BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1917:3)

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

UTVIDGNING ÅF STÄMPELBESKATTNINGEN

AFG1FVET DEN 29 DECEMBER 1909

DÄRTILL FÖRORDNADE KOMMITTERADE

STOCKHOLM 1910
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

Till Herr Statsrådet och Chefen för knngl. finansdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t den 27 maj 1909 benryndigat chefen för
kungl. finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga personer ,
att inom finansdepartementet uppgöra förslag i syfte att genom allmän
utveckling af stämpelbeskattningen åt staten bereda ökade inkomster
under denna skattetitel, har Herr Statsrådet den 11 påföljande juni uppdragit
åt undertecknade att utföra ifrågavarande arbete, därvid åt
undertecknad Wachtmeister anförtroddes att i egenskap af ordförande närmast
leda arbetet.

Kommitterade, som på kallelse af Herr Statsrådet första gången
sammanträdde den 16 juni 1909, få nu efter slutadt arbete öfverlämna
af kommitterade uppgjordt förslag till förordning om ändrad lydelse af
vissa delar af förordningen angående stämpelafgift en jämte till förslaget
hörande motiv och bilagor.

Stockholm den 29 december 1909.

HANS WACHTMEISTER.

VICTOR MOLL. ERNST von SYDOW.

II. Theniptander.

F tf r s 1 a §•

till

Förordning om lindrad lydelse af vissa delar af
förordningen angående stämpelafgiften.

II ART.

Om stämpel till enskilda handlingar.

8 §•

Följande enskilda handlingar skola förses med stämpel på sätt
här nedan stadgas.

B) Fideikommissbref om fast egendom, Gåfvobref, Morgongåfvobref,
Testamente och Äktenskapsförord:

Gåfva af fast egendom: afhandling därom skall, då den för lagfart
företes, förses med stämpel till nedannämnda belopp:

då egendomen gifvits till skyldeman i rätt nedstigande led: 90
öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde; samt

i annat fall: 1 krona 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af
egendomens värde.

Se för öfrigt 10, 13 och 18 §§.

C) Öfrig a stämpelpliktiga enskilda handlingar:

Aktiebref i inländskt aktiebolag skall, innan brefvet af bolaget utgifves,
förses med stämpel af 10 öre för hvarje fulla 10 kronor af det
belopp, hvarå den i brefvet afsedda aktie lyder, eller, om brefvet
utfärdats å två eller flera aktier, af det belopp, hvarå aktierna
sammanlagdt lyda; dock att, ifall enligt bolagets beslut för aktie
skall erläggas betalning med högre belopp än det, hvarå aktien
lyder, stämpeln skall beräknas i förhållande till det högre beloppet.

Aktiebref, som utan erläggande af betalning utfärdas såsom ersättning
för förkommet eller förstördt sådant bref eller i utbyte
mot aktiebref i samma bolag, är fritt från stämpel, därest det nya
aktiebrefvet utfärdas å belopp, icke öfverstigande det, hvarå det.
förkomna, förstörda eller utbytta aktiebrefvet lydt, eller, om det
nya aktiebrefvet skall ersätta flera äldre bref, dessas sammanlagda
belopp, samt det eller de äldre blefven varit försedda med stämpel
i vederbörlig ordning eller icke skolat med stämpel beläggas.
Aktiebref, som sålunda utfärdas utan att stämpelbeläggas enligt
ofvan stadgade grunder, skall förses med anteckning om orsaken
därtill.

För aktiebrefs behöriga stämpelbeläggning eller förseende med
anteckning om orsaken till underlåten stämpelbeläggning svare
ledamöterna i bolagets styrelse eller, ifall tillsynen öfver stämpelbeläggningen
enligt bolagets beslut uppdragits åt en eller flera af
dem, dessa ledamöter.

Se för öfrigt 32 §.

Check: lika med Skuldebref;

dock att check, som icke är ställd att betalas af medel, som hos
bank, annan kreditinrättning eller bankir föras i räkning för utställaren,
skall, om checken är utfärdad inom riket och ställes att
å utrikes ort betalas eller är utfärdad å utrikes ort, förses med
stämpel lika med Växel.

Checkräkning, upp- och afskrifningsräkning, giroräkning, folioräkning,
löpande räkning eller annan sådan icke till sparkasseräkning hänförlig
räkning hos bank, annan kreditinrättning eller bankir, därå
penningar mottagas för att vid anfordran återbetalas; besked eller
annan anteckning om ränta därå; lika med besked eller annan anteckning
om ränta å Depositionsräkning.

Depositionsräkning, kapitalräkning eller annan räkning hos bank, annan
kreditinrättning eller bankir, därå penningar mottagas för att först
efter viss tid eller viss tid efter uppsägning återbetalas: räntebesked,
räntekupong, kvittens eller annan anteckning, hvarigenom
insättare tillgodoföres eller erkänner sig hafva mottagit ränta a
räkningen, skall af banken, kreditinrättningen eller bankiren, da
anteckning, efter hvad nyss blifvit sagdt, delgifves insättaren eller,
där sådan delgifning icke äger rum, då räntebeloppet godtskrifves
insättaren, förses med stämpel af 5 öre, om räntebeloppet öfverstiger
5 men ej uppgår till 10 kronor, samt af 10 öre för hvarje
fulla 10 kronor af räntebeloppet, om detta uppgår till 10 kronor
eller högre belopp;

dock att besked eller annan anteckning om ränta å penningar,
som innestå i sparbank, är från stämpel fritt.

Hvad sålunda är stadgadt i fråga om stämpel för ränta å här
omförmälda räkningar äger icke tillämpning i afseende å medel,
som äro insatta för statsförvaltningen tillhörande allmänt verk eller
styrelse samt Riksdagens verk, så länge dessa medel för sådant
verk eller styrelse innestå, och ej heller å medel, som innestå för
utländsk räkningshafvare, hvilken icke är inom landet bosatt.

Sökes på grund af bevis om insättning på depositionsräkning hos
offentlig myndighet betalning, skall detsamma förses med stämpel
af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för
hvilket betalning sökes;

dock är depositionsbevis fritt från sistnämnda stämpelafgift, då
på grund däraf fordran bevakas i konkurs.

Se för öfrigt 51 och 52 §§.

Fraktslut — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Försäkringsbref eller annan handling, hvarigenom försäkring meddelas;
lika med Certeparti.

Kvittens å premie för brandförsäkring, lifförsäkring, blandad
lif- och kapitalförsäkring eller blandad lif- och lifränteförsäkring,
ehvad kvittenset tecknas å försäkringshandling eller särskild! utfärdas,
skall med undantag, som här nedan sägs, innan det till försäkringstagaren
utlämnas, af försäkringsgifvaren eller hans agent förses
med stämpel till nedannämnda belopp:

vid brandförsäkring, för hvarje fulla 1,000 kronor af försäkringssumman
:

1 öre,

2 »

4 »

8 »

12 ''»
15 5)

25 »

försäkringstiden icke uppgår till 6 månader,

» uppgår till 6 månader, men icke till 2 år,

» uppgår till 2 år, men icke till 4 år,

» uppgår till 4 år, men icke till 7 år,

» uppgår till 7 år, men icke till 10 år,

» uppgår till 10 år eller om försäkringen

gäller annan bestämd längre tid,
försäkringen gäller för all framtid; samt

vid lifförsäkring, blandad lif- och kapitalförsäkring eller blandad
lil- och livränteförsäkring: 3 öre för hvarje fulla 10 kronor af årspremien
eller, där premien icke erlägges med visst belopp för år,
af inbetaldt premie- eller kapitalbelopp; dock att frihet från stämpel
äger rum, då försäkringssumman icke uppgår till 1,000 kronor.

Olycksfallsförsäkring, som omfattar försäkring för dödsfalls skull
genom olyckshändelse, inbegripes icke under bestämmelserna om
stämpelafgift vid lifförsäkring.

Erlägges premie för brandförsäkring icke på en gång för hela
försäkringstiden eller erlägges årspremie för annan stämpelpliktig
försäkring i flera inbetalningar, skall hela den på försäkringen eller
premien belöpande stämpelaigiften inbetalas, då den första premiebetalningen
verkställes.

Tages å föremål eller lif, som är försäkradt för en till 1,000
kronor icke uppgående försäkringssumma, i samma försäkringsanstalt
samtidigt eller senare ytterligare försäkring till belopp, som
sammanlagdt med förstnämnda försäkringssumma öfverstiger 1,000
kronor, skall premiekvittens å en af försäkringarna stämpelbeläggas,
som om kvittenset gällde hela den summa, för hvilken föremålet
eller lifvet är försäkradt.

Vid återför säkring äger frihet från stämpel rum.

Har på ömsesidighet grundad brand försäkringsanstalt jämlikt
kung!, kungörelsen angående uppbörd af afgifter till vissa på ömsesidighet
grundade försäkringsanstalter den 22 oktober 1886 eller
på grund af äldre gällande bestämmelser erhållit rätt att få delägarnas
på landet afgifter till anstalten debiterade, indrifna och
redovisade genom häradsskrifvare och kronofogdar i sammanhang
med kronouppbörden, skall anstaltens styrelse låta uträkna och å
den i 2 § af nyssnämnda kungörelse omförmälda debiteringslängd
upptaga för hvarje i längden införd brandstodsafgift den stämpelafgift,
som enligt denna förordning bör för kvittens å brandstods -

afgiften utgöras, med anteckning tillika om försäkringssummans
storlek. I fråga om sistnämnda stämpel afgå fts debitering, indrifvande
och inleverering samt arfvode till häradsskrifvare och kronofogde
gälle hvad i 2 § af sagda kungörelse är i fråga om försäkringsafgifter
stadgadt; börande i följd häraf det å debetsedeln
tecknade kvitto icke förses med den här ofvan för premiekvittens
stadgade stämpel.

Förvärf af fast egendom — — — — — — — — — —

Jordafsöndring, afhandling därom:

för alltid; se Köp af fast egendom;

till besittning för viss tid eller på lifstid; se Nyttjanderätt.

Kvittens, tecknadt å räkning eller faktura, hvarigenom någon erkänner
sig hafva mottagit likvid för levererad vara eller för arbete, utfördt
af den, som enligt gällande författningar är pliktig att hos vederbörande
myndighet göra anmälan om utöfvande af yrke, så ock
annan handling, hvarigenom sådant erkännande lämnas, skall af den,
som tecknar kvittenset eller utfärdar handlingen, före utlämnandet
förses med stämpel af 10 öre;

dock att frihet från stämpel äger rum, då det kvitterade beloppet
icke uppgår till 20 kronor.

„ som, för inkassering af penningar genom annan person än fordringsägaren,
från en ort till en annan försändes; lika med Växel;

”dock att kvittens, som afser inkassering af penningar genom
postverkets försorg eller genom s. k. efterkraf, är från stämpel
fritt.

Se för öfriyt 27 §.

Köp af fast egendom: afhandling därom eller af offentlig myndighet utfärdad
köpehandling skall, då den för lagfart företes, förses med
stämpel, som, utom i de fall, hvarom nedan stadgas, skall utgöra
90 öre för hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde.

Köpeafhandling, på grund hvaraf lagfart sökes lör aktiebolag,
som icke drifver bankrörelse eller som icke är berättigadt att erhålla
statslån från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfonden,
bör beläggas med stämpel af 1 krona 80 öre för hvarje fulla 100
kronor af egendomens värde.

Öfverstiger köpeskillingen icke 3,000 kronor och uppgår icke
tillika den inkomst, för hvilken köparen enligt gällande förordning
angående inkomstskatt senast taxerats, till 1,800 kronor, förses
köpeafhandlingen med stämpel allenast af 60 öre för hvarje fulla
100 kronor af egendomens värde.

Där köpeafhandling, utan tillägg till eller förändring i stadgade
villkor, öfverlåtes inom den för lagfart föreskrifna tid, räknadt från
första fånget, och inom samma tid för lagfart företes samt köpeaf
lian dlingen därvid är åtföljd af skriftlig, af såväl säljare som
köpare på heder och samvete afgifven förklaring, att icke'' i någon
form lämnats eller skall lämnas annan betalning för köpet än den,
som finnes upptagen i den för lagfart företedda fångeshandlingeip
äger stämpelbeläggning rum allenast för sista fånget.

Fångeshandling, på grund hvaraf sökes lagfart å järnväg, är
från stämpel fri.

Köp af lösören, liv lika i säljarens vård kvarblifva-------

Lottbief i inländskt solidariskt bankbolag skall, innan brefvet af bolaget
utgitves, förses med stämpel af 10 öre för hvarje fulla 10 kronor
af det belopp, hvarå den i brefvet afsedda lott lyder, eller, om brefvet
utfärdats å två eller flera lotter, åt det belopp, hvarå lotterna
sammanlagdt lyda; dock att, ifall enligt bolagets beslut för lott
skall erläggas betalning med högre belopp än det, hvarå lotten
lydei, stämpeln skall beräknas i förhållande till det högre beloppet.

Lottbref, som utan erläggande af betalning utfärdas såsom ersättning
för förkommet eller förstördt sådant bref eller i utbyte
mot lottbref i samma bolag, är fritt från stämpel, därest det nya
lottbrefvet utfärdas å belopp, icke öfverstigande det, hvarå det
föikomna, förstörda eller utbytta lottbrefvet lydt, eller, om det nva
lottbrefvet skall ersätta flera äldre bref, dessas sammanlagda belopp,
samt det eller de äldre brefven varit försedda med stämpel i vederbörlig
ordning eller icke skolat med stämpel beläggas. Lottbref,
som sålunda utfärdas utan att stämpelbeläggas enligt ofvan stadgade
grunder, skall förses med anteckning om orsaken därtill.

För lottbrefs behöriga stämpelbeläggning eller förseende med
anteckning om orsaken till underlåten stämpelbeläggning svare
ledamöterna i bolagets styrelse eller, ifall tillsynen öfver stämpelbeläggningen
enligt bolagets beslut uppdragits åt en eller flera af
dem, dessa ledamöter.

Se för öfrigt 32 §.

Lottsedel för deltagande i lotteri, som med Kungl. Maj ds tillstånd
anordnats, skall af lotteriets anordnare före utlämnandet förses med
stämpel, då lotteriet afser penningar, af 10 öre för hvarje hel krona
af det belopp, hvarå lottsedeln lyder, och, då lotteriet afser andra
värdeföremål, af 10 öre för hvarje lottsedel.

Se för öfrigt 53 §.

Jjösurclcöp — — — — — — — — — —- — — — — — — —
Nyttjanderätt till fast egendom: för afhandling därom skall stämpel
utgöras enligt följande grunder.

Stämpelafgiften utgår med 5 öre för hvarje fidla 10 kronor al
det belopp, som hvarje gång erlägges i arrende eller hyra, ehvad den
sålunda erlagda afgälden afser längre eller kortare del af legotiden;

dock att frihet från stämpel äger rum vid lega af jordbruksfastighet,
då den i nyttjanderättsaftalet bestämda kontanta afgälden,
för år beräknad, understiger 200 kronor, och vid lega åt annan
fastighet, då nyttjanderättsaftalet afser bostadslägenhet om högst
två rum med kök och tillika den i aftalet bestämda kontanta afgälden,
för år beräknad, icke uppgår till 600 kronor, samt att
stämpelafgift icke beräknas för persedlar eller tjänstbarheter, som
ingå i afgälden, och ej heller för afgäld eller del däraf, som består
i utgörande af å fastigheten hvilande onera eller utskylder. Erlägges
för nyttjanderätten viss afgift en gång för alla, äger frihet
från stämpel rum, då det belopp, som motsvarar fem procent af
denna afgift, med tillägg af den årliga afgälden, där sådan är
utfäst, icke uppgår i fråga om lega af jordbruksfastighet till 200
kronor och i fråga om lega af annan fastighet till 600 kronor
samt nyttjanderättsaftalet i sistnämnda fall afser bostadslägenhet
om högst två rum med kök.

I det arrende eller den hyra, som ligger till grund lör stämpelafgiftens
utgörande, inberäknas icke den del af arrende- eller hyresbelopp,
som belöper å inventarier, möbler eller andra lösören, som
ingå i nyttjanderättsaftalet.

Upplåtaren af nyttjanderätten eller hans ombud skall, då arrendeeller
hyresbelopp erlägges, med ofvan föreskrifna stämpel förse
arrende- eller hyreskontraktet eller, där erkännandet af beloppets
mottagande sker genom särskildt utfärdad handling, denna senare.

Hvad ofvan stadgas gäller äfven för det fall, att upplåtaren af
nyttjanderätten icke själf äger, utan arrenderar eller hyr den fastighet,
som med nyttjanderätt upplåtes.

Under nyttjanderätt, för hvilken stämpel skall erläggas, innefattas
icke upplåtelse af möblerad bostad under kortare tid än
ett år.

Sökes på grund af afhandling om nyttjanderätt till fast egendom
hos offentlig myndighet betalning, skall afhandlingen förses med
stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp,
för hvilket betalning sökes.

Obligation, som utfärdas här i riket, skall af obligationsutgifvaren före
utlämnandet förses med stämpel af 60 öre för belopp, ei öfverstigande
100 kronor, och därutöfver 60 öre för hvarje "påbörjadt
hundratal kronor;

dock att frihet från sådan stämpel äger rum för svenska statens,
Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer.

Obligation, som utgifvits i utlandet, skall, innan den härstädes
belånas, försäljes eller på hvad sätt det vara må öfverlåtes, förses
med stämpel enligt nyssnämnda grund, där icke annorledes här
nedan stadgas. Sådan obligation vare fri från stämpel, därest
genom vederbörande magistrats påteckning å obligationen styrkes,
att den blifvit för magistraten uppvisad före den 1 januari 1895.
A obligation, som i utlandet utgifvits och efter ingången af år
1895 men före den 1 juli 1910 inkommit i riket, äger innehafvaren,
om obligationen före sistnämnda dag hos magistrat i stad uppvisas,
kostnadsfritt bekomma påteckning om dagen för uppvisandet.
Obligation, som blifvit med sådan påteckning försedd, skall, då
den härstädes belånas, försäljes eller på hvad sätt det vara må
öfverlåtes, beläggas med stämpel enligt de för obligation närmast
före den 1 juli 1910 gällande bestämmelser.

Sökes på grund af obligation, för hvilken ofvanstående stämpelafgift
icke skolat utgöras, hos offentlig myndighet betalning, skall
obligationen förses med stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100
kronor af det kapitalbelopp, för hvilket betalning sökes;

dock är obligation fri från sistnämnda stämpel, då på grund
däraf fordran bevakas i konkurs.

Obligation, som utfärdas endast såsom ersättning för förkommen
eller förstörd sådan handling eller i utbyte mot obligation eller
obligationer af samma utgifvare och med samma räntefot, är fri
från stämpel, därest den nya obligationen utfärdas å belopp, icke
öfverstigande det, hvarå den förkomna, förstörda eller utbytta
obligationen lydt, eller, om den nya obligationen skall ersätta derå
äldre obligationer, dessas sammanlagda belopp samt den eller de
äldre obligationerna varit försedda med stämpel i vederbörlig ordning
eller icke skolat med stämpel beläggas. Obligation, som sålunda
utfärdas utan att stämpelbeläggas enligt ofvan stadgade grunder, skall
af obligationsutgifvaren förses med anteckning om orsaken därtill.

Därest för särskilda delar af skuldbelopp utfärdats löpande förskrifningar,
Indika uppenbarligen äro afsedda att utsläppas i den

allmänna rörelsen, galle angående dylik förskrifning, ändock att
den ej betecknats som obligation, hvad i denna förordning är om
obligation stadgadt.

Se för öfriijt 19, 20 och 32 §§.

Skuldebref skall, då det för vinnande af inteckning eller betalning hos
offentlig myndighet företes, förses med stämpel af 25 öre för hvarje
fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för livilket inteckning eller
betalning sökes;

dock är skuldebref fritt från sådan stämpel, då på grund däraf
fordran bevakas i konkurs eller inteckning sökes i järnväg eller
då detsamma skall förses med stämpel lika med obligation i enlighet
med hvad här nedan sägs.

Har kommun erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd till upptagande af
amorteringslån, skall, under förutsättning att det till upptagande
medgifna lånets belopp icke understiger 200,000 kronor och att
återbetalningstiden är bestämd till minst 15 år, skuldförskrifning,
som utfärdas å lånebeloppet eller del däraf, af utgifvaren förses med
stämpel till samma belopp, som för obligation stadgas.

Se för ofri g t 21 och 22 §§.

Sparkasserältning eller därmed likartad räkning bos bank, annan kreditinrättning
eller bankir: räntebesked, räntekupong, kvittens eller
annan anteckning, hvarigenom insättare tillgodoföres eller erkänner
sig hafva mottagit ränta å räkningen, skall af banken, kreditinrättningen
eller bankiren, då anteckning, efter hvad nyss blifvit sagdt,
delgifves insättaren eller, där sådan delgifning icke äger rum, då
räntebeloppet godtskrifves insättaren, förses med stämpel af 10 öre
för hvarje fulla 10 kronor af räntebeloppet;

dock att frihet från stämpel äger rum, om beloppet af den ränta,
som under ett kalenderår tillgodoföres insättare, vare sig medlen
innestått hela året eller blott en del däraf, icke uppgår till 20 kronor.

Se för öfricjt 51 och 52 §§.

Undantag skontrakt---— — — — — — — — — — — — — —

Växel skall förses med stämpel enligt följande grunder:

a) Växel, som utfärdas inom riket och ställes att å inrikes ort
betalas, skall, innan den öfverlåtes eller till betalning företes,
beläggas med stämpel af 50 öre för hvarje påbörjadt belopp af
1,000 kronor, hvarå växeln lyder;

dock att dylik växel å belopp, ej öfverstigande 100 kronor, är
fri från stämpel, samt att sådan växel å belopp, som öfverstiger
100 kronor, men icke 300 kronor, skall förses med stämpel af 20
öre, och växel å belopp, som öfverstiger 300 kronor, men ej 500
kronor, med stämpel af 30 öre.

b) Växel, som utfärdas inom riket och ställes att å utrikes ort
betalas eller som är utfärdad å utrikes ort, skall, då den utställes
eller, om den utfärdats utom riket, innan den här i riket öfverlåtes
eller till godkännande eller betalning företes, beläggas med stämpel
af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor, och därutöfver
50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor, hvarå den lyder.

Utom i fall, hvarom här ofvan under a) sägs, äger frihet från
stämpel för växel rum i följande fall, nämligen

1) för postremissväxel och annan inom riket utfärdad växel, som
är betalbar å inrikes ort vid uppvisandet;

2) för växel, som är ställd att vid uppvisandet betalas af medel,
som hos bank, annan kreditinrättning eller bankir föras i räkning
för utställaren, om växeln är utfärdad inom riket och ställes att å
utrikes ort betalas eller är utfärdad å utrikes ort;

3) för växel, som är dragen från utlandet på utlandet och endast
är betalbar i utlandet; samt

4) för växel, som ställes att betalas till statsförvaltningen tillhörande
allmänt verks eller styrelses order.

År växel utfärdad i flera exemplar och har ett af dem blifvit med
föreskrifven stämpel försedt, vare de öfriga från stämpel fria.

Sökes på grund af godkänd eller protesterad växel hos offentlig
myndighet betalning, skall växeln förses med särskild stämpel af 25
öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för hvilket
betalning sökes;

dock är växel fri från sistnämnda stämpel, då på grund däraf
fordran bevakas i konkurs.

Se för öfrigt 20 §.

Öfverlåtelse af kronohemman eller skattlagdt krononybygge — — — —

11 §■
(Utgår.)

13 §■

Har fast egendom, belägen inom särskilda domstolars områden,
blindt upplåten under äganderätt genom en handling, hvarå lagfart
sökes, skall denna handling förses med stämpel efter fulla värdet vid
den domstol, där den först företes.

19 §.

Den obligationsutgifvare, som här i riket utlämnar obligation, dagtecknad
före den 1 juli 1910, skall förse obligationen med anteckning
om dagen, då den utlämnas.

IV ART.

Om stämplarna ocli deras tillhandahållande.

27 §.

Stämplar skola vara att tillgå af följande slag, nämligen:

a) helarksstämplar å 50 öre samt 1, 1,25, 1,50, 2 och 3 kronor,

b) enkla beläggningsstämplar å 1, 2, 4, 6, 8 och 12 öre äfvensom

enkla och dubbla beläggningsstämplar å 5, 10, 15, 20, 25, 30, 40, 50,

60, 75 och 80 öre samt 1, 1,20, 1,50, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 12,

12,50, 15, 20, 25, 30, 50, 75, 100, 200 och 500 kronor, samt

c) kvittensstämplar å 10 öre. .

Dessutom äger stämpling af blanketter till aktiebref, lottbref och

obligationer rum i den ordning, 32 § föreskrifver.

De under c) omförmälda stämplar äro endast afsedda för kvittens,
tecknadt å räkning eller faktura, och för annan handling, hvarigenom
någon erkänner sig hafva mottagit likvid för levererad vara eller utfördt
arbete; och må till sådana kvittenser och handlingar allenast detta
slag af stämplar användas.

32 §.

Då aktiebref, lottbref eller obligationer enligt 8 § C skola förses
med stämpel, skall detta äga rum sålunda, att stämpling af blanketterna

till aktiebrefven, lottbrefven eller obligationerna sker genom statskontorets
försorg. Den, som vill låta stämpla dylika blanketter, anmäle
sig därom skriftligen hos statskontoret med bifogande af blanketterna
samt tvefald uppgift å dessas valör och antalet af hvarje valör. Statskontoret
fastställer därefter det belopp, med hvilket stämpel enligt bestämmelserna
i denna förordning skall utgöras, och låter, sedan det
erforderliga stämpelbeloppet blifvit inbetaldt, verkställa stämplingen.

Talan mot statskontorets beslut i fråga om stämpelbeloppet fullföljes
i enahanda ordning, som är stadgad för Överklagande af statskontorets
beslut i allmänhet.

37 §.

Har genom misskrifning eller annorledes stämpel blifvit för sitt
ändamål obrukbar, må densamma, helarksstämpel likväl allenast så framt
det blad, hvarå stämpeln är satt, är ostympadt, hos försäljningsman
utbytas mot annan stämpel. Dylikt utbyte må äfven äga rum för stämpel
å växel, som på grund af uteblifvet godkännande återgått till växelutställaren,
då af denne blifvit styrkt, att godkännande å växeln icke erhållits,
äfvensom för stämpel, som oriktigt blifvit använd till handling,
för hvilken stämpel af annat slag skolat nyttjas. Vid utbyte, som här
är omförmäldt, skall för hvarje stämpel betalas 3 öre.

Stämplar till underskrifna expeditioner må afgiftsfritt på enahanda
sätt utbytas, så vida behörigen styrkes, att expeditionerna icke varit
för ändamålet begagnade eller att lösen för dem icke erhållits.

VII ART.

Om särskild ordning för vissa stämpelafgifters utgörande.

51 §.

Den i 8 § C stadgade stämpelafgiften för räntebesked, räntekupong,
kvittens eller annan anteckning, hvarigenom in sättare hos bank,
annan kreditinrättning eller bankir tillgodoföres eller erkänner sig hafva
mottagit ränta å penniDgar, som hos banken, kreditinrättningen eller
bankiren innestå, må kunna på en gång för helt år och utan använd -

ning af stämpel, erläggas genom inbetalning, på sätt bär nedan stadgas,
af ett belopp, motsvarande den stämpelafgift, som under nästföregående
år skolat utgöras.

Bank, kreditinrättning eller bankir, som önskar komma i åtnjutande
af sådan rättighet, skall därom göra anmälan bos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, och skall banken, kreditinrättningen eller bankiren
därvid tillika afkunna skriftlig förbindelse, att å nedan stadgad tid och
till behörigt belopp erlägga nu ifrågavarande afgift, samt, där Kungl.
Maj:ts befallningshafvande finner sådant erforderligt, för förbindelsens
fullgörande ställa nöjaktig säkerhet.

Sedan anmälan, hvarom nu blifvit sagdt, inkommit till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande och affordrad säkerhet blifvit af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande godkänd och aflämnad, skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande
omedelbart meddela statskontoret underrättelse härom samt för
banken, kreditinrättningen eller bankiren utfärda bevis, att hinder icke möter
för banken, kreditinrättningen eller bankiren att i den i denna § omförmälda
ordning fullgöra erläggandet af stämpelafgiften; och skall
genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg på bankens, kreditinrättningens
eller bankirens bekostnad kungörelse om bevisets meddelande
en gång införas i Post- och inrikes tidningar. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande skall ock förordna ett ombud att hos banken, kreditinrättningen
eller bankiren utöfva den befattning, hvarom i denna förordning
stadgas.

Ben inbetalning, hvarom ofvan blifvit stadgadt, skall verkställas
hos statskontoret inom utgången af mars månad, och skall, då sådan
inbetalning sker, tillika ingifvas ett af nyssnämnda ombud efter granskning
af bankens, kreditinrättningens eller bankirens räkenskaper utfärdadt
intyg, att det inlevererade beloppet, beträffande hvilket särskild
uppgift för hvarje slag af inlåningsräkning bör lämnas, utgör den
afgift, banken, kreditinrättningen eller bankiren är pliktig erlägga.

Verkställes icke inbetalningen inom den stadgade tiden, har statskontoret
att förelägga banken, kreditinrättningen eller bankiren viss tid
för fullgörande af inbetalningen. Försittes äfven den tid, skall statskontoret
vidtaga de ytterligare åtgärder, som erfordras för beloppets
indrifvande, samt tillika förklara banken, kreditinrättningen eller bankiren
hafva förverkat rättigheten att på det i denna § omförmälda sätt
erlägga stämpelafgiften; ankommande på Kungl. Maj:t att, på ansökan
af banken, kreditinrättningen eller bankiren, pröfva, huruvida banken,
kreditinrättningen eller bankiren åter må komma i åtnjutande af sagda
rättighet.

52 §.

Bank, annan kreditinrättning eller bankir, som begagnar sig af
den rättighet, hvarom i 51 § stadgats, är skyldig att, när helst så påfordras,
för det i nyssnämnda § omförmälda ombud förete sina räkenskaper
i hvad de afse bankens, kreditinrättningens eller bankirens inlåningsrörelse.

Tredskas banken, kreditinrättningen eller bankiren att fullgöra
hvad någon af dem sålunda åligger, äge Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förelägga den tredskande vite och till sådant vite fälla.

Hvad ombudet vid granskning af räkenskaperna inhämtat må han
icke yppa i vidare mån än som erfordras för afgifvande af det i 51 §
omförmälda bevis.

Yppar tillsyningsman i annat än nu sagdt fall hvad sålunda hemligt
hållas bör, straffes med böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor och vare därjämte skyldig att till fullo godtgöra skada,
som af förseelsen kan hafva uppkommit.

Ombudet skall ersättas af banken, kreditinrättningen eller bankiren
med belopp, som bestämmes af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

53 §.

Konungen äge medgifva, att den, som erhållit tillstånd till anordnande
af lotteri, må fritagas från skyldighet att förse lottsedel med
stämpel, under villkor att han inom en månad efter hvarje dragning
till statskontoret dels inbetalar den på de till dragningen försålda lottsedlar
belöpande stämpelafgift, dels ock inlämnar ett af notarius publicus
på grund af räkenskaperna för lotteriet utfärdadt intyg öfver antalet
sålunda försålda lottsedlar, därvid i fråga om penninglotteri skall angifvas
antalet lottsedlar af hvarje särskild valör; och skall före hvarje
dragning af den person eller myndighet, som erhållit Kungl. Maj:ts
uppdrag att utöfva tillsyn öfver lotteriet, till statskontoret insändas
uppgift om tiden för dragningen.

