................... 44

Kustartilleriets manskap........................................................................... 45

II. Tidigare yttranden och förslag beträffande avlöningen för arméns och

marinens manskap................................................................................... 51

A. Armén .................................................................................................. 51

B. Marinen.................................................................................................. 64

Sid.

III. Allmän motivering för de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för

arméns och marinens manskap ............................................................... 79

Inledning...................................................................................................... 79

Sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen...................................... 81

Avlöningsformer............................................................................................. 82

Nuvarande avlöningsformer ..................................................................... 82

Nya avlöningsformer ..................................... 91

Löneskalor ................................................................................................... 93

Lönebelopp .................................................................................................. 104

IV. Specialmotivering för de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för

arméns och marinens manskap m. m....................................................... 114

V. Tiden för avlöningsreglementets ikraftträdande.......................................... 141

VI. Övergångsanordningar................................................................................. 142

VII. Förslag till avlöningsreglemente för fast anställt manskap vid armén och

marinen.................................................................................................... 148

VIII. Dyrtidstillägg i samband med löneregleringen............................................. 156

IX. Staternas anordnande m. m.........................................................................'' 159

X. Kostnadsberäkningar .................................................................................. 161

XI. De sakkunnigas hemställan ........................................................................ 165

Bilagor......................................................................................................... 167

Särskilda yttranden..................................................................................... 171

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kung!. Försvarsdepartementet,

Jämlikt nådigt beslut den 14 juni 1918 bemyndigades chefen
för lantförsvarsdepartementet att, i samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet,
tillkalla högst fem sakkunniga personer för att inom
lånt- och sjöförsvarsdepartementen biträda med verkställande av utredning
och utarbetande av förslag rörande dels tillfällig pensionsförbättring
för viss personal vid armén och marinen, dels ock definitiv
lönereglering för arméns och marinens personal; och skulle det jämväl
tillkomma de sakkunniga att avgiva de ytterligare förslag till tillfällig löneförbättring,
som tilläventyrs befunnes erforderliga. Därjämte medgavs
cheferna för lånt förs vars- och sjöförsvarsdepartementen rätt att, efter
därom av de sakkunniga gjord framställning, under arbetets fortgång
tillkalla representanter för olika personalkategorier vid armén och marinen
för att deltaga i de sakkunnigas överläggningar.

Sedermera lämnades genom nådigt beslut den 30 september 1918
bemyndigande rörande tillkallande av ytterligare en sakkunnig person
för att biträda med fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Sedan de sex sakkunniga, vilka tillkallats på grund av förenämnda
båda beslut, dels den 24 januari 1919 och den 1 mars 1920 avgivit
särskilda förslag till tillfällig löneförbättring för viss personal vid armén
och marinen, dels ock den 14 februari 1919 avgivit betänkande och
förslag rörande pensionsförbättring för viss personal vid armén och marinen,
bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 april 1920 chefen för lantförsvarsdepartementet
att, i samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet,
tillkalla ytterligare högst fem sakkunniga personer för att

biträda vid utförandet av de sakkunnigas uppdrag. I anledning
härav tillkallades sistnämnda dag för sådant ändamål ytterligare fyra sakkunniga.

Under arbetets gång har de sakkunnigas sammansättning ändrats
så till vida, att dels undertecknad Unger den 28 oktober 1920 inträtt
såsom ordförande i stället för statsrådet A. E. M. Ericsson för den tid,
varunder statsrådet Ericsson komme att utöva statsrådsämbetet, och dels
undertecknad Näsman den 1 januari 1920 såsom sakkunnig efterträtt
förste marinintendenten F. Lagerholm.

Sedan de sakkunnigas arbeten rörande lönereglering för arméns
och marinens personal i de delar, frågan är av beskaffenhet att böra
underställas riksdagens prövning, numera fortskridit så långt, att en
första del av de sakkunnigas betänkande och förslag i ämnet kunnat
avgivas, få de sakkunniga härmed överlämna denna del, innefattande

Allmänna grunder för lönereglering för arméns och marinens personal samt

Förslag till lönereglering för det fast anställda manskapet vid armén
och marinen.

Under fortgången av de sakkunnigas arbete hava de sakkunniga
haft tillfälle att överlägga med följande av Herr Statsrådet jämlikt
Kungl. Maj:ts berörda beslut den 14 juni 1918 för ändamålet tillkallade
representanter för manskapet, nämligen för arméns manskap: furiren vid
Göta livgarde R. Gälling och korpralen vid samma regemente H. Berghny;
samt för marinens manskap: korpralen vid 1. ekonomikompaniet vid
flottans station i Karlskrona nr 129 Årlin och underofficerskorpralen
vid Vaxholms kustartilleriregemente N. W. Nilsson.

Vid betänkandet finnas fogade särskilda yttranden av vissa av
de sakkunniga.

Stockholm den 10 januari 1921.

ABR. UNGER.

G. AFZELIUS. OTTO LYBECK. AUG. NILSSON.

ERIC NYQUIST. REINH. NÄSMAN. CARL EDV. STERKY.

KARL TALLBERG. O. G. THÖRNELL. LUDVIG WIDELL.

ALLMÄNNA GRUNDEK

FÖR

LÖNEREGLERING

FÖR

ARMÉNS OCH MARINENS PERSONAL

Inledning.

Det nuvarande avlöningssystemet för arméns och marinens personal
blev till sina huvuddrag utformat vid 1901 och 1902 års riksdagar.
För att bereda kompensation för den fördyring av de allmänna levnadskostnaderna,
som inträtt under tiden från början av 1900-talet till världskrigets
utbrott, avlätos till 1917 års riksdag särskilda propositioner (nris
154 och 158) med förslag till provisorisk lönereglering för vissa grupper
av nämnda personal. Dessa förslag, vilka grundade sig på av arrnéoch
marinförvaltningarna gjorda framställningar i ämnet, avsågo i
huvudsak officerare och underofficerare samt civilmilitär personal på
aktiv stat ävensom vissa arvodestagare, men däremot i allmänhet icke det
fast anställda manskapet, liksom ej heller reservstaternas eller reservernas
personal. Omförmälda propositioner föranledde icke någon annan riksdagens
åtgärd än att riksdagen till avsättning för beredande av tillfällig
löneförbättring åt viss personal vid armén och marinen under år 1918
på samma års stat anvisade ett särskilt förslagsanslag.

Efter det frågan erhållit denna utgång i riksdagen, bemyndigades
genom nådigt beslut den 29 juni 1917 chefen för lantförsvarsdepartementet
att, i samråd med chefen för sjöförsvarsdepartementet, tillkalla
högst fem sakkunniga personer (de s. k. 1917 års militära avlöningssakkunniga)
för att inom lånt- och sjöförsvarsdepartementen biträda med
verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande tillfällig
löneförbättring från och med år 1918 åt viss personal vid armén och
marinen. Av de sakkunniga, som för sådant ändamål utsågos, avgavs
den 5 mars 1918 betänkande och förslag i ämnet; och framlades på
grundvalen härav särskilda propositioner (nris 361 och 362) till nämnda
års riksdag, vilka åsyftade att bereda personalen tillfällig löneförbättring
för åren 1918 och 1919. Nämnda propositioner blevo med vissa mindre
jämkningar av riksdagen godkända.

Vid fullgörande av sitt förenämnda uppdrag hade de sakkunniga
beträffande de personalgrupper, som borde komma i åtnjutande av tillfällig
löneförbättring, ansett sig böra i allt väsentligt följa de grunder,
på vilka armé- och marinförvaltningarnas förutnämnda framställningar
vilade och vilka även vunnit tillämpning i de till 1917 års riksdag avlåtna
propositionerna. De sakkunniga hade vidare sökt klarlägga, efter
vilka linjer en definitiv lönereglering för arméns och marinens personal

3260 20

enligt de sakkunnigas mening borde gå, för att sedermera inom ramen
av den sålunda skisserade definitiva löneregleringen angiva de belopp,
varmed under för banden varande förhållanden en tillfällig löneförbättring
syntes lämpligen böra utgå till olika grupper av personal. Det
utkast till en definitiv lönereglering för ifrågavarande personal, som av
de sakkunniga framlades, ävensom det därpå grundade förslaget om en
tillfällig löneförbättring hade därjämte — liksom de förslag till provisorisk
lönereglering, som av Kungl. Maj:t framlagts till 1917 års riksdag
— till syfte att bringa personalens löneförmåner upp till den nivå, som
kunde anses betingad av läget före krigsutbrottet. De extra ordinära
förhållanden, som kriget i förevarande avseende skapat, borde enligt de
sakkunnigas mening mötas genom särskilda åtgärder, i främsta rummet
genom anlitande av sådana avlöningsformer som krigstidstillägg och
krigstidshjälp.

Sedan bemälda sakkunniga sålunda fullgjort det åt dem lämnade
uppdraget, tillkallades jämlikt den 14 juni 1918 av Kungl. Maj:t givet
bemyndigande förevarande sakkunniga för att inom lånt- och sjöförsvarsdepartementen
biträda med verkställande av utredning och avgivande
av förslag rörande definitiv lönereglering för arméns och marinens personal.
I de sakkunnigas uppdrag ingick därjämte att avgiva förslag
rörande den tillfälliga löneförbättring för vissa personalgrupper, som —
utöver vad genom beslut vid 1918 års riksdag medgivits för åren 1918
och 1919 — till äventyrs kunde befinnas erforderlig, ävensom beträffande
tillfällig pensionsförbättring för viss personal vid armén och marinen.

De sakkunniga avgåvo den 24 januari 1919 särskilda förslag till tillfällig
löneförbättring under år 1920 för viss personal vid armén och marinen.
Dessa förslag, vilka innefattade allenast mindre jämkningar i de fastställda
grunderna för sådan löneförbättring under åren 1918 och 1919, lades i
allt väsentligt till grund för propositioner i ämnet (nris 203 och 219)
till 1919 års riksdag; och blevo dessa propositioner av riksdagen i
huvudsak bifallna.

Sedermera hava de sakkunniga med särskilda skrivelser den 1 mars
1920 överlämnat förslag till tillfällig löneförbättring under år 1921 för
viss personal vid armén och marinen. De sakkunniga hava därvid till
en början redogjort för skälen, varför det icke varit möjligt att då
framlägga det förslag till definitiv lönereglering för arméns och marinens
personal, som inginge i de sakkunnigas uppdrag, samt i sådant hänseende
anfört, dels att hänsyn måste tagas till det föreliggande spörsmålet
om en allmän organisation av vårt försvarsväsende — ett spörsmål, som

för närvarande är under utredning av den i november 1919 tillsatta försvarsrevisionen
— dels att en definitiv lönereglering icke syntes kunna avse allenast
officerare och underofficerare med vederlikar på aktiv stat, utan borde
utsträckas att gälla även övrig personal, och dels slutligen att det borde
tillses, i vilken omfattning de nya principer, som fatt uttryck i den nan
ingången av juli 1920 gällande löneregleringen för kommunikations verken
(postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsver ),
kunde vinna tillämpning även beträffande personalen vid försvarsväsendet.

Beträffande den tillfälliga löneförbättring under år 1921, varom de
sakkunniga gjort framställning, hade de sakkunniga, med hänsyn i
främsta rummet till de svårigheter, som vidlådde personalens rekrytering,
och då avlöningen till de å dyrorter förlagda beställningshavarna syntes
tämligen knappt tillmätta, föreslagit införandet av ortstillägg efter i
huvudsak samma grunder, som vunnit tillämpning vid den nya löneregleringen
för kommunikationsverkens personal. Härigenom skulle tillika
en rättvisare avvägning åstadkommas av avlöningarna för olika
personalgrupper. Enligt de sakkunnigas förslag skulle sålunda till ifrågavarande
personal under år 1921 utgå tillfällig löneförbättring dels i
huvudsak motsvarande vad som gällde för ar 1920 denna förman
hade av de sakkunniga i samband därmed benämnts allmänt avlöningstillägg
— dels ock i form av ortstillägg.

Vid ärendets föredragning den 9 april 1920 (proposition nr 413) uttalade
chefen för lantförsvarsdepartementet bland annat, att medel till
ett så betydande belopp, som vid bifall till de sakkunnigas förslag till
ytterligare avlönings! örhöj ning i form av ortstillägg erfordrades, icke
kunde beredas å 1921 års stat samt att departementschefen med hänsyn
därtill icke funne sig kunna tillstyrka, att någon framställning om beviljande
av ortstillägg gjordes till riksdagen. Vidare anförde departementschefen
följande:

»Emellertid torde det icke kunna bestridas, att den militära personalen,
särskilt vissa grupper av densamma, kan vara i behov av
en förbättring av de för närvarande utgående avlöningsförmånerna.
Befattningshavare, vilka äro familjeförsörjare, hava helt visst under
nu rådande förhållanden att kämpa med betydande svårigheter i ekonomiskt
avseende. Då det alltså synes vara motiverat, att för den
militära personalen en lönereglering av mera definitiv natur snarast
möjligt kommer till stånd, bör utredningen rörande denna fråga sa bedrivas,
att förslag i ämnet hinner föreläggas 1921 års riksdag. V id
utarbetandet av detta förslag bör givetvis beaktas, att en omorganisation
av försvarsväsendet är förestående, och övervägas, i vad mån hänsyn

bor tagas till den minskning i tjänstgöringsskyldigheten, som kan komma
att inträda redan genom den provisoriska avkortningen av de värnpliktigas
övningstid. v

Enligt vad jag inhämtat, är det avsett, att för nästa års riksdag skall
kunna framläggas förslag rörande definitiv lönereglering jämväl för stora
grupper av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. Kommer
så att ske, skulle dessa båda löneregleringsfrågor kunna vinna sin lösningi
ett sammanhang, därvid det torde bliva tillfälle att efter förutgången
noggrann utredning taga under övervägande, huruvida det låter sig göra
att komma till några tillfredsställande jämförelser mellan olika grupper
av civila och militära befattningshavare.»

På grund av vad sålunda och i övrigt av departementschefen anförts.
^ hemställde Kungl. Maj:t i förenämnda proposition om beviljande
av tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén i
huvudsaklig överensstämmelse med av 1918 och 1919 års riksdagar
godkända grunder. °

Motsvarande framställning för marinens del avläts i proposition (nr
414) till 1920 års riksdag. v

Sedan i motioner inom riksdagen yrkats, att utöver den tillfälliga
löneförbättring, som föreslagits i Kungl. Maj:ts berörda propositioner
(nns 413 och 414), måtte utgå ortstillägg enligt de sakkunnigas berörda
förslag, anförde riksdagen i skrivelse (nr 465) den 21 juni 1920, att
riksdagen beträffande frågan om lönebeloppens utmätande till den militära
personalen över huvud taget delade den av chefen för lantförsvarsdepartementet
uttalade uppfattningen, att en lönereglering av mera
definitiv art för ifrågavarande personal snarast borde åvägabringas.

inoi ° 6n ansåSe även önskvärt, att förslag i sådant syfte förelädes
1921 års riksdag och prövades i samband med till nämnda riksdag bebådad
framställning rörande enahanda lönereglering för vissa grupper civila
befattningshavare. Med avseende å den i omförmälda propositioner
föreslagna tillfälliga löneförbättringen under år 1921 underskattade riksdagen
icke betydelsen av de utav departementschefen anförda statsfinansmlla
skälen för avstyrkande av de sakkunnigas förslag rörande
tillerkännande av ortstillägg. åt. ifrågavarande personal, men hade riksdagen
dock ansett sig böra i viss utsträckning tillmötesgå de motionsvis
framställda yrkandena om upptagande jämväl av denna avlöningsform
i den tillfälliga löneförbättringen för sagda år. Riksdagen hade
emellertid ansett försiktigheten bjuda, att de av de sakkunniga föreslagna
ortstil läggen upptoges med till hälften reducerade belopp. Härigenom
komme också betydelsen av de av departementschefen åberopade statshnan8iella
skälen att minskas.

Förut är nämnt, att den tillfälliga löneförbättring som medgivits
för åren 1918—1921, i huvudsak avsett officerare och underofficerare
samt civilmilitär personal på aktiv stat, men däremot i allmänhet icke
deffast anställda manskapet, liksom ej heller reservstaternas eller reser vernas

j^d^t ^ anställda manskapet beträffar, hava emellertid de sakkunniga
i särskilda utlåtanden den 24 februari 1919 avgivit förslag till
tillfällig löneförbättring för denna personal vid saval armén som marinen.
Dessa förslag lades emellertid icke i sin helhet till grund för de propositioner
(nris 320 och 340), som i ärendet avlätos till 1919 ars ]riksdag, utan
begränsades dessa till framställning därom att, med bibehållande i övrigt
avS gällande avlöningsbestämmelser, viss höjning i dagav omngen matte
för tiden den 1 november 1919-den 31 december 1920 beredas bestallningshavare
inom de olika manskapsgraderna. Kungl. Maj:ts förslag
blev av riksdagen bifallet; och har sedermera 1920 ars riksdag, efter
förslag av Kungl. Maj:t, medgivit enahanda förhöjning i dagavlonmgen

järnväg for^al^L sakkmmiga i sarskilda skrivelser den 30 maj 1919
framlast förslag till löne- (och pensions-)förbättrmg för personalen a reservstaterna
för armén och marinen. Vid anmälan av namnda förslag, såvitt
anginge reservstaterna för armén, anförde chefen för lantförsvarsdepar e m

entet den 7 januari 1920 (statsverkspropositionen till 1920 ars riksdag

fjärde huvudtiteln, del I, sid. 106) att, då i samband med antagandet
av 1914 års härordning beslut fattades om upprättande av reservstater
vid armén, reservstaternas omfattning satts i visst förhållande till
hovet av personal å aktiv stat och reservstatspersonalens tjänstgöringsskyldighet
bestämts med hänsyn tagen till bland annat den geno
den nya härordningen fastställda övnmgstiden for de värnpliktiga.
Under förutsättning att vid den allmänna revisionen av vart iorsvarsväsende
övningstiden för huvuddelen av de värnpliktiga komme att
inskränkas, syltes behovet av å aktiv stat uppfört befäl komma att
minskas under det att behovet av reservstatsbefal kunde komma att
ökas Därvid kunde det jämväl visa sig, att en okad tjänstgöringsskyldighet
borde för reservstatsbefälet fastställas Vid sadant förhållande
syntes det departementschefen av vikt, att man icke genom åt fastställa
viss löne- och pensionsförbättring för det nuvarande reservstatsbefälet
föregrepe vad som framdeles kunde komma att i förevarande hanseen

StadgMed anledning av vad sålunda anförts hade departementschefen
ansett de sakkunnigas förevarande framställning icke for det davaran e

Behovet av en
lönereglering
och dess
karaktär.

höra föranleda annan åtgärd, än att densamma överlämnats till den av
Kungl. Maj.t tillsätta försvarsrevisionen.

. , Enabanda åtgärd har den 24 november 1919 vidtagits med avseende

a de sakkunnigas förslag till löneförbättring för personalen å reservstaten
tor marinen.

im oDre- aaEEunniga hava därjämte i särskilda utlåtanden den 29 november
1918 föreslagit en tillfällig förhöjning i den till reservpersonal vid armén
och mannen i vissa fall utgående ekiperings-(beklädnads-)hjälpen. Med
anledning härav hava, på. förslag av Kungl. Maj:t, särskilda medel
av riksdagen beviljats pa tillaggsstat för åren 1919 och 1920 till beredande
av sådan förböjning i ekiperingshjälpen för marinens reservpersonal.
Motsvarande förhöjning i ekiperingshjälpen har däremot icke
kommit arméns reservpersonal till del.

Slutligen torde höra erinras, att Kungl. Maj:t i anledning av särskilda
utav de sakkunniga den 14 februari 1919 avgivna betänkanden
och förslag rörande pensions förbättring för viss personal vid armén och
marinen till samma års riksdag avlåtit propositioner i ämnet, vilka av
riksdagen bifallits. Härigenom har pensionsförbättring — utöver den
enligt de allmänna pensioneringsgrunderna bestämda pensionen — i
enlighet med fastställda grunder beretts viss personal vid armén och
mannen, som avgått eller avgår från tjänsten efter ingången av år 1918 -och hava erforderliga medel härför anvisats på tilläggsstat för år 1919
samt a extra stat för vart och ett av åren 1920 och 1921.

Allmänna grunder för löneregleringen.

Såsom nyss nämnts, har chefen för ^^försvarsdepartementet i den
propomtmn (nr 413), van till 1920 års riksdag framlagts förslag till
tillfällig löneförbättring under år 1921 för viss personal vid armén -med instämmande av chefen för sjöförsvarsdepartementet — uttalat, att
en lönereglering av mera definitiv natur för den militära personalen
snarast möjligt borde komma till stånd samt att utredningen rörande denna
fråga borde sa bedrivas, att förslag i ämnet hunne föreläggas 1921 års

n.^ag; Aven. 1920 ,års riksdag har framhållit önskvärdheten därav,
att inslag i sadant syfte förelädes innevarande års riksdag.

• Med hänsyn tdl vad sålunda förekommit hava de sakkunniga låtit
sig angelaget vara att så skyndsamt som möjligt utarbeta förslag till
lonereglermg för arméns och marinens personal i syfte att frågan härom
skulle kunna underställas 1921 års riksdag. Att en sådan lönereglering

inom den närmaste framtiden kommer till stånd hava de sakkunniga
funnit vara påkallat såväl med hänsyn till angelägenheten därav, att
försvarets effektivitet må kunna både i kvantitativt och kvalitativt hänseende
upprätthållas, som ock ur synpunkten av ifrågavarande tjänstemannagruppers
berättigade intresse att inom den närmaste tiden få sina
avlöningsförhållanden på ett tillfredsställande sätt ordnade.

Förut är nämnt, att frågan om en allmän omorganisation av vårt
försvarsväsende för närvarande befinner sig under utredning. På grund
härav hava de sakkunniga ansett sig böra taga under omprövning,
huruvida och i vilken omfattning den ifrågasatta löneregleringen kan
givas definitiv karaktär. Vid övervägandet av nämnda spörsmål hava
de sakkunniga funnit, att de förhållanden, som härvid böra komma i
betraktande, äro väsentligt olika beträffande å ena sidan officerare och
underofficerare med vederlikar samt å andra sidan manskapet.

Vad förstnämnda beställningsbavare angår måste uppmärksammas,
att — med hänsyn särskilt till den ändrade övningstid för de värnpliktiga,
som vid en ändrad försvarsorganisation kan komma att fastställas
— tjänstgöringsskyldigheten för denna personal kan bliva bestämd
på olika sätt för olika slag av beställningshavare, varvid naturligen även
avlöningen måste tillmätas allt efter tjänstgöringens omfattning. Därjämte
är att märka, att ifrågavarande personal icke anställes på viss
begränsad tid, utan att den i regel kvarstår i tjänst, intill dess den för
erhållande av pension bestämda levnadsåldern uppnåtts. På grund
härav hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att löneregleringen
för ifrågavarande personal antages allenast år för år, med skyldighet
för den, som tillträder avlöning enligt den nya löneregleringen, att avstå
sina å stat nu uppförda löneförmåner.

För detta sitt förslag hava de sakkunniga funnit en förebild i sättet
för genomförandet av den lönereglering för domänverkets personal, som
för år 1921 trätt i tillämpning. Sedan Kungl. Maj:t i proposition (nr
271) till 1920 års riksdag framlagt förslag angående definitiv lönereglering
för nämnda personal — därvid domänverkets organisationsfråga
lämnats å sido — uttalade riksdagen (skrivelse nr 322), att det varit
önskvärt, om vid den i ärendet verkställda utredningen angående löneregleringen
för denna personal även upptagits själva organisationsfrågan.
Då så ej skett, hemställde riksdagen om en förnyad utredning i ärendet.
Riksdagen ansåg emellertid, att domänverkets personal med rätta kunde
göra anspråk på förbättrade löner redan från ingången av år 1921; och
då enligt riksdagens mening lönefrågan kunde utan olägenhet under

8260 20

Löneregleringens
omfattning.

något år provisoriskt ordnas, blev Kungl. Maj:ts förslag till lönereglering
för domänverkets personal provisoriskt godkänt för samma år.

Beträffande därefter den ifrågasatta löneregleringen, såvitt manskapet
angår, hava de sakkunniga funnit sig kunna förorda, att densamma nu
genomföres på ett definitivt sätt. Man synes nämligen kunna utgå från,
att även vid en förändrad försvarsorganisation det fast anställda manskap,
som därvid kommer att bibehållas, blir ständigt tjänstgörande och
följaktligen måste beredas en därefter lämpad avlöning. De former,
under vilka manskapet vid armén och marinen vinner anställning eller
rekapitulerar — i regel genom kontrakt på 1—4 år — äro även ägnade
att möjliggöra, att en blivande ändrad organisation, vid vilken eventuellt
indragning av nu befintliga beställningar kan i viss omfattning komma
att äga rum, utan väsentlig tidsutdräkt bringas i tillämpning utan hinder
därav, att en definitiv lönereglering för manskapet redan nu blir genomförd.
De sakkunniga anse sig härvid böra särskilt framhålla, att den
kontraktsenliga tjänstetiden, åtminstone vid armén, i regel icke torde
överstiga ett år för det äldre, högst avlönade manskapet.

De sakkunniga hava vid sitt ifrågavarande arbete vidare haft
att överväga, huruvida förevarande lönereglering borde avse all ifrågavarande
personal eller om tilläventyrs vissa personalgrupper borde från
löneregleringen undantagas. I sådant avseende har givetvis ingen tvekan
rått därom, att den ifrågasatta löneregleringen bör omfatta såväl officerare
och underofficerare samt civilmilitär personal på aktiv stat som ock det
fast anställda manskapet vid armén och marinen. Aven vissa till försvarsväsendet
hörande civila befattningshavare, för vilka under den senare
tiden definitiv lönereglering icke genomförts eller blivit föreslagen,
liksom ett flertal arvodestagare torde böra omfattas av den nu ifrågasatta
löneregleringen. Däremot har från löneregleringen ansetts böra
uteslutas dels personalen å arméns och marinens reservstater, dels ock
arméns och marinens reservpersonal.

Beträffande personalen å arméns och marinens reservstater hava i
det föregående angivits skälen därtill, att de sakkunnigas förslag om
tillfällig löneförbättring för denna personal icke ansetts för närvarande
böra upptagas till slutlig prövning, utan i stället överlämnats till den
av Kungl. Maj:t tillsatta försvarsrevisionen. Då frågan nu gäller en
mera definitiv lönereglering, synas nämnda skäl än starkare tala för, att
en sådan lönereglering för nämnda personal ej bör genomföras, innan
resultatet av försvarsrevisionens arbete beträffande organisationen av vårt
försvar föreligger. Det är härjämte att märka, att tjänstgöringen för ifråga -

varande personal är av rätt begränsad omfattning och avsedd att fullgöras
vid sidan av annan verksamhet, varför en förbättring av avlöningsförhållandena
för denna personal icke kan anses vara i lika hög grad
av behovet påkallad som för personalen å aktiv stat.

I än högre grad gäller sistnämnda förhållande med avseende
å arméns och marinens reservpersonal. Även beträffande denna personal
kan därjämte spörsmålet rörande det lämpligaste sättet för
genomförandet av en lönereglering bliva beroende på försvarsrevisionens
arbeten, då grunderna för det framtida ordnandet av försvaret och
särskilt omfattningen av den tjänstgöringsskyldighet, som därvid må
bliva fastställd för reservpersonalen, givetvis kunna bliva av betydelse
för lösningen av nämnda spörsmål. Vad nu anförts utgör naturligen
icke något hinder mot, att den för åren 1919 och 1920 beviljade tillfälliga
förhöjningen i ekiperings-(beklädnads-)hjälpen för reservpersonalen
vid marinen fortfarande må utgå; och finna de sakkunniga billigt
och rättvist, att liknande förmån tillerkännes även reservpersonalen vid
armén.

Då föreskrifterna om såväl reservstats- som reservpersonalens avlöning
för närvarande äro i viss mån knutna till gällande bestämmelser för
personalen på aktiv stat, lärer genomförandet av en på nya grunder
fotad lönereglering för sistnämnda personal nödvändiggöra utfärdandet
av särskilda provisoriska föreskrifter för reservstats- och reservpersonalens
bibehållande vid nuvarande avlöningsförmåner.

De sakkunniga hava ingalunda förbisett, att det försteg i avlöningshänseende,
som andra personalgrupper genom den för åren 1918—1921
beviljade tillfälliga löneförbättringen erhållit i förhållande till reservstatsoch
reservpersonal, skulle genom sistnämnda personals uteslutande från
löneregleringen bliva ytterligare förstorat. Det lärer med hänsyn härtill
böra förutsättas, att reservstats- och reservpersonalens avlöningsförhållanden
komma att regleras, så snart detta med hänsyn till försvarsrevisionens
fortgående arbete lämpligen kan äga rum.

Sedan de sakkunniga på nu nämnt sätt avgränsat den personal,
som enligt de sakkunnigas mening bör bliva delaktig av en lönereglering,
hava de sakkunniga ansett sig böra något beröra de synpunkter,
som chefen för lantförsvarsdepartementet i sitt förutnämnda, i
propositionen nr 413 till 1920 års riksdag gjorda uttalande angivit beträffande
den föreliggande frågan. Departementschefen har, såsom förut
nämnts, anfört, att vid utarbetandet av förslag i ämnet borde beaktas,
hurusom en omorganisation av försvarsväsendet vore förestående, och över -

Av chefen för
lantförsvarsdepartementet
framhållna
synpunkter.

Grunder för
löneregleringen.

vägas, i vad mån hänsyn borde tagas till den minskning i tjänstgöringsskyldigheten,
som kunde komma att inträda redan genom den provisoriska
avkortningen av de värnpliktigas övningstid.

Förstnämnda synpunkt har, på sätt av det förut sagda framgår,
redan blivit uppmärksammad vid bedömandet av frågan, vilka personalgrupper
borde vid löneregleringen ifrågakomma. I övrigt hava de sakkunniga,
då det befunnits nödvändigt att redan nu, innan riktlinjerna
för den blivande försvarsorganisationen kunnat utstakas, till behandling
upptaga spörsmålet om en lönereglering för arméns och marinens personal,
vid utarbetandet av förslag i ämnet sökt i möjligaste mån ansluta
detta förslag till den nuvarande organisationen och i varje fall låtit sig
angeläget vara att tillse, att detsamma icke komme att föregripa arbetet
beträffande organisationsfrågans lösning.

Vidare har, jämlikt departementschefens förutnämnda uttalande,
tagits under övervägande, i vad mån löneregleringsfrågans lösning
kunde påverkas av minskningen i tjänstgöringen genom den provisoriska
avkortningen av de värnpliktigas övningstid. Denna avkortning,
som för vissa årsklasser värnpliktiga beslutats vid 1919 och 1920 års
riksdagar, borde visserligen i och för sig varit ägnad att medföra en nedsättning
av tjänstgöringen för den aktiva personalen och torde även
i åtskilliga fall hava medfört en lindring i arbetet för denna personal.
Men å andra sidan har genom det under de senare åren uppkomna
betydande antalet vakanser vållats en väsentlig ökning för den kvarvarande
aktiva personalen särskilt beträffande utbildningsarbetet — en
ökning, som i måuga fall till fullo uppvägt den minskning i tjänstgöring,
som av den förkortade övningstiden eljest kunnat förorsakas.
Frånsett nu nämnda omständighet synes det de sakkunniga knappast
riktigt att, innan de värnpliktigas övningstid och befälspersonalens tjänstgöringsförhållanden
blivit på ett definitivt sätt ordnade, för den aktiva
personalen reglera avlöningen under annan förutsättning än att dess
arbetskraft fullt tages i anspråk. Om vid det framtida bestämmandet av
de värnpliktigas övningstid och med hänsyn till andra på ordnandet av
försvarsväsendet inverkande faktorer befinnes, att hela den nu på aktiv stat
uppförda personalens arbetskraft icke kan utnyttjas året om, lärer genomförandet
av här förevarande lönereglering icke utgöra hinder för, att antalet
av denna personal ävensom personalens tjänstgöringsskyldighet i samband
med en blivande ändrad försvarsorganisation regleras efter det föreliggande
behovet.

De sakkunniga övergå härefter till en utveckling av de grunder, på
vilka ifrågavarande lönereglering enligt de sakkunnigas mening bör byggas.

Då 1917 års sakkunniga i förenämnda betänkande den 5 mars
1918 framlade ett utkast till en definitiv lönereglering för viss personal
vid armén och marinen i syfte att såmedelst skapa erforderlig grundval
för sitt förslag till tillfällig löneförbättring för försvarsväsendets personal,
hade bemälda sakkunniga närmast tagit till förebild det då gällande
lönesystemet för kommunikationsverken. Detta lönesystem har emellertid
genom beslut vid 1919 års riksdag blivit i väsentliga hänseenden förändrat,
i det att en ny definitiv lönereglering för personalen vid nämnda verk
blivit godkänd att gälla från och med ingången av juli 1920. De i lönetekniskt
hänseende nya principer, på vilka sagda lönereglering vilar, hava
jämväl tillämpats vid den för år 1921 antagna provisoriska löneregleringen
för domänverkets personal samt upptagits i det av 1902 års
löneregleringskommitté den 3 november 1920 framlagda betänkande och
förslag beträffande ny definitiv lörereglering för befattningshavare vid statsdepartement
och centrala ämbetsverk. Vid meddelande åt 1902 års löneregleringskommitté
av det uppdrag, som föranlett kommitténs berörda
betänkande och förslag, uttalade vederbörande departementschef, att
genomförandet av det nya lönesystemet för kommunikationsverken givetvis
måste framkalla spörsmålet, huruvida nämnda system och därmed
förknippade nya löneprinciper borde överföras och komma i tillämpning
inom andra grenar av den civila statsförvaltningen; och fann departementschefen
för egen del starka skäl tala för att, med sålunda given
utgångspunkt, en allmän revision nu komme till stånd rörande de inom
övriga grenar av den civila statsförvaltningen gällande löneregleringar.
Det synes med hänsyn härtill de sakkunniga sannolikt, att de principer,
som fått uttryck i kommunikationsverkens lönesystem, efter hand komma
att, i den mån så finnes möjligt och lämpligt, införas inom den civila
statsförvaltningen i dess helhet.

Då de sakkunniga nu haft att taga ställning till frågan om det nya
lönesystemets användande jämväl på försvarsväsendets personal, torde
till en början få erinras, att de sakkunniga redan i det förslag om tillfällig
löneförbättring för år 1921, som överlämnats med skrivelse den 1
mars 1920, yttrat, att de av 1917 års sakkunniga angivna riktlinjerna
för en definitiv lönereglering icke vidare torde kunna under de inträdda
förhållandena orubbade fasthållas, utan att det bleve nödvändigt att ingå
på ett skärskådande av, i vilken utsträckning de nya löneprinciperna
för kommunikationsverken kunde vinna tillämpning även beträffande
ifrågavarande personal.

Vid den undersökning, som de sakkunniga i enlighet med sin sålunda
angivna utgångspunkt företagit och vid vilken de särskilda för -

Kommunikationsverkens

nya lönesystem.

hållanden, som gälla med avseende å försvarsväsendets personal, blivit
behörigen beaktade, hava de sakkunniga funnit, att kommunikationsverkens
löneprinciper i väsentliga delar låta sig anpassa på försvarsväsendets
personal. De sakkunniga hava vid sådant förhållande så
mycket hellre ansett sig böra förorda tillämpandet å försvarsväsendets personal
av berörda löneprinciper, som det militära avlöningssystemet, vilket
för närvarande, speciellt vad marinen beträffar, företer en mångfald
växlande avlöningsformer och avlöningsbestämmelser, härigenom erhåller
större enkelhet och överskådlighet samt överensstämmelse på sådant
sätt kan i största möjliga mån åvägabringas mellan den civila och den
militära personalens avlöningsförhållanden. Såsom 1902 års löneregleringskommitté
med avseende å den civila förvaltningspersonalen uttalat,
synes ock införandet av likartade löneprinciper för den civila och militära
personalen vara ägnad att förebygga förekommande slitningar mellan
olika personalgrupper på grund av ojämnheter i fråga om avlöningsförhållandena
för dessa båda personalkategorier.

Innan de sakkunniga övergå till ett angivande av huvudgrunderna
för kommunikationsverkens lönesystem och en redogörelse för det sätt,
varpå de synts kunna anpassas till det militära lönesystemet, vilja de
sakkunniga fästa uppmärksamheten därå, att vid den nya löneregleringen
för nämnda verk tagits till utgångspunkt det prisläge, som, att döma av
stegringarna i levnadskostnaderna under åren närmast före världskrigets
utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet. I samband med höjande av avlöningsbeloppen för kommunikationsverkens
personal till nämnda prisläge hava emellertid de därå utgående
dyrtid stilläggen i motsvarande mån reducerats i förhållande till dyrtidstilläggen
för övriga grupper av befattningshavare i statens tjänst, vilkas
avlöning icke blivit höjd utöver 1914 års prisnivå. Vid den nu ifrågasatta
löneregleringen för den militära personalen bör jämväl sagda utgångspunkt
bliva gällande och sålunda det prisläge, vilket varit bestämmande vid
utformandet av det utav 1917 års sakkunniga uppgjorda utkastet till en
definitiv lönereglering -— eller prisläget före krigsutbrottet — nu lämnas
å sido. Härav följer emellertid å andra sidan, att de för kommunikationsverkens
personal gällande reducerade dyrtidstilläggen böra, efter genomförandet
av en på sådan grund fotad lönereglering för den militära personalen,
utgå jämväl till denna personal.

De sakkunniga vilja nu i korthet erinra om huvudgrunderna för
det nya lönesystemet för kommunikationsverken, sådana dessa grunder
kommit till uttryck i det av Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 utfärdade
avlöningsregl em entet för tjänstemän vid dessa verk (Sv. Förfs. nr 343).

De tidigare vid kommunikationsverken förekommande slag av naturaförmåner
och ersättningar vid sidan av den egentliga avlöningen —
såsom fri bostad med bränsle eller ersättning därför, beklädnad in natura
eller beklädnadsersättning, sportler och andra extra inkomster m. m.
— hava i allmänhet borttagits.

För det stora flertalet ordinarie tjänstemän inom verken har fastställts
en gemensam löneplan, upptagande erforderligt antal lönegrader
med visst antal löneklasser inom varje lönegrad och med särskilda inom
varje löneklass för olika ortsgrupper fastställda lönebelopp.

Den förutvarande fördelningen av avlöningen i lön och tjänstgöringspenningar
har avskaffats och i stället införts särskilda tjänstledighetsavdrag
till reglerande av vad en tjänsteman i regel skall avstå
vid ledighet eller uppbära under vikariat.

I särskild tjänsteförteckning har fastställts den lönegrad, till vilken
en var befattning bör hänföras.

De orter, där tjänstemännen äro placerade, fördelas å de i löneplanen
angivna ortsgrupperna med tagen hänsyn till de allmänna levnadskostnadernas
storlek.

Den till ett enda belopp för år fastställda lönen utbetalas med en
tolftedel månadsvis i efterskott.

Såsom huvudregel gäller, att tjänsteman vid tillträdande av viss
befattning erhåller lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till
vilken tjänsten hör, samt med belopp, som i löneplanen angives för
den ortsgrupp, till vilken hans stationeringsort blivit hänförd.

Uppflyttning till högre löneklass inom vederbörande lönegrad är
avsedd att ske vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under
vilket stadgad tjänstetid i den lägre löneklassen tilländagått, i stället
för, såsom hittills, vid början av nästföljande kalenderår.

För begagnande av tjänstebostad skall ersättning i viss ordning
erläggas genom avdrag å lönen. Avdragets storlek skall i vissa fall
bestämmas av en för verken gemensam bostadsnämnd.

Samtliga tjänstemän äga förmånen av fri läkarvård jämte fria läkemedel.

Under vissa förutsättningar kunna därjämte särskilda ersättningar
utgå, såsom kallortstillägg, kallortstraktamente, tjänstgöringstraktamente
under tjänstutövning å annan ort än stationeringsorten, ersättning för
flyttningskostnad, felräkningspenningar m. m.

Avliden tjänstemans dödsbo erhåller begravningshjälp.

För beredning av ärenden av huvudsakligen löneteknisk natur har
anordnats en för verken gemensam lönenämnd, i vilken löntagar-, förvaltnings-
och de allmänna intressena böra vara representerade.

Tillämpning Beträffande till en början ovan angivna, vid kommunikations verken
vid den null- tidigare förekommande slag: av naturaförmåner och ersättningar vid sidan

tara ldnereg- ° o o

isringen av av den egentliga avlöningen, vilka enligt det nja lönesystemet tor dessa
tionsverkens ver^ bortfallit och uppgått i den kontanta lönen, äga dessa förmåner och
nya usne- ersättningar i stor omfattning motsvarighet med avseende å försvarssystem.
väsendets personal. För manskapet vid armén och marinen tillkommer
därjämte förmånen av förplägnad. I förevarande hänseende hava de sakkunniga
funnit, att vid den ifrågasatta löneregleringen för försvarsväsendets
personal åtskillnad måste göras mellan å ena sidan officerare och
underofficerare med vederlikar samt å andra sidan manskapet. Vidkommande
den förra personalgruppen möter icke hinder att vid den
nu ifrågasatta löneregleringen följa kommunikationsverkens system. För
det fast anställda manskapet åter, som åtnjuter fullt underhåll in natura,
innefattande förläggning i kronans hus eller eljest på dess bekostnad,
förplägnad, beklädnad m. m., skulle, därest avlöningen upptoges med
belopp, som inneslöte jämväl dessa förmåner, vid uträkning av det kontant
utgående avlöningsbeloppet erfordras avdrag för så gott som varje
beställningshavare. Enligt de sakkunnigas mening bör därför, i likhet
med vad som för närvarande är fallet, avlöningen för manskapet utgöras
dels av fullt naturaunderhåll, dels ock av kontant avlöning. Vissa andra
förmåner, som manskapet nu åtnjuter, såsom lega och premier samt de
vid marinen förekommande uppmuntringspenningarna, hava däremot ansetts
i samband med löneregleringen böra avskaffas.

Liksom vid kommunikationsverken hava avlöningsbeloppen för
försvarsväsendets personal i allmänhet upptagits i löneplan, vilken dock
med hänsyn till olika avlönings- m. fl. förhållanden inom de särskilda
personalgrupperna icke kunnat göras gemensam, utan måst uppdelas på
fem, en avseende officerare, en underofficerare, en civilmilitär personal,
en manskapet vid armén och en manskapet vid marinen.

De avlöningsbelopp, som upptagits i kommunikationsverkens löneplan,
omfatta såväl lön och tjänstgöringspenningar som även ålderstilllägg
och ortstillägg.

Att den vid försvarsväsendet förekommande dagavlöningen, vilken
motsvarar avlöningsformen tjänstgöringspenningar inom den civila statsförvaltningen,
uppgår i lönen, anse sig de sakkunniga höra tillstyrka.

Vad avlöningsformen ålderstillägg beträffar, vilja de sakkunniga
erinra, att den nu gällande tillfälliga löneförbättringen för officerare och
underofficerare i stor utsträckning är byggd på ett avlöningssystem med
ålderstillägg samt att införandet av denna avlöningsform av de sakkunniga
i viss omfattning förordats för det militära manskapet i förutnämnda

båda utlåtanden den 24 februari 1919. Något tvivel synes de sakkunniga
icke böra råda därom, att ålderstillägg bör vid förevarande lönereglering
för försvarsväsendets personal komma i tillämpning och, såsom
vid kommunikationsverken är fallet, sammanslås med lönen. Denna
avlöningsform är ägnad att möjliggöra avvägande på ett rättvist sätt
av avlöningsbeloppen efter beställningshavarnas tjänsteålder, vilket syftemål
ej kan ernås enbart genom löneförhöjning vid befordran.

Avlöningsformen ortstillägg, vilken är avsedd att möjliggöra utjämning
i avlöningshänseende för personal med tjänstgöring å olika orter,
där högre eller lägre levnadskostnader äro rådande, har jämlikt beslut
vid 1920 års riksdag kommit till användning såsom ett led i den tillfälliga
löneförbättringen för officerare och underofficerare och bör, inkluderad
i lönen, enligt de sakkunnigas mening bibehållas för nämnda
personalgrupper. Däremot synes ortstillägg icke böra tillkomma manskapet
vid armén och marinen, enär manskapet till följd av åtnjutande
av förutnämnda naturaförmåner i stort sett är oberoende av de allmänna
levnadskostnadernas olika storlek på de skilda förläggningsorterna.

Med hänsyn till de olika förhållanden beträffande utbildning, befordran
till och avgång från tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning
m. m., som gälla å ena sidan för personalen inom den civila statsförvaltningen
och å andra sidan för den militära personalen, hava åtskilliga
olikheter måst uppkomma i fråga om konstruktionen av de löneplaner,
som i enlighet med vad förut sagts uppgjorts för särskilda grupper av
försvarsväsendets personal.

Vid upphörandet av den nuvarande fördelningen av avlöningen i
lön och dagavlöning har, i anslutning till vad i det nya avlöningssystemet
för kommunikationsverken stadgats, särskilda avdrag å lönen införts till
reglerande av vad beställningshavare i regel skall avstå vid ledighet eller
uppbära under vikariat, i den mån sådant förekommer vid försvarsväsendet,

Någon särskild tjänsteförteckning hava de sakkunniga icke ansett
behövlig beträffande beställningarna för arméns och marinens manskap,
utan hava desamma, med hänsyn till det ringa antal personalgrupper,
som manskapet omfattar, funnits kunna införas i vederbörlig löneplan i
direkt anslutning till resp. lönegrader. I fråga åter om officerare och
underofficerare med vederlikar har befunnits lämpligast att i tjänsteförteckning
angiva de särskilda beställningarnas fördelning på olika
lönegrader inom vederbörlig löneplan. Antalet beställningar av olika
slag vid varje truppförband m. m. hava de sakkunniga ansett böra,
liksom nu är fallet, angivas i de särskilda staterna. Dessa stater skulle
dock i så måtto förenklas, att däri icke skulle upptagas de särskilda

3260 20

lönebeloppen för varje grupp beställningar, utan skulle beträffande dessa
belopp allenast meddelas hänvisningar till vederbörligt avlöningsreglemente,
varjämte den beräknade kostnaden för löner åt samtliga beställningshavare
vid truppförbandet m. m. skulle i staten utföras i en gemensam
anslagspost.

De för kommunikationsverken meddelade bestämmelserna rörande
fördelning av de orter, där personalen är placerad, å de i vederbörlig
löneplan angivna ortsgrupperna hava de sakkunniga funnit sig kunna
upptaga utan annan avvikelse än som föranledes därav att, såsom förut
nämnts, ortstillägg icke är avsett att utgå till manskapet vid armén och
marinen.

Den i kommunikationsverkens avlöningsreglemente förekommande
bestämmelsen om lönens utbetalande med eu tolftedel månadsvis i efterskott
hava de sakkunniga ansett böra tillämpas jämväl för den militära
personalen.

Även för personalen vid försvarsväsendet bör såsom huvudregel
gälla, att beställningshavare vid tillträdandet av viss beställning erhåller
lön enligt lägsta löneklassen för den lönegrad, till vilken beställningen
hör, samt — för officerare och underofficerare med vederlikar — med
belopp, som i löneplanen angives för den ortsgrupp, till vilken hans
förläggningsort blivit hänförd. Liksom för kommunikationsverkens personal
hava emellertid särskilda föreskrifter meddelats i fråga om rätt
för beställningshavare att för åtnjutande av löneförhöjning (ålderstillägg)
i den grad, dit han befordras, räkna sig till godo viss föregående
tj änstetid.

Beträffande tiden för uppflyttning till högre löneklass inom vederbörande
lönegrad har denna för kommunikationsverken bestämts till ingången
av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket stadgad tjänstetid
i den lägre löneklassen tilländagått. Då tidsintervallerna mellan löneförhöjningarna
för officerare och underofficerare med vederlikar föreslagits
att bestämmas på enahanda sätt som för kommunikationsverkens personal
eller till tre år, lärer samma bestämmelse böra gälla även för nyssnämnda
personal vid försvarsväsendet. Däremot torde för manskapet, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle få tillträda medgivna löneförhöjningar
redan efter ett (i vissa fall två) år, tiden för dessa löneförhöjningars
tillträdande böra bestämmas till månaden näst efter den, under vilken
stadgad tjänstetid tilländagått.

Att enligt kommunikationsverkens avlöningsreglemente ersättning
genom avdrag å lönen skall av vederbörande befattningshavare erläggas
för begagnande av tjänstebostad sammanhänger därmed, att fri bostad

enligt nämnda reglemente bortfallit såsom avlöningsform. Enahanda
föreskrift bör jämväl tillämpas beträffande officerare och underofficerare
med vederlikar, under det att till manskapet, vilket framdeles liksom
hittills förutsättes i allmänhet vara kasernerat, skulle — dock endast
till familjeförsörjare, som uppfylla vissa villkor — utgå en särskild förmån
av hyresbidrag. En bostadsnämnd med uppgift att i vissa fall bestämma
avdrag å lön för åtnjuten bostad lärer böra jämväl för försvarsväsendets
personal inrättas.

Bestämmelserna rörande fri läkarvård och fria läkemedel för försvarsväsendets
personal hava icke lämpligen ansetts kunna direkt anslutas till
motsvarande föreskrifter vid kommunikationsverken, utan hava dessa bestämmelser
i stället avfattats med hänsyn till den utsträckning, vari
berörda förmån för närvarande utgår till nämnda personal, och det sätt,
på vilket åtnjutandet av denna förmån nu är ordnat.

Ehuru, såsom förut nämnts, vissa vid sidan av den egentliga avlöningen
för närvarande utgående ersättningar skulle vid den nu ifrågasatta
löneregleringen bortfalla, har dock, liksom beträffande kommunikationsverken,
befunnits nödvändigt att tillerkänna försvarsväsendets personal
en del särskilda ersättningar i övrigt. Sådana ersättningar äro för
officerare och underofficerare med vederlikar kallortstillägg, reseersättning,
tjänstgöringstraktamente i vissa fall, ersättning för flyttningskostnad,
felräkningspenningar, ekiperingshjälp vid första anställningen, gottgörelse
för tjänstehästar samt vissa förmåner under tjänstgöring av särskilt
krävande art; samt för manskap reseersättning, tjänstgöringstraktamente,
ersättning för flyttningskostnad i vissa fall samt vissa förmåner
under tjänstgöring av särskilt krävande art. Beträffande den ersättning,
som för närvarande utgår till eu del beställningshavare i form av arvode,
hava 1917 års sakkunniga i sitt förenämnda betänkande den 5 mars
1918 uttalat, att denna avlöningsform borde vid en definitiv lönereglering
i möjligaste mån indragas. Så har ock i åtskilliga fall funnits
kunna ske. I andra fall åter hava de sakkunniga ansett nödvändigt att
bibehålla nämnda avlöningsform, under det slutligen frågan om de återstående
arvodenas bibehållande eller bortfallande enligt de sakkunnigas
mening bör göras till föremål för ytterligare utredning, som icke nu
kunnat verkställas.

Avliden beställningshavares vid försvarsväsendet dödsbo bör, i likhet
med vad som i viss omfattning redan nu är fallet, erhålla begravningshjälp;
och hava bestämmelserna härom anslutits till de för kommunikationsverken
gällande regler.

Grunder för
avlöningsbeloppens

bestämmande.

Slutligen lärer för beredning av ärenden av huvudsakligen löneteknisk
natur böra för försvarsväsendets personal anordnas en lönenämnd,
sammansatt enligt enahanda grunder som den för kommunikationsverken
inrättade lönenämnden.

En viktig fråga vid utarbetandet av förslag till en lönereglering
för försvarsväsendets personal har varit att bestämma de grunder, efter
vilka avlöningsbeloppen för de särskilda grupperna av beställningshavare
böra avvägas. De sakkunniga vilja nu till en början upptaga detta
spörsmål, såvitt angår officerare och underofficerare vid armén och marinen.

Såsom förut nämnts, har det av 1917 års sakkunniga i betänkandet
den 5 mars 1918 framlagda förslaget till tillfällig löneförbättring för
viss personal vid armén och marinen haft till syfte att bringa personalens
avlöningsförmåner upp till den nivå, som kunde anses betingad av
läget före krigsutbrottet. Dessutom avsågs med förslaget att förbereda
eu definitiv reglering av lönerna för de särskilda personalgrupperna, så
att dessa erhölle den avlöning, som med hänsyn till de olika beställningarnas
vikt och det därmed förenade ansvaret vore av behovet påkallad.
På sätt vederbörande departementschef uttalat vid anmälan
inför Kungl. Maj:t av detta förslag (proposition nr 361 år 1918),
torde man kunna beräkna, att stegringen av de allmänna levnadskostnaderna
under tiden från år 1902 (det år, då den senaste mera allmänna
löneregleringen för ifrågavarande personal slutfördes) intill
sommaren 1914 utgjort 18 procent. Enligt bemälda sakkunnigas i samband
med nämnda förslag gjorda beräkningar skulle den tillfälliga löneförbättringen
— vid vilken generalspersoner och flagginän uteslutits —
komma att, vad arméns personal beträffade, för överstelöjtnanter och
kaptener ungefär motsvara samt för löjtnanter överstiga nämnda procenttal;
för övriga officerare skulle löneförbättringen understiga och
för underofficerare avsevärt överstiga berörda 18 procent. Ungefär
enahanda förhållande skulle komma att inträda med avseende å avlöningarna
för marinens personal. Att underofficerarna blivit särskilt
tillgodosedda (löneförbättringen uppginge för dessa i medeltal till omkring
40 % av avlöningarna), hade berott därpå, att dessa beställningshavare
varit särskilt lågt avlönade i förhållande till andra statstjänstemän med
motsvarande uppgifter och ansvar.

Vederbörande departementschef förklarade sig vid nyssnämnda tillfälle
anse, att de av de sakkunniga föreslagna avlöningsbeloppen vore
— under förutsättning, att krigstidstillägg och krigstidshjälp komme att
utgå för att kompensera den under kriget uppkomna prisstegringen —

i stort sett rättvist och väl avvägda; och departementschefens berörda
uttalande gav icke anledning till någon erinran från riksdagens sida.

Sedan vid 1919 års riksdag tillfällig löneförbättring tillerkänts jämväl
generalspersoner och flaggmän samt i sammanhang därmed det för
överstar och kommendörer ursprungligen bestämda beloppet blivit höjt,
torde det kunna sägas, att även för dessa beställuingshavare lönerna
förts upp till en nivå, som ungefär motsvarade 1914 års prisläge.

