BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1921:2)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

VISSA TILL KONKURSLAGSTIFTNINGEN
HÖRANDE FRÅGOR

AVGIVNA AV

INOM KUNGL. JUSTITIEDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1920
K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

[2520 20]

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Genom proposition nr 82 framlade Kungl. Maj:t för innevarande
års riksdag förslag till ny konkurslag och till lag om ackordsförhandling
utan konkurs, ävensom till åtskilliga därmed sammanhängande författningar.
1 anledning av propositionen anhöll riksdagen i skrivelse
den 18 maj 1920, med förklarande, att propositionen icke kunnat av
riksdagen godkännas, att Kirngl. Maj:t ville, efter verkställd utredning,
framlägga dels förslag till ny konkurslag i huvudsaklig överensstämmelse
med det för riksdagen framlagda förslaget, dock att därvid frågan om
konkursförvaltningen borde tagas under förnyad omprövning, dels förslag
till lag om ackordsförhandling utan konkurs.

Sedan Kungl. Maj:t därefter den 28 maj 1920 bemyndigat chefen
för justitiedepartementet att tillkalla högst sju personer att i egenskap
av sakkunniga biträda inom nämnda departement vid fortsatt behandling
av frågan om ny konkurslag och vad därmed äger sammanhang, blevo
den 21 juni 1920 undertecknade av dåvarande chefen för justitiedepartementet
tillkallade att i sagda hänseende biträda inom departementet.

Efter slutförandet av det oss lämnade uppdraget få vi härmed vördsamt
avgiva redogörelse för de resultat, till vilka vi kommit. Därvid
vilja vi till en början framhålla, att ehuru uppdraget formellt omfattar
hela ifrågavarande lagstiftningsområde, vi dock med hänsyn till vad
ovannämnda riksdagsskrivelse innehåller ansett oss böra utgå därifrån,

att vårt arbete borde begränsas till att huvudsakligen avse allenast frågan
om konkursförvaltningen.

Huvudfrågorna angående konkursförvaltningen röra sättet för utseende
av förvaltare och organ för kontrollen å förvaltningen. Av de
båda alternativ, som i förra avseendet kunna komma i betraktande, förvaltarens
utseende av konkursdomaren och förvaltareval av borgenärerna,
hava vi ansett det senare, vilket kungl. propositionen i överensstämmelse
med gällande rätt upptagit, icke böra frångås. Utan att vidare ingå på
de olika skål, som anförts för och emot de båda alternativen, — skäl,
vilka utförligt utvecklats å ena sidan i konkurslagstiftningskommitténs

förslag av 1911 och å andra sidan i sakkunnigas förslag av 1919 _

vilja vi blott uttala såsom vår åsikt, att under nuvarande förhållanden
förvaltningsorganisationen i en reformerad konkurslag bör grundas
på de huvudprinciper, vilka kommit till uttryck i det för riksdagen
framlagda förslaget till konkurslag. Borgenärerna böra alltså enligt vår
mening bibehållas vid rätten att utse konkursförvaltare, och rättens ombudsman
bör fortfarande vara det egentliga organet för kontroll å förvaltningen.
Den senare frågan sammanhänger på det närmaste med
den forra och synes, om sistnämnda princip för utseende av förvaltare
godKännes, icke kunna besvaras annorlunda än nyss angivits. Till stöd
för den ståndpunkt, vilken vi sålunda ansett oss böra intaga, må för
övrigt allenast följande omständigheter särskilt framhållas. Den viktio-a
invändning mot principen om borgenärernas rätt att välja förvaltare,
som går. ut därpå, att denna rätt ofta skulle utövas av s. ''k. fullmaktssamlare
i strid med borgenärernas verkliga intressen, har, vad beträffar
huvudparten av de större konkurserna eller köpmanskonkurserna, huvudsakligen
till följd av köpmannaföreningarnas verksamhet i stort sett
törlorat sm betydelse. Vidare äger den omständigheten enligt vårt förmenande
en mycket stor, ja avgörande vikt, att det föreligger ett
trängande behov av en reform, som sträcker sig över konkurslagens hela
område, och att detta behov svårligen kan för närvarande tillgodoses,
med mindre _ den nuvarande förvaltningsorganisationens huvudgrunder
beträffande tillsättande av förvaltnings funktionärer bibehållas.

Då, så vitt vi kunna döma, det inom den sålunda givna ramen
mycket val låter sig göra att åstadkomma regler för förvaltningen, vilka
tilltredstalla berättigade anspråk, blir vår uppgift väsentligen endast den
att se till, huruvida anmärkningar, som framställts mot särskilda punkter
i det för riksdagen framlagda konkurslagsförslagets förvaltnings bestämmelser,
äga fog för sig, och, i den mån så befinnes vara fallet, underkasta
förslaget erforderlig omarbetning.

Berörda anmärkningar torde i huvudsak kunna sammanfattas pa följande
sätt.

I. Förslaget erbjuder icke tillräckliga garantier för att antalet förvaltare
icke kommer att överstiga det strängt nödvändiga.

II. Bestämmelsen om konkursdomarens rätt att ingripa till förhindrande
av ett olämpligt förvaltareval är ej sådan, att konkursdomaren
kan på grund av densamma komma att göra bruk av denna rätt

annat än i sällsynta undantagsfall.

III. Det kan befaras, att förvaltningsarvodena enligt förslaget skulle
komma icke att understiga utan snarare att överstiga de nuvarande,
därvid i det senare avseendet särskilt är att märka, att da förslaget
svnes förutsätta, att till rättens ombudsmän tagas advokater, samt
väsentligt utvidgat ombudsmannens åligganden, en stegring av dennes
arvode ej är utesluten, en stegring, som i sin ordning skulle kunna draga
med sig en motsvarande höjning av förvaltarearvodet.