Inbetalas afgiftsbeloppet icke inom ofvan föreskri fria tid, läte statskontoret
efter skedd utredning indrifva detsamma jämte laga ränta därå.

Å lottsedel, som enligt hvad ofvan sagts må utlämnas utan stämpel,
skall anteckning om Kungl. Maj:ts medgifvande härtill genom lotterianordnarens
försorg påtryckas.

VIII ART.

Om ansvar för öfverträdelse af denna författning.

54 §.

Fel etc. (= 51 § i gällande förordning)

lag.

55 §.

1. Den, som ntgifver, öfverlåter eller till godkännande eller betalning
företer växel eller annan handling, som enligt 8 § skall lika
med växel stämpelbeläggas, utan att, där handlingen skolat förses med
stämpel, fullgöra hvad honom i sådant afseende åligger, böte tio gånger
den felande stämpelns belopp; dock vare minsta bot fem kronor. Samma
bot vare ock, där någon åsidosätter hvad i 8 § under rubrikerna för
checkräkning, depositionsräkning och sparkasseräkning är stadgadt om
utgörande af stämpelafgift i där angifna fall.

2. Åsidosätter någon hvad i 8 § finnes föreskrifvet om stämpelbeläggning
af aktie- eller lösbref, då det af aktiebolag eller solidariskt
bankbolag utfärdas, böte tio gånger den felande stämpelns belopp;
dock vare minsta bot tjugufem kronor.

3. Den obligationsutgifvare, som utlämnar obligation utan att
handlingen blifvit försedd med stadgad stämpel, så ock den, som belånar,
försäljer eller på hvad sätt det vara må öfverlåter i utlandet utgifven
obligation, utan att handlingen är försedd med föreskrifven stämpel
eller sådan påteckning af magistrat, som här ofvan under rubriken
obligation i 8 § omförmäles, skall bota tjugu gånger den felande stämpelns
belopp; dock vare minsta bot tjugufem kronor.

Hvad sålunda blifvit stadgadt i fråga om obligation, som utlämnats
utan att vara försedd med stadgad stämpel, galle ock skuldförbindelse,
som, enligt hvad under rubriken: Skuldebref i 8 § sägs, skall förses
med stämpel lika med obligation.

4. Den obligationsutgifvare, som här i riket utlämnar obligation,
dagtecknad före den 1 juli 1910 samt underlåter att förse obligationen

med den i 19 § föreskrifna anteckning, skall bota tjugu gånger den å
handlingen belöpande stämpelns belopp; dock vare minsta bot tjugufem
kronor.

Varder, enligt hvad i 8 § stadgas, aktie- eller lösbref eller
obligation, som utlämnas i ersättning för eller utbyte mot annan dylik
handling, ej försedd med stämpel, och underlåter någon, som är pliktig
förse aktie- eller lottbrefvet eller obligationen med anteckning om orsaken
därtill, att verkställa sådan anteckning, straffes med böter från och med
tio till och med etthundra kronor.

5. Utgifvare af gåfvobref om lös egendom, af köpe- eller bytesbref
om fartyg, af afhandling om skogsafverkning eller af kvittens,
hvarigenom erkännes mottagande af arrende- eller hyresbelopp för
nyttjanderätt till fast egendom, skall för underlåtenhet att vid utgifvandet
eller, i fråga om afhandling om skogsafverkning, sist inom två
månader därefter förse dylik handling med stämpel, bota två gånger
den felande stämpelns belopp; dock vare minsta bot tjugufem kronor.
Samma bot vare, där försäkringsgifvare eller hans agent utlämnar kvittens
å premie utan att detta är med behörig stämpel försedt, eller där
styrelse för brandförsäkringsanstalt i fall, som i 8 § C under rubriken:
Försäkringsbref sägs, genom underlåtenhet att till uppbördsförvaltningen
lämna i samma författningsrum föreskrifna uppgifter eller genom lämnandet
af oriktig uppgift föranledt, att stämpelafgift icke blifvit erlagd
eller erlagts med för lågt belopp.

6. Underlåter testamentstagare, som erhållit vederbörande arfvinge
godkännande af testamente, till hvilket testamentstagaren veterligen
hänsyn icke tagits vid stämpelbeläggning af bouppteckningen efter
testamentsgifvaren och hvilket icke heller blifvit för bevakning vid domstol
företedt, att, då tid för testamentsbevakning ute är och en månad
förflutit, sedan godkännande erhållits, förse testamentet med föreskrifven
stämpel, böte två gånger den felande stämpelns belopp; dock vare minsta
bot tjugufem kronor.

7. Anordnare af lotteri, som utan att hafva i föreskrifven ordning
fritagits från skyldigheten att förse lottsedel med stadgad stämpel
utlämnar sådan sedel utan att därvid förse densamma med stämpel,
skall bota tio gånger den felande stämpelns belopp; dock vare minsta
bot tjugufem kronor.

Underlåter anordnare af lotteri, som fritagits från skyldigheten att
förse lottsedel med stadgad stämpel, att påtrycka lottsedel anteckning,
hvarom i 53 § stadgas, straffes med böter från och med tio till och
med ett hundi''a kronor.

8. Underlåter någon att före utlämnandet med stadgad stämpel
förse kvittens, tecknadt å räkning eller faktura, hvarigenom erkännes
mottagandet af likvid för levererad vara eller för arbete, utfördt af den,
som enligt gällande författningar är pliktig att hos vederbörande myndighet
göra anmälan om utöfvande af yrke, eller annan handling, hvarigenom
sådant erkännande lämnas, böte fem kronor.

9. Där handling, i afseende å hvars stämpelbeläggning ansvar i
1, 2, 3 eller 5 mom. stadgas, icke blifvit af den, hvilken stämpelbeläggningen
ålegat, försedd med behörig stämpel, vare äfven den, hvilken
såsom bevis om förvärfvad rättighet mottager handlingen eller densamma
för annans räkning försäljer, belånar eller till godkännande eller
betalning företer utan att belägga den med felande stämpel, underkastad
det för felaktig eller försummad stämpelbeläggning af handlingen stadgade
ansvar.

10. Köpare eller säljare af fast egendom, som genom aftal om
betalning utöfver hvad den för lagfarts vinnande företedda köpeafhandling
innehåller eller genom erläggande eller mottagande af sådan betalning
föranledt, att honom åliggande stämpelafgift icke utgjorts för hela
det belopp, som betingats för den fasta egendomen med hvad därtill
hörer, skall bota två gånger den felande stämpelns belopp, dock ej
under tjugufem kronor.

11. Den, som uppgifver död mans bo, men därvid uppsåtligen
döljer undan tillgång af det värde eller lämnar annan falsk uppgift af
sådan beskaffenhet, att bouppteckningen af den anledning blifvit belagd
med stämpel till lägre belopp, än eljest vederbort, böte två gånger den
felande stämpelns belopp, dock vare minsta bot tjugufem kronor; och
må den domstol, där bouppteckning skall ingifvas, på yrkande vid
underrätt af allmän åklagare och vid hofrätt af advokatfiskal, vid vite
tillhålla den, som uppgifvit död mans bo, att med ed fästa uppgiftens
riktighet.

12. Har någon i skriftlig förklaring, hvarom i 8 § C under
rubriken: Köp af fast egendom stadgas, mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande och därigenom föranledt, att stämpelafgift å något
fång till fast egendom icke blifvit erlagd, böte från och med fyra till
och med tio gånger det felande stämpelbeloppet; dock vare minsta bot
tjugufem kronor.

13. I de fall, hvarom sägs i denna §, följe ock skyldighet att
ersätta kronans förlust. Har försäkringsgifvares agent genom försummelse,
hvarå enligt 5 mom. följer ansvar, vållat kronan förlust, svare
jämväl försäkringsgifvaren lika med agenten för förlustens ersättande.

56 §.

Har någon, som i de fall, om hvilka i 55 § förmäles, är skyldigförse
handling med stämpel, försummat att makulera stämpel, hvarmed
handling blifvit belagd, vare påföljden böter fem kronor.

57 §.

Åtal etc. (= 54 § i gällande förordning) — — — — — — -—-— — — — — — — — — — — — — — — — — inkommit.

58 §.

De i 55 och 56 §§ omförmälda förseelser åtalas af allmän åklagare
vid allmän domstol.

59 §.

Mål etc. (= 56 § i gällande förordning)

60 §.

Böter etc. (= 57 § i gällande förordning)

stadgad.

strafflag.

61 §.

1. Af böter och annat skadestånd, än i 2 mom. här nedan sägs, som
enligt denna författning ådömas, tillfälle hälften åklagaren och hälften
kronan. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

2. Har anmärkning af särskild enligt 41 § förordnad tjänsteman
föranledt, att högre stämpelbelopp, än vid handlings stämpelbeläggning
varit beräknadt, kommit statsverket till godo, utgår anmärkningsarfvode
å dessa medel med femton procent, hvaraf hälften tillfaller denne tjänsteman
och hälften advokatfiskalen i hofrätten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1910.

MOTIVERING.

Det kommitterade meddelade uppdraget att uppgöra förslag i syfte
att genom en allmän utveckling af stämpelbeskattningen bereda ökade
inkomster under denna skattetitel, i hvilket uppdrag, enligt kommitterade
tillliandakommen underrättelse, icke ingår att underkasta gällande
bestämmelser om bouppteckningsstämpeln revision, afser sålunda att dels
reglera skattesatserna för andra nu gällande stämpelskatter dels ock
undersöka, om och i hvad mån nya slag af stämpelskatter lämpligen
skulle kunna införas i beskattningssystemet.

Hvad uppgiften att revidera gällande stämpelskatter beträffar,
hafva kommitterade ansett densamma, som torde få betraktas vara begränsad
att afse allenast i stämpel förordningen upptagna stämpelafgifter,
böra omfatta hufvudsakligen endast sådana stämpelskatter, hvarom stadgas
i nämnda förordnings 8 § C under rubriken »Öfriga stämpelpliktiga
enskilda handlingar». Härigenom har från den af kommitterade verkställda
utredningen uteslutits förutom bouppteckningsstämpeln dels med
ett undantag — nämligen stämpel i visst fall för gåfvoafhandling —
de i 8 § B af stämpelförordningen omförmälda stämpelafgifter, hvilka
synas äga det nära sammanhang med bouppteckningsstämpeln, att de
icke böra fristående från denna behandlas, dels ock stämpelafgifterna
till statsmyndigheternas expeditioner. Då kommitterade icke verkställt
någon undersökning om lämpligheten af en reglering af sistnämnda afgifter,
vilja kommitterade som hufvudsakligt skäl härför åberopa, att
en dylik undersökning knappast synts af ändamålet med kommitterades
uppdrag påkallad. En reglering, som hölle sig inom skäliga gränser,
af dessa afgifter skulle nämligen knappast inbringa statsverket några
afsevärda belopp. Härtill kommer äfven, att — särskildt hvad beträffar
den i statslinansiellt afseende viktigaste af förevarande afgifter eller
stämpeln till domstolarnas protokoll — andra grunder än de rent fiskaliska
böra vara i afsevärd grad bestämmande för afgifternas fastställande.

Vid fullgörandet af uppdraget att föreslå nya stämpelskatter hafva
kommitterade sökt följa den principen, att endast förorda sådana stämpel 4 -

afgifter, som i den form, hvari de träffa de skattdragande, i allmänhet
kunna utan svårighet af dem bäras, vid tillämpningen af hvilken princip
jämväl kräfts, att under de särskilda stämpelskatterna ganska vidtgående
lättnader från eljest föreslagen skatteplikt medgåfves. För
kommitterade har emellertid äfven en annan synpunkt varit bestämmande.
Vid införandet här i landet af nya stämpelskatter måste nämligen
stor försiktighet iakttagas. För att vårt stämpel väsen skall kunna
utvecklas på samma sätt som i åtskilliga andra länder lärer vara nödvändigt
att till en viss grad afstå från fordran på en utomstående kontroll
å stämpelafgifternas behöriga utgörande och i stället lita till den
kontroll, som kan utöfvas af den skattebetalande allmänheten själf. En
dylik kontroll kan dock blifva någorlunda effektiv endast under förutsättning,
att i det allmänna medvetandet inträngt — såsom i flera
främmande länder lärer hafva ägt rum — den föreställningen, att
stämpelplikt i regel föreligger för rättshandlingar enskilda emellan. En
sådan uppfattning synes likväl ännu så länge endast i ringa grad förekomma
här i landet, och häraf torde följa, att blott så småningom och med
varsamhet böra införas sådana stämpelskatter, som i berörda afseende
ställa större kraf på de skattebetalande. Emot en kraftigare utveckling
af stämpelbeskattningen möter hinder jämväl i den omständigheten,
att, i den mån allmänhetens kontroll behöfver suppleras af en öfvervägande
myndighet, vårt land — i motsats till åtskilliga främmande
länder med utvecklade stämpelskattesystem — så godt som fullständigt
saknar organ, som ägna sig för utöfvandet af en dylik myndighet.

Då bestämmelserna om bouppteckningsstämpeln och därmed sammanhängande
stadganden i stämpelförordningen äro föremål för annan
utredning, än den kommitterade haft att verkställa, och kommitterades
arbete sålunda, såsom för öfrigt redan nämnts, omfattat allenast en del
af nämnda förordning, hafva kommitterade ansett sig gifvetvis icke
böra utarbeta fullständigt förslag till ny förordning om stämpelafgiften,
utan hafva kommitterade allenast framlagt förslag till de ändrade och
nya föreskrifter i gällande förordning, som synts kommitterade lämpliga.

Beträffande den ordning, i hvilken de af kommitterade föreslagna
höjda eller nya stämpelskatterna här nedan behandlats, torde böra framhållas,
att den valts med hufvudsaklig hänsyn till det företräde sinsemellan
de af kommitterade förordade åtgärderna till höjande af statens
inkomster enligt kommitterades mening böra äga. Härjämte gäller
ock med afseende å arrende- och hyreskontraktsstämpeln, att den upp -

tagits sist äfven med hänsyn därtill, att på grand af den ofvan antydda
saknaden i vårt land af för ändamålet fullt lämpliga liskala myndigheter
kommitterade icke sett sig i stånd att föreslå annan kontroll
å denna stämpelafgifts erläggande än den, som ligger i ansvaret för
uraktlåten stämpelbeläggning. Kommitterade hafva dock icke tvekat
upptaga denna stämpelskatt, då det utan tvifvel, i den mån stämpelbeskattningen
vinner ytterligare utvidgning, i många fall blir nödvändigt
att i hufvudsak nöja sig med sådan kontroll.

I detta sammanhang bör slutligen omförmälas, att kommitterade
under sitt arbete haft att taga hänsyn till ett af statskontoret den 31
december 1908 afgifvet underdånigt utlåtande angående sättet för verkställande
af stämpelbeläggning af stämpelpliktiga handlingar och kontrollen
därå, hvilket utlåtande enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22
oktober 1909 öfverlämnats till kommitterade för att vara tillgängligt
vid fullgörandet af det kommitterade meddelade uppdraget.

Utländsk lagstiftning.

Innan kommitterade öfvergå till den speciella motiveringen af det
utaf kommitterade framlagda förslaget, hafva kommitterade ansett sig
böra lämna en kortfattad redogörelse för lagstiftningen beträffande
skattesatser, som i vissa främmande länder gälla i fråga om de slag af
stämpelafgifter, hvilka i kommitterades förslag finnas upptagna. Denna
redogörelse afser naturligen att lämna en framställning af i ämnet nu
gällande bestämmelser, men på grund af denna lagstiftnings föränderlighet
och svårigheten att i förevarande afseende anskaffa sakkunniga
upplysningar rörande tolkningen af hithörande författningar torde kunna
vara händelsen, att i ett eller annat fall här nedan upptagits stadganden,
som blifvit ersatta med nya föreskrifter eller eljest upphäfda, eller ock
anförts bestämmelser, om hvilkas tillämplighet å här afsedda förhållanden
stundom någon tvekan kan uppstå.

Lagfartsstämpel.

I Storbritannien och Irland är stämpelbeskattningen af köpeaftal
bestämd genom lagen den 21 juli 1891. Enligt denna lag skola köpeaftal
rörande all slags egendom — med undantag af dels vissa obligationer,
beträffande hvilkas öfverlåtelse särskild stämpelbeskattning är
stadgad, dels ock fartyg och delar af fartyg, rörande hvilka alla transaktioner
äro stämpelfria — vara underkastade, då köpeskillingen öfverskjuter
300 pounds, stämpel af 5 shillings för hvarje fullt eller påbörjadt
50-tal pounds af köpeskillingen eller omkring Va procent. Då köpeskillingen
icke öfverstiger 300 pounds, graderas stämpelskyldigheten
sålunda, att mellan hvarje fullt 50-tal pounds, för hvilket stämpeln utgör
5 shillings, inskjutas vissa klasser, såsom af följande tariff framgår:

Då köpeskillingen utgör 5 pounds eller därunder........................ G p.

från	5 pounds till och	med	10 pounds ..............	1	sh.	- B
b	10	»	B	b	»	15	B		1	B	6 B
b	15	»	B	»	»	20	B		2	B	- B
»	20	b	B	b	»	25	B		2	B	6 B
b	25	5)	B	b		50	B		5	B	- B
b	50	B	B	b	»	75	B		7	B	6 B
b	75	B	B	b	B	100	B		10	B	- B
»	100	B	B	b	B	125	B		12	B	6 B
»	125	B	»	B	B	150	B		15	B	- B
b	150	B	B	b	B	175	B		17	B	6 B
b	175	B	B	b	B	200	B	...... 1£	—	B	- B
b	200	B	B	b	B	225	B	...... Ib	O u	B	6 B
b	225	B	B	b	B	250	B	...... Ib	5	B	- B
b	250	»	»	»	B	275	B	...... Ib	7	B	6 B
D	275	B	B	»	B	300	B	...... Ib	10	B	- B
Om köpeskillingen	skall e	rlägg	as i	form	af periodiska betalningar

under en bestämd tid, beräknas stämpeln å totalsumman af dessa betalningar.
Skola åter betalningarna periodiskt utgöras under en eller flera
personers lifstid, beräknas stämpeln å det belopp, som sålunda skulle
erläggas under en tid af tolf år efter köpebrefvets dag. År det slutligen
stipuleradt, att de periodiska betalningarna skola fortgå för beständigt
eller under en obestämd tid, som icke är beroende af en eller flera
personers lifstid, skall till grund för stämpelberäkningen läggas det
belopp, som skulle komma att utgå under en tidrymd af tjugu år efter den
dag, då köpebrefvet är dateradt.

Beträffande byte af fast egendom gäller, att, om vid bytet i mellangift
erlägges ett belopp, öfverstigande 100 pounds, bytesbrefvet förses
med så stor stämpel, som enligt ofvanstående grunder skulle belöpa
å en köpeskilling af samma storlek. Erlägges åter ingen mellangift
eller öfverstiger denna icke 100 pounds, utgår stämpeln endast med ett
fixt belopp af 10 shillings.

I sammanhang härmed torde böra omförmälas, att för inregistrering
af fångeshandlingar erlägges i England och Irland stämpel, om den
inregistrerade handlingen är underkastad stämpelafgift, som icke uppgår
till 2 shillings 6 pence, med lika belopp som nämnda afgift samt i andra
fall med 2 shillings 6 pence. I Skottland utgöres en motsvarande afgift
till ett fixt belopp af 5 shillings.

Det må slutligen erinras därom, att i det budgetsförslag, som
innevarande år framlagts för det engelska parlamentet, har stämpelafgiften
å köpeafhandlingar upptagits till dubbla beloppet eller sålunda
till omkring 1 procent af värdet.

I Frankrike är afhandling om köp eller byte af fast egendom icke
stämpelpliktig, såvida icke afhandlingen åberopas inför rätta, i hvilket
fall den är underkastad stämpel för hvarje ark, hvarå den är alfattad.
Stämpelns belopp bestämmes med hänsyn till formatet af det använda
papperet (dimensionsstämpel).

Ifrågavarande transaktioner äro däremot ovillkorligen underkastade
enregistrementsafgi fter.

Vid försäljning af fast egendom utgår afgiften i regel med 6
francs 87,5 centimes för hvarje 100-tal francs af den utfästa köpeskillingen
med tillägg af kapitalvärdet af de tjänstbarheter, köparen utöfver
köpeskillingen åtagit sig att utgöra. Afgiften belöper sig dock vid försäljning
af statsdomäner och vid köp af fast egendom, belägen utomlands
eller belägen i kolonier, där enregistrementsinstitutet icke är
infördt, till endast resp. 2 francs 50 centimes och 25 centimes för hvarje
100-tal francs af värdet.

Vid byte af fast egendom erlägges en enregistrementsafgift af 4 francs
37,5 centimes för hvarje 100-tal francs af värdet å den ena af egendomarna.
Värdet uppskattas för jordbruksfastighet till 25 och för annan
fastighet till 20 gånger den årliga afkastningen. Erlägges mellangift,
beräknas afgiften efter nyssnämnda grund å värdet af den mindre fastigheten
och såsom för köp å mellangiften. Samma beräkningssätt användes
äfven, då den ena fastigheten har högre värde än den andra,
därvid värdeskillnaden beskattas som köp.

För att motverka för stor splittring af jordbruksfastigheter har
i landtbrukets intresse enregistrementsafgiften nedsatts till 25 centimes
för 100 francs af den ena fastighetens värde vid byte under vissa omständigheter
af närbelägna jordbruksfastigheter.

Enligt den preussiska stämpellagen af den 31 juli 1895 skola köpekontrakt
rörande inom landet belägen fast egendom och därmed likställda
rättigheter förses med stämpel, motsvarande 1 procent af köpeskillingen
med inberäknande af värdet af de förmåner, säljaren kan hafva betingat
sig, och de prestationer, hvartill köparen kan hafva förbundit sig. Köpekontrakt
angående fast egendom i utlandet draga dock endast en fix
stämpel af 1 mark 50 pfennige. Byteskontrakt rörande fast egendom
äro underkastade samma stämpelafgift som köpeaftal. Stämpeln
beräknas vid byte på värdet af den utaf de mot hvarandra utbytta egen -

domarna, hvilken iiger det högsta viirdet. Ligger den värdefullare egendomen
utom landet men den mindre värdefulla inom landet, skall dock
till grund för stämpelns beräkning läggas värdet af den senare fastigheten.
Löpe- och bytesafhandlingar, som ingås mellan delägare i ett
stärbhus för att dela dettas tillhörigheter, äro underkastade allenast en
fix stämpel af 1 mark 50 pfennige.

Genom lagen den 15 juli 1909 angående ändring af tyska riksstämpellagen
den 3 juni 1906 har i Preussen och andra tyska stater
äfven införts en riksstämpelskatt å köp och byte af fast egendom, enligt
hvilken aftal om dylika transaktioner skola draga stämpel med Vs
procent af köpeskillingen eller bytesvärdet, beräknade på samma sätt,
som i den preussiska stämpellagen i motsvarande fall föreskrifves. Fritagna
från denna stämpel äro afhandlingar mellan delägare i ett dödsbo
i syfte att skifta dettas tillhörigheter. Dessutom äger stämpelfrihet rum,
om det stämpelpliktiga öfverlåtelsevärdet icke öfverskrider, i fråga om
bebyggda fastigheter 20,000 mark och i fråga om obebyggda fastigheter
5,000 mark samt tillika mottagaren af egendomen hvarken drifver
yrkesmässig fastighetshandel eller har en årsinkomst af mer än 2,000
mark.

I Österrike äro köpeafhandlingar om fast egendom underkastade
stämpel med 1 krone (österrikiskt mynt) för hvarje ark, hvarå afhandlingen
skrifvits. Härförutom är själfva rättshandlingen belagd med en procentuell
stämpelafgift, beräknad å fastighetens värde, d. v. s. köpeskillingen, hvarmed
förstås den aftalade kontanta betalningen jämte alla biprestationer, såsom
öfvertagande af betalningsansvar för å fastigheten Infilande gäld
m. m. För olika fall äro bestämda skilda procentsatser, på sätt framgår
af nedanstående tabellariska sammanställning.

a) Vid köp mellan föräldrar och barn, mellan äkta makar eller
mellan vissa andra hvarandra närstående personer:

för ett fastighetsvärde af högst 30,000 krönen 1 procent af värdet
» » högre fastighetsvärde ........................... 1V2 » » »

b) Vid köp mellan andra personer:

för ett fastighetsvärde af högst 10,000 krönen 3 procent af värdet

» )) » )) mer än 10,000 men ej

» » 40,000 krönen 3V2 » )) »

» » » » » » 40,000 » 4 » » »

I bestämmelserna om dessa procentsatser äro medgifva åtskilliga
modifikationer. Af dessa må nämnas, att vid öfverlåtelse af eu byggnad,
som helt eller delvis nyttjas af ägaren, eller af en till jordbruk upplåten
fastighet, som brukas af ägaren eller dennes familj med eller utan hjälp
af tjänstfolk eller daglönare, eller af en egendom, hvars ägare står under
förmynderskap eller kuratel, skall,

1) om öfverlåtelsen sker mellan de under a) här ofvan nämnda
personer, stämpelfrihet äga rum, då värdet icke öfverstiger 5,000 krönen,
och stämpelsatsen utgöra blott Va procent, då värdet öfverskjuter 5,000
men icke 10,000 krönen; samt

2) om öfverlåtelsen sker mellan andra personer, stämpelsatsen
utgöra IVa resp. 27* procent, allteftersom värdet icke öfverstiger 5,000
krönen eller öfverskjuter denna summa men icke 10,000 krönen.

Bytesaftal om fast egendom är enligt österrikisk rätt underkastadt
samma stämpelafgifter som köpeaftal med den olikheten dock, att byte
— i syfte att afrunda en fastighet — af bredvid hvarandra liggande
fastighetsdelar, som äro till jordbruk upplåtna, är helt och hållet stämpelfritt,
om de utbytta delarna äga lika värde, samt stämpelpliktigt allenast
för värdeskillnaden, om delarna äro af olika värde. Vid byte beräknas
det stämpelpliktiga värdet efter följande grunder. Äro båda fastigheterna
af lika värde, uträknas skatten på hälften af hvardera fastighetens värde.
Har den ena fastigheten mindre värde än den andra, skall till - grund
för skattens beräkning läggas dels hälften af den förras värde dels ock
hela den senares värde med afdrag dock af den förra fastighetens nyssnämnda
halfva värde.

Enligt dansk rätt skola köpekontrakt angående fast egendom *)
förses med stämpel, motsvarande V3 procent af det för egendomen betingade
vederlag, vare sig detta består i en en gång för alla bestämd
köpeskilling eller i årliga afgifter eller i bäggedera. Upprättas angående
någon särskild afgift, såsom t. ex. undantag, särskildt kontrakt på
behörigen stämpladt papper mellan köpare och säljare, tages densamma
icke i beräkning vid stämpelbeloppets bestämmande. I köpesumman
inräknas ej heller de på jorden hvilande skatter, men däremot all i
egendomen intecknad gäld, som köparen öfvertager, äfvensom alla
utbetalningar, hvilka han i öfrigt i anledning af köpet förpliktar sig
att för säljarens räkning göra till tredje man.

i) Om köpekontrakt icke utfärdas, åsättes stämpeln det dokument, benämndt
»Skjode», hvilket, innehållande en af säljaren gjord uttrycklig upplåtelse af egendomen,
enligt dansk rätt erfordras för en giltig försäljning af fast egendom.

Kontrakt angående byte af fast egendom stämplas som köpekontrakt,
därvid stämpeln likväl beräknas allenast å värdet af den egendom,
som från den ena sidan öfverlåtes, och, om bytesföremålens värde
är olika, efter det, som tiar det största värdet. Dock äger det förhållandet
rum, att ehuru till »Skjodet» för den egendom, efter hvars
värde stämpeln till byteskontraktet beräknats, icke erfordras någon
stämpel, sådan skall utgöras till »Skjodet» för den andra egendomen,
hvadan alltså båda egendomarnas värde faktiskt liigges till grund för
stämpelpliktighet.

Då i Danmark fast egendom genom köp eller byte öfverlåtes till
ny ägare, skall, enligt lagen af den 8 februari 1810, utöfver belöpande
stämpelafgift, erläggas en skatt af Va procent af egendomens värde. Vid
köp beräknas skatten å köpeskillingen. Skall i stället för köpeskilling
antingen helt och hållet eller till en del erläggas en årlig afgift i penningar
eller naturapersedlar, beräknas det skattepliktiga värdet efter
olika grunder, allt efter den tid, hvarunder afgiften skall utgå. År
nämligen den årliga afgiften utfäst att utgå under 25 år eller längre
tid, beräknas skatten å afgiftens efter 4 procent kapitaliserade värde.
Skall den däremot utgå under kortare tid än 25 år, beräknas skatten å
sammanlagda beloppet af samtliga årens afgifter. År afgiften bestämd
att utgå under en persons lifstid, beräknas dess kapitalvärde, såsom
om den vore utfäst för en tid af 5 år. (Plakat af den 5 maj 1810.)
Vid byte af fast egendom, därvid mellangift erlägges, beräknas skatt
allenast å denna. Utgöres ingen mellangift, ifrågakommer ej heller någon
skatt. Skatten skall, innan fånget lagfares (thinglaeses), inbetalas till
vederbörande domstolstjänsteman. Ingen fångeshandling af nu ifrågavarande
slag får därför i och för lagfart af domstolarna mottagas, utan
att afgiften tillika inbetalas. (Plakat af den 26 oktober 1841.)

I Norge äro alla slags fångeshandlingar till fast egendom underkastade
stämpel för hela det belopp, hvarå handlingen lyder. Stämpeln
utgår efter en särskild taxa, som fastställes för hvarje budgetperiod.
Den tariff, som gäller för tiden 1 juli 1909—30 juni 1910, återfinnes
i bilaga B till detta betänkande och utvisar, att stämpeln utgör minst
0.8 procent utom i fråga om belopp, som icke öfverstiga 150 kronor,
för hvilka lägre stämpelsatser äro fastställda. Jämsides med dessa bestämmelser
är föreskrifvet, att handlingar, hvarigenom någon förpliktar
sig att öfverlåta fast egendom eller som innehåller bevis om sådan
öfverlåtelse eller förbindelse till öfverlåtelse, skola, försåvidt tingläsning
af dem begäres, vara underkastade samma stämpelafgift som öfverlåtelsehandlingen
och få icke tingläsas, förrän stämpelafgiften är gulden.

För beräkning af det värde, efter hvilket stämpelbeläggningen skall äga
rum, gälla, bland annat, följande regler. En årlig afgift, som blifvit
utfäst för alltid eller för 25 år eller för längre tid, räknas lika med
ett tjugufem gånger så stort kapital. Har en årlig afgift betingats för
kortare tid än 25 år, anses den lika med summan af afgifterna för
samtliga åren. Skall en afgift utgå under eu eller flera vid handlingens
utställande lefvande personers lifstid, eller är afgiftens fortvara beroende
af någon annan obestämd tilldragelse, beräknas kapitalet på sätt,
som om afgiften vore utfäst för 5 år. Tionden, tomtören, »arvefaesteafgifter»,
landskyld och andra för all framtid eller längre tid utgående
onera och prestationer, såsom lämnande af födoråd in. m., hvilka redan
vid egendomens öfverlåtelse hvila å densamma utan hänsyn till, hvem
som äger fastigheten, skola icke, om den nya ägaren åtager sig förpliktelsen
att utgöra desamma, föranleda höjning af stämpelns belopp.

Aktiestämpel.

