BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1920:4)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

I I- I! A G A O M

KVINNORS TILLTRÄDE TILL
S T A T S T .IÅNS T E R

KVINNORS TILL T R Ä I) E T I L L
FULLMAKTS T JANS T E R

STOCKHOLM 1920

KUXGL. BOKTRYCKERIET. 1''. A. NORSTEDT .C SÖNER
195446

I N N K HÅLLS F 0 K T E C K N I N G.

Sid.

I. Sättet för genomförande av det kommitterade lämnade uppdrag....... 1

II. Utländsk lagstiftning......................... 8

III. Historik..............................22

IV. Allmän motivering..........................46

V. Kvinnas tillträde till särskilda befattningar................57

a. Statsråd............................60

b. Befattningar inom administrationen i allmänhet............60

1. Befattningar med vissa polisuppgifter..............62

2. Vissa befattningar vid fångvården................63

3. Befattningar vid väg- och vattenbyggnadskåren samt lots- och fyrinrätt ningarna

.........................65

4. Diplomatiska och konsulära befattningar.............66

c. Domarebefattningar........................70

d. Åklagarebefattningar m.m.....................73

e. Läkarbefattningar........................73

f. Lärarbefattningar.........................90

g. Vissa befattningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd och skön konst . . 97

h. Prästerliga tjänster........................98

VI. Sammanfattning av kommitterades förslag................108

VII. Förslag till ändrad lydelse av vissa paragrafer i regeringsformen och riksdagsordningen
.............................109

VIII. Anmärkningar till förestående grundlagsändringar.............115

Bilagor:

Förteckning över civila tjänster, som tillsättas av konungen (bilaga 1)......1*

Statistiska data angående akademiskt bildade kvinnor i Sverige (bilaga 2).....29*

Till

Herr Statsrådet och Chefen för kungl. justitiedepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 27 maj 1919 har Herr Statsrådet
tillkallat undertecknade Emilia Broomé, Harald Hallén och Mathilda Stael
von Holstein att jämte byråchefen Sigurd Ribbing såsom sakkunniga
biträda inom justitiedepartementet med utredning av frågan om beredande
av utsträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst
ävensom uppdragit åt undertecknad Broomé att såsom ordförande leda de
sakkunnigas förhandlingar. Därefter har Herr Statsrådet jämlikt nämnda
bemyndigande den 21 november 1919 tillkallat undertecknad H. v. Schulzenheim
att såsom sakkunnig biträda vid omförmälda utredningsarbete.
Sedan byråchefen Ribbing den 31 oktober 1919 förordnats att vara leda -

mot av arbetsrådet, har Ribbing numera på begäran entledigats från berörda
uppdrag.

Till oss har överlämnats medicinalstyrelsens utlåtanden dels den 28
februari 1918 i anledning av en av kvinnliga läkare den 19 december
1916 hos Kungl. Maj:t gjord framställning i fråga om utsträckta rättigheter
för kvinnliga läkare att innehava vissa läkarbefattningar jämte däröver
avgivna yttranden, dels den 13 januari 1919 angående kvinnliga läkares
tillträde till ordinarie befattningar å hospitalsläkarbanan järnte en av
kommitterade för kvinnliga läkare gjord framställning i ämnet.

Därjämte har till oss inkommit en framställning den 13 december
1919 från Kvinnliga postföreningen, Kvinnliga telegrafpersonalens förening
och Statsbanornas kvinnliga tjänstemannaförening, däri såsom önskemål
uttalats, att vid avgivande av förslag rörande utsträckt behörighet för
kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst samtliga högre tjänster, som
för närvarande kunna tilldelas endast manliga tjänstemän, måtte öppnas
för kvinnliga befattningshavare.

Vidare hava i en till oss ställd skrift den 4 innevarande februari
styrelsen för Akademiskt bildade kvinnors förening och styrelsen för
Fredrika Bremerförbundet anhållit bland annat, att ändring måtte föreslås
i regeringsformen, i syfte att däri uppställda hinder för svensk kvinna att
kunna utnämnas och befordras till där avsedda tjänster måtte undanröjas.

Härmed få vi överlämna del I av vårt betänkande, innefattande
utredning rörande kvinnors tillträde till fullmaktstjänster samt därav föranledda
förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen
jämte två av vår biträdande sekreterare, förste aktuarien Hans Gahn, utarbetade
bilagor, innefattande den ena förteckning över civila tjänster,
som tillsättas av konungen, och den ändra statistiska data angående
akademiskt bildade kvinnor i Sverige.

Vi hava för avsikt att så snart ske kan avgiva utredning i övriga
till oss hänskjutna ämnen samt i samband därmed även förslag till lag,
som fullständigt reglerar frågan om grunder för kvinnors tillträde till civil

o o O o

statstjänst.

Stockholm den 14 februari 1920.

EMILIA BROOM É.

Harald Hallén.

Mathilda Stabi, von Holstein. H. v. Schulzenheim.

I. Sättet för genomförande av det kommitterade lämnade

uppdrag.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick de sakkunnigas
tillkallande, uttalade föredragande departementschefen bland annat följande.

Genom den författningsreform, som nyligen vunnit riksdagens godkännande
och som avsåg bland annat att giva de svenska kvinnorna politisk
rösträtt och valbarhet till riksdagen, hade principen om könens likställighet
på den offentliga rättens område vunnit statsmakternas erkännande.
Redan på denna grund syntes det angeläget att så snart ske kunde
undanröja de hinder, vilka enligt grundlag och i övrigt förelåge för kvinna
att deltaga i samhällsarbetet inom områden, där hon borde anses vara med
mannen likställd.

Som bekant vore kvinnorna för närvarande på grund av bestämmelserna
i § 28 regeringsformen uteslutna från flertalet statstjänster, därå
konungen utfärdar fullmakt. Mpn även andra tjänster än så kallade fullmaktstjänster
vore i regel på grund av föreskrifter i gällande avlöningsstater,
reglementen och instruktioner stängda för kvinnor.

Principen om könens likställighet i förevarande avseende syntes
emellertid icke i praktiken kunna genomföras utan vissa inskränkningar.
En del statstjänster syntes till sin natur vara sådana, att de icke lämpligen
kunde beklädas av kvinnor. Hit hörde uppenbarligen åtminstone det övervägande
flertalet militära befattningar. Men även inom den civila förvaltningen
syntes kunna finnas vissa tjänster, som av särskilda skäl borde förbehållas
männen, likasom å andra sidan vissa befattningar enligt sakens
natur lämpligen borde innehavas allenast av kvinnor. En närmare utredning
i dessa hänseenden vore givetvis erforderlig, innan frågan kunde vinna
sin definitiva lösning.

1—19S448.

I sammanhang härmed syntes även vissa andra frågor böra utredas.
Detta gällde först och främst grunderna för de kvinnliga tjänstemännens
avlönande och särskilt spörsmålet, huruvida dessa borde i avlöningshänseende
likställas med de manliga tjänstemännen eller på sätt förut varit vanligt
en skillnad härutinnan till förmån för de senare fortfarande borde
upprätthållas. Vidare syntes de kvinnliga tjänstemännens pensionsförhållanden
samt frågan, i vad mån och under vilka villkor gift kvinna skulle
äga behörighet till statstjänst, böra göras till föremål för närmare undersökning.

Vad anginge de erforderliga ändringarna i regeringsformen torde de
allmänna bestämmelserna i ifrågavarande avseende icke böra såsom hittills
upptagas i grundlag, utan meddelas antingen genom allmän lag eller i
annan ordning.

I enlighet med vad sålunda uttalats avser det kominitterade lämnade
uppdraget i första hand att avgiva förslag för undanröjande av förefintliga
hinder beträffande kvinnors tillträde till statstjänster. Om emellertid ett
sådant undanröjande förutsättes ej kunna ske beträffande samtliga tjänster,
följer härav, att denna del av kommitterades uppdrag bör innefatta en
närmare undersökning, dels i vad mån hinder i detta hänseende förefinnas
och vilka hindren äro, dels vilka befattningar eller grupper av sådana,
som av skäl, vilka kominitterade hava att pröva, böra öppnas för kvinnor,
och vilka böra anses av natur att fortfarande förbehållas männen, dels
slutligen med stöd av det resultat, som därvid vinnes, vilka ändringar, som
erfordras i den lagstiftning eller eljest i de föreskrifter, däri nämnda hinder
förefinnas.

Först sedan sålunda kommitterade kommit till klarhet om, i vilken
omfattning kvinna bör lika med man vinna tillträde till statens ämbeten
och tjänster, böra lämpligen de övriga av departementschefen berörda
spörsmålen om grunder för kvinnliga tjänstemäns avlönings- och pensionsförhållanden
samt om gift kvinnas ställning göras till föremål för närmare
övervägande från kommitterades sida.

Vad beträffar den först nämnda undersökningen i fråga om kvinnas
tillträde till ämbeten och tjänster, utgöra, såsom departementschefen erinrat,
de tjänster, som omnämnas i § 28 regeringsformen och varå konungen
utfärdar fullmakt, en särskild, betydelsefull grupp. Kommitterade
hava därför ansett det naturligt att i första hand ägna uppmärksamhet åt
dessa s. k. fullmaktstjänster. Detta så mycket mer som vid den tidigare
behandlingen av frågan om kvinnors tillträde till statstjänster det i grundlag
förefintliga hindret härför plägat ställas i förgrunden samt hittills

gjorda yrkanden rörande detta ämne företrädesvis avsett undanröjande av
detta hinder.

Av anförda skäl hava koimnitterade bland samtliga de spörsmål, som
innefattas under kommitterades uppdrag, först upptagit frågan om ändring
i omförmälda grundlagsstadgande.

Under den senaste behandlingen av detta ämne vid lagtima riksdagen
1919 hemställde konstitutionsutskottet, att ur regeringsformen skulle
borttagas de hinder, som där uppställdes för kvinnor att bekläda statstjänster.
Av reservanter inom utskottet framhölls emellertid vid ärendets
behandling i riksdagen, att ett borttagande av grundlagshindren icke borde
ske, förr än man samtidigt vore i tillfälle att fatta beslut om de regler,
varmed de borde ersättas.

Till sådana regler skulle visserligen kunna hänföras ej blott frågan
om vilka befattningar eller grupper av dylika, i främsta rummet fullmaktstjänster,
som kvinna lika med man må bekläda, utan eventuellt även, ehuru
mera sekundärt, övriga ovan berörda spörsmål, som hänskjutits till kommitterade.

Principfrågorna om kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden
äro av den omfattande och ingripande natur, att kommitterade
icke se sig i stånd att redan nu kunna framlägga förslag

O OÖ

till deras definitiva lösning. Detsamma gäller även frågan, huruvida
särskilda villkor böra uppställas angående gifta kvinnors behörighet till
statstjänst.

Ett särskilt skäl att i allt fall icke underlåta något, som kan påskynda
det slutliga avgörandet av de nämnda löne- och pensionsfrågorna,
se kommitterade i den omständigheten, att riksdagen snart nog torde få
sig förelagda vittomfattande förslag i avseende å statstjänstemannens avlöning
och pension överhuvud. Den 31 december 1919 uppdrog nämligen
Kungl. Maj:t på förslag av chefen för finansdepartementet åt 1902 ''års
löneregleringskommitté, att, så snart ske kunde, inkomma med förslag till
löneregleringar närmast beträffande statsdepartementen, de centrala ämbetsverk,
som ansluta sig till statskontorstypen, samt fångvårdsstyrelsen. Samtidigt
ställdes i utsikt, att arbetet med definitiva löneregleringar avseende
andra statens verk och inrättningar skulle i görligaste mån påskyndas.
Även beträffande en omläggning av det statliga pensionsväsendet ha utförts
och pågå utredningar, så att även denna fråga inom en jämförelsevis
kort tid kan väntas bli föremål för statsmakternas prövning.

Det är med hänsyn till den förestående behandlingen av dessa frågor
utan tvivel av synnerligen stort värde, att riksdagen snarast möjligt blir

i tillfälle att intaga en principiell ståndpunkt till spörsmålen om de statsanställda
kvinnornas löner och pensionering.

Då emellertid kommitterade stått inför uppgiften att sätta riksdagen i
stånd att snarast möjligt fatta beslut i samtliga frågor, vilkas utredning blivit
dem anförtrodd, har det synts kommitterade väl motiverat att framlägga
förslag till de behövliga grundlagsändringarna redan så tidigt, att de
eventuellt kunna antagas vilande vid 1920 års riksdag — den sista i
perioden. Ett uppskov med behandlingen av frågan om grundlagsändringarna
skulle givetvis medföra risken av ett väsentligt dröjsmål med de övriga
frågornas avgörande, då detta kan ske endast i samband med grundlagsändringarnas
förnyade behandling efter nya allmänna val till riksdagens
andra kammare.

Rörande sättet för genomförande av omförmälda grundlagsändringar
framhöll 1919 års lagtima riksdags konstitutionsutskott, att enligt utskottets
uppfattning sakligt sett en regel, som utestängde kvinnor från statsäinbeten
eller från vissa sådana, tydligen icke vore av natur, att ovillkorligen
böra finnas i en grundlag. I stället ifrågasatte utskottet i sin motivering
att till annan lagstiftning hänvisa reglerna om vilka ämbeten, som
skulle stå öppna för kvinnor, och vilka som för dem skulle vara stängda.
Föredragande departementschefen framhöll, att hithörande bestämmelser syntes
honom böra meddelas antingen genom allmän lag eller i annan ordning.

Det synes också kommitterade lämpligt och önskvärt, att hithörande
regler, i fråga om vilka en viss större rörelsefrihet för statsmakterna torde
vara erforderlig, än som kan vara förenlig med deras fastslående i grundlag,
helt och hållet avlägsnas ur grundlagen. Den ordning, som hittills
ofta tillämpats, att i samband med statsregleringsbeslut avgöra frågor om
kvinnors tillträde till olika slags befattningar synes kommitterade icke vara
att förorda. Att dessa frågor genom ett sådant förfarande lätt kunna
kotnma att göras beroende av gemensam votering i riksdagen måste betraktas
som en given olägenhet. I stället framstår det såsom synnerligen
lämpligt, att på ett bindande sätt de principer fastställas, som skola reglera
kvinnas rätt att bekläda ämbeten och tjänster. På grund av dessa skäl
vilja kommitterade förorda, att de bestämmelser, som härutinnan anses
böra gälla, upptagas i allmän lag. Därmed skulle den svenska lagstiftningen
också komma i bästa överensstämmelse med vad som i Norge redan
gäller och vad som i Danmark av regeringen föreslagits.

Jämte det i § 28 regeringsformen rörande »ämbeten och tjänster
högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att konungen fullmakter därå
utfärdar», i allmänhet uttalas, att konungen till dem äger att i statsrådet

utnämna och befordra infödda svenska män, är också beträffande vissa befattningar
i andra paragrafer såväl i regeringsformen som riksdagsordningen
uttalat, att deras innehavare skall vara man. Detta gäller beträffande regeringsformen
enligt § 4 om statsråd, § 17 om justitieråd och regeringsråd,
§ 21 om den där nämnde ledamoten av lagrådet, § 27 om justitiekanslern,
§ 28 om utländsk man i vissa fall, §§ 96 och 97 om justitie- och militieombudsmannen
och deras efterträdare samt § 108 om kommitterade för
tryckfrihetens vård. I riksdagsordningens §§ 68 och 70 förekomma motsvarande
stadganden rörande justitie- och militieombudsmännen och deras
efterträdare samt tryckfrihetskommitterade.

Kommitterade hava i enlighet med sin nyss omförmälda principiella
ståndpunkt — att frågan om den utsträckning, vari kvinnor böra lika med
män äga bekläda statstjänster, bör hänskjutas till allmän lag — ansett
riktigast, att, i samband med att ändring sker i § 28 regeringsformen,
även dessa paragrafer erhålla en formulering, som ej lägger hinder i vägen
för att frågan om kvinnas tillträde till där åsyftade befattningar likaledes
regleras genom den ifrågasatta särskilda lagstiftningen. Skulle de i dessa
paragrafer förekommande hinder tillsvidare där kvarstå, skulle den nämnda
principen rubbas på ett sätt, som enligt kommitterades mening icke skulle
vara sakligt motiverat, frånsett att därmed vissa formella oegentligheter
med avseende å den blivande särskilda lagstiftningen om kvinnors rätt att
bekläda ämbeten och tjänster skulle uppstå.

Kommitterade anse sig så mycket hellre kunna redan nu framlägga
sina förslag till ovanberörda grundlagsändringar, som ett antagande av
dessa förslag icke skulle innebära något ställningstagande till de sakfrågor,
som sålunda äro avsedda att lösas genom särskild lagstiftning, men däremot
innehålla just en sådan hänvisning till speciallag, som undanröjer
farhågan, att ett avlägsnande av grundlagshindren skulle vara liktydigt med
ett generellt öppnande av statstjänsterna för kvinnor. Härigenom synes
också det önskemål bliva uppfyllt, som under debatten i riksdagen nästlidet
år uttalades av en bland de ovannämnda reservanterna i konstitutionsutskottet,
vilken framhöll, att dessa skulle hava ställt sig mera gynnsamt
till utskottets hemställan, om denna avsett att utbyta stadgandet i § 28
regeringsformen mot en hänvisning till särskild lag i stället för att utan
vidare avlägsna detsamma.

Den sålunda tillämnade speciallagstiftningen bör givetvis upptaga
bestämmelser angående ej blott till vilka fullmaktstjänster, utan även till
vilka övriga statstjänster kvinna lika med man bör äga tillträde.

Vidare bör i samma lagstiftning enligt kommitterades mening angivas
grunderna för de kvinnliga befattningshavarnas avlönings- och pen -

sionsförhållanden, jämförda med mäns, samt för gift kvinnas ställning
såsom statstjänare. Liknande skäl, som enligt vad förut framhållits gälla
i fråga om kvinnas tillträde till särskilda befattningar, tala nämligen enligt
kominitterades åsikt för att även dessa frågor bliva principiellt reglerade
genom lag.

Om det icke varit kommitterade möjligt att redan nu framlägga
förslag i samtliga de ämnen, som till dem hänskjutits, utan kommitterade
i betraktande av vad ovan anförts för närvarande måst inskränka sig till
att avgiva positiva förslag endast till ovan omförmälda grundlagsändringar,
ha emellertid kommitterade ansett sig böra redan i samband härmed angiva
sin ställning beträffande innehållet av den särskilda lagstiftning, kommitterade
ämna föreslå, i vad angår kvinnas tillträde till fullmaktstjänster.
Därmed torde kommitterade i enlighet med det önskemål, som vid
1919 års lagtima riksdag gjordes gällande och varåt även chefen för justitiedepartementet
under ärendets behandling i riksdagen gav uttryck, hava
satt statsmakterna i tillfälle att vid prövning av de föreslagna grundlagsändringarna
fullt överblicka den del av den föreliggande frågan, som står
i direkt samband med dessa ändringar.

Förutom förslag till erforderliga grundlagsändringar innefattar därför
nu ifrågavarande del av kominitterades betänkande utredning och förslag
— det sistnämnda dock icke avfattat i lagtext — rörande kvinnas
tillträde till sådana befattningar, som avses i grundlag.

I bilaga 1 meddela kommitterade en översikt över sådana tjänster, som
för närvarande enligt grundlagsstadgande äro stängda för kvinnor. Ur
översikten äro uteslutna militära och civil militära befattningar samt tjänster
vid allmänna läroverken, seminarierna och statssamskolorna. Däremot ha,
med särskild anteckning för varje fall, medtagits sådana tjänster, som av
konungen tillsättas medelst konstitutorial eller förordnande, ehuru dessa
visserligen icke beröras av stadgandet i § 28 regeringsformen, men likväl
i många fall stå fullmaktstjänsterna så nära, att gränsen dem emellan lätt
förskjutes.

Frågan om kvinnors tillträde till vissa statstjänster, från vilka de
nu av andra skäl än grundlagshinder äro uteslutna, har icke ansetts behöva
i detta sammanhang göras till föremål för någon uttömmande utredning,
utan återkomma kommitterade härtill samtidigt med att förslag framläggas
i övriga till dem hänskjutna spörsmål. Då det emellertid är givet,
att samma principiella uppfattning, som göres gällande beträffande fullmaktstjänsterna,
i väsentlig grad har tillämpning även på lägre tjänster, vilka
den tilltänkta speciallagstiftningen avser att omfatta, har det icke kunnat

undvikas, att diskussionen beträffande åtminstone vissa områden av statstjänster
kommit att beröra även Övriga tjänster.

I den särskilda lagstiftning, till vilken kommitterade sedermera ämna
framlägga förslag, är det givetvis möjligt, att med hänsyn till blivande
utredningar angående lägre statstjänster flera undantag komma att göras
från en allmän regel om statstjänsternas öppnande för kvinnor än dem,
kommitterade nu med avseende på de högre statstjänsterna ansett sig böra
föreslå.

Norge.

II. Utländsk lagstiftning.

I vårt västra grannland har spörsmålet om anställning av kvinnor i
statens tjänst under de senare årtiondena tilldragit sig stort intresse.

Det första steget i riktning att praktiskt realisera denna tanke togs
år 1891, då ett förslag framställdes av hr Berner i odelstinget om la»
angående »kvinders adgang till ansaettelse i olfentlige stillinger». Förslaget
lydde:

»Kvinder er likestillet med maend til ansaettelse i embeder eller til
beskikkelse i andre olfentlige stillinger, naar de har underkastet sig de i
saa henseende i lovgivningen foreskrivne eksamener og forovrig fyldestgjor
de fastsatte betingelser for åt indeha saadanne embeder eller stillinger».

Stortingets kyrkokommitté, som behandlade förslaget, ansåg, att såväl
lämplighetsskäl som billighet fordrade, att kvinnor med akademiska
examina linge i olfentlig tjänst göra bruk av sina kunskaper, men en
dylik reform borde dock endast tagas steg för steg. En minoritet inom
kommittén hyste ej dessa betänkligheter, men medgav, att frågan borde
närmare utredas. Kommittén enades också om att förslaget borde remitteras
till regeringen. Samma ståndpunkt intog också odelstinget (den 3
april 1891).

Ar 1893 framlade hr Ullman ett förslag i odelstinget om kvinnors
tillträde till olfentliga tjänster. Det skilde sig från det år 1891 framlagda
förslaget endast därigenom att kvinnorna skulle utestängas från tillträde
till »geistlige embeder i statskirken». På hemställan av budgetkommittén
upptogs det dock ej till behandlig.

Nästa år förelädes det åter stortinget, men denna gång var det
kyrkokommittén, som avstyrkte frågans upptagande till behandling. Kommittén
uttalade, att dess flertal sympatiserade med de hittills framlagda
förslagen, t. o. m. mest för Berners, enär man ej ville se kvinnor uteslutna
från »geistlige embeder» mer än från övriga statstjänster, men på grund av
bristande tid hade man ej medhunnit någon ingående utredning, utan

hemställde, att frågan nu icke skulle upptagas till behandling. Detta blev
ock stortingets beslut.

Emellertid framlades år 1898 en kungl. proposition med förslag om
följande tillägg till § 92 i grundloven:

»I hvilken utstrykning kvinder, der opfylder de for mynd ved
grundloven foreskrevne betingelser, skal kunne ansyttes i embeder, bestemmes
ved lov». Denna grundlagsändring antogs enhälligt av stortinget
den 5 mars 1901.

Med anledning av grundlagsändringen framlades för stortinget

O O O O O

1903—1904 en kgl. proposition om lag angående »kvinders adgang til
ansyttelse i statens embeder».

Lagförslaget hade följande lydelse:

§ 1.

Kvinder, der opfylder de for mynd ved grundloven foreskrevne betingelser,
skal med de undtagelser, som folger av § 2, herefter kunne
ansyttes i statens embeder, forsaavidt de er i besiddelse av de egenskaper,
som efter lovgivningen utkryves for msends ansyttelse i vedkommende
embedsstilling.

§ 2.

Kvinder kan ikke ansaettes som medlemmer av kongens raad.

Heller ikke skal kvinder kunne anstilles i:

1. statssekretaerembedet

2. geistlige embeder i statskirken

3. overovrighetsembederne

4. politiembeder

5. fyngselsdirektorembeder, forsaavidt vedkommende fyngsel er bestemt
til att opta ogsaa mandlige fanger

6. direktorembeder ved sindsykeasyler, forsaavidt vedkommende
asyl er bestemt til åt opta ogsaa mandlige syke

7. konsulsembeder

8. de under bergvysenet horende embeder

9. veidirektor-, kanaldirektor-, havne- og fyrdirektorembederne

10. fogedembeder

11. milityre og civilmilityre embeder

12. embeder, som herefter oprettes, forsaavidt det ved oprettelsen
bestemmes, åt der i vedkommende embede alene skal kunne
ansyttes mynd.

2—195446.

Statsrådet Schoning hade bifogat en anmärkning, att han ansåg inga
skäl föreligga att ej öppna kyrkans andliga ämbeten samt »amtmandsembeder,
bergvaesenets embeder, veidirektor-, havnedirektor- og fyrdirektorembeder»
för kvinnor.

Stortingets justiskomitee kritiserade lagförslaget såsom gående för
långt och vände sig särskilt mot tanken på kvinnor som domare, riksoch
statsadvokater samt som distriktsläkare och teologie professorer. Mot
en minoritet av 2 medlemmar hemställde därför kommittén, att odelstinget
skulle låta hela frågan tillsvidare bero. Detta förslag biträddes också
av odelstinget med 46 röster mot 41.

Följande år avgav justiskomiteen s. k. realitetsindstilling angående
propositionen. Två medlemmar hävdade, att det vore principiellt orätt att
i lag uppräkna vissa tjänster, som skulle förbehållas männen allena. Det
praktiska livet och kvinnornas egen naturliga läggning skulle automatiskt
skapa de begränsningar i lagens tillämpning, som vore erforderliga. Då
de emellertid erkände, att i praktiken vissa tjänster aldrig komme att
beklädas med kvinnor, gingo de jämte 2 andra medlemmar med på den i
propositionen föreslagna formuleringen.

Av kommitténs 7 ledamöter tillstyrkte tre, att kyrkans andliga ämbeten
borde öppnas för kvinnorna, vilka visat sig såväl i Norge som andra
länder kunna utöva en välsignelserik lekmannaverksamhet. De övriga 4
medlemmarne ej blott motsatte sig denna reform, utan ansågo — i likhet
med det akademiske kollegium och det teologiske fakultet, att teologiska
lärartjänster ej borde öppnas för kvinnor.

I fråga om domarämbetena ansåg en majoritet på 5 medlemmar,
att kvinnornas mindre sinne för objektivitet gjorde dem olämpliga till
domare-, riks- och statsädvokatämbetena. Samma majoritet ansåg, att när
man vägrade kvinnor tillträde till väg-, kanal-, hamn- och fyrdirektörstjänster
borde de också konsekvent utestängas från skogs-, landtbruks- och
veterinärdirektörsämbetena samt från direktoraten i det civila medicinalväsendet
och rikshospitalet.

Två ledamöter ansågo däremot att både domare, riksadvokats- och
statsadvokatsämbetena samt de under mom. 9 uppräknade 4 direktörsämbetena
borde stå öppna för kvinnor.

Kommitténs förslag behandlades i odelstinget den 27 mars 1905, där
dock en representant yrkade, att frågan icke skulle tagas under behandling.
Den vore för ny och oprövad. Den starka tillströmningen av kvinnliga
studerande till universitetet borde ej ytterligare uppmuntras. Detta
avslagsyrkande bifölls med 48 röster mot 33. Utgången föranledde en
serie protestmöten från norska kvinnors sida, och resolutioner med krav

på frågans snara återupptagande tillställdes regeringen från bl. a. »Kvindelige
studenters klub» samt »Norsk kvindesaksforeninfr».

O O

Frågan fick sedan vila i 6 år, till dess att justis- och politideparternentet
år 1911 utarbetade ett nytt lagförslag i ämnet.

Detta förslag var av följande lydelse:

»§ 1.

Kvinder kan under de samme betingelser som maend ansasttes i
statens embeder med de undtagelser, som er fastsat i § 2.

§ 2.

Kvinder kan ikke ansmttes i:

1. embederne, som medlemmer av Kongens raad,

2. geistlige embeder i statskirken,

3. diplomatiske embeder og konsulsembeder,

4. militmre og civilmilitaere embeder,

5. embeder, som herefter oprettes og for hvis vedkommende det
ved oprettelsen bestemines, åt der i dem alene skal kunne ansmttes
maend.»

I motiveringen för förslaget anförde justis- och politidepartementet
först en del siffror rörande antalet kvinnor, som vid tidpunkten för propositionens
framläggande vid universitet dels avlagt ämbetsexamen, dels
studerade inom olika fakulteter och påvisade, att dessas antal ökats. Till
stöd för det förhållandet, att i det förevarande förslaget antalet undantagna
tjänster vore betydligt mindre än i propositionen av år 1903-04,
framhölls, att någon anledning ej förefunnes, varför man borde utestänga
kvinnorna från en del ämbeten uteslutande av det skälet, att dessa ämbeten
ställde särskilt starka krav på innehavarnas arbetskraft och förmåga
att motstå fysiska ansträngningar. Det bleve vederbörande myndigheters
sak att vid dessa tjänsters besättande tillse, att fordringarna i detta avseende
uppfylldes, oavsett om de sökande voro män eller kvinnor.

Beträffande »geistlige embeder i statskirken», som i förslaget un dantagits,
vore enligt departementets mening dessa av sådan natur, att deras
besättande med kvinnor skulle menligt inverka på det kyrkliga livet inom
många församlingar. Själva medgivandet, att en kvinna skulle kunna
tjänstgöra som präst, skulle väcka ovilja och stöta de religiösa känslorna
hos åtskilliga. Därjämte hade såväl kyrkodepartementet som biskoparne

och den teologiska fakulteten bestämt uttalat sig emot kvinnors tillträde
till tjänster av ifrågavarande slag.

I fråga om polistjänster anfördes, att kvinnor redan vore anställda
i vissa lägre befattningar. Särskilt i vissa större städer kunde det visa sig
lämpligt att vissa överordnade polistjänster öppnades även för kvinnor.

Ämbetena som direktörer för sinnessjukanstalter och fängelser, avsedda
för män, vore så fåtaliga, att det kunde vara onödigt att särskilt
undantaga dem. De kvinnor, som ville aspirera å dylika befattningar,
kunde ju själva bedöma de med tjänsten ur kvinnlig synpunkt förenade
vanskligheterna. De utnämnande myndigheternas omdöme vore ju även en
garanti att räkna med.

Såsom skäl för att »diplomatiske embeder o g konsulsembeder» ej
borde innehavas av kvinnor framhöll departementet, att uppfattningen
rörande kvinnans ställning i många andra länder vore sådan, att det ej
vore lämpligt, att Norge, vad dessa tjänster beträffar, läte sig representeras
av kvinnor.

Såsom medlemmar av konungens råd kunde kvinnor ej ifrågakomma,
då i grundlagen funnes bestämmelser, som vilade på den förutsättningen,
att dessa skulle utgöras av män.

Propositionen remitterades till justiskomitéen, vars flertal medlemmar
tillstyrkte densamma oförändrad. Minoriteten inom densamma var
av den åsikten, att endast ett begränsat antal ämbeten borde öppnas för
kvinnorna, och att man följaktligen borde giva lagen en positiv form
d. v. s. direkt uttala, vilka ämbeten såväl kvinnor som män kunde söka
och erhålla.

Propositionen antogs emellertid i oförändrad form av 1912 ars storting.
Odelstingets beslut var enhälligt med undantag för förslagets § 2
punkt 2 (»geistlige embeder i statskirken»), som antogs med 49 röster mot
39; i lagtinget voro 15 röster för och 15 emot, varvid presidentens röst
fällde utslaget till förmån för propositionen. Lagen härom utkora sedermera
dm 9 februari 1912.

Till medlemmar av konungens råd kunde, såsom i det föregående
framhållits, på grund av vissa bestämmelser i grundlagen, kvinnor ej utnämnas.
Redan år 1911 framlades emellertid i stortinget förslag om sådan
ändring av grundlagen, att jämväl i detta avseende kvinnor skulle
jämställas med män. Förslaget avslogs av stortinget, men framlades åter
år 1914. Sedan konstitutionskomitéen i mars 1916 avgivit utlåtande
över detsamma och därvid enhälligt tillstyrkt grundlagsändring i berörda
hänseende, bifölls förslaget i stortinget med 91 röster mot 14, varefter den
8 april samma år grundlagsändringen promulgerades.

Medan i Danmark kvinnorna på åtskilliga områden tillerkånts samma Danmark,
rätt som männen, har deras användning i högre statstjänst hittills varit
tämligen begränsad. Något hinder av grundlags natur för kvinnas tillträde

o o o c*

till statstjänst har visserligen icke funnits, men positiva lagregler ha heller
icke förelegat, som tillerkänna kvinna någon rätt i detta avseende.

I januari 1919 framlades emellertid av regeringen »Förslag till Lov
om Kvinders Adgang till Tjenestestillinger og Hverv».

Lagförslaget hade följande formulering:

»Kvinder har under samme Betingelser som Mtend Adgang til alle
ved Lov bestemte Tjenestestillinger og Hverv under Stat och Kommune,
militmre ene undtagne, hvorhos Kvinder lige med Maend skal voere pligtige
til åt overtage alle borgerlige Ombud.»

Inom det »Udvalg» av Folketinget, soin hade att behandla förslaget,
rådde enighet om att tillstyrka detsamma utom beträffande kvinnors tillträde
till prästämbeten. Majoriteten inom »Udvalget» kunde emellertid ej
tillägga betänkligheterna i detta fall avgörande betydelse, utan tillstyrkte
förslaget oförändrat. En minoritet hemställde, huvudsakligen med den
motivering, att förslagets genomförande enligt dess mening skulle medföra
allvarlig splittring inom kyrkan, att ett tillägg av följande lydelse skulle
göras: »Denne lov angaar ikke kirkelige Embeder.»

Regeringsförslaget antogs emellertid i oförändrat skick av Folketinget
den 28 maj 1919.

Inom Landstingets »Udvalg» uppnåddes ej enighet i den föreliggande
frågan. Majoriteten hemställde sålunda, att lagens överskrift skulle ändras
till: »Förslag til Lov om lige x\dgang for Kvinder og Maend til Tjenestestillinger
og Hverv» och att lagen skulle få följande lydelse:

»§ 1.

Kvinder og Mmnd har under samme Betingelser lige Adgang til alle
ved Lov bestemte Tjenestestillinger og Hverv under Stat og Kommune og
lige Pligt til åt overtage alle borgerlige Ombud.

§ 2.

Denne Lov berorer ikke Kvinders Adgang til militaere Tjenestestillinger
og Hverv eller til kirkelige Embeder, der udkrsever Ordination.»

Minoriteten förordade däremot regeringsförslaget oförändrat. Landstinget
biföll den 26 september 1919 det av majoriteten framlagda ändringsförslaget.
•

Finland.

Förslaget överlämnades därefter till Folketinget, som antog ändringsförslaget
med uteslutande av ovan anförda § 2. Då riksdagen kort därefter
åtskildes, hann förslaget emellertid ej bliva färdigbehandlat.

Det framlades därför av regeringen ånyo för riksdagen, då denna
på hösten 1919 åter sammanträdde, och hade därvid den av Folketinget
senast godkända lydelsen. Men även denna gång stannade Landstinget
och Folketinget i olika beslut. Majoriteten inom Landstingets »Udvalg»
hemställde nämligen, att den uteslutna § 2 skulle tillfogas förslaget,
och detta blev också Landstingets beslut vid 3:dje behandlingen den
28 november 1919. Folketinget däremot antog den 18 december 1919 förslaget
i det skick, vari det framlagts av regeringen. För utjämning av
meningsskiljaktigheterna har frågan hänskjutits till ett av medlemmar från
Folketinget och Landstinget sammansatt utskott, som ännu icke hunnit
framlägga något förslag i ämnet.

Ärendets behandling visar, att man såväl i Landstinget som i Folketinget
varit fullt beredd att för kvinna öppna samtliga civila tjänster i
stat och kommun, och att den meningsskiljaktighet, som yppats, uteslutande
rört sig om kvinnors tillträde till prästämbetet. Oppositionen i
denna senare punkt stödde sig till väsentlig del på, att i över 200 danska
kyrkoförsamlingar prästerna tillsättas av regeringen och att lagförslaget
ej ansågs taga behörig hänsyn härtill.

I Finland har före tillkomsten av 1919 års regeringsform gällt liknande
hinder för kvinnors tillträde till statstjänst som i Sverige.

De första tjänster av högre grad inom finländska statsförvaltningen,
till vilka kvinnorna erhöllo tillträde, voro vissa lärartjänster. Genom en
kejserlig förordning av den 9 (22) juni 1916 föreskrevs nämligen, att
kvinnorna med lika rätt som männen skulle kunna utnämnas till »lärartjänster
vid kejserliga Alexander-universitetet, tekniska högskolan, lärdomsskolor,
folkskollärare- och lärarinneseminarier, läroanstalter för särskild
yrkesutbildning och abnormskolor, ävensom i allmänhet vid alla läroverk
utan undantag, dock utan rätt att utöva med lärartjänst förenad domsrätt».
Förordningen nämner intet särskilt om rektorsämbeten, men det
finnes i de bestämmelser, som gälla angående tillsättande av rektorer, intet
som hindrar, att kvinna skulle kunna utses till rektor även för goss- och
samskolor. Detta har dock hittills icke förekommit i praktiken. Däremot
hade kvinnor redan före 1916 i åtskilliga fall genom dispens erhållit lektorstjänster
vid lycéer.

I den nya finska regeringsformen av 1919 äro emellertid de förut
befintliga grundlag shindren för kvinnors tillträde till statens ämbeten un -

danröjda utom vad beträffar justitieombudsmannen, om vilken utsäges, att
ämbetet skall innehavas av en »man» under det att bestämmelserna rörande
övriga ämbeten genomgående gälla »medborgare».

Någon särskild lagstiftning, som uttömmande löser frågan om kvinnors
tillträde till statsämbeten, finnes ej. Följaktligen kan kvinna utnämnas
till sådana ämbeten, om vilka det icke i allmän lag eller förordning
stadgas, att de skola innehavas av man. Detta är ännu fallet beträffande
domareämbetena. Emellertid framlade regeringen redan vid andra lantdagen
1917 lagförslag, som åsyftade att bereda kvinnor tillträde även till
dessa ämbeten. I motiveringen för förslaget erinrades bland annat om
att 1917 års första lantdag, vid godkännande av ett lagförslag rörande
högsta domstolen, ändrat regeringens i samma förslag begagnade uttryck
»rättrådiga och lagfarna män» till »rättrådiga och lagfarna medborgare»,
vilken omständighet såsom sådan visserligen icke kunde förskaffa kvinna
valbarhet till ledamot av sagda domstol, men visade, att lantdagen icke
direkt ville lägga hinder i vägen för henne att kunna bliva utnämnd till
ledamot av densamma. Regeringsförslaget angående kvinnas tillträde till
domaretjänster hann emellertid ej behandlas vare sig vid 1917 eller 1918
års lantdag.

Vid 1919 års lantdag framfördes förslaget ånyo, dock ej från regeringens
sida utan genom en motion. I denna hemställdes, i full överensstämmelse
med den föregående framställningen, dels om vissa ändringar
i rättegångsbalken, dels om antagande av en särskild »lag om kvinnas
behörighet till domare» av följande lydelse:

§ 1.

Kvinna må vara lika berättigad som man att inträda i rättsväsendets
ämbeten och bliva ledamot av häradsnämnd.

§ 2.

Vad som är förordnat om man angående domareämbete, må vara
gällande även beträffande kvinna.

Motionen har ännu icke slutbehandlats av lantdagen. Den har emellertid
vid första läsningen i princip tillstyrkts av lagutskottet. I

I Holland äro enligt den nederländska konstitutionens art. 5 statens
ämbeten öppna för hvarje neder länd are». Huruvida i sistnämnda uttryck
ligger, att även kvinnor äro behöriga till ifrågavarande ämbeten, är

Holland.

emellertid en fråga, som ej slutligt vunnit sin lösning. I de fall, då
kvinnor varit ifrågasatta till dylika tjänster, har det berott på den för
tillfället sittande regeringen och riksdagsmajoriteten, i vilken riktning avgörandet
utfallit.

Emellertid hava kvinnor i ganska stor utsträckning vunnit inträde
inom statsförvaltningens olika, grenar, och detta gäller även i fråga om
tjänster av högre grad. Detta har vanligen skett icke på grund av någon
lagändring utan till följd av regeringsbeslut, eller också har tillträde till
befattningen lämnats utan vidare.

Till tjänsterna såsom borgmästare, kommunalsekreterare och kommunalskatteuppbördsman
kunna enligt regerings- och riksdagsbeslut av år
1904 kvinnor dock ej ifrågakomma.

Till de inom departementen förekommande tjänsterna ha kvinnor
däremot i rätt stor utsträckning erhållit tillträde. I december 1919 funnos
sålunda sammanlagt inom desamma 27 kvinnliga »adjunct-commiezen» (motsvarar
tjänst i första lönegraden), 6 kvinnliga »commiezen» (motsvarar tjänst i
andra lönegraden), 1 kvinnlig »hoofdcommiezen» (motsvarar närmast byrådirektörsbefattning)
samt 1 kvinnlig »referendarissen» (motsvarar tjänst i
tredje lönegraden), vilka tjänster samtliga således äro av högre grad.

Inom olika ämbetsverk voro vid samma tidpunkt därjämte anställda
sammanlagt 73 kvinnor såsom »adjunct-commiezen», 3 såsom »commiezen»,
1 såsom »referendarissen», 1 såsom läkarassistent, 1 såsom matematiker
(dr. phil.), 2 såsom jur. »advisörinnen» (båda dr. jur.) samt 2 såsom ingenjörer.

Till en del tjänster, som beröra skatteuppbörden, nämligen »Rijksklerken»
(närmast motsvarande våra häradsskrivare) och skatteuppbördsman
vid vissa uppbördsverk, erhöllo kvinnor tillträde genom förordning
av den 1 januari 1918, och genom en dylik av den 10 januari 1917 fingo
de rätt bekläda tjänsten såsom »hoofdcommiezen» och vissa befattningar
såsom »directricen» inom post- och telegrafverken.

Beträffande allmänna åklagare- och domareämbetena kan det icke sägas
vara principiellt fastslaget, huruvida även kvinnor kunna bekläda
desamma, men torde de dock knappast kunna erhålla tillträde till de
ifrågavarande tjänsterna, förrän i lag uttryckligen stadgas, att de äro
berättigade att utnämnas till domare och allmän åklagare. Inom fång 0

o (T1

vårdsväsendet äro på ett undantag när alla direktörsposterna vid kvinnofängelser
besatta med kvinnor.

1 fråga om till undervisningsväsendet hörande tjänster äro åtskilliga
av dessa ej statliga utan kommunala. Så är bland annat fallet med lärareoch
lärarinnebefattningarna vid elementarskolorna. Statens befattningsha -

vare äro dock överlärare vid riksrealskolorna (»Rijks Hoogeren Burgerscholen»),
vid riksnormalskolorna samt vid de få riksfackskolorna, skolinspektörer
och -inspektriser vid elementarskolorna, inspektrisen för de kvinnliga
fackskolorna, konservatorer och assistenter vid de tre riksuniversiteten,
veterinärhögskolan, tekniska högskolan och lantbrukshögskolan, liksom
även lärarna vid övriga lantbruksskolor. Till samtliga dessa tjänster äga
kvinnorna tillträde. För närvarande finnas vid olika högskolor 2 kvinnliga
professorer, 1 kvinnlig lektor och ett stort antal konservators- och
assissentbefattningar, som innehavas av kvinnor. Vid riksrealskolorna ha
kvinnor i växlande antal utnämnts till överlärare, och flera inspektorat
över skolor av olika slag äro anförtrodda åt kvinnor.

Aven inom riksmuseet, kungl. biblioteket, yrkesinspektionen m. fl.
institutioner äro kvinnor anställda i ett flertal högre befattningar.

För kvinnors befordran till högre befattningar inom arbetsområden,
som äro för dem tillgängliga, gives det i regel lika litet som för män
någon övre gräns.

Rörande kvinnors tillträde till statstjänst i Tyskland har inträtt en Tyskland,
stor principiell förändring genom den nya riksförfattningen av den 11
augusti 1919.

Inom den tyska statsförvaltningen har kvinnlig arbetskraft visserligen
länge i stor utsträckning kommit till användning, men kvinnors anställningsmöjligheter
och anställningsvillkor ha lämnat mycket övrigt att
önska.

De tyska statstjänstemannen indelas i tre olika huvudgrupper: »Unterbeamte»,
»mittlere Beamte» och »höhere Beamte».

De kvinnliga statstjänstemännen befinna sig till större delen i klassen
»Unterbeamte», och först under kriget ha de i någon nämnvärd utsträckning
börjat få representanter inom den andra gruppen: »mittlere
Beamte». I klassen »höhere Beamte» ha kvinnor först på allra sista tiden
eller efter revolutionen vunnit inträde och tills vidare endast i enstaka
fall. I riksarbetsministeriet t. ex. ha kvinnor anställts såsom »Referentinnen»
och »Hilfsreferentinnen», tillsvidare dock blott enligt privat tjänsteavtal.
Man har dock för avsikt, att snarast giva dessa befattningar mera
fast (»etatsmässig») karaktär och skola de därvid erhålla regeringsråds rang.

I preussiska ministeriet för »Volkswohlfahrt» finnas två kvinnliga förvaltningschefer,
i kultusministeriet en referent för lärarinnefrågor och i rikspostministeriet
en referent för frågor, som röra de kvinnliga anställda. 1
rikshushållningsministeriet arbeta 4 kvinnor som förvaltningschefer för
folknäringsfrågor. Såväl i Baden som WOrteinburg är en kvinna förvalt 3—195448.

