BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1919:10)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

RÖRANDE

UNDERVISNINGSVÄSENDETS
CENTRALA LEDNING

AVGIVET DEN 9 DECEMBER j 1918 AV DE
JÄMLIKT BESLUT DEN 11 JULI 1918 INOM
ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLADE

SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1918

IVAR HiEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

185918

*’ é

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ................................. 5

I. Tidigare strävanden att åvägabringa central ledning av undervisningsväsendet 7

II. De nuvarande överstyrelsernas tillkomst och organisation ................................. 16

III. Behovet av enhetlighet i undervisningsväsendets ledning.................................... 45

IV. Formen för samarbetet ....................................................................................... 53

V. Gemensam central ledning av undervisningsväsendet .......................................... 62

1. Skolöverstyrelsens arbetsformer.................................................................. 62

2. Skolöverstyrelsens arbetskrafter.................................................................. 66

VI. Hemställan och stat. Kostnadsberäkning............................................................ 82

Särskilt yttrande ............................................................................................................ 86

Bilaga. Förslag till instruktion för skolöverstyrelsen................................................... 89

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 11 juli 1918 har åt oss överlämnats
att inom departementet biträda med utredning rörande anordningen
av undervisningsväsendets centrala ledning. Ifrågavarande utredningsarbeten
skulle avse dels spörsmålet om en gemensam skolöverstyrelse, i
sig inbegripande den nuvarande läroverksöverstyrelsen och den av årets
riksdag beslutade nya skolöverstyrelsen, dels ock frågan, huru, vid olika
alternativ beträffande den centrala ledningen för det allmänna skolväsendet,
regleringen av de olika styrelsernas eller, i fall av gemensam överstyrelse,
avdelningarnas verksamhetsområden och inbördes samarbete lämpligast
borde ordnas. Enligt de av Herr Statsrådet för uppdragets utförande
lämnade närmare direktiv, skulle dessutom, därest utredningen resulterade
i förslag, som innebure, att den nuvarande läroverksöverstyrelsen skulle
komma att ingå såsom en avdelning i den gemensamma skolöverstyrelsen,
särskilt undersökas, huruvida utom nuvarande överdirektörstjänsten, fyra
läroverksrådsbefattningar fortfarande kunde anses vara av behovet påkallade.
Likaledes skulle, för den händelse den rådande ordningen med två
överstyrelser funnes böra bibehållas, men de kommunala mellanskolorna
överflyttades från läroverksöverstyrelsen till skolöverstyrelsen, det spörsmålet
upptagas till särskild prövning, huruvida icke arbetskrafter i samband
därmed inom läroverksöverstyrelsen bleve lediga att tagas i anspråk
för nödvändiga arbetsuppgifter inom skolöverstyrelsen.

Med förmälan att vi funnit ett sammanförande av ledningen av de
olika grenarna av undervisningsväsendet till en gemensam överstyrelse,

omfattande såväl den nuvarande läroverksöverstyrelsen som den beslutade
skolöverstyrelsen, utgöra den lämpligaste vägen att undanröja nu bestående
dualism i ifrågavarande hänseende, få vi härmed överlämna betänkande
tillika med förslag till organisation och stat för överstyrelsen ifråga,
varvid särskild uppmärksamhet, på sätt statsrådsprotokollet förutsatt, ägnats
spörsmålet om ändamålsenligaste fördelningen av arbetskrafterna inom
verkets olika avdelningar.

Vid uppgörandet av förslaget till stat hava vi, jämlikt av Herr Statsrådet
meddelat beslut, haft att pröva från läroverksöverstyrelsen och folkskolöverstyrelsen
till Kungl. Maj:t ingivna framställningar rörande anslagsäskanden
till 1919 års riksdag.

Uppdraget såsom de sakkunnigas sekreterare har varit anförtrott åt
undertecknad Björck.

Särskilt yttrande av undertecknad Falk åtföljer betänkandet.

Stockholm den 9 december 1918.

O. M. STRÖMBERG.

Sven Bengtsson.
Wilhelm Björck.

B. J:son Bergqvist.
Aug. Falk.

I. Tidigare strävanden att åvägabringa central ledning av

undervisningsväsendet.

En kortfattad historisk återblick på den utveckling, som frågan om
den centrala ledningen av undervisningsväsendets olika grenar tidigare
haft i vårt land, lämnades i Kungl. Maj:ts proposition till 1913 års riksdag
angående utvidgande av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk till
en överstyrelse för skolväsendet i riket. Härur må till belysning av nu
föreliggande omorganisationsspörsmål huvuddragen anföras.

Skolan har i vårt land från början i huvudsak vuxit upp under kyrkans
hägn, och kyrkans organ hava i stort sett långt fram i tiden utgiort
skolans styrelse. Väl har därbredvid alltsedan år 1626 kanslikollegium
och längre fram dess efterföljare, den år 1809 inrättade och år 1833
upplösta kanslistyrelsen, haft om händer inseendet över skolorna. Men
såsom en verklig fackmässig överstyrelse med kontrollerande och ledande
inflytande vid sidan av eller över de kyrkliga myndigheterna kom detta
ämbetsverk icke att i regeln tjänstgöra och kunde det knappast heller.
Skolan var alltså på det närmaste förknippad med kyrkan, och den måste
bliva det, så länge dess huvudsakliga uppgift ansågs vara att utbilda
prästämnen eller — vad folkundervisningen vidkom — att förhjälpa ungdomen
till bättre kristendomskunskap. De äldre försöken att förskaffa
skolorna en verksam central överledning äro därför på det närmaste sammanknutna
med planerna på en överstyrelse för kyrkan; den alltifrån
Gustav Adolfs tid uppdykande tanken på en ecklesiastik överstyrelse, ett
consistorium generale, avsåg sålunda att organisera en för kyrka och skola
gemensam ledning.

Emellertid vidgades småningom skolans uppgifter allt mer utöver
de rent religiöst-kyrkliga uppgifterna. Särskilt under 1700-talet gjordes
från skilda håll gällande, att skolan, skulle tillgodose även ämbetsverken
och de borgerliga yrkena med utbildade ämnessvenner. Reformkraven
hade emellertid svårt att vinna gehör, och vid århundradets slut fram -

ställdes de därför med fördubblad styrka, samtidigt med att starka klagomål
över skolväsendets brister förspordes. Det är därför säkerligen ingen
tillfällighet, att vid 1800-talets början en första ansats gjordes att förskaffa
vårt skolväsende en verklig, i viss mån sakkunnig överledning,
nämligen genom det år 1801 i samband med upplösningen av det gamla
kanslikollegium inrättade kansler sgillet. Särskilt anmärkningsvärt är, att
denna styrelse skulle under sin ledning hava alla undervisningsverk; det
betonades, att detta var anordnat »till ernående av ett fullkomligt sammanhang
i hela uppfostringsverket och till avhjälpande av de brister, som
visade sig i detta angelägna verk och kunde härflyta från en delad uppsikt
över detsamma». Denna anordning var för övrigt en naturlig följd
av det föregående pedagogiska meningsbytets tydliga strävan att se hela
uppfostringsfrågan i ett enhetligt sammanhang, framför allt från synpunkten
av vikten att genom skolor av skilda typer och utgreningar
planmässigt tillgodose skilda samhällsklassers och yrkens bildningsbehov.

Det behov av en gemensam överledning för hela uppfostringsverket,
som med kanslersgillets tillkomst i någon mån tillfredsställts, tog sig vid
denna tidpunkt även uttryck i ett förslag till en organisation i stort av
undervisningsväsendets styrelse. Den bekante skolmannen G. A. Silverstolpe
framförde nämligen en dylik tanke i ett till kanslersgillet ar 1802
inlämnat memorial om skolväsendets reformerande, vari föreslogs inrättandet
av ett kollegium för uppfostringsverken, likställt med övriga riksens
kollegier. Detta kollegium skulle bestå av akademiernas kansler och en
deputerad professor för var akademi, som årligen skulle ombytas, samt i
övrigt av »ett efter behovet lämpat antal ledamöter».

Den begynnande utvecklingen till bildande av en även gentemot
Kungl. Maj;t i viss mån fristående central skolstyrelse, som med kanslersgillet
förelåg, blev avbruten genom dess år 1809 timade upplösning i
samband med inrättandet av en ecklesiastik expedition och kanslikollegiets
återupplivande i form av kanslistyrelse. Men behovet av en sakkunnig
skolledning, särskilt med hänsyn till det trängande reformarbetet, var
fortfarande starkt och det framtvingade snart i viss mån en tillfällig ersättning
för vad kanslersgillet varit ämnat att bliva i de under 1810- och
1820-talen arbetande upp fostring skommittéer na, den första tillsatt år 1812
och år 1825 avlöst av den s. k. stora uppfostringskommittén, vilken år
1828 hade slutfört sitt arbete. Den förstnämnda kommittén hade närmast
till uppgift läroverkens reformerande, men även folkundervisningen
blev föremål för dess överläggningar. Den senare, »stora» kommittén,
behandlade i ett sammanhang hela undervisningsväsendet och föreslog i

sitt brett anlagda betänkande från enhetliga synpunkter reformer av folkskolorna,
elementarläroverken, universiteten och tillämpningsskolorna.

Ur den förra kommitténs arbeten och på grund av de erfarenheter,
som därunder vunnits, framkom även en första antydan till en mer stadigvarande
ledning av reformarbetet på skolväsendets område, nämligen
den s.. k. skolrevisionen. Denna institution föreskrevs i 1820 års skolordning.
Den bestod av statssekreteraren vid ecklesiastikexpeditionen, såsom
ordförande, en ständig sekreterare, en professor från något av rikets
universitet samt fyra gymnasie- och skollärare, utsedda från stiften, varjämte
biskoparna hade däruti säte och stämma, när de kommo tillstädes.
Skolrevisionen skulle sammanträda vart tredje år och hade att granska
från läroverken inkomna uppgifter, betänkanden och handlingar samt att
till Kungl. Maj:t avgiva berättelse över läroverkens tillstånd och om utvägar
till deras ytterligare förbättring. Skolrevisionen var sålunda från
början närmast avsedd för läroverken, och dess överläggningar gällde
också, de gånger den sammanträdde, nämligen åren 1824, 1832 och 1843,
dessa. Emellertid hemställde den stora uppfostringskommittén, att revisionen
borde på samma sätt granska även folkskolornas »författning och
behov». Kommittén fasthöll alltså även härutinnan vid kravet på den
enhetligare behandling av uppfostringsväsendet, som så starkt gjorts gällande
i kommitténs eget arbete. Denna hemställan ledde dock icke till
önskad åtgärd, och skolrevisionen kom sålunda ännu en tid framåt att
tjänstgöra som en styrelse för elementarläroverken enbart.

Emellertid visade sig den form av läroverksstyrelse, som i skolrevisionen
förelåg, alltmer otillfredsställande. Och jämsides därmed trängde
sig folkskolan, framför allt med folkskolestadgan av är 1842, alltmera

1 förgrunden och krävde, även den, ett verkligt centralt organ. Vid
skolrevisionens sammanträde år 1843 framställdes av densamma ett förslog
till organiserande av starkare central skolledning, vilket förslag närmast
tog sikte på läroverkens behov men även sades avse »det så högst viktiga
undervisningsverket i hela dess omfattning». Revisionen föreslog, att de
meddelanden angående läroverken, vilka förut insänts till revisionen för
bearbetning, nu skulle årligen lämnas till ecklesiastikdepartementet. Då
dessa meddelanden säkerligen skulle giva anledning till »ömsesidiga rådplägningar,
hemställanden och förslag uti allt, vad läroverken rörer»,
krävdes inom departementet anordnandet av en »närmare och omständligare
tillsyn» över undervisningsverket, och revisionen föreslog till den
ändan inrättandet av *en särskild avdelning av ecklesiastikdepartementet
med egen byråchef samt nödigt biträde av i undervisningsväsendet erfarna
och kunniga män». Skolrevisionen skulle därmed ej avskaffas. Men den

borde ej sammanträda oftare än vart tionde år och föreslogs få en från
skolsynpunkt mer representativ och fyllig sammansättning.

Såväl förslaget om sakkunniga biträden åt byråchefen som hemställan
om skolrevisionens fortvaro i något förändrat skick giva vid handen, att
härmed avsågs icke blott att anskaffa ökad arbetskraft för ärendenas formella
beredning inom ecklesiastikdepartementet utan även en undervisningsväsendet
sakligt övervakande och styrande central ledning. Förslaget
upptogs icke omedelbart men blev i viss mån utgångspunkten för ett
förslag om en gemensam centralstyrelse för samtliga undervisningsverk,
vilket av chefen för ecklesiastikdepartementet F. O. Silverstolpe år 1847
framställdes. Den sålunda föreslagna centralstyrelsen borde bestå av tre
ständiga och tre för ett år i sänder förordnade ledamöter. Med styrka
betonade förslagsställaren behovet av enhet och överensstämmelse i undervisningsverkens
organisation. Förslaget undansköts emellertid, och Kungl.
Maj:t stannade vid den mer tillfälliga åtgärden att hos riksdagen äska ett
anslag å 3,000 riksdaler banko för bekostande av det biträde, som komme
att till skolväsendets ordnande av tillkallade sakkunniga äskas.

Två vägar voro sålunda utpekade för lösr ingen av frågan om en
överledning för skolväsendet: den ena ett inbyggande i ecklesiastikdepartementet
av en byrå, vilken både skulle omhänderhava ärendenas beredning
och föredragning samt därjämte utöva en övervakande och initiativtagande
ledning av skolväsendet, den andra den genom kanslersgillet en
gång insl gna med en fristående, bredare organiserad styrelse.

Under den närmast följande tiden hölls tanken på en fristående centralstyrelse
uppe genom vid flera tillfällen väckta motioner. Den fördes
fram i form av förslag om upprättande av ett »ecklesiastikkollegium»
för både kyrka och skola, vilka förslag på grund av deras vittsvävande
karaktär delvis möttes av stark kritik. Under tiden avhjälptes på Kungl.
Maj:ts initiativ det mest trängande behovet genom anställande år 1856
av en särskild expeditionssekreterare inom departementet för handläggning
av ärenden rörande allmän uppfostran och undervisning. Därmed
voro de huvudsakliga riktlinjerna tillsvidare för framtiden givna.
Domkapitlen, vilka genom 1842 års folkskolestadga fått sig av staten
ålagd den närmaste tillsynen över folkskoleväsendet, flngo för de följande
årtiondena, jämte i viss mån länsstyrelserna och den år 1860 inrättade
folkskolinspektionen, en väsentlig andel av ansvaret för skolväsendets ledning.
Och inom ecklesiastikdepartementi t ledde ärendenas växande mängd
redan genom beslut av riksdagen åren 1860—1862 till upprättandet av
en särskild folkskolebyrå vid sidan av en numera till det högre undervisningsväsendet
begränsad byrå. Därmed blev en dualism i ledningen av

skolväsendets båda huvudgrenar för lång tid fastslagen. Men en verklig
ledning, om ock med tiden allt mer otillräcklig, var dock anordnad, ty
de båda byråcheferna hade jämlikt sina instruktioner till uppgift både att
genom inspektioner öva tillsyn över skolväsendet och att taga initiativ till
behövliga reformer.

Under de följande årtiondena hava kraven på överledning litet emellan,
ehuru på olika vägar, gjort sig gällande, och i allmänhet hava därvidlag
läroverkens, folkskolornas och de praktiska läroanstalternas behov betraktats
fristående från varandra.

För läroverkens del framfördes kravet på en överstyrelse med en ingående
motivering av 1882 års läroverkskommitté. Den föreslagna styrelsen
tänktes omfatta endast de allmänna läroverken; kommittén omnämnde
dock, tydligen under intryck av statsrådet Silverstolpes framställning
av år 1847, alternativet med en för folkskola och läroverk gemensam
överstyrelse men sköt detta alternativ åt sidan under motivering, att kommittén
icke ansåg det tillkomma densamma att taga en dylik lösning i
övervägande. Förslaget lämnades för tillfället utan beaktande, men ett
par årtionden senare togs frågan, såsom nedan närmare omförmäles, ånyo
upp i reservation inom den år 1898 tillsatta läroverkskommittén, för att
senare i kungl. proposition föreläggas 1904 års riksdag. Riksdagen beslöt
med anledning härav upprättande av en fristående överstyrelse för de allmänna
läroverken.

Jämsides med de sålunda slutligen med framgång krönta strävandena
att förskaffa de allmänna läroverken en verksam centralstyrelse löpa likartade
strävanden att ävenledes förstärka folkskolans ledning. I proposition
till 1891 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t sålunda tillsättande av en
omedelbart under ecklesiastikdepartementet ställd tjänsteman med framstående
duglighet och erfarenhet i folkskoleväsendet, vilken skulle tjänstgöra
såsom överinspektör över folkskoleväsendet. Han skulle öva högsta
inseendet över folkskolinspektionen och själv vara inspektör över seminarierna,
varjämte han skulle, där sådant påkallades, biträda departementschefen
vid beredning av ärenden rörande folkundervisningen av uteslutande
eller övervägande pedagogisk art och alltså i det hela inom departementet
särskilt företräda den pedagogiska sakkunskapen. Förslaget föll på andra
kammarens motstånd, till stor del på den grund, att chefen för folkskolebyrån
ansågs böra själv vara skolman och själv i huvudsak fullgöra
nämnda åligganden. Men detsamma gav anledning till beviljande av anslag
år 1893 till gottgörelse åt annan tjänsteman inom departementet,
vilken skulle frigöra chefens arbetskraft genom att å folkskolebyrån till
föredragning bereda besvärsmål och en del andra administrativa mal.

Sedan en särskild styrelse för de allmänna läroverken år 1904 inrättats,
har frågan om ett starkare centralt organ för folkundervisningen
åter gjort sig påmind. Från Sveriges allmänna folkskollärarförening liksom
från det 14:de allmänna folkskollärarmötet i Gävle år 1908 påyrkades
med stor enstämmighet en lösning i form av en särskild folkskolestyrelse,
alltså med fasthållande av den genom departementalbyråerna en gång införda
dualismen i ledningen av skolväsendets två huvudavdelningar.

Slutligen har frågan vid 1909 års riksdag framförts i en inom riksdagen
väckt massmotion, i vilken påyrkades inrättandet av en folkskolöverstyrelse,
organiserad i huvudsaklig överensstämmelse med läroverksöverstyrelsen
och liksom denna ställd omedelbart under ecklesiastikdepartementet.
I samband med detta yrkande återupptogs emellertid även
den gamla tanken på en gemensam ledning av skolväsendet. Med hänvisning
till den i Finland existerande skolstyrelsen framhöllo motionärerna
såsom riktigast, att en för både folkskolor och läroverk gemensam överstyrelse
organiserades.

Det riksdagsutskott, till vilket motionen remitterades, tillstyrkte avlåtande
till Kungl. Maj t av en skrivelse i ämnet med det innehåll, motionärerna
föreslagit. Skrivelseförslaget bifölls av andra kammaren men
hann ej i första kammaren slutbehandlas, till följd varav saken förföll.

Spörsmålet upptogs emellertid av folkundervisningskommittén, vilken
i ett den 20 december 1912 dagtecknat betänkande framlade ett utförligt
motiverat förslag till frågans lösning, därvid upptagande den i förenämnda
motion uttalade tanken på ett övervinnande av de senare årtiondenas
dualism inom skolväsendets ledning och därmed inom skolväsendet över
huvud genom upprättande av en för folkskolor, läroverk och därmed jämförliga
läroanstalter gemensam skolöverstyrelse.

Detta förslag bildade utgångspunkten för proposition till 1913 års
riksdag om utvidgande av läroverksöverstyrelsen till en överstyrelse för
skolväsendet i riket. Med avslag å propositionen beslöt riksdagen upprättande
av en särskild överstyrelse för folkundervisningen, kallad folkskolöverstyrelsen.

Även för den tredje gruppen undervisningsanstalter, de praktiska, har
sedan länge behovet av en effektiv ledning varit kännbart. Våra första
tekniska elementarskolor tillkommo under 1850-talet. Dessförinnan hade
mera fristående söndags- och aftonskolor med liknande syftning, avsedda
för i arbete eller lära anställda personer, uppstått. Så hade år 1844 i
Stockholm grundats »söndagsritskolan för hantverkare» i och fyra år senare
av slöjdföreningen i Göteborg en motsvarande söndags- Och afton -

skola där. På statens bekostnad inrättades under 1850-talet en dylik
skola i Eskilstuna.

När 1847—48 årens riksdag första gången anslog medel för understödjande
av den nämnda söndagsritskolan i Stockholm, utgjorde ett av
villkoren för statsunderstödets beviljande, att skolan skulle ställas under
tillsyn av kommerskollegium eller en blivande överstyrelse för handel och
slöjder. Anslagen till de äldsta tekniska elementarskolorna beviljades
också vid 1850—51 och 1853 — 54 årens riksdagar under villkor, att
skolorna skulle ställas under överinseende antingen av något ämbetsverk
eller en särskild styrelse. I överensstämmelse härmed föreskrevo de äldsta
stadgarna för såväl slöjdföreningens skola som’ de tekniska elementarskolorna,
att samtliga dessa skolor skulle stå under kommerskollegiets överinseende.
Detsamma blev också i enlighet med riksdagens beslut förhållandet
med den tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstuna.

Tid efter annan framställdes därefter nya förslag till ordnande av
det tekniska undervisningsväsendets överledning. Inom riksdagen hava
sålunda förslag framkommit att överlämna denna överledning antingen
direkt till vederbörande departement eller till direktionen för teknologiska
institutet, men avvisats.

Den för det tekniska undervisningsväsendets ordnande år 1872 tillsatta
kommittén ägnade stor uppmärksamhet åt frågan om den lägre tekniska
undervisningens ordnande. Särskilt betonades därvid nödvändigheten
av organisationens fortgående utveckling samt av inspektion. I samband
härmed framhöll kommittén olämpligheten av att överinseendet över de
tekniska skolorna, såsom dittills varit förhållandet med en del av- dem,
anförtroddes åt kommerskollegium och påyrkade upprättandet av en särskild
överstyrelse för den lägre tekniska undervisningen, överstyrelsen
borde bestå av en ordförande och tre ledamöter.

Det av kommittén framlagda förslaget vann emellertid icke beaktande.
Med avseende på de tekniska afton- och söndagsskolorna eller de
nuvarande lägre tekniska yrkesskolorna uppdrog Kungl. Maj:t den 31
augusti 1877, sedan samma års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag beviljat
anslag till understödjande av dessa skolor, åt en särskild kommitté av
tre personer att uppgöra förslag till undervisningsplaner för skolorna.
Kommittén avgav sitt utlåtande i det kommittén ursprungligen förelagda
ämnet den 20 oktober 1877 men fick sedan fortfarande årligen i uppdrag
att avgiva utlåtande om fördelningen av de till dessa tekniska läroverk
anslagna medlen, varjämte en av kommitténs ledamöter förordnades att
besöka, utom andra läroverk, även de tekniska afton- och söndagsskolorna
för att taga kännedom om deras undervisning m. m.

Sedan riksdagens revisorer funnit anmärkningsvärt, att en kommitté
efter att hava fullgjort sitt ursprungliga uppdrag, fortfarande kvarstode
och arbetade för annat ändamål än det med densamma från början åsyftade,
lämnades år 1886 uppdraget att inspektera de tekniska afton- och
söndagsskolorna och att uppgöra förslag till statsanslagets fördelning dem
emellan åt den förre inspektören ensam.

Detta förhållande fortfor till år 1892. Från och med detta år har
Kungl. Maj:t årligen uppdragit åt tekniska skolans i Stockholm styrelse
att avgiva förslag till fördelningen av statsanslaget till de lägre tekniska
yrkesskolorna och åt dess föreståndare att inspektera de statsunderstödda
skolorna, tekniska skolan i Eskilstuna och slöjdföreningens i Göteborg
skola.

Enligt stadgarna för de tekniska elementarskolorna av den 15 juni
1877 skulle överinseendet över dessa skolor tillhöra kommerskollegium
eller den särskilda överstyrelse, som av Kungl. Maj:t därtill förordnades.
En liknande bestämmelse inflöt i stadgarna för tekniska skolan i Stockholm
av den 1 november 1878. Någon särskild överstyrelse kom dock icke till
stånd. Såväl de nämnda skolorna som tekniska skolan i Eskilstuna kvarstodo
under kommerskollegiets överinseende ända till slutet av år 1886,
då de på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober nämnda år ställdes
direkt under eckles’astikdepartementet. Detta beslut var närmast föranlett
av ett utav 1883 års kommerskollegiekommitté framlagt förslag, att de
dittills kollegiet underställda tekniska skolorna skulle omedelbart underordnas
ecklesiastikdepartementet. Det förutsattes därvid av kommittén,
att en särskild sakkunnig föredragande anställdes, åt vilken även skolornas
inspektion kunde uppdragas.

De åligganden, som förut tillkommit kommerskollegium i egenskap
av överstyrelse för de tekniska skolorna, överflyttades genom kungl. kungörelsen
den 10 december 1886 dels på Kungl. Maj:t, dels på de särskilda
skolornas styrelser. Den sålunda vidtagna anordningen har sedermera
alltjämt bibehållits.

Den centrala ledningen av de statsunderstödda handelsundervisningsanstalterna
har, alltsedan dessa anstalter år 1894 kommo i åtnjutande av
statsunderstöd, utövats av kommerskollegium med biträde av en utav
Kungl. Maj:t förordnad inspektör.

Emellertid påyrkades av 1908—10 års handelsundervisningskommitté,
att, om en organisation av det lägre handelsundervisningsväsendet komme
till stånd, borde åt en sakkunnig myndighet överlämnas att handhava och
leda utvecklingsarbetet. Antingen borde därvid en särskild myndighet
upprättas, närmast jämförlig med läroverksöverstyrelsen, eller också borde

vid kommerskollegiets sida ställas ett undervisningsråd, bestående av 5
personer, med inspektören självskriven och i övrigt representerande framför
allt pedagogisk och merkantil sakkunskap. Kommittén förmenade, att
tillsvidare det senare alternativet borde komma till användning, men att
man i en framtid hade att räkna med det förra.

Frågan om den centrala ledningen för senast omförmälda undervisningsanstalter
kom i ett väsentligt förändrat läge genom det förslag, som
1917 års sakkunniga framlade till ordnande av en gemensam central ledning
för den liigre tekniska undervisningen, den lägre handelsundervisningen
och undervisningen i husligt arbete. Denna centrala myndighet
föreslogs böra benämnas överstyrelsen för yrkesundervisningen och ansågs
böra organiseras i nära överensstämmelse med de redan befintliga överstyrelserna
för läroverken och folkundervisningen. På grundvalen av föreliggande
förslag hemställde också Kung! Maj:t i proposition till 1918 års
riksdag om inrättande av en dylik överstyrelse. Som nedan närmare framhålles,
beslöt emellertid riksdagen att i stället åvägabringa en gemensam
central myndighet för yrkesundervisningen och folkundervisningen under
benämningen skolöverstyrelsen.

II. De nuvarande överstyrelsernas tillkomst och organisation.

Läroverks.

överstyrel sen.

Läroverkskommittén
år
1MU2.

Som ovan erinrats erhöllo de allmänna läroverken en särskild central
ledning genom 1904 års riksdags beslut att i samband med den då genomförda
läroverksreformen inrätta en överstyrelse för rikets allmänna
läroverk.

Frågan härom hade upptagits av 1899 års läroverkskommitté, som
bland annat yttrade, att en alldeles särskild anledning förelåge att taga
detta spörsmål under omprövning, därigenom att åtskilliga bland kommitténs
förslag, såsom förslagen till sexklassig realskola, till en avslutningsexamen
inför censorer vid dessa läroverk, till samskolor o. s. v..
med nödvändighet komme att öka arbetet vid läroverkens administration
och göra behovet av en i viss mån självständig sådan alltmera kännbart.
Kommittén redogjorde också i korthet för ett inom densamma framkommet
förslag till inrättande av en överstyrelse, benämnd läroverksråd. Kommittén
uttalade därjämte, att den funnit förslaget i fråga i flera hänseenden
synnerligen beaktansvärt. Med hänsyn till att frågan om lärarproven helt
nyligen vunnit en lösning, åtminstone för tillfället genom deras förvandling
från obligatoriska till fakultativa, och domkapitlen alltså fortfarande
hade att taga befattning med dessa prov, och då vidare frågan om domkapitlens
omorganisation ännu väntade på sin lösning, ansåg sig kommittén
emellertid icke böra avlåta något förslag i denna viktiga fråga.

Mot detta kommitténs beslut avgåvos dock reservationer av tre ledamöter,
professor Ernst Carlson, med instämmande i huvudsak av lektor
P. E. Lindström, samt av lektor Nils Höjer.

I förstnämnda reservation påvisades bland annat, att lärarproven icke
finge utgöra någon förevändning för undanskjutande av den viktiga frågan
om inrättande av en centralstyrelse för de allmänna läroverken. Utsöndringen
av läroverksärendena från domkapitlens funktioner bildade just
en förutsättning för dessas omorganisation, vadan denna frågas obestämda
läge långt ifrån att tala emot upprättande av ett läroverksråd tvärtom utgjorde
ett skäl för en sådan åtgärd. Det framhölls vidare, att det för
läroverksbyråns chef vore en omöjlighet att bedöma alla de mångartade

krav, Bom framträdde på den högre bildningens område. Det mest avgörande
skälet, varför upprättandet av en central läroverksstyrelse ej längre
borde uppskjutas, läge dock däri, att en genomgripande reform av det
högre skolväsendet nu stode på dagordningen. Sålunda erinrades om, att
den nya realskolexamen, som kommittén i enlighet med riksdagens önskan
föreslagit, krävde vidtagande av eu dylik åtgärd. Jämväl vore inrättandet
av en överstyrelse nödvändigt för förverkligandet av det länge närda önskemålet
att lägga tillsättningen av ämneslärarbefattningarna i Kungl. Maj:ts
hand. Slutligen framhölls, att behovet av den vidsträcktare inspektion,
som den nya organisationen påkallade, gjorde en särskild central ledning
erforderlig. Åtgärder i liknande syfte hade vidtagits i våra grannländer
Norge, Danmark, Finland och Preussen.

Efter att hava påvisat de väsentliga funktioner, som borde tillkomma
det tilltänkta läroverksrådet, föreslog nämnda reservant, att under ecklesiastikdepartementet
måtte, till biträde vid anordnande och övervakande
av examina samt för utredning av vissa ärenden angående de allmänna
läroverken och därmed jämförliga skolor, förordnas ett läroverksråd, bestående
av en ordförande och fyra ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t för
en tid av fem år bland ordinarie universitets- eller läroverkslärare avframstående
duglighet.

Lektor Höjers reservation utmynnade i indragning av en byrå i departementet,
under samtidig förstärkning av byrån för den högre undervisningen,
bland annat genom adjunktion av fackmän, universitetsprofessorer
eller ordinarie läroverkslärare, som förvärvat en större erfarenhet
om undervisningen och dess bedömande.

Flertalet hörda myndigheter tillstyrkte, i huvudsaklig överensstäm- ^yndigmelse
med reservanten Carlsons förslag, upprättandet av en central
styrelse.

I proposition till 1904 års riksdag framlade Kungl. Maj:t, som Knngi.propoovan
nämnts, förslag i den riktning, reservationen innebar, r öredraganae 1904.
departementschefen betonade i sitt anförande till statsrådsprotokollet, att
de av kommitténs majoritet åberopade skälen icke vore hållhara. Å andra
sidan syntes skälen för upprättandet av en central läroverksstyrelse synnerligen
trängande och påtagliga. Sålunda hade svårigheten för domkapitlen
att fungera som läroverksstyrelser med tiden blivit allt mera
märkbar. Deras rent kyrkliga uppgift toge i allt högre grad deras verksamhet
i anspråk, de kunde icke samverka med varandra, deras arbetssätt måste
enligt sakens natur bliva ganska tungt. Allt detta försvårade i väsentlig
grad ernåendet av den enhetlighet och planmässiga ledning, som för läro3 -

verkens del vore önskvärda. Ävenledes vitsordades, att läroverksbyrån i
ecklesiastikdepartementet under de senare åren till den grad betungats av
ärenden, att detta förhållande icke längre kunde lämnas ut;in avseende.

Alldeles särskilt ville departementschefen betona behovet av inspektioni
På grund av de löpande ärendenas stora inängd hade vederbörande byråchefs
tid icke medgivit inspektionsbesök vid vissa läroverk oftare än Vart
tionde år. Att en för läroverken så viktig angelägenhet genom omständigheternas
makt sålunda blivit så gott som alldeles förfelad tarvade
ovillkorligen rättelse. Med de då rådande förhållandena vore därjämte
den olägenheten förenad, att chefen för ecklesiastikdepartementet nödgades
personligen befatta sig med en mängd administrativa detaljer, som onödigtvis
toge hans tid i anspråk.

Genomförandet av den föreslagna läroverksorganisationen med dess
många krävande och delvis alldeles nya uppgifter skulle uppenbart öka
nämnda olägenheter. Men ännu viktigare i och för sig vore enligt departementschefens
mening, att den nya läroverksorganisationen erhölle sådana
administrativa organ, alt framgången av den tillkomna reformen ej
vedervågades genom brist på fast och enhetlig ledning, en farhåga, som
med hänsyn till föregående erfarenhet från omfattande omorganisationer
ingalunda vore obefogad. Särskilt ville dep irtementschefen härvidlag
erinra om den nya examen på mellanstad et, införandet av den nya och
oprövade skolform, som samskolorna utgjorde, de ifrågasatta förändringarna
i undervisningsplanen m. fl. åtgärder, vilka fordrade en särskild
uppmärksamhet från den inspekterande myndighetens sida,

Depatementschefen förmenade, att det högre skolväsendet vunnit en
sådan omfattning, att det lika väl som andra förvaltningsgrenar behövde
tillgodoses genom ett särskilt centralorgan. Då därtill komme att
undervisningstekniken numera utvecklat sig till en verkligt fackinässig
ståndpunkt, funnes intet skäl att kvarhålla ledningen hos en kanslimyndighet,
vilken, utom ärenden angående de allmänna läroverken och de
högre flickskolorna, hade att behandla ärenden rörande universitet och
högskolor samt hela den i stark utveckling stadda tekniska undervisningen
och redan därför aldrig kunde ersätta en utav flera speciellt sakkunnige
sammansatt överstyrelse med uteslutande uppgift att ägna sig åt
vården av förstnämnda läroanstalter, och som, på ett lärripkgt sätt organiserad.
borde få stor betydelse för läroverkens framtida utveckling och
reformering.

De funktioner, departementschefen funne böra tillkomma den blivande
överstyrelsen, vars inrättande efter hans mening vore betänkligt att
längre uppskjuta, vore huvudsakligen följande: att utöva inspektion över

de allmänna läroverken och andra motsvarande statsunderstödda undervisningsanstalter,
att vidtaga nödiga åtgärder med avseende på examina,
att, i samband med att utnämningen av ämneslärartjänster vid läroverken
överflyttades från domkapitlen till Kungl. Maj:t, avgiva yttrande och förslag till
sådana tjänster, att tillsätta lärarbefattningar vid samskolor samt övningslärartjänster,
att fördela anslagen till enskilda läroverk m. m., att yttra
sig över ansökningar om statsunderstöd och om dimissionsrätt samt att i
övrigt avgiva de utlåtanden och verkställa de utredningar, som i ärenden
rörande de allmänna läroverken av Kungl. Maj:t äskades. Dessutom borde
överstyrelsen äga att framställa förslag angående behövliga förbättringar
inom det högre skolväsendet.