Enligt i Storbritannien och Irland gällande bestämmelser skola
till innehafvaren ställda aktier i bolag, som bildats inom landet, vid
utgifvandet förses med stämpel till ett belopp, motsvarande tre gånger
den efter värdet utgående stämpelafgift, som skulle belöpa å en handling,
hvarigenom mot godtgörelse af det nominella aktiebeloppet aktien
öfverlåtes på annan man. Den stämpelsats, som skulle ifrågakomma
vid dylik öfverlåtelse, utgör i regel 5 shillings för hvarje helt eller
påbörjadt 50-tal pounds, hvadan sålunda stämpeln för emitterade aktier
r vanligen uppgår till 15 shillings för hvarje 50-tal pounds eller 1 Va procent
af aktiens nominella värde. Till innehafvaren ställd aktie i utländskt
bolag skall, om den göres till föremål för någon rättshandling inom
landet, förses med en stämpel, om aktien utgör eu share warrant eller
en stock certificate, af 1 shilling för hvarje helt eller påbörjadt 10-tal
pounds af aktiens nominella belopp samt, om handlingen utgör en share
certificate, med 3 pence för hvarje helt eller påbörjadt 25-tal pounds af
aktiens nominella värde. Stämpel till det förra beloppet draga i regel
äfven aktier — såväl inländska som utländska — hvilka äro ställda till
viss man.

Engelska aktiebolag äro därjämte underkastade en kapitalskatt,
som utgöres vid bolagets bildande eller då aktiekapitalet ökas. Skatten
erlägges på så sätt, att den anmälan om bolagets bildande eller aktiekapitalets
ökning, som skall ingifvas till vederbörande myndighet, förses

med stämpel. Denna beräknas på kapitalets nominella belopp och uppgår
till 5 shillings för hvarje helt eller påbörjadt 100-tal pounds af detta
belopp.

Då de bestämmelser, som i Frankrike gälla stämpel å aktier,
i flera afseenden äro lika med dem, som gälla stämpel å obligationer,
torde dessa stadganden till väsentliga delar lämpligen böra i ett sammanhang
behandlas.

Franska bolag och samhälligheter erlägga icke emissionsstämpel
å aktier och obligationer förmedelst användning af stämplar, utan betala
en årlig, kvartalsvis utgående abonnementsafgift, som beräknas å det
nominella värdet af alla emitterade aktier och alla icke utlottade obligationer
och utgör 6 centimes för hvarje 100 francs af detta värde.
Abonnementsbeloppet blir oförändradt, äfven om bolagets kapital nedsättes.
Befriade från aktiestämpel äro emellertid bolag, som trädt i
likvidation eller som under de två sistförflutna åren betalt hvarken
ränta eller utdelning å sina aktier. Stämpeln å obligationer utgår,
oafsedt om bolaget gifvit utdelning eller ej.

I sammanhang härmed torde påpekas, att aktier och obligationer,
ställda till viss man (titres nominatifs), vid hvarje öfverlåtelse drabbas
af en öfverlåtelsestämpel (droit de transmission), som från och med den
1 januari 1909 höjts från 50 till 75 centimes för hvarje 100 francs af
dessa handlingars kursvärde. För aktier och obligationer, ställda till
innehafvaren (titres au porteur), utgår däremot en årlig stämpelafgift,
som från samma tid höjts från 20 till 25 centimes för hvarje 100 francs
af föregående års medelkurs å det antal aktier eller obligationer, som
är i omlopp.

Utländska bolag och samhälligheter träffas i hufvudsak af ungefärligen
samma stämpelafgifter som franska. Dock gäller stämpelplikten icke
ovillkorligen hela det emitterade beloppet af dessa bolags och samhälligheters
aktier och obligationer, utan endast den del däraf, som enligt en
på föranstaltande af den franska finansministern verkställd och för en
tid af 3 år gällande uppskattning anses befinna sig i Frankrike, dock
under inga förhållanden mindre än, hvad beträffar aktier, Vio af aktiekapitalet
och i fråga om obligationer Vio af lånebeloppet. Sedan stämpelskatt
under form af abonnementsafgift blifvit i enlighet med den verkställda
uppskattningen betald, skall annons därom införas i den officiella
tidningen, och behöfva ej stämplar åsättas aktierna och obligationerna.
Utländska bolag och samhälligheter, som emittera och omsätta aktier
och obligationer i Frankrike, måste i allmänhet därstädes hafva en
ansvarig, af finansministern godkänd representant. Utländska bolags och

samhälligheters aktier och obligationer kunna omsättas i Frankrike utan
erläggande af abonnementsafgift, om de förses med en stämpel af
2 procent af deras nominella värde, men dylika värdepapper få dock
icke offentligen utbjudas till försäljning eller framläggas till teckning.

Slutligen torde vara att tillägga, att kontrakt, hvarigenom i Frankrike
ett bolag bildas eller förlänges, skall, om kontraktet företes till inregistrering
och så framt det icke innefattar skuldförskrifning, befrielse
från skuld eller öfverlåtelse af fast eller lös egendom mellan bolagsmän
eller andra personer, vara underkastadt en enregistrementsafgift
af 25 centimes för hvarje 100 francs af bolagets samtliga tillgångar,
sedan skulderna frånräknats.

Genom den tyska rikslagen af den 15 juli 1909 bar emissionsstämpeln
för inländska aktier, aktieandelsbevis och riksbanklottbref samt
lottbref i tyska kolonial- och liknande sällskap bestämts till 3 procent
af nominella värdet. Samma stämpel gäller äfven för utländska aktier
och lottbref, som inom Tyska riket utsläppas, afyttras, pantsättas eller
eljest göras till föremål för affärer mellan lefvande eller hvarå betalning
inom riket uppbäres. Äfven interimsbevis öfver gjorda inbetalningar
å aktier och lotter äro underkastade stämpel med 3 procent af den verkställda
inbetalningen. Från stämpelafgift äro emellertid fritagna aktier,
aktieandelsbevis och interimsbevis i tyska aktiebolag, som antingen hafva
uteslutande allmännyttigt ändamål och icke få lämna mer än en på
visst sätt begränsad utdelning eller ock hafva till ändamål att under
medverkan eller räntegaranti af riket, en förbundsstat, en provins, en
kommun eller en krets anlägga en järnväg i Tyskland.

I nära samband med emissionsstämpeln å aktier och lottbref står
den genom ofvannämnda lag af den 15 juli 1909 införda stämpelskatten
å kupongark till dylika handlingar, den s. k. talongskatten. Denna
skall utgå för kupongarken — hvad angår kupongark till utländska
aktier och lottbref dock endast, försåvidt kupongarken utgifvas i Tyskland
— med 1 procent af aktiens eller lottbrefvets nominella värde.
Från talongskatt äro befriade kupongark, som tillhöra från stämpelskatt
fritagna aktier äfvensom sådana kupongark, som åtfölja aktier eller lottbref
vid deras första utsläppande i marknaden. Dock gäller i sistnämnda
fall stämpelfriheten endast i den mån kupongarket icke afser
längre tidrymd än tio år. För stämpelpliktiga kupongark, som omfatta
längre tid än tio år, ökas stämpelafgiften med en tiondedel för hvarje
Överskjutande år.

Enligt den preussiska stämpellagen af den 31 juli 1895 skola
bolagskontrakt, som afse bildande af aktiebolag eller kommanditbolag

på aktier eller oek ökning af aktie- eller grundkapitalet i dylika bolag
förses med stämpel af Vbo procent af det nybildade bolagets aktie- eller
grundkapital eller af det nyemitterade kapitalbeloppet. Kontrakt om
bildande af andra bolag med begränsad ansvarighet äro underkastade
en graderad stämpel, som beräknas å stamkapitalet och utgår, med Vbo
procent, om stamkapitalet icke öfverstiger 100,000 mark, med Vi0 procent,
om stamkapitalet utgör mer än 100,000 men icke mer än 300,000 mark,
med Va procent, om stamkapitalet öfverstiger 300,000 men icke 500,000
mark, samt med 1 procent, om stamkapitalet belöper sig till mer än
500,000 mark. Jämväl kontrakt om ökning af stamkapital i sistnämnda
slag af bolag drabbas af denna graderade stämpel, hvarvid afgiften
beräknas å det belopp, hvarmed stamkapitalet ökas, och skattesatsen
bestämmes med hänsyn till den grupp inom nyssnämnda skala, inom
hvilken stamkapitalet efter ökningen kommer att falla. Beslut om ökning
af kapital räknas lika med kontrakt. Ett undantag från förestående
bestämmelser finnes, i det att kontrakt rörande bolag, som icke
åsyfta vinst för deltagarna, draga allenast en fix stämpel af 1 mark
50 pfennige.

Enligt i Österrike gällande bestämmelser äro bolagskontrakt i regel
underkastade stämpelskatt, som beräknas å värdet af den förmögenhet,
som insättes i företaget, och utgår efter vissa i lag angifna skalor,
hvarjemte den urkund, hvarå kontraktsbestämmelserna affattats, skall
förses med en fix stämpel af 10 krönen (österrikiskt mynt).

Lagen skiljer på tre olika slag af bolag, nämligen a) aktiebolag,
som bildas för längre tid än 10 år, b) kommanditbolag på aktier för
längre tid än 10 år och c) andra slag af bolag. För de under a) omförmälda
bolag liksom för kommanditdelägarnas insats i de under b)
omnämnda bolagen utgår stämpelskatten efter den i bilaga A till detta
betänkande upptagna skalan II. I öfriga fall beräknas skatten efter
den i samma bilaga upptagna skalan I. Åtskilliga undantag från dessa
bestämmelser gifvas emellertid. I detta sammanhang torde vara tillfyllest
att omnämna, att, om aktiebolag och kommanditbolag på aktier,
hvilka bildats i enlighet med gällande lagar och stå under uppsikt af
riks- eller landsmyndighet, utgifva till viss man ställda aktier, ofvanberörda
skala I kommer till användning, oafsedt bolagskontraktets giltighetstid.

Beslut om höjning af bolagskapital drabbas af stämpelskatt enligt
skalan I. I Österrike äro äfven aktiekuponger underkastade stämpelskatt,
som skall utgöras enligt sistnämnda skala, då kupongerna för -

falla till betalning, och som beräknas å det belopp, som å kupongen
utbetalas.

Beträffande utländska aktier och interimsbevis till sådana är föreskrifvet,
att de skola förses med stämpel enligt förenämnda skala II
då de i Österrike öfverlåtas, försäljas, till salu utbjudas eller pantsättas,
eller då betalning å dem uppbäres eller på grundval af dem någon
annan transaktion med rättsbindande verkan företages. Jämsides med
denna bestämmelse är stadgadt, dels att utländska aktiebolag och kommanditbolag
på aktier, hvilka erhållit tillstånd att inom landet drifva
affärsverksamhet, skola för den del af bolagens aktiekapital och obligationer,
som är afsedd för denna verksamhet, betala stämpelskatt enligt
förut omförmälda skala I, dels ock att stämpelskatt enligt samma skala
jämväl skall erläggas, innan aktier och obligationer i utländska aktiebolag
och kommanditbolag på aktier få noteras på en inländsk börs,
och skall skatten därvid utgå för den del af aktie- eller obligationsbeloppet,
som är afsedd att bringas i omlopp å den inhemska marknaden.

I Danmark skola bolagskontrakt stämplas som skuldebref1), därvid
till grund för stämpelberäkningen lägges totalsumman af alla de värdebelopp,
som af delägare tillskjutas eller ställas till bolagets disposition.
Ofverlåter någon delägare till bolaget äganderätten till fast egendom
eller fartyg, skall likväl kontraktet för så stor del af egendomens eller
fartygets värde, som motsvarar den andel, meddelägarna däri erhålla,
förses med den för köpekontrakt föreskrifna stämpel. Tillskjuter delägare
i bolaget blott arbete eller arbete i förening med andra värdebelopp,
skall värdet af hans tillskott, i saknad af andra bestämmelser
därom, anses lika med värdet af de andra intressenternas tillskott af
gods, penningar o. s. v., så framt dessa tillskott äro lika stora, eller i
annat fall med värdet af det minsta tillskottet. Innehåller bolagskontraktet
icke någon bestämmelse om öfverlåtelse till bolaget af värdeföremål
eller prestationer af penningar eller arbete, utan allenast en
öfverenskommelse mellan delägarna att gemensamt arbeta för något
ekonomiskt ändamål samt regler för den blifvande vinstens fördelning
och för bolagets upplösning, skall kontraktet skrifvas på stämpladt
papper till värde af 2 kronor.

Aktier och lottbref i bolag skola, så framt icke rörande bolagets
hela förmögenhet bolagskontrakt blifvit upprättadt, förses med stämpel
i förhållande till aktiens eller lottbrefvets nominella värde, med resp.
2/s eller V6 procent, om aktien eller lottbrefvet medför andel i fast egen- *)

*) Rörande stämpeln till skuldebref, se under Obligationsstämpel, sid. 41.

dom eller i fartyg, men i annat fall med 20 öre för aktiebelopp, icke
öfverstigande 1,000 kronor, och, vid högre belopp, med 35 öre för
hvarje helt eller påbörjadt belopp af 2,000 kronor, därå aktien lyder.
Interimsbevis, som meddelas för successiva inbetalningar a aktiebeloppet,
erfordra ingen stämpel.

Utländska aktier, som inkomma i Danmark, skola förses med
stämpel till */3 procent af nominella värdet. Interimsbevis för fullgjorda
inbetalningar å utländska aktier äro underkastade enahanda stämpelpliktighet,
men vid beräknandet af stämpeln för själfva aktierna skola
de för interimsbevisen utgjorda stämpelbeloppen afdraga^. Vid förnyadt
inkommande i landet af vederbörligen stämplade aktier, erlägges
ingen ytterligare stämpelafgift.

Stämpelskatt å aktier är icke införd i Norge.

Obligationsstämpel.

I England förekommer icke någon särskild stämpelskatt för obligationer,
utan dylika handlingar stämpelbeläggas efter sin beskaffenhet,
därvid de i regel torde behandlas, om pantsäkerhet finnes ställd för
obligationslånet, som en »mortgage bond» eller, om sådan säkerhet icke
aflämnats, som en »marketable security transferable by delivery». I förra
fallet utgör stämpeln i allmänhet 2 shillings 6 pence för hvarje helt''eller
påbörjadt 100-tal pounds af obligationens nominella belopp eller i
medeltal V8 procent af skuldbeloppet. Då skuldsumman icke öfverstiger
300 pounds, graderas likväl stämpelsatserna för de belopp, som ligga
mellan de fulla hundratalen enligt följande tariff:

sh. p.

För belopp af 10 pounds eller därunder............................. — 3

» » från 10 » till och med 25 pounds......... — 8

b » b 25 » » » » 50 » 1 3

» b » 50 » » » » 100 » 2 6

» » » 100 » » » » 150 » 3 9

b » b 150 » » » » 200 » 5

b » b 200 » » )> » 250 » 6 3

b » » 250 » » » » 300 » 7 6 I

I det fall åter, att en obligation skall stämpelbeläggas som en
Bmarketable security», utgår stämpeln med 1 shilling för hvarje helt eller

påbörjadt 10-tal pounds af obligationens nominella värde eller sålunda
med omkring Va procent af detta värde.

Med stämpel till sistnämnda belopp blifva utländska obligationer,
som inkomma till Storbritannien, i vanliga fall belagda. Denna stämpelafgift
för utländska obligationer är emellertid i den af parlamentet under
innevarande år behandlade budgeten föreslagen att höjas till dubbla
beloppet eller alltså till omkring 1 procent af värdet.

Beträffande den i Frankrike tillämpade stämpelbeskattningen af
obligationer hänvisas till hvad därom omförmälts i sammanhang med
redogörelsen för den franska aktiestämpeln. Ytterligare må dock tillläggas,
att utländska statsobligationer ej behöfva vidkännas årligt abonnement,
utan drabbas i stället af en stämpel af 2 procent af nominella
värdet för hvarje påbörjadt belopp af 100 francs. Sådana statsobligationer,
hvilkas kursvärde vid tiden för stämpelns utgörande sjunkit
under 50 procent, vidkännas dock endast stämpel med ys procent af
nominalvärde^ Jämväl för franska hypoteksbankens obligationer gälla
särskilda bestämmelser, i det att stämpelafgiften för dessa handlingar
skall utgöras genom en årlig abonnementssumma, som motsvarar 5 centimes
för hvarje 1,000-tal francs af totalsumman af föregående årets
transaktioner. Sistnämnda handlingar äro ock underkastade en fix
enregistrementsafgift af 18,7 5 centimes per stycke.

Enligt den tyska rikslagen af den 15 juli 1909 äro inländska, för
handelsomsättningen afsedda ränte- och skuldförskrifningar (äfven partialförskrifningar),
underkastade en stämpelafgift af 2 procent af förskrifningarnas
nominella belopp. Undantag bildas dock af tyska rikets och
de olika förbund sstaternas förskrifningar, hvilka äro stämpelfria, samt
af alla på innehafvare!! ställda, med vederbörlig myndighets tillstånd
utgifna ränte- och skuldförskrifningar af kommuner, ''föreningar af kommuner,
kommunala kreditanstalter, korporationer af fastighetsägare på
landet eller i stad, fastighetskredit- och hypoteksbanker eller järnvägsbolag.
Dessa obligationer draga allenast en stämpel af 5 pro mille af
det nominella beloppet. Utländska ränte- och skuldförskrifningar, som
i Tyskland utsläppas, afyttras, pantsättas eller eljest göras till föremål
för affärer mellan lefvande eller hvarå betalning inom Tyskland uppbäres,
skola beläggas med stämpel af 1 procent af det nominella värdet, om
obligationerna utfärdats al en stat, en kommun eller ett järnvägsbolag,
samt med 2 procent af berörda värde, om förskrifningarna äro utgifna
af andra juridiska personer och afsedda för handelsomsättningen. Från
stämpel äro dock befriade vissa utländska innehafvarpapper med premier.

Lika med rånte- och skuldförskrifningar skola interimsbevis rörande
inbetalningar å sådana värdepapper stämpelbeläggas, därvid till grund
för stämpelns beräkning lägges den gjorda inbetalningen.

För kupongark till stämpelpliktiga ränte- och skuldförskrifningar
skall enligt lagen den 15 juli 1909 utgå en särskild stämpelskatt — en
talongskatt — af 5 pro mille af förskrifningarnas nominella belopp. I
fråga om kupongark till de ofvan omförmälda förskrifningar, för hvilka
emissionsstämpeln utgör 5 pro mille, är likväl talongskatten bestämd till
endast 2 pro mille. 1 öfrigt gälla för denna talongskatt samma bestämmelser
som för talongskatten till aktier och lottbref, för hvilken skatt
redogörelse här ofvan lämnats.

I Österrike äro statsobligationer äfvensom kuponger till sådana
stämpelfria, hvaremot andra obligationer i regel äro skattepliktiga.
De finnas icke särskilt upptagna i stämpeltariffen utan falla under de
allmänna bestämmelserna för stämpel å skuldförskrifningar. Jämlikt
dessa bestämmelser äro på innehafvare ställda skuldebref underkastade
stämpel enligt den skala, som återfinnes i bilaga A till detta betänkande
och där betecknats med II; dock draga dylika skuldebref, som äro utställda
på viss tid, icke öfverstigande tio år, stämpel enligt i bilagan
upptagna skalan I. Stämpeln beräknas å skuldsedelns belopp. Från
dessa bestämmelser finnas åtskilliga undantag, af hvilka det viktigaste
torde vara, att stämpelfrihet kan medgifvas för pant- och skuldebref,
utgifna af jordbrukskreditanstalter, hypoteksbanker och anstalter, som
äro berättigade förvärfva och afyttra fast egendom, i den mån dessa
förbindelser täckas af stadgeenligt förvärfvade hypoteksfordringar. För
kuponger till obligationer gälla samma bestämmelser som för aktiekuponger.
Likaså äro utländska obligationer underkastade samma regler
i stämpelafseende som utländska aktier.

1 Danmark behandlas i stämpelafseende inländska obligationer som
vanliga skuldebref. Stämpeln för dylika utgår med 7« procent af skuldsumman,
om ränta är utfäst eller pant eller borgen blifvit ställd för
skulden. Statens skuldförskrifningar äro likväl fria från stämpel.

Enligt lagen af den 25 mars 1872 skola främmande staters, hypoteksföreningars
eller hypoteksbankers obligationer och andra dylika af
främmande regeringar, myndigheter, kommuner, korporationer, sällskap
eller institut utgifna offentliga fondpapper, hvilka från och med den
1 juli 1872 inkomma i Danmark eller, förut inkomna, icke innan nämnda
dag inför vederbörlig myndighet uppvisats för erhållande af bevis om
stämpelfrihet, förses med stämpel till 2/3 procent af nominella värdet, så
framt de icke äro att hänföra till s. k. premieobligationer, i hvilket fall

dubbla stämpelbeloppet skall utgöras. Interimsbevis för fullgjorda inbetalningar
å ifrågavarande fondpapper äro underkastade enahanda stämpelpliktighet.

I Norge äro obligationer icke underkastade stämpelskatt.

Räntestämpel.

Någon stämpelskatt, fullt motsvarande den af kommitterade föreslagna
räntestämpeln finnes icke i något af de länder, livilkas stämpellagstiftning:
i detta betänkande beröres. Det torde emellertid vara af intresse,
att i största korthet här redogöra för de stämpelafgifter å bankanvisningar
och checker, som förekomma i nyssnämnda länder.

Enligt de engelska stämpelförfattningarna äro checker och växlar,
som äro ställda att betalas vid uppvisandet eller inom tre dagar efter
utställandet eller uppvisandet, underkastade en stämpelafgift af 1 penny,
oberoende af checkens eller växelns belopp. För åtskilliga slag af
checker är medgifven stämpelfrihet. Dessa undantag torde dock icke
behöfva här beröras.

I Frankrike skola checker förses med stämpel till belopp af 10
centimes, om de äro platschecker, och af 20 centimes, om checkerna
äro dragna från en plats på en annan.

I den tyska riksstämpellagen, sådan den lyder genom lagen den
15 juli 1909, föreskrifves, att checker, som äro utställda inom landet
eller som äro utställda utomlands på plats inom landet, skola draga
stämpel med 10 pfennige per stycke. Lika med checker stämpelbeläggas
kvittenser å penningbelopp, som utbetalas af utställarens
tillgodohafvande hos vissa i rikslagen om checker omförmälda anstalter,
såvida kvittenserna äro inom landet utställda eller utlämnade. Fria
från checkstämpeln äro i den inhemska posttrafiken utställda checker
och sådana checker, som äro underkastade växel stämpel.

Enligt den österrikiska checklagen af den 3 april 1906 äro checker,
som fylla lagens fordringar på den formella affattningen af dylika
handlingar och som äro betalbara inom landet, underkastade en stämpelafgift
af 4 heller per stycke, om de tillika äro skrifna på ett visst slags
blanketter och antingen innehålla föreskrift om att de äro betalbara vid
uppvisandet eller ock sakna bestämmelse om förfallotid. Checker, som
äro affattade i enlighet med lagens föreskrifter och som äro betalbara
utomlands, draga stämpel med 10 heller per stycke.

I detta sammanhang torde vara af intresse att erinra, att i Österrike
utgår enligt lag af den 25 oktober 189G en särskild skatt å ränteinkomster.
Denna skatt drabbar, bland annat, räntor å försträckningar,
skuldfordringar och andra kapitalfordringar, såsom räntor å lån mot
pantsäkerhet eller mot enkel skuldförbindelse, å växlar, å köpeskillingsreverser,
å kontokurantfordringar, å depositionsbevis och å sparkasseinsättningar.
Skattesatsen utgör för här berörda räntor i allmänhet
2 procent af räntebeloppet, dock är den bestämd till endast 1 Va procent
för sparmedel, insatta i sparkassor och vissa andra anstalter. Från
ränteskatten äro befriade personer, hvilkas skattepliktiga ränteinkomst
hvarken i och för sig själf eller i förening med annan inkomst uppgår
till ett årligt belopp af 1,200 krönen (österrikiskt mynt).

Bankanvisningar och checker äro i Danmark och Norge stämpelfria.

Lotteristämpel.

Lotterier äro icke tillåtna i England. Någon stämpelskatt å lottsedlar
finnes följaktligen icke. Ej heller i Frankrike förekommer stämpel
å lottsedlar.

I den tyska riksstämpellagen af den 3 juni 1906 stadgas åter,
att lotter i offentliga lotterier samt bevis om spelinsatser i offentligt
anordnade utlottningar af penningar eller andra vinster, skola draga
stämpelskatt, hvilken skatt utgår, om lotteriföretaget är inländskt, med
20 procent af det i planen för företaget bestämda priset å samtliga
lotter och bevis med afdrag af det belopp, som åtgår till stämpelns
gäldande, samt, om lotteriet är utländskt, med 25 procent af priset för
hvarje lott. Från stämpelafgift äro emellertid befriade lotter i vissa
med vederbörligt tillstånd anordnade lotterier och dragningar, försåvidt
sammanlagda priset för lotterna i en dragning icke öfverstiger 100
mark eller, om dragningen sker uteslutande för välgörande ändamål,
25,000 mark.

I Österrike gälla för lotterier följande bestämmelser, a) Vid utlottning
af lösören skall i enlighet med den skala, som under nummer
I finnes upptagen i bilaga A till detta betänkande, före dragningen
utgifvas stämpelskatt för summan af alla i lotteriplanen beräknade spelinsatser.
Befriade från stämpelskatt äro likväl varulotterier, som äga
rum för välgörande ändamål eller hvari de beräknade spelinsatserna
icke öfverstiga en summa af 1,000 krönen (österrikiskt mynt), b) Efter
hvarje dragning i statslotterier eller vid utlottning af premieobligationer

eller vid andra utlottningar af vinster, bestående af penningar, in- eller
utländska mynt eller värdepapper, skall erläggas skatt med 20 procent
af värdet af hvarje vinst efter afdrag af spelinsatsen, d. v. s. den
vinnande lottens nominella pris. c) För ett tredje slag af lotterier
slutligen, de s. k. Zahlenlotterierna, utgår skatt med 15 procent af
vinsternas värde utan afdrag af spelinsatserna.

Lotterisedlar af hvad slag som helst draga i Danmark stämpel
med 10 öre, det kungliga klasslotteriets sedlar likväl endast då de
försäljas inom riket.

I Norge förekommer ingen stämpel å lottsedlar.

Kvittensstämpel.

Enligt i England gällande bestämmelser skola kvittenser, hvarmed
förstås hvarje nota, anteckning eller skrift, hvarigenom erkännes mottagandet
af ett belopp penningar, växlar eller »promissory notes» eller
betalning af skuld, vare sig kvittenserna äro underskrifna eller icke,
förses med stämpel af 1 penny, så snart det kvitterade beloppet uppgår
till 2 pounds eller däröfver. Från den allmänna regeln om kvittensers
stämpelpliktighet förekomma likväl ganska talrika undantag, för hvilka
emellertid icke torde behöfva här närmare redogöras.

I Frankrike har genom lagen den 23 augusti 1871 införts en fix
* stämpelafgift af 10 centimes för kvittenser, tecknade å räkningar och
andra handlingar, bevis om mottagandet eller aflämnandet af penningar,
handlingar, värdepapper eller andra föremål och i allmänhet för alla
handlingar af hvad slag de vara må, underskrifna eller icke, som innefatta
bevis om befrielse från skuld eller emottagande eller aflämnande af
något föremål. Från denna stämpelskatt äro emellertid undantagna åtskilliga
slag af kvittenser. Det viktigaste undantaget utgöres af kvittenser för belopp
icke öfverstigande 10 francs, så framt kvittot icke afser allenast
en afbetalning å ett större belopp eller slutlikvid af ett sådant.

För kvittenser, utfärdade af tjänstemän, som handhafva allmänna
medel, gäller en särskild lagstiftning.

Enligt den österrikiska stämpeltarifien skola mottagningsbevis,
som äro att anse som rättsurkunder och icke äro underkastade någon
speciell bestämmelse om stämpelplikt eller stämpelfrihet, beläggas med
stämpel af 1 krone (österrikiskt mynt) för hvarje ark, hvarå beviset är
skrifvet, eller, om enligt beräkning efter skala I i bilaga A till detta
betänkande, stämpelafgiften skulle understiga detta belopp, med berörda

lägre stämpelafgift. Bland do stämpelfria undantagen må nämnas mottagningsbevis
rörande belopp eller saker, som i värde icke uppgå till 4 krönen.

I Österrike äro dessutom i allmänhet alla slags räkningar, som
utställas af yrkesidkare öfver förhållanden, hvilka angå deras rörelse
och som lyda på belopp, öfverstigande 20 krönen, underkastade stämpelskatt.
Denna utgår för hvarje ark, hvarå räkningen är skrifven, med
2 heller, om fordringsbeloppet icke öfverskjuter 100 krönen, och med
10 heller, om räkningen lyder å ett högre belopp.

Kvittensstämpel förekommer icke i Preussen, Tyska riket, Danmark
och Norge.

Försäkringsstämpel.

Enligt den engelska stämpellagen af den 21 juli 1891 skiljes på
tre olika slag af försäkringar, nämligen sjöförsäkring, lifförsäkring och
annan försäkring. Till sistnämnda slag af försäkringar räknas jämte
egendoms-, sjuk- och invaliditets försäkringar äfven sådan lifförsäkring,
som afser dödsfall genom olyckshändelse, våld eller annat icke naturligt
dödssätt.

Afgiften för sjöförsäkringar utgör 1 penny, om premien icke öfverstiger
2 shillings 6 pence för hvarje 100-tal af försäkringssumman.
För andra sjöförsäkringar växlar afgiften allt efter som aftalet är ingånget
för resa eller för viss tid. I förra fallet utgör afgiften 3 pence
för hvarje helt eller påbörjadt 100-tal pounds af försäkringssumman,
i senare fallet åter 3 pence, om försäkringen icke skall gälla längre
tid än sex månader, och 6 pence, om den ingås för längre tid, allt för
helt eller påbörjadt 100-tal pounds, hvarjämte i en senare lag bestämts,
att, om försäkringsaftal innehåller villkor om aftalets förlängning
öfver tolf månader — enligt äldre stadganden tick ett aftal icke slutas
för längre tid än tolf månader — skall handlingen förses med en
tilläggsstämpel af 6 pence. Afser samma sjöförsäkring både resa och
viss tid, eller skall försäkringen gälla någon tid utöfver 30 dagar efter
fartygets framkomst till sin bestämmelseort, beräknas stämpel både för
resa och för viss tid. Såsom kontrakt om sjöförsäkring och i sådan
egenskap stämpelpliktig betraktas utom vanliga poliser äfven hvarje
förbindelse, hvarigenom en person, skeppare eller annan, mot godtgörelse
i någon form åtager sig ansvaret för den risk, som kan drabba
egendom, under det densamma befinner sig ombord å fartyg.

För lifförsäkringar utgör afgiften, då försäkringssumman icke
öfverstiger 10 pounds, 1 penny; då den öfverstiger 10, men icke 25

pounds, 3 pence; då den öfverstiger 25, men icke 500 pounds, 6 pence
för hvarje helt eller påbörjadt 50-tal pounds af försäkringssumman;
då den öfverstiger 500, men icke 1,000 pounds, 1 shilling för helt eller
påbörjadt 100-tal pounds; och, då den öfverstiger 1,000 pounds, 10
shillings för helt eller påbörjadt 1,000-tal pounds.

