BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1921:1)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

MUS 114 KiP. 22, 23, 24, 25,26 OCH 21 §§

STRAFFLASEE

AVGIVET DEN 10 JANUARI 1921
AV DE UTAV CHEFEN FÖR K. JUSTITIEDEPARTEMENTET
JÄMLIKT NÅDIGT BEMYNDIGANDE
DEN .21 AUGUSTI 1919

TILLKALLADE SAKKUNNIGE

LUND 1921

BERLINGSKA BOKTRYCKERIET

Till

Herr Statsrådet och Chefen

för K. Justitiedepartementet.

Sedan genom nådigt beslut den 13 februari 1920 åt oss
uppdragits att verkställa utredning och inkomma med förslag i
vissa till strafflagstiftningen hörande frågor, däribland den om
sträffnedsättning vid barnamord och fosterfördrivning, och vi
därefter den 26 november samma år i nåder bemyndigats att
låta till trycket befordra ett av oss utarbetat betänkande jämte
förslag till lag rörande sistnämnda fråga, få vi härmed vördsamt
överlämna sagda betänkande.

Till sakkunnige hava överlämnats tvänne underdåniga framställningar,
dels från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
den 30 sistlidne juni dels från Sällskapet för humanitär barnalstring
och Stockholms vänstersocialistiska kvinnoklubbar den
27 juli. I vad dessa framställningar beröra den av oss nu behandlade
frågan om straffnedsättning vid barnamord och fosterfördrivning,
hava de av oss vid arbetets utförande beaktats.

Stockholm den 10 januari 1921. ,

Johan 0. W. Thyrén.
Alvar Montelius.

William Linder.
Jakob Pettersson.

Förslag till lag

angående ändring i vissa delar av 14 kap. Strafflagen.

Härigenom förordna*, att 14 kap. 22, 23, 24, 25, 26 och 27
§§ strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse blivit havande, vid
födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom
banda verkan eller underlåtenhet av det, som till fostrets bibehållande
vid liv nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till sex
år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till fängelse, dock ej
under sex månader dömas.

23 §.

Har kvinnan med berått mod gjort försök att döda fostret, och
blev endast genom omständigheter, som voro av hennes vilja
oberoende, brottets fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt
fostret eller det uppsåtligen från sig skilt och i hjälplöst tillstånd
försatt, och fanns fostret vid liv igen; varde hon dömd till fängelse
eller till straffarbete i högst ett år. Fick fostret svår kroppsskada,
eller ljöt det, utan moderns uppsåt, döden; dömes till straffarbete

eller fängelse från och med sex månader till och med två år.
Sättes fostret ut å sådant stål le eller under sådana omständigheter,
som i 32 § sägas; vare straffet böter eller fängelse i högst sex
månader, men, om barnet tick svår kroppsskada eller död, fängelse
eller straffarbete i högst ett år.

24 §.

Har kvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död,
utan hennes uppsåt, orsakad av det hjälplösa tillstånd, vari hon
sig försatt; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år.

25 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse havande varit, fött i
enslighet och fostret förstört eller å lönn lagt; dömes, om hon den
enslighet sökt, till fängelse, och, om hon den ej sökt, till sådant
straff i högst sex månader eller till böter, där ej i något av dessa
fall utrönes, att fostret omkommit utan moderns vållande, eller att
det varit dödfött eller så ofullgånget, att det ej med liv framfödas
kunnat.

26 §.

Kvinna, som, i uppsåt att döda eller fördriva sitt foster,
nyttjar invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hava kan,
värde dömd, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget fram,
till fängelse, och, i annat fall, till böter eller fängelse i högst sex
månader.

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, söker döda eller fördriva hennes
foster, på sätt i 26 § sägs, varde dömd, om fostret kommer utan
liv eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med sex må -

under till och med två år eller till fängelse i minst sex månader.
och. i annat fall, till fängelse i högst ett år.

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att
därmed bereda sig vinning; dömes, om fostret kommer utan liv
eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med ett till och
med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete i högst ett år.

SVENSK RÄTTSUTVECKLING

Barnamord.

Det uppgives, att, när folket på Island år 1000 antog kristendomen.
detta skedde med uttryckligt förbehåll av den gamla
rätten att utsätta barn, men att få år senare dylik »hedendom
blev på tillstyrkan av alla hövdingar och med hela folkets begivande
avskaffad och upphävd». Man har anledning förmoda,
att en liknande omsvängning å icke allt för avlägsen tidpunkt
ägt rum i Sverige. I landskapslagarne förekomma, rörande
ansvar för dödande av barn, bestämmelser, som visa större efterlåtenhet
än i fråga om annat dödande men på olika sätt röja
sitt beroende av eu försiktigt fortgående kyrklig påverkan. Gottlandslagen
(1. 2) talar sålunda om värdsligt straff såsom under
vissa förhållanden allenast subsidiärt till det kyrkliga.

I landslagarna har emellertid grundsatsen om barnens rätt
till minst lika kraftigt straffskydd som för de fullvuxna segrat.
Redan i ett additament till västgötalagen hade stadgats
dödsstraff för den kvinna, som mördar »barn sitt liedet eller
kristet». Samma straff i kvalificerad form möter i landslagarna,
som i gemensamt lagrum såsom »högmål» sammanslå barnamord
och annat dödande av nära anförvant. Sålunda stadgas i Kristoffers
landslag (Hg. B. 2): »Dräper man eller kona med vilja
sinom eller mördar barn sitt, hedet eller kristet, eller barn fader
sin eller moder sin eller man hustru sin eller hustru man sin,
vilkendera det gör, då skall man steglas och kona brännas».
Utvecklingen i skärpande riktning i fråga om barnamordet hade
emellertid icke härmed nått sin höjdpunkt. Beivrandet av detta

slags förbrytelser hade ofta stött på svårigheten att förebringa
lagstadgad formell bevisning. Fram på 1600-talet framträder ett
allt bestämdare krav på eftergift från de för vanliga fall gällande
stränga processbestämmelserna. Redan Grustav II Adolf lär hava
givit löfte att utfärda ett påbud angående barnamörderskor, enligt
vilket, när de lönligen födde, föregivandes sedan barnet vara
dödfött, sådant påstående dem intet skulle hjälpa. År 1643
avgav den av regeringen tillsatta lagkommissionen ett yttrande
i frågan. Däri framhålles till en början, att man icke finge döma
till svåra straff på allenast förmodanden. Farligt vore, heter det
för en domare att uti denna grova synd och ibland mycket mörka
sak om barnets liv och fullkomlighet döma till livet av blotta
pi esumtioner och tecken, där dock en barnaföderska genom otidigt
arbete, hårt lyftande, stora fall eller annan händelse, eller också
själv viljandes genom indrickande, tryckande och hända å läggande
kunde till livet skada fostret i kveden och ofta föda det dött.
Men, fortsätter kommissionen, försåvitt saken rörde lösa kvinnor,
som utan att för någon uppenbara sitt havande tillstånd födde
r lönlrghet och undangömde fostret, vore det önskligt, att dessa
Unge dömas till döden, trots sitt nekande och utan hänsyn till
sitt föregivande, att barnet varit dödfött, »med mindre de vittne
hava och någon sin lägenhet upptäckt», på det att alla, som dragas
med sådana onda tankar om livsfruktens förgörande, måtte
genom straffets svårhet och fruktan avskräckas från sitt onda
uppsåt. För att i sist berörda fall bevara åtminstone något sken
av bevisning om brottslighet föreslår kommissionen, att bestämmelsen
skulle av prästerskapet för kvinnfolken från predikstolarna
förkunnas:, »förmedelst ett sådant strängt mandat vore
var missdådarinna förvissad om straffet, där efter en domare
icke för de tecken och presnmtioner, som vore om själva mordet,
utan för mandatets överträdelse säkrast döma kunde».

Enahanda tankegång återkommer i förslaget till »Rättegångsprocess
uti Missgärningom och Högmålom» samma år, enligt vil -

ket det skulle anses såsom »starka tecken och liknelser»: om
kvinnan är synt diger och åter hastigt blek och svang; om hon
har nekat sig vara havande, ehuru man vet, att hon har fött;
om hon har sökt enslighet och fött i enslighet, där hon kunnat
hava hjälp: om hon lagt foster å lönn. »Ehuruväl dessa», heter
det, »icke annat utan starka jäv och liknelser äro till gärningen;
likväl emedan barnamord nu allestädes taga överhanden, och fast
alla i sådana fall vilja sig därmed ursaka, att fostret var dött
fött, vare här med var och en konungs ämbetsman pliktig årligen
å ting och kyrka uppenbarligen förkunna låta, att här efter
skall slik invändning intet gälla, utan vilken kona, som finner
sig havande och det ej uppenbarar utan nekar, söker enslighet,
föder och lägger ä lönn, skall mista livet». När år 1655 det
första i raden av flera ganska tätt på varandra följande »barnamordsplakat»
utfärdades, inrycktes visserligen däri blott en föreskrift
i allmänna ordalag, att detsamma skulle »allom offentligen
förkunnat varda». Men i ett senare barnamordsplakat, av år
1681, lämnas ingående bestämmelser om plakatets uppläsning
årligen, två eller tre gånger, icke allenast i kyrkorna »på de
helige- och böndagar, då ungdomen mest äro samlade» utan ock
vid häradstingen. Där detta iakttages, heter det, kunde en domare
desto säkrare och med desto tryggare samvete döma slika
lättfärdiga och arga konor till döden och bålet, som var och en
sådant förut vetat eller kunnat veta och likväl fördristat sig att
däremot göra.

Emellertid voro villkoren för presumtionen, särskilt till eu
början, ganska snäva. Det erfordrades dels, att kvinnan varit
havande av olovlig beblandelse och förliemligat detta sitt tillstånd
fram till födseln samt därefter lagt fostret å lönn, dels den särdeles
inskränkande förutsättningen, att fostret bevisades hava
varit fullgången Senare tillädes ytterligare villkoret, att kvinnan
prövades hava sökt enslighet vid födseln. En viktig förändring
i motsatt riktning skedde emellertid genom 1684 års barnamords -

plakat, som tillåter fällande dom, oavsett om fostrets fullgångenhet
låter sig styrkas. Vad kvinnan härom föregåve, heter det,
skulle henne »intet hjälpa» frän dödsstraffet, »särdeles om icke
fostret, så snart hon fött haver, strax av henne framskaffas»
och därvid befinnes hava varit dödfött eller ofullgånget.

I nära anslutning till sist berörda påbud stå bestämmelserna
i 1734 års missgärningsbalk. För uppsåtligt dödande gällde
även för kvinna, som blivit havande av olovlig beblandelse, de
allmänna reglerna. Där gärningen skett »med vilja och stadgat
råd», inträdde sålunda det i 14: 1 för dödande av nära anförvant
stadgade kvalificerade dödsstraff (»miste högra hand och
halshugges, mannen varde steglad och kvinnan bränd i håle»);
där den eljest skett uppsåtligen, bestämmelsen i 24: 1 (»give liv
för liv»). För fall åter, där uppsåt icke kunde bevisas, innehölls
i 16: 1 en specialbestämmelse av presumtionsnatur (»kona, som
av olovlig beblandelse varder havande, och det ej uppenbarar
före födslen, söker enslighet vid själva födslen, och därefter
lägger fostret å lönn; hon skall halshuggas och i håle brännas,
evad hon föregiver fostret vara dött fött, eller ej fullgången
Varder det genast framskaffat, och prövas det ej fullgånget
vara, eller finnes ej något våldsamt tecken därå; då straffes modren
med ris, fängelse, eller arbete: plikte ock därtill för lägersmålet»).