Angående sammansättningen ansåg departementschefen, att en ordförande
och fyra ledamöter, helst representerande olika undervisningsfack,
borde utgöra ett tillräckligt antal, under förutsättning att styrelsen finge
rätt att vid behov tillkalla speciellt sakkunniga t. ex. i hygieniska frågor.
En notarie borde för sekreterargöromålens fullgörande anställas. Avensa
instämde departementschefen därutinnan med reservanten Carlson, att
medlemmarna i styrelsen, för att de efter hand matte kunna ombytas
och därigenom nya krafter tillföras institutionen, ej borde tillsättas & ordinarie
stat utan endast för viss tid förordnas. De borde under sådana
förhållanden utses bland ordinarie lärare vid de allmänna läroverken och
högskolorna och förordnas på fem år i sänder. Sammanlagda kostnaderna
beräknades uppgå till 22,000 kronor.

Vid ärendets behandling i riksdagen framställdes i motioner vissa
ändringsförslag beträffande överstyrelsens sammansättning och befogenhet.
Sålunda yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att överstyrelsen måtte inspektera även statens folkskoleseminarier. Från
annat håll hemställdes, att förslaget om särskild överstyrelse måtte avslås
och i stället två avlönade inspektörer för de allmänna läroverken anställas.
En tredje motion avsåg ändring i förslaget om arvoden åt överstyrelsens
medlemmar.

Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes emellertid i allt väsentligt av det
särskilda0utskott, åt vilket läroverksreformens förberedande behandling
inom riksdagen anförtrotts. Riksdagens beslut utföll jämväl i överensstämmelse
med det framställda kungl. förslaget, bortsett från en vidtagen
ändring i avlöningsbeloppen för överstyrelsens medlemmar.

Som ovan framhållits framkom inom riksdagen år 1909 förslag om
inrättande av en överstyrelse jämväl för folkundervisningsväsendet.. Detta
spörsmål upptogs tre år senare av folkundervisningskommitten, vilken i

Motioner.

Utskottet och
riksdagen.

Folk skolöverstyrelsen.

Folknnder visningskom mittén.

ett år 1912 avgivet belänkande framlade ett förslag till övervinnande av
de senare årtiondenas dualism inom skolväsendets ledning och därmed
inom skolväsendet över huvud genom inrättande av en enhetlig central
myndighet för läroverken och folkundervisningsväsendet.

Redan dessförinnan hade kommittén i sitt betänkande angående folkskoleseminarierna
år 1911 framhållit behovet av förstärkt central ledning
för folkundervisningen genom upprättandet av en självständig styrelse,
samt att man med goda skäl riktat uppmärksamheten på det önskvärda
däri, att rikets hela skolväsen bleve betraktat som ett sammanhörande helt
och bragtes in under en enhetlig myndighets ledning och omvårdnad.

Med hänvisning till den här tillkännagivna ståndpunkten uttalade kommittén
i sitt senare betänkande, att den ifrågasatta nya styrelsen för folkundervisningsväsendet
borde till Kungl. Maj:t och till ecklesiastikdepartementet
intaga i det hela samma ställning som överstyrelsen för rikets
allmänna läroverk redan intoge. Dess väsentligaste arbetsområde skulle
utgöra folkskolväsendet, omfattande småskolan och den egentliga folkskolan
samt folkskolans överbyggnader och i anslutning därtill abnormundervisningens
olika anstalter. Till folkskolväsendet slöto sig å ena sidan de
läroanstalter, som hade till uppgift att utbilda de för detsamma behövliga
lärarkrafterna, medan a andra sidan arbetsfältet vidgade sig till att innefatta
den allmänna folkbildningen i vidsträckt bemärkelse. Hit hörde de
skilda grenarna av bildningsarbetet bland de vuxna: folkhögskolan, biblioteks-
och föreläsningsverksamheten samt anordningar för idrott och fysisk
fostran i allmänhet. Den utveckling på samhällslivets område, som utmärkte
var tid, nödvändiggjorde mer än någonsin en kraftig verksamhet på folkundervisningens
och den allmänna folkbildningens områden. Den faran förelåge
emellertid, att av brist på målmedveten och planmässig ledning de verksamma
krafterna till stor del förbrukades och det lovande utvecklingsarbetet
avstannade eller ledde till oreda och förvirring snarare än till
verklig förbättring. Därför framträdde starkare än tillförene behovet av
en central myndighet, så sammansatt och utrustad, att den kunde överblicka
hela arbetsfältet, sammanhålla de spridda lu’afterna och leda arbetet
efter bestämda riktlinjer.

Da kommittén framställde förslag till upprättande av en överstyrelse
för folkundervisningsväsendet, uppkom med nödvändighet spörsmålet, i
vilket förhållande en dylik överstyrelse borde stå till läroverksöverstyrelsen.
Enligt kommitténs mening skulle det samarbe‘e, som erfordrades mellan
de båda styrelserna, bäst förverkligas därigenom, att de inginge såsom
skilda avdelningar i en enda för landets hela skolväsen gemensam skolöverstyrelse.

Kommittén föreslog, att läroverksöverstyrelsen skulle tillsammans med
den föreslagna centrala ledningen av folkundcrvisningsväsendet bilda en
gemensam skolöverstyrelse.

Därvid hade kommittén ingalunda förbisett, att dessa centrala styrelser
dock i det hela borde intaga en i förhållande till varandra fullt självständig
ställning, i all synnerhet i de frågor, som uteslutande berörde de under
respektive styrelser stående läroanstalterna. Med den inre organisation av
det sålunda erhållna centrala ämbetsverket, vilken kommittén tänkt sig,
och för vilken i det följande skall redogöras, ansåges, trots det att ämbetsverket
framträdde starkt enhetligt utåt, fullt betryggande säkerhet vinnas
för att de olika skolarterna skulle få ostört fullfölja sina särskilda ändamål
och att ingen hindrande inblandning från den ena eller andra av de
båda stora avdelningarna i deras speciella verksamhet skulle äga rum.
Kommittén ville erinra även därom, att från varandra skilda centrala
styrelser för den högre undervisningens och folkundervisningens områden
i allmänhet icke förekomme i främmande länder.

Den genom den angivna föreningen uppkommande överstyrelsen för
skolväsendet i landet föreslog kommittén böra benämnas »skolöverstyrelsen.
»

Enligt kommitténs förslag skulle skolöverstyrelsen komma att omfatta
två huvudavdelningar, en läroverksavdelning (läroverksöverstyrelsen), och
en folkundervisningsavdelning (den ifrågasatta folkskolöverstyrelsen). Vardera
avdelningen skulle utgöras av 4 medlemmar, av vilka en tillika skulle
vara avdelningschef. I spetsen för överstyrelsen skulle stå en för båda
avdelningarna gemensam chef med generaldirektörs ställning. Till överstyrelsen
skulle vidare överflyttas inspektören för folkhögskolorna och de
då i ecklesiastikdepartementet anställda konsulenterna för ärenden rörande
den offentliga föreläsningsverksamheten samt rörande folkbibliotek. Vid
överstyrelsen skulle dessutom fästas inspektören för dövstumskolorna, varjämte
en inspektör för blindundervisningen där skulle anställas.

Enligt det av kommittén uppgjorda förslaget till stat skulle kostnaderna
för överstyrelsen komma att uppgå till 205,700 kronor. Då kostnaderna
för läroverkstyrelsen för det dåvarande uppgingo till 73,700
kronor och, då tillika för andra av den ifrågasatta överstyrelsen till övertagande
föreslagna uppgifter anslagits 17,000 kronor, skulle den årliga
merkostnaden utgöra 115,000 kronor.

Av de sinsemellan ganska skiljaktiga yttranden, som med anledning Läroverk.*-av folkundervisningskommitténs ovannämnda förslag avgåvos av de hörda 0öJe"ettyrf®g8eu
myndigheterna, är det av läroverksöverstyrelsen lämnade givetvis förtjänt stånd» för”’
av särskild uppmärksamhet. slaf?e:

Överstyrelsen anförde sålunda angående den föreslagna enhetliga
överstyrelsen:

»Beträffande själva den tanke, som bär upp förslaget i denna punkt,
eller att ledningen av skolväsendet i dess helhet bör i största möjliga utsträckning
bliva enhetlig, så delar överstyrelsen den uppfattning, som i
detta avseende blivit av kommittén uttalad. En sådan enhetlig ledning
är enligt överstyrelsens mening önskvärd, såväl när det gäller undervisnings-
och uppfostringsfrågor av mer principiell innebörd som ock i fråga
om organisationen av skolväsendet i dess helhet och av enskilda skoltyper.
Och även för de läroanstalter, som stå under läroverksöverstyrelsens inseende,
torde det vara av vikt, att särskilt frågor av ekonomisk innebörd,
framför allt sådana, som avse anslagsäskanden hos riksdagen, skärskådas
och avgöras från en ståndpnnkt, från vilken man mäktar överskåda skolväsendet
i dess helhet. Det lider intet tvivel, att därest de båda överstyrelserna
skulle komma att mera löst ställas vid sidan av varandra,
detta skulle kunna medföra, att de lätt nog kunde inför det allmänna
framträda som målsmän för skilda, måhända stridiga och med varandra
rivaliserande intressen, något_ som helt visst skulle komma att bliva till
skada för dessa intressen. Överstyrelsen anser det därför vara av stor
betydelse, att sådana former för samarbetet mellan de båda överstyrelserna
väljas, att en blivande skolöverstyrelses verksamhet kan i stort sett
betraktas såsom enhetlig.

Å andra sidan står det emellertid klart för överstyrelsen, att de särskilda
ändamål och uppgifter, som föreligga för de under den nuvarande
läroverksöverstyrelsen lydande läroanstalterna å ena sidan och de läroanstalter,
som skulle komma att tillhöra en blivande folkundervisningsöver1
styrelses ledning å andra sidan, med nödvändighet kräva, att de olika
skolarterna få utan hindrande inblandning från något håll ostört fullfölja
sin speciella verksamhet. Överstyrelsen håller därför före, att om ett samarbete
mellan de båda överstyrelserna skall bliva till verklig båtnad för
skolväsendet i dess helhet och för de bildnings- och kulturändamål, detta
bär att tjäna, sagda överstyrelser dock i det hela måste komma att intaga
en i förhållande till varandra fullt självständig ställning, i all synnerhet
i de frågor, som uteslutande beröra de under respektive styrelser stående
läroanstalter. Det synes överstyrelsen klart, att även med en sådan sakernas
ordning en viss praktisk vinst för ledningen av de speciella skolarterna
vore att vinna av det gemensamma arbete, som föranledes av för
skolväsendet i dess helhet gemensamma frågor. Det synes nämligen icke
möjligt annat, än att detta arbete måste komma att vidga blicken även
för de mera partikulära frågorna och även i fråga om dessa stärka kän -

slån av gemensamt ansvar för omvårdnaden av den fosterländska bildningen».

Beträffande särskilt frågan om en gemensam chef för skolöverstyrelsens
båda avdelningar hette det i nämnda utlåtande, att överstyrelsen
funne uppenbart, att den föreslagna organisationen väl ti 11-godosåjie enhetssynpunkten, men fråga syntes vara, om den i önskvärd
mån komme att tillgodose de speciella intressena, som vardera avdelningen
skulle komma att företräda. ()verstyrelsen hade ej kunnat helt frigöra
sig från den föreställningen, att det ur sistnämnda synpunkt skulle
vara önskligt, att samarbetet mellan de båda avdelningarna kunde försiggå
under i någon mån friare former än de av kommittén föreslagna.

Det syntes emellertid överstyrelsen bliva svårt att ersätta den av kommittén
föreslagna organisationen med någon annan, som bättre än denna
motsvarade önskemål i den antydda riktningen utan att på samma gång
medföra ökade kostnader. Man skulle möjligen kunna tänka sig, att vardera
avdelningen utöver de fyra ledamöterna erhölle sin särskilda chef
utan annat åliggande än att vara, chef för avdelningen samt att en av de
båda cheferna erhölle Kungl. Maj:ts förordnande att vara styrelsens representant
utåt samt ordförande vid dess gemensamma förhandlingar. En
dylik organisation skulle medföra den fördelen, att vardera avdelningens
speciella intressen alltid komme att föredragas inför avdelningens egen
chef. Fara syntes dock vara för handen, att den enhetssynpunkt, som
överstyrelsen framhållit såsom önskvärd i fråga om ledningen av skolväsendet
i dess helhet, därigenom kunde komma att lida alltför starkt intrång.
På grund av de olägenheter, som härav skulle kunna befaras
uppkomma, och då en organisation sådan som den nu senast antydda
därjämte skulle i ekonomiskt avseende vara så till vida ofördelaktigare än
den föreslagna, som den betingade ökad kostnad, motsvarande i det närmaste
avlöning åt ännu en chef inom styrelsen, hade överstyrelsen stannat
vid den uppfattningen, att det av kommittén framlagda förslaget under
förhandenvarande förhållanden vore att föredraga.

Frågan förelädes i proposition 1913 års riksdag till avgörande. I sitt Kong!, pr*.
anförande till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen fcr

utförligt angivit och motiverat sin ställning till det framställda förslaget.

Behovet av en förstärkning av den centrala ledningen av folkundervisningsväsendet
underströks kraftigt och, i anslutning till kommitténs utredning
samt vad som under ärendets vidare handläggning framkommit,
lämnades en översikt över de olika arbetsuppgifter och arbetsområden, som
borde anvisas åt ledningen ifråga.

Med hänsyn till nu föreliggande uppgift torde det vara anledning att
framförallt dröja vid den del av departementschefens anförande, som avhandlar
förhållandet mellan den till upprättande föreslagna överstyrelsen
för folkundervisningsväsendet och läroverksöverstyrelsen. Här framställde
sig efter departementschefens uppfattning till övervägande närmast, huruvida
man borde tänka sig de båda styrelserna såsom var för sig fristående,
utan annat samarbete än det, som i allmänhet kunde påkallas mellan
två varandra i vissa avseenden närstående förvaltningsorgan, eller om man
borde se till att åvägabringa ett mera fast samband dem emellan. Självklart
hade detta spörsmål måst skärskådas ej blott ur folkundervisningens
utan även ur de allmänna läroverkens synpunkt.

Departementschefen angav sin uppfattning i denna huvudfråga på följande
sätt:

»I vad folkundervisningskommittén och läroverksöversstyrelsen uti här
ifrågavarande avseende anfört vill jag till fullo instämma. För ett åskådningssätt,
som i arbetet uti våra barndoms- och ungdomsskolor — vilken form
och karaktär de än må hava — ser en för hela vår ungdoms undervisning
och uppfostran gemensam angelägenhet, ter sig den ifrågasatta anordningen
såsom en helt naturlig utvidgning av den överstyrelse, som enligt
statsmakternas beslut redan ansetts erforderlig för en del av vårt skolväsen.

Även om vart och ett av de olika slag av läroanstalter, som här
äro i fråga, har sitt bestämt utstakade mål att fullfölja och även om det
strängt måste fasthållas, att de olika målen ej fa förväxlas eller sammanblandas,
finnas dock i fråga om det arbete, som vid dessa läroanstalter
utföres, så många beröringspunkter och gemensamma intressen, att ett
samarbete mellan målsmännen för de olika läroanstalterna är oundgängligen
nödvändigt, för att icke landets undervisnings- och uppfostringsarbete
skall komma att lida av en för detsamma högst ogynnsam brist på
enhetlighet och sammanhållning.»

»Nu har mot förslaget i denna punkt i olika former uti vissa av de avgivna
utlåtandena den invändningen uttalats, att sagda förslag syftade till
att främja strävandet att göra folkskolan till bottenskola: det vore ett steg
på vägen till förverkligande av detta önskemål eller åtminstone en symbol
för bottenskoleprogrammet. Ehuru jag själv, liksom min företrädare i
ämbetet och, såsom jag har skäl att tro flertalet av riksdagens nuvarande
ledamöter, på grund av levande övertygelse ansluter mig till detta program,
anser jag mig bestämt kunna säga, att det på intet sätt är för dess
skull, som frågan om en gemensam skolöverstyrelse nu kommit upp på
dagordningen. Det är att märka, att tanken på folkskolan som bottenskola
ej är med ett ord berörd i det föreliggande kommittébetänkandet,

och man torda hava all anledning antaga, att vissa av kommitténs medlemmar
ej skolat underlåta att inlägga eu gensaga, ifall förslaget om den
gemensamma skolöverstyrelsen skjutits fram i särskild avsikt att främja
en sådan tanke.»

»Det torde böra erinras, att, då förslaget om en folkskolöverstyrelse
först uppstod inom folkskolekåren och av densamma framlades inför
offentligheten, ingick i detta förslag ingen tanke på gemensamhet med
läroverksöverstyrelsen och uppenbart är, att denna tanke, ur ren kårsynpunkt
betraktad, svårligen kunnat innebära något för folkskolans lärare
synnerligen tilltalande. Då man på folkskolehåll icke desto mindre gått
med på gemensamheten, har orsaken uppenbarligen varit den, att man
funnit rivaliserandet vara ett oting och ansett de speciella intressena böra
vika för de allmänna.

Vad de allmänna läroverken och andra under läroverksöverstyrelsen
lydande läroanstalter angår, torde just den av kommittén föreslagna anordningen
vara lämpad att bereda målsmännen för dessa anstalter ett
gynnsamt tillfälle att under ordnade och i möjligaste grad betryggande
former göra sina intressen gällande vid sidan av de stora frågor, som röra
det allmänna folkundervisningsväsendet och vilka på grund av den nuvarande
samhällsutvecklingen måste med synnerlig styrka tränga sig i förgrunden
och tilldraga sig uppmärksamheten — detta understundom måhända
på de högre skolornas bekostnad, i fall dessas målsmän icke skulle vara i
tillfälle att göra även sin röst hörd, när det gäller att fastställa undervisningsväsendets
samfällda önskemål. En från vissa håll uttalad farhåga,
att gemensamheten i skolstyrelsen lätt nog skulle kunna komma
att leda därtill, att någon viss grupp av skolor komme att utöva ett övervägande
och härskande inflytande på de övriga, torde alltså sakna fog.
Likaså synes mig den självständiga ställning, som förslaget inrymmer åt
eu var av skolöverstyrelsens båda huvudavdelningar, innebära en stark
garanti för att icke abstrakt likformighet och hänsynslös nivellering komme
att inträda vid behandlingen av de olika skolformernas angelägenheter.»

Organisationen av den för hela undervisningsväsendet gemensamma
överstyrelse, som Ivungl. Maj:t sålunda i huvudsaklig överensstämmelse med
folkundervisningskommittén föreslog riksdagen till upprättande, skall icke
här utförligare beröras. Erinras må emellertid därom, att departementschefen
(sid. 167 —183) i propositionen grundligt tillbakavisat de invändningar,
som under ärendets behandling framställts mot förslaget om en enhetlig
central undervisningsledning.

Särskilt uppehöll sig departementschefen vid uttryckta farhågor, att
en central ledning för undervisningsväsendet, sådan som den ifrågasatta,
4

skulle komma att medföra skolväsendets »byråkratisering». Den starkaste
garantien mot att skolväsendet genom upprättande av en skolöverstyrelse
skulle komma att föras in i byråkratiska former, ville departementschefen
söka »icke i arten och gestaltningen av överstyrelsens organisation och arbetssätt
utan i beskaffenheten av de krafter, som skola ombesörja arbetet».
På ett lämpligt personval berodde i första hand den anda och riktning,
överstyrelsens arbete komme att få. Bland övriga garantier mot risken,
att »byråkratism > skulle bliva kännetecknande för överstyrelsens verksamhet,
ställdes främst möjligheten för överstyrelsen att upprätthålla en
personlig förbindelse med det verkliga skollivet. Men en sådan möjlighet
berodde på det närmaste av överstyrelsens utrustning med ett tillräckligt
antal ledamöter. Därjämte framhölles vikten av en lämplig arbetsfördelning
och ett lämpligt handläggriingssätt av ärenden inom styrelsen. I
nära sammanhang med dessa sistnämnda frågor stode spörsmålet om den
högsta ledningen av hela arbetet. Och slutligen ansåges det för arbetets
rätta bedrivande vara av vikt, att nödig sakkunskap stode till buds, där
sådan kunde utöver den hos ledamöterna befintliga erfordras.

Det vore att räkna som en avgjord förtjänst hos kommittéförslaget,
att man vid beräkning av de nödiga arbetskrafterna icke stannat vid att
taga i betraktande ett visst kvantitativt mått av rent administrativt bestämbara
löpande ärenden utan jämväl ständigt haft för ögonen att nödig
tid måste avses för tillgodoseende av den personliga sidan av överstyrelsens
uppeifter. Mer än något annat skulle det kunnat bidraga till en byråkratisering
av överstyrelsen, ifall denna sida av saken blivit underskattad
eller lämnad obeaktad vid beräkningen och bestämmandet av de nödiga
arbetskrafterna. Ehuru det ur den nämnda synpunkten vore vanskligt att
uppskatta den arbetskvantitet, som kunde komma att vila på ledamöterna
i överstyrelsen, hade departementschefen en bestämd övertygelse, att inom
den styrelseavdelning, som skulle hava befattning med seminarierna, folkoch
småskolorna, fortsättningsskolorna, folkbög.-kolorna, abnormskolorna,
de allmänna folkbildningssträvandena m. in., krävdes minst lika många
ledamöter, som inom den dåvarande läroverksöverstyrelsen visat sig nödvändiga.
Erfarenheten från läroverksöverstyrelsen gjorde det högst sannolikt,
att ett mindre antal arbetskrafter icke kunde avses för folkskolans
och folkbildningens behov.

Skulle överstyrelsen kunna utöva ledningen av undervisnings-och uppfostringsarbetet
i landets olika skolor på ett sätt, som icke innebure fara
för skolväsendets inlörande i snäva och stela former, vore det av vikt, att
de ärenden, som överlämnades till styrelsens handläggning, vore av den
art, att de stodo i nära samband med överstyrelsens huvuduppgifter, även -

som att inom överstyrelsen åstadkommes en arbetsfördelning mellan de
olika arbetskrafterna, som kunde underlätta lösningen av dessa uppgifter.
Departementschefen funne såväl den fördelning av ärendena mellan den
centrala ledningen och förvaltningsorganen i orterna som den fördelning
av arbetsuppgifterna mellan överstyrelsens olika arbetskrafter, soin av kommittén
föreslagits, vara gynnsam för arbetet inom överstyrelsen. Med ledning
av de erfarenheter, som vunnits inom läroverksöverstyrelsen, hade arbetet
föreslagits böra uppdelas på skilda »byråer», inom vilka arbetet
skulle ledas av i regel fackbildade chefer, biträdda av erforderliga administrativa
arbetskrafter. Ehuru departementschefen förklarade sig gilla den
uppfattning, som här kommit till uttryck, vore han ej lika övertygad att
arbetet behövde med nödvändighet uppdelas på olika s. k. byråer. Huvudvikten
syntes böra ligga därpå, att en var av ledamöterna utrustades
med erforderligt administrativt biträde. En sådan anordning syntes kunna
uppnås med bibehållande i huvudsak av den inom läroverksöverstyrelsen
förefintliga rotelindelningen. Av en viss betydelse vore, att arbetet kunde
få försiggå under så fria former som möjligt, och att icke det synnerligen
ofta påkallade samarbetet mellan ledamöterna hindrades genom alltför
skarpt uppdragna gränser mellan målsmännen för de olika ärendesgrupperna.

Ett annat betydelsefullt och jämväl med hänsyn till nu förevarande
organisationsfråga beaktansvärt spörsmål sammanhängde nära med det
nyss berörda, nämligen frågan om sättet för ärendenas handläggning inom
styrelsen. Denna stode i sin ordning i nära samband med frågan om arbetsuppgifternas
fördelning mellan överstyrelsens båda huvudavdelningar,
läroverksavdelningen och folkundervisningsavdelningen. Härutinnan anförde
departementschefen bl. a., att han i anslutning till kommittén funne det
vara av synnerlig betydelse, att principiella och organisationsspörsmål, berörande
skolväsendet i dess helhet, ävensom frågor av ekonomisk innebörd
— framförallt sådana, som avsåge anslagsäskanden hos riksdagen — gjordes
till föremål för gemensam behandling. Men lika viktigt vore det, att gemensamheten
icke utsträcktes utöver frågor av sagda natur. Det syntes nämligen
för en sund begränsning av ledamöternas arbetsuppgifter vara nödvändigt,
att alla sådana ärenden, som endast avsåge endera avdelningens
verksamhetsområde, handlades inom vederbörande avdelning. Därigenom
komme sakkunskapen att användas, där den verkligen vore för handen,
och därigenom undvekes, att handläggningen av ärendena gjordes onödigt
tung och omständlig. En rätt avvägd arbetsfördelning mellan de båda
huvudavdelningarna vore en synnerligen betydelsefull förutsättning för
framgång i överstyrelsens arbete. I det hela syntes kommittén härutinnan

i sitt förslag hava träffat det rätta. Erfarenheten finge sedermera utvisa,
i vad mån jämkningar kunde befinnas nödiga.

Beträffande ledningen av den tänkta öve: styrelsen framställde sig två
alternativ: ett, som skulle giva uttryck åt, att man egentligen hade två
självständiga styielser, vilka ägde vissa ärenden gemensamma och delvis
samverkade, ett annat, som skulle uttrycka, att man egentligen hade endast
en styrelse, vilken fördelats på två avdelningar med delvis olika ärenden
och delvis skild verksamhet.

Dessa bägge alternativ diskuterades utförligt av departementschefen,
som därvid anförde: »Enligt det första alternativet, som med hänsyn till
det historiska förloppet ligger närmast till hands, kan skolöverstyrelsen
tänkas uppstå på det sättet, att vid sidan av den nuvarande läroverksöverstyrelsen
med dess fyra ledamöter och dess chef ställes en med densamma
samarbetande folkskolöverstyrelse med likaledes fyra ledamöter och en
chef. Sammanslutningen till ett verk liksom ock gemensamheten i arbetet
finner då, vad beträffar den högsta ledningen, sitt uttryck däri, att en av
de båda cheferna antingen efter uppdrag av Kungl. Maj:t eller på grund
av bestämmelser i verkets instruktion för längre eller kortare tid utövar
chefskapet, i vad detsamma avser ledningen av de gemensamma förhandlingarna
och handhavandet av styrelsens övriga gemensamma angelägenheter.

En anordning, som stannar härvid, visar sig emellertid förenad med
ganska stora olägenheter. Först och främst ligger det i sakens natur, att
den av de båda cheferna, som finge uppdraget att tjänstgöra som verkets
gemensamma chef, helt naturligt skulle komma att känna sig i främsta
rummet tillhöra den avdelning, vars närmaste chef han vore, och följaktligen
också känna sig manad att i första hand tillgodose den avdelningens
intressen. Och även om han själv vid handläggningen av verkets gemensamma
angelägenheter skulle kunna ställa sig mera fristående och överblickande
i förhållande till de särintressen, som kunna göra sig gällande
inom de olika avdelningarna, skulle han säkerligen på grund av den
misstro, som lätt nog komme att möta honom från det ena hållet, och av
de krav, som ställdes på honom från det andra hållet, i sin ämbetsutövning
komma att både känna sig och i själva verket också bliva bunden på ett
sätt, som för styrelsens arbete i fråga om de allra viktigaste spörsmålen
kunde bliva till stort men. Farhågan att så skulle komma att ske ligger
så mycket närmare till hands, som det mera lösa chefskap, som på detta
sätt uppkomme, utan tvivel även skulle medföra en viss isolering mellan
de båda avdelningarna, varvid också en för landets uppfostringsarbete
ödesdiger rivalisering mellan de båda skolgruppernas målsmän och en för

samma arbete skadlig kamp mellan deras olika intressen lättare kunde
uppstå och hållas vid liv.

För undvikande av dessa olägenheter är man då närmast hänvisad till
det andra av de båda i det föregående berörda alternativen: att ersätta
de båda skilda cheferna med en för styrelsens båda avdelningar gemensam
chef, vilken vore i förhållande till de särskilda avdelningarna fristående
och därför också i själva sin ställning ägde eu stark uppfordran att objektivt
överblicka och bedöma de intressen, som det gäller för skolöverstyrelsen
att tillvarataga och främja.

Från något håll har den farhågan blivit uttalad, att anordningen
med en gemensam chef skulle kunna lända till men för förverkligandet
av de olika undervisningsanstalternas allmänna syftemål, vilka bättre skulle
tillgodoses genom att de båda avdelningarna och deras chefer ensamma
bure ansvaret för sina åtgärder. Vad den sålunda gjorda invändningen
beträffar, synes den utgå ifrån antagandet, att någon viss del av det allmänna
skolväsendet eller någon viss skolorganisation skulle kunna ordnas
eller arbeta utan hänsyn till skolväsendet i dess helhet. Men ett sådant
antagande är oriktigt. Med den utveckling, skolfrågorna i vårt land
tagit, är det otänkbart, att så skulle kunna ske utan förfång antingen för
den enskilda skolformen själv eller för skolväsendet i dess helhet. Det är
just frågorna om de olika undervisningsanstalternas allmänna syftemål, som
i främsta rummet påkallar gemensamt arbete för de båda avdelningarna
och som mer än något annat gör det önskligt, att de olika skolgruppernas
målsmän bliva i tillfälle att under ordnade och bestämda former iakttaga
och bevaka sina intressen. Men för de gemensamma arbetena inom överstyrelsen
påkallas, såsom jag nyss påvisat, den enhetlighet i ledningen,
som endast kan uppnås genom ett gemensamt chefskap.

Vad jag nu anfört, synes mig innebära övertygande skäl, att av de
båda i det föregående berörda alternativen det senare äger företräde och
att alltså den högsta ledningen av skolöverstyrelsen bör läggas i händerna
på en gemensam chef. Ja, mig synes det redan ligga i sakens natur, att
någon måste vara ansvarig för verket i dess helhet och att denne bör
intaga en fristående och överblickande ställning i förhållande till de särintressen.
som kunna göra sig gällande på skolöverstyrelsens två huvudavdelningar
3.

Chefen borde både ur synpunkten av verksamhetens vikt och betydelse
och med hänsyn till det tänkta ämbetsverkets omfattning givas
generaldirektörs ställning.

Vad därefter vidkom spörsmålet om arbetsfördelningen mellan chefen
och avdelningscheferna skulle enligt kommittéförslaget förutom den ge -

mensamma chefen två avdelningschefer anställas såsom ställföreträdande
chefer, en å vardera avdelningen. Kommittén funne det nämligen otänkbart,
att en chef för ett verk av den omfattning som den föreslagna skolöverstyrelsen
skulle kunna hinna deltaga i handläggningen av samtliga inom
verket förekommande ärenden. Även om hans tid och krafter skulle
räcka till, skulle enligt kommitténs förmenande den faran inträda, att
chefen därigenom droges från sina egentliga och huvudsakliga uppgifter.
I denna punkt delade departementschefen till fullo kommitténs uppfattning.

Departementschefen gjorde gällande, att den gemensamma chefen i
främsta rummet skulle övervaka och leda överstyrelsens arbete samt inför
Kungl. Maj:t ansvara för fullgörandet av verkets åligganden. Han skulle
alltså hava att utöva högsta inseendet över styrelsens ledamöter och tjänstemän
samt företräda verket utåt. Vid de för överstyrelsen i dess helhet
gemensamma förhandlingarna skulle chefen vara ordförande och i denna
egenskap äga utslagsröst. I betraktande av den starka utveckling, i vilken
skolväsendet vore statt, samt vikten och omfattningen av de till gemensam
handläggning hörande ärendena, komme otvivelaktigt, åtminstone en ganska
lång tid framåt, chefens tid och krafter att i mycket stor utsträckning
tagas i anspråk för nu berörda ärenden. Inom de olika avdelningarna
skulle chefen därjämte, så långt hans tid det medgåve, tjänstgöra som ordförande
både vid kollegiala förhandlingar och vid handläggning av ärenden
efter styrelseformen.

Yad an ginge de båda avdelningschefernas ställning och uppgifter skulle
de i alla de fall, då chefen icke själv kunde deltaga i handläggningen
av sådana ärenden, i vilkas behandling han enligt instruktionen icke ovillkorligen
måste deltaga, inträda i chefens funktion och befogenheter. De
skulle alltså i dessa fall, vare sig det gällde kollegiala förhandlingar
eller handläggning efter styrelseformen, tjänstgöra såsom ordförande med
utslagsröst respektive självständig beslutanderätt. Vore det härvid fråga
om ärende, i vilket avdelningschefen själv vore föredragande, syntes beslutet,
i likhet med vad i motsvarande fall gällde inom järnvägsstyrelsen,
böra fattas efter överläggning med viss annan, därtill enligt arbetsordningen
utsedd ledamot.

Slutligen ansåge sig departementschefen böra anmärka, att det givetvis
skulle stå den gemensamme chefen öppet att deltaga i handläggningen
av vilket ärende han själv önskade. Emellertid torde i regel denna angelägenhet
kunna ordnas så, att genom av chefen på förhand träffad anordning
avdelningschefens uppgifter bleve av ganska reglerad natur.

Vidare skänkte departementschefen sin anslutning till kommitténs

förslag, i vad det angick fästande vid överstyrelsen av olika redan förefintliga
befattningshavare inom folkbildnings- och folkundervisningsområdet,
varjämte en inspektör för blindundervisningen föreslogs till upprättande.
Slutligen föresloges jämväl knytande till överstyrelsen av vissa sakkunniga
biträden.

Med frånräknande av vad som redan till motsvarande ändamål utgick,
skulle den av den nya ordningen föranledda faktiska merkostnaden
komma att uppgå till 105,795 kronor.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen åtskilliga motioner,
i vilka delvis påyrkades ändringar i den av Kungl. Maj:t föreslagna sammansättningen
av skolöverstyrelsen. Sålunda föreslogs, att i en var av de
tvenne avdelningarna måtte insättas två lekmannaombud med samma ställning
och bemyndigande, som de blivande byråcheferna. Vidare hemställdes,
att i syfte att bereda målsmannen för ungdomens fysiska uppfostran
en ställning inom överstyrelsen, som bättre svarade mot betydelsen
av denna uppfostringsgren, och att sörja för nödiga hjälpkrafter,
i staten för skolöverstyrelsen måtte uppföras en inspektör för den fysiska
fostran med enahanda ställning som ledamöterna samt 3 inspektörsassistenter.
Slutligen yrkades från annat håll att propositionen icke måtte
av riksdagen bifallas.

I avgivet utlåtande uttalade statsutskottet, beträffande frågan om
en central styrelse för folkundervisningen, att kravet på en dylik styrelse
vid upprepade tillfällen under senare årtionden med alltjämt växande
styrka gjort sig gällande. För närvarande vore förhållandena på ifrågavarande
undervisningsområde sådana, att detta krav icke längre läte sig
tillbakavisas. Att en förstärkning av den centrala ledningen vore erforderlig,
torde vara uppenbart. Ifråga om det sätt, varpå denna förstärkning
lämpligast borde åvägabringas, vore utskottet ense med departementschefen.
Utskottet ansåge sig sålunda böra tillstyrka inrättandet av en
från folkskole^yrån skild överstyrelse för folkskoleväsendet.

Vad därefter angick frågan om den nya överstyrelsens ställning i förhållande
till läroverksöverstyrelsen, konstaterade utskottet, att olika meningar
under ärendets förberedande behandling gjort sig gällande. Vid valet mellan
de båda alternativ, som därvid blivit framställda, två fristående ämbetsverk
eller en för hela det allmänna undervisningsväsendet gemensam styrelse,
inom vilken de båda olika undervisningsgrenarna skulle representeras
av var sin avdelning, hade Kungl. Maj:t biträtt det senare alternativet.
Utskottet hade vid avgörandet av denna fråga utgått från den upp -

Motioner.

Utskottets

utlåtande.

Skolöver styrelsen.