För andra slag af försäkringar utgöres en fix afgift af 1 penny
för hvarje polis oberoende af försäkringssummans eller premiens storlek.
Undantag härifrån bildas af ett särskildt slag af försäkringar, hvilka
icke falla under 1891 års lags bestämmelser om försäkringar, nämligen
sådana, som afse att hålla en arbetsgifvare skadeslös för den ersättning,
han är skyldig utgifva till sina arbetare eller deras rättsinnehafvare för
kroppsskada eller död, som i följd af arbetet träffar en arbetare. Sistnämnda
försäkringar draga en stämpel afl penny endast i det fall, att årspremien
icke öfverstiger 2 pounds. I annat fall utgör stämpeln 6 pence, om
aftalet ingåtts under hand, och 10 shillings, om aftalet har formen af
»instrument under séal».

I Frankrike voro enligt lagen af den 28 april 1816 försäkringsaftal
i allmänhet underkastade en enregistrementsafgift, i fredstid af 1
procent och i krigstid af V2 procent å premien, hvilka belopp sedermera
höjdes till resp. 11U och 5/8 procent. Inregistrering af försäkringsaftal
är emellertid icke obligatorisk i annat fall, än om man vill göra bruk af
handlingen inför offentlig myndighet. Då detta förhållande hade till
påföljd, att försäkringsaftal i de flesta fall icke inregistrerades och
skatten sålunda gaf ringa afkastning, verkställdes, genom lagen af den
23 augusti 1871, en omläggning af skatten i så måtto, att sjö- och brandförsäkringar
befriades från enregistrementsafgiften och underkastades en
särskild skatt, som icke faller under enregistrementsinstitutet, men berättigar
till kostnadsfri inregistrering, då sådan åstundas.

Hvarje aftal om sjö- eller brandförsäkring äfvensom hvarje aftal,
som innefattar förlängning af sådan försäkring, förhöjning i premien
eller det försäkrade beloppet, uppgift å gods i fara eller å premie att
betala, är enligt 1871 års lag underkastad skatt till följande belopp:

a) vid sjöförsäkring, för hvarje kontrakt: 50 centimes för hvarje
100 francs af premien och hvad till premien hör; samt

b) vid brandförsäkringar: årligen 8 procent af premiens belopp
eller, i fråga om försäkring i brandstodsförening (assurance mutuelle),
8 procent af tillskotten eller bidragen.

Återförsäkringsaftal äro icke underkastade skatten, utom för det
fall att den ursprungliga försäkringen afslutats i utlandet och gått fri
från skatten.

Ofvanstående bestämmelser äro tillämpliga äfven å utländska försäkringsgifvare,
som äga etablissement eller afdelningskontor inom
Frankrike.

Försäkringsaftal, som utomlands afslutas angående i Frankrike
belägen fast egendom eller fransmän tillhörande lösegendom eller värdeföremål,
skola, innan något bruk af dem göres inom Frankrike, inregistreras
mot en afgift, för sjöförsäkringar till lika belopp med den för
inom landet afslutade sjöförsäkringar bestämda och för brandförsäkringar
till belopp af 8 procent af premien, multipliceradt med antalet år, för
hvilket aftalet är ingånget.

Aftal, som inom Frankrike afslutas om försäkring mot eldskada
af utomlands befintlig fast eller lös egendom, äro icke underkastade
afgift, men få icke åberopas inför offentlig myndighet i Frankrike utan
att dessförinnan vara inregistrerade. Afgiften utgår då med samma
belopp som för utomlands afslutade försäkringsaftal, men beräknas
endast efter det antal år, som vid företeendet återstår af den tid, för
hvilken aftalet är slutet.

Försäkringsaftal äro enligt fransk rätt äfven underkastade vanlig
stämpelskatt. Kontrakt om dylika aftal måste nämligen skrifvas på
stämpladt papper (timbre de dimension); och innefattar aftalet bestämmelse
om tyst förlängning, skall det dessutom förses med en extraordinär
stämpel eller visa pour timbre, för hvilken erlägges en afgift, motsvarande
stämpeln för själfva polisen.

Afgifterna för det stämplade papperet äro allt efter dettas format
resp. 3, 2, 1,5o, 1 och 0,5o francs, allt med tillägg af 20 procent. Valfrihet
mellan de olika formaten är medgifven.

Försäkringar mot sjöskada skola alltid stämpelbeläggas på nu
nämndt sätt. Beträffande andra slag af försäkringar åter gifves äfven
en annan ordning för uppbörd af stämpeln. Bolag och enskilda, som
meddela lifförsäkringar, försäkringar af kreatur eller försäkringar mot
skada af brand, hagel, frost, öfversvämning och andra olyckshändelser,
som kunna drabba landthushållningen, kunna nämligen befria sig från
skyldigheten att betala afgift för hvarje särskild polis eller annat aftal
genom att med staten afsluta kontrakt om årligt abonnement. Detta
förfarande är fakultativt utom för försäkringsgifvare med bestämda premier
mot brandskada och å lif, ömsesidighetsbolag för brand- och lifförsäkring
samt vissa departemental a brandstodsföreningar, hvilka äro
underkastade obligatoriskt abonnement. Detta beräknas efter totalsumman
af det föregående årets transaktioner och utgör: för brandförsäkringsbolag
4 centimes — för ömsesidiglietsförsäkringar dock endast 3 cen -

times — för hvarje 1,OOO-tal francs af försäkringssumman; för nyssnämnda
departementala brandstodsföreningar, Indika äga kostnadsfri förvaltning
och afse att medelst bidrag af delägarna ersätta brandskada,
IYb procent af influtna bidrag; för lifförsäkringsbolag 2 francs 40 centimes
för hvarje 1,000 francs af totalbeloppet af de årliga inbetalningarna; samt
för försäkringar mot kreaturs död, hagel, frost, öfversvämning och andra
olyckshändelser, som kunna drabba landthushållningen, 3,6 centimes för
hvarje 1,000 francs af totalsumman utaf de försäkrade beloppen. Poliser,
utfärdade af försäkringsgifvare, som ingått abonnement om stämpelafgiftens
erläggande, förses kostnadsfritt med stämpel.

Försäkringar, som afslutas utom landet och endast afse utom landet
befintlig egendom äfvensom återförsäkringar, hvilka, medelst handling,
endast försedd med underskrifter af enskilde (således utan biträde af
mäklare eller notarie), inom landet slutas rörande utom detsamma befintlig
egendom, äro enligt lagen af den 30 december 1876 fria från
stämpelafgift, men skola förses med stämpel, innan inom landet något
bruk af dem får göras, vare sig i en offentlig handling, i någon förklaring
af hvad slag som helst eller inför judiciell eller administrativ
myndighet.

Den preussiska stämpellagen af den 31 juli 1895, enligt hvilken
all återförsäkring och hvarje slag af transportförsäkring äro stämpelfria,
skiljer i öfrigt på tre olika slag af försäkringar, nämligen:

a) lif- och ränteförsäkringar, hvarunder inbegripas bland annat
ålderdoms-, utstyrsel- och militärtjänstförsäkringar. Aftal om dylika
försäkringar eller öfverenskommelse om deras förlängning skola draga
stämpel med V20 procent af försäkringssumman. Vid ränteförsäkringar
betraktas som försäkringssumma verkställd kapitalinbetalning eller, där
sådan inbetalning icke förekommit, räntans tiodubbla belopp. Frihet
från stämpel äger rum för försäkringar, där försäkringssumman icke
öfverstiger 3,000 mark;

b) olycksfallsförsäkringar och ansvarighetsförsäkringar (Haftplichtversicherungen).
Aftal om dessa försäkringar äro underkastade stämpel
med Va procent af sammanlagda beloppet af de öfverenskomna premierna.
Öfverstiger icke årspremien 40 mark, äro dock försäkringarna stämpelfria;

c) försäkring mot andra faror, såsom brand-, hagelskade- och
kreatursförsäkringar. För dylika försäkringar skall för hvarje år, försäkringen
varar, utgöras stämpel med 1 pfennig för hvarje 1,000 mark
af försäkringssumman. Omfattar försäkringen en bråkdel af ett år,
räknas denna som helt år. Befriade från denna stämpel äro dels försäkringar
med en försäkringssumma, som icke öfverstiger 3,000 mark,

dels ock försäkringar lios sådana på ömsesidighet grundade och icke
för vinst arbetande försäkringsanstalter, hvilkas försäkringssummor uppbäras
genom utdebitering och hvilkas verksamhet icke sträcka sig utöfver
en provins.

Försäkringsaftal äro i Tyskland icke underkastade någon riksstämpelskatt.

Försäkrings verksamheten är i Österrike underkastad stämpelskatt
i två olika afseenden. Å ena sidan skola alla på grund af försäkringsaftal
till försäkringsanstalterna inbetalade premier, oafsedt hvilken
tidrymd de afse, drabbas af stämpel enligt en i lag fastställd skala,
hvilken återfinnes såsom skala I i bilaga A till detta betänkande; och
å andra sidan äro försäkringsanstalterna skyldiga utgöra stämpelskatt
enligt samma skala för alla bevis öfver af anstalterna gentemot försäkringstagarna
fullgjorda prestationer, med undantag af ett visst slag
af skadeersättningar (Elementarschadensvergiitungen). Denna skattskyldighet
skall fullgöras så, att försäkringsanstalterna skola till skattemyndigheterna
månadsvis inbetala de för nästföregående månad belöpande
skattebeloppen å försäkringspoliser, å på grund af försäkringar betingade,
återkommande inbetalningar till anstalterna, å utbetalade skattepliktiga
skadeersättningar samt å alla andra prestationer, som åligga
anstalterna vid inträffande af den händelse, för hvilken försäkring tagits.
Skatten skall vanligen beräknas för hvarje särskild skattepliktig inkomsteller
utgiftspost. Dock må ömsesidiga försäkringsanstalter och företag,
som befatta sig med fraktförsäkringar — de senare likvisst endast hvad
beträffar dylika försäkringar — till grund för skattens utgörande lägga
summan af alla premieintäkter. Från denna å försäkringsrörelsen hyllande
skatteplikt finnas flera undantag medgifna; så åtnjutes stämpelfrihet
af försäkringsverksamhet, som utöfvas af anstalter för olycksfallsförsäkring
af arbetare, af vissa sjukkassor för arbetare eller af registrerade
understödskassor.

Alla försäkringar, som afslutas i Danmark, skola ehvad poliserna
utfärdas af. inländska bolag, af enskilda försäkringsgifvare eller af ombud
för utländska bolag, och ehvad de inom landet underskrifvas och
ifyllas eller icke, skrifvas på stämpladt papper eller förses med stämpelmärken
enligt följande regler:

A. Poliser till brand- och sjö- samt alla andra slag af försäkringar
med undantag af lifförsäkringar äro stämpelfria, då det försäkrade beloppet
icke öfverstiger 1,000 kronor eller då försäkringen är tagen hos
ett försäkringsbolag af en arbetsgivare och afser att försäkra personer,

som äro sysselsatta i hans rörelse mot följder af olycksfall, men förses
i annat fall,

a) då försäkringen icke afslutas för längre tid än ett år, med
stämpel

af 5 öre, då beloppet öfverstiger 1,000, men icke 2,000 kronor,

af 15 öre, då beloppet öfverstiger 2,000, men icke 10,000 kronor,

samt, vid högre försäkringssumma, af 15 öre för hvarje helt eller
påbörjadt belopp af 10,000 kronor; samt

b) då försäkringen afslutas för längre tid än ett år eller på obestämd
tid, med stämpel till dubbla nyssnämnda belopp; dock anses en
sjöförsäkring, hvilken blifvit afslutad blott för resa, såsom af slutad
allenast på ett år, äfven om resan skulle draga längre tid.

B. Lifförsäkringspoliser förses, allt efter som de gälla för vissa
år eller för lifstid, med stämpel till resp. 20 eller 65 öre för hvarje
helt eller påbörjadt belopp af 2,000 kronor af försäkringssumman.
Lifförsäkringspoliser, som icke lyda på större utbetalning en gång för
alla än 1,000 kronor, äro likväl stämpelfria, såvida icke försäkringstagaren
i samma anstalt har flera försäkringar, hvilkas sammanlagda
belopp öfverstiger 1,000 kronor. Lyder försäkringspolisen icke på en
summa att på en gång utgöras utan på årliga utbetalningar, kapitaliseras
dessa enligt vissa i lag angifna grunder.

Finansministeriet äger rätt att medgifva andra former än de ofvannämnda
för försäkringsstämpelns utgörande, när sådant är förenligt med
nödig kontroll å uppbörden. Särskild! äger ministeriet att på ansökan
af vederbörande försäkringsbolag och med villkor att detta underkastar
sig de närmare föreskrifter i afseende på redovisning och kontroll, ministeriet
kan finna skäligt föreskrifva, tillåta, att stämpelafgiften för andra
försäkringar än lifförsäkringar må utgöras i en rund summa för alla
under ett försäkringsår utfärdade poliser; och skall i detta fall afgiften
bestämmas till 4 kronor för hvarje summa af 200,000 kronor, som
totalbeloppet af de i bolaget försäkrade värden, för hvilka premie beräknats,
under året utgjort.

I Norge äro försäkrings aftal stämpelfria.

Arrende- och hyreskontraktsstämpel.

Enligt den engelska stämpellagen utgår stämpeln för arrende- och
hyreskontrakt enligt följande grunder.

Om hela eller en del af den godtgörelse, som skall utgöras till
upplåtaren eller annan person, består af en bestämd, en gång för alla
erlagd penningsumma eller »security», beräknas stämpeln å denna efter
de för öfverlåtelse genom köp fastställda regler. Skall åter hela godtgörelsen
eller en del däraf utgå under form af periodiska betalningar,
beräknas, i anseende till dessa, stämpeln efter det belopp, som i medeltal
för hela legotiden utgör hyran eller arrendet för ett år, därvid
stämpeln utgår med olika belopp efter legotidens längd, såsom följande
tariff utvisar:

Hyres- eller arrendesumman för år.	« Obestämd tid eller bestämd tid, icke öfverstigande 35 år.	Bestämd tid, öfverstigande 35 år, men icke 100 år.	Bestämd tid, öfverstigande 100 år.
•	£.	sh.	p.	£.	sh.	p-	£.	sh.	P-
5 £ eller därunder............................			6		3			6
Från 5 till och med 10 £ ..............	—	i	—	—	6	—	—	12	—
» 10 » » » 15 » ..............	—	i	6	—	9	—	—	18	—
» 15 » » » 20 » ...............	—	2	—	—	12	—	1	4	—
» 20 » » » 25 » ..	—	2	6	_	15	—	1	10	—
» 25 » » » 50 » ...............	—	5	—	1	10	—	3	—	—
» 50 » » » 75 » ...............	—	7	6	2	5	—	4	10	—
» 75 » » » 100 » ...............	—	10	—	3	—	—	6	—	—
Ofverstiger hyres- eller arrendebeloppet 100 £, utgör stämpeln för hvarje helt eller påbörjadt 50-tal £ .................		5		1	10		3

eller i allmänhet resp. Va, 3 och 6 procent af årliga hyres- eller arrendebeloppet.

Uppgår hyres- eller arrendetiden icke till ett år, förses kontraktet
med stämpel till det belopp, som skulle erfordras, om legotiden vore
ett år och hyran eller arrendet det för den kortare tiden bestämda.

Från dessa bestämmelser göras undantag dels för hyreskontrakt

om bostadslägenheter å bestämd tid, icke öfverstigande ett år, där hyran,
för år räknadt, icke öfverskjuter 10 ponnds, dels ock för hyreskontrakt
om möblerade bostadslägenheter å bestämd tid, understigande ett år, och
med ett hyresbelopp af mer än 25 pounds. I dessa båda fall utgå fixa
stämpelbelopp med i förra fallet 1 penny och i senare fallet 2 shillings
G pence.

År hyran eller arrendet bestämdt att utgöras i naturaprodukter
eller andra varor, skall stämpeln beräknas efter dessas värde i penningar,
hvarvid gäller, att, om kontraktet föreskrifver, att varorna skola i värde
minst uppgå till eller icke öfverstiga ett visst belopp, eller arrendatorn
enligt kontraktet är förpliktad eller berättigad att utgöra varorna efter
ett visst värde i penningar, det sålunda bestämda beloppet skall läggas
till grund för stämpelberäkningen, samt att, om i kontraktet visst värde
finnes åsatt varorna och kontraktet i öfverensstämmelse därmed förses
med stämpel, detsamma skall anses behörigen stämpladt, till dess bevisning
förebringas därom, att värdeuppgiften varit oriktig.

I Frankrike äro hyres- och arrendekontrakt angående fast egendom
underkastade, om legotiden är bestämd till vissa år, en enregistrementsafgift
af 25 centimes för hvarje 100-tal francs af den summa, hvartill
afgäldsbeloppen för samtliga åren af legotiden uppgå. Gäller åter
upplåtelsen för beständigt, för obestämd tid eller för lifstid, utgår
enregistrementsafgiften med 5 francs för hvarje 100-tal francs af ett
kapital, som i de två förstnämnda fallen beräknas i fråga om landtfastighet
till 25 gånger och beträffande stadsfastighet till 20 gånger
den årliga afgälden samt i sistnämnda fallet till resp. 12 Va och 10
gånger den årliga afgälden. För upplåtelse på tid, som icke är bestämd
till vissa år, tillkommer, där handlingen är underkastad transscriptionsskyldighet,
en ytterligare afgift af 1 franc 37 centimes för hvarje 100-tal francs.

Värdet af det belopp, som skall läggas till grund för afgiftens
beräknande, bestämmes efter den utfästa kontanta afgälden med tilllägg
af de årliga tjänstbarheter, nyttjanderättsinneliafvaren därutöfver
åtagit sig. Om afgälden är bestämd att utgå i naturapersedlar, beräknas
dessa i värde efter gällande »mercuriales» (markegångstaxor) eller,
om persedlarna icke äro upptagna i dylik taxa, efter af parterna lämnad
uppskattning.

I den preussiska stämpellagen af den 31 juli 1895 föreskrifves,
att hyres- och arrendekontrakt rörande fast egendom skola, försåvidt
den aftalade hyres- eller arrendeafgiften, för ett år räknadt, uppgår till
mer än 300 mark, draga stämpel med 1i0 procent af hyres- eller arrende -

afgiften, dock att kontrakt om utländsk fastighet skall beläggas allenast
med eu lix stämpel af 1 mark 50 pfennige. Om i kontraktet linnes bestämdt,
att rättsförhållandet under vissa villkor skall förlängas, blir eu
på grund häraf inträdande förlängning af rättsförhållandet underkastad
stämpelplikt. Genom brefväxling träffade hyres- eller arrendeaftal äro
med afseende å stämpelskyldighet likställda med i vederbörlig form
affattade skriftliga aftal. Kontrakt rörande sublocatio erfordrar samma
stämpel som annat hyres- eller arrendekontrakt.

I den tyska riksstämpellagen finnas icke upptagna hyres- och
arrendekontrakt.

I Österrike äro kontrakt, hvarigenom nyttjanderätt till en icke
fungibel sak upplåtes på viss tid och mot bestämdt pris, underkastade
stämpel, som beräknas å afgäldens belopp och utgår efter en graderad
skala, hvilken återfinnes i bilaga A till detta betänkande under nummer I.

År afgälden bestämd att utgå periodvis, skall, om kontraktstiden
understiger 10 år, stämpeln beräknas för summan af de under kontraktstiden
utgående afgäldsbeloppen. Afser aftalet en tid af tio år eller däröfver,
lägges till grund för stämpelafgiftens fastställande en summa af
tio gånger den årliga afgälden. Detsamma gäller äfven om upplåtelsen
är gjord för en persons lifstid, hvaremot aftal för två eller flera personers
lifstid drager stämpel, som beräknas efter 15 gånger den årliga
afgälden.

Aftal om förlängning af ett hyres- eller arrendekontrakt betraktas
i stämpelafseende som ett nytt aftal.

Enligt i Danmark gällande bestämmelser skola arrende- och hyreskontrakt
om fast egendom förses med stämpel till Ve procent af det för
hela kontraktstiden betingade arrende- eller hyresbeloppet, likväl icke
utöfver 25 gånger det årliga beloppet. År kontraktet ingånget på obestämd
tid, beräknas tiden, om aftalet gäller för flera än de vid handlingens
utgifningstid lefvande personers lifstid, till 25 år samt, om kontraktet
afslutats för en eller flera vid tiden för handlingens utgifvande
lefvande personers lifstid eller på annan obestämd tid, till 5 år. År
kontraktet ställdt på uppsägning, anses det såsom ingånget på obestämd
tid, dock med den närmare bestämmelse, att, om uppsägningen först kan
äga rum efter förloppet af ett visst antal år, kontraktet i afseende på
stämpelpliktigheten behandlas såsom vore det ingånget på en bestämd
tid af lika många år, likväl endast om stämpelbeloppet efter denna beräkningsgrund
skulle uppgå till högre belopp. Uti arrende- eller hyresafgiften
inberäknas allt hvad arrendator! eller hj7resmannen har att
utgöra i penningar, varor eller arbete, men däremot icke de skatter

eller offentliga afgifter, hvilka. för egendomen skola erläggas. Lindring
i stämpelskyldigheten är medgifven för hyreskontrakt angående bostadslägenheter,
försåvidt de äro ställda på uppsägning eller på obestämd tid
och det aftalade årliga hyresbeloppet ej öfverstiger, i Köpenhamn,
Fredriksberg, Gentofte—Ordrup, köpstäder och handelsplatser 300 kronor
och i andra kommuner 240 kronor. För dylika kontrakt beräknas det
stämpelpliktiga värdet blott efter ett års hyra.

De i Norge gällande bestämmelserna om stämpel å arrende- och
hyreskontrakt öfverensstämma i väsentliga afseenden med motsvarande
föreskrifter angående köpeafhandlingar.

Den stämpelafgift, som enligt den norska lagen om stämpelpapper
af den 9 augusti 1839 skall utgöras för alla slags handlingar, hvarigenom
nyttjanderätt till fast egendom upplåtes för all framtid eller för
tid, som ej understiger ett år, skall utgå efter samma tariff, intagen i
bilaga B till detta betänkande, som stämpelafgiften å köpeafhandlingar.
Jämväl beträffande afhandlingar om nyttjanderätt till fast egendom
gäller, att handling, hvari någon förbinder sig att upplåta nyttjanderätt
till fast egendom eller som innehåller bevis om dylik upplåtelse
eller förpliktelse därtill, skall, om tingläsning däraf begäres, beläggas
med samma stämpel som själfva öfverlåtelsehandlingen.

Afstås nyttjanderätten för all framtid, anses handlingen som en
öfverlåtelsehandling, och till grund för stämpelns beräkning läggas då de
regler, som gälla för köpeafhandlingar. I andra fall beräknas stämpeln
efter arrende- eller hyresafgiften för ett år med iakttagande dock, att,
om afgiften ej är lika stor för hvarje år, det högsta årliga beloppet är
afgörande, samt att, om en afgift en gång för alla är bestämd, denna
inräknas i det stämpelpliktiga beloppet. Utgår vederlaget för den upplåtna
nyttjanderätten helt eller delvis i prestationer af obestämd storlek,
skola kontrahenterna efter bästa förmåga uppskatta dessa och därom
göra anteckning i afhandlingen. Skatter och offentliga afgifter, för
hvilka en arrendator eller hyresman åtager sig att svara, inräknas icke
i det belopp, som lägges till grund för stämpelafgiftens utgörande.

Speciell motivering.

Lagfartsstämpel.

Den stämpelafgift, som skall erläggas vid lagfart å köpe- eller
bytesafliandling angående fast egendom, utgör 60 öre för hvarje fulla
100 kronor af fastighetens värde utom för det fall, att lagfart sökes
för aktiebolag, som icke drifver bankrörelse, då stämpelafgiften utgår
med dubbla beloppet eller 1 krona 20 öre för hvarje fulla 100 kronor
af egendomens värde.

Den förhöjda stämpeln å aktiebolags fastighetsköp infördes år
1883, men i öfrig! har lagfartsstämpein varit oförändrad sedan år 1857,
då den fastställdes till ofvannämnda belopp. Vid åtskilliga tillfällen,
då fråga varit om åvägabringande af mera betydande ökning af statens
inkomster, har emellertid blifvit ifrågasatt att höja denna stämpelafgift.

Redan i sammanhang med framläggande till 1883 års Riksdag af
förslag till förstärkning af landets försvarsväsende och reform af då
rådande skattesystem föreslog Kungl. Maj:t en höjning af lagfartsstämpein
med 15 öre för hvarje fulla 100 kronor af den lagfarna egendomens
värde. Förslag i detta syfte hade väckts af 1879 års skatteregleringskommitté
i dess den 13 september 1882 afgifna betänkande,
hvari dock påyrkats, att höjningen af stämpelskatten skulle åstadkommas
genom en stämpel å lagfartsbeviset, motsvarande nyssnämnda belopp.
Då Riksdagen emellertid icke godkände det af Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till omläggning af försvarsväsendet, bortföll det hufvudsakliga
skälet för en ökning af stämpelbeskattningen, och Riksdagen afslog
också förslaget om höjning af lagfartsstämpein jämte åtskilliga andra af
Kung]. Maj:t väckta förslag om skärpning af stämpelbeskattningen.

När härefter fråga blef om att möta de ökade statsutgifter, som
under årens lopp kunde föranledas af genomförandet af det härordningsförslag,
som sedermera i hufvudsak antogs af 1901 års Riksdag, anvisade
dåvarande chefen för finansdepartementet i ett yttrande till stats -

rådsprotokollet öfver finansäreliden för den 21 december 1900 den utväg,
som ett mera utsträckt användande af stämpelskatten innebure, och
framhöll bland annat lämpligheten af att höja lagfartsstämpeln. Departementschefen
anförde därvid, sedan han erinrat om att denna stämpelafgift,
frånsedt den däri år 1883 vidtagna ändringen, år 1857 fastställts
till sitt nuvarande belopp, att redan i den omständighet, att sagda lagfartsstämpel
närmare ett hälft århundrade utgått med oförändradt belopp,
oaktadt den nedgång i penningvärdet, som under tiden ägt rum, kunde
ligga ett skäl att genom afgiftens höjning återföra skatten till det
belopp, hvarmed den afsetts att träffa fast egendom vid dess öfvergång
till annan ägare. Men härtill komme ytterligare, att den vid lagfarter
utgående stämpel äfven till sin i författningen stadgade siffra
direkt minskats. Utöfver stämpeln till köpe- eller bytesbrefvet skulle
nämligen före år 1875 för fastebrefvet erläggas en stämpel, som ännu
år 1874 utgick med 15 öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet, ehvad
det utgjordes af egendom i stad eller på landet, men genom den vid
samma års riksdag antagna stämpelförordning ökades med en tilläggsstämpel,
motsvarande den vid landtdomstol indragna lösen för dessa
handlingar; och belädes därefter fastebref med olika stämpelbelopp i
stad med egen domstol, i stad, som lydde under landsrätt, och å landet.
För egendom å landet skulle erläggas 35 öre för hvarje fulla 100
kronor af värdet till och med 20,000 kronor och sedermera 25 öre för
hvarje fulla 100 kronor. Denna stämpel hade emellertid upphört att
utgå, sedan genom förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom fastebrefven blifvit ersatta med lagfartsbevis.

Förslag om höjning af stämpelafgiften å köpe- och bytesbref
rörande fast egendom blef emellertid icke framlagdt förrän vid 1906
års riksdag. Kung], Maj:t föreslog då med åberopande hufvudsakligen
af förenämnda uttalande till statsrådsprotokollet och med hänvisning till
statens behof af ökade inkomster, att den allmänna lagfartsstämpeln
skulle höjas till 80 öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighetens
värde, samt att stämpeln, då lagfart på grund af köpe- eller bytesafliandling
söktes för aktiebolag, som icke drefve bankrörelse, skulle
utgå med 1 krona 60 öre af nyssnämnda värde.

Detta förslag vann icke Riksdagens bifall. I skrifvelse till Konungen
den 23 maj 1906 anförde Riksdagen härom, att man vid bedömande
af frågan om ökad stämpelbeskattning i främsta rummet hade att taga
hänsyn därtill, huruvida staten för sina utgifter vore i behof af alla
de inkomster, Kungl. Maj:t begärt. I detta afseende erinrade Riksdagen,
att den gjort ej oväsentliga nedsättningar i de äskade anslagsbeloppen.

Redan af denna anledning, yttrade Riksdagen vidare, hade den här
ifrågasatta ökade stämpelbeskattningen ansetts icke böra komma i fråga.
Men härför talade äfven andra lika tungt vägande skäl. Man syntes
nämligen icke utan fog kunna påstå, att den stämpelafgift, som för
närvarande utginge vid lagfart å fång till fast egendom, vore tillräckligt
hög, och redan nu torde det icke så siillan förekomma, att utvägar
af hvarjehanda slag anlitades för att undandraga statskassan densamma
rätteligen tillkommande stämpelafgift. Skulle nu en höjning vidtagas,
funnes grundad anledning befara, att dylika missbruk skulle än ytterligare
tilltaga. Vidare syntes, hvad särskildt anginge de mindre fastigheterna
på landet, böra ihågkommas, att det i de flesta fall vore dessa
slag af egendomar, som utgjorde föremål för öfverlåtelser, äfvensom att
de, på sätt inom Riksdagen framhållits, åtminstone å vissa trakter af
landet måhända ofta nog flera gånger under ett och samma år bytte
ägare. En höjning af stämpelafgiften skulle för dessa gifvetvis kännas
betungande, och man syntes snarare böra understödja förvärfvandet i allt
större omfattning af särskildt smärre fastigheter, indika kunde bereda
sina innehafvare en mera själfständig och tryggad ställning. Därjämte
finge icke heller förbises, att omförmälda fastigheter i många fäll vore
belånade och vid sådant förhållande redan för närvarande underkastade
särskild beskattning utöfver lagfartsstämpeln, nämligen stämpel till
inteekningshandlingen och kostnad för förnyelse af inteckningen. Äfven
om i en framtid statens behof skulle påkalla anlitandet af den här
ifrågavarande skattekällan, hade Riksdagen dock under förhandenvarande
förhållanden ansett klokheten bjuda att icke vidtaga någon höjning af
lagfartsstämpeln.

Såsom af denna redogörelse för tidigare väckta förslag att höja
lagfartsstämpeln framgår, synes den hufvudsakligaste anledningen till
att en sådan höjning icke genomförts hafva varit, att statens behof
af ökade inkomster icke slutligen kräft denna åtgärds vidtagande; och
trots de anmärkningar, som af 1906 års Riksdag framställdes mot ifrågavarande
skattekälla, medgaf dock Riksdagen, att staten i en framtid kunde
behöfva anlita densamma. Då nu åter stora kraf ställas på statskassan,
lärer också ett återupptagande af frågan om ett bättre utnyttjande af
lagfartsstämpeln vara nödvändigt. Det torde då med anledning åt den
från Riksdagens sida framställda invändningen mot en höjning af lagfartsstämpeln,
att denna vore tillräckligt hög, böra till en början framhållas,
att motsvarande skatter i främmande länder i allmänhet äro betydligt
högre. Såsom den ofvan lämnade redogörelsen för den utländska
stämpellagstiftningen utvisar, har af där behandlade länder endast

England lägre skatt på fastighetsköp, eller blott omkring 7* procent
af värdet, men det torde erinras därom, att, såsom förut nämnts, förslag
är framställdt om att fördubbla denna skatt. I öfriga länder utgå
afgifterna vid försäljning af fast egendom med följande belopp af
egendomens värde, nämligen i Frankrike nära 7 procent, i Preussen
1 procent jämte riksstämpelafgift V3 procent, i Österrike 1 å 4
procent, i Danmark 1 Ve procent samt i Norge i regel minst 8/i0
procent och i vissa fall minst 16/j0 procent. Det visar sig sålunda,
att, såsom redan antydts, den allmänna lagfartsstämpeln i vårt land
vida understiger motsvarande afgifter i ett flertal främmande länder.
Vidare torde få erinras om det ofvan omförmälda förhållandet, att vid
den tid, då den allmänna lagfartsstämpeln fastställdes till sitt nuvarande
belopp, dessutom förefanns en fastebrefsafgift, som ännu år 1874 utgick
med U af lagfartsstämpelns belopp. Det torde därför få anses vara
obestridligt, att den afgift, som för närvarande uttages vid lagfart af
köpe- och bytesafbandlingar, äfven om den i och för sig skulle i
åtskilliga fall kunna sägas vara en betungande skatt, dock är jämförelsevis
ganska låg.