Emellertid hava de sakkunniga, på sätt i det föregående omförmälts,
såväl med hänsyn till de svårigheter, som vidlådde den militära personalens
rekrytering, som för att bereda de å dyrorter förlagda beställuingshavarna
en behövlig ökning i avlöningen, i sitt den 1 mars 1920
avgivna förslag till tillfällig löneförbättring för år 1921 föreslagit
införande av ortstillägg i huvudsaklig överensstämmelse med de för
kommunikationsverken gällande grunder, att utgå utöver den förut
medgivna löneförbättringen. Denna löneförbättring har i samband därmed
givits benämningen allmänt avlöningstillägg. Den nya löneformen
ortstillägg blev (prop. nris 413 och 414 till 1920 års riksdag) på
grund av statsfinansiella skäl avstyrkt av vederbörande departementschefer,
vilka emellertid samtidigt uttalade, att det icke torde kunna bestridas,
att den militära personalen, särskilt vissa grupper av densamma,
kunde vara i behov av en förbättring av de då (år 1920) utgående avlöningsförmånerna.
I nämnda propositioner upptogs ej heller ortstillägget,
men blev sådant tillägg av riksdagen beviljat, dock endast med hälften
av de utav de sakkunniga föreslagna beloppen.

Då det nu gällt att föra fram avlöningarna för officerare och underofficerare
till det prisläge, som varit bestämmande för kommunikationsverkens
avlöningar — d. v. s. det prisläge, som, att döma av stegringarna
i levnadskostnaderna under åren närmast före världskrigets utbrott, skulle
under normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet — lärer man,
liksom vid kommunikationsverkens lönereglering, kunna utgå därifrån,
att detta prisläge ligger omkring 16 procent högre än prisnivån år 1914.
Vid sådant förhållande hava de sakkunniga ansett, att eu lönereglering
för ifrågavarande personal skulle bliva på ett rättvist och lämpligt sätt
avpassad, därest de för de olika tjänstegraderna under år 1920 utgående
avlöningarna (avlöningsbeloppen enligt gällande stat jämte allmänt avlöningstillägg)
å billigaste ort, där inga särskilda prisfördyrande omständigheter
förelåge, ökades med 16 procent, samt å övriga ortsgrupper
höjdes med de av de sakkunniga i skrivelsen den 1 mars 1920 för resp.
återstående ortsgrupper föreslagna ortstillägg, jämväl ökade med 16
procent. De sakkunniga hava funnit sig med så mycket större skäl böra
vid en lönereglering räkna med de föreslagna ortstilläggen i deras helhet,

som riksdagens beslut att för år 1921 bevilja endast hälften av dessa
tillägg synes hava varit förestavat av orsaker, som icke ägt samband
med frågan om tillräckligheten av de därigenom medgivna avlöningarna,
samt ortstilläggen enligt de sakkunnigas förslag, vilket hänfört sig till
prisläget år 1914, avsetts att utgå med i allmänhet något lägre belopp,
än som framgått av en direkt jämförelse med kommunikationsverkens
löneplan.

De sakkunniga vilja emellertid här framhålla, att de sakkunniga
icke ansett tillfyllest att allenast genom användande av nu angivna grunder
fixera storleken av de särskilda avlöningsbeloppen. Ehuruväl den
omfattande utredning, som föregått framläggandet av 1917 års sakkunnigas
förslag till tillfällig löneförbättring, synes utgöra en borgen för,
att denna löneförbättring blivit på ett i det stora hela tillfredsställande
sätt utmätt med hänsyn till de särskilda personalgruppernas olika arbete
och tjänsteansvar, hava de sakkunniga ansett sig icke böra underlåta
att vid den nu ifrågasatta löneregleringen till prövning upptaga spörsmålet,
om och i vilken mån några jämkningar i de olika avlöningsbeloppen
ur nu nämnd synpunkt kunna vara påkallade. Ty för de
sakkunniga har det stått klart, att arbetets art och tjänsteansvarets betydelse
måste vara de i främsta rummet grundläggande faktorerna vid
värdesättandet av de särskilda grupperna av ifrågavarande beställningar.
På grund av den förnyade granskning, som de sakkunniga sålunda i
förevarande hänseende verkställt, hava de föreslagna avlöningsbeloppen
i vissa fall kommit att förete avvikelser från de resultat beträffande avlöningsbeloppens
storlek, som med tilllämpning allenast av ovan angivna
regler skulle hava ernåtts. Att härvid även en jämförelse mellan
officerare och underofficerare, å ena, samt civil personal, å andra sidan,
ansetts böra i viss mån öva inverkan, skall i det följande närmare utvecklas.

För bestämmandet av avlöningsbeloppen för den civilmilitära personalen
hava utförts motsvarande beräkningar, som, enligt vad ovan
angivits, verkställts för avlöningarnas avvägande beträffande officerare
och underofficerare. Enär emellertid avlöningarna för förstnämnda
personal såväl med avseende å avlöningen enligt stat som beträffande
den tillfälliga löneförbättringen redan nu i de flesta fall äro reglerade
efter väsentligen andra grunder än dem, som gälla för officerare och
underofficerare, hava vid beräkningarnas utförande nyss angivna regler
icke kunnat fullständigt följas.

Vad därefter beträffar manskapet vid armén och marinen, hava för
avlöningsbeloppens bestämmande vid förevarande lönereglering andra

synpunkter måst komma i betraktande. Då det här i första hand gällei
att säkerställa en god rekrytering, hava de sakkunniga för att erhålla
erforderlig utgångspunkt vid fixerandet av begynnelselönen funnit lämpligt
att verkställa en jämförelse med nu utgående löner inom de befolkningsgrupper,
varifrån rekryteringen till väsentlig del sker, nämligen vad
armén och kustartilleriet angår bland lantarbetare, som äro i husbondens
kost, samt beträffande flottan bland det yngsta sjöfolket å handelsfartyg.

Härvid måste emellertid uppmärksammas, att såväl lantarbetare som nu
nämnt sjöfolk måste själva bestrida utgifterna för beklädnad, medan det
militära'' manskapet erhåller fullständig beklädnad på kronans bekostnad.

Å andra sidan bör vid förevarande jämförelse hänsyn tagas därtill, att
den militära tjänsten för manskapet lägger vissa band på den individuella
friheten, vilka icke hava sin motsvarighet vid enskild tjänst, samt att
arbetstiden för manskapet vid åtskilliga tillfällen måste utsträckas utöver
vad som förekommer inom andra arbetsområden. Med beaktande härav
synes det de sakkunniga nödvändigt, att begynnelselönen för manskapet
bestämmes åtminstone något högre än den för lantarbetarna gällande.

Härvid har jämväl spelat in en särskild anordning med avseende å
grunderna för beräknandet av det till manskapet utgående dyrtidstillägget,
för vilken de sakkunniga anhålla att längre fram få redogöra. Att ålderstillägg
äro avsedda att efter vissa tidsintervaller utgå i de särskilda
lönegraderna jämväl för manskapet, är i det föregående omförmält.

Det dyrtidstiliägg, som nu utgår till kommunikationsverkens personal,
har, såsom förut nämnts, bestämts efter en lägre beräkningsgrund än med lönedyrtidstillägget
till sådana grupper av befattningshavare, vilkas avlöning regleringen,
icke blivit höjd utöver 1914 års prisnivå. Vad officerare och underofficerare
med vederlikar beträffar, lärer en motsvarande reducering av dyrtidstillägget
böra vidtagas i samband med genomförandet av en lönereglering,
baserad på samma prisläge som kommunikationsverkens avlöningar. Beträffande
manskapet vid armén och marinen hava de sakkunniga, på
sätt nyss nämnts, ansett sig böra föreslå en särskild anordning.

För personal på reservstat och i reserv, vilken, såsom föriit omförmälts,
icke föreslagits att bliva delaktig av förevarande lönereglering, bör självfallet
någon ändring i grunderna för dyrtidstilläggets utgående i samband
med berörda lönereglering icke ifrågakomma.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang till behandling upptaga
ett spörsmål, som särskilt under den senare tiden påkallat uppmärksam- militär och
het, nämligen frågan om jämnställande i avlöningshänseende av militär civil perkal.

och civil personal.

Med anledning av från militärt håll i början av år 1920 gjorda
framställningar i syfte att åvägabringa sådant jämnställande uttalade de
sakkunniga i förutnämnda skrivelse den 1 mars 1920 bland annat
följande.

De sakkunniga ville betona — vad som för övrigt kunde synas
självklart — att de sakkunniga vid handläggningen av frågor rörande
den militära personalens avlöningsförhållanden alltjämt utgått och fortfarande
komme att utgå från den åskådningen, att de militära avlöningarna
skulle i stort sett hållas fullt i jämnhöjd med avlöningarna inom
den civila statsförvaltningen. Yad som emellertid gjorde denna sida av
frågan så komplicerad, vore svårigheten, för att icke säga omöjligheten
att i detta hänseende komma till några tillfredsställande jämförelser mellan
olika grupper av militära och av civila befattningshavare. Den olikhet
beträffande personalens utbildning, befordran till och avgång från
tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning m. m., som vid ett övervägande
av hithörande frågor redan från början gåve sig skarpt tillkänna,
torde i själva verket, åtminstone vad betydande personalgrupper anginge,
utesluta möjligheten av ett direkt jämnställande.

Såsom förut nämnts, yttrade i detta ämne föredragande departementschefen
(prop. nr 413 år 1920) att, enligt vad departementschefen
inhämtat, det vore avsett att för 1921 års riksdag skulle kunna framläggas
förslag rörande definitiv lönereglering jämväl för stora grupper
av befattningshavare inom den civila statsförvaltningen. Komme så att
ske, skulle dessa båda löneregleringsfrågor kunna vinna sin lösning i
ett sammanhang, därvid det torde bliva tillfälle att efter förutgången
noggrann utredning taga under övervägande, huruvida det läte sig göra
att komma till några tillfredsställande jämförelser mellan olika grupper
av civila och militära befattningshavare.

Aven i åtskilliga yttranden, som efter framställning av de sakkunniga
under år 1920 inkommit från militära myndigheter, har framhållits
angelägenheten därav, att en jämförelse i avlöningshänseende
mellan militär och civil personal komme till stånd.

Yad sålunda förekommit giver otvetydigt vid handen, att det föreliggande
spörsmålet är av beskaffenhet att böra vid den nu ifrågasatta
löneregleringen för försvarsväsendets personal tagas under allvarlig omprövning.

De sakkunniga hava i det föregående beträffande officerare och underofficerare
omförmält, att en jämförelse mellan dessa beställningshavare,
å ena, samt civil personal, å andra sidan, ansetts böra i viss mån öva

inverkan vid bestämmandet av avlöningsbeloppen för förstnämnda beställningshavare.

Enligt den uppfattning, de sakkunniga sålunda uttalat i förevarande
avseende, är en direkt jämförelse mellan den militära personalen i dess
helhet och civil personal förenad med stora vanskligheter på grund av
de betydande skiljaktigheter, som råda beträffande de båda ifrågavarande
personalkategoriernas utbildning, befordran till och avgång från tjänsten,
tjänstgöringens art och omfattning m. m. Att för varje särskild militär
beställning i detalj framlägga och värdesätta samtliga de omständigheter,
som äro av betydelse för ett rättvist avvägande av avlöningsförmånerna
i förhållande till en viss civil befattning, låter sig därför svårligen göra.
På grund härav har det icke heller varit möjligt att direkt inpassa lönerna
för de militära beställningshavarna inom de olika lönegraderna i den för
kommunikationsverken gällande eller för statsdepartementen m. fl. verk
föreslagna löneplanen.

En mera allmän jämförelse mellan vissa militära och civila tjänstemän
beträffande tjänsteåliggandenas omfattning och därmed förenat ansvar
har däremot icke synts omöjlig. Särskilt gäller detta de högre militära
beställningarna. Beträffande avlöningarna för dessa beställningar har det i ett
och annat fall låtit sig göra att direkt tillämpa lönegrader, som ingå i
den för statsdepartementen m. fl. verk föreslagna löneplanen. Med hänsyn
till den proportion, som i avlöningshänseende lämpligen synes böra
råda mellan ifrågavarande högre beställningshavare och sådana av lägre
tjänsteställning, kunna i många fall hållpunkter vinnas för en indirekt
jämförelse mellan övriga militära beställningshavare och civila tjänstemän.

De sakkunniga hava vid bestämmandet av avlöningsbeloppen för
ifrågavarande militära personal låtit sig angeläget vara att beakta dessa
möjligheter till jämförelse, om ock sagda belopp på ovan anlörda skäl
i regel icke kunnat fixeras i direkt anslutning till avlöningarna i vissa
lönegrader inom någon av löneplanerna för kommunikationsverken eller
statsdepartementen m. fl. verk.

Beträffande den civilmilitära personalen föreligga i jämförelse med civil
personal väsentligt mindre olikheter i avseende å utbildning, befordran
till och avgång från tjänsten, tjänstgöringens art och omfattning m. m.
På grund härav hava direkta jämförelser mellan nämnda båda personalkategorier
lättare låtit sig verkställa; och hava också avlöningarna för
den civilmilitära personalen kunnat inpassas inom lönegraderna i den
löneplan, som gäller för kommunikationsverken eller föreslagits för statsdepartementen
m. fl. verk.

3260 20

Avlönings reglementen.

Pemions förhållanden.

Vad slutligen angår manskapet, torde det ligga i sakens natur, att
någon jämförelse av bär ifrågavarande art icke kunnat äga rum.

För närvarande äro i allmänhet de ordinarie kontanta förmåner,
som tillkomma försvarsväsendets personal, antingen till beloppet uppförda
i särskilda av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda stater eller,
efter det riksdagen prövat beräkningsgrunderna, reglerade genom särskilda
beslut av Kungl. Maj:t. Bestämmelserna angående åtnjutandet av
de olika förmånerna äro i huvudsak sammanförda i av Kungl. Maj:t
utfärdade författningar, beträffande armén fredsavlöningsreglementet av
den 11 oktober 1907 och vidkommande marinen reglementet för marinen.

Vid sitt förslag till lönereglering för arméns och marinens personal
hava de sakkunniga ansett sig från komimmikationsverkens lönesystem
böra upptaga den anordningen, att i särskild författning, fastställd av
Kungl. Maj:t och riksdagen (avlöningsreglemente), införas alla huvudsakliga
föreskrifter såväl rörande avlöningsbeloppen som villkoren för avlöningarnas
åtnjutande. I likhet med vad som beträffande kommunikationsverken
är fallet, hava de sakkunniga vidare förutsatt, att i nämnda författning
icke skola upptagas detaljerade föreskrifter rörande vissa förmåners
åtnjutande, utan endast bemyndigande för Kungl. Maj:t att genom
specialförfattningar reglera dithörande förhållanden.

Av de sakkunniga hava uppgjorts förslag till två särskilda avlöningsreglementen,
det ena avseende officerare och underofficerare med
vederlikar och det andra manskapet vid armén och marinen.

1 det föregående är omförmält, att viss personal vid armén och
marinen, som avgått eller avgår från tjänsten efter ingången av år 1918,
tillerkänts pensionsförbättring, att utgå utöver den enligt de allmänna
pensioneringsgrunderna bestämda pensionen. Vid beräknandet av denna
pensionsförbättring har till utgångspunkt i första hand tagits de
belopp, som enligt den av 1917 års sakkunniga skisserade definitiva
löneregleringen skulle utgå såsom lön till beställningshavare i
olika grader. För att emellertid en blivande definitiv pensionsreglering
icke skulle föregripas, minskades dessa belopp med 10 procent,
varjämte fastslogs, att den sammanlagda pensionen icke finge i något
fall överskrida 63 procent av totalavlöningen enligt den skisserade löneregleringen.
Vidare har stadgats, att pensionsförbättring endast tillkommer
den, som vid avgång efter uppnådd åldersgräns är berättigad
till såväl pension som fyllnadspension samt därjämte vid avgången åtnjuter
tillfällig löneförbättring enligt av riksdagen år 1918 eller senare

godkända grunder. Därjämte bör uppmärksammas, att vissa personalgrupper,
som kommit i åtnjutande av löneförbättring, icke blivit delaktiga
av pensionsförbättringen, utan har beträffande nämnda personalgrupper
förutsatts, att frågan om pensionsförbättring skulle i varje särskilt
fall ordnas genom särskild framställning till riksdagen.

Enligt såväl de allmänna pensioneringsgrun derna för försvarsväsendets
personal som bestämmelserna rörande ovannämnda pensionsförbättring
äro beloppen av nu medgivna pensioner och pensionsförbättring anslutna
till den nuvarande lönen enligt stat, resp. till de lönebelopp, som skulle
utgå enligt en skisserad lönereglering, vid vilken avlöningen fortfarande
skulle vara uppdelad i lön och dagavlöning. Det nya avlöningssystem,
som innefattas i den av de sakkunniga föreslagna löneregleringen, innebär
emellertid, att hela avlöningen skall utgå i form av lön och att dagavlöningen
alltså skall bortfalla såsom avlöningsform. Med hänsyn härtill
måste de nya avlöningsbestämmelserna föranleda en revision av nu
gällande pensionsföreskrifter, i syfte att pensionerna för beställningshavare,
som tillträtt ökad avlöning enligt den ifrågasatta löneregleringen,
bliva satta i rimligt förhållande till denna avlöning. En sådan revision
förutsätter emellertid, att vissa principiella frågor, såsom fastställande av
nya pensionsunderlag för samtliga olika personalgrupper, bestämmande
av pensionsåldern och reglering av de pensionsavgifter, som personalen
har att erlägga, upptagas till prövning och avgörande. Lösningen av
dessa frågor står därjämte i samband med spörsmålet om ordnandet av
de militära pensionskassornas framtida ställning.

På grund av sålunda angivna förhållanden och då den lönereglering
för officerare och underofficerare med vederlikar, som de sakkunniga nu
föreslå, icke är avsedd att erhålla definitiv karaktär, hava de sakkunniga
— i vilkas uppdrag för övrigt icke ingår att utarbeta förslag till pensionsreglering
— ansett sig icke böra utsträcka ovan omförmälda revision av
pensionsföreskrifterna till en reglering av pensionsförhållandena i deras
helhet. Enär emellertid, på sätt ovan nämnts, en förutsättning för åtnjutande
av pensionsförbättring är, att vederbörande beställningshavare
uppbär tillfällig löneförbättring, men den av de sakkunniga föreslagna
löneregleringen är avsedd att träda i stället för denna löneförbättring,
hava de sakkunniga ansett ofrånkomligt, att bestämmelserna rörande
pensionsförbättringen revideras på sådant sätt, att de kunna vinna tillämpning
å personal, som avgår ur tjänst efter att hava tillträtt lön enligt
de nya avlöningsbestämmelserna. Förslag i sådant hänseende komma
de sakkunniga att framlägga i annat sammanhang.

Då det emellertid måste anses vara angeläget, att personalen vid
försvarsväsendet, även om löneregleringen för densamma icke förrän
efter ett eller annat år blir fullt definitiv, utan alltför stor tidsutdräkt
tår sina pensionsförhållanden ordnade på ett mera tillfredsställande sätt,
anse sig de. sakkunniga böra förorda, att åtgärder i sådant syfte vidtagas.
. Härvid vilja de sakkunniga — under erinran att någon slutlig
reglering av pensionsförhållandena icke föreslagits för de befattningshavare
vid statsdepartementen m. fl. verk, vilka avses i 1902 års löneregleringskommittés
den 3 november 1920 avgivna betänkande — ifrågasätta,
huruvida det icke må finnas lämpligt, att spörsmålet om fastställandet
av de pensioneringsgrunder, som böra komma i tillämpning för
den militära personalen, upptages till prövning i samband med frågan
om bestämmandet av dylika grunder för de civila befattningshavare,
vilka icke erhållit definitiv pensionsreglering.

FÖRSLAG

TILL,

LÖNEREGLERING

FÖR

DET FAST ANSTÄLLDA MANSKAPET

VID

ARMÉN OCH MARINEN

I. Historisk översikt över gällande avlöningsförhållanden för
arméns och marinens manskap.

Innan de sakkunniga närmare ingå på det spörsmål, som skall utgöra
föremål för nu förevarande avdelning av detta betänkande, nämligen
frågan om lönereglering för det fast anställda manskapet vid armén och
marinen, anse sig de sakkunniga böra lämna en kortfattad redogörelse
för tillkomsten av nu gällande avlöningsförhållanden för nämnda personal.
Denna redogörelse, liksom ock vissa delar av den därefter följande framställningen,
är fördelad på två huvudavdelningar, den förra avseende
armén och den senare marinen.

A. Armén.

Under tiden före införandet av 1901 års på den allmänna värnpliktens
princip grundade härordning var den svenska. arméns organisation
i huvudsak baserad på det under Karl XI:s regering inrättade
s. k. indelningsverket. I samband med antagandet av nämnda härordning
beslöts, att indelningsverket skulle upphöra, i den mån vederbörande
rust- och rotehållsnummer bleve vakanta. Redan dessförinnan
hade dock vid sidan av de indelta truppförbanden inrättats nya, av
värvat manskap sammansatta truppförband. Sådana hade nämligen blivit
behövliga dels för att fylla behovet av ständigt tjänstgörande trupp för
garnisonstjänst i vissa städer och dels för att förse armén med särskilda
vapenslag för tillgodoseende av olika, av armens krigsberedskap betingade
tekniska ändamål.

Det indelta manskapets avlöningsförmåner utgingo dels från rusthållet
eller roten, dels från statsverket. De huvudsakliga förmånerna
från roten voro i allmänhet följande: lega vid inträdet i tjänsten 10—
125 kronor, årslön 2—15 kronor samt torp med mulbete och vedbrand
m. m. eller däremot svarande ersättning. På grund av lagen angående
lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 2 december 1892 erhålla
emellertid rust- och rotehållarna från och med år 1904 ersättning

Indelt

manskap.

med hela det uppskattade värdet av dessa besvär. Numera äro sålunda
rust- och rotehållarna i princip befriade från kostnader för de förmåner,
som av dem tillhandahållas soldaten.

De från statsverket utgående förmånerna, vilka i allmänhet tillkommo
det indelta manskapet endast för tid, då manskapet var inkallat
till tjänstgöring, bestodo under tiden närmast före genomförandet av
1901 års härordning i underhåll, d. v. s. inkvartering, beklädnad och
portion eller ersättning därför samt dagavlöning till belopp av 10 öre
för dag. Till de indelta soldater, som befordrats till vicekorpraler eller
korpraler, utgingo dessutom befälslöner till belopp av 60, resp. 120
kronor för år.

Beträffande de sålunda från statsverket utgående förmånerna har därefter
icke skett annan ändring än att de ännu kvarstående indelta soldaterna
numera under den tid, de äro inkallade till tjänstgöring, från
statsverket åtnjuta dagavlöning till samma belopp, som efter hand blivit
fastställt för övrigt fast anställt manskap av motsvarande tjänstegrad.
d ill det indelta manskap, som inbeordras till tjänstgöring i egenskap av
underbefäl, instruktörer eller beställningsmän vid skolor och övningar
utom vanliga repetitionsövningar, utbetalas därjämte alltsedan år 1903 ett
särskilt dagavlöningstillägg, vilket från och med år 1920 utgår med 2 kronor
10 öre till allt indelt manskap under tjänstgöring av nyssnämnda art.

Högre beställningar än för korpraler förekomma icke för det indelta
manskapet.

Värvat

manskap.

Avlöningsförmånerna till det värvade manskapet vid ovan omförmälda,
av sådant manskap sammansatta truppförband voro vid tiden
för antagandet av 1901 års härordning synnerligen skiftande både till
form och belopp. Jämte underhåll in natura utgingo såsom regel lega
med växlande belopp samt därutöver till i tjänstgöring inkallat manskap
antingen månadslön med högst 10 och lägst 6 kronor eller arvoden
med högst 15 och lägst 3 kronor för månad. Det till tjänstgöring icke
inkallade manskapet åtnjöt vid vissa truppförband en reducerad månadslön
och vid övriga truppförband arvoden till mindre belopp än de nyss
angivna. I stället för arvode kunde i vissa fall utgå avlöningstil]ägg
och kommenderingstillägg enligt särskilda regler.

Före införandet av 1901 års härordning funnos volontärbeställningar
— förutom vid nyssnämnda truppförband — dels vid arméns
samtliga indelta truppförband för officers- och underofficersrekryteringen,
dels ock vid andra truppförband, vilka inrättats för att förstärka
infanteriet. Till nu ifrågavarande manskap utgick avlöning i

första hand med nummerlön, som antingen var till beloppet bestämd eller
ock kunde växla i förhållande till storleken av tillgängliga, för nummerlönens
bestridande avsedda vakansavgifter av rust- och rotehåll. Därjämte
utgingo korprals- och vicekorpralsarvoden å 120, resp. 60 kronor
årligen samt dagavlöning under tjänstgöring med 25 öre för korpral
och beställningsman, 10 öre för vicekorpral och 6 öre för meniga.
Under tjänstgöring utgick dessutom underhåll in natura. Vid ett av
ifrågavarande till förstärkning av infanteriet inrättade truppförband (Värmlands
fältjägarkår) ägde det värvade manskapet därjämte åtnjuta lega
ävensom inkvarteringspenningar för tiden mellan vapenövningarna.

I samband med 1901 års härordning genomfördes en lönereglering
för det värvade manskapet. Enligt denna skulle avlöningen — förutom
underhåll in natura, d. v. s. portion, beklädnad och inkvartering in. in.
— fördelad i lön och dag avlöning, utgå med följande belopp, för helt år
räkoat, nämligen:

	Lön.		Dagavlöning.	Summa avlöning.
	kronor.		ä kronor.	kronor.	kronor.
Distinktionskorpral, förste konstapel .............	........ 300			50	182	50	i 482 150
Korpral, andre konstapel ...........................	........ 240			40	146		386 i—
Vicekorpral, vicekonstapel...........................	........ 180			30	109	50	289 50
Menig beställningsman, musikvolontär ..........	..... i 150			30	109	50	259 50
Annan menig volontär ...............................	........ 150	—	—	10	36	50	186 50

Efter framställning av Kungl. Maj:t beslöt sedermera 1907 års
riksdag medgiva höjning dels av lönen för distinktionskorpraler, korpraler
och vicekorpraler jämte likställda med 60 kronor, dels av lönen för
samtliga meniga med 30 kronor, dels ock av dagavlöningen för andra
meniga volontär er än musikvolontärer med 10 öre.

Den av 1914 års senare riksdag beslutade nya härordningen medförde
i fråga om manskapets avlöning ingen annan förändring, än att
distinktionskorpralsgraden uppdelades i två löneklasser, av vilka den
lägre bibehöll de dittills utgående avlöningsförmånerna, medan den
högre erhöll en förhöjning därutöver av lönen med 240 kronor. Innehavarna
av dessa beställningar benämndes furirer av 1. och 2. klassen.

Av 1917 års riksdag medgavs därefter ett särskilt lönetillägg för
furir, som varit gift och fortfarande hade minderårigt barn hos sig eller
som vore gift, under villkor att han hade en tjänstetid av minst sex år.

3260 20

Detta tillägg utgår i Stockholm, Göteborg och Boden med 240 kronor
och å övriga orter med 180 kronor för år.

I samband med införandet från och med år 1918 av tillfällig löneförbättring
för officerare och underofficerare med vederlikar beslöt nämnda
års riksdag, att jämväl furirer av 1. klassen skulle komma i åtnjutande
av tillfällig löneförbättring med ett belopp av 120 kronor årligen.

Slutligen utgår enligt beslut av 1919 och 1920 års riksdagar från
och med den 1 november 1919 tillfällig förhöjning i dagavlöninqen till
arméns manskap med följande belopp, nämligen:

till furir och likställd med 50 öre,

» korpral och likställd med 35 öre,

)) vicekorpral och likställd ävensom menig beställningsman med
20 öre samt

» menig volontär med 30 öre.

Såsom förut nämnts, har sedan gammalt lega utgjort en del av det
värvade manskapets förmåner, och utgick legan ursprungligen enligt olika
grunder vid olika truppförband. I samband med 1901 års härordning uppfördes
under avlöningsanslaget en särskild anslagspost till rekryteringskostnader,
vilket belopp beräknats efter 50 kronor för varje i staterna upptaget
volontärnummer och en anställningstid för varje volontär av tre
år. I enlighet härmed upptogs årligen till och med år 1919, då en
ändrad uppställning av anslagen under fjärde huvudtiteln beslöts, under
avlöningsanslaget för ifrågavarande ändamål ett belopp av 50/3 kronor
för varje volontärnummer. Enligt meddelade föreskrifter ägde vederbörande
regements- eller likställd förvaltning av nämnda medel för rekryteringsändamål
tillgodoräkna sig 16 V» kronor för varje år av anställningstiden
för såväl nyantaget manskap som rekapitulanter.

Sedan för främjande av manskapsrekryteringen ytterligare medel
under en följd av år anvisats från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar,
uppfördes årligen från och med år 1915 till och med år 1919
under avlöningsanslaget en särskild anslagspost för ytterligare rekryteringskostnader.
Enligt de föreskrifter, som utfärdats angående användningen
av detta anslag, skulle truppförbanden från nämnda anslagspost
äga tillgodoräkna sig ett rekryteringsbidrag, beräknat efter 10 kronor
för varje nummer, som till fyllande av manskapsnumerären skulle besättas
med nyanskaffad volontär eller rekapitulant, samt därutöver dels
20 kronor för varje från början av nästföljande anställningsår antagen
rekryt, dels ock likaledes 20 kronor för varje volontär, med vilken
under året utgående tjänsteavtal förlängdes minst två år, samt 10 kronor

för dylik volontär, som ingått avtal om allenast ett års förlängd tjänstetid.
I fråga om tillgodoräknande av rekryteringsmedel för manskap,
vars anställningstid bestämts till kortare tid än ett år, gällde särskilda
bestämmelser.

Enligt berörda, från och med år 1920 tillämpade ändrade uppställning
av fjärde huvudtiteln hava emellertid från avlöningsanslaget utbrutits
förenämnda båda anslagsposter. I stället hava dessa tillika
med vissa andra anslagsposter, som äro avsedda till anställnings- och
avskedspremier samt för underlättande av civilanställning för volontärer vid
avgången ur tjänst, numera uppförts under ett särskilt ordinarie reservationsanslag
till rekryteringskostnader. För användningen av detta anslag
gäller en av Kungl. Maj:t fastställd stat. Till följd av anslagets natur
av reservationsanslag kunna numera de olika truppförbanden icke tillgodoräkna
sig i förhållande till vakausantalet växlande belopp, såsom
dittills gällt beträffande anslagsposten till ytterligare rekryteringskostnader,
utan äro enligt staten till truppförbandens disposition ställda bestämda
andelar av anslaget, vilkas storlek icke till någon del är beroende
av truppförbandens bättre eller sämre ställning i rekryteringshänseende.

Beträffande samtliga å förenämnda stat upptagna rekryteringsmedel
har i staten föreskrivits att, sedan erforderliga omkostnader för rekryteringen
(arvoden till värvare in. m.) blivit bestridda, återstoden skall, i
den mån det lämpligen kan ske, så fördelas mellan manskapet, att vid
samma truppförband rekryter och rekapitulanter, som anställas för lika
lång tid, erhålla sins emellan lika belopp, vilkas storlek bestämmes
i förhållande till anställningstidens längd och i intet fall må överstiga
90 kronor.

Enligt förenämnda stat har därjämte visst belopp ställts till arméförvaltningens
civila departements disposition för att upphjälpa rekryteringen
vid de truppförband, där antalet vakanser är störst.

Utöver här ovan nämnda förmåner hava från och med år 1915 i
avlöningssystemet för volontärer — dock icke för musikvolontärer —
införts olika slag av premier, avsedda att underlätta rekryteringen, nämligen
anställnings-, rekapitulations- och avskedspremier. Anställningspremier
utgå dels till f. d. fast anställda med belopp, växlande för
två års anställning från och med 200 till och med 450 kronor och för
ett års anställning från och med 75 till och med 175 kronor, dels ock till
värnpliktig, som tager fast anställning under pågående värnpliktstjänstgöring
eller senast året efter det, varunder han genomgått fullständig

soldatutbildning, med belopp, växlande mellan 300 och 400 kronor
för två års samt mellan 100 och 120 kronor för ett års anställning.
Rekapitulationspremier utgå likaledes med växlande belopp, lägst 250
och högst 550 kronor för två års samt lägst 100 och högst 220 kronor
för ett års anställning. Det belopp, varmed anställnings- eller rekapitulationspremie
i varje fall skall utgå, är i huvudsak beroende, förutom av
anställningstidens längd, av procenttalet vakanser vid vederbörande
truppförband ävensom av den omständigheten, huruvida anställningssökande,
resp. rekapitulant erhållit furirsutbildning eller icke. Avskedspremierna
äro av två slag, en lägre, som utgår efter minst sex års
tjänst, och en högre, som utgår efter minst nio års tjänst. Den lägre
premien utgår med 400, 600 eller 700 kronor och den högre med 700,
1,000 eller 1,100 kronor, olika vid olika truppförband.

I nedanstående tablå äro intagna såväl samtliga fasta avlöningsförmåner,
vilka enligt de för år 1921 gällande bestämmelser utgå till
arméns manskap, som beloppen av det därå, jämlikt kungörelsen den
30 juni 1920 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, utgående dyrtidstillägg, beräknat efter det för
1920 års sista kvartal fastställda grundtal eller 176. De belopp, vilka i
form av lega och rekapitulationspremier kunna beräknas utgå under ett
anställningsår till olika slags beställningshavare, äro jämväl angivna i
tablån. Däremot har i tablån icke upptagits ovannämnda särskilda

Kontanta förmåner för år till fast

(Dyrtidstillägget beräknat efter de för

Fasta avlöningsförmåner.

			Lön.		Dagavlöning jämte tillfällig förhöj Tung däri.		Tillfällig löne- förbättring.	Summa.
			kronor.	ä kronor.	kronor		kronor.		kronor.
Furir av 1. klassen	(likställd	beställningsman) ......	600		i		365		120		1,085
Furir av 2. klassen	( »	» ) ......	360	—	i	—	365	—	—	—	725	—
Korpral, konstapel	(	) ......	300	—	—	75	273	75	—	—	573	75
Vicekorpral	( »	) ......	240	—		50	182	50	—	—	422	50
Menig volontär	(menig	» ) .....	180	—	—	50	182	50	—	-	362	50

lönetillägg åt vissa furirer jämte därå utgående dyrtidstillägg, då
nämnda förmån icke tillkommer samtliga i övrigt likställda beställningshavare,
utan endast familjeförsörjare.

Utöver de i det föregående omnämnda förmånerna för arméns
manskap kunna för närvarande ytterligare sådana i viss utsträckningkomma
ifrågavarande personal till del antingen såsom extra gottgörelse
för tjänstgöring i vissa befattningar eller eljest av särskilt krävande art
eller ock i ändamål att bereda vederbörande löntagare ersättning för särskilda
utgifter i tjänsten.

Till det förra slaget av förmåner höra:

1) arvoden å 8 kronor i månaden till sjukvårds- och hovslagarbeställningsmän,
vilka förordnas att förrätta sjukvåds-, resp. hovslagarunderofficers
åligganden;

2) arvoden till belopp av 45 kronor i månaden åt hovslagarfurir
vid kavalleriet, som förordnas att vara föreståndare för skosmedja och
lärare i praktiskt hovbeslag;

3) arbetspenningar åt godkänd hantverksbeställningsman vid artilleriet,
vilken, när hans arbete icke erfordras för vederbörande truppförbands
räkning, beordras till tjänstgöring vid någon av artilleriets tygverkstäder.
Dessa arbetspenningar, vilkas belopp enligt kungl. brev
den 18 november 1904 fastställas av generalfälttygmästaren och inspek -

anställt manskap vid armén.

sista kvartalet år 1920 gällande grunder.)

Dyr tids tillägg.

kronor.

1,857

1,276

1,009

743

638

Extra förmåner.

Ett års lega och på ett är
belöpande rekapitulationspremie.
Summa. (Beloppen förslagsvis
beräknade.)

Lega

kronor. I kronor.

2,942

2,001

1,583

1,166

1,000

Rekapitulations promie.

Lägst | Högst
kronor. I kronor.

150

125

275

225

S u m in a ''
summarum.

Lägst | Högst
kronor. I kronor.

3,117

2,151

1,733

1,191

1,025

60!

3.242

2,251

1,833

1,191

50 1,025

Furir av 1. klassen (likställd beställningsman)
Furir av 2. klassen ( » »

Korpral, konstapel ( » »

Vicekorpral ( » » )

Menig volontär (menig »

Båtsmän.

tören för artilleriet, utgå för närvarande såsom timpenning till belopp
av 55 öre vid Stockholms tygstation och 45 öre vid annan tyganstalt;

4) flygtillägg åt personal vid flygtjänstgöring, vilket i regel utgår
med 10 kronor till flygmaskinsförare, 8 kronor till flygspanare och 3
kronor till flygmekaniker, allt för dag räknat; samt

5) särskilda dagarvoden, vilka enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter i
särskilda fall plägat tillerkännas manskap vid frivilligt åtagen tjänstgöring
vid annat än eget truppförband.

Bland förmånerna av det senare slaget torde böra här omnämnas:

1) reseersättning, som i regel utgår enligt resereglementet;

2) dagtraktamente vid viss tjänstgöring utom förläggningsorten,
vilket utgår antingen enligt resereglementet eller efter en särskild tariff
med i förhållande till ersättningen enligt nämnda reglemente reducerat
belopp;

3) nattkvartersersättning i vissa fall; samt

4) flyttningshjälp till furir, som antingen varit gift och har minderårigt
barn hos sig eller ock är gift.

B. Marinen.

Intill år 1888 hade flottan för den flytande materielens bemanning
med personal av manskaps grad att räkna med dels en fast stam, som
huvudsakligen rekryterades från skeppsgossekåren, och dels manskap av
båtsmanshållet, vilket tillkom samtidigt med indelningsverket vid armén
och var inrättat efter huvudsakligen enahanda grunder som detta. Redan
på 1870-talet hade framställningar gjorts om båtsmanshållets sättande
på vakans, och efter åtskilliga tid efter annan framkomna förslag i
sådant syfte blev slutligen vid 1887 års riksdag båtsmanshållets vakanssättande
beslutat.

I likhet med arméns indelta manskap åtnjuta båtsmännen avlöningsförmåner
såväl från rust- eller ro tehållet som från statsverket. Förstnämnda
avlöningsförmåner överensstämma med motsvarande förmåner
för arméns indelta manskap. De avlöningsförmåner, som från statsverket
utgå till ännu kvarstående båtsmän — till antalet utgörande
endast 12 — äro, förutom underhåll in natura, dels årsarvoden till
belopp av 60 kronor för dem, som befordrats till korpraler, och 12
kronor för 1. och 2. klass sjömän, dels dagavlöning, som utgår
under ordinarie tjänstgöring med 40 öre för korpral och 30 öre för
annan båtsman samt vid extra tjänstgöring med till resp. 50 öre och

40 öre förhöjda belopp, dels inkvarteringsbidrag med 10 kronor för
månad vid Karlskrona station och 15 kronor vid Stockholms station,
dels slutligen uppmuntringspenningar till enahanda belopp, med vilka
motsvarande förmån utgår till manskap vid flottans sjömanskår.

Med hänsyn till det sätt, på vilket avlöningssystemet beträffande
marinens manskap (utom båtsmän) ordnats i förhållande till marinens i
flera avseenden säregna organisation, hava de sakkunniga ansett sig böra
till en början lämna en redogörelse för huvuddragen av denna organisation.
De sakkunniga vilja därvid erinra, att enligt beslut vid 1901
års riksdag uppsatts ett nytt vapenslag, kustartilleriet, vilket sammanförts
med flottan till en gemensam försvarsgren, marinen. Den följande
framställningen avser på grund härav såväl flottans manskap — sjömanskåren
— som kustartilleriets manskap.

I jämförelse med den organisation, som under tiden från genomförandet
av 1901 års härordning i huvudsak oförändrad varit gällande
i fråga om arméns värvade manskap, är organisationen av marinens
manskap, såsom nyss antytts, av mera invecklad natur. I viss mån
har detta förhållande också föranlett, att gällande bestämmelser beträffande
avlöningen åt manskapet vid marinen icke förete samma enkelhet
och överskådlighet som motsvarande stadganden rörande arméns manskap.

Vidkommande armén har å staterna för vederbörliga truppförband
uppförts ett visst antal lönebeställningar för varje tjänstegrad — furir
(av 1. eller 2. klass), korpral, vicekorpral och menig. Befordran till
beställning i högre tjänstegrad med rätt att åtnjuta därmed förenade
löneförmåner kan ske endast i den mån lön blivit ledig i denna högre
beställning. Befordran till högre tjänstegrad utan samtidig uppflyttning
till högre lönebeställning äger däremot i regel icke rum vid armén.

Vad åter marinen beträffar, är i vederbörliga stater ett visst antal
beställningar, oberoende av tjänstegrad, upptaget i särskilda lönegrader,
till vilka uppflyttning sker i mån av uppkommande vakanser inom
vederbörande lönegrad, men utan därmed förenad befordran till högre
tjänstegrad.

Under tiden från och med år 1902 har antalet lönegrader för marinens
manskap varit fyra (1.—4. lönegraderna). Från och med år 1919
överfördes dock flertalet beställningar i 1. lönegraden till underofficerskåren
i samband med inrättandet av beställningar för underofficerare av
3. graden. I 1. lönegraden kvarstår nu endast ett fåtal beställningar,
avsedda för sådan personal, som icke kunnat vinna befordran till under -

Organisationen
av marinens
manskap
.(utom båtsmän.
)

Sjömans kårens manskap.

officer. Befordran för manskap till 1. lönegraden förekommer alltså numera
endast i undantagsfall, och utgör beställning i 2. lönegraden i regel
den högsta, som kan uppnås av manskap, innan befordran vinnes till
underofficersbeställning av 3. graden.

Utan avseende å tillgången på lediga beställningar i de olika lönegraderna
hänföres marinens manskap till endera av de tre tjänstegraderna
underofficerskorpral, korpral och menig, varjämte det meniga
manskapet, allt efter förvärvad tjänstbarhet, fördelas på vissa tjänstbarhetsklasser
(vid flottan 1., 2. eller 3. klass sjömän, vid kustartilleriet

2. eller 3. klass kustartillerister*).

Befordran till högre tjänstegrad inom sjömanskåren eller vid kustartilleriet
sker, så snart de i gällande skolreglementen såsom villkor
härför stadgade fordringarna äro uppfyllda. Sålunda fordras exempelvis
för befordran till korpral vid flottan genomgången fullständig korpralsutbildning
samt därjämte en tjänstetid av minst 36 månader (3 år).
Vid kustartilleriet åter äro fordringarna för motsvarande gradbefordran
icke bundna av viss tjänstetid.

För uppflyttning från lägre till högre lönegrad vid marinen gälla
följande villkor:

för uppflyttning till 3. lönegraden att innehava en tjänstetid vid
flottans sjömanskår (kustartilleriet) av minst 18 månader och att vara
2. klass sjöman (2. klass kustartillerist); samt

för uppflyttning till 2. lönegraden att innehava en tjänstetid vid
flottans sjömanskår (kustartilleriet) av minst 36 månader samt att vara
vid flottan 1. klass sjöman och vid kustartilleriet korpral.

I allmänhet innehavas beställningarna i 2. lönegraden vid flottan, resp.
kustartilleriet av korpraler och 1. klass sjömän, resp. korpraler, i 3. lönegraden
av 2. klass sjömän, resp. 2. klass kustartillerister samt i 4. lönegraden
av 3. klass sjömän, resp. 3. klass kustartillerister.

Närmast med anledning av den reglering av avlöningsförhållandena
för arméns manskap, som genomfördes i samband med antagandet av

1901 års härordning, vidtogos samtidigt vissa förbättringar i avlöningen
för manskapet vid sjömanskåren. De kontanta förmåner — lön, dagavlöning
och uppmuntring spenning ar — som bestämdes att från och med år

1902 utgå till manskapet vid tjänstgöring i land, framgå av nedan -

*) Tjänstbarhetsklassen 1. klass kustartillerist, som vid kustartilleriets uppsättande
ingick i organisationen, har sedermera ansetts obehövlig, då densamma helt och hållet
motsvaras av-tjänstegraden korpral vid kustartilleriet.

stående tablå, i vilken emellertid endast upptagits manskap i 2., 3. och
4. lönegraderna. Avlöningen för beställningarna i 1. lönegraden, vilka,
på sätt ovan antytts, äro avsedda att indragas, har nämligen provisoriskt
reglerats genom den tillfälliga löneförbättring, som för åren 1918 1921

beviljats för viss personal vid marinen.

			Dagavlöning.		Uppmunt-	Summa
1	Lön.						rings-		avlöning.
							penningar.
	kronor		kronor.		kronor.		kronor.	kronor.
j Manskap i 2. lönegraden ,......	240			50	182	50	36	50	458 50
» »3. » .....	144	—	—	40	146	—	18	25	308 25
» »4. » .......	78	—	—	30	109	50	—	—	187 \| 50

Anm. Uppmuntringspenningarna skulle utgå med:

54 kronor 75 öre i 1. uppmuntringsklassen efter 10 års tjänst vid sjömanskåren.

36 » 50 » » 2. » » 6 » » » »

18 » 25 » » 3. » » 2 » » »

Utöver de i tablån angivna kontanta förmånerna skulle till allt
manskap — liksom ännu är förhfdlandet — utgå beklädnadspenningar
till ett under vederbörligt anslag beräknat värde av 108 kronor för år
samt portion in natura eller ersättning därför enligt proviantartiklarnas
värde med tillägg av 10 procent för tillagningen. Ett begränsat antal
manskap, som erhållit tillstånd att bo utom kasern, skulle dessutom åtnjuta
inkvarteringsbidrag till belopp av 10 kronor (underofficerskorpral
15 kronor) vid Stockholms station och 5 kronor (underofficerskorpral
10 kronor) vid Karlskrona station, allt för månad räknat. Denna förmån
skulle i allmänhet utgå endast under tjänstgöring i land, men för
den, som vore gift eller änkling med minderårigt barn, även under annan
tjänstgöring. I vederbörlig stat upptogos slutligen medel till beredande
av lega åt manskapet.

Efter framställning av Kungl. Maj:t beslöt sedermera 190 i års riksdag
åtskilliga förbättringar i fråga om avlöningen. Sålunda skulle manskapets
vid sjömanskåren löner utgå med följande förhöjda belopp: i
2. lönegraden med 276 kronor, i 3. lönegraden med 180 kronor samt i
4. lönegraden med 144 kronor. Dagavlöningen ökades för manskap av
2. lönegraden från 50 öre till 60 öre samt för manskap av 3. lönegraden
från 40 öre till 50 öre.

Vidare medgavs vid nyssnämnda riksdag, att den, som tillhörde 2. löne 6 -

3260 20

graden och vore underofficerskorpral eller 1. klass sjöman, skulle erhålla
efter en tjänstetid av 5 år ett första lönetillägg av 10 kronor och efter
en tjänstetid av 12 år ett andra lönetillägg av 5 kronor, allt för månad
räknat. Lega skulle till ett belopp av 12 kronor 50 öre för varje år,
som anställningen avsåge, utgå till manskap, som nyanställdes medelst
kontrakt, och vid rekapitulation till allt manskap. I fråga om inkvarteringsbidraget
medgav riksdagen, att detsamma finge utgå med förhöjda
månadsbelopp, nämligen 15 kronor (underofficerskorpral 20 kronor) i
Stockholm och 10 kronor (underofficerskorpral 15 kronor) i Karlskrona,
men uttalade därvid riksdagen, att inkvarteringsbidrag i allmänhet icke
syntes böra utgå annat än i den man tillräckligt och lämpligd bostadsutrymme
saknades i kronans hus och underbefälets (av manskapsklassen)
närvaro i kasern icke vore av behovet påkallat.

Vid 1910 års riksdag beslöts en ändring i fråga om åtnjutande av
det vid 1907 års riksdag medgivna lönetillägget, i det att den anmärkning
vid staten för flottans sjömanskår, som avsåge nämnda förmån, erhöll
följande lydelse: »Den, som tillhör 2. lönegraden och är underofficerskorpral
eller korpral, erhåller, om han vid sjömanskåren innehar en tjänstetid
av minst 48 månader (4 år), varav minst 12 månader såsom korpral, ett
första lönetillägg av 10 kronor i månaden och, om han vid kåren innehar
en tjänstetid av minst 144 månader (12 år), ett andra lönetillägg av
5 kronor i månaden.» Vid samma riksdag beslöts vidare sådan ändring
i fråga om uppflyttning till de tre olika uppmuntringsklasserna, att
sådan uppflyttning kunde ske efter resp. 2, 4 och 6 års tjänstetid.

I samband med framläggande för 1918 års riksdag av i huvudsak
ännu gällande grunder för tillfällig löneförbättring för arméns och marinens
officerare och underofficerare med vederlikar ävensom för det marinens
manskap i denna lönegrad (underofficerskorpraler), som, på sätt
ovan nämnts, ännu kvarstår i denna lönegrad, föreslog Kungl. Maj:t den
ytterligare ändring i villkoren för manskaps i 2. lönegraden åtnjutande
av lönetillägg, att i ovan anförda anmärkning vid vederbörlig stat orden
»minst 144 månader (12 år)» utbyttes mot »minst 84 månader (7 år)».
Detta förslag blev av riksdagen godkänt.

Slutligen utgår enligt beslut vid 1919 och 1920 års riksdagar från
och med den 1 november 1919 tillfällig förhöjning i dagavlöningen till
flottans manskap med följande belopp, nämligen:

till manskap i 2. lönegraden med 40 öre,

» » » 3. » » 25 »

» » » 4. » » 20 »

På sätt ovan nämnts, har vid flottan, liksom vid armén, lega ingått
bland manskapets förmåner. Medan emellertid vid'' armén legan bestritts
från de till rekryteringskostnaderna i allmänhet anslagna medel och till
följd härav utgått med växlande belopp allt efter storleken av övriga
rekryteringsutgifter, hava vid flottan ända sedan ar 1902 funnits å stat uppförda
särskilda anslagsposter dels för rekryteringskostnaderna och dels för
lega åt manskapet. Förmånen av lega tillkommer dels manskap, som anställes
medelst kontrakt, vid såväl första anställning som vid rekapitulation,
dels ock manskap, vilket överflyttats till sjömanskåren genom karlskrivning
från skeppsgossekåren, för tid, som överskjuter den första
tjänstetiden för dylikt manskap, eller sex år.

Efter förebild från armén hava vidare under de senare åren även
för marinens manskap införts olika slags premier, nämligen anställningspremier,
rekapitulationspremier och avskedspremier. Vid marinen
kunna anställning spremier liksom vid armen tillkomma såväl den,
som tager fast anställning under pågående eller kort efter avslutandet
av viss värnpliktstjänstgöring, som den, vilken, efter att hava
varit fast anställd, tager förnyad fast anställning. V id marinen kunna
anställningspremier därjämte utgå till den, som tager anställning utan
att hava fyllt någotdera av nyss angivna villkor. Anställningspremiernas
belopp är" reglerat i förhållande till vakansernas antal och legans storlek
samt utgår till sistnämnda kategori manskap: lägst vid 5% till 10%
vakanser med ett belopp, lika med halva legan, och högst vid 20 % eller
högre antal vakanser med ett belopp, lika med tredubbla legan. I fråga
om de två övriga kategorierna utgår anställningspremien lägst med ett
belopp, lika med hela legan, då vakansantalet är mindre än o %, och högst
med ett belopp, lika med den femtondubbla legan, då vakansernas antal
är 20 % eller däröver.

Rekapitulationspremierna utgå i varje fall med ett belopp av 250
kronor för varje års förlängd anställning.

Avskedspremierna äro bestämda till 600 kronor för den, som avgår
efter minst 6 års tjänst, och till 1,000 kronor för den, som avgår etter
minst 9 års tjänst.

I omstående tablå äro intagna såväl samtliga fasta avlöningsförmåner,
vilka enligt de för år 1921 gällande bestämmelser vid tjänstgöring
i land utgå till sjömanskårens manskap i 2.—4. lönegraderna,
som beloppen av det därå, jämlikt kungörelsen den 30 juni 1920
med allmänna grunder lör dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst, utgående dyrtidstillägg, beräknat efter det lör 1920 års

sista kvaital fastställda grundtal eller 176. De belopp, vilka i form av
lega samt anställnings- eller rekapitulationspremier kunna beräknas under
ett anställningsår utgå till olika slags beställningshavare, äro jämväl angivna
i tablån. Vidare har av anledning, varom nedan närmare förmärs
(sid. 50), i tablån ansetts böra för allt manskap i 2. lönegraden
(i regel korpraler) beräknas korpralsarvoden efter 20 kronor, för år räknat,
jämte därå utgående dyrtidstillägg. Däremot hava icke upptagits
ovannämnda inkvarteringsbidrag jämte därå utgående dyrtidstillägg.
De villkor, som äro fastställda för åtnjutande av ifrågavarande förmån,
medföra nämligen, att densamma icke kommer samtliga i övrigt likställda
beställningshavare till del.

^Flottans Rekryteringen av sjömanskåren sker, såsom ovan nämnts, till vä s

eppsgosso sentlig del genom s. k. karlskrivning av skeppsgossar. Dessa ingå
enligt organisationen icke i sjömanskåren, men tillhöra flottans stam och
bilda en särskild militär kår, skeppsgossekåren. Då skeppsgossarna anställas
genom kontrakt och alltså i visst hänseende äro att likställa med manskapet
vid sjömanskåren, har här ansetts böra erinras därom, att de
under anställningstiden vid skeppsgossekåren äga åtnjuta — förutom
underhåll in natura — dagavlöning, som från och med år 1919 utgår
med 10 öre för dag till skeppsgosse i skeppsgosseskolans 1. årskurs

Kontanta förmåner för år till

(Dyrtidstillägget beräknat efter de för

Fasta avlöningsförmåner utom uppmuntringspenningar.

Dagavlöning

	Lön. kronor.	jämte tillfällig förhöjning däri. ä kronor. \| kronor.	Löne- tillägg. kronor.	Kompani-korpral s-arvode. kronor.	Summa. kronor.
(med två lönetillägg	276		1		365		ISO		20		841
Manskap i 2. liinegr.jmed ett d:o ...	276	—	i	—	365	—	120	—	20	_	781	_
lutan d:o	276	—	i	—	365	—	—	—	20	_	661	_
i Manskap i 8. lönegraden ......	180	—	—	75	273	75	—	—	_	_	453	75;
I Manskap i 4. lönegraden .........	144	—	—	50	182	50	—	—	—	—	326	50!

samt med 20 öre, resp. 30 öre för dag till elev i 2., resp. 3. årskursen.

Till ett begränsat antal skeppsgossar, vilka efter ålder uttagas till ordningsmän,
utgår tillökning i dagavlöningen med 5 öre för dag.

I samband med förutnämnda beslut vid 1901 års riksdag om upp- Kustartiiiesättande
från och med år 1902 av ett kustartilleri, i samband varmed ru''tsmanskap''
dåvarande Vaxholms och Karlskrona artilleri kårer skulle indragas, ordnades
avlöningsförhållandena för personalen vid det nya vapnet. Utredning i
ärendet hade verkställts av en den 17 november 1899 av Kungl. Maj:t
tillsatt kommitté, vilken beträffande avlöningen anförde bland annat
följande.