Genom K. F. 20/i 1779 undergingo missgärningsbalkens presumtionsbestämmelser
genomgripande ändring. Dödsstraff skulle
hädanefter inträda, endast då gärningen skett uti fullt uppsåt att
fostret livet avhända. Om åter »foster av grov förseelse och vangömmo,
utan uppsåt att dräpa eller befunnet våldsamt tecken ljuter
döden och å lönn lägges», utgjorde straffet ifrån 20 eller 24 par
ris till och med högsta kroppsplikt samt fängelse och arbete å tukthus
i två eller flera år, efter omständigheterna. Därest slutligen
»foster omkommer av mindre försiktighet eller tillfälliga händelser
och av kvinnan själv genast uppenbaras», belägges den brotts -

liga med böter eller däremot svarande kroppsplikt, i mån av
brottets beskaffenhet; detsamma gäller vid lönläggande efter
»verklig missfödsel» eller av »synligt ofullgånget foster».

Lagstiftningen både sålunda kommit till insikt om det verkningslösa
eller direkt skadliga i övermåttet av stränghet på förevarande
område — ännu i mitten av 1700-talet förekommo i Sverige
åtminstone tio avrättningar årligen för »barnamord». Under tiden
hade man även börjat so sig om efter utvägar, som bättre skulle
träffa det onda i dess rot.

Viktigt i detta avseende är K. Br. 17/io 1778. Det ålägger
barnmorska tysthetsplikt och föreskriver, att »kvinna, som vill å
okänd ort framföda fostret, må i sådant fall lämnas ostörd, utan
någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd».
Kvinnan får ej, för lägersmålet, utestängas ifrån församlingens
gemenskap; skillnad ej göras mellan äkta och oäkta barn vid deras
dop; häfdad kvinna icke uti lysningar in. m. utmärkas med
särskild beteckning. Dessutom föreskrives i samma K. Br., att, enäi
den hävdade upptäcker sitt tillstånd för fader ellei moder, husbonde
eller matmoder, den eller de, för vilka hon sig yppat,
böra, vid ansvar, icke allenast dölja hennes tillstånd utan ock
hava vård om henne och befordra barnet till dop o. s. v.

De nu nämnda bestämmelserna om barnamord kvarstodo i
det väsentliga orubbade ända till K. F. 29/i 1861 angående moid
m. in. Förgäves framlades vid 1786 års riksdag en kunglig
proposition, att, enär barnamord ej lika med andra brott härledde
sig av ett argt och överdrivet sinne, utan grunden måste sökas
uti ånger över »ett förhastat kärleksverk», uti kvinnokönets medfödda
blygsamhet och fruktan för vanära, uti en ofta otidig farhåga
för sig och sitt fosters framtida underhåll och uti själens
mindre verkande förmögenhet under och efter själva födseln,
dödsstraff för barnamord dädanefter alldeles måtte avskaffas, och
den kvinna, som uppsåtligen vållat sitt fosters död, efter utstånden
högsta kroppsplikt, dömas till livstidsarbete och varje år å

den dag, hon sitt blott begått, vid eu skampåle i två timmar
till allmän nesa utställas och med ett par ris avstraffas, varigenom
större skräck hos åskådarne förmodades kunna injagas än
den brottsligas avlivande kunde åstadkomma.

Emellertid verkställdes dödsstraff för barnamord allt mera
sällan och torde ej hava förekommit sedan år 1830. Två år
senare framlades lagkommitténs förslag till ny lag, som, för vad
angår barnamord, med vissa smärre undantag överensstämde
med 1864 års strafflag. Efter denna lags antagande hava, såsom
längre fram skall närmare utföras, väsentliga ändringar gjorts,
dels genom tillägg av nya bestämmelser (S. L. 14: 34, 35) dels
genom starka sänkningar av straffsatserna.

Fosterfördrivning.

Av äldre västgötalagen framgår, att fosterfördrivning åtminstone
så tidigt som under senare hälften av 1200-talet i vårt land
betraktades såsom eu otillåtlig gärning. Det är »firnarord», heter
det (R. B. 5 § 5), d. v. s. synnerligen svår ärekränkning, att
tillvita eu kvinna, att hon »strukit barn sitt från sig (fördrivit
sitt foster) eller mördat sitt barn.» På vad tidpunkt denna uppfattning
framträtt bland våra förfäder må lämnas därhän. Av
en skrivelse under 1100-talet från påven till ärkebiskopen i
Uppsala finner man emellertid, hurusom den förstnämnde uttrycker
sin livligaste smärta över att behöva höra, att i vårt land kvinnorna
toge sig före att bringa sina foster om livet. I den mån
straff för fosterfördrivning (»bälgmord») omnämnes (i västmannalagarna),
är detsamma väsentligt mildare än straffet för vanligt dödande.
»Beskvlles kvinna för bälgmord», säger sålunda den yngre
västmannalagen (Kr. B. 25), »och äro vittnen till och fulla skäl:
antingen det synes å hennes spenar eller ock en kvinna är vittne
därtill, att hon var hafvande, skall hon bota sex marker» etc.
(vanlig mansbot var fyrtio marker.)

I landslagen påträffas intet stadgande, som uttryckligen
nämner fosterfördrivning, för såvitt man bortser från en bestämmelse
rörande sådan misshandel å havande kvinna, att hennes
foster därav förgås. Däremot upptogs brottet i lagförslag under
1600-talet, såväl i det »Rosengrenska» (1608) som i det av 1665.
Båda förslagen skilja mellan de fall, att fostret »undfått liv»
och att så icke varit förhållandet: under det i förra fallet livsstraff

inträdde, stadgades för det senare resp., kyrkstraff (1608) eller
»kåkstrykande och förvisande» (1665). Det senare förslaget straffbeläde
även försök till brottet, med »arbiträr^ straff.

Nämnda lagförslag upphöjdes visserligen icke till lag. Till
innehållet hava emellertid fällda domar tydligen nära överensstämt
med lagförslagens tankegång, så även i fråga om den avsevärt
större strängheten i bestraffning för det fall, att fostret
hunnit bliva levande i moderlivet. För rättspraxis vid början
av 1700-talet uppdrager P. Abrahamson i sin kommentar av
landslagen (s. 725) följande riktlinier: »Fördriver någon sitt foster,
vilket kallas bälgmord; uppå vad sätt det sker, där fostret prövas
hava haft det liv, att det sig i moderlivet rört, och det hon
ettdera intagit, eller det hon på sig själv förövat, varit av den
verkan, att fostret därav döden tagit; så belägges den sådant
gör med livsstraff. Men har fostret ej haft det liv, att det förmått
sig i moderlivet röra, eller där det de krafter haft, men ovisst
är, om det modern intagit varit så starkt, eller den åtgärd, modern
på sig förövat, varit av den verkan, att det kunnat fördriva
fostret, och således osäkert, om fostret därav, eller av annan
naturlig orsak omkommit, så belägges modern i avseende på dess
elaka uppsåt med extra ordinarie straff, det hovrätten underställes.
Har det, som intages, ingen verkan haft, utan fostret födes
levandes, så belägges den brottslige med 40 marks böter». Av
intresse äro från denna tid slutligen även de bestämmelser i 1688
års medicinal ordning, enligt vilka det förbjöds medicinare och
kryddkrämare att sälja »abortiva» etc. och föreskrevs barnmorska
att edligen förplikta sig att ej direkt eller indirekt befrämja
någon »missfödsel» vare sig med medikamenter, råd eller egen
handräckning. Därjämte stadgas följande: Giver någor annan
något in, därmedelst att göra den ofruktsam, och således med
densamma så mycket säkrare kunna hava olovlig beblandelse, som
sådant kan mera tyst hållas, än eljest, och den det intagit, dör
därav, det belägges med ordinarie straff, ty alldenstund han haft

uppsåt att göra det, som ont är, bör lian ock svara för det, som
där påföljt. I 1794 års lag bereddes intet rum för åtskillnad
emellan fördrivande av foster i det ena och det andra stadiet av
dess utveckling — eu skillnad, som upprätthållits ännu i förslaget
av 169G men bortfallit i de följande. För varje sådan fullbordad
gärning stadgades i .missgärningsbalken livsstraff, samma straff som
för vanligt viljadråp. Även försök till fosterfördrivning straffbelädes.
Det heter i M. B. IG: 9 och 4: »Förgör eller fördriver kona
sitt foster: miste livet. Samma lag vare om den, som därtill råder
och hjälper» och »Haver någon sökt att fördriva fostret,• ändå
att ingen verkan därå följde; bete hundrade daler, eller plikte
med kroppen.» Samma lag stadgade för övrigt följande (22: 7):
»Dräper någon den kvinna, han vet havande vara; miste högra
hand och liv sitt. Slår han henne så, att fostret där av förgås;
böte full mansbot. Visste han ej, att hon havande var, då han
henne slog: ökes sårabot hans med femtio daler.» M. B. 29: 5:
»Xu . dräpes havande kvinna med våda; då ökes vådabot med
tio daler.» V. B. 16: 2: »Xu haver sådan kona [som av olovlig
beblandelse varder havande] haft missfödsel, som av vådeligt fall,
eller annan händelse timad är, och haver hon ej lagt fostret å
lönn, utan det genast uppenbarat, och gitter visa orsak till missfödseln:
plikte då för lägersmålet allena.» Missgärningsbalkens
nu berörda stadganden, med undantag av M. B. IG: 2, varom
är talat i fråga om barnamord, kvarstodo på papperet orubbade
intill Iv. F. 29/i 18G1 och 1864 års strafflag; under vilken tid
dock rättstillämpningen sökte sig väg ut ur lagens hårda och
summariska bestämmelser. Den gamla föreställningen om det
mindre straffvärda i fosterfördrivning, verkställd på tidigt stadium
- sålunda nu framför allt otillämpligheten av dödsstraff — lät
sig icke tillbakaliållas. Därför heter det också i Flintbergs kommentar
från 1800-talets början, att, ehuru missgärningsbalken i
det stycket »ej undergått någon ändring, tyckes dock det där

utsatta livsstraff icke billigen kunna äga rum, om fördrivandet
skett, innan fostret kommit till liv.»

I lagkommittens förslag av år 1832 finner man dödsstraff
för fosterfördrivning uteslutet samt kravet på hänsyn till olika
straffbarhet för skilda former av brottet tillgodosett genom en strafflatitud,
lika för kvinnan själv och för annan, som handlar med hennes
vilja, från tre till och med nio års straffarbete. I fråga om
det fullbordade brottet, övergav man missgärningsbalkens formulering,
som krävde bevis om ett orsaksförhållande emellan fostrets
avgång och den fördrivande åtgärden. I anslutning till äldre
rättspraxis nöjde man sig, under åberopande av svårigheten eller
omöjligheten att in concreto härom åstadkomma full bevisning, med
fastställande av, dels att fostret kommit utan liv eller ofullgånget
fram, dels att invärtes eller utvärtes medel nyttjats, som kunnat
hava dylik verkan.

Fosterfördrivningsförsök skulle enligt förslaget regleras genom
tillämpning av en allmän försöksbestämmelse. Denna innebar
ett beskärande av straffmaximum i förhållande till det
fullbordade brottet samt ett obegränsat minimum, men inryckte
å andra sidan den stränga grundsatsen, att även s. k. odugligt
försök skulle straffas, t. ex. om man ingåve ämne till fosters fördrivande
åt en kvinna, som ej vore havande. Om någon, vid
försöket, nyttjat medel »varmed brottet ej verkställas kunde, men
vilket han dock för tjänligt därtill ansåg», skulle domstolen emellertid
vid straffmätningen taga hänsyn härtill och särdeles till
huruvida »medlet, i och för sig själft, varit alldeles otjänligt, eller
endast under de särskilda förhållanden, som ägt rum, eller för
sättet, huru gärningsmannen det nyttjat, förfelat den skadliga
verkan, som därav vanligen kommer». För det fall, att ett försök
till brott blivit gjort, men ej fulländat, och det befinnes, att
den, som försöket gjorde, av egen fri vilja, och ej för yttre hinder
eller annan tillfällighet, från fullbordandet avstått, skulle denne
vara fri från straff.

Förslaget uppställde även, i olikhet mot samtida och förutvarande
rätt, ett särskilt straffbud rörande den, som »utan moderns
vetskap, eller mot hennes vilja» sökt döda eller fördriva
hennes foster.