Hvad härefter beträffar den anmärkningen, att en böjning af
lagfartsstämpeln kunde befaras framkalla ett ökadt anlitande af de
utvägar, som redan nu skulle begagnas i syfte att undandraga statskassan
denna rätteligen tillkommande stämpelafgift, torde mot densamma få
erinras, att lika väl som missbruk af berörda art för närvarande knappast
lära hafva någon större omfattning, torde de icke heller efter en
skärpning af stämpelbeskattningen kunna komma att öfva något afsevärdt
inflytande på det finansiella resultatet af lagfartsstämpelns afkastning,
enär det existerande lagfartstvånget utgör ett åtminstone någorlunda
godt korrektiv mot dylika missbruk.

Vidkommande slutligen farhågan för den betungande inverkan, en
förböjd lagfartsstämpel skulle hafva på förvärfvandet af smärre fastigheter,
lärer den få anses vara fullt befogad, men synes ingalunda böra
afhålla ifrån ett bättre användande af lagfartsstämpelns skatteförmåga,
alldenstund intet binder finnes för att undantaga från den höjda stämpelafgiften
sådana smärre fastighetsköp, som hafva svårt att bära en ökad
stämpelskatt.

Om, såsom nu antydts, för en del smärre fastighetsköp bibehålies
den nuvarande lagfartsstämpeln, torde den kraftigaste invändningen
mot en böjning i öfrigt af denna stämpelskatt hafva undanröjts och
jämväl aflägsnats ett binder för att ur skattekällan i fråga hämta en
betydande del af de ökade inkomster, som för staten kunna vara

erforderliga. Att det iir lämpligt, att lagfarts stämpeln i rätt stor utsträckning
och i främsta rummet tages i anspråk för dylika inkomsters anskaffande,
bestyrkes icke blott af exempel från den utländska skattelagstiftningen
utan framgår äfven af det allmänt erkända förhållandet, att
oftast det kapital, som nedlägges i fast egendom, har eu relativt stor
bärkraft. Härtill kommer, att på grund af den stora omsättning af
fastigheter, som äger rum, en rätt måttlig höjning åt skattesatsen
inbringar betydande belopp, äfvensom att kontrollen ä stämpelafgiftens
utgörande torde vara så pass effektiv, att, såsom ofvan framhållits,
allenast ett fåtal stämpelpliktiga transaktioner lära undgå att drabbas
af stämpelafgiften.

På grund af hvad sålunda anförts, hafva kommitterade ansett sig
kunna utan åsidosättande af nödig försiktighet föreslå, att den allmänna
lagfartsstämpeln fastställes till 90 öre för hvarje fulla 100 kronor åt
fastighetens värde. Det undantag från denna stämpel, som kommitterade,
på sätt förut omnämnts, funnit böra göras i riktning mot bibehållande
af gällande skattesats, hafva kommitterade trott lämpligen
kunna bestämmas hufvudsakligen med hänsyn till sådana köp, som
afse förvärfvandet af s. k. egnahemslägenheter. Den härvidlag erforderliga
begränsningen synes böra afse icke blott fastighetens värde utan
äfven köparens förmögenhetsförhållanden. Det torde nämligen vara
riktigt och med den ifrågasatta lindringens ändamål mest öfverensstämmande,
att densamma endast kommer eu mindre köpkraftig person
till godo. I enlighet härmed och då kommitterade inhämtat, att köpeskillingen
för en obebyggd jordbrukslägenhet för egnahemsändamål —
åtminstone för närvarande — mycket sällan öfverstiger 3,000 kronor,
hafva kommitterade hemställt, att en skattesats af 60 öre måtte tilllämpas,
då köpeskillingen icke öfverstiger 3,000 kronor och tillika den
inkomst, för hvilken köparen enligt gällande förordning angående inkomstskatt
senast taxerats, icke uppgår till 1,800 kronor.

I sammanhang med höjningen af den allmänna lagfartsstämpeln
lärer böra vidtagas motsvarande höjning af den stämpel, som utgår då
lagfart sökes för aktiebolag, som icke drifver bankrörelse, och sistnämnda
stämpel sålunda sättas till ett belopp af 1 krona 80 öre för
hvarje fulla 100 kronor af egendomens värde.

Eu förmån lika med den, som nu i afseende å lagfartsstämpeln
tillkommer bankaktiebolag, har synts kommitterade böra beredas äfven
ett annat slag af bolag. För kommitterade har nämligen upplysts,
att representanter för sådana aktiebolag, som vore berättigade att erhålla
statslån från egnahemslånefonden eller jordförmedlingslånefonden,

hade för afsikt att göra framställning om att, då lagfart söktes af
dylika bolag å fastigheter, som af dem förvärfvats, stämpelafgiften måtte
utgå med allenast 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighetens
värde; och har tillika framhållits, att nu gällande stämpelskatt vore i
hög grad betungande för dessa bolag. Då nu bolagen i fråga hafva
ett synnerligen samhällsnyttigt ändamål samt genom laga föreskrifter
är fastställdt, att aktieägarna icke få tillgodonjuta mer än en begränsad
vinst, och då vidare de stämpelafgifter, hvarom här är fråga, i statsfinansiellt
afseende äga föga betydelse, hafva kommitterade ansett, att
dessa aktiebolags kraf böra i så måtto vinna beaktande, att, om de af
kommitterade eljest föreslagna höjningarna af lagfartsstämpeln godkännas,
berörda aktiebolag måtte få vidkännas allenast enkel lagfartsstämpel.

I sammanhang med den år 1006 föreslagna höjningen af stämpelafgiften
vid lagfart å köp och byte af fast egendom föreslogs — till
förekommande däraf att de ifrågasatta bestämmelserna skulle kringgås
på det sätt, att aftal om köp eller byte af sådan egendom förlänades
sken af gåfva — att stämpelafgiften vid lagfart å gåfva af fast egendom,
som gifvits till skyldeman i rätt nedstigande led, skulle höjas till
samma belopp som föreslagits för den allmänna lagfartsstämpeln. Det
sålunda angifna skälet mot att låta ifrågavarande gåfvostämpel utgå
med lägre afgift än lagfartsstämpeln i allmänhet anse kommitterade
äga full giltighet och hafva på grund däraf funnit sig böra framlägga
förslag om att höja nämnda gåfvostämpel från 60 öre till 90 öre för
hvarje fulla 100 kronor af den bortgifna egendomens värde. Någon
ändring af öfriga i 8 § B af stämpelförordningen upptagna lagfartsstämplar
lärer icke behöfva af ofvan berörda anledning vidtagas. Med
hänsyn härtill och då, såsom i annat sammanhang redan framhållits,
reglering af dessa stämpelafgifter lämpligen bör företagas i samband
med revision af bouppteckningsstämpeln, hafva kommitterade ansett sig
sakna anledning att verkställa ytterligare undersökning, huruvida ändring
af sistnämnda lagfartsstämplar är påkallad.

En beräkning af afkastningen af den till höjning föreslagna lagfartsstämpeln
erbjuder någon vansklighet, enär verkan af de utaf kommitterade
förordade modifikationerna af de allmänna stämpelsatserna
icke kan på grund af bristande statistik fullt uppskattas. Emellertid
torde kunna antagas, att den minskning, medgifvandet till förmån för
vissa allmännyttiga aktiebolag kan medföra, samt bibehållandet af gällande
stämpel för smärre köp icke skall nedbringa det slutliga resultatet
med mer än cirka 100,000 kronor. I anslutning härtill och då såsom

framgår af nedanstående, på inom finansdepartementet tillgängliga uppgifter
grundade tabellariska öfversikt, inkomsten af lagfartsstämpeln,
såvidt( här är i fråga, under tioårsperioden 1899—1908 uppgått till
i medeltal 2,793,184 kronor, lärer den föreslagna höjningen af 50 procent
af skattesatserna kunna beräknas gifva 1,396,592 kronor, minskadt med
100,000 kronor, eller sålunda i rundt tal 1,295,000 kronor.

Uppgift

för åren 1899—1908 å beloppet af de stämplar, som användts till beläggning
af nedanstående, till protokollen öfver lagfarter hörande handlingar.

År.	Stämpel	af	(JO öre för 100 kronor.	Stämpel af 1 för 100	krona 20 öre kronor.	Summa.
Köpebref.	Bytesbref.	Gåfvobref.	Köpebref.	Bytesbref.
Kronor.	ö.	Kronor.	ö.	Kronor, ö.	Kronor, ö.	Kronor.	ö.	Kronor.	ö.,
1899 ..................	1,444,173	90	27,422	40	13,141	20	507,337	90	433	60	1,992,509
1900 ..................	1,367,473	—	39,607	2 0	11,511	40	486,345	40	4,941	-	1,909,878	-
1901 ..................	1,389,365	65	42,388	80	12,668	—	421,745	—	4,128	-	1,870,295	45
1902 ..................	1,627,792	BO	58,509	40	7,290	-	461,272	20	418,80	2,155,283	““
1903 .................	1,907,202	20	80,715	—	11,610	-	729,327	50	18,248 to	2,747,103	10
1904 ..................	1,941,271	85	75,747	60	8,084	20	583,004	30	3,734 40	2,611,842	35
1905 .................	2,355,211	-	117,152	20	10,274	70	583,154	80	19,850 to	3,085,643	10
1906 ..................	3,058,839	80	108,045	10	18,841	20	1,051,672	50	10,560\|60	4,247,959	20
.1907 ..................	2,873,788	95	118,176	60	16,328	-	898,066	80	9,531 oo	3,915,891	95
1908 ..................	2,002,800	50	66,845	—	13,366	40	1,310,775	40	l,64ö\| so	3,395,433	10
Summa	19,967,919 45	734,609:30	123,115 10	7,032,701 so	73,492		25
Medeltal per år	1,996,791 94	73,460 93	12,311	51	703,270 )8	7,349 26	2,793,183 82

Aktiestämpel.

Emissionsstämpel å aktier och lottbref i ioländskt solidariskt bankbolag
infördes genom beslut af 1906 års Riksdag. Skatten bestämdes
därvid för aktier och lottbref i nybildade bolag till 5 öre för hvarje
fulla 10 kronor af det belopp, hvarå aktien eller lottbrefvet lyder, samt
för aktier och lottbref, som utgifvas vid annat tillfälle än vid bolags bildande,
till 10 öre för hvarje fulla 10 kronor af nyssnämnda belopp; dock skall, i

bägge fallen under förutsättning att för aktie eller lösbref skall erläggas
betalning med högre belopp än det, hvarå aktien eller lottbrefvet lyder,
stämpeln beräknas i förhållande till det högre beloppet. Ivungl. Maj:t
hade i frågan framlagt ett förslag, som gick ut på beskattning allenast af
nyemitterade aktier eller lottbref i äldre bolag. För aktier och lottbref i
nybildade bolag skulle sålunda enligt Kung!. Maj:ts förslag bibehållas
stämpelfrihet, hvilket motiverades därmed, att en stämpel å sistnämnda
slag af handlingar tilläfventyrs kunde i vissa fall kännas alltför betungande
för den företagsamhet, som vore värd uppmuntran. Beträffande
detta uttalande framhölls af bevillningsutskottet i dess öfver Kung].
Maj:ts förslag afgifna betänkande, att detsamma syntes åtminstone i
många fall med ungefär lika rätt kunna tillämpas på sådana redan befintliga
bolag, livilka förde en tynande tillvaro och som för möjliggörande
af en fortsatt verksamhet nödgades utsläppa nya aktier och
dymedelst öka sitt aktiekapital. Med erinran tillika därom, att inom
den utländska lagstiftningen rörande emissionsstämpel å aktier och lottbref
något undantag från stämpelplikt icke förekom för aktier och
lottbref i nybildade bolag, samt med föranledande af enskild motion
föreslog bevillningsutskottet, att stämpel skulle åsättas jämväl nämnda
slag af aktier och lottbref. Skattesatsen för dessa värdepapper ansåg
utskottet dock böra sättas endast till halfva beloppet af den för öfriga
slag af aktier och lottbref föreslagna eller till 12 procent, enär utskottet
höll före, att den ofvanberörda anmärkningen mot stämpelbeläggande
af aktier och lottbref i nybildade bolag icke syntes helt och hållet sakna
allt berättigande. På sätt af hvad ofvan nämnts framgår, utföll Riksdagens
beslut i enlighet med utskottets förslag.

Såsom redan vid denna stämpelskatts införande gjordes gällande,
kan emellertid med styrka framhäfvas, att giltiga skäl knappast anförts
för att i stämpelafseende skilja emellan å ena sidan aktier och lottbref
i nybildade bolag och å andra sidan aktier och lottbref, som eljest utgifvas.
Vid den nu anbefallda revisionen af stämpelskatterna synes
därför tillfället böra begagnas att införa likställighet mellan dessa båda
slag af värdepapper; och bör enligt kommitterades förmenande denna
likställighet åvägabringas genom att höja stämpeln för aktier och lottbref,
som utgifvas vid bolags bildande, till 1 procent. Enligt hvad som
torde vara allmänt erkändt, äro aktier och lottbref synnerligen lämpliga
objekt för stämpelskatt. Detta förhållande har blifvit ytterligare bestyrkt
under den tid en emissionsstämpel varit i vårt land införd, i det
att statistiken, såsom här nedan och i bilaga C till detta betänkande
inhämtas, gifver vid handen, att denna stämpelskatt icke verkat hämmande

på bildandet af nya bolag eller ökningen af aktiekapitalet i gamla bolag.
1 betraktande häraf och då en blick på den utländska lagstiftningen
visar, att denna derstädes ansett sig kunna med rätt dryga skattesatser
belägga aktiers utsläppande och bolagskapitals registrering, har det
synts kommitterade, som om en stämpel af 1 procent å alla aktier och
lottbref ingalunda kan anses vara för hög eller lägga några hinder i
vägen för den sunda företagsamheten på bolagsväsendets område. Å
andra sidan lärer dock nödig försiktighet och särskilt hänsynen till
vårt lands relativt ringa kapitaltillgång kräfva, att någon ytterligare
höjning af en så nyligen införd kapitalskatt icke nu vidtages.

Genom den af kommitterade föreslagna höjningen af emissionsstämpeln
skulle staten tillföras en ökad årlig inkomst af omkring 450,000
kronor. Till stöd för denna beräkning må anföras, att enligt uppgifter,
hämtade dels från finansdepartementets bankbyrås årsöfversikter
öfver bankernas ställning dels ock ur »Sveriges officiella statistik i
sammandrag», hafva under åren 1899—1908 i nybildade bankbolag
bildats fonder samt i nybildade aktiebolag — andra än bankaktiebolag —
tecknats och hos patent- och registreringsverket inregistrerats aktiekapital
till belopp, som framgå af nedanstående tabellariska sammanställning.

Kapitalbelopp

i nya aktiebolag,
i nya banker. andra äin bank aktiebolag.

	Kronor. ö.	Kronor.	ö.
1899 ..............................	1,022,762	50	63,980,397
1900 ............................	1,957,870	7 3	56,669,715	—
1901 ...........................	361,496	77	44,219,365	—
1902 ............................	2,000,850	—	66,697,460	—
1903 ..............................	792,990	—	76,008,965	—
1904 .............................	1,682,760	—	58,286,980	—
1905 ...........................	7,501,488	69	59,724,172	—
1906 .............................	4,957,010	—	103,158,515	—r
1907 .............................	4,949,700	—	254,639,782	—
1908 ..............................	16,558,792	—	74,099,610	-

Summa j 41,785,720 69 857,484,961 —

Medeltal per år I 4,178,572 07 85,748,496!—

Beträffande ofvan stående siffror torde till en början få påpekas,
att de för bankbolagen upptagna beloppen utgöra de, som verkligen
inbetalts, under det att de för aktiebolagen anmärkta kapitalsummorna
representera allenast tecknade belopp. Då dessa senare icke alltid inflyta,
äro sistberörda siffror i förevarande afseende något för höga, men
den minskning af dem, som kan häraf påkallas, torde fullt motvägas af det
förhållande, att i de tecknade kapitalbeloppen icke ingår värdet af den
öfverkurs, med hvilken aktier emellanåt utsläppas. Kommitterade hafva
därför ansett dessa siffror bilda en tillförlitlig grund för sina beräkningar,
och då medeltalet för nybildadt bolagskapital under ofvanstående
år utgör tillhopa 89,927,068 kronor, hafva kommitterade med beräknande
af Va procent å detta belopp, hvarvid erhålles ett värde af 449,635
kronor, kommit till förenämnda summa af i rundt tal 450,000 kronor.

I fråga om formen för emissionsstämpelns åsättande ansluta sig kommitterade
till den af statskontoret i dess ofvan omförmälda underdåniga utlåtande
den 31 december 1908 föreslagna utvägen med obligatorisk, i statskontoret
verkställd stämpling af aktier och lottbref; och kommitterade
hafva för egen del endast att tillägga, att det synes för att sätta
nämnda ämbetsverk i stånd att kontrollera, det utsläppta aktier verkligen
blifva stämpelbelagda, vara lämpligt, att patent- och registreringsverket
ålägges lämna statskontoret underrättelse om verkställda registreringar
af aktiekapital.

Obligationsstämpel.

I Sverige infördes stämpelskatt å obligationer genom stämpelförordningen
den 9 augusti 1894. Den skattesats, som i enlighet med
1893 års stämpelskattekommittés förslag då bestämdes, utgör den ännu
gällande af 30 öre för hvarje påbörjadt hundratal kronor af det belopp,
hvarå obligationen lyder.

Vid den nu förestående, af statens ökade inkomstbehof påkallade
regleringen af gällande stämpelskatter, torde i ett af de främsta rummen
en höjning af obligationsstämpeln böra ifrågakomma. Det lärer nämligen
icke kunna bestridas, att det kapital, som nedlägges i obligationer,
äger en betydande skattekraft, äfvensom att obligationsutgifvaren, för
hvilken det gifvetvis i allmänhet innebär stor fördel att få sitt lånebehof
tillgodosedt under formen af obligationslån, i regel utan olägenhet
kan bära en måttlig stämpelskatt. Denna skattekälla har ock blifvit
anlitad i alla länder, som hafva ett någorlunda utveckladt stämpelskatte -

system. En jämförelse mellan främmande länders stämpelsatser för
obligationer och den i vårt land gällande gifver emellertid vid handen,
att den senare är förhållandevis låg och att äfven en kraftig höjning
af densamma kan företagas, utan att den ändock uppnår samma storlek
som åtskilliga utländska stämpelskatter å här ifrågavarande värdepapper.
Enligt kommitterades mening lära ej heller befogade invändningar
kunna resas mot att obligationsstämpeln afsevärdt ökas; och kommitterade
hafva icke tvekat att förorda en fördubbling af skattesatsen, hvarigenom
den skulle komma att utgå med GO öre för hvarje påbörjad t 100-tal
kronor.

För vinnande af en någorlunda säker grund för beräkningen af
den föreslagna skattehöjningens verkan i statsfinansiellt hänseende har
en af kommitterade verkställt en utredning rörande under åren 1895—
1908 emitterade stämpelpliktiga obligationer. Denna utredning, som
torde vara så pass fullständig, som det i afsaknad af all statistik på
området är möjligt att åstadkomma, utvisar, att de under ifrågavarande
period utsläppta obligationslånen för de särskilda åren uppgått till
nedanstående belopp, nämligen:

år	1895 ..................	.................. kronor	25,529,000
	1896 .....................	...................... 11	18,665,000
11	1897 .....................	.................... 11	38,106,000
11	1898 ......................	...................... 11	112,728,000
11	1899 .......................	...................... 11	21,540,580
11	1900 .......................	..................... 11	61,423,355
11	1901 .......................	...................... 11	57,675,361
11	1902 .......................	...................... 11	83,741,800
11	1903 .......................	...................... 11	101,513,626
11	1904 .......................	...................... 11	95,127,000
11	1905 ....................	...................... 11	95,164,720
11	1906 ......................	..................... 11	78,587,280
11	1907 .....................	...................... 11	51,803,000
11	1908 .......................	...................... 11	105,525,040

Summa kronor 947,129,762

Det årliga medeltalet för hela berörda period utgör 67,652,126
kronor. För senaste tioårsperiod eller åren 1899—1908 uppgår motsvarande
medeltal till 75,210,176 kronor. Läggas åter de sista fem
åren till grund för beräkningen af medeltalet, blifver detta 85,241,408
kronor.

Den starka växling af beloppen af nyemitterade obligationslån,
som förestående tabell utvisar, manar till försiktighet vid beräkning af
obligationsstämpelns afkastningsförmåga för kommande år. Kommitterade
hafva därför ansett sig böra stödja sig på medelsiffran för en jämförelsevis
lång period eller de senaste tio åren. Utgår man sålunda därifrån,
att den årliga emissionen af obligationslån skulle belöpa sig till ett
belopp af i rundt tal 75,000,000 kronor, kan den föreslagna ökningen
af obligationsstämpeln med 30 öre för hvarje påbörjadt hundratal kronor
beräknas gifva staten en ökad inkomst af 225,000 kronor.

Den föreslagna höjningen af obligationsstämpeln bör gifvetvis
tillämpas äfven på utländska obligationer, som inkomma hit till landet.
Emellertid bör skatteförhöjningen icke rättvisligen drabba sådana utländska
obligationer, som bevisligen inkommit i riket, innan den förhöjda skatten
trädt i tillämpning. Häraf påkallade bestämmelser hafva i förslaget
inryckts.

I sammanhang med höjningen af stämpeln å obligationer hafva
kommitterade funnit sig höra föreslå, att med obligationer i stämpelskatteafseende
likställes visst annat slag af skuldebref.

Enligt hvad kommitterade inhämtat, förekommer emellanåt, att
vissa slag af låntagare, hufvudsakligen kommuner, vid tillgodoseende
af sådana lånebehof, hvilka pläga fyllas med obligationslån, icke anlita
denna utväg, utan hos en penningförvaltande inrättning, vanligen ett
försäkringsbolag eller en pensionskassa, upptaga amorteringslån, hvarå
utfärdas allenast en eller ett fåtal skuldförbindelser, afsedda att stanna
hos långifvaren. Dylika skuldförbindelser hafva icke den formella
karaktären af obligationer och äro följaktligen stämpelfria, men den
kapitalomsättning, som ligger till grund för dem, är alldeles likartad
med den, som äger rum vid upptagandet af ett obligationslån. Redan
af denna anledning kunde ifrågasättas, om ej berörda skuldsedlar borde
likställas med obligationer, men de transaktioner, hvilka i dessa skuldförskrifningar
tagit sig uttryck, hafva åtminstone under senare år
varit af så jämförelsevis ringa omfattning, att ett stämpelbeläggande
af samma skuldförskrifningar skulle ur statsfinansiell synpunkt hafva
spelat en föga betydande roll. En af kommitterade verkställd utredning
visar, att under femårsperioden 1904—1908 hafva i aderton penningutlånande
inrättningar, däraf sjutton här i staden, mot enkla skuldförbindelser
utlämnats lån med minst 15 års amorteringstid till ett
sammaulagdt belopp af i rundt tal allenast 28,778,000 kronor, däraf
på kommunallån belöpt sig 27,012,000 kronor eller i medeltal 5,402,400
kronor per år, hvilken sistnämnda summa, om den skolat drabbas af

obligationsstämpeln, skulle i skatt indrägt blott 10,207 kronor 20 öre.
Förhållandena torde emellertid kunna gestalta sig väsentligen annorlunda,
om den föreslagna höjningen af obligationsstämpeln vinner godkännande,
i det att då betydligt ökad anledning finnes för låntagare
att söka få upptaga lån mot stämpelfria skuldsedlar och sålunda undgå
att vidkännas kostnaden för obligationsstämpeln. Ett dylikt förfaringssätt
kan mer än väl komma att medföra en icke obetydlig inskränkning
i förevarande stämpelskatts afkastning. I betraktande häraf hafva
kommitterade ansett försiktigheten bjuda, att stadgandena om obligationsstämpeln
utsträckas att i allmänhet gälla sådana skuldebref, som
med afseende å lånetidens längd och lånesummans storlek ärp till sin
natur med obligationer likartade. I detta afseende vilja kommitterade
med hänvisning till den ofvan anförda utredningen framhålla, att endast
af kommuner utfärdade skuldförbindelser böra ifrågakomma till stämpelbeläggning.
Hvad beträffar dylika kommunala skuldebref, synas dock
från stämpelplikt böra undantagas dels sådana, som afse amorteringslån
på kortare tid, då dylika knappast kunna sägas vara likartade med
obligationer, som i regel afse ett under längre tid fortfarande skuldförhållande,
dels ock skuldförbindelser på lägre belopp. Dessa senare äro
visserligen i flertalet fall obligationer närstående handlingar, men för
deras befriande från stämpel talar den omständigheten, att dessa skuldförbindelser
till största delen torde utfärdas af smärre kommuner, för
hvilka obligationsstämpelns utgörande kan kännas i någon mån betungande.
Huru i enlighet med dessa synpunkter gränsen för stämpelpliktiga
kommunalförbindelser närmare bör dragas, kan måhända vara
föremål för olika meningar. Kommitterade hafva dock för sin del
ansett, att med stämpel böra beläggas allenast dylika skuldebref å
amorteringslån om minst 200,000 kronor och med minst 15 års amorteringstid.
För att stadgandet skall blifva effektivt lärer dock kräfvas,
att stämpelplikten icke göres beroende af skuldsumman i hvarje förbindelse,
utan att i berörda afseende det af Kungl. Maj:t medgifna lånebeloppet
får blifva afgörande.

Kommunala skuldförbindelser å lånetransaktioner af nyssnämnda
beskaffenhet hafva i ofvanberörda penningutlånande institutioner under
femårsperioden 1904—1908 belånats för i rundt tal 12,685,000 kronor
eller i medeltal per år 2,537,000 kronor. En skattesats af 6 pro mille
å denna summa skulle gifva en stämpelinkomst af 15,222 kronor eller
i rundt tal 15,000 kronor.

För stämpelskattens utgörande synes, hvad obligationer beträffar,
den af statskontoret i dess förut berörda skrifvelse af den 31 december

1908 förordade obligatoriska, i statskontoret verkställda stämplingen af
samma handlingar vara att tillråda. Hvad åter angår de skuldebref,
som kommitterade föreslagit skola förses med stämpel lika med obligationer,
lärer lämpligast vara, att stämpelskatten för dem erlägges medelst
användande af beläggningsstämplar.

Räntestämpel.

År 1894 infördes stämpelskatt å bevis om insättning å depositionsräkning
hos bank eller bankir. Skatten, som skulle erläggas vid bevisets
utgifvande, bestämdes till 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor
af det deponerade beloppet, med undantag dock för belopp, som icke
öfverstege 500 kronor. Beträffande dessa föreskrefs, att belopp, ej
öfverstigande 100 kronor, skulle vara stämpelfritt, att belopp, som
öfverstege 100 men icke 300 kronor, skulle draga stämpel med 20 öre
och att belopp, som öfverstege 300 men icke 500 kronor, skulle draga
stämpel med 30 öre. Dessa bestämmelser, hvilka samtidigt fastslogos
att gälla äfven för bevis om insättning å kapitalräkning, äro ännu
gällande med det år 1901 vidtagna förtydligandet af desamma, att de
skulle afse alla insättningar å räkningar, hvarå penningar mot bevis
mottagas för att först efter viss tid eller viss tid efter uppsägning återbetalas.

Förslag om införande af stämpelskatt å depositionsbevis och bevis
om insättning å kapitalräkning framlades af 1893 års stämpelskattekommitterade
i deras den 27 oktober nämnda år afgifna betänkande. Med
utgångspunkt från detta förslag, som öfverensstämde med det af Riksdagen
sedermera antagna utom i afseende dåra, att kommitterades förslag
icke innehöll några bestämmelser om lättnader i stämpelväg för
smärre belopp, hade bemälda kommitterade beräknat, att depositionsstämpeln
skulle gifva staten en årlig inkomst af 335,000 kronor. En
dylik afkastning har emellertid denna stämpelskatt — oafsedt den i
statsfinansiellt afseende föga betydande inskränkning af densamma, som
nyssnämnda lättnader inneburo — med säkerhet aldrig pa långt när
lämnat.

Vid beräkning af skattens afkastningsförmåga utgick man från
det antagandet, att bevis om insättningar å depositions- och kapitalräkningar
skulle för framtiden utfärdas till åtminstone samma årliga belopp,
som dittills ägt rum. Detta antagande har emellertid icke blifvit
bekräftadt af erfarenheten. I och med stämpelskattens införande hafva

nämligen depositionsbevisen i viss mån förändrat karaktär. De förut
brukliga depositionsbevisen med fast ränta, livilka oftast genast uppsades,
hafva efter depositionsstämpelns tillkomst blifvit ersatta med bevis
med växlande ränta, hvarå i stor utsträckning penningar under lång
tid kvarstå, hvilket allt haft till påföljd, att beloppet af årligen utfärdade
nya insättningsbevis afsevärdt minskats, oaktadt de på ifrågavarande
räkningar innestående medlen stadigt ökats. Men jämväl i ett annat
afseende har depositionsstämpeln verkat hämmande på skattekällans afkastning,
i det att eu del kapital för att icke drabbas af stämpelafgift
dragits ifrån depositions- och kapitalräkningarna och öfverförts till andra
räkningar. I hvilken utsträckning detta ägt rum, är svårt att afgöra,
men att så skett i ej oväsentlig grad torde vara obestridligt. Till huru
stort belopp den verkliga afkastningen af depositionsstämpeln understigit
den beräknade, lärer icke kunna — åtminstone icke utan mycket
stora svårigheter — med bestämdhet utrönas. Emellertid torde nedanstående
siffror gifva en god ledning vid frågans bedömande.

Enligt kommitterade genom bankinspektionens medverkan lämnade
uppgifter hafva under åren 1906—1908 å depositions- och kapitalräkning
hos enskilda banker och bankaktiebolag insatts i jämna tusental kronor

år 1906 354,957,000 kronor

» 1907 374,892,000 »

» 1908 327,371,000 »

eller i medeltal omkring 352,407,000 kronor pr år. En stämpelskatt af
en half pro mille å detta belopp lämnar ett resultat af i rundt tal
176,200 kronor. Äfven med iakttagande däraf, att någon höjning af
nyssnämnda summa påkallas af hos enskilda bankirer å ifrågavarande

räkningar verkställda insättningar samt den omständigheten, att stämpel
skall erläggas för hvarje påbörjadt tusental kronor med samma belopp
som för fullt tusental, lärer det dock vara tydligt, att, såsom redan
nämnts, depositionsstämpeln ingalunda ens tillnärmelsevis uppnår den
är 1893 beräknade afkastningen.