K n irland.

ningschef inom arbetsministeriet beträffande frågor, som röra barn- och
kvinnoarbete. På många områden kvarhållas kvinnor dock ännu i underordnade
ställningar. Inom järnvägsförvaltningen, som i mars 1918 hade
icke mindre än 107,000 kvinnor i sin tjänst, användas kvinnor visserligen
inom nästan alla grenar av arbetet och kunna t. o. m. företräda högre
tjänstemän, men sakna möjlighet att erhålla tjänst av högre grad. De ha
varken i fråga om lön eller semester samma fördelar som sina manliga
kamrater* äro anställda med uppsägningsfrist och räknas till klass »Unterbeamte».

Under liknande betingelser äro även inom andra statens verk ett
stort antal kvinnor anställda.

De undantagsbestämmelser och olikheter i mäns och kvinnors rättsställning
inom tyska statsförvaltningen, som ovan relaterats, hava dock
principiellt avlägsnats i den nya tyska riksförfattningen. Artikel 128 i
denna föreskriver nämligen, att alla statsborgare utan åtskillnad äga tillträde
till statens ämbeten och att alla undantagsbestämmelser mot kvinnliga
befattningshavare skola upphävas. Angående den närmare regleringen
av statstjänarnas ställning hänvisas till en blivande rikslagstiftning.

Den särskilda lag, som enligt sistnämnda bestämmelse skall reglera
de nya förhållandena, har helt naturligt under den korta tid, som förflutit
sedan författningen antogs, ej hunnit utarbetas och torde med säkerhet ej
heller vara att förvänta inom den närmaste tiden med hänsyn till den
arbetsbörda, som för närvarande påvilar regering och riksdag. De ännu
bestående olikheterna i mäns och kvinnors ställning inom den tyska statsförvaltningen
stå emellertid i strid med rikets nya författning, och det
finnes anledning antaga, att de särskilda staterna var för sig skola upptaga
hithörande frågor till behandling och själva vidtaga åtgärder i deri
riktning, som angives av berörda artikel 128 i riksförfattningen.

Det förtjänar anmärkas, att redan i den badensiska författningen av
den 21 mars 1919 uttryckligen utsäges, att statsämbetena äro i lika mån
tillgängliga för alla kompetenta »utan åtskillnad till kön». I

I England har frågan om kvinnors tillträde till civil statstjänst framförts
genom en av engelska arbetarpartiet under våren 1919 väckt motion,
som krävde full likställighet mellan män och kvinnor i det ifrågavarande
avseendet. Motionen, som jämväl berörde andra för kvinnorna betydelsefulla
spörsmål, bifölls under sommarens lopp av underhuset och sändes
därefter till överhuset. Samtidigt med motionen förelåg emellertid i
överhuset till behandling en regeringsproposition i ärendet, som i rätt
väsentlig mån skilde sig från det av underhuset antagna förslaget. Eldigt

I!»

den föreliggande propositionen skulle en person ej pa grund av sitt kön
kunna uteslutas frän någon som helst offentlig funktion eller från anställande
i något som helst civilt ämbete eller domareämbete eller från rätten
att fungera som juryman, men till dessa bestämmelser voro knutna visso
förbehåll, som i viss mån inskränkte de vidsträckta, medgivandena. Regeringen
skulle nämligen enligt förslaget, oberoende av de ovan anförda
bestämmelserna, kunna föreskriva särskilda grunder rörande kvinnors tillträde
till de administrativa befattningarna ävensom föreskriva de villkor,
på vilka kvinnor skulle kunna vinna sådan anställning, överhuset antog
regeringsförslaget.

Propositionen gick nu till underhuset, i vilket åtskilliga för kvinnorna
gynnsamma ändringsförslag framställdes. Frågan kom emellertid ej
att bliva behandlad av underhuset under den dåvarande sessionen, utan först
då detsamma ånyo sammanträdde under hösten 1919. Regeringsförslaget
antogs då med en del ändringar, vilka dock ej voro av synnerligt genomgripande
natur. Den 26 november 1919 avgjordes frågan slutligt, närmast
i överensstämmelse med den av överhuset biträdda ståndpunkten.

Formuleringen av beslutet anses öppna möjlighet för kvinnor att
bekläda statens högsta ämbeten, däri inbegripet medlemskap i regeringen;
däremot är det knappast sannolikt att ordalydelsen medgiver kvinnor tillträde
till prästämbetet. I avseende på tjänster inom administrationen gäller,
att regeringen kan genom »Order in council» utfärda inskränkande bestämmelser,
och särskilt att den kan åt män förbehålla tjänster i kolonierna
och i utlandet. En dylik »Order in council» måste dock föreläggas
parlamentet, varefter vardera huset har rätt att inom en kortare tidsfrist
göra framställning om dess upphävande. I

I Schweiz hava kvinnor sedan länge tillbaka tagits i anspråk för
olika arbeten i statens tjänst, i regel dock på mera underordnade platser.
Helt naturligt hava därvid vissa verk och institutioner i högre grad än
andra betjänat sig av kvinnlig arbetskraft. I stor utsträckning hava
sålunda kvinnor vunnit anställning i sådana statens befattningar, som beröra
1) fattigvårds- och sjukvårdsväsendet, 2) förvaltningen av undervisningsanstalter
och bibliotek m. m., 3) lärarverksamheten samt 4) post-,
telegraf- och telefonväscndet. Enligt för år 1910 gällande siffror voro
resp. 84.5, 67.8, 47.8 och 17.7 procent av samtliga dylika tjänster besatta
med kvinnliga innehavare, medan inom andra grenar av statsförvaltningen
vid samma tid kvinnorna voro relativt fåtaligt representerade.

Med hänsyn till de kvalifikationer, som i varje särskilt fall erfordras,
kunna de sclrweiziska statstjänsterna indelas i tre olika huvudgrupper, den

Schweiz.

första omfattande sådana av lägre grad, såsom vårdarinnor vid sjukhus och
fängelser, kanslibiträden m. m., den andra, till vilken lärarinnebefattningar
och tjänster, för vilka högre utbildning kräves, kunna hänföras, samt den
tredje, till vilken höra en del ledande befattningar, som besättas genom
allmänna val och följaktligen hava politisk karaktär.

Beträffande den förstnämnda av dessa grupper äro kvinnorna enligt
sakens natur talrikt företrädda inom densamma.

Jämväl bland befattningshavarna tillhörande den andra av ovanstående
grupper finnas åtskilliga kvinnor. Så hava sedan årtionden tillbaka
undervisningen av flickor vid folk- och mellanskolorna omhänderhafts av
lärarinnor. Däremot äro kvinnorna relativt fåtaligt representerade inom
lärarkårerna vid universiteten, ehuruväl något lagligt hinder ej möter för
deras anställande såsom lärare vid dessa. Inalles finnas för närvarande
vid de schweiziska högskolorna (7 universitet och 1 teknisk högskola) 2
kvinnliga professorer och 8 kvinnliga privatdocenter.

Större svårigheter, än då fråga är om tillträde till tjänster inom undervisningsväsendet,
äro emellertid till finnandes för kvinnorna, när det
gäller tillträde till andra statsämbeten, för vilka högre utbildning erfordras.
Endast i ett eller annat enstaka fall har det inträffat, att kvinnor
härvid kommit i fråga. Frånsett en kvinnlig yrkesinspektör, som för ungefär
10 år sedan tillsatts i kantonen Zttrich, förekomma högre kvinnliga
funktionärer endast i städerna (Basel, Bern, Lausanne, Neuchåtel, S:t Gallen
och Zurich) och då huvudsakligen såsom inspektriser för »Kostkinder», assistenter
åt skolläkare och skoltandläkare, biblioteksamanuenser, föreståndarinnor
för asyler för fattiga, assistenter vid »die Amtsvormundschaft» samt
såsom polisassistenter och föreståndarinnor för arbetsförmedlingsanstalter
m. m.

Rörande sådana befattningar, som tillsättas genom allmänna val, har
strid länge stått och står fortfarande i olika kantoner, huruvida de skola
öppnas för kvinnor. Man har härvid i huvudsak inriktat arbetet på att
bereda kvinnor möjlighet att bliva medlemmar av skol-, kyrko- och fattigvårdsstyrelser.

Till de förstnämnda äro kvinnorna numera valbara i kantonerna
Baselstadt, Bern, Genf, Neuenburg, Waldt och Zurich (staden), till fattigvårdsnämnderna
i kantonerna Bern, Wallis, Zurich (staden), till hälsovårdsmyndigheter
i kantonen Bern samt till skiljedomstolar för industriella
frågor i Baselstadt, Neuenburg och Zurich. I enstaka kantoner har tillträde
även lämnats kvinnor till förvaltningskollegier, d. v. s. blott till sådana,
som tillsättas av regeringen och som ej hava politisk betydelse,
exempelvis uppsiktskommissioner för läro- och sjukvårdsanstalter m. fl.

Även beträffande de egentliga politiska ämbetena, som bero av fragan
om kvinnornas politiska rösträtt och valbarhet, har på sista tiden krav
framställts om full likställighet mellan kvinnor och män. 1 nationalrådet
framlades således i december 1918 tvenne motioner härom, och frågan är
för närvarande föremål för förbundsmyndigheternas prövning.

I Italien hava möjligheterna för kvinnor att vinna anställning på
högre poster inom statsförvaltningen intill allra sista tiden varit starkt
begränsade. Alla statsämbeten av juridisk natur samt över huvud taget
alla tjänster inom den inre förvaltningen hava sålunda varit förbehållna
männen. Däremot har ej hinder mött för kvinnor att söka och inneha
lärarbefattningar vid såväl lägre som högre undervisningsanstalter av alla
slag, universiteten inbegripna. Vid de sistnämnda finnas också för närvarande
åtskilliga kvinnliga professorer anställda. Jämväl såsom inspektörer
i museer och bibliotek äro kvinnor verksamma, och till tjänster inom
post-, telegraf- och telefonväsendet hava de redan länge haft tillträde.

På 1890-talet fingo kvinnorna rätt att tillhöra förlikningsnämnderna,
och numera möter ej lagligt hinder för dem att fungera som skiljedomare.
De kunna också vara medlemmar i fattigvårdsstyrelserna och i de högre
ämbetsråden, t. ex. det högre arbetsrådet och det högre emigrationsrådet,
till vilket senare enligt lag en kvinna skall väljas såsom medlem.

Genom lag om kvinnors rättsliga ställning av den 17 juli 1919
bestämdes emellertid, att kvinnor äga lika rätt som män att utöva alla
yrken och bekläda alla offentliga ämbeten med undantag blott för sådana,
som äro förbundna med offentlig domsrätt eller utövande av politiska maktbefogenheter
eller avse statens militära försvar.

Rörande den praktiska tillämpningen av denna principiella rätt skall
utlärdas en särskild förordning, vars detaljer för närvarande äro föremål
för behandling av en kommission, i vilken även kvinnor äro medlemmar.

it»

III. Historik.

18öt>—-j8 å>
rikslag.

Ända intill mitten av 1800-talet voro de bildade samhällsklassernas
kvinnor så gott som helt utestängda från möjligheten att utom hemmet skaffa
sig sin försörjning. Den genom storindustriens uppkomst föranledda överflyttningen
till fabrikerna av flera av de göromål, som hittills utförts i hemmen,
öppnade visserligen nya verksamhetsfält för arbetarklassens kvinnor,
men begränsade ytterligare det arbetsområde, som dittills stod öppet för de
bildade kvinnorna. Spörsmålet att åt dem skaffa *nya möjligheter till försörjning
blev härigenom aktuellt.

Strävandena att åt kvinnan bereda nya förvärvsmöjligheter förmärkas
i flera vid denna tid väckta riksdagsmotioner och därav föranledda
riksens ständers beslut.

■s Vid 1856—58 års riksdag anhöllo sålunda ständerna hos Kungl. Maj :t,

att kvinnor måtte såsom lärare få anställas såväl i småskolorna som ock vid
sådana skolor, där annan examinerad lärare vore anställd, och slutligen vid
alla flickskolor. Denna ständernas skrivelse föranledde kungörelsen av
den 21 oktober 1859, varigenom kvinna erhöll behörighet till alla lärartjänster
vid folkskolorna med undantag av sådana i förening med klockaretjänst.
Kungl. Maj:t gav sålunda kvinnorna vidsträcktare behörighet än den, ständerna
föreslagit. Anmärkas må, att kvinna redan år 1853 erhållit behörighet
till tjänst vid mindre folkskolor och år 1858 även vid småskolor. Med
kvinnornas behörighet till folkskollärartjänster följde upprättandet (år
1859) av kvinnliga folkskoleseminarier. I dessa kunde enligt reglementet
av den 21 mars 1862 kvinna förordnas till bestridande av såväl andre huvudlärarbefattningen
som undervisningen i musik, i teckning och i gymnastik.
Genom reglemente den 1 december 1865 utvidgades kvinnas rätt till behörighet
till dylika lärartjänster genom stadgandet, att vid folkskollärarinneseminari
um skulle för bestridande av sådan undervisning, som vid lärarseminarium
ålåge adjunkt, minst en lärarinna vara anställd, varjämte lärarinna borde förestå
övningsskolan. — Vid 1856—58 års riksdag anhöllo vidare ständerna hos

Kungl. Maj it om förslag- till ordnande av bättre undervisning för den
kvinnliga ungdomen oeli speciellt till utbildandet av lärarinnor. I en i
anledning härav till 1859—60 års riksdag avlåten skrivelse förklarade sig
Kung], Maj:t visserligen anse, att staten i vissa fall med stor fördel skulle
kunna använda kvinnor, men fann sig med hänsyn till statens tillgångar förhindrad
begära nödiga medel för deras undervisning. Anslag för inrättande
av ett seminarium för utbildande av lärarinnor (det nuvarande högre
lärarinneseminariet) blev det oaktat av ständerna beviljat. I den vid 1862-—

63 års riksdag fastställda staten för nämnda seminarium upptogs arvode åt''bl.
a. två biträdande föreståndarinnor och tre lärarinnor, varav en tillika biträdande
föreståndarinna vid den med seminariet förenade normalskolan.

Även vid 1850—60 års riksdag förelåg frågan om tillträde för kvinnor ihöo—oo är
till vissa tjänstebefattningar till behandling. En motionär i bondeståndet rihuiaq
föreslog då, att kvinna, som visade sig innehava erforderliga kunskaper, likaväl
som man måtte kunna förordnas till sådana tjänstebefattningar, som
för henne kunde vara passande och vilka av henne kunde skötas, huvudsakligen
inomhus, och följaktligen, att hon måtte kunna anställas vid telegraf inrättningar,
postexpeditioner, klockare-, organist- samt skollärarbefattningar o.
s. v. Samtidigt väcktes motion i präste- och borgarstånden om rätt för kvinna
att söka organistbefattning. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet ansåg,
att det ej syntes kunna förvägras kommuner att använda kvinnor till sådana
befattningar, som kommunerna själva hade rättighet att tillsätta. Lagstiftningens
åtgärder i dylika fall syntes ej böra sträcka sig till annat än till
erkännande av denna kommunens rätt. Enligt utskottets mening kunde dock
kvinna säkerligen med fördel användas även vid andra befattningar, för vilka
verkningskretsen ej vore inskränkt endast inom kommunen. Det låge emellertid
i sakens natur att en del befattningar icke kunde av kvinnor lämpligen
skötas. Med hänsyn till postväsendets dåvarande organisation fann utskottet
sig icke böra sträcka sitt tillstyrkande därhän, att postexpeditionen
måtte uppdragas åt kvinnor och med avseende å de olikartade förrättningar,
som ålåge klockare, ansåg utskottet ej heller skäl att tillstyrka kvinnas antagande
till dylik befattning. Däremot fann utskottet att kvinna med fördel
leende användas vid mindre telegrafstationer samt till bestridande av organisttjänster.
I anledning av detta utskottets utlåtande beslöto ständerna
hemställa hos Ivungl. Maj:t om utfärdande av en författning, varigenom
kvinna berättigades att varda antagen att förestå organistbefattning, där denna
icke vore förenad med klockaresyssla. En kung!, kungörelse blev även
härom utfärdad den 8 mars 1861.

Av mera genomgripande natur blevo de beslut, som fattades vid 1862— mä—as Ar
63 års riksdag. Även då förelåg till behandling en motion i bondeståndet om rtfodag.

IM.5—66 års
•riksdag.

kompetens för kvinna till åtskilliga statens tjänstebefattningar. Motionä
ren, C. J. Svensén från Kalmiar län, samme man, som vid 1859—60
års riksdag yrkat på rätt för kvinna att innehava vissa tjänstebefattningar,
föreslog att kvinna, som visade sig hava erforderliga kunskaper, likaväl som
man måtte berättigas att varda antagen i sådana statens tjänstebefattningar,
som för henne kunde vara passande, såsom telegraf- och postexpeditörsbe
fattningar samt befattningar inom den allmänna sjukvården. Allmänna be
svärs- och ekonomiutskottet hemställde, att rikets ständer måtte, med anmä
lan det de för sin del ansåge tidpunkten vara inne att utvidga kvinnas rätt
till anställning i det allmännas tjänst, hos Kungl. Maj :t anhålla om åtgärders
vidtagande för beredande av anställning åt kvinna i sådan tjänstebefatt
ning, som kunde för henne vara passande och till vars skötande hon visade
sig äga erforderliga kunskaper och skicklighet. Utskottets hemställan blev
av riksdagen bifallen.

Den av rikets ständer i överensstämmelse med detta beslut den 14 mars
1863 avlåtna skrivelsen upptogs av Kungl. Maj:t till prövning i samman
bang med en av enskild kvinna gjord ansökan om rättighet till anställning
vid telegrafverket. Kungl. Maj:t fann därvid icke skäligt frångå en förut
biträdd mening, att en dylik anställning av kvinnor icke i allmänhet vore
lämplig eller med telegrafverkets sanna fördel överensstämmande, men för
klarade telegrafstyrelsen oförhindrad att efter prövning i varje särskilt fall
i telegrafverkets tjänst till bestridande av assistentbefattning antaga jäin
väl kvinna, som behörigen styrkt sig äga härtill erforderliga kunskaper och
skicklighet.

Med anledning av rikets ständers skrivelse av den 14 mars 1863 läm
nade Kungl. Maj:t vidare generalpoststyrelsen befogenhet att till bestri
dande av poststationsföreståndarebefattning antaga även kvinna, såvida
hon vore myndig och till dylik befattning lämplig.

Frågan om kvinnas rätt till anställning vid telegrafverket bragtes re
dan vid 1865—66 års riksdag ånyo till diskussion. I borgarståndet framställde
sålunda enskild motionär förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran, att kvinna måtte vinna anställning vid statens telegrafverk samt
i befordrings- och löneväg erhålla samma rättigheter och skyldighe
ter som man. Ett liknande yrkande gjordes i bondeståndet av motionärer
i samma fråga vid närmast föregående riksdagar, C. J. Svensén, vilken
dessutom ville bereda kvinna möjlighet att vinna anställning inom postverket
mod samma tur och befordringsrätt som man, samt vid statens järnvägstrafik
och i övriga för henne lämpliga befattningar på den civila tjärn
stemannabanan, såvida hon visade sig äga därtill erforderliga kunskaper
och skicklighet. Samma motionär föreslog vidare, att svensk kvinna likasom

man måtto berättigas att bliva examinerad vid rikets universitet icke
allenast uti studentexamen utan ock i kansliexamen samt för erhållande av
filosofie och medicine doktorsgraderna. I anledning av dessa motioner
förklarade sig ständerna i skrivelse till Kung], Maj :t den 12 juni 186(5 »anse
anställning i tjänster och befattningar, vartill kvinna kan prövas lämplig
och varifrån hon ej genom grundlag eller civillag är utestängd, hädanefter
böra henne tillkomma, när hon visar sig därtill äga erforderliga kunskaper
och skicklighet, samt fördenskull tillfälle böra beredas kvinna att avlägga
de för dylik anställning föreskrivna kunskapsprov» samt hemställde om förslag
å de åtgärder, som för genomförande av en sådan förändring vore
erforderliga.

Med anledning av denna ständernas skrivelse utfärdades eu kungl. fcunyl
skrivelse till sundhetskollegiet den 3 juni 1870, i vilken Kungl. Maj:t, »som
funnit betänkligheter i allmänhet möta för kvinnas anställande i offentlig
ämbetsbefattning såsom läkare», förklarade bl. a. »att det må vara kvinnlig
studerande obetaget att, enligt föreskrifterna i stadgan den 11 april 1862
angående avgångsexamen vid rikets högre elementarläroverk, undergå sådan
avgångsexamen och över sina därvid ådagalagda kunskaper erhålla
vitsord» samt att rättighet till läkairyrkets utövande skulle tillkomma även
kvinna, vilken avlagt de såsom villkor för denna rättighets förvärvande föreskrivna
prov samt att tillträde skulle vara öppet för kvinnliga studerande till
avläggande av för rättighet till läkaryrkets utövning föreskrivna examina
med därtill hörande prov.

Till följd av ständernas ovanberörda skrivelse utfärdades vidare den Kungl.
7 november 1873 kungl. brev till kanslersämbetet för universiteten i Uppsala
och Lund, vari förklarades kvinnlig studerande obetaget att »med undantag
av examen inför teologisk fakultet samt juris licentiatexamen ej mindre
avlägga alla övriga vid universiteten förekommande examina enligt gällande
föreskrifter än ock begagna den offentliga och enskilda undervisning,
som vid universiteten meddelas; varande härmed dock icke kvinna medgiven
någon vidsträcktare rätt till anställning i allmän tjänst, än som redan är
eller framdeles kan varda henne tillerkänd».

Efter 1865—66 års riksdag var frågan om utvidgning av kvinnas behörighet
till statstjänst under flera decennier framåt icke föremål för någon
mera betydande riksdagens åtgärd. Vid fyrfaldiga tillfällen godkände emellertid
riksdagen förslag om uppförande å riksstaten av underordnade
kvinnliga tjänster. I detta sammanhang torde böra omnämnas, att
kvinna redan år 1867 erhöll anställning vid statens järnvägar. År 1879
fastställde riksdagen avlöningsstat för två lärarinnor vid gymnas -

4—i ostte.

Kungl. kungörelsen
6
november

um.

19vA års
iiks dag.

2(>

tiska centralinstitutet — kvinnliga elever kade redan år 1864 medgivits inträde
vid nämnda institut — och år 1886 godkände riksdagen ett utbyte av
manlig personal vid telegrafstationerna mot lägre avlönad kvinnlig personal.

På förslag av Kung], Maj :t medgav 1903 års riksdag, att avlöning åt
vaktbetjänter av kvinnkön vid fångvården skulle å riksstaten uppföras.

Frånsett de ovan omnämnda breven av den 3 juni 1870 och 7 november
1873 är även från Kungi. Maj:ts sida under de senare decennierna av
1800-talet mycket litet åtgjort för utvidgande av kvinnas rätt till anställning
i statens tjänst. Av dylika åtgärder av nämnvärd betydelse må följande
framhållas.

Genom kung], cirkulär till domkapitlen samt direktionerna över
Stockholms stads undervisningsverk och nya elementarskolan den 12 februari
1869 berättigades kvinna att efter avlagda föreskrivna kunskapsprov
vinna anställning såsom lärare i teckning samt i musik och sång vid två-,
tre- och femklassiga elementarläroverk.

Genom kungl. brev den 19 december 1884 förklarades, att till postexpeditör
likasom till föreståndare för 5:te eller 6:te klassens postkontor finge
antagas även myndig kvinna, vilken vore ogift eller änka, men att dylika
tjänster blott finge tillsättas genom förordnande eller konstitutorial, varigenom
tjänsten ej bleve definitivt tillsatt.

Av vida större betydelse för utvidgning ay kvinnas behörighet till
anställning i det allmännas tjänst är en den 6 november 1903 utfärdad kung!,
kungörelse angående kompetens för kvinnliga läkare att innehava vissa lä
karbefattningar. Denna kungörelse, som framkallats av en till regeringen
den 25 januari 1901 av åtskilliga kvinnliga läkare och medicine studerande
ingiven petition i ärendet, öppnade tillträde för kvinnor till bland annat
stads- och stadsdistriktsläkarbefattningar, vissa underläkarbefattningar, läkarbefattningar
vid sjukstugor och vid sådana kommunala sjukvårdsanstalter,
där befattningen tillsättes av kommunal myndighet eller av anstaltens
direktion, fängelseläkarbefattningar, sundhetsinspektörsbefattningar, prosektor-
och laboratorsbefattningar vid de medicinska fakulteterna och vid
karolinska institutet samt lärarbefattningen i otiatri, rhinologi och laryngo
skopi vid samma institut ävensom lärarbefattning i sjukgymnastik vid gym
nastiska centralinstitutet.

Av särskild betydelse för den kommande utvecklingen är vidare det
förslag, som avgavs av den av Kungl. Maj:t år 1S99 tillsatta kommittén för
utredning av vissa frågor rörande de allmänna läroverken. Vid de av nämnda
kommitté föreslagna samskolorna skulle nämligen tre av de för varje realskola
behövliga sex ämneslärarna vara kvinnor, av vilka en dessutom skulle

biträda rektor vid itp}),sikten över och värden om larjungarna. Detta förslag
upptogs sedermera av Kungl. Maj:t i proposition till 1904 års riksdag
angående ändrad anordning av rikets allmänna läroverk.

Med anledning av denna proposition väcktes tvenne lika lydande motioner
i första kammaren av hr Filip Boström och i andra kammaren av hr
Carl Lindhagen angående skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan, att
Kungl. Maj :t efter utredning täcktes bland annat vidtaga erforderliga åtgärder
för utvidgande av kvinnas rätt att i likhet med man vinna befordran
till lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken. Det särskilda utskottet
tillstyrkte i huvudsak propositionen samt anmärkte i sammanhang med
sitt avstyrkande av motionärernas förslag att den av dem väckta frågan tillhörde
de spörsmål, vilkas lösning ingalunda stode i något nödvändigt sammanhang
med den föreslagna omorganisationen av de allmänna läroverken.
Vid ärendets behandling i första kammaren framhöll hr E. Trygger, att frågan
om den akademiskt bildade kvinnans ställning berördes av den tolkning
man givit § 28 regeringsformen. Talaren påpekade, att hos regeringen några
år tidigare gjorts gällande den tolkningen, att befattningar, som konungen
tillsatte i statsrådet, icke kunde anförtros åt kvinnor utan blott åt män,
och man gick så långt i det speciella fallet, att man ansåg, att detta hindrade
en kvinna icke blott att utnämnas till en sådan befattning utan även till
att förordnas att upprätthålla densamma. Detta senare ansåg talaren vara
en misstolkning av § 28 regeringsformen. Då det däremot gällde utnämningvore
saken tvivelaktig, och grundlagens ordalag talade för att kvinna icke
kunde av konungen utnämnas. Då det väl icke på allvar kunde sättas i
fråga, att tillsättningen av samma befattning skulle ske på ett sätt, när
fråga vore om man, och på ett annat, när fråga vore om kvinna, hoppades
talaren att regeringen framkftnme med förslag om ändring av § 28 regeringsformen,
ty annars hade kvinnan kommit i en synnerligen olycklig ställning
genom riksdagens samma dag fattade beslut att utnämning till lärartjänster
hädanefter skulle ske av Kungl. Maj:t i statsrådet. Med anledningav
detta yttrande uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet önskvärdheten
av en sådan ändring av § 28 regeringsformen att icke kvinnor vore av
grundlagen hindrade att söka och utnämnas till sådan befattning samt framhöll,
att tills denna ändring hunnit ske dessa lärarinnor kunde tills vidare
erhålla förordnande av den nyinrättade överstyrelsen med rätt för dem att
hos Kungl. Maj:t besvära sig över överstyrelsens beslut. Utskottets hemställan
blev sedermera av riksdagen bifallen.

Den av hr Trygger framkastade tanken på ändring av § 28 regeringsformen
upptogs vid 1905 års riksdag uti en av honom i första kammaren
väckt motion, vari föreslogs ett tillägg till nämnda paragraf av innehåll,

l!)0b ars
riksdag

:i8

att till lära r b ef a tt ni ngar vid de allmänna läroverken och vid universiteten,
de teologiska lärartjänsterna vid de sistnämnda likväl undantagna, såsom
ock till lärår- och andra beställningar vid andra inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst, ävensom till läkarbefattningar må i den ord
ning, som ovan sagts, utnämnas och befordras även infödda svenska kvin
nor. I motiveringen till detta förslag lämnade motionären en redogörelse
för de åtgärder, som av statsmakterna dittills vidtagits för beredande av
möjlighet för kvinnor till anställning i statens tjänst. I samband med omnämnandet
av 1866 års riksdagsskrivelse med begäran om rättighet för
kvinnor att avlägga vissa akademiska kunskapsprov, erinrade motionären,
att riksdagens helt naturliga avsikt härmed varit, att de avlagda proven
sedan också inom vissa gränser skulle för kvinna medföra möjlighet till
anställning i statens tjänst. Enligt dåvarande bestämmelser kunde emellertid
kvinna endast i mycket ringa utsträckning komma i åtnjutande av de
fördelar, som dylik kompetens medförde för män. De kvinnor, som avlagt
examen inför medicinsk fakultet, hade länge varit hänvisade till blott en
skild praktik. En ändring härutinnan medförde emellertid kungl. kungörel
sen den 6 november 1903 och den ökade möjlighet, som härigenom uppstått,
att använda kvinnliga läkare, hade redan tagits i bruk. Vad beträffade dt
kvinnor, som avlagt kompetensprov inom filosofisk fakultet, hade även de
egentligen varit hänvisade till de anställningar, de kunnat få i privat tjänst.
Den nya lärovenksstadgan Öppnade emellertid möjlighet för kvinna att inom
samskolorna erhålla anställning, men dessa underordnade befattningar kunde
icke rimligtvis fylla de anspråk, som kvinnor med fullständig adjunkts- och
lektorskompetens med skäl kunde uppställa. Om möjligt ännu sämre ställde
sig frågan om kvinnors anställande vid universiteten. Endast i mycket
ringa omfattning kunde kvinnor vinna någon anställning vid universitetsbiblioteken,
vid kungl. biblioteket eller vid riksarkivet, -— allt anställningar,
som dock finge anses för kvinnor lämpliga. Yad beträffar kvinna,
som avlagt kompetensprov inför juridisk fakultet, vore hon som bekant utesluten
från flertalet befattningar, vartill av henne avlagda kompetensprov
skulle berättiga en man.

I utlåtande över denna och en i andra kammaren av hr F. Zetter
strand under åberopande av hr Tryggers motivering väckt likalydande
motion, förklarade konstitutionsutskottet, att det i och för sig intet hade att
invända mot syftet i motionärernas förslag, vilket kunde anses naturligt
ansluta sig till den utveckling, som å ifrågavarande område dittills ägt rum..
De befattningar, som av motionärerna avsågos, vore ock otvivelaktigt av
den art att kvinnor lämpligen skulle kunna till dem lämnas tillträde. Kvinnornas
förmåga och duglighet inom dessa fack torde numera vara prövade

)ch erkända. Om lärår befattningarna vid de allmänna läroverken komrne att
göras till föremål för Kungl. Maj:tw utnämningsrätt, torde en grundlagsändring
i den riktning motionärernas förslag angåve vara av särskilt behov
påkallad. Utskottet hade emellertid ieke kunnat ansluta sig till förevarande
förslag med den avfattning, motionärerna givit detsamma, (lenom bifall
till detta förslag skulle ett alltför vittomfattande medgivande i avseende å
kvinnas befordringsrätt till ifrågavarande tjänster i grundlagen inrymmas.
Så hade inom utskottet betänkligheter yppats, huruvida provinsial- och särskilt
militärläkarbefattningar vore av den beskaffenhet, att kvinnor borde
ifrågakomma vid deras besättande, liksom ock någon tvekan rått, om kvinnor
borde befordras till lärarbefattningar vid de allmänna läroverken med
skyldighet att meddela undervisning i dessa läroverks högsta klasser. Att
i grundlag angiva de ämbeten och tjänster, till vilkas innehavare kvinnor
kunde av Kungl. Maj:t utnämnas, hade icke synts utskottet lämpligt, utan
borde endast i grundlagen medgivande stadgas, att Kungl. Maj:t må kunna
till ifrågavarande tjänster befordra kvinnor i enlighet med de grunder, som
av konung och riksdag gemensamt fastställas. Dessa grunder borde angivas
antingen genom allmänna lagbestämmelser — t. ex. stadganden angående
gift kvinnas behörighet att i statstjänst befordras och användas -—
eller ock genom andra föreskrifter — t. ex. om särskilda ämbeten och tjänster,
till vilka kvinna skulle äga behörighet eller möjligen företräde, om
kvinnas pensionering m. m. — som av konung och riksdag samfällt
beslutas. Utskottets förslag medförde helt visst därjämte den fördelen, att
kvinnornas tillträde till tjänster av förevarande slag såmedelst lättare kunde
lämpas efter olika tiders förhållanden och krav samt tillgång på kvinnliga
arbetskrafter inom olika områden. Dessa särskilt fastställda grunder rörande
kvinnas befordringsrätt i förening med stadgandet i § 28 regeringsformen
komrne vidare att innebära verklig trygghet för kvinnas ställning
med avseende å befordringar till vissa ämbeten och tjänster, i det att den
allmänna befordringsgrundsatsen angående skicklighet och förtjänst skulle
endast med iakttagande av de villkor och föreskrifter, som i vederbörlig
ordning av konung och riksdag gemensamt beslutats, bliva lika tillämplig
å kvinnor som å män. Utskottet ansåg sig därjämte böra föreslå, att bestämmelsen
om kvinnas befogenhet att utnämnas till lärartjänster måtte komma
att gälla ej blott, som av motionärerna ifrågasatts, lärarbefattningar vid de
allmänna läroverken och vid universiteten, utan även lärartjänster vid andra
statens läroanstalter. Sju av andra kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet
ville hava det av utskottet föreslagna uttrycket »med tillämpning
av grunder, som av konung och riksdag gemensamt fastställas», förändrat till
»med tillämpning av grunder, som fastställas i särskild av konung och

mi är»
rikfuiag.

riksdag samfällt stiftad lag eller i samband med statsregleringens uppgö
rande bestämmas».

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan varken detta
förslag, motionerna eller reservationen lyckades vinna andra kammarens
bifall.

Det sålunda fallna förslaget återupptogs, ehuru i något förändrad
form, vid 1907 års riksdag. I särskilda motioner hemställde då hrr Trygger
och Knut Kjellberg, att riksdagen måtte antaga att vila till vidare grund
lagsenlig behandling sådan ändring av § 28 i regeringsformen att »till lärår
befattningar vid statens läroanstalter, de teologiska lärartjänsterna vid
universiteterna likväl undantagna, till andra beställningar vid inrättningar
för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkarbefattningar må i den
ordning, som ovan sagts, och med tillämpning av grunder, som av konungen
och riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras även infödda svenska
kvinnor.» I motiveringen till hr Tryggers motion, till vilken motivering jämväl
hr Kjellberg hänvisade, upprepades i huvudsak de skäl, som anförts i den
år 1905 väckta motionen samt påpekades bland annat, att den tid, som för
flutit efter frågans senaste behandling inom riksdagen, icke jävat behovet även
grundlagsändring i den riktning, som motionen angivit.

Konstitutionsutskottet förklarade, att det intet hade att erinra mot
kvinnas anställande i statstjänst i den utsträckning, som sålunda ifråga
satts, samt ansåg det vara av vikt att jämväl åt de kvinnliga krafter, som
vore skickade att utöva en gagnerik verksamhet å ifrågavarande områden
av statsförvaltningen, bereddes möjlighet att vinna anställning i statens
tjänst Beträffande gift kvinnas befogenhet att bekläda vissa av ifrågavarande
befattningar hade dock inom utskottet starka betänkligheter uttalats.
Lika litet som enligt utskottets uppfattning i grundlagen borde när
mare angivas de tjänstebefattningar, vartill kvinnor må kunna av konungen
utnämnas, lika litet hade utskottet funnit det böra lämpligen ifrågakomma
att i grundlagen inrymma särskilda bestämmelser angående gift kvinnas
behörighet därutinnan. Utskottet vore nämligen förvissat om att detta
spörsmål komme under noggrann omprövning för varje särskilt slag av
sådana statstjänster, som i det föreliggande förslaget avsåges. Då vidare
de betänkligheter, vilka gjorts gällande mot den av 1905 års konstitutionsutskott
föreslagna avfattningen, genom motionärernas formulering av grundlagsstadgandet
blivit undanröjda, hemställde utskottet om bifall till motionerna.
Mot detta utskottets utlåtande reserverade sig åtta av utskottets ledamöter.
Fem av dessa förmenade, att föreskriften att i rikets grundlagar
endast de ändringar skulle förekomma, som vore högst nödiga eller nyttiga.
icke uppfylldes av det föreliggande förslaget, allra minst i dess dåvarande

synnerligen outredda skick, ifrågavarande reservanter anförde vidare, att
åtskilliga av de befattningar, som det avsågs att öppna för kvinnor, såsom
exempelvis militiirläkar- och provinsialläkarbefattningar, icke lämpade sig att
av kvinnor utövas. En annan reservant ville icke biträda utskottsförslaget,
i vad det avsåge dessa båda slag av läkartjänster samt lärarbefattningar
utom universiteten, ocb en reservant ansåg, att i motiveringen bort angivas,
att som befordringsgrund avseende jämväl finge fästas vid de sökandes lämplighet
för den sökta platsen med hänsyn till deras kön.

Vid ärendets behandling i kamrarna utvecklade reservanterna närmare
de skäl, som föranlett dem att anmäla avvikande mening till ut skottsbetänkandet.
En talare anförde sålunda i första kammaren, att vad som föranlett
honom yrka avslag å utskottets förslag först och främst vore hans
åsikt, att det som droge kvinnan ut från familjen och hemmet, som gjorde
henne mindre mottaglig för vad som egentligen skulle vara hennes uppgift
i världen, allt sådant kunde icke i oinskränkt mått tillåtas henne utan att
staten måste reagera däremot. Det kunde vidare icke vara lyckligt för staten
att de, som egentligen skulle vara familjens försörjare och uppbära familjen,
allt mer och mer såge sina möjligheter kringskurna. En annan talare
reagerade bland annat mot den uppfattningen, att ämbetena i främsta rummet
voro till för att skaffa levebröd åt de enskilda samt påpekade, att de i
första rummet vore till för att staten på bästa sätt skulle få sina förvaltningsfunktioner
fullgjorda. Talaren påpekade, att erfarenhet saknades huruvida
kvinnans verksamhet vid ifrågavarande befattningar varit särskilt
gagnelig, medan däremot erfarenheter funnes, som visade, att betänkligheter
måste resas däremot, betänkligheter från synpunkten av kvinnans
bristande fysiska uthållighet i jämförelse med mannens och till följd därav
bristande likställighet med mannen. Talaren framhöll vidare, att ärendet
befunne sig i ett outrett skick och ansåg riktigare först verkställa en utredning
och sedan ändra grundlagen samt påpekade, att en dylik utredning
kanhända komnie att giva vid handen, att kvinnan med lika mycken rätt
och lika mycket — eller litet — skäl kunde göra anspråk på andra ämbeten
och då skulle man ändra grundlagen för andra gången i samma sak.

Utskottets hemställan att riksdagen såsom vilande måtte antaga den im års
föreslagna ändringen i § 28 regeringsformen lyckades denna gång vinna riksdag*
båda kamrarnas bifall. Efter verkställda nyval till andra kammaren biföllo
sedermera båda kamrarna år 1909 utan diskussion och votering det vilande
grundlagsändringsförslaget.

Frågan om de grunder med tillämpning av vilka infödda svenska LöneregUkvinnor
må kunna av konungen utnämnas och befordras till vissa befatt- ringskom u

tji ftfPYl Q OP ningar,

remitterades till den av Kungl. Maj :t den 3 oktober 1902 tillsatta tänkande 13

januari1911.

3 2

s. k. löneregleringskommittén, som den 13 januari 1911 avgav betänkande i
ärendet.

Kommittén anförde bland annat att intet vore mera ägnat att skada
kvinnornas sannskyldiga intressen i detta hänseende, än om på en gång för
kvinnorna öppnades tillträde till samtliga befattningar inom de kategorier
av tjänster, till vilka konungen enligt § 28 regeringsformen må kunna under
vissa förutsättningar utnämna kvinnor. Därest det nämligen visade sig, att
kvinnor fått tillträde till befattningar, för vilkas behöriga skötande de sedermera
befunnes sakna erforderliga fysiska eller intellektuella kvalifikationer,
skulle sådant med all säkerhet framkalla en reaktion, syftande och kanske
ock ledande därtill, att för kvinnorna bleve stängda ej blott de befattningar,
vilka de icke visat sig vara vuxna, utan även vissa andra befattningar, som
de dock i stort sett på ett tillfredsställande sätt kunde sköta.

Från de befattningar, till vilka kvinnor må kunna av konungen utnämnas
och befordras, ansåg kommittén böra undantagas lärarbefattningar
vid undervisningsanstalter lydande under lånt- och sjöförsvarsdepartementen.
Vidare borde enligt kommitténs åsikt kvinnor tills vidare ej kunna utnämnas
till innehavare av chefsbeställningar, alltså ej till rektorer och föreståndare
vid läroanstalter, ej heller i övrigt till chefer för ämbetsverk och
myndigheter. Även avdelningschefsbefattningar, sådana som innehades ex.
av förste aktuarier vid statistiska centralbyrån, förste arkivarier i riksarkivet
m. fl., syntes kommittén ännu så länge böra besättas med manliga
innehavare. Innan för kvinnor bereddes möjlighet att kunna av Kungl.
Maj:t utnämnas till chefsbeställning, borde de lämpligen först såsom ordinarie
innehavare av underordnade befattningar hos vederbörande ämbetsverk,
myndigheter eller institutioner hava fått visa sig besitta egenskaper,
som gjorde dem skickade att vara förmän för större eller mindre kategorier
av manliga eller kvinnliga tjänstinnehavare. Befattningar, för vilkas skötande
fordrades särskild fysisk uthållighet och stora kroppskrafter, borde
lämpligen icke överlämnas åt kvinnor. Av sådan anledning borde befattningar
vid Sveriges geologiska undersökning, skogsinstitutet och skogsskolorna
fortfarande såsom hittills förbehållas män. Likaledes ansåg kommittén
sysslor vid andra under jordbruksdepartementet lydande institutioner av
nu ifrågavarande slag näppeligen vara av beskaffenhet att lämpligen böra
innehavas av kvinnor.

I fråga om professurer vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska
institutet och tekniska högskolan manade, enligt, vad från sakkunnigt
håll meddelats kommittén, hittills vunnen erfarenhet till synnerlig försiktighet
vid utvidgandet av området för kvinnans verksamhet. Särskilt hade
för kommittén framhållits olämpligheten av att låta kvinna bekläda så -

:S3

dana professorsämbeten, som vore förbundna med vård och skötsel av en
s. k. institution eller över huvud taget vore förenade med praktisk verksamhet.
Däremot hade från sakkunnigt håll mindre betänkligheter framställts
mot att låta kvinnor innehava sådana professurer, vilka omfattade undervisningsämnen
och forskningsområden av rent teoretisk art, såsom språk,
filosofi, estetik och ren matematik inom den filosofiska fakulteten, eller till
vilka enbart hörde rent teoretiska läroämnen inom den juridiska fakulteten,
för vilkas behöriga handhavande det ej skulle kunna anses vara av verklig
betydenhet och vild, att innehavaren av professuren även erhållit praktisk
utbildning genom tjänstgöring i domarvärv. I fråga om lärartjänster vid
rikets allmänna läroverk ansåg kommittén att kvinna skulle beredas tillträde
endast till adjunktsbefattningar. Beträffande lektorstjänster vid högin
lärarinneseminariet hyste kommittén däremot ingen tvekan att öppna även
dessa för kvinnor.

I fråga om läkarbefattningar hade kommittén för sin del icke kunnat
föreslå, att militärläkarbefattningar, förste provinsialläkartjänster, befattningar
såsom överläkare vid hospital och asyler för sinnessjuka eller karantäns!
äkartjänster anförtroddes åt kvinnliga läkare. Däremot, hade kommittén
icke tilltrott sig böra yrka avslag å från kvinnligt håll framställt yrkande,
att kvinna må kunna utnämnas och befordras till provinsialläkare. Beträffande
läkarbefattningar vid lasarett och därmed likställda sjukhus ansåg
kommittén kvinnornas verksamhetsområde böra begränsas till att omfatta
endast mindre lasarett och därmed likställda sjukhus, förslagsvis sådana,
där allenast e n läkare vore anställd.

Rörande befattnings frånträdande vid giftermål omfattade kommittén
den meningen, att kvinna, som inginge äktenskap, därmed skulle anses hava
frånträtt befattningen.

Mot kommitténs förslag anfördes särskilda uttalanden av ledamoten
av kommittén hr af Callerholm sämst av fyra av Kungl. Maj:t förordnade
sakkunniga, nämligen rektorn C. H. Hernlund, fil. d:r Anna Ahlström, förste
provinsialläkaren F. G. Bissmark och med. lic. Mathilda Lundberg.

Hr af Callerholm anförde bland annat, att han icke ansett tillräckligt
vägande skäl hava blivit av kommittén förebragta för uteslutande av därtill
kompetenta infödda svenska kvinnor från tillträde till ytterligare vissa slag
av befattningar i statstjänst, till vilka kvinnor enligt nuvarande avfattning
av § 28 regeringsformen må kunna av konungen utnämnas och befordras.
Enligt reservantens mening torde infödd svensk kvinna, som vore ogift eller
änka, kunna av konungen utnämnas och befordras till bl. a. professor vid universitet,
de teologiska professurerna likväl undantagna, och vid karolinska institutet,
laborator, prosektor och observator vid universitet, lektor och ad b—195446 -

junkt vid rikets allmänna läroverk, rektor, lektor och adjunkt vid högre lärarinneseminariet,
professor vid konsthögskolan, förste aktuarie och aktuarie
vid statistiska centralbyrån, arkivarie och registrator vid riksarkivet, bibliotekarie
vid kungl. biblioteket, amanuens och konservator vid nationalmuseet,
provinsialläkare, överläkare vid hospital och asyler för sinnessjuka samt
lasarettsläkare. — Om kvinnlig tjänsteinnehavare inginge äktenskap borde
det, enligt reservantens förmenande, på hennes ansökning i varje särskilt
fall ankomma på konungens prövning2 huruvida hon ändock finge bibehålla
befattningen.