Kungl. proposition
år 1918.

fattningen, att den viktigaste av de angelägenheter, som i förevarande avseende
upptagits till behandling, vore att få behovet av en verklig överstyrelse
för folkskoleväsendet tillgodosett och att i förhållande till denna
centrala del av ärendet övriga i sammanhang härmed upptagna frågor
vore av jämförelsevis underordnad betydelse. Med denna utgångspunkt
och vid övervägande av alla på frågans avgörande inverkande omständigheter,
hade utskottet trott sig finna, att densamma lämpligast läte sig
lösa genom inrättande av en särskild överstyrelse för folkundervisningsväsendet.
Denna överstyrelse, borde erhålla en organisation i huvudsak
övererensstämmande med läroverksöverstyrelsens och skulle tilldelas samma
arbetsområde, som enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle tillkomma folkskolavdelningen
i den gemensamma skolöverstyrelsen. Utskottet ansåg sig
alltså böra avstyrka Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avsåg en gemensam
överstyrelse.

Beträffande de båda styrelsernas organisation och stat tillstyrkte utskottet,
med avstyrkande av därvid motionsvis framkomna ändringsyrkanden,
i huvudsak Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt.

Den djupt ingripande reform i vårt undervisningsväsen, som genomfördes
vid 1918 års riksdag på grund av Kungl. Maj:ts proposion med
förslag till upprättande av praktiska ungdomsskolor, nödvändiggjorde förändringar
också i ledningen av därav berörda undervisning. Förslaget
innebar som bekant dels en utveckling och konsolidering av folkskolans
överbyggnader, dels en grundlig omdaning av de olika i praktisk riktning
verkande undervisningsanstalterna genom införande av lärlings- och yrkesskolor
samt de tekniska elementarskolornas ombildning till tekniska fackskolor
och tekniska gymnasier.

Beträffande fortsättningsskolan hade folkundervisningskommittén, åt
vilken de grundläggande förarbetena i denna del varit anförtrodda, ansett,
att denna skolform borde i förvaltningsavseende så långt som möjligt sammanhållas
med folkskolan. Den borde därför också ställas under samma
ledning som folkskolan och dess övriga överbyggnader.

Till denna uppfattning anslöt sig de inom departementet för reformens
förberedande tillkallade sakkunniga samt departementschefen, vilken
i förevarande hänseende yttrade:

»Till denna min ståndpunkt har jag, såsom jag redan förut framhållit,
letts såväl av skolorganisatoriska som av pedagogiska och administrativa
synpunkter. Fortsättningsskolan och den högre folkskolan äro omedelbara
överbyggnader på folkskolan och såsom sådana led i det allmänna folk -

undervisningsväsendet. De hava liksom folkskolan till sin förnämsta uppgift
att främja lärjungarnas sedliga och intellektuella utveckling samt deras
utbildning till dugliga samhällsmedlemmar. Bygga sålunda fortsättningsskolan
och den högre folkskolan vidare på den grund, som lagts i
folkskolan, så är det givetvis också av stor betydelse för dessa läroanstalter,
att det i dem bedrivna arbetet får verklig anslutning till lärjungarnas
i folkskolan inhämtade kunskaper. Det tinnes därför mellan dessa skolformer
och folkskolan även ett ur rent pedagogisk synpunkt intimt samband.
Huru närstående de ifrågavarande anstalterna äro även ur den lokala
administrationens synpunkt har jag — i anslutning till folkundervisningskommitténs
och folkskolöverstyrelsens uppfattning — vid upprepade
tillfällen i det föregående betonat.

Är jag sålunda övertygud om att såväl fortsättningsskolan som den
högre folkskolan höra hemma hos folkskolöverstyrelsen, så står det ej mindre
klart för mig. att det för framgången i dessa skolformers arbete är oundgängligen
nödigt, att till folkskolöverstyrelsens förfogande ställas sådana
personkrafter och att i dess arbetssätt träffas sådana anordningar, som möjliggöra
ett verkligt tillgodoseende av de synpunkter, som böra vara bestämmande
för arbetet i de reformerade praktika ungdomsskolorna».

Genomförandet av detta förslag förutsatte emellertid förstärkning av
överstyrelsens arbetskrafter. Enligt departementschefens åsikt borde detta
ske på så sätt, att för den närmaste tiden, intill dess man vunnit en mera
stadgad erfarenhet om det ökade arbetets omfattning, ytterligare en extra
ledamot anställdes hos folkskolöverstyrelsen för år 1919.

Jämväl för de tekniska undervisningsanstalternas del hade kravet på
en särskild överstyrelse med styrka hävdats av den för organisationen utav
denna gren av undervisningsväsendet tillsatta tekniska kommittén i avgivet
betänkande år 1912. Samma ståndpunkt intogs av 1917 års departementssakkunniga,
vilka likaledes gjorde gällande, att med den föreslagna
centrala styrelsen för den lägre tekniska undervisningen borde förenas
en framtida central styrelse för den lägre handelsundervismngen.
Samma styrelse borde dessutom jämväl hava ledningen av undervisningen
i husligt arbete om hand.

För detta sammanförande av olika i yrkesundervisningens tjänst verksamma
anstalter talade enligt departementssakkunnigas åsikt, att den lägre
handelsundervisningen borde ordnas jämsides och i stort sett efter samma
linjer som yrkesundervisningen för hantverk och industri. Därtill komme,
att en hel del frågor rörande den skolpliktiga ungdomen på lärlingsstadiet
nödvändigtvis måste behandlas i ett sammanhang och efter ensartade grunder,
vare sig de unga ägnade sig åt den ena eller andra yrkesgrenen. Slut5 -

ligen anfördes, att den synnerligen önskvärda likställigheten ifråga om utbildningsmöjligheter
de olika angivna yrkesgrenarna emellan, för att icke
det ena yrkets rekrytering skulle försvåras genom det andras, gjorde det
självklart, att den centrala ledningen borde vara gemensam för samtliga
utbildningsanstalterna. Och borde denna centrala myndighet efter sakkunnigas
förslag benämnas »överstyrelsen för yrkesundervisningen».

Om behovet av en förstärkt central ledning av samtliga de praktiska
ungdomsskolor, som hade till uppgift att tillgodose den lägre tekniska undervisningen,
den lägre handelsundervisningen och undervisningen i husligt
arbete, vore enligt föredragande departementschefens uppfattning meningarna
ense.

Vårt tekniska undervisningsväsen befunne sig för närvarande i fullkomlig
avsaknad av en effektiv överledning. I stort sett hade det ej varit
mycket bättre beställt med den centrala ledningen av den lägre handelsundervisningen.
Och vad slutligen beträffade undervisningen i husligt ar.
bete, som dittills väsentligen varit anordnad såsom ett läroämne vid sidan
av andra ämnen i läroanstalterna för den kvinnliga ungdomen, hade denna
undervisning stått under samma inseende och ledning som dessa. 1 och med
upprättande av de föreslagna lärlings- och yrkesskolorna för husligt arbete
inträdde ett alldeles bestämt behov av en mera samlad och effektiv central
ledning av denna gren av yrkesundervisningen.

Även om behovet av en verklig central ledning av de nämnda praktiska
ungdomsskolorna så gott som undantagslöst erkändes, vore åsikterna
delade beträffande den form, under vilken denna ledning borde lämpligast
anordnas. Menings-kiljaktligheten rörde sig närmast kring frågan, huruvida
en särskild fristående överstyrelse borde upprättas eller om den
centrala ledningen borde överlämnas åt någon byrå inom något statsdepartement
eller något redan befintligt ämbetsverk, i senare fallet närmast
kommerskollegi: t. Emellertid borde det härvid beaktas, att när denna
fråga dittills förelegat till bedömande, den ej förelegat som en fråga om
en gemensam ledning för samtliga de nämnda områdena av yrkesundervisningen,
utan närmast avsett vart och ett för sig av de båda områdena,
den lägre tekniska undervisningen och den lägre handelsundervisningen. I
samma mån som behovet av en gemensam ledning för de olika områdena
framträtt allt påtagligare, syntes man alltmera hava insett lämpligheten
av att giva denna formen av en fri.-tående överstyrelse.

Denna ståndpunkt förfäktades med styrka av departementschefen, som
därvid anförde: »Av det av mig framlagda förslaget till ett enhetligt ordnande
av våra fackutbildande ungdomsskolor följer med nödvändighet, om
det antages, att den centrala ledningen av dessa skolor måste bliva enhetlig

och gemensam för samtliga slagen av skolor. För samtliga områden av yrkesundervisningen
— för industri och hantverk, handel och husligt arbete —
skulle ju såsom reguljära skolformer tinnas lärlingsskolor och yrkesskolor.
Dessa skulle alla avse ett och samma åldersstadium oi h alla hava samma
förutsättning och samma, mål: de skulle alla bygga på den gemensamma
fortsättningsskolan och alla syfta till åstadkommande av en allt högre grad
av yrkesskicklighet. I egenskap av övervägande kommunala läroanstalter
torde de i flertalet fall i fråga om organisation, lokaler m. m. komma att
behandlas i ett sammanhang av vederbörande kommunalstyrelse. Likaledes
föranleda, såsom departementssakkunniga framhållit, de kommunala
lärlingsskolornas obligatoriska karaktär och kommunernas rätt att utfärda
närmare bestämmelser rörande skolpliktens genomförande med nödvändighet,
att frågorna rörande den skolpliktiga ungdomen på lärlingsstadiet
bliva behandlade i ett sammanhang och efter ensartade grunder, vare sig
de unga ägna sig åt det ena eller andra yrket. Detta synes så mycket
mera av nöden, som det gäller att sörja för likställighet i fråga om utbildningsmöjligheter
de olika yrkena emellan, så att icke det ena yrkets
rekrytering försvåras genom det andras. Härav följer också, att i kommuner,
där lärlings- och yrkesskolor bliva upprättade för de olika yrkesgrenarna,
det i de flesta fall torde komma att visa sig mest ändamålsenligt,
att samtliga dessa skolor i fråga om lokal ledning och förvaltning ställas
i närmaste samband med varandra.

Då nu den centrala ledningen skulle hava till uppgift bland annat att
planlägga och leda organisationsarbetet på de olika slagen av skolor, att
lämna vederbörande lokala myndigheter råd och upplysningar, att själv fördela
statsbidragen mellan de olika skolorna eller avgiva yttranden angående
deras fördelning, att granska och stadfästa skolornas läroplaner och reglementen
m. m., vore det givetvis i högsta grad olämpligt, om denna vore
mer eller mindre starkt splittrad, så att vederbörande lokala styrelse, när
det gällde skolor för ett yrkesområde, hade att vända sig åt ett håll, och
när det gällde ett annat, åt ett annat. Det synes mig därför höjt över allt
tvivei, att, vad angår den centrala ledningen av lärlings- och yrkesskolorna
för samtliga i det föregående berörda yrkesgrenar, det enda lämpliga och
riktiga är, att dessa läggas utan undantag, oavsett vilket yrke de avse,
under en och samma centrala ledning. Det synes mig vidare självfallet,
att de läroanstalter, som avse ett högre stadium av yrkesutbildningen —
de tekniska fackskolorna och de tekniska gymnasierna samt handelsgymnasierna
— böra förläggas under samma centrala ledning, som får åt sig
uppdraget överinseendet av övriga till den lägre yrkesutbildningen hörande
läroanstalter. Till samma ledning böra givetvis även samtliga statsunderstödda
enskilda skolor av nu ifrågavarande slag hänföras.»

Med denna förutsättning vore de uppgifter, som skulle tillfalla den
gemensamma överledningen av den omfattning och den art, att denna ledning
omöjligen kunde anförtros åt en byrå av ett departement eller av ett
ämbetsverk, som vid sidan därav hade att handlägga en mångfald andra
stora och viktiga uppgifter. Departementschefen hade därför kommit till
den bestämda övertygelsen, att endast om den centrala ledningen av yrkesskolväsendet
erhölle t ormen av en fristående överstyrelse, det skulle bliva
möjligt att förläna densamma den fasthet i organisationen och den möjlighet
till intimt samarbete mellan dess medlemmar, som en på samma
gång enhetlig och mångsidig gestaltning och ledning av vederbörande läroanstalter
krävde. Endast under denna förutsättning skulle det bliva möjligt
att träffa eu sådan anordning, att de erfarenheter ifrån näringslivet och
överhuvud det praktiska livets olika områden, som oundgängligen behövdes
för den centrala ledningens arbete, komme att på ett omedelbart, allsidigt
och ingående sätt tillgodoföras detta arbete. Endast under denna
förutsättning skulle det bliva möjligt att åt den centrala ledningens arbete
ägna den odelade uppmärksamhet, varpå detta måste göra anspråk.
Han ansåge sig därför böra föreslå upprättandet av en f ristående överstyrelse.
Denna torde lämpligen böra benämnas yrkesskolöverstyrelsen.

Beträffande den departemental förläggningen av denna överstyrelse hölle
departementschefen i överensstämmelse med 1917 års sakkunniga före, att den
borde förläggas under det departement, som hade att i allmänhet handlägga
frågor rörande den högre och lägre undervisningen och icke under det, som
hade sig anförtrodda den allmänna vården och omsorgen om handel, industri
och hantverk. På annat sätt skulle det för yrkesskolöverstyrelsens
verksamhet erforderliga samarbetet med målsmännen lör den allmänna undervisningen
svårligen låta sig på ett tillfredsställande sätt tillgodoses.

Efter en omfattande utredning av den föreslagna överstyrelsens allmänna
och speciella arbetsuppgifier beträffande de tre grupperna läroanstalter,
den lägre tekniska undervisningen, den lägre handelsundervisningen
och undervisningen i husligt arbete, övergick departementschefen
till att utveckla riktlinjerna för yrkesskolöverstyrelsens organisation. De
allmänna synpunkterna härutinnan angav departementschefen på följande
sätt: »Först och främst måste organisationen ordnas så, att de olika verksamhetsområden,
som de under överstyrelsen stående anstalterna representera,
bliva så långt som möjligt på ett fackmannamässigt och fullt sakkunnigt
sätt inom överstyrelsen företrädda. Vidare måste arbetet inom
överstyrelsen så fördelas, att överstyrelsens fackmannaelement — i främsta
rummet chefen och ledamöterna — ej genom mera formellt administrativa
göromål hindras från att så odelat som möjligt ägna sig åt den

reala handläggningen av överstyrelsens huvuduppgifter och framför allt
icke avstängas från möjligheten att träda i personlig förbindelse med
myndigheter, korporationer och enskilda, något som jag i det föregående
framhållit som en huvudbetingelse för framgång i överstyrelsens arbete.
Slutligen är det av stor betydelse, att den rent administrativa apparaten
inom överstyrelsen erbåller största möjliga enkelhet både i sin anordning
och i sitt sätt att arbeta, så att icke överstyrelsens eget arbete insnöres
i allt för invecklade eller tyngande former och de underlydande anstalterna
på ett för deras egentliga arbete störande eller hinderligt sätt betungas
med en allt för bred skriftväxling.»

Närmast till hands läge, att var och eu av de fyra stora huvudgrenarna,
industii, hantverk, handel och husligt arbete, erhölle var sin representant
inom överstyrelsen. Departementschefen angav också i fortsättningen,
att han tänkte sig handeln företrädd genom en, industrin och
hantverket genom två ledamöter. Det husliga arbetets representant ansåges
lämpligen böra erhålla ställningen av konsulent med uppdrag att vara
inspektör och särskild föredragande för de till verksamhetsområdet hörande
ärenden. Överstyrelsen skulle sålunda komma att bestå av en chef, tre
ledamöter och eu konsulent för husligt arbete jämte nödig kanslipersonal.
Organisationen anslöt sig noga till de redan befintliga överstyrelserna
och beräknades draga en kostnad av tillsammans 83,100 kronor. Härav
vore emellertid för år 1919 behövliga allenast 56;600 kronor.

I detta Kungl. Maj:ts förslag gjordes dock av riksdagen omfattande
förändringar. Motionsvis framfördes yrkanden allenast på sådan ändring,
att de ordinarie ledamöternas antal måtte utökas med en, avsedd att företräda
det husliga arbetet.

I avgivet utlåtande förklarade sig statsutskottet helt och fullt instämma
i den grundsatsen, att på förvaltningens område sambandet mellan
folkskolan och fortsättningsskolan borde, så långt ske kunde, upprätthållas.
Detta borde gälla ej mindre den centrala ledningen än även den
lokala ledningen och administrationen. Utskottet funne också, i betraktande
av de många nya arbetsuppgifter, som omorganisationen av fortsättningsskolan
och den högre folkskolan komme att medföra för överstyrelsen,
förslaget om anställande av ännu en extra ledamot välgrundat och
ville därför tillstyrka bifall till detsamma.

Beträffande yrkesundervisningen vore utskottet ense med departementschefen
såväl ifråga om behovet av en förstärkt central ledning för
densamma som ock därutinnan, att en sådan ledning måste komma att

Motioner.

Utskottet*

utlåtande.

få en så stor mängd uppgifter och intresseområden gemensamma med övriga
läroanstalter för ungdomsstadiet, samt att den borde förläggas under
det departement, som handhaver undervisningsväsendet i allmänhet.

Vad åter angick den yttre formen för den sålunda erforderliga centrala
ledningen av yrkesundervisningen, hade utskottet icke kunnat helt ansluta
sig till vad som härutinnan innefattades i propositionen. Utskottet ansåg
sig av flera skäl icke kunna tillstyrka upprättandet av ett alldeles nytt
ämbetsverk för ändamålet. Enligt utskottets mening borde i förevarande
fall huvudvikten ligga på att yrkesundervisningen komme under en stark
central ledning, inom vilken de olika verksamhetsområden, som de till
yrkesundervisningen hörande anstalterna representerade, bleve så långt
möjligt på ett fackmannamässigt och fullt sakkunnigt sätt företrädda, så
att de för den centrala ledningens arbete erforderliga erfarenheterna, å ena
sidan ifrån näringslivets och över huvud det praktiska livets områden och
å andra sidan från undervisningens och uppfostrans, komme att på ett
omedelbart, allsidigt och ingående sätt tillgodoföras detta arbete. Det läge
därvid synnerlig vikt på att alla de stora, för våra ungdomsskolor gemensamma
allmänna undervisnings- och uppfostringssynpunkterna måtte kunna
bliva beaktade på ett sätt, som kunde lända vårt undervisningsväsen i
dess helhet till gagn.

Departementschefen hade på åtskilliga ställen erinrat särskilt om
mängden av de uppgifter, som skulle bliva gemensamma för den centrala
ledningen av yrkesundervisningen å ena och den centrala ledningen av
folkundervisningen å andra sidan. Utskottet hade låtit sig angeläget vara
att närmare undersöka omfattningen och arten av dessa uppgifter och
ansåge sig böra lämna en något utförligare översikt över dem.

Vad då först beträffade gemensamma uppgifter av organisatorisk natur,
komme utarbetandet av allmänna författning-bestämmelser rörande fortsättningsskolan
och lärlingsskolan att kräva ett ingående samarbete mellan
folkundervisningens och de praktiska yrkenas målsmän. Endast under förutsättning
av ett sådant kunde någon säkerhet vinnas för att dessa bestämmelser
så avvägdes, att de båda skolformerna komme att på lämpligt
sätt stödja och komplettera varandra.

Vid uppgörandet inom folkskolöverstyrelsen av kursplaner för de
olika typerna av den yrkesbestämda fortsättningsskolan krävdes på varje
punkt överläggningar och samråd med yrkesundervisningens målsmän.

När det gällde att på de särskilda orterna upprätta skolor av de
olika slagen — fortsättningsskolor, högre folkskolor, lärlingsskolor o. s. v.
— måste därför i regel fordras gemensamma förhandlingar från den centrala
ledningens sida med ortsrepresentanter för intressen, som berörde

både den allmänna folkundervisningen och yrkesundervisningen. Förefunnes
t. ex. på en viss ort behov av en industriell lärlingsskola, vore det av
vikt, att derå eller färre av ortens yrkesbestämda fortsättningsskolor anordnades
i samma riktning.

Den omständigheten, att åtskilliga av de för yrkesundervisningen avsedda
läroanstalterna i likhet med fortsättningsskolorna bleve av kommunal
natur, måste medföra en mängd gemensamma förvaltningsintressen.

I fråga om lärarkrafter hade fortsättningsskolan, lärlingsskolan och
yrkesskolan många intressen gemensamma. Detta gällde framför allt utbildningen
av de erforderliga lärarkrafterna. Sålunda måste de för fortsättningsskolans
lärare avsedda fortbildningskurserna i fråga om både ledare
och kursinnehåll bliva i hög grad beroende av råd och handräckningar
från yrkesundervisningens målsmän. Och för samtliga nu ifrågavarande
skolformer måste den blivande normalskolan i Stockholm för
yrkesundervisningen bliva en gemensam lärarutbildningsanstalt.

Det personliga utbytet av lärarkrafter på de särskilda orterna kunde
givetvis lättare äga rum, om det vore en och samma myndighet, som både
att godkänna resp. förordna lärare och föreståndare vid samtliga skolor,
än om dessa befogenheter tillkomme skilda styrelser.

I fråga om de särskilda läroanstalternas utrustning med lokaler och
undervisningsmateriell förelåge ett starkt behov av samarbete icke blott
rörande planläggningen och anskaffandet av vad som i detta avseende
kunde erfordras utan även i fråga om beredande av möjlighet, att vissa
lokaler och viss materiell kunde gemensamt användas.

I fråga om fackinspektionen av skolorna förefunnes så många gemensamma
intressen, att, huru än den centrala ledningen ordnades, det vore
av största betydelse, att ett mycket nära samarbete härutinnan åstadkommes
För att detta måtte kunna ske, vore det av vikt, att inspektionen
utfördes i största möjliga utsträckning av gemensamma inspektörer och
att des-as inspektionsbesök och övriga verksamhet ordnades efter enhetliga
och planmässiga grunder.

Samtliga nu nämnda synpunkter hade framför allt sin tillämpning på
det husliga arbetet. På detta område komme folkskolorna, fortsättningsskolorna,
de högre folk-kolorna och folkhögskolorna att hava så många
intressen gemensamma med lärlings- och yrkesskolorna, att ett nära samarbete
erfordrades för åstadkommande av en fullt enhetlig ledning. Detta
gällde såväl undervisningens allmänna planläggning som de gemensamma
undervisningslokalerna (skolköken) och de gemensamma lärarkratterna.

Gemensamheten i nu angivna punkter medförde en gemensamhet av
ekonomisk innebörd. Genom ett väl organiserat samarbete kunde i myc -

ket stor utsträckning tid och krafter sparas. Onödiga och dyrbara dubhelresor
i inspektionssyfte kunde undvikas. Genom gemensamma anstalter
för beredande av lokaler och undervisningsmateriell kunde för kommunerna
stora besparingar göras.

Nu angivna synpunkter för gemensamhet i arbetet gällde i främsta
rummet lärlings- och yrkesskolorna, i mindre grad fackskolorna och gymnasierna.
A andra sidan måste mellan dessa senare läroanstalter och de
lägre anstalterna, lärlings- och yrkesskolorna, en så nära förbindelse uppstå,
att de senare icke utan största skada skulle i förvaltningshänseende
kunna skiljas från de förra. Då det, efter vad utskottet kände, vore avsett,
att yrkesskolornas lärjungar skulle äga så gott som omedelbart tillträde
till fackskolorna, komme givetvis härigenom i fråga om lärjungematerialet
eu intressegemenskap att uppstå mellan de högre och lägre skolformerna.
Fortbildningskurser för lärare i såväl fortsättningsskolor som
i lärlings- och yrkesskolor torde komma att upprättas vid fackskolorna
och gymnasierna. Ej sällan torde yrkesskolorna komma att med fördel
kunna få begagna folkskolornas materiell o. d.

Nu vore det visserligen sant, att för tillgodoseende av de gemensamma
uppgifterna ett samarbete skulle kunna tänkas anordnat mellan överstyrelsen
för yrkesundervisningen och överstyrelsen för folkundervisningen,
även om dessa båda ämbetsverk vore var för sig fristående. Men det vore
— att döma av erfarenheter från förhållandet på andra motsvarande områden
— att befara, att ett sådant samarbete lätt nog skulle komma att
bliva av mera tillfällig natur och medföra en omständlighet och en omgång
i ärendenas behandling, som bleve till förfång för de uppgifter det
här gällde och som tillika komme att ödsla med både tid och personkraft.

Utskottet hade därför ansett sig böra taga under närmare omprövning,
huruvida icke den tilltänkta centrala ledningen av yrkesundervisningen
och överstyrelsen för folkundervisningen skulle med fördel kunna
sammanföras till ett gemensamt ämbetsverk. Utskottet hade trott sig finna,
att detta skulle låta sig göra, om ämbetsverket organiserades så, att vardera
av nu nämnda båda stora grenar av ungdomsundervisningen bleve
under en gemensam verkschef, som närmast hade att tillvarataga de gemensamma
intressena, företrädd genom var sin relativt självständiga avdelning:
folkskolavdelningen och yrkesskolavdelningen. Vardera avdelningen
borde givetvis vara självständig såväl däri, att samtliga å avdelningen
förekommande ärenden, som endast avsåge avdelningen, bleve handlagda
av avdelningen ensam, som ock däri, att avdelningen hade till sitt förfogande
både sina särskilda ledamöter och sin särskilda avdelningschef, samt -

dan anordning borde åt de båda grenarna av ungdomsundervisningen —
yrkesundervisningen och folkundervisningen — kunna tillförsäkras både
den självständiga ställning, det speciella intresse och den särskilda sakkunskap,
som dessa för en ändamålsenlig ledning var för sig behövde, på
samma gång samtliga de stora gemensamma intressena kunna på ett omedelbart
och lättillgängligt sätt bliva tillgodosedda. Uti verkets instruktion
borde angivas, vilka ärenden som skulle göras till föremål för gemensam
behandling av de båda avdelningarna och vilka som skulle handläggas av
vardera avdelningen för sig oberoende av den andra. Det borde givetvis
på allt sätt sörjas för den fasthet i organisationen och den möjlighet till
nära personligt samarbete mellan verkets medlemmar, som en på samma
gång fullt fackmannamässig och mångsidig gestaltning och ledning av vederbörande
läroanstalter krävde. Vid en sådan organisation av ämbetsverket
som nu ifrågasattes, syntes verkets benämning lämpligen böra bliva
skolöverstyrelsen.

Utskottet hade tillika tagit i övervägande, vilka arbetskrafter som för
den nya styrelsens båda avdelningar skulle bliva erforderliga. Därvid
beräknades en årlig besparing å i runt tal 25,000 kronor genom sammanförandet
uppstå.

I betraktande av vad utskottet förut anfört om angelägenheten av
organiserat samarbete mellan de centrala ledningarna för yrkesundervisningen
och folkundervisningen samt med hänsyn till de ej oväsentliga besparingar
för statsverket, som en förening av de båda ledningarna skulle
medföra, ansåge sig utskottet böra förorda ett sammanförande av den centrala
ledningen av yrkesundervisningen med den nuvarande folkskolöverstyrelsen
till en gemensam skolöverstyrelse. Då utskottet funnit sig böra
intaga en sådan ståndpunkt, hade utskottet tillika letts av övertygelsen
om nödvändigheten att gå fram med allra största försiktighet, då det
gällde upprättandet av nya ämbetsverk. Dels läge det i sakens natur, att,
när ett nytt verk komme till stånd, dettas verksamhetsområde — vars
gränser kanhända till en början ej kunnat så bestämt uppdragas — visade
en tendens att allt mera vidga sig och att i sammanhang därmed också
behovet att öka antalet arbetskrafter inom verket växte. Dels medförde
en dylik utvidgning av verkets arbetsområde lätt nog, att vissa delar av
detsamma komme att allt mera närma sig eller kanhända rent av sammanfalla
med delar av verksamhetsområden, som tillhörde andra verk. I
sådana fall framträdde lätteligen från det allmännas sida ett stark intresse
av både administrativ och ekonomisk natur att med varandra till ett gemensamt
verk förena de verk, vilkas verksamhetsområden sålunda beröra
varandra. Erfarenheten lärde emellertid, att i allmänhet hart när oöver6 -

stigliga hinder av varjehanda slag resas mot en dvlik åtgärd, även om
den eljest syntes vara av de förhandenvarande förhållandena starkt motiverad.
Aven nu senast anförda synpunkter hade utgjort för utskottet ett
starkt skäl att för närvarande avstyrka upprättandet av en fristående central
ledning för yrkesundervisningen och att i stället framlägga förslag om
en gemensam skolöverstyrelse.

Vad beträffade den närmare organisationen av den gemensamma överstyrelsen,
skulle givetvis verkets båda avdelningar komma att sortera under
den gemensamme chefen. Av honom skulle komma att handläggas
alla större och viktigare frågor, framför allt frågor av principiell och
grundläggande natur ävensom befordringsfrågor och för verkets avdelningar
gemensamma frågor. Därjämte skulle han — så långt förhållandena
medgåve — komma att deltaga i behandlingen av övr ga inom verket
förekommande ärenden. Men det läge i sakens natur, att sagda chef icke
ensam skulle kunna medhinna handläggningen av samtiiga förekommande
ärenden. I sådant avseende måste nödvändigtvis biträde beredas honom
därigenom, att inom vardera avdelningen en av avdelningens ledamöter
erhölle i uppdrag att utöva det närmaste inseendet över avdelningen och
till den utsträckning, som kunde påfordras, inom avdelningen såsom avdelningschef
företräda verkschefen.

Vardera avdelningen borde givetvis utrustas med ett erforderligt antal
ledamöter, så kvalificerade, att de kunde fullt sakkunnigt förbereda och
föredraga de olika frågor, som inom avdelningen förekomma. Vad härvid
beträffade folkskolavdelningen, hade utskottet icke funnit skäl ifrågasätta
någon ändring i det antal ledamöter, som för närvarande funnes inom folkskolöverstyrelsen.
Inom folkskolavdelningen skulle alltså vara anställda
fyra ordinarie ledamöter, av vilka en skulle av Kungl. Maj t för viss tid
förordnas till avdelningschef, samt därutöver, vad år 1919 beträffade, de
två extra ledamöter, om vilka utskottet hade att i annat sammanhang
yttra sig. Inom yrkesskolavdelningen skulle anställas samma antal föredragande,
som propositionen upptoge för den fristående yrkesskolöverstyrelsen,
nämligen tre ordinarie ledamöter, av vilka en skulle av Kungl.
Maj:t för viss tid utses till avdelningschef, samt en konsulent och särskild
föredragande för husligt arbete.

Av vad utskottet anfört angående vikten av att vid ordnandet aV
våra praktiska ungdomsskolor det husliga arbetet bleve i lika mån tillgodosett
som all annan praktisk verksamhet, som dessa skolor avsåge,
framginge, vilken betydelse utskottet måste fästa vid att samma arbete även
inom den centrala ledningen av yrkesundervisningen bleve på ett tillfredsställande
sätt tillgodosett. Emellertid hade utskottet icke kunnat finna

annat än, att så skulle bliva fallet, därest Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt
väsentligen bleve förverkligat. Enligt detta skulle den föreslagna kvinnliga
konsulenten inom överstyrelsen hava ställning av särskild föredragande
i ärenden rörande husligt arbete. En sådan ställning måste innefatta, att
ifrågavarande befattningshavare skulle komma att inom verket inträda såsom
föredragande ledamot, så ofta ärenden avseende det husliga arbetet
förelage till behandling, vare sig arten av dessa ärenden medförde, att de
komme att handläggas i plenum eller under andra för handläggningen av
verkets ärenden i allmänhet föreskrivna former. Att den kvinnliga föredraganden
därjämte skulle komma att hava sig uppdraget att — med,
där så påkallades, erforderligt biträde — utöva inspektion över undervisningen
i husligt arbete, syntes stå i full överensstämmelse med vad som
skulle bliva fallet med de ordinarie ledamöterna, vilka uppenbarligen också
måste hava inspektionsskyldighet inom sina olika verksamhetsomi''åden.

Utskottet ansåge sig icke böra närmare ingå på, huru under en
framtid, då större erfarenhet kunde ha vunnits om omfattningen av konsulentens
arbetsuppgifter, denna angelägenhet borde ordnas. Utskottet hade
blott velat giva uttryck åt sin förväntan, att vederbörande myndigheter
komme att ägna frågan den uppmärksamhet den förtjänade. Med hänsyn
till bestämmelsen i § 28 regeringsformen funne sig utskottet förhindrat tillstyrka
det i motion framställda yrkandet på att i styrelsen måtte anställas
en ordinarie kvinnlig ledamot för husligt arbete.

Beträffande organisationen i övrigt hemställde utskottet, att chefen
i stallning och avlöning måtte likställas med cheferna i exempelvis socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen. Avdelningscheferna
borde i hänseende till det ökade ansvar och den betydelsefulla uppgift i
övrigt, som skulle påvila dessa befattningshavare, komma i åtnjutande —
i likhet med vad fallet vore t. ex. inom kommerskollegium — av ett
särskilt arvode av 500 kronor vardera.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets här omförmälda
hemställan.

Vad angår övriga organisationen berörande spörsmål lämnas närmare
redogörelse här nedan.

1 enlighet med vad ovan erinrats överfördes läroverksöverstyrelsen
jämlikt beslut av 1913 års riksdag å ordinarie stat och erhöllo chefen och
ledamöterna i samband med denna förändring i verkets ställning fullmakt
å sina befattningar. Överstyrelsen utgöres nu av en chef med överdirektörs
ställning samt 4 ledamöter (läroverksråd). Inom kansliet finnas an -

Liiroverksöverstyrelsens
nuvarande
organisation.

Skolöver styrelsens nuvarande organisa tion.

ställda: 1 sekreterare, 2 notarier, 1 registrator och aktuarie, 1 kvinnligt
biträde av andra graden samt 2 kvinnliga biträden av första graden. Tilllika
finnes i staten upptagen 1 vaktmästare. För tillfällig adjunktion, vikariatsersättning,
expenser m. m. utgår för år 1919 ett anslag av 13,550
kronor. Läroverksöverstyrelsens ordinarie stat drager för sagda år en
kostnad av 78,950 kronor.

Enligt den av innevarande års riksdag förändrade och utvidgade organisationen
av den år 1913 upprättade folkskolöverstyrelsen upptager staten
för skolöverstyrelsen: 1 chef, 1 ledamot och avdelningschef å folkskolavdelningen,
1 ledamot och avdelningschef å yrkesskolavdelningen, 5 ledamöter
(undervisningsråd), därav å folkskolavdelningen 3 och å yrkesskolavdelningen
2, 1 konsulent och särskild föredragande för husligt arbete,
samt 1 förste bibliotekskonsulent. Dessutom hava å extra stat medel anvisats
för anställande under år 1919 av 2 extra ledamöter. Kansliet utgöres
av: 2 sekreterare, 3 notarier, 1 registrator och aktuarie, 5 kvinnliga
biträden av andra graden och 4 kvinnliga biträden av första graden.
Dessutom finnas upptagna 1 förste vaktmästare och 1 vaktmästare. För
inspektion av blindundervisningen finnas medel i staten anvisade till ett
belopp av 600 kronor. Anslaget till expenser m. m. utgår med 31,375
kronor. Den ordinarie staten slutar å 152,325 kronor.

Jämlikt riksdagens beslut skall en av ledamotsbefattningarna å yrkesskolavdelningen
hållas obesatt under år 1919. Likaledes skall det under
detta år anstå med tillsättandet av den nya sekreterartjänsten samt en
kvinnlig biträdesbefattning av andra graden. Vidare har anslaget till
expenser m. m. för år 1919 ansetts kunna nedsättas till 26,375 kronor,
varigenonn totalkostnaden kommer att för nämnda år uppgå till 131,825
kronor.