För vinnande av enhet i avlöningssystemet under femte huvudtiteln
och då tjänsten vid kustartilleriet och flottans landtjänstgöring icke
syntes vara så olikartade, att de betingade skilda löneförmåner, borde
dessa vara lika, för såvitt icke särskilda förhållanden påkallade avvikelse.

I fråga om avlöningen för manskap vid kustartilleriet hade dock
kommittén icke ansett sig böra, utöver naturaförmåner av förplägnad,
beklädnad, kasernförläggning m. m., föreslå avlöningsförmåner till högre
belopp än som enligt kommitténs förmenande vore oundgängligen nödvändigt,
för att man skulle med någon grad av sannolikhet kunna aataga,
att rekryteringen såväl som den erforderliga rekapitulationen bleve

fast anställt manskap vid flottan.

sista kvartalet år 1920 gällande grunder.)

						Extra	förmåner.
Dyrtids- tillägg.	S u m m a.	Uppmunt- nngs- pennin- gar.	Ett års lega och på ett år belöpande anställnings-eller rekapitulations-premie. (Beloppen för-slagsvis beräknade.)	S u m m a summ a- rum.
kronor.		kronor.		kronor.		Lega kronor		Anställ-nings- eller rek.-premie kronor.	kronor.
1,480	16	2,321	16	54	75	12	50	250		2,638	41	(med två lönetillägg
1,374	56	2,155	56	36	50	12	50	250	—	2,454	56	Manskap i 2. lönegr.cmed ett d:o
1,163	36	1,824	36	18	25	12	50	37	50	1,892	61	(utan d:o
798	60	1,252	35	18	25	12	50	37	50	1,320	60	Manskap i 3. lönegraden
574	64	901	14	—	—	12	50	37	50	951	14	Manskap i 4. lönegraden

betryggade. I överensstämmelse härmed hölle kommittén ingalunda
för nödvändigt, att kustartilleriets manskap i alla lönegrader erhölle så
hög kontant avlöning som manskap vid flottans sjömanskår. Avlöningen
till sjömanskåren måste nämligen röna inflytande av den avlöning, som
i handelssjöfarten anställt manskap åtnjöte.

På grund härav och av i övrigt anförda skäl föreslog kommittén —
som upptog antalet lönegrader för manskapet vid kustartilleriet, liksom
vid flottan, till fyra -— att avlöning i de tre högsta lönegraderna för
kustartilleriets manskap skulle utgå enligt två olika avlöningsskalor,
den högre för minör- och eldaravdelningarna och den lägre för artilleri-,
ekonomi- och hantverksavdelningarna.

Kommittén hemställde vidare, att lega skulle utgå lika vid alla
kustartilleriets avdelningar med 50 kronor för varje anvärvad rekryt
samt att för ett visst antal man i 1. lönegraden (underofficerskorpraler),
som erhållit tillstånd att bo utom kasern, skulle utgå inkvarteringsbidrag
till månatligt belopp av 15 kronor i Stockholm och 10 kronor å kustfästning.

I avseende å manskapets organisation upptog kommittéförslaget
samma tjänstegrader som för flottan, nämligen underofficerskorpral,
korpral och menig, varjämte det meniga manskapet med hänsyn till
tjänstbarheten uppdelades i 1., 2. och 3. klass kustartillerister*).

I den till 1901 års riksdag avlåtna propositionen i ämnet uttalades,
att tillräckliga skäl icke syntes föreligga att, såsom kommitterade
föreslagit, gorå skillnad mellan manskap i samma lönegrad, men tillhörande
olika avdelningar. Däremot ansågs avlöningsbeloppet inom
varje lönegrad icke böra understiga den avlöning, som enligt samtidigt
av chefen för lantförsvarsdepartementet framlagt förslag skulle
tillkomma motsvarande personal vid armén. För manskap i 1. lönegraden
borde därjämte avlöningen med hänsyn till den längre tid, som
enligt föreslagna bestämmelser rörande manskapets utbildning komme
att förflyta, innan denna lönegrad vid kustartilleriet uppnåddes, sättas
något högre än för manskap i samma grad vid armén. Slutligen upptogs
kommitténs förslag i fråga om lega och inkvarteringsbidrag.

Kungl. Maj:ts förslag blev av riksdagen bifallet. Den kontanta avlöning
— uppdelad i lön och dagavlöning — som i enlighet härmed från
och med år 1902 skulle utgå till kustartilleriets manskap, framgår av
följande tablå, i vilken av samma orsak, som angivits i fråga om motsva *)

Tjänstbarhetsklassen 1. klass kustartillerist har, på sätt å sid. 40 omförmälts,
sedermera uteslutits ur organisationen.

rande å sid. 41 intagna tablå rörande flottans manskap, endast upptagits
manskapet i 2., 3. och 4. lönegraderna.

	Lön.	Bagavlöning.	Summa j avlöning, j kronor. \|
	kronor	å kronor.	kronor.
Manskap i 2. lönegraden....................................	204		50	182	50	386	50
	144		40	14G	_	290	_
» » 4. ...................................	78		30	109	50	187	50

Vid kustartilleriets uppsättande tillerkändes manskapet vid detta vapenslag
— i olikhet mot flottans manskap — icke s. k. uppmuntringspenningar.
I fråga om beklädnadspenningar samt portion in natura eller ersättning
därför genomfördes däremot likställighet med flottan.

Vid 1907 års riksdag beslötos enahanda förhöjningar i avlöningen
för kustartilleriets manskap, som, på sätt förut nämnts, vid sagda
riksdag vidtogos beträffande flottans manskap. För kustartilleriets manskap
i 2.—4. lönegraderna medgavs sålunda förhöjning av månadslönen
och för 2. och 3. lönegraderna därjämte ökad dagavlöning, allt
till enahanda belopp, som vid samma tillfälle tillerkändes sjömanskårens
motsvarande manskap. Uppmuntringspenningar och lönetillägg
infördes vidare bland förmånerna för kustartilleriets manskap efter samma
grunder, som gällde vid flottan (sid. 41 o. 42), varjämte i fråga om inkvartering
sbidrag för underofficerskorpraler meddelades vissa ändrade
bestämmelser.

Vid 1910 års riksdag antogos i enlighet med Kungl. Maj:ts förslagnya
grunder för åtnjutande av lönetillägg och för uppflyttning i uppmuntringsklass,
varmed avsågs att vinna likställighet mellan flottans och
kustartilleriets manskap (sid. 42). Vidare bestämdes, att det till underofficerskorpraler
utgående inkvarteringsbidraget skulle utgöra 20 kronor
i Stockholm och 15 kronor i kustfästning, allt för månad räknat.

I likhet med vad som vid 1918 års riksdag bestämdes för flottans
manskap i 2. lönegraden (sid. 42), beslöts vid samma riksdag den ändring
i villkoren för dylikt manskaps åtnjutande av det andra lönetilllägget,
att härför skulle erfordras en tjänstetid av allenast 84 månader
(7 år) i stället för tidigare stadgade 144 månader (12 år).

Enligt beslut vid 1919 och 1920 års riksdagar utgår vidare till
kustartilleriets manskap från och med den 1 november 1919 motsvarande

förhöjning i dagavlöningen som den, vilken, enligt vad å sid. 42 omnämnts,
tillerkänts sjömanskårens manskap.

Vid kustartilleriets uppsättande medgavs, såsom ovan nämnts, att
lega finge till belopp av 50 kronor utgå till varje anvärvad rekryt.
Nämnda belopp utgick oberoende därav, att anställningstiden vid de
särskilda yrkesavdelningarna var bestämd olika (3 å 4 år). I likhet
med vad som gällde vid flottan, beräknades under vederbörlig stat särskilda
medel till rekryteringskostnaderna. Ersättning till värvare m. fl.
rekryteringsutgifter behövde alltså icke vid kustartilleriet, såsom fallet var
och ännu är vid armén, medföra någon begränsning i de medel, som
kunde tilldelas rekryterna såsom lega.

I syfte att avhjälpa vissa missförhållanden vid kustartilleriets manskapsrekrytering
beslötos vid 1904 års riksdag ändrade grunder för beräkningen
av anslagsposterna till lega och rekryteringskostnader, och
angavs i enlighet härmed i staten, att ifrågavarande medel skulle användas
dels till lega, vilken vid första anställning skulle utgå med 50
kronor och vid rekapitulation enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser,
dock icke över 16 2 3 kronor för varje år av anställningstiden,
dels ock till övriga rekryteringskostnader, beräknade efter 40 kronor per
man, därav högst 30 kronor till värvaren.

Sistnämnda bestämmelse har sedermera från och med år 1918 i fråga
om grunderna för legans beräknande ändrats till överensstämmelse med

Kontanta förmåner för år till

(Dyrtidstillägget beräknat efter de för

........ 1 - ■■ ■ 1 ---------------			—
	r a s t a	avlöningsförmåner utom	u ppmunt
			r i	nålpenningar.
			Dagavlöning
			jämte tillfällig förhöjning
	Lön.			däri.		tillägg.		Dumma.
	kronor		ä kronor, j kronor		kronor		kronor
(med två lönetillägg .........	276		i	365		180		821
Manskap i 2. lönegraden 1 med ett d:o .............	276	—	i	365	—	120	—	761	—
lutan d:o ..............	276	—	i	365	—	—	—	641	—
Manskap i 3. lönegraden..........................	180	—	—	75\| 273	75	—	—	453	75
Manskap i 4. lönegraden......................................	144	—	—	50'' 182	50	—	—	326	50

motsvarande föreskrift vid flottan på det sätt, att beloppet i staten upptagits
till 12 kronor 50 öre för varje år av anställningstiden.

Införandet för kustartilleriets manskap av anställnings-, rekapitulations-
och av skeds premier har skett samtidigt med att dessa förmåner
medgivits för sjömanskårens manskap, och hänvisas i fråga om hithörande
bestämmelser till vad som anförts å sid. 43.

I nedanstående tablå äro intagna såväl samtliga fasta avlöningsförmåner,
vilka enligt de för år 1921 gällande bestämmelser utgå till
kustartilleriets manskap i 2.—4. lönegraderna, som beloppen av det därå,
jämlikt kungörelsen den 30 juni 1920 med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst, utgående dyrtidstillägg, beräknat
efter det för 1920 års sista kvartal fastställda grundtal eller 176.
De belopp, vilka i form av lega samt anställnings- eller rekapitulationspremier
kunna beräknas under ett anställningsår utgå till olika slags
beställningshavare, äro jämväl angivna i tablån. Däremot hava icke upptagits
ovannämnda inkvarteringsbidrag jämte därå utgående dyrtidstillägg.
De villkor, som gälla för åtnjutande av ifrågavarande förmån, medföra
nämligen, att densamma icke kommer samtliga i övrigt likställda beställningshavare
till del.

I likhet med vad som beträffande arméns manskap omnämnts
(sid. 37 och 38), utgå även till marinens manskap särskilda förmåner

fast anställt manskap vid kustartilleriet.

sista kvartalet år 1920 gällande grunder.)

						Extra förmåner.
Dyrtids- tillägg.	Summa.	Upp-munt-ringspen-ningar.	Ett års lega och på ett år belöpande anställnings-eller rekapitulations-premie. (Beloppen för-slagsvis beräknade.)	Summa summa- rum.
kronor		kronor.		kronor.		Lega kronor.	Anställ-nings- eller rek.-premie kronor.	kronor
1,444	96	2,265	96	54	75	12	50	250		2,583	21	i med två lönetillägg
1,339	36	2,100	36	36	50	12	50	250	—	2,399	36	Manskap i 2. lönegr.jmed ett d:o
1,128	16	1,769	16	18	25	12	50	37	50	1,837	41	lutan d:o
798	60	1,252	35	18	25	12	50	37	50	1,320	60	Manskap i 3. lönegraden
574	64	901	14	—	—	12	50	37	50	951	14	Manskap i 4. lönegraden

5260 20

antingen såsom extra gottgörelse för tjänstgöring i vissa befattningar
eller eljest av särskilt krävande art eller ock i ändamål att bereda
vederbörande löntagare ersättning för särskilda utgifter i tjänsten.

Till det förra slaget av förmåner höra:

1) arvoden å 5 kronor i månaden till visst antal kompanikorpraler.
De för ifrågavarande ändamål i stat beräknade anslagsmedlen lära emellertid,
enligt vad de sakkunniga inhämtat, vid flottans olika stationer numera
disponeras icke allenast på kompanikorpralerna, utan även på övriga
korpraler med ett belopp av omkring 20 kronor för man och år;

2) flygtillägg åt personal vid flygtjänstgöring, utgörande för dag 10
kronor till flygbåts förare, 8 kronor till flygspanare och 3 kronor till flygbåtsmekaniker; 3)

sjötillägg och mässpenningar eller servisbidrag vid tjänstgöring
till sjöss; samt

4) ersättning för dykeriarbete.

Bland förmånerna av det senare slaget torde böra här omnämnas:

1) reseersättning, som i regel utgår enligt resereglementet;

2) dagtraktamente vid viss tjänstgöring utom vederbörlig station
eller förläggningsort, vilket utgår antingen efter resereglementet eller
efter en särskild tariff med i förhållande till ersättningen enligt nämnda
reglemente reducerat belopp; samt

3) flyttningshjälp till korpral, som antingen varit gift och har minderårigt
barn hos sig eller ock är gift.

II. Tidigare yttranden och förslag beträffande avlöningen för
arméns och marinens manskap.

Vid fullgörandet av sitt uppdrag hava de sakkunniga haft att beakta
ett flertal framställningar rörande lönereglering för arméns och
marinens manskap, vilka antingen överlämnats till de sakkunniga från
vederbörande statsdepartement eller omedelbart inkommit till de sakkunniga.
För en del av dessa framställningar, vilka samtliga förtecknats i
Bilaga 3 och Bilaga 4, komma de sakkunniga att redogöra i det följande.

Å. Armén.

Av särskilt tillkallade sakkunniga — de s. k. rekryteringssakkunniga Raeakkr^cnjj°p(j‘
— avgavs den 7 december 1918 utredning och förslag angående för- den 7 decembättrande
av manskapsrekrvteringen vid armén, och hemställde därvid ber 1918
de sakkunniga, att arméns fast anställda manskap, utom musikmanskapet,
måtte från och med den 1 november 1919 få uppbära tillfällig
löneförbättring, att utgå med vissa angivna belopp såsom tillägg dels
till lönen och dels till dagavlöningen. Anställningspremier till f. d. fast
anställt manskap och rekapitulationspremier till fast anställt manskap
borde enligt rekryteringssakkunnigas mening avskaffas. Beträffande löneförbättringens
belopp uttalade nämnda sakkunniga, att densamma i
procent av den då utgående kontanta avlöningen knappast borde sättas
högre, än vad som vid den år 1918 beslutade tillfälliga löneregleringen
bestämts beträffande de lägre underofficersgradernas löneförmåner, men
att å andra sidan ökningen borde göras så stor, att den åtminstone i
huvudsak ersatte nyssnämnda anställnings- och rekapitulationspremier.

Enligt rekryteringssakkunnigas förslag skulle den sammanlagda
kontanta avlöningen till arméns manskap i de olika tjänstegraderna utgå
med nedannämnda belopp, för år räknat:

till furir av 1. klassen........ kronor 1,085: —

» furir av 2. » .........		815: -
» korpral	»	633: 75
» vicekorpral.......................	»	482: 50
» menig beställningsman...	»	422: 50
j> menig volontär .............	»	362: 50

« 4

Arméns furirer
1918.

Arméförvaltningens

civila departement
den
30 december
1918.

Avlöningssakkunniga

den 24 februari
1919.

Härav skulle dagavlöningen utgöra, för furir 1 krona, för korpral
75 öre och för övrigt manskap 50 öre om dagen.

I särskilda från furirer vid arméns truppförband under hösten 1918
till vederbörande regementschefer ingivna och till Kung! Maj:t insända lika
lydande framställningar föreslogs vidare, att anställnings- och rekapitulationspremierna
måtte avskaffas, att för furirsgraden måtte införas ålderstillägg
samt att den kontanta avlöningen för manskapet måtte bestämmas
till följande belopp för helt år räknat, nämligen:

för furir fr. o.	m. 9. tjänståret till befordran eller avsked	kronor	1,565	—
»	» »	7. t. o. in. 8. tjänståret ........................	»	1,325	—
))	)) »	5. » 6. » .....................	»	1,085	—
))	» »	befordran t. o. m. 4. tjänsteåret ......		845	—
))	korpral ......	»	542	50
»	vicekorpral			482	50
)>	menig ........		»	422	50

I dessa belopp ingick dagavlöning med 1 krona för furir och
50 öre för annat manskap.

Arméförvaltningens civila departement, som den 30 december 1918 avgav
infordrat utlåtande över re kry teringssakkun nigas ovanberörda förslag,
yttrade därvid, att det vid genomförandet av detta förslag i ett flertal fall
komme att inträffa, att manskapet bleve i avlöningshänseende sämre
ställt än enligt förut gällande bestämmelser. Då civila departementet
vore enigt med nämnda sakkunniga därom, att anställningspremier åt
f. d. fast anställt manskap och rekapitulationspremier åt fast anställt
manskap borde avskaffas, men det såvitt möjligt borde undvikas, att de
förut utgående avlöningsförmånerna bleve förminskade, hemställde civila
departementet, att i detta syfte ytterligare tillägg å lönen måtte få utgå
till furirer av 1. klassen med 120 kronor — motsvarande den förut
medgivna tillfälliga löneförbättringen — till furirer av 2. klassen med
30 kronor och till korpraler med 60 kronor, allt för helt år räknat.
Departementet ansåg även böra tagas under övervägande, om ej löneförbättring
borde beredas jämväl musikmanskapet.

På grund av nådig remiss avgåvo avlöningssakkunniga den 24 februari
1919 underdånigt utlåtande i förevarande ärende och anförde
därvid huvudsakligen följande.

De sakkunniga delade till fullo den från olika håll, däribland även
från underbefälets egen sida, uttalade uppfattningen, att anställningspremierna
för f. d. fast anställt manskap och rekapitulationspremierna

för fast anställt manskap borde avskaffas. Erfarenheten hade nämligen
givit vid handen, att genom dessa premier, som utgått från och med
anställningsåret den 1 november 1917 — den 31 oktober 1918, manskapsrekryteringen
icke kunnat säkerställas, utan hade antalet vakanser alltjämt
varit synnerligen betydande. Det torde även få anses fastslaget,
att den rekrytering, som på detta sätt vunnits, icke varit ur försvarets
synpunkt i allo tillfredsställande.

De sakkunniga hade visserligen icke förbisett, att avskaffandet av
dessa premier, vilka utginge med högre belopp vid de truppförband,
där vakanserna vore större, kunde komma att ytterligare försvåra rekryteringen
just vid de truppförband, som redan förut haft att kämpa
med de största svårigheterna i detta avseende och därför erhållit rätt
att utbetala dylika premier med högre belopp än övriga truppförband.
De principiella betänkligheterna mot premiesystemets bibehållande hade
emellertid synts avlöningssakkunniga vara så vägande, att de sakkunniga
icke ansett sig böra, med avvikelse från rekryteringssakkunnigas
förslag, särskilt för ifrågavarande truppförband förorda anlitandet av ett
rekryteringsmedel, som i och för sig befunnits olämpligt.

Det torde dock vara uppenbart, att anställnings- och rekapitulationspremierna
icke lämpligen borde avskaffas utan att ersättas av andra,
något så när motsvarande förmåner för manskapet. Därvid syntes det
ligga närmast till hands att, såsom rekryteringssakkunniga föreslagit,
öka de ordinarie kontanta avlöningsförmånerna, nämligen lönen och
dagavlöningen.

Avlöningssakkunniga hade icke funnit anledning till erinran mot
de av rekryteringssakkunniga ifrågasatta avlöningsförhöjningarna för
korpraler, vicekorpraler, meniga beställningsmän och meniga volontärer.
Vad åter anginge furirerna, hade avlöningssakkunniga funnit det förslag
om införande för dessa beställningshavare av ett avlöningssystem med
ålderstillägg, som framlagts i ovannämnda framställningar från arméns
furirer, innebära beaktansvärda fördelar.

Av det utav särskilda sakkunniga den 5 mars 1918 avgivna betänkande
och förslag rörande tillfällig löneförbättring för viss personal
vid armén och marinen framginge, att enligt infordrade uppgifter befordringsutsikterna
för manskapet vore betydligt olika vid skilda truppslag
och truppförband. Enligt dessa uppgifter hade emellertid (se sid.
261 i nämnda betänkande) de den 1 januari 1918 vid de olika truppslagen
anställda furirerna av 1. klassen befordrats till sådan beställning
vid en levnadsålder av i medeltal 25,5 år och efter en anställningstid
vid krigsmakten av i medeltal 5,9 år. Anställning såsom furir av 2.
klassen torde i regel kunna vinnas efter en anställningstid vid krigs -

makten av omkring 4 år. Underbefäl, som icke vunne befordran till
underofficer, kunde enligt gällande bestämmelser få kvarstå i tjänst högst
till den 1 november det år, varunder han fyllde 34 år. I regel torde
emellertid underbefäl, som icke kunde räkna på dylik befordran, kvarstå
i tjänst högst 9 år, efter vilken tid han vore berättigad avgå med den
för minst 9 års tjänst bestämda högre avskedspremien. Med hänsyn till
rådande förhållanden skulle det dock i många fall kunna vara fördelaktigt,
om även en del furirer, som icke kunde beräkna att vinna underofficersbefordran,
kvarstode i tjänst så länge som möjligt. En lämplig
åtgärd i detta syfte skulle otvivelaktigt vara att införa ålderstillägg
för furirerna.

De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla, att ett dylikt
avlöningssystem med ålderstillägg givetvis skulle vara ägnat att även
för de truppförband, där de största svårigheterna i avseende å rekryteringen
hittills givit sig tillkänna, medföra förbättrade förhållanden särskilt
därutinnan, att större kontinuitet bland underbefälet skulle för framtiden
vara att påräkna. Erinras borde emellertid, att vid dessa truppförband
rekryteringssvårigheterna till väsentlig del torde vara beroende
på andra förhållanden än sådana av ekonomisk art.

På sålunda anförda grunder och då den av 1918 års riksdag
beslutade tillfälliga löneförbättringen för officerare och underofficerare i
stor utsträckning vore byggd på ett avlöningssystem med ålderstillägg,
hade avlöningssakkunniga ansett sig böra förorda, att ålderstillägg infördes
jämväl för furirerna vid armén. Därvid hade det synts lämpligast
att anordna en särskild ålderstilläggsskala för vardera av de befintliga
båda furirsklasserna. Med hänsyn till den korta tid, furirerna kunde
kvarstå i tjänsten, syntes mellantiderna för ålderstilläggens intjänande
böra bestämmas till 24 månader. Såsom förut framhållits, torde kunna
antagas, att befordran till furir av 2. klassen i regel inträffade efter omkring
48 månaders (4 års) tjänst och vid en levnadsålder av omkring 23 år
samt att befordran till furir av 1. klassen följde efter en tjänstetid av
ytterligare omkring 24 månader. Då vidare slutlönen syntes lämpligen
böra uppnås vid en ålder av 29—30 år, hade de sakkunniga ansett sig
böra föreslå införandet av två ålderstillägg för vardera furirsklassen.
Som emellertid en viss ojämnhet i befordringsförhållandena alltid torde
komma att förefinnas, hade det synts de sakkunniga att, i likhet med
vad som föreslagits beträffande kompaniofficerare och underofficerare,
löneskalorna för furirer av 1. och 2. klassen borde på visst sätt ingripa
i varandra, så att därigenom de furirer av 2. klassen tillgodosåges,
som på grund av ogynnsam tur måste vänta på transport till 1. klassen

längre tid än 24 månader, och föresloge de sakkunniga i sådant avseende,
att furir av 1. klassen finge såsom tjänstetid för erhållande av
löneförhöjning tillgodoräkna sig den tjänstetid i furirsbeställning av 2.
klassen, som överstege 24 månader.

Avlöningsbeloppen för de olika manskapsgraderna vid armén skulle
alltså enligt avlöningssakkunnigas förslag utgå på sätt, som angåves i
följande schematiska framställning, i vilken för varje grupp av beställningshavare
angivits lönen (inberäknat eventuellt intjänta ålderstillägg,
där sådana förekomme) och dagavlöningen ävensom summan därav.

Beställning.

Kronor.

Furir av 1. klassen (lik- I lön
ställd beställningsman) | dagavlöning

Summa

Furir av 2. klassen (lik- I lön
ställd beställningsman) j dagavlöning

Summa

Korpral (likställd beställ- f lön
ningsman) ...............j dagavlöning

Snmma

Vicekorpral (likställd be- j lön
ställningsman)........... | dagavlöning

Summa

(lön

Menig beställningsman.. 1 .

1 dagavlomng

Summa

f lön

\ dagavlöning
Summa

Menig volontär.

240

182

422

180

182

300

182

482

362 50

360

273

633

540

273

813

648

365

1013

648

273

921 |75

756

365

1121

756

273

— 1229

1029

864

365

75:

Det av avlöningssakkunniga sålunda framlagda förslaget vore närmast
att betrakta såsom ett utkast till en definitiv lönereglering för
arméns manskap. Intill dess en sådan lönereglering bleve genomförd,

Proposition
nr 320 år
1919.

syntes emellertid berörda förslag kunna användas såsom grundval för en
tillfällig lönereglering på sådant sätt, att skillnaden mellan de föreslagna
avlöningsbeloppen och motsvarande i gällande stater upptagna belopp
utbetalades såsom löneförbättring till personalen.

Sådan löneförbättring borde enligt de sakkunnigas mening jämväl
tillkomma arméns musikmanskap.

Enligt rekryteringssakkunnigas förslag skulle anställningspremier
till värnpliktiga fortfarande utgå, och arméförvaltningens civila departement
både i denna punkt i huvudsak anslutit sig till nämnda sakkunnigas
mening.

Avlöningssakkunniga hade emellertid för sin del icke kunnat undgå
att. finna, att samma skäl, som föranlett förslaget om avskaffande av
övriga anställnings-(rekapitulations-)premier, talade för, att jämväl anställningspremierna
för värnpliktiga borde om möjligt upphöra. Enligt
tillgängliga uppgifter hade under de tre anställningsåren 1 november
191b — 31 oktober 1918 allenast 85 å 90 värnpliktiga årligen tagit anställning
såsom volontärer. Med hänsyn till de sålunda anställdas ringa
antal vid jämförelse med antalet volontärer enligt gällande stater, och
då det icke heller torde kunna förväntas, att utsikten att erhålla ifrågavarande
premie skulle för framtiden föranleda värnpliktiga att i större
omfattning taga fast anställning vid krigsmakten, syntes bibehållandet
av nämnda förmån icke vara av någon väsentlig betydelse för arméns
rekrytering.

Avlöningssakkunniga funne sig emellertid på angivna grunder böra
ifrågasätta, att till värnpliktig, som under det han tjänstgjorde såsom
värnpliktig eller efter genomgången soldatutbildning för en tid av minst
ett år toge annan fast anställning vid armén än såsom musikvolontär,
måtte, i stället för anställningspremie, utbetalas lön med 15 kronor för
varje full kalendermånad, varunder han före anställningen fullgjort värnpliktstjänstgöring.
Härigenom skulle ifrågavarande volontärer för hela
sin militära tjänstgöringstid erhålla i huvudsak samma löneförmåner, som
om de från början tagit fast anställning.

Vid anmälan av detta ärende inför Kungl. Maj:t den 14 mars 1919
yttrade chefen för lantförsvarsdepartementet (prop. nr 320) bland annat
följande.

De ändrade förhållanden, som dåmera inträtt beträffande ordnandet
av vårt försvarsväsen, syntes göra det omöjligt att för det dåvarande till
prövning upptaga de delar av rekryteringssakkunnigas förslag, som avsåge
organisatoriska spörsmål. Av samma anledning måste tvekan råda, huru -

vida sådana förändringar i avseende å manskapets löneförhållanden, som
av rekryteringssakkunniga, arméförvaltningens civila departement och avlöningssakkunniga
ifrågasatts, borde bringas till utförande. Det torde
visserligen icke kunna bestridas, att ett system med ålderstillägg för beställningshavare
inom furirsgraderna, på sätt avlöningssakkunniga föreslagit,
kunde innebära beaktansvärda fördelar, och då anställnings- och
rekapitulationspremierna icke motsvarat förväntningarna, vore förslaget
om deras avskaffande givetvis förtjänt av allvarlig prövning. Intill dess
en mera fullständig omläggning av manskapets avlöningsförhållanden
kunde genomföras, syntes det dock nödvändigt att, särskilt för furirsgradens
skull, bibehålla dessa premier. Under dessa förhållanden inskränkte
sig departementschefen till att föreslå att, med bibehållande i
övrigt av gällande avlöningsbestämmelser, någon höjning i dagavlöningen
måtte från den 1 november 1919 beredas beställningshavare inom de
olika manskapsgraderna.

I enlighet med departementschefens hemställan avläts till riksdagen
framställning därom, att för tiden den 1 november 1919—den 31 december
1920 dagavlöningen för nämnda manskap skulle förhöjas med följande
belopp, nämligen: för furirer från 50 öre till 1 krona, för korpraler från
40 till 75 öre, för vicekorpraler och meniga beställningsmän från 30
till 50 öre och för meniga volontärer från 20 till 50 öre.

Denna framställning blev, på sätt ovan å sid. 34 omnämnts, av riksdagen
bifallen.

Enligt beslut av 1920 års riksdag skall tillägg till dagavlöningen
utgå med enahanda belopp jämväl under år 1921.

I underdånig skrivelse den 15 oktober 1919 har chefen för tredje
arméfördelningen gjort framställning om förbättring i avlöningsförhållandena
för arméns gifta stammanskap och rörande denna fråga anfört följande.

Sedan detta manskap, särskilt furirer av 1. klassen, numera i allt
större utsträckning börjat ingå äktenskap och därigenom tvingats bosätta
sig utom kasernområdet, varigenom en hel del besparingar för
statsverket uppstode, syntes det vara av behovet påkallat att upptaga
frågan, huruvida icke det gifta stammanskapet borde beredas något slag
av ersättning för de förmåner, som förlorades på grund av ingånget
äktenskap. Till dessa förmåner hörde i första hand fri bostad, bränsle
och lyse samt portion in natura, vilken sistnämnda förmån dock i allmänhet
torde utbytas mot kontant portionsersättning enligt föreskrifterna
i fredsförplägnadsreglementet. Då portionsersättningen enligt gällande
bestämmelser understege normalportionspriset, inbesparade staten på för 8 -

Chefen för
tredje arméfördelningen

den 15 oktober
1919.

3260 20

Chefen för
sjätte arméfördelningen

den 6 november
1919.

plägnaden skillnaden mellan normalportionspriset och portionsersättningen.
Förläggningskostnaderna m. m. uppginge för det dåvarande till omkring
44 öre för man och dag eller i runt tal till omkring 160 kronor för år.

Då det syntes vara en fördel för staten, att arméns stammanskap,
särskilt underbefälet, gifte sig tidigt, i det att äktenskapet medförde en
stadga, som det ogifta manskapet med få undantag saknade, borde de
tidiga äktenskapen om möjligt omhuldas, så att de inginges i ännu större
utsträckning. Det skulle därför bliva av stor betydelse, om de gifta av
stammanskapet finge, i stället för den dåvarande portionsersättningen,
uppbära ersättning med portionens verkliga värde eller ock erhölle rätt
att uttaga portion in natura för samtliga hushållsmedlemmar. Härjämte
borde till den • gifta personalen utgå hyresersättning (motsvarande det
lönetillägg, som redan nu tillkomme furir med minst 6 tjänstår, om han
vore gift eller varit gift och hade minderårigt barn hos sig) ävensom
fri vedbrand, exempelvis 10 kubikmeter björkved för år, ungefär motsvarande
vedåtgången för 1 rum och kök.

Vidare har chefen för sjätte arméfördelningen i underdånig skrivelse
den 6 november 1919 anmält, att antalet vakanser inom det fast anställda
manskapet (utom musikmanskapet) vid arméfördelningens truppförband
(utom intendenturkompaniet i Sollefteå) då uppginge till 1,081 av 1,494
nummer enligt stat, motsvarande 72,4 % av hela antalet. Kraftiga åtgärder
måste därför vidtagas för att förbättra rekryteringen, i vilket hänseende
arméfördelningschefen framhållit bland annat följande.

Ordinarie lön och dagavlöning utgjorde för närvarande endast en
mindre del av de förmåner, som utbetalades till det fast anställda manskapet.
Å såväl lön som dagavlöning utginge nämligen exempelvis
under fjärde kvartalet 1919 dyrtidstillägg med 141 %. En menig volontär
uppbure alltså månatligen sammanlagt 72 kronor 30 öre, men härav utgjorde
lönen och dagavlöningen endast 30 kronor, medan dyrtidstillägget
belöpte sig till 42 kronor 30 öre. Denna avlöningsform vore emellertid
allt annat än gynnsam för volontärrekryteringen. Det vore nämligen
en allmän iakttagelse inom vitt skilda yrken, att personalen icke tillräckligt
förmådde uppskatta de förmåner, som utginge i form av dyrtidstillägg.
Erfarenheten hade visat, att man i fråga om anställning av
volontärer alldeles särskilt måste taga hänsyn till detta förhållande. Det
vore otvivelaktigt, att en sammanlagd avlöning, vilken icke varit nog
lockande, då den utgått dels som ordinarie lön och dels som dyrtidstillägg,
skulle hava visat sig fullt tillräcklig, därest hela beloppet utgjorts
av ordinarie avlöning. Första betingelsen för en tillfredsställande volon -

tärrekrytering vore därför, att det nuvarande dyrtidstillägget »standardiserades»
åtminstone för en viss tid. Denna tid kunde icke lämpligen
bestämmas kortare än till tre år för nyanställd volontär samt ett eller
två år för rekapitulant och för f. d. volontär, som vid annat truppförband
toge ny anställning. På grund av den stora olikheten i anställningsformen
för härens manskap och för övriga statstjänare (med undantag
av marinens fast anställda manskap) borde en sådan åtgärd icke
kunna anses prejudicerande i fråga om övriga statstjänare.

En fråga, som vidare måste tagas i betraktande, vore, huruvida den
nuvarande volontärlönen efter standardisering kunde anses tillräcklig för
att trygga rekryteringen. Härvid borde man i första hand taga hänsyn
till menig volontärs avlöning, vilken med ovannämnda dyrtidstillägg för
helt år uppginge till 873 kronor 62 öre. Denna avlöning borde huvudsakligen
jämföras med lantarbetarnas löner, emedan volontärrekryteringen
förnämligast skedde ur denna samhällsklass. Genom under sommaren
1919 uppgjorda avtal hade inom stora delar av landet grundlönen för
ogift lantarbetare i husbondens kost bestämts till 950 kronor. Under
normala förhållanden, d. v. s. om volontärstyrkan vore i det närmaste
fulltalig, kunde det med hänsyn till att volontärer erhölle fullständig
beklädnad anses tillfyllest, att menig volontär hade lika hög eller något
högre avlöning än den ogifte lantarbetaren. Ehuru den ovan angivna
avlöningen, 873 kronor 62 öre, ur denna synpunkt icke kunde anses
fullt tillräcklig, skulle dock endast en mindre reglering uppåt vara erforderlig.
Då det nu emellertid gällde icke endast att ersätta den årliga
avgången i en fulltalig volontärkader utan dessutom, åtminstone vad
sjätte arméfördelningen anginge, att fylla de talrika vakanser, som under
årens lopp hopat sig, borde den lägsta volontäravlöningen, därest den
under den närmaste tiden skulle kunna anses betryggande, överstiga
lantarbetarlönen med omkring en tredjedel och sålunda uppgå till omkring
1,266 kronor 67 öre. Då dagavlöningen för menig volontär så
sent som från och med den 1 november 1919 höjts från 20 till 50 öre,
syntes den böra bibehållas vid sistnämnda belopp. Månadslönen borde
i stället höjas till 90 kronor, varigenom menig volontärs lön och dagavlöning
för helt år skulle komma att belöpa sig till sammanlagt 1,262
kronor 50 öre.

Övriga volontärlöner borde regleras i förhållande till menig volontärs
avlöning, och borde i sammanhang härmed furirernas avlöning ordnas
i form av ålderstillägg, så att furir med högsta avlöning efter befordran
till sergeant omedelbart komme upp i 2. eller 3. lönegraden för sergeant.
De sålunda ifrågasatta månatliga lönebeloppen framginge av nedan in -

Arméförvaltningens
civila
departement
den 14
november
1919.

tågna tablå, vilken upptoge tre löneklasser för furirer. Det kunde dock
möjligen befinnas ändamålsenligt att för dem införa flera, t. ex. fem
löneklasser, vilket likväl icke borde ändra storleken av den lägsta och
den högsta lönen.

	Lön. kr.	Dagavl. kr.	Summa. avi. kr.
Furir av högsta löneklassen..........................................................	210		30		240
» » mellersta » ............................................................	180	—	30	—	210	—
» » lägsta » ...........................................................	150	—	30	—	180	—
Korpral.....	120	—	30	—	150	—
Vicekorpral....................................................................................	90	—	30	—	120	—
Menig .................	90	—	15	—	105	—

I sammanhang med införandet av dessa löner borde dyrtidstillägg,
men icke dyrtidshjälp, bortfalla för det fast anställda manskapet. Vanliga
rekryteringsmedel borde bibehållas, men däremot icke rekapitulationspremier,
liksom icke heller anställningspremier för f. d. fast anställda.

Arméförvaltningens civila departement avgav den 14 november
1919 yttrande över chefens för sjätte arméfördelningen omförmälda
framställning och erinrade därvid till en början om föredragande departementschefens
ovanberörda yttrande till statsrådsprotokollet den 14
mars 1919. Då sådana ändrade förhållanden icke inträtt, som gåve
anledning intaga en annan ståndpunkt än den, åt vilken departementschefen
i nämnda yttrande givit uttryck, och dessutom verkan av höjningen
i dagavlöningen ännu icke kunde bedömas, ansåge sig ämbetsverket
icke för det dåvarande och på grundvalen av den föreliggande
utredningen kunna förorda en så genomgripande ändring i avlöningssystemet,
som i förevarande framställning ifrågasatts. Med hänsyn till
det synnerligen bekymmersamma läge, vari rekryteringen befunne sig,
och då vakansantalet vore störst bland de meniga av manskapet, tvekade
emellertid icke ämbetsverket att föreslå, att provisoriska åtgärder
måtte vidtagas för upphjälpande av rekryteringen av de meniga.

Med den utgångspunkt ämbetsverket sålunda intagit, syntes
det inbördes förhållandet mellan den ordinarie lönen, dagavlöningen,
den tillfälliga förhöjningen i dagavlöningen och den tillfälliga
löneförbättringen för furirer av 1. klassen icke böra i detta sammanhang
rubbas. Därutöver utginge emellertid anställningspremier
dels till f. d. fast anställda, dels ock till värnpliktiga, som toge fast

anställning under värnpliktstjänstgöring eller efter genomgången fullständig
soldatutbildning. Sådant manskap, som ej förut genomgått
någon militär utbildning, erhölle däremot icke anställningpremier. Härutinnan
kunde man åtminstone i någon mån finna anledningen till det
stora vakansantalet bland meniga.

Under dylikt förhållande funne sig ämbetsverket böra hemställa,
att sådana föreskrifter måtte utverkas, att anställningspremier finge utgå
till alla, som toge fast anställning, med undantag av musikmanskap.
Aven om premiesystemet vore en avlöningsform, som icke alltid motsvarat
förväntningarna, syntes likväl, då denna avlöningsform redan
vore till finnandes och icke ännu kunde avskaffas, några betänkligheter
att såsom ett provisorium utsträcka den till alla anställda icke behöva
resas. De sålunda föreslagna premierna syntes böra utgå med samma
belopp som anställningspremierna till värnpliktiga.

Svenska furirernas riksförbund har vidare i en den 28 november
1919 dagtecknad underdånig skrivelse gjort vissa uttalanden beträffande
manskapsrekryteringen och därmed sammanhängande förhållanden, varur
de sakkunniga tillåta sig här anföra följande.

Såsom grundfel hos den nuvarande volontärinstitutionen och orsaker
till den felslagna rekryteringen angavs i skrivelsen, att de möjligheter,
som på den militära banan funnes för fast anställt manskap att
nå en tryggad framtid, vore ytterst små; att löneförmånerna vore alltför
knappt tilltagna i jämförelse med de civila arbetsförtjänsterna; att stora
brister vidlådde den grundläggande underbefälsutbildningen; att civilanställning
genom statens försorg ej vore ordnad; att furirerna fortfarande
vore anställda medelst kontrakt; samt att uniformsfrågan icke
vore ordnad på ett tillfredsställande sätt.

Rekryteringen av det fast anställda manskapet borde fortfarande
såsom hittills ske på frivillighetens väg och icke genom tvångsuttagning
bland värnpliktiga, på sätt föreslagits av särskilt tillkallade sakkunniga
för utredning av frågan om underbefälsrekryteringen.

Åldersgränsen för anställning som volontär borde ej understiga 20
år; det hade nämligen visat sig ytterligt menligt, att instruktören varit
yngre än den värnpliktige rekryten. Betydligt ökade fordringar borde
ställas på dem, som erhölle volontäranställning, särskilt i fråga om
karaktärsegenskaper.

Volontärerna borde anställas medelst kontrakt på tre år, vilken tid
åtginge för deras utbildning till instruktörer och underbefäl. Efter
loppet av dessa tre år borde de dugligaste av dem, som blivit korpraler,

Svenska
furirernas
riksförbund
den 28 november
1919.

befordras till furirer och anställas medelst konstitutorial, medan de övriga
borde meddelas avsked. Furirer, som varit anställda medelst konstitutorial
i två år och därunder skickat sig väl, borde därefter meddelas
fullmakt på sin beställning. Någon gräns för långvarigheten av furirernas
tjänst borde ej uppställas. Däremot syntes det vara nödvändigt
att stipulera en viss åldersgräns för underofficersbefordran, enär det vore
av vikt, att underofficerskåren finge en ung rekrytering. De furirer,
som icke kunde erhålla underofficersbefordran, innan de uppnått föreskriven
högsta ålder, borde beredas civilanställning i statens tjänst, där
de skulle få tillgodoräkna sig sin militära tjänstetid.

Genom bifall till förslaget om anställning medelst konstitutorial och
fullmakt skulle bland annat den fördelen vinnas, att de höga anställnings-
och rekapitulationspremierna kunde avskaffas. Dessa premier
hade den nackdelen, att de sämre elementen av det underbefäl, som en
gång tagit avsked, återinträdde i tjänst, medan de bättre skaffade sig
utkomst av civil verksamhet och trots premierna förbleve i denna.

För att göra tjänsten mera lockande för dem, som sökte anställning
som volontärer, borde dock utom lega betalas en anställningspremie
av 200 kronor för treårigt kontrakt.

Enligt furirsförbundets förslag skulle den kontanta avlöningen till
manskapet utgå med följande belopp, för helt år räknat, nämligen:

till	furir fr. o. m. 9. tjänståret till befordran eller avsked	kronor	1,565	—
	» » 7. t. o. m. 8. tjänståret..................	»	1,325	—
»	» » 5. » 6. » ..................	»	1,085	—
	» » befordran » 4. » .................	»	965	—
»	korpral (konstapel).............................................................	»	753	75
))	vicekorpral.......................................................................		633	75
	volontär..................................................................................		482	50

I dessa belopp inginge dagavlöning med 1 krona för furir, 75 öre
för korpral (konstapel) och vicekorpral samt 50 öre för volontär. Dessutom
skulle de nu utgående naturaförmånerna kvarstå orubbade.

Enligt detta förslag skulle skillnaden mellan furirsbeställningar av
1. och 2. klassen bortfalla, vilket dock komme att innebära en rättvis
förändring. Sådana som förhållandena nu vore, kunde det nämligen
hända att, under det att en furir med 5 å 6 års tjänstetid vid ett
regemente icke kunde erhålla befordran till beställning såsom furir av
1. klassen, vid andra regementen med större omsättning sådan befordran
ofta kunde vinnas redan efter 4 års tjänst.

Korpral, som ej redan vid tredje tjänstårets slut erhölle furirs -

befordran, men dock förnyade sitt kontrakt, skulle fortfarande uppbära
korprals lön, men borde vid befordran till furir få tillgodoräkna sig sin
tjänstetid som korpral och, om befordran skedde först vid femte tjänstårets
ingång, då få komma upp direkt i 2. lönegraden, som omfattade
femte och sjätte tjänståren.

Vid kommendering utom förläggningsorten borde dubbel dagavlöning
utgå även till underbefäl.

Avskedspremierna borde utgå med samma belopp vid alla truppförband
samt även till dem, som erhölle anställning i statens tjänst,
och till musikpersonal. För sistnämnda personal borde tiden för beräknande
av avskedspremier börja vid fyllda 17 års ålder.

De furirer, som befordrades till underofficerare, borde erhålla 1,000
kronor i ekiperingshjälp.

Till gifta furirer borde dessutom utgå inkvarteringsbidrag, liksom
dessa furirer även borde erhålla rätt att utfå portionsersättning efter
normalportionsvärde.

Utöver de framställningar och förslag i fråga om avlöningsförhållandena
för arméns manskap, för vilka i det föregående redogjorts, hava
de sakkunniga under arbetets fortgång haft tillfälle att taga del av vissa
yttranden i ämnet från arméns militära myndigheter. Redan på ett
tidigt stadium av utredningsarbetet funno nämligen de sakkunniga
uppenbart, att det förslag, de sakkunniga kunde komma att framlägga,
måste innefatta en del mera genomgripande förändringar i avlöningssystemet.
Genom lantförsvarets kommandoexpedition hava därför
de sakkunniga under sommaren 1920 införskaffat yttranden över följande
under de sakkunnigas utredningsarbete uppkomna särskilda spörsmål,
nämligen:

1) huruvida nuvarande lega och anställningspremier borde avskaffas
och i stället till nyanställd volontär utbetalas något mindre belopp
under namn av »bidrag till utrustning m. m.», »handpenning» e. d.,

2) huruvida nuvarande rekapitulationspremier borde avskaffas och
samtidigt för manskapet införas ålderstillägg,

3) huruvida dylika tillägg lämpligen borde ifrågakomma för manskap
i lägre tjänsteställning än furirs (med särskilt beaktande av förhållandena
beträffande musikmanskap och beställningsmän) samt, därest
ålderstillägg infördes för meniga, huruvida och i sådant fall vilka villkor
borde uppställas i fråga om rätt för menig att erhålla ålderstillägg,

4) huruvida nuvarande lön och dagavlöning borde sammanslås till
en enda avlöningsform (»lön») och i samband därmed föreskrifter lämnas

Av de sakkunniga
infordrad
utredning
rörande
vissa
spörsmål.

Särskilda
sakkunniga
år 1916.

om avdrag å lönen vid tjänstledighet, sjukdom m. m., i likhet med vad
numera stadgats för kommunikationsverkens personal,

5) huruvida dyrtidstillägg borde utgå vid sidan av den fasta avlöningen
eller den fasta avlöningen så avpassas, att densamma inkluderade
vad som för den närmaste tiden kunde beräknas komma att enligt allmänna
regler utgå såsom dyrtidstillägg, samt

6) huruvida beställningsmän borde komma i åtnjutande av högre
avlöning än annan personal i motsvarande tjänsteställning.

Härjämte begärde de sakkunniga uttalanden om de tidsintervaller, som
befunnes lämpligen böra bestämmas såsom villkor för intjänande av de
ålderstillägg, vilka borde tillkomma olika beställningshavare, därest denna
löneform infördes i avlöningssystemet.

De sakkunniga, som vid utarbetande av sitt förslag beaktat de
synpunkter, som av de militära myndigheterna framhållits i berörda
yttranden, hava icke ansett sig böra i detta sammanhang fullständigt
redogöra för yttrandenas innehåll, men komma de sakkunniga i det följande
vid behandling av de olika spörsmålen att, där så funnits erforderligt,
anföra de skäl, som av myndigheterna framhållits för eller mot
den ståndpunkt, de sakkunniga intagit i sitt förslag.

B. Marinen.

Enligt nådiga bemyndiganden den 11 juni och den 19 november
1915 tillkallades inom sjöförsvarsdepartementet särskilda sakkunniga för
verkställande av förberedande utredning och uppgörande av preliminärt
förslag beträffande frågan om lönereglering för marinens personal m. m.;
och hava dessa sakkunniga i utlåtande den 19 januari 1916 framlagt bland
annat ett detaljerat förslag till omläggning av befordrings- och avlöningsförhållandena
för marinens manskapspersonal. Detta utlåtande, som jämväl
innehöll förslag till avlöningsreglemente för marinen, har icke varit
utställt till yttrande av marinmyndigheterna, men har från sjöförsvarsdepartementet
överlämnats till de sakkunniga för att vara tillgängligt
vid fullgörandet av deras uppdrag. I anledning härav torde i detta
sammanhang böra lämnas en redogörelse för utlåtandet i de delar, detsamma
berör frågan om befordrings- och avlöningsförhållandena för
marinens manskap.

I nyssnämnda sakkunnigas uppdrag ingick, bland annat, att utreda,
i vad mån förenkling skulle kunna vinnas i de nuvarande invecklade avlöningsbestämmelserna
för marinens personal, varvid särskilt borde tagas
under omprövning, huruvida en omläggning av marinens avlöningsför -

hållanden med fördel skulle kunna ske efter förebild av reglementet för
arméns avlöning under fred.

Med anledning härav anförde de sakkunniga i sitt betänkande, att
en allmän löneförbättring för marinens personal syntes böra äga rum
i sammanhang med en löneförbättring jämväl för arméns personal.
Med denna utgångspunkt hade de sakkunniga nödgats begränsa sitt
arbete till att söka genom en lönereglering för mariuens personal
skapa förutsättningar för en gemensam avlöningsförhöjning för all militär
personal enligt ensartade grunder.

Beträffande marinens manskap hade det synts de sakkunniga önskvärt,
att vid marinen, liksom förhållandet vore vid armén, överensstämmelse
måtte åvägabringas mellan personalens benämningar i vederbörliga
stater och benämningarna på de olika tjänstegraderna. Det syntes vidare
de sakkunniga, att man för bestämmandet av tjänstegraderna och därmed
förbunden avlöning vid marinen skulle, åtminstone i viss utsträckning,
kunna taga tjänstegraderna vid armén till förebild. Visserligen
företedde utbildnings- och tjänstgöringsförhållandena särskilt vid flottan
betydliga skiljaktigheter från motsvarande förhållanden vid armén, men
därav syntes icke med nödvändighet följa, att likställighet i avlöningshänseende
vore helt utesluten. På grund härav upptogos i de sakkunnigas
förslag beträffande flottan nya tjänstegrader, benämnda örlogsfurir
av 1. och 2. klassen, örlogskorpral samt sjöman av 1. och 2. klassen. Dessa
tjänstegrader skulle vid kustartilleriet benämnas furir av 1. och 2. klassen,
korpral samt kustartillerist av 1. och 2. klassen. Beställningshavama i
nu nämnda tjänstegrader borde åtnjuta avlöning till motsvarande belopp
och med tillämpning av enahanda avlöningsformer som beställningshavarna
vid armén i tjänstegraderna furir av 1. och 2. klassen, korpral,
vicekorpral och menig.

Beträffande fördelningen av marinens manskap i de förefintliga fyra
lönegraderna på de tjänstegrader, vilkas inrättande sålunda förordats av
de sakkunniga, borde till en början enligt de sakkunnigas mening alla
beställningar i 1. lönegraden för manskap överflyttas till underofficerskåren
och denna lönegrad sålunda helt indragas.*) Med avseende å uppdelningen
på de föreslagna tjänstegraderna av manskapet i de kvarstående
tre lönegraderna föreslogo de sakkunniga, att av antalet beställningar i
2. lönegraden skulle överföras omkring två tredjedelar till örlogsfurirer
av 1. klassen och återstående tredjedel till örlogsfurirer av 2. klassen. Beställningarna
i 3. lönegraden skulle jämväl enligt de sakkunnigas förslag

*) Denna åtgärd har, såsom förut (sid. 39) omförmälts, i huvudsak genomförts från och
med år 1919.

3200 20

Chefen för
marinstaben
och chefen för
kustartilleriet
den 16 mars
1918.

uppdelas, varvid omkring två tredjedelar av antalet borde hänföras till
örlogskorpraler och återstoden till 1. klass sjömän. Vad slutligen anginge
manskapet i 4. lönegraden, ifrågasattes ingen annan ändring än att
detsamma skulle överföras till 2. klass sjömän.

En liknande uppdelning av antalet beställningshavare i de nuvarande
fyra lönegraderna vid kustartilleriet på de föreslagna nya tjänstegraderna
har förordats av de sakkunniga.

I samband med den i det föregående berörda frågan om överflyttande
av marinens manskap i 1. lönegraden (underofficerskorpraler) till
nya beställningar för underofficerare av 3. graden hade chefen för
marinstaben erhållit uppdrag att gemensamt med chefen för kustartilleriet,
såvitt kustartilleriet anginge, avgiva förslag i fråga om de organisatoriska
förändringar, som funnes behövliga vid inrättande av den
nya underofficersgraden, ävensom rörande de ändringar i marinens manskapsorganisation,
som kunde befinnas erforderliga för vinnande av en
förbättrad ställning för korpralerna samt för reglerandet av därmed i
samband stående förhållanden. Sådant förslag avgavs i underdånigt utlåtande
den 16 mars 1918. Beträffande flottan anförde därvid chefen
för marinstaben, att antalet tjänstegrader inom sjömanskåren borde vara
så litet som möjligt och kåren sålunda indelas i allenast två grader:
korpraler och meniga. Antalet tjänstbarhetsklasser borde bestämmas
av, förutom tjänstetidens längd, den olika grad av yrkesskicklighet och
utbildning, som erfordrades av manskapet för bestridande av de olika
slag av befattningar å stridsfartygen, som skulle besättas. Tjänstbarhetsklasserna
syntes på grund härav och i betraktande av övriga på
frågan inverkande omständigheter lämpligen böra upptagas till fyra och
stammanskapet sålunda beträffande tjänstbarheten indelas i 1., 2., 3. och
4. klass sjömän. Av personalen i de olika tjänstbarhetsklasserna avsågos
1. klass sjömännen att bestrida de viktigare förhandsposterna ombord
och i land samt de i fartygens fördelningar upptagna 1. korpralsbefattningarna,
under det att 2. klass sjömännen skulle bestrida de i
nämnda fördelningar upptagna 2. korpralsbefattningarna. Sjömanskåren
skulle alltså komma att utgöras av: korpraler, omfattande 1. och 2.
klass sjömän, samt meniga, omfattande 3. och 4. klass sjömän.

I fråga om den avlöning, som borde utgå till manskapet, ifrågasattes,
att löneklassernas antal i så måtto borde bestämmas med hänsyn
till tjänstbarhetsklasserna, att lönerna borde ökas, i den mån uppflyttning
till högre tjänstbarhetsklass ägde rum. Löneklassernas antal
borde därför bestämmas till fyra och i stort sett motsvara tjänstbarhets -

klasserna. För vinnande av likställighet i avlöningshänseende mellan
manskap vid marinen och armén borde dock — då olika organisatoriska
bestämmelser sannolikt alltid måste förefinnas mellan försvarsgrenarna -löneförmånernas successiva ökning regleras enligt vissa för marinen och
armén gemensamma grundläggande bestämmelser beträffande fordran å
viss tjänstålder, t. ex. genom införande av viss grundlön och ålderstillägg.