D :r Anna Ahlström anförde bland annat, att det vore både egendomligt
och oklokt att vilja såsom kommittén föreslagit tills vidare förhindra kvinnas
utnämnande till innehavare av chefspost. I vartenda fall vid besättandet av
en plats komme att gälla, att kvinna hade att tävla med män, då manliga
sökande till platsen över huvud taget funnes och att det endast vore, då hon
f aktiskt kunde uppvisa större kompetens än sina manliga medsökande, som
det kunde bliva tal om att hon skulle få den plats, som i varje fall vore i fråga.
Risken för det allmänna att under sådana förhållanden lämna kvinna tillträde
till statens ämbeten vore minimal — fördelen av att vid behov kunna
begagna sig av hennes arbete påtaglig. Till innehavare av chefspost borde
den och endast den, man eller kvinna, utnämnas, som visat sig besitta (förutom
nödiga insikter) de personliga egenskaper, som ovillkorligen borde
fordras av en chef. Enligt d:r Ahlströms mening borde bland annat, följande
befattningar lämnas tillgängliga för kvinnor, nämligen befattningen
som professor, som lektor och adjunkt vid rikets allmänna läroverk, som rektor,
lektor och adjunkt vid högre lärarinneseminariet.

Med. lic. Mathilda Lundberg anförde bland annat, att hon hade grundad
anledning tro, att de motionärer, vilka vid 1907 års riksdag hemställde,
att riksdagen måtte antaga att vila till vidare grundlagsenlig behandling ett
förslag till ändrad lydelse av § 28 regeringsformen, icke avsett, att i grunderna
skulle intagas annan begränsning med avseende på tillträde till befattningar,
än att kvinna må uteslutas från sådana, för vilka hon uppenbarligen
icke lämpade sig.

Lön er egleri tngisk om m it téms betänkande remitterades härefter till ett
antal myndigheter och korporationer.

Av dessa förklarade sig lär ov erksöv er styr elsen i sitt den 10 februari
1911 avgivna utlåtande i huvudsak kunna tillstyrka kommitténs förslag beträffande
kvinnors tillträde till lärartjänster.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala, som av universitetskanslern
anmodats avgiva yttrande i ärendet, hemställde, att kommitténs förslag, på
grund av det outredda skick, vari frågan befunne sig, icke måtte till någon

Kimgl. Maj:ts åtgärd föranleda. — /Större konsistoriet vid Lunds universitet
uttidade gentemot en rätt betydande minoritet likaledes att kommitténs förslag-
icke borde av Kungl. Maj :t bifallas, medan karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarkollegium ansåg, att kvinnor med avseende å rättighet
att söka och erhålla professurer och laboratorsbefattningar med fast anställning
vid karolinska institutet borde vara likställda med man. — Universitetskanslern
förklarade i sitt den 6 mars 1911 avgivna utlåtande sig icke kunna
anse frågan om kvinnas anställande i akademisk lärarbefattning ännu vara
mogen för en definitiv lösning och hemställde, att Kungl. Maj:t behagade
finna de framlagda förslagen icke vara av sådan beskaffenhet, att utan ytterligare
grundlig utredning lagstiftning i ämnet kunde på dem byggas.

Statskontoret inskränkte sig i sitt den 10 mars 1911 avgivna
utlåtande till ett uttalande om de kvinnliga tjänsteinnehavarnas löneförmåner.
Från beslutet var föredraganden, statskoinmissarien Beckman, av skiljaktig
mening. Reservanten framhöll, att statskontoret, då icke i remissen angivits,
att utlåtandet skulle avse endast en del av föreliggande fråga, hade bort säga
sin mening om alla de moment av ärendet, som hade betydelse för staten ur
arbetsgivarsynpunkt. Dit hörde visserligen icke frågan till vilka tjänster
kvinnor i allmänhet vore lämpliga och på grund därav borde äga tillträde.
Men i denna punkt ansåg reservanten att kommittén ej hade fullt riktigt formulerat
uppgiften. I § 28 regeringsformen vore i själva verket inte fråga om
en rätt för kvinnorna utan om en rätt för Kungl. Maj :t, och när kommittén
talade om, huruvida man borde öppna tillträde för kvinnorna till den eller
den tjänsten, borde det rättare hava hetat: huruvida riksdagen borde på den
punkten binda Kungl. Maj :ts händer. Frågan vore således icke om kvinnorna
i allmänhet vore lämpliga för innehavande av t. ex. lektor stjänster, något
som statskontoret icke kunde hava att yttra sig om, utan frågan vore, huruvida
i det fall — det mer eller mindre sällsynta fall — att Kungl. Maj :t funne
en kvinna vara mest förtjänt och skicklig till en viss tjänst, lian då borde äga
rätt att utnämna denna kvinna eller icke. När frågan så uppställdes, ansåg reservanten,
att statskontoret bort giva uttryck åt den tämligen självklara satsen,
att det för staten som arbetsgivare vore en förlust, om den skickligaste icke
kunde utnämnas, och att således ur denna synpunkt Kungl. Maj:ts utnämningsrätt
inom de av regeringsformen uppdragna gränser borde genom nu
ifrågavarande »grunder» alls icke eller så litet som möjligt inskränkas.

I skrivelse till chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet den 23
november 1911 ingick slutligen styrelsen för Akademiskt bildade kvinnors
förening på ett bemötande av de skäl, varmed kommittén i sitt förslag motiverat
kvinnornas utestängande från ett flertal befattningar.

Löneregleringstcommitténs
betänkande

29 juni 1911.

1913 års
riksdag.

Lärarlönenämndens

betänkande
31 oktober
1914.

Frågan om kvinnas anställande i sådana tjänster, som avses i § 28
regeringsformen, föranledde efter ovannämnda utlåtandens avgivande ingen
omedelbar Kungl. Maj:ts eller riksdagens åtgärd.

Frågorna om kvinnas anställande i annan statstjänst samt speciellt
om gift kvinnas ställning till dylik tjänst voro däremot vid flera tillfällen
föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Efter erhållet uppdrag avgav löneregleringskommittén den 29 juni
1911 betänkande rörande uppförande i stat av vissa biträden hos ämbetsverk
och myndigheter. Beträffande frågan huruvida dessa befattningar
skulle stå öppna för såväl män som kvinnor uttalade kommittén, att, ej
mindre med hänsyn till att avlöningen för biträdena i fråga i alla fall icke
kunde lämna tillräckligt uppehälle åt en tjänstemannafamilj (detta ord taget
i dess dittillsvarande allmänna betydelse) än även i beskaffenheten av
de göromål, som torde komma att utföras av ifrågavarande biträden, skälig
anledning förefunnes att låta befattningarna bestridas av kvinnliga innehavare.

I statsverkspropositionen till 1912 års riksdag uttalade sig chefen för
finansdepartementet över detta förslag. Departementschefen ansåg, att
ehuru dylika biträdeshefattningar i regel borde besättas med kvinnor, denna
fråga icke borde lösas genom en för alla fall gällande regel, utan att för
varje särskilt ämbetsverk och myndighet borde prövas, huruvida förevarande
befattningar borde förbehållas kvinnor eller stå öppna även för män.
Vid ärendets behandling i riksdagen anslöt sig statsutskottet till löneregleringskommitténs
förslag, medan första kammaren uttalade, att departementschefens
uppfattning vore riktig. Riksdagen vidtog i samband härmed
jämkningar i staterna för de ämbetsverk, där biträdesbefattningar redan
funnes upptagna, samt uppförde i åtskilliga verks stater nya kvinnliga biträdesbefattningar.
Vid 1914 års riksdag uppfördes för första gången i riksstaten
avlöning åt biträden av en högre grad inom centrala ämbetsverk.

Av betydelse för frågan om kvinnors behörighet till statstjänst är
vidare ett av 1912 års riksdag fattat beslut om uppförande av en yrkesinspektris
å yrkesinspektionens stat. Genom lag den 29 juni 1912 om arbetarskydd
blev sedermera stadgat, ätt såsom vrkesinspektör må jämväl anställas kvinna.

En omfattande utredning rörande grunderna för kvinnas anställning
vid rikets läroanstalter ingick vidare i det uppdrag som av Kungl.
Maj :t den 5 juli 1912 lämnades den s. k. lärarlönenämnden.

I sitt den 31 oktober 1914 avgivna betänkande föreslog denna nämnd,
att kvinna måtte kunna utnämnas till adjunkt vid realskola för gossar och
högre allmänt läroverk samt till lektor vid högre allmänt läroverk med den

inskränkningen, att minst halva antalet ämneslärarbefattningar vid dessa
läroverk skulle bestridas av män, till lektor vid högre lärarinneseminariet
och folkskoleseminarium med den inskränkningen, att vid dessa senare seminarier
minst halva antalet ämneslärarbefattningar skulle bestridas vid lärarseminarium
av män och vid lärarinneseminarium av kvinnor, samt till rektor
vid statssamskola, högre lärarinneseminariet och kvinnligt folkskoleseminarium.
Därjämte föreslog nämnden ökad behörighet för kvinna till övningslärartjänster
''och övningsskollärartjänster.

Mot nämndens ifrågavarande förslag avgåvos reservationer dels av
hr J. F. Nyström, vilken önskade begränsa kvinnas ökade behörighet till
endast adjunktur vid realskola för gossar och högre allmänt läroverk samt till
lektorat vid högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarium, dels av hr
Olof Olsson, vilken hemställde, »att kvinnans verksamhet inom våra läroanstalter
för gossar och manlig ungdom ej måtte utvidgas utöver vad den för
närvarande är.»

Frågan angående grunder för kvinnas utnämning och befordran till 1917 års
rektor vid kvinnligt folkskoleseminarium förelädes av Kungl. Maj:t år 1917 n s""r
riksdagens prövning. Riksdagen medgav då, i enlighet med Kungl. Maj:ts
i direkt anslutning till lärarlönenämndens hemställan utarbetade och av statsutskottet
tillstyrkta förslag, kvinna behörighet till dylik tjänst, I

I ett över lärarlönenämndens betänkande den 21 februari 1918 avgivet L önercgleyttrande
vidhöll lönereglering skommittén i stort sett sin år 1911 intagna fnitténsyttståndpunkt
beträffande kvinnas behörighet till lärartjänster. Utöver vad rande 21 Ukommittén
år 1911 föreslagit ansåg sig kommittén endast ytterligare kunna nuari ''''
förorda att kvinna måtte av konungen kunna utnämnas till rektor vid kvinnligt
folkskoleseminarium. Mot kommitténs förslag avgavs reservation av
hrr Kristensson, Nilsson, Pers och Stenström, vilka förordade, att kvinnor
utan inskränkning måtte kunna erhålla tillträde till alla de lärartjänster, som
av lärarlönenämnden föreslagits.

I proposition till 1918 års riksdag underställde Kungl. Maj :t, i sam- i9is år*
band med förslag till löne- och pensionsreglering för läroanstalternas per- rlkgdausonal,
frågan om kvinnas behörighet till lärartjänster riksdagens prövning, i
vilken proposition Kungl. Maj:t anslöt sig till reservanternas inom löneregleringskommittén
förslag.

I sitt till statsrådsprotokollet fogade yttrande uttalade föredragande
departementschefen såsom sin uppfattning, att en fri och öppen tävlan borde
råda mellan män och kvinnor om de av lärarlönenämnden föreslagna
tjänsterna. Departementschefen kunde sålunda icke biträda de yrkanden

Kungl. kungörelsen
22
juli 19 Is.

1919 års lagtima
riksdag.

Hr Mobergrrs
motion.

eller framställningar, som avsåge en inskränkning av den öppna tävlan som
lian funne gagnelig och nyttig. En begränsning av antalet tjänster vid
vissa läroanstalter för vare -sig manliga eller kvinnliga sökande skulle såväl
i tillämpningen visa -sig vara förenad med avsevärda praktiska svårigheter
som även lägga hinder i vägen för ett ändamålsenligt och rättvist förfarande
i avseende å tillsättningen av tjänster.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag vann riksdagens bifall och riksdagen
uttalade i sin till konungen avgivna underdåniga skrivelse, att »de
skäl och synpunkter, vilka framträtt och anförts till förmån för ett öppnande
för kvinnor av samtliga ovan omförmälda lärarbefattningar, hava på
riksdagen verkat övertygande, och finner sig riksdagen följaktligen böra
ansluta sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i Eders Kungl.
Maj ds föreliggande förslag i denna del. Så mycket mer har riksdagen ansett
sig böra förorda det föreliggande förslaget, som riksdagen funnit en
sådan ståndpunkt såväl stå i fullgod överensstämmelse med den enligt riksdagens
mening riktiga uppfattningen, att kvinnor skola äga behörighet till
sådana befattningar, till vilka de sedan länge ägt möjlighet förvärva erforderlig
kompetens, som ock vara ägnad bidraga till en fri och obunden utveckling
på ifrågavarande område, en utveckling, som ej kan vara annat än
med skolornas och undervisningens fördel förenlig.»

I enlighet med detta riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t den
22 juli 1918 en kungörelse, varigenom infödd svensk kvinna förklarades behörig
att i stadgad ordning av konungen utnämnas och befordras till rektor
vid högre lärarinneseminariet, kvinnligt folkskoleseminarium och statssamskola,
lektor vid högre allmänt läroverk, högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarium
samt adjunkt vid allmänt läroverk. Gift kvinna må dock
enligt nämnda kungörelse befordras till dylika tjänster allenast efter av konungen
på framställning i varje särskilt fall lämnat medgivande. Däremot
skulle kvinnlig befattningshavare icke vara skyldig avgå från befattningen,
om hon inginge äktenskap, därest icke skolöverstyrelsen med hänsyn till befattningens
behöriga upprätthållande funne det nödigt.

Frågan om undanröjande av i regeringsformen kvarstående hinder
mot kvinnors beklädande av statstjänst var efter 1909 års grundlagsändring
under ett helt decennium icke föremål för riksdagens prövning. Först vid
1919 års lagtima riksdag bragte en enskild motionär, hr E. Moberger, detta
spörsmål ånyo under diskussion.

I en inom andra kammaren väckt motion hemställde hr Moberger,
»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar

av regeringsformen, att de hinder denna grundlag uppställer för kvinnor
att bekläda statstjänster måtte undanröjas; samt att därvid särskilt måtte
iakttagas, att intet grundlagsenlig t hinder längre måtte kvarstå för svensk
kvinna, som bekänner den rena evangeliska läran, att bekläda prästämbete
inom svenska kyrkan eller teologisk lärartjänst vid universiteten.»

Till stöd för denna hemställan anförde motionären bland annat följande.
Genom författningsreformen skulle kvinna bliva likaberättigad med man
i fråga om rätt och ansvar vid avgörandet av kommunens och statens angelägenheter
och enligt lagberedningens förslag till giftermålsbalk skulle
kvinna erhålla även inom äktenskapet en med man fullt jämbördig ställning.
Samhället vore sålunda redo att fullt ut giva kvinnan vad henne tillkomme
som medborgare och maka. Ett område återstode, där denna likställighet
ännu ej vore erkänd: rätten att bekläda statsämbeten. Utvecklingen ginge
dock även här oemotståndligt i samma riktning som i fråga om kvinnans
ställning som medborgare och maka, nämligen hän mot likställighet mellan
de båda könen. Ett vittnesbörd härom vore bland annat 1909 års grundlagsändring
och 191S års lagtima riksdags beslut angående utvidgad behörighet
för kvinna till befattningar vid statens läroanstalter. Ännu återstode emellertid
flera grupper av statstjänster, vilkas besättande med kvinnor vore grundlagsenligt
omöjligt med nuvarande lydelse av § 28 och vissa andra bestämmelser
i regeringsformen. Dock hade kvinnan redan på många områden visat
sin kompetens för statstjänst. Särskilt hade den gångna kristiden såväl i
vårt land som framförallt i de krigförande länderna visat kvinnornas användbarhet
för att inte säga oumbärlighet vid samhällsfunktionernas uppehållande.
Helt säkert läge framtidslinjen här liksom i fråga om medborgarrätten att
söka i kvinnans principiella likställighet med mannen. Det torde ej kunna
dragas i tvivelsmål, att hon med röstsedelns tillhjälp förr eller senare komme
att tillkämpa sig den rätten, men det vore mannen värdigare att, då han nu
frånträdde sin privilegierade ställning som medborgare, erkänna kvinnans
rätt till likställighet med avseende å ämbeten. Det kunde ej vara för samhället
hälsosamt, att härom upptoges en kamp mellan könen. Mannens nederlag i den
striden måste på förhand vara givet, då han ej kunde åberopa några allmängiltiga
rättsgrunder för sin självskapade förmånsställning. Grundlagens
stadgande om »förtjänst och skicklighet» såsom enda befordringsgrund
borde härvid vara normerande. Det betydde, att ej kvinnans egenskap av
kvinna utan endast hennes kompetens skulle vara det avgörande vid bestämmandet
av hennes tillträde till statstjänster. Hon borde således i
princip ha samma rätt till fri och öppen tävlan om statstjänster som mannen.
En dylik princip syntes betingad ej blott av kvinnans utan även av
statens intresse. Det klagades i denna tid mycket över flykten ur statstjän -

sten ooli över svårigheten att få vissa statstjänster besatta med kvalificerat
folk. Vad vore då naturligare än att öppna tillträdet i vidsträcktare mån
även för kvinnor? Det måste anses oegentligt, att staten lämnade kvinnan
tillfälle att förvärva samma teoretiska kompetens för statsämbeten som mannen,
men sedan vägrade henne att draga samma frukter av sin utbildning
som denne. Ett fullföljande av 1909 års reform med avseende på kvinnas
rätt till statstjänst torde sålunda böra erkännas vara av förhållandena påkallat.
Det naturliga syntes vara att ur § 28 regeringsformen borttaga alla
inskränkningar i kvinnas rätt till statstjänst och överlämna det närmare
reglerandet av dessa förhållanden åt speciallagstiftning. Att kvinna ej
kunde komma i fråga t. ex. för rent militära befattningar, torde ligga i sakens
natur och vara så självklart, att något stadgande därom ej behövde intagas
i grundlagen, lika litet som det behövdes grundlagsskydd för att hindra
männen att intaga sådana platser i samhällslivet, som lämpligen förbehållas
kvinnorna.

Att åtminstone principiellt medgiva kvinna rätt till befattningar
inom den administrativa och judiciella förvaltningen torde numera på de
flesta håll ej möta något större motstånd. Något annorlunda läge saken beträffande
de teologiska lärartjänsterna vid universiteten och de prästerliga
tjänsterna. Vad de teologiska lärartjänsterna anginge, syntes ingen anledning
förefinnas att utesluta kvinna från dem, om hon annars besutte erforderlig
vetenskaplig kompetens, såvida de befriades från därmed förenade
prebenden, eller kvinna finge rätt att bekläda prästerligt ämbete. Beträffande
prästämbetet syntes ingen bärande anledning förefinnas att utesluta
kvinna från detsamma. Hon torde tvärtom för detta i många fall besitta
mycket goda kvalifikationer. I allmänhet syntes det religiösa anlaget vara
mera utvecklat hos kvinnan än hos mannen. Våra gudstjänsters besökare
vore till sitt övervägande flertal kvinnor. Den religiösa värmen och innerligheten
hade alltid mest förefunnits hos kvinnorna. Hela det religiösa livet
hos vårt folk uppbures nog till större delen av kvinnorna. Det kunde då
ej vara riktigt att utesluta kvinnan från utövandet av prästens religiösa
funktioner, om hon annars skaffat sig den utbildning, som staten krävde
för prästämbetets utövare. Även den rådande prästbristen motiverade till
fullo prästbanans öppnande för kvinnor. För att i någon mån bota denna
brist hade man i stor utsträckning nödgats slå in på dispensvägen. Bättre
syntes då vara att öppna tillträdet till prästämbetet för kvinnor. Häremot
kunde invändas att folkmeningen inom församlingarna skulle stöta sig på
kvinnliga präster. Otvivelaktigt låge det något berättigat i denna invändning
även om dess betydelse ej finge överskattas. Därför måste sådana anordningar
träffas, att man ej tvingade en kvinnlig präst på en församling,

där det vore känt, att man ej önskade en sådan. Beträffande ordinarie präster
hade ju församlingen i .allmänhet valrätt och i fråga om missiverade
präster tillsåge nog domkapitlen, att nödig varsamhet iakttoges. För övrigt
torde allmänna opinionen pa de flesta håll ganska lätt acceptera kvinnan
som präst.

I över motionen avgivet utlåtande anförde konstitutionsutskottet bland
annat att kvinna i princip borde ställas lika med man i fråga om erhållande
av statens högre befattningar.

Den ekonomiska utveckling, varigenom kvinnorna kaetalts in på arbetsområden,
som tidigare varit förbehållna männen, berodde på så djupgående
krafter och vore av den styrka, att ett förbud för kvinna att innehava statsbefattningar
av högre grad icke i minsta mån skulle kunna hejda den. Ville
man motverka den utveckling, som gjorde kvinnan till mannens konkurrent
om arbetet, måste man tillgripa helt andra medel än att utestänga henne från
högre statstjänst — medel, som skulle förändra samhällets hela ekonomiska
struktur. Sådant samhället nu vore organiserat, vore det en nödvändighet att
hålla vägarna öppna till självförsörjning för de hundratusentals kvinnor,
som icke bleve gifta, och det arbete, som kvinnorna utförde utom hemmen,
vore för det nutida samhället fullständigt oumbärligt. Då man alltså icke
i någon nämnvärd grad genom det berörda förbudet kunde hindra den sociala
utveckling, som förläde kvinnans verksamhet till allt större del utom
hemmet, vore det tydligen en djup orättvisa att hindra henne från att komma
lika långt som mannen, endast på den grund att hon vore kvinna. Påståendet
att ett anställande av kvinnan även i högre statstjänst icke vore
staten såsom arbetsgivare till fördel, då hon icke kunde prestera lika gott arbete
som mannen och tidigare måste pensioneras, vore obestyrkt. Kvinnan
hade nämligen ännu icke haft tillfälle att under lika omständigheter tävla
med mannen i högre statstjänst. Först erfarenheten kunde giva visshet om
hennes duglighet eller oduglighet.

Stode utskottet alltså på den ståndpunkten, att kvinnan i princip borde
jämställas med mannen beträffande rätt till statsämbete, vore därmed
naturligtvis icke uttalat, att kvinnan även skulle till alla ämbeten erhålla
lika rätt som miannen. Från några banor måste hon sannolikt vara utestängd
på grund av sitt kön. Dit hörde icke blott den militära banan utan även t. ex.
befattningar vid lotsstaten, vid bergsstaten o. s. v. Vad särskilt anginge befattningar
vid bergsstaten, vore det tydligen en inkonsekvens att medgiva
kvinna tillträde till sådana, då man genom § 18 av lagen den 29 juni 1912 ansett
sig höra stadga, att kvinna icke må användas till arbete under jord, i
stenbrott eller gruva. Kanske funnes det även åtskilliga andra områden,
å vilka det icke kunde anses lämpligt att redan nu lämna fältet helt öppet

C>—195410.

Konotitutionsutslwtteta
yttrande.

för henne. Även kunde det visa sig behövligt att beträffande gifta kvinnors
ställning i detta avseende införa vissa särregler.

Utskottet anförde vidare, att moderna utländska författningar icke gåve
grundlagsskydd åt den rättsregeln, att kvinna icke kunde erhålla statsembete
och satte i fråga, huruvida man vid avfattningen av § 28 av 1809 års
regeringsform alls haft den synpunkten för ögonen att genom paragrafen
utestänga kvinnor.

Då ett bibehållande i § 28 regeringsformen av en uppräkning av de
ämbeten, vilka skulle tillkomma kvinna att innehava eller till vilka hon icke
hade ansökningsrätt, med nödvändighet skulle medföra täta ändringar i
ordalydelsen av denna paragraf och alltså stå i föga enlighet med den principiella
orubblighet, vilken grundlagsstadgandena borde äga, ansåg- utskottet,
att en skrivelse i det av motionären angivna syftet borde av riksdagen avlåtas
till Kungl. Maj d. Någon särskild hemställan i avseende å kvinnas rätt att
bekläda prästämbete — på sätt motionären påyrkade — torde enligt utskottets
mening icke vara erforderlig, enär vad motionären i detta hänseende begärde
redan låge inneslutet i det av utskottet understödda allmänna yrkande, han
framställt.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, »att riksdagen
i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj :t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar av regeringsformen, att de hinder, denna grundlag
uppställer för kvinnor att bekläda statstjänster, måtte undanröjas.»

Åtta ledamöter av utskottet hade till utlåtandet fogat följande reservation: »Oavsett

den principiella uppfattning man kan hysa i fråga om kvinnans
ökade inträde på ämbetsmannabanan, synes oss utskottets förslag redan
av formella grunder icke kunna förordas. Utskottet utgår ifrån, att kvinnan
på grund av sitt kön icke kan tänkas erhålla lika rätt till alla ämbeten som mannen.
Utskottet synes också förutsätta, att i stället för i grandlagen vissa
regler, som skulle avgöra, vilka ämbeten skola stå öppna för kvinnan och
vilka skola vara för henne stängda, skulle tillkomma genom annan lagstiftning,
som vore föremål för konungs och riksdags gemensamma lagstiftning.
I sådant fall är det uppenbart, att, innan grundlagsbestämmelserna
på området borttagas, enighet måste vara vunnen mellan konung och riksdag
angående både sättet för dessa reglers åstadkommande och deras innehåll.
Så har man ock plägat gå till väga vid andra tillfällen, då det varit
fråga om att ersätta eller komplettera grundlagens föreskrifter med en speciallagstiftning.
Åt denna viktiga fråga har utskottet emellertid icke ägnat
någon utredning. Det hade dock varit så mycket större anledning att

göra detta, aom det uppenbarligen måste komma att stå i vida fältet, huru
det enda kvarstående grundlagsstadgandet på området, nämligen regeringsformens
allmänna befordringsgrundsats — hänsyn »endast ä de sökandes
skicklighet och förtjänst» — skulle komma att i särskilda fall tillämpas av
de utnämnande myndigheterna i fråga om kvinnor, vilka för ämbetena väl
innehade teoretisk skicklighet, men i övrigt kunde vara mindre väl skickade
att sköta desamma. På dessa grunder och då en sådan utsträckning av kvinnans
rätt till ämbeten, som utskottet förordar, icke synes oss vara till gagn
för stat eller samhälle, hava vi yrkat avslag å motionen.»

Särskilda reservationer anfördes vidare av hrr E. Räf och Olof Olsson,
den senare mot viss del av motiveringen.

Vid behandling av utskottets utlåtande inom första kammaren framhöll
en av reservanterna, att principiella skäl icke vore den egentliga orsaken
till ett avslagsyrkande utan endast sättet och formen för ifrågavarande
reforms ernående. Särskilt vände sig talaren mot utskottets uttalande
att ur grundlagen borde borttagas uppräkningen av de tjänster, vilka kvinna
icke finge innehava samt mot att utskottet förordat en speciell lagstiftning
utan att på något sätt antyda de riktlinjer, efter vilka denna skulle
genomföras.

Gentemot denne talare anförde en annan av utskottets ledamöter, att
det icke varit konstitutionsutskottets majoritets mening att försöka vid detta
tillfälle utreda frågan, i vilken ökad utsträckning kvinnan skulle få tillträde
till statens ämbeten. Utskottet hade närmast velat uttala sig om, huru man
borde tänka sig för framtiden, att själva lagstiftningstekniken på ifrågavarande
område borde försiggå.

Chefen för justitiedepartementet meddelade, att regeringen redan hade
sin uppmärksamhet fästad på denna fråga, och att man inom regeringen
vore fullständigt ense om att åtgärder borde vidtagas i den riktning, utskottet
föreslagit. Den tankegång, man närmast varit inne på, vore just den,
som av utskottet antytts såsom den lämpligaste, nämligen att genom bestämmelser
av annan än grundlags natur — vare sig genom allmän lag eller administrativa
föreskrifter — stadga de inskränkningar och undantag i kvinnas
behörighet till statstjänst, som kunde vara erforderliga.

Efter en längre debatt, under vilken bland andra konstitutionsutskottets
vice ordförande i ett par anföranden fört reservanternas talan och därvid
både av formella och reella skäl vidhållit avslagsyrkandet å motionen,
beslöt första kammaren efter votering bifalla denna reservanternas hemställan.

Andra kammaren Beslöt däremot efter en kortare debatt och utan vo -

Debatten i
riksdagen.

Hr Vennerströms
motion.

tering bifalla utskottets hemställan. Genom första kammarens skiljaktiga
beslut föranledde dock frågan ingen riksdagens åtgärd.

Även i ett annat sammanhang hade 1919 års lagtima riksdag anledning
fatta ståndpunkt till frågan om vidgad behörighet för kvinnor till civil
statstjänst.

I en i andra kammaren väckt motion hade nämligen hr 7. Vennerström
hemställt, att riksdagen måtte anhålla, »att Kungi. Maj :t ville antingen på administrativ
väg, där detta låter sig göra, undanröja förefintliga bestämmelser,
som hindra kvinnornas tillträde till civil statstjänst på samma villkor
som för män, eller ock utarbeta och för riksdagen framlägga de lagförslag,
som för uppnående av samma syfte äro nödvändiga.»

I motiveringen till denna sin hemställan anförde motionären bl. a.,
att såsom skäl för kvinnornas utestängande från olika slag av statstjänst
icke med fog kunde anföras mindre intresse och mindre duglighet hos kvinnan
än hos mannen. Det vore endast kvinnans egenskap av att vara kvinna,
som enligt nuvarande lagar och förordningar uteslutit henne från åtskilliga
betydelsefulla områden av medborgerligt arbete, där hennes insatser för
visso skulle kunna vara till allmänt gagn. Under världskriget hade särskilt
inom krigförande stater kvinnornas lämplighet för en del arbetsområden, som
förut ansetts lämpade blott för män, blivit prövad med ett överraskande gott
resultat. Det funnes ingen anledning antaga, att Sveriges kvinnor skulle
stå efter andra länders kvinnor. Konsekvensen och rättfärdigheten, sam
i detta fall sammanföllo med samhällsnyttan i bästa bemärkelse, krävde ock,
att statsmakterna, då de ginge att grunda Sveriges statsskick å jämlikhetens
och demokratiens idéer, helt utplånade könsstreoket från samhällslivets alla
grenar.

Ifrågavarande motion hänvisades av andra kammaren till dess fjärde
tillfälliga utskott, vilket i vederbörlig ordning inhämtade yttrande i ärendet
från socialstyrelsen. Dessutom avgavs på utskottets anmodan yttranden över
motionen av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt samt av Stockholms
allmänna kvinnoklubb.

I sitt den 24 april 1919 dagtecknade yttrande anförde socialstyrelsen
bland annat, att det syntes med statens eget intresse vara förenligt »att kunna
i full utsträckning använda sig av kvinnlig arbetskraft, i den mån densamma
genom skicklighet och förtjänst är värdefull för statstjänsten. Å andra
sidan torde det vara obestridligt, att kvinnor på grand av sitt köns egenart
i regel äro mindre lämpade än män för vissa slag av verksamhet, särskilt där
arbetet kräver stor fysisk uthållighet eller störa kroppskrafter. Redan av
detta skäl lärer det icke kunna ifrågakomma att utan vidare tillmötesgå mot io -

uärens framställning om öppnandet av tillträde till all civiltjänst för kvinnor
på samma villkor som för män, utan bör härom verkställas närmare utredning.
» Vid en dylik utredning bonde enligt styrelsens mening uppmärksammas
bland annat frågan om kvinnans lämplighet för vissa befattningar av
ledande karaktär samt huruvida rekryteringen till sådana tjänster skulle skadas
genom stark tillströmning av kvinnor till motsvarande underordnade
tjänster, huruvida gällande löne- och pensionsbestämmelser utan vidare vore
tillämpliga på kvinnliga befattningshavare, huruvida åtskillnad mellan gifta
och ogifta kvinnor borde göras i fråga om rätten att innehava statstjänst.

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt inskränkte sig i sitt
den 11 februari 3919 avgivna yttrande, att, med instämmande till utskottet
översända en avskrift av en av styrelserna för Akademiskt bildade kvinnors
förening och Fredrika Bremerförbundet till konungen den 30 december 1918
ställd skrivelse med begäran om undanröjande av förefintliga hinder för
kvinnors tillträde till statstjänst.

Stockholms allmänna kvinnoklubb förklarade sig i ett den 18 februari
1919 avgivet yttrande fullständigt ense med motionären om de skäl han anfört
för, att en lagändring borde komma till stånd.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott förklarade sig i princip
instämma i motionens allmänna syfte, men ansåg i likhet med socialstyrelsen,
dock utan att i enskildheter vilja biträda vad styrelsen i detta hänseende anfört,
att först en utredning av frågan borde ske. Utskottet hemställde därefter,
. »att andra kammaren måtte för sin del besluta, det riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta en
utredning i fråga om undanröjande av förefintliga bestämmelser, som hindra
kvinnornas tillträde till civil statstjänst på samma villkor som för män, samt
därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
» Utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.

Sedan ärendet överlämnats till första kammaren, hänvisades detsamma
till förberedande behandling av dess första tillfälliga utskott.

Utskottet erinrade i sitt häröver avgivna utlåtande om att chefen för
justitiedepartementet vid behandlingen av hr Mobergers motion meddelat, att
utredning i den av motionären väckta frågan redan påginge inom justitiedepartementet
och hemställde på den grund att första kammaren icke måtte
biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Första kammaren biföll denna utskottets hemställan.

IV. Allmän motivering.

Den ovan lämnade historiska översikten visar, hurusom en fortgående
utveckling mer och mer tagit kvinnan, hennes krafter och förmåga
i anspråk även i det allmännas tjänst. Denna utveckling återspeglar en
förändring ej blott i fråga om själva samhällslivet, utan också i uppfattningen
om kvinnan, hennes ställning och uppgifter såsom samhällsmedlem.

Den uppväxande och tilltagande industrialismen jämte andra därmed
sammanhängande och eljest samverkande faktorer ha åstadkommit, att kvinnorna
i allt mindre omfattning tagas i anspråk för de fordom synnerligen
krävande arbetsuppgifterna inom hemmet. Den sålunda frigjorda kvinnliga
arbetskraften har i stället måst söka sig till andra arbetsområden. I
allt större utsträckning har också på kvinnorna ställts kravet att i mån
av krafter och färdigheter genom yttre arbete sörja för sin egen utkomst
och att bidraga till förvärvet för familjens uppehälle. I konkurrensen om
utkomstmöjligheter och arbetstillfällen ha kvinnorna emellertid länge måst
kämpa en hård och ojämn kamp, enär de på arbetsmarknaden haft att räkna
icke blott med den för alla lika tävlan i avseende på kompetens och duglighet,
utan även med sådana hinder, som ställts i deras väg av gängse fördomar
och av den privilegierade ställning, som samhället alltjämt förbehållit
åt männen, så snart det gällt mera förmånliga tjänster.

Samhällets eget behov av nya och ökade krafter för nya uppgifter
har emellertid efterhand gjort sig alltmer gällande, och i samma mån som
kvinnorna gjort en alltjämt stigande insats i det samhälleliga arbetet på olika
områden, -har också uppfattningen om kvinnans ställning samt om hennes
rättigheter och skyldigheter i samhället förändrats. Särskilt på det kommunala
området — där kvinnorna alltmera börjat användas på förtroendeposter
av olika slag — har det visat sig, att deras insatser kunna vara av
stort värde för det allmänna. Denna erfarenhet har bland -annat tagit sig
uttryck i den nya fa/ttigvårdslagstiftningen, där man återfinner stadgandet,
att i fattigvårdsstyr-else kvinnlig sakkunskap alltid skall vara företrädd.
Staten själv har också vid upprepade tillfällen under -senare år anförtrott

kvinnor krävande oeh ansvarsfulla uppgifter, exempelvis vid utarbetande
av förslag till ny lagstiftning på olika områden.

Principen om full likställighet mellan könen har numera blivit
erkänd i fråga om politiska rättigheter. Det framstår då såsom en naturlig
konsekvens av det nya betraktelsesätt, som härigenom kommit till uttryck,
att Staten icke heller i fråga om arbetet i dess egen tjänst bör ställa några
hinder i vägen för kvinnorna, i den mån de äro kvalificerade för detsamma.

I denna del sammanfaller också kvinnornas intresse såsom arbetstagare
ej blott med samhällets rättfärdighetskrav, utan även i sin mån med
statens eget intresse såsom arbetsgivare.

Av den historik, som ovan meddelats angående kvinnors tillträde
till befattningar i statens tjänst, framgår, att det varit endast gradvis och
med stor försiktighet, som det ena arbetsområdet efter det andra gjorts
tillgängligt för kvinnor, och att det ännu återstår en stor mängd inskränkande
bestämmelser, som hindra kvinnorna att i fri tävlan med männen söka och
erhålla befattningar, för vilka de eljest äga erforderlig utbildning.

De hinder, som sålunda ännu resas mot svenska kvinnors tillträde
till mera ansvarsfulla befattningar i statens tjänst, framstå såsom särskilt
opåkallade vid en jämförelse med de förhållanden, som i detta avseende
råda i kulturländer, som äro med vårt land närmast jämförliga. Den ovan
lämnade översikten över frågans läge i ett flertal sådana länder visar, att
den överallt, såvida den icke redan blivit slutgiltigt löst, befinner sig i starkt
framåtskridande. Den omständigheten att under världskriget kvinnorna i
de krigförande länderna i imponerande omfattning påtagit sig och med god
framgång fyllt en mängd arbetsuppgifter, som förut uppburits av män, har
icke kunnat undgå att påverka uppfattningen om värdet av det kvinnliga arbetet,
och det har även i flera av nämnda länder synts naturligt att icke
hädanefter under normala förhållanden tillbakavisa krafter, av vilka man i
nödens stund måst tacksamt begagna sig. I Tyskland, England och Italien
hava sålunda nyligen antagits lagar, som i vidsträckt mån — vad beträffar
Tyskland undantagslöst — öppna statstjänsterna för kvinnor. Men även
i de neutrala länderna har en liknande utveckling ägt rum. I Finland ha alla
grundlagshinder mot kvinnors anställning i statstjänst nyligen undanröjts;
likasom även för länge sedan så skett i Norge, där också sedan 3912 genom
en speciallag det stora flertalet statstjänster gjorts tillgängliga för kvinnor.
I Holland går utvecklingen utan särskilda lagstiftningsåtgärder starkt i riktning
mot kvinnors användning på högre poster; och i Danmark råder, utom
beträffande de prästerliga befattningarna, fullständig enighet inom den lagstiftande
församlingen kring ett regeringsförslag, som avser att för kvinnorna
öppna samtliga civila ämbeten och tjänster i statens och kommunens

tjänst. Det skulle förvisso innebära en ringaktande värdesättning av de
svenska kvinnornas duglighet oeh samhällsintresse, om de i avseende på statstjänsterna
skulle bibehållas i en ställning, som i övriga kulturländer övergivits
eller är på väg att övergivas såsom ohållbar.

Ett uppgivande av den i svensk grundlag hittills intagna ståndpunkten
skulle däremot stå i bästa överensstämmelse med den utveckling
av uppfattningen om kvinnan såsom samhällsmedlem, som tagit sig uttryck
på andra områden av svenskt samhällsliv.

Fyrfaldiga gånger har vid den tidigare behandlingen av frågan
om ökad behörighet för kvinnor till statstjänst framhållits det principiellt
mindre egentliga i att staten medgåve kvinna avlägga för flertalet anställningar
i statens tjänst stadgade kunskapsprov, men förhindrade henne från
att söka och erhålla dessa tjänster. Redan av riksdagens skrivelse den 12
juni 1866 med hemställan, att kvinna skulle beredas tillfälle att avlägga
för vissa anställningar i statens tjänst föreskrivna kunskapsprov, framgår
sålunda, att rikets ständers avsikt var, att de avlagda proven sedan också
inom vissa gränser skulle för henne medföra möjlighet till dylik anställning.
I det utlåtande, som filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet den 31
januari 1867 avgav i anledning av ständernas berörda skrivelse, heter det
i anslutning härtill: »Riktigheten av rikets ständers sålunda angivna åsikt anser
fakulteten för sin del ostridig... Det skulle nämligen, om man förutsatte,
att kvinna icke kunde vinna kompetens till viss tjänst, vara ändamålslöst att
medgiva henne rätt till avläggandet av kunskapsprov, ämnat att utgöra ett
kompetens vill kor för samma tjänst, och onödig vore ock den kostnad, som
avläggande av sådant kunskapsprov kunde förorsaka det allmänna. Dessutom
skulle ett sådant medgivande, om det under nyssnämnda förutsättningar
gjordes, innebära eller få ultseendet av att innebära, det staten liksom lockade
kvinnan in i en verksamhet, som icke kunde bereda henne verkligt
gagn och för henne öppnade utsikt till en fortkomst, som hon icke kunde
ernå.»

Såsom ovan nämnts, resulterade ständernas nämnda skrivelse i utfärdandet
den 3 juni 1870 och den 7 november 1873 av föreskrifter, varigenom
kvinna berättigades att avlägga vissa akademiska kunskapsprov. Ehuru
ständerna redan år 1866 torde hava förutsett, att de avlagda proven sedan
också inom vissa gränser skulle för kvinna medföra möjlighet till sådan
anställning i statens tjänst, för vilken dylika prov utgöra en förutsättning, har
i avseende på sådana tjänster hittills endast inträffat, att kvinna genom kung],
kungörelse den 6 november 1903 erhållit rätt att söka vissa läkarhefattningar,
samtliga av den art, att konungen icke å ''dem utfärdar fullmakt, och vidare

45)

genom kungl. kungörelsen den 22 juli 1918 förklarats behörig till vissa
lärarbefattningar, som hava karaktären av fullmaktstjänster. Särskilt anmärkningsvärt
torde vara, att, med undantag av sistnämnda medgivande,
ännu ett decennium efter riksdagens år 1909 stadfästade beslut om ändring
av § 28 regeringsformen ingå åtgärder vidtagits i syfte att bereda kvinna
tillträde till alla de övriga tjänster, som beröras av ifrågavarande grundlagsändring.
Det ligger i sakens natur, att detta måste kännas synnerligen
hårt för de kvinnor, som, i förhoppning att den ifrågavarande grundlagsändringen
skulle för dem öppna vidgade arbets- och utkomstmöjligheter,
offrat tid, möda och penningar för att bliva kvalificerade till de sålunda
i utsikt ställda tjänsterna.

Enligt vad av den vid kommitterades utlåtande fogade statistiska
bilagan (bil. 2) framgår, har alltsedan 1870, då kvinna först lämnades tillträde
till universiteten, ett allt större antal kvinnor vid dessa skaffat sig sådan kompetens,
som för män medför behörighet till ett flertal högre befattningar i
statens tjänst. Ej så få av dessa akademiskt bildade kvinnor hava visserligen
sedermera, såsom likaledes av nyssnämnda statistik framgår, i underordnade
befattningar lämnat istaten och det allmänna sina tjänster, men flertalet
hava blivit hänvisade till att i andra, deras utbildning mer eller mindre
främmande sysslor söka sin utkomst. Från de akademiskt bildade kvinnornas
organisation och från andra kvinnoorganisationer ha också vid upprepade
tillfällen framställningar gjorts om öppnande av statstjänsterna för kvinnor.
Enligt kommitterades mening framstår det som en konsekvens av statens
redan för över en mansålder sedan lämnade medgivande åt kvinna att vid
universiteten och högskolorna avlägga föreskrivna kunskapsprov— ett medgivande,
varav som nämnts ett alltjämt ökat antal kvinnor begagnat sig —
att staten också försöker tillvarataga den kvinnliga arbetskraften på ett sätt,
som bättre motsvarar statens och kvinnornas uppoffringar för kunskapernas
inhämtande.

Även rent nationalekonomiska skäl kunna anföras för ett bättre
tillvaratagande av den kvinnliga arbetskraften i statens tjänst. Såsom redan
antytts, har den genom storindustriens utveckling skedda överflyttningen
till fabrikerna av flertalet av de arbetsuppgifter, som förr av kvinnorna,
jämväl de mera bildade, utfördes i hemmen, frigjort mycken kvinnlig arbetskraft.
Nedgången i familjernas barnantal och icke minst den sjunkande äktenskapsfrekvensen
ha inverkat i samma riktning.

Beträffande det överskott av kvinnlig arbetskraft, som sålunda
uppstår, yttrade professor Knut Wicksell i ett särskilt uttalande vid behandlingen
1911 i större akademiska konsistoriet i Lund av löneregleringskom 7—100446.

’’

mittens förut nämnda betänkande om grunder för kvinnors befordran till
vissa befattningar i statens tjänst:

»De stora och bestående orsakerna till den alltjämt brännande och

bekymmersamma kvinnofrågan äro---väsentligen följande två. Först

den sedan omkring ett århundrade pågående överflyttningen av naturalhushållningen
inom hemmen till industrier, oftast maskinella, utanför detsamma.
Aug. Andrée bar i sin innehållsrika lilla broschyr om Industrien
och kvinnofrågan med rätta påpekat, att de verkliga skaparna av vår tids
kvinnofråga icke äro ideologer såsom J. Stuart Mill eller hans föregångare,
utan framför allt tre det praktiska livets män: Arkwriglit, Cartwright
och Howe, spinnmaskinens, maskinvävstolens och symaskinens geniala uppfinnare.
Textil- och beklädnadsindustrien, som i dess primitiva i hemmen
utövade former ännu för några generationer sedan i stort sett tog i anspråk
alla kvinnors hela arbetskraft — eller rättare en så stor del därav, som
icke upptogs av hemmets övriga, den tiden likaledes ytterst omfattande
värv — skötes visserligen fortfarande, såsom fabriksindustri, i mycket stor
utsträckning av kvinnor, men upptager mot fordom blott en mycket ringa
del av hela den kvinnliga arbetskraften. Även övriga hemsysslor, som utom
matlagning och rengöring fordom innefattade det tidsödande arbetet för
födoämnenas konservering, därjämte slakt, brygd, bak, ljustillverkning,
hemfärgning, hemtvätt, o. s. v., ha med undantag av de båda förstnämnda
i sin helhet eller dock till största delen, åtminstone i städerna, överflyttats
till industrien, frigörande inom hemmen en motsvarande mängd kvinnlig
arbetskraft.

