BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1920:8)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

DYRTIDSTILLÄGG

EFTER UTGÅNGEN AV ÅR 1919
ÅT LÄRARE VID

FOLK- OCH SMÅSKOLOR M. FL. LÄROANSTALTER

AVGIVET DEN 31 JANUARI 1920

SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1920

IVAR HA2GGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

192816

■'' g

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung! ecklesiastikdepartementet.............VII

Inledning.

1) Folk- och småskolor.

Folkskollärarpersonalens kontanta avlöning enligt 1900 års kungörelser med däri vidtagna

ändringar............................... *

Småskollärarpersonalens kontanta avlöning enligt 1900 års kungörelser med däri vidtagna

ändringar........................ ®

Folk- och småskollärares naturaförmåner enligt 1900 års kungörelser med däri vidtagna ändringar
.................................................. 5

Lärarlönenämndens förslag......................................... 6

Tillfällig löneförbättring för år 1916...................................H

Tillfällig löneförbättring för år 1917...................................14

Tillfällig löneförbättring för år 1918...................................18

Definitiv lönereglering från och med år 1919 .............................23

Boställsordningen den 18 september 1918 ................................ 44

Ändrade grunder för pensioneringen...................................45

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918.............................46

Dyrtidstillägg för år 1919..........................................48

Undervisning i slöjd och huslig ekonomi................................58

2) Högre folkskolor.

Lärarpersonalens avlöning enligt 1907 års kungörelse m. fl. författningar............61

Tillfällig löneförbättring för år 1917...................................63

Tillfällig löneförbättring för år 1918...................................64

Definitiv lönereglering från och med år 1919..............................65

Boställsordningen den 19 november 1918................................79

Ändrade grunder för pensioneringen...................................79

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918.............................79

Dyrtidstillägg för år 1919..........................................80

Undervisning i slöjd och huslig ekonomi................................83

3) Kommunala mellanskof.

Lärarpersonalens avlöning enligt 1911 års kungörelser . . . .....................84

Krigstidshjälp för år 1917 och tillfällig löneförbättring för år 1918................86

Definitiv lönereglering från och med år 1919.............................. 92

Boställsordningen den 19 november 1918................................99

Ändrade grunder för pensioneringen...................................99

Sid.

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918............................100

Dyrtidstillägg föl år 1919.........................................Iqq

Undervisning i slöjd............................................102

4) Vissa smdskoleseminarier.

Lärarpersonalens avlöning enligt 1898 års kungörelse........................104

Tillfällig löneförbättring för år 1918...................................105

Lönereglering från och med år 1919..................................106

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918...........................109

Definitiv lönereglering i samband med omorganisation från och med år 1920 ......... 110

Ändrade grunder för pensioneringen..................................121

Dyrtidstillägg för år 1919.........................................121

5) Privatläroverk.

Lärarpersonalens avlöning enligt 1909 års kungörelse med däri vidtagna ändringar.....124

Bestämmelser rörande pensioneringen .................................128

Krigstidshjälp för år 1917 och tillfällig löneförbättring för år 1918...............128

Tillfällig löneförbättring för år 1919...................................138

Extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918............................141

Tillfällig löneförbättring för år 1920 .................................. 143

Dyrtidstillägg för år 1919.........................................148

6) Folkhögskolor.

Äldre bestämmelser angående statsunderstöd åt folkhögskolor..................151

Krigstidshjälp för läsåret 1916—1917 och tillfällig löneförbättring för läsåret 1917—1918 . . 152

Tillfällig löneförbättring för läsåret 1918—1919............................159

Ökat understöd för läsåret 1918—1919.................................162

Extra krigstidstillägg för vinterkursen 1918—1919..........................163

Dyrtidstillägg för läsåret 1918—1919..................................165

Läne- och pensionsreglering från och med läsåret 1919—1920................... 167

Ökat understöd för arbetsåret 1919—1920 ............................... 186

Förslag om ökat understöd för arbetsåret 1920—1921 ........................ 188

De sakkunnigas uppdrag.......................................I89

Inkomna framställningar.......................................192

De sakkunnigas utlåtande och förslag.

1) Folk■ och småskolor.

1918 års lönereglering i förhållande till dyrtiden...........................197

Förhållandet mellan stat och kommun........................... 201

Högre dyrtidstillägg åt familjeförsörjare................................204

Begreppet familjeförsörjare........................................207

Anslutning till grunderna för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.......215

Ordinarie folkskollärare.................................... 218

Extra ordinarie folkskollärare.......................................219

Sid.

Ordinarie småskollärare m. fl.......................................220

Vikarierande lärare..............................''...............221

Dyrtidstillägg under tjänstledighet...... 222

Dyrtidstillägg till innehavare av flera befattningar..........................223

Dyrtidstillägg å såväl avlöning som pension..............................225

Dyrtidstillägg till äkta makar.......................................225

Lärare med avlöning enligt äldre bestämmelser............................227

Lärare i slöjd och hushållsgöromål...................................228

Vissa lärare i statens tjänst........................................228

Författningsförslag..............................................229

Kostnadsberäkning............................................. . 233

2) Högre folkskolor.

Löneregleringens förhållande till dyrtiden.....''..........................237

Kommunala tillskott ............................................237

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................238

Dyrtidstillägg under tjänstledighet....................................244

Dyrtidstillägg till innehavare av flera befattningar......................... 245

Lärare med avlöning enligt äldre bestämmelser ...........................245

Författningsförslag..............................................24(5

Kostnadsberäkning.............................................24G

3) Kommunala mellanskof.

Jämförelse med de högre folkskolorna.................................248

Kommunala tillskott............ 248

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................249

Dyrtidstillägg under tjänstledighet m. m................................252

Författningsförslag.................................... 252

Kostnadsberäkning .............................................252

4) Vissa smdskoleseminarier.

Gällande lönereglering...........................................254

Kommunala tillskott.......................... . . .................255

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................256

Dyrtidstillägg under tjänstledighet....................................258

Dyrtidstillägg till innehavare av flera befattningar..........................258

Lärare med avlöning enligt äldre bestämmelser ...........................258

Författningsförslag..............................................259

Kostnadsberäkning.............................................259

5) Privatläroverk.

Allmänna synpunkter............................................261

Kommunala tillskott............................................262

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................264

Dyrtidstillägg under tjänstledighet....................................270

Författningsförslag..............................................272

Sid.

Kostnadsberäkning..............................................273

Skolformen kommunal mellanskola—kommunalt gymnasium....................275

6) Folkhögskolor.

Allmänna synpunkter............................................277

1919 års lönereglering i förhållande till dyrtiden.......................... 278

Kommunala tillskott................................. 279

Sättet för dyrtidstilläggets beräkning..................................280

Dyrtidstillägg under tjänstledighet m. m.................................285

Dyrtidstillägg till innehavare av flera befattningar............... 285

Lärare med avlöning enligt särskilda föreskrifter...........................286

Författningsförslag..............................................286

Kostnadsberäkning .............................................287

• Sammanfattning.

Jämförande tablå rörande avlöningar till vissa grupper av lärare ................289

Kostnadsberäkning..............................................290

Förhållandet mellan dyrtidstillägg av statsmedel och dyrtidstillägg från orterna .......291

Hemställan..................................................292

Bilagor.

I. Förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg under år 1920 åt lärare
vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskole seminarier.

...............................................294

II. Förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg under år 1920 åt lärare
vid privatläroverk...........................................299

III. Förslag till kungörelse med allmänna grunder för dvrtidstillägg under år 1920 åt lärare

vid folkhögskolor............................ 303

IV. Kostnadsberäkning rörande dyrtidstillägg åt lärare vid folk- och småskolor........308

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet.

Den 1 augusti 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet
att dels tillkalla högst fem sakkunniga för att
inom departementet biträda med utredning av frågan om beredande
av dyrtidstillägg efter utgången av år 1919 åt lärare vid folk- och
småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier,
dels ock anmoda en av de sakkunniga att såsom
ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.

Med anledning härav tillkallades såsom sakkunniga för nämnda
ändamål undertecknade Ericsson, Pälsson, Jansson, Olsson och Kristensson,
varjämte uppdrogs åt undertecknad Ericsson att såsom ordförande
leda de sakkunnigas förhandlingar.

Glenom särskilda Kungl. Maj:ts beslut har uppdraget därefter
utvidgats att omfatta jämväl frågan om dyrtidstillägg åt lärare vid
privatläroverk och folkhögskolor.

På grund av nådigt bemyndigande den 12 september 1919 har
sedermera chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallat följande personer
att i mån av behov biträda de sakkunniga vid behandlingen
av särskilda frågor, nämligen rektorn vid kommunala mellanskolan
i Malmö Moritz Ehmfrid Svanlund, rektorn vid högre folkskolan med
handelsundervisning för flickor i Göteborg Signe Westelius, lärarinnan
vid Stockholms stads folkskolor Maria Götilda Jönsson, föreståndaren
för småskoleseminariet i Kristinehamn, filosofie licentiaten Karl
Gustaf Jonsson, rektorn vid läroanstalten Ateneum för flickor i Stockholm,
teologie licentiaten och filosofie kandidaten Arvid Bruno och
föreståndaren för Värmlands läns folkhögskola, filosofie doktorn Jo -

VIII

lian Adolf Hjalmar Heden. Samtliga dessa hava vid särskilda tillfällen
på kallelse deltagit i de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga få härmed överlämna betänkande och förslag
rörande dyrtidstillägg efter utgången av år 1919 åt lärare vid ovan
omförmälda läroanstalter, och komma de sakkunniga att inom kort
avgiva skriftliga utlåtanden i vissa andra, till de sakkunniga hänskjutna
ärenden.

Stockholm den 31 januari 1920.

A. E. M. ERICSSON.

C. E. JANSSON.
ANNA OLSSON.

EMIL KRISTENSSON.
JÖNS PÅLSSON.

Inledning.

Till belysande av de spörsmål, som ingå i de sakkunnigas uppdrag,
anse sig de sakkunniga böra till en början lämna en redogörelse
för tillkomsten av nu gällande avlöningsbestämmelser för de
lärargrupper, om vilka här är fråga. Därvid kommer särskild uppmärksamhet
att ägnas de åtgärder, som under de senare åren av
statsmakterna vidtagits för beredande åt personalen av vissa tillskott
till den ordinarie avlöningen, såsom tillfällig löneförbättring, extra
krigstidstillägg och dyrtidstillägg.

Denna redogörelse är fördelad på de olika huvudavdelningarna

1) folk- och småskolor, 2) högre folkskolor, 3) kommunala mellanskolor,
4) vissa småskoleseminarier, 5) privatläroverk och 6) folkhögskolor.

Folkskollärarpersonalens
kontanta
avlöning
enligt 1900
års kungörelser
med däri
vidtagna
ändringar.

1. Folk- och småskolor.

Enligt § 1 i kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlöning åt
lärare vid folkskolor och småskolor, sådan denna paragraf lydde enligt
kungörelsen den 14 september 1906, skulle ordinarie lärare, som,
efter undergången godkänd avgångsexamen från folkskoleseminarium,
blivit i föreskriven ordning anställd vid folkskola, i årlig lön för
undervisning under 8 månader eller 341/2 veckor eller under den
kortare tid, som Kung! Maj:t på grund av särskilda förhållanden
kunde medgiva, åtnjuta minst 900 kronor samt tre ålderstillägg, vart
och ett å 150 kronor för manlig lärare och 100 kronor för kvinnlig.

Lärare skulle vara skyldig att utan särskild ersättning underkasta
sig den ökade tjänstgöringsskyldighet, som kunde för honom
uppkomma, därest i vederbörlig ordning skulle komma att för samtliga
skoldistrikt stadgas förlängning av den lagstadgade undervisningstiden
av 34x/2 veckor, dock under en tid av sammanlagt högst
36 veckor om året.

I § 4 av kungörelsen den 1 juni 1900 stadgades, att för lärare
vid folkskola, till vilkens avlönande statsbidrag utginge och vilkens
tjänstgöring, såvitt den avsåge i skolåldern varande barn, fortginge
utöver åtta månader av året, lönen skulle för varje överskjutande
månad ökas med 1/s av det belopp, vartill lärarens årliga minimilön
beräknades, däri husrum och bränsle icke inberäknade.

Enligt § 1 mom. 1 i kungörelsen den 1 juni 1900 angående
avlönande av vikarie för lärare vid folkskola eller småskola under
tjänstledighet på grund av sjukdom, sådant detta moment lydde enligt
kungörelsen den 28 juni 1907, skulle, därest vid folkskola anställd
ordinarie eller extra ordinarie lärare, till vilkens avlönande bidragav
statsmedel utginge, på grund av sjukdom åtnjöte tjänstledighet

och vid folkskoleseminarium examinerad vikarie för honom vore förordnad
under oavbrutet minst en månad av den fastställda undervisningstiden
av åtta månader om året, vikarien för den tid, varunder
hans förordnande varade, åtnjuta arvode efter minst 800 kronor
för åtta månaders undervisningstid eller 100 kronor för läsmånad,
varje månad beräknad till trettio dagar, samt dessutom bostad och
vedbrand eller ersättning därför, ävensom med belopp, som av skoldistriktet
bestämdes, undfå gottgörelse för resekostnad, där sådan
ifrågakomme.

§ 2 mom. 2 i samma kungörelse den 1 juni 1900 stadgade,
bland annat, att för utbekommande av statsbidrag till sådan vikaries
avlöning hinder icke skulle möta därav, att vikarien ej avlagt avgångsexamen
vid folkskoleseminarium, därest folkskolinspektören vitsordade,
att vikarien befunnits duglig samt att vikarie, som avlagt
nämnda examen, icke kunnat erhållas.

I enlighet med vad som stadgades i § 1 av kungörelsen den 1
juni 1900 angående statsbidrag till avlönande av lärare vid folkskolor
och småskolor, sådan denna paragraf lydde jämlikt kungörelsen den
14 september 1914, skulle till avlönande av lärare vid folkskola av
statsmedel utgå ett årligt bidrag, motsvarande nio tiondelar av den
lön, beräknad efter åtta månaders lagstadgad tjänstgöring, läraren,
förutom husrum och vedbrand eller ersättning därför, åtnjöte; vidare
skulle samtliga ålderstilläggen utgå av statsmedel.

Rörande statsbidrag i de fall, då lärare vore tjänstledig på grund
av styrkt sjukdom, stadgades i kungörelsen den 1 juni 1900 angående
avlönande av vikarie för lärare vid folkskola eller småskola
under tjänstledighet på grund av sjukdom.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlöning åt lärare Smdskoivid
folkskolor och småskolor, § 2, sådan denna paragraf lydde enligt j“™r]-''Xnta
kungörelsen den 13 juni 1908, skulle lärare, som — efter att hava avlöning en
i stadgad ordning vid vederbörligt seminarium eller inför folkskol- lt9^J^el^a
inspektör undergått prövning för anställning vid småskola, vid mindre med däri vidfolkskola
eller vid folkskola i egenskap av biträdande lärare — blivit tagna^andnnbehörigen
antagen till lärare vid någon av förenämnda skolor, i
lön för 8 månaders undervisning åtnjuta minst 500 kronor samt tre
ålderstillägg å 60 kronor vartdera.

Oexaminerad lärare, vilken var anställd tills vidare och tillsatt
före den 1 januari 1908, ägde åtnjuta ett arvode av 500 kronor. Statsbidrag
utgick icke för oexaminerad lärare, som anställts efter nämnda
tidpunkt.

Genom § 4 av kungörelsen den 1 juni 1900 var stadgat, att
för lärare vid småskola ävensom biträdande lärare vid folkskola samt
lärare vid mindre folkskola, till vilkens avlönande statsbidrag utginge
och vilkens tjänstgöring, såvitt den avsåge i skolåldern varande barn,
fortginge utöver åtta månader av året, lönen skulle för varje överskjutande
månad ökas med 1/s av det belopp, vartill lärarens årliga
minimilön beräknades, däri husrum och bränsle icke inberäknade.

Enligt § 1 mom. 2 i kungörelsen den 1 juni 1900 angående
avlönande av vikarie för lärare vid folkskola eller småskola under
tjänstledighet på grund av sjukdom, sådant detta moment lydde enligt
kungörelsen den 13 juni 1908, skulle, då biträdande lärare vid folkskola
eller lärare vid mindre folkskola eller småskola, till vilkens
avlönande bidrag av statsmedel utginge, på grund av sjukdom åtnjöte
tjänstledighet och vid småskoleseminarium examinerad eller av
folkskolinspektör prövad vikarie vore förordnad under oavbrutet minst
en månad av den fastställda årliga undervisningstiden, vikarien för den
tid, varunder hans förordnande varade, åtnjuta arvode efter minst 450
kronor för åtta månaders undervisningstid eller 56 kronor 25 öre för
läsmånad, varje månad beräknad till 30 dagar, och i övrigt samma förmåner
som vikarie för ordinarie eller extra ordinarie lärare vid folkskola.

Hade oexaminerad vikarie förordnats, skulle denna åtnjuta arvode
efter minst 400 kronor för åtta månaders undervisningstid eller
50 kronor för läsmånad och i övrigt enahanda förmåner, som ovan
sagts. Paragraf 2 mom. 2 i sistberörda kungörelse den 1 juni 1900
stadgade, att statsbidrag skulle utgå till sådan vikarie, därest folkskolinspektören
vitsordade, att vikarien befunnits duglig.

På grund av stadgande i § 2 av kungörelsen den 1 juni 1900
angående statsbidrag till avlönande av lärare vid folkskolor och småskolor,
sådan denna paragraf lydde jämlikt kungörelsen den 14 september
1914, utgick till avlönande av biträdande lärare vid folkskola,
lärare vid mindre folkskola och lärare vid småskola av statsmedel
ett årligt bidrag, motsvarande nio tiondelar av den lön, beräknad

efter åtta månaders lagstadgad tjänstgöring, läraren, förutom husrum
och vedbrand eller ersättning därför, åtnjöt; vidare utgingo av statsmedel
samtliga ålderstilläggen.

Körande statsbidrag i de fall, då lärare vore tjänstledig på grund
av styrkt sjukdom, voro föreskrifter meddelade i kungörelsen don 1
juni 1900 angående avlönande av vikarie för lärare vid folkskola
eller småskola under tjänstledighet på grund av sjukdom.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlöning åt lärare Folk-och småvid
folk- och småskolor, § 1, sådan denna paragraf lydde jämlikt skollärares
kungörelsen den 14 september 1906, skulle ordinarie lärare vid folk- nerenltgTmo
skola av skoldistriktet förses med tjänlig bostad och nödigt bränsle drs kungöreleller
ersättning därför. Dessutom borde, såvitt sig göra läte, åt lära- ®ervidtagna ”
ren till brukning för eget behov av jordfrukter upplåtas ett lämpligt ändringar.
jordland; och skulle detta noga avskiljas från skolträdgården.

Av kungörelsen den 1 juni 1900 angående statsbidrag till avlönande
av lärare vid folkskolor och småskolor, § 1, sådan denna paragraf
lydde jämlikt kungörelsen den 14 september 1914, framgick,
att extra ordinarie lärare vid folkskola ägde rätt till husrum och
vedbrand eller ersättning härför.

Beträffande lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola
ävensom biträdande lärare vid folkskola stadgade kungörelsen den
1 juni 1900 angående avlöning åt lärare vid folkskolor och småskolor
§ 2, sådan denna paragraf lydde jämlikt kungörelsen den 18 juni
1908, att skoldistriktet skulle förse sådan lärare med tjenlig, i skolan
eller nära denna belägen bostad jämte nödig vedbrand eller ock, där
hinder eller svårighet härför mötte, lämna honom ersättning för
nämnda förmåner, minst 100 kronor för år.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1900 angående avlönande av
vikarie för lärare vid folkskola eller småskola under tjänstledighet
på grund av sjukdom, § 1, sådan denna paragraf lydde enligt kungörelserna
den 28 juni 1907 och den 13 juni 1908, skulle sådan
vikarie av skoldistriktet förses med tjänlig, skolan närbelägen bostad,
bestående av ett rum med vedbrand, eller ock erhålla ersättning därför,
beräknad efter minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid.

De sålunda nämnda naturaförmånerna voro, med undantag av
jordland för folkskollärare, uppställda såsom villkor för statsbidrags
utgående till den kontanta avlöningen.

Lärarlöne nämndens förslag.

Ett ingripande förslag till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna
vid bland annat folk- och småskolor framlades av
den s. k. lärarlönenämnden i utlåtande den 31 oktober 1914. Detta
förslag avvek från grunderna för då gällande avlöningsbestämmelser
bland annat däri, att det upptog en ny avlöningsform, familjetillägg,
samt att grundlönen för ordinarie befattningshavare och arvodet för
extra ordinarie och vikarierande lärare varierade allt efter som befattningshavaren
vore man eller kvinna. Enligt nämndens förslag
skulle grundlönen utgöra för manlig folkskollärare 1,300 kronor och
för kvinnlig lärare 1,150 kronor i stället för dittills i båda fallen
utgående 900 kronor sapit därtill komma tre ålderstillägg, vartdera
å 200 kronor, i stället för förutvarande 150 kronor för lärare och
100 kronor för lärarinna. Familjetilläggen, som voro föreslagna till
lika många som ålderstilläggen, nämligen tre, skulle utgå: ett efter
tillkomsten av det första, ett efter tillkomsten av det tredje och ett
efter tillkomsten av det femte barnet. Vad angick familjetilläggens
storlek föreslogs enahanda belopp, eväd familjeförsörjaren vore
man eller kvinna, nämligen 200 kronor. Beträffande statsbidraget
föreslog nämnden, att, utöver vad i detta avseende då gällde, kostnaderna
för familjetillägg samt merkostnaden i grundlönen för manlig
lärare skulle helt bekostas av staten. De av nämnden föreslagna
naturaförmånerna för lärare vid såväl folkskolor som småskolor voro
avsedda att såsom dittills tillhandahållas av skoldistriktet.

Beträffande småskollärarnas löneförhållanden föreslog nämnden
likaså, att den kontanta lönen för lärare, som blivit anställda tillsvidare,
skulle utgå i följande former: grundlön, ålderstillägg och
familjetillägg. Grundlönen föreslogs till 700 kronor, ålderstilläggen
skulle liksom för folkskollärarkåren utgöra tre att utgå med 150
kronor vartdera. De tre föreslagna familjetilläggen skulle utgå med
enahanda belopp eller 150 kronor vartdera. Vad nämnden anfört
beträffande grunderna för statsbidrags utgående till folkskollärarnas
avlöning var avsett att i det hela vinna tillämpning även på småskollärarnas
löner, dock med den olikheten att nämnden beträffande
småskollärarkåren ej föreslog någon skillnad mellan manliga och
kvinnliga lärares löner, vadan förslaget om statsbidrag för täckande
av merkostnaden för de manliga folkskollärarnas löner ej hade tilllämpning
på småskollärarna.

Det torde ej vara nödvändigt att i förevarande sammanhang,
utöver vad sålunda anförts, lämna någon redogörelse för detaljerna
i lärarlönenämndens betänkande, i vad det avser lärarpersonalen vid
tolk- och småskolor. Då emellertid nämndens förslag om särskilda
lönetillägg åt familjeförsörjare berör ett principiellt spörsmål av ingripande
betydelse och den av nämnden hävdade grundsatsen, att
familjeförsörjare borde i avlöningsliänseende något rikligare tillgodoses
än icke-familjeförsörjare, jämväl beaktats vid bestämmande av
den tillfälliga löneförbättring (extra krigstidstillägg, dyrtidstillägg),
som under de senare åren tillkommit lärare vid folk- och småskolor
samt vissa andra läroanstalter, liksom ock, såvitt angår tiden intill
1918 års utgång, vid beredande av krigstidsunderstöd åt statens egna
befattningshavare, anse sig de sakkunniga böra något närmare uppehålla
sig vid vad nämnden i detta avseende anfört och föreslagit.

Nämnden har därvid till en början lämnat en redogörelse för
den under de senare åren framförda s. k. behov sprincip en, vars innebörd
är, att befattningshavare, som är familjeförsörjare, skall åtnjuta
högre avlöning än befattningshavare, som icke är familjeförsörjare.
Mot nämnda princip hade uppställts principen: lika arbete, lika lön,
vilken princip i allmänhet ansåges ligga till grund för statens nuvarande
avlöningsväsen. Nämnden erinrade emellertid, att för närvarande
betalningen för en och samma statstjänst kunde växla avsevärt,
beroende på befattningshavarens rent personliga förhållanden.
Sådana olikheter i avlöningen betingades av en hel del efter hand
införda avlöningsformer, såsom ålderstillägg, ålderdomspension, invaliditetspension,
reliktpension, avlöning under sjukdom m. m., av vilka
somliga finge del, andra icke. Nämnden ansåge, att särskilda avlöningstillägg
åt familjeförsörjare vore lika mycket eller lika litet som
nämnda avlöningsformer stridande mot principen: lika arbete, lika
lön. Enligt nämndens mening vore kravet på särskilt avlöningstilllägg
åt familjeförsörjare i grunden av samma natur som de i statens
löneregleringar tillgodosedda kraven på underhåll under sjukdom,
högre avlöning för äldre tjänstemän, tjänstepension och reliktpension,
av vilka förmåner somliga komme i åtnjutande, andra icke. Frågan
vore sålunda, huruvida till de omständigheter, som för närvarande
betingade variationer i avlöningen, jämväl skulle läggas familjeförsörjningen,
eller, som saken ock kunde uttryckas, huruvida till övriga,
statstjänare ålagda försäkringar även skulle läggas familjeförsäkring.

Den fråga, behovsprincipen sökt att lösa, vore icke en fråga om avlöningens
storlek, utan om avlöningens fördelning.

Beträffande frågan, i vilken omfattning principen om särskilda
lönetillägg åt familjeförsörjare borde tillämpas, anförde nämnden
bland annat, att, enligt nämndens statistik rörande manliga ordinarie
folkskollärare och manliga småskollärare, år 1912 funnes inom dessa
kårer 3,125 familjeförsörjande män och 2,278 icke-familjeförsörjande
män. Om man antoge, att en lärares merkostnad för familjeförsörjning
i genomsnitt uppginge till 400 kronor om året, skulle, vid tilllämpningen
av grundsatsen om lönens bestämmande med hänsyn till
familjeförsörjarnas behov, statens årliga utgifter för de nämnda manliga
lärarnas avlöning bliva 400 X 2,278, d. v. s. över 900,000 kronor
större, än om den ifrågasatta nya principen tillämpades. Sammanräknades
både män och kvinnor inom nämnda kårer, skulle hela
antalet familjeförsörjare uppgå till 3,226 och hela antalet icke-familjeförsörjare
till 15,872. Om man nu vid dessa kårers lönereglering
skulle, utan att fördela lönen med hänsyn till familjeförsörjning,
sätta lönen så högt, att familjeförsörjarna erhölle en fullt tillräcklig
inkomst, skulle detta kosta staten 400 X 15,872, d. v. s. över 6 xjz
miljoner kronor om året mera, än om den nya löneprincipen tilllämpades.

Av den verkställda utredningen drog nämnden den slutsatsen,
att ju större en kår vore, desto svårare vore det att, utan lönens
fördelning med hänsyn till familjeförsörjning, för kåren åstadkomma
en lönereglering, vid vilken såväl familjeförsörjarnas intressen som
ock statens ekonomiska intressen på en gång behörigen tillvaratoges.
Vid en sådan konflikt bleve det i allmänhet familjeförsörjarnas intressen,
som finge stå tillbaka. Korteligen, folk- och småskollärarkåren
kunde icke erhålla en lönereglering, som fullt tillgodosåge de
manliga familjeförsörjarnas behov av en anständig bärgning, med
mindre löneregleringen byggdes på grundsatsen om lönens fördelning
med hänsyn till familjeförsörjning. Enligt nämndens mening angåve
sålunda principen om särskilda lönetillägg åt familjeförsörjare den
enda utväg, på vilken man under dåvarande förhållanden kunde
komma till en för folk- och småskollärarna fullt tillfredsställande
lönereglering.

I fråga om läroverks- och seminarielärarna — för vilka grupper
det jämväl till hörde nämnden att föreslå löne- och pensionsreglering —

ställde sig enligt nämndens uppfattning saken på ett annat sätt.
Dessa kårer voro jämförelsevis små i förhållande till folk- och småskollärarkårerna,
vadan frågan om den nya löneprincipens tillämpmng
vid de förra kårernas lönereglering icke på långt när hade den
statsfinansiella betydelse, som då det gällde folk- och småskollärarna.
Vidare vore avlöningarna vid de allmänna läroverken och folkskoleseminariorna
i allmänhet högre än vid folk- och småskolor, vadan
behovet av särskilda familjetillägg syntes vara mindre vid de förra
läroanstalterna än vid de senare. Härtill komme, att läroverks- och
seminarielärarna i förhållande till övriga statstjänstemannakårer intoge
en mindre isolerad ställning än folk- och småskollärarkåren,
vadan den nya löneprincipen svårligen kunde tillämpas på de förra
utan att draga med sig konsekvenser. Om den nya löneprincipen
skulle tillämpas vid reglering av lönen för statstjänstemän, borde
den enligt nämndens mening införas på en gång utefter hela linjen.

Vidkommande lärarna vid de högre folkskolorna och vid de
kommunala mellanskolorna ansåge nämnden, på anförda skäl, att
dessa i berörda hänseende borde jämnställas med folkskollärarna.

Nämnden kom alltså till det resultat, att den nya löneprincipen
borde tillämpas på de kommunalt anställda lärarna, men icke på de
statsanställda.

Sin uppfattning om de närmare villkor och bestämmelser, som
borde stadgas i fråga om åtnjutande av familjetillägg, sammanfattade
nämnden i följande förslag till bestämmelser angående grunderna
för familjetillägg:

Där i lönereglering, som av Kung! Maj:t och riksdagen fastställts, avlöningsformen
familjetillägg. förekommer, skall sådant lönetillägg utgå enligt här nedan
angivna grunder, ankommande det på Kung! Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,
som för tillämpning av dessa grunder må finnas erforderliga.

1. Rätt till familjetillägg tillkommer ordinarie manlig befattningshavare
samt ordinarie kvinnlig befattningshavare, vars man är död, under förutsättning
att befattningshavaren har eget äkta barn, som är ogift och icke uppnått 21
års ålder.

Har ordinarie manlig eller kvinnlig befattningshavare, vars äktenskap upplösts
genom skilsmässa, eget äkta barn, som är ogift och icke uppnått 21 års
ålder, ankommer det på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida rätt till familjetillägg
skall tillkomma befattningshavaren.

2. Befattningshavare, som äger rätt till familjetillägg, skall erhålla ett
familjetillägg, därest han har ett sådant barn, som i punkt 1 säges; två familje2 -

tillägg, därest han har tre sådana barn, och tre familj etillägg, därest han har
fem sådana barn.

3. Varder befattningshavare, som åtnjuter familjetillägg, pensionerad, äger
han enahanda rätt till familjetillägg, som tillkommer ordinarie befattningshavare.

4. Kvinnlig befattningshavare, som för barn uppbär pupillpension från
offentlig änke- och pupillkassa, äger att som familjetillägg erhålla endast vad
som må erfordras för att utjämna skillnaden mellan beloppet av det eller de
familjetillägg, befattningshavaren eljest skolat uppbära, och beloppet av den hennes
barn tillkommande pupillpension.

5. Familjetillägg utgår från och med kalenderåret näst efter det, varunder
rätten till tillägget inträtt, till slutet av det kalenderår, under vilket rätten till
lönetillägget upphört.

6. Familjetilläggen utgå efter kalenderår.

7. År befattningshavare tjänstledig på grund av styrkt sjukdom, äger
han åtnjuta honom eljest tillkommande familjetillägg; är befattningshavare tjänstledig
av annan anledning, ankommer det på Kungl. Maj:t, huruvida familjetillägg
skall under tjänstledigheten till honom utgå.

I ett vid nämndens förslag fogat särskilt yttrande anförde nämndens
ordförande, att lian diskussionsvis framfört den tanken, att vid
statsläroverk anställd ordinarie lärarinna, som vore änka och hade
barn under 21 år, skulle komma i åtnjutande av ett familjetillägg
å ett mindre belopp, exempelvis 400 kronor om året för kvinnlig
läroverksadjunkt. Vidare uttalade en av nämndens ledamöter, med
instämmande i huvudsak av en annan ledamot, den meningen, att
ett av de föreslagna familjetilläggen borde utgå såsom giftermålstillägg
och de två övriga såsom barntillägg, exempelvis efter tillkomsten
av andra och fjärde barnet. Slutligen förklarade sig en ledamot
ej kunna biträda nämndens förslag om tillämpningen av principen
om särskilda tillägg åt familjeförsörjare jämväl på lärarna vid
de högre folkskolorna och vid de kommunala mellanskof orna.

Av lärarlönenämnden hade jämväl en ingående utredning verkställts
rörande förhållandet mellan manliga och kvinnliga läraren
avlöning m. m. I detta avseende må här endast erinras, att nämnden
vid beräkning av avlöningen till kommunalt anställda kvinnliga
lärare ansett sig böra utgå från avlöningen för icke-familjeförsörjande
manlig lärare, vilken avlöning reducerats med hänsyn till de
kvinnliga lärarnas lägre pensionsålder, där sådan föreslagits. Till
de faktorer, som ansetts böra betinga skillnad mellan manliga och
kvinnliga lärares löner, hade nämnden lagt ytterligare en. nämligen

männens värnplikt, därvid nämnden beräknat värnpliktsåret som ett
tjänstår med en inkomst av 500 kronor, ungefärligen motsvarande
statens utgifter för den värnpliktiges föda, kläder och dagavlöning.
Slutligen hade nämnden vid beräkningen av kvinnliga lärares avlöning
tagit hänsyn till de olika dödlighetsförliållandena bland manliga
och kvinnliga lärare ävensom till manliga lärares skyldighet att
bidraga till efterlevande anhörigas pensionering. Vad nämnden sålunda
föreslagit avsåge icke småskollärarkåren, vars rekrytering med
män nämnden icke ansåge för något statsintresse och för vilken kår
nämnden därför endast föreslagit en, för kvinnan avsedd löneskala.

Av tre bland nämndens ledamöter uttalades i denna punkt avvikande
meningar.

Lärarlönenämndens förslag om lönetillägg åt familjeförsörjare
bland folk- och småskolornas lärarpersonal upptogs i en vid 1915
års riksdag väckt motion, däri hemställdes om anvisande av medel
på extra stat för år 1916 att enligt av lärarlönenämnden föreslagna
grunder utgå i form av familjelönetillägg åt folkskollärare och folkskollärarinnor: med

200 kronor åt den, som hade ett eget barn under 21 år
att försörja,

med 400 kronor åt den. som hade tre egna barn under 21 år
att försörja, samt

med 600 kronor åt den, som hade fem egna barn under 21 år
att försörja.

Det för ändamålet erforderliga beloppet skulle enligt motionärens
förslag helt utgå av statsmedel.

Till stöd för sin framställning anförde motionären, att det under
rådande dyrtid vore svårt för de lägsta inkomsttagarna att reda sin
ekonomi och att detta i synnerhet vore svårt för medlemmarna av
folkskollärarkåren. Då efter allt att döma förslag om lönereglering
för ifrågavarande personal ej komme att framläggas för 1915 års
riksdag, måste, för att ej många inom kåren skulle helt duka under,
en provisorisk lönereglering för år 1916 av riksdagen antagas. Helt
naturligt vore, att lärare med större familjer vore i större behov av
hjälp än sådana med liten eller ingen familj. Det av lärarlönenämnden
framlagda förslaget om familjelönetillägg komme att lindra
nödläget för de mest betungade.

Tillfällig
löneförbättring
för år
1916.
Motion.

Riksdagens

skrivelse.

I likhet med motionären fann riksdagen (skrivelse nr 8, p. 147),
att folkskollärarnas behov av förbättring i deras ekonomiska ställning
vore så trängande, att med åtgärder för behovets avhjälpande
icke kunde anstå till dess förslag om en definitiv lönereglering för
kåren bleve färdigt att föreläggas riksdagen. Riksdagen funne sig
alltså böra bifalla motionärens hemställan, i den mån densamma avsåge
en tillfällig löneförbättring för folkskollärarkåren.

Av såväl den omständigheten, att förslag om definitiv lönereglering
för nämnda kår torde kunna förväntas inom de allra närmaste
åren, som ock därav, att löneökningar under dåvarande brydsamma
förhållanden endast i särskilt tvingande fall borde komma i fråga,
följde, att den ekonomiska hjälp, som enligt riksdagens mening nu
borde beredas folkskollärarna, endast borde komma sådana befattningshavare
till godo, som därav vore mest i behov, och anslöte sig
riksdagen fördenskull till motionärens uppfattning, att den tillfälliga
löneförbättringen endast borde utgå till sådana befattningshavare,
som hade barn att försörja.

Motionären hade i sitt förslag endast berört folkskollärarkåren.
Då emellertid vad riksdagen ovan uttalat hade sin tillämplighet även
å småskolans lärare, ansåge riksdagen, att även dessa borde kunna
bliva delaktiga av den ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen i de
fall, då de hade barn att försörja.

I likhet med motionären ansåge riksdagen, att den tillfälliga
löneförbättringen endast borde tillkomma folkskollärare, som hade
ordinarie anställning. Sådan anställningsform ifrågakomme emellertid
icke beträffande småskollärarkåren. Riksdagen hölle före, att den
föreliggande frågan beträffande småskollärarkåren borde lösas på det
sättet, att från delaktighet i löneförbättringen undantoges de lärare,
som vikarierade för tjänstlediga lärare.

Den sålunda ifrågasatta tillfälliga löneförbättringen syntes böra
utgå oberoende därav, huruvida vederbörande befattningshavare vore
man eller kvinna.

Då pupillpension till avliden folkskollärares barn upphörde att
utgå, när barnet fyllt 18 år, ansåge riksdagen, i olikhet med motionären,
att tillvaron av barn, som vid den tidpunkt, då bestämmelserna
om den tillfälliga löneförbättringen trädde i kraft, överskridit
denna åldersgräns, icke borde berättiga till delaktighet i löneförbättringen.

I fråga om beloppet av det för folkskollärare avsedda lönetilllägget
både motionären anslutit sig till do grunder, som lärarlönenämnden
föreslagit i avseende å familjeförsörjningsprincipens tilllämpning
vid folkskollärarkårens lönereglering. I detta avseende
kunde riksdagen icke biträda motionärens mening. Då det gällde
att bestämma en tillfällig löneförbättring, måste nämligen noggrant
iakttagas, att inga beslut fattades, som kunde vara ägnade att föregripa
den definitiva regleringen. Beviljande av en tillfällig löneförbättring
av exempelvis 600 kronor kunde i en fråga som den
föreliggande ur denna synpunkt icke vara tillrådligt, och över huvud
taget kunde riksdagen icke på denna lönereglcringsfrågas dåvarande
ståndpunkt bifalla ett förslag, som innebure, att löneförbättringen
bestämdes till olika belopp med hänsyn till olika antal barn. ^ Riksdagen
ansåge följaktligen, att löneförbättringen borde utgå med
samma belopp till alla däri delaktiga befattningshavare inom samma
kår, oavsett barnantalet, samt att det tillfälliga lönetillägget skäligen
borde sättas till 250 kronor för folkskollärare och 150 kronor för
småskollärare.

Beträffande frågan, när lönetillägget borde börja, resp. upphöra
att utgå, vore riksdagen av den meningen, att endast den, som vid
ingången av år 1916 uppfyllde fordringarna för erhållande av tillfällig
löneförbättring, borde komma i åtnjutande därav, samt att
den, som sålunda tillerkänts lönetillägg, borde, därest han kvarstode
i tjänsten, bibehållas vid denna förmån, även om övriga förutsättningar
för dess åtnjutande skulle under årets lopp hava upphört.
Det tillfälliga lönetillägget syntes böra utgå i samma ordning som
lönen; det borde sålunda beräknas efter kalenderår eller läsår, allt
eftersom lönen utginge efter kalenderår eller läsår, och det borde
upphöra att utgå, när lönen upphörde att utgå.

Riksdagen ville till slut med styrka betona, att genom ett bifall
till den föreliggande framställningen riksdagen i intet avseende tagit
ståndpunkt till den viktiga frågan, huruvida en kommande lönereglering
för folkskollärarkåren skulle i någon mån byggas på principen
om särskilda lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan stode
detta spörsmål för riksdagens vidkommande fullständigt öppet och
oavgjort.

Med anledning av ovanberörda motion anvisade sålunda riksdagen
för beredande under år 1916 av tillfällig löneförbättring åt

Tillfällig
löneförbättring
för år
1917.

Folkskolöverstyrelsen
S0/9
1915.

vissa lärare vid folk- och småskolor på extra stat för år 1916 ett
förslagsanslag av 750,000 kronor, att utgå enligt följande grunder,
med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, som
för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas erforderliga:

1) Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den,
som vid ingången av år 1916 är anställd i egenskap av ordinarie
lärare vid folkskola eller ock såsom biträdande lärare vid folkskola,
lärare vid mindre folkskola eller lärare vid småskola, under förutsättning
att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta
barn, som icke uppnått 18 års ålder; dock att sådan delaktighet icke
tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever, ej heller
biträdande lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola eller
lärare vid småskola, vilken vikarierar för tjänstledig lärare.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med 250 kronor för
ordinarie lärare vid folkskola och med 150 kronor för biträdande
lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola och lärare vid småskola.

3) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren
i samma ordning som lönen vid tjänsten.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 8 oktober 1915 (svensk författningssamling
nr 416). I

I skrivelse den 30 september 1915 hemställde folkskolöverstyrelsen
om beredande av anslag för tillfällig löneförbättring åt vissa
lärare vid folk- och småskolor även under år 1917 och anförde därvid
följande.

Genom att låta löneförbättringen tillkomma de befattningshavare,
som hade barn att försörja, träffade man i stort sett dem, som under
rådande dyrtidsförhållanden hade svårast att draga sig fram. Då
någon definitiv lönereglering icke kunde väntas träda i kraft under
år 1917 och efter allt att döma dyrtiden komrne att fortfara, syntes
det därför överstyrelsen nödvändigt, att tillfällig löneförbättring finge
utgå jämväl under år 1917 efter enahanda grunder, som redan vore
fastställda.

En mindre utvidgning i fråga om delaktigheten i demia löneförbättring
syntes emellertid kunna ifrågasättas. Då sådan delaktighet
tillerkänts lärare med barn under 18 år, hade bestämmelserna angående
pension till avliden folkskollärares barn tjänat till ledning.

Enligt dessa bestämmelser kunde dock i visst fall pupillpension utgå
även för avliden folkskollärares barn i åldern över 18 år, nämligen
för son eller ogift dotter, som av sinnes- eller kroppssjukdom eller ock
av särskilt lyte vore oförmögen till arbete och som vore i saknad av
annan tillgång. Det kunde därför sättas i fråga, att den bestämmelse,
som reglerade delaktigheten i löneförbättringen, bleve kompletterad
på det sätt, att — utom lärare med barn under 18 år — jämväl
lärare med barn över 18 år, som på grund av sjukdom eller lyte
vore oförmöget till arbete, skulle bliva delaktig i löneförbättringen.
Överstyrelsen hade dock icke ansett sig kunna framställa något yrkande
om utsträckning i antydd riktning av delaktigheten i löneförbättringen.

Föredragande departementschefen fann vid ärendets anmälan den
14 januari 1916 den av överstyrelsen sålunda väckta frågan om viss
utsträckning av delaktigheten i löneförbättringen vara av rätt omfattande
principiell innebörd ■och ansåg sig därför icke kunna i ärendets
dåvarande läge framlägga något förslag i den angivna riktningen.
Någon förändring i de grunder, som år 1915 fastställdes
för den tillfälliga löneförbättringen, ifrågasattes sålunda icke i den
till riksdagen avlåtna framställningen i ämnet. För ändamålet äskades
på extra stat för år 1917 ett förslagsanslag av 750,000 kronor
(åttonde huvudtiteln, punkt 168).

Vid samma tillfälle, den 14 januari 1916, uttalade departementschefen
den förhoppningen, att det skulle visa sig möjligt att bereda
ännu en grupp av befattningshavare delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen.
Departementschefen syftade härmed på det stora antal
huvudsakligen kvinnliga lärare, som vore anställda dels vid folkskolor
såsom biträdande lärare, dels ock vid mindre folkskolor och
vid småskolor, men vilka icke fyllde de villkor, som vore stadgade
i fråga om den redan medgivna löneförbättringen för sådana lärare.
I främsta rummet syntes man härvid böra tänka på dem, som stode
på det lägsta planet, d. v. s. uppbure endast grundavlöningen utan
ålderstillägg. Frågan om de grunder, som borde uppställas för delaktighet
i det sålunda ifrågasatta understödet, tarvade emellertid närmare
utredning.

I statsverkspropositionen till 1916 års riksdag reserverades för

Statsverks propositionen 1916.

Proposition
nr 115/ioi6.

Motion ang.
löneförbättring
åt folkskollärare.

Riksdagens

skrivelse.

ändamålet ett belopp av 500,000 kronor, varav hälften avsågs för
vartdera året 1916 och 1917 (åttonde huvudtiteln, punkt 225).

Sedan folkskolöverstyrelsen avgivit förslag i ämnet, gjordes
sedermera i proposition nr 115 framställning om anvisande av ett
förslagsanslag av 500,000 kronor för beredande under åren 1916 och
1917 av provisorisk löneförbättring åt den grupp av lärare, som
departementschefen, på sätt nyss är nämnt, ansett böra i första hand
därtill ifrågakomma, Delaktighet i löneförbättringen skulle sålunda
tillkomma en var sådan biträdande lärare vid folkskola, lärare vid
mindre folkskola och lärare vid småskola, som för det år, löneförbättringen
avsåge, icke enligt gällande allmän författning vore berättigad
till ålderstillägg, och skulle löneförbättringen till sådan
lärare utgå med 60 kronor för år.

Vad till en början angår folkskolornas lärarpersonal, skulle, såsom
framgår av det föregående, delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen
enligt Kungl. Maj:ts förslag endast tillkomma dem, som
i viss mening vore att anse såsom familjeförsörjare. I en inom riksdagen
väckt motion föreslogs emellertid, att anslag måtte anvisas
för beredande av lönetillägg å 200 kronor att utgå till de ordinarie
folkskollärare och folkskollärarinnor, för vilka intet tillfälligt lönetillägg
upptagits i Kungl. Maj:ts förslag. I

I sin skrivelse i ämnet (nr 167, punkt II) förmälde sig riksdagen
hava funnit en utvidgning av den av riksdagen för år 1916 beslutade
och av Kungl. Maj:t för år 1917 föreslagna tillfälliga löneförbättringen
vara av behovet påkallad. Den ekonomiska hjälp, som staten redan
givit vissa kategorier av folkskollärare, borde enligt riksdagens förmenande
tillgodokomma även de lärare, som ej skulle bliva delaktiga
av den utav Kungl. Maj:t föreslagna löneförbättringen, och hade riksdagen
sålunda i detta avseende kommit till samma uppfattning som
den, vilken framburits i den i ämnet väckta motionen.

Vad anginge de ifrågasatta beloppen för löneförbättringen, hade
riksdagen ej ansett sig böra besluta någon ändring i vad Kungl.
Maj:t i sådant hänseende föreslagit, nämligen 250 kronor åt den grupp
av befattningshavare av förevarande kategori, som år 1916 åtnjöte
tillfällig löneförbättring till sagda belopp. Vad åter beträffade be -

loppet av den tillfälliga löneförbättringen'' för de lärare, vilka icke
inbegrepes i Kungl. Maj:ts framställning, hade riksdagen, i betraktande
av det allmänna statslinansiella läget, ansett sig böra begränsa
denna löneförbättring till 150 kronor.

För beredande under år 1917 av tillfällig löneförbättring åt
ordinarie lärare vid folkskolor anvisade riksdagen alltså på extra
stat för år 1917 ett förslagsanslag av 1,700,000 kronor att utgå enligt
följande grunder, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de
närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde
befinnas erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

a) med 250 kronor till den, som vid ingången av år 1917 är
anställd i egenskap av ordinarie lärare vid folkskola, under förutsättning
att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta
barn, som icke uppnått 18 års ålder; dock att sådan delaktighet
icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever;

b) med 150 kronor till annan ordinarie lärare vid folkskola.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren
i samma ordning som lönen.

Jämväl i den av Kungl. Maj:t föreslagna löneförbättringen för
biträdande lärare vid folkskolor, lärare vid mindre folkskolor och
lärare vid småskolor ifrågasattes vissa ändringar i en inom riksdagen
väckt motion, däri hemställdes, att på extra stat för år 1917 måtte
anvisas medel för beredande under år 1917 av provisorisk löneförbättring
å 100 kronor till envar sådan lärare inom ifrågavarande
grupper, som för det år, löneförbättringen avsåge, icke komme i
åtnjutande av annan tillfällig löneförbättring av staten.

Även i denna fråga hade riksdagen, efter vad i skrivelsen nr
167, punkt IV, anfördes, ej kunnat undgå att komma till en liknande
uppfattning som beträffande den tillfälliga löneförbättringen åt ordinarie
lärare vid folkskolor, nämligen att en sådan förmån ej borde
inskränkas till en viss kategori av lärare utan utsträckas att gälla
alla. Den kår, varom nu vore fråga, torde vara att betrakta som
en av de lägst avlönade i landet, och ett bidrag från statens sida
för lindrande av de ekonomiska svårigheter, som under rådande förhållanden
måst för dessa lärare vara mera tryckande än tillförene,

Motion angående
löneför
bättring åt
småskollärare
m. fl.

Riksdagens

skrivelse.

Tillfällig
löneförbättring
för år
1918.

Folkskolöverstvrelsen
3%
1916.

syntes riksdagen synnerligen behjärtansvärt. I betraktande av den varsamhet,
som borde under rådande förhållanden iakttagas med statens
utgifter, hade riksdagen emellertid funnit det i motionen föreslagna
beloppét, eller 100 kronor för lärare, kunna skäligen nedsättas till
80 kronor.

Kungl. Maj:t hade föreslagit en retroaktiv verkan av ifrågavarande
löneförbättring. Riksdagen ansåge sig icke böra biträda
Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Riksdagen anvisade alltså för beredande under år 1917 av tillfällig
löneförbättring åt biträdande lärare vid folkskolor, lärare vid
mindre folkskolor och lärare vid småskolor på extra stat för år 1917
ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor, att utgå enligt följande grunder,
med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

a) med 150 kronor till den, som vid ingången av år 1917 är
anställd i egenskap av biträdande lärare vid folkskola, lärare vid
mindre folkskola och lärare vid småskola, under förutsättning att
befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta barn, som icke
uppnått 18 års ålder; dock att sådan delaktighet icke tillkommer
gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever, ej heller den, vilken
vikarierar för tjänstledig lärare;

b) med 80 kronor till övriga biträdande lärare vid folkskola,
lärare vid mindre folkskola och lärare vid småskola.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren
i samma ordning som lönen.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 12 september 1916 (svensk
författningssamling nr 382). I

I skrivelse den 30 september 1916 hemställde folkskolöverstyrelsen,
att — därest proposition om ny löne- och pensionsreglering
för lärare vid folkskolor och småskolor icke komme att avlåtas till
1917 års riksdag — framställning måtte göras hos riksdagen om
fortsatt anvisande av anslag för beredande av tillfällig löneförbättring
åt nämnda lärare. Denna borde enligt överstyrelsens mening
erhålla större omfattning än den vid 1916 års riksdag beslutade,
och detta i fråga om såväl rätten till delaktighet i löneförbättringen
som de utgående beloppen.

I fråga om utsträckt rätt till delaktighet i löneförbättringen
erinrade överstyrelsen, att enligt det vid 1916 års riksdag fattade
beslutet i ärendet skulle av folkskolans lärare endast de ordinarie
äga rätt till löneförbättring, under det att sådan rätt skulle tillkomma
samtliga biträdande lärare vid folkskola, lärare vid mindre
folkskola och lärare vid småskola, alltså även dem, som icke hade
stadigvarande anställning utan vore anställda på viss kortare tid
eller som vikarier. Extra ordinarie och vikarierande lärare vid folkskola
hade sålunda blivit undantagna från delaktighet i löneförbättringen.
Överstyrelsen hemställde, att även dessa måtte erhålla tillfällig
löneförbättring, dock under förutsättning att, vad vikarierna
anginge, i fråga om dem samma fordringar beträffande behörighet och
min i miavlönin g, som gällde för sjukvikarie vid folkskola, vore uppfyllda.

I fråga om de belopp, som borde utgå såsom tillfällig löneförbättring,
syntes det överstyrelsen uppenbart, att de senast beslutade
beloppen icke kunde vara till fyllest, därest löneförbättringen verkligen
skulle fylla sitt syfte att bringa lärarna en sådan hjälp, att
de kunde kämpa sig fram under rådande dyrtid. Då det gällde en
provisorisk löneförbättring, måste emellertid beloppen sättas lägre
än vid en definitiv lönereglering, så att icke denna senare i väsentligare
mån föregrepes.

Vad folkskollärarkåren beträffade, syntes det överstyrelsen, att
löneförbättringen icke för någon ordinarie lärare borde sättas lägre
än 300 kronor. Detta skulle innebära, att den kontanta lönen i
första lönegraden bleve 1,200 kronor eller 100 kronor i månaden,
ett belopp, som måste anses synnerligen blygsamt under en dyrtid
sådan som den rådande.

För det dåvarande utginge tillfällig löneförbättring med högre
belopp åt ordinarie lärare, som hade barn att försörja. Överstyrelsen
ansåge, att denna anordning fortfarande borde bibehållas. Det syntes
ej kunna jävas, att under en tid med så högt uppdrivna pris
på livsmedel och andra viktiga förnödenheter de största svårigheterna
måste möta för familjeförsörjare. Enligt 1916 års riksdags beslut
överstege emellertid barnförsörjande lärares lönetillägg det lönetilllägg,
som tillkomma ordinarie lärare i allmänhet, med blott 100
kronor. Det förefölle överstyrelsen, som om detta belopp måste
anses allt för lågt för att kunna sägas hava karaktär av ett verkligt
familjetillägg. överstyrelsen funne sig böra föreslå en skillnad av

200 kronor, vilket innebure, att löneförbättringen till lärare med
barn att försörja skulle utgå med 500 kronor.

Beträffande vidare löneförbättring åt extra ordinarie och vikarierande
lärare vid folkskola ville överstyrelsen först framhålla, att
för denna grupp, i enlighet med de av riksdagen fastställda grunderna
för löneförbättring åt lärare vid småskola, icke syntes böra
utgå högre lönetillägg åt lärare med barn än åt sådan utan barn,
vadan blott ett slag av lönetillägg skulle fastställas för dessa lärare.
Detta borde enligt överstyrelsens mening sättas lika med det för
ordinarie lärare utgående lägre beloppet, av överstyrelsen föreslaget
till 300 kronor.

De av överstyrelsen i det föregående förordade beloppen om
300 och 500 kronor för folkskolans lärare innebure en fördubbling
av de vid 1916 års riksdag beviljade beloppen. Då det gällde att
finna de belopp, som i form av tillfällig löneförbättring borde, därest
ej definitiv lönereglering skulle komma till stånd, komma småskolans
lärare till godo, syntes det överstyrelsen vara lämpligt att jämväl
stanna vid en fördubbling av för år 1917 beslutade belopp. Lönetilläggen
skulle då bliva för lärare med barn att försörja 300 kronor
och för övriga lärare 160 kronor. Även beträffande vikarierande
småskollärare borde stadgas såsom förutsättning för löneförbättringens
utgående, att vikarie skulle med avseende på behörighet och
minimiavlöning vara likställd med sjukvikarie.

Yad anginge grunderna i övrigt för löneförbättringens utgående
funne överstyrelsen intet skäl att föreslå någon ändring i vad som
redan gällde. Överstyrelsen ansåge sig dock böra något beröra ett
önskemål i detta avseende, som framträtt under år 1916, då löneförbättring
åt lärare med barn utgått. Kungl. Maj:t hade i ett par
fall till överstyrelsen för avgivande av underdånigt utlåtande överlämnat
ansökningar om delaktighet i löneförbättringen från lärare,
som varit uteslutna därifrån. Dessa ansökningar hade kommit från
gifta kvinnliga lärare med barn under 18 år. I ännu flera fall hade
från sådana lärarinnor förfrågan om möjlighet att erhålla del i löneförbättringen
gjorts hos överstyrelsen. I allmänhet hade förhållandet
varit det, att dessa lärarinnor visserligen haft sina män i livet
men icke av dessa kunnat få någon hjälp till familjens underhåll.
Så hade det till exempel i ett fall varit fråga om en lärarinna, vars
man varit intagen å hospital och som haft att bidraga till hans

underhåll och därjämte försörja sig och sina minderåriga barn. Det
vore tydligt, att i sådana fall mycket ömmande omständigheter
kunde föreligga. Då emellertid lärarlönenämnden icke ansett sig
böra föreslå, att vid en definitiv lönereglering kvinnlig lärare under
sådana förhållanden, som ovan angivits, skulle kunna tillerkännas
familjetillägg, funne överstyrelsen sig icke böra göra någon hemställan,
att detta tydligtvis ganska invecklade spörsmål skulle lösas
i samband med en tillfällig löneförbättring. Detsamma gällde frågan
om likställighet mellan lärare, som hade fosterbarn, och lärare, som
hade eget äkta barn, varom även framställning ingivits till överstyrelsen.

I skrivelse den 9 december 1916 hemställde centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärarförening, att förslag måtte föreläggas
riksdagen om en tillfällig löneförbättring till minst den omfattning,
att av folkskolekåren ordinarie lärare och lärarinna, som hade barn
att försörja, erhölle 650 kronor och varje annan lärare och lärarinna
400 kronor samt av småskolekåren lärare och lärarinna, som hade
barn att försörja, erhölle 400 kronor och varje annan lärare och
lärarinna 250 kronor.

Då förevarande ärende den 13 januari 1917 anmäldes i statsrådet,
anslöt sig föredragande departementschefen till folkskolöverstyrelsens
förslag, och i enlighet med departementschefens sålunda
uttalade mening gjordes i ärendet framställning i statsverkspropositionen
till 1917 års riksdag (åttonde huvudtiteln, punkt 187).

I särskilda inom riksdagen väckta motioner yrkades emellertid,
att den tillfälliga löneförbättringen måtte få utgå med de belopp,
som föreslagits av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
(se o.van), och denna motionärernas framställning vann
i huvudsak riksdagens bifall. I

I skrivelse nr 166, punkt 2, anförde riksdagen, att ehuru enligt
Kungl. Maj:ts förslag den för år 1918 utgående löneförbättringen
skulle avsevärt höjas från de för år 1917 fastställda beloppen, riksdagen
i allt fall ansett sig kunna gå något utöver Kungl. Maj:ts förslag för
att därigenom bereda ifrågavarande personal en kraftigare hjälp

Centralstyrelsen
för
Sveriges allmänna
folkskollärarförening.

Statsverkspropositionen
1917.

Motioner.

Riksdagens

skrivelse.

under dyrtiden. Riksdagen kade därför ansett sig i kuvudsak köra
bifalla det i ovanberörda motioner framställda förslaget. Riksdagen
hade sålunda intet att erinra mot en förhöjning till respektive
400 ock 250 kronor för småskolans personal samt till likaledes
400 kronor för sådan folkskolans personal, som icke skulle erhålla
det högre beloppet. Däremot kade riksdagen ansett löneförbättringen
för den förra gruppen bland folkskolans lärare skäligen kunna
bestämmas till 600 kronor i stället för i motionen föreslagna 650
kronor.

I anledning av omförmälda proposition och motioner anvisade
sålunda riksdagen på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag av
8,300,000 kronor för beredande under år 1918 av tillfällig löneförbättring
åt lärare vid folkskolor och småskolor att utgå enligt följande
grunder, med rätt för Kung! Maj:t att utfärda de närmare
föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas
erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

a) med ett årligt, belopp av 600 kronor till den, som vid ingången
av år 1918 är anställd i egenskap av ordinarie lärare vid
folkskola, under förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt
har eget äkta barn, som icke uppnått 18 års ålder; dock att
löneförbättring med detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare,
vars man lever;

b) med ett årligt belopp av 400 kronor dels till varje ordinarie
lärare vid folkskola, som icke äger erhålla tillfällig löneförbättring
med det i punkt a) omförmälda belopp, dels ock till extra ordinarie
och vikarierande folkskollärare, under förutsättning, vad vikarierande
lärare beträffar, att de bestämmelser i fråga om behörighet och
minimiavlöning, vilka såsom villkor för statsbidrag äro stadgade beträffande
vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig ordinarie eller
extra ordinarie lärare vid folkskola, äro uppfyllda;

c) med ett årligt belopp av 400 kronor till den, som vid ingången
av år 1918 är anställd i egenskap av biträdande lärare vid
folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare vid småskola, under
förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget
äkta barn, som icke uppnått 18 års ålder; dock att löneförbättring
med detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare,
vars man lever, ej heller den, vilken vikarierar för tjänstledig lärare;

d) med ett årligt belopp av 250 kronor till varje biträdande
lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola ocli lärare vid småskola,
som icke äger erhålla tillfällig löneförbättring med det i
punkt c) omförmälda belopp, under förutsättning, vad vikarierande
lärare beträffar, att de bestämmelser i fråga om behörighet och minimiavlöning,
vilka såsom villkor för statsbidrag äro stadgade beträffande
vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig biträdande
lärare vid folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare vid småskola,
äro uppfyllda.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavare
i samma ordning som lönen.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 22 september 1917 (svensk
författningssamling nr 665).

I proposition (nr 260) till 1918 års lagtima riksdag framlades .Definit™
förslag till definitiv löne- och pensionsreglering för bland annat lärår- frd^ociTmed
personalen vid folk- och småskolor. Förslaget var i huvudsak grun- dr 1919■
dat på ett av 1902 års löneregleringskommitté den 21 februari 1918
avgivet betänkande i ärendet. De sakkunniga komma att i det följande
lämna en kortfattad redogörelse för löneregleringskommitténs
förslag, i vad särskilt nämnda lärarpersonal angår, och torde därvid
till en början få återgiva vissa av kommittén gjorda allmänna uttalanden
rörande en del spörsmål av mera principiell innebörd.

Kommitténs betänkande -— vilket avsåg lönereglering ej blott
för folk- och småskolornas lärarkår utan jämväl för lärarpersona- téns betanlema
vid vissa statliga läroanstalter, nämligen de allmänna läro- kande’
verken, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarierna, ävensom
vid de högre folkskolorna och de kommunala mellanskolorna — avgavs,
såsom framgår av det förut anförda, vid en tidpunkt, då den
av kriget föranledda prisstegringen redan kraftigt givit sig tillkänna.

Det ankom då på kommittén att angiva, huru enligt kommitténs
mening detta förhållande borde inverka på bestämmandet av lönebeloppen.

Härom yttrar kommittén, att det ej synts kommittén möjligt
att vid de löneregleringar, som måste under rådande förhållanden
äga rum, taga hänsyn till penningvärdets dåvarande ställning eller

till förhandenvarande exceptionella läge, än mindre att anpassa avlöningar
efter förhållanden, vilka kunde antagas i en framtid inträffa
men vilka för det dåvarande undandroge sig varje bedömande.

Den säkraste utgångspunkten i fråga om de statstjänare, vilkas
lönefrågor i detta ärende vore föremål för kommitténs prövning, ansåge
kommittén fördenskull vara den att ställa de avlöningsförmåner,
som kunde böra förordas, i viss relation till de avlöningar,
som då enbgt stat vore fastställda för andra statens befattningshavare
av obka kategorier. Härvid borde hänsyn jämväl tagas till
den tillfälbga löneförbättring, vilken riksdagen såsom ett provisorium
redan beviljat obka lärarkårer.

Då kommittén sålunda för de statsanställda befattningshavare,
om vilka vore fråga, föresloge avlöningsbelopp, som vore ställda i visst
förhållande till vad för det dåvarande i ordinarie avlöningar utginge
till statstjänstemän i allmänhet, förutsatte kommittén, att de förra
ävenledes skulle komma i åtnjutande av den ytterbgare löneförbättring,
vilken i form av krigstidstillägg eller krigstidshjälp eventuellt
kunde komma statens tjänstmnehavare i allmänhet till del.

Från en dybk förutsättning kunde man däremot icke utgå, då
det gällde fastställande av kontanta avlöningsförmåner för de kommunalt
anställda befattningshavare, vilkas lönefrågor i detta sammanhang
jämväl vore föremål för kommitténs behandling. Visserbgen
bestredes sistnämnda tjänstinnehavares avlöning till den långt
övervägande delen av statsmedel, och det vore huvudsakbgen endast
formerna för deras anställning, som gjorde dem till vederbörande
kommuners tjänstemän. Dessa omständigheter skulle tilläventyrs
kunna tala för ett jämnställande av dem med de statsanställda befattningshavarna
i förevarande avseende. Men de betraktades dock
såväl från kommunernas egen sida som av den gängse uppfattningen
i övrigt alltjämt såsom kommunernas befattningshavare, varjämte
borde erinras, att de utav kommunerna försåges med bostad och
bränsle in natura eller ersättning härför och, vad landsbygden anginge,
ofta med planteringsland, ett förhållande, som bidroge att
göra penningvärdets fall mindre tryckande för dem än andra, som
icke vore i åtnjutande av dessa förmåner.

Vid bedömande av de avlöningsbelopp, som borde förordas för
de kommunalt anställda befattningshavarna, hade kommittén alltså
tagit hänsyn till å ena sidan, att krigstidstillägg eller krigstidshjälp

ej för närvarande utginge. till dem, å andra sidan att en väsentlig
och allmän höjning av deras dåvarande avlöningar syntes erforderlig.
Huruvida även med de avlöningsbelopp, som kommittén
loresloge för de kommunalt anställda lärarna, dessa i framtiden
kunde ifrågakomma till erhållande av krigstidstillägg eller krigstidshjälp
från staten, vore ett spörsmål, som under förhandenvarande
förhållanden- kommittén funne undandraga sig dess bedömande.

Beträffande lärarlönenämndens förslag om särskilda lönetillägg
åt familjeförsörjare (jfr sid. 7 o. f.) förklarade sig löneregleringskommittén,
i likhet med nämnden, anse, att den ifrågavarande löneprincipen
— den så kallade behovspincipen — ej borde komma till användning
beträffande statsanställda lärare. Skulle det över huvud
befinnas från statens sida sett ändamålsenligt att för dess tjänstinnehavare
tillämpa principen om särskilda avlöningstillägg åt familjeförsörjare,
ansåge kommittén detta spörsmål böra underkastas en ingående
utredning; och därest denna löneprincip eventuellt skulle
visa sig förtjänt av beaktande, syntes den böra på en gång genomföras
inom statsförvaltningen i dess helhet eller åtminstone väsentliga
delar därav och ej, mera försöksvis, allenast inom vissa grenar av
statstjänsten.

Löneregleringskommittén hade funnit en allmän och väsentlig
förhöjning av de kommunalt anställda lärarnas avlöning påkallad
och avsåge följaktligen att förorda en sådan. Vid sådant förhållande
hade kommittén så mycket mindre ansett tillrådligt att i
nämnda syfte för de ifrågavarande lärarna tillstyrka omförmälda
löneprincip, som därigenom uppenbarligen skulle föregripas den allmänna
utredning, vilken kommittén ansåge böra föregå ett eventuellt
införande av samma princip.

En sådan utredning hade kommittén funnit så mycket mera nödvändig,
som ifrågavarande princips utformande i detalj visat sig vara
föremål för delade meningar beträffande ett flertal frågor. Dit hörde
bland annat frågorna om giftermålstillägg i stället för ett av barntilläggen,
om den av barnen uppnådda ålder, vid vilken tilläggen
skulle upphöra att utgå, eller om deras eventuella utgående oberoende
av barnens ålder, om tilläggens åtnjutande efter lärarens pensionerande
samt om deras förhållande till ålderstilläggen och avlöningen
i övrigt.

Beträffande lärarlönenämndens förslag rörande förhållandet mellan
manlig och kvinnlig lärares avlöning (jmf sid. 10—11) anförde löneregleringskommittén
för sin del, att, då detta förslag syntes i huvudsakliga
hänseenden ansluta sig till den uppfattning i förevarande
spörsmål, åt vilken kommittén i ett föregående betänkande givit
uttryck, kommittén icke funnit anledning frångå den sålunda i huvudsak
för kommittén och nämnden gemensamma ståndpunkten.
Efter att hava preliminärt fastställt de avlöningar, som kommittén
kunde anse sig höra förorda för manliga lärare, hade kommittén
låtit verkställa en beräkning beträffande kvinnliga lärares avlöning,
gjord efter enahanda grunder som den, på vilken nämndens lönebelopp
grundade sig. De belopp, som av denna beräkning framgått,
hade för kommittén tjänat som utgångspunkt vid bedömandet av
de kvinnliga lärarnas avlöningar, varvid kommittén dock vidtagit
sådana jämkningar, som kommittén ansett av förhållandena påkallade.

I fråga om de avlöning sb dopp, som skäligen borde förordas för
ordinarie folkskollärare, framhöll löneregleringskommittén, att dessa
i allmänhet befunne sig på den standard, där den starka sänkningen
av penningens köpkraft måste göra sig företrädesvis kännbar.

Det hade vid flera tillfällen med rätta betonats, att folkskollärarkåren
sedan länge intagit en i avlöningshänseende tillbakasatt
ställning. Riksdagens beslut beträffande den tillfälliga löneförbättringen
för denna kår ansåge kommittén innebära ett erkännande av
denna uppfattning. Även under normala förhållanden skulle sålunda
en väsentlig löneförbättring vara av omständigheterna påkallad;
så mycket mer syntes behovet härav göra sig gällande under
rådande exceptionella förhållanden.

Bland de synpunkter, som ofta framhölles, då frågan om lönereglering
för folkskollärarkåren vore på tal, ville kommittén i detta
sammanhang allenast erinra om de försvårade möjligheter i avseende
å en fullgod rekrytering av ifrågavarande lärarkår, som för
närvarande yppade sig. Om dessa redan nu visade sig kännbara,
torde förhållandet bliva än svårare, därest man beräknade, att ett
stort antal lärare, vilka dittills kvarstått över pensionsåldern i avvaktan
på förbättrade pensionsförmåner såsom en följd av en blivande
lönereglering, omedelbart efter denna reglerings genomförande
torde komma att avgå från sina tjänster.

Toge man dessutom i betraktande de allt större anspråk och
krav, som samhället i olika avseenden med all säkerhet komme att
ställa på lärarna vid folkskolorna i riket, syntes kommittén fullgoda
skäl tala för att tillmäta avlöningsbeloppen efter en icke allt för
snävt tilltagen måttstock.

Enligt kommitténs mening borde de kontanta avlöningsförmånerna
bestämmas till

för manlig ordinarie folkskollärare 2,100 kronor, vartill skulle
kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 800 kronor, samt

för kvinnlig ordinarie folkskollärare 1,800 kronor, vartill skulle
kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 200 kronor.

Samtliga ålderstillägg borde utgå efter respektive 5, 10 och 15
års tjänstgöring.

Till nämnda kontanta avlöningsförmåner borde, såsom dittills,
komma fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt
ortens pris.

G-ivet vore, att en så väsentlig ökning av avlöningsbeloppen
utöver vad för det dåvarande gällde komme att medföra avsevärt
ökade kostnader för statsverket. Men även för kommunernas vidkommande,
vilka enligt gällande bestämmelser hade att svara för
en tiondel av begynnelseavlöningen, torde förslaget betinga en ej
obetydlig ökning av utgifterna.

Inom kommittén hade det spörsmålet varit uppe, huruvida det
kunde anses lämpligt att från kommunerna på statsverket överflytta
den *del av lärarlönerna, som då bestredes av kommunala medel,
och följaktligen låta sagda löner helt utgå av statsmedel. Även om
från vissa synpunkter skäl kunde synas tala för en dylik åtgärd,
hade kommittén dock funnit densamma vara förenad med åtskilliga
olägenheter samt möjligen kunna medföra konsekvenser, vilkas räckvidd
kommittén icke såge sig i stånd att bedöma. Kommittén hade
följaktligen ej ansett sig kunna förorda ett förslag av sådan innebörd.
För att emellertid söka bereda kommunerna en lättnad i de
ökade utgifter, den föreslagna löneregleringen i allt fall för dem
betingade, hade kommittén ansett sig böra förorda, att staten måtte
övertaga de pensionsavgifter, vilka enligt gällande bestämmelser
skolområde eller skoldistrikt hade att till folkskollärarnas pensionsinrättning
årligen erlägga för vederbörande lärares pensionering.

Löneregleringskommittén erinrar vidare, att enligt då gällande
bestämmelser lärare vore skyldig att utan särskild ersättning underkasta
sig ökad tjänstgöringsskyldighet, därest undervisningstiden genom
i vederbörlig ordning fattat beslut komme att förlängas för
samtliga skoldistrikt, dock intill högst 86 veckor om året. Kommittén
ansåge för sin del, att, därest löneförmånerna bleve på sätt
kommittén föreslagit höjda, folkskollärare skulle vara skyldig underkasta
sig än vidare ökning av tjänstgöringsskyldigheten, därest undervisningstiden
skulle genom beslut av Konung och riksdag komma
att för samtliga skoldistrikt förlängas även utöver 86 veckor om
året.

Spörsmålet om utsträckt tjänstgöringsskyldighet ansåge kommittén
även böra skärskådas med hänsyn till det ofta förekommande
förhållandet, att vederbörande lärare jämväl hade sig mot särskild
därför stadgad ersättning anförtrodd undervisning i slöjd. Kommittén
ansåge, att, därest dess förslag i fråga om lärarnas avlöningsförmåner
vunne avseende, det skulle kunna ifrågasättas, huruvida,
ej vederbörande lärare borde vara underkastad utsträckt eller ökad
tjänstgöringsskyldighet även i så måtto, att han utan särskild ersättning
skulle vara skyldig bestrida undervisning i slöjd, därest
sådan undervisning uppdroges åt honom.

För extra ordinarie och vikarierande folkskollärare föreslog
löneregleringskommittén arvoden att utgå med 1,700 kronor till
manlig och 1,500 kronor till kvinnlig dylik lärare. •

I fråga om vederbörande lärares rätt till lönetursberäkning
föreslogos vissa bestämmelser, för vilka dock ej torde behöva här
redogöras.

Beträffande avlöningsförmåner under tjänstledighet framlade
löneregleringskommittén ett detaljerat förslag, som i huvudsak vann
Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall. I detta hänseende torde för
den skull få hänvisas till den redogörelse för nu gällande bestämmelser
i ämnet, som kommer att i det följande lämnas.

Beträffande statsbidrag till ordinarie folkskollärares avlöning
hemställde löneregleringskommittén, i huvudsaklig överensstämmelse

med lärarlönenämndens förslag, att sådant bidrag måtte få utgå
med ett belopp, motsvarande dels nio tiondelar av grundlönen för
kvinnlig lärare, dels, om läraren vore man, därutöver hela skillnaden
mellan grundlönen för manlig och kvinnlig lärare, dels ock
samtliga ålderstillägg.

I likhet härmed skulle statsbidrag till avlöning av extra ordinarie
lärare utgå med belopp, motsvarande dels nio tiondelar av
arvodet för kvinnlig lärare, dels ock, om läraren vore man, därutöver
hela skillnaden mellan arvodet för manlig och kvinnlig lärare.

Vidare föreslogos vissa bestämmelser i fråga om statsbidrag till
tjänstledig lärare ävensom till vikarier. Beträffande dessa bestämmelser,
som i allt väsentligt vunno Kungl. Maj:ts och riksdagens
godkännande, torde få hänvisas till den följande redogörelsen för
gällande författning i ämnet.

Vad därefter angår småskoTlärarpersonålens avlöningsförhållanden,
yttrade sig kommittén till en början rörande avlöning sbelopp et
för lärare, som vore anställda tills vidare, med ömsesidig rätt till
minst fyra månaders uppsägning.

Kommittén ansåge, att vad kommittén uttalat om folkskollärarkåren
i vissa avseenden jämväl ägde tillämpning å de lärare, om
vilka i detta sammanhang vore fråga. Vid bedömande av de avlöningsbelopp,
som kunde anses skäliga, ville kommittén ävenledes
framhålla, hurusom småskollärarutbildningen torde få anses betydligt
förbättrad i förhållande till vad den förut varit, sedan dåmera
den tvååriga seminariekursen blivit allmänt genomförd. Kommittén
framhöll ock den betydelse för en god grundläggande barnundervisning,
denna talrika kår kunde äga inom landets olika delar, en betydelse
så mycket större, ju förmånligare de villkor vore, under
vilka den bleve i tillfälle att bedriva sitt arbete. Härtill komme
dessutom, att lärare med utbildning för lärarbefattning vid småskola
i stor utsträckning fått jämväl övertaga undervisning på folkskolans
stadium.

Kommittén ansåge, att begynnelseavlöningen för lärare vid småskola,
lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola
borde sättas till 1,100 kronor, vartill skulle kunna komma
tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor, efter respektive 5, 10

och 15 år. Därjämte skulle ifrågavarande lärare äga åtnjuta fri
bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt ortens pris.

Denna avlöning syntes böra gälla även i fråga om de oexaminerade
lärare, vilka vore anställda tills vidare, dock ej beträffande
lärare, som vid den nya löneregleringens ikraftträdande vore berättigad
till helt ålderdomsunderstöd eller som tilläventyrs blivit antagen
efter den 31 december 1907.

Vad kommittén i det föregående anfört beträffande ökad tjänstgöringsskyldighet
för folkskollärare syntes jämväl böra i tillämplig?!
delar äga giltighet i avseende å småskollärarkåren. På sätt av
kommittén närmare utvecklades, borde de småskollärare, vilka inginge
på ny avlöningsstat, vara skyldiga att underkasta sig de
ändrade bestämmelser i avseende å förevarande kårs rättsliga, ställning,
vilka kunde komma att framdeles meddelas.

För lärare vid småskolor, lärare vid mindre folkskolor och biträdande
lärare vid folkskolor, vilka blivit anställda på viss tid eller
såsom vikarier, förordade löneregleringskommittén såsom kontant avlöning
ett arvode av 1,000 kronor, och borde sagda arvode utgå till
samtliga vikarier, vare sig de vore examinerade eller icke.

Rörande lönetursberäkning för ifrågavarande lärarpersonal föreslogos
vissa föreskrifter, som torde kunna här lämnas å sido.

I fråga om avlöningsförmåner under tjänstledighet anförde löneregleringskommittén,
att vad av kommittén förordats beträffande folkskollärare
borde i tillämpliga delar äga giltighet jämväl i fråga om
småskollärare. Därvid syntes i stort sett sådana lärare, vilka blivit
anställda tills vidare, böra vara likställda med ordinarie folkskollärare
och de på viss tid anställda lärare med vikarierande folkskollärare.

Löneregleringskommittén yttrade vidare, att vad kommittén anfört
och förordat i fråga om statsbidrag till folkskollärares avlöning
borde i tillämpliga delar äga giltighet jämväl beträffande statsbidrag
till nu förevarande lärares avlöning.

Vad folk- och småskollärares naturaförmåner beträffar, hade
av lärarlönenämnden påvisats, hurusom dessa förmåner i många fall

utginge ojämnt eller ofullständigt, och ansåge nämnden en bidragande
orsak härtill vara att söka i bristande enhetlighet och effektivitet
i statens kontrollerande verksamhet beträffande dessa löneförmåners
utgående. Nämnden hade vidare funnit tiden vara inne
att giva dessa stadganden en mot nutida förhållanden bättre'', svarande
avfattning. Syftet med denna borde vara dels att åstadkomma
större enhetlighet och reda i hithörande bestämmelser för de olika
lärargrupperna, dels att medelst en större formell utförlighet förläna
dem en sådan tydlighet, som i möjligaste mån kunde förebygga
godtycklighet i deras tolkning, dels ock att. till innehållet uppdraga
den gräns nedåt, som i avseende på naturaförmånernas beskaffenhet
icke finge underskridas.

Då de naturaförmåner, som vore lärare tillförsäkrade, nämligen
bostad, bränsle och planteringsland, utgjorde en avlöningsform och
till sin natur vore samhöriga, hade det synts nämnden riktigast, att
de också i ett sammanhang reglerades genom en särskild av Konung
och riksdag fastställd boställsordning. Förslag till sådan boställsordning
hade ock av nämnden framlagts, och hade nämnden tänkt
sig, att Kungl. Maj:t komme att utfärda särskilda anvisningar såsom
komplettering till och vägledning vid tillämpningen av boställsordningens
kortfattade grundbestämmelser.

Enär med rådande olika förhållanden i avseende å lärarbostäder
det uppenbarligen icke vore möjligt att med ens bringa till
stånd bostäder, motsvarande de av nämnden uppställda kraven, hade
nämnden framlagt förslag dels till vissa övergångsbestämmelser dels
rörande kontant ersättning i vissa fall för bristande bostadsförmån.

Löneregleringskommittén erinrade för sin del, hurusom vid närmast
föregående löneregleringar för nu förevarande lärarkårer stadgandet
om lärarnas naturaförmåner lämnats oförändrat. Kommittén,
som visserligen funne det önskvärt, att naturaförmånerna reglerades
i samband med den kontanta avlöningen, ville emellertid framhålla,
att ett sammanbindande av dessa frågor dock icke syntes vara under
alla förhållanden nödvändigt.

Vad som för det dåvarande mest ådroge sig uppmärksamheten,
då man toge i betraktande de olika förhållanden i fråga om lärarbostäder,
som då vore till finnandes, vore de stora ojämnheter, som
på detta område mötte. Helt naturligt vore därför, att slitningar
ofta förekommit mellan vederbörande boställshavare och skoldistriktet

Reservation
vid löneregleringskommitténs
betänkande.

Proposition
nr 260/1918.

i fråga om bostadens beskaffenhet, ersättning för bostad m. m. dylikt.
Det vore utan tvivel under sådana förhållanden önskvärt, att bestämmelserna
angående lärarnas naturaförmåner erhölle en sådan avfattning,
att såvitt möjligt anledningar till tvistigheter förekommes, och
att av bestämmelserna framginge å ena sidan, vilka de skyldigheter
vore, som distrikten borde hava sig ålagda, samt å den andra, vilka
rättigheter vederbörande boställshavare kunde yrka på.

I stort sett syntes det av nämnden framlagda förslaget kunna
anses ägnat att tillfredsställa berättigade anspråk å ömse sidor. I
fråga om detaljerna i detta förslag hade emellertid i de över nämndens
betänkande avgivna utlåtandena olika meningar och särskilda
önskemål gjorts gällande, och fann sig även kommittén böra för sin
del mot förslaget framställa vissa erinringar.

I en vid löneregleringskommitténs betänkande fogad reservation
framhöllo tre av kommitténs ledamöter, att enligt deras mening den
kontanta avlöningen för sådana lärare vid småskola och vid mindre
folkskola samt biträdande lärare vid folkskola, vilka vore anställda
tills vidare, bort bestämmas till 1,200 kronor, vartill skulle kunna
komma tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor, efter respektive
5, 10 och 15 år. I

I det anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 22 mars 1918, varmed vederbörande departementschef beledsagade
sitt förslag om avlåtande till riksdagen av ovanberörda proposition
nr 260, yttrade departementschefen, beträffande lärarlönenämndens
förslag i fråga om särskilda lönetillägg åt familjeförsörjare,
att detta förslag sökte förverkliga den enligt departementschefens
mening riktiga grundsatsen, att man borde på ett bättre
sätt tillgodose växlingarna i levnadsbehoven — i synnerhet den försörjningsplikt,
som kunde åligga löntagaren — och därefter jämka
avlöningsförmånerna. Förslaget kunde jämväl bereda större möjlighet
att rättvist avväga lönebeloppen mellan manliga och kvinnliga
tjänstinnehavare än eljest tillämpade avlöningssystem.

Den av nämnden föreslagna löneprincipen hade också tillvunnit
sig erkännande från olika håll i det offentliga meningsutbytet. Att
principen i fråga om de kommunalt anställda lärarkårerna särskilt
framträtt och gjort sig gällande berodde givetvis därpå, att inom

dessa kårer de kvinnliga lärarkrafterna vore synnerligen talrika samt
verksamma med enahanda uppgift och med samma anspråk ställt
på deras arbete i avseende å såväl arbetets kvalitet som dess kvantitet.
Nämndens förslag innebure också principens tillämpning endast
på sistnämnda lärarkårer.

Till förmån för den föreslagna avlöningsprincipen talade ock
den omständigheten, att densamma bland de tjänstemannagrupper,
förslaget omfattade, vunnit en synnerligen stark anslutning.

Emellertid hade det visat sig, att med principens genomförande
vore förenade vissa svårigheter. Löneregleringskommittén hade framhållit,
hurusom principens utformande i detalj visat sig vara föremål
för delade meningar beträffande ett flertal frågor, på vilka
kommittén anfört vissa exempel, och hade kommittén med hänsyn
härtill pekat på nödvändigheten av en utredning i frågan. Det syntes
ej heller kunna bestridas, att ett genomförande av dessa avlöningsprinciper
på nu förevarande område kunde vara ägnat att framkalla
synnerligen vittgående konsekvenser med hänsyn till avlöningarna
för statens egna tjänstemän.

Om departementschefen också å ena sidan ansåge sig böra
skänka sitt erkännande åt rättvisan i de grundsatser, lärarlönenämnden
med sitt förslag i nu berörda avseende velat förverkliga, hade
han å andra sidan icke kunnat undgå att finna de av löneregleringskommittén
gjorda invändningarna under förhandenvarande förhållanden
utgöra ett avgörande hinder för förslagets avfattande efter
nämndens linjer. Hela lönefrågans lösning skulle enligt departementschefens
övertygelse äventyras på grund av uppkommande motsättningar
med avseende på själva löneprincipen, och då en ytterligare
utredning skulle till en oviss framtid uppskjuta denna synnerligen
trängande lönereglering, hade departementschefen funnit
sig böra ansluta sig till löneregleringskommitténs på hittillsvarande
grunder byggda och i denna punkt enhälliga förslag.

Departementschefen hade sålunda funnit sig böra böja sig för
de av löneregleringskommittén anförda omständigheter, då det gällt
att fastställa de allmänna avlöningsprinciper, som skulle komma till
tillämpning i avseende å kommunalt anställda lärare. I några hänseenden
hade emellertid departementschefen, såvitt anginge lärarpersonalen
vid folk- och småskolor, ansett sig böra avvika från kommitténs
förslag.

Enligt detta förslag skulle sålunda den kontanta avlöningen för
ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola utgöra 1,800 kronor, vartill
skulle kunna, efter respektive 5, 10 och 15 år, komma tre ålderstillägg,
vart och ett å 200 kronor. Kommittén hade emellertid härvid
utgått från en pensionsålder av 58 år. Kommittén hade vidare,
efter att hava låtit verkställa en matematisk beräkning med hänsyn
till nämnda pensionsålder av kvinnlig folkskollärares avlöning, vidtagit
en jämkning nedåt av det genom berörda beräkning erhållna
beloppet och härigenom kommit till de föreslagna lönebeloppen.

Departementschefen ansåge kvinnlig lärares pensionsålder böra
höjas till 60 år och hade med utgångspunkt härifrån låtit verkställa,
en matematisk beräkning av ifrågavarande lärares avlöning, gjord i
övrigt efter enahanda grunder som den av löneregleringskommittén
verkställda. Denna beräkning hade givit till resultat en begynnelseavlöning
av 1,900 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 200
kronor, efter respektive 5, 10 och 15 år. Då dessa lönebelopp även
i övrigt syntes departementschefen rättvisare avvägda i förhållande
till de för manliga lärare föreslagna lönerna, fumie sig departementschefen
böra förorda en avvikelse från löneregleringskommitténs förslag
i berörda hänseende.

Löneregleringskommittén hade vidare föreslagit, att för lärare
vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid
folkskola, vilken blivit anställd tills vidare med ömsesidig rätt till
minst fyra månaders uppsägning, avlöningen måtte bestämmas till,
förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning enligt
ortens pris, 1,100 kronor, vartill skulle kunna, efter respektive 5,
10 och 15 år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor.
I den ovan omförmälda, av tre ledamöter i kommittén avgivna reservationen
hade yrkats på en höjning av begynnolseavlöningen för
ifrågavarande lärare till 1,200 kronor. I en mängd till departementschefen
inkomna framställningar från såväl enskilda medlemmar av
småskollärarkåren som korporationer hade yrkanden framställts om
högre löner än både de av kommittén och reservanterna föreslagna.

Vid bedömandet av det belopp, varmed den kontanta begynnelseavlöningen
för ifrågavarande lärarpersonal torde böra utgå,
ansåge sig departementschefen böra ansluta sig till det förslag,
som av reservanterna inom löneregleringskommittén framlagts.
Emellertid hade departementschefen icke kunnat undgå att finna även

de föreslagna ålderstilläggen böra något liöjas. Därest dessa för
småskollärare bestämdes till tre stycken om vartdera 150 kronor,
syntes en lämplig avvägning hava träffats med hänsyn jämväl till
övriga lärargrupper. Departementschefen föresloge alltså en begynnelselön
av 1,200 kronor jämte tre ålderstillägg å 150 kronor efter
respektive 5, 10 och 15 år.

Löneregle rings k ommittén hade ansett, att, därest dess förslag i
fråga om lärarnas avlöningsförmåner vunne avseende, det skulle
kunna ifrågasättas, huruvida ej vederbörande lärare borde vara underkastad
utsträckt eller ökad tjänstgöringsskyldighet även i så måtto,
att han utan särskild ersättning skulle vara skyldig bestrida undervisning
i slöjd, därest sådan undervisning uppdroges åt honom. På
anförda grunder ansåg emellertid departementschefen en sådan ökning
av tjänstgöringsskyldigheten ej böra föreskrivas.

Enligt gällande bestämmelser ägde lärare rätt till viss ersättring
för tjänstgöring, som fortginge utöver åtta månader av året.
Lärarlönenämnden hade föreslagit bibehållandet av en dylik bestämmelse,
och hade förslaget i denna del lämnats utan erinran från
löneregleringskommitténs sida. Departementschefen ansåge likaledes,
att en bestämmelse av angiven innebörd allt fortfarande borde äga
giltighet. 1

1 anledning av den till riksdagen avlåtna propositionen i ämnet
(nr 260) anförde riksdagen i skrivelse (nr 894) följande:

Den allmänna utgångspunkt ifråga om avlöningsbeloppens beräknande,
som Kungl. Maj:ts förslag intoge, vore den, att beträffande
de statsanställda befattningshavare, om vilka nu vore fråga,
avlöningsbelopp föresloges, som vore ställda i visst förhållande till
vad för det dåvarande i ordinarie avlöningar utginge till statstjänstemän
i allmänhet, varvid förutsattes, att de förra ävenledes skulle
komma i åtnjutande av den ytterligare löneförbättring, vilken i form
av krigstidstillägg eller krigstidshjälp eventuellt kunde komma statens
tjänstinnehavare i allmänhet till del, samt att beträffande de
kommunalt anställda befattningshavarna hänsyn tagits till å ena
sidan, att krigstidstillägg eller krigstidshjälp ej utginge till dem, å
andra sidan att en väsentlig och allmän höjning av deras dåvarande
avlöningar syntes erforderlig.

Jämväl riksdagen funne den nu angivna allmänna utgångspunk -

Riksdagena

skrivelse.

ten vara den riktiga, enär genom densamma möjlighet vunnes för
ett rättvist tillgodoseende av de olika lärarkårer, om vilka här
vore fråga.