Sålunda uppdragna grundlinjer godkändes i huvudsak och
blevo bestämmande för nu varande strafflag. Bland avvikelser
må dock här antecknas, att straffet kom att ytterligare sänkas
för kvinnan och hennes hjälpare till en skala om två till sex års
straffarbete samt att, då den påyrkade allmänna försöksbestämmelsen
avslogs, i stället nuvarande specialreglering infördes för
det fall. att fostret icke »kommer utan liv eller ofullgånget fram».
Enligt gällande rätt kan man emellertid, såsom i annat sammanbang
skall utvecklas, icke straffas för försök till fosterfördrivning,
såvitt icke invärtes eller utvärtes medel, som kan hava sådan
verkan, använts å en kvinna, havande med ett levande foster (i
betydelse befruktat ägg).

Sedan strafflagen antogs, har fosterfördrivningsinstitutet blott
vid ett tillfälle, år 1890, varit föremål för lagändring. Denna
innebar, bortsett från en obetydlig jämkning i 14: 29, att straffskalorna
åtskildes för kvinnan och annan, som handlat med hennes
vilja. Det dittills gemensamma minimum (två års straffarbete)
för fullbordad fosterfördrivning sänktes för henne till ett år,
varav bland annat följde, att häktningen ej längre blev för henne
obligatorisk. Samtidigt höjdes försöksstraffet för annan person
(som handlat med kvinnans vilja) från straffarbete eller fängelse
i högst sex månader till straffarbete i högst ett år.

GÄLLANDE RÄTT

Svensk rätt.

Barnamord.

Privilegieringen i barnamordsstaclgandet grundar sig på det
egenartade motivläget hos modern. Dels har man fäst sig vid
vissa positiva motiv till brottet, omständigheter, vilka i synnerligt
hög grad driva henne att begå detsamma och till sin verkan,
kunna närma sig en straffuteslutande intressekollision: ett

sådant motiv är det sociala tryck, vilket ofta driver kvinna, som
blivit havande av olovlig beblandelse, att söka dölja detta förhållande
genom att undanrödja barnet; ett annat motiv, ofta
kombinerat med det förra, härflyter därur, att kvinnan, i och
med barnsbörden, kanske övergiven av barnafadern, står inför
ekonomiska svårigheter, som synas henne oöverkomliga. Dels
har lagstiftaren ägnat sin uppmärksamhet åt vissa andra omständigheter,
som äro ägnade att psykologiskt neutralisera avhällande
motiv. Härvid framträder särskilt barnaföderskans starka
depression under och närmast efter förlossningen, framkallad
redan av fysiologiska orsaker och för ifrågavarande kvinna stegrad
av de ogynnsamma förhållanden, varunder förlossningen antagits
merendels äga rum. »Om den med omsorg», heter det i lagkommitténs
motivering, »vårdade och af inga näringsbekymmer
plägade äkta makan icke vid sin nedkomst kan bibehålla lugn
och redig sinnesförfattning, kan man ännu mindre antaga full
besinning hos den oäkta barnaföderskan, vilken, utom kroppens
smärtor, är blottställd för alla själens lidanden, som väckas av

föreställningen om följderna av hennes nedkomst. Hon befinner
sig i ett tillstånd, där tanken på mord lätteligen kan uppkomma
och i handling övergå». Ytterligare har åberopats, att kvinnan,
som i nio månader burit på barnet, har svårt att under och närmast
efter förlossningen fullt frigöra sig från den uppfattningen,
att barnet är eu del av hennes kropp, över vilken hon förfogar.
Straffet för barnamord, som trots benämningen kan begås såväl i
hastigt mod som i berått mod, är lägst ett års straffarbete samt
stiger endast vid synnerligen försvårande omständigheter över
sex års, upp till högst tio års straffarbete. Allenast inom ramen
för detta straff får således hänsyn tagas till sådana fall, där den
rationella förutsättningen för barnamordsbrottets privilegiering
visar sig icke vara för handen: där varken fruktan för vanära
eller nöd har förefunnits. Påföljd enligt S. L. 2: 19 är utesluten.
Barnamörderskans medbrottsling straffas efter vanliga regler.

Under samma betingelser som vid vanligt mordförsök, att
gärningen skett med berått mod och att utgången varit oberoende
av brottslingens vilja, straffas försök till barnamord. Straffet
är straffarbete i högst två år samt, vid komplikation med svår
ouppsåtlig kroppsskada, straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år.

Samma regler som för bestraffning av barnamordsförsök
gälla, då modern utan att försöka döda barnet skiljer detsamma
från sig och försätter det i hjälplöst tillstånd. Skulle barnet
lida döden genom dylikt förfarande av modern, ett fall varom
lagen icke uttalar sig, får detta, där »eventuellt uppsåt» ej föreligger,
anses falla under bestämmelsen rörande svår kroppskada.
Där barnet utsattes å sådant ställe eller under sådana omständigheter,
att fara syntes utesluten, behandlas brottet enligt allmänna
regler om utsättning (14: 32), som för detta fall synts lagstiftaren
tillräckligt milda för att onödiggöra ytterligare privilegiering.
Härigenom har. emellertid lagen kommit att, oegentligt
nog, för kvinnan stadga samma straff (sex månaders till fyra års

straffarbete), oansett graden av fara, så snart barnet fått svår
kroppsskada eller död genom utsättningen.

Sedan själva förlossningstillståndet upphört, hemföll, enligt
lagens ursprungliga lydelse, modern under vanliga straffbestämmelser.
Numera finnes — genom stadgandet i 14: 34 — möjlighet
att nedgå under eljest gällande minimum, för såvitt moderns
gärning prövas vara förövad »under inflytande av den
övergivna eller nödställda belägenhet», vari hon befunnit sig i
följd av barnets födelse. För dessa fall har domstolen att operera
med synnerligen vidsträckta strafflatituder: vid mord från
två års straffarbete upp till maximum av vanligt mordstraff o. s. v.
Påföljd enligt 2: 19 är emellertid även här obetingat utesluten.

Angående delaktighet i barnamord må här, till vad ovan är
sas;t. erinras, att föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller
andra uppfostrare eller förmyndare äro under straffhot ålagda
att från utförande av brott, varom de vetskap äga, hindra den,
som står under deras vård och lydnad (3: 7); samt att andra än
nyss nämnda personer, så framt de veta brott, därav någons liv
eller hälsa i synnerlig fara sättes, å färde vara, hava skyldighet,
vid äventyr av straff, att, såvitt sådant kan ske utan angivelse
till åtal. i tid »upptäcka brottet» (3: 8).

Barnafader, som undandrager sig att giva kvinnan nödig
hjälp i anledning av havandeskapet eller barnets födelse, belägges
med straff, från böter npp till två års straffarbete, för det fall
att kvinnan, under inflytande av den övergivna eller nödställda
belägenhet, vari hon i följd härav befinner sig, begår brott,
varigenom fostret eller barnet dödas eller dess liv utsättes för
fara (14: 35).

De bestämmelser, varom ovan varit tal, grunda sig på en
av lagen, utan tillåtelse till motbevisning, fastställd presumtion
angående behjärtansvärda motiv hos den moder, som under beskrivna
omständigheter förgriper sig på sitt barn.

Men i andra fall uppställes tvärtom en presumtion till nåck -

del för denna moder. Om det bevisas, att sådan kvinna genom
att undandraga sig hjälp vid förlossningen vållar sitt barns död,
belägges hon icke med vanligt straff för vårdslöst dödande —
vilket kan stanna vid böter eller fängelse — utan skall, tydligen
med hänsyn till misstanken om hennes uppsåt att bringa barnet
om livet, ovilkorligen dömas till straffarbete upp till två år (14: 24).
Rån det visserligen bevisas, att hon sökt enslighet vid födseln,
men däremot icke, att ensligheten haft något orsakssamband med
barnets död, ådrager hon sig likafullt enahanda straff, såvida hon
företager den misstänkta åtgärden att gömma undan eller förstöra
fostret. Och slutligen, om det icke kan styrkas, att hon
sökt enslighet utan blott att hon fött i enslighet och därefter
undangömt eller förstört fostret, dömes hon till straffarbete
eller fängelse upp till sex månader (14: 25). I sistberörda
båda fall tillåtes emellertid motbevisning därom, »att fostr.et omkommit
utan moderns vållande, eller att det varit dödfött eller
så ofullgånget, att det ej med liv framfödas kunnat» — med vilket
sista något oegentliga uttryck lagen tydligen avser det fall,
att fostret, ehuru icke dödfött, saknat livsduglighet (»viabilitet»).

Fosterfördrivning.

Från det ögonblick då, rent biologiskt sett, ett människoliv
börjar, alltså från befruktningens inträdande, och till dess det
slutar med döden, är detsamma av svensk strafflag skyddat emot
godtycklig förgripelse. Emellertid göres härvid en i flera avseenden
vitt gående skillnad emellan foster och självständig människa;
i de flesta hänseenden till nackdel för fostrets straffskydd.
Fostret åtnjuter sålunda icke strafflagens skydd emot
vårdslöst förfarande, där icke sådant fall är för handen, att någon
förövar misshandel å kvinna, den han vet havande vara. I
detta fall (14: 29) är straffet, om fostret förgås eller kommer
fram ofullgånget, utan att gärningsmannen hade sådant uppsåt,
straffarbete från och med två till och med fyra år, för så vitt
misshandeln skedde med berått mod, och straffarbete från och
med sex månader till och med två år, för så vitt den skedde av
hastigt mod; dock att, där brottet är förenat med synnerligen
mildrande omständigheter, straffet må nedsättas, i förra fallet till
straffarbete i sex månader och i senare fallet till sådant arbete
i två månader eller till fängelse.

Icke ens emot allt slags uppsåt att döda har strafflagen
tagit fostret i sitt hägn. Dels erfordras, att uppsåtet tager
sig uttryck i anbringande av särskilt »invärtes eller utvärtes
medel», vilket tolkas så, att från straff för fosterfördrivning''
eller försök därtill uteslutes ej blott sådan åtgärd, då
en havande kvinna för att bliva fostret kvitt utsätter sig för
ytterlig ansträngning, utan också det fall, att någon genom

skrämsel eller annan psykisk påverkan söker föranleda rnissfödsel;
icke ens uppsåtlig! orsakande i dylikt syfte av sjukdom
hos modern hemfaller under gällande fosterfördrivningsbestämmelser,
t. ex. om barnafadern påför henne syfilis för att framkalla
missfall. Dels förutsättes, att det använda medlet skall
vara sådant, som »sådan verkan hava kan», vilket så tolkats,
att, om exempelvis en havande kvinna i fosterfördrivningsuppsåt
intagit fosfor, men det befinnes, att den intagna mängden varit
för ringa för att kunna hava sådan verkan, eller det ej kan utredas,
huru härmed förhåller sig, straff är uteslutet.

Vidare finnes intet straffstadgande till skydd emot sådan
handling, som går ut på allenast skadande av fostret. Slutligen
är o straffsatserna väsentligt mildare för fosterfördrivning än för
annat dödande.

A andra sidan äro de i fråga om fosterfördrivning följda
grundsatserna i vissa hänseenden strängare än eljest. För att
fullbordat dödande skall prövas vara för handen, erfordras, när
saken rör en självständig människa, att bevisning förebringas ej
blott om viss företagen angreppsåtgärd från gärningsmannens
sida och om offrets inträffade död utan även därom, att döden
varit en följd av angreppet. Men eu fällande dom å fullbordad
fosterfördrivning får avkunnas utan uppvisande av dylikt orsakssamband.
Det skall antagas vara förhanden, om icke den tilltalade
själv uppvisar, att fostrets död eller förtidiga avgång har
en annan förklaringsgrund.

Försök till dödande av eu självständig människa straffas
allenast för den händelse berått ''mod prövas hava varit för handen
samt under förutsättning, att misslyckandet varit oberoende
av gärningsmannens egen vilja. Dessa inskränkningar gälla icke,
när fråga är om straff för försök till fosterfördrivning.