Men härtill kommer såsom en andra lika viktig, men dess värre
alltför litet påaktad eller rättare i grund missförstådd orsak: den likaledes
under förra seklet, och synnerligen dess sista hälft inträffade, ytterst starka
nedgången av dödligheten.

Resultatet av dessa båda samverkande orsaker har med nödvändighet
blivit ett kolossalt och alltjämt växande överskott av kvinnlig arbetskraft
gentemot hemmens behov därav och även gentemot de sysselsättningar,
som vare sig enligt lag eller på grund av vana, tradition och uppfostran
hittills stått öppna för kvinnorna.

Faktiskt tvingas en ofantlig mängd kvinnor att parasitera inom föga
krävande, men också ytterst litet givande (om överhuvud aktningsvärda)
sysselsättningar.

En av vår tids största sociala uppgifter — kanhända den största
bland dem alla — blir då att åt hela detta kvantum av obrukad eller missbrukad
kvinnokraft giva en så samhällsnyttig användning som möjligt, till
gagn icke blott för kvinnorna själva utan för hela samhällslivet. Att här -

vid uppfatta kvinnans arbete utom hemmet såsom ett intrång på männens
arbetsmarknad är alltför ensidigt och i stort sett, om ock ej i varje enskilt
fall, säkerligen oberättigat. Själva denna arbetsmarknad kommer nämligen
•härigenom att utvidgas. I den mån mänsklig arbetskraft frigöres från de
elementäraste uppgifterna för själva livets frambringande och upprätthållande,
utvidgas området för det mera kulturella arbetet, produktionen av
allt sådant, som ger livet rikedom, värde och behag, och med tillgången
växer också efterfrågan. Att omsorgsfull are och på ett ändamålsenligare
sätt tillgodogöra oss all tillgänglig produktivkraft kan i stort sett endast
resultera i en högre nivå av välstånd och lycka för hela samhället, män
som kvinnor.»

Yad här sagts om nödvändigheten att i samhällets intresse tillvarataga
all tillgänglig arbetskraft och att tillvarataga den på ett sådant
sätt, att den får utföra det mest kvalificerade arbete, för vilket den är
skickad, har utan tvivel sin giltighet i ännu långt högre grad under de
nuvarande tidsförhållandena än på den tid, då det citerade yttrandet avgavs.
För att åstadkomma det återuppbyggande arbete, som nu överallt är av
nöden, sedan kriget i så stor utsträckning ödelagt materiella och kulturella
värden, kräves utan tvivel en anspänning större än någonsin av alla dugande
krafter. Och det kan under sådana förhållanden icke gärna försvaras
att resa hinder för någon duglig kvinna, som vill ställa sitt arbete i samhällets
tjänst, med en hänvisning till att hennes rätta verksamhetssfär ligger
på hemmets område, där hennes kraft i det förevarande fallet måhända
ej alls är behövlig eller kan få den för hennes individuella fallenhet bäst
lämpade och för samhället mest nyttiga användningen.

I detta sammanhang må erinras om att i Sverige enligt senast
publicerad officiell statistik funnos enbart i åldern 20—60 år omkring
625,000 ej gifta kvinnor och ett totalt kvinnoöverskott å icke mindre
än inemot 125,000 personer. Att ett stort antal av dessa med hänsyn till
naturlig begåvning eller redan erhållen utbildning på ett betydligt mycket
bättre sätt än i närvarande stund skulle kunna vara det allmänna till gagn,
synes uppenbart.

Med vad ovan sagts sammanhänger ett annat statsintresse, som
även bör komma i betraktande. Vid alla tjänstetillsättningar måste det
nämligen vara av betydelse, att den tjänstetillsättande myndigheten gives
tillfälle att verkställa sitt val bland Största möjliga antal fullt kvalificerade
personer. I samma mån som antalet dylika växer, ökas också möjligheten
för den tjänstetillsättande myndigheten att finna den bästa kraften för
varje plats.

Ett för alla känt förhållande är, att staten under de senare åren
lidit och alltjämt lider brist på kvalificerade krafter för en del befattningar.
Ej så få tjänster få ånyo ledigförklaras av brist på sökande, och ett ej ringa
antal statstjänster måste sedermera besättas med personer, som icke uppfylla
föreskrivna kompetensfordringar. Dispensvägen har i stor utsträckning
måst anlitas för fyllande av den svåraste personalbristen. Men ej nog med
att sålunda rekryteringen försvåras och tjänstetillsättningen ofta måste ske
med ej fullt kvalificerade personer. Staten måste även i förtid årligen medgiva
avsked åt ett stort antal mera kvalificerade befattningshavare.
Angående det minskade ''tilloppet till statstjänst under de senare åren ävensom
den omfattning, avskedstagande i förtid ur statens tjänst tagit, tilllåta
sig kommitterade hänvisa till nyligen inom socialstyrelsen verkställda
utredningar härom. Det framstår under sådana förhållanden såsom ett
verkligt behov för staten att tillvarataga den ytterligare tillgång på kvalificerad
arbetskraft, som är att finna bland kvinnor med erforderlig utbildning
för ifrågavarande befattningar.

Behörighet för kvinna att söka och erhålla statstjänst synes även
stå i full överensstämmelse med grundlagens stadgande om förtjänst och
skicklighet såsom enda befordringsgrund. Detta stadgande har uppenbarligen
tillkommit i syfte att tillförsäkra staten såsom arbetsgivare den bästa
arbetskraft, som för varje särskild tjänst kan komma i fråga. Sedan nu
också kvinnorna genom senaste författningsreformer gjorts i politiskt hänseende
fullt jämställda med männen, ligger det än närmare till hands, att
vid tillämpning av grundlagens nämnda stadgande hänsyn ej längre bör
tagas till olikheten i kön.

Att man med den ursprungliga avfattningen av § 28 av 1809 års
regeringsform haft för avsikt att från statstjänst utestänga kvinnor kan
ej utan vidare fastslås. Konstitutionsutskottet vid 1919 års lagtima riksdag
uttalar sig härom på följande sätt: »Då i § 28 regeringsformen stadgas,
att konungen äger till alla de ämbeten och tjänster, vilka äro av egenskap
att konungen därå fullmakter utfärdar, utnämna <och befordra infödde
svenske män, har man tydligen haft för avsikt att giva den föreskriften,
att inga utlänningar skulle hava möjlighet att erhålla svenska ämbeten.
Denna regel måste tydligen för dåtidens uppfattning och även för nutidens
anses vara av konstitutiv statsrättslig natur. Att icke kvinnor kunde erhålla
statstjänst torde för den uppfattning, som förefanns 1809, legat så
fullständigt i sakernas natur, att särskild bestämmelse därom icke torde ansetts
behövlig. Genom stadgandet, att endast infödda svenska män kunde
erhålla statsämbete, kan nämligen icke anses, att fullt tydligt angivits, att
kvinnor skulle vara uteslutna från statstjänst. I 1734 års lag förekommer

ordet ''man’ ofta i betydelsen man och kvinna (’i annan mans hand’, ''trovärdige
mäns vittnesbörd’) och så är även fallet 1 1809 års regeringsform

(''med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att’ —--§ 86).

Men även om § 28 regeringsformen i dess ursprungliga skick icke med
nödvändighet: utestängde kvinnor från statsämbeten, är förhållandet ett
annat efter 1909. Nu är denna paragraf ett verkligt hinder, som måste
undanröjas, om utvecklingen skall taga den riktning, som utskottet finner
naturlig och ofrånkomlig.»

I den föregående diskussionen om lämpligheten att åt kvinna lämna
tillträde till högre befattningar inom statstjänsten har såsom skäl emot
en sådan åtgärd ofta framhållits, å ena sidan att kvinnan enligt sin natur
vore mindre lämpad för dylika befattningar, å andra sidan att ett dylikt
medgivande åt kvinnorna lätt skulle medföra risken för ett utträngande
av männen från detta för dem hittills förbehållna verksamhetsområde.
Yad beträffar det första av dessa båda skäl, vilka uppenbarligen stå i ett
visst motsatsförhållande till varandra, må framhållas, att ansökningsrätt
för kvinna till högre statstjänster ingalunda är liktydig- med att kvinnor
i allmänhet skulle kunna komma i fråga vid tillsättandet av dylika tjänster.
Här är blott fråga om att bereda den individ — man eller kvinna — som
fyller måttet, tillfälle att till fromma för staten bekläda ett ämbete,
till vilket icke finnes någon kompetentare sökande. Alla resonemang om
»kvinnans» i allmänhet lämplighet för vissa befattningar äro i följd härav
ohållbara eller ovidkommande. Det är sant, att de flesta kvinnor icke äga
förutsättningar för att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men
detta gäller helt visst också flertalet män. Och det är icke blott bristande
förutsättningar i avseende på utbildning, utan också brister i avseende på
intellektuell utrustning, fysisk styrka, disciplinär förmåga eller personlig
auktoritet, som kunna utgöra det avgörande skälet för att vissa män icke
böra komma i fråga till vissa tjänster. Det skulle utan tvivel förefalla absurt,
om man på grund av detta förhållande skulle anse sig behöva särskilda
lagbestämmelser, som uitöver de för varje plats gällande kompetensfordringar
begränsade rätten till erhållande av statstjänster endast till vissa grupper
av män. Borttages den begränsning med hänsyn till kön, som enligt stadgandet
i § 28 regeringsformen nu gäller beträffande utnämningsrätten, kommer
detta icke att i avseende på kvinnornas ställning till skitsämbete na medföra
någon mera vittgående påföljd än den, att, om en viss kvinna i konkurrens
med manliga medsökande befinnes vara den för en viss befattning bäst:
kvalificerade, hon då också skall kunna erhålla densamma.

Fasthålles den tanken, att endast de kvinnor, som förvärvat erforderlig
kompetens och äga nödvändiga personliga förutsättningar, kunna

komma att göra sig gällande i konkurrensen om statsämbetena, torde den
omständigheten, att en sådan konkurrens kan komma att gå ut över
en mindre kvalificerad manlig medsökande, icke för staten kunna utgöra
något skäl att fortfarande utestänga kvinnorna från ansökningsrätt till
dessa ämbeten. Så mycket mindre hållbart framstår ett sådant skäl, då
det, såsom ovan påpekats, råder så stor brist på manliga sökande till ifrågavarande
platser, att det på många håll är svårt att fylla uppstående vakanser.
Det kan för övrigt icke antagas, att konkurrensen från kvinnornas
sida om statsämbetena skulle bli kvantitativt synnerligen betydande. Man
kan helt visst räkna med, att den långvariga och dyra utbildning, som kräves
för att förvärva den nödiga kompetensen, kommer att verka i hög grad
återhållande beträffande det stora flertalet unga kvinnor, vilka sannolikt
helst tänka sig en framtid i eget hem, för vilken denna utbildning ej är erforderlig.
Så mycket större är sannolikheten för, att man bland de kvinnor,
som i trots härav arbeta sig fram till högre examina, skall finna ganska få,
som endast äga medelmåttig begåvning eller eljest mindre utpräglade förutsättningar
för sådana levnadskall, till vilka studierna avse att utgöra en förberedelse.

Att man icke har att befara någon tillströmning i massa av kvinnliga
sökande till högre befattningar, visar också erfarenheten exempelvis
från Norge, där förhållandena ju äro nära jämförbara med dem i vårt
eget land. Såsom framgår av den ovan meddelade redogörelsen, erhöllo
kvinnorna i Norge redan 1912 tillträde till flertalet statsämbeten. Under
de år, som sedan dess förflutit, har det visat sig, att hittills endast några få
väl kvalificerade kvinnor där sökt och erhållit ämbeteanställning.

Sedan det faktum, att statsämbetenas öppnande för kvinnorna med
all sannolikhet icke skulle i kvantitativt hänseende medföra några synnerligen
vittgående följder, motsäger den stundom uttalade farhågan, att denna
reform skulle kunna medverka till att kvinnorna alltmera dnoges från hemmen
och uppgifterna såsom maka och moder. Frånsett det redan förut
påvisade faktum, att hemmet och familjen i våra dagar ingalunda förmå
skänka full sysselsättning åt alla kvinnor, synes det uppenbart, att varken
giftermåls- eller fruktsamhetstalen inom nationen skulle matematiskt
påvisbart kunna komma att nedgå, därest en del ämbeten i statens tjänst
besattes med kvinnor. Det samhälle, som accepterar den socialt oändligt
mera betydande användningen av kvinnor i industriellt och annat sämre
avlönat arbete, torde icke på fullt allvar kunna godtaga invändningen,
att ett öppnande av tillträde för det jämförelsevis ringa antalet akademiskt
bildade kvinnor till statens högre ämbeten skulle kunna medföra några sociala
skadeverkningar eller utgöra någon fara för släktets bestånd.

Den dualism, som, när ddt gäller kvinnan, kan förefinnas mellan å
ena sidan hemmet och familjen och å andra sidan statstjänsten eller utbildningen
för sådan tjänst, kan visserligen ur statens synpunkt vara en olägenhet
såtillvida, att det stundom måste komma att inträffa, att en kvinna, som
utbildats för ett statens ämbete eller erhållit ett sådant, finner sig böra helt
ägna sig åt sådana hemmets uppgifter, där hennes utbildning ej kommer staten
till godo. En sådan olägenhet, i den mån den gör sig gällande, kan emellertid
tydligen ioke uppväga statens intresse av att kvinnorna, när de äga oinskränkt
tillträde till sagda utbildning, även beredas tillfälle att med densamma
gagna staten genom att berättigas innehava statens ämbeten och tjänster.
Motsvarande omständigheter föreligga för övrigt redan i fråga om männen.
I varje händelse lär det huvudsakligen endast bli beträffande de jämförelsevis
yngre kvinnorna och innan den enskilda kvinnan redan skapat sig en
ställning såsom innehavare av ett ämbete, som nu angivna olägenhet kommer
att göra sig gällande.

Däremot är det uppenbart att — såsom det framhölls av konstitutionsutskottet
vid 1919 års lagtima riksdag — det skulle innebära en djup
orättvisa, om samhället, då det i alla fall icke kan hejda den sociala utveckling,
som förlägger kvinnans verksamhet till allt större del utom hemmet,
skulle hindra henne från att komma lika långt som mannen endast på den
grund att hon är kvinna.

Oavsett i huru stor omfattning kvinnor skulle komma att nå fram
till anställning i högre befattningar, skulle undanröjandet av de lagliga
hindren härför vara av stor principiell betydelse. Staten skulle för sin
del därigenom ha givit erkännande åt den sunda, rättvisa och sporrande
principen, att det bör givas tillfälle till fri tävlan för alla dugliga. På kvinnorna
skulle erkännandet av deras rätt att i lika mån som männen göra sin
förmåga gällande otvivelaktigt också komma att utöva ett gynnsamt inflytande.
Om det i stort sett icke längre uppdrages någon gräns för kvinnornas
möjligheter att nå fram till krävande och betydelsefulla uppgifter, skall i
deras uppfostran och undervisning ej längre det mindre ansvarskännande
moment få utrymme, som i många fall lätt alstras av känslan av att kvinnan
blott äger tillträde till lägre och begränsade verksamhetsområden. Och
i den mån det i allmänhet är sant, att utsträckta medborgerliga rättigheter
också höja ansvarskänslan hos dem, som därav komma i åtnjutande, skulle
en reform i nu ifrågavarande riktning bilda slutstenen i en samhällsbyggnad,
vilken, samtidigt som den skulle tillgodose ett kvinnornas eget rättfärdighetskrav,
också skulle vara ägnad att bibringa den känsla av ökad förpliktelse
mot samhället, dess krav och intressen i olika riktningar, som skäligen bör
förväntas från kvinnornas sida.

På grund av vad sålunda anförts ha kommitterade kommit till den
uppfattningen, att kvinnor i princip böra hava samma rätt som män till
fri och öppen tävlan om statsämbetena och att denna princip bör komma
till uttryck i vår lagstiftning.

V. Kvinnas tillträde till särskilda befattningar.

Kommitterade övergå nu till att undersöka, huruvida den princip,
som nyss uttalats, bör få gälla undantagslöst eller om den beträffande
vissa statstjänster ej bör vinna tillämpning.

Såväl motionärerna som konstitutionsutskottet vid 1919 års riksdag
ha ansett givet, att militära tjänster ligga utanför området av de befattningar,
som kunna anses lämpade för kvinnor. Sammanhanget mellan
militärtjänst och allmän värnplikt, från vilken senare kvinnor äro befriade,
talar givetvis starkt för en sådan uppfattning. Arten av denna verksamhet
är också sådan, att det synes böra vara uteslutet, att kvinnor ägna sig åt
densamma. Redan den omständigheten, att kommitterades uppdrag är begränsat
till kvinnors anställning i civil statstjänst, ställa de militära och
civilmilitära tjänsterna härutinnan i en klass för sig, och kommitterade
ansluta sig för sin del också utan tvekan till den uppfattningen, att dessa
slags tjänster fortfarande såsom hittills böra innehavas endast av män.

Vad åter beträffar civila statstjänster ha kommitterade — såsom
torde framgå redan av den ovan lämnade allmänna motiveringen — den
uppfattningen, att endast tungt vägande skäl böra föranleda undantag från
den allmänna principen om likställighet mellan kvinnor och män i avseende
på rätten att söka och innehava sådana tjänster. I allmänhet torde det
böra gälla, att kvinna, som i fri tävlan med mannen uppfyller de i varje
fall nödiga kvalifikationerna, icke bör förvägras tillträde till dessa tjänster
i andra fall, än där något för viss befattning eller viss grupp av befattningar
påvisbart statsintresse därigenom skulle äventyras.

I den föregående diskussionen om kvinnas tillträde till högre statstjänster
— närmast föranledd av den år 1909 vidtagna ändringen av § 28
regeringsformen — har ofta anförts, att kvinnor på grund av bristande
fysisk styrka och uthållighet borde vara uteslutna från i detta avseende
mera krävande befattningar.

I vissa fall har också samhället till skydd mot ohälsa och överansträngning
företrädesvis inom industrien ansett särskilda lagstiftnings 8—195446.

åtgärder nödvändiga beträffande kvinnor. Så har genom lag den 20 november
1909 förbud meddelats mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag. Likaledes har i lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912 förbjudits att använda kvinna till arbete under jord, i
gruva eller i stenbrott, samt kvinna, som fått barn, i visst arbete under
viss tid efter barnsbörden. Tillika har i sistnämnda lag medgivits konungen
att, om så finnes erforderligt, utfärda föreskrifter för att reglera eller
förhindra kvinnas användning i visst slag av sysselsättning, som finnes
medföra synnerlig fara för olycksfall eller vara för henne synnerligen ansträngande
eller hälsofarligt eller kunna medföra synnerlig våda i sedligt
avseende.

Skulle det rörande någon befattning inträffa, att förutsättningarna
för dess ernående eller det med befattningen förbundna arbetet är av sådan
art, att skyddslagstiftningen lägger hinder därför, äro kvinnor givetvis
redan på denna grund utestängda från en sådan befattning, och något
skäl att i annan lag meddela föreskrift härom föreligger sålunda icke.

I enlighet med den tankegång, som i skyddslagstiftningen vunnit
uttryck, skulle emellertid kunna ifrågasättas, att kvinna uteslötes från
befattningar, för vilka hon väl utom ramen av nämnda lagstiftning förvärvat
erforderliga förutsättningar, men som i allt fall vore att anse
såsom i fysiskt avseende särdeles krävande och därför i allmänhet mindre
väl lämpade för kvinnor.

Gentemot de skäl, som kunna anses tala för en sådan ståndpunkt,
vilja kommitterade framhålla, att enligt deras uppfattning intet samhällsintresse
riskeras, om lagstiftningen även med hänsyn till ifrågavarande
tjänster tillämpar principen om fri tävlan mellan man och kvinna. Kan
kvinnan av skäl, som sammanhänga med bristande fysiska krafter eller av
annan anledning icke förvärva den för befattningen erforderliga kompetensen,
är hon därmed, likasom för dylikt fall bör vara förhållandet med
mannen, utesluten från densamma. Men äro i det föreliggande fallet dylika
hinder icke för handen, bör den omständigheten, att sökanden eller
aspiranten är kvinna, icke försätta henne i en ensamt därav föranledd
sämre ställning. Med en sådan grundsats befrias lagstiftningen från att
så att säga utmäta den grad av fysisk kraft, som för varje fall skulle anses
böra erfordras för ett flertal befattningar, rörande vilka något dylikt,
då fråga är om män, hittills icke ansetts behövligt. I stället bör överlämnas
åt det verkliga livet och dess olika krav att reglera dessa förhållanden
utan hjälp av en lagstiftning, därvid objektiva och allmänt erkända
normer ej skulle kunna läggas till grund. Någon fara av att tillämpa en
dylik princip synes så mycket mindre förefinnas, som det icke skäligen

kan förutsättas, att kvinnor skulle annat än i enstaka fall, där alldeles
särskilda kvalifikationer äro för handen, upptaga tävlan med männen i
fråga om förevarande slags befattningar, för vilka de allt fortfarande oftast
måste antagas komma att sakna håg och förutsättningar.

Det förtjänar i detta sammanhang erinras, att man varken i Norge
eller Italien, där speciallagar angående kvinnors tillträde till statsämbeten
antagits, eller i Danmark, där en sådan lag föreslagits, funnit sig böra
annat än i avseende på militära och civilmilitära tjänster i lag stadga
något undantag för tjänster, som äro i fysiskt hänseende särskilt krävande.

Ett slags befattningar, om vilkas lämplighet för kvinnor olika meningar
yppats vid olika tillfällen, är chefsbefattningarna. Löneregleringskommittén
uttalade år 1911 i sitt betänkande angående grunder för kvinnors
tillträde till sådana ämbeten, som berördes av 1909 års stadgande i
§ 28 regeringsformen, att kvinnor tillsvidare ej borde kunna utnämnas till
innehavare av chefsbefattningar. Beträffande lärarbefattningar har denna
åsikt så till vida underkänts genom 1918 års riksdagsbeslut, ait rätt då
tillerkändes kvinna att utnämnas till rektor vid högre lärarinneseminariet,
kvinnligt folkskoleseminariuin och statssamskola; och beträffande läkarbefattningar
saknar, såsom framgår av en längre fram meddelad redogörelse,
den nämnda uppfattningen numera helt och hållet stöd hos medicinalstyrelsen.

Visserligen skulle kunna invändas, att, då nu statstjänster i så stor
omfattning föreslås bliva öppnade för kvinnor, skulle med chefsbefattningarna
kunna anstå, till dess kvinnors organisations- och ledareförmåga
hunnit bliva i större omfattning prövad. Härvid må dock erinras om
att under alla förhållanden en ganska avsevärd tid måste förflyta, innan
kvinnor, även om de nu vinna tillträde till jämväl de högsta statstjänster,
hunnit förvärva och innehava sådana befattningar i statens tjänst, som i
regeln iörutsättas för befordran till chefsbefattningar. Dessutom måste
det tillmätas stor betydelse, att på de områden, där kvinnor tidigast varit
i tillfälle att visa prov på duglighet och organisatorisk förmåga, utvecklingen
redan fört fram till ett erkännande av kvinnors lämplighet för
chefsposter. Detta synes kommitterade vara ett starkt skäl för att icke
heller på andra områden förorda något principiellt undantag i detta
avseende.

För att en ämbets- eller tjänsteman överhuvud skall kunna ifrågakomma
till en chefsbefattning måste givetvis gälla, att vederbörande under
föregående tjänstgöring i annan befattning eller eljest visat för en chef
erforderliga egenskaper. Det bör också skäligen förutsättas, att, innan en

person befordras till en chefsbefattning, den allra noggrannaste prövning
äger ruin bland därtill kompetenta — en prövning, som sannolikt torde
bli än grundligare, om det kan gälla att därtill kalla en kvinna.

Här såsom i fråga om kvinnors rätt att bekläda ämbeten och tjänster
i allmänhet gäller ju för övrigt, på sätt förut framhållits, endast att
i fritt och öppet val mellan män och kvinnor bereda den individ, som
fyller måttet, tillfälle att erhålla det ämbete, vartill vederbörande befinnes
ur statsnyttans synpunkt vara den lämpligaste.

Något statens intresse kan alltså enligt kommitterades mening icke
böra föranleda att kvinnor principiellt uteslutas från tillträde till chefsbefattningar.

Efter dessa allmänna erinringar övergå kommitterade nu till vissa
befattningar och grupper av dylika, vilka synts böra särskilt uppmärksammas
och beträffande vilka därför särskild motivering synts erforderlig
för kommitterades förslag.

a. Statsråd.

Rätt även för kvinna att bekläda statsrådsämbete synes böra följa
av den politiska valbarhetens utsträckning till kvinnor, varom förslag till
ändring i riksdagsordningen antagits vilande. En dylik rätt år så mycket
mer motiverad, som med det parlamentariska styrelsesätt, vilket numera
tillämpas i vårt land, följer, att till medlemmar av statsrådet i regel
kallas medborgare från den aktiva politiken, enkannerligen från riksdagen.
Kommitterade vilja här erinra, att även i Norge och Finland kvinna är
oförhindrad att under liknande betingelser som för man bli statsråd.
Detsamma skulle gälla enligt det i Danmark framlagda ovan berörda
förslaget.

b. Befattningar inom administrationen i allmänhet.

Rörande flertalet befattningar inom den civila administrationen, vilka
kräva administrativ — juridisk, statsrättslig eller därmed likställd —
utbildning torde följa redan av den ståndpunkt, kommitterade principiellt
intagit, att denna stora grupp av befattningar efter kommitterades mening
bör, endast med några här nedan angivna undantag, öppnas för kvinnor.

Beträffande kvinnors användning i högre dylika befattningar föreligger
givetvis ingen direkt erfarenhet. Av kvinnors verksamhet, såväl såsom

<51

självständiga företagare som i enskild tjänst anställda, är man dock berättigad
draga den slutsatsen, att kvinnor kunna väl fylla de fordringar,
som böra uppställas på ifrågavarande statens tjänstemän. Samma slutsats
torde följa av det sätt, varpå kvinnor fullgjort sina åligganden å statliga
befattningar, där de använts jämsides med män, t. ex. i stor omfattning
i kommunikationsverken.

Vissa grenar av den högre administrationen skulle otvivelaktigt
vinna på att kunna tillgodogöra sig kvinnlig sakkunskap inom speciella
områden. Beträffande särskilt den högre skoladministrationen talar den
vidsträckta användning, kvinnor funnit såsom lärare, för att de beredas tillträde
till denna förvaltningsgren. Det torde t. ex. hava känts såsom en
brist att, vid tillsättande av den nya skolöverstyrelsen, kvinna icke kunde,
på grund av gällande grundlagshinder, beredas ledamotskap inom densamma
såsom målsman för det husliga arbetet.

Liknande skäl torde tala för att kvinnor beredas tillträde till vissa
befattningar inom de grenar av statsstyrelsen, som hava sig sociala uppgifter
anförtrodda, t. ex. inom administrationen av fattigvård och hälsovård,
inom pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen m. fl. liknande
verk. Inom yrkesinspektionen har önskvärdheten av att tillgodogöra
sig kvinnlig arbetskraft lett till inrättandet av en kvinnlig yrkesinspektörsbefattning,
vars innehavare utnämnes av Kungl. Maj:t.

Rörande administrativa befattningar, som erfordra teknisk eller därmed
jämförlig fackutbildning, äro att anteckna, förutom hithörande befattningar
vid kommunikationsverken, vissa ämbeten och tjänster vid lotsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, befattningar
inom yrkesinspektionen, vissa befattningar i kommerskollegium,
befattningar vid bergsstaten, vissa befattningar i tullverket, byggnadsstyrelsen,
patent- och registreringsverket, domänstyrelsen och skogsstaten,
lantbruksstyrelsen med tillhörande förvaltningar, lantmäteristyrelsen och
lantmäteristaten.

Enligt kommitterades uppfattning föreligga icke skäl att i lag
uppställa hinder för kvinnors tillträde till befattningar av antytt slag,
då gällande kompetensfordringar innebära tillräcklig garanti mot dessa
platsers besättande med för dem icke lämpade kvinnor. De särskilda kompetensvillkor,
som för dessa tjänster äro uppställda, framgå av bil. 1.
Det ligger i sakens natur, att dessa villkor alltjämt böra upprätthållas, och
kommer således i varje fall för kvinnors behörighet till nu ifrågavarande
tjänster att vara avgörande, huruvida de kunnat förvärva sig nödig utbildning
och uppfyllt de för tjänsten i övrigt gällande villkor.

Undantag’.

1) Befattningar
med
vissa jpolisuppgifter.

Vidkommande särskilt bergmästar- och gruvingenjörsbefattningarna,
vilka tillsättas av Kungl. Maj:t, erfordras förutom viss teoretisk utbildning
bland annat att hava utövat självständigt arbetsledarskap vid gruvfält.
Den praktiska tjänstgöring, som är en förutsättning såväl för inträde som
för vidare befordran å denna bana, är, såsom också antytts av 1919 års
lagtima riksdags konstitutionsutskott, av beskaffenhet, att enligt gällande
skyddslagstiftning kvinna ej torde kunna fullgöra densamma. I enlighet
med vad redan förut uttalats utgör denna omständighet dock icke skäl
för att utöver skyddslagstiftningens föreskrifter meddela särskilt förbud
för kvinna att innehava dessa befattningar. Kommitterade få i detta hänseende
erinra, att ej heller i Norge ifrågavarande befattningar undantagits.

Rörande rent civila befattningar under fjärde och femte huvudtitlarna
hava kommitterade ansett den allmänna regeln rörande kvinnors rätt att
innehava administrativa befattningar böra gälla.

I fråga om inom administrationen varande chefsbefattningar få kommitterade
hänvisa till vad ovan anförts beträffande kvinnors tillträde till
sådana befattningar i allmänhet.

Om sålunda kommitterade principiellt ansett, att administrativa befattningar
i allmänhet böra öppnas för kvinnor, hava dock kommitterade
funnit denna regel icke böra tillämpas utan undantag.

Till administrationen höra vissa befattningar, vilkas innehavare hava
till åliggande att i större eller mindre utsträckning utöva verksamhet för
upprätthållande av yttre ordning och allmän säkerhet.

Någon egentlig olägenhet av att, i enlighet med vad som skett i
Norge och föreslagits även i Danmark, låta kvinnor äga tillträde även
till nu ifrågavarande befattningar torde visserligen praktiskt taget icke
förefinnas, då ju, för att i visst fall kvinna skulle komma i fråga, här
liksom i allmänhet skulle erfordras, att mer kompetent manlig aspirant icke
funnes. Den omständigheten, att dessa befattningar må anses mindre väl
lämpa sig för kvinnor i allmänhet och av dem ej heller kunna antagas
bliva eftersträvade, anse kommitterade, lika litet som i fråga om vissa
andra ovan omnämnda befattningar, behöva i och för sig verka därhän,
att genom särskilt lagbud kvinnor skulle förvägras tillträde till dem.

Då kommitterade i allt fall, vad hithörande befattningar angår, ansett
sig böra förorda ett dylikt förbud, hava kommitterade fäst särskilt
avseende vid att det här kan bliva fråga om att med särskild auktoritet
uppträda gentemot en folkmängd eller större allmänhet och därvid även
taga befäl över sammandragen större polisstyrka. Aven om personliga

förutsflttningar för en dylik uppgift skulle kunna förefinnas hos en kvinna,
har det allmänna betraktelsesättet ej nått fram till den värdesättning av
kvinnan, att icke just egenskapen att vara kvinna är ett hinder för att
vid sådana tillfällen kunna uppträda med tillbörlig auktoritet.

Samhället har alltså tillsvidare intresse av att kvinnor, trots formell
kompetens, icke få tillträde till sådana befattningar.

Av nu anförda skäl skulle alltså enligt kommitterades mening kvinna
ej beredas tillträde till landshövdingebefattningarna i riket eller över- och
underståt håilarebefattningarna i Stockholm, till befattningarna såsom landssekreterare
och till länsassessorstjänsterna å landskansli, och ej heller, vad
landsbygden angår, till landsfogde och landsfiskalstjänsterna. Av sistnämnda
tjänster tillsättas landsfogdetjänsterna av Kungl. Maj:t och landsfiskalstjänsterna
av respektive länsstyrelser.

För kominitterade har det vid fråga om undantagande av landssekreterartjänsterna
och länsassessorstjänsterna å landskansliet varit avgörande,
att med dessa befattningar författningsenligt följer skyldighet att
i vissa fall fungera i stället för ordinarie innehavaren av eller eljest bestrida
förordnande å tjänster, med vilka följer åliggande att sörja för upprätthållande
av yttre ordning och allmän säkerhet.

Samma undantag synes böra göras i fråga om borgmästare i de
städer, där polismästare ej finnes, i fråga om rådman i de särskilda fall,
där rådman i egenskap av tillfällig ordförande i magistraten i stället för
borgmästare eller eljest handhar stadens ordningspolisväsen och ledningen
av polisstyrkan, samt i fråga om polismästare, polisintendent, poliskommissarie
och i allmänhet även stadsfiskal, vilken sistnämnda enligt för stadsfiskaler
gällande instruktion av den 12 oktober 1894 har till åliggande att
taga den befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen, som
stadsfiskal dittills på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk
må hava utövat.

Av dessa befattningar tillsättas borgmästarna i samtliga städer
samt rådmän i Stockholm ävensom polismästarna i vissa städer av Kungl.

Maj:t, men i andra fall tillsättas rådmans- och polismästarebefattningarna
av länsstyrelserna efter förslag eller val av stadsfullmäktige.

För frågan om kvinnas tillträde till befattningar vid fångvårdsstaten 2) Vissa betorde
fördelningen å de olika fångvårdsanstalterna av manliga och kvinn- „/Jn^ar
liga fångar vara av en viss betydelse. bården.

I detta avseende gäller för närvarande, att vid centralfängelset i
Växjö endast kvinnliga fångar finnas, dock att å dess särskilda rannsakningsavdelning
även manliga rannsakningsfångar i vanlig ordning skola

mottagas. Har kvinna ådömts långvarigare frihetsstraff, transporteras hon
i allmänhet till nämnda fängelse för att där undergå straffet. Tvångsarbetsanstalten
i Landskrona är avsedd endast för kvinnor.

I övrigt gäller, att i allmänhet kvinnor avtjäna kortvarigare frihetsstraff
och bötesförvandlingsstraff i det straffängelse eller kronohäkte, som
är beläget närmast den ort, där kvinnan blivit dömd.

Bortsett från centralfängelset i Växjö, där som nämnts så gott som
endast kvinnliga fångar finnas, samt övriga centralfängelser i riket, där i
allmänhet — utom å rannsakningsavdelningarna vid centralfängelserna i
Härianda och Härnösand — endast finnas manliga fångar, upptagas i övriga
fängelser, straffängelser och kronohäkten, såväl manliga som kvinnliga
fångar.

Vidkommande statens uppfostringsanstalter å Bona och Venngarn
finnas där endast manliga elever.

Av befattningarna vid fångvårdsstaten tillsättas endast direktörstjänsterna
vid central- och straffängelserna samt tvångsarbetsanstalterna av
Kungl. Maj:t. Övriga befattningar tillsättas av fångvårdsstyrelsen.

För uppfostringsanstalterna å Bona och Venngarn utser Kungl. Maj:t
styrelse och direktör.

Direktör vid centralfångvårdsanstalt eller straffängelse samt föreståndare
vid kronohäkte åligger bland annat att föra befälet inom anstalten
samt besöka i enrum förvarade fångar och i allmänhet bereda sig kännedom
om fångarna. Assistent tillkommer bland annat att biträda direktören
i hans åligganden.

Fångvårdsstyrelsen har i skrivelse till konungen den 8 april 1919
angående viss omorganisation av fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten
ifrågasatt, att vid de centrala anstalterna och straffängelserna måtte inrättas
särskilda bokhållare- och kassörsbefattningar under assistenternas
inseende samt att kvinnor anlitas för dessa befattningar. Tillika har
styrelsen föreslagit, att assistenterna vid vardera av de nämnda anstalterna
i Växjö och Landskrona borde vara kvinnor.

Kommitterade ha ej anledning att i detta sammanhang närmare ingå
på dessa frågor, vilka avse befattningar, som falla utanför kommitterades
nu föresätta uppgift.

Vidkommande de omnämnda direktörsbefattningarna åter anse kommitterade
i betraktande av de göromål, som tillkomma dessa befattningshavare,
och av likartade skäl, som gjort sig gällande beträffande ärnbetsoch
tjänstemän med angivna polisuppgifter, att kvinnor icke böra beredas
tillträde till dessa befattningar, såvitt fråga är om fängelser eller korrektionsanstalter
med huvudsakligen manliga fångar.

I fråga om väg- och vatten byggnadskåren gäller enligt nådigt brev
den 12 juni 1885, att såsom villkor för inträde såsom löjtnant i kåren
fordras bland annat att hava genomgått dels den fyraåriga lärokursen i
fackskolan tör väg- och vattenbyggnadskonst vid tekniska högskolan och
därifrån erhållit fullständigt avgångsbetyg, dels en praktisk och teoretisk
kurs i artilleri- och befästningskonst. Genom nådigt brev den 19 oktober
1894 bestämdes, att den militära kursen skulle omfatta en tidrymd av
omkring 7V2 månader, samt att endast sådana finge deltaga i kursen, som
fullgjort dem åliggande beväringsövningar. Den 6 april 1900 förordnade
Kungl. Maj:t, att officers- och reservofficersaspirant vid fortifikationen,
vilken fullgjort vad enligt gällande författningar erfordrades för vinnande
av anställning såsom reservunderlöjtnant i fortifikationens reserv, kunde
vinna inträde i väg- och vattenbyggnadskåren, därest han i övrigt uppfyllt
stadgade villkor i tekniskt hänseende.

Kårens officerare kunna under krig kommenderas till ingenjörstjänstgöring
vid armén.

Enligt kungl. förordningen angående användning av lotsverkets personal
och materiel för militära ändamål den 31 december 1915 är den
del av personalen vid lots- och fyrinrättningarna, vilken skall tjänstgöra
vid kustsignalväsendet, under fredstid skyldig inställa sig vid vederbörlig
flottans station för genomgående av utbildnings- och repetitionsövningar i
signalering m. m. ävensom eljest deltaga i övningar med kustsignalväsendet;
och skall den sålunda inkallade personalen i allt, som rörer dess
tjänstgöring vid flottan, lyda under vederbörande befälhavare vid flottan.
Den del av lotsverkets vid flottan tjänstskyldiga personal, vilken icke avses
till tjänstgöring vid kustsignalväsendet, är under fredstid frikallad från
övning.

Vid inträffande krig eller större krigsrustning;^ är all den till lotsoch
fyt-inrättningarna hörande personal, med undantag av de med kontrakt
anställda tillsyningsman vid smärre ledfvrar, skyldig att, då så påfordras,
tjänstgöra vid flottan både i egenskap av bemanning å signal stationerna
och i annan befattning vid kustsignalväsendet samt lotsinrättningens personal
därjämte såsom lotsar å flottans fartyg. En var av lotsverkets
personal, som vid mobilisering användes för militära ändamål, skall därvid
innehava militär tjänsteställning.

Av personalen vid lots- och fyrinrättningarna utnämnas endast lotskaptener
och lotslöjtnanter av Kungl. Maj:t.

Av vad sålunda anförts lär följa, att kvinnor icke böra beredas tillträde
till befattningar vid väg- och vattenbyggnadskåren eller lots- och
fyrinrättningarna.

9—195446.

il) Befattningar
vid
väg- och
vattenbyggnadskåren

samt lotsocli
fyrinrättningarna.

4) Diplomatiska
och
konsulära
befattningar.

I fråga om diplomatiska och konsulära ämbeten och tjänster tala
internationella hänsyn för, att dessa befattningar fortfarande i allmänhet
förbehållas män. När det gäller Sveriges representation i förhållande till
utlandet måste nämligen internationella sedvänjor och uppfattningar i
vederbörande främmande länder beaktas, och det egna landets intressen ej
åsidosättas genom bristande hänsynstagande i sagda avseenden.

Även om det icke kan med fog hävdas, att utövandet av de värv,
varom här är fråga, kräva särskilda egenskaper, som kvinnor icke kunna
besitta, torde ett sådant hänsynstagande till internationella sedvänjor och
åskådningar tillsvidare påkalla, att kvinnor i regel icke berättigas att i
utlandet utöva representantskap för vårt land. Vad nu sagts gör sig visserligen
särskilt gällande i förhållande till de många utomeuropeiska länder,
där Sverige numera i ett allt större antal måste hava diplomatiska eller
konsulära representanter. Någon åtskillnad med hänsyn till olika länder
torde dock ej lämpligen låta sig genomföras, då det på hithörande område
är av vikt, att den tillsättande myndigheten äger full frihet att förflytta
vederbörande tjänsteinnehavare efter förhållandenas krav, vilket även
är av betydelse för dennes utbildning.

Tanken på dylika förflyttningar ligger emellertid till grund för
organisationen ej blott av Sveriges representation i utlandet, utan även av
vårt utrikesdepartement. Emellan departementet och nämnda representation
förutsattes nämligen en nära kontakt såtillvida, att tjänstgöring i
hemlandet och å utrikes ort skall ske växelvis, och förflyttning obehindrat
kunna äga rum jämväl från eller till hem- och utlandet. Av denna anledning
torde samma regel i avseende å kvinnornas ställning böra gälla i
fråga om flertalet ämbeten och tjänster i utrikesdepartementet som rörande
ifrågavarande slags befattningar å utrikes ort. Viss utrikes tjänstgöring

är också föreskriven för att vinna fast anställning såsom attaché i utrikes#
" |
departementets tjänst.

Ovan anförda synpunkter hava gjort sig gällande även i den norska
lagstiftningen i ifrågavarande ämne och sålunda föranlett, att kvinnor

o O ... 7 .

där uteslutits från tillträde till diplomatiska och konsulära befattningar.

Rörande särskilt handelsattachébefattningarna äro deras innehavare
avsedda att i viktiga avseenden ersätta konsulära representanter även i
utomeuropeiska länder, och torde därför vad ovan sagts böra gälla även
dessa befattningar.

Vidkommande de nyinrättade socialattachébefattningarna äro dessa
befattningar icke bestämt bundna vid särskilda beskickningar, utan har
Kungl. Maj:t tillerkänts rätt att därutinnan förfara efter sig företeende

(!7

omständigheter. Hittills hava dylika attachéer anställts endast för Tyska
riket, Brittiska riket och Frankrike.

Socialattaché åligger att

1) aktgiva på och följa social lagstiftning och förvaltning samt
arbetsmarknadens läge och andra sociala företeelser och förhållanden i det
främmande landet,

2) genom regelbundna rapporter och utredningar i särskilda frågor
sätta beskickningarna i stånd att förse hemlandets intresserade ämbetsmyndigheter,
korporationer och enskilda med upplysningar,

3) biträda vid det på beskickningen ankommande bevakandet avsvenska
medborgares intressen och förmåner i det främmande landet,

4) deltaga i och främja det svenska föreningslivet i det främmande
landet, särskilt i den mån detta avser sociala bildnings- och understödssträvanden
samt åsyftar stärkandet av sambandet mellan landsmännen därstädes
och hemlandet, samt

5) biträda vid beskickningens upplysningsverksamhet i det främmande
landet, i den mån denna avser svenska sociala förhållanden.

Dessa attachéer skola stå utanför den egentliga diplomatiska karriären,
varigenom vid personvalet avgörande hänsyn ansetts kunna tagas till
deras lämplighet för dem åliggande särskilda uppgifter. Det är även avsett,
att socialattachéerna i regel icke böra under någon längre följd av
år bibehållas vid uppdraget. I stället har tanken varit, att de vid avgång
från detta borde oftast tagas i anspråk för den inre statstjänsten eller
för andra uppgifter i hemlandet, där deras vidgade insikter och speciella
förtrogenhet med främmande länders sociala förhållanden kunde bliva
värdefulla.

1 betraktande av de uppgifter och den ställning, som sålunda tillkomma
socialattachéerna, och då med hänsyn såväl härtill som till förhållandena
i de länder, där dylika attachéer äro eller kunna förväntas
bliva verksamma, ovan anförda betänkligheter beträffande kvinnas anställning
i befattning vid utrikesrepresentationen i allmänhet ej göra sig
gällande, hava kommitterade ansett hinder ej böra möta för kvinna att
bekläda befattning såsom socialattaché.

Vad utrikesdepartementet angår äro från den vanliga diplomatiska
karriären vidare undantagna arkivchefs-, arkivarie, kamrerare- och bibliotekariebefattningarna
därstädes. Till dessa befattningar, av vilka alla utom
bibliotekariebefattningen tillsättas av Kungl. Maj:t, anse kommitterade
även kvinna böra äga tillträde.

En särställning intaga vidare kanslistbefattningarna.

I det betänkande rörande omorganisationen av utrikesrepresenta -

tionen, vilket lades till grund för 19lo års reform av denna representation
framhölls, att kommitterade ansett sig böra bringa i erinring frågan,
huruvida lämpligen till kanslistbefattningar vid beskickningar och konsulat,
vilkas innehavare i regeln icke vore avsedda att befordras vidare,
även kvinnor borde kunna utnämnas.

I det av särskilda kommitterade den 1 februari 1919 avgivna betänkande
och förslag rörande omorganisation av utrikesdepartementet samt
Sveriges representation i utlandet erinras rörande kanslisterna, att dylika
befattningshavare för det dåvarande endast funnes vid beskickningar och
konsulat. Det syntes emellertid lämpligt, att dylika befattningar inrättades
även inom utrikesdepartementet. Där förelåge nämligen en betydande
mängd uppgifter av alldeles samma natur som de, vilka vid beskickningar
och konsulat omhänderhades av kanslister. Det skulle erbjuda
stora fördelar, ej minst ur rekryteringssynpunkt, därest ett antal kanslistbefattningar
funnes inom departementet, varest personer, som ämnade
söka anställning såsom kanslister i utlandet, kunde beredas möjlighet att
genom en ej alltför kort tids tjänstgöring sätta sig in i utrikesförvaltningens
uppgifter.