IV. Rättens ombudsmans förvaltningsfunktioner hava över hövan
utvidgats, och det kan ifrågasättas, huruvida detta låter sig förena med
hans ställning såsom opartiskt kontrollorgan.

Vad den första anmärkningen beträffar lärer det vara ställt utom
allt tvivel, att en av de viktigaste, kanske rent av den viktigaste anledningen
till att förvaltningskostnaderna med tillämpning av nu gällande
konkurslag ej sällan uppgått till oskäliga belopp är att söka däri,
att ett större antal förvaltare än nödigt utsetts. I regel tillsättas två
eller flere förvaltare, fastän i flertalet fall blott en erfordras, något
som bland annat framgår därav, att utredningsarbetet i verkligheten
ofta nog handhaves blott av en av de utsedde. Att den nya konkurslagen
bör innehålla en regel, som, så vitt sådant i lagstiftningsväg
later sig gorå, bereder trygghet mot missbruk i förevarande avseende,
ligger i öppen dag. Att därvid ga sa långt som de tyska och österrikiska
konkurslagarna, vilka icke känna till förvaltning under samnad
hand och sålunda över huvud icke medgiva, att mer än en förvaltare
utses, under annan förutsättning än att förvaltningen delas, torde väl
knappast vara tillrådligt för svenska förhållanden. Därest en dylik anordning
genomfördes, finge för övrigt göras undantag för solidariskt
bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs; enligt lagen den 18
september 1903 skall i sådan konkurs det allmänna ombudet alltid handhava
förvaltningen under samnad hand med en eller flere enligt konkurslagen
utsedda förvaltningsfunktionärer, och ändring häri torde icke
kunna ifrågasättas. Det bör emellertid i lagen uttryckligen fastslås, att

i vanliga fall blott ^ en förvaltare skall tillsättas och att sålunda ett flertal
förvaltare ej må utses annat än undantagsvis.

Granskar man förarbetena till det för riksdagen framlagda förslaget,
finner . man, att vikten av att förvaltarnes antal nedbringas ingalunda
förbisetts; såväl i 1911 års kommittéförslag (sid. 276, 284, 287)
som i det uti statsrådsprotokollet för den 10 oktober 1919 intagna anförande,
vari dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
hemställde om remiss till lagrådet av 1919 års sakkunnigförslag (kungl.
propositionen nr 82, sid. 156), betonades angelägenheten av att förvaltarnes
antal icke överstege det nödvändiga. Stadgandet i förslagets 41 §,
att mer än en förvaltare ej må utses, där det ej med hänsyn till
boets omfattning och beskaffenhet prövas oundgängligen nödvändigt,
står väl också i full överensstämmelse med den tankegång, åt vilken
här ovan givits uttryck. Men å andra sidan torde det nog vara möjligt
att giva stadgandet en avfattning, som ännu skarpare bär fram denna
tankegång. För att såvitt möjligt förhindra, att stadgandet tillämpas
annorlunda än avsetts, hava vi därför funnit oss böra föreslå en sådan
omformulering av detsamma, att tillsättandet av mer än en förvaltare
alldeles otvetydigt utmärkes såsom ett undantagsfall, som icke må anses
vara för handen annat än då en delning av förvaltningen funnits erforderlig
eller annan särskild anledning till en ökning av förvaltarnes
antal föreligger. Genom en något ändrad uppställning av ifrågavarande
paragraf har detta ytterligare betonats. Den föreslagna omformuleringen
av 41 § har föranlett någon ändring av 52 §, så vitt i sistnämnda paragraf
är fråga om vem som har att taga initiativet till delning av förvaltningen.

1 konkurslagsförslagets 45 § stadgas bland annat, att då någon, på
vilken borgenärernas val fallit, är olämplig att handhava konkursboets
förvaltning, det tillkommer konkursdomaren att utse förvaltare i stället
för den sålunda valde. Befogenheten av den under II här ovan omnämnda,
mot avfattningen av detta stadgande riktade anmärkningen kan
enligt vårt förmenande icke helt förnekas. Då det för konkursdomaren
helt naturligt måste vara mindre angenämt att förklara en måhända oförvitlig
person olämplig att vara förvaltare, talar en viss sannolikhet för antagandet,
att konkursdomaren skall underlåta att göra ett dylikt uttalande,
därest ej vederbörandes olämplighet är alldeles uppenbar. Till ett dylikt
resultat kan också medverka,. att i stadgandet icke otvetydigt uttalats,
att det äi konkursdomarens ovillkorliga plikt att av eget initiativ pröva
frågan om den valdes lämplighet. En annan tolkning av föreskriften
kommer visserligen, såsom av förarbetena framgår (kungl. propositionen

nr 82, sid. 154 och 370), i strid med vad lagstiftaren velat inlägga i
densamma, liksom tolkningen icke låter sig väl förena med stadgandet i
42 § första stycket, som uppenbarligen förutsätter, att konkursdomaren
städse i sista hand skall tillse, att den eller de, åt vilka förvaltningen
anförtros, äga sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets
omfattning och beskaffenhet erfordras för förvaltningens behöriga handhavande.
För att emellertid bringa ifrågavarande stadgandes mening
till skarpare uttryck samt framhäva dess samband med 42 § första
stycket hava vi verkställt en omarbetning av 45 § andra stycket. I
sammanhang härmed har det synts lämpligt att göra någon jämkning
i avfattningen av 42 § första stycket.