Ehuru sålunda förevarande stämpelskatt icke kan sägas hafva medfört
ett fullt tillfredsställande resultat, lärer dock icke däraf få dragas
den slutsats, att skatten skulle träffa ett objekt, som öfver hufvud taget
vore mindre ägnadt att bära en stämpelskatt. Detta torde så långt
ifrån vara förhållandet, att man tvärtom kan med allt fog göra gällande,
att det kapital, som uppsamlas å depositions- och kapitalräkningar, i
allmänhet är synnerligen väl lämpadt att göras till föremål för stämpelbeskattning.
Däremot synes det uppenbart, att en omläggning af

skatten i fråga är af nöden. Förslag i sådant syfte, som blifvit inom
Riksdagen väckta, hafva visserligen förkastats, men hufvudsakliga skälet
härtill lärer vara att söka däri, att statskassans behof icke ansetts kräfva
ett bättre utnyttjande af förevarande skattekälla. Då emellertid sådana
förhållanden nu lära vara för handen, att staten måste tillse, att den ur
stämpelskatten kan upphämta en betydligt ökad inkomst, synes jämväl
af denna anledning en förändrad form för stämpelbeskattningen af det
i bankerna innestående kapitalet böra sökas. Härvidlag erbjuda sig
närmast två olika utvägar, nämligen antingen att med eller utan höjning
af gällande skattesats föreskrifva en årlig stämpelbeläggning af
bankbevisen eller ock att till grund för stämpelns beräkning lägga
icke insättningarnas belopp utan ränteafkastningen. Hvad den förra
åtgärden beträffar skulle visserligen genom densammas anlitande ett
förbättradt statsfinansiellt utbyte af stämpelskatten vara att förvänta,
men man torde kunna ifrågasätta, om icke för erhållande af ett tillfredsställande
djdikt resultat kräfdes en afsevärd höjning af stämpelsatsen,
hvilken sannolikt komme att kännas rätt betungande, hvarjämte
eu förnyad stämpelbeläggning skulle, särskild! hvad beträffar
medel å kapitalräkning, föranleda åtskilliga besvärligheter. Kommitterade
hafva ock på grund af dessa skäl äfvensom med hänsyn till
önskvärdheten af att likformighet vinnes i den af kommitterade föreslagna
utsträckta stämpelbeskattningen af det i bankerna innestående
kapitalet ansett nyssnämnda utväg icke böra tillgripas. Hvad däremot
den senare utvägen beträffar eller stämpelafgiftens beräkning å ränteafkastningen,
har den synts kommitterade synnerligen tilltalande, alldenstund
en stämpelskatt, som utgår efter denna grund, närmare ansluter
sig till det beskattade kapitalets bärighet och värde såsom skatteobjekt.
Dessa egenskaper hos kapitalet konstitueras nämligen icke blott
af kapitalets storlek utan grundas jämväl på tidrymden för kapitalets
innestående och på räntefoten, och just i ränteafkastningens storlek få
egenskaperna i fråga ett synbart uttryck. Då härtill kommer, att, på
sätt nedan vidare omförmäles, kommitterade ansett ränteafkastningen
böra vara normerande för stämpelbeskattningen äfven af annat i bankerna
insatt kapital än det, som uppsamlats å depositions- och kapitalräkningar,
hafva kommitterade funnit omläggningen af förevarande stämpelskatt
böra ske i riktning mot depositionsstämpelns ersättande med eu räntestämpel.

Genom införandet af en räntestämpel allenast å depositions- och
kapitalräkningar skulle emellertid icke komma att undanröjas det of vanberörda
missförhållandet, att kapitalet till eu viss grad söker sig bort

från nämnda räkningar och in på andra sådana. Denna olägenhet kan
afhjälpas allenast genom stämpelbeläggniug äfven al dessa räkningar.
Emot en sådan åtgärd torde icke ens i och för sig, om stämpelskatten
väl afväges, kunna resas befogade invändningar, men härtill kommer,
att densamma lärer påkallas äfven af statsfinansiella skäl. Redan
tillförne hafva förslag om beskattning af andra bankräkningar än
depositions- och kapitalräkniugar blilvit framställda. De åt Kungl.
Maj:t i denna riktning till såväl 1894 års som 1903 års riksdagar
aflåtna förslagen giugo i hufvudsak ut därpå, att bankanvisningar,
checker och andra bevis om uttagningar å å vista räkningar hos bankir,
bank eller annan kreditinrättning skulle drabbas af stämpel till lixt
belopp af 10 öre. Mot det till sistnämnda riksdag framställda förslaget
anfördes emellertid, bland annat, att en föreskrift om stämpelbeläggning
af checker syntes mindre lämplig, helst en sådan åtgärd skulle
komma att väsentligt inskränka användandet af detta omtyckta och i
alla afseenden praktiska betalningsmedel, samt att användandet af dessa
papper hos oss ännu icke vunnit någon egentlig omfattning och därför
syntes snarare behöfva på allt sätt uppmuntras och utvecklas för att
främja det med desamma afsedda ändamålet eller att allmänheten här
liksom i utlandet måtte kunna förminska bruket af reda penningar i
rörelsen och i stället erhålla ett lätt och bekvämt betalningsmedel.
Det kan icke förnekas, att dessa invändningar, som emellertid äro riktade
mot formen för beskattningen och icke emot densamma i och för sig,
äro befogade; och mot berörda förslag, kan äfven anmärkas, att ju
lifligare omsättning eu persons bankräkning företer, dess större blir
beskattningen, oafsedt om skatteförmågan ökas eller icke, äfvensom
att eu anvisningsstämpel genom att uttagas jämväl å anvisningar å
kreditivräkning, skulle drabba äfven rena skuldförbindelser.

Med hänsyn till här berörda olägenheter hafva kommitterade
ansett, att en komplettering och utvidgning af stämpelbeskattningen
af det i bankinrättningarna innestående kapitalet icke bör ske under
form af en anvisningsstämpel. Kommitterade hafva däremot funnit en
räntestämpel vara jämväl för berörda ändamål lämplig, ty äfven här
gäller, att en dylik stämpel på ett naturligt sätt ansluter sig till kapitalets
skatteförmåga, och därtill kommer, att den åvägabringar ett rättvist
förhållande mellan beskattningen af å ena sidan depositions- och
kapitalräkningar samt å andra sidan öfriga räkningar.

Vid behandling af frågan om räntestämpelns utsträckning till
andra räkningar än depositions- och kapitalräkningar hafva emellertid
bland kommitterade yppats olika meningar. Kommitterades flertal har

af nedan angifna skäl ansett, att insättningar i sparbank fortfarande
böra vara fritagna från stämpelafgift, medan däremot öfriga medel å
bankräkningar böra vara i stämpelbeskattningsväg i hufvudsak likställda.
Kommittéledamoten von Sydow har härifrån varit i någon mån skiljaktig
och i sådant afseende anfört:

»Sparbankerna ansågos tillförene ''hufvudsakligen afse att befordra
kapitalbildning och ekonomisk förtänksamhet (särskild! hos de mindre
bemedlade samhällsklasserna och det uppväxande släktet) genom att
emottaga, fruktbargöra och genom räntans läggande till kapitalet förkofra
samt i vederbörlig ordning till ägarne återbetala företrädesvis
smärre belopp’. De i bilagan D till detta betänkande intagna tabellerna
I och V öfver sparbankernas och sparkasseräkningarnas inveckling visa
emellertid, att medelbehållningen är större i sparbankerna än å de
privata bankernas sparkasseräkningar eller för år 1908 resp. 477 och 368
kronor. Högsta belopp för en insättares behållning å sparkasseräkning,
hvarå ränta får godtgöras, utgör enligt lagen angående solidariska
banker och bankaktiebolag af den 18 september 1903 3,000 kronor. I
sparbankerna åter är maximibeloppet för en insättare i allmänhet vida
större. Af landets 428 sparbanker hafva 289 ett medgifvet maximibelopp
af mer än 3,000 kronor; i tre sparbanker utgör detta belopp 50,000
kronor, i 30 sparbanker växlar beloppet mellan 12,000 och 30,000 kronor
och i 91 sparbanker har samma belopp fastställts till 10,000 kronor.
Vid senaste bankmöte den 30 oktober 1909 hafva de privata bankerna
enhälligt beslutit, att uttag utan föregående uppsägning till belopp,
Överskjutande 1,000 kronor i månaden, å en och samma sparkasseräkning
skall få ske endast i undantagsfall och då med afdrag af
minst V4 procent provision å Överskjutande beloppet. Sparkasseräkningarna
synas följaktligen i många fall vara jämförliga med sparbankernas
inlåningsräkningar. Båda slagen af räkningar hafva uppmuntrat till sparsamhet
och ordningssinne samt lärt allmänheten, att det lönar mödan
att låta förränta äfven små belopp. Genom att samtliga privata
banker så småningom inrättat sparkasseräkningar, har en mängd
personer, som förut ansett lämpligt behålla sina medel i hemmen och
ej begagna sig af bankinrättningar, börjat insätta sina inkomster å
dessa räkningar för att sedan successivt i mindre poster allt efter behof
uttaga dessa medel. Till dessa deponenter höra bland andra ämbetsoch
tjänstemän, husmödrar, mindre handtverkare, ordentliga, välsituerade
arbetare och för öfrigt sådana personer, hvilkas utgifter under en månad
ej öfverstiga 1,000 kronor. Sparkasseräkningarna med sina till 3,000
kronor begränsade behållningar synas ej heller draga några nämnvärda

belopp från depositionsräkningarna. På många ställen är nämligen
depositionsräntan V* procent högre än räntan å sparkasseräkning, hvadan
medel af depositionsnatur nog insättas å depositions- eller kapitalräkning.
Att emellertid sparbankerna och de privata bankernas sparkasseräkningar
kunnat utveckla sig på sådant sätt, som skett, beror säkerligen i väsentlig
grad på den höga ränta, deponenterna åtnjuta på dessa medel. Postsparbanken,
som, hvad beträffar räntan å insättarnas medel, ej följt
med sparbankerna och privatbankerna, har, såsom af tabell IV i bilagan 1)
framgår, däremot ej kunnat öka sina behållningar, utan har insättarnas
tillgodohafvande, som år 1900 var 56,401,391 kronor (år 1898 till och
med 64,033,596 kronor), år 1908 nedgått till 46,422,570 kronor. \ idkommande
åter sparbankerna har behållningen hos dem år från år
stadigt ökats. Från år 1900 till år 1908 har ökningen belöpt sig till
cirka 276,000,000 kronor eller alltså till ett större belopp än det, som
representerade sparkasseräkningarnas totalbehållning år 1908, hvilken
utgjorde 251,002,465 kronor. Hvad angår beskaffenheten af de medel,
som innestå i sparbanker, synes böra framhållas, att, på sätt tabellerna
Ila), b) och c) i bilagan D utvisa, år 1908 76.4 procent af samtliga
insättare, representerande de små deponenterna med ett tillgodohafvande
af 500 kronor och därunder, hade eu behållning, som utgjorde endast
15.3 procent af alla insättares tillgodohafvande, samt att 6.2 procent
af samtliga insättare, representerande de större deponenterna, d. v. s.
sådana med en behållning af mer än 2,000 kronor, hade innestående
belopp, motsvarande 47.7 procent af totalbehållningen. Under sådana
förhållanden synes kunna ifrågasättas, om ej sparkasseräkningarna böra
fullt jämställas med den del af sparbanksmedlen, som representerar
23.6 procent af insättare och 84.7 procent af totalbehållningen, d. v. s.
de sparbanksräkningar, som hafva ett tillgodohafvande af mer än 500
kronor. Då nu kommitterades flertal ej velat förorda en stämpelbeskattning
af sparbanksmedel, oaktadt en stor del af deponenterna hos
sparbankerna ej kan anses tillhöra de mindre bemedlade i samhället,
anser jag, att äfven medel, insatta å sparkasse- eller därmed jämförlig
räkning, böra vara befriade från stämpelskatt)).

Då kommitterades flertal icke velat till beskattning föreslå sparbanksmedel,
har hufvudsakliga skälet härtill varit, att det synts mindre
lämpligt att genom stämpelbeskattning betunga sparbankernas på förvärfvande
af vinst icke anlagda verksamhet för uppsamlande af smärre
besparingar. Om sedermera sparbanksrörelsen i ett eller annat afseende
kommit att öfverskrida sitt naturliga verksamhetsområde, bör detta enligt
flertalets mening regleras icke i beskattningsväg utan genom införande

af skärpt kontroll å dessa bankers skötsel och genom vidtagande af
till äfventyra nödiga ändringar i gällande författningar rörande sparbankerna.
Att å andra sidan från bär ifrågavarande beskattning
undantaga sparkasseräkningar hafva kommitterades flertal icke funnit
tillrådligt, enär därigenom den föreslagna räntestämpelns effektivitet
skulle i väsentlig grad äfventyras, hvarjämte näppeligen tillräckliga skäl
torde vara anförda, för att skillnad skulle göras mellan ränteafkastning
å depositions- och kapitalräkningar samt — åtminstone en mera afsevärd
— dylik afkastning å sparkasseräkning.

Den af kommitterade förordade stämpelafgiften å ränteafkastningen
lärer böra utgå vare sig räntan utbetalas eller allenast godtskrifves insättaren,
och hafva kommitterade sökt gifva de i detta afseende föreslagna
bestämmelserna en i sådant syfte uttömmande affattning.

Skattesatsen, som kommitterade ansett böra vara lika för alla
stämpelpliktiga räkningar, hafva kommitterade funnit böra i regel utgå
med 10 öre för hvarje fulla 10 kronor af räntans belopp eller sålunda
med ungefär 1 procent. Härifrån hafva dock föreslagits flera undantag.
För sparkasse- och därmed jämförliga räkningar har det på grund däraf,
att dessa räkningar i afsevärd utsträckning anlitas af de mindre bemedlade,
synts kommitterades flertal skäligt, att stämpelfrihet medgifves
för ett, årligt räntebelopp af intill 20 kronor. Jämväl i fråga om öfriga
räkningar har af billighetshänsyn föreslagits stämpelfrihet för räntebelopp,
som ej öfverstiga 5 kronor, hvarjämte för räntebelopp, som
öfverstiga 5 men ej 10 kronor, i förslaget upptagits en stämpel af
5 öre. Vidare har i anslutning till den stämpelfrihet, som för närvarande
gäller för medel, som äro insatta å depositions- eller kapitalräkning
för statsförvaltningen tillhörande allmänt verk eller styrelse
samt Riksdagens verk, föreslagits frihet från räntestämpel för dylika
medel, som innestå å eljest stämpelpliktig räkning. Slutligen har med
hänsyn till önskvärdheten af att svårighet ej beredes för utländskt
kapital att inkomma i den allmänna rörelsen, ansetts lämpligt, att
stämpelfrihet medgifves för medel, tillhöriga utländsk räkningshafvare,
som icke är inom landet bosatt.

Det torde, innan kommitterade öfvergå till beräkningen af den
föreslagna räntestämpelns afkastning, vara af intresse att anställa en
jämförelse mellan den ekonomiska verkan af en fix anvisningsstämpel
å 10 öre och en räntestämpel om 1 procent å motsvarande bankräkningar.

Af uppgifter, som genom bankinspektionens försorg införskaffats,
framgår, att under åren 1907 och 1908 hos de enskilda bankerna och

aktiebankerna å nedannämnda räkningar infriats anvisningar och gjorts
utbetalningar till följande antal:

År 1907 År 1908 I medeltal

å upp- och afskrifningsräkning
och annan därmed jäm -

förlig räkning...... 935,519 st. 891,365 st. 913,442 st.

» löpande räkning....... 243,434 » 261,950 » 252,692 »

» sparkasseräkning...... 1,005,533 » 1,140,985 » 1,073,259 »

En fix stämpel af 10 öre för hvarje anvisning eller utbetalning
skulle alltså hafva inbragt i medeltal för de olika räkningarna i jämna
krontal resp. 91,344 kronor, 25,269 kronor och 107,326 kronor.

Enligt på nyssnämndt sätt införskaffade uppgifter hafva under
samma år och på samma räkningar upplupna räntebelopp uppgått till
följande summor i jämna 1,000-tal:

å upp- och afskrifningsräkning
och annan därmed
jämförlig räkning . . 2,822,000 kr.

» löpande räkning..... 2,384,000 »

» sparkasseräkning .... 10,551,000 »

År 1908

2.867.000 kr.

3.218.000 »
11,857,000 »

I medeltal

2.845.000 kr.

2.801.000 »
11,204,000 »

Eu stämpel af 1 procent å medelbeloppen skulle gifva till resultat
en skatteinkomst för de olika räkningarna af resp. 28,450 kronor, 28,010
kronor och 112,040 kronor. Jämföras nu dessa siffror med de ofvan beträffande
eu anvisningsstämpel anförda, vinnes bekräftelse på det förut
gjorda påståendet, att räntestämpeln närmare ansluter sig till kapitalets
skatteförmåga. Den träffar nämligen företrädesvis den räkning, som i
likhet med depositions- och kapitalräkningarna är att anse som en uppsamlare
af sparadt kapital.

Beträffande den afkastning, som den af kommitterade föreslagna
räntestämpeln kan komma att gifva, må följande anföras.

Enligt kommitterade från bankinspektionen lämnade uppgifter har
under åren 1906 — 1908 å depositions- och kapitalräkningar hos de
solidariska bankerna och aktiebankerna ränteafkastningen uppgått till
nedanstående, i jämna tusental afrundade belopp:

å depositionsräkning

» kapitalräkning
. .

År 1906 År 1907 • År 1908 I medeltal

28,860,000 kr. 34,797,000 kr. 37,096,000 kr. 33,584,000 kr.

7,265,000 » 10,111,000 » 12,276,000 » 9,884,000 »

För båda räkningarna tillhopa erhålles sålunda ett årligt medeltal af

43.468.000 kronor. En stämpelafgift af 1 procent å detta belopp gifver
en inkomst af i rundt tal 434,700 kronor. Denna summa är emellertid
i så måtto för hög, som hänsyn icke tagits till den stämpelfrihet, som
föreslagits för de minsta beloppen och för utlänningars tillgodohafvanden.
Någon annan jämkning af summan i fråga torde dock denna omständighet
icke påkalla, än att den afrundas till 430,000 kronor. För att utröna
den ökning af stämpelskatten, som räntestämpeln å depositions- och
kapitalräkningarna skulle medföra, måste emellertid ifrån sistnämnda
summa dragas hvad depositionsstämpeln nu afkastar. Antages denna
afkastning, i enlighet med hvad ofvan omförmälts, utgöra omkring

176.000 kronor — en afrundning uppåt af denna siffra skulle visserligen,
på sätt förut blifvit antydt, kunna ifrågasättas, men torde vara
mindre behöflig, då man äfven för räntestämpelns beräkning endast tager
hänsyn till de solidariska bankerna och aktiebankerna och således ej till
öfriga kreditanstalter samt bankirer — erhålles såsom resultat en beräknad
skatteökning af 254,000 kronor. Utbytet af räntestämpeln å
öfriga räkningar kan med ledning af ofvan anförda siffror, hvilka utvisa,
att ränteafkastningen å ifrågavarande räkningar under åren 1907 och
1908 tillhopa utgjort i medeltal 16,850,000 kronor per år, beräknas blifva
168,500 kronor. Härifrån borde visserligen dragas något belopp med
hänsyn till den för vissa räntebelopp föreslagna stämpelfriheten, men den
minskning, som sålunda borde äga rum, torde åtminstone i någon mån
motvägas af den omständigheten, att undersökningen varit inskränkt
uteslutande till de enskilda bankerna och aktiebankerna. På grund häraf
och med hänsyn till den fasta tendens till stegring, bankräkningarnas
ränteafkastning utvisar, hafva kommitterade ansett, att en till 420,000
kronor afrundad summa med säkerhet kan antagas utgöra den ökade
inkomst, räntestämpeln årligen skulle tillföra statskassan.

För bankerna äfvensom för öfriga kreditinrättningar och för
bankirer, hvilka det gifvetvis måste åligga att bära ansvaret för räntestämpelns
behöriga utgörande, lärer denna stämpelskatt otvifvelaktigt
komma att medföra icke oväsentligt ökadt arbete och besvär. Det torde
då få anses lämpligt, att dessa inrättningar och personer beredes all
den lättnad, som kan åstadkommas, utan att statens rätt åsidosättes.
Med hänsyn härtill hafva kommitterade ansett, att banker, andra kreditinrättningar
och bankirer böra kunna vinna befrielse från den betungande
skyldigheten att förse rån tekvittenser och dylika anteckningar med
stämpel och medgifvas rätt att i stället fullgöra skatteplikten genom
att en gång årligen till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande

den stämpelafgift, som under det nästföregående året skolat utgöras.
För att emellertid denna rätt icke skall missbrukas eller staten eljest
blifva lidande på densamma, är nödvändigt, att densamma kringgärdas
med åtskilliga garantier. De förslag, kommitterade i sistnämnda syfte
framställt, torde ej tarfva närmare motivering. Kommitterade anse sig
dock böra framhålla, att en större grad af försumlighet med afseende
å beloppets inbetalning bör hafva till påföljd, att den försumlige går
förlustig rätten att på nyss angifvet sätt få fullgöra skatteinbetalningen
och icke återfår denna rätt, med mindre Kung!. Maj:t pröfvar honom
vara därtill skickad. Det torde äfven böra framhållas, att till ombud att
utöfva den tillsyn å skatteinbetalningens verkställande till riktigt belopp,
hvarom förslaget innehåller bestämmelser, gifvetvis må kunna förordnas
det allmänna ombud, som enligt gällande författningar skall finnas i
hvarje bank.

De i 52 § af förslaget inryckta bestämmelserna äro till hufvudsakliga
delar affattade i öfverensstämmelse med motsvarande stadganden
i förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelafgift
vid köp och byte af fondpapper.

Vid det förhållande att afkastningen af räntestämpeln, i den mån
stämpelafgiften icke komme att inbetalas direkt till statskontoret, torde
kunna, hvad angår bankerna, på ett jämförelsevis tillfredsställande sätt
kontrolleras, lära för vinnande af en någorlunda säker kännedom om
denna stämpelskatts afkastning icke erfordras särskilda stämplar. Det
af statskontoret i dess förut omförmälda utlåtande af den Öl december
1908 framställda förslaget om införande af särskilda bankstämplar synes
sålunda böra förfalla.

Genom det af kommitterade framlagda förslaget om en räntestämpel
beröres icke gällande bestämmelse om stämpel å depositionsbevis,
på grund hvaraf betalning sökes hos offentlig myndighet.

Lottsedelstämpel.

I flertalet främmande länder, där lotterier äro tillåtna, har staten
genom beskattning af företagen velat göra sig delaktig af den stora
vinst, dylika företag i allmänhet lämna. I vårt land har så icke varit
förhållandet, hvilket naturligen berott därpå, att lotterier varit här i
landet i allmänhet förbjudna. Utan att inlåta sig på den omtvistade
frågan, huruvida och i hvilken män lotterier böra tillstädjas, beträffande
hvilken fråga kommitterade icke hafva anledning att uttala någon mening,

anse sig emellertid kommitterade böra framhålla, att det lärer kunna
tagas för afgjordt, att lotterier under åtminstone en afsevärd framtid
komma att här i landet bedrifvas. Vid sådant förhållande synes med
skäl kunna ifrågasättas, om icke staten här liksom i andra länder bör
genom beskattning skaffa sig del af de rikliga medel, som användas för
lotteriändamål. De penningtillgångar, som framträda vid inköp af lotter,
särskilt af lotter i penninglotterier, hafva visat sig vara i mycket hög
grad okänsliga för den dryga belastning af desamma, som plägat utgå i
form af öfverpris på lotter eller på andelsbevis i sådana; och det torde
med visshet kunna antagas, att eu beskattning i form af en stämpel å lottsedlarna
blefve, jämte det den skulle gifva staten en icke så alldeles
obetydlig inkomst, för lottköpare jämförelsevis litet märkbar. Det torde
i detta sammanhang böra framhållas, att en stämpelskatt å lotterier hos
oss icke bör utgå under sådan form, att den genom att direkt drabba
själfva lotteriföretaget skulle betunga de allmännyttiga ändamål, för
hvilka lotterierna i allmänhet anordnas, utan att skatten bör läggas
så, att den i främsta rummet träffar lottköparen. Detta syfte vinnes
enklast genom att stämpelbelägga lottsedlarna och icke, såsom ofta sker
utomlands, låta skatten utgå af lotteri företagets tillgångar.

Lottsedlar i alla lotterier synas emellertid icke böra drabbas af
skatt, utan undantag torde kunna göras för de i 3 § af kungl. förordningen
den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier m. in. omförmälda
lotterier, hvilka afse bortlottning af lösören för välgörande
ändamål eller af konstsaker till svenska konstidkares understöd och uppmuntran.
Dessa lotteriföretag böra nämligen på grund af sin vanligen
ringa omfattning och det synnerligen behjärtansvärda ändamålet icke
lämpligen på något sätt försvåras. Då för anordnande af nämnda lotterier
erfordras tillstånd af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, under det för
anställandet af andra lotterier kräfves medgifvande af Kungl. Maj:t,
hafva kommitterade föreslagit, att skatteplikt skall förefinnas endast för
lottsedlar i lotterier, som anordnas med Kungl. Majrts tillstånd. Af dylika
lotterier finnas två bestämdt skilda grupper, nämligen å ena sidan
lotterier, däri vinsterna utgöras af penningbelopp, samt å andra sidan
lotterier med vinster, bestående af lösören eller eljest andra värdeföremål
än penningar. Vid införandet af stämpelskatt å lottsedlar lärer det
vara riktigast, om ett effektivt utnyttjande af denna skattekälla skall
ernås, att skillnad göres på de båda slagen. Skattekraften hos deras
lottsedlar är nämligen väsentligen olika. Hvad penninglotteriernas lottsedlar
beträffar, torde dessa utan olägenhet kunna bära en stämpel af 10
procent af lottsedlarnas nominella värde. En dylik stämpel skulle däremot

vara väl dryg för lottsedlar i flertalet varulotterier och dessutom i åtskilliga
fall komma att utgå med belopp, som på grund af sin ojämnhet vore
för lottsedlarnas afsättning något hinderligt. Det torde med hänsyn
härtill vara lämpligast att för dylika lottsedlar bestämma en lag fix
stämpel; och kommitterade hafva i sådant afseende föreslagit en stämpel
af 10 öre för hvarje lottsedel.

För bedömande af det statsfinansiella utbytet af denna skatt torde
följande siffror få anföras.

Under åren 1897—1908 hafva, enligt kommitterade meddelad uppgift,
i penninglotterier försålts lotter till ett nominellt värde af 40,100,000
kronor eller i medeltal per år i rundt tal 3,340,000 kronor. 10 procent
af sistnämnda belopp göra 334,000 kronor, hvilken summa kommitterade
anse sig kunna upptaga i sin beräkning öfver de föreslagna stämpelskatternas
afkastning.

I varulotterier, som på grund af Kungl. Maj:ts medgifvande anordnats
under åren 1904—1908, hafva, enligt hvad kommitterade från
sakkunnigt håll inhämtat, afyttrats lotter till ett sammanlagdt antal af
minst 1,800,000 stycken. Med iakttagande däraf, att medeltalet per år
utgör 360,000 stycken, skulle en fix stämpelafgift af 10 öre hafva inbragt
statskassan en årlig inkomst af 36,000 kronor.

Lottsedelstämpeln kan alltså antagas afkasta sammanlagdt åtminstone
omkring 370,000 kronor per år.

Såsom ofvan nämnts, har med den föreslagna stämpelskatten å lottsedlar
afsetts att i främsta rummet träffa lottköparna. För stämpelskattens
uttagande lärer det emellertid vara ur många synpunkter riktigast
att göra lotteriets anordnare ansvarig och i följd häraf som regel
ålägga honom att före utlämnandet förse lottsedel med stadgad stämpel.
En dylik skyldighet måste dock alltid blifva i någon mån betungande,
då fullgörandet af densamma kräfver, att lotterianordnaren är försedd
med ett tillräckligt antal stämplar att åsättas af honom försålda lottsedlar,
och i den mån lotterna icke säljas af lotterianordnaren direkt
utan af honom utlämnas till agenter för att af dem afyttras blir den
honom åliggande stämpelplikten än mer kännbar. Med hänsyn härtill
synes möjlighet böra beredas lotterianordnaren att på ett för honom mindre
betungande sätt få fullgöra denna stämpelplikt. Den utväg i berörda
riktning, kommitterade tänkt sig, är att låta lotterianordnaren undslippa
att med stämpel belägga utlämnade lottsedlar och i stället förplikta
honom att inom en kortare tid efter hvarje dragning till statskontoret
inleverera den på försålda lottsedlar belöpande stämpelafgiften. För att
emellertid statens fiskaliska intresse icke skall härvidlag äfventyras, synes

en dylik rättighet icke böra ovillkorligen medgifvas en lotterianordnare,
utan torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att pröfva, huruvida
rättigheten bör tillerkännas lotterianordnaren. Härjämte lärer det till
förebyggande däraf, att allmänhetens kontroll å lottsedlars behöriga
stämpelbeskattande försvåras eller göres alldeles illusorisk, vara nödvändigt,
att lotterianordnare, som fritagits från skyldighet att förse
lottsedlar med stämpel, tillförbindes att påtrycka lottsedlarna anteckning
om sådant medgifvande.

Kvittensstämpel.

I åtskilliga andra länder finnes, såsom redan omförmälts, införd
en kvittensstämpel. Denna stämpel inbringar betydliga summor och
lärer, enligt hvad erfarenheten åtminstone i England och Frankrike säges
gifva vid handen, på grund af skattesatsens ringa belopp utan olägenhet
kunna bäras och också utan svårigheter erläggas. Det vill redan häraf
synas, som om anledning förefunnes att här i landet införa en dylik
stämpel, men härtill kommer ytterligare ett skäl. Det torde icke kunna
dröja så synnerligen länge, innan vår stämpellagstiftning måste betydligt
utvidgas och under densamma dragas handlingar, som cirkulera mellan
enskilda personer utan att annat än undantagsvis komma i beröring
med offentliga myndigheter eller mera allmänna inrättningar, som kunna
kontrollera stämpelpliktens behöriga fullgörande. Af vikt är då, att hos
allmänheten blir rotfast den föreställningen, att flertalet handlingar, hvarigenom
ett rättsförhållande regleras, skall draga stämpel. Till bidragande
af att inarbeta ett dylikt föreställningssätt synes i hög grad
ägna sig här förevarande, lätt erlagda stämpelskatt.

Redan tillförne har varit ifrågasatt, att i Sverige införa eu kvittensstämpel.
1879 års skatteregleringskommitté föreslog nämligen,
att kvittenser å mottagandet af penningar eller värdepapper skulle,
ehvad kvittenset särskilt utfärdades eller tecknades å annan handling,
förses med 5-öres stämpel. Från den allmänna regeln om stämpelpliktighet
föreslogos dock flera undantag, af Indika må nämnas, att stämpelfrihet
skulle äga rum för kvittenser å belopp, icke öfverstigande 20
kronor, såframt kvittenset icke afsnge allenast en afbetalning å ett
större belopp eller slutlik vid af ett sådant. Detta förslag afvisades emellertid
— hufvudsakligen på den grund, att det ansågs ännu icke hafva
ingått i allmänhetens åskådningssätt och sedvanor, att dylika handlingar
skulle förse3.med stämpel. På sätt ofvan antydts, lärer det dock
vara angeläget, att ett dylikt åskådningssätt nu inarbetas, och därtill

synes, såsom äfven nämnts, särskildt lämpa sig infönmdet al eu kvittensstämpel.