Med anledning härav upptogos i 1920 års ordinarie stat för utrikesdepartementet
tre kanslistbefattningar samt en på extra stat.

På tal om kanslistbefattningar vid beskickningar och konsulat yttrar
föredragande departementschefen i statsverkspropositionen till 1920 års
riksdag, att det ovan omförmälda spörsmålet om anställande även av kvinna
å dylik befattning sammanhängde med den allmänna Irågan om kvinnas
tillträde till statstjänster i större utsträckning och att, då utredning härom
påginge, departementschefen ansåg sig icke ännu böra taga ståndpunkt
till detsamma.

Kanslist i utrikesdepartementet tillsättes av ministern för utrikes
ärendena och kanslist vid beskickning eller konsulat av Kungl. Maj:t.

Enligt vad kommitterade inhämtat hava, efter det den nya organisationen
för utrikesdepartementet trätt i kraft, tre kanslistbefattningar i utrikesdepartementet
besatts med kvinnliga innehavare. I övrigt har förekommit,
att kvinna på förordnande bestritt kanslistbefattning vid beskickning.

Kanslistgöromålen vid beskickningar och konsulat utgöras av registrering
av in- och utgående post, arkivets skötsel, räkenskapsföring,
uppsättandet av koncept, renskrift, uträttandet av uppdrag hos underordonade
myndigheter samt biträde i övrigt med de löpande göromålen. A
beskickningar och konsulat, där kanslistbefattningar ej finnas, utföras dessa
arbeten oftast dels av attachéer dels av skrivbiträden. Vid konsulaten i

hamnstäderna går en stor del av kanslisternas arbete ut på att bistå sjömän,
vilket emellanåt kan medföra uppgifter av sådan natur, att de måste
anses mindre väl lämpade för kvinnor.

Vid beskickningar och konsulat finnas enligt 1920 års stat 15
kanslistbefattningar.

Att kanslistbefattningarna i utrikesdepartementet böra öppnas även
för kvinnor, synes av det ovan anförda vara ådagalagt.

Beträffande kanslistbefattningarna vid beskickningar och konsulat
har, på sätt ovan angivits, från sakkunnigt håll ifrågasatts, att kvinnor
även borde kunna utnämnas till sådana befattningar. De åligganden, som
tillkomma innehavarna av dem, finna kommitterade i allmänhet också vara
av den beskaffenhet, att desamma väl lämpa sig för kvinnor. Ehuru detta
i vissa fall, såsom exempelvis i vissa hamnstäder, knappast är förhållandet
på grund av vissa där förekommande särskilda göromål, synes dock kommitterade
denna omständighet icke böra föranleda en med hänsyn härtill
i lagstiftningsväg bestämd uppdelning av dessa befattningar med särskilt
angivande av de orter, dår dessa befattningar borde vara förbehållna
endast män. Det torde icke skäligen kunna antagas, att kvinnor skulle
eftertrakta kanslistbefattningar å sådana orter; och cirkulation mellan
olika platser i utlandet är beträffande dessa tjänster icke avsedd. Vid
sådant förhållande och då även övriga ovan anförda hänsyn, som i fråga
om andra diplomatiska och konsulära befattningar ansetts böra föranleda
deras förbehållande åt män, ej synas kunna göras gällande beträffande
kanslistbefattningarna, synes någon olägenhet icke vara att befara av deras
öppnande för kvinnor utan särskilda angivna undantag.

Kommitterade anse alltså, att av ifrågavarande befattningar i utrikesdepartementet
kvinnor böra kunna bekläda arkivchefs-, arkivarie-, kamrerare-,
kanslist- och bibliotekariebefattningarna samt vid utrikesrepresentationerna
socialattaché- och kanslistbefattningarna.

I övrigt böra efter kommitterades mening kvinnor icke äga tillträde
till diplomatiska och konsulära befattningar.

Vad nu anförts anse kommitterade givetvis icke böra hindra, att
vid utförande av speciella uppdrag av internationell eller folkrättslig
natur, vilka icke förutsätta anställning i sådan särskild befattning, som
ovan nämnts, därtill kvalificerad kvinna i förekommande fall vinner användning.

c. Domarebefattningar.

Redan av vad ovan anförts och av den ställning, kommitterade
principiellt intagit till frågan om kvinnors tillträde till civil statstjänst i
allmänhet, torde följa, att kommitterade ej anse giltiga skäll förefinnes att
hålla kvinnorna utestängda från domareämbetena.

Då emellertid på några håll i utlandet med hänsyn till kvinnornas
tillträde till dessa ämbeten gjort sig gällande en viss tvekan, som ifråga
om flertalet andra ämbeten och tjänster där icke förefunnits, hava kommitterade
ansett sig böra något närmare ingå på frågan härom.

Sedan gammalt hava särskilda anspråk ställts på domarmaktens utövare.
Redan i våra domarregler uttalas: »en god och beskedlig domare
är bättre än en god lag, tv han kan alltid laga efter lägligheten. Där en
ond och orättvis domare är, där hjälper god lag intet, ty han vränger
och gör dem oriltt efter sitt sinne».

Man har gjort gällande, att kvinnan skulle vara mindre skickad
att vara domare av den anledningen, att hon på grund av sin naturell
skulle komma att låta sina subjektiva känslor och de första omedelbara
intrycken öva ett stallare inflytande på sina handlingar och beslut än
mannen, vilken i regel skulle kunna se saken mera kallt och objektivt.
Häremot har å andra sidan framhållits, att, om det personliga skulle vara
mera framträdande hos kvinnan än hos mannen, detta ej i och för sig
behövde göra henne mindre lämpad för ifrågavarande ämbeten. Kvinnan
hade ofta en starkt utpräglad rättfärdighetskänsla, som i förening med
samvetsgrannhet helt visst vore en värdefull egenskap för en domare.

Då det gäller att taga ställning till frågan om kvinnors rätt att bekläda
ämbeten, måste, såsom kommitterade förut framhållit, generella och
mer eller mindre subjektivt färgade omdömen i fråga om kvinnans lynne
och naturell, i jämförelse med mannens, sakna värde.

De egenskaper, vilka kvinnorna hittills haft tillfälle utveckla inom
de arbetsområden, till vilka de av ålder och sedvänja varit hänvisade, hava
betecknats såsom kvinnliga i motsats till dem, som ansetts vara karaktäristiska
för män. Även om sålunda hos många kvinnor starkare utvecklats
vissa egenskaper, betyder detta givetvis icke, att kvinnorna överhuvud
skulle vara i avsaknad av andra egenskaper, vilka i detta sammanhang
böra anses betydelsefulla, eller ur stånd att starkare utveckla dem. Kvinnornas
duglighet i ett flertal yrken och befattningar, som av ålder ansetts
mer eller mindre främmande för deras skaplynne och naturliga förutsättningar,
har i allt fall, såsom förut framhållits, redan tagit sig tillräckligt

inånga uttryck för att jäva cn sådan uppfattning. Överhuvud torde den
miljö, inom vilken en människa uppfostras, utbildas och verkar, hava sitt
stora inflytande; på hennes utveckling och egenskaper. Så torde de juridiska
studierna jämte den vidare utbildning, som är en ytterligare förutsättning
för utövande av domareämbete, vara ägnade att utveckla objektivitet
och omdömesförmåga.

Kommitterade vilja i detta sammanhang ytterligare betona vad visserligen
redan tidigare framhållits, att jämväl i fråga om dessa ämbeten
det endast gäller individen, den eller den mannen eller kvinnan, varom i
varje fall är fråga. Spörsmålet blir alltså här som eljest, huruvida en
mindre framstående eller medelmåttig man, blott därför att han är man,
skall föredragas framför en bättre kvalificerad kvinna. Därvid böra kunskaper
och ådagalagd duglighet vara avgörande. Vem som med frånseende
härav på känslans område eller eljest har de större infe förutsättningarna,
torde icke få spela in, om det ens kan göras till föremål för bedömande.
Denna synpunkt gör sig icke gällande under nuvarande förhållanden
vid bedömande av mäns inbördes företräden, oaktat ingen torde
vilja förneka, att de personliga egenskaperna hos män kunna vara mycket
skiftande.

Det har även anmärkts, att den allmänna meningen understundom
skulle komma att reagera mot att kvinnor bestridde domarebefattningar,
och att det särskilt på detta område ej vore lämpligt, att lagstiftningen
ginge längre, än att den ägde stöd av en utbredd allmän uppfattning.

Härvid må erinras, att den allmänna meningens ställning till förevarande
spörsmål torde vara och bli växlande å olika orter och under
olika förhållanden. Beträffande underrätterna, som väl härvid egentligen
komma i betraktande, har ju — frånsett vad som härutinnan gäller om
nämndemän -— i vårt land både vid borgmästar- och rådmansval ortsbefolkningen
ett betydande inflytande på valets utgång. För övrigt torde i
samma mån som kvinnor finna sysselsättning i offentliga värv allmänheten
alltmer vänja sig vid att kvinnor innehava poster, där sådant till en
början kan synas ovanligt och främmande. Innan en kvinna kan komma
att intaga ordförandeplatsen i en häradsrätt, torde allmänheten redan hava
vant sig vid att hänvända sig till henne såsom notarie å domskansliet;
och hittills vunnen erfarenhet visar, att kvinnor i sistnämnda syssla mötts
med fullt förtroende.

Vidare må erinras, att såsom förutsättning för erhållande av ett
mycket stort antal befattningar .inom administrationen är föreskrivet, att
vederbörande skall ha fullgjort vad som erfordras fir att kunna nyttjas

i domarevärv. Då vid fråga om dylika befattningar likasom i övrigt oftast
vid inträde i eller befordran inom administrationen utövandet under
längre eller kortare tid av domareämbete (företrädesvis häradshövdingämbete
eller ordförandeskap i häradsrätt) tillmätes avgörande betydelse, synes
det desto mera angeläget, att, samtidigt som dylika administrativa befattningar
öppnas för kvinnor, de också beredas tillfälle till fri tävlan med
männen även ur nu ifrågavarande synpunkt.

Vid behandling av vissa mål och ärenden exempelvis på familjerättens
och understundom även på straffrättens område torde en kvinnlig
domare ofta kunna göra betydelsefulla insatser, likasom det även synes
vara ett allmänt intresse, att kvinnor med kompetens för domarevärv finnas
att tillgå exempelvis i specialdomstolar för minderåriga.

1 enlighet med vad ovan sagts anse kommitterade, att kvinnor böra
beredas tillträde till samtliga domareämbeten, och att alltså, där en kvinna
kan hava förvärvat den skicklighet och förtjänst, som erfordras för att
kunna utnämnas till de högsta domareämbetena, justitieråds- och regeringsrådsbefattningarna,
även detta bör vara medgivet.

Beträffande frågans ställning i våra närmaste grannländer, må här
framhållas, att i den norska »Lov om Domstolene» av den 13 augusti
1915 uttryckligen utsäges, att kvinnor så väl som män kunna utnämnas
till domare och äro valbara till lagrettemamd och domsnneud. Under den
pågående behandlingen i Danmark av lagförslaget om kvinnors tillträde
till offentliga tjänster har intet yrkande framställts om kvinnors utestängande
från domareämbeten. I Finland behandlas ett lagförslag, som avser
att ersätta gällande bestämmelser med ett uttryckligt stadgande om kvinnors
behörighet att vara domare och medlemmar av häradsrätten.

I detta sammanhang vilja kommitterade erinra, att i ocli med det
att de domaretjänster öppnas för kvinnor, vilka äro statstjänster, kvinnor
även böra beredas tillträde till övriga domarebefattningar, för vilka särskild
juridisk utbildning icke erfordras — vissa rådmanstjänster och nämndemansbefattningarna.
Detta synes kommitterade stå i full överensstämmelse
med den princip om en sund och erforderlig kontakt mellan domarämbetets
handhavande och den allmänna folkliga rättsuppfattningen, vilken
redan vunnit uttryck i vår rättegångsordning.

En särskild grupp av domare bilda krigsdomare och auditörer.

Dessa äro ltumera icke civilmilitära personer, men äro dock enligt
för dem gällande instruktion av den 19 juni 1919 under tjänsteutövning
likställda med militärer av viss tjänstegrad och äro skyldiga, krigsdomare,
där hinder ej möter på grund av andra tjänsteåligganden eller annan gil -

tig orsak, och auditörer i allmänhet efter förordnande, tjänstgöra såsom
civila ledamöter i fältkrigsrätt.

På grund härav hava kommitterade ansett, att kvinnor icke böra äga
tillträde till dessa befattningar.

Beträffande krigshovrättsrådet gäller ej vad ovan sagts om krigsdomare
och auditörer, och synes därför rörande denna befattning böra
»alla detsamma som i allmänhet om domare.

(1. Åklagarebefattningar in. in.

Av vad ovan sagts om kvinnors tillträde till domarebefattningar,
högre och lägre, följer, att enligt kommitterades mening något hinder ej
häller bör möta för kvinna att bekläda befattning såsom justitiekansler,
justitie- eller militieombudsman, advokatfiskal, domänfiskal, allmän åklagare
eller annan dylik befattning, varmed följer skyldighet att inom ramen
av för varje befattning gällande föreskrifter bevaka kronans eller det allmännas
rätt och föra dess talan.

Vad emellertid angår landsfogde- och landsfiskalstjänsterna samt i
allmänhet även stadsfiskalstjänsterna hava kommitterade av i annat sammanhang
anförda skäl ansett, att desamma böra undantagas från tillträde för
kvinnor.

Vidkommande krigsfiskaler äro desamma enligt för dem gällande instruktion
av den 19 juni 1919 skyldiga att under samma förutsättningar
som krigsdomare efter förordnande tjänstgöra även vid fältkrigsrätt. Krigsfiskal
skall även under tjänsteutövning anses vara likställd med officer av
angiven tjänstegrad.

Om krigsfiskaler och vice krigsfiskaler synes därför detsamma böra
gälla som om krigsdomare och auditörer.

Rörande överkrigsfiskalen, som har förmanskap över krigsfiskaler
och vice krigsfiskaler samt under tjänsteutövning har militär tjänstegrad,
torde även denna befattning böra vara förbehållen för män.

e. Läkarbefattningar.

1 den i historiken omförmälda kungörelsen av den 6 november 1903 lmårskunangående
kompetens för kvinnliga läkare att innehava vissa läkarbefatt- gorelse.
ningar istadgas, att ogift kvinnlig läkare må, i den ordning som i fråga om
manlig läkare är föreskriven, kunna antagas till följande läkarbefattningar:
städs- och stadsdistriktsläkarbefattningar;

10—195446.

Medicinalstyrelsens

utlåtande
den 3 maj
1901.

underläkarbefiattningar vid länslasarett och vid allmänna barnhuset
i Stockholm;

läkarbefattningar vid sådana kommunala sjukvårdsanstalter, där
befattningen tillsättes av kommunal myndighet eller av anstaltens direktion,
vid sjukstugor samt vid enskilda stiftelsers sjukvårdsanstalter;

underläkar- och amanuensbefattningar vid statens anstalter för sinnessjuka; fängelseläkarbefattningar; läkarbefattningar

vid hälsobrunnar, badinrättningar och andra dylika
kuranstalter;

amanuensbefattningar hos medicinalstyrelsen;

aissistentbefaftningar hos rättskemisten;

sundhetsinspektör sbefattningar;

prosektor^-, laborators- och amanuensbefattningar vid universitetens
medicinska fakulteter och vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
samt lärarbefattningar i otiatri, rhinologi och laryngologi vid karolinska mediko-kimrgiska
institutet ävensom

lärarbefattning i sjukgymnastik vid gymnastiska centralinstitutet i
vissa fall.

Träder kvinnlig läkare, som på grund av offentlig myndighets förordnande
innehar •tjänstebefattning, i gifte, skall hon anses hava frånträtt
befattningen.

Uti det av medicinalstyrelsen den 3 maj 1901 avgivna utlåtande, som
föregick utfärdandet av nämnda kungörelse, uttalade medicinalstyrelsen, att
det enligt styrelsens åsikt vore både för de kvinnliga läkarnas eget anseende
och befattningarna fördelaktigare, att den ifrågasatta befogenheten i fall,
rörande vilka tveksamhet kunde råda, meddelades kvinnliga läkare ett eller
annat årtionde senare, än att med ens steget skulle tagas så långt, att man
äventyrade olägenheter eller rent av reaktionära strävanden.

Kvinnliga läkare hade gjort framställning om rätt att söka anställning
såsom extra provinsialläkare och biträdande provinsialläkare. Då
dessa läkare vore pliktiga att var inom sitt distrikt fullgöra samma ämbetsförrättningar,
som tillhörde provinsialläkare inom deras distrikt, så skulle,
framhöll medicinalstyrelsen, bifall till framställningen i denna del leda till
den oegentligheten, att kvinnliga läkare i dessa distrikt skulle få verkställa
förrättningar, som i andra vore dem förmenade. Dessutom kunde de fysiska
ansträngningar, som kunde vara förenade med handhavandet av ifrågavarande
slags befattningar, ofta vara av den art, att de bättre lämpade sig
för män än för kvinnor.

Detsamma kunde visserligen i många fall, ehuru i mindre grad, gälla

om stadda kar- oeh »tadisdistriktsläkartjänster. Men i många städer funnes
stads- oeh »tadsdistriktsläkare, vilkas åligganden utgjordes allenast (iller huvudsakligen
av sjukvård, oeh till sådana tjänster syntes kvinnliga läkare
med fullt fog höra tillmätas kompetens.

Beträffande läkarbefattningår å sjukhus ansåg styrelsen, att ogift
kvinnlig läkare borde kunna, i samma ordning sam manliga läkare, antagas
bland annat till läkartjänster vid allmänna lasarett eller därmed jämförliga
sjukvårdsinrättningar, doek att, om innehavare av7 dylik befattning
tillika vore skyldig att vara inrättningens styresman, kvinna ej finge utnämnas
till tjänsten, med mindre bon erhållit förord av vederbörande sjukbusstyrelse.
Medicinalstyrelsen ansåg nämligen, att sjukvården å sjukhus
utan olägenhet kunde anförtros åt kvinnliga läkare, men att, beträffande
de med en sjuMmsläkarbefattning förenade praktiska administrativa värven,
den bildade kvinnans uppfostran icke i samma mån som mannens riktades
häråt. Styrelsen ville dock icke förneka, att kvinnor funnas, som vore ägnade
även för sådan uppgift som styrandet av stora komplicerade sjukvårdsansitalter.

Vad särskilt läkarbefattningiarna vid hospitalen beträffar anförde
styrelsen, att mot användande av kvinnlig läkare vid vårdanstalt för sinnessjuka
ofta framhållits, att vissa manliga patienter till följd av abnorma
sexuella drifter dels skulle bereda den kvinnliga läkaren stora obehag, dels
även själv hava men av att tillses av en person av annat kön än patientens
eget. Men å andra sådan anisåge styrelsen med fog kunna anföras, att
alldeles samma förhållanden ägde rum med vissa kvinnliga patienter gentemot
besökande av manligt kön. Några anmärkningsvärda olägenheter hade
emellertid icke uppkommit av, att uteslutande manliga läkare uppehållit
sjukvården vid hospitalens kvinnoavdelningar. Det funnes därför ingen anledning
befara några svårare olägenheter av, att sjukvården å de manliga
avdelningarna till någon del uppehölles av kvinnliga läkare. Från denna
synpunkt hade medicinalstyrelsen således icke någon betänklighet mot kvinnornas
anställande såsom läkare vid anstalterna för sinnessjuka.

Styrelsen påpekade emellertid etit annat förhållande, som innehure
en viss betänklighet och som borde tillmätas en viss betydelse, överläkartjänsterna
vid rikets vårdanstalter för sinnessjuka rekryterades nämligen
så gott som uteslutande bland asylläkar- och biträdande Täkarbefattningarnas
innehavare. Bleve då en del av dessa tjänster besatta med kvinnor, som ej
finge till överläkare befordras, så förminskades därigenom antalet kompetenta
aspiranter till överläkarplatserna, vilket vore så mycket olägligare,
som de kvinnliga läkarna, just emedan de ej kunde vidare befordras, småningom
skulle komma att inneliava de mest instruktiva och eftersökta av de

7(3

Löneregleringskommittén
1911.

lägre hosipitalsläkartjänsterna, och tillfälle för de blivande överläkarna att
vinna bästa möjliga utbildning sålunda skulle minskats.

Allt fortfarande helt och hållet utestänga kvinnliga läkare från anställning
vid sinnessjukhusanstalterna ville styrelsen icke tillstyrka, då detta
skulle vara liktydigt med att beröva dem möjligheten att för framtida enskild
läkarverksamhet förvärva specialinsikter i sinnessjukdomarnas behandling.
Kvinnliga läkares anställning, särskilt på kvinnoavdelningaraa, kunde
även för sjukvården därstädes medföra fördelar. Styrelsen ansåg därför,
att kvinnliga läkare borde få användas vid anstalternas underläkar- och
amanuensplatser. Skulle det framdeles visa sig önskvärt, att en kvinna
anställdes såsom biträdande läkare, exempelvis på en större kvinnoavdelning,
så torde medicinalstyrelsen icke underlåta att hos Knngl. Maj:t göra
hemställan om nådigt medgivande att för detta särskilda fall få taga hänsyn
även till kvinnlig sökande till dylik befattning.

Det ifrågasatta medgivandet ansåg styrelsen emellertid på anförda
grunder böra begränsas till ogifta kvinnor.

Sedan på sätt ovan angivits § 28 regeringsformen år 1909
ändrats därhän, att även kvinnor kunna med tillämpning av grunder,
som av konungen och riksdagen godkänts, utnämnas och befordras till
läkarbefattningar, har löneregleringskommittén i sitt ovanberörda den 13
januari 1911 avgivna betänkande yttrat, att av kommitténs uttalande om
chefsbeställningar framgång®, att kommittén ansåge tiden ännu ej vara inne
att medgiva kvinna rätt att kunna utnämnas till förste provinsialläkare,
överläkare vid hospital och asyler för sinnessjuka och ej heller till karantänisdäkare.

Provinsialläkarnas befattningar vore — hade det anförts uti ett av
sakkunnig till kommittén avgivet yttrande -— av den art, att de för flertalet
kvinnliga läkare trodde vara minst sagt obekväma. Epidemisjukvården, som
allt mer och mer bleve en central uppgift för provinsialläkarna, krävde,
frånsett de rent kroppsliga ansträngningarna, att provinsialläkaren hade
förmåga att göra sig åtlydd av kommunalnämnder och en mängd personer,
som antingen på grund av okunnighet eller obenägenhet i övrigt eller av
ekonomiska skäl icke ville foga sig efter de föreskrifter, läkaren ansåge sig
höra givla. En ensam kvinna skulle nog ha svårt att reda sig i dylika förhållanden.

Då det emellertid finge anses genom grundlagens bud fastslaget,
att möjlighet skall finnas för kvinnlig läkare att kunna av konungen utnämnas
till läkarbefattning i statens tjänst samt av de befattningar, som i sådant
avseende kunde ifrågakomma, provinsialläkartjänster syntes vara ägnade
att vålla de jämförelsevis minsta betänkligheterna, hade kommittén icke

tilltrott sig att hemställa om avslag a frän kvinnligt hall framställt yrkande,
att kvinna må kunna utnämnas och befordras till provinsialläkare.

Beträffande läkarbefattningar vid lasarett och därmed likställda
sjukhus hade kommittén, särskilt med avseende a medicinaLstyrelsems iörut
anförda yttrande i ämnet, kommit till den uppfattningen, att, även om från
det allmännas sida något starkare behov av kvinnliga läkare vid dessa sjukvårdsinrättningar
knappast kunde anses föreligga, det i allt fall icke torde
vara skäl att för kvinnorna stänga detta verksamhetsområde, förutsatt att
detsamma, med hänsyn till den administrativa förvaltning, som tillkomme
en lasarettsläkare, begränsades till att omfatta endast mindre lasarett och
därmed likställda sjukhus, förslagsvis sådana, där allenast en läkare vore
anställd.

Särskilda från kommitténs avvikande meningar uttalades av ledamoten
i kommittén, häradshövdingen Th. af Oallerholm ävensom filosofie
doktor Anna Ahlström och medicine licentiaten Mathilda Lundberg, vilka
såsom särskilda tillkallade sakkunniga deltagit i frågans ]>ehandling inom
kommittén.

Häradshövding af Oallerholm yrkade, att infödd svensk kvinna,
som vore ogift eller änka, måtte kunna av konungen utnämnas och befordras
till, bland annat, överläkare vid hospital och asyler.

Doktorn Anna Ahlström anförde, bland annat, att det vore både
egendomligt och oklokt att vilja såsom kommittén föreslagit förhindra kvinnas
utnämnande till innehavare av chefspost, till dess kvinnorna i allmänhet
»såsom ordinarie innehavare av underordnade befattningar hos vederbörande
ämbetsverk, myndigheter eller institutioner hade fått visa sig besitta egenskaper,
som gjorde dem skickade att vara förmän för större eller mindre
kategorier av manliga eller kvinnliga tjänsteinnehavare».

Medicine licentiaten Mathilda Lundberg uttalar också en från kommitténs
avvikande mening beträffande kvinnors tillträde till chefsbeställningar.
Hon erinrar om det faktum, att kvinnor icke så alldeles sällan lett
eller ledde företag, vilka förutsatte stor administrativ förmåga och betydlig
personlig prestige, egenskaper, vilka naturligen även kvinnliga läkare kunde
besitta.

Beträffande särskilt läkartjänster vid hospitalen erinrar lion om
ett år 1906 av överläkaren vid Stockholms hospital, professor Bror O adelhus
gjort uttalande, där det bland annat hette: »det kan ju icke vara annat
än önskvärt, att kvinnliga läkare genom att beredas tillfälle till befordran
å hospitalsläkarbanan mötas med tillräcklig uppmuntran. Detta är icke
blott rättvist utan också i god överensstämmelse med ett ekonomiskt tillvaratagande
av den dugande kraft, som erbjuder sig å sinnessjukvården.»

Reservatio ner.

Medicinalstyrelsens

utlåtande
den 30
februari
1911.

Då detta uttalades, gällde det visserligen ieke överläkarbefattning, men det
vore enligt licentiaten Lundbergs mening väl tänkbart, att det vid andra
tillfällen vore fördelaktigt, om kvinna även ägde tillträde till över 1 äkartjänist.

Vad slutligen anginge det sätt, på vilket kvinnliga läkare hittills
dokumenterat sig, hade det framgått, enligt av licentiaten Lundberg inhämtade
upplysningar, att kvinnliga amanuenser och underläkare, såväl vid
landets största universitetskliniker som vid andra sjukhus, av vederbörande
chefer ansetts hava skött sina åligganden fullkomligt tillfredsställande.
Dessa befattningar vore visserligen av underordnad art, men dock av så
stor vikt, att ett sådant förhållande måste tillmätas stor betydelse. Under
dylik tjänstgöring hade det även vid upprepade tillfällen förekommit, att
kvinnliga underläkare och amanuenser — även vid störa sjukvårdsinrättningar
— innehaft tillfälliga förordnanden såsom chefer, utan att, henne
veterligt, några olägenheter därvid påvisats.

Förutom nu påpekade förhållanden funnes det emellertid, framhåller
licentiaten Lundberg vidare, andra omständigheter, vilka gjorde det
fullkomligt onödigt att uppställa en sådan garanti som totalt förbud för kvinnor
mot tillträde till de allra flesta tjänster.

Innan nämligen en person erhölle fullmakt på en sökt tjänst, underkastades
hans kvalifikationer den allra noggrannaste granskning och kritik
i avsikt att förhindra den inkompetente att bekläda poster, för vilka saknades
förutsättning. Detta tillvägagångssätt amsåges fullt betryggande,
då det gällde män, och det föll ingen in, att ytterligare garanti i form av
förbud för vissa tjänster vore nödvändig eller ens lämplig.

Ingen torde bestrida, att den garanti, som läge i ovannämnda tillvägagångssätt
vid tillsättandet av manlig tjänsteinnehavare, vore lika betryggande
vid tillsättandet av kvinnlig dylik.

Det syntes därför vara icke blott i överensstämmelse med billighet
och rättvisa, utan även med statens och samhällets fördel förenligt, att
också för kvinnor måtte gälla, att endast bristande kvalifikationer utestängde
från här ifrågavarande tjänster, och att sålunda den ändrade lydelsen av
§ 28 regeringsformen måtte få den innebörd, som dess ordalydelse tydligen
avsåge.

På grund härav och vad hon i övrigt anfört, ansåg licentiaten Lundberg,
att kvinnliga läkare borde äga tillträde till bland andra överläkartjänster
vid hospital och asyler.

över löneregleringskommitténs betänkande har medicinalstyrelsen
den 20 februari 1911 avgivit utlåtande. Styrelsen erinrar däri, att, då styrelsen
saknade anledning att frångå den uppfattning i fråga om kvinnlig
läkares användning å sjukhus, som styrelsen i sitt utlåtande den 3 maj 1901

7!)

hävdat, kunde styrelsen i sak egentligen icke hava något att erinra mot
kommitténs förslag i nu berörda avseende. Men det syntes enligt styrelsens
mening icke vara fullt klart vad som avsågos med uttrycket »mindre
lasarett ooh därmed likställda sjukhus». Kommittén hade givit den anvisningen,
att därmed skulle förstås sjukvårdsanstalt med allenast eu läkare.
Ifrågavarande anstalter vore emllertid vanligen stadda i fortgående utveckling.
En anstalt, gom vid en viss tidpunkt räknades till den angivna gruppen,
kunde måhända efter någon tid ändra karaktär i ifrågavarande avseende.
Det kunde då ifrågasättas, att en där'' anställd kvinnlig läkare skulle
böra avgå från sin tjänst, ooh detta vore ju orimligt. Icke heller torde
det alltid kunna med fog sägas, att anställandet av en underläkare för sjukvården
skulle medföra, att för anstaltens läkare förvaltningen och administrationen
bleve väsentligt mera invecklad.

Enligt medicinalstyrelsens förmenande torde fördenskull, därest
kvinnlig läkare finge rätt till tillträde till lasarettsläkarbefattningur, den
angivna skillnaden mellan mindre och större lasarett icke kunna uppehållas.

I stället syntes vid lasarettsläkartjänsters tillsättande böra bestämmas,
att kvinnlig läkare icke skulle kunna utnämnas till lasaretteläkare, såvida
hon icke erhölle vederbörande lasarettsdirektions förord.

I en till medicinalstyrelsen ställd skrift den 19 december 1916 an- Kvinnliga
höllo medicine licentiaterna Karolina Widerström, Ada Nilsson och Lilly läkares

7 * VCtltiOTL Q/6''H

Paykull samt medicine kandidaterna Elin Odencrantz och Andrea Andreen- ig december
Svedberg enligt dem vid kvinnliga läkarmöten lämnat uppdrag, att 1>m

ogift kvinnlig läkare måtte uti den ordning och på samma villkor
som i fråga om manlig läkare vore föreskrivet antagas till:

extra pitovinsialläkar- och biträdande provinsialläkartjänst,

extra läkare och civil läkarstipendiat,

järnvägsläkartjänster,

köpings- ooh municipal läkartjänster,

biträdande hospitalsläkartjänst, denna senare befattning dock endast
på förordnande på viss tid,

överläkarbefattning vid tuberkulossjukhus, där ej utnämningen
skedde av Kungl. Maj:t;

att gifta kvinnliga läkare måtte kunna förordnas till dessa platser
samt jämväl till de i 1903 års kungörelse upptagna,

samt att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga medicinalstyrelsen att meddela
kvinnlig läkare, gift som ogift, förordnande såsom vikarie å fullmaktsplatser.

Till stöd härför anfördes bland annat.

Att en utsträckning av de kvinnliga läkarnas befogenhet icke utan
olägenhet längre kunde uppskjutas, hade blivit allt mer och mer tydligt.

Petitionärema hoppades, att den erfarenhet medicinalstyrelsen haft
av de kvinnliga läkarnas arbete vore sådan, att medicinalstyrelsen i enlighet
med sitt uttalande av 3 maj 1901 skulle anse tiden nu vara inne för en
utvidgning av de kvinnliga läkarnas befogenhet.

Vad de särskilda befattningarna anginge, så syntes de skäl, som
anförts för stängandet av extra och biträdande provinsialläkarbefattningarna,
icke längre bindande. Dä ändringen av § 28 regeringsformen ställde i
utsikt öppnandet av även provinsialläkarbanan för kvinnliga läkare, syntes
extra provinsialläkarbefabtningarna numera kunna betraktas som en lämplig
form för ytterligare erfarenhets vinnande. Den redan vunna erfarenheten
gåve vidare vid handen, att även män med fördel kunde vårdas av
kvinnliga läkare till och med å sjukhus för veneriskt sjuka, liksom de kvinnliga
läkarnas förmåga att upprätthålla disciplin och ordning å sina respektive
avdelningar tvdde på, att de även skulle kunna göra sig respekterade
såsom ämbetsläkare.

Erfarenheten hade yttermera visat, att de kvinnliga läkarna icke endast
hos oss, utan även i våra grannländer i utövandet av sin verksamhet
å landsbygden ingalunda mötts med misstroende från befolkningens sida,
och veterligt hade aldrig någon svårighet uppstått för de kvinnliga läkarna
att göra sig åtlydda av vare sig patienter eller andra personer, som de i sin
yrkesutövning kommit i kontakt med.

Vidare vore läkarplatser vid köpingar och municipalsamhällen nyinrättade
och torde såsom jämförliga med stadsläkarplatser böra öppnas
för kvinnor.

Likaså överläkarbefattning vid enskilda sanatorier och tuberkulossjukhus,
där ej sådan befattning tillsättes av Kungl. Maj :t.

Tydligt vore, att i de fall, då flera sökande till vikariat å ohefsplats
för en sjukvårdsinrättning funnes, borde befattningen tilldelas den, som hade
största antalet meriter och vore mest förtrogen med anstaltens sjukvårdsförhållanden.

Härvid åsyftades chefsplatser vid såväl de sjukvårdsinrättningar,
där endast en läkare vore anställd, som de, där underläkare funnes. Erfarenheten
hade nämligen visat, att kvinnliga kandidater, som fullgjort alla
sina tjänstgöringar till licentiatexamen och särskilt utbildat sig inom sin
specialitet, hade på grund av gällande författning vägrats sådana överlakarvibariat
som å andra håll på grand av läkarbrist tilldelats manliga
kandidater, som ej haft andra meriter än propedeutisk tjänstgöring å universitetets
klinik. T de fall, där endast en underläkare funnes, och

denna vore kvinnlig, vore det naturligtvis lämpligast, att bon tilläts vikariera
under överläkarens semester. Vidare kunde det i längden väl knappast
vara förenligt med god ordning, att, som nu flera gånger fått ske, en
manlig läkare anskaffats, som endast nominellt stått för sjukvården å t. ex.
lasarett eller tuberkulossjuklius eller att extra provinsialläkardistrikt skötts
av kvinnlig läkare, men en skenvikarie underskrivit de officiella papperen.

I sitt häröver avgivna utlåtande den 28 februari J918 anförda medicinalstyrelsen.

1 överensstämmelse med medicinalstyrelsens utlåtande den 3 maj
1901 vore styrelsen fortfarande av den åsikten, att en utvidgning av de
kvinnliga läkarnas verksamhetsområde lämpligast skedde successivt och under
beaktande av den ökade erfarenhet, som allt fortfarande stode att vinna.
Styrelsen ansåg därför i likhet med petitionärerna, att en vidsträcktare befogenhet
kunde givas de kvinnliga läkarna tills vidare utan att de så kallade
fullmaktsplatserna öppnades för dem annat än på vikariat.

De skäl, som av medicinalstyrelsen förut anförts mot kvinnors innehavande
av provinsialläkartjänst, kunde i det hela anföras mot kvinnors
innehavande av extra provinsialläkarbefattningar, även om medgivas finge,
att en del extra provinsialläkartjänster genom ett till arealen obetydligt verksamhetsområde,
goda kommunikationer inom distriktet med mera kunde vara
mera lättskötta än de flesta ordinarie provinsialläkartjänster. Med hänsyn
till den rådande och av allt att döma åtskilliga år framåt bestående bristen
på tjänsteläkare särskilt å landsbygden ville emellertid medicinalstyrelsen
föreslå, att kvinna skulle kunna innehava extra provinsialläkarbefatitning,
liksom biträdande provinsialläkar- och civilläkarstipendiatbefattning.
Den erfarenhet, som därigenom vunnes, torde bliva av stort värde
för bedömandet av frågan om kvinnors rätt att innehava ordinarie provinsialläkarbefattningar,
en möjlighet som ju genom grundlagsändringen år
1909 beträffande § 28 regeringsformen kunde komma i fråga och som av löneregleringskommittén
även föreslagits.

Liknande skäl talade för att även tillåta kvinnor innehava järnvägsläkarbefattningar.
De svårigheter i disciplinärt avseende, som kunde
uppkomma för en järnvägsläkare vid utövandet av läkarverksamhet inom
större å en plats samlad arbetsstyrka, kunde i regel på förhand förutses.
Dylika järnvägsläkartjänster borde ej anförtros åt kvinnor. Lämpligast
syntes därför vara, att varje gång en järnvägsläkarbefattning bleve ledig
järnvägsstyrelsen finge avgöra, huruvida ansökningar skulle inhämtas från
allenast manliga eller från såväl manliga som kvinnliga läkare.

Såsom en följd av bestämmelserna att kvinna finge innehava stads 11

— 1954487

Medicinalstyrelsens

utlåtande
den 28
februari
1U18.

och stadsdistriktsläkartjänst syntes böra föreskrivas, att kvinna även finge
innehava köpings- eller municipal läkart jänst.

Slutligen vore en del nytillkomna befattningar sådana, att de kunde
likställas med dem, till vilka kvinnlig läkare redan nu ägde tillträde och borde
därför upplåtas för nämnda läkare. Dessa befattningar vore bostadsinspektörsbefattningar
och medicinalrådsassistentbefattningar.

Genom den nya tuberkulossjukhusstadgan den 17 december 1915
tillsattes överläkarbefattningarna vid tuberkulossjukhusen av Kungl. Maj:t
och underläkarna av medicinalstyrelsen. Dessa sistnämnda befattningar
borde därför även likställas med underläkartjänsterna vid länslasarett så
till vida, att de finge innehavas av kvinnor. Medicinalstyrelsen ansåg vidare,
att biträdande läkartjänsterna vid statens anstalter för sinnessjuka borde
bliva tillgängliga för kvinnor, men hemställde i likhet med vad petitionärerna
själva begärt och på av dem anförda skäl, att rätt för kvinna att innehava
dylik tjänst måtte avse endast förordnande på viss tid.

Vidare ansåg medicinalstyrelsen hinder icke böra möta vare sig
för gift kvinnlig läkare att mottaga förordnande å befattningar, som hon
såsom ogift varit berättigad att innehava, eller för kvinnlig läkare, så gift
som ogift, att vikariera å befattning, som kvinnlig läkare över huvud taget
icke ägde rätt att innehava.

Med hänsyn till den nuvarande bristen å tjänsteläkare ansåg sig
styrelsen böra tillstyrka, att åtgärder vidtoges för att rätt till sådana förordnanden,
dock begränsade till en tid av högst tre månader i följd, medgåves
de kvinnliga läkarna såväl gifta som ogifta. Under så kortvariga vikariat
torde icke några olägenheter av anordningen vara att befara. Med sådan
rätt bleve det emellertid möjligt för kvinnlig underordnad läkare att vikariera
såsom lasarettsläkare eller överläkare vid anstalt för sinnessjuka och
vid tuberkulossjukhus under dessa läkares semester eller kortare ledighet.
Skulle mot förmodan svårigheter uppstå vid kvinnlig läkares vikariat å läkartjänst
av ifrågavarande slag, kunde ju förordnandet av vederbörande
myndighet omedelbart återkallas. Från nämnda tidsbegränsning funne styrelsen
dock, att vikariatsförordnande å hospitals- och asylläkartjänst borde
undantagas, enär beträffande dessa tjänster några olägenheter av deras uppehållande
även under längre tid av kvinnlig läkare enligt styrelsens mening
icke vore att befara.

På grund härav hemställde medicinalstyrelsen, att Kungl. Maj:t

täcktes

dels vidtaga åtgärder för att kvinnlig läkare, såväl gift som ogift,
måtte på förordnande få bestrida vikariat å läkartjänst, vilken hon icke ägde

rätt att inneliava, dock beträffande annan tjänst än hospitals- och asylläkartjänster
högst för en tid av tre månader i följd,

dels och förordna, att kvinna finge, utöver de i 1903 års berörda
kungörelse omförmälda läkartjänster, antagas till följande tjänstebefattningar,
nämligen

köpings- och municipalläkarbefattningar,
underläkarbefattningar vid tuberkulossjukbus,
biträdande läkarbefattningar vid statens anstalter för sinnessjuka,
de sistnämnda befattningarna dock endast på förordnande på viss tid,

extra provinsialläkar-, biträdande provinsialläkar- och civila stipendiatbefattningar,

järnvägsläkarbefattningar, dock att med avseende å sådana befattningar
skulle iakttagas, att varje gång sådan befattning bleve ledig, järnvägsstyrelsen
skulle avgöra, huruvida ansökningar skulle infordras från allenast
manliga eller från såväl manliga som kvinnliga läkare,
medicinalrådsassistentbefattningar,

assistentbefattningar vid statens rättskemiska laboratorium,
bostadsinspektörsbefattningar,

dels och att kvinnlig läkare, som på grund av offentlig myndighets
förordnande innehade tjänsteläkarbefattning, skulle, då hon trädde i gifte,
anses hava frånträtt befattningen.

Järnvägsstyrelsen förklarade sig i ett den 28 maj 1918 avgivet ut- Jämvägslåtande
i ärendet ej hava något att erinra mot medicinalstyrelsens berörda styrelsen
förslag, i vad angick kvinnas rätt att bestrida järnvägsläkarbefattning.

Uti statsrådsprotokoll den 7 maj 1918 angående lönereglering för Chefens för
personal vid statens anstalter för sinnessjuka berör departementschefen eivädepartefrågan
om kvinnliga läkares tillträde till . hospitalsläkarbanan och uttalarZndfdm''7
därvid såsom sin mening, att rätt borde beredas kvinna att kunna bliva ma-i msbåde
biträdande läkare utan tidsbegränsning och hospitalsläkare. Departementschefen
hade emellertid icke ansett sig böra då framlägga förslag härom,
då frågan om storleken av avlöningar och pensioner för dylika kvinnliga
läkare icke vore beredd. Den år 1918 framlagda löneregleringen för
de allmänna läroverken upptoge ett systematiskt ordnande av kvinnliga lärares
avlönings- och pensionsförhållanden, och det syntes departementschefen
jämväl av denna anledning önskvärt att avvakta riksdagens prövning
av detta system, som i flera avseenden kunde bliva grundläggande jämväl
å nu ifrågavarande område. Departementschefen uttalade emellertid förhoppning
om att kunna till 1919 års riksdag hänskjuta frågan om ett definitivt
ordnande av kvinnliga läkares tillträde till ordinarie befattningar
å hospitalsläkarbanan.

Kungl. Maj:t
den 28 juni
1918.

Kvinnliga
läkares yttrande
den 11
november
1918.

Medicinalstyrelsens

utlåtande
den 13 januari
1919.

I samband med fastställande av ny lönestat för läkar- och kontorspersonalen
vid statens anstalter för sinnessjuka har Kungl. Maj:t genom
nådigt brev den 28 juni 1918 anbefallt medicinalstyrelsen bland annat att
verkställa utredning beträffande frågan om kvinnliga läkares tillträde till
ordinarie befattningar å hospitalsläkarbanan samt till Kungl. Maj:t inkomma
med det yttrande och förslag, vartill samma utredning kunde föranleda. Genom
nådigt brev den 13 september 1918 har Kungl. Maj:t därefter bemyndigat
medicinalstyrelsen att tillkalla överläkaren vid Göteborgs hospital E. Göransson
och sysslomannen vid Vadstena hospital och asyl G. Beijbom att biträda
styrelsen vid ifrågavarande utredning.

Kommitterade för kvinnliga läkare framhålla i ett den 11 november
1918 avgivet yttrande i sistnämnda ärende, att departementschefen uti sitt
anförande till statsrådsprotokollet icke nämnt något om överläkarbefattningar.
Det syntes dock i hög grad önskvärt, att även dessa bleve tillgängliga
för kvinnor. Besättandet av chefsbefattningar med kvinnor hade visserligen
avstyrkts av den av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1902 tillsatta löneregleringiskommittén,
men enligt kommitterades mening på otillräckliga grunder.
Det torde ej kunna bestridas, att kvinnor funnes, som visat sig äga framstående
chefsegenskaper, och det kunde ej anses uteslutet, att i vissa fall den
kvinnliga sökanden till en överläkarbefattning vore den mest kompetenta.
Om kvinnor erhölle rätt att innehava dylik befattning, vunnes härmed den
fördel för staten, att platsen även i ett sådant fall kunde besättas med den
mest kvalificerade av de sökande. Någon olägenhet för staten kunde ej
härigenom uppstå, då ju i varje enskilt fall skicklighet och förtjänst hos
de sökande komme att noggrant prövas.

I isitt den 13 januari 1919 avgivna utlåtande i anledning av sistnämnda
nådiga brev anför medicinalstyrelsen följande.

Enligt den av Kungl. Maj:t den 28 juni 1918 fastställda lönestat
för läkar- och kontorspersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka, vilken
skulle tillämpas från och med år 1919, funnes följande befattningar vid
nämnda anstalter:

överläkarbefattningar, eller vid Visby hospital, där sådan ej finnes,
en läkarbefattning,

hospitalsläkarbefattningar,
biträdande läkarbefattningar och
amanuensbefattningar.