Yad beträffade frågan om särskilda lönetillägg till familjeförsörjare,
ville riksdagen erinra, hurusom lärarlönenämnden grundat
sina löneregleringsförslag på den s. k. behovsprincipen, vars innebörd
vore, att befattninghavare, som vore familjeförsörjare, skulle
åtnjuta högre avlöning än befattningshavare, som icke vore familjeförsörjare,
och ansett, att denna princip bort tillämpas på de kommunalt
anställda lärarna men icke på de statsanställda. Löneregleringskommittén
däremot hade framhållit, hurusom principens utformande
i detalj visat sig vara föremål för delade meningar beträffande
ett flertal frågor, och med hänsyn härtill pekat på nödvändigheten
av en utredning i ämnet. Departementschefen hade, under
uttalande av sina sympatier för den av lärarlönenämnden framlagda
löneprincipen, ansett de av löneregleringskommittén gjorda invändningarna
under förhandenvarande förhållanden utgöra ett avgörande
hinder för förslagets avfattande efter lärarlönenämndens linjer och
anslutit sig till löneregleringskommitténs på hittillsvarande grunder
byggda förslag.

Sådant det framlagda förslaget förelåge, vore det följaktligen
byggt på dittills gällande avlöningsprinciper. Vid sådant förhållande
ansåge riksdagen något särskilt yttrande från riksdagens sida i fråga
om den under lönefrågans föregående skeden omdebatterade behovsprincipen
icke för det dåvarande erfordras, och ville riksdagen nu
endast uttala sin anslutning till de av departementschefen förordade
allmänna avlöningsgrunderna.

I avseende å beräkningen av förhållandet mellan manliga och
kvinnliga lärares avlöning hade, på sätt av utredningen fram gin gc,
i stort sett någon meningsskiljaktighet icke varit rådande, och funne
sig riksdagen sakna anledning till erinran mot de grunder, som
i detta hänseende vunnit tillämpning.

Kungl. Majrts förslag i fråga om de kommunalt anställda lärarkårerna
vore, såsom i det föregående angivits, i viss mån byggt på
andra grunder än förslagen beträffande de statsanställda lärarna.
Därigenom att krigstidstillägg ej skulle utgå till de förra hade avlöningsförhöjningarna
för dem beräknats relativt högre än för de
senare. Förslaget innebure för de kommunalt anställda lärarnas vid -

kommande i samband med själva lönebeloppens fixerande jämväl ett
tillrättaläggande av hithörande frågor i syfte att genom vissa enhetliga
grunder vinna en allmän överskådlighet över dessa dittills
ganska invecklade avlöningsförhållanden. Den omständigheten, att
avlöningen för de kommunalt anställda lärarna bestredes av såväl
statsmedel som kommunala medel, hade ävenledes bidragit att göra
dessa spörsmål mera komplicerade än avlöningsfrågor i allmänhet.
Bortsett från själva avlöningsbeloppen kännetecknades förslaget av
en strävan att i möjligaste mån för de kommunalt anställda lärarna
i tillämpliga delar fastslå enahanda villkor och grunder i avseende
å avlöningsförhållanden, som sedan länge varit gällande beträffande
statens befattningshavare.

Riksdagen hade vid prövning av förslaget, i vad det avsåge
lönereglering för folkskolans lärarpersonal, funnit sig böra i allt väsentligt
ansluta sig till vad departementschefen härutinnan förordat.

De av Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för utgående av statsbidrag
till ifrågavarande lärare hade riksdagen i allt väsentligt
bifallit. Endast i ett par särskilt angivna fall hade riksdagen
vidtagit smärre ändringar av huvudsakligen formell beskaffenhet. I

I likhet med vad riksdagen uttalat i fråga om folkskollärarpersonalens
avlöningsförhållanden, hade riksdagen ansett sig böra i
allt väsentligt ansluta sig till departementschefens förslag angående
lönereglering för småskolans lärarkår.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle den kontanta avlöningen
för småskollärare utgå i form av grundlön och ålderstillägg. Någon
skillnad i avlöningen mellan manlig och kvinnhg befattningshavare
skulle icke ifrågakomma. I en inom riksdagen väckt motion hade
föreslagits, att manlig småskollärare skulle åtnjuta en grundlön, som
med 200 kronor överstege vad som kunde komma att bliva beviljat
motsvarande kvinnhg lärare.

Med hänsyn därtill, att den ursprungligen tilltänkta avlöningsformen
familjetihägg icke blivit upptagen i det föreliggande förslaget,
och i betraktande av att denna avlöningsform genom den de
senare åren beviljade tillfälliga löneförbättringen blivit tillämpad å
ifrågavarande lärarkår, funne riksdagen skäl föreligga för ett sådant
tillägg till Kungl. Maj:ts förslag, som nyssberörda motion avsåge.

Kungörelse
,6/o 1918.

Avlöning åt
folkskollärare.

Det borde jämväl erinras, att det vore ett synnerligen litet antal
lärare, som det här kunde bliva tal om, att dessa vore stadda på
successiv avskrivning och att följaktligen ett bifall till motionen
icke spelade någon nämnvärd roll i kostnadshänseende. Riksdagen
hade följaktligen på det sätt biträtt nyssberörda motion, att för
manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig
biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1
januari 1919, avlöningen skulle utgå med 200 kronor utöver vad
lärare tillhörande småskollärarkåren i allmänhet åtnjöte.

I övrigt hade riksdagen funnit sig böra bifalla vad av Kungi.
Maj:t föreslagits beträffande den kontanta avlöningen till ifrågavarande
lärarpersonal.

Vad anginge folk- och småskollärares naturaförmåner, delade
riksdagen den uppfattningen, att det syntes vara lämpligt att giva
dithörande stadganden en mot nutida förhållanden bättre svarande
avfattning. Ett reglerande av dessa frågor genom en särskild boställsordning
funne sig riksdagen böra godtaga, Vid prövning av det
härutinnan framlagda förslaget hade riksdagen ansett sig kunna biträda
de huvudgrunder, på vilka detsamma vore fotat; dock syntes
de erinringar, som av löneregleringskommittén framställts, vara förtjänta
av närmare beaktande, och hade desamma jämväl vunnit anslutning
från riksdagens sida, Särskilt ville riksdagen erinra om
den varsamhet, som syntes vara av nöden, då det gällde meddelande
av erforderliga övergångsbestämmelser i ämnet.

Sedan riksdagen sålunda i allt väsentligt bifallit Kungl. Maj:ts
framställning angående lönereglering för ifrågavarande lärarpersonal,
utfärdades den 16 september 1918 kungörelse angående avlöning åt
lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning
(svensk författningssamling nr 760). De huvudsakliga stadgandena
i denna kungörelse torde höra här återgivas.

§ 1.

‘1. För ordinarie lärare vid folkskola skall avlöningen utgöra 2,100 kronor
för manlig och 1,900 kronor för kvinnlig lärare, vartill kunna, efter respektive fem,
tio och femton år, komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor för manlig
och 200 kronor för kvinnlig lärare. Dessutom skall ordinarie lärare, i enlighet
med vad därom särskilt är stadgat, åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande
ersättning enligt ortens pris.

Övergångsstadgande. Ordinarie lärare, vilken varit å innehavande tjänst anställd
före den 1 januari 1001 och erhåller kofoder in natura eller ersättning därför
till högre belopp än 100 kronor för år, må vara berättigad att vid sålunda
hittills åtnjuten förmån bibehållas, vad ersättningen vidkommer dock ej längre
än vartill beslutet eller överenskommelsen föranleder; skolande, där i enlighet
härmed kofoder in natura eller kofoderersättning utgår, denna förmån anses motsvara
100 kronor av den i detta moment fastställda minimilön.

2. För extra ordinarie och vikarierande folkskollärare skall avlöningen utgöra
1,700 kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig lärare samt dessutom,
i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, fri bostad och bränsle eller
motsvarande ersättning enligt ortens pris.

§ 2.

1. För ordinarie lärare vid småskola ävensom för lärare vid mindre folkskola
och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tills vidare med
ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall avlöningen utgöra 1,200
kronor, vartill kunna, efter respektive fem, tio och femton år, komma tre ålderstillägg,
vart och ett å 150 kronor. Dessutom skall lärare, som nu nämnts, i enlighet
med vad därom särskilt är stadgat, åtnjuta fri bostad och bränsle eller
motsvarande ersättning enligt ortens pris. Från tillgodonjutande av avlöningsförmåner,
som nu sagts, skall dock undantagas sådan oexaminerad lärare, som
vid den nya löneregleringens ikraftträdande är berättigad till helt ålderdomsunderstöd
eller som blivit antagen efter den 31 december 1907, skolande dylik lärare
åtnjuta avlöning, som i mom. 2 av denna § sägs.

Övergångsstadgande. Lärare vid småskola, vilken den 31 december 1918
innehar anställning tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning,
äger åtnjuta avlöning enligt detta moment utan hinder därav, att han
icke innehar ordinarie befattning.

2. För extra ordinarie och vikarierande lärare vid småskola samt för lärare
vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd
på viss tid eller såsom vikarie, ävensom för sådan ordinarie lärare vid småskola
eller tills vidare anställd lärare, vilken ej äger komma i åtnjutande av avlöningsförmåner
enligt mom. 1 av denna §, skall avlöningen utgöra 1,000 kronor samt
dessutom, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, fri bostad och bränsle
eller motsvarande ersättning enligt ortens pris.

3. För manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig
biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1 januari 1919,
skall avlöningen utgå med 200 kronor utöver vad lärare tillhörande småskollärarkåren
i allmänhet åtnjuter.

Avlöning åt
småskol1
ii rare m. fl.

§ 3.

De i §§ 1 och 2 meddelade bestämmelserna avse av Konung och riksdag Lönens kafastställda
minimilöner och innebära alltså icke hinder för skoldistrikt att, där raktar av miförhållandena
sådant föranleda, bevilja högre avlöning.

Tjänstgöringsskyldighet
och ersättning
för övertidsläsning.

Avlöning under
tjänstledighet
m. m.

§ 4.

1. Lärare är skyldig att för den här ovan stadgade avlöningen årligen
tjänstgöra åtta månader, beräknade utgöra 34 72 veckor, eller den kortare tid,
under vilken undervisningen vid skolan på grund av Kungl. Maj:ts medgivande
i särskilda fall skall meddelas.

Pågår undervisningen vid skolan mera än åtta månader om året, skall lärare
för övertidsläsningen erhålla särskild gottgörelse, utgörande för varje månad,
beräknad till 30 dagar, minst en åttondel av den kontanta minimiavlöning, han
enligt denna kungörelse äger åtnjuta.

2. Oavsett vad i mom. 1 av denna § stadgas, vare lärare skyldig att utan
särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänstgöringsskyldighet, som för honom
kan uppkomma, därest genom beslut av Konung och riksdag förlängning av
den nu lagstadgade årliga undervisningstiden av 34 7* veckor varder för samtliga
skoldistrikt stadgad.

Vidare meddelas i kungörelsen stadganden om skyldighet att underkasta sig
ändrade bestämmelser i fråga om pensionering m. m. (§ f>), om förening av lärartjänst
med annan avlönad befattning (§ 6) samt om avlöningens av- och tillträdande
m. m. (§ 7).

§ 8.

1. Till tjänstledig lärare utgår den kontanta avlöningen enligt följande
särskilda bestämmelser:

a) om läraren erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, äger han
åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med
avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse
stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

b) om läraren erhållit tjänstledighet för att, på grund av särskilt förordnande
eller val, fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller
tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det på Kungl.
Maj:t att bestämma, om och i vad mån han skall vara förpliktad att av sina
kontanta avlöningsförmåner avstå mer än ett belopp, motsvarande en tredjedel
av den för honom i denna kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

c) om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning, än som under a)
och b) i detta moment sägs, äger han rätt att åtnjuta de honom eljest tillkommande
kontanta avlöningsförmånerna med avdrag av ett belopp, motsvarande den
i denna kungörelse stadgade kontanta avlöningen för kvinnlig vikarie å tjänsten.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vikarierande lärare; dock att lärare,
som vikarierar å ledig befattning, äger att, därest han erhållit tjänstledighet på
grund av styrkt sjukdom, åtnjuta honom eljest tillkommande arvode med avdrag
av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse
stadgade kontanta avlöningen.

2. Under åtnjuten tjänstledighet äger lärare bibehålla honom tillkommande
naturaförmåner eller ersättning för sådana.

Åt vikarie för lärare, som är tjänstledig på grund av styrkt sjukdom, skall

bostad och bränsle eller ersättning därför tillhandahållas av skoldistriktet, som
ock med det belopp, som av skoldistriktet bestämmes, bör lämna gottgörelse för
resekostnad, där sådan ifrågakommer.

Lärare, som är tjänstledig av annan anledning än styrkt sjukdom, skall
tillhandahålla vikarien bostad och bränsle eller ersättning därför; åliggande emellertid
skoldistriktet att ansvara för att vikarien erhåller sagda förmåner.

§ 9.

Avlöning må ej utgå till lärare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring
utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat
styrka giltigt förfall.

Härefter meddelas föreskrifter om uppflyttning i högre lönegrad (§ 10)
samt om skyldighet att avgå från tjänsten och pensionsrätt (§ 11).

Där folkskollärartjänst är förenad med organist- och klockarbefattning eller
med prästerlig befattning, äger den, som innehar de förenade tjänsterna, uppbära
de för dessa anslagna lönerna oavkortade. Innehavare av förenade folkskollärar-
samt organist- och klockarbefattningar skall dock vara förbunden att
själv avlöna sin medhjälpare för bestridande av de båda sistnämnda befattningarna
(§ 12).

Angående avlöningens utbetalande meddelas särskilda bestämmelser (§ 13).

I fråga om statsbidrag gälla bland annat följande föreskrifter:

§ 14.

Till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda
lärarpersonalens avlöning skall skoldistrikt av statsmedel erhålla bidrag, bestämt
i förhållande till den lagstadgade kontanta avlöningen på sätt här nedan sägs,
därvid skall iakttagas, att statsbidrag icke utgår för längre undervisningstid än
åtta månader om året.

§ 15.

1. För ordinarie folkskollärare skall statsbidraget för år, med iakttagande
av de i § 17 mom. 1 och 2 givna särskilda bestämmelser, utgå med ett belopp
motsvarande:

a) nio tiondelar av grundlönen för kvinnlig lärare samt, om läraren är man,
därutöver hela skillnaden mellan grundlönen för manlig och för kvinnlig lärare;
samt

b) det eller de ålderstillägg, till vilka läraren må vara berättigad.

2. För extra ordinarie folkskollärare skall statsbidraget för år utgå med ett
belopp motsvarande nio tiondelar av arvodet för kvinnlig lärare samt, om läraren
är man, därutöver hela skillnaden mellan arvodet för manlig och för kvinnlig
lärare.

Tid, för vilken
statsbidrag
utgår.

Grunder för
statsbidrag
åt folkskollärare.

Grunder för
statsbidrag åt
småskollärare
m. fl.

3. För vikarie å ordinarie folkskollärartjänst och å extra ordinarie folkskollärartjänst
skall statsbidraget för år, med iakttagande av de i § 17 mom. 3
givna särskilda bestämmelser, utgå med ett belopp motsvarande:

a) om tjänsten är ledig eller om innehavaren av tjänsten åtnjuter tjänstledighet
utan att jämlikt § 17 mom. 1 b) eller c) statsbidrag utgår till hans avlöning:
nio tiondelar av arvodet för kvinnlig vikarie å tjänsten samt, om vikarien
är man, därutöver hela skillnaden mellan arvodet för manlig och kvinnbg vikarie
å tjänsten;

b) om innehavaren av tjänsten erhållit tjänstledighet av anledning, som i
§ 17 mom. 1 a) sägs: så stor del av vikariatsarvodet, som Kungl. Maj:t med
iakttagande av vad i § 17 mom. 2 sägs, för det särskilda fallet bestämt skola av
statsmedel utgå; samt

c) om innehavaren av tjänsten eller, därest tjänsten är ledig, den, som under
ledigheten uppehåller densamma, erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom:
det belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått,
erfordras till arvode åt vikarien;

d) om jämlikt § 17 mom. 1 b) eller c) statsbidrag utgå till den tjänstledige
lärarens avlöning och vikarien är man: skillnaden mellan arvodet för manlig och
kvinnlig vikarie å tjänsten.

§ 16.

1. För ordinarie lärare vid småskola samt för annan lärare vid småskola, som
äger åtnjuta avlöning efter samma grunder som ordinarie lärare vid sådan skola,
ävensom för lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, som
blivit anställd tills vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning,
skall statsbidraget för år, med iakttagande av de i § 17 mom. 1 och 2 givna
särskilda bestämmelser, utgå med ett belopp motsvarande:

a) nio tiondelar av grundlönen för småskollärare i allmänhet samt i de särskilda
fall, där manlig lärare blivit anställd före den 1 januari 1919, den sådan
lärare tillkommande särskilda avlöningsförhöjning; samt

b) det eller de ålderstillägg, till vilka läraren må vara berättigad.

2. För extra ordinarie lärare vid småskola, vilken icke äger åtnjuta avlöning
efter samma grunder som ordinarie lärare vid sådan skola, ävensom för
lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd
på viss tid, skall statsbidraget för år utgå med ett belopp motsvarande nio
tiondelar av arvodet för sådan lärare i allmänhet samt i de särskilda fall, där
manlig lärare blivit anställd före den 1 januari 1919, den sådan lärare tillkommande
särskilda avlöningsförhöjning.

3. För vikarie å lärartjänst vid småskola, lärartjänst vid mindre folkskola eller
tjänst som biträdande lärare vid folkskola skall statsbidraget för år, med iakttagande
av de i § 17 mom. 3 givna särskilda bestämmelser, utgå med ett belopp motsvarande:

b) om tjänstens innehavare erhållit tjänstledighet av anledning, som i §

17 mom. 1 a) sägs: så stor del av vikariatsarvodet, som Kungl. Maj:t, med iakttagande
av vad i § 17 mom. 2 sägs, för det särskilda fallet bestämt skola av
statsmedel utgå;

c) om tjänstens innehavare eller, därest tjänsten är ledig, den, som under
ledigheten uppehåller densamma, erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom:
det belopp, som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått,
erfordras till arvode åt vikarien;

d) om jämlikt § 17 mom. b) eller c) statsbidrag utgår till den tjänstledige
lärarens avlöning och vikarien är man: skillnaden mellan arvodet för manlig och
kvinnlig vikarie å tjänsten.

§ 17.

]. I fråga om statsbidrag, som avses i § 15 mom. 1 och § 16 mom. 1,
skall särskilt iakttagas:

a) att, om läraren erhållit tjänstledighet för att, på grund av särskilt förordnande
eller val, fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens
tjänst eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, det skall ankomma
på Kungl. Maj:t att, med iakttagande av vad i mom. 2 av denna § sägs,
bestämma, om och i vad mån bidrag av statsmedel skall till lärarens avlöning
utgå;

b) att, om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än på grund
av styrkt sjukdom eller för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra
offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra
hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, statsbidrag till hans avlöning, därest
ledigheten omfattat mer än sex veckor under ett och samma kalenderår, ej skall
utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att sådant må utan
hinder -av nämnda omständighet äga rum, eller, då folkskolinspektören icke ansett
sig kunna tillstyrka statsbidrags utgående till den tjänstledige lärarens avlöning,
skolöverstyrelsens medgivande erhållits; samt

c) att, om läraren uppnått den för erhållande av hel pension eller helt ålderdomsunderstöd
stadgade levnadsåldern, statsbidrag till hans avlönande icke
skall utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att sådant må
utan hinder av nämnda omständighet äga rum, eller, då folkskolinspektören icke
ansett sig kunna tillstyrka statsbidrags utgående till sådan lärare, skolöverstyrelsens
medgivande erhållits.

2. Vid bestämmandet av statsbidrag dels till avlöning åt sådan lärare, som
erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra
offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos
riksdagen, dess utskott eller revisorer, dels till arvode åt den för honom förordnade
vikarien skall hänsyn tagas därtill, att ingen ändring må komma att ske i
fråga om det kontanta belopp, som det eljest åligger skoldistriktet att tillskjuta
till avlöningen åt den lärare, som erhållit nämnda tjänstledighet.

3. I fråga om statsbidrag, som avses i § 15 mom. 3 och § 16 mom. 3,
skall särskilt iakttagas, att statsbidrag till vikariens avlönande, för det fall att
till vikarie antagits redan pensionerad lärare, skall utgå endast för så vitt folk -

Särskilda be
stämmelser
och villkor
beträffande
statsbidrag.

skolinspektören vitsordar vikariens lämplighet, samt för det fall, att vikarien icke
äger vederbörlig behörighet till tjänsten, endast för så vitt folkskolinspektören
vitsordar, att vikarie, som äger sådan behörighet, icke kunnat erhållas samt att
vikarien befunnits duglig.

För erhållande av statsbidrag enligt ovan angivna grunder äro ytterlisrare
eu del villkor stadgade (§ 18).

Vidare angivas i författningen vissa omständigheter, som icke skola utgöra
hinder för utbekommande av statsbidrag, ävensom en del närmare föreskrifter
rörande statsbidragets beräknande (§ 19).

Härefter meddelas i författningen föreskrifter om läkarbetyg för på grund
av sjukdom tjänstledig lärare (§ 20) samt om rekvisition och utbetalande av
statsbidrag (§ 21).

Med folkskola avses i kungörelsen egentlig folkskola, och vad där finnes
föreskrivet med avseende på lärare skall, där ej i särskilda fall annorlunda sägs,
äga tillämpning på såväl manlig som kvinnlig lärare (§ 22).

Slutligen gäller följande övergångsstadgande:

Ordinarie folkskollärare, som tillsatts före den 1 januari 1919, ävensom lärare
vid småskola, lärare vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola,
vilken före den 1 januari 1919 erhållit den fastare anställning, som avses i §
24 mom. 3 och § 33 mom. 2 av folkskolestadgan i deras hittillsvarande lydelse,
skall, därest han icke ingår på den nya löneregleringen och därvid fästade villkor
och bestämmelser samt därom före den 15 december 1918 gör skriftlig anmälan
hos vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse, åtnjuta avlöning och pension eller
ålderdomsunderstöd enligt hittills gällande bestämmelser, och skall i sådant fall
statsbidrag till lärarens avlöning även efter den 1 januari 1919 utgå efter därförut
gällande grunder.

Med avseende å innehållet i §§ 8 samt 15—17 i denna kungörelse
torde få erinras, hurusom numera blivit genom kungörelse
den 16 maj 1919 (svensk författningssamling nr 252) i enlighet med
riksdagens beslut förordnat, att i fråga om avlöning och statsbidragunder
tjänstledighet för tjänstgöring till rikets försvar för lärare
vid egentlig folkskola, mindre folkskola och småskola (samt vid högre
folkskola och kommunal mellanskola) ävensom i fråga om statsbidragunder
dylik ledighet till avlönande av vikarie för lärare, som nu
nämnts, må tills vidare gälla samma bestämmelser, beträffande avlöning
och statsbidrag, som äro stadgade i fråga om sådan lärare
och vikarie för honom under tjänstledighet för sjukdom.

Boställsord- Boställsordning för lärarpersonalen vid folk- och småskolor utni7eptember8
färdades den 18 september 1918 (svensk författningssamling nr 792).

1918.

Författningen innehåller detaljerade bestämmelser angående tjänstebostadens
läge, rummens antal, golvyta och höjd, tjänstebostadens
inredning, till tjänstebostad hörande utrymmen, vatten, bränsle, trädgård,
utfartsväg, tjänstinnehavares åligganden, av- och tillträdcssyn,
naturaförmånernas avträdande och ersättning för bristande naturaförmåner.
Här torde endast få erinras, att enligt boställsordningens
föreskrifter tjänstebostad skall innehålla: för ordinarie manlig
folkskollärare minst tre i lämplig, direkt förbindelse med varandra
stående rum och kök med en sammanlagd golvyta av omkring
90 kvadratmeter; för ordinarie kvinnlig folkskollärare minst två i
lämplig, direkt förbindelse med varandra stående rum och kök med en
sammanlagd golvyta av omkring 65 kvadratmeter; samt för annan
lärare minst ett rum och kök i direkt förbindelse på samma botten
med en sammanlagd golvyta av omkring 45 kvadratmeter. Tjänstebostad
skall i regel vara förlagd till särskilt hus i skolans närhet.

Den nya boställsordningen har trätt i kraft den 1 januari 1919,
dock att genom särskilda övergångsbestämmelser vissa medgivanden
lämnats i fråga om de nya föreskrifternas tillämpning.

Sedan 1918 års lagtima riksdag vidare, med bifall till Kung!
Maj:ts framställning (proposition nr 336), beslutat dels öka anslaget
till bidrag till folkskollärarnas pensionering dels anvisa ett nytt anslag
till pensionsavgifter till folkskollärarnas pensionsinrättning, utfärdades
den 6 december 1918 kungörelse (svensk författningssamling
nr 1092) om ändring av vissa bestämmelser i förordningen och
reglementet angående folkskollärarnas pensionsinrättning. Däri föreskrevs
bland annat, att den skoldistrikt dittills åliggande förbindelse
att för lärartjänst vid egentlig folkskola erlägga pensionsavgift med
fem procent av tjänstens delaktighetsbelopp skulle därefter åligga
statsverket, samt att pensionsåldern för, bland andra, samtliga lärare
vid rikets folkskolor skulle utgöra 60 levnadsår.

En mera ingripande omläggning av pensionsförhållandena för
folk- och småskolornas lärarpersonal har genomförts vid 1919 års lagtima
riksdag, då, i samband med en ombildning av folkskollärarnas
pensionsinrättning m. fl. anstalter till en ”statens anstalt för pensionering
av folkskollärare med flera”, Kungl. Maj:t bemyndigades
att för den nya anstalten utfärda reglemente i huvudsaklig överensstämmelse
med framlagt förslag.

Ändrade
grunder för
pensioneringen.

Extra krigstidstillägg
för
senare halvåret
1918.

Den alltjämt fortgående prisstegringen föranledde emellertid
Kungl. Maj:t att, innan den definitiva löneregleringen med 1919 års
ingång trätt i kraft, till 1918 års urtima riksdag avlåta särskilda
propositioner om beredande av extra krigstidstillägg för senare halvåret
1918 åt befattningshavare vid folk- och småskolor samt vissa
andra läroanstalter.

Sedan centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 oktober 1918 gjort framställning
i ämnet, såvitt angick lärare vid folk- och småskolor, avgav
folkskolöverstyrelsen den 23 oktober 1918 utlåtande över denna framställning
och hemställde därvid om förslag till riksdagen angående
beviljande åt nämnda lärarpersonal av ytterligare tillfällig löneförbättring
för år 1918.

Överstyrelsen anförde därvid, att enligt överstyrelsens mening
en hjälp åt folkskolans lärare, om den skulle bliva allmän, måste
utgå av statsmedel, och borde denna hjälp få form av en skålig
förhöjning av den tillfälliga löneförbättring, som av staten för år
1918 beviljats ifrågavarande lärare. Vad anginge beloppet av den
sålunda ifrågasatta, ytterligare löneförbättringen för lärare vid folkskola
eller småskola, uttalade sig överstyrelsen för att detsamma
måtte bestämmas till hälften av det belopp, som sådan lärare redan
ägde att uppbära i tillfällig löneförbättring för år 1918.

Vid avlåtande till riksdagen av proposition i ämnet (nr 11) uttalade
föredragande departementschefen, att han för egen del funne
det vara av behovet påkallat, att jämväl lärare och lärarinnor vid
egentliga folkskolor och småskolor erhölle någon ytterligare hjälp
av statsmedel till lättande i någon mån av de bekymmer och svårigheter,
som den senaste tidens prisstegringar för dem medfört.
Denna hjälp syntes lämpligen böra tilldelas ifrågavarande lärarpersonal
i form av ett extra krigstidstillägg, utgående för senare hälften
av år 1918, och borde detta tillägg bestämmas till hälften av det
belopp, varmed den tillfälliga löneförbättringen enligt kungörelsen
den 22 september 1917 till honom utginge. Beträffande det extra
krigstidstillägget syntes i övrigt böra i tillämpliga delar gälla samma
bestämmelser, som angående den tillfälliga löneförbättringen vore
stadgade i nyssberörda kungörelse.

Det av Kung!. Maj:t föreslagna extra krigstidstillägget skulle
sålunda beräknas för tiden från och med den 1 juli 1918 till årets
slut och för denna tid utgå för folkskollärare med 300 kronor åt
lärare, som vore familjeförsörjare, och med 200 kronor åt annan
lärare samt för lärare vid småskola, lärare vid mindre folkskola och
biträdande lärare vid folkskola med 200 kronor åt lärare, som vore
familjeförsörjare, och med 125 kronor åt annan lärare.

I vissa inom riksdagen väckta motioner påyrkades höjning i de
av Kungl. Maj:t föreslagna beloppen.

Riksdagen anförde i skrivelse (nr 10), att riksdagen — som beträffande
Kung]. Maj:ts förslag rörande extra krigstillägg åt derå
olika slag av befattningshavare i statens tjänst beslutat åtgärder av
mera vittgående art, än som föreslagits av Kungl. Maj:t — med
hänsyn till de svårigheter en stor del av denna lärarpersonal genom
den senaste tidens oavbrutna prisstegringar råkat i, även i fråga om
dessa personalgrupper ansett sig böra undersöka, huruvida icke en
höjning av de utav Kung]. Maj:t föreslagna tilläggsbeloppen borde
äga rum. Härvid hade riksdagen icke kunnat underlåta att uppmärksamma,
det kommunerna ofta lämnat lärarpersonal vid folkoch
småskolor dyrtids bidrag med i vissa fall högst avsevärda belopp.
Då riksdagen icke kunnat vinna kännedom om i vilken utsträckning
detta skett och då dessutom nämnda befattningshavare icke vore att
betrakta som statstjänare i egentlig mening, hade riksdagen ansett
sig endast i mindre omfattning kunna företaga höjning uti de av
Kung]. Maj:t angivna tilläggsbeloppen. Beträffande storleken av den
ifrågasatta förhöjningen hade riksdagen med hänsyn härtill icke
kunnat biträda de motionsvis framställda förslagen, utan hade riksdagen
ansett sig böra stanna vid en förhöjning av det extra krigstidstillägget
med 50 kronor till varje befattningshavare. Till folkskollärarej
som vore familjeförsörjare, skulle således komma att såsom
extra krigstidstillägg utgå 350 kronor och till annan lärare vid
egentlig folkskola 250 kronor. För småskollärare m. fl. skulle motsvarande
belopp bliva 250, respektive 175 kronor. Riksdagen hade
ej förbisett, att även med en sålunda begränsad höjning det extra
krigstidstillägget för lärarne komme att överstiga hälften av den för
hela år 1918 utgående tillfälliga löneförbättringen, medan däremot

Dyrtuhtilllägg
för är
1919.

Proposition
nr 372/1919.

riksdagen beträffande befattningshavare i statens tjänst m. fl. bestämt
de extra krigstidsbidragen till hälften av de för hela året utgående
beloppen, men ville riksdagen härvid erinra, att nämnda löneförbättring
för lärarne beslöts redan av 1917 års riksdag, alltså innan
prisstegringen uppnått den höjd, som motiverade fastställandet av
krigstidsunderstödens belopp vid 1918 års lagtima riksdag.

För beredande av extra krigstidstillägg för tiden från och med
den 1 juli till och med den 31 december 1918 åt sådana befattningshavare,
som avsåges i kungörelsen den 22 september 1917
(svensk författningssamling nr 665) angående tillfällig löneförbättring
åt lärare vid folkskolor och småskolor, anvisade sålunda riksdagen
å extra tilläggsstat för år 1918 under åttonde huvudtiteln ett förslagsanslag
å 5,290,000 kronor.

Kungörelse i ärendet utfärdades den 6 december 1918 (svensk
författningssamling nr 960).

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, genomfördes
vid 1918 års lagtima riksdag definitiv lönereglering för lärarpersonalerna
vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter, att träda i kraft
från 1919 års början. Dyrtidens fortsatta tryck gjorde det emellertid
nödvändigt att även hos 1919 års lagtima riksdag begära anslag till
lönetillägg åt nämnda personal för det löpande året. Proposition i
ärendet (nr 372) avläts den 11 mars 1919 till riksdagen, varvid föredragande
departementschefen anförde bland annat följande:

De svåra förhållanden, varmed under kristiden löntagare av alla
slag haft att kämpa, vore ännu långt ifrån till ända. Allt fortfarande
ställdes avsevärda anspråk på staten för tillgodoseende av dess
tjänstemän, och till årets riksdag vore ställd i utsikt framställning
om dyrtid still ägg och dyrtidshjälp åt statens befattningshavare. Billigheten
syntes kräva, att staten även beträffande de kommunala och
andra tjänstinnehavare, varom nu vore fråga, fortsatte på den väg,
som en gång beträtts, och genom dyrtidstillägg för år 1919 sökte
biträda dem i den verkligen bekymmersamma ställning, vari de på
grund av dyrtiden befunne sig.

Vid bedömande av frågan, på vad sätt och i vilken utsträckning
detta dyrtidstillägg borde utgå, ansåge departementschefen från
början kunna fastslås, att de allmänna grundsatser, som varit gäl -

laude och eventuellt komme att föreslås för utgående av dyrtidstillägg
åt statens befattningshavare, icke i förevarande fall kunde
tillämpas. En sådan tillämpning skulle nämligen medföra konsekvenser,
vilka i såväl ekonomiska som andra hänseenden icke läte
sig för det dåvarande överskåda. Vid övervägande av spörsmålet
rörande de lämpligaste formerna för det dyrtidstillägg, departementschefen
vore sinnad föreslå, ävensom i vilken utsträckning detsamma
skäligen kundo anses böra utgå, hade departementschefen stannat
för att tillstyrka i stort sett enahanda grunder som de, enligt vilka
1918 års tillfälliga löneförbättring utgått och utginge till de olika
lärarkårerna.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse hade centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening anhållit om åtgärders
vidtagande för beredande åt lärarpersonalen vid folk- och småskolor
av krigstidstillägg och krigstidshjälp för år 1919 i så nära överensstämmelse
som möjligt med de grunder, efter vilka sådant dyrtidstillägg
kunde varda beviljat åt statens tjänstemän. Till stöd för
framställningen hade åberopats, bland annat, de allbekanta av kristiden
förorsakade exceptionella förhållandena, varjämte framhållits,
att man i förevarande avseende ej torde hava att bygga på bidrag
från vederbörande kommuner. Över denna framställning hade folkskolöverstyrelsen
den 17 oktober 1918 avgivit utlåtande och i sin
hemställan anslutit sig till vad av centralstyrelsen föreslagits. Överstyrelsen
hade närmare utvecklat de skäl, som kunde tala för bifall
till ifrågavarande äskande; så påpekade överstyrelsen bland annat
de svårigheter, dyrtiden medfört för folkskolans lärare, och framhöll,
hurusom i ekonomiskt hänseende folkskoleväsendet småningom blivit
i eminent mening en statsangelägenhet, där endast tillsättningsförhållandena
och den gängse uppfattningen gjorde ifrågavarande lärare
till kommunens tjänstemän, samt erinrade om den förhandenvarande
lärarbristen, vartill en av de medverkande orsakerna enligt överstyrelsens
mening vore att söka i de ogynnsamma ekonomiska förhållandena.

Förnekas kunde ej, yttrade departementschefen, att tungt vägande
skäl talade till förmån för ett mer effektivt tillgodoseende av folkskolans
lärarpersonal i den riktning, som i berörda skrivelser angivits,
men hade departementschefen, på sätt förut framhållits, av
framför allt statsfinansiella skäl sett sig nödsakad att stanna vid att

Motion.

för ifrågavarande dyrtidstillägg förorda enahanda grunder som de,
enligt vilka 1918 års tillfälliga löneförbättring utgått. Rätt torde
medgivas Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga närmare föreskrifter.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition i ärendet, vilken avfattades
i enlighet med departementschefens mening, väcktes inom
andra kammaren av ett flertal lärarrepresentanter en motion (nr
421), vari andra grunder framlades för beredande av dyrtidstillägg
åt den ifrågavarande lärarpersonalen. Då denna motion angiver
helt nya riktlinjer, vilka i viss mån blivit följda även i sedermera,
inkomna framställningar i ämnet, anse sig de sakkunniga böra här
lämna en redogörelse för det väsentliga i dess innehåll.

Det måste villigt erkännas, yttra motionärerna, att staten särskilt
genom den vid 1918 års lagtima riksdag beslutade löneregleringen
för folkskolans lärare visat sig behjärta dessa lärares behov
av förbättrade löneförhållanden. Tyvärr hade den erhållna hjälpen
på grund av penningvärdets ständigt fortgående fall visat sig alltmer
illusorisk. De lönebelopp, som år 1918 beviljades, överensstämde på
det hela taget med löneregleringskommitténs förslag. Detta framlades
visserligen icke förrän i februari 1918. Men då tydligen långtid
erfordrats för utgestaltningen av alla detaljer i förslaget, sedan
huvudgrunderna blivit fastslagna, ansåge sig motionärerna med visshet
kunna utgå ifrån att kommittén intagit sin ståndpunkt beträffande
avlöningsbeloppen redan under senare delen av år 1917. Sedan
dess hade emellertid, såsom inhämtades av socialstyrelsens uppgifter,
penningvärdet nedgått med bortemot hälften. Det vore därför uppenbart,
att den tryggade ekonomiska ställning, som staten genom löneregleringen
velat bereda lärarkåren, icke kunnat vinnas, utan att
trängande behov av ytterligare hjälp förelåge.

Nu hade emellertid det bistånd från kommunerna, som förut
dock i ett ej ringa antal fall genom beviljade dyrtidstillägg kommit
lärarna till del, under år 1919 till stor del försvunnit. Det vore
nämligen ett betydligt mindre antal kommuner, som för detta år
beslutat sådana dyrtidstillägg. Anledningarna härtill vore flera.
Säkerligen hade tillkomsten av den nya löneregleringen inverkat
härutinnan. Vidare hade kommunernas utgifter under kristiden
alltmer stegrats, och de hade därför ansett sig böra draga in sådana
anslagsposter, till vilka de icke varit absolut förpliktade, och till

dessa hade tydligen dyrtidstil läggen till folkskolans lärare räknats.
Följden härav hade blivit, att just i de mest skattetyngda kommunerna,
där lärarnas utgifter för skatter voro oproportionerligt störa,
lärarna icke erhållit någon hjälp i dyrtiden, varför dessa kommuner
hade mycket svårt att förvärva och behålla lärare vid sina skolor.
Slutligen hade tvivelsutan det förhållandet, att staten beviljat dyrtidstillägg
även åt ifrågavarande lärare, övat väsentligt inflytande
på kommunernas ställning till frågan om kommunala tillägg. Man
hade därmed ansett det vara i princip fastslaget, att det vore staten,
som på förevarande område borde träda emellan.

Med hänsyn till de nu berörda omständigheterna vore det icke
underligt, att kommunala dyrtidstillägg åt lärarna utginge i betydligt
mindre utsträckning för år 1919 än för år 1918. Detta bestyrktes
på ett otvetydigt sätt av en utredning, som åvägabragts av centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening. Av denna utredning
hade motionärerna varit i tillfälle att taga del och ville ur
dess resultat anföra följande.

Ifrågavarande utredning omfattade uppgifter från 1,980 av landets
omkring 2,500 skoldistrikt. Bland de föreliggande uppgifterna
avsåge 98 städer och köpingar. I 60 av dessa hade dyrtidstilläggen
utgått med fixa belopp och under år 1918 i regel kommit alla kategorier
av lärare till del. År 1919 däremot hade endast hälften av
samma distrikt beviljat några dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, och
samtidigt hade dessa i ett betydande antal fall utgått med avsevärt
lägre belopp än under år 1918. Sålunda utgjorde procentsiffran av
dyrtidstillägg överstigande 500 kronor: beträffande folkskollärare år
1918 31,6 och år 1919 23,3, beträffande folkskollärarinnor respektive
23,5 och 11,1 samt beträffande småskollärarinnor respektive 17,2
och 3,2.

Beträffande övriga 38 städer eller köpingar utgingo dyrtidstillläggen
under år 1918 i 27 fall med ett fast tillägg, s. k. grundplåt,
som med ett undantag utgjorde mellan 365 och 200 kronor, samt
därutöver ett tillägg, varierande för olika samhällen från 331/3 procent
till 15 procent å lönen. I vissa fall beräknades dock det procentuella
tillägget icke å ersättningen för bostad och bränsle eller
inskränkte sig till att omfatta endast den del av lönen, som utginge
från kommunen. Övriga 11 städer beviljade endast procentuellt tilllägg,
uppgående till högst 40 procent, lägst 15 procent. Under

senare halvåret 1918 tillkom beträffande 10 städer ett extra tillägg,
vanligen beräknat efter samma grunder, som av riksdagen fastställts
för statens tjänstemän, men å andra sidan utgick i ett ungefär lika
stort antal fall under årets första kvartal ett dyrtidstillägg av blott
15—20 procent. ,

För år 1919 hade visserligen i ett mindre antal städer det procentuella
dyrtidstillägget blivit höjt, men därvid borde särskild hänsyn
tagas till den omständigheten, att dessa städers lärarpersonal ej
fått sina löneförmåner definitivt reglerade samt att ersättningen för
bostad och bränsle i regel bibehållits vid samma belopp, som fastställts
redan år 1906. Det torde under sådana omständigheter få
anses självfallet, att det utgående dyrtidstillägget i stor omfattning
endast kunde anses kompensera en dåmera alldeles otillräcklig ersättning
för lärarpersonalen lagligen tillförsäkrade naturaförmåner.

Vad åter beträffade landsbygden, förelåge uppgifter från 1,882
skoldistrikt. Av dessa beviljade 1,512, eller 80,3 procent, dyrtidstillägg
med större eller mindre belopp under år 1918, medan 370
kommuner, motsvarande 19,7 procent, under nämnda år icke beviljade
något som helst tillägg åt lärarpersonalen. År 1919 däremot
hade att uppvisa en synnerligen omfattande minskning beträffande
antalet kommuner, som beviljat dyrtidstillägg. Sålunda utginge
dylikt tillägg nu allenast inom 588 kommuner, vilket i procent räknat
utgjorde 61,2, medan 1,294 kommuner, eller 68,8 procent, icke
utbetalade något dyrtidstillägg åt lärarkåren. *

Under år 1918 förekommo dyrtidstillägg till folkskollärare inom
1,379 kommuner men år 1919 blott inom 547. Motsvarande antal utgjorde
för folkskollärarinnor under de olika åren 672 och 284 samt
beträffande småskollärare och -lärarinnor 1,433 och 559 kommuner.

Av dessa och övriga siffror ansåge motionärerna framgå, att
man icke kunde förvänta, att kommunerna skulle bringa den hjälp
i de brydsamma ekonomiska förhållandena, som lärarkåren behövde.
Skulle denna hjälp bliva allmän och rättvis, torde den enda utvägen
vara, att staten i lämplig utsträckning åtoge sig densamma. Att
så borde ske, kunde också sägas numera vara av statsmakterna erkänt,
då riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag beviljat krigstidstillägg
även åt folkskolans lärare för senare hälften av år 1918 samt förslag
nu förelåge om liknande bidrag för år 1919.

Motionärerna ansåge sig emellertid icke böra påyrka, att dyrtidstillägg
och dyrtidshjälp skulle utgå med samma belopp till folkskolans
lärare som till statens befattningshavare. Skäl syntes nämligen
kunna anföras för att dessa belopp sattes lägre.

Till en början funne motionärerna det uppenbart, att dyrtidstillägg
icke borde utgå å bostads- och bränsleersättning, där sådan
lämnades, enär denna avlöningspost påvilade skoldistrikten. Vidare
syntes det motionärerna självklart, att här borde tillämpas den grundsats,
som i proposition nr 225 till 1919 års lagtima riksdag föreslagits
beträffande dyrtidstillägg och dyrtidshjälp åt befattningshavare i
statens tjänst, nämligen att, där avlöning bestredes dels av statsmedel
och dels av andra medel, dyrtidstillägg skulle beräknas endast å den
del därav, som utginge av statsmedel. Detta innebure ett erkännande
av den riktiga grundsatsen, att det borde tillkomma staten
att genom erforderliga tillskott upprätthålla värdet av de avlöningsförmåner,
den för sin del lämnade, under det att vederbörande
kommuner finge påtaga sig samma förpliktelse beträffande den del
av avlöningen, för vilken de hade att svara.

Motionärerna ville emellertid icke ens, ehuru detta läge närmast
till hands, påyrka, att dyrtidstillägget skulle i förhållande till nämnda
statsbidrag beräknas i samma proportion som den, vari dyrtidstilllägg
till statens befattningshavare skulle utgå i förhållande till dem
tillkommande avlöning. Den avlöning för de sistnämnda, å vilken
dyrtidstillägg skulle utgå, torde väl i regel få anses motsvara det
prisläge, som rådde år 1914. För att det icke skulle kunna sägas,
att motionärerna här komme med några överdrivna anspråk, ville
de utgå från det antagandet, att folkskollärarnas löner motsvarade
ett något högre prisläge, och därför förutsätta, att det grundtal, efter
vilket dyrtidstillägget skulle bestämmas, sattes lägre för folkskolans
lärare än för statstjänarna. Motionärerna hade helt naturligt härvid
även låtit kostnadssynpunkten komma i beaktande. Såsom förut
framhållits, torde man kunna räkna med, att den nu gällande löneskalan
för folkskolans lärare först uppställdes under senare delen av
år 1917. Löneregleringskommittén hade visserligen icke någonstädes
bestämt angivit, att den beräknat de ifrågavarande lönerna efter de
vid nämnda tid rådande prisförhållandena, men av dess framställning
kunde dock skönjas, att den i detta fall räknat med något högre
prisläge än det för år 1914 gällande.

Enligt socialstyrelsens uppgifter utgjorde, efter ett indextal beträffande
levnadskostnaderna av 100 för år 1914, motsvarande indextal
166 för september år 1917 och 267 för januari 1919. Detta
innebure, att av den totala höjningen i det närmaste två tredjedelar
komme på tiden efter september år 1917.

Visserligen uppginge den ifrågavarande andelen av höjningen
icke till fullt två tredjedelar, men motionärerna ansåge sig dock
böra stanna vid att föreslå denna proportion. För det första funnes
det ju ingenstädes bestämt utsagt, att man här hade att räkna med
just 1917 års prisnivå. Vidare vore det att märka, att man redan
under år 1917 ansett sig leva under ett abnormt prisläge, vilket
kunde förväntas sjunka, därest normala tider åter inträdde. Det
vore därför högst sannolikt, att man, även om man velat avväga
lönerna efter det förhandenvarande prisläget, vid en lönereglering,
som väl då antagits böra bestå åtskillig tid framåt, icke skulle ansett
sig böra räkna med hela den prisökning, som förelåg. Därtill komme,
att det ur löneteknisk synpunkt vore av icke ringa vikt att, då det
gällde en så stor kår, få till stånd så enkla beräkningsgrunder som
möjligt. Detta skulle bliva fallet, om dyrtidstillägget i förevarande
fall fastställdes att utgå efter ett grundtal, som utgjorde två tredjedelar
av det grundtal, som gällde för statens befattningshavare, åtminstone
om man i detta senare fall finge räkna med det tal, på
vilket beräkningarna i propositionen nr 225 vore grundade.

Motionärerna ville alltså förorda, att dyrtidstillägg till lärare
vid folkskola för år 1919 finge utgå i det förhållande till dyrtidstillägget
åt statens befattningshavare, som nu angivits.

Det syntes emellertid motionärerna nödvändigt, att, om dyrtidstillägg
i överensstämmelse med vad ovan förordats skulle bliva beslutat,
detsamma liksom för statens befattningshavare borde kompletteras
med dyrtidshjälp. I annat fall skulle tydligen familjeförsörjarna
inom lärarkåren komma i en ytterst ogynnsam ställning.
Ifrågavarande lärare befunne sig nämligen just i det inkomstläge,
som redan från början, då dyrtidsunderstöd fastställdes för statens
befattningshavare, ansetts böra betinga särskilda tillägg åt familjeförsörjare.
Ett viktigt skäl till att särskild dyrtidshjälp beviljades,
läge däri, att Kungl. Maj:ts förslag upptoge högre tillägg åt de
lärare, som vore familjeförsörjare. Så skulle enligt detta förslag ordinarie
folkskollärare med barn under 18 år erhålla 200 kronor högre

tillägg än annan folkskollärare. Det syntes motionärerna emellertid
föreligga alla skäl för att, om dyrtidstil lägg beviljades i anslutning
till de grunder, som skulle gälla för statens befattningshavare, motsvarande
överensstämmelse borde genomföras i fråga om de särskilda
familjetilläggen. Motionärerna föresloge därför, att också dyrtidshjälp
borde utgå till lärare vid folkskola med två tredjedelar av de belopp,
som i sådant hänseende föreslagits för statens befattningshavare.

Motionärerna sammanfattade sitt förslag i följande grunder att
gälla beträffande dyrtidstillägg åt lärare vid egentliga folkskolor,
mindre folkskolor och småskolor:

1. Dyrtidstillägg utgår å den del av ifrågavarande lärares avlöning,
som motsvarar det till denna avlöning utgående statsbidraget,
och efter de beräkningsgrunder, som angivas i § 3 av det till propositionen
nr 225 till innevarande års riksdag fogade förslaget till
kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp
åt befattningshavare i statens tjänst, dock att grundtalet i förevarande
fall skall utgöra två tredjedelar av det grundtal, som enligt
§ 2 i nämnda förslag till kungörelse skall av Kungl. Maj:t fastställas.

2. Dyrtidshjälp utgår med belopp, som motsvara två tredjedelar
av de för dyrtidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst i § 9 av
sagda förslag till kungörelse angivna beloppen, och under de förutsättningar,
som i samma paragraf angivas, varvid det grundtal, som
skall vara bestämmande för dyrtidshjälpens belopp, skall vara samma
grundtal, som i detta avseende gäller för befattningshavare i statens
tjänst.

3. För övrigt skall i fråga om dyrtidstillägg och dyrtidshjälp
i tillämpliga delar gälla, vad som i detta hänseende kan varda stadgat
för befattningshavare i statens tjänst.

Beträffande denna motion anförde statsutskottet (utlåtande nr
158), att det i motionen framställda yrkandet om tillämpning på
omförmälda lärarkårer av de grunder i fråga om dyrtidstillägg
och dyrtidshjälp, som föreslagits beträffande statstjänare i allmänhet,
visserligen syntes utskottet i och för sig beaktansvärt, men i betraktande
av förslagets ekonomiska konsekvenser och det dåvarande statsfinansiella
läget som ock med hänsyn till förevarande tjänstemannagruppers
förhållande till vederbörande kommuner icke tillrådligt.

Statsutskottets
utlåtande.

Riksdagens

skrivelse.

Riksdagen anmälde sitt beslut i ärendet i skrivelse nr 8 B,
punkt 84, och yttrade därvid följande:

Den väg, som departementschefen anvisat för ett tillgodoseende
av ifrågavarande lärarkårer, syntes riksdagen vara den under förhandenvarande
förhållanden mest framkomliga. Därmed ville riksdagen
dock icke hava sagt, att Knngl. Maj:ts förslag enligt riksdagens
förmenande vore ägnat att giva en tillfredsställande lösningav
frågan. Fastmera ansåge riksdagen fullgiltiga skäl tala för en
höjning av de utav Kungl. Maj:t föreslagna beloppen. Då riksdagen
för statens samtliga befattningshavare beslutat dyrtidstillägg för år
1919, ägnade att enligt riksdagens mening på ett tillfredsställande
sätt tillgodose dessa, syntes riksdagen billigt, att jämväl de lärarkårer,
varom i förevarande proposition vore tal, i något rikligare
mått, än vad Kungl. Maj:ts förslag innebure, av staten erhölle dyrtidstillägg
såsom bidrag till lindrande av kristidens svårigheter. Vad
särskilt anginge lärarna vid folk- och småskolorna, funne riksdagen
en höjning av de utav Kungl. Maj:t föreslagna beloppen så mycket
mer motiverad, som dessa lärare i mycket ringa utsträckning av
vederbörande kommuner tillerkänts dyrtidstillägg utöver sin kontanta
avlöning och i de fall, där så skett, i regel med allt för knappt
tillmätta belopp.

Vid övervägande av storleken av den höjning utöver Kungl.
Majrts förslag, som lämpligen borde vidtagas, hade riksdagen ansett,
att man med hänsyn till de statsfinansiella förhållandena ej kunde
sträcka sig längre än att vidtaga en ökning av de utav Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall ifrågasatta beloppen med 50 procent.

Riksdagen hade vidare väl uppmärksammat, hurusom ett bifall
till förslaget innebure beträffande lärarpersonalerna vid folk- och
småskolor m. fl. läroanstalter ett bibehållande av principen om högre
tillägg åt sådana befattningshavare, vilka vore att i viss mån betrakta
som familjeförsörjare, än åt andra. Om riksdagen också i
frågan om dyrtidstillägg och dyrtidshjälp till befattningshavare i
statens tjänst ansett denna princip böra uppgivas, innebure dess bibehållande
i förevarande fall enligt riksdagens mening icke någon motsättning
mot vad riksdagen beträffande statens tjänstinnehavare beslutat,
enär de grunder på vilka det föreliggande förslaget vilade, vore
helt andra än de, som skulle gälla statstjänstemännen.

För det av riksdagen sålunda beviljade dyrtidstillägget beräknades
ett anslagsbelopp av 12,450,000 kronor.

Kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid
egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor utfärdades den
19 juni 1919 (svensk författningssamling nr 442). Denna kungörelse
är av följande innehåll:

§ 1.

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår för år 1919 med nedan angivna belopp
till följande lärare vid egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor,
nämligen:

a) med niohundra kronor till den, som vid ingången av år 1919 är anställd
i egenskap av ordinarie lärare vid egentlig folkskola, under förutsättning att befattningshavaren
vid denna tidpunkt har eget äkta barn, som icke uppnått aderton
års ålder; dock att dyrtidstillägg med detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig
befattningshavare, vars man lever;

b) med sexhundra kronor dels till varje ordinarie lärare vid egentlig folkskola,
som icke äger erhålla dyrtidstillägg med det i punkt a) omförmälda belopp,
dels ock till extra ordinarie lärare vid egentlig folkskola och till vikarierande
lärare å ordinarie eller extra ordinarie folkskollärarbefattning, dock att sådant
dyrtidstillägg tillkommer vikarierande lärare endast under förutsättning, dels att
i fråga om honom samma villkor och bestämmelser i avseende å behörighet eller
av folkskolinspektör vitsordad duglighet äro uppfyllda som de, vilka äro stadgade
beträffande vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig ordinarie eller extra ordinarie
lärare vid egentlig folkskola, dels ock att hans avlöning icke understiger
den minimiavlöning, som för sådan sjukvikarie är stadgad;

c) med sexhundra kronor till den, som vid ingången av år 1919 är anställd
i egenskap av biträdande lärare vid egentlig folkskola, lärare vid mindre folkskola
eller lärare vid småskola, under förutsättning att befattningshavaren vid denna
tidpunkt har eget äkta barn, som icke uppnått aderton års ålder; dock att dyrtidstillägg
med detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars
man lever, ej heller den, vilken vikarierar för tjänstledig lärare;

d) med trehundrasjuttiofem kronor till varje biträdande lärare vid egentlig
folkskola, lärare vid mindre folkskola och lärare vid småskola, som icke äger
erhålla dyrtidstillägg med det i punkt c) omförmälda belopp, ävensom till vikarie
för sådan lärare, dock att dyrtidstillägg tillkommer vikarierande lärare endast
under förutsättning, dels att i fråga om honom samma villkor och bestämmelser
i avseende å behörighet eller av folkskolinspektör vitsordad duglighet äro uppfyllda
som de, vilka äro stadgade beträffande vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig
biträdande lärare vid egentlig folkskola, lärare vid mindre folkskola eller
lärare vid småskola, dels ock att hans avlöning icke understiger den minimiavlöning,
som för sådan sjukvikarie är stadgad.

§ 2.

För åtnjutande av dyrtidstillägg gälla i tillämpliga delar samma villkor,
som enligt kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt

Kungörelse
l9/o 1919.

lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning äro stadgade
i fråga om lärares avlöning; dock att lärare, vilkens tjänstgöring fortgår utöver
åtta månader av året, icke är berättigad till dyrtidstillägg med högre belopp än
som i § 1 här ovan sägs.

§ 3.

Under de i §§ 1 och 2 här ovan i övrigt stadgade villkor må dyrtidstillägg
utgå utan hinder därav,

att läraren endast under en del av året innehaft den anställning, för vilken
dyrtidstillägget skall utgå, i vilket fall dyrtidstillägget må utgå för den tid, han
sålunda varit anställd, eller

att undervisningen vid skolan till följd av rådande smittsam sjukdom måst
för någon tid inställas.

§ 4.

Till ordinarie lärare vid egentlig folkskola eller småskola samt till sådan
extra ordinarie eller biträdande lärare vid egentlig folkskola och sådan lärare vid
mindre folkskola eller småskola, som blivit tillsatt tills vidare med ömsesidig rätt
till minst fyra månaders uppsägning, skall dyrtidstillägget utgå efter kalenderår;
till sådan extra ordinarie eller biträdande lärare vid egentlig folkskola och sådan
lärare vid mindre folkskola eller småskola, som antagits på viss tid, ävensom till
vikarierande lärare skall dyrtidstillägget utgå efter lästid.

§ 5.

Dyrtidstillägget utbetalas till vederbörande lärare i samma ordning, som är
stadgad beträffande hans i penningar utgående avlöning i övrigt.

§ 6.

De till dyrtidstillägg åt lärare enligt denna kungörelse utgående medel skola
på rekvisition, som av vederbörande skolråd eller skolstyrelse bör, i huvudsaklig
enlighet med föreskrivet formulär, göras snarast möjligt och senast före utgången
av januari månad år 1920 samt ingivas eller i betalt brev med allmänna posten
insändas, av statskontoret och länsstyrelserna efter vederbörlig granskning utbetalas,
sedan statens vederbörande folkskolinspektör vitsordat riktigheten av de för
dyrtidstilläggens erhållande lämnade uppgifterna.

§ 7:

Vad i denna kungörelse finnes föreskrivet med avseende på lärare skall, där
ej i särskilda fall annorlunda sägs, äga tillämpning på såväl manliga som kvinnliga
lärare.

Undervisning De sakkunniga anse sig här böra erinra, att statsbidrag utgår
hullig eko .iämväl för undervisning i slöjd och huslig ekonomi vid de skolor,
nom-i. om vilka i detta sammanhang är fråga.

Beträffande statsbidrag till undervisning i slöjd voro bestämmelser
meddelade genom kungörelse don 16 juni 1906 (svensk författningssamling
nr 49). Enligt dessa bestämmelser ägde under vissa
förutsättningar skoldistrikt, som i folkskola, mindre folkskola eller
särskild slöjdskola anordnat undervisning i slöjd, att för varje sådan
skola eller för varje slöjdavdelning av statsmedel erhålla till lärarens
eller lärarinnans avlöning ett bidrag, när fråga vore om slöjd för
gossar, efter 60 öre för slöjdtimme med högst 81 kronor och, när
fråga vore om slöjd för flickor, efter 30 öre för slöjdtimme med högst
40 kronor 50 öre.

Enligt riksdagens beslut medgavs för år 1919 tillfällig avlöningsförbättring
åt ifrågavarande slöjdlärare. Grenom kungörelse i ämnet
den 19 juni 1919 (svensk författningssamling nr 518) föreskrevs
i detta hänseende, -att till lärare, som meddelade undervisning i
manlig eller kvinnlig slöjd uti folkskola, mindre folkskola eller särskild
”slöjdskola, för vilken undervisning skoldistrikt åtnjöte bidragav
statsmedel enligt de i kungörelsen den 16 juni 1906 angivna
grunder, finge under år 1919 utgå tillfällig avlöningsförbättring med
ett belopp av 40 öre för slöjdtimme, dock med högst 54 kronor för
varje slöjdavdelning.

Från och med år 1920 gälla med avseende å statsbidrag till
undervisning i slöjd vid folkskola, mindre folkskola eller särskild
slöjdskola nya bestämmelser, vilka innebära ytterligare någon löneförbättring
till ifrågavarande lärarpersonal. Enligt beslut av 1919 års
lagtima riksdag (skrivelse nr 8 A, punkt 211) är nämligen såsom
villkor för statsbidrag till avlönande av lärare vid berörda undervisning
stadgat, bland annat, att arvodet åt läraren skall hava utgått
med minst 1 krona 20 öre för varje undervisningstimme.

Angående statsbidrag för undervisning i huslig ekonomi (hushållsgöromål)
var likaledes stadgat i kungörelse den 16 juni 1906
(svensk författningssamling nr 49). Enligt denna kungörelse skulle
skoldistrikt eller skolstyrelse, som i folkskola, högre folkskola eller
folkhögskola eller i särskild anstalt anordnat i skolkök meddelad
undervisning uti huslig ekonomi, under vissa villkor äga att för
varje kurs, som omfattade minst 30 arbetsdagar, fördelade på flera
eller färre veckor med en eller flera arbetsdagar i veckan, erhålla
100 kronor, därav 75 kronor såsom bidrag till lärarinnans avlöning

samt 25 kronor såsom bidrag till bestridande av övriga löpande utgifter,
dock ej för lokal och bränsle.

I de för statsbidrags åtnjutande stadgade villkoren vidtogs år
1909 en mindre jämkning (kungörelse den 11 juni 1909, svensk författningssamling
nr 82).

Jämväl för de lärarinnor, om vilka här är fråga, medgavs enligt
riksdagens beslut tillfällig avlöningsförbättring för år 1919.
Grenom kungörelse den 19 juni 1919 (svensk författningssamling nr
519) föreskrevs därom, att till lärarinna, som meddelade undervisning
i huslig ekonomi vid folkskola, högre folkskola eller folkhögskola,
för vilken undervisning bidrag utginge av statsmedel enligt de
i kungörelsen den 16 juni 1906 angivna grunder, finge under år 1919
utgå tillfällig avlöningsförbättring med ett belopp av 75 kronor för
varje kurs om minst 30 arbetsdagar.

Rörande statsbidrag för undervisning i hushållsgöromål vid folkskola
(eller i särskild anstalt) äro från och med år 1920 nya bestämmelser
meddelade, genom vilka även denna lärarpersonals avlöning
blivit ytterligare i viss mån förbättrad. Riksdagens beslut i
ämnet (skrivelse nr 8 A, punkt 212) stadgar nämligen såsom villkor
för statsbidrag till avlönande av lärarinna vid dylik undervisning
bland annat, att skolkökskursen skall omfatta minst 34 undervisningsdagar
— för flyttande skolkök kan antalet något minskas, dock
icke under 30 — samt att arvode åt lärarinnan skall utgå med
minst 255 kronor för varje kurs.

Enligt den officiella statistiken för redovisningsåret 1917—1918
utgjorde antalet lärare vid folk- och småskolor, som undervisade
såväl i de obligatoriska ämnena som i slöjd, tillhopa 11,209, motsvarande
47,4 % av hela antalet lärare i de obligatoriska ämnena
vid dessa skolor; vidare voro anställda 379 särskilda lärare i manlig
slöjd, 883 särskilda lärare i kvinnlig slöjd och 239 särskilda lärare
i huslig ekonomi.

2. Högre folkskolor.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1907 angående anslag till högre
folkskolor, § 2, skulle lärare, som i vederbörlig ordning erhållit ordinarie
anställning vid sådan skola, av skolområdet förses med tjänlig
bostad och nödigt bränsle eller ersättning därför samt därutöver
i årlig lön åtnjuta, manlig lärare minst 1,500 kronor och tre ålderstillägg
å 300 kronor vartdera samt kvinnlig lärare minst 1,400 kronor
och tre ålderstillägg å 200 kronor vartdera.

Vidare var genom kungörelsen den 13 juni 1902 angående avlönande
av vikarie för lärare vid högre folkskola under tjänstledighet
på grund av sjukdom, § 1, sådan denna paragraf lydde eldigt kungörelsen
den 28 juni 1907, stadgat, att — därest vid högre folkskola,
till vilken understöd av statsmedel utginge, anställd ordinarie
eller extra ordinarie lärare i läsämnen, vilken hade en tjänstgöringsskyldighet
av minst 24 timmar i veckan, på grund av sjukdom åtnjöte
tjänstledighet och för anställning vid högre folkskola behörig
vikarie vore för honom förordnad under oavbrutet minst en månad
av den för skolan fastställda undervisningstiden — vikarien, för så vitt
statsbidrag till hans avlönande skulle kunna erhållas, skulle för den
tid, varunder hans förordnande varade, åtnjuta arvode, manlig lärare
efter minst 190 kronor och kvinnlig lärare efter minst 180 kronor
för läsmånad, varje månad beräknad till 30 dagar, varjämte vikarien
skulle förses med tjänlig, skolan närbelägen bostad, bestående
av ett eller två rum, med vedbrand, eller ock erhålla ersättning
därför, beräknad efter minst 100 kronor för den för skolan bestämda
årliga undervisningstiden, ävensom med belopp, som av skoldistriktet
bestämdes, undfå gottgörelse för resekostnad, där sådan ifrågakomme.

I § 2 mom. 2 av kungörelsen den 13 juni 1902 stadgades, att
för utbekommande av statsbidrag hinder ej skulle möta därav, att

Lärarpersonalens
avlöning
enligt
1907 års lcun
görelse m. fl.
författningar.

vikarien ej förvärvat sig behörighet att antagas till lärare vid högre
folkskola, därest folkskolinspektören vitsordade, att vikarien befunnits
duglig samt att behörig vikarie ej kunnat erhållas.

Enligt § 8 i sistnämnda kungörelse skulle de sålunda meddelade
bestämmelserna icke gälla i fråga om tjänstledighet, som åtnjötes
av vikarierande lärare, utom i det fall att denne uppehölle
tillfälligtvis ledig befattning.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1907 angående anslag till högre
folkskolor, § 1 mom. 1, sådant detta moment lydde enligt kungörelsen
den 12 september 1913, kunde statsunderstödet för varje högre
folkskola under vissa angivna villkor utgå

dels till högst dubbla beloppet av vad till skolan i distriktet
sammanskötes, dock högst 1,200 kronor årligen för varje årsklass
och för varje skola ej överstigande 4,800 kronor om året, samt ytterligare
1,200 kronor för år till parallellavdelning av årsklass, dock
att sådant understöd finge utgå till endast en parallellavdelning av
en och samma årsklass och att, om sådant understöd skulle kunna
erhållas, sammanlagda antalet lärjungar i årsklassens båda avdelningar
skulle utgöra minst 36,

dels ock därutöver två tredjedelar av ålderstilläggen till lärares
avlöning.

Rörande statsbidrag i de fall, då lärare vore tjänstledig på
grund av styrkt sjukdom, stadgades i kungörelsen den 13 juni 1902
angående avlönande av vikarie för lärare vid högre folkskola under
tjänstledighet på grund av sjukdom.

Det torde vidare få erinras, att enligt kungörelsen den 1 oktober
1915 angående statsbidrag för undervisning i slöjd vid statsunderstödda
högre folkskolor, understöd för sådan undervisning utgick
såsom bidrag till lärares avlöning med ett belopp av 1 krona
25 öre för undervisningstimme, som varit förlagd utom den för den
övriga undervisningen på vederbörligt sätt fastställda lärotiden, dock
med högst 270 kronor årligen för varje skola eller slöjdavdelning,
under villkor, bland annat, att slöjdundervisningen i varje skola eller
slöjdavdelning pågått minst 60 och högst 216 timmar årligen utöver
den för den övriga undervisningen på vederbörligt sätt fastställda
tiden.

Såsom framgår av clen föregående redogörelsen, beviljades av

1915 års riksdag anslag för beredande åt folk- och småskolornas
Lärarpersonal av tillfällig löneförbättring för år 1916. Sedermera
anvisades av 1916 års riksdag medel till dylik löneförbättring jämväl
för år 1917.

Beträffande den högre folkskolans lärare gjordes i statsverkspropositionen
till 1916 års riksdag (åttonde huvudtiteln, punkt 167),
framställning om anslag för beredande åt nämnda .personal av tillfällig
löneförbättring för de båda åren 1916 och 1917.

I skrivelse den 30 september 1915 hade folkskolöverstyrelsen
avgivit förslag i sådant hänseende och därvid anfört, att den samhörighet,
som funnes mellan olika skolarter inom folkskoleväsendet,
givetvis föranledde därtill, att en löneförbättring inom en del av
området borde följas av en motsvarande förbättring inom andra delar
med likartade förhållanden. Det syntes överstyrelsen vara i överensstämmelse
med billighet, att den högre folkskolans lärare nu erhölle
tillfällig löneförbättring efter samma grunder som folkskolans.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 14 januari 1916 anförde
föredragande departementschefen, att särskilt med hänsyn därtill, att
lärama vid de högre folkskolorna i många fall vore i avlöningshänseende
ungefär jämställda med folkskollärarna i de samhällen,
där de högre folkskolorna vore belägna, det syntes departementschefen
billigt, att en tillfällig löneförbättring efter enahanda grunder,
som gällde beträffande lärarna vid folkskolor, också bereddes
de högre folkskolornas lärare. Sådan löneförbättring syntes emellertid
böra tillerkännas dem även för år 1916.

I enlighet med departementschefens hemställan begärdes riksdagens
medgivande, att till de lärare vid högre folkskola, som i
vederbörlig ordning erhållit ordinarie anställning, finge under åren

1916 och 1917 utgå tillfällig löneförbättring enligt enahanda grunder,
som av riksdagen stadgats beträffande tillfällig löneförbättring
under år 1916 åt vissa ordinarie lärare vid folkskolor (se sid. 14 här
ovan), med rätt för Kung! Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas erforderliga;
och äskades för ifrågavarande ändamål ett förslagsanslag av

15,000 kronor.

Tillfällig
löneförbättring
för dr

lön.

Tillfällig
löneförbättring
för år
1918.

Riksdagen yttrade (skrivelse nr 167, punkt III), att Kungl.
Maj:ts framställning om tillfällig löneförbättring åt lärare vid högre
folkskolor vore betingad av den i avlöningshänseende i många fall
liknande ställning, som dessa lärare ägde i förhållande till lärare
vid folkskolor. Då riksdagen hävdat den uppfattningen, att samtliga
ordinarie lärare vid folkskolor borde komma i åtnjutande av
tillfällig löneförbättring, syntes billigheten kräva, att en dylik
ekonomisk hjälp från statens sida även komme de lärare vid
högre folkskolor till del, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts framställning
skulle bliva därifrån uteslutna. I anslutning till vad riksdagen anfört
rörande ordinarie lärare vid folkskolor, funne riksdagen enahanda
principer böra tillämpas i fråga om lärare vid högre folkskolor.

Kungl. Maj:t hade föreslagit en retroaktiv tillämpning av den
ifrågasatta löneförbättringen. Riksdagen ansåge sig icke kunna biträda
förslaget i demia del, och komme vid sådant förhållande den
erforderliga summan för en tillfällig löneförbättring åt lärare vid
högre folkskolor att uppgå till 16,500 eller i runt tal 17,000 kronor.

Riksdagen hade alltså i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning dels medgivit, att till de lärare vid högre folkskola,
som i vederbörlig ordning erhållit ordinarie anställning, finge under
år 1917 utgå tillfällig löneförbättring enligt enahanda grunder, som
av riksdagen beslutats i fråga om ordinarie lärare vid folkskolor
(jfr sid. 17 här ovan), med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare
föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas
erforderliga, dels ock för beredande av ifrågavarande löneförbättring
anvisat på extra stat för år 1917 ett förslagsanslag av

17,000 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 23 september 1916 (svensk
författningssamling nr 404). I

I skrivelse den 30 september 1916 gjorde folkskolöverstyrelsen
framställning om tillfällig löneförbättring för den högre folkskolans
lärare jämväl för år 1918. Av huvudsakligen samma skäl, som av
överstyrelsen anförts beträffande lärare vid folk- och småskolor, hemställde
sålunda överstyrelsen, att, för den händelse det skulle visa
sig omöjligt att till 1917 års riksdag avgiva förslag om definitiv
lönereglering för lärare vid högre folkskolor, anslag måtte utverkas

för tillfällig löneförbättring med dubbla, beloppet av vad som vört''
anvisat att utgå under år 1917, samt att sådan löneförbättring måtte,
liksom i fråga om folkskolorna, tillerkännas jämväl sådana extra ordinarie
och vikarierande lärare vid den högre folkskolan, vilka både
full tjänstgöring och åtnjöte den minimiavlöning, som vore bestämd
för utbekommande av statsbidrag till avlönande av sjukvikarie för
lärare vid högre folkskola (se ovan sid. 61).

Kostnaderna för berörda tillfälliga löneförbättring beräknades
uppgå till i jämnat tal 44,000 kronor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 januari 1917 anslöt
sig föredragande departementschefen till folkskolöverstyrelsens förslag,
och avläts till riksdagen framställning i ämnet i enlighet med
departementschefens hemställan (åttonde huvudtiteln, punkt 195).

I skrivelse nr 204, punkt 3, anförde riksdagen, att tillfällig
löneförbättring dittills utgått till de högre folkskolornas lärare efter
samma grunder som till folkskolornas. Denna likställdhet ansåge
riksdagen jämväl böra bibehållas vad anginge den tillfälliga löneförbättringen
för år 1918. Enär riksdagen dåmera beslutat en höjning
i de av Kungl. Maj:t föreslagna beloppen för tillfällig löneförbättring
till folkskolans lärare (jfr sid. 22), hade riksdagen ansett,
att motsvarande ökning även borde beredas här ifrågavarande lärarkategori.
En dylik ökning medförde, att det erforderliga anslagsbeloppet
borde ökas till 57,000 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 22 september 1917 (svensk
författningssamling nr 666).

Förslag till definitiv lönereglering för den högre folkskolans Definitiv innelärarpersonal
avgavs i förut omförmälda proposition nr 260 till 1918 reglering från
ars lagtima riksdag. 1919.

Av folkskolöverstyrelsen hade i skrivelse den 31 augusti 1917 Foikskoiöver
framlagts ett i detalj utarbetat förslag angående omorganisation av styrelsen.
de högre folkskolorna samt löne- och pensionsreglering för deras
lärarpersonal. Enligt överstyrelsens mening framstode det såsom
oemotsägligt, att kraven på den högre folkskolan, där denna nått
sin fulla utveckling, icke i något avseende, framför allt icke i fråga

om lärarkrafternas kvalifikationer och skolans utrustning med lokaler,
inventarier och undervisningsmedel, vore mindre än vad i sådant
avseende fordrades beträffande de kommunala mellanskolorna.
Därav ansåge överstyrelsen då böra följa, att de högre folkskolorna
i fråga om statsbidrag bleve likställda med de kommunala mellanskolorna.
Emellertid kunde det antagligen icke väntas, att alla
eller ens flertalet av de dåvarande högre folkskolorna skulle kunna
under den närmaste tiden — ehuru en strävan till praktisk läggning
borde fordras av dem alla — fullt ut anpassa sig efter det
antydda programmet, särskilt i fråga om dess krav på anslutning
till visst yrke eller yrkesgrupp; ej heller syntes det vara välbetänkt
att förmena en kommun att fortfarande upprätta en högre folkskola
med något blygsammare utrustning. Detta skulle leda till att man
för den framtid, vartill hänsyn nu kunde tagas, syntes böra räkna
med två typer av högre folkskolor, den ena med mera allmän läggning
av sin praktiska undervisning, den andra med grundsatsen om
den praktiska undervisningens anslutning till visst yrke genomförd.
Därav ansåge överstyrelsen böra följa, att olika statsunderstöd komme
att utgå till skolor av de nämnda båda typerna. För den förstnämnda,
den allmänna typen, syntes statsunderstöd böra beräknas
efter samma proportion i förhållande till statsbidragen som dittills,
för den senare, den yrkesbestämda, borde statsunderstöden utgå i
den proportion, varefter de beräknades för kommunala mellan skolan.

Givet vore, att, innan en skola erkändes tillhöra, den senare
typen, det måste noga undersökas, om den fyllde de härför uppställda
kraven i avseende å såväl lärarkrafter som utrustning med
lokaler, inventarier och undervisningsmedel. Denna prövning syntes
böra ske genom beslut av Kungl. Maj:t, sedan överstyrelsen för
ändamålet särskilt inspekterat skolan och avgivit yttrande över dess
tillstånd.

Enligt överstyrelsens mening skulle alltså den praktiska utbildningen
i högre folkskolan kunna tillgodoses genom skolundervisningens
inriktande på visst yrke eller yrkesgrupp, och skulle i sådant
fall, efter beslut av Kungl. Maj:t rörande varje särskild skola,
de högre belopp kunna åtnjutas i statsunderstöd, som för skola av
sådan typ vore bestämda.

Den av överstyrelsen sålunda hävdade uppfattningen, att den
praktiska undervisning, som meddelades i högre folkskolor, skulle

för att bliva mer effektiv kunna anslutas till visst yrke eller yrkesgrupp
och skolan sålunda erhålla karaktären av förberedande yrkesskola,
samt att högre folkskola av denna typ måtte i fråga om statsbidrag
likställas med den kommunala mellanskolan, innebure enligt
överstyrelsens förmenande också, att lärare vid högre folkskola av
denna art även skulle åtnjuta löner i det hela motsvarande kommun
ala m ell anskolans.

Löneregleringskommittén uttalade i sitt betänkande den 21
februari 1918 den meningen, att avlöningarna för lärare vid de
högre folkskolorna borde beräknas efter samma allmänna avlöningsgrunder,
som kommittén förordat beträffande lärarpersonalen vid
folkskolor.

Vad anginge den av folkskolöverstyrelsen förordade uppdelningen
av de högre folkskolorna i två särskilda typer, den ena med
en mera allmän läggning av den praktiska undervisningen och den
andra med en mera yrkesbestämd karaktär, delade kommittén den
av överstyrelsen hävdade uppfattningen, att lärarna vid sistnämnda
slag av skolor borde i avlöningshänseende i stort sett likställas med
motsvarande lärare vid de kommunala mellanskolorna. De förslag,
vilka kommittén framlade, förutsatte ock, att den av överstyrelsen
förordade anordningen vunne beaktande. I

I fråga om de avlöning sbelopp, som borde utgå till den högre
folkskolans lärarpersonal, yttrade sig löneregleringskommittén till
en början om de ordinarie lärarna vid sådana högre folkskolor, som
hade en mera allmän läggning av sin praktiska undervisning. I sådant
avseende hemställde kommittén, att avlöningen för manlig
ordinarie lärare måtte bestämmas till 2,800 kronor, vartill skulle
kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 400 kronor, samt
för kvinnlig sådan lärare till 2,400 kronor, vartill skulle kunna
komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300 kronor. Ordinarie lärare
skulle därjämte åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande
ersättning. Detta ersättningsbelopp borde enligt kommitténs mening
bestämmas till minst 500 kronor för manlig och minst 350
kronor för kvinnlig lärare.

Vad angår avlöningen till lärarna vid de av folkskolöverstyrelsen
förordade yrkesbestämda högre folkskolorna, hade överstyrelsen

Löne leglerings kommittén.

ställt densamma i viss relation till vad överstyrelsen tänkt sig skola
utgå till motsvarande lärare vid de kommunala mellanskolorna.
Med beräkning av ifrågavarande högre folkskolas lärotid till 36
veckor om året och den kommunala mellanskolans till 88, hade
överstyrelsen som för ordinarie manlig lärare vid sistnämnda
skolform tänkt sig en begynnelseavlöning av 3,100 kronor — för
ordinarie manlig lärare vid högre folkskola av förevarande slagkommit
till en begynnelseavlöning av 2,950 kronor.

Kommittén föresloge för ordinarie manlig lärare vid kommunal
mellanskola en avlöning av 3,300 kronor, vartill skulle kunna komma
tre ålderstillägg, vart ock ett å 400 kronor. Med tillämpning av
samma beräkningsgrund som överstyrelsen skulle alltså enligt kommitténs
förslag avlöningen för ordinarie manlig lärare vid yrkesbestämd
högre folkskola bliva (tf av 3,300 kronor) 3,126 kronor,
eller avrundat 3,100 kronor, vartill skulle kunna komma tre ålderstillägg,
vart och ett å 400 kronor.

Med tillämpning av enahanda beräkningsgrund skulle enligt
kommitténs förslag avlöningen för ordinarie kvinnlig lärare vid yrkesbestämd
högre folkskola bliva 2,653 kronor eller avrundat 2,650
kronor, vartill skulle kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett
å 300 kronor.

Nu senast bemälda lärare vid den yrkesbestämda högre folkskolan
borde härjämte, i likhet med motsvarande lärare vid den
allmänna högre folkskolan, åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande
ersättning. Minimibeloppet av sagda ersättning syntes
böra jämväl för nu förevarande lärare bestämmas till 500 kronor
för manlig och 350 kronor för kvinnlig lärare. I

I fråga om högre folkskolans lärotid var då stadgat, att undervisningen
skulle fortgå 30 veckor om året, därest ej Kungl. Maj:t
på gjord ansökning annorlunda bestämde. I sin ovanberörda framställning
föreslog folkskolöverstyrelsen i fråga om båda de typer av
högre folkskolan, om vilka i det föregående talats, såsom villkor
för statsbidrag, att undervisningen skulle pågå minst 3472 läsveckor
om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lovdagar däri inberäknade,
därest ej Kungl. Maj:t på gjord ansökning annorlunda bestämde.
Vidare föreslog överstyrelsen, att, därest den årliga lärotiden
enligt det för skolan fastställda reglementet vore längre än

(SO

;36 veckor, lärare med full tjänstgöring skulle för varje vecka därutöver
äga utbekomma särskild ersättning.

Löneregleringskommittén, som anslöt sig till vad överstyrelsen
i senast berörda avseende föreslagit, förutsatte därvid, att såsom
villkor för de av kommittén för ifrågavarande lärare föreslagna avlöningsförmånernas
åtnjutande knötes en'' bestämmelse av innehåll,
att ordinarie lärare vid högre folkskola skulle vara skyldig att utan
särskild ersättning underkasta sig ökad tjänstgöringsskyldighet intill
högst 36 veckor om året.

I fråga om föreståndararvode vid högre folkskola hade av folkskolöverstyrelsen
föreslagits, att arvodet till sådan föreståndare måtte
bestämmas till 300 kronor vid tvåklassig, 600 kronor vid treklassig
och 800 kronor vid fyraklassig högre folkskola. Någon skillnad
mellan de olika typerna av den högre folkskolan hade i detta avseende
icke angivits.

Löneregleringskommittén biträdde folkskolöverstyrelsens förslag
i denna del.

Kommittén yttrade sig jämväl om arvoden för extra ordinarie
och vikarierande lärare vid högre folkskola och uttalade i sådant
hänseende, vad till en början angick den allmänna högre folkskolan,
att arvodet till extra ordinarie eller vikarierande manlig lärare med
full tjänstgöring syntes böra bestämmas till 2,500 kronor och till
kvinnlig sådan lärare till 2,300 kronor.

Beträffande den yrkesbestämda högre folkskolan utgick löneregleringskommittén
från de arvodesbelopp, som av kommittén föreslagits
för extra och vikarierande lärare vid kommunala mellanskolor,
och erhöll enligt samma beräkningsgrund, som tillämpats
beträffande de ordinarie lärarna, för de yrkesbestämda högre folkskolornas
vidkommande följande siffror: för extra ordinarie eller vikarierande
manlig lärare med full tjänstgöring 2,652 kronor eller avrundat
2,650 kronor samt för kvinnlig sådan lärare 2,463 kronor
eller avrundat 2,450 kronor.

Till vikarierande föreståndare borde enligt kommitténs mening,
i likhet med vad för det dåvararande i samma avseende gällde beträffande
de kommunala mellanskolorna, ersättning utgå med —
förutom löneförmånerna som lärare vid skolan — ett särskilt arvode,
uppgående till hälften av arvodet för ordinarie föreståndare vid skolan.

Av folkskolöverstyrelsen hade i dess förut omförmälda framställning
den 31 augusti 1917 framlagts förslag jämväl rörande övningslärares
och timlärares avlöning.

Vid avvägandet av arvode för de vid allmän högre folkskola
anställda timlärare i läsämne och i övningsämne ansåge överstyrelsen
böra tagas i betraktande de senare ämnenas stora betydelse
för en skola av den art, som här vore i fråga, och de stora krav,
som måste ställas på berörda lärares kunskaper och duglighet. Jämväl
borde beaktas, att läsämne och övningsämne ej sällan vore så
förenade, att de icke kunde uppdelas på olika lärare. Hänsynen
till vad sålunda anförts ansåge överstyrelsen kräva, att någon skillnad
i lönehänseende icke gjordes mellan timlärare i läsämnen och
i övningsämnen. Överstyrelsen föresloge för manlig timlärare 95
kronor för veckotimme, för kvinnlig timlärare 85 kronor för veckotimme
samt för lärarinna i husligt arbete 75 kronor för veckotimme.

I avseende å motsvarande lärare vid den yrkesbestämda högre
folkskolan föresloge överstyrelsen för manlig timlärare 110 kronor
för veckotimme, för kvinnlig timlärare 100 kronor för veckotimme
samt för lärarinna i husligt arbete 80 kronor för veckotimme. Härom
anförde överstyrelsen följande:

För vissa yrkesämnen i nyss berörda skoltyp erfordrades särskilt
kvalificerade lärarkrafter, om undervisningen skulle kunna fullt motsvara
det med densamma avsedda ändamålet. För att vinna en för
sådan undervisning lämplig och i möjligaste mån kunnig kraft bland
de inom yrket arbetande måste givetvis en väsentligen högre avlöning
betalas än som utginge till dem, som hade full tjänstgöring i
skolan. En yrkesman av den kapacitet, som här kunde komma i
fråga, vore givetvis en viktig kraft inom det företag, där han arbetade,
vadan det icke vore troligt, att han utan någorlunda riklig
ersättning kunde taga sig den ledighet från sitt dagliga arbete, som
erfordrades för att bestrida undervisningen i en skola; och detta
syntes så mycket påtagligare, som undervisningen i yrkesämnena
krävde ej ringa både förberedelse och efterarbete för varje lektion.

Överstyrelsen funne det därför behövligt, att för varje klass och
klassavdelning, där på antytt sätt kvalificerad undervisning förekomme,
sådan undervisning intill sex veckotimmar avlönades med
minst 45 kronor högre arvode för varje veckotimme än som föreslagits
för timlärare. Den så kvalificerade undervisningen syntes icke

kunna antagas vara erforderlig under första aret i högre folkskolan,
vadan den högre avlöningen skulle avse andra, tredje och fjärde
skolåren. Denna förhöjning i avlöningen borde utgå av statsmedel,
så att icke en skola, som behövde den bättre kvalificerade lärarkraften
och för vilken den stode att erhålla, av sparsamhetsskäl
underläte att anskaffa densamma.

På de av folkskolöverstyrelsen anförda skäl ansåg sig löneregleringskommittén
böra förorda, att ersättningen för veckotimme
bestämdes till lika belopp för timlärare i läsämnen och för timlärare
i övningsämnen, dock med undantag för lärare i gymnastik,
i musik och i husligt arbete. För lärare i gymnastik och i musik
borde, i likhet med vad kommittén föresloge för motsvarande lärare
vid de kommunala mellanskolorna, ersättning beräknas efter 90 kronor
för manlig lärare och 85 kronor för kvinnlig lärare, allt för
veckotimme räknat, och avseende ifrågavarande lärare vid såväl de
allmänna som de yrkesbestämda högre folkskolorna. Beträffande
lärarinna i husligt arbete ansåg kommittén ersättningen böra beräknas
efter de av överstyrelsen föreslagna avlöningsbelopp.

Vad anginge beloppens storlek i övrigt, fann sig kommittén
icke böra göra någon annan erinran mot vad överstyrelsen i detta
avseende föreslagit, vare sig förslaget gällde de allmänna eller de
yrkesbestämda högre folkskolorna, än att ersättningen för kvinnlig
timlärare vid den allmänna högre folkskolan sattes till 90 kronor
för veckotimme.

Angående vederbörande lärares rätt till lönetursberäkning iöreslogos
vissa föreskrifter i nära anslutning till vad i sådant avseende
ifrågasatts beträffande folkskolornas lärare. I

I fråga om avlöningsförmåner under tjänstledighet ansåg löneregleringskommittén
.likaledes, att vad kommittén i förevarande avseende
anfört och förordat beträffande folkskollärare borde i tillämpliga
delar äga giltighet även i fråga om lärarpersonalen vid högre
folkskolor.

Vidkommande föreståndararvode syntes, i likhet med vad lärarlönenämnden
föreslagit, föreståndare, som vore tjänstledig från föreståndarskapet,
böra vara skyldig att av nämnda arvode avstå hälften,
för år räknat.

Vad därefter angår statsbidrag till högre folkskola, hade av
folkskolöverstyrelsen i dess ovan omnämnda framställning den 31
augusti 1917 erinrats, hurusom rörande den högre folkskolans omfattning
vore i då gällande föreskrifter bestämt, att statsunderstöd
kunde åtnjutas till högst fyra ettåriga årsklasser och i varje årsklass
till högst två parallella avdelningar. Högsta antalet sådana
klassavdelningar i en högre folkskola, för vilket statsunderstöd kunde
erhållas, skulle sålunda vara åtta. Emellertid funnes intet som
hindrade, att ‘en och samma kommun upprättade flera högre folkskolor,
och att dessa ställdes under gemensam ledning och styrelse
samt till och med förlädes i samma byggnad. Då så vore förhållandet,
vore den föreskrivna begränsningen av antalet parallellavdelningar
endast skenbar. Något skäl varför en kommun icke skulle
få statsunderstöd för hur stort antal avdelningar som helst syntes
knappast kunna andragas. Överstyrelsen föresloge bestämmelser i
detta syfte.

Enligt de grunder för bestämmandet av statsbidrag, som av
lärarlönenämnden föreslagits, skulle anslag till högre folkskola utgå
för varje årsklass (parallellavdelning) med ett belopp, som med 150
kronor understege den kontanta lönen för kvinnlig ordinarie lärare,
medan däremot i fråga om kommunala mellanskolan motsvarande
anslag skulle vara detsamma som nämnda kontanta lön. Överstyrelsen
framhöll, att detta uppenbarligen innebure, att den på skolområdet
fallande kostnaden bleve i förhållande härtill större för
högre folkskolan än för kommunala mellanskolan. Om detta kunde
hava visst skäl för sig med den förutvarande arbetsplanen för högre
folkskolan, syntes det överstyrelsen dock icke vara riktigt med de
större kostnader, som enligt den av överstyrelsen föreslagna arbetsplanen
skulle krävas. Detta gällde givetvis i särskild grad om de
yrkesbestämda högre folkskolorna men i stor utsträckning jämväl
om de allmänna. Överstyrelsen ansåge sig därför böra förorda, att
nämnda skillnad måtte upphöra. — I övrigt skulle statsanslag utgå
till rektorsarvode, ålderstillägg (och familjetillägg) samt till manliga
lärare och vikarier. Därtill skulle till yrkesbestämd skola utgå för
högst sex veckotimmar inom varje avdelning i andra, tredje och
fjärde årsklasserna 45 kronor för varje veckotimme till ökning av
särskilt kvalificerad yrkeskunnig lärares avlöning.

Löneregleringskommittén ansåg sig för sin del böra i stort

7:5

sett ansluta sig till den uppfattning, som av överstyrelsen i ovanberörda
avseenden gjorts gällande, dock med do ändringar, som
betingades av de utav kommittén förordade avlöningsgrundor ocli
avlöningsbelopp. Härjämte syntes i fråga om statsbidrag till vikarierande
lärare böra i tillämpliga delar gälla vad kommittén i detta
avseende förordat beträffande lärare vid folkskolor.