I fråga om straffet särskiljer lagen trenne grupper av fosterfördrivning
och försök därtill, nämligen allt efter som gärningen förövas
av kvinnan själv eller med hennes begivande av någon annan

'' eller slutligen begås av någon, som icke har hennes tillstånd.
För de först nämnda båda brottsgrupperna äro straffskalorna,
som ursprungligen voro alldeles identiska, ännu tämligen lika, I
vad saken rör fullbordad förbrytelse, skilja de sig endast däruti,
att straffet, som i maximum bär sex års straffarbete samt i
minimum för annan än den fosterfördrivande kvinnan själv har
två års straffarbete, kan för hennes vidkommande nedgå till
ett års straffarbete, därmed möjliggörande, att häktningsåtgärd
icke nödvändigt behöver tillgripas emot henne. Vid ofullbordad
fosterfördrivning är maximum för kvinnan sex månaders,
för annan person ett års straffarbete; för kvinnan kan straffet
även utgöra fängelse i högst sex månader. En väsentlig olikhet
i behandlingen av kvinnan och annan person ligger däri, att varje
straff enligt 27 £ å minst sex månaders straffarbete drager med
sig påföljd enligt 2: 19.

I rättspraxis förekommer icke sällan den uppfattning, att den,
som utan att själv företaga någon gärningsmannaliandling lämnar
kvinnan hjälp till av henne själv verkställd fosterfördiivning,
bör straffas efter 26 och icke efter 2 i § — således i rak strid
med den regel, som allmänneligen anses gälla i fråga om barnamord
(där under ingå omständigheter privilegieringen kommer
någon annan än kvinnan själv till godo). Nämnda uppfattning
lärer dock vara avgjort oriktig. En dylik skillnad mellan barnamord
och foster fördrivning skulle endast så kunna förklaras, att
sistnämnda brott, företaget av annan än kvinnan själv, inneslöte
angrepp mot två objekt, nämligen dels fostret, dels kvinnan själv,
varvid angreppet mot kvinnan skulle upphöra att vara straffbart,
så snart själva gärningen företages av henne själv (överensstämmande
med straffriheten, enligt svensk rätt, för delaktighet i
självmord). Men att denna dubbelhet i angreppet icke av vår
lag erkännes i fråga om 27 §, framgår tydligt vid en jämförelse
med 28 §: förstnämnda § har nämligen, i motsats till den sistnämnda.
ingå särskilda bestämmelser för de fall, att kvinnan av

gärningen får svår kroppsskada eller död; en skillnad, som vore
fullkomligt obegriplig, om man icke finge förklara den så, att
lagstiftaren anser den för kvinnan framkallade faran förlora sin
lättsstridighet, därmed att hon samtyckt till gärningen. Brottet
enligt 27 § måste därför anses rikta sig uteslutande mot fostret
och således ingen anledning finnas till att behandla fosterfördrivningen
annorlunda än barnamordet; in. a. o. ingen anledning att
principiellt skilja mellan gärningsmannaskap och delaktighet.
Privilegieringen i 26 § bör, liksom den i 22 §, i intet fall komma
någon annan än kvinnan själv till godo.

Den tredje gruppens brott har en vida mer brutal karaktär
än de övriga och belägges med betydligt strängare straff. Kompliceras
fördrivningsåtgärden med vållande till kvinnans död eller
till svår kroppsskada, skärpes straffet, och kan i förstnämnda
händelse stiga till dödsstraff. Påföljd enligt 2: 19 är för detta
brott oundviklig.

Angående barnafader, som genom sin försumlighet ådrager
sig medansvar för kvinnans förgripelse emot fostret, gälla de
bestämmelser, som omtalats vid barnamord.

Utländsk rätt.

Barnamord.

Gällande rätt i övriga europeiska länder tager allmänt, lika
med vår egen, varje människoliv redan från dess tillblivelse i
biologisk mening under straffskydd. Detta är dock för den första
levnadsperioden (fostertiden) väsentligt svagare än sedermera,
efter en gräns, som genomgående förlägges till »födseln». Huru
denna skall närmare bestämmas, har icke av någon lag avgjorts;
och därom förekomma även inom ett och samma rättsområde
delade meningar.

Medan emellertid sådant dödande, som äger rum före födseln,
hör under reglerna för fosterfördrivning, hemfaller det övriga
under bestämmelserna om mord och dråp. Ur de allmänna stadgandena
härom utbrytes nästan alltid barnamord till särskild
behandling. Undantag utgöra England (där emellertid juryn sedan
länge friar barnamörderskan från ansvar för mord) och Turkiet.
Barnamordets särbehandling, som tidigare innebar skärpning,
är numera i det väsentliga en privilegiation; jämför emellertid
nedan omförmälda presumtionsbestämmelser.

Avsevärda skiljaktigheter te sig i omfattning och gestaltning
av nämnda institut i olika länder, beroende framför allt därpå,
att grunden för privilegiationen fattats ganska olika. Stundom
har man nämligen basex-at densamma ensamt på kvinnans genom
förlossningen iråkade depression; följaktligen omfattar då piävilegiationen
även kvinna, som avlat eller fött bairn inom äktenskapet.
Så är förhållandet med fransk (302) och bixlgarisk (254)

samt även österrikisk (139) strafflag, vilken sistnämnda dock har
starkare privilegiation, för så vitt det rör barn, fött utom äktenskap.

Stundom åter har institutet uppbyggts ensamt eller övervägande
på hänsyn till den vanära, som oftast åtföljer en illegitim
födsel; följaktligen har här privilegiationen, med uttryckligt
eller åtminstone faktiskt uteslutande av fall, som röra kvinna i
förhållande till sitt barn inom äktenskap, i stället medtagit vissa
närmare anhöriga till den ogifta modern, personer, som kunna
antagas hava drivits till brottet för att avvärja vanära. Så stadgar
den italienska strafflagen (369) barnamordsstraff för den, som
uppsåtligen dödar barnet för att rädda »sin egen eller sin hustrus,
moders, avkomlings, adoptivdotters eller systers heder». Spansk
(424) och portugisisk (356) strafflag utsträcka barnamordsstraffet
— i förstnämnda lag visserligen något skärpt — till det fall,
att dödandet begåtts av skyldeman i rätt uppstigande led »för
att dölja moderns vanära»; och Ticinos strafflag (328) utsträcker
privilegiationen, mera obestämt, till var och en, som handlat för
att rädda egen familjs heder.

Det vanligaste är emellertid, att båda de nu nämnda grundsynpunkterna
förenats på det sätt, att privilegiationen å ena
sidan omfattar endast fall, då olovlig beblandelse förelegat och
det sociala trycket därmed presumeras; men å andra sidan tillgodoser
allenast kvinnan själv, som genom förlossningen deprimerats
och ingen annan, även om denne må befinnas vara
påverkad av nyss berörda sociala motiv. Så är, likasom i den
svenska strafflagen, fallet i finsk (22: 1), norsk (234), dansk (192),
tysk (217), belgisk (396), rysk [år 1903] (461), ungersk (284), rumänisk
(232) och grekisk (294—5) strafflag.

Hollands strafflag (290—1) ansluter sig till sist berörda grupp
genom att bygga sitt barnamordsbegrepp på en kombinerad hänsyn
till förlossningsdepression och blygsel. Men den nöjer sig
icke med presiuntion om förekomsten av sistberörda motiv. För

privilegiationen uppställer lagen nämligen det villkor, att brottssubjektet
är en moder, gift eller ogift, som förövat gärningen
»under inflytande av fruktan för att hennes nedkomst skall bliva
bekant».

Anmärkas bör vidare, att när vissa lagar, såsom den svenska,
karaktärisera barnamord med tagen hänsyn till barnets
avlelse (havande »av olovlig beblandelse»; barn avlat »utom
äktenskap» o. s. v.), undantages någon gång (finsk strafflag 22: 9)
från privilegiationen det fall, då förhållandet mellan modern och
barnafadern legaliserats före brottets begående.

En numera ovanlig synpunkt framträder i bulgarisk strafflag,
där det (255) stadgas stark straffnedsättning för fader, som dödar
foster »av underligt utseende» samt i grekisk strafflag (299), där
endast obetydligt straff stadgas för den, som dödar ett foster,
vilket »saknar mänskligt utseende».

Den tid. inom vilken gärningen måste vara företagen för
att privilegieras, borde konsekvent hava av varje lag bestämts i
förhållande till den av lagen antagna privilegiationsgrunden, alltså
fortvaron av förlossningsdepressionen, respektive de urskuldande
motiven. Bygges lagens bud på en förening av dessa grunder,
bör privilegiationen gälla blott i den mån de samtidigt föreligga;
eljest så vitt någondera är för handen.

Emellertid har man i allmänhet i gällande lagar även i denna
del, likasom beträffande brottssubjektet, nöjt sig med en mera
formell bestämning. Endast undantagsvis, såsom i kantonen
Zurich (137) förekommer en så omfattande vändning som »under
födseln eller under fortvaron av det med födselakten förbundna,
upprörda tillstånd (Erregung)». Det vanliga är, att man angivit
en mer eller mindre bestämd tidrymd med födseln såsom
utgångspunkt. Stundom har tiden uträknats i timmar eller dygn,
såsom »tjugofyra timmar» i en del kantonallagar; ett dygn i norsk
strafflag: tre, resp. fem och åtta dagar i spansk, resp. italiensk
och portugisisk strafflag; stundom har den begränsats genom så -

dana mera svävande uttryck som: vid födseln i österrikisk, omedelbart
efter födseln i belgisk, strax efter födseln i finsk, dansk och
tysk; kort efter födseln i holländsk; medan barnet är nyfött, i
fransk strafflag o. s. v.

Beträffande brottsbegreppets indelning förekommer i några
strafflagar, exempelvis dansk, holländsk, fransk och belgisk, att
en sådan göres i anslutning till den allmänna åtskillnaden mellan
dödande med berått mod och i hastigt mod. Stundom, såsom i
österrikisk strafflag, utskiljes till särskild straff skala sådant barnamord,
som begås genom allenast underlåtenhet.

Den, som icke själv personligen uppfyller de för barnamord
uppställda förutsättningar men är behjälplig vid brottets
begående, straffas enligt gällande lagtolkning (stundom enligt
uttrycklig bestämmelse) i allmänhet efter de vanliga reglerna
för uppsåtligt dödande. Från och med den finska strafflagen
(av 1889) har i modern lagstiftning allt mera den även i äldre
lagstiftning någon gång framträdande tendensen gj ort sig gällande
att straffa vissa personer, som ansetts hava särskild plikt att
hjälpa kvinnan i hennes nödställda belägenhet men försummat
detta. I gällande lagar möta sådana regler först och främst, såsom
hos oss, rörande barnafader (stundom även till äkta barn) men
även rörande moderns husbondefolk och föräldrar: så i finsk och
norsk strafflag. Den norska strafflagen i sin nuvarande lydelse
straffar härvid fadern redan vid själva försumligheten att taga erforderlig
vård om kvinnan, så snart därav vållats hjälplöst läge,
men skärper straffet, om hon föranletts förgripa sig emot barnet
eller om dess liv blivit utsatt för fara. Medan vår lag för barnafaderns
straffbarhet förutsätter, att kvinnan under inflytande av
sin övergivna eller nödställda belägenhet begått brott, varigenom
fostret eller barnet dödats eller dess liv utsatts för fara, uppställer
den finska lagen såsom villkor, att försumligheten av
barnafader o. s. v., med eller utan mellankommande brott från

kvinnans sida, lett till barnets död (eller i fråga om barnafadern,
till att barnet blivit utsatt).

I äldre lagar förekommo allmänt, på grund av de säregna
förhållanden, varunder barnamordsbrottet ofta begås, presumtionsbestämmelser
för det fall, att kvinnan fött i enslighet och att
fostret omkommit, utan att kvinnan kan överbevisas om uppsåtligt
dödande. Sådana bestämmelser kvarstå, såsom hos oss, ännu
i, bland andra, den danska strafflagen. De gälla enligt regeln
varje kvinna, som kan vara subjekt för barnamord, och endast
sådan. Enligt engelsk rätt omfattar stadgandet formellt varje
barnaföderska. Stundom definierar lagen, i olikhet med svensk
rätt, begreppet enslighet så, att densamma skall anses föreligga,
om inga andra än jäviga personer varit tillstädes. I kantonallagarna
förekommer ej sällan straff för blotta förhemligandet av
födsel, då brottssubj ektet i fråga gör sig skyldigt därtill. I den
österrikiska strafflagen avser presumtionsstadgandet jämväl fosterfördrivning.