överläkarbefattningarna samt läkarbefattningen vid Visby hospital
tillsattes efter förslag av medicinalstyrelsen utav Kungl. Maj:t genom fullmakt.

Uti § 11 mom. 4 och § 18 av förnyade nådiga stadgan angående

sinnessjuka den 14 juni 1901 föreskreves, att asylläkare skulle efter förslagav
vederbörande hospitalsdirektion förordnas tillsvidare, och genom särskilda
nådiga brev den 1 november 1907 och den öl december 1913 vore
förordnat, att vad i nämnda stadga funnes föreskrivet ifråga om tillsättande
av asylläkare skulle gälla även för hospitalsläkare.

1 samma stadga § 11 mom. 4 och § 19 föreskreves, bland annat, att
biträdande läkare skulle jämväl efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion
av medicinalstyrelsen förordnas för viss tid varje gång; ej över
tre år.

Genom nådigt brev den 15 november .1918 hade Kungl. Maj:t emellertid
bemyndigat medicinalstyrelsen, att, utan hinder av föreskrifterna i
ovanberörda stadga, efter förslag av vederbörande hospitalsdirektion tillsätta
hospitalsläkare och biträdande läkare, där de prövades därtill behöriga,
genom konstitutorial, i annat fall genom förordnande på viss tid, högst
tre år.

Amanuensbefattningar tillsattes av medicinalstyrelsen efter förslag
av vederbörande hospitalsdirektion.

När medicinalstyrlsen nu till prövning upptoge frågan om kvinnliga
läkares tillträde till hospitalsläkarbanan i dess hela utsträckning, ville
styrelsen till en början framhålla, att orsaken till att styrelsen i sitt ovan
omförmälda utlåtande den 28 februari 1918 inskränkt sig till att hemställa
om behörighet för kvinnlig läkare till biträdande läkartjänst med förordnande
på viss tid samt till vikariat å hospital släkartjänst var den, att avlöningsförhållandena
för kvinnliga läkare såsom innehavare av ordinarie
tjänst icke vore fastställda, och att styrelsen tänkte sig de föreslagna anordningarna
endast som tillfälliga att gälla, till dess denna fråga blivit
slutligt prövad.

Vad beträffade biträdande läkarbefättningar så hade, som ovan
anförts, under årens lopp kvinnliga läkare efter erhållen dispens tid efter
annan uppehållit dylika befattningar, och ville styrelsen, som sålunda förvärvat
sig lång erfarenhet av denna deras verksamhet, vitsorda, att denna
varit till båtnad för sjukvården. Styrelsen ville därför i detta avseende
åberopa och instämma i det av professor Gadelius här ovan anförda utlåtandet
angående kvinnlig läkares befordran på hospitalsläkarbanan. Redan
genom kungörelsen den 6 november 1903 hade dessa tjänster vid hospitalen
varit avsedda att upplåtas åt kvinnor i viss utsträckning genom deras tillträde
till de biträdande läkartjänsterna motsvarande underläkartjänsterna,
vilka sedermera förändrats till biträdande läkarbefattningar. Styrelsen
ville alltså på det livligaste tillstyrka, att tillstånd medgåves kvinnliga läkare
att innehava biträdande läkartjänster vid hospitalen.

De ''närmast i grad varande tjänsterna, hospitalsläkartjänsterna,
hade tillkommit för att bereda överläkarna dels lättnad i kandkavandet av
sjukvårdens många detaljer och dels hjälp av en erfaren läkare med större
självständighet och auktoritet, än vad som kunde påräknas av biträdande
läkare, vilka ofta vore helt unga och i sinnessjukvård mindre förfarna.
Med nådigt tillstånd hade en sådan tjänst på förordnande uppehållits av
kvinna, och hade detta varit till sjukvårdens bästa.

Den betänklighet, som styrelsen i sitt utlåtande den 3 maj 1901
hyste med avseende därå, att tillträdet för kvinnliga läkare till de för utbildningen
till överläkare mest instruktiva tjänsterna skulle minska utbildningsmöjligheterna
till överläkartjänsterna, som då grundlagsenligt kunde innehavas
endast av män, hade nu bortfallit, sedan dels nämnda grundlagshinder
undanröjts och dels styrelsen icke längre motsatte sig kvinnlig läkares befordran
till överläkartjänst. Då dessa skäl icke längre förelåge, ville styrelsen
uttala sig för att tillträde till hospitalsläkartjänst måtte medgivas
kvinna.

Vad slutligen beträffade överläkartjänster ville styrelsen framhålla,
att styrelsen i sitt underdåniga yttrande den 20 februari 1911 icke haft
något att erinra mot löneregleringskommitténs förslag, att cnefsbefattningar
tillsvidare icke borde vara tillgängliga för kvinnor. Styrelsen hade emellertid
redan i sitt yttrande den 3 maj 1901 som sin uppfattning uttalat, att
kvinnor funnes, som voro ägnade även för sådan uppgift som styrandet av
större, komplicerade sjukvårdsanstalter. I anslutning till vad styrelsen sålunda
anfört och i sitt utlåtande den 20 februari 1911 i fråga om lasarettsläkare
redan tidigare föreslagit ville sltyrelsen nu framhålla, att det knappast
torde vara möjligt att finna en fullt användbar grund för särskiljande av
sådana chefsbefattningar, som borde öppnas för kvinna, från sådana, från
vilka hon borde vara utesluiten. Erkändes kvinna överhuvud taget ägnad
för ehefsläkarbefattning, och det ville styrelsen lika litet nu som vid tiden
för sitt utlåtande den 3 maj 1901 förneka, syntes det styrelsen icke vara lämpligt
att söka uppställa någon mer eller mindre otillfredsställande sådan begränsning,
utan riktigare att lita enbart till det personliga valet vid dessa
tjänsters tillsättande.

En ytterligare omständighet, till vilken styrelsen ansåge sig böra
taga hänsyn vid avgivandet av nu framlagda förslag, både även varit den
tid efter annan av de kvinnliga läkarna själva uttalade önskan om rätt att
innehava nu omskrivna tjänster.

På grund härav hemställde medicinalstyrelsen, att infödd svensk
legitimerad kvinnlig läkare måtte kunna utnämnas och befordras till samtliga
läkarbefattningar vid statens anstalter för sinnessjuka, dock icke över -

läkarbefattningar vid Stockholms hospital samt Uppsala och Lunds hospital
och asyler, så länge dessa befattningar äro förenade med lärarbefattningarna
i psykiatri vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm samt universiteten
i Uppsala ocli Lund och kvinnliga läkare icke hava tillträde till
samma befattningar.

Såsom av det ovan anförda framgår, har frågan om kvinnliga läkares
anställning i statstjänst redan en lång historia. Det synes anmärkningsvärt,
att den redan 1909 genomförda grundlagsändringen ännu ej i detta avseende
lett till något praktiskt resultat. Så mycket angelägnare är det, att frågan
nu får en vidsynt och slutgiltig lösning.

Den förändring i uppfattningen om kvinnas lämplighet för olika
slag av läkarbefattningar, varom den föregående redogörelsen bär vittne,
bestyrker i sin mån kommitterades allmänna ståndpunkt beträffande kvinnors
rätt att innehava statstjänst. Den långa erfarenhet, som föreligger
rörande kvinnors tjänstgöring å olika läkarbefattningar, visar, att inga olägenheter
uppkommit därav; men väl har chefsmyndigheten vid flera tillfällen
funnit sig böra uttala, att denna de kvinnliga läkarnas verksamhet
varit det allmänna till gagn.

Antalet kvinnliga läkare i befattningar, vartill kvinna för närvarande
äger tillträde, har alltjämt ökats. Därjämte hava kvinnliga läkare i allt
större utsträckning bestritt förordnanden å befattningar, till vilka de ännu
ieke kunna utnämnas.

Kommitterade hava låtit upprätta omstående förteckning över
kvinnors användning i olika läkarbefattningar efter tillkomsten av ovan berörda
1903 års kungörelse.

Av förteckningen framgår, att numera kvinnor bestritt förordnanden
bland annat såsom extra provinsialläkare i 10 fall och såsom provinsialläkare
i 9 fall ävensom i vida större antal fall såsom överläkare vid statens
och kommuners sjukhus samt vid enskilda sjukvårdsinrättningar.

Vidkommande civila läkarbefattningar, som icke äro fullmaktstjänster,
har, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, medicinalstyrelsen
hemställt, att samtliga dylika befattningar matte kunna besättas med
kvinnor med angiven inskränkning i fråga om järnvägsläkarbefattningar.

Rörande järnvägsläkarbefattningarna har åtminstone hittills en
stor del av dessa läkares arbete bestått i vård av järnvägstjänstemäns familjer.
I varje fall lär större svårighet ej böra möta för kvinnor att innehava
dessa befattningar, än som i allmänhet föreligger för kvinnliga läkare,
som kunna hava att vårda ett större antal med de ifrågavarande tjänstemännen
likställda manliga patienter.

Kommitte rade.

	Kortare tid (t. o. m. en månad).	Längre tid.	Summa gånger.
Provinsialläkare....................			b 9
Extra provinsialläkare..................			») 10
Stadsläkare.......................	4	3	7
Köpingsläkare.....................	3	—	Ö
T. f. överläkare vid statens och kommuners sjukhus ....			■) 12
Underläkare vid länslasarett, allmänna barnhuset i Stockholm samt kommunala sjnkvårdsanstalter..........	26	53	79
T. f. överläkare vid enskilda sjnkvårdsanstalter......			>) 14
Underläkare vid enskilda sjnkvårdsanstalter........	8	15	23
Underläkare vid epidemisjukhus.............			b 5
Läkare vid kommunalt sjukhus............. Underläkare vid sanatorier...............	7	15	b 1 22
Underläkare och amanuens vid statens anstalter för sinnessjuka	14	22	36
Biträdande läkare vid d:o................	G	8	14
Asylläkare.......................			b 1
Badortsläkare......................			b ö
Underläkare vid badorter................			b 6
Exam. assistent hos medicinalstyrelsen..........			b i
Amanuensbefattningar vid universitetens medicinska fakul-teter och vid karolinska medtko-kirurgiska institutet . .	7	84	91 :
Poliklinikläkare.....................		6	6 j
Extra läkare......................	5	12	17 I

Kommitterade anse alltså, att ihinder ej i något fall bör möta för
kvinnor, vilka äro legitimerade läkare, att innehava civila läkarbefattningar,
som ej äro fullmaktstjänster.

I fråga om fullmaktsbefattningar har medicinalstyrelsen hemställt,
att detsamma måtte kunna på förordnande innehavas av kvinnlig läkare.

Förutom de befattningar i medicinalstyrelsen, för vilka erfordras
läkarkompetens, samt överläkarbefattningarna vid hospitalen ävensom läkarbefattningarna
vid Visby hospital och Malmö asyl, äro till fullmaktstjänster
att hänföra följande befattningar nämligen: föreståndare och laboratorer vid
statens bakteriologiska och farmaceutiska laboratorier, överläkare vid barnmorskeundervisningsanstalterna,
förste provinsialläkare och provinsialläka -

b Uppgift angående tjänstgöringstid saknas.

»e, förste stadsläkaren i Norrköping, samtliga läkarbefattningar vid länslasarett
och därmed likställda sjukhus med undantag av dem i Stockholm och Göteborg
ävensom läkartjänster vid tuberkulossjukvårdsanstalter.

Såsom tovan angivits, anser medicinalstyrelsen numera av anförda
skäl, att något hinder ej bör uppställas för kvinna, som förvärvat därför erforderlig
kompetens, att kunna utnämnas eller förordnas å vilken läkarbefatltning
som helst vid sjukhus och hospital, däri inbegripna överläkarbefattniugarna.
Att därvid enligt medicinalstyrelsens förslag undantag skulle
tillsvidare göras för vissa med lärarbefattningar vid högskola förenade befattningar,
så länge de förra ej få innehavas av kvinna, är en omständighet,
som icke berör frågan om kvinnas lämplighet till överläkarbefattningar.
Bifalies kommitterades förslag rörande kvinnors behörighet till dylika lärarbefattningar,
iskulle även detta hinder komma att bortfalla.

Anses, i enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit, kvinna behörig
att på förordnande bestrida samtliga övriga fullmaktstjänster av ifrågavarande
slag, lär väl redan däri ligga, att ur synpunkten av kompetens
och lämplighet till dylika befattningar hinder ej heller bör möta för henne
att kunna utnämnas till dessa. Detta så mycket mindre, som väl dessa tjänster
i allmänhet måste anses ställa mindre krav på sina innehavare än de nyss
berörda överläkarbefattningarna.

Vidkommande särskilt provinsialläkarbefattningarna — beträffande
vilka redan löneregleringskornmittén icke ansett sig böra avstyrka, att kvinnor
å dem utnämndes — bör av det förhållande att medicinalstyrelsen uttalat
sig för, att kvinnor borde beredas tillträde till extra provinsial- och
biträdande provinsialläkarbefattningarna följa, att detsamma blir gällande
även i fråga om provinsialläkarbefattningarna. I enlighet med deri
uppfattning, kommitterade förut uttalat rörande befattningar i allmänhet,
böra de fysiska ansträngningar, varmed åtminstone i vissa distrikt dylika befattningar
utan tvivel äro förenade, icke föranleda till, att kvinnor utestängas
från dem. Detta så mycket mindre, (som kvinnors förmåga att synnerligen
tillfredsställande handhava i detta avseende lika krävande befattningar, såsom
barnmorske- och disfriktssjuksköterskebefattningar, blivit till fullo bestyrkt
av vunnen erfarenhet. Därvid torde för övrigt såsom i andra likartade
fall lämpligast överlämnas åt de faktiska förhållandena själva att verka reglerande
och i förekommande fall i -sin mån återhållande å de kvinnliga aspiranterna
med hänsyn till befattningar, vilka skulle kunna anses för dem mindre
lägliga.

I betraktande av den allt fortfarande rådande bristen å -sökande just
till vissa extra provinsial- och provinsialläknrbefatitningar synes det också
vara ett särkilt intresse för statsmakterna, att även kvinnor beredas rätt till

fri tävlan med männen i fråga om dessa såväl som i fråga om läkarbefattningar
i övrigt.

Vad som på sin tid anförts emot kvinnas tillträde till förste provinsialläkarbefattningarna
såsom chefsbefattningar får tydligen ej längre giltighet,
i och med att överläkarbefattningarna å hospital och sjukhus öppnas
för kvinnor.

Rörande militärläkarbefattningarna synas desamma såsom civilmilitära
befattningar ej böra öppnas för kvinnor — något som ju ej bör behöva
utesluta, att även kvinnliga läkare kunna bliva använda till tjänstgöring
vid krigstiillfälle, i den mån sådant skulle finnas erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts anse kommitterade, att alla statens
civila läkarbefattningar böra vara tillgängliga för kvinnor.

f. Lärarbefattningar.

Såsom i historiken framhålles förklarades genom den år 1909 skedda
ändringen i § 28 regeringsformen, att till lärarbefattningar vid statens
läroanstalter, de teologiska lärarbefattningarna vid universiteten likväl
undantagna, skulle kunna enligt grunder, som av konungen och riksdagen
godkänts, utnämnas och befordras även infödda svenska kvinnor.

I det föregående har även omnämnts, hurusom denna grundlagsändring
föranlett, att genom kungörelse den 22 juli 1918 infödd svensk kvinna
förklarats berättigad att i stadgad ordning kunna av konungen utnämnas
och befordras till rektor vid högre lärarinneseminariet, kvinnligt folkskoleseminarium
och statssamskola samt till lektor vid högre allmänt läroverk,
högre lärarinneseminariet och folkskoleseminarium ävensom till adjunkt
vid allmänt läroverk, men att i övrigt den omnämnda grundlagsändringen
ej lett till resultat.

Redan löneregleringskommittén framhöll i sitt den 13 januari 1911 avgivna
betänkande, att tillträde till de lägre lärarbefattningarna vid universiteten
och karolinska institutet, observatörs-, laborators- och prosektorstjänsterna
— tiil vilka, vad angår universitetens medicinska fakulteter,
kvinna redan genom kungörelse den 6 november 1903 erhållit tillträde —
utan olägenhet kunde vara öppet för kvinnor.

Vidkommande professurer vid universitet och högskolor föreslog löneregleringskommittén,
att kvinnor borde lämnas tillträde till sådana professorsämbeten,
vilka omfatta undervisnings- och läroämnen av rent teore -

tisk art, alltså Hertalet professurer inom juridiska och filosofiska fakulteterna,
men att fortfarande åt män skulle förbehållas sådana professurer,
vilka vore förenade med vård och skötsel av en s. k. institution eller eljest
med verksamhet av mer praktiskt slag, alltså professurerna inom medicinska
fakulteten och överhuvudtaget på det naturvetenskapliga området.
Med dessa borde likställas professorsbeställningar vid farmaceutiska institutet
och ordinarie lärarbefattningar vid tandläkarinstitutet. Vad beträffar
de juridiska professurerna föreslog kommittén, att professurerna i civil-,
straff- och processrätt icke borde göras tillgängliga för kvinnor, emedan
det antogs böra vara en förutsättning, att deras innehavare fullgjort tjänstgöring
i domarevärv.

Aven borde enligt kommitténs mening lärarbefattningar vid undervisningsanstalter,
lydande under lånt- och sjöförsvarsdepartementen, förbehållas
åt män.

I fråga om kvinnors tillträde till akademiska lärarbefattningar avgåvos
sedermera yttranden av större akademiska konsistorierna i Uppsala och
Lund samt av karolinska institutets lärarkollegium.

I större akademiska konsistorierna i Uppsala och Lund voro meningarna
starkt delade. Av ledamöterna i Lunds större akademiska konsistorium
voro endast sju av samma mening som kommittén, åtta ansågo, att
åt Kungl. Maj:t skulle överlåtas att för varje särskilt fåll pröva, om kvinna
borde få komma i fråga till viss professur, och sex instämde i den av
hr af Callerholm avgivna vid löneregleringskommitténs betänkande fogade
reservation, enligt vilken kvinna borde lika med man kunna innehava
professorsämbete. Uppsalakonsistoriet hemställde på grund av ärendets
outredda skick, att kommitténs förslag icke måtte till någon Kungl. Maj:ts
åtgärd föranleda. Emellertid förenade sig 10 av de närvarande 25 ledamöterna
om det gemensamma uttalandet, att kvinna måtte kunna kallas
till professorsämbete samt även kunna erhålla personlig professur.

Beträffande de juridiska professurerna uttalade särskilt juridiska fakulteten
i Uppsala, att anledning ej funnes att göra skillnad emellan olika
professurer i fråga om möjligheten för kvinna att bekläda desamma. I
själva sakfrågan voro ledamöterna av olika meningar, ehuru enighet rådde
om att utövande av domaretjänst lika litet för kvinna som för man behövde
göras till kompetensvillkor för de av kommittén undantagna professurerna.

Av karolinska institutets lärarkollegium ansågo 13 ledamöter, att
kvinna borde vara fullt likställd med man i fråga om tillträde till professorsbefattningar.
Endast en minoritet av 4 ledamöter var av annan

mening.

Eu ledamot, professor Santesson, med vilken professor Almquist instämde,
anförde:

»Med anslutning till hr af Callerholms och medicine licentiaten
Mathilda Lundbergs avvikande meningar får jag som min åsikt uttala, att
jag ej kan finna kommitténs skäl emot att bevilja kvinnor tillträde till
professurer i medicinska ämnen vara tillräckligt grundade. Till att förestå
en institution eller klinik synes mig en ordentlig, redig kvinna kunna
vara lika väl skickad som mången man, likasom det för visso finnes män,
som, trots kanske stor vetenskaplig kompetens, äro dåliga institutionschefer
och föga lämpade att sköta därtill hörande ekonomi m. m. Vissa
medicinska professurer, t. ex. de i histologi, kemi och farmakologi, synas
mig, vad själva institutionsarbetet beträffar, synnerligen väl knnna skötas
av kvinnor, och bland idkare av fysiologisk och annan experimentell
medicinsk forskning ha åtskilliga kvinnor gjort sig kända. Vad de praktiska
facken angår, kunde man möjligen tänka sig, att de, som fordra
utförande av stora operationer, på grund av de krav, som de ställa på
fysiska krafter, skulle mindre väl lämpa sig för kvinnor; men sådana ämbeten
torde de väl mera sällan komma att eftersträva. Detsamma kommer
måhända av andra skäl även att gälla professur i syfilidologi. Det synes
mig emellertid ej vara någon risk att ställa även dessa vägar öppna. Naturligtvis
skola kompetensvillkor och prövning vara desamma för kvinnor
som för män.»

Sedan den tid, då de mångskiftande meningarna bland högskolornas
representanter komrno till uttryck, har uppfattningen om kvinnornas användbarhet
för olika samhällsuppgifter i hög grad förändrats, och mycket
av det, som då från en del håll anfördes mot att göra de akademiska lärostolarna
tillgängliga för kvinnor, förefaller ganska främmande för det betraktelsesätt,
som numera brutit igenom. Redan vid denna tidpunkt framfördes
emellertid från åtskilliga ledamöter av de akademiska konsistorier,
där den negativa ståndpunkten var starkt företrädd, en mycket bestämd
mening om olämpligheten -att avvisa från akademisk lärartjänst de goda
kvinnliga krafter, som skulle kunna stå till buds. Sålunda yttrade professor
Öhrvall gentemot ett uttalande, att staten icke hade något behov
eller intresse av att giva kvinnor behörighet till de juridiska lärostolarna:
»Staten har uppenbarligen ett stort intresse uti icke blott att dessa lärostolar
överhuvud besättas, utan även att de besättas med de bästa förmågor,
som stå till buds; och det anförda resonemanget kan endast försvaras
ur den orimliga förutsättningen, att en manlig sökande under alla
omständigheter måste vara bättre än en kvinnlig.» Gent emot invändningen,
att endast ett fåtal kvinnor skulle kunna bli fullt kompetenta och

skickliga till en professur yttrar han: »Men i själva verket gäller ju alldeles
detsamma om männen. Hur många bland de tusentals studerande,
som passera våra universitet, kunna eller få tillfälle till att göra sig kompetenta
till en professur. Men just därför att dessa fall måste vara få
både bland män och kvinnor, är det så mycket mera maktpåliggande, att
universitetet icke går miste om dem, och det kan aldrig ligga i universitetets
intresse att på förhand avskära från sig någon möjlighet i detta
avseende; vare sig det är fråga om man eller kvinna.» Och vad slutligen
beträffar det från visst håll framställda kravet, att man, då det gällde
kvinnor, borde utöver eljest gällande fordringar tillämpa vissa alldeles särskilda
befordringsgrunder eller lämplighetshänsyn, hänvisar han till stadgandet
i 53 § i universitetsstatuterna, som fastslår den eljest högt skattade
principen att »vid tillsättande av akademisk lärarbefattning må ej
andra grunder avses eller åberopas än graden av ådagalagd vetenskaplig
skicklighet». Och han tillägger: »Den som är i sitt hjärta fullt övertygad
om, att alla kvinnor äro oförmögna till vetenskaplig produktion eller i
alla händelser underlägsna männen, borde icke hysa någon ängslan för att
universitetet skulle, om kvinnor tillätes konkurrera med männen, översvämmas
av kvinnliga professorer, som skulle sänka nivån; ty de gällande
befordringsgrunderna skulle ju utestänga dem lika väl, tack vare de manliga
medsökandenas överlägsna kompetens.»

För övrigt må i detta sammanhang hänvisas till två av doktor Anna
Ahlström i hennes reservation till löneregleringskommitténs betänkande
åberopade auktoritativa yttranden, det ena av professor Trygger om att
»kvinna, därest hon i övrigt är den mest förtjänta, uppenbarligen kan
sköta professur till landets fördel lika väl som man», det andra av f. d.
rektorn vid Stockholms högskola professor G. de Geer, som uttalar:
»Lika väl som det är faktiskt, att ett mycket stort antal män befunnits
synnerligen olämpliga att meddela högre undervisning, utan att man därför
kommit på den tanken att från densamma utesluta de många, som
verkligen äro lämpliga, lika väl synes det föga välbetänkt, att endast emedan
många kvinnor befaras visa sig i nämnda avseende olämpliga, vilja
förhindra vårt högre undervisningsväsende från att draga nytta av de än
så framstående anlag, som hos andra kvinnor kunna förekomma. Vid
prövning av kompetensen bör därför hänsyn tagas ej till förutfattade
meningar av något slag utan, vare sig det gäller man eller kvinna, uteslutande
till den sökandes skicklighet för befattningen. Har därvid, även
då fråga är om lärarplatser vid universiteten, en kvinna fullgjort alla
därför erforderliga prov samt i sin självständiga vetenskapliga produktion
verkligen visat sig vara sina medsökande överlägsen, så skulle det helt

visst vara en förlust för det allmänna, om en sådan plats skulle få lov
att överlämnas åt en underlägsen, blott emedan denne vore man».

De ovan anförda uttalandena låta enligt kominitterades mening tilllämpa
sig på alla slag av lärarbefattningar vid universitet och därmed
jämförliga högskolor. Att såsom löneregleringskommittén förorda något
undantag för professurer, som äro förenade med vård och skötsel av
institutioner eller eljest med verksamhet av mera praktiskt slag, synes
kommitterade så mycket mindre böra komma i fråga, som det väl torde
vara just från praktiska verksamhetsområden, som man hittills vunnit den
mest gynnsamma erfarenheten av kvinnors duglighet. Den synpunkten,
att skötseln av en institution är förenad med chefsbeställning, kan, enligt vad
kommitterade förut uttalat, icke längre anses vara något skäl att utesluta
kvinnor därifrån, särskilt sedan det numera från sakkunnigt håll erkänts,
att kvinna lika med man bör äga tillträde till befattningar såsom överläkare
vid hospital och lasarettsläkare, där lika stora krav ställas på praktisk
duglighet och omdömesförmåga som å innehavare av föreståndarskap
för sådan institution, varom här kan vara fråga.

Det skäl, som anförts mot att kvinnor skulle få innehava professurer
inom den juridiska fakulteten, nämligen att de skulle ha att förbereda
studenter för befattningar, till vilka de själva icke skulle kunna
vinna tillträde, synes kommitterade mindre bärkraftigt redan av den anledningen,
att det ju ofta inom undervisningsväsendet förekommer, att
lärare med framgång meddela insikter, som sedan finna användning på
områden, där de själva icke haft eller önskat förlägga sin verksamhet.
Skälet bortfaller dessutom, ifall, såsom kommitterade föreslagit, domareämbeten
göras tillgängliga för kvinnor.

Rörande de teologiska lärarbefattningarna vid universiteten blevo
dessa som nämnts år 1909 särskilt undantagna från den regel, som då
eljest uttalades i fråga om lärarbefattningar i allmänhet. Dessa befattningar
förutsätta nämligen prästerlig tjänstgöring, i det att de samtliga
med undantag endast av en teologie professorsbefattning vid Uppsala och
en vid Lunds universitet äro förenade med prebenden.

Emellertid har frågan om avskaffande av prebendeinstitutionen, i
den mån den fortfarande tinnes kvar, länge stått på dagordningen. Sedan
Kungl. Maj:t uppdragit åt en kommitté att verkställa utredning angående
möjligheten och lämpligheten av den nämnda institutionens upphörande,
har kommittén i ett den 13 november 1919 avgivet betänkande föreslagit,
att bland andra de teologie professorsprebendena måtte under loppet av
åren 1920—1923 indragas enligt vissa angivna grunder.

O O O

Kommer detta förslag att förverkligas, lär alltså ur nämnda synpukt
numera något hinder ej böra möta för kvinna att kunna innehava teologisk
professur.

Rörande laborators-, prosektors- och observatorsbefattningar framhölls
år 1911 från vederbörande fakulteters sida, att dessa tjänster i allmänhet
utgjorde en förberedelse för vinnande av professur i motsvarande
ämne, och att de alltså ej lämpligen torde öppnas för kvinnor, förr än
samtidigt med professurerna. Då kommitterade nu föreslå, att kvinnor
böra få tillträde till samtliga professurer, finnes givetvis intet skäl att
utesluta dem från de berörda tjänsterna, vilka redan löneregleringskommittén
ansåg böra öppnas för kvinnor.

Lärarplatserna vid universiteten höra, såsom framgår av redogörelsen
från andra land, till de högre tjänster, som tidigast plägat öppnas för
kvinnor, och vårt land framstår i detta avseende som ganska långt efterblivet
i jämförelse med flertalet andra länder, där kvinnliga professorer
redan sedan flera år äro verksamma. Det är också givet, att kvinnliga
professorer ha en större uppgift att fylla såsom ungdomslärare, sedan de
kvinnliga studenterna vid våra högskolor blivit alltmera talrika.

Angående professurerna vid konsthögskolan ansåg redan löneregleringskommittén,
att dessa borde öppnas för kvinnor. Lika litet som rörande
dessa professurer torde numera någon tvekan kunna råda beträffande
lärarkrafterna vid tandläkarinstitutet och farmaceutiska institutet. Vid
båda dessa läroanstalter finnas som bekant ett betydligt antal kvinnliga
studerande. Givetvis lämpa sig också lärarbefattningarna vid undervisningsanstalter
för barnmorskor och vid abnormskolorna synnerligen väl
för kvinnor. Mera tveksamhet torde kunna yppas angående vissa lärarbefattningar
vid tekniska läroanstalter av olika slag, gymnastiska centralinstitutet
samt de under jordbruksdepartementet sorterande utbildningsanstalterna.
Beträffande dessa anse emellertid kommitterade — i enlighet
med vad ovan anförts med avseende på vissa slags administrativa befattningar
— att gällande kompetensfordringar utgöra tillräcklig garanti mot
deras besättande med icke kvalificerade kvinnor utan att lagliga hinder

O o

därjämte behöva ifrågakomma. ,

Enligt den finska lagstiftningen av 9 juni 1916 tillerkännes kvinna
enahanda rätt som man att bliva utnämnd till lärartjänster vid universitet
och tekniska högskolan. I övriga länder, där man i lag reglerat kvinnors
tillträde till statstjänsterna, har man icke funnit skäl att utestänga
dem från ifrågavarande befattningar.

ö n

Kommitterade hava redan i det föregående under rubriken: administrativa
befattningar, anmärkt, att kommitterade anse hinder ej böra möta
för kvinna att bestrida civila befattningar i allmänhet i och under lantoch
sjöförsvarsdepartementen. I enlighet härmed bör efter kommitterades
mening hinder ej heller böra uppställas för kvinna att innehava civila
lärarbefattningar vid militära inrättningar och skolor.

I fråga om de lärarbefattningar vid de allmänna läroverken, vilka
tillsättas av Kungl. Maj:t, gäller, att kvinnor numera äro utestängda endast
från rektorsbefattningar i läroanstalter, som äro avsedda uteslutande
för manlig ungdom.

Härom anförde lärarlönenämnden, att, då kvinnor grundat och såsom
föreståndarinnor med framgång lett såväl kvinnliga seminarier som
samskolor och högre skolor för kvinnlig ungdom, nämnden icke hyst några
principiella betänkligheter mot att förorda, att kvinnor skulle få tillräde
till rektorsbefattningar. Emellertid syntes det icke nämnden lämpligt, att
läroanstalter, som uteslutande voro avsedda för manlig ungdom, leddes av
kvinnor.

Häremot hade i Kungl. Maj:ts proposition till 1918 års riksdag om
lönereglering för lärarpersonalen föredragande departementschefen ej något
att erinra. I propositionen framhöll departementschefen, att efter hans
förmenande utvecklingen på detta område borde vara fri och obunden för
att under tillgodogörande av erfarenhetens resultat kunna alltvidare fortskrida
till skolornas och undervisningens fromma.

I enlighet härmed och då det sålunda redan fastslagits, att kvinna
kan innehava å ena sidan lektorsbefattning vid högre allmänt läroverk och
å andra sidan rektorsbefattning bland annat vid statens samskolor, synes
kommitterade giltig anledning ej heller förefinnas att utesluta kvinna, som
därför visas besitta i allmänhet erforderliga förutsättningar, från att kunna
erhålla rektorat vid högre allmänt läroverk. De krav i rent disciplinärt
avseende, som böra ställas på innehavare av dylik befattning, lära knappast
vara större än i fråga om de nyssnämnda lärår- och rektorsbefattningar,
till vilka kvinna redan äger tillträde. Och vad beträffar de förvaltnings-
och andra uppgifter av praktisk art, som äro förenade med befattning
såsom rektor vid högre allmänt läroverk, kunna dessa ej anses
vara av annan beskaffenhet än vad ofta eljest förekommer inom administrationen
eller å andra befattningar, varom ovan talats.

Lär arbefattningarna vid statens seminarier äro numera tillgängliga
för kvinnor med undantag för rektoraten vid de manliga folkskollärarseminarierna.
Rörande dessa torde samma betraktelsesätt böra tillämpas som
i fråga om rektorat vid allmänna läroverk.

I Norge erhöllo kvinnor redan 1913 rätt att innehava alla slags
rektorat.

Rörande folkskoleinspektörsbefattningamn, vilka tillsättas på förordnande
eller medels konstitutorial av Kung]. Maj:t, har frågan om kvinnas
tillträde till dem i senaste tid varit föremål för uppmärksamhet. Sveriges
folkskollärarinneförbund har nämligen i skrivelse till konungen den 21
maj 1919 anhållit, att även kvinna måtte få innehava dylika befattningar.

Denna framställning har av Kungl. Maj:t remitterats till skolöverstyrelsen,
vilken i sin tur infordrat yttranden i ämnet från länsstyrelserna,
domkapitlen, folkskoleinspektörerna och Stockholms folkskoledirektion. Skolöverstyrelsen
har däremot ännu ej avgivit utlåtande.

Större delen av de avgivna yttrandena gå i avstyrkande riktning. 1
dem framhålles, att kvinnans i allmänhet ringare fysiska styrka skulle göra
henne mindre lämplig att under längre tid uthärda de ansträngningar, som
inspektionsresorna alltid medförde. Ej heller ansåges det lämpligt, att
kvinna, som bleve folkskoleinspektör, därmed skulle komma att innehava
en överordnad ställning i förhållande även till folkskollärarna. Därjämte
göres gällande, att kvinna ansåges hava ringare förmåga än man att handhava
vissa juridiska och administrativa samt även byggnadstekniska ärenden.

I de tillstyrkande yttrandena, varibland äro ett domkapitel samt flera
länsstyrelser och folkskoleinspektörer, framhålles det principiellt berättigade
i att även kvinnor beredas tillträde till dessa befattningar, varjämte
i några uttalas förvissningen om att kvinna vore fullt lämplig till desamma.

Kommitterade kunna i enlighet med sin principiella ståndpunkt icke
tillmäta någon betydelse åt förenämnda invändningar rörande kvinnas
mindre lämplighet till folkskoleinspektörsbefattningarna. Fastmer synes
kommitterade själva arten av den verksamhet, varom här är fråga, vilken
så nära berör intressen och förhållanden, i fråga om vilka kvinnan sedan
länge visat erkänd duglighet och förmåga, särskilt tala för, att även kvinnor
beredas tillträde till dessa befattningar.

Kommitterade föreslå alltså, att samtliga under denna grupp berörda
befattningar skola öppnas för kvinnor.

g. Tissa befattningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd och skön konst.

Genom 1909 års ändring i § 28 regeringsformen hava under där
angivna förutsättningar kvinnor beretts tillträde även till »beställningar vid

13—i8r>446.

inrättningar för vetenskap, slöjd och skön konst», som ej äro att häntöra
till lärarbefattningar. Grundlagsändringen har emellertid av liknande skäl
som i fråga om läkarbefattningar och ett stort antal lärarbefattningar ännu
icke heller i detta avseende lett till något resultat.

Till här avsedda befattningar torde i första rummet böra räknas
befattningar vid offentliga bibliotek, arkiv och muséer samt vid vissa
akademier och stiftelser. Vidare lära hit höra riksantikvarie- och riksheraldikerbetattningarna.
Därjämte torde under denna grupp böra hänföras
vissa befattningar vid nautisk-meteorologiska byrån, Sveriges geologiska
undersökning, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet, rikets allmänna kartverk, kemiska
stationer för jordbruk och näringar m. fl.

Ett flertal av des=a befattningar lämpa sig givetvis synnerligen väl
för kvinnor. Beträffande tjänster vid bibliotek och muséer föreligger
mångenstädes i utlandet och även i vårt land, ehuru där på jämförelsevis
underordnade poster, en synnerligt god erfarenhet om kvinnors arbete.

Den huvudsakligen praktiskt-vetenskapliga verksamhet, som är förenad
med vissa andra hithörande befattningar, hör också till de arbetsområden,
om vilkas lämplighet för kvinnor numera ingen meningsskiljaktighet
torde råda.

Kommitterade föreslå alltså, att kvinna måtte beredas tillträde till
samtliga hithörande befattningar.

h. Prästerliga tjänster.

I samband med frågan om kvinnornas tillträde till sådana statstjänster,
varifrån de hittills varit utestängda, måste också frågan om kvinnliga
präster upptagas. Man måste därvidlag,, utom spörsmålet om behovet och
lämpligheten av en dylik reform, också skärskåda frågan med hänsyn till
kristendomens traditioner samt dess principiella grundvalar.

Erkännas måste då, att kvinnliga församlingsföreståndare eller
präster äro för den kristna kyrkans traditioner främmande. Den bristande
känsla för kvinnans likvärdighet med mannen, som utmärker de orientaliska
folken, återfinna vi även i judendomen, och den kvarlever också — liksom
så mycket annat av judendomen — i den första kristna kyrkans församlingsprinciper.
Föreskrifterna i 1 Kor. 11:4—5 om att män böra bedja och profetera
med blottat huvud, men kvinnor med betäckt huvud har stundom anförts
som bevis för att aposteln Paulus angivit regler för kvinnors profeterande.
Men då med detta profeterande näppeligen kan ha avsetts någon

slags i''ör.samlings tjänst, kan man svårligen nr detta bibelord utläsa något
principiellt erkännande av kvinnors rätt att bli församlingsföreståndare eller
präster. Även om det ofta citerade ordet i 1 Kor. 14:34—35 (»Kvinnan
tige i församlingen») säkerligen äger en begränsad lokalhistorisk betydelse
och antages ha anspelat på den korintiska församlingens ovana att genom
inpass och frågor avbryta predikan, vartill särskilt kvinnorna synas ha
varit benägna, så torde det icke lida något tvivel därom, att aposteln Paulus
även rent principiellt ansett det oriktigt, att kvinnor uppträdde som lärare eller
predikanter. »Mannen är kvinnans huvud» (1 Kor. 11:2), »Icke heller skapades
mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens, (1 Kor. 11:9),
»En kvinna läte lära sig i stillhet med all undergivenhet, men en kvinna
tillstädjer jag icke att lära andra eller att råda över mannen» (1 Tim. 2: il—12).
Dylika utsagor visa tillräckligt tydligt, att Paulus och den urkristna församlingen
ingalunda frigjort »sig från den hos de orientaliska folken gängse
uppfattningen om kvinnans mindervärdighet.

I den mån som »såväl paulinska som andra apostoliska skrifter
kommo att tillerkännas kanoniskt värde, kommo också de rent reglementariska
föreskrifter, som man särskilt ur de s. k. pastoralbreven ansåg sig kunna utläsa,
att betraktas såsom av för alla tider bindande natur. Såväl på grund av ett
evangeliskt inflytande som säkerligen ock genom den romerska medeltidskyrkans
Mariadyrkan minskades emellertid den skärpning i uppfattningen av de
olika könens ställning till församlingslivet och dess organ, som varit rådande.
Man finner ju också, huru den katolska kyrkan snart genom nunneordnar,
kvinnokloster, kanonisering av fromma kvinnor och dylikt visste att utnyttja
den rikedom av fromhet, kärleks- och barmhärtighetsarbete, som det kvinnliga
väsendet representerade. Medeltidens största kvinnliga personlighet, den
heliga Birgitta, utövade ju också en förkunnande och själavårdande verksamhet
av den mest djupgående art. Dock gav aldrig den katolska kyrkan
något formligt erkännande åt principen om kvinnliga prästtjänster, väl
huvudsakligast därför, att den ansåg, att sakramenten, särskilt bikten och
nattvarden, måste anförtros åt männen.

Det är också tydligt, att man möter samma uppfattning även inom
de protestantiska kyrkosamfunden. Enligt den lutherska principen om bibeln
som enda rättesnöre för tron — i motsats således till katolicismens erkännande
av den ständigt fortgående traditionen och de religiösa utvecklingsmöjligheter,
vartill den kunnat inbjuda — fingo de nytestamentliga församlingsföreskrifterna
en absolut bindande karaktär. Detta framgår också
av åtskilliga Lutherord, t. ex. »Kvinnokönet är icke av Gud bestämt till
regemente varken i kyrkan eller i världsliga ämbeten» eller ett annat:
»Kvinnorna daga icke till det som av Gud är förbehållet männen», även

100

om han på ett ställe i skriften om »Missbruk av mässan» medgiver, att i
sällsynta undantagsfall, då prästen ej kunnat komma tillstädes, skulle eu
kvinna kunna få förrätta gudstjänst. Denna uppfattning har sedan följts
inom de flesta protestantiska kyrkor. Endast vissa sekter ha ansett sig böra
genomföra likställighet i fråga om mäns och kvinnors ställning till församlings-
ooli prästtjänst. Så t. ex. valdenserna under 1200-talet, vilka gåvo även
sina kvinnliga medlemmar rätt att både predika och utdela sakramenten. Detsamma
gäller även kväkarna, varvid dock må erinras om deras radikalt reformerta
uppfattning om nattvardens sakrament. Bland de talrika fria religiösa
samfund, som — huvudsakligen på protestantisk grund — uppvuxit i Förenta
Staterna, finnas många, som äga kvinnliga präster. En statistisk uppgift från
detta land år 1905 uppger antalet kvinnliga präster till 1,250 inom 158 olika
samfund, av vilka de mest betydande torde vara unitarierna, kongregationallsterna
och adventisterna. Känt är även, huru frälsmingsarmén samt missionsarbetet
i icke kristna länder i stor utsträckning använda kvinnor vid
predikan, själavård och diakoni. Erinras kan också därom, att i England
en kommitté för utredning av frågan om kvinnliga prästtjänster tillsatts
år 1917 på initiativ av ärkebiskopen av Canterbury och att denna redan
framlagt en förberedande historisk utredning som ett underlag för vidare
praktiska förslag.

Emellertid kan det ej förnekas, att de kristna kyrkosamfunden
hittills i stort sett stått främmande för tanken på kvinnors ordinerande
till prästtjänster samt att orsaken härtill varit att söka dels i bundenheten
till de föreskrifter för församlingslivet, som man ansett sig äga i de nytes ta -mentliga skrifterna, dels ock i den omständigheten, att tidsförhållandena
ej framskapat något allmännare behov av denna reform.

Betraktar man däremot spörsmålet med hänsyn till den kristna
religionens principer, finns i dessa intet, som motsäger tanken på att kvinnor
kunna användas i de olika tjänster, som ett organiserat kyrko- eller
församlingsliv kan antagas kräva. Avgörande måste för ett evangeliskt
betraktelsesätt därvidlag vara den grundsyn, som genomgår Jesu egen
förkunnelse. Några som helst reglementariska föreskrifter för församlingslivet
lämnade han aldrig, och kunde näppeligen så göra, då någon församlingsbildning
kring honom och hans evangelium ej ägde rum förrän efter
hans död. Hela hans förkunnelse om den enskilda människosjälens ställning
till Gud är så starkt personligt präglad, att alla samfundsmässiga utformningar
av andakt och fromhet träda tillbaka i allt hans tal till människorna.
Följaktligen bortfalla för honom alla skrankor mellan människorna, som
kön, ras, samhällsställning och religion kunnat skapa. Praktiskt tillämpade
också Jesus detta i sitt liv, och han står ju också i evangelierna

101

omgiven av kvinnor i högre grad än vad eljest är känt om religiösa
förkunnare. »Här är icke jude eller grek, man eller kvinna, herre
eller träl, utan alla ären 1 ett i Kristus.» Härom äro ju ock alla ense. M-en
med människosjälarnas likvärdighet inför Gud måste ock följa, att något
»i naturen givet» överhöghetsförhållande i denna värld för vissa människor
ej kan -sedligt och religiöst motiveras. Därför har det ju också visat sig,
att i -den senare tidens samhällsutveckling såväl könens som klassernas
krav på ett lika människovärde och lika rättigheter erkänts vara en
fullt naturlig konsekvens av en evangelisk uppfattning. Ha olikheter likväl
bibehållits, ha de numera motiverats med praktiska lämplighetsskäl
men ej med sedliga eller religiösa argument. Tillämpas dessa synpunkter
på kvinnorna och särskilt på frågan om deras tillträde till prästtjänsten,
så kan det fastslås, att några betänkligheter mot en dylik reform ej kunna
etiskt eller religiöst motiveras. Ett krav, som kan härledas som en konsekvens
av evangeliet, har alltid visat sig ha resonans i det allmänna förnuftet
och rättskänslan, och är därför tillförsäkrat seger, när en dag tidsförhållandena
aktualiserat detsamma. Detta gäller förvisso även frågan
om kvinnornas tillträde till andliga ämbeten.