III. Behovet av enhetlighet i undervisningsväsendets ledning.

Den föregående framställningen ger vid handen, hurusom såväl i äldre
tider som under de allra senaste åren, strävanden från olika håll låtit sig
förmärkas, åsyftande att för undervisningsväsendet i dess helhet åvägabringa
en enhetlig, gemensam ledning. Behovet av nära samarbete mellan
de myndigheter, vilka hava omsorgen om leHningen av de olika grenarna
av våra undervisningsanstalter sig anförtrodd, har därvid städse bildat utgångspunkten
för strävandena i fråga. Sitt starkaste och mest genomförda
uttryck har detta behov av samarbete erhållit i det ovan omförmälda förslaget
till en gemensam överstyrelse för undervisningsväsendet, som av
Kungl. Maj:t i proposition förelädes 1913 års riksdag. Uppmärksammas
bör jämväl, att den avvisande hållning, som nämnda riksdag intog till
frågan om åvägabringande av en enhetlig ledning i form av en gemensam
överstyrelse för å ena sidan de allmänna läroverken och därmed jämförliga
undervisningsanstalter, å andra sidan folkundervisningsväsendet, icke
dikterades av ett underkännande av de skäl, som till stöd för det av Kungl.
Maj:t föreslagna samarbetet anförts. Snarare torde man, på grund av vad
som i riksdagens skrivelse härutinnan angivits, vara berättigad göra gällande,
att riksdagens avböjande vid detta tillfälle av förslaget om gemensam
skolöverstyrelse uteslutande avsåg formen för samarbetets åvägabringande,
icke samarbetet självt. Också hava i de av Kungl. Maj:t ar 1913
utfärdade instruktionerna för läroverks- och folkskolöverstyrelserna (§ 19
resp. § 22) föreskrivits, att vissa ärenden skola göras till föremål för gemensam
handläggning av de båda styrelserna, varvid tillika angivits de
former, som vid sådan handläggning skola iakttagas.

Genom det beslut, som enligt vad i det föregående erinrats, fattades av
innevarande års riksdag, och som innebar, att folkskolöverstyrelsen utvidgades
till att bliva en central myndighet, gemensam för såväl folkundervisningsväsendet
i allmänhet som den särskilda del däi*av, som avser ungdomens
praktiska utbildning, yrkesundervisningen samt den lägre tekniska
och handelsundervisningen, har spörsmålet om samarbete mellan de bada
ämbetsverk, vilka för framtiden skola omhänderhava ledningen av landets

undervisningsväsen, erhållit ett helt nytt läge, som påkallar ett upptagande
till förnyat övervägande av frågan om samarbete och formerna
därför.

Sålunda torde det, med hänsyn till de många och stora uppgifter av
mera allmän natur, som numera föreligga för en central ledning av landets
undervisningsväsen, vara ofrånkomligt, att samarbetet mellan de olika
grenarna av denna ledning omöjligen skall kunna inskränkas till det fåtal
ärenden, som det nu författningsenligt skall avse, eller hållas inom de
trånga gränser, av vilka det för närvarande är bundet. Särskilt torde det
böra uppmärksammas, att skolöverstyrelsen, sedan de tekniska läroanstalterna
och hundelsgymnasierna blivit förlagda under densamma, kommer
att fungera såsom chefsmyndighet över undervisningsanstalter av med de
allmänna gymnasierna mycket närbesläktad karaktär. Därigenom att detta
blivit fallet, kan den beslutade skolöverstyrelsen redan sägas hava erhållit
en sådan ställning, att ingen principiell förändring i dess verksamhetsområde
skulle inträda, därest jämväl de senare underordnades densamma.
Men därmed har också ett av de skäl, som, då organisationsfrågan senast
var. aktuell, var ägnat att ingiva starka betänkligheter mot samarbetets
realiserande genom eu enhetlig överstyrelse, bortfallit. Till dessa förhållanden
återkomma vi utförligare i det följande.

Ur allmänt samhällelig synpunkt framstår kravet på enhetlighet i
undervisningsväsendets ledning såsom ett önskemål av ytterligt betydelsefull
innebörd. Den dualism, som nu härutinnan råder, och som i visst avseende
kan komma att bliva än mera skärpt efter sammanförandet av
folkundervisningens och yrkesundervisningens ledning inom en gemensam
skolöverstyrelse, måste betecknas såsom allt annat än lycklig. Omsorgen
om den ungdom, vars undervisning och utbildning, oberoende av stånd
eller ekonomiska villkor, utgör en av samhällets viktigaste funktioner,
kräver, att de olika anstalter, i vilka denna fostran försiggår, och vilka
alla sträva mot samma gemensamma mål, danandet av dugliga svenska
medborgare, även utrustas med en i största möjliga utsträckning gemensam
ledning. Först da sa skett, hava de för hela vårt folks undervisning
gemensamma uppgifterna erhållit ett synligt uttryck, först då hava möjligheter
skapats för ett allsidigt överblickande och bedömande av undervisningsfrågorna
i stort.

Även ur pedagogisk och ekonomisk synpunkt är åstadkommandet av
enhetlighet i ledningen av arbetet i våra barndoms- och ungdomsskolor
ett reformkrav av synnerlig vikt. Sålunda förefinnas en mängd undervisnings-.
och uppfostringsfrågor av väsentligen principiell innebörd, vilkas
enhetliga behandling och lösning måste anses utgöra en djupt betydelsefull

angelägenhet. Till sådana frågor höra icke blott de, vilka omedelbart avse
det arbete, som i skolorna bedrives i inte llektuellt och moraliskt bildande
syfte. Till dem höra givetvis även de allt mera uppmärksammade spörsmålen
om sundhetsförhållandena i skolorna samt ungdomens fysiska uppfostran,
ävensom de därmed i nära sammanhang stående fr gorna om
undervisningslokaler samt undervisnings- och inredningsmateriell. I detta
sammanhang bör jämväl erinras om de omfattande organisationsspörsmål,
såväl i vad de avse skolväsendet i dess helhet som enskilda skoltyper, som
stå på dagordningen, spörsmål, vilka endast kunna vinna på eu allsidig
belysning och samfälld handläggning. Ett underlättande av utbyte utav
erfarenheter mellan representanter för undervisningsarbetets olika sidor
skulle obetingat bliva eu följd av ledningens sammanförande, i synnerhet
som därmed måste följa en viss gemensamhet i fråga om inspektionsverksamheten,
lärarutbildningen och befordringsväsendet. Slutligen föreligga
en mångfald ärenden av ekonomisk natur, vilka ej mindre ur undervisningsväsendets
egen synpunkt än även med hänsyn till en sund rikshushållning
påkalla gemensam behandling av de olika skolformernas målsmän.

Sakkunniga anse sig bura något utförligare utveckla nu mera antydningsvis
berörda synpunkter.

härvid torde de nämnda princip- och organisationsspörsmålen i främsta
rummet böra ägnas uppmärksamhet. Förhållandet mellan folkskolan å ena
sidan och de allmänna läroverken samt privatläroverken å andra sidan är
för närvarande sådant, att ett ständigt utbyte av lärjungar dessa undervisningsanstalter
emellan i stor utsträckning äger rum. Eu lärjunge, som
eu termin tillhör den ena anstalten, åtnjuter en annan termin undervisning
i den andra. Formerna för denna lärjungarnas övergång skul e avsevärt
främjas av gemensam reglering. Likaledes skulle anstalternas anpassning
efter varandra i fråga om inträdesfordringar m. m. hava största
fördel av ett ingående samarbete. Undervisningsmetoder, län »kurser, anskaffandet
och tillhandahållandet av materiell och läroböcker påkalla gemensamma
överväganden och gemensamma åtgärder från deras sida, vilka
hava ledningen av de olika undervisningsgrenarna sig anförtrodd. Er
social och pedagogisk synpunkt måste ett utbyte vid gemensam rådplägning
av erfarenheter kunna förväntas bliva i hög grad fruktbringande.
Det nu i många hänseenden oklara förhållandet mellan folkskolan och
privatläroverken påfordrar ävenledes gemensam utredning och lösning.

Ser man vidare på den undervisande och uppfostrande verksamhet,
som bedrives å ena sidan i de allmänna läroverkens och flickskolornas
mellanklasser och å andra sidan i de högre folk.^kolorna och de kommunala
mellanskolorna, är denna icke blott ur mera allmänna synpunkter

utan även i fråga om detaljer nästan helt och hållet sammanfallande.
Kurserna äro i det hela desamma, metoderna överensstämmande, läroböcker
och materiell i stor utsträckning gemensamma. Skolformerna högre folkskola
och kommunal mellanskola stå varandra också i organisatoriskt
hänseende mycket nära, ett förhållande, varom jämväl av löneregleringskommittén
och departementschefen erinrats i samband med frågan om
lönereglering för de olika läroanstalternas personal. Den kommunala
mellanskolan utgår principiellt från och är i grund och botten endast en
särskild form av den högre folkskolan, även om den på grund av vissa
hittills rådande övergångsförhållanden ännu i ej så få fall i verkligheten
haft en annan upprinnelse. Enligt nu gällande ordning står emellertid
högre folkskolan under skolöverstyrelsens inseende, men kommer, så snart
den erkänts såsom kommunal mellanskola, under läroverksöverstyrelsens
ledning. Förlorar den åter sin egenskap av kommunal mellanskola, måste den
återgå till högre folkskola och kommer således åter under folkskolöverstyrelsens
inseende. Arbetet i den kommunala mellanskolan bygger på arbetet i
folkskolan och förutsätter därför — om den kommunala mellanskolan inom
sin begränsade tidsram skall kunna fylla sin uppgift utan överansträngning
av lärjungarna och utan att deras kunskaper skola bliva undermåliga —,
ej blott ingående kännedom om utan också noggrannt hänsynstagande till
detsamma. Ytterligare må erinras därom, att den högre folkskolan och
den kommunala mellanskolan i stor utsträckning ställa enahanda krav på
lärarkrafter och skollokaler. I kommunalt avseende hava de ock en fullt
likartad ställning. Slutligen torde i detta sammanhang böra framhållas,
att de kommunala mellanskolornas liksom real- och samskolornas ungdom
går att fullfölja sin utbildning dels i läroverkens gymnasier, dels i de
tekniska och handelsgymnasierna. Under dylika omständigheter måste det
sägas vara en mindre tillfredsställande ordning, att ledningen av denna
fortsatta utbildning är överlämnad åt skilda ämbetsverk.

Fn undersökning av förhållandena i allmänhet å överstadiet ger vid
handen, att fortsättningsskolorna, lärlings- och yrkesskolorna, folkhögskolorna,
de tekniska gymnasierna, handelsgymnasierna samt i stort sett också
de tekniska fackskolorna avse ett åldersstadium, som sammanfaller med
läroverkens gymnasialstadium. Även om mål och metoder i dessa olika
undervisningsanstalter äro och nödvändigtvis måste vara olika, erbjuder
sig dock en mångfald spörsmål, vilkas lösning avgjort skulle främjas genom
gemensamma överväganden. Den s. k. övergångsåldern och det närmast
därefter följande åldersskedet av det mänskliga livet höra till de på en
gång mest ömtåliga och för den kommande utvecklingen mest betydelsefulla
skedena och påkalla utan tvivel — huru skilda de individuella ut -

vecklingsmålen iin kunna vara — en samfäld behandling av eu mängd
dithörande uppfostringsspörsmål, för vilkas tillfredsställande lösning ett
utbyte av på olika områden vunna erfarenheter är i högsta grad önskvärt.

Med hänsyn till undervisningsarbetets mera speciella sidor kunna
ävenledes ett flertal angelägenheter anföras, vilka med fördel böra göras
till föremål för samfälld behandling. Bland sådana undervisningsväsendet
i dess helhet berörande uppgifter må nämnas: läroböcker i åtskilliga ämnen,
åstadkommande av lämpliga läseböcker framförallt i modersmålet,
åvägabringande av kartor, plancher och annan undervisningsmateriell.

Undervisningen i teckning, gymnastik, musik, manlig och kvinnlig slöjd
och hushållsgöromål är ifråga om både metoder, materiell, lärarkrafter
och inspektion fullständigt sammanfallande för de under de båda styrelserna
lydande läroanstalterna.

Ävenledes erbjuda, såsom redan antytts, frågor rörande skolhusbyggnader
många gemensamma punkter. I stort sett ställa de samma pedagogiska,
hygieniska och arkitektoniska krav, de påfordra ävenledes samma
utredning och behandling i ekonomiskt och kommunalt hänseende. Av
dessa anledningar föreligger ett behov av utbyte av erfarenheter och åsikter
inom den centrala myndigheten.

Slutligen torde böra nämnas, att organisationen och ledningen av de
olika läroanstalternas bibliotek bör försiggå efter i det hela gemensamma
synpunkter.

Ett av de områden, där bristen på enhetlighet i ärendenas handläggning
för närvarande är som mest kännbar, är lärarutbildningen. Utbildningen
av lärare för de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna samt
flickskolorna försiggår icke blott efter samma normer utan även i stort
sett vid samma anstalter. Sålunda berättigar genomgången provårskurs
vid allmänt läroverk till erhållande av anställning såsom ämneslärare såväl
vid läroverk och högre lärarinneseminariet som vid folkskoleseminarierna.
• Vid folkskoleseminarium genomgången provårskurs medför enahanda
rättighet. Likaledes äro de av överstyrelserna föranstaltade fortbildningskurserna
i stor utsträckning av den art, att de böra vara gemensamma
för lärare vid samtliga ovannämnda läroanstalter. I de städer, där
provårskurs redan finnes anordnad vid såväl allmänt läroverk som folkskoleseminarium,
har samarbete i viss utsträckning redan kommit till stånd.
Emellertid kvarstår som ett hittills icke realiserat önskemål, att enhetlighet
må åvägabringas jämväl vid prövningen av ansökningar till sådana
kurser. För , närvarande anställa överstyrelserna i stort sett denna prövning
var för sig och oberoende av varandra. På grund av det sålunda
tillämpade förfaringssättet har det icke kunnat undvikas, att hänvisningen

av provårskandidater blivit i påfallande grad ojämn, särskilt i det avseendet,
att till seminariernas provårskurser i åtskilliga fall kommit att
hänvisas aspiranter med meriter väsentligt underlägsna deras, som av
läroverksöverstyrelsen måst avvisas. I nu ifrågavarande avseende torde
ävenledes böra framhållas önskvärdheten utav, att ledningen vid de olika
lärarutbildningsanstalterna blir i möjligaste utsträckning enhetlig. Det lär
nämligen med nuvarande dualism i ledningen icke kunna undvikas, att
bedömandet av lärarkandidaterna vid olika provårsinstitutioner blir behäftat
med en ojämnhet, vilken vid senare befordran för den enskilde
måste komma att medföra icke ringa olägenhet och leda till orättvisor.
Vid gemensam ledning torde det kunna förväntas, att ifrågavarande missförhållanden
skola bliva i väsentlig mån undanröjda.

En annan betydelsefull sida i undervisningsväsendets administration
bör i detta sammanhang icke lämnas obeaktad. Helt visst skulle det vid
vissa befordringsärendens handläggning innebära avsevärda fördelar, om
större gemensamhet förefunnes inom den centrala ledningen för de olika
ifrågavarande läroanstalterna. Visserligen måste det uppställas såsom ett
bestämt önskemål, att även vid en större gemensamhet i ledningen av
undervisningsväsendet, varje särskilt undervisningsområde får sina befordringsfrågor
behandlade utan störande inblandning av målsmän från andra
undervisningsområden. Men detta hindrar givetvis icke, att även i denna
punkt ett, intimare samarbete inom ledningen skulle medföra vissa fördelar.
Det är nämligen uppenbart, att den genom inspektion inhämtade
personliga kännedomen om vederbörande lärare i många fall måste bliva
synnerligen värdefull, då det gäller att bedöma en sökandes kompetens
för en viss befattning. Alldeles särskilt måste detta bliva fallet vid den
folkskolöverstyrelsen åliggande prövning, som föregår behörighetsförklaring
till lektorstjänst vid folkskoleseminarium enligt det av 1918 års riksdag
fattade beslutet. Med nu bestående ordning möter det vissa praktiska
svårigheter för folkskolöverstyrelsen att på rent personlig väg förvärva
nödig erfarenhet rörande de ej få vid de allmänna läroverken tjänstgörande
lärare, som önska ifrågakomma till befordran vid folkskoleseminarium.
Annorlunda skulle förhållandena härutinnan givetvis bliva, därest
läroverk och folkskoleseminarier stode under en central ledning med möjligheter
till ett mera ingående samarbete.

Likaledes är det uppenbart, att en starkare sammanhållning av läroverkens,
folkundervisningens och de tekniska läroanstalternas ledning
skulle vara ägnad att till ömsesidig fördel tillgodose kravet på vederbörlig
fackkunskap inom den centrala ledningen själv. Icke utan skäl hava understundom
klagomål förnummits däröver, att inom de olika överstyrel -

Berna vissa ämnen sakna vetenskapligt fackutbildad representation. Sa är
fallet för närvarande inom läroverksöverstyrelsen med exempelvis ämnena
modersmålet och klassiska språk, medan folkskolöverstyrelsen enligt sakens
natur endast kan hava vetenskapligt utbildade företrädare för ett mindre
antal ämnen. Att ett dylikt, med nuvarande anordning av den centrala ledningen
ofrånkomligt förhållande skall vara förbundet med kännbara olägenheter
såväl vid handläggning av vissa befordring-ärenden som vid
åvägabringande av fackinspektion inom olika undervisningsämnen, ligger i
öppen dag. Lika uppenbart är emellertid, att med en mera enhetlig, gemensamheten
bättre tillgodoseende ledning av undervisningsväsendet nyssnämnda
svårigheter skulle kunna — åtminstone i den man rekryteringen
av ledamotstjnnsterna medgåve ett hänsynstagande härtill —^ väsentligen
förminskas. Sakkunskapen inom de olika undervisningsområdena skulle
lätteligen kunna tagas i anspråk för ändamål, som här omförmälts, och
på så sätt erforderlig fackrepresentation utan merkostnad för statsverket
åstadkommas.

Vad slutligen angår de i det föregående berörda frågor av ekonomisk
innebörd torde, särskilt beträffande anslagsäskanden hos riksdagen, det icke
erfordras någon utförligare motivering, för att fördelarna av en mera enhetlig
handläggning av dylika ärenden skola tydligt framstå. Givetvis
måste det, för vinnande av erforderlig planmässighet i kraven pa statens
ekonomiska bistånd vid undervisningsväsendets främjande, vara av synnerlig
betydelse, att framställningarna härutinnan bedömas och avgöras
från en ståndpunkt, som möjliggör överskadande av skolväsendet i dess
helhet.

Av här i korthet lämnade framställning torde — såsom jämväl av
folkundervisningskommittén tidigare framhållits omedelbart framgå, att
de uppgifter, som nu tillkomma å ena sidan läroverksöverstyrelsen, å andra
sidan folkskolöverstyrelsen (respektive skolöverstyrelsen), äro varandra i
grundläggande hänseenden alltför likartade, för att de med fördel skulle
kunna behandlas allenast med det lösa och tillfälliga samband, som kan
förefinnas mellan tvenne centrala verk med närbesläktade verksamhetsområden
i allmänhet. Från synpunkten av stats- och samhällslivet i dess
helhet äro de dock att anse allenast såsom delar av samma stora enhet.
Fn ställning, som komme dem att inför det allmänna framträda som
målsmän för skilda, måhända stundom stridiga och med varandra rivaliserande
intressen skulle helt visst icke kunna undgå att bliva till skada
för dessa intressen, än för det ena, än för det andra. En sund utveckling
av arbetet på vår ungdoms undervisning och uppfostran kräver enligt
vår uppfattning med nödvändighet, att detta arbete alltigenom ledes och

bedömes från mera enhetliga synpunkter än nu sker. Endast på detta satt
är det tänkbart, att det samförstånd och det stöd av ömsesidiga erfarenheter,
som äro ett oundgängligt villkor för framgången i detta arbete,
verkligen kunna uppnäs. Den riktning, som vårt undervisningsväsen i sin
utveckling numera tagit, medför å ena sidan, att det inre sambandet mellan
samtliga detsamma tillhörande läroanstalter allt mer och mer stärkes, och
leder ^ a andra sidan med nödvändighet därtill, att vissa gränsområden
uppstå, där de olika läroanstalternas arbetsuppgifter nära beröra varandra.
Hänsynen till samtliga nu framhållna omständigheter kräver efter vår
asikt, att åtgärder vidtagas i syfte att åvägabringa en i största möjliga
utsträckning enhetlig ledning av undervisningsväsendet i dess helhet. Om
nödvändigheten av ett nära samarbete mellan ledningarna för skolväsendets
skilda grenar hava bland de sakkunniga icke heller rått delade meningar.

IV. Formen för samarbetet.

Såsom redan i det föregående erinrats, innehålla läroverksöverstyrelsens
och folkskolöverstyrelsens nuvarande instruktioner stadganden om
gemensam handläggning av vissa ärenden. På sådant sätt skola handläggas:
frågor angående högre folkskolas övergång till kommunal mellanskola,
frågor föranledda av besök i läroanstalter, som tillhöra annan
styrelses verksamhetsområde, frågor angående läroböcker i kristendom,
angående instruktioner och planer rörande inspektion av undervisningen
i övningsämnen vid överstyrelserna underlydande läroanstalter, angående
utbildning av lärarinnor i husligt arbete samt anslag till anstalter för
denna utbildning, angående stipendier och understöd vid fortsatta studier
för nämnda lärarinnor, angående lärarutbildning i övrigt, i vad densamma
prövas avse båda styrelsernas verksamhetsområden, ävensom alla övriga
frågor, som enligt gällande instruktioner eller Kungl. Maj:ts särskilda
föreskrift skola göras till föremål för gemensam handläggning av de båda
överstyrelserna.

Beträffande ordningen för sådan gemensam handläggning finnas jämväl
i instruktionerna närmare föreskrifter meddelade. Dessa överensstämma i
allt väsentligt med de bestämmelser, som i motsvarande avseenden, jämlikt
Kungl. kungörelsen den 16 februari 1900, gälla i fråga om samarbete
mellan de centrala ämbetsverken i allmänhet.

Vid en blick på de ärenden, som enligt den nu lämnade redogörelsen
för närvarande skola göras till föremål för samfälld behandling av läroverksöverstyrelsen
och folkskolöverstyrelsen, faller det lätt i ögonen, att
bland dessa icke finnes upptagen en enda av de stora frågor av allmän
natur, vilka, enligt vad vi i det föregående framhållit, i främsta rummet
påfordra en enhetlig och gemensam behandling av den centrala ledningen
av landets skolväsen. Här saknas sålunda de viktiga frågorna angående
organisationen av samt mål och metoder för arbetet vid de överstyrelserna
underlydande anstalterna, ävensom de ej mindre betydelsefulla frågorna
angående sundhetsförhållanden samt undervisnings- och inredningsmateriell.
Mest påfallande torde dock vara, att frågorna om anslagsäskanden hos
riksdagen icke funnit någon som helst plats bland de angelägenheter, som

ansetts kräva samfälld behandling. De frågor, som nu gällande förordning
anvisar till gemensam handläggning, äro samtliga av mera speciell natur,
avseende i främsta rummet vissa sidor av lärarutbildningen och över
huvud sådana spörsmål, S"m på grund av den gemensamhet i själva förvaltningsområdet,
vilken faktiskt redan nu företinnes, icke kunnat undgå
att behandlas gemensamt.

Nu påpekade förhållanden ha också medfört, att enligt gällande bestämmelser
formerna för samarbetet mellan de båda överstyrelserna ansetts
i stort sett kunna inskränkas till sådana, som i allmänhet gälla
för samarbetet mellan statens centrala verk. En följd härav har återigen,
efter vad vi inhämtat, blivit, att det personliga samarbete, som ägt rum
mellan de båda skolöverstyrelserna, ingalunda antagit en så ingående och
omfattande karaktär, som det faktiskt förhandenvarande, av oss i di t föregående
konstaterade behovet av samarbete påkallat. I manga fall har samarbetet
inskränkt sig till det rent expcditionella området, sedan hithörande
frågor blivit avhandlade telefonledes eller eljest under hand av vederbörande
befattningshavare inom de båda ämbetsverken. Att en sådan sakernas
ordning kunnat utbilda sig, har sin naturliga förklaringsgrund däri, att,
sedan riksdagen år 1913 avvisat förslaget om en gemensam skolöverstyrelse,
de sedermera utfärdade instruktionerna för överstyrelserna icke kommo
att upptaga någon som helst uppfordran eller eggelse för överstyrelserna
till att i samarbetet gå utöver de trånga gränser, sagda instruktioner
upodrogo. Ja, även om i överstyrelserna kunnat finnas någon personlig
benägenhet att överskrida dessa gränser, ha nu påpekade förhållanden
kommit att verka dämpande och återhållande.

Av det sagda torde vara tydligt, att vi vid övervägande av lämpliga
former för det samarbete mellan överstyrelserna, vilket vi anse vara
av behovet påkallat, icke kunnat finna nu gällande bestämmelser tillfredsställande.
Det har för oss stått som oundgängligen nödvändigt att åt
detta samarbete skapas former, som innebära en garanti för att detsamma
på ett effektivt sätt blir tillgodosett. Även om beträffande den närmare
utgestaltningen av dessa former olika möjligheter för oss framställt sig
till övervägande, ha dock vissa allmänna grundsatser härutinnan från
början stått fullt klara.

Till sådana grundsatser hör i främsta rummet, att det icke överlåtes
åt tillfälligheten, om eller på vad sätt ett samarbete mellan de olika ledningarna
kommer till stånd, utan att det fastmer måste skapas en sådan
anordning för det gemensamma arbetet, som innebär full garanti för att
de frågor, vilka påkal!a gemensam handläggning, också, så ofta si påfordras,
göras till föremål för såd tn behandling, ävensom att formerna för sam -

arbetet därvid på lämpligt sätt anpassas efter ärendenas olika art och
betydelse.

Sålunda måste enligt vår mening sörjas för, att alla viktigare frågor,
som angå undervisningsväsendet i dess helhet, både den högre skolundervisningen,
folkundervisningen och yrkesundervisningen, bliva behandlade
vid plenarsammanträden, vid vilka samtliga medlemmarna av de centrala
styielserna böra om möjligt vara tillstädes. På motsvarande sätt böra
frågor, som angå antingen endast det högre skolväsendet och folkundervisningen
eller endast folkundervisningen och yrkesundervisningen eller endast
det högre skolväsendet och yrkesundervisningen, behandlas vid plenarsammanträden,
i vilka de medlemmar, vilkas arbetsområden därvid beröras,
böra deltaga. Slutligen böra sådana frågor av mindre betydelse eller omfattning,
som angå antingen undervisningsväsendet i dess helhet eller några
av dess olika områden, behandlas samfällt under former, som motsvara
dem, vilka i allmänhet vid den centrala förvaltningen gå under benämningen
av chefsärenden, och i vilkas behandling förutom vederbörande
chef en eller annan ledamot deltager.

Enligt vår mening ligger det en utomordentlig vikt vid att lämpliga
bestämmelser om de nu antydda arbetsformerna icke blott meddelas, utan
att de även med största möjliga lätthet och säkerhet kunna tillämpas.
Därför måste det i möjligaste utsträckning sörjas för, att i anordningen
av den centrala ledningen allt sådant undvikes, som kan göra samarbetet
under de nyss antydda formerna svårt att få till stånd eller svårt att
överblicka och leda. Ju smidigare den arbetsapparat, som här är i fråga,
kan göras, ju mera organiskt den kan växa samman med den centrala
ledn:ngens arbete i allmänhet, desto större utsikt finnes till att den skall
fungera på det rätta sättet och vid de rätta tillfällena.

Vid övervägande av olika möjligheter för åstadkommande av en arbetsapparat
av den beskaffenhet, vi tiu angivit, har det stått klart för oss,
att två olika vägar erbjuda sig. A ena sidan kan det tänkas, att läroverksöverstyrelsen
och skolöverstyrelsen fortfarande bibellållas såsom tvenne
fristående styrelser och att deri apparat, som enligt vad ovan utförts behövs
för det gemensamma arbetet, åstadkommes genom en utbyggnad av
de former, som redan nu finnas föreskrivna för överstyrelsernas gemensamma
arbete, eller för att använda ett mera konkret uttryck, att den
gemensamma arbetsapparaten lägges utanför överstyrelserna. A andra sidan
erbjuder sig givetvis den utvägen, att nämnda apparat förlägges inom de
båda styrelserna, att den far organiskt införlivas med överstyrelsernas
övriga arbetsformer, en anordning, som leder till att de båda överstyrelserna
sammanslås till ett gemensamt ämbetsverk med skilda avdelningar

på samma sätt som folkskolöverstyrelsen och den av Kungl. Maj:t till 1918
års riksdag föreslagna yrkesskolöverstyrelsen redan nu förenats till ett
gemensamt ämbetsverk.

Vare sig den ena eller den andra av de båda nu antydda vägarna
väljes, är att beakta, att formerna för den gemensamma arbetsapparaten
i båda fallen måste bli i allt väsentligt desamma, d. v. s. i huvudsak
sammanfallande med de här ovan skisserade. Vid valet mellan de båda
vägarna gäller det blott att avgöra, vilken av dem bäst motsvarar de
krav på enhetlighet och gemensamhet i den centrala skolledningen, som
vi förut med styrka framhållit såsom numera ofrånkomliga, ävensom att
bedöma, vilken av dem som lämnar de bästa garantier för ett effektivt
tillgodoseende av det gemensamma arbetet.

Innan vi gå att framlägga vår ståndpunkt i denna grundläggande
fråga, anse vi oss böra något närmare utveckla de båda alternativens
innebörd.

Bleve den i det föregående berörda apparaten för det gemensamma
arbetet — såsom det första alternativet avser — förlagd utanför de båda
styrelserna, synes denna närmast böra antaga formen av en särskild delegation,
sammansatt av medlemmar ur liiroverksöverstyrelsen samt ur endera
eller båda skolöverstyrelsens avdelningar, alltefter föreliggande ärendens
karaktär. Vid ärenden av mera allmän eller principiell natur (berörande
organisation, inspektion, lokaler, materiell, fysisk fostran, anslagsäskanden
m. m.) borde läroverksöverstyrelsen samt skolöverstyrelsens båda
avdelningar vara representerade, lämpligen av cheferna, samt ytterligare
minst 2 ledamöter från varje avdelning respektive styrelse, därav de båda
avdelningscheferna inom skolöverstyrelsen. Antalet medlemmar i delegationen
skulle sålunda komma att uppgå till minst 8. Ärenden berörande
endast läroverksöverstyrelsens och endera avdelningens inom skolöverstyrelsen
verksamhetsområde skulle handläggas vid sammanträde med cheferna,
avdelningscheferna samt om möjligt samtliga ledamöter inom vederbörande
styrelse respektive avdelning, således tillsammans minst 6 medlemmar.

Vad slutligen angår de förut berörda så kallade chefsärendena, torde
dessa lämpligen med här ifrågasatta behandlingssätt kunna handläggas av
cheferna samt en representant för varje avdelning respektive styrelse.

Till ordförande vid delegationens sammanträden borde en av de båda
verkscheferna utses av Kungl. Maj:t.

Väljes åter det andra av de båda förut nämnda alternativen, och det
gemensamma arbetet följaktligen komme att förläggas till den för undervisningsväsendet
i dess helhet gemensamma överstyrelsen, kommer givetvis

chefen för denna att vara den självskrivne ledaren av detta arbete liksom
av allt övrigt arbete inom överstyrelsen. Och vad formerna för detta
arbete beträffar, komme dessa i stort sett att sammanfalla med de arbetsformer,
som måste komma att tillämpas inom den av riksdagen redan
beslutade skolöverstyrelsen. Skillnaden blir endast den, att den plenarforin,
som avser samtliga underlydande läroanstalter, kommer att omfatta
även representanter för den avdelning inom överstyrelsen, som har att
handlägga ärenden angående det högre skolväsendet, och att vid behandlingen
av sådana chefsärenden, som avse sagda högre skolväsen, även en
representant för läroverksavdelningen kommer att närvara.

Då vi övervägt, vilket av de båda nu berörda alternativen borde givas
företrädet, hava vi framförallt fäst oss vid följande omständigheter.

Bibehållas — enligt det första alternativet — de båda nuvarande
överstyrelserna fortfarande såsom tvenne fristående ämbetsverk, komma
dessa, även om åt den ifrågasatta delegationen skulle kunna givas den
bästa möjliga anordning, att i det yttre markera en dualism i den centrala
ledningen, som måste komma att stå hindrande i vägen för den uppfattning
av vårt undervisningsväsens enhetlighet och inre sammanhang, som
vi i det föregående framhållit såsom en ur principiell synpunkt ytterst
viktig förutsättning för en sund utveckling av sagda undervisningsväsen.
Och man måste säga, att i och med detsamma beträtts en väg, som går
i helt annan riktning än den, vilken årets riksdag genom sitt beslut om
upprättandet av skolöverstyrelsen betecknat såsom den önskvärda.

Det torde ock vara att befara, att de separatistiska synpunkter, ej
sällan grundade på ömsesidig misstro, som tyvärr hittills ej varit okända
inom de lärarkårer, vilka representera de olika undervisningsområdena,
snarare skulle finna anledning till skärpning än till motsatsen, om en
''sådan anordning, som den genom det första alternativet betecknade, komme
till stånd. Läroverksöverstyrelsen komme alltid att framstå som den mindre
i jämförelse med den starkt utvidgade skolöverstyrelsen och samarbetet
dem emellan kunde därför lätt nog komma att antaga karaktären av en
tävlan, i vilken den större styrelsen redan genom sin numerär ofta rent
automatiskt komme att få övertaget. Ett sådant förhållande komme lätt
att försvåra och förhindra det samarbete, som åsyftas.

Även om man kunde bortse från nu berörda mera principiella synpunkter,
föreligga likväl vissa omständigheter av administrativ och expeditionell
natur, vilka måste gorå oss betänksamma gent emot det nu ifrågavarande
första alternativet.

Det torde icke kunna undgås, stt en delegation av den beskaffenhet,
som förut nämnts, bleve eu ganska tung och svårhanterlig apparat. Först
8

och främst är det uppenbart, att för handhavande av delegationen i dess
olika former krävdes ett mycket intimt samarbete mellan de båda cheferna
och ett omsorgsfullt planläggande, ej sällan långt i förväg, av lämpliga
tider för sammanträden. Med den mångfald ärenden, som inom vardera
överstyrelsen påkalla uppmärksamhet, och ej minst i betraktande av den
inspektionsverksamhet, som åligger överstyrelserna och som komme att
fullt självständigt dirigeras inom vardera överstyrelsen, bleve det givetvis
ofta förenat med ej ringa svårigheter att sammanföra vederbörande medlemmar
till sammanträden till just de tidpunkter, då sådana vore av behovet
påkallade. Man har onekligen svårt att värja sig för den farhågan,
att sammanträdena ej sällan måste komma att bli beroende av tillfälligheter
och att det eftersträvade samarbetet kunde komma att vedervågas.

Helt annorlunda skulle det i detta avseende ställa sig inom en för
hela undervisningsväsendet gemensam överstyrelse. Även om det inom en
sådan understundom kan komma att möta svårigheter att finna det
mest lämpliga tillfälle till samarbete, är dock att förvänta, att den gemensamma
chefen, vilken har hela ledningen av arbetet i sin hand, skall
lättare kunna överblicka de föreliggande uppgifterna och i lämplig ordning
träffa anstalter, som äro ägnade att tillgodose det gemensamma arbetet.
Utan tvivel skulle också hela apparaten för samarbetet få en vida mera
smidig och naturlig anordning, icke minst i det avseendet, att den icke
komme att framträda såsom något för överstyrelsens arbete i övrigt
främmande. Enbart den synpunkten, att förhandlingarna fördes mellan
medlemmarna av ett och samma ämbetsverk, som förfogade över gemensamma
lokaler och i viss utsträckning även över gemensam kanslipersonal,
skulle avsevärt bidraga till att göra det hela enklare och mindre omständligt.