Vid 45 § har jämväl tagits under övervägande, huruvida icke
konkursdomarens inflytande på förvaltarevalet bör ökas på det sätt, att
den i förslagets 178 § förekommande regeln, att där någon vid förvaltareval
erhållit majoritet med hänsyn till fordringsbeloppen men ej
minst en fjärdedel av rösterna, efter antalet räknat, den mening skall
gälla, som konkursdomaren biträder, ändras så, att nämnda kvotdel
höjes. Det har synts lämpligt höja kvotdelen till en tredjedel, en
ändring, som för övrigt så tillvida förordats i vissa från näringsidkarehåll
avgivna yttranden över konkurslagstiftningskommitténs preliminära
förslag av år 1910, som däri ifrågasatts att beträffande förvaltningsfrågor
i allmänhet vidtaga en dylik ändring. Genom att på detta sätt
eu speciell omröstningsregel uppställts för förvaltarevalet har det blivit
nödvändigt att upptaga denna regel redan i 45 §, vilket föranlett jämkning
av ordalagen i 178 §. Vissa redaktionella ändringar hava tillika
företagits i 43 § och i 45 § första stycket.

Vad beträffar frågan, huruvida förslaget tillräckligt effektivt tillgodoser
kravet på att konkursfunktionärernas arvoden icke överstiga
skäliga belopp, så må ej förbises, att avgörande härför i främsta rummet
är det sätt, varpå domstolarna må anses komma att utöva den
dem i förslaget tillagda rätten att bestämma arvoden. Med kännedom
om den stränghet, varmed domstolarna i rättegångsmål pläga pröva
parternas kostnadsersättningskrav, torde det icke vara att befara, att
domstolarna skulle bliva benägna för en otillbörlig slapphet vid bedömandet
av arvodeskrav från konkursfunktionärernas sida. Genom jämkningar
i vissa paragrafer i förslaget ha vi sökt bereda ytterligare
garantier i förevarande hänseende. Sålunda har 82 § andra stycket
något omformulerats i ändamål att skarpare betona domstolens plikt att
icke fastställa för högt arvode samt i 84 § införts bestämmelse om
skyldighet för arvodesberättigad att vid ansökningen om arvode foga

specificerad räkning. Särskilt den senare bestämmelsen synes vara av
värde; domstolen tvingas att i detalj pröva vederbörandes arvodesanspråk
och kan ej inskränka sig till att fastställa en på ett ungefär
beräknad klumpsumma. Det har under våra överläggningar ifrågasatts,
huruvida icke en ännu mera effektiv utväg vore att efter utländskt
mönster binda domstolarna vid en efter behållningens storlek graderad,
i administrativ ordning fastställd normaltaxa, från vilken domstolarna
dock skulle äga att avvika, då uppdraget krävt särskilt arbete eller
utförts med särskild omsorg och skicklighet. Då emellertid enligt den
mening, som omfattas av de flesta av oss, de olägenheter, med vilka
en dylik anordning synes vara förbunden, överväga de fördelar, som
därav skulle kunna vara att förvänta, ha vi icke ansett oss böra förorda
densamma. Det vore givetvis ej möjligt att i en taxa sätta arvodesbeloppen
lägre än att de i ett medeltal fall komme att utgöra skälig
ersättning. Frånsett det synnerligen godtyckliga i en sådan bestämningav
beloppen, är det all anledning antaga, att hos domstolarna en utpräglad
benägenhet skulle yppa sig att utan vederbörlig hänsyn till förhållandena
i det särskilda fallet mekaniskt följa taxan. Detta skulle
medföra, att i många fall arvodena bleve högre än tillbörligt vore,
medan åter i andra fall de icke utgjorde tillräcklig ersättning. Där det
senare inträffade, skulle det otvivelaktigt hava till följd, att den eggelse
till energiskt och omsorgsfullt arbete, som hoppet om ett efter arbetets
omfattning och beskaffenhet utmätt arvode tydligtvis innebär, skulle
försvinna. Skulle det emellertid vid den nya konkurslagens tillämpning
mot förmodan visa sig, att domstolarna icke tillfredsställande utöva sin
rätt att bestämma ifrågavarande arvoden, synes frågan om införandet av
en normaltaxa böra tagas under förnyad omprövning.

Då man vidare trott sig kunna befara, att förslaget genom att höja
fordringarna på rättens ombudsmans kompetens och utvidga hans verksamhet
rent av skulle kunna medföra en ökning av ombudsmannaarvodena,
torde man icke hava tillräckligt beaktat, att rättens ombudsmans
arvode synnerligen ofta för närvarande bestämmes icke med hänsyn till
vad ombudsmannen själv uträttat utan allenast med hänsyn till vad
sysslomännen erhålla. Rättens ombudsman uppbär sålunda, oavsett i
vad mån han ägnat sina krafter åt konkursutredningen, lika mycket
eller obetydligt mindre än en var av sysslomännen. Åven med förslagets
bestämmelser kommer rättens ombudsman att få väsentligt mindre att göra
än förvaltaren. Att antalet av de åligganden, som lagts på ombudsmannen,
är stort, har endast skenbart betydelse i här ifrågavarande hänseende.
Tänker man på varje konkurs för sig, kan såsom regel endast
en ringa del av dessa åligganden förekomma. Då nu rättens ombuds -

män sannolikt komma att utses bland personer, vilka hava ungefär
samma fordringar på arvode som de blivande förvaltarne, måste förslaget,
därest domstolarna på vederbörligt sätt handhava sin bestämmanderätt,
medföra minskning jämväl av ombudsmannaarvodena. Förbises
må för övrigt icke, att vissa av de befogenheter, som enligt förslaget
tillkomma rättens ombudsman, enligt gällande rätt äro överlämnade
åt borgenärerna och att förslaget därför bör leda till en minskning
av de med borgenärssammanträdena förknippade kostnaderna.

För att kunna bedöma befogenheten av den ovan under IV anförda
huvudanmärkningen mot förslaget måste man först göra klart för sig,
vilka de nya förvaltningsfunktioner äro, som enligt förslaget tillkomma
rättens ombudsman.

Dessa förvaltningsfunktioner äro följande:

1. Rättens ombudsman har att, då flere förvaltare finnas och till
följd avT meningsskiljaktighet dem emellan beslut ej kan åstadkommas,
skilja emellan förvaltarne (52 § fjärde stycket).

2. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för att förvaltaren, då
uppskov med försäljning av boets egendom äger rum, må kunna avslå
förmånsberättigad borgenärs krav på försäljning genom konkursboets
försorg av den egendom förmånsrätten avser (67 § andra stycket).

3. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för att förvaltaren må
äga påfordra inställandet i visst fall av exekutiv försäljning å fast egendom,
fartyg eller gods i fartyg, ävensom för att förvaltaren må äga
underlåta att föranstalta om försäljning av fast egendom i fall, då enligt
förvaltarens uppfattning anledning är till antagande, att exekutiv auktion
ej kommer att leda till försäljning (68 §, 70 § andra stycket).

4. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för att förvaltaren må
äga att kungöra auktion i mindre utsträckning än i allmänhet är föreskrivet
(76 §).

5. Rättens ombudsman äger att i visst fall påkalla, att ett efter
första borgenärssammanträdet ingivet ackordsförslag hänskjutes till borgenärernas
prövning (152 §).

6. Rättens ombudsman skall hava inseende över upprättandet av
den berättelse, som omförmäles i 55 §.

7. Rättens ombudsman har att bestämma om underhåll åt gäldenären,
ävensom avgöra, i vilken utsträckning för gäldenären och hans
familj nödiga lösören må utlämnas till gäldenären (98 §).

8. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för inledande eller fullföljande
av rättegång, lagsökning och skiljedomsförfarande, ävensom för
fullföljande i högre rätt av jävsfråga (79, 113 §§).

2520 20

9. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för fortsättande av
gäldenärens rörelse (60 §).

10. Rättens ombudsman och förvaltaren kunna för en tid av högst
sex månader från första borgenärssammanträdet besluta uppskov med
försäljning av boets egendom eller med indrivning av dess fordringar,
ävensom, då uppskov beslutits, för förnyad prövning till borgenärerna
hänskjuta dylik fråga (64, 65, 77 §§).

11. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för försäljning av fast
egendom i annan än exekutiv ordning och av lös egendom under hand
(70 § första stycket, 71 § första stycket).

12. Rättens ombudsmans samtycke erfordras för förlikning rörande
lös egendom (78 §.)

De under 1—5 nämnda åliggandena sakna större betydelse, enär de
torde kunna ifrågakomma allenast i ett mycket ringa antal konkurser; de
kunna därför i detta sammanhang lämnas å sido. Att undantaga något av
dem från rättens ombudsmans kompetensområde har icke synts oss tillrådligt.
Det under 6 upptagna åliggandet är likaledes föga betydande. Det under 7
anmärkta ärendet är knappast ett rent förvaltningsärende. Rättens ombudsman
har här att skilja emellan gäldenärens och borgenärernas olika intressen,
en uppgift, som icke gärna kan tilldelas förvaltaren, vilken har att företräda
sistnämnda intresse, och ej heller lämpligen torde böra i första hand
överlämnas åt rätten; enligt förslaget kan den med ombudsmannens beslut
missnöjde påkalla rättens prövning därav. Vad beträffar den under
8 omförmälda befogenheten torde behovet av korrektiv mot att kostsamma
rättsliga åtgärder utan tillräckliga skäl vidtagas och fördelen av att härutinnan
kunna tillgodogöra sig rättens ombudsmans juridiska sakkunskap
vara så obestridliga, att det icke lärer kunna ifrågasättas att på denna punkt
vidtaga någon ändring i förslaget. Det må tillika erinras om att bristande
samtycke från ombudsmannens sida icke förhindrar förvaltaren att vidtaga
ifrågavarande rättsliga åtgärder utan allenast medför, att förvaltaren
blir personligen ansvarig för kostnaderna. Vad slutligen vidkommer
de under 9—12 berörda åtgärder, till vilka ombudsmannens samtycke
erfordras, höra dessa till de viktigaste, som kunna förekomma
under en konkursutredning. Därest rättens ombudsmans verksamhet
såsom kontrollorgan icke skall vara inskränkt till huvudsakligen allenast
kassakontrollen, är det nödvändigt, att han erhåller tillfälle att, innan
förvaltaren vidtager dylika viktiga åtgärder, framkomma med de erinringar,
vartill han kan finna sig befogad, och att göra detta på ett
sådant sätt, att hans erinringar icke utan vidare kunna lämnas obeaktade.
Något mera innehålla stadgandena i själva verket icke. Rättens ombudsmans
vägran att samtycka till en av förvaltaren föreslagen åtgärd

av bär ifrågavarande art medför nämligen icke, att åtgärden över huvud
icke må företagas utan allenast att frågan skall hänskjutas till borgenärerna.
Och att förvaltaren, som är borgenärernas förtroendeman, i
allmänhet har större möjligheter än rättens ombudsman att vinna borgenärerna
för sin mening, ligger i öppen dag.

Enligt vår uppfattning kan det icke betraktas såsom en verklig
olägenhet, att rättens ombudsman får på detta sätt med förvaltaren dela
ansvaret för vissa förvaltningsåtgärder. I värjo fall synes den föreslagna
anordningen, som tvingar rättens ombudsman att uppmärksamt
följa förvaltningen, vara att föredraga framför gällande konkurslags
system att ställa ombudsmannen så gott som helt utanför denna. Såsom
erfarenheten givit vid handen, har detta lett därtill, att någon verklig
förvaltningskontroll ej utövats, dill det sagda ma läggas, att de förvaltningsfunktioner,
som tillagts rättens ombudsman, icke,, så vitt vi
funnit, äro av den beskaffenhet, att do kunna sätta hans vilja och förmåga
att öva egentlig kontroll över det sätt, varpå förvaltarne fullgöra
sina åligganden, i fara.

De delar av det för riksdagen framlagda konkurslagsförslaget, som
icke behandla konkursförvaltningens organisation, hava liksom övriga
förslag med hänsyn till den begränsning, som vårt uppdrag måste
anses äga, endast i ringa omfattning av oss upptagits till. granskning.
1 fråga om nedan omförmälda stadganden hava emellertid ändringar
föreslagits.