Vid avlåtande till riksdagen av propositionen nr 260 yttrade föredragande
departementschefen till statsrådsprotokollet, att han ansett
sig böra i alla delar ansluta sig till löneregleringskommitténs förslag
i fråga om de högre folkskolornas lärarpersonal. Kommittén
hade i stort sett byggt sitt löneregleringsförslag på det av folkskolöverstyrelsen
framlagda utförliga förslaget till omorganisation av den
högre folkskolan i syfte att denna skolform måtte kunna i större
utsträckning än dittills varit möjligt tillgodose olika orters behov
av ungdomens utbildning för det praktiska livet. Överstyrelsens
berörda organisationsförslag hade departementschefen — utom i vad
det avsåge lärarpersonalens avlöning och därav betingade grunder
för statsbidrags utgående — upptagit till prövning i samband med
frågan om upprättande av praktiska ungdomsskolor, och hade framställning
i detta ämne blivit avlåten till 1918 års riksdag. I denna
framställning vore förslag framlagt till vissa grunder och yillkor
för utgående av statsunderstöd till högre folkskolor, dock endast i
vad dessa grunder avsåge själva organisationen och därmed sammanhängande
eller likartade spörsmål. De grunder för statsbidrags utgående,
som departementschefen i nu förevarande sammanhang föresloge,
vore följaktligen endast sådana grunder, som betingades av de
förordade avlöningsbeloppen för ifrågavarande lärarpersonal.

Vad de högre folkskolorna angår, erinrade riksdagen i förut omnämnda
skrivelse nr 394, att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till omorganisation av den högre folkskolan dåmera blivit av
riksdagen i allt väsentligt godtaget. Därvid hade jämväl godkänts
vissa grunder och villkor för utgående av statsunderstöd till högre
folkskolor, dock endast i vad dessa grunder avsåge själva organisationen
och därmed sammanhängande eller likartade spörsmål.

De avlöningsbelopp, som av Kungl. Maj:t i den föreliggande
framställningen föreslagits för högre folkskolans lärarkår, ansåge sig
10

Proposition
nr 260/1918.

Riksdagens

skrivelse.

Kungörelse
*> 1918.

Avlöning åt
lärare.

riksdagen böra godtaga, liksona riksdagen, allenast med ett par smärre
erinringar, jämväl biträdde vad i övrigt beträffande denna lärarpersonal
föreslagits.

Kungörelse angående avlöning åt lärare vid högre folkskola samt
statsbidrag till sådan skola utfärdades den 16 september 1918 (svensk
författningssamling nr 759). De huvudsakliga stadgandena i denna
kungörelse anse sig de sakkunniga böra här återgiva,

. . § !•

Vid allmän statsunderstödd högre folkskola skall den kontanta avlöningen utgöra:

a) för ordinarie ämneslärare 2,800 kronor för manlig och 2,400 kronor för
kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg efter respektive fem, tio
och femton år, vart och ett å 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinnlig
lärare;

b) för extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring
2,500 kronor för manlig och 2,300 kronor för kvinnlig lärare;

c) för timlärare i annat ämne än musik, gymnastik och husligt arbete för
varje veckotimme 95 kronor för manlig och 90 kronor för kvinnlig lärare;

för timlärare i gymnastik och musik för varje veckotimme 90 kronor för
manlig och 85 kronor för kvinnlig lärare;

för lärarinna i husligt arbete — vilken lärarinna ej har full tjänstgöring —
för varje veckotimme 75 kronor.

§ 2.

Vid yrkesbestämd högre folkskola, som enligt Kungl. Maj:ts beslut blivit
tillerkänd det högre statsbidrag, vilket kan utgå till sådan skola, skall den kontanta
avlöningen utgöra:

a) för ordinarie ämneslärare 3,100 kronor för manlig och 2,650 kronor för
kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg efter respektive fem, tio
och femton år, vart och ett å 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinnlig
lärare;

b) för extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring
2,650 kronor för manlig och 2,450 kronor för kvinnlig lärare;

c) för timlärare i annat ämne än musik, gymnastik och husligt arbete för
varje veckotimme 1.10 kronor för manlig och 100 kronor för kvinnlig lärare;

för timlärare i gymnastik och musik för varje veckotimme 90 kronor för
manlig och 85 kronor för kvinnlig lärare;

för lärarinna i husligt arbete — vilken lärarinna ej har full tjänstgöring —
för varje veckotimme 80 kronor:

§ 3.

Utöver den kontanta lönen skall ordinarie ämneslärare, enligt vad därom
särskilt är stadgat, åtnjuta fri bostad och bränsle eller motsvarande ersättning, icke
understigande för manlig lärare 500 kronor och för kvinnlig lärare 350 kronor.

§ 4.

Därest den årliga lärotiden vid högre folkskola enligt det för skolan fastställda
reglementet är längre än 36 veckor, skall lärare med full tjänstgöring för varje
vecka härutöver äga utbekomma eu trettiosjättedel av den kontanta minimilönen.

§ 5.

Rektor vid högre folkskola skall åtnjuta ett särskilt arvode av 300 kronor
vid tvåklassig, 600 kronor vid treklassig och 800 kronor vid fyrklassig skola.

Vikarierande rektor skall åtnjuta ett särskilt arvode, uppgående till hälften
av arvodet för ordinarie rektor vid skolan.

§ 6.

Till lärare, vilken i yrkesbestämd högre folkskola meddelar fackundervisning
i ämne, som i det för skolan fastställda reglementet betecknas som yrkesämne,
må kunna för intill sex veckotimmar inom varje klassavdelning i andra, tredje
och fjärde klassen utgå tillökning till den kontanta lönen, efter prövning i varje
särskilt fall av skolöverstyrelsen, med högst 45 kronor för varje veckotimme.

§ 7.

De i §§ 1—6 angivna lönebelopp utgöra den minimiavlöning, vartill lärare
är berättigad vid högre folkskola, för vilken statsbidrag utgår.

§ 8.

1. Lärare är skyldig att för den här ovan stadgade avlöningen tjänstgöra 36 Tjänstgoveckor
om året eller den kortare tid, som Kungl. Maj:t i skolans reglemente bestämt, ringsskyldig

2. Utöver 36 veckor om året vare lärare skyldig att tjänstgöra den tid, het m'' msom
i skolans reglemente är bestämd, dock vad angår lärare med full tjänstgöring

prat den ökade avlöning, som i § 4 är angiven.

Vidare meddelas i kungörelsen föreskrifter angående skyldighet för lärare
att underkasta sig de ändrade bestämmelser, som må bliva föreskrivna till lärjungarnas
skyddande mot smittosam lungsot (§ 9), angående förening av lärartjänst
med annan avlönad befattning (§ 10) samt angående avlöningens av- och
tillträdande (§ 11).

§ 12.

1. Till tjänstledig lärare med full tjänstgöring utgår den kontanta avlöningen Avlöning
enligt följande särskilda bestämmelser: under tjänst a)

om läraren erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, äger han le<hghetm.m.
åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med avdrag
av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse
stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

b) om läraren erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande

Allmänna
grunder för
statsbidrag
till högre
folkskola.

eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller
tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det på Kungl.
Maj.-t att bestämma, om och i vad mån han skall vara förpliktad att av sina
kontanta avlöningsförmåner avstå mera än ett belopp, motsvarande en tredjedel
av den för honom i denna kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

c) om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än under a) och b)
i detta moment sägs, äger han åtnjuta de honom eljest tillkommande kontanta
avlöningsförmånerna med avdrag av ett belopp, motsvarande den i denna kungörelse
stadgade avlöningen för kvinnlig vikarie å tjänsten.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vikarierande lärare; dock att lärare,
som vikarierar å ledig befattning, äger att, därest han erhållit tjänstledighet på
grund av styrkt sjukdom, åtnjuta honom eljest .tillkommande arvode med avdrag
av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i denna kungörelse
stadgade kontanta avlöningen.

2. Rektor är skyldig att under tjänstledighet avstå halva den å tiden för
ledigheten belöpande del av det särskilda rektorsarvodet.

3. Under åtnjuten tjänstledighet äger ordinarie lärare bibehålla honom tillkommande
naturaförmåner eller ersättning för sådana.

Av skolstyrelsens beslut må bero, huruvida vikarie å ledig befattning skall
helt eller delvis åtnjuta den bostad jämte bränsle in natura eller motsvarande ersättning,
som tillkommer ordinarie innehavare av tjänsten. Likaledes må det «
bero av skolstyrelsen, huruvida vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig lärare
skall i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning med skäligt belopp.

§ 13.

Avlöning må ej utgå till lärare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring
utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat
styrka giltigt förfall.

Härefter stadgas angående uppflyttning i högre lönegrad (§ 14—15), angående
skyldighet att avgå från tjänsten samt pensionsrätt (§ 16) ävensom angående
avlöningens utbetalande (§ 17).

I fråga om statsbidrag till högre folkskola gälla bland annat följande föreskrifter
:

§ 18. *

Skolområde, som underhåller högre folkskola, skall för bestridande av kostnaderna
härför erhålla bidrag av statsmedel dels för årsklass eller klassavdelning
och dels för lärare med full tjänstgöring på sätt här nedan sägs.

§ 19.

1. Högre folkskola må åtnjuta statsbidrag till högst fyra ettåriga klasser.

2. Inom varje årsklass må statsbidrag utgå till högst så stort antal parallella
klassavdelningar, som uppkommer med iakttagande därav, att i fråga om
allmän högre folkskola minst 35 och i fråga om yrkesbestämd sådan skola minst

30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning
upprättas inom densamma.

3. Finnas inom ett skolområde en eller flera högre folkskolor, för vilka
statsbidrag redan utgår, skall det bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida statsbidrag
skall utgå till ny skola av samma typ inom skolområdet.

§ 20.

1. Statsbidrag till allmän högre folkskola utgår med 2,400 kronor för årsklass.
År årsklass delad i klassavdelningar, enligt i § 19 angivna bestämmelser,
utgår statsbidrag med samma belopp till varje sådan avdelning.

2. Utöver statsbidrag till årsklass eller klassavdelning utgå till högre folkskola
av nu angiven art följande bidrag:

a) för varje manlig ordinarie lärare: 400 kronor;

b) för varje manbg extra ordinarie eller vikarierande lärare med full tjänstgöring:
200 kronor;

c) för rektor: två tredjedelar av det för honom stadgade särskilda arvodet;

d) för varje ordinarie lärare: ett belopp motsvarande de läraren tillkommande
ålderstillägg;

e) för varje lärare, som vikarierar för ordinarie eller extra ordinarie lärare:
om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som, utöver vad
den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien,
och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande av befattning
i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer,
det belopp, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet bestämmer; samt

f) för lärare, som vikarierar för lärare, vilken uppehåller tillfälligtvis ledig
lärarbefattning men erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom: det belopp,
som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till
arvode åt vikarien.

§ 21.

1. Till yrkesbestämd högre folkskola, som enligt Kungl. Maj:ts beslut blivit
erkänd som sådan skola, utgår statsbidraget med 2,650 kronor för årsklass. Är
årsklass delad i klassavdelningar enligt i § 19 angivna bestämmelser, utgår statsbidrag
med samma belopp till varje sådan avdelning.

2. Utöver statsbidrag till årsklass eller klassavdelning utgå till högre folkskola
av nu angiven art följande bidrag:

a) för varje manlig ordinarie lärare: 450 kronor;

b) för varje manlig extra ordinarie eller vikarierande lärare med full tjänstgöring:
200 kronor;

c) för rektor: två tredjedelar av det för honom stadgade särskilda arvodet;

d) för varje ordinarie lärare: ett belopp motsvarande de läraren tillkommande
ålderstillägg;

Statsbidrag
till allmän
högre folkskola.

Statsbidrag
till yrkesbestämd
högre
folkskola.

Särskilda
villkor och
bestämmelser
för stats
bidrag.

och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande av befattning
i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer,
det belopp, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet bestämmer;

g) för lärare, vilken meddelar fackundervisning i ämne, som i det för skolan
fastställda reglementet betecknas såsom yrkesämne: för tillökning, enligt prövning
i varje särskilt fall av skolöverstyrelsen, av arvodet åt sådan lärare för högst sex
veckotimmar inom varje klassavdelning i andra, tredje och fjärde årsklasserna
högst 45 kronor för varje veckotimme.

§ 22.

1. Vid statsbidragets ^anordnande skall iakttagas:

att, om läraren erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande
eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst
eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, det skall ankomma på
Kungl. Maj:t att, med iakttagande av vad i mom. 2 av denna § sägs, bestämma,
om och i vad mån bidrag av statsmedel skall till lärarens avlöning utgå;

att, om läraren erhållit tjänstledighet av annan anledning än på grund av
styrkt sjukdom eller för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra
offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos
riksdagen, dess utskott eller revisorer, statsbidrag till hans avlöning, därest tjänstledigheten
omfattat mera än sex veckor under ett och samma kalenderår, ej skall
utgå, med mindre skolöverstyrelsen vitsordat, att sådant må utan hinder av nämnda
omständighet äga rum;

att, om läraren uppnått den för hel pension stadgade levnadsåldern, statsbidrag
till hans avlönande icke skall utgå, med mindre skolöverstyrelsen vitsordat,
att sådant må utan hinder av nämnda omständighet äga rum.

2. Vid bestämmande av statsbidrag dels till avlöning åt sådan lärare, som
erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra
offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos
riksdagen, dess utskott eller revisorer, dels till arvode åt den för honom förordnade
vikarien skall hänsyn tagas därtill, att ingen ändring må komma att ske i
fråga om det belopp, som det eljest åligger skolområdet att tillskjuta till avlöningåt
den lärare, som erhållit nämnda tjänstledighet.

3. I fråga om statsbidrag till vikarie skall iakttagas att, för det fall att till
vikarie antagits redan pensionerad lärare, statsbidrag skall utgå, endast för så vitt
skolöverstyrelsen vitsordat vikariens lämplighet.

Vidare angivas i författningen vissa allmänna förutsättningar för statsbidrags
utgående (§ 23), varjämte anföras åtskilliga omständigheter, som icke skola utgöra
hinder för utbekommande av statsbidrag (§ 24), ävensom en del närmare
föreskrifter rörande statsbidragets beräknande (§ 25).

7!»

Ytterligare stadgas om läkarbetyg för på grund av sjukdom tjänstledig lärare
(§ 26) samt om rekvisition och utbetalande av statsbidrag (§ 27).

Vad i kungörelsen finnes föreskrivet med avseende på lärare skall, där ej
annorlunda sägs, äga tillämpning på såväl manlig som kvinnlig lärare (§ 28).

Slutligen föreskrives, att ordinarie lärare, vilken tillsatts före den 1 januari
1919, skall, därest han icke ingår på den nya löneregleringen och därvid fästade
villkor och bestämmelser samt därom före den 15 december 1918 gör anmälan
hos vederbörande skolstyrelse, åtnjuta avlöning och pension enligt för honom
dittills gällande bestämmelser, i vilket fall statsbidrag till hans avlöning även
efter den 1 januari 1919 skall utgå enligt därförut gällande grunder.

Grenom kungörelse den 16 maj 1919 (svensk författningssamling
nr 252) är stadgat, att i fråga om avlöning och statsbidrag under''
tjänstledighet för tjänstgöring till rikets försvar för lärare vid högre
folkskola och vissa andra läroanstalter ävensom i fråga om statsbidrag
under dylik ledighet till avlönande av vikarie må tills vidare
gälla samma bestämmelser, som i sådant hänseende äro stadgade
beträffande tjänstledighet för sjukdom (jfr sid. 44 här ovan).

Beträffande lärarnas vid de högre folkskolorna bostadsförhållanden
äro bestämmelser meddelade genom boställsordning för lärare
vid högre folkskolor och kommunala mellanskolor, utfärdad den 19
november 1918 (svensk författningssamling nr 979).

I förut (sid. 45) omförmälda kungörelse den 6 december 1918
(svensk författningssamling nr 1092) om ändring av vissa bestämmelser
i förordningen och reglementet angående folkskollärarnas pensionsinrättning
stadgades, att pensionsåldern för, bland andra, samtliga
lärare vid de högre folkskolorna skulle utgöra 60 levnadsår.

Den år 1919 beslutade »statens anstalt för pensionering av folkskollärare
med flera» skall, enligt vad avsett är, omfatta även lärare
vid högre folkskolor. I

I proposition (nr 13) till 1918 års urtima riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag om extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918 åt
vissa lärare vid högre folkskolor.

Styrelsen för Sveriges kommunala ungdomsskolors lärarförening
hade i en av läroverks- och folkskolöverstyrelserna med eget gemensamt
utlåtande den 21 oktober 1918 till Kungl. Maj:t överlämnad
skrivelse anhålht om förslag till årets urtima riksdag angående skälig

Boställsordningen
den
19 november
1918.

Ändrade
grunder för
pensioneringen.

Extra krigstidstillägg
för
senare halvåret
1918.

Dyrtidstillägg
för
år i919.

förhöjning av den tillfälliga löneförbättring, som av staten för år
1918 beviljats lärare och lärarinnor vid rikets kommunala mellanskolor
och högre folkskolor. Överstyrelserna hade tillstyrkt bifall
till framställningen och hemställt om förslag till riksdagen angående
ytterligare tillfällig löneförbättring för år 1918 med de belopp, som,
i anslutning till vad som i extra krigstidshjälp kunde komma att
tillerkännas befattningshavare i statens tjänst, befunnes lämpliga.

Föredragande departementschefen anförde i detta ärende till
statsrådsprotokollet den 25 oktober 1918, att de högre folkskolornas
lärare på grund av de rådande kristidsförhållandena givetvis vore i
behov av extra krigstidsunderstöd lika väl som övriga lärargrupper.
Departementschefen ansåge därför, att framställning borde göras hos
riksdagen angående sådant understöd, vilket lämpligen torde böra
benämnas extra krigstidstillägg. Då tillfällig löneförbättring utginge
med samma belopp åt de högre folkskolornas lärare som åt de egentliga
folkskolornas, torde även det extra krigstidstillägget böra sättas
lika för båda dessa lärargrupper. Beträffande nämnda tillägg åt de
högre folkskolornas lärare syntes i övrigt böra i tillämpliga delar
gälla vad angående den tillfälliga löneförbättringen vore stadgat i
förut omförmälda kungörelse den 22 september 1917 (se sid. 65).

Riksdagen anförde i skrivelse nr 13, att riksdagen funnit sig
böra för ifrågavarande personalgrupper medgiva beviljandet av extra
krigstidstillägg i samma ökade omfattning och i övrigt efter samma
grunder, som av riksdagen beslutats i fråga om liknande extra krigstidstillägg
till lärare vid egentliga folkskolor och småskolor (jfr sid.
47—48). För ändamålet anvisades å extra tilläggstat för år 1918 ett
förslagsanslag av 34,000 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 6 december 1918 (svensk
författningssamling nr 959). I

I propositionen nr 372 till 1919 års lagtima riksdag begärdes
anslag till dyrtidstillägg under det löpande året jämväl åt lärare
vid de högre folkskolorna att utgå enligt samma grunder, som gällt
beträffande den tillfälliga löneförbättringen under år 1918.

Vad de högre folkskolornas lärarpersonal angår, erinrades i förut
omförmälda motion nr 421, att en viss åtskillnad funnes mellan bestämmelserna
angående statsbidrag till folkskola och motsvarande

bestämmelser för högre folkskola. I fråga om folkskola hade blivit
stadgat, att statsbidraget skulle utgå till varje ordinarie lärare med
ett belopp, motsvarande °/io av grundlönen för kvinnlig lärare, samt
för varje extra ordinarie lärare med ett belopp, motsvarande °/io av
arvodet för extra ordinarie kvinnlig lärare, medan i fråga om högre
folkskola gällde, att sådant bidrag utginge till varje årsklass eller
klassavdelning med ett belopp, motsvarande hela grundlönen för
kvinnlig ordinarie lärare. Då det emellertid för uppehållande av
undervisningen i högre folkskola kunde erfordras flera lärarkrafter
än antalet årsklasser eller klassavdelningar tillsammantagna och
fördenskull extra lärare och tim- eller övningslärare i större utsträckning
än vid folkskola komme till användning, torde i realiteten
statsbidragen bliva förhållandevis ungefär desamma, vare sig den
ena eller den andra av de angivna beräkningsgrunderna användes.

I avseende på bidrag till ordinarie lärares ålderstillägg ävensom till
de särskilda tilläggen vid anställning av manliga lärare tillämpades
enahanda bestämmelser för båda skolformerna. Med hänsyn till dessa
omständigheter, och då för övrigt dyrtidstilläggen, som ju skulle utgå
till lärarna, icke till skolorna, givetvis borde på något lämpligt sätt
ställas i förhållande till lärarnas avlöning, syntes den del av lärarlönen,
på vilken det borde tillkomma staten att utbetala dyrtidstillägg,
enklast kunna beräknas på alldeles samma sätt för högre folkskolans
lärare som för folkskolans, under förutsättning att grunderna för beräkningen
av sådana tillägg bleve även i andra avseenden så likformiga
som möjligt.

Staten lämnade visst bidrag till rektorsarvodet vid högre folkskola;
även härå torde därför dyrtidstillägg böra utgå.

Motionärerna framlade följande förslag till grunder för dyrtidstillägg
(och dyrtidshjälp) åt lärare vid högre folkskolor (och kommunala
mellanskolor):

1. Dyrtidstillägg utgår dels å ett belopp, motsvarande den för
läraren författningsenligt bestämda begynnelseavlöningen, minskad
med en tiondel av stadgad begynnelseavlöning för kvinnlig innehavare
av den befattning, varom i varje fall är fråga, dels ock å
ett belopp, motsvarande till lärarens avlöning direkt utgående statsbidrag,
samt efter de grunder i övrigt, som kunna varda fastställda
rörande dyrtidstillägg åt folkskollärare.

Kungörelse
,e/e 1919.

2. Dyrtidshjälp utgår enligt de grunder, som kunna varda fastställda
beträffande dyrtidshjälp åt folkskollärare.

Riksdagen (skrivelse nr 8 B, punkt 84) anslöt sig till Kungl.
Maj:ts förslag, dock att de föreslagna beloppen höjdes med 50 procent
(jfr sid. 56 i det föregående). Vidare gjordes, i anledning av
väckt motion, en mindre jämkning i de föreslagna bestämmelserna
om rätt till dyrtidstillägg för extra ordinarie och vikarierande lärare.

Det av riksdagen sålunda beviljade dyrtidstillägget beräknades
kräva en kostnadssumma av 85,500 kronor.

Kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid
högre folkskolor utfärdades den 19 juni 1919 (svensk författningssamling
nr 441). Kungörelsen innehåller följande stadganden:

§ 1.

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår för år 1919 med nedan angivna belopp
till följande lärare vid statsunderstödda högre folkskolor, nämligen:

a) med niohundra kronor till den, som vid ingången av år 1919 är i vederbörlig
ordning anställd i egenskap av ordinarie lärare vid statsunderstödd högre
folkskola, under förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget
äkta barn, som icke uppnått aderton års ålder; dock att dyrtidstillägg med detta
belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever;

b) med sexhundra kronor till varje i vederbörlig ordning anställd ordinarie
lärare vid statsunderstödd högre folkskola, som icke äger erhålla dyrtidstillägg
med det i punkt a) omförmälda belopp;

c) med sexhundra kronor till varje i vederbörlig ordning antagen extra ordinarie
och vikarierande lärare vid statsunderstödd högre folkskola, under förutsättning
att sådan befattningshavare har full tjänstgöring och åtnjuter den minimiavlöning,
som är bestämd för utbekommande av statsbidrag till avlönande av
vikarie för lärare vid högre folkskola under tjänstledighet på grund av sjukdom.

För åtnjutande av dyrtidstillägg gälla i tillämpliga delar samma villkor, som
enligt kungörelsen den 16 september 1918 (n:r 759) angående avlöning åt lärare
vid högre folkskola samt statsbidrag till sådan skola äro stadgade i fråga om
lärares avlöning.

§ 3.

Under de i §§ 1 och 2 här ovan i övrigt stadgade villkor må dyrtidstillägg
utgå utan hinder därav,

att undervisningen vid skolan till följd av rådande smittsam sjukdom måst
för någon tid inställas.

§ 4.

Dyrtidstillägget utgår till ordinarie lärare ävensom till sådan extra ordinarie
lärare, som antagits tills vidare med viss tids uppsägning, efter kalenderår, och
till övriga lärare efter läsår samt utbetalas till vederbörande lärare i samma ordning,
som är bestämd beträffande hans i penningar utgående avlöning i övrigt.

§ 5-

De till dyrtidstillägg åt lärare enligt denna kungörelse utgående medel skola
på rekvisition, som av vederbörande skolstyrelse bör, i huvudsaklig enlighet med
föreskrivet formulär, göras snarast möjligt och senast före utgången av januari
månad år 1920 samt ingivas eller i betalt brev med allmänna posten insändas,
av statskontoret och länsstyrelserna efter vederbörlig granskning utbetalas, sedan
statens vederbörande folkskolinspektör vitsordat riktigheten av de för dyrtidstilläggens
erhållande lämnade uppgifterna.

§ 6.

Vad i denna kungörelse linnes föreskrivet med avseende på lärare skall, där
ej annorlunda sägs, äga tillämpning på såväl manliga som kvinnliga lärare.

Såsom förut (sid. 62) är nämnt, var genom kungörelse den 1
oktober 1915 stadgat, att understöd för undervisning i slöjd vid
statsunderstödda högre folkskolor finge utgå såsom bidrag till lärares
avlöning med visst belopp för undervisningstimme, som varit förlagd
utom den för den övriga undervisningen på vederbörligt sätt fastställda
lärotiden, dock högst med visst belopp årligen för varje skola
eller slöjdavdelning. Dessa föreskrifter äga fortfarande giltighet, allenast
med den enligt beslut av 1919 års lagtima riksdag (skrivelse nr 8 A,
punkt 216) vidtagna ändringen, att understödet må från och med år
1920 utgå med ett belopp av 2 kronor för undervisningstimme, dock
med högst 432 kronor årligen för varje skola eller slöjdavdelning.

Det torde slutligen böra anmärkas, att beträffande statsbidrag
till undervisning i huslig ekonomi vid högre folkskola och tillfällig
avlöningsförbättring för därvid anlitade lärarinnor hittills gällt särskilda
stadganden enligt kungörelser den 16 juni 1906 och den 19
juni 1919 (jfr sid. 59—60). Från och med år 1920 må, enligt beslut
av 1919 års lagtima riksdag (skrivelse nr 8 A, punkt 215),
högre folkskola, däri flickor undervisas, kunna i enlighet med de
närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan komma att utfärda, erhålla
ett särskilt bidrag till undervisning i hushållsgöromål, ej överstigande
600 kronor för år.

Undervisning
i slöjd och
huslig eko
nomi.

Lärarpersonalens
avlöning
enligt
1911 ärs
kungörelser.

3. Kommunala mellanskolor.

Grenom kungörelsen den 8 december 1911 angående avlöningsoch
pensionsförhållandena för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor
stadgades, att denna personal skulle åtnjuta avlöning till
minst följande belopp:

a) rektor eller föreståndarinna, förutom löneförmånerna som
ordinarie ämneslärare: ett särskilt arvode av 800 kronor;

b) vikarierande rektor eller vikarierande föreståndarinna* förutom
löneförmånerna som lärare vid skolan: ett särskilt arvode av400kronor;

c) biträdande föreståndarinna eller hennes vikarie, förutom löneförmånerna
som lärare: ett särskilt arvode av 200 kronor;

d) ordinarie manlig ämneslärare: lön å 2,000 kronor i första,
2,400 kronor i andra, 2,800 kronor i tredje och 3,200 kronor i
fjärde lönegraden samt dessutom tjänlig bostad och nödigt bränsle
eller motsvarande ersättning, dock ej understigande 350 kronor;

e) ordinarie kvinnlig ämneslärare: lön å 1,600 kronor i första,
1,800 kronor i andra, 2,000 kronor i tredje och 2,200 kronor i fjärde
lönegraden samt dessutom tjänlig bostad och nödigt bränsle eller
motsvarande ersättning, dock ej understigande 250 kronor;

f) extra ordinarie eller vikarierande manlig ämneslärare med
full tjänstgöring: arvode av 1,800 kronor;

g) extra ordinarie eller vikarierande kvinnlig ämneslärare med
full tjänstgöring: arvode av 1,600 kronor;

h) manlig övningslärare och timlärare: arvode av 80 kronor för
veckotimme;

i) kvinnlig övningslärare och timlärare: arvode av 65 kronor
för veckotimme.

Angående tjänstledig lärares rätt till avlöning under ledigheten
voro bestämmelser givna genom samma kungörelse.

Bestämmelser om statsbidrag till ifrågavarande läroanstalter voro
meddelade i kungörelsen den 29 oktober 1909 angående statsunderstöd

åt kommunala mellanskolor med däri genom kungörelsen den 8
december 1911 vidtagna ändringar. Enligt dessa stadganden skulle
statsunderstödet till kommunal mellanskola utgå med 6,400 kronor,
varjämte skola, däri flickor undervisades, kunde erhålla ett särskilt
understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 600
kronor, allt för kalenderår räknat.

Härförutom skulle till varje kommunal mellanskola utgå följande
bidrag:

a) för varje manlig ordinarie ämneslärare: 400 kronor;

b) för varje manlig extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare
med full tjänstgöring: 200 kronor;

c) för rektor och föreståndarinna: två tredjedelar av det för
ifrågavarande befattningshavare stadgade .särskilda arvodet; för biträdande
föreståndarinna: det till henne utgående särskilda arvodet;

d) för varje manlig ämneslärare, som åtnjöte avlöning i högre
lönegrad: dels skillnaden mellan det eller de för honom stadgade
ålderstillägg och kvinnlig lärares i samma lönegrad, dels två tredjedelar
av återstående del av ålderstillägget eller ålderstilläggen; för
varje kvinnlig ämneslärare, som åtnjöte avlöning i högre lönegrad,
två tredjedelar av det eller de för henne stadgade ålderstillägg;

e) för varje lärare, manlig eller kvinnlig, som vikarierade för på
grund av sjukdom tjänstledig ordinarie ämneslärare, förutom det
belopp, som enligt moment b) kunde utgå: 800 kronor.

Statsbidragen till ordinarie ämneslärares, rektors och föreståndarinnas
avlöning beräknades för kalenderår, statsbidragen till övriga
lärares avlöning för läsår.

Om kommunal mellanskola trädde i verksamhet med höstterminens
början, skulle för det året av de understöd och bidrag, som
beräknades för kalenderår, utgå fem tolvtedelar och av övriga bidrag
så stor del, som belöpte sig på antalet läsveckor under höstterminen.

Härjämte var genom kungörelsen den 12 september 1913 angående
statsunderstöd till parallellavdelningar vid kommunala mellanskolor
förordnat, att till kommunal mellanskola skulle kunna utgå,
utöver enligt gällande bestämmelser skolan tillkommande statsunderstöd
av 6,400 kronor, ett belopp av 1,600 kronor årligen för parallellavdelning
av årsklass, dock att sådant understöd finge utgå för
endast en parallellavdelning till en och samma årsklass och att, om

Krigstids
hjälp för år
1917 och tillfällig
löneförbättring

för år 1918.

1917 års
riksdag.

sådant understöd skulle kunna erhållas, sammanlagda antalet lärjungar
i årsklassens båda avdelningar skulle utgöra minst 36.

Det ovanberörda statsbidraget 6,400 kronor var beräknat att
täcka den lägsta kostnaden för fyra ämneslärare, d. v. s. kostnaden
för fyra kvinnliga ämneslärare.

Efter vad den föregående redogörelsen giver vid handen, hade
tillfällig löneförbättring medgivits folk- och småskolornas lärarpersonal
från och med år 1916 och de högre folkskolornas lärare från och
med år 1917. Vad åter angår de kommunala mellanskolorna, kommo
där anställda lärare först från och med år 1918 i åtnjutande av
motsvarande förmån; för år 1917 hade emellertid viss krigstidshjälp
beretts lärare vid dylika skolor.

I proposition (nr 216) till 1917 års riksdag gjordes framställning
om anslag till beredande av tillfällig löneförbättring för år
1918 åt lärare vid de kommunala mellanskolorna. Vid ärendets
anmälan den 14 april 1917 erinrade föredragande departementschefen,
att förslag förelagts riksdagen om anvisande av medel för beredande
av tillfällig löneförbättring åt lärare vid de allmänna läroverken och
högre lärarinneseminariet. Detta förslag grundade sig på en av
läroverksöverstyrelsen gjord framställning i ämnet. Överstyrelsen
hade erinrat, att lärarlönenämnden, som i sitt förslag till definitiv
lönereglering för de kommunalt anställda lärarna hemställt om
särskilda familjetillägg åt familjeförsörjare, däremot beträffande läroverkslärarna
tillämpat de för statstjänstemän i allmänhet gällande
lönegrunderna, och hade överstyrelsen förmält sig sakna anledning
att ifrågasätta andra grunder vid en tillfällig löneförbättring för
de kårer, med vilka överstyrelsen hade att taga befattning, då det
syntes överstyrelsen tydligt, att jämväl mellanskollärarna för detta
fall lämpligen kunde följa läroverkslärarna.

För adjunkter vid de allmänna läroverken hade överstyrelsen
föreslagit ett lönetillägg av 500 kronor, vilket i förhållande till lönen
utgjorde en sjättedel av begynnelselönen såsom adjunkt. I det hela
samma proportion syntes överstyrelsen böra tillämpas i fråga om
ordinarie lärare vid kommunala mellanskolor. Med denna beräkningsgrund
som utgångspunkt ansåge sig överstyrelsen böra föreslå
ett lönetillägg av 400 kronor för manlig lärare och 300 kronor för
kvinnlig lärare.

För de extra ordinarie och vikarierande lärarna vid kommunala
mellanskolor föreslog läroverksöverstyrelsen ett tillfälligt lönetillägg
av 300 kronor, att utgå under förutsättning att vederbörande
lärare erhållit anställning med full tjänstgöring för minst
en termin.

Kostnaden för-den sålunda ifrågasatta löneförbättringen beräknades
av överstyrelsen till 61,300 kronor för år.

För egen del förklarade sig föredragande departementschefen
icke hava något att erinra mot överstyrelsens förslag i fråga om
den tillfälliga löneförbättringens omfattning, och ansåge departementschefen
de föreslagna tilläggsbeloppen vara väl avvägda.

Då departementschefen sålunda tillstyrkte vidtagande av åtgärder
för beredande av tillfällig löneförbättring åt lärare vid de kommunala
mellanskolorna, uppställde sig det spörsmålet, huruvida
staten borde åtaga sig hela kostnaden för en sådan löneförbättring
eller huruvida, i likhet med vad i annan samma dag avlåten proposition
angående tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid
privatläroverken föreslagits (jfr sid. 133 o. f.), en del därav borde
falla på staten och återstoden på vederbörande kommun. Det ville
då synas tydligt, att de kommunala mellanskolorna, såsom upprättade
och underhållna av vederbörande kommuner, borde, jämväl
med hänsyn till det sätt, varpå staten bidroge till deras verksamhet,
i förevarande avseende jämställas med privatläroverken. Vid sådant
förhållande ansåge departementschefen i fråga om den tillfälliga löneförbättringen
enahanda princip böra komma till uttryck, som föreslagits
beträffande privatläroverken, nämligen att statsbidraget skulle
utgå, under villkor att vederbörande kommun bidroge med hälften
av det belopp, som staten tillsköte. Med tillämpning av denna fördelningsgrund
skulle det från staten erforderliga bidraget belöpa sig
till i runt tal 41,000 kronor.

Motionsvis framställdes emellertid inom riksdagen yrkanden,
dels att tillfällig löneförbättring måtte beredas lärare vid kommunala
mellanskolor jämväl för år 1917, dels att löneförbättringen måtte
få utgå efter samma grunder som för de högre folkskolornas lärare.

Riksdagen anförde i skrivelse nr 204, punkt 1, att riksdagen
vore ense med Kungl.^ Maj:t därom, att tillfällig löneförbättring

borde beredas ifrågavarande lärarpersonal för år 1918. Beträffande
grunden för utgående av dylik löneförbättring hade riksdagen
dock icke kunnat godtaga Kungl. Maj:ts förslag. Med hänsyn till
det nära sambandet mellan dessa skolor och de högre folkskolorna,
särskilt i avseende å lärarpersonalens avlöningsförhållanden,
hade riksdagen ansett sig böra biträda motionärernas förslag härutinnan
och således beslutat en tillfällig löneförbättring i anslutning
till de grunder, som av Kungl. Maj:t föreslagits för lärarna vid de
högre folkskolorna. I enlighet med vad riksdagen beslutat för den
senare personalgruppen borde alltså tillfällig löneförbättring till lärare
vid de kommunala mellanskolorna, i likhet med vad riksdagen
beslutat i fråga om lärare vid folk- och småskolor, utgå med 600
kronor till ordinarie lärare med eget äkta barn, som icke uppnått
18 år, samt med 400 kronor till annan ordinarie lärare. Därjämte
hade riksdagen ansett, att de extra ordinarie eller vikarierande lärarna
borde erhålla löneförbättring med 400 kronor. Riksdagen
hade visserligen känt sig synnerligen tveksam inför förslaget att
sålunda låta denna personalgrupp erhålla löneförbättring efter principen
om särskilt lönetillägg till familjeförsörjare, men hade dock
ansett sig kunna medgiva en sådan åtgärd. Riksdagen ville emellertid
erinra, hurusom riksdagen vid beviljande år 1915 av tillfällig
löneförbättring åt vissa lärare vid folk- och småskolor för år 1916
med styrka betonat, att genom ett bifall till den då föreliggande
framställningen riksdagen i intet avseende tagit ståndpunkt till den
viktiga frågan, huruvida en kommande lönereglering för folkskollärarkåren
skulle i någon mån byggas på principen om särskilda
lönetillägg för familjeförsörjare eller icke, utan stode detta spörsmål
för riksdagens vidkommande fullständigt öppet och oavgjort.

I anledning av de av riksdagen sålunda beslutade ändrade beloppen
av de tillfälliga löneförbättringarna komme kostnaderna för
bestridande av dessa löneförbättringar att, enligt vad verkställda
beräkningar gåve vid handen, uppgå till i avrundat tal 80,000 kronor.
I anslutning till vad i ovan bemälda motioner anförts, hade
riksdagen ävenledes ansett, att hela detta belopp borde utgå såsom
statsanslag och kommunerna alltså befrias från deltagande i dessa
kostnader.

Vad slutligen anginge spörsmålet om tillfällig löneförbättring
jämväl för år 1917, hade riksdagen av principiella skäl icke ansett

sig kunna biträda det motionsvis framställda förslaget härom.
Med hänsyn därtill, att riksdagen fattat beslut om beredande av
krigstidshjälp åt samtliga statstjänare för år 1917, hade riksdagen
dock ansett, att något extra understöd också borde beredas förevarande
personalgrupper under detta år. Riksdagen hade därför
beslutat, att krigstidshjälp finge utgå till lärare vid kommunala
mellanskolor för år 1917 med ett belopp av 250 kronor för ordinarie
lärare och 150 kronor för extra ordinarie eller vikarierande lärare.
De närmare föreskrifter angående åtnjutande av denna krigstidshjälp,
som kunde befinnas erforderliga, torde Kung! Maj:t meddela.
Genomförande av riksdagens beslut skulle kräva ett anslag av

42,000 kronor, vilket borde ställas till Kungi. Maj:ts förfogande
under år 1917.

Riksdagen anvisade sålunda på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag
av 80,000 kronor för beredande under år 1918 av tillfällig
löneförbättring åt lärare vid kommunala mellanskolor att utgå
enligt följande grunder, med rätt för Kung!. Maj:t att utfärda de
närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde
befinnas erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

. a) med ett årligt belopp av 600 kronor till den, som vid ingången
av år 1918 är i vederbörlig ordning anställd i egenskap av
ordinarie lärare vid kommunal mellanskola, under förutsättning att
befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta barn, som icke
uppnått 18 års ålder, dock att löneförbättring med detta belopp
icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever;

b) med ett årligt belopp av 400 kronor dels till varje i vederbörlig
ordning anställd ordinarie lärare vid kommunal mellanskola,
som icke äger erhålla tillfällig löneförbättring med det i punkt a)
omförmälda belopp, dels ock till ordinarie och vikarierande ämneslärare
vid kommunal mellanskola, under förutsättning att sådan
befattningshavare har en tjänstgöringsskyldighet av minst 24 timmar
i veckan.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavaren
i samma ordning som lönen.

Vidare anvisades på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag
av 42,000 kronor för beredande av krigstidshjälp för år 1917 till
ordinarie lärare vid kommunal mellanskola med 250 kronor och
12

till extra ordinarie eller vikarierande lärare vid dylik skola med
150 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter
för krigstidshj älpens åtnjutande, som kunde befinnas erforderliga,
samt att redan under år 1917 låta förskottsvis av tillgängliga
medel utanordna beloppet.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades kungörelser dels
den 31 juli 1917 angående krigstidshjälp under år 1917 åt vissa
lärare vid kommunala mellanskolor (svensk författningssamling nr
535) dels den 23 november 1917 angående tillfällig löneförbättring
under år 1918 åt vissa lärare vid kommunala mehanskolor (svensk
författningssamling nr 856).

1918 års lag- Såsom framgår av det nu anförda, var riksdagens beslut så

tima riksdag. avfat,tat, att tillfällig löneförbättring för år 1918 icke skulle tillkomma
övnings! är are eller timlärare vid de kommunala mellanskoloma,
under det att dessa liksom övriga extra ordinarie lärare
skulle komma i åtnjutande av krigstidshjälp för år 1917. I den
till 1918 års lagtima riksdag avlåtna propositionen (nr 2) med förslag
till tilläggsstat till riksstaten för år 1918 äskades emellertid medel
till beredande av tillfällig löneförbättring även åt nämnda timlärare
och övningslärare (åttonde huvudtiteln, punkt 21).

Framställning härom hade gjorts av läroverksöverstyrelsen i
skrivelse den 4 oktober 1917, varvid överstyrelsen bland annat erinrat,
att tillfällig löneförbättring för år 1918 tillerkänts bland
andra de vid privatläroverken anställda övnings- och timlärama
(jfr sid. 137 här nedan). Överstyrelsen ansåge billigheten kräva, att
jämväl motsvarande personal vid de kommunala mehanskoloma
komme i åtnjutande av ifrågavarande förmån.

jl likhet, med vad som skett beträffande privatläroverkens övnings-
och timlärare, borde den tillfälliga löneförbättringen för de
kommunala mehanskolomas motsvarande personal bestämmas till
10 kronor för veckotimme, dock så att löneförbättring finge utgå
för högst 30 veckotimmar eher med högst 300 kronor för år. Därvid
torde tillika böra bestämmas, att sådan löneförbättring ej finge
utgå till den, som samtidigt från annan tjänst åtnjöte tillfällig löneförbättring
av statsmedel, uppgående till minst 300 kronor, samt
att den befattningshavare, som från annan tjänst erhölle sådan löne -

förbättring till lägre belopp än 300 kronor, finge för tjänstgöring
vid. kommunal mellanskola uppbära tillfällig löneförbättring allenast
till så stort belopp, att den sammanlagda löneförbättringen uppginge
till högst 300 kronor. Den erforderliga kostnaden beräknades till
7,500 kronor.

I anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1918 framhöll
föredragande departementschefen, hurusom i betraktande av den
likställighet, som blivit genomförd mellan övnings- och timlärare
vid de kommunala mellanskolorna och övriga lärare därstädes, ordinarie
och extra ordinarie, i fråga om rätt att åtnjuta krigstidshjälp
för år 1917, det måste väcka uppmärksamhet, att gällande bestämmelser
i fråga om tillfällig löneförbättring under år 1918 för lärare
vid kommunala mellanskolor väl medgåve sådan förmån för de övriga
lärarna men ej för övnings- och timlärarna. Detta förhållande,
vilket närmast syntes hava berott på ett förbiseende, folie så mycket
mer i ögonen, som motsvarande lärare vid privatläroverken åtnjöte
förmånen av tillfällig löneförbättring under år 1918. Man
kunde svårligen undgå att finna nu omförmälda förhållanden innebära
en obillighet mot övnings- och timlärarna vid de kommunala
mellanskolorna. Departementschefen biträdde därför överstyrelsens
i ärendet framlagda förslag.

Mot förslaget,-så vitt det avsåge timlärarna, kunde möjligen invändas,
att timlärare vid allmänna läroverk ej komme i åtnjutande
av den tillfälliga löneförbättring, som enligt riksdagens beslut för år
1918 utginge till lärarpersonalen vid de allmänna läroverken med flera
läroanstalter. Denna omständighet hade departementschefen dock
ej ansett böra utgöra hinder att understödja överstyrelsens förslag.
Antalet veckotimmar vid de allmänna läroverken, som vore anförtrodda
åt timlärare, vore mycket obetydligt. Vid 1904 års lönereglering
för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken hade ej
heller avlöning för timlärare blivit fastställd av riksdagen. Så hade
däremot skett vid löneregleringar för lärarpersonalen både vid ^ de
kommunala mellanskolorna och vid privatläroverken, vid vilka båda
slag av läroanstalter timlärarnas undervisning spelade en större roll.

Mot överstyrelsens förslag i fråga om löneförbättringens belopp
och dess begränsande i vissa fall hade departementschefen intet att
erinra, ej heller mot den gjorda kostnadsberäkningen.

Definitiv lönereglering
från
och med år
1919.

Löne reglerings kommittén.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kung!.
Maj:t riksdagen att på tilläggsstat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag
av 7,500 kronor för beredande av tillfällig löneförbättring
för år 1918 åt timlärare och övningslärare vid kommunala mellanskolor,
att utgå enligt följande grunder, med rätt för Kung! Maj:t
att utfärda de närmare föreskrifter, som för tillämpningen av dessa
grunder kunde befinnas erforderliga:

1) Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den,
som under år 1918 eller någon del av nämnda år är anställd i
egenskap av timlärare eller övningslärare vid kommunal mellanskola.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till manlig eller kvinnlig
timlärare eller övningslärare med 10 kronor för veckotimme,
högst 300 kronor för år, dock att tillfällig löneförbättring icke må
utgå till den, som samtidigt från annan tjänst åtnjuter tillfällig
löneförbättring av statsmedel, uppgående till minst 300 kronor, samt
att den befattningshavare, som från annan tjänst erhåller sådan
löneförbättring till lägre belopp än 300 kronor, må för tjänstgöring
vid kommunal mellanskola uppbära tillfällig löneförbättring allenast
till så stort belopp, att den sammanlagda löneförbättringen uppgår
till högst 300 kronor för år.

Riksdagen biföll den gjorda framställningen (skrivelse nr 8 B,
punkt 31), och kungörelse i ämnet utfärdades den 11 oktober 1918
(svensk författningssamling nr 809).

Aven för de kommunala mellanskolornas lärarpersonal föreslogs
definitiv lönereglering i propositionen nr 260 till 1918 års lagtima
riksdag. Förslaget var i stort sett byggt på samma grunder, som
tillämpats i fråga om lärare vid övriga kommunala läroanstalter,
särskilt de högre folkskolorna. I

I fråga om de avlöning sbelopp, som borde tillkomma de ordinarie
lärarna, hade löneregleringskommittén uttalat som sin mening,.
att avlöningen för manlig ordinarie ämneslärare borde utgå med 3,300
kronor, vartill skulle kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett
å 400 kronor; för kvinnlig sådan lärare borde avlöningen utgå med
2,800 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett, å 300 kronor.

Härutöver skulle ordinarie ämneslärare åtnjuta tjänlig bostad samt

nödigt bränsle eller motsvarande kontant ersättning, ej understigande
för manlig lärare 500 kronor och för kvinnlig lärare 350 kronor.

Den av kommittén sålunda förordade kontanta avlöningen för
kvinnlig ordinarie lärare vid kommunal mellanskola vore lika med
den, kommittén föreslagit för ämneslärarinna vid statssamskola. Då
förstnämnda befattningshavare, vilken utöver sagda kontanta avlöningsförmåner
skulle komma i åtnjutande av fri bostad och bränsle
eller motsvarande ersättning, härigenom till synes kormne att i avlöningshänseende
erhålla en fördelaktigare ställning än ämneslärarinna
vid statssamskola, erinrade kommittén, att den sistnämnda
skulle, enligt vad kommittén tänkt sig, vara berättigad till åtnjutande
av krigstidstillägg, en förmån, som ej för det dåvarande skulle
från statens sida tillkomma den kommunalt anställda lärarinnan.

Till rektor och biträdande föreståndarinna skulle, förutom löneförmånerna
som lärare, fortfarande utgå särskilda arvoden av respektive
800 och 200 kronor.

Enligt löneregleringskommitténs mening borde arvodet till extra
ordinarie och vikarierande manlig ämneslärare bestämmas till 2,800
kronor och till kvinnlig sådan lärare till 2,600 kronor. Till vikarierande
rektor ävensom till vikarie för biträdande föreståndarinna
borde utgå särskilda arvoden med respektive 400 och 200 kronor.

Avlöningen till övningslärare och timlärare skulle enligt kommitténs
förslag utgöra:

för manlig timlärare i läsämne 105 kronor, för kvinnlig sådan
lärare 95 kronor, för manlig lärare i teckning, i musik och i gymnastik
90 kronor, för kvinnlig sådan lärare 85 kronor, för manlig
lärare i slöjd 80 kronor samt för kvinnlig lärare i huslig ekonomi, i
kvinnligt handarbete och i slöjd 75 kronor, allt för veckotimme räknat.

Angående vederbörande lärares rätt till lönetursberåkning föreslogos
vissa föreskrifter i nära överensstämmelse med vad i sådant
avseende ifrågasattes beträffande folkskolornas lärare.

Beträffande avlöningsförmåner under tjänstledighet ansåg löneregleringskommittén,
att vad kommittén i förevarande avseende an -

fört och förordat beträffande folkskollärare borde i tillämpliga delar
äga giltighet även i fråga om lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor.

I fråga om statsbidrag till kommunala mellanskolor hade av
lärarlönenämnden utarbetats vissa ändringsförslag, enligt vilka grundanslaget
likväl skulle fortfarande utgå med ett belopp, motsvarande
summan av begynnelseavlöningarna till fyra kvinnliga ämneslärare.
Löneregleringskommittén fann sig böra i stort sett biträda nämndens
förslag, dock med de ändringar, som betingades av de utav kommittén
förordade avlöningsgrunder och avlöningsbelopp. Då de föreslagna
bestämmelserna med vissa jämkningar, som nedan omförmälas,
vunno Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall, torde i denna del få hänvisas
till den redogörelse, som kommer att i det följande lämnas
för nu gällande författningsbestämmelser i ämnet.

Proposition Vid avlåtande till riksdagen av propositionen nr 260 anförde

nr 260/1918. föredragande departementschefen, att han jämväl beträffande kommunala
mellanskolor ville uttala sin anslutning till löneregleringskommitténs
förslag, till vilket han emellertid i ett par avseenden
ville förorda tillägg.

På sätt förut erinrats, kunde, utöver enligt gällande bestämmelser
skolan tillkommande statsunderstöd av 6,400 kronor, ett belopp av
1,600 kronor årligen utgå för parallellavdelning av årsklass, dock att
sådant understöd finge utgå för endast en parallellavdelning till en och
samma årsklass och att, om sådant understöd skulle kunna erhållas,
sammanlagda antalet lärjungar i årsklassens båda avdelningar skulle
utgöra minst 36. Hos Kungl. Maj:t hade framställning gjorts om
åtgärders vidtagande för att ovanberörda bestämmelse måtte ändras
därhän, att statsunderstöd med 1,600 kronor för år måtte kunna
utgå till varje parallellavdelning av årsklass vid kommunal mellanskola,
så framt antalet lärjungar i hela årsklassen utgjorde mer än
35 gånger parallellavdelningarnas antal. Vidare hade föreslagits
en ändring av villkoret beträffande lärjungeantalet så till vida, att
årsklass skulle hava ett lärjungeantal, som överstege ett antal, motsvarande
30 i varje förutvarande avdelning, för att statsunderstöd
till ny parallellavdelning finge utgå. Departementschefen fann sig
på angivna skäl böra biträda dessa framställningar.

Det av löneregleringskomrnittön förordade arvodet å 800 kronor
till rektor vid kommunal mellanskola ansåg departementschefen
väl knappt tillmätt och hemställde, att detsamma måtte höjas till

1,000 kronor. I enlighet därmed skulle arvodet till vikarierande
rektor utgöra 500 kronor.

Extra ordinarie manlig ämneslärare vid kommunal mellanskola
borde enligt departementschefens mening erhålla ett arvode av 2,900
kronor eller samma belopp, som föreslagits för motsvarande icke
kompetent manlig lärare vid allmänt läroverk.

Riksdagen erinrade i sin skrivelse nr 394, vad angick förslaget
om lönereglering för lärarpersonalen vid de kommunala mellanskoloma,
att detta förslag i sina grunder anslöte sig till vad i samma
hänseenden föreslagits i fråga om de högre folkskolornas lärare.
Riksdagen ansåge sig även böra biträda detsamma; de erinringar,
riksdagen gjort i avseende å förslaget beträffande sistnämnda lärarpersonal,
ägde jämväl giltighet beträffande de kommunala mellanskoloma.

Kungörelse angående avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola
samt statsbidrag till sådan skola utfärdades den 19 november
1918 (svensk författningssamling nr 927). De huvudsakliga stadgande^
i denna kungörelse torde här få återgivas.

§ 1.

Vid statsunderstödd kommunal mellanskola skall den kontanta avlöningen
utgöra:

a) för ordinarie ämneslärare: 3,300 kronor för manlig och 2,800 kronor för
kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg efter respektive fem, tio
och femton år, vart och ett å 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinn lig

b) för extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring:
2,900 kronor för manlig och 2,600 kronor för kvinnlig lärare;

c) för timlärare i läsämne: för varje veckotimme 105 kronor för manlig och
95 kronor för kvinnlig lärare,

för timlärare i teckning, i musik och i gymnastik: för varje veckotimme
90 kronor för manlig och 85 kronor för kvinnlig lärare;

d) för lärare i slöjd: för varje veckotimme 80 kronor för manlig och 75

kronor för kvinnlig lärare, .... .

för lärarinna i huslig ekonomi och i kvinnligt handarbete: för varje veckotimme
75 kronor.

Riksdagens

skrivelse.

Kungörelse
den 19/n
1918.

Avlöning åt
lärare.

Tjänstgöringsskyldighet
m. in.

Avlöning under
tjänstledighet
m. m.

§ 2.

§ 3.

Rektor skall åtnjuta ett särskilt arvode av 1,000 kronor, biträdande föreståndarinna
ett särskilt arvode av 200 kronor, vikarierande rektor ett särskilt arvode
av 500 kronor samt vikarie för biträdande föreståndarinna ett särskilt arvode
av 200 kronor, allt för år räknat.

§ 4.

De i §§ 1—3 angivna lönebeloppen utgöra den minimiavlöning, vartill
lärare är berättigad vid kommunal mellanskola, för vilken statsbidrag utgår.

§ 5.

Lärare är skyldig att för den här ovan stadgade avlöningen tjänstgöra 38
veckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lovdagar inberäknade.

Därefter meddelas föreskrifter om skyldighet för lärare att underkasta sig de
ändrade bestämmelser, som må bliva föreskrivna till lärjungarnas skyddande mot
smittosam lungsot (§ 6), angående förening av lärartjänst med annan avlönad
befattning (§ 7) samt angående avlöningens av- och tillträdande (§ 8).

§ 9.

1. Till tjänstledig lärare med full tjänstgöring utgår den kontanta avlöningen
enligt följande särskilda bestämmelser:

b) om läraren erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande
eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst
eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det på
Kungl. Maj:t att bestämma, om och i vad mån han skall vara förpliktad att av
sina kontanta avlöningsförmåner avstå mera än ett belopp, motsvarande en tredjedel
av den för honom i denna kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen;

uv ett belopp, motsvarande en tredjedel av don för honom i denna kungörelse
stadgade kontanta avlöningen.

2. Rektor är skyldig att under tjänstledighet avstå halva den å tiden för
ledigheten belöpande del av det särskilda rektorsarvodet. Tjänstledig biträdande
föreståndarinna avstår den å tiden för ledigheten belöpande delen av sitt särskilda
arvode.

3. Under åtnjuten tjänstledighet äger ordinarie lärare bibehålla honom tillkommande
naturaförmåner eller ersättning för sådana.

Av skolstyrelsens beslut må bero, huruvida vikarie å ledig befattning skall
helt eller delvis åtnjuta den bostad jämte bränsle in natura eller motsvarande ersättning,
som tillkommer ordinarie innehavare av tjänsten. Likaledes må det bero
på skolstyrelsen, huruvida vikarie för på grund av styrkt sjukdom tjänstledig
lärare skall i förekommande fall åtnjuta resekostnadsersättning med skäligt belopp.

§ 10.

Avlöning må ej utgå till lärare för tid, varunder han avhållit sig från tjänstgöring
utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunnat
styrka giltigt förfall.

Vidare stadgas om uppflyttning i högre lönegrad (§ 11—12), om skyldighet
att avgå från tjänsten samt pensionsrätt (§ 13) samt om avlöningens utbetalande
(§ 14).

I fråga om statsbidrag till kommunala mellanskolor gälla bland annat följande
föreskrifter:

§ 15.

1. Skolområde, som underhåller kommunal mellanskola, skall för bestridande
av kostnaderna härför erhålla bidrag av statsmedel dels till skolan och till parallellavdelning
av årsklass och dels för lärare med full tjänstgöring på sätt här
nedan sägs.

2. Skolan skall omfatta fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan och
i dessa klasser hava sammanlagt minst 32 lärjungar.

3. Inom varje årsklass må statsbidrag utgå till högst så stort antal parallellavdelningar
av årsklassen, som uppkommer med iakttagande därav, att minst
30 lärjungar komma på varje avdelning inom årsklassen, innan ny avdelning upprättas
inom densamma.

4. Finnas inom ett skolområde en eller flera kommunala mellanskolor,
för vilka statsbidrag redan utgår, skall det bero på Kungl. Maj:ts avgörande,
huruvida statsunderstöd må utgå till flera sådana skolor inom området.

§ 16.

Statsbidrag till kommunal mellanskola utgår med 11,200 kronor årligen.
Finnes enligt bestämmelserna i § 15 parallellavdelning av årsklass inrättad, utgår
statsbidrag med ett belopp av 2,800 kronor för varje sådan avdelning.

Allmänna
grunder för
statsbidrag
‘till kommunal
mellanskola.

Statsbidrag
till skolan.

Härjämte må skola, däri flickor undervisas, kunna erhålla ett särskilt understöd
till undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 600 kronor för år. Understöden
för nämnda undervisning skola utgå med högst 400 kronor för en kurs
i ämnet, omfattande en lärjungegrupp, samt därutöver med högst 200 kronor för
ytterligare undervisning i ämnet.

För undervisning i slöjd må statsbidrag kunna tilldelas skola i den ordning,
som därför särskilt stadgats.

Statsbidrag
till lärare,
rektor och
föreståndarinna.

§ 17-

1. Utöver de i § 16 nämnda statsbidrag utgå till kommunal mellanskola
följande bidrag:

a) för varje manlig ordinarie ämneslärare: 500 kronor;

b) för varje manlig extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med full
tjänstgöring: 300 kronor;

c) för rektor: två tredjedelar av det för honom stadgade särskilda arvodet;
för biträdande föreståndarinna: det till henne utgående särskilda arvodet;

d) för varje ordinarie ämneslärare: ett belopp motsvarande de läraren tillkommande
ålderstillägg;

e) för varje lärare, som vikarierar för ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare:
om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som, utöver
vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien,
och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande av
befattning i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer,
det belopp, som Kungl. Maj;t för det särskilda fallet bestämmer; samt

§ 18.

Särskilda vill- 1. Vid statsbidragets ^anordnande skall iakttagas:

kor och be- an) 0m lärare erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande

8fö™8tat8er e^er va^ fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller
bidrag. tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, det skall ankomma på Kungl.

Maj:t att, med iakttagande av vad i mom. 2 av denna § sägs, bestämma, om

och i vad mån bidrag av statsmedel skall utgå till lärarens avlöning;

att, om lärare erhållit tjänstledighet av annan anledning än styrkt sjukdom
eller för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra offentligt uppdrag
eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott
eller revisorer, statsbidrag till hans avlöning, därest tjänstledigheten omfattat mera
än sex veckor under ett och samma kalenderår, ej skall utgå, med mindre läroverksöverstyrelsen
vitsordat, att sådant må utan hinder av nämnda omständighet
äga rum;

att, om läraren uppnått den för erhållande av hel pension stadgade levnadsåldern,
statsbidrag till hans avlönande icke skall utgå, med mindre läroverksöverstyrelsen
vitsordat, att sådant må utan hinder av nämnda omständighet äga ram.

2. Vid bestämmande av statsbidrag dels till avlöning åt sådan lärare, som
erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra
offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos
riksdagen, dess utskott eller revisorer, dels till arvode åt den för honom förordnade
vikarien skall hänsyn tagas därtill, att ingen ändring må komma att ske i
fråga om det belopp, som det eljest åligger skolområdet att tillskjuta till avlöning
åt den lärare, som erhållit nämnda tjänstledighet.

3. I fråga om statsbidrag till vikarie skall iakttagas att, för det fall att till
vikarie antagits redan pensionerad lärare, statsbidrag skall utgå, endast för så vitt
läroverksöverstyrelsen vitsordat vikariens lämplighet.

I författningen angivas vidare dels vissa allmänna förutsättningar för statsbidrags
utgående (§ 19), dels några omständigheter, som icke böra utgöra hinder
för utbekommande av statsbidrag (§ 20), dels ock vissa närmare föreskrifter rörande
statsbidragets beräknande (§ 21).

Ytterligare stadgas om läkarbetyg för på grund av sjukdom tjänstledig lärare
(§ 22) samt om rekvisition och utbetalande av statsbidrag (§ 23).

Vad i kungörelsen finnes föreskrivet med avseende på lärare skall, där ej
annorlunda sägs, äga tillämpning på såväl manlig som kvinnlig lärare (§ 24).

Slutligen är beträffande ordinarie lärare, vilken tillsatts före den 1 januari
1919, föreskrivet, att sådan lärare skall, därest han icke ingår på den nya löneregleringen
och därvid fästade villkor och bestämmelser samt därom före den 15
december 1918 gör anmälan hos vederbörande skolstyrelse, åtnjuta avlöning och
pension enligt för honom dittills gällande bestämmelser, i vilket fall statsbidrag
till hans avlöning även efter den 1 januari 1919 skall utgå enligt därförut gällande
grunder.

Genom kungörelse den 16 maj 1919 (svensk författningssamling
nr 252) är stadgat, att i fråga om avlöning och. statsbidrag under
tjänstledighet för tjänstgöring till rikets försvar för lärare vid kommunala
mellanskolor och vissa andra läroanstalter ävensom i fråga
om statsbidrag under dylik ledighet till avlönande av vikarie må
tills vidare sålla samma bestämmelser, som i sådant hänseende äro
stadgade beträffande tjänstledighet för sjukdom (jfr sid. 44 här ovan).

Boställsordning för lärare vid såväl högre folkskolor som kommunala
mellanskolor utfärdades den 19 november 1918 (se sid. 79
i det föregående). I

I förut (sid. 45 och 79) omförmälda kungörelse den 6 december
1918 om ändring av vissa bestämmelser i förordningen och reglementet
angående folkskollärarnas pensionsinrättning stadgades, att pensionsåldern
skulle utgöra för manlig lärare vid kommunal mellanskola
65 levnadsår och för varje annan lärare 60 levnadsår.

Boställsordningen
den
19 november
1918.

Ändrade
grunder för
pensioneringen.

100

Extra krigstidstillägg
för
senare halvåret
1918.

Dyr tidstillägg
för
dr 1919.

Den år 1919 beslutade »statens anstalt för pensionering av folkskollärare
med flera» är avsedd att omfatta även lärare vid kommunal
mellanskola.

Även för de kommunala mellanskolornas lärare gjordes framställning
till 1918 års urtima riksdag om extra krigstidstillägg för
senare halvåret 1918 (proposition nr 10).

Såsom förut är nämnt, hade hemställan i sådant syfte gjorts av
styrelsen för Sveriges kommunala ungdomsskolors lärarförening, och
hade denna framställning vunnit understöd av läroverks- och folkskol-,
överstyrelserna.

Föredragande departementschefen yttrade i detta ärende till statsrådsprotokollet
den 25 oktober 1918, att det vore obestridligt, att
lärarna vid de kommunala mellanskolorna under rådande dyrtidsförhållanden
befunne sig i ekonomiskt trångmål och på grund därav
vore i behov av ekonomiskt bistånd för det löpande året. Det vore
i sin ordning, att staten i sin mån bidroge till lättande av den dyrtidsbörda,
som just då tyngde nämnda lärare. Detta torde lämpligast
kunna ske därigenom, att de erhölle ett extra krigstidstillägg
för senare hälften av året, och syntes detta tillägg böra bestämmas
till ett belopp, motsvarande hälften av vad som tillkomme vederbörande
lärare såsom tillfällig löneförbättring för år 1918.

I skrivelse nr 11 anförde riksdagen, att riksdagen ansett sig
böra även för denna personal företaga motsvarande förhöjning i de
enligt Kungl. Maj:ts förslag utgående extra krigstidstilläggen, som
riksdagen tidigare beslutat i fråga om lärarpersonalen vid folk- och
småskolor (jfr sid. 47—48). Kostnaderna för det sålunda beräknade
extra krigstidstillägget skulle uppgå till omkring 55,000 kronor,
vilket belopp anvisades på extra tilläggsstat för år 1918.

I enlighet med riksdagens beslut erhöllo även timlärare och övningslärare
del av det extra krigstidstillägget.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 6 december 1918 (svensk
författningssamling nr 966). I

I propositionen nr 872 till 1919 års lagtima riksdag begärdes
anslag till beredande av dyrtidstillägg jämväl för de kommunala
mellanskolornas lärarpersonal, dock ej för tim- eller övningslärare.
För de övriga skulle dyrtidstillägget utgå enligt samma regler som
den för år 1918 medgivna tillfälliga löneförbättringen.

101

Beträffande den kommunala mellanskolans lärare erinrades i
ovannämnda motion nr 421, att den kommunala mellanskolans avlöningsförhållanden
ända från skolans upprättande ordnats i nära,
anslutning till högre folkskolans. Vad som i allmänhet anförts ro-**
rande grunderna för dyrtidstillägg åt lärarna vid den senare skolformen
(jfr sid. 80—81) torde därför böra tillämpas även i fråga om
dyrtidstillägg åt lärarna vid den förra.

Don kommunala mellanskolans lärarlöner hade jämväl ställts i
ett visst förhållande till läroverkslärarnas löner, varför det givetvis
även från denna synpunkt vore motiverat, att dyrtidstilläggen åt
mellanskolornas lärare höjdes, för att icke skillnaden i förhållande
till de åt läroverkslärarna utgående tilläggen skulle bliva alltför stora.

Beträffande det av motionärerna framlagda förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt lärare vid kommunala mellanskolor (och högre
folkskolor) torde få hänvisas till det föregående (sid. 81).

Riksdagen (skrivelse nr 8 B, punkt 84) anslöt sig till Kungl.
Maj:ts förslag, dock att de föreslagna beloppen höjdes med 50 procent
(jfr sid. 56 och 82 i det föregående). Därjämte vidtogs, i anledning
av väckt motion, en mindre jämkning i de föreslagna bestämmelserna
om rätt till dyrtidstillägg för extra ordinarie och
vikarierande lärare.

Kostnaden för det av riksdagen beslutade dyrtidstillägget beräknades
uppgå till 120,000 kronor.

Kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid
kommunala mellanskolor utfärdades den 1 augusti 1919 (svensk författningssamling
nr 469). Denna kungörelse innehåller följande
stadganden:

§ b

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår för år 1919 med nedan angivna belopp
till följande lärare vid kommunala mellanskolor, nämligen:

a) med niohundra kronor till den, som vid ingången av år 1919 är i vederbörlig
ordning anställd i egenskap av ordinarie lärare vid kommunal mellanskola,
under förutsättning att befattningshavaren vid denna tidpunkt har eget äkta barn,
som icke uppnått aderton års ålder; dock att dyrtidstillägg med detta belopp icke
tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever;

b) med sexhundra kronor till varje i vederbörlig ordning anställd ordinarie
lärare vid kommunal mellanskola, som icke äger erhålla dyrtidstillägg med det i
punkt a) omförmälda belopp;

Kungörelse
Vs 1911*.

102

c) med sexhundra kronor till varje i vederbörlig ordning antagen extra ordinarie
och vikarierande ämneslärare vid kommunal mellanskola, under förutsättning
att sådan befattningshavare har full tjänstgöring.

§ 2.

Dyrtidstillägget utgår i förhållande till den fullgjorda tjänstgöringen och utbetalas
till befattningshavaren i samma ordning som avlöningen.

§ 3.

Befattningshavare, som på grund av sjukdom åtnjutit tjänstledighet eller
varit hindrad att tjänstgöra på den grund, att undervisningen vid skolan till följd
av rådande smittsam sjukdom måst för någon tid inställas, må icke på grund
härav vidkännas avdrag å beloppet av honom eljest tillkommande dyrtidstillägg.

§4.

Den del av dyrtidstillägget, som avser månaderna januari—juli, utbetalas
så snart ske kan, samt den del, som avser tiden därefter, vid de tidpunkter, som
i kungörelsen den 19 november 1918 (n:r 927) angående avlöning åt lärare vid
kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan skola äro fastställda för utbetalning
av avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola.

§ 5.

För rekvisition och utbetalning av dyrtidstillägget skola i övrigt i tillämpliga
delar gälla de föreskrifter, som i förenämnda kungörelse den 19 november 1918
äro givna beträffande statsbidrag till kommunala mellanskolor.

Undervisning Enligt § 16 i kungörelsen den 19 november 1918 angående av*
slöjd, lördag åt lärare vid kommunal mellanskola samt statsbidrag till sådan
skola (se sid. 97—98 här ovan) må statsbidrag för undervisning i slöjd
kunna tilldelas skola i den ordning, som därför särskilt stadgats.

Till undervisning i slöjd vid kommunala mellanskolor anvisade
riksdagen år 1917 på ordinarie stat under åttonde huvudtiteln ett
förslagsanslag å 2,000 kronor. Beträffande detta anslag äro bestämmelser
meddelade genom särskilda kungörelser den 21 augusti 1917
(svensk författningssamling nr 600) och den 22 juli 1918 (nr 637).
Enligt sistnämnda kungörelse må anslaget från och med höstterminen
1918 användas sålunda, att vid kommunal mellanskola, som visat
sig äga på ändamålsenligt sätt anordnad slöjdundervisning, årligen

103

må utgå 150 kronor för varje slöjdavdelning av 15 lärjungar, dock
att efter läroverksöverstyrelsens medgivande i varje enskilt fall, då
särskilda skäl därtill föranleda, anslag må kunna utgå även till
avdelning med mindre antal lärjungar, under förutsättning att antalet
lärjungar uppgår till minst 12.

104

4. Vissa småskoleseminarier.

naiemavio ^ kungörelsen den 27 maj 1898 angående bidrag av allmänna
ning enligt medel till avlönande av lärare och lärarinnor vid av landsting eller
1898öreiseUn'' s^ac^ som ej i landsting deltager, inrättat seminarium för bildande
av lärare och lärarinnor vid småskola m. m. meddelades bestämmelser
angående lärarpersonalens vid ifrågavarande seminarier avlönings-
och pensionsförhållanden.

Med avseende på statsbidrag för avlönande av sådana lärare vid
landstingsseminarierna, som ej vore vikarier, inneburo dessa bestämmelser,
att statsbidrag skulle utgå enligt samma grunder som för
lärare vid folk- och småskolor; detsamma gällde, med vissa begränsningar,
i fråga om statsbidrag till avlönande av vikarierande
lärare.

Såsom villkor för statsbidrag var fastställt, att seminariets lärare
skulle äga minst lika stora löneförmåner som de, vilka vore stadgade
för lärare vid folk- och småskolor. Denna bestämmelse tolkades så,
att de lärare vid landstingsseminarier, som i kompetens voro likställda
med folkskollärare, åtnjöto minst lika stora löneförmåner som
de, vilka voro stadgade för ordinarie lärare vid folkskola.

Arvodet för sjukvikarie vid landstingsseminarium skulle i enlighet
därmed utgå med minst det belopp, som var stadgat för sjukvikarie
för lärare med motsvarande kompetens vid folk- och småskolor.

Med avseende på pensionsrätt gällde, att lärare vid landstingsseminarium,
som med avseende på kompetens voro likställda med
folkskollärare, ägde rätt till pension från folkskollärarnas pensionsinrättning
lika med folkskollärare samt att småskollärare, som voro
anställda vid landstingsseminarium, ägde rätt till understöd från småskollärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt lika med småskollärare.

105

Under det att tillfällig löneförbättring både beviljats folk- och
småskolornas lärarpersonal från och med år 1916 samt de högre
folkskolornas lärare från och med år 1917, kom lärarpersonalen vid
småskoleseminarierna, i likhet med vad som varit fallet beträffande
lärarna vid de kommunala mellan skolorna, först från och med år
1918 i åtnjutande av motsvarande förmån.

I skrivelse den 30 september 1916 hade folkskolöverstyrelsen
hemställt, att därest Kung!. Maj:t ej skulle Unna skäl att för 1917
års riksdag framlägga förslag om lönereglering för lärarkåren vid
folk- och småskolor utan blott tillfällig löneförbättring skulle beredas
denna kår, jämväl småskoleseminariernas lärare och lärarinnor måtte
komma i åtnjutande av löneförbättring av statsmedel till enahanda
belopp som lärarpersonalen vid folk- och småskolor.

Överstyrelsen avsåge härvid endast de lärare och lärarinnor vid
småskoleseminarium, till vilkas avlöning statsbidrag utginge. Dessa
syntes med avseende på sin tjänsteställning fullt jämförbara med lärarna
vid folk- och småskolor: de vore att anse som befattningshavare
på samma gång i statens och i kommunens tjänst, deras avlöning
utginge dels av statsmedel och dels av kommunala medel,
deras arbete folie helt inom folkundervisningsväsendets område och
vore för folkbildningsarbetet av en betydelse, som icke kunde skattas
lägre än det, som utfördes av folk- och småskolornas lärare. Det
torde icke finnas något skäl, varför de icke från statens sida skulle
likställas med lärarna vid folk- och småskolor.

Att överstyrelsen ej tidigare gjort hemställan om dyrtidshjälp
för ifrågavarande lärarpersonal hade haft sin grund däri, att den
tillfälliga löneförbättring, som utgått till lärarpersonalen vid folkoch
småskolor, endast haft form av lönetillägg åt vissa familjeförsörjare.
Personer i sådan ställning, som betingade dylikt lönetillägg,
funnes, med frånräkning av ett par enstaka fall, icke bland de lärare
och lärarinnor vid småskoleseminarium, till vilkas avlöning statsbidrag
utginge.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 januari 1917 anslöt
sig föredragande departementschefen till den ståndpunkt folkskolöverstyrelsen
i sin ovannämnda skrivelse intagit, och i enlighet härmed
avläts till riksdagen framställning i ämnet (åttonde huvudtiteln,
punkt 180).

Motionsvis väcktes inom riksdagen förslag, i syfte att tillfällig

Tillfällig
löneforbätt
ring för dr
''1918.

106

Lönereglering
från och med
dr 1919.

Lärarlöne

nämnden.

löneförbättring åt ifrågavarande lärarpersonal måtte få utgå med
höjda belopp, på sätt jämväl föreslagits beträffande lärare vid folkskolor
och småskolor (jämför ovan sid. 21).

Riksdagen anslöt sig (skrivelse nr 204, punkt 2) till Kung!. Maj:ts
förslag, dock med viss förhöjning i de föreslagna beloppen. På
extra stat för år 1918 anvisades sålunda ett förslagsanslag av 20,000
kronor för beredande under år 1918 av tillfällig löneförbättring åt
lärare vid de av landsting och av städer, som icke deltoge i landsting,
underhållna småskoleseminariema att utgå enligt samma grunder,
som riksdagen beslutat i fråga om tillfällig löneförbättring åt lärare vid
folkskolor och småskolor (jämför sid. 22—23 i det föregående), därvid
lärare vid småskoleseminarium, som ägde behörighet till folkskollärarbefattning,
skulle likställas med folkskollärare och lärare med behörighet
till småskollärarbefattning skulle likställas med lärare vid
småskola; och skulle Kungl. Maj:t äga rätt att utfärda de närmare
föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder kunde befinnas
erforderliga.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 11 december 1917 (svensk
författningssamling nr 850).

Samtidigt med att i proposition nr 260 till 1918 års lagtima
riksdag förslag framlades till löne- och pensionsreglering för lärarpersonalerna
vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter, avläts till
riksdagen proposition (nr 350) angående lönereglering för lärare vid
småskoleseminarier m. m. I

I betänkande den 8 november 1915 hade lärarlönenämnden
avgivit utlåtande och förslag i fråga om statsbidrag till landstingsseminarier.

Lärarlönenämnden föreslog i avseende å statsbidrag till dessa
seminarier enahanda bestämmelser, som av nämnden förordats i dess
förutberörda betänkande den 31 oktober 1914 rörande lärarpersonalen
vid folk- och småskolor (jämför ovan sid. 6 o. f.).

Beträffande avlöning till lärare vid landstingsseminarier förordade
nämnden, att de, som vore i kompetens likställda med folkskollärare,
måtte komma i åtnjutande av minst lika stora löneförmåner,
som vore stadgade för ordinarie lärare vid folkskola, samt att

107

de, som i avseende å kompetens vore likställda med småskollärare,
måtte få åtnjuta minst sådana löneförmåner, som enligt nämndens
förslag skulle tillkomma småskollärare, vilka blivit anställda tills
vadare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning.

Rörande den lärarpersonalen vid landstingsseminarier tillförsäkrade
bostadsförmån skulle gälla de grunder, som vore föreslagna
beträffande folk- och småskollärare.

I avseende å avlöning för vikarierande lärare ävensom rörande
tjänstledig lärares avlöning förordade nämnden likaledes bestämmelser
motsvarande dem, vilka av nämnden i dessa hänseenden föreslagits
beträffande lärare vid folk- och småskolor.

Slutligen föreslog lärarlönenämnden, att statsbidrag i detta fall
måtte kunna utgå även till lärare i övningsämne. I detta avseende
förordade nämnden, att landsting eller stad, som ej i landsting
deltoge, måtte äga att till avlönande av lärare i övningsämne
uppbära ett årligt bidrag av allmänna medel med 50 kronor per
veckotimme.

Efter det lärarlönenämndens omförmälda betänkande av den 8 Foikskoiovernovember
1915 remitterats till folkskolöverstyrelsen, meddelade över- styrelsenstyrelsen
i särskilda skrivelser, att överstyrelsen upptagit och hade
under utredning frågan om småskoleseminariemas omorganisation
och vidare i samband med denna utredning ämnade avgiva infordrat
utlåtande över lärarlönenämndens förslag angående statsbidrag åt
landstingsseminarier. Då emellertid utarbetandet av berörda organisationsförslag
ej kunde beräknas vara avslutat inom den närmaste
tiden, hade överstyrelsen ansett sig böra redan för det dåvarande
alternativt göra hemställan om höjning av anslaget till avlöningsbidrag
till lärare vid småskoleseminarier.

Överstyrelsen erinrade i sådant avseende, hurusom de minimilöner,
som vore tillförsäkrade småskoleseminariemas lärarkår, vore
desamma, som vore bestämda för lärare vid folk- och småskolor. I
regel tillkomma, sade överstyrelsen, av landstingen anslagna lönetillägg,
varigenom lönerna i allmänhet komme att uppgå till ungefär
de belopp, som uppbures av lärare och lärarinnor i de städer, där
seminarierna vore belägna.

Överstyrelsen framhöll vidare, att, därest lönereglering för
lärarkåren vid folk- och småskolor komme till stånd från och med

108

Departe mentschefen.

år 1919, det syntes uppenbart, att gällande bestämmelser för statsbidragets
utgående till landstingsseminarierna skulle tillämpas även
efter denna lönereglerings genomförande och till dess ifrågasatt särskild
lönereglering för dessa seminarier kunde bliva genomförd.

Härav skulle, påpekade överstyrelsen, följa en höjning av minimilönen
och av statsbidragets belopp, och då man icke hade skäl
förmoda, att landstingen därav skulle föranledas att minska de utgående
lönetilläggen, skulle därigenom en av behovet synnerligen
påkallad förbättring inträda i här berörda lärares och lärarinnors
lönevillkor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 22 mars 1918 anförde
föredragande departementschefen, att då statsbidrag till avlönande
av landstingsseminariernas lärare enligt dittills gällande bestämmelser
skulle utgå enligt samma grunder som för lärare vid folk- och småskola,
statens bidrag till dessa lärare givetvis måste höjas, i den mån
som statsbidragen till folk- och småskolepersonalens avlöning komme
att utgå med ökade belopp.

Lärarlönenämndens förslag i fråga om landstingsseminariernas
lärarpersonal innebure i stort sett ett bibehållande av likställigheten
mellan sagda lärarpersonal och folk- och småskolans lärare. Departementschefen
hade förut samma dag inför Kungl. Maj:t anmält frågan
om lönereglering för lärarna vid sistnämnda slag av skolor och därvid
i huvudsak anslutit sig till ett av löneregleringskommittén avgivet
utlåtande över nämndens den 31 oktober 1914 dagtecknade betänkande
(jämför sid. 23 o. f. här ovan). De förslag, som departementschefen
i- fråga om folk- och småskollärarkårerna tillstyrkt, syntes departementschefen
i tillämpliga delar böra äga giltighet beträffande lärarna
vid småskoleseminariema.

Det borde emellertid framhållas, att en dylik anordning, såsom
jämväl framginge av folkskolöverstyrelsens utlåtande, tilläventyrs
endast skulle komma att få en provisorisk karaktär. Överstyrelsen
hade pekat på en omorganisation av dessa seminarier och en särskild
lönereglering för deras lärare. Något förslag härutinnan hade
dock ännu ej framlagts. Tills vidare och intill dess den av överstyrelsen
antydda frågan bleve avgjord, syntes departementschefen i
allt fall den dåvarande likställigheten med folk- och småskolans
lärarpersonal böra äga bestånd.

10!»

I enlighet med departementschefens hemställan avläts, såsom
förut är nämnt, till riksdagen proposition i ämnet (nr 350).

Riksdagen erinrade (skrivelse nr 8 A, punkt 177), att riksdagen
i allt väsentligt anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag, såvitt anginge
lönereglering för lärarpersonalen vid folk- ock småskolorna samt
grunder för statsbidrag till dessa lärare. Riksdagen hade endast
ansett sig böra göra vissa smärre förtydligande tillägg och modifikationer
till förslagen ävensom vissa erinringar i anledning av vad
departementschefen i en och annan punkt anfört. Vad riksdagen
sålunda i avseende å folk- och småskolans lärare uttalat och beslutat
syntes i tillämpliga delar äga giltighet jämväl beträffande lärarpersonalen
vid landstingsseminarierna.

Vad i övrigt det föreliggande förslaget beträffade, fäste riksdagen
särskilt uppmärksamheten vid, att tjänstgöringstiden borde
bestämmas till enahanda omfattning för landstingsseminariemas lärare
som för lärarpersonalen vid folk- och småskolor.

Sedan riksdagen sålunda i huvudsak bifallit Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet, utfärdades den 16 september 1918 kungörelse angående avlöningför
lärare och lärarinnor vid av landsting eller stad, som ej i landsting
deltager, inrättade seminarier för bildande av lärare och lärarinnor
vid småskola m. m. samt angående statsbidrag till sådan avlöning
(svensk författningssamling nr 758). Stadgandena i denna kungörelse
äro avfattade i nära anslutning till den samma dag utfärdade
kungörelsen angående avlöning åt lärare vid folk- och småskolor
samt statsbidrag till sådan avlöning (se sid. 38 o. f.). I

I proposition (nr 12) till 1918 års urtima riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag om extra krigstidstillägg för senare halvåret av 1918
åt lärare vid de av landsting och av städer, som icke deltaga i
landsting, underhållna småskoleseminariema. Det sålunda av Kung!.
Maj:t begärda tillägget skulle utgå enligt samma grunder som det
extra krigstidstillägget åt lärarpersonalen vid egentliga folk- och
småskolor (se sid. 46 o. f.).

Riksdagen (skrivelse nr 12) fann sig böra för ifrågavarande personalgrupp
medgiva beviljandet av extra krigstidstillägg i samma ökade
omfattning och i övrigt på sådant sätt, som av riksdagen beslutats i

Riksdagens

skrivelse.

Kungörelse
16/o 1918.

Extra krigatidatillägg
för
senare halvåret
1918.

Definitiv
lönereglering
i samband
med omorganisation
från
och med år
år 1920.

Folkskolöver styrelsen.

fråga om liknande extra krigstidstillägg till nyssnämnda grupper
lärare, ock anvisade för ändamålet å extra tilläggsstat för år 1918 ett
förslagsanslag å 12,500 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 6 december 1918 (svensk
författningssamling nr 965).

Med skrivelse den 28 december 1918 överlämnade folkskolöverstyrelsen
ett detaljerat förslag till småskoleseminariernas omorganisation,
därvid överstyrelsen jämväl avgav utlåtande över lärarlönenämndens
omförmälda betänkande den 8 november 1915.

Vad till en början angår de spörsmål, som avse ändringar i
seminariernas organisation, torde här endast böra erinras om följande.

Från vissa håll både satts i fråga, att staten helt och hållet
skulle ombesörja utbildningen av småskolans lärarkrafter. Som skäl
härför både anförts, att då småskolan måste anses vara bka viktig
och bka oumbärbg som den egentbga folkskolan, borde småskoleseminarierna
lika väl som folkskoleseminarierna upprättas och bekostas
av staten. Bland de kommunala samfälbgheter, som närmast berördes
av förebggande fråga, syntes emebertid, efter vad överstyrelsen
anförde, någon allmän önskan ej finnas att bbva befriade från
den befattning med småskoleseminariema, som de då hade, och landstingens
kostnader för dessa seminarier torde i alla fall komma att
bbva jämförelsevis obetydbga. Småskoleseminariernas övertagande
av staten skube tydbgen kräva en vidlyftig föregående utredning,
varigenom reformen av småskohärarutbildningen skulle komma att
bbva i väsentlig grad fördröjd. Av dessa och andra skäl ansåge
överstyrelsen denna utbildnings övertagande av staten icke då böra
sättas i fråga.

Beträffande seminariekursens längd föreslog överstyrelsen, att
bestämmelse måtte införas därom, att lärokursen vid sådant seminarium,
varom här vore fråga, borde vara minst tvåårig. Seminarium,
som anordnade treårig lärokurs eber särskild för eleverna avgiftsfri
preparandkurs, borde kunna erhåba särskilt statsbidrag för
tredje årskursen eber för preparandkursen.

Småskoleseminariernas läsår, som enbgt då gällande bestämmelser
skube omfatta minst 8 månader, borde enbgt överstyrelsens
mening få en längd av minst 38 högst 39 veckor.

Överstyrelsen yttrade sig vidare om kompetensfordringar för anställning
som lärare vid småskoleseminarium och anförde i sådant
avseende, att enligt överstyrelsens mening dessa lärartjänster skulle
komma att bliva besatta på ett tillfredsställande sätt, om sådan bestämmelse
infördes, att för anställning som ordinarie lärare vid småskoleseminarium
skulle fordras att hava med goda vitsord avlagt
folkskollärarexamen eller förvärvat annan teoretisk och praktisk utbildning
för lärarkallet av minst häremot svarande omfattning samt
dessutom hava av skolöverstyrelsen blivit förklarad behörig och lämplig
för den sökta tjänsten.

Överstyrelsen ansåge, att i fråga om kompetens ingen skillnad
borde göras mellan lärare, som företrädesvis tjänstgjorde i seminarieklassema,
och lärare, som företrädesvis tjänstgjorde i övningsskolan.
Gfivetvis krävdes med hänsyn till redan då anställd lärarpersonal
vissa övergångsbestämmelser.

I fråga om småskoleseminariernas ekonomiska förhållanden
erinrade överstyrelsen inledningsvis, att statsbidrag enligt dåvarande
bestämmelser utginge till landstingsseminariema endast för avlöning
av lärare vid dessa seminarier och efter samma grunder som för
lärare vid folkskola, respektive småskola, samt uttalade såsom sin
mening, dels att, på grand av dessa seminariers stora betydelse och
de ökade anspråk, som man därför borde ställa såväl på den utbildning,
de avsåge att lämna, som på de yttre hjälpmedel, som fordrades
för denna utbildning, det torde vara nödvändigt, att staten
på ett mera verksamt sätt än ditintills lämnade ekonomiskt understöd
till dessa läroanstalter, dels ock att ifrågavarande seminarier
allt fortfarande borde inrättas och förvaltas av landsting eller av
stad, som ej i landsting deltoge, men att underhållet av dessa läroanstalter
borde åligga stat och landsting (stad) gemensamt. Därefter
yttrade överstyrelsen sig om avlöning åt seminariernas lärare och
statsbidrag till dylika läroanstalter samt om vissa därmed sammanhängande
förhållanden.

Beträffande lärarnas avlöning anförde överstyrelsen, att lärarlönenämndens
förslag i ämnet icke egentligen avsåge att utgöra definitiv
lönereglering för ifrågavarande lärare utan närmast en garanti
för att vid genomförandet av en lönereglering för folk- och små -

112

skolans lärare småskoleseminariernas lärare icke skulle bliva sämre
ställda än de förra med hänsyn till det samband, som tidigare ägt
rum mellan dessa båda kårers avlöningsförhållanden.

Då enligt överstyrelsens mening ingen skillnad i fråga om lärarnas
kompetens borde göras mellan lärare, som företrädesvis tjänstgjorde
i seminarieklasserna, och lärare, som företrädesvis tjänstgjorde
i övningsskolan, ansåge överstyrelsen, att de nämnda grupperna av
lärare även i lönehänseende borde vara likställda.

Genom tillämpning av de dåvarande och av lärarlönenämnden
förordade grunderna för lärarnas vid småskoleseminarierna avlöning
skulle, om ersättning för bostad, bränsle och övertidsläsning medräknades,
dessa lärares löneförmåner komma att uppgå till åtminstone
i det närmaste samma belopp som löneförmånerna för folkskollärare
i vissa medelstora städer.

Ehuru det torde kunna anföras skäl för att de dåvarande grunderna
beträffande här ifrågavarande lärares avlöning borde bibehållas,
syntes det överstyrelsen vara lämpligare, att nämnda lärare i lönehänseende
likställdes med lärarna vid folkskoleseminariemas övningsskolor.
De båda här berörda lärargrupperna kunde nämligen såväl
i fråga om utbildning som i fråga om tjänstgöringens art och betydelse
anses vara ungefär likställda. Härtill komme, att ett flertal
landstingsseminarier vore belägna i samma städer som folkskoleseminarier,
vadan det även från den synpunkten kunde anses lämpligt,
att lärarna i fråga hade lika avlöning.

Överstyrelsen förbisåge här icke, att folkskollärarnas avlöningsförmåner
i vissa städer torde komma att överstiga den avlöning, som
vid 1918 års lagtima riksdag fastställts för folkskoleseminariemas
övningsskollärare. Härvid ville dock överstyrelsen framhålla, att vid
de löneregleringar för folkskolans lärare, som då gjordes på de olika
orterna, i många fall hänsyn torde tagas till rådande särskilda ekonomiska
förhållanden, under det att övningsskollärarnas ordinarie avlöningsförmåner
torde hava avpassats närmast med hänsyn till det
penningvärde, som varit gällande före världskrigets utbrott. Den
minskning i lönernas reella värde, som uppkommit genom kristiden,
hade ditintills och torde även för framtiden åtminstone i någon mån
komma att ersättas genom särskilda krigstidstillägg.