Beträffande organisationen av kustartilleriets manskap erinrade chefen
för kustartilleriet, att det för bestridande av vissa tjänstebefattningar i
den inre tjänsten, såsom dagkorpraler, logementsbefälhavare m. fl., erfordrades
ett antal äldre, pålitligt och dugligt underbefäl. Åven om
underofficerare av 3. graden komme att användas i vissa av dessa befattningar,
bleve det dock nödvändigt att härför inrätta en ny tjänstegrad,
omfattande det äldsta underbefälet av manskapet. Till denna grad,
som borde benämnas furir, syntes vid första uppsättningen böra hänföras
dels underofficerskorpraler över stat med lön i 2. lönegraden, dels ock
omkring en fjärdedel av korpralerna. Chefen för kustartilleriet föreslog
på grund härav, att manskapet vid detta vapen skulle indelas i tjäustegraderna
furir, korpral och menig, varjämte manskapet i sistnämnda
grad borde med avseende å tjänstbarheten indelas i 3. och 4. klass
kustartillerister. Chefen för kustartilleriet instämde därjämte i chefens
för marinstaben uttalande om önskvärdheten av likställighet i avlöningsförmåner
vid armén och marinen.

Vid anmälan den 19 april 1918 av frågan angående överflyttande
av marinens manskap i 1. lönegraden till den nya 3. underofficersgraden
uttalade dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet (prop. nr 356)
bland annat, att 1. lönegraden vid marinen framdeles bleve att
betrakta som en ren manskapsgrad under lämplig benämning, korpraler,
såsom chefen för marinstaben i berörda skrivelse den 16 mars 1918
föreslagit, eller furirer, såsom chefen för kustartilleriet i samma skrivelse
ifrågasatt. Frågan om löneförhållandena för denna lönegrad liksom för
övriga manskapsgrader, d. v. s. för manskapskårerna i deras helhet,
borde snarast upptagas till prövning och i samband därmed jämväl utredas
vissa organisatoriska spörsmål beträffande manskapet, såsom om
obligatorisk avgångsålder m. m.

I anslutning till nämnda uttalande uppdrog Kungl. Maj:t den 21
maj 1918 åt chefen för marinstaben att i samråd med chefen för kustartilleriet,
såvitt kustartilleriet anginge, avgiva fullständigt förslag i

Proposition
nr 356 år
1918.

Kungl. Maj:ts
uppdrag den
21 maj 1918.

Chefen för
marinstaben
och chefen för
kastartilleriet
den 19 november
1918.

fråga om de organisatoriska jämkningar beträffande flottans och kustartilleriets
manskap, som genom inrättande av den nya lägre underofficersgraden
kunde befinnas erforderliga eller lämpliga, därvid särskilt borde
tillses, att flottans och kustartilleriets korpraler bereddes den förbättrade
ställning, som av förhållandena betingades.

På grund härav framlade chefen för marinstaben, efter samråd med
chefen för kustartilleriet, i skrivelse den 19 november 1918 förnyat förslag
till ändringar i marinens manskapsorganisation m. m., vilket förslag
i väsentliga avseenden avvek från det, som avgivits i ovannämnda
skrivelse av den 16 mars 1918. Därvid anfördes i huvudsak följande.

Vid den inom marinstaben, efter samråd med chefen för kustartilleriet,
verkställda ytterligare utredningen i ärendet hade särskilt beaktats
nödvändigheten av att söka åstadkomma enklare, rättvisare och lämpligare
former i fråga om manskapets löneförmåner än de nuvarande,
varjämte hänsyn tagits till behovet att genom vissa ändringar i de
förut föreslagna organisationsbestämmelserna göra dessa lätt anpassbara
icke blott till de ifrågasatta nya avlöningsformerna utan även till rådande
förhållanden i övrigt. Då det därvid ur såväl lönereglerings- som
disciplinär synpunkt befunnits önskvärt att giva förenämnda förslagstörre
smidighet, hade det däri förutsatta sambandet, vad flottan beträffade,
mellan tjänstegrader och tjänstbarhetsklasser ansetts böra bortfalla.

För ernående av den behövliga förenklingen beträffande formerna för
manskapets avlöningsförmåner kunde det ifrågasättas, huruvida icke avlöningen
för meniga borde utgå endast i form av daglön, omfattande
nuvarande såväl månadslön som dagavlöning, exempelvis på sådant sätt,
att för allt manskap av såväl marinen som armén en viss grundavlöning
per dag, lämpligen benämnd daglön, komme att gälla, vilken skulle ökas
med vissa belopp, i den mån högre tjänstålder och tjänstbarhetsklass
ernåddes. Såväl nämnda successiva ökning av daglönen som de tjänstårsperioder,
efter vilka högre daglön avsåges att utgå, förutsattes härvid
bliva lika inom hela krigsmakten. Om ett dylikt avlöningssystem,
grundat på principen om ålders- eller tjänstårstillägg, infördes för krigsmakten
i dess helhet, skulle detta givetvis bidraga till ernående av
större likställighet och rättvisa i avlöningshänseende bland manskapet
inom armén och marinen än vad för närvarande vore fallet. Ett införande
av detta system skulle dessutom kunna medföra vissa förenklingar
i det tidigare avgivna organisationsförslaget.

I sagda förslag hade förutsatts, att antalet lönegrader skulle bestämmas
med hänsyn till antalet tjänstbarhetsklasser (tjänstegrader) och

att, vad flottan beträffade, uppflyttning till högre lönegrad och tjänstbarhetsklass
städse skulle följas åt samt att manskapet alltid skulle tillhöra
den mot tj änstegraden svarande tjänstbarhetsklassen. Detta samband
komplicerade ifrågavarande organisationsproblem så till vida, att
svårigheter uppkomme att på lämpligt sätt ordna frågan om underbefälets
utstrykning ur innebavande tjänstegrad och ned flyttning i lägre
lönegrad. Den stora betydelse, befogenheten till dylik utstrykning ägde
för upprätthållande av god disciplin samt för befrämjande av gott uppförande
bland manskapet, nödvändiggjorde emellertid, att densamma så
ordnades, att den på ett enkelt och lämpligt sätt kunde komma till användning.
Med hänsyn härtill borde uppflyttning i högre tjänstbarhetsklass
kunna ske oberoende av befordran till högre tjänstegrad och daglönen
sålunda regleras uteslutande med hänsyn till tjänstbarhetsklasserna.
Även beträffande manskapet borde emellertid liksom annorstädes större
kompetens och ansvar samt oftast strängare tjänstgöring åtföljas av
ökade löneförmåner, varför också den högre tj änstegraden borde medföra
ökade löneförmåner, vilka skulle bortfalla, då graden förlorades.

För att med tillämpande av ifrågavarande avlöningssystem med daglön,
som ökades med tjänståldern, ernå detta syfte, bleve det erforderligt
att med den högre tjänstegraden förena en särskild löneförmån,
vilken lämpligen torde böra utgå i form av månatligt arvode.

För vissa yrkesgrenar, där särskild yrkesskicklighet vore erforderlig
och beträffande vilka därför större hänsyn för erhållande av lämplig
personal i tillräckligt antal måste tagas än i fråga om andra yrkesgrenar,
syntes det ur rekryteringssynpunkt vara erforderligt att införa
särskilda yrkesarvoden. Då emellertid frågan om dylika arvoden icke
direkt berörde förevarande organisationsspörsmål, behövde densamma
icke upptagas till behandling i detta sammanhang, utan kunde anstå till
en kommande lönereglering.

Genom införandet av ovannämnda avlöningssystem med daglön och
korpralsarvoden kunde sägas, att två löneskalor komme att tillämpas
för manskapet, nämligen en för meniga, reglerad med hänsyn till tjänstbarhetsklasser,
och eu för korpraler, reglerad med hänsyn till tjänstegrader.

Den förstnämnda, för meniga gällande skalan komme sålunda att
omfatta samtliga tjänstbarhetsklasser, under det att den sistnämnda, för
korpraler gällande skalan komme att omfatta manskapets befälsgrader.
På detta sätt skulle åvägabringas en av tjänståldern reglerad successiv
ökning av manskapets avlöningsförmåner, nämligen daglönen och korpralsarvodet,
i den mån tjänstbarheten, resp befälsställningen höjdes.

Menig, som varit i tjänst en viss tid och förvärvat föreskriven

yrkesskicklighet, komme därigenom alltid att uppbära en däremot svarande
daglön, och manskap, som befordrats till korpral, erhölle dels den
mot tjänståldern svarande daglönen, dels det mot tjänstegraden svarande
arvodet. Härigenom komme korpralen att i avlöningshänseende intaga
den bättre ställning, vartill hans högre tjänstegrad berättigade honom.

Då daglönerna förutsattes bliva fasta, borde någon nedflyttning till
lägre daglön icke kunna äga rum. Korpralsarvodena torde däremot
böra bliva på så sätt rörliga, att de i händelse av utstrykning ur
korpralsgraderna kunde fråntagas den utstrukne. I vissa fall, såsom vid
längre tids tjänstledighet eller sjukdom, arreststraff o. d., borde dock för
hela eller del av den tid, sådan ledighet åtnjötes eller sjukdom varade
eller arreststraff underginges, daglönen kunna minskas eller upphöra.
För det manskap, som tjänstgjorde utom egen station, torde viss del av
daglönen böra utbetalas på stationen, på det att föreskrivna innehållningar
m. m. lätt skulle kunna verkställas. ''

I förslaget hade förutsatts, att daglönens ökning skulle vara beroende
på såväl viss tjänstålder som uppnådd högre tjänstbarhetsklass, så att
ökning av daglönen skulle erhållas i samband med uppflyttning till de
nuvarande tjänstbarhetsklasserna beträffande sjömanskåren eller efter en
tjänstetid av resp. 12 och 36 månader. Härtill skulle komma en ytterligare
förhöjning efter resp. 6 och 9 år. För att komma i åtnjutande
av sistnämnda två förhöjningar skulle erfordras att tillhöra högsta tjänstbarhetsklassen.

Med tillämpande av nämnda grunder och under förutsättning att
— närmast med hänsyn till angelägenheten att åvägabringa överensstämmelse
mellan arméns och marinens manskapsorganisation — två
korpralsgrader (1. och 2. korpraler) infördes, skulle, därest normala
förhållanden beträffande uppflyttningar och befordringar ägde rum, avlöningen
för marinens manskap gestalta sig, på sätt framginge av nedanstående
tablå.

	1. året.	2.-3. åren.	4. året.	5.-6. åren.	7.-19. åren.	10. och följande åren.
Fast lön.
Daglön för meniga och korpraler ........	0	75	i	25	1	50	i	50	i	75	2	—
Summa för år	273	75	456	25	547	50	547	50	638	50	730	—
Arliga arvoden.
Arvode till 2. korpral ........................	—	—	—		120	—	120	—	120		120	—
)> » 1. » ........................	—	—		--	—	—	240	—	240	—	240

Av chefen för kustartilleriet hade föreslagits, att uppflytta ngen till
2. korpral vid detta vapen skulle kunna vinnas efter en tjänstetid av
30 månader i stället för, såsom i tablån angivits, 36 månader (3 år).

Genom införandet av ett dylikt automatiskt verkande avlöningssystem
med en viss daglön som grund och ökning i densamma efter
vissa tjänstetider (tjänstår), syntes något på förhand bestämt antal beställningar
inom de olika lönegraderna icke kunna angivas. Något behov
härav syntes icke heller förehnnas. På grund härav torde icke heller i
staten för flottans sjömanskår, resp. för kustartilleriets personal böra upptagas
någon fördelning av de meniga å olika lönegrader. En sådan i
staten upptagen fördelning skulle nämligen verka förryckande vid avlöningssystemets
tillämpning. Benämningen lönegrad skulle, därest den
över huvud taget behövde ifrågakomma, endast utgöra ett uttryck för
den högre eller lägre avlöning, som enligt ovan angivna grunder normalt
tillkomme manskap med olika tjänstålder och av olika tjänstbarhetsklasser.
Då däremot antalet korpralsbeställningar reglerades av det
förefintliga behovet, borde detsamma vara bestämt och upptaget i staten.
I betraktande av att korpralsarvodena borde vara rörliga och tilldelas
endast sådant manskap av högsta tjänstbarhetsklassen, som befordrats
till korpral, borde i staten givas uttryck häråt.

Myndigheterna hade jämväl tagit under omprövning, huruvida uppmuntringspenningar
borde bibehållas eller ej vid en omreglering av
manskapets avlöning. Givetvis vore det en förenkling, om nämnda förmån
kunde sammanslås med eller uppgå i ovan föreslagna avlöningsförmåner.
Genom iniorandet av korpralsarvoden komme dessa att åstadkomma
samma verkan, åtminstone på det något äldre manskapet, som
uppmuntringspenningarna. Då uppmuntringspenningarna för närvarande
i allmänhet icke erhölles förrän efter två års tjänstetid och korpralsgraden
förutsattes kunna ernås redan efter tre års tjänstetid, hade det, med
hänsyn jämväl till det myckna arbete, som vore förenat med nämnda
penningars utbetalande, och till dessas relativt ringa belopp, synts
lämpligt att, i samband med en omreglering av manskapets avlöning
och införandet av det nu ifrågasatta avlöningssystemet, uppmuntringspenningarna
uppginge i annan avlöningsform. Lämpliga andra förmåner,
såsom utsträckt permission m. m., borde dock allt fortfarande komma
till användning för att befrämja ett gott uppförande bland manskapet.

Genom tillämpning av ett enligt förenämnda grunder uppgjort avlöningssystem
skulle, såsom förut framhållits, något behov att uppdela
manskapet i olika lönegrader icke längre förefinnas. Härigenom kunde
man även frigöra sig från det i ovannämnda organisationsförslag av den

Chefens för
sjöförsvarsdepartementet

ämbetsskr -▼else den 9
december
1918.

16 mars 1918 angivna sambandet mellan tjänstbarhetsklass och lönegrad.
Det syntes därför, vad flottan beträffade, icke heller finnas någon mera
väsentlig anledning att frångå den nuvarande indelningen av de meniga
i tre tjänstbarhetsklasser, nämligen 1., 2. och 3. klass sjömän. Ur flera
synpunkter, särskilt med hänsyn till rullföring o. dyl., syntes ett bibehållande
av nuvarande indelning vara en fördel. Normalt skulle då 1.
klass sjömän komma att intaga korprals tjänsteställning.

Vad kustartilleriet vidkomma, syntes det önskvärt, att manskapet
därstädes indelades i tjänstbarhetsklasser i likhet med vad vid flottan
vore fallet, d. v. s. i 1., 2. och 3. klass kustartillerister.

Av chefen för kustartilleriet hade, såsom förut nämnts, föreslagits,
att befordran till 2. korpral måtte kunna ske efter en tjänstetid av 30
månader, under det att dylik befordran vid flottan icke kunde äga rum
förrän efter 36 månaders tjänstetid. I samband därmed hade av bemälde
chef framhållits önskvärdheten av att andra daglöneökningen måtte
kunna ske efter samma tjänstetid eller 30 månader.

Då en av de bärande principerna i ovannämnda lönesystem vore,
att högre avlöning, d. v. s. såväl daglön som korpralsarvode, skulle utgå
efter vissa för hela krigsmakten lika långa tjänstetider, och då en nedsättning
för flottans del av ifrågavarande tjänstetid från 36 till 30
månader icke lämpligen läte sig göra, ansåg sig chefen för marinstaben
icke kunna biträda nämnda av chefen för kustartilleriet uttalade mening,
varken vad anginge tiden för andra daglöneökningens erhållande eller beträffande
tilldelande av korpralsarvode efter endast 30 månaders tjänstetid.

Vid chefens för marinstaben ifrågavarande skrivelse fanns fogat ett
förslag till stat för flottans sjömanskår. Enligt detta förslag skulle hela
personalstyrkan utgöra 3,700 man och skulle för 1,500 av dessa utgå
korpralsarvoden, därav för 700 man till det lägre beloppet av 120 kronor
för år och för 800 man till det högre beloppet av 240 kronor för år.
Förslaget om upptagande av nämnda antal man borde emellertid betraktas
endast såsom exempel för att åskådliggöra statens uppställning.

Genom ämbetsskrivelse den 9 december 1918 anmodade chefen för
sjöförsvarsdepartementet avlöningssakkunniga att vid avgivande av infordrat
utlåtande över rekryteringssakkunnigas ovanberörda förslag angående
förbättrande av manskapsrekryteringen vid armén (sid. 51) jämväl
taga i övervägande, huruvida och i vad mån de åtgärder, som med
anledning av nämnda förslag funnes böra vidtagas, lämpligen kunde
och borde anpassas för marinens manskap, därvid korpralernas ställning
särskilt syntes böra beaktas, samt att inkomma med det yttrande och
förslag, vartill anledning kunde förefinnas.

I anledning härav anförde de sakkunniga i underdånigt utlåtande Aviöningseakden
24 februari 1919, bland annat, följande. 24 februari

Såsom framginge av de sakkunnigas samma dag avgivna utlåtande i9is.
över rekryteringssakkunnigas nyssnämnda förslag (sid. 52 o. ff.), hade för
furirerna föreslagits införande av ett avlöningssystem med lönetillägg
efter viss tjänstetid. De särskilda löneskalorna för furirer av 1. och
2. klassen skulle därvid på det sätt ingripa i varandra, att furir av 1.
klassen, som kunde räkna längre tjänstetid än 24 månader såsom furir
av 2. klassen, skulle äga att tillgodoräkna sig den överskjutande tiden
såsom tjänstetid för erhållande av löneförhöjning i 1. klassen.

På grund av de stora olikheterna mellan arméns och marinens manskap
i fråga om såväl organisation som avlöning måste det givetvis
vara förenat med vissa svårigheter att å marinens manskap anpassa de
för arméns manskap föreslagna avlöningsbestämmelserna. De sakkunniga
hade emellertid funnit en framkomlig väg till åstadkommande av
största möjliga överensstämmelse mellan armén och marinen i fråga om
manskapets avlöning vara att söka bestämma avlöningen för de olika
lönegraderna vid marinen på sådant sätt, att under förutsättning av normal
befordran det sammanlagda avlöningsbeloppet för en fast anställd
vid marinen under ett visst antal år komme att uppgå till ungefär samma
belopp, som under enahanda förutsättning kunde beräknas komma att
under samma tid utgå till en fast anställd vid armén.

I ovannämnda utlåtande beträffande arméns manskap hade de sakkunniga
utgått från, att befordran från lägre till högre manskapsbeställning
vid armén i allmänhet kunde ske i den ordning, att menig volontär
kunde befordras till vice korpral efter omkring ett års tjänstetid,
att vicekorpral efter omkring ett års tjänstetid såsom sådan kunde befordras
till korpral samt att korpral efter omkring två års tjänstetid såsom
sådan kunde befordras till furir av 2. klassen.

Rörande uppflyttning till högre lönegrad vid marinen gällde
under förutsättning, bland annat, att vakans förefunnes i högre lönegrad
och att erforderlig tjänstbarhet vore för handen — att dylik uppflyttning

kunde ske: till 3. lönegraden efter en tjänstetid av minst 18 månader

(I1/* år), till 2. lönegraden efter en tjänstetid av minst 36 månader

(3 år) samt till 1. lönegraden efter en tjänstetid av minst 72 månader

(6 år).

Som manskap i 1. lönegraden (underofficerskorpraler) vid marinen
redan blivit delaktigt av den av 1918 års riksdag beslutade tillfälliga
löneförbättringen för viss personal vid marinen, hade det för de
sakkunniga närmast gällt att på angivet sätt avpassa avlöningen för

3260 20

marinens manskap under de sex första tjänståren, efter vilkas utgång
uppflyttning kunde ske till beställning i 1. lönegraden.

Under förutsättning att befordran till högre tjänstegrad vid armén
ägde rum i den ordning, som ovan angivits, samt att avlöningsförbättring
utginge enligt de av de sakkunniga föreslagna grunderna (sid. 55),
skulle en volontär, som toge fast anställning vid armén, under de sex
första åren av anställningstiden komma att uppbära kontant lön och
dagavlöning med ett belopp av sammanlagt 3,740 kronor.

Då det gällt att söka bringa avlöningen för marinens manskap i
överensstämmelse med vad som föreslagits för manskapet vid armén,
hade de sakkunniga till en början ansett, att för vinnande av större
enkelhet i avlöningssystemet uppmuntringspenningar under tjänstgöring
i land och korpralsarvoden icke vidare borde utgå. De sakkunniga ansåge
jämväl, att det till manskap i 2. lönegraden efter minst 48 månaders
tjänstetid utgående lönetillägget (liksom även det till manskap i
nämnda lönegrad efter minst 84 månaders tjänstetid utgående andra
lönetillägget) borde avdragas från den ifrågasatta löneförbättringen.

Vid jämförelse med arméns manskap syntes marinens manskap i 2.
lönegraden famna i stort sett likställas med arméns furirer. På grund
härav och med hänsyn till den relativt långa tid, under vilken marinens
manskap kvarstode i nämnda lönegrad, hade det synts lämpligt att för
manskapet i berörda lönegrad införa avlönings förhöjningar efter vissa
tidsintervaller i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits
för furirerna. Då emellertid uppflyttning i 2. lönegraden i regel ägde
rum efter endast 3 tjänstår eller omkring ett år tidigare än befordran
till furir vid armén, hade de sakkunniga ansett begynnelseavlöningen
för nämnda lönegrad böra bestämmas något lägre än den för furirerna
föreslagna begynnelseavlöningen. Å andra sidan syntes från och med
ingången av 7. tjänståret, vid vilken tid en furir av 2. klassen, därest
han icke vunnit befordran, enligt de sakkunnigas förslag förutsattes vara
berättigad till den för dylik beställningshavare föreslagna första löneförhöjningen,
sådant manskap vid marinen, som fortfarande tillhörde 2.
lönegraden, böra vara i avlöningshänseende fullt likställt med dylik furir.
På grund härav hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att för
marinens manskap i 2. lönegraden måtte införas tre löneförhöjningar,
att inträda efter resp. 18, 36 och 60 månaders tjänstetid i lönegraden.
Vad däremot anginge 3. och 4. lönegraderna, hade det synts de sakkunniga,
att endast ett lönebelopp för varje grad borde ifrågakomma.

I anslutning härtill hade de sakkunniga funnit sig böra för marinens

manskap av 2.—4. lönegraderna föreslå de avlöningsbelopp, som framginge
av följande schematiska framställning, i vilken lör varje beställning
angivits lönen (inberäknat eventuellt intjäntå ålderstillägg, där sådana
förekomme) och dagavlöningen ävensom summan därav.

Beställning.	18 månader. kronor.	o18 månader. kronor.	o 18 månader. kronor.	o 18 månader. kronor.	24 månader. kronor.	Slut- avlöning. kronor.
[lön.................... 2. lönegraden < _ . (dagavlöning .........					432		540		648		756
—	—	—	—	273	75	273	75	273	75	273	75
Summa	—	—	—	—	705	75	813	75	921	75	1,029	75
(lön..................... 1 3. lönegraden <				75
fdagavlöning.........	—	—	273						—
Summa	—	—	561	75
(lön.....................	228	_
4. lönegraden < . (dagavlöning ...------	182	50	—	—
Summa	41050				-

Med tillämpning av dessa lönesatser skulle, under förutsättning att
uppflyttning till högre lönegrad ägde rum i den ordning, som ovan angivits,
manskap vid marinen under de sex första anställningsåren komma
att uppbära kontant lön och dagavlöning med ett belopp av sammanlagt
omkring 3,737 kronor, medan, i enlighet med vad förut anförts,
manskap vid armén jämlikt de sakkunnigas förslag under lika lång tid
skulle komma att uppbära tillhopa 3,740 kronor. Enligt nu gällande
avlöningsbestämmelser skulle motsvarande löneförmåner för samma tid
för manskap vid marinen uppgå till omkring 2,(i49 kronor.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget vore närmast att betrakta
såsom ett utkast till en definitiv lönereglering för marinens manskap.
Intill dess en sådan lönereglering bleve genomförd, kunde förslaget
dock användas såsom grundval för en tillfällig lönereglering på sådant
sätt, att skillnaden mellan de föreslagna nya lönebeloppen och de i
gällande stater upptagna motsvarande belopp utbetalades såsom löneförbättring
till personalen.

Med avseende å den tillfälliga löneförbättring, som på grundvalen
av den sålunda verkställda utredningen av de sakkunniga föreslagits för
marinens manskap, borde, liksom beträffande motsvarande löneförbättring
för arméns manskap, uppställas såsom förutsättning, att anställningspremier
till nyantagen rekryt och f. d. fast anställt manskap samt

Marinförvaltningen
den 6
mars 1919.

rekapitulationspremier icke skulle utgå jämsides med löneförbättringen.
Likaledes borde anställningspremier för värnpliktiga vid marinen enligt
de sakkunnigas mening bortfalla.

Över de sakkunnigas förslag avgav marinförvaltningen utlåtande
den 6 mars 1919, och anförde ämbetsverket därvid, efter samråd med
chefen för marinstaben och chefen för kustartilleriet, bland annat följande.

De för armén föreslagna löneskalorna syntes till sina tidsintervaller
i huvudsak sammanfalla med tiden för manskapets befordran till högre
tjänsteställning på grund av vunnen högre kompetens. Så bleve däremot
icke fallet med de för marinen föreslagna löneskalorna. Vad särskilt
flottan beträffade förelåge ett uppenbart behov att tillförsäkra manskapet
en väsentlig löneförbättring vid rekapitulation efter fyra tjänstår.
Härtill hade förslaget icke tagit hänsyn. Det uppdrag, de sakkunniga
erhållit att beakta korpralernas ställning, syntes de icke hava lyckats
utföra på ett tillfredsställande sätt. Alldeles särskilt gällde detta de
ekonomiska påföljderna för menig, som visat sig olämplig såsom korpral
och därför måste återgå till förut innehavd beställning, däri han även
senare borde bibehållas på grund av vunnen yrkesskicklighet.

För förslaget att borttaga anställnings- och rekapitulationspremierna
kunde marinförvaltningen icke finna övertygande skäl förebragta. Då
ämbetsverket icke hunnit inhämta erforderliga uppgifter från vederbörande
befälhavare angående anställningspremiernas praktiska verkningar,
måste marinförvaltningen antaga, att erfarenheterna från den
korta tid, nämnda premier verkat, sannolikt icke kunde berättiga till ett
avgörande omdöme, att de vore olämpliga. Och den princip, varpå de
vilade, torde jämväl efter genomförande av en löneförbättring, vare sig
tillfällig eller definitiv, äga sin fulla giltighet. Skulle nämligen, såsom
man syntes hava skäl antaga, den föreslagna löneförbättringen icke medföra
en effektiv rekrytering av manskapsstyrkan, förelåge ju alltjämt
behovet att med tillhjälp av andra medel fylla vakanserna, ett behov
som vore större eller mindre allt efter vakansernas antal. För dess tillgodoseende
syntes annat medel icke finnas mera lämpat än ifrågavarande
premier, vilkas storlek växlade med vakansernas antal. Uppstode besparingar
å avlöningsmedlen till följd av vakanserna, syntes det också
rimligt att öka utgifterna för deras fyllande.

Marinförvaltningen kunde icke förbise, att de sakkunnigas förslag
innebure en väsentlig ökning av manskapets avlöning. Fn sådan ökning
funne ämbetsverket synnerligen önskvärd. För en definitiv lönereglering
för manskapet torde emellertid iakttagande av de nu fram -

förda synpunkterna vara en ovillkorlig förutsättning ur försvarets egen
synpunkt. Jämväl vid en tillfällig lönereglering syntes det nödvändigt
att iakttaga dessa synpunkter i sådan utsträckning, att genom den tillfälliga
löneförbättringen en definitiv lönereglering enligt nu angivna riktlinjer
icke föregrepes eller hindrades.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 mars 1919
(prop. nr 340) erinrade chefen för sjöförsvarsdepartementet om vad
chefen för lantförsvarsdepartementet yttrat i fråga om de sakkunnigas
förslag om tillfällig löneförbättring för manskapet vid armén (sid. 56 o. 57);
och anförde chefen för sjöförsvarsdepartementet därjämte, bland annat,
följande.

Då de sjömilitära myndigheterna haft vissa erinringar att framställa
mot det av de sakkunniga uppgjorda förslaget om tillfällig löneförbättring
för marinens manskap, särskilt i vad detsamma avsåge borttagandet
av anställnings- och rekapitulationspremier, hade departementschefen
icke ansett sig kunna föreslå, att berörda förslag lades till grund för
en framställning i ärendet till riksdagen. Då likväl en tillfällig höjning
av dagavlöningen för marinens manskap i 2.—4. lönegraderna syntes
böra föreslås, vore detta av det skälet, att tillfällig löneförbättring redan
beretts såväl befäl och underbefäl som manskap i 1. lönegraden. Det
vore därför orättvist, om icke något åtgjordes för manskap i förstnämnda
tre lönegrader, i all synnerhet som inom desamma inrymdes^ ett stort
antal gifta korpraler, vilkas ekonomiska ställning under den långvariga
kristiden blivit särskilt bekymmersam.

Såsom motiv för den samtidigt ifrågasätta höjningen för beställningshavare
i de lägre tjänstegraderna för arméns manskap hade särskilt
anförts, att den till dessa beställningshavare utgående dagavlöningen
icke borde understiga det penningbidrag å 50 öre för dag, som enligt
gällande regler tillkomme värnpliktiga. Detta motiv syntes äga giltighet
även i fråga om marinens manskap i 4. lönegraden.^

Vid bestämmandet av beloppet av de förhöjningar i dagavlöningen,
som borde tillkomma marinens manskap i 2. och 3. lönegraderna, kunde
i stort sett manskap i 2. lönegraden jämnställas med furirer vid armen
och manskap i 3. lönegraden med korpraler vid armén. Departementschefen
hemställde på grund härav, att dagavlöningen för marinens manskap
måtte för tiden den 1 november 1919—den 31 december 1920
höjas för manskap i 2. lönegraden från 60 öre till 1 krona, för manskap i

3. lönegraden från 50 öre till 75 öre och för manskap i 4. lönegraden
från 30 öre till 50 öre.

Proposition
nr 340 år
1919.

Av de sakkunniga
infordrad
utredning
rörande
vissa spörsmål.

Denna departementschefens hemställan blev, på sätt redan ovan å
sid. 42 samt 47 o. 48 omförmälts, av Kungl. Maj:t och riksdagen bifallen.

o Enligt beslut av 1920 års riksdag skall tillägg till dagavlöningen
utgå med enahanda belopp jämväl under år 1921.

Utöver de framställningar och förslag i fråga om avlöningsförhållandena
för marinens manskap, för vilka i det föregående redogjorts,
hava de sakkunniga i samma ordning, som i fråga om armén ovan
angivits (sid. 63), beretts tillfälle att från marinens militära myndigheter
erhålla yttranden beträffande vissa under de sakkunnigas utredningsarbete
uppkomna spörsmål av enahanda art som dem, vilkas besvarande
påkallats av arméns motsvarande myndigheter. Vid behandling
av berörda spörsmål komma de sakkunniga att i det följande, där så
funnits erforderligt, anföra de skäl, som av myndigheterna framhållits
för eller mot den ståndpunkt, de sakkunniga intagit i sitt förslag.

III. Allmän motivering för de sakkunnigas förslag till avlönings-*
reglemente för arméns och marinens manskap.

Inledning.

Såsom de sakkunniga uttalat i redogörelsen för de allmänna grunderna
för nu förevarande lönereglering för arméns och marinens personal,
hava de sakkunniga sökt att vid denna lönereglering i möjligaste mån
tillämpa de löneprinciper, vilka nyligen vunnit godkännande vid ordnandet
av löneförhållandena för kommunikationsverkens ävensom domänverkets
personal och som kunna förväntas inom den närmaste framtiden
komma till användning beträffande ytterligare grupper av statens befattningshavare.
Såvitt arméns och marinens fast anställda manskap angår,
hava emellertid avvikelser i olika hänseenden från nämnda löneprinciper
funnits böra äga rum. Anledningen härtill är i främsta rummet att
söka i de säregna anställnings-, befordrings- och tjänstgöringsförhållanden,
som gälla med avseende å nämnda manskap.

Vid kommunikationsverken sker rekryteringen av de lägre befattningarna
i regel på det sätt, att den inträdessökande antages till
aspirant inom vederbörande verk, varefter han, sedan viss tids övningseller
provtjänstgöring blivit fullgjord, vinner anställning såsom extra
ordinarie tjänsteman i verket. Som sådan gör han full tjänst i likhet
med motsvarande ordinarie befattningshavare. Däremot kan han, när
omständigheterna, t. ex. genom minskat personalbehov, därtill föranleda,
uppsägas och avskedas. Vid sidan av denna extra ordinarie
personal förekommer även mera tillfälligt anställd extra personal. I
den mån ledighet uppstår bland den ordinarie personalen, vinner den
extra ordinarie tjänstemannen befordran till ordinarie anställning, vilken
han, efter eventuell befordran från lägre till högre befattning, bibehåller
intill dess han vid lägst 60 eller högst 67 år blir berättigad att avgå med
pension. Den, som tager anställning vid något av om förmälda verk, kan
alltså i allmänhet förutsättas vinna sin framtida utkomst inom verket. De
förmåner, som tillkomma ifrågavarande personal — liksom personalen
i allmänhet inom den civila förvaltningen — utgå i regel uteslutande i
kontant; beredes personalen bostadsförmån, måste ersättning härför
erläggas. Samtliga befattningshavare hava själva att sörja för sin för -

plägnad, och den, som är skyldig att i tjänsten bära tjänstedräkt, måste
själv anskaffa densamma eller ock erhåller han erforderliga klädespersedlar
av staten mot ersättning. På de tider av dygnet, då befattningshavare
är fri från tjänstgöring, är han icke bunden av skyldighet att
.uppehålla sig på viss plats.

För det vid krigsmakten fast anställda manskapet gäller däremot,
att anställningen äger rum för en begränsad kortare tid. Anledningen
härtill är, att manskapsbehovet i de olika lönegraderna är väsentligt
större, än som skulle erfordras enbart för att rekrytera underofficerskåren.
Befordran till denna kår innebär i huvudsak den enda möjligheten
för manskap att inom det militära området vinna med pensionsrätt
förenad fast anställning. För det manskap, som icke dessförinnan erhållit
underofficersbefordran, är stadgad skyldighet att senast vid några och
trettio års ålder lämna den militära anställningen. Härav framgår, att
den, som väljer militäryrket, icke med någon visshet kan räkna med att
kvarstå i detta yrke. Efter ett fåtal år kan han nödgas söka sig en
annan levnadsbana.

Vidare är det militära manskapet i regel skyldigt att vara boende
inom kasern, att där intaga sina måltider samt att ständigt såväl i som
utom tjänsten bära föreskriven uniform. Härmed sammanhänger, att
kronan för hela anställningstiden, utöver ifrågakommande kontant avlöning,
består manskapet fullt underhåll in natura. Manskapet kan icke
heller annat än i undantagsfall avstå från de naturaförmåner, som ingå
i dess avlöning.

Beträffande tjänstgöringsförhållandena för det militära manskapet
bör särskilt beaktas, hurusom skyldigheten att vara förlagd i kasern
för manskapet innebär väsentliga inskränkningar i den rätt att förfoga
över fritid, som tillkommer befattningshavare inom den civila förvaltningen.
För upprätthållande av erforderlig disciplin och ordning
bland den kasernerade truppen är det nämligen ofrånkomligt, att manskapet,
även då skolor eller övningar icke pågå, underkastas ett personligt
tvång, vilket icke behöver åläggas andra statens befattningshavare.

De sakkunniga skola i det följande utveckla, i vilka särskilda avseenden
avvikelser från kommunikationsverkens lönesystem påkallas av
de nu angivna anställnings-, befordrings- och tjänstgöringsförhållandena
för det fast anställda manskapet vid krigsmakten. De sakkunniga komma
därvid att till behandling särskilt för sig upptaga frågorna angående sättet
för bestämmandet av den kontanta avlöningen, de avlöningsformer, som
böra komma i tillämpning, löneskalorna och deras konstruktion samt
lönebeloppen.

Sättet för bestämmandet av den kontanta avlöningen.

Vid genomförandet av den nya löneregleringen för kommunikationsverken
har för bestämmandet av den kontanta avlöningen för dessa
verks befattningshavare tillämpats den grundsatsen, att denna avlöning
upptagits med enhetliga bruttobelopp för samtliga befattningshavare,
oavsett huruvida en större eller mindre del av dem av vederbörande
verk beretts några förmåner in natura eller ej. Härigenom hava sådana
kontanta tillägg till avlöningen som exempelvis bostadsersättning, vilken
utgått för att kompensera avlöningen för de befattningshavare, som icke
åtnjutit fri bostad, kunnat bortfalla. I avlöningsreglementet för kommunikations
verken har i stället stadgats, att tjänsteman, som anvisas
bostadslägenhet, vilken disponeras av vederbörande verk, är för begagnande
av dylik bostad skyldig att genom avdrag å avlöningen
månadsvis i förskott erlägga viss ersättning. Denna ersättning bestämmes
med hänsyn till det hyrespris, som å orten i allmänhet gäller
för liknande lägenhet. För befattningshavare, som är skyldig att under
tjänstutövning vara iförd tjänstedräkt, kunna erforderliga klädespersedlar
tillhandahållas av verket mot ersättning enligt särskilda bestämmelser.
Vid kommunikationsverken har sålunda i fråga om sättet för den kontanta
avlöningens bestämmande frångåtts äldre regler, enligt vilka, jämte
en för alla likställda befattningshavare bestämd nettoavlöning, antingen
vissa förmåner tillhandahållits in natura eller ock i deras ställe utgått
särskilda kontanta tillägg till avlöningen.

I fråga om arméns och marinens officerare och underofficerare med
vederlikar hava de sakkunniga funnit, att det för kommunikationsverken
i förevarande avseende numera gällande systemet, enligt vilket avlöningsförmånerna
upptagas med bruttobelopp, bör vinna tillämpning. Någon
större omgång vid avlöningsuträkningarna för denna militära personal''
synes anordningen i fråga icke behöva medföra, då avdrag för åtnjutna
förmåner in natura i huvudsak kommer att avse allenast värdet av upplåtna
bostäder och sådana finnas tillgängliga allenast för en begränsad del
av personalen. Vad manskapet åter beträffar, hava de sakkunniga, ehuru
det givetvis skulle ur rekryteringssynpunkt vara eu stor fördel, om
alla de avlöningsförmåner, som bjudas anställningssökande, kunde angivas
med ett sammanlagt kontant belopp, dock icke ansett sig kunna förorda
nyssnämnda system. Såsom förut omförmälts, åtnjuter nämligen
manskapet vid armén och marinen fullt underhåll in natura, innefattande
förläggning i kronans hus eller eljest på dess bekostnad, förplägnad,
beklädnad m. m. I regel måste manskapet begagna sig av dessa

3260 20

Lön.

förmåner och kan icke utan särskilt medgivande avstå från desamma.
Vid sådant förhållande skulle, om i avlöningsbestämmelserna angåves ett
bruttobelopp för avlöningen, vid uträkning av det kontant utgående
avlöningsbeloppet erfordras avdrag för så gott som varje beställningshavare.
Enligt de sakkunnigas mening bör därför, i likhet med vad som
för närvarande är fallet, avlöningen för manskapet även framgent utgöras
dels av fullt naturaunderhåll, dels ock av kontant avlöning, vilken
alltså upptages med nettobelopp. Föreskrift erfordras emellertid framgent
liksom hittills därom, att den, som efter vederbörligt tillstånd eller eljest
i vissa fall avstår från någon av de medgivna naturaförmånerna, må
härför åtnjuta kontant gottgörelse.

Avlöningsformer.

Såsom i den historiska översikten framhållits, förete arméns och
marinens nuvarande lönesystem en mångfald skiftande avlöningsformer för
manskapet. Då det gällt att avgöra, i vilken omfattning dessa avlöningsformer
böra bibehållas eller huruvida till äventyrs nya avlöningsformer
böra införas vid en lönereglering för manskapet vid armén och marinen,
hava de sakkunniga med den utgångspunkt, som de i det föregående
angivit för sitt arbete, ansett sig böra undersöka, huruvida och i vad
mån de grunder, som i detta avseende tillämpats vid den nyligen verkställda
löneregleringen för kommunikationsverken, böra komma till användning
jämväl vid ordnandet av avlöningsförhållandena för manskapet.
I det nya lönesystemet för nämnda verk har såsom huvudsaklig avlöningsform
upptagits lön, varvid denna så avpassats, att den för personal
i samma lönegrad utgår med olika i förhållande till tjänstetidens längd
och befattningshavarnas placering på skilda orter avvägda belopp, upptagna
i särskilda löneklasser. Lönen innesluter sålunda enligt berörda
systern även avlöningsformerna ålderstillägg och ortstillägg.

Vid den sålunda verkställda undersökningen hava de sakkunniga
till en början till behandling upptagit frågan, huruvida de nuvarande
avlöningsformerna för det militära manskapet böra vid en lönereglering
för nämnda manskap bibehållas, samt övergå därefter till spörsmålet om
införande vid denna lönereglering av vissa nya avlöningsformer.

Nuvarande avlöningsformer.

Vad då först beträffar avlöningsformen lön, vilken utgör den huvudsakliga
delen av den nu enligt stat utgående avlöningen för manskapet vid
armén och marinen, är självfallet, att denna avlöningsform alltjämt bör
bibehållas och bilda stommen i det nya lönesystemet för manskapet.

I de yttranden, som de sakkunniga, enligt vad ovan nämnts, under Dagaviöning.
år 1920 införskaffat från de militära myndigheterna vid armén och
marinen, hava olika uppfattningar beträffande dagavlöningen gjort sig
gällande. Ett icke obetydligt antal myndigheter har bestämt uttalat sig
för bibehållande av dagavlöning såsom avlöningsform.

De skäl, som till stöd härför åberopats, äro huvudsakligen, att
dagavlöningen inom försvarsväsendet har gammal hävd; att nämnda
avlöningsform för vederbörande myndigheter medfört fördelar i avseende
å avlöningsuträkning, redovisning och kontroll, i det att man genom
dagavlönings innehållande, helt eller delvis, ägt eu enkel grund för bestämmande
av minskning i förekommande fall i avlöningen för den, vilken
på grund av sjukdom eller annan anledning icke tjänstgör; att genom
användande av dagavlöningen vid sidan av lönen förefinnes möjlighet
att låta manskapet uppbära den huvudsakliga delen av avlöningen,
nämligen lönen, månadsvis i förskott, under det dagavlöningen kan utbetalas
i efterskott i flera poster under varje månad; att sammanslagningen
av lön och dagavlöning betingar, att löneutbetalning äger rum allenast
vid slutet av varje avlöuingsperiod, då de avdrag på lönen, som i
vissa fall böra ifrågakomma, först då kunna vara kända; samt att,
då den militära tjänstgöringen åtminstone i vissa fall kräver, att personalen
vid kommenderingar på olika platser får å kommenderingsorten
lyfta någon del av sin avlöning under löpande avlöningsperiod, detta
lättast låter sig göra genom att såsom särskild avlöningsform bibehålla
dagavlöningen, vilken för varje grupp av beställningshavare är bestämd
till visst lika belopp för dag och följaktligen kan utan omständlig
uträkning utbetalas på den plats, där beställningshavaren tillfälligtvis
tjänstgör.

Det övervägande antalet militära myndigheter har emellertid förordat
en övergång till en anordning, motsvarande den, som i förevarande
avseende numera införts vid kommunikationsverken. Denna anordning
innebär, att de med dagavlöning likställda tjänstgöringspenningarna
sammanslagits med lönen till ett avlöningsbelopp, varifrån vid beställningshavares
ledighet på grund av sjukdom eller annan orsak i vissa
fall verkställas stadgade avdrag, beräknade för dag av ledighetstiden.

De sakkunniga hava efter övervägande av den föreliggande frågan
kommit till den bestämda uppfattningen, att tillräckliga skäl icke föreligga
att bibehålla dagavlöning såsom särskild avlöningsform för det
fast anställda manskapet. Ett tillämpande i denna del av kommunikationsverkens
lönesystem synes tvärtom medföra övervägande fördelar.

Då det alltid lärer komma att höra till undantagen, att löneavdrag skall

Lönetillägg
vid marinen.

Uppmuntringspenningar
vid
marinen.

äga rum vid löneutbetalningarna till manskap, måste den vid nämnda
verk tillämpade anordningen givetvis komma att underlätta avlöningslistornas
upprättande därigenom, att avlöningen kan redovisas i en summa
utan uppdelning i särskilda poster för lön och dagavlöning. Åven för
de fall, då löneavdrag skall äga rum, vinnes enkelhet i avseende å
avlöningsuträkningen, redovisningen och kontrollen, enär löneavdragen
äro fixerade till vissa belopp för dag och avlöningsbeloppet sålunda utan
vidare omgång kan minskas med avdragens summa. För beställningshavare,
som kommenderas att mera tillfälligt tjänstgöra under annan
myndighet än den, hos vilken han för avlöningens uppbärande i allmänhet
redovisas, kan utbetalning av större eller mindre del av avlöningen hos
förstnämnda myndighet utan svårighet ordnas på det sätt, att medgivande
till utbetalning på den tillfälliga tjänstgöringsorten av viss del av hela
avlöningen utverkas. Härvid torde böra förutsättas, att denna del i varje
fall bestämmes till så stort belopp, att därå kunna verkställas ifrågakommande
löneavdrag, då dessa i ty fall lämpligast verkställas på den
tillfälliga tjänstgöringsorten, där vederbörande redogörare har tillgång
å uppgifter om beställningshavarens tjänstgöringsförhållanden.

Såsom redan omförmälts, innefattas i den vid kommunikationsverken
använda avlöningsformen lön de avlöningsförhöjningar, som i förhållande
till tjänstetidens längd utgå till befattningshavare i olika löneklasser,
och motsvara dessa avlöningsförhöjningar löneformen ålderstilllägg. På
sätt de sakkunniga här nedan (sid. 91) omförmäla, hava de sakkunniga
ansett sig böra förorda införande av dylika avlöningsförhöjningar vid en
lönereglering för manskapet. Vid sådant förhållande är det enligt de
sakkunnigas mening självfallet, att det nu utgående lönetillägget till manskap
vid marinen bör upphöra såsom särskild avlöningsform och uppgå
i lönen.

Vad beträffar uppmuntringspenningar, vilka utgå endast till manskap
vid marinen, hava de sjömilitära myndigheterna uttalat olika
uppfattningar. I chefens för marinstaben förut omförmälda skrivelse
den 19 november 1918 har sålunda givits uttryck åt den meningen,
att förmånen i fråga borde bortfalla. Sedermera har emellertid bemälde
chef i skrivelse den 28 augusti 1920 förklarat, att avskaffandet av
uppmuntringspenningarna, vilka utgjorde ett hjälpmedel för disciplinens
upprätthållande, för närvarande icke vore att förorda. Åven andra
myndigheter vid marinen hava framhållit såsom önskvärt, att uppmuntringspenningarna
och särskilt den vid sjökommenderingar medgivna för -

höjningen därav måtte vid den nu ifrågasatta löneregleringen i någon
form bibehållas.

De sakkunniga, som redan i sitt förslag den 24 februari 1919
rörande tillfällig lönereglering för marinens manskap förordat borttagandet
av nämnda förmån, hava för sin del icke anledning att frångå
denna sin ståndpunkt och hysa icke någon tvekan därom, att uppmuntringspenningarna
böra i samband med löneregleringen för marinens manskap
avskaffas. Motsvarande förmån har icke ansetts behöva anlitas för
arméns manskap, och det synes de sakkunniga uppenbart, att andra
och lämpligare åtgärder kunna och böra vidtagas för upprätthållande
av disciplinen bland manskapet, därest behov i sådant avseende föreligger.
Då därjämte uppmuntringspenningarna, vilkas utbetalning till
det därtill berättigade manskapet sker efter samma regler som dagavlöningen,
i själva verket blott äro en form av förhöjd dagavlöning,
är för övrigt deras avskaffande endast en given konsekvens av de
sakkunnigas förslag i fråga om dagavlöningens uteslutande ur lönesystemet.

Av den historiska översikten framgår, att i de förmåner, som
tillkomma arméns och marinens manskap, jämväl ingår lega, vilken
utbetalas, då kontrakt om fast anställning ingås eller förnyas (rekapitulation).
Av enahanda natur som legan äro de under de senaste
åren för rekryteringens upphjälpande införda premierna av olika slag —
anställningspremier till värnpliktiga (vid marinen jämväl till andra) vid
den första fasta anställningen, anställningspremier till f. d. fast anställda
vid förnyad anställning samt rekapitulationspremier till fast anställt
manskap vid förnyad anställning.

I sina den 24 februari 1919 avgivna yttranden rörande tillfällig
löneförbättring för arméns och marinens manskap hava de sakkunniga
förordat avskaffandet av de olika slagen av anställningspremier ävensom
av rekapitulationspremierna. De sakkunniga hava därvid uttalat bland
annat, att erfarenheten givit vid handen, att manskapsrekryteringen icke
genom dessa premier kunnat säkerställas, utan både antalet vakanser
alltjämt varit betydande. Det syntes även få anses fastslaget, att den
rekrytering, som på detta sätt vunnits, icke varit ur försvarets synpunkt
i allo tillfredsställande. De sakkunniga hade visserligen icke förbisett,
att avskaffandet av dessa premier kunde komma att ytterligare försvåra
rekryteringen vid de truppförband, som redan förut haft att kämpa
med de största svårigheterna i detta avseende och därför erhållit rätt
att utbetala vissa premier med högre belopp än övriga truppförband.

Lega och
premier.

De principiella betänkligheterna mot premiesystemets bibehållande hade
emellertid synts avlöningssakkunniga vara så vägande, att de sakkunniga
icke ansett sig böra särskilt för ifrågavarande truppförband
förorda anlitandet av ett rekryteringsmedel, som i och för sie: befunnits
olämpligt.

Då det nu gäller att åvägabringa en definitiv lönereglering för
manskapet vid armén och marinen, synes det de sakkunniga vara ställt
utom allt tvivel, att ifrågavarande premier böra i samband därmed avskaffas.
Dessa premier hava haft karaktären av allenast tillfälliga åtgärder
för att upphjälpa den under de senare åren synnerligen otillfredsställande
manskapsrekryteringen, och det bör enligt de sakkunnigas
mening så mycket mindre ifrågakomma att upptaga dem i ett nytt
lönesystem, som denna avlöningsform ur principiell synpunkt måste
anses olämplig och premierna under den tid, de varit i tillämpning,
visat sig icke kunna fylla därmed avsett ändamål. I sistnämnda avseende
har erfarenheten givit vid handen, att vissa till relativt billiga orter
förlagda truppförband, vid vilka rekryteringsförhållandena varit särskilt
svåra, icke ernått bättre rekryteringsresultat än sådana truppförband,
som varit förlagda till dyrare orter, oaktat förstnämnda truppförband
på grund av sitt höga vakansantal haft möjlighet att utbetala de största
premierna. Rekryteringens utfall på olika orter har sålunda visat sig
vara, ^ åtminstone i viss mån, oberoende av de ekonomiska faktorerna.

Åven legan, vilken givetvis är att betrakta såsom en numera föråldrad
avlöningsform, synes böra bortfalla vid genomförandet av en
definitiv lönereglering för manskapet.

Ett ytterligare stöd för sitt förslag om avskaffande av såväl ifrågavarande
premier som lega hava de sakkunniga hämtat från de yttranden
i ämnet, som av arméns och marinens myndigheter avgivits imder år
1920. Det övervägande antalet av nämnda myndigheter har nämligen
förordat nämnda avlöningsformers borttagande, varvid emellertid i ett
flertal fall såsom förutsättning därför uppställts, att de fasta avlöningsförmånerna
bestämdes till så stora belopp, att de komme att täcka jämväl
nu utgående premier och lega. Såsom bestämda fördelar av den ifrågasatta
omläggningen hava av de militära myndigheterna framhållits, dels
att därigenom skulle motverkas en allmänt utbredd uppfattning, att
användandet av lega och anställningspremier vore nödvändiga för att
»köpa» folk att taga fast anställning vid krigsmakten, dels ock att, då
ifrågavarande förmåner till sin natur vore sådana, att de utginge på en
gång vid uppgörandet av avtal om anställning, de ofta lockade sådana
mindre skötsamma personer, som önskade erhålla ett större kontant belopp

på en gång antingen till ordnandet av en förut rubbad ekonomi eller
till mer eller mindre onödiga utgifter.

Om de sakkunniga alltså funnit sig böra förorda, att anställningspremier
och rekapitulationspremier ävensom lega böra vid genomförandet
av förevarande lönereglering för manskapet bortfalla, anse de sakkunniga
däremot, att de nu utgående avskedspremierna böra bibehållas.

Det med dessa premier avsedda ändamålet att bereda en förmån vid
avgången ur tjänst åt äldre förtjänt manskap, som icke kommit i tillfälle
att vinna civilanställning i statens tjänst, lärer nämligen även efter löneregleringens
genomförande behöva fyllas, och avskedspremierna hava
alltjämt sitt berättigande med hänsyn till den kortvariga anställningstiden
för det fast anställda manskapet.

Förut har omförmälts, att vid flottan och kustartilleriet särskilda
poster äro beräknade under vederbörliga anslag för bestridande av dels
den för manskapet avsedda legan och dels kostnaderna för själva rekryteringen,
såsom arvoden åt värvare, annonser, vissa resor o. dyl. A id
legans avskaffande kunna de för förstnämnda ändamål avsedda poster
uteslutas från anslagen, men böra givetvis anslagsposterna för rekryteringskostnaderna
fortfarande bibehållas.

Vad armén åter beträffar, äro under vederbörligt anslag (sid. 35)
de medel, som anvisats till rekryteringskostnader, avsedda att täcka ej
blott ovan angivna utgifter för själva rekryteringen utan ock, i den mån
de därtill förslå, kostnaderna för beredande av lega åt manskapet.

Kommer alltså legan att uteslutas ur avlöningssystemet, lärer det bliva
nödvändigt att undersöka, om och i vad mån de medel, som för närvarande
äro beräknade under rekryteringsanslaget (för år 1921 upptagna
till 230,350 kronor + 200,000 kronor = 430,350 kronor) må kunna nedsättas.
De sakkunniga, på vilka det icke torde ankomma att i sådant
hänseende avgiva förslag, hava dock i detta sammanhang velat erinra,
hurusom de militära myndigheterna i sina ovan åberopade yttranden
framhållit angelägenheten av att de medel, som efter legans eventuella
avskaffande komme att ställas till truppförbandens förfogande för bestridande
av kostnaderna för rekryteringen, icke bleve för knappt tillmätta.