För att förhindra att, såsom nu ofta lärer ske, gäldenärens böcker
under konkursen av honom på sadant sätt kompletteras, att man icke
efteråt kan fastställa böckernas innehåll vid tiden för konkurstillståndets
inträde, har i 54 § i konkurslagsförslaget upptagits föreskrift,, att den
enligt 43 § i samma förslag utsedde förvaltaren, som ju är pliktig att
så snart ske kan omhändertaga gäldenärens böcker, skall, då gäldenären
är köpman, å lämpligt ställe förse hans handelsböcker med anteckning
om dagen för omhändertagandet. »Lämpligt ställe» för anteckningen
torde, särskilt i fråga om de i lag föreskrivna handelsböcker, som vid
konkurstillståndets inträde icke avslutats, i regel vara platsen omedelbart
efter sista införingen.

97 § första punkten i konkurslagsförslaget har ändrats till överensstämmelse
med den nya lydelse motsvarande stadgande i 30 § konkurslagen
erhållit enligt lag den 11 juni 1920.

Ordalagen i 179 § i konkurslagsförslaget hava något jämkats i avsikt
att tydligt utmärka, att om en fordran delvis är uppenbart ogrundad,
rösträtt icke må utövas för sådan del av fordringen.

. Då konkurs, vilken omfattar fartyg, som blivit infört i fartygsregister
eller lott i fartyg, upphört i följd av ackord, förlikning eller
avskrivning utan att fartyget eller fartygslotten gått till försäljning, bör
givetvis gäldenären eller senare ägare, i likhet med vad som gäller rörande
fast. egendom, kunna påfordra, att den anteckning, som på grund
av föreskriften i 21 § i konkurslagsförslaget skett om konkursen, varder
avförd. 198 § i samma förslag har därför omarbetats i ändamål att
låta den reglera jämväl nyssnämnda fall. Den sålunda verkställda ändringen
torde medföra, att i 25 § av förordningen den 18 oktober 1901 angående
registrering av svenska fartyg måste införas bestämmelse om att
i fartygsregistret skall göras anteckning, då till kommerskollegiet i enighet
med det föreslagna stadgandet inkommer av vederbörligt bevis
åtföljd anmälan om det i stadgandet avsedda förhållandet.

I förslaget till lag om nya konkurslagens införande och vad i avseende
därå skall iakttagas har, under förutsättning att konkurslagsförslaget
kommer att framläggas för 1921 års riksdag, såsom dag för
den nya konkurslagcns ikraftträdande föreslagits den 1 januari 1922.

I 4 § av förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs har
bestämmelsen, att auktoriserad handelskammare skall äga att utan särskilt
tillstånd bemyndiga god man vid ackordsförhandling, utbytts mot
föreskrift, att sådan handelskammare skall äga att lika med förening av
näringsidkare hos Konungen söka tillstånd att meddela dylikt bemyndigande.
Ändringen har vidtagits för att förhindra, att god man bemyndigas
av handelskammare, som i övrigt ej ägnar sig åt ackordsverksamhet
och därför icke kan vederbörligen övervaka av densamma bemyndigad
god man. Att på sätt av Stockholms Köpmannaförening föreslagits
i lag intaga föreskrift om att tillstånd enligt berörda paragraf
icke må meddelas förening av näringsidkare, som icke i sig innesluter
minst ett visst antal engrosköpmän eller fabriksidkare, har icke synts
erforderligt. Det torde emellertid vara otvivelaktigt, att det även utan
ett sådant stadgande i första hand blir de större köpmannaföreningarnas
gode män, som komma att anlitas vid köpmäns ackordsförhandlingar.

I sista stycket av sistnämnda paragraf har såsom en följd av den
nya . lagstiftningen om adoption den ändring vidtagits, att adoptivförhållandet
i jävsavseende förklarats skola anses lika med skyldskap
emellan föräldrar och barn.

I ingressen till förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser
i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad har införts dagen för den där
åberopade, numera promulgerade lagen om införande av nya giftermålsbalken.

Rubriken till förslaget till lag om ändrad lydelse av 2, 5, 6, 9, 11
och 12 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall
betalas skall in. m. har ändrats till överensstämmelse med den nya
hädelse densamma erhållit enligt lagen den 11 juni 1920, varjämte i ingressen
till samma lagförslag dagen lör sistnämnda lag, som där åberopats,
blivit angiven.

I 22 § av lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering
av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. m.
har termen »egendomsav trädet jo använts på ett sätt,^ som icke överensstämmer
med konkurslags förslagets terminologi, förslag till ändrad
hädelse av nämnda paragraf har därför utarbetats, vilket ändringsförslag
med hänsyn till angelägenheten av att berörda lag erhåller eu enhetlig
terminologi föranlett jämväl förslag till ändring av 5 § i samma lag.

I enlighet med vad sålunda anförts få vi vördsamt överlämna dels

förslås: till ny avfattning av „

1) 41, 42, 43, 45, 52, 54, 82, 84, 97, 178, 179 och 198 §§ i förslaget
till konkurslag; ’

2) 1 § i förslaget till lag om nya konkurslagens införande och vad

i avseende därå skall iakttagas;

3) 4 § i förslaget till lag om ackordsförhandling utan konkurs;

4) ingressen till förslaget till lag om ändring av vissa bestämmelser
i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad;

5) rubrik och ingress till förslag till lag om ändrad lydelse av

5, 6 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru

gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse;

och dels förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 22 §§ i lagen
den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska
anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. in.

”Särskilt yttrande av undertecknad Kallenberg bifogas.

Stockholm den 7 september 1920.

SVEN LAWSKI.
D. HANZÉN.

E. KALLENBERG.

CARL ARHUSIANDER. GUSTAF BOMAN.