Med hänsyn till vad ovan anförts, ansåge överstyrelsen det kunna
sättas i fråga, om ej landstingsseminariernas lärares löneförmåner

113

redan då borde sättas något högre än lärarnas vid folkskoleseminariomas
övningsskolor. Då det emellertid såväl från statens synpunkt
som för landstingsseminarierna och lärarna själva torde vara förmånligt,
att vid nu ifrågasatt lönereglering nämnda lärare bleve fullt
jämställda med en viss grupp statsanställda lärare, funne överstyrelsen
sig böra föreslå, att ordinarie lärare med full tjänstgöring vid
småskoleseminarium i lönehänseende likställdes med övningsskollärare
vid folkskoleseminarium. Härvid förutsatte dock överstyrelsen,
att småskoleseminariernas lärare komme att tillerkännas krigstidstillägg
i samma utsträckning, som kunde komma att tilldelas nyss
nämnda övningsskollärare, samt att härför erforderliga anslag komme
att utgå av statsmedel. Skulle en för vissa befattningshavare i
statens tjänst tillfällig lönereglering komma att utsträckas jämväl
till folkskoleseminariernas övningsskollärare, borde givetvis en motsvarande
löneförbättring tillerkännas lärarna vid småskoleseminarierna
och medel därtill beredas genom ökning i statens bidrag.

Med tillämpning av de sålunda angivna grunderna skulle, enligt
överstyrelsens beräkning, lärare med full tjänstgöring vid småskoleseminarium
tillerkännas minst följande löneförmåner, nämligen

ordinarie manlig lärare 3,400 kronor, därav 2,100 kronor lön
och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar, vartill kunde komma tre
ålderstillägg till lönen, vart och ett å 400 kronor;

ordinarie kvinnlig lärare 2,800 kronor, därav 1,800 kronor lön
och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar, vartill kunde komma tre
ålderstillägg till lönen, vart och ett å 300 kronor;

extra ordinarie eller vikarierande manlig lärare arvode å 2,800
kronor för år; samt

extra ordinarie eller vikarierande kvinnlig lärare arvode å 2,400
kronor för år.

Överstyrelsen ansåge vidare, att det i vissa fall kunde vara behövligt
och lämpligt att anställa timlärare i kunskapsämne i seminarieklassema.
Med hänsyn till att en extra ordinarie lärares tjänstgöring
torde kunna beräknas omfatta 24 ä 25 timmar i veckan,
syntes manlig timlärares arvode böra bestämmas till 110 kronor och
kvinnlig timlärares till 100 kronor för veckotimme och läsår räknat.

Undervisningen i övningsämnena utom teckning borde tydligen
alltid bestridas av kvinnor. Det syntes överstyrelsen därför ej vara
15

114

behövligt att fastställa olika arvoden för manliga och kvinnliga lärare
i övningsämnen.

Med hänsyn till dessa ämnens stora betydelse vid ett småskoleseminarium
borde för timlärare i övningsämne bestämmas samma
arvode som för kvinnlig timlärare i övningsämne vid folkskoleseminarium,
nämligen för timlärare i musik 95 kronor, timlärare i teckning
och välskrivning 95 kronor, timlärare i gymnastik 95 kronor
samt timlärare i slöjd och hushållsgöromål 90 kronor, allt för veckotimme
-och läsår.

Rektor (föreståndare, föreståndarinna) borde uppbära lön som
ordinarie lärare och dessutom ett arvode, som, i likhet med vad som
från och med år 1919 gällde för rektor vid kommunal mellanskola,
kunde sättas till 1,000 kronor, lika för manlig och kvinnlig Dessutom
torde rektor böra tillerkännas fri bostad eller motsvarande ersättning,
icke understigande 800 kronor.

Vikarierande rektors arvode ansåge överstyrelsen böra bestämmas
till 600 kronor för kalenderår.

Överstyrelsen lämnade härefter en redogörelse för de beräknade
kostnaderna för ett landsting sseminarium, därvid överstyrelsen hade
uPPgjort förslag till stat dels för ett småskoleseminarium med två
elevklasser, dels ock för ett dylikt seminarium med en elevklass.
Med utgångspunkt från de av överstyrelsen föreslagna avlöningsförmånerna
för lärarpersonalen vid ifrågavarande seminarier, beräknades
sammanlagda beloppet av läraravlöningar, under förutsättning att
alla ålderstillägg vore intjänta, uppgå till i den förstnämnda staten
19,305 kronor och i den senare 14,305 kronor. Samtliga kostnader
för ett seminarium med tva elevklasser beräknades av överstyrelsen
under samma förutsättning till omkring 31,000 kronor och för ett
seminarium med en elevkurs till omkring 22,600 kronor. Om åter
alla lärarkrafter befunne sig i lägsta lönegraden och alltså inga
ålderstillägg utginge, skulle kostnaderna minskas med respektive
3,900 och 3,000 kronor.

Överstyrelsen behandlade härefter frågan om statsbidrag till
småskoleseminarierna, därvid överstyrelsen anställde en jämförelse
mellan dåmera fastställda grunder för utgående av statsbidrag till småskoleseminarier
och till kommunala mellanskolor (jämför sid. 97—98

115

här ovan). Med tillämpning å småskoleseininarierna av de för kommunala
mellanskolorna fastställda grunderna för utgående av statsbidrag
fann överstyrelsen att, förutom de särskilda bidragen till lärarnas
avlöning, borde utgå till seminarium med två skolklasser ett grundanslag
å 12,800 kronor och till seminarium med en elevklass ett
grundanslag å 9,100 kronor. Den form för statsbidragets beräknande,
som stadgats beträffande kommunala mellanskolor, ansåg överstyrelsen
vara att föredraga framför de regler, som gällde beträffande
dylikt bidrag till småskoleseminarier.

Skulle vid något seminarium parallellklasser eller en tredje årsklass
komma att inrättas, borde statsbidrag utgå till avlöningen av
de därför erforderliga lärarkrafterna efter samma grunder som eljest,
och ett visst fast anslag, exempelvis 3,000 kronor, därjämte utgå av
statsmedel.

Likaledes borde, enligt överstyrelsens mening, särskilt statsbidrag
utgå till sådant seminarium, som anordnade för eleverna kostnadsfri
preparandkurs, och borde beloppet av detta bidrag sättas till 75
kronor för läsvecka, under villkor dels att de vid preparandkursen
anställda lärarna avlönades efter samma grunder, som av överstyrelsen
angivits för seminariets övriga lärare, dels ock att kursen varade
minst 18 veckor.

Överstyrelsen ville alltså föreslå följande grunder för statsbidrag
till småskoleseininarierna:

till varje småskoleseminarium med två elevklasser samtidigt skall
av statsmedel utgå ett årligt anslag av 12,800 kronor och till varje
småskoleseminarium med en elevklass ett årligt anslag av 9,100
kronor;

därjämte skola till varje småskoleseminarium utgå följande statsbidrag: a)

för varje manlig ordinarie ämneslärare: skillnaden mellan
manlig och kvinnlig ämneslärares grundlön;

b) för rektor dessutom: två tredjedelar av det stadgade särskilda
arvodet;

c) för varje manlig eller kvinnlig ämneslärare: ett belopp motsvarande
läraren tillkommande ålderstillägg.

Dessutom borde statsbidrag utgå till avlönande av vikarie efter
i huvudsak samma grunder, som gällde för kommunal mellanskola.

Vid här framställda förslag hade överstyrelsen utgått från att

116

undervisningen såväl för småskoleseminariernas elever som för de i
övningsskolorna intagna barnen skulle vara avgiftsfri, såvida ej
Kungl. Maj:t i visst fall på grund av särskilda undantagsförhållanden
annorlunda bestämde.

Överstyrelsen beräknade, att landstingens bidrag skulle utgöra
13,100 kronor för ett tvåklassigt seminarium och 9,300 kronor för
ett enklassigt seminarium, vilka belopp skulle i genomsnitt föga
överstiga de dittills utgående.

Den av överstyrelsen förordade omorganisationen av småskoleseminariema
torde, efter vad överstyrelsen vidare anförde, ej kunna
genomföras på en gång, och särskilt kunde en ny undervisningsplan
för dessa seminarier icke lämpligen börja tillämpas förr än från
början av läsåret 1920—1921. Man skulle därför kunna sätta i
fråga, menade överstyrelsen, att den av omorganisationen föranledda
anslagsökningen till här ifrågavarande läroanstalter bleve erforderlig
först från början av höstterminen 1920 eller efter hand, i den
mån de nuvarande seminarierna kunde hinna lägga om sina kursplaner
och bliva i stånd att i allo uppfylla de ifrågasatta nya bestämmelserna
i övrigt.

Då emellertid föreliggande förslag även avsåge att bereda dessa
seminariers lärare och lärarinnor en välbehövlig lönereglering och
seminarierna själva ökade anslag för bestridande av utgifterna för
lokaler, bränsle, lyse, materiell m. m., syntes det överstyrelsen, som
om anslag efter de nya grunderna borde kunna tilldelas landstingsseminarier
redan från början av år 1920, dock under förutsättning
att lärarnas avlöning utginge efter fastställda grunder och att seminarierna
uppfyllde vissa av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall prövade
villkor och bestämmelser angående undervisningens och den
praktiska utbildningens anordning samt i fråga om lokaler och utrustning
i övrigt.

Det kunde dock ej anses riktigt och lämpligt, att ett seminarium,
som ej hade fastställt antal ordinarie lärare, likväl finge
uppbära hela grundanslaget. Överstyrelsen ansåge fördenskull, att
vissa övergångsbestämmelser borde fastställas, enligt vilka Kungl.
Maj:t skulle erhålla rätt att tilldela sådant seminarium anslag till
det lägre belopp, som Kungl. Maj:t på grund av föreliggande om -

117

ständigheter kunde finna skäligt bestämma. Sådana övergångsbestämmelser
syntes böra gälla tre år.

Vidare ansåg överstyrelsen en övergångsbestämmelse vara behövlig
med hänsyn därtill, att i vissa fall två landsting skulle enligt
överstyrelsens förslag kunna gemensamt upprätta ett småskoleseminarium.
Då på grund av beslut i sådan riktning eller annan anledning
något eller några av de nuvarande landstingsseminarierna
torde komma att upphöra, syntes det överstyrelsen, att sådant seminarium
borde få en viss tid på sig att avveckla sin verksamhet.

Så t. ex. borde de intagna eleverna få tillfälle att fortsätta och avsluta
sin påbörjade utbildningskurs. Vidare kunde det komma att
dröja ett eller annat år, innan vederbörande landsting hunne fatta
beslut i frågan och dylikt beslut kunde verkställas.

Överstyrelsen föresloge därför, att sådant småskoleseminarium,
som under år 1919 åtnjöte statsbidrag men som ej kunde komma i
åtnjutande av understöd enligt ovan angivna grunder, skulle under
en övergångstid av högst tre år kunna erhålla statsbidrag till läraravlöning
enligt dittills gällande bestämmelser. I

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed departements- Proposition
chefen beledsagade ärendets anmälan i statsrådet den 11 mars 1919,
anslöt sig departementschefen i huvudsak till folkskolöverstyrelsens i
det föregående återgivna förslag. I en och annan punkt uttalade
departementschefen en därifrån avvikande mening.

Sålunda förmälde sig departementschefen icke kunna dela överstyrelsens
mening om lämpligheten av att vid småskoleseminarium
inrätta en tredje årsklass, utan måste anse, att man borde stanna
vid en tvåårig kurs för alla nu ifrågavarande seminarier. Huruvida
särskild preparandkurs kunde bliva behövlig vid ett eller annat seminarium
vore en fråga, som icke syntes kunna avgöras, förrän någon
erfarenhet vunnits rörande verkan av den nya organisationen. Departementschefen
kunde sålunda icke understödja överstyrelsens förslag
angående statsbidrag för en tredje årsklass eller för preparandkurs.

Beträffande avlöningen till småskoleseminariernas lärare anförde
departementschefen, att, därest man för avlöningsförmånernas bestämmande
ville söka jämförelse med lärare på andra områden, det
givetvis läge närmast att, såsom överstyrelsen gjort, tänka på folkskoleseminariernas
övningsskollärare. Tjänstgöringen i övningsskolan

118

Hiksdagens

skrivelse.

vid ett småskoleseminarium med till denna tjänstgöring hörande
handledning av elevernas undervisningsövningar ställde minst lika
stort anspråk på läraren som tjänstgöringen i övningsskolan vid ett
folkskoleseminarium. Och den teoretiska undervisningen åt småskoleseminariernas
elever vore i sin ordning ingalunda mindre krävande
än undervisningen i folkskoleseminariemas övningsskolor.
Härav följde uppenbarligen, att avlöningen åt småskoleseminariernas
lärare icke borde sättas lägre än avlöningen åt folkskoleseminariemas
övningsskollärare. A andra sidan syntes departementschefen knappast
tillräckliga skäl föreligga för att avlöningen åt de lärare, som meddelade
den teoretiska undervisningen åt eleverna, skulle bestämmas
högre än nu nämnts, enär arbetet enligt departementschefens mening
hälst borde mera jämnt fördelas mellan samtliga lärare med
full tjänstgöring, så att en lärare undervisade övningsskolans lärjungar
och ledde elevernas undervisningsövningar i samma ämnen, i
vilka han hade att meddela den teoretiska undervisningen åt eleverna.

I enlighet med departementschefens hemställan avläts till riksdagen
proposition i ämnet (nr 363).

Riksdagen anslöt sig (skrivelse nr 8 A, punkt 198) i huvudsak
till det framlagda organisationsförslaget och förklarade sig likaledes
icke hava funnit anledning till erinran mot förslaget i fråga om lärarpersonalens
avlöningsförhållanden. Ej heller hade riksdagen funnit
något att erinra mot storleken av de grundbelopp, varmed statsbidraget
skulle utgå till ifrågavarande läroanstalter. Att landstingens
bidrag icke skulle nämnvärt höjas utan i stort sett bibehållas vid
förutvarande storlek, funne riksdagen berättigat, allra helst landstingen
hade att svara för seminariernas materiella utrustning och
lokala anordningar och i en nära framtid krav torde komma att
ställas på tidsenligare byggnader för ifrågavarande seminarier ävensom
sådana anspråk komme att resas på inredning och undervisningsmateriel!,
som bleve en följd av en förbättrad seminarieorganisation.

Mot Kungl. Maj:ts förslag rörande beloppet av det statsbidrag,
som utöver grundanslaget skulle utgå till lärarnas avlöning, hade
riksdagen intet att erinra, men ifrågasatte i förtydligande syfte en
mindre ändring i de föreslagna bestämmelserna.

119

Riksdagen hade sålunda beslutat, att statsbidrag till av landsting
eller stad, som ej i landsting deltager, inrättade småskoleseminarier
skulle utgå efter följande grunder:

Statsbidrag till seminarium med två elevklasser samtidigt utgår med 12,800
kronor för år och till seminarium med eu elevklass med 9,100 kronor för år
samt därutöver med ett belopp av högst 3,000 kronor för år till parallellavdelning
av årsklass.

Härutom skola till varje sådant seminarium utgå följande statsbidrag:

1) för varje manlig ordinarie lärare skillnaden mellan manlig och kvinnlig
lärares grundlön;

2) för varje manlig extra ordinarie och vikarierande lärare med full tjänstgöring
skillnaden mellan manlig och kvinnlig sådan lärares arvode;

3| för rektor dessutom två tredjedelar av det stadgade särskilda arvodet;

4) för varje manlig eller kvinnlig ordinarie lärare ett belopp motsvarande
läraren tillkommande ålderstillägg;

5) för varje lärare, som vikarierar för ordinarie eller extra ordinarie lärare,
om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som, utöver vad
den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien,
och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande av befattning
i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer,
det belopp, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet bestämmer; samt

6) för lärare, som vikarierar för lärare, vilken uppehåller tillfälligtvis ledig
lärarbefattning men erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, det belopp,
som, utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras
till arvode åt vikarien. I

I fråga om tillämpningen av ovan angivna grunder skulle det
ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter, vilka
i detta avseende kunde befinnas erforderliga.

Vidare föreskrev riksdagen, att för utgående av statsbidrag till
omförmälda småskoleseminarier skulle gälla följande villkor och bestämmelser
:

1) Lärokursen vid seminariet skall vara tvåårig.

2) Till främjande av elevernas praktiska utbildning för lärarkallet skall med
seminariet vara förenad en övningsskola, som bör omfatta minst två årsklasser.

3) Undervisningen vid seminariet bör vara ordnad med huvudsaklig ledning
av den normalundervisningsplan, som kan komma att av Kungl. Maj:t utfärdas.

4) Undervisningen skall, därest ej Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer, pågå
minst 38 veckor om året, tid för påsk- och pingstferier, tillfälliga lovdagar samt
inträdes-, flyttnings- och avgångsprövningar däri inräknad.

5) Seminariet skall hava till sitt förfogande lämpliga undervisningslokaler
samt ändamålsenliga skolmöbler och erforderlig undervisningsmateriell.

6) Seminariet skall förestås av en för viss tid utsedd manlig eller kvinnlig

120

rektor. Utom rektor böra vid seminariet finnas minst två ordinarie lärare, såvida
ej skolöverstyrelsen i särskilt fall därifrån medgiver undantag.

7) Lärare vid seminariet skall av skolöverstyrelsen hava blivit förklarad behörig
och lämplig till tjänsten i fråga.

8) Seminariets rektor och lärare skola åtnjuta minst följande avlöningsförmåner: rektor,

manlig eller kvinnlig, särskilt arvode av 1,000 kronor jämte fri bostad
eller motsvarande ersättning, icke understigande 800 kronor;

ordinarie manlig lärare 3,400 kronor, därav 2,100 kronor lön och 1,300
kronor tjänstgöringspenningar, vartill kunna komma tre ålderstillägg till lönen,
vart och ett å 400 kronor, att utgå efter respektive 5, 10 och 15 år;

ordinarie kvinnlig lärare 2,800 kronor, därav 1,800 kronor lön och 1,000 kronor
tjänstgöringspenningar, vartill kunna komma tre ålderstillägg till lönen, vart och
ett å 300 kronor, att utgå efter respektive 5, 10 och 15 år;

extra ordinarie och vikarierande manlig lärare med full tjänstgöring arvode
av 2,800 kronor;

extra ordinarie och vikarierande kvinnlig lärare med full tjänstgöring arvode
av 2,400 kronor;

vikarierande rektor särskilt arvode av 600 kronor;

manlig timlärare i läsämne 110 kronor för varje veckotimme;

kvinnlig timlärare i läsämne 100 kronor för varje veckotimme;

timlärare i teckning, i musik eller gymnastik 95 kronor för varje veckotimme
;

lärarinna i kvinnlig slöjd eller i hushållsgöromål 90 kronor för veckotimme.

9) Undervisningen vid seminariet skall vara avgiftsfri, likaså undervisningen
vid seminariets övningsskola, såvida icke Kungl. Maj:t i visst fall annorlunda
bestämmer.

10) För seminariet skall finnas en särskild styrelse, bestående av seminariets
rektor och minst fyra av vederbörande landsting eller stad utsedda medlemmar.

11) Seminariet skall stå under inseende av skolöverstyrelsen och vara underkastat
den kontroll och de bestämmelser i övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna
gott föreskriva.

Kungl. Maj:t skulle äga att utfärda de närmare villkor och bestämmelser,
vilka kunde för sagda avlöningsförmåners åtnjutande
böra stadgas, ävensom de närmare föreskrifter, vilka för tillämpning
av omförmälda villkor och bestämmelser eller i övrigt kunde anses
erforderliga.

Slutligen medgavs, dels att av landsting eller stad, som ej i
landsting deltager, inrättat småskoleseminarium må under en övergångstid
av högst tre år, ändock att seminariet i fråga om organisation,
undervisning och utrustning ej uppfyller alla ovan angivna
villkor, efter Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall kunna
erhålla statsbidrag, beräknat i tillämpliga delar efter ovanstående

121

grunder, dock med det lägre belopp, som Kungl. Maj:t med hänsyn
till de vid seminariet anställda lärarkrafternas antal samt övriga
omständigheter kan finna skäligt bestämma; dels ock att småskoleseminarium,
som under år 1919 åtnjuter statsbidrag och jämLikt
ovan meddelade bestämmelser ej kan komma i åtnjutande av där
angivna bidrag, må under en tid av högst tre år erhålla statsbidrag
till läraravlöning enligt dittills gällande föreskrifter.

I sin ovanberörda skrivelse den 28 december 1918 uttalade folkskolöverstyrelsen,
att ordinarie lärare vid småskoleseminarium borde
i pensionsavseende likställas med ordinarie lärare vid folkskoleseminariums
övningsskola. Vid ärendets anmälan i statsrådet den 11
mars 1919 erinrade föredragande departementschefen härtill, att i
fråga om sistnämnda lärare gällde rörande skyldighet att avgå från
tjänsten och rätt till pension vad i reglementet för folkskollärarnas
pensionsinrättning vore eller kunde varda stadgat.

Enligt riksdagens beslut i samband med organisations- och löneregleringsfrågan
skall ordinarie lärare vid småskoleseminarium, varom
nu är fråga, i pensionshänseende vara likställd med ordinarie
övningsskollärare vid folkskoleseminarium.

Den år 1919 beslutade »statens anstalt för pensionering av
folkskollärare m. fl.» är avsedd att omfatta även lärare vid småskoleseminarium,
som underhålles av landsting eller av stad, som
icke deltager i landsting.

I propositionen nr 372 till 1919 års lagtima riksdag begärdes
anslag till beredande av dyrtidstillägg under år 1919 jämväl för
lärare vid de av landsting och av städer, som icke deltaga i landsting,
underhållna småskoleseminarierna. Dyrtidstillägget skulle utgå
enligt samma grunder, som kunde bliva stadgade i fråga om dyrtidstillägg
åt lärare vid egentliga folkskolor och småskolor, därvid
lärare vid småskoleseminarium, som ägde behörighet till folkskollärarbefattning,
skulle likställas med folkskollärare och lärare med
behörighet till småskollärarbefattning skulle likställas med lärare
vid småskola. I

I förut omförmälda motion nr 421 yrkades, att dyrtidstillägg
och dyrtidshjälp till småskoleseminariernas lärarpersonal måtte få
16

Ändrade
grunder för
pension»
ringen.

Dyrtidttillägg
för
år i919.

122

utgå efter samma grunder, som av motionärerna förordats beträffande
folkskolans lärare.

Riksdagen anslöt sig (skrivelse nr 8 B, punkt 84) till Kung!.
Maj:ts förslag, varvid emellertid de för lärare vid småskoleseminarier
ifrågasatta beloppen, i likhet med vad som medgivits beträffande
lärare vid folk- och småskolor, höjdes med 50 procent (jämför sid. 56
i det föregående). Kostnaden för det sålunda beviljade dyrtidstilllägget
till småskoleseminariemas lärare beräknades uppgå till 30,000
kronor.

Kungörelse
ie/e 1919.

Kungörelse angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid de
av landsting och av städer, som icke deltaga i landsting, underhållna
småskoleseminariema utfärdades den 19 juni 1919 (svensk författningssamling
nr 515). Denna kungörelse innehåller följande stadganden: -

§ I Dyrtidstillägg

av statsmedel utgår för år 1919 med nedan angivna belopp
till lärare vid av landsting eller av stad, som icke deltager i landsting, underhållet
småskoleseminarium, nämligen

a) med niohundra kronor till sådan vid 1919 års ingång anställd lärare, som
äger behörighet till folkskollärarbefattning och som vid sagda tidpunkt har eget
äkta barn, vilket icke uppnått aderton års ålder; dock att dyrtidstillägg med nu
angivna belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever,
och ej heller den, vilken vikarierar för tjänstledig lärare;

b) med sexhundra kronor till lärare, som äger behörighet till folkskollärarbefattning
men som icke äger erhålla dyrtidstillägg med det i punkt a) omförmälda
belopp; dock att dyrtidstillägg tillkommer vikarierande lärare endast under
förutsättning, att hans avlöning icke understiger den minimiavlöning, som är
stadgad för vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig ordinarie eller extra ordinarie
lärare vid egentlig folkskola;

c) med sexhundra kronor till sådan vid 1919 års ingång anställd lärare,
som äger behörighet till småskollärarbefattning och som vid sagda tidpunkt har
eget äkta barn, vilket icke uppnått aderton års ålder, dock att dyrtidstillägg med
detta belopp icke tillkommer gift kvinnlig befattningshavare, vars man lever, och
ej heller den, vilken vikarierar för tjänstledig lärare;

d) med trehundrasjuttiofem kronor till lärare, som äger behörighet till småskollärarbefattning
men som icke äger erhålla dyrtidstillägg med det i punkt c)
omförmälda belopp; dock att sådant dyrtidstillägg tillkommer vikarierande lärare
endast under förutsättning, att hans avlöning icke understiger den minimiavlöning,
som är stadgad för vikarie för på grund av sjukdom tjänstledig biträ -

123

dande lärare vid egentlig folkskola, lärare vid mindre folkskola eller lärare vid
småskola.

§ 2.

För åtnjutande av dyrtidstillägg gälla i tillämpliga delar samma villkor, som
enligt kungörelsen den 16 september 1918 (nr 758) äro stadgade angående avlöning
för lärare och lärarinnor vid av landsting eller stad, som ej i landsting deltager,
inrättade seminarier för bildande av lärare och lärarinnor vid småskola
m. m. samt angående statsbidrag till sådan avlöning.

§ 3.

Under de i §§ 1 och 2 här ovan i övrigt stadgade villkor må dyrtidstillägg
utgå utan hinder därav,

att läraren endast under en del av året innehaft den anställning, för vilken
dyrtidstillägg skall utgå, i vilket fall dyrtidstillägget må utgå för den tid, han
sålunda varit anställd, eller

att undervisningen vid läroanstalten till följd av rådande smittsam sjukdom
måst för någon tid inställas.

§ 4.

Dyrtidstillägget utgår till lärare, som är anställd med ömsesidig rätt till
uppsägning på viss tid, efter kalenderår och till vikarierande lärare efter läsår
samt utbetalas till vederbörande lärare i samma ordning, som är bestämd beträffande
hans i penningar utgående avlöning i övrigt,

§ 5.

De till dyrtidstillägg åt lärare enligt denna kungörelse utgående medel skola
på rekvisition, som av vederbörande seminariestyrelse bör, i huvudsaklig enlighet
med föreskrivet formulär, göras snarast möjligt och senast före utgången av januari
månad år 1920 samt ingivas eller i betalt brev med allmänna posten insändas,
av vederbörande länsstyrelse efter vederbörlig granskning utbetalas, sedan
seminariets inspektor vitsordat riktigheten av de för dyrtidstilläggens erhållande
lämnade uppgifterna.

§ 6.

Vad i denna kungörelse finnes föreskrivet med avseende på lärare skall äga
tillämpning på såväl manliga som kvinnliga lärare.

124

5. Privatläroverk.

naimt^Zvio Med benämningen »privatläroverk» avses i förevarande sammanning
enligt hang de olika grupper av läroanstalter, som åtnjuta understöd från
1909 års lmn- något av de särskilda anslag, vilka ingå i det under riksstatens
däri vidtagna åttonde huvudtitel uppförda gemensamma reservationsanslaget till
ändringar, privatläroverk, nämligen enskilda mellanskolor, högre flickskolor,
högre goss- ock samskolor samt enskilda lärarinneseminarier.

Gällande bestämmelser rörande den vid dessa läroverk anställda
lärarpersonalens avlöningsförmåner och angående statsbidrag till läroverken
äro meddelade genom kungörelsen den 29 oktober 1909 angående
avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter
samt angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m.
med däruti genom kungörelserna den 18 juni 1910, den 23 september
1912, den 21 februari och den 14 september 1914 samt den 14
juni 1917 vidtagna ändringar.

För det huvudsakliga i dessa bestämmelser, torde här böra
redogöras.

Vid ifrågavarande läroanstalter skola föreståndarinnorna och
lärarinnorna åtnjuta avlöning till minst följande belopp, för läsår
räknat:

a) föreståndarinna: 2,000 kronor i första och 2,300 kronor i andra
lönegraden samt därjämte bostad eller hyresersättning;

b) ämneslärarinna med full tjänstgöring: därest hon avlagt de
prov, som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst
vid allmänt läroverk, 1,400 kronor i första, 1,700 kronor i andra och

2,000 kronor i tredje lönegraden, eljest 1,200 kronor i första, 1,500 kronor
i andra, 1,800 kronor i tredje och 2,000 kronor i fjärde lönegraden;

c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för varje veckotimme;

d) övningslärarinna: 60 kronor för varje veckotimmes undervisning
i välskrivning, teckning, musik, gymnastik och huslig ekonomi samt
50 kronor för varje veckotimmes undervisning i kvinnligt, handarbete,
träslöjd och andra liknande slöjdarter, dock att för lärarinna
i huslig ekonomi sålunda beräknad avlöning icke må överstiga 1,400
kronor. Härjämte äger lärarinna med minst 4 veckotimmars undervisning
i gymnastik eller minst 6 veckotimmars undervisning i ett

125

eller liera- av de övriga av dessa övningsämncn åtnjuta åldcrstillägg,
beräknat efter veckotimme, av 10 kronor i andra och 20 kronor i
tredje lönegraden; skolande dock ålderstilläggen för lärarinna i huslig
ekonomi icke överstiga 250 kronor i andra och 500 kronor i
tredje lönegraden. Lärarinna i huslig ekonomi, vilkens avlöning,
ålderstillägg oavsett, uppgår till 1,400 kronor, skall vara skyldig att,
om så påfordras, för denna avlöning meddela undervisning intill 30
timmar i veckan. Förutom ovan angivna löneförmåner äger lärarinna
i huslig ekonomi i sammanhang med de praktiska övningarna
vid vederbörande läroanstalt åtnjuta fri kost därstädes.

Den tjänstgöring, som här avses, skall vara förlagd till klasserna
över de förberedande eller till läsavdelning av med skolan
förbundet lärarinneseminarium, dock att ämneslärarinna med full
tjänstgöring må kunna fullgöra intill en tredjedel därav i de förberedande
klasserna eller i övningsämnen.

Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den
omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk, (första
lärarinna vid samskola 20 till 22 timmar, övriga ämneslärarinnor
22 till 26 timmar i veckan).

Uppflyttning i högre lönegrad skall, med iakttagande av vissa
särskilda föreskrifter, äga rum efter fem år.

Några bestämmelser om minimiavlöning för den vid ifrågavarande
läroanstalter anställda manliga lärarpersonalen äro icke givna,

Statsunderstöd till privatläroverken utgår dels såsom lönetillägg
åt lärarinnorna enligt regler, gemensamma för samtliga ifrågavarande
läroanstalter, dels ock såsom direkta understöd till läroverken enligt
särskilda bestämmelser för varje grupp bland dessa.

Såsom lönetillägg åt lärarinnorna skola till varje läroanstalt,
som åtnjuter understöd från något av de i reservationsanslaget till
privatläroverk ingående särskilda anslagen, under den tid, statsunderstöd
åtnjutes, utgå följande bidrag, för läsår räknat, nämligen
200 kronor för varje ämneslärarinna, som är berättigad till en avlöning
av minst 1,400 kronor i första, 1,700 kronor i andra och

2,000 kronor i tredje lönegraden, ävensom två tredjedelar av de föreståndarinnor
och lärarinnor tillförsäkrade ålderstilläggen. Statsbidrag
utgår även till lärarinna, som vid sjukdom åtnjuter tjänstledighet,
men icke till lärarinnans vikarie under ledigheten.

126

I ändamål att lämna bidrag till bestridande av avlöningen för
på grund av sjukdom tjänstlediga lärarinnors vikarier och därvid
betrygga rätt för dylika lärarinnor att bibehålla en del av sina löneförmåner
har emellertid med understöd '' av statsmedel inrättats
en särskild »de enskilda läroanstalternas vikariatskassa» (reglemente
den 21 februari 1914, svensk författningssamling nr 29).

Statsunderstöd till enskilda mellanskolor utgår till en var skola
med högst 4,800 kronor för år, varjämte skola, däri flickor undervisas,
kan erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi,
ej överstigande 600 kronor allt för år räknat. Ovannämnda
understöd utgår, under förutsättning att kommun eller enskilda donatorer
till skolans uppehållande lämna ett bidrag, vars värde för år
räknat uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet, samt
under villkor av visst bidrag till de vid skolorna anställda lärarinnornas
ålderstillägg och pensionering.

Statsunderstöd till högre flickskolor utgår för år räknat, därest
skolan omfattar fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan,
med högst 4,400 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana
klasser, med högst 5,200 kronor, varjämte skolan kan erhålla ett
särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande
1,000 kronor. Är skolan förbunden med gymnasium, kan
under vissa förutsättningar understödet ökas, dock ej med högre
belopp, för år räknat, än 2,000 kronor. Statsunderstödet utgår, under
villkor att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande
lämna ett bidrag, vars värde för år räknat uppgår till
minst samma belopp som statsanslaget, ävensom under förutsättning
av visst bidrag till de vid skolorna anställda lärarinnornas ålderstillägg
och pensionering.

Till högre goss- och samskolor utgår statsunderstöd för år räknat,
för det skolstadium, som i avseende på undervisningens mål
motsvarar realskolan, med högst 9,000 kronor och för det skolstadium,
som i nämnda avseende motsvarar gymnasiet, med högst 6,000
kronor, varjämte särskilt understöd kan tillkomma dels läroverk,
som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter, dels ock läroverk,
som uppehåller på ändamålsenligt sätt anordnad undervisning
i särskilt praktiska ämnen. Beträffande understödet för anlitande
av manliga lärarkrafter gäller, att dylikt understöd må kunna tilldelas
sådana skolor av detta slag, inom vilka minst 14 procent av

127

undervisningstimmarna i läroämnen över det förberedande skolstadiet
uppehållas av manliga lärare, och utgå med 20 kronor årligen
för varje av sådan lärare bestridd veckotimme om 45 minuter till
det antal veckotimmar, som Kungl. Maj:t efter prövning av inkomna
ansökningar bestämmer. Understödet för undervisning i särskilt
praktiska ämnen kan för vart läroverk utgå, enligt vissa närmare
föreskrifter, dels för undervisning i huslig ekonomi med högst 1,500
kronor för år, dels ock för undervisning i slöjd eller därmed jämförligt
annat praktiskt arbete med högst 2,000 kronor för år. —
Något villkor angående understöd från kommun eller enskilda donatorer
är icke knutet vid det till dessa skolor utgående statsanslaget.

Statsunderstöd till enskilda lärarinneseminarier utgår, för år
räknat, med högst 2,500 kronor för varje årsavdelning; dock att
seminarium, där undervisning, avseende utbildning av facklärarinnor
i ämnesgrupper på olika huvudlinjer, meddelas och som på den
grund får vidkännas jämförelsevis större utgifter för undervisningen,
må kunna för värdera av två årsavdelningar, där sådan undervisning
meddelas, erhålla ett årligt tilläggsanslag av intill 1,000 kronor.
Har treårigt seminarium på grund av särskilda omständigheter under
något år ej intagit ny årsavdelning, och kommer seminariet i
följd härav att under vissa år omfatta blott två avdelningar, må
seminariet under samma år för vardera av dessa avdelningar åtnjuta
en förhöjning av grundanslaget med högst 500 kronor för år. Dylikt
bidrag må kunna utgå, även om seminariet under två år i följd
ej intagit ny årsavdelning och endast uppehåller tredje årsavdelningen.
Ej heller vid understödet till dessa läroanstalter är något
villkor knutet angående bidrag från kommun eller enskilda donatorer.

Beträffande de enskilda mellanskolorna och de högre flickskolorna
är sålunda det från staten utgående årsbidraget förknippat
med villkor om bidrag från kommuner eller enskilda donatorer.
I fråga om fördelningen mellan å ena sidan staten, å andra sidan
kommuner eller enskilda donatorer av kostnaderna för verksamheten
vid dessa läroanstalter gäller, att utöver det ovannämnda årliga
statsanslaget till de särskilda skolorna, vilket skall motsvaras av
bidrag från kommuner eller enskilda donatorer, som i värde uppgår
till minst samma belopp som statsunderstödet, staten skall bidraga

128

Bestämmelser

rörand

pensione ringen.

Krigstidshjälp
för dr
1917 och tillfällig
löneförbättring
för
dr 1918.

med dels två tredjedelar av lärarinnornas ålderstillägg, dels ock ett
belopp, motsvarande skillnaden i minimiavlöning för lärarinna, som
innehar behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk,
och för lärarinna, som saknar dylik behörighet. Kommuner
eller enskilda donatorer skola ansvara för en tredjedel av lärarinnornas
ålderstillägg samt — likasom staten — bidraga till lärarinnornas
pensionering enligt vissa grunder.

Aven vid högre goss- och samskolor samt enskilda lärarinneseminarier
utgår statens bidrag till lärarpersonalens avlöning enligt
de regler, som nu angivits. Det åligger jämväl dessa läroanstalter
att enligt angivna grunder bidraga till lärarinnornas pensionering.

Med bifall till av Kungl. Maj:t i proposition till 1910 års riksdag
gjord framställning anvisade riksdagen ett anslag med titel
»Bidrag till pensionering av den kvinnliga lärarpersonalen vid enskilda
läroanstalter». Kungörelse i ämnet utfärdades den 23 december
1910 (svensk författningssamling nr 145). Genom denna
kungörelse stadgades, att för beredande av pensioner åt den kvinnliga
lärarpersonalen vid privatläroverken skulle upprättas en pensionsanstalt,
benämnd Lärarinnornos pensionsanstalt, i vilken nämnda
personal i viss utsträckning hade skyldighet att vara delägare. Till
pensionsavgifterna skola envar av staten, kommun eller enskilda donatorer
samt vederbörande läroanstalt lämna bidrag med en tredjedel
av angivna lägsta pensionsavgiften för den lärarinnegrupp, delägaren
tillhör. Delägare äger rätt att åtnjuta pension från och med
den 1 juli det år, delägare fyller 55 år, och är skyldig avgå från
tjänsten den 1 juli det år, hon fyller 60 år. Vidare stadgas, att
statsbidrag alltjämt skall under vissa villkor utgå till de båda
äldre pensionsanstalterna: Pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges
högre skolor för kvinnlig ungdom och Svenska lärarinnornas
pensionsförening I

I proposition nr 215 till 1917 års riksdag gjordes framställning
om anslag till beredande av tillfällig löneförbättring för år 1918 åt
lärarpersonalen vid privatläroverken.

129

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift hade centralstyrelsen för
Hick- och samskoleföreningen hemställt om beredande för åren 1917
och 1918 av dyrtidstillägg av allmänna medel till lärarinnor och
lärare vid statsunderstödda flick- och samskolor. Dyrtidstillägget
bordo utgå till föreståndarinna och ämneslärarinna med full tjänstgöring
med ett belopp av 300 kronor, och till övningslärarinna och
timlärarinna med 10 kronor för veckotimme. För manlig lärare
med full tjänstgöring borde dyrtidstillägg beredas i överensstämmelse
med vad läroverksöverstyr elsen föreslagit för de allmänna läroverkens
lärare. För de statsunderstödda högre samskolorna borde
dyrtidstillägg lämpligen möjliggöras genom höjning under vissa villkor
av de till dessa skolor utgående särskilda anslagen till manliga
lärare.

Vidare hade styrelsen för de enskilda läroverkens förbund hos
Kungl. Maj:t gjort framställning angående avlåtande till 1917 års
riksdag av proposition om sådan höjning av det till högre goss- och
samskolor uppförda anslaget att utgå från och med år 1917, att
understödet till de läroverk, som i större utsträckning använde manliga
lärare, måtte kunna beräknas efter 32 kronor 50 öre (i stället
för dittills 20 kronor) årligen för varje av sådan lärare bestridd
veckotimme om 45 minuter. Styrelsen framhöll härvid bland annat,
att beträffande ifrågavarande läroanstalter något bidrag från vederbörande
kommuner ej vore att påräkna, särskilt på den grund att
kommunalt anslag ej krävdes för statsbidrag till dessa skolor. I

I utlåtande över berörda framställningar, avgivet den 24 november
1916, framhöll läroverksöverstyrelsen, att bortsett från det
förhållandet att, vad de högre goss- och samskolorna beträffade,
dessa läroanstalter på ett par undantag när icke åtnjöte något understöd
från vederbörande kommuns sida samt följaktligen något
kommunalt bidrag till förbättrade löneförmåner åt lärarpersonalen
vid sagda läroanstalter icke kunde påräknas, det syntes med bestämdhet
kunna sägas, att med hänsyn till de enskilda läroanstalternas
på grund av den rådande dyrtiden redan då hårt anlitade
budget, särskilt i fråga om kostnaden för bränsle, något bidrag till
förhöjning av lärarpersonalens vid dessa läroanstalter dåvarande avlöning
icke torde kunna utgå av skolornas egna inkomster, allra
helst en höjning av terminsavgifterna icke rimligen kunde ifrå17 -

Framställningar
i ämnet
från vissa
korporationer.

Läroverksöverstyrelsen

M/n 1916.

130

gasättas, då en sådan åtgärd i de flesta fall skulle gå ut över en
allmänhet, som redan förut i hög grad lede av dyrtiden.

Vad åter anginge frågan om bidrag från vederbörande kommuners
sida till bestridande av kostnaden för dyrtidstillägg åt den ifrågavarande
lärarpersonalen ville överstyrelsen framhålla, att överstyrelsen,
redan innan förevarande framställningar kommit till överstyrelsens
kännedom, vidtagit åtgärder för utverkande hos vederbörande
kommuner av en tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid statsunderstödda
högre flickskolor samt enskilda mellanskolor genom att
till styrelserna för sagda skolor utfärda en cirkulärskrivelse, avseende
att vädja till kommunernas offervilbgbet i nu antytt syfte.

Men oavsett vad som från en eller annan kommuns sida kunde
vinnas i nu ifrågavarande avseende, syntes det med hänsyn
särskilt till de låga belopp, varmed avlöningarna för det dåvarande
i allmänhet utginge till lärarpersonalen vid de enskilda läroanstalterna,
vara oundgängligt, att kostnaden för dyrtidstillägg åt ifrågavarande
lärarpersonal, om ej helt så dock till största delen Ange
falla på statsverket.

Beträffande storleken av den löneförbättring, som i detta fall
kunde tänkas, anförde överstyrelsen, att de av flick- och samskoleföreningen
framställda kraven, vid en jämförelse med vad överstyrelsen
själv föreslagit i fråga om dylikt lönetillägg åt lärarpersonalen
vid statsläroverken, syntes överstyrelsen rimliga och billiga. Det
av de enskilda läroverkens förbund gjorda yrkandet summan folie
till sin beräkningsgrund med det av flick- och samskoleföreningen
framställda förslaget till dyrtidstillägg för ämneslärarinna å 800
kronor, därest nämligen den manliga lärarens undervisningsskyldighet
skulle uppgå till 24 veckotimmar. Lades åter ett timantal av 25
veckotimmar till grund för beräkningen, vilket överstyrelsen för sin
del ansåge lämpligt, utgjorde nämnda förhöjning i timpenningen 12
kronor och dennas belopp sålunda 32 kronor för veckotimme. I det
hela syntes denna beräkning för en lärare med full tjänstgöring,
vilkens timantal per vecka väl oftast snarare över- än understege
25, icke komma att innebära någon förlust. Då de manliga lärarnas
avlöningsförmåner jämväl vid andra enskilda läroanstalter än de
högre goss- och samskolorna borde beräknas efter antalet tjänstgöringstimmar
per vecka, skulle den här ovan gjorda beräkningen av
12 kronors ökning per veckotimme kunna läggas till grund vid fast -

131

ställandet över huvad taget av beloppet av de manliga lärames vid
enskilda läroanstalter dyrtidstillägg. Undantag härifrån skulle möjligen
kunna ifrågasättas beträffande de vid flickskolorna tjänstgörande
manliga lärarna, vilka vid dessa skolor representerade ett jämförelsevis
ringa timantal, enär kvinnliga lärare där ansetts som det
normala. För dessa lärare syntes då höra beräknas samma arvodesförhöjning
som för de kvinnliga timlärarna, nämligen 10 kronor för
veckotimme. — Enahanda beräkningsgrund borde enligt överstyrelsens
mening jämväl tillämpas vid fastställandet av dyrtidstillägget
för manlig övningslärare vid samtliga privatläroverken.

Överstyrelsen meddelade vidare, att överstyrelsen för beräkning
av statsverkets eventuella kostnader för de sålunda begärda dy r tidstilläggen
verkställt en utredning såväl rörande storleken av lärarpersonalen
i dess helhet vid privatläroverken som ock beträffande
omfattningen av denna personals tjänstgöring, särskilt med hänsyn
till antalet veckotimmar för timlärarinnor och timlärare samt lärarinnor
och lärare i övningsämnen. Resultatet av denna utredning
framginge av en av överstyrelsen uppgjord tabell (här återgiven å
sid. 132), vars siffror emellertid, enligt vad överstyrelsen meddelade,
i några fall måste betraktas såsom approximativa.

Överstyrelsen ville särskilt framhålla, att i de fall, då ämneslärarinna
eller ämneslärare med full tjänstgöring, förutom sin egentliga
avlöning, vid samma skola åtnjutit ersättning för exceptionellt
högt timantal, såsom någon gång förekomme, till exempel för meddelande
av undervisning i övningsämne, denna ytterligare undervisning
icke ansetts motivera ytterligare höjning av det ifrågasatta
dyrtidstillägget, vilket sålunda i intet fall skulle komma att överskrida
300 kronor. Samma maximibelopp skulle jämväl tänkas
fastställt för manlig eller kvinnlig timlärare eller övningslärare.

Beträffande de privata högre lärarinneseminarierna, i fråga om
vilkas lärarpersonal någon framställning om dyrtidstillägg icke blivit
gjord, framhöll läroverksöverstyrelsen, att, därest Kungl. Maj:t komme
att avgiva förslag till riksdagen om dyrtidstillägg åt de övriga privatläroverkens
lärarpersonal, det vore med rättvisa och billighet överensstämmande,
att även lärarpersonalen vid dessa seminarier komme
i åtnjutande av enahanda förmån.

Totalkostnaden för det ifrågasatta dyrtidstillägget beräknades

132

Departe mentschefen.

Summarisk översikt rörande storleken av lärarpersonalen vid
de statsunderstödda privatläroverken samt omfattningen av denna
personals tjänstgöring:

Högre flickskolor.	Enskilda mellanskolor.	Högre goss- och samskolor.	Enskilda lärarinnese- minarier.
Antal lärare.	Antal vecko-tim. j	Antal lärare.	Antal vecko- tim.	Antal lärare.	Antal vecko- tim.	Antal lärare.	Antal vecko- tim.
79	J	15	—	14	_	3	.
—		20	—	45	—	—	—
750	_	73	—	96	_	_	,
234	1,183	30	210	153	1,469	43	154
235	1,811	6	42	23	197	25	116
135	1,364	8	84	17	235	3	7
74	480	4	12	4	26	2	2
93	1,151	6	31	10	831/*	3	7
119	1,629	12	70	9	168	—	—
65	897	2	9	4	54	—	—
30	196\|	4	72	11	1257*	—	—
516	5,717	36	278	55	692	8	16
30	168\|	30	170	42	348	—	—

1. Ä mneslärare.

Föreståndare eller föreståndarinna
................

Manlig ämneslärare med full

tjänstgöring...........

Amneslärarinna med full tjänst

göring...............

Manlig timlärare.........

Timlärarinnor............

2. Övningslärare.

Lärarinnor i teckning.....

» » musik ......

» » gymnastik . . .

» » handarbete . . .

» » huslig ekonomi

Övriga................

Summa

Manliga övningslärare . . .

av överstyrelsen enligt ovan angivna grunder till i runt tal 450,000
kronor.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid ärendets anmälan den
14 april 1917 erinrade föredragande departementschefen om att i de
utredningsarbeten, som anförtrotts lärarlönenämnden, jämväl inginge
en revision av avlöningsbestämmelserna för lärarna vid privatläroverken,
men att nämndens uppdrag i denna del ännu icke vore
slutfört.

Ifrågavarande lärarpersonals avlöningsförhållanden vore långt
ifrån tillfredsställande. Därest ett för riksdagen framlagt förslag om

133

tillfällig löneförbättring för de statsanställda lärarnas vidkommande
vunne riksdagens godkännande, vore det med billighet förenligt, att
ett visst ekonomiskt bistånd från statens sida även komme de statsunderstödda
enskilda läroverkens lärare till del. Även här förclåge
ett statsintresse, vilket tagit sig uttryck bland annat i de avsevärda
anslag, som av riksdagen beviljats till ifrågavarande läroanstalters
vidmakthållande oah utveckling.

Den tillfälliga löneförbättring, som enligt departementschefens
förmenande sålunda borde komma även ifrågavarande lärare och lärarinnor
till del, borde i likhet med den föreslagna löneförbättringen
för de statsanställda lärarna avse år 1918.

Vad anginge omfattningen av den tillfälliga löneförbättringen,
hade departementschefen intet att erinra mot de av läroverksöverstyrelsen
föreslagna beloppen. Departementschefen ville endast anmärka,
att, på sätt ock iakttagits i den av överstyrelsen uppgjorda
kostnadsberäkningen, den löneförbättring, som skulle tillkomma
manliga lärare vid högre goss- och samskolor, endast borde utgå
för det antal veckotimmar, som beträffande de olika läroanstalterna
tagits i beräkning vid utdelning av det särskilda understödet för anlitande
i större omfattning av manliga lärarkrafter.

Då det nu emellertid vore fråga om statsbidrag till enskilda
läroanstalter, uppställde sig självfallet det spörsmålet, huruvida man
icke även här borde upprätthålla samma princip, som i vissa fall av
liknande art förut tillämpats, nämligen kravet på en fördelning av
de för löneförbättringen erforderliga beloppen mellan å ena sidan
staten och å andra sidan vederbörande kommun eller enskilda donatorer;
eventuellt skulle något tillskott i vissa fall kunna utgå även
av medel, som eljest stode till läroanstalternas förfogande.

Läroverksöverst.yrelsen hade ställt sig avvisande till en sådan tanke.
Departementschefen kunde dock icke anse de av överstyrelsen i
detta avseende förebragta skälen vara av avgörande betydelse för
den föreliggande frågan.

De läroanstalter, den förevarande framställningen avsåge, vore
visserligen till sin karaktär och sitt ändamål varandra väsentligen
olika. De enskilda mellanskolorna och de högre flickskolorna, i
fråga om vilka bidrag från kommuner eller enskilda donatorer stipulerats
såsom villkor för statsbidragets utgående, vore i allmänhet
enskilda företag. I fråga om samtliga dessa skolor, som tillgodo -

134

såge ett på vederbörande orter förefintligt bildningsbehov, för vilket
icke på annat sätt vore sörjt, förelåge uppenbarligen ett kommunalt
intresse. Vad åter anginge de högre goss- och samskolorna,
vilka i allmänhet icke åtnjöte något kommunalt bidrag, kunde man
icke tala om något dylikt kommunalt intresse eller åtminstone endast
om ett ringa sådant, då nämligen det bildningsbehov, dessa
skolor vore avsedda att fylla, i regel vore väl tillgodosett genom
statens läroanstalter eller genom statsunderstödda flickskolor, till
vilka kommunen lämnade bidrag. Ej heller beträffande de enskilda
lärarinneseminarierna torde något större kommunalt intresse kunna
anses vara för handen.

Med fasthållande av denna princip skulle det kunna ifrågasättas,
att även beträffande sådant bidrag till löneförbättring åt lärarpersonalen,
som nu avsåges, göra en åtskillnad mellan de olika slagen
av läroanstalter. Det syntes departementschefen emellertid, att
ett dylikt förfaringssätt icke skulle vara lämpligt. Då departementschefen
därför funnit sig böra i det fall, som nu förelåge, förorda
krav på bidrag från kommunalt eller enskilt håll för samtliga ifrågavarande
läroanstalter, hade departementschefen främst tagit hänsyn
därtill, att ett helt och hållet från staten utgående bidrag näppeligen
kunde anses väl förenligt med lärarpersonalens ställning såsom
löntagare i enskild tjänst. Det hade ock synts departementschefen
angeläget, att icke förmedelst ett statens fullständiga övertagande
av den tillfälliga löneförbättringen föregripa de principer,
som kunde komma att i detta avseende göras gällande vid den slutliga
löneregleringen för ifrågavarande personal.

Härefter uppställde sig då frågan, i vilken proportion å ena sidan
staten och å andra sidan kommuner eller enskilda borde bidraga
till den ifrågasatta löneförbättringen. Beträffande enskilda
mellanskolor och högre flickskolor vore i fråga om det allmänna
årsbidraget stadgat, att kommun eller enskilda donatorer skulle till
skolans uppehållande lämna ett bidrag, vars värde för år räknat
uppginge till minst samma belopp som det av staten beviljade understödet.
Att i nu förevarande fall ifrågasätta ett motsvarande villkor
syntes departementschefen vara att ställa allt för stora krav på
bidrag från kommunalt eller enskilt håll. Departementschefen hade
därför funnit sig böra stanna vid att förorda, att kommuner eller
enskilda, eventuellt vederbörande läroanstalt, skulle bidraga till den

135

tillfälliga löneförbättringen med hälften av det belopp, staten för
samma ändamål tillsköte. Motsvarande fördelningsgrund vore godtagen
i fråga om statens bidrag till ålderstillägg åt lärarinnor vid
samtliga statsunderstödda enskilda läroanstalter.

Vid en del läroanstalter hade emellertid genom bidrag från
kommuner eller eljest någon löneförhöjning redan beretts vederbörande
lärarpersonal. Där dylikt bidrag uppginge till minst hälften
av det ifrågasatta statsbidraget och komme att utgå även för år
1918, borde givetvis det för statsbidraget föreslagna villkoret därigenom
anses fyllt. Den löneförbättring, som genom samverkan mellan
staten samt kommuner eller enskilda åstadkommes för år 1918,
borde sålunda avse en förhöjning utöver stadgad minimiavlöning eller,
där föreskrift om minimiavlöning saknades — såsom beträffande
manliga lärare vore fallet — utöver den normalavlöning, som tilllämpats
exempelvis under treårsperioden 1913—1915.

Med tillämpning av den av departementschefen föreslagna fördelningen
av kostnaderna för tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande
lärarpersonal skulle det från staten erforderliga bidraget belöpa
sig till i avrundat tal 301,300 kronor. Närmare bestämmelser
angående tillämpningen av grunderna för den tillfälliga löneförbättringen
borde meddelas av Kungl. Maj:t.

I enlighet med departementschefens förslag avläts till riksdagen
ovan omförmälda proposition nr 215.

Motionsvis väcktes inom riksdagen förslag, att riksdagen, utö- Motioner,
ver det av Kungl. Maj:t för ändamålet äskade anslaget, måtte anvisa
ett belopp av 301,300 kronor att under år 1917 utgå till enahanda
ändamål och efter enahanda grunder som det i propositionen
begärda, eller, om denna hemställan icke vunne riksdagens bifall, att
det i propositionen äskade anslaget måtte förhöjas med en tredjedel
eller till 451,950 kronor att utgå till de i propositionen angivna
ändamål med i nyssnämnda proportion förhöjda belopp, men efter i
övrigt oförändrade grunder.

Riksdagen (skrivelse nr 206) biföll i huvudsak Kungl. Maj:ts Riksdagen,
förslag. I ett avseende fann emellertid riksdagen en kompletterande
bestämmelse nödvändig. Kungl. Maj:t hade föreslagit, att för
timlärare och övningslärare den tillfälliga löneförbättringen i intet

136

fall finge överstiga 300 kronor för år. Då emellertid, genom en sålunda
formulerad bestämmelse den möjligheten icke syntes utesluten,
att en lärare genom tjänstgöring i olika skolor skulle kunna
uppbära löneförbättring från flera håll med sammanlagt belopp, som
överstege 800 kronor, något som icke borde förekomma, hade riksdagen
ansett sig böra, till förhindrande härav, besluta viss ändring
i nämnda bestämmelse. Anslagssumman kunde härigenom begränsas
till 275,000 kronor.

Med anledning av den motionsvis gjorda framställningen om till
fäll ig löneförbättring jämväl för år 1917 beslöt riksdagen vidare —
under hänvisning till de skäl, som av riksdagen anförts i fråga om
tillfällig löneförbättring till lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor
(jfr sid. 88—89) — att krigstidshjälp för år 1917 skulle tillkomma
föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring vid ifrågavarande
skolor med ett belopp av 200 kronor. Kostnaden för denna krigstidshjälp,
vilken skulle bestridas av staten ensam, beräknades av
riksdagen till ett belopp av 220,000 kronor.

Den tillfälliga löneförbättringen skulle utgå enligt följande grunder,
med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som för tillämpning av desssa grunder kunde befinnas erforderliga: 1)

Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den,
som under år 1918 eller någon del av nämnda år är anställd i
egenskap av föreståndare, ämneslärare med full tjänstgöring, timlärare
eller övningslärare vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola,
högre goss- eller samskola eller enskilt lärarinneseminarium,
som åtnjuter understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma
reservationsanslaget till privatläroverk.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med följande belopp
utöver föreskriven minimiavlöning eller, där föreskrift om minimiavlöning
saknas, utöver den avlöning, som för motsvarande tjänstgöring
i medeltal utgått under åren 1913—1915:

a) till föreståndare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola,
högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium
med 300 kronor för år;

b) till ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig,
vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre goss- ''eller samskola
samt enskilt lärarinneseminarium med 300 kronor för år;

137

c) till manlig timlärare vid enskild mellanskola, högre gosseller
samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 12 kronor
för veckotimme, dock beträffande lärare vid högre goss- eller samskola
endast för det antal veckotimmar, som för vederbörande läroanstalt
tagits i beräkning vid bestämmande av det särskilda understödet
för anlitande i större omfattning av manliga lärår krafter;

d) till manlig timlärare vid högre flickskola med 10 kronor för
veckotimme;

e) till kvinnlig timlärare vid enskild mellanskola, högre flickskola,
högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium
med 10 kronor för veckotimme;

f) till övningslärare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola,
högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium
med 10 kronor för veckotimme;

dock att för de under c)—f) omförmälda grupper av lärare tillfällig
löneförbättring icke må utgå till den, som samtidigt från annan
tjänst åtnjuter tillfällig löneförbättring av statsmedel, uppgående
till minst 300 kronor, samt att den befattningshavare, som från
annan tjänst erhåller sådan löneförbättring till lägre belopp än
300 kronor, må för tjänstgöring vid skola av här förevarande
art uppbära tillfällig löneförbättring allenast till så stort belopp,
att den sammanlagda löneförbättringen uppgår till högst 300 kronor
för år.

3) Till ifrågavarande tillfälliga löneförbättring bidrager staten
med två tredjedelar av det för varje fall bestämda beloppet, under
villkor att den återstående tredjedelen tillskjutes av kommun eller
enskilda donatorer eller utgår av medel, som eljest stå till vederbörande
läroanstalts förfogande.

I fråga om den för år 1917 beslutade krigstidshjälpen medgavs
Kungl. Maj:t rätt att utfärda de närmare föreskrifter för dess åtnjutande,
som kunde befinnas erforderliga, samt att redan under
år 1917 låta förskottsvis av tillgängliga medel utanordna det anvisade
beloppet. I

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades kungörelser, dels
den 31 juli 1917 angående krigstidshjälp under år 1917 åt vissa lärare
vid enskilda läroanstalter (svensk författningssamling nr 532)
och dels den 23 november 1917 angående statsbidrag till beredande
18

138

av tillfällig löneförbättring under år 1918 åt vissa lärare vid enskilda
läroanstalter (svensk författningssamling nr 857).

Tillfällig in- I proposition nr 73 till 1918 års lagtima riksdag framlade
Kung! Maj:t förslag om anvisande av medel till beredande under
år 1919 av tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privatläroverken.

Läroverks I skrivelse den 31 augusti 1917 hade läro ver ksöverstyrelsen an samt^centraL

hållit, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att såsom bidrag
styrelsen för för beredande jämväl under år 1919 av tillfällig löneförbättring åt
eamskoieför- ifrågavarande lärarpersonal på extra stat för år 1919 anvisa ett föreningen.
slagsanslag av 275,000 kronor.

Vidare hade centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen
i skrivelse den 3 november 1917 gjort framställning i syfte, att för
år 1918 jämväl krigstidshjälp måtte medgivas de enskilda läroanstalternas
lärarpersonal. Centralstyrelsen framhöll i sådant hänseende,
att de för år 1918 till lärarinna vid statsunderstödd enskild
läroanstalt utgående löneförmåner, den tillfälliga löneförbättringen
inräknad, avsevärt understege lönen för lärarinna vid statens samskolor,
ehuru båda dessa grupper av lärarinnor hade motsvarande utbildning
och samma tjänstgöring. Med erinran jämväl om de genom
kristiden alltjämt stegrade levnadsomkostnaderna hemställde centralstyrelsen,
att krigstidshjälp för år 1918 måtte få utgå till manlig
och kvinnlig föreståndare samt manlig och kvinnlig ämneslärare
med full tjänstgöring med minst 300 kronor ävensom till timlärare
och övningslärare med 15 kronor för veckotimme, dock med högst
300 kronor. För den händelse den väntade allmänna lönereglelingen
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
icke skulle kunna genomföras vid 1918 års riksdag, anhölle
centralstyrelsen tillika, att Kungl. Maj:t jämväl måtte till riksdagen
göra framställning om tillfällig löneförbättring åt denna lärarpersonal
även för år 1919 att utgå enligt de grunder, som fastställts
för år 1918, samt om krigstidshjälp för år 1919.

Över denna framställning hade läroverksöverstyrelsen den 26 november
1917 avgivit infordrat utlåtande och därvid anfört, att överstyrelsen
med hänsyn till de låga belopp, varmed ifrågavarande lärarpersonals
avlöning i allmänhet utginge, funne behovet av ett tillskott
utöver den för år 1918 beslutade tillfälliga löneförbättringen

139

vara ovedersägligt. Överstyrelsen hemställde därför om utverkande
av anslag till bestridande av statens andel i ifrågavarande krigstidshjälp.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 1 februari 1918 lämnade
departementschefen i likhet med läroverksöverstyrelsen yrkandet om
krigstidshjälp för år 1919 åsido. Vad framställningarna i övrigt
anginge framhöll departementschefen, att de skäl som legat till
grund för Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition nr 215 till 1917
års riksdag, dåmera i hög grad förstärkts genom kristidens ökade
ekonomiska tryck. Emellertid funne departementschefen, att lärarpersonalen
vid privatläroverken under dåvarande förhållanden ej ägde
uppställa krav på samma löneförmåner som lärarna vid statens egna
läroanstalter, detta på grund av bland annat den omständigheten,
att den tillfälliga löneförbättringen .vid de enskilda läroanstalterna
med fog kunde antagas hava avsett att utgöra ej blott en löneförhöjning
utan även i sin mån en av krigstidsförhållandena betingad
hjälp till lärarpersonalen.

Då . departementschefen sålunda av dessa skäl funnit sig hindrad
att understödja begäran om krigstidshjälp, ville departementschefen
däremot förorda den andra ifrågasatta utvägen, nämligen en
tillfällig löneförbättring för år 1919. Denna borde därvid göras så
pass mycket större än den för år 1918 gällande, att ifrågavarande
personal härigenom i möjligaste män hölles skadeslös för uppskovet
med den definitiva löneregleringen. Departementschefen ansåge sig
därför böra förorda en fördubbling av motsvarande belopp för år
1918. Enligt vad departementschefen inhämtat, komma därvid vederbörande
lärarpersonals avlöningsmedel under år 1919 endast för
vissa undantagsfall och endast med mycket obetydligt belopp att
överskrida vad lärarlönenämndens förväntade förslag i varje särskilt
fall innebure. Den omständigheten, att under rådande exceptionella
förhålla eden den tillfälliga löneförbättringen skulle komma att för
vissa grupper av lärarpersonalen höja avlöningsförmånerna utöver
lärarlönenämndens förslag till lönereglering, syntes departementschefen
icke vara ägnad att vålla betänkligheter, då lärarlönenämndens
förslag byggde på en före världskrigets utbrott gällande prisnivå.

Med bibehållande i övrigt av samma bestämmelser, som av riksdagen
fastställts beträffande den tillfälliga löneförbättringen för år

Departe mentschefen.

140

1918 till de särskilda kategorierna av lärarpersonalen, skulle alltså
föreståndare, manlig eller kvinnlig, samt ämneslärare med full tjänstgöring,
manlig eller kvinnlig, komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring
till belopp av 600 kronor för år. Manlig timlärare vid
enskild mellanskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium
skulle erhålla 24 kronor för veckotimme, dock beträffande
lärare vid högre goss- eller samskola endast för det antal
veckotimmar, som för vederbörande läroanstalt tagits i beräkning
vid bestämmande av det särskilda understödet för anlitande i större
omfattning av manliga lärarkrafter. För manlig timlärare vid högre
flickskola samt för kvinnlig timlärare ävensom för övningslärare,
manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre
goss- eller samskola och enskilt lärarinneseminarium skulle den tillfälliga
löneförbättringen utgöra 20 kronor för veckotimme. De i
bestämmelserna rörande 1918 års tillfälliga löneförbättring förekommande
inskränkningarna rörande sådan förbättring för den, som samtidigt
från annan tjänst åtnjöte tillfällig löneförbättring av statsmedel,
torde böra bibehållas med den förändring, som påkallades dels
av de av departementschefen föreslagna förhöjningarna av vederbörande
belopp, dels ock av den omständigheten, att flertalet stats- och
kommunalt anställda lärargrupper senare under riksdagens lopp torde
komma att föreslås till erhållande av en definitiv lönereglering, vilken
syntes böra utesluta delaktighet i här ifrågasatta tillfälliga löneförbättring.
Likasom under år 1918 torde staten böra till den
tillfälliga löneförbättringen under år 1919 bidraga med två tredjedelar
av det för varje fall bestämda beloppet, under villkor att den
återstående tredjedelen tillskötes av kommun eller enskilda donatorer
eller utginge av medel, som eljest stode till vederbörande läroanstalts
förfogande.

Då den tillfälliga löneförbättringen för år 1919 i varje särskilt
fall skulle utgöra en fördubbling av motsvarande belopp för
år 1918, borde för ändamålet på extra stat för år 1919 såsom förslagsanslag
uppföras ett belopp av 550,000 kronor.

De av departementschefen ifrågasatta inskränkningarna i rätten
till löneförbättring under år 1919 för den, som samtidigt från annan
tjänst åtnjöte löneförbättring av statsmedel, inneburo, att tillfällig
löneförbättring icke skulle utgå till den befattningshavare,
som tillika vore anställd såsom lärare vid annan läroanstalt och i

141

sådan egenskap under år 1919 erhölle förhöjd avlöning enligt av
1918 års riksdag beslutad lönereglering för lärarpersonalen vid nämnda
läroanstalt, eller till befattningshavare, som samtidigt från annan
tjänst åtnjöte tillfällig löneförbättring av statsmedel, uppgående
till minst 600 kronor; ej heller skulle befattningshavare, som från
annan tjänst erhölle sådan löneförbättring till lägre belopp än 600
kronor, för tjänstgöring vid skola av här förevarande art äga uppbära
tillfällig löneförbättring till högre belopp, än att den sammanlagda
löneförbättringen uppginge till högst 600 kronor för år.

Omförmälda proposition i ämnet (nr 73) avfattades i enlighet
med departementschefens hemställan.

Riksdagen (skrivelse nr 8 A, punkt 149) biföll Kungl. Maj:ts
förslag. Riksdagen framhöll härvid, att riksdagen ansåge sig kunna
förvänta, att, särskilt beträffande dyrare orter, vederbörande kommuner
och skolors principaler skulle finna skäl att, i likhet med
vad som enligt av riksdagen inhämtade upplysningar ägt rum å
vissa platser under år 1918, utöver den tredjedel, varmed kommunerna
eller enskilda enligt villkoren för statsbidragens utgående
måste bidraga till nu beslutade löneförbättring, lämna ytterligare
understöd till förbättring av meranämnda lärares avlöning.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 15 november 1918 (svensk
författningssamling nr 963). I

I skrivelse den 23 oktober 1918 gjordes av läroverksöverstyrelsen
framställning om beredande åt lärarpersonalen vid de statsunderstödda
enskilda läroverken av ett extra lönetillägg under senare
hälften av år 1918. Ett sådant lönetillägg ansåge överstyrelsen ej
böra sättas lägre än till 200 kronor för lärare (lärarinna) med full
tjänstgöring. Detta skulle motsvara de två tredjedelar, med vilka
staten bidroge till den förut beslutade tillfälliga löneförbättringen
för året. I de fall, då denna löneförbättring utginge med belopp
för veckotimme, torde nu ifrågasatt extra tillägg böra bestämmas till
två tredjedelar av det belopp, varmed den tillfälliga löneförbättringen
i varje fall bestämts skola utgå. För det extra tillägget
syntes jämväl böra sättas ett maximum av 200 kronor.

I en den 24 oktober 1918 dagtecknad underdånig skrift gjorde
sedermera centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen fram -

liiksdagen.

Extra krigstids
til läs/g för
senare halvåret
1918.

142

ställning om beredande av krigstidslijälp för år 1918 åt nu ifrågavarande
lärarpersonal.

Departe- Vid ärendets anmälan i statsrådet den 25 oktober 1918 fram mentschefen.

departementschefen, att alla skäl talade för beviljande av ett till lägg

till den tillfälliga löneförbättring, som för år 1918 utginge till
privatläroverkens lärarpersonal. Det extra krigstidstillägget borde
för senare halvåret 1918 utgå till envar befattningshavare med ett
belopp, motsvarande hälften av vad utav riksdagen redan beviljats
motsvarande tjänstinnehavare i tillfällig löneförbättring för år 1918.
Vid privatläroverken skulle alltså föreståndare, manlig eller kvinnlig,
samt ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig,
komma i åtnjutande av extra krigstidstillägg till belopp av 150 kronor
för senare halvåret av 1918. För timlärare och övningslärare
skulle tillägget utgöra, i olika fall, respektive 6 och 5 kronor för
veckotimme.

Då kommunernas inkomst- och utgiftsstater för år 1918 för
länge sedan vore fastställda, syntes departementschefen en fördelning
av kostnaden för det extra krigstidstillägget av praktiska skäl
icke kunna ifrågasättas, utan borde detsamma helt utgå av statsmedel.
I enlighet härmed syntes kostnaden kunna beräknas till tre
fjärdedelar av anslaget till den tillfälliga löneförbättringen för år
1918 eller till i runt tal 210,000 kronor.

Kungl. Maj:t biföll departementschefens hemställan, och avläts
i enlighet härmed proposition (nr 9) till 1918 års urtima riksdag.

Riksdagen. Inom riksdagen väcktes i anledning av propositionen två motioner
i ämnet. Riksdagen (skrivelse nr 16) fann sig kunna gå något utöver
Kungl. Maj:ts förslag och hade i anslutning till det i en av
motionerna framlagda yrkandet i fråga om beloppen av de extra
tilläggen företagit en höjning med 8373 procent, varigenom till föreståndare
och ämneslärare med full tjänstgöring skulle utgå ett extra
krigstidstillägg med 200 kronor samt till tim- och övningslärare procentuellt
motsvarande tillägg (respektive 8 kronor och 6 kronor 70 öre
för veckotimme). Den kostnadsökning, som denna förhöjning skulle
medföra, belöpte sig till 70,000 kronor.

143

Riksdagen anvisade sålunda för ändamålet å extra tilläggsstat
för år 1918 ett förslagsanslag å 280,000 kronor.

Kungörelse i ämnet utfärdades den 6 december 1918 (svensk
författningssamling nr 961).

1 proposition nr 178 till 1919 års lagtima riksdag gjordes framställning
om anslag till beredande under år 1920 av tillfällig löneförbättring
åt lärarpersonalen vid privatläroverken.

I en den 31 augusti 1918 avlåten skrivelse hade läroverksöverstyrelsen
hemställt om tillfällig löneförbättring under år 1920 för
ifrågavarande lärarpersonal, under förutsättning att definitiv lönereglering
för densamma ej komme till stånd före ingången av år
1920. Den tillfälliga löneförbättringen för år 1920 borde utgå efter
den normen, att beloppen i löneförbättringen, för år 1918,
vilka fördubblats för år 1919, tredubblades för år 1920. Enligt
dessa grunder och med ledning av den utredning rörande storleken
av ifrågavarande lärarpersonal och omfattningen av dess tjänstgöring,
som lämnats i överstyrelsens ovanberörda yttrande den 24 november
1916 (jfr sid. 129 o. f.), skulle till tillfällig löneförbättring
för år 1920 krävas ett bidrag av statsmedel till belopp av 825,000
kronor.

Denna beräkning av statens kostnader för ifrågavarande löneförbättring
vilade bland annat på den förutsättningen, att kommuner
eller enskilda, eventuellt vederbörande läroanstalt, skulle bidraga
till densamma med hälften av det belopp, staten för samma ändamål
tillsköte, vilket uppställts såsom villkor för motsvarande löneförbättringar
under åren 1918 och 1919.

Det vore emellertid i hög grad önskvärt och av behovet påkallat,
att staten ensam bestrede kostnaderna för den tillfälliga löneförbättringen
vid de enskilda lärarinneseminarierna samt vid högre
goss- och samskolor, som ej ekonomiskt upprätthölles av vederbörande
kommuner. Härigenom skulle för staten uppkomma en kostnadsökning
av 50,000 kronor, varigenom det erforderliga anslaget
komme att uppgå till 875,000 kronor.

Tillfällig löneförbättring

för är 1920.

144

Departe mentschefen.

Vid anmälan i statsrådet den 9 januari 1919 av de ärenden,
som tillhörde regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde
huvudtitel, erinrade departementschefen, hurusom lärarlönenämnden
den 31 maj 1918 avgivit betänkande angående en definitiv reglering
av ifrågavarande lärarpersonals löneförmåner. Över betänkandet
hade utlåtanden infordrats från vederbörande myndigheter, vilka
utlåtanden dåmera inkommit. Ursprungligen hade det varit departementschefens
avsikt att, på grundvalen av den sålunda förebragta
utredningen i saken, framlägga förslag till lönereglering för
ifrågavarande lärarpersonal, avsett att föreläggas 1919 års riksdag. Den
tillämnade löneregleringen skulle då hava trätt i kraft med ingången
av år 1920. Emellertid hade departementschefen vid en mera
ingående granskning av denna utredning funnit densamma icke vara
av natur att kunna läggas till grund för ett mera definitivt ordnande
av privatläroverkens och dess personals ekonomiska och rättsliga
förhållanden. Under sådana omständigheter hade givetvis frågan
om lönereglering för privatläroverkens lärarpersonal kommit i
ett helt annat läge, och några åtgärder av definitiv art kunde
uppenbarligen för det dåvarande icke komma i fråga i detta hänseende.

Läroverksöverstyrelsens ovanberörda skrivelse den 31 augusti
1918 föredrogs i statsrådet den 21 februari 1919, och anförde därvid
departementschefen, att, då frågan om en definitiv lönereglering
för privatläroverkens lärarpersonal blivit av förut angiven anledning
uppskjuten, det torde få anses vara ett statsintresse att i
möjligaste mån hålla personalen skadeslös för detta uppskov. Av
dessa och andra skäl borde den tillfälliga löneförbättringen för år
1920 till ifrågavarande lärarpersonal utgå med väsentligt högre belopp
än de av läroverksöverstyrelsen föreslagna. Den dåmera rådande
disproportionen mellan löneförmånerna för lärarpersonalen vid
statssamskolor och privatläroverkens ämneslärarinnor pekade jämväl
på önskvärdheten av ett väsentligt tillskott till de senare.

I avseende å beloppen av den föreslagna löneförbättringen föreslog
departementschefen, att till ämneslärarinna, till vilken avlöningen
utginge enligt den högre löneskalan, samt till föreståndare, manlig
eller kvinnlig, måtte få utgå ett lönetillägg å 1,500 kronor. Däremot
borde lönetillägget till ämneslärarinnor, som åtnjöte en begynnelselön
av 1,200 kronor, begränsas till 1,200 kronor.

145

Med avseende å den gjorda jämförelsen med lärarinnorna vid statens
samskolor ville emellertid departementschefen i detta sammanhang
erinra, att det krigstidstillägg, som då utginge och även framdeles
i en eller annan form torde komma att tills vidare utgå till
statens befattningshavare, beredde samskolelärarinnorna en förmån,
varav de privata skolornas lärarinnor i varje fall icke torde komma
i åtnjutande i tillnärmelsevis den utsträckning, som kunde ifrågasättas
beträffande de statsanställda lärarinnorna.

Vad anginge lönetillskotten åt timlärare ansåge sig departementschefen
böra föreslå en höjning, proportionell i förhållande till
vad för ämneslärarna förordats. Manlig timlärare vid enskild mellanskola,
högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium
skulle sålunda i tillfällig löneförbättring åtnjuta 60 kronor för
veckotimme samt manlig timlärare vid högre flickskola och kvinnlig
timlärare vid samtliga slag av förevarande undervisningsanstalter
50 kronor för veckotimme. De avlöningsbelopp, som sålunda
skulle tillgodokomma ovannämnda grupper av lärare, uppginge
ungefär till vad motsvarande lärare vid de allmänna läroverken
åtnjöte.

Vad slutligen angår övningslärarna framhöll departementschefen,
att, därest samma beräkningsgrund anlades i avseende å dem
som beträffande timlärare, de skulle erhålla en avlöning som icke
stode i rätt proportion till vad övningslärarna vid de allmänna läroverken
och andra jämförliga läroanstalter åtnjöte. På grund härav
borde den tillfälliga löneförbättringen för dem ej sättas till högre
belopp än 40 kronor för veckotimme.

De rörande 1919 års tillfälliga löneförbättring föreskrivna inskränkningarna
rörande sådan förbättring för den, som samtidigt
från annan tjänst åtnjöte tillfällig löneförbättring av statsmedel eller
vars innehavände befattning blivit reglerad vid 1918 års lagtima
riksdag, ansåge departementschefen icke böra bibehållas. Det syntes
departementschefen nämligen icke vara möjligt, att, därest en
dylik begränsning bibehölles, privatläroverken skulle för dittills stadgade
avlöningar kunna till sin undervisning vinna just sådana lärarkrafter,
som borde vara av dessa läroverk eftersökta och vilkas
erfarenhet från andra skolor givetvis vore av den största betydelse
för privatläroverkens verksamhet.

Beträffande fördelningen mellan å ena sidan staten och å an -

146

dra sidan kommun, enskilda donatorer eller vederbörande läroanstalt
av kostnaderna för den föreslagna löneförbättringen framhöll
departementschefen, att ett vidhållande av den dittills tillämpade
fördelningsprincipen skulle med de föreslagna höjda lönetilläggen
avsevärt tungt drabba åtskilliga kommuner. Det vore dessutom
principiellt riktigast, att den tillfälliga löneförbättringen
nu helt bestredes av statsmedel; dock borde densamma, vad anginge
enskild mellanskola och högre flickskola, utgå under förutsättning,
att en summa motsvarande 20 procent av det sammanlagda till lärarpersonalen
vid vederbörande skola i tillfällig löneförbättring utgående
beloppet bleve för skolans verksamhet i övrigt anslagen av
kommun eller enskilda donatorer eller utginge av medel, som eljest
stode till vederbörande läroanstalts förfogande.

Kostnaden för den tillfälliga löneförbättringen beräknades av
departementschefen till i runt tal 2,000,000 kronor.

I överensstämmelse med departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet
avläts till riksdagen ovanberörda proposition nr 178.

Riksdagen. Riksdagen (skrivelse nr 8 A, punkt 176) biföll Kung! Maj:ts
förslag, dock med en mindre ändring i föreskrifterna rörande
utbetalande av löneförbättringen vid tjänstledighet på grund av
sjukdom.

Kungörelse Kungörelse angående tillfällig löneförbättring under år 1920
/* 1919'' åt vissa lärare vid privatläroverk utfärdades den 2 augusti 1919
(svensk författningssamling nr 521). Kungörelsen är av följande
lydelse:

1) Delaktighet i den tillfälliga löneförbättringen tillkommer den, som under
år. 1920 eller någon del av nämnda år är anställd i egenskap av föreståndare,
ämneslärare med full tjänstgöring, timlärare eller övningslärare vid sådan enskild
mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola eller enskilt lärarinneseminarium,
som åtnjuter understöd från det i riksstaten uppförda gemensamma
reservationsanslaget till privatläroverk.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med följande belopp utöver föreskriven
minimiavlöning eller, där föreskrift om minimiavlöning saknas, utöver
den avlöning, som för motsvarande tjänstgöring i medeltal utgått under åren
1913—1915:

a) till föreståndare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola, högre
flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 1,500
kronor;

147

b) till ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig, vid enskild
mellanskola, högre flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium,
därest läraren åtnjuter avlöning efter den löneskalu, som utgår från
en begynnelseavlöning av 1,400 kronor, med 1,500 kronor, samt, därest läraren
åtnjuter avlöning efter den löneskala, som utgår från en begynnelseavlöning av
1,200 kronor, med 1,200 kronor;

c) till manlig timlärare vid enskild mellanskola, högre goss- eller samskola
samt enskilt lärarinneseminarium med 60 kronor för veckotimme, dock beträffande
lärare vid högre goss- eller samskola endast för det antal veckotimmar, som för
vederbörande läroanstalt tagits i beräkning vid bestämmande av det särskilda understödet
för anlitande i större omfattning av manliga lärarkrafter;

d) till manlig timlärare vid högre flickskola med 50 kronor för veckotimme; e)

till kvinnlig timlärare vid enskild mellanskola, högre flickskola, högre
goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 50 kronor för veckotimme; f)

till övningslärare, manlig eller kvinnlig, vid enskild mellanskola, högre
flickskola, högre goss- eller samskola samt enskilt lärarinneseminarium med 40
kronor för veckotimme.

3) Den tillfälliga löneförbättringen fördelas på vår- och höstterminen i förhållande
till det antal läsveckor, som faller på den ena och den andra terminen.

4) Föreståndare samt ämneslärare med full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig,
som tjänstgjort kortare tid än en termin, erhåller tillfällig löneförbättring i
förhållande till den del av terminen, under vilken han tjänstgjort; dock med
iakttagande att den, som på grund av sjukdom åtnjutit tjänstledighet eller varit
hindrad att tjänstgöra på den grund, att tjänstgöringen vid skolan i anledning
av rådande smittsam sjukdom måst för någon tid inställas, icke för denna tid
skall vidkännas avdrag å beloppet av honom eljest tillkommande löneförbättring,
samt att annan tillfällig, av vederbörligen styrkt förfall förorsakad frånvaro från
undervisningen, icke överstigande sammanlagt åtta dagar av den tid, utbetalningen
avser, icke skall föranleda avdrag å det vederbörande eljest tillkommande
belopp.

5) Med full tjänstgöring förstås i fråga om kvinnlig ämneslärare en tjänstgöring
till ungefärligen den omfattning, som åligger ämneslärarinna vid allmänt
läroverk. Yad beträffar manlig ämneslärare skola i fråga om tjänstgöringens omfattning
gälla i tillämpliga delar läroverksstadgans motsvarande bestämmelser om
ämneslärares undervisningsskyldighet.

• 6) Till timlärare och övningslärare utgår den tillfälliga löneförbättringen i
förhållande till den fullgjorda tjänstgöringen; dock med iakttagande att sådan
övningslärare, som bestrider tjänstgöring av den art och omfattning, att den berättigar
till tjänstårsberäkning för erhållande av ålderstillägg i enlighet med föreskrifterna
i kungörelsen den 21 februari 1914 (n:r 28) om ändrad lydelse av vissa
bestämmelser i kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av lärarinnorna
vid statsunderstödda enskilda läroanstalter m. m., och som på grund av sjukdom
åtnjutit tjänstledighet eller varit hindrad att tjänstgöra på den grund, att tjänst -

148

Dyriidstilllägg
för dr
1919.

göringen vid skolan i anledning av rådande smittsam sjukdom måst för någon
tid inställas, icke för denna tid skall vidkännas avdrag å beloppet av honom eljest
tillkommande löneförbättring, samt att beträffande ifrågavarande övningslärare
annan tillfällig, av vederbörligen styrkt förfall förorsakad frånvaro från
undervisningen, icke överstigande sammanlagt åtta dagar av den tid, utbetalningen
avser, icke föranleder avdrag å det vederbörande eljest tillkommande
belopp.

7) Tillfällig löneförbättring beräknas allenast för tjänstgöring, fullgjord i
klasserna över de förberedande, dock att kvinnlig ämneslärare med full tjänstgöring
må kunna fullgöra intill en tredjedel därav i de förberedande klasserna
eller i övningsämnen.

8) Den tillfälliga löneförbättringen utgår, vad angår enskild mellanskola och
högre flickskola, under förutsättning att en summa, motsvarande 20 procent av
det sammanlagda till lärarpersonalen vid vederbörande skola i tillfällig löneförbättring
utgående beloppet, varder för skolans verksamhet i övrigt anslagen av
kommun eller enskilda donatorer eller utgår av medel, som eljest stå till vederbörande
läroanstalts förfogande.

9) Den tillfälliga löneförbättringen utbetalas vid de tidpunkter, som i cirkulären
den 29 april 1919 angående statsunderstöd till privatläroverk äro fastställda
för utbetalning av de särskilda bidragen till löne- och ålderstillägg åt lärarinnorna.

10) För rekvisition och utbetalning av den tillfälliga löneförbättringen skola
i övrigt i tillämpliga delar gälla de föreskrifter, som i förberörda cirkulär den
29 april 1919 äro givna beträffande nämnda bidrag till löne- och ålderstillägg åt
lärarinnorna. I

I propositionen nr 372 till 1919 års lagtima riksdag begärdes
anslag till beredande av dyrtidstillägg under år 1919 jämväl
för privatläroverkens lärarpersonal.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 11 mars 1919 erinrade
föredragande departementschefen, att förslag framlagts (se nyss omförmälda
proposition nr 178) om fullföljande, dock med väsentligt
förhöjda belopp, av den tillfälliga löneförbättring, som tidigare beviljats.
Såväl i betraktande härav som med hänsyn till det synnerligen
brydsamma läge, vari privatläroverkens lärarpersonal framför
andra på grund av sina låga avlöningar befunne sig, hade departementschefen
ansett, att staten borde påtaga sig något större utgift
för dyrtidstillägg till dessa lärargrupper än det belopp, som av 1918
års lagtima riksdag anslogs att av statsmedel utgå såsom tillfällig
löneförbättring för år 1919.

Vid övervägande i vilken utsträckning dyrtidstillägget för privatskolorna
borde utgå, hade departementschefen ansett sig böra

149

stanna vid att tillstyrka för föreståndare och för ämneslärare med
full tjänstgöring, manlig eller kvinnlig, ett belopp av 500 kronor
för år, alltså 100 kronor mer än vad av statsmedel till ifrågavarande
befattningshavare utginge i tillfällig löneförbättring för år 1919.

Dy rti dstillägget för timlärare och övningslärare torde böra beräknas
till 15, respektive 10 kronor för veckotimme. Någon begränsning
av dyrtidstillägget vid förening av tjänster ansåge departementschefen
icke böra ifrågakomma. Under förutsättning att kommuner
eller enskilda donatorer, i likhet med vad som förutsattes
beträffande den under år 1919 utgående tillfälligt, löneförbättringen,
tillsköte ett belopp motsvarade 50 procent av statens anslag för detta
ändamål, skulle dyrtidstillägget för föreståndare och ämneslärare
uppgå till 750 kronor.- Någon ovillkorlig skyldighet i detta avseende
torde emellertid ej vara möjlig att för det dåvarande föreskriva.
Att utmäta högre statsutgifter för detta ändamål hade av
statsfinansiella skäl ej befunnits möjligt.

I omförmälda proposition nr 372 gjordes framställning till riksdagen
i enlighet med departementschefens uttalande.

I två inom riksdagen väckta motioner gjordes framställning om Motioner,
höjning av de utav Kungl. Maj:t föreslagna beloppen för dyrtidstillägget.
Motionärerna hemställde sålunda, att dyrtidstillägg måtte
utgå till föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring, manlig
eller kvinnlig, med 750 kronor för år, till manlig timlärare vid enskild
mellanskola, högre goss- och samskola samt enskilt lärarinneseminarium
med 30 kronor för veckotimme, samt till manlig timlärare
vid högre flickskola, kvinnlig timlärare ävensom övningslärare
med 25 kronor för veckotimme.

Riksdagen (skrivelse nr 8 B, punkt 84) anslöt sig till Kungl. Riksdagen.
Maj:ts förslag, dock att de föreslagna beloppen höjdes med 50 procent
och sålunda kommo att utgöra för föreståndare och ämneslärare
med full tjänstgöring 750 kronor för år samt för timlärare respektive
22 kronor 50 öre och 15 kronor för veckotimme. I likhet med
vad som skett beträffande den tillfälliga löneförbättringen för år
1920 till ifrågavarande lärarpersonal, gjordes därjämte en erinran
rörande utbetalande av dyrtidstillägget vid tjänstledighet på grund
av sjukdom.

150

Kostnaden för det sålunda beviljade dyrtidstillägget till privatläroverkens
lärare skulle enligt beräkning uppgå till i avrundat tal

1,030,000 kronor.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 1 augusti 1919
kungörelse angående dyrtidstillägg under år 1919 åt vissa lärare vid
privatläroverk (svensk författningssamling nr 470). I avseende å
detalj föreskrifter och formell uppställning överenstämmer denna kungörelse
på det närmaste med den förut (sid. 146 o. f.) återgivna
kungörelsen angående tillfällig löneförbättring under år 1920 åt ifrågavarande
lärarpersonal.

151

6. Folkhögskolor.

Jämlikt beslut av 1912 års riksdag och kungörelser i ämnet Äldre bestäm
den 21 november 1913 (svensk författningssamling nr 397) skulle ^de^sta?9*
understöd åt sådana i verksamhet varande folkhögskolor i riket, som *"derstöd dT
visat sig gagneliga och av Kung!. Maj:t prövades vara i behov av folkhögskolor.
dylikt understöd, få utgå enligt följande grunder:

a) till folkhögskola, som påginge minst 20 veckor, högst 4,500
kronor;

b) till kvinnlig folkhögskola, som påginge minst 12 veckor,
högst 2,400 kronor;

c) till kvinnlig kras, som påginge samtidigt med manlig folkhögskola
under minst 20 veckor och med särskild undervisning i de
ämnen, där sådant erfordrades, högst 2,400 kronor;

d) till en andra årskurs vid folkhögskola, som åtnjöte statsunderstöd
till sin första årskurs, högst 2,500 kronor vid folkhögskola,
som påginge minst 20 veckor, och 1,500 kronor vid kvinnlig folkhögskola,
som påginge minst 12 veckor, dock under förutsättning
att antalet elever i andra årskursen uppginge till minst fjärdedelen
av medeltalet elever i motsvarande första årskursen under närmast
föregående femårsperiod eller vid nyinrättad skola för den tid, skolan
varit i verksamhet; samt därjämte

e) till anordnande av parallellavdelning vid folkhögskola, dä
sådant prövades vara vid undervisningen i övningsämnena oundgängligen
erforderligt, extra anslag av högst 1,500 kronor till folkhögskola,
som påginge minst 20 veckor, och 1,000 kronor till kvinnlig
folkhögskola, som påginge minst 12 veckor.

Såsom villkor för statsunderstödet gällde bland annat, att styrelsen
erhållit delaktighet i för lärarna avsedd pensionsanstalt för
såväl föreståndaren som ytterligare en lärare vid varje folkhögskola,
samt att landsting, kommuner eller enskilda var för sig eller gemensamt
till vederbörande skola eller kurs lämnade bidrag, vilka,
inberäknat skolavgifter, sammanlagt uppginge till minst lika belopp

152

som det, varmed statsbidraget översköte 2,000 kronor för manlig
kors och 1,000 kronor för kvinnlig kurs.

Till undervisning i huslig ekonomi (hushållsgöromål) utgick statsbidrag
enligt särskilda regler (se sid. 59 här ovan).