Det är vidare att märka, att behandlingen av de gemensamma, så
kallade chefsärendena inom en gemensam överstyrelse bleve enklare ärt
om två fristående överstyrelser bibehölles. I förra fallet komme nämligen
dessa ärenden att föredragas endast inför verkchefen eller vederbörande
avdelningschef. I senare fallet måste föredragningen ske inför båda cheferna.
Slutligen kunde inom en gemensam överstyrelse det expeditionella
förfarandet ställa sig enklare än om två överstyrelsér bibehölles. I senare
fallet kunde svårligen ett visst dubbelarbete ifråga om protokoll och
koncept undvikas.

Om således starka skäl tala för att giva åt det senare av de båda
i det föregående behandlade alternativen företrädet, får man emellertid
icke förbise, att även detta alternativ kan vara ägnat att framkalla vissa
betänkligheter. Sålunda kan det befaras, att chefen för ett så omfattande
verk, som en för hela undervisningsväsendet gemensam skolöverstyrelse

skulle bliva, skall komma att betungas med en så betydande arbetsbörda,
att han ej i erforderlig och önskvärd utsträckning skall kunna sammanhålla
arbetet inom verket. Uppdelningen av ledningen mellan verkschefen
och avdelningscheferna kan givetvis också komma att medföra vissa olägenheter.
Och likaså kunna helt visst svårigheter komma att möta att finna
en för det krävande chefsuppdraget fullt lämplig person, som med erforderlig
organisationsförmåga förenar ingående erfarenhet om de olika områden
den gemensamma skolöverstyrelsen skulle komma att företräda.

Vad den först nämnda svårigheten angår, är att ihågkomma, att den
gemensamma överstyrelsen kommer att dela denna med övriga större centrala
ämbetsverk. Såsom i dessa senare sker, måste man även inom skolöverstyrelsen
söka förminska eller avhjälpa densamma såväl därigenom att till
ledamöter i överstyrelsen utses personer, som var för sina områden äga
icke blott nödig fackinsikt utan även förmåga att leda de till de respektive
områdena hörande göromålen, som även och framför allt därigenom
att till avdelningschefer utses fullt lämpliga personer och att arbetsledningen
mellan dessa och verkschefen på ett klokt avvägt sätt fördelas.

Vidkommande nu nämnda fördelning måste enligt vår uppfattning,
vilken härutinnan nära ansluter sig till den av riksdagen uttalade, den
ifrågasatta. styrelsens förmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla sina
uPPgifter j mycket hög grad bliva beroende av att denna fördelning
grundas pa största möjliga självständighet för de olika avdelningarna inom
deras respektive verksamhetsområden samt genomföres och regleras på ett
ändamålsenligt sätt. Givet är att härutinnan i skolöverstyrelsen liksom i
övriga större verk kunna ur synpunkten av arbetets administrativt-tekniska
anordning vissa svårigheter komma att yppa sig, som icke skulle
framträda i ett mindre, fristående ämbetsverk. Vi äro emellertid övertygade
om. att dessa svårigheter icke kunna bliva större än att de under
förutsättning av ett gott personligt samarbete och i mån av vunna erfarenheter
skola lata sig övervinnas. I varje fall äro de av den formellttekniska
natur, att de icke böra få stå hindrande i vägen för tillgodoseendet
av de mycket betydelsefulla reala synpunkter om samhörighet och
enhetlighet i det allmänna skolväsendet, som vid denna frågas bedömande
för oss varit bestämmande.

Vad slutligen angår de möjliga svårigheterna att finna en lämplig
chef, torde härvid gälla, att samma olägenhet, säkerligen i ännu högre
grad, vidlåder förslaget med delegation, då givetvis den däruti ledande
kraften, maste besitta icke allenast enahanda allmänna kvalifikationer, som
böra tillkomma chefen för en enhetlig skolöverstyrelse, utan därtill även
förutsättningarna att, ehuru såsom chef fäst vid en av överstyrelserna,

kunna fylla den grannlaga uppgiften att handhava ledningen av de. gemensamma
frågorna på ett sådant sätt, att de olika överstyrelsernas intressen
bliva i lika mån och objektivt tillvaratagna samt den andre
verkschefens självständighet eller auktoritet icke lider något intrång.
Den farhåga, som en gång tidigare i ett liknande sammanhang blivit
uttalad, torde knappast kunna undertryckas, att även om delegationens
ordförande vid handläggning av överstyrelsens gemensamma angelägenheter
skulle kunna ställa sig mera fristående och överblickande i förhållande till de
särintressen, som kunna göra sig gällande inom de olika överstyrelserna,
skulle han säkerligen på grund av den misstro, som lätt nog komme att
möta honom från det ena hållet, och av de krav, som ställdes pa honom
från det andra hållet, i sin ämbetsutövning komma att både känna sig
och i själva verket också bliva bunden på ett sätt, som för arbetet
i fråga om de allra viktigaste spörsmålen kunde bliva till stort men.
Sammanföras åter överstyrelserna till ett ämbetsverk, kommer den gemensamme
chefen att vara fristående i förhållande till de olika avdelningarna
och erhåller i denna sin ställning både en uppfordran och ett stöd att
objektivt överblicka och tillvarataga de olika intressena.

Vid prövning av samtliga nu framhallna omständigheter hava vi icke
kunnat undgå att finna, att det i det föregående oavvisligt befinna kravet
på enhetlighet i ledningen av vårt lands undervisningsväsen på mest tillfredsställande
sätt kan tillgodoses genom upprättande av en gemensam skolöverstyrelse,
innefattande såväl den nuvarande läroverksöverstyrelsen som
den beslutade skolöverstyrelsen samt organiserad enligt i huvudsak de
grunder, som av riksdagen fastställts för sistnämnda ämbetsverk. Skolöverstyrelsen
bör i överensstämmelse härmed innefatta tre relativt självständiga
avdelningar: en läroverksavdelning, en folkskolavdelning och en
yrkesskolavdelning, företrädda av vardera sin avdelningschef under verkets
gemensamma chef.

Då vi intagit denna ståndpunkt, hava vi — vi anse oss böra framhålla
det än en gång — i främsta rummet letts av övertygelsen, att ett
mera löst ordnande av sambandet mellan de nuvarande överstyrelserna —-förutom de svårigheter, som i det föregående framhållits nödvändigtvis
måste komma att medföra en viss isolering mellan desamma, vilken skulle
komma att motverka det med åtgärden eftersträvade syftet. Den av oss
förordade anordningen för det gemensamma arbetet maste däremot, därom
äro vi livligt övertygade, såsom läroverksöverstyrelsen i sitt ar 1913 avgivna
utlåtande betonade, »komma att vidga blicken även för de mera
partikulära frågorna och även med avseende pa dessa stärka känslan av
gemensamt ansvar för omvårdnaden om den fosterländska bildningen». Och

härvid hava vi alldeles särskilt haft för ögonen omsorgen om de^ allmänna
läroverkens utveckling. Såsom jämväl inom riksdagen framhållits, kan
det nämligen befaras, att den större och på grund av föreliggande förhållanden
alltjämt i tillväxt stadda skolöverstyrelsen skall komma att med
sådan styrka och auktoritet företräda de av densamma representerade intressena,
att den mera isolerade mindre styrelsens synpunkter och krav
icke skola förmå tillvinna sig statsmakternas tillbörliga beaktande. Väsentligen
annorlunda komma för visso förhallandena att gestalta sig, om undervisningsväsendets
samlade krav kunna påräkna stödet av en större,
auktoritativ centralmyndighet. En sådan skall nämligen komma att erbjuda
målsmännen för de allmänna läroverken pell andra under läroverksöverstyrelsen
lydande läroanstalter en väsentlig ''större trygghet att kunna
göra sina intressen gällande vid sidan av de störa frågor, som röra det
allmänna folkundervisningsväsendet och vilka på grund av den nuvarande
samhällsutvecklingen måste med synnerlig styrka tränga sig i förgrunden
och tilldraga sig uppmärksamhet.

Slutligen torde i detta sammanhang icke böra förgätas, att den nuvarande
tidpunkten för det sammanförande av de båda överstyrelserna, som
av oss föreslås, ur flera synpunkter måste sägas vara lämplig. Särskilt
vilja vi erinra därom, att omorganisationen kan försiggå samtidigt med
att skolöverstyrelsen år 1920 erhåller den gestaltning med avseende pa
ledamöter och kanslipersonal, som jämlikt beslut av innevarande års lagtima
riksdag skall tillkomma densamma. Aven lokalfrågan torde i detta
sammanhang relativt lätt lata sig ordnas.

V. Gemensam central ledning av undervisningsväsendet.

1. Skolöverstyrelsens arbetsformer.

styrelsens . } det föregående har redan framhållits, att det är de många för under avdelningar.

visningsväsendet i dess helhet gemensamma angelägenheter av grundläggande
natur, som för oss utgjort det förnämsta skälet att föreslå sammanförande
av läroverks- och skolöverstyrelserna till en gemensam överstyrelse
för undervisningsväsendet i riket. Vi hava även angivit, att denna
myndighet bör uppdelas å tre avdelningar, vardera under den gemensamma
chefen^ företrädd av en avdelningschef. Därvid hava vi tillika
givit uttryck åt den uppfattningen, att de olika avdelningarna, var inom
sitt område, böra erhålla största möjliga självständighet.

Det är i anslutning till dessa utgångspunkter, som vi nu gå att lämna
en mera detaljerad översikt över de arbetsformer, som inom den gemensamma
skolöverstyrelsen böra komma i tillämpning.

Denna styrelses arbetsformer, sådana de av oss föreslås böra fastställas,
ansluta sig nära till dem, som äro avsedda att komma i tillämpning
inom den nya, redan beslutade skolöverstyrelsen. Av oss ifrågasatta
förändringar avse att åvägabringa förenkling i sättet för ärendenas handi
den utsträckning sa funnits kunna ske. Sådan förenkling torde
med fördel kunna astadkommas dels på så sätt, att handläggning i plenum
inskränkes, dels därigenom, att åt ledamot gives viss närmare bestämd
rätt att ensam avgöra ärenden av mindre vikt och betydenhet,
avdelningen. , Å överstyrelsens läroverksavdelning skola handläggas de ärenden, som
förvaltnings- bava avseende å det högre skolväsendet (allmänna läroverken, de komområde.
munala gymnasierna och kommunala mellanskolorna samt privatläroverk,
som av staten åtnjuta någon de allmänna läroverken tillkommande förman,
samt högre lärarinneseminariet och de enskilda högre lärarinneseminarierna)
samt i viss utsträckning å utbildningen av lärare för de under
skolöverstyrelsen lydande läroanstalter. Tveksamhet rörande förläggningen
har härvid endast kunnat råda rörande de kommunala mellanskolorna.

Såsom i det föregående anförts, har denna fråga nyligen varit föremål
för övervägande av löneregleringskommittén i samband med dess

yttrande över förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid olika läroanstalter.
De av kommittén därvid anförda skälen för de kommunala
mellanskolornas överflyttning under folkskolöverstyrelsens förvaltningsområde
förklarade föredragande departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet
hava synts honom övertygande.

Det nära samband, som rådde mellan deri kommunala mellanskolan
och vissa under folkskolöverstyrelsen sorterande läroanstalter, gjorde en
dylik anordning, enligt departementschefens uppfattning, synnerligen önskvärd,
ej minst från synpunkten av en viss homogenitet och planmässighet
i avseende a den framtida utvecklingen av hithörande skolformer. Omedelbara
åtgärder i detta hänseende hade emellertid icke av kommittén
föreslagits, och frågan ansågs lämpligen böra av Kungl. Maj:t slutgiltigt
prövas först i samband med liknande spörsmål om reglering av de olika
skolöverstyrelsernas framtida verksamhetsområden, vilka berodde av det sätt,
varpa riksdagen komme att besluta beträffande den centrala ledningen
för de i propositionen om praktiska ungdomskolor avhandlade skolarter.

Detta departementschefens uttalande lämnades av riksdagen utan
erinran, och synes det av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
den 11 sistlidne juli, vid tillkallande av sakkunniga för utredning
av nu förevarande spörsmål, framgå, att vid bibehållande av den nuvarande
ordningen med två överstyrelser de kommunala mellanskolorna
enligt departementschefens mening borde överflyttas till den blivande
skolöverstyrelsen.

Obestridligt torde emellertid vara, att frågan om de kommunala mellanskolornas
förläggning vid sammanförandet av läroverks- och folkskolöverstyrelserna
under gemensam ledning icke har samma aktualitet som vid
skilda överstyrelser. Nödig samverkan inom den centrala myndigheten
kan utan svårighet åvägabringas vid handläggning av ärenden rörande
nämnda skolor genom samarbete mellan folkskolans och läroverkens målsmän,
oberoende inom vilkendera avdelningen desamma förläggas. Under
sadana omständigheter, och då, efter vad som vid prövningen av behövliga
arbetskrafter inom de båda avdelningarna framkommit, en överflyttning
knappast kan anses utgöra tillräcklig grund för minskning av antalet
ledamöter a läroverksavdelningen, men möjligen kan medföra en sådan
ökning av det redan nu betydande arbetet å folkskolavdelningen, att behov
av nya arbetsskrafter där måste inställa sig, hava vi ansett oss fortfarande
kunna räkna med de kommunala mellanskolornas bibehållande å läroverksavdelningen.

A folkskolavdelningen skola handläggas de ärenden, som hava avseende
å folkundervisningsväsendet (folk- och småskolor, fortsättningskolor,

FolVskol avdelningens förvaltnings område.

högre folkskolor, folkskole- och småskoleseminarier, anstalter för abnormundervisningen
samt anstalter för allmän folkbildning i övrigt), ävensom
till viss utsträckning frågor, vilka avse utbildningen av lärare vid de
under skolöverstyrelsen stående undervisningsanstalter,
rrkeskoi- överstyrelsens yrkesskolavdelning skall hava att handlägga de ären förvihning^

den, som röra yrkesundervisningen (lärlings- och yrkesskolor, tekniska
område, fackskolor och tekniska gymnasier, tekniska skolorna i Stockholm och
Eskilstuna samt statsunderstödda enskilda skolor med motsvarande
syfte, handelsskolor och handelsgymnasier, ävensom statsunderstödda enskilda
skolor för utbildning i handelsyrket, hushålls- och husmoderskolor
samt statsunderstödda enskilda skolor för undervisning i husligt arbete),
ävensom utbildningen av lärare, i vad den avser nu nämnda läroanstalter.
Ärendenas Vid ärendenas handläggning inom överstyrelsen måste tillses å ena

läggning sidan, att alla sådana frågor, som beröra olika grenar av undervisningsinom
skol- väsendet, bliva föremål för samfälld behandling. I de frågor åter, som
styrelsen, uteslutande angå de under någon av avdelningarna stående läroanstalterna,
böra avdelningarna intaga en fullt självständig ställning. Härigenom
vinnes betryggande säkerhet för att de olika skolarterna få ostört fullfölja
sina särskilda ändamål utan hindrande inblandning från den ena
eller andra avdelningen.

Vi övergå härefter att i anslutning till det betänkandet bilagda förslaget
till instruktion för skolöverstyrelsen lämna en närmare redogörelse
för arbetsformerna inom överstyrelsen.

Beträffande sättet för handläggningen torde böra gälla, att ärendena,
allt efter deras beskaffenhet avgöras antingen i plenum eller av överstyrelsens
chef eller av vederbörande ledamot resp. annan befattningshavare
med ledamots ställning.

Plenarhandläggning kan äga rum antingen vid sammanträde av överstyrelsen
i dess helhet, eller av två avdelningar gemensamt eller av ensamt
en avdelning.

överstyrelsen i plenum, då om möjligt alla ledamöter böra vara tillstädes
och deltaga i överstyrelsens beslut, skall hava att handlägga organisations-
och inspektionsfrågor av allmän natur, allmänna frågor angående
undervisningslokaler, undervisnings- och inredningsmateriell, angående
sundhetsförhållanden och ungdomens fysiska fostran samt frågor angående
anslagsäskanden hos riksdagen. Därjämte är det uppenbart, att jämväl
andra spörsmål av större vikt eller allmänt intresse för överstyrelsens
verksamhet böra underkastas plenarhandläggning i samlad överstyrelse. För
att vinna säkerhet för att vid behandling av här angivna angelägenheter
samtliga avdelningar skola bliva i tillfälle att göra sina synpunkter gäl -

lande, torde böra föreskrivas, att ifrågavarande ärenden icke fä avgöras
med mindre, förutom överstyrelsens chef, minst två ledamöter från vardera
avdelningen, därav minst en av avdelningscheferna, äro närvarande och i
besluten deltaga.

Vid gemensamt plenum med två avdelningar skola handläggas sådana
ärenden, som avse båda avdelningarnas verksamhetsområden.

Föremål för sådan handläggning torde i främsta rummet bliva viktigare
frågor rörande lagar, författningar och reglementen för överstyrelsen
underlydande anstalter och befattningshavare, ävensom sådana principiella
spörsmål, som äro av större vikt och intresse för båda avdelningarnas
verksamhet i allmänhet. Vid sådant plenum böra, förutom chefen, om
möjligt vederbörande avdelningars samtliga ledamöter vara närvarande.
Under alla förhållanden torde för beslutmässighet böra krävas närvaro
av chefen samt en ledamot från vardera avdelningen, därav en avdelningschef,
eller vid förfall för chefen, ytterligare en avdelningschef.

Vad slutligen avdelningsplenum angår, bör under sådan handläggning
komma ärenden, som uteslutande avse avdelningens verksamhetsområde,
och som tillika äro av betydelse att böra på detta sätt avgöras. Hit höra
i främsta rummet befordringsfrågor samt frågor angående fel och försummelse
i tjänsten, ävensom vissa författnings-, reglements- och instruktionsfrågor.
En del av nuvarande pleniärenden inom läroverksöverstyrelsen
har ansetts utan olägenhet kunna göras till föremål för handläggning
under enklare former, i överensstämmelse med vad redan skett inom
folkskolöverstyrelsen. Vid nu ifrågavarande ärendens avgörande böra förutom
chefen eller vederbörande avdelningschef minst två ledamöter vara
närvarande och i besluten deltaga.

I samma mån som plenarhandläggningen inskränkes, kommer givetvis
chefsärendenas antal att växa. Med hänsyn till dessa ärendens olikartade
natur synes behandlingen böra så ordnas, att de enklare avgöras i närvaro
endast av den föredragande ledamoten. I sådana fall, då ärendet
är av större vikt eller berör två eller flera avdelningars eller rotlars verksamhetsområden,
böra naturligen flera ledamöter vara tillstädes.

Utöver den befogenhet i avseende på infordrande av förklaring, upplysningar
och dylikt, som enligt nu tillämpad ordning tillkommer ledamot,
anse vi oss böra förorda, att ledamot må äga att jämväl utan föredragning
på egen hand avgöra ärende av mindre vikt, som till honom
efter prövning av chefen eller avdelningschefen överlämnas. Genom en
dylik anordning äro vi förvissade, att en ej oväsentlig förenkling i överstyrelsens
arbetsformer skall kunna åstadkommas. Hittills har nämligen
även de obetydligaste ärenden instruktionsenligt måst underkastas chefens

Chefen.

egenhändiga prövning. Den föreslagna ändringen möjliggör, att åtskilliga
mindre betydelsefulla ärenden kunna finna en enklare, men samtidigt
fullt betryggande behandling.

Det nu sagda har avseende allenast å vederbörande överstyrelsemedlemmars
arbete och verksamhet inom styrelsen. Även med hänsyn till
de inspektionsåligganden, som det tillkommer överstyrelsen att fullgöra,
torde vi på grund av de ändringar, som av sammanslagningen därutinnan
föranledas, böra yttra några ord.

Liksom hittills synes det böra tillkomma överstyrelsens chef att efter
samråd med vederbörande befattningshavare uppgöra lämplig fördelning
av samt fastställa tiderna för de särskilda inspektionsbesöken. Härvid torde
det icke som regel böra ifrågakomma, att ledamot hänvisas till inspektion
av annan läroanstalt än sådan, som lyder under den avdelning, befattningshavaren
själv tillhör. Givetvis bör det likväl vara chefen förbehållet,
att, när han så finner nödigt och hans övriga ämbetsgöromål det medgiva,
i inspektionssyfte besöka samtliga under överstyrelsen lydande läroanstalter.
. Ävenledes bör det på grunder, som i det föregående angivits,
finnas möjlighet för jämväl ledamot av annan avdelning än den, varunder
vederbörande anstalt hör, att för visst syfte besöka läroanstalt utan att
därvid fullgöra egentligt inspektionsuppdrag. Sådant besök bör då företagas
på uppdrag av överstyrelsens chef.

Det torde icke heller böra alldeles uteslutas, att, för inspektion av
undervisningen i visst ämne, det överlämnas åt ledamot att verkställa sådan
vid läroanstalter, som tillhöra annan avdelning. En sådan anordning står
i god överensstämmelse med de allmänna grundsatser för samarbetets
åvägabringande, som av oss i det föregående utvecklats.

2. Skolöverstyrelsens arbetskrafter.

Det har redan i det föregående framhållits, att skolöverstyrelsen skall
utgöras af en chef, tre avdelningschefer samt ett antal ledamöter och sakkunniga
biträden jämte nödig kanslipersonal. I detta sammanhang hava vi
att ingå i närmare prövning av och angiva vår ståndpunkt till frågan om
arbetskrafternas inom den gemensamma överstyrelsen antal och fördelning.

Vad först angår chefen, torde det utan vidare stå klart, att han även
i den gemensamma överstyrelsen bör intaga samma ställning, som enligt
beslut av 1918 års riksdag skall tillkomma chefen i skolöverstyrelsen.
Det ligger i sakens natur, att överstyrelsens chef skall hava inseendet
över allt arbete inom överstyrelsen. Han är i första rummet ansvarig
för överstyrelsens verksamhet och skall tillse, att överstyrelsens personal

med noggrannhet och drift fullgör sina åligganden. Han skall, så långt
förhållandena det medgiva, deltaga i handläggningen av alla större och
viktigare frågor, framför allt sådana av principiell och grundläggande
natur (befordringsärenden, disciplinfrågor och för verkets avdelningar gemensamma
frågor). Då han så finner lämpligt, bör han själv kunna övertaga
föredragningen av viktigare ärenden. Såsom ovan omförmälts, skall chefen
äga ensam beslutanderätt i vissa frågor.

Det ligger emellertid i öppen dag, att chefen icke skall kunna med- Avdelningshinna
handläggningen av samtliga förekommande ärenden. 1 sådant av- cbefer
seende måste nödvändigtvis biträde beredas honom därigenom, att inom
vardera avdelningen en av ledamöterna såsom avdelningschef erhåller i
uppdrag att företräda verkschefen. Särskild vikt måste givetvis läggas
däruppå, att avdelningschefens ställning och befogenhet blir i instruktionen
klart och noggrannt preciserad. Det bör sålunda däri uttryckligen betonas,
att avdelningschefen i egenskap av chefens närmaste man skall öva inseende
över den avdelning, han förestår, samt leda arbetet inom densamma.
Inom avdelningen skall han alltså intaga en fullt självständig
ställning och är underordnad allenast verkschefen. I sin egenskap av avdelningschef
skall han hava att i chefens ställe och med den befogenhet,
som eljest tillkommer denne, handlägga de ärenden eller de grupper av
ärenden, vilka enligt av chefen och avdelningschefen i samråd uppgjord
arbetsordning skola ankomma på hans handläggning. För att avdelningschefen
må bliva i tillfälle att fullt överblicka och följa arbetet inom avdelningen
i dess helhet, bör han i största möjliga utsträckning närvara
vid föredragningen av viktigare ärenden, tillhörande övriga föredragande
inom avdelningen. Vid sidan av detta arbete bör han, såvida ej Kungl.

Maj:t i särskilt fall annorlunda bestämmer, handlägga de ärenden, som
enligt arbetsordningen åligga honom såsom ledamot av överstyrelsen. Vid
förfall för avdelningschef bör i hans ställe inträda annan ledamot, som
därtill av chefen utsetts.

En av avdelningscheferna bör av Kungl. Maj:t för viss tid förordnas
att vid chefens frånvaro tjänstgöra som hans ställföreträdare.

Vidkommande därefter avdelningschefernas ställning i lönehänseende
har av innevarande års riksdag bestämts, att avdelningschef skall äga åtnjuta
särskild ersättning för det med uppdraget förenade arbetet med 500
kronor årligen. Härutinnan anse vi oss icke böra ifrågasätta någon förändring
utan föreslå, att en var av avdelningscheferna må åtnjuta arvode
i denna egenskap å 500 kronor för år.

Den nuvarande chefen för läroverksöverstyrelsen, vilken innehar fullmakt
å sin nu innehavande befattning med villkor om viss förflyttnings''

ledamöter.

Lftroverks avdelningen.

skyldighet, kommer givetvis att intaga en särställning, i det att han vid
den nya ordningens tillämpande även såsom avdelningschef bibehåller den
tjänstegrad och den lön, han innehar. Under dessa förhållanden bör
å särskild övergångsstat uppföras de för nu ifrågavarande befattningshavare
utgående löneförmåner.

För fastställandet av behovet utav arbetskrafter å överstyrelsens olika
avdelningar erfordras en ingående prövning. Man torde därvid kunna utgå
ifrån, att arbetsbördan icke å någon av den redan beslutade skolöverstyrelsens
båda avdelningar genom sammanslagningen kommer att minskas.
Ej heller kunna de läroverksöverstyrelsen nu tillkommande arbetsuppgifterna
förutsättas bliva underkastade någon minskning genom reformens
vidtagande, sedan de kommunala mellanskolorna alltjämt ansetts böra förläggas
till den föreslagna läroverksavdelningens förvaltningsområde.

Däremot låter det sig icke förnekas, att å ena sidan de till folkskoloch
yrkesskolavdelningarnas förfogande stående arbetskrafterna bliva något
reducerade, därigenom att verkschefen i den gemensamma överstyrelsen enligt
förslaget skall komma att under sig hava tre i stället för endast två
avdelningar, medan å andra sidan läroverksavdelningen kommer att av
enahanda orsak erhålla någon förstärkning i arbetskrafterna. Överdirektören
för läroverksöverstyrelsen skall nämligen, i enlighet med vad ovan
angivits, såsom avdelningschef äga skyldighet att jämväl, så långt förhållandena
det medgiva, förestå en rotel, något som han emellertid redan nu
i verkligheten kan sägas göra genom handläggning av vissa grupper av ärenden.
Likväl torde dock härigenom någon minskning i de övriga rotlarnas
ärenden kunna beräknas uppstå, varjämte samtidigt en viss lättnad i inspektionsarbetet
torde inträda, därigenom att den gemensamme chefen bland annat
kommer att i viss utsträckning deltaga i detta arbete. Med hänsyn till
dessa nu berörda förhållanden bara vi tagit i övervägande huruvida icke
en minskning i antalet ledamöter å avdelningen borde kunna företagas.
Emellertid torde det å andra sidan icke låta sig förnekas, att tillgodoseendet
av det gemensamma arbetet i ej oväsentlig grad kommer att taga
ledamöternas tid och krafter i anspråk mera än hittills. Hade det gällt
att från början organisera avdelningarna å den gemensamma överstyrelsen,
skulle det måhända under dessa förhållanden fallit sig naturligast, att, i
likhet med vad som skett beträffande folkskolöverstyrelsen, förorda, att
någon av ledamotstjänsterna måtte uppföras å extra stat. Därigenom hade
givits ett uttryck åt den brist på erfarenhet, som förefinnes om
huru behovet under de nya förhållandena kan komma att definitivt
gestalta sig. Med hänsyn därtill, att fem ordinarie medlemsbefattningar
redan finnas inom läroverksöverstyrelsen, och det således skulle

galla att förvandla en av dessa till en extra ordinarie tjänst, hava
vi emellertid icke ansett oss böra ifrågasätta eu sådan åtgärd, allrahelst
det icke kan anses uteslutet, att förhållandena inom en ganska snar
framtid kunna utveckla sig i en sådan riktning, att det skulle bliva nödvändigt
att återigen upprätta eu ordinarie tjänst. Ett bibehållande av de
nuvarande fem medlemmarna torde så mycket mindre kunna anses innebära
ett föregripande av framtiden, som, därest någon befattning skulle behöva
indragas enligt nu gällande avlöningsvillkor vederbörande ledamöter äro
förpliktigade att låta sig förflyttas till annan befattning inom förvaltningen
på undervisningsväsendets område.

Vad folks kolavdelningen beträffar utgöras arbetskrafterna där av, förutom
chefen, 4 ordinarie och enligt beslut av 1918 års riksdag 2 extra
ledamöter. Ingen tvekan torde kunna råda därom, att. med den utvidgning
av avdelningens verksamhetsområde, som de nya ungdomsskolorna
medfört, en utav de båda extra befattningarna skall visa sig så konstant
behövlig, att den inom den närmaste framtiden bör uppföras å ordinarie
stat. I betraktande därav, att avdelningschefen i en å tre avdelningar
uppdelad gemensam överstyrelse måste i ökad grad komma att tagas i
anspråk för ledningen av arbetet samt att även ledamöternas tid och
krafter måste komma att anlitas för handläggningen av de gemensamma
ärendena, hava vi haft under övervägände att i samband med den föreslagna
omorganisationen förorda denna åtgärd till vidtagande redan nu.
Då det emellertid för ett fullt säkert bedömande av det framtida behovet
torde vara lämpligt att avbida ytterligare någon erfarenhet härutinnan,
hava vi funnit det riktigast att icke nu föreslå någon förändring i det av
riksdagen så sent som innevarande år beslutade antalet, utan ansett ett
definitivt ordnande böra bero av en kommande närmare prövning.

Då vi sålunda funnnit oss böra beräkna för läroverksavdelningen 5 och
för folkskolavdelningen — bortsett från de 2 extra — 4 ordinarie ledamöter,
utgör detta emellertid icke något uttryck för att för läroverksavdelningen konstaterats
regelbundet behov av flera ordinarie arbetskrafter än inom folkskolavdelningen.
Tvärtom äro vi av den övertygelsen, att det större förvaltningsområde,
som sistnämnda avdelning företräder, kräver tillgång pa flera arbetskrafter
än inom läroverksavdelningen. Det av oss framställda förslaget har sin
motivering i vad som uti det föregående anförts rörande svårigheten att utan
bestämd erfarenhet rubba de nuvarande förhållandena med avseende pa antalet
ordinarie ledamöter inom avdelningarna och såmedelst föregripa utvecklingen.
Härvid vilja vi betona, att det särskilt är hänsynen till den synnerliga
önskvärdheten av att de gemensamma arbetsuppgifterna i en förenad
överstyrelse bliva väl tillgodosedda, som gjort att vi förordat ett bibehal -

Folkskol avdelningen -

Yrkesskol avdelningen -

Sakkunniga
biträden
in. in.

lande av 5 ordinarie ledamöter å läroverksavdelningen, vadan följaktligen
icke något omdöme därmed blivit uttalat om behovet av arbetskrafter i
en fristående överstyrelse, därest verksamhetsområdet för en sådan skulle
komma att lida någon mera avsevärd minskning.

Vidkommande slutligen yrkesskolavdelningen torde för denna böra
avses de arbetskrafter, som äro i staten uppförda från och med 1920 års
ingång. Förutom avdelningschefen erfordras sålunda inom avdelningen
två ledamöter.

Samtliga ledamöter skola likasom hittills i lönehänseende hänföras till
befattningshavare av tredje graden; de extra ledamöterna synas dock, i
likhet med vad fallet är inom andra ämbetsverk med extra ledamöter,
böra komma i åtnjutande av ett med pensionsavgifterna reducerat
belopp, och vilja vi därför förorda, att ersättning till sådan ledamot, i
enlighet med en av folkskolöverstyrelselsen avlåten framställning, må utgå
med 7,800 kronor för år, varav 2,500 kronor anses motsvara tjänstgöringspenrmingar.

Vi hava därefter att yttra oss rörande behovet inom skolöverstyrelsen
av sakkunniga biträden. För närvarande finnas inom de olika styrelserna
anställda inspektörer och sakkunniga biträden i fråga om fysisk uppfostran
och skolhygien samt undervisningen i teckning, musik och husligt arbete,
vilken sistnämnda befattningshavare inom skolöverstyrelsen med nästkommande
års ingång ersättes av en med arvode å ordinarie stat avlönad konsulent
och särskild föredragande för husligt arbete. Dessutom finnes inom
skolöverstyrelsen å ordinarie stat anställd en förste bibliotekskonsulent,
varjämte till inspektion av blindundervisningen utgår särskilt anslag å 600
kronor årligen. -

A extra stat hava medel anvisats till en inspektör för folkhögskolorna,
eu konsulent för den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten, en
andre bibliotekskonsulent, en inspektör för dövstumundervisningen samt
ett byggnadssakkunnigt biträde.

För inspektion och sakkunniga biträden (för beredande vid något
ärendes behandling av sakkunskap utöver den, som finnes att tillgå inom
överstyrelsen) utgå vidare å extra stat särskilda anslag å för läroverksöverstyrelsen
5,000 kronor och för den beslutade skolöverstyrelsen 11,000 kronor.

Uti nu ifrågavarande avseenden torde inga större förändringar behöva
ridtagas med anledning av överstyrelsernas sammanförande till ett gemensamt
verk. Sålunda synas medel alltjämt böra utgå till en konsulent och
särskild föredragande för husligt arbete, en inspektör för folkhögskolorna,
en konsulent för den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten, en
förste och en andre bibliotekskonsulent, en inspektör för dövstumuuder -

visningen, till inspektion av blindundervisningen, till ett byggnadssakkunnigt
biträde samt till inspektion och sakkunniga biträden i fråga om den
fortsatta undervisningen, fysisk uppfostran, skolhygien samt undervisningen
i teckning och musik.

Med hänsyn jämväl till vissa av överstyrelserna gjorda framställningar
angående anslagsäskanden till 1919 års riksdag, vilka framställningar hänskjutits
till vår prövning, torde det emellertid vara nödvändigt att taga
ett par av de nämnda anslagspunkterna i närmare övervägande.

Vad först angår konsulenten för det husliga arbetet måste det tyvärr
sägas, att de nu rådande förhållandena icke kunna betecknas såsom tillfredsställande.
Från och med nästkommande år skall jämlikt beslut av
1918 års riksdag ifrågavarande befattningshavare uppbära å skolöverstyrelsens
ordinarie stat 2,750 kronor samt av läroverksöverstyrelsens anslag
å extra stat till sakkunniga biträden m. m. 750 kronor. Därjämte skall
av det å extra stat utgående anslaget till yrkesskolor för husmodersutbildning,
vilkas inspektion samma konsulent ansetts kunna delvis medhinna,
utgå ett belopp av intill 1,500 kronor. Härigenom beräknades den samlade
ersättningen till konsulenten i fråga komma att uppgå till omkring
5.000 kronor. För avlönandet av nödigt biträde skulle, vad yrkesundervisningen
beträffade, överstyrelsens expensmedel anlitas. Riksdagen fann
emellertid vid erforderliga anslags beviljande skid framhålla, att riksdagen
icke ansåg sig böra närmare ingå på huru under en framtid, då större
erfarenheter kunde hava vunnits om omfattningen av konsulentens arbetsuppgifter,
denna angelägenhet borde ordnas. Riksdagen ville likväl giva
uttryck åt sin förväntan, att vederbörande myndigheter skulle ägna frågan
all den uppmärksamhet, den förtjänade.

Då det nu gällt att för ifrågavarande krävande befattning förvärva
en kvalificerad innehavare, har det, efter vad vi inhämtat, visat sig förenat
med stora svårigheter att uppnå eu tillfredsställande anordning, bland annat
på grund av den mycket osäkra ställning, som befattningshavaren under nuvarande
förhållanden skulle komma att intaga. Med hänsyn härtill, och då det
synes oss vara en angelägenhet av synnerlig vikt, att den betydelsefulla sida av
den praktiska ungdomsutbildningen, som det husliga arbetet representerar,
blir väl företrädd inom överstyrelsen, hava vi ansett oss redan nu böra
förorda en viss förbättriing i konsulentens ställning. Enligt vad av
riksdagen erinrats, låter det sig, med hänsyn till bestämmelserna i § 28
regeringsformen, icke göra att giva konsulenten en sådan ställning,
som skulle förutsätta utnämning av Kungl. Magt, varför för närvarande
varje anordning av sådan innebörd torde få anses utesluten. För undanröjande
av de anmärkta svårigheterna hava vi emellertid funnit oss kunna

Konsulent
för husligt
arbete.