I det stora flertalet lagar, som icke hafva presumtionsbestämmelser
i nu omliandlade ämne, kan det bliva en tolkningsfråga,
i vad mån brottet att »undandölja» etc. barn kan omfatta
förevarande fall. Till den del så ej är förhållandet, kunna
de ävenledes ofta förekommande bestämmelserna om olovligt begravande
av lik etc. komma i betraktande.

Vidkommande härefter barnamordsstadgandenas ställning i
aktuella europeiska lagförslag skall erinras om de danska förslagen
av år 1912 och 1917 (förslag I och II); de tyska förslagen
av år 1909 och (»Gegenentwurf») av 1911 (förslag I och II);
det österrikiska av år 1912 samt det schweiziska av år 1918.

Härur må antecknas, att de sistnämnda båda förslagen
(291; 103) under barnamord inbegripa varje fall, där en kvinna
dödar sitt barn under inverkan av de »genom förlossningsför -

loppet framkallade störingar» eller »så länge Lön står under inflytande
av förlossningsförloppet». Det österrikiska förslaget har
dock en särskild starkare privilegiation, då kvinnan förövat gärningen
»i följd av svårt nödläge eller för att förhemliga sin
vanära».

De båda tyska förslagen (21G; 256) kombinera förutsättningarna,
att barnet är oäkta och att gärningen äger rum under
födseln eller strax därefter, resp. »under inverkan av de genom
förlossningsförloppet framkallade störingar». De båda danska
förslagen (244; 216) intaga en liknande ståndpunkt, men på en
vidare bas, i ty att villkoret om oäkta börd utbytts mot ett
villkor, att gärningen förövats under, inflytande av »fruktan föiytterlig
nöd eller vanära»; (enligt förslag II alternativt: »av en
genom födseln framkallad försvagning, förvirring eller rådvillhet»).

Samtliga förslagen, utom det tyska förslag I, hava stadganden
om straff för viss försumlighet emot barnaföderskor, somliga
med, somliga utan villkoret, att beblandelsen skett utom äktenskapet.
Medan övriga förslag inskränka straffbudet till att
omfatta allenast barnafadern, går det danska förslag I så långt
som till att medtaga var och en, »till vars hushåll en havande
kvinna hör utan att dock vara underställd hans särskilda omsorg».
Stundom fordras, att försummelse skall hava skett av
»ovillighet» eller av »ond vilja, lättja eller liderlighet». Ävenså
fordras stundom, att död eller livsfara skall hava inträtt, men
mestadels nöjer man sig med att kvinnan blivit »i betryckt läge
lämnad utan hjälp», eller att hon i följd av havandeskap eller
barnsäng icke förmår sörja för sig själv utan »prisgives åt nöd
och hjälplöshet» o. s. v.

Fosterfördrivning.

Såsom brott emot foster bär gemenligen icke straffbelagts
annat än uppsåtliga handlingar. Undantag härifrån utgör huvudsakligen
det fall, där någon genom uppsåtlig misshandel å
havande kvinna är vållande till fostrets död; ett fall, som lagarna
stundom upptaga under fosterfördrivning, stundom behandla
såsom kvalificerad misshandel. Ofta omnämnes det dock icke särskilt.
I enstaka fall påträffas mera generella straffbestämmelser
för ouppsåtlig! dödande av foster.

Det fullbordade, uppsåtlig! orsakade dödandet av foster bestraffas
i de flesta lagar, i olikhet med vad fallet är i vår lag,
oberoende av vad tillvägagångssätt gärningsmannen begagnat.

Subjektivt innehåller fosterfördrivningsbegreppet alltid, vare
sig genom lagens uttryckliga bestämmelser eller i tolkningen, de
båda former, som i den svenska strafflagen utmärkas med orden
»uppsåt att döda eller fördriva».

Beträffande de olika brottsubjektens straffbarhet förekommer
undantagsvis, t. ex. i dansk strafflag (198), att kvinnan och
annan gärningsman komma under samma straffskala, någon gång,
såsom i England och Frankrike, till och med då den sistnämnde
handlat utan kvinnans samtycke (fransk strafflag (817) undantager
dock till strängare bestraffning sådan gärningsman, som har
viss yrkesställning: är läkare o. s. v.). En numera unik ståndpunkt
intager den österrikiska strafflagen (144 ff.), som ställer
kvinnan, därest hon samtyckt till fördrivningen, samt barnafadern,
så snart han är på något sätt medskyldig i brottet,

men däremot ingen annan (med kvinnans begivande) medverkande,
under gärningsmannastraff.

Följande kan anmärkas om de synpunkter, som i den gällande
europeiska straffrätten finnas utmärkta såsom särskilt belastande
eller särskilt urskuldande vid fosterfördrivning. Man
finner, utom den grundläggande hänsynen till kvinnans samtycke,
väsentligt avseende fast vid frågan, huruvida vinningslystnad
spelat in vid brottets begående. Fn närliggande synpunkt kommer
till uttryck, då vissa lagar stadga kvalifikation, för så vitt
fosterfördrivningen bedrives såsom yrke. En annan grundsats,
som icke får förblandas med den nyss nämnda, och som möter
särskilt i romanska strafflagar, såsom fransk (817), belgisk (853),
italiensk (384), spansk (428) och portugisisk (358), fordrar kvalifikation
för det fall, att förövaren tillhör visst yrke. Merendels
avse härom gällande bestämmelser läkare, barnmorskor och apotekare.
Italiensk strafflag (383) uppställer en kvalifikation för
den äkta mannen, som utan hustruns samtycke fördriver hennes
foster. Beträffande sättet för gärningens utförande framhålles
begånget våld såsom straffskärpningsgrund i spansk strafflag
(425). Hänsyn till utgången tager sig uttryck icke allenast i åtskillnaden
emellan fullbordad och ofullbordad fosterfördrivning.
Fara för kvinnans liv eller hälsa tages stundom genom särskilda
kvalifikationsbestämmelser i beaktande. Vållar fosterfördrivningen,
att kvinnan ljuter döden, föranledas härav i stor utsträckning
särskilda regler; stundom blott för så vitt fördrivningen skett
utan kvinnans vilja; .stundom åter vare sig hennes samtycke
förelegat eller icke; vanligen med olika straffskalor vid dessa
skilda förutsättningar.

En privilegiation, tillgodoseende den vid barnamord bestämmande
hänsyn till fruktan för vanära, förekommer i åtskilliga
lagar, bland andra den ungerska (285), italienska (385), spanska
(427) och portugisiska (358).

Beträffande sådan fosterfördrivande åtgärd, där det åsyftade

resultatet icke kommit till stånd, hava lagarne visserligen alltid
straff för dylika fall men giva åt dem en båd& formellt och sakligt
mycket skiftande behandling.

Icke alltid rör man sig här med en skillnad emellan försök
.och fullbordad gärning. Med erinran om vad förut rörande denna
sak påpekats i annat sammanhang angående vår egen strafflag
må här framhållas, att för engelsk uppfattning fullbordad fosterfördrivning
är för handen, så snart viss åtgärd företagits »i syfte
att framkalla missfödsel», ävensom att numera den holländska (251
bis) samt, för så vitt fråga är om gärningsman utan samtycke,
även den italienska strafflagen (383) har en liknande
formulering.

Regeln är emellertid, att man även i fråga om fosterfördrivning
opererar med försöksbegreppet, antingen så, att en särskild
straffbestämmelse uppställes för försök till fosterfördrivning
eller vanligen så, att man tillämpar de i vederbörande strafflag
uppställda allmänna regler om bestraffning av försök till brott.
De bestämmelser, som i enlighet härmed gälla, innebära undantagsvis
straffrihet för vissa brottssubjekt. Efter belgisk strafflag
(52, 53, 348 ff.) fritages vid försök utom kvinnan själv en val1,
som haft hennes medgivande, med undantag blott för det på grund
av yrke kvalificerade brottssubjektet. Enligt en sedan åtminstone
1850-talet konstant fransk rättspraxis undslipper alltid kvinnan
straff för försök till fosterfördrivning och tillämpas också i fråga
om övriga brottssubjekt vissa begränsningar. Aven enstaka andra
strafflagar, såsom den ryska (49, 465, 466) och turkiska (1, 3,
4, 46, 192), hava liknande restriktioner.

Försök emot s. k. odugligt objekt (kvinnan har i verkligheten
aldrig varit havande) behandlas olika. Enligt den franska rättspraxis
är straff här uteslutet, enligt den tyska skall det ådömas
för alla fall och enligt den engelska för så vitt saken rör annan
gärningsman än kvinnan själv.

Rörande tillvägagångssättet förekommer någon gång, såsom

i svenska strafflagen, en uttrycklig bestämmelse, att det använda
medlet skall vara tjänligt (»som sådan verkan liava kan»); och några
lagar hafva, lika med vår egen, begränsat omfånget av de straffbara
medlen genom alternativet »invärtes eller utvärtes».

Åt läkares rätt att på medicinska indikationer företaga fosterfördrivning
har i den europeiska straffrätten givits uttryck endast
i några kantonallagar. Från den utomeuropeiska rätten, där bestämmelser
i nyss berörda hänseende ej sällan förekomma, må här
antecknas ett stadgande i den mexikanska strafflagen (570) angående
obligatoriskt samråd med annan läkare, »såvida sådant är
möjligt och fara i dröjsmål icke föreligger».

Den spanska strafflagen (428) har en särskild straffbestämmelse
för »den apotekare, som utan recept utlämnar fosterfördrivande
medel».

Från förslagen må antecknas, att även de, likasom lagarna,
alltid särskilja de tre huvudgrupperna: när kvinnan själv, när
annan med hennes begivande och när annan utan hennes vilja
förövat brottet.

Dessutom tudelar det österrikiska förslaget (298) brott av
den första gruppen genom att till privilegierad behandling hänföra
sådan fosterfördrivning, som av kvinnan verkställes till följd
av svårt nödläge eller för att förhemliga hennes vanära. Med
fördrivning utan kvinnans begivande jämnställer samma förslag
(292) sådana brott, där gärningsmannen skall straffas för mer
än en fördrivning eller där upprepat återfall skett eller gärningen
varit förbunden med fara för kvinnans liv eller svår fara för
hennes hälsa.

Övriga förslag uttaga (det danska förslag I genom bestämmelse
[45] i strafflagens allmänna del), vissa fall av fördrivning,
karaktäriserade med något av uttrycken »förvärvsmässigt»-, »yrkesmässigt»,
»av vinningslystnad», »för vinnings skull», »mot
betalning».

Stundom utsöndra de även sådana brott, där fördrivningen
skett i återfall eller vållat kvinnans död. Det danska förslag II
har en särskild regel (220) om den fosterfördrivning, som, förövad
med kvinnans begivande, över huvud, utmärkes av försvårande
omständigheter.

Försöket regleras genom bestämmelser i den allmänna delen,
varförutom de danska förslagen hava vissa modifierande särskilda
stadganden.

Det t}*ska förslag II (259), det österrikiska (295) och det
schweiziska (107) förslaget hava specialbestämmelser beträffande
läkares rätt att straffritt verkställa fosterfördrivning för att avvända
en eljest oundviklig fara för moderns död eller varaktig
svår skada å hennes hälsa. En mera långt gående regel,
som fanns i det tidigare schweiziska lagförslaget av 1916 art. 112,
omfattande även fall, där havandeskapet uppkommit vid förövande
av våldtäkt, »Schändung» (= brott enligt S. L. 15: 18, 15 samt
18: 9) eller blodskam, har icke upptagits i det senaste.

Slutligen må anmärkas, att det österrikiska förslaget. (294) har
eu straffbestämmelse för den, som i tryckt skrift föranleder eller
offentliggör tillkännagivande, vilket i öppen eller förtäckt form
innehåller erbjudande att tillhandagå med fosterfördrivning.

Straffen.