Det torde redan här få erinras, att vissa folkhögskolor äro förenade
med läroanstalter av annan typ, nämligen lantmannaskolor
och lanthushållsskolor. I sådant avseende var i reglementet för de
med understöd av statsmedel inrättade lantmannaskolor den 8 november
1918 (svensk författningssamling nr 923), §§ 19 och 26, föreskrivet,
att där lantmannaskola och folkhögskola vore förlagda på samma
plats under gemensam styrelse och hade gemensamma lokaler och
lärare, det ankomme på den gemensamma styrelsen att utse endera
skolans föreståndare till rektor för båda skolorna, Vidare stadgades i
reglementet för de med understöd av statsmedel inrättade lanthushållsskolor
den 29 juni 1912 (svensk författningssamling nr 118),
§ 13, att där lanthushållsskola vore förlagd till samma plats som
folkhögskola eller lantmannaskola samt hade med dylik skola gemensamma
lokaler samt lärarinnor eller lärare, finge efter överenskommelse
mellan skolornas styrelser folkhögskolans eller lantmannaskolans
föreståndare utses till rektor jämväl för lanthushållsskolan.

Beträffande avlöningen till folkhögskolornas personal hava allmänna
bestämmelser kommit till stånd först genom beslut av 1919
års lagtima riksdag. För vissa grupper av folkhögskolornas lärare
hade emellertid dessförinnan medgivits delaktighet i dövstumlärarnas
pensionsanstalt och folkskollärarnas änke- och pupillkassa. I

Krigstidshjälp
för läs
året 1916—
1917 och tillfällig
löneförbättring

för läsåret
1917-1918.

I skrivelse den 8 december 1916 anhöll svenska folkhögskolans
lärarförenings styrelse, att proposition måtte avlåtas till riksdagen om
förhöjning av förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor i syfte
att dyrtidshjälp måtte kunna enligt angivna grunder beredas dessa
läroanstalters personal för läsåren 1916—1917 och 1917—1918. Då
lönerna vid de olika skolorna rätt mycket varierade och behoven
sålunda kunde ställa sig olika, ansåge föreningens styrelse, att en
prövning av förhållandena vid varje särskild skola vore nödvändig
och att fördenskull borde för erhållande av dyrtidshjälp krävas särskild
ansökan av vederbörande skolstyrelse. I allmänhet syntes dock
dyrtidshjälp böra utgå med följande belopp: för manlig och kvinnlig

153

lärare vid vinterkurs 250 kronor, för dylik lärare vid sommarkurs
100 kronor samt dessutom för familjeförsörjare, oberoende av om
tjänstgöringen vore förlagd enbart till vinterkurs eller till vinteroch
sommarkurs, 200 kronor.

På grund av remiss avgav folkskolöverstyrelsen den 22 december
1916 utlåtande i ärendet. Överstyrelsen hemställde, att åtgärder
måtte vidtagas för beredande under arbetsåren 1916—1917 och
1917—1918 av tillfällig löneförbättring åt folkhögskolornas lärare i
huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som angivits i lärarföreningens
framställning, dock så att begreppet familjeförsörjare
fastställdes i enlighet med vad riksdagen i sådant hänseende beslutat
beträffande lärare vid folkskola (jfr sid. 17 i det föregående),
och att löneförbättringen bestämdes till högst de belopp för varje
lärare, som av lärarföreningen begärts.

Den tillfälliga löneförbättringen borde beredas genom ökat tillskott
av statsmedel. Visserligen avlönades folkhögskolornas lärarpersonal
icke direkt av statsmedel, och statsmakterna hade icke omedelbart
fastställt några normer för dess avlöning. För delaktighet
i dövstumlärarnas pensionsanstalt, vilken ordinarie folkhögskollärare
vore skyldiga'' tillhöra, hade emellertid av riksdagen fastställts vissa
minimi- och maximibelopp, och därigenom vore enligt överstyrelsens
mening allmänna grunder för avlöningsbeloppens bestämmande givna.
Folkhögskolans lärare syntes ock i förevarande avseende intaga en
stallning, som i mycket vore jämförlig med den, lärarna vid högre
folkskolan hade, särskilt på grand därav, att vid båda dessa arter
av skolor staten lämnade anslag, som icke med nödvändighet skulle
användas till lärares avlönande utan utgå till uppehållande av skolans
verksamhet i allmänhet.

Att den ifrågasatta dyrtidshjälpen beräknades efter läs- eller
arbetsår och icke efter kalenderår, vore enligt överstyrelsens mening
motiverat med hänsyn till vid folkhögskolorna rådande förhållanden.
Arbetsåret vid dessa omfattade en vinterkurs, som i allmänhet påginge
under tiden den 1 november—den 1 maj, samt en sommarkurs,
som plägade omfatta tiden från början av maj till slutet av
juli. Då i många fall olika lärare undervisade vid vinterkursen, som
sträckte sig över delar av två kalenderår, och vid sommarkursen,
som i sin helhet inginge i ett kalenderår, syntes lärarföreningens
20

154

Departe mentschefen.

styrelse hava ansett, att den i dylika fall vanliga beräkningen efter
kalenderår skulle möta svårigheter. Det hade visserligen icke undgått
överstyrelsen, att här föreslagits en beräkningsgrund, som avveke
från den eljest tillämpade och därför kunde väcka betänkligheter,
men överstyrelsen hade dock icke ansett sig för sin del böra
motsätta sig densamma.

I sitt yttrande i ärendet till statsrådsprotokollet den 14 april
1917 framhöll föredragande departementschefen, att det torde vara
för lärarpersonalen lämpligast och tryggast, att den ifrågasatta dyrtidshjälpen
ntginge direkt i form av tillfällig löneförbättring för
lärarna. Departementschefen hade intet att erinra mot att dyrtidshjälpen
utginge med särskilda belopp för vinterkurs och sommarkurs
samt funne sig även, såvitt anginge den ordinarie lärarpersonalen,
kunna biträda förslaget om särskilt familjetillägg åt familjeförsörjare.
Liknande familjetillägg hade tidigare av riksdagen
tillerkänts ordinarie lärare vid högre folkskolor, vilka skolor med
hänsyn till det sätt, varpå staten understödde desamma, vore i viss
mån jämförliga med folkhögskolorna.

Departementschefen framhöll vidare, att det vore förenat med
stora svårigheter att efter en gång för alla givna regler fastställa
de belopp, med vilka löneförbättringen borde utgå. Förhållandena
vid de särskilda folkhögskolorna vore nämligen allt för olika för att
rätt kunna inpassas i ett givet system. Sålunda vore ett antal folkhögskolor
förenade med lantmannaskolor eller lanthushållsskolor, till
följd varav ett betydande antal folkhögskollärare åtnjöte avlöning
även såsom lärare vid vederbörande lantmannaskola eller lanthushållsskola.
Vad slutligen folkhögskollärarnas tjänstgöringsskyldighet
beträffade, gåve föreliggande uppgifter vid handen, att — oavsett
det förhållandet, att vissa lärare tjänstgjorde endast vid vinterkurs,
andra endast vid sommarkurs och ännu andra vid både vinter- och
sommarkurs — tjänstgöringen vore av synnerligen skiftande omfattning,
stundom uppgående till endast några få timmar i veckan.

Under dessa förhållanden funne departementschefen den lämpligaste
utvägen vara, att åt Kungl. Maj:t överlämnades att pröva,
med vilket belopp löneförbättringen borde utgå i varje särskilt fall..
En dylik mera individuell prövning torde näppeligen kunna undvikas,
för den händelse, såsom begärts, även lantmannaskolornas lärare

155

komme i åtnjutande av tillfällig löneförbättring; efter vad förut vore
nämnt, hade ju folkhögskolorna och lantmannaskolorna delvis gemensam
personal.

Man borde fördenskull inskränka sig till att i fråga om löneförbättring
till folkhögskolornas lärare angiva vissa maximibelopp,
och syntes därvid hänsyn böra tagas dels till de belopp för tillfällig
löneförbättring, som i proposition den 16 mars 1917 (nr 148) föreslagits
beträffande lärarpersonalen vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter, dels ock till det förhållandet, att undervisningen vid
folkhögskolorna påginge kortare tid av aret än vid flertalet andra
skolor samt att följaktligen folkhögskolornas lärarpersonal i större
omfattning än andra lärare torde kunna räkna med inkomster utom

tjänsten. _ ,

Departementschefen hade icke något att erinra mot att den tillfälliga
löneförbättringen åt folkhögskolornas ordinarie lärare komme
att utgå med högst 250 kronor för vinterkurs och högst 100 kronor
för sommarkurs samt därutöver med högst 200 kronor i familjetillägg.
Sådant familjetillägg torde emellertid, såsom fallet vore beträffande
lärare vid högre folkskolor samt folk- och småskolor, böra
tillkomma endast ordinarie lärare, som hade eget äkta barn under
18 års ålder, och syntes — likaledes med förebild från nämnda läroanstalter
— gift kvinnlig befattningshavare, vars man levde, icke
böra erhålla dylikt tillägg.

Vad angår de s. k. extralärarne framhöll departementschefen
härefter, att begreppet extralärare vid folkhögskolorna vore synnerligen
svävande, samt att någon bestämd gräns mellan dessa lärare
och timlärare icke funnes. Såväl tjänstgöringsskyldigheten som arvodena
för dvlika lärare vore i hög grad växlande. Enahanda vore
förhållandet med tjänstgöringsskyldighet och arvoden för lärare i
övningsämnen. Härtill komme, att en och samma person icke sällan
tjänstgjorde såsom både ämneslärare och övningslärare.^ På grund
av dessa förhållanden föresloge departementschefen, att såsom villkor
för extralärares eller övningslärares delaktighet i den avsedda löneförbättringen
sattes en mimmitjänstgöring av 15 timmar i veckan.

I förhållande till de belopp, som i förutberörda proposition den
16 mars 1917 föreslagits såsom tillfällig löneförbättring för närmast
jämförliga kategorier av lärare vid andra läroanstalter, ansage departementschefen,
att den tillfälliga löneförbättringen för extralärare

156

Motioner.

Riksdagens

skrivelse.

och lärare i övningsämnen vid folkhögskolor borde bestämmas till
följande belopp: för icke ordinarie ämneslärare, manlig och kvinnlig,
högst 200 kronor för vinterknrs och högst 100 kronor för sommarkurs;
för lärare i övningsämne samt för lärare, manlig och k vinn -Hg, som på samma gång är ämnes- och övningslärare, högst 150
kronor för vinterkurs och högst 100 kronor för sommarkurs. Då
familjetillägg för lärare vid högre folkskolor icke av riksdagen beviljats
för andra än ordinarie lärare, borde sådant tillägg för lärare
vid folkhögskolor icke heller ifrågasättas för andra än dem, som
vore att anse såsom ordinarie lärare. Den tillfälhga löneförbättringen
borde, med hänsyn till vinterkursens fördelning på olika kalenderår,
utgå för läsår, och borde i nu förevarande sammanhang anslag
äskas för läsåret 1917—1918.

Den tillfälhga löneförbättringen för läsåret 1917—1918 beräknades
av departementschefen draga en kostnad av omkring 66,000
kronor. I likhet med vad som föreslagits beträffande tillfällig löneförbättring
för lärarpersonalen vid privatläroverken och de kommunala
meHanskoloma, borde även för folkhögskolornas vidkommande den
fordran uppstäHas, att landsting, kommuner eller enskilda skulle
bidraga med en tredjedel av det för löneförbättringen erforderhga
beloppet. Under sådana förhållanden skulle ett anslag under åttonde
huvudtiteln av 45,000 kronor vara för ändamålet tillräckligt. •

I enhghet med departementschefens mening avfattades proposition
tiH riksdagen i ärendet (nr 241).

I två med anledning av propositionen inom riksdagen väckta
motioner yrkades, att riksdagen måtte besluta att på extra stat för
år 1918 anvisa ett förslagsanslag av 135,000 kronor för beredande
under såväl läsåret 1916—17 som läsåret 1917—18 av tillfälhg löneförbättring
åt lärare vid statsunderstödda folkhögskolor att utgå enligt
de av Kung], Maj:t föreslagna grunder, dock så att löneförbättringen
helt och hållet bestredes av statsmedel.

Riksdagen (skrivelse nr 205) hade icke haft något att erinra mot
förslaget om beviljande av tillfällig löneförbättring för ifrågavarande
lärarpersonal under år 1918.1) Vad beträffade grunderna för denna

*) Avser »läsåret 1917—1918».

157

löneförbättring förklarade sig riksdagen dock icke vilja för det dåvarande
medverka till att principen om särskilt lönetillägg för familjeförsörjare
komme att tillämpas i fråga om den tillfälliga löneförbättringen
för ordinarie lärare, utan ansåge riksdagen det riktigare,
att alla ordinarie lärare erliölle tillfällig löneförbättring med samma
belopp. I fråga om storleken av detta belopp både riksdagen ansett
sig böra bestämma detsamma till högst 350 kronor för vinterkurs
och högst 100 kronor för sommarkurs. De sålunda av riksdagen
beslutade ändringarna behövde icke medföra någon ändring i det av
Kungl. Maj:t äskade anslagsbelÖppet.

Vad vidare anginge spörsmålet om tillfällig löneförbättring även
för år 1917x) hänvisade riksdagen till sitt yttrande i fråga om tillfällig
löneförbättring åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor
(jfr sid. 88—89 här ovan). Jämväl för här ifrågavarande lärarpersonal
hade riksdagen ansett sig böra bevilja krigstidshjälp för år
19171) med 250 kronor för ordinarie lärare och 150 kronor för övriga
lärare. Kostnaden för denna krigstidshjälp, som skulle helt utgå
av statsmedel, beräknades av riksdagen till 37,000 kronor.

Riksdagen anvisade sålunda på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag
av 45,000 kronor för beredande under läsåret 1917—
1918 av tillfällig löneförbättring åt lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
att, efter Kung!. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall,
utgå enligt följande grunder, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda
de närmare föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder vore
erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår

a) med högst 350 kronor för vinterkurs och högst 100 kronor
för sommarkurs till varje ordinarie lärare;

b) med högst 200 kronor för vinterkurs och högst 100 kronor
för sommarkurs till varje icke ordinarie, manlig och kvinnlig ämneslärare,
som har en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 timmar
i veckan;

c) med högst 150 kronor för vinterkurs och högst 100 kronor
för sommarkurs till varje annan manlig och kvinnlig lärare, som
har en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 timmar i veckan och
vilken icke äger erhålla tillfällig löneförbättring enligt de i punkterna
a) och b) angivna grunder.

’) Avser »läsåret 1916—1917».

158

2) Såsom bidrag till ifrågavarande tillfälliga löneförbättring utgå
av det belopp, som för varje särskilt fall må komma att bestämmas,
två tredjedelar av statsmedel, under villkor att den återstående tredjedelen
tiilskjutes av landsting, kommuner eller enskilda.

Vidare beslutade riksdagen, att för år 1917x) krigstidshjälp av
statsmedel skulle utgå till lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
med 250 kronor till ordinarie lärare vid vinterkurs eller vinter- och
sommarkurs samt med 150 kronor till sådan annan lärare vid vinterkurs
eller vinter- och sommarkurs, som hade en tjänstgöringsskyldighet
av minst 15 timmar i veckan, med rätt för Kungl. Maj:t
att utfärda de närmare föreskrifter i ämnet, som kunde vara erforderliga;
och anvisades för ändamålet på extra stat för år 1918 ett
förslagsanslag av 37,000 kronor.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 11 december
1917 dels kungörelse angående krigstidshjälp för läsåret 1916—1917
åt lärare vid statsunderstödda folkhögskolor (svensk författningssamling
nr 812) dels ock kungörelse angående statsbidrag för beredande
av tillfällig löneförbättring för läsåret 1917—1918 åt lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor (svensk författningssamling nr 813).

Beträffande innehållet i dessa kungörelser torde här endast få
erinras om följande.

Med ordinarie lärare skulle förstås sådan lärare, med vilkens
befattning följde pensionsrätt enligt bestämmelserna i reglementet
för dövstumlärarnas pensionsanstalt. Beträffande icke ordinarie lärare,
som vore anställd även vid statsunderstödd lantmannaskola,
gåvos vissa inskränkande föreskrifter i fråga om såväl krigstidshjälp
som tillfällig löneförbättring. Likaledes stadgades vissa begränsningar
beträffande krigstidshjälp till den, som på grund av annan befattning
erhölle krigstidstillägg eller krigstidshjälp av statsmedel;
någon motsvarande bestämmelse meddelades däremot icke beträffande
den tillfälliga löneförbättringen. Krigstidshjälp och tillfällig löneförbättring
skulle jämväl tillkomma icke ordinarie lärare, vars undervisningsskyldighet
under någon del av tjänstgöringstiden icke omfattat
15 timmar i veckan, under förutsättning att sammanlagda
antalet av hans undervisningstimmar under kursen uppgått till i medeltal
15 för varje vecka.

*) Avser »läsåret 1916—1917».

I statsverkspropositionen till 1918 års lagtima riksdag (åttonde Tillfällig
huvudtiteln, punkt 188) gjordes framställning om beredande under X^f^läg
läsåret 1918—1919 av tillfällig löneförbättring åt lärare vid stats- dref 1918—
understödda folkhögskolor.

I skrivelse den 18 december 1917 hade svenska folkhögskolans
lärarförening hemställt om utverkande av anslag till tillfällig löneförbättring
åt folkhögskolornas lärarpersonal jämväl för läsåret 1918
—1919, att utgå med högre belopp än den tillfälliga löneförbättringen
för läsåret 1917—-1918. Styrelsen hade därjämte uttalat såsom
önskvärt, att det fastställda villkoret för den tillfälliga löneförbättringens
utgående under sistnämnda läsår, att landsting, kommuner
eller enskilda skulle med en tredjedel bidraga till sagda löneförbättring,
finge bortfalla.

Med avseende å de belopp, med vilka den begärda löneförbättringen
borde utgå, ansåge sig styrelsen böra som ett minimum anhålla
om en sådan höjning för läsåret 1918-—1919 av den tillfälliga
löneförbättringen, att denna skulle komma att utgå a) med 700 kronor
för vinterkurs och 800 kronor för sommarkurs till varje ordinarie
lärare; b) med 450 kronor för vinterkurs och 250 kronor för sommarkurs
till varje icke ordinarie, manlig och kvinnlig ämneslärare,
som hade en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 timmar i veckan;
och c) med 350 kronor för vinterkurs och 250 kronor för sommarkurs
till varje annan manlig och kvinnlig lärare, som hade en tjänstgöringsskyldighet
av minst 15 timmar i veckan och vilken icke ägde
erhålla tillfällig löneförbättring enligt de i punkterna a) och b) angivna
grunder.

Över denna ansökning hade folkskolöverstyrelsen den 22 december
1917 avgivit infordrat utlåtande och därvid tillstyrkt bifall
till densamma.

Beträffande föreningsstyrelsens hemställan, att villkoret om visst
bidrag från landsting, kommuner eller enskilda måtte få bortfalla,
anförde folkskolöverstyrelsen, att det för vissa skolor erbjudit så
stora svårigheter att erhålla tillräckliga anslag för sin verksamhet,
att det knappast vore sannolikt, att det skulle bliva dem möjligt att
anskaffa de belopp, som skulle bliva erforderliga för löneförbättringens
utfyllande. Över huvud syntes det vara ägnat att väcka betänkligheter,
att en löneförbättring, som närmast vore avsedd att

160

Departe mentschefen -

Kungörelse
2*/n 1918.

vara en hjälp från statens sida till en personal, som befunne sig i
nödläge, gjordes beroende av bidrag från korporationer eller enskilda,
då därav lätteligen kunde bliva en följd, att vissa befattningshavare,
och det kanske de mest behövande, bleve utestängda från delaktighet
i löneförbättringen, emedan det uppställda villkoret icke kunde fyllas.
Överstyrelsen skulle därför anse lyckligast, att något villkor av ifrågavarande
slag icke uppställdes, men ville i vart fall betona, att det
icke syntes rådbgt att kräva bidrag till så stor del av löneförbättringen
som en tredjedel.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid åttonde huvudtitelns
anmälan i statsrådet den 14 januari 1918 biträdde föredragande departementschefen
den av föreningens styrelse gjorda framställningen,
därvid emellertid departementschefen — under erinran om, bland
annat, att ifrågavarande lärarpersonal under normala förhållanden
helt avlönades av skolornas styrelser — uttalade såsom sin mening,
att det beträffande den tillfälliga löneförbättringen för läsåret 1917
—1918 stadgade villkoret om visst bidrag från landsting, kommuner
eller enskilda borde gälla jämväl i fråga om den tillfälliga löneförbättringen
för läsåret 1918—1919. För den föreslagna löneförbättringen
erfordrades under sådana förhållanden ett förslagsanslag av

95,000 kronor.

Den i enlighet med departementschefens uttalande till riksdagen
avlåtna framställningen blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 284,
punkt 4), och kungörelse i ämnet utfärdades den 22 november 1918
(svensk författningssamling nr 940). Kungörelsen innehöll följande
bestämmelser.

§ b

Tillfällig löneförbättring utgår vid statsunderstödd folkhögskola under -läsåret
1918—1919:

a) med högst 700 kronor för vinterkurs och högst 300 kronor för sommarkurs
till varje ordinarie lärare,

b) med högst 450 kronor för vinterkurs och högst 250 kronor för sommarkurs
till varje icke ordinarie ämneslärare, vilkens tjänstgöringsskyldighet omfattar
minst 15 undervisningstimmar i veckan,

c) med högst 350 kronor för vinterkurs och högst 250 kronor för sommarkurs
till varje annan lärare, som har en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 undervisningstimmar
i veckan och vilken icke äger erhålla tillfällig löneförbättring
enligt de i punkterna a) eller b) angivna grunder.

161

§ 2.

Har under vinter- eller sommarkursen tjänstgöringen för sådan lärare, som
avses i § 1 punkten b) eller c), någon del av tjänstgöringstiden icke uppgått till 15
undervisningstimmar i veckan, må dock tillfällig löneförbättring till honom utgå,
under förutsättning att sammanlagda antalet av hans undervisningstimmar under
kursen uppgått till i medeltal minst 15 för varje vecka.

§ 3.

Med ordinarie lärare förstås i denna kungörelse sådan lärare, som av vederbörande
skolstyrelse antagits till ordinarie, dock under förutsättning att för lärartjänsten
enligt reglementet för dövstumlärarnas ■ pensionsanstalt den 8 oktober
1915 (n:r 466) vunnits eller kan vinnas delaktighet i nämnda pensionsanstalt.

§ 4.

Under här ovan i övrigt stadgade villkor må tillfällig löneförbättring utgå
utan hinder därav,

att läraren under endast en del av vinter- eller sommarkursen innehaft sin
anställning, i vilket fall löneförbättringen skall beräknas för den tid, tjänstgöringen
omfattat, i förhållande till den för kursen stadgade minimitiden,

att läraren på grund av offentligt uppdrag eller sjukdom åtnjutit tjänstledighet
eller

att undervisningen vid skolan måst på grund av smittosam sjukdom för
någon tid inställas.

§ 5.

I § 1 punkten b) eller c) omförmäld lärare, som är anställd även vid statsunderstödd
lantmannaskola eller lanthushållsskola, må, under förutsättning att den
sammanlagda tjänstgöringen vid skolorna uppgår till i medeltal minst 15 undervisningstimmar
i veckan, erhålla tillfällig löneförbättring såsom lärare vid folkhögskolan,
även om hans tjänstgöring vid denna skola understiger nämnda medeltal,
dock i varje fall allenast med så stor del av det i § 1 punkten b) eller c)
bestämda belopp, som i förhållande till hans sammanlagda tjänstgöring vid skolorna
svarar mot hans tjänstgöring vid folkhögskolan, varvid tjänstgöringen beräknas
efter medeltalet undervisningstimmar i veckan. Därest för hans befattning
vid lantmannaskolan vunnits eller kan vinnas delaktighet i dövstumlärarnas
pensionsanstalt, må han dock icke åtnjuta tillfällig löneförbättring såsom lärare
vid folkhögskolan.

§ 6.

Ansökning om tillfällig löneförbättring enligt denna kungörelse skall, ställd
till Konungen och avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med bifogade formu 21 -

Ökat understöd
för läsåret
1918
-1919.

162

lär litt. A1) samt åtföljd av uppgifter och intyg i huvudsaklig överensstämmelse
med bifogade formulär litt. B1) ävensom beträffande ordinarie lärare, som icke erhållit
delaktighet i dövstumlärarnas pensionsanstalt, men för vilkens tjänst sådan
delaktighet kan vinnas, av intyg, som bestyrker berörda förhållande, insändas till
skolöverstyrelsen, så snart den kurs, för vilken bidrag avses, blivit avslutad; och
har skolöverstyrelsen att efter folkhögskolinspektörens hörande med eget yttrande
överlämna ansökningen till Kungl. Maj:t.

§ 7-

Av det belopp, som för varje särskilt fall må komma att bestämmas såsom
tillfällig löneförbättring, utgå två tredjedelar av statsmedel, under villkor att den
återstående tredjedelen tillskjutes av landsting, kommuner eller enskilda.

§ 8.

Vad i denna kungörelse föreskrives med avseende på lärare skall äga tilllämpning
på såväl manliga som kvinnliga lärare.

I statsverkspropositionen till 1918 års lagtima riksdag (åttonde
huvudtiteln, punkt 186) gjordes jämväl framställning om tillfällig
förhöjning av understöden till folkhögskolor.

Uti skrivelse, som av folkskolöverstyrelsen med utlåtande den 5
oktober 1917 överlämnats till Kungl. Maj:t, hade styrelsen för svenska
folkhögskolans lärarförening på anförda skäl ifrågasatt, att understöden
till folkhögskolor skulle ökas med 25 procent. Folkskolöverstyrelsen
ansåg, att en sådan ökning icke skulle vara för stor i förhållande
till skolornas behov och med hänsyn till den inträdda minskningen
i penningens köpkraft. Överstyrelsen erinrade emellertid om
den tillfällig?), löneförbättring, som riksdagen beviljat folkhögskolornas
lärarpersonal för läsåret 1917—1918. Denna löneförbättring
torde visserligen, menade överstyrelsen, närmast vara att anse som
en direkt hjälp åt lärarna, och i varje fall beredde den ingen lättnad
i kostnaden för skolornas uppvärmning och belysning m. m., •
men i betraktande av densamma ansåge överstyrelsen sig dock böra
förorda en tillfällig ökning av de nu utgående understöden till skolorna
med endast 20 procent.

Departementschefen anslöt sig till folkskolöverstyrelsens förslag
och förordade sålunda en tillfällig ökning i statsunderstöden med 20
procent.

b Här ej återgivet.

163

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att för beredande
av ökat understöd åt folkhögskolor för vinterkursen 1918
—1919 och sommarkursen 1919 anvisa på extra stat för år 1919
ett förslagsanslag av 95,000 kronor, och detta förslag blev av riksdagen
bifallet (skrivelse nr 8 A, punkt 193).

I skrivelse till folkskolöverstyrelsen hade folkhögskohnspektören
E. Ingers hemställt om förslag till riksdagen angående ytterhgare tillfällig
löneförbättring för läsåret 1918—1919 att av statsmedel utgå till
under höstterminen 1918 vid statsunderstödda folkhögskolor anställda
lärare med ett belopp av 300 kronor för ordinarie lärare och 200
kronor för icke ordinarie lärare, som hade en tjänstgöringsskyldighet
av minst 15 undervisningstimmar i veckan.

Till stöd för denna hemställan hade Ingers anfört bland annat,
att den för läsåret 1918—1919 beviljade tillfälliga löneförbättringen,
åtminstone vad statsbidraget till densamma beträffade, icke kunde
komma lärarpersonalen tillgodo förrän efter avslutningen av vinterkursen
1918—1919, alltså i regeln tidigast vid mitten av år 1919.
För att bringa folkhögskohärarna den hjälp, de just då behövde,
syntes ingen annan utväg möjlig än att hos urtima riksdagen 1918
anhålla om förhöjning av det för läsåret 1918—1919 beviljade bidraget
för tillfälhg löneförbättring, vilket särskilda bidrag skulle
utgå till de lärare, som under höstterminen 1918 vore anställda vid
folkhögskolorna. Då det icke torde vara möjligt att för en sådan
förhöjning fordra något motsvarande bidrag av landsting eller andra
ortsmyndigheter, enär landstingen först hösten 1919 skulle kunna
fatta beslut i sådant hänseende och dyrtidshjälpen alltså icke skulle
kunna komma lärarna tillhanda förrän nära ett år efter den tid,
för vilken den skulle vara avsedd, syntes det nödvändigt, att villkor
om motsvarande bidrag för förhöjningen icke uppställdes, utan att
den i sin helhet bestredes av statsmedel.

Med instämmande i vad folkhögskohnspektören anfört beträffande
behovet av löneförbättring för folkhögskolornas lärare hemställde folkskolöverstyrelsen,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå 1918 års urtima
riksdag att bevilja sagda lärare ytterhgare löneförbättring för år
1918 enhgt samma grunder som dem, enligt vilka sådan löneförbättring
kunde varda tillerkänd lärarna vid folk- och småskolor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 25 oktober 1918 fram -

Extra krigs
tidstilläggför
vinterkursen
1918—1919.

164

höll föredragande departementschefen i likhet med folkhögskolinspektören,
att det läge stor vikt på att det ifrågasatta understödet
snarast möjligt komme folkhögskolornas lärarpersonal till godo, och
att detsamma på grund härav icke borde göras beroende av bidrag
från landsting, kommuner eller enskilda utan helt utgå av statsmedel.
På grund av kursernas vid folkhögskolorna förläggning på
året vore det lämpligast, att understödet, som borde benämnas extra
krigstidstillägg, finge utgå icke för senare halvåret av 1918 utan
för då pågående vinterkurs.

Beloppet för det extra krigstidstillägget hade beträffande övriga
lärargrupper, vilka erhållit tillfällig löneförbättring för år 1918, föreslagits
till hälften av nämnda löneförbättring. I överensstämmelse
härmed syntes departementschefen beloppet för det extra krigstidstillägget
åt folkhögskolornas lärare böra sättas till hälften av den
tillfälliga löneförbättring, som tillerkänts dessa lärare för vinterkursen
under läsåret 1917—1918, (således till 175 kronor för ordinarie
lärare och 100 respektive 75 kronor för annan lärare). Departementschefen
beräknade, att ett förslagsanslag av 25,000 kronor vore
erforderligt för ifrågavarande extra krigstidstillägg.

I enlighet med departementschefens uttalande avläts den 25
oktober 1918 till urtima riksdagen proposition (nr 14) angående extra
krigstidstillägg åt vissa lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

Under framhållande särskilt att de av Kungl. Maj:t föreslagna
extra krigstidstilläggen beräknats allenast å de relativt låga belopp,
som utgått såsom tillfällig löneförbättring för vinterkursen 1917—
1918, hade motionsvis yrkats en väsentlig förhöjning i de ifrågasatta
tilläggen.

Med beaktande av berörda yrkanden beslutade riksdagen, att
tilläggen skulle utgå med följande belopp:

till varje ordinarie lärare....................... 325 kronor,

till varje icke ordinarie ämneslärare, vilkens tjänstgöringsskyldighet
omfattade minst 15 undervisningstimmar i veckan, 225 kronor,
till varje annan lärare, som hade en tjänstgöringsskyldighet av
minst 15 undervisningstimmar i veckan och vilken icke ägde erhålla

extra krigstidstillägg enligt ovan angivna grunder..... 200 kronor.

I övrigt hade riksdagen icke funnit anledning till erinran mot
Kungl. Majtts förslag.

165

För ändamålet anvisades på extra tilläggsstat för år 1918 ett
förslagsanslag av 50,000 kronor.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades den 6 december
1918 kungörelse i ämnet (svensk författningssamling nr 973).

I proposition nr 372 till 1919 års lagtima riksdag begärdes anslag
till beredande av dyrtidstillägg jämväl för lärarna vid de statsunderstödda
folkhögskolorna. Detta dyrtidstillägg skulle utgå för
läsåret 1918—1919 enligt enahanda grunder, som tillämpats i fråga
om den tillfälliga löneförbättringen för samma läsår, således till ordinarie
lärare med högst 700 kronor för vinterkurs och högst 300
kronor för sommarkurs samt till annan lärare, som hade en tjänstgöringsskyldighet
av minst 15 timmar i veckan, med högst 450 respektive
350 kronor för vinterkurs och högst 250 kronor för sommarkurs.
Det för dyrtidstillägget erforderliga statsbidraget beräknades
till 95,000 kronor.

Riksdagen (skrivelse nr 8 B, punkt 84) anslöt sig till Kungl.
Maj:ts förslag, därvid riksdagen emellertid jämväl för denna lärargrupp
höjde de av Kungl. Maj:t föreslagna beloppen med 50 procent
(jämför sid. 56 i det föregående).

Den 19 juni 1919 utfärdades kungörelse i ämnet (svensk författningssamling
nr 514) av följande innehåll:

§ 1.

Dyrtidstillägg utgår vid statsunderstödd folkhögskola under läsåret 1918—1919:

a) med högst 1,050 kronor för vinterkurs och högst 450 kronor för sommarkurs
till varje ordinarie lärare,

b) med högst 675 kronor för vinterkurs och högst 375 kronor för sommarkurs
till varje icke ordinarie ämneslärare, vilkens tjänstgöringsskyldighet omfattar
minst 15 undervisningstimmar i veckan,

c) med högst 525 kronor för vinterkurs och högst 375 kronor för sommarkurs
till varje annan lärare, som har en tjänstgöringsskyldighet av minst 15 undervisningstimmar
i veckan och vilken icke äger erhålla dyrtidstillägg enligt de
i momenten a) eller b) angivna grunder.

§ 2.

Har under vinter- eller sommarkursen tjänstgöringen för sådan lärare, som
avses i § 1 mom. b) eller c), någon del av tjänstgöringstiden icke omfattat 15

Dyrtidstillägg
för
läsåret 1918
-1919.

Kungörelse
19/e 1919.

166

undervisningstimmar i yeckan, må dock dyrtidstillägg till honom utgå, under
förutsättning att sammanlagda antalet av hans undervisningstimmar under kursen
uppgått till i medeltal 15 för varje vecka.

§ 3.

Med ordinarie lärare förstås i denna kungörelse sådan lärare, som av vederbörande
skolstyrelse antagits till ordinarie, dock under förutsättning att för lärartjänsten
enligt reglementet för dövstumlärarnas pensionsanstalt den 8 oktober
1915 (n:r 466) vunnits eller kan vinnas delaktighet i nämnda pensionsanstalt.

§ 4.

(Under här ovan i övrigt stadgade villkor må dyrtidstillägg utgå utan tunder
därav,

att läraren under endast en del av vinter- eller sommarkursen innehaft sin
anställning, i vilket fall dyrtidstillägget skall beräknas för den tid, tjänstgöringen
omfattat, i förhållande till den för kursen stadgade minimitiden,

att läraren på grund av offentligt uppdrag eller sjukdom åtnjutit tjänstledighet,
eller

att undervisningen vid skolan måst på grund av smittsam sjukdom för någon
tid inställas.

§ 5.

I § 1 mom. b) eller c) omförmäld lärare, som är anställd även vid statsunderstödd
lantmannaskola eller lanthushållsskola eller bådadera, må, under förutsättning
att den sammanlagda tjänstgöringen vid skolorna uppgår-till i medeltal
minst 15 undervisningstimmar i veckan, erhålla dyrtidstillägg såsom lärare vid folkhögskolan,
även om hans tjänstgöring vid denna skola understiger nämnda medeltal,
dock i varje fall allenast med så stor del av det i § 1 mom. b) eller c) bestämda
belopp, som i förhållande till hans sammanlagda tjänstgöring vid skolorna
svarar mot hans tjänstgöring vid folkhögskolan, varvid tjänstgöringen beräknas
efter medeltalet undervisningstimmar i veckan. Därest för hans befattning vid
lantmannaskolan vunnits eller kan vinnas delaktighet i dövstumlärarnas‘pensionsanstalt,
må han dock icke åtnjuta dyrtidstillägg såsom lärare vid folkhögskolan.

§ 6.

Ansökning om dyrtidstillägg enligt denna kungörelse skall, ställd till Konungen
och avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med bifogade formulär litt. A1)
samt åtföljd av uppgifter och intyg i huvudsaklig överensstämmelse med bifogade
formulär litt. B1) ävensom beträffande ordinarie lärare, som icke erhållit delaktighet
i dövstumlärarnas pensionsanstalt, men för vilkens tjänst sådan delaktighet

'') Här ej återgivet.

1G7

kan vinnas, av intyg, som bestyrker berörda förhållande, insändas till skolöverstyrelsen,
som har att efter folkhögskolinspektörens hörande med eget yttrande
snarast möjligt överlämna ansökningen till Kung! Maj:t.

§ 7-

Av det belopp, som för varje särskilt fall må komma att bestämmas såsom
dyrtidstillägg, utgå två tredjedelar av statsmedel, under villkor att den återstående
tredjédelen tillskjutes av landsting, kommuner eller enskilda.

§ 8.

Vad i denna kungörelse föreskrives med avseende på lärare skall äga tillämpning
på såväl manliga som kvinnliga lärare.

Jämlikt Kung! Maj:ts bemyndigande den 10 november 1916 tillkallades
inom folkskolöverstyrelsen särskilda sakkunniga för att tillsammans
med folkhögskolinspektören uppgöra förslag till nya grunder
för avlönings- och pensionsförhållandena vid folkhögskolorna.
Enligt det förslag, som av dessa sakkunniga utarbetades, borde såsom
villkor för beviljande av statsunderstöd åt en folkhögskola fastställas,
att lärarpersonalen tillförsäkrades vissa minimilöner. Dessa skulle
dock ej direkt utbetalas av statsmedel utan såsom förut utgå av till
undervisningens uppehållande anslagna medel. Till dessa minimilöner
skulle för den ordinarie lärarpersonalen komma dels ålderstillägg,
dels, där sådant kunde ifrågakomma, familjetillägg i huvudsaklig
överensstämmelse med lärarlönenämndens förslag angående
familjetillägg för folkskolornas och de kommunala mellanskolomas
lärarpersonal. Såväl ålderstillägg som familjetillägg borde direkt
utgå av statsmedel.

Såsom minimilöner föreslogo de sakkunniga: för föreståndare
vid skola med både vinter- och sommarkurs 4,200 kronor, för föreståndare
vid skola med endast vinterkurs 8,700 kronor, för ordinarie
ämneslärare med tjänstgöring vid både vinter- och sommarkurs 2,700
kronor och för ordinarie ämneslärare med tjänstgöring vid endast
vinterkurs 2,200 kronor.

För föreståndare skulle därtill komma, förutom bostadsförmån
eller ersättning därför med minst 500 kronor, två ålderstillägg, vart -

Löne- och pensionsreglering

från och med
läsåret
1919—1920.

Sakkunniga
10/n 1916.

168

Styrelsen för
folkhögskolans
lärarförening.

Skolöverstyrelsen
n/i
1919.

derå å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring, samt
för ordinarie lärare, förutom bostadsförmån eller ersättning därför
med minst 400 kronor för gift och 250 kronor för ogift lärare, fyra
ålderstillägg, vartdera å 400 kronor, efter respektive 5, 10, 15 och
20 års tjänstgöring. Vidare skulle till såväl föreståndare som ordinarie
lärare utgå familjetillägg med 300 kronor för varje enligt
lärarlönenämndens förslag i fråga om familjetillägg till folkskolornas
och de kommunala mellanskolomas lärarpersonal till sådant tillägg
berättigat barn.

Till extra ordinarie ämneslärare, manliga och kvinnliga, med
full tjänstgöring skulle avlöningen utgå med 1,500 kronor vid vinterkurs
och med 500 kronor vid sommarkurs.

Vidare framlade de sakkunnige förslag rörande avlöning till
sjukvikarie för ordinarie lärare, till lärare och lärarinnor i slöjd samt
till skolkökslärarinnor.

De sakkunniga betonade, att de vid uppgörandet av sitt förslag
till lönebestämmelser tagit hänsyn till den prisnivå, som rådde före
krigsutbrottet, och att, därest den allmänna prisstegring å fömödenhetsvaror,
som sedan dess inträffat, skulle bliva beståndande, de föreslagna
lönesatserna borde undergå en motsvarande höjning.

Till folkskolöverstyrelsen ingavs vidare av styrelsen för folkhögskolans
lärarförening en den 1 september 1918 dagtecknad skrivelse,
vari styrelsen med anledning av 1918 års lagtima riksdags beslut i
fråga om lönereglering för de allmänna läroverkens, folkskoleseminariemas,
folkskolornas och de kommunala mellanskolomas lärarpersonal
framlade ett nytt förslag till lönereglering för folkhögskollärare.
Enär en av de principer för lönefördelningen, varpå de sakkunnigas
förslag vilade, nämligen förslaget om särskilt lönetillägg
för familjeförsörjare, ej blivit godtagen av statsmakterna, hade styrelsen
ansett sig böra påyrka en höjning av begynnelselönerna, varjämte
även föreslogos minimilöner för ordinarie kvinnliga ämneslärare.

Den 11 januari 1919 avgav skolöverstyrelsen utlåtande och förslag
i ämnet. Efter vissa inledningsvis gjorda uttalanden om behovet
av en lönereglering för ifrågavarande lärare, framhöll överstyrelsen,
att de principer, som voro bestämmande för de sakkunnigas förslag,

169

uppenbarligen vore delvis ur räkningen, då i de löneregleringar för
olika lärargrupper, som av 1918 års lagtima riksdag beslutats, den
s. k. beliovsprincipens tillgodoseende genom särskilda familjetillägg
ej vunnit tillämpning och följaktligen en sådan avlöningsform som
familjetillägg ej heller kunde tänkas genomförd beträffande folkhögskollärare.
Överstyrelsen hade därför ansett sig, vad formerna för
löneregleringen beträffade, i stort sett kunna ansluta sig till den
framställning, som senare ingivits av styrelsen för folkhögskolans
lärarförening, och även i fråga om beloppen för de olika lönesatserna
funne sig överstyrelsen i flera punkter kunna följa samma förslag.

Överstyrelsen erinrade i detta sammanhang om de betydande
höjningar i lönerna för de lärargrupper, som med avseende på utbildning
stode folkhögskollärama närmast, nämligen lärarna vid realskolor
och kommunala mellanskolor, vilka genomförts enligt beslut
av 1918 års riksdag.

Överstyrelsen berörde vidare frågan om läsårets omfattning vid
folkhögskolorna och framhöll härvid, att lästiden vid dessa skolor
för det mesta vore längre än vad minimitidsbestämmelserna angåve
(20 veckor för vinterkurs och 12 veckor för sommarkurs). Beaktas
borde ock, att vid folkhögskolorna sannolikt mer än vid de flesta
andra läroanstalter icke blott föreståndare utan ock lärarpersonalen
i övrigt vore utöver själva undervisningstiden upptagen av förberedelser
till blivande kurser eller bestyr, som måste utföras efter avslutandet
av en kurs.

Överstyrelsen ansåge emellertid, att i samband med eventuell
lönereglering en förlängning av den lagstadgade undervisningstiden
lämpligen borde föreskrivas, sålunda att vid skolor med både vinter-
och sommarkurs den förras minimilängd fixerades till 21 veckor
och den senares till 13 veckor, varigenom alltså läsåret komme att
omfatta minst 34 veckor, en halv vecka mindre än den för folkskolorna
stadgade minsta lästiden. För skolor åter, som endast hade
vinterkurs, syntes denna böra utsträckas till minst 24 veckor, varvid
dock borde finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att medgiva någon
avkortning, där hänsyn till jordbrukets arbetsbehov gjorde sådant
nödvändigt. Beträffande de kvinnliga sommarkurserna borde därjämte
i författningen stadgas, vad som i praktiken befunnits nödigt,
att där undervisning i hushållsgöromål inginge i första årskursen,
dennas längd ej finge understiga 16 veckor.

170

Ordinarie

ftmneslärare.

I fråga om förhållandet mellan undervisningstidens längd och
lärarnas avlöning anmärkte överstyrelsen, att man hade alla skäl
antaga, det en folkhögskolföreståndare, som två gånger om året
skulle planera för och mottaga nya kurser och förutom undervisningen
och tillsynen över skolan ha omsorg om dess ekonomi m. m.,
hade en med andra skolchefer fullt likvärdig arbetsbörda. Och även
där folkhögskolans lästid vore avsevärt kortare än vad fallet vore
vid andra undervisningsanstalter, måste dock lärarna, och särskilt
gällde detta föreståndarna, hava sin bärgning genom anställningen
vid skolan, enär de i allmänhet icke kunde antagas erhålla några
avsevärda biförtjänster under ferietiden. A andra sidan syntes det
överstyrelsen självfallet, att en viss åtskillnad i fråga om löneförmåner
måste göras mellan skolor med både vinter- och sommarkurs
och sådana, som blott hade vinterkurs.

Vidare torde det, yttrade överstyrelsen, vid fixerandet av lönebestämmelser
i närvarande tid icke kunna bortses från den till visshet
gränsande sannolika fortvaron för en längre tid framåt av det
förhöjda prisläge å fömödenhetsartiklar, som följt med världskriget.
Knappast någon torde numera anse ett återvändande till de före
krigsutbrottet rådande prisförhållandena möjligt under överskådlig
framtid, och det förbehåll, som i de sakkunnigas förslag till lönereglering
i detta avseende gjorts, torde därför med full rätt nu anses
tillämpligt.

Angående de olika kursernas benämning föreslog överstyrelsen
såsom beteckning för den i moment a) av kungörelsen den 21 november
1913 (se sid. 151) angivna kursen namnet huvudkurs, medan
till skillnad från den kvinnliga kurs, som påginge samtidigt med
manlig huvudkurs, den kvinnliga sommarkursen lämpligen skulle
lämna benämnas fristående kvinnlig kurs. I

I avseende å lönesatserna för olika grupper av lärare anslöt sig
överstyrelsen till styrelsens för lärarföreningen hemställan.

I enlighet därmed föreslogs som begynnelseavlöning för manlig
föreståndare :

a) vid folkhögskola med manlig huvudkurs och fristå''
ende kvinnlig kurs av sammanlagt minst 34 veckors
längd, minst.............................. 5,400 kronor

171

1)) vid skola med endast huvudkurs jämte därtill ansluten
kvinnlig kurs, båda av minst 24 veckors längd,

minst........................................ 4,600 kronor

c) där endast vare sig manlig eller kvinnlig huvudkurs

men ingen sommarkurs förekomme, minst........ 4,000

Härtill borde komma fri bostad och bränsle. Den kontanta ersättning,
med vilken bostadsförmånen skulle kunna avlösas, ansåge överstyrelsen
böra bestämmas till minst 800 kronor. Härvid torde dock böra göras
undantag för sådant fall, då folkhögskola vore förenad med lantmannaskola
och sistnämnda skolas föreståndare vore utsedd till rektor
för båda skolorna. Med hänsyn till den mindre representationsskyldighet,
som under sådana omständigheter torde tillkomma föreståndaren,
borde bostadsersättningen kunna begränsas till 650 kronor.

Ålderstilläggen borde vara två, vartdera å 500 kronor, att utgå
efter respektive 5 och 10 års tjänst som föreståndare.

Beträffande ordinarie ämneslärares avlöning anförde överstyrelsen,
att sådan lärares i jämförelse med föreståndares lägre begynnelselön
borde motvägas genom flera ålderstillägg än dem, som tillkomme
föreståndare. Däremot syntes det icke överstyrelsen, att någon åtskillnad
med avseende på lön behövde ifrågakomma mellan lärare,
som undervisade vid huvudkurs med enbart manlig avdelning, och
den, som vore anställd vid sådan kurs med både manlig och kvinnlig
avdelning, enär i båda fallen lärarens tjänstgöringsskyldighet borde
anses vara densamma.

Överstyrelsen föreslog alltså för ordinarie manlig ämneslärare
följande begynnelselön:

a) för lärare med anställning vid såväl huvudkurs som

fristående kvinnlig kurs minst.................. 3,700 kronor

b) för lärare med anställning endast vid huvudkurs

minst......................................... 3,000 »

Härtill borde komma fri bostad med bränsle eller ersättning
därför med minst 500 kronor samt tre ålderstillägg, vartdera å 500
kronor, efter respektive 5, 10 och 15 år.

172

I fråga om avlömngsbelopp för ordinarie kvinnliga befattningshavare
erinrade överstyrelsen, att förslag väckts om sådan ändring i
bestämmelserna angående folkhögskollärares delaktighet i dövstumlararnas
pensionsanstalt, att bland annat lärarinnor i läsämnen måtte
f-x dkstallda med lärare, som redan hade pensionsrätt. Under
förutsättning att sådant tillägg i reglementet för dövstumläramas
pensionsanstalt komme till stånd, som medgåve kvinnliga föreståndare
och ämneslärare pensionsrätt, hade överstyrelsen ansett sig böra
lämna förslag till avlöningsbestämmelser för kvinnliga ordinarie befattningshavare
och hade därvid följt samma grunder för förhållandet
i löneavseende mellan manlig och kvinnlig befattningshavare,
som i de av 1918 års lagtima riksdag beslutade löneregleringarna
vunnit tillämpning.

... Överstyrelsen föreslog sålunda som begynnelselön för kvinnliq
föreståndare: *

a) vid folkhögskola med huvudkurs och fristående kvinn lig

kurs om sammanlagt minst 34 veckors längd
minst..................

b) vid folkhögskola med endast huvudkurs jämte där till

ansluten kvinnlig kurs, båda av minst 24 veckors
längd, minst...........

Där endast vare sig manlig eller kvinnlig huvudkurs
men ingen sommarkurs förekomme, borde lönen utgöra
minst............

4,200 kronor

3,800

3,400

Härtill borde komma fri bostad med bränsle eller motsvarande
ersättning, som överstyrelsen ansåge böra bestämmas till minst 600
kronor, samt två ålderstillägg, vartdera å 400 kronor, efter respektive
5 och 10 år.

Beträffande kvinnlig ordinarie ämneslärare ansåg överstyrelsen
följande lönesatser böra bestämmas för sådan lärare:

a) med anställning vid såväl huvudkurs som fristående

kvinnlig kurs minst............................ 3,200 kronor

bj med anställning endast vid huvudkurs minst..... 2,700 »

^Härtill borde komma fri bostad med bränsle eller ersättning
därför med minst 300 krono]: samt tre ålderstillägg, vartdera å 300
kronor, efter respektive 5, 10 och 15 år.

’ 173

Den sålunda föreslagna löneregleringen kunde överstyrelsen
knappast anse möjlig att undantagslöst genomföra för alla ordinarie
befattningshavare. Fall kunde inträffa, då de ifrågasatta bestämmelserna
för minimilöner oj bleve tillämpliga, Sålunda förekomme
t, ex. on uteslutande för kvinnliga elever avsedd folkhögskola, som
fastän pågående under sommarhalvåret vore anordnad såsom en huvudkurs
med lika lång lästid som den för vinterkurser bestämda,
Denna skolas föreståndare vore under vinterhalvåret föreståndare för
en till samma plats förlagd lantmannaskola och måsto anses hava
denna befattning till huvudsyssla, Vid ett förhållande sådant som
detta ävensom i andra fall, då vederbörandes anställning vid folkhögskola
ej vore befattningshavarens huvudsakliga sysselsättning,
kuride ej synas skäligt, att minimilönebestämmelserna vunne tillämpning.
Till stadgarna om lönereglering borde därför fogas en bestämmelse,
som lämnade möjlighet för Kungl. Maj:t att i förekommande
fall gorå undantag från eljest gällande löneföreskrifter.

I samband med frågan om de ordinarie ämneslärarnas avlöning
behandlade överstyrelsen frågan, i vad utsträckning skyldighet, respektive
rättighet att anställa ordinarie lärare vid folkhögskolorna
borde förefinnas. De sakkunniga hade, anför överstyrelsen, i sådant avseende
föreslagit, att vid skolor, där andra årskurs av minst 20 veckors
längd förekomme och där statsbidrag för sådan kurs åtnjutits
under minst 5 år i följd, skolstyrelse borde hava såväl rätt som skyldighet
att anställa ytterligare en ordinarie lärare. Överstyrelsen
gåve sin anslutning till detta yrkande. Då andra årskurs vore inrättad
vid vinterkurs och visat sig utgöra en stadigvarande avdelning
inom skolan, syntes det med hänsyn till undervisningens behöriga
ordnande vara behövligt, att mera kvalificerad lärarkraft anskaffades
för dess räkning. Ett annat fall, då överstyrelsen ansåge
behövligt, att ytterligare en ordinarie lärare anställdes, vore då folkhögskola
och därmed förenad lantmannaskola hade gemensam föreståndare.
Vid en sammanslagning av dessa befattningar måste
givetvis föreståndarens möjlighet att i båda skolorna bestrida undervisning
bliva betydligt begränsad. Enär en dylik förening av föreståndarbefattning
endast kunde inträffa, då föreståndaren vore agronomiskt
utbildad, torde i regeln huvudparten av hans undervisning
komma att förläggas till lantmannaskolan. I sådant fall syntes en

174 •

Vikarierande

lärare.

ordinarie lärare utöver de eljest erforderliga böra anställas inom folkhögskolan,
medan, för den händelse föreståndarens huvudsakliga undervisning
folie inom folkhögskolan, en särskild ordinarie lärare
kunde anställas inom lantmannaskolan. I övrigt syntes det höra överlämnas
åt överstyrelsens prövning, huruvida flera ordinarie lärartjänster
än de sålunda föreskrivna finge inrättas.

Rörande vikarierande lärares avlöning fann sig överstyrelsen
böra i tillämpliga delar föreslå liknande grunder för avstående av
lön från den ordinarie befattningshavarens sida och för statsbidrag
till vikarien som de, vilka blivit tillämpade i författningen rörande
avlöning av lärare vid högre folkskolor (jfr sid. 74 o. f. här ovan). Överstyrelsen
erinrade i detta sammanhang om de belopp, vartill lönerna
för extra ordinarie och vikarierande ämneslärare vid kommunala
mellanskolor ävensom vid allmänna läroverk genom av 1918 års. lagtima
riksdag beslutade löneregleringar blivit bestämda. Om skyldig
hänsyn toges till folkhögskolans något kortare lästid samt till den
omständigheten, att extra lärarna vid folkhögskolorna i regel erhölle
fri bostad, syntes överstyrelsen för dessa en avlöning av 2,500 kronor
för manlig och 2,250 kronor för kvinnlig lärare, beräknat efter helt
läsår om minst 34 veckor, kunna anses skälig. En förutsättning för
dessa avlönings vill kor borde givetvis vara, att läraren hade full tjänstgöring.
Att till visst timantal fixera, vad härmed skulle förstås vid
folkhögskola, vore icke lämpligt på grund av de högst olika krav,
som undervisningen i olika ämnen ställde på läraren. Det torde vara
tillräckligt, att full tjänstgöring bestämdes såsom likvärdig med den,
som ålåge ordinarie lärare.

Vad bostadsförmån för extra lärare beträffade, kunde dock överstyrelsen
icke anse det böra påläggas skolorna som en dem under
alla omständigheter påvilande skyldighet att tillhandahålla sådan.

Alldenstund extra lärare i regel anställdes icke för helt läsår,
d. v. s. huvudkurs och fristående kvinnlig kurs, utan blott för särskild
kurs — ofta så, att man t. ex. hade en manlig extra lärare
under vinterkursen och en kvinnlig under sommarkursen —. torde
ock bestämmelserna om minimilöner böra avfattas med hänsyn till
detta förhållande. Överstyrelsen föresloge alltså för extra ordinarie
och vikarierande ämneslärare:

175

a) med tjänstgöring vid huvudkurs

för manlig lärare minst................ 1,900 kronor

» kvinnlig » » ................ 1,700 »

b) med tjänstgöring vid fristående kvinnlig kurs

för manlig lärare minst................ 600 »

» kvinnlig » » ................ 5 BO »

Vikarie för föreståndare borde, utom den honom tillkommande
avlöningen såsom lärare, uppbära ett arvode av 500 kronor vid skola
med både huvudkurs och fristående kvinnlig kurs och 400 kronor
vid skola med endast huvudkurs.

Beträffande lärarna i slöjd ansåge överstyrelsen, med hänsyn till
de faktiska förhållandena, tjänstgöringstidens och undervisningsskyldighetens
i så väsentlig grad olika utsträckning, ingen annan grund
kunna läggas för avlöningen än timlön ensamt, och syntes denna
böra utgå lika för manlig och kvinnlig lärare samt fastställas till 2
kronor 50 öre för undervisningstimme. Ej heller i fråga om slöjdlärare
funnes skäl att göra tillhandahållandet av fri bostad obligatoriskt. I

I fråga om avlöningsförhållandena för lärarinnor i hushållsgöromål
syntes ock på grund av de högst olika förhållanden med avseende
på tjänstgöringstiden, varunder dessa lärarinnor vore anställda,
fastställandet av bestämd minimilön för läsår eller kurs stöta på
svårigheter, och överstyrelsen ansåge fördenskull lämpligaste lönenormen
vara visst arvode för arbetsdag. På grund av de stora krav,
som måste ställas på en lärarinna i hushällsgöromål, vilken hade till
uppgift att handleda vuxna flickor, ansåge överstyrelsen, att avlöningen
för dessa lärarinnor vid folkhögskolor närmast borde göras likvärdig
med den, som enligt kungörelsen den 16 september 1918 angående
statsunderstöd åt skolor för den lägre yrkesundervisningen
tillerkänts lärare vid lärlings- eller yrkesskola för husligt arbete eller
vid hushållsskola, vilken avlöning vore beräknad till minst 2 kronor
för undervisningstimme. Då ifrågavarande lärarinnors arbetsdag vid
en folkhögskola torde omfatta i medeltal minst 5 undervisningstimmar,
syntes ett arvode av 10 kronor för arbetsdag vara skäligt, varvid
det skulle ankomma på vederbörande skolstyrelse, huruvida ytterligare
tillägg i form av naturaförmåner skulle lämnas.

Övnings lärare.

176

Pensions reglering.

Statsbidrag.

För lärare i gymnastik och i sång hade de sakkunniga icke ansett
någon lönereglering behöva ifrågakomma, detta av det skäl, att
undervisningen i dessa ämnen oftast handhades av en vid skolan
anställd ordinarie eller extra lärare, i vars tjänstgöringsskyldighet
den då inräknades, eller ock av någon person, för vilken densamma
vore en bisyssla, och som ej likt gymnastik- och musiklärare vid
städernas läroanstalter hade denna undervisning till sin egentliga
uppgift. Överstyrelsen funne de sålunda anförda skälen ej tillräckliga
för att motivera en uteslutning vid en allmän lönereglering av
lärare i gymnastik och i sång, vilket också skulle synas innebära
en oberättigad undervärdering av dessa läroämnens betydelse inom
folkhögskolan. Tydligtvis kunde här ingen annan avlöningsform än
timlön ifrågasättas. Med hänsyn därtill att dessa lärare ej kunde
påräkna att erhålla mer än ett obetydligt antal tjänstgöringstimmar för
vecka inom sina respektive ämnen, ansåge överstyrelsen, att arvodet
för undervisningstimme ej gärna kunde sättas lägre än 3 kronor
50 öre*.

Överstyrelsen övergick härefter till att yttra sig ifråga om ordnande
av folkhögskollärares pensionsförhållanden och framhöll i sådant
avseende såsom rättvist och billigt, att ej blott kvinnliga ämneslärare
utan även särskilda lärare i övningsämnen och slöjd, vilka
båda lärargrupper enligt gällande bestämmelser vore uteslutna från
delaktighet i dövstumlärarnas pensionsanstalt, bleve tillerkända pensionsrätt.
Delaktighetsbeloppet borde enligt överstyrelsens mening
fastställas för föreståndare och ordinarie ämneslärare till belopp,
motsvarande den för vederbörande befattningshavare av riksdagen
bestämda minsta avlöningen inom högsta lönegraden, samt för övriga
befattningshavare till det belopp, vartill skolstyrelsen med iakttagande
av gällande föreskrifter rörande minsta avlöning reglerat lönen, dock
lägst 1,000 kronor.

Enligt överstyrelsens förslag skulle genomförandet av den föreslagna
löneregleringen betinga en höjning av statsbidragen till skolorna,
såtillvida att ålderstilläggen till de ordinarie befattningshavarna
ävensom bidrag till vikariatsersättning för dessa icke kunde
tänkas utgå annat än av statsmedel. Men även de av överstyrelsen
föreslagna minsta begynnelselönerna för lärarna, vilka i de flesta

177

fall innebure en större eller mindre höjning av då utgående löner,
syntes icke kunna genomföras utan en ökning av de till skolorna
utgående statsunderstöden.

Enligt dittills gällande bestämmelser hade statsunderstödet till
folkhögskola varit fastställt till visst högsta belopp för varje särskild
kurs eller avdelning utan någon bestämd föreskrift om detta anslags
förhållande till de utgifter, skolan hade att åtaga sig för lärarlöner
m. m. I regeln hade vid fördelningen av understöden till folkhögskolorna
statsbidraget till första årskurserna ansetts böra utgå med
de medgivna högsta beloppen, medan däremot understöden till andra
årskurser samt till parallellundervisning tillmätts i enlighet med den
kostnadsökning, som anordnandet av sådana kurser och avdelningar
synts medföra för skolan, varför dessa bidrag ingalunda alltid utgått
med högsta beloppen.

Under förutsättning att bestämmelser angående minimilöner för
lärarna vid folkhögskolorna bleve fastställda, kunde det synas vara
nära till hands liggande, att statsunderstödet till skolorna ställdes i
förhållande till de stadgade begynnelselönerna för samtliga lärare
och utginge med viss andel av dessa löner. En konsekvent tillämpning
av en sådan grundsats kunde dock överstyrelsen ej finna tillrådlig
på grund av de högst olika förhållanden, som existerade vid
folkhögskolorna. Med hänsyn till lärarnas antal och till deras av
den olika arbetstiden betingade löner skulle nämligen tillämpningen
av sagda grundsats kunna medföra, att antingen nödig överskådlighet
och begränsning i fråga om statsverkets utgifter för folkhögskolorna
skulle ges till spillo, eller ock föreskrifter skulle bli erforderliga
även beträffande inskränkning i skolstyrelsernas rätt att efter
de särskilda skolornas behov anställa extra lärare och övningslärare.
Överstyrelsen kunde således icke förorda någon fullt genomförd omläggning
av det dittills tillämpade sättet för statsunderstödets utgående
men ansåge icke desto mindre, att vid bestämmandet av de
olika bidragen för särskilda kurser hänsyn borde tagas till de utgifter,
som betingades av lärarlönerna.

Överstyrelsen ansåge sålunda, att som skälig norm för högsta
anslaget till huvudkursen kunde gälla sammanlagda begynnelselönerna
för föreståndaren och en ordinarie lärare till de delar, som
enligt det föreliggande förslaget beräknats belöpa sig på huvudkursen
ensamt, nämligen för föreståndaren 4,000 kronor och för ordinarie
23

178

läraren 3,000 kronor, alltså sammanlagt 7,000 kronor. I ett fall
syntes dock en nedsättning rättvisligen böra bestämmas, nämligen
för folkhögskola, vars föreståndare tillika vore föreståndare för en
med folkhögskolan förenad lantmannaskola. Överstyrelsen föresloge,
att vid dylik skola statsbidraget för huvudkurs måtte kunna utgå
med högst 6,500 kronor.

Vad de kvinnliga kurserna beträffade, syntes en höjning av
statsbidraget för de fristående kurserna med 1,100 kronor, alltså
från dåvarande 2,400 kronor till 8,500 kronor, vara betingad av
lärarlönernas ökning.

Under förutsättning av ett godtagande av överstyrelsens förslag
angående förlängning såväl av huvudkursen till minst 24 veckor, då
vid skolan ej förekomme fristående kvinnlig kurs, som av den fristående
kvinnliga första årskursen till minst 16 veckor, då i densamma
inginge undervisning i hushållsgöromål, syntes emellertid för
de sålunda förlängda kurserna böra medgivas ett extra bidrag
utöver det kursen eljest tillkommande statsunderstödet. Överstyrelsen
ansåge en förhöjning av statsbidraget för dessa utsträckta kurser
med 10 procent vara tillräcklig för att motsvara den kostnadsökning,
som vad lärarlönerna beträffade huvudsakligen berörde de med timarvode
avlönade.

Samma procentuella tillägg borde kunna erhållas även för till
huvudkurs eller fristående kvinnlig kurs anslutna parallellavdelningar
och andra årskurser, då dessa vore utsträckta till respektive 24
och 16 veckor.

I fråga om statsbidraget till andra årskurser funne överstyrelsen
en ökning mindre av behovet påkallad, då det gällde sådana kurser, som
vore anslutna till huvudkurs och ej medförde anställande av särskild
ordinarie lärare. Det belopp, varmed detta understöd för det dåvarande
utginge, vore högst 2,500 kronor, vilket borde anses någorlunda
tillräckligt för avlöning av behövliga extra lärarkrafter, även
med den ökning i avlöningen för dylika, som löneregleringen kunde
betinga.

Då däremot med förekomsten av sådan kurs följde skyldighet
att inrätta särskild ordinarie lärartjänst, vilket enligt överstyrelsens
förslag borde inträffa, då för densamma statsbidrag erhållits minst
fem år i följd, bleve skolans kostnad för läraravlöning så väsentligt
höjd, att en ökning av statsbidraget påtagligen vore behövlig. Under

179

donna förutsättning borde statsunderstödet till andra årskurs kunna
utgå med ytterligare 1,000 kronor, alltså med högst 3,500 kronor.

Vad åter angår statsbidraget till andra årskurs, som vore förenad
med fristående kvinnlig kurs, ansåge överstyrelsen en ökning
med 500 kronor, alltså från dåvarande 1,500 kronor till 2,000 kronor
av löneförhöjningen påkallad.

Med avseende å anslag för anordnande av parallellundervisning
vid folkhögskola föreslog överstyrelsen, att anslag för detta ändamål
måtte få utgå i det fall, att sådan undervisning prövades nödig med
hänsyn till elevernas olika förkunskaper eller av läroämnets beskaffenhet
föranledd uppdelning i skilda arbetslag, med högst 1.000
kronor till huvudkurs och med högst 750 kronor till fristående kvinnlig
kurs, samt då elevantalet överstege 85, med ytterligare högst

1,000 kronor för huvudkurs och högst 750 kronor för fristående
kvinnlig kurs.

Härtill syntes även böra komma särskilt statsbidrag för undervisningen
i hushållsgöromål. Dittills hade folkhögskolorna, där sådan
undervisning kunnat anordnas i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen
den 16 juni 1906 angående statsbidrag för undervisning i
huslig ekonomi (se sid. 59), kunnat erhålla där medgivet bidrag för
lärarinnans avlöning och till bestridande av övriga löpande utgifter.

Då nu nya och efter helt andra grunder avfattade bestämmelser
för statsbidraget till undervisning i hushållsgöromål dels redan vore
utfärdade beträffande vissa läroanstalter, dels, vad folkskolorna vidkomma,
vore föremål för Kungl. Maj:ts övervägande, torde förutnämnda
kungörelses fortsatta giltighet för folkhögskolorna ensamt
vara utesluten.

Överstyrelsen ansåge därför, att i samband med framställning
rörande övriga anslag åt folkhögskolorna även förslag om särskilt
statsbidrag till undervisning i hushållsgöromål borde framläggas, och
farm sig i sådant avseende kunna förorda ett statsbidrag för avlöningen
efter samma grunder, som beträffande yrkesskolor för husligt
arbete, nämligen två tredjedelar av den för lärarinnan stadgade
kontanta lönen. Härvid syntes dock böra göras den begränsning,
att statsbidrag ej skulle utgå för större antal arbetsdagar än som

Departe mentschefen.

180

motsvarade den för vederbörande kurs fastställda minsta undervisningstiden.

0 Statsbidrag för avlönande av lärarinna i hushållsgöromål borde
utgå blott for den undervisning, som vore förlagd till folkhögskolas
forsta arskurs. Da ämnet hushållsgöromål inginge i andra årskurs,
upptoge nämligen undervisningen i detta ämne den huvudsakliga
tiden av kursen, och det statsbidrag, som erhölles för kursen, borde

i sadant fall vara tillräckligt för bestridande av lärarinnans avlöning’
i dess helhet. &

Härefter yttrade sig överstyrelsen om vissa andra villkor, som
enligt överstyrelsens mening borde gälla för statsbidrags åtnjutande. De
sakkunniga torde få inskränka sig till att här erinra om vad av överstyrelsen
anfördes rörande beloppet av de inkomster, vilka i form av ortsbidrag
skulle motsvara statsbidraget. I sådant avseende framhöll överstyrelsen,
att den ifrågasatta ökningen av statsbidraget borde medföra
sådan ändring, att proportionen mellan statsbidraget och det fordrade
ortsbidragets ^ summa i det närmaste bibehölles vid den dåvarande.
Enligt då gällande bestämmelser finge summan av de ino<n^e1r’
S°m s^u^e svara emot statsbidraget, understiga detta med

2,000 kronor för manlig kurs och 1,000 kronor för kvinnlig kurs.
Av hänsyn till de i ekonomiskt avseende svagare ställda skolorna
vdka möjligen i annat fall ej skulle bliva i stånd att utbetala de höjda
lararloner, som föreslagits, funne överstyrelsen någon lindring ifråga om
ortsbidrag vara nödvändig. Överstyrelsen föresloge därför
sådan formulering av detta villkor, att summan av ortsbidragen till

T skuJle uPPSa minst samma belopp som det, varmed

statsbidraget översköte 3,000 kronor för huvudkurs och 1,500 kronor
for kvinnlig kurs, vare sig den sistnämnda vore fristående eller förenad
med huvudkurs. 1

1 sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid ärendets anmälan
I* mars 1919 anslöt sig föredragande departementschefen

till skolöverstyrelsens förslag. Beträffande frågan, i vilken utsträckning
staten borde åtaga sig kostnaderna för en löne- och pensionsreglering
för folkhögskollärama och huruvida ett understödjande
härutinnan kunde vara att påräkna närmast från landstingens eller
vederbörande kommuners sida, erinrade departementschefen, att vis -

181

serligen ett antal folkhögskolor ägdes av landsting, men att det stora
flertalet vore enskilda inrättningar, som åtnjöte bidrag till mindre
eller större belopp från landstingen. Inrättandet och uppehållandet
av skolorna vore emellertid ett frivilligt åtagande, och det syntes
departementschefen icke vara ändamålsenligt att i nu förevarande
hänseende räkna på landstingen och ytterligare tynga deras för dessa
skolor i många fall rätt avsevärda utgifter. För åstadkommande av
ett rättvist och enhetligt lönesystem syntes departementschefen ett
ingripande från statens sida ofrånkomligt.

Vad avlöningarnas belopp anginge, anförde departementschefen,
att om man toge i betraktande de faktorer, vilka i detta som i
andra fall städse plägade i dylikt avseende vara de avgörande, nämligen
kompetens samt tjänstgöringens art och omfattning, departementschefen
ej kunde annat än finna de av överstyrelsen förordade avlöningsbeloppen
vara genomgående lämpligt avvägda. Departementschefen
ansåg sig också böra skänka dem sin tillstyrkan.

Överstyrelsen hade vidare föreslagit, att kvinnor skulle kunna
anställas såsom ordinarie lärare vid folkhögskolor. Departementschefen
funne så mycket mindre tvekan härutinnan föreligga, som
genom 1918 års riksdags beslut ett väsentligt antal lärartjänster vid
statens undervisningsanstalter öppnats för kvinnliga sökande. En
dylik anordning föranledde emellertid en ändring i reglementet för
dövstumläramas pensionsanstalt, varigenom kvinnliga föreståndare
och ämneslärare tillerkändes pensionsrätt.

Beträffande pensionsreglering för folkhögskolans lärarpersonal
biträdde departementschefen likaledes överstyrelsens förslag; dock
syntes i allt fall böra föreskrivas skyldighet för sådan lärare, som
ägde eller nu erhölle rätt till delaktighet i dövstumläramas pensionsanstalt,
att vara underkastad de ändrade bestämmelser, som rörande
samma anstalt kunde varda meddelade.

Den av departementschefen förordade löneregleringen komme
givetvis att medföra en rätt väsentlig höjning av statsbidraget till
ifrågavarande skolor. I likhet med överstyrelsen ansåge departementschefen
en omläggning av grunderna för statsunderstödets utgående
i likhet med vad som tillämpats ifråga om andra motsvarande
skolarter icke lämpligen kunna i förevarande fall genomföras
på grund av de högst växlande förhållandena vid de olika folkhögskolorna.
Samma grander, som dittills gällt, syntes departements -

182

Riksdagens

skrivelse.

chefen i stort sett böra bibehållas. Vid beräkningen av de olika bidragen
till särskilda kurser hade emellertid överstyrelsen tagit hänsyn
till de utgifter, som betingades av lärarlönerna. Mot de av överstyrelsen
i detta avseende gjorda beräkningarna hade departementschefen
intet att erinra.

De av överstyrelsen förordade villkoren för statsbidragens utgående
vore i stort sett betingade av de ändrade bestämmelser, vilka
för dessa skolor föreslagits. Departementschefen funne sig böra biträda
dessa villkor. Då emellertid en alltför rigorös tillämpning av
nämnda villkor ej vore vare sig möjlig eller lämplig i fråga om de
skolor, varom här vore fråga, syntes det departementschefen vara
av vikt, att en viss dispenseringsrätt överlämnades åt Kung! Maj:t.

I enlighet med departementschefens hemställan avläts till riksdagen
proposition nr 838.

Riksdagen (skrivelse nr 8 A, punkt 218) biföll i huvudsak Kung!
Maj:ts förslag. Riksdagen framhöll emellertid, att folkhögskolorna
syntes i ett eller annat hänseende hava i det föreliggande förslaget
blivit i jämförelse med andra läroanstalter väl mycket tillgodosedda;
men hade riksdagen i betraktande av den utomordentliga betydelse,
dessa skolor hade för bildningsarbetet bland landsbygdens ungdom,
icke ansett sig böra vidtaga åtgärder, som tilläventyrs kunde vara
ägnade att medföra en minskning av möjligheterna för dessa skolor
att få vidare utveckla sin gagnande verksamhet.

Vid närmare granskning av de föreslagna avlöningsförmånerna
hade riksdagen bland annat uppmärksammat, hurusom för manlig
föreståndare vid skola med endast huvudkurs jämte därtill ansluten
kvinnlig kurs, båda av minst 24 veckors längd, föreslagits en kontant
avlöning av 4,600 kronor, samt där endast vare sig manlig eller kvinnlig
huvudkurs men ingen sommarkurs förekomme, d. v. s. 21 veckor,
en kontant avlöning av 4,000 kronor. Med hänsyn till den relativt
korta tid, nämnda kurser omfattade, kunde ifrågavarande avlöningar
ej annat än betecknas såsom avsevärt höga. Att riksdagen det
oaktat icke ansett sig böra vidtaga någon nedsättning av desamma,
berodde väsentligen därpå, att, såsom allmänt vore känt, på en folkhögskolas
föreståndare ställdes anspråk, till art och omfattning vida
överträffande dem, som gjordes gällande ifråga om föreståndare för

183

andra med folkhögskolorna jämförliga läroanstalter. Särskilt ville
riksdagen erinra om den representationsskyldighet, som åvilade folkhögskolornas
föreståndare. I betraktande av dessa och andra på frågan
inverkande omständigheter hade riksdagen ansett sig böra bifalla
vad sålunda i angivna hänseenden föreslagits.

Riksdagens beslut i ämnet innebar sålunda i huvudsak följande:

Till understöd åt sådana folkhögskolor, som prövats gagneliga och av Kungl.
Maja befunnes böra erhålla understöd, skulle för tiden från och med arbetsåret
1919—1920 ur förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor utgå dels vissa
bidrag till kursernas uppehållande dels ock särskilda bidrag till lärares avlöning.

Såsom bidrag till kursernas uppehållande skulle utgå:

1) till folkhögskolas huvudkurs högst 7,000 kronor;

2) till huvudkurs vid folkhögskola, vars föreståndare jämväl är föreståndare
för med skolan förenad lantmannaskola, högst 6,500 kronor;

3) till kvinnlig kurs, som pågår samtidigt med huvudkurs för manliga elever,
högst 3,500 kronor;

4) till fristående kvinnlig kurs, anordnad vid folkhögskola, som åtnjuter anslag
till sin huvudkurs, högst 3,500 kronor;

5) till andra årskurs, som pågår samtidigt med folkhögskolas huvudkurs,
högst 2,500 kronor och, om med sådan kurs är förenad skyldighet att avlöna särskild
ämneslärare med fast anställning, ytterligare högst 1,000 kronor, samt till
andra årskurs, som är ansluten till fristående kvinnlig kurs, högst 2,000 kronor;

6) till anordnande av parallellundervisning, då sådan med hänsyn till elevernas
olika förkunskaper eller behovet av uppdelning i skilda arbetslag prövas nödvändig: a)

vid folkhögskolas huvudkurs eller därmed samtidigt pågående kurser
högst 1,000 kronor samt, då elevantalet överstiger 36, ytterligare högst 1,000
kronor,

b) vid fristående kvinnlig kurs eller därtill ansluten andra årskurs högst
750 kronor samt, då elevantalet överstiger 35, ytterligare högst 750 kronor; samt

7) till huvudkurs och fristående kvinnlig kurs ävensom andra samtidigt med
dem pågående kurser, för det fall att ifrågavarande kurser enligt nedan stadgade
villkor angående undervisningstidens längd skola pågå minst 3 veckor utöver
eljest stadgad minsta undervisningstid, 10 procents förhöjning av eljest utgående
statsbidrag.

Såsom särskilda bidrag till lärares avlöning skulle utgå:

1) för föreståndare samt för ämneslärare med fast anställning ett belopp
motsvarande det eller de ålderstillägg, vartill föreståndaren eller läraren må vara
berättigad;

2) för lärare, som vikarierar för föreståndare eller för ämneslärare med fast
anställning, om tjänstledigheten förorsakas av styrkt sjukdom, det belopp, som,

184

utöver vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode
åt vikarien, och, om tjänstledigheten förorsakas av offentligt uppdrag, bestridande
av befattning i statens tjänst eller tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller
revisorer, det belopp, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet bestämmer; samt

8) till bestridande av kostnaderna för undervisning i husbållsgöromål, då
denna undervisning ingår i skolans första årskurs, ett belopp, motsvarande två
tredjedelar av den till lärarinnan i enlighet med nedan stadgade bestämmelser
utgående minsta avlöningen för arbetsdag, dock ej beräknat för större antal arbetsdagar
än som inrymmes inom den för vederbörande kurs stadgade minsta
undervisningstiden.

Vidare skulle såsom särskilda villkor för utgående av förestående anslag gälla:

1) att folkhögskolan skall vara försedd med ett av skolöverstyrelsen fastställt
reglemente;

2) att undervisningen vid folkhögskolan skall pågå

a) vid huvudkurs och andra samtidigt därmed pågående kurser, då vid skolan
även är anordnad fristående kvinnlig kurs, minst 21 veckor men i annat fall
minst 24 veckor,

b) vid fristående kvinnlig kurs minst 13 veckor men, vad första årskursen
beträffar, för den händelse undervisning i hushållsgöromål ingår i densamma,
minst 16 veckor,

Kungl. Maj.-t dock obetaget dels att, där undervisningen till följd av smittosam
sjukdom eller annan tvingande anledning i vederbörlig ordning varit inställd,
ändock bevilja anslag, dels ock att medgiva någon avkortning i angivna tider,
där hänsyn till jordbrukets arbetsbehov gör sådant nödvändigt;

3) att för kvinnlig kurs, som pågår samtidigt med manlig huvudkurs, sär-*
skild undervisning skall vara anordnad i de ämnen, där sådan erfordras;

4) att i andra årskurs antalet elever uppgår till minst 10 och att dessa elever
antingen förut genomgått folkhögskolas första årskurs eller på annat sätt erhållit
motsvarande föregående utbildning, Kungl. Maj:t dock obetaget att, där
särskilda omständigheter sådant påkalla, bevilja undantag från dessa bestämmelser;

5) att skolan förfogar över ändamålsenliga lokaler samt erforderliga undervisningsmedel; 6)

att, innan anslag första gången beviljas åt folkhögskola, densamma skall
hava fått sig tillerkänt understöd av vederbörande landsting eller beträffande
skola, som är belägen inom sådan stad, som ej i landsting deltager, av stadsfullmäktige
eller ock att skolöverstyrelsen vitsordat skolan vara till allmänt gagn;

7) att landsting, hushållningssällskap, kommuner eller enskilda var för sig
eller gemensamt till vederbörande skola lämna bidrag, vilka, inberäknat skolavgifter,
där sådana förekomma, sammanlagt uppgå till minst lika stort belopp som
det, varmed statsbidraget för samtliga på en gång vid skolan pågående kurser
överskjuter 3,000 kronor för huvudkurs, 4,500 kronor för huvudkurs med därtill
ansluten kvinnlig kurs samt 1,500 kronor för fristående kvinnlig kurs;

8) att vid folkhögskolan anställda lärare åtnjuta en avlöning, uppgående till
minst följande belopp, Kungl. Maj:t dock obetaget att, där särskilda förhållanden
sådant påkalla, göra undantag från eljest gällande föreskrifter:

185

för manlig föreståndare, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande
ersättning, icke understigande 800 kronor, eller, där folkhögskola är förenad med
lantmannaskola och sistnämnda skolas föreståndare är utsedd till rektor för båda
skolorna, 650 kronor,

a) vid folkhögskola med såväl huvudkurs som fristående kvinnlig kurs 5,400
kronor,

b) vid folkhögskola med endast huvudkurs 4,600 kronor eller, då endast
vare sig manlig eller kvinnlig avdelning däri ingår, 4,000 kronor,

till vilka avlöningsbelopp kunna komma två ålderstillägg, vart och ett å 500
kronor, efter respektive 5 och 10 års oförvitlig tjänstgöring;

för kvinnlig föreståndare, förutom fri bostad och bränsle eller motsvarande
ersättning, icke understigande 600 kronor,

a) vid folkhögskola med såväl huvudkurs som fristående kvinnlig kurs 4,200
kronor,

b) vid folkhögskola med endast huvudkurs 3,800 kronor eller, då endast
vare sig manlig eller kvinnlig avdelning däri ingår, 3,400 kronor,

till vilka avlöningsbelopp kunna komma två ålderstillägg, vart och ett å 400
kronor, efter respektive 5 och 10 års oförvitlig tjänstgöring;

för vikarierande föreståndare ett särskilt arvode av 500 kronor vid skola
med såväl huvudkurs som fristående kvinnlig kurs samt 400 kronor vid skola
med endast huvudkurs;

för manlig ämneslärare med fast anställning, förutom fri bostad och bränsle
eller motsvarande ersättning med minst 500 kronor,

a) med anställning vid såväl huvudkurs som fristående kvinnlig kurs 3,700
kronor,

b) med anställning endast vid huvudkurs 3,000 kronor,

till vilka avlöningsbelopp kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 500
kronor, efter respektive 5, 10 och 15 års oförvitlig tjänstgöring;

för kvinnlig ämneslärare med fast anställning, förutom fri bostad med bränsle
eller motsvarande ersättning med minst 300 kronor,

a) med anställning vid såväl huvudkurs som fristående kvinnlig kurs 3,200
kronor,

b) med anställning endast vid huvudkurs 2,700 kronor,

till vilka avlöningsbelopp kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300
kronor, efter respektive 5, 10 och 15 års oförvitlig tjänstgöring;

för extra ordinarie och vikarierande manlig ämneslärare med full tjänstgöring,

a) med anställning vid huvudkurs 1,900 kronor,

b) med anställning vid fristående kvinnlig kurs 600 kronor;

för extra ordinarie och vikarierande kvinnlig ämneslärare med full tjänstgöring,

a) med anställning vid huvudkurs 1,700 kronor,

b) med anställning vid fristående kvinnlig kurs 550 kronor;

för manlig eller kvinnlig lärare i slöjd arvode efter 2 kronor 50 öre för varje
undervisningstimme:

186

Ökat understöd
för arbetsåret
1919
-1930.

för lärarinna i hushållsgöromål arvode efter 10 kronor för varje arbetsdag;

för lärare i gymnastik och i sång, vilken ej på grund av annan anställning
vid skolan har bestämd årslön, arvode efter 3 kronor 50 öre för varje undervisningstimme; 9)

att vederbörande skolor skola vara underkastade de särskilda bestämm elser,
Kungl. Maj.t finner gott utfärda angående skolornas inspektion samt angående
det antal ämneslärare med fast anställning, som må finnas vid varje skola,
ävensom rörande lärarnas antagande och entledigande samt rättsliga ställning
över huvud; samt

10) att berättelse över skolans verksamhet årligen av skolstyrelsen ingives
såväl till ecklesiastikdepartementet som till skolöverstyrelsen och vederbörande
landsting.

Riksdagen medgav tillika, att Kungl. Maj:t må äga att utfärda de närmare
villkor och bestämmelser, vilka i huvudsaklig överensstämmelse med den uppfattning,
åt vilken departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 11 mars 1919 uttalat sin anslutning, torde för omförmälda avlöningsförmåners
åtnjutande böra stadgas, ävensom de närmare föreskrifter, vilka för tillämpning
av omförmälda villkor och bestämmelser eller i övrigt kunna anses erforderliga.

Rätt till delaktighet i dövstumlärarnas pensionsanstalt skulle tillkomma

a) föreståndare samt manliga och kvinnliga ämneslärare med fast anställning
med delaktighetsbelopp, som motsvara vederbörandes lön i högsta lönegraden enligt
de ovan angivna bestämmelserna för lärares minimiavlöning, samt

b) manliga och kvinnliga lärare i övningsämnen, vilkas avlöning är av skolstyrelse
reglerad, med delaktighetsbelopp motsvarande den reglerade lönen, dock
ej mindre än 1,000 kronor,

med rätt för Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i reglementet för sagda
pensionsanstalt, som i anledning av vad sålunda beslutats må befinnas erforderliga.

I sammanhang därmed föreskrevs, att lärare, som äger eller enligt förslaget
erhåller delaktighet i dövstumlärarnas pensionsanstalt, skall vara underkastad de
ändrade bestämmelser, som rörande samma anstalt kunna varda meddelade. I

I skrivelse den 28 januari 1919 hemställde skolöverstyrelsen om
ökat understöd åt folkhögskolorna för vinterkursen 1919—1920 och
sommarkursen 1920. Överstyrelsen framhöll härvid, att den ökning
av statsunderstödet till folkhögskolorna, varom överstyrelsen gjort
framställning i samband med förslaget angående löne- och pensionsreglering
för skolornas lärarpersonal endast så till vida medförde en
förbättring i deras ekonomiska ställning, att den beredde lärarpersonalen
den behövliga löneförhöjningen. För den väsentliga ökning
åter i skolornas övriga kostnader, som dyrtiden medfört, skulle här -

187

med icke någon egentlig lättnad åstadkommas. Även om överstyrelsens
berörda framställning om ökning av det ordinarie förslagsanslaget
till folkhögskolorna vunne bifall, kvarstode alltså behovet
av särskilt bidrag till mötande av de kostnadsökningar kristiden
medfört oförändrat, och skälen för beviljande av särskilt extra anslag
till förhöjning av understöden även för nästkommande arbetsår
ägde alltså alltjämt samma giltighet.

Vad beträffade storleken av den behövliga anslagsökningen hade
överstyrelsen på grund av gjorda beräkningar kommit till den uppfattningen,
att anslaget för ändamålet borde höjas från 95,000 kronor
till 150,000 kronor. En sådan höjning skulle möjliggöra, att ökningen
av understöden till skolorna kunde — under förutsättning
av bifall till överstyrelsens förslag till löne- och pensionsreglering —
jämväl under arbetsåret 1919—1920 utgå i form av en ökning med
20 procent av de understödsbelopp, skolorna i dylikt fall komme att
erhålla.

Vid avlåtande till riksdagen av ovanberörda proposition nr 338
uttalade departementschefen den meningen, att den tillfälliga ökning
av statsunderstöden, som nu borde ifrågakomma, med hänsyn till motsedda
prissänkningar kunde sättas något lägre än den, som av 1918
års lagtima riksdag beviljats för arbetsåret 1918—1919. Departementschefen
förordade, att ökningen i fråga måtte för läsåret 1919
—1920 bestämmas till 10 procent å de understöd, som departementschefen
vid anmälan av förslaget om löne- och pensionsreglering föreslagit.
För möjliggörande av en sådan ökning erfordrades, att på
extra stat för år 1920 uppfördes ett förslagsanslag av 80,000 kronor.

Motionsvis upptogs inom riksdagen det av skolöverstyrelsen föreslagna
beloppet å 150,000 kronor.

Riksdagen (skrivelse nr 8 A, punkt 218) ansåg väl en höjning
av anslaget befogad, men fann sig, med hänsyn till den ståndpunkt
departementschefen intagit och de skäl han anfört för sitt förslag,
icke kunna vidtaga så stark ökning, som i motionen ifrågasatts.
Såsom en medelväg hade riksdagen beslutat, att till grund för beräkningen
skulle läggas 15 procent av de föreslagna understödsbeloppen
och att anslaget för ändamålet följaktligen skulle bestämmas
till 120,000 kronor.

Förslag om
ökat understöd
för arletsdret
1920
-1921.

188

I statsverksprositionen till 1920 års riksdag (åttonde huvudtiteln,
punkt 217) har Kungl. Maj:t i anledning av en utav skolöverstyrelsen
gjord framställning föreslagit riksdagen att för beredande
av ökat understöd åt folkhögskolor för arbetsåret 1920—1921
anvisa på extra stat för år 1921 ett förslagsanslag av 150,000 kronor.
Anslaget har så beräknats, att det skulle medgiva en ökning med
20 procent av eljest utgående belopp.

189

De sakkunnigas uppdrag.

I anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den
1 augusti 1919 erinrade föredragande departementschefen om de åtgärder,
vilka, på sätt de sakkunnigas föregående framställning jämväl
giver vid handen, under de senare åren vidtagits för att bereda
personalen vid vissa kommunala läroanstalter — nämligen folk- och
småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och de av landsting
och av städer, som icke deltaga i landsting, underhållna småskoleseminariema
—■ särskilda löneförmåner i form av tillfällig löneförbättring,
extra krigstidstillägg och dyrtidstillägg. Vidare anförde
departementschefen:

Såsom erinrats av statsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag,
vore de grunder för beredande av dyrtidstillägg åt ifrågavarande
lärarpersonal, som då av utskottet förordades och vilka nu vore
gällande, helt andra än de, som vunnit tillämpning i fråga om dyrtidstillägg
åt statens egna befattningshavare. Det torde emellertid
näppeligen kunna bestridas, att dessa i fråga om lärarnas dyrtidstillägg
tillämpade grunder icke kunde under de förhållanden, som
nu rådde, anses tillfredsställande. Departementschefen ville erinra
om att nämnda grunder ledde sitt ursprung från år 1915, då riksdagen
med anledning av enskild motion anvisade medel för beredande
under år 1916 av tillfällig löneförbättring åt vissa lärare vid folkoch
småskolor.

Enligt nämnda grunder vore dyrtidstilläggets storlek i viss mån
beroende av befattningshavarens försörjningsplikt, i det att, vad de
mera betydande personalgrupperna anginge, befattningshavare med
eget äkta barn, som icke uppnått 18 års ålder — dock icke gift
kvinnlig befattningshavare, vars man lever — vore berättigad till
högre dyrtidstillägg än som utginge till annan eljest likställd befattningshavare.
Denna grundsats, att en mera omfattande försörjningsplikt
skulle grunda rätt till högre lönetillskott, hade ock under de
gångna åren i viss utsträckning följts beträffande statens egna befattningshavare,
då nämligen för dessa ett visst slag av lönetillskott,
nämligen den s. k. krigstidshjälpen, icke kunnat utgå till andra än

190

derå, som varit familjeförsörjare. Från 1919 års början hade emellertid
ändring härutinnan skett, i det att genom beslut av 1919 års
lagtima riksdag den förutvarande krigstidshjälpen helt bortfallit. Det
nuvarande dyrtidstillägget till statens befattningshavare vore sålunda
icke i någon mån beroende av vederbörandes försörjningsplikt.