Andre bibliotekskonsulenten.

föreslå, att i staten för den gemensamma skolöverstyrelsen uppföres ett
arvode åt nämnda konsulent å 5,000 kronor, varav 3,300 kronor skola
anses motsvara lön och 1,700 kronor tjänstgöringspenningar. Tillika torde
böra medgivas, att konsulenten må erhålla rätt till sex veckors årlig semester.

Nu förordade anordning innebär visserligen icke någon förhöjning av
arvodet, men genom detsannnas uppförande i staten på angivet sätt har
likväl åt befattningshavaren i fråga givits en ställning, som torde göra
det lättare att för befattningen förvärva lämplig person. Vid bifall till
detta förslag bör givetvis anslaget till husmoderskurser undergå minskning
med det belopp å 1,500 kronor, som avsetts till ersättning åt nu ifrågavarande
konsulent.

Av folkskolöverstyrelsen har likaledes framställning gjorts därom, att
den genom beslut av 1912 års riksdag upprättade befattningen såsom
andre bibliotekskonsulent från och med år 1920 matte överföras å ordinarie
stat. Till stöd härför har av överstyrelsen anförts bland annat, att
ifrågavarande befattning redan år 1914 begärdes förändrad till ordinarie,
vilken hemställan år 1916 förnyades, utan att likväl Kungl. Maj:t funnit
skäl att inför riksdagen framlägga förslag i enlighet med överstyrelsens
framställning. Den utveckling, som ägt rum inom folkbiblioteksverksamheten
under de år, som förflutit efter överstyrelsens senaste framställning

1 detta ämne, hade fullt motsvarat, om ej rent av överträffat de förväntningar,
åt vilka överstyrelsen tidigare givit uttryck. Sålunda hade ansökningarna
om statsbidrag från folk- och skolbiblioteken ökats, från att år
1913 hava utgjort 865, till att år 1918 utgöra ej mindre än 1,449. Antalet
studiecirklar, som ansökt om statsunderstöd genom något riksförbund,
vilket år 1913 uppgick till endast 666, hade stigit år 1918 till 1,794.
Folkbiblioteksverksamheten hade sålunda alltjämt varit stadd i en ganska
hastig utveckling, och om man såge på rörelsen i dess helhet, kunde man
ej märka någon minskning i tempot för framåtskridandet.

Den utveckling, som fått sitt uttryck i de av överstyrelsen anförda
siffrorna, hade givetvis även medfört en ständig ökning av det bibliotekskonsulenterna
åliggande arbete, som stode i sammanhang med de årligen
återkommande ansökningarna om statsbidrag. Med ledning av de numera
vunna erfarenheterna beträffande utgivandet av den av bibliotekskonsulenterna
redigerade grundkatalogen över böcker, som kunna erhållas i statsbidrag,
kunde man beräkna, att arbetet med de årliga supplementen till
denna komme att taga de båda konsulenternas tid i anspråk under minst

2 å 3 månader årligen.

Om man till dessa 2 å 3 månader lade de 8 månader, vilka enligt
av överstyrelsen år 1916 gjord beräkning krävdes för granskning av an -

sökningshandlingar och rekvisitioner jämte bearbetningen av det statistiska
materialet, en beräkning, som dock efter de senaste årens erfarenheter
snarare vore för låg än för hög, koinme man till det resultat, att under
minst 10 månader båda bibliotekskonsulenternas arbetstid vore upptagen
av göromål, som stode i samband med statsbidragsansökningarna och uppgörandet
av bokförteckningarna. Den tid, som återstode, behövdes mer
än väl för konsulenternas handledande och rådgivande verksamhet, för
hållande av bibliotekskurser m. in., alldeles oavsett det uppdrag, som enligt
riksdagens skrivelse den 15 juni 1916 ålagts konsulenterna, att lämna
erforderligt biträde även åt läroverksöverstyrelsen, ett uppdrag, som ansåges
komma att bliva särdeles krävande, i samband med den omorganisation
av läroverkens bibliotek, som ifrågasatts i riksdagens skrivelse den
17 april 1918.

Den lämnade utredningen funne överstyrelsen giva vid handen, att
den centrala ledningen av folkbiblioteksväsendet krävde fullt ut tvenne
personers arbetstid, även sedan numera den egentliga organisationstiden
kunde anses vara förbi. Båda bibliotekskonsulenternas arbete vore sålunda
av fullständigt ordinarie karaktär. Och då för ordinarie arbete, så långt
lämpligen kunde ske, borde användas ordinarie personal, syntes det föreligga
fullgoda skäl för att även andre bibliotekskonsulentens befattning
gjordes till ordinarie. Om dess innehavare med avseende på lönetillägg
och pensionering vore ogynnsammare ställd än andra tjänstemän i motsvarande
tjänstegrad, kunde man knappast räkna på, att tjänsten en längre
tid skulle få behålla samma innehavare, vilket utgjorde en viktig förutsättning
för att arbetet skulle bliva verkligt fruktbärande.

Avlöningens storlek borde bestämmas till likhet med nu utgående arvode,
allenast med tillägg av det belopp, som avdragits såsom motsvarande
den pensionsavgift, befattningshavaren skulle haft att erlägga, därest be
fattningen varit av ordinarie natur. Vid överflyttande av avlöningsmedlen
till skolöverstyrelsens stat, borde förslagsanslaget till understöd åt folkbibliotek,
varur medlen nu utginge, minskas med ett belopp av 3,900
kronor.

Rörande avlöningsvillkoren hemställde överstyrelsen, att de måtte
bliva desamma, som gälla för skolöverstyrelsens övriga ordinarie befattningshavare.
Ävenledes syntes det överstyrelsen billigt, att i likhet med vad
som skett beträffande förste bibliotekskonsulenten, även nu ifrågavarande
befattningshavare måtte för löneförhöjning få tillgodoräkna sig den tid,
han såsom förordnad uppehållit sin tjänst. Slutligen föresloges, att befattningshavaren
måtte äga att fortfarande komma i åtnjutande av en
månads semester årligen. Vid bifall till det framställda förslaget er10 -

By gina dsaakkunnigt

biträde.

Sakkunnigt
biträde för
trädgårdsskötsel.

fordrades det ordinarie anslaget till skolöverstyrelsen höjt med 4,000
kronor.

Vad i nu ifrågavarande hänseende av folkskolöverstyrelsen anförts
rörande det stadigvarande behovet av jämväl andre bibliotekskonsulenten
för ledningen av biblioteksväsendet har synts oss övertygande tala till förmån
för den gjorda framställningen. Då nu nödig erfarenhet från en följd
av år sålunda föreligger beträffande behovet av tvenne arbetskrafter för
nämnda arbetes behöriga fullgörande, vilja vi förorda, att befattningen i
fråga uppföres å den gemensamma skolöverstyrelsens ordinarie stat från
och med år 1920.

I likhet med vad i fråga om andrebibliotekariebefattningarna är fallet,
synes lönen böra fastställas enligt första normalgraden. Beträffande rätten
till semester samt ifrågasatt rätt för den nuvarande andre bibliotekskonsulenten
att, för den händelse han blir innehavare av befattningen, tillgodoräkna
sig den tid, han omedelbart före sin utnämning till befattningen
på grund av förordnande tjänstgjort såsom andre bibliotekskonsulent hos
folkskolöverstyrelsen eller inom ecklesiastikdepartementet, synes däremot
intet, vara att erinra ur synpunkten av i dylika fall hittills tillämpad
praxis, varför vi även i denna punkt finna oss kunna förorda överstyrelsens
hemställan.

Det från och med innevarande år utgående förslagsanslaget å extra
stat å högst 3,500 kronor till anställande av byggnadssakkunnigt biträde
hos skolöverstyrelsen har av riksdagen jämväl för år 1919 anvisats. I
överensstämmelse med vad som av folkskolöverstyrelsen hemställts, synes
anslag till enahanda belopp såsom förslagsanslag å extra stat böra till
skolöverstyrelsen utgå för år 1920.

I detta sammanhang torde jämväl böra erinras därom, att överstyrelsen
hos Kungl. Maj:t ifrågasatt en förhöjning till 12,500 kronor av anslaget
till inspektion och sakkunniga biträden, för vilket ändamål ett förslagsanslag
å extra stat av högst 11,000 kronor är för år 1919 skolöverstyrelsen
anvisat. Förhöjningen motiveras av att överstyrelsen funnit behov
förelijrga av ett sakkunnigt biträde i fråga om skolträdgårdsskötsel.

Till stöd för framställningen har överstyrelsen anfört bland annat, att
trädgårdsskötseln, som sedan år 1853 haft hemortsrätt i våra skolor och
sedan år 1865 såsom ämne ingått uti den utbildning, som vid folkskoleseminarierna
bibringas de blivande folkskollärarna, hade, trots icke blott
liknöjdhet och bristande förståelse utan även rent motstånd, införts vid
ett avsevärt antal folkskolor. Enligt senast tillgängliga statistiska uppgifter
meddelades under redovisningsåret 1915 —16 sådan undervisning i sammanlagt
3,120 avdelningar, av vilka 221 i städerna, åt tillhopa 85,367 barn,

av vilka 5,899 tillhörande städerna. För ifrågavarande undervisning användes
sammanlagt 2,490 trädgårdar. Klart vore emellertid, att sådan
undervisning ingalunda förekomme allestädes, där tillfälle för dess bedrivande
skulle kunna beredas. I detta hänseende vore det synnerligen belysande,
att icke mindre än 260 skolträdgårdar icke utnyttjades för undervisningsändamål.

Vad beträffade arten av den undervisning, som meddelades, vore
denna mycket skiftande. Under det att på åtskilliga håll lärare funnes,
som, fyllda av intresse för trädgårdsodlingen, förmått göra trädgårdsskötseln
till ett av skolans bästa ämnen, torde undervisningen på vissa håll
bedrivas tämligen lamt och vara i avsaknad av den kärlek till naturen
och dess alster, som vore en oundgänglig förutsättning för trädgårdsodlingens
framgångsrika idkande.

Det torde likväl knappast råda delade meningar därom, att eu allmännare
förekomst och ett verksammare och mera rationellt bedrivande
av trädgårdsskötseln i våra skolor vore att anse som ett viktigt önskemål.
Trädgårdsodlingen vore en god mätare av ett folks kultur, och den vore
tillika ett betydelsefullt kulturmedel. Att låta skolan taga i sin tjänst
och i sin mån främja detta kulturmedel måste anses såsom en riktig tanke.
Skolträdgården och trädgårdsskötseln utgjorde ock en viktig förbindelse
mellan skolan och det praktiska livet, mellan skolan och naturen. Trädgårdsskötseln
vore även ett av de skolämnen, som äro av särskilt värde
därför, att den satte barnet i dess helhet, andligen och kroppsligen, i verksamhet,
och den vore ett av dem, som ville låta kroppsarbetet komma till
heders i barnets uppfostran. Trädgårdsodlingens betydelse för folknäringen
hade genom den rådande kristidens bittra erfarenheter klarare än någonsin
tillförne ställts vårt folk för ögonen. Och det kunde icke förnekas,
att en allmänt förekommande och förståndigt bedriven undervisning häruti
i våra skolor skulle vara av icke ringa vikt för spridande hos vårt folk
av en allmännare kännedom om och ett livligare intresse för trädgårdsodlingen.

Viktiga skäl av såväl ideell som rent praktisk natur syntes alltså tala
för att kraftiga åtgärder borde vidtagas för att bereda trädgårdsskötseln
den ställning i våra barndoms- och ungdomsskolor, som den till skolans
såväl som samhällets bästa ansåges böra intaga,

överstyrelsen hade sedan länge haft sin uppmärksamhet fästad vid
nu berörda förhållanden men hade saknat tillfällen och möjligheter att
vidtaga mera ingripande åtgärder för det ifrågavarande syftets främjande.
Skulle det bliva överstyrelsen möjligt att i detta hänseende något åtgöra,
vore det emellertid oundgängligt, att överstyrelsen finge till sitt förfogande

erforderlig sakkunskap på området i fråga. Det närmaste önskemålet vore
därför, att hos överstyrelsen anställdes ett sakkunnigt biträde för ifrågavarande
ämne med liknande ställning och uppgifter, som tillkomma överstyrelsens
sakkunniga biträden i fråga om ämnena musik, gymnastik, manlig
och kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål. överstyrelsen hade redan i sin
underdåniga framställning den 31 augusti 1917 angående anslag till folkundervisningen
in. in. under budgetåret 1919 uttalat sig rörande förevarande
önskemål och därvid framhållit, att det tvivelsutan skulle vara av
god verkan för åstadkommande av en uppryckning av undervisningen i
trädgårdsskötsel, om en sakkunnig person funnes att tillgå, som kunde taga
kännedom om förhållandena på förevarande område samt gå tillhanda med
råd och anvisningar, ävensom att det för överstyrelsen skulle vara av värde
att, då ärenden av hithörande art, vare sig beträffande seminarierna eller
andra överstyrelsen underlydande läroanstalter, komme under överstyrelsens
behandling, kunna få rådföra sig med sakkunnig person.

I nämnda sammanhang hade överstyrelsen antytt möjligheten av att
tillgodose berörda behov utan höjning av nu ifrågavarande anslag. Överstyrelsen
hade också förhoppning, att så skulle kunna ske under år 1919.
Men med den utvidgning av verksamhetsområdet, som inträder med år 1920
och särskilt med hänsyn till det behov av sakkunniga biträden, som under
den närmaste tiden komme att göra sig gällande i fråga om den fortsatta
undervisningen, samt i betraktande jämväl av den sänkning av anslaget,
som vidtagits i 1919 års stat, ansåge sig överstyrelsen icke kunna
antaga, att det belopp, som kunde avses för sakkunnigt biträde i fråga
om trädgårdsskötsel, bleve så pass stort, att det kunde betraktas som skäligt
arvode för det arbete, som borde utföras av ett dylikt biträde. Då
arvodet icke förmenades kunna sättas lägre än till 1,500 kronor, ansåge
överstyrelsen önskligt, att anslaget i fråga för år 1920 höjdes med detta
belopp.

Det torde enligt vår uppfattning icke kunna förnekas, att de av överstyrelsen
anförda synpunkter äro i flera hänseenden beaktansvärda. Förhållandena
hava till fullo ådagalagt önskvärdheten och nödvändigheten av
att allt göres inom landet för främjande av vår självständiga folkhushållning.
Utan tvivel måste en ändamålsenligt anordnad allmän undervisning
i trädgårdsskötsel i våra folkskolor anses utgöra ett viktigt led i strävandena
till bibringande av folkets bredare lager av intresse för och kunskap
om vad som å trädgårdsskötselns område ofta nog med enkla medel härutinnan
kan åstadkommas. Då emellertid för närvarande inom överstyrelsen
icke finnas nödiga kvalificerade arbetskrafter för att omhänderhava
ledningen av och inseendet över undervisningen i ämnet trädgårdsskötsel

vid folkskolor och folkskolcseminarier, måste givetvis den utvägen anlitas
att anställa å området särskilt sakkunnigt biträde. Mot storleken av det
av överstyrelsen ifrågasatta arvodet synes intet vara att erinra.

På grund av vad sålunda anförts finna vi oss böra förorda den begärda
anslagshöjningen.

Då det för inspektion och sakkunniga biträden å läroveiksöverstyrelsens
stat uppförda förslagsanslaget uppgår till 5,000 kronor, skulle sålunda
för ändamålet i fråga erfordras å extra stat för år 1920 ett sammanlagt
förslagsanslag å högst 17,500 kronor.

Vi övergå härefter att taga i övervägande behovet av arbetskrafter
inom den gemensamma skolöverstyrelsens kansliavdelning. I Iraga om
kansliet synes, i överensstämmelse med vad redan inom den beslutade skolöverstyrelsen
skett, någon fördelning av arbetskrafterna å verkets skilda
avdelningar icke böra i staten fastslås. Samtliga befattninigshavare böra
sålunda ''"avses för verket i dess helhet och deras tjänstgöringsskyldighet
närmare regleras genom eu blivande arbetsordning.

Vid beräkning av erforderliga arbetskrafter har emellertid behovet
av sådana å varje avdelning måst särskilt prövas.

Otvivelaktigt erfordras med hänsyn till arten och omfattningen av
de arbetsuppgifter, som påvila överstyrelsens olika avdelningar, tillgång till
en mera kvalificerad juridiskt utbildad tjänsteman å varje avdelning, varför
samtliga nu i staten upptagna sekreterarbefattningar alltjämt, torde
böra bibehållas. För närvarande finnas därjämte inom läroverksöverstyrelsen
anställda 2 notarier samt 1 registrator och aktuarie och inom skolöverstyrelsen
3 notarier samt 1 registrator och aktuarie. \ id sammanförande
av de båda överstyrelserna till en gemensam skolöverstyrelse torde behov
icke föreligga av mera än 1 registrator för verket i di ss helhet, vadan
vi vilja föreslå, att den ena av dessa befattningar utgår ur staten. Däremot
torde någon indragning av notarier icke lämpligen kunna ske.
Tills vidare torde innehavaren av den ena registratorsbefattningen böra
uppföras på övergångsstat för att vid först inträffande vakans bland notarierna
med stöd av gällande avlöningsvillkor förflyttas till dylik tjänst.
Intill dess detta skett, synes en häremot svarande minskning i arbetskrafter
inom samma område kunna åstadkommas på så sätt, att hittills
å extra stat anvisade anslag inom vardera överstyrelsen till avlöning av
amanuens ej längre utgå.

Beträffande kvinnliga biträden finnas sådana nu anställda till ett antal
av 3 i läroverksöverstyrelsen, därav 1 av andra och 2 av första graden,
samt till ett antal av 9 i skolöverstyrelsen, varav 5 av andra och 4

Kansli personal.

av första graden. Från läroverksöverstyrelsen föreligger emellertid under
åberopande av starkt framträdande behov framställning därom, att medel
till anställande av ytterligare 1 biträde av tredje graden måtte i staten
uppföras. Skolöverstyrelsen har med hänvisning till att en del av föreliggande
arbetsuppgifter äro av mera kvalificerad och krävande beskaffenhet
hemställt, att 1 kvinnlig biträdesbefattning av tredje graden måtte
i staten uppföras med uteslutande av en motsvarande befattning av andra
graden.

De skäl, som av överstyrelsena till stöd för ifrågavarande framställningar
anförts, synas oss övertygande tala till förmån för de framställda
kraven, och vilja vi därför för vår del förorda, att i staten för den gemensamma
skolöverstyrelsen måtte upptagas 2 kvinnliga biträden av tredje
graden, 5 kvinnliga biträden av andra graden samt 6 kvinnliga biträden
av första graden.

I skolöverstyrelsens stat för år 1919 finnas upptagna 1 förste vaktmästar-
samt 1 vaktmästarbefattning. Inom läroverksöverstyrelsen äro för
närvarande anställda 1 ordinarie vaktmästare samt 1 vaktmästarbiträde,
för vars avlöning anslag å extra stat anvisats. Av sistnämnda överstyrelse
har framställning hos Kungl. Maj:t gjorts, att hos nästkommande
riksdag måtte äskas medel å ordinarie stat till jämväl en förste vaktmästarbefattning,
varvid anslaget till vaktmästarbiträdet ej längre vore
behövligt.

Vid sammanförande av läroverksöverstyrelsen och den redan beslutade
skolöverstyrelsen till ett enhetligt verk lär det icke kunna ifrågakomma
att för detsamma avse mera än en förste vaktmästartjänst. Då
en sådan, som nämnts, redan finnes i staten för skolöverstyrelsen upptagen,
kan den av läroverksöverstyrelsen gjorda framställningen icke av
oss förordas. Otvivelaktigt föreligger för den gemensamma styrelsen behov
i övrigt av oförändrat antal vaktmästare. Vi vilja därför föreslå, att
i staten för den gemensamma skolöverstyrelsen upptagas 1 förste vaktmästar-
och 2 vaktmästarbefattningar. Beträffande det nuvarande inom
läroverksöverstyrelsen anställda vaktmästarbiträdet, har för detta ändamål
alltsedan år 1914 å extra stat anvisats ett belopp av 1,000 kronor. Under
erinran att vaktmästarbiträdet ifråga med hänsyn till omfånget och arten
av sina arbetsuppgifter kunde jämställas med extra vaktmästare inom nedre
justitierevisionen, Svea hovrätt, kommerskollegium samt byggnadsstyrelsen,
till vilka jämlikt beslut av 1918 års riksdag utginge särskilda fyllnadsbelopp
å 395 respektive 370 kronor, funne överstyrelsen sig emellertid
böra föreslå en rimlig förhöjning i arvodet med 300 kronor.

Enär nu förevarande befattningshavare, enligt vad vi inhämtat, har

eu daglig arbetstid av (5 timmar, finna vi den av överstyrelsen åberopade
jämförelsen hava fog för sig. Då tillräcklig erfarenhet emellertid icke nu
föreligger, huru vid eu ändamålsenligare anordning av överstyrelsens lokaler
behovet av vaktmästare kommer att gestalta sig, hava vi funnit
antalet ordinarie vaktmästartjänster böra inskränkas till 3, varför nu
ifrågavarande tjänst bör upptagas såsom extra vaktmästarbefattning med
arvode å extra stat av 1,300 kronor.

Vidkommande slutligen de ordinarie anslagen till expenser m. m.
finnas i staterna för närvarande för ändamålet upptagna till läroverksöverstyrelsen
13,550 kronor, till skolöverstyrelsen 31,375 kronor. Härutinnan
hava av folkskolöverstyrelsen krav blivit framställda på en mindre
förhöjning, betingad av behovet utav nödiga medel för arvode åt semestervikarien
å andre bibliotekskonsulentbefattningen. Med tillämpning av de
grunder, efter vilka enligt riksdagens beslut arvode åt förste bibliotekskonsulentens
semestervikarie beräknas, nämligen ersättning till fullt kompetent
vikarie för ämneslärare vid allmänt läroverk, bar överstyrelsen
funnit en summa av 275 kronor erforderlig för semesterarvode åt nämnda
vikarie. Därjämte behöves för beredande av ökat arvode åt vikarien för
samma konsulent, då han under förste bibliotekskonsulentens semester
uppehåller dennes tjänst, ett belopp av 75 kronor, eller tillhopa 350 kronor.

Då enligt vårt ovan framställda förslag semester skulle tillkomma
även konsulenten för husligt arbete, nödvändiggöres jämväl härav en höjning
av nu förevarande anslag. Den för detta fall utgående ersättningen
synes kunna beräknas efter enahanda grunder och bör sålunda ett belopp
av 425 kronor avses för detta ändamål. Den behövliga höjningen av ordinarie
anslaget till expenser m. m. skulle sålunda komma att uppgå till
sammanlagt 775 kronor, varigenom ifrågavarande anslagspost bör i staten
för den gemensamma skolöverstyrelsen upptagas med 45,700 kronor.

Förutom nyssnämnda ordinarie expensanslag har till såväl läroverksöverstyrelsen
som folkskolöverstyrelsen för enahanda ändamål av riksdagen
anvisats medel å extra stat. På samma sätt har jämväl för år 1919 förfarits
beträffande den beslutade skolöverstyrelsen. Aven efter sammanförandet
av läroverks- och skolöverstyrelserna till ett gemensamt ämbetsverk
torde fullgiltig anledning föreligga till en dylik åtgärd. Sålunda
vilja vi erinra därom, att medel för avlönande av semestervikarier för de
båda extra ledamöterna å folkskolavdelningen givetvis böra beredas genom
anslag å extra stat och likaledes bör den förhöjning av anslaget, som betingas
av den av kristiden föranledda ökningen av semestervikariernas
dagarvoden från 10 till respektive 18 och 12 kronor bestridas av medel
utgående å extra stat. Med hänsyn till beräknad stegring i utgifterna

såväl för de större förbrukningsartiklarna, ved, kol och elektricitet, som
ock för papper, tryck, böcker och tidskrifter, extra rcnskrivningskostnader
m. m., förorsakade av den förhandenvarande dyrtiden, har riksdagen
förut medgivit en tillfällig förhöjning av expensanslagen för de båda
styrelserna.

Med hänvisning härtill har läroverksöverstyrelsen hos Kungl. Maj:t
gjort framställning om utverkande hos jämväl nästkommande riksdag av
medel till förstärkande av det å ordinarie staten utgående anslaget för
tillfällig adjunktion, vikarieersättning, expenser m. in. för år 1920 med
ett från 4,500 kronor till 7,000 kronor förhöjt belopp. Folkskolöverstyrelsen
har hemställt, att till bestridande av arvoden åt semestervikarier
för två extra ledamöter samt till höjning av arvodena åt semestervikarier
för överstyrelsens ordinarie medlemmar måtte beviljas ett förslagsanslag
för år 1920 å 4,500 kronor. För ifrågavarande ändamål skulle sålunda
erfordras sammanlagt 11,500 kronor.

De i det föregående omförmälda framställningarna betingas väsentligen
av de under kristiden rådande förhållandena. Visserligen torde det
väl kunna förväntas, att i och med det förestående fredsslutet en återgång
till mera normala förhållanden skall så småningom inträda, varigenom
således ett minskat behov av ifrågavarande anslagsbelopp torde
komma att föreligga. Emellertid hava vi uppmärksammat, att en trots
anvisade extra anslag uppkommen brist för åren 1917 och 1918 ifrågasättes
täckt genom anslag å tilläggsstat för år 1919. Då det dels torde
få anses vara i full överensstämmelse med av riksdagen fastslagna grundsatser,
att anslagsbehov, som på förhand låta sig beräknas, upptagas i
staten för nästkommande budgetsår och dels förevarande anslag alltjämt
böra erhålla karaktär av förslagsanslag, hava vi icke tvekat att förorda,
att medel för ändamålet jämväl för år 1920 i enahanda ordning måtte
å extra stat äskas till av överstyrelserna angivna belopp 11,500 kronor.

Båda överstyrelserna hava vidare hemställt, att medel fortfarande
måtte beredas å extra stat till arvode åt eu amanuens inom vartdera ämbetsverket.
Under senare år har av riksdagen för sistnämnda ändamål å
extra stat anvisats ett belopp av 1,500 kronor åt vardera överstyrelsen.
Framställningarna avse därjämte, att för år 1920 beloppen ifråga måtte
höjas till 2,000 kronor.

Vad sistberörda framställningar beträffar, synes behov av dessa arbetskrafter
ej längre föreligga. Såsom redan i samband med den gemensamma
skolöverstyrelsens ordinarie stat erinrats, komma nämligen båda
de inom överstyrelserna för närvarande i staten såsom registrator och
aktuarie upptagna befattningshavarna att i fortsättningen tjänstgöra inom

den gemensamma skolöverstyrelsen. Dock skall en av dem, såsom icke
längre behövlig för registratorsuppdragets fullgörande, tagas i anspråk för
notariella arbeten. Utan tvivel bör därigenom kunna beredas överstyrelsen
full ersättning för de bägge ifrågavarande amanuenserna.

Vad slutligen angår frågan om beredande av lokaler för den gemensamma
skolöverstyrelsen, ligger det i öppen dag, att de därutinnan för
närvarande föreliggande svårigheterna skola genom sammanslagningen
bliva minskade. Ett sammanförande av läroverks- och skolöverstyrelsen
till ett enhetligt verk bör nämligen möjliggöra ett bättre utnyttjande av
förhandenvarande utrymmesresurser.

För läroverksöverstyrelsen är för nu angivet ändamål a extra stat
anvisat för år 1919 ett belopp av högst 8,000 kronor, varjämte på tillläggsstat
för år 1918 av detta års riksdag beviljats lör gäldande av hyran
under tiden 1 oktober 1918—31 mars 1919 ett belopp av ytterligare
4,000 kronor. Åt folkskolöverstyrelsen ha anvisats enahanda belopp för
förhyrande av lokal under tiden 1 oktober 1919 — 31 mars 1920.

Framställningar föreligga nu från överstyrelserna om ytterligare förhöjningar
av ifrågavarande hyresanslag med hänsyn till dels numera inträdda
hyresstegringar, dels ock för skolöverstyrelsens del till behov
av ökat lokalutrymme för yrkesskolavdelningen samt för de hos överstyrelsen
anställda bibliotekskonsulenterna, som hittills varit inrymda i statsverkets
lokaler. Hyran för de av läroverksöverstyrelsen disponerade lokalerna
uppgår nu till 10,200 kronor för år. Läroverksöverstyrelsen hemställer
med hänvisning härtill, att på extra stat för år 1920 för ifrågavarande
ändamål för tiden 1 april—30 september 1920 måtte anvisas ett
belopp av 5,100 kronor. Folkskolöverstyrelsen hemställer, att till förhyrande
av ämbetslokaler åt skolöverstyrelsen för tiden 1 april 1920—31
mars 1921 måtte på extra stat för år 1920 anvisas ett förslagsanslag å
högst 15,800 kronor.

Det synes obestridligen vara angeläget ej mindre, att nu förevarande
anslag vid sammanförande av de båda styrelserna till ett gemensamt verk
beräknas för samma tid, än även att denna tidsperiod omfattar helt hyresår,
varigenom undvikes, att tilläggsstaten belastas med anslagskrav, som
på förhand låta sig beräknas såsom avseende belopp, vilka med säkerhet
skola komma att behövas. Med hänsyn härtill erfordras för gäldande av
hyra för ämbetslokaler åt den gemensamma skolöverstyrelsen under tiden
1 april 1920-31 mars 1921 ett belopp av 10,200 + 15,800 kronor eller
i allt 26,000 kronor. Nämnda belopp bör i staten upptagas såsom förslagsanslag
högst å extra stat.

VI. Hemställan och stat. Kostnadsberäkning.

Under åberopande av den utredning som i det föregående lämnats,
fa vi sålunda föreslå, att en för hela undervisningsväsendet gemensam
skolöverstyrelse måtte upprättas, innefattande såväl läroverksöverstyrelsen
som den redan beslutade skolöverstyrelsen, och med den organisation, som
ovan angivits.

I enlighet med vad ovan anförts rörande behovet av arbetskrafter inom
överstyrelsen samt övriga erforderliga ordinarie anslag skulle staten för
den gemensamma överstyrelsen hava följande utseende:

Stat för skolöverstyrelsen.

	Lön	Tjänst görings-	Orts-	År-	Summa
	pen- ningar	tillägg	vode

	7,000	3,000	1,000		11,000
1 ledamot och avdelningschef å läro-
	5,000	2,500	600	500	8,600
1 ledamot och avdelningschef å folk-
skola vdelningen........................	5,000	2,500	600	500	8,600
1 ledamot och avdelningschef å yrkes	Efter 5 år kan lönen höjas med 600 kronor.
skolavdelningen........................	5,000 5,000 40,000	2,500 2,500 20,000	600	500	8,600
1 ledamot...................................	600		8,100 64,800
8 ledamöter.................................	4,800
1 konsulent och särskild föredragan-		t Härav skola 1,700 kronor
de för husligt arbete ...............		_	_	5,000	5,000	/•anses motsvara tjänstgö-
			400	'' i ingspenningar.
1 förste bibliotekskonsulent............	3,600	1,800	_	5,800
		1 Efter 5 år kan lönen höjas
1 sekreterare .............................	3,600	1,800	400	_	5,800	/med 500 kronor och efter 10
		I är med ytterligare 500 kronor.
2 sekreterare ..............................	7.200 2.200	3,600 1,500	SOU	_	11,600 4,000
1 andre bibliotekskonsulent...........	300		I Efter 5 år kan lönen höjas

1 notarie....................................	2,200	1,500	300	_	4,000	[med 500 kronor, efter 10 år
		»med ytterligare 500 kronor
4 notarier..................................	8,800	6,000	1,200	_	16,000	loch efter 15 är med ytterli-
		gare 600 kronor.
1 registrator.................................	2,200 1,100	1,500 750	30C	_	4.000 2.000
1 kvinnligt biträde av tredje graden	150	—
1 kvinnligt biträde av tredje graden	1,100	750	150	—	2,000
1 kvinnligt biträde av andra graden	900	550	150		1,600	Efter 5 år kan lönen höjas \med 200 kronor och efter 10
4 kvinnliga biträden av andra graden	3,600	2,200	600	_	6,400	är med ytterligare 200kronor.
1 kvinnligt biträde av första graden	700	350	150	—	1,200
5 kvinnliga biträden av första graden	3,500	1,750	750	—	6,000
1 förste vaktmästare.................	1,100	650	150	—	1,900	1 Efter 3 år kan lönen höjas

				[med 100 kronor och efter 6 är
1 vaktmästare..........................	900	550	150	—	1,600	/•med ytterligare 100 kronor loch efter 9 är med ytter-

1 vaktmästare..............................	900	550	150	—	1,600 600	jligare 100 kronor.
För inspektion av blindundervisningen				600
Till expenser m. m......................	—	—	—	—	45,700
Summa		—	I -	1 -	236,500

Ann. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna
förmån kvarstår, ortstiilägg ej utgå till honom ävensom å lönen avdragas 160 kronor.

Därjämte
rättas följande

bör, på grund av vad ovan i detta avseende anförts, uppÖvergångsstat.

	Lön	Tjänst- görings- penningar	Orts- tillägg	Summa
Överdirektör A. W- Falk ................................................	6,200	2,800	1,000	10,000
1 registrator och aktuarie ....................... .................	2,200	1.500	300	4,000
Summa	_	_	_;	14,000

I fråga om de med åtnjutande av de å ovanstående stater upptagna
avlöningsförmåner förbundna villkor och bestämmelser torde de av 1918
års riksdag för skolöverstyrelsen fastställda böra lända till efterrättelse.

Så länge överdirektören Falk å övergångsstat åtnjuter den därå uppförda
avlöning, skall å den ordinarie staten besparas därå till avlöning åt
avdelningschefen å läroverksavdelningen upptaget belopp.

Likaledes skall, såsom ovan erinrats, vid först inträffande ledighet å notariebefattning
inom överstyrelsen, den å övergångsstat uppförde innehavaren
av den ena registrator- och aktuarietjänsten, på sätt i det i föregående
nämnts, förflyttas, varigenom övergångsstaten kan minskas med 4,000 kronor.

Vidkommande därefter de till beviljande å extra stat ifrågasatta anslag,
gestalta sig dessa med hänvisning till det förut anförda på följande sätt:

För beredande åt en var av 2 extra
ledamöter å folkskolavdelningen
av arvode å 7,800 kronor, varav
2,500 kronor må anses motsvara

tjänstgöringspenningar.................... förslagsanslag, högst 15,600 kronor

1 byggnadssakkunnigt biträde............ » » 3,500 »

1 extra vaktmästare ............................... » » 1,300 »

Inspektion och sakkunniga biträden . » » 17,500 »

Till förstärkande av anslaget till expenser.
................................................ » » 11,500 »

Till förhyrande av ämbetslokaler för

tiden 1 april 1920—31 mars 1921 » » 26,000 »

Summa 75,400 kronor

Sammanlagda kostnaderna å ordinarie stat skulle, enligt vad ovan
sagts, sålunda komma att uppgå till 236,500 kronor.