Eu verklig jämförelse mellan straffsatserna i olika lagar
skulle tydligen förutsätta hänsyn till beskaffenheten av de olika
system, vari straffbestämmelserna ingå. Skillnaden emellan olika
arter af frihetsstraff, växlande allmänna regler om tillräknelighet,
delaktighet, villkorlig dom, villkorlig frigivning, sammanräkning
och förändring av straff o. s. v. — allt detta är omständigheter,
som mer eller mindre inverka men som icke i detta sammanhang
kunna utredas. Här må dock erinras därom, att liera bland de
omhandlade rättssystemen hava allmänna regler, som vår egen
rätt saknar, angående rättighet för domstol att under vissa förhållanden
gå över eller under de i strafflagens speciella del stadgade
maxima och minima av straff.

Allmänna regler om straffskärpning vid återfall möta bland
annat i fransk (56 ff.), belgisk (54 ff.) och italiensk (80 ff.) strafflag.
Allmänna straffmildringbestämmelser förekomma flerestädes;
såsom i österrikisk, italiensk, fransk och belgisk strafflag.

Den österrikiska, s. k. utomordentliga mildringsrätten innebär
bland annat, att i fall, där flera mildringsomständigheter
sammanträffa, synnerligen sådana, vilka giva grundad anledning
att hoppas på förbrytarens- bättring, och för så vitt stadgad straffskala
ej överskrider fem års frihetsstraff, domstolen får nedgå
under ordinarie sex månaders minimum (54). Även straffsatser, som
överskrida fem års frihetsstraff, kunna utbytas mot ringare, under
förutsättning, att »mycket viktiga och övervägande mildringsgrunder
sammanträffa» (St. P. O. 338). Sålunda kan en straffsats
om tio till tjugo års eller livstids frihetsstraff nedgå ända

till tre års frihetsstraff; och ett frihetsstraff, som ligger emellan
fem och tio år, nedsättas till ett år.

Enligt italiensk strafflag (59) skola alla tidsbestämda frihetsstraff
vid anhopning av förmildrande omständigheter minskas med
en sjättedel.

Den franska strafflagen (468) stadgar, att, när juryn förklarar
mildrande omständigheter föreligga, skola vanliga straffsatser
modifieras, så att, bland annat, livstids frihetsstraff utbytes mot
tidsbestämt med fem års minimum, och tidsbestämt svårare frihetsstraff
kan nedgå från fem års minimum till enkelt fängelse
av två års, stundom ett års tidslängd.

Belgisk strafflag (80 ff.) stadgar, att vid mildrande omständigheter
en reduktion skall äga rum: en skala av fem till och
med femton år, inträder i stället för femton till och med tjugo
år, av tre till och med tio år i stället för tio till och med
femton år; ett tre månaders minimum i stället för ett femårigt
o. s. v.

Den norska (59) och den danska (60) strafflagen medgiva eu
viss nedsättning bland annat vid det fall, att frivillig angivelse
och oförbehållsamt erkännande ägt rum.

Enligt holländsk strafflag är minimum av frihetsstraff för
alla fall bestämt till en dag, vadan lagen i sin speciella del endast
utmäter maximum. Ett i viss utsträckning liknande förhållande
råder i engelsk rätt.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om den exempelvis
i dansk rätt administrativ myndighet tillerkända rättigheten
att undertrycka eller inhibera åtal, bland annat då det »under
hänsyn till särskilt förmildrande omständigheter kan underlåtas
utan skada för något offentligt intresse».

I fråga om försök till brott uppställas genomgående allmänna
regler. Straffet är regelbundet bestämt lägre än för det fullbordade
brottet och nedgår till viss bråkdel av dess minimum, stundom
till allmänt straff minimum.

Även i förslagen möta allmänna straffskärpningsbestämmelser;
sålunda för återfall, yrkes- och vanemässiga brott, brott av
vinningslystnad.

Allmänna straffmildringsbestämmelser möta i alla förslagen.
Båda de tyska förslagen medgiva domstolen vidsträckt mildringsrätt
i fall, som med hänsyn såväl till resultat som brottslig vilja
framstå såsom särdeles lindriga; förslag II har dessutom regler
om viss nedsättning över huvud vid mildrande omständigheter.
Ur det danska förslaget I må antecknas en bestämmelse om vittgående
straffiindring (stundom straffrihet) för brott, där särskilda
omständigheter föreligga, som »i så betydande grad förringa dess
straffvärdhet», att det stadgade straffet synes vara »för hårt».
Det danska förslag II uppställer såsom förutsättning för en liknande
diskretionär prövningsrätt, att »en straffbar handling är
begången under inflytande av stark sinnesrörelse eller annan
övergående brist på själslig jämvikt eller eljest under särskilda
omständigheter, som i så betydande grad förringa den straffvärdhet,
varom handling av beträffande art regelmässigt vittnar, att
användning av det föreskrivna straffet skulle innebära oproportionerlig
hårdhet». Det schweiziska förslagets allmänna mildringsregel
avser bland annat sådana fall, där gärningsmannen begått sitt
brott »av aktningsvärda bevekelsegrunder» eller »i svårt betryck».

Mot bakgrunden av vad nu är framhållet, må följande för
barnamord och fosterfördrivning i strafflagarnes speciella del stadgade
maximi- och minimistraff här nedan anföras. Därav framgår
framför allt, att straffnivån, såvitt det rör kvinnan själv,
ligger väsentligt lägre1 i förslagen än i gällande lagar.

I) Barnamord.

A) Gällande lagar.

Maximum är i dansk och fransk strafflag livstids frihetsstraff;
i österrikisk (för oäkta barns moder) och belgisk tjugo, i tysk

femton; i norsk och italiensk tolv; i svensk tio; i holländsk nio; i
finsk åtta samt i spansk (för modern) sex års frihetsstraff.

Minimum är i belgisk strafflag tio; i fransk och österrikisk
fem; i italiensk tre års och i spansk två år fyra månader och en
dags frihetsstraff; i dansk och tysk två; i norsk likasom svensk
ett års samt i finsk tre månaders frihetsstraff.

Enligt norsk strafflag kan försöket lämnas sträf fritt, såframt
icke > betydlig kroppsskada tillfogats barnet».

B''i Förslagen.

Maximum är i det tyska förslag I femton; i det danska förslag I
tolv; i det österrikiska förslaget och det tyska förslag II tio; i
det danska förslag II åtta samt i det schweiziska förslaget tre
års frihetstraff.

Minimum är i det tyska förslag II och det danska förslag I
två års men i de övriga sex månaders frihetsstraff.

Beträffande försök stadga de danska förslagen under vissa
förhållanden straffriliet. Förslag II formulerar förutsättningen
härför så, att om »förbrytelsen icke är fullbordad och handlingen
icke påfört barnet betydande skada», kan straffet bortfalla. II)

II) Fosterfördrivning.

A) Gällande lagar.

1) För kvinnan själv är maximum i engelsk rätt livstids frihetsstraff:
i fransk tio; i dansk åtta; i spansk liksom i svensk
sex; i belgisk, österrikisk och tysk fem; i finsk och italiensk fyra
samt i norsk och holländsk tre års frihetsstraff.

Minimum är i fransk strafflag fem; i belgisk två; i österrikisk
ett års frihetsstraff; i dansk åtta månaders; i spansk sex
månader och en dags; i tysk sex månaders; i italiensk fyra månaders; i
norsk tjugoen dagars samt i finsk strafflag fjorton dagars frihetsstraff.

2) Angående annan person, som handlat med kvinnans

samtycke, bör erinras, att i fiera lagar de höga straffsatserna
endast gälla personer i vissa yrken eller andra kvalifikationsfall.
Maximum är här (bortsett, likasom i det följande, från eventuella
särskilda regler rörande de fall, där kvinnan ljöt svår kroppsskada
eller döden) i engelsk rätt livstids frihetsstraff; i fransk
tjugo; i tysk och belgisk tio; i dansk åtta; i finsk, norsk, holländsk
och spansk likasom svensk sex samt i italiensk strafflag fem 5/g
års frihetsstraff. Om österrikisk strafflag jfr. ov. s. 39.

Minimum är i allmänhet sammanfallande med minimum för
fosterfördrivning av kvinnan själv, men utgör i spansk strafflag
två år fyra månader och en dags samt i italiensk strafflag tio
månaders frihetsstraff..

8) I fråga om fosterfördrivning utan kvinnans medgivande
är maximum i dansk och engelsk rätt livstids frihetsstraff; i fransk
och spansk tjugo; i holländsk sexton; i norsk, tysk och belgisk
femton; i italiensk fjorton; i österrikisk likasom svensk tio samt i
finsk åtta.

Minimum är i spansk strafflag sex år och en dags (i svensk
sex års) frihetsstraff; i fransk och belgisk fem; i dansk fyra; i
finsk, norsk, tysk ocli italiensk två samt i österrikisk strafflag ett
års frihetsstraff.

B) Förslagen.

1) För kvinnan själv är maximum i det danska förslag I
sex års frihetsstraff; i det danska förslag II, det tyska förslag I
och det österrikiska förslaget tre samt i de övriga förslagen två
års frihetsstraff.

Minimum är i det danska förslag I och det tyska I tre månaders;
i det danska II tjugoen dagars; i det österrikiska två veckors;
i det schweiziska åtta dagars; i det tyska II en veckas frihetsstraff.
Enligt det danska förslag II kan straffet vid särdeles förmildrande
omständigheter helt bortfalla.

2) För annan än kvinnan, vid samtycke av henne, är maxi -

mum i det danska förslaget I livstids frihetsstraff (dock endast
vid återfall; eljest åttaårigt frihetsstraff); i det schweiziska femton;
i det österrikiska tio; i det danska förslag II sex samt i de
tyska förslagen fem års frihetsstraff.

Minimum är i det danska förslag I ett års och i det österrikiska
tre månaders frihetsstraff, men i de övriga förslagen lika
med minimum för brottet, då det förövas av kvinnan själv.

Det schweiziska förslaget har särskild bestämmelse om tvåårig
preskriptionstid för åtal av fosterfördrivning, förövad av
kvinnan, eller, vid okvalificerade fall, av annan med hennes
samtycke.

3) För annan än kvinnan, i saknad av hennes samtycke,
är maximum i det danska förslag I livstids frihetsstraff (resp. sexton
år); i det tyska I och det schweiziska förslaget femton; i det
danska II tolv; samt i det tyska II och i det österrikiska tio års
frihetsstraff.

Minimum är i de danska förslagen och det tyska förslag II
två år men eljest ett års frihetsstraff.

MO TI VER

Barnamord.

Den gällande svenska rättens ovan anförda bestämmelser
om barnamord kunna otvivelaktigt föranleda berättigade anmärkningar.
Särskilt synes önskvärt, att, med begagnande av eu
annan formulering än den nuvarande av själva brottsbegreppet,
eu smidigare anslutning kunde ernås till vad som får anses vara
lagens förnuftiga mening vid förevarande privilegiering.

Redan under förarbetena till 1864 års strafflag framhölls av
lagkommittén år 1832, hurusom »de bevekelsegrunder, som allmännast
föranleda den av olovlig beblandelse havande kvinnan
att avhända sitt foster livet, äro fruktan för vanära, med alla
därav för henne själv uppkommande följder, och bekymmer över
förlägenhet för barnets skötsel och underhåll». Ifrågavarande
bevekelsegrunder, hette det vidare, vore icke »av neslig beskaffenhet,
såsom de, vilka vanligen föranleda annat mord». På grund
härav och framför allt med hänsyn till det »tillstånd av kroppseller
själslidande, vari barnaföderskan sig befinner», vore det
rättfärdigt att för dessa fall uppställa en särskild, lindrigare
straff skala.