Under dessa förhållanden — fortsatte departementschefen —-måste det ställa sig tvivelaktigt, huruvida tillräckliga skäl förelåge
att beträffande dyrtidstillägget till viss lärarpersonal fortfarande tilllämpa
en regel, som i fråga om statens egna befattningshavare ansetts
icke böra vidare lända till efterföljd. Det torde sålunda vara
önskvärt, att en utredning komme till stånd i syfte att klarlägga,
huruvida icke överensstämmelse borde i detta hänseende åstadkommas
beträffande dyrtidstillägg till å ena sidan statens egna befattningshavare,
å andra sidan nu ifrågavarande lärarpersonal.

Men även ur andra synpunkter ansåge departementschefen det
vara angeläget, att en närmare utredning åvägabragtes angående
ändrade grunder för beredande av dyrtidstillägg till förut omförmälda
grupper av lärare. Det borde sålunda övervägas, huruvida —- oavsett
det särskilda tillskott, som tillkomme vissa familjeförsörjare —
de belopp, vilka nu utginge såsom dyrtidstillägg till olika grupper
av lärare, vore i förhållande till varandra väl avvägda, och slutligen
borde tagas under omprövning, huruvida och i vilken mån en allmän
höjning av dyrtidstilläggen borde komma till stånd.

Det var huvudsakligen av statsfmansiella skäl, som departementschefen,
då till 1919 års lagtima riksdag avläts proposition angående
dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter,
ansåg sig icke böra för nu ifrågavarande personal föreslå
högre belopp, än som då av Kungl. Maj:t äskades, och dylika skäl
hade även för statsutskottet varit avgörande, då utskottet stamiat
vid den höjning i Kungl. Maj:ts förslag, som sedermera blev riksdagens
beslut i ärendet.

Med hänsyn till storleken av den lärarpersonal, det här gällde,
vore det uppenbart, att en mera avsevärd höjning av de nu för
denna personal medgivna dyrtidstilläggen komme att ställa betydande
krav på statskassan. Det syntes emellertid under nuvarande förhållanden
vara nödvändigt att, så långt möjligt och rimligt vore, gå
dessa krav till mötes. Liksom staten på ett sätt, som väl finge anses
tillfredsställande, berett sina egna befattningshavare ekonomisk

191

hjälp under rådande dyrtid, torde det för staten vara ofrånkomligt
att bringa även de lärarkårer, det här gällde, ett någorlunda tillräckligt
understöd i deras på grund av dyrtiden tryckta ekonomiska läge.

Huru den förbättring av dyrtidstillägget till ifrågavarande personal,
som departementschefen sålunda ansåge böra komma till stånd,
skulle i detalj genomföras, borde enligt departementschefens mening
bliva föremal för särskild utredning. Utöver de särskilda spörsmål
departementschefen i det föregående berört borde därvid, syntes det
departementschefen, komma under omprövning, huruvida dyrtidstilllägget
borde, såsom hittills, utgå med ett fast belopp för varje särskild
personalgrupp eller huruvida, i likhet med vad som skett i
fråga om statens egna befattningshavare, dyrtidstilläggets storlek
borde på ett eller annat sätt göras beroende av levnadskostnadernas
växling.

Den utredning, varom nu vore fråga, syntes böra omfatta, förutom
lärare vid folk- och småskolor, högre folkskolor och kommunala
mellanskolor, jämväl lärare vid de av landsting och av städer,
som icke deltaga i landsting, underhållna småskoleseminarierna. Sistnämnda
lärare hade visserligen genom beslut av 1919 års lagtima
riksdag i avlöningshänseende blivit likställda med lärare vid folkskoleseminariemas
övningsskolor, men då dessa vore delaktiga i det
dyrtidstillägg, som tillkomme statens befattningshavare i allmänhet,
borde givetvis även frågan om dyrtidstillägg åt småskoleseminariernas
lärare i detta sammanhang komma under skärskådande.

Utredningen i förevarande ärende ansåge departementschefen
böra verkställas av särskilda, inom ecklesiastikdepartementet tillkallade
sakkunniga.

Pa statsrådets hemställan fann Kungl. Maj:t gott bemyndiga
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga
för att inom departementet biträda med utredning av frågan
om beredande av dyrtidstillägg efter utgången av år 1919 åt lärare
vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor
och vissa småskoleseminarier.

G-enom särskilda Kungl. Maj:ts beslut, för vilka, såvitt angår
dyrtidstillägg till befattningshavare, hörande under ecklesiastikdepartementet,
redogöres under en följande avdelning av detta betänkande,
har emellertid de sakkunnigas uppdrag blivit i vissa hänseenden utvidgat.

192

Inkomna framställningar.

Till de sakkunniga hava från ecklesiastikdepartementet överlämnats
åtskilliga framställningar om beredande av dyrtidstillägg
eller andra förmåner för de lärargrupper, om vilka i förevarande
betänkande är fråga.

Sålunda har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
i skrivelse den 6 september 1919 hemställt, att Kungl. Maj:t
måtte i överensstämmelse med grunder, för vilka föreningens trettonde
ombudsmöte uttalat sig, dels för 1920 års riksdag framlägga förslag
om dyrtidstillägg för lärare och lärarinnor vid rikets folk- och småskolor
under sagda år, dels och, i avvaktan på genomförande av en
mera fullständig lönereglering, hos samma riksdag utverka tillfällig
lönereglering för ifrågavarande lärarkår, i enlighet med vad som
skett för de statsanställda lärarkårerna.

Centralstyrelsen har i sin framställning redogjort för lönefrågans
behandling vid nämnda ombudsmöte, vilket hölls i Göteborg
den 12 augusti 1919. På grundvalen av ett vid mötet hållet inledningsföredrag,
vara huvudinnehåll av centralstyrelsen återgivits, hade
ombudsmötet uppdragit åt centralstyrelsen att till regeringen ingå
med hemställan, dels att regeringen måtte föreslå riksdagen att bevilja
folkskolans lärare dyrtidstillägg på den del av lönen, som bestrides
av staten, efter samma grunder, som kunde varda bestämda
för de statsanställda lärarna, dels och att för folkskolans lärare snarast
möjligt måtte genomföras ny lönereglering, genom vilken dessa bleve
i lönehänseende fullt jämställda med sådana statsanställda befattningshavare,
med vilka de i utbildnings- och tjänstehänseende vore närmast
jämförliga, samt att i avvaktan på resultatet av den utredning,
som torde komma att föregå en dylik reglering, tillfällig löneförbättring
måtte beredas folkskolans lärare. Tillika hade ombudsmötet
beslutat att ifråga om småskollärarinnornas löner uttala det önskemålet,
att proportionen mellan småskollärarinnas och folkskollärarinnas
avlöning måtte så bestämmas, att den förra komme att utgöra minst
tre fjärdedelar av den senare. Centralstyrelsen kunde för sin del
helt och fullt ansluta sig till detta av ombudsmötet uppställda löne -

193

program men ansåge sig böra i sitt yrkande blott upptaga de punkter,
som kunde tänkas bliva framlagda till prövning redan vid 1920
års riksdag.

Ifrågavarande framställning överlämnades den 20 september 1919
till de sakkunniga för att tagas under övervägande i sammanhang
med förut lämnat uppdrag.

I skrivelse till läroverksöverstyrelsen den 9 juli 1919 anhöll de
kommunala mellan skolornas rektorsförening, att överstyrelsen måtte
söka utverka avlåtande till riksdagen av proposition om tillfällig
löneförbättring åt de kommunala mellanskolornas lärarpersonal med
samma belopp, som beviljats de allmänna läroverkens lärare. Denna
framställning, som av läroverksöverstyrelsen med skrivelse den 29
augusti 1919 ingavs till Kungl. Maj:t, har sedermera den 11 september
1919 överlämnats till de sakkunniga att tagas i övervägande vid
fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade uppdrag.

En liknande framställning gjordes i skrivelse till Konungen den
11 september 1919 av bestyrelsen för Sveriges kommunala ungdomsskolors
lärarförenings allmänna möte i Gföteborg den 10—11 augusti
1919, å nämnda mötes vägnar. Med stöd av en jämförelse mellan
avlöningsförhållandena vid å ena sidan kommunala mellanskolor och
högre folkskolor, å andra sidan vissa statliga läroanstalter anhöllo
sökandena, att proposition måtte avlåtas till 1920 års riksdag i syfte
att lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor och högre folkskolor
måtte tillförsäkras dyrtidstillägg å den kontanta lönen efter samma
grunder som för befattningshavare i statens tjänst samt tillfällig
löneförbättring såsom för lärarpersonalen vid allmänna läroverk och
folkskoleseminarier. Genom remiss den 20 september 1919 överlämnades
framställningen till de sakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdrag.

Vidare har den 16 januari 1920, för att tagas under övervägande
vid fullgörandet av förut lämnat uppdrag, till de sakkunniga överlämnats
en av åtskilliga lärare vid av landsting upprättade småskoleseminarier
hos Kungl. Maj:t gjord framställning om avlåtande av
proposition till riksdagen, att lärare och lärarinnor vid nämnda seminarier
måtte för år 1920 av statsmedel beviljas tillfällig löneför -

194

bättring och dyrtidstillägg till samma belopp, som kunde komma att
tilldelas lärarna vid folkskoleseminariernas övningsskolor.

Beträffande dyrtidstillägg till de i nu nämnda framställningar
avsedda lärargrupperna komma de sakkunniga att yttra sig i de
följande avdelningarna av detta betänkande. Såvitt åter framställningarna
avse andra förmåner än dyrtidstillägg, torde där berörda
frågor icke falla inom området av de sakkunnigas uppdrag och fördenskull
icke heller böra föranleda något yttrande från de sakkunnigas
sida.

I skrivelse den 4 oktober 1919 hemställde läroverksöverstyrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt de sakkunniga att utreda dels
frågan om dyrtidstillägg efter utgången av år 1919 åt den i tjänst
varande lärarpersonalen vid under läroverksöverstyrelsens inseende
stående privatläroverk, dels ock frågan om dyrtidstillägg åt pensionerade
befattningshavare vid samma läroanstalter.

Vidare anhöll i skrivelse den 6 oktober 1919 centralstyrelsen
för flick- och samskoleföreningen, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att, intill dess omorganisation av skolväsendet genomförts
och ny lönereglering skett, tillförsäkra lärarkåren vid de enskilda
läroanstalterna dels tillfällig löneförbättring att utgå med
samma belopp och efter enahanda grunder som år 1920, dels ock
dyrtidstillägg från och med år 1920 att utgå efter samma grunder
som till tjänstemännen vid statens centrala verk. Läroverksöverstyrelsen
överlämnade med skrivelse den 14 oktober 1919 denna
framställning till Kungl. Maj:t.

Genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut den 24 oktober 1919 anbefalldes
de sakkunniga att i samband med fullgörandet av det åt
de sakkunniga lämnade uppdraget avgiva underdåniga utlåtanden i
berörda ärenden.

Beträffande den i centralstyrelsens för flick- och samskoleföreningen
skrivelse gjorda hemställan rörande fortsatt tillfällig löneförbättring
åt privatläroverkens lärarpersonal torde de sakkunniga få
erinra, att framställning i sådant syfte, så vitt angår år 1921, av
Kungl. Maj:t gjorts i statsverkspropositionen till 1920 års riksdag,
åttonde huvudtiteln, punkten 182.

•De sakkunniga komma att längre fram i detta betänkande yttra
sig om dyrtidstillägg åt privatläroverkens lärare och hava för avsikt

195

att inom kort avgiva skriftligt utlåtande i fråga om dyrtidstillägg
å pensioner för avgångna sådana lärare.

Sedan vidare styrelsen för svenska folkhögskolans lärarförening
i skrivelse den 24 september 1919 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte
hos riksdagen göra framställning om beviljande åt folkhögskolans
lärarpersonal av dyrtidstillägg efter samma grunder, som i sådant
hänseende komme att gälla för statens egna befattningshavare, mot
villkor att landsting, kommuner, eller enskilda bidroge med en tredjedel
av det sålunda beslutade dy rtidstill ägget, erhöllo de sakkunniga
genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 oktober 1919 befallning att i
samband med förut lämnat uppdrag avgiva underdånigt utlåtande
i detta ärende. De sakkunniga komma att i en följande avdelning
av förevarande betänkande fullgöra det sålunda erhållna uppdraget.

Slutligen anhöll i skrivelse den 81 juli 1919 centralstyrelsen för
svenska skolkökslärarinnornas förening, att Kungl. Maj:t måtte lata
utarbeta och för 1920 års riksdag framlägga förslag om dyrtidstilllägg
av statsmedel under år 1920 och, under viss förutsättning, även
under år 1921 att enligt samma grunder, som för övriga lärarkategorier
kunde komma att bliva gällande, utgå till lärarinnor i hushållsgöromål
vid olika slag av statsunderstödda skolor. Häröver avgåvo
skolöverstyrelsen och läroverksöverstyrelsen den 11 november
1919 gemensamt underdånigt utlåtande, varefter genom Kungl. Maj:ts
beslut den 21 november 1919 de sakkunniga anbefalldes att i samband
med fullgörande av förut lämnat uppdrag utlåta sig detta i ärende,

Beträffande frågan om dyrtidstillägg till lärarinnor i hushållsgöromål
vid folk- och småskolor, yttra sig de sakkunniga nedan å
sid. 228. Vad angår dylika lärarinnor vid andra läroanstalter, vilja
de sakkunniga, med hänvisning till den följande framställningen,
här endast omförmäla, att de sakkunnigas förslag rörande dyrtidstillägg
till lärare vid dessa läroanstalter även avser lärarinnor i hushållsgöromål,
i den mån sådana lärarinnor uppfylla de för dyrtidstilläggs
erhållande föreslagna villkoren.

196

De sakkunnigas utlåtande och förslag.

Då de sakkunniga haft att taga under övervägande, på vilket
sätt och i vilken utsträckning de olika grupper av lärare, som de
sakkunnigas uppdrag avser, böra genom åtgärder från statens sida
komma i åtnjutande av det tillskott i sina avlöningsförmåner, som
må anses betingat av rådande dyrtid, hava till besvarande framträtt
åtskilliga spörsmål av mera allmän och grundläggande innebörd,
vilka visserligen hava avseende på samtliga nu ifrågavarande lärargrupper
men i allt fall te sig mer eller mindre olika för de särskilda
gruppernas vidkommande. Dessa spörsmål gälla bland annat,
huruvida och i vilken mån de löneförmåner, som nu tillkomma de
olika grupperna av personal, må hava blivit fastställda med hänsyn
tagen till det av kriget framkallade höjda prisläget och sålunda
kunna anses redan innefatta ett visst mått av dyrtidstill ägg, huruvida
staten ensam bör bekosta det ifrågasatta dyrtid sfi 11 ägget eller
därvid påkalla medverkan av vederbörande kommuner eller andra
läroanstalternas principaler samt vidare vilka allmänna grunder böra
följas vid den lönetekniska anordningen av det dyrtidsbidrag, som
må böra utgå från statens sida.

De sakkunniga komma att i det följande mera utförligt yttra
sig rörande dessa spörsmål under avdelningen l) Folk- och småskolor,
och i de senare avdelningarna beröra desamma endast i den
mån särskilda förhållanden sådant påkalla.

197

1. Folk- och småskolor.

För bedömande av frågan om i vilken omfattning dy r tidstil llägg
eller höjning i redan beviljat sådant bör medgivas folk- och
småskolornas personal är det givetvis av största betydelse att undersöka,
huruvida de nu till denna personal författningsenligt utgående
minimiavlöningarna må hava blivit bestämda med hänsyn till radande
dyrtid och huruvida sålunda ett större eller mindre mått av
dyrt! H sfi hägg kan anses ingå i dessa avlöningar. Därest detta är
fallet, lärer det dyrtidstillägg, vartill de sakkunniga nu hava att avgiva
förslag, böra utmätas efter väsentligen annan måttstock än om
de fastställda minimiavlöningarna hänförts till det prisläge, som var
rådande före krigsutbrottet.

De sakkunniga torde få erinra, hurusom beträffande statens
egna befattningshavare motsvarande spörsmål under den senare tiden
varit föremål för särskilt beaktande. För de befattningshavare inom
den civila förvaltningen, vilkas avlöningar ansetts hänförda till ett
tidigare prisläge än det, som var rådande vid tiden för krigsutbrottet,
har nämligen genom beslut av 1919 års lagtima riksdag
medgivits en tillfällig löneförbättring, avsedd att framföra avlöningarna
till 1914 års prisnivå, På denna tillfälliga löneförbättring,
liksom på den ordinarie avlöningen, beräknas dyrtidstillägg enligt
allmänna grunder. Vad åter angår de befattningshavare vid kommunikationsverken,
för vilka, med tillämpning från den 1 juli 1920,
fastställts ny lönereglering, i vilken lönesatserna bestämts efter en
högre prisnivå än den vid tiden för krigsutbrottet gällande, är därvid
från såväl Kungl. Maj:ts som riksdagens sida uttryckligen förutsatt,
att en mot denna särskilda förhöjning svarande reduktion
skall ske i det dyrtidstillägg, som må böra tillkomma ifrågavarande
personal för tiden efter den 1 juli 1920.

Vill man nu anlägga liknande synpunkter på frågan om dyrtidstillägg
åt folk- och småskolornas personal, gäller det sålunda att
undersöka, huruvida vid den lönereglering, som för denna personal
genomfördes vid 1918 års lagtima riksdag, hänsyn i större eller

1918 års lönereglering
i för
hållande tilldy
rtiden.

198

mindre mån tagits till den då inträdda allmänna prisstegringen eller
huruvida lönesatserna fastställts i förhållande till det prisläge, som
var rådande vid tiden för krigsutbrottet.

För besvarande av detta spörsmål har man givetvis — då löneregleringskommitténs
förslag i löneregleringsfrågan i allt väsentligt
låg till grund för den framställning, som avläts till 1918 års riksdag
och sedan med några mindre jämkningar blev av riksdagen godkänd
— att söka ledning i kommitténs uttalanden i detta ämne. Dessa
kommitténs uttalanden hava återgivits i det föregående (sid. 24—25).
Kommittén förutsatte, att de statsanställda lärarna skulle komma
i åtnjutande av den ytterligare löneförbättring, vilken i form av
krigstidstillägg eller krigstidshjälp eventuellt kunde komma statens
tjänstinnehavare i allmänhet till del. Från en dylik förutsättning
kunde man enligt kommitténs mening däremot icke utgå, då det
gällde fastställande av kontanta avlöningsförmåner för de kommunalt
anställda lärarna. Kommittén hade sålunda vid bedömande av de
avlöningsbelopp, som borde förordas för nämnda personal, tagit hänsyn
till å ena sidan, att krigstidstillägg eller krigstidshjälp ej »för närvarande»
utginge till dem, å andra sidan att en väsentlig och allmän
höjning av deras dåvarande avlöningar syntes erforderlig. Huruvida
även med de avlöningsbelopp, som kommittén föresloge för
de kommunalt anställda lärarna, dessa »i framtiden» skulle kunna
ifrågakomma till erhållande av krigstidstillägg eller krigstidshjälp
från staten, vore ett spörsmål, som under förhanden varande förhållanden
kommittén funne undandraga sig dess bedömande.

Riksdagen erinrade (se sid. 36 här ovan), att avlöningsförhöjningama
för de kommunalt anställda lärarna, därigenom att krigstidstillägg
ej skulle utgå till dem, beräknats relativt högre än för
de statsanställda.

I den ovan (sid. 50 o. f.) åberopade motionen nr 421 vid 1919
års lagtima riksdag hava motionärerna utgått därifrån, att den nya
löneskalan för folk- och småskolans lärare beräknats efter det prisläge,
som var gällande under senare delen av år 1917, eller närmare
bestämt i september 1917, vid vilken tidpunkt, enligt socialstyrelsens
uppgifter rörande levnadskostnadernas stegring, indextalet utgjorde
166 mot 100 i mitten av år 1914.

En motsatt åskådning har gjorts gällande i det föredrag vid
Sveriges allmänna folkskollärarförenings ombudsmöte i Gröteborg,

199

som i sammanfattning återgivits i centralstyrelsens för samma förening
framställning den 6 september 1919 (se sid. 192 här ovan). Föredragshållaren
kommer här till den slutsatsen, att dyrtidstillägg (krigstidstillägg)
icke kan anses ingå i de år 1918 bestämda lönerna.

Enligt de sakkunnigas mening bör intet tvivel kunna råda därom,
att de vid 1918 års lagtima riksdag för ifrågavarande lärarpersonal
fastställda avlöningarna måste anses avpassade efter en
senare och följaktligen högre prisnivå än de samtidigt bestämda
lönesatserna för de statsanställda lärarna. Såväl löneregleringskommitténs
som riksdagens ovan återgivna uttalanden bära därom oförtydbart
vittne. Då det nu varit avsett, att till de statsanställda
lärarnas avlöningar skulle komma k rist i ds förmåner efter samma regler,
som kunde komma att gälla för statens befattningshavare i allmänhet,
är det uppenbart, att de avlöningar, som bestämdes för de
kommunalt anställda lärarna, vid löneregleringens genomförande voro
avsedda att inbegripa ett visst mått av dyrtidstillägg.

Däremot måste man ställa sig i hög grad tveksam inför den
frågan, huru stor del av sistnämnda avlöningar kan anses hava sin
grand i den ökning av levnadskostnaderna, som uppkommit genom
dyrtiden, eller, annorledes uttryckt, i vilken proportion de fastställda
avlöningarna varit att fördela på normaltidsavlöning och dyrtidstilllägg.
Löneregleringskommitténs betänkande och den till riksdagen
avlåtna framställningen lämna därom ingen upplysning, lika litet som
riksdagens skrivelse i ämnet. Att i varje fall de år 1918 bestämda
avlöningarna icke varit så tilltagna, att de kunnat anses täcka hela
den sedermera inträdda prisstegringen,. torde framgå bland annat
därav, att dyrtidstillägg å dessa avlöningar redan blivit av riksdagen
beviljade för år 1919, d. v. s. det första år, varunder den nya löneregleringen
varit gällande.

Såsom nyss är nämnt, var det av löneregleringskommittén avsett,
att de statsanställda lärarnas avlöningar skulle förbättras genom
kristidsförmåner i likhet med vad som komme att gälla för andra
statens befattningshavare. Därvid torde hava varit av kommittén
förutsatt, att de avlöningar, som föreslogos för de statsanställda
lärarna, kunde anses avpassade efter den prisnivå, som var rådande
vid tiden närmast före krigsutbrottet. Avlöningarna för de kom -

200

munalt anställda lärarna skulle sålunda vara att hänföra till en
senare tidpunkt än mitten av år 1914.

Motionärerna vid 1919 års lagtima riksdag hava, såsom nyss är
nämnt, antagit, att man här hade att räkna med det prisläge, som
rådde i september 1917, motsvarande en förhöjning i förhållande
till mitten av år 1914 med 66 procent. De sakkunniga kunna för
sin del icke godtaga denna motionärernas åskådning. Såsom redan
är antytt, innehåller löneregleringskommitténs betänkande icke någon
upplysning på denna punkt. Med hänsyn till det även av kommittén
starkt betonade förhållandet, att en väsentlig och allmän höjning
av de kommunalt anställda lärarnas avlöningar vore erforderlig, anse
sig de sakkunniga emellertid icke behöva hysa någon tvekan därom,
att, därest löneregleringskommittén avsett, att de föreslagna avlöningarna
skulle innefatta även kompensation för en till 66 procent
uppgående prisstegring, kommittén skulle hava för exempelvis manliga
folkskollärare föreslagit avsevärt högre avlöningar än, såsom nu
var fallet, 2,100—3,000 kronor, förutom naturaförmåner. Redan en
enkel jämförelse .med de avlöningar, som gälla för andra befattningshavare
med ungefär motsvarande utbildning, torde ådagalägga, att
motionärernas antagande i detta hänseende icke gärna kan vara
hållbart.

De sakkunniga vilja i förbigående anmärka, att den av motionärerna
intagna utgångspunkten, att 1918 års lönereglering för de
kommunalt anställda lärarna varit att hänföra till prisnivån i september
1917, leder till ett helt annat slut än det, vartill motionärerna
kommit, då de därpå grundat ett yrkande, att dyrtidstillägget
till dessa lärare måtte beräknas efter ett grundtal, motsvarande två
tredjedelar av grundtalet för statens befattningshavare. Om man
räknar med det under senare halvåret 1919 gällande indextalet 257,
vilket motsvarar ett grundtal för statens befattningshavare av 141,
bör givetvis med motionärernas utgångspunkt prisförhöjningen räknas
från september 1917, då indextalet utgjorde 166; stegringen till se 257

166

nare halvåret 1919 blir sålunda -——-, motsvarande 54.8 procent;

166

häremot svarar ett grundtal av 48 i stället för 94 enligt motionärernas
beräkning.

Frågan om den prisnivå, till vilken 19-18 års lönereglering för
de kommunalt anställda lärarna rätteligen bör anses hänförd, har

201

emellertid kommit i ett väsentligen förändrat läge genom 1919 års
riksdags beslut om tillfällig löneförbättring för vissa grupper av befattningshavare
vid den civila statsförvaltningen. Avsikten med
denna löneförbättring, sådant förslag därom av Kungl. Maj:t förelädes
riksdagen, var att uppbringa avlöningen för de grupper av
befattningshavare, för vilka äldre löneregleringar voro gällande, till
den nivå, som motsvarade prisläget i mitten av år 1914. Kungl.
Maj:ts framställning upptog icke de statsanställda lärare, om vilka
här är fråga. På enskild motion beslöt emellertid riksdagen att
bevilja även dessa lärare löneförbättring, om ock med något reducerade
belopp. Därmed torde från riksdagens sida hava givits ett
uttryck åt den uppfattningen, att 1918 års lönereglering för de statsanställda
lärarna icke fört fram dessa till 1914 års prisnivå.

Man har sålunda att räkna med, å ena sidan att den år 1918
beslutade löneregleringen för de statsanställda lärarna varit att hänföra
till ett tidigare prisläge än det, som var rådande vid mitten av
år 1914, å andra sidan att de kommunalt anställda lärarnas avlöningar
avsett en något senare prisnivå än de statsanställdas. Det
kan vid sådant förhållande ifrågasättas, huruvida man icke kommer
verkligheten närmast genom att antaga, att de kommunalt anställda
lärarnas år 1918 genomförda lönereglering bör anses någorlunda
motsvara prisläget i mitten av år 1914. Under denna förutsättning
bör givetvis det dyrtidstillägg, varom nu är fråga, grundas på den
fördyring, som inträtt efter nämnda tidpunkt. De sakkunniga hava
ansett sig så mycket hellre kunna i förevarande sammanhang utgå
från ett dylikt antagande, som de sakkunniga i det följande komma att
beträffande dyrtidstillägg för de kommunalt anställda lärarna föreslå
regler, vilka innebära en avsevärd begränsning av detta tilllägg vid jämförelse
med motsvarande förmån för befattningshavare i statens tjänst.

Såsom riksdagen år 1918 erinrade i sin skrivelse nr 394 (jfr
sid. 37 här ovan), har den omständigheten, att avlöningen för de
kommunalt anställda lärarna bestrides av såväl statsmedel som kommunala
medel, bidragit att göra hithörande spörsmål mera komplicerade
än avlöningsfrågor i allmänhet. Vid fullgörande av sitt nu
föreliggande uppdrag hava ock de sakkunniga såsom ett av de första
spörsmål, som det ålegat dem att besvara, tagit under övervägande,
huruvida det lönetillskott, som må böra på grund av dyrtiden tillse -

Förhållandet
mellan stat
och kommun.

202

erkännas de kommunalt anställda lärarna, bör utgå uteslutande av
statsmedel eller huruvida kommunerna böra i större eller mindre
utsträckning bidraga till detsamma.

Vad nu särskilt vidkommer folk- och småskolornas .lärarpersonal,
torde de sakkunniga få erinra därom, att enligt gällande föreskrifter
den övervägande delen av den för dessa lärare bestämda minim iavlöningen
utgår av statsmedel. Inom löneregleringskommittén hade
till och med det spörsmålet varit uppe, huruvida det kunde anses
vara lämpligt att från kommunerna på statsverket överflytta även
den återstående delen av lärarlönerna och följaktligen låta sagda
löner helt utgå av statsmedel (se sid. 27 här ovan). Kommittén
hade visserligen icke ansett sig kunna förorda ett förslag av sådan
innebörd, men i stället funnit sig böra föreslå, att statsverket skulle
övertaga de pensionsavgifter, vilka det dittills ålegat skolområde eller
skoldistrikt att årligen erlägga till folkskollärarnas pensionsinrättning.
Denna förändring har ock sedermera blivit genomförd (se sid. 45).

I själva verket inskränker sig dock kommunernas bidrag till
lärarnas avlöning i många fall ingalunda till den författningsenligt
bestämda andelen i minimiavlöningen. Åtskilliga kommuner, särskilt
de större stadskommunerna, hava för sin lärarpersonal genomfört
särskilda löneregleringar, vilka upptaga väsentligt högre grundavlöningar
än de stadgade minimiaVlöningarna. De överskjutande
beloppen gäldas av kommunernas medel. I vilken utsträckning
sådant förekommit hava de sakkunniga, med hänsyn till det stora
antalet skoldistrikt och den relativt korta tid, som varit utmätt för
fullgörande av de sakkunnigas uppdrag, icke varit i tillfälle att utreda.
Men även om en utredning i detta hänseende nu kunnat
åstadkommas, skulle densamma knappast hava blivit av någon större
betydelse för det spörsmål, som här föreligger till de sakkunnigas
behandling. Det bör nämligen bemärkas, att den nya löneregleringen
för folk- och småskolornas personal trätt i kraft först med
1919 års ingång och att sålunda kommunerna näppeligen haft tillräcklig
tid att anpassa sig efter de förändrade förhållandena. De
uppgifter, som nu kunnat inhämtas, hade följaktligen kommit att
hänföra sig till en övergångsperiod och för den skull knappast kunnat
tjäna till vägledning, då det gällt att träffa en anordning för någon
tid framåt.

Utöver dylika förhöjningar i grundavlöningen hava vidare en

203

del kommuner beviljat sin lärarpersonal särskilda lönetillägg i anledning
av den rådande dyrtiden. Härom lämnas en utredning i
den förut omförmälda motionen nr 421 vid 1919 års lagtima riksdag,
till vilken utredning — i liuvudsak återgiven å sid 51—52 här
ovan — de sakkunniga sålunda tillåta sig att hänvisa. Utredningen
giver vid handen, att, såsom ock är helt naturligt, sådana dyrtidstillägg
från kommunernas sida utgått i ett vida mindre antal fall
och med ringare belopp under år 1919 än vad förhållandet var år
1918, innan ännu den nya definitiva löneregleringen för ifrågavarande
lärarpersonal trätt i kraft.

Där dylika kommunala dyrtidstillägg till ifrågavarande lärarpersonal
förekommit jämte de kristidsförmåner, som utgått från statsverket,
torde, såvitt de sakkunniga kunnat inhämta, ett i viss mån
olika förfaringssätt hava tillämpats inom olika kommuner; i ett
mindre antal fall torde sålunda kommunala bidrag, om ock i regel med
ganska ringa belopp, hava utgått vid sidan av och oberoende av
statsbidraget, under det att i andra fall statsbidraget avräknats å
det kommunala bidraget.

Då de sakkunniga haft att taga ståndpunkt till spörsmålet om
huruvida och i sådant fall på vilket sätt vederbörande kommuner
borde jämte staten bidraga till det dyrtidstillägg, som må böra tillerkännas
de kommunalt anställda lärarna, i första hand folk- och
småskolornas personal, hava de sakkunniga ansett sig till en början
kunna bortse från den möjligheten, att bidrag av statsmedel skulle
utgå med reducerat belopp eller helt bortfalla i sådana fall, då kommunerna
själva i större eller mindre utsträckning beviljat löneförbättring
åt sin lärarpersonal, att sålunda statsbidraget skulle göras
på visst sätt beroende av kommunernas åtgärder. En dylik anordning
skulle väl icke kunna anses vara i och för sig riktig och ej
heller låta sig praktiskt genomföras utan allt för stora svårigheter.

Nästa spörsmål blir då, huruvida staten bör vid sitt beslut om
bidrag av statsmedel binda ett villkor om bidrag även från kommunernas
sida. I detta hänseende torde få erinras, hurusom de lönetillskott
till folk- och småskolornas liksom till vissa andra kommunala
läroanstalters lärarpersonal, för vilka redogörelse lämnats i det
föregående och vilka utgått under olika benämningar — tillfällig
löneförbättring, extra krigstidstillägg och dyrtidstillägg — i sin helhet
gäldats av statsmedel. Vad åter angår de förmåner av likartat slag,

204

som beretts lärarpersonal vid privatläroverk och folkhögskolor, har,
på sätt jämväl den föregående framställningen utvisar, i en del fall
stadgats skyldighet för vederbörande kommuner eller andra läroanstaltens
principaler att på visst sätt bidraga till det medgivna lönetillskottet;
i andra fall har lönetillskottet beviljats utan något dylikt
villkor.

Såsom framgår av vad som anföres längre fram i detta betänkande,
hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, att nu ifrågavarande
dyrtidstillägg till folk- och småskolornas lärarpersonal må
beräknas icke å hela minimiavlöningen utan allenast å den del därav,
som motsvarar statsbidraget. Vid sådant förhållande och då, såsom
nyss erinrats, de förmåner av liknande art — tillfällig löneförbättring,
extra krigstidstillägg och dyrtidstillägg — som under de senare
åren tillkommit denna personal, i sin helhet bestritts av statsmedel,
tveka de sakkunniga icke att tillstyrka, att i förevarande fall det
dyrtidstillägg, som må komma att tillerkännas folk- och småskolornas
lärarpersonal, må få utgå utan att förknippas med något villkor
'' om bidrag av vederbörande kommuner. Det bör sedan bliva beroende
på dessa att, där förhållandena sådant påkalla, bevilja ytterligare
tillskott till avlöningen. De sakkunniga anse sig ock kunna
förutsätta, att kommunerna ej skola ställa sig ovilliga mot beviljande
av dylika tillskott utöver statsbidraget.

Högre dyr- När det sedan gäller att angiva de närmare regler, efter vilka
11 familjelif1 dyrtidstillägg av statsmedel må böra beräknas och utgå till lärare
eorjare. vid folk- och småskolor och andra i förevarande betänkande avsedda
läroanstalter, möter genast ett spörsmål, vilket ur såväl principiell
som statsekonomisk synpunkt är av största betydelse, nämligen huruvida
dyrtidstillägget skall utgå lika till familjeförsörjare och ickefamiljeförsörjare
eller till sin storlek göras beroende av vederbörandes
försörjningsplikt.

I detta avseende torde de sakkunniga få erinra, hurusom redan av
lärarlönenämnden fråga väcktes om särskilda lönetil]skott åt familjeförsörjare
(se sid. 7 o. f. här ovan). Enligt nämndens beräkningar
skulle, om man för samtliga lärare vid folk- och småskolor satte
lönen så högt, att familjeförsörjarna erhölle en fullt tillräcklig inkomst,
detta kosta staten över 6 1/s miljoner kronor mera, än om
den nya löneprincipen tillämpades.

205

Beträffande do lönetiUskott, som hittills medgivits folk- och småskolornas
lärarpersonal i form av tillfällig löneförbättring, extra krigstidstillägg
och dyrtidstillägg, har städse den grundsatsen följts, att
familjeförsörjare borde bättre tillgodoses än icke-familjeförsörjare.

Den tillfälliga löneförbättring, som medgavs för år 1916, utgick
sålunda endast till lärare med viss försörjningsplikt (se sid. 14 här
ovan). För år 1917 beviljades visserligen tillfällig löneförbättring
även åt icke-familjeförsörjare, men med väsentligt lägre belopp än
åt familjeförsörjare (se sid. 17—18), och enahanda princip har även
under den följande tiden vunnit tillämpning.

Lärarlönenämndens förslag om särskilda lönetillägg åt familjeförsörjare
blev av löneregleringskommittén avstyrkt, men icke av
principiella skäl utan allenast med hänvisning därtill, att ett beslut
i ärendet måste föregås av en mera ingående utredning, än som då
förelåge (se ovan sid. 25).

Då frågan om definitiv lönereglering för lärarpersonalerna vid
folk- och småskolor m. fl. läroanstalter förelädes 1918 ars lagtima
riksdag, uttalade föredragande departementschefen (se sid. 82 33)

sin principiella anslutning till de grundsatser, lärarlönenämnden med
sitt förslag i nu berörda avseende velat förverkliga, men fann sig
under då föreliggande förhållanden och för att icke äventyra löneregleringsfrågans
lösning inom den närmaste framtiden böra i denna
punkt följa löneregleringskommitténs mening.

Riksdagen ansåg sig i ärendets dåvarande läge icke böra göra
något uttalande i själva principfrågan (se sid. 36).

Från den lärarpersonal, som närmast beröres av förevarande
spörsmål, hava - vid skilda tillfällen framburits önskningar, att den
ifrågavarande s. k. behovsprincipen måtte vid lönereglering för denna
personal vinna tillämpning. Ett dylikt uttalande förekommer bland
annat i det föredrag, som i sammanfattning återgivits i centralstyrelsens
för Sveriges allmänna folkskollärarförening förut (sid. 192)
omförmälda framställning. Även i den motion vid 1919 ars lagtima
riksdag, för vilken redogörelse lämnats i det föregående, har
med styrka framhållits angelägenheten därav, att familjeförsörjare
bleve i förevarande hänseende särskilt tillgodosedda (se sid. 54 55

här ovan).

För egen del vilja de sakkunniga betona, att frågan om lönetillägg
eller andra särskilda förmåner för familjeförsörjare ställer sig

206

väsentligen annorlunda, då detta spörsmål sättes i samband med ett
dyrtidstillägg än då det gäller genomförande av en definitiv lönereglering.
I senare fallet, beträffande en anordning av mera permanent
natur, måste givetvis införandet av en ny löneprincip möta
en viss tveksamhet. I förra fallet åter torde dylika betänkligheter
böra tillmätas en vida mindre betydelse. Det är här fråga om exceptionella
åtgärder, framkallade av exceptionella förhållanden, och
det är avsett, att åtgärderna skola bliva av övergående natur. Frågan
blir då den, huru dessa särskilda åtgärder, som äro betingade
av det alltjämt fortfarande krisläget, lämpligen skola anordnas för
att rätt motsvara sitt ändamål.

Det ändamål, som här skall tillgodoses, kan väl icke vara annat
än det att på ett någorlunda effektivt sätt komma dem till hjälp,
som därav äro i behov. Denna faktor, behovet, framträder alltjämt
på ett markerat sätt i fråga om det av staten beviljade dyrtidstilllägget
till dess egna befattningshavare. Detta dyrtidstillägg, som
för avlöningsbelopp under en viss gräns utgår med en relativt hög
procent, för belopp därutöver intill en annan gräns med en lägre
procent och för än högre belopp alldeles bortfaller, är påtagligen
byggt på den grunden, att det större behovet skall i större utsträckning
tillgodoses och att behovet är större för de lägre löntagarna
än för dem, vilkas avlöning ligger högre på skalan. Enligt de sakkunnigas
mening är emellertid avlöningens storlek ensamt för sig
en föga tillförlitlig mätare av behovet. Andra omständigheter kräva
här beaktande, främst den, huruvida löntagaren har endast sig själv
eller jämväl andra att försörja. Det torde böra erinras, att, vad
särskilt de kommunala läroanstalternas personal beträffar, nu berörda
spörsmål är ur finansiell synpunkt av största betydelse, då ju
denna personal inom sina led räknar ett synnerligen stort antal ickefamiljeförsörjare.

Såsom i det föregående omnämnts, gäller från och med år 1919
beträffande statens egna befattningshavare, att det lönetillskott —
dyrtidstillägg — som till dem utgår, icke till sin storlek satts i beroende
av vederbörandes försörjningsplikt. De sakkunniga vilja dock
härvid anmärka, att, såvitt de sakkunniga kunnat finna, de motiv,
varpå riksdagens beslut om avskaffande av den förutvarande krigstidshjälpen
grundades, till avsevärd del riktade sig icke mot själva

207

principen om högre tillskott åt familjeförsörjare utan mot de detaljföreskrifter,
som voro gällande rörande den nämnda dyrtidshjälpen.

I motsats till vad som nu gäller beträffande dyrtidstillägg åt
statens egna befattningshavare, är det år 1919 utgående dyrtidstilllägget
till lärare vid folk- och småskolor och en del andra läroanstalter
så anordnat, att ett högre tillskott tillkommer vissa familjeförsörjare,
ett förhållande, som särskilt uppmärksammades av riksdagen
i dess skrivelse i ämnet (se sid. 56 här ovan).

Då de sakkunniga för sin del anse sig icke kunna förorda någon
avvikelse från denna beträffande dyrtidstillägg åt lärare vid folkoch
småskolor m. fl. läroanstalter för närvarande gällande grundsats
och sålunda nu vilja föreslå sådana regler för dyrtidstillägg åt ifrågavarande
lärare, att detta tillägg kommer att utgå med högre
belopp till vissa familjeförsörjare än till övrig personal, hava
de sakkunniga i främsta rummet tagit hänsyn till den statsflnansiella
sidan av förevarande spörsmål. Såsom kommer att framgå
av det följande, innebär de sakkunnigas förslag, såvitt folk- och
småskollärare angår, med tillämpning av nu angivna princip en besparing
för statsverket av i runt tal 12 miljoner kronor i förhållande
till vad som skulle krävas, därest icke-familjeförsörjare skulle
tillgodoses i samma utsträckning, som de sakkunnigas förslag beträffande
familjeförsörjare innebär. Den merutgift, varom här är
fråga är sålunda högst betydande.

Särskilt i närvarande tidsläge, vilket på skilda områden nödvändiggör
en stark begränsning i fråga om anslagsäskanden, är det
enligt de sakkunnigas mening angeläget att tillse, att vid beredande
av dyrtidstillägg åt ifrågavarande lärarpersonal icke större krav ställas
på statskassan, än som måste anses oundgängligen nödvändigt, samtidigt
med att likväl hjälp beredes de lärargrupper, där det största
behovet är till finnandes.

Sedan de sakkunniga sålunda givit uttryck åt den meningen, att
det dyrtidstillägg, varom det tillhör de sakkunniga att avgiva förslag,
bör utgå med högre belopp till familjeförsörjare än till ickefamiljeförsörjare,
torde nu böra angivas, huru enligt de sakkunnigas
mening gränsen mellan dessa båda grupper bör i förevarande fall
uppdragas.

Därvid anse sig de sakkunniga böra taga till utgångspunkt de

Begreppet

familje försörjare.

208

nu gällande bestämmelserna om dyrtidstillägg åt kommunalt anställda
lärare. Enligt kungörelsen den 19 juni 1919 angående dyrtidstillägg
för år 1919 åt lärare vid egentliga folkskolor, mindre
folkskolor och småskolor (se ovan sid. 57—58) skall sålunda befattningshavare,
som vid årets ingång har eget äkta barn, som icke
uppnått aderton års ålder — dock icke gift kvinnlig befattningshavare,
vars man lever — äga uppbära dyrtidstillägg med högre
belopp, än som tillkommer annan befattningshavare.

I skrivelse den 30 september 1915 angående tillfällig löneförbättring
åt vissa lärare vid folk- och småskolor för år 1917 framhöll
folkskolöverstyrelsen, att berörda löneförbättring — som var
avsedd att tillgodokomma endast vissa familjeförsörjare — tilläventyrs
borde omfatta jämväl lärare med barn över 18 år, som på
grund av sjukdom eller lyte vore oförmöget till arbete (jfr sid.
14—15 i det föregående).

Vidare erinrade folkskolöverstyrelsen i skrivelse den 30 september
1916 (jfr sid. 20—21 i det föregående), jämte det styrelsen
avgav förslag om tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande lärarpersonal
för år 1918, att fråga förevarit om delaktighet i löneförbättringen
för vissa gifta kvinnliga lärare med barn under 18 år.
I allmänhet hade förhållandet varit det, att dessa lärarinnor visserligen
haft sina män i livet men icke av dessa kunnat få någon hjälp
till familjens underhåll. Det vore tydligt, att i sådana fall mycket
ömmande omständigheter kunde föreligga.- Framställning hade även
gjorts om likställighet mellan lärare, som hade fosterbarn, och lärare,
som hade eget äkta barn.

Från annat håll har framhållits, att hänsyn i förevarande avseende
torde böra tagas även till den försörjningsplikt, som kan
åligga vederbörande löntagare gent emot ålderstigna föräldrar eller
andra anhöriga.

De sakkunniga anse sig i detta sammanhang böra erinra om
huru de bestämmelser, som under åren 1916—1918 varit gällande
beträffande krigstidshjälp till befattningshavare i statens tjänst, varit
avfattade i det hänseende, varom nu är fråga.

Enligt kungörelse i ämnet den 8 juli 1916 (svensk författningssamling
nr 269) skulle krigstidshjälp under år 1916 utgå till vissa

201)

befattningshavare, som den 1 januari sagda år »på grund av försörjningsplikt
underhöllo barn under 15 årsålder», dock med undantag
för bland andra »gift kvinnlig befattningshavare, vars man
lever».

För år 1917 äro motsvarande bestämmelser givna i kungörelse
den 29 maj 1917 (svensk författningssamling nr 224). Enligt § 8
i denna kungörelse skulle vissa statens befattningshavare äga åtnjuta
lcrigstidshjälp, »beräknad dels för befattningshavares hustru,
om han vid årets ingång var gift, och dels för barn under 15 års
ålder, vilket han vid samma tidpunkt underhöll»; dock skulle jämlikt
§ 9 i samma kungörelse från åtnjutande av krigstidshjälp undantagas
bland andra »kvinnlig befattningshavare, som vid årets
ingång var gift, såvida ej med intyg utav två trovärdiga personer
styrkes, att hennes man under år 1916 haft högst 600 kronors
inkomst».

Beträffande ansökning om krigstidshjälp stadgades, att sådan
ansökning skulle vara försedd med intyg bland annat »angående
antalet av de barn under 15 års ålder, som sökanden den 1 januari
1917 på grund av försörjningsplikt underhöll». Dessutom skulle befattningshavare,
som ansåge sig berättigad till krigstidshjälp för
andra barn än dem, han vid årets början på grund av försörjningsplikt
underhöll, vid ansökningen foga intyg rörande antalet av de
barn under 15 års ålder, vilka han vid 1917 års ingång på grund
av frivilligt åtagande underhöll; varjämte kvinnlig befattningshavare,
som vid årets ingång var gift och som gjorde anspråk på krigstidshjälp,
skulle förete intyg, att hennes man under år 1916 icke haft
högre inkomst än 600 kronor.

Bestämmelser rörande krigstidshjälp för år 1918 meddelades i
kungörelse den 22 mars 1918 (svensk författningssamling nr 188).
Dessa bestämmelser voro i förevarande hänseende i huvudsak överensstämmande
med dem, som gällde för år 1917, dock skulle krigstidshjälpen
beräknas »dels för befattningshavares hustru, om han vid
årets ingång var gift, dels för husföreståndarinna, vid samma tidpunkt
anställd hos befattningshavare, som var änkling och underhöll
barn under 15 års ålder, och dels för barn under 15 års ålder,
vilka befattningshavare vid samma tidpunkt underhöll».

Enligt § 8 i det förslag till kungörelse med allmänna grunder
för dyrtidstillägg och dyrtidshjälp åt befattningshavare i statens

210

tjänst, som framlades i proposition till 1919 års lagtima riksdag (nr
225), skulle dyrtidshjälp beräknas »dels för befattningshavares hustru,
om han vid årets ingång var gift, dels för husföreståndarinna, vid
samma tidpunkt anställd hqs befattningshavare, som var änkling,
änka eller frånskild och underhöll barn under 15 års ålder, och dels
för barn under 15 ars ålder, vilka befattningshavare vid samma
tidpunkt underhöll». Dyrtidshjälp för barn, vars föräldrar vid nämnda
tidpunkt båda innehade anställning, som förut är sagd, skulle utgå
endast till fadern eller, om föräldrarna icke sammanlevde, till den
av dem, som hade vårdnaden om barnet. För hustru, som själv åtnjöte
dyrtidstillägg såsom befattningshavare, samt för husföreståndarinna
eller barn, som själv åtnjöte dyrtidstillägg såsom befattningliavare
eller pensionär, skulle dyrtidshjälp icke utgå.

Det förut gällande allmänna stadgandet, att från krigstidshjälp
(dyrtidshjälp) skulle uteslutas kvinnlig befattningshavare, som vid
årets ingång var gift, såvida ej med intyg utav två trovärdiga män
styrktes, att hennes man under året haft högst 600 kronors inkomst,
hade icke upptagits i berörda författningsförslag. I detta avseende erinrades
i det vid nämnda proposition fogade sakkunnigebetänkandet
(sid. 82), att, i den mån stadgandet avsett att ordna frågan beträffande
kvinnliga befattningshavare, vilkas män själva hade befattning i
statens tjänst, detta syfte vunnes genom den föreskrift i ämnet, som
föreslagits till införande i § 8 (se ovan). Vidkommande andra fall
gällde, att ifrågavarande bestämmelse vållat rätt stora svårigheter
vid tillämpningen. Visserligen kunde — yttrade de sakkunniga —
om stadgandet bortfölle, krigstidshjälp (dyrtidshjälp) komma att utgå
även i vissa fall, då sådan strängt taget icke vore erforderlig, eller
med för högt belopp, men övervägande skäl syntes dock kommitterade
tala för att ifrågavarande bestämmelse helt utginge.

Såsom framgår av vad i det föregående är anfört, blev emellertid
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag, såvitt det avsåg beredande
av särskild dyrtidshjälp, icke av riksdagen bifallet. Enligt de nu
gällande bestämmelserna utgår sålunda dyrtidsbidraget under en
enda form såsom dyrtidstillägg — oberoende av vederbörandes
försörjningsplikt.

Det- torde vidare förtjäna att i detta sammanhang erinras, att
även i den nu gällande skattelagstiftningen en viss åtskillnad göres
mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare. Enligt 18 § 1 mom.

211

b) i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt,
sådan nämnda § lyder enligt förordningen den 31 oktober
1919 (svensk författningssamling nr 733), äger nämligen skattskyldig,
vilken är gift eller har hemmavarande eller av honom helt eller
delvis underhållna barn, vilka icke uppnått 21 år och icke själva
skola taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, erhålla avdrag
(familjeavdrag) dels med 200 kronor för varje sådant barn, dels ock
med 200 kronor för hustru, om skattskyldig är gift, eller för husföreståndarinna,
om skattskyldig är ogift (varmed jämställes, att
skattskyldig är änkling, änka eller frånskild)».

Enligt den hösten 1919 antagna danska Lov om Statens Tjenesternaiuid
— vilken i det avseende, varom nu är fråga, äger tilllämpning
jämväl på folkskolans lärare — utgår dyrtidstillägg efter
olika grunder till vissa familjeförsörjare och till annan personal i
motsvarande ställning. Högre dyrtidstillägg äro sålunda bestämda
»for gifte Msend, for saadanne Enkemsend, Enker, fraskilte og fraseparerede
Hämd og K vinder, som har egen Husstand eller hvem
der paahviler Forsörgerpligt overfor Börn under 18 Aar, samt for
saadanne ugifte, hvem saadan Forsörgerpligt paahviler og som har
egen Husstand»; till alla övriga manliga och kvinnliga tjänstemän
utgår dyrtid still ägget med lägre belopp.

I Norge gäller jämlikt stortingets beslut den 22 juli 1919, att
dyrtidstillägg till offentliga tjänstemän — till vilken grupp även
räknas kommunalt anställda lärare — utgår dels såsom grundbidrag
dels ock såsom »forsörgelsestillegg». Detta »forsörgelsestillegg» utgår
såsom regel med 300 kronor »for den förste forsörgede», 200
kronor »för den nseste forsörgede» och 120 kronor »for hver av de
fölgende forsörgede». Till försörjda räknas tjänstemannens hustru,
oavsett huruvida hon har enskild förmögenhet eller driver självständig
vei’ksamhet, samt barn och andra personer, som helt försörjas
av tjänstemannen. Delvis försörjda medräknas icke, såvida
icke minst hälften av försörj ningen bestrides av tjänstemannen. Om
vederbörande har flera delvis försörjda, som falla under nämnda
gräns, kan »forsörgelsestillegg» medgivas genom särskilt beslut. Dylikt
tillägg utbetalas även till gifta kvinnliga befattningshavare, såframt
mannen är oförmögen till arbete och försörjes av hustrun.

212

Det kan icke tillhöra de sakkunniga att söka åstadkomma någon
allmängiltig lösning av frågan, huru den s. k. behovsprincip, som
tager sikte särskilt på vederbörandes försörjningsplikt, skall i sina
detaljer utformas. Då de sakkunniga av grunder, som angivits i
det föregående, ansett det oundgängbgt att, såsom för närvarande
är fallet, i fråga om rätt till dyrtidstillägg upprätthålla en viss skillnad
mellan dem av lärarpersonalen, vilka äro att i viss mening anse
såsom familjeförsörjare, och övriga lärare, hava de sakkunniga, på
sätt redan är nämnt, ansett sig böra utgå från de regler, som i detta
hänseende nu äro gällande, och allenast föreslå sådana jämkningar
i dessa regler, som av vunnen erfarenhet eller eljest kunna anses
påkallade.

De sakkunniga anse sig sålunda böra i princip vidhålla den
nuvarande ståndpunkten, att i förevarande avseende den huvudsakliga
vikten bör fästas vid huruvida vederbörande befattningshavare
har. barn eller icke. Att nu genomföra en allmän ändring i den
riktningen, att till familjeförsörjare skulle hänföras även den, som
är eller varit gift men icke har barn, bör enligt de sakkunnigas
mening icke ifrågakomma. Däremot anse de sakkunniga, att någon
jämkning bör ske i avfattningen av den nuvarande föreskriften,
enligt vilken det högre dyrtidstillägget skall utgå till den, som
»har eget äkta barn, som icke uppnått 18 års ålder.» I anslutning
till de bestämmelser, som under åren 1916—1918 gällt rörande
krigstidshjälp, bör eldigt de sakkunnigas mening huvudvikten läggas
därvid, att befattningshavaren underhåller barn, vare sig på grund
av försörjningsphkt eller icke. Åldersgränsen torde såsom regel
böra bibehåhas vid nuvarande 18 år. Det har emellertid framhållits
såsom önskvärt, att befattningshavare, som underhåller barn,
vilket uppnått 18 års ålder men på grund av sjukdom eller lyte är
oförmöget till arbete, måtte med avseende å rätt till dyrtidstillägg
jämställas med den, som underhåller barn under 18 år. De sakkunniga
anse för sin del denna synpunkt värd beaktande och finna
sig alltså böra förorda, att såsom familjeförsörjare må i förevarande
avseende anses även den, som underhåller barn, vilket på grund avsjukdom,
vanförhet eller lyte är varaktigt oförmöget till arbete (jfr formuleringen
i § 2 av lagen om allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913).

Eldigt lagen om fattigvården den 14 juni 1918 är viss försörjningsphkt
ålagd barn gentemot föräldrar. Såvitt de sakkunniga haft

213

tillfälle inhämta, torde dylik försörjning i viss utsträckning förekomma
bland de lärarkårer, om vilka i detta betänkande är fråga.
En ändring av nuvarande bestämmelser rörande rätt till dyrtidstillägg
synes de sakkunniga böra ske därliän, att till den grupp av befattningshavare,
som skulle anses såsom familjeförsörjare och sålunda
komma i åtnjutande av högre dyrtidstillägg, hänförcs även den, som
underhåller fader eller moder.

Såsom av det föregående torde framgå, skulle till familjeförsörjare i
nu förevarande bemärkelse i regel icke hänföras gift manlig befattningshavare,
som icke underhåller barn eller fader eller moder. Fall
kunna emellertid förekomma, då för sådana befattningshavare försörjningsplikten
blir minst lika betungande som för dem, vilka hava
barn eller föräldrar att underhålla. Detta torde särskilt • vara händelsen,
då hustrun är på grund av sjukdom eller av därmed jämförlig
anledning urståndsatt att fylla de åligganden gent emot hemmet och
familjen, som under vanliga förhållanden skulle tillhöra henne. Enligt
de sakkunnigas mening bör hänsyn till detta förhållande tagas
på det sätt, att med familjeförsörjare i förevarande avseende likställes
gift manlig befattningshavare, vars hustru är på grund av sjukdom,
vanförhet eller lyte varaktigt oförmögen till arbete.

Ett spörsmål av något mera invecklad natur är det, huru förfaras
skall beträffande dyrtidstillägg till gift kvinnlig befattningshavare,
vars man lever. Enligt de för ifrågavarande lärarpersonal
nu gällande bestämmelser äger sådan befattningshavare åtnjuta dyrtidstillägg
allenast med det lägre av de för olika fall stadgade beloppen.
Så bör enligt de sakkunnigas mening även framgent vara
förhållandet, där mannen är i stånd att fullgöra sin försörjningsplikt
gent emot familjen, och detta vare sig underhåll av barn eller
föräldrar förekommer eller icke.

Något annorlunda ställer sig saken, där mamien är urståndsatt
att fullgöra sin försörjningsplikt gent emot familjen. Särskilt ömmande
kunna omständigheterna vara i sådana fall, då försörjningsplikten
helt överflyttats på hustrun, så att hon har att försörja icke
blott sig själv och barn utan jämväl mannen. För sin del anse de
sakkunniga förevarande spörsmål böra lösas på det sätt, att gift
kvinnlig befattningshavare, vars man lever men på grund av bristande
arbetsförmåga är väsentligt urståndsatt att bidraga till familjens
underhåll, likställes med familjeförsörjare, vare sig underhåll
av barn eller av föräldrar förekommer eller icke.

214

I de regler angående rätt till högre dyrtidstillägg, som av de
sakkunniga i det föregående förordats, torde emellertid, i anslutning
till förslag i propositionen nr 225 till 1919 års lagtima riksdag (se
sid. 210 här ovan), en viss begränsning böra göras med hänsyn till
sådana fall, då barn, som underhålles av befattningshavare, eller
fader eller moder, som åtnjuter dylikt underhåll, själv är i egenskap
av befattningshavare eller pensionär berättigad till dyrtidstillägg
av statsmedel. I dylika fall torde underhållet av barn eller fader
eller moder icke böra berättiga till det högre dyrtidstillägget. Enahanda
begränsning torde jämväl böra göras för de fall, då manlig
befattningshavares hustru, som på grand av sjukdom, vanförhet eller
lyte är varaktigt oförmögen till arbete, eller kvinnlig befattningshavares
man, som på grund av bristande arbetsförmåga är väsentligt
urståndsatt att bidraga till familjens underhåll, själv äger uppbära
dyrtidstillägg av statsmedel vare sig såsom befattningshavare eller såsom
pensionär.

Mot de nu gällande bestämmelserna rörande rätt till dyrtidstillägg
för ifrågavarande lärarpersonaler bär anmärkts bland annat,
att dyrtidstilläggets storlek gjorts beroende av vederbörande befattningshavares
familjeförhållanden vid viss tidpunkt, nämligen vid
årets ingång, samt att dessa förhållanden kunde under årets lopp
förändras, utan att därav föranleddes ändring med avseende å dyrtidstillägget.
De sakkunniga hava tänkt sig, att denna anmärkningskulle
kunna här beaktas på det sätt, att vid bestämmande av dyrtidstilläggets
storlek hänsyn toges till de förhållanden, som vore rådande
vid ingången av varje kalenderkvartal. Vad särskilt angår
folk- och småskolornas lärarpersonal, har det svnts de sakkunniga
— som visserligen icke hava ansett sig böra i detta betänkande
närmare ingå på frågan om sättet för dyrtidstilläggets utbetalande och
rekvisition av medel därtill —- som om de uppgifter beträffande underhåll
av barn, underhåll av föräldrar, oförmåga till arbete m. m., varpå
skolrådens eller skolstyrelsernas rekvisitioner skulle granda sig, i allmänhet
skulle kunna godtagas, utan att någon ingående kontroll i dessa
hänseenden behövde utövas genom vederbörande folkskolinspektörer.

De sakkunniga torde nu få närmare angiva de allmänna grunder,
som enligt de sakkunnigas mening böra bliva bestämmande i

215

fråga om dyrtidstillägg till don lärarpersonal, varom i förevarande
betänkande är fråga, i första hand lärare vid folk- och småskolor.

1 detta avseende hava de sakkunniga haft att överväga, huruvida
och i vilken utsträckning de grunder, som nu gälla rörande
dyrtidstillägg till befattningshavare i statens tjänst, skulle kunna
vinna tillämpning även i fråga om lärarpersonal vid folk- och småskolor
in. fl. läroanstalter.

Do sakkunniga utgå härvid från den förutsättningen, att de
ändringar, som under den närmaste tiden kunna komma att vidtagas
i dessa grunder, icke bliva av mera principiell innebörd. De särskilda
regler, som kunna komma att gälla för dyrtidstillägg till personal
vid statens kommuni kationsverk från och med den 1 juli 1920,
då ny lönereglering för dessa verk skall träda i kraft, torde kunna
i förevarande sammanhang lämnas åsido.

Såsom förut är nämnt (sid. 49), hade centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening hos Kungl. Maj:t anhållit, att
krigstidstillägg och krigstidshjälp för år 1919 måtte beredas lärarpersonalen
vid folk- och småskolor i så nära överensstämmelse som
möjligt med de grunder, efter vilka sådant dyrtidstillägg kunde
komma att beviljas åt statens tjänstemän. I ärendet hördes folkskolöverstyrelsen,
som i sin hemställan anslöt sig till vad av centralstyrelsen
föreslagits. För sin del fann föredragande departementschefen,
vid avlåtande av proposition i ämnet till 1919 års lagtima
riksdag, skäl tala till förmån för ett mer effektivt tillgodoseende av
folkskolans lärarpersonal i antydd riktning, men ansåg de allmänna
grundsatser, som varit gällande och eventuellt komme att föreslås
för utgående av dyrtidstillägg åt statens befattningshavare, icke i
förevarande fall kunna tillämpas. Motionsvis yrkades (se sid. 50 o. f.),
att dyrtidstillägg måtte få utgå å den del av ifrågavarande lärares
avlöning, som motsvarade det till avlöningen utgående statsbidraget,
dock att grundtalet skulle utgöra endast två tredjedelar av det grundtal,
som tillämpades i fråga om statens befattningshavare. Därtill
skulle komma dyrtidshjälp med likaledes på visst sätt reducerat belopp.

Statsutskottet fann (se sid. 55) motionärernas yrkande visserligen
i och för sig beaktansvärt, men i betraktande av förslagets ekonomiska
konsekvenser och det dåvarande statsfinansiella läget som ock
med hänsyn till förevarande tjänstemannagruppers förhållande till
vederbörande kommuner icke tillrådligt.

Anslutning
till grunderna
för dyrtidstilliigg
åt befattningshavare
i
statens
tjänst.

216

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har
i ovanberörda skrivelse den 6 september 1919 anhållit bland annat,
att för 1920 års riksdag måtte framläggas förslag om dyrtidstillägg
att utgå enligt grunder, för vilka föreningens ombudsmöte i Gröteborg
uttalat sig. Nämnda uttalande innebär, att dyrtidstillägget
bör utgå på den del av lönen, som bestrides av staten, och efter
samma grunder, som kunna komma att bestämmas för de statsanställda
lärarna,

För egen del hava de sakkunniga vid övervägande av förevarande
spörsmål funnit det vara naturligt och riktigt, att de principer,
som hittills varit eller som komma att bliva bestämmande i fråga
om dyrtidstilläggen till statens egna befattningshavare, få tjäna till
ledning vid uppdragande av de riktlinjer, efter vilka staten skall
medverka till beredande av dyrtidstillägg åt den lärarpersonal vid
kommunala m. fl. läroanstalter, varom i förevarande betänkande
är fråga.

Nu gällande allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst återfinnas i kungörelsen den 30 maj 1919
(svensk författningssamling nr 262). Någon närmare redogörelse för
innehållet i denna kungörelse torde icke behöva här lämnas. De
sakkunniga vilja endast erinra, att bestämmelserna i kungörelsen
äga giltighet för tiden till och med den 30 juni 1920; till de ändringar,
som kunna komma att inträda för tiden därefter, torde de
sakkunniga i nu förevarande sammanhang icke kunna taga hänsyn.

Om än de sakkunniga, såsom nyss är nämnt, anse dessa i fråga
om statens egna befattningshavare gällande allmänna grunder för
dyrtidstilläggen böra bliva vägledande även beträffande den lärarpersonal,
varom i förevarande betänkande är fråga, hava de sakkunniga
dock funnit vissa begränsningar i detta avseende böra stadgas.

Då sålunda de för folk- och småskolornas lärarpersonal bestämda
minimiavlöningarna icke helt gäldas av statsmedel utan till en del
av kommunala medel, torde det få anses uteslutet, att dyrtidstillägg
till denna personal, beräknat i anslutning till de för statens befattningshavare
gällande allmänna grunder, skulle utgå å belopp, motsvarande
hela minimiavlöningarna.

Däremot hava de sakkunniga funnit sig icke kunna underkänna
det principiellt berättigade i det krav, som under senare tid fram -

217

kommit från personalens sida, att staten bör, i den mån staten direkt
bidrager till lärarnas avlöning, tillse, att detta bidrag under
nuvarande dyrtid ökas, så långt det statsfinansiella läget och i övrigt
rådande förhållanden sådant medgiva. I enlighet härmed synes det
de sakkunniga billigt, att, såvitt lärare vid folk- och småskolor angår,
dyrtidstillägg av statsmedel såsom regel får utgå å det statsbidrag,
som lämnas till lärarnas avlöning.

Såsom framgår av det föregående, bör emellertid enligt de sakkunnigas
mening en åtskillnad i fråga om dyrtidstillägget göras mellan
familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare, så att de förra bliva i viss
mån bättre tillgodosedda än de senare. Yad angår lärarpersonalen
vid folk- och småskolor, finna sig de sakkunniga kunna tillstyrka,
att dyrtidstillägg av statsmedel, beräknat å den del av avlöningen,
som motsvarar statsbidraget, får utgå till familjeförsörjare efter enahanda
grunder, som gälla beträffande befattningshavare i statens
tjänst. I fråga om dyrtidstillägg till icke-familjeförsörjare torde
däremot en begränsning böra ske.

Då det gällt att taga ståndpunkt till frågan om huru denna
begränsning bör genomföras, hava de sakkunniga ansett sig böra
söka ledning i de bestämmelser, som nu gälla rörande dyrtidstillägg
åt folk- och småskolornas lärarpersonal. Enligt kungörelsen i detta
ämne den 19 juni 1919, § 1 (jfr sid. 57 här ovan) skall sålunda till
ordinarie folkskollärare, som är familjeförsörjare, dyrtidstillägg utgå
med 900 kronor för år samt till ordinarie folkskollärare, som icke är
familjeförsörjare, med 2/s därav eller 600 kronor för år. Beträffande
lärare tillhörande småskolepersonalen är relationen mellan dyrtidstillägget
till familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare i det närmaste
densamma (beloppen utgöra för småskolepersonalen resp. 600 och
375 kronor).

Med utgångspunkt härifrån vilja de sakkunniga förorda, att dyrtidstillägget
till icke-familjeförsörjare, såväl bland lärare vid folkoch
småskolor som bland övrig i detta betänkande avsedd personal,
måtte genomgående sättas till två tredjedelar av de belopp, som
anses böra tillkomma familjeförsörjare inom motsvarande grupper.

Hos de sakkunniga har fråga uppkommit, huruvida icke den relativt
lågt avlönade småskolekåren borde i någon mån bättre tillgodoses
på det sätt, att en förmånligare beräkningsgrund i fråga om dyr28 -

218

Ordinarie

folkskol lärare.

tidstillägget tillämpades för denna kår. Då emellertid de sakkunniga
funnit sig böra i förevarande avseende söka anslutning till reglerna
för dyrtidstillägg åt statens egna befattningshavare, hava de sakkunniga
icke ansett sig böra göra någon avvikelse beträffande denna
särskilda lärargrupp. Det torde likväl böra framhållas, att med de
regler, som nu av de sakkunniga föreslås i fråga om dyrtidstillägget,
ett procentuellt större tillägg skulle utgå till småskolans lärare, såsom
de lägre avlönade, än som skulle beredas lärare vid folkskolan,
och att sålunda relationen mellan folkskollärares och småskolläraies
avlöning skulle genom dyrtidstilläggets tillkomst avsevärt förskjutas
till de senares fördel.

Enligt § 15 mom. 1 i kungörelsen den 16 september 1918 angående
avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag
till sådan avlöning (se sid. 41 här ovan) utgår för ordinarie folkskollärare
statsbidraget för år med ett belopp motsvarande a) nio
tiondelar av grundlönen för kvinnlig lärare samt, om läraren är man,
därutöver hela skillnaden mellan grundlönen för manlig och för
kvinnlig lärare, samt b) det eller de ålderstillägg, till vilka läraren
må vara berättigad.

Här avses, såsom § 14 i samma kungörelse angiver, den lagstadgade
kontanta avlöningen, med iakttagande att statsbidrag icke
utgår för längre undervisningstid än åtta månader om året.

Nedanstående översikt upptager för ordinarie folkskollärare dels
den stadgade kontanta minimiavlöningen för år, dels däremot svarande
statsbidrag, dels det dyrtidstillägg, som enligt nu angivna
grunder skulle utgå å statsbidraget, varvid grundtalet antagits utgöra
141 — det grundtal, som varit gällande under senare halvåret
1919 — dels slutligen den sammanlagda avlöning (kontant minimiavlöning
och dyrtidstillägg), som vid bifall till de sakkunnigas förslag
skulle tillkomma folkskollärare, manliga och kvinnliga, familjeförsörjare
och icke-familjeförsörjare, inom olika lönegrader.

219

	Kontant	Stats-	Familjeförsörjare.	Icke-familj	sförsörjare.
	minimi-	bidrag.	Dyrtids-	Summa av-	Dyrtids-	Summa av-
	avlöning.			tillägg.	löning.	tillägg.	löning.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
jFolkskollärare:
ordinarie,
manlig
1. lönegraden.......	2,100	—	1,910	-	2,025: 70	4,125: 70	1,350: 47	3,450: 47
2. > .......	2,400	—	2,210	—	2,166: 70	4,566: 70	1,444: 47	3,844: 47
3. » .......	2,700	—	2,510	—	2,307: 70	5,007: 70	1,538: 47	4,238: 47
4. > .......	3,000	—	2,810	—	2,448: 70	5,448: 70	1,632: 47	4,632: 47
ordinarie,							•
kvinnlig
1. lönegraden.......	1,900	—	1,710	—	1,931: 70	3,831: 70	1,287: 80	3,187: 80
2. » .......	2,100	—	1,910	—	2,025: 70	4,125: 70	1,350: 47	3,450: 47
3. » .......	2,300	—	2,110	—	2,119: 70	4,419: 70	1,413: 13	3,713: 13
4. > ......	2,500	—	2,310	—	2,213: 70	4,713: 70	1,475: 80	3,975: 80

För extra ordinarie folkskollärare skall, jämlikt § 15 mom. 2
av nyssberörda kungörelse, statsbidraget för år utgå med ett belopp
motsvarande nio tiondelar av arvodet för kvinnlig lärare samt, om
läraren är man, därutöver hela skillnaden mellan arvodet för manlig
och för kvinnlig lärare (se ovan sid. 41).

Till vinnande av förenkling i beräkningsgrunden anse sig de
sakkunniga beträffande denna grupp av lärare kunna ifrågasätta, att
dyrtidstillägget, även då läraren är man, beräknas å ett belopp, motsvarande
nio tiondelar av det för sådan lärare bestämda arvodet. Den
härav föranledda skillnaden är helt ringa, för år räknat 9 kronor 40
öre för familjeförsörjare och 6 kronor 27 öre för icke-familjeförsörjare.

Här nedan lämnas rörande avlöning och statsbidrag, för helt
år räknat, till extra ordinarie lärare en översikt av likartat innehåll
som den, vilken ovan meddelats i fråga om de ordinarie lärarna.
Det bör emellertid erinras, att beräkningen avser årsbelopp och att,
i den män avlöningen är fördelad på endast vissa av årets månader,
dyrtidstilläggets sammanlagda belopp därigenom kommer att i någon
mån reduceras (se härom vidare sid. 232—233 i det följande).

Extra ordinarie
folkskollärare.

220

Ordinarie
småskollärare
m. fl.

Extra ordinarie

folkskollärare:

manlig............

kvinnlig...........

Kontant

minimi-

avlöning.

Kronor.

Stats-

bidrag.

Kronor.

Familjeförsörjare.

Icke-famil j ef örsörj are.

Dyrtids-

tillägg.

Kronor.

Summa

avlöning.

Kronor.

Dyrtids-

tillägg.

Kronor.

Summa

avlöning.

Kronor.

1,700: —
1,500: —

1,530: —
1,350: —

1,847: 10
1,762: 50

3,547: 10
3,262: 50

1,231: 40
1,175: —

2,931: 40
2,675: —

Beträffande statsbidrag för småskollärare m. fl. är i § 16 mom. 1
av kungörelsen den 16 september 1918 stadgat, att statsbidraget skall
för ordinarie lärare vid småskola och vissa andra i förevarande hänseende
likställda befattningshavare utgå med ett belopp, motsvarande
a) nio tiondelar av grundlönen för småskollärare i allmänhet samt
i de särskilda fall, där manlig lärare blivit anställd före den 1 januari
1919, den sådan lärare tillkommande särskilda avlöningsförhöjning;
samt b) det eller de ålderstillägg, till vilka läraren må vara berättigad.

Enligt mom. 2 i samma paragraf skall för extra ordinarie lärare
vid småskola, vilken icke äger åtnjuta avlöning efter samma grunder
som ordinarie lärare vid sådan skola, ävensom för vissa andra
lärare, som i kungörelsen angivas, statsbidraget för år utgå med ett
belopp, motsvarande nio tiondelar av arvodet för sådan lärare i allmänhet
samt i de särskilda fall, där manlig lärare blivit anställd
före den 1 januari 1919, den sådan lärare tillkommande särskilda
avlöningsförhöjning.

De sakkunniga torde här nedan få beträffande avlöning och
statsbidrag, för helt år räknat, till ovanberörda två grupper av lärare
— vilka för korthetens skull torde få benämnas »ordinarie» och »extra
ordinarie» — lämna en översikt av enahanda innehåll som de förut
införda översikterna rörande folkskolans lärarpersonal.

Såsom nyss erinrats, kommer emellertid för sådana lärare, som
uppbära sin avlöning fördelad på endast vissa av årets månader, dyrtidstillägget
att utgå med sammanlagt något lägre årsbelopp, än som
av den följande översikten framgår.

221

	Kontant	Stats-	Familjeförsörjare.	Icke-familj	eförsörjare.
	minimi-	bidrag.	Dyrtids-	Summa	Dyrtids-	Summa
	avlöning.			tillägg.	avlöning.	tillägg.	avlöning.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Smdskolekdren:							•
ordinarie,
manlig
1. lönegraden .......	1,400	—	1,280	-	1,729: 60	3,129: 60	1,153: 07	2,553: 07
2. » .......	1,550	—	1,430	—	1,800: 10	3,350: 10	1,200: 07	2,750: 07
3. » .......	1,700	—	1,580	—	1,870: 60	3,570: 60	1,247: 07	2,947: 07
4. > .......	1,850	—	1,730	—	1,941: 10	3,791: 10	1,294: 07	3,144: 07
ordinarie,
kvinnlig
1. lönegraden .......	1,200	—	1,080	—	1,522: 80	2,722: 80	1,015: 20	2,215: 20
2. » .......	1,350	—	1,230	—	1,706: 10	3,056: 10	1,137: 40	2,487: 40
3. » .......	1,500	—	1,380	—	1,776: 60	3,276: 60	1,184: 40	2,684: 40
4. » .......	1,650	—	1,530	—	1,847: 10	3,497: 10	1,231; 40	2,881: 40
extra ordi-
narie:
manlig............	1,200: —	1,080: -	1,522: 80	2,722: 80	1,015: 20	2,215: 20
kvinnlig...........	1,000: —	900: —	1,269: —	2,269: —	846: —	1,846: —

Gällande bestämmelser rörande statsbidrag för vikarie å lärartjänst
vid folk- eller småskola innehållas i § 15 mom. 3 och § 16
mom. 3 av ovanberörda kungörelse den 16 september 1918 (jfr sid.
42—43 i det föregående). Bestämmelserna äro av ganska invecklad
natur. Statsbidraget skall sålunda allt efter förhållandena i olika
fall utgå antingen med nio tiondelar av arvodet för kvinnlig vikarie
å tjänsten samt, om vikarien är man, därutöver hela skillnaden mellan
arvodet för manlig och kvinnlig vikarie å tjänsten; eller med
nio tiondelar av arvodet för vikarie å tjänsten; eller med så stor
del av vikariatsarvodet, som Kungl. Maj:t för det särskilda fallet
bestämt skola av statsmedel utgå; eller med det belopp, som, utöver
vad den tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till
arvode åt vikarien; eller slutligen med skillnaden mellan arvodet
för manlig och kvinnlig vikarie å tjänsten.

Vikarierande

lärare.

222

Dyrtidstillägg
under
tjänstledighet.

Med hänsyn till dessa bestämmelsers invecklade beskaffenhet
torde det icke gärna låta sig göra att låta dyrtidstillägget till vikarierande
lärare utgå i visst förhållande till statsbidraget. De sakkunniga
anse frågan lämpligast kunna ordnas på det sätt, att dyrtidstillägget
till vikarierande lärare städse får utgå efter samma
regler som till extra ordinarie lärare, d. v. s. beräknas å nio tiondelar
av det för vikarien stadgade arvodet.

Härmed sammanhänger givetvis frågan, huru dyrtidstillägg skall
utgå till lärare, som åtnjuter tjänstledighet, och torde de sakkunniga
nu få övergå till detta spörsmål.

Beträffande dyrtidstillägg till befattningshavare i statens tjänst,
vilken åtnjuter tjänstledighet, äro bestämmelser meddelade i förut
omförmälda kungörelse den 30 maj 1919, § 5. Där stadgas, att befattningshavare,
som är tjänstledig för offentligt uppdrag eller för
sjukdom eller som åtnjuter ferier, semester eller därmed jämförlig
tjänstledighet, äger att utan hinder av sådan ledighet uppbära det
dyrtidstillägg, som eljest skolat tillkomma honom. För den, som
har tjänstledighet av annan anledning, minskas dyrtidstillägget i
samma proportion som förhållandet mellan den under ledigheten uppburna
avlöningen och den avlöning, som skolat utgå, därest befattningshavaren
icke åtnjutit dylik ledighet.

De grundsatser, som sålunda vunnit tillämpning beträffande dyrtidstillägg
under tjänstledighet för befattningshavare i statens tjänst,
anse de sakkunniga böra i huvudsak bliva bestämmande även i fråga
om lärare vid folk- och småskolor. För de fall, som omförmälas i
§ 8 mom. 1 a) och b) av kungörelsen den 16 september 1918 (se
sid. 40 här ovan) — således tjänstledighet på grund av styrkt
sjukdom, varmed enligt kungörelsen ''den 16 maj 1919 likställes
tjänstledighet för tjänstgöring till rikets försvar (se sid. 44), eller
tjänstledighet för att, på grund av särskilt förordnande eller val,
fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst
eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer — torde
sålunda böra gälla, att den tjänstledige läraren skall äga uppbära
det dyrtidstillägg, som eljest skolat tillkomma honom. De sakkunniga
vilja här erinra, att vid fall av styrkt sjukdom, liksom vid
tjänstgöring till rikets försvar, statsbidrag utgår med oavkortat belopp
men att, då ledighet åtnjutes för att, på grund av särskilt för -

ordnande eller val, fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning
i statens tjänst eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller
revisorer, det enligt § 17 mom. 1 a) i kungörelsen den 16 september
1918 ankommer på Kungl. Maj:t att, med iakttagande av viss föreskrift,
bestämma, om och i vad män bidrag av statsmedel skall utgå
till lärarens avlöning.

Beträffande tjänstledighet av annan anledning än de nu nämnda

— d. v. s. sådana fall, som avses i § 8 mom. 1 c) i ovannämnda
kungörelse — gäller enligt § 17 mom. 1 b) i samma kungörelse,
att statsbidrag till den tjänstledige lärarens avlöning, därest ledigheten
omfattat mer än sex veckor under ett och samma kalenderår,
ej skall utgå, med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat,
att sådant må utan hinder av nämnda omständighet äga rum, eller,
då folkskolinspektören icke ansett sig kunna tillstyrka statsbidrags
utgående till den tjänstledige lärarens avlöning, skolöverstyrelsens
medgivande erhållits.

Det synes de sakkunniga påtagligt, att vid sådana fall av tjänstledighet
som dem, om vilka här är fråga, dyrtidstillägg icke bör
tillkomma den tjänstledige läraren i sådana fall, då statsbidrag befunnits
icke böra utgå till hans avlöning. Har statsbidrag förvägrats,
torde omständigheterna kunna antagas vara sådana, att anledning
ej finnes att bereda den tjänstledige läraren den särskilda förmån,
som dyrtidstillägget skulle utgöra. Därest åter statsbidrag utgått
till den tjänstledige lärarens avlöning, anse de sakkunniga böra gälla

— i likhet med vad som föreskrivits beträffande statens egna befattningshavare
— att dyrtidstillägget skall minskas i samma proportion
som förhållandet mellan den under ledigheten uppburna avlöningen
och den avlöning, som skolat utgå, därest befattningshavaren
icke åtnjutit dylik ledighet.

De sakkunniga övergå nu till frågan om huru dyrtidstillägg
skall utgå till den, som samtidigt innehar två eller flera befattningar
av här ifrågavarande slag. Såvitt angår befattningshavare i statens
tjänst, stadgas i § 8 av kungörelsen den 80 maj 1919, att för befattningshavare,
som av statens medel åtnjuter lön eller arvode för
två eller flera befattningar, dyrtidstillägget beräknas å de sammanlagda
avlöningsförmånerna och utbetalas vid den befattning, som
medför högsta avlöningen eller, därest avlöningarna äro lika, vid
den befattning, till vilken han först blivit befordrad.

Dyrtidstillägg
till
innehavare
av flera befattningar.

224

Enligt de sakkunnigas åsikt bör enahanda begränsning gälla
även för den i detta betänkande oinhandlade lärarpersonalen. Där
sålunda exempelvis en lärare i folkskola samtidigt undervisar i högre
folkskola, bör, såvitt dyrtidstillägg skall utgå å båda befattningarna,
detsamma beräknas å summan av de belopp, som i detta avseende
kunna ifrågakomma, och utbetalas vid huvudbefattningen.

Likaledes bör, där en lärare vid någon av ifrågavarande läroanstalter
åtnjuter dyrtidstillägg jämväl såsom befattningshavare i
statens tjänst, hänsyn därtill tagas på det sätt, att dyrtidstillägg
enligt de bestämmelser, som nu föreslås, får utgå allenast efter den
lägre av ifrågakommande procentsatser, därest ej avlöningen i statens
tjänst understiger 100 kronor för månad; i sådant fall bör dyrtidstillägg
å sammanlagt högst 100 kronor i månaden utgå efter den
högre procentsatsen. I intet fall bör emellertid dyrtidstillägg å avlöning
såsom befattningshavare i statens tjänst och dyrtidstillägg
enligt nu förevarande bestämmelser beräknas å sammanlagt högre
belopp än 600 kronor för månad. I den mån gällande allmänna
grunder för dyrtidstillägg till befattningshavare i statens tjänst komma
att i detta avseende undergå ändring, bör givetvis däremot svarande
jämkning ske i de nu ifrågavarande bestämmelserna.

Därest dyrtidstillägg skulle tillerkännas samtliga lärare vid de
läroanstalter, som avses i förevarande betänkande, skulle emellertid
betydande praktiska svårigheter uppresa sig mot tillämpningen av
regler, sådana som de nu nämnda. Särskilt torde detta gälla beträffande
en del av de lärare, som äro anställda vid kommunala och
enskilda läroanstalter i de större städerna. Det torde t. ex. ej vara
alltför ovanligt, att en lärare vid ett statsläroverk samtidigt har anställning,
visserligen med mycket begränsad undervisningsskyldighet,
vid en eller flera av de till samma stad förlagda kommunala och
enskilda läroanstalterna. Att de myndigheter, som hava att utbetala
avlöningarna, skulle vara skyldiga att i detalj förskaffa sig
kännedom om de sysslor av ifrågavarande slag, som innehavas av
olika lärare, och de med dessa sysslor förenade avlöningarna, skulle,
synes det, innebära ett krav, som icke lämpligen kunde uppställas.

De sakkunniga skola i det följande återkomma till det nu berörda
spörsmålet. I

I § 4, andra punkten, av kungörelsen den 19 juni 1919 med
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens

225

tjänst m. tl. pensionärer stadgas, att pensionär, som åtnjuter dyrtidstillägg
såsom befattningshavare i statens tjänst, äger uppbära dyrtidstillägg
enligt nämnda kungörelse allenast efter ett procenttal, som
motsvarar en tredjedel av grundtalet — det grundtal, som fastställts
för bestämmande av dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst —; därest emellertid hans avlöning såsom befattningshavare
understiger 500 kronor för år, må han åtnjuta dyrtidstillägg efter
ett procenttal, motsvarande grundtalet, dock högst å det belopp, varmed
avlöningen understiger 500 kronor för år. Sammanlagda beloppet
av dyrtidstillägg å avlöning såsom befattningshavare i statens
tjänst samt av dyrtidstillägg å pension eller understöd må dock icke
överstiga det belopp, vartill dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst högst får uppgå. En liknande bestämmelse återfinnes
i § 4, andra punkten, av kungörelsen den 19 juni 1919 med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och
barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. (svensk författningssamling
nr 349).

Vid bifall till det förslag rörande dyrtidstillägg till åtskillig;]
grupper av lärare, som de sakkunniga framlägga i förevarande betänkande,
torde ovanberörda bestämmelser i kungörelserna den 19
juni 1919 böra undergå viss ändring. För bestämmande av det dyrtidstillägg,
som i förekommande fall skall utgå å pension, bör nämligen
hänsyn tagas ej blott till det dyrtidstillägg, som kan tillkomma
pensionär i egenskap av befattningshavare i statens tjänst, utan även
till dyrtidstillägg, som enligt de sakkunnigas förslag kan komma att
utgå till lärare vid ifrågavarande läroanstalter. Förslag till ändring i nu
angiven riktning av kungörelserna den 19 juni 1919 kommer att av
de sakkunniga avgivas i annat sammanhang.

De sakkunniga hava i det föregående yttrat sig om dyrtidstilllägg
dels i sådana fall, då två eller flera befattningar, för vilka dyrtidstillägg
skall beräknas, innehavas av samma person, dels ock i de
fall, då någon är berättigad att åtnjuta dyrtidstillägg både såsom
befattningshavare och såsom pensionär.

En begränsning av i viss mån likartad natur hava de sakkunniga
i det föregående ifrågasatt beträffande äkta makar. Enligt de sakkunnigas
förslag (se sid. 212—213 här ovan) skulle sålunda gift manlig befattningshavare,
som underhåller antingen barn — vare sig barnet icke

Dyrtidstillägg
4
såväl avlöning
som
pension.

Dyrtidstillägg
till
äkta makar.

226

uppnått 18 års ålder eller på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte
är varaktigt oförmögen till arbete — eller fader eller moder eller vars
hustru är av dylik anledning varaktigt oförmögen till arbete, erhålla
dyrtidstillägg med de för familjeförsörjare föreslagna högre beloppen.
Vad åter angår gift kvinnlig befattningshavare, skulle sådan befattningshavare
anses såsom familjeförsörjare och på grund därav komma
i åtnjutande av högre dyrtidstillägg endast då mannen är på grund
av bristande arbetsförmåga urståndsatt att bidraga till familjens
underhåll; i dylika fall skulle de högre dyrtidstilläggen tillkomma
henne, vare sig underhåll av barn eller av föräldrar förekomme eller
icke. Undantag skulle emellertid göras för sådana fall, då barn,
fader eller moder, som åtnjuter underhåll, eller make eller maka,
som ovan nämnts, själv äger såsom befattningshavare eller pensionär
uppbära dyrtidstillägg av statsmedel.

Bland de sakkunniga har fråga blivit väckt, huruvida icke särskilda
bestämmelser med avseende å dyrtidstillägget borde givas för alla
de fall, då såväl mannen som hustrun äga uppbära dyrtidstillägg vare
sig såsom befattningshavare eller såsom pensionär. Sålunda förekommer
det icke så sällan, att manlig och kvinnlig lärare vid sådan
anstalt, varom i detta betänkande är fråga, äro i äktenskap förenade
med varandra eller att manlig sådan lärare är gift med kvinnlig
befattningshavare i statens tjänst eller omvänt.

Enligt de bestämmelser, som nu gälla rörande dyrtidstillägg till
befattningshavare i statens tjänst eller till f. d. befattningshavare i
statens tjänst m. fl. pensionärer, är något undantag icke gjort för häravsedda
fall; envar av makarna uppbär dyrtidstillägg enligt de allmänna
reglerna utan avseende därå, att sådan förmån tillkommer
även den andra maken.

De sakkunniga hava fäst sin uppmärksamhet vi d en bestämmelse
i nu berörda hänseende, som återfinnes i den förut omnämda danska
lagen om statens tjänstemän. Det heter där i § 92 mom. 5: »Naar
samlevende ^Egtefseller begge er berettigede til Dyrtidstilleeg, udbetales
der hver af iEgtefeellerne Halvdelen af det störste Tillseg, som
en af dem kan opnaa».

Det har bland de sakkunniga ifrågasatts, huruvida icke för
dylika fall en bestämmelse borde komma till stånd ungefär av innehåll,
att, där såväl man som hustru äro såsom befattningsningshavare
berättigade till dyrtidstillägg, detta tillägg skall beräknas

227

å sammanlagda beloppet av vederbörandes avlöningar eller, där dyrticLstillägg
skall utgå å allenast en del av avlöningen — på sätt av
de sakkunniga föreslås beträffande de i detta betänkande avsedda
lärare —- å summan av de belopp, å vilka dyrtidstillägg får beräknas.
Detta skulle givetvis innebära, att dyrtidstillägget till de äkta makarna
komme att utgå med sammanlagt mindre belopp, än om sådant
tillägg finge beräknas särskilt å vardera makens avlöning. Därest
en bestämmelse av ovan antytt innehåll skulle utfärdas, torde den
tilläventyrs böra så avfattas, att den komme att medföra en motsvarande
reduktion av dyrtidstillägget, även då den ena eller båda
makarna vore pensionärer och ägde åtnjuta dyrtidstillägg å pensionsbeloppen.

Det spörsmål de sakkunniga här berört har tydligen en räckvidd,
som icke är begränsad av området för de sakkunnigas uppdrag.
Skulle en föreskrift av förut angiven innebörd meddelas beträffande
den lärarpersonal, vars dyrtidstilläggsfråga det tillhör de sakkunniga
att behandla, torde det med ungefär lika stort berättigande kunna
ifrågasättas, att en liknande restriktion komme att gälla beträffande
befattningshavare i statens tjänst samt pensionärer i allmänhet. Att
ett stadgande av dylikt innehåll skulle utfärdas att äga tillämpning
allenast beträffande de lärare, som de sakkunnigas uppdrag avser,
torde i varje fall få anses uteslutet. Skulle ett sådant stadgande bliva
gällande endast för dessa lärare, komme detta att leda till sådana
oegenthgheter, som att exempelvis vid äktenskap mellan en lärare
vid kommunal läroanstalt och en lärarinna vid dylik anstalt dyrtidstillägget
skulle beräknas å summan av de belopp, å vilka dyrtidstillägg
vid vardera befattningen Ange utgå, under det att, om samme
lärare vore gift med en lärarinna vid en statens samskola eller med
en kvinnlig postexpeditör, någon reduktion i vardera makans dyrtidstillägg
icke skulle ifrågakomma.