J. G. WALLES. JOHN TJERNELD.

Förslag

till

Konkurslag.

41 §.

Gäldenär till konkurs avträdda bo skall omhänderhavas av en eller
flere förvaltare, som utses i den ordning nedan stadgas. Antalet förvaltare
bestämmes av konkursdomaren. Kj må mer än en förvaltare finnas,
där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet
anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller det eljest i
särskilt fall vara oundgängligen nödvändigt, att mer än en förvaltare
lltSGS.

Då fråga är om utseende av förvaltare enligt 45 eller 48 §,
må konkursdomaren ej fatta beslut rörande antalet förvaltare innan borgenärerna
erhållit tillfälle att yttra sig därom.

42 §.

I fråga om utseende av konkursförvaltare gälle, att den eller de,
åt vilka förvaltningen anförtros, skola äga sådan insikt och erfarenhet,
som med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet erfordras for

förvaltningens behöriga handhavande.

Konkursförvaltare må ej den vara, som står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd; ej den som är förklarad ovärdig att vidare
nyttjas i rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd
icke må utöva allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket
ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles,
eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra
sådan påföljd; ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans

talan inför rätta. o .

Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten ma ej vara

konkursförvaltare; ej heller må på landet någon, som biträder domaren
i hans ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten,
vara konkursförvaltare.

43 §.

13a konkuis uppstått, skall konkursdomaren utan dröjsmål utse förvaltaie
att omhänderhava boet till dess vid första borgenärssammanträdet
borgenärerna valt förvaltare och, där de utsett annan, denne tillträtt
befattningen.

45 §.

Vid första borgenärssammanträdet välje borgenärerna förvaltare att
i stället för den enligt 43 § utsedde förvaltaren omhänderhava konkursboet.
Har konkursdomaren efter vad i 52 § är stadgat förordnat, att
konkuisboets förvaltning skall vara delad, skall förvaltare väljas särskilt
för varje del av förvaltningen. Såsom borgenärernas beslut gälle den
mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig, vilkas fordi
ingår sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa borgenärer
därjämte utgöra minst en tredjedel av de röstande. Kan beslut på
sådant sätt ej åstadkommas, gälle den mening konkursdomaren biträder.

Konkursdomaren skall tillse, att icke någon, på vilken borgenärernas
val fallit, är obehörig att vara förvaltare jämlikt 42 § andra eller
tredje stycket eller i saknad av sådan insikt och erfarenhet, som avses
i 42 § första stycket, eller eljest icke lämplig att handhava förvaltningen.
Där sådant fall föreligger, åligge det konkursdomaren att utse
annan förvaltare i stället för den av borgenärerna valde.

Kommer icke någon borgenär tillstädes, varde förvaltare tillsatt av
konkursdomaren.

52 §.

Där konkursdomaren finner delning av konkursboets förvaltning
emellan flere förvaltare böra äga rum, ankomme på honom att därom
förordna; och bestämme konkursdomaren därvid tillika, efter vilka o-runder
delningen skall ske. Rättens ombudsman, förvaltare, granskningsman
eller borgenär äge hos konkursdomaren göra framställning om delning
av förvaltningen.

Hava flere förvaltare förvaltningen odelad, må de ej annorledes än
samfällt avhända boet någon rättighet eller vidtaga åtgärd, som kan för
boet medföra någon förpliktelse.

Åro förval turné två och kunna de ej enas beträffande åtgärd eller
beslut, som enligt denna lag på dem ankommer, eller äro förvaltarne

flere än två och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas
till ombudsmannen, och galle den mening han biträder.

Då flere förvaltare utsetts, skola de bland sig välja en att i fall,
som avses i denna lag, mottaga meddelanden eller handlingar, som skola
tillställas förvaltaren, ävensom förvara handlingar, som böra hållas tillgängliga.
Om val, som nu sagts, skola konkursdomaren och ombudsmannen
underrättas.

54 §.

Den enligt 43 § utsedde förvaltaren skall så snart ske kan ej mindre
omhändertaga gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar, som
röra boet, samt, där gäldenären är köpman, i hans handelsböcker å lämpligt
ställe göra anteckning om dagen för omhändertagandet, än även
förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i boet med uppgift å
varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock å nämnda böcker
och handlingar. Där så befinnes nödigt, må förvaltaren för bouppteckningsförrättningen
anlita sakkunnigt biträde. I bouppteckningen
skola tillgångarna upptagas till de värden, som de efter noggrann uppskattning
prövas äga. Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären
vara tillstädes och under edsförpliktelse redligen uppgiva boet. Har av
gäldenären under edsförpliktelse underskriven bouppteckning förut ingivits
till konkursdomaren och finner förvaltaren densamma tillförlitlig,
vare upprättande av ny bouppteckning ej av nöden.

Då bouppteckning upprättas av förvaltaren, skall ett exemplar därav
tillställas konkursdomaren inom en vecka från det beslutet om egendomsavträde
meddelades. Möter i något fall hinder härför, åligge förvaltaren
att inom nämnda tid tillställa konkursdomaren förteckning å
borgenärerna, upptagande varje borgenärs namn, boningsort och postadress,
samt att därefter så snart ske kan inkomma med bouppteckningen.
Godkänner förvaltaren till konkursdomaren förut ingiven bouppteckning,
göre anmälan därom inom tid, som nyss sagts.

82 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes av rätten;
äro flere förvaltare, skall för envar bestämmas särskilt arvode.

Sådant arvode må icke sättas till högre belopp än som med avseende
å det arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed
det utförts, samt boets omfattning må anses utgöra skälig ersättning för
uppdraget.

Ej må arvode efter tid räknas.

2520 20

84 §.