Då det emellertid föreslogs, såsom ock sedermera blev gällande
lag, att nämnda mildring skulle utan åtskillnad tillgodoföras
varje »oäkta barnaföderska» men frånkännas varje annan
barnaföderska, torde detta, förutom av historiska grunder, hava
föranletts av önskan att, med hänsyn tagen allenast till sakens
vanliga förlopp, vinna erforderlig enkelhet och lättillämpligliet åt
lagens bestämmelse. I förbigående kan här förtjäna framhållas,

att även den valda formuleringen i fråga om säkerhet i tillämpningen
ej går fri från anmärkning, bland annat därför, att den
visat sig lämna rum för tvekan rörande omfattningen av begreppet
olovlig beblandelse, rörande inverkan av misstag från kvinnans
sida o. s. v.

Emellertid tick mildringen på detta sätt å ena sidan en onaturligt
vid omfattning, inneslutande fall (t. ex. då modern är en
notoriskt lösaktig kvinna), där svårligen vare sig fruktan för
vanära eller andra särskilt urskuldande omständigheter vid brottets
begående kunna anses föreligga. Och ju mer den ogifta
moderns sociala och ekonomiska ställning i våra dagar förbättras,
desto mindre välgrundad blir denna förbehållslösa eftergift.
Det måste ihågkommas, att allvarliga skäl tala för att icke förfara
släpphänt i fråga om skyddet av nyfödda barn i deras ytterligt
hjälplösa läge och således i fråga om det strafflidande,
som bör drabba eu moder, då hon driver pliktförgätenheten emot
barnet utöver den yttersta gränsen. Icke alldeles utan grund, ens
för nutida åskådning, stod barnamord i forna tider under strängare
straff än åtskilliga andra former av uppsåtlig! dödande.

A andra sidan kan det med lagkommitténs säkerligen principiellt
riktiga utgångspunkt knappast anses förenligt att alltid
utesluta straff mildringen, så snart ingen olovlig beblandelse förevarit.
Det är icke otänkbart, att, oberoende av beblandelse^
lovlighet eller olovligliet, vid förlossningen sådana omständigheter
kunna föreligga, att det måste befinnas mindre straffbart än
vanligt, om modern, då hennes motståndskraft är av fysiologiska
orsaker i hög grad nedsatt, giver vika för en impuls att låta
barnet omkomma.

En mera rationell reglering av berörda stadganden lärer emellertid
ej kunna vinnas utan att ingå på strafflagens allmänna bestämmelser
i fråga om dödande. Då ett förslag om revidering
av hela det fjortonde kapitlet i strafflagen på grund av det saVkunnige
härom meddelade uppdrag är under utarbetande, synes

det önskvärt att, intill dess detsamma hinner framläggas, lämna
de nuvarande brottsbeskrivningarna orubbade. I denna del föreslå
sakkunnige för den skull icke nu annan ändring än att i 23
§ ett där befintligt, uppenbart fel avlägsnas. Såsom ovan nämnt,
har lagen, i fråga om utsättning av 113’fött barn, en straffskärpningsregel
för det fall, att gärningen medför svår kroppsskada
för barnet, men den saknar en bestämmelse för det ''fall, att barnet,
utan moderns uppsåt, omkommer., Tolknings vis har detta senare
fall ansetts inbegripet under straffet för det förra, och torde genom
en'' obetydlig jämkning av lagtexten, på sätt förslaget innehåller,
nu uttryckligen böra bestämmas, att så skall vara förhållandet.

Vad åter angår sträf skalorna för barnamord och försök därtill
samt de i samband därmed behandlade utsättningsförbrytelser.
torde hinder icke föreligga att, utan avvaktan på ett mera
utförligt ändringsförslag, omedelbart företaga en viss jämkning i
mildrande riktning. Det torde vara en allmän och befogad uppfattning
— redan antydd i lagkommitténs ovan citerade yttrande
av 1832 — att man av barnamordsbrotten i långt mindre utsträckning
än av de flesta andra svårt bestraffade brott kan
sluta till ett i djupare mening brottsligt sinnelag. Om denna
reflexion gällt redan i äldre tider, så torde i vår tid än mer
kunna sägas, att den procent av ogifta barnaföderskor, som begår
barnamord, ingalunda utgöres av de till karaktären mest förkastliga.
Snarare utmärkes denna typ därav, att antingen kvinnan
själv är känsligare i fråga om den kvinnliga könsäran, eller
hennes föräldrar eller överhuvud närmare omgivning har eu
strängare uppfattning ifråga om olovlig beblandelse än den numera
vanliga; och att sålunda kvinnan, vid frestelsen att dölja
födseln genom att taga barnets liv, befinner sig i eu svårare intressekollision
än den nu gemenligen förekommande. Ur individualpreventiv
synpunkt lärer därför, för de flesta fall av barnamord,
icke någon längre behandling i straffanstalt kunna anses nödig

och torde icke någon mera allvarlig invändning kunna göras mot
att'' sänka straffet så långt ned, att villkorlig dom kan komma
till användning. Kanske kan till och med ifrågasättas, om icke
användningen av villkorlig dom — alltjämt ur individualpreventiv
synpunkt betraktat — i det hela möter mindre betänkligheter
vid detta brott än vid vissa andra, där det redan kan förekomma.

Om sålunda individualpreventionen icke lärer utgöra ett hinder
för nedsättning av straffminimum, är det visserligen en annan
fråga, huru saken ställer sig ur allmänpreventiv synpunkt.
Det läte ju tänka sig, att en mildhet från lagstiftarens sida
skulle kunna verka till ökande av brottsfrekvensen. Detta göres
emellertid a priori mindre sannolikt redan av nyss anförda resonnemang:
just därför att den utomäktenskapliga födseln nu
mestadels ses med helt andra ögon än förr, ävensom därför,
att mycket blivit gjort från det allmännas sida för att skydda kvinnan
mot de ekonomiska följderna av födseln — förändringar,
som måste tänkas alltjämt fortgå i samma riktning — bliva de
fall, där kvinnan känner sig frestad att genom ett sådant brott
dölja sin vanära, allt färre. Erfarenheten bekräftar också
på ett omisskännligt sätt denna förmodan. Samtidigt med att
domstolarnes utslag visa en ständigt ökad mildhet, visar statistiken
eu ständigt minskad frekvens. Minimum sänktes 1890 från
4 år till 2 år och 1907 från 2 år till 1 år. Maximum försvagagades
1890 genom bestämmelsen, att sex års straffarbete finge
endast vid synnerligen försvårande omständigheter överskridas.
De senare årens rättspraxis visar nu, att domstolarne i så hög
grad begagnat sig av straffnedsättningen, att, ifråga om fullbordat
barnamord, under åren 1913—1919, för mera än en tredjedel
utav fallen (44 av 127) straffet ej överskridit minimum (1 år),
och att det endast i eu ringa minoritet av fallen (9 av 127) överstigit
vad som ända till 1907 var minimum (två års straffarbete).
Mycket anmärkningsvärt är i detta sammanhang, att domstolarne

i så betydande utsträckning (jfr ned.) tillämpa 25 §; en omständighet,
som säkerligen sammanhänger med eu strävan att
finna utväg för lindrigare straff, eventuellt villkorlig dom, vid
brottet i fråga.

Trots denna ytterst påfallande mildhet i lagtillämpningen
visar statistiken ett stadigt sjunkande av antalet sakfällda ända
sedan strafflagens tillkomst och detta bortsett från relationen till
den under tiden växande befolkningssiffran. Under åren 1879—
1912 äro siffrorna för barnamord (14: 22 — 25) sammanslagna med
dem för fosterfördrivning. Det absoluta medeltalet pr år för dessa
båda brottsgrupper är för de fem tioårsperioderna från och med
1866 följande:

1866—1875: 70,o.

1876—1885: 65,o.

1886 — 1895: 62,o.

1896—1905: 56,8.

1906—1915: 55,7*).

Samma årliga medeltal är under fyraårsperioden 1916—1919
51,3 — således alltjämt sjunkande.

Kravet på mildring av barnamordsstraffet gör sig särskilt
kännbart i fråga om minimum. Med hänsyn till de omständigheter,
varunder brottet ej sällan förövas, bör, såsom redan framhållits,
domstolen icke uteslutas från att använda villkorlig dom,
ej heller nödgas att under alla förhållanden ådöma straffarbete.
Med beaktande härav hava sakkunnige funnit sig böra föreslå,
att minimum från ett års straffarbete sänkes till sex månaders
frihetsstraff, att utgå, för vanliga fall, i straffarbete, men, där
omständigheterna äro synnerligen mildrande, i fängelse. Aven
maximum torde, på sätt sakkunnige föreslagit, böra göras till

*) Årliga medeltalet av brott enligt 14: 22, som för åren 1866—1876 var 39.7, utgjorde
för åren 1913—1919 18,2.

föremål för en viss nedsättning: av de 127 fallen av sakfällda
under åren 1913—19 har blott ett enda (och detta på grund av
sammanläggning utav straff för tvänne barnamord) belagts med
så högt straff som fyra års straffarbete (under det att det legala
maximum är tio år).

Det kunde ifrågasättas att efter t. ex. den norska strafflagens
föredöme medgiva straffrihet för vissa lindriga fall av
barnamordsförsök (eller utsättning), något som läte motivera sig
särskilt därmed, att, sedan tillbudet lyckligen avvärjts och modern
återvunnit sin jämvikt och sin normala moderskänsla, det
måste anses motbjudande att vare sig skilja henne från barnet
eller inspärra barnet tillsammans med henne i fängelset. Ett
proklamerande av straffrihet för dylikt fall kan dock icke undgå
att väcka betänklighet (särskilt, så länge försök till fosterfördrivning
straffas) och skulle konsekvent fordra samma eftergift
även i andra fall, så snart frihetsstraff (för vad brott det vara
må) skall undergås av en moder, som har nyfött barn. Vid tillgång
till villkorlig dom enligt förslaget kan för övrigt tydligen
i stor utsträckning undvikas, att avtjänande äger rum av det
ådömda frihetsstraffet. Förgätas må ej heller, att enligt svensk
rätt barnamordsförsöket såsom sådant är straffbart, endast då
gärningen sker med berått mod.

Medan huvudstadgandena om barnamord i 14: 22, 23 vila
pä eu presumtion till moderns förmån, är förhållandet motsatt i
fråga om nästföljande två paragrafer. Den ofta inträffande svårigheten
eller omöjligheten, särskilt om bevisprövningen är bunden
av formella bestämmelser, att lagligen fastställa, huruvida
ett nyfött barn omkommit med moderns vilja eller icke, har föranlett
lagstiftaren att för dylika fall eftergiva vanligen gällande
bevisförutsättningar, men till gengäld mildra skärpan av eljest
gällande straff. Huru vanligt det i praxis ännu är att straffa
särskilt efter 25 § (jfr ovan s. 57) framgår av 1913—1919 års
brottmålsstatistik. Medan sammanlagt 135 (127 —|— 8) personer

dömdes enligt 22 och 23 §§ samt It personer efter 24 §, fälldes
ej mindre än 172 personer till straff efter 25 §.

I trots av de anmärkningar, som otvivelaktigt äro att framställa
emot själva grunden för berörda lagstadganden, hava sakkunnige
ansett sig böra, även här, för det närvarande stanna
vid en mildring av hittills gällande straffskalor. Upphävande
av bestämmelserna torde förutsätta nya straffsanktionerade föreskrifter
t. ex. rörande skyldighet att tillkalla hjälp vid förlossning
och att i övrigt därom iakttaga visst anmälningsförfarande;
rörande förbud emot att hemligen begrava lik o. s. v. Dessutom
torde bestämmelsernas utpräglat sträffprocessuella natur göra
önskvärt, att förslag till deras upphävande.framlägges först efter
samråd med den för processreformen tillsatta kommissionen.

Ifråga om brott enligt 24 § torde genom inskjutande av
fängelse i latituden densamma böra bringas i närmaste överensstämmelse
med den allmänna regeln i S. L. 14: 9 om vållande
till annans död, så vitt sistnämnda regel icke avser de
lindrigaste, med allenast böter straffbelagda fallen. Sänkning
av maximum i 24 § lärer icke kunna ske, eftersom modern, för
allt annat vårdslöst dödande av fostret än det i 24 § nämnda
fall, står under 9 §:s maximum.