De sakkunniga hava icke velat här göra något principiellt uttalande
i den nu berörda frågan men hava ansett sig böra i förevarande
sammanhang fästa uppmärksamheten vid densamma. I

I det övergångsstadgande, som är fogat vid kungörelsen den 16
september 1918 angående avlöning åt folk- och småskollärare m. m.,
har förutsatts (se sid. 44 här ovan), att vissa lärare vid folk- och
småskolor skulle kunna Anna det med sin fördel förenligt att icke

Lärare med
avlöning enligt
äldre bestämmelser.

228

Lärare i slöjd
och hushållsgöromål.

Vissa lärare i
statens tjänst.

ingå på den år 1918 beslutade löneregleringen och därvid fästa villkor
och bestämmelser. Sådan lärare är enligt nämnda stadgande
berättigad till avlöning enligt förut gällande bestämmelser, och skall
i sådant fall statsbidrag till lärarens avlöning även efter den 1 januari
1919 utgå efter därförut gällande grunder.

De fall, om vilka här kan vara fråga, äro utan tvivel ganska
fåtaliga. Beträffande dyrtidstillägg till lärare, som på grund av det
ovan återgivna stadgandet uppbär avlöning enligt äldre bestämmelser,
torde liksom för övriga lärare böra gälla, att dyrtidstillägget skall
beräknas på den del av avlöningen, som motsvarar statsbidraget.
Någon särskild föreskrift i berörda hänseende torde sålunda för dessa
lärares vidkommande icke vara erforderlig.

Den lönereglering, som vid 1918 års lagtima riksdag genomfördes
för lärare vid folk- och småskolor, omfattade icke lärare i
slöjd eller i huslig ekonomi (hushållsgöromål). Icke heller hava sistnämnda
lärare varit delaktiga i den tillfälliga löneförbättring eller
det extra krigstidstillägg, som under åren 1916—1918 utgått till
annan lärarpersonal vid nämnda skolor.

Däremot hava, såsom i det föregående (sid. 59—60) är omförmält,
lärare i slöjd och i huslig ekonomi (hushållsgöromål) för år
1919 kommit i åtnjutande av tillfällig löneförbättring med ett i förhållande
till grundavlöningen avsevärt belopp, varjämte från och med
år 1920 för åtnjutande av statsbidrag till ifrågavarande undervisning
fastställts nya regler, ägnade att bereda lärarpersonalen en löneförbättring
av mera definitiv karaktär.

De sakkunniga hava vid nu angivna förhållanden icke ansett sig
hava anledning att för de vid folkskolor (mindre folkskolor) anställda
lärare i slöjd och huslig ekonomi (hushållsgöromål) föreslå något
dyrtidstillägg för tiden efter 1919 års utgång, så mycket mindre som
undervisningen i berörda ämnen till stor del ombesörjes av de vid
skolorna anställda lärare i läsämnen (jfr. sid. 60 i det föregående)
och för övrigt ersättningen för denna undervisning torde böra regleras
i visst förhållande till ersättningen för annan undervisning
av motsvarande slag, som icke faller inom området av de sakkunnigas
uppdrag.

De sakkunniga anse sig vidare böra erinra, att det förslag rörande
dyrtidstillägg till lärarpersonal vid folk- och småskolor, som

229

de sakkunniga jämlikt erhållet uppdrag framlägga, endast har avseende
på kommunalt anställda lärare, vilka sålunda äro att anse
såsom befattningshavare hos vederbörande kommuner. Emellertid
finnas även direkt i statens tjänst anställda en del lärare, vilka
i övrigt äro mer eller mindre likställda med dem, om vilka nu
är fråga. Detta är fallet t. ex. med lärare vid statens egentliga
folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i de finsktalande
församlingarna inom Luleå stift samt lärare, vilka uppbära avlöning
från förslagsanslaget till Lappmarks ecklesiastikverk, folkbildningsändamål.
Till sådana lärare bör givetvis dyrtidstillägg utgå i likhet
med vad som gäller för befattningshavare i statens tjänst, i den mån
de i detta hänseende meddelade bestämmelser kunna å dem äga
tillämpning.

De allmänna grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid folk- och Författningssmåskolor,
som de sakkunniga, på sätt den föregående framställningen foislag''
giver vid handen, ansett sig böra förorda, hava sammanfattats i ett
vid detta betänkande såsom bil. I fogat förslag till kungörelse, avsedd
att gälla jämväl i fråga om lärare vid högre folkskolor, kommunala
mellanskolor och vissa småskoleseminarier. Beträffande detta
förslag torde, utöver vad redan i det föregående är anfört, böra här
framhållas följande.

§ 1.

I denna paragraf angives, till vilka olika grupper av lärare
dyrtidstillägg skulle enligt de sakkunnigas förslag utgå, samt den
del av avlöningen, å vilken dyrtidstillägget skulle i olika fall beräknas.

§ 2.

Här införda bestämmelse angående det grundtal, som skall användas
vid beräkning av dyrtidstilläggets belopp, har sin motsvarighet
i § 2 av kungörelsen den 19 juni 1919 med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer.

§ 3.

Bestämmelserna i denna paragraf avse att, i enlighet med förut
gjorda uttalanden, angiva, vilka befattningshavare skola anses såsom
familjeförsörjare och vilka skola hänföras till gruppen icke-familje -

230

försörjare. Tillika hava här intagits de olika regler, efter vilka dyrtidstillägg
skall enligt förslaget utgå till familjeförsörjare och till
icke-familjeförsörjare.

§ 4.

Denna paragraf innehåller de föreskrifter, vilka enligt de sakkunnigas
förslag, såsom framgår av det föregående, skulle gälla beträffande
dyrtidstillägg till tjänstledig lärare.

§ 5.

De i denna paragraf intagna föreskrifter avse att, på sätt i det
föregående^ anförts, reglera dyrtidstillägget i sådana fall, då någon
innehar två eller flera befattningar, å vilka dyrtidstillägg skall utgå
av statsmedel.

§ 6.

Då dyrtidstillägget till lärare vid folk- och småskolor skall beräknas
allenast å den del av minimiavlöningen, som motsvarar statsbidraget,
följer därav, att dyrtidstillägg icke skall utgå å sådan gottgörelse,
som avser tjänstgöring utöver åtta månader om året, liksom
ej heller å ersättning för bostad och bränsle.

§ 7.

Ifrågavarande bestämmelse har sin motsvarighet i § 12 av kungörelsen
den 30 maj 1919 med allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst.

Enahanda bestämmelse återfinnes i § 7 av kungörelsen den 19
juni 1919 angående dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid egentliga
folkskolor, mindre folkskolor och småskolor.

§ 9.

Enligt § 13 i kungörelsen den 30 maj 1919 med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst tillhör
det Kungl. Maj:t att utfärda nödiga tabeller till hjälp vid dyrtidstilläggets
uträkning. I fråga om utbetalning av dyrtidstillägg till
den lärarpersonal, som i detta betänkande avses, torde det likaledes

231

vara av nöden, att nödig lättnad beredes do myndigheter, som det
åligger att handlägga hithörande frågor. De sakkunniga hava tänkt
sig, att denna lättnad skulle åstadkommas icke blott genom utfärdande
av erforderliga tabeller utan även genom meddelande av andra
anvisningar, belysta genom anförda exempel. Då i det nu ifrågavarande
författningsförslaget avses lärare vid endast sådana läroanstalter,
som äro underställda skolöverstyrelsen, torde det lämpligaste
vara, att de nödiga tabellerna och anvisningarna utfärdas av överstyrelsen.

§ 10.

Enligt § 7 i kungörelsen den 16 september 1918 angående avlöning
åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan
avlöning skall den kontanta avlöningen utgå till ordinarie lärare
ävensom till lärare med anställning tills vidare efter kalenderår;
lärare, som anställts på viss tid, äger uppbära honom tillkommande
avlöning för den tid anställningen avser, och utgår den kontanta
avlöningen för sådan lärare efter läsår. Vidare stadgas i § 13 av
samma kungörelse, att den kontanta avlöningen skall utbetalas till
sådan lärare, för vilken avlöningen skall utgå efter kalenderår, förskottsvis
med en tolvtedel vid början av varje kalendermånad samt
till sådan lärare, för vilken avlöningen skall utgå efter läsår, vid
kalendermånads utgång i efterskott med så stort belopp, som motsvarar
tjänstgöringstiden under månaden; dock gäller beträffande
sistnämnda grupp av lärare, att i det fall, att lärarens tjänstgöring
avslutas före utgången av en kalendermånad, den på tjänstgöringstiden
under denna månad belöpande delen av avlöningen må utbetalas
vid tjänstgöringstidens slut.

Beträffande utbetalning av det till lärare vid folk- och småskolor
för år 1919 beviljade dyrtidstillägget stadgas i § 5 av kungörelsen
den 19 juni 1919 (jfr sid. 58 här ovan), att dyrtidstillägget skall till
vederbörande lärare utbetalas i samma ordning, som är stadgad beträffande
hans i penningar utgående avlöning i övrigt.

I fråga om dyrtidstillägg till befattningshavare i statens tjänst
är i § 14 av kungörelsen i ämnet den 30 maj 1919 föreskrivet, att
sådant tillägg skall utbetalas månadsvis i den ordning, som av Kungl.
Maj:t bestämmes.

De sakkunniga hava, såsom redan i det föregående framhållits,
icke ansett sig kunna i förevarande sammanhang ingå på ett närmare

232

skärskådande av de föreskrifter, som böra bliva gällande i fråga om
utbetalningen av det dyrtidstillägg, rörande vilket de sakkunniga nu
hava att framlägga förslag. Det blir en fråga av rent administrativ
natur, huru de bestämmelser, som kunna komma att av riksdagen
fastställas rörande dyrtidstillägget, skola bringas till verkställighet.
Då emellertid en viss likformighet torde böra åvägabringas beträffande
de föreskrifter, som i detta hänseende skola gälla för de olika grupper
av lärare, om vilka i förevarande betänkande är fråga, synes det
lämpligast, att i det förslag till allmänna grunder för nu ifrågavarande
dyrtidstillägg, som bör underställas riksdagens prövning,
upptages ett stadgande av innehåll, att dyrtidstillägget skall utbetalas
månadsvis i den ordning, som av Kung! Maj:t bestämmes.

De sakkunniga vilja här begagna tillfället att fästa uppmärksamheten
vid ett förhållande, som särskilt berör vikarierande och
med dem jämförliga lärare och vilket, såvitt angår de allmänna läroverkens
personal, under den senaste tiden varit föremål för offentligt
meningsutbyte.

Enligt gällande bestämmelser rörande avlönings utbetalande
kommer det ofta att inträffa, att dylika lärare och åtskilliga andra
befattningshavare få uppbära avlöning under endast vissa av årets
månader. De för statens befattningshavare gällande bestämmelser
rörande dyrtidstillägg innebära, såsom förut är nämnt, att sådant
tillägg skall utbetalas månadsvis och beräknas i visst förhållande till
avlöningsförmånernas belopp för månad.

Innebörden av detta stadgande torde i viss mån belysas av föredragande
departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet den
18 januari 1918, då fråga förevar om avlåtande till riksdagen av proposition
(nr 10) angående krigstidstillägg ochkrigstidshjälp under år 1918
åt befattningshavare i statens tjänst. Departementschefen yttrade sig
därvid (sid. 24—25 i statsrådsprotokollet) om önskvärdheten av att de
dåvarande bestämmelserna i berörda hänseende måtte för framtiden i
så hög grad som möjligt förenklas. I sådant syfte syntes man böra
sträva därhän, att det på varje avlöningsperiod belöpande krigstidstillägget
kunde efter ett fastställt procenttal direkt uträknas på det
i avlöningslistan för befattningshavaren upptagna bruttoavlöningsbeloppet,
d. v. s. avlöningen utan avdrag av avgifter till egen eller
efterlevandes pensionering. Vissa anmärkta olägenheter skulle und -

233

vikas, om såsom allmän regel finge gälla, att krigstidstillägget skulle
utgå med vissa procent av den avlöning, som verkligen tillgodofördes
befattningshavaren.

Under den fortsatta handläggningen av frågan om dyrtidstillägg
för år 1918 åt befattningshavare i statens tjänst liksom vid behandlingen
av frågan om motsvarande förmån för år 1919 torde, såvitt
de sakkunniga kunnat finna, intet hava förekommit, som kunde giva
anledning till annan tolkning, än att dyrtidstillägget skall efter eljest
fastställda grunder beräknas å de belopp, som i verkligheten månadsvis
tillgodoföras vederbörande befattningshavare.

Under sålunda givna förhållanden kommer dyrtidstillägg till
befattningshavare i statens tjänst, som icke har att uppbära avlöning
under årets alla månader, att utgå med sammanlagt lägre årsbelopp
än om den ordinarie avlöningen vore fördelad på årets alla månader.

Vid bifall till de sakkunnigas förslag, enligt vilket dyrtidstilllägget
skulle utbetalas månadsvis även till de lärare, om vilka i
detta betänkande är fråga, kommer för sådana lärare enahanda förhållande
att i vissa fall inträda. Med den olikhet i fråga om lästider
och tjänstgöring, som förekommer vid läroanstalter av olika
slag och inom landets olika delar, torde emellertid, vad särskilt nu
ifrågavarande lärarpersonal angår, någon utjämning i berörda hänseende
icke gärna kunna åvägabringas. Så länge de för statens egna
befattningshavare härutinnan nu gällande föreskrifter fortfarande
äga tillämpning, torde i alla händelser några avvikande bestämmelser
icke böra ifrågasättas för den lärarpersonal, som avses i förevarande
betänkande.

Då det ankommit på de sakkunniga att söka angiva, vilka kostnader
ett genomförande av de sakkunnigas förslag rörande dyrtidstillägg
åt folk- och småskolornas personal skulle medföra för statsverket,
hava de sakkunniga haft att i första hand taga till utgångspunkt
de beräkningar rörande personalens storlek år 1920, som
återfinnas i statsverkspropositionen till 1919 års riksdag, åttonde
huvudtiteln, punkten 202. Enligt dessa av folkskolöverstyrelsen lämnade
beräkningar skulle antalet ordinarie folkskollärartjänster år 1920
kunna antagas utgöra:

Manliga: besatta.....6,219 vakanta..... 340 summa 6,559

Kvinnliga: » ..... 3,942 » .....159 » 4,101

Kostnads beräkning.

234

Med ledning av vissa, av lärarlönenämnden för år 1912 inhämtade
uppgifter hava de tjänster, som antagits under år 1920 vara
besatta, av folkskolöverstyrelsen beräknats fördela sig på de olika
lönegraderna i enlighet med vad som angives av följande sammanställning: l:a

löne- 2:a löne- 3:e löne- 4:e löne- „

graden. graden. graden. graden. Summa.

Manliga.............. 1,603 960 782 2,874 6,219

Kvinnliga............ 1,395 758 558 1,231 3,942

Med antalet beräknade vakanta ordinarie folkskollärartjänster,
340 manliga och 159 kvinnliga, torde vid förevarande kostnadsberäkning
kunna sammanföras det av folkskolöverstyrelsen beräknade
antalet extra ordinarie folkskollärarbefattningar, 209 manliga och
353 kvinnliga, varigenom erhålles ett sammanlagt antal av 549 manliga
och 512 kvinnliga dylika tjänster.

Antalet lärare tillhörande småskolekåren -— biträdande lärare i
folkskolor, lärare i mindre folkskolor och lärare i småskolor — har
av folkskolöverstyrelsen beräknats utgöra tillhopa 12,939, därav inom
första lönegraden 4,585, inom andra lönegraden 2,457, inom tredje
lönegraden 1,826 och inom fjärde lönegraden 4,071.

De sakkunniga hava med ledning av de till den officiella statistiken
lämnade uppgifterna sökt fördela det av folkskolöverstyrelsen
beräknade antalet lärare, tillhörande småskolekåren, på manliga och
på kvinnliga lärare samt därvid utbryta den grupp, som utgöres av
extra ordinarie och vikarierande lärare. Därvid hava följande tal

erhållits:

Ordinarie: 1:a ’öne'' 2:a löne- 3;e löne- 4.-e löne- s

graden. graden. graden. graden.

Manliga............... 40 12 14 74 140

Kvinnliga............. 4,505 2,429 1,797 3,939 12,670

Extra ordinarie: manliga. . . 2, kvinnliga. . . 127.

För beräkning av antalet familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare
inom de olika lärargrupperna hava de sakkunniga anlitat
samma källa, som av folkskolöverstyrelsen använts vid nyss återgivna
beräkningar rörande antalet lärare inom olika lönegrader, nämligen
de statistiska uppgifter, som återfinnas i lärarlönenämndens betänkande.
Dessa uppgifter avse visserligen år 1912, och begreppet fa -

235

miljeförsörjare har av de sakkunniga tagits i något annan bemärkelse,
än som skett i lärarlönenämndens betänkande, men det har synts de
sakkunniga, att de nämnda uppgifterna likväl äro användbara såsom
grund för de approximativa beräkningar, som här framläggas.

Beträffande detaljerna i kostnadsberäkningen, såvitt folk- och
småskolans lärare angår, torde få hänvisas till den vid detta betänkande
fogade bilagan IV. Enligt vad därav framgår, skulle kostnaden
för dyrtidstillägg till nu ifrågavarande lärarpersonal, beräknad
med det under senare halvåret 1919 gällande grundtalet 141, komma
att uppgå till följande belopp:

Familjeförsörjare.

Kronor.

Folkskollärare:

Ordinarie ..................... 8,288,130:40

Extra ordinarie och vikarierande 116,028: 90

Icke-familje försörjare.

Kronor.

9,346,238: 27
1,200,286: —

Summa 8,404,159: 30 10,546,524: 27

Småskolekårens lärare:

Ordinarie..................... 279,687: 60 14,302,357: 13

Extra ordinarie och vikarierande — — — 109,472:40

Summa 279,687:60 14,411,829:53

Sammanlagda kostnadsbeloppet för år 1920 skulle sålunda utgöra
för folkskollärare kronor 18,950,683: 57 och förlärare, tillhörande småskolekåren,
kronor 14,691,517:13 eller tillhopa kronor 33,642,200: 70.

Det sålunda erhållna totalbeloppet torde emellertid af skilda anledningar
få anses vara något för högt. Man har nämligen att räkna
med att under de senare åren med avseende å sammansättningen av
ifrågavarande lärarkår inträtt vissa förändringar, som kunna antagas
komma att avsevärt nedbringa kostnaden för dyrtidstillägget. Fördelningen
av lärarna på olika lönegrader torde nämligen numera
vara en helt annan än år 1912, i det att ett betydande antal äldre
lärare, som kvarstått i avvaktan på den nya löneregleringens genomförande,
sedermera avgått från tjänsten. Lärarproduktionen har ej
heller under senare tiden motsvarat behovet. Detta gäller vad folkskolan
angår särskilt om de manliga lärarna, under det att antalet
utexaminerade kvinnliga lärare varit förhållandevis större. Det torde
fördenskull kunna med säkerhet antagas, att antalet vakanta or -

236

dinarie folkskoUärartjänster, vilka uppehållas genom vikarier, kommer
att år 1920 vara väsentligt större än vad här meddelade siffror angiva,
liksom ock att i fråga om de tillsatta tjänsterna en viss förskjutning
mellan antalet manliga och kvinnliga lärare förekommit,
så att det relativa antalet kvinnliga lärare ökats.

Då samtliga dessa omständigheter medverka till att åstadkomma
minskning i kostnaden för dyrtidstillägget, hava de sakkunniga ansett
sig kunna, utan fara för att komma till en för låg kostnadssumma,
utgå därifrån, att den ovan beräknade totalkostnaden kan
reduceras till i runt tal 82,400,000 kronor.

Det torde vidare få anmärkas, att därest icke-familjeförsörjare
skulle beredas dyrtidstillägg till samma belopp, som av de sakkunniga
föreslagits för familjeförsörjare, de för icke-familjeförsörjare beräknade
beloppen böra ökas med hälften, varigenom den totala kostnaden för
dyrtidstillägg till folk- och småskolans lärare komme att stiga med
omkring 12 miljoner kronor och sålunda utgöra i avrundat tal AA1/2
miljoner kronor.

I den mån gällande regler för beräkning av dyrtidstillägg till
befattningshavare i statens tjänst komma att undergå ändring, bör
motsvarande jämkning göras i de sakkunnigas förslag rörande dyrtidstillägg
till lärare vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter.
Härav komma givetvis att föranledas mer eller mindre betydande
rubbningar i ovanstående kostnadsberäkning.

237

2. Högre folkskolor.

De sakkunniga hava i det föregående (sid. 61—83) lämnat en
kortfattad framställning beträffande avlöningsförhållandena för de
högre folkskolornas lärarpersonal. Såsom där närmare utvecklats,
blev år 1918 i samband med den definitiva lönereglering, som då
genomfördes för folk- och småskolornas lärarpersonal, en motsvarande
lönereglering åvägabragt för lärarna vid de högre folkskolorna.
Vad de sakkunniga ovan anfört rörande folk- och småskolornas lönereglering
och dess förhållande till den då inträdda allmänna prisstegringen
torde på den grund få anses i huvudsak äga tillämpning
jämväl beträffande löneregleringen för de högre folkskolorna. Enligt
de sakkunnigas mening bör sålunda det dyrtidstillägg, vartill
de sakkunniga hava att avgiva förslag, även i fråga om lärare
vid de högre folkskolorna avpassas närmast med hänsyn till den
fördyring, som inträtt efter mitten av år 1914 (jfr. sid. 201 här
ovan).

Vad angår bidrag från kommunernas sida till löneförbättring
för lärarpersonalen vid de högre folkskolorna, hava de sakkunniga
haft tillfälle att taga kännedom om vissa under hand inhämtade
uppgifter, avseende år 1919. Enligt dessa uppgifter har det endast
varit undantagsvis — vid 9 skolor av 45 — som genom kommunalt
beslut grundlönen eller tillhörande ålderstillägg höjts utöver de
författningsenliga minimibeloppen. De höjningar, som i sådant avseende
förekommit, hava ock varit föga betydande. Det bör emellertid
anmärkas, att i några fall särskilda ortstillägg beviljats för lärarpersonalen
å vissa dyrare platser.

Däremot torde kommunala anslag till dyrtidstillägg åt ifrågavarande
lärarpersonal hava förekommit i avsevärd omfattning. Enligt
förutnämnda uppgifter utgingo under år 1919 dylika tillägg
vid 28 skolor av 45. Grunderna för dyrtidstilläggens beräkning
voro emellertid synnerligen växlande. Antingen voro desamma bestämda
till visst belopp för år, eller ock utgingo de med viss pro -

Löneregleringens
förhållande
till
dyrtiden.

Kommunala

tillskott.

238

Sättet för
dyrtidstilläggets
beräkning.

cent å den kontanta lönen, i några fall även å ersättning för naturaförmåner,
eller slutligen med viss grundplåt och därutöver procentuellt
tillägg. Stundom synes emellertid ersättning för naturaförmåner
åtminstone till en del hava ingått i de beviljade dyrtidstillläggen.

I likhet med vad förut anförts beträffande dyrtidstillägg vid
folk- och småskolor torde ej heller vad de högre folkskolorna angår
statens bidrag till dyrtidstillägg åt lärarna kunna i någon mån göras
beroende av kommunernas åtgöranden i sådant avseende. Ej
heller synes vid statsbidraget böra bindas något villkor om tillskott
från kommunernas sida till samma ändamål. Att dylika bidrag
skola av kommunerna lämnas, där särskilt behov därav kan föreligga,
torde även i fortsättningen vara att förvänta.

I förut omförmälda framställning den 11 september 1919 från
Sveriges kommunala ungdomsskolors lärarförening har begärts, att
till 1920 års riksdag måtte avlåtas proposition, åsyftande att tillförsäkra
lärarpersonalen vid högre folkskolor och kommunala mellanskolor,
jämte tillfällig löneförbättring såsom för lärarpersonalen vid
allmänna läroverk och folkskoleseminarier, dyrtidstillägg å den kontanta
lönen efter samma grunder som för befattningshavare i statens
tjänst.

De sakkunniga, som endast torde hava att yttra sig över framställningen
i vad den avser dyrtidstillägg, hava för sin del funnit sig icke
kunna biträda detta yrkande. De högre folkskolornas (och kommunala
mellanskolornas) egenskap av kommunala läroanstalter torde eldigt
de sakkunnigas mening utgöra ett bestämt hinder för att nu bevilja
dessa anstalters lärarpersonal dyrtidstillägg i samma utsträckning
och enligt samma regler, som skulle gälla i fråga om statens egna
befattningshavare. De sakkunniga anse sig så mycket mindre kunna
tillstyrka ett beslut i denna riktning, som de sakkunniga, på sätt
framgår av det föregående, ansett sig böra beträffande folk- och
småskolornas lärare förorda regler för dyrtidstilläggets beräkning,
vilka innebära avsevärda begränsningar i förhållande till vad som
för statens befattningshavare är stadgat.

Däremot hava de sakkunniga, i likhet med vad i det föregående
anförts beträffande lärare vid folk- och småskolor, ansett de
grunder, som nu gälla eller framdeles komma att gälla ifråga om dyr -

239

tidstillägg till statens befattningshavare, böra i viss utsträckning tjäna
till ledning vid bestämmande av de regler, efter vilka dyrtidstillägg
av statsmedel skall utgå till de högre folkskolornas lärarpersonal.

Beträffande först spörsmålet om högre dyrtidstillägg åt familjeförsörjare,
torde vad de sakkunniga ovan (sid. 204—207) anfört i fråga om
folk- och småskolornas lärarpersonal äga tillämpning även på lärare
vid högre folkskolor. De sakkunniga inskränka sig fördenskull till att
i detta hänseende hänvisa till vad därom yttrats i det föregående.

I fråga om folk- och småskolornas lärare hava de sakkunniga
vidare förordat, att dyrtidstillägget i regel måtte beräknas å den del
av den kontanta avlöningen, som motsvarar statsbidraget. Då emellertid
statsbidraget till de högre folkskolorna beräknas efter andra grunder
än till folk- och småskolor, synes, vad de högre folkskolorna beträffar,
detta bidrag icke kunna utan vidare läggas till grund för beräkning
av dyrtidstidstilläggets belopp.

Statsbidraget till folk- och småskolor utgår, på sätt förut är
närmare angivet, med belopp, som äro fastställda i direkt förhållande
till lärarnas avlöning. I olikhet därmed är rörande statsbidrag
till högre folkskolor genom kungörelsen i ämnet den 16 september
1918, §§ 20 och 21 — se sid. 77—78 här ovan — stadgat,
att sådant bidrag utgår med visst belopp för årsklass eller klassavdelning
samt därutöver med särskilda tillskott för vissa lärare. Bidraget
till årsklass eller klassavdelning, 2,400 kronor vid allmän
högre folkskola och 2,650 kronor vid yrkesbestämd högre folkskola,
motsvarar i vartdera fallet den föreskrivna begynnelseavlöningen för
ordinarie kvinnlig ämneslärare. De bidrag, som därutöver utgå för
vissa lärare, motsvara dels skillnaden mellan avlöningen till manlig
och till kvinnlig lärare (ordinarie samt extra ordinarie eller vikarierande
med full tjänstgöring), dels två tredjedelar av det rektor tillkommande
särskilda arvodet, dels ock de ordinarie lärare tillkommande
ålderstilläggen; därtill koijima vissa bidrag för vikarier samt, vid
yrkesbestämd högre folkskola, för lärare, vilken meddelar fackundervisning
i yrkesämne. I övrigt utgår ej, oavsett särskilda bidrag
för undervisning i slöjd och hushållsgöromål (se sid. 83), statsbidrag
för timlärare i läs- eller övningsämne.

I anslutning till vad som föreslagits i förut omförmälda motion
(nr 421) vid 1919 års lagtima riksdag har det synts de sakkunniga,
att överensstämmelse med de regler, som av de sakkunniga förordats
beträffande dyrtidstillägg åt folk- och småskolornas lärare, skulle,

240

vad angår ämneslärare vid de högre folkskolorna, bäst vinnas därigenom,
att dyrtidstillägget till sistnämnda lärare finge beräknas: för
ordinarie ämneslärare å ett belopp, motsvarande nio tiondelar av
den stadgade kontanta begynnelseavlöningen för kvinnlig lärare, ökat
med det till lärarens avlöning direkt utgående statsbidraget; för
extra ordinarie och vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring
å ett belopp, motsvarande nio tiondelar av den stadgade kontanta
avlöningen; för rektor å ett belopp, motsvarande två tredjedelar av
det för honom stadgade särskilda arvodet, d. v. s. enahanda belopp
som statsbidraget till rektors arvode, och för vikarierande rektor
likaledes å ett belopp, motsvarande två tredjedelar av det för honom
stadgade särskilda arvodet.

Huru dessa bestämmelser skulle te sig i tillämpningen, framgår
av följande översikt. Dyrtidstillägget har där, liksom i fråga
om folk- och småskollärare, beräknats efter ett grundtal av 141;
för rektor och vikarierande rektor har, då sådan befattningshavare
jämväl lärer vara berättigad till dyrtidstillägg i egenskap av lärare
vid skolan, dyrtidstillägget uträknats efter ett procenttal, motsvarande
en tredjedel av nämnda grundtal, således 47 procent. I samtliga
fall hava angivits de belopp, som avse helt års tjänstgöring.

Ämneslärare vid allmän	Kontant minimiav- löning. Kronor.	Belopp, varå dyr-tidstillägg beräknas. Kronor.	F amil j eförsörjare.	Icke-familje- försörjare.
Dyrtids- tillägg. Kronor.	Summa avlöning. Kronor.	Dyrtids- tillägg. Kronor.	Summa avlöning. Kronor.

högre folkskola:
ordinarie, manlig,
1. lönegraden......	2,800: -	2,560: -	2,331: 20	5,131: 20	1,554:13	4,354:13
2. » ......	3,200: —	2,960: -	-2,519: 20	5,719: 20	1,679: 47	4,879: 47
3. » ......	3,600: —	3,360: —	2,707: 20	6,307: 20	1,804: 80	5,404: 80
4. » ......	4,000: —	3,760: -	2,895: 20	6,895: 20	1,930:13	5,930:13
ordinarie, kvinnlig,
1. lönegraden......	2,400: —	2,160: -	2,143: 20	4,543: 20	1,428: 80	3,828: 80
2. > ......	2,700: —	2,460: -	2,284: 20	4,984: 20	1,522: 80	4,222: 80
3. » ......	3,000: —	2,760: -	2,425: 20	5,425: 20	1,616: 80	4,616: 80
4. » ......	3,300: -	3,060: —	2,566: 20	5,866: 20	1,710: 80	5,010: 80

241

	Kontant	Belopp, varå dyr-	Familj eförsörj are.	Icke-familje- försörjare.
	minimiav-	tidstillägg	Dyrtids-	Summa	Dyrtids-	Summa
	löning.	beräknas.	tillägg.	avlöning.	tillägg.	avlöning.
extra ordinarie och vika-rierande med full tjänst-göring,	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.

manlig..........	2,500:	—	2,250.	—	2,185: 50	4,685: 50	1,457: -	3 957: -
kvinnlig.........	2,300:	—	2,070	—	2,100: 90	4,400: 90	1,400: 60	3,700: 60
Ämneslärare vid yrkesbe-8tämd högre folkskola: ordinarie, manlig,
1. lönegraden......	3,100	—	2,835	—	2,460: 45	5,560: 45	1,640: 30	4,740: 30
2. » ......	3,500	—	3,235	—	2,648: 45	6,148: 45	1,765: 63	5,265: 63
3. » ......	3,900	—	3-635	—	2,836: 45	6,736: 45	1,890: 97	5,790: 97
4. » ......	4,300	-	4,035	—	3,024: 45	7,324: 45	2,016: 30	6,316: 30
ordinarie, kvinnlig,
1. lönegraden......	2,650	—	2,385	—	2,248:95	4,898: 95	1,499: 30	4,149: 30
2. » ......	2,950	—	2,685	—	2,389: 95	5,339: 95	1,593:30	4,543: 30
3. » ......	3,250	—	2,985	—	2,530: 95	5,780: 95	1,687: 30	4,937: 30
4. » ......	3,550	—	3,285	—	2,671: 95	6,221: 95	1,781: 30	5,331: 30
extra ordinarie och vika-rierande med full tjänst-göring,
manlig..........	2,650: —	2,385: -	2,248: 95	4,898: 95	1,499: 30	4,149: 30
kvinnlig.........	2,450	—	2,205: -	2,164: 35	4,614: 35	1,442: 90	3,892: 90
Rektor:
vid tvåkla8sig skola . . .	300	—	200	—	94	-	394	—	62: 67	362: 67
> treklassig » ...	600	—	400	—	188	—	788	-	125: 33	725: 33
» fyrklassig » ...	800	—	533	33	250	67	1,050	67	167:11	967:11
Vikarierande rektor:
vid tvåklassig skola . . .	150	—	100	—	47	—	197	—	31:33	181: 33
» treklassig » ...	300	—	200	—	94	—	394	—	62: 67	362: 67
* fyrklassig » ...	400	—	266	67	125	33	525	33	83: 55	483:55

242

De sakkunniga hava här förut yttrat sig om dyrtidstillägg till
ordinarie ämneslärare samt till extra ordinarie och vikarierande ämneslärare
med full tjänstgöring ävensom till rektor och vikarierande
rektor. Enligt § 60 mom. 1 i stadgan för högre folkskolor den 16
september 1918 (svensk författningssamling nr 1064) skall lärare
med full tjänstgöring vara skyldig meddela undervisning i allmän
högre folkskola 24 till 28 timmar i veckan och i yrkesbestämd sådan
skola 22 till 26 timmar i veckan. Endast sådana lärare, som
nu nämnts, hava under år 1919 varit i åtnjutande av dyrtidstillägg
av statsmedel (jfr kungörelsen den 19 juni 1919, § 1, sid. 82
här ovan).

Jämte dessa lärare äro emellertid vid högre folkskolor anställda
ett avsevärt antal timlärare i såväl läs- som övningsämnen. Bestämmelser
rörande timlärares avlöning äro meddelade i §§ 1, 2
och 6 av fömtnämnda kungörelse den 16 september 1918 (se sid.
74—75 här ovan).

De sakkunniga hava tagit under övervägande, huruvida även
dessa lärare, vilka i regel icke torde hava full tjänstgöring, böra
bliva delaktiga av det dyrtidstillägg, till vilket det tillhör de sakkunniga
att avgiva förslag. I de fall, då tjänstgöringen är av ringa
omfattning, lärer densamma oftast vara att anse såsom bisyssla. Understundom
torde det vid en del läroanstalter, om vilka i detta betänkande
är fråga, förekomma, att en vid viss läroanstalt anställd ordinarie lärare
tjänstgör jämväl såsom timlärare vid samma anstalt. Det torde ej heller,
såsom de sakkunniga förut (sid. 224) påpekat, vara allt för ovanligt,
att flera dylika bisysslor äro sammanförda på en hand. För att
en tillfredsställande beräkning av dyrtidstillägget i sådana fall skall
vara möjlig, skulle det alltså erfordras, att den myndighet, som hade
att utbetala avlöningen vid den befattning, vilken vore att anse
såsom huvudsyssla, förskaffade sig detaljerad kännedom om vederbörande
lärares bisysslor av ifrågavarande slag. En föreskrift i dylik
riktning skulle emellertid möta stora svårigheter vid tillämpningen.

De sakkunniga hava stannat vid den uppfattningen, att dyrtidstillägg
av statsmedel visserligen bör beredas andra lärare vid
högre folkskolor än sådana, som hava full tjänstgöring, men att
en viss begränsning i detta avseende är nödvändig. Härvid hava
de sakkunniga sökt ledning i de föreskrifter, som under senare

243

tider gällt rörande tillfällig löneförbättring (extra krigstidstillägg,
dyrtidstillägg) till lärare vid folkhögskolor. Såsom framgår av
den redogörelse, som lämnats tidigare i detta betänkande (sid.
157 o. f.), hava nämligen dylika förmåner vid folkhögskolorna utgått
till allenast ordinarie lärare och andra, vilkas tjänstgöringsskyldighet
omfattat minst 15 undervisningstimmar i veckan.

De sakkunniga anse en dylik bestämmelse tillämplig även i
fråga om de lärare vid högre folkskola, om vilka nu är fråga,

och vilja därför förorda, att dyrtidstillägg måtte få utgå, förutom
till redan nämnda extra ordinarie och vikarierande lärare

med full tjänstgöring, jämväl till andra icke ordinarie lärare

vid högre folkskola, som hava en tjänstgöring vid vederbörande

läroanstalt av minst 15 undervisningstimmar i veckan. Därvid
torde lärare, som bestritt undervisning i flera skilda ämnen, böra
få tillgodoräknas sammanlagda tiden för sådan undervisning. Dyrtidstillägget
torde, i likhet med vad som föreslagits i fråga om
extra ordinarie och vikarierande lärare med full tjänstgöring, böra
beräknas å ett belopp, motsvarande nio tiondelar av den stadgade
avlöningen.

Där vederbörande lärare innehar endast en befattning, som berättigar
till dyrtidstillägg, skulle sålunda detta tillägg utgå å de
första 100 kronorna för månad efter den högre av gällande procentsatser,
här antagen till 141 procent, och för överskjutande belopp
efter den lägre procentsatsen, i detta fall 47 procent; innehar han
flera befattningar, som medföra rätt till dyrtidstillägg, skulle dyrtidstillägget
beräknas för befattningarna gemensamt med tillämpning
av de föreskrifter, som enligt de sakkunnigas förslag skulle gälla
för dylika fall.

Det förslag, de sakkunniga nu framlagt, innebär, att dyrtidstillägg
av statsmedel skulle beredas vissa grupper av lärare, som ej
under år 1919 varit i åtnjutande av dylikt tillägg och till vilkas
avlöning några direkta statsbidrag för närvarande icke heller
utgå. Det vill synas, som om härigenom de högre folkskolorna
och deras lärarpersonal skulle blivit i förevarande hänseende tillräckligt
tillgodosedda från statens sida. I den mån för andra
lärare, än de sakkunnigas förslag avser, en höjning av minimilönerna
må anses av förhållandena påkallad, vare sig genom beviljande
av dyrtidstillägg eller under annan form, torde det böra

244

ankomma på vederbörande kommuner att bevilja för ändamålet erforderliga
medel.

niägg^under ^ likhet med vad som föreslagits beträffande tjänstledig lärare vid
tjänstledig- folk- eller småskola — se sid. 222—223 här ovan — torde även i fråga
het- om lärare vid högre folkskola, som åtnjuter tjänstledighet på grund
av styrkt sjukdom eller för tjänstgöring till rikets försvar eller för
att på grund av särskilt förordnande eller val fullgöra offentligt uppdrag
eller bestrida befattning i statens tjänst eller tjänstgöra hos
riksdagen, dess utskott eller revisorer, böra gälla, att den tjänstledige
läraren skall vara berättigad att uppbära det dyrtidstillägg.
som eljest skolat tillkomma honom.

Beträffande tjänstledighet av annan anledning än nu är nämnd
innebär de sakkunnigas förslag, såvitt angår folk- och småskolornas
lärarpersonal, att dyrtidstillägg icke skulle få åtnjutas av den
tjänstledige läraren i sådana fall, då statsbidrag befunnits icke böra
utgå till hans avlöning; där åter sådant bidrag utgår, skulle han
äga åtnjuta dyrtidstillägg, minskat i samma proportion som förhållandet
mellan den under ledigheten uppburna avlöningen och
den avlöning, som skolat utgå, därest befattningshavaren icke åtnjutit
dylik ledighet.

Enligt § 22 i kungörelsen den 16 september 1918 angående
avlöning åt lärare vid högre folkskola samt statsbidrag till sådan
skola — se sid. 78 här ovan — skall vid utanordnande av dylikt
statsbidrag, på sätt jämväl är stadgat beträffande statsbidrag till
folk- och småskolor, iakttagas, att om läraren erhållit tjänstledighet
av annan anledning än på grund av styrkt sjukdom eller för att
fullgöra offentligt uppdrag m. m., statsbidrag till hans avlöning,
därest tjänstledigheten omfattat mera än sex veckor under ett och
samma kalenderår, ej skall utgå, med mindre skolöverstyrelsen vitsordat,
att sådant må utan hinder av nämnda omständighet äga rum.

Även i fråga om lärare vid högre folkskola synes det de sakkunniga
självfallet, att lärare, som är tjänstledig av annan anledning
än nyss nämnts, icke bör åtnjuta dyrtidstillägg i sådana fall.
då statsbidrag befunnits icke böra utgå till hans avlöning. Emellertid
äro de direkta statsbidragen till lärarnas avlöning av vida mindre
betydelse vid högre folkskolor än vid folk- och småskolor, och för vissa
lärare vid högre folkskolor utgår intet statsbidrag. Den begräns -

245

ning, som åvägabringas genom ett stadgande, att lärare under tjänstledighet,
varom nu är fråga, icke bör åtnjuta dyrtidstillägg i sådana
fall, då statsbidrag prövats icke böra utgå till hans avlöning,
kommer således icke att få samma omfattning beträffande de högre
folkskolornas lärare som i fråga om lärare vid folk- och småskolor.

Vid tjänstledighet av nu angivet slag för lärare vid högre folkskola
torde i alla händelser dyrtidstillägget, där sådant skall utgå
till den tjänstledige läraren, böra minskas på sätt i fråga om lärare
vid folk- och småskolor är föreslaget.

Där lärare vid högre folkskola innehar två eller flera lärarbefattningar,
å vilka dyrtidstillägg av statsmedel skall utgå enligt
nu föreslagna regler, eller jämte sådan lärarbefattning innehar befattning
i statens tjänst, torde i fråga om dyrtidstilläggets beräkning,
såsom redan är antytt, böra gälla de särskilda föreskrifter, varom
de sakkunniga yttrat sig i samband med motsvarande spörsmål, såvitt
folk- och småskollärare angår (se sid. 223—224).

Enligt det övergångsstadgande, som är vidfogat kungörelsen
den 16 september 1918 angående avlöning åt lärare vid högre folkskola
samt statsbidrag till sådan skola (se ovan sid. 79), skall ordinarie
lärare, som anmäler sig icke vilja ingå på den nya löneregleringen,
åtnjuta avlöning enligt för honom dittills gällande bestämmelser,
och skall i dylikt fall statsbidrag till hans avlöning även
efter den 1 januari 1919 utgå enligt därförut gällande grunder.
Dessa grunder voro fastställda genom kungörelsen den 28 juni 1907
angående anslag till högre folkskolor, vilken kungörelse jämväl innehåller
bestämmelser om de regler, som före år 1919 gällde rörande
statsbidrag till högre folkskolor och där anställda lärare (se sid.
61-—62 i det föregående).

I fråga om lärare vid högre folkskola, vilken tilläventyrs kan
fortfarande uppbära avlöning enligt dessa äldre bestämmelser, torde
enahanda regler i fråga om dyrtidstillägget kunna tillämpas som
beträffande övriga lärare vid dylik läroanstalt. Dyrtidstillägget torde
sålunda böra beräknas å ett belopp, motsvarande nio tiondelar
av den stadgade kontanta begynnelseavlöningen för kvinnlig lärare,
ökat med det till lärarens avlöning direkt utgående statsbidraget.

Dyrtidstilllägg
till inne
havare av
flera befattningar.

Lärare med
avlöning en
ligt äldre be
stämmelser.

246

Författnings förslag.

Det såsom bil. I vid detta betänkande fogade författningsförslaget
upptager bestämmelser om dyrtidstillägg jämväl för de högre
folkskolornas lärare. Med avseende å dessa bestämmelser torde
här, utöver vad i det föregående anförts, endast böra framhållas
följande.

§ 6.

I likhet med vad som föreslagits beträffande folk- och småskolornas
lärare, synes dyrtidstillägg till lärarpersonalen vid de högre
folkskolorna icke böra utgå på avlöning, som avser tjänstgöring utöver
den i gällande författning stadgade årliga lärotiden av 36 veckor,
liksom ej heller å ersättning för bostad och bränsle.

§ 10.

De föreskrifter angående utbetalande av avlöning till lärare vid
högre folkskola, som innehållas i kungörelsen den 16 september
1918, § 17, överensstämma i huvudsak med vad i sådant hänseende
är stadgat beträffande avlöning till lärare vid folk- och småskolor.
Vid sådant förhållande torde även i fråga om dyrtidstilläggets utbetalande
till de högre folkskolornas lärare böra gälla enahanda föreskrifter,
som kuima komma att meddelas beträffande lärarpersonalen
vid folk- och småskolor (jfr. ovan sid. 231—233).

rakning56 h>å de högre folkskolorna för närvarande befinna sig i ett stadium
av ombildning och utveckling, möter det givetvis stora svårigheter
att någorlunda tillförlitligt beräkna de kostnader för dyrtidstillägg,
som skulle föranledas av ett bifall till de sakkunnigas
förslag. De sakkunniga hava emellertid, för verkställande av en
dylik beräkning, betjänat sig av de senast till den officiella statistiken
inkomna uppgifter rörande lärarpersonalen vid dessa läroanstalter
samt i övrigt, så vitt angår fördelning av lärarna på olika lönegrader
samt på de båda grupperna familjeförsörjare och ickefamiljeförsörjare,
hämtat ledning i de uppgifter i berörda avseende,
som innehållas i lärarlönenämndens betänkande.

Under antagande att antalet högre folkskolor år 1920 kan komma
att utgöra 55, med omkring 180 skolavdelningar, hava de sak -

247

kunniga funnit sig böra för nämnda år räkna med ett antal av 76
manliga och 34 kvinnliga ordinarie ämneslärare. Av de 76 manliga
lärarna ‘hava 42 antagits tillhöra första lönegraden, 19 andra
lönegraden, 8 tredje lönegraden och 7 fjärde lönegraden; ungefär
två tredjedelar hava antagits vara familjeförsörjare och en tredjedel
icke-f am il j ef örsör jare. Av de 34 kvinnliga lärarna hava 22 förts till första
och 12 till andra lönegraden; samtliga hava antagits vara icke-familjeförsörjare.
Med dessa beräkningsgrunder skulle kostnaden för
dyrtidstillägg till de ordinarie ämneslärarna, därest avlöningen till
dem utginge enligt de för lärare vid allmän högre folkskola givna
bestämmelser, enligt de sakkunnigas förslag komma att uppgå till
omkring 211,000 kronor. Då emellertid av de ovannämnda 55 högre
folkskolorna en del lärer vara att hänföra eller komma att hänföras
till yrkesbestämda sådana, torde beloppet böra något höjas, förslagsvis
till 220,000 kronor.

Extra ordinarie och vikarierande lärare med full tjänstgöring
hava antagits utgöra 80, därav 44 manliga och 36 kvinnliga, och
samtliga vara att hänföra till icke-familjeförsörjarnas grupp. Enligt
förut angivna beräkningsgrunder skulle dyrtidstillägget till denna
personal komma att uppgå till i runt tal 120,000 kronor.

För övrig personal, som enligt de sakkunnigas förslag skulle
komma i åtnjutande av dyrtidstillägg — en del icke-ordinarie lärare
ävensom rektorer — torde ett belopp av sammanlagt 50,000 kronor
kunna i dessa beräkningar godtagas.

Sammanlagda kostnadsbeloppet för dyrtidstillägget till de högre
folkskolornas lärare skulle sålunda enligt denna beräkning för år
1920 bestiga sig till i runt tal 390,000 kronor.

248

Jämförelse
med de högre
folkskolorna.

Kommunala

tillskott.

3. Kommunala mellanskolor.

Beträffande avlöningsförhållandena för de kommunala mellanskolornas
lärarpersonal har i det föregående (sid. 84—103) lämnats
en redogörelse, till vilken de sakkunniga få i detta sammanhang
hänvisa. Såsom torde framgå av denna redogörelse och av den framställning
rörande de högre folkskolornas avlöningsförhållanden, som
jämväl återfinnes tidigare i detta betänkande (sid. 61—88), har den
lönereglering, som år 1918 åvägabragtes för lärare vid dessa två
grupper av läroanstalter, byggts på väsentligen ensartade grunder,
och likartade bestämmelser hava jämväl blivit fastställda beträffande
statsbidragen till läroanstalterna. Därav torde följa, att i
huvudsak samma regler böra bliva gällande även beträffande det
dyrtidstillägg för lärarna, till vilket de sakkunniga hava att avgiva
förslag. De sakkunniga torde därför, under åberopande i övrigt av
den föregående framställningen, kunna inskränka sig till att i den
föreliggande frågan, såvitt den har avseende å de kommunala mellanskolornas
lärare, här endast anföra följande.

Beträffande de bidrag, som från vederbörande kommuners sida
lämnats till förhöjning av den författningsenligt stadgade minimiavlöningen
till ifrågavarande lärarpersonal, hava för de sakkunniga
varit tillgängliga vissa under hand inhämtade uppgifter, avseende
senare delen av år 1919.

Enligt dessa uppgifter utgick i vissa fall — vid 7 skolor av
47 — grundavlöningen eller därtill hörande ålderstillägg med högre
belopp än i gällande författning föreskrives. I några av dessa fall
voro höjningarna rätt betydande, i andra åter jämförelsevis ringa.
Vid 8 skolor utgick till rektor högre ersättning än det i författningen
stadgade särskilda arvodet.

Till personalen vid 34 skolor av de 47, som uppgifterna omfatta,
hade av vederbörande kommuner beviljats särskilda dyrtidstillägg.
Bestämmelserna om dyrtidstilläggets beräkning voro emellertid
rätt skiftande. I vissa fall utgick nämnda tillägg efter sam -

249

ma grunder som vid statens läroverk, i andra fall med bestämda
belopp för år, i ännu andra fall med viss procent på den kontanta
avlöningen eller på summan av kontant avlöning och ersättning för
naturaförmåner; stundom hade högre dyrtidstillägg tillerkänts familjeförsörjare
än icke-familjeförsörjare o. s. v.

Då sålunda, enligt vad dessa uppgifter ådagalägga, under den
senare tiden bidrag till förhöjning av lärarnas avlöning i ej ringa
omfattning lämnats från kommunernas sida, anse de sakkunniga sig
kunna förutsätta, att även för framtiden kommunerna skola befinnas
villiga att lämna dylika tillskott, där behov därav kan föreligga.

Enligt §§ 16 och 17 i kungörelsen den 19 november 1918 angående
avlöning åt lärare vid kommunal mellanskola samt statsbidrag
till sådan skola (se sid. 97—98 här ovan) utgår statsbidrag till
kommunal mellanskola med 11,200 kronor årligen samt, där parallellavdelning
av årsklass är inrätta^ med 2,800 kronor för varje sådan
avdelning. Då begynnelseavlöningen för ordinarie kvinnlig ämneslärare
är bestämd till 2,800 kronor, kommer sålunda ovannämnda
statsbidrag, där parallellavdelning icke finnes, att motsvara summan
av begynnelseavlöningarna till fyra ordinarie kvinnliga ämneslärare,
vartill för varje parallellavdelning kommer ett belopp, motsvarande
begynnelseavlöningen för en dylik lärare. Utöver de nu nämnda
statsbidragen utgå bidrag till undervisning i huslig ekonomi och
i slöjd.

Härtill komma ytterligare särskilda bidrag för vissa lärare. Dessa
bidrag utgå med belopp, motsvarande dels skillnaden mellan avlöningen
till manlig och till kvinnlig ämneslärare (ordinarie ävensom
extra ordinarie eller vikarierande med full tjänstgöring), dels två
tredjedelar av det för rektor stadgade särskilda arvodet, dels det till
biträdande föreståndarinna utgående särskilda arvodet, dels ock de
ordinarie ämneslärare tillkommande ålderstilläggen; vidare utgå vissa
bidrag för vikarier.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad av de sakkunniga föreslås
beträffande högre folkskolor, anse sig de sakkunniga böra förorda,
att dyrtidstillägg till de kommunala mellanskolornas lärare
måtte beräknas: för ordinarie ämneslärare å ett belopp, motsvarande
nio tiondelar av den stadgade kontanta begynnelseavlöningen för
kvinnlig ämneslärare, ökat med det till lärarens avlöning direkt
32

Sättet för dyrtidstillägget3

beräkning.

250

utgående statsbidraget; för extra ordinarie och vikarierande ämneslärare
med full tjänstgöring å ett belopp, motsvarande nio tiondelar
av den stadgade kontanta avlöningen; för rektor och vikarierande
rektor å ett belopp, motsvarande två tredjedelar av det för sådan
befattningshavare stadgade särskilda arvodet; samt för biträdande
föreståndarinna och biträdande förestå.rida;rinnas vikarie å ett belopp,
motsvarande det till sådan befattningshavare utgående särskilda
arvodet.

Följande tabellariska sammanställning avser att åskådliggöra,
huru dessa bestämmelser skulle te sig i tillämpningen. Liksom i
fråga om lärare vid folk- och småskolor samt högre folkskolor har
dyrtidstillägget beräknats efter ett grundtal av 141, med iakttagande
att för rektor och biträdande föreståndarinna samt för vikarie
för sådan befattningshavare — då i dylika fall vederbörande
lärer vara berättigad att åtnjuta dyrtidstillägg jämväl såsom lärare
vid skolan — dyrtidstillägget utraknas efter ett procenttal av 47.
I samtliga fall hava angivits de belopp, som avse helt års tjänstgöring.

251

	Kontant	Belopp, varå dyr-tidstillägg	Familjeförsörjare.	Icke-familjeförsörjare.
	minimiav-	Dyrtids-	Summa	Dyrtids-	Summa
	löning.	beräknas.	tillägg.	avlöning.	tillägg.	avlöning.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Ämneslärare: ordinarie, manlig,
1. lönegraden......	3,300	—	3,020	—	2,547: 40	5,847: 40	1,698: 27	4,998: 27
2. * ......	3,700	—	3,420	—	2,735: 40	6,435: 40	1,823: 60	5,523: 60
3. > ......	4,100	—	3,820	—	2,923: 40	7,023:40	1,948: 93	6,048: 93
4. » ......	4,500	—	4,220	—	3,111: 40	7,611: 40	2,074: 27	6,574: 27
ordinarie, kvinnlig,
1. lönegraden......	2,800	—	2,520	—	2,312:40	5,112: 40	1,541: 60	4,341: 60
2. » ......	3,100	—	2,820	—	2,453: 40	5,553: 40	1,635: 60	4,735: 60
3. » • ......	3,400	—	3,120	—	2,594: 40	5,994: 40	1,729: 60	5,129: 60
4. » ......	3,700	—	3,420	—	2,735: 40	6,435: 40	1,823: 60	5,523: 60
extra ordinarie och vika-rierande med full tjänst-göring,
manlig . . t.......	2,900: —	2,610: —	2,354: 70	5,254: 70	1,569: 80	4,469: 80
kvinnlig.........	2,600: —	2,340: —	2,227: 80	4,827: 80	1,485: 20	4 085:20
Rektor.............	1,000: —	666: 67	313: 33	1,313: 33	208: 89	1,208: 89
Vikarierande rektor.....	500: —	333: 33	156: 67	656: 67	104: 45	604:45
Biträdande föreståndarinna	200: —	200: —	94: —	294: —	62: 67	262: 67
Vikarie för biträdande före-						294: —	62: 67	262: 67
ståndarinna........	200: —	200: —	94: —

Förestående översikt upptager, jämte ordinarie ämneslärare, även
extra ordinarie och vikarierande sådana med full tjänstgöring. Enligt
§75 mom. 1 i stadgan för kommunala mellanskolor den 19 november
1918 (svensk författningssamling nr 1114) skall ämneslärare med
full tjänstgöring vara skyldig meddela undervisning 24 till 28 timmar
i veckan. Endast nu nämnda grupper av lärare hava varit
delaktiga i det dyrtidstillägg, som av statsmedel utgått för år 1919
(se kungörelsen den 1 augusti 1919, § 1, sid. 101—102 här ovan).

I § 1 av ovannämnda kungörelse den 19 november 1918 äro
föreskrifter meddelade rörande avlöning även till vissa andra grupj

252

Dyrtidstilllägg
under
tjänstledighet
m. m.

Författnings förslag.

Kostnadsbe räkning.

per av lärare vid kommunala mellanskolor, nämligen timlärare i
läsämne, i teckning, i musik och i gymnastik samt lärare i slöjd och
lärarinna i huslig ekonomi och i kvinnligt handarbete. Beträffande
dessa lärare anse sig de sakkunniga, i likhet med vad som föreslagits
i fråga om närmast jämförliga grupper av lärare vid högre
folkskolor, böra förorda, att dyrtidstillägg må till dem få utgå i
sådana fall, då de hava en tjänstgöring vid vederbörande läroanstalt
av minst 15 undervisningstimmar i veckan. I fråga om dyrtidstilläggets
beräkning torde även här böra gälla, att detsamma skall utgå
å ett belopp, motsvarande nio tiondelar av den stadgade avlöningen.
I övrigt torde, såvitt dessa lärare angår, få hänvisas till vad i det föregående
(sid. 242—243) yttrats rörande motsvarande lärargrupper
vid de högre folkskolorna.

I fråga om dyrtidstillägg till lärare, som åtnjuter tjänstledighet,
till innehavare av flera befattningar och till lärare med avlöning
enligt äldre bestämmelser torde, vad de kommunala mellanskolorna
angår, i huvudsak gälla vad de sakkunniga i dessa hänseenden
anfört i fråga om lärare vid de högre folkskolorna (jfr.
sid. 244—245 här ovan).

Beträffande det såsom bil. I införda förslaget till allmänna grunder
för dyrtid stilläggets beräkning, vilket förslag är avsett att äga
tillämpning jämväl på lärare vid kommunala mellanskolor, torde de
sakkunniga få inskränka sig till att åberopa vad här förut anförts
dels under nu förevarande avdelning av betänkandet, dels ock, såvitt
vissa detaljer angår, under de avdelningar, som avse lärare vid folkoch
småskolor samt högre folkskolor.

Vid utförande av den beräkning, som de sakkunniga haft att
framlägga rörande kostnaden för det föreslagna dyrtidstillägget
till lärare vid de kommunala mellanskolorna, hava de sakkunniga
hämtat material i främsta rummet från skolornas kataloger
för senaste läsår. I fråga om lärarnas fördelning på olika lönegrader
hava vissa uppgifter tillhandahållits de sakkunniga från läroverksöverstyrelsen.

De sakkunniga hava ansett sig kunna för år 1920 räkna med
ett antal av 50 kommunala mellanskolor. Vid dessa läroanstalter

253

hava antagits tjänstgöra 118 manliga och 102 kvinnliga ordinarie
ämneslärare. Av de manliga lärarna hava 65 antagits tillhöra första,
37 andra, 10 tredje och 6 fjärde lönegraden; för de kvinnliga
har motsvarande fördelning antagits utgör 64, 28, 9 och 1. Antalet
familjeförsörjare bland manliga lärare inom de olika lönegraderna
har uppskattats till respektive 38, 21, 6 och 3; övriga manliga lärare
liksom alla kvinnliga hava ansetts hänförliga till icke-familjeförsörjarnas
grupp. Med dessa förutsättningar har kostnaden för det
föreslagna dvrtidstillägget till ordinarie ämneslärare beräknats utgöra
i avrundat tal 432,000 kronor.

Antalet extra ordinarie och vikarierande ämneslärare med full
tjänstgöring har beräknats utgöra 85, därav 57 manliga och 28
kvinnliga, Bland de manliga hava 6 antagits vara familjeförsörjare,
övriga manliga och alla kvinnliga lärare hava antagits vara att
hänföra till gruppen icke-familjeförsörjare. Kostnaden för dyrtidstillägg
enligt de sakkunnigas förslag till det sålunda beräknade antalet
extra ordinarie och vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring
skulle uppgå till i avjämnat tal 136,000 kronor.

För övrig personal — timlärare, lärare i slöjd, huslig ekonomi
och kvinnligt handarbete samt rektorer och biträdande föreståndarinnor
jämte deras vikarier — torde böra läggas ett belopp, approximativt
uppskattat till 60,000 kronor.

Sammanlagda kostnaden för beredande åt de kommunala mellanskolornas
lärarpersonal av dyrtidstillägg enligt nu angivna grunder
skulle sålunda komma att för år 1920 utgöra 628,000 eller avrundat
630,000 kronor.

254

Gällande lönereglering.

4. Vissa småskoleseminarier.

De småskoleseminarier, om vilka här är fråga, äro sådana, som
äro inrättade av landsting eller av stad, som ej deltager i landsting.
De sakkunnigas utredning och förslag omfattar sålunda icke
statens egna småskoleseminarier i Murjek och Haparanda (för respektive
lapsktalande och finsktalande elever) liksom ej heller enskilda
småskoleseminarier (år 1919 fem till antalet).

Den redogörelse för avlöningsförhållandena vid nu ifrågavarande
seminarier, som lämnats tidigare i detta betänkande (sid. 104—
123), giver vid handen, hurusom under gångna tider lärarpersonalen
vid dessa seminarier varit i fråga om statsbidrag jämnställd med
lärare vid folk- och småskolor. Då genom beslut vid 1918 års lagtima
riksdag lönereglering genomfördes för sistnämnda lärare och i
samband därmed statsbidragen till deras avlöning blevo väsentligt
höjda, ansågs ock därav böra följa, att en motsvarande omläggning
komme till stånd beträffande löneförhållandena för småskoleseminariemas
lärare och till dem utgående statsbidrag. Det var emellertid
förutsatt, att denna nya anordning, som trädde i kraft med 1919
års ingång, skulle få allenast en provisorisk karaktär. Fråga förelåg
nämligen om en nyorganisation av småskoleseminarierna, och
beslut därom har ock blivit fattat av 1919 års lagtima riksdag.
Denna nya organisation har förbundits med en ingripande omgestaltning
av lärarpersonalens avlöningsförhållanden.

I det förslag rörande lönereglering för småskoleseminariernas
lärare, som i december 1918 framlades av folkskolöverstyrelsen, hade
överstyrelsen utgått därifrån, att dessa lärare borde i avlöningshänseende
likställas med lärarna vid folkskoleseminariernas övningsskolor
(se sid. 112 i det föregående). Överstyrelsens förslag i sådant hänseende
biträddes av föredragande departementschefen (se sid. 117—-118)
och föranledde icke någon erinran från riksdagens sida. För småskolesemmariernas
lärarpersonal innebar den sålunda beslutade löneregleringen,
som var avsedd att i huvudsak träda i tillämpning

255

med 1920 års ingång, en högst betydande förbättring av gällande
avlöningsförmåner.

På ungefär enahanda sätt, som förhållandet var beträffande folk -och småskollärarnas lönereglering (jfr. sid. 200—201 i det föregående),
blev emellertid den avsedda likställigheten i avlöningshänseende mellan
småskoleseminariernas lärare och- lärarna vid folkskoleseminariernas
övningsskolor i väsentlig mån rubbad genom riksdagens år 1919
fattade beslut om tillfällig löneförbättring för viss personal inom
den civila statsförvaltningen. På enskild motion medgavs nämligen,
att sådan löneförbättring finge under år 1919 utgå jämväl till vissa
grupper av statsanställda lärare, däribland lärarna vid folkskoleseminariernas
övningsskolor. Löneförbättringens belopp skulle utgöra
530 kronor för manlig och 470 kronor för kvinnlig sådan lärare.

I förut (sid. 198—194) omförmälda framställning från småskoleseminariemas
lärare hava dessa begärt, förutom dyrtidstillägg, jämväl
tillfällig löneförbättring till samma belopp, som kunde komma att
tilldelas lärare vid folkskoleseminariernas övningsskolor. Då emellertid
spörsmålet om tillfällig löneförbättring åt lärare vid småskoleseminarier
eller andra i detta betänkande avsedda läroanstalter icke
faller inom området av de sakkunnigas uppdrag, komma de sakkunniga
att i det följande, även vad småskoleseminariernas lärare
angår, lämna detta spörsmål å sido.

I samband med framläggande av förslag till lönereglering för
småskoleseminariernas lärarpersonal att träda i kraft från och med
år 1919 erinrade folkskolöverstyrelsen (se sid. 107 här ovan), att till
de minimilöner, sort} vore tillförsäkrade småskoleseminariernas lärarkår,
i regel komme av landstingen anslagna lönetillägg, varigenom
lönerna i allmänhet komme att uppgå till ungefär de belopp, som
uppbures av lärare och lärarinnor i de städer, där seminarierna vore
belägna. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava även under år
1919, sedan minimilönerna ökats i motsvarighet med vad som år
1918 medgivits för folk- och småskolornas lärarpersonal, dylika lönetillägg
i avsevärd omfattning utgått till seminariernas lärare.
För år 1920 lära i några fall, enligt tillgängliga uppgifter, beslut
om dyrtidstillägg till ifrågavarande lärarpersonal redan hava fattats
av vederbörande landsting; i andra fall åter torde frågan om sådana
tillägg från landstingens sida ännu stå öppen.

Kommunala

tillskott.

256

Sättet för
dyrtidstilläggets
beräkning.

De allmänna grunder, som de sakkunniga i det föregående
funnit sig böra förorda beträffande dyrtidstillägg åt andra lärargrupper,
synas böra i stort sett vinna tillämpning jämväl i fråga
om småskoleseminariernas lärare. I överenstämmelse med vad som
föreslagits beträffande lärare vid folk- och småskolor, högre folkskolor
och kommunala mellanskolor, anse de sakkunniga, att dyrtidstillägg
till småskoleseminariernas lärarpersonal bör utgå med
högre belopp till familjeförsörjare än till icke-familjeförsörjare (för
de senare med två tredjedelar av vad som skulle tillkomma de
förra) och att gränsen mellan dessa båda grupper bör, jämväl vad
denna personal angår, uppdragas på det sätt, som föreslagits beträffande
folk och småskollärare m. fl. I övrigt torde de grunder, som
nu gälla eller framdeles komma att gälla i fråga om dyrtidstillägg
till befattningshavare i statens tjänst, böra, med nedan angiven
begränsning, tjäna till ledning vid bestämmande av dyrtidstilläggen
jämväl åt småskoleseminariernas lärare.

Beträffande dyrtidstillägg till folk- och småskolornas lärare hava
de sakkunniga uttalat sig för att sådant tillägg skulle såsom regel
beräknas å den del av den kontanta avlöningen, som motsvarar
statsbidraget. För lärare vid högre folkskolor och kommunala mellanskolor
skulle åter enligt de sakkunnigas förslag dyrtidstillägg utgå:
till ordinarie ämneslärare å ett belopp, motsvarande nio tiondelar
av den stadgade kontanta begynnelseavlöningen för kvinnlig lärare,
ökat med det till lärarens avlöning direkt utgående statsbidraget, samt
till extra ordinarie och vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring
å ett belopp, motsvarande nio tiondelar av den stadgade kontanta
avlöningen. Därtill skulle för rektor och vikarierande rektor
komma dyrtidstillägg å två tredjedelar av det för sådan befattningshavare
stadgade särskilda arvodet (för biträdande föreståndarinna
vid kommunal mellanskola och vikarie för biträdande föreståndarinna:
å hela arvodet till sådan befattningshavare).

Då statsbidrag till småskoleseminarierna enligt beslut av 1919
års lagtima riksdag skall utgå efter regler, som i allt väsentligt
överensstämma med reglerna för statsbidrag till kommunala mellanskolor
(och högre folkskolor), vilja de sakkunniga för sin del tillstyrka,
att även i fråga om dyrtidstillägget samma bestämmelser
må bliva gällande för småskoleseminariernas lärare, som av de sak -

257

kunniga föreslagits beträffande lärarpersonalen vid övriga nu nämnda
kommunala läroanstalter.

Till närmare belysande av huru dessa regler skulle te sig vid
tillämpningen på småskoleseminariernas lärarpersonal torde, i likhet
med vad som skett beträffande förut behandlade lärargrupper, få
här lämnas en tabellarisk översikt, upprättad enligt samma grunder,
som följts i fråga om de tidigare meddelade tablåerna. Dyrtidstillägget
har sålunda även här uträknats efter ett grundtal av
141; för rektor och vikarierande rektor har räknats med ett procenttal
av 47. De i tablån meddelade talen äro årsbelopp, vadan
i sådana fall, då lärare uppbär sin avlöning fördelad på endast
vissa av årets månader, dyrtidstilläggets sammanlagda belopp för
år kommer att något understiga de i tablån anförda beloppen
(jfr. sid. 232—233).

	Kontant	Belopp, varå dyr-tidstillägg	Familjeförsörjare.	Icke familjeförsörjare.
	minimiav-	Dyrtids	Summa	Dyrtids-	Summa
	löning.	beräknas.	tillägg.	avlöning.	tillägg.	avlöning.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Knmor.
Ordinarie lärare: manlig, 1. lönegraden......	3,400		3,120		2,594: 40	5,994: 40	1,729: 60	5,129: 60
2. » ......	3,800	—	3,520	—	2,782: 40	6,582: 40	1,854: 93	5,654: 93
3. » ......	4,200	—	3,920	—	2,970: 40	7,170: 40	1,980: 27	6,180: 27
4. » ......	4,600	—	4,320	—	3,158: 40	7,758: 40	2,105: 60	6,705: 60
kvinnlig,
1. lönegraden......	2,800	—	2,520	—	2,312: 40	5,112: 40	1,541: 60	4,341: 60
2. » ......	3,100	—	2,820	—	2,453: 40	5,553: 40	1,635: 60	4,735: 60
3. » ......	3,400	—	3,120	—	2,594: 40	5,994: 40	1,729: 60	5,129: 60
4. » ......	3,700	—	3,420	—	2,735: 40	6,435: 40	1,823: 60	5,523: 60
Extra ordinarie och vikari-erande lärare med full tjänstgöring: manlig...........	2,800: —	2,520: —	2,312: 40	5,112: 40	1,541: 60	4,341: 60
kvinnlig..........	2,400: —	2,160: —	2,143: 20	4,543: 20	1,428: 80	3,828: 80
Rektor.............	1,000: —	666: 67	313: 33	1,313: 33	208: 89	1,208: 89
Vikarierande rektor.....	600: —	400: —	188: —	788: —	125: 33	725: 33
33

258

Dyrtidstilllägg
under
tjänstledighet -

Dyrtidstilllägg
till innehavare
av
flera befattningar.

Lärare med
avlöning enligt
äldre bestämmelser.

I denna översikt hava icke upptagits timlärare; jämväl för sådana
lärare hava emellertid minimiavlöningar fastställts vid den år
1919 beslutade löneregleringen för småskoleseminarierna (se sid. 120
här ovan). I likhet med vad som föreslagits beträffande motsvarande
personal vid högre folkskolor och kommunala mellanskolor,
anse de sakkunniga, att i sadana fall, då timlärare vid småskoleseminarier
hava en undervisning vid seminariet av minst 15 timmar
i veckan, även dessa lärare böra bliva delaktiga av ifrågavarande dyrtidstillägg.
Jämväl i övrigt torde beträffande dyrtidstillägg till småskoleseminariernas
timlärare böra gälla enahanda regler, som föreslagits
för timlärare vid nyssnämnda andra läroanstalter.

De ar 1919 fastställda avlöningarna för småskoleseminariernas
lärare förete den olikheten med motsvarande avlöningar för lärarpersonalerna
vid folk- och småskolor, högre folkskolor och kommunala
mellanskolor, att de förstnämnda avlöningarna äro fördelade i lön
och tjänstgöringspenningar, på sätt jämväl i regel är fallet beträffande
avlöningar till ordinarie befattningshavare vid den civila statsförvaltningen.
Därav torde böra följa, att bestämmelserna rörande
rätt för tjänstledig lärare vid småskoleseminarium att bibehålla avlöning
under tiden för ledigheten bliva något olika mot vad för
lärare vid övriga kommunala anstalter är föreskrivet. Något hinder
torde dock icke härav böra möta att i fråga om rätt till dyrtidstillägg
under tjänstledighet för småskoleseminariernas lärarpersonal
tillämpa enahanda regler, som av de sakkunniga i sådant hänseende
föreslagits beträffande övriga grupper av kommunalt anställda
lärare.

I de fall, då lärare vid småskoleseminarium innehar flera befattningar,
som berättiga till dyrtidstillägg av statsmedel, torde i
fråga om dyrtid stilläggets beräkning böra gälla de föreskrifter,
varom de sakkunniga haft tillfälle att yttra sig i det föregående.

Såsom ovan (sid. 120—121) är nämnt, medgavs av 1919 års riksdag,
dels att av landsting eller stad, som ej i landsting deltager, inrättat
småskoleseminarium må under en övergångstid av högst tre år,
ändock att seminariet i fråga om organisation, undervisning och ut -

259

rustning ej uppfyller alla stadgade villkor, efter Kungl. Maj:ts beprövande
i varje särskilt fall kunna erhålla statsbidrag, beräknat i
tillämpliga delar efter de nya grunderna, dock med det lägre belopp,
som Kungl. Maj:t med hänsyn till de vid seminariet anställda
lärarkrafternas antal samt övriga omständighetor kan finna skäligt
bestämma, dels och att småskoleseminarium, som under år 1919 åtnjuter
statsbidrag och jämlikt de nya bestämmelserna ej kan komma
i åtnjutande av där angivna bidrag, må under en tid av högst
tro år erhålla statsbidrag till läraravlöning enligt dittills gällande
föreskrifter.

Dessa år 1919 gällande föreskrifter inneburo, att statsbidraget
skulle utgå enligt huvudsakligen samma grunder som för lärare vid
folk- och småskolor (se sid. 104 o. f.).

Det var således förutsatt, såsom ock under ärendets föregående
behandling framhållits, att den nya organisationen av småskoleseminarierna
ej skulle kunna helt genomföras med 1920 års ingång.
Vid sådant förhållande torde man böra räkna med att för någon del
av dessa seminariers lärare avlöning och statsbidrag kan komma att
jämväl efter 1920 års början utgå efter de år 1919 gällande grunderna.

Beträffande sådana lärare, som nu nämnts, torde enahanda bestämmelser
om dyrtidstillägget böra bliva gällande, som av de sakkunniga
föreslagits i fråga om folk- och småskollärare.

Det såsom bil. I vid detta betänkande fogade förslaget till allmänna
grunder för dyrtidstilläggets beräkning är avsett att äga tilllämpning
även beträffande lärarpersonalen vid småskoleseminarierna.
Angående detaljerna i detta förslag torde de sakkunniga få hänvisa
till den föregående framställningen.

Beträffande småskoleseminarierna äro några uppgifter icke att
finna i den officiella statistiken. För att verkställa beräkning av
kostnaden för det dyrtidstillägg, som de sakkunniga funnit sig höra
föreslå för lärarpersonalen vid dessa seminarier, hava de sakkunniga
fördenskull varit hänvisade till andra källor, i första hand det
förslag till seminariernas omorganisation och därmed förbunden lönereglering,
som framlades av folkskolöverstyrelsen i december 1918

Författnings föralag.

Kostnadabe

räkning

260

och vilket i huvudsak låg till grund för Kungl. Maj:ts framställning
till 1919 års riksdag. •

Överstyrelsen har där (prop. nr 863, sid. 43—44) räknat med
att från de kommunala seminarierna skulle erhållas 22 avgångsklasser
för år och att dessa avgångsklasser vore fördelade på 19
seminarier med utexaminering varje år (tvåklassiga) och 6 med utexaminering
vartannat år (enklassiga). Lärarpersonalen har beräknats
utgöra vid ett tvåklassigt seminarium rektor (manlig) och tre
kvinnliga lärare samt timlärare i övningsämnen, vid ett enklassigt
seminarium rektor (manlig) och två kvinnliga lärare jämte övningslärare
(timlärare). Hela antalet ordinarie lärare vid ifrågavarande
25 seminarier skulle sålunda kunna beräknas utgöra 25 manliga
(rektorer) och 69 kvinnliga.

De manliga lärarna (rektorerna) hava vid nu förevarande kostnadsberäkning
antagits samtliga vara familjeförsörjare och vara att
hänföra, 6 till första, 4 till andra, 3 till tredje och 12 till fjärde
lönegraden; av de kvinnliga lärarna, som samtliga ansetts hänförliga
till gruppen icke-familjeförsörjare, hava 24 antagits tillhöra första,
13 andra, 10 tredje och 22 fjärde lönegraden.

Med dessa antaganden skulle sammanlagda kostnaden för dyrtidstillägg
till nu ifrågavarande lärare uppgå till omkring 189,000
kronor. Härtill kommer kostnaden för dyrtidstillägg å rektorernas
arvoden samt till extra ordinarie och vikarierande lärare ävensom
timlärare. Å andra sidan bör bemärkas, att till åtskilliga lärare avlöningen
antagligen kommer att för år 1920 utgå enligt samma
grunder som för år 1919, vilket skulle föranleda någon minskning
i kostnaden för dyrtidstillägget.

De sakkunniga anse, att ett belopp av ungefär 230,000 kronor
skall för år 1920 vara tillräckligt för att täcka de kostnader, som
föranledas av bifall till de sakkunnigas förslag om dyrtidstillägg åt
småskoleseminariemas lärare.

5. Privatläroverk.

261

Den redogörelse, som tidigare i detta betänkande (sid. 124—150)
lämnats rörande avlöningsförhållandena vid privatläroverk — varmed
här förstås sådana läroanstalter, som åtnjuta understöd från något
av de särskilda anslag, vilka ingå i det under åttonde huvudtiteln
uppförda gemensamma reservationsanslaget till privatläroverk, således
enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- och samskolor
samt enskilda lärarinneseminarier — torde ådagalägga, att frågan
om dyrtidstillägg till dessa läroanstalters personal bör betraktas ur
väsentligen andra synpunkter än motsvarande spörsmål beträffande
de kommunalt anställda lärare, om vilka de sakkunniga yttrat sig
i det föregående. Under det att för sistnämnda lärargrupper ingripande
löneregleringar bragts till stånd genom beslut av 1918 och 1919
årens riksdagar, är nämligen frågan om lönereglering för privatläroverkens
lärarpersonal alltjämt svävande. Visserligen framlades av
lärarlönenämnden år 1918 ett förslag i ämnet, men detta förslag
ansågs av föredragande departementschefen icke vara av natur att
kunna läggas till grund för ett mera definitivt ordnande av privatläroverkens
och dess personals ekonomiska och rättsliga förhållanden.

Det har varit på andra vägar, som staten funnit sig böra komma
den vid privatläroverken anställda lärarpersonalen till hjälp i
dess ekonomiska betryck. För år 1919 har sådan hjälp lämnats i
form av dels tillfällig löneförbättring, beslutad av 1918 års lagtima
riksdag, dels dyrtidstillägg enligt beslut av lagtima riksdagen år
1919. För år 1920 har till ifrågavarande lärarpersonal beviljats tillfällig
löneförbättring, som, ’ med undantag för en grupp av lärarinnor,
något överstiger summan av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg
för år 1919.

Under dessa förhållanden ter sig frågan om det dyrtidstillägg,
som efter utgången av år 1919 må o böra beredas privatläroverkens
personal, rätt vansklig att bedöma. A ena sidan är det angeläget, att
denna personal, i den mån sådant finnes kunna ske, hålles skadeslös
för uppskovet med den definitiva löneregleringen, men å andra sidan

Allmänna

synpunkter

262

måste behörig uppmärksamhet ägnas däråt, att de provisoriska åtgärder,
som kunna ifrågakomma för upphjälpande av personalens
avlöningsförhållanden, icke komma att föregripa den väntade definitiva
löneregleringen, helst som denna lönereglering tilläventyrs kan
bliva förknippad med en mer eller mindre genomgripande organisativ
omläggning av undervisningsväsendet på ifrågavarande område,
särskilt vad flickskolornas verksamhet angår.

Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke den höjda tillfälliga
löneförbättring, som genom beslut av 1919 års lagtima riksdag blev
privatläroverkens lärarpersonal tillerkänd för år 1920, ansetts innefatta
ett visst mått av dyrtidstillägg. I det yttrande till statsrådsprotokollet,
varmed föredragande departementschefen beledsagade sin
hemställan om avlåtande till riksdagen av förslag angående berörda
löneförbättring för år 1920, utgick nämligen departementschefen, på
sätt förut (sid. 145) är omförmält, från den förutsättningen, att de
privata skolornas lärarinnor icke skulle komma i åtnjutande av
krigstidstillägg eller däremot svarande förmåner i tillnärmelsevis den
utsträckning, som kunde ifrågasättas beträffande de statsanställda
lärarinnorna.

Kommunala

tillskott.

De särskilda lönetillägg, som de senare åren under olika benämningar
(tillfällig löneförbättring, extra krigstidstillägg, dyrtidstillägg)
av statsmedel utgått till förut behandlade grupper av lärare
vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor
och vissa småskoleseminarier — hava icke varit förknippade
med något villkor om bidrag till samma ändamål från vederbörande
kommuners sida. Emellertid hava, såsom förut nämnts, kommunala
bidrag till höjande av lärarnas löneförmåner utöver den i gällande
författningar stadgade minimiavlöningen förekommit i större eller
mindre utsträckning vid samtliga nu nämnda grupper av läroanstalter.

Beträffande åter privatläroverkens personal hava i berörda hänseende
olika förfaringssätt tillämpats vid olika tillfällen. I fråga
om den tillfälliga löneförbättring, som under åren 1918 och 1919
utgått till denna personal, har sålunda varit stadgat, att staten
skulle bidraga till löneförbättringen med två tredjedelar av det för
varje fall bestämda beloppet, under villkor att den återstående tredjedelen
tillskötes av kommun eller enskilda donatorer eller utginge

av medel, som eljest stode till vederbörande läroanstalts förfogande.
Någon dylik fördelning av kostnaden mellan staten ocli kommuner
eller enskilda har däremot icke förekommit i fråga om den för år
1917 beviljade krigstidshjälpen eller det för senare halvåret 1918
utgående extra krigstidstil lägget, utan hava dessa förmåner helt utgått
av statsmedel. Vid framläggande av förslag rörande dyrtidstillägg
till ifrågavarande lärarpersonal för år 1919 yttrade sig visserligen
föredragande departementschefen (se sid. 149) om möjligheten
att från kommunalt eller enskilt håll tillskott skulle lämnas till
belopp motsvarande 50 procent av statens anslag, men ansåg det
icke låta sig göra att föreskriva någon ovillkorlig skyldighet i detta
avseende. Någon dylik föreskrift kom heller icke till stånd.

I fråga om den tillfälliga löneförbättringen för år 1920 har något
villkor om bidrag från kommunalt eller enskilt håll icke uppställts,
såvitt angår högre goss- och samskolor eller enskilda lärarinneseminarier;
däremot har beträffande enskilda mellanskolor och
högre flickskolor såsom förutsättning för löneförbättringen stadgats,
att en summa, motsvarande 20 procent av det sammanlagda till lärarpersonalen
vid vederbörande skola i tillfällig löneförbättring utgående
beloppet bleve för skolans verksamhet i övrigt anslagen av
kommun eller enskilda donatorer eller utginge av medel, som eljest
stode till vederbörande läroanstalts förfogande. Anledningen till den
åtskillnad, som här gjorts mellan olika grupper av läroanstalter, är
att söka däri, att de flesta goss- och samskolorna och samtliga enskilda
lärarinneseminarier äro enskilda företag, som i regel icke erhålla
något kommunalt bidrag, under det att enskilda mellanskolor och högre
flickskolor regelbundet torde från kommunernas sida åtnjuta bidrag såväl
till undervisningen i allmänhet som till lärarpersonalens avlöning.

Under sålunda givna förhållanden kunna de sakkunniga icke
tveka om att det dyrtidstillägg till lärarna vid privatläroverken,
varom de sakkunniga nu hava att avgiva förslag, bör utgå utan
att därmed förbindes något villkor om bidrag från kommunalt eller
enskilt håll. Något sådant villkor är som nämnt icke uppställt beträffande
det dyrtidstillägg, som beviljats för år 1919, och i fråga
om den för år 1920 medgivna tillfälliga löneförbättringen har det
villkor i förevarande hänseende, som gällt för motsvarande löneförbättring
under de närmast föregående åren, blivit helt eftergivet beträffande
två grupper av läroanstalter samt i fråga om de återstå -

264

Sättet för
dyrtidstil läggets
beräkning.

ende två grupperna ersatt med en föreskrift av innehål], att en
summa, motsvarande viss del av löneförbättringens sammanlagda
belopp vid vederbörande skola, skall tillskjutas för skolans verksamhet
i övrigt. För egen del hava de sakkunniga, vid övervägande
av förevarande spörsmål, kommit till den uppfattningen, att i flertalet
fall de kommuner eller andra läroanstalternas huvudmän, på
vilka det skulle ankomma att tillskjuta ett eventuellt fordrat bidrag
till dyrtidstillägget, redan dessförutan nödgats i så stor utsträckning
träda hjälpande emellan för uppehållande av läroanstalternas verksamhet,
att något bindande villkor om dylikt bidrag nu icke gärna
kan ifrågasättas.

Om sålunda de sakkunniga icke anse sig böra föreslå något stadgande
om ovillkorlig skyldighet att från kommunalt eller enskilt håll
lämna bidrag till dyrtidstillägg åt privatläroverkens lärarpersonal, vilja
de sakkunniga dock framhålla angelägenheten därav, att, på sätt
■under den gångna tiden torde i avsevärd omfattning hava varit fallet,
även framdeles dylika tillskott till avlöningarna må komma att
på frivillighetens väg beviljas, i den mån sådant befinnes önskligt
och möjligt. Särskilt vilja de sakkunniga uttala, att, då enligt det
förslag, som de sakkunniga komma att i det följande framlägga,
vissa lärare — timlärare med begränsad undervisningsskyldighet —
icke skulle bliva delaktiga i det nu ifrågavarande dyrtidstillägget,
de sakkunniga förutsätta, att genom anlitande av andra tillgängliga
medel även dylika lärare skola komma i åtnjutande av löneförmåner,
som under rådande förhållanden kunna anses skäliga.

Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen har i ovannämnda
skrivelse den 6 oktober 1919 hemställt bland annat, att
dyrtidstillägg måtte från och med år 1920 få utgå till privatläroverkens
personal efter samma grunder som till tjänstemännen vid
statens centrala verk. Då de sakkunniga på angivna skäl funnit
sig förhindrade att biträda de liknande framställningar, som föreligga
beträffande personalen vid högre folkskolor och kommunala
mellanskolor, torde därav utan vidare vara tydligt, att nyssberörda
hemställan från centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen icke
heller kunnat vinna de sakkunnigas understöd.

Enligt de sakkunnigas mening böra de allmänna grundsatser,
som av de sakkunniga förordats beträffande beräkning av dyrtids -

265

tillägg för de grupper av lärare, vilka i det föregående behandlats,
i görligaste män vinna tillämpning, även då fråga är om motsvarande
förmån för lärarpersonalen vid privatläroverken. Jämväl för
denna personal torde sålunda dyrtidstillägget böra utgå med högre
belopp till familjeförsörjare än till icke-familjeförsörjare (för de senare
med två tredjedelar av det belopp, som i motsvarande fall
skulle tillkomma familjeförsörjare). De sakkunniga hava i det föregående
(sid. 207 o. f.) vid behandling av frågan om dyrtidstillägg åt
lärare vid folk- och småskolor angivit, huru enligt de sakkunnigas mening
begreppet familjeförsörjare bör fattas. Vad där anförts torde
böra äga tillämpning jämväl beträffande övriga grupper av lärare,
som avses i detta betänkande, således även privatläroverkens lärarpersonal.

I övrigt anse de sakkunniga, att även här, liksom i fråga om
andra lärargrupper, de allmänna grunder, som gälla eller komma
att gälla beträffande dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst, böra såvitt möjligt lända till efterföljd. Närmaste frågan
blir då den, å vilken del av avlöningen dyrtidstillägget skall beräknas.

Till en början synes det tydligt'', att det icke skulle vara tillfredsställande,
om dyrtidstillägget finge beräknas allenast å de avlöningar,
som genom 1909 års kungörelse med däri vidtagna ändringar
fastställts för ifrågavarande lärarpersonal, utan bör, på sätt i
likartade fall skett beträffande statens egna befattningshavare, hänsyn
tagas jämväl till den för år 1920 medgivna tillfälliga löneförbättringen.

I viss mån invecklas beräkningen därigenom, att för en del av
lärarpersonalen, nämligen de manliga lärarna, några minimiavlöningar
icke äro i gällande författningar fastställda. I fråga om den
tillfälliga löneförbättringen för åren 1918—1920 samt dyrtidstillägget
för år 1919 har detta spörsmål blivit löst genom en bestämmelse
därom, att, där föreskrift om minimiavlöning saknas, den tillfälliga
löneförbättringen skall med stadgade belopp utgå »utöver den avlöning,
som för motsvarande tjänstgöring i medeltal utgått under
åren 1913—1915». Enligt vad för de sakkunniga uppgivits, har
denna bestämmelse icke mött någon svårighet vid tilllämpningen.

De sakkunniga anse sig i enlighet härmed, då det tillhört de
sakkunniga att avgiva förslag rörande beräkningen av det dyrtids34 -

266

tillägg, som för tiden efter 1919 års utgång bör tillkomma ifrågavarande
lärarpersonal, böra i första hand räkna med summan av
föreskriven minimiavlöning och stadgad tillfällig löneförbättring eller,
där föreskrift om minimiavlöning saknas, summan av den avlöning,
som för motsvarande tjänstgöring i medeltal utgått under åren
1913—1915, och den stadgade tillfälliga löneförbättringen.

Liksom de sakkunniga beträffande de kommunalt anställda lärare,
om vilka de sakkunniga tidigare yttrat sig, ansett sig böra
förorda, att dyrtidstillägg av statsmedel måtte få utgå allenast på
viss, för olika fall angiven del av den stadgade minimiavlöningen,
hava de sakkunniga givetvis funnit sig böra i fråga om privatläroverkens
lärarpersonal göra en liknande begränsning. Efter övervägande
av de synpunkter, som av de sakkunniga tidigare framförts (sid.
261—262), hava de sakkunniga stannat vid att föreslå, att dyrtidstillägget
till sistnämnda lärare måtte få utgå å ett belopp motsvarande
två tredjedelar av summan av föreskriven minimiavlöning och
stadgad tillfällig löneförbättring (där föreskrift om minimiavlöning
saknas: två tredjedelar av summan av den avlöning, som för motsvarande
tjänstgöring i medeltal utgått under åren 1913—1915, och
den stadgade tillfälliga löneförbättringen).

Efterföljande tabell arisk a översikt utvisar, med vilka belopp dyrtidstilläggen
skulle, vid tillämpning av nu angivna grunder, komma
att utgå till föreståndarinnor och ämneslärarinnor vid ifrågavarande
läroanstalter.

Av ämneslärarinnor upptager översikten sådana »med högre
kompetens» och »med lägre kompetens». Enligt dessa allmänt gängse
beteckningar hänföras till den förra gruppen sådana lärarinnor, som
avlagt de prov, vilka erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst
vid allmänt läroverk och förty äga åtnjuta avlöning
efter den högre av gällande två löneskalor (se sid. 124); till den senare
gruppen åter hänföras de lärarinnor, som icke avlagt berörda
prov och vilka på den grund äro berättigade till avlöning allenast
efter den lägre löneskalan.

De i denna översikt, liksom i förut meddelade tablåer, upptagna
talen äro beräknade med ett grundtal av 141. Då emellertid
vid privatläroverken, i olikhet med vad eljest oftast är händelsen,
lärarna i regel torde uppbära sin avlöning fördelad på endast vissa
av årets månader, har det ansetts riktigast att vid utarbetande av

267

förevarande översikt taga hänsyn till detta förhållande på det sätt,
att dyrtidstillägget beräknats efter det högre procenttalet 141 å allenast
ett belopp av 1,000 kronor (i stället för eljest 1,200 kronor) för
år samt efter det lägre procenttalet 47 å vad som överstiger 1,000
kronor för år.