Då kostnaderna för läroverksöverstyrelsen för närvarande belöpa sig
till 78,950 kronor, och för skolöverstyrelsen, enligt beslut av 1918 års
riksdag''till 152,325 kronor, tillhopa 231,275 kronor, skulle den beräknade
ordinarie staten för den föreslagna skolöverstyrelsen sålunda överstiga de
båda hittillsvarande överstyrelsernas stater med 5,225 kronor. Emellertid
är härvid att märka, att oberoende av sammanslagningen av överstyrelsen,
dels i staten såsom nya befattningar upptagits 1 andre bibliotekskonsulentbefattning
med avlöning å 4,000 kronor, 2 befattningar såsom kvinnligt
biträde av tredje graden, därav en ny och en i stället för en förutvarande
befattning av andra graden med en merkostnad av 2,400 kronor, dels också
befattningen såsom konsulent och särskild föredragande i husligt arbete
uppförts med arvode å 5,000 kronor i stället för det nuvarande å 2,750 kronor,
varigenom en ökad kostnad av 2,250 kronor uppkommit dels slutligen de
för förste vaktmästare och vaktmästare beräknade avlöningsbelopp jämlikt
beslut av 1918 års riksdag upptagits med 400 kronor högre belopp, eller
tillhopa 1,200 kronor. Slutligen har det ordinarie expensanslaget på förut
angivna grunder föreslagits höjt med 775 kronor.

Ifrågavarande nya anslagskrav till ett sammanlagt belopp a 10,625
kronor hava såsom nyss nämnts icke föranletts av den förordade sammanslagningen
av överstyrelserna. Denna bör i stället efter genomförd omorganisation
medföra en årlig besparing å 5,400 kronor, förutom den
minskning i hyresomkostnaderna till icke uppskattbart belopp, som i det
föregående berörts.

Vid bifall till vad ovan anförts rörande konsulentens för husligt
arbete avlöningsförmåner samt andre bibliotekskonsulentens uppförande a
ordinarie stat, bör minskning inträda i dels det å extra stat anvisade
förslagsanslaget till yrkesskolor för husmodersutbildning med 1,500 kronor,
dels förslagsanslaget till understöd åt folkbibliotek med 3,900 kronor.

Särskilt yttrande.

I de för var och en av de båda överstyrelserna gällande instruktioner
äro upptagna vissa ärenden eller grupper av ärenden, som äro av den art,
att de beröra båda styrelsernas verksamhetsområden och därför böra bli
föremål för gemensam handläggning. Bestämmelser om formerna för
detta samarbete äro intagna i nämnda instruktioner. I det hela kan sägas,
att tillämpningen av dessa bestämmelser icke vållat några svårigheter samt
att formerna för dessa gemensamma förhandlingar icke varit betungande.
De ärenden, det här varit fråga om, hava emellertid endast berört*vissa
mera speciella områden, och frågor av mera allmän eller principiell innebörd
äro bland dem icke upptagna. På grund härav hava frågor av dylik
art icke heller varit föremål för gemensam behandling av de båda överstyrelserna.
Det är emellertid tydligt, att det är av stor betydelse, att
uppfordran till och möjlighet för sådana gemensamma överläggningar
kommer till stånd. Härom hava även de sakkunniga varit ense, och det
är endast beträffande sättet för nämnda önskemåls förverkligande, som
olika meningar framkommit. För mig har den naturligaste vägen till
nämnda mål synts vara den, som går ut från de nuvarande — eller från och
med nästa år existerande — förhållandena och därefter genom byggande på
nu gällande former för samarbete leder till en utveckling och utvidgning
av dessa former. Att en sådan utveckling av det nuvarande kan med
framgång genomföras, visar det utkast till en utbyggnad på nu gällande
arbetsformer, som av de sakkunniga uppgjorts och i föreliggande betänkande
i korthet skisserats. Utan tvivel kan detta utkast ytterligare förbättras
och därigenom större enkelhet och smidighet vinnas i anordningarna
för de gemensamma förhandlingarna. Emellertid bör härvid ihågkommas,
att de större plenarsammanträdena, vilkas anordnande givetvis
möter särskilda svårigheter, alltid komma att mera sällan äga rum och
att detta gäller vare sig man har två skilda överstyrelser eller en gemensam
skolöverstyrelse. Den ojämförligt största delen av arbetet kommer
alltid att bliva förlagd till den särskilda överstyrelsen eller, om denna

består av två eller flera avdelningar, till var och en av dessa. Det är
därför av största vikt, att arbetet inom dessa avdelningar blir på ett ändamålsenligt
sätt organiserat samt att ledningen och sammanhållningen av
detta arbete blir så enhetlig och fast som möjligt.

[ nämnda avseende torde emellertid icke kunna undvikas, att inom
en gemensam överstyrelse vissa svårigheter uppstå, som icke förefinnas
inom den fristående mindre styrelsen. Av det uppgjorda förslaget till
instruktion för en gemensam skolöverstyrelse framgår, att denna kommer
att bliva ett mycket stort ämbetsverk. Vid sin begynnelse kommer
den att bestå av utom chefen fjorton ledamöter, varav tolv ordinarie
och två extra, häri då inräknad en ordinarie ledamot å yrkesavdelningen,
som ännu ej blivit av riksdagen formligen beslutad, och sannolikt
är, att detta antal ganska snart torde komma att ytterligare behöva
ökas. Därtill kommer ett flertal inspektörer, konsulenter och sakkunniga
biträden samt en ansenlig kanslipersonal. Det är givet, att ledningen
av denna omfattande institution skall i hög grad taga chefens tid och
krafter i anspråk och att han därför endast till en del kan leda arbetet
på de särskilda avdelningarna. Ledningen av detta sistnämnda arbete
kommer därför att till väsentlig del överlämnas åt vederbörande avdelningschefer,
som därjämte hava att förestå sina arbetsrotlar. Dessa avdelningschefer
skola, såvitt deras tid medger, även vara närvarande vid respektive
ledamöters föredragning inför verkschefen, men detta åliggande kommer
tydligen att väsentligen försvåras dels genom deras arbete å egna
rotlar, dels och framförallt genom dem åliggande omfattande inspektionsverksamhet.
Det är uppenbart, att i följd av nämnda omständigheter fara
föreligger, att här kan uppstå en splittring i arbetets ledning och sammanhållning
inom avdelningarna, som svårligen torde kunna undvikas och
som kan bliva av allvarsam och menlig art för styrelsens arbete i det hela.
Härvid kan visserligen anmärkas, att även andra ämbetsverk finnas av en
storlek motsvarande den föreslagna skolöverstyrelsens och att arbetsförhållandena
inom dem visat sig kunna nöjaktigt ordnas. Utan tvivel kan detta
vara riktigt, men härvid får icke förbises, att erfarenheten från ett område
icke kan utan vidare tillämpas på ett annat väsentligen olikartat gebit.
Förhållandena inom en skolöverstyrelse torde i det hela vara av mera
personlig art än inom de flesta andra styrelser, enär med hänsyn till den
stora personal och de många olikartade läroanstalter, som tillhöra denna
överstyrelses verksamhetsområde, här kräves en särskilt ingående kännedom
om personliga och lokala förhållanden. Skolöverstyrelsens organisation
måste därför ordnas och bedömas med utgångspunkt från dessa särskilda
omständigheter, vilka icke torde äga sin fulla motsvarighet inom andra verk.

Inom den nya skolöverstyrelse, som på grund av beslut av innevarande
års riksdag kommer att börja sin verksamhet från och med nästkommande
år, finnes nu tillfälle att praktiskt pröva i något mindre omfattning en
organisation, likartad med den, som av de sakkunniga föreslagits för en
gemensam större överstyrelse. Det synes mig då lämpligt, att någon tids
erfarenhet från sagda överstyrelses verksamhet avvaktas, innan nu ifrågasatta
mera genomgripande åtgärder vidtagas. Under tiden borde den utbyggnad
av nuvarande former för samarbete mellan överstyrelserna, som
ovan omnämnts, tillämpas och prövas.

Det har framhållits, att den föreslagna tidpunkten för den gemensamma
överstyrelsens inrättande skulle vara särskilt lämplig med hänsyn
till de beslutade förändringarna inom den nuvarande folkskolöverstyrelsen.
Detta lärer emellertid knappast vara förhållandet, om man tager i betraktande,
att ny instruktion kommer under innevarande år att utfärdas för
den skolöverstyrelse, som börjar sin verksamhet med ingången av år 1919,
och att ett år därefter åter en ny instruktion skulle behöva utfärdas för
samma styrelse, om den då skulle utvidgas med ytterligare en avdelning.

Då jag ansett mig böra avgiva ovanstående särskilda yttrande i föreliggande
ämne, har jag icke förbisett denna frågas övriga sidor, vilka i
föreliggande betänkande blivit fullständigt behandlade och utredda, varför
de icke här behöft av mig ytterligare upptagas till belysning. Jag har
emellertid ansett de av mig framhållna synpunkterna vara av den betydelse
för sakens bedömande, att en närmare prövning av desamma synes
böra ske i samband med den föreliggande frågans slutliga avgörande.

AUG. FALK.

Bilaga.

Förslag till instruktion för skolöverstyrelsen.

1. Skolöverstyrelsens ämbetsbefattning.

§ I Överstyrelsen

åligger att, i enlighet med denna instruktion och i övrigt
gällande föreskrifter samt, i den mån särskilda bestämmelser ej annat föranleda,
hava inseende över det högre skolväsendet, folkundervisningen och
yrkesundervisningen i riket samt beträffande de till desamma hörande
anstalterna antingen omedelbart vidtaga eller hos Kungl. Majt föreslå
de åtgärder, som kunna finnas erforderliga, för att anstalterna skola motsvara
sitt ändamål.

§ 2. : ..

De anstalter, över vilka överstyrelsen enligt § 1 har att öva inseende,
äro

a) beträffande det högre skolväsendet:

1) rikets allmänna läroverk;

2) kommunala läroanstalter: kommunala gymnasier och kommunala
mellanskolor;

3) privatläroverk: enskilda mellanskolor, flickskolor, högre goss- och
sämskolor ävensom övriga enskilda läroverk, som av staten åtnjuta någon
de allmänna läroverken tillkommande förmån; samt

4) högre lärarinneseminariet och enskilda högre lärarinneseminarier;

b) beträffande folkundervisningen:

1) anstalter för folkundervisningen: småskolor och folkskolor;

2) anstalter för fortsatt undervisning: fortsättningsskolor och högre
folkskolor;

. 3) anstalter för abnormundervisningen: läroanstalter för dövstumma

och läroanstalter för blinda ävensom anstalter för bildbara sinnesslöa, för

fallandesjuka och för vanföra, i vad avser det i dessa anstalter bedrivna
undervisnings- och uppfostringsarbetet;

4) anstalter för utbildning av lärarkrafter för den i punkterna 1 — 3
avsedda undervisningen: folkskoleseminarier, småskoleseminarier och anstalter
för utbildning av dövstumlärare, blindlärare och sinnesslölärare
ävensom fortbildningskurser för lärare; samt

5) anstalter för allmän folkbildning i övrigt: folkhögskolor, folkbibliotek,
populärvetenskapliga föreläsningar, anordningar för idrott och allmän
fysisk utbildning samt andra anordningar för folkundervisning och
folkuppfostran;

varjämte överstyrelsen har att, i enlighet med vad i § 10 sägs, utöva
viss ämbetsbefattning med anstalter för varnartade och i sedligt avseende
försummade barn samt för minderåriga förbrytare.

c) beträffande yrkesund ervisning en:

1) anstalter för den lägre tekniska undervisningen: lärlingsskolor och
yrkesskolor för industri och hantverk, tekniska fackskolor och tekniska
gymnasier samt tekniska skolorna i Stockholm och Eskilstuna eller de
läroanstalter, som kunna komma att ersätta dessa, ävensom statsunderstödda
enskilda skolor av friare organisation för förberedande eller fullständig
lärlings- och yrkesutbildning inom vissa hantverks- och industriella
yrken;

2) anstalter för den lägre handelsundervisningen: lärlingsskolor och
yrkesskolor för handel, ettåriga handelsskolor samt han delsgymnasier ävensom
statsunderstödda enskilda skolor av friare organisation för utbildning
i han delsyrket; samt

3) anstalter för undervisning i husligt arbete: lärlings- och yrkesskolor
för husligt arbete, hushållsskolor och husmoderskolor samt statsunderstödda
enskilda skolor av friare organisation för undervisning i
husligt arbete.

d) beträffande den för förenämnda läroanstalter gemensamma lärarutbildningen:
provårskurserna vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna,
seminarier för lärarutbildning i praktiska ämnen samt fortbildningskurser
för lärare.

§ 3.

Beträffande samtliga i § 2 nämnda läroanstalter tillkommer det överstyrelsen
att övervaka och leda det i dem bedrivna undervisningsarbetet
samt att med uppmärksamhet följa och främja frågor angående ungdomens
religiösa, sedliga, intellektuella och fysiska uppfostran.

Öl

§ 4.

Beträffande de allmänna läroverken skall det särskilt åligga överstyrelsen
:

1) att omedelbart öva inspektion över dessa läroverk;

2) att tillse att undervisningen i övningsämnen underkastas sakkunnig
inspektion och för denna utfärda närmare bestämmelser;

3) att pröva och fastställa förslag å läroböcker, skolande i fråga om
bestämmande av läroböcker i kristendom iakttagas, vad därom särskilt är
stadgat;

4) att taga kännedom om till överstyrelsen insända arbetsordningar
och vid ämneskonferenser förda protokoll ävensom redogörelser för vid
undervisningen begagnade läroböcker, annan undervisningsmateriell och
genomgångna lärokurser samt därvid tillse att undervisningen är ändamålsenligt
anordnad;

5) att avgöra till överstyrelsen hänskjutna frågor angående lärjunges
bestraffning m. m.;

6) att vidtaga åtgärder med avseende å anställande och övervakande
av studentexamen och realskolexamen;

7) att handlägga frågor angående utbildning av lärare vid dessa
läroverk;

8) att hos Kungl. Maj:t göra framställning rörande behovet av lärarkrafter; 9)

att avgiva förord vid utnämning eller förordnande av rektor samt
att allt efter gällande föreskrifter antingen avgiva förslag vid utnämning
av lärare eller utnämna sådan lärare;

10) att på de villkor och inom de gränser, som äro föreskrivna, besluta
angående tjänstledighet samt förordna vikarier och extra lärare;

11) att besluta angående lärares uppflyttning i högre lönegrad;

12) att handlägga ärenden angående kvarstående i tjänst efter uppnådd
pensionsålder samt om avsked eller entledigande;

13) att i föreskriven ordning handlägga ärenden rörande fel och försummelse
i tjänsten;

14) att åt rektor utfärda tjänstgöringsbetyg;

15) att angående årsredogörelser och kataloger vidtaga de åtgärder,
som äro eller kunna varda föreskrivna;

16) att granska och med eget yttrande till kungl. byggnadsstyrelsen
överlämna från vederbörande myndighet insända förslag till nybyggnad
eller ombyggnad av läroverkshus; samt

17) att efter närmare bestämmelser av Kungl. Maj:t antingen själv
fördela eller ock avgiva förslag rörande fördelning av beviljade anslag.

§ 5.

I fråga om kommunala gymnasier och kommunala mellanskolor skall
det särskilt åligga överstyrelsen

a) beträffande kommunala gymnasier:

1) att omedelbart öva inspektion över dessa läroanstalter samt tillse
att undervisningen i övningsämnen vid dem underkastas sakkunnig inspektion; 2)

att granska och fastställa undervisningsplaner;

3) att i föreskriven ordning pröva och fastställa förslag å läroböcker
i kristendom;

4) att vidtaga åtgärder med avseende å anställande och övervakande
av studentexamen;

5) att förordna de extra ordinarie lärarna vid dessa läroanstalter
samt besluta angående tjänstledighet för dessa lärare;

6) att förordna och entlediga inspektor; samt

7) att i övrigt med dessa läroanstalter i tillämpliga delar taga enahanda
befattning, som i § 4 punkterna 5), 6) och 7) sägs om de allmänna
läroverken.

b) beträffande kommunala mellanskolor:

1) att utöva omedelbar inspektion över dessa läroanstalter samt tillse
att undervisningen i övningsämnen vid dem underkastas sakkunnig inspektion; 2)

att, innan reglemente för kommunal mellanskola av Kungl. Maj:t
fastställes, underkasta förslag till sådant reglemente vederbörlig granskning;

3) att i föreskriven ordning pröva och fastställa förslag å läroböcker
i kristendom;

4) att vidtaga åtgärder med avseende å anställande och övervakande
av realskolexamen;

5) att i föreskriven ordning handlägga ärenden rörande lärares tillsättning
och uppflyttning i högre lönegrad ävensom rörande fel och försummelse
i tjänsten;

6) att i den ordning, som kan komma att föreskrivas, handlägga
ärenden, som avse dessa skolors undervisningsplaner och deras utrustning
med undervisningslokaler och materiell;

7) att förordna och entlediga inspektor;

8) att efter närmare bestämmelser av Kungl. Maj:t antingen själv
fördela eller ock avgiva förslag å fördelning av beviljade anslag; samt

9) att i övrigt med dessa läroanstalter i tillämpliga delar taga enahanda
befattning, som i § 4 sägs om de allmänna läroverken.

§ 6.

1 fråga om privatiäroverk, omfattande enskilda mellanslcolor, flickskolor,
högre goss- och samskolor samt övriga enskilda läroanstalter, som
av staten tillerkänts någon de allmänna läroverken tillkommande förmån,
tillkommer det överstyrelsen:

1) att omedelbart öva inspektion över dessa läroanstalter samt tillse
att undervisningen i övningsämnen vid dem underkastas sakkunnig inspektion; 2)

att i föreskriven ordning pröva och fastställa förslag å läroböcker
i kristendom;

3) att vidtaga åtgärder med avseende å anställande och övervakande
av studentexamen och realskolexamen;

4) att i föreskriven ordning handlägga ärenden rörande lärarinnors
uppflyttning i högre lönegrad samt kvarstående i tjänst efter uppnådd
pensionsålder;

5) att förordna och entlediga inspektor;

6) att avgiva förslag till fördelning av beviljade anslag; samt

7) att i övrigt med dessa läroanstalter i tillämpliga delar taga enahanda
befattning, som i § 4 sägs om de allmänna läroverken.

§ 7.

Beträffande småskolor och folkskolor tillkommer det överstyrelsen:

1) att genom personlig förbindelse med skolstyrelser och folkskolinspektörer
samt, i den mån sådant är möjligt, genom besök i de särskilda
inspektionsområdena vinna förtrogenhet med förhållandena på skilda
orter;

2) att taga kännedom om till överstyrelsen insända, för de särskilda
skoldistrikten fastställda reglementen och övriga bestämmelser samt därvid •
tillse, att skolväsendet är ändamålsenligt anordnat;

3) att i de fall, då vid prövning av förslag till reglemente vederbörande
inspektör och stiftsstyrelse, i Stockholm den gemensamma styrelsen
för stadens folkskoleväsen, icke enat sig i fråga om bestämmelser rörande
läroplan, ordning och tukt m. m., varom i gällande folkskolestadga närmare
förmäles, efter vederbörande skolstyrelses hörande avgöra till överstyrelsen
i sådant avseende hänskjutna frågor;

4) att, i den mån behov därav yppar sig, utarbeta förslag till normalplaner
för undervisningen;

5) att på lämpligt sätt främja utvecklingen av för undervisningen behövlig
litteratur;

6) att i föreskriven ordning pröva och fastställa förslag å läroböcker
i kristendom skunskap;

7) att verka för att lämplig undervisningsmateriell finnes att tillgå,
att, där så prövas erforderligt, med anlitande av medel, som för ändamålet
kunna bliva anvisade, understödja framställandet av sådan, att upprätta
och sprida förteckningar över förefintlig lämplig materiell samt att
från vederbörande skolstyrelser mottaga rekvisitioner på materiell och ombesörja
dess expediering genom vederbörande försäljare;

8) att i fråga om skolhusbyggnader, lekplatser och skolträdgårdar
samt skollokalernas inredning och skolornas sundhetsförhållanden gå vederbörande
skolstyrelser och inspektörer till hända med upplysningar, råd
och anvisningar;

9) att i överensstämmelse med givna föreskrifter handlägga ärenden
angående folkskolinspektörernas tillsättning, entledigande och tjänstledighet
samt förordnande av deras vikarier m. m. ävensom ärenden angående fel
och försummelse i tjänsten av sagda befattningshavare;

10) att sammanhålla och leda folkskolinspektionen samt förbereda och
anordna möten med inspektörerna för överläggning rörande frågor, som
gälla deras verksamhet; samt

11) att mottaga och granska av folkskolinspektörerna avgivna redogörelser
och berättelser ävensom att vidtaga de åtgärder, vartill dessa
kunna föranleda.

§ 8.

I fråga om de till den fortsatta undervisningen hörande läroanstal
terna tillkommer det överstyrelsen

a) beträffande fortsättning sskolor:

1) att, i den man sådant är möjligt, utöva omedelbar inspektion över
dessa skolor;

2) att utarbeta organisationsplaner för olika skoltyper;

3) att verka för upprättande av nya och, då så befinnes vara av
nöden, för omorganisation av redan befintliga skolor och att därvid träda
i förhandling med vederbörliga myndigheter och med representanter för
skilda yrken och ortsintressen;

4) att i den'' ordning, som kan bliva föreskriven, handlägga frågor rörande
de särskilda skolornas läroplaner och reglementen; samt

5) att tillse, att skolorna utrustas med lämpliga lokaler och nödig
undervisningsmateriell;

b) beträffande högre folkskolor:

1) att med dem taga enahanda befattning som den, vilken enligt
punkterna 1, 2 och 3 här ovan tillkommer överstyrelsen i fråga om fortsättni
n gsskolor n a;

2) att, innan reglemente för högre folkskola av Kungl. Maj:t fastställes,
underkasta förslag till sådant reglemente vederbörlig granskning;

3) att i föreskriven ordning handlägga ärenden, som avse dessa skolors
läroplaner och deras utrustning med undervisningslokaler, skolmöbler och
undervisningsmedel;

4) att i föreskriven ordning pröva och fastställa förslag å läroböcker
i kristendomskunskap; samt

5) att i föreskriven ordning handlägga ärenden rörande lärares tillsättning
och uppflyttning i högre lönegrad ävensom rörande fel och försummelse
i tjänsten.

§ 9.

Till överstyrelsens inseende över dbnor inunder visning en hör

a) beträffande läroanstalter för dövstumma:

1) att genom besök vid anstalterna och samarbete med vederbörande
inspektör ävensom med ledning av reglementen, läsordningar och berättelser
om anstalternas anordning och utveckling följa deras verksamhet;

2) att handlägga ärenden rörande förslag till läroplaner;

3) att i föreskriven ordning pröva och fastställa förslag å läroböcker
i kristendomskunskap; samt

4) att inhämta kännedom om de av vederbörande styrelser meddelade
förordnandena av föreståndare och lärare;

b) beträffande läroanstalter för blinda:

1) att med dem taga enahanda befattning som den, vilken enligt
punkterna 1, 2 och 3 här ovan tillkommer överstyrelsen i fråga om läroanstalter
för dövstumma;

2) att i den ordning, som kan bliva föreskriven, avgiva förord vid
tillsättning av rektor vid institutet för blinda å Tomteboda samt tillsätta
rektor vid förskolan för blinda i Växjö;

3) att inhämta kännedom om av vederbörande lokalmyndigheter meddelade
beslut i fråga om tillsättning och entledigande av lärare m. m.;
samt

4) att i författningsenlig ordning pröva och avgöra besvär i de under
näst föregående punkt nämnda ärendena;

c) beträffande anstalter för bildbara sinnesslöa och för fallandesjaka:

1) att i fråga om det i dessa anstalter bedrivna undervisnings- och
uppfostringsarbetet antingen omedelbart eller genom vederbörande inspektör
i tillämpliga delar utöva samma tillsyn, som ifråga om undervisningsoch
uppfostringsarbetet i den allmänna folkskolan;

2) inhämta kännedom om anstalternas arbetsplaner;

3) att pröva och fastställa förslag å läroböcker; samt

4) att inhämta kännedom om de av vederbörande styrelser meddelade
förordnanden av föreståndare och lärare;

d) beträffande anstalter för vanföra:

att i fråga om den skolundervisning, som meddelas i dessa anstalter,
utöva samma tillsyn, som ifråga om undervisningen i den allmänna folkskolan.

§ io.

I fråga om vanartade och i sedligt avseende försummade barn samt
minderåriga förbrytare har överstyrelsen att, på det sätt och i den ordning
Kungl. Maj:t kan finna lämpligt föreskriva, medverka vid ordnandet
och ledningen av den uppfostran, som skall komma ifrågavarande ungdom
till de!.

§ Il Beträffande

folkhögskolor, folkbibliotek, populärvetenskapliga föreläsningar,
anordningar för idrott och allmän fysisk utbildning samt andra
anordningar för folkundervisning och folkuppfostran skall det tillkomma
överstyrelsen att, på det sätt och i den ordning, som denna instruktion
eller särskilda författningar närmare bestämma, under samarbete med vederbörande
inspektörer och konsulenter sammanhålla och leda de olika
grenarna av det folkbildningsarbete, som genom nämnda anstalter och
anordningar utföres.

§ 12.

I fråga om yrkesskolor samt andra med dessa jämförliga statsunderstödda
läroanstalter för yrkesundervisningen skall det tillkomma överstyrelsen: 1)

att genom planmässigt anordnade inspektionsbesök förskaffa sig en
noggrann kännedom om de underlydande läroanstalternas tillstånd och behov
samt övervaka att gällande författningar vid dem efterlevas;

2) att genom personlig förbindelse med skolstyrelser och ortsmyndigheter
samt med befolkningen över huvud på de olika orterna söka för -

värva förtrogenhet med önskningar och behov i fråga om yrkesundervisningen
;

3) att utarbeta organisationsplaner för olika skoltyper och att i den
ordning, som kan bliva föreskriven, handlägga frågor rörande de särskilda
skolornas läroplaner och reglementen;

4) att med ledning av reglementen, läsordningar och berättelser om
läroanstalternas anordning och utveckling följa deras verksamhet;

5) att verka för upprättande av nya och, då så betinnes vara av nöden,
för omorganisation av redan befintliga skolor och att därvid träda i
förhandling med vederbörliga myndigheter och med representanter för
skilda yrken och ortsintressen;

6) att tillhandagå myndigheter, korporationer och enskilda med råd
och upplysningar angående åtgärder för ett ändamålsenligt anordnande av
yrkesundervisningen såväl i allmänhet i landet som på de enskilda orterna
samt att, där så finnes lämpligt, för sådant ändamål anordna möten och
bereda tillfällen till överläggningar;

7) att på lämpligt sätt främja åstadkommandet av för yrkesundervisningen
behövlig litteratur;

8) att verka för att lämplig undervisningsmateriell finnes att tillgå, att med
anlitande av medel, som för ändamålet kunna bliva anvisade, understödja framställandet
av sådan, att upprätta och sprida förteckningar över förefintlig lämplig
materiell samt att från vederbörande skolstyrelser mottaga rekvisitioner
på materiell och ombesörja dess expediering genom vederbörande försäljare;

9) att i föreskriven ordning handlägga ärenden rörande skolföreståndares
och lärares antagande samt deras förhållande i tjänsten;

10) att inhämta kännedom om av vederbörande lokalmyndigheter
meddelade beslut i fråga om tillsättning och entledigande av föreståndare
och lärare m. m.;

11) att hos Kungl. Maj:t gorå framställning om förhandenvarande anslagsbehov
samt efter närmare bestämmelser av Kungl. Maj:t antingen själv fördela
beviljade anslag eller avgiva förslag rörande fördelning av sådana anslag;

12) att i fråga om skolhusbyggnader samt skollokalernas inredning
och skolornas sundhetsförhållanden o. d. själv vidtaga erforderliga åtgärder
eller gå vederbörande skolstyrelser till hända med upplysningar, råd
och anvisningar;

13) att genom offentliggörande av redogörelser och meddelanden
bland allmänheten sprida kännedom om yrkesundervisningens tillstånd i
riket och åtgärderna för dess främjande; samt

14) att verka för att en väl ordnad statistik över yrkesundervisningen
åstadkommes.

--O

§ 13.

Till överstyrelsens inseende över de tekniska fackskolorna och de
tekniska gymnasierna hör:

1) att omedelbart öva inspektion över dessa läroanstalter;

2) att taga kännedom om till överstyrelsen insända arbetsordningar
ävensom redogörelser för vid undervisningen begagnade läroböcker, annan
undervisningsmateriell och genomgångna lärokurser samt därvid tillse, att
undervisningen är ändamålsenligt anordnad;

3) att i föreskriven ordning övervaka och leda avgångsprövningarna;

4) att avgiva förord vid utnämning eller förordnande av rektor samt
att efter gällande föreskrifter antingen avgiva förslag vid utnämning av
lärare eller anställa sådana samt att på de villkor och inom de gränser,
som äro föreskrivna, besluta angående tjänstledighet samt förordna vikarier
och extra lärare;

5) att besluta angående lärares uppflyttning i högre lönegrad samt
att handlägga ärenden i fråga om kvarstående i tjänst efter uppnådd‘pensionsålder
samt om avsked eller entledigande;

6) att i föreskriven ordning handlägga ärenden rörande fel och försummelse
i tjänsten;

7) att utfärda tjänstgöringsbetyg åt rektorer;

8) att hos Kungl. Maj:t göra framställning rörande behovet av lärarekrafter; 9)

att förordna och entlediga inspektor, där sådan kommer att anställas
;

10) att med förslag till nybyggnad och ombyggnad av undervisningslokaler
taga den befattning, som kan varda föreskriven;

11) att hos Kungl. Maj:t göra framställning om övriga förhandenvarande
anslagsbehov samt efter närmare föreskrifter antingen själv fördela
beviljade anslag eller avgiva förslag rörande fördelningen av sådana
anslag; samt

12) att i föreskriven ordning pröva och avgöra de besvär, som kunna
hos överstyrelsen bliva anförda.

§ 14.

I fråga om under offentligt inseende stående handelsgymnasier tillkommer
det överstyrelsen:

1) att omedelbart öva inspektion över dessa läroanstalter;

2) att verka för att anstalterna erhålla en för deras uppgift lämplig
organisation och utrustning i fråga om läroplaner, lärarkrafter, undervis -

ningslokaler och materiell in. in. samt i sådant avseende efter samråd med
vederbörande vidtaga eller föreslå åtgärder;

3) att i den ordning, som kan varda föreskriven, handlägga ärenden
rörande föreståndares och lärares antagande samt deras förhållande i
tjänsten;

4) att hos Kungl. Maj:t göra framställning om förhandenvarande anslagsbehov
samt efter närmare bestämmelser av Kungl. Maj:t antingen själv
fördela beviljade anslag eller avgiva förslag rörande fördelning av sådana
anslag; samt

5) att i övrigt i tillämpliga delar med anstalterna taga enahanda
befattning som i § 12 sägs om de i sagda paragraf omförmälda läroanstalter.

§ 15.

I fråga om överstyrelsens inseende över utbildningen av lärare tillkommer
det överstyrelsen att med uppmärksamhet följa arbetet vid ifrågavarande
anstalter och därvid söka befordra tillgodogörandet av de rön
och erfarenheter, vilka den pedagogiska vetenskapen med avseende på en
ändamålsenlig lärarutbildning kan giva vid handen. Härvid skall det särskilt
åligga överstyrelsen

a) beträffande provårskurserna vid de allmänna läroverken och folkskoleseminarierna: 1)

att omedelbart öva inspektion över dessa kurser samt

2) att i överensstämmelse med gällande föreskrifter handlägga de äi''enden,
som angå arbetets anordning m. m. vid provårskurserna;

b) beträffande statens högre lärarinneseminarium och statens folkskoleseminarier: 1)

att omedelbart öva inspektion över dessa läroanstalter;

2) att i den utsträckning, som kan bliva föreskriven, pröva och fastställa
förslag å läroböcker;

3) att hos Kungl. Maj:t göra framställning rörande behovet av lärarkrafter; 4)

att avgiva förord vid utnämning eller förordnande av rektor samt,
allt efter gällande föreskrifter, antingen avgiva förslag vid utnämning av
ämneslärare eller utnämna sådan lärare ävensom att i förekommande fall
utnämna biträdande föreståndarinna;

5) att tillsätta lärare i övningsämnen och lärare vid övningsskolorna;

6) att på de villkor och inom de gränser, som äro föreskrivna, besluta
angående tjänstledighet samt förordna vikarier och extra lärare;

7) att besluta angående lärares uppflyttning i högre lönegrad;

100

8) att handlägga ärenden i fråga om kvarstående i tjänst efter uppnådd
pensionsålder samt om avsked eller entledigande;

9) att i föreskriven ordning handlägga ärenden rörande fel och försummelse
i tjänsten;

10) att åt rektor utfärda tjänstgöringsbetyg; samt

11) att efter närmare bestämmelser av Kungi. Maj:t antingen själv
fördela eller ock avgiva förslag rörande fördelning av beviljade anslag;

c) beträffande enskilda högre lärarinneseminarier och enskilda folkskoleseminarier: 1)

att omedelbart öva inspektion över dessa läroanstalter;

2) att i föreskriven ordning pröva och fastställa undervisningsplaner
samt leda avgångsexamen vid dessa läroanstalter; samt

3) att i överensstämmelse med gällande föreskrifter med dem taga i
huvudsak samma befattning som den vilken tillkommer överstyrelsen i
fråga om privatläroverken;

d) beträffande statens smäskoleseminarier:

att i överensstämmelse med särskilda föreskrifter med dem taga i
huvudsak samma befattning som den, vilken tillkommer överstyrelsen i
fråga om statens folkskoleseminarier;

e) beträffande Övriga under offentlig kontroll stående småskoleseminarier: 1)

att utöva inspektion på samma sätt som ifråga om folkskoleseminarierna; 2)

att verka för att berörda smäskoleseminarier erhålla en för deras
uppgift lämplig organisation och utrustning i fråga om läroplaner, lärarkrafter,
undervisningslokaler och materiell m. m. samt i sådant avseende
efter samråd med vederbörande vidtaga eller föreslå åtgärder;

3) att i föreskriven ordning pröva och fastställa förslag å läroböcker
i kristendomskunskap;

4) att i föreskriven ordning övervaka och leda avgångsprövningarna; samt

5) att förordna och entlediga inspektor;

f) beträffande anstalter för utbildning av lärare för yrkesundervisningen
:

att leda lärarutbildningen samt sörja för upprättandet och ordnandet
av kurser för fortsatt utbildning såväl i teoretisk som praktisk riktning;

g) beträffande anstalter för utbildning av dövstumlärare och blindlärare: 1)

att öva tillsyn över dövstumlärareseminariet å Manilla ävensom
att bestämma antalet elever, som för varje läsår må intagas vid sagda
seminarium; samt

101

2) att enligt givna föreskrifter övervaka och leda utbildningen av lärare
för blindundervisningen;

h) beträffande seminarier för manlig och kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål: att

i överensstämmelse med särskilda föreskrifter med dem taga i huvudsak
samma befattning, som tillkommer överstyrelsen i fråga om övriga
enskilda seminarier;

i) beträffande fortbildningskurser:

att, i den mån så visar sig behövligt, sörja för upprättande och ordnande
av kurser för fortsatt utbildning för de i denna paragraf avsedda
lärarna.

§ 16.

I övrigt har överstyrelsen att handlägga alla de ärenden, som, utan
att i denna instruktion vara uttryckligen nämnda, enligt gällande författningar
åligga överstyrelsen samt att avgiva de utlåtanden och verkställa de
utredningar, som i vederbörlig ordning äskas eller av förhållandena eljest
påkallas, ävensom att i allmänhet till behandling upptaga uppkommande
frågor, som beröra överstyrelsens verksamhetsområde.

§ 17.

Överstyrelsen har att varje år

före den 1 april till justitiekanslersämbetet överlämna förteckning över
ärenden, som vid det senast förflutna årets slut varit inkomna till överstyrelsen
men då ännu icke blivit slutbehandlade;

före den 1 september till kammarrätten insända behöriga huvudböcker
för nästföregående kalenderår jämte tillhörande verifikationer;

före den 1 september till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de
anslagsäskanden inom överstyrelsens förvaltningsområde, som överstyrelsen
finner böra göras hos nästföljande års riksdag;

före december månads utgång till Kungl. Maj:t avgiva berättelse för
sin verksamhet under det senast förflutna arbetsåret, räknat från och med
den 1 juli nästföregående år; samt

inom “därför bestämd tid till Kungl. Maj:t inkomma med den för
riksdagens revisorer avsedda redogörelsen för förvaltningen av de till överstyrelsens
förfogande ställda allmänna medlen.