Avlöningsformerna lönetillägg till vissa furirer och inkvartering sbidrag Lönetillägg
vid marinen äro helt eller delvis grundade på den s. k. behovsprincipen.
Lönetillägget utgår sålunda endast till furir, som antingen varit gift och inkvarteringsfortfarande
har minderårigt barn hos sig eller ock är gift, under förut- Marinen,
sättning, att han innehar en tjänstetid av minst sex år. Detta tillägg
utgår i Stockholm, Göteborg och Boden med 240 kronor och å övriga

orter med 180 kronor för år. Vad inkvarteringsbidraget vid marinen
beträffar, utgår detta till manskap vid flottan, som erhållit vederbörligt
tillstånd att bo utom kasern, vid såväl land- som sjötjänstgöring under
förutsättning, att vederbörande beställningshavare är gift eller är änkling
med minderårigt barn. Denna förutsättning kräves dock ej för den av
manskapet, som befordrats till underofficer över stat. Till ''manskap vid
flottan, som utan att vara familjeförsörjare erhållit tillstånd att bo utom
kasern, utgår förmånen i fråga blott under tjänstgöring i land. Beställningshavare
(underofficerskorpral) vid kustartilleriet kan i regel komma
i åtnjutande av inkvarteringsbidrag endast om han på angivet sätt är
familjeförsörjare och innehar viss tjänstetid; undantag härifrån gäller dock
för underofficer över stat, som kan få åtnjuta förmånen, även om han ej
är familjeförsörjare och oberoende av huruvida viss tjänstetid fullgjorts.

En av de frågor, som vid de under den senaste tiden genomförda
löneregleringarna tilldragit sig uppmärksamhet, har varit, huruvida belrovsprincipen
därvid skulle tillämpas, så att högre lön skulle utgå för familjeförsörjare
än för andra löntagare. I allmänhet har behovsprincipen
härvid icke kommit till användning; så har icke heller skett beträffande
löneregleringarna för kommunikationsverken och domänverket. Ehuru
de sakkunniga äro av den uppfattningen, att ifrågavarande löneprincip i
fråga om lönesystemet i dess helhet icke bör vinna beaktande, med mindre
densamma efter verkställd utredning finnes böra efter enhetliga grunder
genomföras inom statsförvaltningen i dess helhet, hava de sakkunniga
likväl ansett sig böra förorda, att ovanberörda förmåner, lönetillägg till
vissa furirer vid armén och inkvarteringsbidrag vid marinen, det sistnämnda
dock endast såvitt det utgår till familjeförsörjare, bibehållas
såsom avlöningsformer vid den nu ifrågasatta iöneregieringen. Åven
om manskapet i allmänhet bör vara kasernerat och sålunda förlagt i
kronans hus, måste å andra sidan beaktas, att familjebostäder för gift
manskap varken för närvarande finnas inrättade eller, så vitt nu kan
förutses, i framtiden kunna tänkas bliva anordnade. Vid sådant förhållande
måste det anses billigt, att beställningshavare, som ingår äktenskap
och därför måste förhyra bostad, beredes en särskild avlöningsförmån,
vilken utgår, därest han av sådan anledning erhåller tillstånd att
bo utom kasern. Då det emellertid ur militär synpunkt knappast kan
vara önskvärt, att åtminstone det yngre manskapet i större utsträckning
ingår äktenskap, anse de sakkunniga, att rätten till angivna förmån icke
bör inträda förrän efter viss fullgjord tjänstetid. De sakkunniga vilja
med hänsyn härtill förorda, att en särskild förmån, förslagsvis benämnd
hyresbidrag, måtte tillkomma furir vid armén och korpral eller till 1. klass

sjöman uppflyttad menig vid marinen, vilken antingen varit gift och.
fortfarande har minderårigt barn hos sig eller ock är gift, allt under
förutsättning, att beställningshavaren intjänat den lön, som är bestämd
för sådan beställningshavare efter en beräknad tjänstetid av minst 72 månader
(6 år). Beträffande storleken av ifrågavarande hyresbidrag hava
de sakkunniga tagit under övervägande, huruvida icke detsamma lämpligen
borde utgå med olika belopp på de skilda förläggningsorterna,
allt efter som dessa äro att hänföra till någon av de sju ortsgrupper,
vartill vid tillämpning av kommunikationsverkens lönesystem olika platser
inom riket skola hänföras. De sakkunniga hava emellertid ansett den
uppdelning av förläggningsorterna, som vid armén ägt rum vid tilldelandet
av nuvarande lönetillägg, i huvudsak fortfarande vara tillfyllest.
Avvikelse synes endast böra äga rum för manskap, som är förlagt till
Vaxholm, vilken ort ansetts böra likställas med Stockholm. Då vidare
viss förhöjning i de nu utgående beloppen torde böra äga rum med hänsyn
till de ändrade grunder för manskapets åtnjutande av dyrtid stillägg,
som av de sakkunniga föreslås, hava de sakkunniga velat förorda, att
ifrågavarande hyresbidrag måtte, för år räknat, utgå med ett belopp av
270 kronor till personal, som har sin förläggningsort (station) i Stockholm,
Göteborg, Vaxholm eller Boden, samt med 210 kronor till personal
med förläggningsort (station) å annan plats.

Vad åter beträffar det manskap vid marinen, som utan att vara
familjeförsörjare nu åtnjuter inkvarteringsbidrag, anse de sakkunniga
att, i den mån detta förhållande betingas därav, att nu befintliga kasernutrymmen
icke äro tillräckliga för att bereda allt manskap den kasernförläggning,
vartill manskapet är berättigat, skälig ersättning bör utgå.
Erforderlig utredning torde genom Kungl. Maj:ts försorg böra verkställas
i fråga om tillräckligheten för angivet ändamål av nu befintliga kasernutrymmen
vid marinen; och lärer Kungl. Maj:t, om utredningen därtill
giver anledning, böra fastställa grunder för ersättning till det manskap,
vilket på grund av bristande kasernutrymme icke kan beredas inkvarteringsförmån.

Vid såväl armén som marinen kunna, såsom förut nämnts, särskilda
förmåner tillgodokomma det fast anställda manskapet såsom extra
gottgörelse för tjänstgöring i vissa befattningar eller eljest av särskilt
krävande art (sid. 37, 38 o. 50).

Beträffande dessa förmåner torde ingen tvekan böra råda därom, att
flygtillägg fortfarande bör utgå till den personal, som fullgör flygtjänst
vid armén eller marinen. Denna tjänst är av så krävande och riskfylld be 12 -

Särskilda

förmåner.

3260 20

skaffenhet, att särskild ersättning lärer böra utgå för fullgörandet därav.
På sätt framgår av förslaget till avlöningsreglemente för arméns och
marinens manskap, är avsett, att erforderliga bestämmelser rörande ersättningen
för flygtjänstgöring skola meddelas av Kungl. Maj:t.

Vidkommande förmånen av sjötillägg m. m. hava de sakkunniga
likaledes ansett skäl föreligga, att en särskild förmån utöver lönen bör
utgå under sjökommendering. Jämväl för utförande av dykeriarbete lärer
särskild ersättning böra utgå. Härtill återkomma de sakkunniga i den
speciella motiveringen till förslaget till avlöningsreglemente.

De arvoden till kompanikorpraler vid flottan, som för närvarande
utgå, synas de sakkunniga böra vid löneregleringen för marinens manskap
bortfalla. För ändamålet anvisade medel pläga numera fördelas
bland all personal i korpralsgrad, oberoende av arten av den befattning,
som av en var bland korpralerna uppehälles. Nämnda personal synes
därjämte vid tillämpning av det nya lönesystem, som innehålles i de
sakkunnigas förslag, bliva i avlöningshänseende tillräckligt tillgodosedd,
utan att ifrågavarande till sitt belopp obetydliga extra förmån kan anses
behöva bibehållas.

Vad beträffar de övriga nu utgående särskilda förmånerna, utgöras
dessa av vissa arvoden, som vid armén befunnits erforderliga antingen för
belönande av särskild yrkesskicklighet eller såsom särskild ersättning åt
personal, vilken har att uppehålla vissa mera ansvarsfulla befattningar. I
stort sett torde intet hinder möta att i samband med löneregleringen avskaffa
alla ifrågavarande ersättningar, och detta synes så mycket mera påkallat,
som dessa ersättningar utan tvivel äro i hög grad ägnade att inveckla
lönesystemet. Beträffande särskilt de nu utgående yrkesarvodena åt föreståndare
för skosmedja och lärare i praktiskt hovbeslag samt åt artilleriets
hantverksbeställningsmän kan dock viss tvekan råda, huruvida dessa
förmåner böra helt avskaffas. De sakkunniga hava emellertid låtit denna
sin tvekan falla med hänsyn till angelägenheten att i möjligaste mån
söka åvägabringa enhetliga avlöningsformer vid den nya löneregleringen.
På grund härav hava de sakkunniga i sitt förslag till avlöningsreglemente
icke ansett sig böra införa något stadgande, innefattande medgivande
för Kungl. Maj:t att förordna om dylika yrkesarvodens utbetalande.

Manskap vid armén och marinen kan därjämte, såsom förut nämnts,
komma i åtnjutande av extra gottgörelse i ändamål att bereda vederbörande
ersättning för särskilda utgifter i tjänsten. Att löneregleringens
genomförande icke bör föranleda indragning av någon nu
utgående förmån av denna art, lärer få anses vara självfallet. I den

speciella motiveringen till förslaget till avlöningsreglemente komma de
sakkunniga att angiva, huru dylika ersättningar böra regleras ävensom
i vad mån nu gällande bestämmelser härutinnan kunna behöva ändras.

Nya avlöningsformer.

De sakkunniga hava härefter att behandla spörsmålet om införande
vid ifrågavarande lönereglering för arméns och marinens manskap av
vissa nya avlöningsformer.

I det föregående hava de sakkunniga omförmält, hurusom enligt
kommunikationsverkens nya lönesystem ålderstillägg upptagits bland de
i systemet ingående avlöningsförmånerna på sådant sätt, att detta —
jämte ortstillägg — sammanslagits med lönen till ett belopp. Att ålderstillägg
böra vid eu definitiv lönereglering för manskapet komma i tilllämpning,
därom synes enligt de sakkunnigas mening icke böra råda
något tvivel. De sakkunniga vilja härvid erinra, att den nu gällande
tillfälliga löneförbättringen för officerare och underofficerare i stor utsträckning
är byggd på ett avlöningssystem med ålderstillägg samt att
införandet av denna avlöningsform av de sakkunniga i viss omfattning
förordats för det militära manskapet i förutnämnda båda utlåtanden av den
24 februari 1919. Medelst användande av denna avlöningsform vinnes det
synnerligen beaktansvärda ändamålet att kunna på ett rättvist sätt avväga
avlöningsbeloppen efter beställningshavarnas olika tjänstålder, vilket
ej kan ernås enbart genom löneförhöjning vid befordran. Därjämte beredes
genom ålderstillägg kompensation för rekapitulation spremierna vid
dessas uteslutande ur lönesystemet. I sammanhang med den längre fram
lämnade redogörelsen för konstruktionen av de löneskalor, vilka innefattas
i de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente, få de sakkunniga
tillfälle att närmare angiva grunderna för denna avlöningsforms inpassande
i lönesystemet för manskapet.

Vid de under senare tiden genomförda eller för närvarande planlagda
löneregleringarna har såsom särskild avlöningsform, avsedd att
möjliggöra utjämning i avlöningshänseende för personal med tjänstgöring
å olika orter med högre eller lägre levnadskostnader, införts
s. k. ortstillägg. Enligt beslut av 1920 års riksdag har sådant tillägg
bland annat kommit till användning såsom ett led i den tillfälliga
löneförbättringen för officerare och underofficerare vid armén och marinen.
I följd härav hava de sakkunniga ansett sig böra undersöka,
huruvida icke jämväl vid en lönereglering för manskapet avlöningen
lämpligen bör avpassas efter de allmänna levnadskostnadernas olika storlek
på skilda orter.

Ålderstillägg.

Ortstillägg.

Anställnings penning.

I framstå rummet är härvid att uppmärksamma, att krouan in natura
tillhandahåller arméns och marinens manskap fullständigt underhåll, innefattande,
bland annat, kasernförläggning, förplägnad, beklädnad m. m.
Redan i detta förhållande se de sakkunniga ett avgörande skäl mot att
beträffande manskapet tillämpa ifrågavarande avlöningsform, enär manskapet
till följd av åtnjutande av nämnda naturaförmåner i stort sett är
oberoende av de allmänna levnadskostnadernas olika storlek på skilda
förläggningsorter. Icke heller ur rekryteringssynpunkt synes ortstillägg
för manskapet vara av behovet påkallat, då erfarenheten givit vid handen,
att svårigheterna för rekryteringen ofta äro större på billigare än på
dyrare platser. Sålunda skulle införandet av högre avlöning vid truppförband,
förlagda på dyrare orter, kunna försätta truppförband, vilka äro
förlagda till billigare orter, men som dock i rekryteringshänseende äro
sämre ställda, i ett ännu mera ogynnsamt läge än förut. De sakkunniga
anse alltså, att lönesystemet för manskapet bör ordnas utan hänsyn till
förekommande olikheter i avseende å de allmänna levnadskostnaderna på
olika förläggningsorter.

Ehuru det militära manskapet är berättigat till förläggning i kasern
och äger åtnjuta fullständig beklädnad, måste manskapet dock självt
hålla sig med en del till den personliga utrustningen hörande smärre
persedlar m. m., såsom näsdukar, borstdon, tvål, putsmedel o. d. Det
synes vara så mycket mera behövligt, att en mindre penningsumma för
bestridande av nämnda och eventuellt andra smärre utgifter står till
den nyanställdes förfogande vid inträdet i tjänstgöring, som lega och
anställningspremier enligt de sakkunnigas förslag skulle vid löneregleringens
genomförande bortfalla. Därjämte är särskilt att beakta, att
— i likhet med vad som vid kommunikationsverken numera är fallet —
någon förskottsutbetalning av lön icke skulle förekomma samt att det
i tjänst inträdande manskapet alltså intill slutet av den första månaden
av sin anställning icke skulle hava att uppbära någon kontant avlöning
till bestridande av förekommande utgifter.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra hemställa, att
till den, som erhåller fast anställning vid armén eller marinen och
icke förut innehaft sådan anställning, må vid inträdet i tjänstgöring utgå
ett kontant belopp av 60 kronor.

Efter övervägande av olika förslag rörande benämningen å ifrågavarande
förmån hava de sakkunniga stannat vid att förorda dess upptagande
i lönesystemet såsom anställningspenning, en beteckning, som
förordats av ett flertal militära myndigheter i deras under år 1920
avgivna yttranden.

Genom denna benämning, liksom ock genom att på angivet sätt
föreslå ett begränsande av förmånens belopp till en mindre summa, att
utgå först vid den nyanställdes inträde i tjänst och oberoende av anställningstidens
längd, hava de sakkunniga avsett, att denna förmån icke
skulle till sin karaktär kunna förväxlas med nu utgående lega eller premier
samt ej heller drabbas av de erinringar, som framställts mot dessa
förmåners bibehållande.

Löneskalor.

Av den ovan (sid. 39) lämnade redogörelsen rörande arméns
och marinens manskapsorganisation framgår, att enligt nu gällande
regler löneuppflyttning kan ske endast genom befordran från lägre till
högre beställning i tjänstegrad (vid armén) eller lönegrad (vid marinen)
eller, där för viss tjänstegrad (furir) två löneklasser äro upptagna i
vederbörliga stater, genom transport (uppflyttning) från den lägre till
den högre löneklassen, allt inom den ram, som av staterna angives.
Då emellertid dessa befordringar och transporter (uppflyttningar) endast
äga rum i den mån ledigheter uppstå, är givet, att väsentliga olikheter
måste uppkomma beträffande den tjänstålder, vid vilken löneuppflyttning
kan vinnas av de särskilda löntagarna. För undvikande av den ojämnhet
med hänsyn till tiden för löneuppflyttning, som härav vållas, hava
i vissa av de yttranden, för vilkas innehåll de sakkunniga redogjort
här ovan, framställts förslag, varmed åsyftats att genom införande av
ålderstillägg möjliggöra löneuppflyttning utan sammanhang med befordran
eller transport. Framställning i sådan riktning, avseende vid armén
beställningarna för furirer av 2. och 1. klassen samt vid marinen beställningarna
för manskap i 2. lönegraden, har ock gjorts av de sakkunniga
i ovanberörda utlåtanden den 24 februari 1919. Aven från manskapets
egen sida har såsom ett önskemål framhållits (sid. 52 o. 62), att
möjlighet måtte beredas till vinnande av ökad avlöning utan samband
med befordran. Slutligen har det övervägande flertalet militära myndigheter
i sina under år 1920 avgivna yttranden i fråga om lämpligheten
att införa ålderstillägg för manskap i samband med rekapitulationspremiernas
avskaffande uttalat, att en dylik anordning borde komma
till stånd.

Vad angår den närmare anordningen av ett för manskapet vid
armén och marinen avsett lönesystem med ålderstillägg, hava framställts
olika alternativ, vilka emellertid i huvudsak avvikit från varandra endast
beträffande frågan, huruvida ålderstilläggen borde införas inom alla slags
manskapsbeställningar eller blott inom vissa av dem. För arméns del

Allmänna

synpunkter.

Löneskalor
för arméns
manskap.

har sålunda gjorts gällande, att ålderstilläggsprincipen bäst lämpade sig
för furirsbeställningarna och möjligen även för beställningarna för musiken
samt för de s. k. beställningsmännen. Det mest vittgående förslaget
har avgivits i ovannämnda skrivelse från chefen för marinstaben den
19 november 1918, därvid ifrågasatts, huruvida icke avlöningen borde
utgå enligt en fortlöpande skala på sådant sätt, att varje löntagare, mot
vilken anmärkning i tjänsten icke förekomme, skulle kunna nå stadgad
slutavlöning. För löntagare, som innehade erforderlig lämplighet att
bekläda högre och mera ansvarsfulla befattningar, borde enligt nämnda
förslag därjämte utgå lämpliga arvoden.

I det föregående (sid. 91) hava de sakkunniga för sin del uttalat
sig för, att vid förevarande lönereglering för arméns och marinens
manskap ålderstillägg måtte införas i lönesystemet. De sakkunniga
hava emellertid icke ansett sig kunna förorda den av chefen för marinstaben
föreslagna anordningen, då denna anordning i själva verket skulle innebära,
att löneuppflyttning helt skildes från befordran. Det synes nämligen
de sakkunniga angeläget, att i sådana fall, då befordran till högre
beställning medför större ansvar och mera fordrande tjänstgöring samt
fördenskull måste grundas på prövning av vederbörandes kompetens, ett
uttryck däråt gives på det sätt, att den befordrade dels omedelbart vid
befordringen erhåller förbättring i den fasta lönen, dels ock kommer i
tillfälle att i den nya tjänsten nå högre slutavlöning, än som kunnat
ske i den tjänst han lämnat. Vid uppbyggandet av de löneskalor, som
innefattas i de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente för manskapet,
hava de sakkunniga därjämte sökt i möjligaste mån undvika
varje anordning, som kunde innebära en rubbning av grunderna för den
nuvarande organisationen av manskapet vid armén, resp. marinen.

Vad först angår armén, hava de sakkunniga icke funnit anledning
att ifrågasätta uppdelning av manskapsbeställningarna på andra
tjänstegrader än de nuvarande, nämligen menig, vicekorpral, korpral
(konstapel), furir av 2. klassen och furir av 1. klassen.

Inom de sakkunniga har visserligen ifrågasatts, att man i samband
med införandet av löneförhöjningar efter viss tjänstetid borde avskaffa
den nuvarande indelningen av furirer i 1. och 2. klassen samt införa en
gemensam löneskala för samtliga furirer. Härigenom skulle givetvis
kunna ernås en beaktansvärd förenkling i lönetekniskt hänseende och
på samma gång vinnas den fördelen, att de personalkategorier, för
vilka furirsbeställningar av 1. klassen nu saknas i staterna, nämligen
dels för musikmanskapet i allmänhet, dels ock för flertalet av olika

grupper beställningsmän vid olika truppslag, bleve bättre tillgodosedda
i avlöningshänseende. Framställning härom har ock gjorts i en del av
de till de sakkunniga från de militära myndigheterna inkomna yttrandena.

Då förslag rörande införandet av furirsbeställningar av 1. klassen avläts
till 1914 års senare riksdag (prop. nr 58), skedde det under den
motiveringen, att man ville åstadkomma förbättrade löneförmåner inom
den förutvarande distinktionskorpralsgraden och därigenom föranleda
den dugligaste personalen att rekapitulera i större omfattning än förut.
Något principiellt hinder mot vidtagande av den ifrågasatta åtgärden i
samband med nu förevarande lönereglering skulle följaktligen med hänsyn
härtill icke möta. Emellertid har från militärt håll framhållits att,
då uppflyttning från furir av 2. klassen till furir av 1. klassen medför
högre tjänsteställning, genom furirsgradens uppdelning i två klasser
möjlighet föreligger att vid uppflyttning till furir av 1. klassen verkställa
ett urval. Denna omständighet synes innebära väsentliga fördelar såväl
med hänsyn till tjänstens krav som särskilt för befrämjande av en
lämplig rekrytering av underofiicerskåren. De sakkunniga hava på grund
härav föreslagit särskilda skalor för de båda furirsgraderna. För att
på samma gång såvitt möjligt tillgodose omförmälda krav på förbättrad
avlöning för de personalkategorier, för vilka furirsbeställningar av 1.
graden nu saknas i staterna, föreslå dock de sakkunniga, att den nuvarande
rätt betydande skillnaden i avlöning mellan de båda furirsgraderna
väsentligt minskas.

Sedan de sakkunniga sålunda funnit, att särskilda avlöningsbelopp
böra bibehållas för en var av de fem slag av beställningar, på vilka
arméns manskap för närvarande är uppdelat, samt i enlighet härmed
upptagit fem lönegrader för denna personal, hava de sakkunniga tagit
under övervägande, huruvida och i vad mån lönerna inom var och en
av nämnda lönegrader böra, på sätt som bestämts i det för kommunikationsverken
nu gällande lönesystemet, genomgående upptagas i flera
löneklasser, så anordnade, att avlöningsförhöjning efter viss tjänstetid
vinnes genom uppflyttning från lägre till högre löneklass inom graden.

Enligt vad i de sakkunnigas förut omförmälda utlåtande den 24
februari 1919 anförts, kunde det antagas, att befordran till furir
av 2. klassen i regel inträffade efter omkring 48 månaders tjänst
och vid en levnadsålder av omkring 23 år samt att befordran till
furir av 1. klassen följde efter en ytterligare tjänstetid av omkring
24 månader. Med hänsyn till den under de senaste åren alltmer för -

svarade rekryteringen och den därav föranledda hastigare omsättningen
även inom furirsgraderna lärer det dock numera kunna beräknas, att befordran
till furir av 2. klassen i många fall kan vinnas redan omedelbart
efter genomgången furirsutbildning, d. v. s. efter omkring 36 månaders
tjänst, och att följaktligen befordran till furir av 1. klassen kan
ernås efter en sammanlagd tjänstetid av omkring 60 månader. Beträffande
de lägre tjänstegraderna kan befordran till vicekorpral vid de
truppslag, som hava sådana beställningar*), ske vid första tjänstårets slut
efter genomgången rekryt- och vicekorpralsutbildning (motsvarande utbildning)
samt befordran till korpral (konstapel) vid slutet av andra året,
sedan korprals- (konstapels-) utbildning genomgåtts.

Under förutsättning att för utjämnande av befordringsförhållandena
något behov att införa avlöningsförhöjningar efter viss tjänstetid (ålderstillägg)
i de olika lönegraderna icke förelåge, skulle alltså löneskalorna
för arméns manskap vid normal befordran kunna schematiskt uttryckas
sålunda:

Beställning.	Löne- grad.	1. året.	2. året.	3. året.	4. året.	5. året.	6. året.	7. ocb följ. år.
Furir av 1. klassen.........	5	_	_	_	_	_	X	X
» » 2. » .........	4	—	—	—	X	X	—	—
Korpral (konstapel).........	3	—	—	X	—	—	—	—
Vicekorpral ..................	2	—	X	—	—	—	—	—
Menig...........................	1	X	—	—	—	—	—	—

På sätt ovan (sid. 63) nämnts, hava under år 1920 från de
militära myndigheterna infordrats yttranden, huruvida ålderstillägg lämpligen
borde ifrågakomma för manskap i lägre tjänsteställning än furirs
(med särskilt beaktande av förhållandena beträffande musikmanskapet
och de s. k. beställningsmännen) samt, därest ålderstillägg infördes
för meniga, huruvida och i sådant fall vilka villkor borde uppställas
i fråga om rätt för menig att erhålla ålderstillägg. De svar härå, som
kommit de sakkunniga tillhanda, ådagalägga väl, att meningarna bland
myndigheterna äro ganska växlande, men det övervägande antalet myndigheter
har dock uttalat sig för ett lönesystem, enligt vilket avlöningsförhöjningar
böra förekomma inom alla beställningar, såväl dem, som äro
avsedda för befäl i olika grader, som dem, vilka äro avsedda för meniga.
Såsom skäl för en sådan anordning har framhållits önskvärdheten dels

*) Beställningen vicekorpral (vicekonstapel) finnes vid kavalleriet och artilleriet endast
för musikpersonal.

att kunna genom avlöningsförhöjningar, oberoende av befordran, tillgodose
manskap, tillhörande musiken och de olika grupperna av beställningsmän
(sjukvårds-, hovslagar- och hantverksmanskap), för vilket
befordringsförhåilandena i regel ställa sig mera ojämna än för övrigt
manskap, dels ock att i vissa fall förmå äldre pålitligt manskap, som
icke kunnat befordras, att kvarstå i tjänst för att fylla vissa särskilda
militära behov, t. ex. av remontryttare vid kavalleriet o. d.

De sakkunniga hava för sin del funnit, att hänsyn måste tagas till
de olika befordringsmöjligheter, som inom samtliga lönegrader förekomma
till följd av ojämn avgång och som gorå sig gällande icke minst
beträffande ovanberörda grupper av beställningshavare (musikpersonal,
beställningsmän). Härvid bör, på sätt några av de militära myndigheterna
framhållit, jämväl beaktas önskvärdheten därav, att meniga även såsom
obefordrade i vissa fall kvarstå i tjänst, t. ex. i egenskap av remontryttare.
Löneskalorna böra därför enligt de sakkunnigas mening anordnas
så, att lämpligt antal avlöningsförhöjningar medgives manskapet
inom alla lönegrader.

Då det härvid gällt att inom de särskilda löneskalorna bestämma
antalet avlöningsförhöjningar och tidpunkterna för deras inträdande, hava
de sakkunniga till en början uppmärksammat, att den första anställningstiden
i regel utgör minst två år, räknat från första anställningsårets
början den 1 november. Vid sådant förhållande och då den nyanställda
volontär ens tjänstgöring under dessa år i huvudsak är inriktad
på egen utbildning, hava de sakkunniga ansett den första avlöningsförhöjningen
böra inträda först efter utgången av nämnda två år. Vid
de truppslag, där vicekorpralsbeställningar förekomma, kan dock löneförhöjning
redan dessförinnan äga rum genom befordran till sådan beställning;
och har detta förhållande vid löneskalornas anordning beaktats.
Efter den första anställningstidens slut torde såsom regel ny anställning
tagas endast för ett år i sänder, och hava de sakkunniga fördenskull
funnit lämpligt att låta löneförhöjning inträda för varje år, intill
dess den för varje slag av beställning bestämda slutlönen blivit uppnådd.
Genom en sådan anordning torde få anses behörigen sörjt lör,
att rekapitulation i tillfredsställande omfattning, åtminstone under normala
förhållanden, kommer att äga rum. Sista avlöningsförhöjningen har ansetts
böra inträda för furir av 1. klassen med början av 8. anställningsåret.
För tiden därefter torde en drivfjäder till rekapitulation ligga i den rätt
till avskedspremie, som alltjämt skulle tillkomma manskap vid avgång
efter minst 9 års tjänst, ävensom i möjligheten för manskap, som nått
en tjänstetid av omkring 10 år, att snart nog vinna befordran till
underofficer.

3260 20

Enär vid särskilt gynnsamma förhållanden befordran kan, om ock
mera undantagsvis, vinnas tidigare än vad som ovan (sid. 95 o. 96) angivits,
har det därjämte visat sig erforderligt att avpassa skalorna så, att begynnelselön
upptages för korpral under förutsättning, att sådan beställning
vinnes redan före 2. tjänstårets utgång, samt för furir av såväl 2. som
1. klassen under förutsättning, att dylik beställning vinnes före 3. årets
utgång.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har antalet avlöningsförhöjningar
inom de särskilda lönegraderna bestämts för furirer av såväl 1.
som 2. klassen till fem, för korpraler till fyra samt för såväl vicekorpraler
som meniga, till tre. Antalet avlöningstillägg för de lägre beställningarna
har föreslagits huvudsakligen av hänsyn till beställningsmän, musikpersonal
m. fl., vilka icke kunna påräkna lika snabb befordran som den
rent militära personalen. De sakkunniga förutsätta härvid, att förnyad
anställning av personal, som icke kan befordras, äger rum endast i den
mån sådant betingas av tjänstens krav.

Löneskalorna böra slutligen anordnas på sådant sätt, att manskapet
vid befordran från lägre till högre lönegrad äger rätt att för åtnjutande
av löneförhöjning inom den högre lönegraden räkna sig till godo viss
föregående tjänstetid. Därvid skulle möjligen ligga närmast till hands
att låta manskapet få tillgodoräkna sig, förutom tjänstetid inom resp.
lönegrad, viss del av den tjänstetid, som fullgjorts i lägre grad. Även
om härigenom önskemålet att vinna utjämning i avlöningen vid olika befordringsförhallanden
skulle väsentligen vinnas, hava dock de sakkunniga
ansett riktigare att låta hela sammanlagda anställningstiden såsom fast
anställt manskap i varje fall bliva bestämmande för lönetursberäkningen.

I enlighet härmed bör den nyss lämnade schematiska framställningen
av löneskalorna erhålla följande förändrade utseende:

Beställning.	Löne- grad.	1. året o. 2. året.	3. året.	4. året.	5. året.	6. året.	7. året.	8. och. följ. år.
Furir av 1. klassen ......	5	_	X	X	X	X	X	X
> > 2. » ......	4	—	X	X	X	X	X	X
Korpral........................	3	X	X	X	X	X	_	_
Vice korpral ...............	2	X	X	X	X	_	_
Menig ........................	1	X	X	X	X	—	—	—

Löneskalor
för marinens
manskap.

De sakkunniga hava tidigare (sid. 39) redogjort för den nuvarande
organisationen av marinens manskap. Därvid har omnämnts, hurusom

manskapet är uppdelat dels på fyra särskilda lönegrader (1.—4. lönegraderna)
och dels på tjänstegraderna underofficerskorpral (sedan 1919 års
början, liksom 1. lönegraden, under indragning), korpral och menig.
De meniga äro vidare fördelade på olika tjänstbarhetsklasser, vid flottan
3., 2. och 1. klass sjömän och vid kustartilleriet 3. och 2. klass kustartillerister.
Befordran till högre tjänstegrad vid marinen äger icke
något omedelbart samband med uppflyttning till högre lönegrad, enär
högre tjänstegrad, oberoende av huruvida vakans i viss lönegrad förefinnes
eller icke, vinnes, så snart stadgade kompetensfordringar för
tjänstegradens erhållande fullgjorts. För uppflyttning till högre lönegrad
fordras, att vissa villkor beträffande tjänstegrad eller tjänstbarhetsklass
äro uppfyllda.

Att denna organisation vid en omläggning av avlöningsförhållandena
efter ett lönesystem med särskilda löneskalor för olika beställningar
och med avlöningsförhöjningar efter vissa tjänstetider är ägnad att för
marinens manskap försvåra löneregleringsfrågans lösning, ligger i öppen
dag. De sakkunniga hava emellertid med hänsyn till det dem givna
uppdraget icke ansett sig befogade att föreslå några ändringar i nämnda
organisation, utan hava de sakkunniga låtit sig angeläget vara att vid
utarbetandet av sitt lönereglerings förslag för marinens manskap tillse,
att detta förslag så nära som möjligt kommer att ansluta sig till den
nuvarande organisationen.

I förutnämnda av chefen för marinstaben den 19 november 1918
avgivna yttrande har bemälde chef föreslagit, att den nuvarande månadslönen
och dagavlöningen för manskapet skulle utbytas mot fast daglön,
som successivt ökades med tjänståldern. Härigenom skulle för manskapet
skapas en enda genomgående löneskala. Med den högre tjänstegraden
(korpral) skulle därjämte förenas en särskild löneförmån, vilken
lämpligen borde utgå såsom arvode (korpralsarvode). Dessa arvoden
borde bliva på sådant sätt rörliga, att de i händelse av utstrykning ur
korpralsgraden kunde fråntagas den utstrukne, vilket vore av stor betydelse
för upprätthållandet av god disciplin bland manskapet. Den,
som utstrukits ur korpralsgraden, skulle bibehållas vid den daglön, han
därvid innehaft. Den nuvarande fördelningen av manskapet i fyra särskilda
lönegrader skulle enligt marinstabschefens förslag bortfalla utan
att ersättas av någon annan uppdelning i lönegrader.

Då de sakkunniga tagit i övervägande frågan om lämpligaste sättet
för ordnandet av avlöningsförhållandena för marinens manskap, hava de
funnit uppenbart, att den nuvarande indelningen av manskapet i
fyra lönegrader icke bör bibehållas. Frånsett den omständigheten,

100

att indragning av 1. lönegraden är avsedd att från och med år 1919
genomföras, kan denna indelning, vilken ej ansluter sig till de nu
befintliga tjänstegraderna, icke tillgodose behovet av löneförbättring i
samband med uppflyttning till beställning med större ansvar och mera
fordrande tjänstgöring än den, som förut innehafts. Att, på sätt chefen
för marinstaben ifrågasatt, för manskapet tillämpa eu enda genomgående
löneskala, synes av enahanda skäl ej lämpligt, liksom de sakkimniga
ej. heller kunna förorda marinstabschefens förslag om införandet
av särskilda arvoden (korpralsarvoden), då användandet av denna avlöningsform
.enligt de sakkunnigas mening bör vid genomförandet av den
definitiva löneregleringen i största möjliga mån inskränkas.

De sakkunniga hava för sin del trott sig finna, att löneregleringen
för marinens manskap — utan att organisatoriska förhållanden därigenom
påverkas — lämpligast bör genomföras på det sätt, att två särskilda
lönegrader inrättas, en avsedd för meniga och en för korpraler.
Inom vardera lönegraden böra förekomma vissa avlöningsförhöjningar,
att utgå efter lämpliga tidsintervaller.

Vad angår löneskalan för meniga, synes — med hänsyn till önskvärdheten
därav, att avlöningsförhöjning må inträda samtidigt med uppflyttningen
från 3. klass sjöman (kustartillerist) till 2. klass sjöman
(kustartillerist), vilken uppflyttning för kontraktsanställt manskap i regel
äger rum vid första anställningsårets utgång — tiden för intjänandet
av första avlöningsförhöjningen böra bestämmas till ett år. För vinnandet
av andra avlöningsförhöjningen bör erfordras ytterligare två års tjänst, i
syfte att nämnda löneökning lämpligen bör sammanfalla med den tid,
då manskapet vid flottan kan uppflyttas från 2. klass sjöman till 1.
klass sjöman. Vid kustartilleriet, där tjänstbarhetsklassen 1. klass kustartillerist
saknas, förekommer visserligen icke någon motsvarande uppflyttning
i tjänstbarhetsklass, men synes tidsintervallen i fråga i allt fall
vara lämplig, då kustartilleriets manskap i regel tager första anställning
på tre år och en löneförhöjning vid utgången av nämnda tid är behövlig
för att förmå manskapet att rekapitulera. För meniga vid marinen,
vilkas anställning varat längre tid än fyra år, böra ytterligare avlöningsförhöjningar
inträda varje år, och synes — med hänsyn till vid marinen
förefintligt behov att under längre tid än vid armén kvarhålla äldre väl
kvalificerat manskap — vid marinen böra utgå ett ålderstillägg mer än
vid armén och sista avlöningsförhöjningen alltså böra få tillträdas vid
ingången av 9. anställningsåret.

Beträffande löneskalan för den av de sakkunniga föreslagna lönegraden
för korpraler hava de sakkunniga uppmärksammat, hurusom

101

utbildningsföreskrifterna vid flottan, å ena, samt vid kustartilleriet,
å andra sidan, föranleda, att korpralsgraden vid flottan i regel icke kan
vinnas förrän efter utgången av tredje tjänståret, men däremot vid
kustartilleriet i vissa fall efter något kortare tjänstetid. Ehuru alltså
för flottans del i löneskalan för korpraler begynnelselönen bort upptagas
först från och med 4. tjänståret, hava dock förhållandena vid kustartilleriet
nödvändiggjort löneskalans anordnande under den förutsättningen,
att korpralsbeställning kan vinnas redan tidigare. Härigenom
lärer emellertid något försteg för kustartilleriets manskap i förhållande
till flottans manskap icke komma att beredas, enär, enligt vad de sakkunniga
nedan (sid. 104) ifrågasätta, antalet korpralsbeställningar vid såväl
flottan som kustartilleriet torde böra upptagas i samma proportion
till hela manskapsstyrkan vid vartdera vapnet.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om
löneskaloma för arméns manskap, anse de sakkunniga, att den, som befordras
från beställning såsom menig till beställning såsom korpral, må
för åtnjutande av löneförhöjning inom den högre lönegraden tillgodoräkna
sig hela sammanlagda anställningstiden såsom manskap.

De löneskalor, som i enlighet med de av de sakkunniga nu uttalade
grundsatserna skulle gälla för marinens manskap, kunna schematiskt uttryckas
sålunda:

Beställning.

Löne-

grad.

1. året.

2. och

3. året.

4. året.

5. året.

6. året.

7. året.

8. året.

9. och
följ. år.

Menig...........................

Därest löneskalorna anordnas enligt detta system, tillgodoses jämväl
det av chefen för marinstaben angivna önskemålet, att manskap, som
nedflyttas från korpralsbeställning till beställning såsom menig, i sistnämnda
beställning bibehålies vid den avlöning, som tillgodokommer
annan menig med motsvarande tjänstålder.

De sakkunniga hava i detta sammanhang funnit sig icke kunna Fördelning avunderlåta
att beröra frågan om lämpligaste sättet för verkställande av
uppdelningen av de manskapsbeställuingar, som i de nuvarande 4.—1. mngarna vid
lönegraderna äro uppförda på staterna för flottans
för kustartilleriet, på beställningarna i de av de sakkunniga föreslagna
två lönegraderna för korpraler och meniga. Enligt gällande bestäm -

sjömanskår och ™ £

102

meker erfordras, såsom ovan (sid. 40) omnämnts, förutom fullgörandet
av vissa kompetensfordringar, för befordran från nuvarande 4. lönegraden
till 3. lönegraden en tjänstetid av 18 månader samt för befordran
från 3. till 2. lönegraden en tjänstetid av 36 månader. Till
beställning i 1. lönegraden sker numera i regel icke någon befordran,
utan befordras manskap i 2. lönegraden efter fullgjorda kompetensvillkor
i mån av uppkomna vakanser direkt till underofficerare av 3. graden.
Då de sakkunniga utgått från, att befordran till de föreslagna korpralsbeställningarna
i normala fall icke skulle äga rum förrän efter minst
tre tjänstår, synes det utan vidare vara givet, att samtliga nuvarande
beställningar i 4. och 3. lönegraderna (vid flottan 1,025 + 1,047 = 2,072
samt vid kustartilleriet 257 +425 = 682) böra i samband med den nu
ifrågasatta löneregleringen upptagas såsom meniga manskapsbeställningar
i den av de sakkunniga föreslagna 1. lönegraden.

Beträffande åter frågan, till vilkendera gruppen av de föreslagna
nya lönebeställningarna de nuvarande beställningarna i 2. och 1. lönegraderna
böra överföras, kunna utan tvivel olika meningar göra sig gällande.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle beställning såsom korpral
kunna vinnas av den, som vunnit därför stadgad kompetens, utan hänsyn
till viss fullgjord tjänstetid. Då denna kompetens kan vinnas tidigare
vid kustartilleriet än vid flottan, där minst tre år erfordras för genomgående
av fullständig korpralsutbildning, har nämligen, på sätt de sakkunniga
tidigare (sid. 101) omförmält, löneskalan för korpraler måst läggas
så, att begynnelselönen såsom korpral kan få tillträdas även av den,
som icke innehar en tjänstetid av tre år. Härav skulle möjligen anses
böra följa, att alla beställningar i nuvarande 2. lönegraden — vilka
kunna ernås efter tre års tjänst — borde, jämte kvarstående antalet
beställningar i den under indragning varande 1. lönegraden, överföras
till korpralsbeställningar. Förutsättningen härför är emellertid, att behovet
av underbefäl vid marinen sammanfaller med nuvarande antalet
beställningar i 2. och 1. lönegraden. Såvitt de sakkunniga kunnat utröna,
har vid manskapets hittillsvarande fördelning på olika lönegrader
hänsyn knappast tagits till något bestämt behov av personal i underbefälsställning,
ett förhållande, som särskilt framträtt därutinnan, att befordran
till tjänstegraderna korpral och undero fficerskorpral ägt rum oberoende
av förefintliga vakanser i ena eller andra lönegraden. Härav torde
framgå, att den nuvarande indelningen av marinens manskap på fyra
särskilda lönegrader mindre berott på tjänstens krav vare sig i land
eller — vad flottan angår — ombord å stridsfartygen, utan fastmera
på önskvärdheten att åstadkomma möjlighet till lämpliga löneförhöjningar

103

för manskap, som haft anställning under en längre tid. Chefens för marinstaben
förutnämnda yttrande den 16 mars 1918 giver ock vid handen, att
tjänsten i land och ombord icke synes förutsätta, att ett bestämt antal
befattningar uppehälles av underbefäl, utan allenast att för dess behöriga
skötande finnes tillgång på tillräckligt antal personal med viss högre tjenstbarhet.
I själva verket innehaves redan nu vid flottan en icke obetydlig
del av beställningarna i 2. lönegraden av manskap, som icke befordrats
till underbefäl (korpraler), utan endast vunnit uppflyttning till 1. klass
sjöman.

Vid nu anförda förhållanden och då en slutgiltig utredning rörande
behovet av personal i olika lönebeställningar vid marinen lärer kunna
verkställas först i samband med pågående revision av försvarsorganisationen,
hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att bestämmandet
av, huru stor del av manskapet i den nuvarande 2. lönegraden

— jämte kvarstående antalet beställningar i 1. lönegraden — bör
hänföras till korpralsbeställningar enligt de sakkunnigas förslag, kan
och bör behandlas såsom en med de sakkunnigas uppdrag sammanhängande
löneteknisk fråga. Denna fråga synes därför enligt de
sakkunnigas mening böra lösas med behörigt hänsynstagande därtill,
att största möjliga likställighet vinnes mellan manskapet vid de båda
försvarsgrenarna, armén och marinen. Enligt de sakkunnigas förslag är
avsett, att begynnelselönen för meniga vid de båda försvarsgrenarna skall
utgå med enahanda belopp, liksom ock att slutlönen för furir av 1. klassen
vid armén skall bliva densamma som för korpral vid marinen. Mellan löneskalorna
för meniga och för furirer av 1. klassen vid armén har inlagts tre
särskilda löneskalor — för vicekorpraler, korpraler och furirer av 2. klassen
-— varemot flottans manskap vid befordran erhåller uppflyttning direkt
från löneskalan för menig till löneskalan för korpral. Vid armén omfattar
löneplanen alltså fem lönegrader, vid marinen endast två. De
sakkunniga hava på grund härav funnit, att största möjliga likställighet
mellan arméns och marinens manskap i dråga om ernående av de högre
lönebeloppen skulle vinnas, om man beräknar, hur stor procent hela
antalet furirer (av såväl 1. som 2. klassen) jämte halva antalet korpraler

— d. v. s. de två högsta lönegraderna samt halva mellersta lönegraden

— utgör av hela manskapsantalet vid armén, och därefter bestämmer
antalet av marinens korpralsbeställningar i samma proportion till hela
manskapsantalet vid marinen.

Vid arméns olika truppförband äro proportionerna mellan de olika
slagen av manskapsbeställningarna visserligen något växlande, men för
armén, sedd i dess helhet, utgör antalet furirer av 1. och 2. klassen

104

Fast lön och
dyrtidstillägg.

jämte halva antalet korpraler omkring 30 procent av hela manskapsstyrkan.
Med tillämpning av denna beräkningsgrund bör antalet korpralsbeställningar
vid marinen i den av de sakkunniga föreslagna 2. löne -

O Q

graden beräknas sålunda: a) vid flottan ——x

'' 100

3,725 = 1,118; samt b) vid kustartilleriet 1,

105 = 332. 100

(63 + 1,590 + 1,047+ 1,025
x (70 + 353 + 425 +257

De sakkunniga ifrågasätta, att antalet manskapsbeställningar vid
marinen i vederbörliga stater för år 1922 upptages på följande sätt:

vid flottan ............

» kustartilleriet

Meniga Korpraler
(1. lönegr.) (2. lönegr.)

2,625 1,100

775 330

Summa.

3,725

1,105

Det nu avgivna förslaget innebär givetvis icke något hinder för,
att det manskap vid marinen, som genomgått fullständig korpralsutbildning,
må, därest så befinnes önskvärt, tilläggas grad såsom korpral
över stat, då vakanta lönebeställningar i 2. lönegraden (korpraler) icke
finnas. Härigenom skulle vid marinen allenast tillämpas ett tillvägagångssätt,
som redan för närvarande användes vid armén, i det att
vederbörande truppförbandschefer lämnats möjlighet att genom gradbefordran
lämna erkännande åt förtjänt manskap, som på grund av
brist på lediga löner ej kan befordras på stat.

Lönebelopp.

De sakkunniga övergå nu till att yttra sig rörande de lönebelopp,
som skäligen böra bestämmas vid tillämpningen av de utav de sakkunniga
föreslagna löneskalorna för de olika grupperna beställningshavare vid
armén och marinen, d. v. s. beloppen av dels begynnelselönerna inom
varje lönegrad, dels ock de därutöver efter viss tjänstetid utgående avlöningsförhöjningarna.

Den fråga, som för de sakkunniga först framställt sig, då det gällt
att avväga storleken av den avlöning, som bör utgå till arméns och
marinens manskap, har varit, till vilket prisläge avlöningen bör hänföras.
För närvarande äro de militära avlöningarna, liksom även flertalet civila,
fastställda med hänsyn till prisnivån under år 1914 eller tidigare, och förden
prisstegring, som sedermera inträtt, utgår ersättning i form av dyrtidstillägg.
\''id den från och med den 1 juli 1920 gällande nya lönereglering för kom -

105

munikationsverken, som fått sitt uttryck i avlöningsreglementet för dessa
verk av den 19 juni 1919, har man emellertid följt andra grundsatser.
Avlöningsbeloppen hava härvid beräknats med hänsyn till det prisläge,
som, att döma av stegringarna i levnadskostnaderna under åren närmast
före krigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i
början av 1920-talet. Detta hypotetiska prisläge har antagits ligga 16
procent över 1914 års nivå, vadan avlöningarna enligt kommunikationsverkens
nya avlöningsreglemente i princip skulle ligga lika många
procent över avlöningarna enligt stat för motsvarande befattningar inom
andra förvaltningsgrenar. Med hänsyn härtill hava emellertid dyrtidstilläggen
för kommunikationsverken reducerats på sådant sätt, att dyrtidstillägg
utgår endast på 85 % av avlöningsförmånerna samt att det
för statens befattningshavare i allmänhet gällande grundtalet i varje fall
minskats med 16 enheter.

Då de sakkunnigas förslag till lönereglering för officerare och underofficerare
med vederlikar vid armén och marinen, såsom tidigare framhållits,
är avsett att i förevarande avseende vila på de för kommunikationsverkens
personal tillämpade löneprinciperna, skulle det ligga närmast
till hands att bygga löneregleringen för arméns och marinens manskap på
liknande grunder. Emellertid föreligga beträffande manskapet vissa omständigheter,
som synas göra en annan lösning av den föreliggande
frågan lämpligare.

Chefen för sjätte arméfördelningen har, såsom förut (sid. 58 o. ff.) omförmälts,
i underdånig skrivelse den 6 november 1919 framhållit, hurusom
avlöningsformen dyrtidstillägg vore allt annat än gynnsam för volontärrekryteringen.
Det vore nämligen en allmän iakttagelse inom vitt skilda
yrken, att personalen icke tillräckligt förmådde uppskatta de förmåner,
som utginge i form av dyrtidstillägg. Erfarenheten hade visat, att man
i fråga om anställning av volontärer alldeles särskilt måste taga hänsyn
till detta förhållande. Det vore enligt arméfördelningschefens mening
otvivelaktigt, att en sammanlagd avlöning, vilken icke varit nog lockande,
då den utgått dels såsom ordinarie lön, dels såsom dyrtidstillägg, skulle
hava visat sig fullt tillräcklig, därest hela beloppet utgjorts av ordinarie
avlöning. Första betingelsen för en tillfredsställande volontärrekrytering
vore därför, att det nuvarande dyrtidstillägget »standardiserades» åtminstone
för en viss tid. Denna tid kunde icke lämpligen bestämmas
kortare än till tre år för nyanställd volontär samt ett eller två år i
övriga fall.

Vad bemälde arméfördelningschef sålunda anfört synes de sakkunniga
förtjäna synnerligt beaktande. Jämväl enligt de sakkunnigas mening

3260 20

106

skulle det verka i hög grad befrämjande för rekryteringen, om den
kontanta avlöning, som erbjudes för anställning vid armén eller marinen,
eller åtminstone den största delen därav vore till beloppet bestämd, helst för
flera år framåt. Härigenom skulle undvikas, att, såsom för närvarande är
fallet och jämväl skulle bliva händelsen, därest avlöningen nu reglerades
etter liknande grunder som för kommunikationsverkens personal, endast
en mindre del av lönen vore fixerad till bestämt belopp, medan den större
delen utginge enligt av riksdagen för ett år i sänder antagna grunder
med belopp, som eventuellt komme. att växla för varje kalenderkvartal.

Att låta dyrtid still ägget i dess helhet ingå i lönen eller m. a. o. att
helt reglera avlöningen efter nuvarande prisläge synes dock ej tillrådligt.
Dels skulle härigenom de högsta avlöuingsbeloppen för manskapet
komma att — ehuru visserligen endast skenbart — ligga högre än den
lägsta underofficerslönen, vilket torde vara mindre lämpligt, dels och
framför allt skulle en sådan anordning i händelse av sjunkande levnadskostnader
sannolikt nödvändiggöra en minskning av den en gång fastställda
lönen. Visserligen skulle en sådan åtgärd kunna utan svårighet
vidtagas, då arméns och marinens manskap anställes medelst kontrakt
på relativt kort tid, men givet är, att en minskning av den för manskapet
fastställda avlöningen skulle vara ägnad att framkalla missnöje
och olägenheter av olika slag, vilka icke behöva befaras, då avlöningen
automatiskt regleras genom indextalet. Dessa olägenheter kunna emellertid
i det väsentliga undgås, om endast en del av lönen, en i varje särskilt
avlöningsbelopp ingående grundavlöning, fastställes enligt nuvarande
prisläge, alltså med inkluderande av dyrtidstillägg, medan å den överskjutande
delen av lönen dyrtidstillägg utgår enligt vanliga grunder.
Vid bestämmandet av denna grundavlöning synes lämpligen såsom utgångspunkt
kunna tagas summan av dels den högsta avlöning, varå
enligt nu gällande grunder dyrtidstillägg för icke-familjeförsörjare utgår
med ett procenttal, motsvarande hela det grundtal, varefter dyrtidstillägg
beräknas, dels det därå belöpande dyrtidstillägget. I sådant fall skulle
dyrtidstillägget för den överskjutande delen av lönen — frånsett familjeförsörjare
— utgå efter reducerat grundtal. Enligt det för 1920 års
sista kvartal gällande grundtal (176) komme nämnda grundavlöning att
utgöra 2,815 kronor 20 öre.

Emellertid bör enligt de sakkunnigas mening icke hela detta belopp
ingå i den kontanta lönen, utan endast den del därav, som överskjuter det
nuvarande värdet av manskapets naturaförmåner. De grunder, enligt vilka
dyrtidstilläggen för närvarande utgå, medföra ett föga motiverat och säkerligen
icke avsett gynnande av befattningshavare, vilka, i likhet med arméns

107

och marinens manskap, åtnjuta naturaförmåner vid sidan av den kontanta
lönen och utan avdrag på denna. För dessa befattningshavare kommer
det avlöningsbelopp, varå full kompensation för dyrtiden erhålles, att
bliva vida högre än för befattningshavare, vilkas hela lön är beräknad
såsom kontant belopp. Naturaförmånernas värde stiger nämligen automatiskt
i förhållande till den allmänna prisstegring, som tager sig uttryck
i indextalets höjning, men icke dess mindre erhålla förstnämnda befattningshavare
dyrtidstillägg efter ett procenttal, motsvarande hela grundtalet,
å samma maximiavlöning som befattningshavare, vilka icke åtnjuta
naturaförmåner vid sidan av den kontanta lönen. Antages värdet av
naturaförmånerna för arméns och marinens manskap enligt 1914 års
prisnivå utgöra 600 kronor om året eller 50 kronor för månad — vilket
ingalunda torde vara för högt räknat — erhåller nämnda manskap
faktiskt dyrtidstillägg efter hela grundtalet å en månadsavlöning av
(85 + 50=) 135 kronor, medan motsvarande belopp för en befattningshavare,
vars hela avlöning utgår kontant, stannar vid endast 85 kronor
(här liksom i det följande avses endast icke-familjeförsörjare). Vilken
verkan detta medför, visar följande exempel. Den kontanta avlöningen
till en furir av 1. klassen, oberäknat dyrtidstillägg, utgör för närvarande
1,085 kronor om året. Härtill kommer naturaförmånernas värde, i det
föregående uppskattat till 600 kronor för år. Sammanlagda årsavlöningen
utgör sålunda 1,685 kronor, beräknat efter 1914 års prisnivå.
Om hela detta belopp utgjorde kontant avlöning, skulle dyrtidstillägg därå
enligt det för fjärde kvartalet år 1920 gällande grundtalet utgöra 2,433
kronor 60 öre och den totala avlöningen alltså uppgå till 4,118 kronor
60 öre. I verkligheten utgår nu dyrtidstillägget å den kontanta lönen
med 1,857 kronor 60 öre, men därjämte har naturaförmånernas värde
ökats, säkerligen minst i samma mån som indextalet stigit. Antages
ökningen utöver 1914 års värde utgöra ett procenttal, motsvarande grundtalet,
skulle naturaförmånernas nuvarande värde utgöra 1,656 kronor
och sammanlagda avlöningsförmånerna (1,085 + 1,857: 60 + 1,656=) 4,598
kronor 60 öre eller 480 kronor mera än det belopp, vartill de skulle hava
uppgått, därest hela lönen år 1914 varit beräknad som kontant belopp.