Beträffande 25 $ visar sig, att av de under åren 1913—191!)
enligt detta lagrum dömda 172 kvinnor ej mindre än 78 dömdes
allenast till fängelsestraff, ned till eu månads tidslängd, samt att
av de övriga endast nio dömdes till mera än sex månaders
straffarbete och endast fyra till straffarbete i mera än ett år.
I ganska nära överensstämmelse med vad sålunda synes vara
i praxis brukligt hava sakkunnige avfattat sitt förslag om straffnedsättning.

Fosterfördrivning.

Liksom i fråga om barnamord hava sakkunnige i fråga om
fosterfördrivningsbrottets beskrivning icke ansett sig för det närvarande
böra föreslå någon ändring. Sådan kunde väl ifrågasättas
i vissa punkter, bland annat i fråga om fördrivningshandlingen
(»nyttjar invärtes eller utvärtes medel») ävensom i
fråga om åtskiljandet mellan fullbordad och ofullbordad fosterfördrivning.
Men även här gäller, att dylika ändringar icke böra
företagas till prövning förr än i samband med behandlingen av
hela fjortonde kapitlet i strafflagen.

Sakkunnige hava därför nu inskränkt sig till att föreslå en
mildring i straffet, framför allt för kvinnan själv men även för
den, som med hennes vilja begår brottet mot hennes foster. För
kvinnan själv inträder enligt sakkunniges förslag en stark sänkning
av såväl minimum som maximum. Minimum föreslås nedsatt,
för det fall, att fostret kommer utan liv eller ofullgånget
fram (fullbordad fosterfördrivning), från ett års straffarbete till
en månads fängelse samt vid annat fall (försök till fosterfördrivning)
från en månads fängelse till böter. Maximum föreslås nedsatt
i förra fallet från sex års straffarbete till två års fängelse,
i senare fallet från sex månaders straffarbete till sex månaders
fängelse. För den utanför stående, som handlar med kvinnans
vilja, föreslås även en avsevärd sänkning av minimum men ingen
egentlig sänkning av maximum. Minimum skulle enligt förslaget
vid fullbordad fosterfördrivning utgöra sex månaders fängelse i
stället för två års straffarbete och vid försök en månads fängelse

i stället för två månaders straffarbete. Maximum skulle fortfarande
utgöra sex, resp. ett års straffarbete. Dock skulle de
högre graderna (upp till sex års, resp. ett års straffarbete) förbehållas
den gärningsman, som begår brottet vanemässigt eller
för att därmed bereda sig vinning. Denne skulle även ställas
under ett högre minimum än andra, nämligen vid fullbordad
fosterfördrivning ett års och vid försök två månaders straffarbete.

Beträffande skälen för en straffnedsättning, så vitt det rör
kvinnan själv (26 §), må först framhållas den uppenbara, genom
lagändring uppkomna, oegentligheten i nu gällande lag, att
samma minimum som för barnamord (ett års straffarbete) stadgas
för fullbordad fosterfördrivning, företagen av kvinnan själv. Det
är dock oemotsägligt, att en fördrivning måste för kvinnan själv
framstå i en helt annan dager, särskilt om, såsom förhållandet vanligen
är, det gäller ett ingrepp i början av havandeskapet, än
o-ärna någonsin kan bliva fallet, så snart saken rör sådant dodande,
som låter rubricera sig såsom barnamord. Aven om
barnamordets straffskala behölles oförändrad, vore därför en sänkning
av minimum vid detta fall utav fosterfördrivning fullt befogad.
Desto mer måste, om nu en reducering sker av barnamordsstraffets
minimum, redan konsekvensen härav bliva en
avsevärd nedsättning av minimum vid fosterfördrivning. Sätter
man för barnamord gränsen vid sex månaders fängelse, kan
den för fosterfördrivning ej gärna sättas högre än vid en månads
fängelse.

Det lärer även få anses såsom en oegentlighet i nu gällande
lag — om ock mindre stor än den nyss berörda — att fosterfördrivning
enligt 26 § belägges med ett maximum, sex års
straffarbete, lika högt som det, vilket gäller för barnamord, sa
snart icke sistnämnda brott begås under synnerligen försvårande
omständigheter. Nämnda oegentlighet är så mycket större, som
26 §, enligt vad ovan framhållits, icke rätteligen är tillämplig
på annat brottssubjekt än den havande kvinnan själv, således

icke å hennes medhjälpare eller medgärningsman. Finner man
med sakkunnige, att för barnamord fyra års straffarbete må anses
vara tillräckligt högt maximum, där icke synnerligen försvårande
omständigheter föreligga, bör således, vid ifrågavarande
fall av fosterfördrivning, maximum understiga nämnda
straffsats.

Aven bortsett från nu framställda jämförelse med barnamordsstraffet,
synes det emellertid ligga i öppen dag, att, enligt
rådande rättsuppfattning, straffet för lindrigaste fall av
fosterfördrivningsbrott ej kan kvarstå vid nuvarande minimum
av ett års straffarbete. Brottsstatistiken talar här ett särdeles
tydligt språk. Det visar sig nämligen, att, sådan lagen nu
är, åtal och fällande dom, så vitt saken rör den fosterfördrivande
kvinnan själv, endast i få fall årligen förekomma, i trots
av fosterfördrivningsförbrytelsens veterliga vanlighet, samt att
fällda domar genomgående hålla sig vid eller nära straff minimum,
oberoende av om särskilt mildrande omständigheter äro för handen.
Av 77 för brott enligt 26 och 27 §§ under åren 1918—1919
åtalade personer sakfälldes 55, däribland för brott enligt
26 § ett antal av 28 kvinnor. Endast 6 av dessa kvinnor erhöllo
för ett enstaka fosterfördrivningsbrott högre straff än minimum.
Där talan förts emot den fosterfördrivande kvinnan själv,
liar det vanligast skett i samband med rättegång emot annan
person, som gått tillhanda vid fördrivningen; ej sällan såsom en
följd av utredningen i s. k. fosterfördrivningsaffärer av mer
eller mindre vittgripande natur. Exempelvis i ett vid Stockholms
rådstuvurätt anhängigt mål dömdes år 1916 sammanlagt
16 personer för fosterfördrivning eller delaktighet däri.

Uppenbart är, att hela frågan om lagens förhållande till
fosterfördrivningen bör, så snart ske kan, från grunden underkastas
eu sorgfällig omprövning. Men huru denna än kan komma
att framdeles utfalla, synes önskvärt, att för kvinnans vidkommande
straffminimum nu sänkes på sätt sakkunnige föreslagit,

sålunda för fullbordad fördrivning ned till en månads fängelse
och för försök ned till böter, ävensom att åtal i dessa fall uteslutes,
sedan viss tid förflutit efter brottets begående, samt slutligen
att häktningsåtgärd icke må, enligt regeln, kunna ifrågakomma.
För att vinna sistberörda båda önskemål hava sakkunnige
uteslutit straffarbete ur latituden och förty föreslagit
såsom maximum två års fängelsestraff. För vad angår frihetsstraffets
tidslängd står, såsom av nyss anförda statistiska siffror
framgår, detta maximum även i överensstämmelse med nuvarande
rättspraxis.

Det är välbekant, att, enligt gällande svensk rätt, avbrytande
av havandeskap kan, på grund av konflikt emellan olika
hänsyn (intressekollision), framför allt hänsyn till lifsfara för
modern, vara straffritt. Vid den kommande allmänna utredning,
varom ovan talats, synes närmast påkallat att undersöka, dels
huruvida det straffria området genom ett eller annat uttryckligt
stadgande lämpligen låter sig närmare fixeras, möjligen utvidgas
(med avseende på andra medicinska hänsyn än till moderns livsfara:
vid fall, där fostret avlats i våldtäkt, eller där abnormitet
hos fostret måste antagas, eller där andra fall av svåra intressekollisioner
föreligga — jämför ovan redogörelsen för utländska
lagförslag), dels också huruvida bestämda former böra fastställas
(exempelvis, vid fördrivning på grund av medicinska skäl: handlingens
företagande av läkare efter konsultation, däri tjänsteläkare
deltagit, i den mån sådant kan ske; skyldighet att till
medicinalstyrelsen göra anmälan om åtgärden o. s. v.).

Vad angår fosterfördrivning, företagen med kvinnans begivande
av annan än kvinnan själv, synes en skarp skillnad böra
göras mellan de fall, där gärningen begås mer eller mindre yrkesmässigt
(»vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning»)
och övriga fall. Rörande brottslingar av förstnämnda
slag hava sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon sänkning
av nu fastställda straff. Beträffande åter de övriga, har

straffet sänkts, men stannar dock väsentligt över det för kvinnan
föreslagna. Den betydliga skillnaden i straffbarhet mellan
även en brottsling av sistnämnda slag och kvinnan själv förklaras
dels av analogien med barnamordet, där, enligt allmän
uppfattning, varje annat brottssubjekt än kvinnan själv faller
under de vanliga bestämmelserna om mord och dråp, dels därav,
att ganska elakartade fall ofta kunna förekomma, även bortsett
från brott, förövade av vinningslystnad, t. ex. när kvinnans
älskare, för att för egen del undgå obehag, själv företager fosterfördrivningen
eller övertalar kvinnan att låta den företagas av
tredje man.

Nämnas bör slutligen, att, vad angår 28 och 29 §§ (under
åren 1915—1919 ej någon gång tillämpade) samt 34 och 35 §§,
någon anledning icke synes föreligga att nu ingå på frågan om
önskvärdheten av deras omgestaltning eller jämkning i det ena
eller andra avseendet. Även sådana frågor som angående regleringen
vid förevarande förbrytelser av påföljd enligt S. L.
2: 19, av straffskärpning enligt S. L. 2: 6, 7 in. m. torde böra
först i annat sammanhang upptagas till prövning *).

*) För de senaste åren från och med 1915 grunda sig här ovan anförda statistiska
siffror på uppgifter, vilka i statistiska centralbyrån ännu icke undergått slutlig granskning.
De äro sålunda i viss mån preliminära.

Reservation.

Förestående motivering, synnerligen i vad saken rör dess
innehåll å s. 55 f., kan jag, med hänsyn till vidrörda straffrättsliga
grundfrågor, icke utan förbehåll underskriva. I)å jag,
på det förberedande stadium, vari frågan om här berörda lagstadganden
ännu befinner sig, likväl samtyckt till nedsättning
av, bland annat, straffet för barnamord, har detta icke skett
på grund av verkställd undersökning (någon sådan har av oss
icke genomförts) angående orsakerna till barnamordets frekvens
eller rörande tidslängden av den »behandling» i straffanstalt,
som kunde ur preventiv synpunkt finnas önskvärd. Däremot
har jag. med hänsyn till den vid lindrigaste fall av barnamord
förefintliga starka anhopningen av urskuldande omständigheter,
funnit nuvarande straffminimum och frånvaron av tillfälle till
villkorlig dom icke överensstämma vare sig med min egen rättskänsla
eller med rådande allmän rättsuppfattning, sådan densamma
tydligt uttalat sig bland annat i domstolarnas praxis;
ledande till att lagens bud för närvarande icke enligt sin mening
tillämpas. Slutligen har det synts mig uppenbai''t, att med
anledning av det nära sammanhanget emellan barnamord och
fosterfördrivning, eu föreslagen sänkning av straffet för det senare-
brottet ej gärna, ens ur teknisk sjmpunkt, kan äga rum
utan jämkning jämväl i straffet lör det förra.

• Alvar Mantal las.

Innehållsförteckning.

Sid.

Skrivelse till Chefen för K. Justitiedepartementet.............................. B

Förslag till lag.............................................................................. g

Svensk rättsutveckling.................................................................. 9

Barnamord....................................................... n

Fosterf ördrivning ........................ 17

Gällande rätt .............................................................................. 23

Svensk rätt ........................ 25

Barnamord ............................................................... 25

Fosterfördrivning......................................................... 29

Utländsk rätt..................................................................... 33

Barnamord ............................................................... 33

Fosterfördrivning......................................................... 39

Straffen..................................................................... 44

Motiver....................................................................................... 5]

Barnamord........................................................................ 53

Fosterfördrivning ............................................................... 60

Reservation ................................................................................. 65