Arvode till rättens ombudsman och till förvaltare bestämmes efter
därom bos konkursdomaren gjord framställning från den till arvode berättigade;
och bör, där det lämpligen kan ske, arvode på en gång bestämmas
för samtliga därtill berättigade. Framställning, som nyss sagts,
skall angiva det belopp, som i arvode fordras, och, där bestämmande av
särskilt arvode för viss egendom kan ifrågakomma, jämväl det belopp,
som i sådant avseende äskas. Vid framställningen skall fogas ej mindre
redogörelse för det arbete uppdraget medfört än även specificerad räkning,
utvisande det fordrade beloppets fördelning på de olika förvaltningsåtgärderna.
Har förvaltare för viss förvaltningsåtgärd, såsom förrättande
av bouppteckning, utförande av rättegång, hållande av auktion
eller dylikt, anlitat annan och har gottgörelse därför tillgodoförts denne
eller har ersättning för utgifter tillgodoförts rättens ombudsman eller förvaltare,
skall sådant angivas i redogörelsen.

Kan fråga uppkomma om bestämmande av särskilt arvode för viss
egendom, åligge förvaltaren att tillhandahålla konkursdomaren förteckning
över kända rättsägare, som hava särskild förmånsrätt i egendomen.

97 §.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make
och oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag,
då beslutet om egendomsavträde meddelades, där ej han själv eller hans
make kan annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed
avläggas av gäldenaren, njute han underhåll till dess
sådant skett. Gäldenären äge ock från konkursboet utbekomma och behålla
dels nödiga gång- och sängkläder för sig, make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga
lösören till ett värde av högst femhundra kronor eller, där gäldenären
icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra
kronor.

Vid bestämmande av vad gäldenären må bestås skall tagas hänsyn
så väl till hans behov och boets ställning som ock till hans omsorg att
göra rätt för sig och beredvillighet att fullgöra de skyldigheter, som
enligt denna lag åligga honom.

178 §.

I sådana vid borgenärssammanträde förekommande frågor, som röra
boets förvaltning, gälle, där ej annorledes är i denna lag stadgat, såsom

beslut den mening, varom bland närvarande borgenärer de förena sig
vilkas fordringar sammanräknade utgöra största beloppet, så framt dessa
borgenärer därjämte utgöra minst en fjärdedel av de röstande. Kan beslut
på &sådant sätt ej åstadkommas, galle den mening rättens ombudsman
biträder.

179 §.

En var, som vill i fråga rörande boets förvaltning föra talan vid
borgenärssammanträde, vare pliktig att uppgiva beloppet och beskaffenheten
av sin fordran samt så vitt ske kan förete de handlingar, på vilka
fordringen må vara grundad; i fråga om sammanträde, som hålles efter
bevaknmgstidens utgång, skall dock vad sålunda är stadgat anses fullgjort,
där borgenär i bevakmngsmlaga lämnat nämnda uppgifter om
fordringen och vid inlagan fogat de handlingar, som efter, vad nyss
sao-ts bort företes. Vid sammanträde, som hålles efter bevaknmgstidens
utgång, må talan ej föras för fordran, som icke bevakats i konkursen.

° För fordran eder del av fordran, som uppenbarligen är ogrundad,
må talan ej föras. Har fordran blivit av domstol ogillad, må, ändå att
beslutet icke äger laga kraft, talan för fordringen ej föras.

198 §.

Har konkurs i annat fall än som avses i 26 § upphört utan att till
boet hörande fast egendom eller fartyg, som blivit infört i fartygsregistret.
eller lott i fartyg gått till försäljning, ankomme på fastighetens eller
fartygets eller fartygslottens ägare att därom göra anmälan hos den
myndighet, hos vilken anteckning om konkursen eller anmälan om densamma
jämlikt 21 § ägt rum; skolande, när förhållandet styrkes, .anteckning
därom i fråga om fast egendom eller fartyg, som blivit infört i
fartygsregistret, göras i vederbörande inteckningsprotokoll samt fastighets-
eller inteckningsbok.

Förslag

till

Lag:

om nya konkurslagens införande och råd i avseende därå skall iakttagas.

- 1 §•

... , De* antagna konkurslagen skall jämte vad här nedan stadgas
landa till efterrättelse från och med den 1 januari 1922.

Har gäldenär försatts i konkurs innan nya lagen trätt i kraft
skall i avseende å konkursen äldre lag tillämpas. År konkursansökning
™ granda tid på provning beroende, skall ock i fråga om prövning
„ handläggning av den ansökning ävensom i avseende å konkurs, som
dåra i Öl jer, äldre lag tillämpas.

I fråga om konkursbos rätt att återvinna egendom, som frångått
ga Idenär en innan nya lagen trätt i kraft, skola, ändå att konkursen följt
pa ansökning, som gjorts först därefter, motsvarande bestämmelser i äldre
lag tulampas, om på grund därav frihet från klander för den, som åtkommit
egendomen, finnes i fall, då sådan frihet ej äger rum enligt 28—36 SS
av nya lagen. ™

Förslag till Lag om

ackordsförliaiidling utan konkurs.

4 §•

God man skall förordnas av konkursdomaren, då gäldenären gör
ansökning därom; och. skall vid förordnandet iakttagas, att gode mannen
bör ägaÖ sådan insikt och erfarenhet, som med hänsyn till boets omfattning
och beskaffenhet erfordras för upprättande av tillförlitlig bouppteckning
och bedömande av gäldenärens ställning.

Har gäldenär, som är köpman, till god man föreslagit någon, som
av förening av köpmän eller andra näringsidkare eller auktoriserad handelskammare
erhållit bemyndigande att vara god man vid ackordsföihandlingar
enligt denna lag, och har föreningen eller handelskammaren
av Konungen erhållit tillstånd att meddela dylikt bemyndigande, skall
konkursdomaren till god man förordna den av gäldenären föreslagne,
utan så är att denne befinnes sakna den insikt och erfarenhet, varom
stadgas i första stycket, eller enligt vad nedan i denna paragraf sägs
är obehörig.