Vid nu förestående lönereglering synes icke böra ifrågasättas att
bibehålla denna undantagsställning för arméns och marinens manskap
— de övriga befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta naturaförmåner
utan avdrag på den kontanta lönen, torde numera vara lätt
räknade. Då av skäl, som i annat sammanhang (sid. 82) anförts, avlöningen
för manskapet ansetts böra utgöras dels av naturaunderhåll, dels
ock av kontant avlöning, bör, såsom förut nämnts, den i varje avlönings -

108

belopp ingående, efter nu gällande prisnivå beräknade grundavlöningen
minskas med naturaförmånernas nuvarande värde. Grundavlöningen skulle i
enlighet härmed komma att utgöra (2,815: 20—1,656=) 1,159 kronor 20 öre.
Enligt, vad de sakkunniga här nedan föreslå, bör emellertid begynnelselönen
för menig vid armén och marinen bestämmas till 1,140 kronor för år;
och det synes då vara ändamålsenligt, att nämnda grundavlöning, på vilken
dyrtidstillägg icke må beräknas, fastställes till detta belopp. Härigenom
torde det i chefens för sjätte arméfördelningen omförmälda skrivelse
framställda önskemål om dyrtidstilläggets inbegripande i den fastställda
lönen vara behörigen tillgodosett. I alla övriga avlöningsbelopp skulle
nämnda summa, 1,140 kronor, ingå såsom en grundavlöning, varå dyrtidstillägg
icke finge beräknas; å den överskjutande delen av lönen
skulle däremot dyrtidstillägg utgå enligt de för kommunikationsverkens
personal gällande grunder. För familjeförsörjare bland manskapet skulle
förhöjning i dyrtidstillägget utgå enligt bestämmelser, motsvarande de
för kommunikationsverkens personal fastställda.

Följande exempel visar, huru den anordning, för vilken nu redogjorts,
skulle komma att verka vid tillämpning av nuvarande bestämmelser
rörande dyrtidstillägg och nuvarande grundtal. En furirs av l:a
klassen slutavlöning skulle enligt de sakkunnigas förslag utgöra 2,340
kronor. Hans kontanta avlöning, inberäknat dyrtidstillägg, erhålles,
under förutsättning att han icke är familjeförsörjare, genom följande
beräkning: 2,340 + ''(2,340 — 1,140 = ) 1,200 x 0,748 x) = 3,237 kronor
60 öre.2) . År han familjeförsörjare med två barn, för vilka förhöjning
i dyrtidstillägg får åtnjutas, blir beräkningen av totalavlöningen följande:
2,340 + 1,200 x 0,748 + 12 x (82: 80 — 61: 20)= 3,496 kronor 80 öre.

Genom att sålunda vid de högre avlöningsbeloppen dyrtidstillägg
komma att utgå på en väsentlig del av lönen, synes den ovan framhållna
faran att vid sjunkande pris nödgas minska de fastställda avlöningarna
vara i huvudsak undanröjd. En sådan minskning skulle i
varje fall ej kunna ifrågakomma annat än beträffande grundavlöningen,
1,140 kronor, och även denna torde knappast behöva nedsättas, då
sjunkande prisnivå automatiskt nedbringar värdet av naturaförmånerna
och därmed avlöningens totalbelopp. Beträffande de högre avlöningsbeloppen
kan för övrigt utjämning åstadkommas genom förändring av
grunderna för dyrtidstilläggets utgående. *)

*) Se Svensk författningssamling 1920, nr 704.

_2) Av hela detta lönebelopp kunna, beräknat enligt de för kommunikationsverken gällande
avlöningsbestämmelserna, men med tagen hänsyn till vad ovan anförts beträffande naturaförmånerna
/ 1,140 _ ^ ^

\1 + 1,86 == "t 1,200 = J 1,683 kronor B öre anses såsom lön och 1,554 kronor 55 öre så som

dyrtidstillägg.

109

Såsom framgår av tablåerna å sid. 36—37,44—45 och sid. 48—49, uppgår
för närvarande den kontanta avlöningen, inberäknat dyrtidstillägg enligt
de för fjärde kvartalet år 1920 gällande grunder, för en menig volontär
vid armén till 1,000 kronor 50 öre för år samt för manskap i 4. lönegraden
vid marinen till 901 kronor 14 öre för år. Härtill kommer den
lega, eventuellt anställningspremie, som kan komma det nyanställda
manskapet till del. Det stora antalet vakanser, som för närvarande
förefinnes bland manskapet vid såväl armén som marinen, synes emellertid
otvetydigt ådagalägga, att denna avlöning icke är tillräcklig för att
rekryteringen skall kunna säkerställas genom det av de sakkunniga
föreslagna avlöningssystemet, vari icke ingå några extra förmåner vid
sidan av lönen.

För att erhålla erforderliga utgångspunkter vid bestämmandet av begynnelselönen
för nyanställt manskap hava de sakkunniga funnit lämpligt
att verkställa en jämförelse med nu utgående löner inom de befolkningsgrupper,
varifrån rekryteringen till väsentlig del sker, nämligen vad armén
och kustartilleriet angår bland lantarbetarna samt beträffande flottan bland
det yngsta sjöfolket å handelsfartyg, jungmän och obefarna eldare. De
under den senaste tiden godkända lantarbetaravtalen upptaga för stora
delar av riket en kontant årslön för ogift lantarbetare i husbondens
kost av 1,075 kronor. Enligt gällande avtal angående löne-och arbetsförhållandena
för däcks- och maskinpersonal å svenska handelsfartyg
utgår, förutom fritt vivre ombord under all tjänstgöringstid, månadslön
med 75 kronor till jungman med mindre än 12 månaders tjänst till
sjöss, med 135 kronor till jungman med minst 12 månaders tjänst till
sjöss samt med lägst 225 kronor till obefaren eldare. Såväl lantarbetare
som nu nämnt sjöfolk måste emellertid själva bestrida utgifterna för
beklädnad, medan det militära manskapet erhåller fullständig beklädnad
på kronans bekostnad. Å andra sidan måste man vid förevarande jämförelse
taga hänsyn därtill, att den militära tjänsten lägger vissa band
på den individuella friheten, vilka icke hava sin motsvarighet vid enskild
tjänst, samt att arbetstiden för manskapet vid många tillfallen, särskilt
vid manövrer och nattliga övningar, måste utsträckas utöver vad som
förekommer inom andra arbetsområden. Med beaktande härav synes det de
sakkunniga oundgängligen nödvändigt, att begynnelselönen för manskapet
bestämmes åtminstone något högre än den för lantarbetarna gällande.
För att tillika erhålla en årslön, som giver ett på jämnt 5-tal kronor
slutande belopp, för månad räknat, hava de sakkunniga ansett sig böra
föreslå, att begynnelselönen för nyanställd menig vid armén eller marinen
bestämmes till 1,140 kronor för år, motsvarande 95 kronor för månad.

Utgångspunkter
för
lönebeloppens
bestämmande.

I och för sig överstiger det sålunda föreslagna beloppet icke avsevärt
den nuvarande avlöningen med därå utgående dyrtidstillägg, men därvid
är att märka, att detta belopp, på sätt i det föregående utvecklats, utgör
en fixerad grundavlöning och sålunda icke, såsom den nu utgående
begynnelseavlöningen, är beroende av de växlingar, som dyrtidstillägget
kan undergå.

De förböjningar i avlöningen, som skola inträda vid befordran eller
efter viss tids tjänst i innehavande grad, bava, såsom förut nämnts, ansetts
böra bestämmas under förutsättning, att därå komme att utgå dyrtidstillägg
enligt de för kommunikationsverkens personal fastställda
grunder. För avvägandet av ifrågavarande avlöningsförhöjningar bava
de sakkunniga funnit nödvändigt att till en början fastställa slutlönen i
de högsta lönegraderna enligt de föreslagna löneskalorna, nämligen i fråga
om arméns manskap för furirer av 1. klassen med minst 7 års (84
månaders) tjänst och beträffande marinens manskap för korpral med
minst 8 års (96 månaders) tjänst. Denna slutlön, som i båda fallen
måste vara densamma, bör givetvis begränsas så, att manskap vid
befordran till de lägst avlönade underofficersbeställningarna (underofficerare
av 3. graden vid marinen) kommer i åtnjutande av någon avlöningsförhöjning.
För den lönegrad, till vilken sådan underofficer skulle
hänföras, hava de sakkunniga — under förutsättning att han tillhör lägsta
löneklassen inom lönegraden och är placerad å ort inom ortsgruppen D,
vartill räknas, bland annat, Karlskrona — ansett sig böra föreslå ett
lönebelopp av 2,496 kronor. Med tillägg av dyrtidstillägg härå enligt
de grunder, som tillämpats för kommunikationsverkens personal under
1920 års sista kvartal, eller 2,601 kronor 40 öre, skulle avlöningen i dess
helhet uppgå till 5,097 kronor 40 öre. De sakkunniga hava med hänsyn
härtill funnit sig böra stanna vid att föreslå slutlönen för korpral vid
marinen (furir av 1. klassen vid armén) till ett belopp av 2,340 kronor.
A de 1,200 kronor, varmed denna lön överstiger grundlönen, skulle utgå
dyrtidstillägg med 897 kronor 60 öre och sammanlagda kontanta avlöningen
alltså utgöra 3,237 kronor 60 öre. Härtill måste dock läggas det
beräknade nuvarande värdet av manskapets naturaunderhåll, eller 1,656
kronor, varigenom avlöningsförmånernas sammanlagda värde uppbringas
till 4,893 kronor 60 öre. Ökningen i avlöning för eu korpral, som uppnått
slutlön och befordras till underofficer av 3. graden med placering i
Karlskrona, skulle alltså bliva endast (5,097:40 — 4,893:60=) 203 kronor
80 öre, ett belopp, som emellertid ökas, dels i den mån det verkliga
värdet av naturaunderhållet sjunker under det nu beräknade, dels ock
för de fall, att vederbörande underofficer tillhör dyrare ortsgrupp än
gruppen D.

Inom nu angivna gränser, 1,140 kronor, motsvarande begynnelselönen
för menig, samt 2,340 kronor, motsvarande slutlönen för furir av
1. klassen vid armén, resp. korpral vid marinen, hava de sakkunniga
härefter haft att fastställa lönerna inom de särskilda lönegraderna i löneskalorna.
Beträffande de synpunkter, som härvid varit vägledande för
de sakkunniga, vilja de sakkkunniga framhålla följande.

Vad därvid först angår armén, är vid bestämmandet av storleken av
de efter viss tjäustetid utgående löneförhöjningarna inom resp. lönegrader
att uppmärksamma, att den första anställningen för arméns manskap i regel
sker för en tid av två eller tre år. Då det är av stor vikt att söka förmå det
manskap, vars anställningstid utgår vid nämnda perioders slut, att i största
möjliga utsträckning taga förnyad anställning, hava de sakkunniga ansett
lämpligt att tillmäta löneförhöjningarna efter andra och tredje anställningsårens
utgång något högre än övriga löneförhöjningar. Särskilt är
härvid att märka, att personalens grundläggande utbildning efter det
tredje årets slut i stort sett är avslutad samt att manskapet därefter är lämpat
att tjänstgöra såsom underbefäl. Löneförhöjningarna efter resp. 24 och 36
månaders tjänst för menig, vice korpral och korpral hava på grund
härav föreslagits till 180 kronor. Med hänsyn till grunderna för löneskalornas
anordnande måste den förhöjning av begynnelselönen, som
skall utgå till furir av 2. eller 1. klassen efter eu tjänstetid av 36
månader, även utgöra 180 kronor. Övriga löneförhöjningar efter viss
tids tjänst hava däremot begränsats till 120 kronor, med undantag av
den för furirer av 1. och 2. klassen medgivna sista löneförhöjningen,
vilken ansetts ytterligare böra inskränkas och upptagits till allenast
96 kronor.

Vidkommande därefter avvägandet av avlöningsbeloppen de olika
lönegraderna emellan hava de sakkunniga ansett att, då vicekorprals(vicekonstapels-)
betällningar — utom för musik|>ersonalen — icke förefinnas
vid kavalleriet eller artilleriet, utan befordran vid dessa vapen sker
direkt till korpral (konstapel), skillnaden mellan menigs och vicekorprals
avlöningsförmåner bör vara tämligen obetydlig. Däremot synes avståndet
i avlöningshänseende böra vara större mellan vicekorprals- och korpralsbeställningarna
samt särskilt mellan korprals- (konstapels-) och furirsbeställningarna
av 2. graden, emedan det i båda dessa fall är synnerligen
viktigt att förmå personalen att kvarstanna i tjänst så länge, att befordran
till korprals-, resp. furirsbeställning av 2. klassen kan vinnas. Av skäl,
för vilka i annat sammanhang redogjorts (sid. 94 o. 95), hava de sakkunniga
däremot ansett, att den nuvarande stora skillnaden i avlöningsförmåner
mellan furirsbeställningarna av 1. och av 2. klassen bör avsevärt minskas.

Lönebelopp
för arméns
manskap.

112

I enlighet med nu angivna grunder hava avlöningsbeloppen för de
olika lönegraderna bestämts på sådant sätt, att vid befordran från lägre
till högre lönegrad följande förhöjningar i avlöningen skulle äga
rum, nämligen: vid befordran från menig till vicekorpral 84 kronor, från
vicekorpral till korpral 108 kronor, (från menig direkt till korpral 192
kronor), från korpral till furir av 2. klassen 120 kronor och från furir
av 2. klassen till furir av 1. klassen 72 kronor.

Av nedanstående löneplan för arméns manskap framgå beloppen av
såväl begynnelselönen för de särskilda lönegraderna som ock den förhöjda
lön, för helt år räknat, som tillkommer beställningshavare efter viss
tjänstetid inom varje lönegrad.

Löne- grad.	Beställningshavare.	Begyn- nelselön.	Lön efter en	tjänstetid av
24 må-nader.	36 må-nader.	48 må-nader.	60 må-nader.	72 må-nader.	84 må-nader.
		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
5	Furir av 1. klassen........	1,704	1,704	1,884	2,004	2,124	2,244	2,340
4	» » 2. » .........	1,632	1,632	1,812	1,932	2,052	2,172	2,268
3	Korpral ........................	1,332	1,512	1,692	1,812	1,932	—	—
2	Vicekorpral ..................	1,224	1,404	1,584	1,704	—	—	—
1	Menig..........................	1,140	1,320	1,500	1,620	—	—	—

Lönebelopp
för marinens
manskap.

Beträffande de lönebelopp för marinens manskap, vilka inom
ovan angivna gränser, nämligen 1,140 kronor såsom begynnelselön
för menig och 2,840 kronor såsom slutlön för korpral, böra utgå inom
vardera lönegraden, hava i viss mån andra principer måst tillämpas än
de, som använts för arméns manskap. Anledningen härtill har varit de
skiljaktigheter i löneskalorna, som betingats av de förut omnämnda olikheterna
i organisatoriskt hänseende mellan arméns och marinens manskap.
Det inom marinen framträdande behovet att under en avsevärd tid i
tjänst kvarhålla det meniga manskap, som förvärvat viss högre tjenstbarhet,
nödvändiggör sålunda betydligt flera avlöningsförhöjningar än
som erfordras för arméns meniga manskap och dess två lägsta underbefälsgrader.
På sätt i det föregående framhållits, skulle avlöningsförhöjningarna
för de meniga vid marinen fortlöpa lika länge som för korpralerna,
d. v. s. till och med början av 9. tjänståret. Enär löneförhöjning
vid marinen, i olikhet med vad som gäller beträffande armén,
erfordras redan från och med 2. tjänståret, då uppflyttning sker från
3. klass sjöman (kustartillerist) till 2. klass sjöman (kustartillerist), men

113

■däremot den vid armén erforderliga löneökningen från början av 3. tjänståret
är obehövlig med hänsyn till tidslängden för första anställningen vid
marinen, hava löneförhöjningarna för de meniga vid marinen — till antalet
icke mindre än 7 — delvis måst bestämmas till relativt små belopp.
De två första löneförhöjningarna, vilka äro avsedda att inträda med
ingången av 2. och 4. tjänståren, hava emellertid ansetts böra ur rekryteringssynpunkt
sättas till så höga belopp som 180, resp. 240 kronor.
De övriga förhöjningarna för de meniga, vilka utgå med ingången av
vart och ett av 5.—9. åren, hava genomgående föreslagits till 96
kronor. Slutlönen för menig uppbringas härigenom från 1,140 kronor
med (180 + 240 + 5 x 96 =) 900 kronor till 2,040 kronor.

Enligt vad förut nämnts, har begynnelselönen för korpral beräknats
kunna — ehuru visserligen i undantagsfall — ernås under 3. tjänståret.
Avlöningsskillnaden vid befordran från menig till korpral vid
marinen har emellertid, med hänsyn till att flera befälsgrader än korpralsgraden
icke finnas vid marinen, måst bestämmas betydligt högre än skillnadsbeloppen
i avlöning för arméns olika underbefälsbeställningar, och har
densamma upptagits till 300 kronor. Begynnelselönen för korpral föreslås
därför av de sakkunniga till summan av menigs lön under 3. tjänståret,
1,320 kronor, och 300 kronor, eller 1,620 kronor. Avlöningsförhöjningarna
för korpralsbeställningarna efter viss tjänstetid äro enligt
grunderna för löneskalornas anordnande avsedda att utgå efter samma
intervaller och med enahanda belopp som för det meniga manskapet
samt utgöra följaktligen 240 kronor vid början av 4. tjänståret och 96
kronor vid början av vart och ett av 5.—9. tjänståren. Genom att till
nyss angivna begynnelselön av 1,620 kronor lägga de föreslagna löneförhöjningarna,
240 kronor + 5 x 96 kronor eller 720 kronor, erhålles den
föreslagna slutlönen för korpral, 2,340 kronor.

Av nedanstående löneplan för marinens manskap framgå beloppen
av såväl begynnelselönen för de båda lönegraderna som ock den förhöjda
lön, för helt år räknat, som tillkommer beställningshavare efter

			Lön e	f t e r	en tjänstetid av
Löne- grad.	Beställningshavare.	Begyn- nelselön.	12 må-nader.	36 må-nader.	48 må-nader.	60 må-nader.	72 må-nader.	84 må-nader.	96 må-nader.
2	Korpral...............................	Er. 1,620	Kr. 1,620	Kr. 1,860	Kr. 1,956	Kr. 2,052	Kr. 2,148	Kr. 2,244	Kr. 2,340
1	Menig....................................	1,140	1,320	1,560	1,656	1,752	1,848	1,944	2,040 !

3260 20

114

i §.

Reglementets

omfattning.

IY. Specialmotivering för de sakkunnigas förslag till avlöningsreglemente
för arméns och marinens manskap m. m.

I det föregående hava de sakkunniga redogjort för grunderna
för det nya lönesystem, som ansetts böra genomföras för arméns och
marinens manskap. Av denna redogörelse framgår, att avlöningsförhållandena,
utan några rubbningar av gällande organisation, kunnat
ordnas efter i huvudsak enhetliga regler för såväl armén som marinen..
Aven vid utformandet av de erforderliga närmare bestämmelserna för
tillämpningen av omförmälda regler har det visat sig, att skiljaktigheterna
i organisationen av de båda försvarsgrenarna icke lägga hinder
i vägen för, att dessa bestämmelser inpassas i ett gemensamt avlöningsreglemente.

I det följande skall lämnas en redogörelse för grunderna för nämnda,
bestämmelser, i den mån desamma icke framgå redan av den allmänna
motiveringen.

Förut har omförmälts, att manskapets fasta avlöning, liksom för
närvarande är fallet, skall utgöras dels av kontant lön och dels av vissa
förmåner in natura. Därjämte skall manskapet äga åtnjuta en de! förmåner,
såsom extra gottgörelse för tjänstgöring i vissa befattningar eller
eljest av särskilt krävande art eller ock såsom ersättning för utgifter i
tjänsten. Hänvisning har i 1 § lämnats till de paragrafer i avlöningsreglementet,
vari de olika avlöningsförmånerna omhandlas.

Reglementets bestämmelser hava ansetts böra begränsas till manskapets
tjänstgöring under fred. Därvid hava de sakkunniga förutsatt,
att, i likhet med vad som tidigare varit gällande, särskilda stadganden
kunna bliva erforderliga rörande manskapets avlöning på krigsfot. De
sakkunniga hava emellertid icke ansett det tillkomma dem att avgiva
något förslag i sistnämnda hänseende, sedan bestämmelserna i reglementet
för avlöning vid armén på krigsfot den 28 juni 1918 samt
förordningen samma dag med särskilda föreskrifter angående avlöningsförmåner
m. m. vid marinen på krigsfot med utgången av år
1919 upphört att gälla. 1 förevarande paragraf har följaktligen endast
intagits stadgande därom, att rörande manskapets avlöning på krigsfot
skall gälla vad därom må vara särskilt stadgat.

115

För de grunder, som tillämpats vid uppgörandet av de i denna
paragraf upptagna särskilda löneplanerna, bär fullständig redogörelse
lämnats i det föregående. Här lärer endast behöva påpekas, att den
under löneplanen för arméns manskap införda anmärkning funnits erforderlig
på grund därav, att i vederbörliga stater för de beställningar,
som uppförts för musikpersonalen och de för olika yrkesbefattningar
avsedda beställningsmännen, upptagits benämningar, avvikande från dem,
som beteckna de vanliga militära graderna.

I den allmänna motiveringen har omförmälts, att de av de sakkunniga
föreslagna löneskalorna för olika slags beställningshavare äro
grundade dels på särskilda, efter vissa tidsintervaller inträdande avlönings
förhöjningar och dels på skalornas ingripande i varandra på sådant
sätt, att vid befordran från lägre till högre tjänst tjänstetid i den lägre
tjänsten får tillgodoräknas för löneuppflyttning i den högre tjänsten.
I sådant avseende hava de sakkunniga i 1 mom. av förevarande paragraf
intagit bestämmelse därom, att såsom tjänstetid skall beräknas tiden från
tillträdandet av första fasta anställning vid armén, resp. flottan eller kustartilleriet.
Härvid må tid, varunder beställningshavare haft avsked från
krigsmakten, givetvis icke tillgodoräknas honom såsom tjänstetid; och har
uttryckligt stadgande härom intagits i 5 mom. Vissa redan gällande
författningsföreskrifter ävensom för beställningshavare i särskilda fall
förekommande tjänstgöringsförhållanden betinga emellertid en del speciella
föreskrifter för tjänstetidens beräknande. Dessa föreskrifter hava av de
sakkunniga intagits i 2—5 mom. av förevarande paragraf.

I kungörelsen den 24 mars 1916 angående antagande och avskedande
av volontär (fast anställt manskap) vid armén, med undantag av
musikvolontär, stadgas, att tiden för den första anställningen såsom
volontär skall bestämmas till 2, 3 eller 4 år, räknat från och med den

1 nästföljande november, dock att volontär må antagas intill den 15

januari påföljande år, därest regements-(kår-)chef finner honom kunna
deltaga i och tillgodogöra sig pågående soldatutbildning (motsvarande

utbildning). I sådant fall minskas tiden för avtalet med den tid, som

förflutit sedan föregående 1 november; och räknas anställningstiden från
och med den 1 i månaden näst efter den, under vilken avtalet träffas,
till och med den 31 oktober det år, under vilket avtalet utgår.

Enligt kungörelsen den 31 december 1907 angående antagning av
manskap vid flottans sjömanskår genom kontrakt sker antagningen för
en tjänstetid av minst 3 år 6 månader och högst 6 år, dock så att

2 §.

Löneplaner.

3 §.

Beräkning av
tjänstetid
m. m.

3 § 2 mom.
1 stycket.

116

3 § 2 mom.
2 stycket.

3 § 3 mom.
1 och 2
styckena.

tjänstetiden alltid kommer att utgå den 31 oktober. Tjänstetiden räknas
i varje fall från och med den första dagen i månaden näst efter den,
i vilken tjänstgöringen tagit sin början, för såvitt icke tjänstgöringen
börjat den 1 i månaden, i vilket fall tjänstetiden räknas från och med
denna dag. Ehuru särskilt stadgande icke meddelats därom, att antagning
vid flottan må kunna ske från senare tidpunkt under anställningsåret
än den 1 november, torde dock, under förutsättning att den anställde
kan deltaga i pågående rekrytutbildning, hänsyn till sådant förhållande
givetvis även här kunna tagas vid antagningen.

Beträffande manskapet vid kustartilleriet finnas i kungörelsen den
19 maj 1917 angående antagning av manskap genom kontrakt meddelade
bestämmelser, vilka i huvudsak överensstämma med dem, som
gälla för arméns manskap.

För vinnande av största möjliga enkelhet i tillämpningen vid tjänstetidens
beräknande hava de sakkunniga ansett sig böra såsom allmän
regel uppställa, att kontraktsanställd beställningshavare, som tillträtt sin
första anställning senare än vid början av ett anställningsår eller den 1
november, likväl må, därest han befunnits kunna tillgodogöra sig den
vid tillträdandet av anställningen pågående soldatutbildning, rekrytutbildning
eller motsvarande utbildning, efter vederbörande regements-(kår-)
chefs prövning kunna få i fråga om rätt till avlöningsförhöjning räkna
tjänstetid från och med anställningsårets början.

Enligt gällande villkor för tilldelande av avskedspremier åt manskap,
som efter viss tjänstetid erhåller avsked utan att samtidigt beredas
civilanställning i statens tjänst, får i tjänstgöringstid inräknas värnpliktstjänstgöring,
vapenövningsuppehåll och tjänstledighet däri inbegripna. I
anslutning härtill hava de sakkunniga funnit skäligt, att ett stadgande
meddelas därom, att den, som före tillträdandet av fast anställning tjänstgjort
såsom värnpliktig, må efter vederbörande regements-(kår-)chefs
prövning kunna få såsom tjänstetid för vinnande av avlöningsförhöjning helt
eller delvis tillgodoräkna sig den tid, varunder han undergått utbildning
såsom värnpliktig.

Då principen därom, att likvärdig tjänstgöring bör få tillgodoräknas
för löneuppflyttning, numera vunnit allt större tillämpning inom statsförvaltningen,
synes jämväl vid beräknande av tjänstetid för manskap
vid armén, resp. flottan eller kustartilleriet böra tagas hänsyn till hela
den verkliga tjänstgöringstiden vid samma truppslag av armén, resp.

117

vid flottan eller kustartilleriet, även om tjänstgöringen fullgjorts vid olika
truppförband eller vid olika stationer.

Har beställningshavare, som tagit fast anställning vid något av arméns 3
truppförband, tidigare tjänstgjort vid annat truppslag av armén eller vid
marinen, torde det böra ankomma på vederbörande regements-(kår-)chef
att pröva, i vad mån den tidigare tjänstgöringen må räknas den anställde
till godo såsom tjänstetid. Enahanda prövningsrätt hava de sakkunniga
funnit böra tillkomma kår- (regements-)chef i fråga om tillgodoräknande
för den, som tagit anställning vid flottan, resp. kustartilleriet,
av tjänstgöring, som tidigare fullgjorts, i förra fallet vid kustartilleriet
eller armén och i senare fallet vid flottan eller armén.

Förutom de bestämmelser rörande beräknande av tjänstetid, som 3
föreslagits i 2 och 3 mom., hava de sakkunniga funnit sig böra under
4 mom. upptaga ett särskilt stadgande om tillgodoräknande för visst
manskap vid marinen av extra tjänstetid.

I nu gällande stat för flottans sjömanskår är under anmärkning 6
intagen en bestämmelse av följande lydelse:

»Vid beräkning av tjänstetid vid sjömanskåren äger den, som karlskrivits
från skeppsgossekåren eller i egenskap av värnpliktig tjänstgjort
vid flottan eller före anställningen varit inmönstrad till sjöfart eller antagits
i högre lönegrad än den lägsta, att tillgodoräkna sig extra tjänstetid
enligt de bestämmelser, som av Konungen meddelas.»

Likaså finnes i staten för kustartilleriet införd en anmärkning 7, så
lydande:

»Vid beräkning av tjänstetid vid kustartilleriet äger den, som i egenskap
av värnpliktig tjänstgjort vid detta vapen eller antagits i högre
lönegrad än den lägsta, att tillgodoräkna sig extra tjänstetid enligt de
bestämmelser, som av Konungen meddelas.»

I den mån dessa bestämmelser avse tillgodoräknande av extra tjänstetid
för den, som före vinnande av fast anställning tjänstgjort såsom
värnpliktig, torde icke erfordras några specialbestämmelser för marinen
utöver dem, som upptagits i 3 § 2 mom. 2 stycket. För övriga nu
angivna fall hava de sakkunniga ansett ett stadgande böra inflyta i avlöningsreglementet
av innehåll, att vid beräkning av tjänstetid beställningshavare
vid marinen må, därest han karlskrivits från skeppsgossekåren
eller före vinnande av anställning genom kontrakt varit inmönstrad
till sjöfart eller vid antagning i beställning såsom menig hänförts till
högre tjänstbarhetsklass än den lägsta, tillgodoräkna sig extra tjänste -

§* 3 mom.
3 stycket.

§ 4 mom.

118

tid enligt de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas. Detta stadgande
avviker från nu gällande bestämmelser allenast därutinnan att, då
enligt den av de sakkunniga föreslagna löneplanen för marinens manskap
endast upptagits två lönegrader — för meniga och korpraler —
och det ej synts lämpligt, att manskap direkt antages till den högre
lönegraden, tillgodoräknandet av extra tjänstetid begränsats till dem,
som antagits såsom menigt manskap och för detta manskap reglerats
efter uppnådd tjänstbarhetsklass.

De nu gällande föreskrifterna i förevarande ämne återfinnas, vad
sjömanskårens manskap beträffar, i reglementet för marinen, del I § 38
mom. 6, däri stadgats, att följande extra tjänstetid får tillgodoräknas:
av den, som karlskrivits från skeppsgossekåren, 12 månader, därest
han övergått till sjömanskåren såsom 2. klass sjöman, men eljest 3
månader; av den, som antagits till 2. klass sjöman, 18 månader, därest
han antagits till 3. lönegraden, men eljest 12 månader; av den, som
antagits till 1. klass sjöman, 36 månader; samt av den, som vid antagningen
varit inmönstrad till sjöfart under minst 12 månader, hälften av
den tid han sålunda varit inmönstrad, dock högst 8 månader.

Beträffande manskap vid kustartilleriet är rörande beräknande av
extra tjänstetid för den, som antagits i högre lönegrad än den lägsta,
i reglementet för marinen, del III 32 § 2 mom., stadgat, att följande
tider må tillgodoräknas: av den, som antagits med avlöning i 3. lönegraden,
18 månader; av den, som antagits med avlöning i 2. lönegraden,
36 månader; samt av den, som antagits med avlöning i 1.
lönegraden, 72 månader.

De sakkunnigas förslag till avfattning av förevarande mom. i 3 §
av avlöningsreglementet kommer givetvis att kräva ändringar av omförmälda
föreskrifter i reglementet för marinen. Att härutinnan avgiva
något förslag hava de sakkunniga ansett falla utom ramen för det dem
lämnade uppdraget. I samband med genomförandet av dylika ändringar
torde även särskilda föreskrifter böra meddelas beträffande det sätt,
varpå beställningshavare, vilka redan enligt de äldre bestämmelserna
fått tillgodoräkna sig viss extra tjänstetid, skola vid övergång till de
nya avlöningsföreskrifterna få tillgodonjuta sådan tjänstetidsberäkning.

3 § 5 mom. I gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken föreskrives,
att tjänstårsberäkning icke må avse tid, som infallit, innan
befattningshavare fyllt 18 år. Vidare har i berörda avlöningsreglemente
såsom villkor för befattningshavares uppflyttning till högre löneklass
stadgats, att han under minst fyra femtedelar av den tjänste -

119

tid, som erfordras för vinnande av uppflyttning, skall hava bestritt sin
■egen eller annan statens tjänst, dock att härvid icke skall föras honom
till last den tid, han åtnjutit tjänstledighet med oavkortad lön.

Enligt ovan omförmälda antagningsbestämmelser gäller såsom regel
vid såväl armén som marinen, att fast anställning genom kontrakt icke
kan vinnas förrän från och med den 1 november det år, under vilket
den anställningssökande fyller 18 år. Vad arméns musikmanskap angår
har dock i nådiga brevet den 27 oktober 1905 angående organisationen
av arméns musikpersonal medgivits, att anställning må ske redan under
det år, då den anställningssökande uppnår 16 års ålder. Till vinnande av
likställighet i förevarande hänseende för allt kontraktsanställt manskap
lärer enligt de sakkunnigas mening böra föreskrivas, att såsom tjänstetid
icke må för sådant manskap beräknas tid, som infallit före den 1 november
det år, under vilket beställningshavare fyllt 18 år. Denna föreskrift bör
emellertid icke gälla det manskap vid sjömanskåren, som vinner fast
anställning genom karlskrivning från skeppsgossekåren, utan lärer vid
utfärdandet av de föreskrifter om tillgodoräknande av extra tjänstetid,
som må komma att meddelas på grund av stadgandet i 3 § 4 inom.,
beträffande sådant manskap hänsyn icke böra tagas till levnadsåldern
vid karlskrivningen.

De sakkunniga hava vidare icke funnit sig kunna i oförändrad form
upptaga det i kommunikationsverkens avlöningsreglemente förekommande
stadgandet, att beställningshavare skall hava tjänstgjort under minst
fyra femtedelar av den för löneuppflyttning erforderliga tjänstetiden.
Tillämpningen av en dylik föreskrift synes nämligen kunna föranleda
viss omgång för de myndigheter, som hava att besluta i fråga om löneutbetalningarna
till manskapet. I stället hava de sakkunniga ansett uttryckligen
böra angivas, vilka tider icke få tillgodoräknas vid tjänstetidsberäkningen.
Sådana tider äro de, då beställningshavare haft avsked,
undergått straffarbete eller fängelsestraff eller varit rymd. Däremot har
ej ansetts nödigt att i förevarande avseende taga hänsyn till tid, då
någon hållit sig undan eller undergått arreststraff. Vidare bör för beställningshavare,
vars uppflyttning till högre löneklass är i fråga, tillgodoräknande
icke ske för tid, varunder han icke tjänstgjort på grund av sjukdomsförhinder
eller eljest åtnjuten ledighet, därest denna tid haft någon
längre varaktighet. I huvudsaklig anslutning till förenämnda stadgande
i kommunikationsverkens avlöningsreglemente har i sådant hänseende
ansetts böra stadgas att, om sjukdomshindret eller ledigheten varat under
mer än 75 dagar av ett och samma anställningsår, den överskjutande
tiden skall, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda förordnar,

120

3 § 6 mom.

3 § T mom.

avräknas vid tjänstetidsberäkningen, dock endast under förutsättning att
vederbörande under nämnda överskjutande ledighetstid haft skyldighet
att vidkännas sådant avdrag å lönen, som föreskrivits i reglementsförslagets
4 § eller 5 § 1 mom.

Enligt nu gällande stater för vissa av arméns infanteriregementen
är endast halv dagavlöning beräknad för viss del av musikmanskapet.
Anledningen härtill har varit den att, innan nämnda regementen vorokasernerade,
musikpersonalen icke ansågs behöva vara inkallad till tjänstgöring
året om. Ehuru kaserneringen numera i huvudsak genomförts,,
har emellertid ändring i nämnda förhållande icke inträtt, enär en omorganisation
av arméns musikpersonal under en lång följd av år stått och
alltjämt står på dagordningen. De sakkunniga hava visserligen, enligt
vad som föreslås i 5 § 3 mom., måst utgå från att musikmanskap, som
av nu avgiven anledning tvångspermitteras, under tiden icke kan få
bibehålla oavkortad lön, men å andra sidan hava de sakkunniga funnit
självfallet, att sådan tid i allt fall icke rättvisligen bör föras samma
manskap till last i fråga om beräknande av tjänstetid för vinnande av
löneuppflyttning. Stadgande härom har jämväl upptagits i förevarande
mom.

Enligt avlöningsreglementet för kommunikationsverken sker uppflyttning
till högre löneklass vid ingången av kalenderkvartalet näst.
efter det, under vilket den för sådan uppflyttning stadgade tjänstetiden
i den lägre löneklassen tilländagått. Tidsintervallerna mellan löneförhöjningarna
äro i dessa fall bestämda till tre år. Med hänsyn därtill
att enligt de sakkunnigas förslag löneförhöjningarna för arméns manskap
i regel skola få tillträdas efter ettåriga intervaller, synes tiden för tillträdandet
av de i nu förevarande avlöningsreglemente medgivna löneförhöjningarna
lämpligen böra bestämmas till början av kalendermånaden
näst efter den, varunder den för sådan förhöjning stadgade tjänstetiden
tilländagått.

Då menigt manskap synes böra få tillträda aviöningsförhöjning
endast under förutsättning, att det förvärvat viss kompetens, som kan
göra dess kvarstannande i tjänsten önskvärt, synas särskilda villkor
böra uppställas, för att sådant manskap skall få tillträda löneförhöjning.

I anslutning till gällande utbildningsbestämmelser vid olika truppslag
och med beaktande av de uttalanden uti ifrågavarande hänseende, som
förekomma i de av arméns myndigheter under år 1920 avgivna yttrandena,
hava de sakkunniga funnit nämnda villkor beträffande arméns

121

manskap böra avse: vid infanteriet och trängen, att antingen hava
erhållit vicekorpralsutbildning eller innehava anställning vid musiken
eller hava uttagits till beställningsman, samt vid kavalleriet, artilleriet
och ingenjörtrupperna, att antingen hava erhållit ryttar-(artillerist-,
soldat-)utbildning och beordrats till underbefälsutbildning eller innehava
anställning vid musiken eller hava uttagits till remontryttare eller beställningsman.

I fråga om marinens meniga manskap hava de sakkunniga vid avfattandet
av motsvarande villkor ansett sig böra beakta de uttalanden i
fråga om marinens manskapsorganisation, som framlagts av marinstabschefen
i ovanberörda skrivelse den 19 november 1918. Med hänsyn härtill
hava särskilda villkor måst föreslås för vinnande av de två första löneförhöjningarna.
Beträffande den första löneförhöjningen har det ansetts
lämpligt att, liksom nu gäller i fråga om uppflyttning från 3. klass sjöman
(kustartillerist) till 2. klass sjöman (kustartillerist), stadga såsom villkor,
att beställningshavaren erhållit rekrytutbildning. Vidkommande den andra
löneförhöjningen har föreskrivits såsom villkor, att vederbörande erhållit
fullständig eller avkortad korpralsutbildning.

I det för kommunikationsverken gällande avlöningsreglementet har 3
såsom villkor för uppflyttning till högre löneklass stadgats, att uppskov
med uppflyttningen icke prövats böra äga rum med hänsyn till mindre
väl vitsordad tjänstgöring under den tid, tjänsteman tillhört lägre löneklass,
dock att i tjänsten begången förseelse, för vilken tjänstemannen
särskilt bestraffats, härvid icke må i och för sig räknas honom till last.

I nämnda reglemente föreskrives därjämte, att beslut om uppskov med
löneuppflyttning skall avse viss tid, minst ett kalenderkvartal samt högst
ett år, ävensom att, om tjänsteman först efter viss tids uppskov blivit
uppflyttad till högre löneklass, vederbörande verks styrelse sedermera
må, om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill, kunna
förordna, att han för uppflyttning till än högre löneklass skall äga såsom
tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat.

Då beträffande manskap vid krigsmakten en av förutsättningarna
för befordran från lägre till högre beställning är, att vederbörande ådagalagt
gott uppförande i tjänsten, samt prövningen härav tillkommer den
regements-(kår-)chef, i vars hand befordringsrätten blivit lagd, hava de
sakkunniga ansett hinder icke böra möta, att åt sådan befälhavare lämnas
befogenhet att bestämma, huruvida honom underlydande manskap under
sin tjänstgöring ådagalagt sådant uppförande, att vederbörande bör komma
i åtnjutande av löneuppflyttning efter den i avlöningsreglementet för
varje fall stadgade tjänstetiden.

8 och 9.
mom.

3260 20

122

Med anledning härav hava de omständliga föreskrifter i förevarande
ämne, som meddelats för kommunikationsverkens personal, icke ansetts
erforderliga i avlöningsreglementet för arméns och marinens manskap,
utan hava de sakkunniga i 8 och 9 mom. av 3 § allenast intagit föreskrifter
därom, att beställningshavare, vars tjänstgöring vederbörande
regements-(kår-)chef finner icke vara av beskaffenhet att kunna väl vitsordas,
icke må tillträda löneförhöjning, ävensom att, därest beställningshavare
med tillämpning av 8 mom. först efter viss tids uppskov tillträtt löneförhöjning,
vederbörande chef må, om hans fortsatta tjänstgöring anses
böra föranleda därtill, kunna bestämma, att beställningshavaren för tillträdandet
av ytterligare löneförhöjning skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna
sig jämväl den tid uppskovet varat. Sistnämnda stadgande
har jämväl ansetts böra tillämpas på manskap, som på grund av föreskriften
i 7 mom. av förevarande paragraf först efter viss tids uppskov
fått tillträda löneförhöjning.

Avdi4 §- Såsom i den allmänna motiveringen omförmälts, hava de sakkunniga

iVvissaPfann föreslagit, att den nu utgående dagavlöningen skulle uppgå i lönen.

Med anledning härav hava de sakkunniga funnit, att det nu tillämpade
förfaringssättet att genom bestämmelser om dagavlöningens innehållande
reglera frågan, huru stor del av avlöningen skäligen bör få bibehållas
av manskapet under tid, då detsamma icke tjänstgör, bör ersättas med
stadganden om särskilda till vissa belopp för dag bestämda avdrag på
lönen.

AbeioS6nS • Storleken av nämnda avdrag hava de sakkunniga funnit böra i möj0
opp'' ligaste mån bestämmas efter de grunder, som i sådant avseende kommit
till uttryck i avlöningsreglementet för kommunikationsverken. Enligt
dessa grunder är den del av lönen, som vid ledighet skall avstås, procentiskt
sett mindre för de lägre avlönade än för de högre avlönade tjänstemännen.
Beloppet av det avdrag på lönen, som vid ledighet äger rum
för kommunikationsverkens lägst avlönade tjänstemän — eller för dem,
vilkas lön inom ortsgruppen A utgör 1,980 kronor för år — har bestämts
till 1 krona för dag. Då det högst avlönade manskapet vid armén och
marinen enligt de sakkunnigas förslag beträffande den kontanta lönen
bliva ungefär likställda med nämnda tjänstemän vid kommunikationsverken,
hava de sakkunniga upptagit löneavdragets belopp till 1 krona
för det manskap, vars årslön föreslagits till över 2,000 kronor. Avdragen
för det lägre avlönade manskapet hava ej ansetts böra i vidare
mån graderas, än att de upptagits till 75 öre för personal med årslön,
som överstiger 1,500 kronor, men icke 2,000 kronor, samt till 50 öre

123

för personal med årslön, som icke överstiger 1,500 kronor. I stort sett
skulle avdragsbeloppen för vederbörande manskapskategorier komma att
motsvara beloppet av den dagavlöning jämte utgående förhöjning därav,
som för närvarande innehålles vid olika slag av ledighet.

Åven vid avfattandet av föreskrifterna i förevarande paragraf rörande
de fall, då avdrag å lönen skulle förekomma, hava de sakkunniga
ansett sig böra såvitt möjligt följa motsvarande bestämmelser i avlöningsreglementet
för kommunikationsverkens personal. Att här fullständigt
redogöra för nämnda bestämmelser hava de sakkunniga icke
funnit vara erforderligt, utan torde i detta avseende få hänvisas till
nämnda reglemente. 1 viss mån hava dock nu gällande grunder för dagavlöningens
innehållande vid ledighet beträffande manskapet måst vara
vägledande, och anse de sakkunniga sig därför böra här i korthet
redogöra för dessa grunder.

Enligt arméns nu gällande avlöningsreglemente äger arméns manskap
åtnjuta den i stat anvisade dagavlöningen under all tjänstgöring
— färd i trupp samt in- och utryckningsdagar till vapenövningar och
skolor däri inräknade — ävensom under överliggningsdagar till följande
vapenövning, skola eller kommendering.

Den, som undergår arrest med förbud att göra tjänst eller annat
frihetsstraff eller hålles häktad för brott, håller sig undan eller är rymd,
får icke under tiden uppbära dagavlöning. Å andra sidan får den, som
för enskilda angelägenheter erhållit tjänstledighet under högst 14 dagar
i en följd, under tiden bibehålla nämnda förmån.

Vidare har föreskrivits att, om någon till följd av sjukdom, som
han utan eget förvållande ådragit sig under tjänstgöring, är förhindrad att
förrätta sin tjänst, får dagavlöning bibehållas under en tid, ej överstigande
två månader för varje sjukdomsfall. Om sjukdomshindret varar
längre tid än två månader, beror på prövning av arméförvaltningens
civila departement, huruvida på grund av bevekande omständigheter
dagavlöning må, dock under ytterligare högst fyra månader, behållas
eller skall i sin helhet eller till någon del avstås. I övriga fall ankommer
det på Kung]. Maj:ts beprövande, i vad mån dagavlöning må
under sjukdomstiden bibehållas.

Den, som åtnjuter ersättning på grund av förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
får emellertid, oberoende av nu nämnda föreskrifter, icke
uppbära dagavlöning under någon del av den tid, då sådan ersättning
utgår.

Nuvarande
bestämmelser
om dagavlöning.

124

Tjänstledighetsavdrag

vid kommunikationsverken.

Av riksdagen från och med den 1 november 1919 medgiven tillfällig
förhöjning i dagavlöningen för manskapet vid armén bibehålies
eller avstås enligt samma regler, som gälla i fråga om den ordinarie
dagavlöningen.

Bestämmelser rörande dagavlöning till flottans och kustartilleriets
manskap äro meddelade i reglementet för marinen del I och del III samt
innehålla i huvudsak följande.

Dagavlöning åtnjutes av manskapet under tjänstgöring från och
med dagen näst efter den, då antagningen ägt rum, till och med avgångsdagen.

Den, som åtnjuter tjänstledighet för sjukdom eller som av sjukdom
hindras att förrätta sin tjänst, är icke skyldig att frånträda dagavlöningen,
förrän för varje sjukdomsfall frånvaron från tjänstgöringen av nu
nämnd orsak överskjuter 180 dagar. Tjänstledighet för hälsans vårdande
anses icke föranledd av sjukdom. Annan än för sjukdom beviljad
ledighet under högst 14 dagar i en följd medför icke förlust av dagavlöning,
men vid sådan ledighet av längre tid än 14 dagar i en följd
innehålles dagavlöning för den överskjutande tiden.

Vid kustartilleriet innehålles därjämte dagavlöning för den, som
hålles häktad för brott eller är rymd eller som undanhåller sig under
längre tid än 24 timmar eller undergår arrest utan tjänstgöringsskyldighet,
fängelse eller straffarbete. Motsvarande regler lära även tillämpas
vid° flottan på grund av föreskriften, att dagavlöning såsom regel blott
utgår under tjänstgöring. Blir häktad frikänd, skall vad av dagavlöningen
innehållits till honom utbetalas.

De grunder, efter vilka bibehållandet av oavkortad lön och avdrag
å lönen reglerats i kommunikationsverkens avlöningsreglemente, avvika
i väsentliga delar från nu anförda bestämmelser rörande bibehållande
eller frånträdande av dagavlöning för fast anställt manskap vid krigsmakten.
Orsakerna härtill äro delvis att söka i organisatoriska förhållanden.
I fråga om avlöningens utgående under sjukdomshinder äro
avlöningsbestämmelserna vid kommunikationsverken i viss mån anslutna
till bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17
juni 1916. För arméns och marinens manskap har åter måst tagas
hänsyn till föreskrifterna i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Beträffande
reglerandet av avlöningen under tjänstledighet av annan orsak än
sjukdom har för de civila verkens personal varit bestämmande dels den

125

rätt till semester, som tillkommer civila befattningshavare, dels det förhållandet,
att inom den civila förvaltningen vid förfall för befattningshavare
särskild ersättare (vikarie) i regel måste fdrordnas för befattningens
bestridande. I fråga om den militära personalen, enkannerligen
manskapet, gäller däremot i detta hänseende, dels att tjänstgöringsförhållandena
i allmänhet icke föranleda något behov därav, att semester
såsom en regelbundet återkommande vilotid beredes personalen, dels ock
att under vissa perioder (såsom vid helger o. dyl.) regelbundet inträffa
sådana uppehåll i de utbildningskurser, i vilka manskapet deltager såsom
elever eller instruktörer, att ledighet därunder kan medgivas manskapet,
utan att arbetets jämna gång behöver bliva lidande därav.

I 4 § angivas reglerna för lönens utgående under sjukdom, och
har därvid i 1 mom. upptagits de fall, då sjukdomen icke är av
den art, att den militära tjänstgöringen, enligt vad i förordningen den
18 juni 1909 sägs, skäligen kan antagas hava bidragit till densamma.
För tid, då sådan sjukdom varat, dock högst under 45 dagar av ett och
samma anställningsår, har oavkortad lön ansetts böra utgå. Härigenom
skulle det fast anställda manskapet så till vida bliva fördelaktigare ställt
än kommunikationsverkens personal, att bibehållande av oavkortad lön
för sistnämnda personal under sjukdomstid medgivits blott under högst
så lång tid av ett och samma kalenderår, att ledighet för sjukdom tilllika
med semester icke överstiger 45 dagar. Detta försteg för manskapet
har föranletts därav, att semester av förut angiven orsak icke
ansetts böra införas för manskapet; och den ledighet med bibehållande
av oavkortad lön, som, enligt vad här nedan (5 § 1 mom.) sägs, bör
tillkomma manskapet, synes de sakkunniga lika litet nu som tillförne
böra sammankopplas med sjukledighet.

Från arméns nuvarande avlöningsreglemente har i förevarande mom.
upptagits föreskrift om rätt för arméförvaltningens civila departement
att pröva, huruvida på grund av bevekande omständigheter lönen
må bibehållas vid sjukdomsfall under längre tid än sammanlagt 45 dagar
under ett och samma anställningsår. Motsvarande prövningsrätt bör
naturligen tillkomma marinförvaltningen, såvitt angår marinens manskap.
Härvid har tidsbegränsningen bestämts på sådant sätt, att oavkortad
lön må enligt stadgandet i avlöningsreglementet och resp. ämbetsverks
särskilda medgivande utgå för en tid av sammanlagt högst sex månader
under ett anställningsår. För arméns manskap medför stadgandet icke
några andra mera väsentliga olikheter mot nuvarande bestämmelser än att
dels den möjlighet till ytterligare utsträckning av tiden för bibehållandet

Lön under
sjukdom, som
icke förorsakats
av
militärtjänstgöring.

126

Lön vid
olycksfall
och vid sjukdom,
föranledd
av militärtjänstgöring.

av oavkortad avlöning, som kan medgivas av Kung!. Maj:t, skulle bortfalla,
dels ock att, medan nu gällande bestämmelser hänföra sig till
varje särskilt sjukdomsfall, högsta ledighetstiden med oavkortad lön i
stället skulle avse samtliga under ett anställningsår inträffande sjukdomsfall.
För manskapet vid marinen innebär det föreslagna stadgandet dessutom
den begränsningen, att fastställandet av den högsta tiden för bibehållandet
av oavkortad lön gjorts beroende av marinförvaltningens prövning,
under det förmånen för närvarande är författningsenligt medgiven
under en tid av 180 dagar för varje sjukdomsfall.

Enligt avlöningsreglementet för kommunikationsverken äger tjänsteman,
som skadats till följd av olycksfall i tjänsten och därigenom blivit
hindrad tjänstgöra, åtnjuta oavkortad lön dels, om olycksfallet medfört
sjukdom, under hela den tid sjukdomen varar, dels ock om olycksfallet,
efter sjukdomens upphörande, medfört under längre eller kortare tid
bestående förlust av arbetsförmågan, under en tid av högst sex månader
från dagen för olycksfallet. För tid därutöver skall tjänstemannen vidkännas
stadgat avdrag å lönen, så framt icke Kungl. Majrt, resp. vederbörande
verks styrelse finner skäl medgiva, att sådant avdrag icke skall
äga rum eller ske med lägre belopp.

Några föreskrifter, som direkt ansluta sig till dessa bestämmelser,
hava icke kunnat föreslås av de sakkunniga redan av det skäl, att
för det militära manskapet särskilda stadganden meddelats rörande ersättning
för olycksfall i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Enligt förutnämnda förordning den 18 juni 1909 utgivas
vissa ersättningar till manskap, som skadas genom under sådan tjänstgöring
inträffat olycksfall, ävensom till manskap, som under eller efter
slutad militärtjänstgöring drabbas av sjukdom med därav följande skada
av beskaffenhet, att den militära tjänstgöringen skäligen kan antagas
hava därtill bidragit. Nämnda ersättningar utgöras dels av sjukhjälp
och dels av årlig livränta. Sjukhjälp utgår under förutsättning, att
skadan medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga
under mer än tre dagar, samt utbetalas med visst belopp för varje överskjutande
dag, varunder den skadade icke varit i åtnjutande av underhåll
och vård genom militär myndighets försorg. Därest skadan medfört
för framtiden bestående förlust eller minskning i arbetsförmågan,
utgår viss årlig livränta från och med dagen efter det, att den skadade upphört
att åtnjuta såväl underhåll och vård genom militär myndighets försorg
som innehavande avlöning av statsmedel, eller under viss förutsättning
från senare tidpunkt.

127

Med hänsyn såväl till dessa bestämmelser som till det förhållandet,
att det militära manskapet under sin tjänstgöring lättare drabbas av
olycksfall eller sjukdom än flertalet andra statstjänare, hava de sakkunniga
i 4 § 2 mom. infört bestämmelse därom, att en var av manskapet,
vilken drabbas av olycksfall eller sjukdom, som avses i 1909 års förordning,
må åtnjuta oavkortad lön för hela den tid, han därigenom hindras
tjänstgöra, därest sjukhjälp därunder icke utgår. I fråga åter om den,
vilken åtnjuter sjukhjälp — t. ex. manskap, som under sjukdom, till
vilken den militära tjänstgöringen bidragit, avstår från rätten att begagna
sig av vård och underhåll genom militär myndighets försorg och
i stället förskaffar sig dessa förmåner på egen bekostnad — hava de
sakkunniga ansett bestämmelserna i 1 mom. 1 stycket böra äga tillämpning.