Nödig försiktighet vid införandet af denna nya stämpelskatt krafvel''
likväl, att den icke göres alltför omfattande. Med hänsyn härtill hafva
kommitterade ansett, att stämpelskatten borde drabba allenast sådana
handlingar, som i dagligt tal gä under namn af räkningar och fakturor
och att vidare af räkningar borde ifrågakomma blott sådana, som
afsåge likvid för levererad vara eller för arbete, utfördt af yrkesidkare.
Likaså synes stämpelfrihet böra äga rum för kvittenser å smärre belopp.
Att i likhet med hvad af 1879 års kommitté föreslogs på visst sätt
begränsa detta undantag, torde sakna större praktisk betydelse. Skattesatsen
hafva kommitterade tänkt sig skola utgöra ett fixt belopp af 10
öre för hvarje kvittens.

Någon tillförlitlig utredning af huru stor afkastning denna stämpelskatt
kan antagas gifva hafva kommitterade icke kunnat åstadkomma.
I betraktande dock däraf, att skatten i andra länder, såsom redan nämnts,
inbringar betydliga belopp — i Frankrike afkastade denna, skatt under
år 1906 öfver 23,000,01)0 francs — lärer man dock kunna antaga, att
kvittensstämpeln skall bereda staten en ökad inkomst af allra minst
100,000 kronor.

Om denna stämpelskatt blifver införd, är nödvändigt för utrönande
af dess afkastningsförmåga, att skatteafgiften får utgöras genom användande
af särskilda stämplar — kvittensstämplar. Jämväl torde böra
kräfvas, att skatteplikten må anses fullgjord endast, om dylik kvittensstämpel
blifvit använd. Skulle alltså kvittenset hafva belagts med
annan än kvittensstämpel, måste förnyad stämpling af detsamma påkallas.
På det att i dylika fall skattdragaren ej skall behöfva erlägga
dubbel stämpelafgift, lärer möjlighet böra beredas honom att mot eu
mindre afgift få den felaktiga stämpeln utbytt.

De i sistberörda afseenden erforderliga bestämmelserna hafva kommitterade
ansett böra gifvas en så generell affattning, att de komma
att omfatta alla i stämpelförordningen omförmälda slag af stämplar.

Försäkringsstämpef.

Vid en utveckling af stämpelbeskattningen lära bland nu stämpelfria
handlingar, som böra ifrågakomma till beskattning, äfven premiekvittenser
till försäkringsbref böra upptagas. Genom de med en försäkring
förbundna transaktionerna bringas att framträda tillgångar med

ekonomiskt värde, nämligen försäkringstagarens förmåga att utgöra en
penningprestation och därjämte, hvad beträffar sakförsäkring, det försäkrade
föremålets eget värde. Den på dessa värden grundade bärkraften
har i rätt stor utsträckning tagits i anspråk i den utländska
stämpellagstiftningen; och då i vårt land stora grenar af försäkringsverksamheten
nu vunnit en sådan stadga, att något hämmande inflytande
på deras vidare utveckling icke torde vara att befara af en måttlig
stämpelskatt'', synes hinder icke möta att äfven hos oss införa stämpelafgift
för försäkringar.

Eu försäkringsstämpel är för öfrigt icke alldeles främmande för
vår stämpellagstiftning. I stämpelpappersförfattningen af den 27 november
1857 infördes i enlighet med beslut af samma års Riksdag bestämmelse
därom, att försäkringsbref, förnyelsebevis, premiekvittens eller
annan handling af hvad namn som helst, hvilken af utländskt bolag
eller dess agent här i riket utfärdades eller utlämnades till försäkring
af fast eller lös egendom emot eld- och brand- eller sjöskada äfvensom
af månniskolif, skulle på försäkringsbolagets bekostnad beläggas med
stämpladt papper till följande belopp, nämligen: för försäkring af fast
eller lös egendom Va procent af utbetald premie och för försäkring af
lif 1U procent af premien, dock icke i något fall under 25 öre. Sistnämnda
minimibelopp höjdes år 1876 till 50 öre; och stämpelsatserna
om V2 procent och lU procent ändrades år 1883 till resp. 60 öre och
30 öre för hvarje fulla 100 kronor af premien, hvarjämte som stämpelpliktig
handling upptogs allenast premiekvittens. Sedermera blef dock
hela denna stämpelafgift år 1904 afskaffad. Orsaken, hvarför utländska
bolag pålades en dylik stämpelafgift, var den att, alldenstund dessa
bolag ursprungligen icke drabbades af den allmänna bevillningen, de
ansågos böra underkastas en beskattning, som i skatteväg jämställde
dem med de svenska försäkringsbolagen. Med förändrade förhållanden
på stämpel- och bevillningslagstiftningens område — särskild! i det afseende!
att utländska försäkringsgifvare förpliktats erlägga bevillning för
den verksamhet, som af dem här bedrefves — fick emellertid denna
stämpelskatt karaktären af en särskild, på utländsk försäkringsverksamhet
här i landet Infilande afgift; och med hänsyn hufvudsakligen härtill blef
densamma, såsom nyss nämnts, år 1904 borttagen.

Ifall bestämmelser om stämpelafgift vid försäkring nu återinföras
i stämpellagstiftningen, bör stämpelplikt gifvetvis åläggas såväl inländska
försäkringsgifvare som utländska sådana, Indika här i landet idka rörelse.
Det synes äfven böra fasthållas, att samma slag af försäkring bör beskattas
oberoende af försäkringsgifvarens karaktär. I den utländska

lagstiftningen förekomma talrika undantag från stämpelskyldighet till
förmån för vissa slag af försäkringsgifvare, särskilt ömsesidighetsbolag,
men dylika bestämmelser lämpa sig icke för våra förhållanden, där de
skulle medföra ett gynnande af vissa försäkringsgifvare på andras bekostnad.
Däremot torde icke alla slag af försäkringar böra förbindas med
stämpelplikt. I afseende härå torde till en början få framhållas, att,
då ej afsedt är, att beskattningen skall drabba själfva. försäkringsrörelsen,
utan man med densamma vill träffa försäkringstagaren, såsom
den där bringar i dagen ett beskattningsbart föremål, synes vara följdriktigast,
att alla återförsäkringar, genom hvilka transaktioner något
nytt förmögenhetsobjekt icke framföres, fritagas från stämpelskyldighet
och att sålunda endast den direkta försäkringen beskattas. Vidare torde
försiktigheten bjuda, att allenast de grenar af försäkringsverksamheten
göras till föremål för beskattning, som nått den utveckling, att en
stämpelskatt icke kan antagas ens i någon mån afhålla från anlitandet
af försäkringsförfarandet. I betraktande häraf hafva kommitterade i
förslaget upptagit blott brandförsäkringar samt egentliga lifförsäkringar
jämte dessa senare närstående öfriga personförsäkringar, hvari dylik lifförsäkring
ingår. Hvad åtskilliga slag af sakförsäkringar, såsom stöld-,
glas- och maskinskadeförsäkringar beträffar, har för deras uteslutande
talat äfven det skälet, att, då föremålen för dessa försäkringar i regel
lära vara jämväl brandförsäkrade, de sålunda, om förstberörda försäkringar
medtoges, skulle blifva i viss mån dubbelbeskattade; och för ett fritagande
af rena lifränte- och kapitalförsäkringar synes den omständigheten
böra bidraga, att det näppeligen vore med den allmänna tendensen
i statsmakternas politik förenligt att beskatta dylika, hufvudsakligen för
ålderdomsförsörjning och pensionsändamål afsedda försäkringar. I fråga
om en grupp af försäkringar, nämligen sjöförsäkringar, har någon tvekan
rådt, huruvida icke äfven för dessa stämpelskatt borde föreslås. Kommitterade
hafva emellertid ansett öfvervägande skäl finnas för att icke
upptaga dem. Det synes sålunda vara att befara, att en stämpelskatt
skulle till följd af sjöfartsnäringens i allmänhet tryckta läge blifva
ganska kännbar, och för öfrig! lärer sjöförsäkring på grund af sjöfartens
beröring med främmande länder kunna af en stämpelskatt betydligt
lättare än annan försäkring drifvas öfver från inhemska till utländska
företag. I detta sammanhang må slutligen påpekas, att till lifförsäkring
bör — i anslutning till hvad i praktiken gäller — icke räknas sådan
försäkring, som afser försäkring för dödsfalls skull genom olyckshändelse.

Hvad beträffar den närmare anordningen af skatten, lärer intet
tvifvel råda därom, att stämpelafgiften bör i hufvudsaklig öfverensstäm -

melse med den tidigare gällande försäkringsstämpeln uttagas å premiekvittenserna.
Erlägges premie för brandförsäkring icke på en gång för
hela försäkringstiden eller erlägges årspremie, där sådan är bestämd,
för lifförsäkring och därmed i förevarande fall jämställda försäkringar
i flera inbetalningar, synes för enkelhetens skull stämpelafgiften för hela
försäkringstiden eller årspremien böra inbetalas, då den första premiebetalningen
verkställes. Kommitterade anse sig vidare böra framhålla,
att, om för försäkring, för hvilken stämpelafgift erlagts, utbetalda premier
blifva helt eller delvis till försäkringstagaren ristornerade eller om försäkringen
eljest under försäkringstiden upphör att gälla, ett återbetalande
af stämpelafgiften eller någon del däraf icke torde böra ifrågakomma.
En sådan åtgärd skulle nämligen föga öfverensstämma med de inom
stämpellagstiftningen i allmänhet tillämpade principerna, enligt Indika
ett återställande af vederbörligen erlagd stämpelafgift i regel icke medgifvos,
och åtgärden lärer för öfrigt, om stämpelskatten icke sättes alltför
hög, knappast påkallas ens af billiglietsskäl.

Enligt hvad kommitterade från sakkunnigt håll inhämtat, bör,
hvad beträffar lif-, blandad lif- och kapitalförsäkring samt blandad lifoch
lifränteförsäkring, grunden för stämpelskattens utgörande blifva densamma
som i den äldre lagstiftningen eller sålunda premiens storlek.
I regel bör därvid beloppet af en årspremie vara afgörande, men i de
fall, då dylik premie icke förekommer, må hvarje inbetaldt premieeller
kapitalbelopp blifva bestämmande för stämpeiafgiftens utgörande.
Hvad åter angår brandförsäkringar, har från sakkunnigt håll gjorts
gällande, att med afseende å dem premiebeloppets storlek bildar eu
mindre rättvis grund för skattens fastställande, enär bestämmandet af
en sådan skattegrund skulle föranleda, att den förmögenhet, som löper
större risk och sålunda är djn-are att försäkra, skulle få vidkännas eu
drygare stämpelafgift. Med hänsyn härtill och i enlighet med af sakkunniga
uttalad mening hafva kommitterade ansett, att vid brandförsäkring
stämpelskatten bör sättas i relation till försäkringssummans storlek.

Skattesatsen vid brandförsäkringar hafva kommitterade, om försäkringsbelopp,
understigande 1,000 kronor fritagas, ansett kunna bestämmas
till i regel 2 öre för hvarje 1,000 kronor af försäkringssumman.
Denna skattesats hafva kommitterade funnit böra tillämpas på
försäkringar för en tid af ett år och däromkring. För försäkringar å
kort tid eller högst 6 månader har skattesatsen upptagits till halfva
beloppet, d. v. s. 1 öre. I fråga åter om brandförsäkringar för tid,
som uppgår till minst två år, bär det synts riktigast, att skatten får
utgå efter en skala, som med hänsyn till försäkringstidens längd är i

stort sedt fallande. Denna skala har uppgjorts med ledning hufvudsakligen
af de regler, som af försäkringsbolagen tillämpas vid reduktion
af premierna för försäkringar å längre tid. Vidkommande skattesatsen
för 1 i (försäkringar samt blandade lif- och kapital försäkringar
äfvensom blandade lif- och lifränteförsäkringar har den tidigare för
utländska sådana försäkringar gällande stämpelafgiften eller 3 öre för
hvarje fulla 10 kronor af premien synts lämplig. Äfven beträffande
dessa försäkringar lärer dock billigheten kräfva, att försäkringar å
smärre belopp undantagas från skatt. Obestridligt är väl, att den s. k.
folkförsäkringen, som lärer omfatta försäkringssummor om i medeltal
500 kronor på hvarje polis, icke bör drabbas af skatt, men äfven för
något större försäkringar synes stämpelfrihet böra medgifvas; och kommitterade
hafva ansett skatteplikten böra inträda först vid försäkringssummor
om minst 1,000 kronor. Någon större fara för att stämpelskyldigheten
skulle kunna på grund af en medgifven stämpelfrihet för
försäkringsbelopp under 1,000 kronor kringgås genom att en större
stämpelpliktig försäkringssumma uppdelades i smärre stämpelfria belopp
torde icke förefinnas, då med hänsyn till de skattefria beloppens ringa
storlek en dylik åtgärd i allmänhet skulle förorsaka ett afsevärdt besvär
och ofta äfven kostnad. Det torde dock vara lämpligt att intaga en föreskrift,
som motverkar ett sådant förfaringssätt och som tillika reglerar
skattskyldigheten i det fall, att på grund af praktiskt behof flera smärre
försäkringar, som tillhopa öfverstiga 1,000 kronor, samtidigt tagas å
samma föremål eller lif, eller då till en skattefri försäkring lägges en
ny försäkring af sådan storlek, att försäkringssummorna tillhopa öfverstiga
1,000 kronor.

Uppbärandet af stämpelafgiften synes med det undantag, hvarom
nedan vidare förmäles, böra ske genom att försäkringsgifvaren eller
hans agent förser premiekvittenserna med stämpel, innan de utlämnas
till försäkringstagaren. Det har ifrågasatts att äfven med afseende å
denna stämpelskatt föreslå ett alternativt förfaringssätt liknande det,
kommitterade förordat vid räntestämpeln, och hvarigenom sålunda försäkringsanstalterna
skulle mot att belöpande stämpelafgifter periodvis
inlevererades direkt till statsverket slippa bestyret med anbringandet af
stämpel, men denna tanke har af kommitterade öfvergifvits. Det vill
nämligen synas, som om på grund af stämpelafgifternas jämförelsevis
små belopp men ofantligt stora antal ett dylikt förfaringssätt skulle
förorsaka försäkringsanstalterna ett bokföringsarbete, som vållade dem
större besvär än stämpelbeläggningen, hvartill kommer, att ett medgifvande
i berörda riktning skulle påkalla ett alltför omständligt kontrollförfarande.

Jämväl må framhållas, att det torde kunna möta någon svårighet för
försäkringsgifvarna att utan användande af stämpel utfå stämpelafgifterna
af försäkringstagarna.

Äger försummelse med afseende å stämpelbeläggningen af premiekvittens
rum vid kvittensets utlämnande, bör gifvetvis den, som verkställt
utlämnandet, vare sig det är försäkringsgifvären eller hans agent,
därför bära ansvar. Likaså bör följa skyldighet för den felaktige att
ersätta statens förlust, men till säkerställande af kronans rätt härvidlag
torde dock kunna kräfvas, att försäkringsgifvären jämte agenten skall
svara för godtgörande af förlust, som vållats af denne senare.

Från regeln om stämpelskattens utgörande genom användning
af beläggningsstämplar har ett undantag ansetts böra göras, nämligen
i fråga om premiekvittenser för sådana på ömsesidighet grundade
brandförsäkringsanstalter, som jämlikt kungl. kungörelsen angående
uppbörd af afgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter
den 22 oktober 1886 eller på grund af äldre gällande
bestämmelser erhållit rätt att få delägarnas på landet afgifter till anstalten
debiterade, indrifna och redovisade genom häradsskrifvare och
kronofogdar i sammanhang med kronouppbörden. I betraktande däraf
att stämpelafgifterna gifvetvis böra uppbäras och kvitteras samtidigt
med premieinbetalningarna och då sålunda stämpel medlen inflyta till
och kvitteras af statens tjänstemän, synes det icke vara erforderligt och
torde dessutom i förevarande fall knappast vara fullt lämpligt, att uppbördstjänstemännen
fungera som försäljningsmän af stämplar. Fast
hellre lärer det vara mera praktiskt och äfven med hänsyn till uppehållandet
af en effektiv kontroll fullt tillfredsställande, att fordran
på premiekvittensernas förseende med stämpel i detta fall eftergifves
och att med afseende å redovisning för och inleverering af stämpelafgifterna
får gälla hvad i sagda kungörelse är i fråga om försäkringsafgifterna
i motsvarande fall stadgadt. För det bestyr med stämpelafgifter,
som, enligt hvad här sagts, skulle åläggas uppbördstjänstemännen,
synas dessa böra tillerkännas ersättning efter samma grunder
som dem, hvilka gälla för den godtgörelse, de uppbära för befattningen
med ofvannämnda försäkringsafgifter. Ersättningen för stämpeluppbörden
skulle därvid blifva åtminstone icke högre än den provision,
en försäljningsman af stämplar skulle äga att i motsvarande fall tillgodoräkna
sig.

Med hänsyn till de för här ifrågavarande stämpelskatt föreslagna
skattesatsernas belopp lärer vara af behofvet påkalladt, att enkla beläggningsstämplar
af följande valörer införas, nämligen 1, 2, 4, 6, 8 och 12 öre.

Enligt uppgift, som lämnats kommitterade från försäkringsinspektionen,
uppgick för år 11)07 sammanlagda beloppet af alla brandförsäkringar
— med undantag af åter försäkringar — tagna hos svenska försäkringsanstalter
eller hos utländska sådana, som bär i landet drifva
rörelse, till i rundt tal 10,018,000,000 kronor, och utgjorde under
samma år premieinkomsterna af direkta lifförsäkringar i svenska och
utländska här verkande anstalter sammanlagdt i rundt tal 30,088,000
kronor. Med skattesatser om resp. 0.0 2 pro mille och 0.3 procent skulle
af nyssnämnda värdebelopp erhållas stämpelinkomster om resp. 200,360
kronor och 90,264 kronor eller tillhopa i jämnt tusental 290,000 kronor.
Denna summa hafva kommitterade ansett sig kunna upptaga i sin
beräkning öfver statsverkets inkomster af de föreslagna stämpelskatterna.
Visserligen är summan för hög så till vida, som afdrag icke gjorts hvarken
för de till stämpelfrihet föreslagna smärre beloppen eller för de å rena
lifränte- och kapitalförsäkringar belöpande premierna, hvilka ingå i
nyssnämnda premiesumma, men detta torde fullt motvägas af det förhållandet,
att till följd af den kraftiga utveckling, hvari försäkringsverksamheten
är stadd — något som framgår af de i bilagan E till
detta betänkande lämnade uppgifterna — de värdebelopp, hvarå vid
tiden för denna stämpelskatts eventuella utgörande densamma skulle utgå,
med all sannolikhet skola vara betydligt högre än ofvan anförda siffror,
hvilka, såsom redan nämnts, äro hämtade från år 1907.

Arrende- och hyresstämpel.

Enligt gällande stämpelförordning skall afhandling om nyttjanderätt
till fast egendom, då den för vinnande af inteckning företes, förses
med stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af afgälden för ett
år eller, där aftalet afser kortare tid, för legotiden. Erlägges för nyttjanderätten
viss afgift en gång för alla, beräknas stämpeln å det belopp,
som motsvarar 5 procent af denna afgift, med tillägg af den årliga
afgälden, där sådan är utfäst. Sökes på grund af afhandlingen hos
offentlig myndighet betalning, skall afhandlingen förses med särskild
stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för
h vil ket betalning sökes.

Dessa bestämmelser äro i hufvudsakliga delar oförändrade sedan
år 1866. Före ikraftträdandet af stämpelförordningen den 30 november
1860 voro arrende- och hyreskontrakt i allmänhet stämpelpliktiga, men
genom nämnda förordning inskränktes stämpelplikten till det fall, att
handlingarna företeddes för domstol eller exekutor.

Emellertid framlades af 1879 års skatteregleringskonnnitté i betänkande
af den 13 september 1882 förslag om att åter utsträcka ifrågavarande
stämpelskatt. Kommittén ansåg nämligen, att hyres- eller
arrendekontrakt rörande fast egendom borde underkastas en måttlig
stämpelafgift att utgöras oberoende däraf, huruvida kontraktet intecknades
eller icke, hvar]ämte kommittén höll före, att då stämpeln för
dessa kontrakt, likasom för öfriga handlingar, hvilka droge proportionell
stämpel, syntes böra beräknas å det belopp, som uttryckte den öfverlåtna
rättens verkliga värde, borde till grund för stämpelberäkningen
läggas, icke afgäldsbeloppet för ett år, utan afgäldsbeloppen för samtliga
år af legotiden, dock icke i något fall mer än 20 år. I likhet med flertalet
öfriga, af nämnda kommitté framförda förslag, ledde det här omförmälda
icke till något resultat.

Då emellertid en utsträckt användning af stämpelskatten kräfves
för att tillfredsställa statens stegrade behof af inkomster, synes böra
tagas under allvarligt öfvervägande, om icke, i öfverensstämmelse med
hvad i flertalet främmande länder äger rum, för nyttjanderättskontrakt
rörande fast egendom stämpelafgift i regel, och oafsedt om de intecknas
eller ej, bör utkräfvas; och i anslutning härtill hafva kommitterade ansett
sig böra utarbeta och framlägga förslag i ämnet.

Det torde härvid till en början böra framhållas, att för vinnande
af en någorlunda afsevärd afkastning af ifrågavarande stämpelskatt lärer
vara nödvändigt, att stämpelplikten utsträckes från att gälla ett års
afgäld till att omfatta all den afgäld af visst nedan angifvet slag, som
enligt kontraktet skall utgå. Stämpelplikten torde dock icke böra hänföras
direkt till själfva kontraktet såsom sådant, utan synes det vara riktigare,
att skatten uttages å kvittens, hvarigenom upplåtaren af nyttjanderätten
erkänner mottagandet af den i kontraktet stipulerade afgälden. Genom
att hänföra stämpelafgiftens beräkning till själfva kontraktet vore man
nödsakad, om stämpelafgift icke årligen skulle uttagas för samma kontrakt
— en åtgärd, som icke vore öfverensstämmande med grunderna
för vår stämpellagstiftning, enligt hvilka en och samma stämpelpliktiga
handling i regel skall endast en gång draga stämpel — att, på sätt
1879 års kommitté föreslagit, till grund för stämpelafgiftens beräkning
lägga afgäldsbeloppen för samtliga år af legotiden. Detta skulle emellertid,
särskildt hvad angår arrendekontrakt, som ofta slutas på lång tid
och icke sällan under kontraktstiden öfverlåtas, medföra en ganska drygoch
besvärlig beskattning. Då därför kommitterade funnit det vara
för den skattdragande allmänheten minst betungande, att skatten får
erläggas årligen eller eljest å de tider, å hvilka enligt kontraktets be -

stämmelser afgälden skall betalas, bär det synts kommitterade naturligast,
att, såsom redan antydts, kvittenset å afgäldens erläggande blir den
handling, som underkastas stämpelskatt. Häraf följer äfven, att stämpelafgiften
bör utgöras i förhållande till det erlagda afgäldsbeloppets storlek.

Om emellertid stämpelskatten anordnas på sätt nyss nämnts,
synes så godt som med nödvändighet af förhållandena i vårt land påkallas,
att skatteplikten inskränkes till kontanta afgäldsbelopp, ty utom
det att erläggandet af prestationer in natura eller fullgörandet af andra
dylika åtaganden, som enligt aftalet kunna åligga en nyttjanderättshafvare,
vanligen icke kvitteras, skulle en uppskattning af sådana prestationer
erbjuda alltför stora svårigheter. Härtill kommer äfven, att afgäld
annorledes än i penningar erlägges företrädesvis af smärre arrendatoreller
torpare, hvilka öfver hufvud taget icke utan olägenhet kunna bära
en stämpelafgift. Framhållas må dessutom, att, då kommitterade, såsom
nedan vidare omförmäles, ansett, att kontrakt rörande mindre arrenden
böra vara stämpelfria och att stämpeln sålunda bör drabba företrädesvis
större arrenden, lärer med hänsyn härtill och vid det förhållandet, att
sistnämnda arrenden till största delen och i alltmer ökad utsträckning
erläggas kontant, anledning saknas att kräfva stämpel för annan afgäld
än den, som erlägges i penningar.

I betraktande däraf, att stämpelskatten — med undantag af det
fall, då afgälden skall erläggas en gång för alla — icke skulle komma
att på en gång utkräfvas för hela kontraktstiden, hafva kommitterade
ansett, att, stämpelafgiften utan olägenhet kan bestämmas till 5 öre för
hvarje fulla 10 kronor af afgäldsbeloppet eller sålunda till ungefär Va
procent, under förutsättning dock att smärre nyttjanderättsaftal i allmänhet
fritagas från skatt. Det torde icke vara erforderligt att här
särskildt framhålla billigheten och lämpligheten däraf, att den mindre
bemedlade jordbruksarrendatorn eller innehafvaren af en mindre bostadslägenhet
undantages från att betungas med stämpelskatt. Kommitterade
hafva i hvarje fall utgått därifrån, att en dylik beskattning icke bör
utkräfvas. I hvilken utsträckning befrielse från ifrågavarande stämpelskatt
bör medgifvas, lärer uppenbarligen icke kunna efter objektiva
grunder fastställas, utan måste gränsen dragas mer eller mindre godtyckligt.
Så mycket lärer dock kunna anses såsom säkert, att de vidt
skilda förhållandena med afseende å arrende af jordbruksfastighet och
i fråga om hyra af annan fastighet betinga helt olika begränsningar.
Vidkommande jordbruksarrenden hafva kommitterade med ledning af
den utredning, som återfinnes i bilaga F till detta betänkande, ansett
skatteplikt böra vidtaga först för ett arrende med 200 kronors årlig

afgäld. Hvad åter beträffar hyresaftal, har det synts kommitterade
riktigast, att skattefriheten inskränkes till aftal om bostadslägenheter
men däremot utsträckes till hvarje årligt hyresbelopp, som understiger
600 kronor, under villkor dock, att hyresaftalet gäller lägenhet om
högst två rum med kök. Sistnämnda inskränkning lärer vara nödvändig,
för att icke i mindre samhällen med jämförelsevis låga hyror
aftal om ganska stora våningar skola gå stämpelfria. Härförutom hafva
kommitterade funnit det vara lämpligt, att hotellrörelse och annan
verksamhet, som består uti att för kortare tid uthyra möblerade rum,
undantagas från beskattningen.

Då denna stämpelafgift afser att träffa aftal om nyttjanderätt till
fast egendom, bör gifvetvis däraf följa, att endast afgäld för dylik
nyttjanderätt drabbas af stämpel och att sålunda, om aftalet äfven gäller
begagnandet af lösören, hyran för dessa artiklar bör gå fri från stämpelafgift.
Däremot lärer det vara för stämpelpliktens utgörande likgiltigt,
om nyttjanderätten upplåtes af fastighetsägaren själf eller af en person,
som för sin del allenast arrenderar eller hyr fastigheten.

Om stämpelplikt föreskrifves för arrende- och hyreskontrakt i
allmänhet, torde riktigast vara, att den nu vid inteckning af dylika
kontrakt utgående stämpeln eftergifves. Kommitterade hafva ansett
sig så mycket hellre kunna föreslå en dylik åtgärd, som ifrågavarande
stämpelafgift inbragt statskassan jämförelsevis ringa belopp — under
åren 1903—1907 i medeltal allenast 6,415 kronor — hvartill kommer,
att till följd af bestämmelserna i den nya lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom, på grund af hvilka stadganden behofvet
att inteckna nyttjanderättskontrakt blifvit väsentligt inskränkt, skattens
afkastning lärer komma att nedgå till en obetydlighet. Under år 1908
uppgick beloppet till endast 1,969 kronor.

Om ifrågavarande inteckningsstämpel borttages, böra gifvetvis de
af densamma betingade föreskrifterna ill och 13 §§ af stämpelförordningen
ur denna utgå.

Hvad slutligen angår kontrollen å stämpelafgiftens behöriga utgörande,
har hos kommitterade varit ifrågasatt att förlägga densamma
hufvudsakligen till mantalsskrifningsförrättningarna och i sådant syfte
föreskrifva, att arrende- och hyreskontrakt samt kvittenser å erlagda
afgäldsbelopp skulle vid dessa förrättningar uppvisas. En sådan anordning
skulle nog, ehuru icke utan svårighet, kunna i allmänhet vidtagas,
men hvad beträffar Stockholm och Göteborg skulle alltför stora
hinder möta. Med hänsyn härtill och då kontrollförfarandet lärer hafva
sin största betydelse med afseende å dessa städer, från hvilka större

delen af förevarande stämpelskatt skalle inflyta, har berörda utväg
ansetts icke böra tillgripas. Det torde för öfrigt öfver hufvud taget
icke utan igångsättandet af en för ändamålet alldeles för vidlyftig apparat
vara möjligt att få till stånd en fullt effektiv kontroll å erläggandet af
eu stämpelafgift sådan som den här ifrågavarande, och man synes vara
nödsakad nöja sig med den kontroll, som innefattas i ansvaret för försummad
stämpelbeläggning, äfvensom den kontrollerande verksamhet
allmänheten kan i saken utöfva. För att emellertid i någon mån öka
allmänhetens intresse för denna kontroll, torde vara lämpligt, att stadgande
införes därom, att angifvare af förseelser mot stämpelförordningens
föreskrifter skola få andel i de böter, som för förseelsen varda
ådömda. Förslag i detta syfte har af kommitterade uppgjorts och återfinnes
i 61 § af författningsförslaget.

För beräkning af denna stämpelskatts afkastning hafva kommitterade
verkställt särskilda undersökningar för stämpeln å hyreskontrakt
rörande fastighet i städerna och för stämpeln å arrendekontrakt rörande
jordbruksfastighet.

Hvad den förra undersökningen beträffar, hafva kommitterade, då
fullständiga statistiska siffror för hyresbeloppen i rikets städer saknas,
måst utgå ifrån förhållandena i två städer, som hafva egen kommunalstatistik,
nämligen Stockholm och Göteborg. Af denna statistik framgår,
på sätt bilaga G till betänkandet närmare utvisar, att hyresbeloppet
för uthyrda fastigheter utgör, lågt räknadt, 47a procent af alla fastigheters
taxeringsvärde; och då nu sammanlagda taxeringsvärdet för
bevillningstaxerad fastighet i rikets alla städer år 1908 utgjorde
2,860,232,500 kronor, däraf i Stockholm 1,201,431,500 kronor och i
öfriga städer 1,658,801,000 kronor, hafva kommitterade antagit, att
hyresbeloppen för uthyrda dylika fastigheter kunde beräknas till 4Va
procent af förstnämnda belopp eller i rundt tal 128,710,000 kronor.
Med ledning af nyssnämnda kommunalstatistik har vidare antagits, att
mot en årlig hyra, som icke uppgår till 600 kronor, uthyrda bostadslägenheter
om högst två rum med kök betingade i sammanlagd hyra
en summa, som utgjorde för Stockholm en fjärdedel och för öfriga städer
eu tredjedel af samtliga hyresbelopp. Då sistnämnda belopp enligt nyss
använda beräkning uppgå till, i jämna tusental, i Stockholm 54,064,000
kronor och i öfriga städer 74,646,000 kronor, skulle de stämpelfria
hyresbeloppen uppgå till resp. 13,516,000 kronor och 24,882,000 kronor,
med hvilka summor tillhopa eller 38,398,000 kronor totalsumman af
hyresbeloppen alltså bör minskas. Det stämpelpliktiga hyresbeloppet
utgör följaktligen 90,312,000 kronor, och Va procents stämpelafgift

därå motsvarar en stämpelinkomst af 451,560 kronor eller i rundt tal
450,000 kronor.