I våra grannländer Norge och Danmark har också vid de upprepade
tillfällen, då frågan om kvinnliga präster där varit uppe, reformens
principiella berättigande vunnit erkännande. Köpenhamns teologiska
fakultet avgav den 13 februari 1919 ett utlåtande, varav framgick,
att fakulteten ansåg, att varken från allmänt kristligt eller lutherskt håll
kunde resas några som hel-st invändningar mot kvinnor som präster, nren
borde den prästerliga banan av hänsyn till gängse traditioner blott successivt
och med iakttagande av stor varsamhet öppnas för kvinnorna. När i
anledning av den danska regeringens förslag till kvinnors tillträde
till statstjänst biskoparna anmodades yttra sig i fråga om de prästerliga
tjänsternas öppnande, visade det sig, att flertalet erkände, att kravet
ej stod i strid med en evangelisk uppfattning. Mest positivt uttalade sig
biskoparna H. Ostenfeld och G. Koeh, vilka erinrade om, att inga principiella
skäl kunde anföras mot en dylik reform, men rekommenderade ett
successivt tillvägagångssätt för att vänja den allmänna opinionen inom
kyrkan därvid. Samma principiella erkännande gåvo även biskoparna
Schi0ler, Ludwigs och Balslev. Den förste ansåg, att saken borde remitteras
till de kyrkliga myndigheterna för ytterligare utredning; de två andra
ansågo reformen olämplig ur praktiska synpunkter och ville endast
under vissa garantier och inskränkningar vara med om att kvinnor finge
prästvigas. Biskoparna Wejgener och Poulsen ansågo däremot de nvtesta -

102

mentliga försanil i ngsföreskrif terna utan vidare bindande även för danska
kyrkan och vide således ej under några förhållanden upptaga frågan. Flertalet
av de danska stiftscheferna erkände således, att kvinnlig prästtjänst
ej innebure något mot en evangelisk och kyrklig uppfattning stridande. Vid
de långvariga debatter, som sedermera fördes i danska riksdagen i denna
fråga, visade det sig också, att ej ens från det håll, där reformen bekämpades,
någon ville driva den uppfattningen, att kvinnor som präster var
något mot kristliga eller evangeliska principer stridande. Folketinget antog
också med en majoritet av 50 röster mot 11 förslaget om kvinnors tillträde
till statstjänster, vari också inbegrepos prästerliga tjänster. Däremot
antogs med 27 röster mot 17 i landstinget ett förslag, som väl gjorde alla
övriga civila ämbeten tillgängliga för kvinnor, men undantog de prästerliga
tjänsterna. Samma skillnad i uppfattning mellan folketing och landsting
liar kommit till synes, då frågan efter ett nytt regeringsförslag vid riksdagen
1920 upptagits till förnyad behandling.

I Norge framlades redan år 1891 förslag till en lag- om kvinnors tillträde
till statstjänster däri inbegripna även prästerliga befattningar. Då
flertalet statstjänster år 1912 öppnades för de norska kvinnorna, undantogos
visserligen, med hänsyn till teologiska fakultetens och de norska biskoparnas
avvisande ståndpunkt, de prästerliga tjänsterna, men vid de olika tillfällen,
då frågan under den mellanliggande tiden varit föremål för behandling,
hade en växande minoritet inom vederbörande utskott, odelsting och
storting påyrkat den prästerliga banans öppnande för kvinnor. Att så ej
ännu skett i Norge synes huvudsakligen hava sin grund i lämplighetsskäl
och ej längre i principiella religiösa betänkligheter.

Under den debatt i frågan, som på senare tid uppstått även här
i vårt land, har det också från reformens motståndare huvudsakligen varit
lämplighetssynpunkter, som framförts, stundom i förening med betänkligheter
angående det berättigade i att åt kvinnor anförtro samtliga till prästämbetet
hörande förrättningar. Vid den s. k. biskopskonferensen den 14—15
mars 1919 gjordes följande uttalande: »Då förslag framkommit om kvinnors
anställande som präster, och då det enligt biskopsmötets mening är uppenbart,
att vissa prästerliga verksamhetsformer icke kunna åt kvinnor överlämnas,
men att å andra sidan göda skäl finnas för kvinnors arbete med bestämda
uppgifter i kyrkans tjänst, så finner biskopsmötet lämpligt att tillsätta
eu nämnd för frågans närmare utredande.»

Detta uttalande är antagligen ganska representativt för vissa kretsar
inom kyrkan. Vad som åsyftas med att »vissa prästerliga verksamhetsformer
icke kunna åt kvinnor överlämnas», kan synas en smula dunkelt.

Antagligen menas därmed vissa kyrkliga kulthandlingar såsom dop, konfirmation,
vigsel, jordfästning samt handhavande av nattvardens sakrament.
Av åtskilligt att döma synes man inom vissa kyrkliga kretsar reflektera pa
att i stället för kvinnliga präster få ett slags officiellt erkända, till diakonitjänst
invigda kvinnliga funktionärer. Härigenom skulle man således ha
erkänt det religiöst berättigade i kvinnornas upptagande i det organiserade
församlingsarbetet, men av vissa skäl velat undvika formlig prästvigning
av kvinnor med därav följande rättigheter. En dylik utväg synes
emellertid kommitterade högst olämplig. Den är onödig, ty ville man
ha kvinnor med högre teoretiska kvalifikationer avskilda till diakonitjänst,
så är det intet som hindrar, att man utvidgar verksamheten för utbildning
av diakonissor och på frivillig väg anställer sådana särskilt för predikan
eller själavård kompetenta kvinnor. Att statsmakterna skulle giva
dessa kyrkliga kvinnatjänster ett officiellt erkännande, varav skulle kunna
följa omläggning av 1910 års prästlöneregleringslagar, synes kommitterade
högät osannolikt.

Även måste tanken på skapande av ett dylikt slags lägre kvinnliga
»halvpräster» avvisas ur rent principiell synpunkt. Då man på en del
håll anser det »olämpligt», att kvinnor få förvalta sakramenten, så kan därför
ej förebringas sakliga motiv, utan endast känsloskäl. Tanken på att
t. ex. predikandet av Guds ord vore en mindre helig handling än sakramentsförvaltningen
är ju en fullständigt oevangelisk ståndpunkt, som ingen
åtminstone teoretiskt vågar bekänna. Men i praktiken framkommer stundom
en uppfattning, som om sakramentens helgd skulle på något vis äventyras
av att kvinnor förvaltade dem. En dylik uppfattning bottnar otvivelaktigt
i uråldriga åskådningar om kvinnans »orenhet», som även upprepade
gånger framskymtar i judendomens rituella föreskrifter och via dessa kommit
att, mer eller mindre dunkelt anammade, fortleva inom kristendomen.
Någon annan rimlig förklaring till obenägenheten att lämna sakramentsförvaltningen
i kvinnohänder synes ej kunna påvisas. Men i så fall är
det högst angeläget, att man ej medverkar till en lösning, som kan
antagas äga ens det ringaste samband med här antydda uråldriga
föreställningar. Det vore ej blott en uppenbar orättvisa mot kvinnorna,
utan skulle även ytterligare befästa en magisk uppfattning av sakramenten.

Emellertid har i debatten om kvinnliga präster även anförts andra,
mindre känslobetonade betänkligheter av praktisk natur. Man har ifrågasatt.
kvinnornas fysiska förmåga att kunna fullgöra den tjänstgöring, som
är förbunden med prästkallet, och menat, att särskilt i stora vidsträckta
landsförsamlingar den prästerliga tjänstgöringen ofta bleve för strapats?-rande för att kunna utföras med kvinnliga krafter. Men dels torde detta

104

blott gälla för vissa trakter av vält land, där antagligen inga kvinnor skulle
söka prästerlig tjänst, dels får ej förgätas, att kvinnor såsom läkare och
barnmorskor redan visat sig äga förmåga att fylla även uppgifter, som äro
i lika liög grad fysiskt krävande. Tanken att kvinnor som präster skulle
äga mindre auktoritet i sin verksamhet äger ej heller fog, då ju den auktoritet,
som en person i sin verksamhet åtnjuter, har sin grund i inre förutsättningar,
som ej äro beroende av könet.

Större betydelse måste man då tillmäta den invändningen, att kvinnors
tillträde till prästämbetet betyder för många människor ett så radikalt
brytande med hittills gängse traditioner, att reformens omedelbara genomförande
skulle kunna verka splittrande och framkalla stridigheter, genom
vilka reformkravets djupare syfte skulle äventyras. Härav hava också
kommitterade en livlig förnimmelse. Då de icke kunna anse skäl föreligga
att helt utesluta kvinnorna från den prästerliga banan, vilja de därför föreslå,
att man endast successivt öppnar den för kvinnorna under former, som
garantera, att reformen utföres i det praktiska livet i bredd med såväl ett
växande behov som ock med en vidgad förståelse för dess störa samhällsvärde.

Man måste, anse kommitterade, när det gäller tjänster av så personlig
art som prästkallet, taga särskild hänsyn till församlingarnas önskemål. Detta
bör ske genom en lagstiftning, .som för de fall, då en präst kan tillsättas eller
föroirdnas utan att vara till befattningen vald av vederbörande församling,
garanterar, att en kvinnlig präst endast med församlingens medgivande må
träda i tjänstgöring. Detta skulle kunna så genomföras, att, när ett domkapitel
önskade utfärda ett föordnande i viss församling för kvinnlig präst, delta
icke finge ske, med mindre vederbörande församling genom sitt kyrkoråd
eller genom kyrkostämman medgivit, att kvinnlig präst må ifrågakomma. Det
behövde då ej inträffa, att en församling mot sin vilja erhölle en kvinnlig t. f.
präst. Även borde församlingens rätt att i en dylik fråga få sin uppfattning
respekterad garanteras vid de utnämningar, där Kungl. Maj:t äger att oberoende
av antalet avgivna röster utnämna präst, d. v. s. vid kyrkoherdeutnämningar
i församling, där kallelse till fjärde provpredikant ägt rum eller
där kvalificerat röstetal för dylik kallelse ej uppnåtts (i vilket fall Kungl.
Maj.-t är obunden av det föreliggande förslaget). I dylika fall skulle stadgas,
att kvinnlig präst finge utnämnas, blott om hon erhållit högsta röstetalet
eller vunnit kallelse till fjärde provpredikant. Har detta inträffat, kan man
nämligen antaga, att den kvinnliga prästen kan stödja sig på en så stark
opinion inom församlingen, att hon utan olägenhet kan utnämnas till tjänsten.

Mot en dylik anordning kan invändas, att den låter en offentlig
tjänsts tillsättande på visst sätt bliva beroende av de av densamma berörda
medborgarnes vilja och godtycke, vilket, särskilt när det gäller tjänsteför

ordnande, ej annars förekommer. Även kan det ju sägas, att man sätter
de kvinnliga prästerna i eu undantagsställning, ja, att deras möjlighet att
söka ordinarie anställning blir ganska ringa, enär de ju ej kunna rakna
tjänsteår och erhålla förslag, om de ej kunnat få tjänstgöring inom en församling.
Det måste dock anses vara av vikt även för kvinnorna själva och
deras ställning såsom präster, att den ifrågavarande reformen genomföres
varsamt och med beaktande av såväl kyrkans som församlingarnas intressen.

Mot tanken att omgiva kvinnans tillträde till den prästerliga banan
med så pass starka restriktiva bestämmelser kan det möjligen invändas, att
reformen kommer under den närmaste tiden till så ringa användning, att
hela frågan lika väl kunnat anstå. Ett uppskov skulle emellertid vara olyckligt
framför allt ur synpunkten av kyrkans eget behov av ökad tillgång till
arbetskraft. Först och främst kan då erinras om den oerhörda prästbristen.
Här nedan meddelas en tablå, som utvisar det ständigt växande antalet
vakanser inom svenska kyrkan. I

Stift	Befattningar, vakanta på grund av prästbristen.	Präster, som skulle behöva adjunkt 1. v. pastor.	Under desista 5 åren dis- j pens. präster.!
Ärkestiftet...........	10	28	O O
Linköping...........	30	5	14
Skara.............	4	11	3
Strängnäs...........	17	6	1
Västerås............	17	6	11
Växjö.............	1	15	—
Lund.............	2	3	—
Göteborg............	—	6	—
Karlstad ............	19	5	2
Härnösand...........	17	12	8
Luleå.............	11	9	9
Visby.............	15	—	—
Stockholm...........	—	—	—
	143	106	51

I den första av dessa uppgifter, d. v. s. bland de 143 befattningar, som
slå lediga på grund av prästbristen, ingå möjligen för två stift sådana tjänster,
vilka tillfälligtvis blivit lediga, men som kunna under den närmaste tiden återbesättas.
Men siffran å präster, som (på grund av ålderdomssvaghet eller

14—196448.

106

sjukdom) skulle behöva adjunkt eller v. pastor, d. v. s. 106, är helt säkert en
ininimisiffra. Till denna måste läggas flertalet av de 143 första befattningarna,
så att man kan beräkna, att en verklig brist på mer än 200 präster
förefinnes. Det för varje år väsande antalet dispenserade präster är ju ett
vittnesbörd om att stiftsstyrelserna finna situationen synnerligen dålig, då
de nödgas tillgripa en dylik nödfallsutväg, som givetvis sänker den kulturella
nivån bland rikets prästerskap. Ett exempel på nödläget är Linköpings
stift, där på många håll endast de mest trängande prästerliga förrättningarna
nödtorftigt kunna utföras. Nu kan visserligen sägas, att den rekrytering,
som kyrkan skulle kunna erhålla genom att den prästerliga banan öppnades
för kvinnor, skulle icke minst på grund av de starkt inskränkande bestämmelser,
varunder det skulle ske, bliva ganska ringa och därför kunna helt
avvaras. Men en kyrka, som finner sig i dylikt trångmål, måste, om hon i
övrigt vill i något så när samma omfattning som förut göra sin insats i
folklivet, i sig upptaga alla de värdiga och värdefulla krafter, som erbjuda
sig.

Kommer så den sista frågan, om kvinnor som präster representera
ett sådant kvalitativt krafttillskott för kyrkan, att denna måste anses därigenom
bli rikare rustad att möta sina arbetsuppgifter i denna tid. Härom
äro kommitterade fullt förvissade. Det torde vara en allmän erfarenhet,
att kvinnor oftare än män utmärka sig för ett starkt religiöst intresse. Det
är också i övervägande grad kvinnor, som besöka gudstjänsterna i våra
kyrkor. Kvinnan är barnens första självskrivna religionslärare och den
bästa uppehållaren av folkets religiösa känsla. Den ömsinthet och medkänsla
med alla lidande, som utmärker så många kvinnor, äro ovärderliga
själasörjaregenskaper. I själva verket har det ju i alla tider tillhört hustrun
och modern att icke blott som sjuksköterska i hemmet sörja för de kroppsligen
lidandes första vård, utan även att såsom den bästa bland själasörjare
mottaga de sinas bikt och trösta dem i sorger och bekymmer, liksom
ock att i hemmets värld förkunna frid och försoning. Kvinnans hela erfarenhetsvärld
gör henne ofta särskilt rustad att, där hennes håg och vilja i övrigt
mana henne därtill, ställa dessa krafter i kyrkans tjänst. I verksamhet på
sjukhus, fängelser och uppfostringsanstalter är det alldeles uppenbart, att
särskilt i fråga om kvinnor, som behöva och söka själavård, kvinnliga präster
hava en utomordentligt stor uppgift att fylla. Även i fråga om konfirmandberedelse
för kvinnlig ungdom skulle det vara en vinst, särskilt för våra
större samhällen, om kvinnliga konfirmationslärare funnes att tillgå. Och
säkerligen skulle också de kvinnor, som utgöra flertalet av åhörarna i våra
kyrkor, finna, aJtt en kvinna skulle vara väl i stånd att ge dem just den art
av andlig ledning, som för dem är av särskild betydelse. Det har på andra

L07

områden visat sig-, att, där stat eller kommun öppnat nya verksamhetsfält
för kvinnorna, ha dessa kvinnliga funktionärer eller förtroendemän mötts
av starkt förtroende .just från de många kvinnor, vilka eljest av olika skäl
dragit sig för den hjälp, som samhället i social eller personlig form velat
giva dem. I vår tid, som präglas av en växande sinnesro jämsides med
en ökad strävan efter en allvarligare karaktärsdaning lider det intet tvivel
om, att kvinnor även i kyrkans tjänst skulle fullgöra en välbehövlig och
gagnerik gärning.

Något visst slag av prästerliga ämbeten eller tjänster torde ej behöva
undantagas utom regementspastorstjänsterna samt befattningen som garnisonspastor
i Karlsborg. Arten av tjänstgöringen å dessa befattningar gör
dem självfallet olämpliga för kvinnor. Däremot bör kvinnlig präst kunna anställas
såväl vid fängelser, lasarett och sjukhus som i svenska kyrkans församlingar
i utlandet. Då vid årets riksdag förslag är ätt vänta om prebendeinstitutionens
avskaffande torde ej några föreskrifter om kvinnliga prästers tillträde
till prebendepastorat behöva givas. Senast år 1923 skulle det sista prebendet
indragas, och intill dess skulle i alla fall ett stadgande om församlings rätt
att avböja mottagandet av kvinnlig präst göra, att en dylik ej kunde söka
tjänst, varmed vore förbunden tjänstgöring i prebendepastorat. Någon ändring
i föreskrifterna om jus patronatus behöves ej, enär stadgandena i kyrkolagen
därvid utesluta kallandet av kvinnlig präst och det icke kan anses
påkallat att medgiva dylik rätt, då ju detta previlegium snart nog kan väntas
bli upphävt. Då kvinnorna kunna väljas till vice ordförande i kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd, följer härav självfallet, att de också måste anses
äga kvalifikationer för det ordinarie (ordförandeskap som i nämnda representationer
åligger prästerskapet. Likaledes torde det få anses uppenbart,
att kvinnor lika väl som män kunna utföra det med kyrkobokföringen följande
expedifionella arbetet.

För reformens genomförande bör lämpligen utfärdas en särskild lag,
enär de kompletterande bestämmelser, som eljest i kyrkolagen skulle
erfordras, ofta skulle behöva vidhängas sådana lagtexter, vilkas ålderdomlighet
skulle i hög grad försvåra lagskrivningen.

En dylik lag skulle innehålla såväl principiella bestämmelser om
rätt att prästviga och till prästerlig, tjänst inom svenska kyrkan ordinera
kvinnor som föreskrifter om domkapitels skyldighet att inhämta vederbörande
församlings utlåtande i fråga om förordnande av kvinnlig präst. Supplerande
bestämmleser om rätt för kvinnlig präst att uppföras å förslag och
utnämnas med här ovan angivna inskränknigar torde lämpligen böra meddelas
genom ändring av 1910 års lagstiftning angående tillsättande av prästerliga
tjänster.

108

VI. Samman f attning.

I enlighet med vad i det föregående anförts, föreslå kommitterade:

1) att de för närvarande i grundlag förekommande hinder för kvinnas
tillträde till där avsedda ämbeten och tjänster avlägsnas samt fräqan om
kvinnas rätt att innehava dylika ämbeten och tjänster regleras genom särskild
lagstiftning ;

2) att denna lagstiftning, i vad angår nyssberörda ämbeten och
tjänster — utom prästerliga — skall innehålla, att kvinna äger under
samma förutsättningar som man tillträde till samtliga ämbeten och tjänster,
dock med vissa i samma lagstiftning angivna undantag;

undantagna skola vara:

a) militära och civilmilitära befattningar samt övriga
befattningar, som förutsätta fullgjord värnplikt eller
skyldighet att vid krig stillfälle tjänstgöra vid armén eller
marinen,

b) befattningar, med vilka följer åliggande att ansvara
för upprätthållande av yttre ordning och allmän
säkerhet,

c) befattningar vid sådana fångvårds- och korrektionsanstalter,
som äro avsedda huvudsakligen för män
eller manlig ungdom,

d) diplomatiska och konsulära befattningar, dock
ej socialattaché- och kanslistbefattningar;

3) samt att frågan om kvinnas tillträde till prästerliga ämbeten och
tjänster regleras genom annan särskild lagstiftning av kyrkolags natur och
av innehåll, förutom att kvinna må kunna prästvigas, att kvinna berättigas
innehava dylika ämbeten och tjänster med de inskränkningar, som betingas
av att kvinnlig präst ej må anställas eller förordnas mot vederbörande
församlings vilja.

Förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 17, 21, 27, 28, 96, 97 och

108 regeringsformen.

§ 4.

Konungen äger att allena styra riket på det sätt denna regeringsform
föreskriver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse
och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner
kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare
av den rena evangeliska läran. Ej må makar, föräldrar och deras barn
eller syskon på en gång vara ledamöter av statsrådet.

§ 17.

l:o. Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolv av Honom
utnämnda lagkunniga personer, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva
dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt i sådana värv
ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd och utgöra
Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöver tolv,
såvida ej Konungen och riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom. stadgar,
besluta, att högsta domstolen skall på avdelningar arbeta; och varde, i
sådant fall, såväl justitierådens antal med iakttagande av vad ovan är
sagt om ärendenas fördelning mellan avdelningarna i saöfma ordning
bestämda.

2:o. Konungens rätt att pröva och avgöra besvär, som jämlikt författningarna
må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skall i den
omfattning, som bestämmes i särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen
samfällt enligt den i 87 § 1 mom. stadgade ordning, uppdragas
minst sju av Konungen utnämnda personer, som förvaltat civil beställning
samt där uti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. De kallas regeringsråd
och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av

110

hela antalet regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva
dem, som uti domareämbeten må nyttjas.

Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning och
tjänstgöring meddelas i omförmälda lag.

§ 21.

Tre ledamöter av högsta domstolen och en av regeringsrättens lagfarna
ledamöter skola tillsammans utgöra Konungens lagråd.

Lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande,
upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar,
vilka för sådant ändamål bliva av Konungen överlämnade. Där så prövas
nödigt, må Konungen för visst ärende till ledamot av lagrådet ytterligare
förordna en för insikt, erfarenhet och redlighet känd person.

Närmare bestämmelser om tjänstgöringen i lagrådet meddelas i särskild,
av Konungen och riksdagen jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad
lag.

§ 27.

Till justitiekansler må Konungen nämna en lagfaren, skicklig
och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad. Honom, såsom Konungens
högste ombudsman, åligge förnämligast, att föra eller genom de
under honom ställda fiskaler låta föra Konungens talan i mål, som röra
allmän säkerhet och kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar, hava
tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som
av domare och ämbetsmän begångne bliva.

§ 28.

Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenske
män till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den
egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Infödda
svenska kvinnor må öven i den ordning, som nyss nämnts, och enligt grunder,
som fastställas i särskild av Konungen och riksdagen stiftad lag eller
beträffande prästerliga tjänster genom lag, stiftad enligt § 87 2 mom., kunna
utnämnas och befordras till dylika ämbeten och tjänster. Konungen vare
ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning,
till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska lärartjänsterna
likväl undantagna, såsom ock till lärare- oeh andra beställningar vid andra

111

inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarbetattningar,
kalla och befordra även personer av utländsk börd av utmärkt
förtjänst, de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen
kunna uti militära ämbeten nyttja utländske män av sällsynt skicklighet,
men icke till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock
person av utländsk börd nämnas, där lön ej är med befattningen förenad.
Konungen fäste, vid alla befordringar, avseende endast å de sökandes förtjänst
och skicklighet, men icke på deras börd. Till prästerligt ämbete
eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att meddela undervisning
i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas,
som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla övriga ämbeten eller
tjänster, med det undantag i avseende å statsrådets ledamöter, som i 4 §
stadgas, må bekännare av annan kristen troslära, ävensom av den mosaiska,
kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska
läran, såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i handläggning
eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska kyrkan. Varje departementschef
skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden,
tjänstledighet och avsked, till och ifrån ämbeten och tjänster
vid de verk och stater, som under departementet höra.

§ 96.

Varje lagtima riksdag skall förordna två för lagkunskap och utmärkt
redlighet kända personer, den ene såsom justitieombudsman och den andre
såsom militieombudsman, att i egenskap av riksdagens ombud, efter den
instruktion riksdagen för vardera utfärdat, hava tillsyn över lagars och
författningars efterlevnad, inilitieombudsmannen i vad de skola tillämpas
vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från
de till försvarsväsendet anslagna medel och justitieombudsmannen i våd
de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas,
ävensom att enligt den fördelning nu är sagd vid vederbörliga domstolar
i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utövning av väld,
mannamån eller annan orsak någon olaglighet begått eller underlåtit att
sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto
underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning
för aktörer utstaka.

§ 97.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen, som, så länge de
sina ämbeten innehava, skola i alla avseenden anses lika med Konungens

'' O

112

justitiekansler, väljas på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid
jämväl för en var av dessa riksdagens ombudsmän utses en person av de
egenskaper, som hos ombudsmannen erfordras, att honom efterträda, ifall
han, innan nästföljande lagtima riksdag anställt nytt val av ombudsman,
skulle med döden avgå, samt att utöva ämbetet under den tid, ombudsmannen
kan vara av svår sjukdom eller annat laga förfall därifrån förhindrad.

§ 108.

Lagtima riksdag skall vart fjärde år, på sätt i riksdagsordningen
sägs, förordna sex för kunskaper och lärdom kända personer att jämte
justitieombudsmannen, som bland dem förer ordet, utöva vård över tryckfriheten.
Dessa kommitterade, av vilka två, utom justitieombudsmannen,
skola vara lagfarne, äge sådan befattning, att, i händelse någon författare
eller boktryckare, innan tryckningen, själv överlämnar dem en skrift och
begär deras yttrande, huruvida åtal därå, efter tryckfrihetslagen, kan äga
rum, skola justitieombudsmannen och minst trenne kommitterade, varav
en lagfaren, ett sådant yttrande skriftligen avgiva. Förklara de däruti,
att skriften må tryckas, vare då både författare och boktryckare från allt
ansvar frie, och ligge det å kommitterade.

Förslag till ändrad lydelse av 68 och 70 riksdagsordningen.

§ 68.

Till följd av regeringsformens 96 § skall varje lagtima riksdag förordna
två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända personer, den ene
såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman, att i
egenskap av riksdagens ombud hava tillsyn över lagars och författningars
efterlevnad av domare, ämbets- och tjänstemän samt att inför den riksrätt,
som i bemälde grundlags 102 § till dess inrättning och göromål beskrives,
eller vid andra vederbörliga domstolar, i laga ordning tilltala dem,
som i sina ämbetens utövning anses av väld, mannamån eller annan orsak
hava någon olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter
behörigen fullgöra.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen, vilkas rättigheter
och åligganden ytterligare såväl i regeringsformen som genom särskild för
en var av dem utfärdad instruktion utstakas, väljas var för sig av fyrtioåtta
för tillfället nämnda valmän, av vilka vardera kammaren inom sig
utser tjugufyra. Dessa valmän, vilka böra till valförrättningen sammanträda
samma dag, då de blivit utsedda, och ej må åtskiljas förr än valen
äro fulländade, skola först samfällt, medelst slutna sedlar, var för sig föreslå
den person, som de anse böra komma under omröstning. Falla därvid
rösterna till mer än hälften på en person, är han behörigen vald. Aro
åter rösterna så delade mellan flera, att sådan pluralitet för någon icke
äger rum, anställes ny omröstning med slutna sedlar till antagande av den,
som de flesta rösterna erhållit, eller, om han icke antages, av den, som
näst honom blivit av de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarna
sålunda försiggått, likväl ingen hava erhållit den här föreskrivna
pluralitet, anställes ny omröstning över alla dem, som vid den första omröstningen
blivit satta i fråga; skolande den, som erhållit de flesta rösterna,
anses behörigen vald.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då justitieombudsmannen och

15—105440.

114

militieombudsinannen utses, och på enahanda sätt för en var av dessa riksdagens
ombudsmän välja en person av de egenskaper, som hos ombudsmannen
erfordras, för att honom efterträda, ifall han, innan nästa lagtima
riksdag anställt nytt val av ombudsman, skulle med döden avgå,
samt att utöva ämbetet under den tid ombudsmannen kan vara av svår
sjukdom eller annat laga förfall därifrån hindrad.

I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, under
det riksdag är församlad, avsäger sig förtroendet, eller med döden avgår,
insätter riksdagen genast i ämbetet den person, som blivit till efterträdare
utsedd. Skulle ombudsmans utsedde efterträdare, under riksdag avsäga
sig det erhållna förtroendet eller i ombudsmansämbetet insättas eller med
döden avgå, utväljes på ovan stadgade sätt en annan behörig person i
hans ställe.

Inträffar något av dessa fall mellan riksdagarna, skall riksdagens rätt
härutinnan genom de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret utövas.

§ 70.

Lagtima riksdag skall vart fjärde år förordna sex för kunskaper och
lärdom kända personer att, jämte justitieombudsmannen, som bland dem
förer ordet, utöva vård över tryckfriheten. Dessa kommitterade, av vilka
två, utom justitieombudsmannen, skola vara lagfarna, väljas medelst omröstning
genom tjugufyra valmän, därav vardera kammaren inom sig utser
tolv. Avgår mellan riksdagarna någon bland kommitterade, välja de
övriga till det lediga rummet en behörig person.

Till. Anmärkningar till förestående grundlagsändringar.

Regeringsformen.

§ 4.

»Svenske män» har här utbytts mot »svenske medborgare» samt
»fader och son eller bröder» mot »makar, föräldrar och deras barn eller
syskon». Sist avsedda ändringsförslag överensstämmer med den motsvarande
ändring, som år 1916 vidtogs i den norska grundlagen.

§§ 17, 21 och 27.

»Män» har här utbytts mot »personer» och »man» mot »person».

§ 28.

Det år 1909 gjorda tillägget till denna § i fråga om kvinnas tillträde
till lärår- och läkarbefattningar samt befattningar vid inrättningar
för vetenskap, slöjd eller skön konst har föreslagits skola utgå för att i
enlighet med vad kommitterade i annat sammanhang uttalat ersättas med
en hänvisning till särskild lagstiftning.

Rörande denna lagstiftning hava kommitterade i fråga om kvinnas
tillträde till prästerliga ämbeten och tjänster ansett det böra uttalas, att
densamma skall meddelas i den ordning, varom stadgas i § 87 2 mom.
regeringsformen, d. v. s. efter samtycke av allmänt kyrkomöte.

Likasom nämligen 1910 års lag angående tillsättande av prästerliga
tjänster, vari kommitterade föreslå, att ändring skall ske, är av kyrkolags
natur, så torde detta även böra bliva fallet med avseende å den särskilda
lagstiftning i övrigt, som är avsedd att reglera frågan om kvinnas tillträde
till prästerliga tjänster.

»Utländske män» har ansetts böra — dock ej i fråga om militära
ämbeten — utbytas mot »personer av utländsk börd». Motsvarande ändring
har ansetts böra ske i fråga om konsul.

116

§§ 96, 97 och 108.

De föreslagna ändringarna i dessa paragrafer avse endast att utbyta
»män» mot »personer» och »man» mot »person».

Riksdagsordningen.

§§ 68 och 70.

Här föreslagna ändringar äro desamma som i §§ 96, 97 och 108''
rege ringsfo r men.

De grundlagsändringar, som av kommitterade föreslås, äro, såsom i
annat sammanhang framhållits, alla av den art, att genom dem icke fastslås,
att vederbörande befattning är tillgänglig för kvinnor, men att a.
andra sidan icke heller ordalydelsen innebär något hinder häremot.

Bilaga 1

FÖRTECKNING

Ö V E H

DELS SÅDANA TJÄNSTER,

SOM TILLSÄTTAS AV KONUNGEN GENOM FULLMAKT, OCH SOM
SÅLUNDA BERÖRAS AV § 28 REGERINGSFORMEN,

DELS SÅDANA TJÄNSTER, SOM

AV KONUNGEN TILLSÄTTAS GENOM KONSTITUTORIAL ELLER

FÖRORDNANDE 1

(UNDANTAGNA ÄRO MILITÄRA OCH CIVILMILITÅRA
TJÄNSTER SAMT TJÄNSTER VID ALLMÄNNA
LÄROVERKEN, SEMINARIERNA OCH
STATSSAMSKOLORNA.)

*) I samtliga de fall, då en tjänst tillsättes genom konstitutorial eller förordnande är meddelande härom
lämnat i tabellen antingen i not eller i senare fallet även genom beteckningen: extra, framför
befattningens namn.

t ‘.Hyv/.

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
1 Konungens statsråd. 1 Statsminister 1..........	1	: §§ 4, 6 R. F.
1 Minister för utrikes ärendena 1 . . . ,	1	§ 4 B. F.
Statsråd 1 ..........	«.)	§§ 4. 6 B. F.
11 Konungens högsta dom stol och regeringsrätt. Högsta domstolen. Justitieråd.........	24	■ § 17 R. F.
Regeringsrätten.		♦
Regeringsråd...........	<	§ 17 B. F.
III. Kungl. Maj:ts kansli, över-rätter och kollegier samt övriga till statsförvaltningen hörande allmänna verk och styrelser, samt till statsdepartementen hörande stater och kårer. Andra huvudtiteln. Justitiedepartementet. (Instr. 14 dcc. 1917.)
Kansliavdelningen. Statssekreterare o. expeditionschef 1 2 .	i
Kansliråd.............	2
Förste kanslisekreterare.......	1
Registrator............	1
Andre kanslisekreterare.......	2
Lagavdelningen. Chef för lagavdelningen 3......I	i
Ledamot å lagavdelningen 2.....	i
Förste kanslisekreterare.......!	i

Förtroendesysslor (§ 35 B. F.). ä Förordnande.

Betat t n i n g l j	Antal	1 Kompetensfordringar
Nedre justitierevisionen.
i (Instr. 23 sept. 1915 med ändr. 28 nov. 1919.)
i Revisionssekreterare1........	23
! Förordnade revisionssekreterare ....	4
! Protokollsekreterare.........	(5
Registratorer...........	2
j Kanslist.............j	1	!
Justitiekanslersämbetet.		j
j (Instr. 25 okt. 1918.)		j
Justitiekansler2..........	1	§ 27 K. F.
i Expeditionssekreterare........	1	j
: Registrator............ •	1
Svea hovrätt med Krigshovrätten. (Arbctsordn. 29 ang. 1919.)
i President 2............	1
\| Hovrättsråd............	40
j Assessorer3 ............	25
1 Sekreterare............
j Advokatfiskal...........	1
j Krigshovrättsråd..........	1	i
j överkrigsfiskal...........	1
Göta hovrätt.		• : 1
(Arbetsordn. 29 ang. 1919.)		\| 1
j President2........- • • •	1
Hovrättsråd............	20
Assessorer3............	10	!
Sekreterare............	1
\| Advokatfiskal..........•*	1
Hovrätten över Skåne och Blekinge.
(Arbetsordn. 29 ang. 1919.)
1 President2............	1	■
Hovrättsråd............	9
I Assessorer3...........	10
j Sekreterare............	1
j Advokatfiskal...........	1	-

1 Fullmakt eller förordnande. 2 Förtroendesysslor (§ 35 R. F.). 3 Förordnande.

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Justitiestaten å landet.		:
Hii radshövdingar..........	123
Vattendomstolarnas personal.
(Stadga 6 dec. 1918.)
Vattenrättsdomare1.........	5
Vattenrättsingenjörer1........	10
Vattenrättssekreterare1.......	5	i i
Krigsrätternas civila personal.		-i
(Instr. 19 juni 1919.)
Krigsdomare 1...........	24
Vice krigsdomare 1.........	24	.■ !
Auditörer ............	38
Vice auditörer2..........	48
Krigsfiskaler 2........... Vice krigsfiskaler 2..........	32 7	\|
Fångvårdsstyrelsen.		i i
(Instr. 16 dec. 1910.)
Överdirektör 3...........	i	. " '' • -v*:»- ''
Byråchefer............	2	För tjänst å kameralbyrån: ex. för inträde i
Arbetsintendent2..........	1	K. M:ts kansli samt kunskap i bokföring, å
	2	kanslibyrån: i regel ex. för inträde i rätte-
Förste aktuarie..........	i	gångsverken. Arbetsintendent: ex. vid tekn. läroverk el. likn.
Kamrerare............	i
Fångvårdsstaten. (Instr. 22 mars 1918.)
Direktörer*............	23	Stud. ex. oi. därmed jämf. ex. samt t.jg. hos
		fångvårdsst. el. vid fångvårdsanst.
Statens uppfostringsanstalt å Bona.
(Stadga 16 nov. 1917.)
Direktör4.............	1
Tredje huvudtiteln. Utrikesdepartementet:i.
(Instr. 12 sept. 1919.)
Kabinettssekreterare......... Avdelningschefer..........	1 4

1 Förordnande på 5 år. 2 Förordnande. 1 Förtroendeavsglor (§ i}» 1!. F.). * Konstitutorial.

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Chefer för byråer..........	6	" • " 1
Andre legationssekreterare......	7
Vice konsul............	i
Byråsekreterare...........	0
Extra byråsekreterare........	1
Arkivchef.............	1	>
Förste arkivarier..........	2
Andre ..........	2	.
Kamrerare.............	1
Beskickningar till främmande
makter C
Envoyéer och ministrar m. fl.....	28
Legationssekreterare.........	12
Extra legationssekreterare......	3
Kanslister.............	8
Legationspredikanter........	4
Socialattachéer2..........	3
Svenska generalkonsuler, konsuler
och vicekonsuler L
(Instr. 27 april 1908).
Generalkonsuler . . . . . . . . . .	26	''
Konsuler.............	137
Vice konsuler (med lön).......	6
Kanslister.............	9
Fjärde huvudtiteln.
Lantför svarsdepartementet. (Instr. 14 dec. 1917.)
Statssekreterare 2..........	1
Expeditionschef1..........	1
Kansliråd.............	4
Förste kanslisekreterare.......	4
Kanslisekreterare..........	1
Registrator............	1
Andre kanslisekreterare.......	4
Generalstaben.
Professor .............	1
Krigsarkivarie...........	1

FBrtroendesysrior (§ 35 R. F.). 2 Förordnande.

7 *''

befattning	Antal	Kompetcnsfordringnr
Arméförvaltningen. (Instr. 11 okt. 1907.)
Generalkrigskommissarie.......	1
Chefer för civila byråer.......	4	För inträde såsom civil tjänsteman erfordras
1 Sekreterare............	5	jur. kand. ex.; ex. till rikets rättegångsverk
Extra sekreterare..........	l	el. kansliox. samt kunskap i bokföring.
) Kamrerare............
! Revisionskommissarier........	4	!
Krigskassor............	1

Karl Gustafs stads gevärsfaktori, i

(Instr. 20 febr. 1908.)

Fabriks ingenjör..........

Ammunitionsfabriken.

(Instr. 20 febr. 1908.)

Fabriksingenjör..........

Åkers krutbruk.

(Instr. 20 febr. 1908.!

Fabriksingenjör.........

Arméns kasembyggnadsnämnd.

(Instr. 19 dcc. 1913 med följ. öndr.)
Byggnadschef...........\ 1

Krigshögskolan.

(Regi. 4 nov. 1904 med följ. ändr.)

Lärare1............. 8

Artilleri- och ingenjörhögskolan.

(Regi. 22 ang. 1914.)

| Lärare 1............. 4

Krigsskolan.

(Regi. 22 aug. 1913.)

| Lärare 1 1

Regementspastorer........ 50

i Bataljonspredikanter........ 1

1 i Tekn. högskolans avdeln. för mekanisk tekno-j
logi el. motsv. läroanstalt; intyg om praktisk
erfarenhet i ledandet av mekanisk verkstad.

1 ! Lika med närmast föregående.

Tekn. högskolans avdeln. för kemisk teknologi
cl. motsv. läroanstalt; intyg om praktisk erfarenhet
i bomullskrnts tillverkning och undersökning.

dersökning

1 Förordnande.

Befattning	—................ •• 1 Antal I	................—— Kompetensford ringar
Femte huvudtiteln.
Sjöförsvarsdepartementet.
(Instr. 14 dec. 1917.)		i
Statssekreterare o. expeditionschef12 .	1
Kansliråd.............	2
Förste kanslisekreterare.......	2
Registrator............	1
Andre kanslisekreterare.......	9» *
Marinförvaltningen.		''
(Instr. 20 sept. 1919.)
Marinöverkommissarie........	i
Afniralitetsråd o. chef för kaméralbyrån	i
Sekreterare............	3
Förste revisor...........	1	För civil tjänsteman inom verket: ex. inför
Kamrerare............	1	juridisk fakultet.
Advokatfiskal2 ..........	1
Kemist8.............	1	I regel fackskola för kemisk teknologi in. m.
Marinstaben. ; Instr. 16 nov. 1917.1
Registrator och aktuarie......	1	= Marin underintendent.
Sjökrigshögskolan. (Regi. 23 juli 1908 med följ. ändr.)
Lärareä.............	5
Sjökrigsskolan. (Regi. 8 okt. 1915.1
Lärare2.............	4	Akad. ex. ni. m. el. motsv.
Skeppsgosseskolan i Karlskrona. (Stadga 13 mars 1896.1
Rektor..............	1
Navigationsskolorna. (Regi. 29 mars 1912.)
Föreståndare...........	5	Sjökaptensex. in. m. samt viss praktisk tjänst-
Regementspastorer	3	göring.
1 Bataljonspredikanter........	2

1 Förtroendesyssla (§ 35 K. F.). 2 Förordnande. 3 Förordnande, sedermera ev. fullmakt.

Ii c f a. t t n i n g	Antal	Kompctonsfordringar
Lotsstyrelsen. ilnstr. 13 dee. 1907 o. 22 jan. 1915.)
Generaldirektör 1..........	1
Byråchef (å kanslibyrån)......	1
Byråchef (å lotsbyrån)2.......	1	Företrädesvis lotsbefäl el. sjöofficer.
Överfyringenjör..........	1	Minst 2 års förordnande som fyringenjör.
Sekreterare............	1	Jur. cx. cl. cx. till rättegångsverkon.
Kamrerare............	1	I regel dito el. kansliex.
Fyringenjörer...........	2	Tekn. högskola cl. viss praktisk verksamhet. \|
Lotsverket. (Regi. 23 dec. 1914.)
Lotskaptener...........	0
Lotslöjtnanter...........	7
Sjökarteverket. (Instr. 23 dec. 1918.)
Förste aktuarie..........	i	jFil. ämb.- el. fil. kand. ex., vardera i ettdera av
Aktuarie............. Kartograf.............	i	l ämnena astronomi el. matematik samt omfatt. j jämväl ämnet fysik; provtjänstg. vid sjö-
	J karteverket el. rikets allm. kartverk el. likn. praktisk verksamhet.
Nautisk meteorologiska byrån. (Instr. 29 nov. 1907.)
Föreståndare...........	i
Assistenter............	2
Sjätte huvudtiteln.		!
Civildepartementet.		i
(Instr. 14 dec. 1917.)
Statssekreterare 2..........	1
Expeditionschef12.........	1
Kansliråd . . •..........	0
Byråchef för lagärenden 2......	1	\|
Förste kanslisekreterare.......	ö
Registrator............	1
Andre kanslisekreterare.......	5
Extra byrå för fattigvårdsärenden.
Fattigvårdsinspektör.......	t

1 Förtroendesysslor {§ 35 R. F.). 9 Förordnande.
2*—ior>ur>.

10*

1 Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Länsstyrelserna med landsstaten.		\|
(Instr. 1 dec. 1882 o. 24 febr. 1899:
12 april 1918.)
Överståthållare 1..........	1
Underståthållare1 ........ . .	1 ;	!
Sekreterare • . ... ..........i	2
Kamrerare............	2
Polismästare 1...........	i	■ ,*
\| Polisdomare ............!	i
i Polisintendenter..........	3
i Landshövdingar1..........	24
1 Landssekreterare..........	24
\| Landskamrerare . ......'' • • ■	24
Länsassessorer ...........	4fi
Landsfogdar............	24	Ex. niedf. behörighet till domarbefattn.. förfa-
(Instr. 14 dec. 1917.)		renbet i domarvärv m. m.
Städernas styrelser.
j Borgmästare............	90
i Rådmän i Stockholm . .......	20
j Magistratssekreterare i Stockholm . . .	1	''
Generalpoststyrelsen. (Instr. 31 dec. 1909.)
[ Generalpostdirektör12........	1
Byråchefer3............	4
Sekreterare o. förste intendent8 . . .	1
5 Sekreterare 3............	5
Kamrerare3 . ...........	i
Intendenter8...........	2
Förste aktuarier 8.........	o O	i '' ■
Ombudsman 8...........	l
Poststaten.	j
1 Postdirektörer8..........	1 6
1 Postmästare klass 1 A".......	11
» » 1 Bs.......	23
1 överkontrollörer3.........	0

1 Förtroendesysslor (§ 35 R. F.l. 2 Förordnande på b ar. s Konstitutorial

ii e f ii t t ii i n k	Antal	Kompetensfordringar
Telegrafstyrelsen.
Generaldirektör12......... Byråchefer............	1 d
Professor .............	1
Telegrafstaten.
Telefondirektörer..........	2
Telegrafdirektörer.........	4	. !
Linjedirektörer...........	7	.
Verkstadsdirektör2.........	1
Telegraf inspektörer s........	4
Järnvägsstyrelsen.
(Instr. 21 dec. 1917.)
Generaldirektör12.........	1
Överdirektörer2..........	2
överingenjörer4..........	2	..
Byråchefer5............ Administrativa byrån.	12
Ombudsman...........	1	Ex. medförande behörighet till domarebeiättn.
Sekreterare...........	1	Ovanstående ex. eller kansliex.
Byrådirektör...........	1	Ex. inför fil. fakultet (matematik häri ingående).
Förste aktuarie (å statistiska kontoret)	1	Ex. inför fil. fakultet (något av ämnena national-
Kameralbyrån.c Sekreterare....... . .	1	ekonomi, statskunskap, statistik el. matematik häri ingående).
Kamrerare...........	1
Revisor...........	1
Banbyrån.15
Arkitekt.........	1	1
Byråingenjörer av l:a kl......	4	[Högre teknisk examen.
Lantmätare...........	1	Kompetens för distriktslnntmätarebefattning.
Byggnadsbyrån.l!
Förste byrådirektörer....... Byråingenjörer av l:a kl......	2 o	Högre teknisk examen.
Ombudsman...........	i	Ex. medförande behörighet till domafebefattn.
Sekreterare...........	2	Ovanst. ex. eller kansliex.
Maskinbyrån.1’
Överinspektör..........	1	1
Byråingenjörer av l:a kl......	4	/■Högre teknisk examen.
Byrådirektör...........	1

1 Förtroendesysslor (§ 35 R. F.). 3 Förordnande på (j år. 3 Förordnande på 8 år. '' Förordnande
på 5 år. 6 Konstitutorial. 0 Samtliga här nedan npptagna befattningshavare tillsatta medelst konstitutorial.