Vid avfattningen av reglementsförslagets 4 § hava de sakkunniga
jämväl tagit under övervägande, huruvida för rätten att åtnjuta oavkortad
lön vid sjukdomsfall borde bibehållas det i arméns nuvarande
avlöningsreglemente upptagna villkoret, att den sjuke icke ådragit sig
sjukdomen genom eget förvållande. Denna bestämmelse lärer hava tillkommit
för att i förevarande avseende likställa fast anställt manskap
med värnpliktiga, vilka sistnämnda vid självförvållad sjukdom hava att
vidkännas innehållandet av penningbidrag, resp. penningtillskott. Då
emellertid ifrågavarande villkor icke gäller för marinens manskap samt
ett stadgande om skyldighet för manskap att vid självförvållad sjukdom
vidkännas avdrag å lönen eventuellt kan avhålla manskap från att söka
läkarvård vid inträffande sjukdom, varigenom sanitära olägenheter kunna
vållas, hava de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå införande av ett
sådant stadgande. Någon motsvarighet härtill förekommer för övrigt
icke i kommunikationsverkens avlöningsreglemente.

I 4 § 3 mom. har slutligen införts en från kommunikationsverkens
avlöningsreglemente hämtad bestämmelse därom, att oavkortad lön må
utgå till beställningshavare, som till förekommande av snffttofära förbjudits
att tjänstgöra.

Ehuru de militära tjänstgöringsförhållandena, på sätt förut nämnts,
icke giva anledning till att för det militära manskapet ifrågasätta någon
rätt till semester, synes det dock vara skäligt, att manskapet årligen
medgives någon tids kostnadsfri ledighet — frånsett sådan, som föranledes
av sjukdom. Hittills har ledighet av ifrågavarande art vid såväl armén
som marinen kunnat beviljas för tid, som icke överstiger 14 dagar i en följd,
och någon föreskrift om begränsning av dylik ledighet till ett bestämt
antal gånger årligen har icke varit meddelad.

5 §.

Lön under
ledighet av
annan orsak
än sjukdom.

128

Önskvärdheten av likställighet mellan olika grupper av statstjänare
har synts de sakkunniga böra betinga, att bestämmelse meddelas om
en högsta sammanlagda tid, varunder manskapet får åtnjuta ledighet
med oavkortad lön. De sakkunniga hava därvid ansett sig böra föreslå
en tid av 20 dagar under ett och samma anställningsår, enär denna
tid motsvarar semestertiden för sådan tjänsteman vid kommunikationsverken,
som tillhör endera av de fem lägsta lönegraderna och icke
uppnått 40 års ålder.

För manskapet, vilket i allmänhet är kasernerat, erfordras beviljande
av ledighet jämväl för sön- och helgdagar, även om militära övningar
icke pågå. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga i 5 §
1 mom. intagit bestämmelse därom, att oavkortad lön i varje fall skall
utgå vid ledighet, som beviljas manskap för sön- eller helgdag. Att
något avdrag icke bör ifrågakomma för allenast del av tjänstgöringsdag
eller vad som enligt tjänstgöringsreglementet för armén är att hänföra
till permission, hava de sakkunniga ansett vara självfallet.

Vid ledighet utöver 20 dagar eller den längsta tid, varunder oavkortad
lön skulle få bibehållas, bör enligt de sakkunnigas förslag avstås
ett belopp, motsvarande det avdrag å lönen, som skall äga rum vid
sjukdomshinder av längre varaktighet. Liknande avdrag bör också ske
för den, som hindras tjänstgöra på grund av giltigt förfall. I anslutning
till de för kommunikationsverken gällande bestämmelserna har
dock i förevarande avlöningsreglemente ansetts böra inflyta ett stadgande,
som medgiver vederbörande regements-(kår-)chef att i nu ifrågavarande
fall stadga högre avdrag på lönen än som i reglementet upptagits
såsom det normala.

5 § 2 mom. I 5 § 2 mom. har intagits ett stadgande om rätt för beställningshavare
att bibehålla lönen i de fall, då han till vinnande av civilanställning
erhållit tjänstledighet för fullgörande av övnings- och provtjänstgöring
vid något av statens civila verk. Erforderliga närmare bestämmelser härom
hava ansetts kunna meddelas av Kungl. Maj:t, i likhet med vad som
för närvarande gäller i fråga om rätt för dylikt manskap att bibehålla
dagavlöning enligt kungörelserna den 19 februari 1915 angående beredande
av anställning i postverket för viss personal vid armén, den 1
december 1916 angående beredande av anställning vid statens järnvägar
för viss personal vid armén, den 8 februari 1918 angående beredande
av anställning i postverket för viss personal vid marinen samt sistnämnda
dag angående beredande av anställning vid statens järnvägar
för viss personal vid marinen.

129

Vid behandlingen av 3 § 5 mom. hava de sakkunniga redan berört
de förhållanden, som föranleda, att musikmanskap vid vissa infanteriregementen
måste i viss utsträckning tvångspermitteras samt att dagavlöning
därvid icke utgår till sådant manskap. I anslutning härtill
hava de sakkunniga föreslagit, att ifrågavarande musikmanskap skall för
tid, då det icke är inkallat till tjänstgöring, vidkännas avdrag å lönen
med enahanda belopp, som skall avstås vid tjänstledighet.

I 6 § hava intagits bestämmelser om innehållande av lön för den,
som undergår straffarbete, fängelse eller arrest med förbud att göra
tjänst, hålles häktad för brott, håller sig undan eller är rymd. I stort
sett motsvara dessa bestämmelser vad som stadgats för personalen vid
kommunikationsverken med allenast de jämkningar, som betingas av de
särskilda militära förhållandena. I jämförelse med de nuvarande föreskrifterna
uti ifrågavarande hänseende innefatta de i förevarande paragraf
upptagna stadgandena en skärpning i så måtto, att i angivna fall för
närvarande själva lönen bibehålies och endast dagavlöningen avstås.
Det måste emellertid betraktas såsom en ofullständighet i de nu gällande
föreskrifterna, att manskap, som undergår t. ex. straffarbete eller fängelse,
får bibehålla lönen. Att den, vilken häktats för brott, bör, om han
frikännes, återfå den avlöning, som innehållits, synes de sakkunniga
rättvist; och hava bestämmelser härom därför upptagits från reglementet
för marinen del III.

I den allmänna motiveringen (sid. 92) hava de sakkunniga framhållit
de skäl, som föranlett upptagande i det nya lönesystemet av en särskild
förmån, benämnd anställningspenning, att utgå till den, som erhåller
fast anställning vid armén eller marinen och icke förut innehaft sådan
anställning vid krigsmakten.

I denna paragraf hava angivits de naturaförmåner, vilka utöver lönen
skola tillkomma manskapet vid armén och marinen, nämligen inkvartering,
beklädnad, förplägnad och sjukvård eller ersättning därför. För arméns del
finnes ett sådant allmänt stadgande för närvarande intaget i staterna för de
olika truppförbanden i form av en anmärkning av innehåll, att allt manskap,
utöver i staten upptagna avlöningsförmåner, äger åtnjuta underhåll
in natura. För marinens manskap finnes icke något motsvarande stadgande
i de av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda staterna för sjömanskåren,
resp. för kustartilleriet, men har i reglementet för marinen del

5 § 3 mom.

6 §.

Innehållande
av lön under
strafftid m. m.

7 §.

Anställnings penning.

8 §•

Naturaförmåner
eller
ersättning
därför.

3260 20

130

9 och 10 §§.
Tillfällig avlöning,
sjötillägg
m. m.
Ersättningar
vid flygtjänstgöring
m. m.
Flyttningsersättning.

I och del III manskapets rätt till ifrågavarande förmåner blivit av KungL
Maj:t fastställd.

I särskilda för förvaltningen vid armén utfärdade reglementen hava
angivits de grunder, efter vilka ersättning utgår till det manskap, som
icke åtnjuter förplägnad och beklädnad in natura, vare sig till följd därav
att kronan vid särskilda slags kommenderingar icke kan tillhandahålla
manskapet dessa förmåner eller av anledning att manskapet utverkat
sig tillstånd att mot ersättning avstå från desamma. Föreskrifter i nämnda
hänseenden äro för marinens manskap meddelade i reglementet för marinen.
Vid en jämförelse mellan nu nämnda föreskrifter framträda vissa
olikheter i fråga om manskapet vid de båda försvarsgrenarna.

Då det torde vara angeläget att vid genomförandet av en definitiv
lönereglering för arméns och marinens manskap söka åvägabringa största
möjliga överensstämmelse i avlöningshänseende beträffande de båda försvarsgrenarna,
hava de sakkunniga förutsatt, att sådan överensstämmelse
i görligaste mån kommer att genomföras för all denna personal vid avfattandet
av de närmare bestämmelser rörande ifrågavarande förmåner,,
som avsetts att utfärdas av Kungl. Maj:t.

I den allmänna motiveringen (sid. 89) hava de sakkunniga framhållit,
att det vid indragning av den rätt att åtnjuta inkvarterings bidrag,
som nu i viss utsträckning medgivits manskap vid marinen, kan bliva
nödvändigt att, efter verkställd utredning, bevilja särskild ersättning till
manskap, vilket utan att vara familjeförsörjare på grund av bristande
kasernutrymme icke kan beredas inkvartering i kasern och därigenom
går miste om inkvarteringsförmån. I detta sammanhang hava de sakkunniga
ansett sig böra erinra om sitt berörda uttalande.

Bestämmelser om särskilt hyresbidrag till vissa furirer vid armén
samt vissa korpraler och till 1. klass sjömän uppflyttade meniga vid
marinen, vilka äro familjeförsörjare, hava intagits i 11 § av avlöningsreglementet
(sid. 132).

De sakkunniga hava i den historiska översikten (sid. 37, 38 o. 50) omförmält,
vilka förmåner för närvarande tillkomma arméns och marinens manskap
antingen såsom extra gottgörelse för tjänstgöring i vissa befattningar
eller eljest av särskilt krävande art eller ock såsom ersättning för särskilda
utgifter i tjänsten, och har i den allmänna motiveringen framhållits,
att vissa av nämnda förmåner böra kvarstå även efter löneregleringens
genomförande. Ersättningarna i fråga hava hittills icke i något fall
fastställts av Kungl. Maj:t och riksdagen, utan reglerats allenast genom
beslut av Kungl. Maj:t, ehuru grunderna för ersättningen i vissa

131

fall underställts riksdagens prövning eller eljest bragts till riksdagens
kännedom.

I gällande avlöningsreglemente för armén betecknas de medgivna
ersättningarna för särskilda utgifter i tjänsten såsom tillfällig avlöning
samt innefatta reseersättning och dagtraktamente vid resa ävensom dagtraktamente
under tjänstgöring å annan ort än eget regementes förläggningsort
eller vanliga vapenövningsplats. För resa eller tjänstgöring,
som sker med trupp, utgår dock icke någon tillfällig avlöning.

Enligt reglementet för marinen utgå förmåner, motsvarande nyssnämnda
tillfälliga avlöning vid armén, vid extra förrättningar samt
marscher och transporter. Vid sjökommendering kan dessutom manskap
vid marinen komma i åtnjutande av viss förhöjning i dagavlöningen eller
s. k. sjötillägg, varjämte under dylik kommendering i vissa fall utgå
mässpenningar eller servisbidrag.

De sakkunniga hava för sin del icke funnit anledning ifrågasätta,
att den reglering av nu förevarande ersättningar, som otvivelaktigt måste
äga rum för att åstadkomma likställighet mellan personalen vid de båda
försvarsgrenarna, skulle ske genom införande av bestämmelser därom i
det avlöningsreglemente, som är avsett att underställas riksdagen för
godkännande. Det har härvid synts vara tillfyllest att i förevarande
paragraf intaga hänvisning till de bestämmelser, som Kungl. Maj:t torde
komma att meddela härutinnan.

De sakkunniga hava emellertid i detta sammanhang velat framhålla
vissa synpunkter beträffande nu förevarande ämne. Vad då först
angår frågan, huruvida sjötillägget bör bibehållas såsom särskild avlöningsform
för marinens manskap vid sjötjänstgöring, hava de sakkunniga
icke kunnat underlåta att fästa avseende vid de uttalanden,
som förekomma i det av 1917 års militära avlöningssakkunniga den
5 mars 1918 avgivna betänkandet rörande tillfällig löneförbättring för
viss personal vid armén och marinen (sid. 300—301). I anslutning
till bemälda sakkunnigas därvid uttalade uppfattning har det icke synts
de sakkunniga lämpligt att ifrågasätta sjötilläggets avskaffande, men
anse de sakkunniga angeläget, att de bestämmelser, som för närvarande
gälla rörande sjötilläggets belopp och sättet för dess utgående, böra samtidigt
med genomförandet av den nu föreslagna löneregleringen överses
och förenklas. Man kunde därvid tänka sig, att ovannämnda särskilda
förmåner av mässpenningar och servisbidrag till olika grupper av manskapet
förenades med sjötillägget och att samtliga ifrågavarande förmåner
ersattes av särskilda för olika tjänstgöringsförhållanden avsedda
tjänstgö ringstraktamenten.

132

ii §.

Hyresbidrag.

Samtidigt med en sådan reglering av de extra ersättningarna till
marinens manskap lärer emellertid böra undersökas, huruvida icke även
arméns manskap bör i vissa fall tillerkännas tillfällig avlöning i form
av tjänstgöringstraktamente vid trnpptjänstgöring å annan ort än egen
förläggningsort. Därvid synes jämväl böra tagas i övervägande, huruvida
icke tjänstgöringstraktamente må utgå vid tjänstgöring av särskilt
krävande art å egen förläggningsort under sådana förhållanden, att det
vanliga kvarteret icke kan bibehållas.

Det synes här exempelvis böra erinras, att tillfällig avlöning nu icke
utgår vid kommendering till Boden av manskapsunderbefäl från i sydligare
delar av landet förlagda truppförband för tjänstgöring vid den kontingent
av värnpliktiga, vilka enligt 1914 års härordning årligen skola
uttagas för utbildning vid Norrbottens regemente såsom skidlöpare (spanare).
1 utlåtande den 8 november 1920 i anledning av remiss på ansökning
om särskild ersättning åt visst underbefäl, som erhållit dylik
kommendering under vintern 1920—1921, hava de sakkunniga anfört,
att med hänsyn till den i 9 § 1 mom. av förslaget till avlöningsreglemente
intagna föreskriften hinder icke syntes möta, att genom beslut
av Kungl. Maj:t särskild ersättning tilldelades fast anställt manskap för
efter avlöningsreglementets ikraftträdande infallande kommenderingar av
den i ansökningen avsedda art. Vidare synes exempelvis den förläggning
till olika fort inom Bodens fästning, som icke sällan förekommer
för personalen vid de dit förlagda truppförbanden, kunna anses betinga
särskild gottgörelse.

Beträffande flygtillägg under flygtjänstgöring, ersättning för utförande
av dykeriarbete samt ffyttningsersättning, då manskap, som är familjeförsörjare,
anbefalles att flytta från eu förläggningsort till en annan,
hava de sakkunniga icke funnit anledning att i detta sammanhang göra
några särskilda uttalanden. I avlöningsreglementet lärer allenast böra
lämnas hänvisning till de föreskrifter härutinnan, som det må ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda. Innan sådana bestämmelser meddelas, torde
emellertid bliva erforderligt att undersöka, huruvida och i vad mån de
nu gällande bestämmelserna i dessa hänseenden böra omarbetas eller förändras.

I den allmänna motiveringen (sid. 88 o. 89) hava framhållits de skäl,
som föranlett de sakkunniga att förorda införande av eu avlöningsförmån,
benämnd hyresbidrag, till vissa furirer vid armén samt vissa
korpraler och till 1. klass sjömän uppflyttade meniga vid marinen, vilka
äro familjeförsörjare. Bestämmelserna rörande ifrågavarande hyresbidrag,

133

vilket avser att i viss omfattning ersätta de nu utgående förmånerna
av lönetillägg åt vissa furirer samt inkvarteringsbidrag vid marinen, hava
intagits i förevarande paragraf av avlöningsreglementet.

I avlöningsreglementet för kommunikationsverken har stadgats att,
därest tjänsteman avlider, till hans dödsbo skall såsom begravningshjälp
utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av hans oavkortade årslön
vid tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor, samt att i detta belopp
skall anses inbegripen den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete
enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälp.

Yad manskapet vid armén och marinen beträffar, finnas redan för
närvarande vissa bestämmelser meddelade i fråga om begravningshjälp.

I berörda förordning den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, är sålunda stadgat,
att såsom begravningshjälp skall, om skadan medfört döden inom två
år från olycksfallet eller från det sjukdom, som i förordningen avses,
blev känd, utgivas ett belopp av 75 kronor, vilket belopp emellertid
jämlikt förordningen den 4 juni 1920 angående vissa ändringar i nyssnämnda
förordning den 18 juni 1909 numera utgår med 150 kronor.

Härutöver finnas emellertid föreskrifter rörande begravningshjälp
jämväl för. de fall, då dödsfallet icke föranletts av olycksfall eller av
sjukdom, som avses i 1909 års förordning.

Dessa föreskrifter återfinnas, såvitt armén angår, i särskilda kungl.
brev. Enligt brev den 30 maj 1913 har sålunda förordnats att, därest
volontär avlidit under militärtjänstgöring och begravningshjälp icke
skall utgå enligt förordningen den 18 juni 1909, ett belopp, motsvarande
verkliga kostnaden för begravningen, dock högst 75 kronor,
må antingen disponeras av vederbörande truppförband, så framt begravningen
verkställes genom dess försorg, eller ock på därom framställd
begäran utbetalas till den avlidnes anhöriga, så framt begravningen ombesörj
es av dem.

Sedermera har genom brev den 22 november 1918 och den 20
februari 1920 för åren 1919 och 1920 medgivits, dels att begravningshjälpens
belopp finge utgå med ett till 112 kronor 50 öre förhöjt
belopp, dels ock att av allmänna medel jämväl finge i förekommande
fall bestridas kostnaderna för transport till hemorten av fast anställt
manskap, som i fredstid avlidit under tjänstgöring.

För fast anställt manskap vid marinen, som avlidit under militärtjänstgöring,
utgår enligt reglementet för marinen del I och del III
begravningshjälp efter samma grunder, som fastställts genom ovan -

12 s.

Begravnings hjälp.

134

13 §.

Tid för åtnjutande
av lön.
Sättet för utbetalande
av
lön och anställningspenning.

nämnda brev den 30 maj 1913. I nämnda reglemente har intagits
den ytterligare föreskrift, att kostnaden för begravning genom statens
försorg, vilken äger rum å annan ort än någon av marinens ordinarie
förläggningsorter, må, därest förhållandena så nödvändiggöra, överstiga
75 kronor. Genom särskilda brev den 31 maj 1918, den 14 februari
1919 samt den 6 februari 1920 har begravningshjälpens belopp även
för marinens manskap höjts till 112 kronor 50 öre.

De sakkunniga hava ansett, att i avlöningsreglementet för arméns
och marinens manskap böra fastställas grunderna för utbetalande av
begravningshjälp, därest begravningen icke verkställes genom vederbörande
myndighets försorg. Härvid hava de sakkunniga i avseende å storleken
av det belopp, som bör utbetalas till avliden beställningshavares dödsbo,
funnit sig böra hämta ledning dels från avlöningsreglementet för kommunikationsverken,
dels ock från bestämmelserna rörande utbetalning av begravningshjälp
jämlikt 1909 års förordning enligt dess genom förordningen den
4 juni 1920 ändrade lydelse. Med anledning härav har begravningshjälpen
upptagits till ett belopp, motsvarande en tiondel av beställningshavarens
oavkortade årslön vid tiden för dödsfallet, dock lägst 150
kronor. Den i avlöningsreglementet för kommunikationsverken förekommande
bestämmelsen, att den vid dödsfall till följd av olycksfall i
arbetet enligt lag och särskild författning utgående begravningshjälpen
skall anses inbegripen i begravningshjälpens belopp, har ansetts böra
ersättas med en föreskrift, att i de fall, då begravningshjälp utgår enligt
1909 års förordning, ersättning enligt avlöningsreglementet må åtnjutas
endast i den mån densamma överstiger begravningshjälpens belopp enligt
nyssnämnda förordning. Det har nämligen ansetts lämpligt, att begravningshjälp
bör, då 1909 års förordning är tillämplig, utbetalas i där angiven
ordning och av för ändamålet avsedda medel.

I enlighet med för statens löntagare i alimänhet nu gällande regler
åtnjuter beställningshavare av manskaps grad vid armén och marinen
den del av avlöningen, som utgår såsom lön, från och med månaden
näst efter den, i vilken han inträder i tjänstgöring, till och med den
månad, i vilken han tillägges högre lön eller avgår ur tjänsten. Vid
armén nyantagen volontär äger dock tillträda lönen redan från och med
den månad, under vilken han inträder i tjänstgöring; och äger manskap
vid sjömanskåren, om han inträder i tjänstgöring den 1 i en månad,
åtnjuta lön även för denna månad. Den del av avlöningen, som utgör
dagavlöning, tillkommer emellertid manskapet allenast för den tid, detsamma
varit i tjänst.

135

I na gällande avlöningsreglemente för armén stadgas vidare, att
den del av manskapets avlöning, som utgör lön, skall utbetalas månatligen
i förskott vid avlöningsmånadens ingång, varemot dagavlöningen,
i den mån den intjänats, utbetalas tre gånger i månaden, nämligen den
1, 11 och 21 i varje månad.

I reglementet för marinen del I och del III är i hithörande avseenden
föreskrivet, att lön till manskapet utbetalas för varje månad före den
10 i månaden. Beträffande dagavlöning gäller enahanda bestämmelse,
dock med det tillägg beträffande personal vid kustartilleriet, att dagavlöningen
må enligt regements-(kår-)chefs bestämmande utbetalas redan
före nyssnämnda tid.

I avlöningsreglementet för arméns och marinens manskap hava de
sakkunniga, såsom tidigare framhållits, från kommunikationsverkens nya
avlöningssystem upptagit stadgande därom, att i lönen skall sammanföras
hela den kontanta avlöningen samt att vid slutet av varje månad
en reglering av avlöningsförhållandena skall ske för de fall, då beställningshavare
skall avstå viss del av lönen. I anslutning härtill hava de
sakkunniga, för undvikande därav att återbärningsskyldigket för beställningshavare
av i förskott uppburen avlöning för månaden skall uppkomma,
i förevarande paragraf föreslagit en omläggning med avseende
å tiden för lönens utbetalande, så att denna i sin helhet utbetalas i
efterskott för varje månad.

Lönen lärer höra utgå från och med den dag, beställning tillträdes,
till och med den dag, beställningshavare avgår på grund av avsked,
entledigande eller dödsfall; och har föreskrift härom intagits i avlöningsreglementet.

I nu förevarande paragraf har intagits bestämmelse därom, att hyresbidrag
skall anses tillhöra lönen och utbetalas i samma ordning som denna.

Beträffande sättet för utbetalandet av den under 7 § i avlöningsreglementet
omnämnda anställningspenning har i 13 § intagits bestämmelse
därom, att förmånen i fråga skall utbetalas vid inträdet i tjänstgöring.
Beträffande anledningen härtill få de sakkunniga hänvisa till vad
ovan (sid. 92) anförts rörande ändamålet med införandet av denna förmån
i avlöningssystemet.

Enligt gällande avlöningsreglemente för armén skall av den volontär
tillkommande lön månatligen i postsparbanken genom befälets försorg
insättas för menig minst 3 kronor och för underbefäl av manskapsklass
minst 4 kronor. Dessa medel utbekommas först vid avgång ur krigstjänsten
eller vid befordran till underofficer på stat. Där omständigheterna
därtill föranleda, må dock högst en tredjedel av det innestående

Insättning av
viss del av
lönen i bankinrättning.

136

beloppet kunna, enligt regemente- eller kårchefens beprövande, utbetalas
till den, som tager förnyad anställning.

Vidare har föreskrivits, att den, som rymmer eller blir utstruken ur
rullorna, därigenom till kronan förverkat ett belopp, motsvarande det
minsta, som på grund av ovannämnda bestämmelser skolat för honom
insättas, jämte å detta belopp upplupen ränta, samt att kronan jämväl
äger att av vars och ens i övrigt insatta sparbanksmedel hålla sig
skadeslös för förluster, för vilka han på grund av felaktigt förhållandei
tjänsten eller eljest kan i vederbörlig ordning förklaras ersättningsskyldig.
Till kronan förverkade sparbanksmedel skola, sedan därav i
första rummet blivit guldna sådana förluster, varom nyss är nämnt, ingå
till avlönings anslaget.

För marinens manskap är i reglementet för marinen del I och del III
bestämt, att av avlöningen skall för varje man, vilken ej är gift eller
har föräldrar eller egna barn att försörja, månatligen innehållas så stort
belopp, som av Kungl. Maj:t för varje lönegrad bestämmes, för att
genom vederbörande kompanichefs försorg för vederbörandes räkning
insättas i postsparbanken; kår-(regements-)chef dock obetaget att på
framställning och efter i varje särskilt fall verkställd prövning meddela
befrielse från sådan innehållning. På postsparbanken insatta medel skola,
jämte upplupen ränta, utbetalas vid utnämning till underofficer av 3.
graden eller då vederbörande tjänat ut den avtalade första anställningstiden
eller, om han dessförinnan erhållit avsked, vid avskedstagandet.
Till den, som ingår äktenskap före nu nämnd tid, utbetalas de insatta
medlen jämte ränta vid äktenskapets ingående. Slutligen kan kår(regements-)chef
meddela kompanichef tillstånd att till korpral eller
menig, som därom gjort framställning, låta i annan ordning än förut
sagts utbetala insatta medel eller del därav jämte ränta. Beträffande
förverkande av insatta sparbanksmedel och rätt för kronan att av dylika
medel hålla sig skadeslös för kostnad eller förlust, som åsamkats kronan
genom löntagares felaktiga förhållande i tjänsten eller eljest, gälla vid marinen
bestämmelser, i huvudsak motsvarande dem, som tillämpas vid armén.

Enligt nådigt brev den 23 januari 1891 gäller, att innehållning av
lönemedel för insättning på postsparbanken skall äga rum med 2 kronor
för manskap i 4. lönegraden, med 4 kronor för manskap i 3. lönegraden
och med 5 kronor för manskap i 2. lönegraden eller, därest så önskas,
med högre belopp.

Genom särskilda skrivelser från ^^försvarsdepartementet, resp. försvarsdepartementet
av den 11 juni, resp. den 22 oktober 1920 hava

137

till de sakkunniga för att vara tillgängliga vid fullgörandet av det dem
meddelade uppdraget överlämnats särskilda framställningar om ändrade
grunder rörande innehållande av de manskap vid armén eller marinen
tillkommande lönemedel.

Vad arméns manskap beträffar, har sålunda chefen för Smålands
artilleriregemente hemställt om sådan ändring i gällande fredsavlöningsreglemente
för armén, att den del av volontär tillkommande lön, som
skall genom befälets försorg månatligen insättas i postsparbanken, måtte
höjas till 9 kronor för menig och 12 kronor för underbefäl.

I häröver avgivet yttrande har arméförvaltningens civila departement
anfört bland annat följande.

Med hänsyn till de avsevärda förhöjningar i manskapets kontanta
avlöningsförmåner, som ägt rum efter tillkomsten av nu gällande bestämmelser
i ämnet, samt i betraktande av penningvärdets fall syntes en
förhöjning i de belopp, som för närvarande skulle för menig och lör
imderbefäl av manskapsklass insättas i postsparbanken, vara av behovet
påkallad, därest syftemålet med den föreskrivna sparbanksinsättningen
skulle kunna ernås. Då emellertid i det uppdrag, som lämnats arméns
och marinens avlöningssakkunniga, syntes — utöver att verkställa utredning
och framlägga förslag i fråga om bland annat storleken av manskapets avlöning
— ingå att utarbeta jämväl förslag till föreskrifter rörande villkoren
för avlöningens åtnjutande och sättet för dess utbetalande, funne
civila departementet, att framställningen borde överlämnas till nämnda
sakkunniga för att av dem tagas i övervägande vid uppdragets fullgörande.
Under sådana förhållanden funne departementet sig sakna anledning att
framlägga något förslag i ämnet. Beträffande sättet för den ifrågasatta
förhöjningen av insättningarna i postsparbanken ansåge sig dock departementet
böra uttala, att omständigheterna syntes mest tala för fastställande
av fixa belopp särskilt för varje manskapsgrad i stället för beräknande av
insättningarna efter en viss procent å vederbörliga löner.

I fråga om ordningen för löneinnehållning för marinens manskap
har chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station i
Karlskrona hos stationsbefälhavaren vid stationen gjort framställning
därom, att beloppen av de medel, som på grund av förutnämnda föreskrifter
skola innehållas, måtte höjas.

Stationsbefälhavaren har förklarat sig anse, att innehållningarna borde
höjas och lämpligen bestämmas till resp. 4, 5 och 6 kronor per månad.

Marinförvaltningen har i ärendet anfört, att även ämbetsverket ansåge,
att — om föreskrifter i berörda avseende komme att bibehållas vid
genomförande av en definitiv lönereglering för marinens personal — en
8260 20 I®

138

14 §.

Anställnings år.

avsevärd förhöjning av de belopp, som skulle innehållas, syntes böra
komma till stånd. Innehållningen torde emellertid icke böra bestämmas
till fixa belopp, utan till viss procent å avlöningen.

_ De sakkunniga, som tagit under övervägande vad arméns och
marinens myndigheter sålunda anfört i föreliggande ämne, hava funnit,
att innehållning och insättning i bankinrättning av viss del av manskapets
avlöning fortfarande bör äga rum samt att, för vinnande av
största möjliga enkelhet i tillämpningen, vissa bestämda belopp böra fastställas
för beställningshavare i olika lönegrader i stället för att, på sätt
av marinförvaltningen ifrågasatts, beloppen skulle sättas i visst procentiskt
förhållande till lönens storlek.

De sakkunniga hava ansett, att i avlöningsreglementet bör införas
stadgande därom, att viss del av lönen må enligt av Kungl. Maj:t
meddelade föreskrifter innehållas för att insättas i bankinrättning.

Vissa av de i förevarande avlöningsreglemente upptagna bestämmelserna
hava anknutits till en tidrymd, som benämnts anställningsår.
Så är fallet med dels stadgandet i 3 § 2 mom. 1 stycket, att kontraktsanställd
beställningshavare, som tillträtt sin första anställning senare än
vid anställningsårets början, under viss förutsättning må, efter vederbörande
regements-(kår-)chefs prövning, kunna få tillgodoräkna sig
tiden från anställningsårets början, dels föreskriften i 3 § 5 mom. att,
därest beställningshavare på grund av sjukdom varit hindrad tjänstgöra
eller eljest åtnjutit ledighet från tjänstgöring under mer än 75 dagar
av ett och samma anställningsår, den överskjutande tiden i regel icke
må tillgodoräknas honom såsom tjänstetid, dels ock bestämmelserna i 4
§ 1 mom. och 5 § 1 mom., enligt vilka maximitiderna för bibehållande
av oavkortad lön vid hinder att tjänstgöra på grund av sjukdom eller
vid ledighet av annan anledning anknutits till anställningsåret. Med
hänsyn härtill har det synts erforderligt, att föreskrift meddelas om vad
som förstås med anställningsår. För det kontraktsanställda manskapet
har anställningsåret, i anslutning till gällande bestämmelser rörande manskapets
anställande, angivits såsom omfattande tiden från och med den
1 november under ett kalenderår till och med den 31 oktober under
nästpåföljande kalenderår. Då reglementet för marinen del I stadgar,
att s. k. karlskrivning av skeppsgossar skall ske under september månad,
har beträffande från skeppsgossekåren karlskrivna anställningsåret ansetts
böra omfatta tiden från och med den 1 oktober ett kalenderår till och
med den 30 september under nästpåföljande kalenderår.

139

I den historiska översikten hava de sakkunniga berört de avlöningsförmåner,
som för närvarande tillkomma skeppsgossarna. Dessa avlöningsförmåner
utgöras av — förutom underhåll in natura . viss
dagavlöning, utgående med olika belopp till skeppsgossar i olika årskurser.
Dagavlöningen är upptagen i staten för skeppsgossekåren.

Då denna kår väl är en militär kår, men med hänsyn till sammansättning
och uppgifter intager en annan ställning än övriga militära kårer
inom flottan, hava de sakkunniga icke ansett lämpligt, att avlöningen
för skeppsgossarna upptages i förevarande avlöningsreglemente, utan
torde den alltjämt böra kvarstå å staten för skeppsgossekåren.

Beträffande den till skeppsgossarna utgående dagavlöningen har från
militärt håll framhållits otillräckligheten av dagavlöningens nuvarande
belopp. De sakkunniga hava ej funnit skäl att i förevarande sammanhang
föreslå någon omläggning av skeppsgossarnas avlöningsförhållanden,
men hava de sakkunniga, för att i någon mån förbättra skeppsgossarnas
avlöning, ansett sig böra föreslå, att i staten för skeppsgossekåren upptagas
följande förhöjningar i den nu till skeppsgossarna utgående dagavlöningen,
nämligen:

för skeppsgosse i första årskursen från 10 öre till 15 öre
d d » andra » )> 20 » » 25 »

3) d » tredje » » 30 » » 35 »

Vid bifall härtill skulle förhöjningen i dagavlöningen för skeppsgosse
i tredje årskursen uppgå till omkring 16 %, medan för skeppsgosse
i vardera av de båda övriga årskurserna en något större löneförbättring
skulle inträda.

Åt Kungl. Maj:t torde böra överlåtas att meddela erforderliga föreskrifter
beträffande avlöningens åtnjutande och utbetalning; och har
stadgande härom intagits i förevarande paragraf av avlöningsreglementet.

Enligt de sakkunnigas förslag till avfattning av 3 § i avlöningsreglementet
är avsett, att prövningen av vissa frågor rörande beräkning av
den tjänstetid, som beställningshavare kan få tillgodoräkna sig för vinnande
av löneförhöjning, skall ankomma på vederbörande regements(kår-)chef.
Likaså hava i 4, 5 och 6 §§ intagits vissa stadganden, enligt
vilka det skulle ankomma på arméförvaltningen, resp. marinförvaltningen
eller på regements-(kår-)chef att medgiva undantag från de i samma
paragrafer upptagna bestämmelserna rörande åtnjutande av oavkortad lön.

15 §.

Skeppsgossar.

16 §.

Beslut, som ej
må överklagas.

140

Prövningen av nu berörda frågor har synts de sakkunniga vara av
den art, att några egentliga rättssynpunkter därvid icke kunna komma
under bedömande. Fast hellre lärer vid denna prövning endast böra
komma i betraktande vad som kan finnas skäligt och billigt. Vid
sådant förhållande hava de sakkunniga funnit sig böra i förevarande
paragraf upptaga föreskrift därom, att klagan icke må föras över
de beslut, som i angivna frågor meddelas av omförmälda myndigheter.

Detta de sakkunnigas förslag står jämväl i överensstämmelse med
de strävanden, som under senare tid gjort sig gällande för att befria
Kung]. Maj:t från handläggning av vissa ärenden av mindre vikt.

141

Y. Tiden för avlöningsreglementets ikraftträdande.

Vid genomförandet av löneregleringar för beställningshavare i statens
tjänst, vilka åtnjuta avlöning från anslag på riksstaten, hava de nya
avlöningsbestämmelserna i regel trätt i kraft vid ingången av ett
kalenderår. Då det gäller att för arméns och marinens fast anställda
manskap tillämpa nya avlöningsbestämmelser, torde det emellertid, med
hänsyn till gällande regler rörande den normala tiden för manskapets
tillträde till och avgång från anställningen, icke vara lämpligt att
låta de nya avlöningsbestämmelserna träda i kraft vid ett årsskifte.
Ikraftträdandet lärer i stället böra äga rum vid övergången från ett anställningsår
till ett annat. Med anledning härav hava de sakkunniga velat
hemställa att, därest frågan om lönereglering för arméns och marinens
manskap kommer att underställas 1921 års riksdag, förslag samtidigt
avlåtes till riksdagen därom, att de nya avlöningsbestämmelserna skola
äga tillämpning, i vad de avse kontraktsanställt manskap, från och med
den 1 november 1921 och beträffande manskap vid flottans sjömanskår,
som vunnit sin anställning genom karlskrivning från skeppsgossekåren,
från och med den 1 oktober samma år.

Tillämpandet av löneregleringen redan under år 1921 kommer givetvis
att medföra vissa utgifter utöver dem, som under vederbörliga anslag
för sagda år beräknats på riksstaten. Detta förhållande torde emellertid
icke behöva medföra, att särskilda medel för kostnadsökningens bestridande
äskas på tilläggsstat för nämnda år. Till följd av det stora
antal vakanser i manskapsbeställningarna, som för närvarande förefinnes
och med all säkerhet även kommer att kvarstå vid början av
anställningsåret 1921—1922, torde vederbörliga avlöningsanslag för år
1921 lämna tillgång till bestridande av ifrågavarande kostnadsökning.
Då sagda anslag äro av förslagsanslags natur, möter i allt fall icke
något hinder mot det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet.

De sakkunniga anse följaktligen, att förslaget med avseende å tiden
för de nya avlöningsbestämmelsernas trädande i kraft icke bör föranleda
annan framställning till riksdagen, än att riksdagen måtte medgiva, att
ökningen i kostnaderna för avlöning till arméns och marinens manskap
under år 1921 må bestridas från vederbörliga under fjärde huvudtiteln
för samma år uppförda avlöningsanslag.

142

1 mom. i
övergångsbestämmelserna.

2 mom. i
övergångsbestämmelserna.

VI. övergångsanordningar.

I anslutning till vad de sakkunniga nu anfört rörande tidpunkten
för avlöningsreglementets ikraftträdande, hava de sakkunniga ansett sig
böra undersöka, vilka särskilda övergångsbestämmelser böra inflyta i
avlöningsreglementet eller eljest kunna bliva erforderliga.

I första hand hava de sakkunniga därvid funnit sig böra bland
nämnda bestämmelser i 1 mom. upptaga föreskrift därom, att avlöningsreglementets
bestämmelser skola äga tillämpning beträffande en var, som,
efter det föreskrift i ämnet utfärdats, vinner fast anställning vid armén
eller marinen för tid efter ingången av november (oktober) 1921.

I övergångsbestämmelsernas 2 mom. hava de sakkunniga intagit
de föreskrifter, som funnits behövliga för att reglera övergången till de
nya avlöningsbestämmelserna för beställningshavare, vilka äro bundna
vid anställning för tid efter ingången av november (oktober) 1921 antingen
genom kontrakt eller, beträffande karlskrivet manskap vid flottans
sjömanskår, på grund av för sådant manskap gällande reglementsföreskrifter
om kvarstående i tjänst. Härvid har, på sätt vid löneregleringars
genomförande i allmänhet varit brukligt, medgivande au setts böra lämnas
för sådan beställningshavare att, efter hos vederbörande regements(kår-)chef
gjord anmälan, fortfarande uppbära den avlöning enligt stat, som tillkommit
honom före någondera av berörda tidpunkter. För beställningshavare
åter, som icke gör sådan anmälan, utan önskar komma i åtnjutande
av de nya löneförmånerna, erfordras viss föreskrift till reglerande av
avlöningsförhållandena vid övergången. På grund av de bestämmelser,
vilka för närvarande gälla rörande åtnjutande av anställnings- och rekapitulationspremier,
uppbäres sådan premie, som avser längre tid än ett
anställningsår, på en gång för hela den avtalade tjänstetiden. Härav
följer, att den, som tagit anställning exempelvis för tiden den 1 november
1920—den 31 oktober 1922 och uppburit därför medgiven tvåårspremie,
skulle vid tillämpning å honom av det nya avlöningsreglementet — enligt
vilket nu förekommande premier icke vidare skulle utgå — för anställningsåret
1921—1922 komma i åtnjutande av en sammanlagd högre
avlöning än som enligt reglementet rätteligen bör tillkomma honom.

143

Till förekommande härav har i förevarande mom. införts föreskrift
därom, att nu avsedd beställningshavare skall av anställnings- eller
rekapitulationspremie, som av honom uppburits för anställning under tid
efter ingången av november (oktober) 1921, månadsvis återleverera så
stor del, som på månaden belöper.

I den historiska översikten hava de sakkunniga redogjort för avlöningsförhållandena
för det indelta manskapet vid armén och för båtsmännen
vid flottan.

Antalet i tjänst kvarstående indelt manskap vid armén är ännu
ganska betydande, och ett flertal år kommer därför att förflyta, innan
allt sådant manskap avgått. Av båtsmännen kvarstå för närvarande
blott 12 i tjänst, varför denna manskapskategori inom kort torde komma
att bortfalla.

Beträffande det indelta manskapet vid armén, hava de sakkunniga
funnit ofrånkomligt att bland övergångsbestämmelserna till avlöningsreglementet
intaga föreskrifter rörande den avlöning av statsmedel, som
fortfarande liksom hittills bör tillkomma detta manskap. Härvid hava
de sakkunniga, som icke funnit anledning att föreslå någon omläggning
av det indelta manskapets avlöningsförhållanden, ansett, att de kontanta
avlöningsförmånerna till det indelta manskapet i samband med den militära
löneregleringen lämpligen böra, jämlikt grunderna för kommunikationsverkens
nya lönereglering, böjas med omkring 16 procent.

I enlighet härmed bar i 3 mom. av övergångsbestämmelserna intagits
föreskrift därom, att berörda avlöningsförmåner skola höjas på
följande sätt, nämligen:

..... ........ från 120 kr.

..... » 60

lön till korpral

» )) vicekorpral............

dagavlöning till korpral.....

» » vicekorpral

och menig....................

dagavlöningstillägg till allt
indelt manskap

))

75 öre
50 »

till 144 kr.,
» 72 » ,
» 90 öre,

60 » samt

2 kr. 10 öre )) 2 kr. 50 öre.

I fråga om åtnjutande och utbetalning av lön och dagavlöning till
indelt manskap bar i förevarande avlöningsreglemente intagits en hänvisning
till nu gällande fredsavlöningsreglemente för armén. Beträffande
dagavlöningstillägget lära i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse
fredsavlöningsreglementets föreskrifter om dagavlöning; och bar stadgande
härom intagits i nu ifrågavarande avlöningsreglemente för arméns
och marinens manskap.

3 mom. i
övergångsbestämmelserna.

Reglering av
avlöningen
för indelt
manskap vid
armén.

144

Båtsmän. Med hänsyn till det ringa antal båtsmän, som ännu kvarstår i tjänst

vid flottan, och då de nu kvarstående inom kort tid torde komma att
avgå, hava de sakkunniga icke ansett sig böra för båtsmännen upptaga
några särskilda bestämmelser i avlöningsreglementet. Riksdagens medgivande
torde emellertid böra inhämtas därtill, att förhöjning i de till
båtsmän nu utgående kontanta avlöningsförmånerna må från och med
år 1922 utgå enligt de grunder, som i det föreslagna avlöningsreglementet
tillämpats i fråga om avlöningsförhöjning för arméns indelta
manskap.

4 mom. i I den allmänna motiveringen (sid. 103) hava de sakkunniga, i sam bestämnfei"

band med angivandet av de grunder, enligt vilka beställningarna för
serna. marinens fast anställda manskap borde uppdelas på de i vederbörlig
löneplan upptagna båda lönegraderna för korpral, resp. för menig, uttalat,
att till beställningarna för korpral borde överföras samtliga beställningar
för manskap i nuvarande 1. lönegraden (underofficerskorpraler). Ifrågavarande
beställningshavare utgöras i huvudsak av visst äldre manskap,
som icke kunnat vinna underofficersbefordran, men på grund av äldre
befordringsbestämmelser äro berättigade att kvarstå i tjänst såsom manskap,
till dess de kunna erhålla pension i sådan egenskap. Nu nämnda
beställningshavare torde lämpligen böra, med frånträdande av nu utgående
avlöningsförmåner — tillfällig löneförbättring inräknad — beredas den
avlöning i den föreslagna 2. lönegraden, vartill de på grund av fullgjord
tjänstetid finnas vara berättigade. I detta syfte hava de sakkunniga
i 4 mom. av övergångsbestämmelserna intagit föreskrift därom, att
beställningshavare vid marinen i nuvarande 1. lönegraden för manskap,
å vilken avlöningsreglementet vinner tillämpning, skall äga åtnjuta lön i
2. lönegraden enligt den i 2 § av avlöningsreglementet intagna löneplanen
för manskap vid marinen. Skulle någon av ifrågavarande manskap
icke önska övergå till sagda lönebestämmelser, kommer givetvis
stadgandet i 2 mom. av övergångsbestämmelserna att å honom vinna
tillämpning.

Anordning Den ändrade anordning med avseende å avlöningens fördelning i
V1tmÖefter-nS lön och dagavlöning samt hela avlöningens utbetalande i efterskott, som
skottsutbe- av de sakkunniga med förebild från kommunikationsverkens lönesystem
Ma^viö- förordats, gör det nödvändigt att tillse, huru vid övergången från den
ningen, nuvarande till den föreslagna utbetalningsordningen lämpligen bör förfaras
beträffande sådan personal, som då innehar manskapsbeställning
vid armén eller marinen.

145

I detta hänseende må erinras, hurusom beträdande kommunikationsverken
den uppfattningen gjort sig gällande, att det icke vore möjligt
att vid tiden för genomförande av den nya löneregleringen för sagda
verk under en månad innehålla den lön, som dittills plägat utbetalas i
förskott, och sedermera utbetala hela avlöningen i efterskott per månad.
Tvärtom ansågs, att vid berörda tidpunkt borde till vederbörande tjänstemän
på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande en månads
lön enligt dittills gällande lönestat, samt sedermera vid varje månads
slut en hel månadsavlöning enligt den nya lönestaten.

Åven vid den för domänverket år 1920 beslutade provisoriska löneregleringen
kom samma uppfattning till uttryck.

1902 års löneregleringskommitté, som för personalen vid statsdepartementen
och de centrala ämbetsverken förordat avlöningsbestämmelser,
som i det väsentliga ansluta sig till vad beträffande kommunikationsverken
föreskrivits, har ock tillstyrkt att, där tjänsteman med tillämpning
av dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära någon del av
avlöningen — såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring
— i förskott, skall vid ingången av januari månad 1922 — vid
vilken tidpunkt det nya avlöningsreglementet av kommittén förutsatts
skola träda i kraft — till honom på statsverkets bekostnad utbetalas
ett belopp, motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning,
han vid utgången av år 1921 innehade, i förskott uppburit för januari
månad 1922, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande
varit gällande.

De sakkunniga anse, att en liknande övergångsanordning bör komma
till användning även för arméns och marinens manskap. Med hänsyn
härtill vilja de sakkunniga hemställa, att Kungl. Maj:t, i samband med
hänskjutande av förevarande avlöningsreglemente till riksdagens provning,
måtte föreslå riksdagen besluta att, därest innehavare av manskapsbeställning
vid armén och marinen, vilken enligt äldre avtal eller eljest
är bunden vid anställning för tid efter ingången av november (oktober)
1921 och å vilken avlöningsreglementet vid nämnda tidpunkt skall vinna
tillämpning, enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser ägt uppbära
någon del av avlöningen — såväl i stat upptagen avlöning som tillfällig
löneförbättring — i förskott, skall vid ingången av november (oktober)
månad 1921 till honom på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp,
motsvarande vad beställningshavaren skulle hava i den beställning, han
vid utgången av oktober (september) månad 1921 innehade, i förskott
uppburit för november (oktober) månad samma år, om de dittillsvarande
avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande.

3260 20

146

Kockar och
hovmästare,
korpraler.

Beträffande kostnaderna för berörda övergångsanordning torde, i
likhet med vad som föreslagits beträffande ökningen i utgifterna för
reglementets ikraftträdande redan under senare delen av år 1921, framställning
böra göras till riksdagen därom, att nämnda kostnader må bestridas
av vederbörliga under fjärde huvudtiteln för år 1921 uppförda
avlöningsanslag.

Enligt anmärkningar vid staterna för flottans underofficerskår och
för flottans sjömanskår äro för närvarande särskilda bestämmelser meddelade
i syfte att bereda högre avlöning åt såsom kockar och hovmästare
tjänstgörande korpraler, som icke vunnit erforderlig kompetens för att
kunna befordras till beställning för manskap i nuvarande 1. lönegraden
eller för underofficer. I förstnämnda stat stadgas sålunda, att underofficers
av 2. graden avlöningsförmåner må utgå till högst 10 dylika
korpraler, vilka visat framstående skicklighet i egen yrkesgren, ävensom
att vad av det härför erforderliga medelsbeloppet icke disponeras må
användas för att tilldela kockar och hovmästare, korpraler, avlöning i
sjömanskårens 1. lönegrad utöver antalet löner enligt stat för samma
lönegrad. Enligt föreskrift i förenämnda båda stater må dessutom av
tillgängliga löner för manskap i 1. lönegraden utgå sådan lön till högst
6 kockar och hovmästare, korpraler.

Vid genomförandet av den tillfälliga löneförbättring, som från och
med år 1918 kommit underofficerare och manskap i 1. lönegraden till
del, tillerkändes kockar och hovmästare, korpraler, löneförbättring med
följande belopp, nämligen 75 kronor för dem, som tilldelats lön enligt
stat för underofficer av 2. graden, och 125 kronor för dem, som tilldelats
lön enligt stat för manskap i 1. lönegraden.

I samband med den av de sakkunniga nu föreslagna löneregleringen
synas särskilda åtgärder böra vidtagas för ordnandet av avlöningsförhållandena
för de beställningshavare vid flottan, vilka äro avsedda att
tjänstgöra såsom kockar och hovmästare. Vad därvid beträffar dem,
som tillagts lön i nuvarande 1. lönegraden för manskap, synas de böra
likställas med övriga beställningshavare med sådan lön, och anse de
sakkunniga, att å dem bör utan särskilt stadgande tillämpas den i 4
mom. av övergångsbestämmelserna intagna föreskriften. I enlighet härmed
skulle dessa beställningshavare vid tillämpning av de nya lönebestämmelserna,
i likhet med kvarstående innehavare av beställningar
i nuvarande 1. lönegraden, beredas den avlöning i 2. lönegraden enligt
löneplanen för manskap vid marinen, vartill de på grund av fullgjord
tjänstetid finnas vara berättigade. Beträffande åter de beställningshavare

147

av manskapet, som i sin egenskap av kockar och hovmästare tillagts lön
såsom underofficerare av 2. graden, vilja de sakkunniga ifrågasätta,
huruvida icke visst antal beställningar för underofficerare av 3. graden
kunde avses för förtjänta kockar och hovmästare, vilka sålunda borde
kunna vinna underofficersbefordran, oaktat de ej avlagt därför stadgade
kompetensprov. Till detta spörsmål återkomma de sakkunniga vid behandlingen
av frågan om lönereglering för underofficerare vid marinen.

148

VII. Förslag till avlöningsreglemente för fast anställt
manskap vid armén och marinen.

1 §■

Arméns och marinens fast anställda manskap äger, i enlighet med
de i detta reglemente givna särskilda stadganden, under fred åtnjuta lön
samt de övriga förmåner och ersättningar, om vilka nedan förmäles i
7—11 §§. Rörande manskapets avlöning på krigsfot gäller vad därom
må vara särskilt stadgat.

2 §•

Lön utgår enligt följande löneplaner, vilka för varje lönegrad upptaga
dels den årliga begynnelselönen, dels ock den förhöjda lön, för
helt år räknat, som tillkommer beställningshavare efter viss enligt bestämmelserna
i 3 § beräknad tjänstetid.

Löneplan för manskap vid armén (Ma).

Löne- grad.	Beställningshavare.	Be-		Lön efter en	tjänstetid av
lön.	24 månader.	36 månader.	48 månader.	60 månader.	72 månader.	84 månader.
		kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
5	Furir av 1. klassen ..........	1,704	1,704	1,884	2,004	2,124	2,244	2,340
4	Furir av 2. klassen...........	1,632	1,632	1,812	1,932	2,052	2,172	2,268
3	Korpral...........................	1,332	1,512	1,692	1,812	1,932	—	—
2	Vicekorpral ....................	1,224	1,404	1,584	1,704	--	—	—
1	Menig.............................	1,140	1,320	1,500	1,620	—	—	—

Anm. Förutom ovan angivna beställningshavare skola hänföras:

till 5. lönegraden: med furir av 1. klassen likställd beställningsman;

till 4. lönegraden: med furir av 2. klassen likställd beställningsman; musikfurir av 2. klassen;
till 3. lönegraden: konstapel; med korpral eller konstapel likställd beställningsman; musikkorpral;
musikkonstapel;

till 2. lönegraden: med vicekorpral likställd beställningsman; musikvicekorpral; musikvicekonstapel;
samt

till 1. lönegraden: menig beställningsman; menigt musikmanskap.

149

Löneplan för manskap rid marinen (Mm).

Löne- grad.	Beställningshavare.	Be- gynnelse- lön.	Lön efter en tjänstetid av
12 månader.	36 månader.	„48 månader.	60 månader.	72 1 månader, j	84 månader.	96 månader.
		kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
2	Korpral..............	1,620	1,620	1,860	1,956	2,052	2,148	2,214	2,340
1	Menig.................	1,140	1,320	1,560	1,656	1,752	1,848 \|	1.944	2,040

3 §•

1. Vid tillämpning av bestämmelserna i 2 § skall, med iakttagande
i övrigt av vad nedan i denna paragraf sägs, såsom tjänstetid beräknas
tiden från tillträdandet av första fasta anställning vid armén, resp.
flottan eller kustartilleriet.

2. Kontraktsanställd beställningshavare, som tillträtt sin första anställning
senare än vid anställningsårets början, må, därest ban befunnits
kunna tillgodogöra sig den vid tillträdandet av anställningen pågående
soldatutbildning, rekrytutbildning eller motsvarande utbildning, efter
vederbörande regements-(kår-)chefs prövning tillgodoräkna sig tiden från
anställningsårets början.

Beställningshavare, som före tillträdandet av fast anställning tjänstgjort
såsom värnpliktig, må efter vederbörande regements-(kår-)chefs
prövning såsom tjänstetid helt eller delvis tillgodoräkna sig den tid,
varunder han undergått utbildning såsom värnpliktig.

3. Beställningshavare vid armén äger såsom tjänstetid tillgodoräkna
sig föregående tjänstgöring vid samma truppslag, oberoende av huruvida
densamma fullgjorts vid samma eller olika truppförband.

Likaledes äger beställningshavare vid flottan, resp. kustartilleriet
såsom tjänstetid tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring vid flottan,
resp. kustartilleriet, oberoende av huruvida densamma fullgjorts vid
samma eller olika stationer eller truppförband.

Det tillkommer vederbörande regements-(kår-)chef att pröva, i vad
mån tillgodoräknande i förevarande avseende må äga rum:

a) beträffande beställningshavare vid armén, då tjänstgöringen fullgjorts
vid annat truppslag av armén eller vid marinen, och

b) beträffande beställningshavare vid marinen, då tjänstgöringen
fullgjorts, av den, som tillhör flottan, vid kustartilleriet eller vid armén
och av den, som tillhör kustartilleriet, vid flottan eller vid armén.

150

4. Beställningshavare vid marinen, vilken karlskrivits från skeppsgossekåren
eller som före vinnande av anställning genom kontrakt varit
inmönstrad till sjöfart eller vid antagning i beställning såsom menig
hänförts till högre tjänstbarhetsklass än den lägsta, äger tillgodoräkna
sig extra tjänstetid enligt de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas.