God man må ej den vara, som står under förmynderskap eller ar i
konkurstillstånd; ej den, som är förklarad ovärdig att vidare nyttjas i
rikets tjänst eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må
utöva allmän befattning; ej den, som genom utslag, vilket ännu icke
vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller
som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;
ej heller den, som blivit dömd ovärdig att föra annans talan inför
Tätta

Rättens ordförande eller i stad annan ledamot av rätten må ej vala
god man; ej heller må på landet någon, som biträder domaren i hans

ämbetsgöromål, eller i stad någon, som är anställd vid rätten, vara
god man.

Ej må gäldenärens make vara god man, ej heller någon, som
är med gäldenären i den skyldskap eller det svågerlag, som i rättegångsbalken
om jäv emot domare sägs; skolande i här nämnda avseende
adoptivförhållande anses lika med skyldskap emellan föräldrar
och barn.

Förslag

till

Lag

om ändring av rissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad.

Härigenom förordnas, att 4—7, 10, 11, 18 samt 26-30 §§ i lagen
den 1 juli 1898 om boskillnad, så vitt sagda lag jämlikt 5 § i lagen
den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken fortfarande skall
gälla, skola, 7, 10, 18, 27 och 28 §§ i nedan angivna delar, erhålla
följande ändrade lydelse:

Förslag

till

Lag:

om ändrad lydelse ay 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 9, 11 och 12 §§ i förordningen
den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om
urarvagörelse skola, 9 och 11 §§, så vitt de jämlikt övergångsbestämmelsen
till lagen den 11 juni 1920 om ändring i vissa delar av nämnda
förordning fortfarande skola gälla, erhålla följande ändrade lydelse:

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 22 §§ i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser
om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. m.

Härigenom förordnas, att 5 och 22 §§ i lagen den 22 juni 1920
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. m. skola i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:

5 §•

Har — — — — — — — — — fastigheten.

Hör — — — — — — — — — åtgärden.

År — — — — — — —--innehavare.

Ej — — — — — — — — — belägen.

Har till registreringsmyndigheten inkommit anmälan därom, att utmätning
skett av elektrisk understation eller ledning eller att enligt 28
§ utsökningslagen förordnande meddelats om försäljning av fastighet, till
vilken hör elektrisk understation, eller att enligt 70 § konkurslagen
äskats, att sådan fastighet måtte utmätningsvis försäljas, må registrering
av stationen eller ledningen ej äga rum, med mindre det visas, att utmätningen
upphävts eller att frågan om försäljning eljest förfallit.

22 §.

Har — -— — — — —---övrigt.

Underlåter konkursboet att inom en månad efter därom av upplåtaren
framställd begäran ställa säkerhet, avseende tiden från det beslutet
om egendomsavträde meddelades och intill dess sex månader förflutit

2520 20

från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, skall avtalet
anses hävt vid utgången av förstnämnda tid. Ställes sådan säkerhet,
men varder icke minst en månad före utgången av omförmälda sex
månader ny säkerhet ställd, gällande för hela avtalstiden, skall avtalet
anses hävt vid utgången av den tid, för vilken säkerhet ställts.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft, men skall icke tillämpas i avseende å konkurs, som följt på ansökning,
den där gjorts före sagda dag.

Särskilt yttrande av Professoren Kallenberg.

Under mitt arbete såsom ledamot av konkurslagstiftningskommittén
kom jag till den uppfattningen, att konkursförvaltningsorganisationen
borde omläggas sålunda, att det ålades domaren att utse förvaltare ocli
borgenärerna att välja organ för kontrollen å förvaltningen.. Denna uppfattning
erhöll sitt renaste och principriktigaste uttryck i kommitténs
preliminära förslag av 1910; i sitt slutliga förslag av 1911 modifierade
kommittén i viss mån, för att tillmötesgå uttalade betänkligheter regeln
om domarens åliggande att utse förvaltare. Jag anser för min del alltjämt,
att de huvudgrunder för förvaltningsorganisationen, som kommittén,
förordat, innefatta de bästa garantierna för en god konkursförvaltning.
Att här belysa och närmare utföra detta utöver vad kommitténs betänkande
därom innehåller, torde icke vara erforderligt. _ Emellertid äro
mäktiga intressen knutna till bibehållande i det väsentliga av gällande
rätts regler angående utseende av konkurs funktionärer, och en med dessa
intressen nära sammanhängande stark opinion inom kretsar, som närmast
beröras av ifrågavarande lagstiftning, har uttalat sig mot kommitténs
förslag i denna del. Då vid sådant förhållande den förutsättning för
genomförande av detsamma, som består däri, att det från början omfattas
med förtroende inom nämnda kretsar, icke är till finnandes, har jag nu
i min egenskap av tillkallad sakkunnig vid fortsatt behandling av frågan
om nv konkurslag icke funnit mig böra fortfarande förorda upptagandet
i en ny konkurslag av den av kommittén föreslagna anordningen för
tillsättande av konkursfunktionärer. Jag vill i stället, och detta helt och
utan förbehåll, förena mig med övriga sakkunniga i att förorda, att det
för innevarande års riksdag framlagda förslaget å nyo framlägges utan
andra ändringar, vare sig i övrigt eller i de delar, som röra själva konkursförvaltningen,
än sakkunnigas yttrande angiver. Efter mitt omdöme
är sistnämnda förslag, jämväl vad angår stadgandena om konkursförvaltningen,
i hög grad överlägset nu gällande konkurslag, och då behovet
av en reform, som sträcker sig över konkurslagstiftningens hela
område, är trängande, synes dess tillgodoseende icke böra undanskjutas
till dess efter genomförandet av den stora processreformen eller vid
annan oviss tidpunkt enighet må hava kunnat vinnas om riktigheten av
den ståndpunkt, som konkurslagstiftningskommittén intog.