12*

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Verkstadsbyrån.
Byrådirektör 1..........	1
Förrådsbyrån.2
Sekreterare ...........	1
Byråingenjörer av l:a klass ....	2	Högre teknisk examen.
Förrådskontrollör.........	1
Elektrotekniska byrån.2
Byrådirektör...........	1	Illögre teknisk examen.
Byråingenjörer av l:a klass ....	2
Trafikbyråerna.2
Överinspektör för säkerhetstjänsten .	i
» 3 trafiktjänsten . . .	i
Sekreterare...........	o O
i Militärbyrån.
Sekreterare1..........	1
i Taxebyråerna. 2
Byrådirektör...........	i
Sekreterare ...........	4
överkontrollör ’...........	1
Förste kontrollörer........	3
Järnvägsstaten.2
Distriktschefer...........	5	•
Bandirektörer...........	5	jllögrc teknisk examen.
\| Maskindirektörer..........	5
1 Trafikdirektörer..........	»	Förfarenhet i järnvägsdrift, mogenhet;sex.
Väg och vattenbyggnadsstyrelsen. (Instr. 30 dcc. 1911.)
överdirektör............	i
Byråchefer...........	2	Tekn. högskola samt prakt. dngl. i ingenjörsyrk.
Byrådirektör............	1	Ex., berättigande till inträde i rättegångsverken.
Förste byråingenjörer........	2	= Byråchef.
Väg- och vattenbyggnadsstaten.		j
Distriktschefer...........	6	= Förste byråi ugenjör.
j Extra distriktschef3.........	1

1 Konstitutorial. 2 Samtliga här nedan upptagna befattningshavare tillsatta medelst konstitutorial.
3 Förordnande.

Befattning	Antal	Kompotensfordringar
V attenfallsstyrelsen.
(Instr. .‘51 dcc. li)08.)
i Generaldirektör1.......... Biträdande ingenjör2........	1 1	Högre tekn. läroverk samt framstående praktisk
		verksamhet inom väg- och vattenbyggnads-
Sekreterare och ombudsman 2 .... överingenjör2...........	:i 1	facket. Ex., berättigande till inträde i rättegångsverken.
Dir. för stat:s kraftverksförvaltn.2 . . .	1	j-Högre tekn. läroverk.
Medicinalstyrelsen.
(Instr. 17 dec. 1914.)
Generaldirektör..........	1	Log. läkare.
Medicinalråd...........	4	Leg. läkare.
Medicinalråd...........	1	Leg. veterinär.
Byråchef.............	1	Domarckompetcus.
! Statsinspektör över köttkontrollen . . .	1
Ombudsman............	1	Leg. läkare.
Byråveterinär...........	1	Leg. veterinär.
Sekreterare............	3	Jur. examen.
Kamrerare............	1
Kontr. av hospitalsförvaltningen . . .	1
Inspektris över sjuksköterskeväsendet .	1
Läkarstaten.
\| Förste provinsialläkare.......	253
i Provinsialläkare.......... ! överläkare vid kur- och vårdanstalter för	212
sinnessjuka...........	14
\| Hospitalsläkare (Visby).......	1
! Lasarettsläkare...........	72
i överläkare vid särskilda vårdanstalter .	27
Karantänstaten.
i Karantänsläkare8..........	1
I Länsveterinärstaten.
Länsveterinärer.........	32

1 Förordnande på 6 år. 2 Förordnande. 3 Däri inräknat i förste stadsläkare.

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Statens bakteriologiska labora-		j
torium.	! ■ i
Inspektor och kontrollant1......	1
Föreståndare...........	1	\|
Laboratorer ............ .
Statens rättskemiska laboratorium.
Föreståndare (professor).......	1	Leg. läkar»; m. in.
Statens farmaceutiska laboratorium.
Laborator............	1	I
Fattigvårdsinspektionen.
(Lag 14 juni 1918; Instr. 25 april 1919.)		j
Fattigvårdskonsulenter.......	9
Försäkringsrådet.		j
(Lag 29 juni 1917.)		j
Presidents............	1
Försäkringsråd...........	3	Domarekompetens
Sekreterare............	1
Biksförsäkringsanstalten.
(Instr. 31 dec. 1917.)
Generaldirektör..........	1
Byråchef.............	1	Domarekompetens.
Byråchef.............	1	= Aktuarie vid livförsäkringsbolag.
Byråchef.............	1
Extra byråchef.........	1
Tillfälliga ledamöter........	3
Sekreterare............	1	Domarekompetens
Extra sekreterare..........	7
Extra förste aktuarier........	3
1 Extra förste byråingenjörer.....	3

Förordnande. ! Förtroendesyssla (§ 35 It. F.).

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Socialstyrelsen. (Instr. 8 nov. 1912.;
Generaldirektör.......... Byråchefer............	1 5
Extra byråchef..........	i
Sekreterare ............	4	Ant. iil. examen el. examen, berättigande till
Förste aktuarie!-..........	ö	inträde i rättegångsv. el. ex. för K. M:ts
Extra förete aktuarie........	1	kansli cl. handelshögskola el. med. lic. ex.
Extra byråassistenter........	2	el. tekn. högskola.
Extra förste byråingenjör......	t
Yrkesinspektionen.
(Instr. 18 okt. 1912.)
Yrkesinspektörer..........	9	Tekn. högsk. el. motsv. utbildn. samt minst 8
	år dels utövat för tjänsten lämpad industriell
Arbetsrådet.		verksamhet, dels tjänstgj. som assistent hos vrkesinspektör.
Ordförande1............	1
Föredragande ledamöter1......	2
Sekreterare1............	1
Pensionsstyrelsen.
(Instr. 11 dec. 1914.)
Generaldirektör..........	1
Byråchefer............	2	Domarekompetens.
Byråchef.............	i	= Aktuarie vid livförsäkringsbolag.
Byråchef.............	i	Fil. examen c. d.
Byråchefer............	4
Extra byråchef..........	1
Sekreterare ............ Sekreterare............	8 3	Domarekompetens.
Extra sekreterare	i
Förste aktuarie..........	i	Fil. examen e. d.
Förete aktuarie..........	i	= Aktuarie vid livförsäkringsbolag.
Försäkringsinspektionen.
(Instr. 12 nov. 1919.)
Överdirektör............	i
Byrådirektör............	i	Ex., berättigande till inträde i rättegångsverken.
Förste aktuarie..........	i	= Aktuarie vid livförsäkringsbolag.
Förste revisorer..........	2	Därav en = närmast föreg.

1 Förordnande.

it;

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Sjunde huvudtiteln.	1 i	i i l i • .. i
Finansdep artementet.
(Instr. 14 dec. 1917.)		i i
Statssekreterare 1..........j	1	i \|
Expeditionschef2..........1	1
Kansliråd............. j	4
Byråchef för lagärenden.......	1
Förste kanslisekreterare . . . » . . .	4
Registrator..........	1
Andre kanslisekreterare.......	4
Extra andre kanslisekreteran- .... I	1
\| Kammarkollegium. (Instr. 31 dec. 1919.)
! Generaldirektör 2..........	1
Kammarråd............	5	\|
1 Förste advokatfiskal........	1
Andre advokatfiskal........	1
1 Sekreterare............	5
\| Arkivarier............	4	Därav en = byr&ingenjör i lantmäteristyrelsen.
Statskontoret. 1 (Instr. 21 nov. 1913 med ändr. 11 juli 1919.)
1 Generaldirektör 2..........	1
Statskommissarier.........	5
Sekreterare ............	i
1 Räntmästare............	i	1
1 Kamrerare............	2	1
Förste revisor...........	i
Extra förste revisor........	i
j Ombudsman............	i
Mynt- och justeringsverket. (Instr. 18 okt. 1918.)
! Myntdirektör...........	i	1 Kil. ex. i vissa ämnen (el. tekn. högskola) samt
Förste ingenjörer..........	2	j vissa prov vid verket.
I Kamrerare............	i 1	Jur. examen samt kunskap i bokföring.
Ingenjörer............	2	= Myntdirektör.
Kassör..............	1	Handelshögskola, handelsgymnasinm e. d.

Förordnande. 2 Förtroendesysslor (§ 35 R. F.).

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Kommerskollegium.		*
(Instr. 31 dec. 1919.)
Generaldirektör 12.......	1 1
j Kommerseråd och byråchefer . .	5
Extra byråchef å fartygsinsp.....	1	Fullst. kurs i skeppsbyggn.lära o. ångmaskins-
j Byrådirektör.........	1	lära vid Tekn. högsk. el. Chalmers tekn. in-
Extra byrådirektör........	1	stitut el. motsv. kunskaper samt praktik.
I Byrådirektör o. överinspektör ....	1
Navigationsskoleinspektör . . . . .	i 1
1 Skeppsmätningsöverkontrollör o. överin-
spektör.........	1	= Byråchef å fartygsinsp. samt språkkunsk.
Sekreterare.......	4
Extra sekreterare......	2	''
Kamrerare.......	1
Förste byråingenjörer........	4
j Extra förste byråingenjör......	1
Extra förste byråinspektör.....	1	= Byråchef å fartygsinsp. ''
Teknisk konsulent......	1
Sjötekniskt biträde......	1
Förste aktuarier.......	3
Red. f. kommersiella meddelanden .	1
j Sjöåklagare 3.......	1
Bergsstaten.
Bergmästare..........	6	\|
Gruvingenjörer..........	4	1 Bergsingenjörsex. från avd. för gruvvetenskap
Extra gruvingenjörer........	2	1 samt viss praktik.
Förste fartygsinspektörer.....	6	Fullst. kurs i skeppsbyggnads- o. ångmaskins-lära vid Tekn. högsk. el. Chalmers tekn.
! Elektriska inspektörer . . .	3	inst. el. motsv. samt praktik.
Sprängämnesinspektör..... \|	1
Kammarrätten. (Instr. 23 dec. 1908 med följ. ändr.)
President1......	1
Kammarrättsråd......	10

1 Förtroendesysslor (§ 35 R. F.). 2 Förordnande på 6 år. s Förordnande.

3*—195446.

18*

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Revisionskommissarier........	2
Sekreterare ...........	1
Advokatfiskal...........	1
Extra förste revisorer........	3
Generaltullstyrelsen.
(Instr. 2 dec. 1910 o. 12 okt. 1917.)
Generaltulldirektör.........	1	Kunskapsprov, som krävas för den, som i do-marvärv nyttjas.
Byråchef............. Byråchefer............	1 3
Sekreterare............	2
Kamrerare............	1
Förste revisor...........	1
Förste aktuarie..........	1
Byråassistenter...........	2
Tullstaten.
Tullförvaltare...........	18
överinspektörer..........	6
Statistiska centralbyrån.
(Instr. 1 nov. 1918.)
överdirektör............	1
Byråchefer............	3	\|l regel fil. examen i vissa ämneD.
Förste aktuarier..........	3
Förste aktuarie..........	1	Jur. examen och praktiskt stat. arbete.
Byggnadsstyrelsen.
(Instr. 31 dec. 1917.)
Generaldirektör..........	1	iTeor. och prakt, insikter i husbyggnadskonst
Byggnadsråd...........	4	\| m. m.
Byråchef.............	1	Domarekomp.
Intendenter............	6	Minst 3 arkitektutbildning, därav 1 specialist
	å kultnrhist. byggn.vården, övriga tekn. hög-skola el. likn.

Sekreterare ............	1	Jur. examen.
Postsparbanken. (Instr. 22 dec. 1911.)
Direktör.............	1
Kamrerare och sekreterare......	1
Förste aktuarie..........	1
Extra förste aktuarie........	1

19*

Befattning	J Antal	Kompetensfordringar
Patent- och. registreringsverket. (Instr. 23 dec. 1914 m. ändr. 31 dec. 1919.)
Generaldirektör..........	1
Byråchefer............	6
Byrådirektör............	1	Jur. examen.
Byrådirektörer...........	18	J-Tekn. högskola samt prakt. tekn. verksamhet.
Förste byråingeojörer........	5
Bibliotekarie...........	1	Tekn. kunskaper.
Sekreterare...........	1	Jur. examen.
Bankinspektionen (å extra stat). (Instr. 26 nov. 1909.)
Bankinspektör..........	1
Ledamot och sekreterare......	1	Ex., berättigande till inträde i rättegångsverken.
Kontrollstyrelsen. (Instr. 17 dec. 1909 o. 26 sept. 1918.)
överdirektör...........	1
överingenjörer..........	2	Pil. ex. i vissa ämnen el. Tekn. högsk. el. 1. j
Sekreterare...........	1	Jur. examen.
Byråchef...........	1	I regel fil. examen i vissa ämnen el. jur. ex. el.
Sekreterare............	1	handelshögskola. Domarekomp.
Inspektör .............	1
Förste aktuarie..........	1	\| = Byråchef.
Extra byråchef...........	1
» laborator..........	1
» sekreterare ..........	1
» inspektör..........	1
Överkontrollörer2 (vid brännvins- o.
maltdryckstillverkningen).....	19
Statens provningsanstalt. (Instr. 12 nov. 1919.)
Professor (chef)..........	1	Teknisk-vetenskaplig skickl. samt praktisk er-farenhet.
Avdelningschefer........	4	I regel högre tekn. ex. samt praktisk skick-lighet.
Avdelningschef (mek. avdeln.) ....	1	= Pöreg. samt teor. ntbildn. i järnhantering.
Förste avdelningsingenjörer1.....	3

1 Konstitutorial. * Förordnande på 1 år.

20*

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Åttonde huvudtiteln. Ecklesiastikdepartementet. (Instr. 14 dec. 1917.)
Statssekreterare1..........	1
Expeditionschef12.........	1
Kansliråd.............	6
Förste kanslisekreterare.......	6	1
Kanslisekreterare..........	2
Registrator............	1
Andre kanslisekreterare.......	7
Aktuarie.............	1
Ecklesiastikstaten.
Ärkebiskop............	1	j§ 29 R. F.
j Biskopar.............	12
i Kyrkoherdar 3...........
Kanslersämbetet.
Universitetskansler........ •	1	1
Kanslerssekreterare.........	1	I
Universitetet i Uppsala. (Statuter 28 jan. 1916.) \| Teologiska fakulteten.		''
Professorer...........	7
\| Juridiska fakulteten.
\| Professorer ...........	8
1 Medicinska fakulteten.
Professorer...........	16
Laboratorer...........	2
j Filosofiska fakulteten.
Professorer...........	40
Laborator............	1
Biblioteket.
överbibliotekarie.........	1
Förste bibliotekarier.......	1 4	1

1 Förordnande. 2 Förtroendesyssla (§ 35 R. F.). 8 Utnämning ay konungen i de fall, dä valet

skett enl. § 41 mom. 2 el. 3 i lagen 9 dec. 1910 ang. tillsättande av prästerliga tjänster.

21*

Befattning	Antal	Kompctensfordringar
Kansliet.
Sekreterare...........	1
Räntekammaren och kontoret.
Räntmästare...........	1
Kamrerare . .........	1
Akademifogde1.........	1
Universitetet i Lund. (Statuter 28 jan. 1916.) Teologiska fakulteten.
Professorer...........	7
Juridiska fakulteten.
Professorer...........	7
Medicinska fakulteten.
Professorer ...........	12
Filosofiska fakulteten.
Professorer...........	32
Laborator............	1
Observator...........	1
Biblioteket.
Överbibliotekarie.........	1
Förste bibliotekarier.......	3
Kansliet.
Sekreterare och ombudsman ....	1
Räntekammaren och kontoret.
Räntmästare...........	1
Kamrerare...........	1
Karolinska mediko-kirurgiska institutet. (Stadgar 28 jan. 1916.)
Professorer............	24
Laboratorer............	5
Prosektorer............	2
Förste bibliotekarie.........	1
Sekreterare............	1
Kamrerare............	1

1 Konstitutorial.

22*

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
i----- • Tandläkarinstitutet. (Stadga 22 sept. 1899 med senare tillägg.)		1 !
j Ordinarie lärare..........	3
Skolöverstyrelsen. (Instr. 31 okt. 1919.)
j Generaldirektör..........	1
i Läroverksavdelningen.
Avdelningschef1.........	1	Ledamöter, inspektörer och konsulenter: per-
Ledamöter...........	4	Bonlig lämplighet, insikt och praktisk erfa-
	renhet; sekreterare: i regel ex., berättigande
Sekreterare...........	1	till inträde i rättegångsverken, samt förfa-j
j Folkskolea vdelningen.		renhet i domarvärv.
Avdelningschef1.........	i
Ledamöter...........	4
Extra ledamot..........	1
Sekreterare...........	1
Yrkesskoleavdelningen.
1 Avdelningschef1.........	1
i Ledamöter...........	2
Konsulent för husligt arbete 1 . . .	i
Sekreterare...........	i
Förste bibliotekskonsulent......	i
Inspektör för folkhögskolorna ....	i
Föreläsningskonsulent........	i
Inspektör för dövstumsundervisn. . . .	i
» » blindundervisn.....	i
Folkskolinspektörer2.......	52	~
(Instr. 15 dec. 1914.) Institutet och förskolan för blinda å Tomteboda. (Stadga 21 nov. 1913.)
Rektor1.............	1
Tekniska högskolan. (Stadga 28 juni 1901.)
Rektor3 (tillika professor)......	1
Professorer ............	32

1 Förordnande. 2 Förordnande el. konstitutorial. 3 Förordnande på 4 år.

Befattning ...	Antal	Kompetensfordringar
Chalmers tekniska institut. (Stadga 14 nov. 1902.) Rektor 1 (samtidigt professor) .... ''	i
Tekniska elementarskolorna. (Stadgar 15 juni 1877.) Rektorer och föreståndare......	3
Tekniska fackskolor och tekniska gymnasier. (Stadga 6 juni 1919.)
Rektorer.............	3
Lektorer.............	18
Tekniska skolan i Stockholm. (Stadgar 10 juli 1881 med följ. ändr.) \| Rektor för skolan.........	1
Tekniska skolan i Eskilstuna. (Stadgar 12 okt. 1889 med följ. ändr.) Rektor och föreståndare 2......	1
Gymnastiska centralinstitutet. (Stadga 13 juli 1887 med följ. ändr.) Föreståndare8 (tillika överlärare) . . .	1
Överlärare............	1
Farmaceutiska institutet. (Stadga 22 nov. 1901 med följ. ändr.) Föreståndare (samtidigt professor) 2 . .	1
Professor.............	1
Undervisningsanstalter för barn-morskor. (Stadga 18 okt. 1907 med följ. ändr.) överlärare............	2	Leg. läkare.

1 Fullmakt el. förordnande. 8 Förordnande. 3 Förordnande på 5 år.

24*

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Riksarkivet. (Instr. 10 dec. 1909 o. 24 okt. 1913.) Riksarkivarie...........	1
Förste arkivarie!-..........	4	Jur. kand. ex. el. fil. 11c. ex. (i senare fallet i
Andre arkivarier..........	4	vissa ämnen).
Registrator............	1	.
Landsarkiven. (Instr. 1 nov. 1918.) Landsarkivarier..........	4	\|= Riksarkivet.
Andre arkivarie (i Lund)......	1
Kungl. biblioteket. (Instr. 30 dec. 1910 o. 22 jnli 1918.) Riksbibliotekarie..........	1
Förste bibliotekarier........	4	ILic.examen el.fil.känd.- (1. ämb.ex) samt känd.-
Andre bibliotekarier........	7	i examen inom annan fak. samt i båda fallen
Vitterhets-, historie- o. antikvitets-akademien. (Instr. 17 okt. 1890 med följ. ändr.) Riksantikvarie...........	1	'' 3 mån. provtjg.
Antikvarier............	4
Riksheraldikerämbetet. (Instr. 11 mars 1813 med tillägg.) Riksheraldiker...........	1
Sekreterare............	1
Nationalmuseum. (Instr. 31 dec. 1912.) överintendent...........	1
Intendenter............	4
Konservator1...........	1
Intendent och föreståndare för Livrust-kammaren...........	1
Konsthögskolan. (Stadgar 13 juni 1908 med följ. ändr.) Professorer ............	9

Förordnande.

25*

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.
(Instr. 14 dec. 1917.)
Statssekreterare 1..........	1
Expeditionschef12......... Kansliråd.............	1 3
Förste kanslisekreterare....... Registrator............	3 1
Andre kanslisekreterare.......	6	:
Domänstyrelsen. (Instr. 31 dec. 1919.)
Generaldirektör 3..........	1 ''
Överdirektör 3...........	1
Byråchefer............	5	En byråchef skall vara en i lanthnshålin. er-
Extra byråchefer..........		känt kunnig och erfaren person, samt minst
	1	en hava domarekompetens. Domänfiskalen
		skall äga domarekompetens. För behörighet
Domankamrerare 1.........	1	till övriga befattningar: ex. fr. skogsinst:s
Domänstatistiker1.........	1	högre kurs el. skogshögsk. el. ex. inför jnr.
Jägmästare............	3	el. fil. fak. (i senare fallet i vissa ämnen).
Extra jägmästare..........	2
Domänintendenter4 .......	15
Skogsstaten. (Instr. 28 april 1916.)
överjägmästare..........	13	]
Jägmästare............ Skogsingenjörer..........	132 11	[.Skogsinstitutets högre kurs el. skogshög3ko-1 \| lans jägmästarkurs
Flottledsingenjör..........	1
Statens skogsförsöksanstalt.
(Instr. 5 mars 1915.)
Chef4 (tillika avdelningsförestånd are) .	1	(Framstående vetensk. insikter inom avdeln:s
Avdelningsföreståndare.......	1	[ område m. m.
Lantbruksstyrelsen.
(Instr. 18 sept. 1918.)
Generaldirektör..........	1
Byråchef (I)...........	1	Stud.ex. o. lantbrnksinst. m. m.

1 Förordnande. 1 Förtroendesyssla (§ 35 R. F.). 8 Förordnande *på 6 år. 4 Förordnande på o år.
i*—195446.

26*

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Byråchef (II)...........	1	Lantbrnksingenjör samt 5 års praktik som
Byråchef (III)...........		dylik.
1	I regel flskeriintendent samt 5 års praktik
Byråchef (IV)...........		som dylik.
1	Domarekompetens.
Byrådirektör ............	1	= Byråchef (I).
Byrådirektör............	1	= Byråchef (III).
Förste byråingenjörer........	2	Lantbrnksingenjör.
Sekreterare............	1	Jur. examen.
Statens lantbruksingenjörer ....	24	Minst 2 år lantbr.stipendiat; l:årig kurs vid
(Instr. 5 dec. 1914.)		lantbr.inst.; kurs i rättskunsk.; viss prakt, tjänstg. m. m.
Statskonsulenter.........	6	Lantbruksinstitut.
(Instr. 8 okt. 1918.)
Statens flskeriadministration.
(Instr. 18 nov. 1904.)
1 Fiskeriintendenter.........	6	Fil. lic.ex. i zoologi o. botanik el. motsv. kunsk. j
		samt minst 4 års tjänstg. ss. statens fiskeri-
Centralanstalten för försöksväsendet		stipendiat el. fiskeriassistent el. på annat
på jordbruksområdet.		sätt förvärvad prakt, erfarenhet.
(Instr. 24 okt. 1913.)		1
Avdelningsföreståndare.......	6	(Framstående vetenskaplig skicklighet samt för
Överassistenter...........	2	!■ två avd.förest. och överassistent jämväl prak-'' tisk erfarenhet.
Stuteriöversstyrelsen.
(Instr. 31 dec. 1909.)
Chef1..............	1
! Sekreterare............	1	Ex., berättigande till inträde i rättegångsverken.
Hingstdepåerna. (Instr. 31 dec. 1909.)
j Chefer..............	2
V eterinär staten. (Instr. 31 dec. 1912.)
I Länsveterinärer..........	32	Leg. veterinär, särsk. utbildn.kurs samt minst 5 års tjänstg. såsom läns- el. distr.vet. e. d.
Statens veterinärbakteriologiska
anstalt.
(Instr. 19 nov. 1915.)
j Föreståndare (professor).......	1	Leg. veterinär m. m.

1 Förordnande.

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Lantmäteristyrelsen. (Instr. 22 okt. 1909 med följ. ändr.)		1
Överdirektör............	1	.
Byråchefer............	2
Lantmäterifiskal..........	1	1 Lantmäteriexamen samt praktisk skicklighet
Arkivarie.............	1	j" vid utförande av lantmät.förrättn.
Lantmäteristaten. (Instr. 22 okt. 1909.)
Förste lantmätare.........	24	Handläggning under längre tid av laga skif-ten el. andra lantmäteriförrättn.
Distriktslantmätare.........	109	E. lantmätare i minst 2 år e. d.
Avvittringslantmätare1.......	1
Rikets allmänna kartverk. (Instr. 29 okt. 1912.)
Observatörer...........	2	Fil. lic.ex. i astronomi 1. geodesi samt provtjg. j
Geodeter.............	6	Fil. ämb.-1. fil. kand.ex. i astronomi 1. matematik
Arbetschef............	1	(AB) samt provtjg.
Kartografer............	18	Lantmäteriexamen samt provtjg.
Sveriges geologiska undersökning. (Instr. 23 dec. 1914.)
Överdirektör............	1
Statsgeologer...........	8	1 Fil. lic.ex. i geologi 1. hergsex. ävensom tjg. i
Sekreterare............	1
Museiföreståndare.........	1	( verket minst Va år.
Kemist..............	1	= Ovanst. samt fil. lic.ex. i kemi.
Statens meteorologisk-hydrogra-flska anstalt. (Instr. 29 okt. 1918.)
Överdirektör............	1
Byrådirektörer...........	2	Minst fil. lic.ex. e. d. i avds. verksamhetsområde samt framstående praktisk duglighet.
Förste statsmeteorologer.......	2	lAkad. ex. i avds. verksamhetsområde samt
Förste statshydrografer.......	2	[ praktisk tjänstgöring.

Förordnande på 1 år.

28*

Befattning	Antal	Kompetensfordringar
Skogshögskolan. (Stadgar 14 dec. 1917.)
Professorer............	4
Lektorer......''......	2
Extra lektor...........	1
Fortsättningsskolan vid Kloten.
(Stadgar 13 juli 1917.)
Föreståndare 1...........	1	Skogshögsk:s jägm.knrs el. skogsinst:s högre
		kurs.
Skogsskolorna. (Stadgar 12 sept. 1919.)
Föreståndare...........	8	Skogshögskis jägm.knrs el. skogsinst:s högre
		kurs.
Lantbruksinstitutet vid Ultuna.
(Stadgar i dec. 1917.)
Rektor (tillika professor)......	1
Professorer............	7
Lantbruks- och mejeriinstitutet vid
Alnarp.
(Stadgar 20 jan. 1918.)
Rektor2 (tillika professor)......	1
Professorer............	8
Veterinärhögskolan.
(Stadgar 30 okt. 1914.)
Rektor 3 (tillika professor)......	1
Professorer............	6
Lärare i hovbeslag.........	1
Veterinärinrättningen i Skara.
(Stadga 2 okt. 1908.)
Föreståndare (lektor)........	1	Leg. veterinär.

1 Förordnande. 2 Förordnande pä 5 år. 2 Förordnande på 3 år.

Bilaga 2

STATISTISKA DATA

ANGÅENDE AKADEMISKT BILDADE KVINNOR

I SVERIGE

f. '' • i

i v -

Då det gäller att överblicka de omedelbara praktiska konsekvenserna
av den grundlagsändring, som av kommitterade föreslås, uppställer sig osökt
frågan om antalet akademiskt bildade kvinnor till besvarande. Akademisk examen
utgör ju i regel minimikompetens för statsämbeten, och det antal kvinnor,
som skaffat sig dylik kompetens, är i följd härav teoretiskt taget maximiantalet
kvinnor, som omedelbart kunna komma i fråga till högre statstjänster.
Att dock i praktiken ej så få av dessa kvinnor av en eller annan orsak
äro förhindrade att ägna sig åt dylikt arbete i statens tjänst kommer i det
följande att visas.

Primärmaterialet till föreliggande undersökning utgöres dels av en
av styrelsen för akademiskt bildade kvinnors förening utgiven »Matrikel
över svenska kvinnor, som avlagt examen vid universitet eller högskola i Sverige
1875—1914» (Stockholm 1914), dels, för tiden ht. 1914—sept. 1919, av resp.
universitets och högskolors matriklar. Orsaken till att den förra matrikeln använts
för större delen av undersökningsperioden är att densamma, i motsats
till de officiella matriklarna, innehåller en del uppgifter rörande familjeställning
och yrke, som visat sig vara av värde för belysning av frågan om antalet
kvinnor, som eventuellt kunna komma i fråga till statsämbeten.

En med tillhjälp av dessa källor utarbetad statistik över antalet kvinnor,
som alltsedan tillträde för dem genom kungl. brevet den 3 juni 1870 lämnades
till de medicinska fakulteterna och genom kungl. brevet den 7 nov.
1873 lämnades till de övriga fakulteterna, avlagt akademiska examina, utvisar,
att alltifrån 1875 och intill höstterminen 1919 sammanlagt 798 kvinnor
begagnat sig av dessa medgivanden.

Av helt naturliga skäl — det ringa antalet kvinnor med mogenhetsexamen
och de störa svårigheterna för kvinnor att erhålla praktisk användning
för sina akademiska lärdomsprov — var antalet kvinnliga examinander i
början ytterst ringa. Efter att under femårsperioderna .1875—79 och 1880—84
hava utgjort endast resp. 3 och 2 steg antalet under åren 1885—89 till 6, under
åren 1890—94 till 17 och under åren 1895—99 till 30. Sammanlagt avlade så -

32*

Tab. A. Antal akademiskt bildade kvinnor, fördelade efter examensår och.

lärdomsgrad, åren 1875—1919.

Antal kvinnor,1 som avlagt (resp. promoverats till)

Examensår	Teol. kand. ex.	Juris kand. ex.	Juris d:r.	Med. kand. ex.	Med. lic.ex.	Med. d:r.	Fil. känd- ex.	Fil. ämb. ex.	Fil. lic.ex.	Fil. d:r.	Summa
1875—79 ......	_			1			2				3
1880—84 ......	—	—	—	—	—	—	i	—	_	i	2
1885-89 ......	—	—	—	—	1	—	5	_	—		o
1890-94 ......	-----	—	—	2	1	—	14	—	—	—	17
1895—99 ......	—	—	1	3	8	—	16	—	1	i	30
1900—04 ......	—	—	—	1	11	i	38	-	2	5	58
1905—09 ......	1	—	—	5	12	i	70	6	2	6	103
1910—14......	2	4	—	28	10	i	52	117	5	5	224
1915-19......	6	9	—	47	29	—	113	139	9	3	355
Summa	9	13	1	87	72	3	311	262	19	21	798
Därav 1915 ....	—	4	—	6	—	—	16	38	—		64
1916 ....	2	1	—	10	6		14	31	3	1	68
1917 ....	1	—	—	5	11	—	27	34	1	—	79
1918 ....	2	2	—	13	7	—	33	22	1	1	81
1919 ....	1	2	—	13	5	—	23	14	4	1	63

lunda endast 58 kvinnor akademisk examen under den tid av 30 (resp. 27) år,
tillträde för dem under 1800-talet varit berett till universiteten och högskolorna.
Med 1900-talets ingång inträder emellertid helt ändrade förhållanden.
Redan under den första femårsperioden, åren 1900—04, är antalet examinander
58 och under den därpå följande, åren 1905—09, 103. Vid utgången av
denna femårsperiod — uppenbarligen såsom en direkt följd av 1909 års ändring
av § 28 regeringsformen — ökas ånyo accelerationen. Antalet var sålunda
åren 1910—14 224 och åren 1915—19 icke mindre än 355.

Av samtliga akademiskt bildade kvinnor har det övervägande flertalet,
eller 613 av 798, avlagt examen inför filosofisk fakultet. Av återstoden
komma 162 på den medicinska, 14 på den juridiska och 9 på den teologiska
fakulteten. 1

1 Därest en person avlagt två eller flera examina eller promoverats inom en och
samma fakultet eller avlagt examen inom olika fakulteter, har hänsyn blott tagits till den
högsta examen (eller till disputationen), resp. till den examen, för vars avläggande enligt
studieplanen åtgått längsta studietiden.

Medan kvinnliga examinander redan på 1870-talet funnos såväl inom
de filosofiska som de medicinska fakulteterna, avlades juridisk examen
av kvinna först år .18921 och teologisk examen först år 1909.

Undersöka vi härefter viliket lärdomsprov inom de resp. fakulteterna,
som av kvinna avlagts, finna vi, att inom den teologiska fakulteten
samtliga examinandi och inom den juridiska fakulteten samtliga utom 1
hittills stannat vid kandidatexamen. Inom den medicinska fakulteten däremot
är antalet kandidater 87, licentiater 72 och doktorer 3. Ehuru som framdeles
skall visas 33 kvinnliga medicine kandidater höstterminen 1919 voro inskriv -

Tab. B. Antal akademiskt bildade kvinnor, fördelade efter lärdomsgrad
och födelseår, åren 1875—1919.

(Döda och utflyttade frånräknade).

Lärdomsgrad					Antal	kvinnor, födda				r.
Före 1860	1860- 1864	1865— 1869	1870— 1874	1875- 1879	1880- 1884	1885- 1889	1890 1894	1895-!'' 1899 \|
Teol. kand. examen .				_		1		2	5	L	it
i Jur. känd. examen .		—	1	—	—	2	1	4	4	i	13
Med. kand. examen		—	1	1	3	2	4	24	36	13	84
Hed. lic. examen		1	6	O	11	13	7	23	6	—	70
Med. doktor ....		—	—	1	2	—	—	—	—	—	3
Pil. kand. examen .		1	4	16	16	31	58	59	72	38	295
Pil. ämb. examen .		—	—	1	1	5	14	113	108	18	2(50
Fil. lic. examen . .		—	—	2	—	3	4	5	4	—	18 \|
Fil. doktor . . . .	i	—	2	3	3	4	2	i	1	_	16 \|
	Summa	A	U	27	3(5	(51	IN)	231	236	71	768 1

na vid universiteten eller vid karolinska institutet är även i denna fakultet,
varest i vanliga fall licentiatexamen utgör studiernas slutmål, antalet personer
med endast den lägre examen påfallande stort, över ett 50-tal kvinnor
torde sålunda hava avbrutit sina studier efter avläggandet av kandidatexamen.
Av de 613 kvinnor slutligen, som avlagt examen inför filosofisk
fakultet, äro över hälften, eller 311, kandidater, 262 magistrar, 19 licentiater
och 21 doktorer. Antalet licentiater torde även i detta fall 1

1 Enär ifrågavarande person år 1897 promoverats inför juridisk fakultet och tabellering
skett efter den högsta lärdomsgraden inom en och samma fakultet är den lägre
juridiska examen icke upptagen i tab. A.

5*—105446.

34*

understiga, men antalet doktorer däremot överstiga den bland män vanliga
proportionen inom fakulteten. Av de kvinnor, som avlagt den genom 1907
års stadga införda filosofie ämbetsexamen, hava flertalet jämväl avlagt
kandidatexamen inom samma fakultet.

Då tab. A är avsedd att visa det totala antalet kvinnor, som under
olika tider avlagt akademiskt lärdomsprov, och hänsyn vid utarbetandet
av densamma sålunda icke tagits till kvinnornas ålder eller avräkning skett
för dem, som avlidit eller utflyttat ur landet, kan densamma endast lämna
föga ledning till belysning- av frågan om antalet kvinnor, som i närvarande
stund eventuellt kunna komma i fråga till statisämbeten. I tab. B har hänsyn
däremot tagits till examinandernas ålder och avräkning i görligaste
mån skett för dem, som avlidit eller utflyttat. Då uppgifter saknas rörande
avlidna och utflyttade under åren 1914—1919 äro siffrorna i tab. B något
för höga.

Medan »som förut nämnts 798 kvinnor avlagt akademiskt kunskapsprov
är antalet nu levande och inom landet bosatta akademiskt bildade
kvinnor högst 768. Minst 30, eller inemot 4 %, hava sålunda utflyttat ur landet
eller avlidit.

En procentuell fördelning av i tab. B redovisade ''kvinnor efter
födelseår ger följande resultat:

Före 1860 ......	......0,3	1880—84 .....	......11,7
1860-64 ......	......1.8	1885-89 .....	......30,1
1865—69......	......3.5	1890-94 .....	......30,7
1870—74 ......	4.7	1895—99 .....	...... 9,3
1875-79 ......	......7.!»		100,0

Det övervägande flertalet akademiskt bildade kvinnor befinner
sig sålunda i de allra arbetsdugligaste åldrarne. Endast ett försvinnande
fåtal har överskridit eller närmar isig den ålder, isom för kvinnan brukar
utgöra pensionsåldern, och ingen enda har ännu uppnått 67 levnadsår eller
den för män i civil statstjänst stipulerade pensionsåldern.

Vid beräkning av antalet kvinnor, som i närvarande stund eventuellt
kunna vara disponibla till statstjänst, torde emellertid hänsyn jämväl
böra tagas till de akademiskt bildade kvinnornas civilstånd. Med fullt fog
torde nämligen kunna förutsättas, att flertalet av dem, som ingått äktenskap,
icke äro att påräkna till dessa tjänster. En exakt fördelning av det
nuvarande antalet akademiskt bildade kvinnor efter civilstånd låter sig
emellertid icke göra. Resultatet av en dylik fördelning, avseende förhållandena
år 1914, är däremot meddelat i tab. C.

Tab. C. Antal akademiskt bildade kvinnor, fördelado efter lärdomsgrad, civil stånd

(ej gifta och gifta) och födelseår, åren 1875—1914.

(Döda och utflyttade fr&nräknade).

j				Antal kvinnor, födda
										Summa

		Före	1860—	1865-	1870—	1875	1880-	1885—	1890—
		1860	1864	1869	1874	1879	1884	1889	1894
Teol. kand. examen	(ej gifta '' '' '' \ gifta		—			1	—	1	—	2 !
									1 1
•Jnr. kand. examen	(ej gifta ‘ ‘ ‘ '' l gifta	—	-	_	—	—	—	2	—	2
		I	_		—	1	—	—	2
Med. kand. examen	lej gifta	—	—		2	2	1	25	7	37
	1 gifta		I		2	2	3	9		*7
j Med. lic. examen .	(ej gifta '' \ gifta	1	4 2	3	4 5	6 6	3 3	1		22 j 16
Med. doktor . . .	1 ej gifta • j gifta	—	—	1	2	—	—	—		•
Fil. kand. examen	lej gifta ‘ ‘ ‘ ‘ \ gifta	I	o 0 1	8 8	9 6	20 11	30 26	34 ''7	8 2	112 72
Fil. ämb. examen	fej gifta '' ‘ ‘ \ gifta	—	—	1	1	i	10	63	n	S7
—	—	—	—	—		9	—	9
Fil. lic. examen	/ej gifta	—	—	2	—	i	1	2	—	«
	1 gifta	—		—	—	i	—	1		2
Fil. doktor . . .	lej gifta 1 gifta	—	2	2	2	2	1			9
	—	i	I	I	1	—		4 1
	Summa i6! “ \ gifta	1	9	17	20	33	46	128	26	280
		5	9	M	2\	34	37	2 j	123 1

Av samtliga 403 år 1914 levande och inom landet bosatta akademiskt
bildade kvinnor voro sålunda ioke mindre än 123 eller 30,5 % giftaöverföres
denna proportion på det nuvarande antalet akademiskt bildade
kvinnor skulle antalet gifta utgöra 234 och antalet ej gifta 534.

Detta senare antal toide emellertid icke fullt sammanfalla med
antalet kvinnor, som för närvarande äro eventuellt disponibla till statstjänst.
Å ena sidan kan nämligen ett antal av dessa ej gifta kvinnor redan
tänkas vara bundna vid annan tjänst, vilken de icke vilja lämna, medan
å andra sidan gifta kvinnor i någon utsträckning eventuellt kunna väntas
ansöka om statstjänst. Slutligen hava -som av tab. E, sid. 37*, framgår,
ett 80-tal kvinnor med akademisk examen ännu ieke avslutat sina studier.
Om hänsyn tages till alla dessa faktorer torde det i närvarande stund finnas
högst 400 kvinnor, som under allra gynnsammaste förhållanden kunna på -

~Tab. D. Antal akademiskt bildade kvinnor, fördelade efter lärdomsgrad och

yrke, år 1914.

Yrke eller sysselsättning
ocli civilstånd

Antal kvinnor, som avlagt (resp. promoverats
Med. ex. i Fil. ex.

till)

Teol.

Jur.

Sum ma -

ex.	ex.	känd.	1 lic. j	dr.	rand.!	ämb. i	lic. j	dr.	;
	j
_	2	_	_	_	_	_		_	2
—	—	—	13	1	—	—		—	14
—	—	—	12	—	—	—	—	—	12
—	—	3	8	—	—	—	—	—	ii i
—	—	2	—	—	—	—	—	—	2
—	—	1	1	2	—	—		—	4
—		1	—	—	—	—	—	—	1
—	—	—	—	—	2	—	-	—	o
			I					—	i!
—	—	—		—	5	2	—	—	71
—	—	—	_	--	I	—	—	—	I !
—	—	—		—		—	—	i	i
_	_	_	_	____	1	—	—	—	i
								2	2:
—		—	—	—	4	1		—	Oj
—		—	—	—	1		1	—
—	_	—	—	—	I	—	---	—	I
—	—	—	—	—	4	1	—	—	«
—	—	—	—	—	i	I	—	—	2
—	—	—	—	—	4	—	—	2	6!
—	—	—	—	—	I			—	I
2	_	—	—	—	25	33	—	2	62
—	—	—	—	—	9	I	I	—	II
—	—	—	—	—	5	3	—	—	s:
_	_	_	—	—	—	I		—	i
_	_	_	__	—	8	il	—	—	10
—	—	—	—	—	1	4		—	5
—	—	—	—	—	I	—	—	—	i
—	—	—	—	—	2	1	—	—	3
_	_	—	—	—	I	—	—	—	i
	_	_	_	_	1	2	—	-	:i
—	—	—	—	—	4	7			11
_	_		_	—	2	—	—	—	2
_	_		_		2	1	1	1	5 j
—	—	—	—		3	3	—	—	6
_	_	—	—		I	—	—	—	1
—		—	—	—	2	1	—	—	> » ;
—	—	—	—		4	—	—	—	4
—	—	—	—		2	—	1	—	3
—	—	—	—		2	•-	—	—	2

Advokat........... giftaj

Notarier å domarkansli .... ej giftaj

Praktiserande läkare......j °i

Klinikläk., bitr. läk., underläk., ( ej gifta!

amanuenser o. d. i statstjänst \ gifta;
Klinikläk., bitr. läk., underläk.,

amanuenser o. d. i enskild tjänst ej gifta;
Prakt, gymnast........ej gifta

Social verksamhet ......| °

I ci gifta

Bitr. i centrala ämbetsverk m. m. j J

Aman. å Nobelinstitutet .... ej gifta
Kemist vid statsinstitution ... ej gifta

Docenter...........ej gifta

Seminarieadjunkter......ej gifta

Ex. lärare vid statens seminarier j ei

T.. ., , • ■ I ej gifta

Lärare vid ensk. seminarier . . . | J

Förest, o. studierektorer v. sam- | . .^a

gvmn., ensk. sämsk. o. llicksk. . < ■''

_ _ .. , I ej gifta

Lärare vid d:o j gifta

Lärare vid statens real- o. sam- I ej gifta

skolor ...........\ gifta

Lärare v. kommunala mellanskolor ej gifta
Lärare v. högre tolkskolor o. folk- I ej gifta
högskolor..........\ gifta

Lärare vid folkskolor.....j

Lärare v. praktiska skolor o. d. . ej gifta

Privatlärare..........| ej g^a

Biblioteksverksamhet i statstjänst? ej gifta

d:o i ensk. tjänst . j e''

t ,■ , I ej gifta

Journalister m. m........| J |jfta

Affärsverksamhet och likn. privat f ej gifta
verksamhet.........\ gifta

Summa { eJ

Därav i statstjänst -J

—

*2 , 5 | 22 j 3

i 213 i

J » | J I =

101

cn 39*.

Tab. E. Antal kvinnliga studerande vid universitet och högskolor,

höstterminen 1919.

Fakultet och sektion	Stud.	Kand.	Mag.	Lie.	i):r.	Summa
Teologiska ..............	15	1	__	_		16
Juridiska...............	27	1	—	—		•28
Mediciuiska..............	79	33	—	1	—	113
\| Humanistiska sektionen . . . 1’ilosofiska [ (Naturvetenskapliga sektionen .	238	26	14		_	280
71	4	2		i	78
Summa	nio	(>o	16	ii	i	515

räknas för statsämbeten. Av det jämförelsevis stora antalet kvinnliga studerande
vid universiteten och högskolorna att döma torde dock inom en ej
alltför avlägsen framtid ovan anförda siffror komma att ökas med ett eller
annat hundratal.

Frågar man sig slutligen vilka yrken eller sysselsättningar, våra
akademiskt bildade kvinnor äro hänvisade att ägna sig åt, kan en bearbetning
av de uppgifter av detta slag, som meddelats i 1914 års matrikel, härom
lämna åtminstone en viss föreställning. Av tab. D framgår sålunda, att
yrke eller sysselsättning finnes angivna för sammanlagt 235 av i samma matrikel
upptagna 403 akademiskt bildade kvinnor. Övriga 168, d. v. s. 41,4 %
av samtliga, skulle sålunda hava ägnat sig åt husligt eller annat deras utbildning
främmande arbete. Av dessa 168 voro 79 gifta och 89 ej gifta.

Även ett ej ringa antal av de 235 akademiskt bildade kvinnor, för
vilka yrke finnes angivet, synes dock på grund av de hinder, som resas
mot kvinnors användning i det offentligas tjänst, hava tvungits att söka
sin utkomst inom yrken, där de ej kunnat få full användning för sina
kunskaper. • Frånsett kvinnliga läkare och jurister, vilka dock även de äro
utestängda från statsämbeten, hava endast ett fåtal akademiskt bildade
kvinnor såsom lärarinnor, biblioteksamanuenser eller journalister erhållit
sådant arbete, som i någon mån motsvarat de krav, de rimligen kunnat
uppställa. Av de 403 kvinnor slutligen, som intill år 1914 avlagt examen vid
rikets universitet eller högskolor, voro samma år endast 48, eller 12 %, anställda
i statens tjänst.

f: /o.