5. Såsom tjänstetid må för kontraktsanställd beställningshavare
icke beräknas tid, som infallit före den 1 november det år, under vilket
han fyllt 18 år.

Beställningshavare må för tillträdande av löneförhöjning icke tillgodoräkna
sig tid, varunder han haft avsked, undergått straffarbete eller
fängelsestraff eller varit rymd. Har beställningshavare på grund av
sjukdom varit hindrad tjänstgöra eller eljest åtnjutit ledighet från tjänstgöring
under mer än 75 dagar av ett och samma anställningsår, må
den överskjutande tiden, där ej Kungl. Maj:t för särskilt fall annorlunda
förordnar, icke tillgodoräknas såsom tjänstetid; dock att härvid icke skall
räknas beställningshavare till last den tid, varunder han jämlikt 4 § eller
5 § 1 mom. ägt åtnjuta oavkortad lön, och ej heller tid, som avses i
5 § 3 mom.

6. Löneförhöjning å innehavande beställning tillträdes vid början
av kalendermånaden näst efter den, varunder den för sådan förhöjning
stadgade tjänstetiden tilländagått.

7. I fråga om rätt för menig att tillträda löneförhöjning gäller såsom
villkor:

beträffande armén:

vid infanteriet och trängen: att antingen hava erhållit vicekorpralsutbildning
eller innehava anställning vid musiken eller hava uttagits till
beställningsman, och

vid kavalleriet, artilleriet och ingen] örtrupperna: att antingen hava
erhållit ryttar-(artillerist-, soldat-)utbildning och beordrats till underbefälsutbildning
eller innehava anställning vid musiken eller hava uttagits till
remontryttare eller beställningsman;

beträffande marinen:

för första löneförhöjningen: att hava erhållit rekrytutbildning, och

för andra löneförhöjningen: att hava erhållit fullständig eller avkortad
korpralsutbildning.

8. Beställningshavare, vars tjänstgöring vederbörande regements(kår-)chef
finner icke vara av beskaffenhet att kunna väl vitsordas, må
icke tillträda löneförhöjning.

151

9. Har beställningshavare med tillämpning av 7 eller 8 mom. först
efter viss tids uppskov tillträtt löneförhöjning, må, om hans fortsatta
tjänstgöring anses böra föranleda därtill, vederbörande regements-(kår-)
chef kunna bestämma, att beställningshavaren för tillträdandet av ytterligare
löneförhöjning skall äga såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl
den tid uppskovet varat.

4 §•

1. Därest beställningshavare av sjukdom i andra fall än i 2 mom.
avses hindras att tjänstgöra, äger han åtnjuta oavkortad lön under sammanlagt
högst 45 dagar av ett och samma anställningsår, men skall för
tid därutöver vidkännas avdrag å lönen med följande belopp, för dag
räknat, nämligen:

där lönen överstiger 2,000 kronor: 1 krona,

där lönen överstiger 1,500, men icke 2,000 kronor: 75 öre samt

där lönen icke överstiger 1,500 kronor: 50 öre.

Det tillkommer arméförvaltningens civila departement, resp. marinförvaltningen
att pröva, huruvida på grund av bevekande omständigheter
lönen må under viss längre tid, dock sammanlagt högst sex månader
under ett och samma anställningsår, utgå oavkortad eller avdrag göras
med lägre belopp än ovan sagts.

2. Har beställningshavare i tjänsten blivit skadad till följd av
olycksfall eller ådragit sig sjukdom av beskaffenhet, att tjänstgöringen
skäligen kan antagas hava bidragit till densamma, och har han därigenom
blivit. hindrad tjänstgöra, skall han åtnjuta oavkortad lön för hela den
tid, nämnda hinder varar, i den mån ej för samma tid till honom utgår
sjukhjälp enligt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1909 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

För tid, varunder sjukhjälp åtnjutes enligt nämnda förordning, tilllämpas
bestämmelserna i 1 mom. första stycket.

3. Oavkortad lön må ock utgå till beställningshavare, som till förekommande
av smittofara förbjudits att tjänstgöra.

5 §•

1. Beställningshavare, som åtnjuter ledighet från tjänsten av annan
anledning än i 4 § eller i 2 mom. här nedan omförmäles eller hindras
att tjänstgöra på grund av giltigt förfall, skall för sådan tid av sin lön

152

avstå ett belopp, motsvarande det i 4 § 1 mom. angivna löneavdrag,
samt kan genom beslut av vederbörande regements-(kår-)chef förpliktas
att av lönen ytterligare avstå vad som med hänsyn till omständigheterna
prövas skäligt; dock att oavkortad lön må utgå vid ledighet från
tjänsten av ifrågavarande slag, som beviljas för sön- eller helgdag, och
därutöver under sammanlagt högst 20 söckendagar av ett och samma
anställningsår.

2. I fråga om rätt för beställningshavare, som till vinnande av
civilanställning erhållit tjänstledighet för fullgörande av övnings- eller
provtjänstgöring vid något av statens civila verk, att bibehålla lön gälla
de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas.

3. Musikmanskap vid infanteriet, som enligt därom meddelade
föreskrifter under viss tid av året icke är inkallat till tjänstgöring, skall
för sådan tid av sin lön avstå ett belopp, motsvarande det i 4 § 1 mom.
omförmälda löneavdrag.

«§•

1. Den, som undergår straffarbete, håller sig undan eller är rymd,
må därunder icke åtnjuta någon avlöning.

2. För den, som undergår fängelse eller arrest med förbud att göra
tjänst eller hålles häktad för brott, skall avlöningen under tiden innehållas,
så framt ej vederbörande regements-(kår-)chef finner skäligt låta
honom uppbära någon del därav. Blir för brott häktad frikänd, skall
vad av lönen innehållits till honom utbetalas.

7 §■

Till den, som erhåller fast anställning vid armén eller marinen och
icke förut innehaft sådan anställning vid krigsmakten, utgår anställningspenning
med 60 kronor.

8 §•

Inkvartering, beklädnad, förplägnad och sjukvård eller ersättning
för dylik förmån utgår till manskapet enligt de bestämmelser, som av
Kungl. Maj:t meddelas.

9§-

1. För resa i tjänsten samt för tjänstgöring å annan ort än eget
regementes (kårs) förläggningsort eller egen station må ersättning utgå
enligt de bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas.

153

2. Enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter må särskilda
förmåner utgå under sjökommendering eller kommendering till tjänstgöring
av särskilt krävande art å egen förläggningsort under sådana förhållanden,
att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, så ock under
flygtjänstgöring eller vid utförande av dykeriarbete.

10 §.

Furir vid armén eller korpral vid marinen, som förflyttas från en
förläggningsort (station) till en annan, må i fall, då Kungl. Maj:t prövar
omständigheterna därtill föranleda, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad
enligt de grunder, som av Kungl. Maj:t fastställas.

11 §.

Furir vid armén, så ock korpral eller till 1. klass sjöman uppflyttad
menig vid marinen, vilken intjänat den lön, som är bestämd för sådan beställningshavare
efter en beräknad tjänstetid av minst 72 månader, äger,
därest han antingen är gift eller ock varit gift samt fortfarande har
minderårigt barn hos sig, åtnjuta årligt hyresbidrag med 270 kronor
för beställningshavare, som har sin förläggningsort (station) x Stockholm,
Göteborg, Vaxholm eller Boden, samt med 210 kronor för beställningshavare
å annan förläggningsort (station).

12 §.

Avlider beställningshavare, skall, därest hans begravning icke verk
ställes genom vederbörande myndighets försorg, till hans dödsbo såsom
begravningshjälp utbetalas ett belopp, motsvarande en tiondel av beställningshavarens
oavkortade årslön vid tiden för dödsfallet, dock lägst
150 kronor; skolande i de fall, då begravningshjälp utgår enligt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, ersättning enligt denna paragraf åtnjutas
endast i den mån densamma överstiger begravningshjälpens belopp
enligt nyssnämnda förordning.

13 §.

Lön utgår från och med den dag, beställning tillträdes, till och
med den dag, beställningshavare avgår på grund av avsked, entledigande
eller dödsfall, samt utbetalas månadsvis i efterskott i den ordning, som

3260 20

154

av Kung].. Maj:t bestämmes, med iakttagande därvid, att viss del av
lönen skall enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter innehållas för
att insättas i bankinrättning.

Hyresbidrag anses tillhöra lönen och utbetalas i samma ordning
som denna.

Anställningspenning utbetalas vid inträdet i tjänstgöring.

14 §.

Med anställningsår enligt detta reglemente förstås beträffande kontraktsanställd
beställningshavare tiden från och med den 1 november under
ett kalenderår till och med den 31 oktober under nästpåföljande kalenderår.

I fråga om beställningshavare vid flottan, som vunnit anställning
genom karlskrivning från skeppsgossekåren, förstås med anställningsår
tiden från och med den 1 oktober under ett kalenderår till och med
den 30 september under nästpåföljande kalenderår.

15 §.

Avlöningen till skeppsgossar bestämmes i vederbörlig stat; och skola
beträffande avlöningens åtnjutande och utbetalning gälla de föreskrifter,
som av Kungl. Maj:t meddelas.

16 §.

Över regements-(kår-)chefs beslut i frågor, som omförmälas i 3 §
2 mom., 3 mom. tredje stycket, 8 mom. och 9 mom., 5 § 1 mom. samt
6 § 2 mom., må klagan icke föras.

Ej heller må klagan föras över sådant beslut av arméförvaltningens
civila departement, resp. marinförvaltningen, varom i 4 § 1 mom. andra
stycket sägs.

Övergångsbestämmelser.

1. Bestämmelserna i detta reglemente skola äga tillämpning beträffande
en var, som, efter det föreskrift i ämnet utfärdats, vinner fast anställning
vid armén eller marinen för tid efter ingången av november
(oktober) 1921.

2. Den, som enligt äldre avtal eller på grund av reglementsföreskrift
är bunden vid anställning för tid efter ingången av november (oktober)
1921, är berättigad att fortfarande uppbära den honom omedelbart dessförinnan
tillkommande avlöning enligt stat. Önskar han komma i åtnjutande
av de genom detta reglemente medgivna löneförmånerna, skall han av an -

155

ställnings- eller rekapitulationspremie, som av honom uppburits för anställning
under tid efter ingången av november (oktober) 1921, månadsvis
återleverera så stor del, som på månaden belöper.

3. I tjänst kvarstående indelt manskap vid armén äger, förutom
underhåll in natura under tjänstgöring, åtnjuta ersättning av statsmedel
enligt nedannämnda grunder.

Lön utgår till korpral med 144 kronor och till vicekorpral med 72
kronor, allt för år räknat.

Dagavlöning utgår under all tjänstgöring, till vilken ifrågavarande
manskap inkallas, med 90 öre för dag till korpral och med 60 öre för
dag till övrigt manskap.

Utöver dagavlöning utgår till ifrågavarande manskap för tid, varunder
manskapet är inkallat till tjänstgöring i egenskap av underbefäl,
instruktörer eller beställningsmän vid skolor och övningar utom vanliga
repetitionsövningar, tillägg till dagavlöningen med 2 kronor 50 öre
för dag.

I fråga om åtnjutande och utbetalning av lön och dagavlöning till
indelt manskap vid armén skall gälla vad i fredsavlöningsreglementet
för armén den 11 oktober 1907 är stadgat rörande dylika avlöningsförmåner
till fast anställt manskap; skolande beträffande tillägg till dagavlöningen
i tillämpliga delar lända till efterrättelse sagda reglementes
föreskrifter om dagavlöning.

4. Beställningshavare i nuvarande 1. lönegraden för manskap vid
marinen, å vilken detta reglemente vinner tillämpning, skall äga åtnjuta
lön i 2. lönegraden enligt den i 2 § bär ovan intagna löneplanen för
manskap vid marinen.

156

Vill. Dyrtidstillägg i samband med löneregleringen.

I den allmänna motiveringen hava de sakkunniga redogjort för
skälen till det av dem avgivna förslaget, att en del av lönen, nämligen
en i varje särskilt avlöningsbelopp ingående grundavlöning, borde fastställas
enligt nuvarande prisläge, medan å den överskjutande delen av
lönen dyrtidstillägg skulle utgå enligt de för kommunikationsverkens
personal gällande grunder.

Den sålunda ifrågasatta anordningen kommer givetvis att påkalla
utfärdande av särskilda regler rörande dyrtidstillägg åt manskap, som
skulle komma i åtnjutande av lön enligt någondera av de i avlöningsreglementet
intagna båda löneplanerna. Då nämnda regler böra anknyta
sig till de bestämmelser angående dyrtidstillägg, som skola gälla för
kommunikationsverkens personal, synes dessa reglers utformande icke
kunna ske annat än i samband med utarbetandet av berörda bestämmelser
för sagda personal, i vad desamma komma att avse tiden
efter ikraftträdandet av det föreslagna avlöningsreglementet. Vid
sådant förhållande och då de sakkunniga sakna kännedom om de
förslag i nämnda hänseende, som må bliva av Kungl. Maj:t framlagda
till 1921 års riksdag, hava de sakkunniga för sin del måst inskränka
sig till att skissera de föreskrifter, som skulle erfordras, därest
kungörelsen den 30 juni 1920 med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst och kungörelsen av samma dag
med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk fortfarande
vore gällande vid ikraftträdandet av löneregleringen för arméns
och marinens manskap.

I huvudsak torde nu ifrågavarande föreskrifter böra anslutas till
bestämmelserna i sistnämnda kungörelse. Utöver dessa erfordras dock
ett stadgande, att dyrtidstillägg överhuvudtaget icke skall utgå å avlöning,
som ej överstiger 95 kronor för månad. Vidare kräver en
i förstnämnda kungörelse ingående bestämmelse särskilt beaktande
vid avfattandet av de för manskapet erforderliga föreskrifterna, nämligen
den, som innefattar medgivande för beställningshavare, vilken på
grund av försörjningsplikt underhåller barn under 16 års ålder, att
oavsett den i allmänhet gällande begränsningen, att dyrtidstillägg efter

157

fullt (vid kommunikationsverken reducerat) grundtal utgår allenast efter
ett högsta belopp av 85 kronor i månaden — åtnjuta dyrtidstillägg
efter hela (resp. hela reducerade) grundtalet å ett belopp av 15 kronor
för månad för varje dylikt barn. I anslutning till förutnämnda stadgande,
att dyrtidstillägg till manskap ej skall utgå på avlöning, som
icke överstiger 95 kronor i månaden, och med iakttagande, att dyrtidstillägg
enligt ovannämnda, för kommunikationsverkens personal gällande
grunder endast utgår å 85 procent av den överskjutande avlöningen
och efter ett procenttal av femtio fem hundradelar av det med 16 enheter
minskade grundtalet, synes bestämmelsen om höjt dyrtidstillägg åt familjeförsörjare
bland manskapet böra givas den avfattningen, att dyrtidstillägg
till sådan beställningshavare må å ett i avlöningen ingående belopp
av 15 kronor i månaden för varje barn ökas med fyrtiofem hundradelar
av det minskade grundtalet.

I övrigt hava de sakkunniga funnit, att kungörelsen den 30 juni
1920 med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt kommunikationsverkens
personal under angiven förutsättning skulle kunna med allenast vissa
formella jämkningar tjäna såsom förebild vid utfärdandet, efter riksdagens
hörande, av författning i ämnet.

Till ledning för utarbetandet av sådant förslag hava de sakkunniga
velat här införa nedanstående

Utkast till kungörelse med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt fast
anställt manskap vid armén och marinen.

§ 1.

Mom. 1. Manskap vid armén och marinen, som åtnjuter lön enligt 2 § i
avlöningsreglementet för arméns och marinens manskap den 1921,

äger uppbära dyrtidstillägg å honom enligt nämnda reglemente tillkommande lön
samt eventuellt utgående hyresbidrag i enlighet med vad genom kungörelsen den
med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst föreskrivits, dock under iakttagande av de särskilda bestämmelser, som här
nedan meddelas.

Mom. 2. Å avlöning, som icke överstiger 95 kronor för månad, utgår ej dyrtidstillägg.

Mom. 3. Överstiger avlöningen 95 kronor för månad, utgår å det överskjutande
beloppet dyrtidstillägg, beräknat enligt föreskrifterna i §§ 2 och 3 i omförmälda
kungörelse, men med iakttagande därav

att dyrtidstillägg utgår endast å 85 procent av den avlöning, varå sådant tillägg
må beräknas;

att det grundtal, som Kungl. Maj:t jämlikt § 2 i kungörelsen fastställer, skall
i varje särskilt fall minskas med 16; samt

att dyrtidstillägget utgår efter ett procenttal lika med femtiofem hundradelar
av det sålunda minskade grundtalet, dock att beträffande den, som vid början av

158

det kalenderkvartal, som omfattar den månad dyrtidstillägget avser, på grund av
försörjningsplikt underhållit barn, som icke uppnått 16 års ålder, dyrtidstillägget å
ett i avlöningen ingående belopp av 15 kronor i månaden för varje dylikt barn ökas
med fyrtiofem hundradelar av det minskade grundtalet.

Mom. 4. Därest beställningshavares kontanta löneförmåner efter den 1 november
(oktober) 1921 jämte dyrtidstillägg enligt denna kungörelse understiger vad som
skulle utgjort hans motsvarande förmåner närmast före ikraftträdandet av ovanberörda
avlöningsreglemente för arméns och marinens manskap jämte dyrtidstillägg enligt
kungörelsen denna dag med allmänna grunder för sådant tillägg, äger beställningshavaren
åtnjuta gottgörelse härför i form av personligt dyrtidstillägg.

Sådant personligt dyrtidstillägg må av beställningshavaren tillgodonjutas allenast
i den mån han icke genom avlöningsförhöjning vare sig i samma beställning eller
efter befordran till högre beställning erhållit en löneinkomst, som jämte dyrtidstillägg
enligt mom. 3 här ovan uppgår till den inkomst, han vid motsvarande tidpunkt skulle
åtnjutit, om han då kvarstått med den avlöning, han innehade närmast före ikraftträdandet
av det nya avlöningsreglementet, och därå uppburit dyrtidstillägg enligt
förenämnda kungörelse med allmänna grunder för sådant tillägg.

Med löneinkomst enligt detta mom. förstås i varje särskilt fall summan av
i kontanta belopp fastställda löneförmåner med undantag av lega samt anställnings-
eller rekapitulationspremier.

§ 2.

För indelt manskap vid armén, så ock för skeppsgossar utgår dyrtidstillägg
enligt kungörelsen den med särskilda grunder för dyrtidstillägg åt befatt ningshavare

vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

§ 3.

Till hjälp vid uträkning av dyrtidstillägg enligt denna kungörelse utfärdar
Kungl. Maj:t nödiga tabeller.

159

IX. Staternas anordnande m. in.

Av den förut lämnade redogörelsen beträffande de allmänna grunderna
för den nu ifrågasatta löneregleringen för arméns och marinens personal
framgår, att de sakkunniga, med frångående av det vid löneregleringen
för kommunikationsverkens personal använda förfaringssättet, funnit obehövligt
att vid avlöningsreglementet för arméns och marinens manskap
foga särskild tjänsteförteckning. Med hänsyn till det ringa antal personalgrupper,
som manskapet omfattar, hava nämligen dessa kunnat införas
i vederbörlig löneplan i direkt anslutning till resp. lönegrader. Antalet
beställningar av olika slag vid varje truppförband eller kår hava de
sakkunniga funnit böra, liksom nu är fallet, angivas i de särskilda
staterna. Dessa stater böra dock i så måtto förenklas, att däri icke upptagas
de särskilda lönebeloppen för varje grupp beställningar. Beträffande
nämnda belopp synes allenast böra meddelas hänvisning till
vederbörligt avlöningsreglemente, varjämte den beräknade kostnaden för
löner åt samtliga beställningshavare vid truppförbandet eller kåren skulle i
staten utföras i en gemensam anslagspost.

I anslutning härtill hava de sakkunniga uppgjort särskilda utkast
dels till stat för ett truppförband av armén (Livregementets grenadjärer),
dels ock till stat för flottans sjömanskår, vilka utkast såsom Bilaga 1
och Bilaga 2; fogats vid detta betänkande. Utkastet till stat för flottans
sjömanskår är grundat på den förutsättningen, att antalet beställningar
vid denna kår kommer att erhålla den fördelning på lönegrader, som av
de sakkunniga här ovan (sid. 104) ifrågasatts. Storleken av den för löner
upptagna anslagsposten i sistnämnda utkast har beräknats med de utgångspunkter
i fråga om genomsnittligt invänta löneförhöjningar, som i
det följande (sid. 161) komma att närmare beröras. I utkastet till stat
för ovannämnda truppförband av armén har någon anslagspost för löner
icke kunnat utföras, enär staterna för arméns truppförband upptaga såväl
manskapsbeställningar som beställningar för officerare och underofficerare
m. fl. Givet är, att vid beräknandet av ifrågavarande anslagspost beträffande
samfliga stater böra användas enahanda utgångspunkter som i
fråga om staten för flottans sjömanskår.

De sakkunniga hava förutsatt, att de i staterna för arméns och
marinens truppförband och kårer upptagna avlöningsbelopp skola utgå

160

från vederbörliga under fjärde huvudtiteln för lantförsvaret, resp. sjöförsvaret
uppförda förslagsanslag till avlöning. Under samma anslag torde
vidare böra beräknas särskilda poster för beredande åt manskapet av
följande i avlöningsreglementet upptagna förmåner, nämligen anställningspenning
enligt 7 §, hyresbidrag enligt 11 § samt dagavlöning och dagavlöningstillägg
till kvarstående indelt manskap vid armén enligt 3 mom.
av övergångsbestämmelserna.

1 8 § av avlöningsreglementet omnämnas inkvartering, beklädnad,
förplägnad och sjukvård eller ersättning därför. Kostnaderna för dessa
naturaförmåner eller däremot svarande ersättningar torde böra bestridas
av för de olika ändamålen avsedda anslagen vid armén, resp. marinen.

Vad beträffar i 9 § omförmälda ersättningar för tjänsteresa, för
tjänstgöring å annan ort än eget regementes (kårs) förläggningsort eller
egen station samt under sjökommendering eller flygtjänstgöring m. m.
ävensom i 10 § berörd ersättning för flyttningskostnad, torde dessa ersättningar
lämpligen böra bestridas av vederbörliga anslag till reseoch
traktamentspenningar, resp. till utbildningskurser och övningar av
olika slag eller till flyttningsersättning.

Erforderliga medel för gäldande av den i 12 § omförmälda begravningshjälpen
torde — i likhet med vad som redan nu är fallet beträffande
dylik begravningshjälp — böra utgå av vederbörliga avlöningsanslag.

161

X. Kostnadsberäkningar.

De sakkunniga hava låtit uppgöra beräkningar av de kostnader,
som en tillämpning av de sakkunnigas förslag till lönereglering för
arméns och marinens manskap skulle medföra. Innan de sakkunniga
redogöra för resultatet av dessa beräkningar, torde böra angivas de
grunder, på vilka desamma äro byggda.

Beräkningarna hava uppgjorts under förutsättning, att alla beställningar
vore besatta och att således inga vakanser förefunnes. Då vid
arméns truppförband visst antal korprals- och vicekorpralsbeställningar
hållas vakanta i avbidan på avgång av kvarstående indelta korpraler och
vicekorpraler, har vid kostnadsberäkningarna bortsetts från de belopp,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle utgå såsom löner till sistnämnda
bestiillningshavare, ävensom från utgifterna för dagavlöning och dagavlöningstillägg
till allt kvarstående indelt manskap.

För beräknande av kostnaderna för lön åt manskapet enligt de nya
avlöningsbestämmelserna hava de sakkunniga, med hänsyn till föreliggande
befordringsförhållanden, ansett sig kunna utgå från, att manskapet
i genomsnitt åtnjuter lön i följande lönegrupper, nämligen vid
armén: meniga i lägsta gruppen med 1,140 kronor, vicekorpraler likaledes
i lägsta gruppen med 1,224 kronor, korpraler i tredje gruppen med
1,692 kronor, förmer av 2. klassen i tredje gruppen med 1,932 kronor
och förmer av 1. klassen i fjärde gruppen med 2,124 kronor; samt vid
marinen: meniga i tredje gruppen med 1,560 kronor och korpraler i
fjärde gruppen med 2,052 kronor. Ehuru den tillfälliga förhöjning i
dagavlöningen till manskapet, som av riksdagen medgivits från och med
den 1 november 1919, icke beräknats å riksstaten, utan skall bestridas
från vederbörliga avlönings anslag, hava dock utgifterna för nämnda förhöjning
i dagavlöningen ansetts böra inräknas bland kostnaderna för
manskapets avlöning. Vad beträffar de nuvarande utgifterna för beredande
vid armén av anställningspremier åt f. d. fast anställt manskap
och rekapitulationspremier åt fast anställt manskap, äro ej heller för
dessa premier särskilda medel beräknade å riksstaten, Titan skola de,
liksom förhöjningen i dagavlöningen, utgå från arméns avlöningsanslag.
Med hänsyn därtill ätt kostnaderna för nämnda premier väsentligen äro
beroende på, huruvida ett större eller mindre antal vakanser bland

3260 20

162

manskapet förefinnes, och berörda kostnader sålunda skulle vid fulla
kadrer uppgå till allenast ett relativt obetydligt belopp, hava de sakkunniga
ansett sig i detta sammanhang kunna bortse från desamma.
Då vidare grundlönen för det meniga manskapet ansetts böra regleras
på det sätt, att densamma i sig innefattar nu utgående dyrtidstillägg,
samt enligt de sakkunnigas förslag särskilda regler skulle meddelas
för beräknande av dyrtidstillägg på de lönebelopp, som överskjuta grundlönen,
har vid kostnadsberäkningarna nämnda omläggning av avlöningsförhållandena
även måst beaktas. Såsom av nedanstående sammanställning
framgår, medför denna omläggning att, medan de ordinarie
kostnaderna för avlöning åt manskapet enligt förslaget visa en väsentlig
ökning, utgifterna för dyrtidstillägg åt samma personal i stället förete
en högst avsevärd minskning.

Med tillämpning av nu nämnda grunder har ökningen i kostnaderna
för den kontanta avlöningen enligt avlöningsreglementet för arméns och
marinens manskap vid genomförandet av den föreslagna löneregleringen
approximativt beräknats på följande sätt.

A. Arméns manskap.

Kostnad enligt förslaget.

Löner ..............................................................''........................... kr. 19,515,000: —

Anställningspenning för förslagsvis */» av de meniga

volontärerna ..................................................................		150,000: —
Hyresbidrag åt förslagsvis 200 furirer å 225 kr. .....	»	45,000: —
Summa avlöning enligt förslaget.......................................	kr.	19,710,000: —
Kostnad för dyrtidstillägg enligt särskilda grunder.....	»	2,690,000: —
Summa kostnad enligt förslaget kr.	22,400,000: —

Nuvarande kostnad.

Under ävlöningsanslaget uppförda eller därifrån eljest
utgående medel till löner, dagavlöning, tillfällig
förhöjning i dagavlöning, lönetillägg för vissa
furirer samt arvoden till sjukvårds- och hovsla garbeställningsmän.

.................................................... kr. 6,780,000: —

Under rekryteringsanslaget beräknade medel till anställ ningspremier

åt värnpliktiga...................................... » 96,000: —

Av de under sistnämnda anslag beräknade medel till
ordinarie och extra rekryteringskostnader det be Transport

kr. 6,876,000: —

163

Transport kr.

lopp, som användes till lega, förslagsvis upptaget

till ...................................................................................... »

Under anslaget till undervisning m. m. beräknade medel
till arvoden åt föreståndare för skosmedjor m. m. ))
Under extra anslaget till tillfällig löneförbättring för
viss personal vid armén beräknade medel till löneförbättring
åt 1. klass furirer................................. »

Summa kr.

6,876,000: —
100,000: —
7,620: —

78,960: —
7,062,580: —

Kostnad för dyrtidstillägg enligt de för 4. kvartalet

år 1920 tillämpade grunder ................................... » 12,030,000: —

Summa nuvarande kostnad kr. 19,092,580: —

Dragés sistnämnda belopp från den beräknade kostnaden enligt de
sakkunnigas förslag, skulle kostnadsökningen för löneregleringens genomförande
för arméns manskap komma att uppgå till (22,400,000 —
19,092,580 =) 3,307,420 kronor.

B. Marinens manskap.

Kostnad enligt förslaget.

Löner ........................................................................................ kr. 8,239,000: —

Anställningspenning för förslagsvis ‘/i av de meniga » 51,000: —

Hyresbidrag åt förslagsvis 500 korpraler och meniga

å 225 kr........................................................................... » 112,500: —

Summa avlöning enligt förslaget.................................... kr. 8,402,500: —

Kostnad för dyrtidstillägg enligt särskilda grunder ... )) 1,670,000: —

Summa kostnad enligt förslaget kr. 10,072,500: —

Nuvarande kostnad.

Under anslagen för flottans kårer och stater samt till
avlöning för kustartilleriets personal uppförda
eller därifrån eljest utgående medel till löner,
dagavlöning, tillfällig förhöjning i dagavlöning,
lönetillägg, uppmuntringspenningar, inkvarteringsbidrag,
korpralsarvoden samt lega och anställningspremier
................................................................... kr. 3,221,000: —

Transport kr. 3,221,000: —

164

Transport kr. 3,221,000: —
Under anslagen till rekapitulations- och avskedspremier
vid flottan, resp. vid kustartilleriet för reka pitulationspremier

beräknade belopp....................... » 110,000: —

Under extra anslaget till tillfällig löneförbättring förvisa
personal vid marinen beräknade medel till
löneförbättring åt manskap i nuvarande 1. lönegraden
(underofficerskorpraler).................................... r> 43,000: —

Summa kr. 3,374,000: —

Kostnad för dyrtid stillägg enligt de för 4. kvartalet

1920 tillämpade grunder ............................................ » 5,196,000: —

Summa nuvarande kostnad kr. 8,570,000: —

Dragés sistnämnda belopp från den beräknade kostnaden enligt de
sakkunnigas förslag, skulle kostnadsökningen för löneregleringens genomförande
för marinens manskap komma att uppgå till (10,072,500 —
8,570,000 =) 1,502,500 kronor.

Kostnadsökningen för genomförandet av de sakkunnigas löneregleringsförslag
för arméns och marinens manskap skulle alltså enligt de uppgjorda
kostnadsberäkningarna sammanlagt utgöra (3,307,420+ 1,502,500
=) 4,809,920 kronor.

Beräkningen av nämnda kostnadsökning är. såsom förut nämnts,
uppgjord under förutsättning av fulla kadrer. Härav följer, att den
verkliga kostnaden under nuvarande förhållanden och så länge ett väsentligt
antal vakanser bland manskapet fortfarande förefinnes, uppgår
till ett avsevärt lägre belopp.

165

XI. De sakkunnigas hemställan.

Under åberopande av vad i detta betänkande anförts hemställa de
sakkunniga, att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1921 års riksdag

dels godkänna det av de sakkunniga upprättade förslag till avlöningsreglemente
för fast anställt manskap vid armén och marinen,

dels medgiva, att berörda avlöning sreglemente må träda i kraft, i vad
det avser kontraktsanställt manskap, från och med den 1 november 1921
och beträffande manskap vid flottans sjömanskår, som karlskrivits frän skeppsgossekåren,
från och med den 1 oktober 1921,

dels medgiva, att den ökning i kostnaderna för avlöning till arméns
och marinens manskap, som under år 1921 uppkommer vid det föreslagna
avlöning sreglementets ikraftträdande redan under samma är, må
bestridas från vederbörliga under fjärde huvudtiteln för år 1921 uppförda
avlöning sanslag,

dels besluta att, därest innehavare av manskap sbeställning vid armén
och marinen, vilken enligt äldre avtal eller eljest är bunden vid anställning
för tid efter ingången av november (oktober) 1921 och å vilken avlöningsreglementet
vid nämnda tidpunkt skall vinna tillämpning, enligt dittills gällande
avlöning sbestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — såväl i stat
upptagen avlöning som tillfällig löneförbättring — i förskott, skall vid ingången
av november (oktober) månad 1921 till honom på statsverkets bekostnad
utbetalas ett belopp, motsvarande vad beställningshavaren skulle hava
i den beställning, han vid utgången av oktober (september) månad 1921 innehade,
i förskott uppburit för november (oktober) månad samma år, om de
dittillsvarande avlöning sbestämmelserna då fortfarande varit gällande,

dels medgiva, att kostnaderna för senast berörda övergångsanordning
må bestridas från vederbörliga under fjärde huvudtiteln för är 1921 uppförda
avlöning sanslag,

dels i staten för skeppsgossekåren upptaga den nu till skeppsgossarna
utgående dagavlöningen till följande förhöjda belopp, nämligen

för skeppsgosse i första årskursen till 15 öre

)) » » andra » » 25 »

» » » tredje » » 35 »

dels medgiva, att förhöjning i de till båtsmän nu utgående kontanta
avlöningsförmånerna må utgå enligt de grunder, som i det föreslagna

166

avlöning sreglementet tillämpats i fråga om avlöning sförhöjning för arméns
indelta manskap,

dels ock medgiva, att kostnaderna för de förmåner, som omförmälas
i 8, 9, 10 och 12 §§ av förslaget till avlöning sreglemente, må bestridas
i enlighet med de grunder, de sakkunniga i det föregående (sid. 160) angivit.

Härjämte hemställa de sakkunniga,

att förslag till stater för arméns och marinens truppförband och kårer,
uppställda på sätt de sakkunniga angivit (Bilaga 1 och Bilaga 2), må framläggas
för riksdagen till godkännande.

Slutligen tillåta sig de sakkunniga, under åberopande av vad förut
i detta betänkande (sid. 87 o. 89) anförts, hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
dels låta verkställa undersökning, i vad mån det under fjärde huvudtiteln,
lantförsvaret, uppförda ordinarie reservationsanslaget till rekryteringskostnader
må, därest avlöningsformen lega enligt de sakkunnigas förslag
uteslutes ur avlöningssystemet, kunna nedsättas,

dels ock ej mindre låta verkställa utredning, i vad mån nu befintliga
kasernutrymmen vid marinen icke äro tillräckliga för beredande av kasernförläggning
för allt manskap — med undantag för de beställningshavare,
vilka såsom familjeförsörjare erhållit tillstånd att vara boende utom kasern
— än även, om utredningen därtill giver anledning, fastställa grunder för
ersättning till det manskap, vilket på grund av bristande kasernutrymme
icke kan beredas inkv artering sförmån.

167

Bilaga 1.

Utkast

till

Stat för Livregementet» grenadjärer.

		Löneplan			Löneplan
		och			och
		lönegrad			lönegrad
		enligt			enligt
	Antal.	veder-		Antal.	veder-
		börligt			börligt
		avlönings-			avlönings-
		regie-			regie-
		mente.			mente.
Officerare.			Sjukvårdsvicekorpraler............	2	Ma. 2
			Sjukvårdssoldater ..................	2	Ma. 1
Överste.................................			Gevärshantverkarfurir av 2. kl.	1	Ma. 4
			Gevärshantverkarkorpral.........	1	Ma. 3
			Gevärshantverkarvicekorpral ...	1	Ma. 2
			Ge vars kant. verkarsoldat .........	1	Ma. 1
			Hovslagarvicekorpral .............	1	Ma. 2
Underofficer are.
Fanjunkare ...........................	—	—	Musikperson al.

			Musikfurirer av 2. klassen......	4	Ma. 4
Manskap.			Musikkorpraler .....................	4	Ma. 3
			Musikvicekorpraler ...............	4	Ma. 2
Furirer av 1. klassen ............	14	Ma. 5	Trumslagare eller hornblåsare.	10	Ma. 1
Furirer av 2. klassen ............	29	Ma. 4
Korpraler..............................	40	Ma. 3
Vicekorpraler .......................	35	Ma. 2	Civilmilitär personal.
Volontärer ............................	60	Ma. 1
i Sjukvårdsfurirer av 2. klassen	2	Ma. 4	Regementsläkare ..................	—	—
Sjukvårdskorpraler ................	2	Ma. 3

Löner till ovanstående ordinarie beställningshavare, förslagsanslag.................. kronor —: —

Löner å 144 kronor till 4 indelta korpraler................................. » 576: —

Löner å 72 kronor till 9 indelta korpraler................................................... » 648: —

Arvode till 1 regementspastor................................ 11_—: —

Summa förslagsanslag kronor

Anm. 1.

168

Bilaga 2.

Utkast

till

Stat för flottans sjömanskåi*.

		Löneplan och löne-grad enligt
	Antal.	avlönings-reglemcntet för arméns och marinens
		manskap.
Korpraler ............................	1,100	Mm. 2
Meniga ..........................................................................................	2,625	Mm. 1

Löner till ovanstående beställningshavare,. förslagsanslag............................ kronor 6,852,200: —

Förslagsanslag kronor 6,352,200: —
Anm. 1. — — — — — — — — — -- — — — — — — —___ _ _ _ _ _ _ _

Bilaga 3.

Förteckning över framställningar rörande lönereglering för manskapet vid armén, vilka

överlämnats till de sakkunniga.

Från furirkårerna vid arméns truppförband inkomna, i november 1918 dagtecknade
lika lydande framställningar om förbättrade avlöningsförmåner för det fast
anställda manskapet jämte däröver av de militära myndigheterna avgivna yttranden.

Chefens för tredje arméfördelningen underdåniga skrivelse den 15 oktober
1919 ang. beredande av förbättrade förmåner för det gifta stamanställda manskapet
vid armén.

Ett av särskilda sakkunniga den 7 december 1918 avgivet förslag till åtgärder
för förbättrande av manskapsrekryteringen vid armén jämte däröver avgivna yttranden.

Svenska furirernas riksförbunds underdåniga skrivelse den 28 november 1919
ang. lönereglering för arméns underbefäl m. m.

Chefens för Smålands artilleriregemente underdåniga skrivelse den 2 december
1919 ang. ändring i gällande bestämmelser om insättning i sparbank av viss del av
manskapets avlöning jämte däröver avgivna utlåtanden.

169

Bilaga 4.

Förteckning'' över framställningar rörande lönereglering för manskapet vid marinen, vilka

överlämnats till de sakkunniga.

Framställning från flottans korpraler den 11 februari 1913 rörande förbättrade
löneförmåner jämte däröver avgivet utlåtande.

Svenska underofficersförbundets framställning den 29 april 1913 rörande förbättrad
utbildning m. m. jämte däröver avgivna utlåtanden.

Framställning från underofflcerskorpraler, ej maskinister, vid Karlskrona station
den 9 juni 1913 ang. likställighet med maskinister i lönehänseende jämte däröver
avgivna utlåtanden.

Ett av särskilda sakkunniga den 19 januari 1916 avgivet förslag till omläggning
av befordrings- och avlöningsförhållandena för marinens manskapspersonal.

Flottans korpralers förenings framställning den 25 februari 1916 rörande utbetalande
av avskedspremie i visst fall jämte däröver avgivna utlåtanden.

Chefens för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona den 16 juli 1916
framställning ang. avlöningsförhållandena för stammanskap m. fl.

Framställningar den 20 november och den 2 december 1916 från flottans
korpralers förening ang. högre inkvarteringsbidrag.

Framställningar från underofflcerskorpraler, konstituerade underofflcerskorpraler
och äldre korpraler, dagtecknade i oktober 1917, ang. krigstjänstpremier m. m. jämte
däröver avgivna yttranden.

Underofficerskorpralernas vid Karlskrona kustartilleriregemente framställning den
28 november 1917 rörande extra bidrag till kosthåll i visst fall jämte däröver avgivna
yttranden.

Ett av chefen för marinstaben, efter samråd med chefen för kustartilleriet, den
16 mars 1918 avgivet underdånigt förslag ang., bland annat, marinens manskaps
organisation.

Underdånig skrivelse den 17 april 1918 av korpraler vid kustartilleriet i Karlskrona
ang. avlöningsförhöjning.

Ett av chefen för marinstaben, efter samråd med chefen för kustartilleriet, den
19 november 1918 avgivet förslag till ändringar i organisationen av marinens manskap
jämte marinförvaltningens däröver avgivna yttrande.

Underdånig framställning den 5 januari 1920 av korpraler vid flottan om förhöjd
avlöning.

Ett av marinförvaltningen, efter samråd med chefen för marinstaben och chefen
för kustartilleriet, den 6 mars 1919 avgivet utlåtande över de sakkunnigas den 24
februari 1919 avgivna förslag ang. tillfällig löneförbättring för marinens manskap.

Chefens för första eldarkompaniet vid flottans station i Karlskrona framställning
den 31 mars 1920 ang. ändring av gällande bestämmelser om insättning i sparbank
av viss del av manskapets avlöning jämte däröver avgivna yttranden.

3260 20

170

Korpralen vid 3. matroskompaniet i Karlskrona n:r 190 Zättergrens framställning
den 31 augusti 1920 om hyresbidrag under kommendering vid flygstation jämte
däröver avgivna yttranden.

Kn av stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona den 8 oktober 1920
gjord framställning om höjning av uppmuntringspenningar jämte däröver avgivna
utlåtanden.

Chefens för marinstaben skrivelse den 15 oktober 1920 om rätt att tilldela
korpral, som fullgjort villkoren för att konstitueras till underofficer av 3. graden,
vakant lön i 1. lönegraden för manskap, jämte marinförvaltningens däröver avgivna
utlåtande.

171

Särskilda yttranden.

Beträffande nedannämnda delar av de sakkunnigas betänkande och
förslag hava avgivits följande särskilda yttranden:

I) Rörande de i förslaget till avlöningsreglemente intagna

löneplanerna in. in.

Herr Nilsson har anfört:

»Som förebild för det avlöningsreglemente för fast anställt manskap
vid armén och marinen, som de sakkunniga utarbetat, har tagits avlöningsreglementet
för den ordinarie personalen vid kommunikationsverken. Och
varje möjlighet att tillerkänna förstnämnda personal förmåner, som tillkomma
den senare, har till fullo utnyttjats.

Detta förfaringssätt kan jag principiellt icke biträda. De menige
och underbefälet vid armén och marinen, vilka antagas medelst kontrakt
på vissa år, kunna efter min mening icke likställas med den ordinarie
personalen vid kommunikationsverken utan på sin höjd jämföras med
dessa verks extra-ordinarie personal.

Det är möjligt, att denna synpunkt praktiskt föga betyder. Men
fasthåller man vid densamma, bör det av de sakkunniga utarbetade förslaget
till reglemente underkastas eu granskning i belysning av det
reglemente, som Kungl. Maj:t snart nog torde komma att utfärda för
nämnda extra-ordinarie befattningshavare.

De i löneplanen för ifrågavarande manskap upptagna beloppen finner
jag överdrivet stora.

En yngling på aderton år och därunder, som har allt fritt — inkvartering,
beklädnad, förtäring, sjukvård — kan det ej vara nödigt att
utrusta med 1,140 kronor i fickpängar. Och även de övriga i planen
förekommande lönebeloppen torde tåla vid en betydlig reduktion.

När de sakkunniga gått så högt som de gjort med de kontanta
lönerna, har det skett dels av hänsyn till den militära tjänstens bundenhet,
dels ock i synnerhet av hänsyn till de senare årens svåra rekryteringsförhållanden.

172

Tjänstens bundenhet kompenseras emellertid av de många permissioner,
som beredvilligt givas. Och med de lågkonjunkturer, som vi
nu gå till mötes, och den redan inträdda omfattande arbetslösheten torde
rekryteringssvårigheternas tid nu vara förbi och de talrika vakanserna
snart nog vara fyllda.

Med hänsyn härtill och jämväl till den trängande nödvändigheten
av sparsamhet med statens medel hemställer jag, att dessa löner måtte
avsevärt beskäras. Här kan det sparas lättare än eljes vid förekommande
löneregleringar — ogift folk med allt fritt går det'' ingen nöd på — och
här bör det sparas.

Jag tillåter mig därför föreslå, att varje i de två löneplanen förekommande
lönebelopp minskas med 180 kronor.

Härigenom vinnes en välbehövlig besparing av 3,191,400 kronor.

Slutligen vill jag reservera mig mot det uttalande, som de sakkunniga
göra å sidan 132 i specialmotiveringen, där de anse det böra
undersökas, huruvida icke även arméns manskap bör tillerkännas tillfällig
avlöning i form av tjänstgöringstraktamente vid trupptjänstgöring i vissa
fall utom egen förläggningsort, liksom även vid tjänstgöring av särskilt
krävande art å förläggningsorten.

Det vore mera på sin plats att något inskränka förekomsten av
dylika lönetillägg vid marinen än att införa dem vid armén.»

II) Rörande vissa §§ i förslaget till avlöningsreglemente.

1) Angående 3 § 8 och 9 mom.

Herr Sterky har anfört:

>1 3 § 8 mom. av förslaget till avlöningsreglemente hava de sakkunniga
intagit bestämmelse därom, att beställningshavare, vars tjänstgöring
vederbörande regements-(kår-)chef finner icke vara av beskaffenhet
att kunna väl vitsordas, icke må tillträda löneförhöjning.

Härjämte har i nämnda paragrafs 9 mom. föreslagits, att, om beställningshavare
med tillämpning av nyssnämnda föreskrift först efter
viss tids uppskov fått tillträda löneförhöjning, vederbörande regements(kår-)cbef
må. om hans fortsatta tjänstgöring anses böra föranleda därtill,
kunna bestämma, att beställningshavaren för tillträdandet av ytterligare
löneförhöjning skall äga att såsom tjänstetid tillgodoräkna sig jämväl
den tid uppskovet varat.

Stadgandena i fråga ansluta sig till de föreskrifter, vilka införts i
10 § 3 och 4 mom. av komnmnikationsverkens avlöningsreglemente den

173

19 juni 1919 och även av 1902 års löneregleringskommitté i huvudsakligen
oförändrad form upptagits i dess förslag rörande lönereglering för
personalen vid statsdepartementen och de centrala ämbetsverken. Enligt
dessa föreskrifter är såsom villkor för tjänstemans uppflyttning från lägre
till högre löneklass stadgat, bland annat, att uppskov med uppflyttningen
icke prövats böra äga rum med hänsyn till mindre väl vitsordad tjänstgöring
under den tid, tjänstemannen tillhört den lägre löneklassen, dock
att i tjänsten begången förseelse, för vilken tjänstemannen särskilt bestraffats,
icke må i och för sig räknas honom till last.

Under de sakkunnigas överläggningar rörande denna fråga har jag
gjort gällande, att en vägran att verkställa löneuppflyttning, som föranletts
av att tjänstgöring icke blivit Väl vitsordad’, otvivelaktigt måste
anses innefatta en form av bestraffning samt att, då en sådan bestraffningsform
icke är medgiven i gällande strafflag för krigsmakten, stadgandets
införande i avlöningsreglementet, vilket är avsett att tillkomma
i annan ordning än som för utfärdande av allmän kriminallag är gällande,
icke synes böra äga rum.

Åven om man, för att borttaga åtgärdens karaktär av straff, till det
av de sakkunniga föreslagna stadgandet i 3 § 8 mom. införde ett tillägg,
att i tjänsten begången förseelse, för vilken beställningshavare särskilt
bestraffats, icke i och för sig skulle räknas honom till last vid beslut
om uppskov med löneuppflyttniug, måste ett dylikt beslut i varje fall
anses innebära en påföljd för sådana mindre förseelser mot militär tukt
och ordning, som enligt gällande strafflag för krigsmakten kunna giva
anledning till meddelande av s. k. tillrättavisningar i tjänsten. Åven
med hänsyn härtill synes det mig, att förslaget står i strid mot strafflagen
för krigsmakten; och får jag härutinnan erinra om följande.

I sitt den 3 april 1905 avgivna förslag till strafflag för krigsmakten
upptog den s. k. krigslagstiftningskommittén från 1881 års disciplinstadga
bland andra förmer tor tillrättavisningar, som i stället för disciplinär
bestraffning kunde användas för mindre förseelser mot militär tukt och
ordning, ''mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg’. Då vid 1914
års senare riksdag förslag till ny strafflag för krigsmakten framlades
inför riksdagen, anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet (jfr.
proposition nr 57, sid. 162), bland annat, att mistning av dagavlöning
och avlöningstillägg såsom former för tillrättavisningar borde ur lagförslaget
uteslutas. Utginge man därifrån, att endast sådana tillrättavisningar
borde komma till användning, som icke till sin natur vore alltför
mycket likställda med de vanliga straffen, torde nämligen en tillrättavis -

174

ning, som egentligen bestode i betalning av en viss summa penningar,
icke böra ifrågakomma.

I enlighet med detta yttrande har i strafflagen för krigsmakten
bland de olika formerna för tillrättavisningar icke upptagits mistning av
avlöningstillägg.

Med hänsyn till nämnda yttrandes allmänt hållna avfattning lärer det få
anses fastslaget, att icke blott indragningen av ett redan intjänat avlöningstillägg
utan även ett beslut om uppskov med tillträde av sådan förmån vid
uppnåendet av därför stadgad tjänstetid hittills i den militära strafflagstiftningen
betraktats såsom åtgärder, vilka icke böra ifrågakomma
annat än under samma betryggande former, som gälla vid åläggande
av straff. Några sådana former hava icke införts i förslaget och torde
i allt fall icke kunna infogas i en författning av nu ifrågavarande slag.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag yrkat:

att bestämmelserna därom, att beställningshavare, vars tjänstgöringvederbörande
regements-(kår-)chef finner icke vara av beskaffenhet att
kunna väl vitsordas, icke må tillträda löneförhöjning ävensom att den
framtida rättsverkan av ett beslut om uppskov med löneförhöjning under
viss förutsättning kan, enligt senare meddelat beslut, återgå, måtte uteslutas
ur föreliggande förslag till avlöningsreglemente för fäst anställt
manskap vid armén och marinen.»

2) Angående 5 § 1 mom.

Herrar Lybeck, Nyquist, Näsman, Tallberg och Thörnell hava anfört:

»De sakkunniga hava enligt vår uppfattning icke i tillräcklig grad
beaktat de säregna tjänstgöringsförhållanden, under vilka militärmanskapet
arbetar, ej heller den bundenhet, som militäryrket till följd av inkasernering
och den nödvändiga militära disciplinen medför. Under det att en befattningshavare
i den civila statsförvaltningen vid slutat arbete är utan
vidare fri och ledig, så är den militära befattningshavaren i regel bunden
till sin kasern eller sitt fartyg, som han icke får lämna utan tillstånd och
dit han inom viss bestämd tid måste återvända. Under sin fritid ålitan
icke heller såsom den civila befattningshavaren fullt fri, utan beroende
av det tvång, som bärandet av uniform in. m. medför. Den
civila befattningshavaren är i allmänhet bosatt på sin tjänstgöringsort
och har sitt arbete förlagt därstädes, medan den militära befattningshavaren
under långa tider, såsom vid kommendering till skolor eller
övningar och vad flottans manskap beträffar därjämte under sjökommendering,
nödgas vara borta från sitt hemvist.

175

Under sådana förhållanden blir den militära tjänsten givetvis mindre
lockande än civil anställning, därest icke lämpligt vederlag i någon form
beredes. Då den av sakkunniga föreslagna löneplanen icke kan i erforderlig
omfattning bereda sådant vederlag, bör detta i stället sökas
på annat håll. I någon mån skulle detta kunna ske genom att för det
militära manskapet utvidga möjligheten till kostnadsfri ledighet. Det är
härvid att märka, att dylik ledighet endast beviljas, när tjänsten så medgiver,
och att vikariatsersättning icke förekommer. 1 regel torde de av
sakkunniga föreslagna 20 dagarna icke komma att överskridas, men
medvetandet om möjlighet till kortare tjänstledighet, utan att avdrag
härför under några förhållanden behöver beräknas, torde komma att
kännas såsom en verklig förmån. Därtill kommer ur tjänstens synpunkt
den fördelen, att bokföring av kortare ledigheter bortfaller, vilken fördel så
mycket mera gör sig gällande, som tjänsten i allmänhet icke möjliggör
för manskapet längre tids sammanhängande ledighet,

På grund av ovanstående få vi föreslå, att 5 § 1 mom. i sakkunnigas
förslag erhåller följande lydelse:

''Beställnings!)avare — — — — — — — från tjänsten av ifrågavarande
slag under högst 20 söckendagar av ett och samma anställningsår,
tjänstledighet icke överstigande tre dagar i en följd eller sådan ledighet
under sön- eller helgdag häri icke inräknad.’»

III) Rörande viss del av motiveringen.

Herrar Lybeck, Näsman och Tallberg hava anfört:

»Det antal förhandsfolk eller rättare uttryckt underbefäl av manskapet,
som erfordras för marinen, är noggrann! uträknat enligt gällande
besättnings- och bemanningslistor för fartyg, stationer, varv och fort
o. s. v. Detta antal motsvarar det i staten för sjömanskåren, resp. kustartilleriets
personal upptagna antalet beställningar i 2. lönegraden, ökat
med det ringa antalet ännu kvarstående beställningar i 1. lönegraden,
och uppgår alltså för flottan till (1,590 4- 63 =) 1,653 och för kustartilleriet
till (353 + 70 =) 423 beställningar. Inom kustartilleriet äro
samtliga beställuingshavare i nämnda lönegrader korpraler (jämte ett
mindre antal ännu kvarstående underofficerskorpraler); inom flottan äro
av ifrågavarande beställningshavare f. n. omkring 85 — 90 % korpraler
(jämte ett mindre antal ännu kvarstående underofficerskorpraler), under
det att återstoden eller omkring 15—10 % äro 1. klass sjömän. Organisationen
hindrar emellertid ej, att även vid flottan samtliga beställnings -

176

havare inom 2. (och 1.) lönegraden äro korpraler, vilket förhållande kan
anses som normalt och önskvärt.

Det är möjligt, att behovet av underbefäl av manskapet vid marinen
kan i viss mån nedbringas, men detta kan icke ske utan grundlig revidering
av gällande besättnings- och bemanningslistor.

Avlöningssakkunniga hava emellertid i sitt förslag till fördelning
av manskapsbeställningar på de två nya lönegraderna (för menig och
för korpral) utan någon som helst dylik revidering eller överhuvudtaget
utan någon som helst hänsyn till besättningslistorna förklarat, att flottans
behov av korpraler icke är 1,653 utan 1,100, och kustartilleriets behov
icke 423 utan 330. Till dessa siffror hava sakkunniga kommit helt
enkelt genom vissa jämförelser med arméns behov av furirer och
korpraler. Det ligger i öppen dag, till vilka egendomliga resultat dylika
jämförelser kunna leda. Arméns behov grundar sig på beräkning av
manskaps styrk an inom kompanier, skvadroner, bataljoner, regementen
o. s. v.; marinens behov åter beror av antalet och arten av maskinella
anordningar m. m. inom undervattensbåtar, jagare, pansarbåtar, fort
o. s. v.

På grund härav anse vi, att sakkunnigas uttalanden och förslag
beträffande fördelning av manskapsbeställningar på lönegrader vid flottan
och kustartilleriet äro oriktiga och att denna fördelning måste föregås
av en av vederbörande sjömilitära myndigheter verkställd personalberäkning.
»