		Nuvarande avlöning.	Belopp, varå	Familjeförsör- jare.	Icke-familjeför- sörjare.
		Kontant	Tillfäl-		dyrtids-
		minimi-	lig löne		tillägg	Dyrtids-	Summa	Dyrtids	Summa
		avlö-	förbätt-	Summa.	beräk-	tillägg.	avlö-	tillägg.	avlö-
		ning.	ring.		nas.		ning.		ning.
		Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
	Förestån (Utrinna:
1.	lönegraden ......	2,000: —	1,500: —	3,500: -	2,333: 33	2,036: 67	5,536: 67	1,357: 78	4,857: 78
2.	.......	2,300: —	1,500: —	3,800: —	2,533: 33	2,130: 67	5,930: 67	1,420: 45	5,220: 45
Ämneslärarinna med högre
	kompetens:
1.	lönegraden.......	1,400: —	1,500: —	2,900: -	1,933: 33	1,848: 67	4.748: 67	1,232: 45	4,132: 45
2.	» .......	1,700: —	1,500: —	3,200: -	2,133: 33	1,942: 67	5,142: 67	1,295:11	4,495:11
3.	> .......	2,000: —	1,500: —	3,500: —	2,333: 33	2,036: 67	5,536: 67	1,357: 78	4,857: 78
Ämneslärarinna med lägre
	kompetens:
1.	lönegraden .......	1,200: —	1,200: —	2,400: —	1,600: —	1,692: —	4,092: -	1,128: -	3,528: —
2.	» .......	1,500: —	1,200: —	2,700: —	1,800: —	1,786: —	4,486: -	1,190: 67	3,890: 67
3.	» .......	1,800: —	1,200: —	3,000: —	2,000: -	1,880: -	4,880: —	1,253: 33	4,253: 33
4.	» .......	2,000: —	\|l,200: -	3,200: —	12,133: 33	1,942: 67	5,142: 67	1,295: 11	4,495:11

Vad därefter angår manliga lärare, skulle, såsom nyss är nämnt,
dyrtidstillägg till dem utgå å ett belopp, motsvarande tva tredjedelar
av summan av den avlöning, som för motsvarande tjänstgöring
i medeltal utgått under åren 1913—1915, och den stadgade tillfälliga
löneförbättringen. Bland de manliga lärarna finnas även -vid enskilda mellanskolor och högre goss- och samskolor åtskilliga
ämneslärare med full tjänstgöring. Rörande grundavlöningen
till dessa äro icke, lika litet som i fråga om manliga timlärare,
några bestämmelser givna i gällande författningar. Beträffande den
tillfälliga löneförbättringen för år 1920 till dessa manliga ämneslä -

268

rare med full tjänstgöring gäller, på sätt jämväl är föreskrivet i
fråga om kvinnliga dylika lärare, att den tillfälliga löneförbättringen
skall utgå, »därest läraren åtnjuter avlöning efter den löneskala,
som utgår från en begynnelseavlöning av 1,400 kronor, med 1,500
kronor, samt, därest läraren åtnjuter avlöning efter den löneskala,
som utgår från en begynnelseavlöning av 1,200 kronor, med 1,200
kronor». Då det väl får antagas, att avlöningen till manliga ämneslärare
med full tjänstgöring i regel utgår med belopp, vilka åtminstone
icke äro lägre än. de, som upptagas i den för kvinnliga
dylika lärare avsedda högre skalan, föreställa sig de sakkunniga, att
nyss återgivna bestämmelse kommer att så tillämpas, att de manliga
ämneslärarna med full tjänstgöring få åtnjuta tillfällig löneförbättring
med det högre av de stadgade beloppen, eller 1,500 kronor.
Man torde därför kunna förutsätta, att dyrtidstillägg till denna
grupp av lärare skulle, vid bifall till de sakkunnigas förslag,
komma att utgå a ett belopp, vilket med 1,000 kronor för år överstege
två tredjedelar av den avlöning, som för motsvarande tjänstgöring
i medeltal utgått under åren 1913—1915.

De sakkunniga övergå härefter till att yttra sig om de vid privatläroverken
anställda timlärarna. Särskilt vid dessa läroanstalter
uppehälles en avsevärd del av undervisningen i såväl läro- som övningsämnen
(jfr sid. 224 i det föregående) genom timlärare med ofta
mycket begränsad undervisningsskyldighet vid de särskilda läroanstalterna.
Vad de sakkunniga förut anfört rörande svårigheten att
låta timlärare med jämförelsevis ringa undervisningsskyldighet bliva
delaktiga av dyrtidstillägg enligt de regler, som av de sakkunniga
ifrågasatts beträffande övriga lärargrupper, skulle sålunda bliva särskilt
framträdande i fråga om timlärarna vid privatläroverken.

1 likhet med vad som föreslagits beträffande timlärare vid andra
läroanstalter, anse de sakkunniga, att dyrtidstillägg av statsmedel
bör beredas endast sådana timlärare vid privatläroverken, som
hava en undervisningsskyldighet vid vederbörande läroanstalt av minst
15 timmar i veckan.

De sakkunniga hava icke förbisett, att detta förslag så till vida
innebär en begränsning i den för år 1919 medgivna rätten till dyrtidstillägg,
att denna förmån då tillkom samtliga timlärare vid privatläroverken,
oberoende av tjänstgöringens omfattning. Såsom
framgår av den föregående redogörelsen (sid. 89 o. f.), hade på lik -

2<>9

»ande sätt de kommunala mellanskolornas timlärare kommit i åtnjutande
av såväl krigstidshjälp för år 1917 som tillfällig löneförbättring
för år 1918 och extra krigstidstillägg för senare halvåret 1918.
Sedan emellertid för de kommunala mellanskolornas lärarpersonal
definitiv lönereglering genomförts med ingången av år 1919, blevo
de kommunala mellanskolornas timlärare icke delaktiga i det dyrtidstillägg,
som för år 1919 medgavs andra lärare vid dessa läroanstalter.

Beträffande privatläroverkens timlärare gäller, att dessa för år
1920 erhållit eu högst väsentlig tillfällig löneförbättring, uppgående
till 40 ä 60 kronor för veckotimme. Vid sådant förhållande anse
de sakkunniga någon allvarligare invändning icke kunna göras mot
den av de sakkunniga nu ifrågasatta begränsningen i fråga om rätt
till delaktighet i dyrtidstillägget för privatläroverkens timlärare. Såsom
förut blivit nämnt, förutsätta de sakkunniga, att även de lärare,
som enligt detta förslag icke skulle få del av dyrtidstillägget, skola
genom anlitande av andra tillgängliga medel beredas avlöningar till
belopp, som kunna anses skäliga och av behovet påkallade.

Enligt de genom kungörelsen den 29 oktober 1909 med däri
vidtagna ändringar meddelade bestämmelserna om avlöning av lärarinnorna
vid statsunderstödda enskilda läroanstalter skall den tjänstgöring,
som i berörda bestämmelser avses, vara förlagd till klasserna
över de förberedande eller till läsår delning av med skolan förbundet
lärarinneseminarium, dock att ämneslärarinna med full tjänstgöring
må kunna fullgöra intill eu tredjedel därav i de förberedande
klasserna eller i övningsämnen. Beträffande åter den tillfälliga
löneförbättringen för år 1920 gäller, på sätt jämväl var stadgat i
fråga om 1919 års dyrtidstillägg, att den tillfälliga löneförbättringen
beräknas allenast för tjänstgöring, fullgjord i klasserna över de förberedande,
dock att även här kvinnlig ämneslärare med full tjänstgöring
må kunna fullgöra intill en tredjedel därav i de förberedande
klasserna eller i övningsämnen.

Den olikhet, som sålunda förefinnes mellan bestämmelserna rörande
grund avlöningen och rörande den tillfälliga löneförbättringen,
i det att tjänstgöring, fullgjord i läsavdelning av med skolan förbundet
lärarinneseminarium, får medräknas i det ena men icke i
det andra fallet, torde väl knappast kunna av sakliga skäl tillräckligt
motiveras. Önskvärt vore sålunda, att denna olikhet bleve undanröjd.
Då emellertid bestämmelserna rörande dyrtidstillägget för

270

Dyrtulstilllägg
under
tjänstledighet.
.

år 1920 icke torde böra på denna punkt avvika från vad som redan
gäller i fråga'' om den tillfälliga löneförbättringen för samma år,
anse de sakkunniga, att beträffande nämnda dyrtidstillägg bör, vad
angår såväl ämneslärare med full tjänstgöring som timlärare, föreskrivas,
att dyrtidstillägget må beräknas allenast för tjänstgöring,
fullgjord i klasserna över de förberedande, dock med rätt för kvinnliga
ämneslärare att, på sätt förut är nämnt, tillgodoräkna sig viss
annan tjänstgöring. För timlärare bör givetvis hinder icke möta
att sammanräkna sådan tjänstgöring, som kan hava vid samma läroanstalt
i klasserna över de förberedande bestritts i olika ämnen
(läroämnen eller övningsämnen).

Beträffande avlöning under tjänstledighet för privatläroverkens
lärarpersonal gälla för närvarande följande bestämmelser.

Enligt punkt A 9 i förut omförmälda kungörelse den 29 oktober
1909 angående avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter m. m., sådan nämnda punkt lyder enligt kungörelsen
den 21 februari 1914, skall lärarinna vid statsunderstödd
enskild läroanstalt, som är delaktig i de enskilda läroanstalternas
av staten understödda vikariatskassa, äga under tjänstledighet för
sjukdom behålla viss del av sina avlöningsförmåner på sätt och under
de villkor, som i av Kung!, Maj:t fastställt reglemente för nämnda
kassa stadgas. I här avsedda reglemente, fastställt likaledes den
21 februari 1914, föreskrives (§ 13), att lärarinnas avlöning under
sjukdomstid utgår a) i första lönegraden med halva lönen, b) i högre
lönegrader med tre fjärdedelar av lönen; att föreståndarinnas avlöning
under sjukdomstid utgår med tre fjärdedelar av lönen; att
med lön här förstås stadgad grundlön jämte eventuella ålders- och
lönetillägg; samt att läroanstalten äger för vikaries avlönande innehålla
återstoden av lönen.

Vidare är i cirkulären den 29 april 1919 angående statsunderstöd
till privatläroverk, i likhet med vad jämväl tillförene varit gällande,
föreskrivet, att vid utbetalning från statskontoret respektive
länstyrelserna av de särskilda bidragen till löne- och ålderstillägg
åt lärarinnorna, vilken utbetalning skall ske fyra gånger om året å
angivna tider, skall iakttagas, att tillfällig, av vederbörligen styrkt
förfall förorsakad frånvaro från undervisningen, icke överstigande
sammanlagt åtta dagar av den tid, utbetalningen avser, icke må

föranleda till avdrag å det på vederbörande lärarinna eljest belöpande
belopp.

1 fråga om den tillfälliga löneförbättringen för är 1920 är stadgat
(se sid. 147—148), att föreståndare samt ämneslärare med full tjänstgöring,
manlig eller kvinnlig, ävensom sådan övningslärare, som bestrider
tjänstgöring av den art och omfattning, att den berättigar
till tjänstårsberäkning för erhållande av ålderstil lägg, icke skall vid
tjänstledighet på grund av sjukdom eller då vederbörande varit hindrad
att tjänstgöra på den grund, att tjänstgöringen vid skolan i anledning
av rådande smittsam sjukdom måst för någon tid inställas,
för denna tid vidkännas avdrag å beloppet av honom eljest tillkommande
löneförbättring samt att annan tillfällig, av vederbörligen
styrkt förfall förorsakad frånvaro från undervisningen, icke överstigande
sammanlagt åtta dagar av den tid, utbetalningen avser, icke
skall föranleda avdrag å det vederbörande eljest tillkommande belopp.

Likartade bestämmelser voro meddelade rörande det till privatläroverkens
lärare för år 1919 utgående dyrtidstillägget.

Med avseende å vad sålunda gällt och nu gäller rörande avlöningför
privatläroverkens lärare under tjänstledighet eller tjänstgöringshinder,
torde de föreskrifter, som för motsvarande fall böra komma
till stånd i fråga om rätt till dyrtidstillägg under år 1920, böra
bliva något avvikande från dem, som föreslagits beträffande förut
behandlade grupper av lärare. Då enligt de sakkunnigas förslag
dyrtidstillägg skulle tillkomma allenast sådana timlärare (i lärooch
övningsämnen), som hava en tjänstgöringsskyldighet vid vederbörande
läroanstalt av minst 15 undervisningstimmar i veckan, torde
för samtliga lärare, som skulle bliva delaktiga av dyrtidstillägget,
likartade bestämmelser böra meddelas rörande rätt till dyrtidstillägg
i sådana fall, som nu avses. Dessa bestämmelser torde böra avfattas
i nära anslutning till dem, som, på sätt nyss är angivet, lända
till efterrättelse i fråga om tillfällig löneförbättring under år 1920.
Därutöver torde, i likhet med vad som föreslagits beträffande andra
lärargrupper, böra föreskrivas, att i andra fall av ledighet, än nu
nämnts, dyrtidstillägget skall minskas i samma proportion som förhållandet
mellan den under ledigheten uppburna avlöningen ocli
den avlöning, som skolat utgå, därest läraren icke åtnjutit dylik
ledighet.

272

Författnings förslag.

I enlighet med vad nu anförts och med tillämpning i övrigt
av de grundsatser, åt hvilka de sakkunniga givit uttryck i de delar
av förevarande utlåtande, som avse lärare vid folk- och småskolor
och andra kommunala läroanstalter, har utarbetats ett såsom bil. II
vid betänkandet fogat förslag till kungörelse med allmänna grunder
för dyrtidstillägg under år 1920 åt vissa lärare vid privatläroverk.
Rörande detaljerna i detta förslag torde de sakkunniga, under hänvisning
i övrigt till vad tidigare anförts, här endast få framhålla
följande.

§ 9.

I fråga om den tillfälliga löneförbättringen för år 1920 är i
gällande kungörelse i ämnet stadgat, att densamma skulle utbetalas
vid de tidpunkter, som i cirkulären den 29 april 1919 angående
statsunderstöd till privatläroverk äro fastställda för utbetalning av
de särskilda bidragen till löne- och ålderstillägg åt lärarinnorna,
samt att för rekvisition och utbetalning av den tillfälliga löneförbättringen
skola i övrigt i tillämpliga delar gälla de föreskrifter,
som i nämnda cirkulär äro givna beträffande bidragen till löne- och
ålderstillägg åt lärarinnorna. Enahanda stadgande var gällande beträffande
det under år 1919 utgående dyrtidstillägget till ifrågavarande
lärarpersonal.

De åberopade cirkulären den 29 april 1919 föreskriva, att bidragen
till löne- och ålderstillägg åt lärarinnorna skola av statskontoret
respektive länsstyrelserna till vederbörande årligen utbetalas
fyra gånger vid angivna tidpunkter och med så stort belopp, som
motsvarar det antal läsveckor eller delar av läsveckor, varunder vederbörande
lärarinna under den tid utbetalningen avser bestritt den
henne åliggande undervisning. Grenom denna föreskrift är sålunda
bestämt, huru statsbidraget skall utbetalas till vederbörande skolstyrelse
eller annan läroverkets representant.

Vad åter angår avlöningens utbetalning till lärarpersonalen är
i samma cirkulär föreskrivet, att vederbörande lärarinnor skola äga
att genom skolstyrelse, föreståndare eller föreståndarinna utbekomma
sina samtliga avlöningsmedel månadsvis efter utgången av varje
kalendermånad, under vilken tjänstgöring ägt rum, dock att avlöning
för tjänstgöring, som infaller under kalendermånad, under vilken
lästermin slutar, skall, såvitt ske kan, utbetalas vid terminens slut.

273

Såsom förut anförts i fråga om andra grupper av lärare, torde
det ej vara påkallat, att de sakkunniga i förevarande sammanhang
närmare yttra sig angående sättet för rekvisition av medel till ifrågavarande
dyrtidstillägg eller dess utbetalning till vederbörande lärarpersonal.
De sakkunniga vilja emellertid framhålla, att enligt
cirkulären den 29 april 1919 samtliga avlöningsmedel skola till den
kvinnliga lärarpersonalen utbetalas månadsvis. Härmed står väl tillsammans
att, såsom av de sakkunniga föreslagits i fråga om andra
lärargrupper, föreskriva, att dyrtidstill ägget skall till den vid privatläroverken
anställda lärarpersonalen utbetalas månadsvis i den ordning,
som av Kungl. Maj:t bestämmes. Det blir givetvis på den för
varje särskild månad verkligen utbetalade avlöningen, som dyrtidstillägget
i sådant fall skall beräknas.

För verkställande av beräkning rörande kostnaderna för det dyrtidstillägg,
som de sakkunniga föreslå för lärarpersonalen vid privatläroverken,
hava de sakkunniga hämtat material företrädesvis från
senast utgivna terminskataloger för nämnda läroanstalter.

Med ledning härav har beräknats, att år 1920 skola vid privatläroverken
finnas anställda 97 föreståndarinnor och 982 ämneslärarinnor,
förutom ett antal lärarinnor med tjänstgöring företrädesvis i de
förberedande klasserna. Såsom framgår av det föregående, skulle
lärarinnor inom sistnämnda grupp, på sätt jämväl varit stadgat om
dyrtidstillägg för år 1919 och för närvarande gäller rörande tillfällig
löneförbättring för år 1920, icke bliva delaktiga av det dyrtidstillägg,
som nu föreslås av de sakkunniga.

Av ämneslärarinnorna hava ungefär fyra femtedelar eller 786
antagits vara sådana »med högre kompetens», under det att återstående
196 hänförts till gruppen lärarinnor »med lägre kompetens».

Det har jämväl förutsatts, att samtliga såväl föreståndarinnor
som ämneslärarinnor varit att hänföra till gruppen icke-familjeförsörjare.

Med ledning av uppgifter i lärarlönenämndens betänkande samt
vissa från de enskilda läroverkens vikariatskassa inhämtade upplysningar
rörande den i kassan delaktiga personalen har vidare antagits,
att av de 97 föreståndarinnorna 33 vore att hänföra till första
och 64 till andra lönegraden, att av de 786 ämneslärarinnorna med
högre kompetens 338 borde anses tillhöra första, 189 andra och
35

Kostnadsbe räkning.

274

259 tredje lönegraden samt att de 196 ämneslärarinnorna med lägre
kompetens vore att fördela med 31 på första, 39 på andra, 47 på
tredje och 79 på fjärde lönegraden. Kostnaden för dyrtidstillägg
enligt de sakkunnigas förslag skulle med nu gjorda antaganden
komma att uppgå till i avrundat tal 1,390,000 kronor.

Antalet manliga ämneslärare med full tjänstgöring har beräknats
utgöra tillhopa 155, därav 89 familjeförsörjare och 66 icke-familjeförsörjare.
Om var och en av dessa antages. åtnjuta en avlöning,
som skulle berättiga vederbörande lärare att tillgodoräkna sig
dyrtidstidstillägg i likhet med ämneslärarinna med högre kompetens,
vilken uppnått tredje lönegraden, skulle kostnaden för dyrtidstillägget
till denna personal, vid tillämpning av de utav de sakkunniga
föreslagna reglerna, komma att bestiga sig till i avrundat tal 270,000
kronor.

Härtill kommer, såsom redan förut är omförmält, ett betydande
antal timlärare (i läro- och övningsämnen); enligt tillgängliga uppgifter
skulle detta antal något överstiga 1,200. Grenom den av de
sakkunniga föreslagna begränsningen, enligt vilken allenast de lärare
inom dessa grupper, som hava en tjänstgöringsskyldighet vid
vederbörande läroanstalt av minst 15 undervisningstimmar per vecka,
skulle bliva delaktiga av det ifrågavarande dyrtidstillägget, kommer
emellertid antalet att väsentligen reduceras. De sakkunniga anse
sig med stöd av föreliggande uppgifter om timlärarnas tjänstgöringsskyldighet
kunna antaga, att dyrtidstillägg enligt de sakkunnigas
förslag skulle tillkomma omkring en tredjedel av hela antalet timlärare
eller i avjämnat tal 400 dylika lärare. Om dessa lärare antagas
hava en undervisningsskyldighet av i medeltal 20 undervisningstimmar
för vecka och därför uppbära en ersättning av i genomsnitt
100 kronor för veckotimme eller 2,000 kronor för år, kan
kostnaden för dyrtidstillägg till privatläroverkens timlärare beräknas
uppgå till omkring 750,000 kronor,

Sammanläggas de sålunda erhållna siffrorna, kommer summan
(1,390,000 + 270,000 + 750,000 =) 2,410,000 kronor att angiva den
beräknade totalkostnaden för det dyrtidstilllägg, som vid bifall till
de sakkunnigas förslag skulle komma att utgå till privatläroverkens
lärarpersonal.

275

Do sakkunniga hava haft anledning uppmärksamma, att vissa
reglerande föreskrifter torde vara erforderliga rörande dyrtidstillägg
till lärarpersonalen vid en av de läroanstalter, om vilka i detta betänkande
kan vara fråga, nämligen högre samskolan i Eslöv. Donna
läroanstalt består av ett kommunalt gymnasium såsom påbyggnad
på en kommunal mellanskola, jämte en så kallad nederskola, vilken
förbereder till inträde i den kommunala mellanskolan. Anstalten
åtnjuter statsunderstöd dels såsom kommunal mellanskola från anslaget
till dylika skolor, dels ock såsom högre samskola från det i
reservationsanslaget till privatläroverk ingående särskilda anslaget
till högre goss- och samskolor.

Denna läroanstalt torde representera en i vårt land enastående
skoltyp. Därav har följt, att de allmänna bestämmelser, som under
den senaste tiden varit gällande rörande tillfällig löneförbättring och
dyrtidstillägg för lärare vid olika slag av läroanstalter, icke utan
vidare varit fullt tillämpliga på lärarna vid ifrågavarande anstalt,
utan har frågan om tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg till
där anställda lärare måst ordnas genom särskilda beslut av Kungl.
Maj:t.

Sålunda har Kungl. Maj:t i fråga om tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg för år 1919 åt lärare vid Eslövs högre samskola
genom nådigt brev den 24 oktober 1919 funnit gott stadga,

dels att vid den kommunala mellanskolan anställd extra ordinarie
eller vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring må uppbära
dyrtidstillägg i sådan egenskap, även om en del av hans tjänstgöring
är förlagd till det kommunala gymnasiet, dock under iakttagande
att dylikt dyrtidstillägg ej må utgå till flera sådana lärare,
än som skulle erfordrats vid den kommunala mellanskolan, därest
samtliga vid densamma anställda ämneslärare haft hela sin undervisningsskyldighet
dit förlagd, samt att ifrågavarande lärares
tjänstgöring till minst hälften fullgjorts vid den kommunala mellanskolan,

dels ock att ämneslärare med full tjänstgöring, som icke är
anställd vid den kommunala mellanskolan, må erhålla tillfällig löneförbättring
såsom lärare vid enskild läroanstalt och uppbära dyrtidstillägg
såsom lärare vid privatläroverk, även om en del av tjänstgöringen
är förlagd till den kommunala mellanskolan, dock under
iakttagande att sagda tillfälliga löneförbättring eller dyrtidstillägg

Skolformen

kommunal

mellanskola

—kommunalt

gymnasium.

276

ej må utgå till flera sådana lärare än som skulle erfordrats vid det
kommunala gymnasiet, därest ej någon av de vid detsamma anställda
ämneslärarna haft undervisning vid den kommunala mellan -skolan, samt att ifrågavarande lärares tjänstgöring till minst hälften
fullgjorts vid det kommunala gymnasiet.

Enligt de sakkunnigas nu föreliggande förslag skulle dyrtidstillägg
utgå efter i viss mån olika regler till lärare vid kommunala
mellanskolor och vid privatläroverk. Vid sådant förhållande synes
frågan om dyrtidstillägg åt lärarpersonalen vid högre samskolan i
Eslöv fortfarande böra, i likhet med vad som skett genom nyssnämnda
kungl. brev den 24 oktober 1919, lösas på det sätt, attde
lärare, som tjänstgöra vid både mellanskolan och gymnasiet,
berättigas åtnjuta dyrtidstillägg såsom lärare antingen vid mellanskolan
eller vid gymnasiet, med rätt att under vissa villkor tillgodoräkna
sig tjänstgöring, som fullgöres inom respektive gymnasiet
och mellanskolan. Då det emellertid icke torde vara lämpligt att
utfärda några allmänna föreskrifter med tillämpning endast på
nu ifrågavarande läroanstalt, synes nu berörda spörsmål även framdeles
kunna ordnas genom beslut av Kungl. Maj:t i det särskilda
fallet.

277

6. Folkhögskolor.

Bland vårt lands undervisningsanstalter intaga folkhögskolorna
så till vida en särställning, att några reglementerande bestämmelser
av allmän natur för dem icke varit givna, till följd varav deras
verksamhet kunnat fortgå under synnerligen fria former. Även i
fråga om lärarnas avlöningsförhållanden har samma obundenhet hittills
varit rådande; det är först genom beslut av 1919 års lagtima
riksdag, som normerande bestämmelser, med tillämpning från och
med arbetsåret 1919—1920, i detta hänseende kommit till stånd (se
redogörelsen å sid. 151—188 i det föregående).

Redan dessförinnan hade det emellertid på grund av den under
kristiden inträdda allmänna prisstegringen blivit nödvändigt att genom
särskilda anslag av statsmedel bereda folkhögskolornas lärarpersonal
förbättrade avlöningsförmåner. Ur den föregående framställningen
(sid. 152—167) torde få erinras, hurusom till berörda personal av statsmedel
utgått krigstidshjälp för läsåret 1916—1917 och tillfällig löneförbättring
för läsåret 1917—1918; för läsåret 1918—1919 eller viss
del därav har beviljats dels tillfällig löneförbättring enligt beslut
av 1918 års lagtima riksdag, dels extra krigstidstillägg enligt beslut
av 1918 års urtima riksdag, dels slutligen dyrtidstilllägg enligt
beslut av 1919 års lagtima riksdag. Grenom dessa beslut hava de
olika tillskotten av statsmedel till folkhögskollärarnas avlöning under
läsåret 1918—1919 kommit att tillhopa väsentligt överskrida vad
som i motsvarande avseende kommit de vid kommunala läroanstalter
och privatläroverk anställda lärarna till del.

Av denna anledning och i överensstämmelse med det till de
sakkunniga beträffande lärare vid kommunala läroanstalter lämnade
uppdraget, vilket avser beredande åt dessa lärare av dyrtidstillägg för
tiden efter utgången av år 1919, synes det de sakkunniga, att för
år 1919 något ytterligare dyrtidstillägg eller annan dylik förmån av
statsmedel, utöver vad som för läsåret 1918—1919 utgått till folkhögskolornas
lärare, icke nu bör ifrågakomma för denna lärarpersonal.

Allmänna

synpunkter.

278

1919 åra lönereglering
i
förhållande
till dyrtiden.

Liksom beträffande övriga lärargrupper anse sålunda de sakkunniga,
att det dyrtidstillägg, som nu föreslås för folkhögskolornas
lärare, bör till dem utgå för kalenderåret 1920. Förslaget innebär
i detta hänseende en avvikelse från hittills gällande anordning, enligt
vilken dyrtidstillägg och motsvarande förmåner för denna personal
utgått för läsår. Den motivering, som anförts för denna anordning
(se sid-. 153—154), torde dock numera, då enligt de sakkunnigas
förslag dyrtidstillägget skulle beräknas på den för månad utfallande
avlöningen, icke få tillmätas någon större betydelse.

De sakkunniga torde nu få taga under skärskådande, huruvida
och i vilken mån vid den år 1919 beslutade löneregleringen för folkhögskolornas
personal hänsyn må hava tagits till den rådande prisfördyringen
eller, annorlunda uttryckt, huruvida och i vilken mån
dyrtidstillägg kan anses redan ingå i de år 1919 bestämda avlöningarna.

I detta avseende torde först få erinras, hurusom det förslag i
ämnet, som uppgjordes av de jämlikt bemyndigande den 10 november
1916 tillkallade sakkunniga, var grundat på den prisnivå, som
rådde före krigsutbrottet, och att därvid förutsattes, att, därest den
allmänna prisstegring å förnödenhetsvaror, som sedan dess inträffat,
skulle bliva beståndande, de föreslagna lönesatserna borde undergå
en motsvarande höjning (se sid. 168). .

I skrivelse den 11 januari 1919 föreslog skolöverstyrelsen, i anslutning
till en av styrelsen för folkhögskolans lärarförening gjord
hemställan, väsentligt högre avlöningar för dessa lärare, än av nyssnämnda
sakkunniga ifrågasatts. Därvid åberopade skolöverstyrelsen
bland annat (se sid. 170), att det vid fixerandet av lönebestämmelser
i närvarande tid icke torde kunna bortses från den till visshet
gränsande sannolika fortvaron för en längre tid framåt av det förhöjda
prisläge å förnödenhetsartiklar, som följt med världskriget.
Knappast någon torde numera, fortsatte överstyrelsen, anse ett återvändande
till de före krigsutbrottet rådande prisförhållandena möjligt
under överskådlig framtid, och det förbehåll, som i de sakkunnigas
förslag till lönereglering i detta avseende gjorts, torde därför med
full rätt nu anses tillämpligt.

I detta sammanhang torde få erinras, att även lärarna vid lantmannaskolorna
fingo sina avlöningsförhållanden reglerade genom be -

279

slut vid 1919 års lagtima riksdag. Förslag i ärendet hade avgivits
av lantbruksstyrelscn i skrivelse den 29 januari 1919. Detta förslag,
som i allt väsentligt blev av Kungl. Maj:t och riksdagen godkänt,
var, jämväl i vad lönebeloppen angår, avfattat i huvudsaklig överensstämmelse
med den framställning, som något tidigare av folkskolöverstyrelsen
avgivits rörande lönereglering för folkhögskollärarna.
Efter vad av lantbruksstyrelsen i nämnda skrivelse framhölls, ansågos
de för lantmannaskolornas lärare ifrågasatta lönebeloppen avpassade
efter normala förhållanden men dock med en något högre prisnivå
än den före kriget gällande (se bil. till prop. 265/1919, sid. 4).

Beträffande det riksdagen förelagda förslaget om lönereglering
för folkhögskolornas lärarpersonal erinrade riksdagen bland annat,
att folkhögskolorna syntes i ett eller annat hänseende hava i detta
förslag blivit i jämförelse med andra läroanstalter väl mycket tillgodosedda,
men hade riksdagen likväl på angivna skäl ansett sig
böra bifalla förslaget (se sid. 182 här förut).

Vad sålunda anförts torde ådagalägga,, att de avlöningar, som
av 1919 års riksdag fastställdes för folkhögskolornas lärarpersonal,
böra anses innefatta ett visst mått av dyrtidstillägg, om det ock av
ärendets behandling icke klart framgår, i huru stor utsträckning
hänsyn till den rådande dyrtiden tagits vid avlöningarnas bestämmande.
De sakkunniga tro sig ock kunna antaga, att riksdagens
ovanberörda uttalande därom, att folkhögskolorna blivit genom det
framlagda förslaget i ett eller annat hänseende väl mycket tillgodosedda,
till väsentlig del föranletts just därav, att avlöningarna icke
avpassats uteslutande efter ett normalt prisläge utan i någon mån
även med hänsyn till de rådande dyrtidsförhållandena.

De sakkunniga övergå nu till att yttra sig i frågan om huruvida
bidrag från landsting, kommuner eller enskilda böra krävas för
beredande av dyrtidstillägg åt folkhögskolornas lärare.

I sådant hänseende vilja de sakkunniga erinra, hurusom den
för ifrågavarande lärarpersonal beviljade krigstidshjälpen för läsåret
1916—1917 liksom ock det extra krigstidstillägget för vinterkursen
1918—1919 helt utgått av statsmedel. Beträffande åter den tillfälliga
löneförbättringen för läsåren 1917—1918 och 1918—1919 samt
dyrtidstillägget för sistnämnda läsår har varit stadgat, att av det
belopp, som för varje särskilt fall kunde komma att bestämmas så -

Koromunala

tillskott.

280

som dyrtidstiUägg, två tredjedelar skulle utgå av statsmedel, under
villkor att den återstående tredjedelen tillskötes av landsting, kommuner
eller enskilda. Önskningar hava emellertid framkommit, att
detta villkor måtte få bortfalla (se ovan sid. 159).

I förut omförmälda framställning den 24 september 1919 från
svenska folkhögskolans lärarförenings styrelse har dock förutsatts,
att ett beslut av riksdagen rörande dyrtidstiUägg åt ifrågavarande
lärarpersonal skulle förknippas med viUkor därom, att landsting,
kommuner eder enskUda bidroge med en tredjedel av det beslutade
dyrtidstiUägget.

Beträffande dyrtidstiUägg och Uknande förmåner till de lärare
vid kommunala läroanstalter, om vilka de sakkunniga förut yttrat
sig — lärare vid folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala
meUanskolor och vissa småskoleseminarier — har något villkor om
bidrag tiU dyrtidstiUägget från kommunalt eder enskilt håU hittills
icke varit gädande och nu icke heller av de sakkunniga ifrågasatts.
Vad däremot angår privatläroverken, har ett viUkor av nu angiven
art i vissa faU varit uppstädt, men även här har på senare tiden berörda
viUkor så gott som fullständigt eftergivits. För sin del hava de
sakkunniga ej heder ansett sig kunna tidstyrka någon dydk bestämmelse
i samband med det dyrtidstiUägg, som av de sakkunniga föreslås
att för år 1920 utgå till privatläroverkens lärare.

Under dessa förhåUanden och med avseende tillika därå, att
folkhögskolornas tryckta ekonomiska läge gjort det nödvändigt för
staten att genom särskilda anslag träda hjälpande emedan för uppehåUande
av dessa läroanstalters drift under de senaste läsåren (se
sid. 162—163 och 186—-188 här förut), i vilket hänseende förslag
förelagts även 1920 års riksdag, synes de sakkunniga anledning icke.
vara för handen att vidare fasthåUa vid kravet på bidrag från orterna
tiU dyrtidstiUägg åt folkhögskolornas lärarpersonal. Den offerviUighet,
som från landstings, hushådningssäUskaps och andra vederbörandes
sida hittills visats gent emot folkhögskolorna, torde göra
det ganska visst, att även utan ett dylikt vdlkor sådana tidskott
till lärarnas avlöning, som kunna finnas i särskilda fall erforderdga,
jämväl framdeles skola kunna erhåUas inom de olika orterna.

Sättet för
dyrtid stilläggets
beräkning.

Då de sakkunniga, på sätt av det nu anförda framgår, funnit
sig icke kunna tillstyrka uppställande av ett viUkor om bidrag från

281

orterna till det dyrtidstillägg, varom nu är fråga, torde därav utan
vidare följa, att de sakkunniga icke heller kunna understödja den
av styrelsen för svenska folkhögskolans lärarförening i dess ovanberörda
skrivelse den 24 september 1919, under förutsättning av
dylika ortsbidrag, gjorda framställningen, att dyrtidstillägget måtte
få utgå enligt samma grunder, som skulle gälla för statens egna
befattningshavare. Nämnda grunder böra visserligen enligt de sakkunnigas
mening, och i likhet med vad som föreslagits beträffande
övriga lärargrupper, bliva bestämmande i fråga om dyrtidstilllägget
även till folkhögskollärarna, men endast med vissa begränsningar.

Sålunda torde dyrtidstillägget, även vad dessa lärare angår,
böra utgå med högre belopp till familjeförsörjare än till icke-familjeförsörjare,
så att de senare bekomma två tredjedelar av vad som
i motsvarande fall skulle tillkomma de förra. Vidare lärer dyrtidstillägget
icke böra beräknas på hela avlöningen utan allenast, såsom
i fråga om övriga lärare föreslagits, på viss del av densamma.

Vad övriga lärargrupper angår, skulle vid bifall till de sakkunnigas
förslag dyrtidstillägg såsom regel utgå: för lärare vid folkskolor
å den del av avlöningen, som motsvarar statsbidraget; för lärare
vid högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier
å ett belopp, beräknat efter grunder likartade med dem,
som gälla för bestämmande av statsbidraget till folk- och småskolor,
och för lärare vid privatläroverk å ett belopp, motsvarande två tredjedelar
av summan av stadgad minimiavlöning och tillfällig löneförbättring.

I anslutning till vad sålunda föreslagits för privatläroverkens
lärare och med beaktande därav, att dels de från och med år 1920
för folkhögskolornas lärarpersonal stadgade minimiavlöningarna, såsom
förut visats, torde få anses avpassade efter en något högre prisnivå
än den, som var rådande före krigsutbrottet, dels ock det nu
ifrågasatta dyrtidstillägget skulle helt utgå av statsmedel, hava de
sakkunniga stannat vid den uppfattningen, att detta dyrtidstillägg
lämpligen bör beräknas å belopp, motsvarande hälften av de
stadgade minimiavlöningarna. Det torde emellertid till undvikande
av missförstånd böra framhållas, att, med tillämpning i övrigt i samma
utsträckning, som för övriga lärargrupper är ifrågasatt, av gällande
grunder för dyrtidstillägg till befattningshavare i statens tjänst,
36

282

ett dyrtidstillägg för folkhögskolornas lärare, beräknat ä hälften av
minimiavlöningarna, kommer att avsevärt överstiga hälften av det
dyrtidstillägg, som enligt samma beräkningsgrunder skulle utgå å
minimiavlöningarnas hela belopp.

Efterföljande översikt avser att åskådliggöra, med vilka belopp
dyrtidstillägg enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att utgå
till folkhögskolornas manliga föreståndare och manliga ämneslärare
med full tjänstgöring. Beloppen hava uträknats efter ett grundtal
av 141. Då emellertid folkhögskolornas lärare i regel torde uppbära
sin avlöning fördelad på endast vissa av årets månader, har det ansetts
riktigast att, på sätt jämväl skett i fråga om privatläroverkens
lärare, vid utarbetandet av förevarande översikt taga hänsyn
till detta förhållande. I enlighet härmed har dyrtidstillägg efter det
högre procenttalet 141 beräknats å belopp av allenast 1,000 kronor
för lärare vid huvudkurs och fristående kvinnlig kurs och 600
kronor för lärare vid endast huvudkurs. Vid fristående kvinnlig
kurs anställd extra ordinarie eller vikarierande ämneslärare med
full tjänstgöring torde vid tillämpning av de sakkunnigas förslag
i regel icke få tillgodoräkna sig dyrtidstillägg å högre belopp
än 100 kronor i månaden, och har på grund därav dyrtidstillägget
för dessa lärare här nedan uträknats efter 141 procent å totalavlöningarna.

För vikarierande föreståndare, som antagits jämväl uppbära
dyrtidstillägg såsom lärare vid skolan, har räknats med 47 procent
å den del av avlöningen, som här skulle komma i fråga, nämligen
halva arvodet.

283

	Kontant	Belopp, varå dyr-tidstillägg	Familjeförsörjare.	Icke-familjeförsörjare.
i	minimiav- löning.	Dyrtids-	Summa	Dyrtids-	Summa
	beräknas.	tillägg.	avlöning.	tillägg.	avlöning.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
Manlig föreståndare vid
folkhögskola:
med såväl huvudkurs som fristående kvinnlig kurs, 1. lönegraden.......	5,400: —	2,700: -	2,209: -	7,609: -	1,472: 67	6,872: 67
2. » .......	5,900: -	2,950: -	2,326: 50	8,226: 50	1,551: -	7,451: —
3 .......	6,400: —	3,200: —	2,444: -	8,844: —	1,629: 33	8,029: 33
med endast huvudkurs men
både manlig och kvinn-lig avdelning,
1. lönegraden ......	4,600: —	2,300: -	1,645: —	6,245: -	1,096: 67	5,696: 67
2. » .......	5,100: -	2,550: -	1,762: 50	6,862: 50	1,175: —	6,275: —
3. » .......	5,600: —	2,800: -	1,880: —	7,480: -	1,253: 33	6,853: 33
med endast huvudkurs och
endast manlig eller kvinnlig avdelning,
1. lönegraden.......	4,000: -	2,000: —	1,504: --	5,504: -	1,002: 67	5,002: 67
2. » .......	4,500: -	2,250: -	1,621: 50	6,121: 50	1,081: -	5,581: —
3. » .......	5,000: -	2,500: —	1,739: -	6,739: —	1,159: 33	6,159: 33
Vikarierande föreståndare
vid folkhögskola:
med såväl huvudkurs som				629: 25	86:17	586:17
fristående kvinnlig kurs	500: -	275:-	129: 25
med endast huvudkurs . .	400: -	200: —	94: —	494: -	62: 67	462: 67
Manlig ämneslärare med
fast anställning:
vid såväl huvudkurs som fristående kvinnlig kurs, 1. lönegraden.......	3,700: —	1,850: -	1,809: 50	5,509: 50	1,206: 33	4,906: 33
2. » .......	4,200: -	2,100: -	1,927: -	6,127: -	1,284: 67	5,484: 67
3. » .......	4,700: —	2,350: —	2,044: 50	6,744: 50	1,363: -	6,063: -
4. » .......	5,200: —	2,600: —	2,162: —	7,362: -	1,441: 33	6,641: 33

284

	Kontant	Belopp,	Familjeförsörjare.	Icke-familjeförsörjare.
	minimiav- löning. Kronor.	tidstillägg beräknas. Kronor.	Dyrtids- tillägg. Kronor.	Summa avlöning. Kronor.	Dyrtids- tillägg. Kronor.	Summa avlöning. Kronor.
vid endast huvudkurs, 1. lönegraden.......	3,000: —	1,500: -	1,269: -	4,269: -	846: —	3,846: —
2. » .......	3,500: -	1,750: -	1,386: 50	4,886: 50	924: 33	4,424: 33
3. » .......•	4,000: —	2,000: —	1,504: -	5,504: -	1,002: 67	5,002: 67
4. » .......	4,500: —	2,250: -	1,621: 50	6,121: 50	1,081: -	5,581: -
Extra ordinarie och vika-rierande ämneslärare med
full tjänstgöring:
manlig, med anställning:
vid huvudkurs.....	1,900: -	950: -	1,010: 50	2,910: 50	673: 67	2,573: 67
vid fristående kvinnlig kurs..........	600: —	300: -	423: -	1,023: -	282: -	882: -
kvinnlig, med anställning:
vid huvudkurs.....	1,700: —	850:-	963: 50	2,663: 50	642: 33	2,342: 33
vid fristående kvinnlig kurs..........	550: —	275: -	387: 75	937: 75	258: 50	808: 50

Enligt de för läsåret 1918—1919 gällande bestämmelser om tillfällig
löneförbättring och dyrtidstillägg åt lärare vid statsunderstödd
folkhögskola skulle sådan förmån, som nu är nämnd, tillkomma,
förutom ordinarie lärare, varje annan lärare, vars tjänstgöringsskyldighet
omfattade minst 15 undervisningstimmar i veckan. Vissa
utjämnande föreskrifter voro meddelade för det fall, att tjänstgöringsskyldigheten
växlade under olika tider av samma kurs (se § 2
i kungörelsen den 22 november 1918 och motsvarande § i kungörelsen
den 19 juni 1919, sid. 161 och 165—166 här ovan).

Då emellertid i åtskilliga fall, såsom förut nämnts, folkhögskola
är förenad med lantmannaskola, eller lanthushållsskola och under
sådana förhållanden dessa läroanstalter kunna hava delvis samma
lärare, blev det nödvändigt att genom särskilda föreskrifter reglera
ifrågavarande lärares rätt att åtnjuta tillfällig löneförbättring respektive
dyrtidstillägg. Dessa föreskrifter voro avfattade på sätt
framgår av § 5 i nyssnämnda kungörelser.

2H5

Såsom tidigare anförts i detta betänkande, hava de sakkunniga
ansett, att, i likhet med vad redan förut varit gällande beträffande
folkhögskolornas lärare, dyrtidstillägg bör tillkomma endast sådana
icke ordinarie lärare (i läro- och övningsämnen) vid de i betänkandet
avsedda läroanstalterna, som hava eu tjänstgöringsskyldighet vid
läroanstalten av minst 15 undervisningstimmar i veckan. Vid tillämpning
av denna allmänna regel torde det emellertid bliva nödvändigt
att, såsom hittills varit fallet, låta lärare vid folkhögskola,
som har tjänstgöring även vid lantmannaskola eller lanthushållsskola
eller bådadera, för erhållande av dyrtidstillägg tillgodoräkna
sig även dylik tjänstgöring. Därest tjänstgöringsskyldigheten växlat
under olika delar av samma kurs, torde vidare, såsom jämväl tillförene
varit medgivet, böra gälla, att dyrtidstillägg skall tillkomma
vederbörande lärare, därest sammanlagda antalet av hans undervisningstimmar
under kursen uppgått till i medeltal minst 15 för varje
vecka.

De sakkunniga hålla för antagligt, att i fråga om avlöning under
tjänstledighet komma att för lärare vid folkhögskolor gälla i
huvudsak samma föreskrifter, som i detta hänseende äro meddelade
för lärare vid folk- och småskolor m. fl. läroanstalter. Vid sådant
förhållande torde hinder icke möta att även i fråga om folkhögskolornas
lärarpersonal tillämpa enahanda regler rörande rätt till dyrtidstillägg
under tjänstledighet, som av de sakkunniga föreslagits
beträffande nu nämnda övriga lärargrupper.

Jämväl i fråga om dyrtidstillägg för den, som samtidigt innehar
flera befattningar, å vilka dyrtidstillägg skall utgå av statsmedel,
torde enahanda föreskrifter, som ifrågasatts beträffande andra
lärargrupper, böra meddelas att lända till efterföljd för folkhögskolornas
lärarpersonal. Här torde endast få anmärkas, att de sakkunniga,
som i annat sammanhang avgiva förslag i fråga om dyrtidstillägg
för lärarpersonalerna vid lantmannaskolor och lanthushållsskolor,
därvid beträffande rätt för lärare vid sådan anstalt att tillgodoräkna
sig tjänstgöring i folkhögskola och rätt att åtnjuta dyrtidstillägg
å flera befattningar förorda enahanda bestämmelser, som
enligt det nu föreliggande föreslaget skulle komma att i dessa hänseenden
gälla för folkhögskolornas lärare. Vid tillämpningen av de

Dyrtidstilllägg
under
tjänstledighet
m. m.

Dyrtidstilllägg
till inne
havare av
flera befattningar.

286

Lärare med
avlöning enligt
särskilda
föreskrifter.

Författnings förslag.

sålunda föreslagna bestämmelserna kommer det att ställa sig så, att
dyrtidstillägg tillkommer en icke ordinarie lärare, så snart lian i
folkhögskola, lantmannaskola eller lanthushållsskola har en sammanlagd
tjänstgöringsskyldighet av minst 15 undervisningstimmar i veckan;
och beräknas i dylikt fall dyrtidstillägget å summan av de
belopp, å vilka dyrtidstillägg för de olika tjänsterna må utgå. Beträffande
utbetalningen skall här liksom eljest gälla, att dyrtidstillägget
utbetalas vid den av ifrågavarande befattningar, som
medför den högsta avlöningen, eller, därest avlöningarna äro lika,
vid den befattning, till vilken läraren först blivit befordrad.

I den framställning av skolöverstyrelsen, som låg till grund för
propositionen (nr 338) till 1919 års riksdag angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonalen vid folkhögskolor in. m., har förutsatts
(se ovan sid. 173), att fall kunna inträffa, då de föreslagna
bestämmelserna om minimiavlöning ej böra vinna tillämpning. I
anledning av Kungl. Maj:ts förslag i ämnet har riksdagen ock medgivit,
att Kungl. Maj:t må, där särskilda förhållanden sådant påkalla,
göra undantag från eljest ifråga om avlöningarna gällande föreskrifter.
Där dylika undantagsbestämmelser komma att av Kungl. Maj:t meddelas,
torde det bäst överensstämma med vad i fråga om övriga
lärare vid folkhögskolor är föreslaget, att dyrtidstillägg får beräknas
å hälften av de utav Kungl. Maj:t för här avsedda fall stadgade
beloppen.

Såsom bil. III har vid detta betänkande fogats ett av de sakkunniga
uppgjort förslag till kungörelse med allmänna grunder för
dyrtidstillägg under år 1920 åt lärare vid folkhögskolor. Beträffande
detaljerna i detta förslag torde, utöver vad tidigare yttrats, här endast
få anföras följande.

§ 10.

Rörande avlöningarnas utbetalning till vederbörande lärarpersonal
hava några allmänna bestämmelser hittills icke varit givna. De
sakkunniga anse sig emellertid kunna antaga, att i den kungörelse,
som lärer komma att utfärdas i anledning av den år 1919 beslutade
avlöningsregleringen för folkhögskolornas lärarpersonal, norme -

287

rande föreskrifter även i detta hänseende komma till stånd och att
därvid, liksom eljest för närvarande i allmänhet är fallet, kommer
att föreskrivas, att utbetalningen såsom regel skall ske månadsvis.

Med en dylik anordning lärer det få anses självfallet, att även dyrtidstillägget
till folkhögskolornas lärare bör, på sätt beträffande övriga
lärargrupper föreslagits, utbetalas månadsvis.

Då de sakkunniga haft att beräkna kostnaderna för det före- KostnadBbe
slagna dyrtidstillägget till folkhögskolornas lärarpersonal, hava de väknin"
sakkunniga utgått från samma antaganden i avseende å antalet skolor
och antalet kurser av olika slag, som ligga till grund för kostnadsberäkningarna
i den till 1919 års riksdag avlåtna propositionen
angående löne- och pensionsreglering för nämnda personal m. m.

(nr 338, sid. 52—53). Antalet folkhögskolor under år 1920 har sålunda
antagits utgöra 51, varav 17 med både manlig och kvinnlig
avdelning vid huvudkursen; fristående kvinnliga kurser hava beräknats
förekomma till ett antal ej överstigande 43. Vidare har antagits,
att under året komma att finnas tillhopa 7 sådana till huvudkurser
anslutna andra årskurser, att ytterligare en ordinarie lärare
skall anställas vid skolan (se sid. 173 här ovan).

Under dessa förhållanden hava de sakkunniga ansett sig böra
räkna med ett antal av 51 föreståndare, därav 43 vid skola med
huvudkurs och fristående kvinnlig kurs samt 8 vid skola med endast
huvudkurs. Till förenklande av beräkningen hava de sakkunniga
utgått därifrån, att sistnämnda 8 föreståndare samtliga äro anställda
vid skolor, där huvudkursen har både manlig och kvinnlig
avdelning, och sålunda skola uppbära en begynnelseavlöning av 4,600
kronor. Antalet ordinarie ämneslärare har beräknats utgöra vid
envar av 44 skolor en och vid envar av övriga 7 skolor två, tillhopa
alltså 58.

Samtliga föreståndare och ordinarie ämneslärare hava antagits
vara manliga familjeförsörjare. Fördelningen på olika lönegrader
har gjorts med ledning av de i nyssnämnda proposition lämnade
uppgifter om antalet beräknade ålderstillägg för de olika grupperna.

Enligt dessa beräkningsgrunder skulle kostnaden för det av de
sakkunniga föreslagna dyrtidstillägget till föreståndare och ordinarie
ämneslärare uppgå till i avrundat tal 220,000 kronor.

Antalet kvinnliga kurser, anslutna till huvudkurs och fristående,

288

har i propositionen beräknats till 60. Om antalet extra ordinarie
ämneslärare antages ungefär motsvara de kvinnliga kursernas antal,
har man således att räkna med ett sextiotal dylika befattningshavare.
För dessa skulle dyrtidstillägget, efter en beräkning av i genomsnitt
500 kronor till en var, komma att bestiga sig till omkring

80,000 kronor.

Härtill kommer kostnaden för dyrtidstillägg till vikarierande
föreståndare och vikarierande ämneslärare, lärare i slöjd (enligt beräkning
två vid varje skola) samt lärare i hushållsgöromål, gymnastik
och sång. De sakkunniga hava ansett sig kunna uppskatta
kostnaden för dyrtidstillägg till dessa grupper av lärare till ett belopp
av approximativt 125,000 kronor.

Totalkostnaden för dyrtidstillägg till folkhögskolornas lärarpersonal
skulle sålunda, vid bifall till de sakkunnigas förslag i ämnet,
komma att uppgå till (220,000 + 30,000+125,000 =) 375,000 kronor.

289

Sammanfattning.

Här förut hava under de särskilda avdelningarna av de sakkunnigas
utlåtande och förslag meddelats vissa översikter rörande
beloppen av de dyrtidstillägg och de sammanlagda avlöningar, som
vid bifall till vad de sakkunniga i förevarande avseenden hemställt
skulle komma att utgå till olika grupper av lärare. De sålunda
verkställda beräkningarna hava utförts med ett grundtal av 141 och
i övrigt byggts på vissa antaganden, för vilka närmare redogjorts
på behöriga ställen i betänkandet....... . . ...

Till vinnande av större överskådlighet i fråga om innebörden
av de sakkunnigas förslag hava i nedanstående tablå sammanförts
en del i nyssnämnda översikter ingående siffror. Tablån innehåller
en sammanställning av de belopp, som med inräknande av dyrtidstilläggen
skulle komma att utgå såsom begynnelseavlöning och såsom
slutavlöning till manliga och kvinnliga ämneslärare vid de läroanstalter,
om vilka här är fråga. De manliga lärarna hava här
antagits vara familjeförsörjare, de kvinnliga icke-familjeförsörjare.
Till jämförelse hava medtagits jämväl uppgifter rörande motsvarande
avlöning för lärare vid folkskoleséminariernas övningsskolor.

	Begynnel-	Slutavlö-
	seavlöning.	ning.
	Kronor.	Kronor.
Manliga ämneslärare (familjeförsörjare): småskola.....................	3,129: 60	3,791:10
folkskola.....................	4,125: 70	5,448: 70
högre folkskola, allmän............	5,131: 20	6,895: 20
» » yrkesbestämd........	5,560: 45	7,324: 45
kommunal mellanskola............	5,847: 40	7,611: 40
småskoleseminarium ..............	5,994: 40	7,758: 40
folkhögskola (huvudkurs och fristående kvinnlig kurs)................	5,509: 50	7,362: —
övningsskola vid folkskoleseminarium . . .	6,905:10	8,669:10

.Dessutom fri bostad och
''bränsle eller motsvarande
/ersättning.

1 Dessutom fri bostad och
bränsle eller motsvarande
ersättning, minst 500 kr.

{Dessutom fri bostad och
bränsle eller motsvarande
ersättning, minst 500 kr.
(Samma belopp tillkomma
\icke-familjeförsörjare.

Jämförande
tablå rörande
avlöningar
till vissa
grupper av
lärare.

290

Kostnadsbe räkning.

	Begynnel-	Slutavlö-	•
	seavlöning.	ning.
	Kronor.	Kronor.
Kvinnlig ämneslärare (icke-familjeförsörjare):
småskola.....................	2,215: 20	2,881: 40	•v Dessutom fri bostad och Ibränsle eller motsvarande
folkskola.....................	3,187: 80	3,975: 80	J ersättning.

högre folkskola, allmän............	3,828: 80	5,010: 80	Dessutom fri bostad och

	4,149: 30 4,341: 60 4,341: 60	5,331: 30 5,523: 60 5,523: 60	(bränsle eller motsvarande J ersättning, minst 350 kr.
kommunal mellanskof............

privatläroverk (lärarinna med högre kom-
petens).....................	4,132: 45	4,857: 78
privatläroverk’ (lärarinna? med lägre kom-
petens)#....................	3,528: — 5,934: 90	4,495:11 7,257: 90
övningsskola vid folkskoleseminarium . . .	(Samma belopp tillkomma (familjeförsörjare.

Kostnaderna för det av de sakkunniga föreslagna dyrtidstillägget
hava i det föregående beräknats för lärare vid de olika slagen
av läroanstalter uppgå till följande belopp:

Kronor.

folk- och småskolor ....

högre folkskolor........

kommunala mellanskolor
vissa småskoleseminarier

privatläroverk.........

folkhögskolor..........

Det torde emellertid böra här erinras, att, i den mån gällande
regler för beräkning av dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst komma att undergå ändring, vare sig genom bestämmande
av nytt grundtal eller eljest, motsvarande förändringar förutsättas
genomförda även beträffande det av de sakkunninga framlagda förslaget
rörande ifrågavarande grupper av lärare, vilket givetvis kan
föranleda avsevärda rubbningar i de nu gjorda kostnadsberäkningarna.

....... 32,400,000: —

....... 390,000: —

....... 630,000: —

....... 230,000: —

....... 2,410,000: —

....... 375,000: —

Summa 36,435,000: —

291

Tidigare i detta betänkande hava de sakkunniga haft anledning
att vid olika tillfällen yttra sig om de bidrag från landsting, tidstiiingg av
kommuner eller enskilda, vilka under olika former, bland annat så- o8c^t®“et<J®‘
som dyrtidstillägg, utgått till lärare vid de olika slag av läroanstal- tillägg från
ter, om vilka i detta betänkande är fråga. För sin del hava de orterna,
sakkunniga ansett sig icke böra ifrågasätta något åläggande för landsting,
kommuner eller andra vederbörande att bidraga till det dyrtidstillägg,
som nu föreslås, men de sakkunniga hava givit uttryck
åt den meningen, att det även utan ett villkor av antydd art kan
vara att påräkna, att bidrag till lärarnas avlöning komma att i
större eller mindre omfattning utgå från orterna. Enligt vad som
meddelats de sakkunniga, hava ock dylika bidrag för år 1920 i vissa
fall redan beviljats, särskilt i form av dyrtidstillägg.

Vad angår sättet för beviljande av dylika lokala bidrag i form
av dyrtidstillägg, torde det vara nödvändigt att räkna med olika
möjligheter. Det kan sålunda hava inträffat, att vederbörande kommun
eller annan beslutande myndighet vid sitt beslut om dyrtidstillägget
bundit det villkoret, att det beviljade bidraget skall avräknas
å det dyrtidstillägg, som kan komma att utgå av statsmedel,
eller omvänt. Men det kan även förutsättas, att i vissa fall
något liknande villkor icke uppställts vid anslagets beviljande. Skulle
någon utjämning här icke ifrågakomma, kunde det alltså ställa sig
så, att i en kommun eller ett landstingsområde dyrtidstillägget till
lärarna komme att, genom kumulering av statsbidraget och ortsbidraget,
utgå med kanske dubbelt så högt belopp som inom en närbelägen
kommun eller ett angränsande landstingsområde. Ett dylikt
förhållande, som tydligen kan vara beroende av rena tillfälligheter,
torde böra så vitt möjligt undvikas.

De sakkunniga hava tänkt sig, att i sådana fall, då något villkor
av förut angiven art icke bundits vid beslutet om bidrag från
orterna, det borde vara vederbörande kommun eller annan anslagsbeviljande
myndighet medgivet att här vidtaga erforderlig utjämning.
Denna utjämning skulle enligt de sakkunnigas mening kunna
ske på det sättet, att den anslagsbeviljande myndigheten berättigades
att av det till dyrtidstillägg utgående statsbidraget tillgodoföra
sig den del, varmed summan av statsbidraget och ortsbidraget överstege
det belopp, som skulle utgå såsom dyrtidstillägg till vederbörande
lärare, därest sådant tillägg, med tillämpning i övrigt av nu

292

Hemställan.

föreslagna bestämmelser, finge utgå å hela minimiavlöningen (eller
däremot svarande belopp, se sid. 266 och 286 beträffande privatläroverk
resp. folkhögskolor). Det torde vara lämpligt att genom ett
exempel förtydliga detta förslag.

Antag att en folkskollärarinna, som icke är familjeförsörjare,
åtnjuter avlöning i första lönegraden med 1,900 kronor; till henne
skall dyrtidstillägg utgå a statsbidraget 1,710 kronor med belopp av
1,287 kronor 80 öre. Beräknas åtel’ dyrtidstillägg å hela minimiavlöningen
1,900 kronor, skulle, därest lärarinnan vore familjeförsörjare,
erhållas ett belopp av 2,021 kronor; två tredjedelar därav utgöra 1,347
kronor 83 öre. Därest exempelvis vederbörande kommun utan förbehåll
beviljat lärarinnan ett dyrtidstillägg av 600 kronor, skulle
sålunda kommunen med tillämpning av nyss angivna regel vara berättigad
att av statsbidraget till dyrtidstillägg tillgodoföra sig ett
belopp av (kronor 1,287: 80 + kronor 600) — kronor 1,347: 33 =
kronor 540: 47.

Förslag till en formulerad bestämmelse i nu angivna hänseende
framlägges av de sakkunniga här nedan.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört, hemställa de
sakkunniga, att Herr Statsrådet måtte utverka avlåtande till riksdagen
av förslag därom, att riksdagen måtte
dels godkänna bifogade

förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
under ar 1920 åt lärare vid folk- och småskolor, högre folkskolor,
kommunala mellanskolor och vissa småskoleseminarier (Bil. I),

förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
under år 1920 åt lärare vid privatläroverk (Bil. n), och

förslag till kungörelse med allmänna grunder för dyrtidstillägg
under år 1920 åt lärare vid folkhögskolor (Bil. III),

dels medgiva, att Kung! Maj:t må utfärda de närmare föreskrifter,
som för tillämpning av dessa allmänna* grunder må befinnas
erforderliga,

dels för bestridande av kostnaderna för dyrtidstillägg enligt
ovanberörda allmänna grunder anvisa på tilläggsstat för år 1920 under
åttonde huvudtiteln ett förslagsanslag av 36,435,000 kronor,
dels och medgiva, att i de fall, då landsting, kommun eller annan
myndighet för år 1920 anvisat medel för beredande av dyrtids -

293

tillägg åt lärare, till vilken sådant tillägg enligt ovan föreslagna
allmänna grunder skulle utgå av statsmedel, det må ankomma på
landstinget, kommunen eller myndigheten att av det till dyrtidstillägg
utgående statsbidraget tillgodoföra sig den del, varmed i de särskilda
fallen summan av statsbidraget och ortsbidraget överstiger det
belopp, vilket skulle utgå såsom dyrtidstillägg till vederbörande lärare,
därest sådant tillägg, med tillämpning i övrigt av berörda allmänna
grunder, finge utgå antingen å hela minimiavlöningen eller,
för lärare vid privatläroverk, summan av hela minimiavlöningen och
stadgad tillfällig löneförbättring, eller, där för lärare vid privatläroverk
föreskrift om minimiavlöning saknas, å den kontanta avlöning,
som för motsvarande tjänstgöring i medeltal utgått under åren 1913
—1915, ökad med stadgad tillfällig löneförbättring, eller slutligen,
där för lärare vid folkhögskola Kungl. Maj:t funnit skäl göra undantag
från eljest i fråga om avlöningarna gällande föreskrifter, å hela
de av Kungl. Maj:t för sådana fall stadgade beloppen.

De nu framlagda förslagen till allmänna grunder för dyrtidstillägg
åt den lärarpersonal, varom här är fråga, hava av de sakkunniga
närmast avsetts att gälla under kalenderåret 1920. Det
kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke giltighetstiden bör utsträckas
till och med utgången av första halvåret 1921 eller i varje
fall riksdagens medgivande inhämtas därtill, att förskott å dyrtidstillägg
till ifrågavarande lärarpersonal må utbetalas i avräkning på
ett eventuellt dyrtidstillägg för år 1921 med belopp, som skulle utgått,
därest de nu föreslagna allmänna grunderna fortfarande varit
gällande. I detta avseende anse sig dock de sakkunniga i frågans
nuvarande läge icke böra avgiva något definitivt förslag.

294

Bil. I.

Förslag

till

KUNGÖRELSE

med allmänna grunder för dyrtidstillägg under år 1920 åt lärare vid
folk- och småskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och

vissa småskoleseminarier.

§ I Lärare

vid nedan angivna kommunala läroanstalter äga med de
begränsningar och undantag, varom i denna kungörelse förmäles,
för år 1920 uppbära dyrtidstillägg av statsmedel å följande del av
den i gällande författning stadgade kontanta minimiavlöningen:

a) vid folk- och småskolor:

ordinarie lärare vid egentlig folkskola, extra ordinarie folkskollärare
och biträdande lärare vid egentlig folkskola, lärare vid småskola
och lärare vid mindre folkskola ävensom vikarie för sådan
lärare, som nu är nämnd: å den del av berörda avlöning, som motsvarar
statsbidraget; dock att dyrtidstillägg till extra ordinarie och
vikarierande lärare alltid utgår å ett belopp, motsvarande nio tiondelar
av den stadgade avlöningen;

b) vid statsunderstödda högre folkskolor:

ordinarie ämneslärare: å ett belopp, motsvarande nio tiondelar
av begynnelseavlöningen för kvinnlig lärare, ökat med det till lärarens
avlöning direkt utgående statsbidraget;

extra ordinarie och vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring
samt annan icke-ordinarie lärare, som har en tjänstgöring vid vederbörande
läroanstalt av minst 15 undervisningstimmar i veckan: å ett
belopp, motsvarande nio tiondelar av den stadgade avlöningen; samt

rektor och vikarierande rektor: å ett belopp, motsvarande två
tredjedelar av det för sådan befattningshavare stadgade särskilda
arvodet;

295

c) vid kommunala mellanskof:

ordinarie ämneslärare: å ett belopp, motsvarande nio tiondelar
av begynnelseavlöningen för kvinnlig lärare, ökat med det till lärarens
avlöning direkt utgående statsbidraget;

extra ordinarie och vikarierande ämneslärare med full tjänstgöring
samt annan icke-ordinarie lärare, som har en tjänstgöring vid
vederbörande läroanstalt av minst 15 undervisningstimmar i veckan:
å ett belopp, motsvarande nio tiondelar av den stadgade avlöningen;

rektor och vikarierande rektor: å ett belopp, motsvarande två
tredjedelar av det för sådan befattningshavare stadgade särskilda
arvodet; samt

biträdande föreståndarinna och vikarie för biträdande föreståndarinna:
å ett belopp, motsvarande det för sådan befattningshavare
stadgade särskilda arvodet;

d) vid de av landsting och av städer, som icke deltaga i landsting,
underhållna småskoleseminarierna:

ordinarie lärare, som åtnjuter avlöning enligt de från och med
år 1920 gällande nya bestämmelserna: å ett belopp, motsvarande
nio tiondelar av begynnelseavlöningen för kvinnlig lärare, ökat med
det till lärarens avlöning direkt utgående statsbidraget;

ordinarie lärare, som åtnjuter avlöning enligt de'' år 1919 gällande
bestämmelserna : å den del av berörda avlöning, som motsvarar
statsbidraget;

extra ordinarie och vikarierande lärare med full tjänstgöring samt
annan icke-ordinarie lärare, som har en tjänstgöring vid vederbörande
läroanstalt av minst 15 undervisningstimmar i veckan: å ett
belopp, motsvarande nio tiondelar av den stadgade a, vlön i ngen; samt
rektor och vikarierande rektor, som åtnjuter särskilt arvode enligt
de från och med år 1920 gällande nya bestämmelserna: å ett
belopp, motsvarande två tredjedelar av berörda arvode.

§ 2.

Dyrtidstillägget beräknas med ledning av det grundtal, som
fastställts för bestämmande av dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst. Nytt grundtal äger tillämpning från och med den
månad, under vilken Kung! Maj:ts beslut därom kungjorts, till den
månad, under vilken Kung! Maj:t må komma att fastställa annat
grundtal.

Mom. 1. Dyrtidstillägget utgår, på sätt nedan sägs, med högre
belopp till familjeförsörjare än till icke-familjeförsörjare.

Mom. 2. Såsom familjeförsörjare anses

a) manlig befattningshavare, som vid början av det kalenderkvartal,
vilket omfattar den månad dyrtidstillägget avser, underhåller
antingen barn, som icke uppnått 18 års ålder eller som på grund *
av sjukdom, vanförhet eller lyte är varaktigt oförmöget till arbete,
eller fader eller moder; dock ej i sådana fall, då barnet eller fadern
eller modern är i egenskap av befattningshavare eller pensionär berättigad
till dyrtidstillägg av statsmedel;

b) manlig befattningshavare, vars hustru vid kalenderkvartalets
början är på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varaktigt oförmögen
till arbete; dock ej i sådana fall, då hustrun är i egenskap
av befattningshavare eller pensionär berättigad till dyrtidstillägg av
statsmedel;

c) kvinnlig befattningshavare, som vid kalenderkvartalets början
är ogift, änka eller frånskild och underhåller barn eller fader
eller moder, på sätt under a) sägs; samt

d) kvinnlig befattningshavare, som vid kalenderkvartalets början
är gift och vars man är på grund av bristande arbetsförmåga
väsentligt urståndsatt att bidraga till familjens underhåll; dock ej
i sådana fall, då mannen är i egenskap av befattningshavare eller
pensionär berättigad till dyrtidstillägg av statsmedel.

Mom. 3. Andra befattningshavare än under mom. 2 sägs anses
såsom icke-familjeförsörjare.

Mom. 4. Till familjeförsörjare utgår dyrtidstillägget, därest
den del av avlöningen, varå enligt § 1 dyrtidstillägg må beräknas,
icke överstiger 100 kronor för månad, efter ett procenttal, som motsvarar
grundtalet. Överstiger nämnda del av avlöningen 100 kronor
för månad, utgår dyrtidstillägg för det belopp, som utgör 100
kronor för månad, på sätt nyss sagts samt för det belopp, som överstiger
100 kronor för månad, efter ett procenttal, som motsvarar en
tredjedel av grundtalet.

Mom. 5. Till icke-familjeförsörjare utgår dyrtidstillägget i varje
fall med två tredjedelar av det belopp, som enligt mom. 4 skulle
tillkomma vederbörande lärare, därest han vore familjeförsörjare.

297

§ 4.

Lärare, som är tjänstledig på grund av styrkt sjukdom eller för
tjänstgöring till rikets försvar eller för att, på grund av särskilt förordnande
eller val, fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning
i statens tjänst eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller
revisorer, äger att utan hinder av sådan ledighet uppbära det dyrtidstillägg,
som eljest skolat tillkomma honom. Lärare, som har tjänstledighet
av annan anledning, äger icke uppbära dyrtidstillägg, för
den händelse statsbidrag prövats icke böra utgå till hans avlöning;
i övriga fall skall till honom utgå dyrtidstillägg minskat i samma
proportion som förhållandet mellan den under ledigheten uppburna
avlöningen och den avlöning, som skolat utgå, därest han icke åtnjutit
dylik ledighet.

§ 5.

Mom, 1. Där någon innehar två eller flera befattningar, som
i § 1 avses, eller eljest äger’ såsom innehavare av lärarbefattning
vid annan läroanstalt än statens uppbära dyrtidstillägg av
statsmedel, skall dyrtidstillägget beräknas å summan av de belopp,
å vilka dyrtidstillägg enligt de i sådant hänseende givna bestämmelser
må utgå, dock icke i något fall å sammanlagt högre belopp
än 600 kronor för månad; och skall dyrtidstillägget utbetalas vid
den befattning, som medför hö^ta avlöningen, eller, därest avlöningarna
äro lika, vid den befattning, till vilken vederbörande lärare
först blivit befordrad.

Mom. 2. Åtnjuter lärare dyrtidstillägg såsom befattningshavare
i statens tjänst, skall beträffande hans rätt till dyrtidstillägg å befattning,
som i § 1 avses, gälla,

att lärare, som är familjeförsörjare, äger uppbära dyrtidstillägg
allenast efter ett procenttal, som motsvarar en tredjedel av grundtalet
; därest emellertid hans avlöning såsom ‘befattningshavare i statens
tjänst understiger 100 kronor för månad, må han åtnjuta dyrtidstillägg
enligt denna kungörelse efter ett procenttal, motsvarande
grundtalet, dock högst å det belopp, varmed avlöningen understiger
100 kronor för månad; samt

att lärare, som icke är familjeförsörjare, äger uppbära dyrtids -

298

tillägg med två tredjedelar av det belopp, som enligt vad nyss är
sagt skulle tillkomma honom, därest han vore familjeförsörjare.

Dyrtidstillägg å avlöning såsom befattningshavare i statens tjänst
och dyrtidstillägg å avlöning vid befattning, som i § 1 avses, må
dock icke beräknas å sammanlagt högre belopp än 600 kronor för
månad.

§ 6.

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår icke å gottgörelse för tjänstgöring
utöver den årliga lärotid, som i gällande allmän författrjjng
kan vara stadgad för olika slag av läroanstalter, liksom ej heller å
ersättning för bostad och bränsle.

§ 7.

Om lärare under året avlidit, innan honom tillkommande dyrtidstillägg
till fullo utbetalts, övergår hans rätt härutinnan till
stärbhuset.

§ 8.

Vad i denna kungörelse finnes föreskrivet med avseende på lärare
skall, där ej i särskilda fall annorlunda sägs, äga tillämpning
på såväl manliga som kvinnliga lärare.

§ 9.

Till hjälp vid dyrtidstilläggets uträkning utfärdar skolöverstyrelsen
nödiga tabeller och anvisningar.

§ 10.

Dyrtidstillägget utbetalas till lärarpersonalen månadsvis i den
ordning, som av Rungl. Maj:t bestämmes.

299

Bil. II.

Förslag

till

KUNGÖRELSE

med allmänna grunder för dyrtidstillägg under år 1920 åt lärare vid

privatläroverk.

§ 1.

Mom. 1. Föreståndare och ämneslärare med full tjänstgöring
vid sådan enskild mellanskola, högre flickskola^ högre goss- eller
samskola eller enskilt lärarinneseminarium, som åtnjuter understöd
från det i riksstaten uppförda gemensamma reservationsanslaget till
privatläroverk, äger, med nedan angivna begränsningar och undantag,
för år 1920 uppbära dyrtidstillägg av statsmedel å två tredjedelar
av det belopp, som motsvarar summan av den i gällande författning
stadgade kontanta minimiavlöningen och den tillfälliga löneförbättring,
som utgår av statsmedel; där föreskrift om minimiavlöning salmas,
skall dyrtidstillägget utgå a tva tredjedelar av det belopp, vilket
motsvarar summan av den kontanta avlöning, som för motsvarande
tjänstgöring i medeltal utgått under aren 1913 1915, och berörda

tillfälliga löneförbättring.

Mom. 2. Dyrtidstillägg enligt nu angivna regler tillkommer
jämväl timlärare och övningslärare vid läroanstalt, som i mom. 1
sägs, dock under förutsättning att lärarens tjänstgöring vid anstalten
omfattar minst 15 undervisningstimmar i veckan.

Mom. 3. Dyrtidstillägg beräknas allenast för tjänstgöring, fullgjord
i klasserna över de förberedande, dock att kvinnlig ämnesfärare
med full tjänstgöring må kunna fullgöra intill en tredjedel
därav i de förberedande klasserna eller i övningsämnen.

§ 2.

Dyrtidstillägget beräknas med ledning av det grundtal, som
fastställts för bestämmande av dyrtidstillägg åt befattningshavare

300

i statens tjänst. Nytt grundtal äger tillämpning från och med den
månad, under vilken Kungl. Maj:ts beslut därom kungjorts, till den
månad, under vilken Kungl. Maj:t må komma att fastställa annat
grundtal.

§ B.

Mom. 1. Dyrtidstillägget utgår, på sätt nedan sägs, med högre
belopp till familjeförsörjare än till icke-familjeförsörjare.

Mom. 2. Såsom familjeförsörjare anses

a) manlig befattningshavare, som vid början av det kalenderkvartal,
vilket omfattar den månad dyrtidstillägget avser, underhåller
antingen barn, som icke uppnatt 18 års ålder eller som på grund
av sjukdom, vanförhet eller lyte är varaktigt oförmöget till arbete,
eller fader eller moder; dock ej i sådana fall, då barnet eller fadern
eller modem är i egenskap av befattningshavare eller pensionär berättigad
till dyrtidstillägg av statsmedel;

b) manlig befattningshavare, vars hustm vid kalenderkvartalets
början är på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varaktigt oförmögen
till arbete; dock ej i sådana fall, då hustrun är i egenskap
av befattningshavare eller pensionär berättigad till dyrtidstillägg av
statsmedel;

c) kvinnlig befattningshavare, som vid kalenderkvartalets början
är ogift, änka eller frånskild och underhåller barn eller fader eller
moder, på sätt under a) sägs; samt

d) kvinnlig befattningshavare, som vid kalenderkvartalets början
är gift och vars man är på grund av bristande arbetsförmåga väsentligt
urståndsatt att bidraga till familjens underhåll; dock ej i
sådana fall, då mannen är i egenskap av befattningshavare eller
pensionär berättigad till dyrtidstillägg av statsmedel.

Mom. 3. Andra befattningshavare än under mom. 2 sägs anses
såsom icke-familjeförsörjare.

Mom. 4. Till familjeförsörjare utgår dyrtidstillägget, därest den
del av avlöningen, vara enligt § 1 dyrtidstillägg må beräknas, icke
överstiger 100 kronor för manad, efter ett procenttal, som motsvarar
grundtalet. Överstiger nämnda del av avlöningen 100 kronor
för månad, utgår dyrtidstillägg för det belopp, som utgör 100 kronor
för månad, på sätt nyss sagts samt för det belopp, som över -

301

stiger 100 kronor för månad, efter ett procenttal, som motsvarar eu
tredjedel av grandtalet.

Mom. 5. Till icke-familjoförsörjare utgår dyrtidstillägget i varje
fall med två tredjedelar av det belopp, som enligt mom. 4 skulle
tillkomma vederbörande lärare, därest lian vore familjeförsörjare.

§ 4.

Lärare, som på grund av sjukdom åtnjutit tjänstledighet eller
som varit hindrad att tjänstgöra på den grund, att tjänstgöringen
vid skolan i anledning av rådande smittsam sjukdom måst för någon
tid inställas, skall icke för denna tid vidkännas avdrag å beloppet
av honom eljest tillkommande dyrtidstillägg. Annan tillfällig
av vederbörligen styrkt förfall förorsakad frånvaro från undervisningen,
icke överstigande sammanlagt åtta dagar av den tid, utbetalningen
avser, må icke heller föranleda avdrag å det vederbörande
eljest tillkommande beloppet. I andra fall av ledighet än nu nämnts
skall dyrtidstillägget minskas i samma proportion som förhållandet
mellan den under ledigheten uppburna avlöningen och den avlöning,
som skolat utgå, därest läraren icke åtnjutit dylik; ledighet.

§ 5.

Mom. 1. Där någon innehar två eller flera befattningar, som
i § 1 avses, eller eljest äger såsom innehavare av lärarbefattning
vid annan läroanstalt än statens uppbära dyrtidstillägg av statsmedel,
skall dyrtidstillägget beräknas å summan av de belopp, å vilka dyrtidstillägg
enligt de i sådant hänseende givna bestämmelser må utgå,
dock icke i något fall å sammanlagt högre belopp än 600 kronor
för månad; och skall dyrtidstillägget utbetalas vid den befattning,
som medför högsta avlöningen, eller, därest avlöningarna äro lika,
vid den befattning, till vilken vederbörande lärare först blivit befordrad.

Mom. 2. Åtnjuter lärare dyrtidstillägg såsom befattningshavare
i statens tjänst, skall beträffande hans rätt till dyrtidstillägg å befattning,
som i § 1 avses, gälla,

att lärare, som är familjeförsörjare, äger uppbära dyrtidstillägg
allenast efter ett procenttal, som motsvarar en tredjedel av grandtalet;
därest emellertid hans avlöning såsom befattningshavare i sta -

302

tens tjänst understiger 100 kronor för månad, må han åtnjuta dyrtidstiUägg
enligt denna kungörelse efter ett procenttal, motsvarande
grundtalet, dock högst å det belopp, varmed avlöningen understiger
100 kronor för månad; samt

att lärare, som icke är familjeförsörjare, äger uppbära dyrtidstillägg
med två tredjedelar av det belopp, som enligt vad nyss är
sagt skulle tillkomma honom, därest han vore familjeförsörjare.

DyrtidstiUägg å avlöning såsom befattningshavare i statens tjänst
och dyrtidstillägg å avlöning vid befattning, som i § 1 avses, må
dock icke beräknas å sammanlagt högre belopp än 600 kronor för
månad.

§ 6.

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår icke å gottgörelse för tjänstgöring
utöver den årliga lärotid, som i gällande allmän författning
kan vara stadgad för olika slag av läroanstalter, liksom ej heller å
ersättning för bostad och bränsle.

§ 7.

Om lärare under året avlidit, innan honom tillkommande dyrtidstillägg
till fullo utbetalts, övergår hans rätt härutinnan till
stärbhuset.

§ 8.

Vad i denna kungörelse finnes föreskrivet med avseende på
lärare skall, där ej i särskilda fall annorlunda sägs, äga tillämpning
på såväl manliga som kvinnliga, lärare.

§ 9.

Till hjälp vid dyrtidstilläggets uträkning utfärdar skolöverstyrelsen
nödiga tabeller och anvisningar.

• § 10.

Dyrtidstillägget utbetalas till lärarpersonalen månadsvis i den

ordning, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

303

Bil. in.

Förslag

till

KUNGÖRELSE

med allmänna grunder för dyrtidstillägg under år 1920 åt lärare

vid folkhögskolor.

§ 1.

Mom. 1. Föreståndare och. vikarierande föreståndare vid statsunderstödd
folkhögskola samt ämneslärare med fast anställning vid
dylik läroanstalt äga, med nedan angivna begränsningar och undantag,
för år 1920 uppbära dyrtidstillägg av statsmedel å ett belopp, motsvarande
hälften av den i gällande författning stadgade kontanta
minimiavlöningen; dock att, där Kungl. Maj:t på grund av särskilda
förhållanden funnit skäl göra undantag från eljest i fråga om avlöningarna
gällande föreskrifter, dyrtidstillägget skall utgå å hälften
av de utav Kungl. Maj:t för sådana fall stadgade beloppen.

Mom. 2. Dyrtidstillägg enligt nu angivna regler tillkommer
jämväl extra ordinarie och vikarierande ämneslärare samt lärare i
slöjd, hushållsgöromål, gymnastik och sång vid läroanstalt, som i
mom. 1 sägs, dock under förutsättning att lärarens tjänstgöring
vid anstalten omfattar minst 15 undervisningstimmar i veckan.

Är lärare, som i detta moment avses, anställd även vid statsunderstödd
lantmannaskola eller lanthushållsskola eller bådadera, må
dyrtidstillägg tillkomma honom, därest hans sammanlagda tjänstgöring
vid skolorna uppgår till minst 15 undervisningstimmar i veckan.

Har vid huvudkurs eller fristående kvinnlig kurs tjänstgöringen
för sådan lärare, varom nu är fråga, under någon del av tjänstgöringstiden
icke omfattat 15 undervisningstimmar i veckan, må dock
dyrtidstillägg till honom utgå, såframt sammanlagda antalet av hans
undervisningstimmar under kursen uppgått till i medeltal 15 i veckan.

304

§ 2.

Dyrtidstillägget beräknas med ledning av det grundtal, som fastställts
för bestämmande av dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst. Nytt grundtal äger tillämpning från och med den månad,
under vilken Kungl. Maj:ts beslut därom kungjorts, till den
månad, under vilken Kungl. Maj:t må komma att fastställa annat
grundtal.

§ B.

Mom. 1. Dyrtidstillägget utgår, på sätt nedan sägs, med högre
belopp till familjeförsörjare än till icke-familjeförsörjare.

Mom, 2. Såsom familjeförsörjare anses

a) manlig befattningshavare, som vid början av det kalenderkvartal,
vilket omfattar den månad dyrtidstillägget avser, underhåller
antingen barn, som icke uppnått 18 års ålder eller som på grund
av sjukdom, vanförhet eller lyte är varaktigt oförmöget till arbete,
eller fader eller moder; dock ej i sådana fall, då barnet eller fadern
eller modem är i egenskap av befattningshavare eller pensionär berättigad
till dyrtidstillägg av statsmedel;

b) manlig befattningshavare, vars hustru vid kalenderkvartalets
början är på gmnd av sjukdom, vanförhet eller lyte varaktigt oförmögen
till arbete; dock ej i sådana fall, då hustrun är i egenskap
av befattningshavare -eller pensionär berättigad till dyrtidstillägg av
statsmedel;

c) kvinnlig befattningshavare, som vid kalenderkvartalets början
är ogift, änka eller frånskild och underhåller barn eller fader eller
moder, på sätt under a) sägs; samt

d) kvinnlig befattningshavare, som vid kalenderkvartalets början
är gift och vars man är på grund av bristande arbetsförmåga väsentligt
urståndsatt att bidraga till familjens underhåll; dock ej i
sådana fall, då mannen är i egenskap av befattningshavare eller pensionär
berättigad till dyrtidstillägg av statsmedel.

Mom. 3. Andra befattningshavare än under mom. 2 sägs anses
såsom icke-familjeförsörjare.

Mom. 4. Till familjeförsörjare utgår dyrtidstillägget, därest den
del av avlöningen, varå enligt § 1 dyrtidstillägg må beräknas, icke

305

överstiger 100 kronor för månad, efter ett procenttal, som motsvarar
grundtalet. Överstiger nämnda del av avlöningen 100 kronor
för månad, utgår dyrtidstillägg för det belopp, som utgör 100 kronor
för månad, på sätt nyss sagts samt för det belopp, som överstiger
100 kronor för månad, efter ett procenttal, som motsvarar en
tredjedel av grundtalet.

§ 4.

Lärare, som är tjänstledig på grund av styrkt sjukdom eller för
tjänstgöring till rikets försvar eller för att, på grund av särskilt förordnande
eller val, fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning
i statens tjänst eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller
revisorer, äger att utan hinder av sådan ledighet uppbära det dyrtidstillägg,
som eljest skolat tillkomma honom. Lärare, som har
tjänstledighet av annan anledning, äger icke uppbära dyrtidstillägg,
för den händelse statsbidrag prövats icke böra utgå till hans avlöning;
i övriga fall skall till honom utgå dyrtidstillägg, minskat i
samma proportion som förhållandet mellan den under ledigheten
uppburna avlöningen och den avlöning, som skolat utgå, därest han
icke åtnjutit dylik ledighet.

§ 5.

Mom. 2. Åtnjuter lärare dyrtidstillägg såsom befattningshavare
i statens tjänst, skall beträffande hans rätt till dyrtidstillägg å
befattning, som i § 1 avses, gälla,

306

att lärare, som är familjeförsörjare, äger uppbära dyrtidstillägg
allenast efter ett procenttal, som motsvarar en tredjedel av grundtalet;
därest emellertid hans avlöning såsom befattningshavare i statens
tjänst understiger 100 kronor för månad, må han åtnjuta dyrtidstillägg
enhgt denna kungörelse efter ett procenttal, motsvarande
grundtalet, dock högst å det belopp, varmed avlöningen understiger
100 kronor för månad; samt

att lärare, som icke är familjeförsörjare, äger uppbära dyrtidstillägg
med två tredjedelar av det belopp, som enligt, vad nyss är
sagt skulle tillkomma honom, därest han vore familjeförsörjare.

Dyrtidstillägg å avlöning såsom befattningshavare i statens
tjänst och dyrtidstillägg å avlöning vid befattning, som i § 1 avses,
må dock icke beräknas å sammanlagt högre belopp än 600 kronor
för månad.

§ 6.

Dyrtidstillägg av statsmedel utgår icke å gottgörelse för tjänstgöring
utöver den i gällande allmän författning stadgade årliga lärotiden,
liksom ej heller å ersättning för bostad och bränsle.

§ 7.

Om lärare under året avlidit, innan honom tillkommande dyrtidstillägg
till fullo utbetalts, övergår hans rätt härutinnan till stärbhuset.

§ 8.

Vad i denna kungörelse finnes föreskrivet med avseende på lärare
skall, där ej i särskilda fall annorlunda sägs, äga tillämpning
på såväl manliga som kvinnliga lärare.

§ 9.

Till hjälp vid dyrtidstilläggets uträkning utfärdar skolöverstyrelsen
nödiga tabeller och anvisningar.

§ 10.

Dyrtidstillägget utbetalas till lärarpersonalen månadsvis i den

ordning, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

•i

308

Kostnadsberäkning rörande dyrtidstillägg

1.	2-	3.	4.	1 5.	1 6.
	Kontant		F	a m i 1 j e	! ö r s ö r-
	minimiav-	Statsbidrag.		Dyrtids-	Summa
	löning.			tillägg	avlöning
				''grundtal 141).	(kol. 2+kol. 5).
Folkskollärare:	Kronor.	Kronor.		Kronor.	Kronor.
ordinarie, manlig
1. lönegraden......	2,100: —	1,910: —	927	2,025: 70	4,125: 70
2. » ......	2,400: —	2,210: —	555	2,166: 70	4,566: 70
3. > ......	2,700: —	2,510: —	452	2,307: 70	5,007: 70
4. » ......	3,000: —	2,810: —	1662	2,448: 70	5,448: 70
ordinarie, kvinnlig.....
1. lönegraden......	1,900: —	1,710: —	16	1,931: 70	3,831: 70
2. » ......	2,100: —	1,910: —	9	2,025: 70	4,125: 70
3. » ......	2,300: —	2,110: —	7	2,119: 70	4,419: 70
4. » ......	2,500: —	2,310: —	14	2,213: 70	4,713: 70
extra ordinarie och vika-
rierande
manlig...........	1,700: —	1,530: —	59	1,847:10	3,547:10
kvinnlig..........	1,500: —	1,350: —	4	1,762: 50	3,262: 50
Smdskolekdren:
ordinarie, manlig
1. lönegraden......	1,400: —	1,280: —	23	1,729: 60	3,129: 60
2. » ......	1,550: —	1,430: —	7	1,800:10	3,350:10
3. > ......	1,700: —	1,580: —	8	1,870: 60	3,570: 60
4. » ......	1,850: —	1,730: —	43	1,941: 10	3,791:10
ordinarie, kvinnlig
1. lönegraden......	1,200: —	1,080: —	27	1,522: 80	2,722: 80
2. > ......	1,350: —	1,230: —	14	1,706:10	3,056:10
3. > ......	1,500: —	1,380: —	11	1,776: 60	3,276: 60
4. » ......	1,650: —	1,530: —	24	1,847:10	3,497:10
extra ordinarie och vika-
rierande
manlig...........	1,200: —	1,080: —	—	1,522: 80	2,722: 80
kvinnlig..........	1,000: —	900: —		1,269: —	2,269: —

309

Bil, TV.

åt lärare vid folk- och småskolor.

7.	8.	9.	10.	1 11.	12.
j#re.	I c k e - f a m	i 1 j e f ö r	s ö r j a r e.
Kostnad.	Antal.	Dyrtids- tillägg ''Va av kol. 5).	Summa avlöning (kol. 2+kol. 9).	Kostnad.	Summa (kol. 7 och 11). ''
Kronor.		Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1,877,823: 90	676	1,350: 47	3,450: 47	912,917: 72	2,790,741: 62
1,202,518: 50	405	1,444: 47	3,844: 47	585,010: 35	1,787,528: 85
1,043,080: 40	330	1,538: 47	4,238: 47	507,695:10	1,550,775: 50
4,069,739: 40	1212	1,632: 47	4,632: 47	1,978,553: 64	6,048,293: 04
30,907: 20	1379	1,287: 80	3,187: 80	1,775,876: 20	1,806,783: 40
18,231: 30	749	1,350:47	3,450: 47	1,011,502: 03	1,029,733:33
14,837: 90	551	1,413:13	3,713:13	778,634: 63	793,472: 53
30,991: 80	1217	1,475: 80	3,975: 80	1,796,048: 60	1,827,040: 40
108,978: 90	490	1,231: 40	2,931: 40	603,386: —	712,364: 90
7,050: —	508	1,175: —	2,675: —	596,900: —	603,950: —
39,780: 80	17	1,153: 07	2,553: 07	19,602:19	59,382: 99
12,600: 70	5	1,200:07	2,750: 07	6,000: 35	18,601: 05
14,964: 80	6	1,247: 07	2,947: 07	7,482: 42	22,447: 22
83,467: 30	31	1,294: 07	3,144: 07	40,116:17	123,583: 47
41,115: 60	4478	1,015: 20	2,215: 20	4,546,065: 60	4,587,181: 20
23,885: 40	2415	1,137: 40	2,487: 40	2,746,821: —	2,770,706: 40
19,542: 60	1786	1,184: 40	2,684: 40	2,115,338: 40	2,134,881: —
44,330: 40	3915	1,231: 40	2,881: 40	4,820,931: —	4,865,261: 40
_	2	1,015: 20	2,215: 20	2,030: 40	2,030:40
—	127	846: —	1,846: —	107,442: —	107,442: —
8,683,846: 90				24,958,353: 80	33,642,200: 70