102

§ 18.

Överstyrelsen äger att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar,
det biträde och den handräckning, som för överstyrelsens verksamhet
erfordras och av dessa myndigheter lagligen kunna lämnas.

§ 19. •

Föreskrifter, som, utöver vad i denna instruktion innehålles eller eljest
stadgats, erfordras angående arbetet inom överstyrelsen, skola av överstyrelsen
meddelas i särskild arbetsordning. Därjämte äger överstyrelsen
utfärda särskilda bestämmelser till efterrättelse för befattningshavare inom
överstyrelsens kansli.

2. Skolöverstyrelsens organisation.

§ 20.

1. överstyrelsen utgöres av:

såsom chef en generaldirektör samt

elva ledamöter eller det högre antal sådana, som linnes i överstyrelsens
stat upptaget.

2. Ledamöterna fördelas, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, till tjänstgöring
på överstyrelsens tre avdelningar:

läroverksavdelningen, folkskolavdelningen och yrkesskolavdelningen.

3) En av ledamöterna inom vardera avdelningen förordnas att såsom
avdelningschef förestå densamma.

4. En av avdelningscheferna förordnas att i chefens frånvaro tjänstgöra
såsom dennes ställföreträdare.

5. Vidare anställas inom överstyrelsen:

en konsulent och särskild föredragande för husligt arbete;

en inspektör för folkhögskolorna;

eu konsulent för den populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten;

en förste och en andre konsulent för ärenden rörande folkbibliotek;

en inspektör för dövstumundervisningen:

en inspektör för blindundervisningen;

ett byggnadssakkunnigt biträde; samt

inspektörer och sakkunniga biträden i fråga om den fortsatta undervisningen
ävensom beträffande fysisk uppfostran, skolhygien samt undervisning
i teckning och musik.

6. Erfordras för inspektion eller eljest för något ärendes behandling
sakkunskap utöver den, som finnes att tillgå inom överstyrelsen, må för
sådant ändamål tillkallas särskild sakkunnig att härutinnan tillhandagå

103

överstyrelsen mot den ersättning, som kan beredas av tillgängliga eller för
ändamålet anvisade medel.

§ 21.

1. Inom vardera av överstyrelsens tre avdelningar fördelas ärendena
allt efter sin beskaffenhet på särskilda arbetsrotlar. överstyrelsens ledamöter
förestå en var sin rotel. Där så linnes lämpligt, må även annan
i § 20 omförmäld befattningshavare kunna erhålla uppdrag att förestå
rotel. Nu nämnd befattningshavare, som icke erhåller sådant uppdrag, tilldelas
tjänstgöring å någon av de befintliga rotlarna. Där förutom rotelns
föreståndare annan befattningshavare tillhör viss rotel, fördelas handläggningen
av ärendena dem emellan.

Då enligt bestämmelse i instruktion eller arbetsordning eller på grund
av särskilt uppdrag annan befattningshavare än ledamot föredrager ärende i
överstyrelsen, ingår han, vad detta ärende beträffar, såsom ledamot av styrelsen.

2. 1 föregående punkt nämnd fördelning av arbetet inom överstyrelsen
bestämmes närmare i arbetsordningen.

Yppas tvivel, till vilken rotel ett ärende rätteligen hör, eller uppstår
meningsskiljaktighet i fråga om ärendenas fördelning i övrigt mellan befattningshavarna,
eller påkalla särskilda omständigheter avvikelser från
meddelade föreskrifter rörande ärendenas fördelning, bestämmer överstyrelsens
chef, av vilken befattningshavare ärendet skall handläggas.

§ 22.

1. Överstyrelsens chef är i första rummet Kungl. Maj:t ansvarig för
fullgörandet av överstyrelsens åligganden och skall tillse, att överstyrelsens
personal med noggranhet och drift fullgör sina åligganden.

Han skall, så vitt möjligt, deltaga i handläggningen av alla större
och viktigare frågor, framförallt frågor av principiell och grundläggande
natur, ävensom befordringsfrågor, disciplinfrågor och för verkets avdelningar
gemensamma frågor samt äger, där han så finner lämpligt, själv övertaga
ledningen och föredragningen i överstyrelsen av viktigare ärenden.

Han äger ensam beslutanderätt i de ärenden, i vilkas handläggning han
deltager med undantag av de i §§ 27, 28, 29 och 33 omförmälda ärenden.

2. Avdelningschef åligger,

att såsom chefens närmaste man öva inseende över den avdelning,
han förestår, samt leda arbetet inom densamma;

att i chefens ställe och med den befogenhet, som eljest tillkommer
denne, handlägga de ärenden eller de grupper av ärenden, som enligt av
chefen och avdelningschefen uppgjord arbetsordning ankomma på hans
handläggning; samt

104

att, såvida icke i särskilt fall,av Kungl. Maj:t annorlunda bestämmes,
så långt hans övriga göromål sådant medgiva, fullgöra vad enligt mom. 3
av denna § åligger ledamot.

Avdelningschef bör, om möjligt, närvara vid föredragning av viktigare
ärenden tillhörande övriga föredragande inom avdelningen.

Vid förfall för avdelningschef inträder i hans ställe den ledamot, som
chefen därtill utsett.

3. Ledamot av överstyrelsen åligger:

att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som höra till hans verksamhetsområde,
och, då han därtill finner anledning, i dem framställa
förslag;

att i enlighet med denna instruktion, styrelsens ai''betsordning eller
eljest meddelade föreskrifter antingen bereda och föredraga eller själv avgöra
eller ock till annan vederbörande befattningshavare för föredragning
eller avgörande överlämna de ärenden, som tilldelas hans rotel;

att öva tillsyn över de tjänstemän, som bliva hänvisade till hans biträde,
samt ansvara för att beslut i de ärenden, som inkommit å hans
rotel, varda utan dröjsmål expedierade;

att före vederbörlig justering verkställa granskning av protokoll, som
höra till av honom föredragna mål;

att, i överensstämmelse med vad därom särskilt stadgas i § 38, verkställa
inspektion; samt

att i övrigt fullgöra vad enligt instruktionen, arbetsordningen och övriga
föreskrifter tillhör hans befattning.

4. De åligganden, som tillkomma i överstyrelsen anställda inspektörer,
konsulenter och sakkunniga biträden, angivas, i den mån så anses
nödigt, antingen i överstyrelsens arbetsordning eller i särskilda instruktioner.

§ 23.

I överstyrelsens kansli skola vara anställda sekreterare, notarier och
andra ordinarie tjänstemän av den tjänstegrad och till det antal, som i
överstyrelsens stat närmare angives, ävensom amanuenser, biträden och
vaktmästare, allt efter behov och i den mån för de olika ändamålen anslagna
medel sådant medgiva.

Överstyrelsen bestämmer de i denna paragraf omförmälda befattningshavarnas
tjänstgöring i förhållande till deras innehavande tjänster samt
tilldelar därvid en var de uppgifter, för vilkas utförande överstyrelsen till
befordrande av arbetets jämna gång finner honom lämplig och behövlig.

105

3. Ärendenas handläggning inom skolöverstyrelsen.

§ 24.

A överstyrelsens läroverksavdelning skola handläggas de ärenden, som
hava avseende å de i § 2 a) omförmälda anstalter, ävensom i den utsträckning,
som i överstyrelsens arbetsordning bestämmes, de i § 2 d) angivna
ärenden angående lärarutbildningen. Å överstyrelsens folkskolavdelning
skola handläggas de ärenden, som hava avseende å de i § 2 b) omförmälda
ärenden ävensom i den utsträckning, som i överstyrelsens arbetsordning
bestämmes, de i § 2 d) angivna ärenden angående lärarutbildningen.
Å överstyrelsens yrkesskolavdelning handläggas de ärenden, som
hava avseende å de i § 2 c) omförmälda anstalter.

§ 25.

1. Till överstyrelsens handläggning hörande ärende föredrages. i
regel av den befattningshavare, till hvars handläggning detsamma i enlighet
med arbetsordningen eller eljest givna föreskrifter hör. överstyrelsens
chef äger likväl att, där så finnes lämpligt, förordna annan befattningshavare
i överstyrelsen än den, vilken detta uppdrag, enligt vad nu blivit
sagt, skolat åligga, att föredraga visst ärende eller viss grupp av ärenden;
börande dock föredragningen då ske i närvaro av den ordinarie föredraganden,
där icke denne för särskilt fall därifrån befrias.

2. Beträffande frågor rörande folkhögskolorna, den populärvetenskapliga
föreläsningsverksamheten, folkbiblioteken, dövstum- och blindundervisningen,
undervisningen av bildbara sinnesslöa och av fallandesjuka, samt
frågor rörande fortsättningsskolor, fysisk uppfostran, skolhygien, skolbyggnader
och undervisning i husligt arbete ävensom frågor rörande annat
undervisningsområde, för vilket särskild sakkunnig anlitas, bör vederbörande
inspektör, konsulent eller sakkunniga biträde, när så anses nödigt,
antingen personligen deltaga i ärendets handläggning eller ock avgiva
skriftligt yttrande.

§ 26.

Ärendena avgöras allt efter deras beskaffenhet:

1) i plenum

a) av samtliga avdelningar;

b) av två avdelningar gemensamt; eller

c) av en avdelning.

106

2) av överstyrelsens chef.

a) i närvaro av föredraganden samt minst en annan ledamot från den
avdelning, till vilken föredraganden hör, eller

b) i närvaro av föredraganden samt allteftersom ärendet avser två
eller flera avdelningar, en ledamot från den eller de avdelningar, till vilka
föredraganden själv icke hör, chefen dock obetaget att tillkalla ytterligare
det antal ledamöter eller andra befattningshavare från endera eller
flera av överstyrelsens avdelningar, som han kan finna av förhållandena
påkallat; eller

e) i närvaro av endast föredraganden; eller ock

3) av vederbörande ledamot eller annan befattningshavare i styrelsen.

§ 27.

1. Av överstyrelsen i dess helhet i plenum skola följande ärenden
handläggas:

frågor av allmän natur angående organisationen av och arbetet vid de
överstyrelsen underlydande anstalterna;

frågor av allmän natur angående inspektionen av sagda anstalter;

frågor .av allmän natur angående undervisningslokaler samt undervisnings-
och inredningsmateriell;

frågor av allmän natur angående sundhetsförhållanden och ungdomens
fysiska fostran;

frågor angående anslagsäskanden till riksdagen;

andra frågor av större vikt eller intresse för överstyrelsens verksamhet
i allmänhet; ävensom i övrigt

frågor, vilka överstyrelsens chef finner skäl göra till föremål för samfälld
behandling.

2. Vid handläggningen av de i föregående punkt nämnda ärenden
skola, om möjligt, överstyrelsens alla ledamöter vara närvarande samt deltaga
i överstyrelsens beslut; börande i intet fall ifrågavarande ärenden
avgöras, med mindre förutom överstyrelsens chef minst två ledamöter
från vardera avdelningen, därav minst en av avdelningscheferna, äro närvarande
och i besluten deltaga.

Såsom, överstyrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenat
sig, eller vid lika röstetal den, som av överstyrelsens chef biträdes.

§ 28.

1. Av^ två avdelningar i gemensamt plenum skola följande ärenden,
som avse båda avdelningarnas verksamhetsområden, handläggas:

107

frågor angående förslag till viktigare lagar och författningar eller förklarande,
ändring eller upphävande av redan gällande sådana;

frågor angående viktigare bestämmelser i reglementen och instruktioner
för överstyrelsen underlydande anstalter och befattningshavare;

andra frågor av större vikt eller intresse för de båda avdelningarnas
verksamhet i allmänhet, ävensom i övrigt

frågor, som överstyrelsens chef finner skäl göra till föremål för gemensam
behandling.

2. Vid handläggning av de i föregående punkt nämnda ärenden skola,
om möjligt, vederbörande avdelningars samtliga ledamöter \^ara närvarande
och deltaga i överstyrelsens beslut; börande i intet fall ifrågavarande
ärenden avgöras, med mindre förutom överstyrelsens chef minst två ledamöter,
en från vardera avdelningen, därav en avdelningschef, är närvarande
och deltaga i besluten.

I chefens frånvaro skola vid nu ifrågavarande ärendens avgörande bada
avdelningscheferna och minst en ledamot från vardera avdelningen deltaga
i besluten. I sistnämnda fall föres ordet av den avdelningschef, till vars
avdelning ärendet närmast hör.

Såsom överstyrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenat
sig, eller med lika röstetal för olika meningar den, som av ordföranden
biträdes.

§ 29.

1. Av vederbörande avdelning i plenum skola följande ärenden, såvida
de uteslutande avse avdelningens verksamhetsområde, handläggas:

frågor angående förslag till viktigare lagar och författningar eller förklarande,
ändring eller upphävande av redan gällande sådana;

frågor angående viktigare bestämmelser i reglementen och instruktioner
för överstyrelsen underlydande anstalter och befattningshavare;
frågor angående tillsättning av eller förslag till tjänster;
frågor angående fel eller försummelse i tjänsten;

andra frågor av större vikt eller intresse för avdelningens verksamhet
i allmänhet, ävensom i övrigt

frågor vilka överstyrelsens chef finner skäl göra till föremal för samfälld
behandling.

2. Vid handläggning av de i föregående punkt nämnda ärendena
skola helst vederbörande avdelnings alla ledamöter vara närvarande samt
deltaga i överstyrelsens beslut; börande i intet fall ifrågavarande ärenden
avgöras, med mindre, förutom överstyrelsens chef eller vederbörande avdel -

108

ningschef, minst två av sagda ledamöter äro närvarande och i besluten
deltaga.

Såsom överstyrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenat
sig, eller vid lika röstetal för olika meningar den, som av ordföranden
biträdes.

§ 30.

Följande ärenden skola, för så vitt de avse endast en avdelnings verksamhetsområde,
avgöras av överstyrelsens chef eller vederbörande avdelningschef
i närvaro av den ledamot eller annan befattningshavare, till vilkens
föredragning ärendet hör, samt minst en annan ledamot inom den
avdelning, till vilken ärendet hör:

frågor om tillkallande av sakkunnig och arvode åt sådan sakkunnig;

frågor om tjänstledighet och förordnande, som avser längre tid än ett
halvt år;

frågor om uppflyttning i högre lönegrad;

frågor angående fördelning av anslag;

frågor om tillstånd att med innehavande tjänst förena annan tjänstebefattning;
samt

frågor om tjänstgöringsbetyg; ävensom i övrigt

frågor, vilka överstyrelsens chef finner skola göras till föremål för sådan
behandling, som i denna punkt avses.

§ 31.

böljande ärenden skola avgöras av överstyrelsens chef i närvaro av
den ledamot eller annan befattningshavare, som ärendets föredragning åligger,
samt en ledamot inom den eller de avdelningar, inom vilka föredraganden
själv icke tjänstgör, chefen dock obetaget att tillkalla ytterligare
det antal ledamöter eller andra befattningshavare från en eller flera av
överstyrelsens avdelningar, som han kan finna av förhållandena påkallat:

frågor om instruktion, arbetsordning och tjänsteföreskrifter beträffande
överstyrelsen och dess befattningshavare;

frågor om användning av anslag för överstyrelsens verksamhet;

frågor om anställande av amanuenser och andra extra befattningshavare
samt deras arvoden ävensom om tillkallande av för avdelningarna gemensam
sakkunnig och arvode åt sådan sakkunnig;

ävensom följande frågor, såvitt de avse hos överstyrelsen anställda
befattningshavare och annorlunda icke i särskilt fall är föreskrivet,
nämligen

109

frågor om tjänstledighet och förordnande, som avser längre tid än ett
halvt år;

frågor om uppflyttning i högre lönegrad;

frågor angående fördelning av anslag;

frågor om tillstånd att med innehavande tjänst förena annan tjänstebefattning;
samt

frågor om tjänstgöringsbetyg;

Dessutom skola på nu nämnt sätt handläggas alla andra ärenden, som
avse två eller samtliga avdelningars verksamhet och med vilkas handläggning
icke skall förfaras på sätt i §§ 27 och 28 sägs, ävensom övriga ärenden,
vilka överstyrelsens chef finner böra på sådant sätt handläggas.

§ 32.

Samtliga övriga ärenden, med undantag av dem som omförmälas i §§
27, 28 och 29, avgöras av överstyrelsens chef i närvaro av den ledamot
eller annan befattningshavare, till vilkens föredragning ärendet hör.

§ 33.

1. Utan föredragning äger ledamot att själv eller genom vederbörande
tjänsteman i överstyrelsens kansli dels genom remiss eller särskild
skrivelse infordra förklaringar, upplysningar, yttranden och uteblivna uppgifter,
dels ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring eller annan
behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar,
statistiska uppgifter m. in., varvid dock skall iakttagas, att, därest
sådan handling innehåller något av beskaffenhet att höra inför överstyrelsen
eller närmast överordnade anmälas, anmälan därom omedelbart sker.

2. Ledamot må själv eller genom vederbörande kanslitjänsteman
besvara till överstyrelsen inkomna förfrågningar samt meddela råd och
upplysningar, som utgöra omedelbar tillämpning av överstyrelsens beslut
eller gällande föreskrifter.

3. Åt ledamot må efter prövning av överstyrelsens chef eller avdelningschef
överlämnas ärende av mindre vikt till avgörande.

4. Befogenhet, varom i punkterna 1 och 2 är sagt, kan ock genom
arbetsordningen eller särskilt beslut av överstyrelsen för vissa fall tilläggas
annan befattningshavare i överstyrelsen än ledamot.

§ 34.

Chef, ledamot eller annan befattningshavare, som deltagit i handläggning
av ärende, åligger att, om hans mening avviker från det beslut, som

fattats i överstyrelsen, låta till protokollet anteckna sin avvikande mening.
Har i ärende, som bör anmälas hos Kungl. Maj:t, skiljaktig mening
förekommit, skall protokollsutdrag upptagande sådan mening bifogas den
underdåniga skrivelsen i ärendet.

§ 35.

1. I chefens eller vederbörande avdelningschefs frånvaro må icke
avgöras befordringsfrågor eller frågor om fel eller försummelse i tjänsten,
ej heller fattas beslut i ärende, med vars avgörande utan olägenhet kan
uppskjutas till chefens eller avdelningschefens återkomst. Utan chefens
medgivande må icke vidtagas sådana åtgärder, som rubba eller ändra
av överstyrelsen givna föreskrifter eller förut i överstyrelsens ämbetsutövning
följda grunder.

2. Vad nu sagts skall ock vid inträffande ledighet i chefsbefattningen
i tillämpliga delar lända till efterrättelse, intill dess Kungl. Maj:t
annorlunda förordnat.

§ 36.

1. Över ärenden, som föredragas i överstyrelsen, upprättas genom
vederbörande föredragandes föranstaltande en lista, därå antecknas, vilka
deltagit i ärendets prövning; vid varje ärende angives medelst en kort anteckning
det beslut, som blivit fattat.

2. Protokoll föres, förutom i fråga om de ärenden, som omförmälas
i § 27, jämväl då beslut skall expedieras medelst protokollsutdrag eller
överstyrelsen finner anledning särskilt besluta, att protokoll skall föras.

§ 37.

1. Utgående expeditioner i ärenden, i vilkas handläggning överstyrelsens
chef deltagit, underskrivas av honom och vederbörande föredragande.
I ärende, som föredragits av chefen, underskrives expeditionen av
honom och kontrasigneras av vederbörande kanslitjänsteman.

Utgående expeditioner, i vilkas handläggning avdelningschef deltagit
i stället för överstyrelsens chef, underskrivas av avdelningschefen för vederbörande
avdelning och antecknas över namnet: »för skolöverstyrelsen.»

Skrivelser och utlåtanden till Kungl. Maj:t skola innehålla uppgift om
de medlemmay av styrelsen, som deltagit, vad beträffar pleniärenden i av -

görandet samt i fråga om övriga ärenden i den slutliga handläggningen,
ävensom kontrasigneras av vederbörande kanslitjänsteman.

2. Skrivelser, som avgå till utländsk myndighet, må underskrivas av
chefen ensam.

3. Då överstyrelsens chef är hindrad att underteckna expedition i
ärende, som i punkterna 1 och 2 omförmäles, undertecknas densamma
»för skolöverstyrelsens chef» av chefens ställföreträdare.

4. Expeditioner i ärenden, som enligt § 33 handlagts eller avgjorts
av ledamot, förses med underskriften »på skolöverstyrelsens vägnar» och
vederbörande ledamots namnteckning.

4. Inspektion.

§ 38.

1. Inspektion av de under överstyrelsens inseende ställda anstalterna
verkställes av överstyrelsens chef och ledamöter samt, vad vissa av
dessa anstalter beträffar, jämväl av för ändamålet särskilt anställda inspektörer
och konsulenter, och skall sagda inspektion avse att förskaffa
överstyrelsen en noggrann kännedom om ifrågavarande anstalters tillstånd
och behov, att övervaka, att gällande författningar vid dem efterlevas,
samt att genom upplysningar och råd understödja och främja det vid anstalterna
bedrivna arbetet.

Beträffande all inspektion skall iakttagas, att densamma icke må avse
att åstadkomma en likformighet, som ej betingas av sakliga hänsyn, eller
som kan bliva hinderlig för arbetets anpassning efter skilda förhållandens
olika krav.

2. För den inspektion, som avses i punkt 1, skall överstyrelsens chef
efter samråd med vederbörande befattningshavare, i den mån sådant kan
ske, uppgöra lämplig fördelning. Härvid skall tillses, att befattningshavare
i regel hänvisas till inspektion av läroanstalt, som lyder under den avdelning
befattningshavaren själv tillhör, befattningshavare dock obetaget
att efter uppdrag av överstyrelsens chef besöka även annan anstalt. Beträffande
den överstyrelsen åliggande inspektion äger chefen att efter
samråd med sagda befattningshavare bestämma tiderna för de särskilda
inspektionsbesöken. Själv må han, när han så finner nödigt och hans
övriga ämbetsgöromål det medgiva, företaga inspektion, som här är i fråga.

3. Vid besök i anstalt, ställd under överstyrelsens inseende, äger inspektionsförrättaren
fritt och obehindrat tillträde till anstalten i dess helhet
och till alla dess handlingar ävensom rätt att av anstaltens styrelse och

112

av de vid anstalten anställda befattningshavarna erhålla alla de upplysningar,
som kunna främja syftet med besöket.

4. Vid inspektion av anstalt, vilken icke är underkastad annan inspektion
än den, som utövas av överstyrelsens chef, ledamöter eller hos överstyrelsen
anställda inspektörer och konsulenter, äger inspektionsförrättaren
att i anledning av de under inspektionen gjorda iakttagelserna dels göra
muntliga erinringar till anstaltens styrelse och de vid anstalten anställda
befattningshavarna, dels ock, där han så finner lämpligt, tillställa anstaltens
styrelse eller föreståndare en skriftlig promemoria; börande han dock,
därest frågan är av större vikt, underställa densamma överstyrelsens prövning
och avgörande. När inspektionsförrättaren anser det ändamålsenligt,
må han genom vederbörande ordförande sammankalla anstaltens styrelse
ävensom genom vederbörande rektor eller föreståndare de vid anstalten
anställda befattningshavarna eller vissa av dem för att överlägga med
dem eller meddela dem de anvisningar och råd, till vilka han finner sig
befogad, och må han därvid såsom ordförande leda förhandlingarna.

5. I fråga om inspektion av anstalt, som är underkastad såväl den i
föregående punkt omförmälda som annan inspektion, gäller i motsvarande
tillämpning, vad i sagda punkt föreskrives; dock att, därest besök vid
sådan anstalt giver överstyrelsens inspektionsförrättare anledning till åtgärd
beträffande någon sida av anstaltens verksamhet, som även faller under
annan inspektion, meddelande om dylik åtgärd skall, därest icke inspektionsförrättaren
finner ärendet vara av beskaffenhet att påkalla omedelbart
ingripande, efter samråd med den inspektör, inseendet över anstalten
närmast tillkommer, tillställas vederbörande styrelse eller befattningshavare;
skolande i varje fall till sagda inspektör snarast möjligt lämnas meddelande
om den av inspektionsförrättaren beslutade eller vidtagna åtgärden.

6. Finner överstyrelsen, för vinnande av kännedom om den högre
skolundervisningens eller folk- eller yrkesundervisningens allmänna tillstånd
eller för avgivande av svar å till överstyrelsen överlämnade remisser, erforderligt,
att dess chef eller någon av dess ledamöter besöker läroanstalt,
som icke är ställd under skolöverstyrelsens inseende, må dylikt besök äga
rum, dock under iakttagande, att den besökande icke äger ingripa i läroanstaltens
verksamhet, samt att besöket må ske först efter det anmälan
därom blivit gjord hos chefen för den centrala myndighet, under vilken
anstalten i fråga lyder.

7. För inspektion, som verkställts av befattningshavare inom överstyrelsen,
ävensom för åtgärder, föranledda av sådan inspektion, skall till överstyrelsen
inom tid och på sätt, som överstyrelsen bestämmer, avgivas redogörelse.

1 lii

5. Daglig arbets- och mottagningstid m. m.

§ 39.

För befattningshavare hos överstyrelsen skall, i den mån ej nedan
eller i särskilda instruktioner annorlunda stadgas, eller sagda befattningshavare
ej äro upptagna av dem åliggande inspektion, den dagliga arbetstiden
å tjänsterummet varje söckendag utgöra sex timmar, förlagda till
tider, om vilka i arbetsordningen eller eljest av chefen meddelas närmare

bestämmelser. , ,

I den sålunda bestämda arbetstiden å tjänsterummet äger överordnad
att vid alla de tillfällen, då göromålens gång det kräver, påfordra nödig
utsträckning, för kvinnligt biträde dock endast med ytterligare en timme.
Å andra sidan må överstyrelsens chef, om och i den man omständigheterna
det medgiva, kunna för högst tre månader under tiden juni—september
inskränka den dagliga arbetstiden å tjänsterummet intill fyra timmar.

För fullgörande av allmänt uppdrag, meddelat av Kungl Maj:t eller,
pa grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande, av ämbetsverk eller annan myndighet,
må erforderlig inskränkning äga rum av den föreskrivna dagliga

arbetstiden å tjänsterummet. c

Därest i särskilda fall arbete i tjänsten kan med. större fördel utföras
utom tjänsterummet, må medgivande till inskränkning av arbetstiden a
tjänsterummet lämnas av chefen eller, efter hans bestämmande, av vederbörande
ledamot. Fråga om inskränkning i övrigt för särskilda fall av den i
allmänhet fastställda arbetstiden å tjänsterummet prövas i enahanda ordmng.

Yad i denna paragraf är stadgat om viss arbetstid å tjänsterummet
må ej verka till hinder för utövande av riksdagsmannauppdrag.

För överstyrelsens chef och ledamöter skall viss daglig, för allmänbetens
mottagande avsedd tid vara bestämd och genom anslag inom överstyrelsens
lokal tillkännagiven. I den mån överstyrelsen finner det erforderligt,
skall viss daglig mottagningstid bestämmas och på enahanda sätt
tillkännagivas även för annan befattningshavare. Registratorskontoret skall
för allmänheten hållas öppet minst fem timmar varje söckendag; dock ma
överstyrelsens chef, där sådant finnes utan olägenhet kunna äga rum, för
högst tre månader under tiden juni—september inskränka den sålunda
bestämda expeditionstiden intill fyra timmar om dagen.

114

6. Tjänstetillsättning, kompetensfordringar, semester och annan ledighet,

vikariat och avsked.

§ 40.

1. Överstyrelsens chef tillsättes av Kungl. Maj:t.

Avdelningscheferna inom överstyrelsen ävensom chefens ställföreträdare
forordnas, efter förslag av chefen, av Kungl. Maj:t för viss tid
.. “V, ^rstyrelsens ledamöter, konsulenten för husligt arbete, inspek tören

för folkhögskolorna, konsulenten för den populärvetenskapliga föreläsmngsverksamheten,
förste bibliotekskonsulenten, inspektören för dövstumundervismngen
samt inspektören för blindundervisningen tillsättas av
llungi Maj:t, ledamöterna efter förslag av överstyrelsens chef, de övriga
efter förslag av överstyrelsen. s

3. Sekreterare tillsättes av Kungl. Maj t efter förslag av överstyrelsen
• n Uv0ri?t inspektörer och tjänstemän samt biträden och vaktmästare
tillsattas, savida icke genom särskilda föreskrifter annorlunda är bestämt
av överstyrelsen med iakttagande beträffande de särskilda befattningshavarna,
att tillsättning ma ske endast medelst förordnande, så länge anslag
tor vederbörande befattning är uppfört å extra stat.

§ 41.

^överstyrelsens chef och ledamöter ävensom de hos överstyrelsen anställda
inspektörerna och konsulenterna skola vara, förutom ur rent personhg
synpunkt för uppdraget lämpliga, tillika i besittning av den insikt
och den praktiska erfarenhet, som deras särskilda uppgifter inom överstyrelsen
påkalla och höra helst väljas så, att de företräda olika undervisningsområden.
Till ledamöter mom läroverks- och folkskolavdelningarna
skola i regel utses ordinarie lärare vid läroanstalt, som tillhör vederbörande
avdelnings verksamhetsområde.

§ 42.

1. Då befattning inom överstyrelsens kansli, som på förslag av överstyrelsen
skall tillsättas av Kungl. Majrt, blir ledig, utfärdar överstyrelsen
kungörelse därom i allmänna tidningarna samt medelst anslag i överstyrelsens
lokal, med föreläggande av trettio dagars ansökningstid, räknat
från den dag kungörandet sker. Efter denna tids förlopp insänder över -

115

styrelsen ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t samt förordar därvid
till tjänstens erhållande den bland de sökande, som anses företrädesvis
böra ifrågakomma, eller anmäler, att sadant förord icke kan lämnas någon
av de sökande.

2. Blir befattning inom överstyrelsens kansli, vars innehavare tillsättes
av överstyrelsen, ledig, skall densamma i allmänna tidningarna samt
medelst anslag i överstyrelsens lokal kungöras till ansökning inom trettio
dagar.

3. För behörighet till sekreterartjänst fordras att hava avlagt examen,
vilken berättigar till inträde i rättegångsverken, samt att äga förfarenhet
i domarvärv.

§ 43.

1. Semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan äga rum, i den ordning, som av överstyrelsens chef uppgöres,
årligen atnjutas av chefen och en var av ledamöterna samt av förste bibliotekskonsulenten
och sekreterare under en och en halv månad, av andre
bibliotekskonsulenten, notarie, registrator och aktuarie samt av kvinnligt
biträde å ordinarie stat en var under en månad, ävensom av vaktmästare
under femton dagar; börande chefen, då han vill begagna sig av semester,
göra anmälan därom hos chefen för ecklesiastikdepartementet.

2. Tjänsteman, som har sig penningförvaltning anförtrodd, är pliktig
att begagna sig av semester å tid av året, som av överstyrelsens chef bestämmes.

§ 44.

1. Annan ledighet än semester må av överstyrelsens chef, efter anmälan
hos chefen för ecklesiastikdepartementet, åtnjutas under högst femton
dagar årligen.

Sådan ledighet må av överstyrelsen beviljas ledamot under högst en
och en halv månad och annan befattningshavare, utom de i punkt 3 avsedda,
under högst sex månader för år.

Erfordras tjänstledighet längre tid än nu är sagt, skall ansökning
därom göras hos Kungl. Maj:t.

2. Extra befattningshavare må av överstyrelsen beviljas frihet från
tjänstgöring för så lång tid, som finnes lämpligt.

3. Om annan ledighet än semester för biträde och vaktmästare äger
överstyrelsen att, efter förekommande omständigheter, besluta.

116

§ 45.

1, Erfordras vikarie för ledamot eller för inspektör eller konsulent,
som av Kungl. Maj:t förordnas, skall i fråga om ledamot överstyrelsens
chef samt i övriga fall överstyrelsen göra hemställan hos Kungl. Maj:t om
förordnande å befattningen.

Vid tillfälligt förfall för ledamot äger överstyrelsens chef för högst
två veckor förordna vikarie, därest arvode för vikarie kan bestridas av för
ändamålet tillgängliga medel.

2. Vikarie för annan befattningshavare förordnas av överstyrelsen;
börande dock, i fall vikarie erfordras för sekreteraren under så lång tid,
att ansökning om ledigheten skall, enligt vad i § 44 sägs, göras hos Kungl.
Maj:t, överstyrelsen föreslå lämplig person att av Kungl. Maj:t förordnas
att uppehålla tjänsten.

§ 46.

Ansökan om avsked eller entledigande från befattning hos överstyrelsen
skall, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj:t, överlämnas till
Kungl. Maj:ts avgörande men i annat fall prövas av överstyrelsen.

Innan sökt avsked av överstyrelsen beviljas, bör, där fråga föreligger
om den avskedstagandes rätt till pension, sådan fråga vara prövad i därför
stadgad ordning.

7. Åtal och ansvar för tjänstefel.

§ 47.

1. Beträdes överstyrelsens chef eller ledamot med fel eller försummelse
i tjänsten, sker åtal inför Svea hovrätt.

2. Om annan befattningshavare i överstyrelsen, än i punkterna 1,4 och 5
av denna § sägs, gör sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller till
vanvördnad mot förman eller brister i lydnad, äger överstyrelsen att, efter
omständigheterna, tilldela honom lämplig varning eller ock förordna om
hans tilltalande inför Svea hovrätt av den, som justitiekanslersämbetet, pa
överstyrelsens anmälan, därtill förordnar; ägande överstyrelsen emellertid
från tjänstens utövning avstänga den felande, intill dess över honom blivit
slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnat, och komma under
tiden hans löneinkomster att innehållas, där ej överstyrelsen finner skäl
låta honom uppbära någon del därav.

3. Är fråga om åtal mot befattningshavare i överstyrelsen med av -

117

seende å redovisning av allmänna medel, förhålles efter vad därom särskilt

tinnes stadgat. , Q .. ,

4. Kvinnligt biträde eller skrivbiträde, som begär förseelse, varom i

punkt 2 av denna § sägs, må av överstyrelsen varnas eller på högst tre manader
suspenderas från tjänst och lön. Har beslut om suspension fattats, äger
överstyrelsen avstänga den felande från tjänstgöring, till dess beslutet

vunnit laga kraft. „ „ 0 ,

Biträde, som ej låter sig rätta eller som begär fel av svarare beskaffenhet,
må av överstyrelsen skiljas från befattningen.

5. Vad i nästföregående punkt sägs gäller även om vaktmästare.

(j. Extra befattningshavare, som ådagalägger försumlighet, oskicklighet
eller klandervärt uppförande eller eljest visar sig olämplig, äger överstyrelsen
omedelbart skilja från anställningen. Den, vilken utan skäl som
överstyrelsen godkänt, vägrat mottaga förordnande eller utan behörigt
tillstånd avhållit sig från tjänstgöring mer än tre manader, anses själv
hava uteslutit sig från överstyrelsen.

8. Besvär över skolöverstyrelsens beslut.

§ 48.

Den, som icke åtnöjes med överstyrelsens beslut, äger, där ej annorlunda
är genom särskild författning stadgat, att hos Kungl. Maj:t söka
ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet
före klockan tolv å trettionde dagen efter den, da klaganden erhållit
del av beslutet, vilket beträffande beslut om tjänstetillsättning, varom
meddelande införts i allmänna tidningarna, skall anses hava skett den dag,
då meddelandet varit där infört.

Över tilldelad varning må klagan icke föras. o

överstyrelsens beslut om befattningshavares avstängning tran tjänstgöring
går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.