Hvad angår undersökningen om arrendebeloppen för jordbruksfastighet,
hafva kommitterade genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen sökt från vederbörande uppbördsförvaltningar införskaffa uppgifter
rörande taxeringsvärdet för år 1908 å bevillningstaxerad jordbruksfastighet,
som är utarrenderad mot afgäld, som helt eller till hufvudsaklig
del utgår i penningar, äfvensom uppgifter å det kontanta
belopp, hvartill enligt senast aflämnade mantalsuppgifter dylik afgäld
uppgått. De uppgifter rörande dessa frågor, som till kommitterade
inkommit, hafva emellertid varit mycket ofullständiga, enligt xrppgift
hufvudsakligen beroende därpå, att uppbördsförvaltningarna i allmänhet
icke få fullständig kännedom om alla omständigheter, som inverka på
ifrågavarande förhållanden, och vidare därpå att allenast eu jämförelsevis
kort tid kunnat medgifvas vederbörande för införskaffande af nödiga
upplysningar. Uppgifterna om arrendebeloppen äro så bristfälliga, att
de knappast kunna vara till någon ledning. De meddelade upplysningarna
om taxeringsvärdet å mot kontant afgäld utarrenderad bevillningstaxerad
jordbruksfastighet å landet äro däremot i någon mån
användbara och gifva vid handen, att ifrågavarande värde uppgår
till åtminstone 475,000,000 kronor. I betraktande däraf, att enligt den
till innevarande års riksdag öfverlämnade förteckning öfver samtliga
under domänstyrelsens förvaltning ställda, för statsverkets räkning
utarrenderade egendomar taxeringsvärdet för år 1908 å dessa egendomar
uppgick till 62,454,100 kronor och det årliga arrendebeloppet
utgjorde i rundt tal 2,274,700 kronor samt att sålunda arrendesumman
belöpte sig till omkring 3.6 4 procent af taxeringsvärdet, torde man
kunna antaga, att arrendebeloppen å utarrenderade fastigheter i allmänhet
i genomsnitt motsvara 3 V2 procent af taxeringsvärdet. Efter
denna beräkning skulle arrendesumman för nyssnämnda till 475,000,000
kronor taxerade fastigheter utgöra 16,625,000 kronor. Lägges härtill
arrendebeloppet för kronodomänerna, erhålles en arrendesumma af i
rundt tal 18,900,000 kronor. En half procent å denna summa lämnar
ett resultat af 94,500 kronor. Med hänsyn till de stämpelfria smärre
arrendebeloppen hafva kommitterade dock ansett sig böra reducera denna
siffra till 70,000 kronor. Den sålunda verkställda beräkningen gifver
alltså vid handen, att statsverket genom förevarande stämpelskatt skulle
tillföras en årlig inkomst af ungefär 520,000 kronor, hvari dock, såsom
af det ofvan anförda framgår, icke inräknats stämpelafgiften för hyreskontrakt
rörande annan fastighet å landet, beträffande hvilka kontrakt

någon utredning icke kunnat åstadkommas. Rätteligen borde måhända
sistnämnda summa minskas med afkastningen af nuvarande stämpelafgiften
för intecknade nyttjanderättskontrakt, men med hänsyn till
denna stämpelskatts obetydliga belopp har detta icke synts erforderligt.

De straffbestämmelser, som ansetts påkallade af de föreslagna nya
stämpelskatterna, hafva intagits i 55 § af författningsförslaget. Denna
paragraf, som motsvarar 52 § i gällande stämpelförordning, är redan för
närvarande ganska vidlyftig och tarfvar nog en fullständig omarbetning,
men kommitterade hafva trott sig icke böra verkställa ett sådant arbete,
då detsamma synes lämpligast böra företagas i sammanhang med revision
af hela stämpelförordningen.

I samband med den af kommitterade verkställda revisionen af
stämpelbeskattningen torde ett par frågor rörande växelstämpeln böra
beröras.

På grund af bestämmelserna i kungl. förordningen den 5 juni 1909
angående ändrad lydelse af 1, 3, 8 och 52 §§ i förordningen den 18 september
1908 angående stämpelafgiften skall stämpelfrihet äga rum för växel, som är
betalbar vid uppvisandet. Enligt äldre stadganden däremot, som fortfara
att gälla till den 1 januari 1910, skall vid uppvisandet betalbar växel,
som ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad å utrikes ort och
här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller betalning företes, förses
med stämpel, dock att frihet från stämpel äger rum för växel, som är
ställd att vid uppvisandet betalas af medel, som hos bank eller bankir
föras i räkning för utställaren, äfvensom för växel, som är dragen
från utlandet på utlandet och endast är betalbar i utlandet, så ock för
växel, som ställes att betalas till statsförvaltningen tillhörande allmänt
verks eller styrelses order. Då det emellertid näppeligen torde hafva
varit afsikten att vid den utvidgning af stämpelskatten å växlar, som
verkställdes i samband med införandet af nyssnämnda bestämmelse i
förordningen af den 5 juni 1909, från skatt befria nyssberörda, nu
stämpelpliktiga växlar och då vidare det icke synes kunna anföras tillfyllestgörande
skäl för vidtagande af en dylik åtgärd, har det synts

Straff bestämmelser.

Växel stämpeln.

Tid för ikraftträdande
af
lagförslaget.

kommitterade vara riktigast, att stadgandena om växel i samma förordning
gifvas sådan affattning, att stämpelplikt kommer att gälla för
ifrågavarande växlar, i sammanhang hvarmed en jämkning af stämpelförordningens
föreskrift om checker lärer vara påkallad. Hvad åter
beträffar inom landet utfärdade växlar, som äro ställda att vid uppvisandet
betalas å inrikes ort, synas de fortfarande böra vara stämpelfria.
Skulle nämligen dylika växlar stämpelbeläggas, är sannolikt, att
köpeskillingen för en vara, såld mot omedelbar kontant likvid, komme
att remitteras till säljaren i stället för att af honom indragas med en å
vista växel.

I statskontorets förut om förmälda underdåniga utlåtande den 31
december 1908 bar erinrats om lämpligheten däraf, att, om genom utsträckning
af stämpelbeskattningen till inrikes växlar stämpelrubriken
för växlar vunne ökad finansiell betydelse, frågan om införande af särskilda
växelstämplar upptages till pröfning. Sedan en dylik växelskal t
numera blifvit införd, hafva kommitterade ansett sig böra i korthet
uttala sin mening i berörda fråga. Kommitterade vilja därvid först
framhålla, att fullt exakta uppgifter rörande denna stämpelskatts afkastning
icke lära utan stora svårigheter kunna vinnas, om icke vid
stämpelafgiftens utgörande användes en särskild stämpeltyp. Med införandet
af en sådan ny typ äro dock förenade åtskilliga praktiska
olägenheter, särskildt i det afseendet att faran för förväxling vid
användningen af stämplar betydligt ökas, och kommitterade hafva därför
ansett, att denna utväg icke bör tillgripas i annat fall, än att ett
nöjaktigt residtat icke kan på annat sätt ernås. Då nu emellertid, till
följd däraf att det allra största flertalet växlar passerar genom bankinrättningarna
och sålunda från dem kunna erhållas uppgifter, som
medgifva en någorlunda tillförlitlig uppskattning af växelstämpelns afkastning,
möjlighet förefinnes att utröna statens ungefärliga inkomst
af denna stämpelskatt, hafva kommitterade icke velat tillråda införandet
af en särskild stämpeltyp för växlar.

På det att statsverket så snart som möjligt må komma i åtnjutande
af de ökade inkomster, som skulle blifva en följd af den föreslagna
utvecklingen af stämpelbeskattningen, hafva kommitterade velat förorda,
att det nu utarbetade författningsförslaget finge, i händelse det vinner
godkännande, träda i kraft den 1 juli 1910.

Ett sammandrag af kommitterades beräkningar rörande de ökade stats/inantuu
inkomster, som skulle beredas statsverket genom de af kommitterade beräkmnsföreslagna
förhöjda och nya stämpelskatterna, visar följande resultat:

Lagfartsstämpeln ....................................... kronor 1,295,000

Aktiestämpeln ........................................... „ 450,000

Obligations- och skuldebrefsstämpeln...... ,, 240,000

Räntestämpeln .......................................... ,, 420,000

Lottsedelsstämpeln ..................................... ,, 370,000

Kvittensstämpeln .......................................... ,, 100,000

Försäkringsstämpeln ................................... ,, 290,000

Arrende- och hyreskontraktsstämpeln...... ,, 520,000

Summa kronor 3,685,000

Genom bankinspektionens medverkan hafva kommitterade fått sig
tillställda några statistiska uppgifter — utöfver de här förut i betänkandet
anförda — rörande de solidariska bankbolagen och aktiebankerna. Då
dessa uppgifter, äfven om kommitterade icke funnit anledning att använda
sig af dem, icke sakna sitt intresse, hafva kommitterade ansett desamma
böra bringas till offentligheten och i följd däraf sammanfört
dem i bilagan H till detta betänkande.

BILAGOR.

Bilaga A.

Skatteskalor till vissa i betänkandet omförmälda
österrikiska stämpelskatter.

Skala I.

Värdebelopp.	Skatteafgift.
Krönen	heller
För ett	värde	af 40 krönen (österrikiskt mynt) eller däröfver		14
11	11	11	från	40	till	och	med	80	krönen.........	—	26
11	11	11	11	80	11	11	11	120	11 .........	—	38
:11	11	11	11	120	11	11	11	200	11 .........	—	64
11	11	11	11	/ 200	11	11	11	400	11 .......	1	26
11	11	11	11	400	11	11	11	600	11 .........	1	88
11	11	11	11	600	11	11	11	800	11 .........	2	50
11	11	11	11	800	11	11	11	1,600	11 .........	5	—
11	11	11	11	1,600	11	11	11	2,400	11 ........	7	50
11	11	11	11	2,400	11	11	11	3,200	11 ........	10	—
11	11	11	11	3,200	11	11	11	4,000	11 ........	12	50
11	V	11	11	4,000	11	11	11	4,800	11 .........	15	—
11	11	11	11	4,800	11	11	11	6,400	11 .........	20	—
11	11	11	''Il	6,400	V	11	11	8,000	11 ........	25	—
11	11	11	11	8,000	11	11	11	9,600	11 ........	30	—
11	11	11	11	9,600	11	11	11	11,200	11 .........	35	—
11	11	11	11	11,200	11	11	11	12,800	11 .........	40	—
11	11	11	11	12,S00	1)	11	11	14,400	11 .........	45	—
11	11	11	11	14,400	11	11	11	16,000	11 .........	50	—

För ett värde af mer än 16,000 krönen skall för hvarje 800-tal
krönen erläggas en tilläggsskatt af 2 krönen 50 heller, hvarvid en bråkdel
af 800 krönen räknas som helt 800-tal.

100

Skala II.

■*

Skatteafgift.

Värdebelopp.

Krönen

För ett värde af 20 krönen (österrikiskt mynt) eller däröfver

11	ii	n	från	20	till	och	med	40	krönen
11	ii	ii	ii	40		11	ii	60	ii
n	n	ii	ii	60	11	11	a	100	ii
11	ii	ii	ii	100	11	11	a	200	ii
11	ii	ii	ii	200	11	11	a	300	•ii
11	ii	ii	ii	300	11	11	ii	400	ii
11	ii	ii	ii	400	11	11	V	800	ii
ii	ii	ii	ii	800	11	11	11	1,200	ii
ii	ii	ii	ii	1,200	11	11	11	1,600	ii
ii	ii	ii	ii	1,600	11	11	11	2,000	ii
ii	n	n		2,000	11	11	11	2,400	ii
ii	ii	ii	ii	2,400	11	11	11	3,200	ii
ii	ii	ii	ii	3,200	11	11	11	4,000	ii
ii	ii	ii	ii	4,000	11	11	11	4,800	v
ii	ii	ii	ii	4,800	11	11	11	5,600	a
ii	n	ii	ii	5,600	11	11	11	6,400	ii
ii	ii	ii	ii	6,400	11	11	11	7,200	ii
ii	ii	n	ii	7,200	11	11	11	8,000	ii

heller

.För ett värde af mer än 8,000 krönen skall för hvarje 400-tal
krönen erläggas en tilläggsskatt af 2 krönen 50 heller, hvarvid en bråkdel
af 400 krönen räknas som helt 400-tal.

101

Bilaga B.

Skattetariff, gällande för tiden 1 juli 1909—30 juni 1910 för vissa

norska stämpelskatter.

Skatte belopp 25

öre till handling, som ej lyder på mer än 50 kronor.

50 „ till handling, som

lyder

på

mer

än

men

icke

mer

än

100

kr.

100

150

250

500

ii.

1,000

1,500

2,000

2,500

3,000

3,500

4,000

4,500

5,000

5,500

6,000

6,750

7,500

8,250

9,000

102

Skatte belopp.

78 kr. till handling, som

lyder

på

mer

än

9,000

men

icke

mer

än

9,750

kr.

9,750

10,500

11,250

12,000

104

12,000

13,000

112

13,000

14,000

120

14,000

15,000

128

15,000

16,000

136

16,000

17,000

144

17,000

18,000

152

18,000

19,000

160

19,000

20,000

172

20,000

21,500

184

21,500

23,000

196

23,000

24,500

208

24,500

26,000

220

26,000

27,500

232

27,500

29,000

244

/ ii

29,000

30,500

256

30,500

32,000

272

32,000

34,000-

288

34,000

36,000

304

36,000

38,000

320

38,000

40,000

336

40,000

42,000

352

42,000

44,000

372

44,000

46,500

392

46,500

49,000

412

49,000

51,500

432

51,500

54,000

456

54,000

57,000

480

57,000

60,000

103

Skatte belopp.

504	kr.	till handling,	som
		lyder	på	mer	än	60,000	men	icke	mer	än	63,000	kr.
528	11	11	ii	ii	v	03,000	a		ii	ii	66,000	ii
550	11	11	ii	ii	ii	00,000	ii	11	ii	ii	69,500	ii
584	11	11	ii	ii	ii	69,500	ii	11	ii	ii	73,000	ii
012	11	11	ii	a	ii	73,000	ii	11	ii	v	76,500	ii
040	11	11	n	ii	n	70,500	ii	11	ii	ii	80,000	ii
672	11	11	ii	ii	ii	80,000	ii	11	ii	ii ■	84,000	ii
704	11	11	ii	ii	ii	84,000	V	11	ii	ii	88,000	ii
730	11	11	a	ii	ii	88,000	11	11	ii	ii	92,000	ii
708	11	11	ii	ii	ii	92,000	11	''11	ii	ii	96,000	ii
800	11	11	ii	ii	ii	96,000	11	11	ii	ii	100,000	ii
848	11	11	ii	ii	ii	100,000	11	11	ii	ii	106,000	ii
890	11	11	ii	ii	ii	100,000	11	11	ii	ii	112,000	ii
944	11	11	ii	ii	ii	112,000	11	11	ii	ii	118,000	ii
992	11	11	ii	ii	v	118,000	11	11	ii	ii	124,000	ii
1,040	11	11	ii	ii	ii	124,000	11	11	ii	ii	130,000	ii
1,088	11	11	ii	ii	ii	130,000	11	11	ii	ii	136,000	ii
1,130	11	11	ii	ii	ii	130,000	11	11	ii	ii	142,000	n
1,184	11	11	ii	ii	ii	142,000	11	11	ii	ii	148,000	ii
1,232	11	11	n	ii	ii	148,000	11	11	ii	ii	154,000	ii
1,280	11	11	ii	ii	a	154,000	11	11	ii	ii	160,000	ii
1,344	11	11	ii	ii	ii	100,000	11	11	ii	ii	168,000	ii
1,408	11	11	ii	ii	a	168,000	11	11	ii	ii	176,000	ii
1,472	11	11	ii	ii	ii	170,000	11	11	ii	ii	184,000	ii
1,530	11	11	ii	ii	ii	184,000	11	11	ii	ii	192,000	ii
1,000	11	11	v	ii	ii	192,000	11	11	ii	ii	200,000	ii
1,080	11	11	ii	ii	ii	200,000	11	11	ii	ii	210,000	ii
1,760	11	11	ii	ii	ii	210,000	11	11	ii	ii	220,000	ii
1,840	11	11	ii	ii	ii	220,000	11	11	ii	'' ii	230,000	ii
1,920	11	11	ii	ii	ii	230,000	11	11	ii	ii	240,000	ii
2,000	11	11	ii	ii	ii	240,000	11	11	ii	ii	250,000	n
2,080	11	11	ii	n	ii	250,000	11	11	ii	n	260,000	ii

O SO ZO

104

Skatte belopp.

2,160 kr. till handling, som

		lyder	på	mer	än	260,000	men	icke	mer	än	270,000	kr.
2,240	V	77	17	71	7?	270,000	77	77	77	77	280,000	77
2,320	77	77	77	77	17	280,000	77	77	77	77	290,000	''77
2,400	77	>7	77	77	>>	290,000	77	77	77	77	300,000	77
2,480	77	77	17	77	77	300,000	77	77	77	77	310,000	77
2,600	77	77	77	77	77	310,000	77	77	77	77	325,000	77
2,720	77	77	77	77	77	325,000	77	77	77	77	340,000	77
2,840	77	77	77	77	77	340,000	77	77	77	77	355,000	77
2,960	77	77	77	77	77	355,000	77	77	77	77	370,000	77
3,080	77	77	77	77	77	370,000	77	77	77	77	385,000	77
3,200	77	77	77	77	77	385,000	77	77	77	77	400,000	77
3,360	77	77	77	77	77	400,000	77	77	77	77	420,000	77
3,520	77	77	17	77	77	420,000	77	77	77	77	440,000	77
3,720	7''	77	77	77	77	440,000	77	77	77	77	465,000	77
3,920	77	77	77	77	77	465,000	77	77	77	77	490,000	77
4,120	77	77	77	77	77	490,000	77	77	77	77	515,000	77
4,320	77	77	77	77	77	515,000	77	77	77	77	540,000	77
4,560	77	77	77	77	77	540,000	77	77	77	77	570,000	77
4,800	77	77	77	77	77	570,000	77	77	77	77	600,000	77
5,040	77	77	77	77	77	600,000	77	77	77	77	630,000	77
5,280	77	77	77	77	77	630,000	77	77	77	77	660,000	77
5,560	77	77	77	77	77	660,000	77	77	77	77	695,000	77
5,840	77	77	77	77	77	695,000	77	77	77	77	730,000	77
6,120	77	77	77	77	77	730,000	77	77	77	77	765,000	77
6,400	77	77	77	77	77	765,000	77	77	77	77	800,000	77
6,720	77	77	77	77	77	800,000	77	77	77	77	840,000	77
7,040	77	77	77	77	77	840,000	77	77	77	77	880,000	77
7,360	77	77	77	77	77	880,000	77	77	77	77	920,000	77
7,680	77	77	77	77	77	920,000	77	77 •	77	77	960,000	77
8,000	77	77	77	77	77	960,000	77	77	77	77	1,000,000	77

185

Skatte belopp.

8,400 kr. till handling, som

lyder på mer än 1,000,000 men icke mer än 1,050,000 kr.
8,800 „ „ „ „ „ 1,050,000 „ „ „ „ 1,100,000 „

o. s. v. ett stämpelbelopp af 400 kronor för hvart 50,000-tal kronor,
hvarmed det stämpelpliktiga värdet öfverstiger 1,100,000 kronor.

106

Bilaga C.

Uppgifter för åren 1899—1908, hämtade från finansdepartementets bankbyrås
årsöfversikter öfver bankernas ställning och ur “Sveriges officiella statistik
i sammandrag", rörande dels genom emission af lottbref eller aktier
verkställd ökning af bankbolagens fonder, dels ock vederbörligen
inregistrerade inbetalningar af aktiekapital, verkställda på
grund af beslutad ökning af dylikt kapital i andra
aktiebolag än bankaktiebolag.

År.	Kap	italbelopp
i bankbolag.	i aktiebolag andra bankaktiebolag.	än
Kronor	öre.	Kronor	öre.
1899 ................	15,917,607	50	20,968,759
1900 ................	4,065,420	—	27,762,161	—
1901................	307,180	—	66,797,413	—
1902 ..................	6,326,370	—	48,791,472	—
1903 ..................	33,746,228	92	36,811,566	—
1904 ..............	42,215,228	1 9	45,667,415	—
1905 ..................	40,652,616	02	49,457,962	—
1906 .................	104,293,277	0 3	83,676,020
1907 ..............	48,188,769	3 0	53,517,185	—
1908 ..............	11,192,244	8 1	129,663,942	—
Summa	306,904,941	7 7	563,113,895	—
Medeltal per år	30,690,494	18	56,311,389	—

107

Bilaga D.

Tabellbilaga till herr von Sydows särskilda yttrande under räntestämpeln.

Tabell I. Sparbanker.

År.	Behållning. Kronor.	Antal insättare. Stycken.	Medelbehåll-ning per insättare. Kronor.
1860...........	27.291,937	187,675	145
1870...........	57,301,804	353,867	162
1880...........	146,071,708	762,638	192
1890 .........	275,039,102	1,072,735	256
1895 ...........	''339,339,266	1,098,116	309
1900...........	437,391,160	1,228,930	356
1905...........	601,751,391	1,374,632	438
1907............	682,038,841	1,460,395	467
1908.........	713,551,441	1,493,764	477

Tabell II. I sparbanker insatta medel.

År.	Behållning. Kronor.	Antal insättare. Stycken.	I procent af	Medelbehåll-ning per > insättare. Kronor.
samtliga insättare.	totalbe- hållningen.
a) af insättare med behållning of högst 500 kronor:
1900 ...............	93,229,622	990,437	80.6%	21.3%	94
1907 ...............	107,479,848	1,118,626	76.6%	15.7 %	96
1908 ..............	109,036,046	1,141,185	76.4%	15.3 %	95

108

År.	Behållning. Kronor.	Antal insättare. Stycken.	I procent af	Medelbehåll-ning per insättare. Kronor.
samtliga insättare.	totalbe- hållningen.
b) af insättare med behållning öfver 500 kronor:
1900 .............	344,101,538	238,493	19.4 *	78.7 *	1,443
1907 ............	574,558,993	341,769	23.4 *	84.3 *	1,681
1908 ...............	604,515,395	352,579	23.6*	84.7 *	1,714
c) af insättare med behållning öfver 2,000 kronor:
1900 ...............	154,533,514	46,488	3.8*	35.3 *	3,324
1907 .............	316,577,440	87,126	6.0*	46.4 *	3,634
1908 ...............	340,126,928	92,747	6.2 *	47.7 *	3,667 i

Tabell III. Med sparbanker jämförliga penning inrättning ar.

År.	Behållning. Kronor.	Antal insättare. Stycken.	Medelbehåll-ning per insättare.
Kronor	öre.
1900..................	13,753,189	32,627	421	5 3
1905.................	11,567,804	24,397	474	15
1907.................	6,575,358	15,691	419	05
1908..................	6,025,637	15,107	398	86

Tabell IV. Postsparbanken.

År.	Behållning.	Antal insättare.	Medelbehåll-ning per insättare.
	Kronor.	Stycken.	Kronor	öre.
1890..................	13,016,554	237,060	54	91
1895..................	38,477,499	408,288	94	24
1900.................	56,461,391	566,805	99	61
1905..................	54,658,804	567,023	96	40
1907.................	50,680,935	566,976 560,270	89	39
1908 .................	46,422,570	82	86

109

Tabell V. De privata bankernas sparkasser åkning ar.

År.	Behållning. Kronor.	Antal insaltare. Stycken.	Medelbeliåll-ning per insaltare. Kronor.
1880.................	2,825,677	15,543	182
1890.................	9,821,296	35.682	275
1895................	17,645,657	49,000	360
1900..................	90,680,166	183,226	495
1905.................	186,595,169	434,134	430
1907.................	235,224,814	606,094	388
1908..................	251,002,465	681,518	368

Tabell VI. Upplupna räntor.

	År 1907.	År 1908.
■	Kronor.	Kronor.
I sparbanker	30,425,197	33,812,140
Å de privata bankernas
sparkasseräkningar ...	10,550,973	11,856,933

Anm. I statistiken för sparbankerna men ej i statistiken för sparkasse
räkningarna ingå i uppgifterna om behållning årets räntor.

Bilaga E.

Några statistiska uppgifter rörande försäkringsverksamheten i Sverige.

Sammanlagda värdena af försäkringssummorna i gällande brandförsäkringar
— såväl direkta försäkringar som återförsäkringar — hafva
under nedanstående år uppgått till följande belopp:

År.	Millioner kronor.
1900 .................	....................... 7,437
1904 ...............	........................ 8,791
1907 .................	................... 10,417
1908 ..................	....................... 10,972

LifFörsäkringsanstalternas — lifförsäkringsaktiebolaget De förenade
dock undantaget — samtliga premieinkomster hafva under nyssnämnda
år belöpt sig till nedanstående belopp, nämligen:

År.

1900 .
1904 .

1907 .

1908 .

Millioner kronor.

........ 22

........ 29

........ 36

......... 37

Bilaga F.

Några uppgifter till belysande af frågan om stämpelfrihet för smärre

jordbruksarrenden.*

Enligt jordbruksstatistiken för år 1904 utgjorde antalet jordegendomar
eller brukningsdelar i hela riket 350,851 stycken med en sammanlagd
åkerareal af 3,581,183 hektar.

Med hänsyn till åkerarealen kunna de uppdelas i tre hufvudgrupper,
nämligen

Antal.

Procent
af hela
antalet.

Åkerareal.

Hektar.

Procent
af hela
åkerarealen.

Smågardar.....(om högst 10 har åker) 244,679 69.7 3 925,999 25.8 6

Medelstora gårdar (om 10—50 » » ) 98,036 27.95 1,806,929 50.45

Stora gårdar . . . (öfver 50 » » ) 8,136 2.3 2 848,255 23.6 9

Summa 350,851 100 3,581,183 100

Smågårdarna utgjorde alltså 69.7 3 procent af hela antalet, men
omfattade blott 25.8 6 procent af rikets åkerareal.

Bland smågårdarna äro ej upptagna jordtorpen. Beträffande ej
kommunalt skattskyldiga jordtorpare gjordes emellertid år 1900 af statistiska
centralbyrån en undersökning, hvaraf framgick, att dessa jord -

*) Uppgifterna äro hämtade ur ett af Elis Sidenbladh den 17 december 1906 i
kungl. landtbruksakademien hållet föredrag »Om förekomsten och betydelsen af mindre
jordbruk», hvilket föredrag finnes intaget i nämnda akademis handlingar och tidskrift
för år 1906.

112 ''

torpare med hänsyn till det arrendebelopp, de hade att i kontanter,
dagsverken eller andra prestationer sammanlagdt erlägga, kunde fördelas
på följande sätt:

Procent af

Årsafgifternas storlek. Antal jordtorpare. hela an talet.

Intill	5	kronor	911
5	till	25	»	6,723
25	»	50	»	8,515
50		100		12,766
100	»	150	»	8,702
150	»	200	»	6,892	44,509	83.9
200	»	300	»	5,735
300	»	400	»	1,901
400	»	500		588
500	och	däröfver	318	8,542	16.1
				Summa	53,051	100

Utom dessa 53,051 ej kommunalt skattskyldiga manliga torpare
funnos emellertid 3,029 kommunalt skattskyldiga sådana samt 2,897
torpägande kvinnor, samfälligheter, omyndiga m. fl., hvadan hela antalet
jordtorp i verkligheten då utgjorde 58,977 stycken.

Uppgift å åkerarealen för dessa 58,977 jordtorp saknas. Antages
emellertid deras åkerareal vara relativt lika stor som smågårdarnas,
skulle den utgöra omkring 223,000 hektar eller 6.2 3 procent af hela
rikets. Småbönder och torpare, tillsammans 303,656 stycken, skulle alltså
innehafva omkring 1,149,000 hektar åker, d. v. s. 32.09 procent af
rikets hela åkerareal.

Ofvanstående siffror visa nu, att 83.9 procent af jordtorpen äro
utarrenderade för ett arrendebelopp af högst 200 kronor, men då i
jordtorparnas årsafgifter, d. v. s. arrendebeloppen, äfven ingå dagsverken
och andra prestationer, evalverade i penningar, kan med säkerhet antagas,
att förutom samtliga nyssnämnda jordtorpare äfven en stor del
af de jordtorpare, hvilkas årsafgifter öfverstiga 200 kronor och hvilka
endast utgöra 16. l procent, icke betala kontanta arrendebelopp, som
uppgå till 200 kronor.

Då arrendeförhållandena med afseende å jordtorp och smågårdar
lära vara rätt analoga, synes vara lämpligt, att kontanta arrendebelopp
i allmänhet, som understiga 200 kronor, fritagas från stämpel.

Bilaga G.

Tabellarisk.! uppgifter rörande hyresförhållandena i Stockholm och Göteborg, utarbetade med

ledning af dessa städers kommunalstatistik.

Tabell I.

				H	yre	s b e	lopp	för					Totala hyres-	Taxerings-
År.	uthyrda lägenheter.	outhyrda lägenheter.	af ägaren begagnade lägenheter.	fritt upplåtna lägen-heter.	beloppet.	värdet å all fastighet i staden (in-
Summa kronor.	I procent af totala hyres-beloppet.	I procent af taxerings-värdet å all fastighet.	Summa kronor.	I procent af totala hyres- beloppet.	I procent af taxerings- värdet å all fastighet.	Summa kronor.	I procent af totala liyres- i beloppet.	I procent af i taxerings- \| värdet’å all [ fastighet. 1	Summa kronor.	I procent af totala hyres- beloppet. j	I procent af taxerings- \| värdet a all ! fastighet, f	Summa kronor.	- i * c o ©£ U T. a, e3 .« ö t-t >	klusive be-villningsfri fastighet). Kronor.
1894	a) i Stockholm: 26,434,4271.79.28 4.68	693,707	2.08	0.12	5,136,138	15.40	0.91	1,092,560	3.27	0.19	33,356,832	5.90	564,559,300
1900	39,629,281	81.42	5.29	1,145,310	2.3 5	0.15	6,380,751	13.il	0.85	1,515,932	3.12	0.20	48,671,274	6.49	748,966,900
1905	50,451,168	79.36	4.82	1,680,902	2.64	0.16	9,518,072	14.97	0.91	1,925,844	3.03	0.18	63,575,986	6.07	1,046,487,810
1905	b) i Göteborg 13,726,346\| 74.0 7	4.88	478,923	2.60	0.10	3,795,695	20.6 5	1.27	381,640	2.08	0.13	18,382,604	6.14	299,447,100

Tabell IT.

■	Hyresbelopp för år 1905 för bostadslägenheter om högst 2 rum med kök med en maximihyra af 599 kronor.
	Summa (approximativ). Kronor.	I procent af hyresbelop-pet för alla uthyrda lägenheter.
I Stockholm .....................	12,800,000	25.4
„ Göteborg ........................	4,650,000	33.9

114

Bilaga II.

Några statistiska uppgifter rörande de solidariska bankbolagen

och aktiebankerna.

Under år 1906 hafva å nedanstående bankräkningar upplupit
följande räntebelopp, nämligen

å tipp- och afskrifningsräkning och annan därmed

jämförlig räkning....................................................... 2,511,034 kronor

» löpande räkning .................................................... 1,633,714 »

» sparkasseräkning.............................................................. 8,557,610 »

Antalet utställda postremissväxlar har utgjort under

år 1907 ..
» 1908 ..

2,568,016 stycken
2,731,301 »

Å bankernas kreditivräkningar hafva under nedannämnda år infriats
anvisningar till följande antal:

år 1907 ......

» 1908 ......

572,949 stycken
588,764 »